Sök i Ratio Lex

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

85 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 75 av 85 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1908:7, band 2, UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

KAMMARKOLLEGII

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

DEN 20 JANUARI 1905

ANGÅENDE

VISSA PRÄSTBOSTÄLLENS INDRAGNING TILL SVENSKA

KYRKANS GEMENSAMMA AELÖNINGSTILLGÅNGAR.

STOCKHOLM

IVAR H.EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

1905.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Konungen.

Vid underdånig anmälan af prästlöneregleringskommitténs den 19

juni 1903 afgifna underdåniga betänkande och förslag angående reglering

af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor har Eders

l

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:t—jämte det öfver de af kommittén framställda förslag infordrats

underdåniga yttranden och utlåtanden, på sätt särskilda nådiga remisser

gåfve vid handen — tillika funnit godt genom nådigt bref den 12

februari 1904 anbefalla kammarkollegium att, efter hörande af samtliga

domkapitlen i riket och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga

län, före den 1 juni 1905 till Eders Kungl. Maj:t inkomma med dels

underdånigt yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden,

kunde anses lämpligt att åt kyrkoherdar samt komministrar och

med dessa likställda präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa

ej vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet donerade,

upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård

eller planteringsland äfvensom vedbrand, samt boställena och deras afkastning

i öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,

dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt hvilka en sådan

anordning skulle kunna bringas till stånd; och hafva, för att af kollegium

tagas i öfvervägande i sammanhang med afgifvande af omförmälda yttrande

och förslag, till kollegium öfverlämnats prästlöneregleringskommitténs

den 20 december 1899 afgifna underdåniga betänkande och förslag till

förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsbostäilen jämte inkomna yttranden och utlåtanden öfver samma

betänkande och förslag.

Till fullgörande af hvad sålunda blifvit kollegium anbefalldt har

kollegium till en början inhämtat underdåniga utlåtanden från samtliga

domkapitel och länsstyrelser i riket — af hvilka utlåtanden några åtföljts

af yttranden från prästerskapet, särskildt kontraktsprostarne, i vissa orter

eller från ett fåtal församlingar — och går nu att afgifva eget underdånigt

utlåtande i ärendet.

Arten af det kollegium gifna uppdrag medför helt naturligt en uppdelning

af samma utlåtande i två hufvudafdelningar, omfattande, den ena,

utredning angående lämpligheten af de ecklesiastika boställenas bibehållande

eller, med vissa undantag, deras indragning samt, den andra, förslag till

grunder för dessa boställens indragning till svenska kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar. Emellertid har kollegium trott, att det skulle bidraga

till belysningen af föreliggande frågor, om jämväl tidigare förslag till reformering

af det ecklesiastika boställsväsendet bragtes i erinran, och förutskickar

därför en kort redogörelse för de viktigare af dessa förslag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tidigare förslag till reformering af det ecklesiastika

boställsväsendet.

De äldsta prästboställen här i landet utgjorde, såsom bekant är, delar

af den jord, socknemännen på grund af de gamla landskapslagarne skulle

anskaffa till sin kyrka, och därå prästen skulle hafva sin bostad. Enär

från början inom hvarje svensk kyrkoförsamling fanns allenast en präst,

kyrkoherden — i samma lagar kallad sockenprästen eller endast prästen —,

var alltså ordet prästgård ursprungligen beteckningen för kyrkoherdens

bostad.

Under katolska tiden förökades ofta prästgårdarne genom gåfvor och

testamenten af enskilda personer. Af de prästgårdar, som efter reformationen

bildades i sammanhang med pastoratsdelningar, hafva åtskilliga

blifvit upplåtna af kronan, andra åter inköpts af menigheter eller donerats

af enskilda. Dessutom hafva, än före, än efter reformationen, vid sammanslagning

af pastorat åt kyrkoherdarne, till förbättring i deras lönevillkor,

stundom anslagits de hemman, som förut varit prästgårdar i sådana

församlingar, hvilka inlagts under andra pastorat; och pläga dessa

hemman kallas, i gamla Sverige, stomhemman samt, i nya Sverige, annexhemman.

Sedan efter katolicismens afskaffande anspråken på prästens verksamhet

med predikan och undervisning blifvit större än tillförne samt kyrkoherdarne

därför fått behof af medhjälpare, anställdes, i synnerhet i större

och besvärligare gäll, till deras tjänstebiträden särskilda präster, benämnda

kapellaner eller komministrar. Till en början voro dessa enskildt aflönade

af kyrkoherdarne. Småningom lämnade emellertid socknemännen bidrag

till komministrarnes aflöning, hvarförutom regeringen åt dem upplät antingen

gamla klockarebol, mot förpliktelse för komministrarne att ansvara

för klockaretjänsternas uppehållande, eller ock, särdeles sedan tillgången

på kronohemman genom Carl den elftes reduktion blifvit rikligare, dylika

hemman. Af församlingar och enskilda personer hafva väl ock någon

gång anordnats boställen åt komministrar eller med dem likställda präster.

Ehuru samtliga åt prästerskapet upplåtna hemman och lägenheter —

med en gemensam benämning kallade boställen — hafva till uppgift att

bereda prästerskapet inkomst, vinnes dock denna förmån, såsom redan här

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

ofvan blifvit antydt, vid olika boställen på olika sätt. Med hänsyn härtill

hafva de ecklesiastika boställena blifvit indelade i två hufvudgrup per:

bo stadsbo ställen, eller sådana som äro afsedda att af löntagare bebos och

brukas, samt löningsboställen, eller sådana som äro afsedda endast att lämna

bidrag till prästernas aflöning.

Omkring midten af förra århundradet började inom riksdagen röster

höja sig mot det ecklesiastika boställsväsendet sådant det dittills utvecklat

sig. Så anmärktes i motioner, väckta inom bondeståndet vid riksdagen

1844—45, att skötandet af prästbolen medförde betydlig tidsförlust för

prästerskapet till men för dess egentliga befattning. Därför föreslogs dels

af en motionär, att boställsjorden med därtill hörande hus skulle öfvertagas

af församlingen, hvaremot ett passande boningshus med nödiga uthus

och jord till en husbehofsträdgård borde tillhandahållas prästen, och

dels af en annan motionär, att alla prästboställen borde genom kronans

försorg utarrenderas till den högstbjudande, samt att pimsten skulle, jämte

disposition af boningshuset och öfriga till mangården hörande hus m. m.,

äga uppbära arrendet äfvensom af arrendatorn ei''hålla åtskilliga förnödenheter.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet yttrade i sitt betänkande

öfver motionerna, bland annat, att genom upplåtande å arrende af prästerskapets

boställen väl skulle till en del ernås det ändamål, som motionärerna

åsyftat, nämligen att prästerskapet sålunda finge tillfälle att ägna

en mera odelad tid och omtanke åt de många och viktiga åligganden,

som tillhörde dess egentliga kall, men att det å andra sidan måste såsom

ostridigt få antagas, att boställen i allmänhet, där de sköttes med behörig

drift och omtanke af indelningshafvarne själfva, alltid lämnade större behållning,

än när de vore å arrende upplåtna. Motionerna föranledde icke

någon riksdagens åtgärd.

Inom såväl ridderskapet och adeln som bondeståndet väcktes vid påföljande

riksdag åren 1847—48 motioner, i hvilka framställdes yrkanden

om prästboställenas utarrendering på tjugu till trettio års tid. Med afseende

å dessa motioner förklarade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

sig icke kunna instämma i de åsikter, som uttalats i fråga om fördelarne

af utarrenderingen af prästboställen i allmänhet. Oberäknadt den svårighet,

som torde möta för förslagets bringande till verkställighet å ganska

många ställen, hvarest prästboställena icke vore så bebyggda, att både

boställshafvaren och arrendatorn därstädes kunde erhålla bostad, måste den

föreslagna åtgärden, där den kunde tillämpas, ofelbart föranleda till en

betydlig minskning i boställsliafvarens inkomst, helst det torde kunna förutsättas,

att, med de villkor och undantag, som komme att vid boställenas

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

utarrenderande äga rum, arrendesumman icke skulle uppgå till det belopp,

som med afseende å boställets afkastning skäligen kunde väntas. Härförutom

borde erinras, att genom den föreslagna utarrenderingen boställshafvaren

tinge vidkännas förlust af åtskilliga förmåner, hvilka med boställets

innehafvande vore förenade och som, ehuru de icke kunde till

bestämdt värde uppskattas, ändock måste, då de upphörde, genom kontanta

uppoffringar ersättas. För öfrigt vore utskottet benäget att tro, det

boställenas bruk och skötsel af prästerna själfva i följd af de gemensamma

intressen, som äfven i timligt afseende lärare och åhörare emellan sålunda

väcktes och underhölles, i sin mån bidroge till åstadkommande af ett förtroligt

förhållande emellan kyrkoherden och församlingen, hvilket äfven

uppmuntrade och underlättade den förres bemödanden vid utöfvandet af

det viktiga lärarekallet. Icke heller ifrågavarande motioner biföllos af

riksdagen.

Sedan vid de båda närmast följande riksdagarne förslag om vare sig

försäljning af prästerskapets boställen — naturligtvis med vissa undantag

— eller dylika boställens obligatoriska utarrendering blifvit, utan att tillvinna

sig vidare uppmärksamhet från vederbörande utskotts sida, af riksdagen

afslagna, upptogs vid 1856—58 årens riksdag ånyo frågan om utarrendering

af prästerskapets boställen och vann i viss mån understöd ej

mindre af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet än äfven af rikets ständer.

I den underdåniga skrifvelse af den 6 juli 1857, som innehåller de

grunder, enligt hvilka ordnandet af prästerskapets aflöning borde efter

ständernas åsikt verkställas, tillstyrkte nämligen ständerna utarrendering

af sådana till prästerskapets boställen anslagna särskilda hemman och lägenheter,

som icke lämpligen kunde i förening med boställena brukas.

Men någon vidsträcktare utarrendering funne ständerna icke böra äga rum,

enär för prästen, likasom för hvarje annan å landet bosatt person, vore

af icke ringa vikt att själf vara försedd med jordbruksalster, som eljest

mången gång endast med största svårighet eller till höga piäser kunde

till fyllande af de dagliga lefnadsbehofven erhållas, jämte det att fortskaffningsmedlen

vore för honom behöfligare än för mången annan och

således icke borde blifva beroende af närboendes beredvillighet eller af

stegrade foderpriser. Dessutom kunde skötandet af ett mindre landtbruk

hvarken vara oförenligt med eller särdeles hinderligt för den andliga verksamheten.

Ständernas omförmälda skrifvelse besvarades af Ivungl. Maj:t genom

en till riksdagen 1859—60 afiåten proposition af den 4 november 1859,

hvari till ständernas pröfning framlades tolf särskilda punkter, innefattande

de grunder för en reglering af prästerskapets aflöning, som af Kungl. Maj:t

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

ansågos böra vinna efterföljd. Den sjätte af berörda punkter upptog följande

förslag till stadgande:

»Prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening

med bostadsboställe brukas, — därifrån undantagna de i vissa orter befintliga

änkesäten — utarrenderas efter de grunder, som kunna varda i

nåder fastställda.

Ar bostadsboställe af den storlek, att därifrån kan skiftas eller författningsenligt

afsöndras en lägenhet tillräcklig att förse löntagaren med

hans behof af jordbruksalster, må skifte eller afsöndring ske och återstoden

af bostället i stadgad ordning utarrenderas, då församlingen på domkapitlets

yrkande därtill samtycker och åtager sig bestridande af de med

åtgärden förbundna kostnader.»

En belysning af omförmälda förslag innehålles i det vid den nådiga

propositionen fogade utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden för

nyssnämnda dag. Af detta protokoll framgår, hurusom föredragande departementschefen

väl medgaf, att de af rikets ständer i förenämnda skrifvelse

anförda skäl för bostadsboställenas bibehållande i allmänhet äcde

O

giltighet, men tillika anmärkte, att sådana boställen verkligen funnes af

den betydenhet, att deras ändamålsenliga skötsel icke alltid visat sig stå

väl tillsammans med den för prästerskapet vida angelägnare andliga verksamheten,

till hvars försummande i någon mån en stor frestelse därför

varit för handen. Dessa alltför stora boställen hade därjämte den olägenhet,

att deras vederbörliga skötande fordrade inventarier och förlagskapital

till ej obetydligt belopp, tvingande prästen att börja sin bana med skuldsättning,

som, ju samvetsgrannare han vore, desto mera neddroge honom

i ekonomiska bestyr, för hvilka han ursprungligen icke ägt böjelse. Det

vore därför icke heller alldeles sällsynt, att präster såge sig föranlåtna att

utarrendera jordbruket vid sina boställen, men då detta ej kunde ske för

längre tid än deras innehafvande af tjänsten, blefve arrendatorns besittning

oviss, afgifterna därefter lämpade och jordbruket mer eller mindre

försummadt. Där sådana förhållanden ägde rum och där bostället vore

så stort, att från detsamma författningsenligt kunde afsöndras en lägenhet,

tillräcklig att förse pastor med hans behof af jordbruksalster, där torde

ock en dylik afsöndring böra få ske och återstoden af bostället under vanliga

villkor utarrenderas, åtminstone i alla de fall, då domkapitlet, vid inträffande

ledighet, därom uttryckte sin önskan och församlingen åtoge sig

bestridandet af de med åtgärden förbundna kostnader.

Åtskilliga motionärer vid sistnämnda riksdag gingo längre än den

kungl. propositionen samt yrkade, bland annat, att, sedan för indelningshafvarens

räkning undantagits bostad jämte trädgårdsjord äfvensom förbe
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

håll gjorts om vissa naturaprestationer till indelningshafvarens förmån, all

prästerskapets jord skulle utarrenderas, enligt några motionärers förslag

under en tid af trettio år.

I sitt öfver den kungl. propositionen och de väckta motionerna afgifna

betänkande förklarade sig allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

anse de för prästboställenas utarrendering anförda skäl vara af synnerligen

stor vikt, hvarför utskottet ej tvekade uttala sin åsikt om önskligheten

af att prästerna blefve så litet som möjligt genom sättet för sin

aflöning föranledda att ägna sig åt jordbruk. Men utskottet kunde tilllika

ej förbise de stora svårigheter, som mötte för ett fullständigt genomförande

af en så beskaffad förändring, bland hvilka svårigheter —• förutom

de i rikets ständers skrifvelse den 6 juli 1857 anmärkta — kostnaden

för ytterligare åbyggnader å prästboställena förtjänade afseende.

Utskottet fann sig därför förhindradt föreslå någon allmän bestämmelse,

hvarigenom skulle föreskrifvas, vare sig att prästboställena borde till hela

sin vidd utarrenderas, eller att sådan utarrendering borde ske af återstoden,

sedan så mycket af jorden blifvit för prästen undantaget, som erfordrades

till ett mindre jordbruk. Däremot tillstyrkte utskottet bifall till

sjätte punkten af den kungl. propositionen.

Emellertid yttrades vid öfverläggningen inom prästeståndet beträffande

andra momentet af nämnda sjätte punkt åtskilliga betänkligheter, såsom

att, enär den ifrågasatta afsöndringen och utarrenderingen af en del af

bostället kunde vidtagas mot prästens vilja, denne skulle komma under

ett otillbörligt förmynderskap; att det icke vore med nödig tydlighet och

bestämdhet uttaladt, hvem arrendet för den från bostället afsöndrade lägenhet

skulle tillfalla; samt att då i första punkten af den kungl. propositionen.

bland medel, som i händelse af befogenhet kunde från en till

annan församling öfverflyttas, räknades arrenden af lägenheter, som icke

vore bostadsboställen, och då en från bostadsbostället afsöndrad utarrenderad

lägenhet icke längre vore bostadsboställe, denna lägenhet kunde komma

att inbegripas under bestämmelserna i åberopade första punkt och följaktligen

afkastningen däraf att öfverflyttas till annan församling. Såsom

det synes hufvudsakligen på grund af dessa betänkligheter blef andra momentet

af sjätte punkten afslaget af ståndet, som emellertid godkände

samma punkts första moment; och anmälde rikets ständer i den underdåniga

skrifvelse af den 26 september 1860, som utgjorde svaret å förevarande

kungl. proposition, att frågan om antagandet af omförmälda moment

förfallit. Uti den sedermera utfärdade nådiga förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 upptogs

också endast ett mot första momentet af omhandlade sjätte punkt i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

1859 års proposition svarande stadgande, nämligen § 5, som blott till formen

något afviker från berörda moment.

När under sista årtiondet af adertonliundratalet motioner vid riksdagen

väcktes angående förändrade grunder för reglering af prästerskapets

aflöning, upptogs vanligen i sammanhang därmed äfven frågan om förändrad

disposition af prästerskapets boställen, särskild t i form af obligatorisk

utarrendering af jordbruksboställena med undantag af bostadshusen

och visst jordområde. Slutligen gjorde år 1897 riksdagen ett uttalande i

frågan uti den underdåniga skrifvelse af den 5 maj nämnda år, som riksdagen

till Eders Kungl. Maj:t aflät med anledning af väckta motioner angående

ändring i prästerskapets aflöningsförhållanden. I denna skrifvelse

anföres nämligen, hurusom riksdagen hade sig bekant, att mycket olika

förhållanden på skilda orter i landet gjorde sig gällande beträffande prästboställena.

Riksdagen ansåge därför, att några för hela riket gällande

stadganden rörande sättet för deras brukande ej vore lämpliga. Det torde

i somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt att själf

sköta bostället, medan det däremot i andra fall vore för honom mycket

olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i nu anmärkta

hänseende ansåge riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves

prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters

försorg för längre tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven

kunna ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas

en församling att själf öfvertaga arrendet af prästgården under gällande

regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet

därutinnan ansåge riksdagen vara af behofvet påkallad, och

torde därvid tagas hänsyn till att boställena blefve väl häfdadé samt såväl

församlingens som prästerskapets bästa tillgodosåges. Prästen borde

dock, enligt riksdagens åsikt, i hvarje fall bibehållas vid själfva bostaden

samt trädgård. I enlighet härmed anhöll riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes vid utredandet af de grunder, som ansåges böra blifva bestämmande

för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande

lönekonventioner utlupit, taga särskild hänsyn därtill, huruvida icke

förändrad ordning för prästboställenas utarrendering borde stadgas med

fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas samt såväl församlingarnas

som prästerskapets bästa tillgodoses.

Sedan Eders Kungl. Maj:t den 22 oktober 1897 uppdragit åt en kommitté

att efter verkställd utredning afgifva förslag till grunder för reglering

af prästerskapets aflöning, hvarvid kommittén jämväl borde tillse

hvad i nyss angifna hänseende kunde åtgöras, har denna kommitté —

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

kallad prästlöneregleringskommittén — den 20 december 1899 afgifvit

förut omförmälda underdåniga betänkande och förslag till förordning angående

utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen.

Detta förslags hufvudsakliga bestämmelser äro följande:

Prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen må kunna upplåtas

på arrende utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid;

och kan utarrenderingen afse vare sig bostället i dess helhet — med undantag

af bostad och visst jordområde — eller ock blott en del däraf. Initiativet

till utarrenderingen kan tagas endast af boställshafvaren. Ansökan

om tillstånd till sådan utarrendering göres hos vederbörande domkapitel,

som, efter kontraktsprostens och pastoratets hörande, därom meddelar beslut.

Afses en arrendetid af allenast högst tio år, må det sökta tillståndet

ej vägras, såvida icke utarrenderingen kan visas medföra väsentliga olägenheter

för boställets ^innehafvare i afseende å hans tjänsteutöfning eller

personliga ställning. A andra sidan kan i särskilda fall utarrendering

medgifvas för en tid af ända till tjugu år.

På anmälan af boställshafvaren och i samråd med denne äfvensom

med en af kontraktets präster uppgör kontraktsprosten förslag till arrendekontrakt.

Sedan detta pröfvats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och

domkapitlet, hålles auktion samtidigt inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och å plats i orten, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmes,

inför vederbörande kronobetjänt. Men äfven före auktionen må

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas skriftliga, förseglade anbud,

hvilka öppnas, sedan det muntliga utropet blifvit med klubbslag afslutadt.

Efter auktionens förrättande infordras boställshafvarens yttrande öfver anbuden,

hvarefter Kungl. Majds befallningshafvande och domkapitlet antaga

arrendator, med fästadt afseende såväl å de afgifna anbuden och erbjuden

säkerhet som å arrendatorns personliga lämplighet. Emellertid äger boställshafvare

återkalla sin ansökning, såvida han därom gör anmälan hos

Kungl. Maj:ts befallningshafvande senast åtta dagar efter det han erhållit

del af beslutet om arrendators antagande. För öfverlåtelse af arrende fordras

dock medgifvande endast af Kungl. Majds befallningshafvande och

domkapitlet, men skola boställshafvaren och kontraktsprosten dessförinnan

hafva blifvit hörda. Boställshafvare, som själf uppgjort kontrakt med

arrendator om öfvertagande af bostället eller del däraf på arrende under

högst tio år, kan få sådant kontrakt förklaradt för efterträdaren i tjänsten

bindande, för den händelse de med afseende å bevarandet af efterträdarens

rätt och bästa gifna föreskrifter finnas vara i kontraktet behörigen

iakttagna, samt arrendeafgiften kan anses vara rätt afvägd, och tillräcklig

säkerhet finnes för kontraktets fullgörande.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Vid utarrendering af boställe i dess helhet, med förut angifna undantag,

skall i arrendekontraktet göras förbehåll därom, 1) att arrendatorn

skall, utan särskild ersättning, antingen verkställa nödig ämbetsskjuts, till

den omfattning som i kontraktet närmare bestämmes, eller, om boställs - hafvaren önskar själf hålla hästar, bereda dessa stallrum och foder; 2) att

arrendatorn skall, där bostället lämnar tillgång till bränsle, på anmodan

mot bestämd ersättning hugga, framföra och bereda hvad däraf till boställshafvarens

husbehof erfordras; samt 3) att arrendatorn skall på anmodan

till bestämdt pris tillhandahålla söt oskummad mjölk dagligen för boställshafvarens

hushåll. Afser utarrenderingen allenast en mindre del af

bostället, ankommer det på Ivungl. Maj:ts befallningshafvandes och domkapitlets

pröfning, huruvida något eller några af dessa förbehåll böra i

kontraktet intagas. Om utöfver den naturaprestation, hvarom stadgas i

nyssnämnda mom. 1, arrendeafgift för bostället kan betingas, skall denna

utsättas i viss penningsumma, men kan bestämmas till utgörande såväl i

penningar som i naturapersedlar enligt de grunder, hvarom i kontraktet

eller eljest aftal träffas. I fråga om de till arrendatorns begagnande öfverlämnade

laga hus skall den boställshafvaren åliggande nybyggnads- och

underhållsskyldighet fullgöras af arrendatorn. För öfverloppshusen åter

skall arrendatorn, utöfver den betingade arrendesumman, erlägga särskild

lösen på sätt mellan honom och boställshafvaren öfverenskommes; och

äger arrendatorn därefter att, utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid,

innehafva dessa hus med den rätt och den skyldighet, som

tillkom boställshafvaren.

Öfver prästlöneregleringskommitténs omförmälda förslag har kollegium

den 21 juni 1901 till Eders Ivungl. Maj:t afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Lämpligheten af de ecklesiastika boställenas bibehållande eller

deras indragning med vissa undantag.

Innan kollegium uttalar sin egen mening i denna fråga, torde det tilllåtas

kollegium att redogöra för det hufvudsakligaste af myndigheternas

yttranden härutinnan.

Domkapitlens yttranden.

Domkapitlet i Uppsala framhåller, hurusom med det föreliggande förslaget

utan tvifvel afsåges i främsta rummet, att prästerna skulle fritagas

från de omsorger, det obehag och de förluster i ekonomiskt hänseende,

för hvilka innehafvandet af jordbruksboställena utsatte dem. Från rent

ekonomisk synpunkt torde det också icke förefinnas alldeles oöfverstigliga

hinder för den föreslagna förändringen i fråga om boställena. En ideell

förmån under nuvarande förhållanden vore det visserligen, att på landsbygden

prästen vore fastare rotad inom socknen och hans intressen i vissa

hänseenden innerligare sammanväfda med sockenbornas, då han disponerade

en landtgård inom socknen. Domkapitlet vågade dock icke tillmäta

denna omständighet en så afgörande betydelse, att densamma ensam för

sig skulle, ifall den ifrågasatta förändringen eljest vore förenad med förmåner,

som afgjordt öfvervägde olägenheterna, lägga hinder i vägen för

förändringen. En annan hufvudsynpunkt än prästernas bästa både utan

tvifvel varit den, att den tilltänkta kyrkofonden skulle få ett större kapital

att förfoga öfver och dess inkomster blifva större, då boställena för

fondens räkning utarrenderades under längre perioder eller kanske till en

del försåldes. Dock torde ingenstädes eller endast i sällsynta undantagsfall

den förmån kunna för fonden väntas, att ett bostadsboställe, som för

fondens räkning utarrenderades, gåfve fonden så stor inkomst, att därmed

erhölles hela det belopp, hvarmed fonden skulle bidraga till prästlönen i

det pastorat, där bostället läge, och dessutom något öfverskott till bidragen,

som kräfdes för löner i andra pastorat. Utan tvifvel skulle inkomsterna

af boställena, om de bibehölles, kunna så noggrannt beräknas för

särskilda tidsperioder, att det för fonden blefve väsentligen likgiltigt, om

densamma erhölle afkastningen af boställena, eller om den i stället hade

så mycket mindre bidrag att utgifva till de präster, för hvilka boställena

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

utgjorde en del af deras lön. Däremot syntes för fonden synnerligen afsevärda

afbränningar komma att äga ruin, då den öfvertoge boställena.

Skulle nämligen arrendatorn förpliktas att tillhandahålla mjölk och smör

m. m. äfvensom skjuts åt prästen, minskade detta helt visst arrendebeloppet,

äfven om priset å nämnda prestationer utsattes, och synnerligen stora

blefve de afbränningar, som skulle föranledas däraf, att arrendatorn måste

hafva bostad jämte ekonomi- och uthus, samt att i regel icke något af

dessa hus torde kunna förblifva å den plats i prästgårdens omedelbara

närhet, där det nu funnes. Då den blifvande kyrkofonden icke torde få

någon väsentlig vinst af dispositionen öfver boställena, syntes det domkapitlet

som om det, oaktadt olägenheterna, likväl vore afgjordt bättre,

att nuvarande förhållanden bibehölles. Dock borde förbättring åstadkommas

genom en ny lag angående utarrendering på längre tid af boställena

genom myndigheternas försorg. Visserligen komme en sådan utarrendering

att för prästerna i flera afseenden medföra samma olägenheter, som om

boställena öfvertoges af kyrkofonden. Den skulle dock i några viktiga afseenden

vara för prästen fördelaktigare än indragningen. Boställshafvaren

förlorade nämligen icke den ställning, han intoge såsom innehafvare af

en landtgård inom församlingen, och kunde före början af en arrendeperiod

hafva inflytande på valet af arrendator, likasom utarrenderingen i

första hand vore beroende af hans egen anhållan och han kunde undantaga

så stor del af bostället, att därå kunde födas erforderligt antal kreatur.

Om prästen genom innehafvande af boställe hade en fastare hemortsrätt

inom församlingen, så hade ock den svenska kyrkan en i yttre

måtto fastare grund i riket, då öfverallt i landet spridda prästgårdar såsom

särskilda egendomar vore för henne bestämda. Visserligen påtänktes

icke någon väsentlig förändring i detta förhållande, enär prästgårdarne

skulle tillhöra kyrkofonden; och hade domkapitlet icke någon anledning

att på minsta sätt misstro de nuvarande statsmakterna. Dock vore den

möjlighet icke utesluten, att statsskicket kunde i framtiden så gestalta sig,

att statsmakterna blefve afvoga mot kyrkan. Sedan statsmakterna en längre

tid förvaltat kyrkans egendom, kunde ock den föreställningen lätt uppkomma,

att samma egendom finge af staten fritt disponeras för hvilka

statsändamål som helst, således icke endast till kyrkans uppehållande. Väl

kunde en stat af sådan karaktär som den antydda taga prästgårdarne i

besittning och använda dem till andra ändamål än prästernas underhåll,

äfven om de icke vore sammanförda till en gemensam egendom. Men

detta vore uppenbarligen svårare, än om de vore i en enhet förenade.

