Sök i Ratio Lex

KUNGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGH

271 sidor, varav 246 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 246 av 271 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1908:7, band 4, KUNGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGH

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

KUNGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGH

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER VISSA DELAR AF

DEN 19 JUNI 1903

AFGIFNA UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

PRlSTLÖNEREGLERINGSKOMMITTÉNS

ANGÅENDE

REGLERING AF PRÄSTERSKAPETS AFLÖNING

DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR.

STOCKHOLM

IVAR H^GGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1905.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelse:

Sid. 68 råd 14 ofvanifrån står: domkapitlet i Växjö

läs: domkapitlen i Växjö och Lund.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Konungen.

Med underdånig skrifvelse den 19 juni 1903 öfverlämnade till Eders

Kungl. Maj:t prästlöneregleringskommittén, till slutligt fullgörande af sitt

uppdrag, dels betänkande och förslag angående reglering af prästerskapets

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

aflöning och därmed sammanhängande frågor, dels en särskild med litt.

D betecknad tabellserie. Därefter anbefallde Eders Kungl. Maj:t genom

nådig remiss den 12 februari 1901 kammarkollegium att infordra underdåniga

yttranden öfver följande i omförrnälda betänkande afgifna förslag,

nämligen förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde samt om ersättning därför, förslaget till lag angående

reglering af prästerskapets aflöning, förslaget till föreskrifter angående

beräkning af prästerskapets aflöning, förslaget till lag om emeritilöner

för präster och förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen

om ecklesiastika boställsskogar, från samtliga domkapitlen i riket och

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län äfvensom öfver

förstnämnda fyra förslag från Stockholms stads konsistorium och öfverståthållareämbetet

och öfver förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen

om ecklesiastika boställsskogar från domänstyrelsen samt att med

dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande till Eders Kungl. Maj:t

inkomna före utgången af år 1905.

Efter det omförrnälda myndigheter till kollegium insändt i enlighet

med berörda nådiga föreskrift infordrade yttranden, därvid domkapitlen i

Uppsala, Strängnäs, Karlstad och Visby bifogat från präster — hufvudsakligen

kontraktsprostar — i de respektive stiften inkomna yttranden,

får nu kollegium till åtlydnad af den nådiga befallningen, med öfver!ämnande

af de till ärendet hörande handligar, för egen del i underdånighet

anföra följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kort historisk återblick äfvensom redogörelse för gällande

lagstiftning om prästerskapets aflöningsförhållanden och

inom riksdagen väckta förslag till ändring däri.

Då det för bedömandet af de till kollegium för yttrandes afgifvande

remitterade förslag uppenbarligen är af vikt, att anledningen till och syftemålet

med dem vederbörligen beaktas, har kollegium trott det vara lämpligt

att, med ledning af kommittébetänkandet, till en början ej mindre i

korthet erinra om gällande grunder för lagstiftningen i de ämnen, som

af förslagen beröras — nämligen prästerskapets aflöningsförhållanden —

särskildt såvidt församlingsmedlemmarnes skattskyldighet blifvit genom

ifrågavarande lagstiftning bestämd, än äfven redogöra för hvad under senare

tid inom riksdagen i hufvudsak anförts till vinnande af ändring i

berörda grunder.

Prästerskapets aflöningsförhållanden voro föremål för stadganden redan

i landskapslagarnes kyrkobalkar. Där angifna grunder för ecklesiastik

skattskyldighet hafva af senare lagstiftning lämnats i det hela orubbade.

De upptogos slutligen — ehuru naturligtvis sammangjutna, till ett helt — i

nådiga förordningen den 8 februari 1681, hvilken kan anses såsom hufvudförfattningen

inom lagstiftningen rörande »prästerskapets uppbörd af

allmogen», sådan denna lagstiftning bevaras från äldre tider. Enligt

nämnda förordning skulle prästerna på landet bekomma af sina åhörare

dels tertialen af den tionde, som efter årsväxten folie af allehanda säd —

hvete, råg, korn, hafre, ärter och bönor —, dels tionde af humle, hampa,

lin, rofvor och kål, dels kvicktionde af all afvel, nämligen föl, kalf, lamm,

killing, gris och gås, dels smörtionde, dels i vissa trakter fisktionde, dels

likstol med olika belopp allt efter dödsbonas växlande förmögenhet m. m.

och dels jämlikt taxa afgift er vid nattvardens begående (påskpenningar)

äfvensom vid lysning, vigsel, barndop och kyrktagning samt för sockenbud.

»Gångandes ämbetsmän» samt alla andra på landet boende, som

icke brukade någon åker eller svedjeland eller hade någon boskap men

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

dock brukade sin enskilda näring, skulle gifva för all sin rättighet om

året två mark silfvermynt.

Utom dessa skatter å vissa näringar och sportler för vissa förrättningar

hade prästerskapet att påräkna äfven en del andra inkomster och förmåner.

Så erlades af ålder åt prästen offer vid de stora kyrkliga högtiderna,

såsom jul, påsk, pingst m. fl. Likaledes utgjordes dagsverken till

prästerskapet såväl af hemmansbrukare som af torpare, husmän, inhyseshjon,

gårdsfolk och gemenskapen af krigsfolket, en prestation, som, ehuru

ursprungligen tillkommen af »god vilja mera än af plikt», småningom

öfvergick till sedvänja och blef stadgad såsom skyldighet.

Kort efter utfärdandet af 1681 års förordning inkommo emellertid

till Kungl. Maj:t underdåniga föreställningar mot densamma dels från prästerskapet,

som klagade däröfver, att förordningen icke kunde på alla orter

verkställas, och dels från allmogen? som förklarade, att den hellre

ville »blifva vid deras med sina själasörjare vanlige ackord, såsom det

hvilket dem drägeligare skulle falla». Kungl. Majtt hänvisade därvid i allmänhet

till ingående af föreningar såsom bästa sättet att främja enighet

och sämja mellan präster och åhörare. För vissa delar af landet utfärdades

till och med särskilda undantagsförfattningar. Genom åtskilliga

kungl. resolutioner påbjöds ock prästrättigheters utgörande af en del beskattningsföremål,

hvilka ej voro afsedda i nämnda förordning, såsom bruk,

bergverk och några andra industriella anläggningar på landsbygden.

I städerna — beträffande hvilka 1681 års förordning ej gällde —

ägde prästerskapet visserligen uppbära tertialtionde af städernas jord samt

antagligen jämväl annan tionde, men dessa afgifter kunde af helt naturliga

skäl icke blifva mycket inbringande. Prästerskapets hufvudsakliga,

ehuru alltid något ovissa, inkomst uti städerna bestod i den frivilliga tillökning,

åhörarne meddelade uti de s. k. påskpenningarne.

Sättet för prästerskapets aflöning, sådant det alltså, enligt hvad ofvan

blifvit antydt, var grundadt på lag eller öfverenskommelse och sedvänja,

medförde stora olägenheter och gaf anledning till många klagomål. Tionden,

som skulle utgå i persedlar och efter årsafkastningen, förutsatte nämligen

beträffande all skörd och afvel en närgången kontroll, som var

ytterst vansklig samt för tiondetagare och tiondegifvare lika förhatlig;

den vållade ett besvär med persedlarnes forsling, förvar och afyttring,

som betungade löngifvaren och betydligt minskade löntagarens förmåner.

Sportlerna, hvilka småningom blifvit fullkomligt godtyckliga och uttogos

vid allehanda tillfällen, voro icke sällan oskäligt betungande, hvarförutom

de måste föranleda en för prästämbetet nedsättande uppfattning af de

kyrkliga förrättningarna. Den omständigheten att prästerskapet uppbar

opaginerad Kontrollera mot PDF

lönebidragen omedelbart af de enskilda församlingsmedleinmarne vållade

äfven lätt tvister och rättegångar.

Dessutom riktades anmärkningar mot det lägre prästerskapets tryckta

belägenhet och öfverhufvud mot ojämnheten i prästerskapets inkomster.

Missnöjet med de ecklesiastika aflöningsförhållandena — ett missnöje,

som väl kunde mildras men ej undanröjas genom de lifligt anbefallda

och äfven i en ej ringa utsträckning använda lönekonventionerna — tog

sig uttryck bland annat i upprepade motioner vid riksdagarne. Till sist

afläto ock rikets ständer den 6 juli 1857 en underdånig skrifvelse, hvari

det dåvarande aflöningssättets olägenheter framhöllos och grunder för en

förändrad anordning uppgåfvos. Efter ytterligare förhandlingar mellan

regering och ständer utfärdades sedermera nådiga förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862.

De uti nämnda författning — hvilken ligger till grund för nu gällande

löneregleringar för prästerskapet i de territoriella församlingarna

utom i Stockholm — inrymda hufvudstadganden äro följande: Prästerskapets

inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjänstgörande prästman, såvidt

sig göra låter, erhåller en efter tjänstegrad, äinbetsåligganden och lefnadskostnaderna

i orten lämpad anständig bärgning (§ 1). Ordnandet af prästerskapets

aflöning inom hvarje stift förberedes länsvis af en nämnd, som

vid uppgörandet af förslag till lönereglering har att förfara pa visst i förordningen

angifvet sätt, hvarefter ärendet anmäles till Kungl. Maj:ts pröfning

(§§ 2 och 3). Boställe, som afses att af löntagare bebos och brukas,

skall till en dess verkliga värde, efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande

inkomst beräknas, hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad

bostället anses kunna inbringa i arrende eller efter hälftenbruk (§ 4). Prästerskapet

anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe

brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af

Kungl. Maj:t särskildt meddelade (§ 5 ). All tionde, vare sig tertial-, smör-,

fisk- eller kvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för en tid af femtio

år, räknade från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande

första maj, oansedt tillämpning af regleringen ej då kan ske. Vid bestämmandet

af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk,

kvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att ställa sig

till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter gällande

författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende på de af

församlingen till dess prästerskap förut utgående bidrag samt de afgifter,

som af öfriga pastorat inom stiftet under likartade förhållanden utgöras

(§ 6). Påskpenningar, jura stola;, matskott, offer, dagsverken med flera

andra extraordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma tid och efter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda utskylder,

att utgå icke allenast af fastighetsägare utan äfven af församlingens öfriga

invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning till prästerskapet

för särskilda förrättningar kan upphöra, och iakttages härvid, att

af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat hemmansägare, varda

endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva

allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens

ledamöter, fortfarande af dem samtlige skola utgöras, dock med

den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att åtskilliga af ifrågavarande

afgifter hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem,

som äga ingen eller mindre jord, som af dem hvilka äga större (§ 7).

Lönerna skola beräknas uti persedlar och endast till en mindre del i penningar.

Persedlarne utgå efter tioårig medelmarkegång, där ej deras levererande

till större eller mindre del in natura kan varda af Kungl. Maj:t

medgifvet (§ 8). Afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras,

må ej till aflönande af annan församlings präst användas; icke heller

inkomster, hvilka tillkomma prästerskapet antingen till följd af bidrag

utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring för prästerskapet,

hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar anskaffade,

eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda anslag

och donationer. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kontanta

penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för

de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter,

som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet, med Kungl.

Maj:ts medgifvande kunna från en till annan församling öfverflyttas eller

alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att de icke äro prästerskapet

för all framtid tillförsäkrade (§ 9). För uppbörden af församlingens

afgifter till prästerskapet äger den utse eu eller flera personer (§ 11).

Betydelsen af 1862 års förordning låg -— såsom den lämnade redogörelsen

torde gifva vid handen — hufvudsakligen i de förändringar med

hänsyn till den rent yttre, formella, sidan af prästerskapets aflöning, hvilka

genom densamma kommo till stånd. Uti ingressen till själfva förordningen

uppgifves också anledningen till den nya lagstiftningen vara den, att

sättet för ifrågavarande aflöning var »icke allenast i flera hänseenden

mindre lämpligt, utan ock af beskaffenhet att föranleda tvister mellan

löntagare och löngifvare». I enlighet härmed vidtogos bland andra följande

viktigare förändringar: tionderäkningen på åkern afskaffades och persedelleveranserna

upphörde, icke heller var det längre tillåtet att mottaga

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

sportler för olika förrättningar, hvarförutom uppbörden af församlingsafgifterna

skulle förmedlas genom utsedda förtroendemän.

Dock var denna lagstiftning icke heller i materiellt afseende utan

verkan. På grund af bestämmelsen, att vissa inkomster kunde »från en

till annan församling öfver Hyttas», hade tillskapats en för hela kyrkan

gemensam aflöningstillgång, hvarigenom ställdes i utsikt en förbättring af

det svagast aflönade prästerskapets villkor. A andra sidan innebar tiondens

utbytande mot bestämda afgifter för femtio år en i mån af jordbruksnäringens

utveckling fortgående minskning i jordbrukets börda och

dymedelst ett tillmötesgående mot det anspråk på tiondens fixering för

all framtid, hvilket vid riksdagarne blifvit af tiondegifvarne framställdt.

1 öfrigt upphäfdes eller ändrades icke den sedan århundraden bestående

lagstiftningen angående »prästerskapets rättigheter», i de delar

nämligen denna lagstiftning stadgade skyldighet för församlingsmedlemmarne

att lämna, efter vissa grunder bestämda, bidrag till prästerskapets

aflöning. Tvärtom föreskrefs beträffande de forna afgifternas periodiska

ombildande till nya, att därvid skulle lända »till efterrättelse de för riket

i allmänhet eller särskildt för vissa orter gällande författningar och stadganden».

Den gamla skatteplikten skulle alltså kvarstå i sin ursprungliga

omfattning. För tiondens utgörande hade emellertid, såsom nyligen blifvit

antydt, meddelats bestämmelser, i följd af hvilka skattebördan för den

tiondepliktiga jorden måste under regleringsperioden komma att kännas

alltid i någon mån, stundom ganska afsevärdt lindrad.

Någon jämkning eller omflyttning mellan olika slag af församlingsafgifter

var icke medgifven. Likasom totalbeloppet af de inkomster, som

tillförne utgått till prästerskapet, skulle bevaras, skulle äfven grupperingen

af de bidragsskyldigas afgifter upprätthållas.

Då nu jordbruket ursprungligen var landets skattekraftigaste näring,

på många ställen den enda, var det ju naturligt att, sedan denna näring

vid den ecklesiastika skattskyldighetens införande här i landet drabbats

af den ojämförligt tyngsta pålagan, någon väsentlig rubbning härutinnan

icke skulle inträda genom den på angifvet sätt begränsade reformen af

det kyrkliga aflöningsväsenet.

Genom nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 föreskrefs, bland annat,

att ränta och kronotionde* å hemman eller lägenhet i kronans jordeböcker

* Sädcslionden (skafttionden), till hvilken räknades tionde äfven af ärter och bönor,

var enligt de gamla lagarne i allmänhet så fördelad, att en tredjedel tillföll sockenprästen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

och räkenskaper skulle sammanföras till en summa under benämning

grundskatt, samt att nedsättning uti den kronan behållna grundskatt å

flertalet hemman och lägenheter skulle äga rum med trettio procent från

och med år 1886. Därefter stadgades genom lagen den 2 december 1892,

att återstoden af grundskatten skulle afskrifvas under loppet af tolf år,

räknadt från och med år 1893.

Vid 1897 års riksdag framhöll nu en motionär**, hurusom billighet

och rättvisa syntes tala för att den jorden åliggande, till prästerskapets

aflöning utgående tionde, hvilken både enahanda ursprung som kronotionden,

blefve likasom denna afskrifven, helst prästerskapets tionde i

många landsorter vore en ganska tung börda, som ej utan stor möda

kunde af ägarne till tiondeskyldig jord betalas. Beträffande afskrifningen

borde riksdagen fatta beslut, så snart nödig utredning om tiondens belopp

hunnit verkställas och oberoende af den nya regleringen af prästerskapets

löneförmåner. För genomförande af ett sådant beslut måste af riksdagen

medel anvisas till prästerskapets aflöning och anslag för ändamålet i riksstaten

uppföras. Motionärens yrkanden gingo ut på att riksdagen måtte i skrifvelse

till Eders Kungi. Maj:t anhålla, bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes, så

fort ske kunde, låta utreda myckenheten af den tionde, som nu af tiondeskyldig

jord utginge till prästerskapets i riket aflöning, samt sedan dels

afgifva förslag till afskrifning af denna tionde på enahanda sätt, som med

de å jorden hyllande grundskatter ägt rum, och under loppet af tio år

med tio procent årligen, dels föreslå det belopp, som riksdagen borde anvisa

och som svarade mot tionden, att utgå till prästerskapets aflöning,

och återstående två tredjedelar gingo till skiftes mellan biskopen, kyrkan och de fattiga.

Den öfriga tionden däremot tillföll odelad prästen. Härifrån afvikande bestämmelser om

sädestiondens fördelning förekommo i några lagar, likasom tionden — synnerligast biskopstionden

och fattigtionden — icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Indragning för beständigt till kronan af såväl biskopstionden som den tionde,

hvilken tillfallit kyrkan och de fattiga, blef en följd af de beslut, som fattades på riksdagen

i Västerås 1527 och hvilka sammanfattas under benämningen Västerås recess. Genom

denna indragning har den s. k. kronotionden. uppkommit.

Detta gäller dock endast det gamla Sverige. Hvad angår Skåne, Halland, Blekinge

och Bohuslän, hvilka vid reformationstiden icke tillhörde Sverige, är förhållandet i så

måtto olika, att sädestionden där under katolska tiden var delad lika mellan prästen, kyrkan

och biskopen, samt att vid reformationen i Danmark endast biskopens andel indrogs till

kronan, hvilket förhållande förblef oförändradt, när dessa provinser förenades med Sverige;

och har tionden där således utgjorts af präste- eller terticdtionde, kyrkotionde och kronotionde.

** Såsom motivering hänvisade denne motionär egentligen till en af honom vid 1896

års riksdag väckt motion med nästan ordagrant lika yrkanden som i motionen vid 1897

års riksdag. Den först. väckta motionen, afktyrkt af vederbörande utskott, vann endast

andra kammarens bifall och förföll.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

allt i syfte att, när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och

tiondens hela afskrifning ägt rum, staten skulle öfvertaga hela det belopp

till prästerskapets aflöning, som hittills utgått därtill af tiondeskyldig jord,

dels låta upprätta förslag till lönestat för prästerskapet i riket, afsedd att

tillämpas i hvarje pastorat från den tid, då nuvarande lönereglering där

upphöi de, och i hvilken lönestat borde upptagas bestämdt belopp för hvarje

prästerlig tjänstebefattning, dels ock de villkor, som kunde finnas nödiga

för statens öfvertagande af aflöningen till rikets prästerskap såsom till

öfriga statens tjänstemän.

En annan motionär, som likaledes afsåg en lindring i den, såsom han

påpekade, ojämnt tryckande skattskyldigheten till prästerskapet redan före

nu gällande löneregleringars utlöpande, hemställde, att riksdagen måtte hos

Eders Kungl.Majit anhålla om framläggande,så fort ske kunde, af förslag därom,

att de, som i en församling vore skattskyldiga till prästerskapet, skulle erhålla

full ersättning för sina utskylder till detsamma på sådant sätt, att det inom

församlingen erforderliga ersättningsbeloppet betalades till minst en tredjedel

genom statsmedel och till högst två tredjedelar genom utdebitering på alla

församlingens medlemmar efter fyrk eller bevillningskrona, prästerskapets

egna fyrkar eller bevillningskronor undantagna.

Slutligen uttalade sig en tredje motionär beträffande åtskilliga frågor,

som stå i samband med den kyrkliga organisationen och prästerskapets

aflöningsförhållanden. Särskildt. fäste han uppmärksamheten på, huru illa

det i ekonomiskt hänseende vore ställdt uti vårt land, väl icke för prästerskapet

såsom helhet betraktadf, hvilket fasthellre syntes motionären vara

genom gällande lag tillräckligt doteradt, men isynnerhet och till den vida

öfvervägande delen för komministrarne äfvensom för många kyrkoherdar,

allt hufvudsakligen i följd af en i hög grad orättvis och obillig fördelning

af prästerskapets inkomster. Den ojämna fördelningen i sin ordning

förklarades bero af det på 1862 års förordning grundade förbud mot

användandet af vissa lönetillgångar från en församling till aflönande af

prästerskapet i främmande församling. För åstadkommande af en rättvis

fördelning af prästerskapets inkomster återstode därför icke någon annan

än den visserligen radikala men också, enligt motionärens öfvertygelse,

enda verksamma utvägen att genom betydligt utvidgande af öfverflyttningsrätten

göra alla för prästerskapets aflöning afsedda tillgångar för

ändamålet disponibla, med den inskränkning allenast som påkallades af

rent privaträttsliga förhållanden. Äfven i fråga om deltagandet i utskylderna

till prästerskapet ansåg motionären, att förändrade grunder

borde göras gällande. Dock fann han det vanskligt att därom göra något

annat än ett generellt uttalande, i syfte att alla nu från församlingarna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

utgående gärd er till prästerskapet fortfarande borde utgå, med iakttagande

endast af erforderlig jämkning, så att församlingarna om möjligt blefve

likställda både i fråga om personliga afgifter och hvad beträffade afgifter

för jordbruksfastighet och all annan fastighet, äfvensom att dessa sistnämnda

afgifter blefve afpassade i billigt förhållande till de afgifter, som

borde utgöras af industriella verk och inrättningar. Denne motionär

yrkade i enlighet härmed, bland annat, att Riksdagen måtte hos Eders

Kungl. Maj:t anhålla, att, enär de enligt bestämmelserna i nådiga förordningen

den 11 juli 1862 upprättade löneregleringar visat sig i tillämpningen

innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande beloppet

af de för vederbörande prästmän bestämda aflöningar som med afseende

å fördelningen af de utskylder, hvilka till prästerskapet utgjordes, Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke de nya löneregleringarna lämpligen

kunde grundas å vissa utaf motionären föreslagna, från nämnda förordnings

föreskrifter delvis afvikande bestämmelser, bland andra, att alla

från församlingarna till prästerskapets aflöning utgående bidrag jämte

arrendena för de ecklesiastika boställena skulle af kronans tjänstemän

debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med den allmänna uppbörden

samt af Konungens befallningshafvande levereras till statskontoret;

att likaledes till statskontoret skulle levereras de andelar af skogsförsäljningsmedlen,

hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden, tillfölle innehafvarne

af vissa ecklesiastika boställen; att, sedan sålunda ofvannämnda

för prästerskapets aflöning afsedda medel levererats till statskontoret, det

skulle åligga beinälda myndighet att af berörda medel och af de aflöningsmedel,

hvilka utginge från prästlöneregleringsfonden, tillhandahålla vederbörande

domkapitel de andelar, som på hvarje stift belöpte, att af domkapitlen

utbetalas till vederbörande löntagare; samt att de från de olika

skattetitlarne till prästerskapets aflöning utgående bidrag blefve ställda i

riktig proportion till hvarandra.

Med anledning af förenämnda tre motioner aflat riksdagen den 5 maj

1897 till Eders Kungl. Maj:t en underdånig skrifvelse angående ändring i

prästerskapets aflöningsförhållanden. Riksdagen anförde däri, bland annat,

hurusom på grund af 1862 års förordning församlingsmedlemmarnes bidrag

till prästerskapet reglerats på ett synnerligen skiftande sätt i olika

orter, och att den hufvudsakliga bördan däraf fortfarande torde hvila på

den tiondeskyldiga jorden. Genom jordbrukets utveckling, genom uppkomsten

af industriella anläggningar och stationssamhällen samt däraf

ÖÖ O

föranledd mer eller mindre betydlig folkökning i många församlingar och

genom flera andra inträdda förändringar torde det flerstädes hafva kommit

att framstå såsom ganska obilligt, att blott en del af församlingen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

hufvudsakligen bekostade den institution, hvaraf dock alla hade gagn.

Riksdagen vore öfvertygad om att det vid en utredning skulle visa sig,

att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten att bidraga

till prästerskapets aflöning blefve nödvändig, så att en utjämning

kunde ske i afseende på de olika skatteobjekten. Genom en sådan utjämning

skulle, enligt riksdagens åsikt, i ett stort antal församlingar de

berättigade skälen till de klagomål, som nu hördes från ägarne till tiondeskyldig

jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde ett icke obetydligt antal

församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen det afsedda målet icke

skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra beskattningsföremål än

tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig mån förefunnes.

Beträffande sådana församlingar ansåge riksdagen det böra tillses, huruvida

icke någon lindring kunde dem beredas genom bidrag från tillgängliga

fonder eller annorledes, så att församlingarna ej öfver höfvan betungades,

men vederbörande prästerskap likväl erhölle sin anständiga bärgning. En

utjämning torde ock enligt riksdagens mening till en viss grad kunna

och böra ske beträffande de lönevillkor, som prästerskapet åtnjöte, så att

nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar

i någon mån mildrades. Särskildt syntes en rättelse vara önskvärd i den

olämpliga proportion, som på flera ställen rådde mellan kyrkoherdes och

komministrars aflöning inom samma pastorat. De af motionärerna föreslagna

åtgärder att direkt eller indirekt göra prästerskapet till af staten

aflönade tjänstemän hade riksdagen ej kunnat bifalla och således ej heller

de yrkanden i motionerna, som med sagda förslag stode i oskiljaktigt

sammanhang. Ett sådant förfarande skulle nämligen enligt riksdagens

åsikt allt för djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt rotfästade

kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens och kyrkans ställning

till hvarandra äfvensom förhållandet mellan de enskilda församlingarna

och deras prästerskap. Riksdagen vore därjämte öfvertygad, att det i

allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja. Äfven ville

riksdagen såsom sin åsikt uttala, att den grundsatsen borde fortfarande

gälla, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgjordes, ej

finge till aflönande af en annan församlings prästerskap användas. De

jämkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna

och aflöningsrätt för prästerskapet, som vore nödvändiga, borde

därför enligt riksdagens mening äga rum med bibehållande af nämnda

grundsats. Enär det svenska prästerskapet småningom erhållit allt flera

ämbetsåligganden, hvilka ej kunde anses vara af kyrklig art, och som icke

heller motiverades af den enskilda församlingens behof, utan af stats
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

hänsyn, funne riksdagen, att från detta förhållande goda skäl kunde hämtas

för att statsbidrag i någon mån lämnades till prästerskapets aflöning.

Riksdagen anhöll till sist:

att Eders Kungi. Maj:t täcktes så fort ske kunde låta verkställa noggrann

utredning såväl beträffande den på nu gällande löneregleringar

grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga jorden

och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra, både inom

hvarje församling och mellan olika församlingar, som ock beträffande de

aflöningsvillkor, som för närvarande af prästerskapet i olika församlingar

åtnjötes;

att Eders Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning af på frågan

inverkande omständigheter, till riksdagens godkännande framlägga de grunder,

som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af prästerskapets

aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte tagas

bland annat därtill, huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i

afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika

skatteobjekt, och i hvad mån staten borde bidraga till aflöningen; huruvida

icke från tillgängliga fonder bidrag ''kunde lämnas till aflöning åt

prästerskapet i de församlingar, som eljest skulle däraf oskäligt hetungas;

och huruvida en utjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning

inom olika församlingar och tjänstegrader kunde äga rum, så att

hvarje präst erhölle anständig bärgning; samt

att Eders Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omförmälda

utredning äfven låta verkställa utredning angående möjligheten af och sättet

för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller sjukdom ej

förmådde behörigen uppehålla sina tjänster, samt därefter för riksdagen

framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Den 22 oktober 1897 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt en kommitté

— prästlöneregleringskoinmitton — att verkställa de utredningar och uppgöra

de förslag, om hvilka i riksdagens skrifvelse förmäles.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Några af kommittéutredningens resultat samt g rund tan kamé

i kommitténs förslag''.

Den af kommittén verkställda utredning angående »skattskyldigheten

till prästerskapets aflöning enligt nu gällande lagstiftning» gifver vid handen,

att församlingsafgifter till prästerskapets aflöning hlifvit för ecklesiastikåret

1896—97 i hela riket — både landsbygd och städer — debiterade

å jordbruksfastighet* med.......................... kronor 3,699,450 = 67,69 procent

å öfriga beskattningsföremål med........... > 1,765,734 = 32,31

Dessa afgifter, tillhopa 5,465,184 kronor, fördelade sig pa beskattningsföremålen

högst väsentligt olika i städerna och å landsbygden. Under

det att nämligen i städerna summa afgifter utgjorde:

af jordbruksfastighet ....................................... kronor 44,223 = 7,85 procent

af öfriga beskattningsföremål...................... » 519,467 = 92,15

utgjorde däremot å landsbygden summa afgifter:

af jordbruksfastighet..................................... kronor 3,655,226 = 74,58 procent

af öfriga beskattningsföremål.................... » 1,246,267 = 25,42

Hvad nu särskildt landsbygden beträffar, så utgjorde i vida mer än

hälften — eller nära 59 procent — af församlingarna därstädes jordbruksfastighetens

bidrag öfver 80 procent af samtliga afgifter; däremot var det

* Till gruppen »jordbruksfastighet» äro hänförda icke blott tiondeskyldiga hemman och

lägenheter, utan ock jordbruksfastigheter, hvilka, såsom vissa säterier, icke varit tiondeskyldiga

men dock stundom fått sig påförda några mindre afgifter. Bland afgifter af

jordbruksfastighet hafva af kommittén räknats ej allenast olika slag af tionde utan äfven

sådana i stället för jura stol®, offer, påskpenningar och andra extraordinarie afgifter bestämda

utskylder, som skola enligt löneregleringarna å jordbruksfastighet debiteras och icke

kunnat utsöndras från tiondeafgifterna. Dessa senare utgöra emellertid utan all fråga den

ojämförligt betydligaste delen af de afgifter, som i kommitténs tabeller redovisats såsom

afgifter af jordbruksfastighet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

knappt mer än 2 procent af landsförsamlingarna, där detta bidrag uppgick

till blott 30 procent eller därunder af samtliga afgifter.

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper,

nämligen arman fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket såsom

afgifter af annan fastighet ........................ kronor 198,504 = 3,63 procent

s » inkomst ....................................... » 560,549 = 10,26 »

personliga afgifter .......................................... » 1,006,681 = 18.42 »

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt i

städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga inom hvartdera beskattningsområdet

debiterade afgifter, visade sig stor åtskillnad, i det att summa

afgifter utgjorde

i städerna:

af annan fastighet

» inkomst..............

» personer ............

å landsbygden :

af annan fastighet............................................. kronor 133,436 = 2,72 procent

» inkomst........................................................... » 343,157 = 7,00 »

» personer ......................................................... » 769,674 = 15,70 »

En jämförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga beskattningsföremålens

belastning visar, att de debiterade afgiftex-na utgjorde i medeltal

för riket (städer och landsbygd):

för jordbruksfastighet.............................. 27,09 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................. 3,37 » » »

» inkomst ............................................... 2,10 » » »

eller för sistnämnda båda grupper..... 2,33 » » »

så att, uppmätt efter fyrktalet* jordbruksfastighetens belastning var nära

tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens tillhopa. Detta

missförhållande beror hufvudsakligen därpå, att i städerna de talrika fyrkarne

för inkomst och fastighet äro så svagt belastade, att medeltalet för

hela riket väsentligen förminskas. För landsbygden ensam erhölls nämligen

följande medeltal af afgifter:

* Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs län, där fyrktalssätining

ej förekommer, hafva de särskilda hevillningsheloppen af kommittén reducerats till

fyrktal, på det att jämförelsen mellan olika församlingars skattskyldighet skulle underlättas.

..... kronor 65,068 = 11,54 procent

217,392 = 38,57

237,007 = 42,04

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

för jordbruksfastighet.............................. 27,29 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................. 10,95 » » »

» inkomst ........................................ 4,31 » » »

eller från sistnämnda båda grupper.. 5,19 » » »

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens

belastning blott något mer än fem gånger så stor som medeltalet

för de två öfriga gruppernas gemensamma belastning.

Då vid löneregleringarna tiondeafgifterna för det mesta bestämdes,

utan att hänsyn togs till tiondens lagliga belopp, samt jordbrukets utveckling

sedermera varit mycket olika på olika orter, måste förhållandet

mellan dessa afgifter och jordbruksfastighetens fyrktal förete synnerligen

stora växlingar inom skilda trakter af landet. Så växlade i städerna, där

belastningens medeltal för hela riket var 16,72 öre pr jordbruksfastighetsfyrk,

medeltalen inom de oljka församlingarna mellan lägst 0,18 och högst

78,57 öre pr dylik fyrk. A landsbygden bar jordbruksfastigheten, såsom

nyligen blifvit nämndt, för hela riket en afgift af i medeltal 27,29 öre pr

fyrk, med växling i belastningen inom de olika församlingarna från högst

124,87 öre pr fyrk (Karesuando i Härnösands stift) till lägst 3,53 öre pr *

fyrk (Gustaf Adolf i Karlstads stift).

Utom det bidrag till prästerskapets aflöning, som församlingsmedlemmarne

hade att lämna, tillgodonjöt prästerskapet i de territoriella församlingarna

— på sätt framgår af kommitténs utredning angående »prästerskapets

nuvarande aflöningsförhållanden» — inkomster jämväl under många

andra titlar, såsom statsanslag, enskildas anslag och donationer, afkastning

af bostads- och löningsboställen samt anslag från ecklesiastika fonder. För

nyssnämnda ecklesiastikår 1896—97 uppskattades samtliga under olika

titlar utgående aflöningsförmåner till ett värde af 8,109,667 kronor 34 öre*.

Denna summa bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar

med aflöningsförmåner till ett värde af 6,441,517 kronor

samt för 957 komministraturer eller med dem likställda tjänster, vid hvilka

inkomsterna uppgingo till ett värde af 1,668,150 kronor.

Medelbeloppet för en kyrkoherdelön var 4,709 kronor. Skillnaden

mellan land och stad verkade därhän, att medellönen för kyrkoherde i

landspastorat var endast 4,544 kronor, under det att den för kyrkoherde

i stadspastorat var 6,667 kronor. Fortsättas jämförelserna och ställas mot

hvarandra löneförhållandena inom särskilda pastorat, visa sig ännu större

olikheter, i det att högsta lönen uppgick till 14,206 kronor och den lägsta

* Om härtill läggas arfvodena för 184 kontraktsprostar, kunna aflöningsförmånerna

uppskattas till ett värde af 8,136,516 kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

— om hänsyn ej tages till prebendepastoraten — till 2,054 kronor. De

båda löneklasserna 3,000—3,499 kronor och 3,500—3,999 kronor, tillhopa

omfattande 408 beställningar, voro de jämförelsevis talrikaste; 168 löneruppnådde

icke 3,000 kronor.

För komministrarne var medellönen: i hela riket 1,743 kronor, å landsbygden

1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Den rikligast aflönade

komministerns inkomster uppgingo till 7,589 kronor; de lägst skattade

löneförmånerna för komminister ansågos hafva ett värde af 402 kronor.

De jämförelsevis flesta komministerslönerna —- 230 till antalet — tillhörde

klasser å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584 löner understego 1,700

kronor.

Efter det förhöjda anslag från prästerskapets löneregleringsfond blifvit

under senare tiden från och med år 1900 beviljade, har emellertid ställningen

icke oväsentligt förbättrats för de lägst aflönade kyrkoherdarne och

komministrarne.

På den af kommittén verkställda, ofvan omförmälda statistiska utredning

följer en »allmän motivering», däri kommittén undersöker, huru

en utjämning af den ecklesiastika skattskyldigheten och af prästerskapets

löner skall kunna på ett verksamt sätt genomföras, hvarjämte kommittén

till skärskådande upptager äfven andra för kyrkan viktiga spörsmål af

ekonomisk innebörd. Ptesultatet af sina undersökningar på detta förberedande

stadium sammanfattar kommittén i följande allmänna satser eller

hufvudgrunder:

1. Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgifter af fast egendom

indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföres

prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar.

2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning af allmänna

grunder för lönernas lämpande efter tjänstens vikt och beskaffenhet eller

efter särskilda förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu år prästerskapets

löner i penningar till sådan storlek, att hvarje präst erhåller

anständig bärgning.

3. För aflöning af prästerskapet skola församlingsafgifter utgöras, dock

sainmanlagdt icke till högre belopp, än som motsvarar tjugu öre för

hvarje person af pastoratets hela folkmängd, och därutöfver fem öre

för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet eller, där fyrktafsättning

icke äger rum, femtio öre för hvarje krona af de skattskyldiga

inom pastoratet påförd bevillning.

4. Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder beräknade

aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

gängliga medel, fylles bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma

aflöningstiilgångar.

5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

användas för att bereda emeritilöner åt präster.

Kommittén framhåller hurusom, därest skattskyldigheten och aflöningen

ordnades i enlighet med angifna grunder, en del fördelar vore att vinna.

Sålunda skulle krafvet på utjämning af skyldigheten att bidraga till

prästerskapets aflöning tillgodoses på ett sätt, som medförde, att den å

jordbruksfastighet livilande börda blefve i möjligaste mån lika för all sådan

fastighet, samt att den nya bördan för andra beskattningsföremål begränsades

till rimligt mått.

De afgifter, som komme att utgå inom hvarje församling, blefve fortfarande

använda till aflöning för dess eget prästerskap, under det att å ena

sidan i följd af den stegrade skattekraften hos industriens växande fyrkar

de kyrkliga krafven kunde inom nu försummade landsdelar allt bättre

tillgodoses, samt å andra sidan ersättningen för den indragna och afskrifna

tionden — hvilken ersättning ej hade karaktären af församlingsafgifter, då

den ju betalades af statsverket, icke af någon särskild församlings medlemmar

— kunde lämna tillgång till understöd åt sådana ekonomiskt svaga

församlingar, som icke, utan att öfver höfvan betungas, förmådde bereda

sitt prästerskap anständig bärgning.

Kyrkan finge i själfva verket, under fullt betryggande garantier, behålla

tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen af en fri dispositionsrätt

öfver nämnda tillgång samt därigenom äfven utsikten att på ett

effektivt sätt, efter billighet och rättvisa, reglera lönerna inom prästerskapets

olika grader och mellan olika församlingar, hvarförutom anstalter för

pensionering af en del ålderstigna, mindre tjänstbara präster kunde vidtagas.

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Principyttranden öfver kommitténs förslag- om förändrad anordning-

af det kyrkliga beskattningsväsendet.

Obestridligen är kommitténs förslag till lag om indragning till statsverket

och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför

det till sina verkningar betydelsefullaste af förevarande författningsförslag

och kan därför sägas utgöra kärnpunkten i kommitténs senaste betänkande.

Förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, hvilket förslag

väl eljest får anses såsom själfva hufvudförslaget, är beträffande de

delar, som innebära de väsentligaste förändringarna i nuvarande beskattnings-

och lönesystem, uppgjordt under förutsättning af bifall till förstnämnda

förslag och skulle endast i mindre viktiga punkter kunna under

annan förutsättning vinna tillämpning. De myndigheter, som yttrat sig

öfver kommittéförslagen, synas äfven i likhet med kollegium tillägga tiondeafskrifningsförslaget

eu dylik central betydelse.

Enligt sistnämnda förslag skall prästerskapets tionde äfvensom alla

andra afgifter af fast egendom indragas till statsverket mot godtgörelse i

penningar under titel »ersättning för prästerskapets tionde». Indragningen

äger rum för hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret näst efter det,

med hvars utgång den på grund af förordningen den 11 juli 1862 fastställda

lönereglering i pastoratet upphör att gälla. Kungl. Maj-.t fastställer

den summa i penningar, till hvilken omförmyjda afgifter skola för hvarje

församling vid indragningen beräknas, därvid tiondepersedlarnes värdeskall

upptagas till ett belopp, motsvarande medeltalen af medelmarkegångsprisen

under åren 1864—1913. Ersättning för de indragna afgifterna skall för

hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger

rum, för all framtid utgå med den af Kungl. Maj:t fastställda summa, och

skall denna för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från statsverket

till kyrkofonden. De afgifter, som sålunda blifvit till statsverket

indragna, skola under loppet af trettio ecklesiastikår i viss ordning afskrifvas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kommittén har af två anledningar framlagt ifrågavarande förslag.

I den allmänna motiveringen (sid. CCXVI och CCXXI1) uttalar kommittén

den mening, att det icke torde kunna anföras något hållbart skäl,

hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas

ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund än af andra

fastigheters ägare eller af dem som skatta för inkomst af kapital och arbete.

Kommittén är vidare af den åsikt att, om prästtionden anses böra aflyftas

från den tiondeskyldiga jorden, en sådan åtgärd icke kan på ett i

någon mån tillfredsställande sätt utföras, utan att denna börda varder på

de skattskyldiga i hela riket fördelad efter samma grunder, som gälla för

beskattning i allmänhet. Enligt de grundsatser, som numera vunnit häfd

i den svenska skattelagstiftningen, torde icke heller, säger kommittén

vidare, någon väsentlig invändning kunna anföras mot en sådan åtgärd.

Prästerskapets tionde, hvilken med hänsyn till ålder och häfd vore fullt

likställd med kronotionden, och som med de på 1862 års förordning grundade

löneregleringarnas fastställande förvandlats till en för femtio år fixerad

afgift i naturapersedlar och penningar, hade i själfva verket så stor likhet

med den tionde och den ränta, som skulle efter successiv afskrifning försvinna,

att det icke kunde anses orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt

småningom blefve på liknande sätt utjämnad. Men för en sådan

utjämning kräfdes ovillkorligen, att staten ingrepe för att genom sin beskattningsmakt

åvägabringa tiondeafgifternas ersättande genom deras fördelning

å samtliga skattskyldiga. Skatteutjämningen torde lättast åvägabringas

på det sätt, att tiondeafgifterna omsattes till en bestämd summa

i penningar och därefter från någon viss tidpunkt indroges till statsverket,

samt att de sålunda indragna tiondeafgifterna småningom minskades eller

afskrefves, till dess de slutligen upphörde att af de skattskyldiga utgöras.

Om alltså ur skatteregleringssynpunkt föreslagits, att tionden skall mot

viss ersättning indragas och afskrifvas, har kommittén ansett det vara icke

mindre nödvändigt, att denna ersättning omedelbarligen ställes till kyrkans

förfogande för att bereda möjlighet att höja det svagast aflönade prästerskapets

ekonomiska ställning och undanröja ojämnheterna i aflöningsförhållandena

äfvensom lösa en del andra för kyrkan viktiga ekonomiska

frågor. Staten skulle i enlighet härmed träda i tiondegifvarnes ställe och

hålla tiondetagarnes representant — kyrkan — skadeslös för de till statsverket

indragna afgifter. Å andra sidan skulle kyrkan ställas helt och

hållet utom själfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas uteslutande

af statsfinansiella hänsyn. Ett dylikt förfarande innebure visserligen en

omgång, då det enklaste tillvägagångssättet uppenbarligen vore, att, endast

i den man fastigheterna frigjordes från tionden, ersättning af statsmedel

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

utginge till kyrkan. Utan någon vinst vare sig för tiondegifvarne eller

för statsverket skulle emellertid kyrkans ställning därigenom blifva väsentligen

ofördelaktigare, än om till hennes förfogande genast ställdes ett mot

värdet af tiondeafgifterna svarande penningbelopp, med hvars tillhjälp

prästerskapets löner inom de olika församlingarna omedelbart kunde, utan

afbidan på tiondeafskrifningens slutliga genomförande, på ett effektivt sätt

regleras. Denna förmån syntes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre

staten på förut angifvet sätt förmedlade uppgörelsen mellan tiondetagare

och tiondegifvare (sid. 39—40).

Inom kommittén har af dess ledamot regementspastoren G. Ekström i

detta ämne uttalats en skiljaktig mening (sid. 310—316). Denne ledamot

förklarar, att den väg, hvarpå förslaget om tiondeafskrifningen kunde blifva

antagligt, utan att vare sig såsom enligt kommittéförslaget en del af prästerskapet

skulle med sin anständiga bärgning bidraga till att betala priset

för densamma, eller statsverket öfver höfvan betungas, vore efter reservantens

uppfattning, att innehafvare af jordbruksfastighet borde förpliktas

att tills vidare, och så länge Kung!. Maj:t pröfvade sådant nödigt,

erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Ifall

afgiften af jordbruksfastighet bestämdes till högst 10 öre pr fyrk, skulle

densamma -—• oafsedt att den, med öfriga skatteobjekts ökade bärighet,

efter all sannolikhet inom en icke alltför aflägsen framtid komme att upphöra

och dessförinnan kunde successivt nedsättas — inberäknadt den ordinarie

afgift, som utgjordes för jordbruksfastighet till lika belopp som för

andra beskattningsföremål (högst 5 öre pr fyrk) ändock icke komma att

på jordbruksfastighet såsom maximum lägga tyngre börda än 36,91 %> af

hvad som under nu gällande löneregleringars period utgjort medium för

jordbruksfastigheternas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning (10

öre pr fyrk, mot 27,09) och sålunda i alla händelser medföra en nedsättning

af jordbruksfastigheternas belastning med 63,09 % eller nära 2/3.

Denna väg hade reservanten äfven föreslagit i sitt särskilda yttrande med

anledning af § 7 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning*. Den rättighet till tertialtionde af jordbrukets afkastning, som

* Omförmälda § 7 skulle enligt reservantens redaktionsförslag erhålla följande lydelse:

»När i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den aflöning, som anses böra tillkomma

en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån sådant till bristens betäckande erfordras,

församlingsafgifter utgöras, likväl icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles

under antagande, att för hvarje fyrk af jordbruksfastighet inom pastoratet utdebiteras tio

öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af jordbruksfastighet inom

pastoratet påförd bevillning en krona, och för hvarje fyrk af annan fastighet eller inkomst

fem öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af för annan fastighet

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

författningsenligt tillhörde det svenska prästerskapet, vore sådan, att den

tillförsäkrade prästerskapet aflöningsmedel fullt tillräckliga för en anständig

bärgning. Skulle denna tionderätt af kyrkan eftergifvas, måste, enligt

reservantens förmenande, äfven de nya författningar, som trädde i stället

för de gamla, tillförsäkra prästerskapet, jämväl de, en anständig bärgning.

Såsom en följd af denna grundsats ansåge reservanten sig med hänsyn till

de af kommittén framlagda förslagen och under åberopande af vissa i

hans reservationer III, II och V utförligt motiverade framställningar, böra

i följande tre yrkanden sammanfatta de särskilda kraf, utan hvilkas uppfyllande

det nu framlagda förslaget om tiondeafskrifning enligt hans

förmenande icke borde vinna godkännande, nämligen:

att för aflöningen åt kyrkoherdarne i landspastorat i vissa stift samt

i allmänhet åt komministrarne i landspastorat måtte komma att utgå ett

afsevärdt högre belopp än det som af kommittén föreslagits;

att de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning, till följd af tiondeafskrifningen

och det nya systemet, kornme att vid den nya löneregleringen afsevärdt

nedsättas, för sin vid innehafvande beställning återstående tjänstetid

eller vissa år däraf erhölle skälig godtgörelse för sålunda frångångna löneförmåner;

samt

att för den föreslagna tiondeafskrifningens genomförande icke måtte

tagas i anspråk de aflöningsmedel, som under namnet »prästerskapets löneregleringsfond»

vore afsedda till lönebidrag åt det svagast aflönade prästerskapet

under innevarande löneregleringsperiod.

Då kommitténs förslag om indragning och afskrifning af prästerskapets

tionde mot viss ersättning, såsom redan blifvit antydt, är af mycket

ingripande betydelse, bar kollegium trott sig böra här efteråt i hufvudsak

återgifva de hörda myndigheternas yttranden vare sig beträffande detta

förslag ensamt — med bortseende för tillfället från detaljanmärkningar -—

eller rörande de af kommittén uppställda, ofvan återgifna, hufvudgrunder,

bvilka i första punkten anbefalla tiondens indragning och afskrifning under

förutsättning af godtgörelse från statsverket. Därefter går kollegium att

uttala sin egen mening i frågan.

eller inkomst påförd bevillning femtio öre; dock att vid sådan beräkning uteslutes fyrktal

eller bevillning för prästerskapets boställen och löneinkomster -— skolande den skyldighet

att till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt i jämförelse med andra beskattningsföremål,

som sålunda åligger jordbruksfastighet, nedsättas eller upphöra, då Kungl. Maj:t efter

kyrkomötets hörande därom förordnar.

Nämnden skall---------vid beräkningen».

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Domkapitlens yttranden.

Domkapitlet i Uppsala anför, att i fråga om det svenska prästerskapets

underhållande på ett mot krafvet i de särskilda tiderna och å de särskilda

orterna svarande sätt syntes det domkapitlet hafva varit tryggare, om

icke den stora tillgång, som läge i kyrkofonden, hade i det nu föreliggande

förslaget uppgifvits. Möjlighet att åtminstone till en del bibehålla densamma

syntes icke af hänsyn till den skattskyldiga jordegendomen hafva

varit utesluten, då riksdagen i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 angående

ändringar i prästerskapets aflöningsförhållanden icke kräft afskrifning af

kyrkofonden. Likaledes syntes det domkapitlet hafva varit önskvärdt,

om den af riksdagen i samma skrifvelse uttalade grundsatsen, att afgifter,

som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande af

en annan församlings prästerskap användas, hade kunnat fortfarande få

gälla. Att emellertid nu helt och hållet vidblifva dessa nuvarande grundvalar

för prästerskapets underhållande skulle innebära ett afstyrkande af

kommitténs förslag i det hela. Domkapitlet tilltrodde sig icke att göra

detta afstyrkande, då kyrkofondens utbytande mot en annan skatteform

och åvägabringande af en för hela den svenska kyrkan gemensam kyrkofond

torde vara lämpligaste sättet att bringa till stånd den rättvisare och

billigare fördelning af skatteplikten för prästerskapets underhållande, hvilken

riksdagen önskat och som Eders Kungl. Maj:t gifvit kommittén i nådigt

uppdrag att med sina förslag förbereda.

Domkapitlet i Linköping finner det kunna med allt fog ifrågasättas,

huruvida det redan hårdt tillknutna bandet mellan stat och kyrka, öfver

hvars hindrande inverkan på möjligheten för prästerskapet att på ett tillfredsställande

sätt tillgodose sin egentliga uppgift allmänt och med rätta

klagades, borde än ytterligare tilldragas och utsträckas äfven till det ekonomiska

området, inom hvilket kyrkan hittills stått jämförelsevis själfständig.

Sådant syntes emellertid blifva en följd af den föreslagna tiondeafskrifningen

och jordbruksboställenas ifrågasatta indragning till kyrkofonden*

hvilka båda förslag ginge i en riktning, som, trots de utlofvade

garantierna, icke skulle förfela en ytterligare ökning af kyrkans beroende

af statsmakterna, i hvilkas intresse åtminstone förslaget om tiondens af
*

Något förslag om jordbruksboställens indragning till kyrkofonden har, såvidt

kollegium kunnat finna, ej blifvit framställdt af prästlöneregleringskommittén, men väl har

kollegium, jämlikt befallning i nådigt bref den 12 februari 1904, efter domkapitlens och

länsstyrelsernas hörande den 20 januari 1905 afgifvit underdånigt utlåtande angående vissa

prästboställens indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

skrifning uteslutande syntes hafva tillkommit. Skulle en kyrklig myndighet

förorda detta förslag, kunde det ske endast med det uttryckliga villkor,

att full ersättning bereddes för den betydande uppoffring, som dess godkännande

skulle medföra. Och denna ersättning, som jämväl måste omfatta

garanti, att de präster, som erhållit fullmakt utan det i nådiga cirkuläret

den 19 december 1902 omförmälda förbehåll och således icke vore

underkastade lönereglering enligt andra grunder än de nu gällande, icke

genom de nya bestämmelserna försattes i sämre ställning än de nu intoge,

syntes icke kunna lämnas på annat sätt än i en väsentlig framtida löneförbättring

för prästerskapet, så att det utan hinder åtminstone af ekonomiskt

betryck kunde fylla sin dubbla uppgift såsom på samma gång statens

och kyrkans tjänare. I detta afseende vore emellertid kommitténs förslag

ingalunda tillfredsställande. De föreslagna lönerna vore nämligen redan

lör nuvarande förhallanden otillräckliga såväl för kyrkoherdarne som för

komministrarne och skulle i följd af clen hastiga minskningen i penningvärdet

vara det ännu mer, då de nya löneregleringarna kommit i tilllämpning.

För Linköpings stift syntes dessa löneförslag dessutom i det

hela komma att medföra en försämring i stället för en förbättring, under

det att i följd af de många indragningarna af tjänster arbetet vid de kvarvarande

komme att ökas. Endast under förutsättning att ingen försämring

af det nuvarande prästerskapets lönevillkor däraf föranleddes samt att en

väsentlig framtida förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garanterades,

kunde domkapitlet sålunda förorda förslaget om tiondens afskrifning.

Domkapitlet i Skara afstyrker på det bestämdaste såväl förslaget om

tiondens afskrifning som ock förslaget om kyrkofond. De innebure ett

radikalt förslag, som gjorde ett starkt afbrott i den historiska utvecklingen.

I likhet med hvad kommittéledamoten Ekström i inledningen till sin reservation

anfört, funne domkapitlet en utredning önskvärd, huruvida icke,

utan afbrytande af den historiska utvecklingen, en utjämning i afseende

pa de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt,

kunde äga rum med bibehållande i modifierad form af jordbrukets

tiondeplikt; detta så mycket mer som domkapitlet ansåge sig kunna stödja

sig på riksdagens yttrande i dess skrifvelse den 5 maj 1897. Genom föreliggande

förslags åsyftade starka centralisationsåtgärd skedde enligt domkapitlets

mening intrång i mer än ett hänseende uti de rättigheter, som

enligt svensk kyrkoförfattnings principer tillkomme de lokala församlingarna.

Domkapitlet, som i ett föregående utlåtande den 12 september

1904 i underdånighet uttalat sig för att prästerskapets boställen borde bibehållas,

måste beträffande nu föreliggande förslag, gentemot den före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

slagna centralisationsåtgärden, fasthålla de kyrkliga kommunernas historiskt

häfdvunna bestämmanderätt i fråga om prästerskapets aflöning. Minimilön

borde vara bestämd, men eljest kunde olika löner förekomma med afseende

på olika förhållanden inom de särskilda församlingarna.

Domkapitlet i Strängnäs förmäler sig icke hafva mot förslaget om

tiondens afskrifning annat att erinra, än att — i anslutning till kommittéledamoten

Ekströms reservation — de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning,

till följd af tiondeafskrifningen och det nya systemet, komme att vid den

nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, för sin vid innehafvande beställning

återstående tjänstetid eller vissa år däraf måtte erhålla skälig godtgörelse

för sålunda frångångna löneförmåner.

Domkapitlet i Västerås instämmer i hufvudsak med kommitterade,

emedan billigheten kraf de, att de af ålder på jorden h vilande skattebördor

lättades genom en rättvisare fördelad beskattning äfven till prästerskapets

aflöning. Däremot torde det ej få anses mot rätt och billighet stridande,

att jordbruket tillsvidare — till dess klarhet vunnits, huru de så väsentligt

ändrade skatteförhållandena komme att verka — vidkändes en i förhållande

till andra beskattningsföremål något drygare skatteplikt. Domkapitlet

finge fördenskull, i nära anslutning till hvad reservanten Ekström,

föreslagit, i underdånighet yrka såsom villkor för den ifrågasatta tiondeafskrifningen,

att jordbruksfastighet tills vidare, och intill dess Eders Kungl.

Maj:t efter kyrkomötets hörande och med dess bifall annorlunda förordnade,

skulle till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot öfriga beskattningsföremål.

Domkapitlet i Växjö framhåller, hurusom, under förutsättning att genom

den nya löneregleringen ingen förändring skedde med prästboställena, om

ock genom en ny arrendelag deras skötsel kunde underlättas, kommitténs

förslag om tiondens afskrifning väckte mindre betänkligheter, än eljest

skulle vara fallet. Visserligen utginge tionden numera icke på långt när

till sitt fulla belopp, men då den tyngde olika församlingar mycket olika

och då genom den ekonomiska utvecklingen andra samhällsklasser än den

jordbrukande befolkningen blifvit lika bärkraftiga som denna i afseende

på de jämförelsevis ganska måttliga afgifterna till prästerskapet, syntes

billigheten fordra, att en utjämning, på sätt kommittén föreslagit, komme

till stånd.

Domkapitlet i Lund —- som vitsordar, att kommittén vid utförandet

af sitt uppdrag noggrant ställt sig till efterrättelse den anvisning, som

gifvits i riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897 — anser förslaget innebära

den mest genomgripande förändring af den svenska kyrkans ekonomiska

förhållanden, och att det redan på grund däraf kunde vara ägnadt att

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

framkalla betänkligheter. Dessa ökades, då man besinnade, att genom antagande

af den föreslagna lagen tillgångarne för kyrkans prästerskaps aflöning

skulle blifva väsentligen mindre än de, som på grund af ännu

gällande gamla lagbestämmelser kunde för sagda ändamål påräknas. Men

då å andra sidan sagda lagbestämmelser ej torde kunna under nuvarande

tidsförhållanden bokstafligen tillämpas utan alltför stora olägenheter, och

då därtill komme att, enligt domkapitlets uppfattning, de med en ny

lönereglering afsedda ändamålen, särskildt syftet att prästerskapet måtte

komma att aflönas någorlunda lika på skilda orter liksom att församlingarna

måtte komma att ungefär lika tungt beskattas, icke kunde uppnås

på någon annan eller bättre väg än den af kommittén föreslagna, så ansåge

sig domkapitlet böra tillstyrka bifall till den ifrågavarande lagen,

under förutsättning dock att hvad kommittén i sammanhang med förslaget

om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning för den indragna

tionden i den ena och andra formen och dels rörande garantierna för

denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska prästerskapet

blefve bifallet.

Domkapitlet i Göteborg förklarar, att domkapitlet trots de betänkligheter,

som kunde anföras mot det föreliggande lagförslaget, hvilket åsyftade

uppliäfvandet af den urgamla skatteplikt, som hvilat på den svenska

jorden och som under århundraden utgjort för kyrkan en synnerligen betryggande

garanti för att hon ej skulle komma att sakna de yttre medel,

hon behöfde för utöfvande af sin verksamhet, dock ansåge sig ej böra motsätta

sig nämnda förslag, då genom detsamma en rättvisare fördelning

mellan olika skatteobjekt af skyldigheten att bidraga till prästerskapets

aflöning syntes inträda, och då den föreslagna tiondeafskrifningen helt visst

komme att bereda prästerskapet afsevärda förmåner.

Domkapitlet i Kalmar yttrar, att det måste räknas kommittén till

berömmelse, att i de framlagda förslagen, namneligen förslaget om tiondens

utjämning, kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning lämnats

orubbad, och att därvid upprätthållits den gamla kyrkliga grundsatsen att

hvarje församling borde -— när icke obilliga anspråk därigenom ställdes

nå densamma — aflöna sitt prästerskap. Kommittén förtjänade ock det

tacksamma erkännande, att den sökt med användning af tillgängliga medel

och efter de nutida förhållandenas kraf på bästa sätt tillgodose kyrkans

och prästerskapets intressen.

Domkapitlet i Karlstad gör endast det uttalande, att domkapitlet icke

funnit något att mot förslaget erinra.

Domkapitlet i Härnösand håller före, att hvad reservanten Ekström anfört

angående lämpligheten och billigheten af att innehafvare af jordbruksfastighet

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

förpliktades att tills vidare och så länge Eders Kungl. Maj:t pröfvade sådant

nödigt erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga

syntes domkapitlet förtjäna allt beaktande. Det tillskott i kyrkliga

tillgångar, som därigenom uppkomme, torde icke blifva obehöfligt,

och då för tiondeafskrifningen syntes tala icke så mycket den egendomliga

eller i och för sig olämpliga arten af denna skattskyldighet,

som fastmer önskan att draga konsekvensen af besluten om afskrifning af

andra grundskatter, torde det icke vara obilligt, att jordbruksfastigheternas

innehafvare såsom sådana ännu något längre, än hvad kommitténs förslag

angåfve, deltoge i skattskyldigheten till prästerskapet.

Domkapitlet i Visby hyser den mening, att det mycket genomgripande

förslaget till ändring i det kyrkliga beskattningsväsendet blefve antagligt

endast därigenom, ätt innehafvare af jordbruksfastighet tills vidare och

intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade, vidkändes skyldighet att

till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot andra beskattningsföremål,

dock med högst tio öre per fyrk. Endast under förutsättning att § 7

i förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning erhölle sådan

lydelse, som kommittéledamoten Ekström föreslagit, ville således domkapitlet

tillstyrka detta lagförslag, mot hvilket domkapitlet för öfrigt intet

hade att erinra.

Domkapitlet i Luleå gifver till känna, att domkapitlet icke funne anledning

framställa någon principiell invändning mot ifrågavarande förslag

men ansåge sig dock med hänsyn till de omständigheter, reservanten Ekström

anfört sid. 297—316, endast under de villkor, som af bemälde reservants

yrkande å sid. 316 funnes sammanfattade, kunna tillstyrka förslaget

om tiondens indragning till statsverket.

Stockholms stads konsistorium — som upplyser, att inom hufvudstaden

ej funnes tiondegifvare utan endast tiondemottagare —• uttalar såsom

sin åsikt, att intet syntes vara mot förslaget att erinra.

Länsstyrelsernas yttranden.

Öfverståthällareämbetet betonar, att nu omhandlade förslag läge till

grund för kommitténs hela framställning, samt erinrar om hvad kommittén

till stöd för samma förslag anfört därom, att prästerskapets tionde hade

så stor likhet med kyrkotionde och grundskatter, hvilka eftergifvits, att

det icke syntes orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt småningom

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

blefve på liknande sätt utjämnad. Den omständighet, att staten vid införande

af en på allmän värnplikt grundad försvarsorganisation funnit nödigt

att afskrifva indelningsverket och i sammanhang därmed äfven de

på jorden hvilande grundskatterna, torde emellertid icke böra föranleda

därtill, att staten jämväl skulle tillösa sig prästerskapets tionde och afskrifva

densamma till förmån för de jordägare, hvilka redan genom befrielse

från grundskatter och indelningsverk erhållit en betydande förmån,

och af hvilka de, som själfva och med biträde af barn odlade jorden, torde

vara föga tryckta af fastighetsbevillningen. Tiondens indragning till kronan

mot penningersättning torde ej heller vara någon förmån för kyrkan,

ty nog torde tionden vara en säkrare tillgång än penningersättningen, som

antagligen komme att i anseende till fallande penningvärde förlora i betydelse.

Enligt kommitterades mening skulle den ersättning, kronan lämnade

för tionde, ej tillfalla prästerskapet i de särskilda församlingarna,

som utgjort tionden, utan ingå till en för hela prästerskapet gemensam

kyrkofond. Detta strede dock mot den hittills antagna grundsats, att församlingen

bör själf aflöna sin präst, möjligen med något bidrag af allmänna

medel, men utan att de afgifter, som utgöras i en församling, användas

till aflöning af annan församlings präst. Kommitterade åberopade de rådande

ojämnheterna i aflöningsförhållandena. I viss mån torde väl dessa

kunna afhjälpas äfven efter de grundsatser, som hittills varit tillämpade,

men öfverståthållareämbetet funne dock intet orätt däri, att

en rikare församling aflönade sin präst bättre än en fattigare förmådde;

och ingalunda hade det varit ifrågasatt, att städerna skulle aflöna sina

magistratspersoner efter vissa för alla städerna gemensamma normer. Hvad

särskildt anginge Stockholm, vore det klart, att tiondens inlösen och

afskrifning komme att i ej oväsentlig grad drabba de skattskyldiga i hufvudstaden

-— där bevillningen uppginge till ett betydligt belopp —, utan att

någon fördel däraf vunnes för staden eller prästerskapet, då ju tionde ej

funnes i Stockholm att afskrifva. Bidrag från kyrkofonden till prästerskapets

aflöning syntes ej vara att förvänta, enligt hvad de af kommitterade

uppgjorda beräkningar utvisade. Öfverståthållareämbetet ansåge sig

således icke böra förorda kommitterades förslag.

Eders Kungl. Majrts befallninghafvande i Stockholms län, som förmenar

det icke tillkomma sig att ingå i bedömande af frågan, huruvida det

ur skattepolitik synpunkt kunde anses klokt att i sin helhet afskrifva

den å jorden hvilande tiondeskyldighet till prästerskapet, har i öfrigt icke

någon anmärkning mot förslaget att framställa.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län håller före,

att kommittén på goda skäl föreslagit indragning till statsverket af den

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

till prästerskapet utgående tionde jämte öfriga i nu gällande löneregleringsresolutioner

fastställda afgifter af fast egendom mot godtgörelse i

penningar att af statsverket gäldas till den af kommittén föreslagna kyrkofonden.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Södermanlands län yttrar,

att de synnerligen genomgripande förändringar i de bestående förhållandena

i fråga om utgörande af prästerskapets afiöningsförmåner och deras

fördelning emellan aflöningstagarne, som kommitténs förslag innebure, hade

sin grund och utgångspunkt i riksdagens underdåniga skrifvelse den 5

maj 1897. Ehuru det kunde synas tvifvelaktigt, om riksdagen vid aflåtande

af denna skrifvelse tänkt sig en så omfattande omdaning af förhållandena,

torde det, efter den utredning kommittén åvägabragt, böra medgifvas, att

utan en dylik omdaning de af riksdagen uppställda önskemålen, om hvilkas

berättigande meningen under en längre tid syntes hafva stadgat sig, icke

kunnat vinnas. Äfven om alltså på åtskilliga håll tvekan kunde hysas,

huruvida icke den nya regleringen af prästerskapets löner bort mera ansluta

sig till det hos oss historiskt gifna, syntes denna tvekan böra uppgifvas

inför utsikten att eljest nödgas afstå från de mål, som med denna

reglering förnämligast skulle vinnas, en rättvisare och billigare fördelning

af skattskyldigheten till prästerskapet samt en jämnare och, i vissa fall,

mera tillräcklig afmätning af löneförmånerna för olika prästerliga befattningar.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning hade Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande ej heller för sin del funnit något att hufvudsakligen

erinra mot de hufvudgrunder, kommittén uppställt för den lönereglering,

som i detta afseende skulle äga rum för tiden efter det nu gällande

löneregleringar utlupit.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län fäster

uppmärksamheten på att det alltid ansetts och måste fortfarande hållas

före såsom en viktig fördel för svenska kyrkan, att tillgångar till aflöning

af dess prästerskap varit tillgängliga utan anlitande af riksdagens anslagsbeviljande

myndighet, hvarigenom kyrkan varit oberoende af de skiftande

strömningar, som därinom kunde förekomma, samt Kungl. Maj:t varit oförhindrad

att efter sig företeende behof disponera de för kyrkan gemensamma

tillgångar, hvilka sammanförts under benämning af prästerskapets

löneregleringsfond. Vid de förändringar, som kunde tänkas förestå beträffande

prästerskapets aflöning samt anskaffande af medel därtill, syntes

nyss omförmälda högt skattade fördelar böra i görligaste mån lämnas oförminskade.

Det läge en fara för rubbning däraf i den omständigheten, att

för tillgodoseende af prästerskapets i allmänhet behof af löneförbättring

det icke ginge för sig att bygga vidare på befintlig grund för skattskyldig
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

hetens utgörande. Alt fortfarande ålägga den tiondeskyldiga jorden att,

äfven där andra beskattningsföremål funnes, utgöra den största tungan,

syntes med nu gällande åskådning icke kunna på allvar ifrågasättas. En

förändring måste derutinnan företagas, och hade kommittén för möjliggörande

däraf framlagt förslag om afskrifning af den enligt förut gifna

författningar prästerskapet tillkommande tionde och i sammanhang därmed

af alla andra afgifter af fast egendom, efter det samtliga dessa afgifter till

kronan indragits. Då statsverket förut i fråga om den i grundskatterna

ingående tionclen medgifvit full afskrifning, torde hvarje invändning mot

det af kommitterade föreslagna förfarandet i fråga om den till prästerskapet

nu ingående tionden komma att blifva utan verkan. Det utbyte

af prästerskapet tillkommande tionde mot bestämda afgifter, som verkställdes

i enlighet med nådiga förordningen den 11 juli 1862, var icke

för prästerskapet gynnsamt, i det att enligt clen af kommittén verkställda

utredning värdet af den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas af

jordbrukets afkastning för hela riket, beräknats i medeltal för åren 1865 —

1874 till 1,800,000 kronor högre belopp än det, hvarmed vid samma tid

fastställda afgifterna till prästerskapet af jordbruksfastighet utgingo. Såtillvida

voro bestämmelserna i 1862 års förordning emellertid fördelaktiga,

att regleringen afsåg endast en begränsad tidrymd. I föreliggande förslag

till lag om tiondeafskrifning, som lade nu utgående tioncleafgifter till grund

för ersättningen till kyrkan, föresloges däremot, att ersättningen för prästerskapets

tionde skulle för hvarje församling för all framtid utgå med en

på visst sätt bestämd summa, utgörande för hela riket omkring 3,900,000

kronor. Väl kunde enligt den uppgjorda finansplanen denna summa för

nästa löneregleringsperiod vara tillräcklig, men att densamma skulle för

all framtid förslå till fyllande af de förefintliga lönebehofven torde vara

tvifvel underkastadt. Det syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke

fixeringen för all framtid till visst belopp af denna kyrkans mest betydande

tillgång kunde blifva för kyrkan ogynnsam. Det både därför varit

för prästerskapet önskvärclt, att den lösesumma för tionden, som nu bjödes,

och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna vid

dess omsättning skulle kunna utrönas, blefve efter viss tidrymd, 20 å 50

år, ånyo beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal

af då gällande jordbrukstaxeringsvärden. I annat fall funnes till fyllande

af de säkerligen tilltagande lönebehofven ingen annan tillgång än de

växande församlingsafgifterna, men denna tillgång både den olägenheten

med sig för kyrkan, att den ej kunde användas inom annan församling

än där den influtit.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län anser, att i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

fråga om den föreslagna tiondeafskrifningen kunde sägas detsamma, som

blifvit anfördt med afseende å de redan verkställda grundskatteafskrifningarna,

nämligen å ena sidan att afskrifningen ökade fastigheternas värde

med omkring tjugu gånger det afskrifna beloppet samt utgjorde en skänk

till fastigheternas dåvarande ägare på ö fri ga skattdragandes bekostnad

— iivilket sistnämnda förhållande i förevarande fall blefve så mycket påtagligare,

som några öfverskott i statskassan icke torde finnas för ändamålet

disponibla, utan tillgångar därtill torde få anskaffas genom direkt

beskattning —, men å andra sidan att fastigheterna ej numera såsom vid

grundskatternas tillkomst vore nästan de enda skatteobjekten, samt att

skattebördorna därför, sedan nya skatteobjekt tillkommit, borde så småningom

utjämnas, så att de blefve lika fördelade på samtliga beskattningsföremål.

Då principen om successiv afskrifning af de på jorden hvilande

skatterna redan förut i riket antagits och på det att med nutida förhållanden

öfverensstämmande beskattningsgrunder efter hand skulle fullständigt

tillämpas här i landet, ansåge sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

böra tillstyrka ifrågavarande förslag i dess helhet.

Eders Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Kronobergs län är af den

mening att, sedan kronans ränta och tionde befunnits böra såsom en den

svenska jorden obehörigen påhvilande skatteplikt från densamma aflyfta?,

kunde krafven på borttagande jämväl af den därmed ur skattesynpunkt

fullt jämförliga präst- eller tertialtionde anses icke endast förklarliga utan

till och med berättigade, helst under tidernas lopp de villkor, som för

denna särskilda beskattning varit af grundläggande betydelse, så småningom

förändrats eller alldeles bortfallit. Jordbruket stode ingalunda

numera såsom i forna tider, då tionden såsom en skatteplikt mest uteslutande

ålades detta näringsfång, ensamt i fråga om förmågan att inom

församlingarna prästera de erforderliga ecklesiastiska aflöningsmedlen. Jämte

jordbruksklassen hade nämligen uppstått andra bärkraftiga samhällsklasser,

hvilka biliigtvis borde i större proportion än hittills deltaga i aflöningskostnaden

för vederbörande församlings prästerskap, hvars verksamhet

finge anses komma dem alla i lika mått till godo. Men äfven ur den

icke mindre viktiga synpunkten att bereda utväg för höjande af det svagast

aflönade prästerskapets ställning och för en allmännare utjämning af de

förefintliga olikheterna i prästernas aflöningsförhållanden syntes en ändring

i antydd riktning både välbehöflig och i bög grad önskvärd. Förevarande

författningsförslag vore, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

förmenande, förtjänt af synnerlig uppmärksamhet vid lösningen af löneregleringsfrågan

för rikets prästerskap och syntes under alla förhållanden

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 i

böra blifva en förträfflig grundval för hvilken reform af nuvarande lönesystem

som än kunde önskas genomförd.

Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län finner den

framlagda utredningen beträffande skattskyldighet till och aflöning åt

prästerskapet till fullo ådagalägga, att därutinnan gällande grunder i det

hela numera vore i hög grad otillfredsställande icke blott för prästerskapet

utan äfven för de hittills skattskyldiga, samt att därför väsentligen nya

grunder måste utfinnas för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan

tiden för nu gällande löneregleringar utlupit. Syftet med den nya regleringen

af prästerskapets aflöning måste alltså i första hand vara, att prästerskapet

finge sina berättigade kraf på bättre aflöningsförhållanden tillgodosedda,

samtidigt med att skattskyldigheten, som hittills hufvudsakligen

hvilat å fast egendom, utjämnades på samtliga skatteobjekt. Mot de af

kommittén i sådant afseende uppställda hufvudgrunder hade länsstyrelsen

icke något att erinra.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län anmärker,

huruledes, med hänsyn därtill att genom den successiva afskrifningen af

tionden jordbruksfastigheterna skulle befrias från ett onus, som af ålder

ålegat desamma, det ingalunda kunde anses obilligt att dessa fastigheter

under nästa löneregleringsperiod finge i förhållande till andra skatteobjekt

vidkännas en något högre afgift till prästerskapet. Åf sådant skäl och

då det syntes angeläget, att kyrkofonden, så långt ske kunde, sattes i tillfälle

att möta de kraf, som komme att ställas på densamma, ansåge Eders

Kungl. Majds befallningshafvande det vara för förslagets godkännande en

nödvändig förutsättning, att § 7 i lagen angående reglering af prästerskapets

aflöning erhölle sådan lydelse, som af reservanten Ekström föreslagits.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Blekinge län meddelar, att

förhållandena inom länet icke syntes lägga hinder i vägen för de framställda

förslagens genomförande, samt att icke heller eljest något af särskild

vikt torde vara att mot förslagen framhålla utöfver hvad som angåfves

i kommittéledamoten Ekströms reservation, till hvars uttalanden

Eders Kungl. Majds befallningshafvande ville ansluta sig.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Kristianstads län, som endast

mot en detaljbestämmelse i förslaget om tiondens afskrifning har något

att påminna, gör icke något allmänt uttalande om nämnda förslag.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Malmöhus län anser samtliga

kommittéförslagen ägnade att främja en jämnare aflöning åt prästerskapet,

hvilket på samma gång skulle vinna större ekonomisk trygghet

utan församlingarnas oskäliga betungande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län påpekar, att

af kommitterades motivering till förslaget om tiondeafskrifning framginge,

hurusom kommitterade byggt detsamma på uppfattningen af tionden såsom

en prästerskapets tillgång, utan att därvid tillräckligt beakta tiondens egenskap

att vara en löneform. Prästtionden hade ursprungligen icke utgjorts

till kronan utan kommit prästerskapet direkt tillhanda, d. v. s. af Sidor

utgjort formen för prästerskapets hufvudsakliga aflöning. Genom reduktion

hade viss del af tionden först kommit kronan till godo och sedermera

efter sammanslagning med jordräntan under benämning grundskatt afskrifvits.

Ville man nu från den tiondepliktiga jorden aflyfta äfven återstående

tionde, torde detta kunna försiggå genom reglering af formen för

prästerskapets aflöning. En sådan reglering vore ock af kommittén föreslagen

i särskild lag, däri församlingsmedlemmarne pålades efter vissa angifna

grunder afgifter till prästerskapet. Tiondens upphörande kunde och

borde alltså blifva en naturlig följd af löneregleringen. Att statsverket

kunde blifva förbundet till anslag för att träda hjälpande emellan vid

reglering af prästerskapets aflöning vore en sak för sig, men då torde väl

formen därför kunna och böra vara den vanliga för anslags beviljande.

Den föreslagna successiva afskrifningen komme att verka högst orättvist

hvad anginge de tiondeskyldiga fastighetsägarna, enär dessa iinge, i den

män tionden icke hunne afskrifvas, allt fortfarande utgifva sådan till

statsverket samtidigt därmed att de, sedan nya löneregleringar börjat tilllämpas,

måste i full likhet med andra skattskyldiga bidraga till prästerskapets

aflöning. Bäst och riktigast syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vara, att hela ifrågavarande lag icke komme till stånd, utan

att uti lagen om reglering af prästerskapets aflöning intoges ett stadgande

om att, då den på samma lag grundade aflöning blefve i en församling

tillämplig, all prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande

tionde äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skulle upphöra att

utgå inom den församlingen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

anför, att det enligt de nådiga föreskrifter, som gifvits för kommitténs arbeten,

och- enligt de anvisningar, som riksdagen lämnat till ledning därvid,

gällt att tillse, huru en skattejämkning lämpligen kunde förbindas med de

nya löneregleringarna för prästerskapet, i fråga hvarom kommittén haft i

uppdrag att framlägga förslag. Kommittén hade också frambragt en ingående

utredning i detta ämne. Enligt Eders Kungl. Majds befallningshafvandes

förmenande hade kommittén därvid ådagalagt, att en skattejämkning

icke kunde på ett tillfredsställande sätt genomföras, med mindre

den nu till prästerskapets aflöning utgående tionde indroges till statsverket

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

mot ersättning och afskrefves, och hade kommittén lämnat goda skäl för

liknande behandling äfven af öfriga af fast egendom för samma aflöning

utgående afgifter. En sådan indragning och afskrifning skulle också stå i

full öfverensstämmelse med den förut beslutade afskrifningen af kronotionde

och kyrkotionde, hvilka skatter till sitt ursprung vore af samma

natur som prästtio riden. Då därtill kornme att genom den ersättning, som

statsverket skulle lämna för tiondeafgifterna, och hvilken ersättning skulle

ingå bland kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, kunde beredas medel

till lösning äfven af frågan om förbättrande och utjämnande af prästerskapets

i de olika pastoraten aflöning, hvilken nu i många fall vore för

låg och företedde stora skiljaktigheter, utan att rimliga orsaker därtill förelåge,

funne Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kommitténs ifrågavarande

lagförslag vara mycket välgrundadt och synnerligen beaktansvärdt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Alf,sborgs län förklarar sig

icke hafva något att erinra vid de af kommittén afgifna förslag.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Skaraborgs län åberopar

riksdagens underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897, däri riksdagen, enligt

Eders Majrts befallningshafvandes uppfattning, oförtydbart angifvit hufvudsyftemålet

med sin framställning vara: att genom ändamålsenligt användande

af de aflöningsmedel, som vore eller rättvisligen kunde blifva tillgängliga

inom församlingarna, åstadkomma en lönereglering, som beredde

anständig bärgning åt alla inom folkkyrkan tjänstgörande, för densamma

behöfliga präster; att församlingsbidragen till aflöningen måtte utjämnas, så

att de olika skatteobjekten blefve, så vidt möjligt, lika betungade; samt

att måttligt bidrag af statsmedel skulle för löneregleringen få anlitas särskildt

i de fall, då församling icke därförutan kunde tillvägabringa den

för dess prästerskap nödiga aflöningen. Eders Kungl. Majrts befallningshafvande

ansåge för sin del hvad riksdagen uti berörda skrifvelse anfört

vara i hufvudsakliga delar välbetänkt samt innebära riktiga anvisningar

för den föreliggande synnerligen viktiga frågans lösning. Det kommittén

lämnade nådiga uppdrag vore ju ock helt och hållet grundadt på samma

skrifvelse. Kommittén syntes emellertid hafva ansett hufvud syftemålet med

uppdraget vara att bereda innehafvarne af den tiondeskyldiga jorden största

möjliga lindring, och hade kommittén i sådant syfte till och med föreslagit

afskrifning af hela tertialtionden samt skyldighet för statsverket att till

prästerskapets aflöning årligen tillskjuta motsvarande belopp. Detta vore

visserligen ett ganska lätt funnet och särdeles verksamt sätt att åstadkomma

utjämning. Men Eders Kungl. Majrts befallningshafvande kunde

icke finna, att en så beskaffad utjämning, genom bördans aflyftande från

de skattskyldiga och öfverflyttande på statsverket, vore rättvis, nödvändig

O

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

eller lämplig. Kommittén hade utgått från den förutsättning, att innehafvarne

af den tiondeskyldiga jorden skulle vara synnerligen hårdt betungade

genom skyldigheten att erlägga denna afgift, sådan densamma

vid gällande löneregleringar blifvit bestämd, och att därför missnöje med

denna skatt skulle mer och mer göra sig gällande. Såvidt Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande under långvarig tjänsteutöfning kunnat inhämta,

vore denna förutsättning icke riktig. Naturligtvis skulle åtminstone de

flesta innehafvare af tiondeskyldig jord gärna mottaga den gåfva, som enligt

kommitténs förslag skulle dem bjudas, och detta förslag kunde därför

lätt vinna förespråkare. Men däraf följde alldeles icke, att skattebördan i

verkligheten vore oskäligt betungande. Inom länet hade ej heller försports

några klagomål öfver denna börda, och om sådana förekommit, hade de i

hvarje fall icke varit berättigade; men det ansåges nog där som annorstädes

önskvärdt och rättvist, att andra beskattningsföreinål finge mera än hittills

bidraga till prästerskapets aflöning. En sådan utjämning vore ock

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt icke blott rättvis utan

äfven väl behöflig för åstadkommande af de för prästerskapets anständiga

bärgning och pensionering erforderliga tillgångar. Kommittén hade vidare

anfört, att den utjämning mellan skatteobjekten, som kunde tänkas vara

åsyftad, skulle verkställas sålunda, att summan af samtliga nuvarande såväl

personliga som icke personliga afgifter fördelades lika på alla fyrkar;

och hade kommittén verkställt en omfattande undersökning rörande verkningarna

af en sådan skattejämkning, hvarvid utrönts, att densamma skulle,

åtminstone ur de synpunkter, som företrädesvis gjort sig gällande hos kommittén,

blifva mycket otillfredsställande samt vara »oförenlig med fordringarna

på en rationell skattereform». Utan att ingå i närmare granskning

af det sätt, hvarpå kommittén begagnat sig af och sammanställt de

synnerligen omfattande statistiska uppgifterna, ville Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande endast erinra, att, om de slutsatser, hvartill undersökningen

ledt kommittén, vore riktiga, så bevisades därigenom intet annat,

än att det sätt för utjämningen, som varit föremål för undersökning, vore

oanvändbart. Men däraf följde ingalunda, att andra lösningar af frågan

skulle vara omöjliga och att hvarje försök därtill måste öfvergifvas. Svårigheterna

att åstadkomma en i alla afseenden fullt nöjaktig utjämning

finge emellertid vara huru stora som helst. Däraf kunde dock omöjligen

hämtas giltig anledning till efterskänkande af hela tertialtionden och densammas

ersättande medelst anslag af statsmedel. Detta årliga anslag skulle,

sedan afskrifningen blifvit genomförd, komma att, enligt kommitténs beräkning,

uppgå till omkring fyra millioner kronor. Men, äfven om det i

öfrigt kunde anses önskligt och lämpligt, att staten för ifrågavarande ända
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

mål åtoge sig en sådan betydande årlig utgift, torde detta väl ieke rimligtvis

kunna ifrågasättas, så länge till följd af brist på medel årligen måste undanskjutas

viktiga och synnerligen nödvändiga anordningar för landets färsvarsväsen,

och så länge öfverallt inom landet förspordes bitter klagan och bekymmer

därför, att af samma anledning erforderligt antal hospitals- och

asylplatser för sinnessjuka ännu icke kunnat anordnas, andra viktiga önskningsmål

och kulturuppgifter att förtiga. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

måste således afstyrka, att staten skulle belastas med ifrågasatta

betydande utgift, samt hemställde, att förevarande förslag icke måtte

godkännas. På grund af den uppfattning, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

sålunda sökt göra gällande, ansåge Eders Kungl. Majrts befallningshafvande,

att, i öfverensstämmelse med hvad riksdagen syntes hafva

åsyftat, följande hufvudgrunder borde för lösningen af den föreliggande

frågan vinna tillämpning:

Prästerskapet inom hvarje församling skall hädanefter som

hittills i främsta rummet aflönas omedelbart af församlingen.

För att aflöningstillgångarne inom hvarje församling må

blifva härför tillräckliga och för utjämning af skattebördan böra

andra skatteobjekt än jordbruksfastigheter tillförbindas att i vidsträcktare

mån än hittills bidraga till aflöningen.

I sammanhang härmed må, där så lämpligen ske kan, de

bidrag, som utgå af jordbruksfastighet såsom vederlag för tertialtionden,

i någon mån lindras.

De församlingar, som icke utan att blifva oskäligen betungade

kunna åstadkomma de för deras prästerskap nödiga löner till

stadgade minimibelopp, åtnjuta för ändamålet bidrag från lönereglerings-

eller kyrkofond, till hvilken öfverlämnas ej mindre

prästerskapets samtliga gemensamma aflöningstillgångar än äfven,

i mån af behof, anslag af statsmedel.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anser, att

genom den synnerligen vidlyftiga utredning, kommitterade förebragt i detta

ämne, med all tydlighet ådagalagts, att församlingarnas bidrag till prästerskapet

till sin öfvervägande del hvilade på den tiondeskyldiga jorden, och

att denna skattskyldighet, hvilken utgjordes af den så kallade tertialtionden,

vore till ursprung och beskaffenhet af grundskatts natur. Att den

på jordbruksfastigheten sålunda fallande tiondeplikt icke öfverensstämde

med nyare tiders kraf på likställighet i skattehänseende torde emellertid

icke kunna bestridas, och sedan kronan furnera i sammanhang med grundskatterna

afskrifvit sina andelar af kronotionden, torde krafvet på kyrkotiondens

afförande i liknancle ordning icke sakna fog. Skattebördans för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

skjutning på jordbruket, hvilken med andra näringskällors utveckling allt

skarpare fm mträd t, hade sålunda af koinmitterade fått sin belysning genom

mycket detaljerade sifferuppgifter rörande församlingsbidragens fördelning

på de olika fyrkarne af jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst,

och det torde icke kunna förnekas, att denna undersökning, hvarigenom

vidare påvisats, att fyrkarne från sistnämnda båda beskattningsföremål till

afsevärd omfattning ginge fria från afgifter till prästerskapet, lämnat det

resultat, att en anmärkningsvärd brist i afseende å skattebördans skäliga

och jämna fördelning förelåge. Disproportionen mellan de olika fyrkarnes

belastning, som sålunda redan ägde rum och kunde antagas med tiden

alltmera ökas, torde alltså påkalla en skattejämkning, hvars genomförande

borde i enlighet med kommitterades grundsats byggas på den förutsättning,

att de kyrkliga institutionerna såsom utgörande föremål för gemensamt

kommunalt intresse borde efter lika fördelning af kommunens medlemmar

uppehållas. Den utredning, kommittén vidare förebragt i afseende

å de grunder, efter hvilka en erforderlig skattereglering borde genomföras,

syntes ock på ett öfvertygande sätt hafva visat, att en utjämning af afgifterna

till prästerskapet icke kunde ernås genom afgifternas blotta uppdelande

på samtliga beskattningsföremål inom de särskilda församlingarna,

utan måste denna reglering i stället gå ut på att bringa skattskyldigheten

till öfverensstämmelse med de grunder, hvarpå kommunala utskylder numera

i allmänhet hvilade eller på fyrktal och bevillning. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande funne sig alltså böra biträda kommitténs förslag

i fråga om tiondens indragning till statsverket och afskrifning samt ersättning

därför.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län betonar, att omförmälda

förslag otvetydigt skulle leda därtill, att staten efter kyrkotiondens

indragning och afskrifning komme att i icke oväsentlig grad få bidraga

till prästerskapets aflöning, hvarför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ansåge sig höra framhålla, huruledes i kommittébetänkandet jämväl

uttalades den åsikt, att för jordbruksfastigheten borde bibehållas högst

en tredjedel af tionden. Då statens bidrag till kyrkofonden därigenom

kunde afsevärdt nedsättas, syntes denna medelväg vara att föredraga

framför kommitterades förslag. Därest sistnämnda förslag likväl skulle på

de af koinmitterade anförda skäl vinna Eders Kungl. Maj:ts nådiga bifall,

torde, på sätt kommittéledamoten Ekström i sin afgifna reservation föreslagit,

de tjänsteinnebafvare, hvilkas aflöning till följd af afskrifningen af

prästerskapets tionde komme att vid den nya löneregleringen afsevärdt

nedsättas, för sin vid innehafvande beställning återstående tjänstetid erhålla

skälig godgörelse för sålunda frångångna löneförmåner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län förmäler,

att bland de af kommittén framlagda, i vår kyrkliga ekonomi och skatteväsen

djupt ingripande förslag torde utom all fråga förslaget om afskrifning

af kyrkofonden samt om anvisande af statsmedel till ersättning därför

vara att anse såsom själfva kardinalförslaget icke allenast därför, att

detsamma ytterst innefattade en brytning med en månghundraårig häfd,

utan ock emedan detsamma vore af en statsfinansiell innebörd, som komme

att öfva ett icke ringa inflytands på rikets budget. Kommitténs uppgift

hade blifvit desto mera invecklad, som det gällt såväl att föreslå en utjämning

i afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning, hvilka utginge

från olika skatteobjekt, som ock att i viss man utplåna olikheterna

i prästerskapets aflöning inom skilda församlingar och tjänstegradér, så

att hvarje präst erhölle anständig bärgning. Med dessa bägge mål för

ögonen hade kommittén måst lotsa sig fram mellan å ena sidan vansklig
o

O Ö

heten att röra vid en urgammal skatt, som, om den än icke kunde anses

stå i harmoni med en modernare skattepolitik, dock, enligt kommitténs

egna ord å sid. CCXXV, innebure »en ganska afsevärd trygghet för de

kyrkliga lönemedlens ökning i mån af kyrkans behof», samt å andra sidan

ett allt högljuddare, med allt större rättvisa framhållet kraf från isynnerhet

det lägre prästerskapet om hjälp i dess ekonomiska betryck. Det vore

möjligt, att man under sådana förhållanden icke bekvämligen kunnat lösa

uppgiften annorlunda än genom en fullständig afskrifning af kyrkotionde!!.

