SOU 1909:5

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

LAG OM FISKERIOMRÅDEN

M. M.

AFGIFYET DEN 30 APRIL 1907 AF DÄRTILL UTAF STATSRÅDET

OCH CHEFEN FÖR KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

UTSEDDA PERSONER

STOCKHOLM 1907

ISAAC MAECUS’ B O KT R.-A K TIE B O L A G

''

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

Enligt skrifvelse deri 25 september 1906 anmodade herr statsrådet

undertecknade Cederström och Nordqvist att såsom sakkunnige biträda

inom Kungl. jordbruksdepartementet vid verkställande af utredning och

afgifvande af förslag till åtgärder för åstadkommande af fiskeriföreningar

jämte hvad därmed kunde äga sammanhang.

Sedan vi Cederström och Nordqvist i anledning häraf uppgjort

och till herr statsrådet öfverlämnat förberedande utkast till olika författningar,

hafva undertecknade Borgström, Kumlin, Persson och Trybom

anmodats att jämte de förut tillkallade biträda inom kungl. jordbruksdepartementet

vid granskning af berörda utkast äfvensom vid

utarbetandet af slutligt förslag i ämnet, hvarjämte åt undertecknad

Trybom uppdragits att såsom ordförande leda de sålunda tillkallade

personernas arbeten.

Yi få härmed såsom resultat af vårt arbete öfverlämna:

l:o) förslag till lag om fiskeriområden;

2:o) folkslag till lag angående ändrad lydelse af 10 och 14 §§ i

lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896; och

3:o) förslag till kungörelse om ändrad lydelse af 31 § i förnyade

nådiga fiskeristadgan den 17 oktober 1900.

Motiv till förslagen åtfölja desamma.

Stockholm den 30 april 1907.

A. Borgström.

Osc. Nordqvist.

Filip Trybom.

Anton Cederström. Wilh. Kumlin.

D. Persson i Tallberg.

LAGFORSLAG.

7

Förslag

till

Lag

om fiskeriområden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I de fall, denna lag angifver, äge Konungens befallningshafvande,

■där fiskevatten tillhör två eller flere, efter ansökan af delägare förordna,

att det fiskevatten skall under viss tid utgöra ett fiskeriområde.

Inom fiskeriområde skall fisket antingen utöfvas för gemensam

räkning genom af delägarna anställd fiskare eller upplåtas på arrende

eller bedrifvas af delägarna själfva enligt fastställd plan; och ankomme

på delägarna att i den ordning, nedan stadgas, besluta angående sättet

för fiskets utöfvande. Sådant beslut underställes Konungens befallningshafvande,

som, där beslutet finnes i laga ordning tillkommet, fastställer

detsamma till efterrättelse.

Delägare i fiskeriområde må ej mot sitt bestridande betagas rätt

att själf och med sitt husfolk idka mete.

2 §•

Beträffande oskift fiskevatten skall förordnande enligt 1 § meddelas,

då det påkallas af delägare, hvilka enligt hvars och ens del i

fiskevattuet tillsammans äga mera än hälften häraf.

3 §•

I fråga om vatten, däri fisket icke är samfälldt, skall förordnande

enligt 1 § meddelas, då det med afseende å fiskevattnets gränser och

8

omfattning tinnes Lämpligen bära ske samt de, som påkalla förordnander

tillsammans äga så stor del af vattnet, att årliga afkastningen af fisket

däri i värde motsvarar två tredjedelar af värdet å hela fiskevattnets

årliga afkastning.

\ ärdet å den årliga atkastningen af fisket i sådant vattens särskilda

delar skall, där ej delägarna annorlunda öfverenskomma, utrönas

genom uppskattning vid förrättning, hvarom i 12 § sägs.

År någon del af fiskevattnet oskift, skall genom omröstning mellan

delägarna i den samfällighet enligt den i 2 § stadgade grund afgöras

huruvida förordnande skall påkallas för samfällighetens del.

4 §.

Föioidnande skall afse visst antal ar, minst tio och hög*st femtio

I öfrigt äga delägarna enligt de i 2 och 3 §§ stadgade grunder för

röstberäkningen besluta. angående tiden för förordnandet, med iakttagande,

att den tid ej mot någon rättsägares bestridande må sättas

öfver tjugufem ar, och gälle vid fattande af beslut härom den mening

som erhåller högsta röstetalet, eller, vid lika röstetal, den mening

hvarom de flesta röstande förenat sig.

flå föioidnande meddelas, utsätte Konungens befallningshafvande

viss dag, från hvilken detsamma skall äga tillämpning.

5 §•

Beslut, att fisket inom fiskeriomrade skall utöfvas för gemensam

räkning genom af delägarna anställd fiskare, vare ej giltigt, med mindre

samtliga delägare förenat sig därom.

6 §■

För giltigheten af beslut, att fisket inom fiskeriområde skall upplåtas

på arrende, erfordras, beträffande område, som utgöres af oskift

fiskevatten, att beslutet biträdes af delägare, hvilka enligt den i 2 §

angifna grund tillsammans äga mera än hälften af fiskevattnet, samt

vidkommande sådant område, som afses i 3 §, att beslutet biträdes af

delägare med den enligt sistnämnda § för där afsedt fall erforderliga

röstöfvervikt.

9

7 §•

Skall fisket inom fiskenområde upplåtas på arrende, och vilja delägare,

som enligt de i 2 ocli 3 §§ stadgade grunder för röstberäkningen

äga tala för mera än hälften af området, gemensamt arrendera fisket,

kåfve de företrädesrätt till arrendets öfvertagande. I sådant fall skola

arrendevillkoren, därest öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmas af

tre ojäfvige skiljemän, bland livilka en utses af de delägare, som skola

öfvertaga arrendet, och en af de öfriga delägarna samt de sålunda

utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,

eller kunna de utsedde icke förena sig om valet af den tredje,

äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet.

Mot skiljemännens beslut må talan ej föras.

Ej må mot någon rättsägares bestridande arrendetiden sättas

under tio eller öfver tjugufem år.

8 §•

Där fisket inom fiskeriområde skall utöfvas för gemensam räkning

genom af delägarna anställd fiskare, må delägarna genom omröstning

sig emellan bestämma, att behållningen af fisket eller viss del af densamma

skall användas till åtgärder för ökande af fiskets afkastning och

andra gemensamma ändamål.

År fisket utarrenderadt till annan än delägare i området, må viss

del af arrendeafgälden enligt delägarnas bepröfvande användas till

åtgärder för fiskets förbättrande.

Afkomst, som icke varder använd på sätt nu är medgifvet, skall

fördelas mellan delägarna efter deras delaktighet i fiskeri om rådet. I fråga

om annat än samfälldt vatten bestämmes delaktigheten efter det enligt

3 § beräknade värdet af afkastningen.

9 §•

Kommer ej beslut enligt 5 eller G § till stånd, skall fisket inom

fiskeriområdet bedrifvas af delägarna själfva enligt fastställd plan, och

må Konungens befallningshafvande på framställning af delägare meddela

förbud mot fiske inom området intill dess sådan plan blifvit fastställd.

2

10

Dylik plan skall uppgöras af delägarna och upptaga föreskrifter

-om beskaffenheten och antalet af de fiskeredskap, som inom området

må begagnas, och huru tillsyn skall hållas däröfver, att delägarna icke

använda andra redskap eller flera sådana, än som enligt hvars och ens

delaktighet i området å honom belöper. År fråga om oskift fiskevatten,

skall planen därjämte upptaga den ordning, i hvilken de olika fiskeplatserna

få af delägarna användas, och i öfrigt de föreskrifter, som

kunna vara erforderliga till förekommande af tvist. Där så nödigt

finnes, må jämväl i planen inföias bestämmelser om viss fredningstid

för särskilda fiskslag och om afsättande af fredningsområden äfvensom

förbud mot fångande af fisk under viss storlek. Bestämmelse

om fredningsområde, som ej god k än nes af ägaren till det vatten,

inom hvilket fredningsområdet är beläget, vare dock icke gällande,

innan ägaren beredts ersättning för det intrång, som genom bestämmelsen

sker i hans fiskerätt, Kan ej öfverenskommelse träffas om

ersättningen, skall dess belopp bestämmas af tro ojäfvige skiljemän,

bland livilka en utses af den till ersättning berättigade och en af de

öfriga delägarna samt de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas

någondera parten att utse skiljeman eller kunna de utsedde ej förena

sig om valet af den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i

orten att förordna om valet. Mot skiljemätmens beslut må talan ej föras.

Af delägarna fattadt beslut om antagande af plan för fiskes bedrifvande

skall underställas pröfning af Konungens befallningshafvande,

som, där planen finnes vara i laga ordning tillkommen och icke stridande

mot lag eller författning, fastställer den att lända till efterrättelse.

Anser någon rättsägare uppgjord plan kränka hans enskilda

rätt, må han påkalla Konungens befallningshafvandes pröfning härutinnan.

Sådan klagan må föras jämväl efter det plan blifvit fastställd,

men lände i ty fall planen till efterrättelse, intill dess Konungens befallningshafvande

annorlunda förordnar.

År fiskevatten oskift, må ej en delägare utan de fleste öfriges

samtycke upplåta honom enligt fastställd plan tillkommande fiskerätt åt

någon, som ej är delägare.

10 §.

Åro delägarna i fiskeriområde flera än tre eller skall fisket inom

sådant område utarrenderas, skola delägarna, där någon af dem det

yrkar, utse sysslomän, eu eller flera, att handhafva gemensamma angelägenheter.