Det syntes därför domkapitlet vara tryggast för den svenska kyrkans framtid

under oförutsedda förhållanden inom den svenska staten, att prästgår
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

darne bibehölles såsom ingående i de särskilda ordinarie prästernas löneförmåner.

Af anförda skäl syntes det domkapitlet icke lämpligt, att prästboställena

och deras afkastning inginge bland svenska kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar.

Domkapitlet i Linköping anser, att, då förevarande fråga på det närmaste

berörde hela kyrkans och de enskilda församlingarnas rätt och ekonomiska

intressen samt en indragning af boställena icke syntes böra eller

kunna ske utan för kyrkan betryggande garantier för kyrkofondens användning

och förvaltning, ingen sådan indragning borde förekomma utan

i sammanhang med en hela svenska kyrkan omfattande lönereglering med

ändrade grunder för prästerskapets aflöning. Hvad åter vidkomme förslaget

att i stället för de nuvarande boställena allenast bostad med nödiga

ekonomihus m. m. skulle upplåtas åt prästerskapet, måste erkännas, att

därigenom vissa fördelar skulle vinnas, i det att prästerskapet befriades

från de icke obetydliga olägenheter, som nu vore förenade med boställenas

skötsel eller utarrendering; men då prästerskapet icke ägde möjlighet att

hvar som helst välja bostad, skulle tvifvelsutan svårigheterna blifva vida

större, om icke prästerskapet tillförsäkrades, jämte bostad, rätt till vissa

naturaförmåner, särskildt ämbetsskjuts. Visserligen kunde det tänkas, att

dessa förmåner kunde vinnas därigenom, att jämte bostadslägenheten ett

mindre jordområde upplätes; men oafsedt andra svårigheter, skulle ett

mindre jordbruk säkerligen komma att ställa sig för prästerskapet alltför

dyrt. Det syntes därför domkapitlet — som härvid stödde sig på uttalanden

af det öfvervägande flertalet af stiftets kontraktsprostar — att den

reform med hänsyn till boställena, som närvarande tidsförhållanden kräfde,

icke borde gå i den riktning, som i det nådiga brefvet föresloges, utan i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med prästlöneregleringskommitténs förslag

till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsboställen. Domkapitlet kunde därför icke tillstyrka det framställda

förslaget.

Domkapitlet i Skara anför, att domkapitlet måste redan principiellt

afstyrka ifrågavarande förslag och fastmera tillstyrka, att svenska kyrkans

prästmän måtte oförändradt bibehållas vid sin i prästerskapets privilegier

tillförsäkrade rätt att själfva disponera öfver sina bostadsboställen. Men

domkapitlet ansåge tillika, om ärendet betraktades från synpunkten af

ekonomisk vinst eller förlust, att den ifrågasatta förändringen antagligen

skulle för kyrkan och prästerskapet medföra en ekonomisk försämring, då

det slutbelopp, som skulle komma kyrkan och prästerskapet till godo, syntes

komma att genom förändringen betydligt förminskas. Slutligen Ange

domkapitlet starkt betona de praktiska svårigheter, som genom den ifråga
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

satta förändringen i mer än ett hänseende måste uppkomma, hvarvid särskildt

framhölles frågan om nödig ämbetsskjuts samt i allmänhet den ställning

till boställets arrendator, som måste blifva en följd af förslaget. På

grund däraf och med stöd af yttranden från prästerskapet, hvilka infordrats

och bifogats domkapitlets underdåniga utlåtande, afstyrkte domkapitlet

för sin del lifligt det föreliggande förslaget såsom för kyrkan och prästerskapet

menligt.

Domkapitlet i Strängnäs — som lämnat stiftets prästerskap tillfälle

att uttala sig i frågan och bifogat de inkomna yttrandena — förklarar

sig icke förbise, att den föreslagna indragningen skulle afhjälpa den ofta

öfverklagade olägenheten att omsorgen om boställets skötsel kunde upptaga en

del af den tid och den kraft, som prästen borde ägna åt sin ämbetsgärning.

Men det syntes alltför sannolikt, att denna fördel skulle komma att mer

än uppvägas af de svårigheter, med hvilka prästen finge att kämpa, om

icke ens så stor del af bostället stode till hans förfogande, att han kunde

därifrån hämta de enklaste lifsförnödenheterna och där underhålla en häst,

oundgängligen behöflig för hans resor inom församlingen. På grund af

dessa svårigheter, som ju icke blott komme att medföra personliga obehag

för prästen utan, hvad mera vore, skulle inverka i hög grad hämmande

på hans arbete i församlingen, kunde domkapitlet åtminstone icke i den

nu föreslagna formen tillstyrka de ifrågavarande boställenas indragning.

Skulle en indragning öfverhufvud befinnas rättvis och gagnelig, torde det

enligt domkapitlets åsikt förtjäna att undersökas, huruvida icke de omtalade

svårigheterna kunde häfvas genom den från flera håll föreslagna

åtgärden att dela bostället i två delar, af hvilka den ena såsom boställsjorcl

stode till innehafvarens förfogande, den andra utarrenderades.

Domkapitlet i Västerås förmäler, att ehuru från stiftets präster inga

protester afhörts mot den ifrågasatta dispositionen af prästerskapets bostadsboställen,

hade dock från andra håll betänkligheter yttrats däremot på

grunder, som domkapitlet icke kunnat underkänna. Om nämligen ett allmänt

genomförande af bostad sboställenas indragning, på sätt ifrågasatts,

till kyrkans gemensamma aflöningstillgångar icke vore möjligt redan på

den grund, att en del af dem bevisligen vore af församlingen inköpta eller

af enskilda personer donerade, så torde ytterligare undantag blifva af nöden

på platser, där det uppenbart vore ändamålsenligt, att vederbörande prästerskap

åtminstone tillsvidare hade dessa boställen under eget bruk. Huru

ändamålsenligt det än i de flesta fall kunde vara, att prästerskapet helt

befriades från omsorgen om boställenas vård, syntes dock tidpunkten ännu

icke vara inne för ett allmänt ordnande af denna angelägenhet, utan torde

den tillsvidare böra regleras efter olika orters förhållanden. Det stode för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

domkapitlet som visst, att vid de ojämförligt flesta prästerliga lägenheter

det skulle befinnas önskvärdt att få boställsjorden utarrenderad, sedan tillräckligt

område för trädgård och planteringsland undantagits. Vid en stor

del af dessa lägenheter komme emellertid frågan om lämplig bostad åt

arrendatorn att befinnas mycket svårlöst. Svårigheter vore ock förbundna

därmed, att prästen skulle omedelbart af arrendatorn uppbära det stipulerade

arrendet och med hänsyn till sina inkomster vara beroende af arrendatorns

goda vilja icke blott att ordentligt betala sitt arrende utan ock

att sköta den af honom arrenderade jorden. Dessa båda slag af svårigheter

syntes försvinna, om så ordnades att, efter det bostad med nödiga

ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand

till tjänsteinnehafvaren öfverlåtits, boställena och deras afkastning i öfrigt

öfverlämnades åt församlingarna att af dem genom deras kyrkoråd brukas

och användas som medel till aflöning af deras respektive prästerskap, på

sådant sätt att, sedan ett visst belopp af afkastningen efter vederbörlig

uppskattning bestämts till denna aflöning, hvad i öfrigt kunde af boställena

vinnas finge af församlingarna till kyrkliga ändamål nyttjas. Härmed

skulle äfven den svårlösta frågan om byggnadsskyldigheten — hvilken skyldighet

i detta fall, låt vara mot vederlag, helt naturligt skulle öfverflyttas

på församlingarna — kunna få sin lösning. För sin del föresloge alltså

domkapitlet i underdånighet, att afkomsten af prästerskapets bostadsboställen

icke måtte, på sätt ifrågasatts, ingå till kyrkans gemensamma aflöningstillgångar;

att det vid blifvande lönereglering inom hvarje särskildt

pastorat måtte afgöras, huruvida bostadsboställe skulle i sin helhet upplåtas

åt vederbörande tjänsteinnehafvare, eller blott ett mindre område åt

honom förbehållas; samt att i senare fallet den öfriga jorden med tillhörande

jordbrukshus skulle lämnas till nyttjande åt församlingen såsom bidrag

till dess prästerskaps aflöning mot skyldighet för församlingen ej blott

att svara för jordens vård och skötsel så, som för boställshafvare vore

stadgadt, utan ock att till prästerskapets aflöning årligen utgifva det vid

löneregleringen åsätta värdet af jordens afkastning.

Domkapitlet i Växjö anmärker, hurusom genom den föreslagna anordningen,

enligt hvilken af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet

donerade boställen skulle åt indelningshafvaren bibehållas men öfriga boställen

ingå bland svenska kyrkans gemensamma tillgångar, en förut på

landsbygden okänd skillnad mellan prästsysslor med och prästsysslor utan

jordbruksboställen komme att införas. På samma gång detta enligt domkapitlets

mening- skulle medföra en föga gagnelig åtskillnad i aflöningssätt,

skulle det utan tvifvel ock komma att framkalla ändlösa stridigheter,

då naturligtvis församlingarna skulle försöka så långt möjligt vore bevisa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

sin rått till boställena, en sak så mycket svårare och ömtåligare, som flertalet

af prästboställen från äldre tider, om ock numera såsom kronohemman

upptagna, uppkommit genom skötning och således rätteligen måste

anses vara lokalförsamlingarnas prästerskap tillhöriga. Med afseende på

prästerskapets sociala ställning komme boställenas indragning att medföra

en väsentlig förändring. I stället för att nu pa sina gårdar äga en sjelfständig

ställning skulle prästerskapet, beröfvadt sitt inflytande vid arrendatorernas

antagande, komma i beroende af dessa, hvilket, da i betraktande

toges att arrendatorn komme att i regel bo i omedelbar närhet af prästen,

ofta i samma gård, i otaliga fall skulle blifva för prästen olidligt och

göra hans ställning föga bättre än deras, som nödgades att såsom inhyses

bo på andras egendom. Den större inkomst, som beräknades kunna erhållas

af de utarrenderade boställena, torde komma att visa sig betydligt

understiga den förhöjning af prästerskapets kontanta löner, som måste

blifva en nödvändig följd däraf, att prästerskapet skulle förskaffa sig nödiga

lifsförnödenheter samt skjuts mot kontant ersättning, utan att som

nu vara i tillfälle att antingen omedelbart af sina prästgårdar erhålla dessa

förmåner eller ock att vid utarrendering allt efter behof betinga sig dem

till ett pris, som vida understege hvad samma förmaner kostade, där man

för deras åtnjutande vore hänvisad till nödvändigheten att betjäna sig af

personer, som icke vore skyldiga att dem tillhandahålla. Men oafsedt

dessa förökade lefnadskostnader, skulle i det stora flertalet fall befinnas

omöjligt för prästen att i sin närhet erhålla hvad han behöfde af mjölk

m. m. dylikt samt särskildt af skjuts vid alla de ständigt återkommande

fall, då han måste för sitt ämbetes skull anlita sådan. Domkapitlet såge

rent af en våda däri, att prästen icke som nu skulle kunna utan synnerligt

men eller kostnad betjäna sina sockenbor vid sjukbäddarne och dödslägren,

vid förrättningar i deras hem och så vidare, utan att han skulle

sättas i den ställningen att antingen kräfva, att han af dem, som ville

anlita honom, skulle hämtas, eller ock frestas att känna sig misslynt öfver

att man påkallade hans ämbetsåtgärd, därför att hvarje sådan medförd^

för honom en dryg utgift, som han i många fall skulle känna sig knappast

vara i stånd att med sina löneförmåner bära. I likhet med stiftets prästerskap,

hvars yttranden bifogades, ansåge sig domkapitlet böra pa det kraftigaste

afstyrka prästboställenas indragning, och detta så mycket hellre,

som de verkliga olägenheter, hvilka med desamma kunde vara förknippade,

läte sig utan svårighet undanrödja genom en arrendelag, som lämnade tillfälle

till att utarrendera boställena på bestämd tid, allteftersom för indelningshafvaren

syntes fördelaktigast, men därvid han kunde både göra

sitt inflytande gällande med afseende på hvilken person till arrendator

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

antoges och betinga sig de naturaförmåner, som efter hans särskilda behof

syntes vara lämpliga.

Domkapitlet i Lund — som beredt kontraktsprostarne i stiftet tillfälle

att yttra sig i ärendet och från dem mottagit vid domkapitlets utlåtande

fogade yttranden — meddelar, att kontraktprostarne enstämmigt på det

bestämdaste afstyrkt förslaget om prästboställenas indragning, samt att

stiftets prästerskap å sammanträde med stiftsprästsällskapet enhälligt instämt

i detta afstyrkande. Domkapitlet trodde sig därför kunna intyga,

att hela stiftets prästerskap som en man på det bestämdaste önskade afböja

det framkastade förslaget. Särskildt för stiftets präster skulle helt

visst indragningen af prästboställena medföra en ekonomisk förlust, något

hvaremot domkapitlet ansåge sig böra uttala sina allvarliga betänkligheter,

hvilka vunne i styrka med hänsikt till möjlighet af framgång åt prästlöneregleringskommitténs

förslag, hvilka innebure en mycket väsentlig

löneförsämring för en stor del af Skånes präster. Någon utsikt till bättre

afkastning från boställena på grund af den föreslagna anordningen än

genom deras utarrendering på längre tid, exempelvis 20 år, torde ej finnas.

I likhet med kontraktsprostarne ansåge äfven domkapitlet, att synnerliga

svårigheter i vissa fall skulle möta för präster att erhålla de lifsförnödenheter,

som vore oundgängliga. Och — något hvarpå domkapitlet lade en

synnerlig vikt — den föreslagna åtgärden skulle komma att menligt inverka

på själavården. Åtminstone i Lunds stift hade det kommit ur bruk

att med skjuts hämta prästen till besök hos sjuka och ålderstigna. I stället

hade man vants vid att prästen själf beredde sig sådan skjuts. Skulle han

därtill ej äga tillfälle, blefve däraf följden att de nämnda så angelägna

besöken komme att väsentligen försvåras, för att ej säga omöjliggöras.

Detta vore blott ett exempel på huru behöfligt det vore, åtminstone i

Lunds stift, att prästen själf kunde bereda sig ämbetsskjuts. Många andra

exempel skulle kunna anföras. Någon väsentlig fördel af den föreslagna

åtgärden kunde domkapitlet ej se, om icke därigenom lättare skulle kunna

lösas frågan om prästerskapets och församlingarnas byggnadsskyldighet.

Men om någon lättnad därutinnan skulle erhållas, hvilket domkapitlet

ansåge mycket tvifvelaktigt, vore den helt visst alltför dyrköpt och vunnes

på prästerskapets bekostnad. I alla händelser kunde ej sådant motiv hämtas

från Lunds stift. På det bestämdaste och med all den kraft det förmådde

ansåge sig domkapitlet därför böra afstyrka den ifrågasatta indragningen

af prästboställen till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

Domkapitlet i Göteborg, som öfverlämnat infordrade yttranden i ärendet

från stiftets prästerskap, erinrar, att med högst få undantag detta präster
3
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IS

skap uttalat sig mot förslaget och till stöd därför anfört så giltiga skäl,

att domkapitlet ej kunde annat än instämma med prästerskapet och förty

afstyrka indragning af prästboställena. Väl vore det sannt att, när en

prästman saknade förmåga och intresse att själf bruka sitt boställe, han

af detsamma ej droge den nytta och fördel, som med bostället afsetts, samt

att han därför kunde blifva nödsakad att få det utarrenderadt; men då

detta ej kunde ske på en längre bestämd tid utan endast på prästmannens

ovissa tjänstetid, torde arrendebeloppet ofta blifva lägre än det skulle

blifva, därest bostället kunde utarrenderas i öfverensstämmelse med prästlöneregleringskommitténs

förslag af den 20 december 1899. Skulle sistnämnda^

förslag vinna bifall, så komme ej blott de svårigheter, som nu

kunde åtfölja innehafvandet af boställe, att försvinna, utan äfven de olägenheter

att förebyggas, som indragning skulle medföra, och behållningen

af boställena att blifva större, enär några förvaltningskostnader ej förekomme.

Domkapitlet i Kalmar upplyser, att bland stiftets präster, likasom

bland det svenska prästerskapet öfverhufvud, en bestämd opinion uttalat

sig mot det föreliggande förslaget, och domkapitlet, som delade prästerskapets

farhågor, kunde icke annat än i underdånighet afstyrka detsamma med hänsyn

till såväl de enskilda församlingarnas och församlingslärarnes intressen

som det svenska kyrkosamfundets närvarande och framtida ställning. Obestridligt

vore att ändrade tidsförhållanden påkallade en förändrad ordning

för prästboställenas utarrendering, men domkapitlet kunde vid bedömandet

af denna svarlösta fråga icke ansluta sig till något förslag, enligt hvilket

innehafvare af prästerlig tjänst skulle beröfvas hvarje möjlighet att själf

lä öfvertaga skötseln af det vid hans tjänst fästade boställe. I öfverensstämmelse

därmed ansage Sig domkapitlet böra intaga samma ståndpunkt

som 1897 års riksdag och prästlöneregleringslcommittén, till hvars förslag

om utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen

domkapitlet under fö rhandenvarande omständigheter i allt hrrfvudsakligt

tillstyrkte bifall.

Domkapitlet i Karlstad yttrar, att flertalet af de präster, hvilkas yttranden

domkapitlet inhämtat och till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnade, afstyrkt

indragningen, under åberopande af de stora olägenheter, som vid

sakens genomförande otvifvelaktigt komme att yppa sig. Af förhandlingarna

vid 1897 års riksdag hade dessutom inhämtats, att riksdagen, långt

ifrån att begära prästboställenas indragning, endast ifrågasatt, »huruvida

icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering bör stadgas, med

fäst afseende därpå att boställena må väl häfdas samt såväl församlingarnas

som prästerskapets bästa tillgodoses». Uppenbarligen måste den om
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

ständigheten, att hvarken prästerskapet i stiftet eller riksdagen tillstyrkt

sådan rubbning som afsetts, för domkapitlet väga tungt i vågskålen, hvarförutom

frågan vore för tidigt väckt, enär de flesta löneregleringar i stiftet

icke upphörde att vara gällande före åren 1914—20, och dessförinnan

någon förändring i boställsfrågan icke kunde äga rum. En sådan centralisation

som föreslagits vore en nyhet, hvilken helt och hållet rubbade den

traditionella uppfattningen, att prästerskapets löneförmåner hämtades ur

församlingen och icke ur en för hela riket bildad så kallad kyrkofond.

Domkapitlet hemställde därför, att prästerskapets boställen bibehölles för

tjänstinnehafvarnes räkning, att afkastningen af desamma vid framtida

lönereglering beräknades efter deras medelafkastning under ett lämpligt

antal föregående år, samt att vid deras utarrendering större frihet lämnades

åt boställshafvaren.

Domkapitlet i Härnösand finner förslaget afse förändring af förhållanden,

som under århundraden ägt bestånd, samt alltså vara för svenska

kyrkan och dess prästerskap en ytterst viktig och djupgående fråga. Det

gällde då att tillse, om den genomgripande förändringen vore af behofvet

påkallad eller ens önskvärd. Enligt domkapitlets bestämda uppfattning

vore hvarken det ena eller andra fallet. Om domkapitlet såge saken ur

boställshafvarnes synpunkt, ville domkapitlet visserligen å ena sidan ej

förneka, att prästbord kunde under särskilda förutsättningar och vid vissa

tillfällen tillskynda sina innehafvare rätt afsevärda olägenheter, men kände

sig å andra sidan öfvertygadt därom att, för den händelse boställshafvarne

själfva anställde en ingående och fullt opartisk granskning öfver boställenas

fördelar och olägenheter, de förra skulle åtminstone i de flesta fall

visa sig vida mer framträdande. De olägenheter, som verkligen kvarstode,

skulle, syntes det domkapitlet, kunna i det väsentliga undanrödjas, såvida

en af mera tillfredsställande lagbestämmelser än de nuvarande underlättad

utarrendering af prästborden i författningsenlig ordning i vidsträcktare

mån komme att tillämpas. Att landtprästerna öfver hela riket skulle lida

en betänklig förminskning i sin själfständiga ställning, om boställena indroges,

framstode för domkapitlet som ett faktum. Men som ett ännu

oafvisligare faktum måste domkapitlet framhålla, att det för prästerna i

vissa delar af de nordliga stiften, nämligen såväl där prästgårdarne läge

isolerade, som där en liflig industri gifvetvis framkallade en stark prisstegring,

skulle, för den händelse prästerna ginge förlustiga om sina boställen,

blifva förbundet med stora svårigheter eller åtminstone högt uppdrifna

kostnader att anskaffa dels hvad från ladugården behöfdes till lifvets

uppehälle och dels nödiga skjutsar. Toge domkapitlet vidare hänsyn till

församlingarnas intressen, så behöfde ej enligt domkapitlets uppfattning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

församlingarnas berättigade kraf på själavårdande verksamhet af sina

präster åtminstone i regel lida intrång däraf, att dessa hade jordbruk.

Det torde tvärtom i sådant afseende kunna sägas, att en viss gemensamhet

i intressen förde prästen närmare sina församlingsbor, och att den omständigheten,

att prästen ej stode utanför hvad i församlingsbornas dagliga

lif och verksamhet förekomrne, måste utgöra ett godt underlag för deras

förtroende för honom jämväl i högre och andliga frågor. För den händelse

omvårdnaden särskild! om ett större jordbruk hotade att blifva till

ett hinder vid utöfvandet af en prästs ämb et sgärning, kunde bot rådas

därför antingen så, att han själf, där detta läte sig göra, utarrenderade

sitt innehafvande boställe eller, såsom ofvan framhållits, under förutsättning

af mera tillfredsställande lagbestämmelser i sådant hänseende, genom

boställets utarrendering i författningsenlig ordning. Till sist måste ur

kyrkans egen synpunkt det föreliggande förslaget om indragning af vissa

prästboställen anses förbundet med stora betänkligheter. Därigenom skulle

kyrkan beröfvas en af de fastaste grundvalarne för hennes styrka och

själfständighet i yttre hänseende, och den möjligheten vore ej utesluten,

att hon genom den ifrågasatta anordningen kunde, under ogynnsamma

tidsförhållanden, af staten råka i ett beroende, som blefve allt annat än

lyckobringande för hennes ställning och utveckling. Domkapitlet afstyrkte

därför på det bestämdaste bifall till förslaget om vissa prästboställens indragning.

Domkapitlet i Visby, som med sitt utlåtande öfverlämnat infordrade

yttranden från kontraktsprostarne och andra präster i stiftet, betonar att,

om än olika sätt kunde tänkas för prästens befrielse från de ofta tyngande

näringsomsorger, som minskade möjligheten för honom att såsom

sig borde ägna sig åt sitt kall såsom själasörjare, måste dock själfva behofvet

af sådan befrielse erkännas och tillgodoses. Domkapitlet funne

därför lämpligt, att en ändring skedde i den riktning nådiga brefvet af

den 12 februari 1904 angåfve. Denna sin åsikt grundade domkapitlet

ytterligare därpå, att stora svårigheter för prästerskapet ofta mötte att få

boställena utarrenderade till fullt vederhäftiga personer, samt att prästerna,

då de själfva måste sköta sina boställen, till följd af sin i allmänhet

ringa insikt i landtbruk och svårigheten att erhålla för jordbrukets

ordentliga bedrifvande nödiga arbetare äfvensom de nuvarande högt uppdrifna

arbetslönerna merendels finge en ringa, stundom ingen inkomst af

boställena.

Domkapitlet i Luleä gifver tillkänna, att, sedan domkapitlet satt det

inom stiftet tjänstgörande prästerskapet i tillfälle att yttra sig uti ärendet,

endast kontraktsprosten i Västerbottens fjärde kontrakt däraf begagnat

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

sig, samt att denne kontraktsprost, som efter samråd med prästerskapet

inom sitt kontrakt kunnat afgifva sitt yttrande i hela kontraktets namn,

afstyrkt den ifrågasatta indragningen. Den mening, som i detta, af domkapitlet

bifogade, yttrande kommit till uttryck, delades, så vidt domkapitlet

varit i tillfälle att på enskild väg inhämta, af flertalet bland stiftets prästerskap.

Domkapitlet hyste ock för sin del stora betänkligheter mot prästboställenas

indragande. På många ställen i landsorten rådde nämligen

fortfarande sådana förhållanden, att prästens både sociala och ekonomiska

ställning skulle försämras, om bostället afhändes honom. Det skulle ofta

blifva svårt för honom att erhålla de för honom själf och hans familj

nödiga landtmanna- och ladugårdsprodukter. I alla händelser skulle han

för erhållande af sina lifsförnödenheter komma i ett visst beroende af sin

omgifning, framför allt på orter, som läge mera aflägset och där kommunikationerna

vore mindre utvecklade. I de flesta landsförsamlingar torde

prästen äfven behöfva hafva egen häst, särskildt för de ofta påkommande

tjänsteresornas skull. Vore han själf i tillfälle att bruka sitt boställe —

och det funnes många fall, där detta utan olägenhet kunde ske, isynnerhet

då boställena vore af mindre omfång —, blefve han för erhållande af

nödiga natur aprodukter och skjutsar m. m. oberoende af andra. Kunde

han däremot icke med fördel själf sköta bostället, utan måste utlämna det

på arrende, torde han af sin arrendator utan svårighet kunna betinga sig

just de naturaförmåner, af hvilka han vore i behof, emedan de i regel vore

för arrendatorn lättast att utgöra. Det hade visserligen ofta klagats öfver

svårigheten att på lämpliga villkor få prästerskapets boställen utarrenderade,

men detta berodde nog i de flesta fall därpå, att en lämplig

arrendelag saknades. Skulle boställena kunna utarrenderas på sådant

sätt, att arrendekontraktet blefve bindande äfven för en efterträdare i tjänsten,

och arrendatorn alltså visste sig sitta okvald under en viss tid, skulle

indelningshafvaren säkerligen kunna betinga sig mycket fördelaktigare villkor,

än hvad under nuvarande förhållanden kunde ske. En för tidsförhållandena

afpassad arrendelag torde därför vara det som närmast behöfdes.

Indragningen af vissa prästboställen syntes domkapitlet mindre lämplig

äfven ur den synpunkten, att likformigheten i afseende på prästernas

aflöningssätt och ställning därigenom skulle rubbas. Då de prästboställen,

som tillkommit genom inköp af vederbörande församlingar eller ock

genom donation af enskilda, i alla händelser icke kunde indragas, skulle

följden af de öfrigas indragning blifva, att vissa prästerliga tjänster komme

att vara förenade med boställen, andra icke. Några tjänster funnes ju

visserligen redan nu, som icke vore förenade med boställen, men dessa

utgjorde, åtminstone hvad landsbygden beträffade, ett försvinnande fåtal

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

ocli spelade i berörda hänseende ingen roll. En synpunkt, som vid frågans

skärskådande äfven borde komma i betraktande, vore den att det i ett

stort antal fall torde blifva vanskligt att utreda, huru boställena tillkommit,

och slitningar vore därför att förvänta med vederbörande församlingar,

hvilka säkerligen icke skulle lämna sitt samtycke till den ifrågasatta

indragningen, då de väl i regel hade fördel af prästboställena, i den mån

de från boställenas skogar ägde taga kostnadsfritt virke till byggande och

underhåll af kyrka och prästgård. Med åberopande af det anförda hemställde

domkapitlet, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta frågan om vissa

prästboställens indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

förfalla.

De nu återgifna yttrandena innefatta flertalets inom de särskilda domkapitlen

åsikter i förevarande ämne. Emellertid hafva vid ärendets handläggning

hos åtskilliga domkapitel särskilda meningar blifvit uttalade.

