SOU 1910:1

FÖRSLAG

TILL

LAGAR

OM REGISTRERADE FÖRENINGAR FÖR ANNAN ÄN

EKONOMISK VERKSAMHET

OCH

OM OFFENTLIGEN ERKÄNDA STIFTELSER

M. M.,

AFGIFVET

AF DÄRTILL I NÅDER UTSEDDE KOMMITTERADE

STOCKHOLM

ISAAC MARCTJS'' B OKTRYCKERI-AKTEEB OLAG

1903.

Till Konungen.

Genom nådigt bref den 29 november 1901 bar Eders Kungl.

Maj:t uppdragit åt en kommitté, bestående af undertecknade, att utarbeta

förslag till lagbestämmelser dels angående den rättsliga ställning,

4

som kan pröfvas böra tillkomma annan förening än sådan, som bär

ekonomisk verksamhet till sin uppgift, dels ock beträffande kontroll

öfver vården och förvaltningen af så kallade fromma stiftelser.

Genom särskilda remisser har Eders Kungl. Maj:t därefter till

kommittén öfverlämnat:

dels Riksdagens skrifvelse till Eders Kungl. Magt den 8 maj

1900 med anhållan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,

i hvad mån det skydd mot störande och förargelseväckande

uppträdande, som uti 11 kap. strafflagen tillerkänts sammankomster för

gemensam andaktsöfning äfvensom möten, där allmänt ärende förehades,

kunde utsträckas till andra möten och sammankomster, samt för Riksdagen

framlägga det förslag till lagändring, hvartill förhållandena kunde gifva

anledning;

dels ock Riksdagens den 1 maj 1901 till Eders Kungl. Maj:t

aflåtna skrifvelse, däri Riksdagen anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

taga i öfvervägande, hvilka åtgärder borde vidtagas, på det att kapitaltillgångarna

för de donationer och stiftelser, angående hvilka uppgifter

meddelades i de Eders Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätts och Riksdagens

revisorers granskning underkastade räkenskaperna, måtte, där så

ske kunde, komma att i samma räkenskaper upptagas, tillika med Eders

Kungl. Maj:ts och rikets statskontors och kammarrättens öfver sistberörda

skrifvelse gemensamt afgifna underdåniga utlåtande.

Sedan kommittén numera afslutat sitt arbete, får kommittén härmed

till Eders Kungl. Maj:t i underdånighet öfverlämna förslag till:

l:o) lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet;

2:o)

lag om offentligen erkända stiftelser;

3:o) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och

23 kap. 4 § strafflagen;

4;o) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken;

5

5:o) lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription

och om årsstämning den 4 mars 1862, samt

6:o) cirkulär till domkapitlen om skyldighet att till kammarrätten

insända redovisning för stiftelser;

äfvensom motiv till dessa förslag jämte inom kommittén uttalade

skiljaktiga meningar.

Underdånigst:

ROBERT DICKSON.

P. FAHLBECK. BERNDT HASSELROT.

P. WALDENSTRÖM. A. ÅKERMAN.

Herman Falk.

Stockholm den 21 december 1903.

7

Förslag

till

Lag

om

registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet.

1 §•

Förening, som fullföljer ett religiöst, välgörande, politiskt, socialt,

vetenskapligt, konstnärligt eller sällskapligt syfte eller afser vårdande

af yrkesangelägenheter eller eljest icke har ekonomisk verksamhet till

sin uppgift, må, där stadgar blifvit antagna och styrelse utsedd, kunna,

i enlighet med hvad här nedan sägs, varda registrerad.

_ Medlem af föreningen må vara enskild man eller sådan samfällighet,

inrättning eller stiftelse, som kan förvärfva rättigheter och

ikläda sig skyldigheter samt inför domstol eller annan myndighet söka,

kära och svara.

År ej i stadgarna annorlunda bestämdt, medför medlemskap i

föreningen ej rätt till andel i föreningens tillgångar.

2 §•

Innan förening blifvit registrerad, kan den ej förvärfva rättigheter

_ eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan

myndighet söka, kära eller svara.

Ingås förbindelse å förenings vägnar, innan den blifvit registrerad,

vare de, som ingått förbindelsen, ansvariga därför såsom för annan sin

gäld, en för alla och alla för eu.

3 §•

Ansökning om förenings registrering skall göras af styrelsens

ordförande.

Sådan ansökning skall innehålla uppgift å styrelseledamöternas

namn, nationalitet och hemvist samt å den eller dem af styrelsens

8

ledamöter, som äro berättigade att underteckna de skriftliga afhandlingar,

som för föreningen ingås, och vara åtföljd af två till riktigheten

styrkta exemplar af föreningens stadgar jämte bevis, huru stadgarna

tillkommit.

4 §•

Förenings stadgar skola angifva:

1) föreningens benämning;

2) föreningens ändamål;

3) den ort, där föreningens styrelse skall hafva sitt säte;

4) villkoren för inträde i föreningen;

5) afgifterna till föreningen, där sådana skola förekomma;

6) huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;

7)

huru revision af styrelsens förvaltning skall ske;

8) tiden för räkenskapsafslutning;

9) huru ofta ordinarie sammanträde skall hållas;

10) huru kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden

bringas till medlemmarnas kännedom;

11) huru i händelse af föreningens upplösning med behållna tillgångar

skall förfaras.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, att medlemmarna pei sonligen

ansvara för föreningens förbindelser.

5 §•

Förenings benämning skall vara sa affattad, att föreningen därigenom

tydligt skiljer sig från andra kända föreningai.

6 §•

Medlem af förening äger att när som helst efter skriftlig anmälan

hos styrelsen eller dess ordförande utträda ur föreningen.

Ej må medlem uteslutas ur föreningen annorledes, än stadgarna

angifva.

7 §■

Medlem, som utträder eller uteslutes ur förening, är ändock skyldig

att för löpande året betala årsafgift. Har den, som utträder ur föreningen,

särskilt utfäst sig att erlägga afgifter under viss tid, ar han

9

af den utfästelse bunden. Innehålla stadgarna i fråga om skyldighet

att erlägga utgifter lindrigare bestämmelser, lände det till efterrättelse.

Aflider medlem, vare stärbhusdelägarne icke ansvariga för hans

utgifter till föreningen.

8 §•

År ej annat i stadgarna bestämdt, gälle:

att en hvar af föreningens medlemmar äger att å sammanträde

deltaga i handhafvandet af föreningens angelägenheter;

att hvarje medlem därvid äger en röst;

att medlem icke är berättigad att sin rösträtt å annan öfverlåta;

att såsom föreningens beslut gäller den mening, för hvilken de

flesta rösterna afgifvas;

att, vid lika röstetal, val afgöres genom lottning, men i andra

frågor den mening gäller, som biträdes af ordföranden vid sammanträdet;

och

att beslut om ändring af stadgarna eller om föreningens upplösning

icke är giltigt, med mindre samtliga medlemmarna förenat sig

därom, eller beslutet fattats å ordinarie sammanträde och minst tre

fjärdedelar af de röstande biträdt detsamma,

Öfver beslut, som fattas å sammanträde, skall genom styrelsens

försorg föras protokoll.

9 §•

Ej må någon för egen del eller såsom ombud för annan deltaga

i afgörande af sådan föreningens angelägenhet, hvari hans enskilda rätt

är mot föreningens stridande; och må förty ledamot af styrelsen ej

deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för hvilken han

är ansvarig, ej heller i val af revisor.

10 §.

Beslut om ändring af stadgarna skall registreras. Styrelsens

ordförande skall härom ofördröjligen göra ansökning.

Vid ansökningen skola, i två exemplar, fogas handlingar, som

utvisa, att ändringen i föreskrifven ordning tillkommit.

u §•

Styrelsen äge, när den linner lämpligt, kalla föreningens medlemmar

till extra sammanträde.

2

10

12 §.

Underlåter styrelsen eller den eljest vederbör att i föreskrifven

ordning kalla föreningens medlemmar till sammanträde, då sådant

enligt stadgarna skall hållas, och bestämma ej stadgarna, huru i sådant

fall skall förfaras, har magistrat eller kronofogde i orten att, på anmälan

af föreningsmedlem, ofördröjligen utlysa sammanträde.

13 §.

Menar styrelsen eller ledamot däraf eller föreningsmedlem, att

beslut, som fattats å sammanträde, icke i behörig ordning tillkommit

eller eljest strider mot lag eller föreningens stadgar, äge vid talans förlust

söka rättelse i beslutet genom stämning å föreningen inom två månader

från beslutets dag.

14 §.

Föreningen företrädes af styrelsen, som kan bestå af en eller

flere personer. Består styrelsen af endast en person, har han att fullgöra

hvad enligt denna lag åligger styrelsens ordförande.

Ledamot af styrelsen skall vara i Sverige bosatt svensk eller norsk

undersåte, där ej Konungen för viss förening medgifver undantag.

Där ej i stadgarna blifvit annorlunda bestämdt, må styrelseledamot,

ändå att den tid, för hvilken han blifvit vald, ej gått till ända,

kunna genom beslut å sammanträde från uppdraget skiljas.

Ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga om befogenhet

att underteckna de skriftliga afhandlingar, som för föreningen ingås,

skall af styrelsens ordförande ofördröjligen anmälas för registrering.

15 §.

Angående styrelseledamots befogenhet att för föreningen mottaga

stämning är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende

gäller äga tillämpning, jämväl då annat offentlig myndighets

bud skall delgifvas föreningen.

Vill styrelsen eller ledamot däraf klandra beslut, som fattats å

sammanträde, eller eljest kära till föreningen, delgifve stämningen föreningens

revisor eller, där flere revisorer äro utsedda, någon af dem;

11

och åligge den, som erhållit del af stämningen, att ofördröjligen

kalla föreningens medlemmar till sammanträde för val af ombud att i

den tvist föra föreningens talan.

16 §.

Skriftlig afhandling, som för förening ingås, skall undertecknas

å dess vägnar och med utsättande af dess benämning samt med tillägg

af orden »förening för annan än ekonomisk verksamhet»; och skola

de, som sålunda ingå af handlingen, jämväl underskrifva sina namn.

År afhandling, som för föreningen ingås, ej behörigen underskrifven

å dess vägnar, svare de, som afhandlingen underskrifvit, för

hvad sålunda slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

17 §■

Styrelsen må ej utan särskild^ af föreningen erhållet bemyndigande

afyttra eller med inteckning för gäld belasta föreningens fasta egendom.

Annan inskränkning i styrelsens befogenhet att företräda föreningen

vare utan verkan mot en hvar, som ej visas hafva om den inskränkning

ägt kännedom.

18 §■

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna

bestämdt, den mening, om hvilken vid sammanträde de fleste röstande

förenat sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes af ordföranden

vid sammanträdet.

Ledamot af styrelsen äge ej deltaga i afgöraudet af fråga, hvari

hans enskilda rätt är mot föreningens stridande.

19 §.

Styrelsen åligge att vid fullgörandet af sitt uppdrag ställa sig till

efterrättelse de särskilda föreskrifter, som meddelas af föreningen och

ej strida mot lag eller föreningens stadgar.

2° §.

Öfver förenings medlemmar skall genom styrelsens försorg hållas

förteckning.

12

21 §.

Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas

af en eller flere revisorer. Öfver granskningen skall afgifvas utlåtande.

Revisor må, ändå att den tid, för hvilken han blifvit vald, ej

gått till ända, kunna genom beslut å sammanträde skiljas från uppdraget.

Hvad i 19 § är stadgadt om styrelse skall äga motsvarande tillämpning

å revisorer.

22 §.

Revisor skall äga • ständig tillgång till föreningens alla böcker,

räkenskaper och andra handlingar; och må af honom begärd upplysning

angående förvaltningen ej af styrelsen förvägras.

Revisorerna äge kalla föreningens medlemmar till extra sammanträde,

när de finna omständigheterna det påfordra.

23 §.

Revisorernas utlåtande skall framläggas å sammanträde. Fråga

om beviljande af ansvarsfrihet för styrelsen för den tid, utlåtandet omfattar,

må kunna uppskjutas till afgörande vid nytt sammanträde.

Varder talan å förvaltningen under den tid, utlåtandet omfattar,

ej anställd inom ett år, från det utlåtandet å sammanträde framlades,

vare så ansedt, som om ansvarsfrihet blifvit beviljad.

Utan hinder däraf att ansvarsfrihet beviljats, äge föreningen att

inom två år, från det utlåtandet å sammanträde framlades, i afseende å

förvaltningen anställa talan mot styrelseledamot, som visas hafva vid

redogörelse för förvaltningen mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift,

där denna kan antagas hafva inverkat å beslutet om ansvarsfrihet.

24 §.

Hafva revisorer i sitt utlåtande mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik

uppgift, som styrelsen vid redogörelse för förvaltningen meddelat, eller

vid fullgörandet af sitt uppdrag visat grof vårdslöshet, vare de, som låtit

sådant komma sig till last, föreningen ansvariga för all däraf uppkom

-

13

mande skada, en för alla och alla för en. Ej må dock talan härom anställas,

sedan två år förflutit från det revisorernas utlåtande framlades

å sammanträde.

25 §.

Afträdes förenings egendom till konkurs, som börjar inom två år,

från det revisorernas utlåtande framlades å sammanträde, äge konkursboet

att anställa klander å förvaltningen för den tid, utlåtandet afser,

ändå att ansvarsfrihet blifvit styrelsen beviljad, äfvensom att mot

revisorerna föra sådan talan, som i 24 § sägs.

Talan enligt denna § skall anhängiggöras inom en månad från

inställelsedagen eller, där tiden för talans anställande af föreningen,

efter ty ofvan är sagd!, då ännu ej gått till ända, inom utgången af

den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

26 §.

Finnes förenings verksamhet strida mot lag eller sedlighet eller

det i föreningens stadgar angifna syfte, äge rätten att på yrkande af

allmän åklagare eller föreningsmedlem förklara föreningen upplöst; och

förordne rätten i sådant fall eu eller flere likvidatorer att verkställa

föreningens likvidation.

