Sök i Ratio Lex

KUNGL. MAJ:TS OCH BIKETS KAMMABKOLLEGII

56 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 47 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1908:7, band 3, KUNGL. MAJ:TS OCH BIKETS KAMMABKOLLEGII

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

KUNGL. MAJ:TS OCH BIKETS KAMMABKOLLEGII

SAMT

KUNGL. STATSKONTOBETS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER ETT I

PRÄST LÖNEREGLERINGS KOMMITTÉNS

DEN 19 JUNI 1903

AFGIFNA UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE FRAMSTÄLLDT

FÖRSLAG TILL LAG OM KYRKOFOND.

STOCKHOLM

IVAR HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1905.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Konungen.

(jenom nådig remiss den 12 februari 1904 anbefallde Eders Kungl.

Maj:t kammarkollegium och statskontoret att öfver ett i prästlöneregleringskommitténs

den 19 juni 1903 afgifna betänkande och förslag angående

opaginerad Kontrollera mot PDF

reglering af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor

framlagdt förslag till lag om kyrkofond infordra underdåniga yttranden

från samtliga domkapitlen i riket och Stockholms stads konsistorium.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län och öfverståthållareämbetet

äfvensom domänstyrelsen samt med dessa yttranden och gemensamt

underdånigt utlåtande till Eders Kungl. Maj:t inkomma före utgången

af år 1905.

Förenämnde den 12 februari 1904 erhöll dessutom kammarkollegium

nådig befallning att afgifva särskildt underdånigt utlåtande öfver följande

i omförmälda betänkande afgifna förslag, nämligen förslaget till lag om

indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför, förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning, förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets

aflöning, förslaget till lag om emeritilöner för präster och förslaget till

grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

Sådant utlåtande har ock den 10 sistlidne november blifvit af kollegium

afgifvet.

Ämbetsverken gå nu att i underdånighet gemensamt yttra sig öfver

kommitténs förslag till lag om kyrkofond. När ämbetsverken därvid hafva

behof af att åberopa kammarkollegii nyssnämnda utlåtande, tillåta sig

ämbetsverken att för korthetens skull angifva detsamma under benämningen:

kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag till lag om kyrkofond.

Den tanke att en utjämnande faktor måste vid löneregleringarna vara

verksam har, på sätt kommittén (sid. 203) framhåller, ingalunda varit

främmande för dem, som i midten af förra århundradet deltogo i arbetet

på lagstiftningen angående ordnandet af prästerskapets löneförhållanden.

En del yrkanden af mycket vidsträckt syftning framställdes nämligen vid

riksdagarne om en jämnare fördelning mellan olika pastorat af prästerskapets

inkomster eller — ännu längre gående — om tiondens indragning

till statsverket, hvilket i stället borde öfvertaga prästerskapets aflöning. I

Kungi. Maj:ts proposition till 1859—60 årens riksdag betonades emellertid

den grundsats, att hvarken tionde eller andra afgifter af församlingsmedlemmar

kunde disponeras såsom kyrkans gemensamma tillgång, utan fortfarande

skulle betraktas såsom aflöningsmedel för hvarje församlings eget

prästerskap. Ehuru fördelningen af prästerskapets inkomster då blef väsentligen

begränsad, var dock en för hela kyrkan gemensam aflöningstillgång

tillskapad genom den i § 9 mom. 2 af nådiga förordningen angående allmänt

ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 införda bestämmelse,

att inkomster, som grundade sig på statsanslag eller på arrenden

för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman finge »från

en till annan församling öfverflyttas».

Förmedelst dessa lönetillgångar, säger kommittén (sid. ccxxxm), äfvensom

andra, hvilka sedermera tillkommit, nämligen skogsmedlen, hade väl

det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning blifvit upphjälpt,

ehuru mycket ännu återstode att därutinnan uträtta. Men de jämväl mycket

öfverklagade ojämnheterna i aflöningsförhållandena för tjänster, som i det

hela vore med hvarandra likställda, hade däremot endast i ringa mån

blifvit afhulpna. Detta kunde heller icke gärna hafva skett, då ju några

allmänna grunder med afseende å lönernas beräkning ej blifvit uppställda

för att tillämpas vid de löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med

nyssnämnda förordning, och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo

till förfogande för att till erforderlig höjd uppbringa lönerna för präster
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

skåpet i församlingar, hvilka ej mäktade att med egna tillgångar bereda

den lön som skäligen kunde fordras. Lönebeloppen kommo nästan helt

och hållet att bero af de inom hvarje pastorat befintliga afiöningstillgångar

— tionden och andra församlingsafgifter äfvensom boställsafkastning —

samt utföllo fördenskull olika, alltefter jordbrukets och öfriga näringars

större eller mindre utveckling, men afpassades ingalunda efter tjänstgöringens

större eller mindre besvärlighet eller eljest efter omständigheter, som

plägade öfva inflytande på bestämmandet af lönebelopp.

Om, yttrar kommittén vidare (sid. ccxxxv), å ena sidan skulle uppehållas

den gamla kyrkliga grundsatsen, att hvarje församling borde — när

icke obilliga anspråk därigenom ställdes på densamma — aflöna sitt prästerskap,

samt å andra sidan af hjälpas det nu rådande missförhållandet med

otillräcklig aflöning för ett flertal präster och med ojämn aflöning för

prästerskapet i dess helhet, torde det böra så ordnas, att kyrkan till sitt

förfogande erhölle medel, som möjliggjorde reglering efter rationella grunder

af prästerskapets löner. Dylika medel erbjöde sig också i den tiondeersättning,

som enligt kommitténs förslag till lag om indragning till statsverket

och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför

skulle af statsverket utgöras. Hade man såsom en förutsättning redan

för den påyrkade skattejämkningens genomförande ansett sig böra uppställa

den fordran, att tionden skulle indragas och afskrifvas, mot det att

kyrkan undfinge ersättning af statsmedel, framträdde med ännu större

styrka krafvet på en dylik uppgörelse, när det visade sig, att därigenom

öppnades utsikt till lösning såväl af frågan om förbättrande och utjämnande

af prästerskapets löner som af andra för kyrkan viktiga spörsmål af

ekonomisk innebörd.

Utom tiondeersättningen skulle emellertid, såsom af kommittébetänkandet

framgår, kunna påräknas äfven andra ecklesiastika tillgångar, hvilka

borde få användas såsom kyrkans gemensamma aflöningsmedel. Huru

samtliga dessa medel skola tillvägabringas, förvaltas och fördelas, därom

meddelas nu bestämmelser i förevarande förslag till lag om kyrkofond.

Af de hörda myndigheterna hafva endast domkapitlet i Skara och

öfvertståhållareämbetet afstyrkt förevarande lagförslag. Domkapitlet i Skara,

som i ett gemensamt utlåtande behandlat förslaget till lag om indragning

till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning

därför äfvensom förslaget till lag om kyrkofond, framhåller, hurusom nämnda

båda förslag vore alltför radikala och gjorde ett starkt afbrott i den historiska

utvecklingen. I likhet med hvad kommittéledamoten Ekström i

inledningen till sin reservation (sid. 298) anfört, funne domkapitlet en ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

redning önskvärd, huruvida icke, utan afbrytande af den historiska utvecklingen,

en utjämning i afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning,

som utginge från olika skatteobjekt, kunde äga ruin med bibehållande i

modifierad form af jordbrukets tiondeplikt; detta så mycket mer som domkapitlet

ansåge sig kunna stödja sig på riksdagens yttrande i dess skrifvelse

den 5 maj 1897. Genom föreliggande förslags åsyftade starka centralisationsåtgärd

skedde enligt domkapitlets mening intrång i mer än ett hänseende

uti de rättigheter, som enligt svensk kyrkoförfattnings principer tillkomme

de lokala församlingarna. Domkapitlet, som i ett föregående utlåtande

den 12 september 1904 uttalat sig för att prästerskapets boställen borde

bibehållas, måste beträffande nu föreliggande förslag, gentemot den föreslagna

centralisationsåtgärden, fasthålla de kyrkliga kommunernas historiskt

häfdvunna bestämmanderätt i fråga om prästerskapets aflöning. Minimilön

borde vara bestämd, men eljest kunde olika löner förekomma med afseende

på olika förhållanden inom de särskilda församlingarna. Of ver ståtliållareämbetet

anför, att öfverståthållareämbetet, som i afgifvet utlåtande funnit

sig icke kunna förorda kommitterades förslag om tiondens indragning till

statsverket mot ersättning till kyrkofonden, således icke heller kunde förorda

nu ifrågavarande förslag, men att öfverståthållareämbetet i afseende

å förslagets olika lagrum endast hade att framställa en anmärkning.

Några länsstyrelser skilja sig från kommittén i vissa hufvudfrågor,

hvilka af kommittén behandlats i andra delar af betänkandet. I följd

häraf skulle, om dessa länsstyrelsers anvisningar följdes, kyrkofondens inkomster

komma att bestämmas på väsentligen annat sätt, än stadgandena

i här omhandlade lagförslag gifva vid handen. Så föreslår Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Hallands län — under hänvisning till sitt

underdåniga yttrande öfver kommitterades förslag till lag om indragning

till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning

därför* — att i stället för tiondeersättning skulle till kyrkofonden ingå

hvad i vederbörlig ordning kunde varda å ordinarie stat uppfördt såsom

lönebidrag åt prästerskapet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Skaraborgs län åberopar sitt utlåtande rörande åtskilliga andra af kommittén

framställda förslag, däri Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hemställt, att kommitténs nyssnämnda förslag om prästerskapets tionde

icke måtte godkännas**. På grund däraf hemställde Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande nu ock, att allt hvad förevarande lagförslag innehölle

om beräkning och inbetalande till kyrkofonden af ersättning för tionde

* Jfr kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, sid. 82.

** Ib., sid. 33 och följ.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

måtte uteslutas. Däremot borde i lagen bland de för fonden påräkneliga

tillgångar upptagas det bidrag af statsmedel, som torde blifva erforderligt

för bestridande af de fastställda aflöningårna och pensioneringen. I öfrigt

hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet väsentligt att erinra

mot förevarande lagförslag. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Kopparbergs län åberopar likaledes hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i särskildt utlåtande anfört beträffande förslaget om indragning

mot ersättning af prästerskapets tionde, enligt hvilket utlåtande Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkt en sådan anordning. I anslutning

därtill ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att i stället

för tiondeersättning skulle till kyrkofonden ingå hvad af statsmedel anvisades

till prästerskapets aflöning.* Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Jämtlands län anför, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ett

särskildt utlåtande öfver kommitténs ö fri ga förslag uttalat sig för att den

enligt äldre författningar jorden åliggande tiondeskyldighet måtte bibehållas,

sedan tiondebeloppen blifvit efter nutida förhållanden utjämnade, så att

de för hela riket komme att utgå efter likartade grunder; att likaledes

de afgifter till prästerskapets aflöning, som kunde utkräfvas af andra beskattningsföremål,

måtte bestämmas att utgå efter likartade och tydligt

bestämda grunder; samt att såväl tiondeafgifter som öfriga här afsedda

afgifter måtte från församlingarna ingå till kyrkofonden för att därifrån

utbetalas till vederbörande präster med det belopp, som blifvit för en hvar

af dem fastställdt **. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade därvid

afstyrkt förslaget om tiondens indragning till statsverket, men föreslagit,

att kyrkofonden skulle erhålla anslag af statsmedel till det belopp, som

efter beräkning för hvarje år kunde erfordras för att täcka kyrkofondens

utgifter, såvidt och i den mån fondens inkomster visade sig vara därtill

otillräckliga. Vid bifall till berörda förslag tarfvade kommitténs förslag

till lag om kyrkofond vissa ändringar, som betingades af de föreslagna

bestämmelserna.

Öfriga myndigheter ansluta sig mer eller mindre obetingadt till grundtankarne

uti förevarande förslag. Det torde vara lämpligt att här återgifva

hvad några af dessa myndigheter yttrat.

Domkapitlet i Uppsala förmäler, att ehuru domkapitlet i fråga om

utsikterna till prästerskapets underhållande på ett mot krafvet i särskilda

tider och å särskilda orter svarande sätt skulle finna det tryggare för

den svenska kyrkan, om de nuvarande grundvalarne för prästerskapets

aflöning — kyrkotionde]] och hvarje särskild församlings plikt att under
*

Jfr kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, sid. 39 och följ.

** Ib., 41 och följ.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

hålla sitt prästerskap — kunnat bibehållas, och ehuru riksdagens skrifvelse

af den 5 maj 1897 angående förändring i prästerskapets aflöningsförhållanden

icke kraft frångående af dessa grundvalar, domkapitlet dock ansåge,

att det skulle hafva varit svårt att med vidblifvande vid dem finna

utväg till den rättvisare och billigare fördelning af skatteplikten till prästerskapets

underhållande, hvilken riksdagen önskat och Eders Kung!. Maj:t

gifvit kommittén i nådigt uppdrag att med sina förslag förbereda, om

icke en kyrkofond bildades af den art, som kommittén föreslagit. Domkapitlet

tillstyrkte därför, att kommitténs förslag till lag angående kyrkofond

måtte antagas. Domkapitlet i Linköping hänvisar till sitt särskilda

yttrande öfver kommitténs öfriga förslag* och tillkännagifver, att domkapitlet,

under förutsättning att dessa förslag i hufvudsak kunde vinna

afseende, mot förslaget till lag om kyrkofond intet väsentligt hade att

erinra. Domkapitlet i Luleå fäster uppmärksamheten därå, att principen

om sammanförande till en fond af vissa ecklesiastika medel, hvilka skulle

såsom kyrkans egendom förvaltas för reglering af prästerskapets löneförhållanden

och den kyrkliga organisationens utveckling, redan under

innevarande löneregleringsperiod tillämpats, hvarigenom uppkommit sådana

fonder som exempelvis prästerskapets löneregleringsfond och de

ecklesiastika boställenas skogsfond. Det föreliggande lagförslaget utgjorde

endast en utvidgad tillämpning af denna princip. Domkapitlet funne icke

anledning att däremot göra invändning, dä kyrkans rätt med afseende på

den föreslagna kyrkofonden blifvit tryggad genom den bestämmelse, att

ifrågavarande lag ej finge ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt

kyrkomöte.

Eders Ivungl. Majrts befallningshafvande i Södermanlands län tillkännagifver,

att enär ifrågavarande förslag uppenbarligen vore grundad!

på de af kommittén framlagda förslag till lag om indragning till statsverket

och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför

äfvensom till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, Eders

Kungl. Majrts befallningshafvande ansåge nu förevarande lagförslag endast

i samband med de nyssnämnda böra komma i fråga att genomföras, samt

att, under denna förutsättning, Eders Kungl. Majrts befallningshafvande

icke hade något mot detsamma att erinra. Eders Kungl. Majrts befallningshafvande

i Kronobergs län framhåller, hurusom kommittén för införande

af ett nytt lönesystem för rikets prästerskap hade i förevarande betänkande

funnit sig böra till upptagande där uti förorda bestämmelser med

syfte, bland annat, att åt kyrkan bereda möjlighet till att inom denna

* Jfr kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, särskildt sid. 22

och följ.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

tjänstemannakårs olika grader och mellan de olika församlingarna reglera

lönerna till bättre och rättvisare öfverensstämmelse, att på vederbörande

betalningsskyldiga församlingsmedlemmar jämnare fördela den nuvarande

bidragsskyldigheten till lönernas anskaffande samt att skäligen tillgodose

de med en stigande odling växande krafven på utveckling af den kyrkliga

organisationen. Dessa enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande

på fullgiltiga grunder uppställda syftemål torde icke kunna i

tillfredsställande grad och ordning uppnås, med mindre kyrkan sättes i

tillfälle att i angifven riktning förfoga öfver en större del af de aflöningsmedel,

hvilka enligt gällande lönesystem måste hållas mer eller mindre

bundna inom de särskilda församlingarna och för där anställdt prästerskaps

räkning. En stark centralisering af samtliga de medelstillgångar,

hvilka af det ena eller andra skälet kunde vara att anse såsom en för

hela kyrkan gemensam tillhörighet, behöfde alltså vidtagas, och det uppslag

till uppsamling, sammanföring och förvaltning af dylika tillgångar

i en gemensam kyrkofond, som uti ifrågavarande författningsförslag förelåge,

syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara fotadt å riktiga

principer samt i dess formulerade affattning väl ägnadt att tjäna därmed

afsedda ändamål. Mot förslagets upphöjande till lag hade Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande vid angifna förhållanden intet att erinra. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län påpekar, att kyrkofonden,

hvars uppgift skulle blifva att bestrida nödiga utgifter för utjämnande

af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket, skulle bildas utaf

, såväl nu befintliga fonderade medel med liknande ändamål som ock utaf

de särskilda medel, som jämlikt förslagen till lagar om indragning och

afskrifning af prästerskapets tionde samt om reglering af prästerskapets

aflöning komme att för ändamålet blifva disponibla. Därest berörda förslag

till lagar blefve vederbörligen antagna, kunde alltså icke finnas något

att erinra emot kyrkofondens bildande på föreslaget sätt. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län gör det uttalande, att de djupgående

reformer, som varit kommitterade förelagda, uppenbarligen icke

läte sig genomföra, med mindre en för kyrkans behof på ett eller annat

sätt anordnad gemensam tillgång komme till stånd. Då således den med

tiondens aflyftande åsyftade utjämning i skattebördan därförutan icke läte

sig verkställa, lika litet som det i sammanhang därmed uppställda kraf

på förbättring i prästerskapets lönevillkor och lönernas jämnare fördelning

prästerna emellan kunde utan en sådan tillgång regleras, funne Eders

Kungl. Majas befallningshafvande sig icke hafva något att erinra emot det af

kommitterade i detta ämne framlagda förslag. Genom kyrkofondens bildande

vunnes ock afsevärda fördelar i afseende å nu gällande aflönings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

sätt, då en central aflöningskassa vore synnerligen ägnad att i mera utsträckt

omfattning låta lönerna utgå i kontant och sålunda än vidare

minska olägenheterna för prästerskapet att vara hänvisadt till jordbrukets

afkastning eller fluktuerande markegångspriser.