Sålunda finner en ledamot al Uppsala domkapitel de olägenheter för

prästerskapets ställning och verksamhet, som åtföljde de nuvarande boställena

och med besittningen af dem förbunden byggnadsskyldighet, så

stora, att han måste förorda en förändring i den ifrågasatta riktningen

trots de svårigheter, som yppade sig, när det gällde att närmare precisera

sättet för dess genomförande. Med instämmande i tillämpliga delar

af domkapitlets yttrande, såvidt anginge nödvändigheten att på ett fullt

betryggande sätt tillgodose prästens behof ej mindre af skjuts och vissa

naturaprodukter, såsom mjölk och vedbrand, än äfven af att intrång på

prästgårdens sjanständighet och trefnad genom arrendators bostad och

ekonomihus förhindrades, anför denne ledamot såsom sin åsikt, att berörda

intresse bäst tillgodosåges dels genom afskiljande för tjänsteinnehafvarens

räkning af tillräckligt jordområde — hvilket, om så önskades,

kunde utarrenderas — för föda åt en eller två hästar och två till tre

kor, dels, därigenom att församlingen tillhandahölle det ekonomihus, som

därför erfordrades; hvarförutom prästerna borde befrias från hvarje underhållsskyldighet

af boställshus samt de öfverloppshus, som vore nödiga för

prästgården, på lämpligt sätt för dess räkning inlösas, så att tjänsteinnehafvaren

ej behöfde själf inlösa dem.

Af ledamöterna i Linköpings domkapitel anser en, att det med hänsyn

till de ändrade tidsförhållandena vore lämpligt, att de nuvarande

prästboställena disponerades på sätt i det nådiga brefvet ifrågasatts, hvarigenom

prästen säkerligen skulle besparas många obehag, som förorsakades

af hans mellanhafvande med boställsarrendator. Naturligen borde i

sådant fall prästen befrias från all nybyggnads- och underhållsskyldighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

samt, utom bostadsförmånen från prästerskapets gemensamma aflöningskassa,

erhålla en kontant lön, beräknad efter det honom åliggande arbetet.

Bostället borde utarrenderas och arrendesumman inlevereras till berörda

kassa, som hade att svara för den prästerskapet hittills åliggande

byggnadsskyldigheten.

Två skiljaktiga meningar hafva uttalats inom Skara domkapitel, utan

att dock beröra det slut, hvartill domkapitlet kommit. Den ene reservanten

säger sig icke kunna finna att, utöfver de skäl af ekonomisk och praktisk

art, som i motiveringen till domkapitlets utlåtande anförts, några principiella

skäl talade emot det ifrågavarande förslaget. Såvida nämligen

det principiella afstyrkandet grundade sig på omsorgen att icke borttaga

eller minska det skydd, som genom prästerskapets privilegier vore svenska

kyrkan tillförsäkrad! med afseende på ifrågavarande del af prästerskapets

aflöningstillgångar, syntes någon anledning till sådana betänkligheter

icke förefinnas, under förutsättning att bifall till den ändring i prästerskapets

privilegier, som för förslagets genomförande erfordrades, gåfves

från kyrkomötets sida, med uttryckligt villkor att boställena och deras

afkastning fortfarande skulle under hägn af privilegierna vara prästerskapet

till dess aflöning förbehållna. Den andre reservanten finner ej i prästerskapets

privilegier något principiellt skäl till förslagets afstyrkande. Tv

om den föreslagna åtgärden vore en afgjord förbättring, borde den ej

alltför väsentliga ändring i prästerskapets privilegier, som förslaget förutsatte,

åstadkommas i den ordning lag stadgade.

Inom Strängnäs domkapitel förklarar sig en ledamot icke kunna finna

några fördelar hos domkapitlets förslag om boställenas delning och indragning

af den ena delen, i jämförelse med den af prästlöneregleringskommittén

föreslagna anordning med utarrendering af boställena eller delar

af dem. Men väl vore med domkapitlets förslag förbundna olägenheter,

i främsta rummet de ökade kostnader för byggnaders uppförande och

underhåll, som blefve nödvändiga. En fördel med prästlöneregleringskommitténs

förslag vore framför allt den omständigheten, att enligt detsamma

hänsyn toges till de lokala förhållandena, ity att utarrendering

skulle ske, endast då boställshafvaren sådant önskade, och denne, som

kände förhållandena å orten, kunde ju också bäst afgöra, huruvida i hvarje

särskildt fall utarrendering vore gagnelig eller icke. Då sålunda kommitténs

förslag, äfven om det icke i oförändradt skick borde blifva lag, dock

innehölle uppslag till en bättre lösning af boställsfrågan, än den domkapitlet

antydt, kunde reservanten icke i denna punkt förena sig med domkapitlets

pluralitet, utan måste helt och hållet afstyrka det föreliggande förslaget.

En reservant inom Växjö domkapitel påpekar, hurusom emot den af

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Eders Kungl. Maj:t föreslagna omorganisation af vården om de ecklesiastika

boställena, i ändamål att befria den enskilde prästen från risken och

besväret med boställenas vård och utarrendering, hvarigenom prästerskapet

skulle beredas en mera stabil och likformig ekonomi, Växjö stifts prästerskap

i infordrade utlåtanden ställt sig helt afvisande, förnämligast af

fruktan för att prästen icke skulle kunna komma öfverens med arrendatorn,

särskildt om denne hade en annan religiös uppfattning än han själf.

Frånsedt skjutsfrågan vore samtliga argument emot det nådiga förslaget

af den art, att de icke syntes förtjäna det allra ringaste beaktande. Prästerskapet

hade visat sig alldeles sakna blick för förslagets praktiska sidor

och för hvad till ett tidsenligt ordnande af en statsämbetsmans löneinkomster

hörde. Reservanten yrkade därför bifall till Eders Kungl. Maj:ts

förslag, med det tillägg att vid förslagets verkställande nödig hänsyn toges

till prästerskapets behof af skjuts.

Vid domkapitlets i Lund utlåtande hafva fogats två skiljaktiga meningar.

Enligt den ena af dessa vore det ej i alla afseenden fullt tidsenligt

att prästerskapet aflönades äfven genom boställen, som de själfva

brukade eller utarrenderade. Olägenheterna däraf torde vara flera än fördelarne.

Bland olägenheterna nämnde reservanten, att prästen genom

jordbruksangelägenheterna kunde dragas bort från sin egentliga^ gärning,

och att bostället kunde skötas så, att det ej gåfve vederbörlig afkastning.

Särskildt borde framhållas, att den ekonomiska vinsten af små boställen

med föga fruktbar jord torde vara mycket tvifvelaktig. Emellertid borde

betonas, att prästen hade den förmån af boställena att han af dem finge

allehanda naturaprestationer, som det vore svårt att å landet pa annat

sätt erhålla. Dock torde det vara möjligt att rädda dessa prestationer åt

prästerskapet, äfven om det befriades från boställena. Prästlöneregleringskommitténs

förslag syntes bereda väg för tanken om en boställenas indragning

på lämpligt sätt. Om tionden indroges mot det att ersättning

därför lämnades till en allmän fond, syntes det ligga en viss konsekvens

i att boställena också indroges till samma fond. Den tanken att de befordrade

prästerna skulle hafva bestämda löner med olika grader syntes

göra det lämpligt, att så mycket som möjligt af prästerskapets inkomster

samlades i den allmänna fonden. Denne reservant tänkte sig saken sa,

att prästen erhölle bostad, vissa naturaförmåner, däribland äfven skjuts,

och att boställena af någon myndighet utarrenderades på viss tid (20 år).

Därvid torde ej finnas något hinder att ålägga arrendatorerna att förse

prästen med de nödiga naturaprestationer na. Den invändningen att indragning

af boställena mot ersättning till kyrkofonden skulle vålla en minskning

i prästerskapets egendom torde kunna bemötas därmed, att om bo
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

ställepa utarrenderades för tillräckligt höga priser och de kontanta arrendemedlen

inginge till kyrkofonden, så hade ej kyrkan lidit någon förlust.

Skulle det däremot kunna uppvisas, att den nämnda minskningen blefve

en följd af indragningen, borde den ej komma till stånd, ty kyrkan kunde

ej förlora något af sina tillgångar. Den andre reservanten, som framhåller

behofvet af en mycket mer genomgripande förändring af prästerskapets

löneförhållanden, än som nu öfverhufvud ifrågasatts, ansluter sig dock

för det närvarande till domkapitlets majoritet.

En ledamot af Göteborgs domkapitel, hvilken uttalat en skiljaktig

uppfattning i frågan, har därvid anfört, att det måste vara en afsevärd

fördel för prästerskapet och dess egentliga verksamhet, om det blefve befriadt

från skötseln af de ej sällan rätt stora jordbruk, som vore förenade

med de nuvarande boställena. Skulle nämligen indelningshafvaren själf

sköta det landtbruk, som tillhörde hans boställe, kunde hans intresse, isynnerhet

om landtbruket vore af större omfattning, lätt dragas ifrån den

verksamhet, som framförallt borde taga hans tid och krafter i anspråk.

Å andra sidan mötte för honom själf ofta stora svårigheter att få jordbruket

med fördel utarrenderadt på en kortare tid. Lämpligast torde

därför vara, om den föreslagna anordningen genomfördes och boställena

utarrenderades på längre tid, hvarvid mycket väl i arrendekontrakten

kunde intagas sådana bestämmelser, som tillförsäkrade präst, där så ansåges

behöfligt, nödiga naturaprodukter samt skjuts i ämbetsärenden. Vid

hvarje ny utarrendering borde dåvarande indelningshafvare beredas tilltillfälle

att yttra sig. Såsom svenska kyrkans gemensamma egendom

skulle dessa boställen naturligtvis icke kunna frånhändas kyrkan utan

hennes eget bifall.

Från det af domkapitlet i Karlstad afgifna utlåtande var en ledamot

såtillvida skiljaktig, att han ansåg stora boställen ej böra bibehållas åt

prästerskapet. I stället borde anvisas mindre bostadsboställen, för komministrar

och med dem likställda prästmän af den storlek, att de kunde

föda en häst och två till tre kor, samt för kyrkoherdar så stora, att två

hästar och fem till sex kor därå kunde framfödas.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Länsstyrelsernas yttranden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län erinrar, hurusom

tanken att omorganisera ecklesiastikstatens boställsväsen i sådan riktning,

att prästerskapet koinme att erhålla allenast bostadsboställen utan

något därmed förenadt jordbruk, icke vore ny. Vid flera tillfällen tillförne

hade så inom som utom riksdagen framhållits, att väsentliga olägenheter

vore förenade med det nuvarande systemet, hvilket tvingade prästen att

vid sidan af sin tjänstebefattning drifva jordbrukarens yrke. Den nyutnämnde

kyrkoherden eller komministern hade sällan eller aldrig någon

förmögenhet, oftast skuld åsamkad under studietiden. Han nödgades ändock,

för att kunna drifva jordbruket å sitt boställe, anskaffa kreatur och

inventarier, och, för att erhålla medel därtill, måste han ytterligare skuldsätta

sig, hvarigenom han redan från början komme i en bekymmersam

ekonomisk ställning, ur hvilken det icke blefve honom lätt att sedermera

höja sig, helst han väl i allmänhet icke, åtminstone ej i början, själf vore

kunnig i jordbruk och således måste blifva beroende af sina tjänare, förhållanden,

som ganska säkert ledde till förlust i stället för vinst af jordbruket.

Intresserade han sig för jordbruket, kunde han väl efter någon

tid förvärfva kunnighet däri, men då yppade sig en annan fara, den nämligen

att jordbruket komme att så upptaga prästens tid och intresse, att han

bringades att eftersätta eller försumma de åligganden, som hörde till hans

tjänst. Man hade ock trott sig kunna säga de fall vara få, då en präst

förstode att på samma gång på ett tillfredsställande sätt vårda sin församling

och väl sköta jordbruket å sitt boställe; oftast finge ettdera stå

tillbaka. Visserligen stode det boställshafvaren öppet att genom jordbrukets

utarrenderande befria sig från olägenheterna med dess skötande för

egen räkning. Men detta pekade ju i själfva verket på möjligheten och

lämpligheten att ersätta jordbruket med kontanta löneinkomster, och utom

det att utarrendering på tjänstetid vore ägnad att nedtrycka arrendevärdet

och minska arrendatorns intresse att hålla den arrenderade jorden i behörig

häfd, hade man ansett erfarenheten visa, att utarrenderingssystemet för

pastor medförde mångfaldiga obehag och konflikter med arrendatorn,

som kunde skada hans anseende såsom ämbetsman och präst. Ett noggrannt

öfvervakande af att arrendatorn fullgjorde sina skyldigheter med

hänsyn till boställets häfd och utgörande af de prestationer, han vanligen

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

åtagit sig gentemot arrendegifvaren, uppfattades ofta af arrendatorn såsom

närighet å prästens sida, och ville denne undvika sådant, nödgades han

ofta visa sig mer än skäligt efterlåten emot arrendatorn till förlust för

sig själf och skada för bostället. De skäl, som sålunda under föregående

debatteringar af den föreliggande frågan anförts mot det nu rådande systemet,

ansåge länsstyrelsen icke kunna frånkännas giltighet, och betydelsen

af dessa skäl hade under senare tider väsentligen vunnit i styrka.

Jordbruksnäringen hade numera utvecklats därhän, att densamma hos sina

utöfvare kräfde vida större kunskaper och intensitet i arbetet än förr; den

toge dem och deras intresse helt i anspråk, om eljest ett godt resultat

skulle vinnas, och svårigheten att förena jordbruksdriften å ett prästboställe

med ett behörigt utöfvande af prästens ämbetsåligganden framträdde

numera i vida högre grad än för några tiotal af år tillbaka. Prästerna

torde ock själfva hafva insett detta, då de, enligt hvad länsstyrelsen ansåge

sig hafva skäl att antaga, nu mera allmänt än förr utarrenderade jordbruket

å sina boställen och sålunda på sätt och vis själfva inslagit på den

väg, nu ifrågasatta reform åsyftade att bereda. För en sådan reform torde

ock kunna anföras den omständighet, att församlingsprästen till följd af

de genom nyare tiders talrika järnvägsanläggningar väsentligen lättade

kommunikationerna icke så allmänt som förr vore nödsakad att hålla

hästar, hvartill ju jordbruksboställena beredde honom tillfälle. Visserligen

torde ännu i åtskilliga fall, där pastoraten, såsom i de norra delarna af

riket, vore stora och järnvägsförbindelserna glesa, få anses önskvärd!, att

pastor bereddes tillfälle hålla hästar, men i det stora hela torde sådant

icke kunna sägas vara en nödvändighet. Länsstyrelsen ansåge sig därför

böra i princip uttala sig för en reform i det syfte, som i nådiga brefvet

den 12 februari 1904 omförmäldes.

Eders Kungl. Maj:fs befallningshafvande i Uppsala län anför, att med

hänsyn till de alltmera ökade fordringar, som ställdes på prästmännen, det

syntes vara högeligen önskvärd!, att de befriades från de för deras utbildning

och befattningar helt och hållet främmande bestyren med skötande

af mer eller mindre vidlyftiga jordbruk. Vare sig boställena sköttes

af löntagarne själfva eller genom arrendatorer, som af dem för kortare

tider antoges, vore denna atlöningsform icke heller ägnad att tillförsäkra

boställshafvarne en jämn och under alla förhållanden påräknelig inkomst,

hvarför denna atlöningsform ock utdömts beträffande nästan alla öfriga

tjänstemän i riket. Därtill komme att då, enligt hvad en i prästlöneregleringskommitténs

betänkande angående reglering af prästerskapets aflöning

införd öfversiktstabell utvisade, taxeringsvärdet å prästerskapets med jordbruk

förenade boställen år 1897 utgjorde 56,246,400 kronor eller omkring

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

V40 af all bevillningsskyldig jordbruksfastighet i riket, det syntes vara en

afsevärd misshushållning att fortfarande bibehålla en anordning, som snart

sagdt omöjliggjorde ett fullgodt och tidsenligt häfdande af en så stor del

af rikets jord. Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande tvekade fördenskull

icke att för sin del tillstyrka hvad som blifvit ifrågasatt angående

de ecklesiastika jordbruksboställenas indragning till svenska kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anser

utvecklingen helt visst gå i den riktningen, att aflöning medelst jordbruksboställen

komme att visa sig alltmer olämplig, och att frågan om indragande

äfven af prästernas jordbruksboställen därför också kunde antagas

med tiden fordra sin lösning. De skal, som talade för en sådan indragning

såväl i boställshafvarnes intresse som äfven med hänsyn till bästa

möjliga tillgodogörande af boställsjorden, hade förut blifvit alltför många

gånger offentligen framdragna, för att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

skulle anse nödigt att nu vidare ingå på någon redogörelse därför.

A andra sidan hade dock äfven bland dem, hvilka denna fråga närmast

rörde, många uttalanden, såsom det ville synas på goda grunder, framkommit

till försvar för bibehållande af prästernas jordbruksboställen. Särskildt

hade i detta afseende framhållits, hurusom förhållandena inom skilda

delar af vårt vidsträckta land gestaltade sig högst olika, så att hvad på

ett ställe lämpligen borde ordnas på ett sätt, i en annan landsända lämpligast

anordnades helt annorlunda. Ännu funnes också bland våra präster

ett betydligt antal, som antingen själfva med intresse och framgång skötte

sin boställsjord eller ock, ehuru de hade densamma utarrenderad, dock

ansåge densamma medföra för dem så stora förmåner, att de icke gärna

skulle vilja afstå därifrån. Under sådana förhållanden dristade sig Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ifrågasätta, huruvida icke det nu framställda

förslaget lämpligen borde ännu någon tid uppskjutas, och Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge för sin del ett sådant uppskof

vara så mycket lämpligare, som för frågans afgörande helt visst vore i

högsta grad önskvärdt att afvakta resultatet af den undersökning, som för

närvarande påginge till utredande af frågan, hvilka boställen blifvit af

kronan till prästerskapets eller församlings understöd anslagna. Ett sådant

uppskof syntes så mycket lämpligare, som tillfälle därigenom kunde vinnas

att genom tillämpning af den utaf prästlöneregleringskommittén föreslagna,

af Eders Kungl. Majrts befallningshafvande förut förordade möjligheten till

utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen för

tid oberoende af boställshafvarens tjänstetid pröfva en medelväg uti nu

ifrågavarande afseende, en medelväg, som syntes väl lämpad att tillgodose

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

de skilda intressen, som i denna fråga gjort sig gällande. Skulle emellertid

frågan om jordbrukets skiljande från prästboställena redan nu böra

upptagas till pröfning, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

denna pröfning icke böra inskränkas till de boställen, som blifvit af kronan

upplåtna, utan att då jämväl borde tagas i öfvervägande, huruvida icke

äfven innehafvare af andra prästboställen lämpligen kunde få sina aflöningsförhållanden

ordnade på enahanda sätt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län framhåller,

att så länge tidsförhållandena voro sådana, att innehafvaren af en jordbruksfastighet

kunde af gårdens afkastning och de alster utaf hemslöjd,

som af gårdens folk frambragtes, erhålla sina och sin familjs hufvudsakliga

lefnadsbehof tillfredsställda samt det för landtbrukets skötande icke

erfordrades någon mera ingående sakkunskap eller större driftkapital, det

utan tvifvel varit en mycket lämplig anordning att åt en tjänsteman, som

hade sin verksamhet förlagd på landsbygden, anvisa ett med jordbruk

förenadt bostadsboställe. I den mån tiderna förändrades därhän, att penningen

kom att utgöra nästan det enda bytesmedlet samt ett framgångsrikt

drifvande af jordbruk fordrade ej mindre goda teoretiska insikter och

praktisk erfarenhet än äfven ett icke alltför begränsadt kapital för anskaffande

af tidsenliga maskiner och redskap samt hvad i öfrigt hörde till

en fullgod uppsättning, måste det anses vara mindre tjänligt att med idkande

af jordbruksnäring betunga prästerskapet, hvilket dessutom allt mer

och mer blifvit upptaget af en mängd tidsödande expeditionsgöromål, men

framförallt borde få ägna sin tid och omtanka uteslutande åt själavården,

som, utöfver den allmänna gudstjänsten, ställde mångahanda kraf på dess

utöfvare. För att vinna befrielse från de med ett jordbruks skötsel förenade

olägenheterna samt förskaffa sig ett städse beräkneligt kontant tillskott

för bestridandet af nödiga utgifter för sig och familj hade boställshafvarne

under senare tider ofta nog utarrenderat boställena under förbehåll om

bostad och nödiga, uthus jämte trädgård och en del naturaprestationer.

Då tiden för utarrenderingen ej utan särskildt nådigt tillstånd kunde utsträckas

utöfver innehafvarens tjänstetid, uppnåddes ej alltid det bästa

möjliga ekonomiska resultat, hvarjämte arrendatorn icke vågade på jordens

förbättring nedlägga sådana kostnader, som betalade sig först efter en

längre följd af år, utan måhända snarare sökte att med minsta ekonomiska

uppoffring afvinna jorden så stor afkastning som ske kunde. Därjämte

föranledde i många fall bristen på bostad åt arrendatorn, att icke

andra än närboende personer kunde uppträda såsom spekulanter på arrendet,

hvarigenom arrendeafgiften än ytterligare nedtrycktes. En bestående

och icke minst betungande olägenhet för boställshafvaren vore den bygg
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

nadsskyldighet, som under nuvarande förhållanden i större eller mindre

grad ålåge honom, och det gåfves icke få fall, då så stora utgifter af

dylik anledning drabbat boställshafvare, att hans ekonomiska ställning därigenom

blifvit helt och hållet undergräfd. Dessutom nödgades ofta en

tillträdande prästman att af sina företrädare tillösa sig en del så kallade

öfverloppshus, hvilka i själfva verket vore för bostället behöfliga. De nu

rådande förhållandena vore förenade med så många och så stora olägenheter,

att ett afhjälpande af dessa måste anses såsom en synnerligen trängande

angelägenhet. Åtskilliga förslag därtill hade också bragts å bane,

men intet af dessa hade hittills krönts med framgång. För sin del kunde

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke finna någon mera tillfredsställande

utväg än att, samtidigt med tilldelandet af tillräckliga kontanta

löneförmåner, upplåta åt prästerskapet allenast bostad med nödiga ekonomi-

och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län finner det

vara tidsenligt samt fördelaktigt både för prästernas tjänsteverksamhet och

för prästboställenas skötsel, att prästerna befriades från bestyret med landtbruk,

och att åt dem upplätes endast bostad med nödiga ekonomi- och

uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand. Genom utarrendering

på längre tid af prästboställena i öfrigt skulle äfven den största

möjliga afkastning kunna afvinnas dem, och på sådant sätt ökade medel

erhållas till prästerskapets skäliga aflöning. Det skulle kunna ifrågasättas,

huruvida icke prästerna äfven borde beredas fria resor i tjänsteärenden,

antingen så att jord undantoges från prästboställe för hästs underhåll,

eller så att vid utarrendering af bostället stadgades skyldighet för arrendatorn

att lämna vare sig foder till häst eller nödigt antal skjutsar vid

tjänsteresor. Flera olägenheter skulle emellertid däraf uppstå. I de bägge

förstnämnda fallen skulle prästen nödgas hålla häst och karl, hvilket ofta

skulle blifva så dyrt, att prästen föredroge att vid behof lega skjuts. Ej

heller torde i allmänhet tjänsteresorna förekomma i sådan myckenhet, att

hästen och. karlen därmed hade full sysselsättning. Om åter tjänsteskjuts

betingades bland arrendevillkoren, som ofta skulle gälla under flera prästers

tjänstetid, kunde arrendet komma att betydligt nedsättas af fruktan för att

ett högt antal skjutsar skulle komma att utgå. Prästen borde därför vid

ny lönereglering åläggas skyldighet att själf bekosta sina tjänsteresor, därest

icke skjuts därtill frivilligt erbjödes honom. Huruvida prästboställena,

med ofvannämnda undantag, skulle upphöra att stå under något bestämmande

af vederbörande församling och ingå bland svenska kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar, samt om arrendeaf kastningen af prästboställena

utom trädgård och planteringsland skulle tillfalla prästen eller ock inräknas

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

bland sagda tillgångar, vore en svår och ömtålig fråga att besvara. Under

förutsättning att en för de olika församlingarna likformig och lika betungande

beskattning till prästerskapets aflöning infördes i hela riket,

syntes sammanförandet af prästboställenas afkastning till en gemensam

kassa vara ett lämpligt sätt att utjämna de nu, äfven i förhållande till

arbetet, mycket olika höga prästlönerna. Därigenom skulle äfven fördel

tillskyndas de svagast aflönade prästerna, och således säkerligen flertalet

kyrkoherdar och komministrar i Jönköpings län. Dessutom skulle en sådan

förändring minska det nu brukliga och föga gagnande transportsökandet

till prästerliga befattningar. En sådan ändring af de bestående

förhållandena komme nog emellertid att på många håll väcka oro och

motstånd, särskildt hos de församlingar, där prästboställena vore af bättre

beskaffenhet, emedan dessa församlingar hittills haft större utsikt att få

mera framstående prästmän och sannolikt komme att betrakta förändringen

såsom ett ingrepp i sina rättigheter. Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande

tillstyrkte det i förevarande nådiga bref framställda förslag i dess

helhet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län gör till en

början det uttalande, att den ecklesiastika boställsinstitutionen i vårt land,

sådan den för närvarande funnes inrättad, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning vore behäftad med åtskilliga brister, hvilka

gjorde densamma i vissa afseenden olämplig och föga öfverensstämmande

med tidens kraf, samt att det därför skulle lända till mycken såväl allmän

som enskild båtnad, därest gällande stadganden angående densamma

kunde på lämpligt sätt bringas i bättre öfverensstämmelse med rådande

tidsförhållanden. Den snabba utveckling på snart sagdt alla samhällslifvets

områden, som särskildt under de senaste årtiondena gjort sig gällande,

hade icke kunnat undgå att äfven på den prästerliga tjänsteutöfningen

trycka sin prägel: området för prästens ämbetsverksamhet hade

därunder i icke ringa mån utvidgats såväl inom som utom församlingen,

och på hans tid och krafter hade ställts och torde alltjämt komma att

ställas betydligt ökade anspråk. Skötseln af boställenas jordbruk, som

under förutvarande förhållanden kunnat af honom själf omhändertagas

och utan eftersättande af ämbetsgöromålen skäligen tillfredsställande besörjas,

påkallade däremot i våra dagar mera omtanke, tid och fackkunskap,

än den prästerlige tjänstemannen i regeln förmådde ägna däråt, och detta

själffallet i högre grad, där boställenas jordbruk vore mera vidtomfattande.

Den fara för försummelse af vare sig församlingsvården eller boställshäfden,

som vid antydda förhållanden och då gällande föreskrifter icke medgåfve

boställenas utarrendering annorledes än på innehafvares tjänstetid

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

— hvarigenom boställenas grundförbättring förhindrades och deras arrendeafkastning

kringskures — kunde tänkas uppstå, innebure enligt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt fullgiltig anledning till reformering

af den nuvarande boställsinrättningen. Vid denna reformering torde

emellertid, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i fortsättningen

af sitt utlåtande framhåller, en så lindrig rubbning som möjligt af nu

bestående uråldriga, och i allmänna folkmedvetandet rotfäs na de boställsförhållanden

böra åstadkommas, utan att likväl en förbättring af boställshäfden

därigenom förhindrades eller onödigt uppehölles. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande ansåge sig därför icke böra förorda obligatorisk utarrendering

och arrendeafkomstens redovisning till en allmän kyrkofond.

