SOU 1909:3

BETÄNKANDE

AFGTFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 13 JUNI 1908

TILLSATTA KOMMITTÉ

FÖR

UTREDNING AF FRÅGAN OM UPPRÄTTANDE AF EN STADS

HYPOTEKSANSTALT

-

+

STOCKHOLM ISO!*

ISAAC MARCUs’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Genom beslut deri 13 juni och den 10 juli 1908 har Eders Kung!.

Maj:t uppdragit åt undertecknade att verkställa utredning, huruvida och

under hvilka förutsättningar en hvpoteksbank, ägnad att på ett effektivt

4

och billigt sätt ordna fastighetskrediten i städerna, skulle kunna upprättas,

samt afgifva de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Till kommittén hafva, för att af densamma tagas i öfvervägande

vid fullgörandet af det gifna uppdraget, af Eders Kung]. Maj:t olverlämnats

särskilda af styrelsen för allmänna liypotekskassan för Sveriges

städer den 9 mars och den 2 juni 1908 aflåtna underdåniga skrivelser,

innefattande framställning, att Eders Kung!. Magt måtte vidtaga åtgärder

för beredande af statsgaranti åt liypotekskassan, så att denna,

såvidt möjligt, kunde blifva, i likhet med hvad Sveriges allmänna

hvpoteksbank redan länge varit för landsbygden, eu af staten understödd

allmän låneinrättning för städernas hypoteksföreningar.

Därjämte hafva till kommittén inkommit:

dels tre af interimsstiftarne för Skånes stadshypoteksförening den

27 juni, den 30 september och den 9 november sistlidet år aflåtna

skrivelser jämte ett förslag till reglemente för nämnda förening, i hvilka

skrivelser interimsstiftarne anhållit, att kommittén måtte vid fullgörande

af sitt uppdrag taga berörda förslag i öfvervägande, äfvensom i öfrig!

framhållit vissa önskemål i fråga om stadsfastighetskreditens ordnande;

dels ock en af styrelsen för Stockholms fastighetsägareförening

den 30 oktober 1908 till kommittén aflåten skrifvelse, däri styrelsen

förklarat sig anse, att fastighetskrediten i städerna biist skulle tillgodoses

genom upprättande af ett hypoteksinstitut med statsgaranti och med

uppgift att för städernas vidkommande verka på enahanda sätt som

allmänna hypoteksbanken i fråga om landsbygden samt att förenämnda

hypotekskassa borde kunna ombildas till ett dylikt institut, hvarjämte

styrelsen till kommitténs bepröfvande framställt vissa önskemål i fråga

om hvpotekskassans ombildning.

Sedan kommittén nu afslutat sitt arbete, får kommittén härmed i

underdånighet öfverlämna det uppgjorda betänkandet, innehållande:

1) öfversikt rörande stadsfastighetskreditens ordnande i grannländerna;

2) historik;

3) motiv till kommitténs förslag;

4) förslag till »Förordning angående Konungariket Sveriges stadshvpotekskassa»;

-

5) förslag till ändrad lydelse af 8 § i förordningen angående stämpelafgiften

den 18 september 1908; och

6) särskildt yttrande af nnderteeknad Wallenberg jämte därvid

fogadt förslag till »Förordning angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa».

Ofvannämnda af kommittén mottagna handlingar bifogas härjämte.

Stockholm den 25 januari 1909.

1 Inderdånigst

ERNST METER.

ROB. BENCKERT.

EMIL K1NANDER.

ERIK MARTIN.

MARC. WALLENBERG.

Viktor Petrén.

ÖFVERSIKT

RÖRANDE

STADSFASTIGHETSKREDITENS ORDNANDE I

GRANNLÄNDERNA

1

l)a ii in ark.

Af våra nordiska grannländer är Danmark det land, där fastiglietskrediten

tidigast blifvit ordnad. Beträdande städerna gjordes början

redan år 1797 med upprättandet af en kreditkassa för fastighetsägare

i Köpenhamn. Denna, »Kreditkassen for Husejere i Köbenliavn»,

hvilken ännu i dag äger bestånd, bildades genom tillskott från olika

håll, och afsågs därvid ursprungligen att underlätta återuppbyggandet

af Köpenhamn, som år 1795 härjats af eldsvåda. I motsats till den

princip, som gäller i fråga om de sedermera inrättade s. k. kreditföreningarna,

äges kassan af dess kreditorer och är således en sammanslutning

af långifvare. Kassan erhöll statsgaranti för de obligationer,

som af densamma utfärdades, intill ett belopp af tre millioner riksdaler.

Enligt officiella uppgifter, som kommittén införskaffat, uppgår kassansutlåning

År 1908 till ungefär 84 millioner kronor och dess utelöpande

obligationer till ungefär 79 millioner kronor.

Upprättandet af nämnda kreditkassa ledde icke till efterföljd på

annat håll i Danmark, utan blef det på en helt annan väg, som frågan

om fastighetskreditens ordnande i detta land fick sin lösning. Detta

skedde nämligen genom upprättandet af kreditföreningarna. Efter

åtskilligt förberedande arbete för åstadkommande af sådana, utfärdades

den 20 juni 1850 eu lag, som innehåller grundprinciperna för bildandet

af dylika föreningar och deras verksamhet. Den första föreningen af

detta slag erhöll stadfästelse å sitt reglemente den 1 december 1851.

Sedan åtskilliga andra sådana föreningar tillkommit, bestämdes genom

lag den 19 februari 1861, att ingen ny förening finge af regeringen

sanktioneras, förrän genom särskild af regering och riksdag antagen

lag lämnats tillstånd till föreningens bildande. För närvarande äro

kreditföreningarna, med inberäknande af två egnahemskreditföreningar,

till antalet tolf. De flesta af dessa hafva sin verksamhet begränsad till

antingen jordbruks- eller stadsfastigheter, men några föreningars verksamhetsområden

omfatta både landsbygd och städer.

2

10

Ehuru kreditföreningarna i Danmark ursprungligen bildades efter

mönster från Tyskland, hafva de dock sedermera utvecklat sig fullt

själfständigt utan påverkan af tyska förebilder. Dessa föreningar hafva

i Danmark nått ett sådant uppsving och spela en så viktig roll, att en

närmare redogörelse för desamma torde väl vara på sin plats.

Kreditföreningarna utgöra sammanslutningar af låntagare och äro

helt och hållet enskilda institutioner. De stå under statens tillsyn, men

äro i öfrigt oafhängiga af staten och förvaltas af styrelser, utsedda af

föreningarna själfva. Enligt 1850 års lag åtnjuta föreningarna särskilda

förmåner, bland hvilka den viktigaste torde vara rätten att

utfärda till innehafvaren ställda obligationer, hvilka åtnjuta frihet från

stämpel till staten. Dessa s. k. kassaobligationer utställas på belopp

växlande från 50 till 20,000 kronor och äro uppsägbar endast från

utställarens sida. Sammanlagda beloppet af utelöpande obligationer

får aldrig öfverstiga summan af låntagarnas såsom pant inneliggande

skuldförbindelser. Föreningarna åtnjuta icke någon statsgaranti och

äga icke någon grundfond. De äga utlämna lån intill 60 procent af

fastighets värde. För förenings förbindelser äro lantagarne, däiest

de belånat sina fastigheter intill högsta lånegränsen, solidariskt ansvariga

med de pantförskrifna egendomarnas hela uppskattningsvärde, »och

i samma förhållande till lånebeloppet, när detta utgör en mindre del

af uppskattningsvärdet». Det är således för föreningens intressenter

icke fråga om någon personlig ansvarighet utöfver de pantförskrifna

fastigheternas uppskattade värde. För öfrigt hafva bestämmelserna om

låntagares ansvarighet vant föremal för olika uttolkningar och äfven

gifvit anledning till tvist vid deras praktiska tillämpning.

Värdet af fastigheter, dåra lån sökes, skall bestämmas af föi

sådant ändamål utaf föreningens styrelse särskildt utsedda värderingsmän,

hvilka hafva sin verksamhet begränsad till vissa mindre distrikt.

För värderingsmännen utfärdar styrelsen instruktion, som stadfästes

af inrikesministern.

Intill år 1896 ägde kreditföreningarna att meddela endast amorteringslån.

Amorteringstiden växlade från ungefär 40 till 70 år, någon

gång har den uppgått ända till 76 år. Genom lag den 24 april 1896

erhöllo föreningarna rätt att jämväl bevilja fasta lån, dock endast intill

en tredjedel af fastighets värde. Därjämte infördes en typ af blandade

lån, som utgör en mellanform mellan de båda andra. Samtidigt inskränktes

amorteringstiden för amorteringslån till högst 60 år.

Kreditföreningarna äga icke drifva bankrörelse i egentlig mening,

utan är deras verksamhet inskränkt till att meddela fastighetslån åt sina

11

delägare. Af förening beviljade lån utbetalas i de af föreningen utfärdade

kassaobligationer, som därvid utlämnas till parikurs. Sedan blifver

det låntagarens sak att realisera dessa på biista möjliga sätt. Enligt

de flesta föreningars reglementen äger visserligen styrelsen rätt att

utbetala lånen i kontanta penningar enligt den på Köpenhamns börs

för obligationerna noterade lägsta kurs eller till pari, men denna rätt

bar så godt som aldrig begagnats.

Låneräntan är i allmänhet 3 Ys å 4 V2 procent, hvartill komma

vissa afgifter till administration och till reservfond; afgiften till den sistnämnda

är i regel 2 procent, som gäldas på en gång vid lånets erhållande.

Räntan kan aldrig höjas, men väl sänkas, nämligen då konvertering af

obligationer äger rum. Hvarje medlem af föreningen är delaktig i

reservfonden i proportion till storleken af det lån, lian erhållit.

Sedan år 1861 har det medgifvits kreditföreningarna att uppdela

sig i olika serier, mellan hvilka någon solidarisk ansvarighet i regel icke

äger rum. Härvid tillgår så, att de under loppet af viss tidsföljd, exempelvis

10 år, i föreningen inträdande fastighetsägare, därest de under

samma tid af föreningen till dessa medlemmar utlämnade lånen uppgå

till visst minimibelopp (i regel 5 å 10 millioner kronor), förklaras utgöra

en sluten grupp, däri nya intressenter icke kunna vinna inträde. Därefter

börjas bildandet af en ny serie, för hvilken den närmast föregående

serien dock häftar i solidariskt ansvar, tills de af föreningen inom den

nya serien utfärdade obligationerna uppgå till visst belopp. Sedan

detta skett, är den gamla serien fri från allt ansvar för den nya, och

hvarje serie blifver fullt själfständig gentemot öfriga serier. Sedan

amorteringstiden för alla inom eu serie utlämnade lån gått till ända

och låntagarne inom serien uppfyllt sina förbindelser till föreningen,

utdelas reservfonden till ägarne af vederbörande fastigheter och serien

upphör att vidare existera. Därest låntagare i sluten serie vill förnya

sitt lån till ursprungliga beloppet, kan detta ske genom att han ingår

i ännu öppen serie, därvid han får öfverflytta så mycket af sitt tillgodohafvande

i reservfonden från den gamla till den nya serien, att

han ej behöfver göra nytt tillskott till nämnda fond.

Såsom exempel kan nämnas, att »Kreditföreningen af GrUndejere

i de Danske 0stifter», som är den äldsta föreningen i Danmark och

som började sin verksamhet år 1851, sedan år 1906 är uppdelad i 10

serier, af'' hvilka flera i sin ordning äro uppdelade i underafdelningar

med sinsemellan olika räntefot för de utlämnade lånen. År 1907 hade

denna förening beviljat lån till ett sammanlagdt belopp af ungefär 538

12

millioner kronor. Samma år utgjorde föreningens administrationskostnader

allenast 71 öre per 1,000 kronor.

De af föreningarna beviljade lånen äro ouppsägbara från föreningarnas

sida, så länge låntagaren i hvarje hänseende uppfyller små

ingångna förpliktelser. Brister låntagaren härutinnan, äger föreningen

att utan företagande af laga åtgärder taga den pantsatta egendomen i

besittning och försälja den å offentlig auktion.

Genom särskilda lagar har det medgifvits, att omyndigas och

offentliga stiftelsers medel kunna placeras i kreditföreningarnas obligationer.

Dessa hafva också i stor utsträckning afnämare i allmänna

institutioner, såsom banker, försäkringsinrättningar, förmyndarekassor

etc. Under de senare åren hafva obligationerna i ej ringa utsträckning

ock funnit köpare i utlandet, särskildt i Tyskland. Alltsedan föreningarnas

tillkomst hafva deras obligationer noterats å Köpenhamns börs,

där kurserna under olika penningtider fluktuerat ganska betydligt. För

att åstadkomma en mera stabil kurs genom anskaffande af lånekapital

från utlandet, där de olika föreningarnas obligationer konkurrerade med

hvarandra, upprättade man år 1906 efter norskt föredöme eu central

institution »Kongeriget Danmarks Hypotekbank». Enligt § 1 i lagen

den 6 april 1906 angående bankens inrättande bär densamma till ändamål

att genom upptagande af lån i utlandet skaffa den danska penningmarknaden

de fördelar, som kunna uppnås genom en mera direkt förbindelse

med den utländska penningmarknaden. Lånen upptagas mot

säkerhet af hypoteksbankens egna obligationer. Banken har en grundfond

å 20 millioner kronor, hvilket belopp i 3 y, procent statsobligationer

försträckts af staten och fortfarande är statens egendom. Utöfver

denna af staten lämnade garanti häftar staten icke i ansvar för bankens

förbindelser. Staten kan ej fordra återbetalning af detta garantibelopp,

förrän banken upphört med sin verksamhet och uppfyllt alla sina förpliktelser.

Beloppet af de utaf banken utfärdade, vid hvarje särskild

tidpunkt utelöpande obligationer får ej öfverstiga det åttadubbla beloppet

af bankens grundfond eller således 160 millioner kronor. Grundfonden

kan dock ökas genom ytterligare tillskott af staten eller genom öfverförande

af medel från reservfonden.

Liksom i fråga om kreditföreningarnas obligationer är det särskildt

stadgadt, att omyndigas medel kunna anbringas i hypoteksbankens obligationer.

Dessa åtnjuta ock stämpelfrihet samt lyda a danska kronor,

men kan beloppet angifvas jämväl i francs, reichsmark, pounds sterling

och dollars. Obligationerna utfärdas i serier, en för hvarje af banken

upptaget lån, därvid dock skall iakttagas, att ingen serie får öfverstiga

13

20 millioner kronor. Serierna kunna omfatta såväl fasta obligationslån

som afbetalningslån. I sistnämnda fall får amorteringstiden ej öfverskrida

75 år och ske amorteringarna halfårsvis. Banken äger rätt att

före utsatt tid efter tre månaders uppsägning helt eller delvis inbetala

en serie.

Enligt § 10 i åberopade lag skola de af banken upptagna lån i

första rummet användas till inköp af kreditföreningsobligationer. Banken

är verksam i tre afdelningar. Bland dessa afser första afdelningen

förvärf af obligationer, utställda dels af nämnda föreningar och dels af

kreditföreningen af kommuner i Danmark. Bankens tredje afdelning

omfattar obligationer, för hvilka danska staten åtagit sig full garanti,

s. k. husmandsobligationer eller obligationer, utfärdade af två i Danmark

befintliga statsgaranterade egnahemskreditföreningar. ‘)

Vid inköp af de till första afdelningen hörande obligationer

skall enligt lagen ändamålet därmed vara att gagna fastighetsägarne

genom att höja kursen på kreditföreningsobligationerna. Förvärfvet

af dessa bör ske i proportion till de särskilda föreningarnas utlåningssummor

och afse endast öppna serier. De tredje afdelningen tillhörande

obligationer inköpas till en kurs, som bestämmes af finansministern

och banken i samråd och som såvidt möjligt bör sättas så, att banken

hvarken har förtjänst eller förlust å inköpen. De förvärfvade obligationerna

skola samtliga ligga såsom säkerhet för bankens egna utelöpande

obligationer.

Bankens direktion utgöres af tre ledamöter, som alla utses af

regeringen. Direktionens verksamhet kontrolleras af ett tillsynsråd,

bestående af fem medlemmar, af hvilka en utses af finansministern

samt två af hvardera af riksdagens kamrar. Bankens öfverskott användes

till bildande af en reservfond, hvarifrån öfverförande af medel

kan ske till grundfonden, när reservfonden öfverstiger 5 procent af

bankens utelöpande obligationer.

Under hvpoteksbankens första räkenskapsår, som slutade den 31

mars 1908, har densamma upptagit ett 3 % procent obligationslån å 20

millioner kronor, hvilket placerats i Frankrike till en kurs af 99 procent.

Under samma år har banken uppköpt kreditförenings- och »husmands»- obligationer till ett sammanlagdt belopp af ungefär 8 V2 million kronor.

Såsom ofvan sagts, finnas i Danmark två »Husmands»- eller egnabemskreditföreningar,

nämligen en för Jylland och en för öarna. Dessa *)

*) Andra afdelningens verksamhet afser att underlätta genomförandet af en skattereform,

tiondeaflösningen, och är därför utan intresse från synpunkten af fastighetskreditväsendets

ordnande.

14

föreningar, som endast afse att tillgodose mindre jordägares å landet

kreditbehof, erhöllo år 1880 en viss statsgaranti för sina förbindelser,

hvilken sedermera utsträckts. Värdet af fastighet, som belånas hos

föreningarna, får ej öfverstiga 8,000 kronor. Amorteringstiden för

lånen är högst 45 år, och låntagare skola göra större inbetalningar

till reservfonden än i de vanliga kreditföreningarna.

År 1907 hade båda föreningarna, enligt en för kommittén tillgänglig

uppgift, tillsammans öfver 70,000 lån utestående med ett genomsnittsbelopp

af resp. 1,330 och 1,482 kronor. Räntan å föreningarnas

obligationslån utgjorde i regel 4 procent, å en del lån 3 Va procent.

Den ursprungligen till 4 procent bestämda räntan hade dock till största

delen sedermera genom konvertering sänkts till 3 Va procent. Föreningarnas

obligationer äro tryckta på danska och tyska, stundom ock

på engelska, och hafva före hypoteksbankens upprättande i stor utsträckning

sålts i utlandet.

Sedan 1895 hafva tillkommit nio s. k. hypoteksförening^, som

utlämna lån mot sekundär pantsäkerhet i fastighet. De meddela

lån intill 75 procent af fastighets värde. De skilja sig från kreditföreningarna

jämväl därutinnan, att de hafva grundfonder, fördelade på

aktier. I Köpenhamns hypoteksförening är grundfonden V2 million

kronor, fördelad på 100 aktier å 5,000 kronor, däraf 10 procent äro

inbetalade, hvaremot återstoden skall inbetalas först i den händelse, att

uppkomna förluster ej kunna täckas af reservfonden och låntagarnes

kollektiva ansvarighet. Såsom ligger i sakens natur, röra sig hypoteksföreningarna

med väsentligt mindre lånebelopp än kreditföreningarna.

De sistnämnda hade år 1908 obligationer utelöpande till ett samman - lagdt belopp af ungefär 1,206 millioner kronor, däraf cirka 116 millioner

utgöra egnahemskreditföreningarnas utlåning. Detta höga belopp visar,

hvilken utomordentlig betydelse kreditföreningarna fått i Danmarks

ekonomiska lif. Motsvarande summa för hypoteksföreningarna utgjorde

samma år ungefär 71 millioner kronor.

Såsom hypoteksbank fungerar ock Landmandsbankens liypoteksafdelning,

hvilken år 1908 hade lån utestående dels mot pant i fast

egendom dels ock till kommuner till ett belopp, öfverstigande 44 millioner

kronor. Af denna bank utfärdade kassaobligationer uppgingo

vid samma tid till ett sammanlagdt belopp af ungefär 41 millioner

kronor. Fastighetslån uppgifvas ock i stor utsträckning vara placerade

i sparkassor, lifförsäkringsanstalter och liknande inrättningar.

