Sök i Ratio Lex

KONGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

45 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 41 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1908:7, band 1, KONGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

KONGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

AF DEN 21 JUNI 1901

ANGÅENDE

DET AF UTSEDDE KOMITERADE DEN 20 DECEMBER 1899

I UNDERDÅNIGHET AFGIFNA BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG TILL

FÖRORDNING ANGÅENDE UTARRENDERING AF PRESTERSKAPETS

MED JORDBRUK FÖRENADE BOSTADSBOSTÄLLEN.

STOCKHOLM

IYAE HiEGGSTEÖMS BOKTEYCKEEI A. B.

opaginerad Kontrollera mot PDF

På Riksdagens underdåniga anhållan har Eders Kongl. Maj:t den 22

oktober 1897 uppdragit åt en komité att utreda, utom annat, de grunder,

som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, samt

anbefalt komitén att vid denna utredning taga särskild hänsyn till vissa

af Eders Kongl. Maj:t angifna förhållanden, deribland huruvida icke förändrad

ordning för presthoställenas utarrendering borde stadgas, med fäst

afseende derpå att boställena måtte väl häfdas samt såväl församlingarnas

som presterskapets bästa tillgodoses. Efter det den sålunda förordnade

komitén den 20 december 1899 afgifvit underdånigt betänkande och förslag

till förordning angående utarrendering af presterskapets med jordbruk

förenade bostadsboställen, har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den

30 i samma månad gifvit kammarkollegium befallning att, efter vederbörandes

hörande, i detta ärende afgifva underdånigt utlåtande. Till åtlydnad

häraf har kollegium till en början anmodat dels domkapitlen att

öfver samma betänkande och förslag infordra yttranden af stiftens samtliga

pastorat och kyrkoherdar äfvensom af sådana komministrar och med

dem likstälda prester, som ej hade anställning i pastorat, hvilka bestode

uteslutande af stadsförsamlingar, samt öfverlemna dessa yttranden jemte

egna underdåniga utlåtanden till Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande,

dels ock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets

samtliga län att afgifva underdåniga utlåtanden samt dermed jemte domkapitlens

äfvensom pastoratens och presterskapets yttranden till kollegium

inkomma; och sedan utlåtanden från samtliga domkapitel och länsstyrelser

äfvensom från flertalet af de öfriga vederbörande, hvilkas yttranden infordrats,

numera inkommit, får kollegium, som, för att biläggas handlingarna

till förenämnda komitébetänkande, mottagit en till statsrådet och

chefen för ecklesiastikdepartementet stäld, af bemälde statsråd den 15

september 1900 till kollegium öfverlemnad skrift af komministern i östra

Fogelviks församling af Karlstads stift, med bifogande af de till ärendet

hörande handlingar för egen del i underdånighet anföra följande.

Efter en inledande framställning rörande de olika förslag till förändrad

disposition af presterskapets boställen, som å olika tider blifvit af Regeringen

eller inom Riksdagen väckta och delvis äfven gifvit upphof till ny

lagstiftning i ämnet, har komitén tagit i öfvervägande sättet för åvägabringande

af en sådan anordning, att vederbörande tjensteinnehafvare skulle

kunna genom ett fast ordnadt arrendeförhållande varda befriade från de

med ett boställes skötsel förenade kostnader, äfventyr och besvär, samt

dervid utgått från den förutsättning, att utarrendering icke skulle komma

i fråga vare sig vid boställe, som vore så ringa, att dess alkastning lemnade

föga eller intet öfverskott utöfver de för tjensteinnehafvaren oundgängliga

naturaförmåner, eller vid boställe, som vore så beläget eller så

bebygdt, att beröringen med en af tjensteinnehafvaren fullkomligt obero
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

ende arrendator oundvikligen måste menligt inverka på den förres personliga

ställning. Under sådan förutsättning liar komitén, såsom den sjelf

förklarar, icke kunnat finna, att några vigtigare intressen skulle äfventyras,

derest presten icke komme att sjelf bruka det boställe, som stälts till hans

förfogande, samt uttalat sin anslutning till den af Riksdagen i dess underdåniga

skrifvelse den 5 maj 1897 yttrade mening rörande sättet för prestboställenas

brukande, nemligen att en förbättring derutinnan skulle vinnas,

om det medgåfves presterskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande

myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen.

Den stora omfattning, i hvilken indelningshafvarne genom enskilda aftal,

gällande allenast för deras tjenstetid, utarrenderat sina boställen, har synts

komitén utgöra ett mycket talande skäl för vigten att främja en lagstiftning,

hvilken åsyftade att bereda presterskapet de förmåner af högre

arrendeafgifter och boställenas bättre skötsel, som måste blifva en följd

af arrendatorns besittning af bostället under en längre, på förhand

bestämd tid.

För utarrendering enligt den nya af komitén föreslagna lagstiftningen

hafva uppstälts följande hufvudgrunder:

l:o) Med jordbruk förenadt bostadsboställe kan, utan inskränkning

till boställshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende efter ansökning af

vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af

arrendevilkor och arrendator.

2:o) För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör domkapitlet

pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för

boställets innehafvare med afseende å hans tjensteutöfning och personliga

ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må ega rum; likasom före

utarrenderingen böra undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom

göras förbehåll om vissa naturaprestationer till boställshafvaren.

Af samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i vissa

undantagsfall, då den kan utsträckas till högst tjugu år.

3:o) Pastoi’atet, som har intresse af att bostället hålles i god häfd,

skall höras beträffande frågan om utarrendering öfver hufvud må medgifvas.

4:o) I alla parters intresse skola arrendevilkoren pröfvas och fastställas

af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitel.

Hvad nu förslagets allmänna innebörd beträffar, har domkapitlet i

Skara förklarat sig icke tveka att, i anslutning till yttranden, som af prester

och församlingar inom stiftet i sådan rigtning med tungt vägande

motivering afgifvits, på det kraftigaste uttala, att förslaget i sina följder

skulle medföra betänklig skada för prestens embetsställning och verksamhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Här vore icke närmast fråga om nuvarande boställshafvare, utan om de

blifvande, hvilka icke kunde föra sin talan, men hvilkas talan domkapitlet

så mycket mer kände sig uppfordradt att föra. Enligt domkapitlets öfvertygelse

vore det att kringgå sjelfva kärnan i saken, om man stannade vid

det slut att lemna frihet åt de nuvarande boställshafvarne att efter egen

önskan utarrendera sina bostadsboställen, såsom i förslaget förutsattes. Då

förbisåges i realiteten de blifvande boställshafvarnes nu förefintliga lagliga

rätt, hvilken för dem vore af största betydelse. Domkapitlet ville betona

den olika ställning en blifvande boställshafvare komme att intaga, om

han vid tillträdet af sitt embete och under arbetet i sitt embete hade uti

sin omedelbara närhet en arrendator, af hvilken han på förhand gjorts

beroende, eller om arrendatorn vore beroende af boställshafvaren. Det

vore högst osäkert, om någon tillökning i inkomst på de flesta ställen

skulle genom förslagets genomförande vinnas, men höjdt öfver allt tvifvel

vore, att genom förslagets antagande presterskapets sjelfständighet komme

att lida afbräck på ett sätt, som icke kunde annat än blifva högst menligt

för presterskapets verksamhet. Naturligtvis kunde icke de myndigheter,

hvilkas bifall erfordrades för utarrenderingen, erbjuda några garantier, då

de måste handla efter objektiva grunder, under det att de missförhållanden,

hvilka hotade, berodde på sådant, som undandroge sig det objektiva bedömandet

af insända handlingar. Äfven der, hvarest vid tiden för utarrenderingen

förutsättningarna syntes goda, komme sannolikt fastslåendet

af arrendatorns oberoende af boställshafvaren att snart nog leda till slitningar

och obehag. Med hänsyn till denna stora principfråga om presterskapets

sjelfständighet, oberoende och skydd för trakasserier afstyrkte domkapitlet

på det lifiigaste bifall till förslagets grundprincip.

Enligt domkapitlets i Strengnäs åsigt skulle förslaget till sina följder

medföra störa olägenheter för presten i hans embetsställning och verksamhet,

under det att mycket tvifvelaktigt vore, huruvida förslaget komme

att bereda honom någon väsentlig fördel. Af hufvudsakligen dessa skäl

har domkapitlet afstyrkt förslaget, i sammanhang dermed uttalande den

mening, att nuvarande förhållanden i afseende å bostadsboställenas förvaltning

skulle kunna med fördel bibehållas, derest arrendatorn å ett dylikt

boställe vid boställshafvarens afgång finge rätt till fardagsår.

Mot förslaget har domkapitlet i Kalmar erinrat, att detsamma visserligen

stälde i utsigt möjligheten af högre arrendeafgifter och boställenas

bättre skötsel, men på samma gång beröfvade en och annan blifvande

boställshafvare för längre eller kortare tid rätten att disponera öfver det

honom tillkommande boställe. Förlusten af denna rätt måste medföra

dels mindre inkomster, dels mångahanda olägenheter i öfrigt, enär ingen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

myndighet torde kunna garantera, att de bestämmelser och omständigheter,

som vid arrendets uppgörande ansetts fördelaktiga och lämpliga för den

dåvarande boställshafvaren, äfven blefve det för efterträdaren. Förslagets

grundbestämmelse om utarrendering utan inskränkning till boställshafvarens

besittningstid syntes alltså tillgodose möjligen boställenas, men näppeligen

presterskapets bästa. Då domkapitlet dessutom icke kunnat öfvertygas om

lämpligheten, ännu mindre om nödvändigheten af en arrendelag, hvars

grundprincip i tillämpningen kunde medföra en kränkning af efterträdarens

rätt, ansåge sig domkapitlet icke böra tillstyrka bifall till förslaget.

Domkapitlet i Upsala har yttrat, att domkapitlet visserligen icke kunde

förbise de betänkligheter, som mot komiténs förslag anförts, allra minst

dem, som anginge sjelfva principfrågan rörande befogenheten af den inskränkning

eller det ingrepp, som onekligen innebures i arrendetidens utsträckning

utöfver gränsen för en boställshafvares rätt in på en eventuel

tillträdares besittningstid, men om genom författningens bestämmelser efterträdares

rätt i detta afseende verkligen kunde blifva skyddad, ville domkapitlet

icke af principielt skäl motsätta sig en författning, som obestridligen

innefattade en högst väsentlig förmån för den boställshafvare, som

ansåge sig hafva skäl att deraf begagna sig. Der egendomliga jordbruksförhållanden

eller andra omständigheter ansåges lägga hinder i vägen för

utarrendering på längre tid eller på annat sätt än nu vore fallet, stode

det boställshafvaren fritt att derefter förfara. En allmän förordning, som

undanröjde sådana särskilda olägenheter eller hinder, torde icke kunna

åstadkommas.

Med erkännande af de fördelar i flera afseenden, som för åtskilliga

innehafvare af ecklesiastika boställen äfven inom Visby stift skulle vinnas

derigenom, att förevarande förslag vunne nådig fastställelse, och under

uttalande af önskvärdheten af att en förordning, gående i samma rigtning,

om också med åtskilliga förändringar, komme till stånd, har domkapitlet

i sistnämnda stift påpekat, hurusom förslaget omfattats med jemförelsevis

ringa sympatier af stiftets pastorat och boställshafvare, samt dervid

tillika uttalat såsom sin åsigt, att förslaget icke fullt lämpade sig för de

säregna förhållanden rörande presterskapets bostadsboställen, som vore rådande

på Gotland. Det öfvervägande antalet af dessa boställen torde

nemligen få anses höra till den kategori, som ej borde komma i fråga till

utarrendering, emedan de vore så ringa, att deras afkastning lemnade föga

eller intet öfverskott utöfver de för tjensteinnehafvaren oundgängliga naturaförmåner,

eller med afseende å läge och bostadsförhållanden företedde

väsentliga svårigheter vid utarrendering. Hvad särskildt anginge bostadsförhållandena,

saknade de flesta boställen på Gotland arrendatorsbostad,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

något som i anseende till boställenas ringa arrendevärde i allmänhet icke

utan stor uppoffring från boställshafvarens sida kunde afhjelpas. Dertill

komme att många boställen ej egde skog tillräcklig för nödigt bränsle åt

boställshafvaren, än mindre för att lemna något öfverskott till fyllande af

en arrendator behof derutinnan. Dessutom funne domkapitlet, i likhet

med flera boställshafvare, bestämmelserna för arrendatorn i några fall allt

för stränga.

Förslaget har af domkapitlet i Göteborg ansetts vara i det stora hela

väl motiveradt och väl afvägdt samt har af domkapitlen i Linköping och

Vesterås helt allmänt förordats; men hafva dessa tre domkapitel såväl som

domkapitlen i Lund och Hernösand — hvilka senare icke särskildt yttrat

sig om förslagets lämplighet såsom grund för lagstiftning i'' ämnet — mot

förslagets detaljer fram stält flera eller färre anmärkningar.

Utan någon som helst erinran mot förslaget hafva domkapitlen i Vexjö

och Karlstad tillstyrkt nådigt bifall till detsamma.

Af de från länsstyrelserna inkomna yttranden går icke något ut på

förslagets afstyrkande. Dock har Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande

i Östergötlands län förklarat sig icke våga göra något bestämdt uttalande

derom, huruvida förslaget skulle komma att tillgodose såväl församlingarnas

som presterskapets bästa, men hölle Eders Kongl. Majrts befallningshafvande

för sannolikt att, såvida frågan angående arrendekontraktens

uppgörande kunde nöjaktigt lösas samt de föreslagna bestämmelserna rörande

byggnadsskyldighet och öfvertagande af öfverloppsbyggnader befunnes

ändamålsenliga, förslaget kunde åt innehafvare, som sjelfva finge taga del

i utarrenderingen, bereda afsevärd fördel, hvaremot det syntes vara högeligen

osäkert, om de senares efterträdare skulle finna sig nöjda. — Likaså

hyste landshöfdingeembetet i Vestmanlands län stora betänkligheter emot

att tillstyrka förslagets antagande till lag, synnerligen på de skäl, som af

komitéledamoten Johansson blifvit i hans vid komiténs betänkande fogade

reservation anförda.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har förmält

att, ehuru förslaget i allmänhet syntes vara väl genomtänkt och väl affattadt,

det stora flertalet — såsom det ville synas omkring 85 procent —

af Skara stifts presterskap äfvensom domkapitlet dock på det bestämdaste

afstyrkt detsammas godkännande. Detta afstyrkande torde nog, enligt

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes mening, i flera fall hafva varit

beroende af missuppfattning af förslaget, såsom skulle detsamma innefatta

ett tvång till utarrendering, ehuru ett sådant tvång alldeles icke satts i

fråga, utan utarrenderingen tvärt om uttryckligen gjorts beroende af boställshafvarens

begäran, hvadan hinder icke lades mot prestens rätt enligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

4 § af 1723 års privilegier att till sitt underhåll, utan andras förfång,

bruka och häfda eller häfda låta sitt boställe. Men Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande måste dock i förevarande fåll fästa synnerlig vigt vid

den åsigt, som af presterskapet och domkapitlet nära nog enhälligt uttalats.