Detta hade sina orsaker äfven i förhållandena med dels den ännu outredda

frågan om äganderätten till boställena, dels den otillfredsställande,

föråldrade och otydliga lagstiftningen om nybyggnads- och underhållsskyldigheten

därstädes, särskildt hvad anginge pastorsboställenas hus, dels

de påtagliga, dryga kostnaderna för anskaffande åt arrendatorerna af nödiga

bostads-, ekonomi- och andra hus samt af utarrenderingen föranledande

dyrbara förvaltningskostnader, genom hvilka alla utgifter det ekonomiska

utbytet af en sådan förändring komme att lida afsevärd begränsning,

dels den sannolikheten att församlingar med värdefulla boställen

icke komme att linna sig i däraf härfluten arrendeafkomsts användande

för aflöning af i detta afseende sämre lottade församlingars prästerskap,

dels de på många ställen för prästerna uppkommande stora svårigheterna

att mot skälig betalning och af tillfredsställande beskaffenhet åt sig anskaffa

för de dagliga lefnadsbehofven erforderliga jordbruksalster jämte

skjuts i ämbetsärenden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som

tillika hyste den öfvertygelsen, att någon allmännare opinion inom församlingarna

icke förefunnes för vidtagande af en så vidtgående reform

som prästboställenas indragning, och att en sådan reform icke heller af

prästerskapets flertal för närvarande önskades, ansåge sig på sålunda anförda

grunder så mycket mindre kunna ansluta sig till det ifrågaställda

förslaget, som Eders Kungl. Maj-.ts befallningshafvande trodde sig äga grundad

anledning antaga och i redan afgifvet underdånigt utlåtande uttalat,

att det, till undanrödjande af boställsinstitutionen nu vidlådande olägenheter,

af prästlöneregleringskomittén framlagda underdåniga lagändringsförslag

skulle, om det efter undergången granskning upphöjdes till lag,

komma att vederbörligen främja boställshäfden, utan att på samma gång framkalla

de olägenhetei’, som med boställenas indragning blefve oundvikliga.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län förklarar sig

anse de skäl, hvilka sedan mer än femtio år tillbaka såväl inom som

opaginerad Kontrollera mot PDF

utom riksdagen anförts för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet

i den riktning, att prästerskapet skulle befrias från all befattning- med

boställenas skötsel, fortfarande äga full giltighet och väga tyngre, än hvad

som å andra sidan anförts för bibehållande af boställen med jordbruk

såsom löneförmån för prästerskapet. Numera torde nämligen förhållandena

å landsbygden vara så utvecklade, att prästen, likasom hvarje annan

å landet bosatt person, som icke idkade jordbruk, lätt kunde till rimligt

pris anskaffa de jordbruksalster, som erfordrades för fyllandet af de dagliga

lefnadsbehofven, och ej heller torde det i allmänhet möta synnerlig

svårighet för prästen att kunna till skäligt pris lega skjuts för sina resor

såväl i tjänsten som i enskilda angelägenheter. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

funne sig därför böra tillstyrka, att, då prästerskapets

löner ånyo skulle regleras, förmånen af med jordbruk förenadt boställe ej

måtte ingå bland löneförmånerna för prästerna, utan den åsyftade reformen

då blifva genomförd.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län erinrar, att

fordom ingick icke blott i prästernas utan äfven i de flesta andra tjänstemäns

aflöningsförmåner boställen, hvilka ofta voro förenade med större

jordbruk. Om än detta aflöningssätt under forna enkla förhållanden varit

lämpligt, så vore detta icke numera fallet. Det vore ock öfvergifvet i

fråga om de flesta andra tjänstemän, hvilkas boställen, efter hand som

löneregleringar ägt rum, i regel indragits till statsverket. Endast i fråga

om prästerna hade boställshemmanen bibehållits. Men erfarenheten, åtminstone

där på orten, hade visat, att den ekonomiska förmån för prästerna,

som med boställena afsetts, alltjämt minskats. Man kunde också

icke i regel förutsätta, att en präst, som hade en helt annan lifsuppgift

och sysselsättning, skulle kunna sköta sitt jordbruk på ett rationellt sätt.

Med den utveckling jordbruket tagit fordrades nu äfven vida betydligare

kapital för anskaffande af kreatur och redskap för jordbrukets bedrifvande,

än förr varit förhållandet, och den nyutnämnde prästen kunde oftast icke

anskaffa ett dylikt kapital utan motsvarande ökning af den skuldbörda,

som han i allt fall merendels finge ikläda sig för uppsättande af hushåll

och möblering af bostadslägenheten. Icke heller funnes i prästgårdarne

utrymme för en arrendators hushåll, så att utarrendering af bostället i

sin helhet kunde äga rum. Att erhålla arrendator till all ett boställes

jord mötte för öfrigt svårighet, redan därför att en sådan utarrendering

endast kunde äga rum för en boställshafvares tjänstetid och en arrendator

helt naturligt ej ville nedlägga kostnader för förbättringar på en egendom,

om hvars bibehållande så länge, att han af förbättringarna kunde draga

full nytta, han ej kunde vara förvissad. För att erhålla någon af kast
-

O

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

ning af bostället hade en boställshafvare därför ofta icke annan utväg än

att utarrendera boställsjorden styckevis, hvaraf följden blefve, att detå

jorden vuxna fodret blefve på annat håll uppstilladt. Eders Kungl. Maj:t

hade i många fall meddelat nådigt tillstånd till dylik åtgärd mot skyldighet

för b ost ällshafvaren att tillse och ansvara för att viss, mot det afbärgade

fodret svarande, kvantitet gödningsämnen blefve den arrenderade

jorden tillförd, och det finge väl antagas, att i regel äfven så skett, men

kontrollen därvidlag vore svår att utöfva, och oantagligt vore icke att i

många fall jordens häfd lidit genom en dylik åtgärd. Men äfven mot

utarrendering styckevis kunde emellanåt hinder möta, så att en präst med

eller mot sin vilja själf måste bruka sitt boställshemman, ofta med ringa

ekonomisk fördel, en och annan gång kanske med ren förlust, helst arbetslönerna

numera vore högt uppdrifna och stor svårighet förefunnes att

erhålla ordentliga arbetare för jordens brukande. Då dessutom ett sysslande

med jordbruket, synnerligen ett omfattande sådant, måste vara

ägnad t att rycka prästen från hans egentliga verksamhet, måste Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande på det lifligaste tillstyrka en ändring af

förhållandena i den uti det nådiga brefvet angifna riktning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län åberopar, att,

om än i äldre tider det kunde anses lämpligt, att prästmännens afiöningar

hufvudsakligen utginge i naturaprodukter, och att de sålunda jämväl erhölle

boställen, hvilkas jordbruk de skötte och af hvilka de drogo afkastning

— på sådant sätt själfva deltagande uti landtmannens arbeten och

lefnadsvanor samt följaktligen mera i tillfälle att sätta sig in uti församlingsbornas

ställning och förhållanden —, dock senare tidsförhållanden i

mångt och mycket därutinnan verkat ändring. Prästerskapet hade genom

den utsträckning i dess verksamhetsområde, som icke minst genom de

ökade expeditionsgöromålen ägt rum, allt mera nödgats ägna sin tid uteslutande

åt tjänsten. Hos nutida prästmän torde därjämte naturligt nog

i allmänhet saknas nödiga förutsättningar för att de skulle kunna, åtminstone

ekonomiskt fördelaktigt, själfva förestå och sköta jordbruket å sina

boställen. I regel torde därför de prästerliga boställsinnehafvarne vara

hänvisade till nödvändigheten att utarrendera det till boställena hörande

jordbruket. Som emellertid arrendetiden i de flesta fall icke kunde bestämmas

längre, än den tid boställsinnehafvaren kvarstode i sin tjänst, kunde

det för boställshafvaren ofta stöta på svårighet att erhålla lämplig arrendator

och skäligt arrende, hvarförutom ovissheten beträffande arrendetiden

lätt lockade arrendatorn att af boställsj orden uttaga största möjliga valuta

med minsta möjliga kostnader, hvarigenom jordens fortfarande växtkraft

på betänkligt sätt äfventyrades. En efterträdare kunde alltså genom bo
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

ställets vanhäfd eller åtminstone mindre goda skötsel tillfogas icke allenast

minskning i den beräknade inkomsten utan äfven mången gång ekonomiskt

betryck, därest lian nödgades vid tillträdande af bostället å detsammas

iståndsättande nedlägga afsevärda belopp, som han måhända icke hunne

att af bostället åter tillgodogöra sig. Tendensen i allmänhet vid senare

tiders löneregleringar hade varit, att tjänstemannen borde göras i möjligast

största mån oberoende af tillfälliga inkomsters växlande belopp, en

tendens, som väl med fog borde kunna göras gällande äfven vid en förändring

i sättet för prästerskapets aflöning.

Med upplysning att endast ett kyrkoherdeboställe inom Kristianstads

län vore af menighet inköpt eller af enskild doneradt, andrager Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samma län vidare, att af den utredning,

som inom länet verkställts, framginge, hurusom af öfriga 80 kyrkoherdar

och komministrar, hvilka innehade boställen, 63 hade sina boställen

utarrenderade, utan angifvande att de själfva brukade någon del däraf,

samt 9 brukade mindre delar men hade hufvuddelen utarrenderad. Endast

8 präster eller 10 procent kunde alltså anses själfva bruka sina boställen,

och i ett par af dessa fall framginge af utredningen, att det vore endast

brist på arrendatorsbostad eller saknad af lämplig sådan, som gjorde att

icke äfven i dessa fall utarrendering kommit till stånd; och hvad som

redan på förhand kunnat antagas, nämligen att prästerna, på grund af

hvad som numera fordrades af jordbrukaren och på grund af ändrade

förhållanden och kraf i flera afseenden, icke lämpligen kunde i regel

själfva sköta sina jordbruk, det bekräftades af de faktiska förhållandena i

länet, som redan vore sådana, att det öfvervägande flertalet präster hade

för sin egen räkning undantagit bostad med nödiga ekonomihus och trädgård,

men utarrenderat det öfriga. En lagstiftning, som ginge i samma

riktning, torde kunna afhjälpa en del olägenheter, som vore oskiljaktiga

från den nuvarande ordningen för prästgårdarnes utarrendering, och måste

därför — oberoende af huru löneregleringsfrågan i öfrigt löstes — anses

önskvärd och lämplig. Bland de nämnda olägenheterna torde böra särskildt

framhållas svårigheten att sköta prästgårdarne på ett fullt rationellt

sätt, så länge prästerna själfva eller af dem på oviss tid antagna

arrendatorer skulle bruka dem, ty hvarken de förra eller de senare vågade,

annat än möjligen i undantagsfall, att nedlägga de, ofta icke obetydliga,

kostnader, som nu för tiden måste nedläggas på såväl jord som

byggnader, om jordbruk och kreatursskötsel skulle gifva den afkastning,

som de kunde och borde. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne

det därför lämpligt, att åtgärder vidtoges för ändring i sättet för prästboställenas

utarrendering. Hvad därnäst anginge lämpligheten af att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

boställena och deras alka sträng skulle ingå bland svenska kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar, vore frågan därom i och för sig svår att besvara

och torde icke kunna slutligen afgöras förr, än det blifvit bestämdt,

huru det vid den föreslagna löneregleringen komme att ordnas med aflöningstillgångarne

i allmänhet. Af de i frågan närmast intresserade, prästerskapet

och församlingarna, torde det förra, åtminstone i Skåne, tämligen

enhälligt anse den föreslagna åtgärden olämplig, särskildt med hänsyn

till svårigheten att få frågan om ämbetsskjutsen på tillfredsställande sätt

ordnad, därest prästerna ställdes alldeles utanför boställenas utarrendering.

Om de skånska församlingarnas ställning till det föreliggande förslaget

vore det svårt att bilda sig ett fullgiltigt omdöme, emedan dessa församlingar

icke tagit befattning med prästgårdarnes byggande och underhåll,

hvilket ålåge prästerskapet själft, men med hänsyn därtill att de skånska

prästgårdarne torde lämna i medeltal högre afkastning än prästgårdarne

i rikets öfriga delar och deras indragande till svenska kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar torde få antagas hafva till följd, att de skånska församlingarnas

direkta bidrag till sina prästers aflöning blefve högre, än

om afkastningen af hvarje pastorats boställe såsom hittills användes till

dess prästerskaps aflöning, torde kunna antagas, att icke heller de skånska

församlingarna skulle finna den ifrågaställda åtgärden lämplig. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande hyste därför tvekan om lämpligheten

af prästboställenas indragning under den närmaste framtiden, men ansåge

dock fördelaktigt, att med hänsyn till ändrade tidsförhållanden åtgärder

vidtoges, hvilka å ena sidan vore ägnade att undanrödja de olägenheter,

som onekligen vore förenade med den nuvarande ordningen för prästboställenas

utarrendering, och å andra sidan kunde bereda väg för en åtgärd

framdeles af föreslagen art; och vore fördenskull önskvärdt och lämpligt,

att åtgärder vidtoges för lagstiftning i syfte: att möjliggöra prästboställenas

utarrendering för boställshafvarens räkning på bestämd tid och

med undantagande jämväl för boställshafvarens räkning af bostad, ekonomihus,

trädgård eller planteringsland samt rätt till ämbetsskjuts; att kostnaden

för större jordförbättringar kunde fördelas till ersättning under

vissa år; att arrendatorsbostad till lämplig storlek upptoges bland de hus,

som borde finnas å prästgård, och att med anledning däraf öfverbyggnadssummans

maximibelopp å de skånska prästgårdarne höjdes; samt att

synerätt ålades dels att vid bestämmande af plats för nybyggnad å prästgård

uppgöra sådan plan för boställets bebyggande, att boställshafvarens

hostad och ekonomihus blefve så fullständigt som möjligt skilda från öfriga

hus, och dels att fördela den på prästgård i Skåne hvilande öfverbyggnadssumman

på de särskilda till gården hörande byggnaderna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Eder.-5 Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmärker,

att, såvidt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kände, prästerskapet i

länet alldeles icke torde vara benäget för att afstå sina boställen, och

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde icke heller finna, att -ändrade

tidsförhållanden» påkallade en sådan åtgärd, hvilken för öfrigt medförde

alltför stora svårigheter att på en gång genomföra. Däremot syntes

prästlöneregleringskommitténs förslag innefatta en lämplig öfvergångsform

till indragning af dessa boställen. Så småningom torde, om detta

förslag blefve lag, allt flera af boställena komma att utarrenderas; och då

vid dessa utarrenderingar bostadshus samt nödiga ekonomi- och uthus äfvensom

trädgård eller planteringsland blefve för boställshafvarnes räkning

undantagna, torde boställena efter hand blifva försedda med nödiga åbyggnader

för arrendatorerna af boställsjorden. Denna omständighet torde i

sin mån underlätta en framtida indragning af boställsjordarne, hvarförutom

prästerskapet genom dessa utarrenderingar alltmer hunne vänja sig vid

tanken att helt afstå från sina boställen. Eders Kungl. Majds befallningshafvande,

som alltså icke ansåge sig böra för närvarande tillstyrka en

omedelbart skeende indragning af boställena, skulle emellertid icke finna

olämpligt, att på ofvan anmärkta sätt sådana bestämmelser komme att meddelas,

som vore ägnade att förbereda en sådan indragning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län yttrar, att

huru fördelaktigt det än skulle vara för såväl staten som kommunen och

den enskilde, om nu gällande stadganden angående skyldighet att tillhandahålla

boställe åt präst kunde • ersättas med ett kontant lönebidrag,

dock alltför stora praktiska svårigheter syntes möta för en i prästernas

sociala och ekonomiska ställning så djupt ingripande åtgärd. Landsbygdens

präster skulle icke, såsom en del andra tjänstemän, kunna, om boställena

helt och hållet indroges, flytta till städerna eller andra centrala

platser inom större distrikt, utan måste i regel kvarbo i den aflägsna

trakt, där bostället vore beläget, för att kunna på ett tillfyllestgörande

sätt fullgöra sina prästerliga skyldigheter inom församlingen; men äfven

om en sådan förflyttning kunde utan olägenhet för församlingen äga rum,

skulle säkerligen högst betydande svårigheter i många fall möta för prästen

att för sig och sin familj förhyra en lämplig bostad. I mer än ett

hänseende syntes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därför vara

af vikt, att de präster, som måste bo på landet, fortfarande liksom hittills

finge sig tillförsäkrade icke blott ett eget hem med trädgårdstäppa

utan jämväl ett efter familjens behof från det gamla bostället ägostyckadt

jordbruksområde med nödiga ekonomi- och uthus jämte vedbrand. Blefve

prästen under sådana förhållanden befriad från skötseln af bostället i öf
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

rigt, hade han icke förlorat allt ansvar och intresse för prästgårdens vård

och skötsel, ehuru gifvet vore att äfven en dylik anordning skulle medföra

icke obetydliga svårigheter och särskildt för församlingen en icke

oväsentligt ökad byggnadsskyldighet. Skulle åter boställena, med de undantag

Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref afsåge, och dessa boställens atkastning

i öfrigt ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,

skulle väl somliga präster genom fördelningen af den gemensamma arrendesumman

få betydligt högre kontanta löneförmåner, än de kunnat beräkna

från arrendet för sina egna boställen, men på samma gång kunde med

fullt fog ifrågasättas, om de icke genom mistade förmåner komme att förlora

mera än de vunnit, helst genomförandet af den afsedda förändringen,

bland annat, skulle medföra en för landtprästen betydande utgiftspost,

nämligen skjutsen, som icke komme att ingå bland förslagets vederlag för

boställsjorden. Vid boställets sålunda ifrågasatta utarrendering skulle prästen

väl kunna på det sätt tillförsäkras skjuts, att arrendatorn förpliktades

åtaga sig skjutsningsskyldighet mot stadgad skjutslega, men utan tvifvel

skulle arrendeanbudet till följd af ett dylikt villkor nedsättas och såväl

vid fråga om skjutsens utgörande som vid tillhandahållande af mjölk och

andra för prästfamiljen erforderliga förnödenheter skulle tvister och förvecklingar

mellan prästen och arrendatorn lätteligen uppstå. Vid sådant

förhållande och i liflig öfvertygelse därom, att de klagomål prästerna nu

ofta anförde öfver svårigheten att sköta boställena, icke skulle blifva mindre

med hänsyn till de svårigheter, som för dem skulle uppstå, om boställena

indroges, ansåge sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke

kunna tillstyrka en sådan anordning med vissa prästboställens indragning,

som den nu ifrågasatta. Föreliggande boställsfråga syntes icke kunna under

nuvarande förhållanden på ett naturligare och bättre sätt vinna sin

lösning, än att boställshafvaren berättigades att, när han funne sådant

ändamålsenligen kunna ske och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

efter församlingens hörande, därtill lämnade bifall, utarrendera sitt boställe

efter anbud å offentlig auktion med de förbehåll om skjuts, som

kunde erfordras, och det undantag af jord, som han önskade hafva under

eget bruk, jämte erforderliga bostads- och uthuslägenheter.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län —

som lämnat länets församlingar och andra intresserade tillfälle att yttra

sig i frågan samt bifogat från några församlingar inkomna yttranden —

förklarar sig vara af den åsikt, att indragning af prästboställena med förbehåll

af vissa nödiga ansedda naturaförmåners utgående till prästerskapet

och fastslående af kontant aflöning i öfrigt vore åtgärder, som kunde anses

påkallade af ändrade tidsförhållanden. Den utredning, prästlöneregle
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

ringskommitén lämnat i boställsfrågan, syntes liders Kungi. Maj:ts befallningshafvande

ock gifva vid handen, att, om än vissa fördelar för prästerskapet

kunde vara förenade med innehafvande af boställen, de olägenheter,

boställsrätten medförde, likväl vore vida öfvervägande, och det måste

följaktligen också anses lämpligt att indraga boställena. Men nödigt blefve

dock därvid, att för tillgodoseende af såväl prästerskapets intressen som

det allmänna bästa de af Eders Kungl. Majd angifna naturaförmånerna

förbehölles prästerskapet att utgå från boställena, och torde till dessa förmåner

läggas tillhandahållande af ämbetsskjuts, hvaraf prästerskapet mer

än andra statens funktionärer hade behof, som på annat sätt knappast

skulle kunna tillfredsställas. Ett särskildt talande skäl för prästboställenas

indragning syntes ligga i den omständighet att, efter hvad förenämnda

kommitté inhämtat, vederbörande boställshafvare i mycket stor omfattning

ansett med sina fördelar förenligt att genom enskilda aftal utarrendera

sina boställen, ehuru arrendevillkoren, då aftalen endast kunnat göras

bindande för indelningshafvare!^ tjänstetid, ju icke kunnat blifva vidare

förmånliga för indelningshafvaren. Skulle i enlighet med ett af prästlöneregleringskommittén

framställdt förslag indragning till statsverket af prästerskapets

tionde komma att äga rum mot ersättning, som skulle ingå

till kyrkofonden eller prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar, för

att disponeras till prästerskapets aflöning inom de olika pastoraten

efter vederbörligen fastställda bestämmelser, syntes prästboställena och

deras afkomst äfven böra indragas till dessa gemensamma aflöningstillgångar,

för att likasom tiondeersättningen lämna medel till prästerskapets

aflöning i de skilda pastoraten, oberoende af livilket pastorat bostället

förut tillhört. Därmed skulle också det väsentliga hinder vara undariröjdt,

som boställsväsendet inneburit för en jämnare afvägning af skattskyldigheten

till prästerskapet de olika pastoraten emellan och för en rättvisare

fördelning emellan de prästerliga tjänstemännen af lönetillgångarna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Ålfsborgs län uttalar den

åsikt, att prästernas boställen fortfarande borde bibehållas för tjänsteinnehafvarnes

räkning, och att vid framdeles skeende löneregleringar afkastningen

af boställena borde beräknas efter deras medelafkastning under ett

lämpligt antal föregående år, samt att vid boställes utarrendering större frihet

än för närvarande borde lämnas åt boställshafvaren i enlighet med prästlöneregleringskommitténs

förslag rörande utarrendering af prästboställen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län förmenar,

att indragning af prästboställena tillsammans med öfriga åtgärder, som

prästlöneregleringskommittén ifrågasatt, skulle leda därtill, att prästerskapet

indirekt blefve eller åtminstone ansåges och kände sig vara af staten

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

afiönade tjänstemän. Visserligen skalle boställenas afkastning ingå bland

kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, men boställena skulle dock genom

statens försorg utarrenderas och de därigenom åstadkomna aflöningstillgångar

förvaltas af statsmyndighet. Om boställena indroges och genom

offentlig myndighet utarrenderades, komme de nog att i allmänhet

skötas och häfdas väl. Men afkastningen torde säkerligen icke komma att

motsvara sammanräknade värdet af de förmåner, prästerskapet nu åtnjöte

genom nyttjanderätten till boställena. Redan förvaltningskostnaden skulle

utan tvifvel i icke oväsentlig mån minska den behållna af kastningens belopp.

Därtill komme att, enligt hvad allmänt erkändes, offentlig myndighet

vid upprättande af nyttj anderätts- eller andra aftal sällan eller aldrig

kunde betinga sig lika goda villkor som enskilda medborgare. Arrendeafgifterna

torde därför ofta komma att understiga beloppet af den behållna

afkastning, som borde kunna af hvarje boställe påräknas. Prästerskapet

skulle dessutom icke blott förlora möjligheten att genom boställets

brukande för egen räkning bereda sig ersättning för därå af prästen själf

eller hans familjemedlemmar nedlagdt personligt arbete och omsorg, än

äfven gå alldeles miste om de flerahanda mindre fördelar, som innehafvare

af en jordbruksfastighet kunde genom klok hushållning och omtanke

bereda sig, men som icke vore af beskaffenhet att skäligen kunna tagas

med i beräkning vid uppskattning af boställets afkastning. Mot genomförandet

af den ifrågasatta anordningen syntes dessutom böra anmärkas,

att svårigheter och förvecklingar utan tvifvel skulle därigenom framkallas.

Prästboställena torde i allmänhet icke vara bebyggda på sådant sätt, att

husen lämpligen kunde delas mellan prästen och arrendatorn, hvilken senare,

utom de för landthushållningen nödiga husen, måste komma i åtnjutande

af bostad för sig och sin familj. Väl hade en sådan delning

ofta nog kunnat åstadkommas, då boställets utarrenderande hade berott

af frivilligt aftal. Men därför borde ingalunda förutsättas, att vid en

tvungen utarrendering delningen kunde utan allt för stora svårigheter

verkställas. För prästen kunde det i hvarje fall medföra och skulle säkerligen

mången gång föranleda obehag och betänkliga olägenheter att vara

så att säga sammanboende med en arrendator, som icke i någon mån vore

af honom beroende. Då prästen måste vara och äfven förutsattes vara

boende inom boställets område, borde han ju i de flesta fall, då sådant

vore för honom fördelaktigt, kunna själf sköta boställets jordbruk utan

att därför nödgas i någon mån eftersätta honom åliggande högre plikter.