Det förtjänar att här anmärkas, att två kreditföreningar på grund åt

bristande försiktighet vid lånerörelsens bedrifvande nödgats inställa sin

15

verksamhet. Den ena af dessa gjorde konkurs i början af 1860-talet,.

och den andra sattes under administration år 1861, från hvilken tid den

inskränkt sin verksamhet till afveckling af sina förbindelser. Orsaken

till föreningarnas obestånd uppgifves vara att söka hufvudsakligen i

deras otillförlitliga värderingar af fastigheter.

Norge.

Redan år 1852 erhöll Norge en central hypoteksbank »Kongeriget

Norges Hypotekbank». Denna är statsinstitution och bär till uppgift

att bereda fastighetsägare såväl i städerna som på landsbygden tillfälle

att belåna sina egendomar. Banken har sitt hufvudkontor i Kristiania

och lånekontor i Bergen, Trondhjem och Tromsö. Enligt den nu

gällande lagen om hypoteksbanken af den 28 juni 1887 har banken en

grundfond, som öfverlämnats af och fortfarande tillhör staten, men som

icke kan af staten återkräfvas, förrän banken upphört att existera och

dess förbindelser uppfyllts. Grundfonden kan ökas genom ytterligare

tillskott af staten eller genom öfverförande af bankens vinst och utgör

för närvarande 20 millioner kronor, däraf staten tillskjutit 15,610,000

kronor. A den af staten lämnade grundfonden gäldar banken 4

procent ränta åt statskassan. Bankens nettovinst skall, såvida icke stortinget

bestämmer, att densamma skall öfverföras till grundfonden, användas

till bildande af en reservfond, som år 1907 utgjorde 1 million

kronor. Banken äger utställa obligationer lydande å norsk myntslag

intill ett belopp af högst det åttadubbla af grundfonden. För att kunna

göras gällande mot banken måste obligationerna vara försedda med påskrift,

att de noterats i finansdepartementet. Vid 1907 års utgång

utgjorde obligationsskulden ungefär 159 millioner kronor. De obligationer,

som hvart år utställas, bilda tillhopa en serie, och bestämmes vid utställandet

seriens amorteringstid, som får variera mellan 30 och 80

år. Amorteringen sker halfårsvis, men banken äger att efter sex månaders

uppsägning helt eller delvis infria eu serie.

Af grundfonden kan högst V4 placeras i norska statsobligationer,

och af bankens öfriga medel kan så stort belopp, som befinnes lämpligt

att hålla rörligt, utlånas genom växeldiskontering eller lån på kort tid.

Med dessa undantag utlånar banken tillgängliga medel mot pant af

inteckningar intill 60 procent af de pantsatta fastigheternas uppskattade

16

värde. Lånen hafva under de 40 sista åren utbetalats i kontanta

penningar. Amorteringstiden får i regel ej sättas kortare än till 40 år;

dock äger banken att i vissa fall uppsäga lån till inbetalning tidigare

efter viss frist. Räntefoten är sedan år 1889 4 procent. Gäldas icke

ränta och am otering å utsatt tid, äger banken låta försälja den pantsatta

egendomen å offentlig auktion och sålunda göra sig betäckt för

sin fordran.

Bankens direktion består af tre medlemmar, af hvilka två väljas

af stortinget och en förordnas af regeringen. Stortinget väljer tillika

ett bankråd, bestående af fem ledamöter, hvilket har beslutanderätt i

alla viktigare frågor. Bankens lånerörelse är underkastad daglig revision,

som anordnas af finansdepartementet.

Innan lån å fastighet beviljas, skall i regel genom bankens försorg

särskild värdering af densamma äga rum. Denna förrättas af särskilda

värderingsmän, som efter förslag af magistrat och den kommunala styrelsen

utses, inom hufvudkontorets distrikt af bankens direktion och inom lånekontorens

distrikt af dessa kontors styrelse. Värderingsmännen äro

edsvurna och hafva att följa en noggrann instruktion. Kvarnar, sågverk

och fabriker få icke belånas i banken. Enligt det för banken fastställda

reglemente är bankens befogenhet i fråga om utlåningen vidare på det

sätt begränsad, att byggnad i stad icke får belånas till högre belopp

än hälften af byggnadens värde och tomt icke utöfver s/i0 af dess värde.

Vid 1907 års utgång hade banken utelöpande hypotekslån till

ett sammanlagdt belopp af ungefär 165 millioner kronor, däraf mot

säkerhet i stadsfastigheter ungefär 32 millioner kronor, af hvilket belopp

ungefär 4 millioner falla på Kristiania. Bankens sist emitterade obligationslån

af år 1907, lydande å ungefär 17 millioner kronor med 3 Va

procent ränta, öfvertogs efter en kurs af 92 V2 procent af ett utländskt

bankkonsortium. Den effektiva räntan har beräknats till 3,9 6 procent

och amorteringstiden utgjorde 58 år.

Finland.

Alltsedan 1860-talet har Finland haft en central hypoteksinstitution

för landsbygden, men först år 1895 erhöll detta land en mosvarande

kreditanstalt för städerna och detta i form af ett enskildt företag utan

någon statens garanti, »Aktiebolaget Städernas i Finland Hypoteks

-

17

kassa». Samtidigt härmed öppnade två större enskilda banker särskilda

hypoteksafdelningar, hvarför hypotekskassan från början haft en stark

konkurrens med dessa penninginstitut.

Enligt § 1 af bolagets stadgar är dess ändamål att utlämna

lån dels mot inteckning i stadsfastighet och dels åt stadskommuner

och kyrkliga församlingar i stad. Hypotekskassans utlåningsformer äro

enligt stadgarne följande:

1) amorteringslån till högst hälften af det värde, hvartill fastighet

med därå uppförda byggnader på grund af taxering, verkställd

af bolagets värderingsman, blifvit af bolagets styrelse uppskattad;

2) fasta lån utan fastställd amortering, på längre tid än 5 år, till

högst eu tredjedel af taxeringsvärdet; och

3) uppsägbar lån på kortare återbetalningstid än 5 år, till högst

7 io af taxeringsvärdet.

Amorteringslånen äro från hypotekskassans sida ouppsägbara, men

kunna efter förloppet af 10 år af låntagaren uppsägas. De hittills

utlämnade stående lånen äro ömsesidigt ouppsägbara under 10 år, men

kunna därefter uppsägas enligt i hvarje särskildt fall träffad öfverenskommelse.

Uppsägbara lån hafva i allmänhet lämnats endast för att

utjämna lånebelopp, som icke helt och hållet fallit inom den för amorteringslånen

fastställda lånegränsen af 50 procent af fastighetsvärdet.

Uppsägningstiden är i fråga om dessa lån i regel sex månader.

Bolagets upplåning sker genom utfärdande af räntebärande obligationer.

Innan emission af obligationer får äga rum, skall tillstånd därtill

meddelas af senaten. För tillfälliga behof får bolaget verkställa upplåning

jämväl på annat sätt, dock icke till högre sammanräknadt belopp

än två gånger aktiekapitalet. Hittills har bolaget upptagit fem obligationslån

å tillhopa 42 millioner finska mark, däraf tre 4 procent lån och två

4 Va procent lån, det sista år 1903. Fyra af lånen lyda å finska mark,

reichsmark och kronor, och af dessa äro tre å tillhopa 33 millioner

mark hufvudsakligen placerade i utlandet; de två öfriga lånen å tillhopa

9 millioner mark äro till största delen placerade inom Finland.

Amorteringstiden växlar mellan 30 och 55 år.

Bolagets aktiekapital utgör 5 millioner mark, fördeladt i aktier

lydande på 500 mark.

Af bolagets behållna vinst öfverföras i första hand 10 procent

till reservfonden och därefter högst 6 procent på aktiekapitalet till

aktieägarnes vinstutdelningsfond. Af Överskjutande beloppet öfverföres

hälften, dock icke öfver 2 procent på aktiekapitalet, till sistnämnda

fond och den andra hälften till reservfonden, tills denna uppgår till

3

18

25 procent af aktiekapitalet. Återstoden af vinsten öfverföres till låntagarnes

vinstutdelningsfond. Öfver aktieägarnes fond förfogar bolagsstämman,

dock med iakttagande däraf att mera än 6 procent å aktiekapitalet

icke får utdelas, därest fondens återstående belopp icke uppgår

till 5 procent af aktiekapitalet, Utdelningen får ej under några

förhållanden öfverstiga 8 procent af detsamma. Låntagarnes vinstutdelningsfond

kommer låntagarne till godo enligt grunder, som åt

bolagsstämman bestämmas. Senaten förordnar ett statens ombud, som

äger bevista bolagsstämmorna samt styrelse- och revisorssammanträden

och som skall hafva tillgång till bolagets alla räkenskaper.

Vid 1907 års slut utgjorde reservfonden ungefär 1 V* million mark,

aktieägarnes vinstutdelningsfond ungefär 325,000 mark och låntagarnes

fond ungefär 37,000 mark. Beträffande utlåningen uppgick denna vid

samma tid till något öfver 45 millioner mark, däraf i stående lån

1,214,000, i uppsägbar lån ungefär 2,425,000 samt i amorteringslån

inemot 41 millioner, hvartill komma kommunallån till 7 kommuner

med tillhopa något mera än 825,000 mark. Af bolagets styrelseberättelser

framgår, att alltsedan år 1900 utlåning i brist på medel icke

kunnat äga rum i den omfattning, som det förefintliga lånebehotvet

påfordrat. Såsom orsak härtill anföres af styrelsen den under de senare

åren i allmänhet rådande penningknappheten och den till följd däraf

höga räntefoten, som under flera år omöjliggjort upptagande af lån i

utlandet på antagliga villkor.

Räntefoten å de af hypotekskassan utlämnade amorteringslånen har

i regel varit 4 Va å 5 procent. Därjämte erlägges i allmänhet V2 procent,

som första året afsättes till administrationskostnader, men sedan afräknas

å lånekapitalet, så att ett dylikt lån blifver till tullo guldet inom 53 år.

De stående lånens ränta har i regel utgjort 4 Va procent, hvaremot räntan

å de uppsägbar lånen växlat efter lånens storlek i förhållande till fastighetsvärdet,

dock har räntan i regel ej öfverstigit 5 procent. Lån hafva

enligt sista styrelseberättelsen beviljats till följande medelprocenttal åt

fastighetsvärdet, nämligen:

stående lån till .......................................... 28.8 8 procent;

amorteringslån till .................................... 46.5 4 „

uppsägbar, lån ,, .................................... 55.9 8 ,,

År 1907 har en ny hypoteksinstitution tillkommit i finland, jämväl

denna i form af aktiebolag, nämligen aktiebolaget Fastighetsbanken

i Finland, hvars bolagsordning fastställdes den 24 april 1907. Bolagets

uppgift är att i enlighet med gällande banklag bevilja lån mot inteck

-

19

ning i fast egendom såväl i stad som på landet. Aktiekapitalet utgör

1 million mark, livilket bolopp dock kan ökas till 3 millioner. Upplåningen

sker genom utfärdande af obligationer äfvensom för tillfälliga

behof på annat lämpligt sätt, dock i sistnämnda fall icke till högre

sammanlagdt belopp än två gånger aktiekapitalet. Utlåningen sker i

form af dels amorterings- och dels byggnadslån. Båda slagen lån kunna

beviljas intill högst 75 procent af fastighetsvärdet, sådant detsamma af

bolagets styrelse genom dess värderingsman blifvit bestämdt. Första bokslutet

för fastighetsbanken uppgöres per den 31 december U)08, hvadan

någon upplysning om densammas verksamhet nu ej stått att vinna.

Enligt hvad svenska generalkonsulatet i Finland meddelat, belånas

inteckningar i stadsfastigheter i stor utsträckning, utom af de vanliga

bankerna, jämväl af en del sparbanker, lifförsäkringsbolag, universitetsfonder

och åtskilliga andra kassor.

Tyskland.

I Tyskland finnes icke någon central statsinstitution för tillgodoseende

af fastighetskrediten. Däremot finnes eu mångfald hufvudsakligen

på enskild väg tillkomna fastighetskreditinstitut.

Till största delen tillgodoses ifrågavarande kreditbehof, såvidt

städerna angår, genom hypoteksbanker, af hvilka det finnes ett 40-tal,

alla aktie- eller kommanditbolag. Dessa banker, hvilkas utlåningar mot

inteckningssäkerhet till ungefär 85 procent omfatta stadsfastigheter och

till ungefär 15 procent jordbruksfastigheter, hafva sin verksamhet till

största delen inriktad på de större städerna, hvaremot de endast i ringa

grad hafva kunder bland fastighetsägarne i mindre och medelstora städer.

Hypoteksbankernas verksamhet är reglerad genom hypoteksbanklagen af

den 13 juli 1899. Den 30 juni 1908 uppgick de 38 största hypoteksbankernas

utlåning sammanlagdt till öfver 9,306 millioner mark, därvid

bör framhållas, att 35 af nämnda 38 banker så godt som uteslutande

belåna inteckningar i stadsfastigheter.

Den andra kategorien af hithörande kreditanstalter äro de s. k.

»Gemeinniitzige Institute», som utgöra antingen ett slags kommunala

institutioner eller ock å enskild väg tillkomna sammanslutningar af

20

fastighetsägare för fastiglietskreditens tillgodoseende. Den förnämsta

af dessa anstalter är tvifvelsutan »B er! i ner'' I * fa n d br ie fa m t», som bildades

år 1868 efter mönster af de gamla preussiska kreditföreningarna, Denna

anstalt anses mycket solid och åtnjuter stort anseende, men har, enligt

sakkunniges utsago, utvecklat sig väl långsamt och har därför i viss

grad utträngts af de talrika hypoteksbankerna. Nämnda anstalt, som

bär officiell karaktär och lyder under Berlins magistrat, har, enligt

kommittén tillhandakommen uppgift, obligationer utelöpande till ett

sammanlagdt belopp af ungefär 230 millioner mark. Fastigheterna belånas

i denna inrättning allenast intill hälften af sitt värde. Vidare

finnas i Dresden och Dusseldorf i någon män likartade kommunala

kreditanstalter, nämligen »Die Grundregel!- lind Hypothekenanstalt der

Stad! Dresden» och »Die Diisseldorfer städtische Hypothekenbank», båda

upprättade år 1900. Dessa två anstalter intaga icke en själfständig

ställning, utan utgöra underafdelningar af respektive städers kommunala

förvaltning. De utställa därför ej själfva obligationer, utan utbetala

beviljade lån i de af vederbörande stad utfärdade obligationer. Hypoteksinrättningen

i Dusseldorf uppgifves hafva utlämnat lån för ungefär

20 millioner mark.

Vidare hafva under de sista åren på enskild väg bildats särskilda

»Pfandbriefinstitute» för städerna i Schlesien, i Ostpreussen och i PosenVästpreussen.

De två första af dessa anstalter hafva dock på grund

af det under de senare åren rådande tryckta läget å penningmarknaden

icke kunnat få sina obligationer försålda, hvadan deras verksamhet icke

i någon nämnvärd grad utvecklats. Beträffande den för Posens och

Västpreussens städer år 1906 upprättade anstalten är att märka, att den

i förhållande till öfriga likartade institutioner intager eu särställning, i

det staten ställt ett grundkapital å 2 millioner mark till anstaltens förfogande.

Denna hypoteksinrättning har på grund af statens understöd

genast kunna träda i full verksamhet, •

1 provinsen Brandenburgs städer är man nu verksam att efter

mönster af »Berliner Pfandbriefamt» bilda eu hypoteksanstalt. I Danzig

finnes sedan år 1868 en hypoteksförening, som helt och hållet är ett

enskildt företag, men som uppgifves under de senare åren vara stadt i

tillbakagång. Dock skall denna förening ännu hafva obligationer utelöpande

för ungefär 18 milloner mark.

Utom dessa nu nämnda hypoteksinrättningar finnas jämväl andra,

som dock hufvudsakligen syssla med belånande af jordbruksfastigheter.

I första hand märkas de gamla kreditföreningarna med anor från 1760- talet, Indika föreningar tjänat till förebild för liknande kreditinstitutioner

21

i åtskilliga länder. Slutligen tinnas särskilda hypoteksanstalter, för

hvilkas förbindelser staten eller särskilda provinser iklädt sig garanti.

Dä emellertid båda dessa slag af hypoteksinrättningar ej i nämnvärd

män afse stadsfastigheter, lämnas de bär åsido.

Såsom synes är det eu mångfald af olika slags kreditinstitut,

Tyskland på detta område företer. Fastighetsägarnes kreditbehof tillgodoses

utom af de redan nämnda hypoteksanstalterna, jämväl af sparbankerna

i städerna, de enskilda försäkringsbolagen och allmänna kassor.

Enligt sakkunniges utsago har det emellertid visat sig, särskildt i tryckta

penningtider, att fastighetskrediten i Tyskland icke är fullt tillfredsställande

ordnad. Men några ansatser att på ett effektivt sätt råda bot

på bristerna i systemet hafva icke förmärkts.

HISTORIK

25

Tidigare än i andra länder hafva statsmakterna i Sverige sökt att

genom offentliga anstalter bereda fastighetsägarne tillfälle att erhålla

lån mot pant af deras fasta egendom. Redan från sin stiftelse år 1668

har riksbanken utlämnat lån mot säkerhet af fastighet såväl i stad som

å landet, dock med afbrott under viss tidsperiod, då bankens ställning

ansetts icke kunna medgifva dylik utlåning.

Riksbankens fastighetslån, som ursprungligen utlämnades allenast

på ett år, tingo efter denna tid förnyas och blefvo på så sätt i regel förvandlade

till stående lån, hvaraf följden åter blef, att bankens kapital i alltför

stor utsträckning fastlåstes. För att råda bot å detta missförhållande

föreskrefvo rikets ständer år 1752, att viss afbetalning hvarje år skulle

gäldas å lånebeloppet. Genom detta och följande riksdagars beslut

infördes för ifrågavarande slags lån ett fullständigt amorteringssystem,

som slutligen år 1772 ledde till fastställande af en årlig amortering af

2 procent å ursprungliga lånebeloppet, som därigenom amorterades på

28 år. Denna anordning förblef oförändrad ända till år 1859, då amorteringen

höjdes till 3 procent, hvarigenom lånetiden blef 21 år. Räntefoten,

som ursprungligen värre mycket hög, blef efterhand nedsatt och

bestämdes år 1772 till 4 procent, hvilken räntefot sedermera förblef

oförändrad, så länge riksbankens ifrågavarande utlåning fortfor.

Det förtjänar anmärkas, att svenska riksbanken var den första

kreditinrättning, som utlämnat fastighetslån att återbetalas med årlig

amortering, hvilket ju sedermera blifvit grundprincipen för alla hypoteksinrättningars

utlåning. Det har till och med påståtts, att svenska riksbanken

i detta afseende tjänat till förebild för den första hypotekseller

kreditföreningen i Tyskland, hvilken tillkom först på 1760-talet i

Schlesien och som i sin ordning blef förebild för sedermera upprättade

kreditföreningar såväl i Tyskland som i åtskilliga andra länder.

År 1770 upphörde riksbanken att vidare utlämna nya fastighetslån,

men ifrågavarande lånerörelse öppnades åter år 1815, sedan rikets

ständer anslagit en särskild fond för belåning af fastigheter såväl i

städerna som å landet. Denna fond, som sedermera uppgick till 7 V»

4

26

millioner kronor för belåning- af landtfastiglitter och 1 V8 million kronor

för belåning af stadsfastigheter, indrogs först år 1804. Under första

hälften af 1800-talet framställdes en mängd förslag till förbättrande af

fastighetskrediten, de flesta dock afseende allenast landsbygden, Indika

förslag emellertid icke ledde till något resultat.

Redan år 1836 hade i Skåne bildats en hypoteksförening för

jordägare å landet och under 1840- och 1850-talen tillkommo i andra

delar af riket ytterligare sex dylika föreningar, hvilka alla utgjorde

helt och hållet enskilda sammanslutningar och voro utan all statshjälp.