Gälde frågan således endast Skaraborgs län eller Skara stift, skulle Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förorda, att förslaget åtminstone icke för

närvarande upphöjdes till lag. Men då presterskapet i de öfriga och, såsom

de till komitén gifna svaren tycktes visa, äfven de flesta landsdelarne i riket

på goda skäl framhållit behofvet af en större frihet än hittills att genom

vederbörande myndigheters försorg fa för längre tid utarrendera sina boställen;

då hvad som anförts i afseende å »blifvande boställshafvares rätt»

desto mindre kunde tillerkännas den betydelse man dervid velat fästa,

som bostadsboställe redan nu kunde för viss längre tid utarrenderas och

åtskilliga sådana äfven vore med nådigt tillstånd utarrenderade; då de uttalade

betänkligheterna i öfrigt ej heller syntes böra tillmätas någon afgörande

vigt; och då tillämpningen af den ifrågasatta förordningen inom

Skara stift i allt fall helt och hållet blefve beroende af boställshafvarens

fria val, ansåge sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke böra afstyrka

godkännande af de hufvudgrunder, hvarpå förslaget hvilade.

I likhet med komitén har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Jönköpings län funnit det ligga i öppen dag, att det för det stora flertalet

af landets prester borde medföra en afsevärd fördel, derest möjlighet

bereddes dem att utarrendera sina med jordbruk förenade bostadsboställen

under viss bestämd tid, utan rätt för en efterträdande boställshafvare att

före arrendetidens utgång hafva arrendeaftalet. Väl kunde en utarrendering

af sådan beskaffenhet anses medföra något ingrepp uti sistnämnde

boställshafvares rätt att efter eget behag disponera öfver bostället, men

man torde, derest vid utarrenderingen vederbörlig hänsyn toges ej blott

till den dåvarande utan jemväl till en blifvande boställshafvares intressen

och om arrendekontraktet blefve affattadt i enlighet dermed, svårligen ega

befogenhet att såsom ett afgörande skäl mot en utarrendering af den beskaffenhet

komitén föreslagit framhålla en möjligen blifvande innehafvares

eventuela intresse att sjelf få disponera bostället. Att detta utarrenderats

för en viss följd af år vore ju alltid kunnigt för den, som sökte den med

bostället förenade syssla, och det torde i många, ja kanske i de flesta

fall komma att anses såsom en vinst, att redan på förhand kunde med

bestämdhet beräknas beloppet af de ekonomiska fördelar, som vore förenade

med den sökta sysslan, i stället för att mer eller mindre oberäkneliga

möjligheter i sådant hänseende eljest mötte. Eders Kongl. Majrts befallningshafvande

hade emellertid trott sig finna, att komitén vid utarbetan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

det af sitt förslag allt för mycket haft för ögonen att genom föreskrifter

om detaljbestämmelser i kontrakten skydda boställshafvaren gent emot arr

en datorn, under det att boställets intressen icke blifvit behörigen beaktade.

Vid granskning af komiténs förslag har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

med anledning häraf ansett sig böra framställa en del anmärkningar,

med hänsyn till hvilka Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

hemstält, att förslaget icke måtte i sin nuvarande form varda af Eders

Kongl. Maj:t godkändt. — Under åberopande af åtskilliga erinringar mot

vissa vigtigare detaljbestämmelser i förslaget, har jemväl Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Upsala län ansett sig icke kunna tillstyrka

förslagets godkännande i befintligt skick.

Länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Vermlands, Gefleborgs, Vesternorrlands,

Jemtlands och Norrbottens län, hvilka länsstyrelser från ofvan

angifna synpunkt — nemligen med afseende å den allmänna innebörden

af förslaget — jemväl yttrat sig öfver detsamma, hafva för sin del godkänt

förslagets grundtanke, åsyftande, såsom af hvad förut blifvit nämndt

framgår, möjliggörandet genom lagbestämmelser af bostadsboställes upplåtande

på arrende under viss tid med förbindande verkan för en under

arrendetiden möjligen tillträdande ny boställshafvare; dervid anförts af

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län: att om det

än af erfarenheten från samma län rörande andra ecklesiastika lägenheters

utarrendering kunde synas tvifvelaktigt, huruvida med friheten vid boställenas

utarrendering skulle vinnas någon afsevärd förbättring i presterskapets

ofta nog svaga ekonomiska vilkor, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

dock funnit förslaget innebära möjlighet för afhjelpande af ett

länge kändt behof för presterskapet af ett bättre tillgodogörande af de

med jordbruk förenade boställena, men på samma gång ett medel till befrielse

från de med presterlig befattning oförenliga jordbruksbestyren, samt

att genom de under senare tider vid upprepade tillfällen meddelade tillstånd

till utarrendering af ifrågavarande boställen på ända till tjugu år

lemnats erkännande åt samt hänvisats till den grundsats, som i förslaget

funnit sitt uttryck;

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län: att det visserligen

torde kunna antagas, att den föreslagna rätten till utarrendering

af presterskapets bostadsboställen icke koinme att inom nämnda län i någon

vidsträcktare mån tagas i anspråk, då der rådande förhållanden — såsom

svårigheten att drifva ett lönande jordbruk och konkurrensen med den

mängd »bolagshemman», som utbjödes till utarrendering på mycket billiga

vilkor — i de flesta fall torde göra det omöjligt att erhålla arrendatorer

på de vilkor, som i förslaget förutsattes; att det emellertid ej torde vara

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

lätt, om ens möjligt, att finna bestämmelser, som kunde underlätta utsigterna

för dylik utarrendering inom länet, på samma gång de lämpade sig

för förhållandena å andra orter; äfvensom att, enär den ifrågasatta utarrenderingen

för visso kunde blifva till nytta för presterskapet i andra

trakter af vårt land, förslaget syntes i hufvudsak vara värdt allt understöd,

helst om det bestämdes, att Eders Kongl. Maj:t kunde i särskilda fall

medgifva undantag från författningens strängare bestämmelser — exempelvis

i § 7 — hvilka försvårade dess tillämpning inom länet; samt

landshöfdingeembetet i Norrbottens län: att det vore en känd sak,

hurusom jordbruksboställen under nuvarande förhållanden utgjorde en stor

tunga för dem af länets prester, som innehade dylika boställen; att en

lag, som möjliggjorde ordnad utarrendering af boställe i dess helhet eller

delvis, derför torde af de flesta sådana prester helsas med tillfredsställelse;

att de mer eller mindre väsentliga anmärkningar, som af flertalet boställshafvare

gjorts mot förslaget, i allmänhet vore framkallade af de för öfre

delarna af Norrland egendomliga förhållanden, under hvilka boställena

brukades och innehades; samt att landshöfdingeembetet, som för sin del

ansåge förslaget i hufvudsakliga delar tillämpligt jemväl för Norrbottens

län, i fråga om de erinringar, landshöfdingeembetet ansett sig böra vid

förslaget framställa, tagit hänsyn till angifna förhållanden.

Ofriga länsstyrelser hafva vid sitt skärskådande af förslaget visserligen

understundom utgått från vigtiga allmänna synpunkter, men dock i

regel inskränkt sig till en granskning af förslagets detaljer.

De yttranden —• i tusental — som inkommit från pastorat och presterskap

äro helt naturligt af mycket olika betydelse för den föreliggande

frågans utredning. Många ega dock ett stort värde, antingen derför att i

dem framhållits särskilda orters egendomligheter, till hvilka vid lagstiftningen

måhända kan tagas hänsyn, eller derför att förslaget i dem erhållit

en belysning, som ofta synes förtjent af beaktande. Då emellertid vederbörande

domkapitel eller länsstyrelse i sitt utlåtande merendels upptagit

hvad från pastoratens och presterskapets sida sålunda blifvit af vigt anfördt,

lärer en redogörelse för deras yttranden icke vara af behofvet påkallad,

likasom den icke heller torde kunna erbjuda något större intresse.

Dock har kollegium trott sig böra nämna, att de ojemförligt flesta pastorat

och prester — om hänsyn tages till riket i dess helhet — anslutit sig

till komiténs förslag i dess allmänna syfte, om de ock icke underlåtit att

mot vissa delar af förslaget göra vigtiga erinringar.

Ehuru kollegium, lika litet som komitén, förbiser, att genom ett fast

ordnadt arrendeförhållande olägenheter kunna uppstå såväl för den utarrenderande

boställshafvaren, som i synnerhet för hans efterträdare, finner dock

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

kollegium de betänkligheter, som härutinnan möta, ej höra tillerkännas den

vigt, att af hänsyn till dem den ifrågasatta lagstiftningen icke borde komma

till stånd. Fast hellre förmenar kollegium, att de skäl, som för utarrendering

utöfver boställshafvares besittningstid af hans med jordbruk förenade

bostadsboställe blifvit anförda i komiténs betänkande eller i de till detta

ärende eljest hörande handlingar, äro af öfvervägande betydelse i jemförelse

med de skäl, som för en motsatt åsigt framhållits. Kollegium tvekar

alltså icke att med sitt förord understödja komiténs förslag i anseende till

dess allmänna innebörd.

Vidkommande härefter de af komitén uppstälda hufvudgrunder för en

utarrendering af nu angifna beskaffenhet, biträder kollegium i allo hvad

komitén i sin första sats uttalat derom, att arrendeupplåtelsen skall göras

beroende af boställshafvarens ansökning i sådant syfte samt af hans godkännande

beträffande arrendevilkor och arrendator. Härutinnan synes ock

full samstämmighet råda mellan dem, som yttrat sig öfver förslaget. Kunde

emellertid befaras, att åt ordet »boställshafvare» skulle gifvas den vidsträckta

betydelse, som Örby pastorat och presterskap (Göteborgs stift)

velat deri inlägga, nemligen att »enka under tjenste- och nådår» vore berättigad

att såsom »boställshafvare» få det åt hennes man i lifstiden upplåtna

boställe utarrenderadt utöfver den besittningstid, som kan för henne

vara bestämd, är det uppenbarligen nödvändigt, att berörda ord ersättes

med ett annat, som tydligt angifver, att initiativet till utarrenderingen

tillkommer endast den, som pa grund af embete eller tjenst innehar ett med

jordbruk förenadt ecklesiastikt bostadsboställe.

I fråga om de hufvudgrunder, enligt hvilka utarrenderingen borde

ordnas, för att efterträdarens intresse skulle behörigen tillgodoses, hafva

meningarna deremot varit mycket delade, i hvad dessa grunder afse dels

skyldighet för arrendatorn att utgöra vissa naturaprestationer till boställshafvaren

och dels arrendetidens begränsning i vanliga fall till tio år.

Redan inom komitén hafva af en reservant framhållits olägenheterna

af den s. k. embetsskjutsen, hvilken enligt förslaget (§ 7 första stycket mom. 1)

skulle af arrendatorn utan särskild ersättning verkställas.

Med hänsyn dertill att vid utarrendering af boställe i dess helhet

boställshafvaren under alla förhållanden blefve nödsakad att, om han icke

ville underkasta sig en ganska känbar förlust, in natura tillgodogöra sig

antingen embetsskjuts eller ock foder och stallrum för hästar, oafsedt alla

de obehag och olägenheter icke mindre för honom än för arrendatorn,

som möjligtvis kunde deraf härflyta, har domkapitlet i Lund hemstält, att

alternativt måtte stadgas, att värdet för år af ifrågavarande prestationer

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

skulle i arrendekontraktet utsättas, med boställshafvaren förbehållen rätt

att efter eget val antingen tillgodogöra sig prestationerna in natura eller

ock i stället af arrendatorn uppbära det i kontraktet derå utsatta penningvärde;

och har domkapitlet i Vesterås, enär det i flera fall måste vara

förenadt med stor svårighet att angifva skjutsens omfattning, ansett att

företräde borde gifvas åt en sådan affattning af stadgandet om skjuts, att

vederbörande hade frihet att i kontraktet uppgöra antingen om fri skjuts

till viss omfattning eller om skjuts, hvilken till visst pris betalades. Äfven

åtskilliga länsstyrelser hafva funnit bestämmelsen om embetsskjuts mindre

tillfredsställande. Enligt Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvandes i Stockholms

län åsigt vore, såsom åsyftade reservant inom komitén framhållit,

åläggandet för arrendatorn att utan särskild ersättning tillhandahålla boställshafvaren

embetsskjuts egnadt att gifva anledning till missnöje, bråk

och trassel mellan dessa parter; och då dessutom skjutsskyldigheten, som,

ehuru den sällan kunde antagas eqvivalera med tillhandahållandet af foder

och stallrum åt boställshafvarens hästar, vore afsedd att i alla fall uppställas

såsom ett alternativ vid sidan af sistnämnda förpligtelse, icke i alE

mänhet läte sig på förhand med tillbörlig grad af säkerhet till sitt värde

beräknas samt derför ock kunde antagas komma att i många fall mer än

tillbörligt nedbringa arrendeafgiften, vore det näppeligen klokt att, såsom

komitén gjort, uppställa förenämnda tillvägagångssätt såsom det enda möjliga

och tillåtna. Vanskligheten af förbehållet om vissa naturaprestation er,

hvilka med nödvändighet skulle af arrendatorn utgöras till boställshafvaren,

har vidare framhållits af länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Norrbottens län, hvarjemte

pastorat och presterskap i många af sina yttranden, stundom med

en viss skärpa, vändt sig mot förslaget i denna del.

