SOU 1908:7

DISSENTERSKATTEKOM MITTEN

I

DISSENTERSKATTEKOM MITTENS

DEN 29 AUGUSTI 1907 AFGIFNA

UNDERDÅNIGA

UTLÅTANDE och FÖRSLAG

ANGÅENDE

ÄNDRADE BESTÄMMELSER I FRÅGA OM FRÄMMANDE

TROSBEKÄNNARES SKATTSKYLDIGHET

TILL SVENSKA KYRKAN

SAMT HENNES PRÄSTERSKAP OCH BETJÄNING.

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1907

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrifvelse ........................................................................ Y

Ofversikt af religionsfrihetens utveckling i Sverige ................................. 1

Skattskyldigheten till Svenska kyrkans prästerskap samt till öfriga stats

kyrkliga

ändamål .................................................................. 30

Främmande trosbekännare i Sverige...................................................... 55

Dissenterskattefrågans tidigare behandling............................................. 104

Allmän motivering .............................................. 131

Författningsförslag ........................................................................... 179

Specialmotiv .................................................................................... 199

Särskild mening jämte författningsförslag ............................................. 205

Den utländska lagstiftningen i dissenterskattefrågan ..... 229

,

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 19 oktober 1906 täcktes Eders Kungl.

Maj:t uppdraga åt en kommitté att taga under öfvervägande, huruvida

samt, därest så befunnes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande

VI

trosbekännare, som vore medlemmar af något utaf staten erkändt kristet

trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare kunde fritagas från skyldighet

att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga

afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,

och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser härutinnan, som blefve

erforderliga.

Till ordförande i denna kommitté förordnades i nåder undertecknad

Tottie samt till ledamöter undertecknade Rydin och Byström.

Omfattningen af det kommittén meddelade uppdrag angifves närmare

i ett till kommittén öfverlämnadt utdrag af statsrådsprotokollet för omförmälda

dag, till hvilket protokoll föredragande departementschefen yttrade

följande:

»I den omfattande utredning, som af den utaf Eders Kungl. Maj:t

den 22 oktober 1897 tillsatta prästlöneregleringskommittén verkställts beträffande

grunderna för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden

för nu gällande löneregleringar ullupit, har kommittén i sitt den 19 juni

1903 afgifna betänkande och förslag IV berört jämväl frågan om främmande

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan och hennes

prästerskap. Kommittén har emellertid, enär åstadkommandet af en utredning

i denna fråga icke folie inom gränserna för det kommittén meddelade

uppdrag, icke ansett sig kunna framställa något förslag till ändring

i den lagstiftning, som i antydda hänseende reglerar utgifterna till statskyrkliga

ändamål, särskildt till aflönande af prästerskapet. Vikten af en

utredning härutinnan och lämpligheten af att densamma förelåge färdig,

då frågan om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas

till pröfning, så att frågorna kunde samtidigt skärskådas, har framhållits

dels af ledamoten i prästlöneregleringskommittén, kammarrådet K. R. Rydin,

i en vid kommitténs betänkande fogad reservation, dels ock af domkapitlet

i Kalmar i dess öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga

yttrande, hvari domkapitlet, i likhet med flera länsstyrelser, jämväl uttalat

sig för behofvet af en lagändring i syfte att lindra främmande trosbekännares

skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap. Till detta uttalande

har kammarkollegium anslutit sig i sitt den 10 november 1905

afgifna utlåtande öfver prästlöneregleringskommitténs omförmälda betänkande

och förslag.

En utredning uti ifrågavarande afseende anser äfven jag vara synnerligen

önskvärd. Fog för yrkandet om lindring i den skattskyldighet till

statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger främmande trosbekännare,

VII

synes mig ligga i det förhållandet, att, enligt 13 § af förordningen angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober

1873, de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska

kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras främmande

trosbekännare i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen

begäran verkställd, men att dock jämlikt nu gällande löneregleringar för

prästerskapet i rikets pastorat ingen skillnad förefinnes mellan främmande

trosbekännare och andra skattskyldiga. Det torde emellertid icke vara

lämpligt att inskränka utredningen härtill, utan synes densamma böra fa

en större omfattning.

Vid upprepade tillfällen har uti inom Riksdagen väckta motioner

äfvensom annorledes påyrkats, att främmande trosbekännare måtte fritagas

från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och

arbete bidraga till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Dessa yrkanden hafva sålunda icke gått ut på, att fritagelsen skulle omfatta

fastighet. Det kan icke heller gärna ifrågasättas, att skattskyldigheten

för fastighet skulle göras beroende af, huruvida fastigheten äges af

främmande trosbekännare eller ej. Det torde jämväl vara tydligt, att förändringen

beträffande ifrågavarande skattskyldighet icke bör tillgodokomma

andra främmande trosbekännare än dem, som äro medlemmar af något

utaf staten erkändt kristet trossamfund, samt mosaiska trosbekännare.

Jag anser det vidare vara uppenbart, att, äfven bortsedt från fastighet,

full befrielse för främmande trosbekännare från skattskyldighet till statskyrkliga

ändamål icke kan ifrågakomma, desto mindre som svenska statskyrkans

prästerskap fullgör åtskilliga rent borgerliga bestyr.

Äfven med denna begränsning är frågan om ändring i främmande

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap

och betjäning en fråga, hvars lösning är förenad med betydande

svårigheter, ty det måste noga tillses, att man icke genom att medge

lindring i nämnda skattskyldighet orsakar, att skattskyldigheten för dem,

som kvarstå såsom medlemmar i statskyrkan, i någon väsentligare

grad ökas.

Då emellertid, såsom jag redan framhållit, en utredning beträffande

främmande trosbekännares skattskyldighet i detta afseende är af nöden,

anser jag utredningen lämpligen böra erhålla den större omfattning, som

betingas af en pröfning af befogenheten i förut omförmälda yrkanden.

Att jag finner denna utredning böra nu företagas beror på det af

förutberörda myndigheter påvisade nära sammanhanget mellan förevarande

VIII

fråga och frågan om reglerandet af prästerskapets aflöning, hvilken senare

fråga, såsom bekant är, inom närmaste framtiden måste vinna sin lösning.

Då utredningen icke kan verkställas inom ecklesiastikdepartementet med

där tillgängliga arbetskrafter, torde densamma böra öfverlämnas åt en

kommitté.»

För fullgörande af sitt uppdrag sammanträdde kommittén härstädes

första gången den 22 november 1906, vid hvilket tillfälle kommittén, i

enlighet med densamma i nåder gifvet tillstånd att antaga sekreterare,

härtill utsåg assessoren i Eders Ivungl. Maj:ts och Rikets Göta hofrätt Karl

Johan Ekman. Kommitténs sammanträden hafva därefter pågått med

några afbrott — nämligen från och med den 11 december 1906 till och

med den 14 januari 1907 samt från och med den 12 maj till och med

den 21 juli sistnämnda år — därunder emellertid enskilda ledamöter af

kommittén vissa tider varit sysselsatta med arbete för kommitténs räkning.

Å kommitténs kansli har arbetet under hela tiden oafbrutet fortgått.

Vid kommitténs tillsättande anbefallde Eders Ivungl. Maj:t densamma

att före den 1 september 1907, därest ej utredningen i dess helhet till

denna tid hunne afslutas, inkomma med utredning och förslag i afseende

å skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning.

Kommittén, som nu — endast med det undantag, hvarom nedan förmäles

— fullgjort sitt arbete, får härmed i underdånighet till Eders Ivungl.

Maj.t öfverlämna, jämte betänkande och en därvid fogad, af undertecknad

Tottie utarbetad redogörelse för »Den utländska lagstiftningen i dissenterskattefrågan»,

följande författningsförslag, nämligen:

Förslag till ändrad lydelse af §§ 16 och 34 i prästlöneregleringskommitténs

den 19 juni 1903 afgifna och i dess betänkande IV innefattade

förslag till Lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Förslag till Lag angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad

därtill hörer så ock af särskild sockenstufva.

Förslag till Lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad

och underhåll af prästgård.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående

allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2. november 1883.

IX

Förslag till Lag angående sättet för organistlöns utgående.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen om

främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Förslag till Kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen

angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter

här i riket den 30 juni 1838.

Förslag till Kungörelse angående ersättning af allmänna medel åt

svenska kyrkan tillhörande församling, som medgifvit främmande trosbekännare

lindring i skattskyldigheten för statskyrkliga ändamål.

Ett af kommittén utarbetadt tabellverk, hvilket ännu icke fullständigt

afslutats, skall inom den närmaste tiden till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnas.

Kommittén tillåter sig emellertid meddela, att ifrågavarande tabellverk

afser att gifva upplysning om, bland annat, de afgifter, som för

statskyrkliga ändamål under ett år (1904) uttaxerats å samtliga skattskyldiga

inom svenska kyrkans församlingar, samt hvad af dessa afgifter

belöper dels å medlemmar af lagligen erkända dissenterförsamlingar med

eller utan egen kyrkbokföring, dels å personer, som anmält sig till utträde

ur svenska kyrkan men icke tillhöra lagligen erkänd dissenterförsamling,

dels ock å främmande trosbekännare, som ännu kvarstå inom svenska

kyrkan. I tabellverket redogöres jämväl ej mindre för dissenterförsamlingarnas

medlemsantal och ekonomiska förhållanden än äfven för de

ekonomiska verkningarna af en under olika förutsättningar beviljad skattelindring.

Af undertecknad Byström inom kommittén i visst afseende uttalad särskild

mening bifogas.

Underdånigst

H. W. TOTTIE.

Karl Rydin.

J. Byström.

K. J. ''Ekman.

Stockholm den 29 augusti 1907.

Öfversikt af religionsfrihetens utveckling i Sverige.

l)en evangelisk-lutherska kyrkan medgaf väl principiellt främmande

trosbekännare en friare ställning, än den katolska hade gjort, men det

dröjde likväl århundraden, innan religionsfrihetens . grundsats hos oss

blef mera allmänt erkänd och fick en tryggad plats i lagstiftningen. Såväl

kyrkliga som politiska hänsyn, såväl omsorgen om lärans renhet som

öfvertyo-elsen därom, att »enigheten i religionen och. den rätta gudstjänsten

är den kraftigaste grundval till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente»,

1 föranledde, att man sökte medelst ofta stränga lagbud upprätthålla

svenska kyrkans bekännelse såsom den enda tillåtna, Dessa lagbud

vunno emellertid icke alltid efterlefnad, likasom förhållandena tvingade till

en viss tolerans mot utlänningar, som vunnit anställning vid krigsmakten

eller inkallats till näringarnas upphjälpande eller af annan anledning här

slagit sig ned. Den religionsfrihet, som i lag medgifvits utlänning, var

dock länge begränsad till den enskilda husandakten."

1 1634 års regeringsform § 1.

* Denna frihet bekräftades i 1686 års kyrkolag § 5: »De af en annan religion, än den Vi

och våra undersåtar bekänna Oss till, som antingen allaredan aro har i riket och dess tillhöriga

nrovinser eller hädanefter komma hit in, för någon tjänst, enkannerligen krigstjänsts skull, eller

ock lätt här drifva och idka köpenskap, handel, handtverk eller något annat näringsmedel ma fuller,

så län<m de stilla och utan förargelse lefva, uti sin religion blifva; men nar de vilja forratta sm guds

tiänst med läsande och sjungande, skola de det göra uti sina hus och härbergen inom lyckta dörrar

för sitr allena och utan anställd sammankomst med andra.» — Jfr äfven Prästerskapets privilegie

den 16 oktober 1723 § 1: »Skall genom Guds nåd den rätta och rena evangeliska religionen med

ess kristligå ceremonier städse vid makt hållas, och ingen kättersk lära inom rikets gränser hva - ken offentligen eller lönligen lidas. Ingen, som icke är af -r rehgmn eller den vedertag vU ,

skall här inrikes brukas i något ämbete, mindre andligt eller vid skolor. Utländska privata per

soner af annan religion, som för handel, handtverk och annan näring sig har nedsätta eller vistas

må intet vägras att lagligen och på lofligt sätt söka sitt bröd, handel och handtering har riket,

1724 års pri

vilegier för

Alingsås ma

nufakturi.

1741 års

kungörelse

ang. reformerta

trosbekännare.

2 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

Da första stegen till införande af en vidsträcktare religionsfrihet i det

egentliga Sverige1 togos genom de i privilegierna för Alingsås manufakturi

den 22 juni1 2 3 1724 och kungl. kungörelsen den 27 augusti 1741 gjorda

medgifvanden åt bekännare af den reformerta läran att mera öppet utöfva

sin gudstjänst.

Sedan Kungl. Maj:t i bref till kansli- ocli kommerskollegierna den 29

februari 1724 förklarat sig vilja åt de vid omförmälda industriella verk anställda

handtverkare och manufakturister af den reformerta läran medgifva

en »limiterad samvetsfrihet», samt nämnda kollegier i ämnet afgifvit betänkande,

stadgades i berörda privilegier, att de för manufakturiet införskrifna

arbetare i så måtto ägde deras religions öfning, att dem väl inga kyrkor

till deras gudstjänsts offentliga förrättande tillstaddes, ej heller några skolor,

men att de likväl obebindrade finge begå och öfva sin gudstjänst med

livad densamma fordrade uti de hus och härbergen, som de bebodde, på

de bär i riket till det allmänna gudsdyrkandet utsatta tider och stunder.

I let skulle dock ske i tysthet utan tecken med klockor och på deras eget

modersmål eller annat främmande språk men icke på svenska. Ingen

svensk undersåte af den rena evangeliska läran tick därvid närvara."

Genom 1741 års kungörelse tillförsäkrades sedermera alla dem af den

»engelska och reformerta kyrkan», som »antingen sig bär i riket redan

nedsatt och befinna, eller äro sinnade sig här att nedsätta», att »icke allenast

njuta en fri religionsöfning härstädes samt hafva tillstånd att uti

sjöstäderna, Karlskrona undantagandes, få uppbygga och hafva sina egna

kyrkor, utan ock få njuta Kungl. Maj:ts nådiga beskydd, samt alla öfriga ior

eller

att för sig själfva i sina hus göra hvad deras gudstjänst fordrar, så länge de in privato stilla

och utan förargelse sig förhålla och deras skäliga förehafvande förrätta. Men ej få de med ord

eller gärningar försmäda vår religion ej heller hålla några samkväm hemligen eller uppenbarligen

eller draga lärare i landet och deras hus, under hvad pretext det vara må, vid straff efter förordningarna.

Deras barn skola uppfostras i vår lära och därvid stadigt förblifva, så framt de vilja

njuta burskap. I öfrigt skall allt förhållas efter religionsstadgarna, dem Kungl. Maj:t allvarligen

vill handhafva.»

1 Kommittén har icke trott sig behöfva redogöra för förhållandena i detta afseende inom de

svenska besittningarna.

2 Datum enligt riksregistraturet.

3 Som bekant var det bekännarne af den evangelisk-lutherska läran äfven förbjudet att med

egna trosförvandter sammankomma till enskild andaktsöfning. Lagstiftningen härutinnan kulminerade

i det s. k. konventikelplakatet den 12 januari 1726, hvilket innehöll noga och strängt bestämda

straff för öfverträdelse af förbudet. Den, som höll konventikeln eller upplät sitt hus därtill,

skulle straffas första gången med 200 dalers böter eller 14 dagars vatten och bröd, andra

gången med 400 dalers böter eller 3 veckors vatten och bröd, tredje gången med landsflykt i 2 år.

De, som besökte konventikeln, voro underkastade 40, 80 eller 160 dalers böter, allt eftersom det

skedde första, andra eller tredje gången. Konventikelplakatet blef först genom kungl. förordningen

den 26 oktober 1858 upphäfdt.

Religionsfrihetens utveckling i Sverige. 3

maner, hvarut alla andra undersåtar, enligt rikets lagar ocli regeringsform,

sig hafva att hugna.»

Sedan emellertid Eikets Ständer vid 1779 års riksdag hos Kund

Maj:t hemställt om fri religionsöfning för alla utlänningar, som ville i riket

inflytta, följde den 24 januari 1781 kungl. kungörelsen »angående några

omständigheter rörande den religionsfrihet, som beviljad är i anledning af

7 uti Sveriges rikes ständers beslut af den 26 januari 1779». ,

Uti ingressen till denna kungörelse tillkännagafs, att Kungl. Maj:t

»öfver hela riket med dess underliggande provinser tillåtit, under en fri och

otvungen religionsöfning, en fullkomlig samvetsfrihet». Den sålunda proklamerade

religionsfriheten gällde dock endast »dem af främmande religioner,

som antingen sig här i riket nedsatt eller framdeles sig härstädes nedsätta».

Landets egna inbyggare voro fortfarande förpliktade till den evangelisklutherska

lärans bekännande, och öfvergång från denna till främmande

lära var strängt förbjuden.1

I nyssnämnda riksdagsbeslut hade uppställts följande förbehåll:

l :o. Att de af främmande religion, som ville hit i riket inflytta att

härstädes bygga och bo, ej måtte under någon förevändning antagas i rikets

högre eller lägre ämbeten och sysslor.

2:o. Att de ej måtte på något ställe i riket inrätta publika skolhus

eller undorvisningsställen till sin läras utvidgande.

3:o. Att dem i sådant afseende ej måtte tillåtas antaga (dier afsända

missionärer inom eller utom riket.

4:o. Att kloster ej Ange inrättas och munkar ej tillåtas eller admitteras,

af hvad religion och sekt de vara måtte.

1 Affall från statskyrkan bestraffades med landsförvisning och arfsrättens förlust, såsom

framgår af följande stadganden i kyrkolagen och 1734 års allmänna lag: 1686 års kyrkolag kap. 1

§ 2: »Dem i läroståndet såväl som alla andra, af hvad stånd de äro, skall ock härmed allvarligen vara

förbjudet häremot att upptänka och utsprida några villfarande meningar eller bruka några anstötliga

ordasätt Guds församling därmed att bekymra eller förarga: gör det någon och uppå föregången

allvarlig förmaning sig icke rättar, vare efter laga rannsakning och dom räknad för en affälling,

miste sitt ämbete och förvises riket. Den som ock alldeles gör affall ifrån vår rätta religion, straffes

lika så och njute aldrig något arf, rätt eller rättighet inom Sveriges gränser.» — Missgärningsbalken

i 1734 års lag kap. 1 § 3: »Faller någon af ifrån vår rätta evangeliska lära och träder till

en villfarande, och låter han sig icke rätta; då skall han förvisas riket, och njute ej arf, eller borgerlig

rättighet inom Sveriges rike, utan han får konungens nåd, och kommer åter, som i 7 kap. 4 §

ärfdabalken sagdt är.» -— Ärfdabalken kap. 7 § 4: »Varder någon, för affall ifrån vår rätta evangeliska

tro och lära, förvist riket; eller träder svensk man utrikes till villfarande lära; den må ej

sedan arf i Sverige taga, utan fälle det andra den dödas nästa arfvingar till, där han ej låter sig

rätta, och kommer på konungens nåd åter inom fem år, ifrån det han riket förvistes, eller utländes

affall gjorde.» — Samtliga dessa straffbestämmelser kvarstodo i lagstiftningen till år 1860.

1781 års

toleransedikt.

4 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

5:o. Att judar ej måtte tillåtas hafva sin synagoga på flera ställen

i riket än Stockholm samt högst två eller tre andra större städer, hvarest

de, under en bättre polis, kunde vara under en vaksammare tillsyn.

6:o. Att de af främmande religioner öfliga allmänna processioner och

ceremonier måtte dem förbjudas, till undvikande af förförande anledningar

till villfarelser och förargelser ibland de enfaldigare.

7:o. Att hvad som uti missgärningsbalkens 1 kap. 3 § stadgades1

om den, som affölle ifrån den rätta evangeliska läran och trädde tdl en

villfarande, måtte på det nogaste handhafvas.

8:o. Att ingen af främmande lära måtte någon riksdagsmannarätt

åtnjuta.

De af ständerna uppställda förbehåll blefvo i 1781 års kungörelse stadfästa,

dock med någon jämkning beträffande 8:e punkten samt med tillägg,

att tryckfriheten icke finge sträckas till sadana böcker, som antingen föisvarade

främmande religionssatser eller i någon måtto vore stridande emot

den rena religionens grundsanningar och såmedelst kunde göra en mindre

upplyst allmänhet villrådig. Böter stadgades för främmande trosförvandt,

som talade förklenligt om statskyrkans trosbekännelse, gudstjänst, kyrkoförfattningar,

ceremonier och lärostånd, eller som intalade någon sina religionssatser

eller utspridde sina »legender». Tvingade husbonde eller förman

den, som under hans lydnad stod, men till luthersk församling hörde,

att bevista eller deltaga uti främmande religionsförvandters offentliga eller

enskilda andaktsöfningar, eller lockade någon eljest andra till deltagande i

främmande andaktsöfning och affall från den lutherska läran, följde likaledes

böter och i sistnämnda fall, där rättelse ej skedde, mistning af förmånen

att i riket vistas.

Däremot vilje Yi — hette det vidare i kungörelsen med afseende å

ifrågavarande främmande religionsbekännare — för nu och tillkommande tider

dem i nåder bevilja:

1 ;o. Att, som ofvan förmäldt är, njuta alla medborgerliga fri- och

rättigheter, den undantagen att i rikets ämbeten och tjänster eller som

riksdagsmän nyttjade varda; hvilken förmån dock icke vägras deras barn,

så snart de öfvergå till lutherska församlingen.

2:o. Att få bygga sina egna kyrkor, på sätt likväl som vår nådiga

förordning om publika byggnader af den 31 juli 1776 förmår (ang. ritningar

och kostnadsförslag).

3:o. Att få förse sina kyrkor med klockor och egna begrafningsplatser.

Se nästföregående not.

o

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

4:o. Att till sina församlingar kalla ordentliga egna lärare af sin

religion.

5:o. Att, när föräldrarna äro af en och samma religion, barnen, af

deras präster och med deras ceremonier, må döpas, samt i samma religion

uppfödas.

6:o. Att de vid brudvigslar njuta samma frihet, när ingendera kontrahenten

är luthersk, allenast trenne lysningar förut af predikstolarna,

efter Sveriges lag, för sig gått.

7:o. Att de likaledes, efter sitt sätt, få förrätta kyrkotagningar och

begrafningar.

I anseende till meranämnda af rikets ständer föreslagna och af Oss

i nåder gillade villkor, hafva Vi i nåder pröfvat, till undvikande af tvister

och ovisshet, nödigt dem i så måtto förklara:

l:o. Att, ehuru främmande religionsförvandter ingalunda få inrätta

publika skolhus eller undervisningsställen, dem likväl icke betages att hos

sina ordentliga lärare eller andra enskilda personer låta undervisa sina

egna barn.

2:o. Att förbudet emot missionärers antagande och afsändande inom

eller utom riket, hvilket angående sådana anstalter, som syfta på deras

religions utspridande eller tillfällen att göra proselyter, bör med yttersta

stränghet liandhafvas, däremot icke må hindra deras lärare att, efter kallelse,

besöka sina egna religionsförvandter på sådana ställen i riket, där

de icke hafva kyrkor och församlingar inrättade, samt betjäna dem med

barndop, kommunion, vigsel, kyrkotagning och begrafning efter sitt sätt,

3:o. Att förbudet emot allmänna processioner och ceremonier endast

sträcker sig till publika platser, torg och gator, men ingalunda till invigning

af deras kyrkor, kyrkogårdar, klockor eller någon af deras ceremonier,

som inom slutna kyrko- och kyrkogårdsportar kan förrättas; och

4:o. Angående deras riksdagsmannarätt har det undfallit Kikets Ständer,

att de reformerte redan, i anledning af kungl. kungörelsen under den

27 augusti 1741, den samma åtnjutit, i anledning hvaraf de ock hädanefter

därvid nödvändigt böra bibehållas; men då, enligt rikets ständers

underdåniga tillstyrkande, alla andra främmande därifrån uteslutas, pröfve

Vi dem, såsom medlemmar af staten, ehuru icke af församlingen, ingalunda

kunna förvägras att deltaga uti riksdagsmannavalen, emedan under

friheten af närvarande regeringssätt hvar och en, inom de stånd som till

riksmöten sända fullmäktige, bör utan intrång en så betydande rättighet

till godo njuta.

6 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

För öfrigt varda Våre undersåtare allvarligen åtvarnade att icke förneka

främmande religionsförvandter ett fritt tillträde till Vår offentliga

gudstjänst, vid plikt af tio dal. s. mt. För åstadkommen förargelse vid

deras gudstjänst böte den skyldige tjugufem dal. s. mt. Brytes den fred,

hvar äger till och ifrån samt under offentlig gudstjänst; plikte som 18

kap. missgärningsbalken i dessa fall stadgar. Den, som hädar deras särskilda

meningar eller heliga bruk, böte, efter brottets beskaffenhet och

omständigheterna, ifrån tio till femtio dal. s. mt., hvilka böter andra gången

fördubblas. För den, som i samkväm »angriper» främmande religionstvister,

vare lag samma.

Vid detta tillfälle hafva Vi äfven låtit oss föredragas de efter reformationen

utkomne kungi, försäkringar, stadgar, bref och förordningar angående

religionen samt Rikets Ständers gjorda föreningar och beslut; och

som Vi däribland funnit några emot en fri religionsöfning alldeles stridande,

så förklare Vi alla sådana, h vilka med detta Vårt uppå Rikets Ständers

underdåniga tillstyrkande grundade beslut icke kunna förenas, härigenom

vara till sin kraft och verkan alldeles upphäfde.

Vi erkänne otvunget svårigheten att kunna förutse alla de händelser,

hvartill denna författning kan gifva anledning, och äfven omöjligheten att

för hvarje af dem stadga något särskildt; men då Vi i det föregående

tydligen ådagalagt, huru Vår nådiga afsikt varit och är att lämna främmande

religionsförvandter all den frihet, som utan skada för vår sanna

religion, utan ändring i rikets lagar och utan någon af Våra egna undersåtares

förfång möjligen kunnat beviljas, och då Vi på sådan grund här

nedanför förordnat om några af dem, förmoda Vi att de öfriga, under tilllämpning

däraf, lätteligen kunna af hjälpas.

De äktenskap, som emellan personer af olika religion kunna ingås,

hafva först ådragit sig Vår uppmärksamhet. Hvad kyrkolagens 15 kap.

8 § stadgar om prästerskapets skyldighet att flitigt afråda sådana äktenskap,

må dem ock hädanefter åligga, ehuru ofta erfarenheten visat sådant

vara förgäfves: frågan, i hvilken religion barnen böra uppfödas, anse Vi

för den viktigaste.

Hvad de reformerte beträffar, är redan stadgadt genom kungl. brefvet

af den 21 augusti 1765 att, när mannen är luthersk och kvinnan reformert,

barnen ovillkorligen uppfostras i den lutherska läran, men när mannen

är reformert och kvinnan luthersk, bör innan vigseln en öfverenskommelse

träffas inför konsistorium, i hvilkendera religionen barnen skola

uppfostras, och, om detta icke skett, fadren hafva frihet att uppfostra sina

Religionsfrihetens utveckling i Sverige. 7

barn i den religion, han bekänner; hvilken frihet Yi nu icke heller velat

inskränka, utan endast därutinnan göra den förändring, att öfverenskommelsen

uppvisas icke i konsistorium, utan i Stockholm inför öfverståthållareoch

i landsorterna inför landshöfdingeämbetet.

Och som Yi icke funnit något annorlunda, utan ett synnerligt tvång,

kunna stadgas om sådana giftermål med greker, katoliker eller andra religionstör

vand ter, Indika icke hafva några redan gifna löften att sig åberopa;

så vilja Vi äfven i alla fall låta förblifva på sätt, som i ofvanberörda

måtto om de reformerte sagdt är.

Ordentliga äktenskapsförord i detta ämne, intagna uti öfverståthållareeller

landshöfdingeämbetenas protokoller, blifva tjänligaste medel att

förekomma alla tvister, och det åligger därföre prästerskapet att, innan

lysningar utgifvas, så mycket möjligt är och med godo ske kan yrka ocli

befordra sådana kontrakter.

Oäkta barn, som njuta allmänt understöd, uppfödas, utan afseende på

mödrarna, i den lutherska läran.

Mindre betydande hafva Yi funnit, hvilken vid de i fråga varande

giftermål skall förrätta vigseln; men, att förekomma all tvist, hafva dd

pröfvat därmed böra förhållas på sätt, som hittills öfligt varit, att vigseln

förrättas med do inom båda kontrahenternas församling brukliga ceremonier ■

dock vid särskilda tillfällen.

De främmande religionsförvandter, kvilka uti landsorterna nedsätta

sig till så ringa antal, att de icke kunna utgöra en församling och underhålla

egna präster, böra ofelbart anmäla sig och sitt husfolk, deras födelseort,

ålder, jämte vittnesbörd om deras frejd, hos den landshöfding, inom

hvilkens i nåder anförtrodda län de ämna att taga sitt hemvist.

Lutherska prästerskapet bör för ingen del, och vid hårdt ansvar till

görandes, påtruga dem sin ämbetstjänst, utan lämna deras frihet okvald

att, ifrån andra orter, skaffa sig präster af sin religion till de förrättningar,

som inom deras hus förefalla; men däremot böra Yåra lutherska

präster, när de frivilligt därom anmodas, förrätta deras brudvigslar, efter

riktiga bevis om föregången lysning, och deras begrafningar, som äro af

främmande religion, utan all annan förändring af svenska handbokens formulär,

än af de ord, kvilka omständigheterna vid hvarje tillfälle nogsamt

utmärka.

1 å lika sätt må de äfven förrätta barndop, om föräldrarna det åstunda,

h vilka eljest själfva kunna döpa barnen, och sedan vid tillfälle söka sina

lärares konfirmation, allt som deras religion det fordrar.

8

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

Till vinnande af en pålitlig fullständighet uti tabell-verket böra magistraterna

i städerna och kronofogdarna å landet hålla en noga förteckning

på alla de brudvigslar, barnförlossningar och dödsfall, som hos främmande

religionsförvandter inom deras distrikter hända, antingen de betjäna

sig af egna eller lutherska präster, när de på orten icke hafva egen församling

och följaktligen icke egna tabeller. Dessa förteckningar insändas vid

slutet af hvarje år till landshöfdingarna i orterna, som dem sedermera till

vederbörande konsistorier öfverlämna att vid tabellernas författande låta i

akt taga.

Skulle främmande trosförvandter under påkommande sjukdom själfva

anmoda lutherska prästerskapet om besök, må det icke vägras; men i sådana

händelser bör den sjuke endast förehållas försoningens och rättfärdiggörelsens

nåd på ett evangeliskt sätt, och deras sinnen icke oroas eller

samveten betungas med några religionstvister och kontroverser.

Anständig lägerstad å kyrkogårdar och andra allmänna begrafningsplatser

böra alla af kristen religion så hädanefter som hittills för sina döda

åtnjuta, och må de äfven, emot vanlig betalning till kyrkorna, tå bruka

klockor vid sina begrafningar, antingen dessa af lutherska eller deras egna

präster förrättas.

Kungörelsen innehöll vidare, utom vissa stadganden angående processen

i religionsmål, förbud för statskyrkans medlemmar att bevista främmande

gudstjänster äfvensom föreskrift, att främmande religionsförvandter

icke ägde att vid sina gudstjänster »inlåta» andra än dem, som voro åt

deras trosbekännelse.1

Den förutnämnda bestämmelsen därom, att lutherska prästerskapet icke

finge påtruga främmande religionsförvandter sin ämbetstjänst, då den icke

af dem begärdes, innefattade gifvetvis äfven, att dessa icke voro pliktiga

att erlägga de för särskilda prästerliga förrättningar stadgade afgifter i

annat fall, än att dylik förrättning blifvit på deras egen begäran verkställd.

I öfrigt voro de, lika med andra samhällets medlemmar, skyldiga

att bidraga till prästerskapets aflöning och andra kyrkliga behof. Härutinnan

hade 1781 års kungörelse icke gjort någon ändring. 1 2

1 Dessa bestämmelser upphäfdes genom kung], kungörelsen den 7 mars 1855.

2 Upplysande i detta hänseende är kungl. resolutionen på prästeståndets allmänna besvär

den 13 september 1790 § 5: »I anledning af prästerskapets ifrån Borgå stift gjorda anmälan, att

svenska undersåtar af den grekiska trosbekännelsen i Karelen, hvilka tillhandla sig fast egendom

i lutherska församlingar därstädes, skola af den grund, att de icke betjäna sig af lutherska prästerskapet,

innehålla den afgift utaf egendomen, som till samma prästerskap efter lag och kungl. förordningar

\itgå bör, har prästeståndet i underdånighet föreställt, hurusom ett slikt förfarande

Religionsfrihetens utveckling i Sverige. 9

Omförmälcla kungörelse gällcle icke mosaiska trosbekännare. Beträffande

dessa yttrades i kungörelsen, att Kungl. Maj:t ville låta för dem

utfärda ett särskildt »handelsreglemente», hvaruti äfven villkoren för den

dem förunnade religionsfrihet komme att utsättas och förklaras.

Ett sådant reglemente blef genom kungl. kommerskollegium utfärdadt

den 27 maj 1782. I företalet till detta reglemente yttras: »Sedan

Hans Kungl. Maj:t, enligt riksdagsbeslutet af den 26 januari 1779, i nåder

behagat tillåta judar att hit till riket inflytta och sig härstädes nedsätta

under åtnjutande af en fri religionsöfning och sådana förmåner, som med

statens säkerhet och samhällets trefnad bäst kunna förenas, och hvarvid

för judarna, så väl som andra främmande religionsförvandter, de allmänna

villkoren äro lagda till grund, att de icke under någon förevändning må

antagas uti rikets högre eller lägre ämbeten och sysslor; icke åtnjuta någon

riksdagsmannarätt; icke på något ställe i riket inrätta publika skolhus

till deras läras utvidgande; icke genom några vid deras gudstjänst öfliga

ceremonier gifva anledning till förargelse; och att judarna ej må tillåtas att

hålla deras synagoga på flera ställen än i de städer, som dem till hemvist

blifvit anviste \ samt att de inga sammankomster uti sina hus till deras

religions öfning må anställa; så har Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegium

funnit sig böra till närmare underrättelse för de judar, som i

riket vilja inflytta, ett sådant reglemente utfärda, som följer.» Härefter

stadgades i reglementet, bland annat, att judarna tillätes att i hvarje

af de för dem utsedda städer inrätta synagoga samt därvid hålla rabbin

med erforderlig betjäning; att de finge här i landet ingå giftermål blott

med sina religionsförvandter, men ej med några andra; att ingen af de i

riket varande eller efteråt inkommande judar skulle äga frihet att i dess

ej allenast skulle åstadkomma prästerskapets förfång, utan ock medföra äfventyr för religionen;

hvarföre ståndet därhos underdånigst anhållit, att i nåder stadgas och förklaras måtte, att, enär

någon af främmande trosbekännelse förvärfvat sig och innehafver fast egendom i lutherska församlingar

under Kungl. Maj.ts välde, en sådan må tillhållas att af samma dess egendom till lutherska

prästerskapet utgöra hvad däraf till prästerskapets underhåll efter svensk lag erläggas hör.

Kungl. Maj:t har funnit skäligt att till denna prästeståndets underdåniga anhållan lämna nådigt

bifall och vill härmed hafva i nåder förordnat, att kronobetjäningen i orten, som uppbär Kungl.

Majrts och kronans räntor af de egendomar, hvilka af främmande trosbekännare innehafvas, äfven

må uppbära den afgift däraf, som lutherska prästerskapet efter lag och författningar tillkommer,

och densamma sedan prästerskapet tillställa, om emellan prästerskapet och de främmande trosförvandter

ej annorlunda åsämjas kan.» 1

1 Dessa s. k. privilegierade städer voro Stockholm, Göteborg och Norrköping samt längre fram

Karlskrona. Efter 1860 fingo inländska och efter 1873 jämväl utländska mosaiska trosbekännare

fritt bosätta sig öfver allt inom riket. Se kungl. förordningen ang. mosaiska trosbekännares rätt

att bosätta sig och besitta fast egendom i riket den 26 oktober 1860 och kungl. kungörelsen ang.

mosaiska trosbekännare medgifven frihet att välja boningsort den 28 februari 1873.

2

1782 års

judereglemente.

10

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

tjänst antaga och nyttja någon svensk undersåte; att för judarna skulle

uti hvarje af förutnämnda, dem anvisade städer utses och anordnas en

särskild begrafningsplats; samt att öfver deras giftermål, födde och döde

vederbörliga tabeller skulle af deras äldste till magistraten årligen utlämnas.

Slutligen förklarades, att, som judarna ägde att njuta all den säkerhet

samt det beskydd till lif, heder och gods, som svenska undersåtar tillkomme,

så ålåge dem däremot att i all måtto ställa sig Sveriges rikes lag

och regeringssätt samt reglementet till efterrättelse, och blefvo de för öfrigt

strängeligen åtvarnade att ej på något sätt med ord eller gärning den

kristna församligen förolämpa.

1809 års Den religionsfrihet, som sålunda blifvit främmande trosbekännare med

TC!forlgS

gifven, blef i grundlagen befästad genom stadgandet i 1809 års regeringsform,

§ 16, att »konungen bör — — ingens samvete tvinga eller tvinga

låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt

han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.

»

Den i regeringsformen § 16 sålunda uttalade religionsfrihetens grundsats

skulle, på sätt närmare framgår af regeringsformen §§ 2, 4 och 28,

successionsordningen § 4 och tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 2, gälla bredvid

grundsatsen om den lutherska kyrkan såsom statskyrka.

Genom de nya grundlagarna blef främmande trosbekännares ställning

i åtskilliga andra afseenden bestämd.

De tingo fortfarande icke användas i statens ämbeten och tjänster

med undantag af de militära, för hvilkas besättande med främmande trosbekännare

den nya regeringsformen icke hide hinder i vägen. Beträdande

främmande trosbekännares anställande i statens tjänst hafva sedermera förändringar

gjorts till deras förmån dels vid riksdagen 1862—1863 och dels

vid riksdagen 1870. Stadgandena rörande detta ämne innefattas i § 4 och

mom. 1 af § 28 regeringsformen, livilka lagrum, efter de vid sistnämnda

riksdag vidtagna ändringar, äro af följande lydelse: § 4. »Konungen äger

att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform föreskrifver; iukämte

dock, i de fall, här nedan före stadgas, underrättelse och råd af ett

statsråd, hvartill konungen kallar och utnämner kunniga, erfarna, redliga och

allmänt aktade, infödda svenska män af den rena evangeliska läran.» —

§ 28. l:o »Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödda

svenska män till alla de ämbeten och tjänster inom riket, högre och lägre,

hvilka äro af den egenskap, att konungen fullmakter därå utfärdar, dock

böra vederbörande förut med förslag hafva inkommit, där sådana hittills

11

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

ägt rum. Konungen vare likväl obetaget, att, efter vederbörandes börande,

eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna, de

teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra

beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst,

äfvensom till läkarebefattningar, kalla och befordra äfven utländska män af

utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må

konungen kunna uti militära ämbeten nyttja utländska män af sällsynt skicklighet,

men icke till kommendanter i fästningarna. Konungen fäste, vid alla befordringar,

afseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke

på deras börd. Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, hvarmed är

förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk

vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den

läran. Till alla öfriga ämbeten eller tjänster, med

å statsrådets ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare af annan kristen

troslära, äfvensom af den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon,

som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehafvare

af annan tjänst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår

rena

evangeliska

det undantag i afseende

religionsvård, religionsundervisning eller

kyrkan — — —.»

Beträffande främmande

befordringar

inom den svenska

''.810 års riksdagsordning

ö)

kunna

trosbekännares

5 18: »Personer

ej vara

eJ

riksdagsmannarätt

stadgades

af någon annan främmande

riksdagsmän; men valrätt må äfven

förvägras». För

lära, än den reformerta,

andra kristna trosförvandter ej förvägras». För mosaiska trosbekännare in

trädde rättigheten att deltaga i riksdagsmannaval först med 1866 års riksdagsordning.

I fråga om rättigheten att kunna väljas till riksdagsman

innehöll sistnämnda riksdagsordning ännu, i § 26, den inskränkning, att

»riksdagsmannabefattning kan endast utöfvas af svenska medborgare, som

bekänna sig till kristen protestantisk lära». Men år 1870 blef detta stadgande

ur paragrafen uteslutet, hvadan numera svenska medborgares valrätt

(>ch valbarhet i

trosbekännelse.

Hvarken i förordningen angående sockenstämmor och kyrkoråd den

1810 och 1866

årens riksdagsordningar.

politiskt hänseende icke äro beroende af deras

religiösa

2 6 februari

augusti 1843

1817

stad;

eller

;ades

förordningen

1817, 1843

om sockenstämmor i riket den 29

någon inskränkning i främmande trosbekännares/<»•/«

sockenstämmorna, ehuru kommunens både kyrkliga och

där handhades. I fråga om kommunal såväl rösträtt

som skatteplikt gällde här samma regler för främmande trosbekännare som

för statskyrkans medlemmar. Men sedan år 1860 friheten för statskyrkans

rätt att

borgerliga

deltaga

angelägenheter

12

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

bekännare att öfvergå till främmande kristen religion blifvit proklamerad,

hvarom strax skall vidare nämnas, kunde det icke längre medgifvas det växande

antalet dissenters att deltaga i beslut angående kommunens kyrkliga

angelägenheter och hvad därmed sammanhängde. Främmande trosbekännare

betogs nu rätten att i alla andra fall, än grundlagens stadgande om utöfning

af riksdagsmannarätt föranledde, deltaga i behandling eller afgörande

af frågor, som rörde kyrkan eller den offentliga undervisningen. I den två

år därefter utfärdade, ännu gällande författning, som i allmänhet reglerar

den kyrkliga kommunens själfstyrelse, gjordes enahanda begränsning, ity

att i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21

mars 1862, § 4, upptogs följande stadgande: »Rättighet att deltaga i kyrkostämmas

öfverläggningar och beslut tillkommer på landet den, som på kommunalstämma,

ocli i stad den, som vid allmän rådstuga rösträtt äger; främmande

religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig

anmält, dock härifrån undantagne».

1843 års I fråga om rätten att deltaga i prästval har utvecklingsgången varit

^r<ordniru)0r'' densamma. I präst valsförordningen den 1 april 1843, § 21, hette det

ännu: »Främmande kristna religionsbekännare, som i riket njuta medborgerliga

rättigheter, och inom någon församling innehafva hus och egendom

och af dem utgöra vanliga utskylder till kyrka och församling samt

deltaga i prästerskapets aflöning, äga rösträttighet vid prästval». Numera

gäller,1 att rösträtt vid prästval tillkommer endast den, som i församling, där

sådant val skall anställas, äger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar

och beslut deltaga, och från denna rättighet äro, såsom nämnts, främmande

religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,

uteslutna.

1860 års dis- Det har nyss här ofvan erinrats, att år 1860 det viktiga steg till relisententffSi''ft''Sionsfriheteils

utsträckning togs, att statskyrkans bekännare kunde få fritt

öfvergå till annan troslära. Detta skedde genom två särskilda kungl. förordningar

af den 23 oktober 1860, den ena angående ändring i gällande

bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande

lära, och den andra angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Genom den förra af dessa förordningar1 2 upphäfdes de straffbestämmelser,

med undantag af ämbetets förlust för präst, hvilka dittills varit

stadgade för den, som atföll från den af staten antagna religionen; genom

1 Lag angående tillsättning af prästerliga tjänster den 26 okt. 1883, § 26.

2 Numera ersatt af kungl. förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som

söker förmå annan till affall från den evangelisk-lutherska läran.

13

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

den senare, hvilken trädde i stället för kungörelsen den 24 januari 1781,

bestämdes dels under Indika villkor utträde ur statskyrkan tick äga rum,

dels Indika rättigheter och skyldigheter i allmänhet tillkommo främmande

trosbekännare.

I fråga om villkoren för utträde ur statskyrkan innehöll sistnämnda

förordning, att, om någon föll af från den rena evangeliska läran och ej

lät sig af sina själasörjares undervisning och förmaning rätta, skulle han

af domkapitlet eller dess förordnade ombud varnas. Framhärdade han ändå

i sin villfarelse och önskade att från svenska kyrkan öfvergå till främmande

religionssamfund, hade han att personligen hos kyrkoherden i den

församling, hvartill han hörde, göra anmälan därom för anteckning i kyrkoboken.

Dock skulle han ej anses från kyrkan skild, förr än han, efter

uppnådd ålder af aderton år, blifvit i annat i riket tillåtet religionssamfund

upptagen. Blef »affälling» från svenska kyrkan upptagen i främmande

religionssamfund förr, än han uppnått aderton års ålder och, efter undergången

varning af domkapitlet eller dess ombud, personligen anmält hos

kyrkoherden i den församling, hvartill han hörde, sin önskan att ur svenska

kyrkan utträda, skulle den honom upptagit vara förfallen till böter från

och med 50 till och med 300 riksdaler. Om »affällings» upptagande i

främmande religionssamfund skulle föreståndaren för detsamma inom två

månader därefter underrätta kyrkoherden i den församling, hvartill den

»affällige» hört. Innehade den, som till utträde ur svenska kyrkan sig

anmält, offentlig tjänst, blef han därifrån skild, där ej tjänsten var af

beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma

nämnas samt konungen eller den myndighet, som ägde att tjänsten

tillsätta, fann skäligt att honom därvid bibehålla.

Med afseende å främmande religionsbekännares ställning i allmänhet

stadgades, att med de inskränkningar och undantag, som af grundlag och

ifrågavarande förordning bestämdes eller betingades, skulle ej från skiljaktighet

i kristen trosbekännelse härledas någon skillnad i svenska medborgares

rättigheter eller skyldigheter. Främmande trosbekännare eller den, som

till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, ägde dock ej i annat fall, än

grundlagens stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt föranledde, deltaga

i behandling eller afgörande af frågor, som rörde kyrkan eller den offentliga

undervisningen.

I öfrigt innehöll 1860 års dissenterlag följande närmare föreskrifter

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning:

Ville kristna trosbekännare af annan lära än den rena evangeliska

14

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

förena sig i församling, skulle de därom hos konungen göra ansökning och

därvid uppgifva sin trosbekännelse och församlingsordning. Fann konungen,

efter vederbörandes hörande, skäl att bifalla ansökningen, ägde sålunda

tillåtet främmande trossamfund rätt till fri religionsöfning inom de af lag

och sedlighet bestämda gränser; offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar

fingo dock förrättas endast inom dylik församlings kyrka, bönhus eller kyrkogård.

Enahanda rätt tillkom ock de på grund af förut gällande författningar

redan bildade församlingar af främmande trosbekännare, Erkänd

församling ägde själf kalla präst eller lärare. Hvarje sådan församling

skulle såsom föreståndare anställa en välfrejdad person, hvars vård hennes

angelägenheter kunde anförtros, och därom göra anmälan, i Stockholm hos

öfverståthållareämbetet och annorstädes i riket hos konungens befallningshafvande.

Blef rättigheten till fri religionsöfning missbrukad, eller underlät

församlingen att iakttaga hvad i afseende å föreståndaren var stadgadt,

kunde församlingen efter konungens förordnande upplösas. Föreståndaren

ålåg att noggrant fora de anteckningar, som af konungen föreskrefvos;

att desamma inför domstol, konungens befallningshafvande eller

öfverståthållareämbetet vid anfordran förete; att inom en månad efter hvarje

års slut till konungens befallningshafvande eller öfverståthållareämbetet aflämna

förteckning å församlingens medlemmar samt under årets lopp ingångna

äktenskap eller inträffade födelser eller dödsfall i församlingen; att

på sätt, som för svenska kyrkans prästerskap var stadgadt, utfärda betyg

och till offentliga myndigheter lämna upplysningar om församlingens medlemmar;

samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse lag och de särskilda

föreskrifter, som af vederbörande honom meddelades. Underlät föreståndaren

att iakttaga hvad honom enligt förevarande författning ålåg, straffades han

med böter från och med 20 till och med 300 riksdaler eller fängelse från

och med 2 månader till och med 1 år. Innan något hus eller rum af

församlingen begagnades till gudstjänst eller andaktsöfning, skulle föreståndaren

därom göra anmälan, å landet hos kronofogden i orten och i staden

hos poliskammaren, där sådan fanns, men i annat fall hos magistraten.

Yid församlingens gudstjänst eller andaktsöfning fick ej den offentliga

myndigheten i orten förvägras tillträde. Munk- eller nunneorden fick ej

förekomma, ej heller tilläts inrättande af kloster. Förvärfvande af fast

egendom i riket var främmande trosbekännares församlingar, inrättningar

eller stiftelser förbjudet; dock fick tillåtet främmande religionssamfund med

konungens tillstånd förvärfva äganderätt till den jord, som för utrymme

till kyrka eller kyrkogård erfordrades. A allmänna begrafningsplatser ägde

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

15

främmande trosbekännare såsom förut erhålla lägerstad för sina döda. Skolor

och andra undervisningsanstalter tingo ej af främmande trosbekännare inrättas

eller upplåtas för andra än bekännare af deras egen troslära eller

deras barn. Skedde annorledes, blef skolan eller undervisningsanstalten

stängd och föreståndaren för densamma dömd till böter från och med 50

till och med 300 riksdaler. Tid enahanda bot förbjödos ock främmande

trosbekännare att vid sammankomst till andaktsöfning af svenska kyrkans

medlemmar hålla föredrag. Lysning till äktenskap skulle, ändå att såväl

mannen som kvinnan var af främmande trosbekännelse, afkunnas i den

till svenska kyrkan hörande församlig, inom hvars område bruden var boende;

dock skulle lysningen, där bägge voro medlemmar af tillåtet främmande

religionssamfund, af dess föreståndare utfärdas. Vigseln fick i det

fall, att både mannen och kvinnan tillhörde främmande tillåtet religionssamfund,

förrättas efter dess bruk. Var blott endera medlem af sådant

samfund, skulle vigsel ske af svenska kyrkans prästerskap. Barn af äkta

makar, som bägge tillhörde främmande men tillåtet religionssamfund, fick

af föräldrarna uppfostras i den lära, de bekände. Var blott endera maken

medlem af sådant samfund, då skulle barnet, om fadren tillhörde svenska

kyrkan, uppfostras i den rena evangeliska läran. Var modren af denna

lära, och hade skriftligt aftal om barnens uppfostran blifvit emellan makarna

träffadt före äktenskapet och inför konungens befallningshafvande eller öfverståthållareämbetet

uppvisådt, skulle det lända till efterrättelse. Hade ej

sådant aftal skett, ägde fadren uppfostra barnet i den troslära, lian bekände.

Oäkta barn, som njöt underhåll af allmänna medel, skulle, änskönt föräldrarna

voro medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund, uppfostras

i den rena evangeliska läran. Var främmande trosbekännare af sådan lära,

som ej tillstadde honom att aflägga i lag föreskrifven ed, då den erfordrades,

ankom det på konungen att, sedan högsta domstolen blifvit hörd, förordna,

huru förfaras borde. Främmande trosbekännare skulle ej anses oberättigad

att påkalla ämbetsåtgärd af svenska kyrkans prästerskap; dock att

vid sådan förrättning kyrkans handbok skulle brukas. Med lärotvist, som

kunde bekymra samvetet, fick präst i ty fall ej besvära; ej heller ägde

han påtvinga någon medlem af tillåtet främmande religionssamfund sin

ämbetsåtgärd. De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till

svenska kyrkan1 eller hennes prästerskap eller betjäning var ej medlem

af tillåtet främmande religionssamfund pliktig att gälda i annat fall, än att

1 Jfr den i kungl. kungörelsen den 24 januari 1781 omnämnda »betalning till kyrkorna»

för rätten att få bruka klockor vid begrafningar.

16

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd. Slutligen förklarades,

att genom förevarande författning ej skedde någon ändring af hvad

i afseende å mosaiska trosbekännare var stadgadt.