Men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande medgåfve villigt, att sysslandet

med jordbruk nog i vissa fall kunde taga i anspråk nit och krafter,

som borde användas uteslutande för fullgörandet af det prästerliga

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

kallet, äfvensom att de med skötandet af jordbruk förenade omsorger och

särskildt byggnadsskyldigheten kunde föranleda olägenheter och kännas

betungande för prästen. Dessa svårigheter och olägenheter torde dock

kunna i väsentlig mån afhjälpas, om det medgåfves prästerskapet större

frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre

tid utarrendera sina boställen. På grund af det anförda funne sig Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke kunna förorda den ifrågasatta anordningen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län haller löre,

att det icke torde kunna förnekas, att frågan om utgåendet af prästerskapets

aflöning delvis i form af dispositionsrätt under tjänstetiden afbostadsboställe

i förening med större eller mindre jordbruk numera befunne sig

i ett helt annat läge än exempelvis vid tiden för nu gällande lönekonventioners

ingående, det vill säga för omkring fyrtio år sedan. Jordbruket

betraktades då såsom ett yrke, hvilket kunde utöfvas utan föregående studier

eller praktisk erfarenhet af snart sagdt hvem som helst. Helt annorlunda

vore förhållandena nu. Jordbruket hade^ blifvit en^vetenskap, hvars

utöfvare icke hade den ringaste utsikt att bestå i den härda ekonomiska

kampen för tillvaron och med nutida produktions- och försäljningspris

bereda sig en dräglig utkomst, om de icke erhållit en fullt ändamålsenlig

teoretisk och praktisk utbildning. Att den unge från universitetet utexaminerade

prästmannen i allmänhet icke vore i besittning af denna utbildning

vore själfklart, men, hvad mer vore, han torde näppeligen kunna

förvärfva sig densamma, såvida icke hans kräfvande prästerliga kall skulle

eftersättas, andliga utveckling hämmas och tidsödande ämbetsmannaaligganden

af rent världslig beskaffenhet försummas. Visserligen stode honom

ofta till buds den utvägen att bortarrendera sitt boställe, men oafsedt att

arrendator, enligt hvad det vid upprepade arrendeauktioner där i länet

visat sig, icke alltid stode att få, inledde utarrenderingen boställsinnehafvaren

mången gång i affärstransaktioner, hvaraf understundom uppstode

tvister och missförhållanden, ägnade att rubba det förtroende, hvilket vore

oeftergifligt, om själasörjaren skulle blifva i ordets vackraste mening församlingens

herde, den till hvilken befolkningen under såväl soliga dagar

som mulna skulle med odelad tillförsikt kunna vända sig. Dessutom

syntes det mera följdriktigt att, då utarrenderingens syfte i allt fall vore

att i penningar omsätta en naturaprestation, denna prestation indroges och,

utan den omgång, som utarrenderingsproceduren onekligen innebure, ersattes

med reda penningar. I allmänhet torde det vara önskvärdt, att de

ekonomiska mellanhafvandena mellan prästen och församlingen inskränktes

till det minsta möjliga och ikläddes de enklaste former, för att i möjligaste

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

man tvister af ekonomisk natur skulle undvikas. Med boställsinstitutionen

följande ekonomiska spörsmål och förrättningar, såsom syner, besiktningar,

byggnads- och reparationsskyldighet, utsyning af vedbrand och byggnadsvirke

in. m., vore lika många anledningar till obehagliga friktioner, och

denna institution måste till stor del bära skulden för det beklagliga förhållande,

som i en eller annan församling vore rådande och som på sina

ställen äfventyrade den höga ställning, kyrkan måste intaga, om land och

folk icke skulle taga obotlig skada. Nu anförda synpunkter skulle visserligen

följdriktigt leda till att som önskemål uppställdes, det prästerskapets

aflöning utginge uteslutande i reda penningar, och således icke ens bostad

med planteringsland inginge i dess aflöningsförmåner. Enligt Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes mening skulle ock betydande fördelar därmed

vinnas, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle icke tveka att

eventuellt tillstyrka en sådan reform för tätare bebyggda delar af landet,

där lämplig bostad till skäligt pris kunde med någon säkerhet för prästerskapet

påräknas, och det vore svårt att inse, hvarför icke prästerna i likhet

med till exempel de af landsstatens tjänstemän och domare med flera,

som måste vara bosatta å landet, skulle kunna därstädes förskaffa sig

lämplig bostad. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalade därför

önskvärdheten af att den i det nådiga brelvet föreslagna anordningen måtte

varda genomförd.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län finner väl, att

genom ifrågavarande boställens indragning prästen skulle blifva i tillfälle

att ägna mera tid och kraft åt sin ämbetsgärning, än nu vore förhållandet,

då hans verksamhet måste delas mellan omsorgen om boställets skötsel

och hans arbete i församlingen, men då åt prästen endast skulle upplåtas

bostad med nödiga ekonomi- och uthus jämte trädgård eller planteringsland

äfvensom vedbrand, samt svårigheter därigenom å flera trakter

helt säkert komme att uppstå för prästen att skaffa "sig lifsförnödenheter

och . underhålla för hans resor i församlingen erforderliga hästar, hvilket

förvisso komme att verka störande på hans verksamhet, ansåge sig Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, endast under förutsättning att så stor

del af boställsjorden undan to ges och ställdes till prästens förfogande, att

de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu antydda olägenheter

därigenom häfdes, kunna tillstyrka nådigt bifall till ifrågavarande boställens

indragning i öfrigt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län betonar,

att den aflöningsförmån med boställen, som af ålder tillkommit det svenska

prästerskapet, utan tvifvel haft en ej obetydlig uppgift att fylla. Förutom

den ekonomiska trygghet och den trefnad, som ett boställe, väl skött, med
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

förde för dess innehafvare, utgjorde det tillika en kraftig häfstång till

höjande af prästens sociala ställning och kunde erbjuda rika resurser i en

tid, då arbetet vid den egna härden på landsbygden så högt skattades, i

hvilket hänseende ock de gamla prästhemmen torde hafva inlagt ej ringa

förtjänster. Därigenom framstode äfven de forna prästgårdarne å landet

ofta såsom mönstergårdar, och de insikter på det praktiska lifvets områden,

som därmed följde, kunde af prästerskapet i dess verksamhet lätteligen

omsättas i väckande impulser för en befolkning, van att i sitt prästerskap

se ej blott vårdare af deras andliga intressen utan äfven och kanske

i ej mindre grad rådgifvare och hjälpare i mångfaldiga spörsmål af rent

timlig art. Den betydelse i nu antydda och andra dylika afseenden, som

de i prästerskapets aflöningsförmåner ingående boställena haft, torde emellertid

i våra dagar icke längre kunna anses vara för handen. Betingelserna

för ett rätt förhållande mellan prästen och den församling, hvars

andliga vård blifvit honom anförtrodd, vore icke numera desamma som

förr, och på hans verksamhet ställdes i vår tid otvifvelaktigt större och

viktigare kraf. De mångskiftande rörelser på det religiösa området och

de viktiga sociala spörsmål, som utmärkte vår tid, samt icke minst den

allt större utveckling, vårt folkskoleväsen eftersträfvade, gjorde det helt

säkert för den prästman, som nitälskade för sitt kall, till en bjudande nödvändighet

att såvidt möjligt däråt ägna alla sina omsorger. Att ett rätt

lifaktigt och fruktbärande arbete såsom själasörjare och församlingsvårdare

sålunda näppeligen kunde vara förenligt med de intressen och bestyr, som

alltid vore och måste vara förenade med skötseln af ett med jordbruk

förenadt boställe, syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ligga för

öppen dag. Väl stode ju alltid för den på sitt kall aktsainme prästmannen

den utvägen öppen att öfverlämna sitt boställe i en arrendator händer,

men icke ens därigenom torde han kunna så som önskvärdt vore

frigöra sig från bekymmer och omtanke rörande boställets skötsel och

däraf härledd ogynnsam återverkan på det ansvarsfulla arbete, som vore

hans egentliga lifsuppgift. Vår tids prästmän torde ock med den bokliga

utbildning, som deras studier vore ägnade att gifva dem, vara mindre än

förr danade till jordbrukare, och från erfarenheten torde äfven kunna påvisas

ej få fall, då innehafvare af prästerlig beställning redan under sin

tjänstetid eller efter hans frånfälle hans efterlefvande haft att vidkännas

stora ekonomiska svårigheter förorsakade genom bristande insikter i hvad

till ett jordbruksboställes skötande hörde, och särskildt komme därtill svårigheterna

att jämsides med den starkt tillväxande industrien vinna arbetskrafter

för jordbruket, hvaröfver ock från jordbrukarnes sida allmänt klagades.

Då de skäl, som varit bestämmande vid den för längesedan skedda

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

indragningen af öfriga civila samt militiestaters boställen, maste anses i

fullt lika, om ej i högre, grad äga tillämpning jämväl å ecklesiastikstatens

med jordbruk försedda boställen, syntes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som om tiden vore inne att i sammanhang med åvägabringande

af en ny reglering af prästerskapets löneförhållanden införa ett

aflöningssystem, hufvudsakligen grundadt på aflöningens utgående i kontant.

På grund af det anförda förordade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

den disposition af vissa prästboställen, som i det nådiga brefvet

blifvit ifrågasatt, att genomföras i mån af nu gällande löneregleringars

tilländagående vare sig genom boställenas försäljning eller, där de vore åt

större betydenhet, genom deras utarrendering efter förut skedd behörig

salu- och arrendevärdering.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Kopparbergs län

mening skulle den föreslagna anordningen utan tvifvel vara ur många synpunkter

ganska tilltalande. I synnerligen många fall skulle det emellertid

visa sig, att fördelarne motvägdes af betydande svårigheter. Församlingen

finge gifvetvis en högst betydligt ökad byggnadstunga. Skjuts skulle prästen

val kunna på det sätt erhålla, att vid boställets utarrenderande vederbörande

arrendator förpliktades åtaga sig skjutsningsskyldighet mot gällande

skjutslega. Ofta måste emellertid praktiska skäl föranleda till att

prästen hade några kor. Man kunde väl äfven tänka sig, att arrendatorn

förpliktades att tillhandahålla mjölk för prästens behof; men därigenom

skulle otvifvelaktigt i många fall uppkomma personliga konflikter och svårigheter.

Det skulle sålunda snart visa sig, att å en del boställen nya

byggnader måste uppföras af vare sig församling eller präst eller båda

gemensamt samt lösningstvister frammanas. Bostad för arrendator torde

i många fall behöfva särskildt byggas. Prästerna klagade visserligen nu

ofta öfver svårighet med boställets skötsel, men enligt Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes mening skulle klagomålen efter inträde af de nya förhållandena

blifva än högljuddare, under i öfrigt lika ställning. Hvad som

mycket bidragit att hittills göra klagomålen berättigade hade varit det

lägre prästerskapets synnerligen sorgliga aflöningsförhållanden och däraf

föranledda svårigheter för boställstillträdare att af afträdare utbekomma

tilldömd husröteersättning. Bästa sättet att under nu varande förhållanden

lösa boställsfrågan syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara.

att präst finge för de fall, han själf ansåge det ändamålsenligt och Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande efter församlingens hörande funne det

kunna äga rum, obegränsad rätt att utarrendera sitt boställe antingen till

församlingen eller enskild person efter anbud på offentlig auktion; därvid

prästen ägde för sin del, efter ompröfning i hvarje särskildt fall, förbe
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

hålla sig skjuts samt undantaga hvad han önskade själf bruka jämte bostad

och uthus eller delar däraf. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vore af den uppfattningen, att sådan utarrendering icke skulle så ofantligt

ofta förekomma, utan prästen i många fall finna med sin ekonomiska fördel

förenligt att själf eller genom annan bruka bostället. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande kunde för sin del sålunda icke tillstyrka hvad

Eders Kungl. Maj:t i det nådiga brefvet ifrågasatte. Skulle emellertid en

sådan anordning genomföras, funne Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ingen anledning, hvarför boställen af menighet inköpta eller af enskilda

för ändamålet donerade skulle undantagas från de allmänna förvaltningsreglerna,

allenast iakttoges att de från hvarje sådant boställe inflytande

medlen oafkortade tilldelades prästerskapet i den församling, till hvilken

bostället hörde.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län erinrar, att

åt olika stater af rikets ämbets- och tjänstemän upplåtna boställen under

senare tider indragits till statsverket och lönerna reglerats till kontanta

belopp. Det torde väl äfven få anses utrönt, att dessa åtgärder ländt till

fördel såväl för det allmänna som i hufvudsak äfven för tjänsteinnehafvarne,

alldenstund, oberoende af mer eller mindre gifvande boställen, en

jämn och likformig fördelning af lönevillkoren vunnits, tjänstemännen befriats

från det för mången, som därför ej haft särskild fallenhet, besvärliga

jordbruket med tillhörande binäringar, samt mer odelad tid kunnat ägnas

åt tjänstens utöfvande. En anordning i motsvarande syftemål beträffande

innehafvare af prästerliga tjänster, med bibehållande likväl, på sätt nu vore

ifrågasatt, af bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt öfriga förmåner,

skulle, ville det synas, af enahanda skäl medföra liknande fördelar, ehuru

en så genomgripande lönereglering otvifvelaktigt koinme att från månget

håll uppkalla beaktansvärda invändningar. En dylik förändring i det

sedan aflägsna tider häfdvunna sättet för prästerskapets aflöning vore äfven

af alltför stor betydelse för att icke i utförandet möta svårigheter och

torde ej kunna försiggå utan motsvarande ändring i de för prästerskapet

gällande privilegier. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vilie såsom

sin mening förmäla, att ändrade tidsförhållanden vid löneregleringar i allmänhet

syntes föranleda till vidtagande af en anordning i syfte, som uti

ofta omförmälda nådiga bref angifvits.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län åberopar,

att för en indragning af de nuvarande prästboställena tid efter annan framförts

många tungt vägande skäl. Boställshafvaren tillträdde bostället i de flesta

fall fullkomligt okunnig om en jordegendoms skötsel, hvartill nu för tiden

fordrades både särskilda kunskaper och erfarenhet samt synnerlig omtanke

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

och mycken tid, om egendomen skulle blifva vårdad som den borde och

gifva inkomster. I allmänhet meddellös kunde boställshafvaren endast

genom skuldsättning förskaffa sig den för jordbruket erforderliga uppsättning

af kreatur och redskap; också blefve redan från början hans ekonomiska

ställning svag, ja, mången gång bekymmersam. I många fall nödgades

han utarrendera bostället, därvid, då arrendatorn jämväl skulle hafva

sin utkomst, inkomsten från bostället för boställshafvaren betydligt reducerades.

Att det för den prästerliga tjänstens utöfning, och det icke minst

i Norrland med dess vidsträckta och folkrika församlingar, skulle vara till

väsentlig nytta både för prästen och för församlingen, att prästen finge

odeladt ägna sig åt sitt egentliga kall, hvilket svårligen vore möjligt, om

prästen därjämte skulle handhafva boställets skötsel, syntes vara uppenbart.

Det anförda gåfve Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anledning

uttala sig för lämpligheten af den i det nådiga brefvet föreslagna

anordning.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Jämtlands län anser det

icke kunna förnekas, att landtbruk, som vore förenadt med ett ecklesiastikt

boställe, i många fall, långt ifrån att vara till förmån och gagn för boställshafvaren,

beredde honom svårigheter och obehag, ja, till och med

kunde åsamka honom förlust. Bristen på arbetskrafter för jordens rationella

skötsel och de till följd däraf högt uppdrifna arbetspriserna ställde

i våra dagar betydligt högre kraf på innehafvare af landtbruk än förr, då

tillgång till arbetskrafter stod lätt till buds. Därför måste ock en prästman,

som af ett med större landtbruk förenadt boställe skulle kunna draga

den förmån i ekonomiskt hänseende, som med innehafvandet af bostället

vore åsyftad, i vår tid vara en i landtbruks skötande praktiskt förfaren

man, hvilket emellertid helt naturligt ej alltid kunde vara förhållandet.

Men om boställshafvaren vore med landtbruksgöromål förtrogen, hände

lätt att han genom den tid och omtanke, landtbruket kräfde, blefve dragen

från och komme att försumma sina plikter som präst och församlingsherde.

Att i många fall talande skäl funnes för upplåtande åt präster

af allenast en del af de ecklesiastika boställena, syntes Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande alltså tydligt nog. A andra sidan åter torde ett bibehållande

såsom hittills i prästernas vård af de ecklesiastika boställena i

många fall vara önskvärdt och mest lämpligt. Ofta nog vore nämligen

det landtbruk, som med ett ecklesiastikt boställe vore förenadt, af mindre

vidlyftig beskaffenhet och vållade därför ej heller vederbörande boställshafvare

synnerliga svårigheter eller toge för mycket af hans tid i anspråk.

Mångenstädes skulle det därtill i orter, som vore mindre väl tillgodosedda

med kommunikationer, blifva förenadt med vissa svårigheter för en präst
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

man, om det landtbruk han innehade fråntoges honom och han hänvisades

att från annat håll för sitt och sin familjs uppehälle förskaffa sig det,

hvarmed hans boställe förut försett honom. Framhållas borde ock, att det

i många fall skulle blifva nästan en omöjlighet att få de andelar, som

från boställena skulle frånskiljas, på någorlunda förmånligt sätt bortarrenderade.

Att i förevarande ämne om lämpligheten eller olämpligheten af

ett helt bibehållande i prästernas besittning af de ecklesiastika boställena

göra något för alla fall gällande uttalande torde vara hart när omöjligt.

Beträffande ett boställe talade omständigheterna för lämpligheten af detta

bibehållande, beträffande ett annat för motsatsen. Bäst hade det därför

synts Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara, att för hvart särskildt

boställe gjordes undersökning, hvilketdera för detta på grund af omständigheterna

vore mest lämpligt. I sådant afseende hade Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande tänkt sig, att åt de nämnder, som enligt prästlöneregleringskommitténs

förslag angående reglering af prästerskapets aflöning

skulle tillsättas, uppdroges att i sammanhang med sådan reglering för

hvart och ett ecklesiastikt boställe verkställa undersökning öfver lämpligheten

eller olämpligheten af boställets bibehållande och, om en del af bostället

ansåges böra ej vidare under boställshafvarens vård bibehållas, uppgöra

förslag öfver hvad af bostället borde i stället ingå bland svenska kyrkans

gemensamma aflöningstillgångar. De sålunda frånskilda delarne skulle

sedermera ställas under domänstyrelsens vård och förvaltning. Hvad slutligen

anginge sådant boställe, som allt framgent komine att förblifva i

boställshafvarens vård, borde det vara honom obetaget att på grund af

särskild framställning få detta utarrenderad!

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län förordar

helt allmänt den ifrågasatta åtgärden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län framhåller,

hurusom det icke torde kunna med fog bestridas, att med hänsyn till nu

gällande förhallanden och aflöningssättet för statens tjänstemän i allmänhet

manga och stora olägenheter vore förenade med att i prästerskapets löneförmåner

till en betydlig del inginge boställen, som vore förenade med

jordbruk. Utom den omständigheten, att boställenas årliga afkastning vore

mycket växlande, medförde den med innehafvandet af boställena förenade

skyldigheten af underhåll och nybyggnad, att det för de prästerliga boställshafvarne

vore svårt, ja, nästan omöjligt ätt kunna beräkna de förpliktelser,

som de vid tillträdandet iklädde sig och hvari de vid afträdandet

ansages häfta, hvarför boställets nettoafkastning vore synnerligen svår att

uppskatta. Vid de boställen, där skyldigheten af nybyggnad ålåge boställshafvaren,

torde denna skyldighet ofta vara så stor, att afkastningen knåp
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

past räckte till för uppfyllandet af nybyggnadsskyldigheten och underhållsskyldigheten,

om icke frivilligt atagen hjälp erhölles från församlingarna.

De dryga kostnader, som numera erfordrades för anskaffande af de för

ett landthruks skötsel erforderliga lefvande och döda inventarier, tvingade

merendcds den prästerlige boställsinnehafvaren till en skadlig skuldsättning.

De insikter och den ständiga intresserade omtanke, som krilfdes för att

ett nutida jordbruk skulle gifva tillfredsställande afkastning, kunde icke

förutsättas hos hvarje prästman å landet och kunde ej heller med lätthet

förvärfvas, hvarför ofta innehafvandet af ett boställe komme att af innehafvaren

betraktas som ett nödvändigt ondt, Därtill komme att många,

måhända de flesta, prästmäns tid blifvit så upptagen, att skötseln af bostället

kunde anses för mycket taga deras tid och intresse i anspråk, till

skada för deras egentliga uppgift. Dessa och många andra olägenheter

hade på många ställen klart och skarpt framträdt, hvarför önskningar

framkommit, att prästerskapet skulle, likasom många andra tjänsteman,

hvilka förut innehaft boställen, befrias från dessa och i stället erhålla vederlag

i andra löneförmåner. Ehuruväl således många och viktiga skäl

talade för indragningen af prästerskapets jordbruksboställen, ^kunde det

dock icke å andra sidan förnekas, att nämnda boställens bibehållande för

prästerskapet medförde afsevärda fördelar i såväl ekonomiskt som socialt

afseende, hvilka icke borde underskattas. Genom jordbruksboställenas utarrendering

torde icke lika hög arrendeinkomst kunna erhallas som den

summa, hvartill den nuvarande afkastningen med hänsyn till direkta och

indirekta förmåner borde skattas. Den hjälp i underhållskostnaden och

nybyggnadskostnaden, som församlingarna frivilligt åtoge sig i förhållande

till sitt prästerskap, torde icke lämnas blifvande arrendatorer. Prästerskapet

torde såsom icke innehafvare af jordbruksfastighet få vidkännas en

högre beskattning för sina förmåner af bostad än de nuvarande. Skulle

allt till boställena hörande jordbruk skiljas från prästerna, torde desamma

svårligen blifva i tillfälle att utan alltför betungande kostnader kunna

hålla den häst, som syntes vara nödvändig för deras resor i ämbetsärenden

inom församlingarna. Svårigheter skulle pa manga ställen uppstå för prästerna

att, då boställsjorden tagits ifrån dem, kunna året rundt till skäliga

pris erhålla en del ladugårds- och landtmannaprodukter, som vore oundgängligen

behöfliga för deras hushållning. Det torde ock kunna förtjäna

nämnas, att genom boställsjordens indragning prästerskapets ställning på

landsbygden skulle mycket förändras därigenom, att prästerskapet säkerligen

skulle blifva mera främmande för det stora flertalet af församlingsborna

eller jordbrukarne och deras angelägenheter. De gemensamma intressena

och gemensamma sträfvandena att erhålla bästa afkastningen af

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

jorden skulle upphöra. Vid ett noggrant afvägande af de olägenheter

och de fördelar för prästerskapet, som vore förknippade med att prästerna

skulle innehafva boställsjord såsom löneförmån, syntes det Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande dock som om de ändrade tidsförhållandena,

hvilka så småningom inträdt på de allra flesta ställen inom riket, öfvervägande

talade för att prästerskapet befriades från att bland sina löneförmåner

inräkna boställsjordens afkastning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hölle före, att en dylik indragning af prästerskapets boställsjord

skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet samt vid många tillfällen

äfven bereda detsamma behöfliga större löneinkomster. Denna uttalade

allmänna uppfattning, som hade sitt stöd i ett försök att bedöma

förhållandena sådana de tedde sig på de flesta platser inom landet, kunde

dock icke gälla alla orter inom riket, utan torde man vid densammas tilllämpning

göra inskränkningar. På många ställen inom landet, särsldldt

norrut, vore prästboställena belägna i trakter med relativt liten befolkning,

dåliga kommunikationer och ringa utvecklade handels- och omsättningsförliållanden.

A dylika platser torde det icke vara tillrådligt eller lämpligt

att fråntaga prästerna det jordbruk, hvarifrån de kunde hämta de för

ett hushåll behöfliga ladugårdsprodukterna och andra landtmannavaror.

Möjlighet att kunna städse erhålla dessa produkter och varor från andra

personer förefunnes ej. Särskildt inom Norrbottens län torde förhållandena

vara sådana, att de allra flesta prästbeställningar vore så belägna, att det

icke funnes möjlighet eller åtminstone mötte stora svårigheter för prästerskapet

att i saknad af boställsjord kunna under hela året förskaffa sig

förutnämnda nödvändiga ladugårdsprodukter och landtmannavaror. Undantag

därifrån utgjorde de prästerliga befattningar, som funnes i städerna

och å några få andra ställen, där förhållandena med afseende å tillförsel

blifvit ordnade såsom till städerna. Af de från prästerskapet inkomna

yttrandena — hvilka bifogades Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

utlåtande — syntes det, att det vore allenast två kyrkoherdar å landsbygden

samt en vice pastor därstädes, som tillstyrkte boställsjordens indragning.

Samtliga öfriga prästmän å landsbygden samt en kyrkoherde

i stad hade med stor klarhet och tydlighet framhållit, att de å landsbygden

i Norrbottens län boende prästerna hade behof af att, för att kunna

behörigen verkställa de med de prästerliga befattningarna förenade tjänsteresorna

samt vinna trygghet att ständigt erhålla för deras hushållning

nödvändig mjölk och smör, få bibehålla boställsjord''till sådan utsträckning,

att de åtminstone kunde föda en eller två hästar samt tre eller fyra

kor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vitsordade de af flertalet

präster framhållna svårigheter och olägenheter af att all boställsjord skulle

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

frånskiljas boställena och särskildt utarrenderas. Därvid förutsatte Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att vid den föreslagna utarrenderingen

af den indragna boställsjorden arrendeafgiften måste utgå i penningar, samt

att icke några naturaförmåner skulle kunna förbehållas boställshafvaren,

hvilket senare helt säkert också skulle medföra mycken oreda samt gifva

anledning till en mängd tvistigheter. Skulle det därför anses lämpligt, att

bestämmelser utfärdades, att den till de prästerliga boställena hörande

jorden i allmänhet skulle indragas, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

det vara en tvingande nödvändighet, att flertalet af prästerna i

Norrbotten finge behålla sin boställsjord eller åtminstone så mycket åker

och äng, att de kunde föda en eller två hästar samt tre eller fyra kor.

Undantoges så mycket åker och äng, syntes det dock som om det öfriga

af boställsjorden bäst och mest ekonomiskt kunde skötas i sammanhang

med bostället, detta särskildt med hänsyn till att nya ekonomibyggnader

skulle behöfva uppföras. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge

sig för den skull icke kunna, hvad Norrbottens län beträffade, tillstyrka

indragning af den ecklesiastika boställsjorden. Emellertid torde många af

de anförda olägenheterna kunna till betydlig grad minskas, för den händelse

ändrade bestämmelser träffades angående boställsjordens utarrendering,

därvid större frihet borde lämnas boställsinnehafvaren dels att för

längre eller kortare tid på arrende upplåta de jordägor, hvilkas belägenhet

gjorde deras brukande besvärligt, dels att kunna till flera upplåta boställets

jord, dels att vid utarrendering för längre tid få förbehålla sig och sina

blifvande efterträdare vissa naturaprestationer. Olägenheterna med boställsjorden

skulle ock förminskas, om boställshafvarnes underhålls- och

nybyggnadsskyldighet kunde fixeras till vissa årliga belopp, som skulle

innehållas af löneförmånerna och ingå till en kassa, hvilken skulle ansvara

för nämnda skyldigheters fullgörande.

Vid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Värmlands län underdåniga

utlåtande är fogadt, ett särskildt yttrande af föredragande iandskamreraren,

däri denne uttalar den uppfattning af den föreliggande frågan,

att skäl för ändring af prästerskapets dispositionsrätt öfver boställena saknades,

men tillägger, att enligt hans öfvertygelse ett snart förverkligande

af prästlöneregleringskommitténs förslag angående utarrendering af prästerskapets

jordbruksboställen skulle lända prästerskapet till afsevärdt gagn.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kollegii yttrande.

Af den lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden framgår,

att bland de kyrkliga myndigheterna endast domkapitlet i Visby uttalat sig

för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet i den riktning nådiga

brefvet af den 12 februari 1904 angifver. Öfriga domkapitel gifva uttryck

åt sina betänkligheter i fråga om det framställda förslaget, hvilket särskildt

af domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Härnösand på det lifligaste afstyrkes.

Däremot hafva de flesta länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt förslaget.

Endast Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs, Hallands,

Älfsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län förklara sig ej kunna tillstyrka

detsamma. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län,

som är af den mening, att en indragning af prästerskapets boställsjord

skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet å de flesta platser

inom landet, anser sig dock icke kunna tillstyrka indragningen af sådan

jord inom Norrbottens län. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Södermanlands län finner de skäl, som tala för en indragning af prästerskapets

boställen vara af den betydelse, att denna fråga skall med tiden

få sin lösning, men ifrågasätter, huruvida icke det nu framställda förslaget

bör tillsvidare uppskjutas. Likaledes hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kristianstads län tvekan om lämpligheten af prästboställenas

indragning under den närmaste framtiden; och icke heller anser sig Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län böra för närvarande

tillstyrka en omedelbart skeende indragning af dessa boställen.

Då kollegium nu går att för egen del yttra sig i föreliggande fråga,

" torde till en början få erinras, huruledes under det meningsutbyte, som

föregick indragningen på 1870- och 1880-talen af flertalet utaf de till civiloch

militiestaterna anslagna boställen, till stöd för den åsikten att i regel

jordbruksboställen icke borde ingå bland tjänstemäns löneförmåner anfördes,

utom annat, att innehafvandet af dylika boställen vore menligt ej mindre

för tjänsternas behöriga utöfning än ock för tjänstemännen själfva äfvensom

för staten. När tjänstemän, hvilka hade trägna tjänstegöromål, måste

dela sin tid mellan dessa och skötseln af ett icke sällan vidsträckt jordbruk,

komme nämligen därigenom tjänstegörornålen att i större eller mindre

mån eftersättas. Äfven vore det klart att om tjänstemannen, såsom ofta

torde vara fallet, vid boställets emottagande saknade erforderliga insikter

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

i landtbruksskötsel, samt då han dessutom nödsakades att förskaffa sig de

för jordbruket behöfliga inventarier, han därigenom lätteligen kunde, såvida

han icke ägde enskild förmögenhet, bringas på ekonomiskt obestånd,

ett förhållande, som åter i sin mån måste hafva ett skadligt inflytande på

tjänstens handhafvande. Att slutligen det allmänna skulle vinna på boställenas

indragning vore en naturlig följd däraf, att genom deras utarrendering

desamma antagligen komme att skötas af personer, som ägde

större insikter i jordbruk och tillika kunde däråt ägna en mera odelad

uppmärksamhet, hvarförutom, då boställena utarrenderades på längre tid,

arrendatorerna bättre vore i tillfälle att nedlägga kostnader på jordens

uppodling och förbättring samt därigenom bringa bostället till högre värde,

än då det utarrenderades af boställshafvaren på några få år eller under

hans ovissa tjänstetid eller ock innehades af honom själf under eget bruk.

Giltigheten af de anförda skälen lärer ej kunna bestridas. Dessa skäl

torde under senare tider till och med hafva vunnit icke oväsentligt uti

styrka i betraktande af å ena sidan den större personliga och ekonomiska

kraft, som jordbruket numera tager i anspråk, om dess idkare skall kunna

vänta någon framgång, samt å andra sidan de ökade svårigheter af olika

slag — särskildt bristen på jordbruksarbetare och oron å arbetsmarknaden

—, som göra sig kännbara inom landthushållningen.

Men om också den satsen att tjänsteman icke böra afiönas medelst

jordbruksboställen, enligt kollegii mening, hvilar på goda grunder och

jämväl i allmänhet torde böra göras gällande, vill det likväl synas, som

om särskilda omständigheter påkallade en inskränkning i tillämpningen af

den allmänna regeln. I ett land af den utsträckning och med den ojämna

odling, som utmärka Sverige, måste förhållandena å skilda orter gestalta

sig helt olika. Den tjänsteman, hvars verksamhet blifvit förlagd till en

mera bebyggd och odlad trakt, lärer ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning

hafva behof af ett jordbruksboställe. Omfattar däremot tjänstgöringsdistriktet

en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt

visst råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga

lefnadsbehof än äfven med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den mån

denna är beroende af tillgång till de för tjänsteresor erforderliga hästar,

för den händelse icke ett boställe med. jordbruk vore honom beredt.