27 §■

Saknar förening till registret anmäld, behörig styrelse, äge föreningsmedlem

eller borgenär hos rätten eller domaren göra ansökning

om föreningens upplösning. Kungörelse härom med uppgift om tiden,

när ansökningen kommer att af rätten pröfvas, skall af rätten eller

domaren utfärdas och minst tre månader före nämnda tid införas i allmänna

tidningarna, så ock i ortstidning, genom hvilken kallelse till

sammanträde skall bringas till föreningsmedlemmarnas kännedom. Rätten

eller domaren äge ock, där så äskas, förordna en eller flere gode män

att emellertid såsom likvidatorer företräda föreningen. Styrkes på utsatta

tiden, att anmärkta förhållandet fortfar, förbi are rätten föreningen

upplöst och förordne en eller flere likvidatorer att verkställa dess

likvidation.

14

28 §.

Om rättens beslut, hvarigenom föreningen förklarats upplöst, så

ock om förordnande, som enligt 26 eller 27 § meddelats, skall underrättelse

ofördröjligen genom rättens eller domarens försorg afsändas för

registrering.

29 §.

Afträdes förenings egendom till konkurs, skall föreningen anses

upplöst den dag, då dess konkursansökning ingafs till rätten eller

domaren, eller, i anledning af borgenärs ansökning om konkurs, offentlig

stämning utfärdades. Underrättelse om den offentliga stämningen skall,

samtidigt med kungörelsen därom, genom rättens eller domarens försorg

afsändas för registrering.

30 §.

Under konkursen företrädes föreningen såsom konkursgäldenär af

styrelsen eller, där föreningen vid konkursens början var upplöst, af

likvidatorerna; dock må ny styrelse eller nya likvidatorer kunna under

konkursens fortgång i behörig ordning utses.

31 §.

Upplöses förening af annan anledning än i 26, 27 eller 29 § sägs,

skall likvidation verkställas af styrelsens ledamöter såsom likvidatorer,

där ej, till följd af stadgarnas bestämmelse eller föreningens beslut, en

eller flere särskilda likvidatorer utses. Uppdraget att vara likvidator

anses gälla, intill dess likvidationen blifvit afslutad, men må när som

helst kunna af föreningen återkallas.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla upplösning,

hvarom i denna § sägs, med uppgift å dem, som äga verkställa

likvidationen och underteckna de skriftliga afhandlingar, som för föreningen

ingås. Afgår likvidator eller utses ny sådan eller sker förändring

i fråga om befogenhet att underteckna de skriftliga afhandlingar, som

för föreningen ingås, skall ock därom anmälan för registrering ofördröjligen

göras.

32 §.

Likvidatorerna åligge att ofördröjligen söka årsstämning å föreningens

okända borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och skulder.

15

33 §.

Om likvidatorers befogenhet att företräda förening och deras skyldigheter

galle i tillämpliga delar, hvad angående styrelse är stadgadt;

dock äge likvidatorer att utan särskild!, af föreningen erhållet bemyndigande

försälja fast egendom å offentlig auktion.

34 §.

Under likvidation skall skriftlig afhandling, som för förening ingås,

underskrifvas på sätt i 16 8 1 mom. sägs med tillägg af orden »i

likvidation».

Hvad i 16 § 2 mom. finnes föreskrifvet, skall äga motsvarande tilllämpning

under föreningens likvidation.

35 §.

Förenings tillgångar må ej användas på det sätt, stadgarna med

afseende å föreningens upplösning angifva, innan den i årsstämningen

utsatta dag är förbi och all veterlig gäld blifvit betald.

Då likvidationen afslutats, skola likvidatorerna ofördröjligen göra

anmälan därom för registrering.

36 §.

Åtnöjes medlem ej med åtgärd, som under likvidationen vidtagits,

skall han anhängiggöra sin talan hos domstol inom ett år från

den dag, likvidationen afslutades. Försummas det, hafve han förlorat

sin talan.

37 §.

Förening vare uti de mål, för Indika ej annorlunda genom lag

stadgas, lydande under allmän underrätt i den'' ort, där styrelsen enligt

stadgarna har sitt säte.

Innehålla stadgarna föreskrift, att tvister mellan föreningen och

styrelsen eller ledamot däraf eller föreningsmedlem skola hänskjutas

till afgörande af. eu eller flere skiljemän, äge den föreskrift samma

verkan, som skiljeaftal tillkommer, och gälle om påkallande af föreskriftens

tillämpning, hvad om stämning i denna lag finnes stadgadt.

16

38 §.

Öfverträda styrelseledamöter, likvidatorer eller föreningsmedlemmar

denna lag eller föreningens stadgar, svare de för all däraf uppkommande

skada, en för alla ock alla för en.

39 §.

Hos Konungens befallningshafvande skall föras föreningsregister

för inskrifning af de uppgifter, hvilka enligt denna lag skola för registrering

anmälas.

40 §.

Anmälan till registret skall hos Konungens befallningshafvande i

det län, inom hvilket styrelsen skall hafva sitt säte, göras skriftligen, med

uttryckligt tillkännagifvande, att föreningen icke har ekonomisk verksamhet

till sin uppgift, och vara åtföljd af stadgade utgifter för registreringen.

Anmälningsskrifter med därtill hörande handlingar skola, särskild!

för hvarje förening, förvaras såsom bilagor till registret.

41 §.

Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för

hvarje särskild! fall stadgade, eller pröfvas förenings stadgar eller beslut,

som för registrering anmäles, strida mot bestämmelserna i denna

eller annan lag eller icke hafva i föreskrifven ordning tillkommit, skall

registrering vägras.

Vägras registrering, skall Konungens befallningshafvande ofördröjligen

hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgifva fullständig

adress, till honom med allmänna posten öfversända skriftlig underrättelse

om beslutet med skälen därför.

År sökanden med beslutet missnöjd, äge han att, vid talans förlust,

innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag däröfver

anföra besvär hos Konungen.

17

42 §.

Beviljas förenings registrering, läte Konungens befallningshafvande

i registret införa:

1) föreningens benämning;

2) föreningens ändamål;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) styrelseledamöternas namn och hemvist;

5) hvilken eller hvilka bland styrelseledamöterna äro berättigade

att underteckna de skriftliga afhandlingar, som för föreningen ingås;

6) huru kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden

bringas till medlemmarnas kännedom.

Det ena exemplaret af stadgarna skall, försedt med bevis om registreringen,

till sökanden återställas.

43 §.

Anmäles ändring i förhållande, hvarom inskrifning i registret skett,

skall den, om registrering beviljas, anmärkas i registret.

Registreras ändring i förenings stadgar, skall ena exemplaret af

det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, till sökanden återställas,

försedt med bevis om registreringen.

Sker ändring i föreningens benämning, skall ny fullständig inskrifning

i registret göras.

Besluter förening, att styrelsens säte skall flyttas från ett län

till annat, har Konungens befallningshafvande, sedan beslutet härom

registrerats, att afföra föreningen ur sitt register och, för föreningens

registrering i det senare länet, till Konungens befallningshafvande därstädes

öfversända utdrag af registret med dithörande bilagor.

44 §.

Närmare föreskrifter om registrets förande och afgifterna för

registreringen meddelas af Konungen.

45 §.

Menar någon, att en i registret verkställd inskrifning länder

honom till förfång, må talan om registreringens upphäfvande föras

3

18

vid rådstufvurätten i den stad, där Konungens befallningshafvande har

sitt säte.

46 §.

Har genom laga kraft ägande dom blifvit förklarad^ att eu i

registret gjord inskrifning ej bort ske, eller att något förhållande,

hvarom inskrifning skett, ändrats eller upphört, skall, på begäran af

någondera parten, anteckning därom göras i registret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning om förenings konkurs

eller jämlikt 26 eller 27 § beslutad upplösning, af öfverrätt förklaradt,

att offentlig stämning ej bort utfärdas eller att upplösning ej skolat

ske, skall anteckningen, på därom gjord ansökning, ur registret afföras.

47 §.

Den, som i anmälan till registrering mot bättre vetande meddelar

oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem till

och med ett tusen kronor, där ej å förseelsen straff är utsatt i allmänna

strafflagen.

48 §.

Åsidosättes föreskrift, som är meddelad i 10 § 1 mom., 14 § 4

mom., 31 § 2 mom. eller 35 § 2 mom., straffes den försumlige med

böter från och med fem till och med tre hundra kronor.

49 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till fulla gäldandet af böterna, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

19

50 §.

Hvad i denna lag är föreskrifvet skall ej äga tillämpning å nationsföreningar

vid rikets universitet eller å föreningar, hvilkas stadgar

blifvit eller framdeles kunna varda af Konungen stadfästade.

51 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 och äga tillämpning

jämväl å då bestående föreningar; dock skola rättigheter och

skyldigheter, som dessförinnan uppkommit, bedömas efter äldre lag.

20

Förslag till

Lag

om

Offentligen erkända stiftelser.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

År egendom öfverlåten att stadigvarande förvaltas för främjande

af ett särskildt ändamål, då skola för den stiftelse gälla de föreskrifter,

som af stiftaren meddelats, där ej kär nedan eller eljest i lag annorledes

stadgas; och må stiftelsen, i enlighet med hvad i denna lag sägs,

varda offentligen erkänd.

2 §•

Stiftelse vinner offentligt erkännande därigenom, att stadgar för

stiftelsen varda stadfästade af Konungen eller Konungens befallningshafvande,

så ock därigenom, att statens verk eller inrättning enligt

denna lag erhåller lof att vara styrelse för stiftelsen.

Har öfverlåtelsen af egendom skett annorledes än genom testamente,

skall, innan sådant erkännande lämnas, behörigen styrkas, att någon

för stiftelsens räkning mottagit egendomen.

3 §•

Innan stiftelse blifvit offentligen erkänd, kan den ej förvärfva

rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller

annan myndighet söka, kära eller svara.

Ingås förbindelse å stiftelses vägnar, innan den blifvit offentligen

erkänd, vare de, som ingått förbindelsen, ansvariga därför såsom för

annan sin gäld, en för alla och alla för en.

4 §•

För stiftelse skall finnas styrelse.

Styrelsen äger att företräda stiftelsen, dock med den begränsning

de för stiftelsen gällande föreskrifter kunna angifva.

21

5 §•

Statens verk eller inrättning må ej utan Konungens lof vara styrelse

för stiftelse. Gifves lof, svare statsverket för stiftelsens medel;

ock galle om redovisning hvad för det verk eller den inrättning är

stadgadt eller Konungen föreskrifver.

Konungen äger att beträffande särskilda slag af stiftelser uppdraga

åt viss myndighet att lämna lof, som nu är sagdt.

6 §•

Ej må drätselkammare, kommunalnämnd, fångvårdsstyrelse, kyrkoråd,

skolråd, gemensamt kyrko- och skolråd, lasarettsdirektion eller

annan myndighet, som förvaltar kommuns, församlings eller landstings

medel, utan kommunens, församlingens eller landstingets lof vara

styrelse för stiftelse. Gifves lof, svare kommunen, församlingen eller

landstinget för stiftelsens medel; och gälle om redovisning inför kommunen,

församlingen eller landstinget, hvad i allmänhet är föreskrifvet.

7 §•

Hvad i 5 och 6 §§ är stadgadt äger ej tillämpning, då två eller

flera där afsedda myndigheter utsetts att gemensamt vara styrelse,

eller då eljest för stiftelse anordnats särskild styrelse, bestående jämväl

af myndighet, som i nämnda lagrum sägs.

8 §■

Har kommun, församling eller landsting själf för stiftelse utsett

styrelse, svare kommunen, församlingen eller landstinget för den stiftelses

medel.

9 §•

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är föreskrifvet,

den mening, om hvilken vid sammanträde de fleste röstande förenat

sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes af ordföranden vid

sammanträdet.

10 §.

Styrelsen skall hafva sitt säte, där förvaltningen hufvudsakligen

utöfvas.

22

11 §•

Stiftelse vare uti de mål, för hvilka ej annorlunda genom lag

stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har

sitt säte.

12 §.

Huru stämning skall delgifvas stiftelse, är stadgadt i rättegångsbalken;

och skall hvad i sådant afseende gäller äga tillämpning, jämväl

då annat meddelande skall delgifvas stiftelsen.

13 §.

Skriftlig afhandling, som för stiftelse ingås, skall undertecknas å

dess vägnar och med utsättande af dess benämning; och skola de, som

sålunda ingå afhandlingen, jämväl underskrifva sina namn.

År afhandling, som för stiftelsen ingås, ej behörigen underskrifven

å dess vägnar, svare de, som underskrifvit afhandlingen, för hvad sålunda

slutits, en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

14 §.

Öfverträda styrelseledamöter denna lag eller de för stiftelsen

gällande föreskrifter, vare de, en för alla och alla för en, pliktiga

att ersätta häraf uppkommande skada och att till stiftelsen återbära

medel, som blifvit obehörigen utbetalda.

15 §.

Har stiftelse annan styrelse, än i 5, 6 eller 8 § sägs, och gör

styrelsen eller ledamot af styrelsen sig skyldig till missvård af stiftelsens

angelägenheter, äger domstol, med iakttagande, där så ske kan, af de

föreskrifter stiftaren kan hafva meddelat angående utseende af styrelse,

att för den tid och i den omfattning, omständigheterna påkalla, förordna

om annan förvaltning af stiftelsen.

16 §.

Skall, jämlikt de för stiftelse gällande föreskrifter, annan än

styrelsen ombesörja utbetalning af stiftelsens medel, vare han pliktig

att till styrelsen afgifva redovisning för utbetalningen, där ej särskild

redovisningsskyldighet är i lag eller eljest stadgad.

23

17 §>

Finnes, innan stiftelse blifvit offentligen erkänd, att föreskrift,

som stiftare fästat vid stiftelsen, strider mot lag eller sedlighet eller

är otillämplig eller otjänlig, må Konungen meddela den nödiga jämkkan

ske utan ändring af stiftelsens ändamål. Lefver stiftaren,

må sådan åtgärd ej vidtagas utan hans samtycke.