1838 års lag- För dessa sistnämnda gällde och gäller ännu i hufvudsak den lagstiftsom

år 1838 trädde i stället för 1782 års judereglemente. Genom

bekännare, kungl. förordningen angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter

här i riket den 30 juni 1838 stadgades, att »mosaiska trosbekännare,

födda i Sverige eller som, utrikes ifrån inkomna och i riket bosatta, blifvit

eller blifva af Kungl. Maj:t till svenska undersåtar upptagna, skola hädanefter

i alla hänseenden vara ställda i lika rättsförhållanden med öfriga

svenska undersåtar, enligt svensk lag, samt åtnjuta enahanda rättigheter

och förmåner, som tillkomma svenska undersåtar i allmänhet, utan andra

inskränkningar, än Sveriges grundlagar för utrikes födda män eller främmande

trosbekännare bestämma, eller i denna förordning särskildt stadgas;

hvaremot sådana mosaiska trosbekännare, så väl för sina personer som för

sin egendom och näring eller rörelse, äro underkastade samma skyldigheter

och åligganden som öfriga svenska undersåtar».

Vidare föreskrefs i sagda förordning, att mosaiska trosbekännare icke

finge utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd köpa fast egendom å landet,

en inskränkning, som dock sedermera blifvit upphäfd genom det i kungl.

förordningen angående mosaiska trosbekännares rätt att bosätta sig och besitta

fast egendom i riket den 26 oktober 1860 införda stadgandet, att

mosaiska trosbekännare, som äro svenska medborgare, skola äga rättighet

att bosätta sig samt att förvärfva och besitta fast egendom öfverallt inom

riket, så väl på landet som i städerna.

Icke heller ägde, enligt 1838 års författning, mosaiska trosbekännare

att välja eller kalla präst eller kyrkobetjäning inom de svenska församlingarna,

eller att vara ledamöter i direktioner eller kommissioner, som hade

befattning med kyrkoärenden eller undervisningsverket, eller att deltaga i

val till sådana befattningar eller uti öfverläggningar och beslut om dylika

ämnen. De borde ock ensamma underhålla fattiga af deras egen trosbekännelse,

utan att därför kunna undandraga sig andel, enligt gällande grunder, i

afgifter till allmänna fattigvården i den församling, inom hvars område

de vore boende eller ägde fastighet. Sistnämnda stadgande är dock genom

kungl. kungörelsen den 22 juni 1899 upphäfdt, så att hvad i allmänhet

är stadgadt angående fattigvård numera gäller äfven i fråga om mosaiska

trosbekännare.

I alla de fall, då prästbevis för svensk undersåte i allmänhet erford

-

17

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

rades, borde enligt förordningen svensk undersåte af mosaisk trosbekännelse

förete behörigt bevis af religionsläraren vid en synagoga. Detta stadgande,

hvilket innebar skyldighet för de mosaiska församlingarna att hålla egna

kyrkböcker, har genom kungl. förordningen angående kyrkböckers förande

den 6 augusti 1894, §§ 2 och 8, blifvit i viss mån modifieradt. Där

föreskrifves nämligen, att mosaisk trosbekännare, likasom en Inur, hvilken

tillhör en till egen kyrkbokföring lagligen berättigad församling af främmande

trosbekännare, skall, såvida han bor och vistas inom stad eller pastorat,

där den främmande församlingen finnes bildad, i sin församlings kyrkböcker

upptagas. Men om han icke bor och vistas, där den främmande

församlingen finnes, antecknas han i kyrkböckerna för den till svenska kyrkan

hörande församling, där han har sitt hemvist, och ifrågavarande bevis utfärdas

då af svenska kyrkans prästerskap.1

I öfrigt innehöll 1838 års förordning, att mosaisk trosbekännare, som

innan kungörandet af samma förordning från utrikes ort inkommit och

bosatt sig i riket samt med behörigt tillstånd idkade handel eller annat

näringsfång, skulle äga enahanda rättigheter och skyldigheter, som annan

utlänning i samma fall; samt att med utrikes född mosaisk trosbekännare,

som antingen, behörigen förpassad, i egenskap af resande besökte Sverige

eller ville sig härstädes bosätta, skulle förhållas i öfverensstämmelse med

de föreskrifter, som i afseende å andra utlänningars inkommande och vistande

i riket vore eller framdeles blefve meddelade.

Slutligen tillkännagafs, att Kungl. Maj:t samma dag fastställt en särskild

ordning, angående hvad mosaiska trosbekännare hade att iakttaga i

afseende på utöfningen af deras religion och bestyret inom deras församlingar,

hufvudsakligen öfverensstämmande med hvad därom dittills varit

stadgadt eller vanligen iakttagits. Denna ordning publicerades genom kungl.

kommerskollegii cirkulär den 13 augusti 1838 och innerhåller bland annat

följande:

Finnas i stad bosatta ett större antal personer, som bekänna sig till

mosaiska trosläran, skola de utgöra särskild församling. Ar ej antalet af

mosaiska trosbekännare så stort, att de lämpligen kunna utgöra egen församling,

tillhöra de närmaste mosaiska församling. Ästundar mosaisk församling

att offentligen hålla gudstjänst, har den att hos Kungl. Maj:t söka

tillstånd att i sådant afseende inrätta synagoga. Där synagoga finnes, bör

1 Utländska undersåtar af främmande trosbekännelse, hvilka vistas härstädes, skola antecknas

i sv. kyrkans böcker, så framt de ej tillhöra främmande församling med rätt till egen kyrkbokföring.

K. förordn. ang. kyrkböckers förande d. 6 augusti 1894 § 2 mom. 2. Jfr k. maj:ts

utslag d. 18 sept. 1896 och d. 5 febr. 1897.

3

18

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

af församlingen antagas till religionslärare en person, som behörigen styrker

sig innehafva därtill erforderliga kunskaper; och åligger honom att, jämte

bestridandet af de prästerliga förrättningarna inom församlingen, tillse, att

vid gudstjänst och religionsceremonier inga oordningar förelöpa, samt att

barnauppfostran behörigen vårdas. Vid de predikningar, som af honom

hållas, böra helst svenska, men ock danska, tyska eller franska språken

begagnas. Religionsläraren aflönas af församlingen, och hans lön samt öfriga

villkor bestämmas genom öfverenskommelse mellan honom och församlingen.

Där synagoga ej finnes, är det mosaiska trosbekännare obetaget att

inom sig i egna hus förrätta de andaktsöfningar, som deras religion bjuder.

Störande af gudstjänsten i synagogan är vid ansvar förbjudet. Icke heller

må någon världslig eller andlig ämbetsmyndighet lägga hinder i vägen för

mosaiska trosbekännare i utöfningen af deras behörigen fastställda religionsceremonier.

Mosaiska trosbekännare äga såsom förut att begrafva sina döda

å särskild begrafningsplats. Vi eds afläggande af mosaiska trosbekännare

inför domstol eller annan ämbetsmyndighet följas samma edsformulär, som

i allmänhet äro faställda, med den skillnad likväl, att mosaiska trosbekännare

skola svära »vid Gud och hans heliga lag», då öfriga svenska undersåtar

svära »vid Gud och hans heliga evangelium». Inom hvarje församling

skola utses visst antal föreståndare, hvilka bland annat åligger att utfärda

intyg, då så påfordras, om de till församlingen hörande mosaiska trosbekännares

frejd och uppförande, och hvari äfven bör införas, när den, för hvilken

betyget utfärdas, är född och huruvida han ännu är konfirmerad. Till bestridande

af gemensamma utgifter äger församling uttaxera erforderliga

medel. Bidragsskyldiga äro icke blott församlingens ordinarie medlemmar

utan äfven mosaiska trosbekännare från främmande ort, hvilka minst ett

år uppehållit sig å ort, där mosaisk församling finnes.

Genom kungl. förordningen angående giftermål emellan kristen och

mosaisk trosbekännare den 20 januari 1863 har förklarats, att det icke är

medlem af svenska kyrkan förment att ingå äktenskap med mosaisk trosbekännare.

Äktenskapet ingås inför borgerlig myndighet, nämligen magistrat

i stad eller kronofogde å landet. Om lysning till sådant äktenskap äfvensom

till äktenskap mellan mosaisk trosbekännare och medlem af annat i

riket tillåtet främmande religionssamfund samt i fråga om den troslära, i

hvilken barnen böra uppfostras, innehöll förordningen, att därom skulle gälla

hvad angående främmande kristna trosbekännare genom kungl. kungörelsen

den 19 januari 1847 och kungl. förordningen den 23 oktober 1860 var

19

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

stadgadt.1 Numera gälla härutinnan bestämmelserna i 1873 års dissenterlag,

hvilken trädt i stället för nyssnämnda författningar.

Det dröjde icke länge efter utfärdandet af 1860 års dissenterlag, innan

förslag till ändringar i densamma väcktes vid riksdagarna. Framställningarna Förslag till

härom vunno det beaktande, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t is^årTdis

den

13 maj 1869 anhöll om utfördande af ny författning i ämnet. I be- senterlag.

rörda skrifvelse yttrade Riksdagen:

Något giltigt skäl torde ej förefinnas för bibehållandet af det i § 1

af lagen den 23 oktober 1860 förekommande förbud för främmande för

samling

att förrätta offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar annorstädes

än inom församlingens kyrkor, bönhus och kyrkogård. Samhällsordningen

synes nämligen uti detta hänseende tillräckligt betryggad genom föreskrifterna,

att församlingens föreståndare skall, innan något hus eller rum af

församlingen till offentlig gudstjänst begagnas, därom göra anmälan hos

vederbörande polismydighet, samt att tillträde till församlingens gudstjänst

ej må den offentliga myndigheten förvägras, hvartill kommer, att församling,

som missbrukar sin rättighet till offentlig religionsöfning, är utsatt för påföljden

att varda upplöst.

Då främmande församlings föreståndare är den, som representerar församlingen

i afseende å förhållandet till staten, bör honom åligga icke blott

att föra de anteckningar, hvarom konungen förordnar, och meddela erforderliga

upplysningar angående församlingens medlemmar, men äfven att hafva

tillsyn därå, att församlingens gudstjänst öfverensstämmer med dess uppgifna

trosbekännelse och församlingsordning, samt att allmän lag därvid ej

öfverträdes.

Ändamålet med de i afseende å utträde ur svenska kyrkan i 1860

års förordning föreskrifna omgångar med undervisning, förmaning och varning

torde i de flesta fall förfelas, enär dessa formaliteter innebära ett

moraliskt tvång, som föga inverkar på den fria öfvertygelsen, men fast hellre

är egnadt att alstra bitterhet hos den, som utgör föremål för en sådan behandling.

I anseende härtill och då själasörjaren ej bör sakna utväg att,

äfven utan lagens biträde, bereda sig tillfälle att genom undervisning och

varning söka förhindra ett förhastadt steg af den, som står i begrepp att

utträda ur svenska kyrkan, anser Riksdagen, att lagen i denna del bör ändras,

1 Enligt k. kung. den 19 januari 1847 skulle för giftermål mellan personer, af hvilka den

ena tillhörde luthersk församling och den andra annat kristet trossamfund, lysning ske i kyrkan

såväl inom mannens som kvinnans församling. Lysningen skulle utfärdas af vederbörande lutherske

präst, som för dess laglighet ansvarade.

20

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

med föreskrift endast, att den dissenterande, som hos kyrkoherden tillkännagifvit

sin afsikt att utträda ur svenska kyrkan, skall, sedan minst två månader

förflutit, personligen hos kyrkoherden anmäla sig till utträde ur kyrkan.

Enligt 1860 års lag skall den, som omfattar främmande lära, ej anses

från svenska kyrkan skild, förr än han, efter uppnådd ålder af 18 år, blifvit

i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagen. Men då det icke kan

vara någon vinst för nämnda kyrka att genom tvång inom sig behålla olika

tänkande; då ett sådant tvång är egnadt att framkalla split och söndringar

inom kyrkan, och hon därigenom förlorar den koncentrerande kraft, som

gör henne mäktig att värna sig själf; då grundsatsen af samvets- och bekännelsefrihet

fordrar, att den, som bekänner sig till en främmande lära,

må vinna utträde från svenska kyrkan, äfven om det trossamfund, hvars

lärosatser han omfattar, icke är genom någon församling här i landet representeradt,

eller han ej finner liktänkande, nog talrika att kunna bilda egen

församling; då lagens förbud uti ifrågavarande hänseende utan synnerlig

svårighet kan kringgås därigenom, att den dissenterande först inträder i

en främmande församling och sedermera därifrån utgår; och då individens

behof af samfundslif äfven i religiöst afseende har altför djupa rötter, för

att förbudets borttagande skulle kunna medföra några vådliga följder, har

Riksdagen funnit berörda villkor för utträde ur svenska kyrkan olämpligt.

Då staten, utan att uppställa några fordringar på främmande församlings

präst, lämnat åt sådan församling att därtill utse hvem som helst,

förefinnes i allmänhet ej tillräcklig säkerhet, att vigsel, förrättad efter

främmande religionssamfunds kyrkobruk, skett under sådana förhållanden,

att den därigenom knutna förening kan af staten erkännas såsom lagligt

äktenskap med hänseende till dess borgerliga följder. Här, likasom i det

fall att religiösa betänkligheter, föranledda af olikhet i trosbekännelse, för

kontrahenterna utgöra hinder för äktenskapets afslutande genom vigsel, inträder

behofvet af det s. k. civila äktenskapet eller äktenskap utan vigsel.

I fråga om barnens uppfostran har Riksdagen ansett nu gällande lag

icke innehålla nödiga bestämmelser. Till förekommande af de slitningar inom

familjerna, som i följd däraf kunna alstras, är det angeläget, att lagen

på förhand reglerar förhållandet. Åro föräldrarna medlemmar af olika

främmande trossamfund, synes lämpligast vara, att fadren såsom familjens

öfverhufvud äger bestämma, i hvilkendera samfundets lära barnen skola

uppfostras. Men om endera tillhör sådant trossamfund och den andra

svenska kyrkan, torde denna böra af lagstiftningen tillerkännas företrädet,

så att barnet då skall uppfostras i evangelisk-lutherska läran. Aktningen

21

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

för föräldrars naturliga rätt uti ifrågavarande afseende fordrar dock, att

dem emellan före äktenskapet träffadt aftal om deras barns uppfostran i

den evangelisk-lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarna

bekänner, må äga gällande kraft.

Då det ligger i statens intresse, hvad som ock är dess plikt, att tillse,

det äfven främmande trosförvandters barn erhålla nödig kristendomskunskap,

har Riksdagen ansett erforderliga bestämmelser härutinnan böra meddelas.

Enligt 1860 års förordning åligger det föreståndare för främmande

församling, bland annat, att föra anteckningar rörande församlingsmedlemmarnas

borgerliga förhållanden och därom vid påfordran utfärda betyg på

sätt, som för svenska kyrkans prästerskap är stadgadt. Men då det ligger

synnerlig vikt uppå, att dessa anteckningar, hvarpå personers borgerliga

rättigheter ofta äro beroende, föras med noggrannhet, jämväl med hänseende

till behofvet af statistiska uppgifter, synes nyssberörda anordning

mindre välbetänkt, synnerligast som, vid det förhållande att en dissenterförsamling

icke är begränsad till något visst mindre territorium för medlemmarnas

bostad, det torde vara ganska svårt, om icke omöjligt, för föreståndaren

att alltid förskaffa sig kännedom om de förhållanden, rörande

hvilka anteckning bör göras, såsom beträffande äktenskaps ingående, födelser,

dödsfall m. m. I betraktande häraf och så länge svenska kyrkans

präster hafva skyldighet att för borgerligt ändamål föra anteckningar, anser

Riksdagen, att främmande trosförvandter böra, där för särskild församling

ej annorlunda förordnas, för anteckning om deras borgerliga förhållanden

särskildt upptagas i kyrkoboken uti den till svenska kyrkan hörande

församling, inom hvars område de äro boende. Det med detta åliggande

förenade besvär utgör ej någon egentlig tillökning i de göromål,

som redan nu åligga svenska kyrkans prästerskap; och någon betänklighet

vid att ålägga detta prästerskap ett sådant besvär har så mycket mindre

kunnat hos Riksdagen uppstå, som personer, hvilka utträda ur svenska

kyrkan, därigenom ej undgå skyldigheten att bidraga till prästerskapets

aflöning.

I enlighet härmed anser Riksdagen lysning till äktenskap, äfven i det

fall, att både mannen och kvinnan tillhöra främmande religionssamfund,

böra utfärdas af kyrkoherden i den till svenska kyrkan hörande församling,

där kvinnan är boende.

Genom det i §. 7 af 1860 års lag förekommande förbud för främmande

församling, dess inrättningar och stiftelser att förvärfva mera jord,

än som för utrymme till kyrka och kyrkogård erfordras, är sådan försam

-

22

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

ling betaget att förskaffa sig jord för andra ändamål, såsom för grund till

bostad åt föreståndare, präst och kyrkobetjänt; men då giltiga skäl ej torde

förefinnas för bibehållande af denna inskränkning, har Riksdagen funnit

en förändring böra ske i den syftning, att det må ankomma på Kungl.

Maj:t att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida och i hvad mån det må

tillåtas främmande församling, dess stiftelser och inrättningar att förvärfva

och besitta fast egendom i riket.

Stadgandet i nämnda lag, att främmande trosbekännare ej skall anses

oberättigad att ämbetsåtgärd af svenska kyrkans prästerskap påkalla, torde

ej böra bibehållas, emedan det bör vara mera en samvetssak än en ämbetsplikt,

mera en rättighet än skyldighet för sagda prästerskap att i detta

fall lämna ämbetsåtgärd.

För underlåtenhet af föreståndare att iakttaga, hvad honom åligger, är

i 1860 års förordning stadgadt straff af böter från och med 20 till och med

300 riksdaler eller fängelse från och med 2 månader till och med 1 år.

Detta stadgande synes nog strängt, synnerligast om föreståndaren befrias

från den honom nu åliggande maktpåliggande skyldigheten att föra civilståndsanteckningar;

och Riksdagen anser därför, att straffpåföljden bör inskränkas

till böter, som, i öfverensstämmelse med det i strafflagen följda

system, torde böra bestämmas till minst 5 och högst 500 riksdaler.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med innehållet i Riksdagens ofvan1873

års berörda skrifvelse afläts den 30 januari F973 nådig proposition till Riks*''stiftning''3

dagen med förslag dels till förordning angående ändring i vissa delar af

kyrkolagen med därtill hörande författningar och dels till förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning. Riksdagen antog

dessa förslag med någar få förändringar, och sedan jämväl Kyrkomötet

godkänt förstnämnda förslag, utfärdades bägge förordningarna den 31 oktober

1873.

Förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

— den nu gällande dissenterlagen — är af följande innehåll:

1 §. Vilja bekännare af annan kristen troslära än den evangeliskt

lutherska bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af

staten erkänd1; göre därom hos konungen ansökan, samt uppgifve sin tros

-

1 Dessa ord äro använda af grannlagenhet mot de främmande trosbekännarne. Anser man

nämligen, att bildandet af församling utgör en rättighet för hvarje kristet trossamfund, oberoende

af den världsliga maktens medgifvande, kan statens rätt i detta fall ej sträcka sig längre än till

att erkänna församlingen och i sammanhang därmed stadga vissa villkor för dess offentliga framträdande.

Jfr kungl. justitiedepartementets i riksarkivet förvarade akt den 31 oktober 1873 ang.

främmande trosbekännare.

23

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

bekännelse och församlingsordning; bifoge ock, där de svenska kyrkan tillhört,

bevis om sådan anmälan för utträde därur, som i 3 § omförmäles.

Finner konungen skäl att ansökningen bifalla; äge den församling rätt till

offentlig religionsöfning. Enahanda rätt tillkomme ock de, på grund af

hittills gällande författningar, redan bildade församlingar af främmande

trosbekännare. — 2 §. Församling, hvilken enligt 1 § äger rätt till offentlig

religionsöfning, anställe såsom föreståndare en därtill lämplig person

samt göre därom anmälan, i Stockholm hos öfverståthållareämbetet och annorstädes

i riket hos konungens befallningshafvande; och må ej, innan

sådan anmälan skett, nybildad församling träda i utöfning af den henne i

omförmälda afseende tillkommande rättighet. Föreståndare hafve tillsyn

därå, att församlingens offentliga gudstjänst öfverensstämmer med dess uppgifna

trosbekännelse och församlingsordning samt att allmän lag därvid ej

öfverträdes. Sker annorlunda, och varder på anmärkning af föreståndaren

det felaktiga ej rättadt; anmäle han förhållandet hos öfverståthållareämbetet

eller konungens befallningshafvande. Därjämte vare föreståndaren pliktig

att föra de anteckningar J, hvarom konungen förordnar; att lämna erforderliga

upplysningar angående församlingens medlemmar; samt att för

öfrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af vederbörande

honom meddelas. Åfgår föreståndare från sin befattning; anställe

församlingen ofördröjligen en annan och göre därom anmälan, som ofvan

är sagdt. — 3 §. Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande

kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsikt tillkänna

för kyrkoherden i den församling, lian tillhör; nppgifve ock det

trossamfund, hvartill han vill öfvergå.1 2 Framhärdar han i sin afsikt; inställe

sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden

samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning

i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett

innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild.3 I främmande

församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas. —

4 §. Förr än äktenskap af främmande trosbekännare ingås, skall lysning

afkunnas i den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars

område kvinnan är boende. Kyrkoherden i samma församling utfärde lys

1

Ang: anteckning öfver främmande trosbekännares borgerliga förhållanden se 8 §.

a Med detta stadgande åsyftas icke, att öfvergång ovillkorligen skall ske till något af staten

redan erkändt trossamfund. Kungl. Maj:ts utslag den 7 nov. 1884.

3 Jfr 1 § i kungl. förordningen ang. ändring i vissa delar af kyrkolagen med därtill hörande

författningar den 31 oktober 1873, införd här nedan.

24

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

ningen; hvarvid för främmande trosbekännare ej erfordras bevis om dop

och nattvardsgång.1 — 5 §. Äktenskap emellan dem, hvilka bägge tillhöra

samma främmande trossamfund med sådant prästerskap, att konungen

funnit åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta

och förty rättighet därtill medgifvit1 2, skall afslutas med vigsel efter samfundets

kyrkobruk. Tillhöra de olika främmande trossamfund med sådant

prästerskap, som nyss är nämndt, eller är blott endera medlem af dylikt

samfund; då må äktenskapet kunna afslutas antingen medelst vigsel, förrättad

af därtill berättigad präst inom enderas trossamfund, eller inför borgerlig

myndighet, på sätt här nedan sägs. Samma lag vare i fråga om

äktenskap emellan bekännare af främmande kristen troslära och medlem af

svenska kyrkan.3 Där ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande

trossamfund, som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför

borgerlig myndighet. Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap

må afslutas, vare i stad magistrat och på landet kronofogde. Dessa myndigheter

hafva att i fråga om äktenskapshinder öfva den tillsyn, som vigselförrättare

enligt lag åligger. Sedan i släktingars eller andra vittnens

närvaro såväl mannen som kvinnan inför den borgerliga myndigheten afgifvit

sitt frivilliga ja och samtycke till giftermålet; varde de för äkta

makar förklarade. Hvad sålunda förekommit, skall upptagas i särskildt

1 Genom lagen ang. rätt till erhållande af kyrklig vigsel i visst fall den 13 maj 1898 är

numera stadgadt: »Önskar medlem af svenska kyrkan, hvilken icke deltagit i konfirmation eller

nattvardsgång inom kyrkan, att äktenskap, som af honom ingås, måtte med kyrklig vigsel afslutas,

då må, där han eljest är till vigsel herättigad, sådan icke honom förvägras, såvida han åtnjutit

konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan och af denne funnits beredd att, efter undergången

konfirmation, få tillträde till Herrens heliga nattvard.»

2Rätt att med laga verkan förrätta vigsel har medgifvits metodist-episkopalförsamlingarnas

ordinarie predikanter den 10 mars 1876; prästerskapet i engelska episkopalförsamlingen i Göteborg

den 9 november 1883 och i Stockholm den 12 maj 1892; anglikanska kyrkans prästerskap i allmänhet

den 19 maj 1899; prästerskapet hos nya kyrkans ädlsta församling i Stockholm den 12 maj 1892;

nya Jerusalems eller nya kyrkans i Stockholm prästerskap den 3 november 1893; romersk-katolska

kyrkans prästerskap den 25 januari 1895; samt franska reformerta församlingens i Stockholm

prästerskap den 28 juni 1895.

Beträffande rättighetens utöfning är genom kungl. kungörelsen den 6 augusti 1894 stadgadt:

»Har konungen medgifvit främmande trossamfunds prästerskap rättighet att med laga verkan

förrätta vigsel, skall, innan sådant trossamfund tillhörande präst må utöfva samma rättighet, genom

försorg af föreståndaren för den eller de församlingar, inom hvilka prästen är kallad att verka, i

Stockholm hos öfverståthållareämbetet och annanstädes i riket hos Våre befallningshafvande medelst

företeende af vederbörliga handlingar styrkas, dels att samfundets prästerskap äger rättighet att

med laga verkan förrätta vigsel, dels att den person, hvarom fråga är, är präst i samfundet och

jämväl behörig att viga; skolande öfverståthållareämbetet eller Våre befallningshafvande, där prästens

befogenhet uti ifrågavarande afseende finnes vederbörligen styrkt, därom meddela intyg.»

3 Jfr 2 § i kungl. förordningen ang. ändring i vissa delar af kyrkolagen med därtill hörande

författningar den 31 oktober 1873, införd här nedan. — Genom kungl. förordningen ang. äktenskaps

25

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

öfver sådana ärenden fördt protokoll, kvilket, där äktenskapet är inför

kronofogde ingånget, af vittnen bestyrkes. Det äktenskap äge full borger%

giltighet, ändock att vigsel ej tillkommer. — 6 §. Barn* 1 af äkta

makar, som vid barnets födelse är o medlemmar af samma främmande trossamfund,

må i dess lära uppfostras. Är o föräldrarna vid barnets födelse

medlemmar åt skilda främmande trossamfund; äge fadren bestämma, i

hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant

trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i evangeliskt

lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna trätfats aftal om deras

barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande troslära,

som en af makarna bekänner; vare sådant aftal gällande, så framt det

blit vit före äktenskapets ingående skriftligen upprättadt och uppvisadt, för

vigselförrättare, därest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför

hvilken äktenskapet afslutats. Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap

med hvarandra, må, där modren tillhör främmande trossamfund, i dess troslära

uppfostras. Då bägge föräldrarna eller, när endera död är, den efterlefvande

eller, där de lefva åtskilda, den af dem, som har barnet i sin

vård, öfvergår från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från

ett sådant till ett annat, må, där bägge öfvergå, fadren och, i öfriga fall,

den efterlefvande eller den af makarna, som har barnet i sin vård, bestämma,

i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Den, som

fyllt femton år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad, må dock

ej> på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande lära, anses från

afslutande.i visst fall inför borgerlig myndighet den 15 oktober 1880 har förordnats: »Vill någon

som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska kyrkan begått Herrens Nattvard, men icke heller

tillhör främmande trossamfund, ingå äktenskap, må det afslutas inför borgerlig myndighet i den

ordning och med tillämpning af de föreskrifter, som, angående borgerligt äktenskap af främmande

trosbekännare och hvad i sammanhang därmed såväl i afseende å lysning som för öfrigt bör iakttagas,

äro stadgade i förordningen den 31 oktober 1873».

I knngl. förordningen ang. anmälningar om födda barn den 11 februari 1887 § 1 är stadgadt:

»Inom sex veckor efter det barn blifvit födt skall, äfven om barnet under nämnda tid ei till

dop befordras, barnets fader eller moder eller, i händelse af deras död eller frånvaro annan person

hvilken om barnet har vård, hos pastor i den församling, där barnet vistas, eller, om barnet tillhör

en sådan af främmande trosbekännare bildad församling, hvars föreståndare, efter hvad särskildt

är stadgadt, har att föra anteckningar öfver församlingsmedlemmarnas borgerliga förhållanden hos

församlingsföreståndaren anmäla orten och tiden för barnets födelse samt barnets och dess föräldrars

namn. Aro föräldrarnas namn ej kända, äge anmälan om barnet ändock rum.» — Enligt

kungl. cirkuläret angående anteckningar om födda barn m. m. den 11 februari 1887 skall, såvida

anmälan afser barn, som icke är döpt, särskild anteckning om detta förhållande i kyrkoböckerna

goras. — Genom kungl. cirkuläret till samtliga domkapitel, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium

den 18 mars 1898 är, med ändring af kungl. cirkuläret den 13 juni 1896 ang. vissa

anteckningar i kyrkoböcker, föreskrifvet, att, när anmälan göres om ett af lekman utan nödfall förrättadt

dop, präst skall, utan att vara pliktig ingå i pröfning af dophandlingen, å angifna ställen

i kyrkoböckerna införa orden »icke af svenska kyrkan döpt.»

1

26 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

heten före äktenskapets afslutande uppvisadt; skall en bestyrkt afskrift

svenska kyrkan skild, utan galle om honom hvad i 3 § stadgas. — 7 §.

I afseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och deras

barn vara underkastade därom gällande stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt,

inom h vil ket de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras i

evangeliskt lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman,

fritagas från undervisning däri såväl i folkskola som vid elementarläroverk ;

dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det senare rektor tillse,

att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning.

Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen

påminnelse, sin skyldighet härutinnan; skall barnet deltaga i den religionsundervisning,

som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas. - 8 §. Främmande trosbekännare skola, där konungen för viss församling

ej annorlunda förordnar \ för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden,

särskild! upptagas i kyrkboken för den till svenska kyrkan hörande församling,

inom hvars område de äro boende; och gälle i afseende å därför

erforderlig anmälan hvad af konungen särskildt föreskrifves.2 — 9 §.

Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap inom sex

veckor därefter anmäla, då båda makarna tillhöra främmande församling,

åt hvars föreståndare eller prästerskap lagligen blifvit uppdraget att öfver

församlingsmedlemmarna föra kyrkbok, hos den eller de personer, hvilka

föra de kyrkböcker, däri makarna äro upptagna; då endast en af makarna

tillhör sådan församling, som nyss är nämnd, dels hos den person, af hvilken

samma församlings kyrkbok föres, och dels hos kyrkoherden i den

svenska församling, där den andra makan bor ; samt i öfriga fall hos kyrkoherden

i den svenska församling, där kvinnan är boende. Har sådant aftal,

som i 6 § omförmäles, blifvit träffadt och inför den borgerliga myndig

J

Rätt till egen kyrkbokföring tillkommer, förutom de mosaiska församlingarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Karlskrona, Växjö, Kalmar, Oskarshamn och Sundsvall, hvilka enligt

ofvan anförda knngl. förordning den 30 jnni 1838 och kommerskollegii cirkulär den 13 augusti

samma år äro pliktiga föra egna kyrkböcker, jämväl de romersk-katolska församlingarna i Stockholm,

Götehorg, Malmö och Gäfle enligt särskilda den 25 och den 29 januari 1895 utfärdade kungl.

resolutioner af innehåll, att de vederbörande katolska församling i dessa städer tillhörande, inom

staden boende medlemmar af samma församling icke skola för anteckning om deras borgerliga förhållanden

upptagas i kyrkböckerna för den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars

område de bo och hafva sitt hemvist, utan i egna kyrkböcker; och har i följd häraf den katolska

församlingens föreståndare, hvilken skall vara svensk medborgare, att, med begagnande i tillämpliga

delar af därför fastställda formulär, öfver församlingens medlemmar föra enahanda anteckningar,

som det enligt kungl. förordningen angående kyrkböckers förande den 6 augusti 1894 tillkommer

svenska kyrkans prästerskap att föra öfver sina församlingsmedlemmar, samt att meddela betyg och

uppgifter med samma giltighet som de af svenska kyrkans prästerskap meddelade.

2 Kungl. förordningen ang. kyrkböckers förande den 6 augusti 1894 §§ 31 och 32.

27

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

däraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfverlämnas för att i kyrkoboken

antecknas. Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt,

galle äfven i tillämpliga delar för präst, som viger dem, af hvilka

icke någon eller endast endera tillhör svenska kyrkan. — 10 §. Främmande

trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser må icke, utan

konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom i riket. — 11 §.

Innan något hus eller rum af främmande församling till offentlig gudstjänst

begagnas, skall föreståndaren därom göra anmälan, å landet hos kronofogden i

orten och i stad hos poliskammare, där sådan finnes, men eljest hos magistraten.

Tillträde till församlingens gudstjänst må ej offentlig myndighet förvägras. —

12 §. Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas. Ej

heller må skolor eller andra uppfostringsanstalter, i hvilka undervisning i

religion meddelas, af främmande trosbekännare inrättas eller upplåtas för

barn under femton år, tillhörande svenska kyrkan, utan att konungen för

särskildt fall det tillåter. Sker annorledes; varde skolan eller anstalten

stängd och föreståndaren för densamma dömd att bota från och med fem

till och med femhundra riksdaler. 1 — 13 §. De för särskilda kyrkliga

förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap

eller betjäning må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att

slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd. — 14 §. Med

de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest gällande författning

föranledas, skall skiljaktighet i kristen trosbekännelse icke medföra

någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter. —

15 §. Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig

tjänst; varde han därifrån skild, där ej tjänsten är af beskaffenhet, att

lian utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas samt

konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta, finner skäligt

att honom därvid bibehålla. — 16 §. Är främmande trosbekännare

1 Till förekommande af proselytmakeri stadgas dessutom i kungl. förordningen den 16 november

1869 ang. ansvar för den, som söker förmå annan till affall från den evangelisk-lutherska läran

följande: § 1. Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar förmå

annan till affall från den evangelisk-lutherska läran; vare förfallen till böter från och med 20

till och med 500 riksdaler eller fängelse i högst 1 år. Lag samma vare, om någon, hvilken af föräldrar

eller målsman fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa barn, som tillhöra svenska

kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den, som med den

evangelisk-lutherska läran öfverensstämmer. — § 2. Hvar som till deltagande i främmande trosbekännares

andaktsöfnig nödgar eller lockar den, som minderårig är, eller under hans lydnad står,

och till svenka kyrkan hörer, böte från och med 10 till och med 200 riksdaler. — Genom kungl.

förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868 är förordnadt:

Medlemmar af evangelisk-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma

andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst

å tid, då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, ej äga rum så nära det ställe, där

2 8 Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed, då den enligt lag

erfordras; förordne konungen, huru förfaras bör. — 17 §. Varder rättigheten

till offentlig religionsöfning af församling missbrukad; då må, efter

konungens förordnande, den rättighet upphöra. Samma lag vare, då föreskriften

i 2 § om anställande af föreståndare icke efter särskildt föreläggande

fullgöres. — 18 §. 1 Underlåter främmande församlings föreståndare

eller präst att iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger, eller

gör han, i afseende på honom åliggande anteckningar i kyrkbok angående

borgerliga förhållanden eller meddelande af ämbetsbevis därom, sig skyldig

till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller enskild

rätt; dömes till böter från och med fem till och med ett tusen riksdaler

eller fängelse i högst sex månader. Viger främmande trossamfunds

präst dem, hvilkas äktenskap för laga hinder återgå måste, eller utan att

laga lysning till äktenskap föregått; straffes med fängelse i högst sex månader

eller böter, högst ett tusen riksdaler. — 19 §. Hvad angår mosaiska

trosbekännare, sker genom denna författning ej annan ändring i hvad hitintills

varit stadgadt än att, om lysning till äktenskap, som ingås emellan

sådan trosbekännare och medlem af svenska kyrkan eller annat främmande

trossamfund, så ock emellan dem, kvilka bägge tillhöra mosaiska trosbekännelsen,

äfvensom i fråga om den troslära, hvari barn af dylikt äktenskap

bör uppfostras, skall gälla hvad i 4 och 6 §§ här ofvan sägs. För öfrigt

varda upphäfda alla angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

hitintills gällande bestämmelser; dock att, där äktenskap emellan

medlemmar af skilda trossamfund blifvit afslutadt innan denna författning

träder i verksamhet, fadren skall åtnjuta den honom förut medgifna rätt

att, äfven fastän modren tillhör svenska kyrkan, uppfostra barnet i den

troslära han själf bekänner.

I kungl. förordningen angående ändring i vissa delar af kyrkolagen

med därtill hörande författningar den 31 oktober 1873 stadgades: 1 §.

gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen därvid störes. Ej heller må vid religionsöfning, som

ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras församlingens prästerskap, medlem af dess

kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad

olaglighet eller oordning, äger att, där så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder

någon, som ej är präst, eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst

såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller

förakt för den allmänna gudstjänsten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme

på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda. Hvar,

som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förhud mot utöfvande af lärareverksamhet,

bote från och med 50 till och med 300 riksdaler.

1 Enligt dess lydelse i lagen den 1 juli 1898.

29

Religionsfrihetens utveckling i Sverige.

Medlem af svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses från

henne skild förr än han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter, som

särskild, till kyrkolag ej hörande förordning angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning stadgar såsom villkor för utträde ur svenska

kyrkan. — 2 §. Äktenskap emellan medlem af svenska kyrkan och bekännare

af främmande kristen troslära må, där båda det begära, med vigsel

afslutas efter det sätt, kyrkohandboken för äktenskap emellan medlemmar af

svenska kyrkan föreskrifver. — 3 §. Främmande trosbekännare äga att,

efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde, på allmän begrafningsplats erhålla

lägerstad för sina döda. — 4 §. Kyrkoherde i församling, tillhörande

svenska kyrkan, åligger att i afseende å främmande trosbekännare, jämte

iakttagande af hvad kyrkolag stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän

lag eller författning föreskrifves.

Skattskyldigheten

under

katolska tiden.

Skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap samt

till öfriga statskyrkliga ändamål.

Församlingarnas bidragsskyldighet till kyrkliga ändamål1 blef redan

tidigt under den katolska kyrkans välde ordnad.

Så snart kristendomen vunnit insteg bär i landet, började påfvarna

att, såsom en religiös plikt, förmana till utgifvande af tionde för de andligas

äfvensom för kyrkans behof. Denna skatt, hvilken utgick af bruttoafkastningen

af jordbruket och dess binäringar jakt och fiske, omtalas, hvad

Sverige beträffar, första gången i ett bref af Gregorius YII af år 1080 eller

1081. Sedan följande påfvar inskärpt plikten att utgöra tionde under stadgande

af andliga straff (vanligen utestängande från altarets sakrament) för

försummelse härutinnan, kan tionden omkring ett hundra år efter det

nämnda brefvets utfärdande anses vara allmänt införd härstädes. I landskapslagarna,

med den affattning de erhöllo under 1200- och 1300-talen,

förekommer tionden såsom en erkänd pålaga. Enligt nämnda lagar

skulle tionde gifvas ej blott af all slags säd, såsom hvete, råg, korn, hafre,

utan äfven af all annan sådd och växt — rofvor, ärter, bönor, humle, lin,

hampa o. s. v. — likasom af ladugårdens afvel (kvicktionde) samt af fisk

och jaktens produkter. Sädestionden (skafttionden), till hvilken räknades

tionde äfven af ärter och bönor, var i allmänhet så fördelad, att en tredjedel

tillföll sockenprästen och återstående två tredjedelar gingo till skiftes

mellan biskopen, kyrkan och de fattiga. Den öfriga tionden däremot tillföll

odelad prästen. Härifrån afvikande bestämmelser om sädestiondens för

-

1 Framställningen rörande detta ämne, såvidt angår prästerskapets löneförhållanden, är grundad

på prästlöneregleringskommitténs den 19 juni 1903 afgifna betänkande IV ang. reglering af prästerskapets

aflöning och därmed sammanhängande frågor.

31

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

delning förekommo i några lagar, likasom tionden — synnerligast biskopstionden

och fattigtionden — icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka

den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att till prästens

aflöning utgöra åtskilliga andra, därifrån väsentligen skilda utgifter af mera

tillfällig natur. Dessa afgifter innefattade ersättning för vissa kyrkliga

förrättningar samt kallades i landskapslagarna tillägor och på latin jura

stolre, hvilken senare benämning uppkommit däraf, att prästen vid förrättningen

skulle nyttja ämbetsskrud (stola). Bland tillagorna, som i de olika

lagarna angåfvos med olika namn och utgingo med växlande belopp, må

särskildt framhållas likstol eller testamente för begrafning med själamässor1

samt afgifter för vigning och kyrktagning. Likstolen var den mest betydande

af dessa afgifter och utbildades småningom till en arfsskatt, utgående

af vissa dödsboets tillgångar. Begrofs bonde utom socknen af annan

präst, borde pastor loci ändock i regeln hafva full betalning, såsom om den

döde hade begrafts inom socknen. Dog tiggare och blef begrafven, fick

pastor taga hans käpp och påse.

Yid de stora kyrkliga högtiderna erlades offer i allehanda persedlar

eller ock i penningar. Offerdagar voro juldagen, trettondedagen, kyndelsmässodagen,

långfredagen, påskdagen, pingstdagen, allhelgonadagen m. fl.,

då offergåfvorna framburos till prästen på altaret. Det mest betydande

offret torde hafva varit påskpenningarna, hvilka erlades påskdagen, då enligt

bruket i katolska kyrkan altarets sakrament allmänt anammades. Hit

torde äfven kunna räknas s. k. matskott, som skulle till pastor utgöras en

eller flera gånger om året, hvardera gången med en kaka bröd och

sofvel.

Jämväl klockaren ägde enligt landskapslagarna rätt till offer och ersättning

för särskilda förrättningar. Sålunda skulle enligt Östgötalagen

klockaren för hvarje år bekomma tre offer, kallade altarevärning, nämligen

vid jul, påsk och pingst. Dessutom ägde klockaren rätt till eu halfspann

säd af alla dem, som till pastor erlade sädes- eller kvicktionde, men af

alla andra en brödkaka med sofvel därtill en gång om aret. För ringning

efter dödsfall borde till klockaren gifvas 1 örtug.

Reformationen, som bröt det högre kleresiets makt, förnämligast genom

att undergräfva dess rikedom, medförde icke någon mera väsentlig förändring

i det lägre prästerskapets ekonomiska ställning. Indragning för

1 Själamässa lästes eller sjöngs å utfärds- (begrafnings) dagen samt ofta jämväl å sjunde

dagen, trettionde dagen och årsdagen därefter.

Skattskyldigheten

under

tiden från re

formationen

till senare de

len af 1800- talet.

32

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

beständigt till kronan af såväl biskopstionden som den tionde, hvilken tillfallit

kyrkan och de fattiga, blef en följd af de beslut, som fattades på

riksdagen i \ ästerås 1527 och hvilka sammanfattas under benämningen

Västerås recess. Genom denna indragning har den s. k. kronotionden uppkommit.

1 Den återstående tredjedelen af sädestionden, den s. k. tertialtiondm,

fick sockenprästen utan någon inskränkning behålla, likasom det

lägre prästerskapet i det hela förblef i besittning af de inkomster, det före

reformationen innehaft. Af likstol, brudpenningar, kyrkogångspenningar,

påskaltare och annat sådant skulle dock icke utgifvas mer, än som kyrkobalken

utvisade, utan borde prästen lefva af sitt prästbol, tionde och

offer, samt den seden bortläggas, att något mer togs, än kyrkobalken

innehöll.

Samtliga dessa löneförmåner tillkommo kyrkoherden, hvilken ursprungligen

var socknens enda präst. Efter reformationen, då anspråken på

prästens verksamhet med predikan och undervisning ökades, hade emellertid

för kyrkoherdarna framträdt behofvet af medhjälpare i tjänsten. Från

början voro dessa, hvilka kallades komministrar eller kapellaner, anställda

såsom kyrkoherdarnas personliga biträden; de blefvo därför ock af kyrkoherdarna

enskildt aflönade och härbergerade samt af dem kallade och antagna.

I större och besvärligare gäll, där kapellanerna ansågos särskildt

behöfliga för själavården, uppmuntrade regeringen anställandet af dylika

präster genom att åt dem anslå klockares löner och boställen mot förpliktelse

att ansvara för klockaretjänstens upprätthållande. Då den lön, kyrkoherdarna

bestodo sina medhjälpare, ofta nog ej synes räckt till för dessas

anständiga bärgning, måste sockenmännen, som för öfrigt i allmänhet torde

funnit det fördelaktigt för sig, att kapellaner voro inom pastoraten anställda,

träda emellan med bidrag, hvilka dock till en början voro helt och hållet

frivilliga.

Emellertid voro församlingarna icke alltid villiga att till dess rätta

matt fullgöra sin skyldighet att bidraga till prästerskapets aflöning, hvarför

ständiga påminnelser från regeringen voro af nöden. Anledningen till

denna församlingarnas obenägenhet torde till en del hafva legat däri, att

någon bestämd och allmän författning i ämnet ej var att tillgå, då ju vid

1 Detta gäller dock endast det gamla Sverige. Hvad angår Skåne, Halland, Blekinge och

Bohuslän, hvilka vid reformationstiden icke tillhörde Sverige, är förhållandet i så måtto olika, att

sädestionden där under katolska tiden var delad lika mellan prästen, kyrkan och biskopen, samt

att vid reformationen i Danmark endast biskopens andel indrogs till kronan, hvilket förhållande

förblef oförändradt, när dessa provinser förenades med Sverige; och har tionden där således utgjorts

af präste- eller tertialtionde, kyrkotionde och kronotionde.

33

STcattslcyldigheten till statskyrldiga ändamål.

landslagens utgifvande i tryck år 1608 kyrkobalken icke blifvit till sin

giltighet bekräftad. Omsider utfärdade konung Gnstaf Adolf den 24 februari

1617 »Ordningli för Prästerskapet om Upbörden, som införas skal i

den Xya Kyrko-Ordningen». Icke desto mindre fortfor tionden —- särskildt

kronans andel däraf — att år från år minskas, hvarför den 22

februari 1638 utfärdades »Kongl. May:ts till Sverige Ordning och Stadga

om Kyrkotijenderne i Bijket». Denna stadga hade förnämligast afseende

på kronotionden, men innehöll därjämte åtskilligt, som gällde äfven prästtionden,

och anses därför såsom en viktig urkund för bestämmande jämväl

af prästerskapets rättigheter.

Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen vid

riksdagarna hos regeringen framställningar om närmare och noggrannare

föreskrifter angående den del af församlingarnas aflöningsbidrag, som omfattade

jura stolse, äfvensom beträffande hvad till kapellanernas underhåll

borde utgifvas. Till svar härå utfärdades den 8 februari 1681 »Kongl.

May:ts Påbudh och Förordning huruledes medh Prästerskapets upbörd afl''

Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkiogång, Begrafningar, såsom

ock Lijkstool, Tijonde sampt til Capellaners och Klåckares underhåld förhållas

skal», hvilken förordning plägat åberopas såsom htfvudförfattning en

inom den för öfrigt mycket vidlyftiga lagstiftning, som reglerade enskildas

bidragsskyldighet till prästerskapet i enlighet med det äldre, före nådiga

förordningen den 11 juli 1862 gällande aflöningssystemet. Bestämda föreskrifter

meddelas nu angående beräkningen af såväl tionden som påskpenningarna.

Dessa senare fastställdes till 1 öre silfvermynt om året för

hvart hjon, som gick till aflösning och Herrens nattvard, såväl af söner,

döttrar och mågar som af hustru, legodrängar och pigor, hvaremot afskaffades

och förbjöds bruket att »lägga penningar på duken». Jämväl för

lysning, vigsel, barndop, kyrktagning och sockenbud fastställdes bestämda

utgifter eller maximiafgifter.

Härjämte förekommo åtskilliga extraordinarie afgifter, som i mycket

buro prägeln af en rent personlig skatt. Sådan var den afgift af två

mark silfvermynt, som enligt 1681 års förordning alla »gångandes ämbetsmän»

(handtverkare) samt alla andra på landet boende, hvilka ej brukade

någon åker eller svedjeland, skulle utgöra »för all sin rättighet». Sådana

voro ock de dagsverken, som skulle till prästerskapet utgöras såväl af hemmansbrukare

som af torpare, husmän, inhyseshjon, gårdsfolk samt gemenskapen

af krigsfolket, en prestation, som, ehuru ursprungligen utgjord af

»god vilja mera än af plikt», småningom öfvergick till sedvänja och såsom

34 Skattskyldigheten till statskyrläiga ändamål.

sådan blef genom författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

Beträffande klockarnas löneinkomster föreskrefs i omförmälda förordning,

punkt 6, att klockaren ägde bekomma af hvar bonde årligen 1 kappe

råg, 1 kappe korn och 1 kappe hafre, för vigning 2 öre, för barndop 1

öre, för kyrkogång efter barn 2 öre, för ett lik 2 öre, allt silfvermynt.

För vissa orter förekommo dock andra särskilda stadganden rörande

klockarelöner.

Det dröjde emellertid icke länge efter utfärdandet af 1681 års förordning,

förr än underdåniga föreställningar till Kungl. Maj:t inkonnno

dels från prästerskapet, som klagade däröfver, att förordningen icke kunde

på alla orter verkställas, och dels från allmogen, som förklarade, att den

hellre ville »blifva vid deras med sina själasörjare vanlige accord, såsom

det hvilket dem drägligare skulle falla». För att förekomma all oreda

härutinnan förklarade Kungl. Maj:t, enligt punkt 45 i nådiga resolutionen

på allmogens besvär den 3 januari 1683, »att landshöfdingarna jämte

biskoparna å orten och församlingarna skulle med det första träda tillhopa

att göra härutinnan till Kungl. Maj:ts vidare godtfinnande ett visst reglemente».

Liknande framställningar gjordes vid åtskilliga senare tillfällen

till föremål för regeringens ompröfning, därvid i allmänhet hänvisades till

ingående af föreningar såsom bästa sättet att främja enighet och sämja

mellan präster och åhörare.

Såsom framgår af ordalagen i 1681 års förordning, gällde densamma

endast förhållandena på landsbygden. I städerna däremot voro prästerskapets

inkomster till beloppen vida mindre bestämda än på landet. Enligt

tiondestadgan af år 1638 voro kyrkoherdarna lika berättigade till tertialtionde

af städernas jord som af jord på landet, och synes häraf jämväl

hafva följt rätt för dem till smör- och kvicktionde; men dessa olika slag

af tionde kunde af helt naturliga skäl icke blifva mycket inbringande.

Eljest hade kyrkoherdarna icke rätt till några bestämda afgifter af städernas

invånare, utom till fisktionde på en del ställen. Prästerskapets hufvudsakliga,

ehuru alltid något ovissa inkomst uti städerna bestod i den

frivilliga tillökning, åhörarna meddelade uti påskpenningarna.

Hvad sålunda på grund af lag, öfverenskommelse eller sedvänja var

anslaget till prästerskapets underhåll blef ytterligare tillförsäkradt detsamma

genom »Kongl. Maj:ts nådiga Privilegier för Biskopar och samtelige

Prästerskapet i Sverige och dess underliggande landskaper den 16

oktober 1723».

35

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

Den äldsta lagstiftningen nämner icke något om tiondeplikt för de

egentliga stadsmannanäring ar na, om det också icke kan påstås, att hvarje

spår af en dylik skatt å berörda näringar saknas. Äfven de å landsbygden

småningom uppväxande industrierna voro länge frikallade från skyldigheten

att till prästerskapet afstå någon del af sin afkastning. Emellertid

gjorde prästeståndet vid riksdagarna upprepade framställningar om ett sådant

åläggande, och förklarade Kungl. Maj:t slutligen genom nådiga resolutionen

den 10 augusti 1762, punkt 5, att landshöfdingen och konsistorium

borde föreslå något visst i proportion mot hemman, som bruk, verk

och kvarnar borde erlägga i prästrättigheter, eller ock vid hammarverk

efter hammarskatten, allt efter som skäligast kunde pröfvas, hvarmed de

sedan borde inkomma till Kungl. Maj: t att ytterligare i nåder fastställas.

I öfverensstämmelse härmed blefvo genom åtskilliga kungl. resolutioner,

mestadels för särskilda län, afgifter fastställda att utgå för bergverk, bruk,

sågverk, kvarnar och några få andra industriella anläggningar, såsom

mässings-, glas-, kalk- och pappersbruk.

Flertalet af dessa olikartade afgifter medförde för löntagarna såväl

som för församlingarna stora olägenheter, Indika man länge sökte mildra

och undanröja genom billiga överenskommelser (konventioner). Enligt flera

kungl. bref från 17:e och 18:e århundradena borde överenskommelser, som

ansåges lända till bägge parternas förmån, af vederbörande myndigheter uppmuntras.

Icke desto mindre rådde inom landet bland såväl präster som

lekmän ett ganska allmänt missnöje med de ecklesiastika aflöningsförhållandena,

livilket missnöje tog sig uttryck i upprepade motioner vid riksdagarna.