Domänstyrelsen yttrar, att ifrågavarande lagförslag till sina hufvudgrunder

vore, enligt styrelsens förmenande, synnerligen välbetänkt. Genom

bildandet af en för hela riket gemensam fond åstadkommes möjlighet för

en välbehöflig reglering af prästerskapets aflöning oberoende af bärkraften

hos de särskilda pastoratens skattskyldiga. Därjämte, i förening med det

förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar,

som kommittén samtidigt afgifvit och hvaröfver domänstyrelsen

uttalat sig i ett särskildt utlåtande, skulle genom bortfallande af boställsinnehafvares

andelar i behållen skogsafkastning kunna ej blott vinnas en

betydande förenkling i nuvarande metod för redovisning af skogsmedel

från de flesta ecklesiastika boställen, i det att särskild afräkning för hvarje

boställe ej vidare behöfdes, utan äfven undanrödjas såväl olägenheterna

af skogsmedlens ojämna och försenade utbekommande, som ock de mångahanda

stridigheter, dessa andelar nu förorsakade mellan boställenas afoch

tillträdare, mellan boställshafvare och församlingar samt mellan dessa

sistnämnda å ena sidan och de allmänna fondernas intressen å den andra.

Att äfven för vården af de ecklesiastika skogarne den föreslagna anordningen

vore af synnerligen stor betydelse hade styrelsen närmare utvecklat

i sitt förberörda utlåtande angående förslaget till grunder för ändringar

i lagstiftningen om ecklesiastika bosfällsskogar.

I den afdelning af kommitténs betänkande, som omfattar den »allmänna

motiveringen», har kommittén undersökt, huru en utjämning af

den ecklesiastika skattskyldigheten och af prästerskapets löner skulle kunna

på ett verksamt sätt genomföras. Såsom resultat af sina undersökningar

har kommittén (sid. ccxxxix) uppställt, bland andra, följande hufvudgrunder

för regleringen af prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu

gällande löneregleringar utlupit, nämligen:

»Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgifter af fast egendom

indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföres prästerskapets

gemensamma aflöningstillgångar.»

»Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder

beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest tillgängliga

medel, fylies bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar.»

© O O

Gemensamma aflöningstillgångar i en betydande omfattning skulle

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

alltså genom den föreslagna skatteregleringen tillskapas. Dylika tillgångar

hafva, å andra sidan ansetts utgöra en nödvändig förutsättning för vinnandet

af det syfte, kommittén med sitt lönesystem i främsta rummet

afsett att förverkliga, nämligen förbättring af prästerskapets lefnadsvillkor.

Kammarkollegium har i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan

(sid. 57) uttalat sin anslutning till de principer, på hvilka förslaget till

lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde

samt om ersättning därför blifvit byggdt, likasom kollegium i öfrigt omfattat

de af kommittén uppställda hufvudgrunder, med någon afvikelse i

en mindre väsentlig punkt. Det torde ej tillkomma ämbetsverken att i

detta sammanhang ingå uti pröfning af hufvudgrunderna för de tilltänkta

reformerna på det kyrkligt-ekonomiska lagstiftningsområdet. För den

händelse emellertid kommitténs öfriga förslag bringas till verkställighet,

lärer såsom en konsekvens däraf följa, att ett centralorgan måste inrättas

med den uppgift, som enligt nu omhandlade lagförslag skulle tillkomma

kyrkofonden, nämligen att uppsamla de gemensamma ecklesiastika tillgångarne

och fördela dem på ekonomiskt svaga beställningar eller använda

dem för tillgodoseende af andra kyrkliga kraf.

Ur principiell synpunkt hafva ämbetsverken icke något att erinra mot

föreliggande förslag till lag om kyrkofond.

Beträffande förslagets detaljer tillåta sig ämbetsverken anföra följande.

§ 1.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län, som i likhet

med kommittén anser det vara af vikt, att alla de medel, som skulle tjäna

till utjämnande af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket, sammanfördes

i en fond, ställd under statskontorets förvaltning, uttalar emellertid den

mening, att benämningen kyrkofond torde vara mindre lämplig, då däraf

lätt kunde uppstå den uppfattning, att svenska kyrkans tillgångar äfven

skulle ingå i fonden, hvilket icke vore händelsen. För närvarande funnes

en fond, nämligen prästerskapets löneregleringsfond, hvilken just hade den

uppgift, som skulle tillkomma kyrkofonden. Sistberörda benämning vore

fullt tydlig och uttömmande och ej såsom ordet kyrkofond vilseledande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde ej finna giltigt skäl, hvarför

icke benämningen prästerskapets löneregleringsfond skulle bibehållas för

ifrågavarande fond, och borde därvid tillika föreskrifvas att till fonden

skulle ingå, förutom den gamla prästerskapets löneregleringsfond, jämväl

alla de ecklesiastika aflöningsmedel, om hvilka i lagförslaget förmäldes.

Sagda benämning torde emellertid kunna förenklas till exempelvis präst
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

löneregleringsfonden eller prästlönefonden. Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande

i Kopparbergs län hemställer, att ordet »kyrkofond» måtte utbytas

mot »prästlönefond». Namnet kyrkofond vore nämligen missvisande,

i det att af detsamma skulle kunna dragas antingen den slutsats, att den

utgjorde svenska kyrkans tillgångar, eller att den skulle kunna användas

för andra kyrkliga syften än prästerskapets aflöning.

I olikhet med omförmälda länsstyrelser finna ämbetsverken den af

kommittén i fråga om de gemensamma ecklesiastika aflöningsmedlen föreslagna

benämning »kyrkofond» synnerligen lämplig. Genom densamma

framhäfves, enligt ämbetsverkens åsikt, bättre än genom t. ex. benämningen

»prästlönefond» hvad kommittén helt säkert velat uttrycka, nämligen å ena

sidan att berörda medel icke äro att anse såsom statsverkets tillgång, samt å

andra sidan att de böra särskiljas från sådana lönebidrag, som skola lämnas

af församlingarna. I själfva verket skulle dessa medel också »kunna användas

för andra kyrkliga syften än prästerskapets aflöning», såsom till emeritilöner

(§ 6 mom. 1), till bestridande af åtskilliga kostnader för skogsvård

{§ 6 mom. 3 och 4), till fullgörande af viss andel utaf skattskyldigheten

för ecklesiastika boställen (§ 7).

Då enligt förevarande paragraf svenska kyrkan obestridligen frainställes

såsom förmögenhetsrättsligt subjekt, torde det måhända icke vara

fullt egentligt att beteckna nu ifrågavarande lönetillgångar såsom en kyrkans

»gemensamma tillhörighet», enär ordet »gemensam» hänvisar på ett flertal,

men kyrkan ju är en enhet. Det synes som om paragrafens formulering

skulle vinna i skärpa därigenom, att ordet »gemensam» uteslötes.

§ 2.

Åtskilliga redan färdigbildade fonder, hvilka leda sitt ursprung från

ecklesiastika lönetillgångar och för närvarande i det hela hafva samma

uppgift som den blifvande kyrkofonden, skulle enligt denna paragraf

omedelbart uppgå i samma fond. Så skulle till kyrkofonden öfverföras

prästerskapets löneregleringsfond och ecklesiastika boställenas skogsfond

äfvensom, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande i hvarje särskildt fall, sådana

till aflöning för prästerlig tjänst afsedda fonder och därmed jämförliga tillgångar,

hvilka icke äro att hänföra till lönemedel, som omförmälas i §§ 6

och 8 af lagen angående reglering af prästerskapets aflöning.

Kommittéledamoten Ekström (sid. 423—438) yrkar emellertid, att

prästerskapets löneregleringsfond skall på annat än af kommittén föreslaget

sätt disponeras. Rätten till de medel, som benämndes prästerskapets löneregleringsfond,

tillhörde nämligen, efter hans förmenande, prästerskapet

under innevarande löneregleringsperiod. Det kunde först då blifva fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

om upphörande af denna rätt, när hvarje präst erhållit anständig bärgning.

Omkring 692 komministrar — särskildt 251 äldre komministrar — samt

(omkring) 222 äldre kyrkoherdar saknade för närvarande anständig bärgning.

Reservanten anser därför, »att genom tillskott från prästerskapets löneregleringsfond

komministrarnes minimilön bör höjas till 2,000 kronor; att

genom tillskott från samma fond aflöningen för kyrkoherdar och komministrar

med tjugu till tjugufem tjänsteår bör höjas till resp. 3,300 och

2,200 kronor; att genom tillskott från samma fond aflöningen för kyrkoherdar

och komministrar med tjugufem tjänsteår eller därutöfver bör höjas

till resp. 3,600 och 2,400 kronor; att dessa förhöjningar böra träda i kraft

senast från och med den 1 maj år 1904; samt att såsom godtgörelse till

prästerskapet för den lönefyllnad, som tidigare undanhållits detsamma, bör

vid innevarande löneregleringsperiods slut hvad som då möjligen återstår

af prästerskapets löneregleringsfond öfverföras till prästerskapets änke- och

pupillkassas grundfond.»

Med anledning af innehållet i förevarande paragraf hafva äfven några

af de hörda myndigheterna gjort särskilda uttalanden.

Domkapitlet i Linköping erinrar, att prästerskapets löneregleringsfond

borde, innan den öfverfördes till kyrkofonden, först och främst användas

till sitt ursprungliga ändamål, som vore förbättring under nu löpande löneregleringsperiod

af de svagast aflönade prästernas löner. Domkapitlet i

Göteborg framhåller likaledes hurusom på grund af de ekonomiska svårigheter,

med hvilka en icke ringa del äfven af det ordinarie prästerskapet

hade att kämpa, under återstående tid af innevarande regleringsperiod lönetillskott

borde i rikligare mån än hittills varit fallet ur löneregleringsfonden

beviljas, i alla händelser åtminstone så mycket, att tillskott efter

därom gjord ansökan icke förvägrades innehafvare af ordinarie tjänst, ifall

de med tjänsten förenade inkomster understege det belopp, som för hans

tjänstegrad — 3,000 kronor för kyrkoherde och 2,000 kronor för komminister

— beräknats såsom minimum. Domkapitlet i Härnösand anför, att

bland de till aflöning för prästerlig tjänst afsedda fonder, hvilka enligt

lagförslagets § 2 borde öfverföras till kyrkofonden, kommittén enligt finansplanen

sid. 291 och följ. räknat Ramsele pastorsboställes skogsförsäljningsmedelsfond

och köpeskillingen för utgodset Arås i Hammerdals församling.

Då emellertid, hvad den förstnämnda fonden anginge, Eders Kungl. Maj:t

redan den 24 april 1896 bestämt, att dess afkastning skulle användas till

inrättande af en komministratur i församlingen, syntes man alls icke hafva

något skäl att indraga kapitalet till kyrkofonden. Och då afkastningen af

Aråsfonden obestridligen vore behöflig för förbättring af lönerna för prästerskapet

i pastoratet, ansåge domkapitlet, att ej heller denna fond borde

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

öfverföras till någon allmän fond. T fråga om fyra andra under Härnösands

domkapitels förvaltning stående fonder hade kommittén förklarat sig

icke kunna afgöra, huruvida med dessa fonders tillkomst och uppgift skulle

öfverensstämma, att de indroges till kyrkofonden. Med anledning cläraf

linge domkapitlet i underdånighet upplysa, att där dessa fonder icke uppenbarligen

vore af natur att icke kunna utan rättskränkning indragas till

allmän fond — såsom förhållandet vore med Bergs pastorats skogsfond —

de allesamman dels vore och dels komme att blifva behöfliga för ordnandet

af själavården i respektive församlingar. Följaktligen kunde domkapitlet

för sin del tillstyrka föreliggande lydelse af § 2 i detta lagförslag, endast

under förutsättning att ingen af de i betänkandet å sid. 220—232 berörda

fonder, för så vidt de tillhörde Härnösands stift, blefve öfverförd till kyrkofonden.

Då kommittéledamoten Ekström yrkat, att löneregleringsfonden

icke borde öfverföras till kyrkofonden utan i sin helhet användas dels till

förhöjning från den 1 maj 1904 af samtliga svagt aflönade prästers lön,

dels till godtgörelse åt prästerskapets änke- och pupillkassa för den lönefyllnad,

som enligt rerervantens mening undanhållits aflidna prästmän,

ansåge sig domkapitlet böra angifva sin ställning till den därigenom väckta

frågan. Ehuru domkapitlet icke varit i tillfälle att underkasta kommitterades

finansplan en närmare granskning, toge dock domkapitlet för gifvet, att

kyrkofonden icke skulle kunna fullgöra de uppgifter, som tänktes åligga

densamma, med mindre den erhölle ett väsentligt tillskott af löneregleringsfonden,

hvadan reservantens ifrågavarande förslag skulle i väsentlig mån

försvåra, kanske omöjliggöra hela den nya anordningen. Domkapitlet

kunde icke heller finna tillräckliga skäl för öfverförande af en del af löneregleringsfonden

till prästerskapets änke- och pupillkassa. Däremot funne

domkapitlet det både lämpligt och rättvist, att redan under nuvarande löneregleringsperiod

anslagen till de svagast aflönade prästmännen väsentligen

höjdes, något som sjmtes kunna ske, utan att löneregleringsfondens kapital

så anlitades, att icke åtminstone en mycket väsentlig del däraf kunde till

kyrkofonden öfverföras. Domkapitlet i Luleä håller före, att hvad kommittéledamoten

Ekström anfört beträffande det rätta och billiga uti att det

svagast aflönade prästerskapet under innevarande regleringsperiod erhölle

så stora lönetillskott från nämnda fond, att en anständig bärgning därigenom

bereddes åt detsamma, ägde fullt fog för sig. Ehuru domkapitlet

icke ansåge sig böra i likhet med reservanten yrka, att hvad som vid innevarande

regleringsperiods slut möjligen återstode af prästerskapets löneregleringsfond

skulle öfverföras till prästerskapets änke- och pupillkassas

grundfond, enär den godtgörelse till prästerskapet för tidigare undanhållen

lönefyllnad, som därigenom skulle äga rum, ju icke uteslutande eller ens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

hufvudsakligen komme änkor och barn efter de svagast aflönade prästerna

till del, funne domkapitlet desto större anledning understödja hvad reservanten

i öfrigt anfört och hemställa, att prästerskapets löneregleringsfond

måtte under innevarande regleringsperiod i vidsträcktare mån än hittills

anlitas dels för beredande af lönefyllnad åt de svagast aflönade bland

prästerna, så att dessas bärgning blefve anständig — därvid särskild hänsyn

måtte tagas till behofvet af ett större existensminimum i de norrländska

stiften med därvarande dyrare lefnadsförhållanden, än hvad fallet i allmänhet

vore i mellersta och södra Sverige — dels ock för den kyrkliga

organisationens utveckling och nya prästerliga tjänsters inrättande, där

sådana vore af nöden såsom i de flesta af Luleå stifts vidsträckta församlingar.

Enligt domkapitlets förmenande borde för dessa ändamål äfven

någon del af fondens kapital kunna anlitas, därest ränteafkastningen icke

försloge. Hvad som sedermera vid regleringsperiodens slut återstode borde

öfverföras till kyrkofonden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län framhåller

det b ehj ärtan svärd a i viss del af kommittcdedamöten Ekströms förslag

och hemställer i anslutning därtill, att af löneregleringsfonden först måtte

till prästerskapet utbetalas så mycket, att åt hvarje prästman bereddes anständig

bärgning, och att hvad därefter återstode skulle öfverföras till kyrkofonden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafv ande i Kalmar län fäster uppmärksamheten

därpå, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i särskildt

underdånigt yttrande öfver kommitténs förslag till lag om indragning till

statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning

därför förklarat sig ej kunna biträda kommitténs förslag, att prästerskapets

löneregleringsfond skulle öfverföras till kyrkofonden*; och borde däraf

betingad ändring göras i förslagets § 2. Af § 10 i förslaget framginge,

hurusom kommittén tänkt sig, att genom tillämpning af den nya löneregleringen

behofvet af löneförhöjning skulle vara behörigen tillgodosedt.

Visserligen kunde det vara så för tiden närmast efter det regleringen i

allmänhet trädt i tillämpning, men helt säkert skulle längre fram dylikt

behof ånyo uppstå. Det syntes under sådana förhållanden vara mindre

välbetänkt att icke bibehålla prästerskapets löneregleringsfond såsom ett

medel att afhjälpa uppkommande behof af bättre lönevillkor. Användes

fonden till prästerskapets ordinarie aflöning och lämnade kyrkofonden ej

tillgång till behöflig löneförbättring, torde det ej blifva någon lätt sak att

få medel därtill. Det syntes kunna vara tids nog att låta prästerskapets

* Jfr kamraarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, sid. 76 och följ.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

I öneregleringsfond ingå till kyrkofonden, om det efter den nya löneregleringens

tillämpning visade sig, att den förstnämnda fonden icke behöfdes

för här ofvan antydda ändamål. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Värmlands län förmäler, att till kyrkofondens tillgångar enligt kommitterades

förslag hänförts, bland annat, Alfdals pastorats regleringsfond, därvid

i den uti finansplanen uppgjorda beräkning öfver fondens årliga inkomster

uppförts en efter 4 procent beräknad ränteafkastning å fondens

kapitalbehållning den 31 december 1901. Men då Eders Kungl. Maj:t

jämlikt nådigt bref den 18 februari 1903 på förekommen anledning meddelat

bestämmelser rörande fondens delvisa disponerande för vissa pastorat

inom Alfdals härad, hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett

sig böra å detta förhållande fästa nådig uppmärksamhet.

Domänstyrelsen, som hänvisar till hvad kommittéledamoten Ekström

i sin reservation anfört, medgifver väl, att ursprungligen — såsom ock

framginge af kammarkollegii och statskontorets underdåniga utlåtande den

27 december 1867 — de tillgångar, som på grund af § 9 mom. 2 af nådiga

förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den

II juli 1862 finge i händelse af befogenhet från en till annan församling

öfverflyttas, icke ansetts kunna fonderas för en längre framtid, utan antagits

komma till fullständig användning under då förestående löneregleringsperiod.