Beträffande åter principen om arrendetidens inskränkning i regel till

tio är har domkapitlet i Lund anmärkt, att det kunde betviflas, huruvida

en sålunda bestämd arrendetid kunde, med påaktande af så väl egendomens

ordentliga brukning som vederbörande boställshafvares verkliga fördel, anses

lämpligen afvägd. Enligt det cirkulationsbruk, som väl i allmänhet inom

stiftet å den bättre jorden följdes, vore åkern indelad i sex till åtta skiften

med ordnad växtföljd och trädesberedning. En arrendator, som med iakttagande

af ett dylikt brukningssätt möjligen skulle finna sig föranlåten att

vid trädesbereclningen eller eljest under de första sex å åtta arrendeåren

successivt nedlägga betydligare kostnader på jordförbättring i syfte att

bringa egendomen i högsta möjliga kultur, skulle antagligen låta sig derifrån

afskräckas, af skäl att han icke skulle hafva någon utsigt att under

den återstående korta arrendetiden skörda frukten af sina nedlagda kost
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

nader. I stället skulle han helt visst föredraga att, utan att göra sig skyldig

till påtaglig vanhäfd, söka afpressa egendomen så stor afkastning som

möjligt, med påföljd att dess arrendevärde vid arrendetidens slut snarare

blifvit förminskadt än ökadt. En arrendelag borde väl söka råda bot på

det ofta öfverklagade förhållandet, att jordbruket å pr estboställen i allmänhet

sköttes på ett mindre tillfredsställande sätt. 1 öfverensstämmelse med

hvad uti flerfaldiga yttranden från pastoraten blifvit yrkadt hemstälde

derför domkapitlet, att arrendetiden måtte bestämmas till tolf å femton år.

Ännu ett domkapitel, nemligen i Hernösand, har med hänsyn till vigten

att få goda arrendeaftal till stånd ansett fördelaktigt, att arrendetiden förlängdes,

så att den i regel blefve tjugu år. Åf länsstyrelserna hafva Eders

Kongl. Maj:ts befallnigshafvande i Stockholms, Upsala, Jönköpings, Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jemtlands län äfvensom landshöfdingeembetena

i Blekinge och Kristianstads län likaledes förordat den

normala arrendetidens större eller mindre utsträckning utöfver de af komitén

föreslagna tio åren, dervid anförts, bland annat, hurusom erfarenheten visat,

att arrendenas begärlighet vore i väsentlig mån beroende af arrendetidens

längd; att de dugligaste och mest önskvärda arrendatorer antagligen icke

komme att deltaga i täflan om nu ifrågavarande arrenden, som måste afträdas

vid det tionde arrendeårets utgång; att arrendeafgifterna för de på

sådana vilkor utarrenderade boställen måste blifva afsevärdt lägre än som

kunnat ernås vid en längre arrendetid; att i de allra flesta fall finge antagas

såsom visst, att utarrenderingen vore till lika stor nytta för en efterkommande

boställshafvare som för den närvarande; att i vanliga fall en

arrendator icke torde under en tioårig arrendeperiod blifva i tillfälle att,

såsom komitén förmenat, erhålla godtgörelse för nedlagda mödor och kostnader;

samt att med afseende å de fastigheter, om hvilka här vore fråga,

en mängd särskilda förhållanden tillkomme, hvilka helt visst i sin mån

skulle verksamt bidraga till att göra en så kort arrendetid olämplig, då

ju arrendatorn skulle ej blott fullgöra boställshafvarens nybyggnads- och

underhållsskyldighet med afseende å de till arrendatorns begagnande öfverlemnade

laga hus än äfven lösa de öfverloppshus, som stäldes till hans

förfogande, hvarförutom arrendatorn skulle ansvara för utskylder och besvär

äfvensom bekosta brandförsäkring för vissa hus.

Sättet för lösningen af nu omhandlade frågor — angående tillgodoseendet

af boställshafvarens behof af vissa naturaprestationer och om arrendetidens

bestämmande — varder utan tvifvel af största betydelse för utvecklingen

af det arrendeväsen, som skulle genom förslaget tillskapas. Det är

dock att befara, å ena sidan att stadgandet om embetsskjuts, hvilket synes

egnadt att blifva en källa till obehag och tvister mellan boställshafvare

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

och arrendator, skall verka återhållande på en boställshafvare, som eljest

kunde vara benägen att utarrendera sitt boställe, samt å andra sidan att

den allt för korta arrendetiden icke skall innebära tillräcklig lockelse för

en kunnig och driftig landtbrukare att öfvertaga skötseln af ecklesiastik

boställsjord, eller att denna skötsel åtminstone icke skall blifva till verkligfromma

för jordens häfd under den korta arrendetiden.

Anledningen dertill att, enligt förslaget, någon särskild ersättning icke

förbehållits arrendatorn för embetsskjuts har af komitén angifvits med en

hänvisning till det nyttiga för embetsutöfningen att presten icke i hvarje

cnskildt fall behöfde tänka på kostnaden för embetsskjuts, utan att denna

kostnad af så väl boställshafvare som arrendator finge i sin helhet beräknas

vid arrendeafgiftens bestämmande. Det har emellertid i åtskilliga''yttranden

af pastorat och prester blifvit antydt, att svårigheten att i kontraktet

närmare bestämma omfattningen af den nödiga embetsskjutsen skulle

så godt som inbjuda arrendatorn att underkasta frågan härom sund pröfning

i hvarje särskildt fall, hvarvid boställshafvaren, i händelse af olika

meningar, helt visst måste finna sig i arrendatorns domslut. Men »om

något lins, som kan försvåra en samvetsgrann utöfning af embetet, måste

det vara en dylik beroende ställning», såsom kyrkoherden i Kinneveds

pastorat af Skara stift framhållit vid granskningen af komiténs förslagrörande

embetsskjutsen. Denna anordning skulle sålunda kanhända mången

gång komma att visa sig hinderlig för uppnåendet af just det mål, som

derigenom skulle främjas. I allt fall torde förslaget i clenna del icke erbjuda

någon garanti — om sådan kan anses behöflig — för embetets pligtenliga

utöfvande af prest, som låtit på viss. tid utarrendera sitt boställe.

Med afseende å tjenstbarheter öfver hufvud anser visserligen kollegium,

att det kan vara till fördel för både boställshafvare och arrendator, om

den förre kan få sitt behof deraf i så stor omfattning som möjligt tillgodosedt

genom den senare; och särskildt är det af vigt, att boställshafvaren

alltid kan påräkna att för sin egen och sina familjemedlemmars fortskaffning

få anlita arrendatorns biträde, om boställshafvaren ej vill sjelf hålla

hästar, eller, der han detta önskar men till födande af hästarna icke undantagit

visst område af bostället, att bekomma stallrum och foder af arrendatorn.

Men det bör härvid tillses, att boställshafvaren må hafva fria

händer i sitt förhållande till arrendatorn och att följaktligen, hvad särskildt

skjutsen beträffar, boställshafvaren eger utan inblandning af arrendatorn

bestämma såväl antalet resor som målet för hvarje resa. En dylik

sjelfständighet från boställshafvarens sida lärer emellertid ej kunna uppehållas,

med mindre arrendatorn, efter någon öfverenskommen grund, und
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

får ersättning för all den skjuts lian jemlik! de närmare bestämmelserna

i arrendekontraktet skall åt boställsliafvaren fullgöra.

Enligt kollegii mening torde alltså hvad förslaget innehåller om skyldighet

för arrendatorn att utan särskild ersättning verkställa embetsskjuts

åt boställsliafvaren böra ur förslaget utgå.

Äfven i fråga om den maximitid, hvarunder presterskapets boställen

må i regel kunna utarrenderas anser kollegium, att komiténs förslag derutinnan

bör undergå jemkning, i syfte att tiden något utsträckes, hvilket

skulle lända till fördel icke blott för arrendatorerna utan i främsta rummet

för boställshafvarne. Under en arrendetid, som medgifver tillämpning af

ett cirkulationsbruk med åtminstone sex skiften, torde nemligen kunna förväntas

en omsorgsfull are brukning och en deraf följande rikligare afkastning

af jorden än under en kortare period; men i samma mån böra naturligtvis

äfven boställshafvarens utsigter till en förhöjd arrendeafgift ökas.

Kollegium förbiser icke, att genom en utsträckning af arrendetiden olägenheterna

af det nya systemet blifvit något större, om hänsyn tages till en

efterträdande boställshafvare, som vill sjelf bruka sitt boställe. Men skall

utarrendering på viss tid af presterskapets boställen medgifvas, lärer denna

tid böra så bestämmas, att icke, på sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län anmärkt, boställenas och arrendatorernas

rätt i afsevärd mån undanskjutes af omsorgen om boställshafvarnes,

särskildt de efterträdande boställshafvarnes, dispositionsrätt till boställena.

Af sålunda och till stöd för arrendetidens utsträckning särskildt af domkapitlet

i Lund anförda skäl hemställer kollegium, att i komiténs förslag

må vidtagas den ändring, att tiden för utarrendering af presterskapets boställen

bestämmes till högst tolf år under vanliga förhållanden.

De af komitén i öfrigt för förslaget uppstälda hufvudgrunder innefatta,

såsom redan blifvit nämndt, bestämmelser dels derom att pastorat

skall höras beträffande frågan om utarrendering af ecklesiastikt boställe

må medgifvas, dels ock derom att arrendevilkoren skola pröfvas och fastställas

af Eders Kongl. Majas befallningshafvande och domkapitlet.

Mot den förra bestämmelsen lärer någon befogad invändning ej kunna

göras, då ju pastoratets intresse ej oväsentligt beröres af utarrenderingen.

Utom det att pastoratet kan hafva att fullgöra byggnadsskyldighet med

afseende å de hus, som ställas till arrendatorns förfogande, har pastoratet

äfven att vaka deröfver, att bostället blifver väl häfdadt och lemnar största

möjliga inkomst, så att förtjente män må finnas benägna att åtaga sig

den tjenst, med hvilken bostället är förenad!.

Rörande den befattning med utarrenderingen, som enligt förslaget skulle

åligga Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande och domkapitlen, har blif
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

vit af domkapitlet i Lund framhållet, hurusom särskildt i ett stift sådant

som Lunds det ifrågasatta åliggandet otvifvelaktigt skulle medföra en ganska

betydlig tillökning i de mångahanda göromål, som derförutan redan

påhvilade domkapitlen och som till förfång för domkapitelsledamöternas

egentliga embetspligter så betänkligt inkräktade på deras tid och omtanke,

att de icke annat än i yttersta nödfall syntes böra ökas. Ledamöternas

föregående utbildning för deras egentliga embeten kunde icke heller anses

göra dem synnerligen skickade att handlägga allehanda ekonomiska mål.

Den expeditionspersonal, som tilldelats domkapitlen, vore redan förut så

betungad af göromål och dess löneinkomster så ringa eller ovissa, att arbetsbördan

näppeligen torde kunna ökas. Förslagets föreskrift om domkapitlens

deltagande i handläggningen af ifrågavarande ärenden öfverensstämde

visserligen med liknande föreskrift angående utarrendering af presterskapets

annex- och mensalhemman. Detta bestyr vore dock föga betungande,

enär för arrendekontrakt i sistnämnda fall kunde användas tryckta formulär,

hvilket deremot icke läte sig göra med afseende å kontrakt rörande

utarrendering enligt föreliggande förslag i anseende till de mångfaldigt

vexlande kontraktsvilkoren. Domkapitlens bestyr härutinnan blefve ännu

mera betungande, om, såsom antagligt vore, Eders Kongl. Majds befallningshafvande

funne sig föranlåten att först inhemta domkapitlets mening

om ett af vederbörande uppgjordt förslag till arrendekontrakt och granskningen

deraf således i första hand ankomme på domkapitlet. Dessutom

torde ingen rimlig anledning förefinnas för antagandet att berörda ärenden

skulle blifva på ett mindre nöjaktigt sätt handlagda, derest Eders

Kongl. Majds befallningshafvande ensam, utan domkapitlets medverkan,

toge befattning med desamma. Domkapitlet hemstälde förty, att förslaget

i angifna hänseende måtte omarbetas i den af domkapitlet antydda rigtning.

Från ungefär samma utgångspunkt har Eders Kongl. Majds befallningshafvande

i Östergötlands län kommit till ett motsatt resultat, eller

en hemställan att föreskriften angående Eders Kongl. Majds befallningshafvandes

deltagande i pröfning och fastställelse af arrendekontrakt måtte

varda ur förslaget utesluten; till stöd för hvilken hemställan andragits, att

då granskningen af arrendevilkoren borde omfatta icke allenast kontraktets

formela giltighet utan äfven hvarje detaljbestämmelses reela innebörd

■— i hvilket senare afseende skulle tillses bland annat, att efterträdarens

behof af bostad, ekonomibyggnader, gårdsplan och trädgård blefve behörigen

tillgodosedda — svårigheterna vid granskningen skulle för Eders Kongl.

Majds befallningshafvande blifva så stora och granskningsarbetet, om boställenas

utarrendering blefve något mera allmänt ifrågasatt, så tidsödande,

att granskningen helt säkert komme inom kort att genom omständigheter
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

nas magt inskränkas till det minsta möjliga, samt att vid sådant förhållanden

den Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ålagda pröfning skulle

förlora sin betydelse, ehuru å andra sidan vid uppkommande stridigheter

mellan boställshafvare och arrendator äfvensom vid ombyte af boställshafvare

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande finge bära ansvaret för

befintliga brister i kontraktet.

Det af komitén föreslagna sätt för ifrågavarande ärendens behandling

har gifvit anledning till ett uttalande jemväl af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs län, som funnit det föga lämpligt, att Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet, hvilka myndigheter i

allmänhet icke kunde sammanträda med hvarandra, skulle samfäldt besluta

i åtskilliga arrendeväsendet rörande angelägenheter. Ansåges det behöflig!,

att dessa myndigheter vid utarrenderingen medverkade, torde giltiga skäl

vara förhanden, att åt hvardera myndigheten öfverlemnades beslutanderätt

i de särskilda frågor, hvilka hvar och en kunde anses mest lämpade att

afgöra. En onödigt omständlig och tungskött procedur föranleddes, för

den händelse genom skriftvexling i fall, der skiljaktiga meningar yppade

sig, skulle åstadkommas sammanjemkning och gemensamt beslut i anhängiggjordt

arrendeärende.