Slutligen förenade sig rikets ständer om en underdånig skrifvelse i

ämnet till Kungl. Maj:t af den 6 juli 1857, däri uttalades den mening,

att prästerskapets aflöningssätt vore i flera afseenden mindre lämpligt samt

af beskaffenhet att löntagare och löngifvare emellan leda till tvister af

störande inverkan på det förtroende och den sämja, som borde råda mellan

lärare och åhörare. I anledning häraf utfärdades den 11 juli 1862 Kungl.

Maj.ts nådiga förordning angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster,

hvilken förordning dock icke ägde tillämpning i afseende pa

Stockholms stad, samt — efter hemställan af kyrkomötet — den 1 november

1872 Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående ordnande af prästerskapets

i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning. Det är i

enlighet med dessa förordningar skattskyldigheten till svenska kyrkans

prästerskap numera i allmänhet är ordnad.

Skattskyldigheten

enligt

nu gällande

lagstiftning:

al) till prästerskapets

aflöning.

36 Skattskyldigheten till stafskyrkUga ändamål.

Den förra af nämnda förordningar innehåller, bland annat, följande

bestämmelser:

§ 2 mom. 1. Ordnandet af prästerskapets aflöning inom hvarje stift

verkställes länsvis af en nämnd, — —. § 3--mom. 2. Då präster

skapets

löner i en församling skola regleras, underrättar nämnden därom

domkapitlet, som förordnar särskild prästman att för detta ändamål hålla

kyrkostämma med församlingen. Sedan vid stämman tillförlitlig uppgift å

de löneinkomster, hvaraf prästerskapet är i åtnjutande, blifvit lämnad af

kyrkoherden eller den tjänsten förrättar, föreslår församlingen såväl aflöningsbeloppet

som dess fördelning; — — Mom. 4. Med ledning af det a

kyrkostämma upprättade förslag och efter öfvervägande af de förhållanden,

som vid lönernas bestämmande, enligt hvad i denna förordning stadgas, bör

tagas i beräkning, upprättar nämnden, hvilken bör inom pastoratet sammanträda,

sitt förslag, därvid alla prästerskapets inkomster noga uppskattas

— —. Mom. 8. Det af nämnden upprättade förslag öfverlämnas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som först. däröfver infordrar församlingens

och löntagarnes, och, i händelse någon prästerlig befattning inom

pastoratet ledig är, kontraktsprostens yttranden, vidare meddelar handlingarna

till domkapitlet samt slutligen med dess och sitt eget utlåtande

ärendet till Kungl. Maj:ts nådiga pröfning anmäler--. § 6 mom. 1.

All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, utbytes mot bestämda

af gifter för en tid af femtio år, räknade från den efter löneregleringens

fastställande nästinträffände första maj, oansedt tillämpning af regleringen

ej då kan ske.1 — Mom. 2. Yid bestämmandet af dessa afgifter,

likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk, kvarnar, fabriker och andra

inrättningar, har nämnden att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet

eller särskildt för vissa orter gällande författningar och stadganden,

äfvensom att fästa afseende på de af församlingen till dess prästerskap

förut utgående bidrag samt de afgifter, som af öfriga pastorater inom stiftet

under liknande förhållanden utgöras. — § 7. Påskpenningar, jura

stohe, matskott, offer, dagsverken med flera andra extraordinarie afgifter

utbytas mot vissa för samma tid och efter samma grunder som tiondeersättningen,

till beloppet bestämda utskylder, att utgå icke allenast af

fastighetsägare, utan äfven af församlingens öfriga invånare; börande dessa

afgifter så beräknas, att all betalning till prästerskapet för särskilda förrättningar

kan upphöra, och iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som

De flesta af dessa löneregleringar upphöra att gälla under tiden 1914—1920.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål. 37

hittills uteslutande betungat hemmansägare, varda endast på dem, samt de,

hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade,

hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande

af dem samtliga skola utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen,

som föranledes däraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills

icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som äga ingen eller

mindre jord, som af dem, hvilka äga större. — § 8 mom. 1. Prästerskapets

löner beräknas uti persedlar och endast till en mindre del i penningar

— —. Mom. 2. Persedlarna utgå efter tioårig medelmarkegång,

— —. § 9 mom. 1. Afgifter, som af en församling till dess prästerskap

utgöras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas,

— —• §11 mom. 1. För uppbörden af församlingens afgifter till präs

terskapet

äger den utse en eller flera personer, hvilka, mot ersättning af

församlingen, upptaga och under dess gemensamma ansvar till prästerskapet

aflämna och redovisa dessa afgifter.

Motsvarande stadganden förekomma jämväl i förordningen för Stockholms

stad.

Bestämmelserna i dessa förordningar lämnade ett mycket stort utrymme

åt de verkställande myndigheternas omdöme och uppfinningsförmåga.

Härutinnan kom helt naturligt initiativet att hvila hos löneregleringsnämnderna,

som handlade hvar för sig, obundna af närmare instruktioner

och med stor frihet att på egen hand ordna beskattningen. En

jämförelse mellan löneregleringsresolutionerna visar också, att hvarje länsnämnd

för sig utarbetat och genomfört ett eget system för afgifternas bestämmande

och fördelning. I regel ingick hvarken kammarkollegium, som

hördes öfver förslagen, eller lvungl. Maj:t i någon jämförande granskning

och jämkning af de inom de särskilda nämnderna tillämpade beskattningsgrunder.

Följden häraf blef oek, att församlingsbidragen till prästerskapet

genom regleringarna bestämdes på synnerligen skiftande sätt å olika orter.

Hvad först och främst beträffar tionde,afgifterna, har det vid bestämmandet

af deras belopp varit så mycket lättare att fästa afseende å hvad

församlingarna i sådant hänseende förut utgjort, som dessa afgifter redan

tillförne voro i många fall bestämda genom konventioner eller ackord. I

allmänhet hafva, efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit

ungefär samma tiondebelopp, som dittills utgått, dels förslagen af vederbörande

myndigheter godkänts. Särskilda omständigheter medförde väl

någon gång en mindre nedsättning: men där förändring ifrågakommit, har

38

Skattskyldigheten till statskyrldiga ändamål.

den vanligen inneburit förhöjning, hvarvid såsom skäl åberopats dels förhållandena

inom närbelägna församlingar, dels hänsyn till prästerskapets

anständiga bärgning, dels ock den omständighet, att föreslagna (iller dittills

utgående afgifter icke stått i skäligt förhållande till den tiondeskyldiga

jordens afkastning.

För tiondeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga jorden hafva i

olika delar af riket olika grunder blifvit tillämpade. Åtskilliga länsnämnder

genomförde i detta hänseende en mycket viktig förändring, då de,

sedan en församlings hela tionde blifvit till summan bestämd, föreslogo

dess fördelning å de tiondeskyldiga hemmanen eller å jordbruksfastigheterna

efter de bevillning staxering sr är den, som varda dem åsätta för året

näst före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager» — såsom

formeln vanligen lyder. I andra delar af riket har man däremot uteslutande

eller företrädesvis fasthållit vid äldre för delning sgrunder, såsom mantal,

seland, rök, soldatrote, jordetal, tunnlandtal eller öretal.

Då löneregleringsnämnderna i de flesta fall nöjde sig med att, utan

vidare undersökning af den tiondeskyldiga jordens verkliga afkastning,

bestämma tiondeafgifterna till belopp, motsvarande hvad dittills af församlingarna

utgått, och då dessa belopp mycket ofta blifvit sedan längre tid

tillbaka genom konventioner eller ackord fastställda, var det naturligt, att

de nya tiondeafgifterna på det hela skulle komma att understiga hvad de

enligt de äldre författningarnas bestämmelser rätteligen bort utgöra. Enligt

prästlöneregleringskommitténs beräkning torde med största sannolikhet kunna

antagas, att tiondeafgifterna i medeltal för riket bestämts till mindre än

två tredjedelar af hvad de strängt taget bort utgöra.

Beträffande afgifter af bergverk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar

hade löneregleringsnämnderna enligt § 6 mom. 2 af 1862 års förordning

att vid dessa afgifters bestämmande följa samma grunder som i

afseende å fastställandet af tiondeafgifterna. Men »gällande författningar»

voro i fråga om afgifter af verk och inrättningar ganska bristfälliga; de

afsågo mestadels icke hela riket, utan vissa län eller provinser, och omfattade

på långt när icke alla industriella anläggningar. I följd häraf kommo

också dessa afgifter att bestämmas efter ganska skiljaktiga grunder för

olika delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för kvarnarna

i vissa orter blefvo författningarna i allmänhet iakttagna, och afseende

fästes å de af vederbörande verk förut utgående afgifter, så att för hvarje

bruk, bergverk, hytta, härd, smedja, masugn, sågverk, kvarn o. s. v. ut

-

39

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

sattes fasta afgifter i persedlar eller penningar. För de viktigaste vid tiden

för uppgörande af löneregleringarna bestående industriella verk — bruk,

hyttor, sågar, kvarnar blefvo sålunda afgifterna till prästerskapet antingen

bestämda att utgå i belopp, livilka för hela regleringsperioden skulle

vara, likasom jordbrukets tionde, oberoende af produktionens utveckling och

växla allenast — där de utgingo i persedlar — efter markegångsprisens

förändringar, eller också fastställda på det sätt, att de skulle ökas eller

minskas med härdarnas, ugnarnas, hyttornas, sågramarnas eller stenparens

antal, men i öfrigt vara oberoende af förändringarna i verkens storlek eller

produktionsförmåga. Enär i resolutionerna vanligen infördes förbehåll, att

de bestämda afgifterna skulle utgå, endast så länge vederbörande hytta,

ugn, sågverk eller kvarn drefves i hufvudsakligen oförändradt skick eller

tillverkning där ägde rum, hafva i följd af de förändringar, som under

senare tid försiggått särskildt inom järn- och kvarnindustrien, icke så få

af de på detta sätt fastställda afgifter tid efter annan upphört att utgå.

Däremot har vid verk, livilka fått sig påförda fasta afgifter, produktionens

ökning, som stundom varit mycket betydande, icke medfört någon förhöjning

i afgifterna till prästerskapet. Ifrågavarande verk hafva, alldeles såsom

jordbruksfastigheterna, varit genom formen för afgifternas bestämmande

skyddade mot afgifternas förhöjning.1

I flertalet af de resolutioner, enligt livilka vid tiden för löneregleringarnas

uppgörande bestående verk och inrättningar sålunda uppfördes till

fasta afgifter, äro därjämte meddelade bestämmelser i syfte att åt präster

-

1 Såsom exempel på dylika fasta afgifter för verk och inrättningar må af hvad löneregleringsresolutionerna

för ett och annat pastorat i sådant afseende innehålla meddelas följande utdrag: °

Forsmark (Stockholms län). För Forsmarks järnbruk 48 rdr för hvarje stångjärnshärd; för

Forsmarks kvarn 2 kbf. spannmål för hvarje stenpar.

Risinge (Östergötlands län). För Finspongs masugn och järnförädlingsverkstad 93,6 kbf. råg

och 14,01 rdr; för Lotorps smältverkstad och manufakturverk 45,2 kbf. råg och 6,7S rdr- för Finspongs

kvarn 18,8 kbf. råg och 2,82 rdr o. s. v.

Hellefors (Örebro län). För Hellefors bruk 41 ctr tackjärn; för Sikfors bruk 5 ctr tackjärn;

för Sikfors hytta, Silkens hytta och Norra Ekebergs hytta hvardera 5 ctr tackjärn, då blåsnin»

bedrifves.

Falun (Kopparbergs län). Af Stora Kopparbergs bergslag erlägges 53 ctr 47 skålp. 95 ort

råkoppar och 1,012 rdr 50 öre; hvaremot bergslaget är frikalladt från alla afgifter till prästerskapet

för hus och byggnader, som användas för grufdriften m. m., som ock för inkomst af kapital

och arbete.

Grytnäs (Kopparbergs län). För Avesta bruk 400 rdr, för Bjurfors bruk 50 rdr och för

Hoffmansbennings smedja 10 rdr.

Njurunda (Västernorrlands län). För Galtströms bruk 21 kbf. 1 kna 77 kbt. korn för hvar

härd; för kvarnar 3 kbf. 7 knr 50 kbt. korn för hvart par stenar; för sågverk 4 rdr 69 öre för hvar

enkel sågram; för Svartviks lastageplats samt för fabriker och andra inrättningar Y, % af den

uppskattade inkomsten.

40

Skattskyldigheten till statskyrlcliga ändamål.

skåpet förbehålla inkomst äfven af sådana verk och inrättningar, som framdeles

lmnde toppstå.

Dessa bestämmelser äro affattade på olika sätt. Stundom stadgas, att

afgifter för nya verk skola betalas efter öfverenskommelse eller efter vederbörande

myndigbets pröfning i jämförelse med afgifterna för äldre verk.

M en i ett ganska stort antal af ifrågavarande resolutioner bar för beskattningen

af framdeles uppkommande verk tillämpats en helt annan grund

än för beskattningen af de äldre. Den icke ovanliga formeln härför lyder:

»För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, som framdeles

anläggas, betalas 1 (ljz) procent af deras till allmän bevillning uppskattade

inkomst.»

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund använd i ännu

större utsträckning. Sedan ett visst antal bruk, sågar, kvarnar uppräk''

nats med sina fasta afgifter, tillägges i många resolutioner af nu nämnda

art: »för öfrig a verk och inrättningar betalas årligen 1 procent af deras

till allmän bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst

träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan äfven sådana

bestående verk, som ej särskildt fått sig påförda fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till den fullkomligt

nya metod för afgifternas bestämmande, som i det långt öfvervägande

antalet löneregleringsresolutioner blifvit tillämpad för beskattning af samtliga

verk och inrättningar. Mångenstädes ansåg man sig ej behöfva taga

hänsyn till författningar, som egentligen icke voro för orten gällande; på

andra ställen fann man de äldre författningarna för nutidens förhållanden

mindre tillämpliga. I stället för att föreslå fasta afgifter för hvart särskildt

verk eller afgifter, som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar,

hyttor, sågramar eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen

en säkrare och mera allmänt tillämplig grund för beskattningen, hvarigenom

de befriades från en ofta vansklig tillämpning af föråldrade författningar

och en ännu vanskligare undersökning af verkens och inrättningarnas skatteförmåga.

Vanligen sammanfördes då i resolutionerna bruk, bergverk, sågar,

fabriker, kvarnar samt andra verk och inrättningar till en särskild skattegrupp,

1 och stadgades, att afgift till prästerskapet skulle utgå med viss

procent, i några län af verkets bevillning staxering svärde för fastighet, men

vanligen af verkets till bevillning uppskattade inkomst.

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till prästerskapets ajiö

1

Understundom förenades med denna grupp vissa andra näringar, såsom handel, handtverk,

sjöfart.

41

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

ning blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt, som afses i § (i mom.

2 af 1862 års förordning, i det att nämligen — sedan för verk ock inrättningar

bestämts särskilda afgifter, vare sig fasta eller proportionerade

efter na°''on viss grund — uti en eller flera följande paragrafer tillagts

supplerande bestämmelser om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra

afgifter för vissa mer eller mindre fullständigt angifna grupper af

öfrig a bevillning spliktiga beskattning sföremål. Nästan öfver hela riket hafva

nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet sätt föreslå stadganden

om afgifter till prästerskapet icke blott för verk och inrättningar, utan

äfven för andra skatteobjekt, livilka tagas i anspråk för bevillning till staten.

Slutligen förekommer, att verk och inrättningar icke upptagits såsom

en särskild skattegrupp, utan genom eu omfattande formel för afgifternas

bestämmande inordnats bland öfriga skatteobjekt annan fastighet eller

inkomst — för livilka bevillning till staten erlägges och af livilka bidrag

jämväl till prästerskapets aflöning ansetts böra utgå.1

Med afseende på den sålunda utsträckta skattskyldigheten till prästerskapet

förete löneregleringsresolutionerna en rik prof karta på olika skattenormer,

livilkas skiljaktighet lätt förklaras däraf, att de hval för sig improviserades

af nämnderna och af myndigheterna vanligen godkändes i

enlighet med nämndernas förslag. An afse hithörande bestämmelser samtliga

bevillningspliktiga skatteobjekt — med undantag af den tiondeskyldiga

jorden — än någon grupp af dem, vanligen inkomst af kapital eller arbete.

Än äro afgifterna bestämda lika för alla beskattningsföremål, än till olika

procenttal för olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad

1 Till upplysning om det sätt, hvarpå ifrågavarande skattskyldighet bestämts, meddelas här

några af de för löneregleringsresolutionerna i Västmanlands län använda formulär. Efter bestämmelserna

rörande tionden stadgas: »De, som icke innehafva jordbruksfastighet, men erlägga bevillning

till staten för inkomst af kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen,

betala årligen V, (stundom V„ s/s) proc. af sin för näst föregående året till sådan bevillning uppskattade

inkomst, dock ingen mindre än 2 (1: 50, 1) rdr»; eller: »De, som till staten utgöra bevillning

enligt andra artikeln i bevillningsförordningen för inkomst af handel eller annan näring

än jordbruk eller inrättning, hvarom i - § förmäles (verk eller inrättning hvarför särskilda afgifter

bestämts) äfvensom för inkomst af allmän eller enskild tjänst, pension eller kapital, skola årligen

betala */. procent af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade inkomsten»;

eller- »För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, äfvensom for inkomst af

kapital erlägges årligen */« proc. af,den för bevillning till staten enligt andra artikeln i bevillmngsförordningen

under näst föregående året uppskattade inkomsten, dock minst 2 rdr»; eller: »för

järnbruk, kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, livilka icke kunna till jordbruk

hänföras, äfvensom för handelsrörelse betalas årligen 2 proc. af den inkomst, hvartill de

blifvit under näst föregående året för allmän bevillning enligt andra artikeln i bevillningsforordningen

uppskattade»; eller: »De, som till staten erlägga bevillning för inkomst af kapital eller

arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, inkomst af bruk och mjölkvarnar (hvarför

särskilda afgifter stadgats) undantagen, betala, årligen V« Proc- af sm för näst föregående aret ti

sådan bevillning uppskattade inkomst, dock minst 2 rdr».

42

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning erlagts,

eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej sällan har för hvarje

bidrags,skyldig fastställts afgiftens minimibelopp; någon gång begränsas den

bidragsskyldiges afgift till ett måttligt maximum; i de flesta fall angifves

endast den grund, efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning

för afgiftens belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro, i syfte att

förekomma dubbel beskattning, bestämmelserna så affättade, att de från

ifrågavarande afgift undantaga dem, som innehafva tiondeskyldig jord eller

sådana verk och inrättningar, hvilka efter annan grund beskattas. Följden

häraf har blifvit, att i åtskilliga fall innehafvare af tiondeskyldig jord eller

af verk och inrättningar frikallats från betydande afgifter, som eljest skolat

dem påföras för inkomst af kapital eller arbete.

Xu omhandlade afgifters förhållande till taxeringsvärde eller inkomst

är synnerligen växlande, livilket är helt naturligt, då hvarje nämnd vid

uppgörande af sitt förslag förfor efter eget omdöme om bidragets skäliga

storlek och om behofvet i särskilda församlingar. Afgifterna hafva sålunda

blifvit fastställda än till 1 procent (eller mera) af inkomsten, än till lägre

procenttal ända ned till 7io procent. T en del församlingar erlägges för

inkomst af kapital och arbete ett på visst sätt bestämdt spanumålsbelopp.

Eljest utgå hithörande afgifter i penningar.

Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning

borde sättas i stället för påskpenningar, jura stola, matskott, offer, dagsverken

med flera andra extraordinarie afgifter, meddelas i omförmäida

paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa utskylder skulle utgå icke

allenast åt fastighetsägare, utan äfven af församlingens öfriga invånare. De

borde så beräknas, att afgifter, som dittills hvila! uteslutande på hemmansägare,

blefvé endast på dem, och de, som ålegat torpare och deras vederlikar,

allenast på dem fördelade, men att sådana afgifter, som utgått af

församlingens alla ledamöter, skulle fortfarande af samtliga utgöras, dock

med den skiljaktighet i beloppen, som föranleddes däraf, att åtskilliga af

ifrågavarande afgifter dittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af

dem, som ägde ingen eller mindre jord, som af dem, hvilka ägde större.

Enär till grund för de af församlingar och länsnämnder upprättade förslag

angående förevarande afgifter i allmänhet lades de förhållanden, hvilka vid

tiden för förslagens uppgörande voro på vederbörande ort gällande beträffande

såväl afgifternas art och storlek som de skatteobjekt, hvilka borde

drabbas af afgifterna, har häraf blifvit en följd, å ena sidan att i fråga

om löneregleringsresolutionerna för pastoraten inom hvarje särskildt län i

43

Skattskyldigheten till statslcyrkliga ändamål.

allmänhet kan urskiljas en viss hufvudtyp för hithörande bestämmelser,

men å andra sidan att, om hela riket afses, resolutionernas stadganden i

denna del äro synnerligen mångskiftande.

1 en stor mängd resolutioner har man utsöndrat sådana jura stolm och

andra extraordinarie utgifter, som ansetts åligga innehafvare af jordbruksfastighet,

samt därefter antingen sammanslagit sålunda beräknade afgifter

med ti onde af gifter na i en summa till fördelning på jordbruksfastigheterna

efter gällande grund —- taxeringsvärde, mantal o. s. v. — eller ock meddelat

en bestämmelse, enligt hvilken ifrågavarande afgifter skola särskildt

för sig utgå med visst belopp efter mantal eller hemmansåbos matlag.

Men i åtskilliga resolutioner har all ersättning för jura stolm eller så

stor del däraf, som ansetts motsvara förmögenhetsafgifter, sammanförts till

en summa i persedlar eller penningar, hvarjämte förordnats, att denna

summa skulle fördelas efter fgrktal eller efter röstgrund rid kyrkostämma

eller på alla, som betala bevillning för fastighet eller för inkomst. Afgiftssumman

för församlingen är således bestämd, men beloppet för hvarje skattskyldig

växlande med taxeringen. Uti resolutioner för pastorat inom Östergötlands

län har tillämpats en annan regel. »I stället för dagsverken och

jura stolm» äro först vissa afgifter fastställda att utgå af grenadierer,

torpare, handtverkare, vissa arrendatorer, statkarlar, daglönare m. fl.; därefter

tillägges under samma kategori ett vanligen i följande ordalag affattadt

stadgande: »Öfriga, som icke hafva jordbruk eller betala afgift enligt

förestående stadganden, men till staten utgöra bevillning för inkomst af

kapital eller arbete efter andra artikeln i bevillningsförordningen, erlägga

V* procent af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade

inkomst och dessutom 1 riksdaler, dock icke någon tillhopa utöfver

5 riksdaler». Här är således församlingens afgiftssumma obestämd,

men den skattskyldiges bidrag begränsadt. 1

Jämte det att, såsom af det ofvan sagda framgår, en icke ringa del

af löneregleringsresolutionerna innehåller bestämmelser, genom hvilka de i

stället för jura stolm och andra extraordinarie afgifter fastställda utskylder

erhållit karaktären af förmögenhets afgifter, stadga nästan samtliga re

-

1 Då skattskyldighet till prästerskapet ålagts personer, hvilka äro taxerade för inkomst af

kapital eller arbete, så kan, efter hvad framgår af de handlingar, som legat till grund för löneregleringarna

inom åtminstone enstaka pastorat (exempelvis Visingsö i Jönköpings län), den af inkomsttagarna

utgående afgift vara afsedd att utgöra just den af dem fordrade ersättning för jura

stol® och andra extraordinarie afgifter, äfven när sådant ej genom resolutionernas ordalydelse

antydes.

44

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

solutioner1 utgörandet af utskylder af nu ifrågavarande slag, livilka hafva

karaktären af personliga afgifter.

Sålunda upptaga nästan alla resolutioner den på nådiga förordningen

den 22 oktober 1842 grundade bestämmelse, att gemenskapen vid krigsmakten

skall till prästerskapet erlägga värdet af ett mansdagsverke för all

prästrättighet af torp och husfolk samt att knekten frikallas från afgift

de år, då han är kommenderad till tjänstgöring utöfver fyra månader.

Med afseende på sättet att bestämma de personliga afgifterna meddelas

i vissa fall föreskrifter om olika slag af dylika afgifter, hvilka skola

utgöra ersättning för ett större eller mindre antal extraordinarie afgifter

- såsom offer, jura stolte, dagsverken, påskmat, lösen för attester — under

det att i andra fall ersättningen för alla extraordinarie afgifter - med undantag i allmänhet för dem af krigsmän — sammanslagits till en

enda personlig afgift. Hithörande bestämmelser äro naturligtvis, där sistnämnda

förhållande äger rum, ganska kortfattade och enkla, t. ex. då det

i resolutionen för Kaus pastorat af Lunds stift säges, att »såsom ersättning

för dagsverken, offer, jura stola?, lösen för attester samt andra extra

afgifter till kyrkoherden betalar årligen hvarje person, som erlägger mantalspenningar,

med undantag af gemenskapen vid indelta krigsmakten och

dess husfolk, man femtio öre och kvinna tjugufem öre». Men i allmänhet

äro de betalningsskyldiga med hänsyn till skatteförmågan indelade i

flera eller färre klasser med olika höga afgifter inom hvarje klass1 2, hvilket

särskild! gäller i fråga om dem, som äro dags ve r k sskyldiga3.

De personliga afgifterna utgå antingen efter matlag eller efter person.

i senare fallet vanligen för såväl man som kvinna. En synnerligen

allmän regel är att bidragsskyldigheten inskränkes till dem, som betala

1 Från denna regel gifvas endast tre undantag, nämligen resolutionerna för Norrköpings

stads församlingar, för Sala stads församling och för Nya Varfvets församling, enligt hvilka resolutioner

personliga afgifter icke äro föreskrifna.

2 Såsom exempel härpå torde få anföras resolutionen för Säfsnäs i Kopparbergs län, som

stadgar, att följande personer skola betala: inspektörer och helmästare bland smederna 10 rdr,

hallmästare, värmare, masmästare och spiksmeder med två hamrar ö rdr, spiksmeder med en hammare,

skogvaktare, rättare, bruksbyggmästare och mjölnare 2 rdr 50 öre, dagkarlar, hyttarbetare

och gifta smeddrängar 1 rdr; hvarförutom hvar och en af församlingens invånare, som uppnått 18

år och ej vunnit befrielse från utgörande af kronoutskylder, skall, med undantag af nämnda personer

och vissa andra, årligen erlägga, man 1 rdr 50 öre och kvinna 75 öre.

3 Beträffande afgifter af torpare — hvilka afgifter i allmänhet äro att betrakta såsom ersättning

för torparnas dagsverksskyldighet — torde få framhållas, att torparna ofta äro indelade i

två eller flera klasser med olika afgift för hvarje klass, därvid indelningsgrunden än är antalet kreatur,

som å torpet födas (ex.: Kärda i Jönköpings län), än antalet dagsverken, som till jordägaren

utgöras (ex.: Adelsö i Stockholms län), än torpets areal (ex.: Strofvelstorp i Kristianstads län),

men ej sällan, särskildt i Västernorrlands län, torpets taxeringsvärde.

45

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

mantalspenningar1. Mycket ofta undantagas från utgörande af nu omhandlade

utgifter vissa kategorier af personer eller matlag, särskildt sådana

som äro betalningsskyldiga enligt andra stadganden i vederbörande resolution.

När afgifterna drabba enskilda personer, bestämmes merendels högre

afgift för man än för kvinna.

Ifrågavarande afgifter hafva ofta blifvit fastställda oberoende af personernas

förmögenhetsställning, såsom enligt ofvan återgifna stadgande för

Eaus pastorat; men icke sällan lämpas, på sätt jämväl blifvit antydt, afgifternas

storlek i viss mån efter de betalningsskyldigas skatteförmåga.

Enligt det öfvervägande flertalet resolutioner skola de personliga afgifterna

utgå med vissa på förhand fastställda belopp för hvarje matlag

eller för hvarje person. Men stundom — såsom i resolutionerna för pastorat

inom Kronobergs och Kristianstads län — är stadgadt, att under

första året, då löneregleringen tillämpas, skall erläggas en bestämd summa

att fördelas å vissa kategorier skattskyldiga efter den fördelning, som församlingen

å kyrkostämma fastställer med hänsyn till hvarje betalningsskyldigs

förmåga att afgiften erlägga, hvarefter afgifterna blifva oförändrade,

men den ursprungligen bestämda summan kan växla. I andra fall

åter skall en och samma summa hvarje år fördelas å de betalningsskyldiga,

för hvilken händelse såledels — i motsats till senast omförmälda

fall — afgifterna växla, men summan icke stiger eller sjunker med folkmängdens

växling inom pastoratet1 2.

I allmänhet äro de personliga afgifterna bestämda i penningar, men

någon gång, såsom i de flesta resolutioner för pastorat uti Göteborgs och

Bohus län, i persedlar. Krigsmännens afgifter skola, såsom ofvan blifvit

nämndt, i regel utgå med belopp motsvarande lösen för ett mansdagsverke.

Hvad beträffar städerna, där ju fordom — i olikhet med förhållandet

på landsbygden — större delen af den till prästerskapet utgående aflöning

merendels utgjordes af påskpenningar o. d., har man anledning vänta, att

enligt nu gällande resolutioner öfvervägande delen af aflöningen skall be

-

1 I vissa fall, såsom uti resolutionerna för pastorat inom Hallands län, inskränkes bidr»gsskyldigheten

till dem, som fyllt 16 (eller 18) år och icke åtnjuta understöd af fattigvården, i ett

undantagsfall (Gunnilbo i Västmanlands län) till dem, som fyllt 16 år och admitterats till den

hel. nattvarden, samt i ytterligare ett liknande undantagsfall (Gagnef i Kopparbergs län) till hvarje

person, som äger rätt att begå den hel. nattvarden.

2 Där afgifterna skola utgå med vissa på förhand fastställda belopp för hvarje matlag eller

för hvarje person, föreskrifves ofta, såsom i större delen af resolutionerna för pastorat inom Malmöhus

län och i samtliga resolutioner — med undantag af en — för pastorat i Jämtlands län,

att, därest ifrågavarande afgifter ej uppgå till viss minimisumnia, bristen skall fyllas genom uttaxering

efter fyrktal.

46

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

stå af personliga afgifter. I resolutionerna för stadspasforaten förekommer

också allmänt den föreskrift, att en viss afgift skall utgå af hvarje person,

man och kvinna, som betalar mantalspenningar (eller som fyllt 18 år). Endast

9 resolutioner sakna en dylik bestämmelse. I 7 af dem stadgas

andra personliga afgifter, utgående antingen för hvarje matlag eller förblött

vissa personer eller vissa matlag; enligt återstående 2 stadsresolutioner —

nämligen för prästerskapet i Norrköping och Sala — skola ej erläggas

några personliga afgifter.1 Under det att de flesta resolutioner för stadspastoraten

upptaga bestämmelser om viss summas fördelning å de skattskyldiga

i förhållande till den bevillning de utgöra, är det blott i 18 resolutioner

man återfinner uttryckligt omförmälande af, att de efter denna

grund utgående afgifter utgöra ersättning för jura stolm och extraordinarie

afgifter. Enligt 3 resolutioner beräknas afgift med ciss procent af

den till bevillning uppskattade inkomst 2 En föreskrift, som till sina hufvuddrag

återfinnes i resolutionerna för 18 stadspastorat — däribland flera

af de största i riket, såsom Stockholms, Göteborgs, Malmö, Helsingborgs,

Gäfle, Uppsala, Sundsvalls — är i resolutionen för Gäfle pastorat uttryckt

sålunda: »För åstadkommande af denna aflöning (2,656 kbf. 5 knr spannmål

och 75 ctr smör) betalar årligen hvar och en, som erlägger mantalspenningar,

femtio öre, och skall återstoden uttaxeras å stadens invånare i

förhållande till beloppet af den bevillning till staten, en hvar enligt bevillningsförordningens

andra artikel för det näst föregående året blifvit påförd».

I dessa fall kan alltså inträffa, att aflöningsmåttet fylles uteslutande

af de personliga afgift erna, så att någon utdebitering efter bevillning

ej tarfvas.

Storleken af de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar utgå

såsom ersättning för jura stolm och andra extraordinarie afgifter, är betydligt

växlande. Yäl gäller i allmänhet såsom regel, att, där inom flera

församlingar af ett och samma län afgifter af enahanda slag skola utgöras,

dessa afgifter äfven äro till beloppet lika; men från denna regel före

-

1 Uti Norrköpings stads församlingar utdebiteras all aflöning till prästerskapet efter samma

grund som öfriga afgifter för kyrkans behof. Resolutionen för Sala stadsförsamling stadgar, att

såsom ersättning för påskpenningar, jura stolse och extra afgifter skola till prästerskapet utgöras

af stadskassan 300 rdr och af bergslagets kassa 125 rdr. 2

2 I resolutionen för Hudiksvall förekommer den egendomliga bestämmelsen, att (jämte personliga

afgifter) skola erläggas 623 kbf. spannmål, som uttaxeras å stadens invånare af en »samvetsnämnd»

utaf 5 personer, dem församlingen årligen å kyrkostämma utser.

47

Skattskyldigheten till statskyrlcliga ändamål.

komma tidt och ofta undantag.1 Mellan resolutionerna för pastorat inom

olika län äro däremot skiljaktigheterna ofta betydande, och detta är jämväl

förhållandet med såväl de etter matlag som de etter person utgående nu

ifrågavarande utgifter. Under det att nämligen de efter person utgående utgifter,

där de förekomma inom Östergötlands län, i allmänhet äro bestämda

till 15 öre för man och 10 öre för kvinna och inom större delen af Uppsala

län till blott 5 öre för hvarje person, utgöra de i flera af Hallands

läns församlingar 50 öre för hvarje såväl man som kvinna och i de flesta

af Gotlands läns församlingar 1 krona 20 öre för man och 80 öre för

kvinna. Undantagsvis stadgas ännu högre afgifter. Tida större är växlingen

i fråga om de efter matlag utgående afgifter. Största likformigheten

äger rum, såsom redan påpekats, i fråga om krigsmännens afgifter.

Men eljest kunna matlagsafgifterna växla från 50 öre och därunder till

10 kronor, eller högre belopp om jämväl afses sådana afgifter af torpare,

som utgå i förhållande till torpens taxeringsvärden. Och där ersättningen

för jura stolse är fastställd i visst förhållande till inkomsten, kan afgiften

springa upp till en betydande siffra.2

I)e löneregleringar, som uppgjordes på grundvalen af 1862 års förordning,

hafva icke allestädes trädt i tillämpning. I förordningens 10 i; 1 * 3

1 Sålunda äro enligt allmänna regeln för landsbygdsförsamlingarna inom Gotlands län af

gifter

fastställda till 1 kr. 20 öre för man och 80 öre för kvinna, men från denna regel göres undantag

beträffande fyra församlingar, hvarjämte för två församlingar — Lärbro och Hellvi — tillkommer

ett stadgande rörande särskilda personliga afgifter för hemmansägare och hemmansbrukare.

3 Till närmare belysning af hvad ofvan anförts i fråga om de såsom ersättning för jura

stola; och andra extraordinarie afgifter utgående utskylder torde — dock med uteslutande af bestämmelserna

angående krigsmän — få återgifvas hufvudinnehållet i hithörande delar af några

löneregleringsresolutioner, hvilka kunna anses såsom i viss mån typiska för olika län.

Stockholms län: BörStil. Såsom ersättning för dagsverken, en hvar af nedannämnda personer

för sitt hushåll: torpare, hvilka till jordägaren utgöra ett dagsverke i veckan, 50 öre, — — de,

som utgöra 4 dagsverken i veckan eller därutöfver, 2 rdr; gärningsmän, hvilka icke erlägga bevillning

för inkomst af kapital eller arbete, äfvensom arbetsföra backstugu- och inhyseshjon 50 öre;

såsom ersättning för påskören och den del af jura stola;, som skall af alla utgöras: hvar och en

som erlägger mantalspenningar, med undantag af båtsmän och deras husfolk, man 20 öre och

kvinna 10 öre.

Uppsala län: Helga Trefaldighet. Såsom ersättning för dagsverken af jordtorpare, backstugusittare

m. fl. 50 öre för hvarje arbetsför man och 25 öre för hvarje arbetsför kvinna, som tillhör

deras hushåll och uppnått 18 år; såsom ersättning för jura stolse dels 5 öre utaf hvar och en, som

betalar mantalspenningar, med undantag af krigsmän, och dels 50 rdr, som hvarje år uttaxeras

efter fyrktalslängd.

Södermanlands län: Fogdö. I stället för dagsverken eller den afgift, som åligger icke

tiondegifvande personer, 70 öre för hvarje deras hushåll tillhörande och till 18 år hunnen arbetsför

man och 35 öre för arbetsför kvinna, som denna ålder uppnått; i stället för jura stol* och

andra extra afgifter, så vidt dessa varit att anse såsom förmögenhetsafgifter, 125 rdr af alla dem,

som hafva sig påförd bevillning, att fördelas efter bevillningsbeloppet; i stället för påskören och

den del af jura stol*, som utan afseende å förmögenhetsvillkor åligger alla, 12 öre af hvarje person,

man eller kvinna, som uppnått 18 år.

48 Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

stadgades nämligen: Mom. 1. Tillämpning af denna reglering vidtager i

den mån sådant, utan förnärmande af inneliafvares rätt, kan ske, således,

därest konvention eller förening om prästrättiglieternas utgörande antingen

Östergötlands län: Kärna. I öfrigt erlägga de, som icke innehafva hemman och lägenheter,

om hvilka ofvan (i resolutionen) förmäles, årligen hvar och en i stället för dagsverken och jura

stolse: torpare, gärningsmän och förpantningsinnehafvare 1 rdr; inhyseshjon, gifta arbetare och

statkarlar 25 öre; grenadierer--; öfriga, hvilka erlägga bevillning till staten för inkomst af

kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, 1/i proc. af deras för näst föregående

år till sådan bevillning uppskattade inkomst, dock minst 2 och högst 5 rdr.

Kronobergs län: Urshult. Torpare och alla öfriga, hvilka icke äga eller bruka i mantal satt

jord och icke äro hemmansägares eller hemmansbrukares tjänare, statfolk eller hemmavarande ogifta

barn, 70 öre för hvarje man och 35 öre för hvarje kvinna, som utgör mantalspenningar; jordtorpare,

å hvilkas lägenheter underhållas minst 2 kor, därförutan 80 öre hvardera.

Kalmar län: Kristvalla. Såsom ersättning för jura stolas och extra afgifter 250 rdr af dem,

som erlägga bevillning för fastighet samt för inkomst af kapital eller arbete, äfvensom af dem,

hvilka innehafva sådan fastighet, som, ehuru ej till bevillning satt, dock är efter sitt åsätta

taxeringsvärde jämförlig med annan fastighet; och skall denna summa fördelas i förhållande till

bevillningen; undantagsfolk, såsom ersättning för jura stola'' och extra afgifter, 2o öre hvar; gifta

torpare och deras vederlikar, så vida de ej utgöra bevillning: i stället för dagsverken 82 öre för

hvarje matlag och dessutom, såsom ersättning för jura stola: och extra afgifter, 12 öre för hvarje

man och 6 öre för hvarje kvinna, som uppnått 18 år; ogifta män och kvinnor af sistnämnda

klasser, som hunnit nyssberörda ålder och icke äro i annans bröd eller tjänst: i stället för dagsverken,

man 40 öre och kvinna 25 öre samt, såsom ersättning för jura stol® och extra afgifter,

man 12 öre och kvinna 6 öre.

Gotlands län: Källunge. De som icke äga eller bruka hemman och icke äro hemmansägares

eller hemmansbrukares hemmavarande barn eller tjänstefolk: såsom ersättning för dagsverken, offer

och jura stol® 1 rdr 20 öre för hvarje man och 80 öre för hvarje kvinna, som tillhör deras hushåll

och utgör mantalspenningar.

Blekinge län: Ramdala. Af hvarje mantalsskrifven person, som fyllt 18 år — med undantag

af dem, som åtnjuta understöd från fattigvården eller för fattigdom äro befriade från kronoutskylder

och kommunalafgifter, samt båtsmän och deras husfolk — 80 öre för man och 40 öre

för kvinna.

Kristianstads län: Raflunda. Såsom ersättning för jura stol» årligen affalla, som erlägga

bevillning, 80 rdr, hvilken summa skall fördelas å de betalningsskyldiga i förhållande till bevillningen

; af torpare, deras vederlikar och andra, hvilka icke betala afgifter enligt föregående stadganden,

såsom ersättning för dagsverken, offer, jura stola? och lösen för attester, under första året

då löneregleringen tillämpades, 150 rdr, efter den fördelning församlingen å kyrkostämma en gång

för alla fastställt med afseende å hvarje betalningsskyldigs förmåga att afgiften erlägga, och skall

den för hvarje person i de särskilda förmögenhetsklasserna bestämda afgift årligen oförändrad utgå.

Malmöhus län: Husie. Såsom ersättning för offer, jura stola?, dagsverken, attester och öfriga

extra afgifter: dagsverksskyldige 75 öre för man och 38 öre för kvinna; alla andra, som utgöra

mantalspenningar, 50 öre för man och 25 öre för kvinna; och skall, därest dessa afgifter jämte

krigsmännens ej uppgå till 200 rdr, bristen fylles genom uttaxering på föregående årets fyrktal,

efter afdrag för de kyrkoherden och klockaren påförda.

Hallands län: Frillesds. Såsom ersättning för offer, jura stola? och lösen af attester: dels

50 öre af hvar och en, som fyllt 16 år och icke åtnjuter understöd af fattigvården, och dels 2 rdr

af hvarje helt oförmedladt och tiondeskyldigt hemman samt i förhållande därtill för större eller

mindre gårdar.

Göteborgs och Bohus län: Fässberg. I stället för dagsverken 5 knr 40 kbt korn af hvarje

dagsverksskyldigt matlag; såsom ersättning för offer och jura stol® dels 39 ort smör af hvar och

en,B som betalar mantalspenningar, dels 500 rdr, som uttaxeras efter fyrktalet.

Elfsborgs län: Störa Mellby. I stället för jura stol® och extra afgifter: af alla, som äga

rösträtt vid kyrkostämma, 200 rdr att utgå efter den för beräkning af sådan rösträtt fastställda

grund; af torpare och alla andra, som icke utgöra afgifter till prästerskapet enligt resolutionens

49

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

icke är uppgjord eller är för obestämd tid fastställd, vid först inträffande

ombyte af kyrkoherde, eller, så vida den vid regleringens fastställande

varande kyrkoherden är genom fullmakt förbunden att underkasta sig densamma,

redan med den första näst påföljande maj; men, om därförinnan

fastställd pastoraliekonvention längre tid är gällande, så snart tiden därför

tilländagår. — Mom. 2. Sådan tillämpning må ock tidigare inträda, därest

en församling och dess prästerskap i önskan därom sig förena, eller, vid

inträffande kyrkoherdeledighet, församlingen påyrkar gällande konventions

upphörande.

Enligt hvad prästlöneregleringskommittén i sitt betänkande IY meddelar,1

uppgick antalet församlingar, där de jämlikt 1862 års förordning fastställda

löneregleringar ännu icke under ecklesiastikåret 1896—1897 vunnit tillämpning,

till 192, däraf de flesta eller 41 i Linköpings stift. I sådana

församlingar utgår aflöningen till prästerskapet fortfarande enligt konvention

eller äldre författning.

I Röks församling af Linköpings stift erlades sålunda ecklesiastikåret

1904—1905 a) af jordbruksfastighet (tionde): 31 tunnor 8 kannor råg,

34 tr 30 knr korn, 19 tr 14 knr blandsäd, 8 lispund 2 Vz skålpund smör,

35 lass ved, 2 st. lamm samt 16 kronor 40 öre i penningar; b) personliga

afgifter: påskören, 25 öre af hvarje arbetare eller daglönare, uppgående

till omkring 10 kronor.

I Agunnaryds församling af Växjö stift erlades för samma år på grund

öfriga bestämmelser, med undantag af dem, som för fattigdom eller sjukdom äro från kommunalutskylder

befriade: såsom ersättning för dagsverken 1 rdr för hvarje särskildt mantalsskrifvet

matlag.

Skaraborgs län: Synnerby. Handlande m. il. 1 rdr 50 öre, men om de åtnjuta inkomst till

belopp af 400 rdr eller däröfver: 1 kbf spannmål och för högre inkomst i förhållande därefter,

dock ej öfver 16 kbf; arbetskarlar, arbetsföra backstugu- och inhyseshjon 1 rdr.

Örebro län: Almby. Ägare eller innehafvare af icke i mantal satt jord, därför tionde icke

betalas, samt torpare, handtverkare, fördelstagare, inhyses- och backstugufolk, bruks- och fabriksarbetare

och, med undantag af krigsmän och deras husfolk, alla andra, som hvarken äga eller bruka

hemman, ej heller äro hemmansägares eller hemmansbrukares hemmavarande barn eller tjänstefolk,

så vidt de äro arbetsföra och fyllt 18 år samt böra utgöra någon utskyld till statsverket: i stället

för dagsverken, man 80 öre och kvinna 40 öre; såsom ersättning för jura stolm och extra afgifter,

af dem, som fyllt 18 år och icke äro befriade från kronoutskylder, med undantag af krigsmän och

deras husfolk: a) af dem, som äga hemman, hvarå taxeringsvärdet fastställts till minst 5,000 rdr,

och af dem, som erlägga minst 4 rdr bevillning till staten för inkomst af kapital eller arbete:

80 öre för man och 60 öre för kvinna; b) af dem, som äga hemman af mindre än 5,000 rdr

taxeringsvärde, och af dem, som arrendera eller bruka hemman, af dem, som äga torp eller icke i

mantal satt jord af minst 500 rdr taxeringsvärde, och af dem, som för inkomst erlägga bevillning

med mindre belopp än 4 rdr: 40 öre för man och 80 öre för kvinna; samt c) af torpare, tjänstehjon,

hemmavarande barn och alla andra, som icke kunna hänföras till förestående två klasser:

20 öre för man och 10 öre för kvinna.

1 Anf. betänkande sid. CLIX not 1.

50 Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

af lönekonvention, fastställd den 4 november 1859: a) tertialtionde utan

bestämd fördelning efter hemmantal, smör 4 skålpund af hvarje helt oförmedladt

hemman, sämja 1 kr. 50 öre, likaledes för helt oförmedladt hemman,

samt humlepenningar 50 öre för helt förmedladt hemman, alltsammans

värdt omkring 1,400 kronor; b) personliga afgifter, bestående af offer,

yste, matskott, likstol, dagsverkspenningar, afgifter för lysningssedlar och

»kyrkogångshustrur» m. m., tillsammans uppgående till omkring 1,000 kronor.

I Norra Ljunga församling af Växjö stift betalades 1904—1905 a)

tionde 659 kr. 13 öre, b) afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet

82 kr. 20 öre, c) afgifter af inkomst 48 kr. 37 öre, d) personliga afgifter

24 kr. 18 öre och e) offer, likstol, afgifter för lysningssedlar m. m. omkring

100 kronor.

I Näs pastorat af Hernösands stift erlades samma år in natura: 1) till

kyrkoherden från moderförsamlingen Näs: a) 80 liter korn på »tunnland»,

b) 1 pund halm på 165 liter korn, men a/2 pund halm på mindre än 165 liter

korn, c) 3 skålp. smör af hvarje »tunnland», alltsammans värdt 1,750

kronor; 2) till komministern i Ilackås och Gillhofs annexförsamlingar från

Näs: a) l/i tna korn från hemman af 1 »tunnland» och däröfver, b) l/z

tna korn på hvarje hemman mindre än 1 »tunnland», c) 1 pund hö på

hvarje l/i tna korn, d) ] ji pund hö på hvarje hemman mindre än 1 »tunnland»,

allt tillhopa värdt 325 kronor, samt från Hackås och Gillhof: a)

afgifter af jordbruksfastighet till värde af 1,493 kronor och b) dagsverken

på boställsinnehafvarens kost värda omkring 100 kronor.1

1 Den af prästlöneregleringskommittén verkställda utredning angående »skattskyldigheten till

prästerskapets aflöning enligt nu gällande lagstiftning» gifver vid handen, att församlingsafgifter

till prästerskapets aflöning blifvit jämlikt löneregleringarna för ecklesiastikåret 1896—97 i hela

riket — både landsbygd och städer :— debiterade;

å jordbruksfastighet med ....................................... kronor 3,699,450

ä öfriga beskattningsföremål med ............................» 1,765,734

Summa kronor 5,465,184

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper, nämligen annan

fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket af förenämnda 1,765,734 kronor såsom

afgifter af annan fastighet....................................... kronor 198,504

» » inkomst ..........:..................................... » 560,549

personliga afgifter................................................... » 1,006,681

Utom det bidrag till prästerskapets aflöning, som församlingsmedlemmarna på grund af löneregleringarna

hade att lämna, tillgodonjöt prästerskapet i de territoriella församlingarna — på sätt

framgår af prästlöneregleringskommitténs utredning angående »prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden»

— inkomster jämväl under många andra titlar, såsom statsanslag, frivilliga lönebidrag

af församlingarna, enskildas anslag och donationer, afkastning af bostads- och löningsboställen samt

anslag från ecklesiastika fonder. För nyssnämnda ecklesiastikår 1896—97 uppskattades samtliga

51

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

Afgifterna till kyrkobeti aningens kontanta aflöning utgå numera i allab) f}11 tyrko

o

v o o t-* oetiO/Tiifiociis

församlingar efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande äro aflöning.

stadgade, d. v. s. efter uttaxering i visst förhållande till den af fast egendom

samt af inkomst utgående bevillningen till staten eller därefter beräknadt

fyrktal.

Genom kungl. förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes

löneinkomster den 2 november 1883 har, med ändring af det i 1681 års

förordning och öfriga äldre stadganden fastställda aflöningssystemet, förordnats

:

§ 1. Hvarje kyrkoförsamling, där klockarnes löneförmåner icke redan

blifvit ordnade i full öfverensstämmelse med de i denna förordning stadgade

grunder, skall före 1886 års utgång å kyrkostämma verkställa sådan

lönereglering. — § 2. Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas i

skäligt förhållande till omfattningen af hans tjänstegöromål samt beräknas

så, att alla offer och afgifter för särskilda förrättningar upphöra. — § 3.

Klockaren skall bibehållas vid bostad och jord, som må vara honom på lön

anslagen; dock att förmånen af bostaden och afkastningen af jorden må i

lönen inberäknas, så vidt hinder ej möter af särskildt meddelade föreskrifter.

— § 4. Hvad utöfver förmån och afkastning, hvarom i § 3 sägs,

till klockares aflöning erfordras, skall sättas och utgå i penningar. — §5.

Den till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen sammanskjutas

efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet

äro stadgade. — § 6. Klockare, som härefter varder tillsatt, skall

vara skyldig att från och med året näst efter det, då lönereglering inom

församlingen kommer till stånd, åtnöjas med den lön, som därvid bestämmes.

I öfrigt skall lönereglerings tillämpning inträda vid det ombyte af klockare,

som äger rum näst efter det beslutet om löneregleringen vunnit laga kraft

eller däröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda, därest ej den, som

vid nämnda tid innehar klockaretjänsten, medgifver, att regleringen må *

under olika titlar utgående aflöningsförmåner till ett värde af 8,109,667 kronor. Om härtill

läggas arfvoden för 184 kontraktsprostar, utgörande 26,849 kronor,'' kunna aflöningsförmånerna uppskattas

till sammanlagdt 8,136,516 kronor.

Omförmälda summa 8,109,667 kronor bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar

med aflöningsförmåner till ett värde af 6,441,517 kronor samt för 957 komministraturer

eller med dem likställda tjänster, vid hvilka inkomsterna nppgingo till ett värde af

1,668,150 kronor.

Till dessa aflöningsförmåner för kyrkoherdar oeh komministrar komma emellertid förmånerna

af fri bostad samt af vedbrand, där skog å boställe finnes, hvilka sistnämnda förmåner doek icke

af prästl öneregleringskommittén i dess tabellverk utförts med några bestämda värden.