11

Skall iisket utarrenderas och öfvertages ej på grund af stadgandet

i 7 § arrendet af delägare i området, åligger det sysslomannen, där

sådana blifvit valda, att ombesörja utarrenderingen genom offentlig

auktion, dock med rätt för sysslomannen att fritt pröfva gjorda anbud.

eldigt 8 eller 9 § skall af dem afgöras, så ock vid val af skiljeman

och af syssloman utöfva delägarna rösträtt efter enahanda beräkningsgrunder,

som i 2 och 3 §§ för där afsedda fall stadgas, dock att ingen

må rösta för mera än eu tredjedel af de närvarandes hela röstetal, och

gälle den mening, som erhåller det högsta röstetalet. Vid lika röstetal

galle den mening, hvarom de flesta röstande förenat sig.

Huru delägarna skola kallas till sammankomst bestämmes, sedan

delägarna yttrat sig i ämnet, af Konungens befallningshafvande vid

meddelande af förordnande enligt 1 §.

Vid sammankomst skall protokoll föras.

Göres hos Konungens befallningshafvande ansökan om förordnande

enligt 1 §, skall, där icke förordnande påkallas af samtliga rättsägare

och de alla äro ense om sättet för tiskets utöfvande, frågan företagas

till pröfning vid förrättning på stället i den ordning, nedan stadgas.

Förrättning skall i hvarje fall hållas för verkställande af uppskattning,

där sådan enligt 3 § bör ske.

Till hållande af dylik förrättning förordne Konungens befallningshafvande

vederbörande statens fiskeritjänsteman.

I ansökningen bör, såvidt ske kan, uppgifvas fiskevattnets belägenhet

och omfattning, de fastigheter, saken förmenas angå, samt ägarnas

och innehafvarnas namn och hemvist.

År fråga om sådan uppskattning, som i 3 § omförmäles, skall

förrättningsmaunen, om någon rättsägare det yrkar, vid uppskattningen

biträdas af två för sakkunskap och pålitlighet kände, med tiskeriförhållandena

i orten förtrogne gode män, hvilka utses af delägarna eller,

där de icke om valet åsämjas, af Konungens befallningshafvande på

anmälan af förrättningsmaunen. Stanna förrättningsmannen och gode

männen i olika meningar, ståude vid hvad de flesta säga.

Då delägarna i fiskeriområde skola fatta beslut i fråga, hvilken

12

12

Förrättningsmannen skall, efter samråd med sökanden, bestämma

tid och ställe för förrättningen samt härom lämna uppgift till Konungens

befallningshafvande, som låte kungörelse om förrättningen införas i

länskungörelserna samt minst fjorton dagar före förrättningen ej mindre

uppläsas i kyrkan i den eller de socknar, hvari fiskevattnet är beläget,

än äfven införas i tidning inom orten.

Finnes saken angå kronan eller allmän inrättning, varde till bevakande

af dess rätt ombud utsedt af Konungens befallningshafvande,

där sådant Konungens befallningshafvande tillkommer, eller ock annan

vederbörande myndighet af Konungens befallningshafvande särskild!

underrättad så tidigt, att ombud må kunna tillstädeskomma.

14 §.

Finner förrättningsmannen under förrättningens fortgång det vara

för fiskets ändamålsenliga utöfvande erforderligt, att fiskeriområdet omfattar

jämväl annat vatten än det i ansökningen afsedda, uppskjute

förrättningsmannen förrättningen och göre därom anmälan hos Konungens

befallningshafvande med uppgift å det föreslagna fiskevattnets

belägenhet och omfattning, de ytterligare fastigheter, saken förmenas angå,

samt ägarnas och innehafvarnas namn och hemvist. Konungens befallningshafvande

äge föranstalta om kungörandet af ny tid för förrättningen

och tillkallande af allmänt ombud på sätt i 13 § sägs.

15 §•

A id uppskattning, där sådan under förrättningen förekommer,

skall värdering ske af den årliga afkastning, hvarje i området ingående,

särskild ägare tillhörigt fiskevatten kan beräknas i medeltal lämna vid

sådan utöfning af fisket, att fisktillgången icke förminskas.

16 §.

Vid förrättningen bör förrättningsmannen föranstalta om fullständig

utredning af alla på frågan inverkande omständigheter och därefter

afgifva skriftligt utlåtande i saken.

13

I utlåtandet skall särskildt angifvas, huruvida förrättningsmannen

anser förordnande om fiskeriområde lämpligen böra meddelas för det

fiskevatten, hvarom fråga är, samt det enligt lians åsikt lämpligaste

sättet för fiskets utöfvande.

Anser förrättningsmannen fisket lämpligen kunna bedrifvas af

delägarna själfva enligt fastställd plan, bör han, om någon delägare

det yrkar, uppgöra förslag till dylik plan.

17 §•

Sedan utlåtande af förrättningsmannen afgifvits, anställes inför

honom omröstning, huruvida och för hvilken tid förordnande enligt 1 §

skall begäras, äfvensom, i den mån det påkallas, rörande öfriga ämnen,

öfver hvilka delägarna enligt hvad i denna lag stadgas hafva att besluta,

hvarefter förrättningen afslutas med tillkännagifvande, att den, som

sådant åstunda!’, må inom trettio dagar därefter till Konungens befallningshafvande

ingifva påminnelser i ärendet.

Förrättningsmannen åligger att ofördröjligen fill Konungens befallningshafvande

insända det vid förrättningen förda protokoll jämte öfriga

saken angående handlingar.

18 §.

För förrättning, hvarom i 12 § sägs, utgår ersättning till förrättningsmannen

och gode män enligt hvad särskildt är stadgadt.

Ersättning, som ej af allmänna medel gäldas, jämte kostnad för

kungörande och annat, som för förrättningen är af nöden, skall af

sökanden genast förskjutas. Varder i anledning af ansökningen förordnande

meddeladt, gäldas den ersättning och kostnad af delägarna i

området efter hvars och ens delaktighet däri. I fråga om annat än

samfäldt vatten bestämmes delaktigheten efter det enligt 3 § beräknade

värdet af afkastningen.

10 §.

Sedan protokoll och handlingar angående enligt 12 § hållen förrättning

inkommit till Konungens befallningshafvande samt den i 17 §

stadgade tid för påminnelsers afgifvande gått till ända, meddele

Konungens befallningshafvande beslut i ärendet.

14

20 §.

Sökes förordnande beträffande vatten, som afses i 3 §, och är ej

sådant fall för handen, att förrättning enligt 12 § skall hållas, hafvé

Ivonnngens befallningshafvande att före ärendets afgörande däri höra

vederbörande statens fiskeritjänsteman.

21 §.

Af delägarna i fiskeriområde fattadt beslut beträffande fråga, hvari

de enligt denna lag äga besluta, så ock i behörig ordning träffadt

. arrendeaftal rörande fiske inom fiskeriområde gälle mot ny delägare i

området, dock att arrendeaftal, hvarom nu är nämndt, ej vare gällande

för längre tid, än det angående området meddelade förordnandet afser.

Af Konungens befallningshafvande fastställdt beslut angående

sättet för fiskets utöfvande skall lända till efterrättelse, intill dess delägarna

beslutat ändring däri och det beslut blifvit af Konungens befallningshafvande

fastställdt, För fastställelse af sådant beslut erfordras,

att delägare med minst hälften af samtliga delägarnas röstetal enat sig

därom. Innefattar beslutet bestämmelse om fiskets bedrifvande såsom

i 5 eller 6 § sägs, skall hvad i dessa §§ stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Ej må fastställelse meddelas å beslut, som kränker antagen

fiskares eller arrendator rätt,

22 §.

Uppstår fråga om ändring i fiskeriområdes omfattning, må förordnande

om sådan ändring meddelas, där det påkallas såväl af delägare

i det ursprungliga området, hvilka äga minst två tredjedelar af

delägarnas hela röstetal, som ock af delägare i det vatten, om hvars

tilläggande eller afskiljande fråga är, med det röstetal, som enligt 2

eller 3 § erfordras för meddelande af förordnande beträffande samma

vatten, samt därjämte Konungens befallningshafvande finner sådan ändring

lämpligen höra ske.

Beträffande förfarandet härvid skall hvad i 12 — 20 §§ är stadgadt

äga motsvarande tillämpning.

Varder förordnande, som nu är sagdt, meddeladt, skall för det

ursprungliga området gällande beslut angående sättet för fiskets utöfvande

tillämpas beträffande det fiskeriområde, förordnandet afser, intill

dess ändring sker på sätt i 21 § är stadgadt.

15

23 §.

Boställshafvare cell arrendatorer af staten tillhörig, genom offentlig

myndighet utarrenderad fast egendom äga för af dem innehafda fiskevatten

föra talan, då fråga är om begärande af förordnande enligt 1 §,

så ock vid förrättning enligt 12 § samt i de ämnen, hvari delägarna

enligt denna lag må fatta beslut.

24 §.

Har enskild delägare i fiskevatten upplåtit fiskerätt till arrendator,

må förslag om begärande af förordnande enligt 1 §, ändå att den delägare

godkänner detsamma, ej anses vara för det utarrenderade fiskevattnet

biträdt, därest det bestrides af arrendatorn. I öfriga frågor,

som förekomma vid förrättning enligt 12 §, så ock eljest, då beslut

skall fattas af delägare i fiskeriområde, äge arrendatorn under sin

arrendetid ensam tala för det till honom upplåtna fiskevattnet.

25 §.

Den rätt, som tillkommer ägare af sådant fiske, hvarmed äganderätten

till grunden ej är förenad, beröres ej af fiskeriområdes bildande.

26 §.

Beslut, som Konungens befallningshafvande jämlikt denna lag

meddelar, skall införas i länskungörelserna samt uppläsas i kyrkan i

den eller de socknar, hvari det i beslutet afsedda fiskevatten är beläget,

äfvensom införas i tidning inom orten.