I sammanhang härmed torde böra omförmälas, att domkapitlen i

Strengnäs och Göteborg, med hänsyn dertill att, om komiténs förslag upphöjdes

till lag, göromålen i domkapitlens expeditioner skulle väsentligt ökas,

gjort framställning, domkapitlet i Strengnäs om beviljande af anslag för

anställande af det ytterligare biträde inom expeditionen, som med nödvändighet

erfordrades, och domkapitlet i Göteborg om åläggande för boställshafvare

att till expeditionen inbetala en lämplig ersättning för dess

arbete; och har äfven landshöfdingeembetet i Kristianstads län framhållit,

att, under angifna förutsättning, den för Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

betydligt ökade arbetsbördan ovilkorligen påkallade ökade arbetskrafter,

för hvilkas aflönande medel torde böra anvisas. Utan att med

anledning deraf göra något yrkande, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vesternorrlands län om komiténs förslag uttalat det allmänna

omdöme, att formaliteterna vid utarrenderingen vore väl många och tidsödande,

äfvensom att dessa formaliteter och deraf beroende remisser skulle,

derest utarrendering af presternas boställen mera allmänt ifrågakomme, blifva

högst betungande för myndigheter, hvilka, såsom Edei’S Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

redan vore af göromål öfverhopade.

Hvad sålunda af myndigheterna blifvit mot komiténs förslag i denna

del anmärkt får ökad betydelse genom yttranden i samma rigtning af enskilda

prester, såsom att det blott skulle leda till större omgång, tidsut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

drägt och kostnad, om utarrenderingen af prestbord lades i två jemnstälda

myndigheters händer, att förslaget gjorde utarrenderingsproceduren »fruktansvärdt

omständlig och på flera håll onödigt besvärande», samt att förslaget

blefve allt för omständligt och tungt för dem, som skulle praktiskt tillämpa

det (kyrkoherdarne i Gagnefs pastorat af Vesterås stift, Hörsne pastorat

af Visby stift och Karlskyrka pastorat af Strengnäs stift).

Dessa anmärkningar synas böra beaktas. En hvar af de myndigheter,

som gemensamt skulle taga befattning med utarrenderingen, är redan strängt

upptagen af andra embetsärenden, hvarför det icke torde vara lämpligt

att, om sådant kan utan skada undvikas, för båda öka arbetsbördan. Helt

visst måste emellertid utarrenderingen försiggå under endera myndighetens

kontroll. Enligt kollegii förmenande gör det tillfyllest, om, sedan vederbörande

domkapitel med hänsyn till prestens tjensteutöfning och personliga

ställning pröfvat ansökningen om tillstånd till utarrendering och meddelat

sådant tillstånd, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande allena handlägger

sjelfva utarrenderingsfrågan, som i detta senare skede uppenbarligen

bäst egnar sig för verldslig myndighets behandling. Af skäl, som domkapitlet

i Lund framhållit, kan förfarandet vid utarrendering af presterskapets

annex- och mensalhemman svårligen åberopas till stöd för förslaget

om ett samarbete mellan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och

domkapitel, när fråga uppstår om utarrendering enligt det nya systemet.

Dessutom synes det mindre lämpligt att till den omfattning förslaget föranleder

vidga området för nämnda — till sin sammansättning och verksamhet

så olika — myndigheters samfälda beslutanderätt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får kollegium i underdånighet

tillstyrka, att komiténs förslag i förevarande del icke må af Eders

Kongl. Maj:t godkännas, utan åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

uppdrages att ensam fullgöra hvad enligt förslaget tillkommer Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet samfäldt.

Med hänsyn till vigten att arrendefrågornas behandling icke genom

allt för besvärliga formaliteter försvåras eller fördyras, under det att å

andra sidan icke något må eftergifvas, som kan bereda trygghet för iakttagande

af intresserade parters bästa, förmenar kollegium, att proceduren

jemväl i (ifrigt torde kunna och höra förenklas, särskildt i fråga om uppgörande

af förslag till arrendekontrakt. Till detta ämne återkommer kollegium

vid granskningen af komitéförslagets detaljbestämmelser.

Innan kollegium öfvergår till berörda granskning, anser sig kollegium

böra framhålla, att det synts kollegium, som om komitén äfven genom de

stadganden i förslaget, hvilka hafva ett mera materielt innehåll, d. v. s.

o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

afse arrendatorns skyldigheter gent emot boställshafvaren, och hvilka här

ofvan i sammanhang med talet om bestämmande af den normala maximitiden

för arrende blifvit delvis antydda, omgärdat utarrenderingen med så

många och för arrendatorn så betungande föreskrifter, att endast få boställen

torde kunna i enlighet med förslaget utarrenderas. Också har Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anmärkt, att förslaget

syntes vara affattadt på sådant sätt, att det lemnade en boställshafvare

så många fördelar men deremot beredde en arrendator så många olägenheter,

att det torde möta stora svårigheter att erhålla några arrendatorer;

under det att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och

Bohus län uttalat den mening, att förslaget egentligen kunde anses hafva

tillämplighet på de större boställena. Talrika äro de yttranden af pastorat

och prester, hvilka gå i samma rigtning som dessa myndigheters anmärkningar.

I synnerhet hafva betänkligheter rest sig mot komiténs förslag att

ordna förhållandet emellan vederbörande, der boställshafvaren enskildt tillhöriga

hus ingå i arrendeupplåtelsen, för hvilket fall meddelats föreskrift

om skyldighet för arrendatorn att till boställshafvaren erlägga lösen för

dylika hus efter visst åsatt värde, hvarefter arrendatorn skulle inträda i

boställshafvarens rätt till husen. Enligt domkapitlets i Upsala åsigt måste

denna föreskrift, såsom i flera till domkapitlet inkomna yttranden anmärkts,

oskäligt nedtrycka arrendet, utan att ändock betrygga boställshafvaren

mot möjliga förluster. Derigenom skulle mången duglig arrendator afskräckas

från att söka ett arrende af nu ifrågavarande beskaffenhet, likasom

äfven hinder kunde uppstå för arrendeöfverlåtelse. Det syntes följaktligen

vara lämpligast, att husen, hvilka fortfarande borde vara boställshafvarens

egendom, af arrendatorn mottoges med underhålls- och nybyggnadsskyldighet

efter laga syn, såsom förhållandet vore med öfriga af honom

begagnade byggnader. I likhet med domkapitlet i Upsala befarade

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, att det af komitén

föreslagna sätt att ordna omhandlade fråga skulle verka i hög grad

nedsättande på arrendeafgiften, särskildt med hänsyn dertill att arrendatorn

måste räkna med möjligheten att vid arrendetidens slut få såsom

ersättning för den af honom för husen erlagda lösen åtnöja sig med det

betydligt reducerade värde husen vid nedrifning och bortförande från

platsen kunde betinga. Framför allt gälde detta i sådana fall, der arrendatorn

ålades uppföra dylika hus ånyo (§ 8) och der, såsom väl förslagets

mening vore, den verkliga kostnaden för husen komine att drabba arrendatorn.

Eders Kongl. Majrts befallningshafvande, som sålunda ansåge

komiténs förslag i förevarande afseende icke vara tillfredsställande, till
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

trodde sig visserligen icke att framkomma med något bestämdt motförslag,

men hem stål de dock till öfvervägande, huruvida icke saken kunde ordnas

hufvudsakligen efter sådana grunder, att någon inlösen från arrendatorns

sida ej komme att ega rum, utan att öfverloppshus, oafsedt arrendet, fortfarande

komme att tillhöra boställshafvaren mot skyldighet för denne att

i fråga om sådana af dessa hus, hvilka enligt bestämmelse i arrendekontraktet

kunde komma att uppföras af arrendatorn sjelf, lemna denne full

godtgörelse; att arrendatorn skulle hafva skyldighet att under arrendetiden

underhålla husen och vid arrendets slut tillhandahålla dem vederbörande;

att i händelse ombyte af tjensteinnehafvare inträffade under arrendetiden

och den tillträdande icke ville lösa husen, derom afgörande vid

af- och tillträdessynen borde träffas, synerätten hade att pröfva, i hvad

mån någon del af arrendeafgiften kunde anses böra för husen under återstående

arrendetiden tillkomma afträdande boställshafvaren eller hans rättsinnehafvare,

samt ålägga tillträdaren att till afträdaren utgifva sådan del

på en gång med dess kapitaliserade värde, hvarefter vid arrendetidens slut

afträdaren skulle ega fritt förfoga öfver husen. Mot komiténs förslag i

denna del hafva mer eller mindre bestämda invändningar gjorts äfven af

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings och Kronobergs län

samt af landshöfdingeembetena i Blekinge och Vesterås län. Dessutom

hafva flera prester, som med erkännande yttrat sig om förslaget i öfrigt,

förklarat sig anse, att derest förhållandet mellan arrendator och boställshafvare

i sådana fall, då öfverloppshus stäldes till arrendatorns förfogande,

icke kunde ordnas annorlunda än komitén föreslagit, en utarrendering i

öfverensstämmelse med dess förslag endast sällan kunde komma till stånd

och nästan omöjliggjordes med afseende å de mindre boställena, alldenstund

en arrendator genom skyldigheten att lösa öfverloppshusen nödgades

anskaffa större kapital än eljest vid arrenden vore behöfligt, hvarförutom

det vore temligen ovisst, huruvida han vid sitt afträde kunde för

husen bereda sig skälig ersättning.

Den förändring i prestboställenas brukande, som åsyftades af Riksdagen

enligt dess underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897, afsåg, såsom förut blifvit

nämndt, endast större frihet för presterskapet än hittills att få genom

vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen.

Om vid beviljande af en sådan frihet tillika kunna uppställas garantier,

som bereda presten nödig trygghet i utöfvandet af hans embete samt skydd

mot intrång från arrendatorns sida beträffande den personliga ställningen

— af komitén sjelf angifna nödiga garantier med afseende å utarrenderingen

—, torde från lagstiftningens sida vara i boställshafvarens intresse

i hufvudsak åtgjordt hvad skäligen kan begäras. För åtskilliga prester,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

särskildt dem som äro försedda med mindre boställen, medför helt visst

rätten att genom ett fast ordnadt arrendeförhållande kunna frigöra sig

från boställenas för dem ofta förlustbringande skötsel en afsevärd fördel,

äfven om genom utarrenderingen utbytet af boställena skulle visa sig blifva

obetydligt. Denna fördel skulle emellertid åsyftade boställshafvare gå förlustiga,

derest för utarrenderingen uppstäldes vilkor och förbehåll af den

ekonomiska innebörd, att ett mindre jordbruk ej kunde utgöra underlaget

för uppfyllandet af samma vilkor och förbehåll. Derigenom skulle ock i

sjelfva verket beträffande ett flertal boställen friheten till utarrendering ej

blifva större än förut.

Då enligt kollegii mening den af komitén ifrågasatta skyldighet för

en arrendator att lösa de boställshafvaren tillhöriga hus, som ställas till

arrendatorns förfogande, utan tvifvel skulle förhindra utarrenderingen af

månget boställe, hvilket eljest kunnat öfverlemnas till annans brukande,

samt, der ett arrendeaftal verkligen komme till stånd, arrendatorn nog

skulle, såsom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län

påpekat, genom en låg arrendeafgift försäkra sig gent emot den förlust

han kunde komma att lida derigenom, att vid hans blifvande afträde från

bostället dess dåvarande innehafvare möjligen icke ville lösa de öfverloppshus,

arrendatorn vid tillträdet måst tillösa sig, har kollegium ansett det

vara af vigt, för främjandet af syftet med komiténs förslag, om nu berörda

förhållande kunde ordnas på ett för arrendatorn mindre betungande sätt.

Huru kollegium tänkt sig lösningen af denna fråga, skall i det följande

vid granskningen af förslagets detaljer angifvas.

För öfrigt hyser kollegium den åsigt, att inom ramen af de stadganden,

som betingas af nödig hänsyn till å ena sidan prestens personliga ställning

och hans embetsutöfning samt å andra sidan efterträdarens ekonomiska

intresse, största möjliga frihet bör lemnas vederbörande att bestämma angående

inbördes rättigheter och skyldigheter efter hvarje boställes beskaffenhet

och olika orters särskilda förhållanden; den nya ordningen för utarrendering

af presterskapets boställen skall sålunda helt visst blifva af

desto större gagn för alla parter.

Kollegium öfvergår härefter till en redogörelse för de erinringar, till

hvilka kollegium vid en mera detaljerad granskning af förslaget trott sig

ega befogenhet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

§ I
I

afgifvet yttrande öfver komiténs förslag har kyrkoherden i Vestra

Kärrstorps pastorat, som utgör prebende till en teologie professor vid

Lunds universitet, yrkat, att, derest förslaget vunne nådig stadfästelse,

ingen ändring måtte ske i nu gällande bestämmelser angående rättighet

och skyldighet för universitetets drätselnämnd att verkställa utarrendering

af vid teologisk fakultet anstäld prebendekyrkoherdes med jordbruk förenade

bostadsboställe. Hvilka de åsyftade bestämmelserna äro har emellertid

i berörda yttrande icke antydts, likasom hvarken domkapitlet i Upsala

eller i Lund erinrat om något särskildt förfarande vid utarrendering af

bostadsboställe, som anslagits åt kyrkoherde i prebendepastorat. Väl tillkommer

det enligt § 165 af nådiga statuterna för universiteterna i Upsala

och Lund den 10 januari 1876 drätselnämnden vid vederbörande universitet

att, bland annat, utarrendera prebendehemman och andra universitetsfastigheter.

Men ur detta stadgande torde icke kunna härledas någon rätt

för drätselnämnden att taga befattning med utarrenderingen af ett hemman,

som ingår bland de vid en presterlig beställning — om ock denna är af

prebendenatur — fastade lönetillgångar. Så vidt kollegium kunnat inhemta,

utarrenderas icke heller genom drätselnämnden vid Upsala universitet

de åt lärare inom teologiska fakulteten derstädes anslagna boställen i vederbörande

prebendepastorat, hvaremot beträffande liknande boställen, som

upplåtits åt teologie professorer vid Lunds universitet, lärer förfaras i enlighet

med den praxis, som blifvit i åberopade yttrande angifven. Denna

praxis torde stödja sig på ett kong!, bref den 18 mars 1812, enligt hvilket

nådigt bifall leinnats till ett af consistorium academicum i Lund väckt

förslag, att prestgårdarne vid de prebendepastorat, som innehades af åtskilliga

lärare vid Lunds universitet, måtte få på offentlig auktion till den

mestbjudande bortarrenderas för en tid af trettio år, då det likväl borde

åligga kyrkoherden, eller prestgårdsinnehafvaren, att före auktionen underställa

arrendevilkoren consistorii academici pröfning och antagande.