Men, då ersättning därför naturligen måste beredas, blefve det af nöden att

låta staten träda emellan genom årliga anslag för all framtid till kyrkofonden,

som dädanefter hade att lämna det hufvudsakliga af hvad till

prästerskapets aflöning åtginge. Xu vore dock att märka, hurusom riksdagen

för sin del i skrifvelsen den 5 maj 1897 förklarat sig icke kunna

gilla vissa föreslagna ■ åtgärder att »direkt eller indirekt göra prästerskapet

till af staten aflönade tjänstemän». Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande

hade ej förbisett, att kyrkofonden enligt förslaget hade att påräkna äfven

andra tillflöden än statsmedel, såsom exempelvis räntan af prästerskapets

löneregleringsfondsmedel och de ecklesiastika boställenas skogsfond, tillsammans

ett kapital af omkring fem millioner kronor. Men då man besinnade,

att prästerskapets aflöning, som med inberäkning af boställenas

afkastning, tionden m. m. enligt siffrorna för ecklesiastikåret 1896—1897

ansetts uppgå till 8,300,000 kröner, enligt kommitténs förslag belöpte sig

till 9,300,000 kronor, insåges lätt, att kyrkofondens hufvudsakliga resurser

efter kyrkotiondens indragning måste hämtas från statsmedel. Vid

sådant förhållande frågade man sig med skäl, hvad kommitténs förslag

betydde annat än att »indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

tjänstemän». För tillfredsställande af klagomålen från de tiondepliktiga

hade således begagnats den jämförelsevis enkla åtgärden att, låt vara under

loppet af trettio år, afskrifva tionden. Men frågan vore, hvad man

med afskrifningen vunnit. Belåtenhet från den tiondepliktiga jordens ägare

vore ingalunda oviktig, ehuruväl man skulle kunna ifrågasätta, huruvida

densamma icke nu, sedan kronans grundskatter afskrifvits, blifvit utan

tvingande skäl vunnen på det allmännas bekostnad. Det kunde äfven frågas,

om det andra syftemålet — omsorgen om en rättvisare aflöning, enkannerligen

af det lägre prästerskapet — nåtts genom den i sanning imponerande

åtgärden att afskrifva en sekelgammal, genom lag befästad årlig

statskyrklig inkomst af nära fyra millioner kronor årligen. På sätt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid behandling af lagförslaget om reglering

af prästerskapets löner ville söka framhålla, kunde knappast detta

syftemål anses vara uppnådt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ansåge sig i detta sammanhang icke böra underlåta att fästa nådig uppmärksamhet

ej allenast å den prästbrist, som flerstädes i vårt land vore

rådande, utan ock på ett annat förhållande, som, ifall det allmännare bekräftades,

icke vore för vår kyrka lyckobådande, nämligen att unga män

med rikare intellektuell begåfning icke så allmänt som önskligt vore beträdde

den prästerliga banan. Sådant kunde visserligen bero af skäl, som

läge utanför lönevillkorens ram; men äfven dessa spelade nog in med rätt

stor makt. Nutidens högre prästbildning förvärfvades icke utan väsentligt

drygare mödor och kostnader än som fordom voro af nöden, och detta

måste af kyrkan betalas, emedan hon eljest komme att sakna lärare i tillräcklig

mängd samt af önskvärd bildning och begåfning. Det voi’e flerstädes

i betänkandet framhållet, att de föreslagna lönerna icke skulle tillämpas

förr än en ganska lång följd af år härefter. Då nu, enligt Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes mening, de föreslagna löneförmånerna, särskild!

för komministrarne och i all synnerhet för dem å landsbvgden, men äfven

för ett flertal af kyrkoherdarne vore med hänsyn till samtidens anspråk

på deras utbildning och äfven till deras samhälleliga ställning för knappt

tillmätta för att ens i vår tid förslå till en anständig bärgning, ställde

sig förhållandet naturligen ännu sämre, tillämpadt på en tid, som läge

20 å 30 år härefter. Skulle Eders Kungl. Maj:t finna de sålunda uttalade

åsikter i fråga om förslagets lönevillkor äga något fog, torde däraf följa,

att löneregleringens förutsättning enligt förslaget, nämligen den i samband

därmed ställda afskrifningen af en kyrkans säkra tillgång, icke borde tillsvidare

medgifvas, så framt man icke i och med detsamma, utan att göra

prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän, blefve i tillfälle att bereda

detsamma en anständig bärgning. Åtminstone torde kunna ifråga
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

sättas, huruvida icke för ernående af syftemålet med en bättre reglering

af det lägre prästerskapets aflöning den tiondepliktiga jorden kunde ännu

ett tidsskede framåt utan svårighet bära en relativt till andra skatteobjekt

större del af prästerskapets aflöning, emot det att jorden i öfrigt befriades

från en skattebörda, så uråldrig, att hennes uppkomst sammanfölle med

tiden för kyrkans äldsta tillvaro. Det vore i betänkandet uppvisadt, att

tionden numera i själfva verket icke utginge med mera än omkring hälften

af hvad densamma vid en noggrann räfst beträffande vårt jordbruks

afkastning borde utgöra. Man kunde sålunda våga det påståendet, att inemot

femtio procent af tionden genom efterlåtenhet vid dess utkräfvande

redan afskrifvits. Det hade någon gång sagts, att krafvet på likställighet

icke alltid sammanfölle med krafvet på rättvisa, men äfven om goda skäl

talade för att, med hänsyn till nutidens sträfvan efter likställighet i beskattningslagstiftningen,

stämpla den ännu lagbestämda tiondeskyldigheten

såsom en föråldrad skatteform, som borde utplånas; så och då det visat

sig, att en fullständig eftergift af kyrkotionden icke utan en alltför stark

belastning af rikets budget kunde låta förena sig med hufvudsyftemålet,

som väl måste anses vara tillgodoseendet af prästerskapets berättigade anspråk,

ville det synas, som om man med lyckligare resultat borde beträdt

den medelväg, hvarom talades i kommitténs betänkande sid. CCXV och

som ginge ut på bibehållande för jordbruksfastighet af högst en tredjedel

af tionden. En så betydande återstod af kyrkotionden borde i förening

med hvad kommittén i öfrigt föreslagit tillåta, ej allenast att statens bidrag

till kyrkofonden kunde väsentligt nedsättas, utan ock att lönevillkoren

för komministrarne och ett flertal kyrkoherdebeställningar ansenligt

förbättrades. Med en sådan modifikation af kommitténs förslag i denna

del hade Eders Kungl. Maj:is befallningshafvande icke något att däremot

i sak invända.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Kopparbergs län — som är

af den åsikt, att prästerskapets lönereglering borde sättas i samband med

en fullständig revision af kyrkolagen med dithörande författningar — anser,

att någon väsentlig ökning utöfver den aflöningssumma, som för ecklesiastikåret

1898—97 utgått till prästerskapet, icke medgåfves af de i församlingarna,

särskildt å landsbygden, rådande ekonomiska förhållandena,

och att följaktligen regleringen af prästerskapets löner borde bestå däri,

att denna summa på ett jämnare sätt fördelades mellan det erforderliga

prästerskapet, samt att, där nödvändigheten sådant kräfde, staten trädde

understödjande emellan. Denna fördelning skulle kunna genomföras på

det sätt, att sedan aflöning för prästerliga befattningshafvande blifvit

fixerad väsentligen lika för alla i enahanda ämbetsställning eller åtminstone

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

väsentligen lika för enahanda befattning inom olika större områden i riket,

och antalet prästmän i de olika församlingarna fastställts, de inom församlingarna

nu utgående afgifterna sammansloges till en summa, som på

församlingarnas fyrktal fördelades. Om denna summa öfverstege hvad

som, utöfver boställe, borde tillkomma prästerna i församlingen, skulle

öfverskottet öfverlämnas till en prästerlig löningsfond, och om vid denna

fördelning på fyrktal detta komme att utöfver en viss bestämd gräns belastas,

skulle församlingens lönesumma antingen nedsättas, därest så med

hänsyn till den för prästerna bestämda aflöning kunde ske, så att samma

norm ej öfverskredes, eller ock beredas fyllnad i det erforderliga beloppet

ur löningsfonden eller, om denna ej lämnade tillgång, af statsmedel, i vederbörlig

ordning anvisade af riksdagen. Då af kommittén föresloges, att

prästens tionde skulle indragas till statsverket emot godtgörelse i penningar

under titel »ersättning för prästerskapets tionde», kunde Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande ej annat finna, än att skäl för en sådan åtgärd

saknades. Prästtionden vore ett aflöningssätt för prästerskapet, och om

detta ersattes genom hvad kommittén i annat sammanhang föresloge, nämligen

församlingsafgifters påläggande efter vissa angifna grunder, ansåge

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att frågan om tiondens vidare

utgörande därigenom förfallit. Att staten skulle i någon form därutöfver

»ersätta» denna tionde, kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej

finna vare sig enligt rättsliga eller historiska grunder. Genom detta ville

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke bestrida, att ej staten borde

understödjande träda emellan vid löneregleringens genomförande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län gör det

uttalande, att med nutida åskådningssätt och de grundsatser, som gjorde

sig gällande i fråga om skattebördornas skäliga utjämnande, det ville synas,

som om lämpligare hufvudgrunder än de af kommittén föreslagna

svårligen kunde utfinnas för ett tidsenligt ordnande af prästerskapets aflöning;

och hade Eders Kungl. Majrts befallningshafvande för sin del ej

funnit något att i hufvudsak invända mot de af kommittén afgifna författningsförslag

och den allmänna motiveringen därför.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Västernorrlands län, enligt

hvars åsikt det icke kunde förnekas, att kommitténs förslag medförde en

afsevärd tunga för statsverket, anser dock reservanten Ekströms förslag

att till lättnad däri förplikta innehafvare af jordbruksfastighet att tills

vidare och intill dess Eders Kungl. Maj :t annorlunda förordnade erlägga i

jämförelse med andra beskattningsföremål dubbelt bidrag till prästerskapets

aflöning innefatta en åtgärd, som ur mer än en synpunkt syntes

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke antaglig. Då nu kommitténs

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

förslag upprättats i det syfte, riksdagen framhållit, samt såväl grunderna

för förslaget som förslagets formulering syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

välbetänkta, hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke någon erinran att däremot framställa.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län yttrar, att

kommittén till utjämnande af skyldigheten att bidraga till prästerskapets

aflöning föreslagit, att all den prästerskapet enligt förut gifna författningar

tillkommande tionde skulle på närmare angifvet sätt successivt

afskrifvas, att den skyldighet att aflöna prästerskapet, som hittills till

hufvudsakligaste delen ålegat den tiondeskyldiga jorden, skulle lika fördelas

på alla beskattningsföremål*) samt att staten skulle såsom ersättningför

den afskrifna tionden årligen utgifva ett efter vissa grunder en gångför

alla bestämdt belopp i penningar, afsedt icke att användas till aflöning

af prästerskapet i de särskilda församlingar, hvarifrån den indragna tionden

utgått, utan att ingå till en för kyrkan i dess helhet gemensam aflöningsfond.

Genom en dylik ändring af bestående förhållanden skulle

helt naturligt å de beskattningsföremål, som förut icke alls eller endast i

ringa mån haft att bidraga till prästerskapets aflöning, läggas helt nya

bördor till förmån för de tillfälliga innehafvarne af den tiondeskyldiga

jorden, å hvilken sedan uråldriga tider denna börda hvilat. Enligt hvad

kommitterades egen utredning gåfve vid handen, skulle genom en dylik

anordning af skattskyldigheten till prästerskapet i ett mycket stort antal

församlingar någon väsentlig minskning i de af jordbruksfastighet utgående

afgifterna till prästerskapet icke uppkomma, men afgifterna däremot

ökas i många församlingar, under det att ägare af annan fastighet samt

de skattskyldiga, hvilka erlade bevillning för inkomst af kapital och arbete,

öfverallt skulle få vidkännas betydligt ökade utskylder. Visserligen

hade kommittén föreslagit, att afgiftsbeloppen skulle genom lag begränsas

till vissa maximi- och minimibelopp**), men följden däraf blefve i många

församlingar, att afgifterna blefve otillräckliga till prästens aflönande, hvadan

den gemensamma fonden där måste anlitas för att bereda honom en

*) Kommittén har, såsom redan dess hufvudgrunder angifva, föreslagit en på visst

sätt begränsad skattskyldighet för församlingarna. Uti den allmänna motiveringen sid.

CXCVIII — CCXIV har kommittén undersökt verkningarna af en skatteutjämning, enligt

hvilken samtliga afgifter till prästerskapets aflöning skulle lika fördelas på alla beskattningsföremål

inom en församling, men därvid kommit till det resultat, att en dylik utjämning

ej borde ifrågasättas. Se vidare sid. 46 här nedan.

**) Något minimibelopp för församlingsafgifter är ej af kommittén föreslaget, hvilket

framgår bland annat däraf, att enligt § 7 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning församlingsafgifter endast under viss, i samma paragraf angifven, förutsättning

behöfva utgöras.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

anständig bärgning. Redan denna omständighet syntes tyda på att den

ifrågasatta utjämningen icke borde genomföras på det sätt, kommittén

föreslagit. Erfarenheten af den kommunala beskattningens verkningar

inom de kommuner af detta län, där de skattskyldiga till hufvudsaklig

del utgjordes af jordägare och där de få inkomsttagarne hade att i kommunalutskylder

erlägga ända till tjugu å trettio kronor för bevillningskrona,

gåfve Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande grundad anledning

att afråda från vidare utsträckning af ett beskattningssystem, som kunde

medföra dylika ojämnheter, så mycket hellre som den föreslagna utjämningen

endast i ett mindre antal församlingar medförde någon väsentlig

förmån för de nuvarande tiondeskyldiga. Äfven från kyrkans synpunkt

torde det knappast vara tillrådligt att afstå från dess säkraste inkomstkälla,

tionden. Förutsatt att denna bestämdes i lämpliga räntepersedlar

att lösas med penningar efter de å hvarje tid gällande priser och i rätt

förhållande till jordens afkastningsförmåga, borde densamma lämna tillräckliga

medel till prästerskapets aflönande. Tionden, sålunda bestämd,

vore ej heller underkastad samma värdeminskning som penningen, hvars

värde vore stadt i ett allt hastigare nedgående. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande hölle före, att riksdagen med sin uttalade önskan om

en utjämning i afseende å de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge

från olika skatteobjekt, icke åsyftat tiondens afskaffande, men väl

dess mera rättvisa fördelning på den tiondeskyldiga jorden efter likartade

grunder för riket i dess helhet likasom ock en likartad fördelning af de

bidrag, som utginge af andra beskattningsföremål och för hvilkas påförande

nu gällde de mest växlande bestämmelser, på sina ställen jämväl svåra

att tolka och tillämpa. Först om det visade sig, att en dylik utjämning

icke kunde komma till stånd, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

den af kommittén föreslagna tiondeafskrifning böra tagas under

öfvervägande, men i frågans nuvarande läge kunde Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande icke för sin del tillstyrka kommitténs förslag i denna

del. Skulle det emellertid finnas lämpligt, att tionden efterskänktes, borde

skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål bestämmas

med ledning af nu bestående förhållanden, så att den större skattskyldigheten

drabbade dem, som nu bure den största bördan för prästerskapets

aflöning. Den i sådant afseende inom kommittén ifrågasatta proportion,

enligt hvilken afgifterna skulle utgå för jordbruksfastighet med fyra gånger

och för annan fastighet med två gånger det belopp, som påfördes för

inkomst af kapital och arbete, syntes vara väl afvägd. I detta sammanhang

hade Eders Kungl. Maj:s befallningshafvande ansett sig böra ifrågasätta,

huruvida icke äfven församlingsafgifterna borde ingå till präster
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

skåpets gemensamma aflöningsfond, med hvars tillgångar lönebidrag och

åtskilliga kostnadsersättningar med mera för samtliga innehafvare af prästerliga

tjänster enligt kommitténs förslag vore afsedda att bestridas. Endast

genom ett dylikt sammanförande till en gemensam fond af alla afgifter

till prästerskapets aflöning kunde bidragen för detta ändamål blifva jämlika

och rättvisa för de skattskyldiga inom hela riket — något som ej

kunde genomföras, därest, på sätt kommittén föreslagit, olika afgifter, beroende

af församlingarnas folkmängd och inkomster, skulle uttagas af de

skattskyldiga inom skilda församlingar. En sådan utjämning syntes bättre

öfverensstämma med rättvisa och billighet än den af kommittén föreslagna.

Om, såsom Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande ansett sig

böra ifrågasätta, tionden efter vederbörlig utjämning bibehölles att utgå

efter grunder, som blefve likartade för rikets skilda trakter, om vidare de

afgifter, som skulle erläggas af ägare af annan fastighet samt af dem,

hvilka utgjorde bevillning för inkomst af kapital och arbete, likaledes

bestämdes att inom hvardera gruppen utgå efter likartade grunder för

alla, oberoende af behofvet inom de särskilda församlingar, som de skattskyldiga

tillhörde, samt om alla dessa afgifter såväl från den tiondeskyldiga

jorden som från öfriga beskattningsföremål inginge till den gemensamma

aflöningsfonden för prästerskapet och från densamma utbetalades

till hvarje präst med det belopp, som honom tillkomme, vore det sannolikt,

att något afsevärdt bidrag från statens sida icke erfordrades för att

bereda prästerskapet dess tillräckliga aflöning. Emellertid torde det böra

stadgas, att möjligen uppkommande brist, sedan fondens öfriga inkomster

tagits i anspråk, skulle gäldas af statsverket.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har icke

uttalat något allmännt omdöme om det föreliggande förslaget.

Eders Kungl. Majtts befallningshafvande i Norrbottens län framställer

endast detaljanmärkningar mot ett af kommitténs förslag.

Kollegii yttrande.

Den lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden gifver det

resultat, att bland de kyrkliga myndigheterna endast domkapitlet i Skara

afstyrkt nu omhandlade förslag till lag om indragning till statsverket och

afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför; hvaremot

öfriga domkapitel i ordalag, som vittna om en mer eller mindre liflig tillslutning,

understödja samma förslag. Härvid uppställa likväl domkapitlen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

i Västerås, Härnösand och Visby för den ifrågasatta tiondeafskrifningen

det villkor, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas att

till prästerskapets aflöning erlägga en relativt högre församlingsafgift än

öfriga skattskyldiga. Domkapitlet i Linköping förordar förslaget endast

under förutsättning, att ingen försämring af det nuvarande prästerskapets

lönevillkor däraf föranledes samt att en väsentlig framtida förbättring af

prästerskapets ekonomiska ställning garanteras. Då domkapitlet i Lund

tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, förklarar domkapitlet, att detta

sker under förutsättning, att hvad kommittén i sammanhang med förslaget

om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning för den indragna

tionden i den ena och andra formen, dels rörande garantierna för denna

ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska prästerskapet,

blifver bifallet. Slutligen gör domkapitlet i Luleå sitt förord till förslaget

beroende af ett godkännande utaf de tre kraf, kommittéledamoten Ekström,

på sätt här ofvan sid. 21 blifvit anfördt, i sådant afseende uppställt.

Af de civila myndigheterna hafva öfverståthållareämbetet och Eders

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län afstyrkt förslaget i

dess helhet. Eder3 Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i Kopparbergs

län finna väl ej något att erinra mot tiondens afskrifning, men

motsätta sig förslaget, i hvad det innebär skyldighet för staten att med

den afskrifna tiondens värde ersätta kyrkan; och anse dessa länsstyrelser,

att staten allenast medelst anslag, som i vanlig ordning beviljas af riksdagen,

bör vid regleringen af prästerskapets aflöning understödjande träda

emellan. Däremot framhåller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Östergötlands län önskvärdheten af att den lösesumma för tionden, som

bjudes och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna

vid dess omsättning skulle kunna utrönas, blefve efter viss tidrymd ånyo

beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal af då gällande

j ordbrukstaxeringsvärden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Jämtlands län hyser den åsikt, att, först om det visar sig att tionden,

hvilken är kyrkans säkraste inkomstkälla, icke kan på ett rättvist sätt fördelas

på den tiondeskyldiga jorden, den af kommittén föreslagna tiondeafskrifning

bör tagas under öfvervägande, men icke i frågans nuvarande

läge; i hvarje fall bör skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål

bestämmas med ledning af nu bestående förhållanden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län anser det för förslagets

godkännande vara en nödvändig förutsättning, att § 7 i lagen angående

reglering af prästerskapets aflöning erhåller sådan lydelse, som af

kommittéledamoten Ekström föreslagits. Som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Blekinge län helt allmänt anslutit sig till omförmälda

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

kommittéledamots uttalanden, måste nämnda myndighet anses hafva biträdt

äfven de utaf honom föreslagna högre afgifter för jordbruksfastighet samt

villkorsbestämmelser i fråga om tiondeafskrifningen. En del af tiondens

bibehållande för jorden göres till förutsättning för förslagets tillstyrkande

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro och i Västmanlands

län. Öfriga länsstyrelser tillstyrka utan några förbehåll kommitténs förslag

i ämnet, såvidt angår själfva principen.

Vid granskningen af ifrågavarande förslag framställer sig själfmant

för kollegium den frågan, om det varit nödvändigt att så skarpt som i detta

förslag skett bryta med nu rådande kyrkliga beskattningssystem, och om

icke fasthellre samma system, med någon ombildning, kunnat och bort

bibehållas. Huru en dylik reform af mindre omfattning skulle komma till

stånd har till och med, såsom framgår af den förut lämnade redogörelsen,

i stora drag angifvits af några länsstyrelser.

Närmast till det bestående ansluter sig sålunda ett förslag af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län. Enligt detta förslag

skulle prästerskapet inom hvarje församling hädanefter som hittills i främsta

rummet aflönas omedelbart af församlingen. De bidrag, som utgå af jordbruksfastighet

i vederlag för tertialtionden, skulle, där så lämpligen ske

kunde, i någon mån lindras, under det att andra skatteobjekt än jordbruksfastighet

skulle tillförbindas att i vidsträcktare mån än tillförne

bidraga till prästerskapets aflöning. Blefve en församling oskäligt betungad

af sin skattskyldighet, skulle bidrag lämnas från en lönereglerings- eller

kyrkofond, till hvilken äfven staten borde anslå medel.

I det nu återgifna förslaget är emellertid, enligt kollegii uppfattning,

alldeles för mycket lämnadt obestämdt, för att förslagets verkningar skulle

kunna bedömas. Särskild! antydes icke uti hvilken omfattning och efter

hvilka grunder lindring i skattskyldigheten för jordbruksfastighet och ökning

för andra beskattningsföremål skulle äga rum. Icke heller närnnes, på hvad

sätt statsbidraget till prästerskapets aflöning skulle bestämmas. Såsom kommittén

sid. CCXXIII och följ. uppvisat, är dock frågan härom af den allra

största betydelse för kyrkans ställning till staten. För öfrig! synes Eders

Kungl. Maj:ts omförmälde befallningshafvande icke finna det vara af omständigheterna

särskildt påkalladt, att åt innehafvarne af den tiondeskyldiga

jorden beredes någon väsentlig lindring i deras skattebörda.

Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och i Jämtlands

län hafva framställts särskilda förslag, i hvilka emellertid ingår ett

gemensamt moment, nämligen att, för utjämning af skatter och löner, afgifter,

som utgöras inom de särskilda församlingarna, skulle i sin helhet

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

eller till en del öfverlämnas till en gemensam aflöningsfond. Därmed skulle

alltså uppställas en fullkomligt ny princip för den kyrkligt-ekonomiska

lagstiftningen. Denna princip kan likväl icke sägas tillgodose billighet

och rättvisa samt står i bestämd strid mot den hittills gällande, i 1897

års riksdagsskrifvelse jämväl anbefallda grundsats, att afgifter, som af en

församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande af en annan

församlings prästerskap användas.

Äfven kommittén har, ännu på undersökningarnas stadium, framkastat

tanken på möjligheten af en skattejämkning, hvilken icke i samma

grad som det af kommittén slutligen framlagda förslag skulle afvika

från nu gällande grunder för skyldigheten att bidraga till prästerskapets

aflöning.

Så har kommittén (sid. CXCVIII—CCXIV) tänkt sig en sådan utjämning

mellan skatteobjekten, att summan af samtliga såväl personliga som

icke personliga afgifter blefve fördelad lika pä alla fyrkar inom hvarje

församling.

En dylik utjämning skulle, hvad jordbruksfastighetens bidra,gsskyldighet

anginge, medföra ytterst olika verkningar i olika församlingar, och beskattningens

ojämnheter skulle däraf på det hela snarare ökas än minskas.

Resultatet beror på förhållandet inom hvarje församling mellan jordbruksfastighetens

fyrktal och öfriga beskattningsföremåls fyrktal. Där det finnes

ett öfvervägande antal fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet,

där kunde utjämningen medföra en betydande lättnad för dylik fastighet;

där tvärtom fyrkarne för jordbruksfastighet vida öfverväga de öfriga fyrkarne,

där medförde utjämningen föga eller ingen förändring i jordbruksfastighetens

belastning. I många församlingar skulle nämligen den minskning

i skattebördan, som för jordbruksfastigheten vunnes genom tiondens

fördelning på samtliga fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ökning i

tunga, som uppstode genom äfven de personliga afgifternas öfverförande

å dessa fyrkar. Jordbruksfastighetens fyrktal utgjorde ecklesiastikåret

1896—97 inom ett flertal församlingar öfver 80 procent af hela fyrktalet,

och där förefunnos således utöfver den tiondeskyldiga jorden få andra

beskattningsföremål, från hvilka bidrag till prästerskapets aflöning kunde

påräknas. Ännu betänkligare är, att den ifrågasatta utjämningen skulle

verka så ytterligt ojämnt, samt att skattenedsättningen blefve störst, där

den minst behöfdes, och tvärtom minst verksam, där den vore mest påkallad.

Den tiondeskyldiga jordens innehafvare erhölle nämligen i medeltal

en lindring inom städerna af 90 procent, på landsbygden af 30 procent.

I städerna försvunne all belastning, som öfverskridit 14 öre pr fyrk;

på landsbygden komme belastningen med mera än 60 öre pr fyrk att

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

kvarstå i ungefär lika många församlingar som förut. Utjämningen medförde

tiondens nästan fullständiga efterskänkande ej blott i städerna utan

äfven inom ett mindretal af landsbygdens församlingar, men just i sådana

gynnade distrikt, där jordbrukame minst behöfva lindring, emedan den

bland dem uppvuxna industrin ökat äfven jordegendomens värde och bärkraft.

Däremot blefve lindringen knappast märkbar i de trakter, där ej

blott belastningen nu är störst utan äfven jordägarnes ekonomiska kraft

svagast, såsom Smålands, Skånes och Hallands skogstrakter, de ofruktbaraste

delarne af Västergötland, Dal, norra Dalarne samt Norrlands obygder.

Tyngden och ojämnheten i jordbruksfastighetens belastning skulle

således genom en dylik utjämning icke komma att mycket förminskas,

mångenstädes snarare förökas, och de blefve så mycket mer i ögonen fallande,

som utjämningen skulle verka ytterst olika i olika församlingar,

belägna alldeles intill hvarandra.

Hvad beträffar den ifrågasatta utjämningens betydelse för bidragsskyldigheten

från andra beskattning ^föremål än jordbruksfastighet, kan det

sägas, att skattelindringen för jordbruksfastighet och öfverflyttningen af

de personliga afgifterna på fyrkarne skulle i städerna försiggå utan nämnvärd

känning för annan fastighet och inkomst. Annorlunda skulle förhållandet

ställa sig å landsbygden. Gruppen annan fastighet iinge jämförelsevis

mindre känning af förändringen, då dess belastning, som nu i

medeltal uppgår till 10,95 öre pr fyrk, icke skulle ökas till mera än 18,72

öre pr fyrk. Vida kännbarare träffade utjämningen gruppen inkomst, för

hvilken belastningen skulle i medeltal å landsbygden ökas från 4,31 öre

pr fyrk till 18,72 öre pr fyrk och således mer än fyrdubblas. Härvid

finge naturligtvis icke alltför stort afseende fästas vid själfva ökningens

procentsiffra, men den omständighet, att inbomstfyrkarne hittills i

allmänhet varit ganska svagt beskattade, betyder dock icke så litet vid en

förändring, genom hvilken belastningen å inkomst skulle i de flesta landsförsamlingar

helt hastigt uppstegras till betydliga belopp. Den ökade belastningen

skulle otvifvelaktigt träffa ett mycket stort antal mindre handtverkare,

handlande, löntagare i allmän och enskild tjänst samt lösa arbetare,

hvilka fullt så mycket som innehafvarne af tiondeskyldig jord hafva

rätt att påkalla undseende. Denna tunga beskattning skulle naturligtvis

väcka synnerlig motvilja öfverallt, där den komme till stånd. Missnöjet

skulle stegras, i samma mån den nya bördan drabbade sådana beskattningsföremål

och personer, som förut fått vidkännas betydligt lägre afgifter;

och en afsevärd skatteförhöjning blefve ju följden i det stora flertalet

af landsbygdens församlingar, där den nya skatten å inkomst merendels

skulle uppgå till fem, tio eller flera gånger den förutvarande afgif
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

tens belopp. Härtill kommer att förhöjningen i skatt för annan fastighet

och för inkomst skulle utfalla ytterligt ojämnt å olika orter. Den skulle

äfven framträda kännbarast i de församlingar, där förmågan att bära nya

bördor vore minst, samt drabba tyngst just de personer, som blefve däraf

mest besvärade. Slutligen bör framhållas en omständighet, som mer än

något annat torde vara ägnad att ådagalägga den ifrågasatta utjämningens

oförenlighet med fordringarna på en rationell skattereform, nämligen

att ju större skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarne, desto

mindre blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarne, och tvärtom, ju

större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för inkomst.

T det stora flertalet af landsbygdens församlingar komme inkomstfyrkarnes

afgifter att, med förhöjning af tre till tio gånger det förutvarande

beloppet, uppgå till åtminstone 20 å 30 öre pr fyrk, utan att denna förhöjning

dock medförde en för jordbruksfyrkarne afsevärd nedsättning i

deras förutvarande afgifter. Skatteförhöjningens tyngd och obehag för

vissa skattdragande komme att blifva större, i samma mån som skattenedsättningens

fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjämningen

måste således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål, hvilka blefve

ojämförligt mycket större och vidsträcktare än den tillfredsställelse, som

på det motsatta hållet kunde af densamma framkallas.

I likhet med kommittén finner kollegium, att en åtgärd af denna art,

hvarigenom skattelindring bereddes den tiondeskyldiga jorden medelst utjämning

å samtliga skatteobjekt inom hvarje särskild församling, skulle ur

synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål, å

hvilka tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara de anspråk, som

måste ställas på en skattereglering. Icke heller en förändring af mindre

omfattande beskaffenhet, med syfte att på antydda väg afhjälpa blott de

mest framträdande olägenheterna af det nuvarande kyrkliga beskattningssystemet,

torde tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl framställas

af både jordägare och andra skattskyldiga. Det vore dessutom synnerligen

vanskligt att angifva någon hållbar grund för genomförandet af

en sådan skatteutjämning. Skulle tiondeafgifternas nedsättning begränsas

till de fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande till

jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge med

mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle lindringen erhålla

en mycket partiell och lokal karaktär. Under ecklesiastikåret 1896

— 97 öfverskred nämligen jordbruksfastighetens belastning 60 öre pr fyrk

i allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlingar,

eller respektive 3 och 16,95 procent af alla församlingar i riket. Äfven

om nedsättningen utsträcktes till de fall, då tionden utgjorde 30 öre

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

pr fyrk och därutöfver, skulle ett stort antal församlingar lämnas oberörda

af utjämningen, enär antalet församlingar, i hvilka jordbruksfastighetens

belastning öfver steg 30 öre, nämnda år uppgick till 1,096, eller

43,80 procent af samtliga rikets församlingar. Men en skattereglering,

som toge hänsyn endast till den tiondeskyldiga jorden, i syfte att dess

sedan äldre tider utgående afgifter skulle för framtiden inom vissa församlingar

nedsättas, och som lämnade utan afseende de beskattningsföremål,

å hvilka vid tiondeafgifternas utjämning nya bördor skulle läggas,

kunde icke anses tillfredsställande. En efter sådana grunder utförd skattejämkning

skulle äfven ur synpunkten af kyrkans intresse vara förfelad

och skadlig. Det kunde nämligen för prästerskapet icke vara likgiltigt, om

de afgifter, hvilka utginge till dess aflöning, bestämdes så, att löneregleringen

hos de församlingsmedlemmar, som finge sina afgifter starkt förhöjda,

framkallade ett berättigadt missnöje, utan att dock andra församlingsmedlemmar

hade anledning att känna sig tillfredsställda med minskningen af

sina afgifter. Lindring i den tiondeskyldiga jordens börda torde således

ej kunna ernås omedelbart genom tiondeafgifternas lika fördelning på

samtliga beskattningsföremål inom de särskilda församlingarna, likasom

det ju med afseende på grundskatteafskrifningen icke heller ifrågasatts,

att hvarje sockens grundskatt skulle jämnt fördelas å socknens hela fyrktal.

Inom kommittén hafva emellertid äfven framlagts förslag, sorå icke

förutsätta en absolut utjämning mellan alla skatteobjekten i en församling,

utan åtnöja sig med en församlings vis genomförd utjämning inom

en hvar af de tre grupperna jordbruksfastighet, annan fastighet samt

inkomst af kapital och arbete.

En af åsyftade förslagsställare, regementspastoren Ekström, framhåller

(sid. 301 — 303), hurusom det berättigade i klagomålen från ägarne

till tiondeskyldig jord skulle upphöra, ifall inom församlingarna en sådan

lindring i fråga om bidraget till prästerskapets aflöning bereddes ägarne

af den tiondeskyldiga jorden, att detta skatteobjekt icke längre »öfver

höfvan» betungades. Den gräns, utöfver hvilken den tiondeskyldiga jorden

icke borde i någon församling för prästerskapets aflöning betungas,

måste anses utgöras af beloppet för den s. k. tertialtionden, eller en tredjedel

af tiondedelen af jordbrukets afkastning. Utgjordes nu bevillningen

till staten med en procent, d. v. s. en hundradedel af inkomsten eller afkastningen,

och utginge 1 krona af denna bevillning, eller den s. k. bevillningskronan,

med 10 öre pr fyrk, skulle alltså den fulla tionden, eller

tiondedelen af afkastningen, belöpa sig till 1 krona pr fyrk och tertialtionden

till en tredjedel däraf eller 33ys öre pr fyrk af jordbruksfastighet. Om

genom lag bestämdes, att tionden af jordbruksfastighet ej finge i någon

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

församling utgå med mera än högst 331/öre pr fyrk, eller in. a. o. att

maximum af jordbruksfastighets belastning till prästerskapets aflöning ej

finge öfverstiga den s. k. tertialtionden omsatt efter tidsenlig beräkningsgrund,

så skulle genom detta stadgande hvarje berättigadt skäl till klagomål

från ägare af tiondeskyldig jord vara utesluten, på samma gång som

en högst betydande lindring i jordbrukets nuvarande bidragsskyldighet

till prästerskapet skulle inträda, berörande inemot hälften af alla församlingar.

Den lindring, som bereddes jordbruksfastigheterna, måste motsvaras

af förhöjning af bidragen från öfriga skatteobjekt. Med jordbruksfastighet

såsom skatteobjekt närmast jämförlig vore annan fastighet. Bidragsskyldigheten

till prästerskapets aflöning hade för annan fastighet varit

i ännu högre grad än för jordbruksfastighet växlande inom olika församlingar,

alldenstund medeltalet för de å annan fastighet debiterade afgifter

utgjort högst 611 öre och lägst 0,04 öre pr fyrk. Medeltalet för desamma

för landsbygden hade emellertid utgjort 10,95 öre pr fyrk gentemot ett

motsvarande medeltal af 27,29 öre pr fyrk för jordbruksfastighet. Den

proportion af 27,29 : 10,95, som nu rådt för medeltalen, syntes billigtvis

böra jämkas till proportionen 20 : 10, eller 2:1, då, ifall maximum för

jordbruksfyrk sattes till 331/?, öre, d. v. s. a/s af tionden, maximum för

fyrk af annan fastighet komme att belöpa sig till 162/:; öre eller % af

tionden. Beträffande åter inkomst af kapital eller ai’bete, så hade detta

skatteobjekt hittills i jämförelsevis endast ringa mån bidragit till prästerskapets

aflöning, då medeltalet af de å nämnda skatteobjekt debiterade afgifter

utgjort för landspastorat allenast 4,31 öre pr fyrk. En jämkning,

som i de flesta församlingar skulle innebära en nedsättning af de från

jordbruksfastighet utgående afgifterna, skulle gifvetvis medföra en förhöjning

af afgifterna å uppskattad inkomst. Om det befunnes lämpligt att fixera

maximiafgifterna å de förutnämnda skatteobjekten till resp. 3373 öre och 162/3

öre pr fyrk, d. v. s. till resp. 1/s och % af tionden, syntes det icke olämpligt,

om maximiafgiften å inkomst fixerades till 8%> öre eller 1/n af tionden

(— y4 af tertialtionden). Maximiafgifterna å jordbruksfastighet, annan

fastighet och inkomst skulle alltså blifva resp. 3o''/s, 16% samt 81/- öre och proportionen mellan nämnda afgifter 4:2:1. Borde en gräns

fastställas uppåt, så torde skäl kunna anföras jämväl för fastställande af

en gräns nedåt eller för minimiafgifter. Ifall dessa bestämdes till hälften

af resp. maximiafgifter, skulle afgifterna pr fyrk alltså komma att, under

ofvan angifna förutsättningar, belöpa sig

för jordbruksfastighet till högst 33% öre eller 1/a af tionden

» » » lägst 16% » » Ve » »

» annan fastighet » högst 16% » » % » »

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

för annan fastighet till lägst 8l/s öre eller Via a-f tionden

» uppskattad inkomst » högst 81/;; :> » 1/v: »

■> » » » lägst 4Vc » ■> V24 » »

eller om ytterligare utjämning ansåges önskvärd,

för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre

:> annan fastighet » » 20, » 10 »

» inkomst » » 10, » 5 »

hvarigenom proportionen för såväl maximi- som minimiafgifter skulle till

jordbruksfastigheternas förmån jämkas till 3:2:1.

Anförda förslag — eller något liknande med graderad skatteskala —

hvilar på förutsättningen af rättvisan däri, att jordbruksfastighet skulle

till prästerskapets aflöning bidraga i högre grad än annan fastighet och

denna i högre grad än inkomst af kapital och arbete. En dylik åskådning,

hvilken likställer den historiska utvecklingens resultat med rättvisans

fordringar, torde emellertid i våra dagar hafva allt mer förlorat i giltighet

såsom norm för allmänna bördors fördelning. Numera, sedan vid sidan

af jordbrukare uppvuxit samhällsklasser med icke mindre skatteförmåga

än de förra, lärer, enligt kollegii mening, icke kunna anföras någon i

sakens egen natur grundad anledning, hvarför fastigheter — och i främsta

rummet jordbruksfastigheter — borde mera än öfriga beskattningsföremål

betungas med pålagor för underhållet af ett prästerskap, hvars

verksamhet väl måste anses vara till hvarje särskild församlings gemensamma

gagn. För en gradering af aflöningsplikten gentemot prästerskapet

skulle också svårligen kunna utfinnas någon för alla fall lämplig, rättvis

grund.

Det stöd för en graderad skala med afseende å fullgörandet af nämnda

plikt, som tillförne kunnat hämtas från det liknande förhållandet med

ojämn fördelning af skyldigheten att deltaga i kostnaderna för byggnad

och underhåll af kyrka rn. m., prästgård samt tingshus och häradsfängelse,

har helt nyligen bortfallit. Enligt tre under den 26 april 1905 utfärdade

lagar har nämligen full likställighet mellan samtliga beskattningsföremål i

berörda hänseende åvägabragts. I fråga om deltagandet i väghållningsbesväret

hafva visserligen de olika kategorierna af beskattningsföremål

icke blifvit likställda, men den nyare lagstiftningen i ämnet tenderar allt

mera att åtminstone mildra ojämnheterna dem emellan, såsom synes af

en den 20 juni 1905 utfärdad lag.

Då nu är fråga om ny lagstiftning beträffande skyldigheten att bidraga

till prästerskapets aflöning, torde väl den af riksdagen åsyftade utjämning

mellan olika skatteobjekt i afseende å denna skyldighet rättvisligen

böra försiggå, icke på det sätt att den gräns, som hittills varit satt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

för andra beskattningsföremåls deltagande — jämte den tiondeskyldiga

jorden — i här ifrågavarande börda endast något utflyttas, utan på det

sätt att gränsen alldeles borttages, så att bördan varder på vederbörande

fördelad i samma förhållande som andra utgifter för kyrkliga ändamål.

Jordbruksfastigheternas fullständiga frigörande från prästtionden, utan

att dessa fastigheter blefve betungade med större afgifter af annat slag,

synes för öfrigt med nästan logisk nödvändighet följa ur de redan fattade

och verkställda besluten om grundskatternas — däribland kronotiondens

— afskrifning.

Huruvida riksdagen med sin framställning om »utjämning» i afseende

på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt,

afsett att få till stånd en absolut utjämning härutinnan, framgår icke af

förhandlingarna vid 1897 års riksmöte. Riksdagen förklarade emellertid

i sin ofta åberopade underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897 sig vara öfvertygad

därom, att genom den af riksdagen ifrågasatta utredningen det

skulle visa sig, »att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten

att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig». Och

då vid 1896 års riksdag af en motionär gjordes hemställan om skrifvelse

till Eders Kungl. Maj:t med anhållan, bland annat, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes afgifva förslag till afskrifning af prästerskapets tionde på enahanda

sätt, som med de å jorden hvilande grundskatter ägt rum, gaf andra kammaren

sitt bifall till denna hemställan.

Af hvad sålunda blifvit anfördt torde framgå, att kollegium finner

den ifrågaställda skatteregleringen ej kunna genomföras på ett med rättvisa

och billighet öfverensstämmande sätt, om icke nu rådande kyrkliga

beskattningssystem varder öfvergifvet; och anser kollegium tillika att, i

enlighet med kommitténs uttalande sid. CCX\ I och följ., »en för samtliga

skattskyldiga gemensam och lika grund för utgörande af bidragen till

prästerskapets aflöning bör bestämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag,

hvilka finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter,

skola utgöras lika efter fyrktalet eller bevillningen».

Härvid tillåter sig kollegium emellertid fästa uppmärksamheten därpå,

att likställigheten mellan de olika beskattningsförem ålen i fråga om skyldigheten

att bidraga till prästerskapets aflöning, enligt kommitténs afsikt

(sid. CCXXI1), icke skulle omedelbart inträda, utan borde den tiondepliktiga

jorden fortfarande under en öfvergångstid af trettio år utgöra —

jämte den för alla skatteobjekt gemensamma afgiften — tillika en successivt

aftagande andel af de gamla tiondeafgifterna, hvilka likväl strax vid

ndragningen skulle minskas med trettio procent. Att jordbruksfastighet

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

skulle i annan mån eller för längre tid få sig pålagd drygare börda för

angifna ändamål än öfriga beskattningsföremål, kan kollegium däremot ej

tillråda, hvarför de af kommittéledamoten Ekström samt åtskilliga myndigheter

framställda förslag i sådant syfte af kollegium afstyrkas.

Kollegium instämmer med kommittén äfven därutinnan, att af hänsyn

till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills varit jämförelsevis litet betungade

af direkt skatt till prästerskapet, det vore ett hufvudvillkor för

skattejämkningens lyckliga genomförande, att för bidragsskyldigheten fastställdes

en viss gräns och att denna gräns icke sattes för hög (sid. CCXVII).

Frågan om sättet för uppdragande af berörda gräns torde emellertid af

kollegium lämpligast behandlas under § 7 i förslaget till lag angående

reglering af prästerskapets aflöning, hvilken paragraf meddelar bestämmelser

om beräkningen af församlingsafgifter.

Varder tionden afskrifven och skola församlingsafgifterna — af nyss

angifvet skäl — begränsas till rimligt mått, är det gifvetvis nödvändigt,

att fyllnad i den för de olika församlingarnas prästerskap erforderliga

aflöning beredes genom bidrag från annat håll. Kommittén har i sådant

afseende föreslagit, att af statsmedel ärligen skulle lämnas ersättning,

motsvarande den för kyrkan genom tiondens indragning uppkomna brist

i förut befintliga lönetillgångar.

Eders Kungi. .Majas befallningshafvande i Kopparbergs län är emellertid,

på sätt förut blifvit nämndt, af den mening, att såväl rättsliga som

historiska skäl saknas för en sådan åtgärd. Prästtionden vore nämligen

nu ett aflöningssätt för prästerskapet, och om detta ersattes genom församlingsafgifters

påläggande efter vissa grunder, hade frågan om tiondens

vidare utgörande därigenom förfallit, hvaremot staten borcle understödjande

träda emellan vid löneregleringens genomförande.

I samma anda yttrar sig Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i

Hallands län, därvid tillika framhållande det af kommittén uppkonstruerade

förfaringssätt att »indraga» till statsverket en förmån, som aldrig tillkommit

det, och successivt afskrifva samma förmån samt att pålägga

staten en ersättningsskyldighet, som icke vidkomme densamma. Kommitterade

syntes hafva ^ alt indragningen med åtföljande procedur för att

genom en af kyrkomötet beroende lag få fastslagen en tillgång för prästerskapet,

hvarigenom utjämning af afiöningsförhållandena skulle kunna äga

rum. Detta förfaringssätt syntes emellertid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

sakna rättsligt fog och dessutom vara i saknad af historisk

grund. Den af kommittén uttalade farhåga att, för den händelse staten

skulle för regleringen af prästerskapets aflöning i vanlig ordning bevilja

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

anslag, svenska kyrkans ekonomiska ställning skulle därigenom förlora i

själfständighet och ett af dess viktigaste privilegier kringskäras, kunde,

efter Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, hänvisas till

hvad det verkligen vore: ett talesätt utan reell innebörd, helst ett beroende

af staten för en kyrkans tjänare ej borde vara mera afskräckande

än för andra.

Såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län påpekat,

innefattar förslaget om indragning till statsverket af prästerskapets

tionde mot viss ersättning obestridligen en konstruktion, och kommittén

har i en not å sid. 40 själf framhållit det enligt vanligt kameralt språkbruk

mindre egentliga i uttrycket »indragning» för den åtgärd, som här

ifrågasattes. Kollegium, som icke kan föreslå något lämpligare uttryck,

finner emellertid berörda konstruktion vara för kyrkan af ett mycket stort

verklighetsintresse. Tiondeersättningen erfordras nämligen, jämte åtskilliga

andra, tillgångar, för att höja det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska

ställning i olika delar af landet, och med anlitande af samtliga dessa

kyrkans gemensamma tillgångar, hvilka skola uppsamlas i kyrkofonden,

kunna prästerskapets löneförhållanden, allteftersom nu gällande löneregleringar

utlöpa, utan dröjsmål ordnas oberoende af tiondeafskrifningens

fortgång inom särskilda församlingar.

Skulle bidrag af statsmedel lämnas endast i de fall, där församlingarnas

lönetillgångar icke räckte till för att bestrida prästerskapets skäliga

aflöning, så kunde, enligt hvad kommittén erinrar, med en dylik anordning

svårligen undvikas, att kyrkans rättsliga och ekonomiska ställning

blefve väsentligen förändrad. Statstillskottets belopp skulle nämligen enligt

denna förutsättning komma att i hvarje fall lämpas efter vederbörande

församlings behof. Den myndighet, som hade att bestämma detta statstillskott,

måste också äga pröfva vederbörande församlings behof, sådant

detsamma framginge af en jämförelse mellan församlingens lönetillgångar

och dess prästerskaps skäliga löneanspråk. Då det nu gällde ett statsanslag,

måste naturligtvis riksdagens medverkan påkallas, och då statsanslaget

skulle lämpas efter ett förhandenvarande behof, måste riksdagens

medverkan äfven sträcka sig till pröfningen af detta behof.. Men det hade,

såsom kommittén vidare anmärker, alltid skattats såsom ett af den svenska

kyrkans viktigaste privilegier, att hennes ekonomiska ställning varit

själfständig, att hennes organisation och lönestat varit oberoende af riksdagens

anslagsbeviljande myndighet, och att Kungl. Maj:t allena ägt i

sista hand bestämma såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen

af de för kyrkan gemensamma lönetillgångar. Det kunde också

svårligen antagas, att kyrkomötet skulle lämna sitt bifall till något förslag

opaginerad Kontrollera mot PDF

om tiondens utjämning, hvaraf en förändring i kyrkans nuvarande rättsliga

och ekonomiska ställning kunde blifva följden (sid. CCXXIH och följ.).

Kollegium instämmer i detta kommitténs yttrande, hvilket kollegium

anser icke rätteligen kunna karaktäriseras såsom »ett talesätt utan reell

innebörd».

Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län har,

på sätt redan nämnts, blifvit ifrågasatt, huruvida icke den ersättning, som

skulle af kronan gäldas för tionden, borde kyrkan godtgöras i annan ordning,

än kommittén föreslagit, enär fixeringen för all framtid af denna

kyrkans mest betydande tillgång torde blifva för kyrkan ogynnsam. Såvidt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde finna, torde nämligen vid

uppgörande af en ny lönereglering, om vid denna skulle tillämpas nu gällande

bestämmelser, något hinder icke möta för att i fall af behof beräkna

tionden från fastigheterna till högre belopp, än som skett vid den senast

verkställda löneregleringen. Det skulle således för prästerskapet finnas en

möjlighet till tillgång utöfver det vid tiondens indragning beräknade belopp,

som kunde vara tillgänglig för uppbringande af den med hänsyn

till nu rådande och framdeles ännu mera sjunkande penningvärde erforderliga

aflöning till prästerskapet.

Riktigheten af detta påstående bekräftas af den utaf kommittén verkställda

utredning (sid. LXXXIII—LXXXVXI). Värdet af den tionde, som

författningsenligt kunnat uttagas af jordbrukets bruttoafkastning, beräknades

nämligen för hela riket i medeltal för åren 1865—74 till något mer

än 5Y2 millioner kronor, under det att de vid samma tid fastställda afgifter

till prästerskapet af jordbruksfastighet uppgingo till blott 37/10 millioner

kronor. Med största sannolikhet kunde därför, såsom kommittén

säger, antagas, att tiondeafgifterna i medeltal för riket bestämts till mindre

än två tredjedelar af hvad de strängt taget bort utgöra. Alldenstund

jordbruksnäringen under de senaste trettio åren haft att glädja sig åt en

ganska betydlig utveckling, kunde värdet af tiondepliktig skörd och smörafkastning

för år 1896 skattas ungefär 40 procent högre än det årliga

medeltalet för perioden 1865—74. Jordbruksfastighetens afgifter hade

sålunda blifvit allt obetydligare i förhållande till den tiondepliktiga jordens

afkastning och uppgingo år 1896 för hela riket till icke fullt hälften

(47 procent) af hvad sädes- och smörtionden bort utgöra, om den skolat

författningsenligt utgå i förhållande till spannmåls- och smörafkastningen.

Man torde alltså vara berättigad till det antagandet att, när löneregleringarna

upphöra att gälla, förhållandena skola ytterligare hafva utvecklat sig i

samma riktning, så att vid den tidpunkten tiondeafgifterna allmänt nog

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

skola finnas utgöra en jämförelsevis mycket ringa del af jordbrukets tiondepliktiga

bruttoafkastning.

Att under sådana förhållanden eftergifva den förmån, tiondeafgifternas

stegring i en framtid må innebära, kan synas mindre välbetänkt.

Kollegium förmenar dock, att med de kraf på likställighet i beskattningsafseende,

som alltmer göra sig gällande, och efter det kronotionden eftergifvits,

ringa utsikt skulle finnas för att en höjning af dessa afgifter i

förhållande till jordbruksnäringens bruttoafkastning kunde i verkligheten

komma till stånd, helst från tiondegifvarnes sida nyligen Framställts yrkande

om fullständig befrielse från samma afgifter. Enligt kollegii åsikt

finnes då icke heller giltig anledning att, sedan ersättning för tionden en

gång blifvit fastställd, låta föranstalta om en periodvis återkommande revision

af ersättningsbeloppet, för att efter då föreliggande omständigheter

pröfva, hvilken högre lösesumma för tionden bör från statsverket till kyrkan

utgå under nästföljande periods

Men i likhet med kommittén anser kollegium, att som genom tiondens

indragning och afskrifning prästerskapet går miste om rätten till

framtida stegring af denna kyrkliga inkomsttitel, kyrkan kan fordra tillmötesgående

i fråga om de ekonomiska anspråk, som från hennes sida

måste för olika ändamål framställas. Bristerna i prästerskapets nuvarande

aflöningsförhållanden måste nämligen afhjälpas samt nya löner beredas,

där behof af ökadt prästerligt biträde redan nu förefinnes eller i framtiden

uppstår, hvarjämte medel till prästerskapets pensionering böra anskaffas.

Kyrkan måste alltså, om hon skall afstå sin rätt till tionden, också tillse,

att hvad som däremot gifves i utbyte verkligen sätter henne i stånd att

möta krafven på ett ändamålsenligt ordnande och en ständigt fortgående

förbättring af religionsvården. I sådant syfte har kommittén framställt

anspråk på ersättning jämväl för afgifter, som i själfva verket icke hafva

naturen af tionde, äfvensom påyrkat, att af alla beskattningsföremål skulle

utgöras en i förhållande till skattekraften lika, måttlig afgift, hvilken har

tiondens ursprungliga förmåga att bereda alltjämt ökade lönemedel (sid.

GCXXY och följ.).

I sina uttalanden förevita några myndigheter kommittén, att den

skulle hafva af vikit från vissa erkända kyrkliga grundsatser. Så anser

domkapitlet i Uppsala, att det varit önskvärdt, om den af riksdagen uttalade

grundsats, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap

utgöras, ej må till aflönande af en annan församlings prästerskap användas,

hade kunnat fortfarande få gälla. Öfverståthållareämbetet finner förslaget

därom, att ersättningen för tionden skall ingå till en för hela prä
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

sterskapet gemensam kyrkofond, men ej tillfalla prästerskapet i de särskilda

församlingarna, strida mot grundsatsen, att församlingen bör själt''

aflöna sin präst, möjligen med något bidrag af allmänna medel, men utan

att de afgifter, som utgöras i en församling, användas till aflöning af

annan församlings präst. Med framhållande af att kyrkofondens hufvudsakliga

resurser efter kyrkotiondens indragning måste hämtas från statsmedel,

säger Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län,

att med skäl kunde frågas, hvad kommitténs förslag annat betydde än

att »indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän».

Påståendet att, enligt kommitténs förslag, afgifter skulle komma att

dragas från en till annan församling är, efter kollegii förmenande,

näppeligen befogadt. Tiondeersättningen utgår ju från staten, ej från de

särskilda församlingarna, och de församlingsafgifter, som på grund af blifvande

löneregleringar må utgöras, äro afsedda uteslutande för prästerskapet

inom de särskilda församlingar, där de utgå.

Däremot äger anmärkningen, att prästerskapet skulle indirekt göras

till af staten aflönade tjänstemän, giltighet såtillvida som statsmedel •—

hufvudsakligen ersättningen för den indragna tionden -— obestridligen

hädanefter skulle i stor omfattning ingå bland de ecklesiastika lönetillgångarne.

Detta är emellertid, såsom kommitténs utredning (sid. CXXXI

och följ.) gifven vid handen, icke någon egentlig nyhet, alldenstund statsanslag

till ej så obetydliga belopp redan nu utgå till prästerskapets aflöning.

För öfrigt har kommittén på olika sätt (sid. CCXXIII och följ.)

sökt förebygga, att kyrkan skulle genom mottagandet af ifrågavarande anslag

komma att intaga en annan ställning till staten än nu är fallet.

Med afseende å de v id behandlingen af frågan om tiondens afskrifning

uppställda villkor eller önskemål, öfver hvilka kollegium ej här ofvan särskildt

yttrat sig, synas desamma, i den mån de icke genom kommitténs nu förevarande

eller dess öfriga förslag blifvit fullständigt eller i största möjliga

omfattning tillgodosedda, icke vara af beskaffenhet, att åt dem bör tillmätas

något afgörande inflytande vid lösningen af här uppställda spörsmål.

Under åberopande af hvad kollegium sålunda anfört och med instämmande

i hufvudsak uti kommitténs »allmänna motivering», får kollegium

uttala sin anslutning till de principer, på hvilka förslaget till lag om

indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför blifvit byggdt, likasom kollegium i öfrigt omfattar

de af kommittén uppställda, ofvan återgifna hufvudgrunder, dock med

någon skiftning beträffande utgörandet af församlingsafgifter, till hvilken

sistnämnda fråga kollegium återkommer. (Sid. 130.)

8

opaginerad Kontrollera mot PDF

Granskning i detalj af de remitterade förslagen.

Kommittéförslagens allmänna innebörd framgår af förut omförmälda

hufvudgrunder, på hvilka kommittén byggt dessa förslag, och belyses närmare

af kommittén genom angifvande — i samband med hufvudgrundernas

framläggande — af vissa fördelar, som vore att vinna, därest skattskyldigheten

till prästerskapet och de ecklestiastika aflöningsförhållandena

ordnades i enlighet med samma grunder.

Några af de hörda myndigheterna hafva äfven betraktat förslagen från

mera allmänna synpunkter eller om dem uttalat allmänna omdömen; och

torde deras yttranden härutinnan böra i hufvudsak återgifvas, i den mån

detta icke i det föregående redan skett.

Sålunda finner domkapitlet i Växjö det vara tydligt, att kommittén

med mycken omsorg mot hvarandra afvägt prästerskapets berättigade kraf

med hänsyn till lönerna och de skattskyldigas förmåga att utan någon

större svårighet bära utgifterna. Genom förslaget om fri bostad och vedbrand,

som icke finge inräknas i lönen, genom skattefrihet i afseende på

vissa utgifter och genom det extraordinarie prästerskapets kontanta aflöning

ur kyrkofonden hade prästerskapets ekonomiska intressen blifvit väl

beaktade, hvartill komme, att det extraordinarie prästerskapets löneförmåner

blifvit på ett tacknämligt sätt tillgodosedda. I § 7 af förslaget till

föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning hade vederbörlig

hänsyn tagits därtill att, om de föreslagna lönerna skulle i några församlingar

visa sig otillräckliga på grund af särskilda förhållanden, dessa

löner kunde förhöjas på sätt Kungl. Maj:t pröfvade skäligt. Desslikes vunnes

den fördel, att den garanterade lönen icke under löneregleringsperioden

lede någon minskning. Ett länge närdt önskemål om emeritilöner

blefve jämväl tillgodosedt, och såsom något icke mindre betydelsefullt

kunde framhållas, att medel komme att finnas för nydaningar på det kyrkliga

området. I afseende på ersättningen till kontraktsprostarne för deras

arbete skedde genom kommitténs förslag en väsentlig förbättring. Domkapitlet

i Lund anser sig böra tacksamt erkänna den synnerligen stora om
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

sikt och skicklighet, hvarmed kommittén fullgjort sitt svåra och maktpåliggande

uppdrag, hvarjämte domkapitlet betonar, att kommittén vid utförandet

af detta uppdrag noga ställt sig till efterrättelse den anvisning,

som gifvits i riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897. Jämväl domkapitlet

i Göteborg hyser den uppfattning, att förslagen äro uppgjorda med mycken

omsorg och bära vittnesbörd om ett synnerligen troget arbete, för

hvilket svenska prästerskapet icke kunde annat än känna sig djupt tacksamt.

Vid betraktande af de föreliggande förslagen, säger domkapitlet i

Härnösand, kunde domkapitlet ej annat än gifva erkännande åt det noggranna,

omsorgsfulla arbete, som i dem blifvit nedlagdt, såväl som åt den

sträfvan att bevaka kyrkans sanna intressen, hvaraf arbetet röjde många

spår. Flera af de grundtankar, som genomginge förslagen, måste ock anses

innebära obestridliga förbättringar i de närvarande förhållandena med

afseende på prästerskapets aflöning. Exempelvis ville domkapitlet nämna

den af kommittén åsyftade utjämning af prästerskapets löner och den i

sammanhang därmed tagna hänsyn till olikhet i arbete och lefnadskostnader

inom olika församlingar och olika landsdelar, vidare den föreslagna

förkortningen i löneregleringsperiod och sist men icke minst försöket att

i viss mån afhjälpa det svåra missförhållande, som bestode däri, att svenska

prästerskapet ännu saknade allt hvad pensionsrätt hette. I ungefär

samma ordalag uttalar sig domkapitlet i Luleå. Däremot afstyrker domkapitlet

i Skara samtliga förslagen under åberopande af sitt ofvan återgifna

principyttrande i fråga om en förändrad anordning af det kyrkliga beskattningsväsendet;

och ingår domkapitlet icke i någon som helst granskning

af de remitterade förslagens detaljer.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län framhåller,

huruledes kommittén genom de upprättade författningsförslagen sökt

definitivt ordna det svenska statsprästerskapets aflönings- och pensionsförhållanden,

men hyste Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande den största

tvekan, huruvida detta borde äga rum i och för sig och icke snarare i

samband med en revision af de åldriga kyrkolags- och kyrkostadgebestämmelser,

som reglerade hela den kyrkliga organisationen och särskildt prästernas

ämbetsåligganden. I sådant afseende ville Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande påpeka, att komministrarnes arbete, synnerligast i stora

delar af landsbygden, vore så obetydligt, att fråga kunde uppstå, om det

vore värdt mera, än hvad församlingarna och staten nu därför betalade.

Lämpligt syntes därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva varit,

att komministraturerna helt och hållet indragits och ersatts med själfständiga

pastorer. Bristen på möjlighet att få använda sin arbetskraft i

kyrkans tjänst hade jämväl gjort, att komministrarne ofta mist den ar
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

betslust, de en gång ägt, både till egen, församlingarnas och kyrkans

skada. Vidare borde tagas under ompröfning frågan om inrättande af

rörliga kontraktsadjunkter, en institution, som särskildt för vårt land, enligt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, vore af stor betydelse.

Som bekant ombesörjde prästerskapet nu civilregistreringen i

riket. I flera af våra största städer hade likväl under senare tid på städernas

bekostnad inrättats rotemansinstitutioner och med dem jämförliga

registreringsmyndigheter, som, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

med visshet kände, när som helst skulle kunna öfvertaga

snart sagdt hela den prästerskapet å dessa orter nu åliggande kyrkobokföringsskyldighet,

som prästerskapet i dessa städer icke med bästa vilja

utan dessa myndigheters bistånd kunde behörigen fullgöra. Därest en

sådan öfverflyttning skedde, skulle detta naturligen inverka både på behofvet

af prästerliga krafter och på prästernas aflöningsförhållanden. Med

hänsyn till den lyckliga utveckling folkskolan åtminstone i stora delar af

vårt land vunnit borde äfven bestämmelser kunna gifvas, som ordnade

konfirmationsundervisningsfrågan på annat sätt än nu vore fallet. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande säger sig kunna i oändlighet fortsätta

med hopande af bevis för sin ofvan angifna åskådning, att prästerkapets

lönereglering borde sättas i samband med en fullständig revision af kyrkolagen

med dithörande författningar. Vidare påpekar Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, att uti flera af lagförslagen stadgades, att de i sin

helhet eller i vissa delar icke finge ändras eller upphäfvas utan bifall af

allmänt kyrkomöte *). Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hyste stor

tvekan, om en sådan bestämmelses införande i dessa lagar vore med gällande

grundlagar fullt förenligt. Enligt dessa erfordrades kyrkomötets

bifall till stiftande och ändring af kyrkolag samt ändring eller upphäfvande

af prästerskapets privilegier. De prästerliga löningsbestämmelserna

hade emellertid icke räknats till kyrkolagsområdet, och någon utvidgning

af detta torde väl utan grundlagsändring icke kunna äga rum. Hvad

prästerskapets privilegier anginge, så torde väl dessa icke medgifva kyrkomötet

annan rätt än att antingen förklara hinder icke från privilegii synpunkt

möta för lagarnes trädande i kraft i de delar de berörde sagda privilegier

eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra de nu befintliga

privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i ändring

eller upphäfvande af vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring, kunna

*) Jfr § 7 i förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför, § 36 i förslaget till lag angående reglering

af prästerskapets aflöning, § 16 i förslaget till lag om emeritilöner för präster samt §11

i förslaget till lag om kyrkofond.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6i

äga rum. Slutligen betonar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att,

då på det kyrkliga området i vår tid så stora förändringar ägde rum,

det för hvarje fall kunde synas lämpligt att begränsa de ifrågavarande

lagarnes tillämpningstid till exempelvis femtio år, hvarefter med hänsyn

till då rådande förhållanden ånyo kunde upptagas de frågor, som dessa

lagar vore afsedda att ordna, och de bestämmelser genomföras, som då

af statsmakterna ansåges ändamålsenliga. Genom ett sådant tillvägagående

tillämpade man endast en lagstiftningsprincip, som hittills på detta område

vunnit burskap *).

För öfrigt tillåter sig kollegium erinra därom, dels att ej mindre

*) Inom Växjö domkapitel har lektoren II. Petrini afgifvit ett särskildt yttrande,

hvari frågan om lönereglering för prästerskapet upptagits till behandling från principiella

synpunkter. Ehuru vissa af de i berörda yttrande uppställda grundsatser skulle på

det kyrkliga området medföra förändringar, hvilka icke synas kollegium vara önskvärda,

har kollegium likväl ansett, att samma yttrande borde till frågans mångsidigare belysning

här återgifvas, så lydande:

»Genom den nya stadgan för de teologiska universitetsexamina har grunden lagts

för ett höjande a£ den prästerliga bildningen till ungefär samma nivå som den, som erfordras

af läroverkslärare. En följd häraf blir då också, att de blifvande prästerna måste

anses berättigade till samma lönevillkor som dessa. Emellertid har kommittén, som afslutade

sitt arbete före den sista läroverksreformens genomförande, stannat vid väsentligt lägre

genomsnittslöner, särskildt för pastorsadjunkter och komministrar, äfven om man tar hänsyn

till de billigare lefnadskostnaderna på landet samt naturaförmåner i form af fri bostad

och vedbrand. Därtill kommer, förutom det att kommittén vill bibehålla extraordinariesystemet

i hela dess utsträckning i form af miserabelt aflönade komministraturer och

adjunkturer, att pensionsåldern skulle bli väsentligt högre än för andra statens ämbetsmän,

att det gamla nyckfulla befordringssystemet skall bibehållas i stället för att utnämning

skall, såsom på andra håll, ske efter förtjänst, samt att lagen om ämbetsbrott af präst

ger denne i sin läroverksamhet en mer prekär och af högre myndighet mer beroende

ställning än den läroverkslärarne ha. Dessa omständigheter tillsammans utgöra en så stor

differens mellan framtidsutsikterna på den teologiska banan och . andra därmed jämställda

banor, att den ovillkorligeu måste medföra en ökning af prästbristen och fortfarande sänka

medelnivån hos dem, som ägna sig åt den prästerliga banan.

För att få medel till en anständig aflöning af prästerskapet har man att tillgå en

synnerlig naturlig utväg, som består däri, att prästerna befrias från en mängd så småningom

tillkomna lekmannagöromål, såsom ordförandeskap i skolrådet, förande af kyrkoböcker,

utskrifning af attester, lämnande af sådana statistiska uppgifter, som ej direkt angå

de kyrkliga förhållandena m. m.

Ofverlämnas dessa göromål, som ju ej erfordra någon speciell teologisk utbildning,

åt andra kommunalmän och billigare arbetskrafter såsom folkskollärare, länsman eller

kvinnliga skrifbiträden, så kunde en oväntadt stor del af de prästerliga befattningarna indragas.

Då sålunda prästen skulle odeladt ägna sig åt sina rent kyrkliga göromål, kunde

man i första rummet fordra, att han hölle två å tre predikningar hvarje sön- och helgdag

— som ju är hans egentliga arbetsdag —, så att all gudstjänst sköttes af en präst pr

kyrka i städerna och af en präst pr två kyrkor på landsbygden. Genom rationell anord
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län än äfven Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs och i Jämtlands län uttalat

från de af kommittén uppställda principer väsentligt afvikande åsikter

angående sättet för bestämmande af skattskyldigheten till prästerskapets

aflöning — åsikter, hvilka svårligen torde kunna förlikas med grundtankarne

i kommitténs öfriga förslag —, dels ock att öfverståthållareämhetet

ansett sig icke böra förorda kommitténs förslag om tiondeafskrifning,

ej heller de andra förslagen, hvilka dock blifvit granskade.

Sist omförmälda, fyra civila myndigheter äfvensom domkapitlet i

ning af arbetet skulle den del af prästens tid, som tages i anspråk för sådana förrättningar

som vigsel, kyrkotagning (som ännu är i friskt bruk i detta stift), barndop och begrafning,

kunna nedbringas till ett minimum, om de såvidt möjligt förlädes till kyrkan och

söndagen eller bestämd veckodag. Han hade då de fem å sex dagarna i veckan lediga

till studier och förberedelse till predikan samt under vissa tider af året till konfirmationsundervisning

och husförhör, där dessa ännu förekomma. På detta sätt torde det kräfvas

församlingar på minst 6000 personer för att kunna gifva tillräcklig sysselsättning åt en

präst. Häremot kunde invändas, att sockenbuden taga en alltför dryg tid för att en enda

person skulle kunna sköta ett sådant distrikt, helst om det är vidsträckt. Härpå är enklast

att svara med hänvisning till provinsialläkaredistrikten. Ty ingen kan väl på allvar

vilja påstå, att sockenbuden kräfva ett mindre distrikt af en präst än af en provinsialläkare.

Man skulle alltså på en mängd ställen, där församlingarna äro små, såsom på Got

land och Öland samt stora delar af Blekinge, Skåne, Halland, Västergötland, Uppland

m. fl. ställen, utan olägenhet kunna sammanslå två eller flera församlingar till en och

draga in en mängd kyrkor och kyrkoherdebefattningar. Så t. ex. finnes på landsbygden

på Gotland 43 kyrkoherdebefattningar mot tillsammans 6 provinsialläkare och extra provinsialläkare.

På Öland hafva vi 23 kyrkoherdar men endast två provinsialläkare. Här

måste man sammanslå tre å fyra församlingar till en och låta hvarje kyrkoherde få två

sådana församlingar för att gifva honom fullt arbete. För närvarande finnes det däremot

på Öland en kyrkoherde på i medeltal mindre är 1900 invånare och 11,5 kyrkoherdar pr

provinsialläkare. Också är den frågan ständigt aktuell i den kyrkliga pressen, huru prästen

skall utnyttja sin öfverflödiga tid. Liknande är förhållandet med komministrarne. Så finnes

det på Öland förutom de 23 kyrkoherdarne 12 komministrar eller tillsammans 35 präster

på mindre än 20,000 invånare, d. v. s. omkring 10 gånger så många präster som

rimligtvis kunna få full sysselsättning. Det är en dålig hushållning med både pengar och

mänsklig arbetskraft att hålla ämbeten med ringa sysselsättning och svältaflöning, såsom

fallet i regel är med komministraturerna. Och man kan ej bibehålla dem under förevändning

att de äro exspektansplatser, då befordran ofta dröjer i 20 å 30 år, och många

komministrar aldrig blifva befordrade till kyrkoherdar. Samtliga komministraturer böra

sålunda indragas utom möjligen på några få ställen, där de i så fall böra öfvergå till

kyrkoherdebefattningar. Likaså böra inga ständiga adjunkturer förekomma.

Kommittén har visserligen föreslagit en del indragningar, men detta har skett med

alltför varsam hand. Så har den endast velat indraga 15 af Ölands 35 präster, men som

förut nämnts hade den bort föreslå en indragning af ytterligare minst 15 präster därstädes.

Tvärtom är hela förslaget byggdt på principen, att prästen ej skall ha full syssel
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Skara framstå alltså såsom i det hela motståndare till de af kommittén

föreslagna, viktigare förändringarna, särskildt beträffande det kyrkliga

beskattningsväsendet.

Eljest vinna kommitténs olika förslag, i större eller mindre omfattning,

understöd af de hörda myndigheterna. Bland dessa förklarar Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Alf sborgs län helt allmänt sig icke hafva något

att erinra vid de afgifna förslagen. På liknande sätt uttalar sig

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, dock att i fråga

om förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflö
sättning,

i det kommittén föreslår extra betalning i alla möjliga gradationer för prästens

ordinarie arbete, så snart detta beräknas öfverskrida ett visst ytterst lågt beräknadt minimum.

Då detta lönetillskott kan uppgå till mer än 100 % af grundlönen, så måste denna

anses vara beräknad för på sin höjd half tjänstgöring. Kommittén visar rent af en särskild

förkärlek för absolut onödiga prästerliga befattningar, i det att den i det definitiva

förslaget (§ 13) vill i lag befästa rätt för församlingens fyrkmajoritet att pålägga de öfriga

medlemmarna utgifter för en ny prästbefattning, som domkapitlet pröfvar »icke vara

för själavårdens behöriga handhafvande nödig». Vill man konsekvent genomföra principen

fullt arbete och anständig bärgning åt prästerna, måste man äfven vara betänkt på att

fullständigt afskaffa alla prébenden. Ty förutom det, att prebendeinstitutionen står i strid

mot den allmänna principen, att en person ej får samtidigt innehafva mer än en aflönad

ordinarie statstjänst, så har den endast kunnat bibehållas därigenom, att antingen befattningen

icke ger hel sysselsättning, eller att en person utför arbetet och en annan tar inkomsterna

för detta.

Antalet präster befinnes nu vara så orimligt mycket större än hvad som behöfs, om

alla skola ha full sysselsättning, att om alla öfverfiödiga prästbefattningar indroges, ett

ofantligt öfverskott af medel skulle erhållas, sedan man gifvit samtliga präster en mot deras

studier och arbete svarande lön samt på ett tillfredsställande sätt sörjt för allmän pensionering

vid 65 års ålder och bidrag till änkor och oförsörjda barn. En sund och tillfredsställande

lösning af lönefrågan vore att beräkna prästernas löner efter samma grunder

som läroverkslärarnes, hvarvid pastorsadjunkter skulle jämställas med extra lärare och

kyrkoherdar med läroverksadjunkter, under det komministraturerna såsom förut nämnts

skulle afskaffas. Skall en högre aflönad post, som motsvarar lektoraten, införas, kunde

man tilläfventyrs därtill ombilda kontraktsprostbefattningarna, men då fordra som kompetens

den vetenskapliga förtjänst, som visas i aflagd teologie licentiatexamen och därpå

följande disputationsprof.

Hvad prästernas ämbetsmannaställning beträffar, så vill kommittén på sätt och vis

göra dem till statens ämbetsmän, i det den förordar, att kyrkotionden skall indragas till

statsverket för att sedan användas till prästerskapets aflöning. Men kommittén vill dock

icke hafva full likställighet mellan prästerna och öfriga statens ämbetsmän, utan fordrar,

att prästernas aflöning skall vara »oberoende af riksdagens anslagsbeviljande myndighet» (s.

CCXXIV). Denna kommitténs obenägenhet för att inrangera prästerna under den normala

samhällsordningen kan ej fattas annorlunda än som ett uttryck för fruktan, att staten

ej skulle fullt uppskatta prästerskapets verksamhet såsom för samhället lika gagnelig

och nödvändig som andra statens ämbetsmäns, t. ex. läroverkslärarnes. En dylik fruktan

har tagit sig ett lika tydligt uttryck vid prästerskapets nyligen visade motstånd mot in
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

ning de af kommittéledamoten Ekström med afseende å samma förslag gjorda

anmärkningar och förslag borde, enligt denna länsstyrelses mening, tillmätas

det största afseende. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Blekinge län ansluter sig helt och hållet till nämnde reservants uttalanden,

hvilka jämväl domkapitlet i Linköping finner »i många punkter beaktansvärda»

och anbefaller till Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet.

Kollegium har redan tillkännagifvit sin anslutning i allt hufvudsakligt

till de af kommittén uttalade åsikter om den ecklesiastika skattskyldighetens

ordnande och vill jämväl med sitt förord understödja samtliga

förslagen med hänsyn till deras allmänna innebörd, därvid kollegium tillika

anser sig böra upplysa, att kollegium till föreliggande frågors utredning

ej har att ur härvarande handlingar meddela några upplysningar utöfver

hvad kommitténs betänkande och tabeller innehålla.

dragning af prästboställena. Mig synes här vara nödvändigt framställa en fordran på full

konsekvens: Antingen uppfylla prästerna ett statsändamål, och då böra de behandlas som

andra statens tjänare, eller också är deras verksamhet icke af direkt gagn för samhället,

och då bör ingen samhällsmedlem tvingas att betala ett enda öre till prästerskapet. Visserligen

kunna här och där röster höjas emot denna naturliga fordran af dem, som i katolsk

anda drömma om en kyrka med världslig makt; men det torde icke vara för tidigt,

om vi nu efter nära fyrahundra år fullborda Gustaf Vasas reformation och utplåna de

medeltida resterna af att vara en stat i staten, som ännu vidlåda den svenska kyrkan.

På grund af det anförda anser jag, med allt erkännande för kommitténs vidlyftiga

utredning, att densamma vid upprättandet af sina förslag icke varit ledd af de principiella

synpunkter, som varit nödvändiga vid en effektiv reglering af prästernas löner. Det synes

mig nämligen önskligt, att det. slutliga förslaget bygges på följande grunder:

l:o. Prästerna befrias från alla lekmannagöromål, och dessa öfverlämnas åt andra

kommunalmän och billigare arbetskrafter.

2:o. I städerna skötes gudstjänsten af en enda präst pr kyrka och på landsbygden är

duplicering regel.

3:o. Kyrkor indragas och församlingar sammanslås till den omfattning, att prästen

får full sysselsättning.

4:o. Alla komministraturer och ständiga adjunkturer afskaffas.

5:o. För kontraktsprostbefattning stadgas som kompetensvillkor aflagd teologie licentiatexamen

och disputationsprof.

6:o. Pastorsadjunkt och vikarierande kyrkoherde få samma lön som extralärare, kyrkoherde

som läroverksadjunkt och kontraktsprost som lektor.

Härtill kommer, under förutsättning att prästernas verksamhet anses vara ett statsändamål,

7:o. Kyrkotionde och prästernas s. k. privilegier afskaffas, prästboställena indragas

till statskassan, kyrkomötets medbestämmanderätt i ekonomiska frågor upphäfves och prästerna

aflönas direkt af staten såsom andra statens ämbetsmän.

Skulle däremot prästernas verksamhet icke anses vara ett statsändamål, må i stället

för mom. 7:o gälla

8:o. Hvarje afgift till prästerskapet är frivillig».

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Ofvan omförmälda, af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs

län uppställda spörsmål, hvilka beröra samtliga förslagen eller

åtminstone flera af dem, torde lämpligen böra i detta sammanhang upptagas

till behandling.

Om det också helt visst måste betraktas såsom ett eftersträfvansvärdt

mål, att kyrkolagen med dithörande författningar föfelåge i reviderad!

skick, redan när de nya grunderna för reglering af prästerskapets aflöning

skulle af lagstiftarne fastställas, synes det likväl kollegium knappast vara

rådligt att, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda

län ifrågasatt, ställa den senare lagstiftningsfrågan i något beroende af

den förra. Erfarenheten från försöken att få till stånd en fullständig

revision af gällande kyrkorätt ■— i hvilket afseende lagutskottets utlåtande

n:o 36 vid 1905 års riksdag är synnerligen upplysande — torde nämligen

innebära en tillräcklig varning häremot. Det ämne af kyrklig-ekonomisk

art, som nu är under utredning, berör, efter kollegii mening, ensamt för

sig så viktiga och stridiga intressen, att det säkerligen skall visa sig förenad!

med icke ringa svårighet att mellan de lagstiftande myndigheterna

— regering, riksdag och kyrkomöte — åstadkomma enighet ens beträffande

de principer, som böra göra sig gällande vid lösningen af denna

jämförelsevis mindre omfattande fråga.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län

framhållit angående bristerna uti den kyrkliga organisationen inom vårt

land samt i fråga om prästerskapets betungande med ämbetsåligganden,

hvilka, såsom det heter i riksdagens underdåniga skrifvelse den 5 maj

1897, »ej kunna anses vara af kyrklig art, och som icke heller motiveras

af den enskilda församlingens behof, utan af statshänsyn», finner kollegium

förtjäna det största beaktande.

Öfverflyttningen af åtskilligt registreringsbestyr från prästerskapet till

andra, nyinrättade myndigheter torde emellertid icke böra omedelbarligen

påfordras, utan endast småningom genomföras i mån af folkmängdens tillväxt

å hvarje ort och den därmed vanligen förbundna utvecklingen af de

särskilda församlingarnas ekonomiska resurser. När en gång den åsyftade

förändringen blifvit vidtagen, bör ju hänsyn därtill sedermera tagas vid

beräknande af de prästerliga krafterna för olika pastorat i samband med

blifvande löneregleringar — hvilka förrättningar, enligt kommitténs förslag,

skulle företagas hvart tjugonde år —, då alltså indragning af tilläfventyrs

öfverflödiga prästerliga tjänster kunde äga rum.

Såsom kommitténs betänkande med förslag beträffande den kyrkliga

indelningen och organisationen gifver vid handen, har kommittéledamoten

regementspastoren Ekström i ett särskildt yttrande (sid. 458 — 460) gjort

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

hemställan, »att det måtte tagas under ompröfning, huruvida icke i sammanhang

med de ifrågasatta indragningarna af komministraturer och sammanslagningarna

af pastorat, borde, i syfte att bereda 4 å 5 söndagars

årlig ledighet åt hvarje i sin tjänstgöring ensam stående ordinarie präst

samt någon omväxling åt församlingarna, vidtagas den anordningen, att

för komplexer af 10 till 12 pastorat eller församlingar anställdes kontraktseller

reseadjunkter». Berörda hemställan, som icke vann kommitténs understöd,

synes emellertid, i likhet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

i Kopparbergs län i samma ämne gjorda framställning, böra

uppmärksammas och underkastas pröfning, särskild! af de kyrkliga myndigheterna.

I hvarje fall lärer dock, efter kollegii förmenande, böra tillses,

att nödiga medel finnas till aflöning åt i främsta rummet det inom pastoraten

fast anställda — oumbärliga — prästerskapet, innan kyrkans tillgångar

anvisas för en nyskapelse, hvilken antagligen utan skada ännu

någon tid kan umbäras.

Komministersinstitutionen erkännes helt säkert ganska allmänt vara

den svenska kyrkliga organisationens svagaste sida. För dess uppkomst

och utveckling samt nuvarande betydelse har kommittén redogjort uti

inledningen och den allmänna motiveringen till sitt nyssnämnda tredje

betänkande. Trots institutionens svagheter anse]’ kollegium dock tiden

för dess afskaffande ännu icke vara kommen. Åtminstone lära icke de

ekonomiska förhållandena medgifva, att, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kopparbergs län föreslagit, samtliga komministraturer

skulle indragas och ersättas med själfständiga kyrkoherdebeställningar.

Ett dylikt utbyte vore, enligt kollegii mening, icke heller under alla

förhållanden ur kyrklig synpunkt önskvärd!, då det ju är obestridligt

och af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande jämväl uttryckligen

framhålles, att åtskilliga komministerstjänster långt ifrån gifva sina innehafvare

tillräcklig sysselsättning. En partiell indragning torde däremot,

till gagn för den kyrkliga ämbetsverksamheten och utan men för församlingsvården,

ovillkorligen böra företagas, hvilket kommittén ock föreslagit.

På en annan väg har kommittén äfven velat sätta komministersinstitutionen

delvis ur bruk.

I vissa fall, där en medhjälpare åt kyrkoherden kan vara behöflig,

har nämligen kommittén funnit mindre lämpligt, att inom pastoratet en

komministratur inrättades eller bibehölles, utan ansett det ändamålsenligast,

att den biträdande prästen vore extraordinarie eller, såsom kommittén

benämner honom, en ständig adjunkt.

Med afseende å denna — för det närvarande mera sällan förekommande

— art af tjänstebiträde anför kommittén (sid. 71—72), hurusom

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

inom densamma särskildt framhållits, att för församlingen såväl som för

kyrkoherden anställandet af ständig adjunkt medförde åtskilliga förmåner,

som fullt uppvägde eller öfverginge dem, hvilka vunnes genom komministratur.

1 allmänhet förhölle det sig så, att där komminister vore anställd

vid samma kyrka som kyrkoherde, den förres verksamhet inskränkte

sig till förrättandet af allmän gudstjänst, deltagande i konfirmandundervisning

och husförhör, en och annan prästerlig förrättning samt sjukbesök,

medan däremot expeditionsgöromålen och annat, som under veckans söckendagar

förekomme, nästan uteslutande hvilade på kyrkoherden, hvilken

alltså icke erhölie välbehöfligt biträde just i de stycken, som företrädesvis

vore till sin omfattning betingade af folkmängdens storlek, och detta

medan komministern saknade tillräcklig sysselsättning. Om däremot den

biträdande prästen hade sin bostad hos kyrkoherden, kunde denne senare

alltid beräkna att vid förekommande behof hafva sin medhjälpare vid sin

sida och sålunda erhålla nödigt biträde, utan den tidsutdrägt som vållades

genom budskickning från den ena prästen till den andra. Nödig samverkan

mellan kyrkoherden och hans biträde i löpande tjänstegöromål

vore ock vida säkrare betryggad, då den biträdande prästen vore

extraordinarie och sålunda lättare kunde vid behof genom vederbörande

myndighet mot annat biträde utbytas, än då han ägde en ordinarie

prästmans orubbliga ställning. Af betydande vikt vore ock den förmån

af praktisk utbildning och fostran, som komme den unge prästen till

del, om han vid sitt inträde i ämbetsutöfningen finge göra sina första

lärospån under daglig ledning af en i sin fulla kraft inom en folkrik församling

verkligen tjänstgörande kyrkoherde, i stället för att såsom nu

oftast vore fallet begynna sin prästerliga verksamhet såsom adjunkt hos

en kyrkoherde eller komminister, hvilken i följd af sjuklighet eller tilltagande

ålderdomssvaghet nödgades lämna honom åt sig själf att reda sig

bäst han förstode, —• för att nu icke tala om de ingalunda sällsynta fall,

då den ny ordinerade prästen, oerfaren som han vore, finge på egen hand

såsom vice pastor öfvertaga hela ämbetsförvaltningen.

Enligt § 4 mom. 1, § 18 och § 20 mom. 1 i förslaget till lag angående

reglering af prästerskapets aflöning skulle kyrkoherden vara skyldig

att tillhandahålla den ständige adjunkten bostad och vivre men däremot

vara berättigad att härför uppbära ersättning, bestämd med hänsyn till

lefnadskostnaderna å den ort, där kyrkoherden hade sin bostad. Ifrågavarande

ersättning kan emellertid icke betraktas såsom någon verklig

löneförmån för kyrkoherden, alldenstund kostnaden för bostad och vivre

åt ständig adjunkt vanligen icke torde understiga den för hvarje fall föreslagna

ersätfningssumma. Denna måste dessutom i sin helhet utgifva»

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

till adjunkt, som icke önskade in natura åtnjuta omförmälda förmån hos

kyrkoherden.

Kommittéledamoten Ekström har icke anslutit sig till förslaget om

inrättande i vissa fall af ständig adjunktur, hvilken anordning skulle,

efter hans förmenande, innebära »ett ur synpunkterna af såväl församlingsvården

som det extraordinarie prästerskapets befordran beklagligt

utbyte af ordinarie tjänst mot extraordinarie», utan ansett, att, hvarhelst

en prästerlig tjänst kräfdes af ett konstant behof, tjänsten borde vara af

ordinarie natur; och har omförmälde reservant i enlighet härmed hemställt

(sid. 323), att ur alla af kommittén nu framlagda författningsförslag,

särskild! ur § 4 mom. 2 af förslaget til! lag angående reglering af prästerskapets

aflöning, måtte utgå de stadganden, som rörde ständig adjunkt.

Denna hemställan biträdes ej mindre af samtliga domkapitlen, med undantag

af domkapitlet i Växjö, än äfven af Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande

i Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,

Västernorrlands och Jämtlands län.

Icke desto mindre håller kollegium före, att en ständig adjunktur

kan i särskilda undantagsfall vara en lämpligare form för biträdande prästerlig

verksamhet inom ett pastorat än en komministratur, och att förstnämnda

form således icke bör helt och hållet utmönstras ur den kyrkliga organisationen,

men väl endast med största varsamhet användas. Det torde

nämligen icke sällan förekomma, att kyrkoherden i församlingsvården

icke röner allt det tillmötesgående af pastoratets komminister, som vore

för ett framgångsrikt arbete erforderligt. Ar då tjänsteverksamheten

inom en församling mycket kräfvande, innebär det, såvidt kollegium kan

finna, för kyrkoherden större trygghet att erhålla behöflig hjälp, om han

biträdes af en extraordinarie präst, än om han måste vända sig till en,

måhända mindre tjänstvillig, komminister. Kunna emellertid sådana mått

och steg vidtagas, att utsikt finnes till ett fullt utnyttjande af komministerns

arbetskraft, föreligger icke heller enligt kollegii åsikt någon anledning

att, där prästerlig tjänst kräfves af ett konstant behof, allenast

adjunktur, i stället för ordinarie tjänst, skulle inrättas.

På hvilket sätt kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de ärenden,

som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda betryggad, och huruvida

alltså den af kommittén i sådant afseende föreslagna form med kyrkomötet

i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsenlig! riktiga, därom

tilltror sig kollegium icke att döma. Men att någon utväg måste för ändamålet

beredas, torde vara uppenbart och bestrides ju icke heller af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.

Kollegium tillåter sig erinra därom, att prästerskapet genom privi
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

legierna af den 16 oktober 1723 fått sig tillförsäkradt hvad då var anslaget

till detsammas underhåll. Helt allmänt stadgas sålunda till en

början i 3 § af dessa privilegier: »Skola alla personer af Prediko-Embetet

och Läro ståndet, hvar efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla

alla sine välfångne friheter, donationer och förläningar samt andre deras

embeten tillhörige lägenheter och ordinarie underhåll, jemväl ock de vederlag,

hvilka de åtnjuta, under samma titul och förbehåll, som de dem

innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.» Därpå lämnas i 4 § mera

detaljerade bestämmelser, bland andra följande: »— — — Presterskapet

eonfirmeres ock all härtils åtnjuten Tijonde, Pastoralier och rättigheter,

så att de af vederbörande ricktigt skola utgöras. -—- — — Äfven stadfästes

hvad Presterskapet härtil njutit uti Kyrko-Herbergen af KonungsTijonden.

— •—- — Präste-Tijonden skal i allé Landsorter af enom och

androm, som vederbör, ovägerligen utgöras, efter 1638 års Riksdags-beslut

och ordning, eller det bruk, speciele bref kunna medgifva, och af Hemmanen

utgjöras bör, efter en viss anten redan stadgad, eller lagligen till

stadgande Tijonde-sättning.--— Presterskapet "i Skåne, Halland, Ble
kingen

och Bohus Län skal, efter Frids-Fördragen och Malmö Recess,

under vanlig frihet behålla dess Prestegårdar, Mensal-rättigheter och

Annexer med all frukt, Landgille, städsmål, åker och arbete deraf, jemte

de inkomster och förmåner, som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess

af ålder haft: rättandes sig Presterskapet i Skåne och Halland i dess uppbörd

och inkomst aldeles efter den på denna Riksdag gjorde Förordning.»

Skall nu kyrkan afstå hvad henne tillkommer på grund af en lagstiftning,

som skyddas genom dessa privilegier -— vare sig den äldre lagstiftningen

eller de nya grunder för reglerande af prästerskapets aflöning, på

hvilka nådiga förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets

inkomster den 11 juli 1862 hvilar —, så torde det ligga i sakens natur,

att kyrkans rätt till det, som gifves i vederlag, måste hägnas med ett

skydd af samma värde som privilegiernas. Dessa kunna nämligen enligt

114 § regeringsformen ej ändras eller upphäfvas utan med bifall af allmänt

kyrkomöte. Måhända finnes ingen annan utväg att i grundlagsenlig

ordning bereda ett sådant skydd, än att prästerskapets privilegier i behörig

ordning underkastas nödig jämkning med hänsyn till innehållet i

den af kommittén nu föreslagna lagstiftning.