Öfver Konungens befallniugshafvandes beslut må talan fullföljas

hos Konungen genom besvär, hvilka skola till vederbörande statsdepartement

ingifvas före klockan tolf å sextionde dagen från den dag,

då beslutet upplästes i kyrkan, eller, där beslutet å olika dagar upplästs

i särskilda socknar, från den dag, det sist blef uppläst.

Beslut, hvarigenom plan för fiskes bedrifvande fastställts, lände

till efterrättelse oberoende af däröfver förd klagan.

27 §.

Sträcker sig fiskevatten, om hvilket fråga är, genom två eller

flera län, höre ärendet under Konungens befallningshafvande i det län,

där största delen af fiskevattnet är belägen.

16

28 §.

Den, som öfverträder af Konungens befallningshafvande enligt

9 § meddeladt förbud eller idkar fiske i strid mot fastställd plan, dömes,

där ej gärningen är belagd med särskilt straff, till böter från och

med fem till och med etthundra kronor.

Föiseelse, hvarom nu är sagdt, ma ej, där den endast förnärmar

enskild persons rätt, åtalas af annan än målsägande.

29 §.

Böter, som ådömas enligt denna Jag, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Denna lag träder i kraft den

Hai föie denna lags utfärdande fiskevatten utarrenderats, antino-en

särskildt, för sig eller ^ under sådana villkor, att aftalet uppenbarligen

afser hufvudsakligast fiskerätten, och meddelas förordnande enligt 1 8

af denna lag, hvilket omfattar jämväl det sålunda utarrenderade fiskevattnet,

skall beslut om fiskets utöfvande annorledes än af de fiskeberättigade

sj kifva enligt fastställd plan icke äga giltighet, med mindre

det godkännes af arrendatorn.

17

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 10 och 14 §§ i lagen om rätt

till fiske den 27 juni 1896.

Härigenom förordnas, att 10 och 14 §§ i lagen om rätt till fiske

den 27 juni 1896 skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Oskift fiskevatten må alla, som däri äga del, bruka efter ty de

kunna sämjas. Sämjas de ej, lägge rätten dem emellan, huru fisket

utan förfång för någon af dem må nyttjas. Fiskebyggnad kåfve ock

en hvar lof att uppföra allt efter som han äger del i samfälligheten

och lägenhet därtill finnes. År ej lägenhet för hvarje delägare att

uppföra särskild flskebyggnad, bjude den, som vill bygga, de öfrige

att deltaga; vilja de ej, och pröfvar rätten, att byggnaden kan göras

utan skada för dem, bestämme rätten, på hvad sätt, villkor och tid

byggnaden må uppföras och nyttjas.

I oskift fiskevatten må ej en delägare utan de fleste öfriges samtycke

upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delägare.

Angående utöfvandet af fiske inom fiskeriområde är särskild!

stadgadt.

14 §.

Fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå,

må ej utsättas i kungsådra.

I älf, ström, å eller sund, där kungsådra ej finnes, men fisken

har sitt dref, skall en sjättedel af bredden i djupaste vattnet lämnas

3

18

fri från redskap, hvarom nyss är sagdt, där ej Konungens befallningshafvande

efter rättägandes och sakkunnigs hörande gifver lof till redskapens

användande. År i ty fall fråga om fiskebyggnad, som kan

förorsaka uppdämning, lände jämväl till efterrättelse hvad därom är

särskildt stadgadt.

Har tiskeriområde gemenskap med annat vatten endast genom

sådant sund, tillflöde eller aflopp, där kungsådra ej finnes, må Konungens

befallningshafvande på ansökan af delägare i området och, därest fisken

genom det sund, tillflöde eller aflopp har sitt dref, efter rättägandes

och sakkunnigs hörande gifva delägarna lof att afstänga samma sund,

tillflöde eller aflopp medelst anordning, som hindrar fisken att framgå,

dock att, där fråga är om anordning, som kan förorsaka uppdämning,

hvad om fiskebyggnad för ty fall är särskildt stadgadt jämväl skall

lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den

19

Förslag

till

Kungörelse

■om ändrad lydelse af 31 § i förnyade nådiga fisker istadgan den 17

oktober 1900.

Härigenom förordnas, att 31 § i förnyade nådiga fiskeristadgan

den 17 oktober 1900 skall hafva följande ändrade lydelse:

Å liskevatten, som uteslutande tillhör en ägare och ej har gemenskap

med annat vatten eller ock är därmed förenadt endast genom

sådant tillflöde eller aflopp, att fisk eller fiskyngel däri vanligen icke

framgår, äger denna stadga ej tillämpning.

Beträffande fiskeriområde, som ej har gemenskap med annat vatten

eller ock är därmed förenadt endast genom sådant tillflöde eller aflopp,

som ofvan sägs, ankomme på Konungens befallningshafvande att, efter

fiskeriintendentens hörande, pröfva, i hvad mån inom det område fiske

må utöfvas oberoende af de i denna stadga meddelade bestämmelser

och eljest för området gällande föreskrifter. I fråga om klagan öfver

Konungens befallningshafvandes beslut samt beslutets kungörande skall

hvad i 12 § är för där afsedt fall stadgadt äga motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

MOTIV.

Förslaget till lag om fiskeriområden.

Allmän motivering.

Under senare tider hafva vid upprepade tillfallen och från olika

håll klagomål framställts öfver det ringa utbyte, sötvattens- och skärgårdsfisket

i vårt land lämnar. Erfarenheten visar ock befogenheten

af dessa klagomål samt nödvändigheten af åtgärder lör främjande af detta

fiske, som ju obestridligen är en af våra naturligaste och mest beaktansvärda

näringar. Sveriges insjöar och rinnande vatten upptaga en areal af

ungefär 3,628,100 hektar eller 8,4 procent af landets hela ytinnehåll. En

så ofantlig sötvattensareal borde ju afkasta tillräckligt med fisk för förbrukningen

inom landet och äfven lämna ett öfverskott för utföisel.

Så är emellertid ingalunda fallet. Den årliga medelafkastningen af

fisket i våra sötvatten kan beräknas uppgå till omkring 3 kilogram

fisk per hektar. Jämför man härmed förhållandena i Tyskland, finner

man, att årliga afkastningen af ett medelgodt fiskevatten där utgör

15 till 30 kilogram per hektar, och att en del välskötta mindre insjöar

årligen gifva ända till 60 kilogram per hektar. Denna störa skillnad

mellan det svenska och det tyska sötvatten sfiskets afkastning beror

visserligen delvis på olikheten i klimat och andra naturförhållanden,

bland annat därpå, att Sveriges sjöar till en betydlig del äro större

och djupare än de tyska samt sålunda icke kunna väntas, gifva lika

stor afkastning, enär ju i allmänhet mindre och grundare sjöar lämna

relativt större utbyte af fisk än de stora och djupa sjöarna, men hufvudorsaken

till den ringa afkastningen af fisket i våra sötvatten är utan

tvifvel att söka däri, att detta fiske icke utöfvas på ändamålsenligt sätt,

och visst är, att genom en väl ordnad fiskevård värdet af varf sötvattensfiskes

årliga afkastning skulle höjas med miljoner kronor. Äfven

fisket invid Sveriges kuster lämnar i många fall mindre afkastning,

24

än som skulle kunna vinnas, om detsamma bedrefves på fullt ändamålsenligt

sätt.

För åstadkommande af en förståndig hushållning med våra fiskevatten

lärer tvifvelsutan, bland andra åtgärder, erfordras vissa ändringar

i nu gällande lag, och detta har äfven vid olika tillfällen framhållits

inom Riksdagen, därvid särskildt. anmärkts, att bestämmelserna om rätt

till fiske i oskift vatten lägga hinder i vägen för fiskets rätta skötsel.

1 en den 20 maj 1902 af Riksdagen, i anledning af motion inom

Andra Kammaren, aflåten underdånig skrifvelse — däri Riksdagen anhöll,

att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och i hvad

mån åtgärder i vissa angifna hänseenden lämpligen kunde vidtagas för

främjande och upphjälpande af Östersjö- och sötvattensfisket, samt därefter

till Riksdagen inkomma med förslag i detta afseende — anfördes

sålunda, bland annat, följande:

Gällande lag om rätt till fiske torde vara en af de bidragande

orsakerna till, att fisket i allmänhet bedrifvits utan hänsyn till dess

fortfarande bestånd. När fiskevattnet nämligen icke skiftats mellan

delägarna i detsamma, hade dessa rätt att bruka fiskevattnet, eftersom

de kunde sämjas, och däraf hade ofta blifvit följden, att mången, som

därstädes ägde fiskerätt, sökte att i största möjliga måtto för egen del tillgodogöra

sig fisket. Sålunda hade fisket på många ställen antagit arten af

ett slags roffiske, som naturligtvis måste i hög grad menligt inverka på

fiskstammens bestånd. I främmande länder, där fiskerinäringen befunne

sig på en högre ståndpunkt, hade man -sökt åstadkomma ett med god

hushållning öfverensstämmande fiske genom att införa bestämmelser om

så kallade fiskeriföreningar, bildade af de fiskeberättigade i större sammanhängande

fiskevatten. Dessa föreningars uppgift vore, att för deras

medlemmars räkning, på ett rationellt sätt och med hänsyn såväl till

den bästa möjliga afkastning af fisket som äfven till fiskstammens bevarande

och förökande, bedrifva fisket antingen genom särskildt antagna

fiskare eller genom fiskets utarrendering. Genom dessa föreningar

åstadkommes en bättre ordning och uppsikt öfver fisket än eljest,

äfvensom att detta på ett mera tillfredsställande sätt sköttes, än om

hvarje fiskevattensägare själ! skulle drifva fisket. Dylika fiskeriföreningar

torde i vårt land på grund af gällande lag om rätt till fiske

icke kunna åstadkommas annat än genom frivillig öfverenskommelse

mellan samtliga delägare i fiskevattnet, och de kunde sålunda omöjliggöras

genom blott en enda delägares vägran att inträda i föreningen.