För den händelse en allmän författning angående utarrendering af

presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen kommer till stånd,

torde giltigt skäl ej kunna anföras, hvarför de kyrkoherdeboställen i prebendepastorat,

som äro upplåtna åt teologie professorer vid Lunds universitet,

skulle i fråga om utarrendering behandlas annorlunda än presterskapets

öfriga dylika boställen; hvadan de stadgande!!, som hänföra sig

till det särskilda sättet för utarrendering af förstnämnda boställen, torde

böra, under angifna förutsättning, förklaras hafva upphört att ega giltighet.

Af komiténs förslag med tillhörande motiv synes icke framgå, hvilken

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

giltighet skall tillerkännas den föreslagna nya lagstiftningen angående

arrende i förhållande till nu gällande lagstiftning i ett närbeslägtadt ämne,

nemligen temporär afsöndring af jord från ecklesiastika boställen. Kollegium

tillåter sig erinra om de stadganden, som reglera sistnämnda förfarande.

Genom nådiga kungörelsen angående afsöndring af jord från boställen

eller vissa andra publika hemman eller lägenheter, som icke under stadgad

åborätt besittas, den 27 juni 1896 är förordnadt, att om innehafvare af

boställe vill afsöndra jord på viss tid eller på lifstid i enlighet med de

grunder, som i lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring

af samma dag äro stadgade, skall ansökning derom göras hos det embetsverk,

under hvars allmänna vård och inseende bostället lyder, hvilket

embetsverk efter vederbörandes hörande, med afseende å boställets framtida

nytta och förkofran, eger att, då skäl dertill förefinnes, sådant tillåta och

vilkoren bestämma. Då enligt ingressen till § 5 i nådiga instruktionen för

kollegium af den 14 november 1879 vården och inseendet öfver de till

ecklesiastikstaten upplåtna boställen, hemman och lägenheter tillkommer

kollegium, som jemlikt mom. 4:o e) af samma paragraf har att pröfva och

afgöra ärenden om afsöndring af jord eller lägenhet på viss tid från de

under kollegii vård och inseende stälda egendomar, åligger det alltså

kollegium att till pröfning upptaga en ansökning om temporär afsöndring

af jord från ett med jordbruk förenadt ecklesiastikt bostadsboställe samt,

derest ansökningen bifalles, föreskrifva under hvilka vilkor upplåtelsen må

ega rum.

Komiténs förevarande förslag (§§ 1, 2 och 3) medgifver likaledes, att

del af sådant boställe må under viss tid på arrende upplåtas, dervid emellertid

vilkoren för upplåtelsen skola fastställas i helt annan ordning, än

när det gäller temporär afsöndring af jord från samma slags boställen.

Omfattar upplåtelsen, utom jord, jemväl till boställe hörande byggnader,

lärer ej ifrågasättas, att med afseende å en sådan upplåtelse 1896 års

kungörelse skulle tillämpas. Men för den händelse endast jord upplåtes —

något som äfven enligt komiténs förslag synes vara medgifvet —, torde

villrådighet uppstå, huruvida vid meddelande af tillstånd till den ifrågakomma

upplåtelsen skall förfaras enligt åberopade nådiga kungörelse eller

enligt den af komitén föreslagna författning. Om vederbörande sökande

kallar formen för den tilltänkta upplåtelsen arrende eller jordafsöndring,

torde ej vara af betydelse för frågans afgörande. Emellertid är det uppenbarligen

af vigt, att en bestämd gräns uppdrages för den nya författningens

giltighetsområde.

Det i paragrafen använda uttryck »viss del deraf» har i yttranden af

olika prester tolkats än så, att derigenom lades hinder i vägen för styck
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

ning i flera lotter af boställe, om än aldrig så stort — ehuru en dylik

åtgärd ansåges vara till boställets fördel — än åter så, att tillstånd kunde

erhållas till s. k. styckevis utarrendering. I fråga om utarrendering af

sist angifna beskaffenhet har domkapitlet i Visby — med anledning deraf

att flera boställshafvare inom stiftet anslutit sig till den senare tolkningen

-—- yttrat, att en dylik utarrendering skulle, om den också för tillfället

beredde en och annan boställshafvare högre inkomst af bostället, i de allra

flesta fall lända till stor skada för boställena, på den grund att dels mindre

samvetsgranna arrendatorer skulle känna sig starkt frestade att utsuga

boställena, dels skogen i följd af det ökade behofvet af stängselvirke skulle

illa medfaras, dels det understundom skulle vara förenadt med stora svårigheter

att vid ett arrend eaftals utgående få en sådan liten del af bostället

åter utarrenderadt, då de förutsättningar, som förut gjort detta möjligt,

kanske icke längre förefunnes, dels ock slutligen det skulle vara förenadt

med stora omkostnader och besvär att ånyo bringa ett sålunda sönderstyckadt

boställe till ett helt och införa ett ordnadt cirkulationsbruk, om

en kommande boställshafvare så önskade; hvadan domkapitlet på det kraftigaste

afstyrkte, att allmänt tillstånd till sådan utarrendering blefve meddeladt.

Domkapitlet, som visserligen ej ansåge, att nämnda uttryck hade

angifna innebörd, förmenade dock, att ett förtydligande deraf vore önskligt.

Icke heller kollegium finner det lämpligt, att boställe skulle kunna i

den uti förslaget angifna ordning utarrenderas i flera olika lotter, hvarför

och då genom uttrycket »viss del deraf» en sådan utarrendering ej synes

blifva förebygd, kollegium tillåter sig hemställa om förtydligande af berörda

uttryck, i syfte att utarrendering i lotter icke varder enligt författningen

tillåten. På Eders Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall

torde deremot fortfarande såsom hittills höra ankomma, huruvida dylik

utarrendering för bestämd tid må kunna ega rum.

§§ 3 och 4.

Såsom kollegium här ofvan vid granskningen af förslagets hufvudgrunder

utvecklat, anser kollegium att, derest ansökning om utarrendering

icke afser längre tid än tolf år, tillstånd dertill icke må i vanliga fall vägras.

Beträffande det i § 3 förekommande uttryck »kan visas» har domkapitlet

i Göteborg erinrat, att detta uttryck kunde fattas såsom innebärande

kraf på mera påtagliga bevis, hvilka dock icke alltid torde

vara behöfliga eller kunna presteras, hvarför domkapitlet föreslagit, att

ordet »pröfvas» måtte insättas i stället för ordet »visas». Likaså har

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, med hänsyn

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

dertill att domkapitlet åtminstone i de fall, der bostället icke förut varit

utarrenderadt, svårligen torde kunna åberopa faktiska omständigheter, som

ådagalade, att befarade olägenheter skulle inträffa, tillstyrkt, att ordet

»visas» borde utbytas mot »befaras» eller dylikt. Kollegium, som anser,

att de framstälda anmärkningarna icke sakna befogenhet, föreslår, att orden

»kan visas» ersättas med »finnes».

Enligt motiven till § 4 har komitén icke afsett att genom tidsbestämmelsen

af tjugu år uppställa något undantag från lagen angående tiden

för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, i hvad angår till hus

eller tomt hörande boställsjord i stad. På sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms län erinrat, torde en antydan derom böra

införas i § 4. Yinner kollegii förslag om den normala arrendetidens utsträckning

till tolf år bifall, bör en sådan antydan naturligtvis afse äfven

denna tidsbestämmelse.

Af skäl, som här nedan under §§ 6, 8 och 17 skola anföras, hemställer

kollegium, att orden »nybyggnads- eller» må utgå ur § 4.

§ 5.

Första stycket. Mot sammansättningen af den nämnd — vederbörande

kontraktsprost, boställshafvaren och en tredje af kontraktets prester —,

som skall uppgöra förslag till arrendekontrakt, hafva talrika invändningar

gjorts af såväl myndigheter som pastorat och enskilda prester. Så har

domkapitlet i Lund ifrågasatt, huruvida det kunde anses i allo välbetänkt,

att »denne tredje man» ovilkorligen skulle vara prest. Då åtminstone

inom Lunds stift flertalet boställshafvare numera icke befattade sig med

jordbruk, torde i allmänhet icke kunna påräknas, att någon af kontraktets

prester egde den insigt i jordbruksförhållanden, som gjorde honom

skickad att nöjaktigt fullgöra ett uppdrag af ifrågavarande beskaffenhet.

Domkapitlet hemstälde derför om den ändring, att förslaget till arrendekontrakt

skulle uppgöras af kontraktsprosten i samråd med boställshafvaren

och en af kontraktsprosten utsedd, i jordbruk förfaren man. Domkapitlet

i Göteborg-, som äfven ansett, att bland kontraktets prester icke

alltid kunde påräknas nödig sakkunskap för uppgörande af förslag till

arrendekontrakt, har tillstyrkt, att orden »en af kontraktets prester» måtte

utbytas mot orden »en tredje sakkunnig». Af länsstyrelserna hafva de

flesta yttrat sig i ämnet, dervid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Jönköpings län anfört, att det torde vara mindre fördelaktigt att öfverlåta

uppgörande af förslaget till arrendekontrakt åt tre prester, af hvilka

kanske ingen besatte derför behöflig insigt och erfarenhet, fastän enahanda

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

bestämmelser gälde beträffande utarrendering af presterskapet anslagen

jord, som icke utan olägenhet kunde i förening med bostadsboställe brukas,

särskildt när man betänkte, att dessa förrättningsmän skulle föreslå

den arrendeafgift, som kunde finnas skälig, värdera de öfverloppshus, som

skulle öfverlemnas åt arrendatorn, samt lemna utredning rörande utförandet

af nyodling eller sådan nybyggnad, som ej enligt lag ålåge boställshafvaren,

hvilket allt säkerligen ofta öfverstege de föreslagna förrättningsmännens

förmåga. Det uppgjorda förslaget skulle visserligen pröfvas af

domkapitlet och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, men denna pröfning

kunde naturligen icke i någon mån ersätta den sakkunskap, som i

allmänhet måste antagas hafva saknats hos förrättningsmännen. Dessa

måste säkerligen vid upprättande af förslag till arrendekontrakt inhemta

råd och upplysningar af praktiska jordbrukare, utan att emellertid de

profvande myndigheterna blefve i tillfälle att bedöma dessa privata rådgifvaves

kompetens. Under sådana förhållanden vore det väl mest öfverensstämmande

med allas intressen, att åtminstone en verklig fackman, helst

en af församlingen dertill utsedd, med traktens förhållanden väl förtrogen,

opartisk jordbrukare, finge säte och stämma såsom värderingsman jemte

kontraktsprosten och boställshafvaren. Äfven Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs län har, med åberopande af vunnen erfarenhet

om beskaffenheten af arrendeförslag, som uppgjorts för utarrendering

af vissa presterskapets löningshemman, uttalat den åsigt, att de ifrågasatta

förrättningsmännen näppeligen kunde anses såsom de mest lämpliga, utan

borde det med mera skäl kunna uppdragas åt domänintendent samt de af landsting

och hushållningssällskap utsedda, i landtbruks- och affärsförhållanden

kunniga män, hvilka biträdde vid arrendeuppskattningar rörande statens

jordbruksdomäner, att uppgöra arrendeförslag jemväl för de egendomar,

om hvilka nu vore fråga. Slutligen torde böra meddelas, hurusom landshöfdingeembetet

i Norrbottens län framhållit, att, derest förslaget finge

gällande kraft, kontraktsprosten i de flesta fall måste infinna sig på ort

och ställe för utrönande af boställets beskaffenhet och för öfvervägande

af de frågor, som hade inflytande på utarrenderingen. Då det icke kunde

förutsättas, att kontraktsprosten skulle utan ersättning företaga en resa

för dylikt ändamål, borde i förordningen utsättas hvem ersättningskyldigheten

i ty fall ålåge. Enär meningen syntes vara, att boställshafvaren

skulle blifva den ersättningsskyldige, men denna skyldighet kunde för

honom medföra en afsevärd utgift, särskildt då han, såsom i Norrbottens

län ofta vore fallet, bodde aflägset från kontraktsprostens bostad, torde *

boställshafvaren, om möjligt, böra besparas en sådan utgift. Landshöfdingeembetet

hemstäide derför, huruvida icke arrendeförslagets upprättande

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

kunde öfverlemnas åt b o s t äl Ish af v aren och en af kontraktsprosten utsedd

person, hvilken bodde å den ort, der bostället vore beläget, med rätt för

dessa båda att för samråd tillkalla någon af kontraktets prester.

Det torde icke kunna bestridas, att en nämnd, sammansatt på sätt

komitén föreslagit, knappast kan antagas komma att i regel innesluta den

sakkunskap och den praktiska erfarenhet, som lära påkallas vid en förrättning

sådan som den ifrågavarande, der det gäller mått och steg, hvilka

i främsta rummet öfva inflytande på prestens ekonomiska ställning, i den

mån denna är beroende af ett klokt tillgodogörande af en med embetet

förenad lönetillgång. Kollegium ansluter sig derför till den mening, enligt

hvilken en i landtbruksförhållanden kunnig man bör deltaga i uppgörande

af förslaget till arrendekontrakt; och synes det kunna öfverlåtas åt boställshafvaren

sjelf att tillkalla den, för hvilken han i sådant afseende har

förtroende, helst derigenom säkrast undvikas kostnader och besvär för boställshafvaren,

under det att garantien för ett godt val ej torde blifva

mindre, än om valet lades i händerna på en tredje person, t. ex. kontraktsprosten

eller församlingen.

Om boställshafvaren vid uppgörande af förslaget till arrendekontrakt

sålunda erhåller en verkligen sakkunnig medhjelpare, synes ifrågavarande

förrättning kunna med förtroende öfverlemnas åt dessa båda ensamt. Föga

torde vinnas dermed, att äfven kontraktsprostens biträde påkallas; utan

gagn för saken, skulle hans deltagande, såsom en reservant till komiténs

betänkande erinrat, blott innebära en onödig omväg med ökade kostnader

för boställshafvaren. Det måste nemligen ligga i boställshafvarens intresse,

att arrendekontraktet uppgöres på det för honom och således äfven i allmänhet

för hans efterträdare fördelaktigaste sätt. I de allra flesta fall

torde ock boställshafvaren bättre än någon annan af kontraktets prester

— kontraktsprosten icke ens undantagen —- känna boställets beskaffenhet

och ortens förhållanden, hvarför han äfven bör kunna tillräckligt framhålla

de vilkor och förbehåll, som äro bäst egnade att tillgodose innehafvaren

af bostället med afseende å dennes ekonomiska och personliga

ställning.