Under tryckta penningtider kunde de endast i ringa mån eller icke alls

tillfredsställa sina delägares kreditbeliof. Anledningen härtill var i

första hand den, att föreningarna vid placerande al sina obligationslån

i utlandet (hufvudsakligen hos ett enda bankirlms i Hamburg) genom

inbördes konkurrens motarbetade hvarandra och till följd däraf fingo

vidkännas mycket dryga låneomkostnader. Genom sättet lör sitt kreditsökande

i utlandet ansågos föreningarna dessutom skada svenska statens

kredit därstädes. För att få berörda missförhållanden afhjälpta sökte man

vid flera olika riksdagar att åt föreningarna utverka statsgaranti, ansträngningar

som till eu början dock icke kröntes med framgång. Slutligen

nedsatte emellertid Kungl. Maj:t år 1858 en kommitté (den s. k. finanskommittén),

som erhöll i uppdrag att afgifva förslag bl. a. angående

de förändringar, som kunde anses behöfliga i fråga om penning- och

kreditväsendet i landet. Denna kommitté algaf i början åt år 1860 förslag

till förändrad organisation af jordhypoteksföreningarna och föreslog

i sammanhang därmed upprättande af en med statsgaranti försedd

central hypoteksbank, i hvilken nämnda föreningar skulle inträda såsom

delägare och hvilken genom upptagande af obligationslån skulle åt

föreningarna bereda medel till dessas utlåning. Detta förslag, som

antogs af rikets ständer år 1860, resulterade i upprättandet af Sveriges

allmänna hypoteksbank (Kungl. förordningen den 26 april 1861).

Inom nämnda kommitté väcktes förslag därom, att jämväl hypoteksföreningar

af fastighetsägare i rikets städer skulle få inträda såsom

delägare i hypoteksbanken. Kommitténs pluralitet ansåg emellertid

dylik rättighet icke böra medgifvas städernas fastighetsägare, därvid

såsom skäl hufvudsakligen framhölls den olikhet, som ifråga om pantsäkerlieten

förelåge mellan jordegendomar å landet och fastigheter i stad.

I detta afseende anför kommittén, att stadsfastigheter i motsats till

landtegendomar i de flesta fall under tidens lopp snarare falla än stiga

i värde, att stadsfastigheters värde ofta måste bestämmas efter ganska

sväfvande grunder samt att desamma ständigt äro utsatta för möjlig

-

heten af en genomgripande förstöring, hvars följder icke kunde anses

afhjälpta genom utbekommande af brandförsäkringsbeloppen. Vidare

anför kommittén, att stadsfastigheter representera ett värde, som vida

mer än i fråga om jordegendomar å landet är underkastadt konjunkturernas

växlingar. Såsom exempel härå anföres, att på grund af förändringar

i merkantila, industriella eller andra förhållanden, Indika rådt

under en viss tidsperiod och därunder skapat en stads välstånd, de

omständigheter kunna upphöra att verka, som förut gjort bostäder därstädes

eftersökta och föranledt kapitals nedläggande i fastigheter å

platsen, till följd hvaraf dessa fastigheter med nödvändighet måste falla

i värde. På nu anförda grunder ansåg kommittén det orättvist och

för ölrigt förenad! med åtskilliga olägenheter att sammanföra ägare af

landt- och stadsfastigheter i en hypoteksanstalt, för hvilken principen

om gemensam ansvarighet i män af delaktighet skulle gälla för alla

delägare.

Eu af kommitténs ledamöter, grosshandlaren G. Lallerstedt från

^ adstena, var emellertid uti ifrågavarande punkt skiljaktig och ansåg,

att jämväl sammanslutningar af fastighetsägare i städerna borde få

vinna inträde i hypoteksbanken. Lallerstedt bemöter i ett särskildt afgifvet

yttrande de af kommittén anförda skälen och framhåller bl. a.,

att det ingalunda kunde antagas, att stadsfastigheter, som nödtorftligen

underhölles, skulle förlora i värde, utan att erfarenheten tvärtom utvisade

raka motsatsen. Mot följderna af genomgripande förstöring

genom eld kunde man gifvetvis skydda sig genom betryggande brandförsäkring,

och beträffande de menliga verkningarna af skiftande konjunkturer,

hvarom kommittén talat, kunde all grundad farhåga i berörda

afseende aflägsnas, därest i de mindre städerna, som väl företrädesvis

skulle vara utsatta för dylika menliga verkningar, gränsen för fastighets

belåning i hypoteksförening sattes till ett lägre procenttal af fastighetens

värde än i de större städerna.

Sedan Kungl. Maj:t vid 1860 års riksdag öfverlämnat kommitténs

förslag till rikets ständers pröfning, höjdes där visserligen röster för,

att fastighetsägarne i städerna icke borde uteslutas från delaktighet i

hypoteksbanken, men dessa röster vunno icke gehör.

Då sålunda de försök, som gjorts att upphjälpa jämväl fastighetskrediten

i städerna, på grund af finanskommitténs och riksdagens afvisande

hållning icke krönts med framgång, togs från enskildt håll

initiativ till frågans lösning. Sedan nämligen deputerade för fastighetsägare

i de flesta af rikets städer och köpingar å sammankomst utsett

vissa kommitterade att utreda frågan om upprättande af en särskild

28

hypoteksinrättning för belåning af fastigheter i städerna och köpingarna,

framlade kommitterade år 1863 förslag i ämnet. Efter det förslaget af

nämnda deputerade godkänts, frambars det vid samma års riksdag såsom

motion inom borgarståndet af grosshandlaren Lallerstedt. Denne framhöll

i motionen, att såsom förnämsta skälet för upprättandet af allmänna

hypoteksbanken för landet anförts, att svenska statens kredit å

den utländska penningmarknaden kunde rubbas genom jordhypoteksföreningarnas

uppträdande såsom konkurrerande lånesökande i utlandet,

och att det därför vore absolut nödvändigt för staten att ingripa och

reglera dithörande förhållanden genom beviljande af statsgaranti åt en

central hypoteksbank, som kunde ombesörja all upplåning för föreningarna.

Sedan i början af 1860-talet reglemente blifvit af Kungl. Maj:t

fastställdt för särskilda hypotekskassor i Stockholm och Göteborg äfvensom

för en hypoteksförening för de skånska städerna (de två sistnämnda

inrättningarna trädde aldrig i verksamhet), samt det kunde antagas,

att antalet dylika hypotekskassor eller föreningar inom kort skulle ökas,

så talade, enligt motionärens mening, enahanda skäl för upprättande af

en central, med statsgaranti försedd hypoteksanstalt för rikets städer.

Enligt kommitterades förslag skulle den ifrågasatta hypoteksanstalten

hafva till ändamål att ombesörja all den upplåning, som komme att

erfordras för att åt hypoteksföreningar, bestående af fastighetsägare i

rikets städer och köpingar med därtill hörande områden, bereda medel

till amorteringslån. Därjämte skulle anstalten liga att tillgodose stadskommuners

lånebehof. Såsom delägare i anstalten skulle ingå hvarje

stadshypoteksförening, som därefter bildades, äfvensom sådana redan

bildade föreningar, hvilkas reglementen innehölle betryggande bestämmelser

rörande belånade fastigheters brandförsäkring. Den summa, för

hvilken förening ägde teckna sig såsom delägare, fick ej understiga en

half million riksdaler. Anstalten skulle dels hafva en egen grundfond,

dels ock af staten erhålla en särskild garantifond. Grundfonden skulle

bildas sålunda, att hvarje förening skulle för fem procent af lånebeloppet

mottaga grundfondsobligationer. 1 detta afseende afvek förslaget från

de för allmänna hypoteksbanken antagna bestämmelser, hvilka icke

innehöllo föreskrift rörande någon grundfond af dylik beskaffenhet.

Garantifonden, som skulle tjäna såsom ytterligare säkerhet för anstaltens

förbindelser, skulle bestå i svenska statsobligationer till ett belopp af

fyra millioner riksdaler eller hälften af hvad 1860 års riksdag såsom

garantifond beviljat hypoteksbanken för landet. 1 likhet med hvad

som var stadgadt i fråga om hypoteksbanken skulle dessa obligationer

dock icke i någon händelse få användas till anstaltens utlåning utan

2!)

skulle få tillgripas endast i samma två fall, som voro stadgade i förordningen

angående hypoteksbanken. Föreningarna skulle, enhvar i mån

af sin delaktighet, ansvara för anstaltens förbindelser. Anstalten skulle

förvaltas af eu styrelse, bestående af fem ledamöter, af Indika Kungl. Magt

skulle utse en, riksgäldskontor en och anstaltens delägare de tre öfriga.

Kommitterade hade jämväl uppgjort ett särskildt förslag till förordning

angående de allmänna grunder, som skulle lända till efterrättelse

vid bildandet af hypoteksföreningar i rikets städer och köpingar samt

vid dylika föreningars framtida verksamhet. Hvad som i detta förslag

framför allt förtjänar uppmärksammas är, att särskild värdering

af fastighet, därå lån söktes, föreskrefs såsom obligatorisk. Fastighet

skulle få belånas till hälften af det vid dylik värdering uppskattade

värdet. Endast amorteringslån skulle få meddelas, och den årliga afbetalningen

skulle utgöra minst 1 3U procent, Räntan skulle icke få

öfverstiga 5 procent. Såsom bidrag till förvaltningskostnaderna skulle

årligen erläggas V4 procent af lånebeloppet.

Motionen, som remitterades till statsutskottet, blef af dess pluralitet

afstyrka därvid i första hand åberopades de skäl, som redan af finanskommittén

framförts emot det inom densamma väckta förslaget om

stadshypoteksföreningars inträde i allmänna hypoteksbanken. Såsom

ofvan är sagdt, gingo dessa skäl hufvudsakligen ut på ett framhållande

af den skiljaktighet, som i fråga om pantsäkerheten lorefunnes mellan

landt- och stadsfastighet. Utskottet fann det med hänsyn till antydda

skiljaktighet betänkligt att bevilja en för städerna afsedd hypoteksanstalt

understöd af staten. Därjämte förklarade utskottet, att det med hänsyn

till den olikhet, som i fråga om byggnadssätt och hypotekens däraf

beroende säkerhet m. m. rådde mellan olika städer, icke kunde vara

billigt att, på sätt motionären föreslagit, genom lag söka tvinga alla de

städer, som ville inrätta egna hypoteksföreningar, att bilda ett gemensamt

bolag för belåning af stadsfastigheter. De skäl, utskottet i öfrigt anförde

till stöd för afstyrkande af motionen, hänföra sig till då rådande förhållanden

och torde i våra dagar icke erbjuda något af intresse, hvadan

de här kunna förbigås.

Inom statsutskottet voro fyra ledamöter skiljaktiga från beslutet

och tillstyrkte bifall till motionen. Reservanterna utveckla i sitt yttrande

till en början de skäl, hvarpå de grundade sin uppfattning, att

det ej kunde innebära någon som helst risk för staten att på föreslaget

sätt understödja stadsfastighetskrediten. Till stöd härför anföra de,

att lån skulle få meddelas allenast intill hälften af fastighets värde, att

hvarje hypoteksförenings låntagare skulle vara gemensamt ansvariga

30

för föreningens förbindelser och att särskild grundfond skulle finnas, som,

i händelse af behof, till hela dess belopp skulle tagas i anspråk, innan

den af staten öfverlämnade garantifonden finge anlitas. Vidare anfördes,

att garanti från statens sida vore nödvändig, för att anstalten skulle

kunna fylla sitt ändamål, samt att det allmänna hade intresse af att

fastighetskrediten i städerna blefve ordnad. Reservanterna framhöllo i

detta sammanhang den starka tillväxten af städernas befolkning och

det till följd däraf ständigt ökade behofvet af bostäder därstädes. För

att bereda tillräckliga och sunda bostäder åt städernas invånare och billiga

lokaler åt näringarna ansågo de upprättandet af en central upplåningsanstalt

för stadsfastighetskreditens tillgodoseende vara en ur det allmännas synpunkt

angelägen åtgärd. Därtill kom, att tillkomsten af en dylik anstalt

icke, såvidt fråga vore om redan befintlig fast egendom, annat än i ytterst

ringa mån torde föranleda ökad skuldsättning för fastighetsägarne utan

endast medföra en förvandling af sväfvande skuld till konsoliderad

sådan. Reservanterna påpekade slutligen de fördelar, som kunde vinnas

därigenom, att de mot inteckning i stadsfastighet placerade penningar

frigjordes och genom bankernas bemedling komme handeln och industrien

till godo. Vinst skulle i nationalekonomiskt afseende uppstå, därest

de af näringarna i ej obetydlig utsträckning anlitade, ganska dyra

blankokrediterna i utlandet kunde inskränkas i den mån motsvarande

kapital genom den föreslagna hypoteksanstaltens bemedling erhölles

från utlandet i form af fonderade lån, som alltid vore billigare än tillfälliga

sådana.

Lallerstedts motion vann emellertid endast borgarståndets bifall,

hvadan förslaget för den riksdagen fallit. Sedermera återupptogs

dock frågan icke i Riksdagen, utan föredrogo vederbörande att söka få

till stånd en hypoteksanstalt utan statsgaranti. Med anledning häraf

omarbetades det uppgjorda förslaget och blef sedermera i dess nya

skick af Kungl. Maj:t stadfäst den 17 november 1865 såsom reglemente

för »allmänna hypotekskassan för Sveriges städer». Hypotekskassan,

som började sin verksamhet först år 1871, utlämnar jämväl lån åt

kommuner. Det ursprungliga reglementet är efter vidtagande af en

del partiella förändringar ännu gällande för kassan.

Redan före tillkomsten af allmänna hypotekskassan hade, på sätt

Lallerstedt i sin omförmälda motion antydt, bildats en enbart för Stockholm

afsedd hypoteksinrättning, kallad Stockholms hypotekskassa. Reglemente

för denna stadfästes den 15 juni 1861, och började kassan samma

år sin verksamhet. Enligt reglementet har kassan till ändamål att

utlämna ouppsägbara amorteringslån. Redan vid 1880-talets slut upp

-

31

hörde kassan emellertid utlämna dylika lån, och har den aldrig fått

någon större omfattning.

I ett flertal städer hafva bildats inteckningsaktiebolag för belåning

af inteckningar i stadsfastighet. De två äldsta af dessa äro Stockholms

och Göteborgs inteckningsgarantiaktiebolag, Indika erhöllo stadfästelse

å sina stadgar år 1869. Under 1880-talet tillkommo tre och under

1890-talet ytterligare två dylika inteckningsbolag i olika delar af landet.

Sedan ungefär ett tiotal år tillbaka hafva städernas fastighetsägare

upprepade gånger framställt kraf på statens understöd för reglerande

af stadsfastighetskrediten, utan att dock detta hittills ledt till

något resultat.

I Riksdagen har frågan icke någon gång varit före under tiden

från år 1863 till år 1908. Vid sistlidet års riksdag väcktes emellertid

flera motioner i ämnet.

I Första Kammaren motionerade kronolänsmannen E. Hägglund

om utredning angående upprättande för rikets städer och med dem

jämförliga samhällen af en hypoteksbank, ordnad efter enahanda grunder

som allmänna hypoteksbanken. I Andra Kammaren framlades af v.

konsuln J. Jeansson m. fl. motion om utredning, under hvilka villkor

allmänna hypotekskassan skulle kunna af staten erhålla en grundfond

i statsobligationer för att därigenom sättas i stånd att på ett tillfredsställande

sätt tillgodose kommunernas och fastighetsägarnes i städer

och stadsliknande samhällen lånebehof. Slutligen väcktes i Första Kammaren

af häradshöfdingen G. A. Berg och i Andra Kammaren af folkskolinspektören

C. R. Johansson motion om utredning dels i det afseende,

som i herr Jeanssons motion angifvits, dels ock, därest denna utredning

skulle gifva vid handen att kommunernas och stadsfastighetsägarnes

lånebehof ej lämpligen kunde tillgodoses af en för dem gemensam

kreditanstalt, huruvida och på hvilka villkor staten skulle kunna lämna

sin garanti åt såväl en lånekassa för rikets kommuner som ock allmänna

hypotekskassan.

Herrar Bergs, Jeanssons och Johanssons motioner remitterades i

respektive kammare till tillfälligt utskott.

Båda kamrarnas utskott hemställde samstämmigt om utredning,

huruvida och under hvilka villkor en eller flera hypotekskassor med

grundfond af statsobligationer, tillhandahållna af staten, skulle kunna

organiseras i ungefärlig öfverensstämmelse med motionärernas förslag,

eller huruvida kreditväsendet för kommuner och fastighetsägare i städer

och stadsliknande samhällen skulle kunna på annat sätt ordnas under

statens medverkan.

32

Till stöd för denna sin hemställan anförde utskotten, såvidt här

är i fråga, i hufvudsak följande. Den eller de låneanstalter, som

åsyftades i motionerna och som vore ämnade att underlätta penninganskaffningen

från utlandet, syntes visserligen böra af staten understödjas,

men endast under förutsättning att statens egen utländska

upplåning och kredit icke däraf skadades samt att anstaltens eller

anstalternas organisation blefve sådan, att den befordrade jämväl upplåningen

inom landet i den mån inhemskt kapital vore tillgängligt.

Utskotten ansåge det icke kunna bestridas att, då ett oundgängligt och

berättigadt lånebehof förefunnes, det äfven läge i det allmännas intresse,

att detta behof fylldes på ett sådant sätt, att de åsyftade önskemålen

rörande bekväm och billig penninganskaffning uppnåddes. Då staten

ansett sig böra med sin garanti understödja den jordägande befolkningens

behof af fastighetskredit, syntes ett motsvarande behof för

stadsbefolkningen, särskild! i en tid, då städerna vore stadda i rask

utveckling och bostadsbrist flerestädes gjorde sig märkbar, fordra, att

äfven stadsbefolkningen bereddes samma förmån. Då utskotten sålunda

trott sig rinna, att det tillsvidare torde vara i viss mån nyttigt och

nödigt att för ifrågakomna ändamål vid behof fortfarande anlita utländskt

kapital äfvensom att den utländska upplåningen och konverteringen

borde organiseras så, att icke staten och ett flertal låneanstalter komme

att samtidigt trängas med hvarandra på utländska börser, samt, såvidt

möjligt, begränsas genom inhemsk upplåning och effektiv kontroll, ansåge

sig utskotten kunna tillstyrka en utredning i ofvan angifven

riktning.

Utskottens berörda hemställan bifölls med stor majoritet i Andra

Kammaren, men afslogs däremot i Första Kammaren.

Herr Hägglunds motion behandlades af statsutskottet, som förklarade

sig finna motionärens förslag beakt.ansvärdt, i hvad det rörde

önskvärdheten af en utredning i fråga om möjligheten och rätta sättet

att för fastigheterna i rikets städer kunna anordna en anstalt, som på

möjligast billiga villkor kunde tillhandahålla lån mot säkerhet af inteckningar

i stadsfastighet. I anledning häraf hemställde utskottet, som

funne sig icke i vidare mån kunna tillstyrka motionärens förslag, att

utredning måtte verkställas, huruvida och under hvilka förutsättningar

eu hvpoteksbank, ägnad att på ett effektivt och billigt sätt ordna fastighetskrediten

i städerna, skulle kunna upprättas.

Denna statsutskottets hemställan bifölls i båda kamrarna och afläts

i enlighet därmed skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om sådan

utredning.

MOTIV OCH FÖRSLAG

35

Motiv.

- i "H f-0t *. statsk°nt°ret upprättade generalsammandrag öfver 1907

ars bevillning inhämtas, att sammanlagda taxeringsvärdet af fastigheterna

* 1 städer, med inberäknande åt de inom städernas områden belägna

jordbruksfastigheter, nämnda år utgjorde något öfver 2 7, milliard eller

2,503,296,700 kronor. Enligt en å justitiedepartementets statistiska

byra verkställd beräkning, som är afsedd att inflyta i nästutkommande

årgång åt Sveriges officiella statistik angående rättsväsendet, skulle den

d, hvalföi städernas fastigheter vid nämnda års utgång häftade

sammantaga utgöra 1,666,945,724 kronor. Den intecknade gälden

uppgick således vid sagda tidpunkt till något öfver 66,5 procent af

fastigheternas taxeringsvärde.