52

c) till nybyggnad

och underhåll

af kyrka

och prästgård.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

vinna tillämpning redan under lians tjänstetid. — § 7. Där helgonskyld1

för närvarande ingår bland klockares löneförmåner, må därvid, så framt

icke annorlunda beslutes, förblifva; dock att den utskyld då skall, jämlikt

§ 4, omsättas och utgå i penningar. — — — I församling, där till följd

af föreskriften i § 1 lönereglering blifvit verkställd och begynt tillämpas,

skola hittills gällande bestämmelser angående klockarelönens utgörande upphöra

att lända till efterrättelse. — —.

Aflöning till organist skall, enligt 24 kap. 30 § kyrkolagen, utgöras

af församlingen. Men om storleken eller beskaffenheten af lönen finnes

ej annan bestämmelse, än att, enligt gällande folkskolestadga, domkapitlet

i vissa fall äger tillse, att lönen ej blir för knappt tilltagen. Genom lagen

angående sättet för organistlöns utgående den 15 april 1904 är förordnadt,

att den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas

efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro

stadgade.

I fråga om den lägre kyrkobetjäningen förekomma växlande aflöningsformer,

i det att aflöningen än utgöres allenast af ett fast, från församlingen

utgående aflöningsbelopp, än består uteslutande i afgifter för hvarje

särskild förrättning, än åter utgår under bägge dessa former. Sålunda torde

kyrkvaktare i städerna allestädes uppbära fast aflöning. Dödgräfvare åtnjuta

vanligen ersättning efter taxa för hvarje förrättning. I en del församlingar,

särskildt i städerna, bekommer dock dödgräfvaren fast aflöning

eller sådan aflöning jämte ersättning för hvarje förrättning. Eingare erhålla

för ringning till gudstjänst merändels fast lön. Själaringning och begrafningsringning

ersättes däremot i allmänhet efter taxa af dem, som påkallat

ringarens biträde.

Af kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

den 21 mars 1862 § 2 punkt 9 framgår, att särskilda afgifter jämväl

kunna förekomma för begagnande af kyrkklockor eller annan kyrkans

egendom.1 2

Genom lagarna den 26 april 1905 angående byggnad och underhåll

af kyrka med hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstufva samt an

-

1 Helgonskyld är en från äldre tider till prästerskapet och klockarna i Skåne, Halland och

Blekinge utgående afgäld, som genom 1S69 års Lunds stifts landsbok och 1671 års jordrefningsprotokoll

blifvit bestämd till visst belopp i spannmål eller andra naturapersedlar för hvarje hemman

eller gård. Enligt kungl. förordningen den 14 oktober 1898 skall helgonskyld från och med

år 1900 upphöra att utgå, dock utan kränkning af vederbörande tjänsteinnehafvares rätt.

2 I åtskilliga församlingar, t. ex. Visingsö, • erlägges sålunda i vissa fall afgift för begagnande

af kyrkan tillhörig brudkrona.

53

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

gående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af

prästgård är, hvad landsbygden beträffar, förordnadt, att i allmänhet kostnaden

härför skall bestridas af dem, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder,

efter åsatt fyrktal. Härom stadgas nämligen i lagen angående

byggnad och underhåll af kyrka m. m., att »kyrka med klockstapel,

kyrkomur och annat, som till kyrka hörer, så ock sockenstuga, skola, där

icke annorlunda är särskildt förordnadt, uppehållas och byggas på deras

kostnad, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder, efter åsatt

fyrktal; dock vare de, hvilka äga åtnjuta de genom prästerskapets privilegier

förunnade förmåner, ej skyldiga att i den kostnad deltaga i vidsträcktare

mån, än som med samma privilegier må vara förenligt.» Lagen

angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af

prästgård innehåller: »Där, enligt 26 kap. 2 § byggningsbalken eller särskilda

författningar, det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller

bättra husen å prästgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen

erlägga kommunalutskylder, deltaga efter åsatt fyrktal; dock vare

de, hvilka äga åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner,

skyldiga att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro därifrån

enligt samma privilegier befriade.»

Beträffande kostnaden för öfriga kyrkliga ändamål, hvilka äro föremål a) till öfriga

för kyrkostämmas öfverläggningar och beslut, innehåller kungl. förordningen hyrktiga ändaom

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars IS62, § 35, det

allmänna stadgande, att de afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola,

utom i de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt,

utgå efter den för rösträtt å kyrkostämma bestämda grund. Denna grund

är den för fast egendom samt för inkomst utgående bevillningen till staten

eller det därefter beräknade fyrktalet, och enligt den grunden hafva alla

kommunalt skattskyldiga att deltaga i utgörandet af ifrågavarande afgifter.

I kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

i Stockholm den 20 november 1863, §37, angifves likaledes bevillningen

till staten såsom den grund, efter hvilken i allmänhet en hvar kommunalt

skattskyldig har att deltaga i de afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar.

Härvid förekomma dock två undantag. Ämbets- eller tjänstemän, som vid

Sveriges beskickningar hos utländska makter äro tjänstgörande, äfvensom

svenska konsuler eller andra å utländska orter anställda tjänstemän skola

nämligen, fastän mantalsskrifva i Stockholm och enligt bevillningsförordningen

uppförda till allmän bevillning, vara fria från att för sina löneinkomster erlägga

sådana afgifter, om livilkas utgörande kyrkostämma eller kyrkofull

-

54

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål.

mäktige besluta (§37 mom. 3). Och personer, tillhörande hufvudstadens

icke territoriella församlingar, nämligen hofför samlingen, tyska och finska

samt garnisonsförsamlingarna, äro icke skyldiga att för sina personer eller

för inkomst af arbete eller kapital erlägga afgifter till kyrka och prästerskap

i den territoriella församling, där de äro mantalsskrifna (§37 mom. 4).

Främmande trosbekännare i Sverige.

Trots de trånga gränser, som uti den äldre lagstifningen i vårt land

uppdrogos för främmande trosbekännares religionsöfning, bildades tidigt,

ofta i strid mot lagens bestämmelser, församlingar af annan bekännelse än

den evangelisk-lutherska. Sålunda fanns vid slutet af 1600-talet i Stockholm

såväl en reformert församling med egen kyrka och eget prästerskap

som ock en grekisk-katolsk kyrka. I Göteborg bildades år 1691 en församling

tillhörande engelska episkopalkyrkan. Bekännare af romerskkatolska

läran samlades till gudstjänst i minister kapellen i hufvudstaden;

år 1741 blef emellertid en särskild romersk-katolsk kyrka därstädes uppförd.

Bör ämbetsförrättningar såsom vigsel, barndop m. m. betjänade sig

katolikerna i stor utsträckning af de präster, som voro anställda hos de utländska

ministrarna.1

Laglig rätt att bilda egna församlingar medgafs, såsom förut blifvit

nämndt, hit inflyttade bekännare af den reformerta läran genom kungl. kungörelsen

den 27 augusti 1741 och öfriga inflyttade främmande kristna trosbekännare

genom det s. k. toleransediktet af den 24 januari 1781.

Af judar bildades år 1685 en församling på några få personer i

Stockholm. Den blef dock snart upplöst, och medlemmarna förständigades

att lämna landet. År 1717 erhöllo judar, som med Karl XII inkommit

i riket, tillåtelse till egen gudstjänstöfning inom lyckta dörrar, och äfven

i öfrigt gjordes medgifvanden till judarnas förmån.1 2 I slutet af 1700-talet

1 Jfr Herman Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686—1782, Akademisk

afhandling, Stockholm 1896 sid. 12, 31, 34, 84, 119.

2 Anf. arb. sid. 150 ff.

Församlingar

af främmande

trosbekännare

under

äldre tider.

56

Främmande trosbekännare i Sverige.

hade församlingar af mosaiska trosbekännare bildats i Karlskrona och Göteborg.

Genom judereglementet af den 27 maj 1782 erhöllo medlemmar af

judiska nationen tillstånd att nedsätta sig i vissa städer och där inrätta

synagoga. Sistnämnda år konstituerades ock en mosaisk församling i hufvudstaden.

Statistiska uppgifter angående främmande trosbekännares förekomst i

Sverige under nu angifna tider torde saknas.

Tiden mellan De första tillförlitliga uppgifterna härutinnan afse mosaiska trosbeårens

reli- kännare och sträcka sig tillbaka till år 1825. Angående främmande kristna

gionslagstift- trosbekännare finnas ej särskilda uppgifter tidigare än för år 1850, och

drs9dissenter- dessa afse endast medlemmar af anglikanska kyrkan i Göteborg. I statis%•

tiska centralbyråns underdåniga berättelse angående befolkningsstatistiken

för åren 1856—1860 yttras härom:

»Sedan f. d. kommissionen öfver tabellverket i riket på grund af kungl.

kungörelserna den 24 januari 1781 och den 27 maj 1782 förgäfves bemödat

sig att vinna upplysning om folkmängdens belopp och årliga förändringar

inom församlingar af främmande trosförvandter i riket, meddelades

genom Kungl. Maj:ts nådiga bref af den 19 januari 1825 den föreskrift,

att öfverståthållareämbetet för Stockholm och landshöfdingeämbetena

för städerna Göteborg, Korrköping och Karlskrona skulle från föreståndarna

för församlingar af främmande trosförvandter årligen infordra och till kommissionen

insända förteckningar öfver antalet m. m. af vigda, födda och

döda inom dessa församlingar, och att å landsbygden kyrkoherdarna skulle

lämna särskild dylik uppgift, när anledning därtill gafs inom församlingen.

I sammanhang härmed fastställdes ock af Kungl. Maj:t ett nytt formulär

för s. k. qvinqvenii- eller folkmängdstabell, hvilket för landsbygden upptog

rubriken ''Utlänningar’ och för städerna därjämte ''Judar'', hvarefter i

berättelserna från och med året 1825 förekomma uppgifter om ''utlänningar''

och ''judar''. Den förra benämningen upplyser emellertid hvarken huruvida

dit räknad personal hörde till främmande trosförvandter eller i sådant fall

till hvilket trossamfund, ej ens huruvida alla dessa s. k. utlänningar borde

såsom svenska undersåtar anses.»1

I en vid statistiska centralbyråns ofvannämnda berättelse fogad tabell

n:o 5 angående »folkmängden inom församlingar af främmande trosförvandter

i riket» meddelas, att antalet mosaiska trosbekännare utgjort:

1 Först sedan föreståndarna för främmande församlingar i riket genom kungl. kungörelsen den

4 november 1859 fått sig ålagdt att till statistiska centralbyrån lämna uppgifter i samma form

som statskyrkans prästerskap, kunde fullständigare uppgifter härutinnan erhållas.

Främmande trosbekännare i Sverige. 57

År 1825.

År 1830.

År 1835.

År 1840.

År 1845.

År 1850.

År 1855. År 1860.

a) Enligt upp- gifter af de mosaiska

församlingarnas före- ståndare :

i Stockholm...

363

412

370

388

457

440

433

613

i Göteborg........

365

367

403

415

411

417

382

402

i JN orrköping..

73

78

89

63

66

70

88

99

i Karlskrona..

38

32

24

22

24

19

16

14

b) Enligt upp- gifter af statskyr- kans prästerskap :

i riket spridda......

6

1

1

23

13

14

16

27

Summa mosaiska

trosbekännare

845

890

887

911

971

960

935

1,1 5 5

Af främmande kristna trosbekännare funnos enligt samma tabell:

Ar 1850. År 1855. Ar 1860.

a) Enligt uppgifter af de främmande försam

-

lingarnas prästerskap:

fransk-reformerta i Stockholm........................ — — 20

engelsk-reformerta» » ........................ — __ 30

» » » Göteborg.......................... 55 79 105

katolska i Stockholm.................................... — — 319

rysk-grekiska1 i Stockholm............................. — — 4

b) Enligt uppgifter af statskyrkans prästerskap:

i riket spridda katoliker............................... — — 34

Ä » » engelsk-episkopala eller presbyterianer

...... — — 11

* » » reformerta i öfrigt.................... — — 2

Summa främmande kristna trosbekännare 55 79 525

Till jämförelse kan nämnas, att rikets hela folkmängd vid 1860 års

utgång utgjorde 3,859,728 personer.

1 Den rysk-grekiska församlingen torde rättast vara att anse såsom legationsförsamling.

Tiden mellan

1860 och 1873

årens dissenterlagar.

58 Främmande trosbekännare i Sverige.

Året 1860 betecknar en vändpunkt i främmande trosbekännares ställning

i vårt land. Genom kungl. förordningarna angående ändring i gällande

bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande

lära, samt angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,

bägge af den 23 oktober 1860, utsträcktes religionsfriheten därhän,

att det blef statskyrkans medlemmar tillåtet att fritt öfvergå till annat

kristet trossamfund. Eedan förut hade väl personer, hvilka nominellt tillhörde

statskyrkan, men hyllade främmande lära, slutit sig tillsammans i

egna församlingar. Nu kunde en dylik församlingsbildning på laglig väg

försiggå.1

Enligt 1860 års förordning om främmande trosbekännare och deras

religionsöfning skulle kristna trosbekännare af annan lära än den rena

evangeliska, om de ville förena sig i församling, därom hos konungen göra

ansökning och därvid uppgifva sin trosbekännelse och församlingsordning.

Fann konungen, efter vederbörandes hörande, skäl att bifalla ansökningen,

ägde sålunda tillåtet främmande trossamfund rätt till fri religionsöfning

inom de af lag och sedlighet bestämda gränser. Enahanda rätt tillkom

ock de på grund af förut gällande författningar redan bildade församlingar

af främmande trosbekännare. Till dessa sistnämnda hörde då de äldre

katolska, rysk-grekiska, reformerta och mosaiska församlingarna. Af staten

erkändes följande nybildade församlingar: romersk-katolska i Göteborg 1862,

engelsk-episkopala i Stockholm 1866 (bildad 1861) samt romersk-katolska

i Malmö 1870. Bland öfriga församlingar af främmande trosbekännare var

det endast en, nämligen Yåmhus baptistförsamling i Kopparbergs län, som

begagnade sig af den i 1860 års författning medgifna rättigheten att få

församlingen af staten erkänd.1 2

Att denna rätt ej i vidsträcktare mån begagnades, låter förklara sig

bland annat af det förhållande, att de främmande trosbekännarna af statskyrkans

prästerskap erliöllo det ämbetsbiträde, de behöfde, så snart de

därom framställde begäran. Bidragande orsaker torde äfven hafva varit

dels obenägenhet att underkasta sig dissenterlagens bestämmelser, dels ock

den omständigheten, att, enligt nämnda bestämmelser, föreståndarna för

främmande församlingar hade skyldighet att föra kyrkböcker och utfärda

1 Sålunda bildades åren 1848—1860 nittiotvå församlingar samt åren 1861—1873 sjuttiotre

församlingar tillhörande baptistsamfundet; åren 1854—1860 sju församlingar samt åren 1861—1873

tjuguen församlingar, hvilka ursprungligen torde hafva tillhört baptistsamfundet, men nu tillhöra

fribaptisternas samfund; åren 1865—1873 tretton församlingar tillhörande metodistsamfundet. Öfriga

till nu nämnda samfund hörande församlingar äro bildade efter 1873.

2 Kungl. resol. den 4 januari 1868.

Främmande trosbekännare i Sverige.

59

attester m. m. i samma utsträckning som svenska kyrkans prästerskap, ett

uppdrag, som flertalet föreståndare säkerligen hvarken ville eller kunde

åtaga sig. Då för öfrigt anslutningen till främmande trossamfund ofta

lärer hafva föranledts mindre af skiljaktighet i uppfattningen af de kristna

lärobegreppen än af behofvet utaf en innerligare kristlig samfundsgemenskap

än den, som statskyrkan syntes dem erbjuda, ligger äfven häruti en

förklaring till det anmärkta förhållandet. En församlingsbildning i sådant

syfte behöfde nämligen ej nödvändigt medföra ett öppet frånträdande af

gemenskapen med statskyrkoförsamlingen.

Af statistiska centralbyråns berättelse angående befolkningsstatistiken

för år 1870 — den enda som förekommer mellan åren 1860 och 1873,

hvilket sistnämnda år den nu gällande dissenterlagen utfärdades — inhämtas,

att främmande trosförvandter den 31 december 1870 upptagits

till följande antal, nämligen:

a) I böcker förda inom legaliserade församlingar med egen kyrkbokföring:

Eomersk-katolska (i Stockholm, Göteborg och Malmö).................. 512

Bysk-grekiska (i Stockholm)........................ 28

Fransk-reformerta (i Stockholm)............................................ 27

Engelsk-reformerta (i Stockholm och Göteborg).......................... 147

Baptister (i Yåmhus baptistförsamling).........''........................... 275

Mosaiska (i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona) ...... 1,574

Summa 2,563

b) I böcker förda af svenska kyrkans prästerskap:

Bomersk-katolska ......................... 61

Bysk-grekiska ............................................................... 2

Fransk-reformerta ........................................................... 13

Engelsk-reformerta............................................................ 3

Metodister..................................................................... 58

Baptister ..................................................................... 1,641

S. k. separatister ........................................................... 86

Främmande kristna trosförvandter (utan angifvet trossamfund) ...... 440

Mosaiska ..................................................................... 262

Mormoner ..................................................................... 297

Summa 2,863

60

Främmande trosbekännare i Sverige.

Hela antalet främmande trosbekännare utgjorde alltså vid nämnda tidpunkt

5,426, 3i vartill komma 1,012 odöpta namngifna barn, b vilka till större

delen torde hafva varit födda inom äktenskap af främmande trosbekännare.

Eikets sammanlagda folkmängd uppgick samtidigt till 4,168,525 personer.

Angående nu meddelade uppgifter yttrar statistiska centralbyrån i

1870 års berättelse angående befolkningsstatistiken:

»Att en tillväxt af främmande trosförvandter sedan år 1860 ägt mm,

lider intet tvifvel, ehuru uppgifterna äro otillräckliga för att tillförlitligt

bedöma dess storlek. Katoliker, uppgifha till ett antal af 319 inom en

enda församling i Stockholm år 1860, hafva år 1870 inom tre församlingar,

i Stockholm, Göteborg och Malmö samt spridda i öfrigt i riket,

uppgifvits till 573. Kysk-grekiska legationsförsamlingen i Stockholm, till

hvilken år 1860 räknats blott 4 personer, har år 1870 upptagits till 30

medlemmar, bland hvilka dock blott några få äro svenska undersåtar.

Fransk-reformerta församlingen, som endast i Stockholm har anställd prästman,

räknade år 1860 därstädes 20 medlemmar, år 1870 i hela riket 40.

Ej få bland denna församlings medlemmar utgöras af tillfälligt här vistande

utlänningar. De två engelska kyrkorna i Stockholm och Göteborg,

i själfva verket båda legations- eller konsulatkapell, hade år 1860 uppgifvit

135 medlemmar. Såsom dessa kyrkor tillhörande hafva år 1870

för hela riket uppgifvits 150, af livilka åtminstone en stor del anser sig

vara engelska undersåtar. Mosaiska trosbekännare, hvilka båda de ifrågavarande

åren haft församlingar i Stockholm, Göteborg, Karlskrona och

Norrköping, utgjorde år 1860 i hela riket 1,155 och hade år 1870 växt

till 1,836. Denna tillväxt lärer till ej ringa del härröra från inflyttning

af s. k. polska judar, hvilkas kult ej heller lärer vara fullt öfverensstämmande

med de äldre härvarande judiska församlingarnas. Från 1860 finnas

inga uppgifter till jämförelse med dem för året 1870 rörande öfriga främmande

trosförvandter. Med undantag måhända för mormonerna fminos

dock alla dessa konfessioner äfven för tio år sedan här i landet. Bland

dem är väl egentligen baptistsamfundet i stark tillväxt och räknar numera

sig tillhöriga flera gånger det antal, som tabellen upptager. Från prästerskapet

inom samtliga stift med undantag endast för Göteborgs hafva

i utdragen ur husförhörslängderna förekommit anteckningar, att vissa

namngifna barn varit odöpta, och i flertalet fall, att dessa barns föräldrar

förklarat sig hylla baptistiska åsikter. Dessa anteckningar hafva ej varit

af statistiska centralbyrån påkallade, och det är af sådant skäl möjligt,

att de inom olika pastorat blifvit med olika fullständighet gjorda.»

61

Främmande trosbekännare i Sverige.

Den af statistiska centralbyrån senast offentliggjorda berättelsen rörande T^anFu!f

förevarande ämne afser år 1900.1 Enligt de densamma åtföljande tabellernadissenterlagen

N:r 5 och 6 hafva följande främmande trosbekännare uppgifvits såsom:

a) Tillhörande församlingar med egen kyrkbokföring:

Romersk-katolska (i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gäfle) ...... 1,708

Mosaiska (i Stockholm, Norrköping, Yäxjö, Kalmar, Oskarshamn,

Karlskrona, Malmö, Göteborg och Gäfle) ........................ 2,361

Summa 4,069

Af förenämnda 1,708 romersk-katolska trosbekännare hafva 14 angifvits

såsom ur svenska kyrkan utträdda.

b) Upptagna i svenska kyrkans församlingsböcker:

Utträdda.

Öfrig».

Summa.

Metodister...........................

............ 2,7 57

4,284

• 7,041

Baptister ...........................

............ 1,416

1,883

3,299

Odöpta barn ........................

............

38,221

38,221

Andra odöpta .....................

7,698

7,698

Ej konfirmerade.....................

............

230

230

Separatister o. d2....................

...........

49

49

Adventister ........................

............ —

37

37

Svedenborgare (Nya kyrkans bekännare) ... 31

50

81

Reformerta m. fl.3..................

............ —

116

116

Engelsk-episkopala...................

............

72

72

Katolsk-apostoliska (Irvingianer)

............ 177

188

365

Romersk-katolska ..................

............ 10

660

670

Grekisk-katolska ..................

....... —

44

44

Mosaiska ...........................

............

1,551

1,551

Mormoner ...........................

........... —

51

51

Konfessionslösa och öfriga4 ......

............ 37

18

55

Summa 4,428

5 5,1525

59,580

1 Den nyligen offentliggjorda befolkningsstatistiken för år 1904 XLVI npptager ej någon

redogörelse för främmande trosbekännare.

2 Till separatister äro här, förutom de såsom sådana betecknade, förda 17 kongregationalister, 4

leeaner, 1 darbyist, 1 kristen universalist och en gammalkatolik (Statistiska centralbyråns anmärkning).

3 Med de reformerta hafva här sammanförts 5 personer tillhörande skottska kyrkan, 1 tillhörande

skottska frikyrkan och 3 tillhörande »preussiska unionskyrkan» (Statistiska centralbyråns

anmärkning).

4 Såsom främmande trosbekännare utan närmare bestämning och konfessionslösa äro här

sammanförda 26 personer, om hvilka blott antecknats, att de utträdt ur svenska kyrkan, 18 af

främmande eller okänd trosbekännelse, 1 rationalist, 8 utilister och 2 fritänkare (Statistiska centralbyråns

anmärkning).

6 Af häruti inberäknade reformerta, engelsk-episkopala, romerk-katolska, grekisk-katolska och

mosaiska trosbekännare till ett antal af 2,443, torde de flesta icke rättsligen tillhöra sv. kyrkan.

62

Främmande trosbekännare i Sverige.

Hela antalet här afsedda personer var alltså vid 1900 års utgång

63,649. Bikets folkmängd utgjorde vid samma tid 5,136,441 personer.

Till närmare förklaring angående uppgifterna i de nämnda tabellerna

yttrade statistiska centralbyrån bland annat följande:

»Af främmande församlingar med egen kyrkbokföring funnos vid 1900

års slut endast 12, hvaraf 4 romersk-katolska och 8 mosaiska. Det är

således i svenska kyrkans församlingsböcker, man har att söka det öfvervägande

flertalet af främmande trosbekännare, nämligen a) alla medlemmar

af andra främmande bekännelser än den romersk-katolska och den mosaiska;

b) de romersk-katolska och mosaiska trosbekännare, hvilka äro bosatta å

andra orter, än där resp. församlingar med egen kyrkbokföring finnas bildade,

samt slutligen c) utländska mosaiska trosbekännare i Stockholm och

Göteborg, hvilka icke tillhöra de därstädes bildade mosaiska församlingarna.»

»År 1890 upptogos såsom församlingar med rätt till egen kyrkbokföring

en baptistförsamling i Yåmhus, Kopparbergs län, samt en franskreformert,

en engelsk-episkopal och en grekisk-katolsk församling i Stockholm,

men denna rättighet är, hvad baptistförsamlingen angår, afskaffad

genom nådig resolution den 9 oktober 1891 och för de andra församlingarna

genom den nya förordningen angående kyrkböckers förande.»1

»Bortsedt från församlingarna med egen kyrkbokföring, grunda sig folkräkningens

uppgifter om främmande trosbekännare på anteckningar i församlingsboksutdragen

från svenska kyrkans församlingar eller, hvad Stockholm

beträffar, i utdragen ur rotelistorna. Till att börja med må i förbigående

anmärkas, att församlingsboksutdragen så godt som aldrig meddela

upplysning om personers anslutning till sådana trossamfund som Svenska

missionsförbundet (de s. k. Waldenströmarna) och frälsningsarmén, hvilkas

medlemmar nominellt kvarstå i svenska kyrkan. Men äfven beträffande

andra slag af dissenters är det tydligt, att församlingsboksutdragen på långt

när icke angifva alla, som slutit sig till vederbörande trossamfund — i vissa

församlingars böcker synas såsom främmande trosbekännare vara antecknade

endast sådana, som lagligen utträdt ur svenska kyrkan, under det i

andra församlingar vid motsvarande anteckningar en långt större utsträckning

tydligen är gjord. Hägra försök från statistiska centralbyråns sida att

genom skriftväxling med vederbörande kontraktsprostar och pastorsämbeten

få vissa församlingsboksutdrag, som efter all sannolikhet voro mycket ofullständiga

i nämnda hänseende, behörigen kompletterade, hafva ej ledt till

1 Kungl. förordn. den 6 augusti 1894.

Främmande trosbekännare i Sverige.

63

något resultat. Under sådana förhållanden blifva de här meddelade talen

för främmande trosbekännare icke med hvarandra fullt jämförliga, och i

allmänhet torde de få anses som endast minima; men i vissa fall långt

understigande verkliga förhållandet. Exempelvis kan nämnas, att metodistsamfundet

uppgifver antalet af sina medlemmar år 1900 till 15,691, och

baptisterna skola vid 1901 års ingång hafva utgjort 41,101.»

»I likhet med hvad som förut skett hafva till främmande trosbekännare

här räknats äfven namngifna odöpta barn (under 15 år) samt äldre

personer, om hvilka finnes antecknadt, att de äro odöpta eller ej konfirmerade.

Åf de odöpta barnen borde antagligen ett stort antal rätteligen

hänföras till baptister, men då deras ställning till de främmande trossamfunden

ej kunnat med tillräcklig noggrannhet bedömas af församlingsboksutdragen,

hafva de här i tabellerna blifvit upptagna särskildt för sig---.»

»De legaliserade församlingarna af främmande trosbekännare voro vid

utgången af år 1900 följande:

a) 85 metodist-episkopal-törsa,mlmg&r, af hvilka 38 blifvit af staten erkända

under åren 1876—1880, 31 under åren 1881—1890 och 16 under

åren 1891—1900, hvarjämte ytterligare 10 sådana församlingar blifvit efter

år 1900 erkända, så att för närvarande (i slutet af år 1905) skulle i rikets

olika delar finnas icke mindre än 95 metodist-episkopalförsamlingar, så

framt icke någon af dem upphört. Åt ingen af dessa församlingar har

tillstånd meddelats att föra kyrkböcker, men de vid församlingarna anställda

ordinerade predikanter må med laga verkan förrätta vigsel.

b) 2 nya kyrkans församlingar eller bekännare af svedenborgska läran,

båda i Stockholm, erkända år 1885 och år 1887, men utan egen kyrkbokföring;

deras prästerskap har år 1892 och år 1893 erhållit tillstånd

att med laga verkan förrätta vigsel.

c) 1 fransk-reformert församling i Stockholm, som år 1895 erhållit

rättighet för sitt prästerskap att förrätta vigsel med laga verkan. Församlingen,

hvilken är äldre än nu gällande förordning om främmande trosbekännare,

ansågs förr hafva kyrkbokföringsrätt, men är, såsom ofvan nämnts,

denna rätt nu upphäfd.

d) 2 engelsk-episkopala eller anglikanska församlingar, den ena i Stockholm,

den andra i Göteborg; deras medlemmar upptagas numera i statskyrkans

kyrkböcker. Åt deras prästerskap har beviljats rättighet att med

laga verkan förrätta vigsel, en rättighet som genom nådigt bref den 19 maj

1899 utsträcktes till anglikanska kyrkans prästerskap i allmänhet.

e) 2 katolsk-apostoliska eller irvingianska församlingar, den ena i Stock

-

64

Främmande trosbekännare i Sverige.

holm, erkänd år 1877, ock den andra i Norrköping, erkänd år 1883, kåda

utan rätt till egen kyrkkokföring ock utan rätt för deras prästerskap att

förrätta vigsel.

f) 4 romersk-katolska församlingar, nämligen i Stockkolm, Göteborg,

Malmö ock Gäfle; alla kafva numera rätt till egen kyrkkokföring. Genom

nådig resolution den 25 januari 1895 kar romersk-katolska kyrkans prästerskap

förklarats kerättigadt att förrätta vigsel med laga verkan.

g) 1 grekisk-katolsk (ortodox) församling i Stockkolm, utan erkänd rätt

till egen kyrkkokföring.

k) 8 mosaiska församlingar, nämligen en i k vardera af städerna Stockkolm,

Norrköping, Yäxjö, Kalmar, Oskarskamn, Karlskrona, Malmö ock

Götekorg. Församlingen i Yäxjö upprättades år 1897; dessförinnan räknades

de därstädes kosatta mosaiska troskekännarna till Kalmar mosaiska

församling. Alla dessa församlingar kafva kyrkskrifningsrätt ock föra egna

kyrkböcker, i tillämpliga delar lika med statskyrkans. — Ytterligare tvänne

mosaiska församlingar, i Sundsvall ock i Halmstad, kafva blifvit af staten

erkända, men desamma kunde först år 1903 anses som färdigbildade, ock

församlingen i Halmstad uppkör ånyo med 1905 års utgång.»

»Någon lagligen erkänd baptistförsamling finnes numera icke i riket,

sedan kaptistförsamlingen i Yåmkus uppkört.1 Detta förkållande torde ej

vara utan inflytande på beskaffenketen af de uppgifter om kaptisterna, som

folkräkningsmaterialet innekåller; efter all sannolikket äro nämligen anteckningarna

om baptisterna i särskildt kög grad ofullständiga, kvilket ofta

torde bero därpå, att vederbörande pastorsämbete saknar kännedom om,

huruvida en person verkligen tillkör baptistiskt samfund eller icke.»

»Såsom af ofvanstående öfversikt framgår, utgöra de församlingar af

främmande trosbekännare, som kafva egen kyrkkokföring, endast en ringa

del af kela antalet legakserade församlingar, kvilka för närvarande (i slutet

af år 1905) skulle uppgå till 117, såvida nämligen alla de, som blifvit af

staten erkända, fortfarande äga bestånd, hvarom dock upplysning saknas.»

»Utom dem, som bekänna sig till lärorna inom de nu särskildt nämnda

församlingarna, finnas många, som hylla andra separatistiska meningar ända

till fullständig religionslösket, hvarom allt tab. 6 med därtill fogade anmärkningar

lämnar närmare upplysningar, för såvidt dessa kunnat ur folkräkningsmaterialet

insamlas.»

1 Baptistförsamlingen i Varuhus saknar visserligen numera, efter meddelandet af k. resol.

den 9 okt. 1891, lagligt erkännande, men existerar doek under samma former som öfriga baptistförsamlingar.

Främmande trosbekännare i Sverige.

(!5

»En jämförelse för åren 1880, 1890 och 1900 mellan hela det uppgifna

antalet främmande trosbekännare med häribland inräknade odöpta

namnen fn n. barn (under 15 år) och äldre odöpta samt ej konfirmerade framlägges

i tab. K. Därvid torde böra anmärkas, att de vid 1890 års folkräkning

anträffade adventister, hvilka i berättelsen för år 1890 samman

-

Tab. K. Uppgtfna antalet främmande trosbekännare åren 1880, 1890 och 1900.

Hela antalet.

Häraf

å r 1900

År

1880.

År

1890.

År

1900.

i försam- lingar med

egen kyrk- bokföring.

antecknade i

statskyrkans

församlings- böcker.

Metodister........................

1,691

5,143

7,041

—

7,041

Baptister ........................

7,964

12,012

3,299

—

3,299

Odöpta Barn.....................

6,091

23,307

38,221

38,221

Andra odöpta ..................

337

1,754

7,698

—

7,698

Ej konfirmerade ...............

235

792

230

—

230

Separatister o. dv].............

448

988

49

-

49

Adventister .....................

__

39

37

—

37

S vedenborgare ..................

—

34

81

—

81

Reformerta .....................

44

70

116

—

116

Engelsk-episkopala ............

201

197

72

—

72

Katolsk-apostoliska...........

89

313

365

—

365

Romersk-katolska...............

810

1,390

2,378

1,708

670

Grekisk-katolska ...............

17

46

44

—

44

Mosaiska ........................

2,993

3,402

3,912

2,361

1,551

Mormoner ........................

414

234

51

—

51

Konfessionslösa och öfriga...

—

42

55

—

55

Summa

21,234

49,763

63,649

4,069

•59,580

räknats med baptisterna, här äro upptagna särskildt, samt att bland de

988 separatisterna år 1890 äro inräknade 287 personer, som tillhörde

frälsningsarmén.»

»Under de 20 år, som tabellen omfattar, har, såsom synes, söndringen

från statskyrkan allt mer ökats, men har likväl slutsumman 63,649 år 1900

icke kommit längre än att omfatta 1.24 °/o af hela rikets folkmängd,

9

Kommitténs

utredning

ang. nu befintliga

främmande

trossamfund.

66 Främmande trosbekännare i Sverige.

Imulan, äfven om man måste antaga, att siffran är för låg, det öfvervägande

flertalet af svenska folket fortfarande tillhör svenska kyrkan. Af

hela antalet främmande trosbekännare äro endast 6.4 °/o kyrkoskrifna i

egna församlingars böcker och återstående 93.6 °/o upptagna i statskyrkans.

Efter könet räknadt fördela sig bekännarne af främmande lära i ungefär

samma proportion som rikets inbyggare öfver hufvud, således med någon

öfver vikt för kvinnkönet.»

»I betraktande af den osäkerhet, som vidlåder siffrorna, äro undersökningar

rörande de särskilda denominationernas tillväxt eller minskning af

föga värde; åtminstone gäller detta de protestantiska sekterna. Något större

tillförlitlighet torde man kunna tillskrifva uppgifterna rörande så skarpt

begränsade trossamfund som de romersk-katolska och mosaiska. Båda

dessa samfund visa under den sist gångna tioårsperioden en stark ökning,

för de mosaiska trosbekännarna uppgående till 15 °/o och för de romerskkatolska

ända till 71 °/o. Anmärkningsvärd är äfven den betydliga ökningen

af äldre odöpta. Helt säkert har deras antal i verkligheten tillväxt

starkt, men i någon mån torde ökningen få tillskrifvas större noggrannhet

i uppgifterna — —.»

»Nu likasom år 1890 har ett försök gjorts att erhålla kännedom om

befintliga antalet af dem, som lagligen utträdt ur svenska kyrkan. Dessa,

hvilka äro inräknade i hela antalet främmande trosbekännare, uppgifvas i

församlingsboksutdragen till 4,442 personer (mot 4,277 år 1890). Antagligen

är dock äfven denna siffra för låg — —.»

Kommitténs utredning angående antalet främmande trosbekännare hänför

sig till den 31 december 1904 och afser följande denominationer:

Baptister;

Engelsk-episkopala;

Fribaptister (Helgeaner);

Grekisk-katolska;

Katolsk-apostoliska (Irvingianer);

Metodister;

Mosaiska;

Nya kyrkans bekännare (Svedenborgare);

Reformerta (fransk-reformerta);

Romersk-katolska;

S j undedags-ad ventister.

Öfriga främmande trosbekännare, för så vidt de lagligen utträdt ur

Främmande trosbekännare i Sverige.

67

svenska kyrkan, kafva sammanförts till en grupp, benämnd »öfriga främmande

trosbekännare ock konfessionslösa».

Mormonerna kafva vid undersökningen alls icke medtagits, då deras

religionsöfning icke lärer kunna antagas blifva i vårt land lagligen erkänd.

Ej heller kar kommittén ansett sig böra i undersökningen inbegripa

den s. k. frälsningsarmén. Ehuru uppvuxen på metodistisk grund,

afser denna bildning icke åstadkommandet af något särskildt kyrkosamfund.

Detsamma gäller i viss mån plymouthbröderna ock de dithörande darbyisterna,

hvilka i allmänhet torde förkasta hvarje kyrkligt ämbete samt all ordnad

gudstjänst ock endast samlas till stilla uppbyggelse i smärre brödrakretsar.

De kafva dock, för så vidt de utträdt ur svenska kyrkan, inräknats bland

»öfriga främmande trosbekännare ock konfessionslösa».

I fråga om religiösa samfundsbildningar af evangeliskt-lutherskt ursprung

fäste kommittén till en början sin uppmärksamhet särskildt vid Svenska

missionsförbundet, som af dessa är den mest betydande.1 Åtgärder blefvo

ock af kommittén vidtagna för införskaffande från samtliga dithörande församlingar

af enahanda upplysningar som från främmande trosbekännares församlingar;

men då det visade sig, att uppgifter från de till förbundet

körande församlingar antingen alls icke lämnades eller endast med svårighet

ock betydande tidsutdräkt kunde erhållas, afstod kommittén från undersökningens

fullföljande beträffande detta samfund.1 2

Kommitténs utredning rörande främmande trosbekännare stöder sig

hufvudsakligen på uppgifter, som från föreståndarna för de främmande för

-

1 Ur Svenska missionsförbundets år 1906 utgifna matrikel torde böra meddelas följande statistiska

uppgifter. Till förbundet hörde vid början af nämnda år 1,163 församlingar med ett medlemsantal

af 87,306 personer samt 4S3 ordinarie och 980 biträdande predikanter. Missionshusens

antal var 1,298 med ett kapitalvärde af 8,746,036 kronor. I 2,446 söndagsskolor undervisades

115,519 barn af 8,081 söndagsskollärare och lärarinnor. Ungdomsföreningar funnos till ett antal af

619 med 26,046 medlemmar. Utgifterna för inre mission (verksamheten inom landet) belöpte sig

år 1905 till 1,164,208 kronor och för yttre mission till 280,761 kronor.

2 Med anledning af kommitténs begäran om erhållande af vissa upplysningar yttrade sålunda

Norrköpings stadsmissionsförenings styrelse i en till kommittén den 9 januari 1907 aflåten skrifvelse,

att,»Norrköpings stadsmissionsförening, som stiftades redan år 1865 med ändamål att genom

Guds nåd! söka verka för Guds rikes utveckling, från början innehaft och ännu intager en fullt

själfständig ställning. Någon särskild från svenska kyrkan afvikande konfession har vår förening

lika litet som det år 1878 bildade Svenska missionsförbundet, till hvilket förbund vår förening allt

sedan dess haft och har anslutning för att genom missionsverksamhet bland såväl kristna som icke

kristna folk kunna förverkliga sitt gemensamma ändamål. Då det enligt vår öfvertygelse icke

finnes anledning tro, att vare sig Norrköpings stadsmissionsförening med för närvarande 860 medlemmar

eller Svenska missionsförbundet kommer att intaga en sådan särställning till svenska statskyrkan,

att hvarken anslutning till något redan förut befintligt kyrkosamfund kan ifrågakomma

och ej heller bildandet af något nytt sådant, så kunna vi icke finna — — — anledning besvara

de öfriga flera spörsmål om vår förening, som blifvit framställda».

Baptister.

68 Främmande trosbekännare i Sverige.

samlingarna införskaffats till svar å utsända frågeformulär. Beträffande

antalet ur svenska kyrkan lagligen utträdda främmande trosbekännare

grundas utredningen dock på uppgifter från denna kyrkas prästerskap.

Sistnämnda uppgifter torde i allmänhet vara fullt tillförlitliga, om de

ock någon gång lämna oafgjordt, huruvida det uppgifna antalet dissenters

afser endast sådana personer, som lagligen utträdt ur svenska kyrkan eller

eljest rättsligen tillhöra främmande trossamfund, eller om i detta antal inräknats

äfven sådana,'' som anslutit sig till dylikt trossamfund utan att hafva

utträdt ur svenska kyrkan. I tvifvelaktiga fall har kommittén genom

skriftväxling med vederbörande pastorsämbeten sökt vinna upplysning om

uppgifternas verkliga innebörd. Hvad Stockholms stad beträffar, hafva

hvarken från pastorsämbetena eller från rotemännen tillförlitliga upplysningar

kunnat erhållas angående antalet främmande trosbekännare, enär i

hufvudstaden anteckningar om dessa ske ytterst ofullständigt.

Uppgifterna från de främmande församlingarnas föreståndare torde, i

hvad de afse församlingsmedlemmarnas antal, vara tillförlitliga. Beträffande

församlingarnas ekonomiska förhållanden1 äro dessa uppgifter däremot stundom

ofullständiga eller sväfvande. Ett ej ringa antal församlingar, hufvudsakligen

tillhörande sådana trossamfund, som icke blifvit af staten erkända,

hafva alldeles underlåtit att besvara kommitténs förfrågningar. De upplysningar,

som kunnat vinnas, äro dock af stort intresse och torde lämna en

i det hela riktig bild af de främmande trosbekännarnas ställning i vårt land

uti de afseenden, som här beröras.

Någon redogörelse för de främmande trossamfundens läroåskådningar har

kommittén icke ansett vara af behofvet påkallad i fråga om de mera allmänt

kända romersk- och grekisk-katolska, reformerta, engelsk-episkopala

samt mosaiska trossamfunden. Beträffande de öfriga främmande trossamfund,

som utgjort föremål för kommitténs undersökningar, har kommittén

trott sig böra antyda några af de mera karakteristiska skiljelärorna.

Baptister.

Baptismen, hvilken leder sitt ursprung från England, började mot

slutet af 1840-talet vinna insteg i Sverige. En af dithörande församlin

-

1 Härmed afses naturligtvis icke »de främmande trosbekännarnas skattskyldighet till statskyrkliga

ändamål, hvarom utredning, grundad på kommunernas fyrktals- och röstlängder samt uppgifter

från svenska kyrkans prästerskap, lämnas i ett särskildt af kommittén uppgjordt tabellverk

med tillhörande text.

Främmande trosbekännare i Sverige. 69

gar, nämligen Yåmhus baptistförsamling, sökte och erhöll den 4 januari

1868 rätt till fri religionsöfning i enlighet med bestämmelserna i 1860

års dissenterlag. Ansökningen härom, daterad Yåmhus den 12 december

1867, var åtföljd af trosbekännelse och församlingsordning. Då det torde

vara af ett visst intresse att känna dessa urkunder, tillåter sig kommittén

att här återgifva innehållet i desamma:

Trosbekännelse.

Vi tro i allmänhet:

a) främst hvad vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, enligt de af

kristna församlingar allmänt antagna och erkända (kanoniska) fyra heliga

evangelier, som benämnas efter Mattheus, Markus, Lukas och Johannes,

har, genom ord eller gärning, tillkännagifvit:

b) därnäst hvad, i full öfverensstämmelse därmed, Jesu Kristi rätte

Apostlar hafva, såsom Guds ord, förkunnat (och »Svenska kyrkan» såsom

ännu gällande antagit) enligt Nya Testamentets öfriga af kristna församlingar

allmänt antagna (kanoniska) skrifter:

c) derefter det, som i Gamla Testamentets kanoniska och af vår Herre

Jesus Kristus begagnade skrifter innehålles, så vidt det är med Hans lära

fullt öfverensstämmande, och därföre af kristna församlingar allmänt antagits

vara ännu gällande och tillämpligt; äfvensom

d) de tre så kallade »Trons Artiklar» (Symbolum Apostolicum) sådana

de införts i den på nådig befallning nu begagnade svenska kyrkohandboken

och katekesen.

Vi tro särskildt:

e) att dop i vatten icke är ovillkorligen nödigt till salighet;

f) att dopet i vatten bör verkställas endast med dem, som det be

gåra, samt aflagt en sannolik bekännelse om lefvande kristlig tro, eller

blifvit af Gud döpta med helig anda: (Matth. B. Luk. 3. Apostl. Gärn.

2: 37—41, 8: 36—39, 10: 44—48, 18: 8, 19: 5. Mark. 1: 8. Apostl.

Gärn. 1: 5, 11: 16); samt

g) att dopet bör verkställas genom baptizandens neddoppande i vatten

(Joh. 3: 23, Apostl. Garn. 8: 36, 37, 39, Kom. 6: 3, 4, Kol. 2: 12).

Vi tro ock:

h) att edgång, äfven då den är i lag föreskrifven, icke är tillåten

lör dem, hvilka genom edgång skulle tvinga eller kränka sitt samvete

(Matth. 5: 33, 34, 37. Jak. 5: 12. Rom. 14; 1. Kor. 8), hvarföre ock

70

Främmande trosbekännare i Sverige.

clen, som tillhör vår församling, icke bör genom viten eller fängelse låta

sig '' till edgång tvingas, men väl genom högtidlig försäkran inför domstol

eller annan öfverhet bekräfta sitt tal, när sådant af öfverheten påfordras

(»Sannerligen, sannerligen säger jag» etc.).

Ehuru vi anse närmare trosbekännelser icke nödiga, kunna vi dock

upplysa, att vi fortfarande äro, såsom i vår första ansökan uppgifvits, öfvertygade

l:o

att de hjärtan, i livilka Gud förnimbart verkar, särdeles de, som

äro inympade i vinträdet Jesus Kristus (Joh. ev. 15:de kap. Kom. 11:

24) tillräckligt sammanhållas utan vidare yttre trosbekännelser;

2:o att åtskilliga sådana (trosbekännelser) däremot lätt kunna hos

ett religiöst samfunds svagare medlemmar åstadkomma frestelser till

skrymteri;

3:o att kristligt lif (lifvet i Gud), kvilket yttrar sig genom lefvande

kärlek, främst till trossyskonen (Joh. 13: 35, Gal. 6: 10) och äfven till

alla andra, jämväl fiender och förföljare (»Älsken edra ovänner» Matth.

5: 44), är det enda allmänna kännetecknet på ett kristligt religionssamfunds

medlemmar, helst på yttersta dagen skola finnas blott ti a klasser

eller samfund (Matth. 25: 32, 33);

4:o att detta kristliga lif icke beror af enhet i åsikter och meningar

om alla särskilda lärosatser, emedan mången, som i sådana ämnen fortfarande

forskar, kommer att, ehuru lifvet i Gud bibehålies, utveckla och

äfven ändra sina meningar om tolkningen af särskilda ställen i den Heliga

Skrift och däraf beroende lärosatser; samt

5:o att föreningen med Gud (Joh. 17: 21, 22, 23) är hvarje kr istens

yttersta jordiska mål, livilket äfven på skilda vägar och med olika medel

kan af troende vinnas.

Församlingsordning.

§ I

l:o

Yår församling, benämnd Våmhus baptistförsamling, består af a)

oss, som undertecknat denna trosbekännelse, och b) dem, som i denna var

församling på egen begäran upptagas.

2:o Församlingsmedlemmarnas barn, som icke blifvit i »Svenska Kyrkan»

konfirmerade, anses tillhöra vår församling, där ej annat förhållande

följer af 10 § i Kungl. förordningen den 23 oktober 1860 om främmande

trosförvandter.

Främmande trosbekännare i Sverige.

71

§ 2.

Yår församling är fri och själfständig så, att den i kyrkliga förhållanden

icke är bunden af något annat än l:o) ofvan åberopade nådiga förordning

af den 23 oktober 1860 samt andra af lagstiftande makten i

Sverige antagna och för främmande trosbekännare allmänt gällande stadganden;

2:o) ofvanintagna trosbekännelse och denna församlingsordning;

samt 3:o) de beslut, församlingen själf fattat, och h vil ka naturligtvis gälla

blott så länge, till dess de blifvit af församlingen upphäfda.

§ 3.

1 :o Församlingens beslut skola, där ej den för särskilda fall annorledes

föreskrifver, fattas genom allmän omröstning.

2:o I omröstningen deltage endast de, som fyllt tjuguett år, samt antingen

först bildat församlingen eller däri genom dess särskilda beslut

på egen begäran upptagits.

3:o Viktigare beslut, såsom angående a) tillägg till eller ändring i de

ordningsregler, församlingen antagit, b) personers upptagande i eller skiljande

från församlingen, c) föreståndares eller andra församlingens tjänstemäns

till- eller afsättning, d) aflöning eller instruktion för sådana, e) försäljning-

eller inköp af egendomar eller fordringar, samt f) tillskott till

församlingens kassa eller betydligare utgifter därifrån, må ej fattas, utan

att frågan blifvit vid ett förutgående allmänt sammanträde väckt, eller

församlingens ledamöter blifvit minst åtta dagar förut underrättade, att

sådan fråga skall vid sammanträdet förekomma, samt minst två tredjedelar

af församlingens medlemmar är o tillstädes.

§ 4.

1 :o Församlingen »anställc såsom föreståndare en välfrejdad person»,

och anmäle det hos Konungens Befallningshafvande i Länet.

2:o Församlingen antage dessutom styresmän och tjänare (diakoner)

samt utnämne lärare, som skola uti församlingen predika, döpa samt välsigna

brödet och vinet vid Herrans Heliga Nattvard.

§ 5.

Församlingen, som redan har ett bönehus, skall det fortfarande underhålla

och begagna.

72

Främmande trosbekännare i Sverige.

§ 6.

Församlingen läte sina yngre medlemmar och alla sina medlemmars

minderåriga barn undervisas i Guds ord, samt lära att låsa, skrifva och

räkna.

§ 7.

1 ;o Församlingen sammanträde allmänt hvarje söndag till Gudstjänst,

en eller flera gånger, samt dessutom så ofta församlingen finner det nödigt.

2:o Vid sådant allmänt sammanträde må, efter Gudstjänsten, afgöras

kyrkliga angelägenheter; dock med iakttagande af hvad i 3 § föreskrifvits.

§ 8-

Sedan lysning till äktenskap mellan församlingens medlemmar, eller

mellan en medlem af denna församling och en medlem af annan baptistförsamling,

verkställts på sätt i 1 mom. 9 § af ofvanomförmälda nådiga

förordning föreskrifvits, skall vigseln mellan äktenskapskontrahenterna ske

därigenom, att de hand i hand med hvarandra inför vår församling högtidligt

och ljudeligen tillkännagifva, att de taga hvarandra till äkta makar;

hvarefter församlingens föreståndare, på församlingens vägnar, uttalar

välsignelsen öfver dem och sålunda bekräftar deras förbund.

§ 9.

Xär någon af vår församling dött, må dess lik af anförvandter och

vänner, utan ståt eller vidlyftiga ceremonier, med lämplig förmaning och

bön nedsättas i grafven och jordas, antingen å allmän eller af oss särskildt

anmäld begrafningsplats.

Efterföljande Stadgar för Sällskapet Svenska baptistmissionen, hvilka

äro hämtade ur Svenska baptistsamfundets årsbok 1906, äro jämväl belysande

för samfundets uppgifter och organisation:

§ 1. Sällskapet Svenska baptist missionens ändamål är att utbreda

Kristi rike inom och utom fosterlandet.

ji 2. Hvarje församling tillhörande någon af Svenska baptistsamfundets

distriktsföreningar är medlem af Svenska baptistmissionen. Den årliga

statistik, som enligt § 13 genom Svenska baptistmissionens försorg utgil

-

Främmande trosbekännare i Sverige. 73

ves, skall gälla såsom matrikel, ägande vitsord, till dess ny statistik utkommit.

§ 3. Sällskapet Svenska baptistmissionen håller årlig konferens, som

börjar måndagen i andra veckan af juni månad på ställe, som af konferensen

eller den af densamma tillsatta konferenskommittéen bestämmes.

Skulle bestämda hinder möta för att hålla konferensen på denna dag, må

konferenskommittéen bestämma om annan tid.