Med anledning deraf att enligt § 9 i förslaget auktionskungörelsen

skall innehålla, bland annat, egendomsbeskrifning, torde, på sätt Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala, Kalmar och Yesterbottens län

yrkat, förevarande § 5 böra fullständigas med bestämmelse om skyldighet

för de personer, hvilka hafva att uppgöra förslag till arrendekontrakt, att

■ äfven uppgöra och aflemna en dylik beskrifning jemte öfriga nödiga anvisningar.

Innan förslaget till arrendekontrakt underställes den eller de myndig
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

heter, som skola pröfva detsamma, bör, enligt kollegii mening, vederbörande

kontraktsprost afgifva yttrande öfver förslaget. Derigenom skulle

äfven kontraktsprostens insigt och erfarenhet komma till nytta vid arrendefrågans

slutliga afgörande; särskildt skulle hans granskning af förslaget

bereda garanti för att icke efterträdarens bästa blifvit åsidosatt.

Enär enligt andra -stycket af denna paragraf förutsattes, att icke alltid

arrendeafgift, utöfver en viss naturaprestation, kan för bostället betingas,

torde det icke vara lämpligt att, såsom i nu omhandlade första

stycke af paragrafen skett, föreskrift meddelas derom att förslaget till arrendekontrakt

skall innefatta — utom öfriga arrendevilkor -— jemväl, under

alla förhållanden, arrendeafgift; utan bör hvad första stycket innehåller

om arrendeafgift utgå.

Emellertid tillåter sig kollegium erinra derom, att uti nådiga kungörelsen

angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner

den 10 november 1882 arrendeafgift ej karakteriseras såsom

ett arrendevilkor, utan nämnes särskildt för sig vid sidan af »arrendevilkoren

i afseende å nybyggnads- och andra skyldigheter», hvilket beteckningssätt

synes vara att föredraga framför det af komitén använda; och

skulle i enlighet härmed paragrafen böra något omredigeras.

Andra stycket. På det af en reservant till komiténs betänkande anförda

skäl lärer uttrycket »viss penningesumma» böra ersättas med ett

annat, som utmärker, att den i förslaget till arrendekontrakt upptagna

penningesumma afser endast det minimum af arrendeafgift, hvarunder

bostället icke må utarrenderas.

Då, enligt kollegii mening, icke någon naturaprestation bör ovilkorligen

föreskrifvas till utgörande, hemställer kollegium, att i ersättning för

uttrycket »hvarom stadgas i § 7 första stycket mom. 1» användes ett uttryck

af ungefär följande lydelse: »som enligt § 7 första stycket mom. 1

kan komma att utgöras».

De grunder, enligt hvilka den i penningar föreslagna arrendeafgiften

kan komma att utgöras i naturapersedlar, torde alltid böra vara i arrendekontraktet

angifna, på det att arrendespekulanter må ega kännedom om

och kunna i penningar beräkna de med arrendets öfvertagande förenade

förpligtelser; hvarför orden »eller eljest» böra uteslutas. Om boställshafvare

och arrendator efter kontraktets afslutande vilja vid sidan af kontraktet

träffa för dem enskildt gällande aftal, finnes naturligtvis icke något

hinder derför.

För öfrigt torde det kunna ifrågasättas, om icke de ämnen, beträffande

hvilka i detta stycke meddelats bestämmelser, lämpligen böra behandlas

i en särskild paragraf, alldenstund förevarande § 5 eljest inne
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

haller endast formela föreskrifter angående sättet för arrendeärendets beredande

och afslutande.

Tredje, stycket. I likhet med domkapitlet i Upsala anser kollegium,

att jemkningar i förslaget till arrendekontrakt icke böra göras utan boställshafvarens

medgifvande. Det kan nemligen hända, att boställshafvaren

icke, . med de ifrågasatta jemkningarna i kontraktet, vill utarrendera

bostället, i hvilken händelse myndigheterna ej böra vidare besväras eller

några kostnader ådragas boställshafvaren för auktionskuno-örelser och

dylikt.

Enligt kollegii redan här ofvan, vid granskningen af förslagets principer,

uttalade åsigt torde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande böra

ensam pröfva förslaget till arrendekontrakt. Derest emellertid Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande och vederbörande domkapitel skola gemensamt

taga befattning med ifrågavarande ärenden, och sålunda åstadkommes ett

väsentligen, ökadt fält för omedelbart samarbete dem emellan, liar Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län framhållit nödvändigheten

af att erforderliga bestämmelser, i likhet med hvad genom nådiga

kungörelsen den 16 februari 1900 skett rörande behandlingen af ärenden,

som skola gemensamt handläggas och afgöras af två eller flera centrala

embetsverk, varda meddelade om sättet för gemensamt besluts fattande

af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet. Deremot har

landshöfdingeembetet i Norrbottens län — med erinran hurusom uti förslaget

icke funnes bestämdt, att vid olika meningar endera myndigheten

skulle hafva vitsord framför den andra, samt att en dylik bestämmelse

enligt .landshöfdingeembetets mening icke heller vore lämplig — uttalat

den åsigt, att för ordning och reda borde i författningen intagas en föreskrift

att, om Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet

uti någon af förevarande frågor icke enades, denna fråga borde hänskjutas

till afgörande af kollegium, under hvars inseende boställena hörde.

Till stöd för det senare förslaget kan visserligen åberopas en analog

föreskrift i § 56 af nådiga instruktionen för hmdshöfdingarne i

rikets län den 10 november 1855, hvilken paragraf innehåller, bland annat,

att i ämnen, som röra menigheter inom flera län och äro af beskaffenhet

att böra i ett sammanhang pröfvas, skola landshöfdingarne i dessa

län gemensamt besluta och, om de icke kunna sig uti en mening förena,

underställning ske hos den embetsmyndighet, som eger att pröfva Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i sådant mål. Dock synes det

kollegium föga lämpligt, att ett dylikt förfarande, hvilket ur instansordningens

synpunkt icke kan anses mönstergilt, kommer till någon vidsträcktare

användning än af berörda instruktion föranledes. Kollegium anslu
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

ter sig derför till den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs

län uttalade åsigt i ämnet.

§§ 6, 8 och 17.

Utöfver den nybyggnads- och underhållsskyldighet beträffande laga

hus, som enligt § 16 skall öfvertagas af arrendatorn, kan denne jemlik!

§ 8 få sig ålagdt att utföra jemväl sådan nybyggnad, som ej enligt lag

åligger boställshafvaren; hvarförutom arrendatorn på grund af §§ 6 och

17 skall erlägga en på visst sätt bestämd lösen för de s. k. öfverloppshus,

som ställas till hans förfogande.

Mot komiténs sätt att bestämma arrendatorns skyldigheter i afseende

å sådana hus, som icke äro att hänföra till laga hus, har, utöfver hvad

redan blifvit anfördt, ytterligare anmärkts af domkapitlet i Lund, Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Upsala och Kronobergs

län samt landshöfdingeembetena i Blekinge och Kristianstads län, att då

enligt § 17 sättet för erläggande af i arrendekontraktet bestämd lösen för

öfverloppshus skulle bero på öfverenskommelse mellan boställshafvare och

arrendator, ett stadgande erfordrades huru förfaras skulle, derest sådan

öfverenskommelse icke kunde träffas, eller också borde i arrendekontraktet

icke blott angifvas husens värde utan äfven intagas en bestämmelse angående

sättet och tiden för husens inlösande af arrendatorn; att förslaget

icke klargjorde rättsförhållandet mellan boställshafvare och arrendator

med hänsyn till hus, som enligt § 8 kunde komma att uppföras af arrendatorn;

att dessa hus, så vidt komiténs betänkande föranledde, hvarken

blefve att hänföra till laga hus eller s. k. öfverloppshus, i följd hvaraf en

tredje kategori af hus å vissa boställen tillskapades; att i förslaget icke

lemnades någon antydan, huru och af hvem dessa hus skulle underhållas,

i händelse bostället, efter det desamma blifvit uppförda, icke vidare komme

att utarrenderas, likasom icke heller klargjordes frågan, huru en arrendator,

som under arrendetiden icke kunnat godtgöras för sålunda verkstäld nybyggnad,

skulle vid arrendets afträdande i lämplig ordning beredas ersättning

derför; att då meningen förmodligen vore, att arrendatorn skulle

blifva egare till husen och i afseende å desamma hafva enahanda rätt

som i fråga om byggnader, hvilka inlösts enligt § 6 andra stycket, men i

§ 17 talades endast om sistnämnda slag af byggnader, ett förtydligande

syntes nödigt; att i sådana fall, der vid arrendetidens utgång bostället

innehades af samma person som vid dess början, denne billigtvis alltid

syntes böra hafva skyldighet att från arrendatorn inlösa öfverloppshusen,

så att arrendatorn ej blefve underkastad boställshafvarens godtycke der
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

utinnan; samt att hvad som omförmäldes i andra stycket af § 6 icke

torde vara tillämpligt vid utarrendering af prestboställen i Skåne.

Med afseende å hvad sålunda blifvit här nu senast och förut i detta

ämne anfördt och särskildt med hänsyn dertill att arrendeafgiften, när utarrendering

öfver hufvud kan komma till stånd, eljest skulle i en betänklig

grad och till skada för en efterträdande boställshafvare sänkas,

förmenar kollegium, att det icke bör vara tillåtet att i arrendekontrakt

ålägga arrendatorn skyldighet att utföra annan nybyggnad än beträffande

de laga hus, som öfverlemnas till hans begagnande och i fråga om hvilka

byggnadsskyldighet åligger boställshafvaren. önskar boställshafvaren att

genom arrendatorns försorg få något öfverloppshus uppfördt, bör han med

arrendatorn derom i särskild ordning träffa öfverenskommelse; och gälla

derefter rörande det af arrendatorn sålunda uppförda hus samma bestämmelser

som beträffande andra öfverloppshus. Icke heller bör det åläggas

arrendatorn att till sig lösa redan befintliga öfverloppshus, utan endast att

underhålla samma hus och för dem erlägga en viss årlig afgäld. Beträffande

denna afgäld skulle arrendeuppskattningsmännen afgifva förslag till

densamma, och afgälden sedermera af vederbörande myndighet pröfvas

och fastställas samt i arrendekontraktet intagas. Boställshafvaren skulle

alltså bibehålla den, i viss mån inskränkta, eganderätt till samma hus,

som nu tillkommer honom. Om arrendetiden utgår, medan den boställshafvare,

som upplåtit bostället på arrende, fortfarande innehar detsamma,

återfalla husen utan vidare till denne boställshafvare. Sker ombyte af

boställshafvare, hembjudas husen i vanlig ordning till efterträdaren. Är

denne benägen att öfvertaga husen, inträder han i den förre boställshafvarens

rätt att uppbära den bestämda afgälden, hvaremot, om han icke

vill lösa husen, dessa blifva den förre boställshafvarens tillhörighet, likasom

den årliga afgälden fortfarande skall ingå till den afträdande boställshafvaren,

som dock först efter arrendetidens utgång eger att bortföra

husen.

Det synes kollegium som om genom ett dylikt ordnande af förevarande

fråga utarrenderingen, särskildt af mindre boställen, skulle icke

oväsentligt underlättas, utan att efterträdande boställshafvare behöfde lida

någon minskning i sin nu gällande lagliga rätt. För den utarrenderande

boställshafvaren skulle visserligen kollegii förslag medföra den olägenhet

att, om han under arrendetiden afträder bostället, hans förhållande till

arrendatorn af samma boställe understundom icke skulle med boställets

afträdande vara upplöst, då ju arrendatorn under vissa omständigheter

skulle hafva att fortfarande till honom erlägga afgäld för öfverloppshusen.

Men utom det att en efterträdande boställshafvare helt visst sällan lärer

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

uraktlåta att lösa befintliga öfverloppslius, synes det vara rättvist, att den

boställshafvare, som tagit initiativet till arrenderingen, äfven sjelf i första

rummet får vidkännas de olägenheter, som kunna vara förbundna med

en sådan anordning.

Kollegium hemställer alltså, att orden »eller sådan nybyggnad som

ej enligt lag åligger boställshafvaren» måtte utgå ur § 8 samt andra stycket

af § 6 äfvensom § 17 omarbetas i den af kollegium angifna rigtning.

I öfverensstämmelse med motiven torde i första stycket af § 6 böra

uttryckligen stadgas, att för boställshafvarens räkning jemväl gårdsplan

skall undantagas från utarrendering.

§ 7.

Första stycket. De flesta domkapitel och länsstyrelser hafva framstält

mer eller mindre vidtgående förslag till ändringar i denna del af § 7,

dervid i synnerhet frågan om embetsskjutsens ordnande gifvit upphof till

en del motförslag, af hvilka åtskilliga ansluta sig till det förslag, som i

ämnet framstälts af en reservant inom komitén. I den mån dessa förslag

innehålla principuttalanden, har redogörelse för dem lemnats här ofvan;

men har kollegium trott, att de olika förslagen till ändringar i detaljbestämmelserna

icke skulle behöfva här återgifvas.

Under hänvisning till hvad kollegium förut yttrat angående utgörande

af naturaprestationer, särskildt embetsskjuts, tillåter sig kollegium hemställa,

huruvida icke, med afseende å boställshafvarens behof af skjuts för sig

och sin familj, lagstiftningen härutinnan skulle kunna fotas på sådan grund,

att — der vid utarrenderingen icke undantagits så mycket af boställets

område, som anses lemna tillräcklig afkastning för föda åt det antal hästar

boställshafvaren för ändamålet finnes böra hålla, -— vid arrendekontraktets

uppgörande bestämmes, huruvida, med hänsyn till ortens förhållanden och

anspråk, arrendatorn skall antingen utan särskild ersättning bereda stallrum

och foder åt det antal hästar, boställshafvaren önskar sjelf hålla,

eller ock åt boställshafvaren och hans familj vid förekommande resor tillhandahålla

skjuts mot ersättning, allt enligt kontraktets närmare bestämmelser;

samt att det således icke bör tillåtas boställshafvaren att under

löpande arrendeperiod utbyta den ena prestationen mot den andra, derest

icke arrendatorns medgifvande dertill kan utverkas.