Men därvid vore att märka, hurusom dessa tillgångar då beräknats

bestå hufvudsakligen endast af sådana inkomster, som grundade sig

på statsanslag eller på arrenden för de af kronan upplåtna hemman och

lägenheter, som icke vore bostadsboställen. Man torde då ännu icke hafva

tänkt på att de inkomster, som på grund af § 24 i den först den 29 juni

1866 utfärdade nådiga förordning angående hushållningen med de allmänna

skogarne i riket skulle tilläggas dessa tillgångar, komme att blifva

synnerligen afsevärda. Hvilken stor betydelse dessa sistnämnda skogsmedelsinkomster

emellertid sedermera fått, syntes af den i kommitterades

betänkande sid. 214 och 215 intagna tablå. Af denna framginge, att,

oberäknadt hvad af skogsmedel influtit före år 1872, dylika medel intill

år 1901 tillförts fonden med i jämna kronor 4,164,976 kronor, hvaremot

öfriga inkomster, inberäknadt skogsmedel före år 1872, uppgått till endast

1,907,385 kronor, förutom 1,786,977 kronor intressemedel och kapitalvinst

å utlottade obligationer. Utan dessa skogsmedel hade utan tvifvel inkomsterna

behöfts och åtgått till lönebidrag, någon fondbildning och därmed

ränteafkastning hade alltså icke kunnat ifrågakomma; knappast 2,000,000

kronor hade under denna tidsperiod funnits tillgängliga att tilldelas svagt

aflönade präster. I verkligheten hade emellertid under samma period användts

till lönebidrag ej mindre än 3,833,665 kronor, således betydligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

mer än som i början — de sedermera tillkomna skogsmedlen förutan —

kunnat påräknas. När därtill komme att fondens behållning vid 1901 års

slut, 3,801,725 kronor, betydligt understege hvad af skogsmedel opåräknadt

influtit, torde tydligen framgå, att reservantens skäl för hela fondens användande

redan under innevarande löneperiod saknade faktiskt underlag,

liksom oek hans påstående, att fondens medel lagligen tillhörde prästerskapet

under samma period, torde vara ogrundadt.

Prästerskapets lönereglenngsfond grundar sin tillvaro ytterst på följande

bestämmelser i § 9 af 1862 års förordning, nämligen:

»Mom. 2. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kontanta

penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de

af kronan upplåtna stom-, annex- och mensal-hemman och lägenheter, som

icke äro bostadsboställen, må, i den ordning här nedan stadgas, i händelse

af befogenhet, från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas,

det senare dock endast i de fall, att de icke äro prästerskapet för

all framtid tillförsäkrade.

Mom. 3. Såvida för prästerskapets aflöning icke vidare behöfliga

medel af den beskaffenhet, hvarom i nästföregående moment förmäles, finnas

en församling tilldelade eller ock församling för sitt prästerskaps anständiga

bärgning är i behof af understöd utaf dylika medel, äger nämnden

sådant hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmäla, då Kungl. Maj:t,

efter vederbörandes hörande, vill om medlens indragning eller öfverflyttande

från en församling till annan eller ock rörande anvisande af nytt

anslag yttrande meddela.».

Vid sedermera uppkommen fråga huru med förvaltningen af vederlagsspannmål,

afkastning af hemman och dylika i § 9 mom. 2 af nämnda

förordning omförmälda, prästerskapet tilldelade inkomster, som, utan att

till statsverket indragas, vore eller blefve under pågående lönereglering

skilda från de prästerliga beställningar, med hvilka de förut varit förenade,

borde förfaras, intill dess nådigt beslut om samma inkomsters framtida

användande kunde komma att meddelas, utfärdade Kungl. Maj:t den

14 februari 1868 nådigt bref till kammarkollegium och statskontoret angående

uppbörd och förvaltning af dylika medel. Detta bref, som kungjorts

genom kollegiernas cirkulär den 10 mars 1868, innehåller, bland annat,

att sedan lönereglering, hvarigenom så beskaffade löningsmedel blifvit från

prästerlig beställning skilda, inträdt i tillämpning, samma medel skola af

kronans uppbördsman debiteras och uppbäras och i räkenskapen redovisas

under särskildt konto med benämning »Prästerskapets löneregleringsmedel»,

samt levereras till landtränteriet, där medlen likaledes böra under

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

särskildt konto bokföras, och hvarifrån de skola insändas till kungl. räntekammaren,

hvarefter statskontoret, i den mån medlen inflyta, bör, på sätt

lämpligen ske kan, göra dem räntebärande, och skola de därstädes, under

benämning »Prästerskapets löneregleringsfond», för hvarje län särskildt

bokförda, behandlas utan sammanblandning med statsmedel. Beträffande

inkomster af ecklesiastika boställens skogar, som i enlighet med stadgandet

i 24 § af nådiga förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen

med de allmänna skogarne i riket eller till följd af särskilda nådiga

beslut böra, i öfverensstämmelse med 1862 års förordning användas

till bidrag vid reglerande af prästerskapets aflöning, skola ofvanberörda

föreskrifter i tillämpliga delar äfven tjäna till efterrättelse.

Hvarken förenämnda 1862 års förordning eller 1868 års bref gifver,

såvidt ämbetsverken kunna finna, stöd åt kommittéledamoten Ekströms

uppfattning, att de medel, som utgöra prästerskapets löneregleringsfond,

ovillkorligen böra under innevarande löneregleringsperiod konsumeras. Ett

öfverförande, i enlighet med nämnde reservants förslag, af någon del utaf

fondens medel till prästerskapets änke- och ''pupillkassas grundfond synes

till och med stå i uppenbar strid mot löneregleringsfondens uppgift.

Efter det sistnämnda fond blifvit, i den omfattning Eders Kungl.

Maj:t kan finna skäligt medgifva, under innevarande löneregleringsperiod

använd till upphjälpande af de svagast aflönade prästernas ekonomiska

ställning, lärer laga hinder icke möta att, för möjliggörande af blifvande

löneregleringar, till kyrkofonden öfverföra hvad sedermera kan af samma

fond återstå.

Ett dylikt öfverförande har emellertid af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kalmar län anmärkts vara mindre välbetänkt. Prästerskapets

löneregleringsfond borde nämligen, enligt denna länsstyrelses åsikt,

äfven för framtiden bibehållas »såsom ett medel att af hjälpa uppkommande

behof af bättre lönevillkor». Det torde dock knappast kunna

begäras, att prästerskapet skall vid de närmast förestående regleringarna

afstå från omförmälda fonds tillgångar, om dessa behöfva tagas i anspråk

för att då bereda prästerskapet anständig bärgning. Visar sig, att fondens

medel icke äro behöfliga härför, stå de ju till disposition vid framtidens

löneregleringar.

Beträffande vissa fonder, som förvaltas af statskontoret och en del

domkapitel, har kommittén (sid. 205—206) meddelat, hvad af kommittén

inhämtade upplysningar gifva vid handen i fråga om berörda fonders

ändamål m. m., alldeles oberoende däraf om någon anledning förefunnes

att upptaga samma fonders tillgångar bland dem, som skulle bilda underlaget

för kyrkofonden. Lönetillgångar, som anskaffats af eller till förmån

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

för en församling eller ett pastorat, eller hvilka af enskild person donerats

till innehafvare af viss prästerlig tjänst, i syfte att bereda denne ökad

inkomst, folie naturligtvis, säger kommittén, helt och hållet utom gränserna

för kyrkofondens anspråk. Däremot borde, enligt kommitténs mening,

sådana fonder och andra tillgångar, som ej vore att hänföra till

dylika lönemedel, öfverföras till kyrkofonden för att, såsom en svenska

kyrkans tillhörighet, vid kommande löneregleringar användas till förmån

för de präster, åt hvilka anständig bärgning eljest icke skulle kunna beredas.

Domkapitlet i Härnösand har nu ifrågasatt, att fonder, som bildats

af ecklesiastika lönetillgångar inom därvarande stift, skulle undantagas

från tillämpningen af den utaf kommittén sålunda uttalade grundsats om

vissa lönemedels indragande till kyrkofonden, enär alla Härnösands stift

tillhörande, pti dylikt sätt bildade fonder, efter domkapitlets åsikt, erfordrades

för ordnandet af själavården inom stiftets särskilda församlingar. Ämbetsverken

finna dock så mycket mindre anledning understödja domkapitlets

omförmälda förslag, som, enligt hvad kommitténs tabeller serien D

(sid. 350 och sid. 433) utvisa, till bestridande af prästerskapets löner inom

Härnösands stift skulle, med tillämpning af kommitténs beräkningsgrunder,

erfordras tillskott från kyrkofonden till belopp af 429,603 kronor, för den

händelse nu bestående kyrkliga indelning och organisation bibehållas, men

ett ännu afsevärdare belopp eller 560,364 kronor — hvilket belopp är

högre än det som skulle tagas i anspråk för något annat stift — under

förutsättning att de af kommittén föreslagna ändringar i bestående indelning

och organisation genomföras. I jämförelse med sålunda angifna belopp

äro de Härnösands stift tillhörande fondmedel, hvilkas indragning till

kyrkofonden kunde ifrågasättas, i det hela en obetydlighet.

§ 3.

Under det att de i § 2 omförmälda lönetillgångar äro redan uppsamlade

penningkapital, hvilka allenast en gång kunde komma kyrkofonden

till godo, utgöras däremot de uti förevarande paragraf åsyftade lönemedel

af årsinkomster, hvilka tillföras kyrkofonden dels såsom afkastning af dess

egen behållning, dels och hufvudsakligen från statsverket men äfven från

församlingarna, dels såsom afkastning af jord- och skogsegendomar af

ecklesiastik boställsnatur.

Mom. 1.

Kyrkofondens förnämsta inkomst är den, som angifves i förenämnda

moment, och består af det belopp, statsverket enligt särskild lag skulle

årligen gälda såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egen
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

dom, hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet

men blifvit till statsverket indragna.

Att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands, Skaraborgs,

Kopparbergs och Jämtlands län icke biträdt kommitténs förslag till åsyftade

lag om indragning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför,

är förut (sid. 5 och följ.) omförmäldt. Dessa myndigheter påyrka, såsom

naturligt är, sådana ändringar i förevarande förslag till lag om kyrkofond

— särskildt i nu om.handlade mom. 1 af § 3 — som betingas af de

utaf dem i stället förordade anordningar. Eders Kungl. Majas befallningshafvande

i Västmanlands län har i sitt utlåtande angående förstnämnda lagförslag

uttalat sig i den riktning, att indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde borde tillsvidare begränsas till två tredjedelar af det

belopp, hvarmed tionden nu utginge*; och säger sig Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande beträffande förslaget till lag om kyrkofond icka hafva

annat att erinra, än hvad som betingades af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

mening i fråga om tiondelagen.

Omförmälda länsstyrelsers yttranden föranleda ej något uttalande från

ämbetsverkens sida utöfver hvad här ofvan sid. 9 och följ. anförts.

Med anledning af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Malmöhus län yttrat om svårigheten att medhinna erforderliga uträkningar

inom sådan tid, att statsverkets ersättning för tionden kunde första året,

då ny lönereglering inom en församling tillämpades, inlevereras till kyrkofonden

inom föreskrifven tid, eller i början af ecklesiastikåret, tillåta sig

ämbetsverken hänvisa till kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan

sid. 77—79.

Mom. 2.

Af skäl, som kommittén i sitt betänkande (sid. 256—267) anfört och

kammarkollegium i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan (sid. 239

—240) delvis återgifvit, har kommittén uppställt följande grunder för ändringar

i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar:

:>l:o. Alla ecklesiastika boställsskogar skola ställas under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator må endast till husbehof använda

boställsskog, vare sig ordnad hushållning därå är införd eller icke. Är

annan prästerlig tjänsteinnehafvare berättigad att från skogen taga sitt

virkesbehof eller någon del däraf, vare han vid sådan rätt bibehållen.

3:o. Hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares

* Jfr kammarkollegii utlåtande angåenda löneregleringsfrågan, sid. 37—39.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

eller arrendators behof eller för församlingen åliggande kyrko- och prästgårdsbyggnad

skall försäljas.

Sedan af härvid influtna medel guldits kostnaden för virkets försäljning,

skall återstoden ingå till kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å * boställe skall kostnaden, därtill förskott

såsom hittills lämnas af allmänna medel, gäldas af kyrkofonden.

Skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns främjande ombesörjas

af skogsstaten. Kostnaden härför godtgöres af kyrkofonden intill

belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år fastställer
Ersättning

för jägmästares förrättning för skogsodling eller afverkning

äfvensom för kronojägares förrättning i de fall, da han pa jägmästares

order biträder med sådant arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras,

skall af kyrkofonden till statsverket årligen utgöras med visst belopp,

motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende under åren 1904—1913

utgått. ___

Hvad ofvan stadgas om disposition af skogsafkastning utöfver husbehofvet

gäller ej i fråga om boställe, som af menighet inköpts eller af

enskild för ändamålet donerats, eller som blifvit till aflönande af biskop

i denna hans egenskap anslaget; skolande fråga om disposition af sådan

skogsafkastning vid dessa boställen alltid underställas Kungl. Maj:ts

pröfning. 0

När boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamalet

donerats, icke lämnar så stort virkesöfverskott, att däraf kunna bestridas

kostnaderna för skogsindelning, skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns

främjande, samt nödiga medel icke heller genom vederbörancles

försorg tillhandahållas, har skogsstaten icke att taga någon befattning

med dessa arbeten. Icke heller ma kostnaderna för dem gäldas af ky rko

fonden».

Vissa bestämmelser i förslaget till lag om kyrkofond utgå från den

förutsättning, att omförmälda grunder för ändringar i lagstiftningen om

ecklesiastika boställsskogar tagas till efterföljd. Åsyftade bestämmelser,

hvilka tillka afse en förändrad disposition utaf afkastningen af änkesäten,

innehållas i § 3 mom. 2 samt i § 6 mom. 2, 3 och 4 af förslaget till lag

om kyrkofond.

Så skola enligt § 3 mom. 2 såsom kyrkofondens inkomster beräknas

behållna skogsförsäljningsmedel från bostadsboställe och från hemman eller

lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe, samt behållen af
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

kastning af prästerskapets löningsboställen, jämväl dem som till änkesäten

anslagits, äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som från löningsboställe

upplåtits, dock med undantag, beträffande samtliga i detta

moment omförmälda afiöningsmedel, af sådana inkomster, som enligt §§ 6

och 8 af lagen angående reglering af prästerskapets aflöning förbehållas

prästerskapet i visst pastorat. A andra sidan skola på grund af § 6 mom.

2, 3 och 4 bland kyrkofondens utgifter upptagas behållen afkastning af

änkesäte, när sådan må af prästänka tillgodonjutas (mom. 2); kostnad för

skogsindelning å boställen, som icke af menighet inköpts eller af enskild

för ändamålet donerats (mom. 3); samt kostnad för skogsodling och andra

arbeten för skogsskötselns främjande å de i mom. 3 omförmälda boställen

intill belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år

fastställer (mom. 4).

Till belysning af kommitténs förslag om förändrad disposition af änkesätens

afkastning torde böra omförmälas, hurusom kommittén (sid. 237)

anser det vara obestridligt, att afkastning af änkesäte, i den mån den tillkomme

prästänka, ej kunde betraktas såsom en lönetillgång för prästerskapet.

I)et kommittén gifna uppdrag torde ej böra så tolkas, att kommittén

skulle hafva att ingå i bedömande, huruvida dylik egendom skulle,

utan förnärmande af annans rätt, kunna tillvinnas kyrkofonden. Däremot

vore afkastning af änkesäte för den tid, då icke någon änka lefde, som

ägde uppbära afkastningen, redan nu en aflöningstillgång för prästerskapet,

och borde såsom sådan, efter det ny lönereglering vunnit tilllämpning,

komma kyrkofonden till godo, enär ju ingen anledning funnes

att därmed, sedan skäliga löner beredts åt prästerskapet i allmänhet, gynna

någon viss präst inom det pastorat, vid hvilket änkesätet vore fästadt.

Kommittén hade därför visserligen, för vinnande af reda, i § 3 mom. 2

föreslagit, att all afkastning af änkesäten skulle ingå till kyrkofonden,

men tillika i § 6 mom. 2 pålagt kyrkofonden en mot behållna afkastningen

af änkesäte svarande utgift, när till dylik afkastning berättigad änka lefde.

I denna punkt hafva emellertid inom kommittén två afvikande meningar

uttalats.