I anledning af berörda skrifvelse infordrades, genom nådig remiss

den 30 maj 1902, utlåtande af Kungl. landtbruksstyrelsen, som jämväl

anbefalldes anmoda Konungens befallningshafvande i rikets samtliga

län att, hvar för sig, sedan vederbörande landsting och hushållningssällskap

lämnats tillfälle att yttra sig, inkomma med de yttranden, som

kunde komma att afgifvas, jämte eget underdånigt utlåtande. 1 de flesta

i anledning häraf från orterna inkomna utlåtanden och yttranden framhölls

önskvärdheten däraf, att fiskeriföreningar komme till stånd, och

förordades meddelandet af lagbestämmelser, enligt Indika dylika föreningar

kunde bildas genom beslut af flertalet fiskerättsägare och sålunda

blifva ett slags tvångsföreningar. 1 åtskilliga yttranden framhölls

jämväl nyttan af dylika föreningar, afseende sammanhängande, mellan

olika delägare skiftade fiskevatten. Landtbruksstyrelsen förklarade sin

uppfattning vara, att det skulle lända till stor nytta för landet, om

genom förändring af nuvarande lagstiftning så kallade tvångsföreningar

mellan fiskedelägare kunde komma till stånd.

Vid 1906 års riksdag väcktes i hvardera kammaren motion med

förslag om underdånig framställning, att Kung!. Maj:t måtte genom

sakkunnige låta utreda, i hvad mån och på hvilket sätt en obligatorisk

sammanslutning af fiskevattensägare för fiskets bedrifvande för delägarnas

gemensamma räkning kunde komma till stånd, samt till näst

sammanträdande riksdag framlägga nådig proposition i ämnet. Lagutskottet,

som fann sj^ftet med ifrågavarande motioner vara synnerligen

behjärtansvärdt, hemställde emellertid, under erinran om 1902 års riksdagsskrivelse

och den behandling, som af Kungl. Maj:t ägnats däri ''

omförmälda spörsmål, att motionerna ej måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda, och denna utskottets hemställan bifölls af båda kamrarna.

Otvifvelaktigt lärer vara, att gällande bestämmelser om fiskerätt

i oskift fiskevatten icke äro ägnade att befordra en rationell fiskevård.

Såsom ofvan nämnts hafva delägarna rätt att bruka dylikt vatten efter

ty de kunna sämjas; sämjas de ej, skall frågan, huru fisket utan förfång

för någon af dem må nyttjas, afgöras af domstol. De fall, då

sådan fråga dragits under domstols pröfning, torde vara lätt räknade.

Kostnaderna för rättegången öfverstiga väl i allmänhet den afkastning,

som en delägare kan hoppas att vinna äfven under flera års utöfning

af sitt fiske, helst ifall delägarna någon längre tid i större omfattning

gjort bruk af sin fiskerätt. Sålunda utöfva delägarna i oskift fiskevatten

fisket »efter ty de kunna sämjas», det vill säga en hvar söker

att tillgodogöra sig så mycket som möjligt för tillfället utan att tänka

på framtiden, och det intresse för vidtagande af åtgärder till fiskets

förkofrande, som kan förefinnas, förslappas lätt, ty, äfven om dessa åtgärder

icke varda alldeles resultatlösa, är det föga utsikt, att frukten

4

26

af dem skall komma just den, som vidtagit åtgärderna, till godo. Följden

af dylikt utöfvande af fiske varder ofta den, att fisktillgången gradvis

förminskas, till dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet.

Hvad nu yttrats angående oskift fiskevatten har sin giltighet

äfven i fråga om sådana fall, då ett sammanhängande fiskevatten äges

af flera personer med livar sitt område i vattnet. En af dessa personer

kan, utan att öfverträda gällande lag, genom ett öfverdrifvet utöfvande

af fisket inom sitt område nedbringa fisktillgången i hela vattnet till

en obetydlighet, helst om ett flertal lekplatser skulle finnas inom hans

område. Att öfriga ägare af fiske i vattnet då uppgifva alla försök

att verka för eu rätt fiskevård är ju förklarligt. Äfven är att märka,

det rationell fiskedrift icke kan med fördel idkas inom område af allt

för ringa omfattning.

I vissa främmande länder har man redan genom lagstiftning sökt

råda bot å missförhållanden af nu antydd art. 1 Finland, där förhållandena

i flera afseenden äro likartade med dem i vårt land och

där en mängd fiskevatten äro oskiftade, åligger det, jämlikt 17 kapitlet

byggningabalken enligt dess lydelse i lagen den 23 juli 1902 samt

fiskeristadgan af samma dag, delägarna i oskift fiskevatten att sig

emellan så ordna fiskandet, att fiskstammens förödande förebygges;

delägarna utgöra tillsammans ett fiskelag, i hvars angelägenheter eu

hvar har rösträtt efter sitt byamål, samt hafva att uppgöra ordningsregler

för fiskedriften, hvilka skola skriftligen affattas och insändas

till guvernören i länet; i fall af underlåtenhet härutinnan, äfvensom

därest de uppgjorda ordningsreglerna icke anses betryggande gent

emot fiskstammens förödande, äger guvernören tills vidare förbjuda

delägarna att utöfva sin fiskerätt annorlunda än genom fiskets bedrifvande

för gemensam räkning, men skall hänskjuta saken till domstol,

som slutligen bestämmer däri; en hvar delägare i fiskevatten har dock

alltid rätt att jämte sitt husfolk idka mete och allt annat krokfiske;

vid fiske för gemensam räkning njuter hvarje delägare del i afkastningen

efter sitt byamål.

I Preussen kan, enligt lag af den 30 maj 1874, mellan fiskerättsägare

i ett sammanhängande vattenområde bildas förening för gemensamt

nyttjande af fiskevattnet äfven i det fall, att icke alla fiskeägarna

äro ense därom, men i så fall erfordras tillstånd till föreningens bildande

af kretsens representation (die Ivreisstände); reglemente för föreningen

lastställes af konungen; afkastningen af föreningens fiskande fördelas

mellan delägarna i förhållande till värdet af eu hvars andel i fiske

-

27

vattnet, delägarna dock obetaget att, om alla äro ense, annorlunda

bestämma. _ .

Enligt särskilda föreskrifter för Westfalen i lag af den 30 juni

1894 äger vederbörande förvaltande Händighet (der Kreisausschuss) förordna,

att visst vattenområde skall utgöra ett gemensamt fiskeriområde,

hvars angelägenheter förvaltas åt de fiskeberättigade a stämma,, därvid

rösträtt utöfvas i förhållande till längden åt hvars och ens strand på

det sätt, att strandägaren har en röst för hvarje fullt tiotal meter, som

hans strand håller i längd, dock att den, hvars strand ej uppnår tio

meters längd, har eu röst; ti sket i gemensamt fiskeriområde tår endast

utöfvas genom särskildt anställd fiskare eller genom arrendator.

Ungefär enahanda föreskrifter som för \\ estfalen gälla beträffande

Hannover (lag den 26 juni 1897) och Rhenprovinsen (lag den 25 juni

1895) äfvensom för Baden (lag den 3 mars 1870), Hessen (lag den 27

april 1881) och Elsass-Lothringen (lag den 2 juli 1891).

För att beträffande visst fiskevatten, som tillhör flere personel

en sammanslutning för fiskets ordnande skall kunna mellan delägarna

åstadkommas äfven i det fall, att icke samtliga delägare frivilligt deltaga

i sammanslutningen, erfordras stadganden i lag, enligt hvilka den,

som motsätter sig bildandet af sådan sammanslutning, kan tvingas att

ställa sig till efterrättelse de öfrigas beslut. Dylika stadganden föranleda

en inskränkning i den fria dispositionsrätt, som i allmänhet tillkommer

en fastighetsägare i fråga om hans fastighet och hvad därtill

hörer, samt böra uppenbarligen meddelas endast i sådana fall, då genom

dem befordras ett allmänt intresse af den vikt, att den enskildes anspråk

på att varda bibehållen vid ett oinskränkt utöfvande åt sina rättigheter

måste träda tillbaka. Ett dylikt fall måste anses vara för handen här,

då det gäller en nationalekonomisk fråga af så stor betydelse som fiskerinäringens

höjande från den låga ståndpunkt, den nu intager i vårt

land. Planmässigt bedrifvande af fisket torde för öfrigt i längden vara

till fördel för ägaren, äfven om han under ett eller annat år erhåller

mindre inkomst af sitt fiske, än som skulle vunnits genom utöfvande

af roffiske.

Gent emot förslaget att i vår lagstiftning införa stadganden af

den art, som ofvan nämnts, torde möjligen invändas, att för den händelse

flertalet delägare i ett vatten vilja sammansluta sig, men möta motstånd

28

från någon eller några delägare, de förra kunna bilda förening för

sina andelar af vattnet, sedan dessa andelar, för det fall att vattnet nioskifte

blif\it genom laga skifte bestämda. INu är ju enligt gäldande

lagstiftning, beträffande först oskift fiskevatten, delägarnas rättighet att

erhålla skifte inskränkt till det fall, att skifte utan öfriga delägares förfång

kan ske, hvilket ofta nog icke är händelsen, helst där vattnet är

af mindre omfattning och delägarna många, ty om, då skifte är sökt,

det befinnes, att de olika lotter i vattnet, hvilka genom skiftet skulle

bildas, blefve sa små, att själfständig fiskedrift ej kunde i afsevärd

omfattning idkas inom en sådan lott, lärer det sökta skiftet anses lända

delägarna till förfång och således skiftesvitsord frånkännas sökanden.