Hvad nu beträffar särskildt prästerskapet, som ju måste hafva sin

bostad inom vederbörande tjänstgöringsområde, torde det icke kunna bestridas,

att dess personliga ställning mångenstädes i vårt land skulle blifva

nästan outhärdlig, om prästerskapet för anskaffande af de dagliga lifsförnödenheterna

skulle vara beroende af sina, måhända aflägsna, grannars

vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter erfor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö:i

dras. Det är äfven uppenbart, att ett beroende af andra såväl i nu angifna

hänseende soxn särskildt i fråga om de viktiga, ofta förekommande

tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka på prästens

förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfning. Uti sitt i ärendet afgifna

utlåtande bar särskildt Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län utförligt framhållit nu antydda omständigheter, och tillåter sig

kollegium jämväl hänvisa till där förekommande utredning i ämnet.

Endast i angifna fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda

sig tillgång till vissa natur aprestationer synes det kollegium vara nödvändigt,

att undantag göres från ofvan åberopade grundsats. Kollegium

finner således — i motsats mot domkapitlet i Skara — icke några betänkligheter

af principiell art vara att anföra mot ett förslag om prästboställenas

indragning.

Såsom skäl af mera ideell natur, på hvilka man velat grunda lämpligheten

af de ecklesiastika jordbruksboställenas bibehållande, anföres ej

sällan, att prästens »samlif med en jordbrukande befolkning blifver fastare

och innerligare, då han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas

jordiska villkor han delar», samt att -— såsom det heter uti domkapitlets

i Härnösand utlåtande — »den omständigheten att prästen ej står utanför

hvad i församlingsbornas dagliga lif och verksamhet förekommer måste

utgöra ett godt underlag för deras förtroende för honom jämväl i högre

och andliga frågor». Kanhända måste en viss betydelse tillmätas dessa

skäl. Emellertid synes berörda med landthushållningen å prästgårdarne

förbundna ideella moment icke hafva utöfvat någon kraftigare inverkan

på prästerna själfva med hänsyn till den ställning, de intaga till jordbruket

å sina boställen. Ty, på sätt framgår af en i prästlöneregleringskommitténs

betänkande angående utarrendering af prästerskapets med

jordbruk förenade bostadsboställen å sid. 18 intagen tabell, var mer än

hälften af samtliga dylika boställen under ecklesiastikåret 1896—97 utarrenderad

på grund af enskilda med indelningshafvarne träffade aftal.

I fråga om de olika stiften växla emellertid de siffror, som angifva procenttalen

för utarrenderade och af innehafvarne själfva brukade boställen,

ganska betydligt. Huru förhållandena i omförmälda hänseende ställa sig

särskildt inom Kristianstads län, inhämtas af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

i nämnda län utlåtande, hvilket gifver vid handen, att år

1904 endast tio procent af prästgårdarne därstädes brukades af indelningshafvarne

själfva. Äfven om nu framhållna synpunkter af prästerskapet

beaktats i högre grad, än förhållandet i själfva verket varit, är o de uppenbarligen

icke af någon afgörande betydelse för den föreliggande frågans

bedömande, desto mindre som — vid en jämförelse med förhållandena i

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

städerna — man icke försport några ofördelaktiga följder däraf, att prästerskapet

i stadspastoraten ej på grund af sitt ämbete drifver borgerlig näring

såsom en motsvarighet mot landsprästernas jordbruk.

Den omständighet att prästerskapet i så stor omfattning, som nyss

blifvit nämndt, utarrenderar sina boställen lärer emellertid få anses såsom

ett ojäfaktigt bevis på obenägenheten hos flertalet präster att själfva bruka

boställena. Denna obenägenhet åter synes i sin ordning utgöra ett tungt

vägande skäl för en reformering af det ecklesiastika boställsväsendet.

I hvilken riktning och huru långt en dylik reform bör gå, därom

hafva, enligt hvad af den historiska framställningen och redogörelsen för

myndigheternas utlåtanden framgår, meningarna alltjämt varit mycket delade.

För egen del har kollegium här ofvan förklarat sig icke hysa några

principiella betänkligheter mot prästboställenas afskiljande från prästernas

eget innehaf. Däremot kan kollegium icke obetingadt tillstyrka hvad uti

nådiga brefvet af den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att

dessa boställen och deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå

bland svenska kyrkans gemensamma aflöning stilig ångar.

En sådan anordning skulle ur löneregleringssynpunkt helt visst medföra

afsevärda fördelar. Därigenom skulle nämligen till kyrkans förfogande

ställas medel, genom hvilka kunde i större omfattning än nu är

möjligt åstadkommas å ena sidan utjämning af de alltför stora skiljaktigheterna

i olika prästers löner samt å andra sidan — något som ju är

ännu viktigare — förbättring i det lägst aflönade prästerskapets ekonomiska

villkor. Men sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars intressen,

skulle åsyftade anordning, jämte det den medförde en alltför skarp

brytning med bestående förhållanden, innebära en obillighet mot de församlingar,

som måste afstå sina boställen, i synnerhet om dessa äro af

något betydligare värde, för att medelst skatter helt eller delvis utfylla hvad

därefter brister i aflöningen till vederbörande prästerskap. Väl är det

sant, att vid den ifrågasatta indragningen af boställena skulle undantagas

de boställen, som vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet

donerade. Erfarenheten har emellertid till fullo ådagalagt, huruledes

i allmänhet oöfvervinneliga svårigheter mött, då församling, som

åberopat dylik omständighet med afseende å tillkomsten af det till dess

präst upplåtna boställe, sökt förebringa den erforderliga bevisningen därom.

I många fall, då bevisningen ej varit fullständig, har den i allt fall gifvit

tillräckligt stöd för påståendets sannolikhet.

Härvid torde böra erinras om den gamla kyrkliga grundsats som

bjuder, att hvarje församling skall själf aflöna sitt prästerskap. På denna

grundsats har från äldsta tider den ekonomiska kyrkliga lagstiftningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

äfven i vårt land byggt, såsom framgår af hvad strax i början af detta

utlåtande blifvit yttradt om de första prästboställenas tillkomst. Visserligen

har staten understundom trädt hjälpande emellan, i allmänhet dock

endast när en församling ej mäktade att med egna tillgångar bereda den

lön, som skäligen kunde erfordras. Dessa förhållanden gifva stöd åt den

farhågan, att många församlingars verkliga, om än ej bevisliga, rätt skulle

trädas för nära, därest samtliga ecklesiastika boställen — med undantag

af dem, hvilkas tillkomst genom församlingens eller enskildas bemedling

kunde nöjaktigt uppvisas — blefve indragna och förvandlade till lönetillgångar

för prästerskapet i gemen.

Genom en dylik åtgärd -skulle äfven för icke få församlingar, hvilkas

boställen ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad en dem under längesedan

förgångna tider tillförsäkrad, högst väsentlig, hjälp vid fullgörandet

af den ofta ganska betungande aflöningsplikten gentemot det egna prästerskapet.

Kollegium antager nämligen, att endast de medellösaste församlingarna

skulle från de gemensamma aflöningstillgångarna erhålla anslag,

i det minsta motsvarande hvad afkastningen af respektive församlings boställe

tillfört lönefonden. Eljest vore ju — i stället för en dylik omgång

med boställenas indragning och arrendemedlens återbetalning till församlingen

— att föredraga en utarrendering af boställena direkt för vederbörande

församlings eller prästerskaps räkning; ty äfven med ett sådant förfarande

som det sistnämnda skulle prästerskapet lika säkert som genom indragningen

befrias från de med boställenas skötsel förenade besvär och äfv<iii tyr.

Om det ansåges lämpligt, att gällande former för prästerskapets aflöning

på det sätt omgestaltades, att skattebördan fördelades lika på alla

församlingar i förhållande till skattekraften, skulle väl i allmänhet icke

någon berättigad invändning vara att göra mot den föreslagna åtgärden

med boställena. Endast den församling kunde hafva anledning till klagan,

hvars boställe vore af den storlek att, för den händelse afkastningen finge

användas till bestridande af det egna prästerskapets aflöning, beloppet af

de afgifter, som erfordrades till lönefyllnad, skulle understiga det belopp,

som borde utgöras på grund af den för alla församlingarna lika skattskyldigheten;

ty eljest måste den utjämning af skatter, som skulle blifva

en följd af prästboställenas indragning i förening med åvägabringandet af

likformighet i beskattningen, uppenbarligen vara till fördel åtminstone för

de mest betungade löngifvarne. Men det torde knappast kunna antagas,

att vare sig församlingar eller präster vore beredda att nu vidtaga en förändring

af så ingripande betydelse. I allt fall föreligger icke för det närvarande

fråga därom. Kollegium kan alltså ej på förutsättningen af bifall

till en dylik förändring bygga ett tillstyrkande af nu ifrågavarande förslag.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Därest grunderna för skattskyldigheten till prästerskapets aflöning i

hufvudsak bibehållas orubbade, lärer alltså icke heller någon inskränkning

böra göras i den hvarje församling nu tillkommande rättighet att för

aflöningen af dess prästerskap beräkna hela afkastningen af det hittillsvarande

b o stadsbo st äliet.

Hvad som, från de skattskyldigas synpunkt, ytterligare torde tala mot

indragning till en gemensam lönefond af särskildt de åt. kyrkoherdar upplåtna

bostadsboställen, är den omständighet att nybyggnads- och underhållsskyldigheten

vid dessa boställen i regel är delad mellan indelningshafvarne

och församlingarna. Sätesbyggning, brygghus, bod, visthus samt

fähus och stall skola nämligen i allmänhet nybyggas af församlingen, men

källare, drängstuga, svinhus, vagnshus eller redskapslider, hemlighus, fårhus,

sädeslada med loge och två golf äfvensom torkhus eller badstuga och

ett ytterligare fähus, när dessa två senare hus finnas, af kyrkoherden. I

fråga om underhållsskyldigheten gäller, att beträffande de hus, hvilka det

åligger församlingen att nybygga, kyrkoherden skall vara »skyldig att

hålla dem vid makt med egen kostnad», dock att, »när de af ålder och

bruk och ej af prästens vanrykt förfalla», socknemännen skola dem »bättra

på deras kostnad», hvaremot de öfriga husen skola underhållas af kyrkoherden

ensam. Delningen är alltså icke genomförd på det sätt, att alla

hus, som erfordras för kyrkoherdens bostadsbehof, skola nybyggas och

underhållas af församlingen och de öfriga —• för boställets skötsel erforderliga

— husen af kyrkoherden. Yore förhållandet sådant, skulle det

för visso ej möta betänklighet att öfverlämna de så kallade ladugårdshusen

till en för den gemensamma fondens räkning antagen arrendator.

Någon tvist mellan denne och församlingen angående fullgörandet af en

till sina gränser icke alltid så noga bestämd byggnadsskyldighet behöfde

då ej uppkomma. Icke heller skulle församlingen då nödgas utföra byggnadsarbeten

å hus, som hvarken nyttjades eller vore till något gagn för

dess egen präst.

Enär emellertid fördelningen af nyssberörda skyldighet ej är uppgjord

efter den grundsats, att samtliga bostadshusen skola nybyggas och underhållas

af församlingen samt alla ladugårdshusen af indelningshafvaren,

skulle vid en indragning till de gemensamma aflöningstillgångarne af bostadsboställenas

jord uppenbarligen komma att medfölja en del för indelningshafvaren

—- sedan denne upphört att drifva jordbruk — icke vidare

erforderliga hus, beträffande hvilka nybyggnads- och underhållsskyldigheten

emellertid skulle fortfarande åhvila den församling, hvars präst tillförne

åtnjutit boställets afkastning.

En dylik anordning, enligt hvilken vissa församlingar skulle göra ut
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

gifter, som blott för andra församlingars prästerskap medförde nytta, lärer

dock ej kunna godkännas. För öfrig! skulle ett sådant sakernas tillstånd

alldeles strida emot en af de hufvudgrunder, i enlighet med Indika nu

gällande löneregleringar blifvit uppgjorda. I sådant afseende tillåter sig

kollegium erinra, hurusom i § 9 mom. 1 af nådiga förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 stadgas,

att * afgift er, som af en församling till dess prästerskap utgöras, må ej till

aflönande af annan församlings präst användas». Denna grundsats, som

ju endast tillgodoser den enklaste rättvisa, lärer näppeligen komma att

med afseende å framtida löneregleringar förlora giltighet.

Måhända göres mot det anförda den invändning, att olägenheten af

en församlings fortsatta byggnadsskyldighet beträffande boställshus, som

skulle användas vid ett jordbruk, hvars afkastning inginge till en för hela

prästerskapet gemensam fond, kunde varda afhjälpt därigenom, att antingen

ifrågavarande skyldighet på annat sätt fördelades eller ock församlingarnas

andel af byggnadstungan i någon mån lindrades. De under mer än fyrtio

år fruktlöst bedrifna försöken att åstadkomma en rationell fördelning af

nybyggnads- och underhållsskyldigheten å kyrkoherdarnes boställen gifva

emellertid icke stöd åt ett antagande, att det förra alternativet skulle

kunna — åtminstone icke under den närmaste framtiden — förverkligas.

Å andra sidan lider det intet tvifvel, att ett förslag om eftergift i församlingarnas

byggnadsskyldighet skulle röna afgiordt motstånd från kyrkans

målsmän. Det kan nämligen icke med skäl förväntas, att dessa skulle,

utan vederlag, afstå från utkräfvandet af en rätt, som — då hänsyn tages

till alla församlingar i riket — helt visst måste anses representera ett

högst betydande värde.

Enligt kollegii förmenande böra alltså bostadsboställena — komministrarnes

ej mindre än kyrkoherdarnes — bibehållas vid de beställningar,

åt hvilka de upplåtits, oberoende af sättet hvarpå boställena tillkommit.

Helt naturligt böra härvid under bostadsboställen inbegripas äfven sådana

hemman och lägenheter, som, ehuru i själfva verket af löningsboställes

natur, brukas i förening med bostadsboställena »antingen på grund af

närbelägenhet eller af andra till styrka för prästgård sbruket bidragande

förhållanden», såsom det heter i § 10 punkt 6 af nådiga skrifvelsen till

kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets annex- och

mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november 1858.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

af samtliga löning sb o ställen i öfrigt — alltid dock med undantag

af dem, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — finner

kollegium ej något att erinra.

s

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

På grund af 1862 års förordning hafva många löningsboställen redan

införlifvats med de gemensamma ecklesiastika lönemedlen, hvilka medel

såsom bekant för närvarande uppsamlas i prästerskapets löneregleringsfond.

De flesta dylika boställen äro emellertid anslagna åt vissa prästerliga befattningar.

Dessa senare boställen brukas dock i regel icke af tjänsteinnehafvarne

själfva, utan skola jämlikt § 5 af åberopade förordning, när

de icke lämpligen kunna förenas med b o stadsboställe, utarrenderas efter därom

särskildt meddelade föreskrifter. Sådana innehållas i nyssnämnda 1858 års

skrifvelse samt i nådiga skrifvelsen till kammarkollegium den 11 juli 1862.

Då kollegium ansett sig böra tillstyrka samtliga löningsbostä.llens indragning

till de gemensamma kyrkliga aflöningstillgångarna, har kollegium

ingalunda förbisett, att, äfven med en sådan begränsning, den i nådiga

brefvet af den 12 februari 1904 åsyftade reform skulle komma att för

mången församling medföra en ganska kännbar förlust.

I förhållande till löningsboställena intaga emellertid församlingarna

en helt annan ställning än till bostadsboställena. Genom 1862 års förordning

ställdes ju i utsikt, att löningsboställe kunde skiljas från en beställning.

Sålunda medgifver § 9 mom. 2 och 3, att, då församling för

sitt prästerskaps anständiga bärgning är i behof af understöd, vissa medel,

däribland arrendeinkomst af de utaf kronan upplåtna stom-, annex- och

mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må öfverflyttas

från en församling till en annan. Icke heller hafva församlingarna

att utföra några nybyggnads- och reparationsarbeten å löningsboställenas,

såsom å vissa bostadsboställens, hus. Härtill kommer att jämväl prästerna

äro mera främmande för hvad som rörer löningsboställena, då ju dessa

boställen, på sätt redan blifvit anmärkt, i regel skola vara i författningsenlig

ordning utarrenderade.

En indragning af prästerskapets boställen i den mera inskränkta omfattning,

som tillstyrkes af kollegium, skulle i allt fall tillföra de gemensamma

aflöning smedlen ett ganska afsevärdt årstillskott. Huru stort detta

ungefärligen kan blifva — för den händelse nu bestående kyrkliga indelning

och organisation bibehållas — framgår af en i inledningen till prästlöneregleringskommitténs

tabeller, serien D, sid. IX införd tablå, hvilken

uppgjorts under samma förutsättningar som dem, till hvilka kollegium

här ofvan anslutit sig, nämligen att med hvarje prästerlig beställning ej

skulle komma att förenas annan jord än bostadsboställe samt hemman

eller lägenhet, som redan nu brukas i förening med dylikt boställe, äfvensom

att alla öfriga löningsboställen skulle skiljas från de beställningar,

med hvilka de hittills varit förenade, och afkastningen däraf upptagas såsom

en för hela kyrkan gemensam lönetillgång. I enlighet härmed gjorda

beräkningar gifva vid handen, att till den kyrkliga lönefonden årligen

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

skulle inflyta ett belopp af 329,473 kronor. Berörda tablå utvisar, huru

detta belopp fördelar sig på de särskilda stiften.

* *

*

Ehuru enligt kollegii mening b o stadsbo ställen icke böra indragas till

någon gemensam lönefond, utan af kastningen af dem fortfarande tillkomma

vederbörande indelningshafvare, öfverensstämmer det naturligtvis bäst med

kollegii åsikt angående olämpligheten af jordbruksskötselns förenande med

tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen blefve i så stor omfattning

som möjligt utarrenderade. Kollegium har därför intet att erinra mot

ett sådant reformerande af det ecklesiastika boställsväsendet, att utarrendering

af bostadsboställenas jordbruk göres obligatorisk i alla de fall, där

hinder icke möter af sådana omständigheter, som skäligen böra föranleda

jordbrukets bibehållande vid tjänstebefattningen.

Dylika omständigheter kunna naturligtvis förekomma af olika slag.

Kollegium har förut framhållit, huruledes ett boställe kan vara beläget i

en glest befolkad och föga kultiverad bygd, så att svårighet skulle uppstå

för en präst, som ej själf drifver jordbruk, att af närboende förskaffa

sig vissa oundgängliga lifsförnödenheter och tjänstbarheter. Boställsjorden

kan äfven vara så obetydlig att, sedan däraf undantagits hvad indelningshafvaren

behöfver till trädgård eller planteringsland, ett alltför litet område

skulle återstå för att kunna af en arrendator öfvertagas med utsikt

att därå erhålla sin försörjning. Den omständighet att för en arrendator

erforderliga åbyggnader saknas eller äro så belägna, att intrång å prästens

själfständighet och trefnad från en af honom oberoende arrendator måste

befaras, skall i många fall visa sig såsom ett afgörande hinder för obligatorisk

utarrendering af boställenas jordbruk. Däremot kan kollegium icke

till hinder af sådan art hänföra den omständighet, att boställe blifvit af

menighet inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, då ju i allt fall

arrendeafgiften skulle komma pastoratets prästerskap till godo.

Huruvida en obligatorisk utarrendering må i verkligheten komma till

stånd eller icke, bör naturligtvis i hvarje särskildt fall göras till föremål

för en mycket omsorgsfull pröfning. Under den tid, nu uppgjorda löneregleringar

äga giltighet, lärer någon förändring i sättet för de ecklesiastika

bostadsboställenas tillgodonjutande af vederbörande tjänsteinnehafvare

ej kunna ifrågasättas, utan måste därmed anstå, intill dess prästerskapets

löner i ett pastorat skola ånyo regleras. Till vederbörande löneregleringsnämnd

borde då hänskjutas —• såsom ett bland nämndens öfriga uppdrag

— att verkställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende

å ett visst bostadsboställe kunna antagas utöfva inflytande på frå
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

gan, om det till samma boställe hörande jordbruk lämpligen bör utarrenderas

eller icke, samt att själf däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag

å de villkor, som för en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera

skulle, efter det vederbörande myndigheter blifvit hörda, frågan om

utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregleringsärendet.

Ett afgörande af utarrenderingsfrågan i den ena eller

andra riktningen torde nämligen — änskönt afkastningen af bostadsbostället

skulle bibehållas för tjänsteinnehafvaren — uti de flesta fall icke

blifva utan inflytande på lönebestämningen, hvartill kommer att alla med

en tjänst förenade villkor af ekonomisk innebörd tydligtvis böra genom

löneregleringen fastställas till kännedom och efterrättelse för dem, som söka

ifrågavarande beställning.

Som resultat af en lagstiftning i antydda riktning torde emellertid

icke kunna förväntas några mera ingripande förändringar i nu bestående

förhållanden med bostadsboställenas brukande. Ty otvifvelaktigt komme

— äfven om andra omständigheter skulle visa sig gynnsamma -— frågan

om den obligatoriska utarrenderingen att, åtminstone under en närmare

framtid, i många fall stranda på omöjligheten att bereda lämplig bostad

äfvensom andra för en arrendator erforderliga hus, utan att intrång af ett

eller annat slag gjordes i tjänstinnehafvarens personliga ställning.

Genom en lagstiftning om obligatorisk utarrendering af prästerskapets

bostadsboställen i enlighet med omhandlade grunder skulle ingalunda den

af prästlöneregleringskommittén föreslagna arrendelagstiftning, för hvars

hufvuddrag kollegium i det föregående redogjort, blifva öfverflödig. Helt

säkert skulle nämligen i flera af de fall, då obligatorisk utarrendering icke

syntes tillrådlig, den fakultativa utarrenderingen kunna med fördel bringas

till stånd, enär för densamma förutsattes godkännande från boställsbafvarens

sida af såväl arrendator som arrendevillkor, och hos boställshafvaren

helt säkert torde finnas större benägenhet att dela bosfällshus med en

arrendator, på hvars val han kan utöfva inflytande, än när detta icke är

förhållandet. Denna senare form för utarrendering torde för öfrigt böra

främjas såsom beredande väg för den förra, hvars genomförande i allt

större omfattning synes kollegium böra vara slutmålet. Det kan nämligen

antagas, hvad äfven Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus

län framhållit, att, om prästlöneregleringskommitténs ifrågavarande förslag

blefve lag, allt flera boställen komme att utarrenderas, samt att dessa boställen

skulle efter hand blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna

af boställsjorden.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Förslag till grunder för de eeklesiastika boställenas indragning

till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

En redogörelse för hvad myndigheterna i ofvan angifna hänseende

yttrat torde lämpligen böra inleda äfven denna del af kollegii utlåtande.

Domkapitlens yttranden.

Af de kyrkliga myndigheterna — hvilka alla, med blott ett undantag,

mer eller mindre bestämdt uttalat sig mot den ifrågasatta reformen —

hafva endast domkapitlen i Uppsala, Göteborg och Visby afgifvit förslag

till grunder för reformens genomförande, dock att en eller annan antydning

härutinnan förekommer äfven i de öfriga domkapitlens förut återgifna

yttranden i själfva principfrågan om de ecklesiastika boställenas bibehållande

eller indragning.

Domkapitlet i Uppsala framhåller nödvändigheten af att, om prästerna

utan sina jordbruksboställen skulle på landsbygden kunna hafva sin utkomst,

ej lida förlust i ekonomiskt hänseende samt icke erfara alltför stora

obehag, ej allenast den i nådiga brefvet af den 12 februari 1904 nämnda

förmån af vedbrand, utan äfven vissa andra för uppehället och ämbetsutöfningen

erforderliga förmåner tillförsäkrades dem. Så borde det tillses,

att präst, som icke komme att hafva jordbruksboställe, kunde vara tillförsäkrad

att på den plats, där han för sin tjänsts utöfvande måste bo,

till rimligt pris erhålla vissa ladugårdsprodukter, såsom mjölk och smör.

Vid den utveckling, som mejeriväsendet toge genom de så kallade andelsmejerierna,

skulle det kunna blifva rent af omöjligt för prästerna att utan

alltför stora kostnader erhålla nämnda produkter, såvida det ej genom

uppsättande af villkor vid boställenas utarrendering eller på annat sätt

sörjdes därför. Ett liknande förhållande ägde rum med skjuts. Sådan

måste prästen för utöfvande af sin tjänst samt för anskaffande af lifsmedel

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

och läkarevård i sjukdomsfall äfvensom i andra enskilda angelägenheter

nödvändigt hafva. Men det skulle mången gång blifva för honom mycket

svårt, kanske alldeles omöjligt, att erhålla skjuts, om sådan ej vore honom

tillförsäkrad såväl i tjänsteärenden som för andra ändamål. På det att

icke brukandet af trädgård eller planteringsland skulle blifva för prästen

alltför dyrt, vore det nödvändigt, att föreskrift meddelades om sättet hvarpå

han kunde erhålla gödningsämnen, hvarförutom erfordrades, att bland de

till prästgården hörande byggnaderna också funnes bostad för ogift eller

gift dräng. Lämpligast torde vara, att bestämdt pris å varorna och skjutsarne

i förväg för en viss tidsperiod intoges bland arrendevillkoren, och

att vid bestämmandet af det penningbelopp, prästerna skulle erhålla i

lön, så noggrant som möjligt uträknades, huru mycket ämbetsskjuts för

år kunde komma att kräfva. Synnerlig vikt läge på beskaffenheten af det

som skulle tillhandahållas. En ogin och egennyttig arrendator skulle kunna

gifva mjölk af dålig beskaffenhet, dålig och sur ved samt skjuts med olämpligt

åkdon äfvensom opålitlig häst och körsven. En annan omständighet,

hvarå vid boställenas indragning ovillkorligen borde fästas vederbörligt

afseende, vore prästens trefnad och den med hans ämbetsvärdighet öfverensstämmande

ställning, han borde intaga i förhållande till grannarne och

församlingen i det hela. Hans lott skulle kunna blifva synnerligen svår,

om han skulle bo på en gård, där en arrendator, af honom fullkomligt

oberoende, vore den egentlige husbonden. Prästen skulle, såsom det sagts,

blifva likasom en torpare eller ett fördelshjon å bostället och arrendatorn

skulle helt visst känna det som en olägenhet att hafva prästbostaden samt

därtill hörande hus och jord å arrendegårdens område. Tillika skulle en

arrendator, till hvars personliga karaktär det knappast vore möjligt att

taga hänsyn vid utarrenderingen och vid hvars antagande prästen ej hade

någon rätt att yttra sig, kunna, om hans karaktär vore mindre god och

ett dåligt lefnadssätt fördes i hans hus, vålla prästen snart sagdt dagligen

stora svårigheter. Om boställena fråntoges prästerna och undandroges allt

inflytande från deras sida, blefve det därför nödvändigt, att arrendatorerna

hade sina bostäder samt de till dessa och till jordbruket hörande byggnader

på lämpliga afstånd från prästbostäderna. Många präster, som yttrat

sig i ärendet, hade påyrkat att, om boställena indroges, så mycken jord

borde undantagas, att därå kunde födas en å två hästar samt två å tre

kor, äfvensom att nödiga ekonomihus för ett sådant jordbruk tillhandahölles

prästen. Oaktadt det säkerligen vore mindre fördelaktigt att hafva

ett sådant mindre jordbruk, syntes det dock vara det säkraste sättet att

vinna visshet därom, att prästerna kunde erhålla de för sin och sina familjers

utkomst nödvändiga naturaförmånerna och skjutsarne, samt att dessa

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

blefve af tillfredsställande beskaffenhet. I de fall, då det skulle utöfva en

menlig inverkan på det hela eller i väsentlig grad minska värdet af återstoden,

för den händelse en sådan del af bostället undantoges, skulle sannolikt

icke heller kyrkofonden hafva stor förmån af prästgården.