Slutligen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs

län föreslagit, att tillämpning stiden för de nu ifrågavarande lagarne borde

begränsas till femtio år, hvarigenom, efter samma länstyrelses förmenande,

skulle tillämpas en lagstiftningsprincip, som hittills på detta område

vunnit burskap.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande med den lagstiftning,

för hvars giltighet tiden skulle hafva blifvit sålunda bestämd, åsyftar

nyssnämnda nådiga förordning af den 11 juli 1862, kan kollegium icke

dela den uppfattning, att samma förordnings tillämpningstid inskränkts

till femtio år. Ingenting är nämligen, såvidt kollegium kunnat finna, i

berörda författning nämndt om dess tillämpning, med undantag af hvad

i slutet af densamma säges därom, att förordningen icke äger tillämpning

i afseende å Stockholms stad. Visserligen stadgas i § 6 mom. 1, att all

tionde skall utbytas mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räknade

från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande första

maj, oansedt tillämpning af regleringen ej då kan ske. I följd häraf

gälla de löneregleringar, som uppgjorts på grund af 1862 års förordning,

icke under längre tid än femtio år, och deras tillämpningstid blifver på

grund af åtskilliga omständigheter ännu kortare. Men därmed är ju icke

något visst tidsmått satt för själfva förordningens gällande kraft.

En ledamot af kommittén har yttrat sig uti ifrågavarande ämne (sid.

459 — 465), i det att han uppkastat den frågan, efter hvilka grunder prästerskapets

aflöning skulle utgöras — sedan de i enlighet med 1862

års förordning fastställda löneregleringar upphört att gälla —, för den

händelse icke ny lagstiftning i ämnet dessförinnan komme till stånd.

Denne ledamot anser, att hela den gamla lagstiftningen angående »prästerskapets

rättigheter», i hvad den afser att genom bidragsskyldighet från

församlingarnas sida bereda ett visst mått af tillgångar till aflöningen, förblifvit

orubbad. Man vore därför berättigad till det påstående, att de

äldre författningarna skulle vid tiden för löneregleringens utlöpande inom

ett pastorat bilda grundvalen för dervarande prästerskaps löningsrättigheter.

Men deraf finge man ej draga den slutsats, att i en framtid

prästerskapet skulle äga utkräfva och församlingarna vara skyldiga utgifva

aflöningsförmåner i alla de olika persedlar och på det sätt, som stadgades

i den äldre lagstiftningen. En sådan rätt torde vara prästerskapet betagen

genom 1862 års förordning. Denna innehölle nämligen i afseende å församlingsafgifternas

utgörande och uppbörd åtskilliga bestämmelser, hvilkas

giltighet icke torde vara begränsad till en period af femtio år. Hufvudbestämmelserna

i förordningen vore nämligen samtliga af Konungen stadgade,

sedan rikets ständer, särskildt prästeståndet, dem gillat. Hvad

Konungen sålunda gemensamt med riksdagen beslutat torde icke kunna

ändras utan bifall af riksdagen och, såvidt anginge prästerskapets privilegier,

af kyrkomötet. Denna fråga belystes närmare af hvad föredragande

departementschefen yttrade till statsrådsprotokollet den 4 november 1859.

när han inför Kungl. Maj:t till granskning företog de af rikets ständer

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

uti underdåniga skrifvelsen den 6 juli 1857 framlagda grunder till en

förändring i sättet för utgörande af prästerskapets aflöning. Af detta

yttrande framginge, enligt åsyftade kommittéledamots mening, att det nya

sättet för ordnande af prästerskapets aflöning skulle tillämpas icke blott

vid då närmast förestående löneregleringar, utan allt framgent, men skulle

löneregleringarna uppgöras för allenast femtio år i sänder för att sedermera,

»med hänsyn till inträffade nya förhållanden, kunna underkastas

nödiga jämkningar. Skulle därför Konung, riksdag och kyrkomöte icke,

innan nu gällande löneregleringars giltighet upphörde, enas om nya grunder

för reglering af prästerskapets aflöning, måste följden blifva den, att

hvad 1862 års förordning innehölle om löneregleringars verkställande

skulle ånyo tillämpas.

Det synes kollegium, som om goda skäl anförts för den inom kommittén

sålunda uttalade mening i nu oinhandlade fråga.

Men äfven om den uppfattning, att tillämpningstiden för 1862 års

förordning begränsats till femtio år, vore riktig, kan kollegium ej understödja

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Kopparbergs län förslag

om fastställande af en sådan tidsgräns med afseende å nu ifrågasatta lagars

giltighet. Hvad därmed skulle ernås — en större lätthet att anpassa sig

efter förändringarna på det kyrkliga området — lärer nämligen vinnas

till och med säkrare, om i enlighet med kommitténs förslag giltighetstiden

för hvarje lönereglering nedsättes till tjugu år och det lämnas lagstiftarne

öppet att, efter sig företeende omständigheter, äfven inom loppet

af femtio år upphäfva eller ändra ifrågavarande lagar.

Härefter öfvergår kollegium till en mera detaljerad granskning af de

remitterade förslagen.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde samt om ersättning därför.

Uti närmast föregående hufvudafdelning har kollegium redogjort såväl

för de principer, h vilka ligga till grund för ofvannämnda lagförslag, som för

myndigheternas yttranden öfver samma principer äfvensom sin egen ståndpunkt

i frågan och tillåter sig nu, rörande hufvuddragen af ifrågavarande

lagförslag, allenast hänvisa till hvad åsyftade afdelning af kollegii utlåtande

innehåller i detta ämne.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

§ I
Beträffande

stadgandet i denna paragraf, att godtgörelse i penningar

skall under titel »ersättning för prästerskapets tionde» på visst sätt beredas

för de afgifter af fast egendom, som indragas till statsverket, torde

böra erinras därom att — såsom redogörelsen för myndigheternas principyttranden

äfven gifver vid handen — Eders Kungl. Majtts »befallningshafvande

i Hallands och i Kopparbergs län, hvilka visserligen ej

funnit något att erinra mot tiondens afskrifning, likväl motsatt sig förslaget

om skyldighet för staten att ersätta kyrkan med den afskrifna

tiondens värde och ansett, att endast statsanslag borde i vanlig ordning

af riksdagen beviljas till understöd vid löneregleringarna.

Enligt hvad ofvan jämväl blifvit anfördt, anser Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Jämtlands län sig icke kunna tillstyrka, att den

tiondeskyldiga jorden befriades från förpliktelsen att utgifva tionde till

prästerskapets aflönande, utan håller före, att en efter nuvarande förhållanden

jämkad och för rikets skilda delar efter likartade grunder bestämd

tionde eller ersättning därför borde bibehållas såsom en särskild börda för

jordbruksfastigheterna. Skulle emellertid, yttrar omförmälda länsstyrelse

vidare, denna uppfattning icke godkännas, utan förslaget om tiondens afskrifning

vinna bifall, torde afskrifningen kunna ske på ett enklare och

för vederbörande myndigheter mindre besvärligt sätt än kommittén föreslagit.

Det enklaste '' sättet vore att på en gång afskrifva hela tionden,

för hvarje pastorat från och med det år, då den nya, på andra grunder

byggda löneregleringen inom pastoratet vunne tillämpning, hvilken metod

äfven vore den med rättvisa bäst öfverensstämmande. Den af kommittén

för afskrifningens genomförande föreslagna omväg — nämligen afgifternas

formella indragning till statsverket — syntes däremot alldeles obehöflig.

Om afskrifningen verkställdes på en gång, kunde någon dylik indragning

ej ifrågakomma och därmed förenade tidsödande arbete kunde sålunda

undgås. Då vidare indragningen icke vore afsedd att bereda statsverket

någon inkomst samt icke i och för sig kunde medföra skyldighet för statsverket

att ersätta högre belopp, än till detsamma indroges, funnes icke

någon anledning att anlita den besvärliga procedur kommittén ifrågasatt.

Den omständighet, att kyrkan efterskänkte sin rätt till tionde, kunde icke

rimligtvis medföra förpliktelse för statsverket att hålla kyrkan skadeslös

för det efterskänkta beloppet. Men då statens bidrag torde erfordras för

genomförande af den lönereglering, hvarom här vore fråga, borde staten

lämna behöfliga medel, dock icke såsom en ersättning för tionden, hvilken

icke beredde staten någon inkomst, utan såsom ett för själavårdens uppe
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

hållande inom riket behöflig! anslag. Anslagets storlek borde rättas efter

kyrkofondens årliga behof af statsunderstöd och behöfde sålunda ej på

förhand till sitt belopp fixeras. I öfverensstämmelse med denna sin mening

afstyrkte Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det förevarande

lagförslaget i dess nuvarande form.

Att kollegium icke delar nämnda länsstyrelsers uppfattning om sättet

att bereda den fyllnad i ecklesiastika lönemedel, som af behofvet påkallas,

för den händelse tionden varder afskrifven och församlingsafgifterna skola

begränsas till icke alltför höga belopp, framgår af hvad å sid. 53—55 här

ofvan blifvit anfördt.

§§ 3 och 4.

I dessa paragrafer angifvas grunderna för fastställande af den penningsumma,

till hvilken fastighet: afgifterna skola vid indragningen fixeras,

hvarjämte meddelas bestämmelser om utgörande af ersättning till kyrkan

för de indragna afgifterna. För hvarje församling skall sålunda uträknas,

dels huru mycket för ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång indragningen

äger rum, bort i persedlar och penningar enligt dittills gällande

lönereglering utgöras af hvarje fastighet i församlingen, dels ock

hvilka belopp i penningar persedlarne motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen

under de femtio åren 1864—1913, hvarefter Kungl.

Maj:t fastställer indragningssumman (§ 3). Denna summa utgör jämväl

statsverkets godtgörelse för de indragna afgifterna samt skall för all framtid

utgå för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen

där äger rum, äfvensom för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras

till kyrkofonden (§ 4).

Sedan beträffande hvarje markegångsdistrikt berörda medelvärde å en

hvar af de i tionden och öfriga fastighetsafgifter ingående persedlar blifvit

uträknadt, borde, enligt hvad kommittén i motiven tillstyrker, alla medeltalen af

medelmarkegångsvärdena sammanfattas i en handling och kungöras för att

lända till efterrättelse vid omsättningen. Kommittén erinrar, huruledes på

liknande sätt förfarits vid persedelräntans och a kronotiondespannmålens

förvandling till en fix penningskatt, i det att vid nådiga förordningen angående

förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869 fogats

en uppgift å det medelmarkegångsvärde, som enligt nämnda förordning

skulle vid den därigenom föreskrifna omsättning till penningar af dels de

uti nådiga kungörelsen den 11 maj 1855 bestämda hufvudräntepersecllar

och dels kronotiondespannmål tjäna till efterrättelse.

Angående det förberedande arbetet ej mindre med utredning i fråga

beloppet af de persedlar och penningar, som skola af hvarje fastighet

10

om

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

i församlingen utgöras, än äfven med persedlarnes omsättning i penningar

föreställer sig kommittén att närmare föreskrifter skola meddelas af Kungl.

Maj:t. Emellertid gör kommittén (sid. 51) härutinnan en antydan om att det

kunde åläggas vederbörande kyrkoråd att ecklesiastikåret näst före det,

efter hvars utgång indragningen skulle äga rum, upprätta och till Konungens

befallningshafvande insända i enlighet med löneregleringsresolutionen

uppgjord längd öfver de för nämnda ecklesiastikår hvarje fastighet åliggande

afgifter af olika slag, hvilken längd skulle granskas å landskontoret,

hvarefter persedlarne därstädes skulle omsättas i penningar och det å hvarje

fastighet belöpande kontanta afgiftsbelopp i sin helhet uträknas. Denna

uträkning med tillhörande handlingar skulle sedan insändas till kammarkollegium,

som hade att med eget utlåtande öfverlämna ärendet till

Kungl. Maj:t.

Med afseende å hvad kommittén sålunda föreslagit göra några länsstyrelser

en del erinringar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län finner bestämmelserna

i § 3 angående verkställigheten af tiondens indragning icke vara

fullt tillfredsställande. Den första tiondeindragningen skulle ske det ecklesiastikår,

som började den 1 maj 1914, då äfven, enligt § 4 i lagförslaget,

ersättning för den indragna tionden skulle af statsverket gäldas. Ecklesiastikåret

näst före det, efter hvars utgång denna tiondeindragning ägde

rum, vore året 1 maj 1912—1 maj 1913. Komme markegångssättningen

1913 att äga rum å samma tid, som nu vore föreskrifven, d. v. s. någon

af de fyra första dagarne i november, funnes således vid den tid, då persedelförvandlingen

till penningar för denna första tiondeindragning skulle

ske, icke något medelmarkegångspris för 1913 att räkna med. 1912 års

medelmarkegång skulle sålunda blifva den sista för denna uträkning tillgängliga.

Men med hänsyn till kommitténs förslag, att medeltalen af

medelmarkegångsvärdena å de i löneregleringsresolutionerna bestämda persedlar

skulle för samtliga markegångsdistrikten sammanfattas i en uppgift,

liknande den vid kung]* förordningen den 23 juli 1869 fogade, och kungöras

till efterrättelse vid persedelomsättningen till penningar, hvilket

förslag syntes hafva goda skäl för sig, torde det blifva nödigt att stanna

vid 1911 års medelmarkegångspris såsom det sista, som kunde medtagas

i beräkning vid denna omsättning. En annan fråga vore, huruvida det

för denna omsättning kunde vara erforderligt att, såsom kommittén föreslagit,

använda medeltalen af ända till 50 års medelmarkegångspris. Då

man kände, att på hvarje års medelmarkegång prisfluktuationerna för de

särskilda åren under den 10-års period, därför medelmarkegången sattes,

opaginerad Kontrollera mot PDF

utöfvade i allmänhet ett ganska ringa inflytande, oaktadt prisväxlingarna

från det ena året till det andra kunde vara rätt betydande, villo det synas

för utrönande af persedlarnes värde fullt tillräckligt att använda medeltalet

af 30-års medelmarkegångsvärden eller för åren 1882—1911. Vid

den genom åberopade 1869 års kungörelse föreskrifna omsättning till penningar

af ränta och kronotionde användes medeltalet af endast 21 års

medelmarkegång nämligen för åren 1834—1853 och 1862. Kommittén

hade tänkt sig, att för det förberedande arbetet med persedelomsättning

och tiondeuträkning rörande hvarje fastighet närmare föreskrifter skulle meddelas

af Kung!. Maj:t. Då nu gällande löneregleringar utlöpte mycket

ojämnt, skulle med antagande af detta kommitténs i ämnet framlagda förslag

det förberedande arbetet för den ifrågasatta tiondeindragningen komma

att mycket ojämnt drabba de myndigheter och ämbetsverk, som därmed

hade att taga befattning. Det förefölle, som om det skulle vara lämpligare,

att samtliga tiondelängder af kyrkoråden upprättades och aflämnades

år 1912, hvarefter arbetet med persedelomsättning och uträkning kunde

oafbrutet fortgå i den mån sådant medhunnes, alltid med iakttagande att

för hvarje församling handlingarna borde vara till Kungi. Maj:t inkomna

under kalenderåret näst före det, efter hvars utgång tiondeindragningen

för församlingen skulle äga rum. Då å landskontoret icke funnes tillgängliga-

de handlingar, som erfordrades för kontroll öfver de i längden

upptagna särskilda brukningsdelar, såsom mantals- och taxeringslängder,

och då det med landskontorets fåtaliga personal säkerligen skulle möta

stor svårighet att jämte handläggningen af öfriga ständigt ökade olikartade

göromål i behörig tid medhinna verkställandet af persedelomsättningen

och uträkningen af tiondeersättningen, torde det kunna ifrågasättas,

huruvida icke dessa göromål lämpligare borde uppdragas åt vederbörande

häradsskrifvare hvar för sitt fögderi. Dessa tjänstemän hade mantals- och

taxeringslängderna hos sig förvarade, och deras debiterings- och redovisningsarbete

hade efter grundskatternas afskrifning i icke obetydlig mån

förenklats, hvadan donna tillfälliga tillökning i deras arbetsbörda icke syntes

böra kännas så betungande. I städerna skulle de ifrågavarande förberedande

göromålen kunna uppdragas åt magistraterna till utförande genom

de af dem antagna uppbördstjänstemän. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

syntes endast böra hålla hand däröfver, att handlingarna dit inkomiae

i behörig tid, och efter formell granskning däraf med eget yttrande

insända dem till kammarkollegium.

I fråga om tiondens uträkning fäster äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs län uppmärksamhet därå, att ämbetsgöromålen

å landskontoren, enligt hvad särskildt de senaste årens erfarenhet

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

gåfve vid handen, i stigande grad tillväxte och med all säkerhet vid den

tid, berörda arbete kunde komma att ifrågasättas, icke medgåfve intrång

af detta bestyr, med mindre länsstyrelserna sattes i tillfälle att anställa

och bekosta för ändamålet erforderliga särskilda arbetskrafter.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län anmärker,

dels att bestämmelsen i 1862 års nådiga förordning, att all tionde

skulle utbytas mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, icke

kunde innebära, att tiondeskyldigheten skulle för all framtid vara inskränkt

till de persedel- och penningbelopp, som fastställts i nu gällande

löneregleringar, dels ock att då kommitterades utredning gåfve vid

handen, ej mindre att tiondeafgiften vid dessa löneregleringar bestämts till

betydligt lägre belopp än de strängt taget bort utgöra, än äfven att tiondeskyldigheten

vid tiden för löneregleringarnas upphörande skulle på grund

af jordbruksnäringens utveckling hafva ett väsentligt stegradt värde, den

indragna tionden näppeligen kunde anses till fullo ersatt med en enligt

kommitténs förslag beräknad godtgörelse. Jämfördes prästerskapets aflöningsförhållanden

med de af kommittén föreslagna i afseende å inkomstkällorna,

ville det synas, som om de nuvarande afgifterna af fastighet

(tionde) och inkomst samt personliga afgifter vore beräknade att ersättas

genom tiondeersättningen samt församlingsafgifterna. Man kunde då antaga,

att församlingsafgifterna skulle till en del utgöra ersättning för den

indragna tionden, men detta antagande måste förfalla, om jämförelsen

utfördes och tionden därvid beräknades till hvad den strängt taget borde

utgöra. Det visade sig vid granskning af kommitténs finansplan, att tiondens

ersättande till sitt fulla värde icke kräfdes för anskaffande af erforderliga

tillgångar för genomförandet af kommitténs förslag. Denna omständighet

syntes likväl icke böra medföra, att staten, som genom indragningen

inträdt i de tiondeskyldigas ställe, blefve befriad från större delen

af den öfvertagna skyldigheten, utan antingen syntes det böra fastslås, att

statens ersättningsskyldighet för hvad af tionden nu ej ersattes kvarstode

för att tagas i anspråk, när och i den mån sådant för kyrkans växande

behof erfordrades, eller ock, hvilket syntes lämpligast, torde tiondeersättningen

böra höjas till sådant belopp, att densamma jämte kyrkans öfriga

inkomster blefve tillräcklig att utan ytterligare mellankomst från statens

sida bära kyrkans utgifter för framtiden. Beträffande höjningen af den

föreslagna tiondeersättningen, som sålunda borde ske, kunde länsstyrelsen

icke afgifva förslag. Dock syntes en höjning betingad däraf, att de af

kommittén föreslagna aflöningar till prästerskapet torde höra höjas såsom

alltför knappt tilltagna, särskildt med hänsyn därtill att aflönirigarna skulle

börja utgå först åtskilliga år härefter, då lefnadsvillkoren torde vara betydligt

förändrade, att prästerskapets pensionering sannolikt koinme att

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

kräfva vida större utgifter än som beräknats, samt att prästerskapets löneregleringsfond

icke torde böra användas till prästerskapets ordinarie aflöning

utan reserveras för ungefär samma ändamål som hittills, enär beh

of vet af medel för ett sådant ändamål antagligen icke kornme att upphöra.

Länsstyrelsen föresloge därför, att tiondeersättningen bestämdes till

ett afrundadt belopp så afpassadt, att detsamma motsvarade den af kommittén

beräknade ersättning jämte af kastningen af prästerskapets löneregleringsfond

samt hvad som erfordrades till nödig ökning af prästerskapets

aflöning och utvidgad pensionering af detsamma. Att staten skulle

vara obenägen lämna högre ersättning än den af kommittén beräknade

kunde knappast antagas, ty genom tiondens afskrifning komme helt visst

fastigheternas taxeringsvärden att stiga så afsevärdt, att den ökade bevillningen

medförde en rätt väsentlig ökning i statsverkets inkomster, och

dessutom hade statsverket genom prästerskapet utan särskild kostnad fatt

och komme fortfarande att få ej obetydligt rent administrativt arbete utfördt.

Då enligt § 4 ersättningen för de till statsverket indragna afgifter

skall för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från statsverket

till kyrkofonden, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus

län, att detta icke torde blifva möjligt beträffande tiondeafgifterna för de

församlingar, där gällande löneregleringsperiod utlöpte den 1 mai 1914.

Ersättningsbeloppet skulle nämligen i fråga om persedlar, som inginge i

tionden, bestämmas efter medelmarkegångsprisen 1864—1913. Om man

då toge i betraktande, att sistnämnda års medelmarkegång icke förelåge

förrän i slutet af november 1913, att vidare medeltalen för alla de femtio

åren borde för hvarje markegångsdistrikt sammanfattas i en handling och

till efterrättelse kungöras, samt att först därefter det ganska vidlyftiga

förberedande arbetet med uträkning af tiondeafgifternas värde inom församlingen

kunde vidtagas, hvilken uträkning sedermera skulle undergå granskning

af vederbörande myndigheter för att omsider af Kungl. Maj:t fastställas,

så insåges lätt omöjligheten för statsverket att för dessa församlingar

blifva färdig med inlevereringen till kyrkofonden i början af ecklesiastikåret

1914—1915. Äfven för de församlingar, i hvilka löneregleringarna

senare utlöpte, torde det blifva förenadt med svårigheter att blifva färdig

med erforderliga uträkningar inom sådan tid, att ersättning för tionden

kunde första året, då ny lönereglering inom församling tillämpades, inlevereras

till kyrkofonden inom föreskrifven tid. Till grund för uträkningarna:

skulle nämligen enligt § 3 läggas förhållandena under ecklesiastikåret

näst före det, under hvilket gällande lönereglering utlöpte. Till förberedande

uträkningar och Kungl. Maj:ts fastställande af desamma skulle

alltså knappast mera än ett års tid stå till förfogande, hvilken tid måste

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

anses alltför knappt tilltagen, särdeles under sådana år då ett större antal

löneregleringar utlöpte. Lämpligen borde därför § 3 ändras därhän, att

ett tidigare år finge läggas till grund för beräkningarna.

Skälet till kommitténs förslag, att medeltalen af medelmarkegångsprisen

för åren 1864—1913 borde läggas till grund vid omsättningen af

de olika persedlar, som ingå i tionden och i andra afgifter af fast egendom,

när berörda afgifter skola till statsverket indragas, har, enligt hvad

motiven gifva vid handen, varit den omständighet att de persedlar, om

hvilkas utgörande föreskrifter meddelats i de först fastställda löneregleringarna,

antingen blifvit lösta eller åtminstone kunnat lösas efter medelmarkegångsprisen

för något af omförmälda femtio år. Då den föreslagna

omsättningen i penningar af dessa persedlar synts böra ske efter ett medium

af prisen för de nämnda åren, har kommittén ansett, att jämväl

samma medelpris — naturligtvis med de modifikationer, som föranleddes

däraf, att markegångssättningen försigginge distriktsvis — borde följas

vid förvandlingen af persedlar, hvilka utginge enligt senare löneregleringar.

Huruvida alla dessa femtio års medelmarkegångspris eller prisen för blott

flera eller färre af dem borde bilda de sökta medelprisen, finner kommittén

vara en fråga, vid hvars afgörande en viss godtycklighet ju alltid måste

göra sig gällande. Det ville emellertid synas kommittén, som om förslaget,

att medelmarkegångsprisen för samtliga åren skulle läggas till grund

vid uträknandet af medelprisen, innefattade en lösning af frågan, hvilken

kunde tillfredsställa representanterna för såväl tiondetagare som tiondegifvare.

Genom upptagande af alla dessa års växlande pris borde nämligen.

ur räkneoperationen framgå såvidt möjligt med rättvisa och billighet

öfverensstämmande medeltal såsom förvandlingsgrund.

Såsom nyligen blifvit anfördt, har nu af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Uppsala län anmärkts, att vid tiden för persedelomsättningarna

med hänsyn till de första tiondeindragningarna -— hvilka skulle

försiggå den 1 maj 1914 — icke något medelmarkegångspris funnes att

räkna med. Denna anmärkning torde dock bero på något förbiseende.

Ty, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län jämväl

framhåller, skulle ju i slutet af november 1913 medelmarkegångsprisen

för det året vara fastställda. Då vidare de under löneregleringsperioden

1 maj 1912—30 april 1913 rådande förhållanden med afseende å

fastighetsafgifterna skulle läggas till grund för de uträkningar, som böra

föregå indragningarna den 1 maj 1914, torde alla faktorer, som öfva inflytande

på samma uträkningar, komma att föreligga i god tid, innan de

för ändamålet behöfvas. Kollegium antager nämligen äfven, att hinder

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

icke bör möta för utfärdande tillräckligt tidigt af den utaf kommittén

förordade kungörelse, hvilken skulle innehålla en sammanfattning af medeltalen

utaf medelmarkegångsvärdena för åren 1864—1913 å de i löneregleringsresolutionerna

bestämda persedlar. När härtill kommer att, såsom

af en å sid. 46 i kommittébetänkandet intagen tablå framgår, den 1

inaj 1914 allenast tolf löneregleringar förfalla, vågar kollegium, trots de

af sistnämnda båda länsstyrelser uttalade farhågor, antaga, att samtliga

förberedande åtgärder skola hinna behörigen vidtagas, så att de första inlevereringarna

till kyrkofonden kunna fullgöras vid början af ecklesiastikaret

1914—15.

Från denna synpunkt finner kollegium således ej skäl tillstyrka ändring

i kommitténs val af femtioårsperioden 1864—-1913 vid bestämmande

af medelprisen å tiondepersedlarne. För öfrigt synes äfven eljest detta

val hvila på goda grunder. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i

Uppsala län förslag, att för utrönande af persedlarnes värden medeltalen af

medelmarkegångsvärdena för åren 1882—1911 skulle användas, kan desto

mindre vinna kollegii understöd, som uppgörelsen för kyrkan helt visst

skulle i sådan händelse blifva ganska ogynnsam. Medelmarkegångsprisen

ä spannmål voro nämligen under de två sista årtiondena af 1800-talet

ganska låga i jämförelse med samma priser under flera af de närmast

föregående åren. Detta framgår närmare af en vid kommitténs tabeller,

serien A, fogad särskild tabell, bilaga III, utvisande, bland annat, för

hvarje markegångsdistrikt under ett hvart af åren 1867—99 dels tioåriga

medelmarkegångspriserna för de viktigaste tiondepersedlarne, dels ock värdena

enligt samma priser ej mindre å de tiondepersedlar, som jämlikt

vederbörande löneregleringsresolution skola med sina bestämda belopp utgöras

till prästerskapet inom ett visst, af kommittén för ändamålet utvaldt,

pastorat, än äfven å den del af aflöningen, som blifvit bestämd i

persedlar.

Under vissa ecklesiastikår förfaller, på sätt nyss omförmälda tablå utvisar,

samtidigt hvarje år ett ej obetydligt antal löneregleringar, de flesta

— 222 — år 1920,''204 år 1919, 202 år 1918 o. s. v. Med hänsyn till

den i följd häraf befarade svårigheten för myndigheterna att i rätt tid

medhinna erforderliga uträkningar har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län ifrågasatt, att till grund för uträkningarna borde

läggas förhållandena under ett tidigare år än det af kommittén föreslagna

ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång indragningen i ett pastorat

äger rum. Jämväl i syfte att underlätta arbetet med persedelomsättning

och uträkning har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Upp
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

sala län uttalat önskvärdheten af att samtliga tiondelängder blefve af

kyrkoråden upprättade och aflämnade år 1912.

Det kan måhända synas likgiltigt, till hvilket ecklesiastik år ifrågavarande

beräkningar skola hänföra sig. Lika med kommittén (sid. 50) anser

emellertid äfven kollegium, att de förhållanden, som skola öfva inflytande

på afgiftsbeloppen, böra så nära som möjligt ansluta sig till dem, som

verkligen äro rådande i ett pastorat vid tiden för tiondens indragning. I

de flesta fall växlar nämligen för hvarje år fastighetsafgifternas summa i

ett pastorat. Om man bortser från markegångsprisernas stigande och fallande,

torde väl den vanligaste anledningen till denna växling vara, att

en i ersättning för jura stol® och andra extraordinarie af gifter bestämd

penningsumma skall på samtliga skatte objekten i en församling till utgörande

fördelas efter någon angifven grund, t. ex. fyrktal eller röstgrund

vid kyrkostämma. Summan af fastighetsafgiftema måste då blifva större

eller mindre beroende på öfvervikten hos den ena eller andra gruppen af

beskattningsföremål under olika år. Antagligt är att skiljaktigheterna

skola visa sig större, ju mer till tiden de förhållanden skilja sig från

hvarandra, som öfva inflytande på beräkningarnas resultat.

Från kommitténs sida föreligger icke något bestämdt förslag angående

sättet för utförande af det erforderliga förberedande arbetet för den ifrågasatta

tiondeindragningen. Denna angelägenhet synes dock kollegium kunna

ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af kommittén gjorda antydningar.

På det att emellertid arbetskraft, som är för andra ändamål

väl behöflig, må sparas, torde det väsentliga granskningsarbetet, i enlighet

med hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsada län föreslagit,

böra åläggas, ej landskontoren, utan häradsskrifvarne äfvensom

vederbörande uppbördstjänstemän i städerna.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län anfört i

fråga om rättmätigheten och behofvet utaf en höjning af den föreslagna

tiondeersättningen torde få anses vara från koilegii sida besvaradt med en

hänvisning till koilegii yttrande å sid. 56 här ofvan med anledning af en

i liknande syfte af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands

län gjord framställning om anordnande af en periodvis återkommande

revision af de ersättningsbelopp, som första gången varda fastställda

i samband med tiondens indragning.

§ 5.

Kommittén har, på sätt i det föregående blifvit nämndt, ansett, att

utjämningen af den ecklesiastika skattskyldigheten borde försiggå i form

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

af en successiv — under 30 år fortgående — afskrifning af tionden

jämte en del andra fastighetsafgifter; och har kommittén uti denna paragraf

föreslagit, i hvilken ordning berörda afskrifning skulle försiggå.

En ledamot af kommittén, ingenjören O. Nyländer, anser emellertid

det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att tionden,

i den mån den ej afskrefves, skulle af fastighetsägarne fortfarande utkräfvas

under hela 30 år, efter det att de på grund af förordningen den 11

juli 1862 fastställda löneregleringar upphört att gälla och sedan nya löneregleringar

börjat tillämpas, hvilka ålade fastighetsägare att, i likhet med

andra skattskyldiga, till prästerskapets aflöning bidraga. Riktigast vore

utan tvifvel, att tiondeskyldigheten af fast egendom upphörde vid den

tidpunkt, då nya och helt andra grunder för prästaflöningens utgörande

inom pastoraten började tillämpas, och att statsverket sålunda öfvertoge

denna skyldighet, allteftersom de gamla nu gällande löneregleringarna

upphörde." Därigenom kunde ock hela den föreslagna anordningen för

tiondens upptagande och afskrifning i högst väsentlig grad förenklas.

1 alla händelser syntes det reservanten, att den af kommittén föreslagna

tidsperiod af 30 år för ifrågavarande afskrifning vore alltför lång och

utan svårighet kunde begränsas till åtminstone 20 ecklesiastikår eller till

samma tid, hvarunder en enligt de nya grunderna fastställd lönereglering

vore afsedd att tillämpas.

Under förutsättning af bifall till det här ofvan sid. 20 omförmälda

förslag om en provisorisk, högre försainlingsafgift af jordbruksfastighet

har kommittéledamoten Ekström (sid. 314) förenat sig i nyssnämnde reservants

yrkande, så ock domkapitlet i Luleå.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det

helt naturligt att, då ny lönereglering träder i kraft, den äldre löneregleringen

borde till alla delar upphöra att gälla. Det syntes ej vara med

rätt och billighet förenligt att ens under en öfvergångstid låta ägarne af

jordbruksfastigheter på en gång betala tionde och afgifter, som skulle utgöra

ersättning för tionden, hvarför denna senare skatt borde på en gång

afskrifvas. På liknande sätt yttra sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Hallands och i Kopparbergs län.

Emot en successiv afskrifning af de till statsverket indragna tiondeafgifter

har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län icke

något att erinra men förmenar, att det torde kunna dragas i tvifvelsmål,

huruvida det vore lämpligt, att denna afskrifning utsträcktes under en

tidrymd, som med 10 år öfverstege de nya löneregleringarnas föreslagna

giltighetstid. Enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den

2 december 1892 skedde afskrifningen af grundskatten under tiden från

il

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

och med år 1886 till och med år 1903. Lika med en af reservanterna

ansåge därför länsstyrelsen tiden för afskrifningen böra begränsas till 20

år och sålunda sammanfalla med den tid, hvarunder de nya löneregleringarna

skulle blifva gällande, dock att, i enlighet med kommitténs förslag,

redan första året 30 procent afskrefves. Äfven Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anser planen för tiondeafskrifningen

vara ställd på väl lång tid. Beloppet af den årliga afskrifningsprocenten

torde, såsom kommittén framhållit, böra i främsta rummet

bestämmas med hänsyn till statens förmåga att underkasta sig de uppoffringar,

som afskrifningen kräfde, men det ville förefalla Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, som om större fordringar i detta afseende

skulle kunna ställas på staten, än kommitténs förslag innebure, och önskvärdt

vore ju, om afskrifningen kunde till fullo försiggå inom den tid,

som närmaste nya löneregleringsperiod koinme att omfatta, eller 20 år.

Kollegium har — sid. 51 53 här ofvan — uttalat sin anslutning

till förslaget om en sådan anordning för framtiden af det kyrkliga beskattningsväsendet,

att jordbruksfastighet icke .skulle i högre grad än andra

skatteobjekt betungas med pålagor till prästerskapets underhåll. För

fullgörandet af församlingsmedlemmarnes ecklesiastika aflöningsplikt borde

nämligen, enligt kommitténs och kollegii samstämmiga åsikt, fastställas

de grunder, som eljest tillämpas för beredande af medel till utgifter för

kommunens kyrkliga ändamål.

Regleringen af den gamla tiondeskyldigheten är dock en annan fråga.

Härvid torde nämligen böra uppmärksammas, att den tillgång, rätten till

tionde för kyrkan innebär, icke, enligt hvad förut blifvit uppvisadt,

kan af kyrkan afstås utan vederlag, hvilket skulle beredas därigenom, att

statsverket årligen tillhandahölle ett mot tiondens värde svarande belopp.

Med hänsyn härtill anser kollegium det icke vara oskäligt, att under någon

öfvergångstid fastig hetsäg ar ne förpliktas lämna ett särskildt bidrag till statsverkets

utgifter för fullgörande af den ersättningsskyldighet till kyrkofonden,

staten åtagit sig med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters

indragning. Därigenom skulle ju i någon mån kunna undvikas, hvad kommittén

genom den successiva afskrifningen ock velat förebygga, nämligen

att »gällande förmögenhetsvärden alltför starkt rubbas eller andra samhällsklasser

än fastighetsägarne plötsligen betungas med ökade skattebidrag».

Kollegium förutsätter dock, att, såsom kommittén föreslagit, afskrifningen

a tionden redan från början inledes med en så betydande eftergift, att

under öfvergångstiden fastighetsägarnes skattebörda i sin helhet om möjligt

icke varder mera besvärande efter än före afskrifningen.

Huruvida tiden för tiondeafskrifning ens genomförande bör något för
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

kortas i förhållande till de af kommittén föreslagna trettio åren är en

fråga, hvaröfver det knappast tillkommer kollegium att afgifva yttrande,

och hvars lösning för öfrigt helt visst kommer att bestämmas »af statsfinansiella

hänsyn». Någon särskild anledning att låta afskrifningsperioden

sammanfalla med den blifvande löneregleringsperiodens tjugu år tinnes

dock enligt kollegii mening icke, alldenstund tiondeafgifterna ej hafva

något som helst samband med de nya löneregleringarna.

§ 6.

Så länge en särskild skattskyldighet för fastighetsägarne kommer att

kvarstå, har kommittén ansett, att någon ändring ej borde göras i hvad

för närvarande gäller angående tiondeafgifternas debitering och uppbörd

samt om indrifning af restantier. Utom det att kronans uppbördsman

svårligen torde medhinna det ganska dryga arbetet med debitering och

uppbörd jämväl af nämnda afgifter, förmenar kommittén, att det måhända

icke skulle väl upptagas inom församlingarna, om bestyret därmed öfverlämnades

åt andra än deras egna förtroendemän. Ty om afgifterna hädanefter

icke direkt användes till aflöning af församlingarnas prästerskap,

hade de dock i kommitténs tanke icke förlorat sin egenskap- af kyrkliga

lönemedel, endast att de i annan oi’dning än tillförne komme prästerskapet

till godo. I enlighet härmed stadgas i förevarande paragraf, att för debitering

och uppbörd af de till statsverket indragna afgifter, i den mån de

icke afskrifvits, hvarje församling äger utse en eller flera personer, hvilka,

mot ersättning af de afgiftsskyldiga, upptaga och under deras gemensamma

ansvar till kronans uppbördsman afkunna och redovisa dessa afgifter.

Uppbörden skall verkställas senast den 1 mars, hvarefter restlängd å alla,

som icke inom utsatt tid inbetalt sina afgifter, genast upprättas samt å

kyrkostämma ofördröjligen granskas och justeras. Inom utgången af

samma månad öfverlämnas till kronans uppbördsman ej mindre hvad vid

uppbörden eller sedermera influtit än äfven restlängden, af kyrkostämmans

ordförande försedd med intyg om justering. Resterna skola indrifvas

af vederbörande utmätningsman.

I afseende å berörda förslag erinrar emellertid domkapitlet i Luleå,

att då ifrågavarande afgifter, hvilka jämlikt § 3 under de första sex åren

skulle utgå med blott 70 procent af tiondens beräknade värde, efter hand

minskades, tills de efter 30 år upphörde att utgå, uppbörden särskildt

under senare hälften af 30-års perioden blefve jämförelsevis obetydlig,

hvarför det kunde sättas i fråga, huruvida det icke blefve en i förhållande

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

till uppbördens storlek alltför vidlyftig och dyrbar apparat att tillsätta en

särskild uppbördsman för anställande a,f ifrågavarande uppbörd efter särskild

debiterings- och uppbördslängd. I tabellserien A, bilagan III,

sid. 692 hade kommittén lämnat upplysning om värdet af tiondepersedlar

efter medelmarkegångspris inom Jockmocks församling för åren 1867—

1899. För sistnämnda år utgjorde sagda värde 1,702 kronor 40 öre.

Men under de fyra sista åren af tiondelösens erläggande, då endast 10

procent skulle utgå, blefve för nämnda församling, förutsatt att hela tiondens

värde förblefve ungefär detsamma som år 1899, uppbörden allenast

omkring 170 kronor. Denna obetydliga summa skulle då särskild uppbördsman

uppbära af en befolkning, spridd på en ytvidd af 194 kvadratmil.

I detta fall blefve kostnaden för uppbörden säkert större än uppbörden

själf. Visserligen vore den tionde, Jockmocks församling erlade,

mycket ringa i förhållande till ytvidden, men många liknande exempel

från Lappmarken kunde anföras. Och i allmänhet kunde man säga, att

ifrågavarande uppbörd särskildt mot slutet af 30-årsperioden blefve obetydlig.

Med hänsyn till detta förhållande ville domkapitlet, under förutsättning

att kommittéledamoten Nyländers reservation angående tiondens

omedelbara afskrifning ej vunne bifall, föreslå en sådan ändring af § 6,

att ifrågavarande uppbörd verkställdes af kronans uppbördsman i sammanhang

med kronouppbörden, hviiket helt visst kunde ske och skulle jämväl

för de afgiftspliktiga medföra minsta kostnad och olägenhet.

Äfven några af länsstyrelserna framställa anmärkningar mot det sätt,

hvarpå den särskilda uppbörden och redovisningen af tiondeafgifterna

skulle ordnas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads

län tillstyrker den ändring af nu omhandlade paragraf, att församlingens

uppbördsman borde så fort ske kunde och senast före oktober månads

utgång hafva upprättat debiterings- och uppbördslängden för uppbörd af

ifrågavarande afgifter, hvilken längd, sedan den omedelbart därefter under

föreskrifven tid varit för de betalningsskyldiga tillgänglig, borde af församligens

uppbördsman öfverlämnas till uppbördsförvaltningen i orten, som

besörjde afgifternas uppbörd och redovisning i sammanhang med och på

det sätt, som för uppbörd och redovisning af kronoutskylder vore föreskrifvet.

I närmare anslutning till domkapitlet i Luleå framhåller Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län, att det syntes vara

lämpligare och förenadt med större trygghet, om, då berörda afgifter

skulle ingå till statsverket, desammas debitering och uppbörd verkställdes

af kronans uppbörd sförvaltning i sammanhang med debitering och uppbörd

af öfriga kronoutskylder, och detta så mycket hellre som kronans uppbördsman

enligt förslaget i alla händelser skulle mottaga redovisningen

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

för de influtna afgifterna samt indrifva och redovisa de belopp, som restförts.

För den kronans tjänsteman sålunda åsamkade ökning i arbete

torde ersättning böra utgå af de afgiftsskyldiga i enlighet med samma

grunder, som gällde för debitering och uppbörd af landstingsskatt. Yttranden

i sistberörda syfte hafva afgifvits jämväl af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Uppsala och i Västmanlands län, hvilka anfört, bland

annat, att det föreslagna uppbördssättet komme att i de flesta fall arbeta

med en viss grad af osäkerhet; att medelredovisningen genom mellanhänders

anlitande alltid komme att fördröjas; att då de ifrågavarande

medlen skulle ingå till statsverket, icke funnes något rimligt skäl, hvarför

de icke skulle i den för kronouppbörden stadgade ordning debiteras, uppbäras

och redovisas af kronans uppbördsman, mot rätt för dessa att för

besväret därmed åtnjuta den för de särskilda uppbördsmännen föreslagna

provision; samt att bördan af arbetet därmed icke borde, sedan grundskatterna

numera afskrifvits, vara något hinder.

Med afseende å hvad sålunda blifvit beträffande denna fråga af

nämnda myndigheter anfördt tillstyrker kollegium, att förevarande paragraf

varder omarbetad, i syfte att de till statsverket indragna afgifter till

prästerkapet skola — i den mån de icke afskrifvits — debiteras, uppbäras

och redovisas af kronans vederbörande uppbördsman i den för kronouppbörden

stadgade ordning. De för ändamålet erforderliga föreskrifter torde,

såsom länsstyrelsen i Uppsala äfven påpekat, komma att härigenom högst

väsentligt förenklas.

§ 7.

Angående hvad Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Kopparbergs

län erinrat i fråga om kyrkomötets deltagande i här omhandlade lagstiftning

utbedjer sig kollegium få hänvisa till sitt yttrande ofvan sid. 68

och följ.

Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

En allmän karaktäristik af ofvan omförmälda förslag innehålles i ett

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län afgifvet yttrande,

hvilket .kollegium ansett sig här böra återgifva, med tillkännagifvande

likväl att kollegium — såsom torde framgå af hvad kollegium förut

i ämnet anfört — icke kan instämma i yttrandets sista del.

Grundsatsen för det nya system, efter hvilket prästerskapet enligt kommitténs

förslag borde aflönas, torde, säger Eders Kung]. Maj:ts nämnde be
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

fallningshafvande, i korthet kunna angifvas så, att — medan för närvarande

prästerskapets aflöning väsentligen vore ett åliggande för församlingen

och särskild t för innehafvare af jordbruksfastighet, samt de olika

lönebeloppen berodde, förutom af boställsafkastning, hufvudsakligast af

respektive församlingars ekonomiska bärkraft — skulle jordbruksfastigheterna

härefter blifva fullständigt fria från sin urgamla tiondeplikt och

prästerskapets aflöning i endast ringa mån en församlingens sak, hvarjämte

lönebeloppen komme att, utan afseende på församlingarnas bärighet

eller boställes afkastning, bestämmas med hänsyn till tjänstegrad, ämbetsåligganden

och lefnadsomkostnader i orten. Genomförandet af denna aflöningsmetod

förutsatte med nödvändighet, att en stor del af prästerskapets

aflöning komme att bestridas af statsmedel, vare sig detta skulle ske genom

en fingerad ersättning för mistade tillgångar eller direkt anslag å ordinarie

stat. Därigenom skulle början göras för prästerskapet att öfvergå

från att vara församlingstjänare till att blifva statstjänare. Kommitténs

regleringsförslag vore således af ofantligt genomgripande och betydelsefull

beskaffenhet. Med skäl kunde ifrågasättas, om kommittén valt den lyckligaste

lösningen af denna lönefråga, och om icke — åtminstone utredningsvis

— bort byggas på den historiska och bestående grunden för att

dymedelst nå den ifrågasatta utjämningen af bidragsskyldighet till aflöningen

och få anmärkta brister i nuvarande lönesystem af hjälpta.

Om förevarande förslag skulle i princip vinna bifall, borde det enligt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Jämtlands län mening modifieras

hufvudsakligen i den riktning, kommittéledamoten Ekström angifvit.

§ 1.

Uti denna paragraf uppställas följande hufvudgrunder för det kyrkliga

lönesystemet, nämligen att hvarje tjänstgörande präst skall erhålla, jämte

fri bostad, aflöning i öfrigt, så beräknad att honom därigenom beredes en,

såvidt sig göra låter, efter tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom

lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig

bärgning, utan att särskild ersättning för honom på grund af

tjänsten åliggande förrättningar må äga rum. Kommittén anser, att det

bör tillkomma Kungl. Maj:t att, i enlighet med dessa grunder och med

hänsyn till befintliga aflöningstillgångar efter domkapitlens hörande meddela

föreskrifter angående aflöningens beräkning, så lämpade, att jämväl krafvet

på utveckling af den kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

Beträffande det sålunda stadgade förbudet mot tagande af särskild

ersättning för tjänsteförrättningar, eller s. k. sportler, säger Eders Kungl.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, att detta förbud, jämfördt med

gällande förordning angående expeditionslösen, torde innebära, att präst

icke finge bereda sig ersättning för utfärdade bevis eller utdrag ur kyrkböcker

eller protokoll, som enskilda personer rekvirerade exempelvis för

handelsanmälningar och arfsutredningar m. m. Länsstyrelsen hölle före,

att denna bestämmelse ej så sällan kunde vara till olägenhet för allmänheten.

Ty då präst icke hade rätt att taga ersättning för på enskildas

begäran verkställd undersökning af kyrkböckerna och meddelande af utdrag

ur desamma, torde han icke heller hafva någon skyldighet att verkställa

sådan undersökning. Vägrade han detta, något som mångenstädes

praktiserades, blefve följden den, att då flerstädes annan, för undersökningen

kompetent person icke funnes på platsen, den önskade handlingen

antingen icke kunde erhållas eller ock blefve oskäligt dyrbar att anskaffa.

Vidare kunde det starkt ifrågasättas, huruvida präst lämpligen borde vara

skyldig utan ersättning meddela intyg i ärende, som icke alls berörde

kyrkliga angelägenheter utan tillhörde den administrativa delen af prästens

tjänstgöring. En dylik skyldighet medförde ofta ett oskäligt betungande

af prästen. Såsom exempel kunde nämnas, att en närigsidkare i Kalmar

på en gång rekvirerat 20 stycken likadana prästbetyg för sig. Prästerskapet

hade således besparat ifrågavarande person besväret att taga 19

afskrifter af det behöfliga beviset. Att prästens rätt till skälig ersättning

för bevis och handlingar, som han i administrativa delen af sin tjänst utfärdade,

skulle motverka det rätta förhållandet mellan honom och församlingen,

kunde länsstyrelsen icke föreställa sig och hemställde därför, att

prästerskapet måtte tillerkännas rätt till expeditionslösen för vissa bevis

och handlingar, samt att denna rätt blefve på något sätt i blifvande lag

angifven.

Kollegium har redan i början af detta utlåtande framhållit, hurusom

en af de viktigare förändringar med hänsyn till sättet för prästerskapets

aflöning, hvilka genom 1862 års förordning kommo till stånd, bestod däruti,

att det icke längre tilläts prästerskapet mottaga sportler för olika förrättningar.

En mängd extraordinarie afgifter hade nämligen förut måst

erläggas, särskildt uttogos sådana, under namn af jura stolae, vid tillfällen

såsom begrafning, lysning, vigsel, barndop, kyrktagning o. s. v. De skulle

nu i enlighet med Kung]. Maj:ts proposition till 1859—60 årens riksdagför

framtiden alldeles afskaffas, enär man var angelägen att icke göra

prästerskapets bärgning beroende af tillfällighet eller godtycke och framför

allt att ej »underkasta den samvetsgranne själasörjaren striden mellan

känslan af eget behof och den sorgliga nödvändigheten att till dess fyllande

taga, där hjärtats röst kanske snarare skulle bjuda honom att gifva

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

något mer än sitt Embetsbiträde.» Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

vid nämnda riksdag hemställde ock om godkännande af detta Kungl.

Maj:ts förslag, såsom framkalladt »af omsorg att noggrannare än hvad i

rikets ständers förslag varit fallet, omintetgöra hvarje fråga om sportiers

fortfarande för prästerskapet».

Det är således icke underkastadt minsta tvifvel, att med den nya lagstiftningens

tillämpning särskild ersättning för kyrkliga förrättningar skolat

upphöra, en reform, hvars nytta och betydelse numera väl icke torde af

någon ifrågasättas.

Huruvida emellertid afsikten varit att stadga förbud för präst att

taga ersättning, jämväl när förrättning af honom påkallades för enskilda

angelägenheter, hvilka ej äga något samband med prästens egenskap af själasörjare,

är mera ovisst. De löneregleringsresolutioner, som utfärdades i

enlighet med 1862 års förordning, innehålla, såvidt kollegium kunnat finna,

icke några bestämmelser i ämnet, utan meddela — i någon af de sista paragraferna

— allenast en allmän föreskrift, vanligen af ungefär följande lydelse:

»Mot erläggande af här ofvan stadgade löneafgifter skall all betalning till

prästerskapet för särskilda tjänsteförrättningar upphöra». Däremot upptaga

de på nådiga förordningen den 1 november 1872 grundade resolutioner

angående löneregleringar för prästerskapet i de territoriella församlingarna

i Stockholm utförligare bestämmelser härutinnan. Merendels

stadgas, att särskild ersättning ej må äga rum »för ämbetsbevis och betyg

ur kyrkböckerna, såvida icke därtill erfordras särskilda arkivundersökningar».

Men i två fall användas härifrån i någon mån afvikande formuleringar.

Så talas i § 6 af löneregleringsresolutionen den 18 december

1874 för prästerskapet i Maria Magdalena församling om »bevis,

som angår församlingen tillhörande personer och innefattar utdrag ur

kyrkbok, hvilken, när beviset begäres, kan åtminstone till året bestämdt

uppgifvas», samt i § 5 af löneregleringsresolutionen den 19 april 1875

för prästerskapet i Ulrika Eleonora församling om »ämbetsbevis och betyg

ur kyrkböckerna åt församlingsmedlem, som för bevisets erhållande lämnar

sådano upplysning och vägledning, att detsamma omedelbart kan utfärdas».

Åtminstone för prästerskapet i Stockholm lärer således icke förefinnas

hinder att taga ersättning för besvär med arkivundersökning, som måste

föregå utfärdandet af begärdt utdrag ur eller bevis i enlighet med kyrkböckerna.

Om hufvudstadens präster med anledning häraf skola anses intaga

en särställning i förhållande till det öfriga prästerskapet i riket —

likasom de hittills gynnats äfven i det afseendet, att de genom löneregleringarna

erhållit tillstånd att inom vissa gränser mottaga frivilligt lämnad

godtgörelse för vissa kyrkliga förrättningar — är svårt att afgöra. Äger

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

en sådan olikhet rum, torde den dock icke längre böra uppehållas. Prästerskapet

utom Stockholm s}mes alltså böra likställas med prästerskapet

i Stockholm, såvidt fråga är om rätt till godtgörelse för efterforskning,

som kräfves för uppgift eller afskrift från kyrkoarkiv. Denna fråga torde

måhända lämpligast ordnas genom ett tillägg till nådiga förordningen angående

expeditionslösen den 7 december 1883, hvilken författning icke

upptager prästerskapet bland de myndigheter, hos hvilka expeditionslösen

äger rum.

Ehuru, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län

påpekat, allmänheten kan missbruka sin rätt att utan ersättning af prästerskapet

bekomma sådana intyg ur kyrkböckerna, som icke föranleda någon

särskild efterforskning, kan kollegium likväl icke biträda nämnda länsstyrelses

ofvan återgifna hemställan. Ett bifall därtill skulle säkerligen

uppväcka icke ringa ovilja mot prästerskapet, helst om de mindre bemedlade

samhällsklasserna, hvilka ju oftare än andra byta vistelseort, skulle

drabbas af afgifter för s. k flyttningsbevis.

Dm kyrkliga organisationens tjänstegrader i de territoriella församlingarna

skulle, enligt förevarande paragraf, blifva kyrkoherde, komminister och

adjunkt, ständig eller tillfällig. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Kopparbergs län har redan i sin allmänna öfverblick öfver kommitténs förslag

framhållit några af bristerna i en dylik organisation, på sätt kollegii ofvan

sid. 59 och följ. lämnade redogörelse gifver vid handen. Nu erinrar emellertid

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ånyo om önskvärdheten af komministrars

utbytande mot pastorer, hvilka i alla hänseenden kunde äga en

församlingsherdes åligganden och ansvar. Bestämdt motsatte sig Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande införandet af så kallade »ständiga adjunkter». I

likhet med kommittéledamoten Ekström ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att om en ständig prästerlig tjänst borde inrättas, dennas

innehafvare måste få en själfständig ställning. Genom den föreslagna

bestämmelsen om ständig adjunkt skulle skapas en klass af präster, lefvande

under tryckta ekonomiska förhållanden och missnöjda med sin ställning

i öfrigt. Däremot påpekade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

den stora fördel, som skulle ligga i inrättandet af rörliga »kontraktsadjunkter»,

hvilka kunde resa från ort till annan inom landet efter uppgjorda

reseplaner. Särskildt för vårt land med dess ofta stora afstånd

mellan kyrkbyarne och socknarnes aflägsnare bysamhällen skulle detta

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening lända till stor

båtnad för det kyrkliga lifvet.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Något utöfver hvad kollegium förut (sid. 65—68) i detta ämne anfört

torde ej vara att tillägga med anledning af förestående yttrande.

Då Eders Kungl. Maj:ts omförmälde befallningshafvande tillika förklarar

sig anse, att de i nu omhandlade paragraf förekommande orden »så lämpade

att jämväl krafvet på utveckling af den kyrkliga organisationen varder

tillgodosedt» borde utgå, såsom ledande till missförstånd, är det för kollegium

icke tydligt, i hvilket eller hvilka afseenden ett missförstånd kunde

befaras. Men väl vore det, efter kollegii uppfattning, i hög grad olämpligt,

om ifrågavarande ord uteslötes. Vid meddelandet af föreskrifter

angående aflöningens beräkning böra visserligen, såsom kommittén i motiven

framhåller, de enskilda prästernas ekonomiska fördelar tillgodoses, så

långt de för hvarje regleringsperiod påräkneliga aflöningstillgångar medgifva

och eljest skäligt är. Men det torde å andra sidan, i enlighet

med hvad kommittén jämväl påpekat, böra beaktas, huruledes kyrkans

samfällda intresse kräfver, att inom de, alltför vidsträckta, trakter af vårt

land, hvilka lida verklig brist på prästerliga krafter, religionsvården

väsentligen förbättras, i den män sådant kan ske genom den kyrkliga

organisationens utveckling. Endast Kungl. Maj:t torde kunna fullständigt

öfverblicka förhållandena och träffa det rätta afgörandet mellan

berörda, visserligen icke sinsemellan stridiga, men med hvarandra stundom

täflande intressen.

Bestämmelserna i förevarande lagförslag skulle, enligt kommitténs

afsikt, ej äga tillämpning å prästerskapet i två uppgifna församlingar,

den ena Nya Varfvets församling af Göteborgs stift. Med anledning häraf

anmärker Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus

län, att det inom nämnda församling nu förlagda centralfängelset inom

någon tid komme att indragas, och att orsaken, hvarför kommittén undantagit

prästerskapet i nämnda församling från lagens tillämpning, således

snart upphörde, men att förhållandena inom församlingen antagligen äfven

sedermera komme att gestalta sig så, att undantagsstadgandet borde

kvarstå.

§ 2 mom. 1 och 5.

Kommittén anser, att äfven vid de blifvande löneregleringarnas verkställande

nämnder böra biträda genom att uppgöra förslag till dylika

regleringar för prästerskapet i de olika pastoraten. Hvad i § 2 af 1862

års förordning, jämförd med nådiga kungörelsen den 11 september 1863

angående förändrad lydelse af omförmälda paragraf, stadgats om nämndernas

sammansättning skulle enligt kommitténs förslag i det hela fort
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

farande gälla och hvarje nämnd sålunda tillsättas länsvis samt bestå af

ordförande, på förslag af landshöfding och biskop förordnad af Kungl.

Maj:t, två s. k. ständiga ledamöter, af hvilka domkapitlet och länets landsting

utsåge hvartdera en, äfvensom två s. k. tillfälliga ledamöter, representerande

den ene löntagarne och den andre löngifvarne (mom. 1). Med

afseende å valet af de två senare ledamöterna föreslås, att hvarj e pastorat

samt dess kyrkoherde, den senare å egna och öfriga prästerskapets i pastoratet

vägnar, eller, i händelse kyrkoherdeämbetet vore ledigt, kontraktsprosten

skulle äga hvar för sig utse en ledamot af nämnden att i dess

öfverläggningar och beslut deltaga, då fråga förekomme, hvilken afsåge

samma pastorat (mom. 5).

En af kommitténs ledamöter regementspastoren Ekström anför, att då

det föresloges att kyrkoherden skulle utse ledamot j ämväl å öfriga prästerskapets

i pastoratet vägnar, han ansett sig böra mot denna bestämmelse

anmäla sin reservation. Enär jämlikt § 7 af förslaget till föreskrifter

angående beräkning af prästerskapets aflöning lönebelopp, som blifvit med

tillämpning af de allmänna grunderna beräknadt, skulle kunna med hänsyn

till särskilda förhållanden förhöjas med högst 2,000 kronor för kyrkoherdebeställning

och högst 1,000 kronor för komministersbeställning, så

skulle, äfven med det af kommittén föreslagna aflöningssvstena, komministerns

intresse vid löneregleringens uppgörande kunna vara ganska stort,

och det syntes åtminstone icke omöjligt, att det, såsom vid uppgörandet

af nu gällande löneregleringar, skulle kunna blifva kyrkoherdens i någon

mån motsatt. Då det för öfrigt icke förefunnes någon visshet, om kommitténs

system med afseende på beräkning af prästerskapets aflöning

komme att vinna godkännande, utan nämndens betydelse vid uppgörandet

af förslag till lönereglering trots kommitténs förslag kunde blifva densamma

som förr, syntes det i och för sig obilliga stadgandet, som förvägrade

komministern att utse ombud till att föra håns talan inom nämnden,

böra förändras och åt denne likaväl som åt kyrkoherden tillerkännas

rättighet att å egna vägnar utse en tillfällig ledamot af nämnden att i

dess öfverläggningar och beslut deltaga, när fråga förekomme, hvilken

afsåge det pastoratet. Det ville synas som om en dylik rättighet äfven

ur allmän kyrklig synpunkt vore af betydelse, alldenstund nämnden också

skulle äga att hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning ej mindre

om delning af pastorat eller inrättande al ny prästerlig tjänst än äfven

beträffande sammanslagning af pastorat eller indragning annorledes af

befintlig tjänst etc. (§ 4 mom. 2). Sannolikt skulle det då vid mer än ett

tillfälle kunna bidraga till frågans allsidiga belysning inom nämnden, om

äfven komministern hade rätt att vid nämndens öfverläggning få sin åsikt

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

uttalad. På grund däraf hade reservanten ansett, att § 2 mom. 5 borde

erhålla följande lydelse:

»Hvarje pastorat äfvensom dess kyrkoherde och komminister äga hvar

för sig utse en ledamot af nämnden, att i dess öfverläggningar och beslut

deltaga, då fråga förekommer, hvilken afser samma pastorat. Ar kyrkoherde-

eller komministersbeställning inom pastoratet ledig, må kontraktsprosten

i tj änsteinnehafvarens ställe utse ledamot af nämnden. Där i

pastoratet två eller flera komministrar äro, äga de gemensamt utse en

ledamot. Kunna de sig icke om en och samma förena, skilje domkapitlet.

»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län erinrar, huruledes

under den redan gångna delen af det halfsekel, som läge mellan

tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning och tillämpningen

af de nya föreskrifter i detta ämne, som kunde komma att varda meddelade,

utvecklingen hittills gått i den riktning — och väl äfven framdeles

komme att så göra —, att städerna tillväxt i folkmängd så, att vid

den tid, då ny prästlönereglering skulle uppgöras, ej få af dem utträdt

ur landstingen. Då hithörande förhållanden inom dessa större städer vore

väsentligen olikartade med förhållandena inom pastoraten å landsbygden

och i de mindre städerna, syntes det icke utan skäl kunna ifrågasättas,

att, på sätt för Stockholm i § 34 föreslagits, äfven i andra städer, hvilka

vore indelade i två eller flera territoriella församlingar och ej tillhörde

landsting, en ledamot af nämnden skulle utses af vederbörande stadsfullmäktige.

Den kontinuitet, som kunde anses vara nödig för nämnden,

torde nog i detta fall kunna uppehållas genom ordföranden och den af

domkapitlet utsedde ledamoten.

Jämväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län

fäster uppmärksamheten därå, att i paragrafen intet vore yttradt om det

förhållande, att visserligen endast ett landsting funnes för länet men därinom

vore belägen stad, hvilken med hänsyn till sin folkmängd utbrutits

från landstinget. T ett sådant stadssamhälle skulle enligt de föreslagna

bestämmelserna nämnden komma att bestå af ordförande och tre ledamöter,

utsedda en af domkapitlet, en af kyrkostämman och en af kyrkoherden,

därest icke stadsfullmäktige inträdde i landstingets ställe och

valde en ledamot, eller den af landstinget valde vore afsedd att, till befrämjande

af likformighet inom länet i dess helhet, deltaga i löneregleringen

äfven för det inom dylik stad tjänstgörande prästerskap. Uttryckliga

föreskrifter för sådant fall, hvarom ej heller förmäldes något i motiven

till förenämnda paragraf, torde böra meddelas.

I förslagets bestämmelse därom, att nämndens ordförande skulle för
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

ordnas af Kungl. Maj:t på förslag af landshöfding och biskop, hemställer

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län om den ändring,

att ordföranden skulle utses på förslag, som landsliöfdingen efter samråd

med biskopen hade att i underdånighet afgifva.

Hvad länsstyrelserna i Uppsala och Gäfle anfört om ledamot i nämnden

för stad, som ej deltager i landsting, synes kollegium böra föranleda

till en undantagsbestämmelse i mom. 1 af innehåll, att för stad, som utträdt

ur landsting, vederbörande stadsfullmäktige skola utse en ledamot

i nämnden.

Däremot torde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Jämtlands

län ofvannämnda ändringsförslag ej förtjäna afseende.

Anslutning till kommittéledamoten Ekströms förslag om utseende af

en särskild tillfällig ledamot i nämnden såsom representant för den eller

de komministrar, som äro anställda i ett pastorat, har uttalats af domkapitlen

i Uppsala, Västerås, Växjö, Göteborg och Visby samt af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,

Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands

län. Af dessa myndigheters yttranden torde några böra närmare

omförmälas. Domkapitlet i Växjö framhåller alltså som ett önskemål,

att vid löneregleringsnämnds tillsättande jämväl komministarne måtte äga

rätt att utse ombud och att, om i pastorat, där två eller flera komministrar

vore anställda, dessa icke kunde förena sig om gemensamt ombud,

detta ombud utsåges af kontraktsprosten. Domkapitlet i Göteborg anser

att, då den i § 2 mom. 5 innehållna bestämmelse, att kyrkoherde äger

att å egna och öfriga prästers i pastoratet vägnar utse ledamot i den

föreslagna löneregleringsnämnden, möjligen skulle få till följd, att de

senares intressen ej blefve tillräckligt tillgodosedda, så syntes denna bestämmelse

böra ändras därhän, att äfven annan ordinarie prästman inom

pastoratet eller, där flera sådana funnes, dessa gemensamt finge utse en

ledamot i nämnden, detta i hufvudsaklig öfverensstämmelse med reservanten

Ekströms yrkande, i hvilket dock endast komministrar vore nämnda.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län erinrar, att

utseende af prästerskapets ledamot, när ej blott kyrkoherde utan äfven

en eller flera komministrar funnes i pastoratet, icke borde uppdragas åt

kyrkoherden allena, så mycket mindre som mot nu gällande regleringar

anmärkts, att särskildt komministrarnes aflöning blifvit för knappt tilltagen.

För dylik händelse torde i nämnden böra ingå tre tillfälliga ledamöter,

af hvilka den tredje skulle väljas af komministern eller komministrarne

gemensamt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristian
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

stads län förmäler, att mot bestämmelsen i § 2 mom. 5 torde med skäl

kunna riktas den anmärkning, att öfriga prästerskapet — vare sig det

utgjordes af en eller flera komministrar — icke tillerkänts samma rätt

som kyrkoherden att vara representeradt i nämnden. Då kyrkoherdes

och komministers intressen vid löneregleringen icke kunde anses sammanfalla,

innebure detta stadgande en obillighet, som icke torde böra förekomma.

1 följd däraf biträdde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

den af reservanten Ekström uttalade särskilda mening beträffande ändring

af förenämnda moment i lagförslaget. Eders Kungl. Majts befallningshafvande

i Yästernorrlands län slutligen anmärker, att då det torde få anses af

största vikt, att ifrågavarande förtroendenämnd utsåges med all den grannlagenhet,

som dess ömtåliga uppgift kräfde, och då intet syntes böra

hindra, att icke blott kyrkoherden i pastoratet, utan äfven dess öfriga

prästerskap omedelbart finge deltaga i valet af ombud, funne Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande reservanten Ekströms förslag i denna punkt

äga företräde och böra förordas framför kommitténs.

Skulle löneregleringarna för prästerskapet äfven i framtiden komma

att verkställas efter hufvudsakligen samma grunder som hittills, tvekade

kollegium icke att i det väsentliga tillstyrka nyssnämnde reservants förslag

om en särskild representant i nämnden jämväl för kyrkoherdens

ordinarie medhjälpare i församlingsvården. Vid de på grund af 1862

års förordning uppgjorda löneregleringar voro nämligen prästerskapets

inkomster till beloppet nästan uteslutande beroende af de i hvarje särskildt

pastorat befintliga aflöningstillgångar — tionden och andra församlingsafgifter

äfvensom boställ saf kastning och donationsmedel —, under

det att blott i ringa mån hänsyn kunde tagas till vissa anslags öfverflyttande

från en församling till en annan. Dessutom var med afseende

å fördelningen mellan de ordinarie löntagarne i ett pastorat af förefintliga

tillgångar uppställd endast den i § 3 mom. 5 af nämnda förordning

intagna, i helt allmänna ordalag hållna regel, att »vid reglering af pastors

lön bör nämnden jämväl tillse, huruvida lönerna för komminister och

öfriga ordinarie prästmän, där sådana finnas, stå till den förra uti elt

billigt förhållande, och i motsatt fall skälig jämkning dem emellan föreslå

efter de grunder, nämnden äger antaga och vid hvarje särskildt fall, såvidt

möjligt är, tillämpa, samt till Kung], Maj:ts pröfning i sammanhang

med löneregleringen anmäla». Det är uppenbart, att under angifna förhållanden

kyrkoherden och komministern skulle vid de löneregleringar,

som verkställdes i enlighet med åberopade författning, hafva stridiga intressen,

då ju det, som den förre icke bekom, tillföll den senare.

Helt andra grunder för löneregleringen hafva emellertid nu af kom
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

mittén föreslagits. Aflöningsbeloppen skola nämligen icke längre vara

begränsade af pastoratets egna, för ändamålet disponibla medel, utan

kunna i fall af behof förhöjas med anlitande af de i kyrkofonden uppsamlade

gemensamma ecklesiastika tillgångarne. Dessutom skola lönerna

för de olika tjänsterna hädanefter beräknas och bestämmas i enlighet med

ganska detaljerade föreskrifter, vid hvilkas tillämpning godtycket åtminstone

icke på det sätt kunde spela in, att en afknappning å komministerns

lön blefve till fördel för kyrkoherden. Såväl kyrkoherdens som kommisterns

lönevillkor skulle således bero af helt andra faktorer än församlingens

ekonomiska bärkraft och af det sätt, hvarpå den tillgodogjordes till

förmån för den ene eller andre tjänsteinnehafvaren. Icke heller af någon

annan anledning är det, efter kollegii uppfattning, af vikt för komministern

att vara representerad i nämnden. Kollegium kan därför icke biträda

kommittéledamoten Ekströms ifrågavarande förslag.

Men kollegium finner, i anslutning till hvad sålunda blifvit anfördt

om komministrarnes representationsrätt, det icke ens af behofvet påkalladt,

att kyrkoherden — vare sig å egna eller jämväl å öfriga prästerskapets i

pastoratet vägnar — utser ledamot af nämnden, såvida nämligen de af

kommittén föreslagna löneregleringsgrunder komma att vid ifrågavarande

förrättning tillämpas. För nämnden i dess helhet torde förvisso en minskning

i ledamöternas antal komma att medföra den fördel, att själfva löneregleringsarbetet

kunde raskare bedrifvas.

Naturligtvis bör det lämnas såväl kyrkoherde som komministrar öppet

att, om de ej komma att tillhöra nämnden såsom ledamöter, hos densamma

göra framställningar beträffande de frågor, som stå i samband med löneregleringen.

För öfrigt skulle enligt § 5 prästerskapet i det pastorat, beträffande

hvilket lönereglering skall verkställas, på nämndens anmodan insända

uppgift å samtliga de aflöningsförmåner, som utöfver församlingsafgifter

äro att tillgå, därvid angående tillkomsten af dessa förmåner och

villkoren för deras åtnjutande borde meddelas så fullständiga upplysningar

som kunde erhållas; och sedan nämnden uppgjort sitt förslag till lönereglering,

skulle jämlikt § 11 yttranden däröfver inhämtas från pastoratet

samt dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet

vore ledig, från kontraktsprosten. Hvarken nämnden eller de myndigheter,

som skulle pröfva dess förslag, behöfde alltså vara okunniga om

prästerskapets önskemål eller sakna kännedom om sådana förhållanden, som

kunde öfva inflytande på förslaget.

Enligt kollegii mening borde alltså hvad § 2 mom. 5 innehåller om

representantskap för prästerskapet i nämnden uteslutas och redaktionen af

samma moment med anledning däraf i öfrigt något jämkas. Till § 5

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

borde måhända, i ersättning för hvad sålunda utginge, göras ett tillägg

för att uttryckligen betona prästerskapets rätt att hos nämnden göra framställningar

i de olika ämnen, som med löneregleringen äga sammanhang.

Föredrages åter kommittéledamoten Ekströms förslag, synes däri böra

vidtagas den af domkapitlet i Växjö tillstyrkta ändring, att om två eller

flera i ett pastorat anställda komministrar icke kunna förena sig om samma

ombud, detta skall utses af kontraktsprosten. Domkapitlet lärer nämligen

desto mindre böra besväras med en dylik obetydlig förrättning, som ju

kontraktsprosten äfven enligt detta förslag skulle få sig anförtrodt att, i

händelse af ledighet vid kyrkoherde- eller komministersbeställning, utse

ledamot af nämnden.

§ 4.

Då företrädesvis i denna paragraf viktigare organisatoriska frågor behandlas,

tillåter sig kollegium, som för egen del icke har något att vid

paragrafen erinra, med hänsyn till de anmärkningar som från andra håll

framställts särskilat mot andra stycket i mom. 2 — hvilket innehåller, att

om inom pastorat finnes annan prästerlig tjänst än sådan, hvars innehafvare

i § 2 mom. 1 angifves, nämnden har att yttra sig, huruvida denna

tjänst bör såsom komministersbeställning eller såsom ständig adjunktur

anordnas — hänvisa till sitt yttrande här ofvan sid. 65—68, där kollegium

till skärskådande upptagit några den kyrkliga organisationen berörande

spörsmål.

Utöfver de i mom. 2 omförmälda fall, då det är af nöden att alternativa

löneregleringsförslag uppgöras, böra, under antagande att obligatorisk

utarrendering af en del prästboställen kommer till stånd, särskilda aflöningsförslag

under vissa olika förutsättningar framläggas, på sätt kollegium

skall vid § 6 närmare angifva.

§ 5.

Att kollegium ansett ett tillägg till ofvanstående paragraf vara under

viss förutsättning önsldigt framgår af hvad kollegium anfört vid § 2.

§ 6 mom. 1.

Några mera genomgripande förändringar i det ecklesiastika boställsväsendet

hafva, på sätt af denna paragraf framgår, icke af kommittén

föreslagits. Ar nämligen bostadsboställe upplåtet åt innehafvare af viss

prästerlig tjänst, skall af kastningen af sådant boställe beräknas såsom tillgång

till bestridande af aflöningen för samma tjänst. Dylik afkastning

skall nämnden, utan afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens fullgö
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

rande å boställets laga hus men med tagen hänsyn till erforderliga brukningskostnader,

uppskatta till visst penningbelopp motsvarande årliga medelvärdet

af alla de förmåner, tjänsteinnehafvaren äger från bostället eller såsom

ersättning för därifrån upplåtna särskilda rättigheter åtnjuta, förmånerna

af fri bostad och af skogsfång till husbehof däri dock icke inbegripna.

Af kastningen af bostadsboställe skulle alltså fortfarande, såsom enligt

§ 4 i 1862 års förordning, utgöra den första posten i aflöningen för den

tjänsteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Brukas i förening

med bostadsboställe hemman eller lägenhet, som anslagits till bidrag vid

tjänsteinnehafvarens aflöning, skulle äfven detta hemman eller denna lägenhet,

på sätt § 4 mom. 2 i nu omhandlade lagförslag föreskrifver, anses

såsom bostadsboställe och i följd däraf dess afkastning inräknas i afkastningen

af själfva bostadsbostället. Däremot skulle, enligt hvad som

inhämtas af § 3 mom. 2 och 3 i förslaget till lag om kyrkofond, hela den

grupp af inkomster, om hvilka talas i § 9 mom. 2 af 1862 ars förordning,

och bland hvilka här särskild! må framhållas de som grunda sig

:>på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman

och lägenheter, som icke åro b ostadsbo ställen», ej vidare beräknas för aflöningen

vid någon viss prästerlig beställning, utan såsom en gemensam

tillgång för hela prästerskapet tillgodoföras kyrkofonden.

I den mycket omtvistade frågan, huruvida jordbruket å bostadsboställe

bör skötas af indelningshafvare!! själf eller för hans räkning utarrenderas,

har kommittén uttalat sig i ett den 20 december 1899 afgifvet

betänkande med förslag till förordning angående utarrendering af

prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen. Kommittén, hvilken

säger sig i denna fråga intaga samma ståndpunkt som riksdagen i

dess förutnämnda underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897, håller alltså före,

dels att det torde i somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja, kanske

nödvändigt att själf sköta bostället, medan det däremot i andra fall vore

för honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter, dels ock

att en förbättring i nu rådande förhållanden skulle vinnas, om det medgåfves

prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande

myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen. För en

sådan utarrendering har kommittén uppställt följande hufvudgrunder, nämligen

att med jordbruk förenadt bostadsboställe kunde, utan inskränkning

till boställshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende efter ansökning

af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af

arrendevillkor och arrendator; att för tillgodoseende af efterträdarens berättigade

intresse domkapitlet borde pröfva, om utarrenderingen kunde

medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare med afseende å

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

hans tjänste utöfning och personliga ställning, i hvilken händelse utarrendering

ej finge äga rum, likasom före utarrenderingen borde undantagas bostadshus

och visst jordområde äfvensom göras förbehåll om vissa naturaprestationer

till boställshafvaren, hvarförutom af samma anledning arrendetiden

ej finge öfverstiga tio år, utom i vissa undantagsfall, då den kunde utsträckas

till högst tjugu år; att pastoratet, som hade intresse af att bostället

hölles i god häfd, skulle höras beträffande frågan, om utarrendering

öfver hufvud borde medgifvas; samt att i alla parters intresse arrendevillkoren

skulle pröfvas och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och domkapitel. I enlighet med dessa grunder har kommittén utarbetat

sitt omförmälda förslag till förordning i ämnet, öfver hvilket förslag kollegium

den 21 juni 1901 till Eders Kungl. Maj:t afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande.

Emellertid anbefallde Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 12

februari 1904 kollegium att, efter hörande af samtliga domkapitlen i riket

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, till Eders

Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med

hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt, att åt kyrkoherdar

samt komministrar och med dessa likställda präster i stället för de

nuvarande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda

för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomioch

uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand samt

boställena och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska kyrkans

gemensamma aflöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag å de grunder,

enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd.

Uti sitt med anledning häraf den 20 januari 1905 afgifna underdåniga

utlåtande meddelade kollegium, bland annat, att af de kyrkliga myndigheterna

endast domkapitlet i Visby uttalat sig för en reform af det ecklesiastika

boställsväsendet i den riktning omförmälda nådiga bref angåfve.

Ofriga domkapitel hade gifvit uttryck åt sina betänkligheter i fråga om

det framställda förslaget, hvilket särskildt af domkapitlen i Skara, Växjö,

Lund och Härnösand på det lifligaste afstyrktes. Däremot hade de flesta

länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt förslaget. Endast Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Kronobergs, Hallands, Älfsborgs, Skaraborgs och

Kopparbergs län förklarade sig ej kunna tillstyrka detsamma. Eders Kungl.

Majds befallningshafvande i Norrbottens län, som var af den mening, att

en indragning af prästerskapets boställsjord skulle medföra öfvervägande

gagn för prästerskapet å de flesta platser inom landet, ansåg sig dock icke

kunna tillstyrka indragning af sådan jord inom Norrbottens län. Äfven

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län fann de skäl,

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

som talade för en indragning af prästerskapets boställen vara af den betydelse,

att denna fråga skulle med tiden få sin lösning, men ifrågasatte,

huruvida icke det nu framställda förslaget borde tillsvidare uppskjutas. Likaledes

hyste Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län

tvekan om lämpligheten af prästboställenas indragning under den närmaste

framtiden; och icke heller ansåg sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län böra för närvarande tillstyrka en omedelbart skeende indragning

af dessa boställen.

Därefter angaf kollegium sin egen ståndpunkt i frågan. Enligt koilegii

mening hvilade den till stöd för indragning af civil- och militiestaterna anslagna

boställen uppställda sats, att tjänstemän icke borde aflönas medelst

jordbruksboställen, på goda grunder, om än särskilda omständigheter påkallade

en inskränkning i tillämpningen af den allmänna regeln. I ett

land af den utsträckning och med den ojämna odling, som utmärkte Sverige,

måste förhållandena å skilda orter gestalta sig helt olika. Den tjänsteman,

hvars verksamhet blifvit förlagd till en mera bebyggd och odlad trakt,

borde ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning hafva behof af ett

jordbruksboställe. Omfattade däremot tjänstgöringsdistriktet en glest befolkad,

fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst råka i stor förlägenhet

ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga lefnadsbehof än äfven med

hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den mån denna vore beroende af tillgång

till de för tjänsteresor erforderliga hästar, för den händelse icke ett boställe

med jordbruk vore honom beredt. Hvad beträffade särskildt prästerskapet,

som ju måste hafva sin bostad inom vederbörande tjänstgöringsomrade,

torde det icke kunna bestridas, att dess personliga ställning mångenstädes

i vårt land skulle blifva nästan outhärdlig, om prästerskapet för anskaffande

af de dagliga lifsförnödenheterna skulle vara beroende af sina, måhända

aflägsna, grannars vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter

erfordrades. Det vore äfven uppenbart, att ett beroende af andra

såväl i nu angifna hänseende som särskildt i fråga om de viktiga, ofta

förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka

på prästens förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfning. Endast i angifna

fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda sig tillgång till

vissa naturaprestationer syntes det kollegium vara nödvändigt, att undantag

gjordes från ofvan åberopade grundsats.

Om än kollegium alltså icke hyste några principiella betänkligheter mot

prästboställenas afskiljande från prästernas eget innehål, förklarade sig

kollegium likväl icke kunna obetingadt tillstyrka hvad uti nådiga brefvet

den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen och

deras avkastning skulle, med vissa undantag, inga bland svenska kyrkans

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars

intressen, skulle en sådan anordning, jämte det den medförde en

alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära en obillighet

mot de församlingar, som måste afstå sina boställen, i synnerhet om dessa

vore af något betydligare värde, för att medelst skatter helt eller delvis

utfylla hvad därefter bruste i aflöningen till vederbörande prästerskap.

Väl vore det sant, att vid den ifrågasatta indragningen af boställena

skulle undantagas de boställen, som vore af menighet inköpta eller af

enskilda för ändamålet donerade. Erfarenheten hade emellertid till fullo

ådagalagt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga svårigheter mött, då församling,

som åberopat dylik omständighet med afseende å tillkomsten af

det till dess präst upplåtna boställe, sökt förebringa den erforderliga 1 utvisningen

därom. I många fall, då bevisningen ej varit fullständig, hade

den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets sannolikhet. Genom

en dylik åtgärd skulle äfven för icke få församlingar, hvilkas boställen

ostridigt anslagits af kronan, gä förlorad en dem under längesedan förgångna

tider tillförsäkrad, högst väsentlig, hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska

betungande aflöningsplikten gentemot det egna prästerskapet. Af sålunda

och i öfrigt anförda skäl ansåg kollegium, att icke någon inskränkning

borde göras i den hvarje församling nu tillkommande rättighet att för

aflöningen af dess prästerskap beräkna hela. afkastningen af''det hittillsvarande

bostadsbostället.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

af samtliga iöningsboställen, i den mån dessa icke brukades i förening med

bostadsboställen, — alltid dock med undantag af de Iöningsboställen, som

af menighet inköpts eller af enskilda donerats •— fann kollegium ej något att

erinra, ehuru kollegium förklarade sig ingalunda hafva förbisett, att, äfven

med en sådan begränsning, den i nådiga brefvet af den 12 februari 1904

åsyftade reform skulle komma att för mången församling medföra en

ganska kännbar förlust, I förhållande till löningsboställena intoge emellertid

församlingarna en helt annan ställning än till bostadsboställena. Genom

§ 9 mom. 2 och 3 i 1862 års förordning ställdes ju i utsikt, att löningsboställe

kunde skiljas från en beställning. Icke heller hade församlingarna

att utföra några nybyggnads- och reparationsarbeten å löningsboställena.?

såsom å vissa bostadsboställens hus. Därtill komme att jämväl prästerna

vore mera främmande för hvad som rörde löningsboställena, då ju dessa

boställen i regel skulle vara i författningsenlig ordning utarrenderade.

Till ett fullständigare angifvande af sina tankar beträffande ordnandet

af det ecklesiastika boställsväsendet framhöll kollegium vidare i den afdelning

af nu ifrågavarande utlåtande af den 20 januari 1905, hvilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

omfattar utredning angående lämpligheten af de ecklesiastika boställenas

bibehållande eller deras indragning, att ehuru enligt kollegii munin o- bostadsboställen

icke borde indragas till någon gemensam lönefond, utan afkastningen

af dem fortfarande tillkomma vederbörande indelningshafvare,

det bäst öfverensstämde med kollegii åsikt angående olämpligheten af

jordbruksskötsels förenande med tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen

blefve i så stor omfattning som möjligt utarrenderade. Kollegium

hade därför intet att erinra mot ett sådant reformerande af det ecklesiastika

boställsväsendet, att utarrenderandet af bostadsboställenas jordbruk

gjordes obligatorisk i alla de fall, där hinder icke mötte af sådana omständigheter,

som skäligen borde föranleda jordbrukets bibehållande vid

tjänstebefattningen. Dylika omständigheter kunde naturligtvis förekomma

af olika slag. Förut hade framhållits, huruledes ett boställe kunde vara

beläget i en glest befolkad och föga kultiverad bygd, så att svårighet

skulle uppstå för en präst, som ej själf drefve jordbruk, att af närboende

förskaffa sig vissa oundgängliga lifsförnödenheter och tjänstbarheter. Boställsj

orden kunde äfven vara så obetydlig, att sedan däraf undantagits

hvad indelningshafvaren behöfde till trädgård eller planteringsland, ett

alltför litet område skulle återstå för att kunna af en arrendator öfvertagas

med utsikt att därå erhålla sin försörjning. Den omständighet att

för en arrendator erforderliga åbyggnader saknades eller vore så belägna, att

intrång å prästens själfständighet eller trefnad från en af honom oberoende

arrendator måste befaras, skulle i många fall visa sig som ett afgörande

hinder för obligatorisk utarrendering af boställenas jordbruk. Däremot

kunde kollegium icke till hinder af sådan art hänföi’a den omständighet

att boställe blifvit af menighet inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt,

då ju i allt fall arrendeafgiften skulle komma pastoratets prästerskap

till godo.

Slutligen utvecklade kollegium — under framhållande af de svårigheter,

som i många fall skulle möta, och med angifvande af nödiga begränsningar

— i andra afdelningen af nyssnämnda utlåtande de grunder,

enligt hvilka åsyftade boställen skulle kunna indragas till de gemensamma

ecklesiastika aflöningstillgångarne, för den händelse en sådan anordning

lämpligen ansåges böra vidtagas.

Ett ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med grundtankarne i 1904 års åberopade nådiga bref

skulle uppenbarligen vara en åtgärd af djupt ingripande betydelse på det

kyrkligt-ekonomiska. området. För att kunna bringas i öfverensstämmelse

med den af kommittén nu föreslagna lagstiftning måste en dylik reform,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

såsom det vill synas kollegium, föregås utaf en omarbetning på flera punkter

af förslagen till lag angående reglering af prästerskapets aflöning och till

lag om kyrkofond.

Några af de länsstyrelser, som yttrat sig väsentligen tillstyrkande

med afseende å den ifrågasatta indragningen af vissa prästboställen, synas

också vilja fästa uppmärksamheten härpå genom att i sina med anledning

af föreliggande kommittébetänkande afgifna yttranden hänvisa till

hvad de beträffande boställsindragningen tillförne anfört. Detta gäller om

Eders Kung.l Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings, Gotlands, Örebro

och Västmanlands län. Andra länsstyrelser åter förbinda med en dylik

hänvisning särskilda framställningar. Eders Kungl. Maj:is befallningshafvande

i Stockholms län anser, att den nya regleringen af prästerskapets

aflöning borde så ordnas, att den icke lade hinder i vägen för ett successivt

genomförande af reformen med hänsyn till boställena, i den mån detta pröfvades

möjligt. I sådant afseende fordrades dels en bestämmelse om skyldighet

för löneregleringsnämnden att vid värdering af ett boställes afkastning

särskildt uppskatta förmånen af trädgård eller planteringsland, för

så vidt man icke ville anse denna förmån inbegripen i bostadsförmånen,

hvilken likasom rättighet till skogsfång till husbehof skulle undantagas

vid afkastningsvärderingen, dels ett stadgande, hvarigenom boställshafvare

förklarades pliktig att, utom hvad anginge bostad, trädgård eller planteringsland

och rätt till skogsfång, afstå från öfriga boställsförmåner, när

sådant pröfvades böra ske, mot ersättning i penningar i enlighet med

uppskattning vid löneregleringen. Sådan ersättning skulle gifvetvis utgå af

kyrkofonden, dit afkastningen af boställets jordbruksdel väl komme att

inflyta. Eders Kungl. Maj:i- befallningshafvande i Östergötlands län -—- som erinrar om sin i utlåtande af den 5 oktober 1904 uttalade uppfattning,

att sedan från nuvarande boställen undantagits hvad som ansåges vara

för prästerskapets behof nödvändigt i fråga om bostad, ekonomi- och uthus

samt trädgård, återstoden borde utarrenderas samt de inflytande arrendeafgifterna

ingå till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

— förklarar sig i anslutning härtill hysa den åsikt, att bestämmelserna

om uppskattning af bostadsboställen och hvad därmed sammanhängde

borde utgå ur förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län håller

före, att lagen om reglering af prästerskapets aflöning borde innefatta bestämmelser,

som toge nödig hänsyn till den ifrågaställda reformen rörande

dispositionen af boställena, så att denna reform kunde successivt genomföras

i enlighet med de närmare föreskrifter, som kunde varda därom

meddelade. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

är af den mening, att löneregleringen för prästerskapet borde anordnas

så, att ett successivt genomförande af en reform med afseende å boställena

ej hindrades. Det borde därför åligga löneregleringsnämnd att vid värdering

af boställes afkastning särskilja förmånen af trädgård eller planteringsland

äfvensom vedbrand, om ej dessa förmåner inbegrepes i bostadsförmånen.

Jämväl syntes det böra tydligt stadgas skyldighet för boställshafvare

att, utom hvad anginge bostad med nödiga ekonomi- och uthus

samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand, afstå öfriga bostadsförmåner,

när Eders Kungl. Maj:t pröfvade sådant böra ske, mot ersättning

i penningar till det belopp, löneregleringsnämnden uppskattat dessa förmåner.

Då af kastningen af boställets jordbruksandel syntes böra ingå till

kyrkofonden, torde ock berörda ersättning till vederbörande böra utgå af

kyrkofonden.

Om vid slutlig pröfning af nu föreliggande olika förslag till det ecklesiastika

boställsväsendets reformerande den riktning kommer att följas,

som blifvit anvisad genom 1904 års nådiga bref, tillåter sig kollegium med

afseende å grunderna för reformens genomförande allenast åberopa innehållet

af sitt förut omförmälda underdåniga utlåtande af den 20 januari

1905. Det torde i frågans nuvarande läge ej tillkomma kollegium att

söka afgifva förslag till de omfattande ändringar i kommitténs författningsförslag,

som antagandet af dessa nya grunder för boställsväsendet skulle

nödvändiggöra. Dock anser sig kollegium böra anmärka, att kollegium

icke kan biträda Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Östergötlands

län uppfattning därom, att under angifna förutsättning bestämmelserna

om uppskattning af bostadsboställen och hvad därmed äger sammanhang

borde uteslutas ur förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Helt säkert skall det nämligen, såsom ofvan antydts, af flera anledningar

visa sig nödvändigt att fortfarande i sin helhet behålla åtskilliga

boställen för vederbörande tjänsteinnehafvares räkning.

Kollegium vidhåller emellertid i allo de åsikter, kollegium för öfrigt framlagt

i sitt nyssnämnda underdåniga utlåtande, och anser fördenskull, att en

form med obligatorisk utarrendering bör upptagas vid sidan af den utaf

kommittén föreslagna, här ofvan till sina hufvuddrag angifna, fakultativa

utarrenderingen. Dessa olika former skulle, enligt kollegii mening, åtminstone

under en öfvergångstid på ett lyckligt sätt komplettera hvarandra.