§ 4. Konferensen tillsätter en konferenskommitté med uppdrag att

under tiden mellan konferenserna bevaka sällskapets intressen och föra

dess talan samt att träffa nödiga anordningar för nästa konferens och vid

dess början emottaga ombudens fullmakter.

§ 5. Sedan konferensen hälsats välkommen af föreståndaren för den

församling, som inbjudit den, öppnas den af konferenskommitténs ordförande

eller den, han i sitt ställe förordnar. Sedan konferensbyrån redogjort

för granskningen af fullmakterna, utses ordförande och sekreterare

för konferensen.

§ 6. Vid konferensen äger hvarje församling att låta sig representeras

af minst ett ombud. Församlingar med öfver 50 medlemmar äga

att utse ett ombud för hvarje börjande femtiotal. Dock må ingen församling

utse mer än tio ombud.

$ 7. Vid konferensen tillsättes en kommitté för missionen inom landet,

en kommitté för missionen utom landet, en byggnadskommitté, eu

tryckningskommitté och en söndagsskolkommitté.

§ 8. Hvar och en af dessa kommittéer, utom konferenskommittén,

skall bestå af fem ledamöter, hvilka inväljas på två år, så att växelvis

två medlemmar afgå det ena och tre det andra året.

Genom lottning afgöres första året h vilka två, som första gången

skola afgå.

Kommittéerna själfva utse bland sig ordförande, sekreterare och kassaförvaltare.

Kommittéerna må på eget ansvar, när så fordras, med sig förena

flera bröder eller ersätta afgående tjänstemän.

§ 9- Hvarje kommitté har sitt säte på ort, som af konferensen bestämmes.

§ 10. Kommittén för missionen inom landet åligger att verka för

Kristi rikes utbredande, särskildt på de trakter, dit enskilda församlingar

eller distrikt- eller lokala missionsföreningar icke förmå att sträcka sin

verksamhet.

10

74

Främmande trosbekännare i Sverige.

§ 11. Kommittén för missionen utom landet åligger att verka för

Kristi rikes utbredande bland såväl namnkristna som hedniska folk. ldiltet

bestämmes af konferensen.

§ 12. Byggnadskommittén åligger att förvalta de förenade Svenska

baptistförsamlingarnas byggnadskassa, äfvensom Svenska baptistförsamlingarnas

nödhjälpskassa ock baptistförsamlingarnas skollärarefond.

§ 13. Tryckningskommittén åligger att utgifva årliga statistiker öfver

baptistförsamlingarna i Sverige samt kristlig litteratur.

§ 14. Söndagsskolkommittén åligger att på bästa sätt främja söndagsskolsaken

inom samfundet.

§ 15. De i § 7 nämnda kommittéer följa af konferensen uppsatta

arbetsordningar.

§ 16. Vid konferensen redogör kvar ock en af ofvannämnda kommittéer

för sin verksamhet under året ock redovisar för omhänderhafda

medel.

Hvarje kommitté är solidariskt ansvarig inför konferensen för omkänderkafda

medel.

§ 17. Konferensen tillsätter två revisorer och två ersättningsmän

för hvarje kommitté att till nästa konferens granska förvaltningen af kassorna

ock därom afgifva berättelse.

§ 18. Församlingarna bestämma själfva sättet för insamling af medel

till de olika kassorna och beloppet under året.

§ 19. Konferensen tillsätter kommitté att uppsätta förslag till i § 7

nämnda kommittéer för kommande verksamhetsår, samt öfriga af bekofvet

för tillfället påkallade kommittéer.

§ 20. Alla vid konferensen förekommande val afgöras med enkel

röstöf ver vikt.

§ 21. De i §§ 15 och 16 stadgade berättelser och redovisningar

böra af vederbörande kommittéer och revisorer inlämuas till konferenskommittén

en månad före nästa konferens och genom dess försorg tryckta

föreläggas konferensen.

§ 22. Ändring af dessa stadgar kan ej ske, utan att förslag till

ändring först antagits till kvilande vid föregående konferens.

För beslut om ändring fordras två tredjedelars röstöfvervikt.

Baptistsamfundet räknade vid 1905 års utgång 577 församlingar, af

kvilka 92 bildats under åren 1848—1860, 73 under åren 1861—1873

och återstående 412 efter år 1873.

Främmande trosbekännare i Sverige.

75

Af dessa församlingar förekomma:

inom Uppsala ärkestift .................. 93

» Linköpings stift .................. 80

» Skara » 24

» Strängnäs » 65

» Västerås » 66

» Växjö » 14

» Lunds » 45

» Göteborgs » 11

» Kalmar » 4

» Karlstads » 39

» Härnösands » 87

» Luleå >'' 17

» Visby » 26

» Stockholms stad .................. 6

Summa 577

Uppgifter hafva till kommittén lämnats från 486 af förenämnda församlingar,

hvaremot 91 alldeles underlåtit att besvara kommitténs förfrågningar.

Orsaken till underlåtenheten härutinnan torde mestadels vara att

söka däruti, att församlingarna varit så ringa och så ofullständigt organiserade,

att vederbörande icke ansett sig behöfva eller kunna lämna några

statistiska uppgifter rörande desamma.1

Den redogörelse för resultatet af kommitténs undersökningar rörande

baptistsamfundet, som här nedan meddelas, afser sålunda endast de 486

församlingar från hvilka begärda upplysningar inkommit.

Hela antalet baptister i dessa församlingar uppgick den 31 december

1904 till 39,416 personer, af hvilka 38,565 rättsligen tillhörde svenska

kyrkan och 815 voro till följd af utträde ur kyrkan eller eljest enligt

1 Upplysande i detta hänseende är ett till kommittén ställdt meddelande från föreståndaren

för Gunnebo baptistförsamling i norra Kalmar län. Han skrifver, att församlingen icke ansett sig

kunna besvara kommitténs förfrågningar, då knappt någon enda exakt uppgift kunde lämnas. De

nuvarande församlingsmedlemmarha, 10 till antalet, voro alla gamla, en del sjuka. De hade ej

någon lokal, utan kommo tillsammans i hemmen, då tillfälle därtill gäfves, Så hade det fortgått i

mänga år. Verksamheten vore så godt som ingen. De hade hvarken tillgångar eller skulder.

Behöfdes medel för ett eller annat ändamål, gjordes sammanskott, därvid en hvar betalade hvad

han kunde.

7 6 Främmande trosbekännare i Sverige.

bestämmelserna i 1873 års dissenterlag att anse såsom från denna kyrka

skilda.1

I församlingarna voro med lön anställda 327 föreståndare och predikanter

samt 260 organister, vaktmästare och andra församlingstjänare.

Församlingarnas tillgångar vid slutet af år 1904 uppgingo till 4,495,417

kronor och deras skulder till 1,855,678 kronor. I tillgångarna voro inberäknade

fastigheter till ett taxeringsvärde af 4,330,972 kronor, och öfrig

egendom till belopp af 164,445 kronor. Inkomsterna under år 1904

belöpte sig till 759,237 kronor och utgifterna till 739,387 kronor. Af

inkomsterna utgjordes 101,283 kronor af arrende, hyra, räntor m. m.,

33,794 kronor af afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar, 623,369

kronor af frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet, och 791 kronor af

bidrag från utlandet. Utgifterna fördelade sig sålunda, att för gudstjänstlokal

utgifvits (i årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904) 174,501

kronor, till aflöningar o. d. 314,776 kronor, för mission i utlandet 17,113

kronor och för öfriga ändamål 232,997 kronor.

Till jämförelse med ofvan meddelade uppgifter införes här ur Svenska

baptistsamfundets årsbok för 1907 följande öfversikt, omfattande åren

1907 och 1906:

Antal den 1 januari.

1907.

1906.

I “

ökning.

minskn.

Distriktsföreningar.......................

20

20

—

Församlingar .............................

589

577

4-

12

Medlemmar................................

46,167

44,656

+

1,511

Predikanter ...........................

.... 855

836

19

Ständiga predikanter af dessa ........

330

270

+

60

Söndagsskolor.............................

1,050

1,023

+

27

Söndagsskollärare .......................

4,212

4,1 10

+

102

Söndagsskolbarn..........................

..... 56,400

55,432

+

968

Ungdomsföreningar.......................

426

410

+

16

Medlemmar i d:o ......................

18,623

16,564

+

2,059

Kapell ..................................

484

474

+

10

1 I 1900 års befolkningsstatistik upptogos 1,416 baptister (fribaptisterna inberäknade) såsom

nr sv. kyrkan lagligen utträdda. Emellertid hafva vid granskningen af de från baptistförsamlingarna

insända personuppgifterna ej flera än 851 lagligen utträdda dissenters återfunnits såsom tillhörande

ofvan omförmälda 486 församlingar af egentliga baptister och 118 såsom tillhörande 83

församlingar af fribaptister. Ur sv. kyrkan utträdda personer, som tilläfventyrs tillhöra sådana

baptistförsamlingar, från hvilka uppgifter ej inkommit, eller som ej anslutit sig till någon af de nu

befintliga baptistförsamlingarna, äro inräknade i gruppen »öfriga främmande trosbekännare och

konfessionslösa».

77

Främmande trosbekännare i Sverige.

Tillökning under året.

1907.

1906.

-j- = ökning.

— *= minskn.

Upptagna i församlingarna genom dop...

Utom samfundet döpta, upptagna på be-

3,074

2,503

571

kännelse.................................

96

66

30

Inflyttade på betyg ........................

2,240

2,045

195

» häraf från utrikes ort .........

58

37

21

Återupptagna.................................

363

316

47

Xya församlingar ...........................

12

6

-r 6

Minskning under året.

Aflidna medlemmar ........................

589

651

62

Utflyttade medlemmar .....................

2,504

2,308

196

» häraf till utrikes ort............

234

206

+ 28

Uteslutna medlemmar........................

1,017

1,040

23

Upplösta församlingar........................

1

7

6

Ekonomisk ställning.

Insamlade medel........................ Kr. 897,504 818,900 + 78,(504

Kapellens sammanlagda värde ...... » 5,039,285 4,747,669 — 291,616

Skuld å kapellen ................... » 1,862,810 1,735,708 + 127,102

Förestående öfversikt lämnar jämväl ledning för bedömandet af i hvad

mån uteblifvandet af uppgifter från en del församlingar, hvarom ofvan

talats, kunnat inverka på det slutliga resultatet af kommitténs undersökningar.

Engelsk-episkopala.

Den engelsk-episkopala eller anglikanska kyrkan är Englands statskyrka.

I vårt land finnas två till denna kyrka hörande församlingar, nämligen

en i Stockholm och en i Göteborg. Ur den af Kungl. Maj:t den 25

oktober 1878 fastställda församling sordningen för förstnämnda församling

torde här böra återgifvas följande:

§ 1-

Den engelska episkopalförsamliugen i Stockholm bekänner den engelska

statskyrkans troslära och iakttager dess kyrkobruk. Församlingen, för

hvilken gällande förordning angående främmande trosbekännare och deras

b) Engelskepiskopala.

78

Främmande trosbekännare i Sverige.

religionsöfning länder till efterrättelse, är skyldig att alltid hålla den af

henne begagnade kyrkan i ett för gudstjänstens förrättande behörigt skick.

§ -•

Inom församlingen skall vara anställd en kaplan. För att få utöfva

denna kaplansbefattning skall präst vara förklarad behörig därtill af

biskopen i London, hvilken af församlingen erkännes såsom dess högsta

andliga myndighet.

§ 3.

Kaplansbefattningen tillsättes af »The Colonial and Continental Church

Society» i London, så länge nämnda sällskap lämnar ett årligt anslag af

50 pund sterling såsom bidrag till kaplanens aflönande. Upphör detta

bidrag att utgå, må Hennes Britanniska Majestäts förste statssekreterare

för utrikes ärenden utse kaplan. I hvarje fall skall valet underställas

biskopens i London pröfning och godkännande.

§ 4-

Förordnande för kaplan kan, när helst biskopen i London så finner

för godt, af honom återkallas.

§ 5-

Till församlingen höra alla i eller i närheten af Stockholm boende

personer, hvilka bekänna ofvan nämnda troslära och låtit anteckna sig i

församlingens registerbok. Böstberättigad i kyrkans och församlingens

angelägenheter vare utan afseende på kön eller nationalitet en hvar, som

i sex månader varit medlem af församlingen, uppnått 21 års ålder samt

förbundit sig att årligen till kyrkans kassa erlägga minst 10 kronor och

icke häftar för ogulden sådan afgift. Hvarje röstberättigad tillkommer

en röst.

Böstägande vare berättigad att sin talan och rösträtt å annan röstägande

öfverlåta; dock må ingen på grund af fullmakt utöfva rösträtt för

mer än en röstberättigad.

§ 6.

Hen föreståndare, som enligt kungl. förordningen den 31 oktober 1873

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning skall inom

Främmande trosbekännare i Sverige.

79

församlingen anställas, äger att i förhållande till svenska myndigheter och

andra, som emot församlingen kunna äga några anspråk, församlingen företräda.

Honom åligger ock att föra den i § 5 omförmälda registerbok.

Föreståndaren skall af församlingen bland dess röstberättigade medlemmar

utses. Församlingen vare ock berättigad att, när helst den finner för godt,

föreståndaren från dess befattning skilja. —

Medlemmarna i de bägge engelsk-episkopala församlingarna torde till

stor del utgöras af här sig uppehållande engelska undersåtar och uppgå enligt de

från församlingarna lämnade upplysningar till ett antal af 160. De med

lön anställda funktionärernas antal är 5, däraf 2 präster, 1 organist och

2 vaktmästare. Församlingarna äga fast egendom till värde af 235,000

kronor samt öfriga tillgångar till belopp af 236,488 kronor, så att hela

tillgångssumman uppgår till 471,488 kronor. Inkomsterna uppgingo under

år 1904 till 18,826 kronor, däraf räntor å kapitaltillgångar 9,476 kronor,

afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar, 1,965 kronor, frivilliga bidrag,

uppsamlade inom landet, 800 kronor och bidrag från utlandet 18,826

kronor. Utgifterna voro: för gudstjänstlokal (årligt medeltal för femårsperioden

1900—1904) 1,768 kronor, till afiöningar o. d. 12,900 kronor,

för mission i utlandet 65 kronor samt till öfriga ändamål 702 kronor,

eller tillhopa 15,435 kronor.

Fribaptister.

(Helgeaner).

Fribaptisternas samfund är, såsom namnet antyder, utgånget ur baptisternas.

Benämningen helgeaner har tillagts samfundets medlemmar efter

deras hufvudledare i vårt land Helge Åkesson.1

I fråga om lärouppfattningen anses fribaptisterna skilja sig från de

egentliga baptisterna hufvudsakligen därigenom, att de omfatta en försoningslära,

som nära öfverensstämmer med den s. k. Waldenströmska, samt

att de bestämdt ogilla krigstjänst. Deras skiljaktigheter gälla dock äfven

lärorna om Ivristi guddom samt om arfsynden, rättfärdiggörelsen, helgelsen

och de eviga straffen.

Fribaptisterna räkna för närvarande 112 församlingar, af hvilka 7

c) Fribaptister.

1 Död den 23 mars 1904.

80

Främmande trosbekännare i Sverige.

bildats under åren 1854—1860, 21 under åren 1861—1873 och återstående

84 efter år 1873.1

Dessa församlingar fördela sig på stiften sålunda:

Uppsala ärkestift ........................... 8

Linköpings stift ...........................

Skara » 9

Strängnäs » 3

Yästerås » 52

Yäxjö » 4

Lunds » 21

Göteborgs » 3

Ivalmar » —

Karlstads » 2

Härnösands » 1

Luleå » —

Yisby » 8

Stockholms stad ........................... 1

Summa 112

Från 83 af dessa församlingar hafva uppgifter inkommit, hvaremot

29 församlingar underlåtit att besvara kommitténs förfrågningar.

Den 31 december 1904 räknade omförmälda 83 församlingar 3,143

medlemmar, af hvilka 3,025 kvarstodo inom svenska kyrkan, under det

att 118 voro därifrån lagligen skilda.2 Antalet med lön anställda församlingsföreståndare

och predikanter var 33. Andra aflönade församlingstjänare

fnnnos till ett antal af 5.

Församlingarnas tillgångar uppgingo vid 1904 års slut till ett värde

af 80,778 kronor. Af denna summa belöpte å fast egendom 77,900 kronor

samt å öfriga tillgångar 2,878 kronor. Skulder funnos till ett belopp

af 11,265 kronor. Församlingarnas inkomster under år 1904 uppgingo

till 16,493 kronor, däraf arrende, hyra, räntor m. m. 207 kronor, avgifter,

uttaxerade å församlingsmedlemmar, 627 kronor, frivilliga bidrag, uppsamlade

inom landet, 15,554 kronor och bidrag från utlandet 105 kronor.

Utgifterna voro: för gudstjänstlokal (årligt medeltal för femårsperioden

1 De före år 1873 bildade församlingarna torde hafva varit baptistförsamlingar, som sedermera

öfvergått till fribaptismen. Denna uppkom nämligen i vårt land först vid öfvergången från

1860- till 1870-talet.

2 Se not., 1 å sid. 76.

Främmande trosbekännare i Sverige.

81

1900—1904) 3,849 kronor, till aflöningar o. cl. 6,323 kronor, för mission

i utlandet 2,053 kronor oeli för öfriga ändamål 8,444 kronor, eller tillhopa

20,669 kronor.

Grekisk-katolska.

Af grekisk-katolska kyrkans bekännare finnes i vårt land blott ett fåtal.

Församlingen i Stockholm, den enda i Sverige förefintliga, är tillika rysk

legations- och konsulatförsamling. Uppgifter angående församlingen hafva

icke af dess föreståndare lämnats. Emellertid torde medlemsantalet kunna

upptagas till detsamma, som angifves i 1900 års befolkningsstatistik, eller

44 personer. Församlingen har egen kyrka och egen präst.

Katolsk-apostoliska.

(Irvingianer''.

Irvingianismen, hvilken har sitt namn efter engelsmannen Edward

Irving, uppkom i England på 1830-talet. I Sverige förekommo irvingianer

först mot slutet af 1870-talet. Samfundet, som starkt betonar läran om

Herrens snart förestående återkomst, åsyftar att återföra kyrkan till

hennes ursprungliga gestalt. Synnerlig vikt lägges vid återupplifvandet

af de fyra ämbeten, som omnämnas i Ef. 4: 11, nämligen apostlaämbetet,

profetämbetet, evangelistämbetet samt herde- och läroämbetet, af

livilket sistnämnda finnas tre grader, hvilkas innehafvare benämnas »änglar»

eller öfverherdar (jfr Uppb. 2: 1), äldste eller präster och diakoner.

I en från åtskilliga anhängare af irvingianismen till Kung]. Maj:t

ingifven, den 11 oktober 1877 dagtecknad ansökan om rätt att bilda en

katolsk-apostolisk församling i Stockholm, hvilken ansökan ock .af Kungl.

Maj:t enligt resolution den 21 december samma år bifölls, anförde

sökandena:

Yi undertecknade hafva uti en petition af den 14 mars detta år hos

Eders Ivungl. Maj:t i underdånighet begärt, att Högstdensamme måtte

bevilja oss att här i Stockholm hålla offentlig gudstjänst i enlighet med en

berörda petition medsänd Liturgi, författad af män, hvilka vi tro Herren

i denna tiden sändt såsom apostlar till sin kyrka för att bereda henne för

Kristi snara återkomst. Yi hafva i samma petition förklarat, att vi icke

d) Grekisklcatolska.

e) Katolskapostoliska.

11

82

Främmande trosbekännare i Sverige.

önska skilja oss från svenska statskyrkan, genom hvars tjänare vi blifvit

döpta och med hvilken vi fortfarande önska hafva gemenskap.

Såsom svar härå hafva vi erhållit Eders Kungl. Maj:ts nådiga resolution

af den 18 maj detta år, att det ej kan tillåtas oss att utan föregånget

utträde ur svenska statskyrkan få hålla offentlig gudstjänst efter

särskild, från den för samma kyrka fastställda afvikande handbok.

Yi hafva därför, jämlikt Kungl. Maj:ts nådiga förordning af den 31

oktober 1873, hvartill Eders Kungl. Maj:t i bemälda nådiga resolution

hänvisat oss, anmält oss enhvar hos vederbörande pastor för utträde ur

svenska statskyrkan. — En afskrift af den förklaring, vi känt oss manade

att inför våra kyrkoherdar afgifva såsom bevekelsegrund till detta för oss

smärtsamma steg, bifoga vi härhos. — —

Hvad vår trosbekännelse angår äfvensom vår kyrkoordning, få vi i

underdånighet hänvisa till vår Liturgi. Ett exemplar däraf på danska

språket — — få vi i djupaste ödmjukhet medsända. Därjämte få vi

underdånigast, såväl angående denna sak som beträffande den ställning, vi

samvetsgrant vilja intaga till statens lagar och öfverhet, hänvisa till vår

ofvan berörda förra petition, hvaraf en afskrift vördsammast bifogas.

Skulle Eders Kungl. Maj:t finna skäligt att skänka sitt nådiga bifall

till den petition vi nu, efter det vi tagit sagda steg, inför Högstdensamme

frambära, ämna vi anställa bland oss såsom församlingsföreståndare

och präst en till prästämbetet af apostoliska kyrkans myndighet ordinerad

prästman, herr H. P. Jensen, hvilken är dansk undersåte och som i apostoliska

församlingar i Danmark flera år tjänstgjort som präst, men nu är

boende och skattskrifven i Stockholm.

Yi framträda nu inför Eders Kungl. Maj:ts tron med den underdåniga

och ödmjuka bön, det Eders Kungl. Maj:t i nåder täcktes bevilja oss

rätt att bilda en »katolsk, apostolisk» församling här i Stockholm för att

hålla offentlig gudstjänst och förvalta sakramenten i enlighet med merberörda

Liturgi.

Omförmälda, till vederbörande kyrkoherdar aflämnade förklaring var

af följande lydelse:

Yi undertecknade hafva (tillika med flera) i den till Kungl. Maj.t

ställda ansökan, af hvilken ett exemplar är hifogadt, under vår begäran

om tillåtelse till att få fira offentlig gudstjänst, öfverensstämmande med den

i petitionen omnämnda Liturgien, författad af vissa personer, hvilka undertecknade

tro vara Herren Jesu Kristi apostlar, förklarat, att vi icke önska

Främmande trosbekännare i Sverige.

83

skilja oss från svenska statskyrkan, genom hvars tjänare vi blifvit döpta

och med hvilken vi fortfarande önska att få hafva gemenskap.

Yi hafva nu fått Kungl. Maj:ts resolution, af hvilken afskrift är bifogad,

att det icke kan tillåtas oss att vara medlemmar af en dylik församling,

i hvilken gudstjänsten utföres och sakramenterna förvaltas såsom förordnadt

är i ofvannämnda Liturgi, innan vi tillförne hafva förklarat oss

utgångna ur svenska statskyrkan.

Vi undertecknade se oss därför nödsakade att afgifva denna förklaring

om utträdande eller separation. Men medan vi göra så, förklara vi,

att, fastän vi tillfölje af lagens bokstaf måste underkasta oss det smärtsamma

i att betraktas såsom en särskild, från statskyrkan afskild församling,

vi likväl i hjärta och sinne förblifva denna kyrkas trogna och

älskande lemmar och barn.

Vi tro, att det tinnes en, blott en, kyrka, som är helig, katolsk och

apostolisk, af hvilken alla, som äro döpta i den högt lofvade Treenighetens

namn, äro lemmar, och af hvilken alla nationala kyrkor, som bekänna den

katolska tron och hafva ett prästerskap, ordineradt i enlighet med Kristi

vilja, äro beståndsdelar, försåvidt som den ena kyrkan är synlig på jorden.

Och vi erkänna med beredvillighet, att svenska statskyrkan är en af

dessa kyrkor.

Oet är till välsignelse för denna ena kyrka och icke för att införa

något nytt parti eller en ny söndring i kyrkan, som Gud återgifvit apostlar.

Emedan vi tro på deras sändning, önska vi undertecknade äfven att mottaga

betjäning från dem, som de hafva ordinerat. Och om lagen fördenskull

nödgar oss till en utvärtes separation från statskyrkan, måste vi

undertecknade finna oss däri. Men vi fasthålla, att denna afsöndring är

oss påtvungen tvärtemot vår önskan, och att, fastän vi nyttja den genom

lag oss skänkta rättigheten af att bilda en särskild församling, vi likväl

hvarken anse eller vilja anse oss såsom andeligen skilda från våra fäder

och bröder i statskyrkan. Yi äro ett med dem i »de heligas samfund».

13en i ansökningen åberopade, den 14 mars 1877 till Kungl. Maj: t

ingifna framställningen om rätt till offentlig religionsöfning var af följande

lydelse:

Yi undertecknade våga härmed underdånigast att hos Eders Kungl.

Maj:t anhålla om tillåtelse att hålla offentlig gudstjänst efter de tjänster,

som innehållas i medföljande agenda, med titel: »Liturgien och kyrkans

andra gudstjänst-handlingar». — —

84

Främmande trosbekännare i Sverige.

\i önska icke att, såvida vi icke blifva nödsakade därtill, skilja oss

från svenska statskyrkan. Yi hafva nämligen i den emottagit så mycken

nåd och välsignelse af Gud, hvilket vi med tacksamhet erkänna. Och tro

vi, att den svenska statskyrkan är en del af den enda, heliga, katolskapostoliska

kyrkan, som innefattar alla, som äro rätteligen döpta i den

treenige Gudens namn.

Yär vi det oaktadt önska att stå som en särskild församling utan

något annat namn än det, som vi hafva gemensamt med alla döpta, katolskapostoliska

kristna, så är grunden därtill denna, att vi icke finna i någon

kyrkoatdelning, som icke står under apostlarnas omedelbara omsorg och

personliga ledning, den fullhet af nådemedel och gudomliga instiftelser, som

vi tro vara oumbärliga för beredandet till Herrens Jesu mycket nära förestående

återkomst, och hvilken fullhet Gud i sin stora barmhärtighet har

igengifvit åt sin delade och splittrade kyrka i dessa sista dagar.

I synnerhet känna vi:

1) Saknandet af den förenade verksamheten af de fyra särskilda ämbetsgärningarna

i kyrkan, nämligen apostlarnas, profeternas, evangelisternas

och herdarnas, hvilka den uppståndne Herren själf gifvit åt kyrkan

till uppbyggandet af Kristi lekamen, till dess vi alla komma till enhet i

tron och Guds Sons erkännande och varda en fullkommen man, den där

är uti Kristi fullbordiga ålders mått (Ef. 4: 11, 13).

2) Saknandet i de särskilda kyrkliga tjänsterna af frihet för profetians

röst, Guds den Helige Andes röst, den som talar genom det nya förbundets

profeter.

3) Saknandet i de särskilda kyrkliga tjänsterna af bekännandet af

de många synder och afvikanden, i hvilka icke blott enskilda kyrkoafdelningar

utan hela kristenheten under många århundraden varit invecklad,

t. ex. den synden, att det finnes schismer och delningar ibland dem, som

äro kallade till att vara ett i Kristo, likasom Han, då Han var här på

jorden, var och ännu är ett med Sin Fader (Joh. 17: 21, 23; Ef. 4: 1, 3).

I alla spörsmål om tro och lag hålla vi oss bundna till Guds ord, i alla

det gamla och nya testamentets skrifter, förklarade och använda i öfverensstämmelse

med Kristi kyrkas tro, som är uttryckt i de tre ekumeniska

trosbekännelserna, i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska.

I den »katolsk-apostoliska» kyrkans församlingar i Danmark, Tyskland,

England, Frankrike, Holland, Schweiz och andra länder, med hvilkas

lag och lif vi önska öfverensstämma helt och hållet, ledas de regelbundna

gudstjänsterna för tillbedjandet och för undervisningen efter förutnämnda

85

Främmande trosbekännare i Sverige.

agenda eller bönbok af präster eller biskopar, som äro kallade därtill

medelst profetia, och som äro rättmätigt ordinerade af en af Herrens

apostlar.

Från tid till tid besökas församlingarna af en af apostlarna, som

tillika ledsagas af andra tjänare i den allmänneliga kyrkan, och tjänsterna,

som hållas vid sådana tillfällen, finnas också i nämnda agenda.

Yi anse det för vår första plikt som statsmedborgare att visa full och

glad lydnad mot statsstyrelse och lagar och tillika att frambära böner för

konungen och för alla auktoriteter.

I anseende till kyrkliga ting söka vi icke penningehjälp hos öfverheten,

utan vi anse det för vår plikt som kristna att betala tionde af all

vår inkomst och att frambära offer, allt efter som Gud gifver oss råd därtill,

att det må användas till församlingens upprätthållande, underhåll för

de fattiga och till utgifter vid den offentliga gudstjänsten.

Yi undertecknade, som nu i korta hufvuddrag hafva framställt vår

tro, våga härmed som representanter för ett större antal liksinnade kristna

framträda inför Eders Maj:ts tron med bön om, att det måtte tillåtas oss

att hålla offentlig gudstjänst efter medföljande agenda eller handbok, utan

att vi utträda ur deh svenska statskyrkan, eller om detta icke kan oss

tillåtas, att vi måtte erkännas som särskild församling med tillåtelse att

hålla offentlig gudstjänst med villkor, att vi i detta fall utträda ur den

svenska statskyrkan. — —

Antalet katolsk-apostoliska församlingar uppgick år 1904 till 5, däraf

inom Uppsala ärkestift........................ 1

» Linköpings stift ........................ 1

» Härnösands » 2

» Stockholms stad ...................... 1

Församlingsmedlemmarna, 937 till antalet, äro spridda å olika orter

inom riket. Innehafvare af kyrkliga ämbeten finnas till ett antal af 19.

Samfundets tillgångar uppgingo, enligt de för år 1904 lämnade uppgifterna,

till ett värde af 185,000 kronor, hvaraf belöpte å fast egendom 181,900

kronor, och å öfrig egendom 3,100 kronor. Skulder funnos till belopp

af 54,543 kronor. Inkomsterna under år 1904 voro: hyra af fast egendom

76 kronor, afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar (tionde), 12,903

kronor, frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet, 13,743 kronor och bidrag

från utlandet. 6,706 kronor, eller tillhopa 33,428 kronor. Utgifterna för

gudstjänstlokal utgjorde i årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904

86

Främmande trosbekännare i Sverige.

Metodister.

7,964 kronor, hvarförutom under år 1904 utbetalades till löner o. d.

22,949 kronor samt till öfriga kyrkliga ändamål 3,936 kronor, så att hela

utgiftssumman upptagits till 34,849 kronor.

Metodister.

Metodismen började vinna insteg i Sverige under medlet af 1820- talet. Läroåskådningen sammanfaller i mycket med den anglikanska kyrkans.

Såsom läronorm antogo metodisterna ursprungligen denna kyrkas 39

artiklar. Denna bekännelse har dock till stor del undanträngts af Wesleys

trosbekännelse i 25 »religionsartiklar», hvilken utgör en omredigering af

de 39 artiklarna. Namnct är, såsom bekant, föranledt af metodismens

uppfattning af omvändelsens förlopp enligt viss metod.

Rörelsen leder sitt ursprung från England; dock är »metodist-episkopalkyrkan»

i Amerika numera det mest betydande af de olika metodistiska

kyrkosamfunden. Det är till nämnda amerikanska samfund de svenska

metodisterna äro närmast anslutna.

Yid ansökningar om rätt för församlingar tillhörande metodist-episkopalkyrkan

att här i landet utöfva offentlig gudstjänst har åberopats metodist-episkopalkyrkans

i tryck tillgängliga »Lära och kyrkoordning». Den

afdelning däraf, som, i omedelbar anslutning till de 25 religionsartiklarna,

behandlar metodistföreningarnas (metodist-episkppalkyrkans) natur, ändamål

och allmänna regler torde böra här återgifvas:

Metodistföreningarnas natur, ändamål och allmänna regler.

§ 26. Tid slutet af år 1739 kommo åtta eller tio personer till John

Wesley i London, hvilka syntes vara djupt öfvertygade om synden och

innerligen suckade efter förlossning. Dessa (jämte två eller tre andra

nästa dag) åstundade, att han ville använda någon tid med dem i bön och

gifva dem råd, huru de skulle undfly den tillkommande vreden, hvilken

de sågo oupphörligen hänga öfver sina hufvuden. För att äga mera tid

till detta stora verk, bestämde han en dag, när de alla skulle komma tillsammans,

hvilket de från den tiden gjorde hvarje torsdags afton. Till

dessa och så många andra, som önskade förena sig med dem (ty deras

antal förökades dagligen), gaf han gång efter annan sådana råd, som han

ansåg mest nödvändiga för dem, och de slutade alltid sina möten med bön,

passande för deras särskilda behof.

§ 27. Detta var uppkomsten af metodistföreningarna, först i Europa

och sedan i Amerika.

87

Främmande trosbekännare i Sverige.

En sådan förening är icke annat än ett sällskap af människor, som

hafva gudaktighetens form, söka gudaktighetens kraft och åro förenade i afsikt

att bedja med hvarandra, anamma förmaningens ord och raka öfver

hvarandra i kärlek, på clet de må hjälpa den ene den andre att fullända

sin frälsning.»

§ 28. Att det lättare må utrönas, om deras uppsåt verkligen är att

fullända sin frälsning, är hvarje förening indelad i smärre afdelningar,

kallade klasser, lämpade efter medlemmarnas särskilda boningsplatser. Ungefärligen

tolf personer äro i hvarje klass, af hvilka en kallas ledare. Hans

skyldighet är:

I. Att träffa hvarje medlem i sin klass minst en gång i veckan, i

ändamål: 1. Att undersöka, huru deras själar fortgå i det goda. 2. Att

råda, bestraffa, trösta eller förmana, allt eftersom tillfället må fordra.

B. Att emottaga

ten, kyrkan och de fattiga.1

II. Att möta föreningens predikanter och skaffare en gång i veckan

i ändamål: 1. Att underrätta predikanten, om någon är sjuk eller om någon

vandrar oordentligt och icke låter tillrättavisa sig. 2. Att betala till

skaffarna hvad han i föregående veckan emottagit af sin klass.

§ 29. Af dem, som önska att ingå i dessa föreningar, fordras på förhand

blott ett enda villkor: »ett innerligt begär att undfly den tillkommande

vreden samt att blifva frälsta från sina synder.» Men där detta

verkligen är fästadt i själen, där blifver det synligt af dess frukter.

§ 30. Het fordras därför af alla, som fortfara i förening med oss, att

de skola oaflåtligen betyga sitt innerliga begär efter frälsning; för det

första, genom att undfly allt slags ondt, i synnerhet det som allmänt utöfvas,

såsom till exempel: Guds namns missbruk; ohelgandet af Herrens

dag, antingen med att företaga vanligt arbete eller med att köpa och sälja;

dryckenskap, köpa eller sälja starka drycker eller nyttja dem utom i högsta

nödfall; slagsmål, kif, tvist, rättegång bröder emellan; vedergällande ondt

med ondt, smädelse med smädelse, samt att bruka mycket tal vid köpande

och säljande; att köpa eller sälja oförtulladt gods; att gifva eller

taga något på ocker, det är, olaglig ränta; okärligt eller on}Tttigt samtal,

i synnerhet om öfverhet och predikanter; göra mot andra hvad vi icke

vilja, att de skola göra mot oss; att göra det som vi veta icke är till

Guds ära, såsom att pryda sig med guld och kostliga kläder; att tillåta

1 Detta angår i synnerhet städer och köpingar, hvarest de fattiga vanligen äro talrika och

kyrkoutgifterna betydliga.

88

Främmande trosbekännare i Sverige.

sig sådana nöjen, som icke kunna njutas i Herrens Jesu namn; att sjunga

sådana sånger eller läsa sådana böcker, som icke leda till kännedom om

ocli kärlek till Gud; klemighet och onödig maklighet; att församla sig

skatter på jorden; att låna utan sannolikhet att kunna återbetala, eller

taga varor på kredit utan sannolikhet att kunna betala dem.

§ 31. Af alla, som fortfara i dessa föreningar, fordra vi, att de skola

oaflåtligen betyga sitt innerliga begär efter frälsning; för det andra, genom

att på alla sätt vara barmhärtiga efter sin förmåga och som de tillfälle

hafva, göra allt möjligt slags godt, och så långt som möjligt är mot alla

människor: till deras kroppar efter den förmåga Gud förlänar, genom

att mätta den hungrige, kläda den nakne, besöka eller hjälpa dem, som

äro sjuka eller i häktelse; till deras själar, genom att undervisa, bestraffa

eller förmana alla, som vi hafva umgänge med, trampande under fotterna

den öfverdrifna läran, »att man icke bör göra godt, om icke våra hjärtan

äro villiga därtill»; genom att göra godt i synnerhet mot dem, som äro

af trons hushåll eller sucka efter att blifva det, skaffande dem sysselsättning

snarare än andra, genom att köpa af hvarandra, hjälpa hvarandra i

göromål, och det så mycket mera, som världen älskar sina egna och dem

endast; genom att iakttaga all möjlig flit och sparsamhet, på det evangelium

ej må smädadt varda; genom att med tålamod löpa i den kamp,

dem förelagd är, försakande sig själfva och dagligen tagande upp sitt kors,

underkastande sig att bära Kristi smälek, att hållas såsom världens orenlighet

och afskrap, väntande att människorna skola säga allt slags ondt

om dem, ljugande, för Herrens skull.

§ 32. Af alla, som fortfara i dessa föreningar, fordra vi, att de skola

oaflåtligen betyga sitt innerliga begär efter frälsning; för det tredje genom

att begagna alla Guds nådemedel, såsom: den allmänna gudstjänsten; aktgifvande

på ordet, antingen läst eller förklaradt; Herrens nattvard; familj - och enskild bön; rannsakning af skrifterna; fasta eller återhållsamhet.

§ 33. Hessa äro de allmänna reglerna för våra föreningar, hvilka alla

Gud lärt oss att iakttaga uti sitt skrifna ord, som är den enda och fullkomliga

regeln både för vår tro och vandel. Och alla dessa veta vi, att

hans Ande inskrifver i sant uppväckta hjärtan. Om det är någon ibland

oss, som icke iakttager dem eller ofta bryter emot någon af dem, må det

blifva kunnigt för dem, som vaka öfver den själen, såsom de där räkenskap

göra skola. Yi vilja varna honom för hans vägars villa. Afl vilja

hafva tålamod med honom till en tid. Men om han icke bättrar sig, så

har han icke längre någon plats ibland oss. Vi hafva friat våra egna själar.

Främmande trosbekännare i Sverige.

89

År 1904 var metodist-episkopalförsamlingarnas antal i vårt land 119,

de Hesta bildade efter år 1873. Deras fördelning på de särskilda stiften

var följande:

Uppsala ärkestift........................... 11

Linköpings stift ........................... 14

Skara » 6

Strängnäs » 11

Västerås » 13

Växjö »

Lnnds »

Göteborgs »

Kalmar »

Karlstads » 15

Härnösands » ''5

Luleå » 4

Visby » 8

Stockholms städ ........................... 6

Summa 119

Af förutnämnda församlingar hafva 5 alldeles underlåtit att besvara

kommitténs förfrågningar samt 3 väl lämnat uppgifter om antalet medlemmar,

men icke om församlingarnas ekonomi.

De inkomna uppgifterna utvisa, att medlemsantalet den 31 december

1904 uppgick till 14,979 personer, af hvilka 11,667 kvarstodo inom svenska

kyrkan, under det att 3,312 voro att anse såsom från henne skilda.

Antalet med lön anställda präster och föreståndare uppgick till 136 och

öfriga församlingstjänare till 154, eller tillhopa 290 personer. Församlingarnas

tillgångar uppgingo till 2,338,812 kronor, hvaraf belöpte å fast egendom

2,257,924 kronor och å öfrig egendom 80,888 kronor. Skulder funnos

till belopp af 879,739 kronor. Inkomsterna under år 1904 utgjorde:

arrende, hyra, räntor m. m. 39,823 kronor, afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar,

7,129 kronor, frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet,

304,564 kronor samt bidrag från utlandet 26,938 kronor, eller tillsammans

378,454 kronor. Såsom utgifter upptogos för samma år: för gudstjänstlokal

(årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904) 140,423 kronor,

till aflöningar o. d. 274,783 kronor, för mission i utlandet 27,150

kronor samt för öfriga ändamål 158,875 kronor, hvadan utgifterna beräknats

till sammanlagdt 601,231 kronor.

90 Främmande trosbekännare i Sverige.

Till jämförelse må meddelas följande uppgifter ur protokollet vid

metodist-episkopalkyrkans 32:dra årskonferens år 1907:

Af församlingsmedlemmar funnos nämnda år:

på prof ..................................................................... 1,666

i full förening ............................................................ 15,916

lokalpredikanter ............................................................ 159

liärförutom förekommo odöpta barn till antal af ..................... 142

Summa 17,883

Under rubriken kyrkoegendom upptogos:

141 kyrkor med ett antaget värde af ........................ kr. 2,262,375

35 predikantboställen med ett antaget värde af ............ » 496,238

till byggande eller förbättrande af kyrkoegendom samlade

medel till belopp af ....................................... » 30,152

Summa kr. 2,788,765

Såsom skuld å kyrkoegendom upptogs ett belopp af ...... » 1,083,978

Söndagsskolor funnos till ett antal af 191 med 18,428 lärjungar.

Vid dessa skolor voro anställda 1,276 styresmän och lärare. De löpande

utgifterna för samma skolor uppgingo till 19,236 kronor.

I protokollet upptogs vidare:

Åt församlingarnas pastorer anslagen lön........................ kr. 121,361

beräknad byra för bostad .......................................... » 27,464

Summa kr. 148,825

Utbetalningar till:

presiderande äldste................................................... kr. 5,659

biskopsfonden......................................................... » 1,607

konferensens understödsberättigade:

kollekt medel ................................................... » ] 4 q 3

andra gåfvor ................................................... » 2,225

löpande utgifter ...................................................... » 141,140

Summa kr. 152,094

Främmande trosbekännare i Sverige.

91

Ivollekter för välgörande ändamål m. m.:

misssionen ................................................

.......... kr.

18,

589

kyrkobyggnadssällskapet.................................

»

516

söndagsskolför eningen....................................

»

289

traktatsällskapet..........................................

»

210

frigifna slafvars hjälp .................................

»

174

skolfonden ...............................................

»

1,

,317

barnens fond .............................................

»

953

bibelsällskapet............................................

»

225

»

6.

,737

diakonissaken.............................................

»

536

andra välgörande ändamål.............................

»

12,

,091

generalkonferensens utgifter ...........................

»

1.

,709

andra kollekter .........................................

»

4

,818

Summa kr.

48

,164

Mosaiska trosbekännare.

Mosaiska församlingar finnas för närvarande till ett antal af 9, näm-;

ligen i Stockholm, Norrköping, Växjö, Malmö, Karlskrona, Göteborg, Kalmar,

Oskarshamn och Sundsvall. Församlingarna i Stockholm, Göteborg

och Karlskrona hafva ägt bestånd sedan 1700-talet, de öfriga äro bildade

under förra århundradet; dock är församlingen i Norrköping måhända bildad

redan i slutet af 1700-talet.

Antalet mosaiska trosbekännare, upptagna i dessa församlingars egna

böcker, utgjorde vid 1904 års utgång 2,802. 1 Församlingslärare fuunos

till ett antal af 9 och öfriga tjänstemän till ett antal af 23. Församlingarna

ägde vid samma tidpunkt fast egendom till värde af 522,400

kronor och öfriga tillgångar till belopp af 679,272 kronor, så att hela tillgångssumman

uppgick till 1,201,672 kronor. Skulder funnos till belopp

af 813,250 kronor. Inkomsterna under året uppgingo till 133,520 kronor,

däraf hyra, räntor m. m. 35,775 kronor, afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar,

92,283 kronor och frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet,

5,462 kronor. Såsom utgifter upptogos: för gudstjänstlokal (årligt medeltal

för femårsperioden 1900—1904) 6,346 kronor, till aflöningar o. d.

58,334 kronor samt för öfriga ändamål 10,955 kronor, eller tillhopa

75,635 kronor.

1 Härtill komma de i svenska kyrkans "böcker antecknade mosaiska trosbekännare, hvilkas

antal icke torde hafva understigit det i 1900 års statistik uppgifna, eller 1,551.

;) Mosaiska

trosbekännare.

Främmande trosbekännare i Sverige.

b) Nya kyrkans

bekännare.

92

Nya kyrkans bekännare.

(Svedenborgare).

Grundvalen för nya kyrkans bekännelse är Emanuel Svedenborgs

teologiska skrifter. De förnämsta af dessa äro Ärrana cailestia (1749—56)

samt Vera christiana religio (1771). Någon nykyrklig församling bildades

dock ej under Svedenborgs lifstid. Det var först 15 år efter hans 1772

inträffade död, som en sådan kom till stånd i London.

Anhängare af Svedenborgs lära hinnas i England, Nordamerika och

Tyskland. I vårt land hafva smärre nykyrkliga sällskap verkat under

olika tider och på skilda ställen. En sammanslutning kom till stånd år

1874, då sällskapet »Nya kyrkans bekännare» bildades i hufvudstaden.

Sedermera hafva emellertid sällskapets medlemmar delat sig i två skilda

grupper, hvilka hvar för sig sökt och erhållit rätt till offentlig gudstjänstöfning.

De bägge nykyrkliga församlingar, som sålunda i vårt land finnas,

äro Nya kyrkan (Nya kyrkans äldsta församling) i Stockholm, erkänd

genom nådig resolution den 10 april 1885, och Nya Jerusalems eller Nya

kyrkans svenska församling i Stockholm, erkänd den 13 maj 1887. Skiljaktigheten

emellan de bägge församlingarna består, enligt hvad de i sammanhang

med den underdåniga ansökningen om sistnämnda församlings

legaliserande till Kungl. Maj:t ingifna handlingar utvisa, hufvudsakligen i

olika församlingsordning.1

Xya kyrkans i Stockholm församlingsordning innehåller sålunda i § 8,

hvilken handlar »om kyrkliga förrättningars utförande», följande:

Alla kyrkliga förrättningar, såsom offentlig gudstjänst, sakramentenas

förvaltning, vigsel, konfirmation och begrafning, verkställas i allmänhet endast

af en efter 113m kyrkans gudstjänstordning invigd präst, men där

ordinerad präst icke finnes, kan offentlig gudstjänst, sakramentenas förvaltning

och begrafning förrättas af en i alla hänseenden lämplig och därtill

särskildt invigd församlingsmedlem. En sådan in viges af en behörigen

ordinerad präst och meddelas intyg på, hvartill han blifvit invigd.

Den för Nya Jerusalems eller Xya kyrkans svenska församling i Stockholm

gällande församlingsordning är i de delar, som angå ifrågavarande

ämne, af följande hädelse:

§ 7 mom. I. Offentlig gudstjänst förrättas helst af invigd präst;

men ledning af gudstjänst kan af de särskilda församlingarna anförtros

1 I en af de ofvannämnda, till Kungl. Maj:t ingifna handlingarna heter det: »Skillnaden i

afseende på författning och organisation är lika stor som mellan katoliker och protestanter».

Främmande trosbekännare i Sverige.

93

jämvä] åt annan fullt passande man. — Mom. 2. Yid offentlig gudstjänst,

nattvardens utdelande, dop, konfirmation, prästvigning, vigsel och begrafning

följes Svenska nya kyrkans antagna gudstjänstordning. — Mom. 3.

Vigsel verkställes endast af behörigen invigd präst. Nattvarden utdelas

och dop verkställes vid offentlig gudstjänst endast af invigd präst eller af

ledare, som generalförsamlingen befullmäktiga! Begrafning verkställes,

där så ske kan, endast af invigd präst eller sådan ledare. — § 8 mom. t.

I sitt hus eller inom sin familj är husfadern och vid sjukbädd hvarje sant

nykyrklig, helst manlig, kristen, som själf förut deltagit i den heliga måltiden,

berättigad att utdela nattvarden. Därest den utdelande därtill känner

sig manad, anamme ock härvid själf nattvarden. — Mom. 2. Är barn

sjukt eller svagt, så att prästs ankomst ej kan med någorlunda trygghet

afvaktas, eller äro förhållandena sådana, att biträde af präst ej utan för

lång tidsutdräkt kan af bidas, må dop med ledning af gudstjänstordningens

formulär af annan nya kyrkan tillhörig, om möjligt manlig, medlem verkställas.

— Mom. 3. Där präst ej finnes att tillgå, kan äfven begrafning af

annan, nya kyrkan tillhörig manlig medlem med ledning af gudstjänstordningens

formulär utföras. — För alla dessa fall erinre man sig på det

allvarligaste, att heliga ting skola med vördnad behandlas.

Samfundets trosbekännelse är af följande innehåll:

1. Vi tro på en enda, personlig Gud, himlarnas och världsalltets

allsmäktige Skapare och Uppehållare.

2. Vi tro, att denna personliga Gud i Sig innefattar en trefald af

väsentligheter, nämligen oändlig kärlek, oändlig vishet och oändlig kraft,

hvilken trefald såsom en oupplöslig enhet utgör Dans väsen, och att Han

i öfverensstämmelse härmed har det treeniga namnet: Fader, Son och He-.

lig Ande.

3. Vi tro, att Han, den Oändlige, uppenbarat sig för oss i sitt Heliga

Ord, och i tidens fullbordan enligt sitt löfte såsom människa i Jesus

Kristus, och att sålunda Herren Jesus Kristus är Jehovah Gud, den Allsmäktige,

i Gudomligt naturligt människoväsen.

4. Vi tro, att Han genom frestelsestrider allt intill döden på korset

förhärligade eller gudomliggjorde sitt antagna naturliga människoväsen,

öfvervann helvetena, återlöste, _d. ä. befriade människan från djäfvulens

eller det ondas och falskas öfvermakt, och att Han sålunda gjort det möjligt

för hvar och en att tro på Honom, att älska Honom och lyda Hans

94

Främmande trosbekännare i Sverige.

bud och därigenom blifva frälst och salig; att lian sålunda är vår Återlösare,

Pånyttfödare och Frälsare.

5. A i tro på Guds Heliga Ord, att det har eu inre betydelse, som

är dess ande och lif, och det är Gudomligt både i bokstafven och i anden,

samt att det är källan till all visdom och salighet både för änglar och

människor.

6. Vi tro på Dopets och Nattvardens sakrament såsom Gudomliga

medel till vårt eviga gagn och i synliga motsvarighetsbilder framställande

allt hvad Ordet lär, nödvändigheten af bättring samt af lifsförbindelse med

Gud genom kärlek och tro.

7. Yi tro på Herrens Andra ankomst, att den redan ägt rum i den

andliga världen, där Herren hållit den bebådade Yttersta domen samt upprättat

den nya himmel, från hvilken Johannes i profetisk syn såg den

lieliga staden, Nya Jerusalem, komma ned; och att den jämväl ägt rum

i denna vår värld därigenom, att Herren afslöjat Ordets inre betydelse och

sålunda såsom Ordet kommit åter i makt och stor härlighet; att Han till

detta af stojande af Ordet begagnat sin tjänare Emanuel Svedenborg samt

nu genom den sålunda uppenbarade sanningen upprättar den Nya Kyrka,

hvilken är det utlofvade Nya Jerusalem, som stiger ned af himlen

ifrån Gud.

<S. Yi tro, att vi för att varda frälsta och saliga måste födas på

nytt af vatten och ande eller af tro på sanningen och ett lefverne enligt

sanningen; att vi sålunda måste fly det onda såsom synd mot Herren, och

att vi måste älska Honom, tro på Honom och sträfva att göra det goda,

hvartill Herren förlänar kraft, då vi hänvända oss till Honom.

9. Yi tro, att det finnes en Andlig värld, som är andars och änglars

hem, och som förhåller sig till den naturliga världen likasom själen till

kroppen; att vi redan här på en inre väg stå i nära förbindelse med den;

att vi vid den materiella kroppens död lämna detta vårt jordiska omhölje

och uti vår andliga kropp ingå i samma andliga värld; att vi då dömas

efter »våra gärningar», d. ä. vårt verkliga lifstillstånd, och att det sedan

igenom all evighet förestår oss ett lif, saligt eller osaligt, till art och grad

beroende af beskaffenheten hos vårt inre väsens rådande kärlek.

Af de statistiska uppgifter församlingarna tillhandahållit kommittén

framgår, att medlemsantalet den 31 december 1904 uppgick till 254.