I Stockholm utgjorde taxeringsvärdet af de inom stadens område

flagna fastigheterna år 1907 1,021,822,400 kronor och, enligt ofvannamnda

beräkning, den mtecknade gälden 754,394,000 kronor eller 73 8

procent af angifna värde. Motsvarande procenttal var vid 1906 års

utgång 70,6 och vid 190o års slut 66,6, och har således en ökning

med 7,^2 procent i Stockholm ägt ruin under loppet af två år.

för rikets samtliga städer utgjorde inteckningsskulden:

år 1901 59,7 °/0 af taxeringsvärdet;

» 1902 61,5 „ „

„ 1903 57,3 „ „

„ 1904 59,7 „ „

» 1905 61,8 „ „

„ 1906 64,5 „ „

„ 1907 66,5 „ „

Ökningen af stadsfastigheternas taxeringsvärde har under de sista

decennierna fortgått i mycket hastig progression. Sistberörda värde utgjorde

år 1890 1,107 millioner kronor, under det att motsvarande siffra

„ ^9P^ ar 2,452V2 millioner (i dessa belopp är icke inberäkuadt

värdet af inom städernas områden belägna jordbruksfastigheter), hvilket

innebär en ökning af öfver 120 procent. I Stockholm har värdestegringen

uppgått till 119 procent emot 124 procent i rikets andra städer

36

tillhopa. Under motsvarande tid (1890—1907) hafva de bevillningstaxerade

jordbruksfastigheterna å landsbygden ökats i värde allenast

med 18 procent (taxeringsvärdet utgjorde år 1907 2,555,811,800 kronor).

De anförda siffrorna ådagalägga ju tydligt våra städers betydande

utveckling under senaste tid. Denna städernas utveckling har gifvetvis för

fastighetsägarne medfört ett ständigt ökadt kreditbehof. Städernas inteckningsgäld

uppgick vid 1907 års slut, såsom ofvan är sagdt, till 1,666,9

millioner kronor. Huru den är placerad, framgår af följande utredning.

Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hvars verksamhetsområde

icke omfattar Stockholm, Gäfle, städerna i Skåne samt några

mindre städer i norra Sverige, hade vid 1907 års utgång lån utestående

hos de hypoteksföreningar, som äga del i kassan, till ett belopp åt 36,9

millioner kronor. Stockholms liypotekskassas egentliga lånerörelse upphörde

redan vid 1880-talets slut, och fortlefver kassan sedan dess allenast

för afveckling af sina förbindelser. Dess utlåningssumma uppgick vid

1907 års utgång allenast till 4,2 millioner kronor. Långt större betydelse

hafva de för belåning af stadsfastigheter bildade inteckningsaktiebolagen

fått. Deras mot inteckning i stadsfastighet utestående lån uppgingo

vid sistnämnda års slut till följande belopp:

Stockholms inteekningsgarantiaktiebolag ..................... 123,8 millioner kr.

Göteborgs „ „ „ ..................... 39,9 „ „

Aktiebolaget Göteborgs hypotekskassa ........................ 25,8 ,, ,,

Skånska inteckningsaktiebolaget i Malmö .................. 11,9 „ „

Hälsingborgs inteekningsgarantiaktiebolag .................. 5,1 ,, „

Gäfle ,, •, n .................. It8 v n

Örebro inteckningsaktiebolag ............................■ •........... .U6 n_____v>

Stimma 209,9 millioner kr.

Sammanlägger man sistnämnda summa med allmänna hypotekskassans

och Stockholms liypotekskassas utlåning, får man ett belopp af

251 millioner kronor. Det är således endast eu mindre del, icke fullt

eu sjättedel, af den i städernas fastigheter intecknade gälden, som är

placerad i de för belåning af sådana fastigheter direkt afsedda kreditinstituten.

En ej ringa del af berörda gäld är placerad hos försäkrings- och

lifränteanstalter, pensionskassor in. fl. liknande inrättningar. Kommittén

har från alla sådana af större omfattning infordrat uppgifter uti ifrågavarande

afseende. Med ledning dels af berörda uppgifter och dels af

den utaf försäkringsinspektionen sist utgifna berättelse angående försäkringsväsendet

i riket, i hvilken angifves beloppet af flertalet försäk

-

37

ringsanstalters fordringar mot säkerhet af inteckning- i fastighet, har

det sammanlagda belopp, som försäkringsbolagen och öfriga nyssnämnda

inrättningar hafva utestående mot hypotek i stadsfastighet, approximativt

beräknats till inemot 250 millioner kronor, däraf en mycket

betydande del är placerad i Stockholmsfastigheter.

Dä sålunda allmänna bypotekskassan, inteckningsaktiebolagen, försäkringsanstalterna

och öfriga nyssnämnda inrättningar tillsammans icke

kunnat tillfredsställa ens eu tredjedel åt det föreliggande lånebehofvet

eller endast 500 millioner af 1,066 millioner kronor, har den nödvändiga

följden blifvit den, att fastighetsägarne måst i stor utsträckning vända sig

jämväl till andra hall för att fa sina lanebehof fyllda. Bankernas och

sparbankernas portföljer bära i första rummet vittnesbörd därom. Enligt

det af finansdepartementets bankbyrå uppgjorda sammandrag af

riksbankens och bankbolagens ställning vid 1907 års slut utgjorde sammanlagda

beloppet af bankernas då utestående lån mot hypotek af inteckning

i fast egendom 327,6 millioner kronor, i hvilket belopp icke

inräknats den för Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag, som jämväl

drifver vanlig bankrörelse, här ofvan upptagna utlåningssumma. Motsvarande^

siffra för den 30 november 1908 är 376,2 millioner kronor.

Enligt Sveriges officiella statistik hade rikets sparbanker och därmed

jämförliga penninginrättningar (de s. k. solidariska folkbankerna) vid

1907 års utgång lån utestående mot dylikt hypotek till ett sammanlagdt

belopp af 407,7 millioner kronor. Hvarken bankrapporterna eller

sparbanksstatistiken angifver, i hvad mån bankernas och sparbankernas

inteckningslån, tillhopa 73o,3 millioner kronor, afse stadsfastighet, men

ganska säkert representera stadsfastighetsinteckningarna en mycket betydande

del, troligen större delen af sistnämnda lånesumma. Beräknar

man denna. andel till ungefär 400 millioner kronor och därtill lägger

de 500 millioner kronor, som, på sätt ofvan sägs, utlånats af hypotekskassan

in. fl. inrättningar, kommer man till det resultat, att vid

1907 års slut inteckningar i stadsfastighet till ett sammanlagdt belopp

af ungefär 900 millioner kronor voro belånade hos hypotekskassan, inteckningsbolagen,

bankerna, sparbankerna, försäkrings- och lifränteanstaltei

samt pensionskassor. Detta belopp utgör i det närmaste 55 procent

af hela den intecknade stadsfastighetsgälden och 36 procent af

stadsfastigheternas sammanlagda taxeringsvärde.

Hvad beträffar återstoden af inteckningarna i stadsfastigheter, bör

först bemärkas, att sådana inteckningar till icke obetydligt belopp ligga

dels obelånade hos fastighetsägarne själfva och dels såsom öfverhypotek

38

hos låneinrättningar, särskildt vid amorteringslån. Dessa inteckningar,

som sålunda icke representera någon gäld, böra lämnas ur räkningen.

Den därefter återstående delen af inteckningsskulden får antagas vara

placerad hos kassor och inrättningar af mera enskild natur samt i rätt

afsevärd utsträckning hos privatpersoner.

Ehuru den ofvan lämnade statistiska utredningen i saknad af

erforderligt siffermaterial ej kunnat erhålla önskvärd fullständighet, synes

häraf tydligt framgå, att de penninginrättningar inom landet, som kunna

anses ägnade för en mera stadigvarande placering af inteckningar i

stadsfastighet, icke på långt när motsvara lånebehofvet. Och härtill

kommer, att dessa inrättningar ofta nog icke tillgodose den sunda stadsfastighetskreditens

berättigade anspråk på billig ränta och stabilitet i

placeringen. Denna anmärkning drabbar naturligen minst de för berörda

kredit direkt anordnade instituten, hypotekskassorna och inteckningsbolagen.

I tider af rikligare penningtillgång hafva dessa i allmänhet

kunnat bjuda villkor, som, äfven om de icke varit de bästa möjliga, i allt

fall kunna betecknas såsom nöjaktiga. Att tilloppet till dessa låneinstitut

under sådana förhållanden ej blifvit större, torde i afsevärd mån få tillskrifvas

en icke ovanlig sangvinism hos de lånesökande, som under en

period af billiga penningar, i hopp om ytterligare räntefall, föredraga lån

på kort tid framför en fastare placering, icke sällan med det resultat, att

de vid en oväntad konjunkturförändring stå inför risken af lånets uppsägning

eller förhöjning af räntan. Under ogynnsamma penningförhållanden

har det icke ens för de bäst organiserade bland sistberörda

kreditinstitut varit möjligt att anskaffa och tillhandahålla medel på

villkor, som kunnat tillfredsställa lånesökandenas billiga fordringar.

Med afseende å de placeringar i stadsfastighetsinteckningar, som i

ganska stor utsträckning gjorts af försäkringsanstalter, pensionskassor och

dylika inrättningar, gäller utan tvifvel, att de under goda tider, då täflan

rådt om lämpliga placeringsobjekt, medgifvit skäliga räntevillkor. De

lån, som från dessa institut utlämnats, hafva emellertid, åtminstone under

senare tider, i regel ställts på kort tids uppsägning, beroende i främsta

rummet på de lånesökandes ofvan nämnda obenägenhet att binda sig

för längre tid. När så fastighetsräntan stigit, hafva kassorna ej underlåtit

att, om än mera betänksamt än de egentliga låneinstituten, ut

-

39

nyttja don förändrade konjunkturen. Hvad här yttrats om försäkringsanstalterna

och kassorna torde i det hela vara tillämpligt äfven å sparbankernas

belåning af inteckningar i stadsfastighet.

Att den rent enskilda penningmarknaden, särskildt i tider af

penningknapphet och höga bankräntor, ej i mera afsevärd mån kunnat

utfylla lånebehofvet, har erfarenheten nogsamt visat. Och placeringarna

å denna marknad, livilka för öfrigt mera sällan torde afse själfva''

botteninteckningarna, kunna enligt sakens natur endast i undantagsfall

erhålla formen af långa lån, likasom låneräntan gifvetvis i regel rättar sig

efter den allmänna marknaden.

Svårigheten att hos de penningplacerande anstalterna eller hos

■allmänheten finna eu tillräcklig marknad har med nödvändighet föranleda

att inteckningsbelåningen i stor omfattning sökt sig till de enskilda

bankinrättningarna. Men då dessa ingalunda kunna anses afsedda

eller ägnade för stadigvarande placering af inteckningar, hafva vid sådan

belåning låntagarne mera än eljest fått röna olägenheterna af kort lånetid

och växlande ränta. Då kraf på ökadt rörelsekapital uppstått för

bankernas egentliga kunder, handeln och näringarna, har det varit

fastighetslånen, som man i första hand velat minska, men då det särskildt

vid knappare penningtillgång visat sig svårt att indraga den till sin

natur mindre rörliga fastighetskx-editen, har häraf åter följt, att bankernas

egentliga kundkrets blifvit lidande. Äfven i ett annat hänseende har

den stora utsträckningen af bankernas fastighetslån varit ofördelaktig.

Den har nämligen icke kunnat undgå att medverka till bankernas ökade

skuldsättning i utlandet, hvilken genom sin mera lösa och tillfälliga

karaktär visat sig vid en allmännare konjunktursvängning kunna medföra

verklig fara för landets ekonomi i dess helhet.

Af det anförda framgår, att det hittillsvarande sättet för stadsfastighetskreditens

tillgodoseende såväl direkt som indirekt kan hafva

en menlig inverkan på landets näringsliv och att ett verkligt behof

föreligger att få ifrågavarande missförhållanden afhjälpta. Vid öfvervägande

af åtgärder i sådant hänseende måste först framhållas, att

■dessa icke torde kunna afse stadsfastighetskrediten i hela dess utsträckning

utan måste inskränka sig till att bereda placering för sådana

stadsfastighetsinteckningar, hvilka lämpa sig till underlag för eu förstklassig

kredit och hvilka väl i hufvudsak motsvaras af de nu i dagligt

tal s. k. kassalånen. En sådan begränsning torde få anses innefattad

redan i formuleringen af det kommittén lämnade uppdraget, att utreda

frågan om upprättande af en hypotek sbank för städerna. Men, frånsedt

•detta, synes det kommittén nödvändigt, att själfva den egentliga hypo

-

40

tekskrediten först bringas i ordnadt skick, innan omsorgen utsträcker

till inteckningar med sämre rätt. Att emellertid tillfredsställande anstalter

kunna träffas för en tryggad belåning äfven af sådana inteckningar,

därpå lämna de danska hypoteksföreningarna ett godt exempel.

Huru kommittén anser gränsen böra dragas mellan angifna båda slag

af stadsfastiglietskredit, skall längre fram närmare angifvas.

I detta sammanhang bör anmärkas, att det enligt kommitténs

mening är särdeles önskvärd!, att en reglering af stadsfastighetskrediten

icke, såsom Riksdagens skrifvelse i ämnet synes vilja angifva, hänför

sig allenast till själfva städerna, utan bör den äfven komma köpingar,

municipalsamhällen och andra stadsliknande samhällen till godo. Dock

synes försiktigheten bjuda, att frågan härom med afseende å hvarje

dylikt samhälle pröfvas af Kungl. Maj:t. Tydligt är, att en sådan utvidgning

af den ifrågasatta hypoteksanstaltens verksamhetsfält icke obetydligt

ökar dennas kapitalbehof. Några siffror om inteckningsbelastningen

för fastigheterna i berörda samhällen hafva dock icke stått kommittén

till buds, och har det ej heller visat sig möjligt att utan alltför

lång tidsutdräkt åvägabringa utredning i detta hänseende.

Vid stadsfastighetskreditens ordnande måste vidare uppmärksammas,

att ett tillfredsställande residtat ej lärer kunna ernås utan anlitande af

utländsk kredit i afsevärd utsträckning. För kommittén står det som

ett erkändt och obestridligt faktum, att Sverige, som är ett på rörligt

kapital jämförelsevis fattigt land, åtminstone tills vidare måste för anskaffande

af sådant kapital vara hänvisadt till utlandet. De senare

årens erfarenhet talar i detta hänseende ett tydligt språk; men den har

äfven visat, att upplåningen i utlandet, såsom redan blifvit antydt, icke

alltid skett på lyckligaste sätt, utan tvärtom i många fall medfört

ganska besvärliga följder. För staten måste det därför anses vara ett

synnerligen allvarligt intresse, att det från iitlandet behöfliga kapitalet

kan erhållas icke blott till lägsta möjliga ränta utan ock under sådan

form, att den utländska krediten ej kan oförberedt och på kort tid uppsägas,

och indragas. De af kommittén angifna siffrorna rörande städernas inteckningsförhållanden

visa, hvilken stor nationalekonomisk vinst äfven en jämförelsevis

obetydlig räntelindring kan medföra, och fördelarna af eu

stabil utländsk kredit framför bankernas tillfälliga upplåningar behöfva

ej vidare framhållas. Att fastighetsinteckningar inom försiktigt hållna

gränser väl lämpa sig såsom underlag för en billig och stadigvarande

upplåning i utlandet, har erfarenheten nogsamt ådagalagt; men då det

är lika visst, att förmånen af låg ränta och stadig placering icke kan

%

41

vinnas utan statens medverkan, synes staten ej höra tveka att här träda

emellan, helst sådant bör kunna ske utan nämnvärd risk.

En af staten sålunda understödd utländsk upplåning behöfver dock

enligt kommitténs mening icke innebära en ökning af landets totala

skuld till utlandet, (lenom den på gynnsamma villkor beredda tillgången

till utländskt kapital för stadsfastighetskrediten borde nämligen

det i allmänhet på mindre fördelaktiga villkor tillgodosedda behofvet

af sådant kapital för handel och näringar i motsvarande mån minskas.

Det gäller sålunda i stort sedt endast en fördelaktig fondering af en

mer eller mindre besvärlig sväfvande skuld. Väl torde vara att förvänta,

att i mån af städernas och de stadsliknande samhällenas fortgående

utveckling skuldsättningen till utlandet kommer att ökas;

men detta synes kunna gifva anledning till betänkligheter endast i det

fall, att en alltför riklig tillgång till billigt kapital skulle locka till en

osund spekulation i stadsfastigheter. Häremot har man dock en gifven

regulator i de fallande hyrorna. Den stundom yppade farhågan för

ökad utländsk skuldsättning synes alltså icke böra tillmätas någon afgörande

betydelse för ifrågavarande angelägenhet.

Nu har visserligen af intresserade personer, som hos Kungl. Maj:t

sökt fastställelse å reglemente för en Skånes stadshypoteksförening, blifvit

ifrågasatt att etter mönster af de danska kreditföreningarna sörja för

de skånska stadssamhällenas behof af fastighetskredit, hvarvid afsikten

vore att bereda medel till lån genom utgifvande af obligationer. Kommittén

vågar dock draga i tvifvelsmål, huruvida ett försök i detta hänseende

skulle krönas med åsyftad framgång. Erfarenheten såväl från de

gamla landthypoteksföreningarna från tiden före allmänna hypoteksbankens

tillkomst som äfven från de nu befintliga enskilda stadshypotekskassorna

talar i motsatt riktning. Icke heller vore det för landets kredit

i utlandet nyttigt, att eu mängd enskilda anstalter konkurrerade på

lånemarknaden därstädes, utan synes det vida bättre, att den behöfliga

upplåningen såvidt möjligt centraliseras.

På sätt af kommitténs historiska redogörelse framgår, har svenska

staten allt sedan år 1861 understöd! den för jordbruksfastighetskrediten

afsedda allmänna hypoteksbanken genom att af sina obligationer tillhandahålla

en grundfond, hvilken tid efter annan till beloppet höjts

och nu uppgår till trettio millioner kronor. Den af finanskommittén

häldade och på sin tid af Riksdagen godkända uppfattningen, som ej ville i

kredithänseende likställa jordbruks- och stadsfastigheter, torde numera

kunna betecknas såsom en öfvervunnen ståndpunkt. Den farhåga, som då

uttalades för stadsfastigheters växlande värde, har i stort sedt icke

6

42

besannats. Fast hellre har det visat sig, att taxeringen å dessa fastigheter

stigit i långt högre grad än å landtegendomarna. De båda fastighetsgruppernas

jämbördighet i kredithänseende har ock i viss mån blitvit

af staten erkänd. Enligt lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903

få sålunda tillgångar, motsvarande försäkringsfonden för lifförsäkringar,

redovisas mot skuldförbindelser, intecknade i fast egendom vare sig i

stad eller å landet inom viss del af värdet. Ett likartadt stadgande

linnes i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.

Icke heller den förut hörda invändningen, att staten bör hufvudsakligen

ägna sitt intresse åt produktionskrediten, kan numera i förevarande

fall anses tillämplig. Äfven om städernas fastigheter icke i

likhet med den för jordbruk använda jorden direkt tjäna produktionen,

får man nämligen icke frånse den betydelse, landets städer såsom hufvudorter

för dess industri äga för det produktiva arbetet. Slutligen kan

staten ej ställa sig likgiltig för städernas i socialt hänseende så viktiga

bostadsfråga, hvars lyckliga lösning i hög grad måste bero åt goda

kreditanordningar.