I flera fall, då obligatorisk utarrendering icke synes tillrådig, särskildt med

hänsyn därtill att lämplig arrendatorsbostad saknas, torde den fakultativa

utarrenderingen kunna med fördel bringas till stånd, enär för densamma

förutsättes godkännande från boställshafvarens sida af såväl arrendator

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

som arrendevillkor, och hos boställshafvaren helt säkert torde finnas större

benägenhet att dela boställshus med en arrendator, på hvars val han kan

utöfva inflytande, än när detta icke är förhållandet. Denna senare form

för utarrendering torde böra främjas såsom beredande väg för den förra,

hvars genomförande i allt större omfattning synes kollegium böra vara

slutmålet. Det lärer nämligen kunna antagas, att om kommitténs förslagtill

fakultativ utarrendering blefve lag, allt flera boställen komme att under

där angifna villkor utarrenderas, samt att dessa boställen skulle efter

hand blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af boställsj

orden.

Huruvida en obligatorisk utarrendering må i verkligheten komma till

stånd eller icke, bör naturligtvis i hvarje särskildt fall göras till föremål

för en mycket omsorgsfull pröfning. Vederbörande löneregleringsnämnd

torde då böra få sin uppgift utvidgad därhän, att det ålägges nämnden

att vid uppgörande af förslag till lönereglering för prästerskapet i pastorat,

bland hvars lönetillgångar finnes ett bostadsboställe med jordbruk, verkställa

utredning angående alla de omständigheter, som med afseende å

detta boställe kunna antagas utöfva inflytande på frågan, om det till

samma boställe hörande jordbruk lämpligen bör utarrenderas eller icke,

samt däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag å de villkor, som för

en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera skulle frågan om

utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregleringsärendet.

Då väsentligen olika förhållanden göra sig gällande icke blott inom

skilda orter utan äfven de särskilda boställena emellan inom samma ort,

torde det icke vara möjligt att uppställa allmänt giltiga regler för särskiljande

af hvad som skall upplåtas åt prästen till bostad med hvad därtill

hörer och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet. Frågan härom

måste därför i hvarje särskildt fall blifva föremål för pröfning och afgörande,

likasom huruvida bestämmelser böra meddelas eller andra åtgärder

vidtagas i syfte att för indelningshafvaren trygga tillgång till skjuts och

andra viktigare prestationer äfvensom ladugårdsprodukter in. m. Största

svårigheten vid utarrenderingen torde nog föranledas af behofvet att söka

förhindra intrång från arrendatorns sida i boställshafvarens enskilda lif.

För sådant ändamål synes det vara oundgängligen nödvändigt, att prästen

och arrendatorn erhålla åtminstone särskilda bostäder, belägna på behörigt

afstånd från hvarandra.

Undantag och förbehåll, som vid utarrenderingen finnas erforderliga,

böra naturligtvis noggrant bestämmas till förekommande af tvister och

slitningar mellan boställshafvaren och arrendatorn, men jämväl af den

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

anledning att denne senare, om han icke äger fullständig kännedom om

de förpliktelser, lian i och med arrendet åtager sig, uppenbarligen icke

kan bjuda så stor arrendeafgift, som när ingen tvekan råder beträffande

arten och omfattningen af hans skyldigheter. Af vikt är således bland annat,

att hus, som skola förbehållas boställshafvaren, särskildt uppgifvas, samt

att mark, som skall åt honom afskiljas, varder å karta affattad och beskrifven.

Beskaffenheten af de naturaprestationer — skjuts, mjölk- och

smörleveranser in. m. — hvilka kunna påkallas, måste järnte grunden för

ersättningens utgörande äfven så tydligt som möjligt angifvas.

Beträffande tidpunkten för ett bostadsboställes obligatoriska utarrendering

synes det kollegium, som om i regel det tillfälle borde afvaktas

då, efter'' tillämpningen af ny lönereglering, ombyte af tjänsteinnehafvare

första gången äger rum samt tillika fardagsår åtnjutits af företrädarens

rättsägare, såvida nämligen icke den präst, som under den nuvarande

löneregleringen innehaft bostället, anmäler sig vilja dessförinnan afträda

detsamma. '' Ett upphäfvande af dennes — visserligen endast på den tidigare

löneregleringen grundade — rätt att få under sin tjänstetid behålla

bostället skulle, enligt kollegii mening, icke tillgodose billighetens kraf.

Ty om prästen själf brukar bostället, skulle ett åläggande för honom att

omedelbarligen med den nya löneregleringens tillämpning afstå från bostället

mången gång verka en svår rubbning i hans ekonomiska anordningar,

hvilken kunde för honom medföra afsevärda förluster. Ar åter

bostället utarrenderadt till en af prästen själf antagen arrendator, hafva

ofta sådana förbehåll aftalats, som för löntagaren innebära förmåner, hvilka

han icke skulle frivilligt frånträda. För den händelse bostället med vederbörligt

tillstånd utarrenderats på viss tid, som går utöfver tidpunkten för

ny ut nämnd tjänsteinnehafvares tillträde till beställningen, kan uppenbarligen

icke någon utarrendering ske, innan det angående bostället afslutade

arrendekontrakt gått till ända. Sammanfaller den nya löneregleringens

första tillämpningsår med ny tjänsteinnehafvares tillträdesår, tinnes naturligtvis

intet hinder för boställets omedelbara utarrendering, förutsatt att

företrädaren ej efterlämnat stärbhus, hvars rätt till fardag måste bevaras.

Med hänsyn till ofvan antydda förhållanden torde böra iakttagas, att

alternativa löneregleringar varda fastställda under de olika förutsättningarna,

att bostället kommer att någon tid brukas af tjänsteinnehafvaren,

eller att det strax vid löneregleringens tillämpning utarrenderas. Det

torde nämligen i allmänhet icke göra till fyllest, om endast bestämmelse

meddelas, huru stor del af det för en tjänst fastställda lönebelopp boställsafkastningen

skall anses motsvara, ehvad indelningshafvare eller arrendator

brukar bostället. Ty om, för att anföra ett exempel, lönen

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

för en kyrkoherde anses böra utgöra 5,000 kronor, så länge han innehar

boställsjorden och med egna hästar — hvilka ju i hufvudsak tagas

i anspråk för jordbruket å bostället, då detta brukas af honom själf —

ombesörjer all erforderlig skjuts såväl i tjänsteärenden som för enskilda

angelägenheter, skall det förvisso icke sällan visa sig behöfligt att mer

eller midre höja nämnda belopp, såvida skjutsen skall mot kontant ersättning

fullgöras af annan, sedan boställshafvaren upphört att vara jordbrukare.

Skulle vid den obligatoriska utarrenderingen af boställsjorden arrendeafgiften

icke uppgå till det belopp, som af nämnden beräknats, måste på

förhand vara så ordnadt, att tjänsteinnehafvaren kan undfå godtgörelse för

bristen och sålunda verkligen komma i åtnjutande af förmåner till den

fastställda lönens fulla värde. I den mån församlingens skattskyldighet

kan inom fastställdt maximum ytterligare tagas i anspråk för tillvägabringande

af medel till bristens betäckande, bör naturligtvis denna utväganlitas;

eljest måste, såsom i andra fall, lönefyllnaden beredas genom tillskott

från kyrkofonden, bland hvars eventuella utgifter dylik ersättning

följaktligen bör särskildt angifvas.

De grunder för den obligatoriska utarrenderingen, kollegium här ofvan

framställt, lära utan svårighet kunna, i den omfattning sådant befinnes erforderligt,

upptagas och inarbetas i kommitténs föreliggande författningsförslag.

Den vidare utvecklingen torde emellertid böra öfverlämnas åt en

särskild lagstiftning, vid hvars tillkomst och förändring mindre tunga former

måhända kunde tillämpas, än de som skulle användas med afseende

å den i förevarande kommittébetänkande föreslagna lagstiftning.

För likformighetens skull, och utan tvifvel äfven eljest, torde det vara

lämpligt att grunderna jämväl för den tilltänkta fakultativa utarrenderingen

omförmäldes i förslaget tiil lag angående reglering af prästerskapets

aflöning, under det att detaljbestämmelserna kunde, i enlighet med

hvad nyligen blifvit antydt, behandlas i en särskild författning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län framhåller,

att om bestämmelserna angående uppskattning af bostadsboställen skulle

komma att kvarstå, borde åt nämnden, hvars medlemmar valts icke uteslutande

eller kanske utan alls någon hänsyn till denna detalj af dess

verksamhet, beredas biträde af en i landtbruk särskildt förfaren person, oafsedt

om kostnaderna för regleringsarbetet därigenom ökades. Äfven kommittén

bar uti motiven ifrågasatt, om icke nämnden vid berörda uppskattning

borde erhålla biträde af domänintendent, statsagronom eller annan

i landtbruk särskildt förfaren person. Kommittén befarar emellertid, att

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

kostnaden för regleringsarbetet därigenom skulle icke obetydligt ökas,

hvarförutom det enligt kommitténs mening kunde antagas, att nämnden

inom sig komme att innesluta den sakkunskap, som erfordrades för en

lycklig lösning jämväl af ifrågavarande uppgift. Kollegium, som delar

denna kommitténs uppfattning, finner ej skal understödja Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande? berörda ändringsförslag.

Rörande kommitténs förslag om uppskattning af bostadsboställes afkastning

erinrar kommittéledamoten Ekström (sid. 307—309) till en

början, att med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunder för

löneregleringen boställsinnehafvaren skulle i många fall komma i samma

ställning som en arrendator med alltför kort arrendetid och obestridligen,

då han själf brukade jorden, få en vida sämre ställning än en på längre

tid antagen arrendator. Om det t. ex. antoges, att hans öfvertagande af

bostället infölle o år före utgången af den tjuguåriga löneregleringsperioden

och att han under dessa fem år vanhäfdade bostället, vållade

sådant honom ingen framtida förlust. Boställsaf kastningen komme visserligen

vid den nya löneregleringens uppgörande att uppskattas till lägre

belopp än förut, men det kontanta tillskottet från kyrkofonden blefve blott

desto högre, hvilket till och med kunde anses som en fördel. Hade han

däremot under de fem åren lagt ned stora kostnader på boställets förbättring,

så finge han under de följande åren icke dessa penningar tillbaka.

Ty då sänktes hans lönetillskott från kyrkofonden med ett belopp,

som motsvarade jordbrukets beräknade ökning i afkastning. Systemet

komme sålunda att medföra, att boställets vanhäfd blefve kyrkofondens

förlust, boställets förbättring blefve kyrkofondens vinst, hvarvid kyrkofondens

vinst på jordbrukets förbättring i själfva verket skulle göras på den duglige

jordbrukarens bekostnad. Ifall under sådana förhållanden prästerskapets

intresse för boställenas häfd blefve skäligen afkyldt, skulle sådant knappast

kunna framkalla någon berättigad förebråelse. Men den förlust i

allmänt kulturellt och ekonomiskt hänseende, som med de ecklesiastika

boställenas allmännare vanhäfd komme att vållas landet i det hela, vore

näppeligen mindre att beklaga än den ekonomiska förlust, som med boställsafkastningens

successiva nedgång skulle tillskyndas kyrkofonden. För

att förekomma den skada, som sålunda blefve att befara, och den obillighet,

som en dylik sänkning af den kontanta lönen skulle innebära mot

den boställshafvare, som nedlagt arbete och omkostnader på jordbrukets

förbättring, syntes kommitténs förslag böra kompletteras med ett stadgande,

som vid ny lönereglering efter nästkommande tjuguårsperiod, för den tid

han ännu kunde komma att innehafva bostället, hölle dåvarande tjänste
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

innehafvare skadeslös för den sänkning af den kontanta lönens belopp,

som kunde blifva en följd af den högre uppskattning af boställets afkastning,

som föranledts af hans på detsamma nedlagda kostnader.

Vidare påpekar samme kommittéledamot (sid. 323) huruledes förslaget,

att afkastningen af bostadsboställe skulle uppskattas utan afdrag af kostnad

för byggnadsskyldighetens fullgörande å boställets laga hus, företedde en

väsentlig olikhet mot stadgandet i nådiga förordningen den 11 juli 1862,

§ 4, som föreskrefve, att boställe skulle till en dess verkliga värde, efter

afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande afkomst beräknas. Denna olikhet

sammanhängde med kommitténs föregående förslag till förordning om

ecklesiastika byggnadslånekassor samt dess nu framlagda förslag*), att

församligen skulle till viss utsträckning ersätta boställshafvaren för annuiteterna

å lånen. Därest emellertid förslaget om byggnadslånekassor icke

vunne godkännande, återkomme nödvändigheten att vid uppskattningen af

boställes afkastning afdrag gjordes för byggnadskostnaden. Enligt det förslag,

reservanten i kommitténs betänkande om ecklesiastik boställsordning

och ecklesiastika byggnadslånekassor framställt angående byggnadsskyldigheten,

eller att de laga husen tänktes fördelade i två grupper, jordbrukshus,

h vil kas nybyggnad och underhåll ålåge boställshafvaren (resp. arrendatorn),

och bostadshus, hvilkas nybyggnads- och underhållskostnad ålåge

församlingen, skulle naturligtvis vid uppskattning af boställsafkastningen afdrag

göras icke blott för brukningskostnaden utan äfven för kostnaden

för nybyggnad och underhåll af de för jordbrukets behof nödiga hus.

Detta förfaringssätt torde för öfrigt vara det för tanken naturligaste, alldenstund

nämnda hus vore för jordbrukets drift lika nödvändiga som öfriga

jordbruksinventarier, hvadan ränta och amortering å desamma borde

af jordbrukets afkastning gäldas; och blefve alltså denna afkastning endast

då den verkliga nettoafkastningen, när jämväl annuiteten för nämnda

byggnadskostnad fråndroges värdet af afkastningen i medelgoda år. Beträffande

de i §§ 25—29 föreslagna stadganden, hvilka vore en följdriktig utveckling

af kommitténs förslag om boställsordning pch byggnadslånekassor,

hänvisade reservanten till den ståndpunkt, han i nämnda betänkande

intagit.

De flesta domkapitlen hafva äfven uttalat sig beträffande förslaget till

uppskattning af bostadsboställes afkastning och hvad med den frågan äger

sammanhang.

Domkapitlen i Uppsala, Västerås och Luleå instämma i hvad kommittéledamoten

Ekström yttrat rörande uppskattning af boställsafkastningen.

*) Jfr § 26 af förslaget till lag om reglering af prästerkapets aflöning.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Domkapitlet i Linköping framhåller såsom sin mening, att i samband

med tiondeafskrifningen församlingarna borde, till verkliggörande af förmånen

af fri bostad för prästerskapet, öfvertaga nybyggnads- och underhållsskyldigheten

vid bostadslägenheterna såväl för komministrarne som för

kyrkoherdarne. Vid beräkningen af den löneandel, som skulle utgöras af

boställsafkastningen — hvarvid hänsyn borde tagas äfven till skogstillgången

— borde afdrag göras ej mindre för samtliga boställets skatter

och onera än äfven för kostnaden för boställshafvaren åliggande nybyggnad

och underhåll af de för jordbruket erforderliga hus, hvilken kostnad borde

åläggas brukaren. Därigenom blelve präst, som själf icke brukade sitt boställe,

fri från all byggnadsskyldighet.

Domkapitlet i Lund anser, att lika billigt som det vore, att vid beräkning

af bostadsboställes afkastning förmånen af skogsfång till husbehof

icke inbegrepes, lika billigt vore det också, att då ej tillgång till sådant

skogsfång funnes, åt vederbörande tillerkändes skälig ersättning därför.

Domkapitlet hade så mycket större skäl att yrka detta, som vid de allra

flesta prästerliga befattningar i Lunds stift saknades skogsfång till husbehof

och som ganska dryga kostnader kräfdes för att ersätta denna brist.

Komme ej att vid uppskattningen af nämnda stifts prästaflöningar hänsyn

därtill tagas, skulle en orättvisa tillfogas dess präster. En annan omständighet,

hvartill vid sådan uppskattning också synnerlig hänsyn borde tagas,

vore ämbetsskjutsen, och detta särskildt med hänseende till förhållandena

i Lunds stift, där kostnaderna för ämbeteskjuts på grund af söndaglig

duplikation m. m. uppginge till mycket afsevärda belopp. Från sakkunnigt,

pålitligt håll hade de beräknats till 1,000 kronor om året. Domkapitlet

ansåge sig vidare böra kraftigt betona nödvändigheten af stor

försiktighet vid beräknandet af bostadsboställenas afkastning. Äfven vid

samvetsgrant uppskattande af den ersättning, som skulle tillfalla pastor

mot det att han svarade för nybyggnads- och underhållsskyldigheten å

boställets laga hus, torde det ej kunna undvikas, att i många, för att ej

säga i de flesta, fall denna skyldighets fullgörande komme att kräfva större

utgifter än den beräknade ersättningen. Vid uppskattning af afkastningen

ansåge domkapitlet det enda riktiga vara att upptaga såsom aflöning

endast hvad som ansåges tillfalla en präst såsom verklig inkomst.

När icke skatter och onera frånräknades, kunde stora oegentligheter inträda.

Såsom belysning därtill ville domkapitlet som exempel anföra ett

af stiftets nu högst taxerade pastorat: Grönby. Enligt kommitténs beräkning

(tab. 3 i tabellserien D) skulle lönen där komma att uppgå till 6,410

kronor. Enligt tabellserien A hade kyrkorådet i Grönby uppskattat årliga

arrendet för bostället till 3,000 kronor, underhållskostnaden för jordbruks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

husen till 500 lcronor, skatter och onera för jordbruket till 1,020 kronor

(denna summas höga belopp berodde på drygt vägunderhåll). Pastors

verkliga inkomst af bostället vore 3,000 kronor eller, om därtill lades beräknade

500 kronor såsom ersättning för skyldighet att underhålla jordbrukshusen,

3,500 kronor; men därför att som afkastning äfven inräknades

hvad som betaltes i onera, så upptoges i tabellserien D inkomsten af

bostället till 4,520 kronor. Pastors lön ansåges böra uppgå till 6,410

kronor, men komrne att i verkligheten ej blifva högre än 5,390 kronor.

Frånräknades så 1,000 kronor för ämbetsskjuts och ungefär 500 kronor

för inköp af ved, så skulle aflöningen i ett af Skånes bästa pastorat komma

att nedgå till 3,890 kronor. Domkapitlet hade velat anföra detta exempel

för att visa nödvändigheten af sådan bestämmelse i lagen, som förpliktade

till att vid en eventuell reglering taga hänsikt till konkreta förhållanden

i särskilda fall, på det att aflöningen måtte komma att verkligen uppgå

till afsedt belopp.

Domkapitlet i Göteborg anför, att då det föresloges, att afkastning af

boställe skulle beräknas utan afdrag af byggnadsskyldighet, så syntes detta

förslag hafva tillkommit under förutsättning af bifall till kommitténs förslag

om byggnadslånekassor, enligt hvilket församlingarna skulle till en

viss grad bidraga vid lånens amortering. Då det emellertid på grund af

de yttranden, som rörande sistnämnda förslag afgifvits af vederbörande

myndigheter, syntes ovisst om detta vunne framgång, torde det, för den

händelse förslaget ej antoges, blifva nödvändigt, att vid beräkning af boställes

afkastning afdrag gjordes ej blott för brukningskostnader utan äfven

för byggnadsskyldighet. I detta sammanhang torde äfven böra framhållas

önskvärdheten af att boställsinnehafvaren vid ny lönereglering hölles

skadeslös för de på bostället nedlagda kostnader, genom hvilka dess afkastningsförmåga

ökats.

Domkapitlet i Kalmar finner det nödvändigt, att vid uppskattning af

bostadsboställes afkastning afdrag- göres icke blott för brukningskostnaden

utan äfven för kostnaden för nybyggnad och underhåll af de för jordbrukets

behof nödiga hus. Önskvärdt vore att sådant afdrag gjordes jämväl

för ämbetsskjuts. Vid beräkning af prästerskapets aflöning borde hänsyn

rättvisligen tagas till den omständighet, huruvida bostället ägde eller

saknade bränsletillgång.

Domkapitlet i Karlstad anmärker, att vid uppskattning af ett boställes

afkastning afdrag syntes rättvisligen höra göras icke blott för brukningskostnaden

utan jämväl för kostnaden för nybyggnad och underhåll af

de för jordbrukets behof nödiga hus.

Domkapitlet i Härnösand — som erinrar, huruledes domkapitlet i

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

underdånigt utlåtande den 11 maj 1901 öfver kommitténs förslag angående

ecklesiastik boställsordning och ecklesiastika byggnadslånekassor på angifna

skäl afstyrkt dessa båda lagförslag — förklarar sig i öfverensstämmelse

därmed nu yrka, att de bestämmelser i förslaget om reglering af prästerskapets

aflöning, som förutsatte kommitténs nyssnämnda båda lagförslag,

måtte ändras till öfverensstämmelse med hvad som nu vore eller framdeles

kunde blifva gällande lag angående den ecklesiastika byggnadsskyldigheten.

Kommittéledamoten Ekströms förslag om ersättning i visst fall till

boställshafvare för hans på bostället nedlagda omkostnader funne domkapitlet

ej minst ur synpunkten af boställenas behöriga häfd vara att afgjordt

förorda; det syntes ock kunna genomföras utan rubbning i det system,

som innefattades i kommitterades förslag. Då § 6 med rätta förutsatte,

att förmånen af »skogsfång till husbehof» icke borde höja uppskattningen

af boställets afkastning, syntes konsekvensen och billigheten fordra,

att det boställe, som saknade denna förmån, vid uppskattning af af kastningen

taxerades i motsvarande mån lägre. En direkt föreskrift därom

syntes böra ingå i denna paragraf.

Domkapitlet i Visby förmäler, att domkapitlet i underdånigt utlåtande

af den 24 augusti 1904 såsom sin åsikt uttalat, att åt kyrkoherdar samt

komministrar och med dem likställda präster borde i stället för de nuvarande

boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda

för ändamålet donerade, upplåtas bostad med nödiga ekonomi- och uthus

samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand, och att därjämte

borde dem förbehållas af boställets åker, äng och betesmark hvad som

kunde anses vara behöfligt för underhåll af ett par hästar och några kor,

men att boställena i öfrigt helst borde utarrenderas eller, om detta icke

med fördel kunde ske, försäljas, hvarvid erhållen köpeskilling likasom influtna.

arrendeafgifter skulle reserveras såsom en den svenska evangelisklutherska

kyrkans oförytterliga egendom. I anslutning därtill uttalade domkapitlet

sig för att kyrkoherdar och komministrar måtte erhålla fri bostad

med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom

fri vedbrand. Hvad anginge den del af bostället, som vederbörande

prästman enligt domkapitlets mening borde få fortfarande bibehålla, så

ansåge domkapitlet afkastningen däraf höra beräknas såsom tillgång till

bestridande af aflöningen för tjänsten. Arrende- och försäljningsafgifterna

borde naturligtvis ingå till kyrkofonden.

Lika med kommittéledamoten Ekström anser äfven kollegium det vara

af största vikt för det allmänna, att boställen — såväl som all annan jord

— icke allenast på ändamålsenligt sätt skötas och vårdas, utan äfven, såvidt

möjligt är, förbättras och med tillgodogörande af befintliga resurser

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

uppbringas till allt högre värde och afkastning. I motsats mot denne

kommittéledamot kan kollegium emellertid icke finna, att det af kommittén

föreslagna lönesystem skulle i och för sig inbjuda till en sämre boställshäfd

än den, som kan iakttagas under det rådande systemet.

Äfven nu kan det nämligen helt visst inträffa, att sedan en boställshafvare

under fem år nedlagt stora kostnader på sitt boställes förbättring,

han under de följande åren icke får sina utgifter betäckta, hvilket ju skulle

blifva fallet, om han t. ex. strax efter de fem åren aflede eller erhölle transport

till annan beställning. Hvad påföljden för försumlighet vid ägornas

underhåll beträffar, finnes icke heller någon anledning att antaga, det hädanefter

mer än hittills en sådan slapphet i tillsynen å boställena skulle

göra sig gällande, att om boställshafvaren »under dessa fem år vanhäfdar

bostället, vållar sådant honom ingen framtida förlust». Kommitténs eget

förslag till boställsordning söker tvärtom, i hvad på detsamma ankommer,

uppställa de kraftigaste garantier mot boställenas vanhäfdande. Så inskärper

särskildt 56 § 7 mom. följande att af synerätten vid af- och tillträdessyn

iakttagas: »Boställets ägor besiktigas. De brister, afträdaren låtit

komma sig till last i afseende på åkerns häfdande, öfriga ägors skötsel

och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torfmosses

begagnande alltefter hvad för hvarje fall är stadgadt, antecknas,

de åtgärder och förbättringar, som i följd däraf erfordras, föreskrifvas och

kostnaden för desamma utsättes. Finnes antaget brukningssätt uppenbart

leda till skada för bostället, föreskrifves nödig rättelse».

Säkerligen skall, äfven om kommitténs lönesystem antages, det fortfarande

visa sig vara, såsom omförmälde kommittéledamot jämväl framhåller,

»en sanning, att det lönar sig att väl häfda ett jordbruk. De kostnader,

som nedläggas på ett jordbruks förbättring, gifver detta igen och

det med ränta». Det vanliga är väl, att förbättringsarbetena till och med

ganska snart betala sig själfva. Är emellertid odlingsföretaget af den beskaffenhet,

att frukterna däraf ej kunna beräknas tämligen snart komma boställshafvaren

till godo, är honom enligt gällande lagstiftning*) — däri kommittén

icke föreslagit någon ändring —- beredd en utväg att beträffande

odlingsföretag å viss mark få ersättning för därå nedlagda kostnader. Ersättningen

erhålles på det sätt, att odlaren berättigas att under vissa s. k.

frihetsår behålla den odlade lägenheten, äfven om bostället i öfrigt skulle

*) De om ersättning för odlingar å boställen gällande stadganden —- afseende såväl

prästboställen som andra boställen — innefattas i hufvudsakligen följande författningar:

kungl. förklaringarna den 17 juli 1747 och den 12 augusti 1752, kungl. brefven den 4

augusti 1778 och den 15 juli 1803, kungl. krigs- och kammarkollegiernas kungörelse den

6 september 1803 samt kungl. cirkuläret den 28 maj 1880.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

före frihetsårens slut afträdas. Men endast odling af kärr, mossar och

oländig mark — ej af inhägnade, till fodertäkt eller mulbete begagnade

ägor — medför rätt till ersättning medelst frihetsår.

Enär nu gällande bestämmelser om ersättning för odlingar å boställen

synas kollegium i det hela tillfredsställande samt ägnade att tillgodose odlarens

skäliga anspråk, finner kollegium ej anledning understödja ofvan

omförmälda yrkanden, enligt hvilka en särskild godtgörelse borde beredas

boställshafvare, hvars kontanta lön blifvit vid ny lönereglering nedsatt

i följd af den högre uppskattning af boställets afkastning, som föranledts

af hans på bostället nedlagda omkostnader.

Hvad i öfrigt blifvit anmärkt beträffande de af kommittén föreslagna

grunder för uppskattning af boställsafkastning påkallar, efter kollegii mening,

icke någon ändring i förslaget. Såsom domkapitlet i Lund betonat,

är det visserligen nödvändigt, att vid löneregleringen hänsyn tages till

konkreta förhållanden i särskilda fall. Det synes emellertid kollegium

som om något förbiseende härutinnan ej kunde läggas komfnittén till last.

Sålunda yttrar kommittén (sid. 64) med afseende å de allmänna synpunkter,

som vid lönebestämningen böra göras gällande, bland annat, följande:

»I vårt vidsträckta land med dess mångfaldigt skiftande sociala och ekonomiska

förhållanden samt olikheten i naturtillgångar, hvilket allt inverkar

på lefnadssätt och varupris, skulle det, efter kommitténs förmenande, innebära

en obillighet och en orättvisa, om vid bestämmandet af hvad som

erfordras för anständig bärgning, hänsyn icke toges till de högre lefnadskostnaderna

i en viss ort eller eljest till sådana förhållanden, som medföra

utgifter utöfver det vanliga måttet. Ett förbiseende häraf skulle antagligen

medföra en rubbning af prästens ställning i yttre afseende inom

församlingen och därigenom äfven af hans inflytande såsom själasörjare».

Kommittén utvecklar dessa tankar vidare i motiven till förslaget till föreskrifter

angående beräkning af prästerskapets aflöning, där det. (sid. 171

och följ.) heter: »För öfrigt kunna åtskilliga omständigheter, utom de särskild

t påpekade, vara af beskaffenhet att böra verka till förhöjning i lönebeloppen,

om ej stötande ojämnheter skola i verkligheten uppstå. Samtliga

sådana omständigheter måste i hvarje särskildt fall underkastas en

samvetsgrann pröfning af nämnderna, innan de iramställa sina löneregleringsförslag,

hvilka ju skola noggrant angifva allt, som synes kunna hafva

inflytande på lönebeloppens bestämmande. Svårligen lärer emellertid något

lönesystem, som tillämpas inom vårt vidsträckta land med dess mångskiftande

förhållanden, betrygga mot mindre ojämnheter i aflöningen för

de olika prästerliga beställningarna, I enlighet med hvad ofvan blifvit

utveckladt har kommittén ansett, att för den händelse med hänsyn till

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

särskilda förhållanden — såsom högre lefnadskostnader i orten eller för

prästerskapet eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad

synnerlig besvärlighet — lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut

omförmälda allmänna grunder beräknadt, skulle finnas alltför ringa, Kungl.

Maj:t må, där så pröfvas skäligt, förhöja sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning

med högst 2,000 kronor, för komininistersbeställning i

Stockholm eller Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan

komministersbeställning med högst 1,000 kronor.»

Medelst ett omsorgsfullt afvägande i hvarje särskildt fall af berörda

förhöjningsbelopp, hvilka kunna betraktas såsom ett slags säkerhetsventiler,

torde löneförmånerna för tjänstebefattningar å olika orter kunna med

större rättvisa bestämmas, än om vid uppskattning af boställsafkastningen

de här ofvan i sådant afseende framhållna olika synpunkter skulle beaktas.

Kollegium kan därför icke tillstyrka, att vid ifrågavarande förrättning,

som ju afser endast att beräkna själfva jordbrukets behållning, skall

göras afdrag för skatter och onera eller tagas särskild hänsyn till kostnad

för ämbetsskjuts, att skoglöst boställe skall taxeras lägre än annat o. s. v.

Men väl bör all möjlig hänsyn tagas till ogynnsamma omständigheter i

nu nämnda eller andra afseenden, när det gäller att afgöra, huruvida och

i hvilken mån ett efter de allmänna grunderna beräknadt lönebelopp må

förhöjas.

Till den i detta sammanhang väckta fråga om fördelning af kostnaden

för fullgörande af byggnadsskyldighet beträffande ecklesiastika bostadsboställen

återkommer kollegium vid §§ 25—29.

Kommittén anser, att i allmänhet bostadsboställe för nyinrättad kyrkoherdeeller

komministerstjänst bör anskaffas af pastoratet själft (§ 30). Några

undantag härifrån böra dock enligt kommitténs åsikt medgifvas, och äro

dessa nämnda i femte stycket af nu omhandlade paragraf. Det ena af

undantagen afser det fall, att inom församling, där den nye tjänsteinnehafvaren

skall vara bosatt, finnes fastighet, som vid tiden för uppgörande

af lönereglering är upplåten åt innehafvare af befintlig tjänst men icke

vidare däi''för erfordras. I sådan händelse skall dylik fastighet anses såsom

bostadsboställe för den föreslagna tjänsten.

Uti en af Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län

biträdd reservation förklarar sig kommittéledamoten kontraktsprosten P.

Sörensson finna denna inskränkning i församlings rätt att till bostadsboställe

för kyrkoherde eller komminister få förfoga öfver ett åt prästerskapet

anslaget hemman obillig och i vissa fall ledande till onödig tunga

för församlingen. I mången annexförsamling funnes ett till bostadsboställe

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

åt pastor mycket lämpligt hemman, hvars afkastning vid den nya löneregleringens

uppgörande inginge till kyrkofonden, och i detta fall skulle sådant

hemman icke, därest sedermera i församlingen ny kyrkoherde- eller komministerstjänst

inrättades, få användas till bostadsboställe, utan församlingen

förpliktas att anskaffa annat bostadsboställe. Då dessa hemman, som

ofta i äldre tider varit bostadsboställen, uppenbarligen tillkommit på samma

sätt som andra boställen d. v. s. genom sammanskott af jord eller köp af

församlingen eller gåfva af enskild, så syntes det obilligt och orättvist, att

en sådan församling skulle beröfvas sin rätt till ett sådant hemman endast

af det skäl, att det under föregående lönereglering ansetts öfverflödigt för

då bestämd lön och under helt andra kyrkliga förhållanden. Därför borde,

närhelst ny kyrkoherde- eller komministerstjänst inrättades i en församling,

där fastighet funnes, som utgjorde en prästerlig aflöningstillgång, sådan

fastighet i främsta rummet få användas till bostadsboställe för den nye

tjänsteinnehafvaren.

Här torde ej erfordras att närmare ingå på frågan om de olika sätt,

på hvilka ecklesiastika boställen tillkommit. Kollegium tillåter sig endast

erinra, att ej få boställen upplåtits jämväl af kronan, likasom kollegium

äfven ansett sig böra fästa uppmärksamheten därå, att boställen, som anskaffats

af församling eller donerats af enskilda, icke enligt kommitténs

förslag skulle indragas till kyrkofonden.

Ehuru ur billighetssynpunkt icke så litet torde tala till förmån för

reservationen, anser kollegium denna likväl icke förtjäna afseende framför

kommitténs förslag i ämnet. Det är nämligen, på sätt kommittén i motiveringen

till § 8 af förslaget till lag om kyrkofond (sid. 254) framhåller,

af vikt att tillgångar, hvilkas afkastning beräknats för bestridande af

kyrkofondens utgifter, ej dragas därifrån till andra ändamål. Kyrkofondens

förmåga att fullgöra sina förbindelser skulle ju eljest på ett betänkligt

sätt äfventyras.

§§ 7 och IG.

Församlingarnas direkta bidrag till prästerskapets aflöning skulle, om

kommitténs förslag bifalles, komma att i de blifvande lönestaterna intaga

en afsevärdt mindre betydande plats än i de nu uppgjorda eller, efter

hvad kommittén beräknat, utgöra 36,52 procent utaf aflöningen enligt de

löneregleringar, som skulle närmast härefter verkställas, mot 68,40 procent

af aflöningen för ecklesiastikåret 1896—97.*)

Ett af kommitténs syftemål har ju också varit att söka göra den

*) Jfr tablåerna å sid. CLXV och 277.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

ecklesiastika skattskyldigheten för framtiden så litet betungande som möjligt.

Gränsen för denna skattskyldighet angifves af bestämmelserna i § 7.

Om nämligen de boställsmedel, som skulle enligt kommitténs förslag få

inom en församling användas till aflönande af särskildt dess prästerskap,

ej äro för detta ändamål tillräckliga — och endast i sällsynta undantagsfall

kan förhållandet blifva sådant — må församlingsafgifter utdebiteras

till ett belopp, som erhålles med tillämpning af följande beräkningsgrunder,

nämligen att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd skulle utgå

tjugu öre, och därutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet

fem öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af de

skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning femtio öre (§ 7). Det församligsbidrag,

som verkligen kommer att lämnas — beroende å ena sidan

af afiöningens storlek och å andra sidan af tillgången på aflöningsmedel

utöfver församlingsafgifterna -— skall enligt § 16 utgöras efter samma

grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om

hvilka kyrkostämma fattar beslut. Dock må kyrkostämma besluta, att till

bestridande af förevarande aflöningsbidrag skall utgå en personlig afgift

för en hvar, som fyllt aderton år, men denna afgift, hvilken utgöres af

kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, far icke

sättas högre än till femtio öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Sedan kommittén, med tillämpning af föreskrifterna i de särskilda

lagförslagen, uti en s. k. finansplan beräknat behofven för olika ändamål

äfvensom medlen till deras fyllande, gör kommittén (sid. 293—4) följande

uttalande: »Häraf framgår att om utgifter och inkomster beräknas på sätt

i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen lämna ett öfverskott

af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid, såsom kommittén upprepade

gånger framhållit, denna beräkning hvilar på ovissa förutsättningar, har

kommittén icke vidtagit någon jämkning i hvad kommittén föreslagit beträffande

församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid Kungl. Maj:t

vid granskning af kommitténs förslag skulle finna, att ett minst lika stort

öfverskott är att påräkna, anser sig kommittén böra tillstyrka den ändring

i § 7 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning,

att vid fastställande af församlingarnas bidragsskyldighet, såvidt detta

beror af folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna tjugu öre,

allenast tio öre för hvarje person».

Under instämmande i detta sista uttalande anför en ledamot af kommittén

kammarrådet K. Rydin (sid. 450—2), att nödig försiktighet syntes

vara iakttagen, om den efter invånareantalet lämpade skattskyldighet påbjödes

endast med afseende å de löneregleringar, som första gången skulle uppgöras

i syfte att vinna tillämpning, sedan de på grund af 1862 års förordning

opaginerad Kontrollera mot PDF

■117

fastställda löneregleringar upphört att gälla. Vid därefter följande löneregleringar,

som skulle verkställas 30 a 40 år härefter, torde församlingarnas

bidragsskyldighet böra begränsas sålunda, att församlingsafgifter

icke finge utgöras till högre belopp, än som erhölles under antagande, att

för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet utginge 5 öre eller, där

fyrktalssättning icke ägde rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom

pastoratet påförd bevillning 50 öre. Det torde nämligen med ganska stor

säkerhet kunna antagas, att fyrktal och bevillning vid åsyftade tidpunkt

skulle hafva tillväxt högst betydligt. Enligt den af kommittén sid. CXXXVI1

och följ. förebragta utredning ökades inkomstbevillningen i städerna åren

1881—1900 med 110,5 procent och samtliga fyrkar — för jordbruksfastighet,

annan fastighet och inkomst — inom landskommunerna åren 1878

—1900 med 67,1 procent. Helt visst komme ökningen att försiggå ännu

raskare, sedan obligatorisk själfdeklaration blifvit införd här i landet.

Dessutom torde en stegring af kyrkofondens, i vissa afseenden ganska

knappt beräknade, inkomster vara att förvänta till den tid, då fonden

skulle börja fungera. Då öfverskottet af kyrkliga aflöningsmedel redan

nu visade sig så betydande, kunde det ej vara tvifvel underkastad!, att om

vid den tid, då nya löneregleringar skulle för andra gången uppgöras, de

af kommittén i § 7 antagna grunder för församlingsafgifternas bestämmande

blefve tillämpade, ett högst afsevärdt öfverskott skulle uppstå. Vid

dessa framtida löneregleringar borde därför de afgifter, som nu beräknats

efter folkmängd och som antagits uppgå till 1,017,657 kronor, kunna undvaras.

I enlighet med denna uppfattning borde några ord uteslutas ur § 7

samt en ny paragraf, helst mot slutet af lagförslaget,, tilläggas bland andra

öfvergångsstadganden, i öfverensstämmelse med följande redaktionsförslag:

§ 7.

»När i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den aflöning, som

anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån sådant

till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl

icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att

för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet utginge fem öre eller, där

fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga

inom pastoratet påförd bevillning femtio öre; dock att vid dylik beräkning

uteslutes fyrktal eller bevillning för prästerskapets boställen och löneinkomster.

Nämnden skall uträkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,

bör såsom församlingsafgifter utgöras; skolande senaste officiella uppgifter

angående fyrktal och bevillningsbelopp läggas till grund vid beräkningen».

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

§ •

»För lönereglering, som i pastorat första gången uppgöres i syfte att

vinna tillämpning, sedan den på grund af förordningen den 11 juli 1862

fastställda lönereglering i pastoratet upphört att gälla, må under den i § 7

angifna förutsättning, utöfver de i samma paragraf omförmälda afgifter i

förhållande till fyrk eller bevillning, beräknas jämväl en afgift med högst

tio öre för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senaste officiella

uppgifter; dock att vid dylik beräkning uteslutes prästerskapet för sig

och husfolk».

Kommittéledamoten Ekström (sid. 325) intager i fråga om församlingarnas

bidragsskyldighet en ståndpunkt, som i två afseenden skiljer sig

från majoritetens. Dels vill han pålägga jordbruksfastigheten under någon

öfvergångstid dubbelt så stor skattebörda som de andra beskattningsföremålen

och föreslår i enlighet därmed ändring uti § 7 — på sätt framgår af

kollegii redogörelse här ofvan sid. 20 — dels anser han, att de personliga

afgifterna till prästerskapets aflöning böra med de nya löneregleringarna

helt och hållet upphöra. I sistberörda hänseende erinrar denne kommittéledamot,

att röster såväl inom riksdagen som från prästerskapet höjts mot

de personliga afgifterna. Dessa skatter stode nämligen i rakt omvändt

förhållande till skatteförmågan, då den fattigaste för sin familj och sina

tjänare skulle betala samma belopp som millionären, hvarförutom de personliga

skatterna också blifvit i de flesta civiliserade länder afskaffade.

1 åtskilliga till kommittén inkomna uppgifter från prästerskapet hade framhållits,

hurusom de personliga afgifterna utgjorde den del af aflöningen,

som för prästerskapet medförde största obehaget. Dessutom vore uppbörden

af nämnda afgifter, hvilka till icke ringa del påfördes s. k. lösa arbetare,

förenad med afsevärda svårigheter. Med erinran att riksdagen i

sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897 upptagit jämväl de personliga

afgifterna bland de förhållanden, som borde blifva föremål för undersökning

för vinnande af rättelse, ansåg reservanten, att de personliga afgifterna

borde med innevarande löneregleringsperiod upphöra och ur § 16

utgå orden »dock att kyrkostämma må besluta--—femtio öre för

hvarje skattskyldig af mankön».

En annan mycket omtvistad fråga inom det ecklesiastika beskattningsväsendet,

nämligen angående främmande trosbekännares befrielse från skyldigheten

att bidraga till aflöning af statskyrkans prästerskap, eller åtminstone

inskränkning i berörda skyldighet, har äfven varit föremål för

öfverläggningar inom kommittén. Efter återgifvande (sid. 103—111) af

skälen för och emot den påyrkade förändringen yttrar kommittén i detta

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

ämne, att de skäl, som anförts till stöd för att medlemmar af lagligen

erkänd församling, hvars präst eller föreståndare vore behörig och pliktig

jämväl att föra anteckningar öfver mediemmarnes borgerliga förhållanden,

borde, mer eller mindre fullständigt, frikallas från skyldigheten att bidraga

till aflöningen af svenska kyrkans prästerskap, torde icke kunna frånkännas

all betydelse. Främmande trosbekännare hade emellertid att deltaga

i utgifterna för jämväl andra kyrkliga ändamål, såsom byggande och underhåll

af kyrka och prästgård. Det syntes kommittén som om de grunder,

hvilka anförts till stöd för ett upphäfvande af eller en jämkning i

skattskyldigheten till prästerskapets aflöning, borde för främmande trosbekännare

medföra motsvarande ändring i bidragsskyldigheten äfven till

öfriga statskyrkliga inrättningar. Då en mer eller mindre omfattande

skattefrihet för främmande trosbekännare vid utgörande af bidrag till nu

omförmälda ändamål helt visst skulle på åtskilliga orter djupt ingripa i

bestående förhållanden, torde det vara af största vikt, att en noggrann

utredning verkställdes angående villkoren och förutsättningarna för beviljandet

af en sådan skattefrihet. Det fölle icke inom gränserna för det

kommittén meddelade uppdrag att söka åstadkomma en dylik utredning,

hvilken för öfrigt säkerligen skulle kräfva ett betydaude arbete. Kommittén

hade därför ansett sig icke kunna framställa något förslag till ändring

i antydda riktning af den lagstiftning, som reglerade utgifterna till statskyrkliga

ändamål, särskildt till aflönande af prästerskapet.

Med afseende å detta yttrande säger sig kommittéledamoten Rydin

(sid. 452) vilja tillkännagifva, att han funne den skattskyldighet till

svenska kyrkan och dess prästerskap, som för närvarande ålåge främmande

trosbekännare, icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Dock insåge han, i likhet med kommittén, att innan någon skattelindring

kunde medgifvas — fullständig skattefrihet borde, efter reservantens

mening, åtminstone ej för närvarande ifrågakomma —, en noggrann

utredning måste verkställas angående villkoren och förutsättningarna därför.

Lämpligast vore naturligtvis, om denna utredning förelåge färdig, då

frågan om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till

pröfning, så att båda frågorna kunde samtidigt skärskådas.

Spörsmålen om hvar gränsen för den ecklesiastika skattskyldigheten

bör sättas samt om det berättigade i dels att uttaga personliga afgifter,

dels ock att för främmande trosbekännare bibehålla skatteplikten till statskyrkans

prästerskap finna ytterligare belysning i åtskilliga myndigheters

yttranden.

Af redogörelsen här ofvan (sid. 22—43) för dessa yttranden, i hvad

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

de röra sig om det nya skattesystemets principer, framgår sålunda, dels

att domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby uppställa såsom villkor

för tiondeafskrifningen, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas

att erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga,

dels att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands och i Blekinge

län tillstyrka en affattning af § 7 i enlighet med kommittéledamoten Ekströms

förslag. Domkapitlet i Uppsala har, på sätt nämnda redogörelse

äfven gifver vid handen, icke tilltrott sig att afstyrka förslaget om tiondens

utbytande mot en annan skatteform men väl framhållit, huruledes

möjligheten att åtminstone till en del bibehålla tionden syntes icke hafva

varit utesluten af hänsyn till den skattskyldiga jordegendomen. Också

ansluter sig domkapitlet till nyssnämnde reservants förslag, enär någon

utväg till höjning af de föreslagna lönerna i de fall, då en sådan vore nödig,

enligt domkapitlets mening icke torde kunna gifvas på annat sätt, än

att en del af jordbrukets större skattskyldighet förblefve åtminstone tills

vidare såsom en öfvergång mellan den sekelgamla skatteplikt, hvilken nu

hvilade på jordegendomen, och frigörelsen från densamma.

Domkapitlet i Lund anför, att ehuru erkännande borde lämnas åt

sträfvan att så utjämna prästerskapets aflöning, att inga löner blefve obehörigen

vare sig stora eller små, utan prästerskapet inom de skilda orterna

blefve i de olika tjänstegraderna någorlunda lika aflönade, kunde

dock domkapitlet icke undertrycka sin mening, att det vore af en ganska

stor vikt, att inom hvarje stift funnes några bättre aflönade befattningar,

till hvilka af en eller annan grund mera framstående präster skulle kunna

befordras. På olika vägar skulle detta såsom önskvärdt ansedda kunna

uppnås. Domkapitlet tilläte sig blott att i detta sammanhang hänvisa till

att en förändring af § 7 torde vara önskvärd. Det syntes som om, äfven

i det fall att de i § 6 omförmälda tillgångar skulle förslå till den beräknade

aflöningen, de i § 7 omtalade församlingsafgifter borde utgöras. Därmed

vunnes också bättre ett af de i riksdagsskrifvelsen angifna syften

med löneregleringen, eller att de särskilda församlingarna måtte komma

att, såvidt möjligt vore, lika hårdt tryckas af bidrag till prästerskapets

aflöning. Det förekomme domkapitlet som om i lagen borde bestämmas

ett minimum, under hvilket församlingsafgifter aldrig borde utgå för hvarje

person och fyrk eller bevillningskrona.

Domkapitlet i Kalmar yttrar, att de skäl, som anförts till stöd för

att medlemmar af lagligen erkänd dissenterförsamling, hvars präst eller

föreståndare vore behörig och pliktig jämväl att föra anteckningar öfver

medlemmarnes borgerliga förhållanden, borde i viss mån frikallas från

skyldigheten att bidraga till aflöningen af svenska kyrkans prästerskap,

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

hade synts domkapitlet beaktansvärda. Till stöd för behofvet af en lagändring

ville domkapitlet särskild! åberopa den omständighet, att den i §

13 af gällande dissenterlag främmande trosbekännare tillförsäkrade rätt

till befrielse från afgifter till svenska kyrkan och hennes prästerskap för

särskilda kyrkliga förrättningar blifvit illusorisk i följd af de nu gällande

grunderna för reglering af prästerskapets inkomster, namneligen bestämmelsen

i § 7 af nådiga förordningen den 11 juli 1862. Det därigenom

uppkomna och icke utan skäl öfverklagade missförhållandet borde aflägsnas.

Uppenbart vore emellertid, att innan någon skattelindring kunde

medgifvas främmande trosbekännare, en noggrann utredning måste verkställas

angående villkoren och förutsättningarna därför. I likhet med

kommittéledamoten Rydin ansåge domkapitlet, att det vore önskvärd!, om

denna utredning förelåge färdig, då frågan om reglering af prästerskapets

löneförhållanden skulle upptagas till slutlig pröfning, så att båda frågorna

kunde samtidigt skärskådas.

Domkapitlet i Luleå gör det allmänna uttalande, att domkapitlet ansluter

sig till hvad kommittéledamoten Ekström anfört om församlingsafgifter.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande .i Stockholms län anmärker

mot förevarande lagförslag, att främmande trosbekännare bort befrias från

församlingsafgifter.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län förmäler, att

då senare tiders skattelagstiftning med full rätt alltmera ginge i den riktning

att man sökte undvika personliga afgifter såsom beskattningsform,

och då denna form särskiidt i förevarande fall kunde anses vara af ännu

mera ömtålig art än eljest, syntes det högeligen önskvärdt, att bestämmelsen

om personliga afgifters beräknande och uttagande om möjligt uteslötes,

äfven om till följd däraf de efter fyrk eller beviilningskrona utgående

församlingsafgifter skulle i någon mån ökas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anser

visserligen, att den personliga afgiften hade fullt historiskt berättigande,

likasom det ock läte principiellt saga sig, att »främjandet af religionsvården

ligger de flesta samhällsmedlemmar om hjärtat», och att »den mindre

bemedlade kan vara lika benägen som den i ekonomiskt hänseende

bättre lottade att verka för detta ändamål genom att lämna något, om

ock ringa, bidrag till prästens aflöning». Men det syntes dock med fogkunna

ifrågasättas, om dylika afgifter borde vid den nya löneregleringen

bibehållas. Riksdagen hade i sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897

framhållit särskiidt »frågan om förändring i afseende på de nu utgående

personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling och

präst». Om än enligt föreliggande förslag uppbörden af de personliga afgifterna

skulle komma att ordnas på- i viss mån annat sätt än nu, syntes

detta i allt fall icke vara af den betydelse, att de af riksdagen påpekade

olägenheterna därigenom kunde anses afhjälpta. Tvärtom torde dessa olägenheter

komma att vid tillämpningen af den föreslagna nya löneregleringen

i icke mindre grad framträda än de gjort under nu gällande ordning.

För öfrigt, om det vore principiellt riktigt, att personliga afgifter

till prästerskapet fortfarande borde utgå, borde väl detta stadgas såsom

obligatoriskt inom alla församlingar. Men enligt det föreliggande förslaget

hade lämnats åt församlingarna att själfva bestämma, om och till

hvilka belopp, inom ett visst maximum, dylika afgifter borde utgöras.

Därigenom hade emellertid lämnats ett utrymme för ojämnhet och olikhet

i afseende på bidragen till prästerskapets aflöning, i fullkomlig strid med

det ändamål, som, bland andra, varit afsedt med kommitténs arbete eller

att i möjligaste mån undanröja dylika ojämnheter och olikheter. Det

syntes ock oegentligt, att under det summan af de afgifter, hvilka nu utginge

af fast egendom och af inkomst, skulle enligt den beräkning, som

fastslagits i de föreliggande förslagen, komma att minskas med mera än

40 procent, och under det dessa afgifter —- hvilka enligt den af kommittén

verkställda utredning för närvarande, hvad landsbygden anginge, utgjorde,

efter fyrk räknadt, 27,29 öre för jordbruksfastighet, 10,95 öre för

annan fastighet och 4,31 öre för inkomst — skulle komma att beräknas

till 5 öre för fyrk af alla beskattningsföremål, summan af de beräknade

personliga afgifterna däremot skulle blifva till och med något högre än

det sammanlagda belopp, som i sådana afgifter nu utginge. Äfven om

dessa afgifter, sådana de föreslagits, icke kunde anses betungande, syntes

i allt fall detta förhållande vara sådant, att det borde påkalla ändring i

förslagen. I den af kammarrådet Rydin vid kommittébetänkandet fogade

reservation hade han antydt, att ifrågavarande personliga afgifter — angående

hvilka kommittén själf i sin finansplan antydt, att det skulle kunna

vara tillräckligt att beräkna dem till halfva beloppet eller tio öre för

hvarje person — skulle vid framtida ytterligare löneregleringar kunna alldeles

undvaras, hvadan han bibehållit föreskriften om beräknande af en

personlig afgift allenast som ett öfvergångsstadgande, afsedt för närmast

instundande lönereglering. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som

instämde i hvad han i detta stycke anfört, ville emellertid gå än längre

och ansåge föreskriften om beräknande af en personlig afgift böra redan

från början utgå. Med hänsyn till storleken af det öfverskott, som de

kyrkliga afiöningsmedlen enligt de af kommittén verkställda beräknin
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

garna redan efter nuvarande förhållanden skulle lämna, skulle ett uteslutande

ur beräkningen af de personliga afgifterna med all sannolikhet redan

vid nästa lönereglering medföra, om ens någon, i allt fall så obetydlig

förhöjning af de bidrag, som skulle utgå efter fyrk eller bevillningskrona,

att densamma icke borde möta några betänkligheter. Af ett uteslutande-

ur lagen af föreskriften att dylika afgifter skulle vid löneregleringarna

beräknas såsom ingående i församlingsafgifterna borde emellertid,

” enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, ovillkorligen

följa, att dylika afgifter ej heller finge uppbäras, utan att i afseende å

dessa församlingsafgifter likasom i allmänhet angående sådana afgifter, om

hvilka på kyrkostämma beslutades, borde gälla regeln att personliga eller

matlagsafgifter icke finge utgå. Borttagandet af nu ifrågavarande afgifter

skulle dessutom föra med sig en ytterligare förmån, som syntes Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke sakna betydelse. Det hade länge

framhållits och torde numera knappast kunna bestridas, att den skattskyldighet

till svenska kyrkans prästerskap, som för närvarande ålåge främmande

trosbekännare, icke vore öfverensstämmande med rättvisa och billighet,

fastän en befrielse från eller lindring i denna skattskyldighet, likasom

i dessa trosbekännares skattskyldighet till svenska statskyrkan öfver

hufvud taget, icke torde kunna medgifvas utan noggrann utredning angående

villkoren och förutsättningarna för en dylik skattelindring. Mest

obilligt torde emellertid få anses, att dessa främmande trosbekännare skulle

till svenska kyrkans prästerskap bidraga med afgifter för sina personer,

helst om man tillika såge på den historiska utvecklingen af dessa afgifter,

eller att de till stor del vore satta i stället för den betalning, som till

prästerskapet förr utgått för särskilda prästerliga förrättningar, hvilka prästerskapet

endast på därom framställd begäran verkställde. Om dylika

personliga afgifter alldeles borttoges, komme emellertid den mest framträdande

obilligheten, som i nu omhandlade afseende förefunnes, att jämväl

bortfalla.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län betonar,

att en personlig skatt, som icke på något sätt lämpade sig efter skatteförmågan,

måste för mången skattebetalare, som befunne sig i knappa omständigheter,

synas orättvis och betungande och kunde därför mången

gång uppväcka motsatsen till den särskilda kärlek för främjande af de

kyrkliga ändamålen, som ju borde besjäla hvarje församlingsmedlem. I

fråga om uppbörden funnes ingen skatt, som förorsakade större besvär

och gåfve anledning till flera afkortningar än just personliga afgifter. Att

kommittén icke alltför strängt hölle pa den personliga afgiften syntes

framgå däraf, att kommittén efter den gynnsamma utgången af dess finans
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

plan ansett sig böra yrka, att vid fastställande af församlingarnas bidragsskyldighet,

såvidt denna berodde af folkmängdens storlek, i stället för

föreslagna 20 öre skulle beräknas allenast 10 öre för hvarje person. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande finge för sin del underdånigst hemställa,

att de personliga afgifterna till prästerskapet måtte med innevarande löneregleringsperiod

upphöra. Skulle någon brist i tillgångarna därigenom

uppstå, syntes denna hellre böra ersättas af de genom skattejämkningen

mest gynnade och således godtgöras genom höjning af maximum för församlingsafgifterna

för den tiondeskyldiga jorden d. v. s. jordbruksfastigheterna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län påpekar, att

enligt nu omhandlade förslag innehafvare af prästerlig tjänst skulle aflöna

s dels med det åt honom upplåtna bostadsboställe och af kastningen

däraf (§ 6), dels, om denna afkastning icke försloge till aflöningen, med

församlingsafgifter till visst maximibelopp, hvilka kunde af församlingen

bestämmas att utgå såsom personlig afgift för en hvar, som fyllt 18 år

med högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna (§§ 7 och 16) samt

dels, i fall ej heller dessa afgifter räckte till aflöningen, med tillskott från

kyrkofonden (§ 9). Skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning

skulle enligt kommitténs förslag bestämmas särskildt för hvarje församling,

och förslag till såväl storleken af detta bidrag som till beloppet af aflöningen

åt församlingens präster skulle enligt förslaget uppgöras af en särskild

nämnd (§§ 2, 6 och 7). Vid den tillämnade löneregleringen för

prästerskapet syntes emellertid, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

åsikt, en utjämning i möjligaste mån böra åstadkommas såväl med

afseende a beloppet af presternas löneförmåner i de olika församlingarna

som äfven beträffande skyldigheten att bidraga till aflöningen. Uti underdånigt

utlåtande, som Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande den 24

september 1904 afgifvit i fråga om indragning af prästboställenas afkastning

till en för svenska kyrkan gemensam lönefond, hade Eders Kung].

Majt:s. befallningshafvande därför på anförda skäl tillstyrkt en sådan indragning.

Afskrefves nu tionden och alla andra afgifter af fast egendom,

syntes det vara mest förenligt med rättvisa och billighet, att afgifterna

till prästerskapet bestämdes att utgå lika för hela riket. Dessa afgifter

torde vidare böra utgöras af dels personliga afgifter och dels en viss afgift

per fyrk eller bevillningskrona. Genom en sådan beskattning torde

i möjligaste mån vinnas en sådan utjämning af bidragen till prästerskapets

aflöning från olika skatteobjekt, som riksdagen begärt och Eders

Kungl. Maj:t uppdragit åt kommittén att föreslå. Personliga afgifter ansåges

visserligen i allmänhet icke vara tidsenliga, men då en personlig

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

sjukvårdsafgift ansåges berättigad, torde äfven en låg personlig afgift till

prästerskapets aflöning kunna hafva berättigande, och detta så mycket

mera som man måste anse, att hvarje person hade behof af prästernas

verksamhet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vågade fördenskull

hemställa, att en allmän personlig afgift till prästerskapet måtte påläggas

hvarje svensk man och kvinna, som uppnått 18 års ålder, samt att denna

afgift sattes till 50 öre för man och 25 öre för kvinna om året. En sådan

skatt skulle för hela riket uppgå till något öfver en million kronor.

Till gäldande ej mindre af den del af prästerskapets aflöning, som icke

betäcktes af nämnda personliga afgift, afkastningen af de indragnna boställena

och den nuvarande löneregleringsfonden än äfven af ersättningen

från statsverket för tionden och öfriga indragna afgifter af fast egendom

torde böra utdebiteras en för hela riket lika afgift per fyrk eller bevillningskrona,

hvilken afgift syntes böra bestämmas för vissa år i sänder, t.

ex. 10 år, och under den tid, hvarunder tionden och andra afgifter från

fast egendom till prästerskapet afskrefves, utgå med stigande belopp i mån

af afskrifningen. En del af nämnda afgift per fyrk eller bevillningskrona

torde böra betraktas såsom ersättning från staten för åtskilliga prästerna

pålagda bestyr af rent borgerlig art, såsom upprättande af folkmängdsstatistik,

besvär med värnpliktiges inskrifning, vaccination, m. m. Från

utgörande af såväl denna som den personliga afgiften torde prästerna

böra befrias för sig och husfolk samt för löneinkomster, men icke för enskild

förmögenhet. Alla ofvannämnda lönemedel torde böra inlevereras

till den af kommittén föreslagna kyrkofonden och därifrån utbetalas till

prästerskapet. Om afgifterna till prästerskapets aflöning äfvensom lönebeloppen

komme att utgå på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

nu antydt, torde jämväl den af kommittén föreslagna stora och dyrbara

apparaten med uppskattningsnämnder ej blifva af nöden samt beskattningen

till prästerskapet ordnas på ett enklare och för de skattdragande

mera rättvist sätt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristanstads län tillstyrker,

att då de personliga skatterna såsom träffande jämväl den fattigaste delen

af befolkningen och dem, som hade minsta skatteförmågan, numera allmänt

ansåges olämpliga och uppbörden af dem dessutom vore förenad med

stora svårigheter, bestämmelsen om rätt för kyrkostämma att pålägga sådana

afgifter måtte ur förslaget uteslutas.

Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande i Malmöhus län erinrar, hurusom

frågan om främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkan

och dess prästerskap sedan länge varit under öfvervägande och skulle

enligt kommitténs mening fortfarande lämnas oafgjord. Med afseende å

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

dess sammanhang med och inverkan på frågan om regleringen af prästerskapets

aflöning funne Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det synnerligen

önskvärdt, om icke oafvisligt, att dessa frågor samtidigt afgjordes.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tilläte sig ock att hemställa, huruvida

icke i de fall, då lönebeloppen ansåges böra höjas, möjlighet borde

beredas att öka församlingsafgifterna, dock utan rubbning af den maximigräns,

som i § 7 funnes bestämd. Höjningen af lönen kunde nämligen

betingas af invånareantalets tillväxt, men i mån af denna tillväxt minskades

ock det bidrag, som af en hvar församlingsmedlem skulle erläggas,

därest församlingsafgifterna blifvit en gång för alla till totalsumman bestämda.

Det torde emellertid under angifna förhållanden icke vara obilligt,

att församlingsborna i någon mån bidroge till den löneförhöjning, som

funnes behöflig.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län förmenar, att

då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande redan uttalat såsom sin åsikt,

att tionden borde med den nya löneregleringens införande upphöra eller

på en gång afskrifvas, billighet och rättvisa icke i någon man träddes för

nära, om § 7 i fråga om församlingsafgiftens utgörande erhölle den lydelse,

som reservanten Ekström föreslagit, och hvarigenom ägare af jordbruksfastighet

komme att bidraga med ett större tillskott än öfriga eller 10 öre

per fyrk eller, där fyrktalssättning ej ägde rum, för hvarje krona af jordbruksfastighet

inom pastoratet påförd bevillning en krona. De skäl, omförmälde

reservant andragit emot de personliga afgifterna, vore af så

öfvertygande beskaffenhet, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke

tvekade att i princip ställa sig på samma ståndpunkt. I följd däraf ansåge

Eders Kungl. Majtts befallningshafvande, att de personliga afgifterna borde

med innevarande löneregleringsperiod upphöra. Att däremot redan nu,

såsom föreslagits, ur § 7 utan vidare borttaga den efter folkmängden beräknade

personliga afgift, som jämte annan skulle ingå i det belopp, efter

hvilket församlingsafgifterna skulle utgöras, torde vara vanskligt och i

betänklig grad rubba den af kommittén utarbetade finansplan. Hvad

kammarrådet Rydin i detta ämne anfört uti sin reservation torde få anses

väl grundadt, och ville Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansluta

sig till hans uppfattning därutinnan, enligt hvilken ifrågakomna stadgande

angående personlig afgift väl kunde utgå ur § 7, men i stället borde tillläggas

ett öfvergångsstadgande, så att § 7 i sin helhet, under iakttagande

af hvad ofvan sagts, komme att erhålla följande lydelse:

»l:o. När i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den aflöning,

som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån

sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att

för hvarje fyrk af jordbruksfastighet inom pastoratet utdebiteras tio öre

eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för hvarje krona af jordbruksfastighet

inom pastoratet påförd bevillning en krona och för hvarje fyrk

af annan fastighet eller inkomst fem öre eller, där fyrktalssättning icke

äger rum, för hvarje krona af för annan fastighet eller inkomst påförd

bevillning femtio öre; dock att vid dylik beräkning uteslutes fyrktal eller

bevillning för prästerskapets boställen och löneinkomster — skolande den

skyldighet att till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt i jämförelse med

andra beskattningsföremål, som sålunda åligger jordbruksfastighet, nedsättas

eller upphöra, då Kungl. Maj:t efter kyrkomötets hörande därom förordnar.

Nämnden skall uträkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,

bör såsom församlingsafgifter utgöras; skolande senaste officiella uppgifter

angående fyrktal och bevillningsbelopp läggas till grund vid beräkningen.

2:o. För lönereglering, som i pastoratet första gången uppgöres i

syfte att vinna tillämpning, sedan den på grund af förordningen den 11

juli 1862 fastställda lönereglering i pastoratet upphört ått gälla, må under

den i 1 momentet af denna § angifna förutsättning, utöfver de i samma

moment omförmälda afgifter i förhållande till fyrk eller bevillning, beräknas

jämväl en afgift med högst tio öre för hvarje person af pastoratets

hela folkmängd enligt senaste officiella uppgifter; dock att vid dylik beräkning

uteslutes prästerskapet för sig och husfolk.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

finner kommittéledamoten Ekström hafva anfört goda skäl för sin skiljaktiga

mening angående § 16.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län är af den

mening, att med skäl kunde ifrågasättas, huruvida personliga afgifter borde

bibehållas i en lönereglering för prästerskapet, hvilken vore afsedd att

tillämpas kanske först tjugu år härefter. Visserligen kunde ett försvar för

dylika afgifter hämtas ur det personliga förhållande, hvari åhörarne borde

stå till sin själasörjare, äfvensom däraf, att enahanda utskyld anträffades

inom folkskolans inkomststat. Men den personella skatteformen vore dock

på väg att försvinna och stode icke i öfverensstämmelse med det rättvisa

anspråket, att all beskattning skulle utgå i förhållande till den skattskyldiges

förmåga att bära skatt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som icke kunde instämma i kommitténs å sid. 101 uttalade åsikter därutinnan,

hemställde således, att förslaget i denna del ej måtte vinna bifall.

Däremot funne Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att den mycket

ömtåliga och mycket viktiga frågan om bidrag till prästerskapets aflöning

från dem, hvilka utträdt ur svenska kyrkan för att inträda i främmande

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

trossamfund, tillsvidare på de skäl kommittén anfört borde afgöras i

enlighet med hennes åsikt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län säger sig

helt och hållet dela reservanten Ekströms uttalade mening att personliga

afgifter borde upphöra och utgå. Det läge i öppen dag, att både för

kyrkan, dess tjänare och församlingen det skulle vara synnerligen motbjudande

att uttaga restantier af dylika afgifter från personer ofta i

synnerligen svag ekonomisk ställning, och då mot de personliga afgifterna

på andra områden en bestämd uppfattning gjort sig gällande, ansåge Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att de minst af allt borde kvarstå på

det prästerliga aflöningsområdet. I enlighet därmed hemställde Eders Kungl.

Maj;ts befallningshafvande, att orden »dock att kyrkostämma —---

skattskyldig af mankön» måtte utgå ur § 16. En omständighet, till hvilken

kommitterade i rättvisans intresse syntes hafva bort taga hänsyn, men som

i kommitterades förslag icke närmare berörts, vore den om befrielse för

dem, som utträdt ur svenska kyrkan, att betala afgifter till svenska kyrkans

prästerskap. Hittills hade visserligen framställningar i denna riktning icke

krönts med framgång, men de torde i längden icke kunna tillbakavisas.

Själffallet vore att i de fall, där svenska kyrkans prästerskap såsom civilregistrerande

fullgjorde en funktion jämväl för de ur svenska kyrkan utträdde,

dessa borde bidraga till detta civilregisters förande, men lika naturligt

syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande jämväl vara, att de

icke borde i vidare mån bidraga till aflönande af ett prästerskap, hvars

ämbetsåliggande i öfrigt de hvarken ville eller kunde påkalla. Man hade

visserligen anmärkt, att statskyrkan vore en stål sinstitution och att alla

statsborgare borde bidraga till dennas liksom andra statsinstitutioners upprätthållande,

men man finge icke förbise, att de församlingsbildningar,

som med stöd af gällande lag utbrutits ur den kyrkliga gemensamheten,

äfven hade rätt att betraktas såsom med statskyrkan likställda statsorganisationer,

och att mellan dessa och statskyrkan borde skiftas enligt åskådningar,

som grundades på rättvisa och billighet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län håller

före, att då den senaste tidens lagstiftning med rätta velat utdöma den

personliga afgiftens skatteform, det vore oegentligt att i motsats därtill

den upptoges i föreliggande lagförslag. Helt säkert torde den röna motvilja

hos den del åt den skattdragande allmänheten, som i ekonomiskt

hänseende vore sämst lottad, och detta icke minst af den anledning, att

afgiften vore afsedd att utgöra ett lönebidrag till statens tjänare.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län meddelar, att

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kände sig tveksam, huruvida ej främmande

trosbekännare borde befrias från utgifvande af församlingsafgifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Redan i det föregående — sid. 51 och följ. -— har kollegium yttrat

sig beträffande frågan, huruvida skyldigheten att bidraga till prästerskapets

aflöning borde efter en graderad skala fördelas å olika grupper af skatteobjekt,

dock alltid tyngst drabbande jordbruksfastigheten. Därvid har kollegium

emellertid förklarat sig icke kunna i förevarande fall godkänna

en dylik beskattningsprincip utan ansett, att församlingsbidraget borde af

alla skattskyldiga utgöras lika i förhållande till fyrktal eller bevillning.

Kollegium afstyrker förty kommittéledamoten Ekströms förslag till ändring

af § 7 i denna del äfvensom de öfriga i ärendet framställda, därifrån mer

eller mindre afvikande förslag, hvilka bygga på grundsatsen om en ojämn

beskattning till beredande af de kyrkliga aflöningsmedlen.

Huruvida gränsen för församlingarnas bidrag sskyldighet bör uppdragas

i enlighet med kommitténs förslag eller om denna gräns bör göras vidare,

trängre eller mera tänjbar är frågor, ytterst vanskliga att besvara.

A ena sidan visar sig visserligen den allmänna bevillningen, hvars

belopp inom hvarje församling ju ytterst skulle blifva bestämmande för

storleken af de icke personliga bidragen till prästerskapets aflöning, vara

en skattekälla med för hvarje år allt rikligare flöden. Stegringen å denna

skattetitel är till och med ganska afsevärd äfven beträffande landsbygden.

Så ökades under de sex åren 1899—1904 bevillningen sammanlagdt för

fast egendom och inkomst å landsbygden från 3,265,793 kronor år 1899

till 4,067,198 kronor år 1904 eller alltså med 801,405 kronor. Ökningen

för såväl land som stad framgår af nedanstående på den officiella statistiken

grundade tablå.

Tablå öfver bevillningen för åren 1899—1904.

Å r.

Bevil

1 n i n g i k

r o n o r

af fast

gendom.

af inkomst.

Summa.

A landsbygden.

I städerna.

Ä landsbygden.

I städerna.

1899........................

1,641,882

788,362

1,623,911

3,255,203

7,309,358

1900........................

1,662,085

824,248

1,759,549

3,526,576

7,772,458

1901........................

1,682,851

853,792

1,876,272

3,711,443

8,124,358

1902........................

1,701,083

883,774

1,790,726

3,747,420

8,123,003

1903.......................

1,890,075

1,022,720

1,983,774

4,159,703

9,056,272

1904.......................

1,906,394

1,068.880

2,160,804

4,523,579

9,659,657

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Men å andra sidan är det, vid uppgörandet af en stat för svenska

kyrkans i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskap, uppenbarligen

af vikt, att i främsta rummet beaktas detta prästerskaps behof af

sådana löner, som verkligen sätta en hvar däraf i stånd att, utan alltför

stora ekonomiska bekymmer, verka i sitt kall. När detta behof skall

pröfvas, lärer det nog visa sig nödvändigt att i vidsträcktare mån, än

kommittén ansett sig kunna, tillmötesgå anspråken på förhöjd aflöning för

åtminstone de präster, som, för den händelse kommitténs beräkningsgrunder

blefve i allo tillämpade, skulle ställas i de lägsta löneklasserna — en

fråga, som emellertid torde af kollegium lämpligast behandlas i samband

med granskningen af förslaget till föreskrifter angående beräkning af

prästerskapets aflöning. Medel till nybildningar måste äfven beredas, då

ju de prästerliga krafterna inom många landsdelar äro alltför otillräckliga

för en verksam församlingsvård, om det än visserligen icke kan bestridas,

att dessa krafter på åtskilliga håll äro onödigt rikliga. För dessa olika

ändamål — höjning af lönerna för befintliga tjänster och tillvägabringande

af medel till nya beställningar — kan, såsom naturligt är, kyrkofonden

med sina jämförelsevis fasta inkomster endast i mera inskränkt omfattning

åtaga sig utgifter.

Vid öfvervägande alltså af kyrkans behof och af de utvägar att fylla

desamma, kommitténs förslag erbjuder, har kollegium emellertid trott sig

finna, att detta förslag går något längre, än förhållandena synas kräfva.

Kollegium har därför benägenhet för att gifva sitt understöd åt det af en

reservant inom kommittén framlagda förslag, att en afgift af tio öre för

hvarje person af folkmängden i ett pastorat väl skulle, jämte afgiften för

inkomst m. m., få beräknas för de löneregleringar, som närmast härefter

komma att uppgöras, men att det icke borde medgifvas att sedermera

ställa större kraf på församlingarnas bidragsskyldighet, än som kunde

tillgodoses medelst en uttaxering af fem öre per fyrk.

Såvidt kollegium kan finna, skulle ett på angifvet sätt bestämdt församlingsbidrag

komma att göra tillfyllest. Det bör nämligen beaktas,

hurusom, på sätt förut blifvit omförmäldt, ett ganska betydande öfverskott

af aflöningsmedel skulle uppstå enligt de af kommittén, med tillämpning

af dess regleringsgrunder, verkställda beräkningar, därvid dock beträffande

folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp uppgifterna för ett år, som numera

redan synes vara tämligen aflägset, nämligen år 1900, blifvit använda.

Att församlingarnas på bevillningens ökning beroende förmåga att höja sitt

aflöningsbidrag efter den tiden afsevärdt vuxit visar sig af de å föregående

sida meddelade uppgifter öfver bevillningen för åren 1899—1904.

Erfarenheten från nu gällande löneregleringar gifver äfven vid handen,

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

att afgifter, som ställts i visst förhållande till inkomst eller taxeringsvärde

å fastighet, äga förmågan af en kraftig tillväxt. Detta bestyrkes särskildt

af hvad kommittén anför i sitt betänkande sid. CXXXVI och följ. »Samtidigt

med det att på grund af 1862 års förordning jordbrukets tionde

vardt fixerad», säger kommittén, »ålades alltså andra näringar afgifter,

som kunde stiga i mån af handelns och industriens utveckling. Där berörda

grundsats vid löneregleringsresolutionernas affattande blifvit tillämpad,

har den också i allmänhet skapat en väl behöflig motvikt mot den af

markegångsprisets fall vållade minskning i den fasta tiondens penningvärde;

på åtskilliga orter har den därutöfver medfört ett högst afsevärdt

tillskott till prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnes, beräknade löner. Det

bör sålunda till en ej oväsentlig del tillskrifvas detta tantiémesystem, att

inom Härnösands stift prästerskapets löneinkomster för ecklesiastikåret

1896—97 voro i medeltal 39,28 procent högre än hvad ursprungligen beräknades;

att t. ex. kyrkoherden i Alfkarleby, hvilkens lön reglerades till

3,880 kronor, samma år åtnjöt 11,828 kronor; att lönen likaså stegrats

utöfver det reglerade beloppet för kyrkoherden i Risinge från 4,700 kronor

till 6,700, för kyrkoherden i Mjölby från 3,810 kronor till 5,828, för

kyrkoherden i Huddinge från 4,130 kronor till 7,860, för kyrkoherden i

Ramnäs från 4,250 kronor till 7,469, för kyrkoherden i Stora Tima från

9,910 kronor till 12,182, för kyrkoherden i Norberg från 4,430 kronor till

9,269, för kyrkoherden i Idakarp från 2,870 kronor till 6,731, för kyrkoherden

i Västra Sallerup från 5,380 kronor till 9,093, för kyrkoherden i

Örgryte från 4,680 kronor till 13,024, för kyrkoherden i Tjörn från 5,180

kronor till 8,960, för kyrkoherden i Seglora från 3,900 kronor till 8,258,

för kyrkoherden i Grafva från 4,420 kronor till 7,146, för kyrkoherden i

Eda från 3,860 kronor till 6,088 o. s. v.»

Domkapitlets i Lund förslag, att ett minimum borde bestämmas, under

hvithet för samling saf gifter na icke skulle få gå, i syfte att dymedelst kunde

till kyrkans förfogande ställas några bättre aflönade befattningar, till hvilka

af en eller annan grund mera framstående präster skulle kunna befordras,

förtjänar utan tvifvel synnerlig uppmärksamhet. Kollegium tilltror sig

likväl icke att understödja samma förslag. Det torde nämligen vara förenad!

med stor svårighet att angifva gränsen för ett dylikt minimum.

Huru än denna gräns bestämdes, skulle dock säkerligen under tidernas lopp

för prästerskapet i utvecklingskraftiga församlingar tillskapas löner, hvilka,

jämförda med förmånerna vid lika viktiga tjänster utom kyrkan, måste

anses oskäliga och ånyo skulle införa den ojämnhet i aflöningsförhållandena,

som på ett mindre fördelaktigt sätt kännetecknar det nuvarande lönesystemet.

‘:

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

En utväg att äfven i materiellt afseende vedergälla en präst, som gjort

sig förtjänt om sin församling, är för öfrigt öppnad genom kommitténs

förslag i § 14, att därest församling med viss röstöfvervikt beslutar höja

aflöning, som Kungl. Maj:t för en tjänst bestämt, detta beslut skall lända

till efterrättelse, såvida Kungl. Maj:t efter gjord underställning finner skäligt

fastställa beslutet. Detta sätt att hugna skickligheten och nitet torde

hafva ett visst företräde framför det af domkapitlet i Lund föreslagna,

därutinnan att de framstående förtjänsterna hos en själasörjare verkligen

kunnat pröfvas af den församling, som skulle åtaga sig att utgöra afgifter

för en det normala måttet öfverskridande lön.

Om af någon annan anledning — såsom t. ex. väsentligt ökade göromål

i följd af folkmängdens tillväxt -—• löneförhöjning under löpande regleringsperiod

påkallas, bör efter kollegii mening församling, som vill bereda

sitt prästerskap lämpligt lönetillskott, äfven förfara i enlighet med den i

nyss omförmälda § 14 gifna anvisning. Det synes kollegium som om det

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län framställda

förslag, att det borde medgifvas församling att inom maximigränsen för

lagstadgad skattskyldighet höja ett vid löneregleringen bestämdt aflöning sbidrag,

i viss mån sammanfölle med hvad sålunda af kommittén föreslagits. Om

länsstyrelsen därutöfver har afsett, att beslutanderätten i fråga om löneförhöjning

skulle inom angifna gräns utan hvarje kontroll öfverlämnas åt

vederbörande församling, kan kollegium icke finna det lämpligt, att en

dylik myndighet tillerkännes församlingen, enär prästerskapets löneförmåner

väl fortfarande såsom hittills böra bestämmas af Kungl. Maj:t.

Beträffande spörsmålet om behofvet af en lagändring i syfte att lindra

främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap,

finner kollegium de skäl, som anförts till stöd för yrkandet på en sådan

ändring, i hög grad beaktansvärda och ansluter sig till domkapitlets i

Kalmar uttalande i detta ämne här ofvan sid. 120 och följ.

Likaledes biträder kollegium det af flera myndigheter understödda

förslaget om afskaffande af personliga afgifter till prästerskapets aflöning,

enär detta förslag, enligt kollegii mening, är grundadt på rättvisa och

billighet samt ingalunda kan anses hafva till påföljd ett minskadt intresse

för de kyrkliga institutionerna. Med anledning häraf tillstyrker kollegium,

att första stycket af § 16 må erhålla följande förändrade lydelse:

»Hvad enligt fastställd lönereglering bör såsom församlingsafgifter utgöras

skall årligen utdebiteras efter samma grunder, som äro i allmänhet

stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut.

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet för

boställen och löneinkomster.»

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län instämmer

kollegium däri, att ett ordnande af den ecklesiastika skattskyldigheten

och af prästerskapets löneförhållanden öfver hufvud i enlighet med

de af nämnda länsstyrelse uppställda grunder skulle leda till förenklingar

i olika afseenden äfvensom till besparingar. Mot det af samma myndighet

uppgjorda förslag — hvilket företer en viss likhet med de af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och i Jämtlands län framlagda, af

kollegium å sid. 45 och följ. omförmälda förslag — torde emellertid kunna

göras gällande hvad också erinrats mot sistberörda båda förslag, nämligen

att det bland annat föranleder afgifters dragande från en församling till

aflöning af prästerskapet i en annan. Men en dylik anordning skulle innebära

att afsteg från en sedan gammalt erkänd, ofta åberopad princip i

fråga om det ecklesiastika aflöningsväsendet.

Den i § 7 föreslagna bestämmelse, att löneregleringsnämnd skall

grunda sin uträkning angående erforderliga församlingsafgifter på senaste

officiella uppgifter om folkmängd, fyrktal och bevillning sbelopp, finner Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län något otydlig, likasom att

dess innebörd ingalunda förtydligas genom kommitténs i motiven å sid. 94

gjorda förklarande, att därmed icke nödvändigt afsåges i den officiella

statistiken offentliggjorda uppgifter, utan att siffror, meddelade af vederbörande

tjänsteman eller hämtade ur behörigen upprättade offentliga längder,

borde hafva samma vitsord. Det förefölle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

som om den lämpligaste föreskriften i detta hänseende vore,

att senast upprättade mantals- och taxeringslängder skulle läggas till grund

för nämndens ifrågavarande uträkning.

Mot den ifrågasatta förändringen har kollegmm ej något att erinra,

helst kommittén själf gifvit nämnda längder det vitsord, att de stundom

äga företrädet att återgifva förhållandena sådana de voro å en tid, som

ligger närmare den förrättning, för hvilken de äro afsedda.

§§ 8—10.

Bland tillgångarne till prästerskapets aflöning särskiljer kommittén två

slag af donationer, nämligen dels sådana, som ställts till församlingens

förfogande för att minska hennes utgifter, dels sådana, som tillkommit

genom åtgärd af enskild person till förmån för innehafvare af viss tjänst

i ändamål att öka dennes inkomster. En förmån af det senare slaget skall

oafkortad komma vederbörande tjänsteinnehafvare till godo (§ 8). Den

omständighet, säger kommittén (sid. 87), att en sådan tillgång förefinnes,

kan rimligtvis icke medföra någon minskning i församlingens skattskyldig
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

het, alldenstund ändamålet med donationen därigenom skulle helt och

hållet omintetgöras. Församlingsafgifterna måste därför i vanlig ordning

uttagas till så stort belopp som erfordrades, därest icke bidrag från donationen

vore att påräkna. Först därefter varder den genom donation

tillkomna förmån tillagd den tjänsteinnehafvare, som skall genom donationen

gynnas. Uppstår efter fördelning i vederbörlig ordning af de inom

pastoratet förefintliga lönetillgångar — däribland äfven donationsmedel —

brist i den för någon tjänsteinnehafvare beräknade aflöning, skall denna

brist fyllas af de för hela prästerskapet gemensamma aflöningsmedel, alltså

genom tillskott från kyrkofonden (§9). I fråga om de tillgångar, som

afse att bereda prästerskapet särskilda förmåner, kan donator någon gång

hafva uttryckligen föreskrifvit, att den åsyftade förmånen skall af tjänsteinnehafvaren

åtnjutas utöfver den för hans tjänst bestämda aflöning. Dylik

förmån kan icke i någon mån tagas i anspråk vid själfva aflöningens bestridande,

ehuru den naturligtvis skall tillfalla vederbörande präst (§ 8

sista stycket).

Mot kommitténs förslag om användande i viss mån af donerade medel

till bestridande af fastställd aflöning för en tjänst vänder sig ledamoten

af kommittén regementspastoren Ekström (sid. 325—328), med förmälan

att förmån, som genom donation af enskild tillförsäkrats innehafvare af

viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, icke borde i

någon mån tagas i anspråk vid aflöningens bestridande. Aflöningen borde

alltså utgå efter alldeles samma principer och till samma belopp, som om

donationen icke förefunnits, och alltså, såsom det heter i slutet af § 8,

tillkomma tjänsteinnehafvaren utöfver den för tjänsten föreslagna aflöning.

Genom § 9 kullsloge emellertid kommittén själf den princip om respekt

för donationen, som kommittén nyss uppställt. Tillskott från kyrkofonden

skulle nämligen icke inträda, förrän donationens afkastning användts till

betäckande af den beräknade aflöningen. Men då enligt kommitténs system

tillskott från kyrkofonden komme att vid de allra flesta tjänster ingå såsom

en beståndsdel i aflöningen, skulle förmån genom donation af äfven

den beskaffenhet, hvarom nu fråga vore, i regel komma att blifva en kyrkofondens

vinst, men icke bereda tjänsteinnehafvaren ökad inkomst. Under

sådana förhållanden komme en dylik förmån icke oafkortad tjänsteinnehafvaren

till godo. De enligt § 8 tillgängliga medel borde, till respekterande

af såväl donators offervillighet som den tjänsteinnehafvares rätt, till

hvars förmån donationen vore gjord, icke i någon mån användas till betäckande

af den aflöning, som, därest donationen icke blifvit gjord, bort

till tjänsteinnehafvaren utgå. Därför borde §§ 8, 9 och 10 erhålla följande

förändrade lydelse:

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

§ 8.

»För den händelse särskild förmån blifvit genom donation af enskild

tillförsäkrad innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne

ökad inkomst, skall dylik förmån oafkortad komma samma tjänsteinnehafvare

till godo; och må såsom aflöningstillgång icke upptagas förmån,

som på grund af särskilda förhållanden finnes böra tillkomma innehafvare

af viss prästerlig tjänst utöfver den aflöning, som, därest nämnda förmån

icke förefunnits, bort vara med tjänsten förenad.»

§ 9.

»Varder den för pastoratets prästerskap beräknade aflöning icke betäckt

af därför enligt §§ 6 och 7 tillgängliga medel, skall bristen---tillskott. >

§ 10.

»För uppgörande af de i §§ 6, 7 och 9------ pastoratet.»

I samma syfte som nämnde reservant uttala sig äfven åtskilliga af

myndigheterna, därvid domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Härnösand, Visby

och Luleå samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands, Blekinge,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands län

hufvudsakligen åberopa reservationens innehåll. Domkapitlet i Linköping

är af den mening, att färmån af donation, afseende viss prästerlig tjänst,

borde utan intrång och afkortning i fullständig enlighet med donators

önskan komma tjänsteinnehafvaren till godo såsom en tillökning utöfver

eljest utgående lön. Domkapitlet i Västerås säger sig icke kunna anse det

vara öfverensstämmande med den respekt, som måste hysas gent emot en

donators stiftelse, att, på sätt kommitterade i §§ 8 och 9 föreslagit, donation,

som af enskild blifvit tillförsäkrad innehafvaren af viss prästerlig

tjänst, disponerades på sådant sätt, att därigenom endast den tilltänkta

kyrkofondens utgiftskonto lättades, utan att tjänstens innehafvare i verkligheten

finge något godt af samma stiftelse. Domkapitlet måste sålunda

hålla före, att där donators afsikt att förbättra innehafvarens löneförmåner

vore uppenbar, donationen borde komma denne till godo, utan att därför

kyrkofondens bidragsskyldighet minskades. Domkapitlet i Lund håller före,

att då de urkunder, på hvilka donationer grundade sig, ofta vore så otydliga,

att det vore svårt att utröna, huruvida en viss donation afsett att

förbättra prästerskapets aflöning eller att för församlingen underlätta denna,

men det torde kunna antagas, att i många för att ej säga i de flesta fall,

där ej annat uttryckligen angifvits, syftet varit att bereda åt prästerskapet

en förmån, rättvisa och billighet kräfde, att i lagen t. ex. i § 6 infördes

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

ett stadgande, att där ej annorlunda i donationsurkunden bestämdes, donationen

borde anses hafva tillkommit för att förbättra prästerskapets aflöning.

Domkapitlet i Göteborg anför, att om äfven i enstaka fall tjänsteinnehafvaren

skulle erhålla för stora inkomster, därest han utöfver sin

efter för alla gemensamma grunder bestämda lön skulle erhålla donationens

fulla afkastning, syntes dock detta från rättens och billighetens synpunkt

samt från synpunkten af den pietet, med hvilken en donations syfte

och bestämmelser, så vidt möjligt vore, borde respekteras, vara att föredraga

framför det tillvägagående, som af kommitterade föreslagits, enligt

hvilket en för särskild tjänst stiftad donation aldrig skulle för denna tjänsts

innehafvare medföra den fördel, som donator åsyftat. Huru berättigadt

det än stundom torde kunna synas att minska det tjänsteinnehafvaren

tillkommande lönebelopp, borde enligt domkapitlets mening denna minskning

aldrig gå så långt, att tjänsteinnehafvaren ginge helt förlustig den

fördel, donator velat bereda honom med sin donation. Då emellertid detta

enligt kommitterades förslag skulle utan undantag blifva fallet, ansåge sig

domkapitlet böra mot detta förslag inlägga sin gensaga och för sin del

yrka, att ett motsatt förfarande måtte blifva regel, så att för enskild tjänst

stiftad donations afkastning endast undantagsvis toges i anspråk vid bestämmandet

af lönebeloppet för denna tjänst. Eders Kungl. Majtts befallningshafvande

i Stockholms län erinrar, att förslaget i fråga om enskild

donation, som tillförsäkrats innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att

bereda denne ökad inkomst, icke vore konsekvent, i det att detsamma bibehölle

förmånen af sådan donation oafkortad för de befattningar, till

hvilkas behöriga aflönande boställsafkastning och församlingsafgifter vore

tillräckliga, huru stor donationen än vore, men toge samma förmån, äfven

om den vore än så liten, i anspråk till lönefyllnad i sådana fall, där eljest,

för uppnående af erforderligt lönebelopp, kyrkofonden behöft anlitas, i

afseende hvarå allt vidare åberopades den därom inom kommittén afgifna

reservation. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län

hemställer, att stadgandena i §§ 8 och 9 om donationsmedels behandling

i löningsafseende måtte bringas i bättre inbördes öfverensstämmelse, på

det att missuppfattning om författningens verkliga mening i detta stycke

måtte förekommas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs

län framhåller, att särskild förmån, som blifvit genom donation af enskild

tillförsäkrad innehafvare af prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad

inkomst, syntes under alla förhållanden böra oafkortad komma tjänsteinnehafvaren

till godo utöfver den lön, som enligt lagens föreskrifter skulle

för tjänsten fastställas. Detta torde väl ock vara kommitténs mening. Men

som, enligt hvad kommitté ledamoten Ekströms reservation gåfve vid handen,

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

denna mening icke vore med tillräcklig tydlighet uttalad, hemställde Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande om sådan affattning, af §§ 8 och 9, att ingen

tvekan i detta hänseende måtte äga rum. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Västmanlands län finner full öfverensstämmelse icke råda mellan

bestämmelserna i §§ 8 och 9 i fråga om särskild förmån, som genom donation

af enskild tillförsäkrats innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte

att bereda denne ökad inkomst. Då till och med beträffande statens civila

tjänster Eders Kungl. Maj:t någon gång, såsom enligt nådiga brefvet den

24 augusti 1900 angående en vid häradsskrifvaresysslan i Salbergs fögderi

fästad enskild donation, resolverat, att sådan stiftelse icke medförde afkortning

å de af statsmedel utgående aflöningsförmåner, torde den grundsats,

som varit därför bestämmande, icke böra eftergifvas i fråga om prästerliga

beställningar. Vid sådant förhållande och i de fall, då något tvifvel om

donations ofvan angifna syfte icke förekomme, ville det synas som om

värdet däraf icke borde ingå i beräkning af tjänstens löneförmåner. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län anser det ej fullt

konsekvent, att enligt § 8 enskild donation, som tillförsäkrats innehafvare

af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, bibehölles

oafkortad, huru stor den än vore, för de befattningar, till hvilkas behöriga

aflönande afkastning af boställe och församlingsafgifter vore tillräckliga,

men enligt § 9 toges, huru liten den än vore, i anspråk till lönefyllnad i

de fall, där för uppnåendet af erforderligt aflöningsbelopp bidrag af kyrkofonden

måste utgå.