Af medlemmarna voro 223 kvarstående inom svenska kyrkan, under det

att 31 därur lagligen utträdt. Med lön anställda funnos 2 pastorer och 2

Främmande trosbekännare i Sverige.

95

organister. Församlingarna ägde fastigheter till värde af 157,631 kronor

och öfriga tillgångar till belopp af 22,502 kronor, hvadan hela tillgångssumman

nppgick till 180,133 kronor. Skulderna belöpte sig till 108,214

kronor. Församlingarnas inkomster år 1904 voro: hyra, räntor m. m.

10,599 kronor, afgifter, uttaxerade å församlingsmedlemmar, 118 kronor,

frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet, 5,568 kronor samt bidrag från

utlandet 557 kronor, eller tillhopa 16,842 kronor. Såsom utgifter upptogos

för samma år: för gudstjänstlokal (årligt medeltal för femårsperioden

1900—1904) 907 kronor, till aflöningar o. d. 3,764 kronor samt till

öfriga kyrkliga ändamål 10,814 kronor, eller sammanlagdt 15,485 kronor.

Reformerta.

(Fransk-reformerta).

Fransk-reformerta församlingen i Stockholm, den enda, som numera

tinnes i vårt land, är af gammalt datum. Den lärer hafva funnits redan

vid slutet af 1600-talet.1 Ar 1715 tick församlingen en fastare ordning,

i det att ett konsistorium under pastors ordförandeskap inrättades för

handhafvande af dess angelägenheter. Lagligt erkännande erhöll församlingen

den 10 augusti 1741.

Såsom medlemmar af församlingen voro den 31 december 1904 antecknade

40 personer. Emellertid har församlingens pastor rörande såväl

medlemsantalet som församlingens förhållanden i öfrigt meddelat följande

upplysningar:

Med anledning däraf, att antalet manliga församlingsmedlemmar oafbrutet

minskats, hvarigenom svårighet uppstått att på nöjaktigt sätt handhafva

kyrkans angelägenheter, pläga såsom adjungerade medlemmar inväljas

sådana till svenska statskyrkan hörande personer, som visat särskildt intresse

för franska kyrkans verksamhet. Dessa personer hafva rösträtt och

äro valbara till de olika förtroendeposterna. Kyrkans största betydelse

torde för närvarande ligga däruti, att den vill vara ett stöd för de många

från Frankrike eller Schweiz härstammande damer, hvilka i egenskap af

lärarinnor eller bonner vistas härstädes under längre eller kortare tid.

Många af dessa låta aldrig anteckna sig i församlingens medlemsregister,

som därför i åtskilliga afseenden är ofullständigt. Franska eller schweiziska

damer, hvilka ingått äktenskap med svenskar, kvarstå stundom såsom med

1

Enligt uppgift af föreståndaren för fransk-reformerta församlingen i Stockholm hade

1645—50 under protektion af Louis de Geer bildats en fransk-reformert församling vid Finspång.

i) Reformerta.

k) Romerskkatolska.

96 Främmande trosbekännare i Sverige.

lemmar af församlingen eller ingå såsom nya medlemmar i densamma,

utan hinder däraf, att de tillhöra svenska statskyrkan. Själfva gudstjänsterna

äro talrikt besökta af svenskar. Enär några afgifter icke utgå

till kyrkan, hvilken underhålles medelst egna tillgångar, och medlemmarna

ofta ''bestå af personer, hvilka tillfälligtvis uppehålla sig i Sverige, kunna

de kommittén tillställda uppgifterna ej betraktas såsom fullt exakta. Kyrkan

styres af ett utaf församlingen valdt konsistorium, för närvarande bestående

af, förutom församlingens pastor, en reformert ledamot och två ledamöter,

hvilka tillhöra svenska statskyrkan. Härförutom finnas en kassaförvaltare,

en organist och en vaktmästare.

Kyrkan ägde vid 1904 års utgång tillgångar till värde af 204,444

kronor, hvaraf belöpte å fast egendom 148,000 kronor och å öfrig egendom

56,444 kronor. Skulderna uppgingo till 80,000 kronor. Samma år utgjorde

inkomsterna 11,271 kronor, däraf 10,893 kronor hyres- och ränteinkomster

samt 378 kronor frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet. I lön och

bostadsförmån åt pastor utbetalades 6,300 kronor och åt öfrig personal

1,075 kronor, kvarjämte för åtskilliga andra ändamål utgåfvos 3,586 kronor.

Romersk-katolska.

Af romersk-katolska församlingar finnas i vårt Ipnd 4, nämligen i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Gäfle. Stockholmsförsamlingen liar ägt

bestånd sedan 1700-talet, de öfriga församlingarna äro bildade under senare

delen af förra århundradet. Samtliga församlingar stå under ledning af

en apostolisk vikarie, som ock är biskop.

Antalet församlingsmedlemmar, upptagna i de romersk-katolska församlingarnas

egna böcker, var vid 1904 års utgång 1,902.1 Den med lön

anställda personalen uppgick till 45 personer, däraf 10 präster och 35

organister, körmedlemmar, vaktmästare m. fl. Församlingarnas tillgångar

den 31 december 1904 uppskattades till 957,796 kronor, hvaraf belöpte

å fast egendom 850,000 kronor och å öfriga tillgångar 107,796 kronor.

Skulder funnos till belopp af 330,827 kronor. Inkomsterna nämnda år

voro: hyror, räntor m. m. 31,647 kronor, frivilliga bidrag, uppsamlade

inom landet, 12,911 kronor och bidrag från utlandet 8,816 kronor, eller

tillhopa 53,374 kronor. Såsom utgifter upptogos: för gudstjänstlokal (årligt

1 Härtill komma de i svenska kyrkans böcker antecknade romersk-katolska trosbekännare,

hvilkas antal icke torde hafva understigit det i 1900 års statistik uppgifna, eller 670.

Främmande trosbekännare i Sverige.

97

medeltal för femårsperioden 1900—1904) 14,435 kronor, till aflöningar

o. d. 32,419 kronor, för mission i utlandet 125 kronor samt till öfriga

ändamål 5,049 kronor, eller sammanlagdt 56,028 kronor.

Sjundedags-adventister.

Sjundedags-adventisterna hafva sitt namn dels däraf, att de anse lördagen

böra i stället för söndagen firas såsom hvilodag, dels oek däraf, att

de vänta Kristi ankomst vid en nära liggande, bestämd tidpunkt. De tillhöra

en på 1830-talet i Norra Amerika ur baptismen framgången samfundsbildning.

Från baptismen skilja de sig dock utom i förberörda punkter

äfven genom sin lära om de ogudaktigas förintelse (annihilation). Rörelsen

vann insteg i vårt land på 1880-talet.

Samfundet räknade vid 1904 års slut 24 församlingar, däraf i:

Uppsala ärkestift.............................. 3

Linköpings stift.............................. 2

Skara » 1

Strängnäs » .............................. 1

Yästerås » ........................... 5

Växjö » —

Lunds » 4

Göteborgs » .............................. 1

Kalmar » 1

Karlstads » .............................. 5

Härnösands » ........... —

Luleå » —

Visby » —

Stockholms stad.............................. 1

Summa 24

Af åsyftade församlingar hafva endast 14 lämnat af kommittén begärda

upplysningar. I dessa 14 församlingar uppgick medlemsantalet den 31 december

1904 till 417 personer, däraf 8 voro ur svenska kyrkan lagligen utträdda.

Med lön anställda funnos endast en predikant och två andra personer.

Församlingarnas tillgångar uppgingo till ett värde af 6,520 kronor,

däraf å fast egendom belöpte 3,000 kronor. Skulder funnos upptagna till

13

1) Sjundedagsadventister.

98

Främmande trosbekännare i Sverige.

m) Öfriga

främmande

trosbekännare

och Iconfessionslösa.

belopp af 18 kronor. Församlingarnas inkomster under år 1904 voro: hyra,

räntor m. m. 154 kronor, afgifter, uttaxerade på församlingsmedlemmar,

7,239 kronor samt frivilliga bidrag, uppsamlade inom landet, 4,479 kronor,

eller tillhopa 11,872 kronor. Såsom utgifter för samma tid upptogos: för

gudstjänstlokal (årligt medeltal för femårsperioden 1900—1904) 2,197 kronor,

till aflöningar 437 kronor, för mission i utlandet 883 kronor samt för öfriga

ändamål 9,425 kronor, så att hela utgiftssumman uppgick till 1 2,942 kronor.

Öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa.

T de uppgifter, som af svenska kyrkans prästerskap insändts till kommittén,

hafva angifvits såsom ur kyrkan lagligen utträdda en mängd personer,

hvilka emellertid icke återfinnas i de från de främmande församlingarnas

föreståndare insända medlemsförteckningarna. Till dessa personer

höra medlemmarna af sådana samfund, rörande hvilka kommittén icke

ansett nödigt att infordra uppgifter, såsom mormonernas m. 11., samt personer

tillhörande församlingar, livilkas föreståndare underlåtit lämna de af

kommittén begärda upplysningar; vidare personer, som vid utträdet ur

kyrkan uppgifvit sig ämna ingå i visst främmande trossamfund, men

sedermera icke fullföljt denna sin afsikt; samt slutligen alla de katoliker

och mosaiska trosbekännare, hvilka icke äro upptagna i de katolska eller

mosaiska församlingarnas böcker, utan af svenska kyrkans prästerskap bokföras.

Sammanlagda antalet af de till nu ifrågavarande grupp, »öfriga

främmande trosbekännare och konfessionslösa», hänförda personer uppgår

till 7,432.

Sammanställer man de af kommittén insamlade uppgifter angående

antalet främmande trosbekännare med de uppgifter, som förekomma i statistiska

centralbyråns ofvan åberopade berättelse angående befolkningsstatistiken

för år 1900, er hålles följande resultat:

Statistiska centralbyråns uppgifter för år 1900.

Ant. i egna

böcker.

Ant. i sv.

kyrkans

böcker.

Summa.

Främmande trosbekännare m. fl...................

(Se ofvan sid. 61).

4,069 59,580 63,649

Främmande trosbekännare i Sverige.

99

Kommitténs uppgifter för år

Baptister.............................................

Engelsk-episkopala .................................

Fribaptister (Helgeaner) ...........................

Grekisk-katolska....................................

Katolsk-apostoliska (Irvingianer)..................

Metodister ..........................................

Mosaiska trosbekännare ...........................

Nya kyrkans bekännare (S vedenborgare) ......

Reformerta (fransk-reformerta) ..................

Romersk-katolska .................................

Sj undedags-adventister ...........................

Öfriga främmande trosbekännare och konfes

sionslösa

.......................................

Summa 16,931 54,595 71,526

Rikets hela folkmängd uppgick den 31 december 1904 till 5,260,811

personer.

Ehuru uppgifter saknas angående medlemsantalet i ett betydande antal

församlingar af främmande trosbekännare,4 liar likväl sammanlagda

antalet främmande trosbekännare nu kunnat upptagas till 71,526 mot

63,649 år 1900, därvid emellertid är att märka, att uti sistnämnda summa

inräknats ett betydande antal odöpta barn och äldre personer, af hvilka en

del med visshet kan antagas icke vara att hänföra till främmande trosbekännare.

Såsom ur svenska kyrkan lagligen utträdda upptogos i 1900

års statistik 4,442 personer. Om därtill lägges antalet af de i 1900 års

statistik till särskilda främmande trossamfund hänförda personer, hvilka föröfrigt

kunna antagas icke hafva tillhört svenska kyrkan, nämligen 4,055 i

egna församlingsböcker och 2,211 i svenska kyrkans böcker upptagna 1 2 3 4

1 Antecknade i sv. kyrkans böcker.

2 Upptagna enligt statistiska centralbyråns uppgift för år 1900 och då antecknade i sv.

kyrkans böcker.

3 Antecknade i sv. kyrkans böcker.

4 De flesta af dessa församlingar torde dock hvar för sig räkna endast ett fåtal medlemmar.

1904.

Rättsligen

tillhörande

främmande

trossamfund.

Rättsligen

tillhörande

S amma.

sv. kyrkan.

851

38,565

39,416

1601

—

160

118

3,025

3,143

442

—

44

231

706

937

3,312

11,667

14,979

2,802

—

2,802

31

223

254

408

—

40

1,902

—

1,902

8

409

417

7,432

_

7,432

100

Främmande trosbekännare i Sverige.

romersk-katolska ock mosaiska trosbekännare samt 44 grekisk-katolska, 72

engelsk-episkopala oek 116 reformerta, uppgår summan af de såsom främmande

trosbekännare angifna, till svenska kyrkan icke börande personer

år 1900 till 10,940. Detta antal bar nu stigit till 16,931. Till afsevärd

del beror skillnaden därpå, att, medan 1900 års statistik i förevarande

afseende endast bänför sig till antalet vuxna personer, kommitténs uppgifter

omfatta jämväl sådana minderåriga, som enligt dissenterlagens bestämmelser

må uppfostras i främmande lära.

Hvad uppgifterna angående de särskilda trossamfunden beträffar, så

äro olikheterna i ögonen fallande beträffande baptisterna. Emellertid torde

jämförelsen beträffande dessa böra göras så, att man å ena sidan ur 1900

års statistik sammanför baptister, odöpta namngifna barn, andra odöpta, ej

konfirmerade, separatister ocb adventister, bvilkas sammanlagda antal uppgår

till 49,534, ocb å andra sidan från kommitténs uppgifter sammanräknar

baptister, fribaptister ocb sjundedags-advendister, utgörande tillköpa

42,976 personer. Af förstnämnda grupper torde nämligen det öfvervägande

antalet vara att hänföra till endera af de tre sist nämnda samfunden. Såsom

ur svenska kyrkan lagligen utträdda kafva i 1900 års statistik upptagits

1,416 baptister. Häremot bär kommittén att ställa endast 851

baptister, 118 fribaptister ocb 8 sjundedags-adventister, eller tillhopa 977

personer. Orsaken är, att kommittén till de särskilda samfunden hänfört

endast sådana personer, som återfunnits i de från de främmande församlingarnas

föreståndare insända personuppgifter. Öfriga ur svenska kyrkan

utträdda personer, vare sig de tillhöra främmande församling, som underlåtit

att till kommittén insända uppgifter, eller de efter sitt utträde icke

anslutit sig till viss främmande församling, hafva af kommittén inräknats

i gruppen öfriga främmande trosbekännare och konfession slö sa».

Af mosaiska ocb romersk-katolska trosbekännare hafva bär ofvan i

kommitténs uppgifter såsom icke tillhörande svenska kyrkan upptagits endast

de, som funnits antecknade i mosaiska ocb romersk-katolska församlingarnas

egna böcker. Dessa voro vid 1904 års utgång 2,802 mosaiska ocb 1,902

romersk-katolska trosbekännare, vid 1900 års utgång åter respektive

2,361 ocb 1,708. Då svenska prästerskapet i sina uppgifter till kommittén

angående antalet främmande trosbekännare i allmänhet ej angifvit, b vilket

trossamfund dessa tillhörde, bar kommittén ej kunnat på annat sätt förfara.

Uppgifterna från prästerskapet i Stockholm, där det öfvervägande antalet

mosaiska ocb romersk-katolska trosbekännare finnes, äro dessutom ytterst

ofullständiga. Det antal ifrågavarande främmande trosbekännare, som emel

-

Främmande trosbekännare i Sverige. 101

lertid af svenska prästerskapet uppgifvits, har inräknats i den förut omnämnda

gruppen »öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa».

De skiljaktigheter, som sålunda och i öfrigt förefinnas emellan kommitténs

uppgifter och de af statistiska centralbyrån för år 1900 meddelade,

äro en följd dels af de förändringar, som under tidsperioden 1900—1904

helt naturligt ägt rum, och dels däraf, att kommitténs uppgifter hufvudsakligen

äro grundade på meddelanden från de främmande församlingarnas

föreståndare, under det att statistiska centralbyrån öfvervägande byggt på

meddelanden från svenska kyrkans prästerskap.

Mera detaljerade uppgifter beträffande de främmande trossamfundens

ekonomiska förhållanden kunna inhämtas af kommitténs tabellverk tab. 7,

af hvilken tabell ett sammandrag omedelbart härefter meddelas.

Tabeller.

102

S> ei m m andr si g eif tat». 7 i

utvisande antalet af främmande trosbekännare» församlingar, medlemmar, prästerskap och öfriga 1 2 3

1

2

3

4

5

c

7

8 |

9 1

19 |

u

12

13

14

Främmande trossamfun d.

Antal församlingar.

Antalet församlings- medlemmar

Antalet med lön

anställda

Tillgånga

r

tillhörande svenska

kyrkan.

icke tillhörande

svenska kyrkan.

S u m m a

föreståndare,

präster m. fl.

organister, sängle-

dare, vaktmästare

m. fl.

Ul

P

Fast egendom; taxeringsvärde

Öfriga

tillgångar.

Ul

3

P

CfQ P°

o*

n *r!;Cf3

rj 0

sr1 P p

CfQ* g?

>-t

å jordbruks- fastighet.

å öfrig fast

egendom.1

Summa taxe- ringsvärde.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Baptister........................

577

38,565

851

39,416

327

260

587

3,037,021

29,886

1,264,006

4,330,972

164,445

4,495,417

Engelsk-episkopala .........

2

—

160

160

2

3

5

180,000

—

55,000

235,000

236,488

471,488

Fribaptister (Helgeaner) ...

112

3,025

118

3,143

33

5

38

53,900

7,400

16,600

77,900

2,878

80,778

Grekisk-katolska ............

1

—

44

44

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Katolsk-apostoliska (Irvin-

gianer)........................

5

706

231

937

19

—

19

29,300

—

152,600

181,900

3,100

185,000

Metodister .....................

119

11,667

3,312

14,979

136

154

290

1,443,797

21,200

792,927

2,257,924

80,888

2,338,812

Mosaiska trosbekännare ...

9

—

2,802

2 2,802

9

23

32

494,900

—

27,500

522,400

679,272

1,201,672

Nya kyrkans bekännare

(Svedenborgare)............

2

223

31

254

2

2

4

—

—

157,631

157,631

22,502

180,133

Reformerta (fransk-refor-

merta)........................

1

—

40

40

1

3

4

—

—

148,000

148,000

56,444

204,444

Romersk-katolska ............

4

—

1,902

3 1,902

10

35

45

395,000

—

455,000

850,000

107,796

957,796

Sjundedags-adventister......

24

409

8

417

1

2

3

3,000

—

—

3,000

3,520

6,520

Öfriga främmande trosbe-

kännare och konfessions-

lösa ...........................

i

7,432

7,432

—

—

—

—

—

—

—

—

Summa

856

54,595

16,931

71,526

540

487

1,027 5,636,918

58,485

3,069,324

8,764,727

1,357,333

10,122,060

1 En betydande del af häruti inbegripen egendom torde utgöras af fastighet, som helt eller

delvis är afsedd för gudst jänstligt bruk, ehuru sådant i de till kommittén lämnade uppgifterna ej

amgifvits.

2 Härtill komma minst 1,551 i svenska kyrkans böcker antecknade mosaiska trosbekännare.

3 Härtill komma minst 670 i svenska kyrkans böcker antecknade romersk-katolska trosbekännare.

103

Ico m m itténs tabellverk

tjänstepersonal äfvensom församlingarnas ekonomiska förhållanden år 1904.

15

16

17

is

19

21)

21

22

22

24

25

26

Skulder.

I n

1c o m s t

e r.

U t g i

f t e r

Arrende, hyra,

räntor m. in.

A flitter uttaxerade

ä församlingsmed-

lemmar.

Frivilliga bidrag

uppsamlade inom

landet.

Bidrag från

utlandet.

U1

g

B

p

för gudstjänstlokal;

årligt medeltal för

femårsperioden

1900—1904.

till lön, bostadsformån

och pension åt

för mission i

utlandet.

för öfriga ändamål.

S u m m a.

föreståndare,

präster m. fl.

organister, sång- ledare, vakt- mästare m. fl.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

1,855,678

101,283

33,794

623,369

791

759,237

174,501

274,485

40,291

17,113

232,997

739,387

_

9,476

1,965

6,585

800

18,826

1,768

10,640

2,254

65

702

15,435

11,265

207

627

15,554

105

1 6,493

3,849

5,608

715

2,053

8,444

20,669

54,543

76

12,903

13,743

6,706

33,428

7,964

22,949

_

_

3,936

34,849

879,739

39,823

7,129

304,564

26,938

378,454

140,423

242,659

32,124

27,150

158,875

601,231

813,250

35,775

92,283

5,462

—

133,520

6,346

52,746

5,588

—

10,955

75,635

108,214

10,599

118

5,568

557

16,842

907

3,444

320

—

10,814

15,485

80,000

10,893

_

378

—

11,271

—

6,300

1,075

—

3,586

10,961

330,827

31,647

—

12,911

8,816

53,374

18,435

18,900

13,519

125

5,049

56,028

18

154

7,239

4,479

11,872

2,197

319

118

883

9,425

12,942

4,133,534

239,933

156,058

992,613

44,713

1,433,317

356,390

638,056

96,004

47,389

444,783

1,582,622

1872 års

riksdag.

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

I 1860 års dissenterlag var, såsom ofvan blifvit nämndt, uttryckligen

föreskrifvet, att medlem af tillåtet främmande religionssamfund ej var

pliktig att gälda de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter

till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall,

än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd. Eljest voro

främmande trosbekännare icke fritagna från att bidraga till kyrkliga behof.

Yid 1872 års riksdag väcktes emellertid fråga om en vidsträcktare

skattebefrielse för dissenters. En motionär i andra kammaren föreslog,

att Riksdagen ville hos Kungi. Maj: t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag till sådana

ändringar i förordningarna om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

den 21 mars 1862 och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i

Stockholm den 20 november 1863 jämte öfriga möjligen härmed i sammanhang

stående lagar och förordningar, att främmande religionsbekännare

äfvensom de, hvilka anmält sig till utträde ur svenska kyrkan och blifvit

i annat, här i landet tillåtet religionssamfund upptagna, måtte blifva för

sina personer, sin inkomst af kapital eller arbete samt om möjligt jämväl

för sin fasta egendom befriade från skyldighet att deltaga i underhåll al

svenska statskyrkoförsamlingarnas prästerskap och kyrkliga inrättningar.

Såsom man finner, upptog motionären frågan i hela dess vidd. Befrielsen

afsåg icke blott personliga afgifter, utan äfven de af fastighet och

inkomst utgående utskylder. Beträffande afgifterna af fast egendom yttrade

dock motionären, att han icke ville tillåta sig att framställa något

bestämdt förslag i afseende å, huruvida den afsedda skattebefrielsen borde

gälla jämväl sådan egendom. För egen del vore motionären visserligen af

105

DissentersJcattefrågans tidigare behandling.

den åsikt, att full rättvisa mot främmande trosbekännare blefve skipad,

endast om deras fasta egendom jämväl inbegrepes i friheten från utskylder

till svenska statskyrkan; men han vore ej i tillfälle bestrida, att en närmare

granskning af de förhållanden, som på denna frågas bedömande måste

inverka, möjligen kunde komma att ådagalägga några större praktiska

svårigheter emot en dylik skattefrihetens utsträckning. Då motionären

ingalunda ville göra förslagets öde beroende på en eventuellt befunnen

olämplighet i denna särskilda omständighet, inskränkte han sig till att

alternativt framhålla önskvärdheten af den föreslagna befrielsens utsträckning

jämväl till främmande religionsbekännares fasta egendom. Befrielsen

afsåg vidare icke blott skattskyldigheten till prästerskapet, utan jämväl

skyldigheten i öfrigt att bidraga till upprätthållandet af svenska kyrkan

och dess inrättningar. I fråga om de personer, hvilka skulle komma i åtnjutande

af den ifrågasatta skattebefrielsen, föreslogs, att denna skulle gälla

»främmande religionsbekännare äfvensom de, hvilka anmält sig till utträde

ur svenska kyrkan och blifvit i annat, liär i landet tillåtet religionssamfund

upptagne.» blågrå andra främmande trosbekännare än de sålunda

angifna kunde befrielsen icke afse, då enligt 1860 års dissenterlag'' ingen

fick anses från svenska kyrkan skild, förrän han blifvit upptagen i det

främmande trossamfund, till hvilket han anmält sig vilja öfvergå.

Till stöd för sitt förslag yttrade motionären, att, så vidt af anförda

stadganden kunde dragas den slutsats, att främmande religionsbekännare

här i landet äfvensom de, hvilka anmält sig till utträde ur svenska kyrkan

och blifvit i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagne, skulle kännas

skyldige att icke blott för sin fasta egendom utan äfven för sina personer

och sin inkomst af kapital eller arbete deltaga i de utgifter, hvilka erfordrades

för svenska statskyrkans och dess prästerskaps underhåll, så

skulle, enligt motionärens öfvertygelse, denna omständighet innefatta en

stor orättvisa och vara med såväl den religiösa fördragsamhetens numera

hos oss allmänt godkända principer, som äfven med andan af gällande

lagar oförenlig. Det kunde icke vara rättvist att tvinga medborgare, hvilka

tillhörde af svenska staten själf erkända religionssamfund, att vidkännas

uppoffringar icke blott för vidmakthållande af egen kult, utan därutöfver

jämväl för underhållande af en kyrka och ett prästerskap, af hvilka de

på grund af sin religiösa öfvertygelse icke kunde hafva något gagn; och

såsom en yttring af ännu fortfarande ofördragsamhet eller åtminstone af

en viss motvilja mot olika tänkande måste det väl anses att belasta främmande

religionsbekännare med jämförelsevis större bördor i och för upp

-

14

106 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

rätthållande af religiösa institutioner än statskyrkans egna medlemmar. Att

ett sådant förhållande icke heller vore öfverensstämmande med andan af

de lagar, som numera reglerade menigheters rätt att vårda egna angelägenheter,

syntes ligga i öppen dag. Ilvilka åsikter man än måtte hysa i afseende

på kyrkans skiljande från staten, torde det icke kunna nekas, att

år 1862 ett stort och afgörande steg togs till den borgerliga kommunens

skiljande från den kyrkliga församlingen. Detta framginge redan däraf,

att särskilda lagar med olika bestämmelser utfärdats för den enes eller

andras verksamhet; att de båda samfunden officiellt erhållit olika namn;

att deras områden icke längre behöfde med hvarandra sammanfalla; att

kyrkoherdens ämbetsbefattning med kommunen vore inskränkt till hans

rätt att deltaga i kommunalnämndens förhandlingar, under det att han

däremot vore själfskrifven ordförande i kyrkostämma samt i kyrkoråd och

skolråd o. s. v. Det ådagalades jämväl däraf, att till föremål för kommunens

verksamhet anvisats alla sådana ärenden, som anginge socknens gemensamma

borgerliga angelägenheter, fattigvården däruti inbegripen, under det

att kyrkoförsamlingens verksamhet åter inskränkts till, jämte folkskoleväsendet,

rent kyrkliga frågor. Då med dessa sistnämnda främmande

religionsbekännare icke hade det ringaste att skaffa, vore det naturligt och

riktigt, att de blifvit uteslutna från rätt att deltaga i dessa frågors afgörande.

Lagstiftarens mening torde få antagas hafva varit att göra kyrkoförsamlingen

till intet annat än ett samfund af statskyrkan tillhörande

personer, hvilka ägde att efter vissa bestämda grunder och på visst i lagen

utstakadt sätt ordna och förvalta sina gemensamma angelägenheter och att

därför af sina medlemmar uttaxera nödiga bidrag. Tillämpningen af denna

fullkomligt riktiga grundsats hade dock blifvit antingen glömd eller med

afsikt lämnad å sido, då man kommit till kapitlet »om afgifter till kyrka»,

såvida nämligen dithörande stadganden måste, vid en riktig tolkning, anses

innefatta skyldighet för främmande religionsbekännare att bidraga till statskyrkans

underhåll. Ett dylikt förbiseende innefattade alltså en inkonsekvens

af ganska betänklig beskaffenhet, så mycket betänkligare, som den

tillika vore en obillighet. Det anmärkta förhållandet strede äfven i ett

annat afseende mot våra kommunallagars anda. En af dessa lagars hufvudsakligaste

uppgifter syntes nämligen vara att noga afväga rättigheter och

skyldigheter mot hvarandra, och äfven i afseende på främmande religionsbekännare

hade man samvetsgrant vidhållit denna uppgift, så länge man

befann sig på den borgerliga kommunens område. Men när det blef fråga

om den kyrkliga församlingen, kastades äfven denna grundsats å sido och

I) issen ter ska t tefrågans tidigare behandling. 107

blef jämn vikten emellan skyldigheter och rättigheter för främmande trosbekännare

uppkäfd, ty skattskyldighet till statskyrkan kunde de visserligen

genom en lagtolkning i sådan syftning få sig ålagd, men från rättigheten

att deltaga i afgifternas bestämmande och i kontrollen öfver deras användande

vore de i tydliga och bestämda ordalag uteslutna.

Lagutskottet afstyrkte bifall till motionen och anförde därvid:

Detta förslag berör på det närmaste den stora frågan om förhållandet

emellan kyrka och stat i vårt land, eller huruvida vi fortfarande skola

hafva en statskyrka. Men så länge grundsatsen af en statskyrka erkännes,

blir det för staten en ovillkorlig uppgift att bereda henne erforderliga

medel för sin existens såsom statsinstitution. I fråga om svenska kyrkan

kan staten så mycket mindre undandraga sig detta, som prästerskapet hos

oss har sig ålagdt icke blott att utöfva själfva lärarekallet, men äfven att

bestrida vissa statsborgerliga förrättningar. Prästen är på samma gång en

kyrkans och eu statens tjänare, det senare icke minst därför just, att

kyrkan erkännes såsom statskyrka.

Xär det ingår i statens grundsatser att upprätthålla denna kyrka, blir

däraf en gifven följd, att egenskapen af svensk medborgare betingar skyldigheten

att bidraga till fyllande af svenska kyrkans materiella behof, hvartill

hörer i främsta rummet prästerskapets aflöning. Med ännu mera skäl gäller

detta, då, på sätt redan är antydt, prästerskapet har till ämbetsåliggande

att tjäna staten jämväl i borgerligt afseende, såsom att föra de s. k.

ministerialböckerna, att därutur meddela statistiska uppgifter o. s. v. Härtill

torde kunna läggas den omständighet, att, enligt kungl. förordningen

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 23 oktober

1860, sådan trosbekännare ej anses oberättigad att påkalla ämbetsåtgärd

af svenska kyrkans prästerskap. Det hade visserligen icke varit emot god

ordning stridande, om från början svenska kyrkans prästerskap lika med

andra statens tjänstemän fått af statsverket uppbära sin aflöning, sådan

den genom allmän lag är vorden bestämd. Under en tid, då hvarje svensk

undersåte måste tillhöra svenska kyrkan, var det dock utan vidare betydelse,

antingen de för detta ändamål erforderliga bidrag af församlingarna

erlades till statsverket eller direkt till prästerskapet. Skulle nu också genom

tillåtelse för främmande trosbekännare att inom riket stifta egna religionssamfund

de till statskyrkans prästerskap direkt utgående afgifter mindre

åskådligt framstå såsom afgifter till staten, äro de dock i själfva verket

fortfarande sådana, afsedda till vidmakthållande af en statsinstitution af

stor omfattning och djup rot.

108 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

Afgifterna till svenska kyrkan och dess prästerskap utgå, åtminstone

på landet, till allra största delen såsom ett realonus af fast egendom.

Från skiljaktighet i trosbekännelse kan omöjligen härledas något

rättmätigt anspråk å fastighetsägarens sida att vinna befrielse från detta

onus. Då han åtkommit fastigheten behäftad med ett sådant onus, har

han intet att beklaga sig öfver, om han får vidkännas detsamma. Men

äfven ur en annan synpunkt vore det olämpligt att göra svenska kyrkans

och prästerskapets rättigheter i ifrågavarande hänseende beroende af fastighetsägarens

religionsbekännelse. Fastigheten kan nämligen ofta, ja flera

gånger under ett år växla ägare, af hvilka den ene tillhör svenska kyrkan,

den andre åter något främmande religionssamfund. Det kan ock inträffa,

att fastigheten samtidigt tillhör flera personer med olika religionsbekännelse!-.

Svårigheterna att i sådana fall reda förhållandet, om motionärens förslag

vunne bifall, äro allt för mycket i ögonen fallande för att behöfva någon

närmare utveckling. Dessutom bör ej lämnas oanmärkt, att det på en

fastighet belöpande bidrag representerar icke blott ägaren eller innehafvaren,

utan oftast tillika en större eller mindre personal af tjänstefolk och arbetare,

hvilka kunna tillhöra svenska kyrkan, under det att ägaren eller innehafvaren

bekänner sig till främmande lära; och enahanda anmärkning gäller

i viss mån äfven sådana kyrkliga bidrag, hvilka grunda sig på andra beskattningsför

e må 1.

Det betänkliga däruti, att, så länge nu gällande lag om främmande

religionsbekännare kvarstår oförändrad, befrielse från skyldigheten att lämna

bidrag tilläfventyrs någon gång kunde utgöra en lockelse till utträdande

ur svenska kyrkan, torde ej heller böra lämnas utan all uppmärksamhet.

De kyrkliga bidrag, hvilka icke utgå af fast egendom, äro i allmänhet

jämförelsevis sa obetydliga och föga betungande, att en lagförändring i

föreslagna syftet blott i denna del knappt kunde anses vara af något synnerligt

behof påkallad, äfven om den icke vore stridande mot ofvan uttalade

åsikter om bidragens egenskap af eller likställighet med en skatt,

afsedd för ett statsbehof.

Utskottet anmärkte vidare, att, då någon minskning i prästerskapets

lagbestämda löneförmåner icke blifvit ifrågasatt och ej heller utan rättskränkning

kunde genom lagstiftningen tillvägabringas att vinna tillämpning

under nu varande löntagares tjänstetid, motionärens förslag nödvändigt ledde

till en fråga, som han dock lämnat obesvarad, den nämligen, på hvad sätt

erforderlig fyllnad till aflöning åt prästerskapet skulle beredas i stället för

de bidrag, som enligt förslaget komme att upphöra. Denna fyllnad skulle

109

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

förmodligen lämnas antingen af statsverket eller genom ökade bidrag af

svenska kyrkans kvarstående medlemmar. I förra fallet inträffade dock

samma olägenhet, som motionären velat afhjälpa, eller att äfven främmande

trosbekännare kornme att i sin mån bidraga. I det senare åter kunde

bördan blifva alltför tryckande, t. ex. om fråga blefve att sålunda fylla,

hvad som belöpte sig på en inom en mindre kyrkoförsamling belägen betydlig

fastighet, hvars ägare anslutit sig till något främmande religionssamfund.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, ansåg utskottet motionen

ej böra af Riksdagen bifallas.

Utskottets utlåtande var ej fullt enhälligt. Motionen blef emellertid af

Riksdagen afslagen, utan att votering i någondera kammaren begärdes.

Frågan fick nu hvila till år 1885, då i en inom andra kammaren

väckt motion föreslogs, att Riksdagen måtte för sin del besluta en förordning

af innehåll, att medlemmar af lagligen erkända församlingar af

främmande kristna eller mosaiska trosbekännare i städerna befriades från

erläggande af de personella eller efter bevillning för inkomst af kapital

eller arbete utgående bidrag till statskyrkan, som vore påbjudna genom

prästlöneregleringskonventioner eller beslutades af kyrkostämma.

Detta förslag var i jämförelse med det år 1872 framlagda så till

vida mindre omfattande, att någon befrielse från de för fast egendom utgående

utgifter alls icke ifrågasattes, och att inom landsförsamlingarna boende

främmande trosbekännare lämnades af reformen oberörda.

I motiveringen till förslaget anfördes:

Främmande trosbekännares mot deras bidrag till prästerskapets aflöning

svarande rösträtt vid prästval, erkänd ännu i 1843 års prästvalsförordning,

hade genom § 2ti i 1883 års lag angående tillsättning af

prästerliga tjänster blifvit upphäfd. Men främmande trosbekännares skyldighet

att skatta till statskyrkans prästerskap ej blott stode kvar, sådan den af

ålder varit, utan hade ock i senare tider blifvit utvidgad, i ty att de numera

finge deltaga i utgörandet af den i konventionerna beräknade ersättningen

för både den betalning för särskilda förrättningar och de »frivilliga»

utgifter, som tillförene utgått till statskyrkans prästerskap. Äfven

i fråga om alla öfriga skattebidrag till statskyrkoförsamlingarna svarade

förr, såsom sockenstämmoförordningarna af 1817 och 1843 utvisade, rösträtt

mot skattskyldighet, men genom de nya kyrkostämmoförordningarna

hade främmande trosbekännares rösträtt upphäfts, medan deras skatteplikt

ansetts sta kvar. Den senare hade sedermera blifvit ytterligare utvidgad

genom förordningen den 2 november 1883 om allmänt ordnande afklockarnes

1885 års

riksdag.

1886 års

riksdag.

110 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

löneinkomster. Sakernas gång kade således varit den, att, medan rösträtten

försvunnit, den kvarstående skatteplikten ökats. Man kade velat

försvara främmande trosbekännares skattskyldigket till statskyrkoförsamlingarnas

prästerskap oek kyrkliga inrättningar därmed, att de borde lika

med andra bidraga till ett af staten erkändt viktigt samkällsändamål. Därtill

kunde emellertid svaras, att de genom sin skatt till staten bidroge till

detta ändamål, ock att deras skatt till de statskyrkliga församlingarna af

staten själf indirekt erkändes vara oberättigad, så snart staten legaliserade

församlingar af främmande trosbekännare; ty när staten det gjorde, medgåfve

staten också, att dessa församlingar, kvar inom sin krets, vårdade

ock tillgodosåge just samma intresse, kvarför den statskyrkliga församlingsinrättningen

vore till, nämligen folkets religiösa ock moraliska upplysning

ock förädling. När så vore, så borde det äfven vara nog, ja, allt kvad

rättvisan tillstadde, att främmande trosbekännare betalade skatt till kvar

sin församling, ock ej, i följd af skatteplikt äfven till statskyrkan, belastades

med dubbel skatt för ett ock samma samkällsändamål.

Lagutskottet afstyrkte motionen under åberopande af de skäl, som anförts

i utskottets utlåtande af år 1872. Dessutom anmärkte utskottet, att

reformens inskränkning allenast till städerna icke kunde bidraga att stärka

känslan af rättvisa ock af lagens likket för alla. Mot utskottets utlåtande

kade reservation anmälts af två ledamöter, af kvilka den ene dock instämt

i det slut, kvartill utskottet kommit.

Tid bekandlingen i kamrarna föll motionen, i andra kammaren dock

först efter votering, därvid 137 röster afgåfvos för lagutskottets kemställan

ock 52 för motionen.

Frågan återkom vid 1886 års riksdag. Föregående årets motion förnyades

i den form, att motionären alternativt kemställde, a tt lti k sdagen

måtte antingen för sin del besluta, att 4:de mom. af 37 § i förordningen

den 20 november 1863 om kyrkostämma samt kyrkoråd ock skolråd i

Stockkolm skulle erkålla följande ändrade lydelse: »Personer tillkörande

kufvudstadens icke territoriella församlingar, nämligen kofförsamlingen, tyska

ock finska samt garnisonsförsamlingarna, likasom personer tillhörande främmande

trosbekännares af staten erkända församling, äro icke skyldiga att

för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital erlägga afgifter

till kyrka och prästerskap i den territoriella församling, där de äro mantalsskrifna»;

eller för sin del besluta en förordning af innehåll, att »medlemmar

af lagligen erkända församlingar af främmande kristna eller mosaiska

trosbekännare befrias från erläggande af personella eller efter bevillning

Dissenter skattefrågans tidigare behandling. 111

för inkomst af kapital eller arbete utgående bidrag till statskyrkan, som

äro påbjudna genom prästlöneregleringskonventioner eller beslutas af kyrkostämma»;

eller ock i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser om befrielse för

medlemmar af lagligen erkända församlingar af främmande kristna eller

mosaiska trosbekännare från ofvannämnda skattskyldighet, vare sig inom

hela riket eller, därest hinder mot en så omfattande reform skulle möta, i

städerna. Därjämte föreslogs i en af annan motionär inom andra kammaren

väckt motion, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag

till sådana ändringar i och tillägg till gällande lagar och förordningar, att

främmande religionsbeltännare, som tillhörde af staten erkända religionssamfund,

måtte genast efter ny lags antagande varda befriade dels från aflöning

af svenska kyrkans kyrkobetjänte, dels från byggnad och underhåll af samma

kyrkas prästgårdar, kyrkor och klockareboställen samt slutligen, allt eftersom

innehafvarne af de prästerliga tjänsterna afginge och senast då nuvarande

löneregleringar utginge, från alla afgifter till svenska kyrkans prästerskap.

Sistnämnde motionär anförde i motiveringen till sin motion: Frågan om

främmande trosbekännares frihet från skatt till svenska kyrkans prästerskap

och inrättningar tillhörde de frågor, som icke kunde i längden skjutas

undan, utan förr eller senare kräfde sin lösning. Orättvisor inom lagstiftningens

och beskattningens område borde så fort som möjligt undanrödjas, på

det att hvar och en måtte åtnjuta den rätt, som borde tillkomma hvarje medlem

inom ett lagbundet samhälle. Och så länge den orättvisan kvarstode, att

medlemmar af församlingar, som staten erkänt vara lagliga, skulle utom de

kostnader, som underhållet af de egna församlingarna kräfde, äfven underhålla

statskyrkans prästerskap och inrättningar och sålunda betala en dubbel

kyrkoskatt, så länge skulle ropen på reformer i detta hänseende aldrig

tystna, utan skulle återkomma gång efter annan och högljuddare för hvarje

gång. Betraktade man staten såsom en stor organism, där hvarje del borde

bidraga till det helas välbefinnande, och ansåge man vidare, att religionen

särskildt hade en viktig betydelse för staten, så följde däraf, att en skatt

till religionens upprätthållande vore lika berättigad som skatter för främjandet

af andra samhällsintressen. Men vore detta sant, så följde däraf,

att, så snart staten legaliserat församlingar af främmande trosbekännare, så

hade staten därmed erkänt, att äfven dessa församlingar kunde på sitt sätt

bidraga till det samhällsintresse, för hvilket statskyrkan väl vore till, nämligen

för folkets religiösa upplysning och moraliska förbättring. Men om

112 Dissentershattefrågans tidigare behandling.

så vore, då fullgjorde ju dessa lagligt erkända församlingar sin plikt i

detta hänseende såsom lemmar i den stora statsorganismen, och något vidare

borde man ej skäligen kunna fordra af dem. Det kunde ej vara med

billigheten öfverensstämmande, att de med dubbla skatter — en skatt till

statskyrkan och en till den egna församlingen — skulle bidraga till nu

om handlade samhällsändamål. Enligt dissenter lagen af den 31 oktober 1873

ägde konungen pröfva ansökan om bildandet af särskilda, af svenska kyrkan

oberoende församlingar; och motionären toge för afgjordt, att denna pröfningsrätt

blifvit lagd i konungens hand, på det att han måtte vaka öfver,

att just det samhällsintresse, som afsåges med statskyrkan, äfven måtte

vinnas genom de främmande trossamfunden. Under sådana förhållanden

syntes intet giltigt skäl förefinnas att af dessa lagligt erkända församlingar

utkräfva en statskyrkoskatt. Den invändningen mot uppkäfvandet af främmande

trosbekännares skatt till statskyrkans prästerskap plägade ofta göras,

att nämnda prästerskap hade åtskilliga administrativa göromål i och för de

främmande trosbekännarne. Därvid kunde dock erinras, att det i § 2 af

1873 års dissenterlag bland annat heter: »Därjämte vare föreståndaren

pliktig att föra de anteckningar, hvarom konungen förordnar; att lämna

erforderliga upplysningar angående församlingens medlemmar; samt att föröfrigt

ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af vederbörande

honom meddelas.» Men äfven om statskyrkans prästerskap skulle

hafva några administrativa besvär för de främmande trosbekännarne, så

kunde väl ett sådant förhållande icke medföra skattskyldighet i någon vidsträcktare

mån, än som motsvarade dessa bestyr. De borde ju således

tydligtvis vara befriade från skyldigheten att betala för uppehållandet af

statskyrkans gudstjänstliga handlingar och de rent prästerliga förrättningarna,

då lagen ålade dem själfva att anställa föreståndare, hvilken skulle hafva

tillsyn därå, att församlingens offentliga gudstjänst öfverensstämde med dess

uppgifna trosbekännelse och församlingsordning, samt att allmän lag därvid

ej öfverträddes. Det vore i full öfverensstämmelse med rättvisa och billighet,

att do befriades från att uppehålla något annat slags gudsdyrkan än

den, som de själfva fått laglig rättighet att utöfva; och det vore högeligen

beklagligt, om förhållandet vore sådant, att statskyrkan för betryggandet

af sin tillvaro behöfde tillgripa ett så orättmätigt medel som att utkräfva

skatt af dem, som lagligen utträdt ur hennes gemenskap. Eättvisan fordrade

vidare, att de främmande trosbekännarne blefve befriade från ifrågavarande

utgifter icke allenast för sina personer, utan ock för sin inkomst af kapital

och arbete samt jämväl för sin fasta egendom. Men skulle härigenom, så

Dissenterskattefrågans tidigare behandling. 113

länge en statskyrka ansåges böra finnas till, svårigheter uppstå för bestridande

af de utgifter, som med hennes bibehållande vore förenade, så måste

staten här träda emellan med de anslag, som kunde befinnas nödiga.

I det utlåtande, lagutskottet afgaf öfver motionerna, vidhöll utskottet

i allt väsentligt de åsikter, hvilka det uttalat såväl 1872 som 1885. Det

kan ej förnekas, yttrade utskottet, att den svenska staten erkänner den

evangelisk-lutherska trosläran såsom den rena lära, hvilken svenska folket

hyllar och fortfarande bör hylla; och denna trosläras upprätthållande i och

genom kyrkan måste i följd däraf betraktas såsom ett statsändamål, till

hvilket hvar och en af statens medlemmar bör bidraga lika väl som till

hvarje annat statsändamål. Att man här kunnat ifrågasätta att befria vissa

af statens medlemmar från skyldigheten att bidraga till kyrkans underhåll

beror uppenbarligen på det rent yttre, af historiska omständigheter betingade

förhållande, att de skattebidrag, som för detta ändamål uppbäras, icke ingå

i de allmänna afgifterna till staten, utan omedelbart uttagas för de kyrkliga

institutionernas räkning. Det har blifvit påstådt, att det ändamål, som

med den kyrkliga beskattningen afses, skulle vara »religionen» i allmänhet,

och att de främmande trossamfunden lika väl som den evangelisk-lutherska

kyrkan bidroge till religionens främjande, hvarför främmande trosbekännare,

hvilka, såsom bildande ett religionssamfund, underhölle vissa religiösa inrättningar,

under nuvarande förhållanden, finge i dubbel måtto bidraga till

det sålunda angifna statsändamålet; hvarjämte härtill fogats det påstående,

att staten skulle i och med legaliserandet af ett främmande trossamfund

hafva erkänt dess förmåga att verka för nämnda ändamål och godkänt den

form, hvarunder denna verksamhet utöfvades. Mot dessa påståenden erinrade

utskottet, att staten, genom att förklara den evangelisk-lutherska

trosbekännelsen för svenska folkets religion, också gjort just denna särskilda

religionsforms upprätthållande till sitt ändamål, för hvilket de främmande

trossamfunden måste anses vara i samma mån mera främmande, som de

aflägsna sig från svenska kyrkans bekännelse och organisation. Att svenska

staten det oaktadt erkänner dessa samfund såsom lagligen bestående, kan

så mycket mindre innebära, att staten åt dem uppdragit att hvart i sin

mån verka för statens ifrågavarande ändamål, som den pröfning af ett

sådant samfunds bekännelse och församlingsordning, hvilken föregår dess

erkännande, icke torde afse annat än att tillse, det samfundets verksamhet

icke må komma att rent af motverka staten i någon af hans uppgifter.

Utskottets framställning vunne ytterligare belysning vid jämförelse med

statens verksamhet för andra allmänna ändamål, t. ex. den offentliga under

-

i.'')

114 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

visningen. Staten liar anordnat denna undervisning efter de grundsatser,

staten funnit lämpliga, och till detta undervisningssystems upprätthållande

måste en hvar af statens medlemmar bidraga efter måttet åt sina krafter,

vare sig att han gillar de af staten antagna grundsatserna eller icke, vare

sig att han begagnar sig af de af staten upprättade och underhållna undervisningsanstalterna

eller icke.

Utskottet ansåg det sålunda vara uppenbart, att svenska staten,, så

länge den erkänner den evangelisk-lutherska kyrkan såsom eu institution,

hvarom staten har att sig vårda, icke kan medgifva några undantag från

skyldigheten att bidraga till samma institutions underhåll.

Jämte det sålunda angifna, principiella skälet för främmande trosbekännares

skyldighet att bidraga till svenska kyrkans underhåll åberopade

utskottet, att svenska kyrkans tjänare hade åtskilliga uppgifter sig ålagda,

hvilka vore af rent borgerlig art. I 8 § af förordningen om främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 vore stadgadt,

att främmande trosbekännare, där konungen för viss församling ej annorlunda

förordnade, skulle, för anteckning öfver deras borgerliga förhållanden,

särskildt upptagas i kyrkboken för den till svenska kyrkan hörande församling,

inom hvilken de vore boende. Här ålades sålunda den svenska

kyrkans prästerskap ett arbete, som alldeles omedelbart komme den främmande

trosbekännaren till godo. Slutligen ville utskottet äfven erinra

därom, att främmande trosbekännare kunde vara innehafvare af stora industriella

inrättningar, i hvilka sysselsattes ett stort antal arbetare, som

tillhörde statskyrkan, men endast i ringa mån vore i tillfälle att bidraga

till hennes underhåll. I sådana fall kunde man väl icke med något sken

af befogenhet klaga öfver orättvisa och obillighet däruti, att innehafvaren

af en sådan inrättning finge i förhållande till sin inkomst däraf bidraga

till statskyrkans underhåll. Då utskottet således, på ofvan anförda grunder,

funne sig böra vidhålla de principer, som utskottet vid föregående tillfällen

uttalat i nu ifrågavarande ämne, och följaktligen icke kunde tillstyrka

någon lagstiftningsåtgärd i hela den utsträckning, den ene eller andre

motionären påkallat, ville utskottet dock, med anledning af motionerna,

erinra om ett förhållande, som utskottet ansåge vara förtjänt af Eiksdagens

uppmärksamhet.

Härom yttrade utskottet: Främmande trosbekännares ställning i afseende

på deras skyldighet att bidraga till aflönande af svenska kyrkans

prästerskap och betjäning har i senare tider undergått en icke oväsentlig

förändring genom det på grund af särskilda författningar genomförda ord

-

115

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

nandet af prästerskapets och klockarnes löneinkomster. Före detta ordnande

ingingo i nämnda löneinkomster åtskilliga afgifter, Indika dels voro af rent

frivillig natur och dels erlades endast för särskilda förrättningar. Främmande

trosbekännare kunde således helt och hållet undandraga sig afgifter

af det förra slaget och behöfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att

de påkallade prästerskapets eller kyrkohetjäningens tj.änsteåtgärd, därför

erlägga särskild afgift. Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades

ock uttryckligen såväl i 1860 års dissenterlag, §12, som i förordningen

den 31 oktober 1873, § 13, att främmande trosbekännare vore därifrån

befriade, så framt ej förrättningen blifvit på deras egen begäran verkställd. Men

förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna under tiden

mellan de båda sist anmärkta förordningarnas utfärdande gestaltat sig

annorlunda, än de voro 1860. I § 7 af förordningen angående allmänt

ordnande af prästerskapets löneinkomster den 11 juli 1862 stadgades:

»Påskpenningar, jura stolpe, matskott, offer, dagsverken med flera andra

extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma tid och efter samma

grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda utskylder, att utgå

icke allenast af fastighetsägare, utan äfven af församlingens öfriga invånare;

börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning till prästerskapet för

särskilda förrättningar kan upphöra, och iakttages härvid, att af dessa afgifter

de, som hittills uteslutande betungat hemmansägare, varda endast

på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast

på dessa fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter,

fortfarande af dem samtliga skola utgöras, dock med den skiljaktighet

i beloppen, som föranledes däraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter

hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som äga ingen

eller mindre jord, som af dem, hvilka äga större.» I slutet af förordningen

förklarades, att densamma icke ägde tillämpning i afseende på Stockholms

stad. Men sedan kyrkomötet år 1868 anhållit, att de allmänna stadgandena

för ordnande af prästerskapets löneinkomster måtte i tillämpliga

delar varda gällande för Stockholms territoriella församlingar, utfärdades

den 1 november 1872 en förordning angående ordnande af prästerskapets

i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning; och stadgades i § 4

mom. 1 af denna förordning: »Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura

stohe och andra extra ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för

en tid af femtio år, räknad från den näst efter löneregleringens fastställelse

inträffande första maj, oansedt tillämpning af löneregleringen ej då kan

ske.» I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade

116

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

föreskrifter hafva ock prästerskapets inkomster blifvit ordnade, och torde

under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar

inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid hafva blifvit till

visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid framgår af de resolutioner,

i hvilka Ivungl. Maj:t meddelat fastställelse å de uppgjorda löneregleringsförslagen.