Vidare är skiftesförrättning, om sådan kommer till stånd, förenad med

dryga kostnader, hvarförutom resultatet däraf till följd af bristande

kännedom om rätta värdet å de olika fiskeplatserna kan komma att

blifva mindre tillfredsställande. Har skifte emellertid skett eller tillhör

vattnet från början olika ägare, hvilka hafva sina områden bestämda,

sa kan, såsom redan anförts, ägare af ett sådant område, hvilket direkt

sammanhänger med de öfriga, genom öfverdrifvet utöfvande af fisket

omintetgöra de öfriga fiskevattensägarnas alla försök att verka för en

rationell skötsel af fisket, och helt säkert komme antalet sådana föreningar

för utöfvande af fisket i vissa delar af ett sammanhängande

vattenområde ej att blifva stort.

Om det sålunda ur allmän synpunkt måste anses nödvändigt, att

en tiskerättsägare skall kunna mot sm vilja tvingas att ingå i eu sammanslutning

för fiskets ordnande, fordrar å andra sidan nödig hänsyn till

den enskildes intresse, att inom sammanslutningen skall råda största

möjliga fiihet, så att icke genom flertalets beslut någon må kunna mot

sitt. bestridande påläggas inskränkningar i sin handlingsfrihet eller annat

tvång, utöfver hvad ändamålet med sammanslutningen nödvändigt klöfver.

Beträffande det rättsliga anordnandet af dylika sammanslutningar

antyddes i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse äfvensom i åtskilliga af

de yttranden och utlåtanden, hvilka i anledning af densamma afgåfvos,

att detta anordnande borde ske genom lagstiftning om fiskeri föreningar.,

hvilka de fiskeberättigade skulle kunna tvingas att tillhöra. Frånsedt

den omständighet, att själfva namnet förening enligt allmän uppfattning

hänför sig till en på enighet byggd sammanslutning och således

ej lämpligen synes böra komma till användning i förevarande fall, lärer

mot förslag om dylik lagstiftning böra erinras, att föreningsbegreppet,

sådant det hos oss utvecklats, förutsätter en sammanslutning af vissa

personer för något deras gemensamma ändamål. 1 förevarande fall åter

2!»

skulle sammanslutningen utgöras åt'' vissa fastigheters ägare såsom innehafvande

den fiskerätt, som är förenad med de respektive fastigheterna..

Medlemskapet i eu eventuell förening skulle då växla samtidigt med

att fastigheten ombytte ägare. Det torde med hänsyn härtill vara klart,

att stora svårigheter skulle uppstå, om man sökte att genom användande

af föreningsinstitutet rättsligen ordna ifrågavarande förhållanden.

Enligt kommitterades uppfattning kan det med den ifrågasatta lagstiftningen

afsedda ändamål på ett enklare sätt uppnås därigenom, att

lagbestämmelserna anknytas till själfva det fiskevatten, hvarom fråga

är, så att i lagen intagas stadganden dels om de fall, då ett rationellt

ordnande af fisket bör ifrågakomma, och dels om det sätt, hvarpå fisket

för ändamålets uppnående bör bedrifvas. I förstnämnda hänseende föreslå

kommitterade, att ett fiskevatten under vissa omständigheter må

kunna förklaras utgöra ett fiskeriområde.

Huruvida i visst fall fiskeriområde skall komma till stånd eller

icke, synes böra afgöras på olika sätt beträffande oskift fiskevatten och

i fråga om särskilda områden, som tillhöra olika ägare.

Hvad angår oskift fiskevatten hafva kommitterade ansett fiskeriområde

böra komma till stånd, då personer, som äga, efter hvars och

ens andel i det samfällda fiskevattnet, mera än hälften af det vatten,

hvarom fråga är, påyrka bildandet af fiskeriområde. Olägenheterna af

nu gällande lags tillämpning äro beträffande oskift vatten synnerligen

stora, och, såsom förut antydts, måste samtliga delägare anses hafva

gagn af, att fiskeriområde bildas. Någon pröfning af offentlig myndighet,

huruvida i det förevarande fallet fiskeriområdes bildande kan anses

nyttigt eller lämpligt, synes icke erforderlig, men däremot lärer offentlig

myndighet höra tillse, att för bildandet af sådant område stadgad

pluralitet föreligger. Denna tillsyn torde lämpligen utöfvas af Konungens

befallningshafvande.

I fråga om särskilda fiskevatten, som tillhöra olika ägare, lärer

däremot städse erfordras pröfning af offentlig myndighet, huruvida det

område, som är i fråga, lämpligen bör utgöra ett fiskeriområde eller

icke. Skulle i detta fall delägarna äga angående områdets omfattningfatta

beslut, som utan vidare vore giltigt, kunde detta leda till synnerligen

ogynnsamma resultat. Äfven denna pröfning torde böra verkställas

af Konungens befallningshafvande. Åt de olika fiskerättsägarna

lärer emellertid höra öfverlämnas beslutanderätt, huruvida fiskeriområde

skall bildas för det eller de vatten, Konungens befallningshafvande

pröfvar lämpligen kunna utgöra dylikt område, och synes man här

böra fordra eu större röstöfvervikt, än då frågan gäller oskift fiske

-

30

vatten. Beträffande röstberäkningen äro särskilda bestämmelser bär af

nöden. Det kunde ifrågasättas, att delägarnas rösträtt skulle beräknas

efter hvarje särskildt fiskevattens ytinnehåll eller ock efter längden af

hvar delägares strand. Intetdera af dessa beräkningssätt är emellertid

tillförlitligt. En hvar, som har närmare kännedom om våra fiskevattens

beskaffenhet, lärer kunna vitsorda, såväl att afkastningen utaf, till

exempel, olika delar i samma sjö ofta nog icke står i minsta proportion

till de olika delarnas ytinnehåll, som ock att i en sjö eller flod

lisket vid eu helt kort strandsträcka, där långgrundt vatten med lämplig

botten och riklig växtlighet möter, kan äga vida större värde, än

fisket vid en mångdubbelt längre strand med bråddjup. Kommitterade

anse, att rösträtten i förevarande fall bör bestämmas genom eu värdesättning

å den normala afkastningen af hvarje delägares fiskevatten.

En dylik värdesättning medför visserligen i de flesta fall kostnader,

som antagligen öfverstiga utgifterna för en uppmätning af vissa vattens

ytinnehåll eller utaf längden af olika fastigheters stränder, men då det

gäller en så viktig fråga som röstberäkningen vid en omröstning, hvarigenom

en fastighetsägare kan mot sin vilja beröfvas rätten att själf

ordna utöfvandet af sitt fiske, bör allt för stor hänsyn icke fästas härvid.

Ett med rättvisans fordringar öfverensstämmande resultat af omröstningen

uppväger väl den skillnad i kostnader, som kan uppstå.

Om fiskeriområde, omfattande särskilda fiskevatten, kommer till stånd,

måste ock i de flesta fall en värdering af de olika delarna däri läggas

till grund för bestämmandet af en hvars delaktighet i området med

däraf följande rätt till andel i afkastningen, där fördelning af sådan

skall ske, och rösträtt i gemensamma angelägenheter, och jämväl med

hänsyn härtill synes det lämpligt att äfven, då det gäller omröstning

angående fiskeriområdes bildande, låta värdet af de olika delarnas

afkastning ligga till grund för röstberäkningen.

I fråga om sättet för fiskets utöfvande inom fiskeriområde har

man, såsom ofvan nämnts, i vissa tyska stater, där lagbestämmelser

angående bildandet af dylika områden meddelats, ålagt delägarna att

antingen sköta fisket genom särskildt anställd fiskare eller ock utarrendera

detsamma. Dessa två brukningssätt äro uppenbarligen de mest

fördelaktiga, såväl för fiskstammens vidmakthållande och förbättrande

som för delägarnas ekonomi. Genom användande af någotdera utaf

nämnda sätt för fiskets utöfvande förekommes sådan täflan mellan de

olika delägarna i fråga om fiskets grundliga utnyttjande, som annars

•ej så lätt kan undvikas, och får en hvar delägare sin behöriga del af

31

iiskevattnets afkastning. Enär fisket kan bedrifvas åt ett fatal personer

och med ett begränsadt antal båtar och redskap, nndvikes det slöseri

med tid, arbetskraft och materiel, som nu orsakas däraf, att hvar delägare

har sina redskap samt ofta, till följd af bristande yrkesskicklighet,

utan nytta förspiller tid och arbete genom olämpligt sätt för yrkets

bedrifvande. Vidare kommer yrkesskickligheten hos fiskets idkare att

ökas, då fisket blir ett hufvudyrke för vissa personer och icke endast

idkas såsom binäring eller till tidsfördrif.

Emellertid hafva kommitterade ansett ett förbud mot utöfvandet

af fiske inom fiskeriområde på annat sätt än de två nu angifna icke

vara att förorda, helst förhållandena stundom kunna vara sådana, att

det skulle möta svåra hinder att åstadkomma en sammanslutning för

utöfvande af fiske i visst vatten genom antagen fiskare eller arrendator.

Fisket inom fiskeriområde bör, enligt kommitterades asikt, ock kunna

utöfvas sålunda, att en hvar delägare äger själf idka fiske i enlighet

med gemensam plan. Fiskets bedrifvande pa detta sätt är ur alla synpunkter

att föredraga framför fiskets fria utöfvande utan annan reglering,

än hittills i vårt land gällande bestämmelser föranleda.