Om än domkapitlets i Göteborg yttrande, att enligt kommitténs förslag

en för särskild tjänst stiftad donation aldrig skulle komma att för tjänstens

innehafvare medföra den af donator åsyftade fördel, uppenbarligen är beroende

å ett förbiseende af förslagets innebörd — enär ju donationen

skulle få fullt åtnjutas, då boställsafkastning och församlingsafgifter förslå

till lönens betäckande eller då det i stiftelseurkunden är tydligt angifvet,

att donationsmedlen skola, utöfver lönen, tillkomma tjänsteinneh af varen —,

synes det emellertid äfven kollegium vara mindre följdriktigt och mot

donator mindre pietetsfullt att under vissa förhållanden till förmån för

kyrkofonden, hvars medel dock lika väl som öfriga ecklesiastika tillgångar

äro afsedda för prästerskapets aflöning, minska eller alldeles omintetgöra

den löneförhöjning, som med donationen åsyftats.

Därigenom att afkastningen af donation till förmån för viss tjänsteinnehafvare

alltid finge åtnjutas utöfver eljest utgående lön, skulle för

öfrigt i någon mån vinnas den fördel, som domkapitlet i Lund anser särskildt,

eftersträfvansvärd, på sätt framgår af dess under §§ 7 och 16 här

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

ofvan (sid. 120) omförmälda förslag, att några bättre aflönade befattningar

borde finnas att tillgå för präster med mera framstående förtjänster.

Såsom kommittén (sid. 91) framhåller, är det af de ofta otydliga och

sväfvande ordalagen i de urkunder, på hvilka donationerna grunda sig,

mången gång icke lätt att utröna, huruvida en viss donation blifvit gjord

i syfte att gynna församlingen eller innehafvaren af en särskild tjänst.

Det synes emellertid kollegium som om för erhållande af rätten att under

alla förhållanden oafkortadt åtnjuta afkastningen af en donation borde, i

enlighet med hvad kommittén jämväl föreslagit, uppställas den fordran,

att donators afsikt att bereda viss tjänsteinnehafvare en särskild förmån

skall utan tvekan framgå ur donationsbrefvet. Kan en sådan afsikt icke

uppvisas, måste det fall anses föreligga, som beröres i § 6 mom. 2, nämligen

att donation blifvit gjord till församlingen, och skulle donationsmedlen då

betraktas »såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga

tjänster inom ett pastorat». I afseende å frågan om bevisskyldighetens

fördelning kan kollegium alltså icke instämma med domkapitlet i Lund

uti dess under nu förevarande paragraf återgifna yttrande i denna del.

Af det anförda torde framgå, att kollegium ansluter sig till kommittéledamoten

Ekströms i detta ämne uttalade särskilda mening; och synes det

kollegium, att §§ 8—10 borde omarbetas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med det af denne reservant framlagda, ofvan intagna redaktionsförslag.

§ 12.

Oberoende af tiden för fastställandet skulle, enligt andra stycket af

denna paragraf, hvarje lönereglering gälla under en tid af tjugu ecklesiastikår,

räknade från det, då förut fastställd reglering upphör att gälla.

I anseende till de numera hastigt inträdande förändringar på alla områden

har det synts kommittén lämpligt, att tiden för regleringarnas giltighet

sålunda begränsades, i jämförelse med den afsevärdt längre tid, hvarunder

föregående regleringar ägt gällande kraft. De uppgjorda lönestaterna kunde

sålunda underkastas revision och däri göras erforderliga jämkningar, innan

alltför stort missförhållande uppkommit mellan å ena sidan aflöning samt

å andra sidan ämbetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten.

Lika med kommittén anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Östergötlands län, att tiden för ny lönereglerings giltighet borde afsevärdt

förkortas, då lönerna därigenom kunde oftare lämpas efter de ständigt

stigande lefnadsomkostnaderna och andra inverkande omständigheter.

Att den nya löneregleringen skulle tillämpas från och med den 1 maj det

år, då förut fastställd lönereglering upphörde att gälla, folie af sig själft.

Däremot torde det icke vara lika själfklart, att den nya löneregleringen

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

skulle tillämpas lika många år för hvarje prästerlig tjänst. Enligt nu gällande

bestämmelser skulle alla löneregleringar visserligen gälla lika långtid

eller 50 år, räknade från den efter löneregleringens fastställande inträffande

1 maj, men då löneregleringarna fastställts under vidt skilda

tider, hade slutpunkten för deras giltighet gifvetvis blifvit mycket olika.

En gifven olägenhet med den nu föreslagna bestämmelsen vore att redan

nu nödgas fastställa grunderna för en lönereglering, som skulle taga slut

tidigast *"1934 och i ett speciellt fall 1962. Det torde därför kunna ifrågasättas,

huruvida icke en gemensam slutpunkt för alla löneregleringarna

borde utsättas. Att utfinna en sådan lämplig tidpunkt vore emellertid ej

lätt, och skulle man våga afgifva något förslag i den vägen, torde denna

slutpunkt kunna angifvas till år 1942, det törsta år, da möjlighet förefunnes

att få en lönereglering samtidigt tillämpad inom alla församlingar.

Därigenom blefve löneregleringen gällande mer än 20 år i 119 församlingar,

dock ej i någon längre än 28 år, och i 963 församlingar mellan 21 och

25 år samt kortare tid än 20 år i 132 församlingar, däraf i 9 församlingar

mindre än 10 år, hvarjämte löneregleringen, men väl indragningen

af tionde, ej skulle hunnit tillämpas i 1 församling.

Uppenbarligen vore det för såväl löngifvare som löntagare lämpligast,

om så ordnades, att i framtiden samma grunder för skattskyldighet och

lönernas bestämmande kunde från en gemensam tidpunkt tillämpas inom

rikets alla församlingar, på det att icke såsom hittills ägt rum och i

någon ringa mån alltjämt är förhållandet — löneregleringar, uppgjorda

efter olika principer, må blifva gällande för prästerskapet i olika församlingar.

Detta oaktadt tvekar kollegium att tillstyrka Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes i berörda syfte framställda förslag om bestämmande

af en gemensam slutpunkt för alla löneregleringar. Skola nämligen dessa

verkställas hufvudsakligen i enlighet med de af kommittén föreslagna

grunder, lärer det få anses såsom en fördel, att det ganska omfattande

arbete, som ej blott från nämndernas utan äfven från ortsmyndigheternas

och de centrala ämbetsverkens sida måste föregå fastställandet utaf en

hvar af de ganska talrika löneregleringarna — för ecklesiastikåret 181)6 — 97

uppgående till 1365 — varder fördeladt på flera år, helst, såvidt kollegium

försport, någon verklig olägenhet af de olika förfallotiderna för dessa

regleringar ej gifvit sig tillkänna.

§§ 13 och 14.

Det gemensamma för dessa paragrafer är, att församling vill för sitt

prästerskap åtaga sig utgifter, som lagligen ej åligga henne. I § 13

förutsattes alltså, att församling önskar bibehålla eller inrätta prästerlig

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

tjänst, som Kungl. Maj:t finner icke vara för själavårdens behöriga handhafvande

nödig. Kungl. Maj:t skulle då kunna medgifva tjänstens bibehållande

eller inrättande, såvida församlingen med tre fjärdedelar af de i

omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet beslöte utgöra, hvad utöfver

bostadsboställes afkastning erfordras till bestridande af den aflöning,

Kungl. Maj:t enligt de angående beräkning af prästerskapets aflöning meddelade

föreskrifter bestämmer. Tillskott från kyrkofonden skulle för dylik

tjänst dock ej lämnas. Enligt § 14 sättes församling i tillfälle att under

regleringsperioden bereda sitt prästerskap ökade löneförmåner. Om nämligen

församling med nyligen angifna röstöfvervikt beslutar höja aflöning,

som blifvit för viss tjänst bestämd, skall detta beslut lända till efterrättelse,

såvida Kungl. Maj:t efter gjord underställning finner skäligt fastställa beslutet.

Till gäldande af belopp, hvarmed aflöningen sålunda varder förhöjd,

må icke lämnas tillskott från kyrkofonden.

I afseende å fordran uti § 13, att aflöning till där ifrågasatt tjänst

måste beviljas till belopp, som under andra förhållanden skulle fastställas

för innehafvaren af en liknande tjänst, yttrar kommittéledamoten Ekström

(sid. 329), att därest en stark kyrklig offervillighet förefunnes, den

icke torde böra ställas på prof, som för den blefve oöfverstigliga hinder.

Den aflöning, till hvilken församlingen borde förpliktas, borde enligt hans

förmenande icke öfverstiga det minimum, som Kung]. Maj:t bestämt för

präst uti ifrågavarande tjänstegrad. Det torde ock kunna ifrågasättas,

huruvida Kungl. Maj:t, hvilken annars tämligen fritt skulle disponera öfver

kyrkofondens medel, borde — i ett dylikt fall af offervillighet från en

måhända ganska fattig församling för den kyrkliga själavårdens förbättring

— genom ett speciellt stadgande rent af förbjudas att bevilja något

lönebidrag för den tjänst, som sålunda blefve inrättad eller bibehållen.

Det ville alltså synas som om § 13 lämpligen borde erhålla följande lydelse:

»Finner Kungl. Maj:t prästerlig tjänst — —- — — — den aflöning,

hvilken jämlikt de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräkning

af prästerskapets aflöning är den minsta för präst uti ifrågavarande

tjänstegrad.»

Med omförmälde reservant instämma domkapitlen i Strängnäs, Västerås

och Luleå samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge och

Jämtlands län. Stockholms stads konsistorium anser i fråga om § 14, att

orden »med den röstöfvervikt, som i § 13 för där angifvet fall stadgas»

lämpligen borde utgå. öfverståthållareämbetet håller före, att den pluralitet,

som enligt §§ 13 och 14 fordrades för besluts fattande, icke torde

böra kräfvas, då i allmänhet enligt kommunallagarne fordrades endast

enkel pluralitet för beviljande af anslag. Eders Kung]. Maj:ts befallnings
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

hafvande i Västmanlands län finner mot den i § 13 uppställda fordran på

kvalificerad majoritet intet vara att erinra utom det, att då här förelåge

en fråga af mycket stor vikt för en längre tid framåt, förslag om frivillig

aflöning för en såsom icke nödig ansedd prästerlig syssla torde böra med

föreskrifven majoritet godkännas å tvä på hvarandra följande kyrkostämmor,

såframt församlingens beslut därom skulle anses i laga ordning tillkommet

och bindande. En öfverrumpling kunde eljest blifva afgörande

för församlingens beskattning en afsevärd tid framåt. Enahanda fordran

på ett upprepadt majoritetsbeslut torde måhända böra uppställas beträffande

förhöjning enligt § 14 i den af Eders Kungl. Maj:t bestämda aflöning

för viss tjänst. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län

afstyrker de i §§ 13 och 14 föreslagna stadganden. Genom dem infördes

nämligen prästlönefrågan på församlingskifvets område. De ofta förekommande

stora röstetalen samlade på få händer kunde komma att påtvinga

församlingarna präster eller öka deras afiöningar emot de små rösternas

bestridande. Däraf uppkomme samma strid, som under nu gällande förhållanden

äfven på många ställen visat sig, när en församlingsmajoritet,

emot gällande löneregleringsresolutioners innehåll, velat höja prästerliga

afiöningar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkte under alla

förhållanden § 14 och hemställde, att för den händelse § 13 borde bibehållas,

omröstning i frågan måtte äga ram per capita. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Västerbottens län förmenar det vara olämpligt att,

på sätt i § 13 skett, stadga utväg för bibehållande eller inrättande af

tjänst, som funnes icke vara för själavårdens behöriga handhafvande nödig.

Likaså syntes den i § 14 anvisade möjlighet att genom röstöfvervikt höja

bestämd aflöning obehöflig, då löneregleringsperioden förkortats till tjugu

år. Genom en sådan bestämmelse förlorade löneregleringsperioden en

väsentlig del af sin betydelse. Ansåges bestämmelsen erforderlig för att

kunna höja aflöning, borde den konsekvent meddelas jämväl i syfte att

kunna minska aflöning, om skäl därtill förelåge. Bibehölles bestämmelsen,

syntes det böra tydligt stadgas, huruvida beslutet kunde under regleringsperioden

genom nytt beslut med stadgad röstöfvervikt häfvas eller icke.

Enligt kollegii åsikt bör det ej föiunenas församling att med en viss

frihet göra utgifter för den själavårdande verksamheten, helst dylika utgifter

väl öfverensstämma med den gamla grundsatsen, att hvarje församling bör

själ! aflöna sitt prästerskap, och ingalunda kunna anses strida mot den

kyrkliga kommunens verksamhetsuppgift efter nu gällande lagstiftning.

I sistberörda hänseende tillåter sig kollegium erinra därom, att på grund

af §§ 1 och 2 i nådiga förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars

1862 kyrkoförsamling, bland annat, har att vårda kyrkans angelägenheter

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

och å kyrkostämma handlägga frågor om öfverenskommelse rörande prästerskapets

löneförmåner.

Vissa garantier mot missbruk torde dock böra uppställas. Med hänsyn

till den kyrkliga ämbetsverksamheten och fordringarna på anständig bärgning

för prästerskapet är det nämligen af vikt, å ena sidan att tillräcklig

sysselsättning beredes de präster, som varda anställda inom ett pastorat,

och å andra sidan att samtliga präster kunna föra ett ståndsmässigt lefnadssätt.

Dessutom synes med skäl kunna göras gällande, att vederbörande

församling skall på ett särskildt kraftigt sätt hafva tillkännagifvit sin

önskan att göra den ifrågasatta utgiften, enär ju denna skulle i här åsyftade

fall vara frivillig och därför större försiktighet med hänsyn till oliktänkande

torde vara påkallad. Kollegium, som från angifna synpunkter skärskådat

kommitténs i omhandlade paragrafer framlagda förslag, finner dessa senare

fullt tillfredsställande. De särskilda besluten skulle nämligen, för att kunna

bringas till verkställighet, alltid fattas med kvalificerad majoritet. Vidare

medgifves ingen afprutning å löneförmånerna för innehafvare!! af den befattning,

som församlingen önskar inrätta eller bibehålla, utan skola dessa

förmåner fastställas efter eljest tillämpade grunder. Slutligen är det Kungl.

Maj:t förbehållet att i sista hand pröfva lämpligheten af den löneförhöjning

eller organisatoriska anordning, hvarom beslut fattats.

Att kyrkans gemensamma aflöning stilig ångar skulle, på sätt kommittéledamoten

Ekström ifrågasatt, få användas till aflöning vid en tjänst, som

i själfva verket afser att främja ett mera partikulärt syfte, afstyrker kollegium

på de bestämdaste.

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län förmenar,

att därest bestämmelse ansåges erforderlig för tillstånd till aflönings

höjande, följdriktigheten fordrade, att bestämmelse jämväl meddelades angående

rätt att minska aflöning, om skäl därtill föreläge, sä kan kollegium

icke dela en sådan uppfattning. Utom det att anledning till minskning

af en lön, hvilken icke kan växa, sedan den en gång blifvit beräknad och

fastställd, knappast torde komma att yppa sig, skulle det i hvarje fall

innebära en alltför stor obillighet mot vederbörande tjänsteinnehafvare, om

under löpande regleringsperiod afknappning gjordes å de, vanligen mycket

begränsade, löneförmåner, som en gång blifvit åt honom utlofvade.

§ 16.

Jämlikt denna paragraf skall vederbörande kyrkoråd kvartalsvis den

1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april till kyrkoherde och

komminister utbetala hvad af församlingsafgifter tillkommer en hvar af

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

dem, hvarjämte det belopp, Kungl. Maj:t fastställt såsom ersättning för

tillhandahållande af bostad och vivre åt ständig adjunkt, gäldas till kyrkoherden,

i den mån församlingsafgifterna förslå därtill. Den del af berörda

afgifter, som beräknats till bestridande af arfvode åt sådan adjunkt, skall

inlevereras till kyrkofonden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmärker

med afseende härå, att bestämmelse saknades angående tiden, då godtgörelse

åt kyrkoherden för tillhandahållande af bostad och vivre åt ständig

adjunkt skulle af församlingen öfverlämnas. Till förekommande af tvister

torde dock viss tid för denna likvid böra stadgas. Vidare syntes det vara

onödig omgång att i de fall, då församlingsafgifterna försloge till ständig

adjunktsbefattning, låta dessa afgifter först ingå till kyrkofonden, för att

därifrån utbetalas till adjunkten, i stället för att aflöningen af kyrkorådet

direkt tillhandahölles adjunkten.

I likhet med kommittén (sid. 112) anser kollegium det icke vara behöfligt,

att någon viss tid för fullgörande af församlingens ofvanberörda

ersättningsskyldighet bestämmes, »då ju församling kan antagas i allt fall

ställa sig kyrkoherdens önskningar beträffande betalningstiden till efterrättelse».

A andra sidan kan det dock vara till fördel för prästerskapet,

att betalningstiden i någon mån begränsas, hvarför kollegium hemställer,

huruvida icke framför ordet »gäldas» i andra stycket af paragrafen kunde

inryckas orden »senast före kalenderårets utgång».

Däremot synes det kollegium lämpligast, att i enlighet med kommitténs

förslag den del af församlingsafgifterna, som skall utgöra arfvode

åt ständig adjunkt, under alla förhållanden inlevereras till kyrkofonden.

Inträffar det nämligen — t. ex. under rådande prästbrist — att dylik

adjunkt för någon tid ej varder anställd uti pastoratet, skola församlingsafgifterna

icke desto mindre ingå till kyrkofonden, enär de utgöra ersättning

för de kostnader, fonden, till lindrande af församlingens utgifter,

åtagit sig för uppehållande under all framtid af adjunktsinstitutionen. För

öfrigt kan en viss oreda i fondens räkenskaper befaras, om icke den af

kommittén föreslagna anordning vidtages.

En fråga om tiden för församlingsbidragets utbetalande till prästerskapet

skall af kollegium upptagas till behandling under här efteråt följande

§§ 17, 21 och 23 i samband med yttrande öfver föreslagna åtgärder

för tillhandahållande af tillskott från kyrkofonden.

Under §§ 7 och 16 har kollegium dels uttalat sig rörande lämpligheten

af de personliga afgifternas utmönstrande ur det kyrkliga beskattningssystemet,

dels ock angifvit sin ståndpunkt till frågan om främmande

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

trosbekännares skyldighet att bidraga till aflöning af statskyrkans prästerskap,

hvarom kollegium velat erinra med hänsyn till förevarande paragrafs

innehåll utöfver det som nyligen omförmälts.

§§ 17, 21 och 23.

Beträffande de bidrag till prästerskapets aflöning, som skola lämnas

af kyrkofonden, innehålla ofvan antecknade paragrafer en del bestämmelser,

hvilka angifva tiden och sättet för tillhandahållande åt prästerskapet af

samma bidrag.

Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister

skall sålunda af Konungens befallningshafvande öfversändas till vederbörande

kontraktsprost för att af honom kvartalsvis den 1 juli, den 1

oktober, den 1 januari och den 1 april tillställas de särskilda tjänsteinnehafvarne

(§ 17). Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola till

dem, som enligt uppgift från domkapitlet äro därtill berättigade, utbetalas

å samma tider och i samma ordning. Sådan resekostnadsersättning till

adjunkt, som bestrides af kyrkofonden, utbetalas af Konungens befallningshafvande

(§ 21). Prostarfvoden skola gäldas från kyrkofonden samt efter

utgången af hvarje ecklesiastikår likaledes utbetalas af Konungens befallningshafvande

(§ 23).

Några länsstyrelser framställa anmärkningar mot hvad sålunda föreslagits.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län anför, huruledes

kommittén i motiven, sid. 114, med afseende å den kvartalsvisa utbetalningen

endast yttrat, att Konungens befallningshafvande hade att

vidtaga erforderliga åtgärder, för att dessa utbetalningar skulle kunna behörigen

fullgöras. Då kyrkofonden vore afsedd att ställas under statskontorets

förvaltning, torde de för Konungens befallningshafvande »erforderliga

åtgärderna» för att bereda tillgång till ifrågavarande utbetalningar

endast kunna bestå i en kvartalsvis i god tid före utbetalningsdagen återkommande

medelsrekvisition hos statskontoret. Men enär såväl för statskontoret

isynnerhet som äfven för länsstyrelserna en dylik anordning torde

komma att, med hänsyn till de för hvarje år inträffande förändringarna,

visa sig ytterst besvärlig och onödigt tidsödande, syntes det vara högeligen

önskvärdt, att närmare föreskrifter, ledande till en förenkling däri, måtte

varda meddelade. Enahanda anmärkning gällde såväl den från kyrkofonden

utgående resekostnadsersättning till adjunkt, hvilken ersättning jämlikt § 21

skulle af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande utbetalas, enligt hvad i

motiven, sid. 118, sades, »när helst han därom gör framställning», som äfven

de enligt § 23 till kontrakts prost arne från kyrkofonden utgående arfvoden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län finner förslaget, att

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

tillskotten från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister

skulle af länsstyrelsen öfversändas till kontraktsprosten för att af honom

tillställas de särskilda tjänsteinnehafvarne, mindre lämpligt. Rent principiellt

borde nämligen prästerskapet så litet som möjligt betungas med

arbete, som ej tillhörde dess egentliga verksamhet, och dessutom torde

den föreslagna ordningen för tillskottens utbetalning nödvändiggöra, att

kontraktsprosten Ange ställa uppbördsborgen för och föra räkenskaper

öfver ifrågavarande medel. Länsstyrelsen föresloge därför, att tillskotten

från kyrkofonden skulle utbetalas genom länsstyrelserna, på sätt nu skedde

med lönetillskotten från prästerskapets löneregleringsfond. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län håller före, att det vore

lämpligare, om utbetalningen till löntagarne af tillskotten från kyrkofonden

finge ske genom vederbörande magistrater och kronofogdar. Eders Ktmgl.

Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ej något att erinra mot

sättet för utbetalning af bidragen från kyrkofonden men påpekar, att Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes arbete därmed skulle väsentligen underlättas,

om det ålåge kontraktsprostarne att å dessa aflöningsbidrag kvartalsvis

ingifva rekvisitioner enligt fastställda formulär. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Gäfleborgs län uttalar önskvärdheten däraf att, för

underlättande af den alltjämt växande arbetsbördan hos länsstyrelserna,

vid ifrågavarande utbetalningar tillämpades samma förfaringssätt, som

allt intill år 1905 användts vid utanordnandet af lönerna till lärarepersonalen

vid de allmänna läroverken. Det skulle till sådant ändamål

åligga domkapitlet, som äfven erhölle meddelande om samtliga från kyrkofonden

till prästerskapet inom stiftet utgående lönetillskott, att minst en

vecka före utgången af juni, september, december och mars månader till

länsstyrelsen öfversända upprättade förteckningar och uträkningar å ifrågavarande

aflöningsmedel, som länsstyrelsen därefter hade att på föreslaget

sätt förskottsvis utbetala till ersättning af kyrkofonden. För det i § 23

föreslagna sättet för utbetalning af kontraktsprostarnes arfvoden borde

beträffande åtgärd från domkapitlets sida gälla motsvarande bestämmelser,

som föreslagits angående likviderna af kvartalslönerna.

Kollegium tillåter sig erinra, huruledes med afseende å tiden och sättet

för utbetalande af lönetillskott från prästerskapets löneregleringsfond i

nådiga kungörelsen den 17 februari 1893 stadgas, att dylika lönetillskott

skola genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande utbetalas till vederbörande

löntagare med en fjärdedel under hvar och en af månaderna maj,

augusti, november och februari.

Om lönemedlen komma prästerskapet till handa den ena eller den

andra månaden i ett kvartal, torde i det hela vara ganska likgiltigt.

19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Hufvudvikten ligger naturligtvis därpå, att utbetalningarna göras kvartalsvis.

För den händelse uti nu ifrågavarande lag meddelas ett stadgande i sådant

syfte och tillika lämnas anvisning å den myndighet, som skall ombesörja

utbetalningen, torde de närmare bestämmelser, som för reglerande af själfva

verkställigheten må finnas erforderliga, lämpligast meddelas i en särskild

författning; men synes riksdagens eller kyrkomötets medverkan vid en

sådan lagstiftning ej vara af bekofvet påkallad. Det torde ej tillkomma

kollegium att afgifva förslag till de ifrågasatta reglementariska föreskrifterna.

I enlighet med det anförda hemställer kollegium, att — jämte det

§23 lämnas oförändrad — § 17 samt första stycket af § 21 varda omredigerade

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med följande förslag:

§ 17.

»Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister

skall genom Konungens befallningshafvande kvartalsvis utbetalas

till vederbörande löntagare.»

CJ

§ 21, första stycket.

»Från kyrkofonden utgående adjunkt sar fvo den skola genom Konungens

befallningshafvande kvartalsvis utbetalas till vederbörande adjunkt.»

Af förenämnda skäl torde jämväl ur andra stycket af § 16 böra uteslutas

orden »den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april».

§ 18.

Bland adjunkts löneförmåner upptagas i ofvanskrifna paragraf bostad

och vivre. Ej mindre för adjunktstagaren än för adjunkten är det emellertid,

såsom kommittén i motiven (sid. 116) framhåller, af synnerlig vikt, att

förmånerna af bostad och vivre kunna utbytas mot sitt värde i penningar.

Därför stadgas ock i paragrafen, att om af adjunkten eller af den, som

har att tillhandahålla bostad och vivre, yrkas, att i stället för dessa förmåner

må lämnas godtgörelse i penningar, skall, om frivillig öfverenskommelse

härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet, därvid

godtgörelse likväl icke må fastställas till lägre belopp än det minsta, som

jämlikt de af Kungl. Maj:t i ämnet meddelade föreskrifter bör i hvarje

särskildt fall utgöras.

Ett liknande stadgande ingår ock sedermera i § 11 af förslaget till

föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning, där åsyftade

ersättningsbelopp dessutom angifvas. Med afseende å innehållet i sistnämnda

paragraf yttrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skara
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

borgs län, att det torde vara obilligt, om å ena sidan adjunkt skulle kunna

tilltvinga sig godtgörelse till högre belopp än det, kyrkoherden uppbure

såsom ersättning, och å andra sidan kyrkoherden, ehuru tillhandahållandet

af förmånerna icke för honom borde medföra utgift till högre belopp än

ersättningen, likväl kunde förorsaka adjunkten högre kostnad, hvarför

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde, att godtgörelsen, om

yrkandet framställts af adjunkten, icke måtte bestämmas högre och, om

yrkandet framställts af kyrkoherden, icke lägre än beloppet af den särskildt

stadgade ersättningen för år räknadt.

Det har synts kollegium lämpligast, att vid uppgörelsen mellan ordinarie

präst och hans extraordinarie medhjälpare angående ersättning för

ifrågavarande naturaförmåner hvarje anledning till obehörig påtryckning

från någondera sidan borde om möjligt förebyggas. Därför torde lagen

icke böra i första hand anvisa den utväg — frivillig öfverenskommelse —•

som alltid står öppen, men som, af lagen anbefalld, måhända följes utan

att vara fullkomligt frivilligt vald. Icke heller synes någon fördel vara

förenad med en anordning, enligt hvilken åt domkapitlet skulle uppdragas

att, obundet af någon bestämmelse om ett maximum, skilja mellan de

tvistande, utan anser kollegium det vara med båda parternas intressen

mest öfverensstämmande, att de ärliga ersättningsbelopp, som kunna för

olika orter ifrågakomma, uttryckligen angifvas i vederbörande författning,

samt att icke något därutofver bör kunna utdömas.

Andra stycket af förevarande paragraf skulle i enlighet härmed måhända

kunna ändras till denna lydelse:

»Yrkas af adjunkten — — — godtgörelse i penningar, skall sådan

godtgörelse till adjunkten utgifvas i enlighet med de af Kungl. Maj:t

därom meddelade föreskrifter.»

§ 19.

Uti denna paragraf angifvas grunderna för ersättning till extraordinarie

präst, som uppehåller komministersbefattning i annexförsamling eller

kapellag, med hvilken är förenad skyldighet för den ordinarie tjänsteinnehafvaren

att på, eget ansvar under pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen.

Uttrycket »under pastors tillsyn» återkommer sedermera i §§ 5 och 14 af

förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.

Kommittéledamoten Ekström (sid. 391) finner detta uttryck redan

såsom kyrkorättslig bestämmelse vara af tvifvelaktig lämplighet: af praktiska

skäl, särskildt där afståndet mellan annex- och moderkyrka såsom i

Norrland vore mer betydande, och principielt, såsom stadgande mer eller

mindre godtycklig uppsikt öfver tjänsteman, som handlade på själfständigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

14S

ämbetsmannaansvar och som utan dylik uppsikt såsom extraordinarie i

egenskap af vicepastor tidigare fullgjort ännu ansvarsfullare åligganden.

Ännu mindre syntes uttrycket vara på sin plats i en bestämmelse om

löneförmåner, alldenstund det icke vore annan persons tillsyn, som motiverade

ersättningen för arbetet, utan arbetet själft i förening med just

det egna ansvaret. Men äfven om så icke vore, syntes det vara föga

logiskt att motivera ett stadgande om skyldighet för en person att afstå

en del af sin inkomst med framhållande af en honom åliggande förment

arbetsplikt. Af det ena såväl som det andra skälet borde ifrågavarande

uttryck icke ingå i bestämmelserna om%aflöningen. Likaså anser Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län, att då komminister i sin

ämbetsutöfning väl finge anses handla på ämbetsmannaansvar, uttrycket

»under pastors tillsyn» i det sistnämnda förslaget vore öfverflödigt och

borde utgå. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län

hemställer om uteslutande ur de särskilda förslagen af berörda ord såsom

betydelselösa. Mot kommittéledamoten Ekström anmärker emellertid domkapitlet

i Härnösand, att tillägget »under pastors tillsyn» hade stöd af

gällande föreskrifter, hvarförutom det icke heller vore i sak rådligt att

lämna komminister i annexförsamling eller kapellag utan all tillsyn af

pastor.

Såsom nämnda domkapitel framhållit, står omförmälda uttryck i full

öfverensstämmelse med gällande kyrkorätt eller närmare bestämdt nådiga

cirkuläret till domkapitlen den 29 januari 1869 angående de pastorala

göromålens fördelning mellan kyrkoherde och annex- eller kappellförsamlings

prästerskap. Tillkomsten af detta cirkulär är grundad på det förhållandet,

att ehuru komministrar och kapelipredikanter i allmänhet med

kyrkoherdarne dela den prästerliga ämbetsförrättningen, dock ett område

gifves, som är i främsta rummet förbehållet åt pastorerna, nämligen kyrkobokföringen.

Med stöd af 24 kapitlet 25 och 26 §§ kyrkolagen hafva

emellertid domkapitlen i särskilda fall uppdragit åt komministrar och kapellpredikanter

att med en viss begränsning äfven härvid biträda kyrkoherdarne,

och i nådigt bref den 1 november 1815 medgafs det komministrar

och kapellpräster i Härnösands stift, i anseende till de vidsträckta pastoraten

i Norrland, att utgifva prästbevis, med undantag af lysningssedlar

till äktenskap. Efter framställning af kyrkomötet i underdånig skrifvelse

den 24 september 1868 utfärdade Kungl. Maj:t den 29 januari 1869 ett

cirkulär till domkapitlen, enligt hvilket det tilläts vederbörande domkapitel

att, där annex- eller kapellförsamling därom framställde begäran och sådant

pröfvades af omständigheterna påkalladt, åt präst i denna församling uppdraga

att på eget ansvar, dock under ordinarie pastors tillsyn, icke allenast

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

föra samtliga kyrkoböcker utan ock utfärda därpå grundade betyg ocli lysningar

till äktenskap.

Ifrågavarande uttryck -— under pastors tillsyn — har alltså upptagits

från gällande kyrkorätt och angifver en inskränkning i komministerns själfständighet

vid utöfvandet af en viss tjänsteverksamhet, nämligen kyrkobokföringen.

Yid sådant förhållande lärer uttrycket, hvarhelst än det användes

med syftning härpå, icke kunna anses såsom »betydelselöst». Kollegium

finner icke heller skäl tillstyrka dess uteslutande ur kommitténs

förslag, om också ingen tvingande anledning till dess bibehållande där kan

uppgifvas, då ju i allt fall de normer, som reglera kyrkobokföringen, icke

hafva sin plats i nu föreslagna lagar.

§ 20 mom. 2 och 4.

Sedan i §§ 18 och 19 det extraordinarie prästerskapets löneförmåner

under olika förhållanden blifvit till sina hufvudbeståndsdelar angifna,

fördelas i förevarande §20 mellan olika vederbörande aflöningsplikten gent

emot adjunkterna. Härvid stadgas, att adjunktsarfvode för ständig adjunkt

äfvensom för annan extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom biträde

åt allenast en ordinarie tjänsteinnehafvare, skall godtgöras af kyrkofonden.

Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti § 18 förutsatta

fall, att extraordinarie präst tjänstgör vid två ordinarie befattningar,

skall af dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster,

gäldas med hälften af hvardera. Hvad sålunda stadgats skall under enahanda

förutsättning tillämpas jemväl med afseende å bestridandet af kostnaderna

för bostad och vivre åt den extraordinarie prästen (mom. 2).

Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort bestrides åt

kyrkofonden (rnom. 4).

Domkapitlet i Lund anmärker med afseende å den i mom. 2 bestämda

fördelning af kostnaderna för adjunktsaflöningen i det fall, att extraordinarie

präst tjänstgör vid två ordinarie befattningar — då adjunktsarfvodet alltså

skulle förhöjas — att en hvar af dessa befattningars innehafvare komme att

få gälda lika mycket som eller stundom mera än om de haft särskildt ämbetsbiträde,

under det att de dock ej hade mera än hälft gagn af sitt biträde.

Detta syntes ej vara fullt rättvist. Förhöjningen kunde ju lika väl som

grundbeloppet af adjunktsaflöningen utgå från kyrkofonden. Helt visst

komme ej en sådan anordning att kännas tyngande för denna fond. Ett

annat kunde förhållandet vara för den enskilde tjänsteinnehafvaren. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län yttrar i samma ämne,

att då förhöjningen skulle gäldas med hälften hvardera af dem, som

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

uppbure de med de ordinarie befattningarna förenade inkomster, den extra

pålaga, som sålunda skulle komma att hvila på innehafvarne af samma

befattningar, icke syntes öfverensstämma med billighet. Det måste antagas,

att det biträde, den extraordinarie prästen under nämnda förutsättning

lämnade, lindrade den ordinarie prästens börda i mindre mån, än om

tjänstgöringen .ägde rum vid endast en befattning; och som ett förordnande

om tjänstgöring vid två befattningar kunde utfärdas oberoende af den

ordinarie prästens önskan, kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke finna, att för undantagsbestämmelsen funnes giltig grund. Beträffande

innehållet i mom. 4 erinrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfieborgs

län, huruledes sådana omständigheter kunde tänkas, att adjunkt efter

slutad tjänstgöring icke omedelbart tillträdde en ny prästerlig verksamhet

i annat pastorat utan af en eller annan orsak återvände till hemorten, i

hvilken händelse det syntes skäligt och billigt, att honom tillförsäkrades

ersättning för resa ej allenast till utan äfven från tjänstgöringsort.

Förslaget om ordnande af adjunktsaflöningen för det fall, att extra

ordinarie präst tjänstgör vid tvä ordinarie befattningar, anser kollegium

äfven för sin del böra i det af domkapitlet i Lund och Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmärkta hänseende jämkas.

Ordinarie präst skulle nämligen, efter hvad kommitténs förslag i öfrigt

innebär, för en uteslutande hos honom anställd adjunkt hafva att betala i

regel endast 500 kronor årligen. Men om han delade biträdet med en

annan ämbetsbroder, hvarvid han naturligtvis icke kunde påräkna mer än

hälften så stor hjälp, som om adjunkten vore anställd hos honom ensam,

skulle han enligt kommitténs förslag i nu afsedda del, under i öfrigt enahanda

förutsättningar, få vidkännas en årlig kostnad af 450 kronor. Den

halfva hjälpen skulle alltså för honom betinga ej mindre än 90 procent

af kostnaden för helt biträde. Denna oegentlighet synes alltför stor för

att icke — äfven om den i praktiken mindre betyder — böra undanrödjas.

Med afseende härå och på de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län i öfrigt andragna grunder samt då slutligen

hvarken af kommittén anförts eller eljest synes kunna åberopas något skäl,

hvarför icke förhöjningen i adjunktsarfvodet borde, likaväl som grundbeloppet,

gäldas af kyrkofonden, hemställer kollegium, att förevarande paragraf

måtte i sådant syfte omarbetas.

Det torde, i fråga om hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Gäfleborgs län därutinnan ifrågasatt, icke vara skäligt, att större

andel af adjunkts resekostnader pålägges kyrkofonden, än som i mom. 4

medgifves. För resor i enskilda ärenden lärer adjunkten böra själf bära

kostnaden. Däremot är han naturligtvis berättigad till ersättning för resa

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

från en tjänstgöringsort till en annan, äfven om denna resa icke omedelbart

anträdes utan föregås af ett besök i »hemorten».

§ 22.

Understundom kan det, såsom kommittén (sid. 118) framhåller, vara

fördelaktigt eller till och med nödvändigt, att förordnande utfärdas för

ordinarie präst att jämte egen tjänst uppehålla annan befattning eller biträda

annan i hans tjänst: t. ex. då behofvet af medhjälpare icke är af

längre varaktighet eller då, i tider af prästbrist, adjunkter icke kunna på

alla ställen tillhandahållas. För sådant fall stadgar ofvanstående paragraf

angående ersättningen, att om godvillig öfverenskommelse icke träffas, den

som mottagit förordnandet skall af den andre ordinarien åtnjuta godtgörelse

enligt de af Kungl. Maj:t i sådant afseende meddelade föreskrifter.

I anslutning härtill innehåller ock förslaget till föreskrifter angående beräkning

af prästerskapets aflöning dels i § 12, att ordinarie präst, hvilken

förordnats att annan i hans tjänst biträda, skall, om godvillig öfverenskommelse

mellan tjänsteinnehafvarne icke träffas, såsom ersättning bekomma,

förutom skjuts i tjänsteärenden, hvad som skall beräknas såsom

ersättning för bostad och vivre åt adjunkt, dels i § 15, att om ordinarie

präst mottagit förordnande att, jämte egen tjänst, uppehålla annan ordinarie

befattning, han må tillgodonjuta samma förmåner, som medgifvas

den, hvilken biträder annan i hans tjänst, samt därutöfver, om förordnandet

afser kyrkoherdebeställning eller sådan komministersbeställning, med hvilken

är förenad skyldighet att sköta kyrkobokföring, vikariearfvode enligt stadgade

grunder.

Uti detta ämne har kommittéledamoten Ekström uttalat en afvikande

mening (sid. 331 samt 402—408). Han anser, att om prästbrist vållade

det undantagsförhållande, att extraordinarie icke kunde såsom tjänstebiträde,

eventuellt vikarie, förordnas, ehuru domkapitlet funnit skäl föreligga att

åt vederbörande bevilja tjänstebiträde eller full tjänstledighet, detta förhållande

icke borde vålla förändring i vare sig adjunkts-(vikarie-)tagarens

eller den såsom adjunkt (vikarie) förordnades rättsliga ställning, därför att

den^ senare till följd af prästbristen mottagit dylikt förordnande, ehuru han

själf vore ordinarie tjänsteinnehafvare. Utan att saken principiellt ställdes

under debatt, borde det vara själfklart, att adjunkts- eller vikarietagaren

skulle vara skyldig bestå ersättning för kost och vivre, då ju ingen anledning

funnes, hvarför han skulle göra en ekonomisk vinst på prästbristen.

Nu förutsatte emellertid förslaget, att så skulle ske. Och den till biträde

(vikarie) förordnade ordinarien, som enligt naturens gång i regeln blefve

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

den yngre och lägre aflönade af de båda ordinarierna, eller komministern,

stämplades genom själfva författningen såsom obillig, därest han icke genom

»godvillig öfverenskommelse» skänkte efter större eller mindre del af hvad

den andre ordinarien, i regeln den bättre aflönade, lagligen skolat utgifva,

därest prästbristen icke kommit emellan. Men genom en lagbestämmelse

borde icke kastas ett sken af obillighet öfver den ekonomiskt sämre lottade,

därest denne skulle ifrågasätta att af den bättre lottade få ut hvad den

senare dock enligt lag vore förpliktad att utgifva, hvarför yrkades, att

orden »om godvillig öfverenskommelse icke träffas» skulle utgå. I allt

fall vore det naturligtvis vederbörande obetaget att, delvis eller helt, efterskänka

ersättningen för kost och vivre. Äfven orden »såsom ersättning»

i § 12 af förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets

aflöning borde enligt reservantens förmenande utgå på första stället i paragrafen,

men genom tillägg af orden »af denne» utmärkas, att adjunktstagarens

skyldigheter förblefve desamma, antingen extraordinarie eller

ordinarie förordnats till hans ämbetsbiträde. Stadgandet i nämnda § 12

skulle sålunda erhålla följande fydelse:

»Ordinarie präst, hvilken förordnats att annan i hans tjänst biträda,

skall af denne bekomma, förutom skjuts i tjänsteärenden, hvad enligt nästföregående

§ skolat såsom ersättning för bostad och vivre åt adjunkt utgå».

Det torde emellertid, fortsätter reservanten, kunna ifrågasättas, huruvida

icke omförmälda § 12 lämpligen borde helt och hållet utgå och dess

bestämmelser sammanföras till ett helt med öfriga bestämmelser, som afsåge

det fall, att ordinarie präst förordnades såsom biträde (vikarie) åt annan

ordinarie. I förslaget, sådant det nu förelåge, saknades nämligen helt och

hållet bestämmelse om arfvode åt den till adjunkt förordnade vikarien.

Han skulle icke få något arfvode alls, hvilket väl icke kunde anses rättvist.

Adjunktsafiöningen vore att betrakta såsom minsta skäliga årliga ersättning

åt prästerligt ämbetsbiträde. Detta minsta belopp blefve väl icke

mindre skäligt, om ämbetsbiträdets alla funktioner pålades en, som därjämte

innehade ordinarie tjänst. Ifall extraordinarie präst anställdes såsom

biträde åt två ordinarie tjänsteinnehafvare, föresloges visserligen det stadgande,

att hans arfvode icke skulle förhöjas med mer än hälften. Man

skulle i analogi därmed kunna anse, att en ordinarie, som förordnades såsom

adjunkt, skulle kunna skäligen ersättas med -— förutom den från

adjunktstagaren utgående ersättningen — hälften af det arfvode, som,

därest extraordinarie förordnats till adjunkt, skolat utgå från kyrkofonden

I ett sådant stadgande blefve ändock någon rimlighet. Men det

syntes icke vara skäligt att till förmån för kyrkofonden förvägra en till

adjunkt förorclnacl ordinarie det minimum af arfvode, som borde till
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

komma adjunkt. Det kunde visserligen svaras, att en ordinarie icke kunde

tvingas att mottaga ett adjunktsförordnande, han kunde vägra att tjänstgöra

såsom adjunkt. Detta vore sant. Men lika klart vore, att i tider

af prästbrist det ordinarie prästerskapet ville för församlingsvårdens skull

såvidt möjligt öfvertaga äfven adjunktsgöromål. Och det blefve då föga

rimligt, att den, som gjorde detta, skulle till förmån för kyrkofonden beröfvas

arfvodet för denna tjänstgöring. Beträffande ordinarie tjänsteinnehafvare,

som förordnades till adjunkt eller vikarie vid annan ordinarie

tjänst, ansåge således reservanten, att denne borde åtnjuta samma ersättning

som en extraordinarie i första åldersklassen, därest en sådan innehade förordnandet.

De båda §§ 12 och 15 i förslaget till föreskrifter angående

beräkning af prästerskapets aflöning syntes lämpligen böra sammanslås till

en enda innehållande detta enkla stadgande, hvars rätta plats torde vara

i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning (§ 22).

På grund af det anförda hemställdes alltså, att § 22 i sistnämnda förslag

skulle erhålla följande lydelse:

»Ordinarie präst, som mottagit förordnande att, jämte egen tjänst,

uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, åtnjute samma

godtgörelse, som skolat till extraordinarie prästman utan ålderstillägg utgå,

därest förordnandet blifvit sådan prästman tilldeladt».

Enligt uttryckligt tillkännagifvande understödes denna reservation af

domkapitlen i Västerås, Göteborg, Härnösand och Luleå, samt åt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands, Kopparbergs och Västernorrlands

län. Reservationen måste äfven anses hafva vunnit tillslutning ej

mindre af domkapitlen i Uppsala och Strängnäs, hvilka öfver hufvud förordat

kommittéledamoten Ekströms särskildt framställda förslag till föreskrifter

angående beräkning af prästerskapets aflöning, än äfven af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län, som helt allmänt anslutit

sig till omförmälde kommittéledamots samtliga uttalanden.

Af hvad kollegium förut under § 18 anfört i fråga om uppgörelse

mellan ordinarie präst och adjunkt angående ersättning för bostad och

vivre torde framgå, att jämväl kollegium skulle anse det lämpligast, om

i förevarande § 22 äfvensom i § 12 af förslaget till föreskrifter angående

beräkning af prästerskapets aflöning uteslötes de ord,, som syfta på frivillig

öfverenskommelse mellan två ordinarier med afseende a ersättning för tjänstgöring,

som den ene fullgör inom den andres verksamhetsområde.

Öfriga här omförmälda ändringsförslag kan kollegium däremot icke

biträda. Det synes nämligen kollegium som om med skäl kunde förutsättas,

att ordinarie präst, som redan åtnjuter full aflöning vid den beställning,

till hvilken han blifvit utnämnd, skulle, om hans biträde på
20
-

«*

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

kallades af en ämbetsbroder, vara benägen att lämna den erforderliga

hjälpen för ringare ersättning, än som måste beredas en extraordinarie,

för hvilken bostad och vivre samt adjunktsarfvode innefatta hela den påräkneliga

aflöningen. Det är ju dessutom, på sätt reservanten och jämväl

kommittén (sid. 184) påpekat, helt och hållet öfverlämnadt åt den ordinarie

tjänsteinnehafvarens fria vilja, om han skall mottaga något förordnande

eller icke. För öfrigt lärer hans tjänstgöring vid den andra beställningen

icke kunna blifva af så synnerligen stor omfattning, alldenstund han väl

måste i främsta rummet fullgöra de med hans egen tjänst förbundna plikter.

Hela anordningen måste gifvetvis betraktas såsom en provisorisk nödfallsutväg,

hvilken icke kan anlitas vid andra tillfällen, än då åtminstone

en af tjänsterna låter sig uppehålla utan större möda. I händelse af prästbrist

måste uppenbarligen inom stiftet tjänstgörande adjunkter af domkapitlet

fördelas på de mera kräfvande befattningarna, under det att ordinarierna

torde vid de öfriga kunna biträda hvarandra. Ställes en tjänst

på längre tids vakans, inträder tydligen ett annat förhållande än det nu

omhandlade. Kungl. Maj:t lärer då, såsom för närvarande ock sker, efter

omständigheterna besluta, huru mycket af löneförmånerna vid den vakanta

tjänsten skall utgå såsom godtgörelse åt en ordinarie, hvilken tilläfventyrs

får sig anförtrodt att uppehålla samma tjänst.

§§ 25—29.

Den i § 1 af förevarande lagförslag uppställda fordran, att hvarje tjänstgörande

präst skall, utom aflöning i öfrigt, erhålla fri bostad, är, på sätt

kommittén i motiven till ofvan antecknade paragrafer (sid. 119—131)

framhåller, ingen nyhet, om än bostadsförmånen, såsom en del af aflöningen,

icke uttryckligen nämnes i 1862 års förordning. Denna, yttrar

kommittén, innehölle emellertid i § 4 det stadgande, att boställe, som afsåge

att af löntagare bebos och brukas, skulle till en dess verkliga värde,

efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas. För

den händelse nu — såsom kommittén i § 6 af här omhandlade lag föreslagit

— afkastningen af bostadsställe, utan afdrag af kostnaden för byggnadsskyldighetens

fullgörande å boställets laga hus, beräknades såsom

aflöningsförmån, _ men en särskild post för bestridande af byggnadskostnaden

tillädes, blefve ju prästerskapets inkomster och församlingarnas

lönebidrag i båda fallen lika stora. Utfördes löneregleringen riktigt, erhölle

tjänsteinnehafvaren i det ena fallet lika väl som i det andra hvad,

utöfver kostnaden för bostad, erfordrades för hans bärgning. Med nu

gällande ordning hade tjänsteinnehafvaren att själf svara för sina boställshus,

hvarför boställets afkastning beräknats så mycket lägre; om den af

*

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

kommittén föreslagna ordning antoges, skulle tjänsteinnehafvaren få åt sig

anvisadt ett särskildt byggnadsanslag, men boställets afkastning komme

att beräknas så mycket högre.

I verkligheten hade dock, säger kommittén vidare, afdraget för byggnadskostnaden

sällan kunnat rätt beräknas, och en sådan beräkning torde

icke heller framgent kunna åstadkommas, så länge byggnadsskyldighetens

fullgörande af och fördelning mellan af- och tillträdande boställshafvare

försigginge på hittills häfdvunnet sätt. Det väsentliga felet i den nuvarande

ordningen, det som gifvit upphof till alla berättigade klagomål

öfver byggnadsskyldigheten, läge däruti, att denna skyldighet, när den

efter långt uppskof slutligen måste fullgöras af den som innehade bostället,

drabbade honom med en tyngd, som kunde vara öfverväldigande,

och att det för närvarande knappast gåfves någon laglig och praktisk

utväg att åstadkomma bördans rättvisa fördelning på alla vederbörande.

Alldenstund det erforderliga byggnadskapitalet måste af de flesta boställshafvare

upplånas samt lånet förräntas och amorteras på de dryga villkor,

som plägade gälla för en svag personalkredit, innebure nuvarande system

den orättvisa, att ett kapitalutlägg, som tillgodokomme följande boställshafvare

under ganska lång tid, eller så länge byggnaden ägde bestånd,

vanligen finge hvila på den nybyggande innehafvaren, endast i ringa mån

på närmaste efterträdare. En verkligt rationell fördelning af byggnadsskyldigheten

ledde med en viss nödvändighet till öfvergifvande af det

system för årsberäkning och kapitalanskaffning, som hittills varit följdt,

och påkallade helt naturligt anordningar, genom hvilka å ena sidan den

noggranna beräkningen och det följdriktiga genomförandet af byggnadskostnadens

successiva fördelning betryggades samt å andra sidan alla boställshafvare

blefve i lika grad delaktiga i besvär och kostnad för kapitalutläggens

förräntning äfvensom åt kapitalanskaffningen och amorteringen

bereddes en säkrare grundval än den personella krediten.

Med tillämpning af dessa principer har kommittén redan i ett den

17 augusti 1900 afgifvet betänkande framlagt förslag till inrättande stiftsvis

af ecklesiastika byggnadslånekassor, hvilka skulle hafva till uppgift att

anskaffa samt till stiftets byggnadsskyldiga prästerskap och pastorat eller

församlingar utlåna penningar till bestridande af vissa kostnader å laga

hus vid bostadsboställen. Genom dessa kassor skulle boställshafvarnes

kapitalutlägg för nybyggnad omsättas till annuiteter, och nybyggnadskostnaden

sålunda kunna beräknas nästan lika säkert som den kontanta

penninglönen. Underhållsskyldigheten blefve visserligen fortfarande något

växlande, men dess betydenhet skulle dock väsentligen minskas, då nybyggnaden

komme att omsorgsfullt och i rätt tid utföras. Samma betän
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

kande innefattar äfven ett förslag till ecklesiastik boställsordning, hvilande

på förutsättningen att byggnadslånekassor komme att inrättas. Enligt detta

förslags 16 och 17 §§ skulle sålunda vid nybyggnad af boställshafvares

laga bus och vid vissa större reparationer därå kostnaden betäckas genom

lån från stiftets byggnadslånekassa, mot skyldighet för låntagaren att genom

årliga afgifter eller annuiteter återgälda lånet, likasom äfven pastorat eller

församling kunde få sin ny byggnadskostnad betäckt genom lån från kassan.

Vidare stadgades i 72 §, att sedan ny lönereglering för pastorat vunnit

tillämpning, boställshafvare skulle för laga hus, för hvilket icke annuitet

för byggnadslån utginge, årligen, så länge detta förhållande fortlore, till

byggnadslånekassan erlägga en på visst sätt bestämd byggnadsskyldighetsafgift

såsom bidrag till betäckande af blifvande nybyggnadskostnad för

boställshafvarens laga hus.

Anordningen med byggnadslånekassor skulle enligt kommitténs afsikt

sättas i verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet begynte, för att

tjäna till stöd och ledning för detta på samma gång som till lättnad och

hjälp för prästerskapet. Då alltså de vanskligheter, som vid föregående

tillfällen förhindrat antagandet af erkända förbättringar, borde undvikas,

hade kommittén underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser rörande församlingarnas

nybyggnads- och underhållsskyldighet, i akt och mening att

ordnandet af denna fråga för nästa löneregleringsperiod borde ske vid och

genom löneregleringarna.

Ofvanskrifna fem paragrafer meddela nu bestämmelser om reglering

i första rummet af boställshafvarnes, men äfven af församlingarnas, kostnader

för fullgörande af byggnadsskyldigheten vid ecklesiastika boställen.

Hufvudgrunderna för denna reglering — hvars genomförande skulle nödvändiggöra

vissa af kommittén (sid. 131—149) jämväl föreslagna ändringar

i och "tillägg till förslagen till ecklesiastik boställsordning och förordning

om ecklesiastika byggnadslånekassor — äro följande.

Beträffande sädana laga hus å bostadsboställe, som det tillkommer boställshafvare

att nybygga och underhålla, fastställer Kungl. Maj:t, i sammanhang

med pröfning af uppgjordt förslag till lönereglering, ej mindre

det ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden skall hvarje år

från pastoratet utgå för verkställande af nybyggnad och sådan förbättring,

som i 16 § af ecklesiastik boställsordning omförmäles, samt till gäldande

af byggnadsskyldighetsafgifter, hvilka enligt 72 § i boställsordningen skola

erläggas, än äfven hvad pastoratet har att under samma tid årligen utgöra

såsom ersättning för bestridande af underhållskostnad (§26 mom. 1).

Önskar pastorat, att dess nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga

om de laga husen å bostadsställe skall, då tillämpning af ny lönereglering

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

vidtager, för framtiden af boställshafvaren mot ersättning fullgöras, har

pastoratet att härom göra anmälan i det yttrande, som varder jämlikt

§ 11 afgifvet. När lönereglering därefter fastställes, bestämmer Kungl.

Maj:t hvarje gång för den tid, hvarunder löneregleringen skall gälla, särskildt

beträffande nybyggnad och sådan förbättring, som i 16 § af boställsordningen

afses, och särskildt i fråga om underhåll, beloppet af den ersättning,

som för angifna ändamål bör årligen utgifvas af pastoratet. Hvad

sålunda stadgas gäller äfven församling, som ensam ansvarar för byggnadsskyldighet

å vissa boställshus (§26 mom. 2). Den ersättning, som pastorat

eller församling jämlikt § 26 har att gälda, skall utgöras efter samma

grunder som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om

hvilka kyrkostämma fattar beslut, dock med iakttagande af den vissa beskattningsföremål

enligt lag medgifna lindring i fråga om deltagande i

kostnad för nybyggnad och underhåll af prästgård (§ 27). Ersättningsbelopp,

som blifvit bestämdt till gäldande af kostnad för nybyggnad å bostadsboställe,

inlevereras af kyrkorådet för hvarje år till stiftets byggnadslånekassa.

Om summan af de ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden

sålunda inflyta till byggnadslånekassan, öfverskjuter eller understiger

summan af de annuiteter och byggnadsskyldighetsafgifter, hvilka

fastställts att under samma tid utgå från boställets laga hus, skall öfverskottet.

eller bristen utjämnas därigenom, att ersättningen för byggnadsskyldighetens

fullgörande under nästa iönpregleringsperiod bestämmes med

hänsyn till angifna förhållande (§ 28). Årliga beloppet af den ersättning,

som till bestridande af underhållskostnad blifvit fastställd, skall af kyrkorådet

tillhandahållas boställshafvaren, i den mån han visar sig hafva gjort

utgift för honom åliggande underhåll af laga hus. Hafva de årliga ersättningsbeloppen

ej till fullo tagits i anspråk under löneregleringsperioden,

äger pastoratet att öfver återstoden fritt förfoga, såvida icke något däraf

erfordras till betäckande af utgift, som före slutet af samma period blifvit

anmäld. Skulle den boställshafvare sålunda tillkommande ersättning understiga

hvad han måst utgifva för underhållet under löneregleringsperioden,

är han icke berättigad till godtgörelse för bristen (§ 29).

Med anledning af hvad kommittén sålunda föreslagit i syfte att för

de präster, som innehafva bostadsboställen, göra förmånen af bostad kostnadsfri

— denna förmån skulle enligt § 30 i annan form beredas öfriga

präster — hafva, såsom af det ofvan sid. 108—111 anförda framgår,

uttalanden vid granskning af kommitténs förslag om uppskattning af

bostadsboställes afkastning gjorts ej mindre af kommittéledamoten Ekström

än äfven af domkapitlen i Linköping, Växterch, Göteborg, Karlstad, Härnösand

och Luleå. Domkapitlet i Uppsala, hvars yttrande i sistberörda

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

ämne jämväl förut omförmälts, hemställer om uteslutande ur förslaget af

bestämmelsen därom, att församlingens nybyggnads- och underhållsskyldighet

i fråga om de laga husen å bostadsboställe skulle af boställshafvaren

mot ersättning fullgöras, där församlingen så önskade och om denna

sin önskan gjorde underdånig anmälan (§ 26 mom. 2), enär erfarenheten

i de flesta fall visade, att den verkliga utgiften för byggnadsskyldighetens

fullgörande blefve mycket större än i förväg kunnat uträknas. Domkapitlet

i Strängnäs gör en liknande hemställan. Domkapitlet i Kalmar, som,

enligt hvad ofvan inhämtas, äfven yttrat sig i frågan om uppskattning

af boställes afkastning, förmäler, att då domkapitlet i underdånigt utlåtande

öfver förslagen till ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika

byggnadslånekassor hemställt, att det förra förslaget måtte i vissa

angifna afseenden omarbetas och det senare förslaget icke i föreliggande

form vinna tillämpning, domkapitlet i konsekvens därmed ville yrka, att

beträffande de i § 6 mom. 1 samt §§ 25—29 af nu omhandlade lagförslag

förekommande stadganden domkapitlets åberopade underdåniga utlåtande

måtte tagas i betraktande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anser, att i

fråga om bestämmelserna i §§ 25—29 kommittéledamoten Rydins mening

(sid. 457—459) vore att föredraga. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs län yttrar, att hvad förslaget innehölle af beskaffenhet

att sammanhänga med frågan om inrättande af byggnadslånekassor stode

eller folie med statsmakternas ställning till denna fråga och torde vid

sådant förhållande icke utgöra föremål för något Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

vidare underdåniga yttrande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Blekinge och i Jämtlands län ansluta sig till kommittéledamoten

Ekströms uttalande i ämnet. Eders Kungl. Majds befallningshafvande

i Malmöhus län anser, att affattningen af § 27 borde förtydligas,

så att utaf densamma bestämdt framginge den af koinmitterade i specialmotiven,

sid. 128 och 129, framhållna skillnad i fråga om skyldigheten

att deltaga i sådana färsamlingsafgifter, som i mom. 1 och 2 af § 26 omförmäldes.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Skaraborgs län framhåller,

hurusom stadgandet i § 26 mom. 2 uppenbarligen hvilade på den

förutsättning, att byggnadslånekassa funnes för stift inrättad. Men äfven

om denna förutsättning vore förverkligad, ansåge Eders Kungl. Majds befallningshafvande

likväl olämpligt och oegentligt, att församling skulle

kunna öfverflytta icke blott underhållsskyldigheten utan äfven ny byggnadsskyldigheten

å boställshafvaren. Därom åberopade Eders Kungl. Majds

befallningshafvande hvad Eders Kungl. Majds befallningshafvande anfört

uti sitt den 9 januari 1901 afgifna underdåniga utlåtande öfver kommitténs

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

förslag rörande ecklesiastik boställsordning och inrättande af byggnadslänekassor.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län

förmäler, att i fråga om de delar af lagförslaget, hvilka afhandlade byggnadsskyldigheten

vid bostadsboställe, torde få antagas, att dessa stadganden

så intimt berörde den Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes bedömande

icke nu förelagda ecklesiastika boställsordningen, att det vore vanskligt

att utan tillgång till förslaget om sistnämnda författning yttra sig om

berörda byggnadsskyldighet. Eders Kungl Maj:ts befallningshafvande hade

således icke något att därom erinra.

Kommitténs förslag till reglering af byggnadskostnaderna vid ecklesiastika

bostadsboställen är, såsom den lämnade redogörelsen därför angifver,

grundadt på dess förslag till ecklesiastik boställsordning och förordningom

ecklesiastika byggnadslånekassor, öfver hvilka sistnämnda förslag kollegium

den 9 september 1901 afgifvit underdånigt utlåtande. Om föreliggande

förslag ses i sitt sammanhang med och i belysningen af sagda

författningsförslag, lärer det icke kunna bestridas, att kommittén på ett

följdriktigt sätt för de blifvande löneregleringarna tillgodogjort sig den

föreslagna anordningen med ecklesiastika byggnadslånekassor. Ur antydda

synpunkt har kollegium icke något att i hufvudsak påminna i afseende å

nu omhandlade §§ 25 — 29. Dock tillåter sig kollegium beträffande § 27

erinra därom, att enligt lagen den 26 april 1905 alla de, som inom församlingen

erlägga kommunalutskylder, numera skola lika efter åsatt fyrktal —

alltså icke längre efter en graderad skala — deltaga i kostnaden för socknemännen

åliggande skyldighet att nybygga och underhålla prästgård, hvarvid

likväl bör tillses, att prästerskapets privilegier ej trädas för nära. Med

hänsyn härtill och med iakttagande däraf att prästerskapet för boställen

och löneinkomster alltid bör befrias från deltagande i ersättning, som

pastorat eller församling har att gälda såsom lösen för befrielse från fullgörandet

in natura af sin byggnadsskyldighet, lärer samma paragraf böra

omredigeras.

_ Icke heller förslagen till ändringar i och tillägg till nyssnämnda båda

författningsförslag föranleda någon väsentlig anmärkning från kollegii sida.

Beträffande de punkter, i hvilka en särskild, vid kommittébetänkandet

fogad, mening blifvit uttalad (sid. 457—459), synes likväl denna mening

böra vinna efterföljd.

Emellertid har kollegium trott sig böra fästa uppmärksamheten därå,

att i den mån förslaget om reglering af byggnadskostnaderna vid ecklesiastika

bostadsboställen för sitt genomförande förutsätter tillvaron af byggnadslånekassor,

den grund hvarpå samma förslag hvilar synes ganska svag.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Sedan nämligen Eders Knngl. Maj:t i särskilda, propositioner n:is 56 och

57 till 1903 års riksdag ej mindre föreslagit riksdagen att antaga ett af

Eders Kungl. Maj:t framlagdt förslag till ecklesiastik boställsordning, än

äfven begärt riksdagens yttrande öfver ett vid vederbörande proposition

fogadt förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor, liar

riksdagen i underdåniga skrivelser den 12 maj samma år tillkänn a gifvi t,

att kamrarne beträffande en hvar af dessa frågor stannat i olika beslut,

i följd hvaraf den förra frågan förfallit samt riksdagen icke kunde afgifva

något yttrande i den senare frågan.

Men om också anordningen med byggnadslånekassor ej skulle komma

att genomföras, synes dock tanken på en reglering af byggnadskostnaderna

vid ecklesiastika bostadsboställen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

kommitténs nu föreliggande förslag icke därför böra öfvergifvas.

Detta förslag är nämligen grundadt å den, efter kollegii uppfattning,

riktiga principen att medel, som äro afsedda till bestridande af boställshafvares

byggnadskostnader, också böra för detta ändamål användas. Enligt

nu tillämpade system, hvilket medför att dessa medel beredas boställshatvaren

på en omväg, nämligen därigenom att från boställsafkastningen göres

ett mot byggnadskostnaden svarande afdrag, lärer väl sällan inträffa, att

när ett nybyggnad sarbete skall utf öras, den byggnadsskyldige indelningshafvaren

också förfogar öfver ett uppsparadt belopp, som kan för ändamålet

disponeras. Om däremot ett nybyggnadsanslag, beräknadt och fastställdt

i enlighet med föreskrifterna uti § 25 och § 26 mom. 1 af detta

lagförslag, för hvarje år afsättes och ställes under förvaltning af exempelvis

kyrkorådet, skola ju vid förefallande behof medel alltid vara att tillgå

eller åtminstone med säkerhet utfalla å vissa tider. Därigenom skulle nybyggnadsskyldighetens

börda för de efter hvarandra följande boställshafvarne

uppenbarligen högst väsentligt underlättas. A andra sidan kunde

det icke sägas, att församlingen blefve i högre grad betungad, än eljest

skulle vara förhållandet, såvida nämligen meningen verkligen är att boställshafvarens

byggnadskostnader skola till fullo gäldas af församlingen.

I fråga om sättet för underhållskostnadens bestridande torde anvisningarna

i § 25, § 26 mom. 1 och § 29 kunna utan vidare jämkningar anbefallas

till iakttagande.

Huruvida pastorat eller församling må äga att, på sätt i § 26 mom. 2

föreslagits, å boställshafvare mot ersättning öfverflytta sin nybyggnads- och

underhållsskyldighet är en fråga, som varit mycket omtvistad. Kollegium

har emellertid i sitt förutnämnda underdåniga utlåtande den 9 september

1901 (sid. 15) angifvit sin ståndpunkt till samma fråga.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

§ 30.

Måhända vore det icke olämpligt, om åt förevarande paragraf gåfves en

sådan affattning, att af innehållet framginge, det under vissa omständigheter

bostadsboställe kan jämlikt § 6 (femte stycket) utan församlingens betungande

upplåtas åt dess prästerskap.

Kommittéledamoten Ekström framhåller, hurusom den uppfattning

torde vara ganska allmän, att bostadsboställe i landspastorat måste vara

förenadt med jordbruk, men att då en sådan fordran ingalunda borde

uppställas, ett uttalande borde i själfva lagen göras därom, att boställe

med jordbruk ej ovillkorligen behöfde anskaffas. Reservanten anser därför,

att efter orden »intill dess sådant boställe» borde tilläggas orden »med

eller utan jordbruk». Paragrafens nuvarande lydelse synes dock kollegium

vara att föredraga framför den af reservanten sålunda föreslagna, alldenstund

förhållandena å vissa orter kunna göra det nödvändigt, att ett boställe

med jordbruk anordnas.

Däremot tillstyrker kollegium en ändring af paragrafen i syfte, att

innan en fastighet upplåtes till boställe, Kungl. Maj:ts godkännande af fastigheten

i dess berörda egenskap skall hafva föregått.

Under åberopande af sin här ofvan sid. 132 gjorda hemställan om

förändrad lydelse af § 16 föreslår kollegium, att orden »dock att personliga

afgifter icke må för ändamålet utdebiteras» varda från här omhandlade

paragraf uteslutna.

§ 32.

Genom nådiga cirkuläret till domkapitlen och Stockholms stads konsistorium

den 19 december 1902 har Eders Kungl. Maj:t förordnat, att uti

fullmakter å ordinarie prästerliga beställningar, till hvilka antingen ansökningstiden

ej utgår före slutet af år 1902 eller, därest de på kallelse af

patronrätts innehafvare tillsättas, kallelsen efter nämnda tid till vederbörande

domkapitel inkommer, skall intagas det förbehåll, att den utnämnde

skall vara underkastad den förändring i lönevillkor och tjänstgöring, som

kan blifva en följd ej mindre af föreskrifterna i förordningen den 11 juli

1862 angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster än äfven af

en i sammanhang med blifvande lönereglering vidtagen förändring i den

kyrkliga indelningen eller omorganisatiön af den prästerliga tjänstgöringen.

Har nu, säger kommittén i motiven till förestående paragraf, kyrkoherde

eller komminister, utan sådant förbehåll, erhållit fullmakt å sin tjänst, och

varder, oaktadt hans tjänsteverksamhet icke blifvit till omfattningen inskränkt,

aflöningen för tjänsten vid framdeles skeende lönereglering bestämd

till afsevärdt mindre belopp, än det som beräknats enligt lönereglering,

21

s. 162 Kontrollera mot PDF

I

162

fastställd på grund af nyssnämnda förordning, föreligger onekligen ett

missförhållande, hvars olägenheter torde ur billighetens synpunkt böra åtminstone

i någon mån afhjälpas. Kommittén har därför ansett, att för

den händelse en dylik tjänsteinnehafvare hos Kungl. Maj:t gjorde ansökning

om förbättring i sina lönevillkor, ett skäligt tillskott ur kyrkofonden

skulle kunna, efter Kung], Maj:ts bepröfvande, varda honom beviljadt för

den tid han vid tjänsten kvarstode, men kunde ett sådant lönetillskott

naturligtvis icke medgifvas under annan förutsättning, än att kyrkofondens

medel befunnes fullt tillräckliga för de lagbestämda utgifter, som i främsta

rummet skulle af fonden bestridas.

Såsom en betänklighet med afseende å det föreslagna stadgandet framhåller

kommittéledamoten Ekström (sid. 331—340), bland annat, den däri

förekommande villkorsbestämmelsen att vederbörande skulle hafva erhållit

fullmakt å sin tjänst utan sådant förbehåll, som i förenämnda nådiga

cirkulär den 19 december 1902 omförmäldes. Skulle detta villkor stå

kvar, anmärker reservanten, så blefve de icke många, som kunde få del af

den förmån, stadgandet i det hela torde åsyfta att tillförsäkra prästerskapet.

Ty för det första uteslötes från denna förmån alla, som erhållit fullmakt

på tjänst, hvartill ansökningstiden utgått efter slutet af år 1902, eller de

allra flesta; och skulle alltså, enär nu gällande löneregleringar i allmänhet

utlöpte omkring år 1922, endast de, som suttit vid sina innehafvande

tjänster bortåt tjugu år eller därutöfver, kunna erhålla den ifrågavarande

partiella ersättningen för frångångna löneförmåner. Men det ville synas

som om äfven bland dessa äldre ordinarier en stor del skulle i förekommande

fall blifva utestängd från den möjlighet till dylik ersättning, hvilken

stadgandet dock syntes vilja förbehålla åtminstone dem, och som om denna

oförmånliga undantagsställning skulle kunna komma att drabba hela stift.

I en fullmakt, som af Härnösands domkapitel utfärdades den 9 maj 1887,

gjordes förbehåll att den utnämnde ägde »skyldighet att vara underkastad

den förändring i löneinkomster och tjänstgöring, som kan blifva en följd

af föreskrifterna i kungl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt

ordnande af prästerskapets inkomster». I en af Västerås domkapitel den

21 juni 1890 utfärdad fullmakt gjordes förbehåll, att den välde skulle

vara skyldig att »jämlikt kungl. brefvet den 8 maj 1861 underkasta sig

den förändring i lönevillkor och tjänstgöring, som kan blifva en följd af

framdeles skeende reglering af prästerskapets aflöning». Båda dessa fullmakter

innehölle således förbehåll för tjänsteinnehafvaren »att underkasta

sig förändring i lönevillkor», om ock detta förbehåll vore af de båda domkapitlen

något olika formuleradt. Då fullmakterna sannolikt vore gjorda

efter en viss inom respektive domkapitel använd schablon, skulle således

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

villkoret att fullmakten icke finge innehålla dylikt förbehåll från den afsedda

förmånen utesluta hela stifts prästerskap och låta densamma blifva

en företrädesrätt för prästerskapet i andra stift, där fullmaktschablonen ej

haft nämnda förbehåll. Men möjligheten att erhålla den förmån, som

kunde komma att af billighetshänsyn beviljas, borde stå öppen för alla,

som genom de nya löneregleringarna bringades i afsevärd mistning af

löneinkomster, och förverkligandet af denna möjlighet göras beroende allenast

af Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och hänsyn till kyrkofondens tillgångar.

Det ville för öfrigt synas som om den billighetshänsyn, hvilken

eventuellt skulle komma att visas de tjänsteinnehafvare, som genom den

nya löneregleringen lidit afsevärd mistning af nödiga löneinkomster, endast

vore en naturlig sak, därest statsmakterna och kyrkomötet skulle förena

sig om den för ägarne af den tiondeskyldiga jorden så högst fördelaktiga

tiondeafskrifningen.*) Tv det vore icke svårt att inse, att det vore just

tiondeafskrifningen och det nya systemet, som vållade, att fallen af sänkta

löner blefve så många.

Vidare riktar reservanten sina anmärkningar mot den villkorsbestämmelse,

som innehålles i orden: »mindre belopp än det, som beräknats enligt

lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862».

Bestämmelsen att den beräknade lönen skulle läggas till grund för jämförelsen

med det vid den nya löneregleringen bestämda beloppet syntes

hvila på den föreställningen, att det verkliga beloppet vore något mer eller

mindre abnormt, hvartill man ej borde taga hänsyn. Det beräknade beloppet

hade emellertid aldrig utgiort någon rättsgrund för tjänsteinnehafvarens

löneanspråk. Det hade framgått såsom resultatet af antaganden

beträffande de olika hvar för sig föränderliga addenderna i lönen, antaganden

som gjorts till och med tjugu år eller ännu längre före början

af regleringens tillämpning, i alla händelser fulla femtio är före den tid,

då lönen för tjänsten sista året uppbars. Såsom en ren lyckträff finge

betraktas, ifall det verkliga lönebeloppet någonstädes något år blifvit just

det som beräknades. Regeln hade varit, att det verkliga lönebeloppet mer

eller mindre afsevärdt öfverstigit eller understigit det som vid löneregleringens

uppgörande beräknades. Och det vore själfva löneregleringen, som

utgjort den rättsliga grunden för aflöningen. Iiade någon sålunda fått

mer än det beräknade beloppet, hade han fått allenast, sin lagliga rätt.

Hade någon fått mindre än det beräknade beloppet, hade han icke kunnat

anföra klagomål. Löneregleringen hade i båda fallen blifvit tillämpad, och

*) Jfr reservantens ofvan sid. 20 och följ. återgifna yttrande angående förutsättningarna

för tillstånd till tiondens afskrifvande.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

den ensam hade haft laglig giltighet. Ku skulle detta förhållande ändras.

Icke löneregleringen själf, d. v. s. det belopp, som enligt löneregleringen

lagligen utgått, skulle läggas till grund för jämförelsen med afiöningen

enligt den nya regleringen och eventuellt blifva norm för bestämmandet

af personligt lönetillskott, utan en sannolikhetsberäkning, som gjordes

femtio år tillbaka i tiden under då rådande, i många afseenden olika förhållanden.

Detta förfaringssätt, redan teoretiskt oriktigt, skulle i praktiken

visa sig leda till verkliga absurditeter. Svaret på frågan när en tjänsteinnehafvare,

sedan lön blifvit för honom genom ny lönereglering bestämd,

ägde befogenhet att ingå med underdånig ansökan om lönetillskott från

kyrkofonden för den tid, han vid tjänsten kvarstode, kunde rimligtvis

blott blifva detta: då han genom löneregleringen lidit afsevärd minskning

i sin förutvarande aflöning. Aterstode frågan hvilken årslön från innevarande

löneregleringsperiod borde användas till jämförelsen. Då lönen

kunde växla afsevärdt mellan olika år, syntes medeltalet för ett antal år

i slutet af löneregleringsperioden böra betraktas såsom det normala beloppet.

Därvid skulle kunna ifrågasättas antingen medeltalet af dåvarande

tjänsteinnehafvarens alla årslöner vid ifrågavarande tjänst eller medeltalet

af de sista tio årslönerna under löneregleringsperioden. Det sistnämnda

syntes vara att föredraga.

På grund af det anförda anser reservanten, att § 32 lämpligen borde

erhålla följande lydelse:

»Varder vid framdeles skeende lönereglering afiöningen för kyrkoherdes

eller komministers tjänst bestämd till afsevärdt mindre belopp, än

det, hvartill densamma enligt lönereglering, fastställd på grund af förordningen

den 11 juli 1862, under de tio sista åren af nämnda lönereglerings

tillämpning i medeltal uppgått, må Kungl. Maj:t på ansökning af dylik

tjänsteinnehafvare bevilja honom, i den mån kyrkofondens tillgångar sådant

medgifva, för den tid, han vid samma tjänst kvarstår, eller för vissa år

däraf, skälig godtgörelse för frångångna löneförmåner, att såsom särskildt

tillskott från fonden utgå.»

I den af omförmälde reservant sålunda uttalade särskilda mening instämma

domkapitlen i Uppsala, Göteborg, Karlstad, Visby och Luleå samt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Blekinge, Kristanstads,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gäjleborgs, Västernorrland s och

Jämtlands län. Domkapitlet i Strängnäs hemställer, att i § 32 borde vidtagas

sådan ändring, att hvarje i nämnda paragraf omförmäld tjänsteinnehafvare,

hvars aflöning vid framdeles skeende lönereglering blefve bestämd

till mindre belopp än det, som beräknats enligt lönereglering, fastställd på

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

grund af förordningen den 11 juli 1862, skulle på ansökan för den tid,

han vid samma tjänst kvarstode, erhålla skälig ersättning. Domkapitlet i

Västerås fäster uppmärksamheten på det af förenämnde reservant påpekade,

såsom det syntes äfven domkapitlet, alldeles oriktiga förfarandet att taga

den lön, hvilken blifvit beräknad vid lönereglering, verkställd på grund

af 1862 års förordning, såsom norm vid bestämmandet af huruvida en

prästman, som lidit afsevärd minskning i sina löneinkomster, kunde komma

i åtnjutande af någon ersättning. All billighet torde kräfva, att hänsyn

toges till den lön, som för tjänsten under den senaste tiden verkligen utgått.

Äfven torde förtjäna tagas i nådigt beaktande hvad reservanten

yttrade om dem, hvilka i sin fullmakt fått inryckt det förbehåll, som i nådiga

cirkuläret den 19 december 1902 omförmäldes. Åtminstone torde §

32 böra ändras i den riktning, att ordalydelsen däraf icke från rättighet

att söka och erhålla ersättning utestängde någon tjänsteinnehafvare, som

tilläfventyrs, innan det omnämnda cirkuläret trädde i kraft, erhållit fullmakt,

innehållande sådant förbehåll, som i samma cirkulär omtalades. Domkapitlet

i Växjö vill öfverlämna åt Kungl. Maj:t att tillerkänna präster,

som kvarstå i tjänsten vid ny lönereglerings tillämpning och få väsentligen

minskade inkomster, lönetillskott, om nödiga medel finnas. Domkapitlet i

Härnösand framhåller, huruledes § 32 hade till syfte att ur billighetens synpunkt

i viss mån söka förekomma, att vid öfvergången till den nya regleringen

de dåvarande innehafvarne af prästerliga tjänster skulle lida för stor

minskning i sina hittillsvarande inkomster. Det sätt, på hvilket kommittén

vid formulering af denna paragraf sökt vinna sitt syfte, kunde domkapitlet

emellertid icke anse lyckligt. Hvad först anginge den såsom villkor för att

komma i fråga till ersättning för eventuell minskning i den faktiska lönen

uppställda fordran, att vederbörande tjänsteinnehafvare skulle erhållit fullmakt

å sin tjänst utan sådant förbehåll, som i nådiga cirkuläret den 19

december 1902 omförmäldes, så syntes detta villkor å ena sidan kunna

leda till en viss obillighet, å andra sidan i själfva verket vara öfverflödigt.

Att från möjlighet till ersättning för minskad inkomst utesluta alla, som

fått sin fullmakt efter 1902, kunde i vissa fall blifva mycket hårdt. Och

egentlig rätt till sådan ersättning hade väl ingen, ity att alla i nuvarande

löneregleringar stipulerade löneförmåner gällde endast för nuvarande löneregleringsperiod,

vare sig detta vore i fullmakten uttaladt eller icke. En

hänvisning till cirkuläret den 19 december 1902 funne domkapitlet vara

billig och behöflig endast så till vida, som detta cirkulär talade om en i

sammanhang med blifvande lönereglering vidtagen förändring af den

kyrkliga indelningen eller omorganisation af den prästerliga tjänstgöringen;

men detta torde väl i sak vara detsamma, som uttrycktes i de af kommit
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

tén föreslagna orden: »oaktadt hans tjänsteverksamhet icke blifvit till omfattningen

inskränkt», ett villkor som med skäl syntes böra förutsättas för

befogenhet att söka ersättning för mistad löneinkomst. En annan, minst

lika stor, oegentlighet i denna paragraf vore, att man utginge icke från

den verkliga utan från den beräknade lönen enligt lönereglering, fastställd

på grund af förordningen den 11 juli 1862. Skillnaden mellan dessa båda

vore i många fall mycket väsentlig. Men det, hvartill en tjänsteinnehafvare

hade rätt, så länge den på 1862 års förordning grundade löneregleringen

bestode, vore ej den beräknade, utan den på löneregleringsresolutionens

enskilda bestämmelser grundade verkliga löneinkomsten, och

till denna toge han väl ock hänsyn, då han sökte en befattning. Om

emellertid icke den beräknade utan den verkliga lönen borde för ifrågavarande

ändamål tagas till utgångspunkt, blefve nödigt bestämma ett visst

antal år i slutet af löneregleringsperioden, under hvilka lönen i medeltal

stigit till ett visst belopp. Lämpligast syntes därvid vara att taga hänsyn

till alla de år, under hvilka löntagaren innehaft sin tjänst. På grund af

det anförda påyrkade domkapitlet en omredigering af § 32 med beaktande

af de punkter, som af domkapitlet blifvit framhållna. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Östergötlands län ansei’, att det äldre lönebelopp, som

skulle jämföras med det nya, borde utgöra ett belopp, som under en viss

tid, exempelvis 10 år, faktiskt utgått, då det ju vore, icke efter det beräknade,

utan efter det verkligen åtnjutna lönebeloppet, som löntagaren

haft att rätta sina, utgifter och sina lefnadsvanor. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Skaraborgs län finner hvad kommittéledamoten Ekström

i sin berörda reservation anmärkt vara förtjänt af uppmärksamhet.

Ofvan åberopade 1902 års cirkulär har sin motsvarighet i ett på framställning

af rikets ständer den 8 mars 1861 till stiftskonsistorierna och

Stockholms stads konsistorium aflåtet cirkulär, hvarigenom förordnades,

att uti de fullmakter, som utfärdades beträffande vissa närmare angifna

kyrkoherdebeställningar, det förbehåll borde intagas, att den utnämnde

kyrkoherden skulle åtnöja sig med den förändring i lönevillkor och tjänstgöring,

som kunde blifva en följd af den framdeles skeende regleringen

af prästerskapets aflöning. Någon anledning att med kommittéledamoten

Ekström antaga, det »fullmaktsschablonen ej haft nämnda förbehåll» i de

fall, då sådant varit föreskrifvet, lärer alltså efter kollegii mening icke

finnas.

Det ligger för öfrigt i naturen af hela den lönereglering, som verkställts

på grund af nådiga förordningen den 11 juli 1862, och hvilken haft till

syfte de ecklesiastika afföningsförhållandenas ordnande för allenast en

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

femtioårsperiod, att efter förloppet af denna tid lönerna kunde blifva nedsatta,

med hvilka förändringar tjänsteinnehafvarne då också måste åtnöjas.

Detta inskärpes nu ytterligare genom cirkuläret den 19 december 1902. Hufvudsakligaste

betydelsen af berörda cirkulär torde emellertid ligga däri, att

den utnämnde därigenom tillförbindes att åtnöja sig med den förändring

i tjänstgöring, som kan blifva en följd af en i sammanhang med blifvande

lönereglering vidtagen förändring i den kyrkliga indelningen eller af en

omorganisation utaf den prästerliga tjänstgöringen. Förbehållet i sistnämnda

del är naturligtvis högeligen af behofvet påkalladt med hänsyn

till de ganska genomgripande förändringar i antydda riktning, som från

olika håll påfordrats och af kommittén i stor utsträckning äfven föreslagits.

Prästerskapet, som på grund af löneregleringsresolutionernas innehåll

och förbehållet i fullmakterna äger kännedom om löneregleringarnas begränsade

giltighetstid, måste alltså, på sätt kommittén jämväl framhållit,

finna sig uti den minskning i inkomster, hvilken vid åtskilliga beställningar

kommer att visa sig såsom följden af det nya lönesystemet. En

reduktion i inkomster på vissa håll kommer emellertid att mer än uppvägas

af ökning på andra. Såsom i kommittébetänkandet (sid. 188) upplyses,

skulle nämligen ökningen i sin helhet komma att utgöra 1,029,342

kronor eller 12,32 procent. Hvad för öfrigt beträffar nedsättningen af en

del lönebelopp, bör den efter kollegii uppfattning ej skyllas på tiondeindragningen

— då ju tionden skall i form af statsanslag återställas till

kyrkan — utan på den roll utjämningen, alldeles i enlighet med hvad

åsyftadt varit, skulle spela vid de blifvande löneregleringarna.

För att emellertid mildra den hårdhet, som en tillämpning med afseende

å vissa tjänsteinnehafvare utaf de nya regleringsgrunderna skulle

medföra, har kommittén framlagt det förslag, som innefattas i förevarande

paragraf. De gränser, som där uppdragits för den ifrågasatta löneförbättringens

beviljande, hafva från olika håll bedömts såsom alltför snafva.

Detta må ju ock medgifvas. Af motförslagen äter torde kommittéledamoten

Ekströms säkerligen lämna fältet alltför öppet. Enligt hans förslag

till paragrafens formulering lärer intet hindra, att den ena generationen af

löntagare'' efter den andra kunde anse sig äga rätt att kräfva och jämväl

skulle påyrka löneförbättring, så snart aflöningen för den tjänst, hvars

innehafvare de vore, blifvit »bestämd till afsevärdt mindre belopp än det,

hvartill densamma enligt lönereglering, fastställd på grund af förordningen

den 11 juli 1862, under de tio sista åren af nämnda lönereglerings tilllämpning

i medeltal uppgått».

Uppenbarligen kan af billighetshänsyn icke mera fordras, än att under

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

en öfvergångstid vissa tjänsteinnehafvare böra för en gång kunna få sig

tillerkänd någon förbättring i de ekonomiska villkor, som skulle bjudas

dem i och med tillämpningen af de löneregleringar, hvilka första gången

uppgjorts i enlighet med bestämmelserna i den nya löneregleringslagen.

Vid ett närmare angifvande af förutsättningarna för att tjänsteinnehafvare

må komma i åtnjutande af åsyftade förmån torde det göra till

fyllest, om blott vederbörande präst under någon, ej alltför kort, tid innehaft

sin tjänst och om verksamheten vid denna icke sedermera blifvit inskränkt.

För bedömande af de olika löneregleringarnas resultat torde jämförelse

böra anställas mellan å ena sidan den lön, som utfaller på grund af

den nya löneregleringen, och å andra sidan ett medeltal af de löner, som

uppburits några år under tiden närmast före nämnda reglerings tillämpning.

I enlighet härmed hemställer kollegium, att omhandlade paragraf måtte

affattas i ungefär följande ordalag:

§ 32.

»Varder genom lönereglering, som skall tillämpas omedelbart efter

det lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862,

upphört att gälla, aflöning för kyrkoherde- eller komministerstjänst bestämd

till afsevärdt mindre belopp än det, som under närmast föregående fem

år i medeltal för tjänsten utgått, må präst, som minst fem år innehaft

och vid tiden för den nya löneregleringens tillämpning fortfarande innehafver

dylik tjänst, kunna, såvida icke hans tjänsteverksamhet varder inskränkt,

för den tid han vid samma tjänst kvarstår eller för vissa år däraf

erhålla skälig löneförbättring, att såsom särskildt tillskott utgå från kyrkofonden,

om han hos Kungl. Maj:t därom gör ansökning och Kungl. Maj:t

finner kyrkofondens tillgångar sådant medgifva.»

Alldenstund de bestämmelser, som meddelas i förevarande paragraf,

ej äro i något afseende normerande för själfva löneregleringsarbetet, synes

det kollegium riktigast, om paragrafen utbrytes ur detta lagförslag, för

att i stället införas i förslaget till lag om kyrkofond och där upptagas

antingen såsom en själfständig paragraf eller ock såsom ett moment af

§ 6. En tillämpning af bestämmelserna i § 32 skulle nämligen beröra

endast kyrkofondens utgiftsstat.

§ 33.

Kollegium tillåter sig fästa uppmärksamheten å sammanhanget mellan

denna paragraf och förslagen till ecklesiastik boställsordning och förordning

om ecklesiastika byggnadslånekassor äfvensom å hvad angående dessa

författningsförslag blifvit yttradt under §§ 25—29.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

§ 34.

Enligt hvad Stockholms stads konsistorium upplyser, byggas och underhållas

prästerskapets bostäder i Stockholm helt och hållet af församlingarna.

Kommittén har ock såväl med anledning häraf som på grund af

särskildt anfördt skäl föreslagit, att §§ 26—29 ej skulle tillämpas i fråga

om löneregleringen för prästerskapet uti de territoriella församlingarna i

denna stad. Lika med öfverståthållareämbetet får emellertid kollegium

hemställa, att jämväl § 25 undantages från en sådan tillämpning. Det

måste nämligen vara ändamålslöst att besvära synerätten med en uppskattning,

som i allt fall icke skulle komma till någon användning.

För den händelse afseende fästes vid kollegii under § 2 mom. 5 (sid. 59)

framställda förslag, att någon representant i löneregleringsnämnden för

vederbörande prästerskap ej måtte blifva utsedd, torde böra iakttagas, att

det stycke i förevarande paragraf, som angifver sättet för val i visst fall

af dylik representant, varder uteslutet.

§ 36.

Med anledning af förekommen anmärkning mot den af kommittén

ifrågasatta form för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt vid lagstiftning

i de ämnen, som nu behandlats, anhåller kollegium få åberopa

sitt yttrande i frågan här ofvan sid. 68 och följ.