Kammarrådet K. Rydin fäster i afgifven reservation (sid. 453—457)

uppmärksamheten därpå, att vid de löneregleringar, som verkställts på

grund af 1862 års förordning, änkesätesinstitutionen lämnats orubbad. Under

det att stom-, annex- och mensalhemman vid prästerliga beställningar

inom pastorat, där änkesäten ej funnes, i stor mängd blifvit skilda från

dessa beställningar för att med sin afkastning lämna bidrag till reglerandet

af lönerna för prästerskapet i pastorat, hvilkas afiöningsmedel varit

otillräckliga, hade de löningshemman af samma natur, som blifvit anord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

nacle till änkesäten, bibehållits vid denna senare uppgift och dessutom tillfälligtvis,

under ledigheter, ökat kyrkoherdarnes aflöning. , Anledningen

till, att änkesätena inom Göteborgs stift sålunda icke vid den allmänna

regleringen af prästerskapets inkomster fingo dela öde med så många andra

löningshemman inom de öfriga stiften, torde hafva varit den, att änkeförsörjningen

då ännu icke blifvit ordnad genom en för hela prästerskapet

gemensam inrättning. Sedan grundsatsen om en jämnare fördelning af

prästerskapets inkomster en gång blifvit uttalad — om den ock på ett

blott ofullständigt sätt genomförts i 1862 års förordning —, hade det

upphört att vara sanning, hvad kyrkoherdarne i domprosteriets och Marks

kontrakt af Göteborgs stift yttrade med afseende å sin den 22 april 1761

träffade öfverenskommelse om änkors underhåll, nämligen att »ingen med

skäl härigenom kan säga sig förfördelad». Ty i själfva verket hade de

fastigheter, som utgjorde änkesäten, undanhållits sådana präster, som icke

för närvarande kunde »ägas hafva anständig bärgning, icke heller haft det

under löneregleringsperiodens föregående år. Ett af hufvudsyftena med

kommitténs arbete hade varit att söka fa till stånd en mera genomförd

utjämning af prästerskapets löner och i samband därmed en förbättring

i det svagast aflönade prästerskapets villkor. För sådant ändamål hade

kommittén föreslagit, att till kyrkans förfogande skulle ställas aflöningsmedel

i den största möjliga omfattning, såsom framginge i synnerhet af

dess förslag till lag om kyrkofond. Särskildt skulle åtskilliga löningsboställen,

som nu vore förenade med vissa prästerliga beställningar, skiljas

från dem och afkastningen tillföras kyrkofonden. Kommittén afsåge likväl

icke att göra någon rubbning i änkesätesinstitutionen, såvidt förmån

därigenom bereddes åt prästänka. I regel hade emellertid de fastigheter,

som nu utgjorde änkesäten, ursprungligen varit lönetillgångar för prästerskapet

och från början icke anvisats prästänkor till underhåll. Laga

hinder torde då icke heller möta att, när en förändrad disposition funnes

af omständigheterna påkallad, till prästerskapet återställa den ecklesiastika

boställsjord, som — låt vara under lång tid —• fått med prästerskapets

goda minne begagnas af en del prästänkor. Med hänsyn till de förändrade

föhållanden som inträdt, sedan en särskild prästerskapets änke- och

pupillkassa blifvit bildad, funnes, enligt reservantens åsikt, icke någon anledatt

hädanefter företrädesvis gynna prästänkorna och indirekt äfven prästerna

i Göteborgs stift, genom att låta änkorna därstädes fortfarande behålla

åt prästerskapet anslagna iöningsboställen — af hvilka somliga till

och med vore ganska betydande possessioner —, så mycket mindre som

kyrkoherdarne i de pastorat, där änkesäten funnes, skulle, enligt de af

kommittén föreslagna grunder för aflöningens beräkning, erhålla en me
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

dellön af 5,265 kronor, medan kyrkoherdarne uti rikets landspastorat öfver

hufvud skulle i medeltal bekomma endast 4,634 kronor såsom lön. Ansåges

afkastningen af ifrågavarande boställen fortfarande böra åtnjutas af

prästänkor, torde därför vara lämpligast, att samma afkastninginginge till

nyssnämnda kassa, för att på den vägen komma alla dylika änkor till

godo. Då reservanten emellertid hölle före, att de till änkesäten upplåtna

stom-, annex- och mensalhemman borde under en blifvande löneregleringsperiod,

i den mån sådant utan förnärmande af annans redan förvärfvade

rätt kunde ske, användas för sitt ursprungliga ändamål — prästerskapets

aflöning —, hemställde han om den ändring i kommitténs förslag till lagom

kyrkofond, att mom. 2 af § 6 i berörda lagförslag förklarades skola utgå.

Hade änkesäte tillkommit genom donation, ansåge reservanten, lika med

kommittén, att donationen borde respekteras, och biträdde följaktligen

kommitténs förslag uti denna del. I berörda reservation instämmer äfven

kommittéledamoten, kontraktsprosten O. W. Redelius.

En annan ledamot af kommittén, kontraktsprosten D. Wannberg (sid.

467) förklarar sig icke. kunna biträda kommitténs beslut i § 3 mom. 2

och § 6 mom. 2, i hvad angifna paragrafer och mom. rörde sådana ecklesiastika

hemman, som blifvit till änkesäten anslagna. Att kommittén, om

än blott i fråga om ''prästernas eventuella rätt, upptagit dessa hemman och

lägenheter under den allmänna synpunkt, hvarunder prästerskapets löningsboställen

vore att betrakta, och i följd däraf indragit desamma i regleringen,

därtill hade kommittén efter reservantens förmenande saknat befogenhet

och därmed gått utöfver sitt uppdrag. Utom det att en fullständig utredning

saknades, hvilka af dessa hemman blifvit äfven i äldsta tider för

sitt nuvarande ändamål donerade, hvilade änkesätesinstitutionen i sin nuvarande

form på de säkraste rättsgrunder, bekräftade genom kungl. försäkringar

och, hvad Halland och Bohuslän beträffade, på ett synnerligen

kraftigt sätt till sitt framtida bestånd stadfästade i de fredsslut, hvarigenom

dessa landskap öfvergått till svenska kronan, en omständighet som väl

borde förläna den högsta trygghet mot upphäfvande eller ändring af denna

uråldriga stiftelse.

Frågan om en förändrad disposition af änkesätens afkastning har

behandlats jämväl af ett domkapitel och några länsstyrelser, under det

att domänstyrelsen uttalat sig angående de delar af §§ 3 och 6, som förutsätta

ändringar i gällande skogslagstiftning.

Domkapitlet i Göteborg säger sig ej kunna biträda föreliggande lagförslag,

i hvad därigenom stadgades, att afkastningen af de i Göteborgs

stift belägna änkesäten skulle ingå till kyrkofonden. Domkapitlet måste

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

på det bestämdaste i denna fråga ansluta sig till kommittéledamoten Wannbergs

mening, att kommittén genom ett sådant stadgande gått utöfver sin

befogenhet, enär änkesätena ej vore upptagna i nu gällande löneregleringar

och därför ej borde betraktas såsom en aflöningstillgång, om hvars disponerande

kommittén haft att afgifva förslag. Om en förändring skulle företagas

med afseende på änkesätena, torde detta böra ske genom en särskild

lagstiftning, förutgången af en vida grundligare utredning än den, hvars

resultat förelåge i kommitténs betänkande. Mot förslaget i hvad det rörde

änkesätenas ingående till kyrkofonden måste domkapitlet därför inlägga

en bestämd gensaga, i synnerhet som förslaget syntes åsyfta, att vid ny

lönereglering afkastningen af änkesätena skulle ingå till kyrkofonden äfven

i de pastorat, där de antingen redan innehades af kyrkoherdar eller enligt

nuvarande rättsförhållanden borde tillfalla dessa. Att genom en sådan

åtgärd en lagligen förvärfvad rätt skulle blifva kränkt, antydde reservanten

Rydin, då han påyrkade änkesätenas indragning, endast under den förutsättningen

att detta kunde ske utan förnärmande af annans rätt, Domkapitlet

yrkade därför på det bestämdaste, att ur § 3 mom. 2 måtte utgå

orden »jämväl dem, som till änkesäten anslagits», samt att ur § 6 likaledes

måtte utgå mom. 2 i sin helhet. Äfvenså ville domkapitlet uttala som

sin åsikt, att om en förändring med afseende på änkesätenas användning

skulle genomföras, denna fråga måtte blifva föremål för en särskild lagstiftning,

och att om en sådan lomme till stånd, den ej måtte få retroaktiv

verkan på redan utnämnda kyrkoherdar, utan att dessa för sin tjänstetid

bibehölles vid dem enligt dittills gällande rättsförhållanden tillkommande

förmån. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län förklarar

sig dela kammarrådet Rydins åsikt, att anledning ej vidare syntes förefinnas

att gynna prästänkorna i Göteborgs stift och därigenom indirekt

äfven prästerna i samma stift genom att bibehålla änkesätesinstitutionen

därstädes, hvarför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde om

sådan ändring i § 6 mom. 2, som bemälde reservant föreslagit. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län gör ett liknande uttalande.

Eciers Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län framhåller,

hurusom kommitténs förslag afsåge, att afkastningen af änkesäten, hvilka

ursprungligen vore att anse såsom eu prästerskapets lönetillgång, skulle

ingå till ifrågavarande fond, men att, då tidvis änka efter präst vore berättigad

till afkomsten af hemman af berörda slag, under hvilken tid följaktligen

samma afkomst icke vore prästerskapet såsom lön förbehållen,

fonden skulle vara skyldig att till vederbörande prästänka redovisa afkomsten,

hvilket sistnämnda stadgande kommittén inryckt i § 6 mom. 2

af förslaget, under erinran, att kommittén icke ansett sig böra ingå i be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

dömande, huruvida änkesätena skulle, utan förnärmande af annans rätt,

kunna under sådan tid tillvinnas fonden. Emot denna mening hade kommittéledamöterna

Redelius och Rydin reserverat sig, i det att de ansett, att laga

hinder icke borde möta för att, när en förändrad disposition funnes af omständigheterna

påkallad, ifrågavarande ecklesiastika boställsjord blefve till

prästerskapet återställd. I motsats därtill hade kommittéledamoten Wannberg

uttalat den åsikt, att kommittén saknat befogenhet att ens i fråga* om

prästerskapets eventuella rätt upptaga dessa hemman under den allmänna

synpunkt, hvarunder prästerskapets löningsboställen vore att betrakta, och

således indraga dem i någon mån i regleringen i fråga. Enligt den utredning

i ämnet, kammarrådet Rydin lämnat, syntes det vara påtagligt, att

änkesätena ursprungligen voro en prästerskapets lönetillgång och icke anvisats

prästänkor till underhåll. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

instämde i den åsikt, som omfattats af kommittéledamöterna Redelius och

Rydin, och biträdde deras ändringsförslag. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län finner det tvifvelaktigt, hvilkendera af

de tre olika meningar, som förekommit i berörda fråga, hade de bästa

skälen för sig. Kommittéförslaget, som innefattade en medelväg, torde

dock bäst motsvara rättvisans och billighetens fordringar. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län erinrar, hurusom i det fall

att änkesäte uppkommit genom prästerskapets afstående af en del aflöningsjord

och ej genom donation af församling eller enskild person, det ville

synas som om prästerskapets änkor i de församlingar, där dylika änkesäten

funnes, erhölle en ej fullt berättigad förmån framför det öfriga, prästerskapets

därigenom, att enligt stadgandet i förslagets § 6 mom. 2 från

kyrkofonden skulle till änka utgå ersättning, motsvarande behållen afkastning

af änkesätet.

Domänstyrelsen erinrar till en början, hurusom i nådiga cirkuläret till

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län med föreskrifter i

afseende på åtskilliga skogsförvaltningen rörande ämnen den 3 december

1880 meddelas i hufvudsak följande bestämmelser angående redovisning af

skogsmedel, nämligen att medel, som vid de af länsstyrelserna anordnade

försäljningsauktioner erhölles, skulle erläggas antingen till länets ränteri

eller till kronofogden i orten; att då försäljning under hand verkställdes

af jägmästare, uppgift å det försålda, köpare och köpeskilling borde genast

insändas till länsstyrelsen för försäljningsmedlens indrifvande; att, med

undantag af skogsarrendemedel, alla inkomster af allmänna skogar, som

stode under skogsstatens förvaltning eller inseende, och af hvilka afkastning

tillfölle antingen statsverket eller under statskontorets förvaltning ställda

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

fonder, skulle, sedan de inlevererats till landtränteri, därstädes å ett

särskildt konto, benämndt »skogsmedel», redovisas och hållas till skogsstyrelsens

disposition för bestridande af förefallande utgifter till skogsstatens

aflöning, till förvaltningskostnader för kronoparker och andra skogar samt

till indelnings- och odling skostnader å boställssJcogar in. m.; att för hvarje

kvartal skulle hos vederbörande länsstyrelse upprättas räkning med skogsstyrelsen,

hvilken räkning, innefattande landtränteriets redogörelse öfver

influtna skogsmedel, skulle, åtföljd af verifikationer, insändas till skogsstyrelsen;

att i denna räkning borde såsom utgifter afföras såväl aflöningar

och kostnader för skogseffekters försäljning som ock de medel jägmästarne,

mot redovisningsskyldighet hos skogsstyrelsen, utbekomme för bestridande

af förvaltnings- och indelnings- m. fl. kostnader samt boställshafvare för

skogsskötseln eller eljest såsom andel af skogens afkastning ägde uppbära;

att på grund af dessa från länen ingående räkningar och jägmästarnes redovisningar

skulle hos styrelsen årligen upprättas hufvudbok, i hvilken särskildt

konto eller afräkning borde uppläggas bland annat för hvarje särskild

boställs- eller annan skog, för hvilken ifrågakommit utgifter af den beskaffenhet,

att de framdeles borde af skogens afkastning ersättas, hvarefter

uppkommande öfverskott å dessa konti skulle af skogsstyrelsen redovisas till

de fonder och myndigheter, som vore till öfverskottet berättigade, samt utbetalas

af skogsstyrelsen direkt eller genom anvisning å behållning pä styrelsens

räkning i vederbörande landtränteri; att skogsinkomster tillkommande

prästerskapets löneregleringsfond m. fl. under statskontorets förvaltning

ställda fonder skulle i styrelsens hufvudbok tillgodoföras särskilda

konti för dessa fonder; samt att jämväl statsverkets skogsmedel skulle å

särskildt konto i hufvudboken redovisas och, i den mån desamma icke

erfordrades till utgifters bestridande, på skogsstyrelsens ordres från vederbörande

landtränteri till statskontoret levereras.

Om det redan vid ofvanberörda tidpunkt ansetts nödvändigt, fortsätter

domänstyrelsen, att sålunda hos skogsväsendets centralmyndighet

koncentrera bokföring och redovisning af samt därmed ock kontrollen

öfver skogsmedlens både inkomster och utgifter, måste nödvändigheten

däraf framträda ännu bjärtare, sedan genom nådiga brefvet den 29 november

1889 angående ny reglering af skogsstaten föreskrifvits, bland

annat, att skogsstaten skulle, med undantag af vissa fall, ombesörja skogsodlings-

och andra arbeten för skogsskötselns främjande å ecklesiastika

och civila boställen samt öfvertaga ledningen af skogsafverkningen därstädes,

hvilket naturligen haft till följd, att jägmästarnes till styrelsen ingående

räkenskaper innehölle redogörelse äfven för medel, som för ecklesiastika

boställens skötsel tillhandahållits dem genom den centrala myndighetens

försorg. Denna nödvändighet framträdde än vidare, när genom

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

nådiga förordningen ''den 26 januari 1894 angående hushållningen med de

allmänna skogarne i riket, § 50, jägmästare bemyndigats under vissa omständigheter

uppbära och i sina räkenskaper hos domänstyrelsen redovisa

köDeskillingar för af honom under hand försåldt virke.

i t—

Hvad särskildt beträffar leverering till vederbörande ecklesiastika fonder

i statskontoret af dem tillhörande behållningar upplyser domänstyrelsen,

att ofvanberörda föreskrifter så tillämpats, att styrelsen genom anordningar

på de i landtränterier innestående skogsmedel efter hand under årets

lopp till statskontoret öfverlämnat runda belopp, i den mån af länsstyrelsernas

kvartalsräkningar kunnat bedömas, att behållning komme att uppstå,

hvilket skett för undvikande af ränteförlust för fonderna, ehuru de

exakta siffrorna naturligtvis icke kunnat erhållas förr än vid bokslut det

följande året.

Af kommitterades motiv, sid. 283 och följ., anser domän styrelsen den

slutsats böra dragas, att en annan ordning förutsattes för uppbörd och

redovisning af ecklesiastika skogsmedel, än den som föreskrefves i 1880

års cirkulär. Uttrycket »behållna» skogsförsäljningsmedel skulle nämligen,

— i stället för den betydelse som fastslagits redan i nådiga förordningen den

29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket

och som sedermera bibehållits i alla senare skogsförfattningar samt en

mängd ännu gällande nådiga bref och skogsstyrelsens eller domänstyrelsens

resolutioner i fråga om disposition af afkastning från särskilda ecklesiastika

boställen -—- innefatta försäljningsmedel med afdrag allenast af

kostnader för virkets försäljning, hvilket afdrag enligt kommitterades mening

kunde ske, under det att försäljningsmedlen ännu befunne sig i skogstjänstemännens

händer, och borde sådan »behållning» omedelbart levereras

till kyrkofonden, hvilken i stället skulle bestrida kostnaderna för skogarnes

indelning, skötsel m. m. Så som försäljnings- och uppbördsväsendet nu

vore ordnadt jämlikt kap. VIII af 1894 års skogsförordning — däruti

ändringar icke af kommitterade föreslagits — äfvensom genom nådiga

cirkuläret den 3 december 1880, skedde försäljning och uppbörd likväl i

regel genom länsstyrelserna och dem underlydande uppbördsman, kronofogdarne,

och endast i undantagsfall — hvad uppbörd beträffade blott när

fråga vore om små belopp — af jägmästare. Ått nu, såsom kommittén

syntes antyda, öfverflytta hela uppbörden till jägmästarne syntes dock styrelsen

af lätt insedda skäl mindre lämpligt. När tillika erinrades därom,

att försäljningskostnaden kunde omfatta dels den ersättning till auktionsförrättare,

som utanordnades af länsstyrelsen, dels af länsstyrelsen bekostade

länskungörelser, dels — i fråga om större försäljningar -— af jägmästare

ombesörjda, i hans årsredogöreise hos domänstyrelsen redovisade kostnader

för tidningsannonser, dels ock likaledes af jägmästare utgifna, på samma

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

sätt redovisade handtlangningskostnader vid utstäuipling af det till försäljning

afsedda virket, vore det uppenbart att den af kommittén afsedda

behållningens utredande skulle blifva ganska kompliceradt. I händelse

vidare kommitterades mening varit att, genom direkta levereringar af »behållningarne»

från uppbördsmännen till fonden, skogsink omst erna från och

vissa utgifter för de flesta ecklesiastika skogarne skulle upphöra att gå

genom domänstyrelsen och således ej vidare upptagas i styrelsens hufvudbok,

under det att styrelsen fortfarande skulle omhänderhafva öfriga utgifter

för samma skogar äfvensom alla såväl inkomster som utgifter för

inköpta eller donerade ecklesiastika skogar, som lämnade virkesöfverskott,

civila boställen, kronoparker m. fl. allmänna skogar, ansåge sig styrelsen

böra erinra, att därigenom betänkliga luckor skulle uppstå i en effektiv

kontroll öfver uppbörden. Hos domän styrelsen, som anordnat försäljningarna

och ägde uppgifter från andra personer än uppbördsmännen, kunde med

tillhjälp af dessa uppgifter och andra tillgängliga handlingar utöfvas noggrann

kontroll däröfver, att alla försäljningsmedel verkligen blefve föremål för

indrifning, hvilket åter icke läte sig göra vare sig hos statskontoret eller

• kammarrätten.