Med stiftarens samtycke må jämväl Konungens befallningshafvande

vid stadfästande af stiftelses stadgar göra jämkning, som nu är sagd.

18 §.

Visar sig, sedan stiftelse blifvit offentligen erkänd, att det ändamål,

som stiftaren angifvit för stiftelsen, icke vidare kan vinnas, och har

stiftaren ej själf stadgat, huru i sådant fall skall förhållas, äger Konungen

förordna, huru stiftelsens egendom må användas för annat mot stiftarens

afsigt närmast svarande ändamål.

Varder eljest föreskrift, som stiftaren fästat vid stiftelsen, otillämplig

eller otjänlig, må nödig jämkning meddelas af Konungen.

19 §.

Förordnas om stiftelse af fast egendom till förmån för medlemmar

af viss släkt eller vissa släkter, vare det ulan verkan.

Stiftelse till förman för medlemmar af viss släkt eller vissa släkter

må ej förvärfva fast egendom; dock må stiftelsen inropa för dess

fordran pantsatt eller utmätt fast egendom, som å auktion försälies,

där det för skyddande af dess rätt finnes erforderligt.

20 §.

Har stiftare åt annan än enskild man uppdragit förvaltning af

stiftelse, och varder sådant uppdrag ej mottaget, är förordnandet om

stiftelsen förfallet.

Pröfvas stiftares föreskrift utgöra hinder för stadfästelse å stiftelses

stadgar, och sker ej jämkning enligt 17 §, vare lag samma.

21 §.

Konungens _ befallningshafvandes stadfästelse å stadgar sökes i

det län, inom hvilket styrelsen skall hafva sitt säte. Vid ansökningen

24

fogas förslag till stadgar samt, i bestyrkt afskrift, stiftarens skriftliga

förordnande angående stiftelsen (stiftelsenrkund), om sådan handling

finnes, och öfriga för stiftelsen meddelade föreskrifter. . Pröfvas. stiftelsens

ändamål ej vara olagligt eller osedligt eller omöjligt att vinna,

och finnes ej heller föreskrift, som stiftaren eljest fästat vid. stiftelsen,

strida mot lag eller sedlighet eller vara otillämplig eller otjänlig, har

Konungens befallningshafvande att med ledning af de företedda handlingarna

stadfästa stadgar.

Stadgarna skola angifva:

l:o) stiftelsens benämning, så affattad att stiftelsen därigenom

tydligt skiljer sig från andra kända stiftelser;

2:o) stiftelsens ändamål;

3:o) den ort, där styrelsen skall hafva sitt säte;

4:o) huru stiftelsens angelägenheter skola handhafva^;

5:o) huruvida stiftelsen skall stå under tillsyn enligt denna lag;

äfvensom, då för stiftelsen anordnats särskild styrelse:

6:o) huru styrelsen skall vara sammansatt och ledamot i styrelsen

utses, i fall ej ledamotskapet är fästadt vid viss befattning; och

7:o) grunderna för styrelsens beslutförhet.

Yppas framdeles behof af ändring i stadgarna, må Konungens befallningshafvande,

på framställning af styrelsen, sådan ändring stadfästa.

Ej må dock Konungens befallningshafvande stadfästa bestämmelse,

som strider mot hvad stiftaren föreskrifvit.

Vägras stadfästelse, skall Konungens befallningshafvande.ofördröjligen

hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgifvit fullständig adress,

till honom med allmänna posten öfversända skriftlig underrättelse om

beslutet med skälen därför.

Om tillsyn öfver vissa stiftelser.

22 §.

Stiftelse skall stå under tillsyn af Konungens befallningshafvande

i det län, inom hvilket styrelsen har sitt säte.

Denna föreskrift äfvensom stadgandena i 23—36 §§ äga dock ej

tillämpning på:

1) stiftelse, som endast afser medlemmar af viss släkt eller vissa

släkter och ej är hänförlig till släktstipendier eller s. k. grafkassor;.

2) stiftelse, som eljest icke afser främjande af ett allmännyttigt

ändamål;

3) stiftelse, hvars styrelse utgöres af statens verk eller inrättning;

25

4) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens

föreskrift är undantagen från Konungens befallningshafvandes tillsyn.

öfver stiftelser, som stå under Konungens befallningshafvandes

tillsyn, skall hos Konungens befallningshafvande föras förteckning i

öfverensstämmelse med de föreskrifter, Konungen meddelar.

23 §.

Finnes vid dödsfall, att den aflidne förordnat om stiftelse, åligge

den, som omhänderhar dödsboet, att därom ofördröjligen underrätta den

af stiftaren utsedda styrelsen eller den, som erhållit stiftarens uppdrag

att utse styrelse. Har stiftaren ej förordnat om styrelse, eller varder°i

sådant hänseende lämnadt uppdrag ej mottaget/skall den, som omhänderhar

dödsboet, ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos

Konungens befallningshafvande, som, där ej fall, hvarom i 20 § 1 mom.

sägs, äi för handen, tillser, att stiftelsen varder med styrelse försedd.

24 §.

Styl elsen åligge att inom tre månader efter mottagande af uppdraget

hos Konungens befallningshafvande söka stadfästelse å stadgar för stiftelsen

på sätt i 21 § sägs eller, där Konungen redan för stiftelsen

stadfäst stadgar, till Konungens befallningshafvande i bestyrkt afskrift

ingifva stadgarna äfvensom stiftelseurkunden, där sådan handling finnes,

och öfriga för stiftelsen meddelade föreskrifter. Hå stiftelse sålunda

anmäles för tillsyn, skall, där så ske kan, upplysning lämnas om storleken

och beskaffenheten af stiftelsens förmögenhet. År för stiftelsen

anordnad särskild styrelse, skall uppgift tillika lämnas å:

1:°) styrelseledamöternas namn utom beträffande sådan ledamot,

hvilkens ledamotskap är fästadt vid viss befattning, och

2:o) den eller dem, som äro berättigade att underteckna de skriftliga

afhandlingar, som för stiftelsen ingås.

25 §‘

Finnes vid pröfning af ansökan om stadfästelse å stiftelses stadgar,

att. föieskiift, som stiftaren fästat vid stiftelsen, erfordrar jämkning

enligt 17 §, och kan den jämkning ej meddelas af Konungens befallningshafvande,

göre Konungens befallningshafvande, innan slutligt

besked^ i äiendet meddelas, hos Konungen hemställan om jämkningen.

Konungens befallningshafvande tillser, att, där så erfordras, lof

att vara styrelse för stiftelse sökes.

4

26

26 §.

Konungens befallningshafvande hålle hand däröfver, att för stiftelse,

som icke skall förvaltas enligt 6 §, finnes styrelse; och äge Konungens

befallningshafvande att, där omständigheterna det påkalla, förordna

lämplig person att bestrida inom styrelsen ledig befattning, till dess

den kan varda i behörig ordning tillsatt.

27 §.

Stiftelses värdehandlingar böra vara så beskaffade eller så förvaras,

att däraf tydligt framgår, att de äro stiftelsens tillhörighet,

28 §.

Styrelse åligger att föra räkenskaper öfver stiftelsens tillgångar

och gäld samt inkomster och utgifter, årligen afsluta räkenskaperna

samt före den 15 maj hvarje år till Konungens befallningshafvande

för granskning insända'' sammandrag af räkenskaperna, uppgjordt enligt

formulär, som Konungen fastställt.

29 §.

Finnes för stiftelse särskildt anordnad styrelse, och blifver ledamotsplats,

som ej är fästad vid viss befattning, ledig eller med ny ledamot

besatt, eller sker förändring i fråga om befogenhet att underteckna de

skriftliga afhandlingar, som för stiftelsen ingås, skall styrelsen ofördröjligen

göra skriftlig anmälan därom hos Konungens befallningshafvande.

30 §.

För stiftelse skall genom styrelsens försorg hållas en fullständigt

ordnad samling af alla stiftelsen rörande gåfvobref, testamenten och

andra urkunder äfvensom eljest beträffande förvaltningen meddelade

föreskrifter. Till denna samling skall föras ett efter tidsföljd ordnadt

register. _

De stiftelsen rörande handlingar, som Konungens befallningshafvande

finner nödigt infordra, skola af styrelsen ofördröjligen och kostnadsfritt

i bestyrkt afskrift aflämnas till Konungens befallningshafvande.

27

31 §.

Hos styrelse för stiftelse skall tid efter annan och i allmänhet

hvart femte år Konungens befallningshafvande själf eller genom ombud

förrätta granskning af stiftelsens förvaltning, och bör vid granskningen

hufvudsakligen tillses, att stiftelsens medel användas för ändamål, hvartill

de äro bestämda, och att förmögenheten är på betryggande sätt placerad.

Verkställes granskning af Konungens befallningshafvandes ombud, afgifve

ombudet därom berättelse till Konungens befallningshafvande.

Uppgår stiftelses årsinkomst ej till ett hundra kronor, må sådan

granskning dock endast äga rum, då särskilda förhållanden föranleda

därtill.

Verkställes granskning genom Konungens befallningshafvandes

ombud, åtnjute ombudet arfvode af allmänna medel efter de grunder,

Konungen stadgar.

32 §.

Försummas anmälan enligt 24 § eller åsidosättes föreskrift i 23

eller 29 §, böte den försumlige från och med fem till och med trehundra

kronor. Förseelsen åtalas af allmän åklagare vid domstol.

33 §.

Har styrelse fattat beslut, hvilket står i strid med lag eller de

för stiftelsen gällande stadgar, äger Konungens befallningshafvande

förbjuda verkställighet af beslutet. Konungens befallningshafvande må

ock kunna förelägga styrelse att, i händelse beslut af nyss omförmälda

beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse, där så kan ske, så ock

att fullgöra hvad styrelsen enligt lag och stadgar åligger. Sådant föreläggande

må dock icke af Konungens befallningshafvande meddelas i

fråga om föreskrifter, hvilkas öfverträdande är i lag belagdt med straff.

34 §.

Vid meddelande af föreskrift eller förbud enligt denna lag äger

Konungens befallningshafvande förelägga vite och till sådant vite fälla.

35 §.

Om utförande af talan, hvartill enligt 6, 8, 14 eller 15 § fog må

förefinnas, äge Konungens befallningshafvande förordna, ändå att anmälan

28

af sakägare icke gjorts. Talan enligt 6, 8 eller 14 § anhängiggöra

inom natt och år, från det Konungens befallningshafvande eller dess

ombud verkställt den i 31 § omförmälda granskning. Dock gälle ej

ansvarsfrihet för styrelseledamot, som vid redogörelse för förvaltningen

mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift.

År talan af beskaffenhet, som i 15 § sägs, må Konungens befallningshafvande,

intill dess saken kan hinna af domstol slutligen pröfvas,

förordna om annan förvaltning af stiftelsen i den omfattning, omständigheterna

påkalla.

36 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän

strafflag.

Särskilda bestämmelser.

37 §.

Saknas styrelse för stiftelse, som ej står under Konungens befallningshafvandes

tillsyn, äger Konungens befallningshafvande, på anmälan

af stiftaren, hans arfvinge eller den saken eljest kan anses angå,

förordna styrelse.

38 §.

Öfver beslut, som Konungens befallningshafvande på grund af

denna lag meddelar, må klagan föras hos Konungen, men beslutet går

ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.

39 §.

Denna lag äger ej tillämpning å fideikommiss.

29

40 §.

Genom denna lag upphäfva^ kungl. cirkulären den 24 april 1788,

den 10 oktober 1806 och den 13 juli 1809.

41 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 och, med iakttagande

af hvad här nedan sägs, äga tillämpning jämväl å då bestående

stiftelser. Dock skola rättigheter och skyldigheter, som dessförinnan

uppkommit, bedömas efter äldre lag.

Erfordras beträffande stiftelse, som före nämnda dag tillkommit,

att stiftelsens ändamål ändras, eller att föreskrift, som stiftaren eljest

fästat vid stiftelsen, jämkas, meddele Konungen, ändå att stiftelsen ej

blifvit offentligen erkänd, sådan ändring eller jämkning enligt de i 18 §

stadgade grunder.

Stiftelse, som, innan denna lag träder i kraft, mottagits till förvaltniug

af myndighet, hvarom i 5 § förmäles, är att anse såsom offentligen

erkänd och må fortfarande af den myndighet förvaltas, utan att

lof därtill behöfver sökas; och svare statsverket jämväl för sådan stiftelses

medel.

Har före den 1 januari 190 stiftelse mottagits till förvaltning"af

myndighet, som i 6 § sägs, eller af styrelse, hvarom i 8 § förmäles,

skall lof till fortsatt förvaltning sökas inom den . Gifves

ej lof, åligge myndigheten eller styrelsen att därom ofördröjligen göra

anmälan hos Konungen, som förordnar i enlighet med hvad ofvan i

denna § är stadgadt.

Anmälan enligt 24 § skall för stiftelse, som tillkommit, innan

denna lag träder i kraft, göras inom den af den, som

omhänderhar stiftelsen. Försummas det, vare lag, som i 32 § sägs.

30

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 §

strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och 23 kap.

4 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

11 Kap.

9 §•

Gör man våldsgärning å annan vid valförrättning, uppbörds-,

kommunal- eller kyrkostämma, läsförhör eller landtmäteriförrättning eller

vid annat tillfälle, då allmänt ärende förehafves, eller eljest vid sammankomst,

till hvilken allmänheten har tillträde; varde den omständighet,

vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sådant tillfälle vare

straffet böter, högst ett hundra Riksdaler.

22 Kap.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens

vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller

med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin

eller andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande

trolöshet emot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig,

som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra

andras talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt är, ledamot

i styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, registrerad förening

eller offentligen erkänd stiftelse, så ock annan, som är satt att

leda bolagets, föreningens eller stiftelsens angelägenheter.