« *

Bland hufvudgrunderna för det nya kyrkliga lönesystemet, sådana dessa

grunder angifvas i § 1 af förevarande lagförslag, uppställer kommittén

icke fordran på att lönen skall lämpas efter tjänsteålder, utan endast efter

»tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten

eller andra särskilda förhållanden». Frågan om ålderstillägg ät ordinarie

präster — adjunkterna skulle nämligen enligt § 11 i förslaget till föreskrifter

angående beräkning af prästerskapets aflöning bekomma ålderstillägg

till sina arfvoden efter vissa års tjänstgöring — har emellertid upptagits

till behandling i en del myndigheters yttranden.

Sålunda föreslår domkapitlet i Uppsala, att i den mån kyrkofondens

tillgångar sådant medgåfve och Kungl. Maj-.t kunde finna skäligt, måtte

från fonden till innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst, som uppnått 20

tjänstår, men till följd af befordringssystemet förblifvit stående vid lönebelopp

understigande för kyrkoherde 4,000 och för komminister 3,000

kronor, utgå ålderstillägg, som uppbringade aflöningen till detta belopp,

och att äfven i andra fall lönetillägg kunde tilldelas präster, som däraf

22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

vore i synnerligt behof. Domkapitlet i Strängnäs gör en liknande framställning

beträffande ålderstillägg. Domkapitlet i Västerås hemställer, att

då på grund af gällande befordringsordning en del präster trots allt välförhållande

i tjänsten en lång följd af år och stundom hela lifstiden blefve

bundna vid lågt aflönade platser, Eders Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande,

om icke till förmildrande af den orättvisa, som befordringsanordningen

kunde medföra, i den mån kyrkofondens tillgångar medgåfve,

åt kyrkoherde, som efter 25 prästerliga tjänstår innehade befattning med

lön, understigande 4,000 kronor, och för komminister, som med respektive

20 och 30 tjänstår innehade befattning med lön, understigande respektive

3,000 och 3,600 kronor, bidrag borde lämnas för lönernas höjande till

dessa belopp. Domkapitlet i Göteborg anser, att om en höjning af minimilönerna

ej komme till stånd, ett ålderstillägg af 500 kronor efter 15 års

väl vitsordad tjänstgöring borde tillerkännas hvarje ordinarie prästman,

hvilken såsom löntagare ej erhållit mer än minimum. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Uppsala län ifrågasätter, huruvida icke — under

förutsättning att de för prästerskapets aflöning beräknade tillgångar vore

otillräckliga till en allmän förhöjning af det för komminister i landspastorat

föreslagna lägsta grundbelopp -— åtminstone åt komminister, som

längre tid kvarstode i sådan befattning, kunde efter viss tids oförvitlig

tjänstgöring beredas någon tillökning i den kontanta aflöningen medelst

ålderstillägg till lämpligt belopp att, så länge han vid befattningen kvarstode,

utgöras af kyrkofonden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Östergötlands län yttrar, att vid nutida löneregleringar såväl inom statens

och andra allmänna verk som ock inom en hel del enskilda verk och

större affärsföretag gemenligen medgåfves löntagaren förmånen af ett eller

flera ålderstillägg efter viss tids väl vitsordad tjänstgöring, och man torde

kunna påstå, att en lönereglering vore i viss mån förfelad, om den ej

medgåfve löntagaren möjlighet att möta de med åren med eller mot hans

vilja stigande utgifterna. Om en riktig afvägning af lönerna i allmänhet

vore en svårlöst uppgift, blefve det ännu svårare, då såsom i förevarande

fall någon möjlighet till införande af ålderstillägg icke förefunnes. Väl

vore det sant, att en prästman med lägre aflöning kunde befordras till

en högre prästerlig befattning eller att en kyrkoherde kunde vinna transport

från ett mindre pastorat till ett större, men det inträffade också icke

sällan, att en svagt aflönad prästman finge tvärstanna å den plats, där

han en gång hamnat. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro

län tillstyrker, att i den mån kyrkofondens tillgångar det medgåfve, de

lägst aflönade innehafvarne af ordinarie tjänst, som uppnått 15 å 20 tjänstår,

måtte få åtnjuta ett lämpligt ålderstillägg.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Ett aflöningssystem med ålderstillägg — d. v. s. förhöjning i lönen

efter viss tids innehafvande af en befattning — infördes för de civila

tjänstemännen genom de löneregleringar, som för olika ämbetsverk vidtogos

från och med senare hälften af 1870-talet. Löneregleringarna för

prästerskapet hade alltså då redan till ojämförligt största delen blifvit

verkställda. I allt fall voro de tillgångar, som vid den tiden kunde påräknas

för prästerskapets aflöning, nämligen i hufvudsak fasta tiondeafgifter

och afkastning af boställen, uppenbarligen icke af beskaffenhet att

på dem kunnat grundas en anordning, som afsåg att med någon tids

mellanrum bereda prästerna en på förhand och till beloppet bestämd förhöjning

i deras inkomster. Men väl hafva inkomsterna vid olika befattningar

inom de särskilda tjänstegraderna företett skiftningar nästan i det

oändliga, likasom på grund af vissa, här ofvan sid. 131 antydda, förhallanden

en inkomststegring — dock obestämd till såväl tid som belopp

för åtskilliga tjänsteinnehafvare ägt rum, omständigheter som uppenbarligen

mer än något annat framkallat det med rätta klandrade, alltför lifliga

transportsökandet vid de prästerliga tjänsterna.

Om den ecklesiastika skattskyldigheten och öfriga anordningar, genom

hvilka inkomster skulle tillföras prästerskapet, blefve bestämda i enlighet

med hvad kommittén föreslagit, anser kollegium — i motsats mot Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län — att införandet af

ett system med ålderstillägg ingalunda skulle möta oöfvervinneliga svårigheter.

För den successiva löneförbättringen vore ju att tillgå i främsta

rummet församlingsafgifterna inom den angifna ramen, men vidare äfven

kyrkofondens medel.

Obestridligen är en löneform, hvilken använder ålderstillägg såsom

regulator, grundad på en riktig tanke. Enär enligt det vanliga förloppet

utgifterna, särskildt för en familjefader, med åren alltmer ökas, bör det

nämligen äfven tillses, att vederbörande befattningshafvande, under fortsatt

tjänstgöring inom samma grad, kan efter bestämd tidrymd erhålla någon

förhöjning i inkomsterna till bestridande af de växande kostnaderna för

eget och familjens underhåll samt för barnens uppfostran. Utom denna

allmängiltiga grund för en periodvis återkommande löneförbättring torde

till förmån för ålders tilläggen såsom löneform särskildt med afseende å de

kyrkliga ämbetena kunna anföras behofvet af en utväg »till förmildrande

af den orättvisa, som befordringsordningen kan medföra», på sätt domkapitlet

i Västerås uttrycker saken. Om mot denna argumentering invändes,

att befordringssystemet, därest det verkar skadligt, bör ändras,

torde å andra sidan kunna genmälas, att införandet af ålderstillägg jämväl

för det ordinarie prästerskapet säkerligen kan med större lätthet verk
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

ställas än en sådan ändring af de ecklesiastika befordringsförhållandena,

att därigenom vinnes trygghet för ett behörigt tillgodoseende, i enlighet

med grundlagens bestämmelser, af skicklighet och förtjänst äfven vid utnämningar

till sysslor på det kyrkliga området.

Då en tillämpning på det ordinarie prästerskapet af ifrågavarande

system med gradvis skeende förbättring af aflöningen icke, såvidt af kommittébetänkandet

framgår, utgjort föremål för någon ingående utredning

och pröfning från kommitténs sida, anser kollegium sig icke kunna helt

allmänt förorda ett sådant system, helst de myndigheter, som gjort framställning

om beviljande af ålderstillägg, därvid icke synas hafva utgått

från någon bestämd uppfattning om det principiella företrädet hos denna

löneform, utan närmast torde velat anlita densamma såsom en utväg

antingen att afhjälpa en del brister, som vidlåda befordringsförhållandena

inom kyrkan, eller att höja minimum för aflöningen. Kollegium tillåter

sig emellertid uttala den mening, att det torde förtjäna tagas i öfvervägande,

huruvida icke äfven det ordinarie prästerskapets aflöning inom de

olika tjänstegraderna kunde grundas på principen om en ökning efter någon

tids mellanrum, därvid kollegium likväl icke afser, att den periodiska

löneförbättringen skulle i och för sig medföra större kostnader, än om det

af kommittén föreslagna lönesystem, med något större utgiftsstat än för

närvarande, blefve tillämpadt.

Befinnes det icke lämpligt att för det ordinarie prästerskapets aflöning

använda ålderstillägg utefter hela linjen, synes det ännu mindre rådligt

att tillgripa denna metod såsom en utväg att skaffa vissa präster godtgörelse

för hvad de mer eller mindre oförskylldt måst lida under ogynnsamma

befordringsförhållanden. Om nämligen begärd löneförhöjning medgifves

för den ene tjänsteinnehafvaren men afslås för den andre, är den

fara icke utesluten att afslaget kan hos den, som däraf drabbas, väcka

föreställningen om mannamån eller en mindre samvetsgrann pröfning åt

omständigheterna i det särskilda fallet.

Skall alltså löneförbättring efter viss tids tjänstgöring i någon form

medgifvas, måste den, efter kollegii uppfattning, komma till stånd i enlighet

med vissa allmänna regler och obetingadt beredas alla sådana befattningshafvande

mom de särskilda, kategorierna, som lefva under samma yttre

förhållanden. Iakttages detta, har kollegium icke något att invända mot

en partiell tillämpning i fråga om det ordinarie prästerskapet af ett lönesystem

med ålderstillägg, såvida tillgängliga aflöningsmedel befinnas medgifva,

att lönerna på denna väg förbättras.

Den omständighet att kollegium här behandlat frågan om införandet

af ålderstillägg innebär icke, att eventuella bestämmelser i ämnet borde,

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

enligt kollegii mening, upptagas i förevarande lag, endast att åt själfva

principen skulle gifvas ett erkännande genom omnämnande i sammanhang

med öfriga uti § 1 omförmälda hufvudgrunder för det kyrkliga aflöningssystemet,

därvid jämväl andra till äfventyrs erforderliga förändringar i

samma lag borde vidtagas. Detaljerna däremot torde väl böra meddelas

bland de särskilda föreskrifterna angående beräkning af prästerskapets aflöning.

Likaså lärer i lagen om kyrkofond böra införas ett stadgande,

som berättigar till utgifter för ändamålet, i den mån församlingsafgifterna

därtill icke förslå.

Förslag'' till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets

aflöning.

Kommittén har, såsom af § 1 i förslaget till lag angående reglering

af prästerskapets aflöning framgår, i afseende å de blifvande regleringarna

uppställt allenast den fordran, att åt prästerskapet borde beredas anständig

bärgning, således att inkomsterna för de särskilda tjänsterna borde så

afpassas, att de kunde bereda tillgång till ett ståndsmässigt lefnadssätt för

präster i olika anställning och med tjänstgöring å olika orter. Hvilket

aflöningsbelopp borde anslås åt en viss prästerlig tjänst måste alltså i

hvarje särskildt fall afgöras, därvid emellertid, utom andra omständigheter,

det med tjänstgöringen förenade ansvar äfvensom tjänstgöringens besvärlighet

skulle vara till ledning för omdömet. Olika tjänstegrader medföra

på sätt kommittén (sid. 63 och följ.) vid utvecklingen af innebörden af åberopade

§ 1 framhåller, vanligen olika ansvar, så att ju högre graden vore

desto större ansvaret, och därför borde, åtminstone i regel, kyrkoherde

vara bättre aflönad än komminister. Tjänstgöringens besvärlighet åter bestämdes

af den större eller mindre omfattningen af ämbetsåligg andena; ju

mera arbete och ansträngning en tjänst kräfde, med desto rikligare aflöning

borde den naturligtvis vara försedd. Denna senare synpunkt kunde

få den betydelse, att åt innehafvaren af en besvärlig komministerstjänst

borde tillmätas lika stor lön som åt en kyrkoherde med måttlig sysselsättning,

stundom till och med större. Vid sidan af tjänstegrad och ämbetsåligganden

vore levnadskostnaderna en mycket viktig omständighet, till

hvilken hänsyn måste tagas, när det gällde att beräkna det lönebelopp,

som kunde tillförsäkra anständig bärgning. Dessa kostnader berodde å ena

sidan af lefnadssättet och å den andra af priset å lifsförnödenheter. Kommitténs

mening vore ingalunda, att församlingsläraren skulle i allt rätta

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

sitt sätt att lefva efter de vanor och föreställningar, som vore rådande

inom den ort, dit han finge sin verksamhet förlagd; snarare borde han ju

med föredömet af sitt lefverne — äfven när detta hänförde sig till det

rent materiella — föregå sina åhörare. Men det torde icke rimligtvis eller

lämpligen kunna begäras, att prästen skulle, med den ställning han borde

intaga inom sin verksamhetskrets, undvara alltför mycket af det, som i

orten ansåges höra till ett passande lefnadssätt.

Någon säker måttstock för beräkningen af det lönebelopp, som i

hvarje särskildt fall må anses vara det rätta, således hvarken för högt

eller för ringa, är ju icke gifven med framhallandet af antydda omständigheter.

Kommittén säger sig heller icke hafva åsyftat något sådant,

utan endast velat uppställa vissa allmänna synpunkter, hvilka vid lönebestämningen

borde göras gällande, samt i öfrigt ansett, att, pa sätt skedde

vid de löneregleringar, som uppgjordes på grund af 1862 års förordning,

afgörandet borde öfverlämnas åt Kungl. Maj:t. Men pa det att ett af de

mest öfverklagade missförhållandena i det nuvarande lönesystemet, nämligen

aflöningens ojämnhet för prästerskapet i dess helhet, icke matte

komma att vidlåda det nya systemet, har kommittén ansett, att vissa allmänna

föreskrifter angående lönernas beräkning borde af Kungl. Maj:t

meddelas, för att tagas till efterrättelse vid blifvande löneregleringar. Om

dessutom regleringarnas giltighetstid begränsades till tjugu ar — en inskränkning,

som föranleddes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen i alla

riktningar numera försigginge —, så blefve, på sätt kommittén äfven betonar,

tillfälle att öfverse lönebeloppen och däri vidtaga erforderliga jämkningar,

innan alltför stora förändringar inträdt i de förhållanden, hvilka

voro rådande vid den tid då aflöningen fastställdes.

Förevarande förslag innehåller nu en sammanfattning af de grunder,

som synts kommittén böra vid förestående regleringar tillämpas med afseende

å lönebeloppens beräkning. I §§ 1—10 behandlas löner för kyrkoherdar

och komministrar, i §§ 11—12 löneförmåner för adjunkter, i § 13

prostarfvoden samt i §§ 14—17 godtgörelse åt vikarier.

§§ 1-10.

Med hänsyn till de under senare tider betydligt stegrade lefnadskostnader

för alla samhällsklasser äfvensom till det arbete och de förstudier,

som fordras för skötandet af kyrkoherde- och komministerstjänster, kunna

naturligtvis prästerskapets löneanspråk numera ej tillfredsställas med aflöningsförmåner,

i värde motsvarande allenast 3,000 kronor för kyrkoherde

och 1,800 kronor för komminister, belopp som tillförne antydts såsom

minima. Statens och kyrkans fördel kräfde oafvisligen, säger kommittén

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

(sid. 162), att lönerna för kyrkoherdar och komministrar icke bestämdes

så låga, att kyrkan komme att sakna dugliga och redbara arbetare. Det

borde tillika beaktas, att vid det ordinarie prästerskapets aflöning hvarken

förut tillämpats, ej heller nu af kommittén upptagits systemet med flera

lönegrader eller ålflerstillägg, äfvensom att, om ock komministersbefattningarna

i regel vore öfvergångstjänster, mången komminister dock hvarken

sökte eller vunne ytterligare befordran. Prästernas löner borde dessutom

vara så tillmätta, att de medgåfve präst, som vunnit fast beställning, att

utan alltför stora ekonomiska svårigheter stifta familj. Af nu anförda

med flera skäl hade kommittén ansett, att aflöningen — utöfver fri bostad

— icke borde sättas till lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebeställning

och 2,000 kronor för komministersbeställning (§ 6). A andra

sidan syntes gränsen uppåt böra bestämmas till 10,000 kronor (§ 9), enär

det, såsom kommittén på annat ställe (sid. CCXXXY) uttalat sig, ej vore

lämpligt, att med prästerliga sysslor förenade inkomster växte till en höjd,

vida öfverstigande måttet för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvärliga

tjänster inom andra förvaltningsområden.

Inom de sålunda uppställda maximi- och minimigränserna borde efter

kommitténs mening (sid. 163 och följ.) inkomsbeloppen med största möjliga

smidighet anpassa sig efter olika tjänster och sådana med dem samhörande

omständigheter, som kunde vara af beskaffenhet att böra öfva inflytande

på lönebestämningen. I första rummet borde alltså med hänsyn

till det större ansvar och det mera omfattande arbete, som vanligen åtföljde

kyrkoherdebeställningar i jämförelse med komministersbeställningar,

dessa olika tjänstegrader betinga åtskillnad i aflöningens storlek. Vidare

måste vid lönebeloppens bestämmande en ej ringa betydelse tillmätas den

omständighet, att tjänsteverksamheten vore förlagd till stadspastorat, hvarmed

kommittén afser jämväl pastorat, som består af både stads- och landsförsamlingar.

Särskildt de högre lefnadskostnaderna i städerna gjorde det

nödvändigt för prästerskapet i stadspastorat att i regel erhålla större aflöning

än den, med hvilken deras ämbetsbröder i landspastoraten torde

kunna åtnöjas. Slutligen vore helt naturligt de med olika tjänstegrader

förenade ämbetsäligganden en synnerligen viktig faktor vid lönebeloppens

bestämmande. Med afseende å nämda åligganden visade det sig, att prästerskapets

arbete inom ett pastorat och därmed förenade besvärligheter vore

till en del beroende af folkmängdens och arealens storlek och någorlunda

proportionella därtill, medan däremot en annan del af arbetet antingen

icke alls eller blott i mindre mån ökades med dessa faktorer. Till det

förra slaget hörde sådana förrättningar som vigsel, barndop, begrafningar

och sjukbesök, skoluppsikt, all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

samt eu stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare predikoskyldighet,

konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor samt

kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring, vissa

expeditionsgöromål m. m.

Det har i enlighet härmed synts kommittén vara lämpligt, att lönerna

dels utginge med särskilda grundbelopp, visserligen afpassade efter

tjänstegrad och ämbetsåligganden samt efter det prästerliga arbetets utförande

inom stads- eller landspastorat, men eljest fasta, dels ock, beträffande

pastorat af viss storlek, utfylldes med belopp, som växlade efter

folkmängd och areal, fyllnadsbelopp (§ 1).

Värdesättningen af de olika faktorer, som enligt kommitténs uppfattning

böra blifva bestämmande för lönernas storlek, utmynnar i följande

bestämmelser att lända till efterrättelse vid taxeringen af det prästerliga

arbetet och vid beräkningen af den därå beroende lönen. Grundbelopp

skall sålunda utgöra: 1. i stadspastorat och i pastorat, som består af både

stads- och landsförsamling, för kyrkoherde 4,000 kronor och för komminister

2,400 kronor; 2. i landspastorat för kyrkoherde 4,000 kronor, där pastoratet

består af två eller flera församlingar eller kapellag och kyrkoherden

har skyldighet att duplicera, 3,600 kronor, där pastoratet består af allenast

en församling men kyrkoherden har skyldighet att duplicera, 3,400 kronor,

där pastoratet består af två eller liera församlingar eller kapellag och

kyrkoherden icke har skyldighet att duplicera, eljest 3,000 kronor, hvarvid

i alla fallen grundbeloppet minskas med 300 kronor, när kyrkoherden har

biträde af komminister eller ständig adjunkt och icke är skyldig att hvarje

predikodag förrätta gudstjänst; samt för komminister 2,400 kronor, där

komministern har skyldighet att hvarje predikodag duplicera, eljest 1,800

kronor (§ 2). Fyllnadsbelopp beräknas, där pastoratets folkmängd öfverstiger

1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 kvadratkilometer,

och skall i sådan händelse utgå: för kyrkoherde med 60 öre för hvarje

person öfver 1,000 till och med 3,000, med 40 öre för hvarje person öfver

3.000 till och med 10,000 och med 20 öre hvarje person därutöfver, äfvensom

med 50 kronor för hvarje fullt 100-tal kvadratkilometer till och

med 1,000 och med 100 kronor för hvarje öfverskjutande fullt 500-tal

kvadratkilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa

10.000 kvadratkilometer; samt för komminister eller, där flera komministrar

finnas, för dem alla tillsammans, till lika fördelning mellan dem, med 10

öre för hvarje person, hvarmed pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000

personer äfvensom med 50 kronor för hvarje fullt 100-tal kvadratkilometer

af pastoratets areal till och med 1,000 och med 100 kronor för hvarje

Överskjutande fullt 500-tal kvadratkilometer, dock att äfven i detta fall

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

fyllnadsbelopp ej utgår för mer än tillhopa 10,000 kvadratkilometer (§ 3).

Där kyrkoherde har skyldighet att duplicera, men denna skyldighet icke

fullgöres af honom ensam utan omväxlande af kyrkoherden och en eller

flera komministrar, skall af de 600 kronor, som i grundbeloppet för samme

kyrkoherdes lön beräknats såsom ersättning för dupiikation, vederbörande

komminister tillgodoföras så mycket, som belöper å det antal predikodagar,

då komministern duplicerar. När inom pastorat, hvarest finnas

fem kyrkor, men äro anställda endast tre präster, samtliga prästerna för

uppehållande af gudstjänst i alla kyrkorna omväxlande duplicera, skola,

utöfver nämnda duplikationsarfvode, i sådant afseende ytterligare utgå

600 kronor, som upptagas under kyrkoherdelönens grundbelopp. De

sammanlagda duplikationsarfvodena 1,200 kronor fördelas mellan alla tre

prästerna efter det förhållande, hvari de deltaga i duplikationen (§ 4).

Komminister i annexförsamling eller kapellag, hvilken på eget ansvar

under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera församlingar,

äger att af det för kyrkoherden beräknade lönebelopp undfå godtgörelse

med 20 öre för hvarje person af den folkmängd, som för annexförsamlingen

eller kapellaget beräknats vid kyrkoherdelönens bestämmande (§ 5).

Utöfver de omständigheter, för hviska redogörelse lämnats, anser kommittén

att äfven en del särskilda förhållanden böra beaktas, såsom högre

lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter eller

med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet. Finnes med hänsyn

till dylika förhållanden lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut

0 mförmäld a allmänna grunder beräknadt, alltför ringa, må Kungl. Maj:t,

där så pröfvas skäligt, förhöja sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning

med högst 2,000 kronor, för komministersbeställning i Stockholm eller

Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan komministersbeställning

med högst 1,000 kronor (§ 7). Kommittén betonar (sid. 172),

att dessa bestämmelser icke finge betraktas såsom oväsentliga eller tillfälliga

bihang till de allmänna föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem

kompletterande tillägg. Endast de löner, som beräknats med iakttagande

af både de allmänna föreskrifterna och nu ifrågavarande tilläggsbestämmelser,

motsvarade nämligen de anspråk, som med hänsyn till krafvet på

anständig bärgning borde, efter kommitténs mening, uppställas i fråga om

lönernas storlek. De särskilda förhöjning sbeloppen hörde fördenskull med

till lönerna lika väl som grundbeloppen och fyllnadsbeloppen. Genom de

förras frånskiljande skulle kommitténs lönesystem helt och hållet förryckas.

En särskild uppmärksamhet ägnar kommittén (sid. 170) landspastoraten

1 provinsen Skåne, hvilka i allmänhet äro såväl till folkmängd som isynnerhet

till areal så små, att fyllnadsbelopp i kyrkoherdelönerna för areal

2a

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

blott undantagsvis förekomma och för folkmängd ofta endast till mindre

belopp. Däraf skulle, yttrar kommittén, om de allmänna grunderna tilllämpades,

utan att någon förhöjning af lönebeloppen ägde rum, följa, att

kyrkoherdelönerna för dessa pastorat i regel blefve så afknappade, att

deras sammanlagda belopp med omkring en sjättedel, eller vid pass 245,000

kronor, understege den summa, hvartill motsvarande löner nu uppginge.

Redan detta måste väcka betänkligheter, helst aflöningstillgångarne för kvrkoherdarne

inom de flesta öfriga stift kunde beräknas blifva förhöjda. Dessa

betänkligheter vunne i styrka vid aktgifvande på det förhållande, att församlingarna

i Skåne af gammalt vore vana att i flera hänseenden på sina

kyrkoherdar ställa fordringar, som betingade en icke obetydlig höjning af

lefnadskostnaderna, jämförda med hvad dessa vore i de flesta af rikets

öfriga landskap. Därtill komme att i de skånska landspastoraten kornministraturer

vanligen icke vore anordnade, hvarför de flesta af det yngre

prästerskapet därstädes, enär de icke hade tillgång till dylika öfvergångsplatser,

måste såsom adjunkter afvakta den tidpunkt, då de finge tillträda

en kyrkoherdebeställning. Billighet och rättvisa fordrade fördenskull, att

de löneförmåner, som erbjödes de blifvande kyrkoherdarne, ej vore alltför

obetydliga. Af anförda skäl och i betraktande jämväl däraf att från de

prästerliga beställningarna i Skåne redan tillförts och ytterligare förväntades

afsevärda bidrag till kyrkans gemensamma aflöningsmedel, finner

kommittén det vara i sin ordning, att lönerna för kyrkoherdarne i landspastoraten

inom nämnda provins höjdes utöfver de belopp, som med tilllämpning

af de allmänna grunderna kunde uppnås. Men då kommittén

saknade kännedom om alla de omständigheter, som för bestämmandet af

förhöjningarnas storlek i hvarje särskildt fall borde tagas i betraktande,

hade det ansetts lämpligast att — i den af kommittén senast framlagda

tabellserien D — med 25 procent höja de löner, som efter de allmänna

grunderna beräknades till mindre belopp än 5,000 kronor, likväl icke i

något fall till högre summa än 6,000 kronor, och med 20 procent lönebelopp

beräknade till 5,000 kronor eller därutöfver. Kommittén upplyser,

att summan af de sålunda förhöjda lönerna i allt fall komme att med

omkidng 35,000 kronor understiga hvad nu utginge, en förminskning som

dock i följd af lönernas jämnare fördelning torde blifva föga kännbar.

Ofvan omförmälda föreskrifter gifva uttryck åt kommittémajoritetens

uppfattning, huru åtskilliga viktigare omständigheter böra med sina bestämda

värden öfva inflytande på lönebeloppen samt huru åt andra bör

tillmätas en särskild betydelse till aflöningens ökande utöfver den normala

höjden. Denna uppfattning delas emellertid icke af kommitténs ledamot

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

regementspastoren Ekström, hvilken belyst sin afvikande ståndpunkt i en

synnerligen omfattande reservation (sid. 341 — 402) samt därefter framlagt

ett eget författningsförslag i ämnet. Hufvudskälen för den särskilda meningen

torde böra här omnämnas.

L. ’

Till en början granskar reservanten föreskrifterna angående beräkning

af kyrkoherdelönerna.

Det förhållande att ett pastorat bestode af två eller flera församlingar

eller kapellag innebure, enligt reservantens förmenande, icke alltid att

kyrkoherdens arbete vore tyngre än arbetet för kyrkoherden i ett pastorat

af motsvarande storlek med allenast en församling. Nämnda förhållande

borde alltså icke ovillkorligen föranleda löneförhöjning. Och då organisationen

med två eller flera församlingar förekomme i endast en del pastorat,

borde de bestämmelser, som däraf kunde föranledas beträffande lönebeloppen,

icke hänföras till lönernas grundbelopp. I fyllnadsbeloppet åter

syntes godtgörelse för nämnda organisation böra ingå i de fall, då densamma

verkligen förorsakade ökning af kyrkoherdens arbete, eller då särskild

församlingsbildning föranledde hållandet af särskilda kyrkostämmor,

kyrko- och skolrådssammanträden, som, åtminstone där komminster ej vore

anställd inom annexförsamlingen, därjämte nödgade kyrkoherden att dit

företaga särskilda resor. Då endast kapellag bildats och präst där anställts,

syntes denna organisation, såsom innebärande allenast en lättnad i

kyrkoherdens arbetsbörda, icke böra föranleda aflöningens ökning. Beträffande

beloppet af godtgörelsen för det särskilda besvär, som verklig annexförsamling

vållade, torde — dä ersättning jämväl för arbetet i annexförsamlingen

innelåge i den beräkning af fyllnadsbelopp för folkmängd och

areal, som omfattade icke allenast moderförsamlingen utan hela pastorater,

och då särskild ersättning för duplikationsskyldighet därutöfver utginge —

nämnda belopp rättvisligen icke böra sättas så högt som till 400 kronor.

I allmänhet syntes 200 kronor utgöra en fullt skälig ersättning till kyrkoherden

för det särskilda besvär, som utöfver det besvär, hvilket vållades

af folkmängd, areal och duplikation, föranleddes af annexförsamling, helst

dylika församlingar, åtminstone uti Skåne och Västergötland, i sin helhet

ofta icke vore större än bråkdelen af en enda by i Dalarne. Hvad åter

beträffade ersättningen för duplikation, så enär jämväl duplikationen vore

ett förhållande, som. förekomme endast i vissa pastorat, syntes stadgandet

om ersättning för densamma böra lika litet som bestämmelsen om godtgörelse

i särskild t fall för annexförsamling ingå under föreskrifterna om

kyrkoherdelöns grundbelopp. Det invecklade stadgandet i § 4 af de föreslagna

grunderna skulle, därest duplikationsersättningen icke droges in

under kyrkoherdens grundbelopp, i stället kunna få följande enkla lydelse:

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

»Där kyrkoherde eller komminister har skyldighet att duplicera, skall

honom tillgodoföras en ersättning af 10 kronor för hvarje predikodag,

som duplikationen åligger honom». I fråga om grundlönens sänkande

med 300 kronor till följe däraf, att komminister vore boende i kyrkoherdens

närhet, syntes det obilligt att stadga en dylik påföljd. Den skalle

för öfrigt medföra kyrkoherdelönernas ytterligare reduktion i de större

pastoraten i mellersta Sverige och låta kyrkoherdelönen i dessa pastorat

få det lägsta grundbeloppet, således ett grundbelopp som vore 1,300 kronor

lägre än för det obetydligaste slättbygdspastorat med den för sådant pastorat

vanliga organisationen.

Stadgandet angående 300 kronors nedsättning af kyrkoherdelöns grundbelopp,

när kyrkoherden har biträde af komminister och icke är skyldig

att hvarje predikodag förrätta gudstjänst, borde därför efter reservantens

åsikt utgå ur föreskrifterna angående beräkning af prästerskapets aflöning.

De många växlande grundbeloppen för kyrkoherdelön i landspastorat borde

ersättas af ett enda, för alla kyrkoherdar i landspastorat lika grundbelopp

af 3,200 kronor, till hvilket sedan komine olika fyllnadsbelopp, i förekommande

fall, för folkmängd, för areal, för annexförsamling samt för

duplikation. Rörande fyllnadsbelopp för pastoratets areal förmenar reservanten,

att den ökning af arbetet, som vållades af pastoratets större utsträckning,

alltför litet beaktats vid uppgörande af kommitténs förevarande förslag.

Beräkning af fyllnadsbelopp för den genom pastoratets utsträckningvållade

ökning i arbetet borde inträda tidigare och upphöra förr än enligt

de af kommittén fastställda grunder. Den borde således inträda redan

vid fulla 50 kvadratkilometer, men syntes icke höra utgå för mer än

5,000 kvadratkilometer. Femtio svenska kvadratmil, eller ett område betydligt

större än hela Visby stift, måste allaredan anses såsom en fullständig

abnormitet i fråga om ett enda pastorat, ifall bofast befolkning

vore öfver hela denna areal utbredd. Hvad som bortom det bebodda

området utgjordes af fjäll och obebodd vildmark vållade näppeligen ökning

i prästens arbete. Men icke blott angående beräkning af ersättningen för

arealen utan ock i fråga om arealens egen beräkning har reservanten en

skiljaktig mening. Kommittén hade nämligen, såsom reservanten påpekar,

häfdat den grundsats, att pastoratets areal icke borde upptagas till sin

verkliga utsträckning utan minskas med arealen af alla inom pastoratsområdet

befintliga sjöar och vattendrag. En dylik grundsats vore emellertid

missvisande och orättvis, då det här gällde de af utsträckningen föranledda

afstånden och den af desamma förorsakade ökningen af arbete

och besvärlighet. Oafsedt att sjöarne ibland alldeles påtagligt förlängde

afstånden genom att nödga till omvägar, förlängde de dem alltid genom

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

arealens ökning i det hela. Till grand för beräkning af fyllnadsbelopp

för pastoratets areal borde därför läggas den verkliga arealen.

Sedan reservanten sålunda angifvit sin uppfattning af förhållandet

mellan aflöning och arbete, yttrar han sig om det inflytande på lönebestämningen,

som bör tilläggas lefnadskostnaderna i orten. Reservanten

anser, att det allmänna krafvet på — med hänsyn till jämväl lefnadskostnaderna

i orten — anständig bärgning bort tillgodoses därigenom, att

själfva de allmänna grunderna för lönernas beräkning så affattats, att de

tillförsäkrat äfven åt det norrländska prästerskapet och åt stadskomministrarne

en anständig bärgning utan särskilda, icke blott mer eller mindre

godtyckligt bestämda utan —- hvilket vore det betänkligaste — ovissa tillskott,

och att sålunda genom en revision af nämnda grunder behofven af

särskilda lönetillskott bort för dessa båda kategorier af tjänsteinnehafvare

göras färre. De allmänna föreskrifterna om lönernas beräkning borde

följaktligen så affattas, att de såvidt möjligt uteslöte skäliga anspråk på

lönetillskott, hvilka anspråk annars efter all sannolikhet i mångdubbelt

förökad grad mot hvad uti kommitténs förslag förutsatts skulle komma

att vid de särskilda löneregleringarna göras gällande inför och af nämnderna.

»Högre lefnadskostnader i orten» vore emellertid ett förhållande,

som förefunnes icke blott här och där inom alla stift utan som till och

med kunde vara allmänt för hela landsdelar i förhållande till andra.

Sålunda torde det vara ett obestridligt faktum, att i Norrland och det

med Norrland ensartade Dalarne lefnadskostnaderna, beroende isynnerhet

af lifsmedelspriserna i dessa trakter, där lifsmedelsproduktionen icke motsvarade

konsumtionen utan en stor del lifsmedel måste fraktas långväga

ifrån och ytterligare fördyras genom flera mellanhänder, vore betydligt

högre än i landets öfriga delar. Likaledes torde det vara obestridligt, att

lefnadskostnaderna för det skånska prästerskapet, trots de relativt låga

lifsmedelspriserna, på grund af gammal landssed vore afsevärdt högre än

lefnadskostnaderna i allmänhet i landets öfriga delar. Reservanten tillstyrker

därför, att en allmän förhöjning af lönebeloppen med tio procent

utöfver de belopp, som enligt de för hela riket gällande grunder uträknades,

borde få tillgodonjutas af prästerskapet uti landsförsamlingar i Skåne,

Norrland och Dalarne, samt att uttryckligt stadgande därom borde ingå

bland öfriga stadganden rörande löneregleringen.

För kyrkoherde påyrkar reservanten en minimilön å 3,600 kronor, af

skäl att nu föreslagna lönebelopp icke omedelbart utan 20—40 år härefter

komme att tillämpas, då 3,600 kronor sannolikt skulle hafva ett

mycket lägre värde än nu; att platserna med minimilöner sannolikt vida

oftare än nu blefve platser för lifvet, då med den allmännare nivelleringen

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

af lönebeloppen kyrkoherdars transportsökande kom me att blifva mer sällsynt

än nu; samt att dessa minimilöner skulle förekomma hufvudsakligast

i de stift, som enligt kommitténs förslag äfven i öfrigt blelve styfmoderligt

behandlade.

Härefter öfvergår reservanten till en granskning af grunderna för

komministerslönernas beräkning.

Reservanten betonar, att vid bedömandet af förevarande lönefraga tva

sakförhållanden måste för medvetandet stadigt fasthallas. Det ena vore,

att de löner, som nu föresloges, icke skulle omedelbart utgå, och att det,

som nu åsyftades, icke vore ett provisorium för några år framåt till afhjälpande

i" någon mån af de mest skriande behofven i afvaktan på en

definitiv lönereglering. Tvärtom skulle just den definitiva löneregleringen

nu verkställas, och de löner, som nu föresloges, skulle utgå för en period,

som i de olika pastoraten började i genomsnitt först inemot 20 år härefter

för att fortgå intill inemot 40 år härefter. Då nu erfarenheten visat,

att penningvärdet vore i oafbrutet sjunkande, eller att »allting blir dyrare»,

hvadan på alla områden aflöningen för att bibehållas vid ett lika värde

måste till det nominella beloppet höjas, borde de lönebelopp, som för

prästerskapet nu föresloges, icke vara sådana, att man med all sannolikhet

kunde förutsätta, att de allaredan vid den tid, då bestämmelserna om desamma

begynte tillämpas, skulle befinnas otillräckliga för en anständig

bärgning. Det andra, som måste fasthållas, vore att såsom norm vid bedömandet

af lönebeloppen för komministrarne icke finge tagas de lönebelopp,

som af komministrarne åtnjutits under innevarande löneregleringsperiod.

Ty äfven om dessa från början varit skäliga vid det värde, som

penningen "hade för 30 å 40 år sedan, och för tjänsteinnehafvare, hvilkas

hela akademiska utbildning utan svårighet kunde göras på tvä^ år, ja, på

ännu kortare tid, så hade nämnda löner under periodens fortgång, sedan

studietiden tredubblats och penningvärdet betydligt sjunkit, i de allra

flesta fall icke varit på långt när tillräckliga för beredande af en anständig

bärgning.

Med fasthållande af att penningvärdet befunne sig i ständigt sjunkande

och att hittillsvarande minimilöner för komministrarne icke vore

användbara såsom norm för bedömandet af hvilka belopp vore skäliga

för beredande åt nämnda tjänsteinnehafvare af en för framtiden anständig

bärgning, torde man, såsom reservanten yttrar sig, lämpligast böra söka

utgångspunkten för omdömet i aflöningen åt andra tjänstemän, hvilkas

ämbetsställning samt utbildnings- och lefnad skostnader vore med komministrarnes

närmast jämförliga. Osökt erbjöde sig därvid jämförelsen med

adjunkterna vid de allmänna läroverken. Studietiden för vinnande af

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

kompetens till läroverksadjunktur och för inträde i prästämbetet vore i

det närmaste lika, för prästen måhända något längre. Lefnadskostnaderna

kunde åtminstone icke i allmänhet pa något sätt blifva afsevärdt lägre

för komministern än för läroverksadjunkten om icke genom längre drifna

försakelser. Men då den för läroverksadjunkten af läroverkskommittén

föreslagna minimiaflöning af 3,000 kronor enligt nämnda kommittés undersökningar

skulle för en gift läroverksadjunkt under de första åren af hans

äktenskap täcka endast lefnadskostnaderna men icke räcka till för ränta

och amortering af studie- och bosättningsskulder, så torde det icke vara

svårt att inse, att det icke behöfdes synnerligen stor sänkning af den lön,

hvilken såsom minimum föresloges för en läroverksadjunkt, för att komministern

skulle nödgas försaka, icke nöjen och njutningar — till hvilka icke

heller den gifte läroverksadjunktens minimilön lämnade något synnerligt

öfverskott, och på hvilka för öfrigt den, som valde prästens kall, i allmänhet

torde på förhand hafva i våra dagar afsagt sig förväntningarna —- utan det, som annars i motsvarande samhällsställning ansåges höra till

det nödtorftiga vid äfven det anspråkslösaste lefnadssätt.

Den första och väsentligaste förändringen i de af kommittén föreslagna

bestämmelser beträffande komministerslönerna i landspastorat finner reservanten

fördenskull böra gälla minimibeloppet. Dettas höjande vore af

nöden, utom af anförda skäl, bland annat på det att icke det yngre

prästerskapets aflöning skulle verka afskräckande på de unga män, som

annars skulle vilja ägna sig åt kyrkans tjänst. Ty det torde icke vara

svårt att förutse, hvart bestämmelsen om minimibelopp för komministerslönerna

af 2,000 kronor och medelbelopp af cirka 2,500 kronor skulle

leda vid en tid, då en ung man, som efter studentexamen underkastat sig

mödan och kostnaden af ytterligare en fem- å sexårig utbildning, hade

att, hvart han än vände sig, påräkna betydligt högre aflöning. Föga torde

man hafva rätt att förundra sig, ifall de studerande blefve ganska få, åtminstone

bland de mera begåfvade, som under sådana förhållanden, äfven

om en inre dragning skulle visa åt det hållet, kunde besluta sig för att

ägna sig åt ett lefnadskall, hvilket, andra svårigheter oafsedda, bjöde dem

en börda af ekonomiska bekymmer med framtidsutsikten af en lön om

2,000 kronor vid ordinarie tjänst, en lön, vid hvilken de kunde komma

att förblifva stående hela sitt lif eller åtminstone en större del därafi Det

lägsta belopp, hvartill en komministerslön under en löneregleringsperiod,

hvilken omfattade tiden 18—38 år härefter, torde kunna fixeras, ifall man

icke ställde sig likgiltig för spörsmålet, huruvida präster i tillräckligt antal

skulle komma att finnas eller icke, utgjorde enligt reservantens förmenande

2,400 kronor.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Uti bestämmelserna om grundbeloppet af aflöningen för komminister

i vissa stadspastorat samt om fyllnadsbelopp åt komminister i pastorat,

där två eller flera komministrar äro, yrkar reservanten äfven ändring. Såsom

grundbelopp af lönen för komminister i de icke alltför små städerna

föreslår han 3,000 i stället för 2,400 kronor; och borde nämnda högre belopp

utgöra grundbelopp för lön åt komminister i församling af stad

med öfver 5,000 invånare. Med afseende å stadgandet att, där två eller

flera komministrar äro, det fyllnadsbelopp, som enligt de föreslagna grunderna

annars skolat till komministern utgå, skall mellan de båda (flera)

koinministrarne lika fördelas, anmärkar reservanten, att nedsättningen åt

den förutvarande komministerns lön, då inom ett pastorat ytterligare en

komministerstjänst inrättades, naturligtvis icke kunde motiveras med påståendet,

att hans lefnadskostnader genom nämnda förändring minskades.

Motiveringen skulle således vara, att söka däri, att hans arbete minskades.

Men detta vore icke alltid händelsen, då det nämligen kunde inträffa, _at.t

den förutvarande komministerns arbete vore begränsad! till en annexförsamling,

hvilken icke alls berördes af den förändring, som genom den nya

tjänstens inrättande inträdde på annat håll inom pastoratet. Men äfven om

den förutvarande komministerns arbete i någon mån skulle minskas genom

inrättandet af den nya tjänsten, så kunde arbetsminskningen för honom

icke blifva så stor som för kyrkoherden, hvadan den bestämmelse dock

uppenbarligen i hvarje händelse förblefve orättvis, som stadgade, att af

nämnda anledning komministerns lön skulle minskas, medan kyrkoherdens

förblefve oförändrad eller till och med ökades. Det i § 3 till stadgandet

om komministerslöns fyllnadsbelopp fogade tillägg till lika fördelning

mellan dem- borde alltså ur förslaget utgå. Reservanten förklarar sig

emellertid under viss förutsättning anse, att för komministrar i landsförsamling

uti Skåne, Dalarne och Norrland, där i pastoratet två eller flera

komministrar vore, ett stadgande i den af kommittén angifna riktning

lämpligen kunde, ehuru med betydlig modifikation, i förslaget införas,

nämligen om de annars beräknade lönerna därstädes komme att förhöjas

med tio procent. Modifikationen vore den, att i stället för att kommittén

drifvit reduktionen till hälften, tredjedelen o. s. v. af det efter de allmänna

reglerna beräknade fyllnadsbelopp, det enligt reservantens åsikt borde i

nämnda landsdelar och under angifna förutsättningar bestämmas till tre

fjärdedelar. Äfven för komminister i stadsförsamling torde denna modifierade

bestämmelse lämpligen kunna tillämpas.

Sina yrkanden angående beräkning af kyrkoherdars och komministrars

löner sammanfattar reservanten i följande förslag (sid. 408—409). Grundbelopp

skall utgöra för kyrkoherde: 4,000 kronor i stadspastorat och i

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

pastorat, som består af både stads- och landsförsamling, och 3,200 kronor

i lanclspastorat; samt för komminister: 3,000 kronor för förste komministern

i församling af stad med mera än 5,000 invånare, 2,400 kronor för andra

(tredje) komministern i församling af stad med mer än 5,000 invånare

samt för komminister i stad med mindre än 5,000 invånare, och 1,800

kronor för komminister i landsförsamling (§ 2). Fyllnadsbelopp skall utgå

för kyrkoherde: med 60 öre för hvarje person af pastoratets folkmängd

öfver 1,000 till och med 3,000, med 40 öre för hvarje person öfver 3,000

till och med 10,000, och med 20 öre för hvarje person därutöfver; med

50 kronor för hvarje fullt 50-tal kvadratkilometer af pastoratets areal

intill 400 kvadratkilometer, för hvarje fullt 100-tal kvadratkilometer från

och med 400 intill 1,000, för hvarje fullt 250-tal kvadratkilometer från

och med 1,000 intill 2,000, samt för hvarje fullt 500-tal kvadratkilometer

från och med 2,000 till och med 5,000 kvadratkilometer, dock att fyllnadsbelopp

för mer än 5,000 kvadratkilometer, eller med mer än 1,200

kronor, för arealen icke må utgå; äfvensom med 200 kronor, där pastoratet

består af två eller flera församlingar; samt för komminister: med 10 öre

för hvarje person, hvarmed pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer,

och med 50 kronor för hvarje fullt 50-tal kvadratkilometer af pastoratets

areal intill 400 kvadratkilometer o. s. v., såsom om kyrkoherdelöns

fyllnadsbelopp för arealen är stadgadt; skolande komminister i stadsförsamling

af pastorat, där två eller flera komministrar äro, äfvensom komminister

i landsförsamling i Skåne, Dalarne och Norrland, där i pastoratet

två eller flera komministrar äro, åtnjuta allenast tre fjärdedelar af det efter

folkmängd och areal sålunda beräknade fyllnadsbelopp (§ 3). Där kyrkoherde

eller komminister har skyldighet att duplicera, skall honom tillgodoföras

en ersättning af tio kronor för hvarje predikodag, som duplikationen

ålägger honom (§ 4). Komminister, hvilken på eget ansvar sköter kyrkobokföringen

i annexförsamling eller kapellag, äger att af det för kyrkoherden

beräknade lönebelopp undfå godtgörelse med 20 öre — — —

— — bestämmande (§ 5). Ej må lön understiga för kyrkoherde 3,600

kronor eller för komminister 2,400 kronor (§ 6).*) §§ 7-—9 = kommitté
förslagets

§§ 7—9 (kommittéförslagets § 10 utgår).

''■) Kommittéledamotcn G. Ekström ingaf den 3 juli 1903 till Kungl. Maj:t en underdånig

skrifvelse, däri lian anmälde, att, på grund af förbiseende, formuleringen af hans

i afgifven reservation till föreliggande betänkande gjorda yrkanden beträffande förhöjning af

enligt de allmänna grunderna beräknade lönebelopp för prästerskapet i landsförsamling i

Skåne, Dalarne och Norrland icke influtit i sammanfattningen af yrkandena, där såsom § 6

å sid. 409 skulle, med ändring af ordningsnurnren för följande §§, hafva stått orden: De

lönebelopp, som varda enligt nu angifna grunder beräknade, skola för prästerskapet i landsförsamlingar

i Skåne, Dalarne och Norrland förhöjas med tio procent.

24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Från kommitténs här omhandlade förslag mer eller mindre afvikande

åsikter uttalas jämväl i de flesta myndigheternas yttranden.

Domkapitlet i Uppsala anför, att i de förslag och yttranden, som i

nu förliggande ärende afgåfves, tydligen borde noggrant öfvervägas, om de

lönebelopp, som påtänktes för prästerna, vore sådana, att unga män, hvilka

eljest skulle känna sig manade att inträda i prästämbetet, icke nödgades

afhålla sig därifrån af en grundad fruktan att i detta kall möta trångmål

i ekonomiskt hänseende. Med afseende därpå fäste sig domkapitlet vid

tre omständigheter, som borde åstadkomma, att de ekonomiska villkoren

för prästerna icke sattes för knappa. Penningvärdet skulle utan tvifvel

såsom hittills fortfara att minskas, så att de belopp, som nu föresloges,

icke finge tänkas om ett par tiotal år, då de skulle i verkligheten af vederbörande

åtnjutas, hafva samma värde, som de nu syntes hafva. Vidare

då lärarne vid de allmänna läroverken och seminarierna nu fatt en god

ställning i ekonomiskt afseende, komme det att blifva en alltför ringa förhoppning

att tillräckligt antal präster skulle kunna erhållas, om prästernas

ekonomiska ställning blefve väsentligen sämre än nämnde lärares. Det

vore slutligen nödigt, att prästerna äfven i de lägre tjänstegraderna och

kyrkoherdarne inom små pastorat hade möjlighet till tillräcklig utkomst

för att kunna lång tid förblifva på sina platser. Det nuvarande befordringssättet

för prästerna kunde nämligen, såsom allmänt vore kändt, förorsaka,

att skicklighet och redbart arbete icke, såsom i andra tjänster,

gjorde innehafvaren viss att erhålla befordran. För nämnda ändamål

kräfdes, att icke blott de ringaste lönerna för präster icke vore alltför

små, utan äfven att utsikt vore till en förbättring äfven på samma plats,

där en präst först blifvit ställd som ordinarie, ja till och med om han

måste stanna vid att vara extraordinarie. Att, under förutsättning att

kyrkotionden icke vidare skulle vara grundval för prästerskapets löner,

göra något yrkande i väsentligen olika riktning mot kommitténs förslag

•vore svårt, då kommitténs utredning och dess uträkning af de tillgångar,

som kunde påräknas till prästerskapets löner, vore synnerligen omsorgsfullt

verkställda och inom de gränser, som de beräknade tillgångarna

gjorde nödvändiga, noggrann! afvägda. Visserligen funne domkapitlet,

att för den stora ökning af lönerna för prästerskapet i Skåne utöfver de

belopp, till hvilka samma löner enligt de af kommittén följda grunder

skulle uppgå, saknades närmare utredning, och att ifall denna ökning icke

blefve sa stor, som föreslaget vore, en viss summa skulle sparas. Men om

densamma skulle fördelas på prästerskapet i hela riket, kunde icke någon

afsevärd ökning i lönebeloppet åstadkommas för de många, som däraf vore

i behof. Någon utväg till höjning af de föreslagna lönerna i de fall, i

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

h vilka en sådan vore nödig, syntes domkapitlet icke kunna gifvas på annat

sätt, än att en del af jordbrukets större skattskyldighet förblefve åtminstone

tillsvidare. I fråga därom huru mycket af skatt skulle påläggas

jordegendomen för prästerskapets underhåll och huru stor förhöjning i

prästernas löner billigtvis borde äga rum utöfver de af kommittén föreslagna

lönerna, som i många fall måste anses otillräckliga, funne sig domkapitlet

böra i det hela ansluta sig till ett i afseende på dessa frågor färdigt

förslag, nämligen kommittéledamoten Ekströms. Då i allt fall åt en

nämnd inom ^hvarje församling skulle öfverlåtas att uppgöra förslag till

lön för församlingens präst eller präster, och då det förslag, som nu framlades

och möjligen kunde blifva antaget, icke innebure ovillkorliga föreskrifter

utan blott vägvisning till ledning vid nämndernas uppgörande af

löneförslag för prästerna i de särskilda församlingarna, syntes det domkapitlet

möjligt att i det hela tillstyrka ett förslag, äfven om det i enskildheter

hade brister. Domkapitlet hade ock för det underdåniga yttrande,

som det nu afgåfve, tagit mycken hänsyn till meningar och önskemål,

som bland prästerskapet i Uppsala stift uttalats, helst prästerskapet hade

en erfarenhet om hvad för dess medlemmar till bärgning kräfdes, hvilken

borde kunna vara vägledande, så mycket mera som prästerskapets uttalande

borde kunna gälla som opartiskt, då det syftade på en tid, under

hvilken en stor del af dess nuvarande medlemmar icke skulle hafva gagn

eller men af hvad nu föresloges. Beträffande nu omhandlade ämne hemställde

domkapitlet, att regementspastor Ekströms förslag måtte antagas

med det tillägg, att förhöjningen för prästerskapet i vissa landskap, hvilken,

hvad den del af Norrland anginge, som hörde till Uppsala stift, syntes

domkapitlet böra utgöra föreslagna tio procent, och hvars belopp å de

öfriga orterna vederbörande domkapitel torde föreslå, måtte gälla äfven

minimilönerna, något som reservanten genom ett förbiseende ej kommit

att föreslå.

Domkapitlet i Linköping finner kommitténs förevarande förslag ingalunda

tillfredsställande. De föreslagna lönerna vore nämligen redan för

nuvarande förhållanden otillräckliga för såväl kyrkoherdarne som för komministrarne

och skulle i följd af den hastiga minskningen i penningvärdet

vara det ännu mer, då de nya löneregleringarna kommit i tillämpning.

Beträffande Linköpings stift syntes dessa löneförslag dessutom i det''hela

komma att medföra en försämring i stället för en förbättring, under det

att i följd af de många indragningarna af tjänster arbetet vid de kvarvarande

komme att ökas. För öfrigt kunde det ifrågasättas, huruvida tillräcklig

anledning funnes att sätta grundlönerna lägre för prästerskapet på

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

landet än i stad, då särskildt med afseende å barnens uppfostran och utkomst

i stad erbjödes vissa fördelar, som på landet saknades.

Domkapitlet i Strängnäs säger sig instämma uti kommittéledamoten

Ekströms förslag (sid. 408—410). Hvad särskildt minimilönerna anginge,

instämde domkapitlet såtillvida, att 3,600 kronor för kyrkoherde och 2,400

kronor för komminister ansåges vara de minsta möjliga belopp, som kunde

ifrågakomma.

Domkapitlet i Västerås yttrar, att med erfarenhet om det ekonomiska

betryck, som för närvarande hvilade öfver en stor del af rikets prästerskap,

särskildt vid de mindre väl afiönade tjänsterna, kunde domkapitlet

icke finna, att vid den jämförelsevis ringa förbättring öfver hufvud taget,

som i ekonomiskt afseende vunnes för prästerskapet genom antagande af

kommitterades förslag, ställningen verkligen blefve sådan, att det blifvit

förverkligadt hvad kommitterade ställt som sitt mål, nämligen att hvarje

tjänstgörande präst skulle erhålla aflöning, så beräknad att honom därigenom

bereddes en »efter fjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom

lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig

bärgning». Domkapitlet toge därvid särskildt i betraktande, att

hvad nu stadgades vore ämnadt att gälla för en tämligen aflägsen framtid.

Hvad kommitterade i det afseendet föresloge syntes domkapitlet icke ens

för närvarande kunna anses som anständig bärgning för personer med

den utbildning, som fordrades af kyrkans tjänare, ännu mindre kunde

det så betraktas en trettio k fyrtio år härefter med hänsyn till penningens

alltjämt sjunkande valör. En här och hvar rådande, för den själavårdande

verksamheten i församlingarna betänklig prästbrist vore oförneklig. Domkapitlet

både äfven inom Västerås stift haft erfarenhet däraf. Det ringa

antalet teologie studerande vid akademierna ställde icke någon förändring

i detta afseende i utsikt för den närmaste framtiden. I hvilken mån prästbristen

sammanhängde med de ekonomiska förhållandena, under hvilka

prästerna i vår tid arbetade, torde ej vara så lätt att utreda. Att dessa

missförhållanden dock vore en icke oväsentligt bidragande orsak därtill,

torde icke kunna förnekas. Knappast vore det att vänta, att vår svenska

kyrka skulle kunna erhålla kvantitativt och kvalitativt tillräckliga krafter,

förrän dessa missförhållanden, såvidt möjligt vore, på lagstiftningens väg

undanröjdes. Särskildt ansåge domkapitlet komministrarnes ställning behjärtansvärd.

Det oaktadt funne domkapitlet, att kommitterade tagit minst

hänsyn till denna klass af kyrkans tjänstemän. Men äfven en hel del

kyrkoherdar arbetade under ett för deras kallelsegärning betänkligt, deras

sociala ställning och deras sjanständighet undergräfvande ekonomiskt tryck.

Att mången, som ägde både håg och fallenhet för det prästerliga kallet,

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

måste afskräckas att beträda den bana, dit hågen kallade, vid tanken pa

den ekonomiska situation, till hvilken denna bana alltför ofta ledde, syntes

domkapitlet vara icke blott icke att undra öfver utan tvärtom helt naturligt.

Äfven prästen hade dock skyldighet att se till, att han, såvidt

på honom berodde, tryggade både sin och sin familjs framtid och icke

utsatte de sina för nöd. I detta sammanhang kunde domkapitlet icke

underlåta att påpeka, hurusom kyrkan nu mer än förr måste vara beredd

att upptaga konkurrens med läroverken, sedan elementarlärarnes ekonomiska

ställning genom den senaste löneregleringen för dem blifvit väsentligen

förbättrad. Med afseende härpå torde det vara nödigt, att vid den

nu afsedda nivelleringen af de prästerliga beställningarna i fråga om löneinkomster

en del bättre aflönade platser bibehölles, hvarigenom mera framstående

krafter äfven kunde tillvinnas kyrkan. Af hvad domkapitlet sålunda

yttrat torde framgå, att domkapitlet icke kunde instämma med

kommitterade i deras förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets

aflöning. Domkapitlet måste anse deras löneförslag alltför knappt

tilltaget. I hufvudsak trodde sig domkapitlet däremot våga tillstyrka hvad

i fråga om detta förslag innehölles i kommittéledamoten Ekströms reservation.

Därvid måste dock betonas, att de af nämnde reservant föreslagna

minimilöner syntes redan nu vara de minsta möjliga för att bereda prästerskapet

en anständig bärgning. Vid den tid den nya löneregleringen trädde

i kraft torde de, i betraktande af hvad i det hänseendet nyss blifvit sagdt,

befinnas otillräckliga. I följd däraf hemställde domkapitlet, att det måtte

tagas i öfvervägande, om de föreslagna aflöningsmedlen icke kunde medgifva

en billig höjning af dessa löner. Domkapitlet ansåge sig särskildt

böra framhålla de dryga lefnadskostnader, som vore rådande i en del af

Västerås stift, nämligen Dalarne och vissa trakter af Västmanland, där

den hufvudsakliga näringen utgjordes af bergsbruk och skogshandtering,

och dit sa godt som alla lifsförnödenheter måste föras långväga, ifrån, ofta

utan hjälp af järn vägskommunikation. Äfven dessa trakters natur af

turistorter bidroge att i betydlig mån höja lefnadskostnaderna. Därtill

komme att utgifter för resor i de vidsträckta skogsbygderna, som ofta

saknade körvägar, blefve betydligt dryga. I betraktande däraf ansåge sig

domkapitlet böra påyrka, att nämnda orters prästerskap — likasom billigheten

det kräfde äfven i fråga om Norrland — beviljades en allmän löneförhöjning

icke understigande i procenttal den, som kunde komma att

tillerkännas prästerskapet i Skåne, beträffande hvilket kommitterade framhållit

billigheten af en sådan allmän löneförhöjning. Denna löneförhöjning

borde äfven beräknas med afseende på den af reservanten Ekström föreslagna

minimilön.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Domkapitlet i Växjö, som i hufvudsak tillstyrker kommitténs förslagom

ny lönereglering för prästerskapet, framhåller dock, att det vore svårt

att så långt på förhand afgöra, om de föreslagna lönerna vid tiden för den

nya regleringens inträdande blefve tillräckliga till en anständig bärgning.

Domkapitlet i Lund förmäler, att en ledande grundsats för kommitténs

förslag rörande beräkning af prästerskapets aflöning vore att grundbeloppen

skulle vara högre för prästerskapet i stadspastorat än för det i

landsförsamling. I detta afseende kunde domkapitlet ej dela kommitténs

mening. Åtminstone i fråga om Lunds stift kunde ej sägas, att lefnadskostnaderna

i städerna vore drygare än på landet. Sina nödvändiga lefnadsförnödenheter

måste prästerna där till största delen skaffa från städerna.

Hade en stadspräst vissa utgifter, från hvilka en landtpastor vore helt

eller delvis befriad, så hade den senare likavisst sådana, från hvilka den

förre vore fri. Såsom exempel därpå kunde nämnas kostnaderna för att

bereda barnen undervisning i allmänna läroverk och för de många resor,

som en landtpastor måste i sin tjänst företaga. Äfven om undantag gåfves,

torde i allmänhet kunna sägas, att en landtpastors arbetsbörda ej vore

ringare än en stadspastors. Beträffande själfva lönebeloppen ansåge sig

domkapitlet böra uttala den mening, att de åtminstone i fråga om prästerskapet

i Skåne, med afseende fästadt bland annat på de dryga lefnadskostnaderna

och på de anspråk, hvilka på grund af en mycket lång tradition

— som ej torde kunna, åtminstone ej tvärt, afbrytas — ställdes på

detsamma, vore för låga. Redan vid den tid, då de skulle börja att uppbäras,

vore de för ringa och då huru mycket mera hän emot slutet af

regleringsperioden. Rättvist syntes det vara, att fyllnadsbelopp tilldelades

med hänsikt till folkmängd och pastoratets omfång; men äfven andra

omständigheter borde öfva inflytande vid bestämmande af fyllnadsbelopp.

Huru stor en prästs aflöning borde vara berodde bland annat på den

omgifning, i hvilken han lefde. Någorlunda motsvarighet borde finnas

mellan prästens ekonomiska ställning och deras, som utgjorde hufvudstommen

af hans församlings burgna befolkning. Hänsikt till den skånska

allmogens lefnadsvillkor borde tagas vid bestämmandet af det skånska

prästerskapets aflöning. Domkapitlet förutsatte, att kommittén tagit hänsyn

också därtill, då i § 7 föreskrifvits, att särskilda förhållanden kunde föranleda,

att lönebeloppen inom vissa gränser skulle förhöjas, och finge ett

bestämdt stöd för denna sin uppfattning i den omständigheten att, om

än icke i själfva lagen, så dock i de vidfogade tabellerna, beräknats sådan

förhöjning i det skånska prästerskapets aflöning. Om den ökning af såväl

grundbeloppen som fyllnadsbeloppen, hvilken domkapitlet här ofvan framhållit

såsom ej blott önskvärd utan nödvändig, ej skulle kunna bestridas

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

af det i kommitténs finansplan förekommande öfverskott, så torde ej synnerliga

svårigheter möta att något öka de föreslagna församlingsafgifterna.

Domkapitlet i Göteborg anmärker, att då kommittén vid uppgörandet

af sitt förslag till beräkning af prästerskapets löner utgått från syftet att

åt detsamma bereda en fullt anständig bärgning, de föreslagna minimilönerna

syntes vara väl låga. Särskildt gällde detta prästerskapet på

landet, som på grund af höga skatter, omkostnader för barnens uppfostran,

sin i socialt hänseende mera framskjutna ställning m. m. ofta måste vidkännas

lika dryga utgifter som prästerskapet i städerna. Med afseende

på minimilönerna ville domkapitlet dock ansluta sig till de af kommittéledamoten

Ekström föreslagna belopp. Då emellertid domkapitlet ej på

sakens nuvarande ståndpunkt kunde angifva, hvarifrån medlen skulle tagas

till minimilönernas höjande, ansåge sig domkapitlet böra inskränka sig

till ett uttalande af att det vore önskvärdt, om en höjning komme till

stånd, så mycket mer som det förslag, hvilket nu framlades, komme att

i många fall tillämpas först långt fram i tiden, då penningvärdet med all

sannolikhet ytterligare sjunkit. I fråga om lönemedlens fördelning i grundbelopp

och fyllnadsbelopp samt deras beräknande på grund af pastoratens

olika folkmängd och areal äfvensom duplikationssyldighet m. m. anslöte

sig domkapitlet i hufvudsak till nämnde kommittéledamots förslag. Man

hade mot detta förslag anmärkt, att det inrymde för mycket åt arealens

betydelse vid bedömandet af pastorsgöromålen och att det gynnade för

mycket de nordliga stiften. Det syntes dock som om den första anmärkningen

borde förlora sin vikt för hvar och en, som hade någon erfarenhet

af hvad de slitande långa resorna i ett omfångsrikt pastorat i och för

skol- och sjukbesök m. m. innebure, genom hvilka resor tiden splittrades

och toges från arbetet, som sedan måste drifvas med så mycket större

intensitet. Ej heller torde någon böra missunna prästerna i de nordliga

stiften, som i allmänhet arbetade under mycket ogynnsamma förhållanden,

den förmån, som genom reservantens förslag skulle tillkomma dem.

Domkapitlet i Kalmar är af den mening, att då behörig hänsyn toges

såväl till den mångåriga studietid, hvilken kräfdes för utbildningen till

prästämbetet i svenska kyrkan, som äfven till den betydande skuldsättning,

prästkandidatens akademiska studietid i de flesta fall medförde, den föreslagna

minimilönen icke kunde anses motsvara skäliga anspråk på en anständig

bärgning i prästerskapets sociala ställning, särdeles då systemet

med flera lönegrader eller ålderstillägg icke upptagits. Detta gällde äfven

om den af kommittéledamoten Ekström föreslagna minimilön, önskvärdt.

vore, om minimibeloppet kunde därutöfver i någon mån höjas. Visserligen

måste tacksamt erkännas att kommitterades förslag vore ägnadt att med
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

fora afsevärda förbättringar, äfven om tillämpningen af de föreslagna be- ^

stämmelserna icke kunde väntas förverkliga alla berättigade önskemål i

fråga om prästerskapets aflöning. Domkapitlet toge emellertid fasta på

den af kommitterade uttalade förvissning, att »om framtiden utvisar, att

ymnigare utdelningar kunna medgifvas, Eders Ivungl. Maj:t icke lärer

underlåta att vidtaga de ändringar i föreskrifterna, som af omständigheterna

påkallas». I fråga om fyllnadsbeloppets beräkning syntes omförmälde

reservants förslag äga något företräde framför kommitterades.

Domkapitlet i Karlstad tillstyrker, att §§ 2, 3, 4, 5 och 6 måtte erhålla

den af kommittéledamoten Ekström föreslagna lydelse.

Domkapitlet i Härnösand framställer först ett par allmänna anmärkningar.

Den första gällde, att det obetingadt lofvärda sträfvandet att låta

prästerskapets aflöning komma i vederbörligt förhållande till arbete och

lefnadskostnader, enligt domkapitlets uppfattning, icke alltid för kommittén

lyckats. Hufvudfelet syntes vara att man taxerat det ökade arbete, som

uppkomma genom duplikationsskyldighet och förefintligheten af flera församlingar

inom ett pastorat alltför högt, under det att den tillökning i

arbete, som följde af församlingarnas areal, blifvit till sin betydelse underskattad.

Utan att inlåta sig på enskildheter ville domkapitlet nu allenast

till bestyrkande af det sagda fästa uppmärksamhet därpå, att enligt kommitténs

på förslagets bestämmelser grundade tabeller lönen i medeltal för

kyrkoherdarne i det odelade Härnösands stifts landspastorat understege

medellönen för kyrkoherdarne i Lunds stifts landspastorat, såväl under

förutsättning att nu bestående indelning och organisation bibehölles, som

under förutsättning att de af kommittén föreslagna ändringar i nu bestående

indelning och organisation genomfördes. För den, som hade någon

kännedom om det prästerliga arbetet i de olika stiften, tedde sig detta

såsom en uppenbar orimlighet, och de grundsatser angående löneberäkning,

som ledde till ett sådant resultat, måste för att blifva antagliga i väsentlig

mån korrigeras. Skulle lönen rätta sig efter arbetet, iede det icke det

ringaste tvifvel, att den norrländske prästen i regel borde hafva en högre

lön än prästen i det sydligaste Sverige. Domkapitlet hade icke förbisett,

att kommittén kunnat komma till ett så orimligt resultat i hufvudsaklig

mån därigenom, att den föreslagit det kyrkoherdarne i Skånes landspastorat

skulle erhålla en förhöjning af 20 å 25 procent af den för andra landsdelar

gällande lön. Men utom det att detta förslag, såsom domkapitlet i

det följande finge tillfälle att framhålla, måste betecknas såsom alldeles

oantagligt, vore det lätt att uppvisa och hade af kommittéledamoten Ekström

med flera exempel blifvit uppvisadt, att kommitténs allmänna grundsatser

i fråga om beräkning af arbetet för en präst, alldeles oafsedt den

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

extra förhöjningen för landspastoraten i Skåne, ofta ledde till ett fullkomligt

obilligt bestämmande af förhållandet mellan arbete och lön, särskildt

på den grund att arealens betydelse för arbetet ej blifvit tillbörligt uppskattad.

En annan allmän anmärkning vore den att kommittén ej syntes

hafva tillbörligt beaktat penningvärdets sjunkande. En aflöning, som för

närvarande kunde anses tillräcklig, skulle säkerligen om några tiotal af

år befinnas otillräcklig. Det syntes därför —• om lönen skulle anses skälig

ej blott vid de nya löneregleringsperiodernas början utan äfven under hela

tiden och vid deras slut — nödvändigt att vid mer än en punkt något

höja de minimibelopp, som af kommittén föreslagits. Då ej blott kyrkofondens

tillgångar utan äfven i följd af stigande kultur församlingarnas

ekonomiska bärkraft torde kunna antagas växa samtidigt med penningvärdets

sjunkande, torde den förändring, som här påpekades, kunna genomföras

utan att rubba den för hela den nya löneregleringen uppgjorda

finansplan. När domkapitlet därefter öfverginge till de särskilda paragraferna

af denna författning, ville domkapitlet såsom sin åsikt uttala, att

det förslag, som af kommittéledamoten Ekström framställdes till lydelse af

§§ 2—5, hade afgjordt företräde framför kommitténs motsvarande förslag.

Utan att närmare ingå på enskildheter ville domkapitlet till stöd för denna

uppfattning hänvisa till de af reservanten anförda skäl och här allenast

såsom sin mening uttala, att reservantens förslag dels vore enklare än

kommitténs, dels läte ett rimligare förhållande mellan arbete och lön inträda,

än hvad fallet vore med kommitterades förslag. Om domkapitlet

därför på det hela taget kunde ansluta sig till reservantens mening i fråga

om dessa paragrafer, måste domkapitlet likväl i följande enskildheter önska

ändring i reservantens förslag. Reservantens sätt att beräkna pastoratens

areal skilde sig från kommitténs beräkningssätt till en början därigenom,

att reservanten utginge från arealen i hela dess vidd, under det att kommittén

uteslöte de inom arealen befintliga vatten. I denna punkt måste

domkapitlet obetingadt ställa sig på reservantens sida, då ju de befintliga

vattnen ofta nog kunde vara väsentliga kommunikationshinder och därigenom

försvåra en prästs resor till församlingens olika delar. Reservanten

hade emellertid lika litet som kommittén låtit i själfva förslaget ingå någon

bestämmelse om beräkningssättet (med eller utan vatten) och hans förslag

till föreskrifter etc. syntes böra i detta afseende kompletteras. En annan

betydelsefull skillnad mellan reservanten och kommittén i fråga om arealen

vore, att den förre läte arealen såsom grund för det så kallade fyllnadsbetoppet

börja tidigare och sluta tidigare än den senare. Hvad det förstnämnda

anginge, syntes knappast skäligt att låta den areal, som läge mellan

V2 och 1 kvadratmil erhålla någon betydelse, så mycket mindre som den

25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

förhöjning i lön, hvilken därigenom skulle ernås, vore ganska ringa. Och

enär reservanten räknade den areal, för hvilken lönen borde höjas, allenast

till 50 kvadratmil, förbisåge han, att denna inskränkning ledde till men

för 8 å 9 pastorat i det nuvarande Luleå stift och, så länge föreslagen

delning ej genomförts, 2 pastorat i det nya Härnösands stift. Till försvar

för sin restriktion i detta hänseende yttrade reservanten, att hvad som

bortom det bebodda området utgjordes af fjäll och obebodd vildmark

näppeligen vållade någon ökning i prästens arbete. Han hade tydligen

icke kännedom om det faktiska förhållande, att ofta nog de mest aflägsna

delarna i dessa kolossala församlingar vore i mer eller mindre mån befolkade,

något som i högsta grad försvårade prästens arbete. Såsom exempel

därpå tilläte sig domkapitlet upplysa, att i Vilhelmina församling en by

låge på 15 mils afstånd från kyrkan och att ingen körväg funnes på detta

afstånd. I detta stycke funne domkapitlet reservanten alls icke hafva ägt

skäl att föreslå större inskränkning än den af kommittén föreslagna. Men

icke nog därmed. I Norrbottens län funnes fyra församlingar med en areal

af mellan 141 och 191 kvadratmil, och det syntes icke vara mer än billigt,

att i dessa församlingar prästerna, som alldeles oafsedt den ofantliga arealen

arbetade under sällspord! svåra förhållanden, finge, intill dess församlingarna

undergått vederbörlig delning, i hela dess utsträckning beräkna den

areal, för hvilken löneförhöjning beviljades. Domkapitlet föresloge därför,

att all begränsning uppåt med hänsyn till arealen måtte ur föreskrifterna

försvinna. I den viktiga frågan om ordinarie prästers minimilön ansåge

domkapitlet med särskild hänsyn till det förut antydda sjunkandet af

penningvärdet, att det af reservanten för komminister föreslagna belopp

ej kunde minskas, men att ingen kyrkoherde borde hafva lägre lön än

3,800 kronor. Mot § 7 i och för sig, sådan denna af kommittén formulerats,

hade domkapitlet intet att anmärka. Det sätt, på hvilket kommittén

enligt såväl motiveringen som de förslaget åtföljande tabellerna tänkt sig

tillämpningen af paragrafen på de särskilda församlingarna, kunde däremot

alls icke af domkapitlet gillas. Domkapitlet afsåge framför allt kommitténs

redan förut berörda förslag, att samtliga kyrkoherdar i landspastoraten

inom provinsen Skåne utöfver lönen efter allmänna grunder skulle erhålla

en förhöjning af 20 å 25 procent. De skäl, som anfördes till förmån för

detta förslag, vore enligt domkapitlets uppfattning synnerligen svaga. Om

stora anspråk ställdes på den skånske prästens lefnadssätt, torde väl dylikt

förekomma äfven i andra landsändar; fåtaligheten af komministersbeställningar

beredde möjlighet till tidigare befordran till pastorat; om från

prästerliga beställningar i Skåne afsevärda bidrag lämnades till kyrkans

gemensamma aflöningsmedel, gällde ju detsamma icke mindre flera andra

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

delar af riket. Hufvudskälet syntes vara, att utan denna förhöjning kyrkoherdarnes

i Skåne aflöning skulle betydligt understiga det belopp, hvarmed

den nu utginge, Detta torde väl emellertid icke kunna undvikas, om man

ville göra allvar af den grundtanken, att prästerlig lön borde stå i förhållande

till prästerligt arbete, och i alla händelser kunde därmed ej motiveras

en så stor och så allmän förhöjning som den af kommittén föreslagna.

Reservanten Ekström hade framlagt ett motförslag, enligt hvilket

samtliga ordinarie prästmän i landspastoraten af provinsen Skåne samt i

landsförsamling i Dalarne och Norrland skulle erhålla eu förhöjning af

10 procent i den efter allmänna grunder uträknade lönen. En jämförelse

mellan dessa båda förslag utfölle alldeles obetingadt till förmån för reservantens

mening såsom mer rättvis och billig. Domkapitlet ville dock sätta

i fråga, huruvida skäligt kunde vara att på detta sätt ställa hela provinsen

utan vidare under ett gemensamt schema. Likasom hvarken kommittén

eller reservanten låtit någon bestämmelse därom ingå i själfva den ifrågavarande

paragrafen, så torde det ock vara lämpligast att därom ingenting

på förhand bestämma, utan låta det i hvarje enskildt fall blifva föremål

för undersökning, när och i hvad mån de i § 7 angifna undantagsbestämmelser

borde tillämpas.

Domkapitlet i Visby anser lämpligt, att för lönerna beräknades vissa

grundbelopp, olika för land och stad samt lämpade efter tjänstegrad och

ämbetsåligganden, äfvensom, beträffande pastorat af viss storlek, särskilda

fyllnad sbelopp, afpassade efter pastoratens folkmängd och areal. Mot de

principer, som kommittén uppställt för bestämmande af lönernas grundbelopp

och fyllnadsbelopp hade domkapitlet ingen erinran att göra. Däremot

funne domkapitlet skäligt, att minimilönerna för komministrar bestämdes

till högre belopp, än kommittén föreslagit. Sålunda borde lönen

för förste komminister i församling af stad med mera än 5,000 invånare

icke utgöra mindre än 3,000 kronor samt lönen för öfriga komministrar

ej understiga 2,400 kronor.

-Domkapitlet i Luleå erinrar mot § 1, att då där talades om fyllnadsbelopp,

afpassade efter pastoratens folkmängd och areal, sådana" de vid

beräkningens verkställande befunnes enligt senaste officiella uppgifter, det

kunde synas ovisst, huruvida detta stadgande skulle tolkas så, att jämkning

under löpande regleringsperiod skulle ske, i den mån folkmängden i

ett pastorat ökades eller minskades, eller om den af vederbörande nämnd

beräknade lönefyllnad skulle förblifva fix för hela löneregleringsperioden,

oafsedt de förändringar folkmängdssiffran underginge. Då meningen med

stadgandet om fyllnadsbelopp tydligen vore att reglera lönerna efter den

arbetsbörda, vederbörande tjänsteinnehafvare finge vidkännas, och då denna

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

i vissa fall kunde på grund af förändrade f olkmängdsförh ålland en under

en tid af 20 år växla högst betydligt, syntes det vara rättvist, att fyllnadsbeloppet

reglerades därefter, hvadan domkapitlet hemställde, att tydlig

föreskrift därom måtte i förslaget införas. I fråga om § 2 hyste domkapitlet

en viss tvekan, huruvida den af kommittén föreslagna skillnad mellan

stadspastorat och landspastorat med afseende på grundbeloppen för prästernas

aflöning ägde fullt fog för sig. Möjligen vore lefnad somkostnaderna i

städerna i regeln drygare än på landet. Dock funnes många orter på

landsbygden, särskildt i Norrland, där lifsförnödenheterna på grund af

långa transporter m. m. ställde sig dyrare än i stad. Dessutom vore det

i flera afseenden förenadt med stora fördelar att bo i stad i jämförelse

med att bo i en aflägsen landsbygd. En sådan fördel vore t. ex. att innehafvaren

af stadspastorat kunde hålla sina barn i skolor utan att behöfva

bortsända dem från hemmet, något som för på landet bosatta föräldrar

medförde afsevärda kostnader och olägenheter. Utan att vilja göra något

yrkande hade domkapitlet dock icke kunnat underlåta att vidröra denna

sak. Rörande grundbeloppen för prästerskapets i landspastoraten aflöning

hade kommittén enligt domkapitlets förmenande fäst alltför stort afseende

vid prästmans skyldighet att duplicera. Duplikation förekomme visserligen

icke i andra pastorat än sådana, som i det stora hela vore ganska 1 ättskötta,

till följd hvaraf prästens arbete under veckan icke blefve så särdeles

betungande. Skyldigheten att på söndagarne hålla två gudstjänster

torde därför i de flesta fall icke få anses såsom ett så stort onus, att det ens

tillnärmelsevis uppvägde det större arbete, prästen i mera svårskötta pastorat

finge under veckan utföra, änskönt han icke hade skyldighet att duplicera.

Dessutom hade förhållandena alltmer utvecklat sig i den riktning, att

prästen numera vanligen finge uppträda och predika eller hålla föredrag

nästan hvarje söndagseftermiddag och äfven ofta under hvardagar jämväl

i sådana församlingar, där ingen stadgad duplikationsskyldighet funnes.

Domkapitlet ansåge därför, att denna skyldighet icke i och för sig borde

gifva anledning till bestämmande af högre grundbelopp för prästerskapets

aflöning i de pastorat, där den förekomme, än i pastorat, där densamma

icke förekomme. Endast i vissa fall, där den kunde anses afsevärdt betungande,

syntes den böra gifva anledning till särskild ersättning i den

omfattning, Kungl. Maj:t kunde finna nödigt att med stöd af löneregleringsnämnds

förslag fastställa. Däremot torde fria resor till och från duplikationsgudstjänsterna

eller skälig ersättning därför i hvarje fall beredas präst,

som duplicerade. I likhet med kommittéledamoten Ekström och på de

grunder, han anfört, ansåge domkapitlet vidare det förhållande, att ett

pastorat bestode af en eller flera församlingar eller kapellag icke lämpa

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

sig såsom beräkningsgrund vid bestämmande af löneförmånernas storlek.

Föreskriften därom i kommittéförslaget borde enligt domkapitlets uppfattning

utgå. Domkapitlet hemställde alltså, att grundlönen vid alla kyrkoherdetjänster

i Jandspastorat måtte bestämmas att utgå med samma belopp.

Kommitté ledamoten Ekström hade föreslagit detta belopp till 3,200 kronor.

Det vore möjligt, att det med hänsyn till de begränsade medel, som funnes

att tillgå, icke läte sig göra att sätta beloppet högre. Men då det i alla

händelser syntes skäligen knappt tillmätt, kunde domkapitlet icke underlåta

att uttala önskvärdheten af dess höjande förslagsvis till 3,500 kronor,

därest, det vid noggrannare beräkning skulle visa sig, att medel därtill

kunde beredas, exempelvis genom sammanslagning af flera mindre tjänster,

än hvad kommitterade föreslagit. Med afseende på grundlön för komministrar

anslöte sig domkapitlet till hvad reservanten Ekström anfört, dock

att grundlönen för komministrar på landet måtte, så vidt, ske kunde, höjas

till 2,000 kronor. 1 § 3 framställdes grunderna för beräkning af de fyllnadsbelopp,

som skulle utgå till prästerskapet. Såvidt denna beräkning

hänförde sig till folkmängden, hade domkapitlet ingen erinran att göra

mot kommitténs förslag. Däremot måste domkapitlet beträffande beräkningen

efter areal uttala sin förvåning öfver kommitténs grundsats att

borträkna vatten från ytvidden. Enligt domkapitlets uppfattning vore detta

så mycket mindre befogadt, som just de församlingar, inom hvilka många

vattendrag funnes, onekligen vore de för prästerskapet besvärligaste, enär

det ofta inträffade, att storm och oväder gjorde prästens resor på vattenvägarna

inom församlingen icke blott svåra utan mången gång rent af

lifsfarliga. Men han måste ju fram till människorna, på hvilken sida om

vattendraget de än bodde, då hans tjänsteplikt kallade honom. Det torde

därför icke kunna anses billigt och rättvist att borträkna sjöarne från ytvidden,

då denna lades till grund för bestämmandet af fyllnadslön åt

prästerskapet, och domkapitlet finge för sin del på det bestämdaste afstyrka

tillämpningen af en sådan princip. Reservanten Ekström, som med rätta

ansåge, att äfven vatten borde inräknas i arealen, både föreslagit en från

kommitténs förslag afvikande norm för fyllnadsbeloppets beräkning efter

areal. Domkapitlet hade visserligen icke något att invända mot reservantens

förslag, att lönefyllnad på grund af areal inträdde redan vid 50

kvadratkilometers ytvidd, men funne sig dock böra i rättvisans och billighetens

namn tillbakavisa förslaget om lönefyllnadens upphörande vid 5,000

kvadratkilometer. Det skulle vara den största orättvisa mot prästerskapet

i de vidsträckta lappmarksförsamlingarna. Man hade invändt, att stora

sträckor af dessa församlingar vore obebodda, och att icke de obebodda

utan de bebodda trakterna förorsakade prästen arbete. En dylik invänd
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

ning tålde dock vid att korrigeras. Lappmarksförsamlingarna vore väl i

allmänhet glest bebodda. Särskilde i de öfre delarne eller de egentliga

fjälltrakterna voro människoboningar fåtaliga. Folk både dock slagit sig

ned ända långt uppe under fjällen, och det vore förenadt med alldeles

särskilda mödor att besöka dessa människor, enär inga kommunikationer

ledde till deras aflägsna, otillgängliga boningar. På grund af sin afskildhet

från den öfriga världen vore de mer än andra i behof af besök och

vård från sin själasörjares sida för att ej sjunka ned i andlig slöhet. Domkapitlet

tilläte sig ock påpeka, att icke ens de trakter, som vid en blick

på kartan såge obebodda ut, vore sä alldeles utan människovarelser, som

för den med de lokala förhållandena obekante kunde synas. Däruppe

bland de vilda fjällen ströfvade nämligen nomadlapparne under sommartiden

omkring med sina renhjordar, och det vore väl ej någon orimlig

fordran, att äfven dessa under den långa tiden mellan april och november

män åder någon gång finge se sin präst. Med hänsyn till de hälsa och

krafter förslitande resor, som prästerskapet i lappmarkspastoraten måste

underkasta sig i de vidsträckta och obanade ödebygderna, ansåge sig domkapitlet

böra yrka, att fyllnadslön måtte utgå för hela arealen, inberäknadt

vatten, och detta sålunda, att reservanten Ekströms beräkning följdes intill

5,000 kvadratkilometer, kommitténs beräkning från 5,000 till 10,000 kvadratkilometer,

samt att för den ytvidd, som öfverstege 10,000 kvadratkilometer,

lönefyllnad måtte utgå med 100 kronor för hvarje fullt 1,000-tal kvadratkilometer.

Uti reservanten Ekströms förslag om minimilöner instämde

domkapitlet, men med det tillägg att, på sätt domkapitlet i underdånig

skrifvelse den 14 september 1904 framhållit, kyrkoherde i Luleå stift på

grund af dyra lefnadsförhållanden och dryga kommunalutskylder m. in. ej

måtte uppbära mindre lön än 4,000 kronor och komminister ej mindre än

2,500 kronor. Beträffande domprosten i Luleå stift, om hvilkens aflöning

intet förslag förelåge, enär vid kommittéförslagets uppgörande Luleå stift

ännu icke var bildadt, ville domkapitlet hemställa, att han med afseende

på löneförmåner måtte jämställas med domprostarne i Uppsala, Lund och

Göteborg samt sålunda få sig tillerkänd en lön af 10,000 kronor, ett belopp

som af kommittén jämväl föreslagits för domprosten i Härnösand,

när sådan därstädes blefve anställd. Med reservanten Ekström förenade

sig domkapitlet i förslaget om tio procent förhöjning af lönerna i Skåne,

Norrland och Dalarne samt afstyrkte i anslutning därtill kommitténs förslag

om 20 å 25 procent förhöjning af det skånska prästerskapets löner,

hvilket förslag domkapitlet icke funne vara med några verkliga skäl

motiveradt.

Stockholms stads konsistorium förklarar sig hafva en uppfattning, som

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

mycket skilde sig från kommitténs förevarande förslag. Konsistoriet, som

ville framhålla vanskligheten af att bedöma de löneförmåner, som i en

aflägsen framtid kunde finnas erforderliga, ansåge de af kommittén föreslagna

lönebelopp, hvilka funnes närmare specificerade i de förslaget åtföljande

tabeller för Stockholms stad, sid. 272 och 430, vara alltför lågt

tilltagna. Ått lönerna för innehafvare af samma slags tjänster skulle utgå

med olika belopp ansåge konsistoriet dessutom mindre lyckligt, utan då

enahanda kraf ställdes på innehafvarne, hölle konsistoriet före, att öfver

hela hufvudstaden samma aflöningsförmåner borde fastställas inom hvarje

tjänstegrad. Såsom en lämplig årlig aflöning ville konsistoriet föreslå: för

kyrkoherde 10,000 kronor jämte två ålderstillägg å 750 kronor efter 5

och 10 års tjänstgöring, för komminister 6,000 kronor med två ålderstillägg

å 500 kronor efter enahanda tids tjänstgöring, för pastoratsadjunkt

4,000 kronor och för adjunkt 2,500 kronor, hvartill för samtliga skulle

komma förmånen af fri bostad, lämpad efter innehafvande tjänstegrad.

Kyrhoherdarne i S:t Nikolai och Klara församlingar borde dessutom få

från kyrkofonden uppbära ersättning för dem tillerkända spannmålsanslag,

den förre såsom ordinarie prasses och den senare såsom vice praeses i konsistoriet.

Skäl saknades ingalunda för denna från kommitténs förslag afvikande

mening. Så ville konsistoriet betona de i hufvudstaden i allmänhet rådande

synnerligen höga lefnadskostnader samt de kraf på församlingarnas

prästerskap, som ofta gjordes gällande för bildande af nya och stödjande

af redan i gång varande barmhärtighetsföretag. Genom fastslående af de

af kommittén föreslagna löner skulle dessutom inträffa, att för åtskilliga

prästmän aflöningsförhållandena komrne att ställa sig ofördelaktigare än

hvad nu, i betraktande af den medgifna förmånen af sportler, vore förhållandet.

Om ock genom de stora församlingarnas delning prästernas ämbetsgöromål

och besvär minskades, kvarstode icke dess mindre för dem

den billiga önskan att de, såsom kommittén uttryckte sig, måtte kunna

anständigt bärga sig. Då tiden för den nya löneregleringen vore afsedd

att sträcka sig ända bortåt mi dt en af detta århundrade, så torde, vid det

förhållande att lefnadskostnaderna antagligen såsom hittills alltfort ökade

sig, denna önskan näppeligen kunna uppfyllas med mindre än att lönerna

från början ställdes så, att deras innehafvare sluppe att såsom nu af församlingarna

begära lönetillskott för sin och sin familjs anständiga utkomst.

Ofverstäthållareämbetet påminner mot § 7, att den icke innefattade

någon antydan om vissa förhållanden, som enligt koramitterades motivering

sid. 172—174 skulle medföra förhöjning af lönebelopp.

Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län håller före,

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

att minimilönerna särskildt för komministrar satts lägre än skäligt syntes

vara, samt att tillämpning af nu omhandlade föreskrifter skulle, isynnerhet

om bestående indelning och organisation bibehölles, för en stor del af

länets präster föranleda större nedsättning i aflöningsförmåner, än som

kunde anses önskvärd eller af förhållandena påkallad.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län uttalar sin

tvekan, huruvida det för komminister i landsförsamling föreslagna lägsta

aflöningsbelopp 2,000 kronor kunde under alla förhållanden anses tillräckligt

att tillfredsställa äfven ganska lågt ställda anspråk på anständig

bärgning. Det vore ju med de för prästerskapet gällande befordringslagar

långt ifrån ovanligt, att en, äfven ganska duglig, prästman kunde få under

lång tid, till och med hela sitt lif, kvarstå i denna lägsta tjänstegrad.