Många betydelsefulla skäl tala alltså för, att staten stöder stadsfastighetskrediten

lika väl som krediten för jordbruksfastigheter. Åt

redogörelsen för förhållandena i våra grannländer framgår, att statens

omförmälda skyldighet vunnit beaktande i Danmark och Norge, hvilka

länders hypoteksbanker afse såväl stads- som landtfastigbeter. Ännu

ett exempel härpå lämnar den franska Credit fonder. _

Återstår sedan att afgöra, huru statens intresse för stadsfast-ighetskrediten

bör på lämpligaste sätt erhålla sitt uttryck.

De tillfälliga utskott, som vid 1908 års riksdag behandlade förevarande

fråga, gjorde samstämmigt det uttalande, att det ur det allmännas

synpunkt vore riktigast, om uppgiften att tillgodose såväl landtsom

stadsfastighetsägarnes kredit behof kunde öfverlåtas åt en gemensam

kreditanstalt, en rikshypoteksanstalt, hvartill allmänna hypoteksbanken

skulle kunna ombildas. Då en sådan anordning emellertid icke föreslagits

och densamma dessutom till äfventyrs kunde stöta pa alltför

stora svårigheter, särskildt med hänsyn till de olikartade grupper af låntagare,

för hvilka anstalten skulle vara afsedd, funne utskotten sig.icke

böra framkomma med förslag i sådan riktning. — Äfven kommittén

anser otvifvelaktigt, att afsevärda fördelar skulle vinnas genom inrättande

af eu dylik rikshypoteksbank, som sannolikt skulle kunna verkställa

den nödiga upplåningen åt medel i utlandet på fördelaktigare

villkor än två å penningmarknaden därstädes hvar för sig opererande

anstalter. Gällde det nu att i ett sammanhang ordna såväl jordbruks

-

43

som stadsfästighetskrediten, kunde det därför starkt ifrågasättas, om

icke upprättande af eu sådan för land och stad gemensam hypoteksbank

innebure den bästa lösningen. Under förhanden varande förhållanden

och med hänsyn till nyss anförda uttalanden af utskotten vid 1908 års

riksdag torde emellertid ett förslag i nämnda syfte hafva föga utsikt

till framgång. Då kommitténs uppdrag för öfrigt afser endast utredning

om en hypoteksbank för städerna, har kommittén jämväl på grund

häraf saknat anledning att närmare inlåta sig på frågan om en rikshypoteksbank.

Stadsfastighetskreditens handhafvande måste alltså öfverlämnas

åt eu särskild för detta ändamål verkande anstalt. Det ligger då nära till

hands att tillse, om icke uppgiften kunde anförtros åt någon redan befintlig

institution, som i så fall finge undergå erforderlig omdaning. Ett

förslag i detta syfte föreligger ock i två af allmänna hypotekskassan för

Sveriges städer genom dess styrelse till Kungl. Maj:t ingifna, till kommittén

öfverlämnade underdåniga skrifvelse!’ angående sådan ombildning

af nämnda kassa, att den såvidt möjligt kunde blifva hvad allmänna

hypoteksbanken redan länge varit för landsbygden, en af staten understödd

allmän låneinrättning för städernas hypoteksföreningar. Med en

af berörda skrivelser följde af styrelsen utarbetade förslag till förordningar

»angående allmänna hypotekskassan för Sveriges städer» och

»angående de allmänna grunder, som vid stadshypoteksföreningars bildande

och framtida verksamhet skola lända till efterrättelse».

Kommittén har emellertid ansett sig icke kunna stanna vid att

förorda en utveckling och konsolidering af allmänna hypotekskassans

verksamhet. Dels har nämligen denna kassa till ändamål att utgifva

lån jämväl till kommuner, hvilket enligt 1908 års här ofvan omförmälda

riksdagsskrivelse i ämnet ej skulle vara föremål för det

ifrågasatta nya hypoteksinstitutets verksamhet, och dels har kassan

genom sina grundfondsobligationer erhållit en viss prägel af privatintresse,

som torde kunna inverka ogynnsamt vid upplåning i utlandet.

För den föreliggande uppgiftens lyckliga utförande synes det därför

bäst att skapa en helt ny anstalt, som kan ordnas på det för

ändamålet lämpligaste sätt, oberoende af formerna för en redan existerande

likartad inrättning. Detta bör dock enligt kommitténs åsikt icke

utesluta möjligheten af den gamla hypotekskassans uppgående i den

nya anstalten. Fn sådan anordning synes tvärtom synnerligen önskvärd,

och kassans ofvanberörda skrivelser gifva anledning antaga, att kassans

delägare skola befinnas villiga att träffa sådana förfoganden, som göra

kassan lämpad att intaga den plats inom vårt kreditsystem, den nu

44

föreslagna lagstiftningen angifver. Genom öfvertagande af den nuvarande

hypotekskassans rörelse skulle den nj^a anstalten från början

erhålla ett redan upparbetadt, betydande verksamhetsfält; och uppenbart

är, att två allmänna stadshvpotekskassor icke med fördel kunna

samtidigt operera på den utländska penningmarknaden. Kommittén har

därför affattat sitt förslag så, att, under förutsättning af Kungl. Majrts

tillstånd, hinder ej bör möta för den nuvarande hypotekskassan att

uppgå i det nya institutet. Den gren af hypotekskassans hittillsvarande

verksamhet, som afser utlämnande af lån åt kommuner, skulle efter en

dylik sammanslagning afvecklas, och måste därjämte framför allt åtgärder

vidtagas för inlösen af kassans grundfondsobligationer.

I fråga om bestämmande af grunderna för den nya hypoteksanstalten

har inom kommittén framhållits, att anstalten för att kunna

fylla sin uppgift att skaffa billiga penningar bör konstrueras så, att

dess obligationer i utlandet blifva betraktade såsom likställda med statsobligationer.

Särskild! har detta ansetts vara af vikt för den franska

lånemarknaden, som för närvarande är och väl äfven i allmänhet torde

blifva den förmånligaste för obligationer af ifrågavarande art. För att

vinna frihet från de särskilda afgifter, som å nämnda marknad utöfver

den vanliga stämpelafgiften drabba alla obligationer, som icke ära

statsobligationer eller med dem likställda, har föreslagits att efter föredöme

från Norge och Danmark bilda eu central, af staten understödd

och kontrollerad hypotekskassa, med uppgift endast att tillhandahålla

medel åt hypoteksföreningarna, som skulle sakna delaktighet i kassan.

Kommittén har emellertid icke blifvit öfvertygad om fördelarna af en

sådan anordning. Det har synts kommittén lämpligast att i hufvudsak

följa exemplet af den likartade, för jordbruksfastighetskrediten afsedda

svenska hypoteksanstalten, allmänna hypoteksbanken, hvars verksamhet

enligt kommitténs uppfattning måste betecknas såsom synnerligen framgångsrik.

Kommitténs förslag afser således inrättande af en central institution

med ändamål att verkställa den för stadshypotekskrediten i dess

ofvan omförmälda begränsning erforderliga upplåningen samt fördela

medlen mellan hypoteksföreningar, som förmedla utlåningen till de

särskilda låntagarna. Nämnda föreningar, i hvilka låntagarna äro delaktiga

i förhållande till sina lån, ingå i sin ordning såsom delägare i

den centrala institutionen med ansvar för dess förbindelser i mån af

sin delaktighet. I stället för att vara till olägenhet borde en sådan

anordning i kommitténs tanke gifva centralanstalten eu ökad styrka,

ej blott genom föreningarnas och deras delägares ansvarighet, utan

45

ock genom den möjlighet till lättare kontroll öfver själfva kreditunderlaget,

som härigenom beredes den upplånande institutionen.

Statsunderstödet till hypoteksanstalten, i hvars benämning kommittén

ansett sig, såsom skett i grannländerna Norge och Danmark,

böra antyda dess i viss mån statliga karaktär, synes lämpligast kunna

lämnas under samma form som åt allmänna hypoteksbanken, eller

genom att såsom grundfond tillhandahålla svenska statsobligationer,

hvilka endast i vissa bestämda fall böra få tagas i anspråk. Med afseende

ä omfattningen af den nya hypotekskassans uppgift och det föreliggande

lånebehofvets storlek föreslås, att grundfonden redan från början sättes

lika med allmänna hypoteksbankens nuvarande grundfond, trettio millioner

kronor.

Inom kommittén bär varit under öfverläggning, huruvida icke

kassans upplåningsrätt borde, på sätt som gäller för de norska och

danska hypoteksbankerna, begränsas, förslagsvis till åtta gånger grundfonden

och blifvande reservfond. Kommittén har dock ej kunnat finna

eu sådan föreskrift mera behöflig för hypotekskassan än för allmänna

hypoteksbanken.

Det synes kommittén uppenbart, att statsmakterna för att främja

den nya anstaltens ändamål att bereda billiga lån böra, såsom i fråga

om allmänna hypoteksbanken är fallet, medgifva de af den nya anstalten

utfärdade obligationerna frihet från stämpelafgift till svenska staten.

Detta lärer för öfrigt vara ett nödvändigt villkor, för att dessa obligationer

å den franska marknaden må kunna i beskattningshänseende likställas

med statsobligationer. Med hänsyn härtill har kommittén framlagt

förslag till ändrad lydelse af 8 § i gällande förordning angående

stämpelafgi ften.

För att göra statens kontroll öfver den nya kassan än starkare,

än förhållandet är i fråga om allmänna hypoteksbanken, föreslås, att

delägarnes befogenhet med afseende å styrelsens sammansättning inskränkes

till afgifvande af förslag till tre af styrelsens ledamöter jämte

suppleanter för dem.

I öfrigt ansluter sig förslaget i allt väsentligt till de för allmänna

hypoteksbanken gällande bestämmelserna. Formellt sedt skiljer det sig

dock därifrån i två hänseenden. Kommittén har nämligen å ena sidan

funnit önskvärdt, att de viktigaste föreskrifterna rörande hypoteksfören

in garna inrymmas i samma förordning, som innehåller stadgandena

om hypotekskassan, men å andra sidan ansett lämpligt, att bestämmelser

af mindre vikt och särskilt sådana, som äro af beskaffenhet att tid efter

annan behöfva undergå jämkning, hänvisas till reglementen, som fastställas

af Kung!. Maj:t.

46

Beträffande de flesta af de bestämmelser, som innehållas i kommitténs

förslag, torde, särskilt med hänsyn därtill att motsvarande

stadganden angående allmänna hypoteksbanken i hufvudsak blifvit följda,

vidare motivering icke vara behöflig. I fråga om nedan angifna paragrafer

har dock kommittén ansett nödigt att i korthet framhålla några synpunkter,

som vid paragrafernas affattande varit för kommittén bestämmande.

§ i. Såsom bär ofvan nämnts, anser kommittén önskvärd!, att fastig

hetsägare

i köpingar och öfriga med städer jämförliga samhällen beredas

möjlighet att vinna inträde i stadshypoteksförening. De samhällen, därpå

grund af Kungl. Majds förordnande ordningsstadgan, byggnadsstadgan

och brandstadgan för rikets städer gälla, äro de, som i förevarande

afseende kunna ifrågakomma.

På sätt den vid betänkandet fogade förteckning öfver dylika

samhällen (bilaga A) närmare utvisar, uppgår sammanlagda värdet af

fastigheterna därstädes till inemot 245 millioner kronor eller således

till cirka 710 af stadsfastigheternas sammanlagda värde. Det synes

billigt, att ifrågavarande samhällens fastighetsägare, som äro utestängda

från delaktighet i landthypoteksföreningarna, komma i åtnjutande af de

förmåner, som nu beredas städernas invånare, helst kreditbehofvet i nämnda

samhällen sannolikt är större än i ett flertal städer. Därtill kommer,

att fastigheterna i dessa samhällen ofta torde erbjuda lika god, stundom

till och med bättre säkerhet än fastigheterna i de mindre städerna.

Sålunda torde exempelvis Djursholms och Saltsjöbadens köpingar i förevarande

afseende stå före åtskilliga städer. Enligt uppgifter, som infordrats

från allmänna hypotekskassan, hade denna år 1908 lån mot

inteckning i fastighet i stadsliknande samhällen utestående till ett belopp

af ungefär 7 Va million kronor, fördeladt på 9 hypoteksföreningar och

23 olika samhällen. Dessa föreningar hafva samstämmigt lämnat den

upplysning, att de icke i något afseende haft ogynnsam erfarenhet af

ifrågavarande utlåning. Såsom ofvan framhållits, har kommittén emellertid

ansett lämpligt, att det öfverlåtes åt Kungl. Majd att pröfva,

huruvida stadshypoteksförenings verksamhet må omfatta jämväl med

städer jämförliga samhällen. Då det får antagas, att Kungl. Maj:t

inhämtar yttrande från hypotekskassans styrelse öfver hvarje ansökan

om hypoteksförenings bildande och om utsträckning af förenings verksamhetsområde,

får hypotekskassan ju tillfälle att uttala sig i hvarje sådant

ärende. Emellertid bör enligt kommitténs mening tillstånd, hvarom

nu är fråga, icke lämnas generellt, utan i hvarje förekommande fall

47

gifvas allenast beträffande visst eller vissa namngifva samhällen, efter

pröfning af där i fråga om byggnadssätt in. in. rådande förhållanden.

1 gällande bestämmelser angående allmänna hvpoteksbanken och

allmänna hypotekskassan är stadgadt visst minimibelopp, som af lånesökande

inom hypoteksförening måste vara tecknadt, för att föreningen

skall kunna vinna inträde såsom delägare i nämnda låneanstalter. Det

är ock tydligt, att det från liera synpunkter ligger vikt uppå, att

förening icke får börja sin verksamhet i alltför ringa skala; dock har

det synts kommittén olämpligt, att dylikt minimibelopp i förordningen

en gång för alla fastslås, utan bör det lämpligen ankomma på Kungl.

Magt att i hvarje förekommande fall härom meddela bestämmelse vid

fastställande af reglemente.

1 förordningen angående hvpoteksbanken är föreskrifvet, att hvarje

redan befintlig landthypoteksförening, så ock sådan förening, som framdeles

bildas, skall ingå såsom delägare i hvpoteksbanken. Då kommittén,

på sätt ofvan anförts, ansett sig icke kunna såsom en gifven förutsättningför

sitt förslag uppställa eu omorganisation af allmänna hypotekskassan

till öfverensstämmelse med den föreslagna förordningen, har kommittén

icke kunnat föreslå införande af något stadgande i nu antydd riktning,

men om nämnda kassa omdanas till öfverensstämmelse med nämnda

förordning, lärer häraf blifva en följd, att Kungl. Maj:t icke fastställer

reglemente för annan stadshypoteksförening än sådan, som ingår såsom

delägare i den nya hypotekskassan.

Redan 1863 års statsutskott framhöll, att med hänsyn till den

skiljaktighet, som i fråga om byggnadssätt och däraf beroende pantsäkerhet

m. m. vore rådande mellan olika städers fastigheter, det icke

vore förenligt med rättvisa och billighet att sammanföra de större välbyggda

städernas och de smärre städernas fastighetsägare i en och

samma hypoteksanstalt under gemensamt ansvar för anstaltens förbindelser.

För att bryta udden af denna anmärkning, som i våra dagar

upprepats såsom ett skäl emot upprättande af en gemensam hypoteksanstalt

för städerna, har kommittén föreslagit den anordning, att delägarne

i hypoteksförening, hvars verksamhetsområde väl i regel får antagas

komma att omfatta samhällen, hvilkas fastigheter utgöra tämligen

jämnställda låneobjekt, väl subsidiärt häfta i solidarisk ansvarighet för

föreningens förbindelser till hypotekskassan, men att föreningarna endast

pro rata parte ansvara för hypotekskassans förbindelser. Att fastställa

en solidarisk ansvarighet för hypoteksföreningarna sinsemellan i fråga

om kassans förbindelser kan så mycket mindre anses billigt, som en

hypoteksförening ju saknar möjlighet att utöfva kontroll öfver de andra

8 a

-

48

§§ 3 och

§ 5.

S) 9.

§ 10.

föreningarnas verksamhet, hvaremot delägarne inom hvarje föreningböra

kunna öfvervaka dess lånerörelse. Den solidariska ansvarigheten

inom hvarje förening bör ock innebära en nyttig och allvarlig maningför

delägarne att utöfva sådan kontroll. Ur synpunkten af säkerheten

för hvpotekskassans förbindelser synes den föreslagna anordningen icke

heller gifva anledning till anmärkning.

Bestämmelserna angående användande af hvpotekskassans grundfondsobligationer

äro affattade i saklig öfverensstämmelse med motsvarande

stadganden i förordningen angående allmänna hypoteksbanken.

I sista momentet af denna paragraf har kommittén föreslagit en bestämmelse

af innehåll, att hypotekskassan må för tillfälligt anskaffande

af rörelsemedel verkställa upplåning på kort tid eller på kort tids uppsägning.

Detta sätt att upplåna rörelsemedel kan vara behöflig! under

vissa omständigheter, framför allt då på grund af konjunkturernas

läge tidpunkten icke är gynnsam för emitterande af nytt obligationslån,

och äfven då ett sådant lån planlägges men ännu icke hunnit

komma till stånd. Det är emellertid uppenbart, att eu sådan upplåning,

om den icke anlitas med stor urskiljning och försiktighet, kan bringa

hypotekskassan i ett besvärligt läge. För att förebygga ett förhastadt

beslut hafva därför strängare bestämmelser föreslagits angående styrelsens

beslutförhet i sådan fråga.

Kommittén har ansett nödigt att begränsa hypotekskassans utlåning

till att afse allenast bebyggda fastigheter, enär kassan i annat

fall skulle kunna befrämja den ofta osunda spekulationen i obebyggda

tomter och därigenom motverka sitt ändamål att åstadkomma billiga

bostäder.

Det bör vara tydligt, helst efter en jämförelse med §§ 10 och 11,

att lån icke må af stadshypoteksförening utgifvas å jordbruksfastighet,

äfven om den är belägen inom stads område. Enligt § 2 i förordningen

angående landthypoteksföreningarna äga dessa lämna lån å sådan

fastighet.

För att få ett mera betryggande underlag för fastigheters belåning

har kommittén föreslagit införande af obligatorisk värdering genom

särskilda värderingsman. Bevillningstaxeringsvärdet kan nämligen icke

anses vara så tillförlitligt, att belåningen bör grundas enbart därpå.

Det är ej osannolikt, att orsaken till Stockholms inteckningsgarantiaktiebolags

framgångsrika verksamhet till stor del är att söka i den

noggranna uppskattning genom bolagets värderingsmän, som föregår

hvarje fastighetslåns beviljande. Såsom framgår af bestämmelserna i

§ 11 , är det ej afsikten att låta den särskilda värderingen blifva ensamt

49

utgörande, utan skall nödig hänsyn jämväl tagas till

säkrings- som taxeringsvärdet.

såväl brandför

-

Enligt kommitténs åsikt bör hypotekskassans utlåning i regel afse

byggnader, som hufvudsakligen äro ''anordnade till bostäder eller affärslokaler,

ined hvilket sistnämnda uttryck afses butiker och kontorslägenheter.

Därest lan sokes a fastighet, bebyggd för industriellt eller öfverhufvud

taget annat ändamål än något åt de ofvan angifna (t. ex. fabriker,

magasin), bör sådan byggnad, med hänsyn till de växlande konjunkturer''

hvaråt dylika byggnaders värde är beroende, icke uppskattas till högre

värde än den kan anses äga, äfven om den icke vidare användes för

det med densamma ursprungligen afsedda ändamålet.

Såsom allmän norm i fråga om den gräns, intill hvilken fastigheter

hora få belånas i hypot ekskassan, har kommittén föreslagit hälften

åt det säiskildt uppskattade värdet, dock så att lånebeloppet ej får

öfverstiga vare sig brandförsäkringsvärdet eller hälften af bevillningstaxeringsvärdet.