Domkapitlet i Göteborg förklarar, att en indragning af boställena ej

syntes kunna eller böra företagas, utom i den mån tiden för nu gällande

löneregleringar utginge, samt att efter skedd indragning det borde tillkomma

vederbörande domkapitel och länsstyrelser att, såsom nu skedde

med mensal- och stomhemman, gemensamt utarrendera boställena, hvarvid

borde tillses, ej blott att bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt

trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand upplätes, utan äfven att

ämbetsskjuts tillhandahölles prästerna.

Domkapitlet i Visby finner i likhet med flertalet af stiftets prästerskap

det vara nödvändigt, att förbehåll gjordes därom, att prästerna äfven

måtte bekomma af boställets åker, äng och betesmark hvad som kunde anses

vara behöfligt för underhåll af ett par hästar och några kor, enär det

eljest skulle blifva ytterst svårt och understundom rent af omöjligt för

dem att erhålla nödiga ämbetsskjutsar och erforderlig mjölk till hushållet.

Domkapitlet hade visserligen icke kunnat undgå att hysa en viss fruktan,

att genom en dylik anordning tillräcklig sysselsättning till äfventyrs skulle

komma att saknas för en manlig tjänare, men då stiftets präster icke härutinnan

syntes haft några betänkligheter samt en ledamot af domkapitlet

förklarat, att han, som under en lång följd af år haft endast en sådan

mindre del af sitt boställe under egen skötsel, därvid gjort den erfarenheten,

att äfven vid en dylik anordning full sysselsättning funnits för en

dräng, hade domkapitlet ansett sin farhåga därutinnan böra fara. Hvad

anginge de återstående delarne af boställena, ansåge domkapitlet att med

dem borde förfaras på olika sätt. Principiellt funne domkapitlet riktigast

och tryggast, att desamma blefve utarrenderade, i hvilket fall styckevis

utarrendering borde endast undantagsvis äga rum. Domkapitlet, som från

början afstyrkt nådigt bifall till enskild boställshafvares underdåniga anhållan

om rätt till styckevis utarrendering af ecklesiastikt boställe, hade

visserligen, sedan sådant tillstånd en gång lämnats, ej ansett sig böra motsätta

sig nådigt bifall till dylika ansökningar, men måste dock bestämdt

afstyrka, att detta utarrenderingssätt finge allmänt gällande kraft genom

en lagbestämmelse. Detta skulle nämligen i de flesta fall lända till stor

skada för boställena på den grund, att dels mindre samvetsgranna arrendatorer

därvid skulle känna sig starkt frestade att utsuga boställena, dels

skogen till följd af det ökade behofvet af stängselvirke illa medfaras, dels

understundom stora svårigheter möta att vid arrendetidens utgång åter få

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

en sådan liten del af bostället utarrenderad, då de förutsättningar, som

förut gjort detta möjligt, kanske ej vidare funnes, dels det slutligen skulle

vara förenadt med stora omkostnader och besvär att åter bringa ett sålunda

sönderstyckadt boställe till ett helt och återinföra ett ordnadt cirkulationsbruk.

Skulle ett medgifvande till dylik utarrendering ske, vore

i alla händelser önskvärdt, att det lämnades åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och domkapitlet att i hvarje särskildt fall pröfva lämpligheten

däraf. Där utarrendering lämpligen kunde ske, borde således enligt

domkapitlets mening boställena i regel i sin helhet utarrenderas, och

hvad tiden för sådan utarrendering anginge, syntes denna lämpligen kunna

bestämmas till 20 år. I åtskilliga fall torde dock utarrendering icke med

någon fördel kunna ske. Särskildt inom Visby stift funnes nämligen ett

flertal prästboställen, som ej lämpade sig därför, alldenstund de vore så

små, att deras afkastning lämnade föga eller intet öfverskott utöfver de

för tjänsteinnehafvaren oundgängliga naturaförmåner, eller livilkas läge och

bostadsförhållanden väsentligen försvårade en utarrendering. I sådana fall

ansåge domkapitlet, att en försäljning borde ske, hvarvid den erhållna

köpeskillingen — likasom inflytande arrendeafgifter — reserverades såsom

en den svenska evangelisk-lutherska kyrkans oförytterliga egendom.

Länsstyrelsernas yttranden.

Ehuru det öfvervägande flertalet af de världsliga myndigheterna tillstyrkt

en anordning i det syfte, som uti nådiga brefvet den 12 februari

1904 omförmäles, hafva de flesta länsstyrelser dock icke afgifvit särskildt

förslag å de grunder, enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas

till stånd. Denna del af ämnet behandlas nämligen icke uti de yttranden,

som afgifvits utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms,

Uppsala, Kronobergs, Malmöhus, Elallands, Alfsborgs, Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län. Några af omförmälda länsstyrelser hafva emellertid utsträckt

sina principuttalanden till ett angifvande af synpunkter jämväl för den

åsyftade reformens genomförande.

Det hufvudsakliga af öfriga länsstyrelsers yttranden i nu berörda

hänseende återgifves här nedan.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anser

visserligen, att vid en eventuell indragning af prästboställena deras af kast
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

ning borde ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,

men är icke viss om att äfven boställenas inbegripande i samma tillgångar

skulle vara lika välbetänkt. Genom sistnämnda anordning ville det

nämligen förefalla, som skulle förvaltningen af dessa tillgångar blifva alltför

vidlyftig och kostsam, då därunder jämväl skulle innefattas tillsyn

öfver och utarrendering af ett betydligt antal jordbruksfastigheter. Denna

tillsyn och utarrendering syntes lämpligast kunna i fråga om de från kronan

upplåtna boställena öfverlämnas till domänstyrelsen att handhafvas i

öfverensstämmelse med hvad som funnes stadgadt för kronans öfriga jordbruksdomäner,

en anordning, som väl torde låta sig genomföra utan betydligare

ökning af vare sig arbetskrafter eller omkostnader i öfrigt. Afkastningen

af dessa nytillkomna domäner skulle då likväl icke redovisas

tillsammans med öfriga arrendemedel, utan i kronoräkenskaperna upptagas

särskildt för sig såsom »kyrkofondens medel» eller under annan sådan

benämning samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande redovisas

till samma fonds förvaltning. Af dessa medel skulle ock bestridas

de för boställena erforderliga kostnader, motsvarande dem som för de nuvarande

domänerna utginge under titel resekostnader vid domänförvaltningen,

äfvensom de tilläggsarfvoden, som kunde blifva nödvändiga på grund

af ökade göromål i domänstyrelsen, å landskontoren och för domänintendenterna.

Det syntes ej heller vara ur vägen att jämväl på de sålunda uppkommande

nya domänerna tillämpa i öfrigt gällande bestämmelser om mindre hemmans

försäljning och lägenheters upplåtande, i hvilka fall köpesskillingarne

naturligtvis skulle tillfalla den fond, som här ofvan kallats kyrkofonden. Beträffande

däremot de boställen, som af enskilda upplåtits eller af församling

eljest enskildt förvärfvats, torde icke kunna ifrågasättas, att dessa

skulle förvaltas af annan än deras ägare — församling eller särskild stiftelse

— med skyldighet att med kontant lön hålla vederbörande prästman

skadeslös för förlusten af boställets jordbruk. Till sist tilläte sig Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande fästa uppmärksamheten därå, att en indragning

af prästboställena torde böra föregås af grundlig utredning angående

kostnaderna för deras förseende med för utarrenderingen erforderliga

byggnader, hvilka kostnader under åtskilliga år skulle betydligt

reducera den afkastning, som kunde tillkomma kyrkofonden. En annan

sak, som äfven stode i närmaste sammanhang med nu förevarande fråga,

vore den om nybyggnads- och underhållsskyldigheten å de bostadsboställen,

som skulle för prästerskapet bibehållas; och syntes det Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande att, om jordbruken frånskildes boställena, denna

skyldighet med ännu mindre skäl än nu kunde bibehållas olika för kyrkoherdar

å ena sidan samt komministrar och kapellpredikanter å den an
9
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

dra. Enklast och rättvisast vore väl då, att ifrågavarande skyldighet för

alla boställena öfvertoges af församlingarna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län förmenar

det icke vara erforderligt att i detalj angifva de grunder, enligt hvilka

den nya anordningen skulle bringas till stånd, utan inskränker sig till

några uttalanden. Så borde all nybyggnads- och underhållsskyldighet

åligga pastoratet, med skyldighet dock för boställshafvare att vårda husen,

så att de ej fördärfvades eller af vårdslöshet förfölle. Anskaffandet af

ämbetsskjuts vore för prästerskapet en ganska viktig och svårlöst fråga,

som möjligen skulle kunna lösas genom åläggande för arrendatorn af det

från bostadsbostället afskilda jordbruket att, därest boställshafvaren så påfordrade,

utgöra ämbetsskjuts mot en i arrendekontraktet bestämd ersättning

per mil, så afpassad att den icke blefve för tjänsteinnehafvaren alltför

betungande. Genom en sådan anordning vore det därjämte tjänsteinnehafvaren

obetaget att åt sig anskaffa erforderlig ämbetsskjuts på annat

sätt, om han funne sådant för sig mera bekvämt eller fördelaktigt.

Sedan från de nuvarande boställena undantagits hvad som ansåges vara för

prästerskapets behof erforderligt, borde återstoden utarrenderas, därvid

hvarje arrendeperiod borde i allmänhet sättas till 20 år. Grunderna för

förvaltningen torde kunna i hufvudsak blifva desamma, som gällde för

kronans jordbruksdomäner, hvarjämte nu rådande mindre tidsenliga former

för utarrendering af ecklesiastika hemman och lägenheter komme att

upphöra. Hvad som i gällande författningar angående utarrendering af

kronans jordbruksdomäner tillhörde domänstyrelsens afgörande borde jämväl

beträffande de ecklesiastika boställena uppdragas åt nämnda myndighet,

förstärkt med erforderliga arbetskrafter. Mot det att boställena, till

den del de icke toges i anspråk för beredande af bostäder åt prästerskapet,

och den däraf härflytande afkastningen skulle ingå till svenska kyrkans

gemensamma aflöningstillgångar hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke något att erinra.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län hemställer,

att det skulle åligga vederbörande församling att för såväl kyrkoherde

som komminister nybygga och underhålla bostadshusen med tillhörande

ekonomi- och uthus, enär prästerna efter förändringens genomförande icke

längre skulle äga tillgång till eget arbetsfolk och hade en knappt tilltagen

kontant lön; att antalet och storleken af dessa hus blefve i lag bestämda;

att boställena i öfrigt — helst genom domänstyrelsens försorg —

utarrenderades på 20 år, därvid bestämdes den myckenhet ved, som arrendatorn

skulle hugga och framföra åt prästen; att därest boställets skog

ej lämnade tillfälle till vedbrand åt präst, denne skulle därför åtnjuta

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

motsvarande ersättning från den kassa, dit boställets såväl arrende som

skogsafkastning skulle ingå; samt att undantag från dessa bestämmelser

gjordes för församlingar, som själfva ägde sina prästboställen och icke

vore villiga att afstå dem till nämnda kassa, utan önskade själfva helt

och hållet aflöna sina präster.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län framhåller, att

domkapitlen torde böra hafva inseendet öfver bostadslägenheterna; att den

till prästen ej upplåtna del af bostället däremot syntes kunna ställas under

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes omedelbara vård och förvaltning,

hvilken anordning tydligtvis komme att afsevärdt öka arbetet

hos länsstyrelserna samt därför ock förde med sig ökning af länsstyrelsernas

arbetskrafter; att prästen torde böra beträffande de byggnader, som

till honom upplätes, få sig ålagd enahanda underhållsskyldighet, som nu

tillkomme kyrkoherden i fråga om församlingens hus å kyrkoherdebostället;

att församlingen borde få till skyldighet att i öfrigt underhålla och

jämväl nybygga nämnda byggnader med rätt att å boställets ägor taga

därför erforderlig skog, därest sådan funnes; att boställena borde genom

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg utarrenderas under tjuguåriga

arrendeperioder; att förslag till arrendevillkor jämte arrendevärde

torde böra före utarrenderingen uppgöras af vederbörande kronofogde

med biträde af två nämndemän; att arrendatorn torde böra tillförbindas

underhålla och nybygga alla för boställets brukande erforderliga byggnader

och således jämväl uppföra den eller de byggnader, som kunde erfordras

utöfver dem, vederbörande boställshafvare eller församling vore

skyldig lämna, då bostället afträddes; att bestyret med hållande af syner

å boställslägenheterna och de utarrenderade boställena torde böra i sammanhang

därmed öfverflyttas från häradsrätterna till kronofogdarne; att

de ekonomiska besiktningarna däremot torde kunna verkställas af vederbörande

kronolänsmän; att arrendeafgifterna syntes lämpligen debiteras af

häradsskrifvarne samt indrifvas och redovisas i sammanhang med kronouppbörden

för att af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande levereras

till kyrkans aflöningstillgångar; samt att i öfrigt de grunder, hvarpå det

af prästlöneregleringskommittén den 20 december 1899 afgifna förslag till

förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsboställen vore byggdt, torde böra tillämpas vid ifrågavarande

utarrendering.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län erinrar, att

det torde blifva nödvändigt att prästerna finge sig tillförsäkradt — förutom

de i det nådiga brefvet ifrågaställda förmåner — äfven så stort

jordområde, att därpå kunde erhållas föda för ett par kor och en eller

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

två hästar. På många ställen torde det nämligen vara svårt, för att icke

säga omöjligt, för prästen att få köpa för hans hushåll erforderlig mjölk

eller anskaffa nödiga ämbetsskjutsar, och i hvarje fall skulle sådant ställa

prästen i ett beroende af enskilda församlingsmedlemmar, som helst torde

höra undvikas. I afseende på sättet för realiserande af det här ifrågavarande

förslaget skulle man väl kunna tänka sig, att de nuvarande ecklesiastika

boställshemmanen utarrenderades eller försåldes, och åt prästerna

i stället anskaffades bostad jämte öfriga lägenheter, men detta torde, förutom

andra svårigheter, medföra en högst betydlig kostnad. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande funne det därför vara mest ändamålsenligt, om

af de nuvarande boställshemmanen bostadstomt med därå uppförda byggnader

jämte trädgård och i öfrigt så stort område, som erfordrades för

underhåll af några kor och en eller två hästar, undantoges och upplätes

åt prästerna. Att de å prästgårdarne befintliga ladugårdshusen, hvilka

vore afsedda för brukande af hemmanen i sin helhet, skulle blifva för

störa för det ringa jordbruk, som sedermera skulle af prästerna bedrifvas,

vore tydligt. Men antingen kunde af nuvarande ladugårdshus så stor del rifvas,

att återstoden blefve för det nya ändamålet tjänlig, eller också kunde

ett befintligt ladugårdshus åtfölja återstoden af egendomen och nytt sådant

för prästernas behof uppföras. Hvad beträffade den till boställena

hörande jord, som icke åtginge för ofvan angifna ändamål, kunde väl

ifrågasättas, att densamma borde utarrenderas. Men då denna jord icke

komme att vara försedd med bonings- och ekonomihus samt i regel ej

heller med något ladugårdshus, torde utarrenderingen medföra stora svårigheter

och ställa sig ekonomiskt ofördelaktig, därest ej bortförande af

fodret tillätes, hvilket åter ej vore tillrådligt. Att uppföra åbyggnader

skulle likaledes medföra stora kostnader och måhända ej lämna motsvarande

ökade inkomst. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge

därför, att de kvarvarande områdena af boställena borde försäljas och af

de för desamma inflytande köpeskillingarne bildas en gemensam fond,

som icke skulle fa användas för annat ändamål än till aflöning af svenska

kyrkans prästerskap. Om styckning i smärre parceller af dylika boställsområden

finge, där sådant läte sig göra, äga rum, skulle sannolikt

högre försäljningssumma ernås och dessutom befordras uppkomsten af

smärre jordbruk.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län betonar, att

planteringsland kunde vara af värde för tjänsteinnehafvaren icke allenast

såsom köks- och fruktträdgårdar utan måhända än mera på grund af den

möjlighet, som genom foderafkastningen därifrån bereddes honom att hålla

egen häst, I landspastorat med två eller flera gudstjänstlokaler äfvensom

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

vid sockenbud och en del andra förrättningar måste prästen ofta begagna

sig af skjuts, och utan egen sådan kunde svårighet uppstå att hos befolkningen

på orten erhålla dylik, särskildt vid de tider på året då dragarne

mer än annars vore upptagna i jordbruket. I fråga om grunderna för

åstadkommande af den föreslagna anordningen ansåge Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, att, i den mån boställshafvare afginge från tjänsten,

från bostället först borde undantagas bostaden med nödiga ekonomi- och

uthus samt erforderlig trädgård eller planteringsland till blifvande tjänsteinnehafvaren;

att återstoden af till bostället hörande jord borde antingen

utarrenderas på sätt och under villkor, som funnes stadgade för kronan

tillhöriga jordbruksdomäner, eller ock — särskildt där densamma

vore af mindre betydelse såsom jordbruksfastighet eller icke kunde anses

på grund af riklig tillgång på skog böra såsom allmän egendom bibehållas

— varda försåld; samt att blifvande köpeskilling eller arrendeinkomst

borde ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. I

stället för sålunda mistade förmåner af bostället torde tjänsteinnehafvaren

böra tilläggas ersättning i penningar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län anför, att

den ifrågasatta anordningen måste till en början medföra en utskiftning

af de hus, som skulle ställas till prästerskapets disposition, och de hus,

som skulle upplåtas åt den arrendator, till hvilken prästjorden komme att

utarrenderas. Af verkställd utredning framginge, att endast vid tio af

länets kyrkoherde- och komministersboställen funnes tillräckliga, till bostället

hörande bostäder för arrendator; vid de öfriga funnes antingen ingen

arrendatorsbostad, eller vore den enskild tillhörighet, eller ock funnes

sådan visserligen, inredd i någon af prästgårdens åbyggnader, men

vore uppenbarligen af sådan beskaffenhet, att den efter utskiftningen icke

kunde vara tillfredsställande. Därför torde få antagas, att i regel arrendatorsbostad

måste anskaffas, om prästboställena skulle indragas och afkastningen

ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

Om denna åtgärd skulle genomföras på en gång eller under en kortare

tidrymd, kunde det säkerligen icke ske utan en betydlig minskning i hvad

från boställena skulle komma dessa tillgångar till del. Den erfarenhet,

som inom länet vunnits vid militieboställenas indragning och utarrendering

för statsverkets räkning, gjorde det mer än sannolikt, att en liknande

åtgärd med prästboställena skulle medföra mycket stora kostnader,

innan hus och jord kommit i sådant skick, som en arrendator nu kräfde,

och detta desto mera i fråga om prästboställena, som dessa kräfde dubbel

uppsättning af bonings- och ekonotnihus. Då kostnaderna ytterst

måste drabba de gemensamma aflöningstillgångarne, skulle åtgärdens ge
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

nomförande otvifvelaktigt hafva till följd, att den påräknade afkastningen

under en afsevärd tidrymd blefve jämförelsevis liten eller på vissa ställen

medförde förlust. Utom denna betänklighet, som väl i större eller mindre

mån torde göra sig gällande i hela riket, mötte äfven svårigheter beroende

på särskilda förhållanden vid de skånska prästgårdarne. Skånska

prästerskapets byggnadskassa, som inlöst prästgårdsbyggnaderna efter deras

af synerätt fastställda värden, måste gifvetvis i en eller annan form

hållas skadeslös för sina fordringar i de hus, som skulle upplåtas till arrendatorn.

Redan en utskiftning af den skuld till byggnadskassan, som

borde påhvila de särskilda byggnaderna, kunde blifva svår nog. ° Vidare

skulle vid en utskiftning under den närmaste tiden icke ringa svårigheter

vållas genom det inom länet af ålder brukade sätt att bygga boningshuset

sammanhängande med eller tätt invid de inbördes sammanbyggda

uthusen, ett byggnadssätt, som visserligen försvunne, i den mån prästgårdarne

nybyggdes, men dock ännu förekomme vid ett mycket stort antal

prästgårdar. Utarrendering af sådana prästgårdar förekomme väl redan

nu, men förhållandet vore tydligtvis helt olika, då boställshafvaren själf

valde arrendator och bestämde arrendetiden, än då han blefve utan inflytande

i båda dessa afseenden. Det vore knappast tänkbart, att det skulle

aflöpa utan slitningar, om två utaf hvarandra oberoende husbönder med

familjer och tjänare skulle sammanbo i samma gård. Om emellertid den

föreslagna indragningen af prästboställena komme till stånd, torde bestyret

med boställenas utarrendering och uppsikten öfver deras skötsel icke

kunna uppdragas åt den myndighet, som komme att handhafva svenska

kyrkans gemensamma tillgångar, emedan förstnämnda förvaltning torde

kräfva andra personliga egenskaper än dem, som erfordrades för finansförvaltningen.

Det syntes därför lämpligt, att de indragna prästboställena

likställdes med kronans domäner, och att förvaltningen förlädes antingen

under domänstyrelsen eller under en för denna förvaltning nyupprättad

styrelse med likartad befogenhet. I hvarje fall komme dock en

ändrad förvaltning att medföra högst betydliga utgifter till förvaltningspersonal,

hvilka utgifter, jämte kostnader för arrendevärderingar och landtmäteriförrättningar

m. m., måste bäras af de gemensamma tillgångarne.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

anmärker, att det undantagsvis torde kunna visa sig nödigt att bibehålla

boställe vid vederbörande kyrkoherde- eller komministersbeställning, hvarför

frågan om boställenas indragning borde göras till föremål för pröfning

för hvarje boställe särskildt, i den ordning som kunde blifva fastställd.

Hvad beträffade grunderna i öfrigt för genomförandet af den ifrågasatta

anordningen, syntes boställenas indragning icke kunna äga rum förrän,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

efter det tiden för nu gällande lönereglering för prästerskapet i ett pastorat

gått till ända, boställshafvare afginge från sin beställning och, efter åtnjuten

fardagsrätt, lämnade bostället ifrån sig. Indragna boställen skulle

väl utarrenderas mot visst penningarrende samt med förbehåll om vissa

naturaförmåner åt vederbörande prästerskap och om skyldighet för arrendatorn

att ansvara för nybyggnads- och underhållsskyldighet beträffande

boställets hus, och för öfrigt i ungefärlig öfverensstämmelse med prästlöneregleringskommitténs

förslag till förordning angående utarrendering af

prästboställena, dock att arrendetiden borde bestämmas till 20 år, i stället

för den af kommittén föreslagna tid af högst 10 år; och föreställde sig

Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande, att hinder icke skulle möta för

arrendeafgifternas debitering, uppbörd och redovisning genom vederbörande

kronofogde och häradsskrifvare eller magistrat, där bostället vore beläget

inom stads område.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län påpekar, att

med anledning af de väsentligen olika förhållanden, som gjorde sig gällande

icke blott inom skilda orter utan äfven de särskilda boställena

emellan inom samma ort, det icke torde vara möjligt uppställa allmänt

giltiga regler för särskiljande af hvad som skulle upplåtas åt prästen till

bostad med hvad därtill hörde och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet.

Frågan därom måste därför i hvarje särskildt fall blifva föremål för pröfning

och afgörande i sammanhang med löneregleringen. Hvad åter anginge

bestyret med utarrenderingen och uppsikten öfver de utarrenderade

jordbruksfastigheterna, måste väl dessa göromål bestridas af någon centralmyndighet

med biträde af densamma och länsstyrelserna underordnade

tjänstemän i orterna, i öfverensstämmelse med hvad som ägde rum beträffande

statens domäner. Lämpligast vore måhända, att ifrågavarande

bestyr inordnades under domänförvaltningen, samt att för sådant ändamål

ökade arbetskrafter ställdes till domänstyrelsens förfogande och inom de

län, där göromålen icke kunde medhinnas af domänintendenten, anställdes

ytterligare en sådan tjänsteman med eget distrikt eller såsom biträde. De

genom boställenas utarrendering inflytande aflöningsmedlen torde böra förvaltas

af statskontoret utan sammanblandning med statsmedel.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län yttrar, att

de boställen, hvilka jämte afkastningen komme att ingå bland de gemensamma

aflöningstillgångarne, borde antingen utarrenderas eller möjligen,

där sådant funnes lämpligare, å auktion försäljas, allt med de undantag

till boställshafvarens förmån, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

I fråga om förfaringssättet i det ena eller andra fallet syntes hufvudsakligen

samma bestämmelser böra meddelas, som gällde angående disposi
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

tionen af kronans jordbruksdomäner. Det nya sättet för dispositionen af

prästerskapets boställen torde påfordra myndigheter med erforderliga förutsättningar

för denna domänförvaltning, hvilken med hänsyn till egendomarnes

stora antal med sina åtminstone i de norrländska länen betydande

skogstillgångar kunde befaras blifva ej oväsentligen vidlyftigare och

arbetsammare än handhafvandet af de nuvarande kronodomänerna. Vid

de under senare åren inom länet försiggångna afyttringar af mindre kronodoinäner

hade erhållits köpeskillingar, som vanligen uppgått till högst

afsevärda, taxeringsvärdena betydligt öfverskjutande, belopp, hvartill hufvudsakligen

medverkat de besparade skogstillgångarne. Det lede intet

tvifvel, att äfven en stor del prästboställen kunde lämpa sig bättre för att

afyttras än brukas af innehafvare eller upplåtas på arrende, hvarförutom

genom försäljning skulle tillföras kyrkofonden betydande tillgångar. Såvidt

för närvarande kunnat utrönas, torde emellertid lämpligare åtgärder för

förvaltningen af de indragna boställena ej kunna vinnas, än att de i likhet

med kronans domäner ställdes under domänstyrelsen samt i orterna

imder länsstyrelserna, jägeristaten och, i den mån så erfordrades, under

fögderitjänstemännen, men att denna förvaltning bekostades af kyrkofonden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län uttalar

sig för att på en del orter prästen finge, jämte bostad, jord för att förskaffa

för sitt hushåll erforderliga ladugårdsprodukter, där sådana eljest

endast med svårighet kunde erhållas, äfvensom för att kunna hålla häst

vid ämbetsresor. Då det väl icke kunde blifva fråga om prästboställenas

försäljning, torde boställsjorden böra i författningsenlig ordning utarrenderas

med rätt för boställshafvaren att erhålla större eller mindre del af

arrendesumman, hvaremot återstoden borde tillföras prästerskapets löneregleringsfond.

Någon generell bestämmelse angående storleken af boställshafvarens

andel torde icke kunna meddelas, utan borde frågan därom

göras till föremål för pröfning i hvarje särskildt fall. Skulle åter hela

arrendesumman tillföras de gemensamma afiöningstillgångarne, ville det

synas som om för hvarje löneregleringsperiod borde bestämmas, huru stort

belopp från dessa tillgångar skulle lämnas en hvar innehafvare af prästerlig

befattning.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kollegii yttrande.

Enligt § 4 i nådiga förordningen angående allmänt ordnande af

prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 skall boställe, som afses att af

löntagare bebos och brukas, till en dess verkliga värde, efter afdrag för

byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas. Vid de löneregleringar,

som på grund af samma förordning uppgjorts för prästerskapet i rikets

territoriella församlingar, har alltså afkastningen af det med en tjänst

förenade bostadsboställe upptagits såsom en förmån, hvilken tjänstens innehafvare

är berättigad tillgodonjuta, intill dess löneregleringen, efter en

femtioårig giltighetstid, upphör att vara tillämplig. Tidpunkten för bostadsboställes

indragning kan fördenskull ej sättas tidigare än till det

ecklesiastikår, som följer näst efter det, då femtioårsperioden gått till ända.

Detsamma gäller naturligtvis äfven löningsboställe, som vid löneregleringen

anslagits innehafvare af viss tjänst till förbättring i hans inkomster. I

detta sammanhang tillåter sig kollegium erinra därom, att de flesta löneregleringar

förfalla under åren 1914—20. Af 1,365 upphöra nämligen 963

då att äga gällande kraft. I hvilken mån löneregleringarna eljest utlöpa,

framgår af en å sid. 46 i prästlöneregleringskommitténs betänkande angående

reglering af prästerskapets aflöning m. m. intagen tablå.