Förleder man, i sviklig afsikt, annan till oskälig rättegång; straffes

med böter.

81

23 Kap.

4 §•

Har aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, registrerad förening

eller offentligen erkänd stiftelse kommit i konkurstillstånd, och finnes

styrelseledamot eller annan, som är satt att leda bolagets, föreningens

eller stiftelsens angelägenheter, hafva mot borgenärerna sig förbrutit,

som här ofvan sägs; då skall han straffas, som vore han gäldenär i

konkursen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken.

Härigenom förardnas, att 11 kap. 15 § rättegångsbalken skall

erhålla följande ändrade lydelse:

År stämning tagen å bolag, förening eller annat samfund, eller

å stiftelse eller annan sådan inrättning, varde stämningen delgifven

den, som äger att företräda samfundet eller inrättningen, eller, där flere,

hvar för sig eller gemensamt, äro därtill behörige, någon af dem. Huru

stämning skall delgifvas, där styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag

eller registrerad förening vill kära till bolaget eller föreningen,

därom är särskildt stadgadt.

År ej någon satt att företräda samfund, som stämmas skall, men

finnes någon, som äger sammankalla dem, hvilka hafva att öfver samfundets

angelägenheter besluta, skall stämningen honom delgifvas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

32

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § i Tcungl. förordningen om tioårig preskription

och om år sstämning den 4 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 10 § i kungl. förordningen om tioårig

preskription och om årsstämning den 4 mars 1862 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Varda makar i äktenskapet skilda;

eller upplöses handelsbolag eller annat bolag, som, enligt hvad

särskilt är stadgadt, allmänt kungjordt varit, eller registrerad förening;

eller varder myndig person under förmyndare ställd;

då må ock kallelse å okända borgenärer så sökas, som i 9 §

sagdt är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

Förslag

till

Cirkulär

till domkapitlen om skyldighet att till kammarrätten insända redovisning

för stiftelser.

Jämte det Vi denna dag upphäft Våra cirkulär den 24 april 1788,

den 10 oktober 1806 och den 13 juli 1809, vilja Vi härmed hafva

anbefallt Eder att årligen i den ordning, cirkuläret t ill domkapitlen i

riket den 17 september 1856 omförmäler, till Vår och Rikets kammarrätt

för granskning insända räkenskap för alla under Eder förvaltning

ställda stiftelser.

MOTIV.

35

1 skrifvelse till Kung]. Maj:t den 8 maj 1897 anhöll Riksdagen,

att Kung!. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sadana åtgärder, som kunde finnas nödiga för åstadkommande

af kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom

landet.

Vidare anhöll Riksdagen i en den 10 maj 1899 till Kungl. Magt

aliåten skrifvelse, att Kungl. Magt täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom den rättsliga

ställning, hvilken kunde pröfvas böra tillkomma annan förening än

sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, måtte lämpligen

regleras.

Sedan Kungl. Magt inhämtat justitiekanslersämbetets yttrande öfver

Riksdagens förstnämnda framställning, utarbetades inom ecklesiastikdepartementet

ett förslag till lag angående tillsyn öfver vissa stiftelser,

öfver hvilket förslag dels öfverståthållareämbetet och Kungl. Magts befallningshafvande

i länen, dels de ecklesiastika konsistorierna, dels kanslersämbetena

för universiteten och Karolinska mediko-kirurgiska institutet

efter hörande af vederbörande akademiska konsistorier och lärarekollegiet

vid nämnda institut afgåfvo infordrade yttranden. Efter det förslaget

sedermera i vissa delar omarbetats, inhämtades öfver detsamma högsta

domstolens utlåtande. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 30 november

1900 af detta utlåtande anförde föredragande departementschefen, statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet, att då högsta domstolen

ansett, bland annat, att en lag, affattad enligt det uppgjorda förslaget,

skulle komma att sakna erforderligt underlag i allmänna privaträttsliga

stadgande^, det syntes departementschefen nödvändigt, att, innan vidare

åtgärder i föreliggande ärende vidtoges, bestämmelser i det af högsta

domstolen angifva syfte utarbetades, något som, då dessa bestämmelser

skulle erhålla civillags natur, folie inom området för justitiedepartementets

verksamhet. Departementschefen förklarade sig därför anse,

att ärendet borde öfverlämnas till sistnämnda departement för utarbetande

af förslag till dylika bestämmelser. Därtill förefunnes dåmera en ytter

-

36

ligare anledning i Riksdagens omförmälda, till justitiedepartementets

behandling redan öfverlämnade skrifvelse af den iO maj 1899, i hvilken

Riksdagen framhållit, att ungefär enahanda behof af klarhet, säkerhet

och reda i förekommande rättsförhållanden, hvilket i fråga om föreningar

syntes Riksdagen böra leda till lagstiftning i ämnet, jämväl kunde,

åtminstone i viss mån, göra sig gällande för stiftelser.

Äfven öfver sistnämnda skrifvelse hade genom remiss från Kungl.

Magt vederbörande myndigheter ytiranden inhämtats. Sedan nu frågan

om lagstiftning angående stiftelser öfverlämnats till justitiedepartementet,

blef på dess föredragning denna kommitté tillsatt genom Kungl. Maj:ts

beslut den 29 november 1901, och uppdrogs därvid åt kommittén, att

utarbeta förslag till lagbestämmelser dels angående den rättsliga ställning,

som kunde pröfvas böra tillkomma annan förening än sådan, som hade

ekonomisk verksamhet till sin uppgift, dels ock beträffande kontroll

öfver vården och förvaltningen af s. k. fromma stiftelser.

Ett annat ärende har sedermera öfverlämnats till kommittén. I

skrifvelse den 8 maj 1900 hade nämligen Riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes taga'' under öfvervägande, i hvad män det skydd mot

störande och förargelseväckande uppträdande, som uti 11 kap. strafflagen

tillerkänts sammankomster för gemensam andaktsöfning äfvensom

möten, där allmänt ärende förehades, måtte utsträckas till andra möten

och sammankomster, samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagändring,

hvartill förhållandena kunde gifva anledning. Vid föredragning

den 21 februari 1902 af detta ärende fann Kungl. Maj:t godt förordna,

att kommittén i sammanhang med fullgörande af sitt uppdrag

i öfrig! skulle afgifva betänkande och förslag i anledning af berörda

framställning.

Vidare har kommittén genom särskild remiss från Kungl. Maj:t

mottagit en ytterligare framställning i fråga om kontrollen å fromma

stiftelser.

Efter pröfning af hvad Riksdagens år 1900 församlade revisorer

rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899 uti afgifven

berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter

uti däröfver afgifna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, omförmälde

Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 1 maj 1901, hurusom revisorerna,

jämte meddelande af en förteckning öfver de donationer och

stiftelser, för hvilka redogörelser intagits i de allmänna räkenskaperna,

eller från hvilka i öfrigt medel tillförts allmänna ändamål, påpekat, att,

enligt hvad af förteckningen framginge, bland dessa donationer och

37

stiftelser kapitalbelopp icke blifvit utförda för 54 uppgifna fonder, med

anledning hvaraf revisorerna uttalat önskvärdheten af, att i vederbörande

räkenskaper måtte införas anteckningar äfven om dessa fonders kapitaltillgångar.

1 särskilda häröfver afgifua förklaringar hade, enligt hvad

i skrifvelsen vidare anfördes, uppgifvits, dels att hinder icke skulle möta

för upptagande i behörig räkning af vederbörande donationsfonders

kapitaltillgångar, därest föreskrift därom blefve meddelad, dels att sådan

redovisning icke kunde afgifvas af skäl, att kapitalet förvaltades af

annan myndighet eller ännu icke emottagits eller att donationen utgjordes

af frälseränta eller annan årlig afgäld eller gåfva; och vore i

många fall uppgift å londernas kapitaltillgångar af redogörarne lämnad.

Efter att hafva omnämnt vissa förut meddelade föreskrifter till underlättande

af en effektiv granskning af redogörelserna för de donationer

ocli stiftelser, hvilkas räkenskaper vore föremål för granskning i kammarrätten

och genom Riksdagens revisorer, framhöll Riksdagen slutligen,

att ett sådant syfte enligt Riksdagens förmenande skulle }dterligare

främjas, om i vederbörande räkenskaper alltid infördes anteckningar om

dessa donationers och stiftelsers kapitaltillgångar. Härvid förutsatte

Riksdagen tillika, att om sådan uppgift icke kunde lämnas, anteckning

om orsaken därtill blefve i räkenskaperna intagen. På grund af hvad

sålunda blifvit anfördt och med anledning af revisorernas berörda framställning

anhöll Riksdagen, att Ivungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

Indika åi gärder borde vidtagas, på det att kapitaltillgångarna f ör de

donationer och stiftelser, angående Indika uppgifter meddelades i de kammarrättens

och Riksdagens revisorers granskning underkastade räkenskaperna,

måtte, där så ske kunde, komma att i samma räkenskaper

upptagas.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse hafva statskontoret och kammarrätten,

på grund af erhållen kungl. remiss, den 28 december 1901 afgifvit

gemensamt utlåtande och därvid, bland annat, andragit, att då

vederbörande redogörare för de donationer och stiftelser, hvilkas räkenskaper

voro föremål för kammarrättens och Riksdagens revisorers granskning,

måste anses pliktiga att i räkenskaperna upptaga dessa donationers

och stiftelsers kapitaltillgångar, därest icke undantagsvis hinder därför

skulle möta, syntes Riksdagens skrifvelse åsyfta endast sådana inför

kammarrätten ej redovisade fonder, som utan vederlag aflämnade någon

del af sina inkomster eller andra tillgångar till institutioner, hvilkas

räkenskaper vore föremål för kammarrättens granskning. Enligt Riksdagens

förmenande skulle en effektiv kontroll å förvaltningen af ifrågavarande

fonder främjas därigenom, att i de till kammarrätten ingående

38

räkenskaperna anteckningar ägde rum om fondernas kapitaltillgångar.

Uppgifter därå borde följaktligen lämnas af förvaltarne af fonderna,

Indika, enligt hvad af de vid revisorernas berättelse fogade handlingar

framginge, utgjordes af, bland andra, drätselkamrar, kyrkoråd, fattigvårdsstyrelser,

enskilda sällskap eller understundom vederbörande donatorer

själfva. Det syntes ämbetsverken kunna ifrågasättas, huruvida

dylika förvaltare kunde förpliktas meddela de i Riksdagens skrifvelse

afsedda uppgifterna, men, om än hinder härför ansåges icke möta, skulle

säkerligen den i skrifvelsen föreslagna åtgärd betinnas föga verksam

för ernående af betryggande kontroll öfver vården af fonderna, då uppgifterna

icke skulle åtföljas af fullständiga redogörelser för deras förvaltning

jämte instrument öfver inventering af fondernas tillgångar.

Syftemålet med Riksdagens ifrågavarande framställning syntes endast,

kunna vinnas genom lagbestämmelser angående kontroll öfver vården

och förvaltningen af fromma stiftelser, i hvilket afseende Kungl. Magt

uppdragit åt donna kommitté att utarbeta förslag.

Genom remiss den 14 mars 1902 öfverlämnade Kungl. Maj:t däruppå

handlingarna i ärendet till kommittén för att tagas i öfvervägande

vid afgifvandet af kommitténs betänkande.

39

F ö r s 1 a g e t

till

Lag

om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet.

Enligt erhållet uppdrag har kommittén sålunda haft att utarbeta

förslag till lagstiftning angående sådana föreningar, hvilka icke hafva

ekonomisk verksamhet till sin uppgift. Gränserna för uppdraget i

denna del torde bäst framträda genom en jämförelse med de lagstiftningsåtgärder,

för hvilka föreningsväsendet förut i vårt land utgjort föremål.

Den genom kung!, brefvet den 30 december 1885 tillsatta kommitté,

af hvilken förslag till gällande lagstiftning angående handelsbolag, enkla

bolag och aktiebolag utarbetades, hade enligt samma kungl. bref att

uppgöra förslag jämväl till lag rörande sådana föreningar för ekonomisk

verksamhet, hvilka vore jämförliga med solidariska bolag och aktiebolag.

I motiveringen till det i kommitténs utlåtande, som afgafs den 30 juni

1890, innefattade förslaget till lag om föreningar för ekonomisk verksamhet

framhöll kommittén, att, ehuru själfva titeln å detta lagförslag

angåfve, att detsamma afsåge endast sådana föreningar, hvilka hade en

ekonomisk verksamhet till mål och uppgift, det dock, enligt kommitténs

uppfattning, skulle vara att lägga en obehörig tonvikt på uttrycket verksamhet,

om man ansåge förslaget icke kunna vinna tillämpning på sådana

föreningar, som hade till syfte försäkring, vare sig i egentlig mening eller

t. ex. för beredande åt sjuk- eller begrafningshjälp. Å andra sidan hade

kommittén ej förbisett, att lagförslagets bestämmelser ingalunda vore tillräckliga

lör att pa tillfredsställande sätt normera denna art af föreningar.

Men kommittén hade ansett det icke tillkomma sig att framlägga något

förslag till de särskilda bestämmelser, som funnes erforderliga i afseende

Lagförslagets

omfattning.

40

å föreningar, hvilka hade försäkring till ändamål. Därjämte ville kommittén

anmärka, att frågan om ordnande af föreningar med ideellt syfte

(klubbar, läsecirklar o. d.), ehuru nära sammanhängande med de till

kommittén hänvisade ämnen, dock med afseende å det kommittén

lämnade uppdrag icke bort blifva föremål för kommitténs behandling.

Lagförslagets omfattning angafs i dess 1 § sålunda, att detsamma

afsåg »förening för ekonomisk verksamhet)).

Vid berörda förslags granskning inom högsta domstolen ansågo

dess samtliga ledamöter nödigt, att gränserna för det område, inom

hvilket den föreslagna lagen skulle gälla, klafve närmare bestämda.