1 fråga om större städer har kommittén emellertid

ansett, att undantag från denna regel bör kunna medgifvas, nämligen

sålunda att fastighet där skulle kunna inom brandförsäkringsvärdet

belanas intill ett belopp, ej öfverstigande % af vare sig det särskild!

uppskattade värdet eller bevillningstaxeringsvärdet, Enligt ofvan åberopade

lag om försäkringsrörelse äga försäkringsanstalterna redovisa

små fonder mot inteckningar belägna ända upp till 2/3 af sistnämnda

värde, och darmed hafva ju statsmakterna visat sig finna inteckningar

aggande till och med öfver 00 procent af taxeringsvärdet medföra

betryggande säkerhet.

.. Stockholms fastighetsägareförening har föreslagits, att en

klassmcenng af rikets städer skulle i belåningshänseende verkställas

därvid man åberopat exempel från Norge. Nu bär visserligen eu dylik

klassificering vant genomförd beträffande städerna därstädes enligt'' ett

aldre reglemente för norska hypoteksbanken, men då erfarenheten visat,

att det var mindre lämpligt att eu gång för alla bestämma, till hvilken

grupp den ena eller andra staden skulle hänföras, har man numera i

i orge fiångått detta system. Det synes ock kommittén lämpligare att

ö veilämna åt hypotekskassans styrelse att härutinnan bestämma efter

föreliggande omständigheter. Detta är så mycket nödvändigare, som

det ofta till och med i en och samma stad mellan fastigheter i dess centrum

och i dess utkanter i fråga om läge, byggnadssätt m. in. förefinnes

sådan skillnad, att, äfven om för fastigheterna i centrum belåningsgränsen

utan risk kan sättas till 60 procent af värdet, sådant icke bör ifrågakomma

rörande de i stadens mera periferiska områden belägna fastigheter.

7

§ n.

50

De nu angifna reglerna gälla allenast amorteringslån. Da det är

önskvärdt, att fasta lån endast mera undantagsvis komma att meddelas

och dessa låns egenskap att under hela lånetiden kvarstå med oförminskadt

belopp ställer större kraf på hypoteket, bör en lägre belåningsgräns

bestämmas för lån af denna typ. Då amortering af dessa lan,

som sagdt, icke äger ruin, torde man ock böra göra skillnad mellan

byggnader uppförda af solidare och mera hållbart byggnadsämne, såsom

sten, järn, beton, och byggnader uppförda af trä eller annat mindre

hållbart ämne. Det är gifvet, att efter en lånetid af exempelvis 20 filett

trähus, äfven om detsamma nöjaktigt underhållits, icke alltid har

samma värde som vid lånets beviljande. Däremot bör ett stenhus, väl

underhållet, i regel äga ungefär samma värde efter sådan tids förlopp.

Med hänsyn härtill har belåningsgränsen för dessa olika slag af byggnader

satts olika för fasta lån.

. 13 Det har inom kommittén ifrågasatts att i förordningen intaga

stadgande rörande befogenhet för hypotekskassan att, efter skedd amortering

af lån, medgifva omsättning af lånet med bibehållande af samma

räntefot men med minskad annuitet, afpassad efter lånets lägre belopp.

Kommittén har emellertid ansett dylik bestämmelse öfverflödig, då det

äfven utan stadgande af sådant innehall bör tillkomma hypotekskassans

styrelse att bevilja dylik omsättning. Likaså bör styrelsen kunna medgifva

omsättning till ursprungliga lånebeloppet.

§ i7. Kommittén har tagit i öfvervägande, huruvida närmare bestämmel

ser

angående grunderna för förvaltningsbidrags gäldande borde inflyta

i förordningen. Bestämmelserna härom synas emellertid mer än andra

vara af beskaffenhet, att jämkningar däri tämligen ofta kunna ifrågakomma,

och hafva de därför ansetts böra i stället intagas i vedeibörande

reglementen. Lämpligheten häraf bestyrkes jämväl däraf, att

inom de hypoteksföreningar, som äro delägare i allmänna hypotekskassan,

hithörande bestämmelser äro sins emellan ganska afvikande och

ofta ändrats.

^ 20 Bestämmelserna om sättet för utseende af ledamöter i styrelsen

hafva, såsom förut är sagdt, affattats så, att därigenom så mycket

som möjligt framhålles hypotekskassans statliga karaktär. Delägarnes i

kassan intressen äro tillvaratagna genom stadgandet, att de skola uppgöra

förslag till ledamöter i styrelsen, inom hvilket förslag Ivungl. Maj: t

har att träffa sitt val.

§ 22. I fråga om sättet för utseende af ombud att vid sammankomst

med hypotekskassans delägare företräda hypoteksförening har kommittén

ansett skäligt, att större föreningar böra beredas tillfälle att öfva större

51

inflytande än de mindre och därför böra få representeras af större

antal ombud än de sistnämnda, allt i mån af respektive föreningars

delaktighetsbelopp i kassan.

Då det maste anses vara af ej ringa vikt för hypotekskassan att § 26.

ständigt kunna i detalj öfva kontroll öfver hypoteksföreningarnas verksamhet,

föreslår kommittén, att i förordningen föreskrifves, att kassan

inom hvarje förening skall företrädas af ett ombud med sådan befogenhet,

som förevarande paragraf angifver.

Kommittén har ansett lämpligt, att bestämmelser rörande inne- § 30.

hållet af förenings reglemente intagas i förordningen. Motsvarande bestämmelser

finnas exempelvis i bankaktiebolagslagarna. Däremot har

kommittén icke funnit nödigt att låta ett särskildt stadgande angående

innehållet i hypotekskassans reglemente inflyta i förordningen, då alla

de väsentliga föreskrifter, som måste innehållas i detta reglemente,

direkt föranledas af hvad i förordningen i olika paragrafer tinnes stadgadt.

52

-.no

Förslås?

till

Förordning angående Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa.

Om hgpotekskassans ändamål och om delaktighet i kassan.

§ I

Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att åt

hypoteksföreningar af fastighetsägare i rikets städer och därmed jämförliga

samhällen (stadshypoteksföreningar) ombesörja den upplåning

af medel, som erfordras för tillhandahållande åt lån åt föreningarnas

delägare.

Ansökan om bildande af dylik hypoteksförening göres hos Konungen,

på hvilken det ankommer att fastställa det lägsta lånebelopp, för hvilket

föreningen må inträda såsom delägare i hypotekskassan, äfvensom att

pröfva, huruvida föreningens verksamhetsområde må omfatta jämväl

vissa andra samhällen än städer.

§ 2.

Hypoteksföreningarna äga del i hypotekskassan i förhållande till

oguldna beloppen af sina från kassan erhållna lan; och äro föreningarna

i män af denna sin delaktighet ansvariga för kassans förbindelser.

I hypoteksförening äga låntagarne del i förhållande till oguldna

beloppen af sina från föreningen bekomna lån; och äro delägaine, eu

hvar i mån af sin delaktighet, ansvariga för föreningens förbindelser.

Finnes delägare i förening icke kunna fullgöra den betalningsskyldighet,

som till följd af nämnda ansvarighet åligger honom, svara öfriga delägare

i förhållande till sin delaktighet för bristen.

Om hypotekskassans grundfond.

§ 3-

Såsom grundfond för hypotekskassan öfverlämnas genom tiksgäldskontoret

ett belopp af trettio millioner kronor i svenska statens tre och

en half procent obligationer, ouppsägbara å innehafvarens sida.

Dessa obligationer må icke begagnas till anskaffande af medel för

hypotekskassans utlåning, utan få användas allenast i följande fall, nämligen

dels då kassan saknar egna, för tillfället användbara tillgångar till fullgörande

af sina förbindelser, dels ock, på siitt i § 28 sägs, vid kassans

likvidation. I det förra fallet åligger det hypotekskassan att genom

inbetalning till riksgäldskontoret godtgöra statsverket den ränteutgift,

som föranledes af obligationernas pantsättning eller försäljning, äfvensom

att inom två år, efter det obligationerna sålunda tagits i anspråk,

genom deras inlösen eller genom inköp af obligationer af enahanda

slag uppbringa grundfondsobligationerna till fondens fulla belopp. Vill

hypotekskassan, hellre än att sålunda inköpa obligationer, till riksgäldskontoret

kontant inbetala det belopp, hvarå de afyttrade obligationerna

lyda, är kassan berättigad att erhålla nya obligationer till motsvarande

belopp.

När grundfondsobligationer af hypotekskassan användas, skall

underrättelse därom genast meddelas riksgäldskontoret.

’ § 4.

Kunna medel till inlösen eller inköp af grundfondsobligationer

icke inom tid, som i § 3 sägs, beredas genom anlitande af hypotekskassans

egna tillgångar, skall kassan infordra erforderliga tillskott från

hypoteksföreningarna.

Skulle gnmdfondsobligationer tagas i anspråk till belopp af fyra

millioner kronor, må hypotekskassan icke upptaga nytt lån, förrän nämnda

obligationer blifvit uppbringade till fondens fulla belopp; och skola i

sådant fall hypotekskassans delägare, därest ordinarie sammankomst

icke infaller inom en månad, ofördröjligen kallas till extra sammankomst

för att besluta om de åtgärder, som må finnas erforderliga.

54

Om hypotekskassans upplåning.

§ 5.

För anskaffande af medel till hypotekskassans utlåning äger kassan

att emot räntebärande, till innehafvaren ställda obligationer upptaga

lån att inom viss, i låneaftalet angifven tid återbetalas antingen genom

årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering.

Dylikt lån skall senast tio år efter dess upptagande kunna af

hypotekskassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid, som i sådant

hänseende må vara i låneaftalet stadgad.

I den ordning, som nu är nämnd, må lån äfven upptagas för

konvertering af äldre lån.

För tillfälliga, af förut ingångna förbindelser föranledda behof må

hypotekskassan verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids

uppsägning. Sådan upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande af

rörelsemedel; dock må beslut därom af kassans styrelse icke fattas, med

mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra om

beslutet ense.

Om hypotekskassans utlåning.

§ 6.

Hypotekskassan äger att till hypoteksföreningarna utlämna lån

att återbetalas antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån)

eller utan amortering efter förloppet af viss tid, minst tio och högst

tjugu år (fasta lån).

För de förbindelser, som hypoteksföreningarna för erhållna län

utfärda till hypotekskassan, pantförskrifvas de hos föreningarna belånade

reverser med tillhörande hypotek.

Till hypoteksförening utlämnadt amorteringslån kan, sedan tio

år förflutit ''från lånets utgifvande, af föreningen uppsägas till inbetalning

efter ett år; hypotekskassans styrelse obetaget, när det med hänsyn

till kassan åliggande förpliktelser linnes kunna ske, att medgifva

tidigare uppsägning af lån, i hvilket fall styrelsen jämväl har att bestämma,

på hvilka villkor inbetalningen af lånet må äga rum.

Angående gäldande af kapitalrabatt och andra kostnader, som

hypotekskassan vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift

i reglementet för kassan.

Underlåter hypoteksförening fullgöra föreskrifven inbetalning, skall

föreningen å förfallna beloppet gälda ränta, beriiknad efter en half

procent i månaden.

Hypotekskassans styrelse åligger att tillse, att för alla af kassan

upplänade medel föreskrifven säkerhet är ställd och under hela lånetiden

bibehålies.

§ 8-

Inflyta till hypotekskassan medel, som icke genast kunna användas

till infriande af dess förbindelser eller till utlåning åt hypoteksföreningar,

äger kassan att göra sådana medel fruktbärande på kortare tid genom

medlens insättande i bankinrättning eller genom deras utlåning mot

fullgod säkerhet i stadsfastighet eller i statens, allmänna hypoteksbankens

eller hypotekskassans egna obligationer.

Om hyp otek sfären ilig ant as utlåning.

§ 9-

Hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet af inteckning

i bebyggd och mot brandskada försäkrad fastighet, belägen inom

samhälle, som enligt föreningens reglemente tillhör dess verksamhetsområde.

För hypoteksförenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse

de bestämmelser, som gälla för utlåning från hypotekskassan till

föreningarna. Lånen skola förty i afseende å ränta, kapitalrabatt, förvaltningsbidrag

och öfriga låneomkostnader samt återbetalningssätt af

hypoteksförening beviljas på så fördelaktiga villkor för låntagaren, som

föreningens förbindelser till kassan medgifva.

§ io.

Fastighet, hvarå lån sökes, skall besiktigas och värderas af för

sådant ändamål särskild! utsedda värderingsman, för hvilka instruktion

fastställes af hypotekskassans delägare.

56

Byggnad, som icke hufvudsakligen är anordnad till bostäder eller

affärslokaler, må uppskattas endast till det värde, byggnaden pröfvas

äga, äfven om den icke användes för det med densamma ursprungligen

afsedda särskilda ändamål.

Fastighet, hvarå lån meddelas, skall vara brandförsäkra i inländsk,

med vederbörligen stadfäst reglemente försedd försäkringsinrättning, som

hypotekskassans styrelse finner erbjuda full säkerhet.

§ 11-

Amorteringslån må beviljas intill hälften af det enligt § 10 uppskattade

värdet, med iakttagande däraf att lånebeloppet icke får öfverstiga

vare sig fastighetens brandförsäkringsvärde eller hälften af dess

bevillningstaxeringsvärde; dock må i fråga om större städer sådana lån,

därest hypotekskassans styrelse det medgifver, kunna inom brandförsäkringsvärdet

meddelas intill ett belopp, ej öfverstigande sex tiondelar

af vare sig det särskildt uppskattade värdet eller bevillningstaxeringsvärdet.

Fasta lån kunna meddelas, då den belånade fastighetens hufvudbyggnad

är af sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, intill tre

fjärdedelar af det belopp, som, på sätt ofvan är stadgadt, må utlämnas

såsom amorteringslån, samt då hufvudbyggnaden är af mindre hållbart

ämne, intill två tredjedelar af nämnda belopp.

§ 12-

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.

Lån skall utlämnas i kontanta penningar, därest ej lånesökande

begär att till visst belopp erhålla hypotekskassans obligationer, i hvilket

fall dennas styrelse äger pröfva, om så må ske, äfvensom bestämma

den kurs, efter hvilken obligationerna i sådant fall må utlämnas.

§ 13-

Den årliga afbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en

half procent, då den belånade fastighetens hufvudbyggnad är af sten

eller annat lika hållbart ämne, samt minst en procent, då densamma är

af mindre hållbart byggnadsämne.

I män af verkställd amortering äger låntagare förfoga öfver motsvarande

del af den för lånet stiillda inteckningssäkerhet.

57

§ 14-

Ofvergår belånad fastighet till ny ägare, skall denne, om han vill

behålla lånet, inom sex månader från den dag, lian blef ägare af fastigheten,

hos hypoteksföreningen8 styrelse göra anmälan om lånets öfvertagande.

Sker det ej, äger styrelsen att, om den så pröfvar lämpligt,

uppsäga lånet att inbetalas efter ett år.

Försummar låntagare att erlägga föreskrifven inbetalning, skall lian

å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en procent i månaden,

hypoteksföreningen dock obetaget att nedsätta berörda ränta till lägst två

tredjedels procent i månaden. Har likvid ej skett inom trettio dagar

från förfallodagen, är låntagaren skyldig att, om styrelsen pröfvar

sådant nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående kapitalet

med ränta.

Har belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under lånetiden

minskats i värde, så att panten icke anses innebära betryggande

säkerhet, äger hypoteksföreningens styrelse, därest gäldenären ej lämnar

nöjaktig fyllnadssäkerhet, uppsäga lånet att, till hela dess belopp eller

del däraf, inbetalas efter ett år eller, om sådant med hänsyn till föreliggande

omständigheter pröfvas erforderligt, tidigare.

§ 15-

De till hypoteksförening för erhållna lån afgifna förbindelser med

tillhörande hypotek skola ställas under offentlig vård, som utöfvas af

ett utaf Konungens befallningshafvande i det län, där föreningens styrelse

har sitt säte, förordnadt ombud. Handlingarna skola förvaras under tre

olika lås, och skola nämnda ombud och två af styrelsen därtill utsedda

personer innehafva nyckel till hvar sitt läs.

§ 16.

Hypoteksförening äger ej rätt att drifva annan lånerörelse än i

§ 9 sägs; dock må föreningen vidtaga erforderliga åtgärder för placering

af sin reservfond.

Alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra bidrag

till föreningens förvaltningskostnader eller afkastning af dess reservfond,

skola redovisas till hypotekskassan.

8

58

Om förvaltningsbidrag och reservfond.

§ 17.

Bidrag till bestridande af hypotekskassans och liypoteksföreningarnas

förvaltningskostnader skola af låntagarne gäldas på sätt i vederbörande

reglementen närmare stadgas.

§ 18-

Hypotekskassans behållna årliga vinst skall afsättas till en reservfond,

hvilken, så länge kassans verksamhet fortfar, icke må komma

hypoteksföreningarna till godo annorledes än genom nedsättning uti

eller befrielse från bidrag till kassans förvaltningskostnader.

Skulle inkomsterna under året icke förslå till täckande af utgifterna,

fylles bristen af reservfonden. Lämnar denna ej lull tillgång för

ändamålet, skall kassan infordra erforderliga tillskott från föreningarna.

§ 19.

Öfverskott, som må uppstå å influtna bidrag till hypoteksförenings

förvaltningskostnader, skall afsättas till en reservfond för föreningen.

Om hypotekskassans förvaltning och revision.

§ 20.

Hypotekskassan förvaltas af eu styrelse med säte i Stockholm.

Styrelsen består af fem ledamöter. Af dessa utses en, hvilken skall

vara styrelsens ordförande, af Konungen, samt en, hvilken skall vara

vice ordförande, af fullmäktige i riksgäldskontor. I enahanda ordning

utses suppleanter för dessa två ledamöter. De tre öfriga ledamöterna utses

sålunda, att kassans delägare afgifva förslag, upptagande sex personer,

bland hvilka Konungen förordnar tre. Kassans delägare afgifva därjämte

59

särskildt förslag till suppleanter för sistnämnda tre ledamöter, upptagande

tre personer, och förordnar Konungen bland dessa och de tre af de ä

förslag till ordinarie ledamöter uppförda, som därtill icke utsetts, tre

suppleanter.

Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid af

tre år. Verkställande direktör väljes af styrelsen bland de tre ledamöter,

som utses efter förslag af hypotekskassans delägare. Styrelsens ledamöter

svara, en för alla och alla för en, för de beslut rörande kassans

förvaltning, till hvilka de med sin röst bidragit. Deras arfvoden

bestämmas af kassans delägare.

Angående grunderna för styrelsens beslutförhet stadgas i reglementet

för hypotekskassan.

I viktiga fall äger styrelsen till rådplägning inkalla ett ombud

för hvarje hypoteksförening.

§ 21.

För revision af styrelsens förvaltning och hypotekskassans räkenskaper

skola årligen af hypoteksföreningarna utses revisorer och suppleanter

för dem på sätt i reglementet för kassan närmare stadgas. Därjämte

utses af fullmäktige i riksgäldskontoret en revisor, hvilken skall

vara ordförande vid revisorernas sammanträden.

§ 22.

Ordinarie sammankomst med hypotekskassans delägare skall årligen

före maj månads utgång hållas i Stockholm; och skola hypoteksföreningarnas

styrelser minst en månad förut erhålla underrättelse om dagen för sammankomsten.

Till denna äger hvarje förening sända ett ombud för hvarje

påbörjad million kronor af sitt delaktighetsbelopp i kassan; dock må

förening icke representeras af flera ombud än fyra, därest icke föreningens

delaktighetsbelopp uppgår till mera än tio millioner kronor, i hvilket bill

föreningen äger utse ytterligare ett ombud för hvarje påbörjadt tiotal

millioner kronor af delaktighetsbeloppet, med den inskränkning likväl

att förening ej i något fall får utse flera ombud än tio. Endast delägare

i hypoteksförening kan väljas till ombud, och bör minst ett ombud

för hvarje förening vara ledamot af dess styrelse.

60

§ 23.