Efter utfärdandet af förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1S73 har ytterligare

genom förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster

den 2 november 1883 tagits ett steg i samma riktning, som

angifvits i de ofvan åberopade förordningarna om ordnande af prästerskapets

löneinkomster. I § 2 af förordningen om klockarnes aflöning

stadgas: »Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas i skäligt förhållande

till omfattningen af hans tjänstegöromål samt beräknas så, att alla

offer och afgifter för särskilda förrättningar upphöra.» Då nu § 13 i

moranämnda förordning den 31 oktober 1873 uttryckligen föreskrifver, att

afgifter för kyrkliga förrättningar icke må påföras främmande trosförvandt

i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd,

synes häraf följa, att främmande trosbekännare jämväl äro fria från

sådana ständiga afgifter, som i enlighet med 1862 års förordning utgöra

ersättning för de i berörda paragraf omförmälda afgifterna. I allmänhet

lär emellertid vederbörlig uppmärksamhet icke blifvit fästad vid innehållet

af ifrågavarande lagrum vare sig vid löneregleringarnas uppgörande eller

vid deras tillämpning. 1 åtskilliga löneregleringsresolutioner torde icke

någon viss del af prästerskapets aflöning vara angifven såsom motsvarande

jura stolse, och i följd däraf göres vid utdelningen af bidragen till samma

aflöning icke något undantag för främmande trosbekännare beträffande

donna del däraf. Utskottet kunde emellertid ej finna annat, än att detta

förfarande stode i strid med den i 13 § af 1873 års förordning meddelade

bestämmelse. Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från

bidrag till aflöningen af svenska kyrkans prästerskap och betjäning, i den

mån dessa bidrag motsvarade de i sistnämnda lagrum omförmälda afgifter,,

enligt utskottets tanke, borde anses omedelbart följa af redan gällande lagbestämmelser,

så funne utskottet det jämväl vara med rättvisa och billighet

öfverensstämmande, att främmande trosbekännare äfven fritoges från den

andel af nämnda bidrag, som motsvarade de öfriga afgifter, hvilka de

före löneregleringarnas genomförande ej behöft utgöra. Dessa afgifter torde

å landsbygden ej hafva varit af någon synnerlig betydenhet, men i städerna

Dissenterskattefrågans tidigare behandling. 117

utgjorde de däremot en väsentlig del af prästerskapets ock kyrkobetjäningens

löneinkomster.

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt främmande

trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegat dem, ock de därjämte,

såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutna från deltagande

i den utredning ock öfriga förberedande åtgärder, som föregått

löneregleringsresolutionernas utfärdande, funne utskottet en återgång i förevarande

afseende till de förut bestående förhållandena vara af omständigheterna

påkallad. Utskottet ansåge dock denna frihet icke höra utsträckas

längre än till medlemmar af sådana lagligen erkända församlingar, hvilkas

präster eller föreståndare vore behöriga och pliktiga att föra anteckningar

öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden. En sådan inskränkning vore

tillräckligt motiverad af den lösare organisationen af andra erkända trossamfund,

hvilken ock föranledde därtill, att medlemmarna af sistnämnda samfund

för anteckning om deras borgerliga förhållanden måste upptagas i

svenska kyrkans ministerialböcker.

Utskottet hade icke förbisett, att genomförandet af ofvan antydda förändringar

kunde, särskildt h vad städerna beträffade, medföra en minskning

i prästerskapets och kyrkobetjäningens löneinkomster, för hvilken man måste

vara betänkt på att bereda vederbörande löntagare godtgörelse. Huru sådan

godtgörelse lämpligast kunde åstadkommas, tilltrodde sig utskottet ej att i

frågans dåvarande skick föreslå, utan borde det öfverlämnas till Kungl.

Maj:t att, efter vederbörlig utredning, härom framställa förslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde utskottet, »att

Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kung]. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga

åtgärder, på det att dels medlemmar af lagligen erkänd församling,

som bekänner annan kristen troslära än den evangelisk-lutherska och

hvars präst eller föreståndare är behörig och pliktig att föra anteckningar

öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden, äfvensom mosaiska trosbekännare,

i fråga om hvilka alla det torde få anses vara utredt, att de före

utfärdandet af förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets

löneinkomster den 11 juli 1862, förordningen angående ordnande af prästerskapets

i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november’

1872 samt förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster

den 2 november 1883 icke varit lagligen skyldiga att erlägga

de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan

eller hennes prästerskap eller betjäning, ej heller påskpenningar, offer eller

andra dylika lönebidrag, må, utan hinder af de på grund af åberopade

.1898 års

riksdag.

118 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

författningar verkställda löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsvarande

frihet och således frikallas från skyldighet att deltaga i betalning

af hvad som af reglerade löner af hit hänförlig beskaffenhet kan anses

utgöra aflösning och ersättning för omförmälda, numera upphörda utgifter

och lönebidrag, dels ock godtgörelse för den minskning i tillförsäkrade löneförmåner,

som ifrågasatta frikallelse kan finnas föranleda, må varda vederbörande

löntagare för deras tjänstetid beredd.»

Hvarken lagutskottets hemställan, emot hvilken flera ledamöter reserverat

sig, eller någon af motionerna lyckades tillvinna sig Riksdagens bifall.

För utskottets hemställan röstade dock 14 ledamöter i första kammaren.

Vid 1893 års riksdag upptogs frågan ånyo af en motionär i andra

kammaren genom två motioner, afseende, den ena »att dissenters och judar

skulle betala högst half afgift till statskyrkoprästerskapets aflöning mot i

förmögenhet likställda medlemmar af statskyrkan», och den andra »att ur

statskyrkan lagligen utträdda dissenters och judar, som själfva uppföra egna

eller förhyra lokaler för sina andaktsöfningar, måtte befrias från vidare

deltagande i byggande och underhåll af kyrkor och boställen lör statskyrkans

och dess tjänares behof».

Lagutskottet afstyrkte motionerna under åberopande, att de utgifter,

livilka här afsåges, enligt utskottets förmenande vore att anse såsom statsutgifter,

i hvilka hvarje svensk medborgare borde vara skyldig att taga

del. Hå motionären föreslagit, att dissenters och judar skulle till statskyrkan

betala högst half afgift mot statskyrkans medlemmar, syntes också

motionären hafva i viss mån erkänt riktigheten af grundsatsen, att alla

statens medlemmar vore skyldiga att bidraga till statskyrkans upprätthållande,

men motionären hade, under framhållande däraf, att de rent borgerliga

funktioner, som utöfvades af statskyrkans tjänare, vore gagneliga för

samhället i dess helhet och således äfven för andra kyrkors bekännare,

grundat sin nu ifrågavarande framställning därpå, att nämnda åligganden

kunde utföras inom hälften af den tid, som en präst borde ägna åt skötandet

af sitt prästerliga kall. Oafsedt att den nyttighetshänsyn, som

motionären sökt göra gällande, enligt utskottets uppfattning lika litet i

fråga om dessa som alla andra allmänna utskylder finge vara den bestämmande

för beloppets storlek, tilläte sig utskottet erinra, att den af motionären

gjorda uppskattning af det gagn, samhällsmedlemmarna hade af

prästerskapets statsborgerliga förrättningar, måste betecknas såsom godtycklig

och saknande hvarje rättsgrund. Antagandet af motionärens förslag skulle

därjämte medföra betänkliga rubbningar i ekonomiskt afseende, hvarförutom

Diss en ter ska ttefrågans tidigare behandling. 119

den ifrågasatta befrielsen skulle innebära en frestelse till utträde ur statskyrkan

af rent ekonomiska skäl.

En utskottsledamot från första kammaren biträdde lagutskottets vid

1886 års riksdag gjorda hemställan. Fyra ledamöter från andra kammaren

hemställde i en vid utlåtandet fogad reservation, att Eiksdagen måtte i

skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke

medlemmar af främmande, af staten erkända trossamfund kunde för inkomst

af kapital och arbete befrias från deltagande med svenska kyrkans medlemmar,

såväl, i den mån som fastställda löneregleringar för denna kyrkas

prästerskap ginge till ända, i aflöning åt detta prästerskap, som ock, därest

de ägde eller förhyrde lokal för gudstjänst, i byggande och underhåll af

kyrka och prästgård, samt för Eiksdagen framlägga det lagförslag, hvartill

anledning kunde förefinnas.

Första kammaren biföll utan diskussion och votering utskottets afstyrkande

utlåtande. I andra kammaren anställdes votering, därvid 127

röster afgåfvos för utskottets hemställan och 77 för sist omförmälda reservation,

i hvilken motionären vid frågans behandling inom kammaren instämt.

Eedan 1896 förelåg en ny motion i ämnet, undertecknad af fyra af

andra kammarens ledamöter. De hemställde däri, att Eiksdagen ville för

sin del besluta, att 13 § i förordningen angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning den 31 oktober 18 73 skulle erhålla följande

ändrade lydelse: »Främmande trosbekännare är för sin person och sin inkomst

af kapital eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna

till svenska statskyrkoförsamlingarnas prästerskap eller andra kyrkliga ändamål

äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter

till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall,

än att slik förättning blifvit på hans egen begäran verkställd.»

Beträffande omfånget af den sålunda föreslagna reformen kan anmärkas,

att den, såsom motionen blifvit formulerad, skulle komma att omfatta icke

blott medlemmarna af lagligen erkända dissenterförsamlingar, utan alla

främmande trosbekännare, hvilka icke kvarstode i svenska kyrkans gemenskap,

utan afseende därå, om de anslutit sig till en ordnad församling eller icke.

Till stöd för motionen åberopades hufvudsakligen samma skäl, som

anförts i T872 års motion, äfvensom exemplet från andra länder, där frågan

om dissenters frikallande från skatt till det af staten erkända kyrkosamfundet

vunnit en, efter motionärernas mening, rättvisare lösning än hos

oss. Men oafsedt detta — yttrade motionärerna vidare — gifves det ett

annat skäl för dissenters befrielse från ifrågavarande skattskyldighet, som

1896 års

riks ''la//.

1h97 drs

riksdag.

1902 ars

riksdag.

120 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

är af större betydelse än alla andra, nämligen att det alltid måste blifva

ett samvetstvång för den, som af lefvande öfvertygelse anslutit sig till ett

främmande religionssamfund, att deltaga i underhållandet af den privilegierade

statskyrkan, hvars läror han ej gillar och hvars gudstjänstöfningar

bjuda emot hans religiösa känslor. Huru allvarsamt detta samvetstvång är,

torde bäst framgå af ett exempel. Antag, att en allvarligt religiös präst

inom statskyrkan, som af hela sitt hjärta hyllade hennes läror, skulle

tvingas att '' betala skatt till understöd för metodisternas eller baptisternas

eller något annat dissentersamfunds verksamhet, hvilken han ogillar, vore

ej detta ett samvetstvång af mycket allvarlig beskaffenhet? Ingen lärer

vilja neka därtill. Förhållandet blir naturligtvis alldeles enahanda, om en

dissenterpredikant eller annan utom statskyrkan stående dissenter tvingas

att bidraga till underhåll af svenska kyrkan och dess prästerskap.

På hemställan af lagutskottet bl ef motionen af Riksdagens bägge

kamrar afslagen. Af 190 i andra kammaren afgifna röster tillföllo dock

icke mindre än 93 en vid utskottets utlåtande fogad reservation af samma

innehåll som utskottets vid 1886 års riksdag gjorda hemställan.

Motionen framfördes åter vid 1897 års riksdag. I motiveringen yttrades

bland annat, att det för mången prästman vore lika mycket en samvetssak

att behöfva mottaga skatt af dissenters, som det för många af de

senare kunde vara ett samvetstvång att erlägga denna skatt. Från mer

än en synpunkt sedt blefve det blott ett häfdande af grundlagsbudet:

»Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», om en lagändring

komme till stånd i denna skattefråga. Från åtskilliga håll framställdes

allvarliga klagomål öfver, att personer, som vore frikyrkligt sinnade, och

hvilka bedrefve en själfständig religiös verksamhet både bland barn och

äldre, ändå icke utträdde ur statskyrkan. Men om de genom ett sådant

utträde ej endast beröfvades eu del af sina rättigheter, utan ock vunne

befrielse från skatt till en institution, som de ansåge sig ej kunna eller vilja

understödja, sä skulle säkerligen förhållandet mellan de frikyrklige och

statskyrkan snart blifva mycket klarare, något som för båda parterna vore

högeligen önskvärdt.

Lagutskottets majoritet gjorde ånyo hemställan om afslag å motionen,

hvilken hemställan af bägge kamrarna bifölls. För motionen afgåfvos dock

i andra kammaren 79 röster.

Vid 1902 års riksdag förnyades motionen ännu en gång. Flertalet inom

lagutskottet ställde sig äfven nu afvisande och yttrade bland annat: Föreliggande

fråga vore icke blott i ekonomiskt, utan jämväl i annat och vik

-

121

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

tigare hänseende af en icke ringa betydelse, enär den på det närmaste

berörde spörsmålet om förhållandet mellan stat och kyrka. Ett obetingadt

erkännande af den i motionen framhållna grundsatsen skulle innebära ett

bestämdt afsteg från den hittills rådande och städse fasthållna uppfattningen

af statskyrkans ställning samt förutsätta omgestaltning af en mängd förhållanden,

som grundade sig å och sammanhängde med denna uppfattning.

En af de utskottsledamöter, som särskildt uttalat sig, framhöll, hurusom

den åsikt mer och mer gjorde sig gällande, att dissenters nuvarande

skattskyldighet till svenska statskyrkan och dess prästerskap icke vore

med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Väl vore det sant, att då

statskyrkans prästerskap hade att fylla åtskilliga borgerliga plikter och

åligganden, hvilka berörde samhället i dess helhet, dissenters ej kunde

göra anspråk på fullständig frikallelse från afgifter till prästerskapet, men

då det icke blifvit ifrågasatt, att skattefriheten skulle afse utskylderna för

den fasta egendom, som af främmande trosförvandter ägdes, kunde denna

deras fastighetsskatt betraktas såsom en lämplig ekvivalent för den skattskyldighet,

hvilken sålunda allt framgent borde åligga dylika trosbekännare.

Befrielse från skattskyldighet för person och inkomst borde dock icke tillkomma

andra främmande trosbekännare än dem, som vore medlemmar af

något utaf staten erkändt trossamfund, enär eljest lätt skulle kunna inträffa,

att personer af uteslutande materiella hänsyn utträdde ur statskyrkan.

Mot en i angifna hänseende begränsad skattefrihet för dissenters borde

några principiella skäl ej med tillräckligt fog kunna anföras, men det kunde

dock icke förnekas, att ett omedelbart medgifvande af dylik skattefrihet i

åtskilliga fall skulle kunna komma att medföra afsevärda praktiska olägenheter,

i det att särskildt uti vissa smärre territoriella församlingar, i hvilka

ett stort procenttal främmande trosbekännare förefunnes, prästerskapets inkomster

skulle kunna komma att blifva otillbörligt reducerade eller ock

skattebördan kunde blifva öfver höfvan tryckande för de i statskyrkan

kvarstående församlingsmedlemmarna. Ett sätt till frågans lösning vore,

att medelst anordningar från ett utaf kommande riksdagar för ändamålet

beviljadt årsanslag godtgörelse lämnades vederbörande statskyrkoförsam lingar

och deras prästerskap till belopp, motsvarande summan af de skattelindringar,

hvilka de inom församlingarna bosatta dissenters enligt fastställda

grunder komme att få åtnjuta. Möjlighet torde emellertid förefinnas att

bereda rättvisa åt dissenters jämväl på andra vägar, exempelvis genom att

med bibehållande af den nu ifrågavarande skattskyldigheten för dissenters,

lämna frikyrkoförsamlingarna statsbidrag, satta i visst förhållande till med

-

1905 års

riksdag.

122 Dissenterskattefr ägans tidigare behandling.

lemsantalet inom desamma. Med anledning häraf hemställde denne ledamot,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung], Maj:t anhålla, »det Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, huruvida samt i så fall under hvilka villkor och

förutsättningar främmande trosbekännare må kunna fritagas från skyldigheten

att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga

afgifter till svenska statskyrkan och dess prästerskap, äfvensom att, sedan

utredningen skett, Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga de förslag,

hvartill densamma kunde gifva anledning».

Denna hemställan blef af andra kammaren bifallen med 97 röster mot

96, som afgåfvos för lagutskottets afstyrkande utlåtande. I första kammaren

åter bifölls lagutskottets utlåtande med 87 röster mot 38, hvilka tillföllo

en därvid fogad, under debatten något modifierad reservation i samma syfte

som lagutskottets hemställan år 1886.

Senast förevar frågan vid 1905 års riksdag. Fem ledamöter af andra

kammaren upptogo motions vis den reservation, som vid 1902 års riksdag

omfattats af samma kammares majoritet. I motiveringen till motionen anfördes

bland annat: I religionsfrihetens grundsats, att ingen må någons

samvete tvinga eller tvinga låta, ligger utan tvifvel innesluten äfven den

grundsatsen, som i danska grundlagen uttryckts sålunda, att »ingen är

pliktig att betala personliga bidrag till någon annan gudsdyrkan än den,

som är hans egen». Att i detta syfte allenast söka åt dissenters återvinna

något vederlag för den befrielse från de s. k. jura stolse, som förr tillkommit

dem, är en i och för sig synnerligen obetydlig angelägenhet. En

begränsning af sträfvandena till detta synes ej ens vara ett steg framåt i

rätt riktning, utan skulle snarare i sina verkningar bidraga till ett undanskjutande

af själfva hufvudfrågan. A andra sidan får man nog ej vid

dessa frågors lösning alldeles lämna å sido bestående förhållanden. Det

behöfver nämligen klargöras, i hvad mån de borgerliga bestyr, som åligga

statskyrkans prästerskap, lämpligen och rättvisligen böra föranleda till, att

dissenters deltaga äfven i kostnaderna för detta prästerskaps aflöning. Särskildt

måste också tillses, att genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans

kvarstående medlemmar ej på vissa ställen oskäligen betungas med vare

sig skulder, som utträdande medlemmar varit med om att besluta, eller

ökade utgifter för andra omkostnader, hvilka är o statskyrkans medlemmar

genom lag ålagda eller eljest ej kunna af dem omedelbarligen afvecldas.

Lagutskottet yttrade i anledning af motionen: Likasom i allmänhet

de tidigare förslagen i ämnet åsyftar föreliggande motion allenast befrielse

för främmande trosbekännare att för sina personer samt för inkomst af

123

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

kapital och arbete erlägga bidrag till aflöning af svenska statskyrkoförsamlingarnas

prästerskap och uppehållande af statens kyrkliga inrättningar,

under det att de utskylder till prästerskapet, som utgöras för den fasta

egendom, hvilken äges af främmande trosförvandter, enligt motionen fortfarande

skulle utgå. Lagutskottet, som vid frågans föregående behandling

i allmänhet ställt sig afvisande gent emot de i ämnet väckta motioner,

kan ej heller nu förorda bifall till motionärernas förslag. Såsom förut i

detta hänseende blifvit framhållet, berör föreliggande fråga på det närmaste

förhållandet mellan stat och kyrka och är sålunda icke uteslutande af ekonomisk

innebörd utan af en omfattande betydelse. Ett obetingadt erkännande

af den i motionen framhållna grundsatsen skulle innebära ett bestämdt

afsteg från den hittills rådande och städse fasthållna uppfattningen af

statskyrkans ställning samt förutsätta omgestaltning af en mängd förhållanden,

som grunda sig å och sammanhänga med denna uppfattning. Så

länge den evangelisk-lutherska kyrkan är en statsinstitution, torde hvarje

svensk medborgare vara skyldig att bidraga till densammas upprätthållande,

lika väl som enhvar af statens medlemmar måste bidraga till statens öfriga

institutioner, vare sig han gillar eller ogillar innebörden och anordnandet

af desamma samt vare sig han begagnar sig af dem eller icke. Statskyrkans

präst är hos oss både statens och kyrkans tjänare; på samma gång

han är statskyrkoförsamlingens själasörjare, har han vid sidan häraf att

fylla åtskilliga borgerliga åligganden. Ifrågavarande utgifter till prästerskap

och andra kyrkliga ändamål äro sålunda att anse såsom utgifter för

ett statsändamål. De enda utgifter, för hvilka, främmande trosbekännare,

enligt utskottets mening, kunde med något fog påkalla befrielse, äro de,

som i gällande lönekonventioner ersatt de så kallade jura stoke eller ersättningar

för de särskilda förrättningar, prästerskapet endast på därom

framställd begäran verkställer, och för livilka förut erlagts en viss afgift

för hvarje gång de påkallats. För dessa utgifter, från livilka främmande

trosbekännare förut voro frikallade, när de icke själfva begärde förrättningen,

är nämligen godtgörelse numera beräknad i de till prästerskapet

utgående kontanta löneförmåner. Ifrågavarande utgifter äro emellertid

synnerligen obetydliga och föga betungande, hvarför en lagändring i sådant

syfte knappast kan vara af ett verkligt behof påkallad, helst frigörelsen,

enligt utskottets uppfattning, endast kunde komma att afse de relativt fåtaliga

främmande trosbekännare, livilka bildat egna, af staten erkända församlingar,

och ej det större antal, som omfattat annan bekännelse, utan

att hafva förenat sig i något på lagligt sätt organiseraclt trossamfund.

Frågans be

handling i

prästlöneregleringskommittén.

124 Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

Såsom motionärerna jämväl synas hafva till fullo insett, torde genomförande

af en förändring i förevarande motions syfte, vare sig en sådan

förändring öfverensstämde med hvad motionärerna föreslagit eller vore af

sistberörda mindre omfattning, förutsätta en svår och vidtomfattande utredning.

Frågan står äfven i nära samband med en reglering af statskyrkans

prästerskaps löneförhållanden. Det lärer nämligen vara nödigt att, om en

sådan förändring genomfördes, bereda nämnda prästerskap erforderlig fyllnad

i dess aflöning i stället för de bidrag, som komme att bortfalla. Härutinnan

har i motionen icke anvisats någon utväg. Med den principiella

ståndpunkt, som utskottet intager i frågan, och då utskottet, såsom nämndt,

håller före, att en förändring i förevarande hänseende, till den del densamma

enligt utskottets mening kunde äga något berättigande, icke är af

det praktiska behofvet påkallad, finner utskottet anledning icke föreligga,

att Riksdagen nu hos Kungl. Maj:t gör hemställan om företagande af någon

utredning i ämnet.

Utskottet hemställde på grund af hvad sålunda anförts, att motionen

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd förenleda. Fem af utskottets ledamöter

förordade dock i afgifven reservation bifall till motionen.

Frågan föll äfven denna gång. Första kammaren biföll utan debatt

eller votering lagutskottets hemställan. I andra kammaren segrade, efter

en långvarig debatt, den ofvannämnda reservationen med 89 röster mot

88, livilka senare tillföllo det af lagutskottet afgifna utlåtandet.

Ehuru frågan om lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet

icke pa grund af ofvan omförmälda motioner ledt till något uttalande från

Riksdagens sida, har dock Riksdagen i annat sammanhang ägnat frågan

sin uppmärksamhet. I den underdåniga skrifvelse af den 5 maj 1897,

hvari Riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställde om framläggande af förslag

till ändrade grunder för reglering af prästerskapets aflöning, framhöll nämligen

Riksdagen angelägenheten af att beakta jämväl frågan, i hvad mån

bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning borde åläggas främmande trosbekännare.

Den kommitté, som den 22 oktober 1897 af Kungl. Maj:t tillsattes

för att afgifva förslag i omförmälda hänseende, — den så kallade prästlön

eregleringskommittén — gjorde dock icke dissenterskattefrågan till föremål

för någon mera ingående behandling. I sitt den 19 juni 1903 afgifna

betänkande IA'' redogjorde väl prästlöneregleringskommittén för de viktigaste

af de skäl, som blifvit anförda för eller emot en mer eller mindre vidt

DissentersJcattefrågans tidigare behandling. 125

gående reform på ifrågavarande område, men yttrade för egen del allenast

följande:

»De skäl, som anförts till stöd för, att medlemmar af lagligen erkänd

församling, hvars präst eller föreståndare är behörig och pliktig jämväl att

föra anteckningar öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden, borde mer

eller mindre fullständigt frikallas från skyldigheten att bidraga till aflöningen

af svenska kyrkans prästerskap, torde icke kunna frånkännas all

betydelse. Främmande trosbekännare hafva emellertid att deltaga i utgifterna

för jämväl andra kyrkliga ändamål, såsom byggande och underhåll

af kyrka och prästgård. Det synes kommittén, som om de grunder, livilka

anförts till stöd för ett upphäfvande af eller en jämkning i skattskyldigheten

till prästerskapets aflöning, borde för främmande trosbekännare medföra

motsvarande ändring i bidragsskyldigheten äfven till öfriga statskyrkliga

inrättningar. Då en mer eller mindre omfattande skattefrihet för främmande

trosbekännare vid utgörande af bidrag till nu omförmälda ändamål

helt visst skulle på åtskilliga orter djupt ingripa i bestående förhållanden,

lärer det vara af största vikt, att en noggrann utredning verkställes angående

villkoren och förutsättningarna för beviljandet af en sådan skattefrihet.

Det faller icke inom gränserna för det kommittén meddelade uppdrag

att söka åstadkomma en dylik utredning, hvilken för öfrigt säkerligen

skulle kräfva ett betydande arbete. Kommittén har därför ansett sig icke

kunna framställa något förslag till ändring i antydda riktning af den lagstiftning,

som reglerar utgifterna till statskyrkliga ändamål, särskildt till

aflönande af prästerskapet.» 1

1 en vid omförmälda betänkande fogad reservation anförde emellertid

en af kommitténs ledamöter, kammarrådet Karl Itydin, att han funne den

skattskyldighet till svenska kyrkan och dess prästerskap, som för närvarande

ålåge främmande trosbekännare, icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

De skäl, som anförts för en förändring härutinnan, syntes

honom i hög grad beaktansvärda. Dock insåge han, i likhet med kommittén,

att innan någon skattelindring kunde medgifvas — fullständig

skattefrihet borde, efter hans mening, åtminstone ej för närvarande ifrågakomma

— en noggrann utredning måste verkställas angående villkoren

och förutsättningarna därför, hvilken utredning borde föreligga färdig, då

frågan om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till

pröfning, så att båda frågorna kunde samtidigt skärskådas.2

* Prästlöneregleringskommitténs betänkande och förslag IV, sid. 111.

2 Anf. betänkande och förslag, sid. 452.

126

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

Yttranden af

kammarkollegium,

domkapitel

och

länsstyrelser.

Sedan kammarkollegium fått sig anbefalldt att, efter åtskilliga myndigheters

hörande, afgifva underdånigt utlåtande öfver de i prästlöneregleringskommitténs

omförmälda betänkande innefattade förslag, har sådant utlåtande

den 10 november 1905 af kollegium afgifvits. Af detta utlåtande inhämtas,

att domkapitlet i Ivalmar äfvensom sex länsstyrelser uttalat sig i förevarande

ämne.

Sålunda yttrade domkapitlet i Kalmar, att de skäl, som anförts till

stöd för, att medlemmar af lagligen erkänd dissenterförsamling, hvars präst

eller föreståndare vore behörig och pliktig jämväl att föra anteckningar

öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden, borde i viss mån frikallasfrån

skyldigheten att bidraga till aflöningen af svenska kyrkans prästerskap,

hade synts domkapitlet beaktansvärda. Till stöd för behofvet af en lagändring

ville domkapitlet särskildt åberopa den omständighet, att den i §

13 af gällande dissenterlag främmande trosbekännare tillförsäkrade rätt

till befrielse från afgifter till svenska kyrkan och hennes prästerskap för

särskilda kyrkliga förrättningar blifvit illusorisk i följd af de nu gällande

grunderna för reglering af prästerskapets inkomster, namneligen bestämmelsen

i § 7 af nådiga förordningen den 11 juli 1862. 1 Det därigenom

uppkomna och icke utan skäl öfverklagade missförhållandet borde aflägsnas.

Uppenbart vore emellertid, att innan någon skattelindring kunde medgifvas

främmande trosbekännare, en noggrann utredning måste verkställas angående

villkoren och förutsättningarna därför. I likhet med kommittéledamoten

Kydin ansåge domkapitlet, att det vore önskvärdt, om denna utredning

förelåge färdig, då frågan om reglering af prästerskapets löneförhållanden

skulle upptagas till slutlig pröfning, så att båda frågorna kunde samtidigt

skärskådas.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län uttalade den mening,

att främmande trosbekännare borde befrias från församlingsafgifter. —

Konungens befallningshafvande i Södermanlands län yttrade: Det hade

länge framhållits och torde numera knappast kunna bestridas, att den skattskyldighet

till svenska kyrkans prästerskap, som för närvarande ålåge

främmande trosbekännare, icke vore öfverensstämmande med rättvisa och

billighet, fastän en befrielse från eller lindring i denna skattskyldighet,

likasom i dessa trosbekännares skattskyldighet till svenska statskyrkan

öfver hufvud taget, icke torde kunna medgifvas utan noggrann utredning

angående villkoren och förutsättningarna för en dylik skattelindring. Mest

1 Anf. ofvan sid. 36.

127

Dissenterskattefrågans tidigare behandling.

obilligt torde emellertid få anses, att dessa främmande trosbekännare skulle

till svenska kyrkans prästerskap bidraga med afgifter för sina personer,

helst om man tillika såge pa den historiska utvecklingen af dessa afgifter,

eller att de till stor del vore satta i stället för den betalning, som till

prästerskapet förr utgått för särskilda prästerliga förrättningar, Indika

prästerskapet endast på därom framställd begäran verkställde. — Konungens

befallningshafvande i Malmöhus län erinrade, hurusom frågan om främmande

trosbekännares skattskyldighet till statskyrkan och dess prästerskap sedan

länge varit under öfvervägande och skulle enligt prästlöneregleringskommitténs

mening fortfarande lämnas oafgjord. Med afseende å dess sammanhang

med och inverkan på frågan om regleringen af prästerskapets

aflöning faun konungens befallningshafvande det synnerligen önskvärdt,

om icke oafvisligt, att dessa frågor samtidigt afgjordes. — Konungens befallningshafvande

i Västmanlands län ansåg, att den mycket ömtåliga och

mycket viktiga frågan om bidrag till prästerskapets aflöning från dem,

Indika utträdt ur svenska kyrkan för att inträda i främmande trossamfund,

tillsvidare, pä de skäl prästlöneregleringskommittén anfört, borde afgöras i

enlighet med dess åsikt. — Konungens befallningshafvande i Kopparbergs

län anförde: En omständighet, till hvilken kommitterade i rättvisans intresse

syntes hafva bort taga hänsyn, men som i kommitterades förslag icke närmare

berörts, vore den om ■befrielse för dem, som utträdt ur svenska kyrkan,

att betala afgifter till svenska kyrkans prästerskap. Hittills hade visserligen

framställningar i denna riktning icke krönts med framgång, men de

torde i längden icke kunna tillbakavisas. Själffallet vore, att i de fall, där

svenska kyrkans prästerskap såsom civilregistrerande fullgjorde en funktion

jämväl för de ur svenska kyrkan utträdda, dessa borde bidraga till detta

civilregisters förande, men lika naturligt syntes jämväl vara, att de icke

borde i vidare män bidraga till aflönande af ett prästerskap, hvars ämbetsä

liggande i öfrigt de hvarken ville eller kunde påkalla. Man hade visserligen

anmärkt, att statskyrkan vore en statsinstitution och att alla statsborgare

borde bidraga till dennas liksom andra statsinstitutioners upprätthållande,

men man finge icke förbise, att de församlingsbildningar, som

med stöd af gällande lag utbrutits ur den kyrkliga gemensamheten, äfven

hade rätt att betraktas såsom med statskyrkan likställda statsorganisationer,

och att mellan dessa och statskyrkan borde skiftas enligt åskådningar, som

grundades på rättvisa och billighet. — Konungens befallningshafvande i

Västerbottens län förklarade sig tveksam, huruvida ej främmande trosbekännare

borde befrias från utgifvande af församlingsafgifter.

128

DissentersJcattefrågans tidigare behandling.

Efter att hafva refererat såväl hvad inom prästlöneregleringskommittén

uti ifrågavarande hänseende förekommit som ock samtliga nyss återgifva

yttranden, anförde kammarkollegium i förenämnda utlåtande, att kollegium

funne de skäl, som anförts till stöd för yrkandet på en lagändring i syfte

att lindra främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkans

prästerskap, i hög grad beaktansvärda, och att kollegium anslöte sig till

domkapitlets i Kalmar yttrande i detta ämne.1

Dissenter- Kungl. Maj:t har sedermera genom nådigt bref den 19 oktober 1906

mittens °till- åt dissenterskattekommittén uppdragit att taga under öfvervägande, hurusättning.

vida samt, därest så befinnes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande

trosbekännare, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt

kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare må kunna fritagas

från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete

erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,

och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser härutinnan, som varda

erforderliga.

Ett med omförmälda nådiga bref kommittén tillställdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver ecklesiastikärenden för nyssnämnda dag angifver, hurusom

föredragande departementschefen, statsrådet Hugo Hammarskjöld, vid

tillfället för kommitténs tillsättande anfört bland annat följande:

»I den omfattande utredning, som af den utaf Eders Kungl. Maj:t

den 22 oktober 1897 tillsatta prästlöneregleringskommittén verkställts beträffande

grunderna för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden

för nu gällande löneregleringar utlupit, har kommittén i sitt den 19 juni

1903 afgifna betänkande och förslag IV berört jämväl frågan om främmande

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan och hennes prästerskap.

Kommittén har emellertid, enär åstadkommandet af en utredning i

denna fråga icke folie inom gränserna för det kommittén meddelade uppdrag,

icke ansett sig kunna framställa något förslag till ändring i den

lagstiftning, som i antydda hänseende reglerar utgifterna till statskyrkliga

ändamål, särskildt till aflönande af prästerskapet. Vikten af en utredning

härutinnan och lämpligheten af att densamma förelåge färdig, då frågan

om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till pröfning,

så att frågorna kunde samtidigt skärskådas, har framhållits dels af ledamoten

i prästlöneregleringskommittén, kammarrådet K. K. Ev din, i en

vid kommitténs betänkande fogad reservation, dels ock af domkapitlet

i Kalmar i dess öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga ytt

-

Kammarkollegii und. utlåtande den 10 nov. 1905, sid. 120—128 ock 132.

Dissenterskattefrågans tidigare behandling. 129

rande, hvari domkapitlet, i likhet med flera länsstyrelser, jämväl uttalat

sig för behofvet af en lagändring i syfte att lindra främmande trosbekännares

skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap. Till detta uttalande

har kammarkollegium anslutit sig i sitt den 10 november 1905

afgifna utlåtande öfver prästlöner eg] eringskommitténs omförmälda betänkande

och förslag.

En utredning uti ifrågavarande afseende anser äfven jag vara synnerligen

önskvärd. Fog för yrkandet om lindring i den skattskyldighet till

statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger främmande trosbekännare,

synes mig ligga i det förhållandet, att, enligt 13 § af förordningen angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober

1873, de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska

kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras främmande

trosbekännare i annat fäll, än att slik förrättning blifvit på hans egen

begäran verkställd, men att dock jämlikt nu gällande löneregleringar för

prästerskapet i rikets pastorat ingen skillnad förefinnes mellan främmande

trosbekännare och andra skattskyldiga. Det torde emellertid icke vara

lämpligt att inskränka utredningen härtill, utan synes densamma böra få

en större omfattning.

A id upprepade tillfällen har uti inom Riksdagen väckta motioner

äfvensom annorledes påyrkats, att främmande trosbekännare måtte fritagas

från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete

bidraga till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. Dessa

yrkanden hafva sålunda icke gått ut på, att fritagelsen skulle omfatta

fastighet. Det kan icke heller gärna ifrågasättas, att skattskyldigheten för

fastighet skulle göras beroende af, huruvida fastigheten äges af främmande

trosbekännare eller ej. Det torde jämväl vara tydligt, att förändringen

beträffande ifrågavarande skattskyldighet icke bör tillgodokomma andra

främmande trosbekännare än dem, som äro medlemmar af något utaf staten

erkändt kristet trossamfund, samt mosaiska trosbekännare. Jag anser det

vidare vara uppenbart, att, äfven bortsedt från fastighet, full befrielse för

främmande trosbekännare från skattskyldighet till statskyrkliga ändamål

icke kan ifrågakomma, desto mindre som svenska statskyrkans prästerskap

fullgör åtskilliga rent borgerliga bestyr.

Äfven med denna begränsning är frågan om ändring i främmande

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap

och betjäning en fråga, hvars lösning är förenad med betydande

svårigheter, ty det måste noga tillses, att man icke genom att medge

lindring i nämnda skattskyldighet orsakar, att skattskyldigheten för dem,

17

130

Dissenterskattefrågans tidigare behandling

som

kvarstå såsom medlemmar i statskyrkan, i någon väsentligare

grad ökas.

Då emellertid, såsom jag redan framhållit, en utredning beträffande

främmande trosbekännares skattskyldighet i detta afseende är af nöden,

anser jag utredningen lämpligen böra erhålla den större omfattning, som

betingas af en pröfning af befogenheten i förut omförmälda yrkanden.

Att jag finner denna utredning böra nu företagas beror på det af

förutberörda myndigheter påvisade nära sammanhanget mellan förevarande

fråga och frågan om reglerandet af prästerskapets aflöning, hvilken senare

fråga, såsom bekant är, inom närmaste framtiden måste vinna sin lösning.

Då utredningen icke kan verkställas inom ecklesiastikdepartementet med

där tillgängliga arbetskrafter, torde densamma böra öfverlämnas åt en

kommitté.»

Allmän motivering.

Frågan om lindring i främmande trosbekännare^ skyldighet att lämna

bidrag till kyrkliga ändamål sammanhänger — såsom Riksdagens lagutskott

upprepade gånger framhållit — på det närmaste med frågan om förhållandet

mellan kyrka och stat.

Näppeligen har i något land föreningen mellan det kyrkliga och det

borgerliga samhället blifvit mer innerlig än i Sverige. Särskildt gäller det

om den lutherska reformationens kyrka i vårt fädernesland, att hon alltjämt

stått i nära samband med det svenska folkets nationella utveckling.

Tydligast framträder det kyrkligt nationella draget i den svenska

kyrkoförfattningen, hvars utveckling fortgått på äkta fosterländsk grund utan

direkt påverkan af lärda teorier eller främmande mönster. Hafva de kyrkliga

och borgerliga samfundens sfärer stundom icke behörigen hållits i sär

och deras funktioner så gripit in i hvarandra, att gränserna kunnat synas

utplånade, hafva dock omständigheterna fogat det så, att kyrkan kunnat

just i följd af denna innerliga förbindelse mellan samhällslifvets borgerliga

och kyrkliga element vara staten till tjänst. Den svensk-lutherska kyrkans

upprättande och befästande sammanföll med vår nationella pånyttfödelse

under Gustaf Wasa, och trots mångfaldiga förvecklingar har det band,

som den historiska utvecklingen knutit mellan det svenska kyrkosamfundet

och folksamfundet, icke kunnat slitas. Visserligen har i senare tid, företrädesvis

under utländskt inflytande, det religiösa lifvet mångenstädes framträdt

i former, som varit för den svenska nationalkyrkan mer eller mindre

främmande, men i det stora hela är dock denna kyrka fortfarande det trognaste

uttrycket för vårt folks religiösa lif.

Allmänna synpunkter

med

afseende å

skattelindring

för främmande

trosbekännare.

Kyrka och

stat.

132 Allmän motivering.

Öfversikten af religionsfrihetens utveckling i Sverige har ådagalagt,

att Sveriges historia under det senast förflutna århundradet företer anblicken

af religionsfrihetsprincipens successiva erkännande i lagstiftningen, på samma

gång som den lutherska kyrkans egenskap äf statskyrka bibehållits. 1 Den

rätt till religionsöfning för främmande trosbekännare, som genom Gustaf

III:s toleransedikt af den 24 januari 1781 medgifvits, blef i grundlagen

befästad genom stadgandet i 1809 års regeringsform § 16, att »konungen

bör — — ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och

en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han därigenom icke störer

samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Villkoren för denna

frihets utöfning hafva efter 1809 blifvit närmare bestämda genom successiva,

ofvan omförmälda lagstiftningsåtgärder.

Uppfattningen af kyrkans ställning till staten har icke kunnat undgå

att röna inflytande af de idéer, som sålunda, särdeles efter religionsfrihetsprincipens

genombrott på 1850- och 1860-talen, tagit gestalt i vår lagstiftning.

Om vid kyrkan, i hennes egenskap af statskyrka, fästes den betydelsen,

att hon skulle vara kallad, bland annat, att speciellt befordra statens

intresse genom att åstadkomma och vidmakthålla den »enighet i religionen»,

som ansågs vara »den kraftigaste grundval till ett lofligt, samdräktigt och

varaktigt regemente», måste följden blifva ett förnekande af dessa idéer,

då fråga uppstår om religions- och samvetsfrihet för statens egna medborgare.

På denna väg kommer man icke längre än till den tolerans gentemot

främlingar af annan tro, hvilken var den bärande tanken i de före

1860 utfärdade författningarna rörande främmande rehgionsbekännare. Den

modifikation i uppfattningen af förhållandet mellan kyrka och stat, som

sålunda blef nödvändig för beredande af religionsfrihet åt landets egna

inbyggare, innebär dock ingalunda ett uppgifvande af statskyrkans eller

den nationella folkkyrkans idé. Tv i religionsfrihetens princip ligger inneslutet,

icke blott att en hvar skall hafva rätt att fritt bekänna och utöfva

den religiösa tro, han hyllar, utan äfven att den religion och den kyrka,

som omfattas af folkets stora flertal, skall hafva frihet att sätta sin prägel

på det offentliga lifvet, så långt sådant kan ske, utan att samvetstvång

mot olika tänkande utöfvas. Det är väl ock så kyrkans ställning till staten

hos oss numera lärer böra uppfattas.

Förhandlingarna före och vid genomförandet af 1860 års religionsfrihetslagstiftning

är o i förevarande hänseende belysande.

1 So ofvan sid. 10.

Allmän motivering. 133

Kungl. Maj:t hade i proposition till 1856—58 årens riksdag föreslagit,

bland annat, upphäfvandet af landsförvisning och arfsrättens förlust

såsom straff iör affall från den evangelisk-lutherska läran och öfvergång till

främmande troslära. I denna proposition gjordes följande uttalande: »Under

de omsorger Kungl. Maj:t ägnat åt brottmålslagens förbättring har det icke

kunnat undfalla Dess uppmärksamhet, att de stadganden, som i allmänna

lagen och särskilda från äldre tider tillbaka gällande författningar innefattas

rörande de så kallade religionsbrotten, företrädesvis påkalla en förändring

för att bringas till öfverensstämmelse med nuvarande tids tänkesätt och

upplysning. Tillkomna under tider, då begreppen om nödvändigheten af

det borgerliga samhällets enhet äfven i kyrkligt hänseende såväl hos oss

som i flera andra länder alstrade och underhöllo en ofördragsamhet i trossaker,

hvilken måste betraktas såsom stridande mot den protestantiska

lärans väsende, kunna dessa lagstadganden ej vidare försvaras, sedan den

åsikt, hvarpå de hvila, nästan öfverallt annorstädes och jämväl i de katolska

länderna måst gifva vika för en senare tids begrepp om hvarje samhällsmedlems

rätt till samvetsfrihet och därmed förenad religiös bekännelsefrihet.

— — Den påföljd af landsförvisning och förlust af all arfsrätt här

i riket, som för sådan öfvergång stadgas i 1 kap. 2 § kyrkolagen och

1 kap. 3 § missgärningsbalken, anser Kungl. Maj:t till följd häraf böra

försvinna.»

Lagutskottet motsatte sig landsförvisningsstraffets upphäfvande. I sitt

öfver motionen afgifna betänkande anförde utskottet, bland annat, att folkets

andliga lif utgjorde samhällets grund. I den mån detta lif stördes, i den

mån folkets andliga krafter splittrades, i samma mån försvagades onekligen

samhället. Därför vore kyrklig enhet sa önskvärd. Ty likasom religionens

makt utöfvade det största inflytande på människorna, så vore likstämmighet

i tro och lära det starkaste, mest förenande och upprätthållande band;

och det ^ hade varit full insikt härom, som gjort den svenska kyrkan till

ett mål lör statens skyddande makt och lagarnas hägn. I fråga om själfva

straffarten yttrade utskottet: Grundsatsen i den gällande lagstiftningen

vore troslärans upprätthållande. I denna lära såge man samhällets förnämsta

bålverk, och därför ville man genom förvisningen ur riket aflägsna

den, hvilken man ansåge själf hafva skilt sig från samhället genom ett

offentligt förnekande af de viktigaste sanningar, på hvilka samhället grundat

sin tillvaro, och såmedelst sönderslitit det heligaste band, som därmed förenade

honom. Huru man emellertid än bedömde påföljden af förvisning ur

landet, så kunde någon tvekan ej uppstå därom, att, om en påföljd i före

-

Skattelinclring

för främmande

trosbekännare

ett samvetsfrihetens

kraf.

134 Allmän motivering.

varande fall skulle äga ruin, någon med sakens eget väsende mera öfverensstämmande

svårligen kunde upptänkas.

Eikets Ständer förklarade i skrifvelse den 26 februari 1858, att de

icke funnit sig böra antaga Kungl. Maj:ts förslag; ocb bland de skäl, som

för af slaget anfördes, var äfven det, att »affall från evangelisk-lutherska

bekännelsen i förslaget ej blifvit uppfattadt på ett sätt, som syntes förenligt

med den ställning, kyrkan i vårt samhälle innehade.»

Kungl. Maj:t aflat emellertid förnyad proposition i ämnet till 1859—60

årens riksdag, denna gång, såsom bekant, med bättre resultat. Lagutskottet

fann diskussionen vid förra riksdagen hafva ådagalagt, att frågan nu måste

lösas. »I hvilken riktning denna lösning måste ske», yttrade utskottet,

»kan ej vara tvifvelaktigt. Den allmänna meningen, understödd af protestantiska

trosförvandters anrop jämväl från aflägsna länder och exemplet

af lagstiftningarna hos andra folk, hvaribland de öfriga skandinaviska,

visar tydligt den väg, som bör beträdas. Det är religionsfrihetens stora

grundsats, hvars tillämpning måste af lagstiftaren medgifvas, ehuru med

den varsamhet i sättet, som hvarje öfvergång i lagstiftningen kräfver och

som framför allt påkallas af ett ämne, så ömtåligt som det förevarande.»

Att tillämpningen af religionsfrihetens grundsats måste med konsekvensens

makt medföra lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till

statskyrkliga ändamål, erkändes redan i 1860 års religionsfrihetslagstiftning.

Så stadgades uttryckligen, såsom ofvan blifvit anmärkt, i var första

dissenterlag af nämnda år, att medlem af tillåtet främmande religionssamfund

ej var pliktig att gälda de för särskilda kyrkliga förrättringar stadgade

afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning i

annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd.

I samvetsfrihetens namn hafva sedermera yrkanden på en mera vidtgående

skattebefrielse för främmande trosbekännare blifvit tid efter annan framställda.

Dessa yrkanden motiverades i en vid 1896 års riksdag väckt

motion sålunda, att det alltid måste blifva ett samvetstvång för den, som

af lefvande öfvertygelse anslutit sig till ett främmande religionssamfund, att

deltaga i underhållet af den privilegierade statskyrkan, hvars läror han ej

gillar och hvars gudstjänstöfningar bjuda emot hans religiösa känslor. Huru

allvarsamt detta samvesstvång är — yttrades vidare i motionen torde

bäst framgå af ett exempel. Antag, att en allvarligt religiös präst inom

statskyrkan, som af hela sitt hjärta hyllade hennes läror, skulle tvingas

att betala skatt till understöd för metodisternas eller baptisternas eller något

annat dissentersamfunds verksamhet, hvilken han ogillar, vore ej detta

Allmän motivering. 135

ett samvetstvång af mycket allvarlig beskaffenhet? Ingen lärer vilja neka

därtill. Förhållandet blir naturligtvis alldeles enahanda, om en dissenterpredikant

eller annan utom statskyrkan stående dissenter tvingas att bidraga

till underhåll af svenska kyrkan och dess prästerskap.

Skattskyldigheten till statskyrkliga ändamål är en fråga, som efter

kommitténs mening på en gång faller inom det borgerliga och det religiösa

lifvets område. Därför fordras vid lagstiftning i detta ämne en grannlagenhet,

som samtidigt tillgodoser statssamfundets rättskraf och individens

samvetsfrihet. Vid bedömande af frågan om främmande trosbekännares rätt

till lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan och hennes funktionärer

böra billighetens grundsatser visserligen tillämpas och individernas religiösa

känslor tillbörligt beaktas, men man får icke bortse därifrån, att Sveriges

grundlagar häfda såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans upprätthållande,

äfvensom att staten ålagt det svenska prästerskapet mångfaldiga

rent borgerliga bestyr, hvilka afse alla medborgare utan hänsyn till

deras trosbekännelse och för hvilka längre fram skall redogöras. Äfven

andra än statsreligionens bekännare måste följaktligen såsom statsborgare

och medlemmar af kommunerna finna sig i att genom skattebidrag främja

de statskyrkliga ändamålen i en af omständigheterna påkallad utsträckning.

Yid öfvervägande af frågan, huruvida lindring i skattskyldigheten för

kyrkliga ändamål bör beredas främmande trosbekännare, har kommittén

fäst sin uppmärksamhet vid det förhållande, att sådana trosbekännare kunna

sägas för närvarande vara underkastade en dubbel skattskyldighet i angifna

hänseende, nämligen dels till svenska kyrkan, dess prästerskap och betjäning,

och dels till det egna samfundet. Låt vara, att skattskyldigheten

till det egna samfundet är byggd på frivillighetens grund, den existerar

dock.

Man har med afseende å denna dubbla bidragsskyldighet sökt göra

gällande, att främmande trosbekännares skatt till statskyrkan af staten

själf indirekt erkännes vara oberättigad, så snart staten legaliserar församlingar

af främmande trosbekännare. Ty när staten det gör, medgifver ju

staten också, att dessa församlingar, hvar inom sin krets, vårda och tillgodose

just samma intresse, för hvilket den statskyrkliga församlingsinrättningen

är till. Det kan då ej vara med billigheten öfverensstämmande, att

de främmande trosbekännarna skola med dubbla skatter — en till statskyrkan

och en till den egna församlingen — bidraga till ett och samma samhällsändamål.

Yidare har framhållits, att då enligt förordningen angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873

Dubbel

skatteplikt.

Allmän motivering.

136

konungen äger pröfva ansökan om bildandet af särskilda, af svenska kyrkan

oberoende församlingar, denna pröfningsrätt säkerligen blifvit lagd i

konungens band, på det att han må vaka öfver, att just det samhällsintresse,

som afses med statskyrkan, äfven vinnes genom de främmande

trossamfunden. Under sådana förhållanden anse målsmännen för antydda

åsikt intet giltigt skäl förefinnas att af medlemmarna af lagligen erkända

församlingar utkräfva, utöfver de egna församlingsbidragen, jämväl skatt till

statskyrkan.