I likhet med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms

län anser kollegium, att åläggandet i mom. 2) för arrendatorn att hugga,

framföra och bereda bränsle torde kunna, såsom mindre väsentligt, utgå.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje stycket. Om vid utarrendering af boställe undantagits så stor

del, att boställshafvaren kan med afkastningen derifrån underhålla hästar

och kor samt alltså icke behöfver betinga sig skjuts och mjölk af arrendator^,

men i allt fall större delen af bostället varder utarrenderadt, böra

naturligen icke bestämmelser om skjuts och mjölk inflyta i kontraktet.

Rätten att pröfva huruvida någon eller några af de förut i paragrafen

meddelade bestämmelser böra i kontraktet intagas synes i enlighet härmed

ej kunna göras beroende deraf att allenast en mindre del af bostället

skall utarrenderas. Kollegium hemställer derför, att orden »en mindre del»

utbytas mot »en del».

Likaså föreslår kollegium, att orden »och domkapitlets» må utgå.

§ 9.

Under hänvisning till hvad komitén här ofvan under § 5, första stycket,

yttrat derom att arrendeafgift icke torde böra karakteriseras såsom ett

arrendevilkor, föreslår kollegium, att efter ordet »arrendevilkoren» i första

punkten af denna paragraf tilläggas orden »och arrendevärdet».

§§ 10 och 11.

På sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Jemtlands

län anmärkt, torde det vara mest praktiskt att, enär arrendeauktionen

skall förrättas inför Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande, som innehar

auktionshandlingarna och jemväl från vederbörande kronobetjent mottager

protokollet öfver den i orten hållna auktion, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

efter auktionen öfversänder samma handlingar direkt till

boställshafvaren, utan att anlita domkapitlet såsom mellanhand — då derigenom

undvikes onödig omgång och tidsutdrägt — samt, först sedan

boställshafvarens yttrande inkommit, tillställer domkapitlet samtliga handlingar

för den gemensamma handläggning af ärendet, som ålagts de två

myndigheterna; och torde första stycket af § 10 böra i enlighet härmed

omredigeras.

För öfrigt erinrar kollegium om sin här ofvan uttalade åsigt, att endast

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande synes böra taga befattning

med utarrenderingen i det skede, som afses med föreskrifterna i § 10.

Alldenstund med arrendeauktion äro förbundna vissa kostnader, hvilka

boställshafvaren icke lärer undgå att åtminstone till någon del gälda, anser

kollegium, att, innan enligt andra stycket af § 10 arrendet å ny auktion

utbjudes, boställshafvarens yttrande bör deröfver infordras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Rörande den i § 11 boställshafvaren förbehållna rätt att inom viss

tid efter antagande af arrendator återkalla sin ansökning har Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län uttalat såsom sin mening, att

denna bestämmelse syntes lätteligen kunna medföra, att den föreslagna

utarrenderingen under myndigheters medverkan och kontroll komme att

i allmänhet blifva utan resultat. Sammanstälde man nemligen förevarande

stadgande i § 11 med föreskrifterna i § 24, framginge lätt, huru betydelselös

en arrendeauktion kunde blifva. Derest komiténs förslag blefve antaget

med oförändradt innehåll i §§ 11 och 24, torde en spekulant på arrendet

icke vara synnerligen hågad att vid auktionerna genom sina bud visa

hvad han högst vill bjuda för arrendet, då han ju måste taga i beräkning,

att andra spekulanter kunde under den tid, som åtginge för myndigheternas

pröfning af anbuden och intill dess den i § 11 bestämda tid hunnit förflyta,

hos boställshafvaren framställa högre anbud samt derigenom förmå

denne att återtaga sin ansökning. Boställshafvaren kunde ju vid sådant

förhållande med fullkomlig säkerhet beräkna, att det arrendeaftal han sålunda

enskildt uppgjorde skulle blifva godkändt af vederbörande myndigheter,

derest aftalet innehölle de vilkor, som af samma myndigheter förut

blifvit godkända för det offentliga utbjudandet af arrendet, och den betingade

arrendeafgiften befunnes åtminstone icke understiga den vid auktionerna

högst bjudna. Med dessa omständigheter för ögonen torde en spekulant

säkerligen ej komma att sträfva efter att å auktionerna stanna för

det högsta anbudet, under förhoppning att detsamma måtte varda antaget,

utan torde det snarare tilltala honom att, sedan hans medspekulanter å

auktionerna afgifvit sina anbud, taga i öfvervägande, huruvida han borde

söka förvärfva arrendet genom ett enskildt anbud till boställshafvaren,

hvilket anbud ju kunde innebära för boställshafvaren i någon anån fördelaktigare

vilkor än de vid auktionerna afgifna anbuden. Under åberopande

af det sålunda anförda hemstälde Eders Kongl. Majrts befallningshafvande

att, åtminstone derest stadgandena i § 24 bibehölles oförändrade, boställshafvarens

rätt att återkalla sin ansökning inskränktes till tiden före

auktionen.

Äfven åtskilliga andra länsstyrelser hafva framstält anmärkningar

mot det stadgande i § 11, enligt hvilket boställshafvaren skulle ega, sedan

arrendator blifvit antagen, medelst arrendeansökningens återkallande vägra

att godkänna honom. Så har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Södermanlands län yttrat, att komitén syntes hafva genom detta stadgande

till och med motverkat presterskapets fördel. Det vore nemligen af största

vigt att tillse, det förordningens bestämmelser icke hos den jordbrukande

allmänheten verkade återhållande eller hindrande med afseende å

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

spekulationslusten till ifrågavarande arrenden. Det kunde dock befaras,

att stort missnöje skulle bland allmänheten vinna utbredning, om en person,

som infunnit sig vid auktion å boställsarrende och hvilkens dervid

afgifna anbud sedermera hlifvit af vederbörande myndigheter antaget, skulle

kunna utsättas för möjligheten af att något senare, kanske endast i följd

af en nyck hos boställshafvaren, få sitt anbud förkastadt. Om rätt skulle

medgifvas boställshafvare att återkalla ansökning rörande boställets utarrendering,

borde derför återkallandet ske före det arrendator antagits.

Vidare bar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län anfört,

att proceduren skulle väsentligen förenklas, om det ålades boställshafvaren

att, efter auktionshandlingarnas granskning, omedelbart afgifva

slutligt yttrande, huruvida han ville åtnöjas med någon af de anbudsgifvare,

hvilkas anbud enligt andra stycket af § 10 vore antagligt, utan rätt

att sedermera ändra detta beslut, allt under förutsättning af nödig bestämmelse

derom, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet

icke finge till arrendator antaga annan person än någon af dem, som sålunda

blifvit af boställshafvaren godkända. De egendomliga bestämmelserna

i § 11, hvilka ej kunde vålla annat än obehag och missnöje, skulle

genom en ändring i angifna syftet kunna helt och hållet utgå, till mycken

fromma för förslaget i dess helhet. Bland öfriga länsstyrelser, som

yttrat sig i förevarande ämne, har dels Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Östergötlands län ansett det vara allt för mycket stridande

mot gällande uppfattning af den verkan, som borde tillkomma ett af Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller domkapitlet meddeladt hufvudsakligt

beslut, att detsamma skulle kunna omintetgöras genom en enkel anmälan

från någon part, dels ock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs län hemstält, att omhandlade stadgande i § 11 borde, såsom

obehöfligt och näppeligen med ett på lagstiftningens väg ordnadt arrendeväsen

väl förenligt, ur förslaget utgå.

Betydelsen af de mot komiténs förslag i denna del framstälda anmärkningar

lärer icke kunna underkännas; och tillåter sig kollegium derför,

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl. Maj:1s befallningshafvande

i Östergötlands och Jemtlands län föreslagit, hemställa

att, jemte det bestämmelsen i § 11 om rätt för boställshafvare att återkalla

sin ansökning om boställets utarrendering förklaras skola ur paragrafen

uteslutas, i § 10 meddelas föreskrift om skyldighet ej mindre för

boställshafvaren att vid återställande af auktionsbandlingarna afgifva de

erinringar mot arrendespekulanternas personliga lämplighet, som han vill

framställa, än äfven för de profvande myndigheterna att icke till arren
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

dator antaga någon, som boställshafvaren förklarat sig icke kunna i sådant

afseende godkänna.

Slutpunkten i § 11 innehåller, att boställshafvaren skall ersätta de

kostnader, som vållats myndigheterna, derest han återkallar sin ansökning.

Af detta, stadgande har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands

län dragit den slutsats, att auktionskostnaderna eljest skulle gäldas

af den antagne arrendatorn, samt domkapitlet i Visby, att vederbörande

myndigheter skulle, utom i nu nämnda fall, verkställa utarrendering

utan någon särskild ersättning. Under erinran att berörda stadgande kunde

gifva anledning till antagandet, att boställhafvaren skulle vidkännas ifrågavarande

kostnader endast i det fall, att han återkallade sin ansökning om

boställets utarrendering, hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län äfvensom landshöfdingeembetet

i Blekinge län uttalat den åsigt, att boställshafvaren alltid borde vara

skyldig att ersätta kostnaderna för utarrenderingen; och hafva Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings och Jemtlands län funnit

annat förhållande icke kunna ifrågasättas, men ansett en uttrycklig bestämmelse

derom vara både lämplig och nödig. Deremot har Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län föreslagit, att arrendatorn borde

tillförbindas att, utan afdrag å arrendeafgiften, gälda kostnaderna för utarrenderingen,

hvarigenom dessa blefve fördelade på hela arrendeperioden

och således komme att till viss del drabba en eventuel efterträdare, men

att, om utarrendering af en eller annan orsak ej komme till stånd, boställshafvaren

borde ansvara för samma kostnader.

De genom boställshafvares ansökning om utarrendering förorsakade

kostnader för vederbörande myndigheter böra, enligt kollegii mening, ersättas

af boställshafvaren, hvilken är sökande och tillika måste anses af

arrenderingen hafva en bestämd fördel, hvartill kommer att arrendatorn

icke torde böra onödigtvis betungas. Kollegium^ tillåter sig derför föreslå

att, i stället för nu omhandlade stadgande i § 11, meddelas en allmän

föreskrift af det innehåll, att boställshafvaren skall ersätta de för auktionens

utlysande och för dess förrättande i orten uppkomna kostnader.

§ 12.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län har tolkat stadgandet

i sista punkten af denna paragrafs andra stycke sålunda, att det

fortsatta öfvervakandet af löftesmäns vederhäftighet skulle åligga Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande; men borde, enligt Eders Kongl. Maj:ts

befallning.shafvandes mening, detta öfvervakande göras beroende af veder
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

börandes anmälan. Af motiven till paragrafen framgår dock, att komitén

med berörda stadgande, i hvad det gäller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

förhållande till löftesman, endast afsett, att Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande skulle afgifva uttalande beträffande frågan, huruvida

löftesman icke vidare kunde anses för vederhäftig. För undvikande

af missförstånd torde emellertid orden »Konungens befallningshafvande

finner löftesman icke vidare kunna för vederhäftig anses» böra utbytas

mot orden »löftesman icke vidare kan för vederhäftig anses»; och lära

samma personer, som enligt första stycket af paragrafen ega intyga, att

löftesman . är vederhäftig, kunna bemyndigas att yttra sig äfven angående

dennes bristande vederhäftighet.

Med hänsyn hufvudsakligen till den i § 22 stadgade påföljd vid arrendator

underlåtenhet att anskaffa ny borgen synes det kollegium lämpligt,

att föreläggandet för honom i detta afseende gifves af offentlig myndighet,

på grund hvaraf kollegium finner sig böra hemställa, att orden »efter

erhållet föreläggande» utbytas mot orden »efter af Konungens befallningshafvande

meddeladt föreläggande».

§ 13.

_ Arrendekontraktet bör icke, enligt kollegii åsigt, undertecknas af domkapitlet.

§ 14.

Enär förslaget ej innehölle någon bestämmelse för det fall, att arrendator

råkade i konkurs, och det under sådant förhållande torde, i enlighet

med rådande lagtillämpning, få antagas, att, derest tillstånd ej lem nåd es

till arrendets öfvertagande af konkursboet eller annan, arrendeupplåtelsen

skulle återgå, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms

län funnit ett uttryckligt stadgande i sådan rigtning icke vara ur vägen.

Enligt kollegii mening är det af ej ringa vigt såväl för boställshafvare

som för arrendator, att full klarhet råder i afseende å rätten för

afliden arrendator rättsinnehafvare eller, i händelse af arrendator konkurs,

hans borgenärer och löftesmän att, under vissa förutsättningar, förfoga

öfver arrenderätten. Då enligt föreliggande förslag valet af arrendator

icke gjorts beroende af högsta arrendeanbudet och arrendeaftalet således

skulle fa en mera personlig karakter, torde arrendators sterbhus eller konkursbo

näppeligen på grund af förslaget i dess nuvarande lydelse kunna

anses hafva någon rättighet att taga befattning med arrendet. Dock an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

ser kollegium, att de icke böra uteslutas från hvarje utsigt att kunna tillgodogöra

sig arrenderätten, emedan begärligheten efter ifrågavarande

boställsarrenden genom ett sådant uteslutande skulle väsentligen minskas;

och torde de stadganden, som i sådant afseende meddelats beträffande

arrende af kronans jordbruksdomäner (punkt ‘27:o i 1882 års nådiga kungörelse)

kunna tjena till förebild, åtminstone i hufvudsaklig del, jemväl

för en lagstiftning angående arrende af presterskapets bostadsboställen.

Orden »och domkapitlets» lära böra ur paragrafen uteslutas.

§ 16.

Domkapitlet i Lund har framhållit, hurusom mot det här intagna

generela stadgande om skyldighet för arrendator att i fråga om de till

hans begagnande öfverlemnade hus, hvilka för bostället tarfvas, fullgöra

den boställshafvare åliggande skyldighet kunde, hvad beträffade de skånska

kyrkoherdeboställena, anföras tungt vägande betänkligheter. Enligt

nådiga förordningen angående prestgårdsbyggnader i Skåne den 16 december

1870 och deri genom nådiga förordningen den 14 juni 1888 vidtagna

ändringar skulle nemligen i Skåne prestgårdarne på landet byggas

af boställshafvaren, och föreskrifves tillika dels hvilka hus skulle anses

till prestgård höra, dels ock att enligt synerätts föreskrift uppförd nybyggnad

äfvensom hvad dermed likstäldes skulle såsom öfverbyggnad anses

och med af synerätt åsatt värde af tillträdare till fullo ersättas afträdare.