Extra sammankomst med hypotekskassans delägare må utlysas, när

styrelsen finner sådant erforderligt, eller minst tre hypoteksföreningar

därom framställa begäran. Kallelse till sådan sammankomst skall meddelas

föreningarnas styrelser minst fjorton dagar förut och tillika upptaga

de ärenden, som på sammankomsten skola förekomma.

. .. § 24.

A sammankomst föres ordet af ordföranden i hypotekskassans

styrelse eller, om han ej är närvarande, af styrelsens vice ordförande.

A sammankomst fattas besluten genom omröstning efter hufvudtalet

med enkel pluralitet. Val förrättas med slutna sedlar, och i händelse

af lika röstetal skiljer lotten. Omröstning i andra ärenden sker öppet,

och utfalla därvid rösterna lika, gäller såsom beslut den mening, ordföranden

biträder.

Styrelsens ledamöter och revisorerna äga, ändock att de icke äro

ombud, deltaga i öfverläggningarna vid sammankomst, styrelseledamöterna

jämväl i besluten.

Ej må någon deltaga i afgörande af fråga, som rörer hans enskilda

rätt.

§ 25.

Styrelsens och revisorernas berättelser skola minst åtta dagar

före ordinarie sammankomst i tryck offentliggöras och delgifvas finansdepartementet,

fullmäktige i riksgäldskontor samt liypoteksföreningarnas

styrelser.

Särskilda bestämmelser.

§ 26.

Hypotekskassan företrädes inom hvarje hypoteksförening af ett

ombud, som äger deltaga i öfverläggningarna inom föreningens styrelse

och å sammankomst med föreningens delägare äfvensom, när kassans

61

styrelse så beslutar, verkställa granskning åt föreningens förvaltning

och räkenskaper.

Ombud för hypotekskassau bör jämväl deltaga i den årliga revisionen

af hypoteksförening^ förvaltning och räkenskaper.

§ 27.

När Konungen finner för godt att låta anställa granskning åt

hypotekskassaus eller hypoteksförenings förvaltning och räkenskaper,

skola alla kassan eller föreningen tillhöriga handlingar, räkenskaper

och kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan granskning.

§ 28.

Vid likvidation ad hypotekskassau skola dess egna tillgångar samt

de af hypoteksföreningarna afgifna förbindelser med tillhörande hypotek

användas, innan de af staten öfverlämnade grundfondsobligationerna må

tagas i anspråk för fullgörande af kassans förbindelser.

Beloppet af sålunda använda obligationer skall jämte ränta godtgöra^

statsverket genom tillskott från hypoteksföreningarna i män af

deras ansvarighet för hypotekskassans förbindelser.

§ 29.

Närmare föreskrifter för hypotekskassans och hypoteksföreningarnas

verksamhet upptagas i reglementen, som stadfästas af Konungen.

§ 30.

Hypoteksförenings reglemente skall innehålla bestämmelser angående

:

1) den ort, där föreningens styrelse skall hafva sitt säte;

2) föreningens verksamhetsområde;

3) de handlingar, som erfordras för erhållande af lån;

4) ordningen för låns utlämnande;

5) val af värderingsmän och dessas tjänstgöring;

6) de grunder, enligt hvilka värdering af fastighet bör ske;

7) särskilda villkor med afseende å fastighets brandförsäkring;

62

8) föreningens skyldighet att genom ombud närvara vid brandsyn

å belånad fastighet;

9) förfarandet vid utlämnande af lån, då ej första inteckning i

fastighet lämnas såsom säkerhet;

10) gäldande af kapitalrabatt och öfriga kostnader, som i § 6 omförmälas

;

11) gäldande af förvaltningsbidrag;

12) låntagares rätt att omsätta lån;

13) återställande af öfverhypotek;

14) reservfondens användniog;

15) antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem, tiden för

deras befattningar samt grunderna för styrelsens beslutförhet;

16) styrelsens åligganden och ansvarighet;

17) rekvisition af lånemedel samt kassakontroll;

18) antalet revisorer och suppleanter för dem samt tiden för deras

befattningar och för revisionen;

19) den tid före ordinarie sammankomst med föreningens delägare,

inom hvilken styrelse- och revisionsberättelserna skola vara offentliggjorda;

20) tid och ort för ordinarie sammankomst;

21) sättet för kallelse till sammankomst äfvensom den tid, inom

hvilken föreskrifna kallelseåtgärder skola vara vidtagna;

22) de ärenden, Rom å ordinarie sammankomst skola förekomma;

23) utöfvande af rösträtt och fattande af beslut å sammankomst;

24) extra sammankomst;

25) ordningen för framställande af förslag, afsedt att behandlas å

sammankomst; samt

26) ordningen för beslutande af ändring i reglementet.

De närmare föreskrifter angående hypotekskassans bildande, som

må anses erforderliga, meddelas af Konungen.

63

Förslag

till

ändnul lydelse af 8 § i förordningen angående

stämpelafgiften den 18 september 1908.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen angående stämpelafgiften

den 18 september 1908 skall i nedan angifna del erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 8.

Följande enskilda handlingar skola förses med stämpel på sätt här

nedan stadgas.

C) öfriga stämpelpliktiga enskilda handlingar:

Obligation, som utfärdas här i riket, skall af obligationsutgifvaren

före utlämnandet förses med stämpel af 30 öre för belopp, ej öfverstigande

100 kronor, och därutöfver 30 öre för hvarje påbörjadt hundratal

kronor;

dock att frihet från sådan stämpel äger rum för svenska statens,

Sveriges allmänna hypoteksbanks och Konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer.

Obligation, som — — — — — — — — — — — — _ _

64

Särskild t yttrande af vice Mradshöfdingen Wallenberg.

Undertecknad AVallenberg har icke ansett sig kunna biträda det

förslag till stadsfastighetskreditens ordnande, som af kommitténs pluralitet

framlagts.

Genom detta förslag vinnes enligt min mening icke hvad som

afsetts, nämligen att bereda fastighetsägarne i städerna Ulliga lån. Den

föreslagna anordningen är, så vidt jag kan finna, icke ägnad att rada

bot på de öfverklagade missförhållandena. Klagomålen torde snarare

åsyfta fastighetslånens dyrhet än den omständigheten, att dylika lån

skulle vara omöjliga att erhålla. Ingen lärer väl vilja påstå, att icke

de nu befintliga kreditinrättningarna för belåning af fastigheter i

stad, exempelvis Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag och allmänna

hypotekskassan för Sveriges städer, skulle vara i stånd att, på sådana

villkor som kunna betingas, anskaffa äfven mycket betydande belopp.

För placerandet af sina obligationer skulle dessa institutioner emellertid

för närvarande vara nödsakade att anlita antingen den tyska eller den

franska penningmarknaden. I intetdera fallet skulle penningarna blifva

billiga. 1 förra fallet måste de nämligen använda sig af 47* % obligationer

samt vidkännas en icke oväsentlig kapitalrabatt. I senare fallet

åter skulle 4 % - typen nog kunna användas, men då de afgifter, hvilka

i Frankrike drabba emission af obligationer, som icke äro statsobligationer

eller med dem likställda, motsvara ett tillägg i ränteutgift af

omkring Vio %, så utjämnas härigenom den fördel, som den billigare

franska marknaden skulle kunna erbjuda.

Fastighetsägarne skulle emellertid knappast vara hågade att begagna

sig af det tillfälle, som sålunda kunde erbjudas dem att mot deras bästa

inteckningar erhålla för lång tid bundna lån, som, med tillägg af förvaltningsafgift,

under nuvarande förhållanden skulle draga en effektiv

ränta af öfver 5 %. De flesta skulle säkerligen föredraga att interimistiskt

betala en högre ränta i förhoppning, att vid en lägre räntekonjunktur

kunna anbringa sina inteckningar på förmånligare villkor.

Ån mindre anledning förefunnes att omflytta den stora mängd inteck

-

65

ningar, som nu iiro placerade hos sparbanker, kassor och försäkringsanstalter

och för hvilka i regel nu betalas 5 å 5 Va %.

Det måste emellertid betraktas såsom högeligen önskvärdt, att

den till betydande belopp uppgående sväfvande skuld, med hvilken våra

kommuner nu laborera, blefve konsoliderad i obligationer, hvilka då lämpligen

skulle kunna absorberas af nyssnämnda institutioner, i den mån

de hos dem belånade inteckningarna i stadsfastigheter blefve öfverflyttade

till den nya hypotekskassan.

För att nå det mål, efter hvilket man sträfvar, är det icke tillräckligt,

att man skapar en anstalt, som allenast är en förbättrad upplaga

af hypotekskassan för Sveriges städer. Detta vore, enligt min

åsikt, endast ett palliativ. Här gäller att erhålla ett nöjaktigt svar på

frågan: Huru skall man åt fastighetsägarne i städerna skaffa de billigaste

penningarna? Och svaret blifver ovillkorligen: Genom att anlita den

billigaste penningmarknaden.

Den billigaste penningmarknaden är emellertid den franska, under

förutsättning att man kan åstadkomma en obligationstyp, som af vederbörande

myndigheter i Frankrike blifver betraktad såsom statsobligation.

Det gäller sålunda att tillse, om sådana anordningar, som föra till detta

mål, kunna träffas. Att detta låter sig göra framgår af den erfarenhet,

som vunnits med »Kongeriget Norges Hvpotekbanks» obligationer,

hvilka, behandlade såsom statsobligationer, upprepade gånger på förmånliga

villkor placerats i Frankrike. Noteringen å börsen i Paris å

denna banks 4 % obligationer är för närvarande något öfver pari, upplupen

ränta afdragen.

Danmark har för sin del följt det norska exemplet och därigenom

på samma förmånliga villkor fått afsättning för den danska hypoteksbankens

obligationer i Frankrike.

I syfte att för den nya stadshypotekskassan möjliggöra, att dess

obligationer i Frankrike blifva behandlade såsom statsobligationer, är

det vid denna reservation fogade förslaget till förordning angående

kassan uppgjordt. Fn nödvändig förutsättning för uppnående af det

åsyftade målet är, att kassans obligationer befrias från erläggande af

stämpel till svenska staten, hvilket ju jämväl af kommitténs pluralitet

blifvit föreslaget. Jag har vid uppgörande af mitt förslag följt den affattning,

som pluraliteten gifvit motsvarande stadganden, och endast

gjort de afvikelser, hvilka jag anser vara nödvändiga för att hypotekskassans

obligationer skola få den gynnsammast tänkbara behandling å

den franska marknaden.

9

66

För detta ändamål har det synts mig nödvändigt att så mycket

som möjligt gifva hypotekskassan karaktär af statsinstitution, och måste

fördenskull framför allt hypoteksföreningarnas delaktighet i kassan

borttagas. Huruvida föreningarna betecknas såsom delägare i kassan

eller ej, lärer, praktiskt sedt, icke i och för sig spela någon nämnvärd

roll och torde deras delaktighet redan af detta skäl saklöst kunna bortelimineras,

men detta blifver så mycket nödvändigare af den grund, att

delaktigheten i kassan gifver denna en bestämd prägel af enskild institution.

Af samma anledning har det synts mig höra föreskrifvas,

att i händelse af kassans upplösning eventuellt öfverskott skall tillfalla

staten. Vidare bör, i likhet med hvad som är förhållandet i Danmark

och Norge, kassans rätt att utfärda obligationer begränsas till visst

maximum, exempelvis till åttadubbla beloppet af grundfonden och reservfonden

sammanlagda. Därjämte bör föreskrifvas, att till riksgäldskontor

skall lämnas uppgift å de obligationer, som af hypotekskassan

utfärdas, och att obligationerna skola utmärka, att sådan uppgift

blifvit lämnad. Slutligen anser jag, att jämväl Kungl. Maj:t bör utse

revisorer att granska kassans förvaltning och räkenskaper. De smärre

förändringar, jag i öfrigt föreslagit i pluralitetens förslag, följa med nödvändighet

af min nu angifna ståndpunkt och torde icke särskilt behöfva

motiveras.

Särskildt vill jag framhålla, att enligt mitt förslag tillskottet från

staten, grundfonden, icke är till beloppet högre än och statens ansvarsskyldighet

icke heller på annat sätt ökad utöfver hvad pluraliteten föreslagit.

Låntagarnes solidariska ansvarighet för hypoteksförenings förbindelser

till kassan bör till stärkande af statens säkerhet bibehållas.

Hare. Wallenberg.

67

Förslag

till

Förordning angående Konungariket Sveriges

stadshypot ekskassa.

(Enligt vice häradshöfding eu Wallenbergs skiljaktiga mening.)

§ 1-

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att åt

hypoteksföreningar af fastighetsägare i rikets städer och därmed jämförliga

samhällen (stadshypoteksföreningar) ombesörja den upplåning

af medel, som erfordras för tillhandahållande af lån åt föreningarnas

delägare.

Ansökan om bildande af dylik hypoteksförening göres hos Konungen,

på hvilken det ankommer att pröfva, huruvida föreningens verksamhetsområde

må omfatta jämväl vissa andra samhällen än städer.

Konungen meddelar jämväl föreskrift angående det minimibelopp,

för hvilket hypoteksförening, innan den må börja sin verksamhet, skall

hos hypotekskassan hafva anmält sig till erhållande af lån.

§ 2.

Hypoteksföreningarna äro i förhållande till oguldna beloppen af

sina från hypotekskassan erhållna lån ansvariga för kassans förbindelser.

68

I hypoteksförening äga låntagande del i förhållande till oguldna

beloppen af sina från föreningen bekomna lån; och äro delägarne, en

hvar i mån af sin delaktighet, ansvariga för föreningens förbindelser.

Finnes delägare i förening icke kunna fullgöra den betalningsskyldighet,

som till följd af nämnda ansvarighet åligger honom, svara öfriga delägare

i förhållande till sin delaktighet för bristen.

§ 3.

Såsom grundfond för hypotekskassan öfverlämnas genom riksgäldskontoret

ett belopp af trettio millioner kronor i svenska statens tre och

en half procent obligationer, ouppsägbara å innehafvarens sida.

Dessa obligationer må icke begagnas till anskaffande af medel för

hypotekskassans utlåning, utan få användas allenast i följande fall, nämligen

dels då kassan saknar egna, för tillfället användbara tillgångar till fullgörande

af sina förbindelser, dels ock, på sätt i § 26 sägs, vid kassans

likvidation. I det förra fallet åligger det hypotekskassan att genom

inbetalning till riksgäldskontoret godtgöra statsverket den ränteutgift,

som föranledes af obligationernas pantsättning eller försäljning, äfvensom

att inom två år, efter det obligationerna sålunda tagits i anspråk,

genom deras inlösen eller genom inköp af obligationer af enahanda

slag uppbringa grundfondsobligationerna till fondens fulla belopp. Vill

hypotekskassan, hellre än att sålunda inköpa obligationer, till riksgäldskontoret

kontant inbetala det belopp, hvarå de afyttrade obligationerna

lyda, är kassan berättigad att erhålla nya obligationer till motsvarande

belopp.

När grundfondsobligationer af hypotekskassan användas, skall

underrättelse därom genast meddelas riksgäldskontoret.

§ 4.

Kunna medel till inlösen eller inköp af grundfondsobligationer

icke inom tid, som i § 3 sägs, beredas genom anlitande af hypotekskassans

egna tillgångar, skall kassan infordra erforderliga tillskott från

hypoteksföreningarna.

Skulle grundfondsobligationer tagas i anspråk till belopp af fyra

millioner kronor, må hypotekskassan icke upptaga nytt lån, förrän nämnda

obligationer blifvit uppbringade till fondens fulla belopp.

69

För anskaffande af medel till hypotekskassans utlåning äger kassan

att emot räntebärande, till innehafvaren ställda obligationer upptaga lån

att inom viss, i låneaftalet angifven tid återbetalas antingen genom

årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering.

Sammanlagda beloppet af kassans utelöpande obligationer må icke vid

något tillfälle uppgå till mera än åtta gånger det belopp, kassans grundfond

och reservfond tillhopa utgöra.

De af hypotekskassan sålunda utfärdade obligationer skola, för att

kunna göras gällande mot denna, vara försedda med påteckning, att

de blifvit inregistrerade hos riksgäldskontoret.

Dylikt lån skall senast tio år efter dess upptagande kunna af

hypotekskassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid, som i sådant

hänseende må vara i låneaftalet stadgad.

I den ordning, som nu är nämnd, må lån äfven upptagas för

konvertering af äldre lån.

För tillfälliga, af förut ingångna förbindelser föranledda behof må

hypotekskassan verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids

uppsägning. Sådan upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande af

rörelsemedel; dock må beslut därom af kassans styrelse icke fattas, med

mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra om

beslutet ense.

§ 6.

Hypotekskassan äger att till hypoteksföreningarna utlämna lån

att återbetalas antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån)

eller utan amortering efter förloppet af viss tid, minst tio och högst

tjugu år (fasta lån).

För de förbindelser, som hypoteksföreningarna för erhållna lån

utfärda till hypotekskassan, pantförskrifvas de hos föreningarna belånade

reverser med tillhörande hypotek.

Till hypoteksförening utlämnadt amorteringslån kan, sedan tio

år förflutit från lånets utgifvande, af föreningen uppsägas till inbetalning

efter ett år; hypotekskassans styrelse obetaget, när det med hänsyn

till kassans åliggande förpliktelser finnes kunna ske, att medgifva tidigare

uppsägning af lån, i hvilket fall styrelsen jämväl har att bestämma, på

hvilka villkor inbetalningen af lånet må äga rum.

Angående gäldande af kapitalrabatt och andra kostnader, som

hypotekskassan vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i

reglementet för kassan.

70

Underlåter hypoteksförening fullgöra föreskrifven inbetalning, skall

föreningen å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en half

procent i månaden.

§ 7.

__ Hypotekskassans styrelse åligger att tillse, att för alla af kassan

upplånade medel föreskrifven säkerhet är ställd och under hela lånetiden

bibehålies.

§ 8.

Inflyta till hypotekskassan medel, som icke genast kunna användas

till infriande af dess förbindelser eller till utlåning åt hypoteksföreningar,

äger kassan att göra sådana medel fruktbärande på kortare tid genom

medlens insättande i bankinrättning eller genom deras utlåning mot

fullgod säkerhet i stadsfastighet eller i statens, allmänna hypoteksbankens

eller hypotekskassans egna obligationer.

§ 9.

Hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet af inteckning

i bebyggd och mot brandskada försäkrad fastighet, belägen inom

samhälle, som enligt föreningens reglemente tillhör dess verksamhetsområde.

För hypoteksförenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse

de bestämmelser, som gälla för utlåning från hypotekskassan

till föreningarna. Lånen skola förty i afseende å ränta, kapitalrabatt,

förvaltningsbidrag och öfriga låneomkostnader samt återbetalningssätt af *

hypoteksförening beviljas på så fördelaktiga villkor för låntagaren, som

föreningens förbindelser till kassan medgifva.

§ io.

Fastighet, hvarå lån sökes, skall besiktigas och värderas af för

sådant ändamål särskild! utsedda värderingsmän, för hvilka instruktion

fastställes af hypotekskassans styrelse.

71

Byggnad, som icke hufvudsakligen är anordnad till bostäder eller.,

affärslokaler, må uppskattas endast till det värde, byggnaden pröfvas

äga, äfven om den icke användes för det med densamma ursprungligen

afsedda särskilda ändamål.

Fastighet, hvarå lån meddelas, skall vara brandförsäkrad i inländsk,

med vederbörligen stadfäst reglemente försedd försäkringsinrättning,

som hypotekskassans styrelse finner erbjuda full säkerhet.

§ 11-

Amorteringslån må beviljas intill hälften af det enligt § 10 uppskattade

värdet, med iakttagande däraf att lånebeloppet icke tår öfverstiga

vare sig fastighetens brandförsäkringsvärde eller hälften af dess

bevillningstaxeringsvärde; dock må i fråga om större städer sådana lån,

därest hypotekskassans styrelse det medgifver, kunna inom brandförsäkringsvärdet

meddelas intill ett belopp, ej öfverstigande. sex tiondelar

af vare sig det särskildt uppskattade värdet eller bevillningstaxerings

värdet.