Ett justitieråd, med hvilket flertalet öfriga justitieråd förenade sig,

yttrade i sådant afseende, att föreningar funnes, hvilkas verksamhet

måste anses vara af ekonomisk art, men för hvilka den föreslagna

lagen uppenbarligen icke passade, t. ex. hypoteksföreningar, försäkringsföreuingar,

sparbanker, sjukkassor. Flera af dessa hade ock redan gjorts

till föremål för särskild lagstiftning. Begreppet ekonomisk verksamhet

kunde dessutom icke anses vara så bestämdt, att icke vid afgörande af

frågan, huruvida eu förening ingåtts för ekonomisk verksamhet eller i

annat syfte, mången gång tvekan måste komma att uppstå. Om än

dessa olägenheter icke i allo läto sig undanröja, skulle de dock väsentligt

minskas, om — såsom man fnnne iakttaget i vissa utländska lagar

i ämnet — i själfva texten, å ena sidan, de viktigaste och mest kända

föreningarna, såsom produktions-, konsumtions-, bostads- och byggnadsföreningar,

anfördes såsom exempel på de föreningar, som i lagen afsåges,

samt, å andra sidan, så fullständigt som möjligt angåfves de

föreningar, å hvilka, ehuru de hade ekonomiskt syfte eller intoge en

med föreningar med sådant syfte jämförlig ställning, lagen dock icke

skulle utan ytterligare särskild! meddelade bestämmelser äga tillämplighet.

Innan förslaget därefter förelädes Riksdagen, blef detsamma delvis

omarbetadt i syfte, bland annat, att få tydligare angifvet, hvilka

arter af föreningar lagen afsåge att reglera. Med anslutning till hvad

inom högsta domstolen yttrats, ansåg vederbörande departementschef

detta syfte bäst kunna nås därigenom, att dels i 1 § några af de

viktigaste och mest kända arter af föreningar, för hvilka lagen vore

afsedd, omnämndes såsom exempel, dels ock i en särskild paragraf (70 §)

angåfves de slag af föreningar för ekonomisk verksamhet, å hvilka

lagen icke skulle komma att äga tillämpning. I öfverensstämmelse

härmed erhöllo förslagets stadganden i berörda hänseende den affattning,

som, efter det desamma blifvit af Riksdagen antagna, numera återfinnes

i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni

1895. Enligt 1 § i denna lag afser densamma föreningar för ekonomisk

41

verksamhet med syfte att åt medlemmarna anskaffa lifsmedel eller

andra förnödenheter eller att afsätta alster af medlemmarnas verksamhet

eller att bereda bostäder åt medlemmarna eller att på annat därmed

jämförligt sätt främja medlemmarnas intressen. Genom lagens 70 §

uteslutas från området för dess tillämpning'' sparbanker, försäkringsföreningar

samt föreningar för anskaffande af lån mot säkerhet af inteckning

i fast egendom, hvar]ämte i sistnämnda paragraf föreskrifves, att

genom lagen icke göres ändring i hvad om föreningar för visst ändamål

eljest är i lag eller författning särskildt stadgadt.

Af de förhandlingar, som sålunda föregått gällande lagstiftning

angående ekonomiska föreningar, torde framgå, att densamma är afsedd

att med vissa särskildt angifna undantag innehålla rättsregler för alla

sammanslutningar, hvilka under formen af föreningar och med syfte

att främja medlemmarnes intressen bedrifva sådan ekonomisk verksamhet,

att den lämpligen kan och må under denna form utöfvas. Undantagen

utgöras af de i 70 § omförmälda föreningarna, hvilka ansetts

vara af den beskaffenhet, att särskild lagstiftning för dem erfordrades.

Hvad lagens 1 § innehåller rörande de olika sätt, hvarpå ifrågavarande

syfte kan fullföljas, har icke till ändamål att innebära någon ytterligare

begränsning af området för lagens tillämpning, utan allenast att underlätta

uppfattningen, huruvida eu förening bör betraktas såsom en förening

för ekonomisk verksamhet.

ö o , , , m

A andra sidan innebär lagen icke någon reglering af de sammanslutningar

i ekonomiskt ändamål, hvilkas verksamhet är af den art, att den bör

utöfvas under annan form än föreningsformen. Hvar gränsen här går är

stundom svårt att afgöra. Otvifvelaktigt är visserligen t. ex., att en association

icke kan registreras såsom förening, om densamma är afsedd att anskaffa

och försälja lifsförnödenheter, samt denna försäljning bedrifves så,

att den till väsentlig del sker till andra än föreningens medlemmar och i

syfte att bereda föreningen handelsvinst. För sammanslutningar i handelsändamål

är bolagsformen den riktiga. Däremot kan det råda tvekan, huruvida

hinder mot registrering alltid i och för sig ligger i den omständigheten,

att en förening afser att sälja förnödenheter äfven till andra än föreningsmedlemmar.

Denna utsträckning af en konsumtionsförenings verksamhet

utgör ofta allenast ett medel för fullständigare ernående af

föreningens egentliga ändamål att bereda föreningsmedlemmarna lättnader

och förmåner vid anskaffandet af förnödenheter, och det har

därför ansetts, att så länge försäljningen till andra än föreningsmedlemmar

intager en sådan underordnad ställning i föreningens verksamhet,

föreningen lyder under lagens bestämmelser. Denna uppfattning

6

42

är dock icke obestridd, och tydligt är, att gränsen mellan de fall, då

eu förening enligt angifna regler skulle vara eller icke vara berättigad

att erhålla registrering, är mycket sväfvande. För nu förevarande lagstiftningsarbete

är emellertid denna fråga utan vidare betydelse, då

något tvifvel rörande gränsen mellan associationer af sistnämnda art

och de icke ekonomiska föreningarna icke gärna kan förekomma.

Lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet gäller

vidare, såsom redan antydts, endast sådana föreningar, hvilka hafva till

syfte att främja medlemmarnas intressen. Föreningar, som åsyfta befordrandet

af andra intressen än föreningsmedlemmarnas, falla icke under

lagen den 28 juni 1895, oafsedt om föreningarna i större eller mindre

omfattning bedrifva ekonomisk verksamhet.

Likaså falla utanför området för nämnda lags tillämpning alla

föreningar, livilkas verksamhet icke är af ekonomisk art. Af afgörande

betydelse härutinnan är föreningens hufvudsyfte. Jämväl föreningar

för rent ideella ändamål måste oftast i större eller mindre utsträckning

använda ekonomiska medel. Så länge en förening icke gjort ekonomisk

verksamhet till sin hufvudsakliga uppgift, anses föreningen dock

vara af icke ekonomisk natur, äfven om den fullföljer ett ekonomiskt s}7ft.e

såsom biändamål till understödjande af det ideella hufvudsyftet.

Vid bedömande af gränserna för sitt uppdrag har kommittén ytterligare

haft att utgå från Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse den

10 maj 1899 med begäran om utarbetande af förslag till lagstiftning

i förevarande ämne. I denna skrifvelse framhölls såsom ett mer och

mer kännbart behof att erhålla laglig reglering af jämväl sådana föreningar,

hvilka icke bedrifva verksamhet af den beskaffenhet, att de

falla in under bestämmelserna i lagen om registrerade föreningar för

ekonomisk verksamhet. Det önskemål, som sålunda tagit sig uttryck,

torde innebära, att lagstiftning skall åstadkommas för det stora antal

föreningar, hvilka, om än i öfrigt mycket olikartade, dock hafva det

gemensamt, att deras uppgift icke utgöres af ekonomisk verksamhet,

och hvilka därför lämnas oberörda af 1895 års lag och den öfriga lagstiftning

om ekonomiska föreningar, som är eller framdeles kan blifva

gällande.

I enlighet härmed har kommittén affattat sitt förslag i ämnet.

Hufvudbestämmelsen rörande lagförslagets omfång innehålles i 1 §, där

såsom föremål för lagens bestämmelser angifvas föreningar, hvilka fullfölja

ett religiöst, välgörande, politiskt, socialt, vetenskapligt, konstnärligt

eller sällskapligt syfte eller afse vårdande af yrkesangelägenheter

eller eljest icke hafva ekonomisk verksamhet till sin uppgift. Liksom

43

i 70 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet

undantag gjorts för en del föreningar och med dem likartade rättsbildningar,

för hvilka lagens stadganden icke gälla, har emellertid kommittén,

på skäl som komma att närmare utvecklas här nedan vid redogörelse

för en del särskilda slag af föreningar, ansett, att det finnes vissa

arter af föreningar för annan än ekonomisk verksamhet (ideella föreningar),

för hvilka de af kommittén föreslagna bestämmelserna icke äro

behöfliga eller lämpliga, och hvilka därför böra undantagas från området

för lagens tilllämpning. Dessa undantag angifvas i 50 §, enligt

hvilken hvad i lagen är föreskrifvet icke afser nationsföreningar vid

rikets universitet eller föreningar, hvilkas stadgar blifvit eller framdeles

kunna varda af Kungl. Maj:t stadfästade.

Vid föreliggande lagstiftningsarbete har det spörsmålet legat nära,

huruvida icke en reglering af föreningsväsendet lämpligast vunnes därigenom,

att stadgandena rörande såväl ekonomiska som icke ekonomiska

föreningar sammanfördes i en gemensam lag. Att sådant i flera hänseenden

skulle föranleda till ökad enkelhet, reda och öfverskådlighet

är otvifvelaktigt, och därest föreningslagstiftningen i sin helhet på eu

gång blifvit föremål för utarbetande, hade måhända öfvervägande skäl

funnits för ett sådant förfarande. I väsentlig mån annorlunda ställer sig

emellertid saken, då lagstiftningen om ekonomiska föreningar redan

föreligger. Oafsedt att det icke ingår i kommitténs uppdrag att upptaga

denna ännu ganska nja och opröfvade lagstiftning till förnyad

behandling, skulle clet vara förbundet med stora svårigheter att i lagen

om ekonomiska föreningar, så som densamma nu är affattad, införa de

bestämmelser, hvilka med hänsyn till ideella föreningar kunna anses

behöfliga och lämpliga. Lätteligen skulle genom ett dylikt tillvägagångssätt

ettdera slaget af föreningar blifva lidande, i det att för enhets

vinnande antingen gällande bestämmelser om ekonomiska föreningar

blefve underkastade omarbetning i delar, där sådan eljest icke, åtminstone

för närvarande, borde aga rum, eller ock föreningar för ideellt

syfte blefve. föremål för stadganden, som i en lag, afsedd endast för

dylika föreningar, icke skulle ifrågakomma. Kommittén har därför gifvit

sitt förslag i ämnet formen af en särskild lag.

Eu gemensam lagstiftning för ekonomiska och ideella föreningar

skulle utan tvifvel möta svårigheter, då innebörden af de bestämmelser,

hvilka äro erforderliga för det ena eller det andra slaget af

föreningar, erbjuder väsentliga olikheter. De ekonomiska föreningarna

med en verksamhet, hvilken mer eller mindre har karaktären af yrkesmässig

affärsverksamhet, beröra ofta ekonomiska intressen af den betydenhet,

Lag

förslagets

form.

Lag

förslagets

allmänna

ståndpunkt.

44

att det för såväl allmänhetens som föreningsmedlemmarnas tryggande

varit behöfligt att jämförelsevis fullständigt och ingripande i lag ordna

dylika föreningars rättsliga ställning. Hvad däremot angår ideella

föreningar, kunna visserligen äfven dessa innehafva egendom af ansenligt

värde och inträda i förhållanden, där betydliga ekonomiska intressen

stå på spel, men föreningarnas verksamhet bedrifves dock i allmänhet efter

andra grundsatser än de rent affärsmässiga, och föreningsmedlemmarnas

syftemål gå ut på annat än direkt förvärf af ekonomiska fördelar. Sistnämnda

föreningar torde därför utan våda kunna erkännas såsom rättssubjekt

med bibehållande af en vidsträcktare själfbestämmanderätt rörande

sin organisation och sin ställning i öfrigt, än som blifvit de

ekonomiska föreningarna tillerkänd. Riksdagen har ock i ofvanberörda

skrifvelse den 10 maj 1899 betonat önskvärdheten däraf, att på samma

gång reda och säkerhet åstadkommes inom föreningsväsendet, skälig

hänsyn toges till bevarande af den frihet, som utgjorde en förutsättning

för utvecklingens ostörda fortgång på detta område. En så genomgripande

lagstiftning som den, hvilken införts i fråga om vissa slag af

ekonomiska föreningar, syntes därför Riksdagen knappast vara lämplig för

föreningar i allmänhet.

Det allmänt kända och ofta uttalade behofvet af en rättslig reglering

för jämväl ideella föreningar har i hufvudsak sin grund i de svårigheter,

som hittills ej sällan uppstått, då en dylik förening velat träda

i rättsförhållanden till utom densamma stående personer. Huruvida

föreningar för ideella syften utgöra själfständiga rättspersonligheter och

alltså äga förmåga att, såsom uttrycket i vårt lands lagstiftning lyder,

förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstolar

och andra myndigheter söka, kära och svara, har utgjort en omtvistad

fråga. Såsom Riksdagen i sist omförmälda skrifvelse vidare anfört,

torde man, medan ännu föreningsväsendet så godt som fullständigt

saknade rättslig reglering, i allmänhet icke hafva ifrågasatt annat, än

att förening, i hvilken personer sammansluta sig för ett gemensamt

förnuftigt syfte, utgjorde eu juridisk person med den rättsliga kapacitet,

som i brist på lagstadganden borde anses enligt sakens natur tillkomma

densamma. Men efter det genom lagen den 28 juni 1895 bestämmelser

meddelats angående registrering af vissa ekonomiska föreningar och

de med sådan åtgärd förbundna rättsverkningar, hade såväl hos domstolarna

som bland allmänheten tvekan gjort sig gällande, huruvida

den omständigheten, att rättskapacitet uttryckligt tillerkänts de registrerade

föreningarna, finge anses innebära, att andra föreningar vore

därifrån uteslutna.