Af dessa skäl och med hänsyn jämväl till andra olägenheter, som

skulle vållas af en dylik, till öfversiktlighet, enkelhet och reda icke

bidragande splittring af redovisningarna, ansåge sig styrelsen böra på det

kraftigaste påyrka, att såväl inkomster som alla utgifter för de ecklesiastika

skogarne fortfarande skulle redovisas hos domänstyrelsen, likasom

och då, såsom ofvan framhållits, afsevärda svårigheter skulle uppstå,

om endast vissa kostnader fråndroges skogsmedlen före deras leverering,

styrelsen funne det vida mera praktiskt, att samtliga kostnader för ifrågavarande

skogar sammanfördes och utbetalades vare sig af inflytande skogsmedel,

såsom hittills skett, eller af medel som redan till fonden influtit.

Huru därmed än ordnades, torde i alla händelser uti § 3 mom. 2 ordet

»behållna » böra uteslutas och i stället uti § 6 upptagas alla kostnader

för ifrågavarande ecklesiastika skogar, på det att Eders Kungl. Maj;t

måtte vara oförhindrad att meddela de närmare föreskrifter om de ecklesiastika

skogsmedlens leverering och redovisning, som kunde befinnas erforderliga.

Vidare syntes § 3 mom. 2 böra redigeras så, att tydligen frarnginge,

det skogsförsäljningsmedel jämväl från prästerskapets löningsboställen

och änkesäten skulle till kyrkofonden ingå, hvilket väl ock varit kommitterades

mening, och torde möjligen uttrycket aflöning smedel vara mindre

lämpligt, när därmed afsåges skogsförsäljningsmedel.

Härefter erinrar domänstyrelsen, huruledes i 19 § af kommitterades

förslag till ecklesiastik boställsordning behandlades det fall, då afträdande

b oställ shaf vare ägde bortföra honom tillhörande öfverloppshus. Han skulle

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

i sådan händelse ersätta värdet af det byggnadsvirke, som hämtats från

boställets skog och icke utgjorts af sådan andel i densammas afkastning,

som kunde utöfver husbehofvet honom tillkomma; och skulle denna ersättning

få användas till boställets nytta enligt synerätts bestämmande. Med

hänsyn till de svårigheter som stundom torde uppstå i fråga om rätta

sättet att använda sådana hos boställshafvare innestående medel, och då

dylik ersättning, såsom ledande sitt ursprung från boställets skogsafkastning,

väl närmast vore att jämföra med skogsförsäljningsmedel, syntes densamma

lämpligast böra tillflyta kyrkofonden.

Icke sällan förekomme, anför domänstyrelsen vidare, att vid laga

skifte eller ägoutbyte ecklesiastikt boställe tillerkändes ersättning för ståndskog

eller plantering. I § 7 af nådiga kungörelsen den 4 maj 1827, sådan

denna paragraf lydde enligt nådiga kungörelsen den 31 oktober 1879,

stadgades att med dylik ersättning skulle i främsta rummet bekostas skogsodling

å boställets mark, där sådan lämpligen kunde äga rum, och att

hvad därefter kunde af ersättningsmedel återstå borde, på sätt af synerätt

eller vid ekonomisk besiktning närmare bestämdes, af boställshafvaren användas

till boställets nytta och förkofran i öfrigt, mot redovisning vid först

inträffande syn eller besiktning. Af denna anledning torde hos en mängd

boställshafvare innestå dylika medel, om hvilkas befintlighet emellertid

skogstjänstemän såväl som domänstyrelsen ofta icke erhölle någon kännedom.

I vissa fall, när dylika ersättningar uppgått till synnerligen höga

belopp, hade Eders Kungi. Maj:t föreskrifvit, att desamma skulle förvaltas

af vederbörande kyrkoråd. Då emellertid enligt § 6 mom. 4 i förevarande

lagförslag kostnader för skogsodling skulle utgöras af kyrkofonden, och då

Eders Kungl. Maj:t torde böra lämnas tillfälle att, med hänsyn till särskilda

förhållanden, ur fonden direkt anvisa medel till boställets förbättrande

— för hvilket ändamål § 6 punkt 6 borde göras tillämplig — syntes

det styrelsen, att dylika skogslikvidsmedel, såväl återstående behållningar

af redan influtna och hos boställshafvaren eller kyrkoråd innestående,

som ock framdeles uppkommande, borde ingå till kyrkofonden.

Utgående från den uppfattning, att Eders Kungl. Maj:t icke afsett att

inhämta statskontorets tanke rörande frågan, huruvida och i hvad mån

änkesätenas afkastning må tagas i anspråk för de med kyrkofonden afsedda

ändamål, har statskontoret ansett sig endast böra uttala den mening, att,

därest eller i den mån dylik afkastning blifver att betrakta såsom en lönetillgång

för prästerskapet i gemen, det synes principiellt riktigt, att äfven

denna afkastning tillföres kyrkofonden; och följer häraf, att statskontoret

icke kan förorda kommitténs förslag i mom. 2 af § 6, att prästänka skulle

genom förmedling af kyrkofonden uppbära sitt änkesätes behållna afkastning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kammarkollegium anser sig ej kunna tillstyrka kommitténs förslag

om disposition af änkesätenas afkastning. Däremot ansluter sig kollegium,

på de af två reservanter inom kommittén anförda skäl, till den af dem omfattade

mening (sid. 457), att de till änkesäten upplåtna stom-, annex-och

mensalhemman eller andra löningsboställen böra under en blifvande regleringsperiod,

i den män sådant utan förnärmande af annans redan förvärfvade

rätt kan ske, användas till prästerskapets aflöning, dock att om

änkesäte tillkommit genom donation, dylik stiftelse bör respekteras. Häraf

skulle emellertid icke föranledas någon ändring i mom. 2 af § 3, hvaremot,

för den händelse omförmälda särskilda mening vinner afseende, mom.

2 af § 6 bör uteslutas.

I sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan (sid. 251 och följ.) har

kammarkollegium, med hänsyn till hvad domänstyrelsen uti vissa delar af

sitt ofvan återgifna yttrande anfört, granskat förslaget till grunder för

ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar samt därvid gjort

det uttalande, att kollegium icke kunde föreställa sig annat, än att kommitténs

mening varit, att det nuvarande försäljnings- och uppbördsväsendet skulle,

såvidt fråga vore om skogsalstren från ecklesiastika boställen, lämnas i

det hela orubbadt. Den enda förändring i nu omhandlade afseende, kommittén

med sitt förslag torde hafva åsyftat, vore, enligt kammarkollegii

uppfattning, att inga andrai kostnader än de, som vore förenade med virkets

försäljning, skulle afdragas, innan skogsförsäljningsrnedlen i vanlig

ordning inlevererades till den fond, som skulle träda i stället för såväl

prästerskapets löneregleringsfond som ecklesiastika boställenas skogsfond,

nämligen kyrkofonden, hvaremot öfriga kostnader skulle i särskild ordning

gäldas antingen genom årligen beräknade eller genom fasta anslag

från kyrkofonden. Såvidt den föreslagna anordningen skulle bedömas med

hänsyn till sitt inflytande på redovisningsväsendet, förklarade kollegium sig

icke kunna inse, att därigenom vållades oreda eller ökadt besvär för någon

myndighet, snarare torde redovisningen beträffande vissa förrättningar

komma att förenklas. Kollegium hade för sin del icke något att erinra

mot kommitténs förslag i denna del.

Häri instämma ämbetsverken och anse fördenskull, att i uttrycket

»behållna skogsförsäljningsmedel» bör inläggas flen betydelse, kommittén

völat däråt gifva. På det att emellertid icke någon ovisshet må råda angående

innebörden af den utaf kommittén sålunda afsedda förändring, torde

måhända med större tydlighet än i förevarande lagförslag skett böra utsägas,

hvari denna förändring består. Äfven i öfrigt synes genom en omformulering

af momentet kunna i mera uttryckliga ordalag angifvas, i

hvilken mån kyrkofonden har att påräkna inkomster från olika slag af

ecklesiastika jordegendomar. Ämbetsverken tillåta sig göra en antydan

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

om den affattning, som sålunda torde b''öra g-ifvas åt förevarande moment,

i det att ämbetsverken till öfvervägande framlägga följande utkast till

momentets omredigering:

»2. medel, hvilka från samtliga prästerskapets boställen, jämväl dem

som hittills varit upplåtna till änkesäten, influtit för försåld skog, likväl

etter afdrag af kostnaderna för försäljningen, så ock annan behållen afkastning

af alla åt prästerskapet anslagna hemman eller lägenheter, hvilka

icke äro bostadsboställen eller brukas i förening med dylika boställen,

äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från omförmälda

hemman och lägenheter, dock med undantag i alla här afsedda

fall af sådana inkomster, som enligt §§ 6 och 8 af lagen angående reglering

af prästerskapets aflöning*) förbehållas prästerskapet i visst pastorat.»

Hvad domänstyrelsen föreslagit därom, att medel, hvilka influtit såsom

ersättning dels för öfverloppshus, som utaf afträdande boställshafvare bortförts

från bostadsboställe, dels för ståndskog eller plantering, som vid laga

skifte eller ägoutbyte frångått boställe, skulle tillfalla kyrkofonden, nödvändiggör

förändringar i gällande lagstiftning, hvilka åtminstone icke af

kommitténs nya lönesystem synas påkallade. Äfven om mot domänstyrelsens

ifrågavarande förslag något eljest icke vore att erinra, torde dock i

hvarje fall undantag böra göras med afseende å sådana ersättningsmedel,

som leda sitt ursprung från boställe, hvilket af menighet inköpts eller af

enskild för ändamålet donerats.

Ämbetsverken kunna emellertid icke heller med antydda modifikation

understödja berörda förslag, enär i händelse af bifall därtill vederrande

församlings rätt skulle lida en minskning.

Ersättningsmedel för öfverloppshus skola nämligen på grund af 26

kap. 2 § byggningabalken komina »socknemännen till godo vid deras byggnad

å prästgård», eller ock skulle de enligt särskilda förslag till ecklesiastik

boställsordning — det sist afgifna innefattadt i Eders Kungl. Maj:ts

nådiga proposition n:o 56 till 1903 års riksdag (23 §) — användas till

boställets nytta jämlikt de närmare föreskrifter, synerätt meddelar. Eventuellt

skola jämväl skogslikvidsmedel, såsom redan här ofvan blifvit antydt,

»pa sätt af synerätt eller vid ekonomisk besiktning närmare bestämmes,

af boställsinnehafvaren användas till boställets nytta och förkofran

i öfrigt, mot redovisning vid först inträffande syn eller besiktning». Då

nu. kommittén i § 6 af sitt förslag till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning — enligt ämbetsverkens åsikt på göda grunder — hemställt,

att afkastning af bostadsboställe skall beräknas såsom tillgång till

bestridande af aflöningen för inneliafvaren af den prästerliga tjänst, åt

*) Förslagets text innehåller orden: »som enligt de i §§ 6 och 8» etc. Det är uppenbart,

att de kursiverade orden på grund af tryckfel insmugit sig i texten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

hvilken bostället är upplåtet, och då afgifter, som församling enligt § 7

i nyssnämnda lagförslag skall utgöra såsom lönefyllnad, kunna nedbringas,

i samma man boställsafkastningen stegras, blefve vederbörande församling

uppenbarligen lidande genom den utaf domänstyrelsen föreslagna,

anordning, enär densamma skulle medföra att medel, hvilka dock härflutit

från det åt församlingens präst upplåtna boställe, undandroges detta, i

stället för att, såsom för närvarande är stadgadt, användas till boställets

nytta och förkofran.

Mom 3.

Kommittén anser, att det ekonomiska stöd, staten för närvarande

lämnar kyrkan, ej heller för framtiden kan undvaras, och . har därför

föreslagit, bland annat, att, de statsanslag i penningar, som för ecklesiastikåret

1913—14 åtnjutas af prästerskapet, därefter skola ingå till

kyrkofonden. Statsverkets mest betydande bidrag i kontanta penningar

till .prästerskapets aflöning uppgifver kommittén (sid. 240) vara det som för

ändamålet utgår från ett å ordinarie stat uppfördt förslagsanslag till lappmarks

ecklesiastikverk.

Med afseende å innehållet af förevarande moment yttrar domkapitlet

i Härnösand, att då förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastik ver k icke

i sin helhet kunde öfverföras till kyrkofonden, enär det afsåge äfven skolväsendet

i lappmarken, syntes man icke hafva skäl att därifrån särskildt

afsöndra hvad som utginge till prästerskapets aflöning. Enär lappmarken

med sin starka kulturella utveckling otvifvelaktigt hade i en lång framtid

behof af alldeles särskildt understöd äfven för utgörande af prästlöner,

syntes det domkapitlet mest lämpligt och för församlingarna fördelaktigt

att för detta ändamål kunna åtnjuta den förmån, som läge i ett förslagsanslag,

hvilket såsom sådant kunde i fall af behof öfverskridas. En omredigering

af detta moment i syfte att från indragning till kyrkofonden

undantaga hvad som från detta förslagsanslag utginge till prästerskapets

aflöning ansäge sig domkapitlet därför böra påyrka. Domkapitlet i Luleå

uttalar sig i samma fråga och erinrar, hurusom förslaget till lappmarks

ecklesiastikverk afsåge att understödja dels kyrkliga, dels undervisningsändamål

i lappmarken. Om det också icke skulle möta nagra större svårigheter

att från förslagsanslaget afskilja den del, som vid förenämnda

tidpunkt funnes vara för kyrkliga ändamål anvisad, för att låta ett däremot

svarande belopp årligen ingå till kyrkofonden, funne sig domkapitlet

dock af andra skal icke kunna tillstyrka en sådan anordning. Det syntes

nämligen mindre lämpligt, att medel, som blifvit anslagna till upphjälpande

af de kyrkliga förhållandena i en viss del af landet, indroges till en för

hela svenska kyrkan gemensam fond, så länge medlen vore för ifråga
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

varande landsdel så ovedersägligen behöfliga, som hvad fallet vore i fråga

om här åsyftade anslag. I lappmarksförsamlingarna återstode mycket att

göra med afseende på den kyrkliga organisationen, och det vore för genomförande

af förbättringar otvifvelaktigt fördelaktigare att äga tillgång

till ett särskildt för ändamålet afsedt förslagsanslag, hvilket kunde vid

behof öfverskridas eller till och med ökas, än att vara hänvisad till ett

kanske ovisst anspråk på vederlag ur kyrkofonden för en årligen dit levererad

fix summa. Med hänsyn därtill funne sig domkapitlet böra afstyrka

förslaget om öfverförande till kyrkofonden af de från förslagsanslaget till

lappmarks ecklesiastikverk för kyrkliga ändamål anvisade medel och hemställa,

att sagda anslag måtte fortfarande, äfven efter innevarande löneregleringsperiods

slut, utgå på samma sätt som hittills och med det belopp,

som kunde finnas erforderligt, samt att lagförslaget måtte underkastas däraf

betingad ändring.

Såsom i högre grad än domkapitlens förslag beredande kyrkan trygghet

att, oberoende af växlande opinioner, kunna förfoga öfver ett visst

mått af tillgångar för aflönande af dess prästerskap, tillstyrkes af ämbetsverken

kommitténs ifrågavarande förslag i oförändradt skick. De kulturuppgifter,

som särskildt beträffande lappmarken påkalla statsmakternas uppmärksamhet,

lära icke heller hädanefter komma att lämnas utan det,

ekonomiska stöd, som af omständigheterna påkallas.

Mom 4.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län erinrar om

sin i afgifvet utlåtande öfver förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning uttalade mening därom, att församlingarnas bidrag till

arfvoden åt ständiga adjunkter hellre torde böra direkt utbetalas till vederbörande

adjunkter än att först inlevereras till kyrkofonden, som därefter

skulle tillhandahålla dem åt adjunkterna.

Kammarkollegium har med anledning häraf i sitt utlåtande angående

löneregleringsfrågan (sid. 143) förklarat sig finna lämpligast, att i enlighet

med kommitténs förslag den del af församling safgifterna, som skulle utgöra

arfvode åt ständig adjunkt, under alla förhållanden inlevererades till

kyrkofonden. Inträffade det nämligen — t. ex. under rådande prästbrist —

att dylik adjunkt för någon tid ej blefve anställd uti pastoratet, skulle

församlingsafgifterna icke desto mindre ingå till kyrkofonden, enär de utgjorde

ersättning för de kostnader, fonden, till lindrande af församlingens

utgifter, åtagit sig för uppehållande af adjunktsinstitutionen. För öfrigt

kunde en viss oreda i fondens räkenskaper befaras, om icke den af kommittén

föreslagna anordning vidtoges.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Under instämmande i livad kammarkollegium sålunda anfört tillstyrka

ämbetsverken, att momentet oförändradt godkännes.

Skulle, såsom åtskilliga myndigheter yrkat, den ständiga adjunkturen

ej blifva upptagen i den kyrkliga organisationen*), måste naturligtvis momentet

uteslutas.

Genom nådigt bref den 12 februari 1904 anbefallde Eders Kungl.

Maj:t kammarkollegium att, efter hörande af samtliga domkapitlen i riket

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, till Eders

Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med

hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt att åt kyrkoherdar

samt komministrar och med dessa likställda präster i stället för de

nuvarande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda

för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomioch

uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand samt

boställena och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska kyrkans

gemensamma aflöning stillgång ar, dels ock underdånigt förslag å de grunder,

enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd.

Med anledning häraf afgaf kammarkollegium den 20 januari 1905

underdånigt utlåtande, däri kollegium, bland annat, förmälde sig icke hysa

några principiella betänkligheter mot prästboställenas afskiljande från prästernas

eget innehaf. Kollegium kunde likväl icke obetingadt tillstyrka hvad

uti förevarande nådiga bref i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen

och deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå bland svenska kyrkans

gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga

församlingars intressen, skulle nämligen en sådan anordning, jämte det den

medförde en alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära

en obillighet mot de församlingar, som måste afstå sina boställen, i synnerhet

om dessa vore af något betydligt värde, för att medelst skatter helt

eller delvis utfylla hvad därefter bruste i afiöningen till vederbörande prästerskap.