Huru många boställen -—- under förutsättning att alla, som vid tilllämpning

af ny lönereglering blefve lediga, omedelbart afstodes — kunde

antagas komma att under de olika åren indragas, är kollegium icke i tillfälle

att uppgifva. Dock har kollegium af en i nyssnämnda kommittés

betänkande angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsboställen, sid. 18, införd tabell inhämtat, att ecklesiastikåret

1896—97 antalet dylika boställen utgjorde: de åt kyrkoherdar upplåtna

1,299 samt de åt komministrar och med dem likställda präster anslagna

771: hvartill komma vid särskilda prästerliga beställningar fastade löningsboställen.

Samtidigt uppgick — enligt bilagan till prästlöneregleringskommitténs

tabeller, serien A, tab. 4 sid. 530—33 — antalet kyrkoherdar

till 1,368 och komministrar m. fl. till 957. För öfrigt innehålla tab. 3

och 4 af nämnda serie detaljerade uppgifter angående såväl bostads- som

löningsboställen.

Emellertid synes det kollegium, som om verkställigheten af boställenas

indragning i regel borde utsättas till en ännu senare tidpunkt än den

ofvan antydda. Ett bostadsboställe lärer nämligen icke böra indragas

förr än, efter tillämpningen af ny lönereglering, ombyte af tjänsteinnehafvare

första gången äger rum samt tillika fardagsår åtnjutits af företrädarens

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

rättsägare, såvida icke den präst, som under den nuvarande löneregleringen

innehaft bostället, anmäler sig vilja dessförinnan afträda, detsamma. Ett

upphäfvande af dennes — visserligen endast på den tidigare löneregleringen

grundade -— rätt att få under sin tjänstetid fortfarande behålla

bostället skulle, enligt kollegii mening, icke tillgodose billighetens kraf.

Ty om prästen själf brukar bostället, skulle ett åläggande för honom att

med den nya löneregleringens tillämpning afstå från bostället mången gång

verka en svår rubbning i hans ekonomiska anordningar, hvilken kunde

för honom medföra afsevärda förluster. Ar åter bostället utarrenderadt

till en af prästen själf antagen arrendator, hafva ofta sådana förbehåll aftalats,

som för löntagaren innebära förmåner, hvilka han icke frivilligt

skulle frånträda. För den händelse bostället med vederbörligt tillstånd

utarrenderats på viss tid, som går utöfver tidpunkten för nyutnämnd

tjänsteinnehafvares tillträde till beställningen, kan uppenbarligen icke

någon indragning ske, innan det angående bostället afslutade arrendekontrakt

gått till ända. Sammanfaller den nya löneregleringens första

tillämpningsår med ny tjänsteinnehafvares tillträdesår, finnes naturligtvis

intet hinder för boställets omedelbara indragning, förutsatt att företrädaren

ej efterlämnat sterbhus, hvars rätt till fardag naturligtvis måste bevaras.

Betydligt enklare ställer sig frågan om tidpunkten för de icke särskildt

disponerade löning sb o ställenas indragning. Med dessa boställen taga tjänsteinnehafvarne

icke någon befattning — då ju boställena skola vara i författningsenlig

ordning utarrenderade —, och lärer således intet hinder finnas

för deras indragning, så snart vederbörande lönereglering upphört att gälla.

Med hänsyn till ofvan antydda förhållanden torde vid uppgörandet

af lönereglering för prästerskapet i ett pastorat, bland hvars aflöningstillgångar

räknas ett eller flera bostadsboställen, böra iakttagas, att alternativa

löneregleringar varda fastställda under de olika förutsättningarna,

att boställsafkastningen kommer att någon tid åtnjutas af tjänsteinnehafvaren,

eller att denna afkastning indrages till de gemensamma aflöningstillgångarne.

Förhållandena torde nämligen i allmänhet vara sådana, att

det icke gör till fyllest, om endast bestämmelse meddelas, huru stort afdrag

i den för en tjänst fastställda lön årligen skall göras under den tid

tjänstens innehafvare uppbär afkastningen af bostadsbostället i dess helhet.

Ty om, för att anföra blott ett exempel, lönen för en kyrkoherde anses

böra utgöra 5,000 kronor, så länge han med egna hästar — hvilka ju i

hufvudsak tagas i anspråk för jordbruket å bostället, då detta brukas af

honom själf — ombesörjer all erforderlig skjuts såväl i tjänsteärenden

som för enskilda angelägenheter, skall det för visso icke sällan visa sig

behöfligt, att mer eller mindre höja nämnda belopp, såvida skjutsen skall

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

mot kontant ersättning fullgöras af annan person, sedan boställshafvaren

uppkört att vara jordbrukare.

Om det än befinnes lämpligt meddela en allmän föreskrift därom, att

icke blott löningsboställen utan äfven bostadsboställen skola — när boställena

af de olika slagen ej af menighet inköpts eller af enskilda för

ändamålet donerats — indragas till en gemensam kyrklig lönefond, lärer

det dock med hänsyn till särskilda förhållanden vara nödvändigt att, hvad

bostadshoställenn angår, medgifva undantag frän regeln om dessa boställens

indragning.

Kollegium har redan här ofvan i principyttrandet anmärkt, hvilket

inflytande de lokala förhållandena kunna utöfva på prästens ställning.

Skall nämligen en präst — såsom ju af största vikt är —- kunna undvika

intrång i sin sjanständighet från försainlingsbornas sida och ställas utom

beroende af andra personer vid fullgörande af sin ämbetsplikt, måste det

tillses, att han på orter med ringa odling och med en gles befolkning

kan med stöd af eget jordbruk förskaffa sig de oundgängligaste lifsförnödenheterna

och bereda sig tillgång till nödig skjuts.

Äfven kan det till följd af ett boställes beskaffenhet vara lämpligt, att

detsamma i sin helhet bibehålies för tjänsteinnehafvarens räkning. Många

bostadsboställen — särskildt de som anslagits åt komministrar och med

dem likställda präster — hafva nämligen så ringa areal eller erbjuda på

grund af andra omständigheter så obetydliga fördelar för en arrendator,

att det tvifvelsutan skulle för kyrkan i dess helhet medföra en ekonomisk

förlust, om hvad af dessa boställen, efter behörigt undantagande af jord

för tjänsteinnehafvarens räkning, kunde återstå blefve upplåtet på arrende,

i stället för att af tjänsteinnehafvaren brukas tillsammans med den del af

bostället, som i allt fall skulle förbehållas honom, och således fortfarande

räknas såsom en uteslutande för pastoratets prästerskap afsedd lönetillgång.

Frågan om bostadsboställes undantagande från indragning bör naturligtvis

läggas under Kungl. Maj:ts afgörande. Helt visst kan denna fråga

ensamt för sig pröfvas, men lämpligast torde väl vara, att den förbindes

med frågan om lönernas reglerande för prästerskapet i de särskilda pastoraten.

I sådan händelse lärer i sinom tid vederbörande löneregleringsnämnd

böra efter en allsidig utredning af samtliga på frågan inverkande

omständigheter hos Kungl. Maj:t göra framställning i ämnet.

De ecklesiastika boställenas indragning till svenska kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar bör, enligt kollegii mening, försiggå utan någon

minskning i kyrkans rättigheter i de olika afseenden, som kunna af en

sådan åtgärd beröras, men också utan någon ökning af de skattskyldigas

förpliktelser.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

I förstnämnda hänseende tillåter sig kollegium framhålla, hurusom

några myndigheter — nämligen domkapitlet i Visby samt Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Västmanlands

och Gäfleborgs län — framkastat den tanken eller rent af föreslagit,

att de indragna boställena eller åtminstone vissa af dem skulle för kyrkans

räkning försäljas. Ehuru icke i nådiga brefvet af den 12 februari

1904 ens antydes, att ett afhändande från kyrkan af densamma tillhörig

jord skulle med den i omförmälda bref ifrågasatta anordning åsyftas, anser

sig dock kollegium böra på det bestämdaste afstyrka hvarje försäljning af

dylik jord, alldenstund enligt århundradens erfarenhet jordvärdet, om oek

med vissa afbrott, likväl i det stora hela alltjämt stiger. Vinsten af denna

stegring bör icke komma andra till godo och gå förlorad för kyrkan, som

ju måste vara beredd att med växande tillgångar möta stegrade anspråk

på utvecklingen af dess verksamhet.

Såsom kollegium vid afhandlandet af frågan om lämpligheten af de

ecklesiastika boställenas bibehållande eller af deras indragning erinrat, kan

af det sätt, hvarpå vid kyrkoherdeboställena nybyggnads- och underhållsskyldigheten

i allmänhet är fördelad mellan boställshafvaren och församlingen,

följa, att vid indragningen till de gemensamma aflöningstillgångarne

af ett bostadsboställe eller, måhända mera egentligt taladt, af boställets jord

ett eller annat hus, beträffande hvilket byggnadsskyldigheten åligger församlingen

-— och hvilket, då indelningshafvaren upphör att vara jordbrukare,

kan utan olägenhet undandragas dennes disposition —, varder ställdt till

förfogande af boställsjordens blifvande brukare. Det kan i angifna fall

icke anses vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att församlingen

skulle fortfarande vidkännas kostnad för fullgörande af en byggnadsskyldighet,

däraf åtminstone ingen direkt fördel kunde tillskyndas

dess egen präst. Men det kan icke heller rimligtvis begäras, att kyrkan

skulle afstå från det värde, samma byggnadsskyldighet representerar. Denna

konflikt mellan de skattskyldiga och kyrkan torde ej lätt finna sin lösning.

I det fall att kyrkoherden har någon byggnadsskyldighet beti’äff’ande

de hus, som skulle förblifva i hans besittning, kunde tilläfventyrs den

utväg anlitas, att församlingen, med befrielse från byggnadsskyldigheten

vid de hus, som medfölja den indragna jorden, finge sig ålagdt att å de

hus, som äfven hädanefter skulle nybyggas och underhållas af kyrkoherden,

fullgöra nybyggnads- och reparationsarbeten i ett omfång, som enligt

uppskattning vid syn ansåges motsvara den byggnadsskyldighet, hvarifrån

församlingen skulle genom indragningen vinna befrielse — en anordning,

hvilken synes desto lämpligare, som berörda arbeten torde, utan sammanhang

med jordbruk, blifva för tjänsteinnehafvaren ganska betungande.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Men i de ingalunda sällsynta fall, då till följd af särskilda stadganden

eller ingångna överenskommelser för hela landsorter eller vissa pastorat

eller på grund af gammal häfd all byggnadsskyldighet å kyrkoherdeboställena

åligger församlingarna, måste jämvikten på annat sätt återställas.

Kollegium föreställer sig, att detta skulle kunna ske medelst förhöjning

af vederbörande församlings bidrag till det egna prästerskapets aflöning,

hvarigenom i många fall vunnes besparing för lönefonden.

Hvad härefter beträffar de skattskyldigas ställning till boställsindragningen,

hafva åtskilliga länsstyrelser velat förknippa denna åtgärd med en

ökad byggnadsskyldighet för församlingarna i syfte att dymedelst underlätta

indragningen. Helt visst skulle ock det uppställda problemet icke oväsentligen

förenklas, om prästerskapet alldeles befriades från nu ifrågavarande

onus, eller om blott en rationellare fördelning mellan församlingarna och

prästerskapet af byggnadsskyldigheten blefve genomförd. Kollegium förmenar

emellertid, att frågan om de ecklesiastika bostadsboställenas indragning

ingalunda skulle vinna på en sammankoppling med den, trots upprepade

utredningar och förslag, ännu olösta frågan om ordnandet af byggnadsskyldigheten

å samma boställen. Den förra frågan lärer därför böra

behandlas fristående, utan att hoplänkas med den senare, helst lösningen

af byggnadsfrågan icke torde kunna anses såsom en nödvändig förutsättning

för lösningen af frågan om boställenas indragning.

Värdet af de ecklesiastika fastigheter, hvilkas indragning ifrågasatts,

är högst betydande. Enligt en å sid. CXLIX af prästlöneregleringskommitténs

betänkande angående reglering af prästerskapets aflöning m. m. införd

öfversiktstabell utgjorde ecklesiastikåret 1896—97 taxeringsvärdet för hela

riket å bostadsboställen med jordbruk 45,514,800 kronor och å de med

vissa prästerliga beställningar förenade löningsboställen 10,731,600 kronor

eller således tillhopa 56,246,400 kronor.

Af största vikt är naturligtvis, att hvad af dessa fastigheter afskiljes

från prästernas eget innehaf på lämpligaste sätt göres för hela kyrkan fruktbärande.

Enligt kollegii nyss här ofvan uttalade mening böra de indragna

boställena icke försäljas. Vid sådant förhållande finner sig kollegium ej

kunna förorda annan åtgärd, än att boställena varda upplåtna på arrende.

Härvid uppställer sig då till en början den frågan, hvilka förbehåll och

undantag må vid utarrenderingen af bostadsboställena göras till förmån

för olika intressenter, särskildt indelningshafvarne.

I anslutning till hvad kollegium i detta ämne förut anfört och under

instämmande i denna del uti det yttrande, Eders Kungl. Maj:ts befallnings
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

hafvande i Skaraborgs län afgifvit, anser kollegium, att med anledning af

de väsentligen olika förhållanden, som göra sig gällande icke blott inom

skilda orter utan äfven de särskilda boställena emellan inom samma ort,

det icke torde vara möjligt uppställa allmänt giltiga regler för särskiljande

af hvad som skall upplåtas åt prästen till bostad med hvad därtill hörer

och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet. Frågan härom måste därför

i hvarje särskildt fall blifva föremål för pröfning och afgörande, likasom

huruvida bestämmelser böra meddelas eller andra åtgärder vidtagas i syfte

att för indelningshafvaren trygga tillgång till skjuts och andra viktigare

prestationer äfvensom ladugård sprodukter m. m. Där å fastigheten finnes

skog, bör naturligtvis tillses, att genom utarrenderingen boställshafvarens

rätt till liusbehofsvirke från skogen ej minskas, och att icke heller församlingens

rätt till utsyning därifrån för fullgörande af byggnadsskyldighet

vid kyrka och prästgård varder för nära trädd. Största svårigheten vid

utarrenderingen torde föranledas af behofvet att söka förhindra intrång

från arrendatorns sida i boställshafvarens enskilda lif. För detta ändamål

kunna måhända å vissa platser mer än å andra verksamma medel erbjuda

sig. Under alla förhållanden synes det dock vara oundgängligen nödvändigt,

att prästen och arrendatorn erhålla åtminstone särskilda bostäder,

belägna på behörigt afstånd från hvarandra. Det torde nämligen — såsom

åtskilliga myndigheter i sina yttranden äfven framhållit — lätt kunna förutses,

att eljest i vanliga fall prästens trefnad skulle blifva helt och hållet

sköflad samt hans ställning öfverhufvud olidlig.

Då således fordran på särskilda bostäder för prästen och arrendatorn

icke lärer kunna eftergifvas, men åtskilliga boställen ej äro så bebyggda,

att en arrendator med familj kan inrymmas i något där redan befintligt

hus, torde kostnaden för ny arrendator sb o stad och andra till äfventyrs

behöfliga åbyggnader eller för omflyttningar och förändringar af äldre hus

mången gång komma att utgöra ett oöfverstigligt hinder för en omedelbart

skeende indragning särskildt af en del mindre boställen, såvida nämligen

denna åtgärd icke skall ställa sig i ekonomiskt hänseende alltför

ofördelaktig för kyrkan.

För öfrigt skall det nog äfven visa sig förenadt med svårighet att

tillvägabringa erforderliga medel för bestridande af kostnaderna till och

med för sådana nybyggnadsföretag, om hvilkas ekonomiska bärighet —

synnerligast hvad de större boställena beträffar — någon tvekan icke råder.

Gäller det ett mindre hus, skulle väl arrendatorn kunna åtaga sig att mot

afdrag å arrendet uppföra detsamma. Men då fråga är om en mera omfattande

nybyggnad, som ovillkorligen måste vara fullgjord, innan arren
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

datorn tillträder bostället, måste uppenbarligen någon annan utväg beredas.

Fu befintliga ecklesiastika fonder, hvilka tillkommit i helt annat syfte,

lära emellertid icke kunna för ändamålet anlitas.

På de flesta kyrkoherdeboställen torde finnas så kallade öfoerloppshus,

hvarmed förstås alla, utöfver de laga husen, å en prästgård befintliga hus.

Om dem heter det i 2 § af 26 kap. byggningabalken, att »bygger präst

flera hus, än prästgård tarfvar, till sin bekvämlighet, och vill ej den, som

sedan i hans ställe kommer, dem behålla efter laga mätning, då må han,

som byggt häfver, dem bortföra», dock med skyldighet att utgifva ersättning

för timmer, som till dylikt hus är härntadt från boställets skog.

Ehuru tillträdaren alltså icke kan förpliktas att lösa ett öfverlopp sims,

utan afträdaren måste finna sig i att utan ersättning kvarlämna huset, för

den händelse han, vid tillträdarens vägran att lösa, ej vill bortföra detsamma,

torde likväl billigheten fordra, att indragningen genomföres utan

någon eller i allt fall med minsta möjliga förlust för tjänsteinnehafvaren.

Kollegium är därför af den åsikt, att, så snart ett öfverloppshus befinnes

för bostället nyttigt, utan att dock kunna anses vara nödvändigt, det vid

boställets indragning bör bibehållas mot den ersättning till afträdaren, som

varder genom laga värdering bestämd. För öfrigt torde en dylik efter-''

gifvenhet icke komma att medföra någon synnerligen stor uppoffring, då

väl antagligt är, att ett högre arrendebelopp skall kunna betingas, om

nyttiga öfverloppshus få kvarstå å egendomen. Utan någon egentlig olägenhet

torde det kunna åläggas arrendatorn att utgifva ifrågavarande, i vanliga

fall säkerligen icke betydande, ersättning.

Rörande byggnadsskyldigheten vid kyrkoherdeboställena i Skåne gäller

såsom bekant en särskild lagstiftning. Inom denna provins åligger det

kyrkoherdarne att utan församlingarnas deltagande nybygga och underhålla

prästgårdarnes alla laga hus. För att bereda boställshafvare utväg att

erhålla medel till de utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid

måste vidkännas för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader,

har inrättats en särskild kassa, den så kallade skånska prästerskapets

byggnadskassa, hvilken för de lämnade försträckningarna skulle blifva ägare

af de byggnader, som med dem blifvit inlösta. Boställshafvaren däremot

borde för nyttjandet af byggnaderna årligen till kassan erlägga vissa afgifter.

Dessa afgifter måste naturligtvis, vid indragningen af en prästgårdsjord

jämte några af åbyggnaderna, i vanlig ordning till kassan inbetalas,

på det att hon må kunna fullgöra sina egna förbindelser. En utskiftning

af den skuld till kassan, som bör påhvila de hus, hvilka skola upplåtas

till arrendatorn, måste därför, såsom Eders Ivungl. Majrts befallningshaf
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

vande i Kristianstads län jämväl påpekat, föregå indragningen. Härefter

torde arrendatorn kunna förpliktas att direkt till boställshafvaren årligen

utgifva det på arrendatorns hus belöpande belopp, så att boställshafvaren

må kunna till kassan inleverera hela den afgiftssumma, som han författningsenligt

har att erlägga.

Enligt § 21 i nådiga förordningen angående hushållningen med de

allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894 skall hvad af den ordinarie

virkesafkastningen å ecklesiastikt boställe, hvilket på grund af gällande

författningar bör utarrenderas, öfverstiger gårdens behof mot årligt skogsarrende

upplåtas till arrendator, för den händelse skogen icke ställes under

skogsstatens omedelbara förvaltning. Dylika arrendeupplåtelser måste emellertid

anses mindre fördelaktiga, betraktade från synpunkten af kyrkans

ekonomiska intressen. I allmänhet torde nämligen arrendeafgiften sättas

lägre än skäligt är, dels till följd däraf att arrendatorns husbehof beräknas

för högt, dels ock emedan socknemännens författningsenliga rätt till utsyning

å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven vid skogens

utarrendering, varda dem förbehållen. Härtill kommer att arrendatorn

ofta försummar de till honom öfverlämnade byggnaders underhåll för att

bereda sig desto större inkomst af skogen, äfvensom att den särskilda undersökning

å skogen, som med hänsyn till blifvande utarrendering understundom

finnes erforderlig, är förbunden med en viss kostnad. Lämpligast

synes därför vara, att arrendatorn tillerkännes endast rätt att efter utsyning

erhålla den kvantitet virke, som vid arrendeuppskattningen befinnes motsvara

husbehofvet, samt att uppstående virkesöfver skott försäljes och behållningen

af försäljningsmedlen direkt tillföres de gemensamma aflöningstillgångarne.

Samtliga undantag och förbehåll vid utarrenderingen böra naturligtvis

noggrant bestämmas till förekommande af tvister och slitningar mellan

boställshafvaren och arrendatorn, men jämväl af den anledning att denne

senare, om han icke äger fullständig kännedom om de förpliktelser, han

i och med arrendet åtager sig, uppenbarligen icke kan bjuda så stor arrendeafgift,

som när ingen tvekan råder beträffande arten och omfattningen

af hans skyldigheter. Af vikt är således, att de hus, som skola förbehållas

boställshafvaren, särskildt uppgifvas, samt att den mark, som skall åt

honom afskiljas, varder å karta affattad och beskrifven. Beskaffenheten

af de naturaprestationer — skjuts, mjölk- och smörleveranser m. m. —

hvilka kunna påkallas, måste jämte grunden för ersättningens utgörande

äfven så tydligt som möjligt angifvas. Likaledes bör detaljeradt bestämmas

den särskilda nybyggnad, som kan af arrendatorn fordras utöfver fullgö
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

randet af nybyggnadsskyldigheten beträffande de af honom vid tillträdet

mottagna hus.

Med afseende å utarrendering af ecklesiastik egendom, som är underkastad

dylikt förfarande, gälla för närvarande förut åberopade nådiga skrifvelserna

till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets

annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november

1858 samt angående utarrendering af prästerskapet anslagen jord, som

icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas, den 11

juli 1862. De stadganden, som i dessa skrifvelser meddelas, äro hufvudsakligen

följande.

Egendomen skall upplåtas på arrende hvarje gång för så lång tid,

som för utarrendering af kronans egendomar i allmänhet är eller varder

bestämd. Det åligger kontraktsprosten att i samråd med den kyrkoherde,

till hvars aflöning egendomen är anslagen — såvida den icke skiljes från

den beställning, till hvilken den för närvarande hör, då nämnde kyrkoherdes

befattning med utarrenderingen upphör — samt en af häradets

präster att uppgöra förslag till arrendeafgift äfvensom till minimibeloppet

af den årliga penningafgift, hvilken såsom städja skall utöfver naturaarrendet

erläggas. Detta förslag pröfvas och fastställes af Kungi. Maj:ts

befallningshafvande i länet och vederbörande domkapitel. Därefter utbjudes

arrendet på auktion, hvilken hålles på en och samma dag såväi å

landskontoret som vid hemmanet eller annat lämpligt ställe i orten. Göres

icke vid auktionen antagligt anbud, utsättes ny auktion, och om ej heller

då antagligt anbud göres, blifver egendomen utarrenderad genom enskild

öfverenskommelse, på längre eller kortare tid, på de mest förmånliga villkor

som möjligen kunna betingas. Arrendatorn bör vid auktionen aflämna till

vederhäftigheten styrkt borgen för erläggande af arrendeafgifterna och för

uppfyllande af öfriga arrendeskyldigheter under de fem första arrendeåren;

och skall borgen för fem år i sänder intill arrendetidens slut förnyas.

Utan auktion kan arrenderätten öfverlåtas på den förra arrendatorn, dock

att arrendeafgift en icke må understiga hvad under nästföregående arrendetid

blifvit erlagdt. Tillsynen öfver den utarrenderade egendomen utöfvas

på vanligt sätt genom ekonomiska besiktningar, i den ordning som för

ecklesiastika boställen är stadgadt, äfvensom genom laga af- och tillträdessyner.

Såvidt fråga är om utarrendering af indragna löningsboställen, synas

nu omförmälda stadganden fortfarande böra i hufvudsak vinna tillämpning.

I talx-ika fall, då Eders Kung!. Maj:t gifvit tillstånd till utarrendering

n

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

på viss tid af bostadsboställen, hafva grunderna i 1858 och 1862 årens

nådiga, skrifvelser jämväl skolat tillämpas. Det kan likväl ifragasättas,

om icke med afseende å den utarrendering af indragna bostadsboställen,

som i en framtid må komma till stånd, ett i viss mån annat förfarande

borde stadgas.

Kollegium tillåter sig i sådant hänseende erinra därom, huruledes

kollegium i det föregående uttalat den mening, att åt vederbörande lönereqleringsnämnd

borde uppdragas att i samband med afgifvande af förslag

till lönereglering för prästerskapet i ett pastorat tillika yttra sig angående

frågan om undantagande från utarrendering, där omständigheterna så påkalla,

af pastoratets bostadsboställen. Lämpligast vore väl äfven, att nämnden —

som, för att kunna framlägga ett tillfredsställande löneförslag, ju måste

förskaffa sig en ingående kännedom om åtskilliga på prästens ställning och

hans ekonomi inverkande förhållanden inom pastoratet — gjorde ett uttalande

jämväl i fråga om den mark och de hus, som böra vid indragningen

afskiljas för ijänsteinnehafvarens räkning, likasom beträffande de

förbehåll, hvilka eljest kunna vara att uppställa.

Om löneregleringsnämndens egentliga uppdrag utvidgades på nu angifvet

sätt, torde därunder kunna inbegripas framläggande af förslag till

arrendekontrakt äfven i öfriga^ delar, enär dessa kräfva blott en hufvudsakligen

formell behandling. Åtminstone bör, enligt kollegii åsikt, så förfaras,

när frågan om ett bostadsboställes indragning eller bibehållande

skall företagas till afgörande. Varder löneregleringsperioden förkortad till

tjugu år, på sätt prästlöneregleringskommittén i § 12 af sitt förslag till

lag angående reglering af prästerskapets aflöning hemställt, synes det vara

lämpligt, att arrendeperioden vid utarrendering af indragna bostadsboställen

bestämmes till samma antal år, i hvilken händelse vederbörande löneregleringsnämnd

kunde äfven i framtiden fungera såsom kommission för uppgörande

af förslag till kontrakt angående utarrendering af nämnda boställen.

En dylik anordning synes desto lämpligare, som före hvarje utarrendering

helt visst skola framställa sig nya önskemål angående hvad

som för tjänsteinnehafvarens räkning bör undantagas eller honom förbehållas

eller med bostället — särskildt dess åbyggnader — åtgöras.

Sedan Kungl. Maj:t meddelat föreskrift om indragning af bostadsboställe,

torde det af löneregleringsnämnden uppgjorda förslag till arrendekontrakt

böra af kontraktsprosten för pröfning och fastställelse öfverlämnas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet.

I fråga om uppbörd och förvaltning af inflytande arrendemedel synes

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

det i kammarkollegii och statskontorets cirkulär den 10 mars 1868 föreskrifna

förfarandet kunna tillämpas.

De till ärendet hörande handlingar varda härmed öfverlämnade.

Stockholm den 20 januari 1905.

Underdånigst

GUSTAF MUNTHE.

Karl Rydin, Edv. Åbergh. Hj. Nehrman.

föredragande.

A. Björkman.

.Wilhelm Dyberg.

A. W. Dufwa.

Albert Högström.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

innehållsförteckning.

Inledning ................ sid, 1

Tidigare förslag till reformering af det ecklesiastika boställsväsendet .................. » 3

Lämpligheten af de ecklesiastika boställenas bibehållande eller deras indragning

med vissa undantag.......................................................................................... » 11

Domkapitlens yttranden ........................................................................ » 11

Länsstyrelsernas yttranden..................................................................... » 26

Kollegii yttrande.................................................................................... » 51

Förslag till grunder för de ecklesiastika boställenas indragning till svenska kyrkans

gemensamma aflöningstillgångar ..................................................................... » 61

Domkapitlens yttranden ........................................................................ » 61

Länsstyrelsernas yttranden .................................................................. * 64

Kollegii yttrande ................................................................................. » 73

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.