45

Genom utslag af högsta domstolen under de senare åren hafva

visserligen särskilda religiösa föreningar, för hvilka stadgar blifvit antagna

och styrelse utsedd, förklarats utgöra sådana samfund, som lagligen

kunna förvärfva fast egendom, och på grund häraf hinder ansetts

icke möta för lagfarts beviljande å fastigheter, som blifvit till föreningarna

öfverlåtna. Häraf kan man då draga den slutsats, att ideella

föreningar, hvilka medelst antagande af stadgar och utseende af styrelse

behörigen ordna sin ställning, härigenom erhålla rättspersonlighet med

hänsyn till förmågan att förvärfva egendom och väl äfven i andra

afseenden. Förutom det att rättstillämpningen i detta ämne hittills är

mycket litet stadgad, och ännu mindre någon trygghet finnes, att en

liknande uppfattning rörande föreningars rättspersonlighet framgent

skall göra sig gällande hos de dömande myndigheterna, är det emellertid

uppenbart, att domstolarnas praxis utgör en ganska svag och osäker

grund för föreningarnas rättsliga ställning. Frågan, hvilka anspråk

böra uppställas på en förenings organisation, för att föreningen må

kunna anses såsom ett rättssubjekt, kommer alltid att blifva föremål

för tvekan och olika åsikter, så länge några bestämmelser härom icke

meddelats i lag. Likaledes förefinnes ett verkligt behof af föreskrifter,

i hvilken ordning giltigt beslut i föreningars angelägenheter skall

fattas, huruvida för sådant beslut skall fordras, att samtliga föreningsmedlemmar

biträda detsamma, eller ett större eller mindre flertal bland

medlemmarna skall äga att besluta å föreningens vägnar. Bristen på

bestämmelser härutinnan gör sig enligt sakens natur särskildt kännbar,

då en förening skall ingå aftal, och framför allt då genom aftalet en

upplåtelse skall ske från föreningens sida eller eu förpliktelse åläggas

föreningen. Möjligen skulle i de talrika fall, då ett enhälligt samtycke

af föreningsmedlemmarna icke kunde åstadkommas, domstolarna anse sig

förhindrade att tillerkänna rättslig giltighet åt dylika aftal, ingångna

å föreningars vägnar.

Den första fordran, som bör uppställas på en lagstiftning om

icke ekonomiska föreningar, är alltså, att genom densamma skall bestämmas,

på hvad sätt och under hvilka villkor en djdik förening skall

kunna erhålla tryggad, själfständig rättspersonlighet med förmåga att

förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstol

eller annan myndighet söka, kära eller svara. Sådan rättskapacitet

lärer emellertid icke kunna tilläggas en förening, med mindre dess

inre förhållanden vunnit en viss grad af stadga och ordning, och för

lagstiftningen blir det sålunda eu uppgift att angifva omfånget af den

reglering utaf föreningsmedlemmarnas inbördes ställning, som kan

46

Villkoren

för erhållande

af

rättskapacitet.

anses behöflig, för att föreningen må vinna rättsligt erkännande. I

öfrigt torde det i hufvudsak kunna öfverlämnas åt föreningarnas eget

afgörande, huru deras angelägenheter skola ordnas. En närmare rättslig

nonnering skulle hvarken vara önskvärd eller med hänsyn till den

synnerligen skiftande beskaffenheten af föreningarnas syften och verksamhetssätt

kunna genomföras, utan att densamma mången gång skulle

verka hämmande å föreningslifvet. På grundvalen af de regler, hvilka

inom föreningarna torde hafva allmännast vunnit tillämpning och visat

sig bäst motsvara behofvet, bör emellertid i lagen upptagas en del

ytterligare föreskrifter, hvilka utan att vara för föreningarna ovillkorligen

bindande kunna tjäna till ledning vid utöfvandet af deras själfbestämningsrätt

och utfylla de bristfälligheter, som kunna förefinnas i

föreningarnas stadgar. Kommittén har sålunda, bland annat rörande

beslutanderätten i föreningars angelägenheter, föreslagit bestämmelser,

hvilka skola lända till efterrättelse, om ej i vederbörande förenings

stadgar blifvit annorlunda föreskrifvet.

Om än stadgandena i lagen angående registreradeMöreningar för

ekonomisk verksamhet funnits i åtskilliga hänseenden icke böra vinna

tillämpning på föreningar med ideellt syfte, har dock kommittén i

hufvudsak lagt berörda lag till grund för sitt förslag till lagstiftning

angående föreningar af sistnämnda art. Den redogörelse, kommittén

här nedan går att lämna för de väsentligaste bestämmelserna i det af

kommittén utarbetade förslaget till lag om registrerade föreningar för

annan än] ekonomisk verksamhet, kommer därför till större delen att

hänföra sig till en jämförelse med omförmälda äldre lag och utgöra

ett angifvande af de grunder, på hvilka kommittén i vissa afseenden

frångått de i densamma förefintliga stadganden.

Enligt kommitténs förslag skall rättskapacitet jämväl för ideella

föreningar stå att vinna genom deras inskrifning i ett hos vederbörande

länsstyrelse fördt föreningsregister. Med hänsyn till den stora betydelse,

föreningsväsendets fria och kraftiga utveckling på skilda områden

äger, böra de former, i hvilka ideella föreningar skola kunna

förvärfva en erkänd rättslig ställning, blifva så litet betungande,

som tillgodoseendet af krafvet på ordning och reda medgifver. Den

verksamhet, föreningarna hittills utöfvat i vårt land, lärer ock böra

erkännas hafva varit af den beskaffenhet, att anledning icke förefinnes

till vidtagande af några särskilda försiktighetsmått, i syfte att föreningar,

livilkas uppgift kan anses skadlig eller farlig för det allmänna,

icke må erhålla rättskapacitet. 1 främmande länder hafva

i sådant afseende olika åsikter gjort sig gällande, på sätt närmare

47

framgår utaf den redogörelse för den utländska föreningsrätten, hvilken

finnes bifogad kommitténs betänkande. Sålunda kunna i flera länder,

där lagstiftning i ämnet finnes genomförd, antingen alla eller vissa

ideella föreningar erhålla rättskapacitet endast efter pröfning för hvarje

särskilt fall af myndighet, hvilken har att meddela sanktion å föreningen

eller åtminstone skall lämna sitt godkännande genom underlåtenhet

att begagna myndigheten tillkommande befogenhet att inlägga

gensaga mot föreningens förvärf af rättspersonlighet.

A andra sidan bör rättsligt skydd icke medgifvas eu förening, Förlust af

hvilkens verksamhet blir skadlig eller farlig för det allmänna eller icke rffskaPamotsvarar

de förutsättningar, under hvilka föreningen vunnit registre- C fal"

ring. Kommittén bär därför (26 §) föreslagit, att förening, hvilkens

verksamhet finnes strida mot lag eller sedlighet eller det i föreningens

stadgar angifna syfte, må kunna upplösas. Befogenheten härutinnan

har tillagts domstol på yrkande af allmän åklagare eller föreningsmedlem,

en bestämmelse, som torde utgöra ett tillräckligt skydd mot faran för

godtycke i befogenhetens utöfning. För att gifva kraft åt ett sålunda

meddeladt beslut om förenings upplösning bör därmed följa fördelning

af föreningens tillgångar, och då förhållandena ofta torde vara sådana,

att dylik åtgärd icke vederbörligen skulle sättas i verket, om densamma

vore beroende af den förening, mot hvilken anmärkning alltså

förekommit, eller af likvidatorer, som föreningen utsett, har kommittén

föreslagit, att domstol i sammanhang med beslut om förenings upplösning

skall förordna en eller flera likvidatorer att verkställa föreningens

likvidation.

Enligt kommitténs förslag skall, liksom beträffande ekonomiska Förenings

föreningar är stadgadt, ett villkor för registrering af ideell förening vara, dnrelseatt

föreningen utsett styrelse. De personer, hvilka äga att företräda

ideella föreningar, hafva emellertid hittills icke alltid betecknats såsom

utgörande styrelser för desamma, utan ofta utöfvat sin verksamhet

under andra benämningar t. ex. förvaltningsutskott, kommitté, kurator,

äldste, iad, ålderman, förtroendeman. Med föreliggande förslag afses

icke någon förändring häri, utan skall det fortfarande stå hvarje förening

fritt att för sina representanter använda den benämning, föreningen

finner lämpligast. Bestämmelsen, att styrelse skall vara utsedd, innebär

endast, att någon eller några personer skola hafva fått sig tillagd den

enligt 14 § i förslaget styrelsen tillkommande befogenheten att företräda

föreningen. Därest en förening skall kunna erkännas såsom ett sjelfständigt

rättssubjekt, får det icke råda någon tvekan om, hvem som i

förhållande till allmänheten äger att uppträda å föreningens vägnar,

48

Särskilda

slag af föreningar.

Medföreninga/r

likartade

rättsbildningar.

underteckna skriftliga afhandlingar för föreningen samt kära och svara

för densamma.

I öfverensstämmelse med det uttryckssätt, som på framställning åt

högsta domstolen vunnit tillämpning i 1 § af föreningslagen den 28 juni

1895, har kommittén trott sig gifva sitt förslag ökad tydlighet genom

att såsom exempel anföra de viktigaste och allmännast förekommande

arterna af de föreningar, som med förslaget åsyftas.

Af de föreningar, som afse vårdande af yrkesangelägenheter,

erfordra de s. k. fackföreningarna särskild! omnämnande. Dessa, som

icke falla under 1895 års lag, måste räknas till icke ekonomiska föreningar

samt sålunda kunna registeras och erhålla rättspersonlighet

i enlighet med kommitténs förslag. Kommittén har emellertid tagit i

öfvervägande, huruvida, utöfver hvad i allmänhet föreslagits, borde i lagen

intagas några särskilda föreskrifter om fackföreningar. Anledningen

till, att denna fråga inom kommittén uppkastats, har i synnerhet varit

den, att särskilda bestämmelser om sådana föreningar i ett eller annat

land meddelats eller föreslagits. Sålunda framlade norska regeringen till

stortinget 1902—1903 ett lagförslag, som jämte föreskrifter om registrering

af fackföreningar innehöll vissa stadganden om medling i arbetstvister

och om skydd för friheten att ingå i fackförening. Det torde

dock vara uppenbart, att inom vårt rättssystem dylika ämnen icke böra

behandlas i sammanhang med lagstiftningen om föreningar, utan höra

till andra delar af lagstiftningen. Frågan om förlikning och skiljedom

i arbetstvister har ju utgjort föremål för behandling af en särskild

kommitté och framlagts för Riksdagen i eu särskild kungl. proposition.

Påföljd för tvång eller hot i syfte att tvinga någon att ingå eller

icke ingå i fackförening har sin rätta plats i 15 kap. af den allmänna

strafflagen. Att i England fackföreningar behandlats i en särskild lag,

beror af det sätt, på hvilket den engelska lagstiftningen om föreningar

i öfrig! är affattad. Hos oss äro förhållandena mycket afvikande.

Det har vid olika tillfällen ifrågasatts, huruvida icke skydd mot arbetares

aftalsbrott borde sökas i fackföreningarnas ansvar för sina ledamöter.

Skulle en fackförening i enlighet med kommitténs förslagregistreras,

följer däraf, att föreningen med sina tillgångar svarar för

hvad dess styrelse eller funktionärer göra eller låta inom området för

sin befogenhet. Något föreningens ansvar i allmänhet för de enskilda

medlemmarnas handlingar torde däremot icke billigtvis kunna ifrågasättas.

I hvad män åter föreningen bör ansvara för aftalsbrott af

medlemmar, måste bero på hvad särskild lagstiftning angående arbets

-

49

aftal stadgar. Verkan af en dylik ansvarighet bestämmes af de tillgångar,

öfver hvilka fackföreningen förfogar. Själfklart är tillika, att föreningen

kan undandraga sig ett sådant ansvar genom underlåtenhet att anmäla

sig till registrering. Detta leder till frågan, huruvida föreningar i allmänhet

eller särskild! fackföreningar skulle vid ansvarspåföljd tillhållas

att söka registrering. Att i allmänhet tvinga föreningar att låta registrera

sig anser kommittén dock vara ett allt för stort ingrepp i den enskilda

friheten. Sådant komme ju att innebära ett förbud mot hemliga sällskap.

För ett stort antal smärre föreningar, som ej hafva behof af

rättspersonlighet, skulle stadgandet ock medföra ett besvärande tvång.

Inskränktes åter påbudet till att gälla endast fackföreningar, blefve det

otvifvelaktigt ansedt såsom en förhatlig klasslagstiftning.

Från. de icke ekonomiska föreningarna böra skiljas vissa andra

rättsbildningar, som med dem hafva någon likhet. Én sådan rättsbildning

är församling af främmande trosbekännare, hvarom handlas

i förordningen den 31 oktober 1878. Hit höra också vissa inrättningar

t. ex. svenska kyrkans missionsstyrelse och svenska akademien. Huruvida

vissa andra akademier höra anses såsom föreningar eller inrättningar,

kan vara tvifvelaktigt och torde ej låta sig afgöra utan en noggrann

pröfning af hvad för hvarje akademi är stadgadt. Då sannolikt alla

akademier hafva kunglig stadfästelse, blir gränsen mellan akademier och

föreningar för förevarande lagstiftning af mindre betydelse, därest, såsom

kommittén föreslagit, lagen icke heller skall erhålla tillämpning

å föreningar, hvilka blifvit af Kung!. Maj:t stadfästade.

Under de icke ekonomiska föreningarnas begrepp falla vissa

föreningar, för hvilka särskilda föreskrifter gälla. Så är förhållandet

med hushållningssällskapen, för hvilka allmänna grunder blifvit fastställda

. genom Kung!. Majt:s skrifvelse till landtbruksakademien den

16 maj 1848, och nationsföreningarna vid universiteten i Uppsala och

Lund, angående hvilka föreningar universitetens statuter den 10 januari

1876 i §§ 102—110 innehålla bestämmelser. Vidare har enligt nådigt

bref den 21 december 1900, kungjordt af arméförvaltningen å civila

departementet den 19 februari 1901, centralstyrelsen för Sveriges frivilliga

skytteföreningar att fastställa stadgar för skytteförbund och skytteföreningar,

och förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18

juni .1864 ägnar §§ 13 och 14 åt föreningar af näringsidkare, hvilka

föreningar kunna erhålla öfverståtliållareämbetets eller Kung!. Maj:ts

befallningshafvandes stadfästelse å stadgar.