Väl vore det sant, att vid den ifrågavarande indragningen af

boställena skulle undantagas de boställen, som vore af menighet inköpta

eller af enskilda för ändamålet donerade. Erfarenheten hade emellertid

till fullo ådagalagdt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga svårigheter mött,

då församling, som åberopat dylik omständighet med afseende å tillkomsten

af det till dess präst upplåtna boställe, sökt förebringa den erforderliga

bevisningen därom. I många fall, då bevisningen ej varit fullständig,

*) Jfr kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, sid. 66—68.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

hade den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets sannolikhet. Genom

en| dylik åtgärd skulle äfven för icke få församlingar, hvilkas boställen

ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad en dem under längesedan förgångna

tider tillförsäkrad, högst väsentlig, hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska

betungande aflöningsplikten gentemot det egna prästerskapet. Af sålunda

och i öfrigt anförda skäl ansåg kollegium, att icke någon inskränkning

borde göras i den hvarje församling nu tillkommande rättighet att för

aflöningen af dess prästerskap beräkna hela afkastningen af det hittillsvarande

bostadsbostället. Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar af samtliga löningsboställen, i den mån dessa

icke brukades i förening med bostadsboställen, — alltid dock med undantag

af de löningsboställen, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats —

fann kollegium ej något att erinra.

Härefter framhöll kammarkollegium i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan

(sid. 101 och följ.), hurusom ordnandet af det ecklesiastika

boställsväsendet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med grundtankarne i

1904 års åberopade nådiga bref uppenbarligen skulle vara en åtgärd af

djupt ingripande betydelse på det kyrkligt-ekonomiska området. För att

kunna bringas i öfverensstämmelse med den af kommittén föreslagna lagstiftning

måste en dylik reform, såsom det ville synas kollegium, föregås

utaf en omarbetning på flera punkter af förslagen till lag angående reglering

af prästerskapets aflöning och till lag om kyrkofond.

I sammanhang med det ämbetsverken sålunda tillåtit sig erinra om

Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref i berörda ämne och hvad kammarkollegium

därutinnan yttrat, hafva ämbetsverken ansett sig jämväl böra återgifva,

hvad en del myndigheter i sina utlåtanden öfver förslaget till lag

om kyrkofond anfört i samma ämne.

Domkapitlet i Visby meddelar, att domkapitlet i utlåtande den 24

augusti 1904 såsom sin åsikt uttalat, att åt kyrkoherdar samt komministrar

och med dem likställda präster borde i stället för de nuvarande boställena,

där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet

donerade, upplåtas bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt

trädgård- eller planteringsland äfvensom vedbrand, och att därjämte

borde dem förbehållas af boställets åker, äng och betesmark, hvad som

kunde anses vara behöfligt för underhåll af ett par hästar och några kor,

men att boställena i öfrigt helst borde uttarrenderas eller, om detta icke

med fördel kunde ske, försäljas, hvarvid erhållen köpeskilling likasom influtna

arrendeafgifter skulle reserveras såsom en den svenska evangelisklutherska

kyrkans oförytterliga egendom. Domkapitlets mening vore naturligtvis,

att dessa arrende- och försäljningsafgifter borde ingå till kyrko
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

fonden, samt att följaktligen en bestämmelse därom borde inflyta i föreliggande

lagförslag. Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands

län säger sig, i anslutning till sin i utlåtande den 5 oktober 1904 i

fråga om indragning af vissa prästerskapets boställen uttalade mening,

vidhålla sin då framställda åsikt, att boställen, som icke blifvit af enskild

person eller menighet för visst ändamål donerade, skulle, sedan nödig bostad

ra. m. undantagits för tjänsteinnehafvarne, ingå till kyrkofonden bland

svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. Eders Kungl. Maj:ts

Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län fäster uppmärksamheten därpå,

att om afkastningen af de nuvarande prästboställena skulle, i enlighet

med hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i utlåtande den 24 september

1904 hemställt, komma att indragas till kyrkofonden och komministrarnes

byggnadsskyldighet upphöra, detta skulle föranleda ändring i

§ 2, § 3 mom. 2, § 6 mom. 5, § 7 och § 8 i den föreslagna lagen om

kyrkofond. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län erinrar

om sitt med anledning af nådiga brefvet den 12 februari 1904 angående

vissa boställens indragning afgifna yttrande den 17 oktober samma

år och uttalar sig i öfrigt hufvudsakligen på samma sätt som domkapitlet

i Visby. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län påpekar,

att därest den ifrågaställda indragningen af prästerskapets bostadsboställen

komme till stånd, de af kommittén uppgjorda lagförslag torde

erfordra omarbetning och således äfven förslaget till lag om kyrkofond, i

hvad det rörde prästernas bostadsboställen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län framhåller, att för den händelse,

såsom — i strid mot hvad kommittén föreslagit — blifvit ifrågasatt, prästerskapets

boställen med undantag af bostad m. m. för vederbörande prästmän

komme att indragas till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,

ett af sådan åtgärd betingadt tillägg till § 3 af förslaget till lag om kyrkofond

erfordrades.

§ 4.

Samma beräkningsgrund, som uti § 3 af förslaget till lag om indragning

till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning

därför stadgas i fråga om fastställande af ersättning för omformälda

tionde äfvensom för andra fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning,

har kommittén (sid. 244) ansett böra tillämpas jämväl med afseende

å bestämmandet af den årliga ersättningen för de indragna anslagen af

krono- och kyrkotionde samt af hemmansräntor. Denna ersättning skulle

då, för all framtid, utgöras med ett belopp, motsvarande medeltalet af

medelmarkegångsprisen för tionden och räntorna under de femtio åren

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

1864—1913 med tillagd forsellönsersättning, på vanligt sätt beräknad till

8 öre kubikfoten för råg eller korn och 6 öre kubikfoten för hafre.

Emellertid anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala

län, att då jämlikt § 1 i nådiga förordningen den 23 juli 1869 all ränta

och tionde, såväl den kronan behållna som den indelta, blifvit omsatt

till penningar efter beräkning af medelvärdet mellan 1834—1853 årens

medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris och med detta värde utgjorts,

intill dess afskrifning däraf skett, det kunde ifrågasättas, huruvida

icke den årliga ersättningen för indragen ränta och tionde, som skulle till

kyrkofonden öfverföras, borde utgå efter nyssnämnda medelvärde. Skulle likväl

kommitténs mening, att samma beräkningsgrund därvid borde användas

som i fråga om ersättningen för prästerskapets tionde m. m., anses

mera berättigad, ville Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i underdånigt

utlåtande angående förslaget till lag om indragning till statsverket

och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför af anförda

skäl hemställt, att medeltalet af medelmarkegångsprisen för åren

1882—1911 måtte läggas till grund för beräkning af sistnämnda ersättning,

förorda användningen äfven i detta fall af samma medeltal med tilllägg

af forsellön.

För sin del finna ämbetsverken lämpligast, att, såsom kommittén jämväl

föreslagit, samma beräkningsgrund vid ersättningens bestämmande i de

olika fallen tillämpas, och hafva ej något att erinra mot kommitténs här

framställda förslag. Med afseende å Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

i Uppsala län förslag, att medeltalen af medelmarkegångsvärdena

för åren 1882— 1911 skulle användas, tillåta sig ämbetsverken emellertid

hänvisa till hvad kammarkollegium i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan

(sid. 79) därom anfört, nämligen att uppgörelsen helt visst

skulle i sådan händelse blifva för kyrkan ganska ogynnsam, alldenstund

medelmarkegångspriserna å spannmål under de två sista årtiondena af 1800- talet voro ganska låga i jämförelse med samma priser under flera af de

närmast föregående åren.

§ 5.

Sedan i de två första styckena af denna paragraf angifvits, å hvilka

tider vissa tillgångar och inkomster skola tillföras kyrkofonden, meddelas

i paragrafens tredje stycke den bestämmelse, att hvad i öfrigt är afsedt

såsom inkomst för kyrkofonden skall tillföras densamma, när sådant, utan

förnärmande af annans rätt, kan ske. Om således t. ex., säger kommittén

i motiven (sid. 247), boställshafvare fått sig tillerkänd rätt till skogsuf
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

kastning utöfver husbehofvet för längre tid, än nu gällande lönereglering

skulle tillämpas, borde han bibehållas vid denna rätt.

Med anledning af det anförda exemplet yttrar domänstyrelsen, att om

denna kommitténs uppfattning skulle göra sig gällande, komme »regleringens

genomförande» att låta vänta på sig synnerligen länge, i ty att när

efter år 1866 Eders Kungl. Maj:t, skogsstyrelsen eller domänstyrelsen bestämt

den andel i behållen skogsafkastning, som boställshafvare finge åtnjuta,

endast i sällsyntare fall gjorts någon begränsning af tiden för tilllämpningen

med afseende å löneregleringsperioden, stundom ingen begränsning

alls. Styrelsen kunde emellertid icke finna, att denna omständighet

borde utgöra något hinder för andelssystemets upphörande inom visst pastorat

i samma ögonblick den nya löneregleringen för pastoratet trädde i

kraft, enär till beloppet obestämda skogsandelar då skulle ersättas med

tillskott ur kyrkofonden. I de fall, där dylika andelar förut uppgått till

så afsevärda belopp, att den, som vid den nya löneperiodens början innehade

bostället, finge sina förutvarande inkomster nedsatta, kunde måhända,

anför domänstyrelsen vidare, billigheten fordra, att boställshafvaren för sin

tjänstetid finge åtnjuta lika förmån som förut. Med hänsyn till önskvärdheten

däraf att snarast möjligt skogen komme under skogsstatens förvaltning,

borde den högre inkomsten utgå i form af ett årligen lika belopp

direkte ur kyrkofonden, hvilken i stället erhölle alla skogsmedel. Detta

belopp kunde bestämmas med hänsyn till medeltalet af de andelar boställshafvaren

åtnjutit för föregående åren, på sätt ock redan nu ägde rum vid

åtskilliga ecklesiastika boställen. Till undvikande af ifrågavarande punkts

framtida tolkning i den riktning kommitterade antydt, torde möjligen ett

redaktionellt förtydligande vara behöflig!

Huruvida en undfängen förmån är af sådan beskaffenhet att den,

äfven efter tillämpningen af ny lönereglering, bör få tillgodonjutas af den,

som dessförinnan fått sig samma förmån beviljad, måste uppenbarligen

blifva föremål för undersökning och pröfning i hvarje särskildt fall. Ämbetsverken

finna alltså icke skäl tillstyrka, att ifrågavarande punkt varder

med hänsyn till den af domänstyrelsen gjorda erinran omformulerad, och

hafva ämbetsverken icke heller eljest något att mot paragrafen påminna.

För öfrigt tillåta sig ämbetsverken fästa uppmärksamheten därå, att domänstyrelsens

eget yttrande gifver vid handen, hurusom det af kommittén

anförda exempel ej varit så illa valdt.

§ 6.

Ofvannämnda paragraf meddelar i sex moment föreskrifter om kyrkofonden

åliggande utgifter.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Mom. 2.

Ämbetsverken åberopa hvad de här ofvan sid. 29 och följ. hvar för sig

anfört i fråga om disposition af änkesätens afkastning.

Mom. 3 och 4.

Dessa moment upptaga såsom kyrkofondens utgifter dels kostnad för

skogsindelning å boställen, som icke af menighet inköpts eller af enskild

för ändamålet donerats (mom. 3 ), dels kostnad för skogsodling och andra

arbeten för skogsskötselns främjande å de i mom. 3 omförmälda boställen

intill belopp, som Kungi. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år

fastställer (mom. 4).

Eders Iiungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län erinrar härvid,

att då § 6 tämligen specifikt angåfve de utgifter, som af kyrkofonden skulle

komma att bestridas, i samma paragraf kanske borde upptagas ersättningar

till ombud, som förordnades att vid syner och besiktningar eller andra

förrättningar rörande de till fonden indragna ecklesiastika hemman och

lägenheter bevaka kyrkofondens rätt och bästa. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Jämtlands län yttrar, att bland kyrkofondens utgifter

beräknats ett åidigt belopp såsom ersättning till statsverket för jägmästares

förrättning för skogsodling eller afverkning å ecklesiastika boställen m. m.

Detta belopp skulle ej behöfva upptagas såsom utgift för kyrkofonden, därest

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag staten komme att

understödja kyrkan med det årliga belopp, som erfordrades för att fondens

utgifter skulle motsvaras af inkomster till samma belopp.

Domänstyrelsen anför, att hvad beträffade skogsindelningskostnad styrelsen

icke funne den i något afseende skilja sig från öfriga kostnader,

helst densamma, såsom utgående från den gemensamma fonden, icke behöfde

utgå i form af förskott, utan såsom direkt utgift. Det syntes lämpligare

och redigare, att dylik kostnad upptoges jämte öfriga kostnader i samma

utgiftsförslag, hvarför intet skäl torde förefinnas att i lagen åtskilja mom.

3 och 4 af § 6. Såsom af styrelsen förut (sid. 28) framhållits, borde i

denna paragraf omförmälas äfven kostnader för försäljning af boställes

skogsafkastning. Ett annat slag af utgifter syntes likaledes böra få ur

fonden utgå och utbetalas genom skogsförvaltningen, nämligen de kostnader

som kunde belöpa å boställes skog för syne- och andra förrättningar

rörande dikning, vattenafledning m. m. Kostnaderna för bevakning,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

som ju icke kunde omedelbart hänföras till »skogsodling och andra arbeten

för skogsskötselns främjande», borde naturligtvis äfven utgå af fonden,

där anordnande af särskild bevakning vore nödvändigt, likasom ock,

i fråga om större skogar, anläggning och underhåll af vägar och flottleder.

Vidare kunde på stora ecklesiastika skogar, hvilka behöfde en eller flera

egna bevakare, erfordras uppförande af bostadshus åt dessa. Utgifterna

därför borde såsom förvaltningskostnader bestridas jämväl ur fonden.

Enligt förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika

boställsskogar skulle, erinrar domänstyrelsen, ersättning för jägmästares

förrättning för skogsodling eller afverkning äfvensom för kronojägares

arbete årligen af kyrkofonden utgöras till statsverket med visst belopp.

Motsvarande bestämmelse syntes böra införas jämväl i lagen om

kyrkofond, enär denna lag med sin af kommittén föreslagna ordalydelse

icke tydligen medgåfve sådan användning af fondens medel. Dock tilläte

sig styrelsen hänvisa till hvad styrelsen i sitt särskilda underdåniga utlåtande

öfver nyssberörda förslag anfört rörande olämpligheten af att låta

kronojäqarnes arbete ersättas statsverket på föreslaget sätt.

I § 6 mom. 3 undantoges uttryckligen, framhåller domänstyrelsen vidare,

sådana boställen, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet

donerats. Kommitterade hade i förslaget till grunder för ändringar

i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar intagit den bestämmelse,

att när dylikt boställe icke lämnade så stort virkesöfverskott, att däraf kunde

bestridas kostnaderna för bland annat skogsindelning, samt nödiga medel

icke heller genom vederbörandes försorg tillhandahölles, skogsstaten icke

skulle taga någon befattning därmed. Därest kommitterade genom ifrågavarande

bestämmelse afsett en ändring i nu gällande föreskrifter rörande

denna fråga, hade detta antagligen af dem närmare motiverats, helst en

sådan ändring skulle äga en ej ringa betydelse. Detta hade dock ej skett,

hvarför anledningen därtill möjligen kunde sökas i ett förbiseende af vissa

nu bestående förhållanden. Att på dylika boställen, som funnes till ej

ringa antal, låta boställshafvare utan det välgörande band, som föreskrifter

om planmässig skogsskötsel pålade, efter eget godtfinnande afverka och

underlåta åtgärder för årsväxtens befrämjande till skada för efterkommande

innehafvare, torde ligga hvarken i statens eller församlingens intresse

eller kunna anses öfverensstämma med gifvarnes afsikter. Jämlikt 1894

års förordning, § 18, samt äfven dessförinnan gällande författningar och

särskilda nådiga beslut skulle ock upprättas och fastställas skogshushållningsplan

för ecklesiastikt boställe, oberoende af dettas tillkomst, och enligt

§ 67 ägde domänstyrelsen att af allmänna medel förskjuta kostnad för

skogsindelning, hvilket belopp skulle återgäldas af boställets skogsatkast
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

ning, eller, om denna ej lämnade tillgång därtill, vid sådant boställe, som

icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, af de

ecklasiastika boställenas skogsfond, hvaremot intet stadgats om återgäldandet

af sadant förskott för det fall, att vid boställe, som af menighet inköpts

eller af enskild donerats, skogsafkastningen icke öfverstege husbehofvet.

Sedan en hel del dylika förskott ägt rum, hade emellertid styrelsen

hos Eders Ivungl. Maj:t i underdånig skrifvelse den 28 maj 1900 framhållit

obilligheten af att vederbörande innehafvare, hvilka icke åtnjöte annan

fördel från skogen än fyllandet af någon större eller mindre del af

sitt virkesbehof, men författningsenligt själfva måste sörja för och bekosta

skogsåterväxt m. m., skulle åläggas gälda kostnad för upprättande af skoghushallningsplan.

i det de därigenom komme i en vida ogynnsammare

ställning än innehafvarne af sådana boställen, som tillkommit på annat sätt

och hvilkas skogar blefve såväl indelade som skötta på bekostnad af ecklesiastika

boställenas skogsfond. Tillika hade erinrats, att ej heller föramling,

som genom köp anskaffat boställe åt prästman, rättvisligen kunde af denna

anledning anses skyldig bekosta skogshushållningsplan därstädes. Genom

nådigt bref den 15 mars 1901 hade ock Eders Kungl. Maj:t efter kammarkollegii

och statskontorets hörande medgifvit, att de för skogsindelning å

dylika boställen då förskjutna 1,376 kronor 76 öre finge "ersättas från

ecklesiastika boställenas skogsfond.