Med studieskulder att förränta och amortera, familj att försörja och barn

att uppfostra samt vanligen utan någon möjlighet till extra inkomster,

torde en prästman med detta låga aflöningsbelopp hafva bekymmersamt

nog att få det att räcka till ett mycket tarfligt dagligt bröd. Om anständig

bärgning torde under sådana förhållanden ej kunna blifva tal. I öfrigt

hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande beträffande ifrågavarande

föreskrifter icke funnit anledning till annan anmärkning, än att vid

bestämmande enligt § 3 af lönefyllnadsbelopp åt kyrkoherdar och komministrar

pa grund af pastoratens areal kommittén föreslagit, att endast

den del af denna areal, som utgjordes af land, men icke det däri ingående

vattenområde, skulle tagas i beräkning. I afseende därå instämde Eders

Kungl. Majrts befallningshafvande med den reservant inom kommittén, som

efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande på goda grunder

påyrkat, att pastoratens verkliga areal, sålunda inbegripna de därinom

befintliga sjöar och vattendrag, skulle läggas till grund för beräkning af

ofvannämnda fyllnadsbelopp för areal.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län medgifver,

att den af kommittén beträffande komministrarne föreslagna minimiaflöning

af 2,000 kronor, förutom fri bostad, onekligen vore en förbättringvid

jämförelse med nuvarande förhållanden, men ifrågasätter om denna

förbättring vore tillräcklig. Svaret på den frågan torde knappast kunna

utfalla jakande. Vore denna låga aflöning ett undantag, skulle det vara

mindre att säga om densamma, men af de vid det underdåniga betänkandet

fogade tabeller framginge, att därest den nu bestående kyrkliga indelningen

och organisationen bibehölles, skulle inom detta län icke mindre

än ett 50-tal komministrar få åtnöja sig med denna aflöning eller något

därutöfver, dock ej öfver 2,100 kronor. För Linköpings stift utgjorde enligt

angifven förutsättning antalet komministrar, hvilkas löner beräknats

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

uppgå till nyssnämnda belopp, 63, en i förhållande till hela antalet komministrar,

eller 96, mycket stor procent. Den fria bostaden befriade visserligen

löntagaren från en afsevärd utgift, men därutöfver återstode så många

behof att fylla, att ett belopp af omkring 2,000 kronor icke ens nu, än

mindre 30 å 40 år härefter, kunde anses tillräckligt för en tjänsteman,

som måst underkasta sig långvariga och dyra studier, och hvilkens sociala

ställning på honom ställde vissa fordringar. Med hänsyn till dessa och

andra på frågans bedömande inverkande omständigheter ville Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande föreslå, att minimilönen för komministrar sattes

till 2,500 kronor jämte fri bostad. Minimiaflöningen för kyrkoherde syntes

vara bättre afpassad, dock torde någon förhöjning af densamma kunna

ifrågasättas. I Linköpings stift skulle enligt den af kommittén föreslagna

beräkningsgrund mer än halfva antalet kyrkoherdar i landspastorat icke

komma högre än i första lönegraden eller till en aflöning af mellan 3,500

och 3,599 kronor, hvarför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge,

att minimilön för kyrkoherdar borde bestämmas till 4,000 kronor jämte

fri bostad. Instämmande däri, att vissa grundbelopp borde stadgas, hölle

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl före, att jämväl i landspastorat

ett enda grundbelopp borde gälla för alla kyrkoherdar och ett

för alla komministrar. Ersättningen för det ökade arbete, som vederbörande

finge vidkännas, då pastoratet bestode af två eller flera församlingar,

syntes icke böra inräknas i grundbeloppet, utan torde lämpligare

kunna utgå såsom ett i förhållande till det ökade arbetet lämpadt fyllnadsbelopp

utöfver grundlönen. Beträffande fyllnadsbeloppet, som utginge

efter pastoratets areal, torde väl vara sant, att där pastoratet vore sönderdeladt

af sjöar och vattendrag, resorna blefve längre och besvärligare,

men i de fall, då pastoratet begränsades kanske efter hela sin längd af

en större sjö utan några bebodda öar eller holmar, förorsakade den del af

arealen, som utgjordes af vatten, icke något särskildt besvär. Det syntes

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därför lämpligt att lägga arealen

i land till grund för beräkning af fyllnadsbeloppet, helst möjlighet förefunnes

att med hänsyn till särskilda förhållanden, såsom synnerlig besvärlighet

i fråga om tjänstens skötande, förhöja det efter de vanliga grunderna

utgående lönebelopp. Däremot torde arealen i fråga om fyllnadsbeloppet

få göra sig gällande tidigare, än kommittén föreslagit, eller redan

vid 50 kvadratkilometer, samt förhöjning ske på sätt kommittéledamoten

Ekström närmare angifvit.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län finner fördelningen

i grundbelopp och fyllnadsbelopp lämplig. Dock torde fördelningen

kunna göras enklare och mera rättvis genom grundbeloppets be
20
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

stämmande såväl i stads- som landspastorat för kyrkoherdarne till 3,000

kronor med tillägg af 600 kronor för duplikationsskyldighet och af 400

kronor, om församlingarna i pastoratet vore flera, samt för komministrarne

till 2,000 kronor jämte 400 kronor för skyldighet att duplicera, äfvensom

för både kyrkoherdar och komministrar löneförhöjning med högst 2,000

kronor för synneidigen höga lefnadskostnader i orten eller andra särskilda

förhållanden, på sätt kommittén i § 7 föreslagit. Det funnes nämligen

småstäder, där lefnadskostnaderna med inräknande af kostnaderna för

barnens skolgång ej öfverstege samma kostnader å mången landsbygd. I

de större städerna höjdes prästlönerna äfven rätt betydligt genom lönefyllnaden

för folkmängden, hvilken lönefyllnad för kyrkoherde utgjorde

t. ex. 4,000 kronor för 10,000 invånare och 6,000 kronor för 20,000 invånare.

I städer med 20,000 invånare eller där utöfver skulle sålunda

enligt kommitténs förslag hvarje kyrkoherde, förutom fri bostad och ersättning

för tjänstförrättningar i hemmen, åtnjuta i lön 10,000 kronor

eller samma lön som presidenter, justitieråd och generaldirektörer nu uppbure.

Denna aflöning för kyrkoherdarne syntes vara väl hög, och äfven

med beräkning af grundbeloppet för lönen till allenast 3,000 kronor torde

fyllnadsbeloppen för kyrkoherdarne i städerna och äfven åtskilliga folkrika

landspastorat böra sättas något lägre än kommittén föreslagit. Detta torde

kunna ske såväl genom att något sänka lönefyllnaden för folkmängden,

som ock därigenom att maximibeloppen i §§ 8 och 9 sattes lägre än

kommittén föreslagit. Lika med kommittén ansåge Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, att domprostarne borde erhålla högre lön än öfriga

kyrkoherdar, dock icke så hög som kommittén föreslagit. Beträffande

landspastoraten hölle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande före, i likhet

med kommittéledamoten Ekström, att arealen, som högst betydligt ökade

prästens besvär, borde för såväl kyrkoherdarne som komministrarne öka

lönefyllnaden i högre grad än kommittéförslaget angåfve. Därtill funnes

så mycket mera skäl. om präst enligt den blifvande löneregleringen skulle

själf bekosta ämbetsskjuts.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län ifrågasätter,

om de af kommittén beräknade löner kunde vid tiden för den nya regleringens

tillämpning befinnas med hänsyn till då rådande förhållanden tillräckliga.

Detta läte sig gifvetvis icke nu förutsäga, men å andra sidan

innefattade förevarande författningsförslag intet hinder för lönernas ökning,

så framt eljest, såsom sannolikt vore, de olika lönebidragen på grund af

ökad skattekraft och gynnsammare fastighetsafkastning därtill lämnade

tillgång. I förekommande speciella fall, där prästerlig löntagare skulle

genom den nya löneregleringen tillföras afsevärdt minskade inkomster,

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

syntes, äfven om sådant varit uti tjänstefullmakt villkoradt, likväl böra

Kungl. Maj:t förbehållas att efter pröfning af förhållandena anvisa godtgörelse

nr kyrkofonden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län förmenar, att

genom kommitténs nu ifrågavarande förslag anständig bärgning icke i allmänhet

torde kunna anses blifva beredd för komministrarne. På grund

däraf och då kommittéledamoten Ekströms förslag i förevarande ämne

jämväl i öfrigt syntes äga företräden framför kommitténs, funne länsstyrelsen

sig böi’a tillstyrka detsamma, om öfver hufvud taget aflöningen

lämpligen borde fixeras redan nu. Det torde nämligen vara vanskligt att,

så lång tid innan de nya löneregleringarna skulle börja tillämpasi allmänhet

mer än 20 år — kunna bestämma beloppet af den aflöning, som

vid de nya föreskrifternas trädande i kraft skulle anses motsvara anständig

bärgning. Enligt länsstyrelsens mening behöfde icke brist på tillgångar

utgöra hinder för skälig ökning af de utaf kommittén föreslagna

minimilöner för kyrkoherdar och komministrar. Skulle de af kommittén

beräknade inkomster ej förslå därtill, kunde det felande erhållas genom

tiondeersättningens förhöjande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län ansluter sig

till kommittéledamoten Ekströms uttalande i ämnet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län hyser den

åsikt, att om än förslaget innebure utsikt till större ekonomisk trygghet

särskildt för obefordrade präster och de för närvarande lägst aflönade af

de ordinarie, än som nu vore prästerskapet beredd, det dock kunde betvifias,

huruvida i förslaget blifvit så tillfredsställande sörjdt för denna

kår, som betydelsen af dess verksamhet och dess af allt mera ökade kraf

på kunskaper och utbildning betingade uppoffringar för studier gjorde billigt.

Klagan öfver att unga män med begåfning icke i tillräckligt antal beträdde

den prästerliga banan spordes städse; och om än orsaken kunde vara af

annan än ekonomisk art, torde dock aflöningsfrågan därvid icke kunna

frånkännas betydelse. Det kunde knappast sägas, att de föreslagna lönerna,

åtminstone hvad adjunkterna och de lägst aflönade ordinarie prästerna anginge,

i närvarande tid mera än knappt försloge till lifvets uppehälle,

mycket mindre till afbetalning å studieskulder, hvilka besvärade flertalet

personer efter afslutad kurs. I än mindre grad kunde de innebära något

lockande för en ung man att på den prästerliga banan söka sin utkomst.

Exempelvis kunde åberopas, att en adjunkt hade i utsikt att under fem

år få uppehålla sig och, om han vore gift. äfven familjen på en kontant

lön af 800 kronor. Men ställde sig förhållandena redan nu i viss mån

ogynnsamma, tedde sig utsikterna än mörkare för den långa framtid af

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

omkring trettio år, under hvilken aflöningen åt prästerskapet skulle på

föreslaget sätt utgå. Penningens fall i värde kunde antagas komma att

fortgå, under det att lefnadskostnaderna med all säkerhet skulle stiga.

Visserligen inrymde § 7 af förslaget möjlighet för förhöjning af lönebelopp,

som funnes vara alltför ringa; dock förutsattes för dylik förhöjning särskilda

lokala förhållanden, hvadan med paragrafens föreslagna lydelse

någon förhöjning icke kunde äga rum på grund af höjda lefnadskostnader

i allmänhet eller på grund af andra allmängiltiga skäl. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande tilläte sig alltså dels uttala den uppfattning,

att lönernas grundbelopp särskild! för adjunkterna och de lägst aflönade

ordinarie prästerna borde något höjas, och dels ifrågasätta, huruvida lönebeloppen

i allmänhet borde kunna, där Eders Kungl. Maj:t pröfvade

sådant skäligt, när som helst höjas, i den mån förändrade förhållanden i

penningens värde m. m. gjorde sådant erforderligt. I detta sammanhang

tilläte sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ock hemställa, huruvida

icke i de fall, då lönebeloppen ansåges böra höjas, möjlighet borde

beredas att öka församlingsafgifterna, dock utan rubbning af den gräns,

som i § 7 af löneregleringslagen funnes bestämd. Höjningen kunde nämligen

betingas af invånarantalets tillväxt, men i mån af denna tillväxt minskades

ock det bidrag, som af en hvar församlingsmedlem skulle erläggas,

därest församlingsafgifterna blifvit en gång för alla till totalsumman bestämda.

Det torde emellertid under angifna förhållanden icke vara obilligt,

att församlingsborna i någon mån bidroge till den löneförhöjning, som

funnes behöflig.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län påpekar,

hvad ock kommittéledamoten Ekström framhållit, nämligen att fullgiltiga

skäl saknades för att, vid beräkningen af ett pastorats omfång eller areal,

sjöar och vattendrag undantoges.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

framhåller, hurusom det vore af stor betydelse för vinnande af syftemålet

med de blifvande löneregleringarna — anständig bärgning för prästerskapet

samt jämnhet i aflöningsförhållandena — att lämpliga föreskrifter gåfves

rörande aflöningens beräkning för att lända till efterrättelse vid löneregleringsarbetet.

Kommittén hade därför handlat välbetänkt, då den framlagt

förslag till dylika föreskrifter. De anmärkningar, som kommittéledamoten

Ekström i afgifven reservation framställt mot förslaget syntes emellertid

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara ganska beaktansvärda, särskildt

i fråga om minimilönerna, som torde hafva föreslagits lägre än

skäligt vore, isynnerhet hvad komministrarne anginge.

Éders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län förklarar sig

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

visserligen erkänna riktigheten af grundsatsen, att lika ansvarsfullt och

lika mödosamt arbete, som kräfde samma mått af kunskaper, borde lönas

lika, och att denna grundsats borde, såvidt möjligt, vinna tillämpning icke

blott i fråga om statens tjänare utan äfven vid lönereglering för prästerskapet.

Men därför borde likväl icke skäligen resas hinder för församling,

som själf uteslutande aflönade sitt prästerskap, att vid regleringen bevilja

aflöning till högre belopp än det, som enligt gällande föreskrifter måste

bestämmas såsom det minsta för tjänsten. Frihet i detta hänseende vore

desto hellre nödig, som ju inom de särskilda församlingarna anspråken

och önskningarna kunde vara väsentligen olika i afseende å såväl prästens

rent personliga egenskaper som hans beredvillighet att göra ekonomiska

uppoffringar för värdigt uppfyllande af hans höga och viktiga kall. Enligt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning borde därför ifrågavarande

föreskrifter endast afse att tjäna till ledning vid bestämmande af

den minimilön, som vid lönereglering skulle i hvarje fall fastställas; och

kunde åt denna uppfattning gifvas uttryck därigenom, att i § 1 ordet

»löner» utbyttes mot »minimilöner». Åflöningens fördelning i grundbelopp

och fyllnadsbelopp vore riktig, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

kunde icke gilla det sätt, hvarpå denna grundsats blifvit af kommittén

genomförd. En grundlön borde vara lika för alla befattningshafvande af

samma tjänstegrad och bestämmas till det belopp, som med hänsyn till

samhällsställning och ämbetsgöromålens vikt ansåges vara det minsta möjliga

för att bereda anständig bärgning och som därför borde utgå oberoende

af göromålens större eller mindre omfattning samt oberoende af växlingarna

i lefnadskostnaderna å olika orter. De omständigheter, som kunde föranleda

bestämmande af högre aflöning för den ena eller andra befattningen,

borde däremot enligt sakens beskaffenhet alla göra sig gällande vid beräkningen

af fyllnadsbeloppet. Anledningen, hvarför enligt § 2 grundbeloppen

skulle i stadspastorat vara i regel större än i landspastorat, finge väl antagas

vara, att lefnadskostnaderna i stad skulle vara högre än å landet,

likasom att pastoralvården skulle i stad vara mera ansträngande. Detta

förhållande torde dock ingalunda vara undantagslöst, hvarför det icke

kunde vara rättvist, att de i stadspastorat anställda präster skulle utan

undantag få sig tillerkänd bättre aflöning. Men i de fall, då det angifna

förhållandet verkligen vore för handen, kunde ju aflöningen behörigen

regleras genom höjning af fyllnadsbeloppet. Kommittén hade i viss mån

själf erkänt riktigheten af den åsikt, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

nu sökt göra gällande, genom bestämmelsen i § 6, att lön ej finge för

kyrkoherdebeställning understiga 3,500 kronor eller för komministersbeställning

2,000 kronor. Ty de sålunda angifna lönerna vore ju i själfva verket

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

att betrakta såsom grundlöner eller grundbelopp. Enligt § 2 skulle emellertid

grundbeloppet kunna utgöra för kyrkoherde 3,400 eller 3,000 kronor

och därunder samt för komminister 1,800 kronor. Men det måste väl

anses oegentligt att i en allmän författning bestämma atlöningsbelopp, som

icke i något fall kunde komma att tillämpas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hemställde alltså, att uti § 1 orden »olika för stad och land»

måtte uteslutas; att uti § 2 endast måtte föreskrifvas två grundbelopp, det

ena för kyrkoherdar och det andra för komministrar; att öfriga i § 2 angifna

förhållanden, som skulle inverka på aflöningen, måtte göras gällande

i § 3; samt att § 6 uteslötes. Hvad anginge lönernas grundbelopp, skulle

ju desamma enligt kommitténs förslag i verkligheten utgöra, enligt §§ 2

och 6, i stadspastorat för kyrkoherde 4,000 kronor och för komminister

2,400 kronor samt i landspastorat, för kyrkoherde 3,500 kronor och för

komminister 2,000 kronor. Då nu grundbeloppen enligt Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes förslag skulle vara desamma i bägge fallen, gåfve

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i valet mellan nu nämnda två

alternativ obetingadt företräde åt det första eller för kyrkoherde 4,000

kronor och för komminister 2,400 kronor, hvilka belopp med hänsyn till

samhällsställning och ämbetsgöromålens vikt ingalunda kunde anses för

höga. Skulle bestämmandet af dessa grundbelopp nödvändiggöra särskildt

bidrag af statsmedel utöfver hvad som i öfrigt kunde erfordras för de föreslagna

aflöningarna och pensioneringen, kunde detta bidrag likväl icke

gärna komma att uppgå till något afskräckande belopp. Beträffande därefter

kommitténs förslag i fråga om beräknande af fyilnadsbeloppen ville

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, utan att framställa anmärkning

mot de åsikter, som därvid gjort sig gällande, endast erinra, att huru omsorgsfullt

föreskrifterna i detta ämne än affattades, det likväl icke läge

inom möjlighetens område att bestämma hvarje aflöning så, att den jämnt

motsvarade göromålens mängd och beskaffenhet i förhållande till göromålen

vid alla andra befattningar, samt att om de meddelade föreskrifterna skulle

oeftergifligt enligt bokstafven tillämpas, därigenom mången gång kunde

förfelas just det syftemål, som man velat vinna. Folkmängden utgjorde

utan tvifvel en mycket viktig faktor vid bestämmande af arbetets omfattning.

Men en församling med 1,000 invånare, som ständigt flyttade ut

och in och hvilka hängåfve sig åt separatistiska rörelser, kunde förorsaka

kyrkoherden vida mer arbete och bekymmer än en församling med 2,000

invånare, bland hvilka inga separatistiska rörelser förekomme, och som i

allmänhet tillbringade sitt lif inom födelsebygden. Vore en församlings

folkmängd spridd öfver en stor areal, ökades otvifvelaktigt därigenom

arbetsbördan. Men arealens storlek utöfvacle däremot föga eller intet in
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

flytande, om, såsom nog ofta vore förhållandet, befolkningen vore sammanträngd

inom en viss del af arealen och den återstående delen vore obebodd.

Att tillämpningen af de föreskrifter, kommittén föreslagit, icke alltid

skulle leda till fullt nöjaktiga resultat, syntes dessutom framgå af hvad

kommittéledamoten Ekström i reservation anfört.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anmärker,

att de föreslagna lönerna icke i allo syntes motsvara det vid löneregleringen

fastade krafvet på anständig bärgning för prästen. I de fall, där

kontanta lönen för kyrkoherde beräknats till lägre belopp än 4,000 kronor,

kunde denna fordran knappast sägas vara tillgodosedd. Antalet kyrkoherdebeställningar,

där så skulle blifva förhållandet, utgjorde 263, däraf 20

tillhörde Karlstads stift. Under nutida lefnadskostnader med särskildt på

landsbygden dryga utskylder till kommunen jämte flera förhållanden hade

existensminimum för en familj alltjämt ökats, och det måste för kyrkan

vara angeläget att hennes tjänare tillförsäkrades en existens, som icke

ställde sig alltför ogynnsam i förhållande till andra närstående tjänstemannaklasser.

I detta afseende syntes en jämförelse med elementarlärarnes nya

löneförmåner lämna stöd för hvad sålunda anmärkts, då en läroverksadjunkt

eller en lektor numera efter viss tjänstetid uppnådde en lön af respektive

5,000 och 6,000 kronor. Vid sålunda anförda förhållanden och med hänsyn

därtill att de föreslagna lönebeloppen först vid nu gällande regleringars

utgång eller tidigast 10 år härefter skulle träda i kraft, ansåge Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande den i § 6 af förslaget angifna minimilön

för kyrkoherde alltför låg och i stället böra beräknas till minst 4,000

kronor. På enahanda grunder måste ock den löneförmån, som tillmätts

komminister, likaledes få anses alltför knapp, då en minimilön af 2,000

kronor svårligen kunde anses förenlig med en lefnadsställning, hvarom här

vore fråga, och vid hvilken lefnadskostnaden måste beräknas för familj.

Med anslutning till en inom kommittén uttalad mening rörande lydelsen

af förenämnda § 6 ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därför,

att minimilönen för komminister borde bestämmas till 2,400 kronor.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län anser löneförmånerna

för komministrar å landsbygden och en del kyrkoherdar vara

alltför knappt tilltagna. Därest grundlönen för dessa komministrar och

kyrkoherdar icke afsevärdt höjdes, sjmtes fara vara för handen, att begåfvade

unga män icke skulle förmås att ingå på en bana, där ekonomiska

bekymmer mötte. Då lönerna höjdes på flera områden i enlighet med

tidens fordringar, syntes tiden vara inne att äfven bereda prästerna en

anständig bärgning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län förmäler,

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

att beträffande de synpunkter, som varit bestämmande för kommitténs

uppställning af vissa grundbelopp för aflöningens fixering i syfte att sålunda

utjämna olikheterna i de till prästerskapet utgående löneförmåner,

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne förslaget därutinnan tillfredsställande.

Däremot kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke undertrycka den uppfattning, dels att grundbeloppet för komministrarne

å landsbygden samt det lägsta grundbeloppet för vissa kyrkoherdar å landet

tålde vid någon förhöjning, dels ock att kommittén vid bestämmande af

fyllnadsbelopp fäst för stort afseende vid den i södra orterna i riket allmänna

duplikationen och däremot för lågt skattat bördan för prästerskapet

i rikets nordligare belägna delar af den betydande areal, som där flerstädes

mötte. I afseende å grundbeloppet för aflöningen åt det lägre

prästerskapet åberopades hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

därom yttrat under förslaget om tiondens afskrifning (sid. 38). Det vore

nödvändigt att göra deri prästerliga banan någorlunda begärlig i ekonomiskt

afseende, om man skulle kunna förebygga prästbrist och förmå unga

män med begåfning att beträda densamma. För sitt beslut att tillägga

det skånska prästerskapet en allmän, afsevärd fördel framför ämbetsbröderna

i det öfriga riket syntes kommittén icke hafva anfört något öfvertygande

skäl. Prästens ställning inom församlingen torde väl i stort sedt

vara ungefärligen densamma öfverallt. Äfven om man måste halla för

sant, att befolkningens i Skåne burgnare villkor gjorde det önskvärdt, att

prästerna där i provinsen icke af sina lönevillkor måtte tvingas att alltför

mycket afvika från hvad i den borgerliga sammanlefnaden vore gängse

sed, torde likväl denna angelägenhet böra blifva en lokal fråga, som församlingarna

borde och kunde ordna enligt § 14 i lagen angående reglering

af prästerskapets aflöning. Däremot syntes de oundgängliga högre lefnadskostnaderna

i öfra Sverige samt arealspörsmålet, enkannerligen för Norrland,

Dalarne och måhända Värmland, innefatta allmängiltiga, af prästens

personliga vilja oberoende anledningar att för dessa landsändar stadga en

generell förhöjning i lönens grundbelopp. Krafvel därutinnan syntes pa

grund af sin obestridliga objektivitet vara betingadt af såväl rättvisa som

billighet. Det torde blifva ytterst en smakfråga att fixera grundbeloppen.

En lämplig norm därutinnan syntes kunna hämtas ur den riksdagsmotion,

som refererats uti not. å sid. 159 och följ. i förevarande betänkande.

Emellertid kunde med skäl ifrågasättas, huruvida det icke vore önskvärdt,

att man kunde, sedan grundbeloppet af lönerna fastställts, låta med deras

afrundning genom fyllnadsbelopp anstå till en tidpunkt, som läge närmare

den, då löneregleringen måste träda i tillämpning. Det borde nämligen

vara klart, att man vid nämnda tidpunkt kunde med vida större säkerhet

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

träffa det rätta beloppet, enär man då närmare kände de förutsättningar,

af hvilka detsamma bestämdes.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län gör det

uttalande, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke kunde för sin

del finna, att med hänsyn till prästerskapet en så invecklad beräkning af

aflöningen som den föreslagna skulle vara erforderlig. För öfriga statstjänare

af olika kategorier — och genom den föreslagna löneregleringens

genomförande blefve prästerskapet än mer att med statstjänare likställas —

vore ett fixt lönebelopp såsom begynnelseaflöning stadgadt, ofta förenadt

med förhöjning efter längre tids tjänst. Ett motsvarande tillvägagångssätt

skulle jämväl kunna tillämpas på rikets prästerskap. Om t. ex. en kyrkoherde

finge en lön. som motsvarade den aflöning, som utginge till en

honom i ämbetsvärdighet likställd annan statstjänare, skulle full rättvisa

vederfaras prästerskapet; och om efter längre tids tjänst denna aflöning

förhöjdes i samma grad, som förhöjning ägde rum för annan tjänsteinnehafvare,

vore ju likställigheten fullständig. Att någon skillnad borde

göras mellan stad och land samt mellan vidt skilda delar af riket, ville

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande möjligen medgifva men hölle före,

att i stort sedt den nu uttalade grundsatsen skulle kunna och böra genomföras

utan afseende på om tjänsterna vore mer eller mindre svårskötta.

Att t. ex. lägga duplikationsförhållandena till grund för en löneförökning

ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande synnerligen egendomligt,

då ju särskildt i prästämbetet det ej ankomme på huru ofta man predikade

utan på sättet, hvarpå det skedde.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län anför,

att då vid jämförelse mellan kommitténs förslag och regementspastor

Ekströms reservation nämnda reservation i fråga om såväl grunderna för

afiöningens beräknande som afiöningsbeloppen syntes äga företräde framför

kommittéförslaget och med större rättvisa och billighet än detta tillfredsställa

särskildt det norrländska prästerskapets lönebehof, Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande funne sig böra förorda det ändringsförslag, som

innefattades i omförmälda reservation, men i öfrigt lämnade kommittéförslaget

utan anmärkning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län säger sig

i afseende å de föreslagna grundernas lämplighet hafva svårt att fälla något

på egen erfarenhet grundadt omdöme. Emellertid syntes det framgå af

de exempel, kommittéledamoten Ekström framdragit angående kommittéförslagets

verkningar inom olika pastorat, att förslaget i den delen vore

behäftadt med betänkliga brister, som vållade svåra afvikelser från den

uttalade grundsatsen, att lönen för hvarje tjänst borde lämpas efter dess

''27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

vikt och beskaffenhet, särskildt dess besvärlighet på grund af pastoratets

folkmängd och areal. Hvad Jämtlands län beträffade, ansåge Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande reservantens förslag till löneberäkning hafva afgjordt

företräde framför det af kommittén framlagda förslag och finge med

hänsyn därtill tillstyrka, att reservantens förslag underkastades en sorgfällig

granskning och vunne det beaktande, som det helt visst förtjänade.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län anser de

föreslagna minimilönerna för komministrarne vara väl lågt tilltagna, särskildt

för Norrland, där de prästerliga sysslorna i hardt klimat och under

besvärliga resor i glest befolkade trakter kunde vara mycket besvärliga

och där kommunalutskylderna vore så höga, att ej sällan skatterna toge

ända till tjugu procent af löntagarens inkomster, hvartill komme att lifsförnödenheterna

i de flesta trakter, åtminstone i de inre delarne, af Norrland

vore betydligt högre än i mellersta och södra Sverige.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Norrbottens län håller före,

att ifrågavarande förslag innebure en obillighet mot prästerskapet inom

landets nordligare delar, hvarför de af kommittéledamoten Ekström gjorda

anmärkningar och förslag borde tillmätas det största afseende.

Kommitténs uppgift beträffande omhandlade ämne har varit att tillse,

huruvida en utjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning

inom olika församlingar och tjänstegrader kunde äga rum, så att hvarje

präst måtte erhålla anständig bärgning. Någon absolut utjämning af

lönevillkoren har alltså icke ifrågasatts. Den bör, efter kollegii mening,

icke heller komma till stånd, så länge de territoriella församlingarna, särskildt

å landsbygden, förete så betydande skiljaktigheter sinsemellan i anseende

till areal och folkmängd samt prästens verksamhet anses icke böra

inskränka sig till allenast predikan och expeditionsgöromål utan gå därutöfver

till ett betjänande af församlingsmedlemmarne vid olika tillfällen

jämväl i deras hem.

Skall nu en relativ utjämning af lönevillkoren kunna ske, lärer förutsättningen

därför vara — utom att medel göras tillgängliga för utjämningens

åvägabringande, där löneförhöjning vid en befattning kan vara erforderlig

— jämväl att normer uppställas till ledning vid utfinnandet af

det lämpliga lönebeloppet för hvarje särskild tjänst. Dylika normer hafva

ock, såsom det ofvan anförda gifver vid handen, blifvit af kommittén meddelade.

Huru kommitténs föreskrifter angående beräkning af prästerskapets

aflöning kunna antagas komma att i stort sedt verka vid tillämpning en

frarngår af två till tabellserien D hörande tabeller, uppgjorda under förut
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

sättning: tab. 1 att nu bestående indelning och organisation bibehållas,

samt tab. 2, att de af kommittén föreslagna ändringar i nu bestående indelning

och organisation genomföras.

Den förra tabellen belyser de ekonomiska förhållanden, under hvilka

kyrkoherdar och komministrar enligt nuvarande organisation skulle arbeta,

för den händelse berörda grunder för lönernas beräkning antoges, och erbjuder

alltså ett obestridligt verklighetsintresse. Jämföras nu siffrorna i

denna tabell med motsvarande siffror för ecklesiastik året 1896—97, visar

sig skillnaden i medelbeloppen för kyrkoherdelönerna vara icke synnerligen

stor, i det att dylik lön i medeltal uppgick nämnda ecklesiastikår

till 4,709 kronor och skulle enligt kommitténs förslag komma att utgöra

4,853 kronor. Desto mera afvika från hvarandra de medeltal, som angifva

komministerslönerna, enär dessa tal äro respektive 1,743 och 2,609. Största

olikheten består emellertid däri, att af de för ecklesiastikåret 1896—97

utgående löner 373 kyrkoherdelöner under 3,500 kronor och 728 komministerslöner

under 2,000 kronor skulle på grund af § 6 i nu omhandlade

föreskrifter försvinna, för- att ersättas af löner i högre klasser.

Lönerna under ecklesiastikåret 1896—97 äro emellertid, såsom kommittén

(sid. 179) framhåller, icke något tillförlitligt uttryck för prästerskapets

ekonomiska ställning, enär efter sagda tidpunkt högst väsentligt

ökade bidrag utgått från prästerskapets löneregleringsfond. Om dessa bidrag

tilläggas aflöningsbeloppen för ecklesiastikåret 1896—97, höjer sig medeltalet

för kyrkoherdelön till 4,747 kronor och för komministerslön till 1,931

kronor. Löneförmånerna i sin helhet för nämnda präster skulle, om kommitténs

grunder angående lönernas beräkning toges till efterföljd, ökas för kyrkoherdar

med 3.36 procent och för komministrar med 41.14 procent, samt

medellönen för de förra med 2.23 procent och för de senare med 35.n

procent. I intetdera afseendet skulle inträda någon minskning för komministrarne,

men väl en stegring af medellönerna för komministrar i olika

stift, nämligen ända till 47.70 procent i Visby stift, 45.08 procent i Skara

stift, 42.32 procent i Göteborgs stift, 37.03 procent i Härnösands stift o. s. v.

Däremot komme, hvad kyrkoherdarne beträffar, minskning att inom vissa

stift blifva följden. Så skulle löneförmånerna i sin helhet nedgå med 3.44

procent för Uppsala stift, 1.85 procent för Lunds stift, 1.84 procent för

Strängnäs stift och 0.83 procent för Västerås stift, samt medellönen inom

Uppsala stift med 4.01 procent, inom Strängnäs stift med 3.68 procent,

inom Lunds stift med 2.26 procent, inom Västerås stift med 1.78 procent

och inom Linköpings stift med 1.09 procent. Sammanläggas med hvarandra

kyrkoherdars och komministrars löneförmåner, uppstår likväl, enligt

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

kommitténs system, en ökning såväl för hvarje särskildt stift som naturligtvis

ock för hela riket. Högsta ökningen. 39.15 procent, inträder för

Stockholms stad, minsta ökningen, 2.79 procent, för Lunds stift.

Anförda siffror ådagalägga otvetydigt, att större jämnhet i aflöningsförhållandena

skulle uppkomma med en tillämpning af de utaf kommittén

framlagda grunder för aflöningens beräkning.

Betydelsen af dessa grunder ur synpunkten af det andra hufvud syfte,

som blifvit uppställdt för de nya löneregleringarna, nämligen beredande af

anständig bärgning åt prästerskapet i dess helhet, framstar ej lika tydligt.

Vid bedömandet af kommitténs lönesystem är det emellertid af största

vikt att erinra sig, hurusom, utöfver den kontanta lönen, skulle tillkomma

hvarje präst förmånen af fri bostad, vare sig denna förmån beredes genom

kostnadsfri upplåtelse från församlingens sida af bostad eller genom kontant

bidrag af församlingen för förhyrande af sådan eller, där med tjänsten

är förenadt boställe, vid hvilket byggnadsskyldighet i större eller mindre

omfattning åligger tjänsteinnehafvaren, därigenom att för honom åliggande

nybyggnads- och underhållsskyldighet vid de laga husen a bostället bestämmes

en ersättning, som skall för ändamålet utgå. Härtill kommer att ordinarie

präst skulle befrias från skyldigheten art i annan mån än medelst

tillhandahållande af bostad och vivre bidraga till aflönande åt adjunkt, i

det att nämligen kyrkofonden skulle öfvertaga utgifterna för adjunktsarfvodena

till det extraordinarie prästerskapet.

Prästerskapets kontanta vinst af en lönereglering, vid hvilken här

ifrågavarande författningsförslag tänktes tillämpad!, skulle, om aflöningsförmånerna

för ecklesiastikåret 1896—97, med tillägg af de intill 1902

beviljade anslag från prästerskapets löneregleringsfond, toges till utgångspunkt

vid jämförelsen och mot dem ställdes hela den enligt kommitténs

grunder beräknade kontanta aflöning för prästerskapet — således ej blott

lönerna för kyrhoherdar och komministrar utan äfven arfvoden åt adjunkter

och kontraktsprostar — visa sig uppgå till 1,029,342 kronor. Detta

utmärker en ökning af 12.32 procent, på sätt af kommittébetänkandet (sid.

188) kan närmare inhämtas.

Vid nu angifna förhållanden lärer det icke kunna bestridas, att prästerskapets

ekonomiska villkor skulle, om kommitténs förslag lades till

grund för löneregleringarna, blifva öfver hufvud taget afsevärdt förbättrade.

Under en viss förutsättning skulle förbättringen, särskildt för de präster

som eljest finge uppbära de minstai lönerna, kunna blifva ännu större.

Härvid tillåter sig kollegium erinra om följande. Det torde vare en ganska

allmänt utbredd åsikt — hvilken för öfrigt delas af kollegium och äfven

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

uttalats 1 några af de uti detta ärende inkomna yttranden *) — att den

kyrkliga organisationen i vårt land är behäftad med åtskilliga skadliga

utväxter, nämligen de ganska talrika komministraturer och ej få kyrkoherdebefattningar,

hvilkas innehafvare långt ifrån äro fullt upptagna af

arbetet i kyrkans tjänst samt därför icke heller kunna påräkna mer än

en mycket ringa vedergällning för hvad de uträtta. I sitt betänkande

med förslag till ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen

har kommittén därför hemställt, att flera dylika tjänster måtte indragas.

Verkan häraf på aflöningsförhållandena skulle visa sig däri, att antalet

tjänster uti de lägsta löneklasserna blefve högst väsentligt minskade. Så

skulle antalet kyrkoherdebeställningar i löneldassen 3,500—3,599 kronor

nedgå från 276 till 144 och ko mmini stratur erna i löneldassen 2,000—2,099

från 245 till 35 o. s. v. Fullständiga upplysningar härutinnan kunna

vinnas af kommitténs tabeller, ser. D, sid. 140—143 samt sid. 278—280,

där prästerskapets löner sammanställts i vissa grupper.

Ej litet skulle, efter kollegii uppfattning, vinnas genom indragning

af åtminstone de obetydligaste utaf nu åsyftade tjänster. o Dessa torde

nämligen icke gagna, men måhända väl skada kyrkan. A andra sidan

nedsättes för visso genom en mer eller mindre tvungen overksamhet den

andliga förmågan hos tjänsternas innehafvare, likasom deras ekonomiska

ställning ohjälpligen undergräfves * **).

X hvarje fall lärer dock icke någon tvekan råda därom, att så länge

dylika tjänster få förekomma, det äfven måste tillses, att nödiga existensmedel

varda ställda till tjänsteinnehafvarnes förfogande.

Nu framställer sig den frågan, om en inkomst på 2,000 kronor jämte

fri bostad kan bereda en person i prästens samhällsställning anständig

bärgning och tillika utgöra skälig ersättning för de kostnader, som varit

förbundna med hans utbildning för det prästerliga kallet. Frågan torde

knappast kunna erhålla jakande svar, om hänsyn tages till nu gällande

höga lefnadskostnader och till de inom olika samhällsklasser stegrade an
-

:i:) Jfr ofvan sid. 59 samt noten å sid. 61.

**) Uti detta sammanhang torde det icke sakna intresse att erinra om några uttalanden

af filosofen Christoffer Jakob Boström beträffande den kyrkliga organisationen. Det andliga

ståndet bör, efter hans mening, »arbeta på den högsta möjliga förminskning af tjänsterna

inom sig, och följaktligen på de mindre församlingarnas sammanslående till större, emedan

detta icke blott gör de redan befintliga medlen mera tillräckliga, utan äfven förminskar

antalet af ståndets mindre dugliga medlemmar, hvilket bidrager att förhöja dess aktning

och anseende i samhället». Han framhåller äfven, hurusom den »offentliga religiositeten»

bör vidmakthållas genom »ett särskildt, icke talrikt, men väl bildadt och väl afiönadt

samt därigenom ock ansedt prästestånd». Jfr »Grnndlinier till philosophiska statsläran»,

tredje upplagan, sid. 75 och 129.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

språken på en förbättrad lefnadsställning. Kommittén framhåller också

själf (sid. 66 och följ.), att en tillämpning af dess föreskrifter »skulle

visserligen icke förverkliga alla önskemål i fråga om prästerskapets aflöning;

men mera än nu föreslagits lärer för närvarande icke kunna förväntas».

»Om framtiden utvisar, att en annan fördelning af lönetillgångarne

är önskvärd, eller att ymnigare utdelningar kunna medgifvas, lärer

Kungl. Maj:t icke underlåta att vidtaga de ändringar i föreskrifterna, som

af omständigheterna påkallas.»

Det gäller emellertid ytterst att pröfva, om de löneförmåner, som nu

föreslås, men först flera år härefter skulle åtnjutas, kunna anses i en

framtid tillfredsställa billiga anspråk på skälig godtgörelse för prästens

arbete och hans uppoffringar å examina. Uppenbarligen är det synnerligen

vanskligt, för att icke säga omöjligt, att nu företaga en dylik pröfning.

Sannolikt är väl emellertid, å ena sidan att penningvärdet skall än vidare

falla, och å andra sidan att den allmänna lefnadsnivån skall ytterligare

höjas. En lön, som nu anses knappt tillmätt, skulle under sådana förhållanden,

när tidpunkten för dess uppbärande infaller, visa sig alldeles

otillräcklig, och inkomster, som nu erbjuda goda lefnadsvillkor, skulle då

ej innebära någon lockelse för en dugande kraft.

För närvarande anser sig kollegium fördenskull icke kunna göra

annat uttalande i detta ämne, än att den af kommittéledamoten Ekström,

med anslutning af flera myndigheter, uppställda fordran på en kontant

minimilön af 2,400 kronor för komminister och 3,600 kronor för kyrkoherde

ingalunda synes kollegium oskälig.

Hvad beträffar kommitténs förslag om fastställande af ett belopp å

10,000 kronor såsom, allmänt lönemaximum för prästerskapet, har kollegium

ej något att däremot erinra.

Emellertid lärer Eders Kungl. Maj:t, sedan gränsen för församlingarnas

skattskyldighet blifvit angifven och öfriga ecklesiastika lönetillgångar

blifvit bestämda, föranstalta om en utredning för vinnande af säker kännedom,

huruvida »ymnigare utdelningar kunna medgifvas» i främsta rummet

till förhöjande af de lägre lönebeloppen. Därvid föreställer sig kollegium,

att andra prästerliga tjänsteinnehafvare ej böra komma i åtanke än sådana,

hvilkas hela arbetskraft upptages af den syssla, som blifvit dem gifven.

Åtskilliga anmärkningar hafva framställts mot de af kommittén föreslagna

beräkningsgrunder. Vid granskningen af dessa anmärkningar har

kollegium kommit till den uppfattning, att man alltför ofta velat tillerkänna

en hvar af de olika grunderna en afgörande betydelse för sig,

under det att deras uppställande, enligt kollegii förmenande, haft till syfte

att gifva allenast en ledning för omdömet, och följaktligen lönens total
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

belopp för åtskilliga tjänster bör blifva ett helt annat än det, som framgår

ur en hopsummering af de olika värden, med hvilka de särskilda faktorerna

införts i den uppgjorda taxan. Det kan icke betviflas, att kommittén

för egen del afsett endast detta, något som framgår bland annat

af dess här ofvan sid. 177 återgifna yttrande i fråga om innebörden af

stadgandet i § 7.

Enär kommittén, på sätt i dess betänkande (sid. 164) uppgifves, gjort

försök med olika kombinationer, innan kommittén framlagt föreliggande

grunder fV>r lönernas beräkning, kan kollegium icke tillråda, att dessa

grunder i något afseende rubbas, med mindre undersökning företages angående

verkningarna af en ifrågasatt förändring i lönerna för prästerskapet

öfver hela riket. Ty om också en jämkning i och för sig icke synes hafva

någon större räckvidd, kan den dock i många fall öfva ett ganska afsevärdt

inflytande på lönebeloppen, alldenstund inom olika delar af vårt

land råda så vidt skilda förhållanden.

Med bestämdhet tillåter sig kollegium afråda från införandet i nu

omhandlade författning af en föreskrift om obligatorisk förhöjning med

vissa procent af de löner, som enligt de allmänna grunderna beräknats för

prästerskapet i vissa landsdelar. Därigenom skulle nämligen offras en af

systemets, enligt kollegii åsikt, mest framträdande förtjänster, nämligen

dess elasticitet, dess förmåga att anpassa sig efter förhållandena å särskilda

orter.

Att emellertid kommitténs lönesystem kan verka ojämnt, inser kollegium

till fullo, men befarar, att de förändringar, som från olika håll påyrkats,

endast skulle framkalla andra ojämnheter i stället för dem, som

till äfventyrs blefve undanröjda. Säkrast torde de befarade ogynnsamma

verkningarna af systemet kunna förebyggas därigenom att — såsom enligt

kommitténs förslag ock skulle blifva förhållandet — en vidsträckt rätt

tillägges den högsta verkställande myndigheten att vid lönebeloppens fastställande

»laga efter omständigheterna».

Under förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning

har kollegium (sid. 169—173) behandlat frågan om ålderstillägg åt ordinarie

präster. Jämte det kollegium erinrar om att Stockholms stads konsistorium

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län

uti sina med anledning af nu omhandlade författningsförslag afgifna yttranden

. uttalat sig i en riktning, som antyder att bemälde myndigheter

gifva sitt erkännande åt en dylik löneform, tillåter sig kollegium hänvisa

till hvad här ofvan i berörda ämne förekommit.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

• Kollegium öfvergår härefter till en granskning af några detalj bestämmelser.

§ 1. Domkapitlet i Luleä har anmärkt, att då i förevarande paragraf

talades om fyllnadsbelopp, afpassade efter pastoratens folkmängd och

areal, det kunde synas ovisst, huruvida detta stadgande skulle tolkas så,

att jämkning under löpande reglering speriod skulle ske, i den mån folkmängden

i ett pastorat ökades eller minskades, eller om den af vederbörande

nämnd beräknade lönefyllnad skulle förblifva fix för hela löneregleringsperioden,

oafsedt de förändringar folkmängdssiffrorna underginge.

Med afseende härå tillåter sig kollegium påpeka, hurusom, enligt hvad

nyligen blifvit nämndt, kommitténs mening endast varit den, att från

invånareantalet skulle hämtas ledning vid fastställandet af lönens totalbelopp,

men ej att något visst fyllnadsbelopp skulle bestämmas att såsom

en del af lönen särskildt för sig utgå. Af § 12! i förslaget till lag angående

reglering af prästerskapets aflöning framgår för öfrigt, att den af

Kungl. Maj:t, efter förslag af löneregleringsnämnden, fastställda aflöning

skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår. Det sålunda bestämda lönebeloppet

skall sedermera under perioden oförändradt utgå, åtminstone kan

det icke sänkas, men väl höjas, för hvilket senare fall måste förfaras i enlighet

med § 14 af sistnämnda lagförslag.

Den folkmängdssiffra, efter hvilken fyllnadsbeloppet skall beräknas,

torde, i enlighet med hvad ofvan (sid. 133) under § 7 af nyss omförmälda

lagförslag blifvit beträffande där omförmälda beräkning föreslaget, böra

hämtas från senast upprättad mantalslängd.

§ o. Angående det här förekommande uttrycket »under pastors^ tillsyn»

torde få hänvisas till hvad därom blifvit anfördt under § 19 af förslaget

till lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

§ 8. Såsom domkapitlet i Luleå framhållit, lärer i denna paragraf

böra inrymmas bestämmelse om lön för den efter kommittéförslagets afgifvande

tillkomna domprostbefattning i Luleå.

§10. Beträffande den här för olika fall föreslagna ersättning till

kyrkoherde för bostad och vivre åt ständig adjunkt erinrar Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län, att meningen väl icke vore.

att kyrkoherde skulle förtjäna på denna ersättning samt att i hvarje fall

skillnaden mellan de föreslagna ersättningsbeloppen åt kyrkoherde, bosatt

i stad, och åt kyrkoherde, bosatt å landet, vore större än rättvisan kräfde;

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

och hemställde Eders Kungl. Maj-.ts befallningshafvande fördenskull, att

ersättningen måtte beräknas, då kyrkoherden vore bosatt i Stockholm eller

Göteborg till 800 kronor, i annan stad till 700 kronor och å landet till

500 kronor.

Förevarande ersättningsfråga torde lämpligast behandlas i samband

med närmast här efteråt följande bestämmelser.

§§ 11 och 12.

Adjunkts löneförmåner skola enligt § 11 utgöras af, bland annat,

kontant arfvode samt bostad och vivre. Adjunktsarfvode utgår alltid

med 800 kronor för år räknadt, hvartill kommer, efter fem års väl vitsordad

tjänstgöring, från och med början af näst därpå följande ecklesiastikår

ett ålderstillägg å 100 kronor och, efter ytterligare fem års sådan

tjänstgöring, ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor. Förmånerna

af bostad och vivre kunna äfven utbytas mot en penningsumma. Yrkas

nämligen af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och

vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar,

skall, där frivillig öfverenskommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras

af domkapitlet, och må godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp,

för år räknadt, än 1,000 kronor, då tjänstens ordinarie innehafvare har

sin bostad i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor då han är bosatt i

annan stad, 500 kronor i öfriga fall (§ 11).

Mot detta sätt att bestämma ifrågavarande godtgörelse anmärker

kommittéledamoten Ekström (sid 402), att han ej kunnat finna det lämpligt

att så skarpt skilja mellan stad och land. Det funnes icke så få

mindre städer, där lefnadskostnaderna vore lägre än mångenstädes på landsbygden;

så t. ex. torde lefnadskostnaderna i Oljegrund och Östhammar

vara lägre än i Alfkarleby i samma landskap. A andra sidan torde äfven

på landsbygden 500 kronor vara en alltför låg ersättning för bostad och

vivre. Med 600 kronor utginge nämnda ersättning allaredan nu i ett

stift, och den syntes icke rättvisligen kunna någonstädes sättas lägre 20

år härefter. Snarare torde man kunna förmoda, att vid den tid, författningen

afsåge, bostad och vivre icke skulle kunna ens på landsbygden

erhållas för lägre pris än 60 kronor pr månad eller 720 kronor pr år,

till hvilket minimibelopp godtgörelsen äfven i stad med hänsyn särskildt

till en del städer lämpligen torde kunna sättas, då det i alla händelser

stode domkapitlet öppet att i förekommande fall höja beloppet.

I berörda reservation instämma domkapitlen i Uppsala och Strängnäs

samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge, Västernorrland s,

Jämtlands och Norrbottens län.

28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Domkapitlet i Göteborg anser sig böra föreslå adjunktsarfvodets höjande

till 1,000 kronor med två ålderstillägg efter 5 och 10 års tjänstgöring, hvartdera

å 100 kronor, h varjämte domkapitlet håller före, att ersättning för

vivre åt adjunkt på landet ej borde sättas lägre än 720 kronor. Domkapitlet

i Härnösand är af den mening, att § 11 borde i det hufvudsakliga

hafva den lydelse, som omförmälde reservant föreslagit. En rätt betydande

skillnad mellan kommitténs och reservantens förslag förefunnes i fråga om

det minimibelopp, som till adjunkt borde i regel utgå såsom ersättning för

bostad och vivre. Ett belopp å 500 kronor vore, efter hvad erfarenheten

visat, åtminstone för de norrländska förhållandena redan nu otillräckligt

och blefve det med säkerhet ännu mera under en ny löneregleringsperiod.

Den ifrågavarande ersättningens minimibelopp torde böra bestämmas till

600 kronor. Domkapitlet i Luleå finner ett belopp å 500 kronor såsom

ersättning för bostad och vivre, med de lefnadskostnader som nu vore

rådande, alltför knappt tillmätt. Det vore väl ytterst sällsynt, att någon

präst kunde erhålla bostad och vivre för ett så ringa belopp. Åtminstone

hvad Luleå stift beträffade, kunde domkapitlet ej anslå kostnaden därför

till mindre än 800 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Västerbottens län anser äfven adjunkternas aflöning vara väl knappt tillmätt.

Den förhöjning, som erfordrades, syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

lämpligen höra komma på ålderstilläggen genom höjande af

hvartdera ålderstillägget till 300 kronor. Godtgörelse till adjunkt för bostad

och vivre torde för den norrländska landsbygden ej böra sättas lägre än

till 600 kronor.

Ehuru förslaget om adjunkternas löneförmåner synes kollegium i det

hela tillfredsställande, kan kollegium dock icke tillstyrka, att samma förslag

varder fastställdt, innan det ånyo granskats i belysningen af de förhållanden,

som råda vid tiden närmast före de blifvande löneregleringarnas

uppgörande. Därvid torde det nog visa sig nödvändigt att något höja

den ersättning, som skall utgå till adjunkt, när han icke in natura åtnjuter

förmånerna af bostad och vivre.

Göres någon ändring härutinnan, bör naturligtvis samma jämkningvidtagas

beträffande de belopp, hvilka uti § 10 föreslagits såsom ersättning

till kyrkoherde för tillhandahållande af bostad och vivre åt ständig adjunkt.

Under åberopande af hvad kollegium anfört vid § 18 af förslaget till

lag angående reglering af prästerskapets aflöning (sid. 147), hemställer

kollegium ''— som, enligt hvad nyligen nämnts, nu icke yrkar någon

ändring i de föreslagna ersättningsbeloppen — att andra stycket af här

omhandlade § 11 må affattas i ungefär följande ordalag:

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

»Yrkas af adjunkten — — — lämnas godtgörelse i penningar, skall

dylik godtgörelse utgå med, för år räknadt, 1,000 kronor, då tjänstens

ordinarie innehafvare har sin hostad i Stockholm eller Göteborg, 800

kronor, då han är bosatt i annan stad, 500 kronor i öfriga fall».

Anmärkningar, som framställts mot § 12, hafva af kollegium besvarats

under § 22 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning

(sid. 151—154). Den enda ändring, kollegium föreslår i förstnämnda

§ 12, är att orden »om godvillig öfverenskommelse mellan tjänsteinnehafvarne

icke träffas» må, utgå. *

§ 13.

Vid beräkning af ersättning till kontraktsprostarne har kommittén

förfarit på samma sätt som vid beräkning af kyrkoherdars och komministrars

aflöning, nämligen sålunda att för hvarje arfvode bestämts ett

grundbelopp af viss storlek, hvarefter tillagts ett fyllnadsbelopp, afpassadt

efter det antal pastorat och den areal hvarje kontrakt innehåller. Grundbeloppet

skall utgöra 150 kronor och fyllnadsbeloppet utgå med 15 kronor

för hvarje pastorat, som kontraktet omfattar, samt med 5 kronor för hvarje

fullt 100-tal kvadratkilometer af kontraktets areal i land till och med 1,000,

och därutöfver med 10 kronor för hvarje öfverskjutande fullt 500-tal

kvadratkilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mera än tillhopa

10,000 kvadratkilometer.

Häri föreslår kommittéledamoten Ekström (sid. 358 jfrd med sid.

410) den ändring, att till grund för beräkning af fyllnadsbeloppet för areal

bör läggas hela den verkliga arealen, således med inbegrepp af sjöar och

öfriga vattendrag.

Detta ändringsförslag understödes af domkapitlen i Strängnäs och Karlstad

samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Blekinge,

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Domkapitlet i Uppsala

tillstyrker, att grundbeloppet af kontraktsprostarnes löner, särskildt med

hänsyn till de dryga resekostnader de för många sina tjänsteförrättningar

måste ikläda sig. höjes till 300 kronor. Domkapitlet i Härnösand anför,

att kommitténs förslag om prostarfvoden betecknade åtminstone i många

fall en afgjord förbättring genom förhöjning i de hittills merendels alldeles

otillräckliga prostlönerna. Äfven i denna paragraf borde emellertid efter

domkapitlets uppfattning jämväl sjöar och vattendrag ingå i den beräknade

arealen, hvarför orden »i land» borde utgå. Ännu viktigare vore, att

arealens maximum icke så begränsades, som kommittén föreslagit. Genom

denna begränsning skulle tre prostar i det nya Härnösands stift samt,

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

enligt nyss framlagdt förslag till ny kontraktsindelning för Luleå stift, ej

mindre än fem prostar i detta stift gå miste om skälig ersättning för de

långa och kostsamma resor, hvilka för en präst i dessa vidsträckta kontrakt

blefve nödvändiga. Så mycket mindre syntes det rimligt att sålunda

begränsa prostarfvodet, som flera af dessa kontrakt helt eller endels tillhörde

Lappmarken, något som enligt gällande reglemente för ecklesiastikverket

i Lappmarken för prosten medförde en ökad visitationsskyldighet, i

ty att visitation er i lappmarksförsamlingarna borde hållas hvart tredje år.

Ofvanberörda kontrakt innekölle i rundt tal följande areal: de tre kontrakten

i Härnösands stift ‘respektive 12,000, 14,000 och 16,000 kvadratkilometer

och de fem kontrakten i Luleå stift respektive 13,000, 14,000,

22,000, 38,000 och 56,000 kvadratkilometer. Den oegentlighet, som vidlådde

kommitténs förslag i detta hänseende, syntes lämpligen kunna undanrödjas

därigenom, att i paragrafens slutord i stället för 10,000 kvadratkilometer

sattes 30,000 kvadratkilometer. Domkapitlet i Luleä erinrar, att

lönefyllnaden efter areal borde utgå för kontraktets hela ytvidd: intill

10,000 kvadratkilometer efter de af kommittén föreslagna grunder och för

Överskjutande areal efter 10 kronor för hvarje fullt 1,000-tal kvadratkilometer.

Om ett kontrakt vore stort till ytvidden, blefve resorna dyra,

särskildt där kommunikationerna vore litet utvecklade, och det vore icke

mer än rätt och billigt, att kontraktsprostarne åtminstone finge sina resekostnader

något så när betäckta af sina prostarfvoden. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Kalmar län ifrågasätter, huruvida icke, därest prostarne

befriades från den föreslagna skyldigheten att utbetala tillskotten

från kyrkofonden*), någon minskning i den för dem föreslagna aflöning

borde ifrågakomma.

Mot kommitténs förslag om prostarfvoden har kollegium ej annat ätt

erinra, än att med hänsyn till de ansträngande och kostsamma resorna i

de nordliga stiften rätten att beräkna fyllnadsbelopp för areal i land ej må

upphöra, förrän, på sätt domkapitlet i Härnösand jämväl föreslagit, arealen

öfverskridit 30,000 kvadratkilometer.

§§ 14—17.

Kollegium tillåter sig hänvisa dels beträffande uttrycket »under pastors

tillsyn» till § 19 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning (sid. 147) och dels rörande framställda anmärkningar mot § 15

till § 22 af nyssnämnda lagförslag (sid. 151).

Då Stockholms stads konsistorium i fråga om godtgörelse åt vikarier

*) Jfr ofvan sid. 144—146.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

uttalar den önskan, att konsistoriet skulle i hvarje förekommande fall få,

såsom hittills skett, afgöra och bestämma, får kollegium med afseende härå

anföra, att kollegium icke känner, likasom konsistoriet för sin del icke

heller antydt, något förhållande, på grund hvaraf en dylik undantagsställning

borde medgifvas konsistoriet framför stiftsstyrelserna, hvilka ej ifrågasatt

något sådant. Kommitténs förslag med dess, såsom det vill synas,

rättvist afvägda och lätt tillämpliga bestämmelser, äger efter kollegii mening

ett afgjordt företräde framför den af konsistoriet föreslagna anordning.

*

Godkännes icke kommitténs förslag om införande af ständig adjunktur

vid en del kyrkoherdebeställningar*), måste gifvetvis §§ 10 och 16 uteslutas

ur förevarande författningsförslag samt redaktionen i öfrigt underkastas

några mindre jämkningar.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.

Frågan om sättet att bereda underhåll åt de präster, som af ålder

eller varaktig sjuklighet äro oförmögna att uppehålla sin tjänst, har sedan

ett hälft århundrade stått på dagordningen. Prästerskapets pensionering

i större eller mindre omfattning är ock, på sätt kommittén (sid. CCXXXVII)

framhåller, ett önskemål icke blott för prästerskapet själft utan äfven för

församlingarna. Då nämligen kyrkan för uppnående af sitt höga mål

vore i behof af kraftiga organ, kunde det för prästen icke vara tillfredsställande

vare sig att kvarstå i tjänsten, sedan ålder och sjuklighet betagit

honom förmågan att vederbörligen sköta densamma, eller att, om han i

annans hand öfverlämnat göromålen, nödgas för sin försörjning, måhända

under en längre tid, uppbära drygaste delen af den med tjänsten förenade

lön. Så länge pension för ordinarie präster saknades, vore äfven utsikterna

till befordran för de extraordinarie mindre, under det att behofvet af

dessa senares tjänsteverksamhet ökades. Församlingarna åter, som under

alla förhållanden hade att fullgöra skattskyldigheten till prästerskapet,

måste, när de ordinarie prästerna vore oförmögna att sköta sina tjänster,

åtnöjas med att omsorgen om själavården och skolväsendet öfverlämnades

åt vikarier, som ofta ombyttes och icke alltid ägde nödig erfarenhet.

Däraf alstrades missnöje, likasom det vore otvifvelaktigt, att intresset inom

församlingarna för kyrkan och dess institutioner blefve lidande af en

*) Jfr ofvan sid. 66—68.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

sakernas ordning, enligt hvilken de kyrkliga lönetillgångarne, som tillkommit

för att uppehålla församlingslifvet, syntes förvandlade till understödsmedel

åt otjänstbara åldringar och sjuklingar.

Men om man, fortsätter kommittén, varit tämligen ense om nyttan

och nödvändigheten af åtgärders vidtagande för prästerskapets pensionering,

hade tankarne varit desto mera delade i fråga om arten och omfattningen

af själfva pensioneringen samt om sättet att tillvägabringa därför erforderliga

medel. Beträffande den förra frågan biträdde emellertid kommittén

hvad kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrat

därom, att i jämförelse med det nuvarande tillståndet det måste anses som

en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone ett mindre antal

åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka från sina tjänster

med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto hellre syntes kunna

förordas, som det i många fall icke torde vara behöfligt eller ens lämpligt, att

präster, hvilka uppnått den för tjänstemän i allmänhet stadgade pensionsålder,

nedlade sina befattningar. Den svenska kyrkan hade nämligen städse

haft i sin tjänst många präster, som ännu vid långt framskriden ålder pa

ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. I fråga om det sätt,

hvarpå medel för afsedda ändamålet skulle anskaffas, hade man, säger

kommittén, trott sig kunna därvid påräkna statens hjälp, dels med hänsyn

till pensioneringens stora betydelse för kyrkan, dels ock af den anledning

att staten på mångahanda sätt toge prästernas tjänst i anspråk för uppgifter,

som läge utom deras egentliga verksamhetsområde. Församlingarna,

som ju hade intresse af att få orkeslösa och sjukliga präster ersatta med

yngre och kraftigare, hade äfven ansetts böra medverka för åstadkommande

af pensioneringen. Att prästerna själfva skulle bidraga därtill hade af

riksdagen uttryckligen framhållits i 1897 års oftanämnda skrifvelse. Kommittén

håller före, att samtliga antydda utvägar rimligtvis borde, därest

inga andra kunde beredas, för det ifrågasatta syftet anlitas. Godkändes

emellertid förslaget om afskrifning af prästerskapets tionde och om ersättning

därför, påpekar kommittén hurusom i tiondeersättningen och andra

kyrkans gemensamma aflöningstillgångar skulle tillskapas en inkomstkälla,

tillräcklig att bestrida omkostnaderna jämväl för en pensionering i mindre

omfattning. Denna utväg förordas också af kommittén, som tillika anser,

att det borde öfverlämnas till Kung]. Maj:t att bestämma antalet emeritilöner,

dock att icke något år mera än ett visst belopp skulle få för ändamålet

användas.

På antydda grunder har kommittén byggt föreliggande förslag. Detsamma

har i princip vunnit en nästan enhällig tillslutning från de hörda

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

myndigheternas sida, af hvilka endast domkapitlet i Skara och -Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län afstyrka förslaget.

Därjämte förklarar sig Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Hallands

län icke kunna biträda kommitténs uppfattning om sättet att bereda medel

till emeritilönerna.

Sålunda yttrar domkapitlet i Skara, att enär domkapitlet ansett sig böra

afstyrka förslaget om kyrkofond, iinge domkapitlet jämväl afstyrka förslaget

om emeritilöner, sådant det nu förelåge. Men domkapitlet hemställde,

att frågan om emeritilöner måtte göras till föremål för särskild

utredning och behandling, därvid enligt domkapitlets mening borde tagas

i öfvervägande, dels huruvida icke begynnelse borde ske med ett begränsadt

antal dylika löner, dels i hvad mån anslag af statsmedel, bidrag af

församlingarna m. m. måtte förekomma. Särskildt ville domkapitlet för

^sin del framhålla nödvändigheten, under nuvarande valförhållanden, af

att obefordrade prästmän kunde vid 60 års ålder erhålla pensioner å

2,000 kronor genom af riksdagen beviljadt förslagsanslag. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län säger sig väl inse och behjärta

de motiv, som förestafvat det föreliggande förslaget, men kunde

dock icke tillstyrka detsamma i den form det framkommit. Genom förslaget

skulle i stort sedt synnerligen litet vinnas. Jämlikt § 2 omfattade

förslaget ordinarie präster, som fyllt 75 år samt icke längre förmådde

behörigen uppehålla sin tjänst samt sådan präst, som fyllt 65 år och

under mer än tre år af senast förflutna fem åren varit i följd af obotlig

sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själf fullgöra sina tjänsteåligganden

och af sådan anledning åtnjöte tjänstledighet, samt slutligen

extraordinarie präst, som uppnått 60 är. Enligt naturens ordning skulle

de första båda kategorierna af präster icke länge komma i åtnjutande af

sina pensioner, och faran af att de i sina tjänster kvarstode och dessa

tjänster af tillförordnade präster sköttes torde vara jämförelsevis liten,

likasom de fall, då extraordinarie präst icke vid 60 år erhållit någon

befordran torde vara ganska sällsynta. Därtill komme att de medel, som

för ändamålet skulle användas, mer än väl torde behöfvas för den egentliga

löneregleringens genomförande, ett ändamål som jämväl läge väsentligen

närmare. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkte följaktligen

förslaget. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län framhåller,

hurusom enligt kommitténs förslag medel till emeritilön skulle tagas

ur fonden för prästerskapets gemensamma tillgångar, men att berörda fond

dock syntes böra stå utanför denna fråga, så mycket hellre som fondens

tillgångar till största delen utgjordes af till beloppet bestämda statsmedel, vare

sig dessa komme fonden till godo i form af ersättning för prästerskapets

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

tionde, såsom kommitterade föreslagit, eller genom ett å ordinarie stat

uppfördt anslag. Fondens uppgift borde nämligen enligt Eders Kung!.

Maj:ts befallningshafvandes mening i hufvudsak vara att på visst i lag

angifvet sätt reglera prästerskapets löner, hvarigenom allenast man kunde

finna ett berättigande för att göra fondlagen beroende af kyrkomötet.

Ifrågavarande lagförslag vore däremot af mera tillfällig art, en försökslagstiftning.

Man vågade ju icke taga steget fullt ut att göra prästerna

berättigade till pensioner utan vidare, man nöjde sig med att låta emeritilönerna

bero på pröfning i hvarje särskildt fall efter vissa därför uppställda

grunder. För att icke ens efter denna pröfning årliga utgiften för

dessa så att säga oberäkneliga emeritilöner måtte blifva för stor, hade man

satt en viss gräns, inom hvilken de måste hållas, nämligen 500,000 kronor.

Detta innebure, att äfven om det funnes präster, som eljest borde enligt

lagens bestämmelser undfå emeritilöner, de ändock icke finge sådana, emedan

medel saknades. Under dessa förhållanden syntes det vara synnerligen

olämpligt att binda lagen om emeritilöner vid så svårföränderliga

former, som ett beroende af kyrkomötet måste medföra. Då statsmedel i

själfva verket komme att tagas i anspråk, om emeritilönerna skulle utgå

af kyrkofonden, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande frågan

bäst lösas så, att till emeritilönernas bestridande å riksstaten uppfördes

ett förslagsanslag af högst 500,000 kronor och att ifrågavarande lag icke

gjordes beroende af kyrkomötet. Vunne denna Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

åsikt afseende, blefve gifvetvis en del ändringar uti

förevarande lagförslag nödvändiga, hvilka ändringar det emellertid syntes

öfverflödigt att för tillfället närmare angifva.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anmärkt

därom, att i stort sedt synnerligen litet vunnes med det af kommittén

framlagda förslag om beredande af emeritilöner åt präster, innefattar

obestridligen en viss sanning. Förhandlingarna vid riksdagar och

kyrkomöten gifva emellertid vid handen, att man hitintills icke lyckats

finna någon utväg att tillvägabringa de medel, som skulle erfordras för

bildande och upprätthållande af en allmän pensionsinrättning för präster

med vidsträcktare uppgift. Då nu meningarna icke torde vara delade

beträffande nyttan och behofvet af en anordning för ålderstigna och

otjänstbara prästers försörjning på annat sätt än genom deras kvarblifvande

vid tjänsten, bör, enligt kollegii åsikt, ett förslag, som erbjuder en

lösning af frågans ekonomiska sida, icke tillbakavisas allenast därlör, att

genom detsamma ej alla önskemål kunna varda förverkligade.

För öfrigt vill det synas som om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kopparbergs län alltför mycket underskattat verkningarna af

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

kommitténs förslag. En af kommittén uppgjord, å sid. 198 i betänkandet

införd tablå utvisar nämligen, att år 1901 af ordinarie prästerliga tjänsteinnehafvare

145 tillhörde 75-årsklassen, och att antalet tjänstgörande 60- åriga adjunkter samma år var 10. För den händelse flertalet af dessa 155

präster — för hvilka, med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna

grunder, emeritilönerna skulle uppgå till saminanlagdt 539,600 kronor —

trädde tillbaka för yngre krafter, skulle helt visst såväl kyrkan som församlingarna

däraf hafva ett afsevärdt gagn, om det än å andra sidan icke

torde kunna påstås, att deras kvarstannande vid respektive beställningar

vore af beskaffenhet att medföra någon »fara».

Såvidt kollegium kan finna, har kommittén genom sin finansplan

ådagalagt, att medel till emeritilöner kunna beredas på den af kommittén

anvisade väg. Denna väg torde då ock böra följas, emedan den otvifvelaktigt

säkrare leder till målet, än om, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Hallands län ifrågasatt, en framställning till riksdagen gjordes

om beviljandet i sådant syfte af ett förslagsanslag å högst 500,000 kronor.

Att i enlighet med sistnämnda länsstyrelses förslag kyrkomötet skulle

uteslutas frän deltagandet i nu omhandlade lagstiftning, hvilken bland annat

afser att grunda förpliktelse för präst att under viss förutsättning afgå

från sin tjänst, finner kollegium hvarken i och för sig tillrådligt eller med

87 § 2 mom. regeringsformen öfverensstämmande.

§§ 2 och 5.

Såsom redan förut blifvit nämndt, skall enligt förslaget ordinarie

präst vara pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från tjänsten när

han fyllt 75 år och icke längre förmår behörigen uppehålla sin tjänst,

eller när han fyllt 65 år samt under mer än tre af de senast förflutna

fem åren varit i följd af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt

att fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning åtnjutit

tjänstledighet (§ 2). Vederbörande domkapitel har att hos Kungl. Maj:t

anmäla, då stiftet tillhörande präst fyllt 74 år och icke längre förmår behörigen

uppehålla sin tjänst eller eljest enligt bestämmelserna i § 2 finnes

böra komma i åtnjutande af emeritilön (§ 5).

Beträffande domkapitlets i § 5 stadgade anmälningsplikt gör kommittéledamoten

Ekström (sid. 419—421) det uttalande, att anmälan borde omfatta

alla ordinarie präster, som fyllt 74 år. Såsom detta stadgande nu

vore fonnuleradt, innebure det en inskränkning i Kungl. Maj:ts befogenhet,

hvaraf frågans allsidiga pröfning och lagens konsekventa tillämpning skulle

komma att lida. Pröfningen af förmågan att behörigen uppehålla tjänsten

blefve nämligen icke förbehållen Kungl. Maj:t, utan domkapitlen skulle

29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

verkställa denna pröfning och sålunda kunna underlåta att om viss ordinarie

präst gifva Kungl. Maj:t kännedom, förrän denne fyllt kanhända 80 år

eller ännu mera. Då omdömet om en persons förmåga att behörigen

uppehålla sin tjänst vore hos olika personer olika och det kunde förmodas,

att det ena domkapitlets omdöme icke blefve det andras alldeles

likt, skulle af det föreslagna stadgandet kunna följa, att för Kungl. Maj:t

kotmne att till emeritilöns eventuella erhållande af ett domkapitel presenteras

präster, som i själfva verket vore mera lämpliga att ännu något

år vid tjänsten kvarstå än andra, beträffande hvilka ett annat domkapitel

ansåge sig tillsvidare icke böra till Kungl. Maj:ts pröfning hänskjuta frågan

om deras afgång. Att domkapitlens yttranden i hvarje särskildt fall skulle

åtfölja anmälan syntes lika naturligt, som det vore sannolikt att Kungl.

Maj:t till dessa yttranden komme att taga all skälig hänsyn, då han bestämde

hvilka bland alla dem, som nått vederbörlig åldersgräns, skulle

mot åtnjutande af emeritilön från sina tjänster afgå. Reservanten anser

därför, att orden »och icke längre förmår behörigen uppehålla sin tjänst»

borde kvarstå i § 2 men utgå ur § 5.

Den sålunda uttalade särskilda meningen förordas af domkapitlen i

Västerås, Göteborg och Luleå samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Blekinge äfvensom i Göteborgs och Bohus län.

Domkapitlet i Linköping är af den åsikt, att ordinarie präst, som

uppnått 75 års ålder, borde hafva skyldighet att afgå mot emeritilön, om

sådan funnes för honom tillgänglig. Domkapitlet i Visby anser det billigt,

om ordinarie präst erhölle rättighet att — såvida han önskade och det

med hänsyn därtill att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skulle i

främsta rummet bestridas samt icke något år mera än 500,000 kronor

användas till emeritilöner, läte sig göra -—• vid fyllda 75 år, mot åtnjutande

af emeritilön, afgå från tjänsten, äfven om han skulle kunna behörigen

skota densamma, hvarför domkapitlet hemställde, att en bestämmelse

därom måtte inflyta i lagförslaget. I enlighet därmed och för öfrigt

på de af kommittéledamoten Ekström anförda skäl föresloge domkapitlet

ock, att ur § 5 måtte utgå orden »och icke längre förmår behörigen uppehålla

sin tjänst». Ofverstäthållareämbetet håller före, att de i §§ 2 och 5

förekommande, nyss omförmälda ord borde utgå. Det syntes vara nog

att stadga skyldighet för präst att afgå vid fyllda 75 års ålder och

att öfverlämna åt Kungl. Maj:t att, med ledning af de upplysningar

domkapitlet kunde lämna, bestämma hvilka borde erhålla emeritilön.

Ett offentligt utsägande att prästmannen icke längre förmådde behörigen

uppehålla sin tjänst syntes nära nog stötande. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Stockholms län förmenar, att uppnådd ålder af

opaginerad Kontrollera mot PDF

75 år borde ensamt för sig vara nog för konstituerande af prästs

skyldighet att afgå från sin tjänst mot erhållande af emeritilön, och att

således domkapitlet borde hos Kungl. Maj:t anmäla alla, som nästföljande

år uppnådde nämnda ålder. Skulle någon af de sålunda anmälda ännu

äga sådana kropps- och själskrafter, att hans bibehållande vid ämbetet

ansåges önskvärdt, borde detta samtidigt inberättas af domkapitlet, som

jämväl borde yttra sig om i hvilken ordning de anmälda borde komma i

fråga till lediga emeritilöner. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Östergötlands län finner den pröfningsrätt, som enligt § 5 tillagts domkapitlet

och hvilken mången gång måhända icke blefve så lätt, vara för

tjänsteinnehafvaren mindre tilltalande. Visserligen kunde kropps- och

själskrafter hos en 75-åring vara så goda, att hinder icke mötte för honom

att förrätta sitt värf, men säkerligen vore det ur kyrkans synpunkt önskvärdt,

att den prästman, som uppnått nämnda ålder, blefve ersatt af en

yngre kraft. Fördenskull ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att hvarje ordinarie präst, som fyllt 75 år, skulle vara skyldig att^mot

erhållande af emeritilön från tjänsten afgå samt till erhållande af sådan

lön af domkapitlet i föreskrifven tid anmälas. Eders Kungl, Maj:ts befallningshafvande

i Jämtlands län framhåller, att antalet emeritilöner icke

borde så begränsas, som kommittén med hänsyn till kyrkofondens ekonomiska

ställning föreslagit. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

mening borde hvarje präst, som fyllt 74 år och icke kunde behörigen

uppehålla sin tjänst, vara skyldig att afgå och vid aiskedstagandet fa sig

tilldelad den pension eller, såsom kommittén uttryckte sig, den emeritilön,

som kunde vara fastställd för den tjänst han innehaft, Då enligt kommitténs

förslag kyrkofondens årliga öfverskott, sedan alla beräknade utgifter

blifvit bestridda, uppginge till 783,049 kronor 8 öre, torde ekonomiska

hinder icke möta för den sålunda föreslagna utsträckningen af

prästerskapets pensionering. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Västerbottens län erinrar, att fitrslaget icke innefattade en verklig lösning

af frågan utan allenast någon förbättring i nuvarande förhållanden. Under

sådan omständighet och då pensioneringen i förekommande fall blefve

beroende af huruvida någon emeritilön funnes att disponera, skulle det

tvifvelsutan sakna praktisk betydelse, om villkoren i § 2 mildrades, men

det syntes dock kunna ifrågasättas, om icke villkoret: »och icke längre

förmår behörigen uppehålla sin tjänst» borde utgå med afseende å den,

som fyllt 75 år, samt om icke villkoret »obotlig» borde borttagas beträffande

den, som efter fyllda 65 år varit under mer än tre år af fem genom

sjukdom urståndsatt att fullgöra sina tjästeåligganden.

På de af öfverståthållareämbetet samt Eders Kungl. Maj:ts befallnings
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

hafvande i Stockholms och i Östergötlands län anförda skäl hemställer

kollegium, att orden »och icke längre förmår behörigen uppe!Lalla sin tjänst»

må uteslutas ur såväl § 2 som § 5.

§ 3.

Då prästerskapets aflöning i ej ringa man är beroende af tillskott från

kyrkofonden, har kommittén ansett, att den summa borde begränsas, som

årligen finge därifrån utgå till emeritilöner, och i sådant afseende föreslagit

ett maximum, åtminstone för närvarande, af 500,000 kronor för

hvarje år. Inom ramen af denna summa skulle Kungl. Maj:t fastställa

det antal emeritilöner, som må utdelas. Kommittén framhåller i motiveringen

till paragrafen, att vid antalets bestämmande borde tagas hänsyn

till dem af de olika tjänstegrupperna, som kunde förväntas blifva i behof

af dylik lön, så att, enär en reduktion af lönernas antal helt visst till en

början blefve erforderlig, antalet löner sattes i ett lämpligt förhållande

till antalet emeriti inom hvarje grupp. Genom att beräkna emeritilöner

endast för kyrkoherdar, skulle nämligen antalet löner blifva alltför lågt.

Kommittéledamoten Ekström framhåller i afgifven reservation (sid.

421—422) huruledes det enda, som beträffande emeritilöner kunde på förhand

— utom deras förhållande till åtnjuten lön — lämpligen bestämmas,

vore deras samfällda maximibelopp, hvaremot antalet, som berodde af

hvarje särskild emeritilöns belopp, kunde för hvarje år komma att

växla. Ifall under året två emeriti aflidit, som haft hvardera 4,500

kronors emeritilön, men tre, hvilkas emeritilöner skulle för hvar och en

uppgå till 3,000 kronor, under samma år vunnit kompetens att till emeriti

utses, så vore det, yttrar reservanten, endast en naturlig sak, att antalet

präster, som af det disponibla beloppet 9,000 kronor finge emeritilöner,

ändrades från 2 till 3. Skulle det fasthållas vid ett på förhand bestämdt

antal af 2, skulle detta blott leda till att en af de 3 kompetenta förvägrades

emeritilön, ehuru medel afsedda för ändamålet funnes disponibla.

Skulle åter det fastställda antalet emeritilöner komma att årligen efter

olika förhållanden ändras, vore det svårt att förstå, hvarför det bort på

förhand fastställas. Då alltså det föreslagna stadgandet skulle bevisa sig

utgöra ett hinder för Kungl. Maj:t att med hänsyn till de årligen växlande

förhållandena på lämpligaste sätt utse innehafvare af emeritilön, borde,

enligt reservantens åsikt, bestämmelsen om åliggande för Kungl. Maj:t att

på förhand fastställa antalet emeritilöner ur förslaget utgå och § 3, hvilken

borde såsom § 5 ställas efter nuvarande §§ 4 och 5, erhålla följande lydelse:

»Efter domkapitlens hörande bestämmer Kungl. Maj:t, hvilka präster, som,

med hänsyn därtill att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola i främsta

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

rummet bestridas, må kunna erhålla emeritilön, dock att icke något år

mera än fem hundra tusen kronor för ändamålet användes.»

Häruti instämma med reservanten domkapitlen i Strängnäs, Västerås,

Göteborg, Visby och Luleå samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Blekinge och Kristianstads län.

Förevarande paragraf afser å ena sidan att fastställa gränserna för

samtliga emeritilöners totalbelopp och å andra sidan att reglera det inbördes

förhållandet mellan de präster af olika tj än stegrader, som kunna

ifrågasättas till erhållande af emeritilön. Detta senare borde dock måhända

hafva tydligare uttryckts i själfva lagen.

Efter kollegii åsikt vore det ingalunda lämpligt, om vid utdelandet

af emeritilöner förfores i enlighet med den af kommittéledamoten Ekström

gifna anvisning att fördela det för hvarje år frigjorda kapitalet mellan

dem som tilläfventyrs innehade de erforderliga egenskaperna, utan att

hänsyn toges därtill, om på grund af ett sådant tillvägagående ett större

eller mindre antal präster i en viss tjänstegrad blefve för någon längre

tid utestängda från åtnjutandet af den föreslagna pensionsförmånen. Det

synes därför kollegium vara af vikt, att då det gifves olika klasser af tjänsteinnehafvare,

jämväl emeritilönerna grupperas i sina särskilda klasser, och

att denna gruppering ej får förryckas på grund af tillfälliga omständigheter.

Om förhållandena sedermera på ett konstant sätt förändra sig, är

ju Kungl. Maj:t oförhindrad att göra en annan indelning. En viss ordning

torde dock böra fastställas och iakttagas, så att ej alltför mycket varder

öfverlämnadt åt slumpen.

I afseende å reservantens ofvan återgifna redaktionsförslag tillåter sig

kollegium påpeka, hurusom, i den mån de af kommittén använda ordalag

icke däri upptagits, berörda förslag synes allenast med andra ord återgifva

hvad som innehålles i andra stycket af § 1, där det nämligen beträffande

utnämningsrätten stadgas, att »Kungl. Maj:t utser innehafvare af emeritilön

».

För egen del har kollegium försökt omredigera förevarande paragraf

till öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt; och har kollegium

därvid trott sig kunna föreslå följande lydelse:

»Med iakttagande cläraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola

i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än fem hundra

tusen kronor må till emeritilöner användas, förordnar Kungl. Maj:t, huru,

med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare, tillgängliga medel

skola uppdelas i lämpligt antal emeritilöner».

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

§ 4.

Enligt ofvanstående paragraf skall den för en ordinarie befattningfastställda

lön ensam — utan inberäkning af bostads- eller annan särskild

förmån — vara mätaren på beloppet af den emeritilön, innebafvaren af

samma befattning äger vid afgång därifrån åtnjuta; och har kommittén

vidare föreslagit, att 80 procent af den sålunda beräknade lönen för en

tjänsteinnehafvare sedermera skall utgöra emeritilön för honom. Angifna

procenttal har dock synts för högt, när aflöningsförmånerna uppgå till

mera betydande belopp, och å andra sidan icke göra till fyllest, när de

för ordinarie tjänsteinnehafvare fastställda lägsta löner utgöra underlaget

för emeritilönens beräkning. En gräns såväl uppåt som nedåt för emeritilön

har alltså föreslagits, i det att dylik lön ej borde understiga 1,800

kronor, ej heller öfverstiga 5,000 kronor. Utan hänsyn till värdet af de

aflöningsförmåner, extra ordinarie präst senast åtnjutit, skulle emeritilön

för honom alltid utgöra 1,800 kronor.

Beträffande förslaget att beloppet af emeritilön skall för ordinarie

tjänsteinnehafvare motsvara 80 procent af lönen yttrar kommittéledamoten

Ekström (sid. 411—419), att detta förslag kunde synas väl grundad!, då

80 procent af lönen torde för en del andra ämbets- och tjänstemän vara

måttet för pensionen. Men en sådan pensionering blefve en mycket olika

sak för andra tjänstemän och för präster. För de förra funnes nämligen

i allmänhet ingen ovisshet med afseende på de lönebelopp, efter hvilka

deras pension en gång skulle komma att utgå. ökningen af löneförmånerna

vore åtminstone inom vissa gränser beräknelig, isynnerhet där

ålderstillägg regelbundet inträdde. En komministers och en kyrkoherdes

pension däremot bestämdes af den ovisshet, för att icke säga oefterrättlighet,

som med afseende å befordran för prästen gjorde densamma med

därpå följande förbättring i aflöningen så godt som oberoende af tjänsteåldern

och ofta nog läte den äfven i öfrigt bestämmas af andra hänsyn

än nit och skicklighet. Om nu denna oefterrättlighet beträffande prästerskapets

befordran, såsom sannolikt vore, komme att kvarstå, så borde åtminstone

den ekonomiska lagstiftningen göra hvad på den ankomme för

att på det ekonomiska området i någon mån mildra verkningarna af

nämnda oefterrättlighet. Ty om af män, som ägnade sitt lif åt samma

arbete, som vidkänts lika kostnader för sin utbildning och som vunnit

samma grad af kompetens för befordran, den ene — utan att någon

väsentligare skillnad i nit och skicklighet dem emellan förefunnes, ja,

kanske stundom i strid mot dessa egenskaper — hela sitt lif finge stanna

vid en minimilön såsom kyrkoherde eller komminister, medan den andre

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

tidigt nog befordrades till en af de bäst aflönade tjänsterna med tre- a

femdubbel aflöning mot den förres, då borde lagstiftningen åtminstone

bestämma minimilönerna så pass höga, att de icke blefve svältlöner, och

vid pensioneringen i någon mån utjämna de långt ifrån alltid motiverade

olikheterna i den aflöning, som under tiden åtnjutits.

Reservanten påyrkar därför, att det ordinarie prästerskapets emeritilöner

borde ställas i en med aflöningens aftagande belopp successivt tilltagande

proportion till lönen. Ifall emeritilönens maximum sattes till

4,500 kronor i stället för 5,000 kronor, skulle däruti, enligt reservantens

förmenande, ligga en mindre obillighet, än om den lägre löntagaren af

sin knappa årsinkomst, som för honom icke utgjorde annat än ett existensminimum,

skulle nödgas vidkännas en relativt lika stor afkortning som

den högre löntagaren, ja, en relativt sa mycket större afkortning, som förlusten

af den fria bostaden för den lägre löntagaren representerade en

vida högre procent af hans lön än motsvarande förlust för innehafvaren

af en högre lön. Ty den kyrkoherde, som intill fyllda 75 år eller därutöfver

åtnjutit en lön af 6,000 kronor eller ännu mera, hvilket belopp

han då sannolikt uppburit under mer än 20 års tid, syntes_ ur ekonomisk

synpunkt vara mindre att beklaga, om han efter nämnda tid för sin återstående

lifstid Ange uppbära en årlig pension om allenast 4,500 kronor

— en pension dock lika stor som en öfverstes pension och högre än de

flesta prästers lön — än icke blott alla komministrar, som skulle afgå med

emeritilön, utan äfven de allra flesta kyrkoherdar, livilka efter att icke

hafva uppburit ens 5,000 kronor i lön skulle vidkännas en reduktion ai

detta lönebelopp med 20 procent samt förlusten af den fria bostaden.

För domprost syntes emellertid emeritilön om 5,000 kronor vara motiverad

af hans särställning beträffande såväl arbete som aflöning. Reservanten

påvisar, att de flesta emeriti kunde enligt hans förslag erhålla högre emeritilön

än enligt kommitténs, samt att totalbeloppet för kyrkoherdarnes emeritilöner

blefve i stift med högre kyrkoherdelöner lägre, i stift med lägre

kyrkoherdelöner högre än enligt kommitténs förslag. Totalkostnaden för

hela riket blefve för kyrkoherdarne ungefär densamma, men för komministrarne

icke oväsentligt högre än enligt kommitténs förslag. Därvid

vore dock att märka, hurusom emeritilönerna för komministrarne skulle

jämväl enligt kommitténs förslag blifva åtskilligt högre, ifall, såsom det

torde vara anledning att hoppas, aflöningen åt komministrarne komme att

blifva högre än enligt kommittéförslaget, samt att det för kyrkofonden

blefve likgiltigt, hvilketdera förslaget om emeritilönernas beräkning antoges,

alldenstund maximigränsen för dessa löners totalbelopp i hvilketdera

fallet som helst blefve densamma. I enlighet med det anförda hem
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

ställer reservanten, att nu ifrågavarande stadgande måtte erhålla följande

lydelse:

»Emeritilön för kyrkoherde och komminister utgör 3,000 kronor, då

med tjänsten varit förenad en aflöning om 3,000 kronor eller därunder,

och 4,500 kronor, då med tjänsten varit förenad en aflöning om 6,000

kronor eller därutöfver. Vid aflöningsbelopp mellan 3,000 och 6,000 kronor

ökas emeritilönens minimibelopp af 3,000 kronor med 50 kronor för hvarje

100-tal kronor, hvarmed aflöningen öfverstigit 3,000 kronor. Lönen beräknas

till det belopp, hvartill densamma bestämts vid lönereglering, fastställd

på grund af denna dag utfärdad lag angående reglering af prästerskapets

aflöning, eller, om sådan lönereglering med afseende på tjänsteinnehafvaren

icke vunnit tillämpning, till medeltalet af de belopp, för

hvilka bevillning för lönen erlagts de sista tio åren före tjänstens frånträdande.

öfverskridet 50-tal kronor af lönens belopp räknas såsom fullt

100-tal.

För domprost utgör emeritilön 5,000 kronor, för adjunkt 1,800 kronor».

Med reservanten instämma helt allmänt domkapitlen i Västerås och

Luleå samt Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande i Blekinge och Kristianstads

län. Domkapitlet i Göteborg biträder reservantens yrkande med afseende

på emeritilönernas belopp, därvid framhållande, hurusom det icke

syntes obilligt, att de präster, som innehaft de jämförelsevis bättre aflönade

tjänsterna, vid afskedstagandet iinge åtnöjas med en årsinkomst,

som något understege 80 procent af lönen. Däremot syntes billigheten

fordra, att de, som, ofta utan att vara underlägsna i meriter eller nit och

skicklighet, fått stanna på de lägre aflönade platserna, på ålderdomen erhölle

en inkomst, hvarigenom de vore skyddade mot ekonomiskt betryck. Domkapitlet

i Härnösand säger sig mot grundtanken i reservantens förslag

icke hafva annan anmärkning att göra, än att det syntes oegentligt, att

en prästman såsom emeriterad erhölle större lön, än han haft under sin

verksamhet i kyrkans tjänst. Borttoges denna oegentlighet, torde reservantens

förslag icke blifva på det hela taget dyrare, kanske till och med

mindre dyrt än kommitténs, framför hvilket det utan tvifvel hade företrädet

af större rättvisa och billighet. Domkapitlet i Visby, som finner

det föga tidsenligt att sätta minsta emeritilönen för det ordinarie prästerskapet

till ett sa lagt belopp som 1,800 kronor, föreslår i sådant hänseende,

att ordinarie präst måtte få åtnjuta lika stor emeritilön som lön, i

det fall att med tjänsten varit förenad en aflöning om 3,000 kronor eller

därunder, samt att emeritilönen vid en aflöning öfverstigande 3,000, men

ej 3,750 kronor, måtte utgå med 3,000 kronor,_ men eljest med 80 procent

af lönen. För öfrigt vore domkapitlet likasom kommittén af den åsikt,

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

att emeritilön ej borde öfverstiga 5,000 kronor. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Jönköpings län anser ■— i öfverensstämmelse med

den åsikt, att grundbeloppet af prästlön borde vara lika dels för alla

kyrkoherdar och dels för samtliga komministrar*) — att emeritilön borde

i allmänhet vara densamma för hvarje kyrkoherde äfvensom utgå med

enahanda belopp för hvarje komminister. Emeritilönen syntes böra i allmänhet

bestämmas till det. af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

föreslagna grundbelopp för lönen, hvilket tillika med fri bostad torde vara

att betrakta såsom ett existensminimum, samt dessutom ersättning för

mistad bostad med t. ex. 500 kronor för kyrkoherde och 300 kronor för

komminister eller tillsammans 3,500 kronor för kyrkoherde och 2,300 kronor

för komminister. Dock torde emeritilönen böra sättas högre för domprostarne

och möjligen äfven för kyrkoherdarne i folkrikare pastorat. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län gör det uttalande,

att reservantens förslag syntes bättre motsvara billighetens och rättvisans

fordringar än de bestämmelser, som i ämnet intagits i kommittéförslagets

§ 4. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län

hemställer, huruvida icke beloppet af emeritilön för kyrkoherde eller komminister

borde vara lika med det för en hvar af dem bestämda grundbelopp

af lönen, möjligen med det undantag att emeritilön för domprost

skulle utgöra 5,000 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Värmlands län erinrar, att med hänsyn till hvad länsstyrelsen framhållit

i fråga om minimilön för ordinarie prästman**) och i betraktande af pensioneringsgrunderna

på andra områden, det enligt § 4 i förslaget angifna

minimum af emeritilön för ordinarie prästman vöre för lågt och borde

höjas till 2,000 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands

län förmenar, att den af reservanten uttalade åsikt i fråga

om proportionen mellan lägsta och högsta föreslagna emeritilön förtjänade

åtminstone i viss mån ett beaktande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Jämtlands län framhåller, att reservantens medlingsförslag vore

väl motiveradt och värdt att tagas under ompröfning.