Såsom redan framhållits, bär kommittén från sitt förslag undantagit

nationsföreningarna och de föreningar, indika erhållit eller kunna

7

50

komma ait erhålla Kungl. Maj:ts stadfästelse. Dylika föreningar skilja

sig till sin karaktär samt grunderna för sin sammansättning och förvaltning

i allmänhet ganska mycket från andra föreningar. Hvad nationsföreningarna

angår, äro de, åtminstone numera, icke att anse såsom

några frivilliga sammanslutningar utan ingå såsom ett led i den akademiska

organisationen. Äfven de af Kungl. Maj:t stadfästade föreningarna

äga ofta en viss prägel af nödvändighet. Så är exempelvis fallet med

hushållningssällskapen, hvilkas tillvaro förutsättes i olika författningar.

Om såväl nationsföreningarna som de af Kungl. Magt fastställda föreningarna

gäller, att formerna för deras inre lif och framträdande i

det yttre ofta i mångt och mycket icke öfverensstämma med de regler,

hvilka pläga tillämpas i andra föreningar och på hvilka kommittén, som

sökt att så mycket som möjligt lämpa sitt förslag etter det förefintliga

föreningslifvet, därför äfven grundat de i förslaget upptagna

bestämmelserna. Berörda föreningar skulle därför mången gång icke

kunna inpassas under föreskrifterna i kommittéförslaget, utan att sådant

måste leda till väsentliga rubbningar i deras organisation och af dem

skulle uppfattas såsom ett ganska kännbart tvång. Någon anledning

att utsträcka den allmänna föreningslagstiftningen till ifrågavarande

föreningar finnes enligt kommitténs åsikt så mycket mindre, som det

helt visst icke yppats något behof att bereda dem annan rättslig reglering,

än de redan erhållit eller genom stadfästelsen erhålla. Nationsföreningarna

hafva sedan gammalt en fast och noggrant bestämd organisation,

och det förhållandet, att Kungl. Maj:t meddelat fastställelse

å en förenings stadgar, torde innebära tillfyllestgörande säkerhet för, att

föreningens organisation har erforderlig stadga. Någon tvekan därom,

att föreningar af angifna slag äro rättssubjekt, har därför säkerligen

aldrig förekommit och bör lika litet hädanefter uppstå.

De betänkligheter, som göra sig gällande mot förslagets tillämpning

å nu bestående föreningar af nämnda beskaffenhet, äga icke i

allo samma giltighet med hänsyn till föreningar, som framdeles kunna

blifva af Kungl. Maj:t stadfästade. Nya föreningar kunna nämligen

oftast utan svårighet rätta sin organisation efter lagens bestämmelser

och torde för öfrigt utan något tvång i allmänhet komma att ordna sig

på det sätt, som numera är det brukliga. Att kommittén i allt fall

icke velat föreslå någon tidsgräns, efter hvilken Kungl. Maj:ts stadfästelse

å en förenings stadgar icke skulle medföra, att föreningen undantoges

från lagens bestämmelser, har berott därpå, att föreningar i en framtid

kunna uppkomma, hvilka äro så likartade med förut bestående af Kungl.

Maj:t fastställda föreningar, att samma regler böra gälla för de förra

51

som för de senare. Om t. ex. ett ny i t hushållningssällskap upprättas,

kan det tagas för gifvet, att Kungl. Maj:t skulle vilja underkasta dess

stadgar sin pröfning samt å dem meddela fastställelse, och registrering

lärer då lika litet böra fordras af ett sådant hushållningssällskap som

af de nuvarande. Med undantag af dylika föreningar, för hvilka på

grund af deras offentliga karaktär Kungl. Maj:ts fastställelse å stadgar

äfven framgent kan vara påkallad, torde emellertid någon anledning

till föreningsstadgars stadfästande af Kungl. Maj:t i allmänhet icke

vidare förefinnas, om den af kommittén föreslagna lagstiftning kommer

till stånd. En betryggad och erkänd rättsställning kan nämligen

sedermera förvärfvas genom registrering. Man kan därför förutsätta,

att fastställelse å föreningsstadgar därefter endast i sällsynta fall kommei

att hos Kungl. Maj:t sökas eller af Kungl. Maj:t beviljas, och

att antalet af de ideella föreningar, å hvilka den föreslagna lagen icke

skall äga tillämpning, alltså i hufvudsak kommer att begränsas till

nationsföreningarna och de föreningar, som tidigare erhållit Kungl.

Maj:ts fastställelse.

Genom lagen den 24 juli 1903 om ändrad lydelse af 1, 11, 23

och 50 §§ i lagen den 28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk

verksamhet har det hinder blifvit undanröjdi, som förut ansågs

förefinnas mot registrering jämlikt sistnämnda lag af förening, hvars

medlemmar utgjordes af registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.

^ Detta hinder låg som bekant däri, att enligt bestämmelsen i

1 § .af sistberörda lag densamma ägde tillämpning endast å sådana

föreningar, hvilka bedrefve ekonomisk verksamhet med syfte att främja

medlemmarnas intressen. Enär en förening enligt sin natur icke kunde

hafva några egna ekonomiska intressen, kunde till följd häraf icke heller

en förening, hvars medlemmar uteslutande eller till någon del utgjordes

af registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, vara af beskaffenhet

att, kunna registreras. Genom nämnda nya lag har äfven uttryckligen

medgifvits, att associationer af andra slag än föreningar

få ingå såsom medlemmar i registrerad förening för ekonomisk verksamhet.

I.kommitténs förslag förefinnes icke någon bestämmelse, hvilken

pa angifvet sätt skulle kunna lägga hinder i vägen för registrering af

föreningar, i hvilka andra föreningar eller samfälligheter inginge, och

dylikt medlemskap torde därför utan särskildt stadgande hafva bort

anses tillåtet. Till undanröjande af all tvekan härom har kommittén

dock trott det vara lämpligast att i förslaget intaga en uttrycklig

bestämmelse, enligt hvilken samfällighet, inrättning eller stiftelse må

Central

föreningar.

52

Andel i

föreningstillgångarna.

Medlems

antalet.

vara medlem af registrerad förening, under förutsättning endast att

samfälligheten, inrättningen eller stiftelsen utgör eu själfständig rättspersonlighet.

Såsom af sistberörda stadgande framgår, skall däremot

enligt förslaget en förening, hvilken icke genom registrering förvärfvat

rättskapacitet, icke heller kunna vara medlem af eu förening med sådan

kapacitet. Det har nämligen förefallit kommittén, att en förening utan

erkänd rättsställning, hvilken förening såsom sådan icke kan äga några

rättigheter i öfrigt, lika litet bör kunna innehafva och utöfva de rättsliga

befogenheter, hvilka äro förbundna med medlemskap i en registrerad

förening. För att en förening skall såsom medlem af eu registrerad

centralförening kunna utöfva rösträtt å dennas sammanträden och i

öfrigt göra gällande själfständiga intressen i dess angelägenheter,

fordras alltså, att jämväl den förra föreningen vunnit registrering.

Kommittén har icke förbisett, att härigenom kraf på registrering framställes

äfven beträffande en del föreningar, hvilka sannolikt icke eljest

skulle söka rättsligt godkännande. De underföreningar, hvilka ingå

i en större förening, äro nämligen ofta hvar för sig så obetydliga och

i afsaknad af ekonomiska intressen, att de för sina enskilda angelägenheter

icke hafva något behof af rättskapacitet, medan däremot det för

dem är af stor vikt att få deltaga i handläggningen af de för centralföreningen

gemensamma ärendena. Kommittén har emellertid icke

funnit berörda förhållande utgöra tillräcklig anledning att frångå sitt

förslag i ämnet, så mycket mindre som de anspråk, hvilka uppställts

för vinnande af registrering, äro så obetydliga, att deras uppfyllande

i regel icke kan innebära någon afsevärd olägenhet. Dessutom finnes

intet hinder, att en oregistrerad underförenings medlemmar kunna såsom

enskilda personer innehafva och utöfva medlemskap i centralföreningen.

I de ideella föreningarnas natur ligger, att tillgodoseendet af några

ekonomiska intressen för medlemmarna icke i regel åsyftas med medlemskap

i dylika föreningar. Detsamma bör därför ej heller medföra

rätt till andel i föreningarnas tillgångar. Häremot strider ej, att vid

en förenings upplösning fördelning af tillgångarna bland medlemmarna

kan komma att äga rum. Då emellertid exempel finnas därpå, att föreningar

för ideellt ändamål tillerkänt föreningsmedlemmarna befogenhet

att redan under föreningarnas bestånd njuta andel i deras tillgångar,

har kommittén icke ansett lämpligt att utesluta möjligheten : af eu

dylik anordning genom bestämmelse i stadgarna.

Såsom anfördes af den kommitté, genom hvilken lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet utarbetades, ansågs det

följa af sådana föreningars uppgift och konstruktion, att medlemmarnas

53

antal ej finge vara alltför ringa. Ett minimiantal af fem medlemmar

har därför föreskrifvits för dessa föreningar. Äfven i ideella föreningar

torde antalet föreningsmedlemmar i allmänhet icke blott uppgå till utan

väsentligt öfverstiga denna siffra. Fall kunna dock förekomma, i

hvilka medlemskap i förening är bundet vid sådana förutsättningar,

att personer med de egenskaper, som erfordras för inträde i föreningen,

icke alltid kanna förefinnas till visst antal. Någon anledning att

förmena föreningarna de förmåner, som äro förbundna med registrering,

finnes emellertid icke, och kommittén har med hänsyn härtill

ansett någon minimigräns för medlemsantalet i nu förevarande föreningar

icke böra föreskrifvas.

Af de ideella föreningarnas uppgift lärer följa, att personlig ansvarig- Personlig

het för deras förbindelser icke bör få åläggas medlemmarna såsom en ansvarinliefallmän

förpliktelse. Ett stadgande i sådant syfte bör därför icke få

intagas i någon förenings stadgar. Däremot äro naturligtvis föreningsmedlemmar,

såväl som andra personer, oförhindrade att genom särskildt

aftal, i form åt borgen eller annorledes, ikläda sig ansvar för föreningarnas

förbindelser.

Till förekommande af obehörigt tryck å föreningsmedlemmarna utträde.

från föreningarnas sida är det af stor vikt, att föreningsmedlem äger

att när som helst utträda ur föreningen. För god ordnings skull synes

emellertid utträdet böra föregås af skriftlig anmälan därom bos föreningsstyrelsen

eller dess ordförande. Den i lagen om ekonomiska föreningar

förekommande bestämmelsen, att i stadgarna kan föreskrifvas, att uppsägning

ej får ske förr än efter viss tid, högst två år, från inträdet i

föreningen, äger sin förklaring i den ekonomiska samhörigheten mellan

medlemmarna i dylika föreningar, hvilkas verksamhet stundom kunde

i väsentlig mån rubbas därigenom, att medlemmar utginge och uttoge

sina insatser. Någon sådan anledning att medgifva föreningsmedlemmars

kvarhållande under viss tid förefinnes i allmänhet icke i ideella föreningar.

Medlem, som utträder ur en förening, bör dock vara skyldig

att erlägga oguldna årsafgifter för den tid, han tillhört föreningen samt

åtnjutit därmed förbundna fördelar, och torde för enkelhets vinnande

tiden för betalningsskyldigheten lämpligen kunna utsträckas till och med

det ar, under hvilket utträdet skett. Har eu medlem särskildt förbundit

sig att erlägga utgifter för viss tid, bör han icke genom utträdet vinna

befrielse från fullgörandet af denna förbindelse. Några skyldigheter

härutöfver synas icke böra få åläggas medlem såsom påföljd af hans

utträde ur förening, då utöfvandet af rätten till utträde därigenom skulle

kunna faktiskt omöjliggöras eller väsentligt försvåras, men däremot bör

54

Uteslutning.

det vara föreningarna obotaget, att i nämnda hänseenden meddela lindrigare

bestämmelser.

Om föreningsmedlem allider, äro enligt kommitténs förslag stärbhusdelägarne

icke ansvariga för hans afgifter till föreningen. Denna

bestämmelse kan måhända synas stå i strid mot eljest gällande civilrättsliga

regler, enligt hvilka stärbhusdelägare i allmänhet ansvara för

den aflidnes förbindelser. Kommittén har emellertid ansett, att de ekonomiska

förpliktelser, som följa af medlemskapet i en ideell förening, äro af

så helt och hållet personlig natur, att ansvarigheten för dem bör upphöra

med föreningsmedlemmens död. Kika litet som medlemskapet utan

vidare öfvergår på stärbhusdelägarne, bör enligt kommitténs mening

ansvarigheten för afgifterna öfverflyttas på dem, och detta oafsedt

huruvida fråga är om oguldua afgifter för föregående eller löpande år

eller om framdeles förfallande afgifter, till hvilka den aflidne förbundit

sig. Att kommittén ansett sig kunna utsträcka ausvarsfriheten för stärbhusdelägarne

äfven till redan förfallna afgifter, har berott därpå, att

föreningen oftast haft tillfälle att under den aflidnes lifstid utkräfva dessa

och sålunda underlåtit att i tid bevaka sina intressen. För föreningen

kunna dessutom nämnda afgifter i allmänhet icke vara af någon större

betydelse, medan däremot för stärbhuset utbetalandet af desamma mången

gång skulle vara ganska kännbart. Såväl med hänsyn härtill som af

andra skäl finner kommittén obestridligt, att den af kommittén föreslagna

bestämmelsen från billighetens synpunkt äger företräde framför

ett stadgande i motsatt riktning.