Redan af ofvan anförda skäl, fortsätter domänstyrelsen, syntes, det

som om äfven framdeles sådan kostnad för boställe af ifrågavarande slagborde

utgå från en för hela riket gemensam ecklesiastik fond. Under förutsättning

att kommitterades förslag till reglering af prästerskapets löner

trädde i tillämpning hvad beträffade dess § 9, tillkomme ett ytterligare,

efter styrelsens förmenande, tungt vägande skäl. Enligt sagda förslag skulle

ju afkastningen från inköpt och doneradt hemman ingå bland de tillgångar,

hvarmed prästerskapet i ett visst pastorat eller en viss tjänsteinnehafvare

skulle aflönas till fastställdt belopp. Denna genom bostället beredda tillgång

komme då att minska behofvet af tillskott från kyrkofonden, och det

vore väl under sådant förhållande ej obilligt, om kyrkofonden åtminstone i den

mån bidroge till sådant boställes bibehållande vid eller förbättring af dess

afkastningsförmåga, att den bekostade införande af ordnad skogshushållning

å detsamma. Därigenom skulle ock undanrödjas en praktisk svårighet vid

tillämpning af kommitterades förslag, att endast de skogar skulle indelas

som gåfve afkastning utöfver husbehofvet, nämligen att kännedom om

huruvida detta villkor funnes ofta nog kunde vinnas först genom en plans

upprättande. Men förenämnda skäl torde äga giltighet äfven i fråga om

boställe med större skogstillgång, gifvande afkastning utöfver husbehofvet,

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

hvarför styrelsen föresloge, att skogsindelningskostnad för boställe matte,

oberoende af dettas tillkomst, bestridas af kyrkofonden. Genom en sådan

anordning skulle äfven vinnas den fördel, att vid ombyte af köpt eller

doneradt boställes innehafvare ej den genom nådiga kungörelsen den 22

oktober 1897 föreskrifna fördelning af kostnaden för skogsindelning vidare

behöfde tillämpas, äfvensom att i de många fall, där endast en del af bostället

vore inköpt eller donerad, men skogen vore. gemensam för hela

bostället, tvekan ej uppstode om huru mycket af indelningskostnaden skulle

påföras kyrkofonden.

Ifrågasättas kunde ock, säger domänstyrelsen, huruvida icke af förut

nämnda skäl äfven skogsodling och andra åtgärder för skogens skötsel.på

inköpta eller donerade boställen, åtminstone i den man deras afkastning

utöfver husbehofvet icke därtill försloge, borde af skogsfonden bekostas

och af skogspersonalen ombesörjas, hvilket borde kunna verksamt.bidraga

till dessa boställens förbättrande, medförande indirekt'' fördel äfven för

kyrkofonden, hvaremot bevakningen naturligtvis fortfarande borde åligga

innehafvaren.

Till sist påpekar domänstyrelsen, att utom förenämnda kostnader, kunde

förekomma äfven tillfälliga andra, som icke kunde noggrant specificeras

och ofta icke heller kunde förutses, såsom föranledda af stormfällningar,

insekthärjningar m. m., men hvilka omedelbart berörde ecklesiastikt boställes

skog och hittills utgått från skogsafkastningen, hvarför de äfven

framdeles syntes böra gäldas af kyrkofonden.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer domänstyrelsen, att åt

§ 6 mom. 3—4 måtte gifvas en ändrad lydelse, afseende att vidga de

trånga gränser kommitterade uppdragit, så att hinder ej skulle möta lör

fondens användande till nu antydda kostnader för skogarne.

I det utlåtande öfver förslaget till ofvan (sid 19 och följ.) intagna grunder

för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, till hvilket

utlåtande domänstyrelsen i det föregående hänvisat, har styrelsen beträffande

innehållet uti tredje stycket af punkt 4:o i samma grunder anfört,

att styrelsen lifligt tillstyrkte den af kommitterade där föreslagna anordning,

i hvad anginge ersättning för jägmästares förrättningar, enär därigenom

skulle undvikas jägmästarnes ofruktbara, men ganska tidsödande

arbete vid skrifbordet för upprättande af oftast vidlyftiga repartitionsräkningar.

Af detta arbete hade de själfva ingen fördel och räkningarnas

granskning toge likaledes rundlig tid i anspråk för öfverjägmästarne, som

måste kontrollera dem med tillhjälp af jägmästarnes resejournaler.

Däremot förklarar domänstyrelsen i sistnämnda utlåtande det icke vara

ur formell eller praktisk synpunkt lämpligt, att de till kronojägarne ut
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

gående dagarfvoden för arbete å ecklesiastiska skogar ersattes med en

enkel omföring från fondmedel till statsmedel. Kommittén hade icke närmare

utvecklat huru den tänkt sig konsekvenserna däråt, huruvida nämligen

kronojägarne skulle alldeles gå i mistning af denna vid föregående

löneregleringar, senast år 1900, för dem bestämda inkomst — i hvilken

händelse ny reglering skulle erfordras till förlustens ersättande —, eller

om meningen varit, att dagarfvodena skulle till kronojägarne betalas af

statsmedel. Hvad det förra alternativet beträffade betonar styrelsen, att

ifrågavarande ersättnings utgående i form af dagarfvode för arbete ej

blott på ecklesiastika utan i vissa fall äfven på statens och andra skogar

tillkommit för att utgöra en sporre för kronojägarne till ett verksamt

arbete i deras kall, hvarför dess indragning säkerligen icke skulle lända

till skogshushållningens fördel. Vidkommande det andra alternativet erinrar

styrelsen, att i samma mån skogsskötseln på de ecklesiastika skogarne

genom dessas frigörande från enskildas intressen kunde göras mera

intensiv, kronojägarnes arbete ock måste tagas i större anspråk på dessa

skogar, hvadan genom bestämmande för afl framtid af ett på föregående

förhållanden grundadt ersättningsbelopp till statsverket detta sistnämnda

med all säkerhet komme till korta. Och då ingå som helst praktiska

olägenheter funnes för att dagarfvodena såsom hittills utginge till kronojägarne

och i likhet med andra utgifter för skogsskötseln, såsom dagaflöningar

till arbetsmanskap m. m., påfördes de ecklesiastika skogsmedlen

eller kyrkofonden, hemställde styrelsen, att kommitténs förslag i detta afseende

icke måtte genomföras.

Af kaminarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan (sid. 257—

261) framgår, hurusom den af kommittén gjorda åtskillnad mellan å ena

sidan kostnader för sko g sindelning samt å andra sidan kostnader för skogsodling

och andra arbeten för skogsskötsel främjande å ecklesiastika boställen

synts kollegium, i strid med domänstyrelsens därutinnan uttalade

åsikt, böra upprätthållas. Skogsindelningen vore nämligen en åtgärd, för

hvilken kostnaderna borde kunna på grund af denna åtgärds egen natur

hållas inom lätt öfverskådliga gränser. Ur synpunkten af kyrkans ekonomiska

intresse torde därför ej finnas anledning att ställa utgifterna för

omförmälda ändamål under någon särskild kontroll. Annat vore, såsom

lätt torde inses, förhållandet med kostnader, hvilka kunde ifrågakomma

till bestridande af de arbeten, som inbegrepes under den gemensamma

benämningen skogsskötsel. Väl finge det antagas, yttrade kollegium, att

ett intensivt skogsbruk skulle i vanliga fall återgälda därå nedlagda kostnader.

Men då ecklesiastika boställsskogar omfattade den betydande arealen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

af 348,996.57 hektar — enligt officiell uppgift afseende 1903 års slut —

måste uppenbarligen vid anordnandet af dylika arbeten, som ju å marker

af angifna omfattning kunde förbruka nästan obegränsade kapital, en viss

varsamhet iakttagas, enär eljest kyrkofondens medel lätteligen kunde blifva

alltför starkt anlitade. Kommittén (sid. 266) hade också, såsom kollegium

påpekade, med förslaget därom, att kostnaderna för skogsskötsel skulle

underställas Kungl. Maj:ts pröfning, åsyftat, att därigenom måtte »beredas

nödig trygghet för att utgifterna för skogskulturen kunde hållas inom behöriga

gränser och på samma gång sådana åtgärder vidtagas, som blefve

till verklig fromma för skogarnes utveckling».

Kollegium ansåg, att för tydlighets skull borde, på sätt domänstyrelsen

anmärkt, uttryckligen nämnas, att där anordnande af särskild bevakning

funnes erforderlig, kostnaden därför äfven skulle bestridas af kyrkofonden.

Vidare förmälde kollegium, att hvad beträffade frågan om godtgörelse

för skogsstatens åtgöranden ä ecklesiastika boställen ■— därutinnan domänstyrelsen

i motsats mot kommittén påyrkat iakttagandet af olika former vid

tillhandahållandet af de ersättningar, som skulle utgå till jägmästare ä ena

sidan och till kronojägare å den andra, i det att kommitténs förslag rörande

godtgörelse för kronojägarnes arbete afstyrktes, hvaremot förslaget

såvidt anginge ersättning för jägmästarnes verksamhet tillstyrktes — kollegium

i detta ämne icke kunde helt ansluta sig till domänstyrelsens därutinnan

gjorda uttalande. Kollegium påvisade, att kommitténs förslag till

uppgörelse mellan kyrkan och statsverket om ersättning för skogsstatens

förrättningar å ecklesiastika boställsskogar stode ganska nära ett af domänstyrelsen

själf på sin tid framlagdt förslag i ämnet. Det torde dessutom

knappast kunna antagas, att kommittén med sin ifrågavarande hemställan

afsett, att kronojägarne skulle beröfvas någon del af sina inkomster, utan

vore väl meningen att dagarfvodena till dem borde utbetalas af statsverket,

som ju i stället skulle äga uppbära den årliga ersättningssumman.

Kommitténs syfte med ett fixerande af godtgörelsen för såväl jägmästarnes

som kronojägarnes förrättningar hade helt säkert varit att i möjligaste

mån bereda stadga åt kyrkofondens utgifter eller åtminstone att, där så

ske kunde, befria denna fond från ovissa utgifter, hvilka ej direkt hänförde

sig till prästerskapets aflöning. Skulle ock statsverket komma att

lida någon mindre förlust på den föreslagna uppgörelsen, kunde emellertid

upprätthållandet af de kyrkliga institutionerna icke heller anses främmande

för statens uppgift. Äfven torde böra ihågkommas, att statsverket ursprungligen

icke uppburit någon godtgörelse alls för det arbete, som af

skogsstaten nedlagts å de ecklesiastika boställsskogarne. För sin del till
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

styrkte kollegium bifall till hvad kommittén beträffande denna frami föreslagit
Äfven

biträdde kollegium kommitténs förslag om en undantagsställning

för ecklesiastika boställen, som af menighet inköpts eller af enskilda för

ändamålet donerats. Dock ansåg kollegium, att om dylikt boställes skogsafkastning

icke lämnade tillgång till återgäldande af förskjuten kostnad för

skogsindelning .— hvilken åtgärd väl hädanefter, likasom hittills, torde

böra företagas jämväl a de skogfattiga boställena — det förskjutna beloppet

skulle kunna, i öfverensstämmelse med en praxis som syntes vara på väg

att utbilda sig, återgäldas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar d. v. s.

i en framtid kyrkofonden. Därutöfver hade emellertid domänstyrelsen

ifragasatt ganska betydelsefulla ändringar i hvad kommittén beträffande

boställen af angifna natur hemställt. Yrkandena om dessa ändringar

syntes emellertid kollegium ej öfverensstämma med kommitténs förslag

till lag angående reglering af prästerskapets aflöning och kunde icke af

kollegium biträdas. Då nämligen enligt § 6 i nämnda lagförslag skogsafkastning

utöfver husbehofvet vid inköpt eller doneradt boställe skulle

tillgodonjutas af boställshafvaren — under det att husbehofvet Överskjutande

dylik afkastning vid andra boställen inginge till kyrkofonden —

samt inom församlingar med större ekonomisk bärkraft afgifterna till prästerskapets

aflöning. kunde varda fastställda till belopp under det i § 7 af

samma lagförslag tillåtna maximum, och följaktligen tillskott från kyrkofonden

i sådan händelse ej blefve erforderligt, skulle ett antagande af

domänstyrelsens vidtgående förslag rörande nu ifrågavarande boställen i

vissa fall medföra, att en vinst på kyrkofondens bekostnad bereddes vederbörande

församling, hvilket dock, såsom obehörigt, torde böra förebyggas.

till alla delar instämma ämbetsverken uti hvad kammarkollegium sålunda

anfört. I det föregående (sid. 30) hafva ämbetsverken tillkännagifvit

sin anslutning till den af kammarkollegium jämväl omfattade åsikt,

att inga andi a kostnader än de, som o,ro förenade med virkets försäljning,

skola afdragas, innan skogsförsäljningsmedlen inlevereras till kyrkofonden.

Lika med domänstyrelsen anse ämbetsverken, att kyrkofondens förpliktelse

till utgifvande af den en gång för alla fastställda summa, som

skall utgöra ersättning till statsverket för jägmästares och kronojägares förrättningar

å ecklesiastika boställen, bör i''lagen uttryckligen angifvas. Det

toide vara för sadant ändamål lämpligast, att ett särskildt moment tilllägges

till § 6.

Ytterligare ett moment torde af annan anledning böra införas i omförmälda

paragraf. Såsom domänstyrelsen framhållit, ligger det nämligen

i sakens natur, att utgifter af olika slag, hvilka ej kunna på förhand så

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

noga specificeras, skola blifva den nödvändiga följden af ett rationellt tillgodogörande

utaf afkastningen å en del mera betydande ecklesiastika boställsskogar.

Det torde knappast kunna undvikas, att Kungl. Maj:t måste

besväras med pröfningen såväl af de olika ändamål, för hvilka kyrkofondens

medel sålunda skulle få tagas i anspråk, som af utgiftsbeloppen i de särskilda

fallen. Denna Kungl. Maj:ts befogenhet att till bestridande af

vissa med skogsvården å ecklesiastika boställen förbundna utgifter anvisa

af fondens medel lärer böra befästas i lagen.

Kostnaden för syner och ekonomiska besiktningar å de till kyrkofonden

indragna boställen, i den mån samma boställen äro föremål för jordbruk,

lärer väl i enlighet med hittills gällande föreskrift, nämligen § 7 uti

nådiga skrifvelsen till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets

annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12

november 1858, äfven hädanefter böra bestridas af vederbörande arrendator

ensam. Uppenbarligen har detta också varit kommitténs mening, att döma

af uttrycket »behållen afkastning af prästerskapets löningsb oställ en» i § 3

mom. 2 af nu omhandlade lagförslag.

Mom. 5.

Af vissa i betänkandet närmare angifna skäl har kommittén (sid. 131

136) framlagt förslag till ändringar i det förut afgifna förslaget till förordning

om ecklesiastika byggnadslånekassor. Sålunda skulle 8 § af nämnda

förordning erhålla följande lydelse: (»Byggnadslanekassas förvaltningskostnader

skola, till belopp som Kungl. Maj:t för hvarje kassa fastställer, gäldas

intill den 1 januari 1914 af prästerskapets löneregleringsfond samt därefter

af kyrkofonden, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.» I

öfverensstämmelse härmed upptager förevarande moment såsom en fondens

utgift »byggnadslanekassas förvaltningskostnader, intill dess Kungl. Maj:t

annorlunda förordnar».

En ledamot af kommittén, kammarrådet Rydin (sid. 459), anmärker

emellertid med afseende härå, att da, såsom kommittén a sid. 143

och följ. utvecklat, prästerskapets ställning till de ecklesiastika byggnadslån

ekassorna skulle blifva en helt annan — än från början antagits -,

därest prästerskapets skyldighet att nybygga alla eller vissa laga hus å

bostadsboställen blefve på det sätt reglerad, att af pastoraten skulle till

stiftens byggnadslånekassor årligen inlevereras ett visst belopp till bestridande

af kostnaderna för den nybyggnad, som ålåge prästerskapet, borde

det icke ifrågasättas, att byggnadslänekassans förvaltningskostnader skulle

ens temporärt gäldas af kyrkofonden. Ty för prästerskapet vore det ju

alldeles likgiltigt, i hvilken penninganstalt pastoraten upptoge sina nybygg
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

nadslån. Att under sådana förhållanden lämna stiftens byggnadslånekassor

understöd i form af förvaltningsbidrag syntes vara ett åsidosättande

af den i rikets ständers skrifvelse den 6 juli 1857 uppställda villkorsbestämmelse,

att »de prästerskapet lagligen eller genom häfdvunnen vana

tillhörande inkomster icke finge till främmande ändamål förryckas».

Reservantens sålunda uttalade särskilda mening anse sig ämbetsverken

böra understödja och hemställa förty, att mom. 5 uteslutes ur paragrafen.

Ämbetsverken hafva alltså lämnat mom. 1 och 6 utan anmärkning,

framställt vissa erinringar vid mom. 3 och 4, tillstyrkt uteslutande af

mom. 2 och 5 samt förordat införande af två nya moment.

Ett försök att, i enlighet med det ofvan anförda, omarbeta § 6 har

föranledt ämbetsverken att framlägga följande redaktions/örslag:

§ 6.

»Af kyrkofonden utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden — — — präster tilldelade (förslagets mom. 1

oförändradt);

2. kostnad för skogsindelning å boställen, dock beträffande boställe,

som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, endast

för den händelse skog till dylikt boställe icke lämnar så stort, virkesöfverskott,

att kostnaden för ifrågavarande arbete kan däraf bestridas (jfr förslagets

mom. 3);

3. kostnad för bevakning, skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns

främjande å boställen, som icke af menighet inköpts eller af enskilda

donerats, intill belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag

för hvarje år fastställer (jfr förslagets mom. 4);

4. ersättning för jägmästares förrättning för skogsodling eller utverkning

äfvensom för kronojägares förrättning i de fall, då han på jägmästares

order biträder med sådant arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras,

med af Kungl. Maj:t fastställdt belopp, motsvarande medeltalet af hvad i

sådant hänseende under årep 1904—1913 utgått för de i mom. 3 omförmälda

boställen (nytt moment);

5. kostnad för arbete eller anstalt, som enligt Kungl. Maj:ts särskildt

meddelade tillstånd må utföras vare sig till främjande af skogsskötseln å

boställe, som icke af menighet inköpts eller af enskild donerats, eller till

underlättande af virkesförsäljningen därifrån (nytt moment);

6. i den mån fondens tillgångar---tagas i beräkning» (försla
gets

mom. 6 oförändradt).

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Ämbetsverken tillåta sig fästa uppmärksamheten på några af kammarkollegium

i utlåtandet angående löneregleringsfrågan vidrörda förhållanden,

som kunna antagas komma att utöfva inflytande å kyrkofondens

utgifter.