Den omständighet att en del präster kunna anses vara utan giltigt

skäl missgynnade i befordringsväg finner kollegium dock icke innefatta

tillräcklig anledning att godkänna de utaf kommittéledamoten Ekström

för beräkning af emeritilönernas belopp uppställda grunder, hvilka högst

väsentligt afvika från hvad vid pensionering inom andra verksamhetsområden

plägat anses vara öfverensstämmande med rättvisans och billighe
-

*) Jfr ofvan sid. 201 och följ.

**) Jfr sid. 207.

30

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

tens fordringar. Under det att nämligen pensionsförmåner eljest vanligen

motsvara allenast en större eller mindre del af de verkliga löneförmånerna,

skulle enligt omförmälde reservants förslag emeritilönerna för de

lägst aflönade prästerna ej sällan komma att i värde ganska afsevärdt

öfverstiga den kontanta lön, de under sin tjänstgöring uppburit, något som

jämväl blifvit antydt af domkapitlet i Härnösand. Tages dessutom i betraktande,

ej mindre att en ordinarie prästerlig tjänsteinnehafvare skulle

få kvarstå vid sin beställning till sjuttiofem år, än äfven att ban under

senare delen af sin tjänstetid oftast är nödsakad att påkalla biträde af

adjunkt, vid hvars aflönande han emellertid skulle vara berättigad erhålla

ett ej obetydligt bidrag af kyrkans gemensamma tillgångar, framträder

ännu skarpare skillnaden mellan de principer, som gälla för det civila

pensionsväsendet och dem, hvilkas antagande i fråga om prästerskapets

pensionering reservanten påyrkat.

Kollegium kan icke understödja reservantens ifrågavarande förslag,

utan ansluter sig till kommitténs i ämnet gjorda hemställan. Dock anser

kollegium, att emeritilön för ordinarie präst icke bör i något fall understiga

2,000 kronor.

* , *

Då blott ett visst belopp af kyrkofondens medel skulle få användas

till emeritilöner, och antalet dylika löner (§ 3) alltså måste blifva beroende

af dessas storlek (§ 4), lärer § 3, i sin af kollegium föreslagna

affattning, böra flyttas efter § 4. I sammanhang därmed kunde måhända

§ 2 ställas invid § 5 samt i öfrigt några mindre jämkningar vidtagas.

De fem första paragraferna skulle dä erhålla följande lydelse:

§ 1.

»Emeritilöner må, — — — — kyrkoherde i prebendepastorat».

(= kommitténs § 1 första stycket.)

§ 2,

»För ordinarie tjänsteinnehafvare skall emeritilön motsvara -— — —

Ej må dylik emeritilön understiga tvåtusen kronor eller öfverstiga — —

— — närmast högre tiotal.

För extraordinarie — — — — kronor.» (Jfr kommitténs § 4.)

§ 3.

»Med iakttagande däraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola

i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än fem hundra

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

tusen kronor må till emeritilöner användas, förordnar Kungd. Maj:t, huru,

med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare, tillgängliga medel skola

uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.» (Jfr kommitténs § 3.)

§ 4.

»Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, från

tjänsten afgå:

När han fyllt 75 år; eller

när han fyllt 65 år samt — — — — åtnjutit tjänstledighet.

Extraordinarie präst — — — •—-60 års ålder.» (Jfr kommitténs § 2.)

§ 5-

»Kungl. Maj:t utser innehafvare af emeritilön.

Domkapitlet har att med anledning häraf hos Kungl. Maj:t anmäla,

då stiftet tillhörande präst enligt bestämmelserna i § 4 finnes böra komma

— — —■ — december månad». (Jfr kommitténs § 1 andra stycket

samt § 5.)

* ... *

§§ 6—9 samt §§11 och 13.

Närmare bestämmelser om emeritilöners tillträdande samt angående

de omständigheter, som föranleda att de icke vidare utgå, meddelas i förenämnda

paragrafer. Så skall, då innehafvare af emeritilön blifvit utsedd,

underrättelse därom lämnas till statskontoret och vederbörande domkapitel.

Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med

utgången af näst därpå följande ecklesiastikår frånträda sin tjänstebefattning

(§ 6). När innehafvare af emeritilön aflidit, skall pastorsämbetet i

den församling, där han senast varit kyrkoskrifven, ofördröjligen om dödsfallet

göra anmälan hos domkapitlet i det stift, den aflidne vid dödsfallet

såsom präst tillhört. Domkapitlet underrättar Kungl. Maj:t, då emeritilön

i följd af dödsfall eller eljest blifvit ledig (§ 7). Ordinarie präst, som

fått emeritilön sig beviljad, äger åtnjuta densamma från den dag, då han

från sin tjänstebefattning afgått, och extraordinarie präst från och med

början af ecklesiastikåret näst efter det, då emeritilön honom tilldelats.

Emeritilön utgår intill slutet af den månad, hvarunder innehafvaren aflidit

(§ 8). Innehafvare af emeritilön, hvilken icke önskar att i statskontoret

uttaga denna lön, skall skriftligen hos domkapitlet uppgifva det

landtränteri, där han vill uppbära lönen, hvarpå domkapitlet därom un
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

derrättar Konungens vederbörande befallningshafvande. Lönemedlen utbetalas

kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april.

Hvarje gång emeritilön uttages, bör aflämnas prästbevis, att den till lönen

berättigade lefver (§ 9). Om någon, som åtnjuter emeritilön, blifvit

dömd prästämbetet förlustig, är vid den tid, beslutet därom vunnit laga

kraft, hans rätt till dylik lön förverkad; och skall domkapitlet om samma

beslut underrätta den myndighet, hos hvilken han senast ägt uppbära

emeritilönen (§ 11). Kung]. Maj:t meddelar de närmare föreskrifter, som

för tillämpning af förevarande lag må finnas erfordrliga (§ 13).

I sammanhang med motiveringen af § 6 gör kommittén det uttalande,

att den omständighet att präst, mot åtnjutande af emeritilön, frånträdt

sin tjänstebefattning i och för sig icke innebure förlust af prästämbetet,

utan vore han fortfarande behörig att utöfva detsamma. Däremot

vore det uppenbart, att änka eller barn efter präst, som under angifna

omständigheter afgått från tjänsten, icke kunde hafva rätt till nådår.

Några af de civila myndigheterna hafva yttrat sig i här berörda ämnen.

Öfver ståthållareämbetet erinrar, att om innehafvare af emeritilön

ville uppbära densamma hos visst landtränteri i stället för i statskontoret,

torde han böra göra anmälan därom icke, såsom i § 9 stadgades, hos domkapitlet

utan hos statskontoret, som därom underrättade Eders Kungl.

Maj:ts vederbörande befallningshafvande. Rättigheten till nådår vore en

för prästens änka och barn afsedd förmån, som prästen i viss mån intjänt

genom att han fått vänta med att tillträda tjänsten. Det kunde väl vara

sant att änka eller barn efter präst, som genom att erhålla emeritilön

afgått från sin tjänst, icke kunde hafva rätt till nådår vid den prästerliga

befattning, maken eller fadern lämnat; men änka eller barn torde böra

erhålla nådår vid emeritilönen eller ock tillgodoses på annat sätt. Öfverförandet

till emeritilön torde eljest komma att innebära en synnerlig förlust

för prästens hustru. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala.

län anser — med afseende å hvad § 9 stadgar om innehafvare af

emeritilön, hvilken icke önskar i statskontoret uttaga denna lön — att det

för undvikande af onödig skriftväxling, särskildt för domkapitlet, vore

lämpligare, att i det förutsatta fallet innehafvare af emeritilön, likasom

andra pensionärer under enahanda förutsättning, skulle skriftligen underrätta

statskontoret om det landtränteri, där han önskade uppbära sin emeritilön,

då statskontoret kunde utan vidare uppdraga utbetalningen cläraf åt

Kungl. Majds vederbörande befallningshafvande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Jönköpings län framhåller, hurusom, därest boställena

komme att utarrenderas och afkastningen däraf inginge till kyrkofonden,

ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, torde kunna frånträda

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

sin befattning tidigare, än kommittén i §§ 6 och 14 föreslagit. Det torde

äfven kunna ifrågasättas, om icke tiden för sådant frånträdande borde

bestämmas med hänsyn till de vanliga flyttningstiderna den 1 oktober

och den 1 april, då den pensionerade prästen hade lättast att få bostad.

Aterstode därefter någon tid, till dess den nye innehafvaren af befattningen

tillträdde densamma, kunde denna tid behöfva användas för nödiga

reparationer å prästbostaden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Kalmar län förmenar, att bestämmelsen i § 9 angående aflämnande af

prästbevis hvarje gång emeritilön uttoges kunde, såsom på flera håll medförande

besvär, alldeles uteslutas, om det domkapitel, hvilket enligt § 7 skulle

erhålla underrättelse om löntagares död, finge sig ålagdt att ofördröjligen

om dödsfallet göra anmälan hos deri myndighet, där löntagaren senast ägt

uppbära emeritilönen. Liknande anmälningsskyldighet vore i § 11 stadgad

för det fall, att emeritus blifvit dömd prästämbetet förlustig. Innehafvare

af emeritilöner torde vara att jämställa med pensionärer å allmänna

indragningsstaten, men för dessa senares rätt att lyfta pension funnes

ej föreskrift därom, att prästbevis skulle aflämnas. I hvarje fall torde

det icke vara nödigt, att prästbevis aflämnades mera än en gång om året,

nämligen vid sista kvartalets uttagande. Längre ginge i allmänhet ej bestämmelserna

i åtskilliga pensionsreglementen.

i • Mot de i ofvan återgifna paragrafer meddelade stadganden eller mot

hvad kommittén i motiven anfört har kollegium ej något att i hufvudsak

erinra. Dock synes det kollegium mindre lämpligt, att i en lag, vid hvars

tillkomst och förändring mer än vanligt tunga former skulle tillämpas,

inrymma alla de bestämmelser af mera reglementarisk beskaffenhet, som här

upptagits. Enligt kollegii åsikt skulle det göra tillfyllest, om i lagen

allenast föreskrefves: när ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats,

skall frånträda sin tjänstebefattning (§ 6); från hvilken tid präst, som fått

emeritilön sig beviljad, äger åtnjuta densamma och när emeritilön vid

dödsfall upphör att utgå (§ 8); att emeritilön skall utgå kvartalsvis*) (§ 9);

samt att rätt till dylik lön förverkas, när innehafvaren däraf blifvit dömd

prästämbetet förlustig. Hvad i öfrigt uti förevarande paragrafer stadgats

torde kunna upptagas bland de föreskrifter, Kungl. Maj:t skulle enligt

§ 13 meddela.

Till öfverensstämmelse med det anförda utbedjer sig kollegium få

framlägga följande förslag till förändrad redaktion af de stadganden, som

synts böra få sin plats i själfva lagen:

*) Jfr ofvan sid. 145 och följ.

opaginerad Kontrollera mot PDF

288

§ 6.

»Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med

utgången af näst därpå följande ecklesiastik år frånträda sin tjänstebefattning

och är omedelbart därefter berättigad att åtnjuta emeritilönen.

Extraordinarie präst åtnjuter emeritilön från och med början af

ecklesiastikåret näst efter det, då dylik lön blifvit honom tilldelad.

Emeritilön utbetalas kvartalsvis och utgår intill slutet af den månad,

hvarunder innehafvaren aflidit». (Jfr kommitténs § 6 andra stycket, § 8

och § 9 andra stycket.)

§ 7.

»Om någon — —- — emeritilönen uppbära». (= kommitténs § 11.)

§ 8.

»Kungl. Maj:t meddelar — ■—- — finnas erforderliga». (= kommitténs

§ 13.)

Uti kommitténs §§ 10 och 12 föreslår kollegium icke någon ändring.

Om enligt kollegii ofvanberörda ändringsförslag antalet paragrafer minskas

med tre, böra efterföljande §§ 14, 15 och 16 erhålla respektive numren |

11, 12 och 13.

§ 14.

Huru mycket af kyrkofondens tillgångar intill 500,000 kronor må

disponeras för bestridande af emeritilöner, torde, såsom kommittén framhåller,

svårligen kunna afgöras förr, än de af kommittén föreslagna lagar

varit under någon tid tillämpade och verkningarna af dem låta sig med

större säkerhet bedömas. Det har därför synts kommittén, att med utdelande

af emeritilöner borde anstå någon tid, efter det de nya löneregleringarna

börjat tillämpas. Ecklesiastikåret 1920—21 föreslår kommittén

såsom emeritilönernas begynnelseår.

Med afseende härå uttalar domkapitlet i Härnösand önskvärdheten

af att, om möjlighet därtill funnes, emeritilön kunde utgå något tidigare.

En af de mest ödesdigra bristerna i vår kyrkliga organisation vore, säger

domkapitlet, saknaden af pension eller emeritilön för ålderstigna och orkeslösa

präster. Det vore därför i högsta grad önskligt, att icke ytterligare 15

år måtte förflyta, innan man försökte att i någon mån afhjälpa denna

brist. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län gör

ett liknande uttalande.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Då det obestridligen är af största vikt, att emeritilöner anordnas, så

fort omständigheterna sådant tillåta, men endast Kungl. Maj:t lärer kunna

afgöra, huruvida kyrkofondens tillgångar medgifva, att detta sker tidigare,

än kommittén föreslagit, kan det ifrågasättas, om icke åt Kungl. Maj:t

borde öfverlåtas att bestämma, när emeritilöner första gången skola utgå;

i hvilken händelse förevarande paragraf naturligtvis bör omredigeras.

§ 16.

Beträffande uttrycket »bifall af allmänt kyrkomöte» tillåter sig kollegium

hänvisa till sitt yttrande här ofvan sid. 68 och följ. med anledning

af en utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län

framställd anmärkning mot samma uttryck.

Förslag'' till grunder för ändringar i lagstiftningen om

ecklesiastika boställsskogar.

Vissa bestämmelser i kommitténs lagförslag — nämligen de som innefattas

uti § 6 mom. 1 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning äfvensom i § 2, § 3 mom. 2 samt § 6 mom. 3 och 4 af

förslaget till lag om kyrkofond — förutsätta ändring i nu gällande lagstiftning

angående skogshushållningen å ecklesiastika boställen, sådan denna

lagstiftning är bestämd hufvudsakligen i nådiga förordningen angående

hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894.

Den viktigaste ändringen afser stadgandet i § 20 af nämnda förordning,

att sedan ordnad hushållning blifvit å boställe införd, boställshafvaren

må, utöfver boställets behof af skogsfång, kunna, om skogen står under

hans egen vård, erhålla viss andel i den ordinarie afkastningen, hvilken

andel efter den större eller mindre kostnad, som är förenad med skogens

skötsel, kan bestämmas ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet.

Kommittén framhåller, hurusom utskiftandet af boställets skogstillgång

i enlighet med föreskrifterna uti omförmälda § 20 uppenbarligen icke läte

sig förena med kommitténs lönesystem. Skogsförsäljningsmedlen fördelade

sig nämligen mycket ojämnt på olika år, hvarförutom det knappast vore

möjligt att på förhand med någon säkerhet beräkna, huru mycket i medeltal

årligen under löneregleringsperioden kunde såsom skögsafkastning tillfalla

boställshafvaren. Också hade på senare tid den praxis uti ej så få

fall tillämpats, att de till värdet ovissa andelarne af skogens afkastning

blifvit utbytta mot fasta anslag från prästerskapets lön er eglerin gsfon d,

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

hvilken i stället fått sig tillerkänd hela behållna skogsafkastningen. Därmed

vore man då också inne på den anordning kommittén viile förorda,

nämligen att hvad af skogens afkastning icke erfordrades för boställshafvares

behof eller för församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad

skulle ingå till kyrkofonden, och de behållna skogsmedlen i sin helhet användas

på samma sätt som andra gemensamma aflöningstillgångar, nämligen

till utfyllande af rationellt beräknade löner, hvarhelst behof däraf

förefunnes.

Förutom det att ett utjämnande af lönerna därigenom möjliggjordes,

skulle en dylik anordning, fortsätter kommittén, äfven medföra andra fördelar,

i främsta rummet den att skogsskötseln kunde bedrifvas mera med

hänsyn till skogens varaktiga förbättring och afkastningens uppbringande

i en framtid till normal höjd, än för att tillmötesgå en boställshafvares

— för öfrigt ganska naturliga — önskan att under sin besittningstid erhålla

största möjliga afkastning af skogen. I betraktande af den omgång

och det besvär, som nu vore förbundna med skogsmedlens utbekommande

och redovisning, läge det jämväl i öppen dag, att en väsentlig förenkling

i administrationen skulle kunna genomföras, därest all behållen skogsafkastning

direkt tillfördes kyrkofonden. Kommittén fäster äfven uppmärksamheten

därpå, att erfarenheten af skogsarrenden icke vore fördelaktig.

Utom det att arrendeafgiften vanligen ingalunda motsvarade

värdet af skogsaf kastningen — enär berörda afgift måste sättas jämförelsevis

lågt, med hänsyn därtill att socknemännens författningsenliga rätt till utsyning

å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven vid skogens

utarrendering, varda dem förbehållen —, förekomme nämligen ej så

sällan, att arrendatorn försummade ej mindre skogsvården, för att bespara

sig utgifter, än äfven boställsbyggnadernas underhåll, för att bereda sig

desto större inkomst af skogen. Upplåtande mot skogsarrende af löningsboställes

beräknade virkesöfverskott borde därför enligt kommitténs åsikt

icke för framtiden medgifvas.

Boställshafvares och arrendator rätt till afkastning af skog å ecklesiastikt

boställe vill kommittén i enlighet med det anförda inskränka därhän,

att de endast till husbehof ägde använda dylik skog. Då boställshafvare

alltså icke skulle få åtnjuta någon inkomst af skogen utöfver husbehofvet,

torde det icke heller böra åläggas honom att bevaka och sköta

skogen, utan anser kommittén lämpligast vara, att alla ecklesiastika boställsskogar

ställdes under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

Med stöd af sålunda och i öfrigt anförda skäl uppställer kommittén

följande grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar:
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

»l:o. Alla ecklesiastika boställsskogar skola ställas under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator må endast till husbehof använda

boställsskog, vare sig ordnad hushållning därå är införd eller icke. Ar

annan prästerlig tjänsteinnehafvare berättigad att från skogen taga sitt

virkesbehof eller någon del däraf, vare han vid sådan rätt bibehållen.

3:o. Hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares

eller arrendator behof eller för församlingen åliggande kyrko- och prästgårdsbyggnad

skall försäljas.

Sedan af härvid influtna medel guklits kostnaden för virkets försäljning,

skall återstoden ingå till kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe skall kostnaden, därtill förskott

såsom hittills lämnas af allmänna medel, gäldas af kyrkofonden.

Skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns främjande ombesörjas

af skogsstaten. Kostnaden härför godtgöres af kyrkofonden intill

belopp, som Ivungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år fastställer.

Ersättning för jägmästares förrättning för skogsodling eller afverkning

äfvensom för kronojägares förrättning i de fall, då han på jägmästares

order biträder med sådant arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras,

skall af kyrkofonden till statsverket årligen utgöras med visst belopp,

motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende under åren 1904 — 1913

utgått. _

Hvad ofvan stadgas om disposition af skogsafkastning utöfver husbehofvet

gäller ej i fråga om boställe, som af menighet inköpts eller af

enskild för ändamålet donerats, eller som blifvit till aflönande af biskop

i denna hans egenskap anslaget; skolande fråga om disposition af sådan

skogsafkastning vid dessa boställen alltid underställas Ivungl. Maj:ts

pröfning.

När boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet

donerats, icke lämnar så stort virkesöfverskott, att däraf kunna bestridas

kostnaderna för skogsindelning, skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns

främjande, samt nödiga medel icke heller genom vederbörandes

försorg tillhandahållas, har skogsstaten icke att taga någon befattning

med dessa arbeten. Icke heller må kostnaderna för dem gäldas af kyrkofonden».

Af de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Skara, »på

grund af domkapitlets ställning till förslaget om kyrkofond», afstyrkt ifråga
31
-

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

varande förslag. Domkapitlet i Linköping och Stockholms stads konsistorium

äfvensom öfverståthdllareämbetet synas icke hafva gjort förslaget

till föremål för bedömande i sina utlåtanden. Öfrig a myndigheter tillstyrka

förslaget eller förklara sig icke hafva något att erinra mot detsamma,

därvid emellertid åtskilliga af dem göra särskilda framställningar

i ämnet.

Domkapitlet i Uppsala föreslår, att tillämpning af förändringen i lagstiftningen

om de ecklesiastika boställsskogarne skulle uppskjutas, till dess

en utredning sådan som den, hvilken skett i fråga om boställena i Gäfleborgs

län, för hela riket förelåge, samt att afkomsten af de boställsskogar,

som genom en sådan utredning ej visats vara upplåtna af kronan,

skulle oafkortad användas till förmån för vederbörande församling och

boställshafvare. Domkapitlet i Härnösand yrkar, att de lagförslag, som

komme att byggas på kommitténs grunder, skulle underställas ej blott

domkapitlens utan äfven kyrkomötets pröfning. Domkapitlet i Visby uttalar

den önskan, att något måtte varda gjordt för att af hjälpa den nu

rådande stora misshushållningen med de ecklesiastika boställsskogarne. På

detta område vore mycket annorlunda än det borde vara. Det hände,

att präster, som gjorde framställningar om att få med vinst för såväl sig

själfva som staten försälja till vedbrand utstämplade präktiga timmerstockar

och i stället inköpa annat betydligt billigare och lika godt bränsle,

erhölle afslag å en sådan begäran. Sålunda tvingade man folk att elda

med förträffligt byggnadsvirke. Hvad som åberopades till försvar för ett

sådant slöseri, nämligen svårigheten att förekomma missbruk, därest en

dylik rättighet till utbyte erhölles, syntes ingalunda tillfredsställande. Ty

om en fara därutinnan verkligen funnes, så vore det väl ej omöjligt att

förebygga densamma. Det hade funnits präster, som utlofvat, att om de

iinge disponera öfver sina boställsskogar — så att de ägde antingen fritt

sköta eller också på en gång'' sälja sin skog och uppbära räntan af köpeskillingen

— de lätt skulle kunna åstadkomma, att församlingarna blefve

fria från aflöning till sina pastorer, medan skogarne under nuvarande förhållanden

afkastade ganska litet i ren behållning. Felet torde ligga däruti

att afverkningen skedde efter så schablonmässiga principer för s. k. jämn

återväxt, att åtskilligt hunne ruttna bort, innan den långt förut uppgjorda

turen komme till utförande. Mången gång torde ock bristen på ljus

genom för sen och sparsam gallring hindra växtligheten. Domkapitlet

i Luleå anser, att det varit riktigare om afkastningen af de ecklesiastika

boställsskogarne förvaltats för hvarje stift särskildt och ej utan

vidare influtit till kyrkofonden för att blifva kyrkans gemensamma egendom,

såsom kommittén föreslagit. Det vore från de skogrikaste tråk
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

terna i riket, som största delen af denna afkastning inflöte. Men det

vore just dessa trakter, som vore sämst lottade i afseende på den kyrkliga

organisationen, och följaktligen äfven de, som komme att kräfva de

största kostnaderna för den kyrkliga organisationens utveckling. Till följd

däraf vore det billigt, att afkastningen från de ecklesiastika boställsskogarne

i hvarje fall komme det stift till godo, hvarifrån den inflöte, för

att i samma stift användas för kyrkliga ändamål. Det skulle då blifva

lättare för de stift, som vore efterblifna i fråga om den kyrkliga organisationens

utveckling, men hade jämförelsevis stora ecklesiastika boställsskogar,

att få förefintliga brister afhjälpta. Domkapitlet ville emellertid

icke göra något yrkande i antydd riktning, men funne sig dock böra

framhålla såsom önskvärd! och rättvist, att vid blifvande ansökningar om

anslag ur kyrkofonden för genomförande af organisationsfrågor, som ej

blifvit lösta i samband med den allmänna regleringen, äfvensom för andra

kyrkliga ändamål, hänsyn måtte tagas till den inkomst, kyrkofonden från

vederbörande stift hade af boställsskogarne, och att rikliga anslag måtte

för dylika ändamål gifvas, i den mån fondens inkomster af ifrågavarande

slag vore rikliga. Under förutsättning att en sådan grundsats in praxi

komme att följas, hade domkapitlet intet att anföra mot genomförande af

kommitténs här åsyftade förslag.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Göteborgs och

Bohus samt Västerbottens län erinra, att fall torde förekomma, där till

prästboställe hörande skog vore af så obetydligt omfång, att skogens ställande

under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning vore praktiskt

olämpligt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län påpekar,

att därest afkastningen af prästboställena komme att indragas till

kyrkofonden, förslagets stadgande om rätt för boställshafvare att till husbehof

använda boställsskog borde ändras så, att boställshafvare tillerkändes

rätt till den myckenhet ved från boställets skog, som kunde i arrendekontraktet

angående bostället hafva blifvit bestämd. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Hallands län framhåller behofvet af att någon tid

bestämdes, när dessa grunder i hvarje särskildt fall borde tillämpas, då

tillämpligheten måste göras beroende af tiden för gällande arrendekontrakts

utlöpande eller andra förhållanden, som kunde vara olika för skilda

boställen. Äfven fäste Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppmärksamheten

därpå, att enär gifvetvis meningen vore, att både boställshafvare

och arrendator, där sådana på en gång förekomme vid ett boställe, skulle

få till husbehof använda boställsskog, de i momenten 2 och 3 förekommande

uttrycken »boställshafvare eller arrendator» borde för tydlighetens

skull utbytas mot sammanställningen »boställshafvare och arrendator».

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i .Jämtlands län anmärker, att då

afkastningen från skogarne vid de eklesiastika boställen, som blifvit af

enskilda donerade eller vore af församlingarna inköpta, icke torde kunna

indragas till kyrkofonden, förslaget borde affattas så, att dessa boställskogar

undantoges från de föreslagna lagbestämmelserna.*)

Domänstyrelsen, som till en början granskar förslaget från principiell

synpunkt, anför därvid, att de viktigaste föreslagna ändringarna vore,

att alla skogar till ecklesiastika boställen, som icke af menigheter inköpts

eller af enskilda för ändamålet donerats, skulle ställas under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning-, samt att försäljningsmedlen för hvad af

skogsafkastningen icke erfordrades för boställshafvares eller arrendator»

behof eller för församling åliggande kyrko- och prästgårdsbyggnad, skulle

ingå till kyrkofonden. Dessa grundprinciper ansåge styrelsen sig böra på

det kraftigaste tillstyrka och därvid särskildt understryka hvad kommitterade

i motiven därför å sid. 260 anfört i fråga om de fördelar för skogsskötseln,

som därigenom skulle vinnas. I samma stund skötseln blefve

oberoende af hänsyn till boställshafvares eller arrendators intressen i andra

afseenden än rätten till husbehofsvirke, skulle gifvetvis afverkning-, skogsodling

m. in. kunna bedrifvas vida mera rationellt än under nuvarande

förhållanden. A skogar med ringa virkeskapital kunde detta ökas genom

inskränkning i afverkning af omogen skog, under det att å andra boställen

med öfvervägande gammal skog den sistnämnda kunde tillgodogöras

vid lämpligaste tidpunkter, utan att någons rätt blefve kränkt genom

ojämnhet i årsinkomster. Då inkomsterna skulle ingå till en gemensam

fond — hvilkens betydande fördelar i vissa afseenden styrelsen framhållit

uti särskildt underdånigt utlåtande öfver kommitténs förslag till lag om

kyrkofond, hvartill styrelsen tilläte sig hänvisa — torde sådana ojämnheter

säkerligen i det hela sinsemellan upphäfva hvarandra, så att de icke

utöfvade märkbart inflytande på fondens skogsinkomster. Genom en sådan

rationellt utförd afverkning i förening med åtgärder för åt erväxtens främjande

och för den skogsproduktiva markens ökning genom sumpmarkers

afdikning kunde efter hand skogarnes afkastningsförmåga och därmed äfven

fondens inkomster ökas. Väl kunde den invändning göras, att med upphörandet

af de fördelar, boställshafvare eller arrendator nu kunde erhålla

af uppkommande virkesöfverskott, skulle bortfalla äfven en sporre för dem

att undvika användande till husbehof af värdefullare virke än nödigt vore.

Men under förutsättning dels att fortfarande giltighet komme att inrym
-

*) Detta har i själiva verket också skett, såsom framgår af näst sista stycket i kommitténs

nu omhandiade förslag (sid. 241).

t

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

inas åt hvad i § 46 af 1894 års förordning stadgades därom, att å boställen,

hvilka icke brukades af boställshafvare, jägmästaren skulle leda

afverkning till husbehof, samt dels att — hvarom styrelsen i detta sammanhang

gjorde underdånig hemställan ■—- denna skyldighet för jägmästaren

att leda husbehofsafverkningen utsträcktes till samtliga ecklesiastika

boställen, o syntes faran för missbruk vid sådan afverkning kunna förminskas.

A andra sidan torde ock böra beaktas, att under nuvarande förhållanden

boställshafvares andelsrätt och arrendatorers fria dispositionsrätt

innebure frestelse för vederbörande att under sin besinningstid försumma

boställshusens behöriga underhåll för att ernå större öfverskott. Detta

åter ledde till husens hastigare förfall och behof af nybyggnader, hvilka

kräfde virke i betydligt större utsträckning än fallet varit, om behöfliga

reparationer verkställts i tid.

Grundprinciperna i kommitténs ifrågavarande förslag, sådana de af

domänstyrelsen uppfattats och återgifvits, vinna fullständig tillslutning

äfven från kollegii sida. Till den af kommittén och domänstyrelsen anförda

motivering har kollegium icke heller något att tillägga.

Huruvida den omständighet att vissa boställsskogar äro af ett obetydligt

omfång kan, på sätt några länsstyrelser antydt, göra deras ställande

under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning mindre lämpligt, saknar

kollegium tillräcklig erfarenhet att bedöma. Kollegium tillåter sig emellertid

fästa uppmärksamheten därå, att domänstyrelsen icke gjort något uttalande

i sådan riktning. Då i allt fall redan nu på grund af § 24 i

1894 års förordning skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns

främjande å eckesiastika boställen skola, dock med vissa undantag, ombesörjas

af skogsstaten, äfven då boställe icke lämnar så stort virkesöfverskott,

att kostnaden för ifrågavarande arbeten kan däraf bestridas, torde

väl hinder icke möta för ett fullständigt öfvertagande från domänstyrelsens

sida jämväl af de obetydligare boställsskogarnes förvaltning.

I frågans outredda skick är kollegium icke i tillfälle att afgifva något

bestämdt omdöme rörande nyttan och behöfligheten af det utaf domänstyrelsen

framställda förslag om utsyning stvång vid afverkning äfven till husbehof.

Det synes dock kollegium som om ett alltför besvärande band därigenom

skulle läggas på boställshafvarne. Ett dylikt tvång torde ock vara

desto mindre af behofvet påkalladt, som i öfrigt skogsstatens inflytande på

de ecklesiastiska boställsskogarnes förvaltning skulle enligt förslaget väsentligen

ökas. Härtill kommer att domänstyrelsen ju är oförhindrad att i

hushållningsplanerna meddela detaljerade föreskrifter, hvilka antagligen

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

kunna innebära tillräcklig trygghet mot missbruk vid husbehofsafverkningarna.

Den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län föreslagna

redaktionsförändring — »boställshafvare och arrendator» i punkterna

2 och 3 — synes ej innebära någon förbättring.

Beträffande förslagets detaljer hafva följande erinringar blifvit gjorda.

Punkt l:o.

Domänstyrelsen anser sig böra utreda frågan hvad i denna punkt

afses med uttrycket »boställsskogar». Härvid framhålles hurusom ett

boställe tillhörande ståndskog kunde finnas dels på egentlig skogsmark,

dels i hagar och dels på inrösningsjord, såsom ängar m. m. Med

det i förslaget till lag om kyrkofond använda uttryck »skogsförsäljningsmedel»

afsåges, säger domänstyrelsen, uppenbarligen — likasom för närvarande

och säkerligen med rätta — medel för sålda skogsalster, oberoende

af dessas växtplats på boställets ägor. Att emellertid ståndskog

på ett boställes inrösningsjord, sådan denna bestämdes i laga skifteshandlingar,

icke kunde hänföras till boställsskog och ställas under skogsstatens

vård och förvaltning, torde vara själffallet. Däremot synts frågan huruvida

hagmark, som af landmätare hänfördes till afrösningsjord likaväl som

egentlig skogsmark, borde räknas till skog i den bemärkelse kommitterade

afsett och alltså ställas under skogsstatens förvaltning, böra närmare skärskådas.

De topografiska förhållandena inom större delen af vårt land vore

orsak till att mycket ofta de till hagmark inhägnade områdena icke till

beskaffenheten skilde sig från den egentliga skogen, och att en väsentlig

del af ett boställes skogsafkastning ledde sitt ursprung från så kallade

hagar. Uti vissa provinser betraktades ofta vidsträckta områden såsom

hagmark, ehuru fullt beväxta med hufvudsakligen barrskog eller, såsom i

Småland, växelvis brukade än såsom skogsmark och än såsom hagar. Enligt

§ 18 af 1894 års skogsförordning skulle regelbunden skogshushållning

införas å boställes såväl skog som hagmark. Ehuru gifvetvis hagarne måste

skötas med hänsyn till ändamålet att bereda bete åt boställets kreatur, så

att under behörigt iakttagande af markens produktionsförmåga de delar

af hagmark, som därtill lämpade sig, hölles behörigen röjda för gräsväxtens

främjande, syntes dock den omständighet att å andra, för gräsväxt

olämpliga, skogslupna delar däraf en ej sällan afsevärd skogsproduktion

kunde ernås genom bevarande och skötsel af den naturliga aterväxten,

tala för att äfven hagmark borde innefattas i de bestämmelser, kommittén

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

föreslagit för »boställsskogar»; livilket ock borde få uttryck i formuleringen

af föreliggande förslag till grunder för ändringar i skogslagstiftningen.

Af kommittébetänkandet synes det kollegium med full tydlighet, framgå,

att kommittén fattat ordet »boställsskogar» i samma betydelse, som

nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarne i

riket den 26 januari 1894 använder detta ord. Så har kommittén (sid.

256—259) återgifvit de paragrafer i omförmälda förordning, hvilka skulle

närmast beröras af de utaf kommittén föreslagna ändringar i lagstiftningen

om ecklesiastika boställsskogar. Fjärde kapitlet i denna förordning

har till öfverskrift »om boställsskogar» och i § 18 af nämnda kapitel

stadgas, att »hvad i första mom. af § 15 om införande af regelbunden skogshushållning

samt indelning af skog- och hagmark, sagdt är» skall gälla om

samtliga åt ecklesiastikstaten anslagna boställen. Ändring har icke af kommittén

föreslagits i dessa paragrafer, som ej heller återgifvits i betänkandet.

Efter kollegii uppfattning är det alltså icke underkastadt minsta tvifvel,

att kommittén åsyftat jämväl hagmarks ställande under slcogsstatens förvaltning,

i den mån regelbunden skogshushållning å dylik mark blifvit

eller blifver införd. Om det emellertid anses nödigt att genom någon omformulering

af de uppställda grunderna uttryckligen angifva, att å ett

ecklesiastikt boställe befintlig hagmark äfven inbegripes under kommitténs

förslag, har kollegium ej något att däremot erinra, likasom det uppenbarligen

icke skulle strida mot kommitténs afsikter. Men då meningen

med det föreliggande förslaget ju endast är att uppdraga grundlinjerna

för blifvande ändringar, torde lagstiftningen i den del, som skulle lämnas

orubbad, ej behöfva, knappast böra, beröras i vidare mån, än för ett tydligt

angifvande af skiljaktigheterna erfordras.

Punkt 2:o.

Med afseende å denna punkt erinrar domänstyrelsen, att äfven andra

personer än prästerliga tjänsteinnehafvare, t. ex. skollärare och klockare,

kunde vara berättigade att från ecklesiastikt boställe hämta skogsalster,

och torde äfven dessas rätt böra respekteras. Dessutom vore det här använda

uttrycket »boställsskog» mindre tydligt och borde utbytas mot »boställets

skogsalster».

Då uttrycket »använda skogen» förekommer i § 20 af 1894 års förordning

— dit det öfverförts från § 24 i nådiga förordningen angående

hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 29 juni 1866 — är

det måhända icke olämpligt att här bibehålla detsamma, sedan det alltså

vunnit fyrtioårig häfd. Vid den slutliga affåttningen af ett blifvande författningsförslag

föredrages kanhända ett annat uttryck. Om emellertid ut
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

trycket »boställets skogsalster» nu upptages, lärer ytterligare jämkning i

redaktionellt hänseende böra vidtagas, enär i sådan händelse ordet »därå»

tydligen icke längre vore på sin plats.

I anslutning till hvad domänstyrelsen för öfrigt anmärkt föreslår kollegium,

att uttrycket »annan prästerlig tjänsteinnehafvare» utbytes mot uttrycket

»annan än boställshafvaren». Utan olägenhet torde likväl hela den

sats, hvari förstberörda uttryck förekommer, kunna uteslutas, då något

annat där icke utsäges, än hvad i allt fall måste iakttagas.

Punkt 3:o.

t

Under åberopande af de skäl, domänstyrelsen anfört i sitt underdåniga

utlåtande rörande förslaget till lag om kyrkofond § 3 punkt 2 och § 6,

förklarar styrelsen kornmitterades förslag, att skogsförsäljningsmedlen skulle

ingå till kyrkofonden, sedan där af guldits kostnaden för virkets försäljning,

vara mindre lämpligt. Äfven borde uttrycket »skogens afkastning» för

tydlighetens skull ändras till »skogsafkastningen», som enligt styrelsens

förmenande innehölle ett vidare begrepp.

I sitt omförmälda utlåtande erinrar domänstyrelsen till en början,

hurusom i nådiga cirkuläret till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets

samtliga län med föreskrifter i afseende på åtskilliga skogsförvaltningen

rörande ämnen den 3 december 1880 meddelas i hufvudsak följande bestämmelser

angående redovisning af skogsmedel, nämligen att medel,

som vid de af länsstyrelserna anordnade försäljningsauktioner erhölles,

skulle erläggas antingen till länets ränteri eller till kronofogden i orten;

att då försäljning under hand verkställdes af jägmästare, uppgift å det försålda,

köpare och köpeskilling borde genast insändas till länsstyrelsen för

försäljningsmedlens indrifvande; att, med undantag af skogsarrendemedel,

alla inkomster af allmänna skogar, som stode under skogsstatens förvaltning

eller inseende, och af hvilka afkastning, tillfölie antingen statsverket

eller under statskontorets förvaltning ställda fonder, skulle, sedan de inlevererats

till landtränteri et, därstädes å ett särskildt konto, benämndt

»skogsmedel», redovisas och hållas till skogsstyrelsens disposition för bestridande

af förefallande utgifter till skogsstatens aflöning, till förvaltningskostnader

för kronoparker och andra skogar samt till indelnings- och odling

skostnader å bo ställsskogar m. m.; att för hvarje kvartal skulle hos

vederbörande länsstyrelse upprättas räkning med skogsstyrelsen, hvilken

räkning, innefattande landtränteriets redogörelse öfver influtna skogsmedel,

skulle, åtföljd af verifikationer, insändas till skogsstyrelsen; att i denna

räkning borde såsom utgifter afföras såväl aflöningar och kostnader för

skogseffekters försäljning som ock de medel jägmästarne, mot redovisnings
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

skyldighet hos skogsstyrelsen, utbekomme för bestridande af förvaltningsoch

indelnings- m. fl. kostnader samt boställshafvare för skogsskötseln eller

eljest såsom andel af skogens afkastning ägde uppbära; att på grund af

dessa från länen ingående räkningar och jägmästarnes redovisningar skulle

hos styrelsen årligen upprättas hufvudbok, i hvilken särskildt konto eller

afräkning borde uppläggas bland annat för hvarje särskild boställs- eller

annan skog, för hvilken ifrågakommit utgifter af den beskaffenhet, att de

framdeles borde af skogens afkastning ersättas, hvarefter uppkommande

öfverskott å dessa konti skulle af skogsstyrelsen redovisas till de fonder och

myndigheter, som vore till öfverskottet berättigade, samt utbetalas af skogsstyrelsen

direkt eller genom anvisning å behållning på styrelsens räkning

i vederbörande landtränteri; att skogsinkomster tillkommande prästerskapets

löneregleringsfond m. fl. under statskontorets förvaltning ställda fonder

skulle i styrelsens hufvudbok tillgodoföras särskilda konti för dessa fonder;

samt att jämväl statsverkets skogsmedel skulle å särskildt konto i hufvudboken

redovisas och, i den mån desamma icke erfordrades till utgifters bestridande,

på skogsstyrelsens ordres från vederbörande landtränteri till

statskontoret levereras.

Om det redan vid ofvanberörda tidpunkt ansetts nödvändigt, fortsätter

domän styrelsen, att sålunda hos skogsväsendets centralmyndighet

koncentrera bokföring och redovisning af samt därmed ock kontrollen

öfver skogsmedlens både inkomster och utgifter, måste nödvändigheten

däraf framträda ännu bjärtare, sedan genom nådiga brefvet den 29 november

1889 angående ny reglering af skogsstaten föreskrifvits, bland

annat, att skogsstaten skulle, med undantag af vissa fall, ombesörja skogsodlings-

och andra arbeten för skogsskötselns främjande å ecklesiastika

och civila boställen samt öfvertaga ledningen af skogsafverkningen därstädes,

hvilket naturligen haft till följd, att jägmästarnes till styrelsen ingående

räkenskaper innehölle redogörelse äfven för medel, som för ecklesiastika

boställens skötsel tillhandahållits dem genom den centrala myndighetens

försorg. Denna nödvändighet framträdde än vidare, när genom

nådiga förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de

allmänna skogarne i riket, § 50, jägmästare bemyndigats under vissa omständigheter

uppbära och i sina räkenskaper hos domänstyrelsen redovisa

köpeskillingar för af honom under hand försåldt virke.

Hvad särskildt beträffar leverering till vederbörande ecklesiastika fonder

i statskontoret af dem tillhörande behållningar upplyser domänstyrelsen,

att ofvanberörda föreskrifter så tillämpats, att styrelsen genom anordningar

på de i landtränterier innestående skogsmedel efter hand under årets

lopp till statskontoret öfverlämnat runda belopp, i den mån af länssty
32
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

relsernas kvartal sräkningar kunnat bedömas, att behållning komme att uppstå,

hvilket skett för undvikande af ränteförlust för fonderna, ehuru de

exakta siffrorna naturligtvis icke kunnat erhållas förr än vid bokslut det

följande året.

Af kommitterades motiv, sid. 233 och följ., anser domänstyrelsen den

slutsats böra dragas, att en annan ordning förutsattes för uppbörd och

redovisning af ecklesiastika skogsmedel, än den som föreskrefves i 1880

års cirkulär. Uttrycket »behållna» skogsförsäljningsmedel skulle nämligen,

— i stället för den betydelse som fastslagits redan i nådiga förordningen den

29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket

och som sedermera bibehållits i alla senare skogsförfattningar samt en

mängd ännu gällande nådiga bref och skogsstyrelsens eller domänstyrelsens

resolutioner i fråga om disposition af afkastning från särskilda

ecklesiastika boställen — innefatta försäljningsmedel med afdrag allenast

af kostnader för virkets försäljning, hvilket afdrag enligt kommitterades

mening kunde ske, under det att försäljningsmedlen ännu befunne

sig i sko g stjänstemännens händer, och borde sådan »behållning» omedelbart

levereras till kyrkofonden, hvilken i stället skulle bestrida kostnaderna

för skogarnes indelning, skötsel m. m. Så som for säljning soch

uppbördsvö.sendet nu vore ordnadt jämlikt kap. VIII af 1894 års skogsförordning

— däruti ändringar icke af kommitterade föreslagits — äfvensom

genom nådiga cirkuläret den 3 december 1880, skedde försäljning

och uppbörd likväl i regel genom länsstyrelserna och dem underlydande

uppbördsman, kronofogdarne, och endast i undantagsfall — hvad uppbörd

beträffade blott när fråga vore om små belopp — af jägmästare. Att nu,

såsom kommittén syntes antyda, öfverflytta hela uppbörden till jägmästarne

syntes dock styrelsen af lätt insedda skäl mindre lämpligt. När tillika

erinrades därom, att försäljningskostnaden kunde omfatta dels den ersättning

till auktionsförrättare, som utanordnades af länsstyrelsen, dels af länsstyrelsen

bekostade länskungörelser, dels — i fråga om större försäljningar

— af jägmästare ombesörjda, i hans årsredogörelse hos domänstyrelsen

redovisade kostnader för tidningsannonser, dels ock likaledes af jägmästare

utgifna, på samma sätt redovisade handtlangningskostnader vid

utstämpling af det till försäljning afsedda virket, vore det uppenbart att

den af kommittén afsedda behållningens utredande skulle blifva ganska

kompliceradt. I händelse vidare kommitterades mening varit att, genom

direkta levereringar af »behållningarne» från uppbördsmännen till fonden,

skogsinkomsterna från och vissa utgifter för de flesta ecklesiastika skogarne

skulle upphöra att gå genom domänstyrelsen och således ej vidare upptagas

i styrelsens hufvudbok, under det att styrelsen fortfarande skulle om
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

händerhafva öfriga utgifter för samma skogar äfvensom alla såväl inkomster

som utgifter för inköpta eller donerade ecklesiastika skogar, som lämnade

virkesöfverskott, civila boställen, kronoparker m. fl. allmänna skogar, ansåge

sig styrelsen böra erinra, att därigenom betänkliga luckor skulle uppstå i

en effektiv kontroll öfver uppbörden. Hos domänstyrelsen, som anordnat

försäljningarna och ägde uppgifter från andra personer än uppbördsmannen,

kunde med tillhjälp af dessa uppgifter och andra tillgängliga handlingar

utöfvas noggrann kontroll däröfver, att alla försäljningsmedel verkligen

blefve föremål för indrifning, hvilket åter icke läte sig göra vare

sig hos statskontoret eller kammarrätten.

På anförda grunder och med hänsyn jämväl till andra olägenheter,

som skulle vållas af en dylik, till öfversiktlighet, enkelhet och reda icke bidragande

splittring af redovisningarna, ansåge sig styrelsen böra på det kraftigaste

påyrka, att såväl inkomster som alla utgifter för de ecklesiastika^ skogarne

fortfarande skulle redovisas hos domänstyrelsen, likasom och då, såsom

ofvan framhållits, afsevärda svårigheter skulle uppstå, om endast vissa

kostnader fråndroges skogsmedlen före deras leverering, styrelsen funne

det vida mera praktiskt, att samtliga kostnader för ifrågavarande skogar

sammanfördes och utbetalades vare sig af inflytande skogsmedel, såsom

hittills skett, eller af medel som redan till fonden influtit.

Då kommittén i sitt betänkande (sid. 256—259) återgifver de paragrafer

af 1894 års skogsförfattning, som företrädesvis skulle beröras af

dess ändringsförslag, förbigår kommittén hela kap. VIII, som handlar »om

utsyning och försäljning af skogsalster från kronoparker med flere allmänna

skogar»" Icke heller antyder kommittén, att den åsyftar någon ändring

i 1880 års förenämnda cirkulär. Kollegium kan därför icke föreställa sig

annat, än att kommitténs mening varit, att det nuvarande försäljningsoch

uppbördsväsendet skulle, såvidt fråga är om skogsalstren från ecklesiastika

boställen, lämnas i det hela orubbadt.

Den enda förändring i nu omhandlade afseende, kommittén med sitt

förslag lärer hafva åsyftat, är att inga andra kostnader än de, som äro

förenade med virkets försäljning, skola afdragas, innan skogsförsäljningsmedlen

i vanlig ordning inlevereras till den fond, som skall träda i stället

för såväl prästerskapets löneregleringsfond som ecklesiastika boställenas

skogsfond, nämligen kyrkofonden, hvaremot öfriga kostnader skulle i särskild

— uti punkt 4: o af detta förslag angifven — ordning gäldas antingen

genom årligen beräknade eller genom fasta anslag från kyrkofonden.

Såvidt den föreslagna anordningen skall bedömas med hänsyn till sitt

inflytande på redovisningsväsendet, kan kollegium icke inse, att därigenom

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

skulle vållas oreda eller ökadt besvär för någon myndighet, snarare torde

väl redovisningen beträffande vissa förrättningar komma att förenklas.

Kollegium har för sin del icke något att erinra mot kommitténs förslag

i denna del, därvid kollegium anhåller få fästa uppmärksamheten

därå, att förevarande punkt bör ses i sitt sammanhang med den följande.

Likaledes tillåter sig kollegium, i fråga om hvad domänstyrelsen däremot

anmärkt, uttala den förmodan, att uttrycket »skogens afkastning»

är hämtadt från § ''20 i 1894 års skogsförfattning.

Punkt 4:o.

Förslaget till lag om kyrkofond stadgar i § 6, bland annat, att af

kyrkofonden skola utgöras dels kostnad för skogsindelning å boställen,

som icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats(mom.

3), dels kostnad för skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns

främjande å de i mom. 3 omförmälda boställen intill belopp,

som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år fastställer

(mom. 4). Härmed öfverensstämmer ock innehållet i punkt 4:o samt i de

två sista styckena af förevarande förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen

om ecklesiastika boställsskogar.

Till belysning af likheter och olikheter mellan kommitténs omförmälda

förslag samt gällande lagstiftning torde ur den senare böra erinras om

följande bestämmelser.

Af försäljningsmedél för boställsskogs ordinarie afkastning skall, efter

afdrag af kostnaden för virkets försäljning, i första rummet gäldas kostnaden

för skogens skötsel, hvartill jämväl räknas statsverket tillkommande

godtgörelse för förrättning, som i och för skogsodling eller afverkning

verkställes af jägmästare, samt därefter kostnaden för skogens indelning,

i den mån försäljningsmedel för virke, som vid skoo-sindelning fällts i

mätnings- och skifteslinjer, ej därtill förslå. Lämnar skogen å boställe,

som icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, ej

öfverskott, tillräckligt för gäldande af kostnaden för skogens skötsel, skall

denna kostnad, i den mån så erfordras, bestridas af ecklesiastika boställenas

skogsfond. Kostnaden för skogsindelning må i vanliga fall förskj utas af

allmänna medel. Sådant förskott skall sedermera återgäldas af den indelade

skogens afkastning, men, om denna ej därtill lämnar tillgång,

jämväl af berörda fond. Bestämmelserna i dessa ämnen återfinnas uti

§§ 23, 24 och 67 af 1894 års skogsförfattning. 1 nådiga skrifvelsen till

domänstyrelsen angående ny reglering af skogsstaten den 29 november

1889 lämnas närmare föreskrifter angående gäldandet af kostnader för

skogsodling och afverkning å ecklesiastik boställsskog. När dylik förrätt
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

ning verkställes af jägmästare, skall godtgörelse utgå med reseersättning

och dagtraktamente enligt gällande resereglemente, men likväl icke uppbäras

af jägmästarne, utan tillgodoföras statsverket. För sådant ändamål

skall vid hvarje års bokslut af influtna skogsmedel — innan fördelning

af behållna af kastningen äger rum mellan vederbörande boställshafvare

och prästerskapets löneregleringsfond — eller, om vid dylikt boställe virkesförsäljning

under året icke ägt rum eller försälj ningsmedlen äro för ändamålet

otillräckliga, från ecklesiastika boställenas skogsfond till statsmedel

omföras hvad som, efter behörig fördelning, motsvarar kostnaden för de

af jägmästarne under året verkställda förrättningar. Då kronojägare på

jägmästares order biträder med afverkning, skogsodling eller annat arbete

å ecklesiastikt boställes skog, som icke står under skogsstatens förvaltning,

äger han därför åtnjuta dagarfvode med 2 kronor 50 öre. Dessa arfvoden

skola också gäldas af skogens afkastning eller, i händelse skogen icke

lämnar öfverskott eller detta icke är för ändamålet tillräckligt, af ecklesiastika

boställenas skogsfond.

Ett bifall till kommitténs förslag till lag om kyrkofond skulle medföra,

att sedan kostnaden för försäljning af boställsskogs afkastning utöfver

husbehofvet gäldats af försäljningsmedlen, hela återstoden af berörda medel

inginge till kyrkofonden. Ofriga ofvan omförmälda kostnader måste naturligtvis,

säger kommittén (sid. 263—267), då de icke vidare skulle gäldas

af skogsförsäljningsmedlen eller af ecklesiastika boställenas skogsfond, öfvertagas

af kyrkofonden, kostnaden för skogsindelning på det sätt, att kyrkofonden.

godtgj orde förskott, som i hittills vanlig ordning för sådant ändamål

lämnades af allmänna medel. Hvad beträffade kostnaden för skogsodling

och andra arbeten för skogsskötselns främjande — hvilka arbeten fortfarande

såsom tillförne borde ombesörjas af skogsstaten —, hade kommittén

föreställt sig, att domänstyrelsen borde afgifva förslag å de arbeten

af angifna beskaffenhet, som för hvarje år skulle utföras* samt att det

skulle tillkomma Kungl. Maj:t att fastställa det kostnadsbelopp, som årligen

finge af kyrkofondens medel därtill användas. Därigenom skulle beredas

nödig trygghet för att utgifterna för skogskulturen kunde hållas inom

behöriga gränser och på samma gång sådana åtgärder vidtagas, som blefve

till verklig fromma för skogarnes utveckling. Med afseende å förrättning

icke blott af jägmästare för skogsodling eller afverkning utan äfven af

kronojägare i de fall, då han på jägmästares order biträdde med sådant

arbete, som hittills skolat särskild! godtgöras, borde enligt kommitténs

åsikt den uppgörelse med statsverket träffas, att kyrkofonden årligen

lämnade statsverket ersättning med ett för all framtid bestämdt belopp.

Kommittén anser, att denna ersättning lämpligen kunde fastställas till en

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

summa, motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende utgifvits

under de tio åren 1904—13.

En undantagsställning skulle fortfarande intagas af de boställen,

som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats. När

dylikt boställe, yttrar kommittén, »icke lämnar så stort virkesöfverskott,

att däraf kunna bestridas kostnaderna för skogsindelning, skogsodling

och andra arbeten för skogsskötselns främjande, samt nödiga medel icke

heller genom vederbörandes försorg tillhandahållas, lärer skogsstaten

icke taga någon befattning med dessa arbeten, för hvilka i allt fall kostnaderna

ej torde böra gäldas af kyrkofonden».

Domänstyrelsen har i sitt underdåniga utlåtande öfver förslaget till

lag om kyrkofond utförligt yttrat sig rörande vissa af de här behandlade

frågor.

Hvad beträffar skogsindelningskostnaden, finner styrelsen den icke

i något afseende skilja sig från öfriga kostnader, helst densamma, såsom

utgående från den gemensamma fonden, icke behöfde utgå i form af

förskott, utan såsom direkt utgift. Det syntes lämpligare och redigare,

att dylik kostnad upptoges jämte öfriga kostnader i samma utgiftsförslag.

Kostnaderna för bevakning, som ju icke kunde omedelbart hänföras

till »skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns främjande»,

borde naturligtvis äfven utgå af fonden, där anordnande af särskild bevakning

funnes nödvändigt.

Med afseende å den undantagsställning, som gifvits boställen, hvilka

af menighet inköpts eller af enskild donerats, anför domänstyrelsen, att

om kommitterade därmed afsett en ändring i nu gällande föreskrifter

rörande denna fråga, detta antagligen af dem närmare motiverats, helst

en sådan ändring skulle äga en ej ringa betydelse. Så hade dock ej

skett, hvarför anledning därtill möjligen kunde sökas i ett förbiseende

af vissa nu bestående förhållanden. Att på dylika boställen, som funnes

till ej ringa antal, låta boställshafvare utan det välgörande band,

som föreskrifter om planmässig skogsskötsel pålade, efter eget godtfinnande

afverka och underlåta åtgärder för återväxtens befrämjande

till skada för efterkommande innehafvare, torde ligga hvarken i statens

eller församlingens intresse eller kunna anses öfverensstämma med

gifvarnes afsikter. Jämlikt 1894 års förordning, § 18, samt äfven dessförinnan

gällande författningar och särskilda nådiga beslut skulle ock

upprättas och fastställas skogshushållningsplan för ecklesiastikt boställe,

oberoende af dettas tillkomst, och enligt § 67 ägde domänstyrelsen att

af allmänna medel förskjuta kostnad för skogsindelning, hvilket belopp

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

skulle återgäldas af boställets skogsafkastning, eller, om denna ej lämnade

tillgång därtill, vid sådant boställe, som icke af menighet inköpts

eller af enskild för ändamålet donerats, af de ecklesiastika boställenas

skogsfond, hvaremot intet stadgats om återgäldandet af sådant förskott

för det fall, att vid boställe, som af menighet inköpts eller af enskild

donerats, skogsafkastningen icke öfverstege husbehofvet. Sedan en hel

del dylika förskott ägt rum, hade emellertid styrelsen hos Eders Kungl.

Maj:t i underdånig skrifvelse den 28 maj 1900 framhållit obilligheten af

att vederbörande innehafvare, hvilka icke åtnjöte annan fördel från skogen

än fyllandet af någon större eller mindre del af sitt virkesbehof,

men författningsenligt själfva måste sörja för och bekosta skogsåterväxt

m. m., skulle åläggas gälda kostnad för upprättande af skoghushållningsplan,

i det de därigenom komme i en vida ogynnsammare ställning

än innehafvare af sådana boställen, som tillkommit på annat sätt

och hvilkas skogar blefve såväl indelade som skötta på bekostnad af

ecklesiastika boställenas skogsfond. Tillika hade erinrats, att ej heller

församling, som genom köp anskaffat boställe åt prästman, rättvisligen

kunde af denna anledning anses skyldig bekosta skogshushållningsplan

däi''städes. Genom nådigt bref den 15 mars 1901 hade ock Eders

Kungl. Maj:t efter kammarkollegii och statskontorets hörande medgifvit,

att de för skogsindelning å dylika boställen då förskjutna 1,376 kronor

76 öre finge ersättas från ecklesiastika boställenas skogsfond.

Redan af ofvan anförda skäl, fortsätter domänstyrelsen, syntes det

som om äfven framdeles sådan kostnad för boställe af ifrågavarande

slag borde utgå från en för hela riket gemensam ecklesiastik fond. Under

förutsättning att kommitterades förslag till reglering af prästerskapets

löner trädde i tillämpning hvad beträffade dess § 9, tillkomme ett

ytterligare, efter styrelsens förmenande, tungt vägande skäl. Enligt

sagda förslag skulle ju afkastningen från inköpt och doneradt hemman

ingå bland de tillgångar, hvarmed prästerskapet i ett visst pastorat

eller en viss tjänsteinnehafvare skulle aflönas till fastställdt belopp.

Denna genom bostället beredda tillgång komme då att minska behofvet

af tillskott från kyrkofonden, och det vore väl under sådant förhållande

ej obilligt, om kyrkofonden åtminstone i den mån bidroge till sådant

boställes bibehållande vid eller förbättring af dess afkastningsförmåga,

att den bekostade införande af ordnad skogshushållning å detsamma.

Därigenom skulle ock undanrödjas en praktisk svårighet vid tillämpning

af kommitterades förslag, att endast de skogar skulle indelas som

gåfve afkastning utöfver husbehofvet, nämligen att kännedom om huruvida

detta villkor funnes ofta nog kunde vinnas först genom en plans

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

upprättande. Men förenärnnda skäl torde äga giltighet äfven i fråga

om boställe med större skogstillgång, gifvande afkastning utöfver hushehofvet,

hvarför styrelsen föresloge, att skogsindelningskostnad för

boställe måtte, oberoende af dettas tillkomst, bestridas af kyrkofonden.

Genom en sådan anordning skulle äfven vinnas den fördel, att vid ombyte

af köpt eller doneradt boställes innehafvare ej den genom nådiga

kungörelsen den 22 oktober 1897 föreskrifna fördelning af kostnaden

för skogsindelning vidare behöfde tillämpas, äfvensom att i de många

fall, där endast en del af bostället vore inköpt eller donerad, men skogen

vore gemensam för hela bostället, tvekan ej uppstode om huru

mycket af indelningskostnaden skulle påföras kyrkofonden.

Ifrågasättas kunde ock, säger slutligen domänstyrelsen, huruvida

icke af förut nämnda skäl äfven skogsodling och andra åtgärder för

skogens skötsel på inköpta eller donerade boställen, åtminstone i den

mån deras afkastning utöfver husbehofvet icke därtill försloge, borde

af skogsfonden bekostas och af skogspersonalen ombesörjas, hvilket

borde kunna verksamt bidraga till dessa boställens förbättrande, medförande

indirekt fördel äfven för kyrkofonden, hvaremot bevakningen naturligtvis

fortfarande borde åligga innehafvaren.

I sitt utlåtande öfver förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen

om ecklesiastika boställsskogar åberopar nu domänstyrelsen

ofvan återgifna yttrande, därvid styrelsen, såvidt angår innehållet i de

två första styckena af punkt 4:o tillika gör det uttalande, att i den mån

de åsikter, styrelsen i nyssnämnda yttrande uttalat i fråga om gäldandet

af kostnader för försäljning, skogsindelning — äfven beträffande

inköpta och donerade boställen —, bevakning m. m. vunne nådigt afseende,

motsvarande ändringar af berörda punkt skulle blifva erforderliga.

Vidare anför domänstyrelsen beträffande innehållet i tredje stycket

af förevarande punkt 4:o, att styrelsen lifligt tillstyrkte deri af kommitterade

där föreslagna anordning, i hvad anginge ersättning för jägmästares

förrättningar, enär därigenom skulle undvikas jägmästarnes

ofruktbara, men ganska tidsödande arbete vid skrifbordet för upprättande

af oftast vidlyftiga repartitionsräkningar. Af detta arbete hade de

själfva ingen fördel och räkningarnas granskning toge likaledes rundlig

tid i anspråk för Öfverjägmästarne, som måste kontrollera dem med tillhjälp

af jägmästarnes resejöurnaler.

Däremot förklarar domänst3rrelsen sig icke finna det lämpligt vare

sig ur formell eller praktisk synpunkt, att de till kronojägarne nu utgående

dagarfvoden för arbete å ecklesiastiska skogar ersattes med en

enkel omföring från fondmedel till statsmedel. Kommittén hade icke när
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

mare utvecklat huru den tänkt sig konsekvenserna däraf, huruvida nämligen

kronojägarne skulle alldeles gå i mistning af denna vid föregående

löneregleringar, senast år 1900, för dem bestämda inkomst — i hvilken

händelse ny reglering skulle erfordras till förlustens ersättande —, eller

om meningen varit, att dagarfvodena skulle till kronojägarne betalas af

statsmedel. Hvad det förra alternativet beträffade betonar styrelsen, att

ifrågavarande ersättnings utgående i form af dagarfvode för arbete éj

blott på ecklesiastika utan i vissa fall äfven på statens och andra skogar

tillkommit för att utgöra en sporre för kronojägarne till ett verksamt

arbete i deras kall, hvarför dess indragning säkerligen icke skulle lända

till skogshushållningens fördel. Vidkommande det andra alternativet

erinrar styrelsen, att i samma mån skogsskötseln på de ecklesiastika

skogarne genom dessas frigörande från enskildas intressen kunde göras

mera intensiv, kronojägarnes arbete ock måste tagas i större anspråk

på dessa skogar, hvadan genom bestämmande för all framtid af ett på

föregående förhållanden grundadt ersättningsbelopp till statsverket detta

sistnämnda med all säkerhet komme till korta. Och då inga som helst

praktiska olägenheter funnes för att dagarfvodena såsom hittills utginge

till kronojägarne och i likhet med andra utgifter för skogsskötseln, såsom

dagaflöningar till arbetsmanskap m. m., påfördes de ecklesiastika

skogsmedlen eller kyrkofonden, hemställde styrelsen, att kommitténs

förslag i detta afseende icke måtte genomföras.

Rörande sista stycket af ifrågavarande förslag hänvisar domänstyrelsen

— såsom af det ofvan anförda redan torde framgå — till hvad

styrelsen i sitt utlåtande öfver § 6 i förslaget till lag om kyrkofond yttrat

om införande af ordnad skogshushållning äfvensom angående skogsskötseln

å boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet

donerats, men som icke lämnade så stort virkesöfverskott, att

kostnaderna för skogsindelning m. m. däraf kunde bestridas; och hemställer

domänstyrelsen om modifiering af förslaget i det syfte, styrelsen

uti berörda utlåtande tillstyrkt.

Den af kommittén gjorda åtskillnad mellan å ena sidan kostnader

för skogsindelning samt å andra sidan kostnader för skogsodling och

andra arbeten för skogsskötselns främjande å ecklesiastika boställen synes

kollegium, i strid med domänstyrelsens därutinnan uttalade åsikt, böra

upprätthållas.

Skogsindelningen är nämligen en åtgärd, för hvilken kostnaderna

böra kunna på grund af denna åtgärds egen natur hållas inom lätt

öfverskådliga gränser. Ur synpunkten af kyrkans ekonomiska intresse

33

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

lärer därför ej finnas anledning att ställa utgifterna för omförmälda

ändamål under någon särskild kontroll. Annat är, såsom lätt torde

inses, förhållandet med kostnader, hvilka kunna ifrågakomma till bestridande

af de arbeten, som inbegripas under den gemensamma benämningen

skogsskötsel. Väl får det antagas, att ett intensivt skogsbruk

skah i vanliga fall återgälda därå nedlagda kostnader. Men då ecklesiastika

boställsskogar omfatta den betydande arealen af 348,996.57

hektar — enligt officiell uppgift afseende 1903 års slut — måste

uppenbarligen vid anordnandet af dylika arbeten, som ju å marker

åt angifna omfattning kunna förbruka nästan obegränsade kapital, en

viss varsamhet iakttagas, enär eljest kyrkofondens medel lätteligen

kunna blifva alltför starkt anlitade. Kommittén (sid. 266) säger sig

också med förslaget därom, att kostnaderna för skogsskötseln skulle

underställas Kungl. Maj:ts pröfning, hafva åsyftat, att därigenom måtte

»beredas nödig trygghet för att utgifterna för skogskulturen kunde hållas

inom behöriga gränser och på samma gång sådana åtgärder vidtagas,

som blefve till verklig fromma för skogarnes utveckling.»

För tydlighets skull torde, på sätt domänstyrelsen anmärkt, i andra

stycket af punkt 4:o böra uttryckligen nämnas, att där anordnande af

särskild bevakning finnes erforderlig, kostnaden därför äfven skall bestridas

af kyrkofonden.

Hvad härefter angår frågan om godtgörelse för skogsstatens åtgöranden

a, ecklesiastika boställen, påyrkar domänstyrelsen i motsats mot kommittén

iakttagandet af olika former vid tillhandahållandet af de ersättningar,

som skulle utgå till jägmästare å ena sidan och till kronojägare

å den andra, i det att kommitténs förslag rörande godtgörelse

för kronojägarnes arbete afstyrkes, hvaremot förslaget såvidt angår

ersättning för jägmästarnes verksamhet tillstyrkes. Kollegium kan för

sin del icke helt ansluta sig till domänstyrelsens i detta ämne gjorda

uttalande.

Ersättning för åsyftade förrättningar af skogstjänstemän och skogsbetjäning

började, såsom bekant, först utgå med genomförandet af den

nya reglering af skogsstaten, beträffande hvilken i nådiga skrifvelsen

aen 29 november 1889 meddelats bestämmelser.

Då domänstyrelsen i underdånig skrifvelse den 30 oktober 1884

afgaf sitt första förslag i berörda regleringsfråga, hemställde styrelsen,

bland annat, dels att all skogsodling å ecklesiastika boställen skulle

öfvertagas af skogsstaten, dels ock att enär den dittills af statsverket

ensamt aflönade skogsstaten komrne att, för den händelse styrelsens förslag

vunne godkännande, i ännu större omfattning än tillförne tagas i an
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

språk för de ecklesiastika skogarnes vård, af den andel i dessa skogars

behållna afkastning, hvilken då tillföll prästerskapets löneregleringsfond,

hälften måtte indragas till statsverket för genomförandet af den ifrågasatta

löneregleringen. I afseende å detta förslag anmärktes emellertid, att

godtgörelsen för skogsstatens arbete icke lämpligen kunde utgå under

den form domänstyrelsen föreslagit, helst därtill erfordrades bifall af

allmänt kyrkomöte, utan borde ifrågavarande arbete ersättas i enahanda

ordning som öfriga omkostnader för skogens skötsel, och således lika

med dessa gäldas af inflytande skogsförsäljningsmedel, innan någon del

däraf tillfölle vare sig boställshafvaren eller prästerskapets löneregleringsfond.

Med anledning häraf framlade domänstyrelsen den 15 november

1886 inför Eders Kungl. Maj:t ett i vissa delar omarbetadt regleringsförslag,

däri styrelsen gjorde det uttalande, att ersättning för

statsverkets utgifter till skogsstatens aflöning, i hvad dessa utgifter

belöpte på de ecklesiastika boställenas skogar, icke torde kunna ifrågasättas

i vidträcktare mån än för sådant arbete, som af revirförvaltare

och kronojägare genom särskild förrättning å stället utfördes, och därför

kostnaden kunde efter rese- och traktamentsräkning påföras viss

skog. Emellertid borde, enligt domänstyrelsens åsikt, regleringen af

jägmästarnes aflöning ske oberoende af den ersättning, som de ecklesiastika

skogarne komme att få vidkännas för jägmästarnes arbeten å dessa

skogar, samt berörda ersättning, i stället för att tillfalla jägmästarne

direkt, tillgodoföras statsverket. I fråga åter om kronojägarnes förrättningar

å de ecklesiastika skogarne var i det ursprungliga förslaget afsedt., att

kronojägarne, till någon förbättring i deras inkomster, skulle för dylika

förrättningar få uppbära dagarfvoden af 2 kronor 50 öre, hvilka arfvoden

dock, under den då gjorda förutsättningen att godtgörelse för skogsstatens

åtgöranden å dessa skogar skulle komma statsverket till godo

genom visst årligt tillskott af samma skogars behållna afkastning, antagits

böra utgå af reservationsanslaget till skogväsendet. I sitt senast

afgifna förslag hemställde nu domänstyrelsen om den ändring, att berörda

dagarfvoden skulle, i stället för att utgå från nyssnämnda anslag,

påföras de ecklesiastika skogarne såsom en utgift för skogsskötseln.

Domänstyrelsens senast gjorda hemställan rörande godtgörelse för de

förrättningar, som skulle genom skogsstatens försorg utföras å de ecklesiastika

boställena, lades ock till grund för Eders Kungl. Maj:ts ofvan

omförmälda, den 29 november 1889 meddelade beslut angående ny reglering

af skogsstaten. °)

*) Jfr bilagan till sjunde hufvudtiteln af Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1889

års riksdag angående statsverkets tillstånd och behof, sid. 24—35.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Såsom af denna redogörelse framgår, står kommitténs folkslag till

uppgörelse mellan kyrkan och statsverket om ersättning för skogsstatens

förrättningar å ecklesiastika boställsskogar ganska nära ett af domänstyrelsen

själf på sin tid framlagdt förslag i ämnet. Det torde för öfrigt

knappast kunna antagas, att kommittén med sin ifrågavarande hemställan

afsett, att kronojägarne skulle beröfvas någon del af sina inkomster,

utan är väl meningen att dagarfvodena till dem borde utbetalas af statsverket,

som ju i stället skulle äga uppbära den årliga ersättningssumman.

Kommitténs syfte med ett fixerande af godtgörelsen för såväl jägmästarnes

som kronojägarnes förrättningar har helt säkert varit att i

möjligaste mån bereda stadga åt kju-kofondens utgifter eller åtminstone

att, där så ske kunde, befria denna fond från ovissa utgifter, hvilka ej

direkt hänförde sig till prästerskapets aflöning. Skulle ock statsverket

komma att lida någon mindre förlust på den föreslagna uppgörelsen,

lärer emellertid upprätthållandet af de kyrkliga institutionerna icke heller

kunna anses främmande för statens uppgift. Äfven torde böra ihågkommas,

att statsverket ursprungligen icke uppburit någon godtgörelse

alls för det arbete, som af skogsstaten nedlagts å de ecklesiastika boställsskogarne.

För sin del tillstyrker kollegium bifall till kommitténs i tredje stycket

af förevarande punkt 4:o framställda förlsag till ändring i här omhandlade

lagstiftning.

Äfven instämmer kollegium uti hvad kommittén i de båda sista

styckena af förevarande framställning anfört beträffande ecklesiastika boställen

som af menighet inköpts eller af enskilda för ändamålet donerats.

Dock anser kollegium, att om dylikt boställes skogsafkastning icke lämnar

tillgång till återgäldande af förskjuten kostnad för sko g sindelning

hvilken åtgärd väl hädanefter-, likasom hittills, torde böra företagas

jämväl å de skogfattiga boställena — det förskjutna beloppet skulle

kunna, i öfverensstämmelse med en praxis som synes vara på väg att

utbilda sig, återgäldas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar d. v. s.

i en framtid kyrkofonden.

Härutöfver har domänstyrelsen ifrågasatt ganska betydelsefulla ändringar

i hvad kommittén beträffande boställen af angifna natur hemställt.

Yrkandena om dessa ändringar synas emellertid kollegium ej

öfverensstämma med kommitténs förslag till lag angående reglering af

prästerskapets aflöning och kunna icke af kollegium biträdas. Då nämligen

enligt § 6 i nämnda lagförslag skogsafkastning utöfver husbehofvet

vid inköpt eller doneradt boställe skall tillgodonjutas af boställshafvaren

— under det att husbehofvet Överskjutande dylik afkastning vid andra

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

boställen ingår till kyrkofonden — samt inom församlingar med större

ekonomisk bärkraft afgifterna till prästerskapets aflöning kunna varda

fastställda till belopp under det i § 7 af samma lagförslag tillåtna maximum,

och följaktligen tillskott från kyrkofonden i sådan händelse ej

blefve erforderligt, skulle ett antagande af domänstyrelsens vidtgående

förslag rörande nu ifrågavarande boställen i vissa fall medföra, att en

vinst på kyrkofondens bekostnad bereddes vederbörande församling,

hvilket dock, såsom obehörigt, lärer böra förebyggas.

O o

Domänstyrelsen framhåller till sist, hurusom för den händelse de af

kommittén föreslagna grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika

boställsskogar skulle med eller utan modifikationer vinna gillande,

ändringar måste vidtagas jämväl i andra afseenden, än af kommittén

berörts, såväl i 1894 års skogsförordning som i gällande instruktion

för skogsstaten och andra skogsförfattningar. Men då kommittén väl

endast afsett att nu få fastslagna vissa liufvudgrunder, å hvilka specialändringarna

sedermera kunde byggas, anser styrelsen sitt åliggande icke

nu vara att i sistnämnda afseende verkställa en uttömmande utredning.

Häruti instämmer kollegium för egen del.

Protokollsutdrag, innefattande under handläggningen af detta ärende

uttalade särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 10 november 1905.

Underdånigst

GUSTAF MUNTHE.

KARL RYDIN, HJ. NE HR MAN. A. BJÖRKMAN.

föredragande.

VILHELM DYBERG. GASTEN von OTTER. A. W. DUFWA.

Albert Hagström.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Utdrag af Kungl. Ma.j:ts och rikets kammarkollegii

protokoll, hållet i Stockholm den 10 november 1905.

Närvarande:

Herr presidenten in. in. Munthe,

Herr kammarrådet m. m. Rydin,

Herr kammarrådet m. m. Neheman,

Herr kammarrådet m. m. Björkman,

Herr kammarrådet m. m. Dyberg,

Herr t. f. kammarrådet, friherre von Ottek,

Adjungerade ledamoten notarien Dufwa.

S. J). Afslutades föredragningen af handlingarna till Kungl. Maj:ts

nådiga remiss den 12 februari 1904 å följande i prästlöneregleringskommitténs

den 19 juni 1903 afgifna betänkande framställda förslag,

nämligen förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde samt om ersättning därför, förslaget till

lag angående reglering af prästerskapets aflöning, förslaget till föreskrifter

angående beräkning af prästerskapets aflöning, förslaget till lag om emeritilöner

för präster och förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen

om ecklesiastiska boställsskogar, om hvilket ärende i protokollet för den

3 innevarande november senast förmäles; och beslöts underdånigt utlåtande

till Kungl. Maj:t af innehåll registraturet utvisar.

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Följande särskilda meningar afgåfvos:

Af föredraganden herr kammarrådet Bydin, med hvilken herr kammarrådet

Björkman och adjungerade ledamoten Dnfiva förenade sig:

»Extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom biträde åt allenast

en ordinarie tjänsteinnehafvare, äger enligt § 20 mom. 1 samt första stycket

af mom. 2 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning

tillgodonjuta bostad och vivre af den präst, hos hvilken han är anställd,

samt adj unktsarf vode af kyrkofonden. Tjänstgör den extraordinarie prästen

vid två ordinarie befattningar, skall jämlikt § 18 adjunktsarfvodet ökas

med hälften af det såsom adjunktsarfvode i allmänhet utgående belopp.

Härvid göres emellertid på grund af § 20 mom. 2 andra stycket beträffande

aflöningsplikten deri åtskillnad från förstnämnda fall, att förhöjningsbeloppet

skall gäldas med hälften hvar af dem, som uppbära de med

samma befattningar förenade inkomster, hvaremot å andra sidan lindring

i ordinariernas utgifter beredes därigenom, att de med hvarandra få dela

kostnaderna för adjunktens bostad och vivre.

I enlighet härmed blifver det för de ordinarie prästerna alltid ekonomiskt

fördelaktigare att hafva gemensamt ämbetsbiträde, hvarförutom kyrkofondens

tillgångar kunna något sparas. Helt säkert är ock i de allra flesta

fall en dylik anordning med delad adjunktstjänstgöring fullt tillfredsställande,

enär de ordinarie prästerna ju ofta både vilja och kunna själfva utfylla,

hvad af arbete adjunkten ej mäktar prestera, samt det knappast kan

antagas, att domkapitlet skulle under andra förhållanden gifva sitt tillstånd

till en så beskaffad tjänstgöring. Det synes icke vara af omständigheterna

påkalladt att, såsom pluraliteten inom kollegium velat göra gällande, ålägga

kyrkofonden att till ytterligare förmån för ordinarierna utgöra det belopp,

hvarmed adjunktsarfvodet skall i förutsatta fallet förhöjas; och lärer alltså

andra stycket af mom. 2 i förenämnda § 20 lämpligen böra lämnas oförändrad

».

Åf herr t. f. kammarrådet, friherre von Otter:

»Jämte det jag önskar hafva till protokollet antecknadt att jag väl i

likhet med kollegium i hufvudsak anslutit mig till de principer, på hvilka

förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför blifvit byggdt, men att jag likväl

icke i alla afseenden kunnat biträda de motiv hvarpå kommitténs förslag

och kollegii tillstyrkande hemställan grunda sig, får jag beträffande

de särskilda lagförslagen i följande punkter anmäla från pluraliteten afvikande

mening.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde samt om ersättning därför.

§ 2.

De i detta lagförslag ifrågasatta stadgande» synas mig i viss mån

medföra en dubbelbeskattning för de församlingar, hvilka icke redan första

året skulle komma i åtnjutande af tiondeafskrifningen.

Samtidigt med att för dessa församlingar kvarstode den på nu gällande

föreskrifter grundade bidragsskyldigheten till dess prästerskaps aflöning,

skulle nämligen församling hafva att i förhållande till sin bevillning

ansvara för de ersättningsbelopp, som ålåge statsverket att utbetala

till följd af den tiondeafskrifning, hvaraf and ra församlingar kommit i åtnjutande,

men som icke tillgodokomme henne själf af den tillfälliga anledning

att löneregleringen för dess prästerskap företagits först senare.

Berörda ansvarsskyldighet blefve väl under de första åren obetydlig, men

skulle snart nog rätt afsevärdt ökas. Den församling, Hassela i Gäfleborgs

län, för hvilken löneregleringen utlöper senast af alla, skulle, efter att

utan egen lindring hafva under icke mindre än 28 år bidragit i aflyftandet

af andra församlingars tiondebörda, slutligen hafva att vidkännas en ansvarighet,

som, med begagnande af de af kommittén använda fyrktal, motsvarade

omkring 5 öre per fyrk.

På grund häraf anser jag kollegium hafva bort föreslå åtgärder i syfte

att med de församlingar, som enligt lagförslaget tidigare komme i åtnjutande

af tiondeafskrifningen, i någon mån jämnställa de församlingar,

som först senare erhölle samma förmån. Lämpligaste åtgärden härutinnan

torde vara att sistnämnda församlingar tillerkändes ersättning af statsmedel,

hvilken ersättning billigtvis kunde bestämmas till lika stor andel af de

inom församlingarna utgående lönemedlen, som enligt 5 § af förevarande

lagförslag skall afskrifvas under indragningens första period.

Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

§ 6 mom. 2 samt § 8.

I fråga om donationer särskiljes emellan två slag, nämligen dels

sådana som ställts till församlingens förfogande för att minska hennes

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

utgifter (§. 6 mom. 2), och dels sådana som tillkommit genom åtgärd af

enskild person till förmån för innehafvare af viss tjänst i ändamål att

öka dennes inkomster (§ 8). En förmån af det senare slaget skall, enligt

kollegii förslag, tillgodokomma vederbörande tjänsteinnehafvare utöfver

eljest utgående lön, under det att en förmån af det förra slaget skall

tagas i beräkning vid utmätandet af den reglerade lönen.

Så långt är jag med kollegium ense: men är jag skiljaktig i fråga

om själfva tillämpningen. Kollegium anser nämligen, i likhet med kommittén,

att en donation bör hänföras till det senare slaget endast därest

donators afsikt att bereda viss tjänsteinnehafvare en särskild förmån skulle

utan tvekan framgå ur donationsbrefvet. Detta är i lagförslaget närmare

utfördt så att man till § 6 mom. 2 hänfört alla donationer som äro gjorda

till församlingen, äfven om de äro afsedda »till löneförbättring för prästerskapet».

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med domkapitlet i Lund håller

däremot jag före att hvarje donation, som är stiftad i syfte att viss församlings

prästerskap däraf skall åtnjuta förmånen, är att a priori anse

såsom ämnad att öka prästerskapets inkomster utöfver hvad församlingen

lagligen har att gifva, och att följaktligen, för att en donation skall kunna

hänföras till § 6 mom. 2, bör af donationsbrefvet tydligen framgå att

donators afsikt varit att bereda församlingen en lättnad vid utgörandet

af dess löneafgifter till prästerskapet.

Vare sig en till prästerskapets aflöning stiftad donation är ställd till

församlingen eller ställd till innehafvaren af viss tjänst synes mig den

närmaste anledningen till donationen i regeln vara densamma, nämligen

den att prästen icke genom de från församlingen lagligen utgående afgifterna

varit i åtnjutande af anständig bärgning, och likaså syftet vara

enahanda, eller att. prästen skulle, i ändamål af löneförbättring, åtnjuta

åtkomsten af donationen utöfver de otillräckliga församlingsafgifterna.

Enligt min åsikt böra därför samtliga till prästerskapets förmån gjorda

donationer behandlas på ett och samma sätt, med allenast det undantag jag

ofvan omförmält. Därvid kan väl ifrågakomma att, då samtliga präster skulle

genom den nya löneregleringen erhålla anständig bärgning och i följd däraf

donationen icke erfordras för det därmed ursprungligen afsedda ändamål,

donationens afkastning skulle utan kränkning af donators afsikt kunna

in srå uti den reglerade lönen. Men med afseende å hvad anförts till förmän

för en motsatt åsikt anser jag hänsynen till donationens helgd fordra

att samtliga donationer af nu ifrågavarande slag skola, med förutnämndaundantag,

hänföras under § 8.

Med stöd af hvad sålunda anförts anser jag kollegium hafva bort

hemställa om sådan ändring i § 6 mom. 2 att däraf framginge att till

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

gemensamma aflöningstillgångar finge, så vidt donationer anginge, räknas

allenast inkomster som grundade sig på sadana donationer, som gjorts till

församling i uttryckligt syfte att församlingens bidrag till prästerskapets

aflöning därigenom skulle kunna minskas.

Hvad jag sålunda yttrat berör icke genom enskildes donationer tillkomna

bostadsbost ällen.»

Af herr kammarrådet Dyberg:

»Förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning.

§ 6 mom. 1.

Enligt bestämmelserna i detta moment skola vid uppskattning af

bostadsboställes afkastning inberäknas de förmåner, boställets innehafvare

äger åtnjuta såsom ersättning för »därifrån upplåtna särskilda rättigheter».

Då härmed afses jämväl förmåner, som tillkomma boställshafvaren på den

grund,. att jord genom expropriation eller annorledes under äganderätt

mot viss ersättning afsöndrats från bostället, men sålunda afsöndrad jord

icke torde kunna väl betecknas såsom en från bostället upplåten rättighet,

borde enligt min mening momentets ordalydelse i denna del undergå någon

omredigering.

Uti ifrågavarande moment stadgas vidare i afseende å uppskattning

af bostadsboställes afkastning, att bland de förmåner, boställshafvaren äger

från bostället åtnjuta, vid uppskattningen icke skall medräknas förmånen

af skogsfång till husbehof. Härigenom har åt innehafvarne af sådana

boställen, hvarå finnes tillgång till husbehofsvirke, beredts en fördel, som

icke i motsvarande man tillkommer innehafvarne af skoglösa boställen.

Visserligen skola enligt föreliggande författningsförslag alla boställshafvare

af vederbörande, pastorat erhålla ersättning för byggnads- och underhållskostnaderna

vid bostadsboställenas laga hus, hvadan de utgifter,

som innehafvarne af skoglösa boställen få vidkännas för inköp af virke

till byggande och underhåll af sådana hus, på detta sätt blifva dem ersatta.

Men för utgifter till inköp af annat husbehofsvirke — som, där

det finnes °att tillgå på ett boställe, får af vederbörande boställshafvare

fritt tagas, a bostället utan att denna förmån inräknas i löneinkomsterna —

kunna enligt författningsförslaget innehafvarne af skoglösa boställen i regel

icke påräkna någon godtgörelse. Denna olikhet mellan innehafvarne af

opaginerad Kontrollera mot PDF

26.7

ifrågavarande båda kategorier af boställen synes mig rättvisligen böra

utjämnas, hvilket torde kunna ske på det sätt, att vid uppskattning af

skoglösa eller skogfattiga boställens afkastning afdrag göres för den kostnad,

boställshafv aren beräknas få vidkännas för inköp af husbehofsvirke

till andra ändamål än nybyggnad och underhåll af boställets laga hus.

Förslaget till föreskrifter angående beräkning af

prästerskapets aflöning.

§§ 1-10.

Lika med kollegii flertal anser jag ej tillrådligt, att de i ofvanstående

paragrafer föreslagna grunder för beräkning af kyrkoherdars och

komministrars löner i något afseende rubbas, med mindre undersökning

företages angående verkningarna af en ifrågasatt förändring å lönerna för

prästerskapet i hela riket. Dock kan jag ej underlåta att uttala hurusom

efter min uppfattning goda skäl i ärendet anförts för den mening, att vid

beräkning af fyllnadsbelopp hänsyn borde tagas till pastoratens areal icke

blott i land utan äfven i vatten.

§ 13.

1 öfverensstämmelse med hvad jag ofvan vid §§ 1—10 yttrat, ansluter

jag mig äfven i fråga om prostarfvoclena till deras mening, som anse,

att till grund för beräkning af fyllnadsbelopp för areal borde läggas hela

den verkliga arealen, således med inbegrepp af sjöar och öfriga vattendrag.

Förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen om

ecklesiastika boställsskogar.

Då till ecklesiastika boställen äio att hänföra äfven klockareboställen

med flera egendomar, som ej äro anslagna åt präster, men föreliggande

förslag lärer afse allenast prästerskapet anslagna boställen, synes det i

första punkten använda uttrycket »alla ecklesiastika boställsskogar» vara

alltför vidsträckt.»

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Af herr kammarrådet Néhrman :

»Förslaget til! lag om indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde samt om ersättning därför.

§ 2.

Enligt min mening måste det anses lämpligt och rättvist, att en skattereglering°af

den allmänna och genomgripande art, som i förevarande lagförslag

afses, genomföres på sådant sätt, att förmånen samtidigt och i lika

mån tillgodokommer tiondegifvarne inom alla pastorat utan afseende a om

fastställd lönereglering tidigare eller senare upphör att gälla, då denna

omständighet ju icke i och för sig kan vara af beskaffenhet att grundlägga

^iltigt anspråk på företräde åt den ene framför den andre. Af detta skäl

biträder jag den af t. f. kammarrådet friherre v. Otter uttalade mening

att kollegium bort föreslå åtgärder i angifna syfte. Om lämpligaste sättet

härvid tilltror jag mig emellertid icke nu afgifva något förslag.

Förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning.

§ 6 mom. 1.

I fråga om lämpligheten att vid uppskattning af skoglösa eller skogfattiga

boställens afkastning afdrag göres för den kostnad, boställshafvaren

beräknas få vidkännas för inköp af husbehofsvirke till andra ändamål än

nybyggnad och underhåll af boställets laga hus, instämmer jag med kammarrådet

Dyberg».

Som ofvan. fibern

Albert Bagström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning.

Inledning........................................................................... 2

Kort historisk återblick äfvensom redogörelse för gällande lagstiftning om ''prästerskapets

aflöning sförhållanden och mom riksdagen väckta förslag till ändring däri ......... 3

Några af kommittéutredningens resultat samt grundtankarne i kommitténs förslag 13

Principyttranden öfver kommitténs förslag om förändrad anordning af det kyrkliga

beskattningsväsendet.................................................................. 28

Domkapitlens yttranden ............................................................. 22

Länsstyrelsernas yttranden.................................................................. 26

Kollegii yttrande ............................................................... 43

Granskning i detalj af de remitterade förslagen.............................. 58

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför 71

Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning ........................ 85

Förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning............ 173

Förslag till lag om emeritilöner för präster ................................................... 221

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställs
skogar

......................................................................................................... 239

Protokollsutdrag .............................................. 262

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.