Häremot har å andra sidan erinrats, att staten, genom att förklara

den evangelisk-lutherska trosbekännelsen för svenska folkets religion, också

gjort denna särskilda religionsforms upprätthållande till ett af sina ändamål,

för hvilket de främmande trossamfunden måste anses vara i samma mån

mera främmande, som de aflägsna sig från svenska kyrkans bekännelse

och organisation. Att svenska staten det oaktadt erkänner dessa samfund

såsom lagligen bestående, kan så mycket mindre innebära, att staten åt

dem uppdragit att hvart i sin mån verka för statens ifrågavarande ändamål,

som den pröfning af ett dylikt samfunds bekännelse och församlingsordning,

hvilken föregår dess erkännande, icke torde afse annat än att

tillse, det samfundets verksamhet icke må komma att rent af motverka

staten i någon af dess uppgifter.

Kommittén kan icke obetingadt godkänna, hvad mot dissenters’ skattskyldighet

till statskyrkan anförts därom, att de främmande trossamfunden,

hvart inom sitt område, tillgodose samma intressen som statskyrkan inom

samhället i dess helhet. Het universella inflytande på folkets lif, som

statskyrkan eller den nationella folkkyrkan fortfarande utöfvar, kunna dessa

frikyrkor icke uppnå. Men den insats, de inom sitt område göra i den

religiösa och sedliga utvecklingen, är i allt fall af den betydelse jämväl för

staten i dess helhet, att det måste framstå såsom en obillighet, att deras

medlemmar skola för religiösa ändamål betungas utan inskränkning med

dubbel skattskyldighet, låt vara att denna beträffande det egna samfundet

är af frivillig natur. Härtill kommer, att religionens fria utöfning, hvilken

gemenligen kräfver sammanslutning i församlingar, anskaffande af gudstjänstlokal,

underhåll af lärare m. ra., synes kommittén vara en rättighet

af den beskaffenhet, att ingen bör vara utestängd därifrån af det skäl, att

han, när skattskyldighet till statskyrkan samtidigt åligger honom, tilläfventyrs

finner svårighet vid att betala erforderliga afgifter jämväl till den egna

gudstjänsten. Äfven ur denna synpunkt kräfver billigheten, att främmande

trosbekännare erhålla lindring uti ifrågavarande hänseende.

Allmän motivering. 137

I detta sammanhang bör erinras därom, att, under det att främmande Skatteplikt

trosbekännare på grund af gällande lagstiftning äro pliktiga att med det °C ra

enda förbehåll, som omnämnes i 13 § af 1873 års dissenterlag, lika med

öfriga svenska medborgare deltaga i utskylderna till svenska kyrkan samt

hennes prästerskap och betjäning, samma främmande trosbekännare enligt

kyrkostämmoförordningarna äro uteslutna från rättigheten att deltaga i öfverläggningar

och beslut angående beviljandet af medel till kyrkliga behof och

i kontrollen öfver dessa medels användande. Enligt de bos oss tidigare

gällande sockenstämmoförordningarna motsvarades jämväl i fråga om främmande

trosbekännare skatteplikt af rösträtt. Men då i och med 1860 års

religionsfriketslagstiftning möjlighet bereddes för statskyrkans medlemmar att

fritt utträda ur kyrkan för att ansluta sig till främmande trossamfund, ansåg man

sig böra till skärskådande upptaga frågan, huruvida det skulle tillåtas dem,

som utträdde, eller i allmänhet främmande religionsbekännare att utöfva medbestämmanderätt

öfver statskyrkan. Svaret kunde då icke gärna blifva

mer än ett, nämligen det som i 1860 års dissenterlag formulerats sålunda,

att främmande trosbekännare eller den, som till utträde ur svenska kyrkan

sig anmält, icke ägde att i annat fall, än grundlagens stadgande om utöfning

af riksdagsmannarätt föranledde, deltaga i behandling eller afgörande

af frågor, som rörde kyrkan, Då ''motsvarighet mellan skatteplikt ock

rösträtt i fråga om främmande trosbekännare alltså icke äger rum, anser

kommittén härutinnan förefinnas ytterligare ett skäl, att främmande trosbekännare

befrias, i den utsträckning förhållandena sådant medgifva, från

skattskyldighet till statskyrkan.

En omständighet af icke ringa betydelse vid bedömandet af frå- Oklarheten i

gan, huruvida lindring hör beredas främmande trosbekännare i dem randTstäilåliggande

skattskyldighet till statskyrkan, är den, att, så länge berörda ningen.

skattskyldighet oförminskad kvarstår, personer, hvilka hylla främmande

lära och faktiskt anslutit sig till bestående samfund af främmande trosbekännare,

likväl icke anse sig förhindrade att i rättsligt afseende kvarstå inom

svenska kyrkan samt till och med att deltaga i öfverläggningar och beslut angående

denna kyrkas angelägenheter. Den oklarhet i förhållandet mellan statskyrkan

och främmande trosbekännare, som sålunda råder, anser kommittén vara

en olägenhet af mycket allvarsam art. Den nuvarande skattskyldighetens bibehållande

medför å ena sidan, att kyrkan icke kan med tillräcklig auktoritet

häfda) sin ställning gent emot afvikande riktningar inom hennes egna råmärken,

och å andra sidan, att äfven de främmande trossamfundens ställning

i många afseenden blir osann och skef. Större klarhet härutinnan

18

Underlåten

tillämpning

af redan befintlig

bestämmelse

ang. frihet

från vissa

afgifter.

138 Allmän motivering.

skulle lända såväl statskyrkan ock de främmande samfunden som äfven

samhället i dess helhet till gagn.

Vidare kan såsom skäl för medgifvande af lindring särskildt i skyldigheten

att bidraga till prästerskapets och kyrkobetjäningens aflöning

åberopas, att främmande trosbekännare i följd däraf att grundsatsen om

deras befrielse från utgörande af vissa aflöning sbidrag vid löneregleringarnas

uppgörande merendels icke vunnit tillämpning, äfven fått sig ålagd- en mot

dessa bidrag svarande skattskyldighet.

Dissenterlagen af den 23 oktober 1860 innehöll nämligen i § 12,

att medlem af främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de

för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan

eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall, än att slik förrättning

blifvit på hans egen begäran verkställd. Vid den reglering af prästerskapets

löneinkomster, som sedermera ägde rum i enlighet med föreskrifterna

i kungl. förordningarna angående allmänt ordnande af prästerskapets

inkomster den 11 juli 1862 samt angående ordnande af prästerskapets i

de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning den 1 november 1872,

blefvo omförmälda, för särskilda förrättningar stadgade afgifter utbytta mot

mer eller mindre bestämda aflöningsbidrag af församlingarna.

U7u gällande dissenterlag af den 31 oktober 1873 innehåller likaledes

i § 13, att de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till

svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras

främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans

egen begäran verkställd. Icke desto mindre har jämväl vid ordnandet af

klockares och organisters löneinkomster i enlighet med därom den 2 november

1883 och den 15 april 1904 utfärdade författningar en liknande

oegentlighet — visserligen ekonomiskt föga kännbar i betraktande af de

försvinnande små belopp, hvarom här är fråga — ägt rum, i det att den

till dessa kyr ko tjänare utgående lön, där den ej för klockaren utgöres af

bostadsförmån eller afkastning af jord, som är honom på lön anslagen,

skall af församlingen sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders

utgörande i allmänhet äro stadgade, hvaremot afgifter för särskilda

förrättningar, där sådana förut förekommit, ej vidare få uppbäras.

Om ock de bidrag, som främmande trosbekännare sålunda i strid mot

ofvan åberopade bestämmelser i 1860 och 1873 års författningar nödgas

erlägga, i allmänhet icke uppgå till några betydande belopp, torde den omständigheten,

att, trots berörda bestämmelser, löneregleringarna likväl sällan

så affattats, att i afseende å skattskyldigheten åtskillnad gjorts mellan

Allmän motivering.

139

med främmande

länder.

främmande trosbekännare och bekännare af den evangelisk-lutherska läran,

utgöra ett icke oväsentligt skäl till lindring i den skattskyldighet till statskyrkliga

ändamål, som för närvarande åligger bekännare af annan lära än denna.

Till stöd för medgifvandet af en dylik skattelindring kan äfven åbe- Analogi med

ropas det i viss mån analoga förhållandet, att medlemmarna af de icke ff?i

territoriella evangelisk-lutherska församlingarna i Stockholm äro för sina kyrkostämmopersoner

samt för inkomst af arbete och kapital befriade från dem eljest ålig-för°StwkhoZ.

gande skatteplikt till kyrkliga ändamål i den territoriella församling, de tillhöra.

I kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i

Stockholm den 20 november 1863, § 37 mom. 4, stadgas i detta afseende, att

personer tillhörande hufvudstadens icke territoriella församlingar, nämligen

hofförsamlingen, tyska och finska samt garnisonsförsamlingarna, icke äro

skyldiga att för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital

erlägga afgifter till kyrka och prästerskap i den territoriella församling,

där de äro mantalsskrifna.

En blick på öfriga med oss närsläktade protestantiska länder visar, Jämförelse

att dissenters inom dessa redan i större eller mindre mån kommit i åtnjutande

af frihet från skattskyldighet till det nationella kyrkosamfundet.

Af den utförliga redogörelse för den utländska lagstiftningen härutinnan,

hvilken finnes fogad vid detta betänkande, inhämtas, att i Finland,

där den evangelisk-lutherska kyrkan är att anse såsom landets officiella

kyrka, om ock den grekisk-katolska kyrkan i vissa hänseenden blifvit

med den förra jämnställd, är, enligt dissenterlagen den 11 november 1889,

en hvar, som tillhör i landet bestående, på bibelns och den apostoliska

trosbekännelsens grund hvilande kyrkosamfund af annan protestantisk trosbekännelse

än den evangelisk-lutherska samt deltager i underhåll af sitt

samfunds prästerskap och kyrkobetjäning, frikallad från all personell afgift

till prästerskap eller kyrkobetjäning inom samfund af annan trosbekännelse.

Och då skyldigheten att lämna bidrag till byggande och underhåll af kyrka

och prästgård inom statskyrkoförsamlingarna åligger endast dem, hvilka i

församlingen erlägga aflöning till dess prästerskap, och detta efter de grunder,

som gälla för deltagande i aflöningsbesväret, följer häraf, att sådana

dissenters, som icke skatta till prästerskapet för annat än sina personer, i

och med befrielsen från personliga afgifter för detta ändamål jämväl äro

befriade från deltagande i utgifterna för kyrka och prästgård.

I Norge ägde redan jämlikt 1845 års dissenterlag främmande trosbekännare

åtnjuta viss befrielse från kyrkliga afgifter. Enligt nu gällande

dissenterlag af den 27 juni 1891 med däri den 17 maj 1904 vidtagna

140

Allmän motivering.

förändringar äro såväl dissenters — hvarmed i Norge förstås sådana, som

bekänna sig till den kristna (äfven evangelisk-lutherska) religionen utan att

vara medlemmar af den evangelisk-lutherska statskyrkan — som äfven judar

och unitarier befriade från andra direkt till statskyrkan eller hennes prästerskap

eller betjäning utgående afgifter än sådana, som erläggas för särskilda

kyrkliga förrättningar eller hvilka i form af tionde eller därmed likställda

pålagor skola utgöras af fast egendom. Beträffande sådana bidrag till kyrkliga

ändamål, som ingå i de för kommunala behof i allmänhet utgående

»personliga», d. v. s. på förmögenhet och inkomst uttaxerade, afgifter och

sålunda mera indirekt erläggas till statskyrkan, gäller, att dessa bidrag,

i den mån de skola utgöras af sådana främmande trosbekännare, som

under sistförflutna skatteår med hela sitt hus oafbrutet tillhört egen, lagligen

ordnad församling, skola nedsättas med af kommunalstyrelsen bestämdt

belopp. För öfrigt äger kommunalstyrelsen besluta, huruvida och i så fall

i hvilken utsträckning sådan befrielse också må medgifvas personer, hvilka

icke tillhöra någon ordnad församling eller hvilkas hus räknar medlemmar,

som tillhöra statskyrkan, äfvensom huruvida skattebefrielsen må gälla jämväl

»eiendomsskatten», d. v. s. afgifter uttaxerade på fast egendom eller

därmed enligt gällande beskattningslagar likställda skatteföremål.1

I Danmarks grundlag af den 5 juni 1849, § 77, stadgas, att »ingen

er pligtig åt yde personlige Bidrag til nogen anden Gudsdyrkelse end den,

som er hans egen; dog skal enkver, der ikke godtgjor åt vsere Medlem af

et i Landet anerkjendt Trossamfund, til Skolevsesenet svare de til Folkekirken

lovbefalede personlige Afgifter.» Bekännare af annan troslära än

den evangelisk-lutherska, hvilka tillhöra ett i landet erkändt trossamfund,

äro i följd af detta grundlagsbud befriade från alla andra direkta utskylder

för kyrkliga ändamål än de, som utgå af fast egendom. Då emeller

-

1 Jfr Lov om Landkommunernes Skattevsesen den 15 april 1882: Kap. 2. Om kommnnale

Skattepaalseg i Almindelighed og om Eiendomsskat: § 13. Det samlede Belob, som skal tilveiebringes

ved Udskrivning af Skaf, kan ndskrives dels som Eiendomsskat, dels som Skat paa Formue

og Indtsegt. — § 14. Eiendomsskat ndlignes: a) paa de matrikulerede Eiendomme i Herredet efter

deres Skyld (Skyldmark); b) paa Vserker, Gruber, Sagbrug, Mollebrug, Fabrikker, Fiskevser, Salterier,

Lsendser, Losse- og Lastepladse, Skibsvserfter og andre industrielle Anlseg (efter af Ligningskommissionen

åsatt skyldmark). — Kap. 3. Om den af Formue og Indtfegt betingede personlige

Skattepligt: § 15. Med de Begramdsninger, som folge af denne Lov, er Enhver, som bor eller har

Eiendom eller Näringsdrift i nogen Kommune i Riget, pligtig til åt svare Skat til Kommunen af

sin Formue og Indtiegt (därvid på förmögenheten ej får uttaxeras mer än kr. 10: 00 eller mindre

än kr. 2: 50 pr 5000 kr.) — § 24. Forpligtelsen til åt betale Skat til en Kommune bestämmes

efter det Forhold, hvari nogen staar til Kommunens Distrikt den 30 september i det Aar, som

gaar förän det, for hvilket Skatten lignes.

Lov om Bykommunernes Skattevsesen den 15 april 1882 innehåller motsvarande bestämmelser

för städerna.

Allmän motivering. 141

tid den danska folkkyrkans inkomster hufvudsakligen utgöras af tionde af

sådan egendom samt afkomst af kyrkans egen förmögenhet jämte bidrag

af staten till vissa ändamål, och uttaxering för kyrkliga behof endast undantagsvis

förekommer, är den i grundlagen stadgade skattebefrielsen af

ringa ekonomisk betydelse. Personer, som icke tillhöra folkkyrkan, men

ej heller anslutit sig till något annat i landet befintligt, erkändt trossamfund,

äro väl pliktiga att betala de ifrågavarande skattebidragen, men erlägga

dem till skolväsendet i stället för till folkkyrkan.

För de tyska protestantiska staterna gälla uti ifrågavarande hänseende

olika bestämmelser, de flesta dock i hufvudsak öfverensstämmande med

föreskrifterna i preussiska lagen angående utträde ur kyrkan den 14 maj

1873. Enligt denna lag kan medlem af församlingen när som helst utträda

därur, vare sig detta utträde är förenadt med öfvergång till annat

religionssamfund eller icke. Anmälan om utträde sker hos vederbörande

domare, som därom underrättar de kyrkliga myndigheterna. Efter

utgången af det kalenderår, som följer näst efter det, då utträdet ägde

rum, är den utträdande fri från alla sådana afgifter, till hvilka han i följd

af sitt personliga medlemskap af församlingen varit förpliktad, med undantag

af afgifterna för redan beslutadt och godkändt större kyrkobyggnadseller

reparationsföretag, hvarför ansvarigheten fortfar till utgången af andra

kalenderåret efter utträdet. Bidrag af annat slag, såsom tiondeafgifter,

andra å fast egendom hvilande realonera, besvär som följa af bestående

patronatsrättigheter o. d., måste däremot efter utträdet ur kyrkosamfundet

fortfarande utgöras. Särskildt är föreskrifvet, att afgifter för kyrkliga ämbetsförrättningar

icke behöfva betalas i annat fall, än att förrättningen

blifvit på vederbörandes egen begäran verkställd.

Hvad de kyrkligt ekonomiska förhållandena i England beträffar, så

förekomma där inga andra lagbestämda afgifter till den af ålder bestående

anglikanska statskyrkan än den af fast egendom utgående tionden. Hvad

utöfver denna och afkastningen af kyrkan tillhöriga fastigheter och fonder

möjligen kan erfordras till kyrkobyggnader m. m. insamlas genom frivilliga

sammanskott, i hvilka dissenters naturligtvis ej deltaga.

Det torde af hvad ofvan blifvit yttradt framgå, att kommittén anser

sig böra jakande besvara frågan, huruvida lindring bör beredas främmande

trosbekännare uti vårt land i dem nu åliggande skyldighet att erlägga afgifter

till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

142

Allmän motivering.

Synpunkter

med afseende

å skattelindringens

omfattning.

Dissenters

olika ställning

till sv.

kyrkan m. m.

Nästa spörsmål blir, i hvilken omfattning sådan lindring bör medgifvas.

Några allmänna synpunkter för denna frågas besvarande hafva redan angifvits.

Kommittén öfvergår nu till en mera detaljerad behandling af densamma.

Enligt 1860 års dissenterlag skulle den, som anmält sig till utträde

ur svenska kyrkan, ej anses från henne skild förr, än han blifvit upptagen

i annat i riket tillåtet religionssamfund. Någon sådan bestämmelse finnes

ej i den nu gällande dissenterlagen. Denna innehåller beträffande formaliteterna

för utträdet endast, att medlem af svenska kyrkan, som omfattat

främmande kristen lära och fördenskull vill ur kyrkan utträda, har att

gifva sin afsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han tillhör,

med uppgifvande af det trossamfund, hvartill han vill öfvergå, samt att,

om han framhärdar i sin afsikt, han skall, sedan minst två månader förflutit,

personligen inställa sig hos kyrkoherden och anmäla sig till utträde

ur kyrkan, därom anteckning då af kyrkoherden göres i kyrkboken. Den

utträdande är, i enlighet härmed, att anse såsom skild från svenska kyrkan

i och med det, att behörig anmälan om utträdet sker. Det trossamfund,

hvartill han uppgifver sig vilja öfvergå, behöfver, enligt den tolkning som

gifvits omförmälda stadgande, ej vara af staten erkändt eller ens inom

landet befintligt, ej heller fordras intyg om, att öfvergång till det uppgifnasamfundet

sedermera verkligen äger rum.

Dessa omständigheter måste tagas i betraktande, då det gäller att bedöma,

i hvilken utsträckning lindring i skattskyldigheten till svenska

kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning bör medgifvas främmande

trosbekännare. Hvarje sådan lindring innebär, att en del af skattebördan,

till lättnad för vissa medborgare, öfverflyttas på andra eller på statsverket.

Då nu lindringen hufvudsakligen betingas af omsorgen om den enskildes

religions- och samvetsfrihet och jämväl åsyftar, att han ej må komma att

för religiösa ändamål betungas med dubbel skatteplikt, lärer skyldig hänsyn

till dem, som i hans ställe skola öfvertaga bördan, fordra, att tillräcklig

garanti erhålles för att den, som utträder ur svenska kyrkans gemenskap

och därmed eventuellt förvärfvar rätt till lindring i skattskyldigheten

till denna kyrka, är beredd att, i mån af sina tillgångar, bidraga till upprätthållandet

af det främmande trossamfundets gudsdyrkan och inrättningar.

Eljest kan måhända befaras, att personer blott för vinnande af lindring i

skattskyldigheten anmäla sig till utträde ur kyrkan, särskildt när större

utgifter för kyrkliga ändamål i vederbörande församling förestå.

Då emellertid, såsom nyss blifvit nämndt, enligt nu gällande dissenterlag

icke erfordras intyg om, att den, som utträder ur kyrkan, ingår i annat

Allmän motivering. 143

tillätet religionssamfund, utan han kan ställa sig oberoende af hvarje religiös

sammanslutning, iir det uppenbart, att blotta utträdet ur kyrkan icke innefattar

den erforderliga garantien. Däremot måste sådan garanti antagas

ligga däruti, att den utträdande verkligen ansluter sig till och förblifver

uti ett främmande trossamfund. Därigenom blir uppenbart, att han af

bevekelsegrunder, som sammanhänga med hans religiösa öfvertygelse, utgått

ur statskyrkan, och att han, därest ej skattelindriug medgifves, kan blifva

i dubbel måtto betungad med utgifter för religiösa ändamål.

Äfven i fråga om sådana främmande trosbekännare, som aldrig tillhört

svenska kyrkan, utan antingen från barndomen uppfostrats i annan lära

eller inflyttat från utrikes ort, lärer i ordningens intresse böra fordras, att

de, för åtnjutande af skattelindring, skola vara medlemmar af någon här

i riket befintlig, lagligen erkänd församling af främmande trosbekännare.

Detta torde ock vara förhållandet med de flesta af dem. Hvad särskildt

mosaiska trosbekännare angår, skola de enligt kommerskollegii cirkulär den

13 augusti 1838, så framt de äro svenska undersåtar, alltid tillhöra viss

lokalförsamling. Är å någon ort antalet mosaiska trosbekännare ej så stort,

att de lämpligen kunna utgöra egen församling, tillhöra de närmaste mosaiska

lör samling. V isserligen skola de, jämlikt föreskrift i kungl. förordningen

angående kyrkböckers förande den 6 augusti 1894, §§ 2 och 8, i det fall

att de bo och vistas å annan ort än den, där mosaisk församling finnes

bildad, för anteckning om sina borgerliga förhållanden upptagas, icke i den

egna församlingens, utan i svenska kyrkans böcker, men denna omständighet

upphäfver icke deras samhörighet med närmaste egna lokalförsamling.

Kommittén anser således, att skattelindring kör medgifvas endast sådana

främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning

öfver gått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd

församling af dylika trosbekännare.

Det har under dissenterskattefrågans tidigare behandling inom riksdagen

blifvit ifrågasatt, huruvida icke skattelindringen borde än vidare inskränkas,

så att den ej medgåfves andra än medlemmar af sådana lagligen

erkända församlingar, hvilkas präster eller föreståndare äro behöriga och

pliktiga att föra anteckningar öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden.

Man har ansett en dylik inskränkning vara tillräckligt motiverad däraf,

att andra erkända trossamfund hafva en alltför lös organisation. Men de

skäl, som i allmänhet tala för beredande af lindring i dissenters’ skyldighet

att skatta till statskyrkliga behof, synas kommittén äga full giltighet,

äfven om den främmande församlingen ej har den fasta organisation, som

144

Allmän motivering.

Dissenters’

gagn af de

statskyrkliga

inrättningarna.

kan fordras för erhållande af rätt till egen kyrkbokföring. För öfrigt lärer

saknaden af en sådan rätt ej i och för sig böra uppfattas såsom bevis på

bristande fasthet i församlingens organisation. De anteckningar rörande

medlemmarnas borgerliga förhållanden, som afses med kyrkbokföringen, äro

något för församlingen såsom sådan i viss mån främmande, och åtskilliga

af de utom statskyrkan stående trossamfunden torde därför, äfven när deras

organisation ej lägger hinder i vägen därför, befinnas mindre villiga att i det

borgerliga samhällets tjänst åtaga sig det uppdrag, som kyrkbokföringen

innebär. Ilar emellertid en främmande församling erhållit rätt till egen

kyrkbokföring, synes denna omständighet böra särskildt beaktas vid bestämmandet

af skatte!indringens storlek.

Gifvet är, att medlemskapet af den främmande församlingen ej får vara

af endast tillfällig beskaffenhet, utan att vederbörande åtminstone större delen

af den tid, för hvilken bidraget utgår, skall hafva tillhört den främmande församlingen,

för att skattelindring skall ifrågakomma. Längre fram får kommittén

tillfälle att i annat sammanhang beröra denna fråga.

Af vikt är äfven, enligt kommitténs mening, att vid afgörandet af

frågan om skattelindringens omfattning- taga hänsyn till, i hvilken mån

prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt de statskyrkliga inrättningarna

i öfrigt äro af betydelse jämväl för främmande trosbekännare.

Med afseende å förrättningar, hvilka endast på vederbörandes därom

framställda begäran verkställas, innehåller, på sätt redan omförmälts, 13 §

i nu gällande dissenterlag — likasom förut 12 § i dissenterlagen af år 1860

— att medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund äro befriade från att

erlägga därför stadgade afgifter, utom i det fall att de själfva begärt förrättningen.

Visserligen lärer detta stadgande ursprungligen icke hafva haft annan

innebörd än att utgöra en erinran därom, att statskyrkans prästerskap och

betjäning icke hade rätt att för förrättning, som verkställdes af främmande

församlings präst eller betjäning, fordra betalning, ehuru en minskning i de

förres inkomster uppstode därigenom, att de senare anlitades. Men stadgandet

har fått en annan betydelse, sedan berörda afgifter vid löneregleringarna

för prästerskapet och vissa kyrkotjänare blifvit utbytta mot fasta afgifter,

hvilka i regel skola utgöras jämväl af främmande trosbekännare. Det framstår

nu såsom ett särskildt privilegium för dessa senare, och underlåtenheten

i allmänhet att vid löneregleringarnas genomförande och tillämpning

taga vederbörlig hänsyn härtill innebär utan tvifvel en mot de främmande

trosbekännarna begången orättvisa. Härvid är dock att märka, att, om främmande

trosbekännare begär ämbetsbiträde af präst inom svenska kyrkan,

Allmän motivering.

145

denne — utom i de få församlingar, där fastställd lönereglering ej ännu

trädt i tillämpning — icke äger begära särskild ersättning för förrättningen.

Dessutom skulle i många fall en utbrytning af den del af godtgörelsen för

jura stolse, hvilken belöper å hvarje särskild främmande trosbekännare,

medföra afsevärda praktiska svårigheter, i synnerhet som löneregleringsresolutionerna

högst sällan torde vara så affattade, att de lämna någon ledning

för bedömandet af, huru mycket utaf de nya afgifterna ansetts utgöra ersättning

för särskilda förrättningar.1

På frågan, i hvilken mån främmande trosbekännare böra befrias

från bidrag till prästerskapets och kyrkobetjäningens aflöning, måste, enligt

kommitténs tanke, inverka å ena sidan det större eller mindre besvär,

prästerskapet och kyrkobetjäningen måste underkasta sig för fullgörande

af de ämbetsgöromål, hvilka äro af beskaffenhet att direkt eller indirekt

komma jämväl främmande trosbekännare till godo, och å andra sidan det

större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna kunna anses hafva

af prästerskapets och kyr kobetjäningens dem lämnade biträde och öfriga

verksamhet. En uppskattning af dessa värdefaktorer måste dock alltid

blifva synnerligen vansklig, särdeles som prästerskapets bestyr växla alltefter

dissenterförsam lingarn as olika ställning.

Enligt 1860 års dissenterlag skulle främmande trosbekännare ej anses

oberättigad att påkalla ämbetsåtgärd af svenska kyrkans prästerskap. Visserligen

blef, på hemställan af Riksdagen, något uttryckligt stadgande härom

1 Följande exempel kunna tjäna till närmare belysning häraf. I Mönsterås församling af

Kalmar stift utgör den i löneregleringsresolutionen bestämda godtgörelsen för extra afgifter, däraf

ersättningen för jura stola; likväl endast utgör en del, 1,000 kronor. Häraf skulle år 1904 å samtliga

främmande trosbekännare, hvilka voro i den ekonomiska ställning, att de erlade skatt till

kommunen — inalles 5 personer med tillsammans 261 fyrkar — hafva, efter förhållandet mellan

sagda antal fyrkar och kommunens hela fyrktal, belöpt 4 kronor 96 öre. I Trollhättan, där ett

jämförelsevis stort antal ur statskyrkan lagligen utträdda främmande trosbekännare finnas, stadgas

i löneregleringsresolutionen, att i stället för jura stolse och extra afgifter erlägges årligen dels af

alla, hvilka äga rösträtt vid kyrkostämma, 1,000 riksdaler, som utgå efter den för beräkning af

sådan rösträtt fastställda grund, och dels af hvar och en, som betalar mantalspenningar, med

undantag af gemenskapen vid indelta krigsmakten och dess husfolk, 60 öre för man och 30 öre

för kvinna. Då främmande trosbekännare icke hafva rösträtt vid kyrkostämma, äro de sålunda i

detta fall icke pliktiga att erlägga annan ersättning för extra afgifter än den, som innefattas i de

uti resolutionen omförmälda personliga skattebidragen. Antalet ur svenska kyrkan lagligen utträdda

främmande trosbekännare inom församlingen utgjorde nyssnämnda år 105, däraf 43 minderåriga.

Af återstående 62 personer, hvilka alla kunna antagas hafva haft skyldighet att erlägga mantalspenningar,

voro 30 män och 32 kvinnor. Männen hade sålunda för nämnda år bort uti ifrågavarande

hänseende utgifva tillsammans 18 kronor och kvinnorna 9 kronor 60 öre. Hade de främmande

trosbekännarna varit pliktiga att deltaga jämväl i erläggandet af ofvannämnda kontanta

summa 1,000 kronor, skulle däraf på hela antalet till kommunen skattskyldiga sådana trosbekännare

— 26 personer med tillhopa 1,268 fyrkar — belöpt sammanlagdt 6 kronor 21 öre.

19

146 Allmän motivering.

ej upptaget i dissenterlagen af (len 31 oktober 1873, men af det skäl,

som i Eiksdagens skrifvelse den 13 maj 1869 angafs härför — nämligen att

det borde vara mera en samvetssak än en ämbetsplikt, mera en rättighet

än skyldighet för prästerskapet att i detta fall lämna ämbetsåtgärd — framgår,

att 1873 års lagstiftare ingalunda velat förmena främmande trosbekännare

förmånen att i fall af behof få anlita svenska prästerskapets biträde.

I hvilken utsträckning dylikt biträde påkallas af främmande trosbekännare

lärer svårligen kunna statistiskt utredas, men helt visst anlitas i icke få fall

prästerskapet af främmande trosbekännare, isynnerhet vid inträffande sjukdoms-

eller dödsfall. Likaledes torde biträde af svenska kyrkans prästerskap

icke sällan påkallas för vigsel och jordfästning af främmande trosbekännare,

för hvilka förrättningar särskild betalning numera i regeln icke

kan fordras. De främmande trosbekännare, hvilka vistas på ort, där deras

samfund saknar egen gudstjänstlokal, torde ofta deltaga i svenska kyrkans

gudstjänster och äfven i öfrigt begagna sig af hennes förmåner.1

Yida mer omfattande och betungande än de på främmande trosbekännares

begäran verkställda kyrkliga förrättningar, hvarom ofvan talats,

är emellertid det besvär, som uppstår i följd af den prästerskapet åliggande

kyrkbokföringen och de öfriga borgerliga bestyr, prästerskapet fått sig

anförtrodda. Om ock endast en ringa del af dessa bestyr kommer den

enskilde bekännaren af främmande lära — likasom den enskilde medlemmen

af svenska kyrkan — omedelbart till godo, så har han dock såsom

medborgare i staten samma medelbara gagn däraf som alla andra statsborgare

och lärer därför lika litet som någon af dessa kunna med fog göra

anspråk på befrielse från skyldigheten att, i en eller annan form, tillskjuta

medel, i den mån sådant erfordras, till beredande af ersättning åt den,

som utför dessa borgerliga bestyr. Här bör ock påpekas det högst betydande

arbete, prästerskapet är skyldigt att ägna åt den allmänna folkundervisningen

.

1 Belysande för detta förhållande är den skrifvelse af den 20 jannari 1907, hvarmed den

katolsk-apostoliska församlingen i Stockholm hesvarade kommitténs hemställan om vissa upplysningar.

I denna skrifvelse heter det: »Vi, medlemmar af de katolsk-apostoliska församlingarna, erkänna

med tacksamhet mot Gud det goda, som vi i den svensk-lutherska kyrkoafdelningen åtnjutit,

såväl sedan vi delvis nödgats till namnet utträda ur dess gemenskap som före detta utträdande

— — —. Vår önskan är, att vi må hefrias från att lämna äskade uppgifter på ur svenska

kyrkan utträdda medlemmar, tillhörande det katolsk-apostoliska kyrkosamfundet, alldenstund vi för

vår del icke hysa någon önskan att undslippa den skatt, som enligt nu gällande förordningar må

tillkomma folkkyrkan, och detta så mycket mer som vi i större eller mindre mån alltjämt betjänas

— och särskildt hvad de spridda medlemmarna beträffar,, måste betjänas — af dess prästerskap,

en tjänst, som vi med största tacksamhet mottaga,»

Allmän motivering. 147

Om vidden och mångfalden af hithörande mera regelbundet återkommande

bestyr har kommittén ansett sig böra lämna en föreställning genom

följande öfversikt:

Januari.

Nyårsdagen vid högmässan delgifves församlingen antalet under föregående

år födda, döda, o. s. v. — Samma dag är laga af- och tillträdestid

för folkskolelärare. — Kättegångsgudstjänst hålles, innan underrätt första

gången träder till doms. Hofrättspredikan äger rum, där hofrätt är förlagd.

— Under månaden aflämna s: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.

2. Inskrifningslistan angående d:o granskad. 3. Utflyttningslistan till

konungens befallningshafvande. 4. Tillägg till mantalslängden. 5. Dödsfallsuppgifter

angående ofrälse personer för sista kvartalet föregående år samt

angående frälse personer för sista halfåret. 6. Uppgift om sinnessjuka och

idioter till provinsial- eller stadsläkare. 7. Statistiska uppgifter och summarisk

folkmängdsredogörelse för sista året till kontraktsprosten. I Stockholm

lämnas dessa uppgifter före den 8 i hvarje månad till mantalsnämnden,

i Göteborg till mantalskommissarien. 8. Uppgift till domkapitlet på

medlemmar i folkskolelärarnas pensionsinrättning och småskolelärarnas ålderdomsunderstödsanstalt.

9. Ansökan om statsbidrag för aflöning af vikarie

för sjuk lärare eller lärarinna, för undervisning i slöjd, för idiotanstalt, för

folkbibliotek samt för undervisning i huslig ekonomi, så framt det ej redan

i december månad skett. 10. Yaccinationsjournal jämte uppgift på ovaccinerade

till konungens befallningshafvande. 11. I Lappmarkspastorat rekvisition

å på lappska språket beköfliga böcker, som redovisas året därpå. 12.

Förteckning upprättas öfver skolpliktiga barn. — Under månaden mottagas:

1. Inskrifningslistan angående värnpliktiga. 2. Yaccinationsjournal och

förteckning öfver ovaccinerade. 3. Brottmålsförteckning från domstolarna

i städerna och på landet. 4. Förteckning öfver de inom församlingen utackorderade

fosterbarn. 5. Uppgifter från distriktets skolor.

Februari.

Kättegångsgudstjänst hålles vid de underdomstolar, som ej förut under

året sammanträdt. — Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående

värnpliktiga. . 2. Inskrifningstilläggslistan för att vid inskrifningen

148 Allmän motivering.

af värnpliktiga tillhandahållas. 3. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer

i Stockholm och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag

ur födelse-, död- och vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken.

4. Meddelande till folkskoleinspektören, när distriktets skolor börjat.

5. Kyrko- och skolräkenskaperna till revisorerna. 6. Kontraktsprostarna

insända de från kontraktets prästerskap inkomna statistiska uppgifter och

folkmängdsredogörelser, vederbörligen granskade, till statistiska centralbyrån.

— Under månaden mottages: Brottmålsförteckning från domstolarna i städerna.

“

Alars.

Under månaden ajiämnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.

2. Inskrifningstilläggslistan, om den ej förut lämnats. 3. Utflyttningslistan

i Göteborg. 4. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm

och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-, död- och

vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 5. Mantalslängden,

vederbörligen granskad, å landet till kommunalstämmans ordförande,

i stad till magistraten. 6. Lärarelöner för första kvartalet utbetalas.

Under månaden mottagas: 1. Brottmålsförteckning i städerna. 2. Mantalslängden

för granskning. 3. Uppbörd af hvad kyrkostämma beslutat till

uttaxering.

April.

Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.

2. Mantalslängden, vederbörligen granskad, ifall den icke redan i mars blifvit

afl ämnad. 3. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer för årets första

kvartal. 4. I Stockholm och Göteborg, jämte dödsfallsuppgifter, statistiska

utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna samt i Göteborg äfven ur utflyttningsboken.

5. Inlämnade ansökningar om understöd för året åt äldre

behöfvande folkskolelärare samt åt äldre småskolelärare. 6. I städer, i

kvilka flera församlingar utgöra ett skoldistrikt, skall skolrådet vid slutet

af månaden låta anteckna de under tiden från oktober månads slut föregående

år till distriktet inflyttade skolpliktiga barn. — Under månaden

mottagas: 1. Inskrifningslistan angående värnpliktiga efter inskrifnings

förrättningen.

2. Brottmålsförteckning i städerna och på landet. 3. Revisionsberättelse

öfver kyrkans och skolans räkenskaper.

Allmän motivering. 149

Maj.

Årets första ordinarie kyrkostämma hålles. — Under månaden aflämnas:

1. Anmälningslista angående värnpliktiga. 2. Utdrag ur dopboken på landet

till vaccinationsföreståndaren, i staden till stadsläkaren. 3. Dödsfallsuppgifter

angående ofrälse personer i Stockholm och Göteborg samt för samma städer

statistiska utdrag nr födelse-, död- och vigselböckerna och i Göteborg äfven

ur utflyttningsboken. 4. Förteckning öfver skolpliktiga barn i städer, där

flera till ett skoldistrikt hörande församlingar finnas. 5. Ansökan om statsbidrag

till aflöning af lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor samt

till fortsättningsskola aflämnas efter maj månads början och före december

månads slut. — Under månaden mottages: Brottmålsförteckning i städerna.

Juni.

Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.

2. Sammandrag af kyrkans och skolans räkenskaper för sista året. 3. Berättelse

om folkundervisningen, åtföljd af de under januari mottagna uppgifterna

härom. 4. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm

och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-,

död- och vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 5.

Lärarelöner för andra kvartalet utbetalas. — Under månaden mottagas: 1.

Brottmålsförteckning i städerna. 2. Första halfårets afgift för utackorderade

barnhusbarn till utbetalning. 3. Förteckning öfver gratialister att

ifyllas och ofördröjligen återsändas.

Juli.

Den 1 är laga af- och tillträdesdag för folkskolelärare. — Under månaden

aflämnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga. 2. Dödsfallsuppgifter

angående ofrälse personer för årets andra kvartal samt angående

frälse personer för sista halfåret. 3. I Stockholm och Göteborg, jämte

dödsfallsuppgifter, statistiska utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna

samt i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. — Under månaden mottages:

Brottmålsförteckning i städerna och på landet.

Augusti.

Inventarieförteckningen kompletteras, sedan Svensk Författningssamling

m. m. bundits. — Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående

150 Allmän motivering.

värnpliktiga. 2. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm

och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-, död- och

vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. — Under månaden

mottages: Brottmålsförteckning i städerna.

September.

Kyrko- och skolråden (utom i Stockholm) sammanträda i denna eller

nästa månad för att uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat för följande

år. — Under månaden aflåmnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga.

2. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm och Göteborg

samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna

och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 3. Ansökan om statsbidrag

för idiotanstalt. 4. Lärarelöner för tredje kvartalet utbetalas. —

Under månaden mottages: Brottmålsförteckning i städerna.

Oktober.

Hofrättspredikan hålles, där hofrätt är förlagd. — Arets andra ordinarie

kyrkostämma hålles (utom i Stockholm). — Församlingsboken och fastighetslängden

rättas och kompletteras vid husförhör eller för-skrifningar i denna

och nästa månad för mantalsskrifningen. — Under månaden aflåmnas: 1.

Anmälningslista angående värnpliktiga. 2. Dödsfallsuppgifter angående

ofrälse personer för årets tredje kvartal. 3. I Stockholm och Göteborg,

jämte dödsfallsuppgifter, statistiska utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna

samt i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 4. I Lappmarkspastorat

uppgift till domkapitlet å behöfliga anslag till löner m. m. 5. Ansökan

om understöd till populära föreläsningskur ser. 6. I städer, i hvilka

flera församlingar utgöra ett skoldistrikt, skall skolrådet vid slutet af månaden

låta anteckna de under tiden från april månads slut till distriktet

inflyttade skolpliktiga barn. — Under månaden mottages: Brottmålsförteckning

i städerna och på landet.

November.

Arets andra ordinarie kyrkostämma i Stockholm hålles. — Under månaden

aflåmnas: 1. Anmälningslista angående värnpliktiga. 2. Dödsfalls

-

Allmän motivering.

151

uppgifter angående ofrälse personer i Stockholm och Göteborg samt för

samma städer statistiska utdrag ur födelse-, död- och vigselböckerna och i

Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 3. Kyrkostämmas beslut om uttaxering

till kommunalnämnd på landet och drätselkammare i stad (utom Stockholm).

— Under månaden mottagas: 1. Brottmålsförteckning i städerna.

2. Uppgifter till mantalsskrifningen öfver arbetare vid kronans verkstäder och

varf, garnisons- eller stationsmanskap och vid sjömanshus påmönstrade samt

uppgifter från fängelserna, att tillhandahållas vid mantalsskrifningsförrättningen.

December.

Arets tredje ordinarie kyrkostämma hålles (utom i Stockholm). —

Mantalsskrifning förrättas under tiden mellan den 15 november och årets

slut, därvid pastor eller ombud för honom skall vara närvarande för meddelande

af erforderliga upplysningar. Han skall ock därvid tillhandahålla

församlingsboken, i hvilken alla sedan sista mantalsskrifning timade förändringar

skola, så vidt på pastor ankommit, hafva blifvit fullständigt införda.

— Förteckning öfver antalet under året födda och döda, ingångna

och upplösta äktenskap, in- och utflyttade samt öfver folkmängden upprättas

vid månadens slut. — Kassaförvaltare utses för följande år af kyrkooch

skolråd. — Under månaden aflämnas: 1. Anmälningslista angående

värnpliktiga. 2. Dödsfallsuppgifter angående ofrälse personer i Stockholm

och Göteborg samt för samma städer statistiska utdrag ur födelse-, dödoch

vigselböckerna och i Göteborg äfven ur utflyttningsboken. 3. Ansökan

om statsbidrag för aflöning af vikarie för sjuk lärare eller lärarinna, för

undervisning i slöjd, för idiotanstalt, för folkbibliotek samt för undervisning

i huslig ekonomi aflämnas i december eller januari. 4. Lärarelöner

för sista kvartalet utbetalas. — Under månaden mottagas: 1. Brottmålsförteckning

i städerna. 2. Inskrifningslistan för inskrifningsskyldiga (utom

i Stockholm och Göteborg) för granskning. 3. Uppgift å sinnessjuka och

idioter, som vårdas hos enskilda personer. 4. Andra halfårets betalning för

utackorderade barnhusbarn till utbetalning före jul.

Hvad särskildt angår prästerskapets åligganden på grund af värnpliktslagen,

torde följande af dåvarande kanslirådet Wilh. Beskow i hans handbok

rörande kyrkbokföringen (1902 års supplement) meddelade tablåer angående

redovisningen af de inskrifningsskyldiga kunna tjäna till närmare

upplysning:

152 Allmän motivering.

Uppgifter till samt anteckningar i församlingsboken, boken öfver obefintliga

och utflyttning sboken.

I.

F. O.1 § 86:1.

Genast efter inskrifningsförrättningen år A får pastor2 från rullfördelningsområdesbefälhafvaren

insJcrifning slistan för år A med dåra gjorda anteckningar

å dem, som vid inskrifningen år A

1) inskrifvits, äfven a sjömanshus (inskrifningsnummer),

2) erhållit uppskof,

3) frikallats,

4) varit frånvarande,

5) äro fast anställda vid krigsmakten och ej tillhöra militär kyrkoförsamling

(inskrifningsnummer).

Dessutom får pastor uppgift a dem, som öfverförts från fast anställning

vid krigsmakten till beväring eller landstorm (inskrifningsnummer),

äfvensom å värnpliktiga, som vunnit fast anställning vid afdelning, som icke

bildar eller ingår i militär kyrkoförsamling.

Vidare åligger rullfördelningsområdesbefälhafvaren, om felaktighet till

inskrifningsnummer e. d. förekommer å anmälningslista, anmäla detta för

pastor för verkställande af erforderliga rättelser.

II.

Beträffande sjömanshusinskrifna erhåller pastor,3 förutom uppgifterna

under I,

F. O. § FP-4

från sjörullföringsområdesbefälhafvaren genast, efter det öfverföring

skett från fast anställning vid krigsmakten till beväringen eller landstormen,

uppgift å den öfverfördes inskrifningsnummer, äfvensom, efter det värnpliktig

vunnit fast anställning vid afdelning, som icke bildar eller ingår i

militär kyrkoförsamling, uppgift å detta förhållande;

F. O. § 143:4 och 4

från sjömanshusombudsmannen genast uppgift, då någon, som är i värnpliktsåldern

eller som ännu ej inträdt i densamma, inskrifves i eller afföres

1 Förkortningarnas betydelse: V. L. = värnpliktslagen; F. O. = inskrifningsförordningen; Fors.

b. = församlingsboken; I. B. = inflyttningsboken; U. B. = utflyttningsboken; D. B. = dödboken; Diss=

föreståndare eller prästerskap för främmande församling med kyrkbokföringsrätt eller sådan församling.

2 Diss. — Stockholm roteman. — Göteborg mantalskommissarie.

3 Diss. — Stockholm äfven mantalsnämnden.

Allmän motivering.

153

ur sjömanshusets register; då någon afföres ur registret för att å annat

sjömanshus inskrifvas, anges dettas namn. (Inskrifningsnumret uppgifves

eller, om detta ej är kändt, födelseår, månad, dag).

I och II.

Med ledning af förestående uppgifter från rullfördelningsområdesbefälhafvaren

antecknar pastor1 i:

F. O. § 4. Regi. till fors.-b. kol. 15.

för samling sboken eller boken öfver obefintliga:

1) inskrifningsnummer för de inskrifna (obs. för värnpliktig, som tillhör

flottan, tecknas F före numret, F. O. § 90),

2) uppsk.,

3) frik.,

4) frånv.,

5) fast (hvad med fast anställn. förstås se F. O. § 1),

6) inskrifningsnummer å dem, som öfverförts från fast anställning vid

krigsmakten till beväring eller landstorm.

Regi. till U. R. kol. 4 c.

utflyttning sboken:

1) frånv ( y-(| ;nsprifniUo;en år A samt under år A utflyttade.

2) uppsk. J ° J

Därvid har pastor att tillse, att af rullfördelningsområdesbefälhafvare

påpekade felaktigheter rättas.

Med ledning af de särskilda uppgifterna å de sjömanshusinskrifna

antecknar pastor2 jämväl i

för samling sboken eller boken öfver obefintliga:

V. L. § 12, F. O. § 4. Regi. till förs.-b. kol. 15.

för å sjömanshus inskrifna, sjömanshusets namn.

Alla dessa anteckningar skola vara af pastor verkställda före mantalsskrifningsförr

ättningen.

Uppgifter till mantalsskrifningen och pastors anteckningar å inskrifning slistan.

III.

V. L. § 12. F. O. § 4:1 och 2.

Vid mantalsskrifningen år A (för år B) meddelar pastor mantalsskrif

1

Diss.

2 Diss. Ang. sjömanshnsinskrifna i Stockholm göres i mantalsböckerna enahanda anteckningar

som annars i förs.-b.

20

154 Allmän motivering.

ningsförrättaren till mantalslängden, för inskrifning slistan för år B, ur församlingsboken

eller boken öfver obefintliga uppgift å:

inskrifna (inskrifningsnummer),

dem, som erhållit uppskof vid inskrifningen år A,

» » frikallats

» » varit frånvarande » » » »

de svenska medborgare, som under år B fylla 21 år och förut icke

inskrifvits,

i riket födda utländska män, som vid fyllda 22 år under år A vunnit

svenskt medborgarskap samt ännu icke undergått inskrifning,

de under år A genom naturalisation till svenska medborgare upptagna

utländska män i värnpliktsåldern, hvilka icke förut blifvit inskrifna och

icke under ar B uppnå 41 år.

För den, hvars värnpliktsförhållanden ej med säkerhet kunna utrönas,

göres anmälan därom.

F. O. § 5:1.

Härefter upprättar mantalsskrifningsförrättaren med ledning af mantalslängden

inskrifning slistan och sänder den till pastor före slutet af år A.1

Därvid antecknas, om någons värnpliktsförhållanden ej med säkerhet kunnat

utrönas.

Stadgandet i värnpliktsförordningen den 22 december 1892 § 7 om

vederbörande myndigheters skyldighet att infordra prästbetyg för att biläggas

inskrifningslistorna är i värnpliktsförordningen den 5 december 1901 endast

bibehållet för i Stockholm boende och sjömanshusinskrifna. Därom stadgas i:

F. O. § 8: 2. I Stockholm infordrar, med ledning af de utaf öfverståthållareämbetet

upprättade förteckningar, öfverståthållareämbetet präst,

betygen för de å hvarje förteckning upptagna inskrifning sskyldig a.

F. O. § 45: 2. Allteftersom inskrifningslistorna å sjömanshusinskrifna

inkomma, åligger det Kungl. Maj :ts befallningshafvande och öfverståthållareämbetet

att låta skyndsamt upprätta förteckningar öfver de å listorna

uppförda inskrifningsskyldiga och infordra deras prästbetyg, hvarefter förteckningarna

öfverlämnas till vederbörande magistrater och i Stockholm till

vederbörande polismyndighet, till hvilka myndigheter jämväl de inkommande

prästbetygen öfversändas för att tillhandahållas vid inskrifningen.

1 För diss. upprättas ocli afsändes särskild lista.

I Stockholm och Göteborg ske anteckningarna i mantalsböckerna.

Listan upprättas: i Göteborg af mantalskommissarien och sändes före 21/2 år B till pastor

eller diss.; i Stockholm af rotemännen och sändes före 2% direkt till öfverståthållareämbetet.

Allmän motivering.

155

F. 0. § 9:2. Prästbetyg, som utfärdas med anledning af förestående

inskrifningsförrättning och icke tecknats å inskrifnings- eller inskrifningstilläggslista,

må till en lista sammanföras. F. O. § 45: 2. Detsamma gäller

sj ömanshusinskrifna.

Med ledning af berörda förteckningar för i Stockholm boende och för

sj ömanshusinskrifna utfärdar pastor gemensamt prästbetyg enligt kyrkbokföringsförordningen

§ 35.

V. L. § 12. F. O. § 5: 3. Regi. till förs.-b. kol. 14 och 15.

Sedan pastor 1 mottagit inskrifning slistan för år B,

a) granskar pastor och inför å listan, om någon därå upptagen1 2

1) aflidit,

2) afflyttat till annan ort (orten, om den är känd, uppgifves)3,

3) tillhör nomadiserande lappbefolkningen,

4) blifvit svensk medborgare efter inträdet i värnpliktsåldern;

b) tillskrifver pastor eller inför å listan de värnpliktsskyldiga, som

1) varit frånvarande eller erhållit uppskof vid inskrifningen år A, men

tilläfventyrs uteglömts å listan,

2) inskrifvits å sjömanshus (dettas namn),

3) inflyttat, sedan listan år A granskades (inflyttningsdagen och orten

hvarifrån, om den är känd, uppgifves);

c) därjämte inför pastor, i därför afsedda kolumner, uppgift å de å

listan inskrifnas

1) födelseort,

2) frejd (för den, som är förlustig medborgerligt förtroende, utsattes,

när så ske kan, dagen, när denna straffpåföljd upphör)4,

3) vaccination.

Alla dessa under a, b, c, nämnda uppgifter hämtas ur församlingsboken,

som jämföres med listan.

Härefter återsänder pastor före den 15 januari år B till mantalsskrifningsförrättaren

den sålunda granskade och fullständigade inskrifningslistan,