„ ,

Fasta lån kunna meddelas, då den belånade fastighetens hulvudbyggnad

är af sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, intill tre

fjärdedelar af det belopp, som, på sätt ofvan är stadgadt,, må utlämnas

såsom amorteringslån, samt då hufvudbyggnaden är af mindre hållbart

ämne, intill två tredjedelar af nämnda belopp.

§ 12.

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.

Lån skall utlämnas i kontanta penningar, därest ej lånesökande

begär att till visst belopp erhålla hypotekskassans obligationer, i hvilket

falt dennas styrelse äger pröfva, om så må ske, äfvensom bestämma

den kurs, efter hvilken obligationerna i sådant fall må utlämnas.

§ 13.

Den årliga afbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en

half procent, då den belånade fastighetens liufvudbyggnad är af sten

eller annat lika hållbart ämne, samt minst en procent, då densamma

är af mindre hållbart byggnadsämne.

I mån af verkställd amortering äger låntagare förfoga öfver motsvarande

del af den för lånet ställda inteckningssäkerhet.

72

§ 14.

„ Of ver går belånad fastighet till ny ägare, skall denne, om han vill

behålla lånet, inom sex månader från''den dag, han blef ägare af fastigheten,

hos hypoteksföreningens styrelse göra anmälan om lånets öfvertagande.

Sker det ej, äger styrelsen att, om den så pröfvar lämpligt,

uppsäga lånet att inbetalas efter ett år.

Försummar låntagare att erlägga föreskrifven inbetalning, skall

han å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter eu procent i månaden,

hypoteksföreningen dock obetaget att nedsätta berörda ränta till

lägst två tredjedels procent i månaden. Har likvid ej skett inom trettio

dagar från förfallodagen, är låntagaren skyldig att, om styrelsen pröfvar

sådant nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående kapitalet

Har belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under lånetiden

minskats i värde, så att panten icke anses innebära betrvggande

säkerhet, äger hypoteksföreningens styrelse, därest gäldenären ej lämnar

nöjaktig fyllnadssäkerhet, uppsäga lånet att till hela dess belopp eller

del däraf inbetalas efter ett år eller, om sadant med hänsyn till föreliggande

omständigheter pröfvas erforderligt, tidigare.

§ 15-

De till hypoteksförening för erhållna lån afgifna förbindelser med

tillhörande hypotek skola ställas under offentlig vård, som utöfvas af

ett utaf Konungens befallningshafvande i det län, där föreningens styrelse

har sitt säte, förordnadt ombud. Handlingarna skola förvaras

under tre olika lås, och skola nämnda ombud och två af styrelsen därtill

utsedda personer innehafva nyckel till hvar sitt lås.

§ 16-

Hypoteksförening äger ej rätt att drifva annan lånerörelse än i

§ 9 sägs; dock må föreningen vidtaga erforderliga åtgärder för placering

af sin reservfond.

Alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra bidrag

till föreningens förvaltningskostnader eller afkastning af dess reservfond,

skola redovisas till hypotekskassan.

73

§ 17-

Bidrag- till bestridande af hypotekskassans och hypoteksföreningarnas

förvaltningskostnader skola af låntagare gäldas på sätt i vederbörande

reglementen närmare stadgas.

§ 18.

Hypotekskassans behållna årliga vinst skall afsättas till eu reservfond,

hvilken i första rummet skall användas till gäldande af de utgifter

och förluster, till hvilkas täckande inkomstenia för året icke förslå.

Lämnar reservfonden ej full tillgång för detta ändamål, skall

kassan infordra erforderliga tillskott från hypoteksföreningarna.

§ 19-

Öfverskott, som må uppstå å influtna bidrag till hypoteksförenings

förvaltningskostnader, skall afsättas till en reservfond för föreningen.

§ 20.

Hypotekskassan förvaltas af en styrelse med säte i Stockholm.

Styrelsen består af fem ledamöter. Af dessa utses en, hvilken skall

vara styrelsens ordförande, af Konungen, samt en, hvilken skall vara

vice ordförande, af fullmäktige i riksgäldskontor. I enahanda ordning

utses suppleanter för dessa två ledamöter. De tre öfriga ledamöterna

utses sålunda, att hypoteksföreningarna afgifva förslag, upptagande sex

personer, bland hvilka Konungen förordnar tre. Hypoteksföreningarna

afgifva därjämte särskilt förslag till suppleanter för sistnämnda tre

ledamöter, upptagande tre personer, och förordnar Konungen bland dessa

och de tre af de å förslag till ordinarie ledamöter uppförda, som därtill

icke utsetts, tre suppleanter.

Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid af

tre år. Verkställande direktör väljes af styrelsen bland de tre ledamöter,

som utses efter förslag af hypoteksföreningarna. Styrelsens ledamöter

svara, en för alla och alla för en, för de beslut rörande kassans förvaltning,

till hvilka de med sin röst bidragit. Deras arfvoden bestämmas

af Konungen.

10

74

Angående grunderna för styrelsens beslutförhet stadgas i reglementet

för hypotekskassan.

§ 21.

För revision af styrelsens förvaltning och hypotekskassans räkenskaper

skola årligen revisorer utses, af Konungen två, af fullmäktige i

riksgäldskontoret eu samt af hypoteksföreningarna det antal, som i reglementet

för kassan stadgas. I detta lämnas jämväl föreskrift om tiden

för revisionens förrättande.

§ 22.

För att erhålla kännedom om hypotekskassans förvaltning under

sistförfhvtna året sammanträda ombud för hypoteksföreningarna årligen

före maj månads utgång i Stockholm. Dessa ombud utses i den ordning,

reglementet för kassan närmare stadgar.

Å sådan sammankomst skall jämväl förrättas val af revisorer och,

då sådant ifrågakommer, uppgöras förslag till ledamöter i hypotekskassans

styrelse.

§ 23.

Styrelsens och revisorernas berättelser skola minst åtta dagar före

omförmälda sammankomst i tryck offentliggöras och delgifvas finansdepartementet,

fullmäktige i riksgäldskontoret samt hypoteksföreningarnas

styrelser.

§ 24.

Hypotekskassan företrädes inom hvarje liypoteksförening af ett

ombud, som äger deltaga i öfverläggningarna inom föreningens styrelse

och å sammankomst med föreningens delägare äfvensom, när kassans

styrelse så beslutar, verkställa granskning af föreningens förvaltning

och räkenskaper.

Ombud för hypotekskassan bör jämväl deltaga i den årliga revisionen

af förenings förvaltning och räkenskaper.

§ 25-

När Konungen finner för godt att låta anställa granskning af

hypotekskassans eller hypoteksförenings förvaltning och räkenskaper,

75

skola alla kassan eller föreningen tillhöriga handlingar, räkenskaper

och kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan granskning.

§ 26.

Vid likvidation af hypotekskassan skola dess egna tillgångar samt

de af hypoteksföreningarna afgifna förbindelser med tillhörande hypotek

användas, innan de åt staten öfverlämnade grundfondsobligationerna må

tagas i anspråk för fullgörande af kassans förbindelser.

Beloppet af sålunda använda obligationer skall jämte ränta godtgöras

statsverket genom tillskott från hypoteksföreningarna i mån af

deras ansvarighet för hypotekskassans förbindelser.

Hvad som vid likvidation af hypotekskassan kan återstå af dess

reservfond skall tillfalla staten.

§ 27.

Närmare föreskrifter för hypotekskassans och hypoteksföreningarnas

verksamhet upptagas i reglementen, som stadfästas af Konungen.

De närmare föreskrifter angående hypotekskassans bildande, som

må anses erforderliga, meddelas af Konungen.

76

Bil. A.

Förteckning

å de köpingar ock öfriga samhällen, där på grund af Kungl. Maj:ts

förordnande ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för

rikets städer gälla, med angifvande af 1908 års sammanlagda

taxeringsvärde å där belägna fastigheter.

Stockholms län:

Taxeringsvärde.

1.

Bromstens villastad ............................

......... 1,685,700

2.

Dalarö municipalsamhälle ..................

......... 1,938,000

3.

Djursholms köping ..........................

......... 18,876,600

4.

Dufbo villastad.....................................

......... 2,030,300

5.

Lilla Ahlby municipalsamhälle .........

....... 2,196,500

6.

Liljeholmens » .........

........ 14,271,000

7.

Nya Hagalunds » .........

........ 3,186,000

8.

Nya Hufvudsta » ........

......... 2,711,000

9.

Saltsjöbadens köping ...........................

........ 9,175,100

10.

Solhems municipalsamhälle.................

......... 1,444,300

11.

Stocksunds villastad ..............................

......... 1,997,400

12.

Sundbybergs köping ...........................

......... 8,329,100

13.

Tumba stationssamhälle....................

......... 825,100

14.

Örby villastad.........................................

........ 1,852,500

70,518,600

Uppsala län:

15.

Tierps stationssamhälle........................

......... 671,300

671,300

77

Södermanlands lön:

Taxeringsvärde.

16. Flens municipalsamhälle ............................. 1,702,400

17. G n esta » .............................. 1,311,300

18. Katrineholms » 3,206,700

19. Malmköpings köping..................................... 595,800

20. Oxelösunds municipalsamhälle.................... 2,405,800

21. Vingåkers » ................... 734,100

Östergötlands lön:

22. Borgs villastads municipalsamhälle............ 1,905,000

23. Kisa municipalsamhälle................................. 1,053,800

24. Mjölby » 3,776,100

25. Norrköpings norra förstäders municipal

samhälle

..................................................... 2,595,500

26. Valdemarsviksköping (i Ringarums socken1) 584,700

27. Åtvidabergs municipalsamhälle .................. 2,821,200

Jönköpings lön:

28. Forserums municipalsamhälle ..................... 509,300

29. Gislaveds » ..................... 593,400

30. Huskvarna köping.......................................... 4,751,300

31. Hvetlanda municipalsamhälle........................ 1,977,200

32. Nässjö » ........................ 3,155,900

33. Säfsjö » ........................ 1,324,500

34. Tranås köping................................................... 3,108,400

35. Tranåskvarns municipalsamhälle.................. 789,700

36. Värnamo, köping ............................................. 1,954,200

Kronobergs län:

37. Alfvesta municipalsamhälle.......................... 1,074,900

38. Elmhults köping........................................... 1,009,300

39. Ljungby » 1,657,000

40. Ryds municipalsamhälle................................. 275,400

9,956,100

12,736,300

18,163,900

4,016,600

r) Se jämväl uppgiften för Kalmar län.

78

Kalmar län:

41. Figeholms köping........................

42. Gamleby » ........................

43. Mönsterås » ........................

44. Mörby långa » ........................

45. Nybro » ........................

— Valdemarsviks » (i Tryserums

Gottlands län:

46. Hemse municipalsamhälle............

Blekinge län:

47. Hästö (Långö) samhälle...............

T axerings värde.

................ 104,300

................ 487,300

................ 1,279,200

................ 192,100

................ 1,290,300

socken)1) 39,500

3,392,700

................. 521,000

521,000

................ 462,000

462,000

Kristianstads län:

48.

Baskemölla municipalsamhälle...........

......... 84,200

49.

Branteviks

» ............

........ 275,400

50.

Båstads köping

........ 1,151,300

51.

Hvilans municipalsamhälle ..................

......... 1,055,000

52.

Hvitemölla

y> ..................

......... 90,300

53.

Hässleholms köping ..............................

........ 3,722,400

54.

Hästveda municipalsamhälle ...............

......... 227,700

55.

Kiviks

» ...............

......... 177,300

56.

Klippans

» ...............

......... 2,434,300

57.

Ousby

» ...............

......... 634,700

58.

Skillinge

» ...............

......... 113,500

59.

Smedstorps

» ...............

......... 198,700

60.

Sösdala

» ...............

......... 296,600

61.

Tomelilla

» ...............

......... 1,234,500

62.

Torekows

» ...............

......... 337,700

63.

Yinslöfs

y> ...............

......... 583,500

64.

Ahus köping......

......... 3,037,600

65.

Åstorps municipalsamhälle..................

......... 846,600

16,501,300

Största delen af Valdemarsviks municipalsamhälle ligger i Östergötlands län;

hela taxeringsvärdet utgör 624,200 kronor.

79

Malmöhus län:

66. Arlöfs municipalsamhälle ...........

67. Bjufs » ........

68. Eslöfs köping...............................

69. Eurulunds municipalsamhälle .

70. Höganäs »

71. Hörs »

72. Hörby köping............................

73. Kjäflinge municipalsamhälle.......

74. Limhams köping ........................

75. Lomma municipalsamhälle.......

76. Löberöds »

77. Mölle »

78. Raus planterings»

79. Råå »

80. Sjöbo »

81. Skurups »

82. Sofielunds »

83. Svedala »

84. Västra Sallerups »

Taxeringsvärde.

.......... 7,181,800

......... 2,204,100

......... 4,371,600

......... 1,099,600

......... 1,768,200

......... 1,564,900

......... 1,654,600

......... 3,012,000

......... 14,239,000

......... 3,014,800

......... 445,100

......... 344,200l)

......... 4,554,200

......... 1,488,500

......... 1,184,800

......... 1,343,000

......... 2,998,900

......... 2,881,700

......... 1,912,700 57,263,700

Hallands län:

85. Oskarströms municipalsamhälle .................. 3,294,200

Göteborgs och Bohus lön:

86. Bovallstrands municipalsamhälle2)............... 261,470

87. Fiskebäckskils » 3)............... 224,800

88. Fjällbacka » ............... 329,500

89. Grafvarne och Bäckeviks» 300,700

90. Grebbestads köping ....................................... 720,100

91. Grundsunds municipalsamhälle .................. 229,200

92. Gullholmens » .................. 180,700

3,294,200

'') Utgör 1907 års taxeringsvärde; för år 1908 liar uppgift ej kunnat erhållas.

2) I detta samhälle gäller icke byggnadsstadgan för rikets städer.

3) I detta samhälle gäller icke ordningsstadgan för rikets städer,

80

Taxeringsvärde.

93. Gärda municipalsamhälle .......................... 2,240,3009

94. Hunnebostrands » 2)........................... 498,955

95. Hällevikstrands » 142,000

96. Klädesholmens » 252,300

97. Krokslätts » 3,718,300 9

98. Kyrkesunds och Björholmens municipal

samhälle

...................................................... 104,000

99. Lundens municipalsamhälle........................ 630,900 9

100. Malmöns » 9........................ 141,200

101. Mollösunds » 9........................ 275,800

102. Skärhamns » 198,900

103. Smögens » 351,600

104. Tingstads )> 2,413,000 9 13,213,725

Älfsborgs län:

105. Herrljunga municipalsamhälle .................. 723,900

106. Lilla Edets » .................. 2,545,800

107. Melleruds köping .......................................... 719,400

108. Trollhättans municipalsamhälle.................. 3,666,160 7,655,260

Skaraborgs län:

109. Grästorps köping .......................................... 509,700

110. Tidaholms » 4,735,400

111. Töreboda » 775,400

112. Vara » 1,283,500 7,304,000

Värmlands län:

113. Arvika köping............................................... 6,456,500

114. Charlottenbergs municipalsamhälle ......... 544,500

115. Forshaga » 5,000,000 9

116. Kils » 618,000

117. Sellie köping................................................... 2,612,900

118. Sunne municipalsamhälle .......................... 1,269,300

119. Åmots ). 162,600 16,663,800 * 2 3

9 Uppgifterna afse år 1907 och äro endast approximativa.

2) I dessa samhällen gäller icke byggnadsstadgan för rikets städer.

3) I detta samhälle gäller icke ordningsstadgan för rikets städer.

9 Beloppet är endast approximativt beräknadt och afser till största delen fabriksinrättningar.

8!

Örebro län:

Taxeringsvärde.

L20. Hallsbergs köping- ................................... 1,219,500

121. Karlskoga municipalsamhälle................... 2,145 700

122. Kopparbergs köping................................... 1,660*600

123. Rumla municipalsamhälle........................... 654,500

Västmanlands län:

124. Heby municipalsamhälle............................. 680 700

125. Kungsörs köping......................................... 1,4129)00

126. Norbergs municipalsamhälle ..................... 1,075,000

Kopparbergs län:

127. Avesta köping................................................ 6,273,300

128. Borlänge » 2,176,100

129. Krylbo municipalsamhälle.......................... 1,340,600

130. Leksands Norets municipalsamhälle ..... 1,064,100

131. Ludvika » 3,859,500

132. Morastrands köping .................................. 1,613,000

133. Orsa municipalsamhälle b .......................... * 969,300

Gäfleborgs län:

134. Arbrå municipalsamhälle .......................... 1,133 500

135. Bollnäs köping ........................................... 1*678*800

136. Ljusdals municipalsamhälle........................ 1,210 600

137. Åviks » ...................... 1,391*200

Västernorrlands län:

138. Alby municipalsamhälle .............................. 3,816 200

139. Kramfors j> ]).............................. 427 600

140. Nylands » *).............................. 253*600

141. Skönsbergs » 849,900

142. Skönsmons » ........................... 1 943 200

143. Sollefteå köping............................................. 3,062*000

*) I dessa samhällen gäller icke ordningsstadgan för rikets städer.

5,680,300

3,167,700

17,295,900

5,414,100

10,322,500

11

82

144.

145.

146.

147.

148.

149.

150.

151.

152.

153.

154.

155.

156.

157.

158.

159.

160.

Jämtlands län:

Bräcke municipalsamhälle.............

Hjärpens » .............

Hornsbergs » .............

Odenslunds » .............

Strömsunds » .............

Svegs ■» .............

Västerbottens län:

Djupviks municipalsamhälle.........

Lycksele ..........

Nordmalings » ..........

Vännäs » ..........

Asele » ..........

Norrbottens län:

Arvidsjaurs municipalsamhälle ....

Bodens »

Gellivare »

(Kiruna inom stadsplanen ............

(Kiruna utom stadsplanen ...........

Malmbergets taxeringsdistrikt ...

Svartöstadens municipalsamhälle

Taxeringsvärde.

477,000

1,192,900

261.500

700.500

365.500

301,300 3,298,700

269,500

607.000

148,800

151.000

85,000 1,261,300

262,600

... 2,126,400

587,900

..... 3,594,200

..... 1,317,100

..... 4,257,800

..... 434,250 12,580,250

Summa kronor 244,435,735.

I ofvan upptagna belopp ingår ock beträffande flertalet af ifrågavarande

samhällen värdet af de därstädes belägna jordbruksfastigheterna

och de bevillningsfria fastigheterna, hvadan man i någon män måste

reducera slutsumman för att få fram bevillningstaxeringsvärdet af annan

fastighet än jordbruksfastighet. Värdet af de två först angifna kategorierna

fastigheter torde dock sammanlagdt icke uppgå till något mera

afsevärdt belopp.

Kommittén har jämväl sökt införskaffa uppgifter angående sammanlagda

beloppet af den i dessa samhällen intecknade gäld, men det har

visat sig omöjligt att utan igångsättande af vidlyftig och tidsödande

apparat erhålla sådana, hvadan kommittén sett sig föranlåten afstå från

förebringande af utredning i dylikt hänseende.

Rättelser.

Sida

11,

rad

17

uppifrån

*

13,

»

8

nedifrån

»

15,

»

14

uppifrån

»

15,

»

2

nedifrån

»

16,

»

17

uppifrån

»

20,

»

11

nedifrån

»

26,

»

6

»

»

35,

»

3

uppifrån

står: fastighetsägare; läs: fastiglietsägarne.

» : till en kurs af 99 procent; läs: till mycket förmånlig

kurs.

» : upphört att existera; läs: upphört med sin verksamhet.

» : mot pant af inteckningar; läs: mot säkerhet i fast

egendom.

» : dessa kontors styrelse; läs: dessa kontors styrelser.

» : kunna; läs: kunnat.

» : ifråga om; läs: i fråga om.

» : taxeringsvärdet; läs: bevillningstaxeringsvärdet.