Åt delägarna i fiskeriområde måste det uppenbarligen öfverlämnas

att afgöra, hvithet af ofvannämnda sätt för fiskets bedrifvande skall

användas. Beträffande beslut att utöfva fiske genom anställd fiskare

hafva kommitterade emellertid ansett enighet mellan områdets samtliga

delägare böra fordras för giltigheten af dylikt beslut. Skall fiske utöfvas

på nämnda sätt för flera delägares räkning, torde i de flesta fall vara

nödvändigt att kunna vid behof affordra delägarna bidrag till gemensamma

omkostnader, och en tvångssammanslutning, inom hvilken minoriteten

skulle mot sin vilja såväl beröfvas rätten att fiska som ock kunna

af öfriga delägare påläggas skyldighet att tillskjuta penningar till belopp,

som kunde för den enskilde delägaren kännas högst atsevärdt, torde

af lätt insedda skäl ej vara att förorda. Fn dylik sammanslutning

förutsätter ock i detalj gående lagbestämmelser angående ordnandet af

gemensamma angelägenheter samt förhållandet till tredje man, men då

den ifrågasatta lagen ofta måste komma att tillämpas af mindre lagkunniga

personer, bör om möjligt undvikas att i densamma upptaga

liera eller mera invecklade stadganden, än förhållandena nödvändigt

kräfva. Föreligger däremot enighet mellan delägarna, hafva de naturligen

att själfva ordna sina angelägenheter, vare sig genom att ingå

bolag eller genom bildande af förening för ekonomisk verksamhet eller

på annat sätt. I lagen torde allenast böra intagas bestämmelse därom,

32

att majoriteten må kunna mot de öfrigas bestridande bestämma, att

vinsten åt fisket skall helt eller delvis användas till gemensamma ändamål,

särskildt åtgärder för ökande af fiskets afkastning.

Kommitterade hafva ingalunda förbisett, att i många fall bildandet

af fiskeriomrade försvåras eller till och med omöjliggöres därigenom,

att ovisshet råder om rätta sträckningen af rågångarna mellan olika

fiskevatten och äfven om, huruvida ett fiskevatten är samfälldt för

ägarna af vissa fastigheter eller icke. I Finland, där äfven i detta fall

förhållandena äro likartade med dem i vårt land, har man genom en

den 23 juli 1902 utfärdad lag, innefattande bestämmelser om råskillnad

i vatten och om skifte af vattenområde, sökt råda bot för berörda

osäkerhet om äganderättsförhållandena. Det måste anses synnerligen

önskvärd!, att äfven i Sverige vidtoges åtgärder i enahanda syfte.

Behofvet af en lag om fiskeriområden är emellertid så trängande, och

den nytta, en dylik lag skulle medföra å de orter, där ingen osäkerhet

om äganderättsförhållandena råder, är så stor, att det ej lärer kunna

ifrågasättas, att med utfärdandet af en sådan lag skulle anstå i afbidan

därpå, att de hinder för dess tillämpning, som å vissa orter förefinnas,,

varda undanröjda.

Särskild motivering.

1 §•

Enär enligt kommittera des åsikt Konungens befallningshafvande,

då fråga är om fiskeriområdes bildande, städse skall pröfva, beträffande

oskift vatten huruvida nödig pluralitet vunnits, för att fiskeriområde

skall komma till stånd, och i fråga om annat vatten dels huruvida

fiskeriområde lämpligen bör bildas, dels ock huruvida nödig pluralitet

föreligger, synes det böra uppdragas åt Konungens befallningshafvande

att, då lagens fordringar finnas uppfyllda, genom ett särskildt beslut

förklara, att fiskeriområde skall komma till stånd.

Äfven beträffande sättet för fiskets utöfvande inom fiskeriområde

synes lämpligt, att Konungens befallningshafvande, sedan delägarna i

33

området beslutat i frågan, pröfvar, huruvida beslutet tillkommit i behörig

ordning, och, där så skett, fastställer detsamma.

Därest iisket inom fiskeriområde på grund af pluralitetens beslut

utarrenderas, varder den härvid öfverröstade mot sin vilja beröfvad

rätten att idka tiske i sitt vatten. För att det tvång, som i sådant

fall drabbar den enskilde, ej skall kännas allt för tungt, torde honom

böra förbehållas rätt att själf och med sitt husfolk idka mete. Detta

sätt att fiska lärer i allmänhet icke kunna orsaka något egentligt intrång

i arrendatorns verksamhet samt utöfvas oftast såsom tidsfördrif eller

för att bereda sysselsättning åt icke arbetsföra personer. Anmärkas

må, att uttrycket »idka mete» här användes i den betydelse, det enligt

allmänna språkbruket torde äga, och att således därunder icke inbegripes

fiske med ståndkrok, långref, så kallad utter, drag eller svirfvel.

Har delägares jord upplåtits till brukare, följer af stadgandet i

11 § af lagen om rätt till fiske, att brukaren och hans husfolk äga

utöfva jordägarens rätt att meta, där ej annorlunda aftalats.

2 och 3 §§.

Beträffande innehållet i dessa §§ hänvisas till den allmänna motiveringen.

4 §•

Uppenbart är, att fiskeriområde icke bör kunna bildas för huru

kort tid som helst, utan att en viss minimitid i detta hänseende måste

stadgas. Kommitterade hafva ansett denna minimitid böra sättas till

tio år, som är den minsta tid, inom hvilken afsevärdt resultat i ekonomiskt

hänseende kan vinnas af mera omfattande åtgärder till fiskets

förbättrande. Äfven lärer det vara af nöden att fastställa en maximitid,

hvarutöfver förordnande ej må meddelas, och hvilken maximitid,

i likhet med hvad som är fallet beträffande upplåtelse af nyttjanderätt

till fast egendom, lämpligen synes kunna bestämmas till femi io år.

Förutom denna absoluta maximitid torde ock till skyddande af minoritetens

intressen böra stadgas rätt för en hvar ägare eller brukare af andel

i området att genom sitt bestridande förhindra, att förordnande meddelas

för längre tid än tjugufem år, detta särskildt med hänsyn till de

ändrade förhållanden, som under en så lång tid som femtio år kunna

inträffa.

5

34

Den tidpunkt, från hvilken förordnande skall äga tillämpning och

det af delägarna beslutade antal år sålunda börja löpa, torde lämpligen

böra bestämmas af Konungens befallningshafvande, då förordnande

meddelas.

5 §•

Såsom i allmänna motiveringen anförts, bör enligt kommitterades

åsikt beslut, att fisket inom riskeriområde skall utöfvas för gemensam

räkning genom af delägarna anställd fiskare, ej äga gällande kraft,

därest icke alla delägarna i området äro därom ense.

6 §•

Då beslut om utarrenderande af fisket inom fiskeriområde medför,

att de i beslutet icke deltagande mot sin vilja beröfvas rätt att själfva

idka annat fiske än mete, synes för giltigheten af sådant beslut böra

kräfvas, att detsamma biträdes af delägare med ej alltför ringa pluralitet.

7 §•

På sätt redan anförts, hafva kommitterade icke ansett lämpligt,

att någon fiskerättsägare skulle kunna mot sin vilja tvingas att ingå

i en sammanslutning för utöfvande af fiske genom anställd fiskare. Den

nu föreslagna bestämmelsen om företrädesrätt för delägare i fiskeriområde

att arrendera fisket däri kommer, enligt kommitterades åsikt,

att medföra enahanda verkan till fiskets befrämjande som ett stadgande

angående tvångssammanslutning af nämnda art utan att föranleda sådana

olägenheter, som af ett dylikt stadgande skulle orsakas. De delägare

i området, hvilka önska verka för ett rationellt utöfvande af fisket,

kunna arrendera fisket inom området och äro sedan oförhindrade att efter

förmåga arbeta för fiskets upphjälpande. De kunna jämväl på det sätt,

de finna mest förmånligt, ordna sina inbördes angelägenheter, vare sig

genom att bilda förening eller på annat sätt. De delägare åter, hvilka

af en eller annan anledning ej deltaga i dylik sammanslutning för fiskets

arrenderande, beröfvas visserligen rätten att fiska, men de bekomma i

stället arrende för sitt fiskevatten.

Arrendevillkorens bestämmande genom kompromiss torde vara

nödvändigt, därest öfverenskommelse ej träffas. Tiden för arrendets

bestånd lärer dock böra i någon mån begränsas.

Beträffande första stycket af denna § hän visas till de allmänna

motiven.

På eu eller liera delägare i ett liskeriområde arrendera lisket

inom området, bör det öfverlämnas åt denne eller dessa att vidtaga

och bekosta erforderliga åtgärder för iiskets förbättrande. Att i sådant

fall utgifter för dylika åtgärder skulle kunna beslutas af delägarna

gemensamt, kunde leda till kränkning af öfriga delägares rätt, om, till

exempel, de delägare, som innehade arrendet, vore i tillfälle att öfverrösta

de öfriga samt besluta, att hela arrendeafgiften eller eu betydlig

de] däraf skulle användas till åtgärder, hvaraf arrendatorerna sedan

skulle under sin arrendetid draga all nytta.

Den vinst af fisket, som skall fördelas mellan delägarna i fiskeriområde,

bör naturligen tillkomma en hvar af dem efter hans delaktighet

i området. Utgöres området af ett samfälldt vatten, sammanfaller uppenbarligen

delaktigheten i området med delaktigheten i det samfällda

vattnet. I annat fall lärer delaktigheten böra bestämmas efter värdet

af hvarje särskild andels afkastning, beräknad på sätt i 3 § angifves.

9 §.