Prestgårdsbyggnaderna finge dock icke till ersättning af efterträdaren uppskattas

till högre belopp, än att sex procent af byggnadernas värde motsvarade

en femtedel af kyrkoherdebeställningens reglerade löneinkomster

samt att öfverbyggnadssumman å kyrkoherdeboställe i ett för allt i allmänhet

icke finge öfverstiga femtontusen kronor. Nu kunde inträffa, att

redan i laga ordning faststäld öfverbyggnadssumma å prestgård uppginge

till så högt belopp, att, i fall ytterligare nybyggnad måste verkställas,

ersättning derför antingen alldeles icke eller blott till någon del kunde

beredas afträdaren. Huru skulle väl under sådana förhållanden en arrendator

kunna med någon säkerhet beräkna de kostnader för nybyggnader,

som han, utan att vara berättigad till ersättning, kunde blifva nödsakad

att under sin arrendetid vidkännas, och skulle icke osäkerheten i detta

hänseende bidraga till att betydligt sänka den arrendeafgift som han vågade

ikläda sig? Om alltså det i omhandlade paragraf föreslagna allmänna

stadgande beträffande nybyggnadsskyldighet svårligen torde kunna tillämpas

med afseende å de skånska kyrkoherdeboställena, så syntes behöfligt,

att till ifrågavarande stadgande gjordes ett tillägg, hufvudsakligen af det

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

innehåll, att samma stadgande icke gälde angående dessa boställen och

att, med fäst afseende å föreskrifterna i nådiga förordningen om prestgårdsbyggnader

i Skåne, i arrendekontrakt rörande kyrkoherdeboställe derstädes

skulle intagas de bestämmelser om arrendator nybyggnadsskyldighet,

som i hvarje särskildt fall kunde, efter direktionens för skånska

presterskapets byggnadskassa hörande, finnas af omständigheterna påkallade.

Likasom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län och

landshöfdingeembetet i Kristianstads län instämmer jemväl kollegium uti

hvad domkapitlet sålunda anfört och tillstyrkt.

§ 18.

I öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Upsala län anser kollegium, att paragrafen lemnar rum för tvekan, huruvida

det skall åligga arrendator att bekosta brandförsäkring äfven af hus,

hvilkas byggnad och underhåll tillkomma församling. Då en sådan förpligtelse

rimligtvis icke bör åläggas arrendatorn, torde ett förtydligande

af stadgandet om arrendatorns skyldighet att brandförsäkra vara erforderligt.

Icke heller lärer med uttrycket: de hus, som till arrendatorn »öfverlemnats»

vara tillräckligt tydligt angifvet, att jemväl de hus, som arrendator

enligt § 8 kan vara skyldig uppföra, åsyftas och att således äfven

dessa hus skola på hans bekostnad brandförsäkras. Derest arrendatorn, på

sätt kollegium ofvan hemstält, icke kan förpligtas till nybyggnad enligt

§ 8, förfaller naturligtvis ifrågavarande anmärkning.

Vidkommande stadgandet att arrendator, till bekostande af nybyggnad

i ersättning för uppbrunna hus, eger förskottsvis uttaga af domkapitlet

uppburen brandskadeersättning, har domkapitlet i Lund — med instämmanden

af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län

— erinrat om komiténs i motiven till förslaget yttrade mening, att, derest

arrendatorn ej vill bygga, brandskadeersättningen skall utgifvas till boställshafvaren,

som i sådant fall skulle hafva att sjelf fullgöra byggnadsskyldigheten

i enlighet med hvad vid laga syn blifvit bestämdt; och har

domkapitlet ansett, att, till förebyggande af missförstånd, denna komiténs

mening borde såsom uttryckligt stadgande ingå i sjelfva förordningen.

Häri instämmer jemväl kollegium.

Då i strid mot den i § 16 uttalade grundsats, att arrendatorn skall

öfvertaga boställshafvaren åliggande nybyggnadsskyldighet i fråga om de

till arrendatorns begagnande öfverlemnade hus, hvilka för bostället tarfvas,

boställshafvaren, enligt motiven till förevarande § 18, skulle, såsom

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

nyligen framhållits, vara skyldig ansvara för afhjelpande af brandskada,

som arrendatorn ej ville bota, synes, i enlighet med yrkande af Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, § 18 böra omredigeras,

sa att tydligt framgår, att densamma innehåller ett undantag från hvad

i § 16 stadgats såsom regel.

Slutligen anser sig kollegium, i likhet med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms län, böra fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet

derå, att det torde vara tvifvelaktigt, huruvida det bör åläggas

synerätt att taga befattning med öfverloppshus, men att, om en sådan

ordning skall införas, ett bestämdare stadgande, än förslaget i denna paragraf

upptager, torde vara erforderligt.

§ 21.

Med närmare anslutning till motiven för komiténs förslag torde, i en- .

lighet med erinran af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands

län, böra i paragrafen uttryckligen angifvas, att arrendator endast i det

fall, att, han på arrende öfvertager boställe i dess helhet, skall ansvara för

alla bostället åliggande utskylder och besvär.

§ 22.

I fråga om åtgärders vidtagande för att, i händelse af särskilda kontraktsbrott,

få arrendator skild från arrendet har uti förevarande paragraf

initiativet öfverlemnats åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, domkapitlet

eller boställsliafvaren. Med afseende härå har Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Jönköpings län anmärkt, att det å ena sidan torde

vara mindre ändamålsenligt, att sådant initiativ tillerkändes Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, såsom varande den myndighet hvilken hade att

i förekommande fall lemna nödig handräckning, samt att å andra sidan

initiativet torde kunna med full trygghet öfverlemnas åt vederbörande

boställshafvare och domkapitel. Kollegium, som i hufvudsak biträder

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt, anser det böra tillkomma

endast boställshafvare att föranstalta, det arrendator, i händelse af kontraktsbrott,

varder från bostället afhyst.

§ 23.

Med anledning af innehållet i förevarande paragraf — deri stadgas,

att å utarrenderadt boställe skall hållas af- och tillträdessyn, som verk
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

ställes af domare och nämnd och för hvilken kostnaden gäldas af arrendatorn,

— har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län

anfört, att komiténs uttalanden rörande ifrågavarande syner vore något

knapphändiga. Komitén antoge, att ej någon som helst ändring skulle i

följd af komiténs förslag behöfva göras uti förut gällande bestämmelser

rörande syn mellan en afträdande och en tillträdande boställshafvare.

Ordalagen uti förevarande paragraf kunde tolkas derhän, att de nu föreslagna

synerna skulle gälla endast förhållandet mellan boställshafvaren

och arrendatorn. Genom synerna skulle ju afgöras, i hvad mån arrendatorn

med afseende å de till hans begagnande öfverkmnade hus, hvilka för

bostället t ärfva des, fullgjort den boställshafvaren åliggande nybyggnadsochf

underhållsskyldighet samt i öfrigt häfdat bostället i enlighet med föreskrifter

uti lag och i arrendekontraktet. Dervid vore emellertid att beakta,

att frågan om eller i hvad mån en boställshafvare fullgjort sina

skyldigheter med afseende å bostället först blefve, hvad anginge boställshafvarens

förhållande till en efterträdare, bestämd genom den laga af- och

tillträdessyn, som hölles mellan nämnde boställshafvare, och syntes det i

följd deraf vara omöjligt att vid en syn mellan boställshafvaren och dennes

afträdande arrendator bestämma, huruvida den sistnämnde fullgjort

sina åtagna förpligtelser med afseende å boställets häfd samt nybyggnad

och underhåll af de laga husen. Man tänke sig det fall, att en afträdande

boställshafvare haft bostället utarrenderadt under en arrendeperiod men

vid afträdandet sjelf brukade detsamma. Huru skulle nu de syner, som

hållits mellan den afträdande boställshafvaren och dennes arrendator, betraktas

vid reglerandet af förhållandet mellan boställshafvarne? Skulle de

hafva bindande verkan gent emot tillträdaren beträffande den tid utaf

afträdarens besinningstid, som de omfattade, eller skulle de sakna all betydelse?

För det senare alternativet talade uppenbarligen den omständighet,

att den tillträdande boställshafvaren icke kunnat vid de föregående

synerna mellan nuvarande afträdaren och dennes arrendator tillvarataga

sina intressen, och nämndes ju i förslaget icke något om, att allmänt^ ombud

skulle närvara vid syn mellan boställshafvare och arrendator. A andra

sidan syntes den afträdande boställshafvarens intresse med nödvändighet

fordra, att synerna mellan honom och arrendatorn vore gällande gent

emot en tillträdande boställshafvare.

De sålunda gjorda invändningarna kunna väl icke anses sakna all

befogenhet. Det synes emellertid kollegium, som om bristen i komiténs

förslag kunde på ett tillfredsställande sätt afhjelpas, derest vid af- och tillträdessyn,

enligt hvilken boställshafvare upplåter boställe eller del deraf

åt arrendator, allmänt ombud vore tillstädes. En på dylikt sätt förrättad

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

syn skulle nemligen, om den boställshafvare, under hvars besittningstid

bostället upplåtits på arrende, icke vid arrendeperiodens slut innehar bostället,

få gällande kraft äfven gent emot efterträdande boställshafvaren.

På grund häraf föreslår kollegium, att föreskrift meddelas derom, att vid

åsyftade af- och tillträdessyn af domkapitlet, på boställshafvarens anmälan

förordnadt ombud skall vara närvarande för att iakttaga efterträdande

boställshafvares rätt.

§ 24.

Af skäl, som förut blifvit anförda, hemställer kollegium, att vid utarrendering

enligt förevarande paragraf maximitiden för arrendet bestämmes

till högst tolf år; att en af boställshafvaren tillkallad, i landtbruksförhållanden

kunnig man skall yttra sig öfver arrendekontraktet; att jemväl

vederbörande kontraktsprost skall afgifva utlåtande deröfver; samt att

endast Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må taga befattning med

kontraktets pröfning och fastställelse.

Dessutom torde böra uttryckligen föreskrifva^, att af- och tillträdessyn

skall vid utarrenderingen hållas, i enlighet med de bestämmelser som

varda af Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende meddelade.

§ 25.

Då det — att döma af sista stycket i § 10 samt af hela andan i

komiténs förslag -— uppenbarligen varit komiténs mening att frånkänna

vederbörande arrendator rätt att klaga öfver myndigheternas beslut rörande

de i §§ 14 och 24 omförmälda frågor, och en sådan inskränkning i klagorätten

synes befogad, bör, i enlighet med hvad jemväl Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Jönköpings län erinrat, denna inskränkning, såsom

innefattande afvikelse från en allmänt antagen rättsgrundsats, uttryckligen

i förordningen stadgas.

Vid det förhållande att vederbörande pastorat kan hafva ganska betydande

intressen att bevaka med afseende å ecklesiastikt bostadsboställe,

angående hvars utarrendering förslag blifvit väckt, anser kollegium, att

äfven pastorat bör tillerkännas rätt att besvära sig öfver domkapitlets beslut

uti den i § 2 omförmälda fråga samt öfver beslut enligt § 24, såvidt

angår tillstånd till utarrenderingen.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Protokollsutdrag, innehållande vid ärendets handläggning yttrade särskilda

meningar, bifogas.

Stockholm den 21 juni 1901.

Underdånigst

KARL RYDIN.

A. Björkman.

A. W. Hage.

Richard Vide.

Axel Körner.

Casten von Otter.

A. W. Dufwa.

T. Sternhoff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdrag af Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegii

Protokoll, hållet i Stockholm den 21 juni 1901.

Närvarande:

Herr t. f. presidenten, kammarrådet m. m. Rydin,

Herr kammarrådet Björkman,

Adjungerade ledamöterna,

aktuarien Hage,

notarierna Vide,

Körner,

friherre von Otter och

Dufwa.

S. D. Fortsattes och afslutades föredragningen af detfden 19 dennes

förekomna ärende angående förslag till förordning om utarrendering af

presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen; och beslöts underdånigt

utlåtande till Kongl. Maj:t af innehåll, som registraturet utvisar.

Under öfverläggningen yttrades af föredraganden, herr t. £ presidenten

Rydin, följande från beslutet skiljaktiga mening:

»§ 12.

Med kongl. kollegii pluralitet kan jag ej instämma deri, att endast

Konungens befallningshafvande skulle ega att, om någon af löftesmännen

dör eller löftesman icke vidare kan för vederhäftig anses, gifva arrendator

föreläggande att anskaffa ny vederhäftig borgen; utan biträder jag komiténs

förslag i denna del. Enär det emellertid icke synes öfverensstämma

med vanligt språkbruk att kalla af enskild person gjord anmaning »föreläggande»,

torde orden »efter erhållet föreläggande» böra ersättas af orden

»efter erhållen anmaning».

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

§ 21.

I likhet med komitén anser äfven jag, att det skulle medföra största

enkelhet och reda, om den, som arrenderar ett prestboställe i dess helhet,

jemväl öfvertoge betalningsansvaret för boställets alla utskylder och besvär.

Enligt min mening bör dock i främsta rummet tillses, att boställshafvare,

som önskar utarrendera sitt boställe, ej nödgas afstå derifrån på

grund af lagbestämmelser, som sakna hvarje betydelse ur synpunkten af

den presterliga tjenstens utöfning och tjensteinnehafvarens personliga ställning

och icke heller eljest kunna anses vara af omständigheterna påkallade.

Då det, efter min uppfattning, för en lycklig lösning af arrendefrågan

ingalunda, är nödvändigt, att boställets skatter och onera skola utgöras

af arrendatorn, och icke af boställshafvaren, men en dylik förpligtelse

för arrendatorn kunde — särskildt beträffande de mindre boställena

och i vårt lands nordligare trakter — blifva så betungande, att af den

anledning ingen funnes benägen att på arrende öfvertaga ett boställe, som

eljest skulle kunna med fördel för sin innehafvare utarrenderas, tillåter

jag mig i underdånighet hemställa, att förevarande § 21 må ur förslaget

utgå.

Om Kongl. Maj:t i nåder bifaller denna hemställan, skulle det öfverlemnas

åt vederbörande att, vid arrendekontraktets uppgörande, i hvarje

särskildt fall bestämma, huru förhållas bör med utgörande af boställets

utskylder och besvär, således huruvida ansvaret för dem bör i allo eller

endast till någon del påläggas arrendatorn, eller om denne skall helt och

hållet befrias derifrån.»

I hvad föredraganden sålunda anfört beträffande § 21 instämde adjungerade

ledamoten friherre von Otter.

In fidem

T. Sternhojf.

STOCKHOLM, IVAR HJEG GSTROMS BOKTRYCKERI A. B., 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.