Vid behandling af frågan om olika sätt att ordna det ecklesiastika

boställsväsendet har kollegium gjort det uttalande, att en form med

obligatorisk utarrendering borde upptagas vid sidan af den utaf kommittén

i ett den 20 december 1899 afgifvet betänkande med förslag till förordning

angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bobostadsboställen

föreslagna fakultativa utarrenderingen. Härvid betonade

kollegium (sid. 106), att om vid den obligatoriska utarrenderingen arrendeafgiften

icke uppginge till det belopp, som beräknats, på förhand måste

vara så ordnadt, att tjänsteinnehafvaren kunde undfå godtgörelse för bristen

och sålunda verkligen komma i åtnjutande af förmåner till den fastställda

lönens fulla värde. I den mån församlingens skattskyldighet kunde inom

fastställdt maximum ytterligare tagas i anspråk för tillvägabringande af

medel till bristens betäckande, borde naturligtvis denna utväg anlitas; eljest

måste, såsom i andra fall, lönefyllnaden beredas genom tillskott från kyrkofonden,

bland hvars eventuella utgifter dylik ersättning följaktligen borde

särskild! angifvas.

Längre fram i förenämnda utlåtande upptog kollegium (sid. 169—-173)

till öfvervägande spörsmålet om ålder stillägg åt ordinarie präster. Kollegium

ansåg, att införandet af ett system med ålderstillägg ingalunda skulle

möta oöfvervinneliga svårigheter, samt påpekade, att för den händelse ett

dylikt aflöningssätt skulle tillämpas å det ordinarie prästerskapet, borde i

lagen om kyrkofond införas ett stadgande, som berättigade till utgifter

för ändamålet, i den mån församlingsafgifterna därtill icke försloge.

§ <•

Med hänsyn därtill att enligt § 3 inom. 2 ett bostadsboställes hela

behållna skogsafkastning utöfver husbehofvet skulle ingå till kyrkofonden,

anser kommittén, att om boställshafvaren det oaktadt måste utgöra jämväl

å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, billigheten fordrade,

att han från kyrkofonden erhölle något bidrag till fullgörande af

denna skattskyldighet. På ansökning af boställshafvaren skulle därför

jämlikt § 7 Kungl. Maj:t äga bevilja sådant bidrag, vid hvars bestämmande

hänsyn, enligt kommitténs mening, naturligtvis måste tagas därtill,

att boställshafvaren själf åtnjöte husbehofsvirke från skogen.

Häri yrkar domkapitlet i Strängnäs den ändring, att då skogsafkastning

inginge till kyrkofonden, vederbörande boställshafvare måtte varda

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

befriad från erläggande af skatt för inkomst af boställets skog eller, därest

detta på grund af gällande skattelagar ej kunde medgifvas, bekomma full

ersättning för livad han måst utgifva, Domkapitlet i Härnösand anser,

att när boställshafvare alls icke finge någon afkastning af skogen utöfver

husbehofvet, han icke heller kunde för sådan afkastning beskattas; och om

så af en eller annan anledning skedde, borde han utan vidare erhålla full

ersättning för de utskylder och besvär, han för boställets skogsmark nödgats

utgöra. Of ver ståthållareämbetet tillstyrker en omredigering af paragrafen,

i syfte att boställshafvare måtte förklaras berättigad till ersättning

för de å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, där skogsmarken

lämnade afkastning utöfver husbehofvet, och att ersättningen icke

skulle lämnas honom såsom en gåfva. Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län är af den mening, att de bidrag, som i § 7 omförmäldes,

lämpligen kunde bestämmas i sammanhang med löneregleringen.

Därest skogsmark af betydenhet tillhörde ett boställe, torde för öfrigt

denna skogsmark lämpligen böra åsättas särskildt taxeringsvärde, för hvilket

kyrkofonden kunde upptagas såsom skattskyldig. Eders Kungi. Maj:ts

befallningshafvande i Västernorrlands län gör det uttalande, att om boställshafvare

endast till husbehof finge använda boställets skog samt behållna

afkastningen i öfrigt skulle ingå till kyrkofonden, billigheten syntes

fordra, att kyrkofonden och icke boställshafvaren påfördes fastighetsbevillning

för skogen, hvarom särskild bestämmelse borde införas uti bevillningsförordningen.

Vid sådant förhållande skulle boställshafvaren, som det oaktadt

finge sig påförd fastighetsbevillning för boställets skog, äga att, i den

ordning för taxerings frågor funnes föreskrifven, söka ändring i taxeringsmyndighets

beslut. Bestämmelsen därom att dylik fråga skulle, på ansökan

af boställshafvaren, pröfvas af Kungl. Maj:t syntes icke lämplig,

hvarför § 7 borde ur förslaget utgå.

Domänstyrelsen upplyser, att där boställsskog varit af hänsyn till betydande

afkastning ställd under skogsstatens förvaltning och, såsom gifvande

sin kontanta inkomst till prästerskapets löneregleifingsfond, blifvit

bevillningstaxerad såsom särskild brukningsdel, ofta redan nu utskylderna

för densamma utbetalts af skogens afkastning eller, i några fall, af

sistnämnda fond direkte, vanligen genom vederbörande jägmästare, som ju

med den kännedom han ägde om skogen bäst kunde bevaka dess intressen

vid taxeringsförrättningarna. Det syntes styrelsen därför kunna ifrågasättas,

huruvida icke sådana utgifter kunde betraktas lika med andra kostnader

för skogen och inrymmas i § 6 samt gäldas genom skogens förvaltare,

jägmästaren, i hvilken händelse § 7 blefve öfverflödig. Visserligen

kunde invändas, att då enligt förslaget till grunder för ändringar i lag
7
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

stiftningen om ecklesiastika boställsskogar alla skogar, äfven de som icke

lämnade afkastning utöfver husbehofvet, skulle ställas under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning, följden kunde blifva, att en obetydlig

skog, som afkastade endast husbehofsvirke, blefve särskildt beskattad på

bekostnad af fonden, ehuru denna icke därifrån hade någon inkomst. Men

det torde kunna antagas, att en dylik beskattning, påförd fonden och vederbörligen

öfverklagad, icke komme att åtminstone af de högre beskattningsmyndigheterna

gillas.

Lämpligast vore för visso, om här omhandlade fråga finge sin lösning

å skattelagstiftningens väg. Då ovisst är om eller när så kan ske, tillstyrka

ämbetsverken antagandet i oförändradt skick af kommitténs ifrågavarande

förslag till af hjälpande af ett missförhållande, som eljest kan befaras

uppkomma.

§ 10.

I andra stycket af denna paragraf stadgas, att jämväl efter det prästerskapets

löneregleringsfond, ecklesiastika boställenas skogsfond och andra

liknande fonder öfverförts till kyrkofonden, Kungl. Maj:t må, intill dess på

grund af lagen angående reglering af prästerskapets aflöning fastställd lönereglering

vunnit tillämpning inom ett pastorat, till förhöjande af aflöningen

för ordinarie prästerskapet i samma pastorat eller till utveckling af

den kyrkliga organisationen därstädes bevilja nödiga anslag från kyrkofonden.

Med afseende härå anför domkapitlet i Härnösand, hurusom berörda

stadgande syntes förutsätta, att sedan ny lönereglering vunnit tillämpning

i ett pastorat, dylika anslag ej kunde ifrågakomma, så länge den nya regleringen

vore gällande. I de fall då fråga vore om anslag till innehafvare

af ordinarie prästerlig tjänst hade man dock genom bestämmelserna

i § 6 mom. 6 beredt möjlighet för lönetillskott ur kyrkofonden under en

ny löneregleringsperiodi Men en sådan möjlighet borde lämnas öppen

äfven i fråga om andra anslag »till utveckling af den kyrkliga organisationen»

i ett pastorat. Äfven med den förkortning af löneregleringsperiod,

som nu föresloges, kunde under perioden förhållandena inom ett pastorat

så förändras, att nya anslag af annan natur än löneförhöjning till ordinarie

präst blefve nödiga, om ej den kyrkliga utvecklingen skulle till församlingens

skada hämmas. Under nuvarande förhållanden hade man understundom

kurmat ur prästerskapets löneregleringsfond erhålla bidrag

tills vidare för till exempel anställande af nödig befunnen pastoratsadjunkt

eller annan extraordinarie prästman. En sådan fördel skulle genom lagförslaget

i oförändrad lydelse vara för den nya löneregleringsperioden ute
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

sluten. Hvad domkapitlet sålunda anmärkt torde kunna rättas därigenom,

att § 6 mom. 6 bringades till öfverensstämmelse med sista stycket af § 10.

Domkapitlet i Lulecl yrkar att orden: »intill dess på grund af lagen\angående

reglering af prästerskapets aflöning fastställd lönereglering vunnit

tillämpning inom pastoratet», måtte ur förslaget utgå. Enär det särskild!

inom Luleå stift helt visst under loppet af den nya löneregleringsperioden,

änskönt deri icke skulle omfatta mer än 20 år, komme att uppstå behof

af nya församlingsbildningar och nya prästerliga tjänster, .kunde det icke

vara lämpligt att genom en lagbestämmelse afskära möjligheten att erhålla

anslag ur kyrkofonden för den kyrkliga organisationens utveckling, äfven

efter det den nya regleringen vunnit tillämpning, så framt medel funnes

i fonden, som kunde för ändamålet disponeras. De anmärkta orden borde

fördenskull utgå ur förslaget, innan detta blefve lag.

Af kommitténs förslag till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning hafva ämbetsverken emellertid funnit, att kommittén ingalunda

förbisett behofvet af den kyrkliga organisationens utveckling jämväl under

löpande ny reglering speriod. Berörda lagförslag innehåller nämligen i § 15

den föreskrift, att om under tid, för hvilken lönereglering är fastställd,

Kungl. Maj:t bifaller gjord framställning om sådan ändring i den kyrkliga

organisationen, som uti § 4 mom. 2 af samma förslag omförmäles, vid

däraf föranledt bestämmande af lön för prästerlig tjänst och beredande af

tillgångar därtill samt med afseende å öfriga därmed sammanhängande

frågor oinförmälda lag skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

dock att icke särskild nämnd för ärendets beredning varder tillsatt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län anför, att enligt

de föreslagna bestämmelserna i § 3 mom. 3, § 5 och § 10 skulle den till

prästerskapet jämlikt nådiga förordningen den 23 juli 1869 utgående ersättning

för indragna räntor och tionde äfvensom de till prästerskapets

aflöning anvisade särskilda penninganslag med början af år 1914 öfverföras

till kyrkofonden samt vederbörliga lönebidrag därifrån i stället tillhandahållas

innehafvarne af de prästerliga befattningar, hvilka under nu

gällande löneregleringar vore tillförsäkrade åtnjutandet af dessa inkomster,

intill dess ny lönereglering efter de nu föreslagna grunderna för en hvar

af dem trädde i tillämpning. Vare sig dessa lönebidrag skulle från kyrkofonden

utbetalas i enahanda ordning, som af kommittén i allmänhet föreslagits

för utbetalning af lönetillskott från nämnda fond, eller särskilda

föreskrifter därom meddelades, torde ock därmed de i § 3 af 1869 års

ofvan åberopade förordning gifna bestämmelser om sättet för utbetalning

af ersättning för indragen ränta och tionde komma att förfalla, i hvad ut
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

betalningen till prästerskapet anginge. Måhända vore det icke olämpligt,

att genom ett tillägg till eller en förändring af första stycket af § 10

eller ock genom särskild kungörelse en erinran därom meddelades.

Utan att vara öfvertygade om behofvet däraf, hafva ämbetsverken

likväl ej något att erinra mot Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes omförmälda

förslag, såvidt det afser utfärdandet af en kungörelse i angifna syftet,

§ 11.

Kommittéledamoten Ekström (sid. 438 och följ.) framhåller, hurusom

förevarande lagförslag, i likhet med kommitténs öfriga lagförslag, slutade

med orden: Denna lag må ej ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt

kyrkomöte.» Det kunde synas som om till kyrkomötets befogenhet vederbörlig

hänsyn sålunda vore tagen och som om ur kyrklig synpunkt tillfredsställande

garantier innelåge i detta stadgande. Sådant torde ock vara

förhållandet beträffande lagen om kyrkofond. Men med afseende på själfva

fonden ville det synas som om kyrkomötet icke skulle komma att äga

någon befogenhet. Det läge emellertid i sakens egen natur, att kyrkomötet

beträffande fondens medel skulle äga rätt att till Kungl. Maj:t göra underdånig

framställning, en framställning som af fierehanda förhållanden kunde

komma att föranledas, exempelvis af hänsyn till utvecklingen af den kyrkliga

organisationen. Vid sådant förhållande hade det jämväl synts vara

en naturlig sak, att kyrkofondslagen åt kyrkomötet inrymde denna befogenhet

genom ett stadgande, som på samma gång för kyrkomötet skulle

främja den officiella kännedom beträffande fondens inkomster och utgifter,

hvarförutan en framställning från kyrkomötet angående fonden knappast

läte tänka sig. Omförmälde kommittéledamot anser därför, att såsom förslagets

näst sista paragraf borde inskjutas orden:

»Kyrkofondens kapitalkonto delgifves af Kungl. Maj:t allmänna kyrkomötet

för de år, som förgått, sedan föregående kyrkomöte var församladt.»

Denna framställning understödes af domkapitlen i Strängnäs, Västerås

och Karlstad samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län.

Mot själfva saken hafva ämbetsverken ej något att invända, men finna

icke af behofvet påkalladt, att en dylik angelägenhet göres till föremål fölen

lagstiftning, i hvilken Konung, riksdag och kyrkomöte skola deltaga.

Med anledning af förekommen anmärkning mot den af kommittén

ifrågasatta form för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt vid lagstiftning

i de ämnen, som nu behandlats, anhålla ämbetsverken få åberopa

hvad kammarkollegium i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan

(sid. 68 och följ.) härom anfört.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

De till ärendet hörande handlingar äfvensom protokollsutdrag, innefattande

två ledamöters särskilda mening, bifogas.

Stockholm den 6 december 1905.

Underdånigst

GUSTAF MUNTHE.

HANS WACHTMEISTER.

Karl Rydin, C. G. Sylvan. A. Björkman. Per Södermark.

föredragande.

Hugo Elliot.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Utdrag af protokoll, hållet vid sammanträde mellan Kung]. Maj:ts

och rikets kammarkollegium och kungl. statskontoret i

Stockholm den 6 december 1905.

Närvarande:

Herr presidenten rn. in. Munthe,

Herr generaldirektören m. m., grefve Waci-itmeibter,

Herr kammarrådet m. m. Rydin,

Herr statskommissarie!! m. m. Sylvan,

Herr kammarrådet m. m. Björkman,

Herr statskommissarie!! m. m. Södermark.

S. D. Herr kammarrådet Rydin föredrog handlingarna till Kungl.

Maj:ts nådiga remiss den 12 februari 1904 å det i prästlöneregleringskommitténs

den 19 juni 1903 afgifna betänkande framställda förslag till

lag om kyrkofond; och beslöts underdånigt utlåtande till Kungl. Maj:t af

innehåll registraturet utvisar.

Af herr statskommissarie!! Sylvan, med hvilken herr statskommissarie!!

Södermark förenade sig, yttrades följande särskilda mening:

»I anledning af prästlöneregleringskommitténs förslag till lag om

kyrkofond anhåller jag, som icke kunnat i allo ansluta mig till den uppfattning,

som vunnit uttryck i det nu beslutade underdåniga utlåtandet i

ämnet, att få till protokollet göra följande uttalande.

Lagförslaget § 2, § 3 inom. 3, § 5 första stycket och § 10 första

stycket.

Ehuru sådant måhända skulle kunna anses ligga i sakens natur och

uttryckligt stadgande därom alltså vara öfverflödigt, har jag dock -—- särskildt

med afseende å det föreslagna stadgandet i § 10 första stycket —

funnit önskligt, att i lagen införes ett generellt stadgande af innehåll, att

med öfverföringen till kyrkofonden af de i § 2 och § 3 mom. 3 omförmälda

tillgångar skall följa skyldighet för kyrkofonden att svara för alla

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

de utgifter af hvad slag de vara må, som enligt allmän författning eller

särskilda i behörig ordning meddelade bestämmelser vid tiden för öfverföringen

redan blifvit till utgående från dessa tillgångar anvisade.

Ett stadgande af här antydt innehåll torde lämpligen kunna fogas

såsom1 ett tillägg till första stycket af § 5; och borde i sådan händelse

första stycket af § 10 uteslutas.

Lagförslagets § 3 mom. 2 samt $ 6 mom. 3 och 4.

De erinringar, som af domän styrel sen framställts i anledning af § 3

mom. 2, hafva visserligen i det af ämbetsverkens pluralitet nu framlagda

förslag till omformulering af berörda moment i någon mån vunnit beaktande;

men då jag håller före, att det saknas anledning att till kyrkofonden

öfverföra skogsförsäljningsmedel, om hvilka det på förhand är

kändt, att de skola användas till bestridande af de med sko g sförvaltning en

förenade utgifter, kan jag icke finna annat än såväl principiellt riktigt

som praktiskt fördelaktigt, att den centrala statsmyndighet, åt hvilken

denna skogsförvaltning är anförtrodd och som har att i stadgad ordning

redovisa bruttointäkten af skogsförsäljningsmedlen, må före skogsförsäljningsmedlens

inleverering till kyrkofonden afdraga och göra sig betäckt

för samtliga de kostnader, hvilka, inom gränser, som böra af Kungl.

Maj:t fastställas, varit med detta förvaltningsbestyr förenade, och således

icke blott själfva virkesförsäljningskostnaden utan äfven skogsindelnings-

ocb skogsodlingskostnader å de egendomar, hvilkas »behållna»

skogsafkastning bör tillgodokomma kyrkofonden, samt desslikes sådana

utskylder, som påföras inkomst af de skogar, hvarom här är fråga. Ett

sådant tillvägagående står också i full öfverensstämmelse med nu rådande

praxis, hvilken, såvidt kändt är, icke vållat olägenhet af något slag men

visat sig medföra afsevärda praktiska fördelar. Den räntevinst, som kyrkofonden

genom antagande af det af kommittén förordade förfaringssätt må

komma att göra, torde blifva ganska obetydlig, enär det ju i sådant fall

ä fonden alltid måste finnas en kontant kassa, stor nog att möta domänstyrelsens

rekvisitioner ä medel till de ifrågavarande kostnadernas bestridande.

För min del anser jag därför att, med uteslutande ur lagen af de i

§ 6 mom. 3 och 4 inrymda bestämmelser, § 3 mom. 2 bör erhålla den

lydelse, som häraf påkallas».

Som ofvan. In fidem

Hugo Elliot.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.