Åstadkommes ej i vederbörlig ordning beslut om fiskets utöfvande

för gemensam räkning genom anställd fiskare eller om fiskets utarrenderande,

måste det tredje sättet för fiskeriområdes nyttjande, fiskets

bedrifvande af delägarna själfva enligt fastställd plan, komma till

användning.

På det att icke till äfventyrs någon eller några delägare, som

kunna anse för sig fördelaktigt att utöfva fiske utan hänsyn till de

andras intressen, genom att fördröja eller möjligen förhindra uppgörande

af plan för fiskets bedrifvande skulle vara i stånd att omintetgöra all

verkan af ett meddeladt förordnande, har enligt kommitterades förslag

åt Konungens befallningshafvande lämnats rätt att på framställning af

delägare förbjuda fiske inom området i afbidan på fastställande af dylik

plan. Att sådant förbud ej kan träda i kraft, innan tiden för förordnandes

tillämpning inträffat och sålunda fiskeriområde verkligen kommit

till stånd, torde framgå af de använda ordalagen. En jämförelse med

sista stycket i 1 § lärer gifva vid handen, att dylikt förbud likasom

36

bestämmelserna i plan för fiskets utöfvande ej må inverka på delägares

rätt att själ!’ och med sitt husfolk idka mete.

I fråga om innehållet i sådan plan böra allt för detaljerade bestämmelser

ej i lag införas, enär hvad som i ett fall är synnerligen

lämpligt i ett annat kan vara till och med olämpligt. Åt delägarna

själfva bör förty lämnas den största möjliga frihet vid planens uppgörande.

Att oväld och hänsyn till hvarje delägares berättigade intressen

måste därvid iakttagas, är ju själfklart. Äfven beträffande den

tid, under hvilken planen skall gälla, lärer det böra öfverlämnas åt

delägarna att själfva fatta beslut.

Kommitterade hafva ansett det vara för fiskets befrämjande af

synnerlig vikt, att delägarna tillerkännas rätt att i planen införa bestämmelser

om afsättande af fredningsområden, inom Indika fiske skall

vara förbjudet, antingen under viss utsatt del af året eller alltid. Inrättandet

af dylika fredningsområden har i åtskilliga främmande länder,

där lagbestämmelser meddelats i ämnet, visat sig i hög grad bidraga

till fiskets förbättrande. Medelst fredningsområdes afsättande åstadkommes,

att fiskens lek får ostörd försiggå, samt att den lagda rommen

och det späda ynglet skyddas, under det att å andra sidan fisket i

öfriga delar af fiskeriområdet icke behöfver inställas under lektiden.

Meddelas i plan, som gäller annat än samfälldt vatten, stadgande

om fredningsområdes afsättande, torde för giltigheten af detta stadgande

böra fordras antingen godkännande af ägaren eller ock att honom

beredes ersättning för den skada, som genom stadgandet tillfogas honom.

Till förekommande af rättegång, som ju ofta skulle så fördröja stadgandets

tillämpning, att detsamma blefve utan åsyftadt gagn, torde

lämpligen ersättningens belopp i händelse af tvist bestämmas af skiljemän.

Kommitterade hafva ansett hänsyn till de enskilda delägarnas

rätt kräfva, såväl att uppgjord plan icke träder i kraft, innan densamma

af Konungens befallningshafvande funnits vara i laga ordning tillkommen

samt ej stridande mot lag eller författning, som ock att hvarje rättsägare,

som anser sin enskilda rätt kränkt genom planen, har sig öppet

att, oberoende af fastställelse, när som helst påkalla pröfning härutinnan.

Då viss tid sålunda icke stadgas för klagan i sistberörda hänseende,

bör förande af sådan klagan icke utan vidare orsaka, att fastställd plan

förlorar gällande kraft, utan synes planen alltjämt böra äga giltighet

intill dess Konungens befallningshafvande finner densamma böra, helt

eller delvis, försättas ur kraft.

Enligt 10 § i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 får delägare

i oskift fiskevatten ej utan de fleste öfriges samtycke upplåta

37

fiskerätt åt någon, som ej är delägare. För det fall, att oskift fiskevatten

utgör fiskeriområde eller ingår i sådant område, samt området

brukas af delägarna själfva enligt fastställd plan, torde enahanda bestämmelse

böra gälla och lärer då lämpligen inflyta i lagen om fiskeriområden,

enär 10 § i lagen om rätt till fiske enligt kommitterades

förslag ej skall äga tillämpning å fiskeriotnråden.

10 §•

Enär genom bildandet af fiskeriområde icke något nytt rättssubjekt

kommer till stånd, erfordras icke med nödvändighet, att fiskeriområde

har särskild representant. I vissa fall kan det dock vara synnerligen

nyttigt, att liandhafvandet af angelägenheter, hvilka beröra samtliga

delägares rätt, sker genom någon eller några af delägarna utsedda

personer i stället för att utöfvas af samtliga delägarna, hvilket, om

dessas antal är stort, kan medföra alltför stor omgång. I allmänhet

torde det kunna öfverlämnas åt delägarna själfva att afgöra, om sysslomän

skola utses eller icke. Åro delägarna derå än tre, torde emellertid

alltid, då någon delägare det påyrkar, sysslomän böra utses. Enahanda

lärer förhållandet böra vara, när utarrendering af fiske skall ske, emedan

då i allmänhet erfordras utöfvande af tillsyn öfver arrendator^ åtgärder.

Därest fisket inom fiskeriområde skall utarrenderas, och arrendet

icke på grand af innehållet i 7 § öfvertages af delägare i området,

synes antagandet af arrendator böra öfverlämnas åt sysslomännen, där

sådana utsetts. Om delägarna genom omröstning å stämma ägde antaga

arrendator, skulle möjligen de största delägarna medelst begagnande

af sin röstöfvervikt kunna anordna utarrenderingen på ett sätt, som

vore för dem förmånligt men ej tillgodosåge de öfriga delägarnas rätt.

Äfven kräfver hänsyn till minoritetens intressen, att, då arrendator

skall af sysslomännen antagas, antagandet sker medelst offentlig auktion.

Rätt att fritt pröfva å auktionen gjorda anbud bör emellertid tillkomma

sysslomännen, helst det är af stor vikt, såväl att delägarna hafva säkerhet

för arrendeafgifternas behöriga erläggande, som ock att arrendet ej

upplåtes åt annan än den, som äger nödig yrkesskicklighet och åt

hvilken utöfvandet af delägarnas fiskerätt kan med fullt förtroende

öfverlämnas.

11 §.

När delägarna i fiskeriområde skola fatta beslut, bör uppenbarligen

hvars och ens rösträtt beräknas på enahanda sätt, som då det skall

38

afgöras, om förordnande skall påkallas eller icke. Till skyddande af

minoritetens rätt hafva kommitterade föreslagit viss inskränkning i rösträtten.

Att om samtliga delägare enas angående annat sätt för rösternas

beräknande, detta sätt skall användas, lärer vara själfklart och icke

behöfva i lag angifvas.

Enär de vid sammankomst närvarande delägarna äga att i de flesta

frågor, Indika kunna å sammankomsten behandlas, fatta beslut, som är

bindande jämväl för de frånvarande, är det af vikt, att utlysandet af

sammankomst sker på sådant sätt, att eu hvar, som hyser intresse för

och vill deltaga i fiskeriområdets angelägenheter, får tillfälle att taga

kännedom om tiden och orten för sammankomsten. Att i lag bestämma

visst sätt för kungörandet af sammankomst torde ej vara lämpligt, enär

olika förhållanden kräfva olika förfaringssätt i detta hänseende. Ej

heller synes det fullt betryggande att låta delägarna genom omröstning

bestämma härom, enär då möjligen pluraliteten skulle kunna fastställa

ett sätt för kungörandet, hvilket folie sig olämpligt för de öfriga. Afgörandet

i denna fråga lägges tryggast i Konungens befallningshafvandes

händer.

12 §.

Innan visst fiskevatten förklaras skola utgöra fiskeriområde, erfordras

uppenbarligen alltid, då icke enighet mellan samtliga rättsägare

föreligger, hållande af förrättning på stället till utrönande af, huruvida

förhållandena i det föreliggande fallet äro sådana, att förordnande lagligen

kan meddelas. Vid denna förrättning böra samtliga de frågor, i

Indika delägarna före meddelandet af förordnande skola fatta beslut,

töretagas till behandling. Dylik förrättning hålles lämpligast af fiskeriintendenten

i distriktet.

Då förrättningsmannen i allmänhet endast har alt verkställa utredning

och leda delägarnas förhandlingar, förefinnes ej alltid behof af

gode män vid förrättningen. Endast i det fall, att vid förrättningen

skall verkställas uppskattning af värdet å afkastningen utaf fiskevattens

olika delar, synes, om någon rättsägare påyrkar det, denna uppskattning

böra göras af förrättningsmannen jämte gode män. Utseendet af

dessa gode män torde, om ej alla rättsägarna enas om valet, böra öfverlämnas

till Konungens befallningshafvande, enär härigenom onödig tidsutdräkt

undvikes.

39

13 §.

Det här föreslagna kallelsesättet torde vara tillfyllestgörande i

föreliggande fall; en föreskrift, att hvarje delägare skulle erhålla särskild

kallelse, komme ofta att synnerligen försvåra bildandet af fiskeriområde.

14 §.

Att inskränka förrättningen till att afse allenast det i ansökningen

afsedda fiskevattnet torde mången gång vara synnerligen olämpligt.

Åt förrättningsmannen lärer kunna lämnas att afgöra, om jämväl ägare

af annat angränsande vatten skola höras i ärendet.

15 §.

Här lämnas till ledning för förrättningsmannen och godo männen,

där sådana skola utses, eu föreskrift om sättet för verkställandet af

uppskattning enligt 3 §, hvilken föreskrift ej torde tarfva särskild

motivering.

16 §.

Förrättningsmannens utlåtande bör tjäna delägarna till ledningvid

fattande af beslut i de frågor, som. vid förrättningen skola afgöras.

Skall fiskeriområde bildas för annat än samfälldt vatten, och Konungens

befallningshafvande sålunda har att pröfva, om förordnande skall meddelas

eller ej, bör utlåtandet kunna läggas till grund för dylik pröfning.

Att i lag lämna mera utförliga föreskrifter om utlåtandets innehåll torde

ej vara behöfligt eller ens lämpligt.

17 §•

Efter det förrättning afslutats, bör uppenbarligen någon tids rådrum

för yttrandes afgifvande lämnas den eller dem, hvilka vilja hos

Konungens befallningshafvande anföra något i saken. I sådant hänseende

hafva kommitterade föreslagit trettio dagar.

40

18 §.

Det torde icke vara lämpligt att i en civillag fastställa beloppet

af den godtgörelse, som bör tillkomma förrättningsmannen och gode

männen, utan lära bestämmelserna härom böra lämnas på administrativ

väg.

19 och 20 §§.

Dessa §§ torde ej tarfva särskild motivering.

21 §.

Det torde ligga i sakens natur, att ny delägare i fiskeriområde

utan vidare bör vara skyldig respektera tidigare fattade beslut och af

delägarna eljest i laga ordning vidtagna åtgärder. Till förekommande

af hvarje tvifvel härutinnan hafva kommitterade ansett uttrycklig föreskrift

i sådant hänseende böra lämnas.

Uppenbart är, att öfvergång från ett till ett annat sätt för utöfvande

af fisket inom fiskeriområde icke bör i något fall ske, med

mindre det påkallas af delägare, som innehafva en afsevärd del af områdets

hela röstetal. Eljest skulle dylik öfvergång kunna inträffa oftare

än som vore förenligt med hänsyn till ett ändamålsenligt utöfvande

af fisket.

'' 22 §.

Ändring af ett fiskeriområdes omfattning synes böra ske under

iakttagande af enahanda former, som gälla för bildandet af djdikt

område. I det fall, att fiskeriområde utgöres af ett samfälldt vatten,

torde dock för områdets ändrande lämpligen kräfvas större pluralitet

inom delägarna i detta område, än som enligt 2 § fordras för meddelande

af förordnande beträffande dylikt vatten, äfvensom godkännande

af Konungens befallningshafvande.

23 §.

Enär staten har intresse af, att fiskeriområden komma till stånd,

böra boställshafvare och af staten antagen arrendator ej hindras att

41

med sina röster bidraga till bildandet af fiskeriområde. Hänsyn till

boställshafväreos eller arrendatorns rätt kräfver å andra sidan, att lian

erhåller befogenhet att motsätta sig biidandet af fiskeriområde och, där

sådant kommer till stånd, får däri företräda jordägaren.

24 §.

Då enskild person upplåtit fiskerätt till arrendator, synes skyldig

hänsyn till arrendatorns intressen påfordra, att, då fråga är om bildandet

af fiskeriområde, arrendatorn tillerkännes rätt att, om han bestrider

områdes bildande, utöfva jordägarens rösträtt, så att, ifall jordägaren

röstar för men arrendatorn mot förslag att begära förordnande, den

eller de röster, som tillkomma ägaren af det utarrenderade fiskevattnet,

beräknas hafva utfallit mot förslaget. Om däremot jordägaren röstar

mot förslaget eller icke alls röstar, bör hänsyn ej tagas till arrendatorns

åsikt. Att i öfriga förekommande frågor arrendatorn bör få under sin

arrendetid ensam utöfva rösträtt för det arrenderade vattnet och sålunda

äga i alla afseenden företräda jordägaren, ligger i öppen dag.

25 §.

De i denna § afsedda fisken äro till största delen antingen kronan

tillhöriga eller genom upplåtelse från kronan komna i enskild ägo, och

medför äganderätten till sådant fiske vanligen blott befogenhet att inom

bestämdt område idka fångst af visst Åskslag, såsom lax eller ål. Kommitterade

hafva ansett det i fråga om dessa fisken icke föreligga något

behof af ändring i nu gällande lagstiftning.

26 §.

I allmänhet räknas tiden för anförande af besvär i mål, som handläggas

af förvaltande myndigheter och ämbetsverk, från delfåendet af

det beslut, som öfverklagas. Då de beslut, som af Konungens befallningshafvande

enligt den nu föreslagna lagen skulle meddelas, ofta

kunna angå en mängd personer, komme delgifningen, därest sådan

skulle ske i vanlig ordning, att blifva särdeles kostsam, hvarjämte en

underlåtenhet eller ett dröjsmål att verkställa delgifningen med någon

rättsägare kunde fördröja tillämpningen af Konungens befallningshafvandes

beslut.

Kommitterade hafva ansett, att besvärstiden utan olägenhet kan

räknas från heslutets kungörande.

6

42

Beträffande beslut om fastställelse af uppgjord plan för fiskets

bedrifvande hafva kommitterade, såsom framgår af en jämförelse mellan

9 § och 26 §, ansett försittande af besvärstiden i allmänhet endast

hindra vederbörande att vidare framställa anmärkning mot det sätt,

hvarpå planen tillkommit. Har före planens fastställande hos Konungens

befallningshafvande af någon delägare påkallats pröfning af planen

såsom kränkande hans rätt och Konimgens befallningshafvande verkställt

denna pröfning i sammanhang med beslutet om planens fastställande,

medför dock uppenbarligen försittande af besvärstiden, att vidare

pröfning af planen i den del, densamma af Konungens befallningshafvande

skärskådats, ej kan äga rum.

27 §.

Denna § torde ej erfordra särskild motivering.

28 och 29 §§.

Då delägare i fiskeriområde öfverträder af Konungens befallningshafvande

enligt 9 § meddeladt förbud eller fiskar i strid mot fastställd

plan, föreligger uppenbarligen, när samfälldt vatten är för handen, missbruk

af rätt i samfälldt fiske, och den skyldige straffas således enligt

24 kapitlet 14 § strafflagen. Den nu föreslagna straffbestämmelsen

afser det fall, att öfverträdelse sker mot förbud eller fastställd plan,

som gäller för annat än samfälldt vatten.

De nu föreslagna bestämmelserna äro i allmänhet af beskaffenhet

att vinna tillämpning å bestående rättsförhållanden. Endast för det

fall att före lagens utfärdande upprättats arrendeaftal rörande antingen

allenast fiskevatten eller ock fiskevatten jämte så ringa jord, att ett

fiskearrende uppenbarligen är för handen, synes arrendatorns rätt böra

skyddas. Detta sker lämpligast därigenom, att arrendatorn tillerkännes

befogenhet att förhindra beslut om annat fiskesätt än enligt fastställd plan.

43

Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 10 och 14 §§ i lagen

om rätt till fiske den 27 juni 1896.

10 §.

I lagen om rätt till fiske torde böra införas hänvisning till den

föreslagna lagen om fiskeriområden, och hafva kommitterade ansett dylik

hänvisning lämpligen kunna ske i 10 §, hvars bestämmelser om ordnandet

af fiske i oskift vatten ej komma att tillämpas, då sådant vatten

förklarats skola utgöra fiskeriområde.

14 §.

En synnerligen viktig uppgift för dem, som vilja bedrifva ett

rationellt fiske, är idkande af fiskodling, och det synes vara högst

angeläget att söka uppmuntra till dylik verksamhet. På lagstiftningens

väg låter detta sig göra genom beredande af möjlighet för delägarna

i fiskeriområde att, såvidt ske kan, afstånga sitt fiskevatten, sa att de

hafva trygghet för, att resultatet af deras fiskodling kommer dem själfva

och icke andra personer till godo. Sådan afstängning kan dock icke

ifrågakomma annat än beträffande den mindre fiskled, som omförmäles

i andra stycket af 14 § i lagen om rätt till fiske, samt i älf, ström, å

eller sund, där fisken ej har sitt dref. Beviljandet af rätt till afstängning

torde lämpligen kunna ske i samma ordning och under enahanda

villkor, som sistnämnda lagrum stadgar för vinnande af rätt att utsätta

fiskeredskap i den mindre fiskleden. I de fall, då fiskled ej är för

handen, lägga väl de nu gällande bestämmelserna om rätt till fiske icke

hinder i vägen för afstångande af ström eller sund, men ofta nog torde

förhållandena vara sådana, att en undersökning och pröfning erfordras

för afgörande af, huruvida fisken har sitt dref i visst vatten, och i

dylik händelse uppstår lätt hos vederbörande tvekan att på eget beråd

verkställa afstängning, hvadan i alla fall möjlighet bör finnas att i laga

ordning söka tillstånd därtill.

Härvid må erinras, hurusom lagen om rätt till fiske icke upptager

bestämmelser, som från andra synpunkter än fiskeriintressets reglera

den enskilda dispositionsrätten öfver vattendrag, och att följaktligen,

44

därest fråga är om vidtagande af anordning, som kan föranleda dämning

eller förorsaka kinder i flottleds eller farleds användande, bestämmelserna

i förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund

skola tillämpas.

Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse af 31 § i förnyade

nådiga fiskeristadgan den 17 oktober 1900

När fiskeriområde utgöres af sådant vatten, å kvilket fiskeristadgan

ej skulle äga tillämpning, därest det uteslutande tillhörde en ägare,

torde särskild pröfning böra ske, huruvida och i hvad mån undantag

från gällande föreskrifter om hushållningen med fiskevatten kunna

medgifvas.