Att medlem, som afgår under förenings bestånd, i regel icke äger

rätt att återbekomma, hvad han förut erlagt till föreningen, framgår

af hvad redan anförts och utgör eu naturlig följd däraf, att medlemskap

i förening icke medför rätt till andel i föreningens tillgångar,

med mindre föreningens stadgar därtill föranleda.

De grunder, på hvilka medlemmar i icke ekonomiska föreningar

böra kunna uteslutas ur desamma, äro till följd af dessa föreningars

mångskiftande natur och uppgifter så växlande i olika föreningar, att,

någon särskild sådan grund icke torde böra i lagen angifvas. Det tillkommer

alltså föreningarna att i stadgarna meddela de bestämmelser i

detta hänseende, som synas bäst öfverensstämma med hvarje förenings

ändamål, hvarvid hinder ej möter att åt bestämmelserna i ämnet gifva

eu så allmän affattning, att eu så vidsträckt uteslutningsbefogenhet

som helst förbehålles föreningen. Häri ligger icke något för rättskänslan

sårande, då hvarje föreningsmedlem genom sitt inträde i föreningen

frivilligt underordnar sig stadgarnas föreskrifter i detta som i

55

andra afseenden. Eu befogenhet att efter godtycke utesluta föreningsmedlemmar

på andra grunder eller i annan ordning, än stadgarna

angifva, vore däremot icke öfverensstämmande med god ordning. Innehålla

stadgarna inga bestämmelser om uteslutning, kan alltså dylik

åtgärd icke vidtagas mot någon medlem, med mindre stadgarna dessförinnan

undergå förändring i sådant syfte.

Äfven utesluten medlem bör vara skyldig alt betala oguldna avgifter

för föregående och löpande år, men däremot kan det icke gärna

ifrågasättas, att han skulle vara pliktig erlägga några årsafgifter för

senare år än det, under hvilket uteslutningen skett. Äfven om han

särskildt utfäst sig till årsafgifter under viss tid därutöfver, har det

säkerligen icke varit, hans afsikt, att denna utfästelse skulle gälla äfven

i det fall, att han blefve utesluten ur föreningen. En sådan utfästelse

bör därför anses förfallen.

Af obestridlig vikt för en förening'' är den benämning, under hvilken Benämning.

den uppträder och verkar. För närvarande uppträda de icke ekonomiska

föreningarna under många olika benämningar, såsom förening, sällskap,

samfund, församling, förbund, societet, gille, klubb, orden, loge o. s. v.

Kommittén har icke ansett nödigt föreskrifva, att hvarje förening skall i

sin benämning upptaga något visst af dessa ord t. ex. förening. Sådant

skulle vara ett olämpligt tvång. Endast då föreningen inlåter sig i affärsföretag,

är det nödigt, att rättsbildningens art angifves. Förslaget upptager

därför (16 §), att skriftlig afhandling, som för förening- ingås,

skall undertecknas å dess vägnar och med utsättande af dess benämning

med _ tillägg af orden »förening för annan än ekonomisk verksamhet»,

hvarigenom ju undertecknares och föreningsmedlemmars frihet från

personligt ansvar med all önskvärd tydlighet må anses angifven. Kommittén

har jämväl (5 §) sökt skydda den redan registrerade föreningens

benämning från att af annan förening tillgripas.

I 61 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verk- Kungöransamhet

föreskrifves, att hvad i föreningsregistret införes med undantag <le * Mdnmyaf

underrättelse om förenings konkurs, hvarom kungörelse utfärdas

enligt bestämmelserna i konkurslagen, skall genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarna

som ock i den stads tidning, där Kungl. Maj:ts befallningshafvande har

sitt säte, eller, om flera tidningar där utgifvas, i den af dessa, där allmänna

påbud för staden vanligen meddelas. Något sådant kungörande

bär kommittén icke upptagit i sitt förslag. Kommittén har därvid låtit

sig leda af samma grundsats, som genomgår hela förslaget, nämligen

att villkoren för ideella föreningars rättspersonlighet böra göras så enkla

56

och litet betungande som möjligt. Med hänsyn till arten af de ekonomiska

föreningarnas verksamhet är det vid dem af intresse, att vissa

föreningarna vidkommande förhållanden bringas till allmänhetens kännedom,

men detta kungörande, hvars betydelse äfven vid sistnämnda

slag af föreningar icke torde böra skattas särdeles högt, lärer vid de

ideella föreningarna, som i allmänhet ej inlåta sig i affärsföretag, utan

väsentlig olägenhet kunna undvaras. Härtill kommer, att då kungörandet,

om detsamma skall vara till någon nytta för allmänheten,

icke kan till omfattningen allt för mycket inskränkas, de därmed förbundna

kostnaderna, om än i och för sig icke vidare ansenliga, dock

kunna blifva ganska kännbara för ett stort antal små föreningar med

mycket begränsade tillgångar.

Med kungörandet bortfaller den i 65 § af lagen om registrerade

ekonomiska föreningar angifna presumtion, att det, som i enlighet med

nämnda lag blifvit infördt i registret och kungjordt i ortstidningen,

skall anses hafva kommit till tredje mans kännedom. Kommittén

håller före, att förhållandena i förevarande fall få bedömas efter vanliga

rättsregler. Den, som inlåter sig i aftal, får tillse att han har att göra

med rätt man.

Efter att sålunda hafva redogjort för lagförslagets allmänna grunder

och de mera principiella skilj aktigheterna mellan detsamma och

lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet öfvergår

kommittén till att vid särskilda paragrafer i detta förslag göra de uttalanden,

hvartill de synts kommittén böra föranleda.

3 §•

De formella förutsättningarna för förenings registrering hafva

blifvit väsentligt förenklade, i förhållande till hvad för ekonomiska föreningar

finnes föreskrifvet. Sålunda skall enligt kommitténs förslag registreringsansökning

kunna göras af styrelsens ordförande och medverkan af

hela styrelsen alltså icke vara erforderlig. Ansökningen skall visserligen

innehålla uppgift å styrelsemedlemmarnas namn, men kommittén

bär trott, att eu sådan uppgift bör kunna godkännas, äfven om den icke

angifver de fullständiga namnen. Vidare har det med hänsyn till

förevarande slag af föreningar ansetts obehöflig^ att, såsom i lagen om

ekonomiska föreningar föreskrifves, de vid ansökningen fogade exem

-

57

plaren af föreningens stadgar skola vara styrkta genom styrelseledamöternas

egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter. Riktigheten af

de bifogade stadgeexemplaren kan således enligt kommittéförslaget behörigen

styrkas äfven af andra personer.

Den i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet

förcskrifna skyldigheten att insända styrkt förteckning å dem, som

vid registreringen äro medlemmar åt föreningen, torde icke hafva annat

syfte än att sätta registreringsmyndigheten i tillfälle att kontrollera, att

det för töreningens tillvaro såsom själfständigt rättssubjekt nödiga antalet

medlemmar finnes, och ett motsvarande stadgande är alltså icke

erforderligt i nu förevarande lag, där enligt kommitténs förslag något

minimiantal medlemmar icke skall föreskrifvas.

Den i lagen om registrerade ekonomiska föreningar vidare meddelade

bestämmelsen, att registreringsansökning skall vara åtföljd af

protokoll vid sammanträde med föreningens medlemmar, utvisande, att

stadgarna blifvit antagna och styrelse utsedd, har i förslaget utbytts

mot bestämmelse, att ansökning skall åtföljas af bevis, huru stadgarna

tillkommit. 1 fråga därom, att de styrelseledamöter, hvilkas namn uppgifvas

i ansökningen, verkligen blifvit af föreningen utsedda, torde man

kunna taga den lämnade uppgiften för god, utan att den styrkes genom

något protokoll. Vid registrering enligt aktiebolagsla gen, lagen om

ekonomiska föreningar eller 14 § i detta förslag af ändring i styrelsens

sammansättning fordras ej företeende af protokoll utan endast en anmälan,

och användandet af denna enklare form synes vid ideella föreningar

utan våda kunna medgifvas äfven vid den första registreringen.

Däremot har kommittén ansett, att sättet för stadgarnas tillkomst bör

styrkas äfven vid ansökning om registrering af ideella föreningar. Sådan

utredning far emellertid enligt kommitténs förslag lämnas äfven genom

annan handling än protokoll vid det sammanträde, där stadgarna antagits.

Att sådant protokoll hålles, är nämligen icke alltid gifvet. Dessutom kan

det förekomma, att förutom protokoll, om sådant hållits, annan eller andra

handlingar kunna vara behöfliga för styrkande af stadgarnas behöriga tillkomst.

Om för laglig tillkomst af stadgar i någon förening erfordras åtgärd

af annan än föreningsmedlem t. ex. stadfästelse af offentlig myndighet,

inbegripes under kommitténs förslag, att jämväl uppfyllandet af denna

förutsättning skall styrkas vid registreringsansökningen. Att bevis,

huru stadgarna tillkommit, sålunda ingifves, är behöflig!, därest, såsom i

41 § stadgas, Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid pröfning af registreringsansökningen

skall kunna tillse, huruvida stadgarna tillkommit i

föreskrifven ordning.

8

58

Uttrycket »firma» kan med hänsyn till arten af ideella föreningars

uppgift och verksamhet icke lämpligen användas såsom uttryck för den

benämning, under hvilken en dylik förening ingar aftal. Det bör därför

ej talas om tecknande af firma, utan har kommittén i stället använda

uttrycket »underteckna de skriftliga af handlingar, som för föreningen

ingås».

Enligt lagen om ekonomiska föreningar behöfver registreringsansökning

endast i det fall, att föreningens firma ej skall tecknas af

alla styrelsens ledamöter gemensamt, innehålla uppgift å den eller dem,

som äro berättigade att teckna firman. Finnes icke sådan uppgift, antages

det, att firmateckning göres af alla styrelseledamöterna gemensamt.

Kommittén har emellertid ansett det vara enklast och mest ledande till

reda, att ansökningen alltid skall innehålla, uppgift å den eller dem

bland styrelsens ledamöter, som äro berättigade att underteckna de

skriftliga afhandlingar, som för föreningen ingås.

4 §•

Denna paragraf i kommitténs förslag motsvarar 5 § i lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet och är af hufvudsakligen

samma innehåll. De förändringar, som vidtagits, äga sin giund i de

ekonomiska och de icke ekonomiska föreningarnas olika natur och lära

i allmänhet icke erfordra någon särskild förklaring.

Uttrycket »insats» torde i regel få anses innebära, att de medel,

som sålunda tillskjutits, skola få af vederbörande föreningsmedlemmar

återbekommas vid deras utträde ur föreningen eller densammas upplösning.

Några bidrag af sådan natur förekomma endast undantagsvis i

ideella föreningar. Det vanliga ar, att om dylika föreningar finna föi

sitt ändamål behöflig! att ålägga medlemmarna utgörandet af ekonomiska

bidrag, dessa utgå i form af afgift er dels vid inträdet, dels ock

periodvis.

5 § 8 inom. af lagen om registrerade ekonomiska föreningar utgår

från förutsättningen, att räkenskapsafslutning skall ske minst hvarje, år

å därför bestämd tid. Å ideella föreningar, sådana desamma hittills

utvecklat sig, äger denna förutsättning ganska ofta icke tillämpning,

och som någon anledning icke torde förefinnas att ålägga dylika föreningar

räkenskapsafslutning oftare, än de kunna finna åt sin verksamhet

påkalladt, har kommittén för sitt förslag till motsvarande moment

valt ett uttryckssätt, som härutinnan lämnar föreningarna större frihet.

59

God ordning synes dock fordra, att någon tid för räkenskapsafslntning

alltid skall finnas i stadgarna bestämd.

Vid de ekonomiska föreningarna torde med hänsyn till deras syfte

att befrämja medlemmarnas intressen få anses gifvet, att om en förenings

stadgar icke innehålla annan bestämmelse, föreningens behållna

tillgångar skola vid dess upplösning fördelas mellan föreningsmedlemmarna.

Beträffande ideella föreningar har det däremot synts kommittén,

att dylik fördelning icke utan vidare kan antagas närmast motsvara

föreningsändamålet, utan att frågan, huru en sådan förenings vid upplösningen

återstående tillgångar skola användas, är så tvifvelaktig, att

eu bestämmelse därom icke kan undvaras i stadgarna. Det bör dock

icke fordras, att något visst ändamål angifves, hvilket mången gång

skulle vara förenad! med stora svårigheter, särdeles som föreningar vid

sin tillkomst ofta äro afsedda att äga bestånd för eu obegränsad framtid.

Kommittén har därför gifvit det föreslagna stadgandet i förevarande

paragrafs 11 inom. eu så allmän affattning, att det jämväl, om så anses

lämpligt, kan uppdragas åt föreningsmedlemmarna eller annan, som i

stadgarna angifves, att vid upplösningen besluta rörande tillgångarnas

användning.

4 mom. motsvarar 7 § i lagen om registrerade föreningar för

ekonomisk verksamhet. De betingelser, under hvilka personer kunna

vinna inträde i ideella föreningar, äro på grund af sådana föreningars

mångfaldigt växlande natur så olikartade, att någon bestämmelse härom

icke lämpligen kan meddelas i lag, utan det måste öfverlämnas åt

stadgarna för hvarje särskild förening att angifva villkoren i sådant

hänseende.

5 §•

Det skydd, som enligt denna paragraf skall beredas föreningars benämningar,

synes kommittén böra tillkomma ej blott de föreningar, hvilka

förut äro registrerade hos samma myndighet, utan jämväl andra kända

föreningar, och detta oafsedt huruvida föreningarna äro ideella eller

ekonomiska.

Att ordet bolag upptages i eu ideell förenings benämning kan

stundom vara lämpligt och ligga nära till hands, t. ex. om en förening

af arbetare vid ett bolag benämner sig »N. N. bolags arbetares förening».

Ett dylikt användande af ordet bolag i ideella föreningars benämningar

kan icke skäligen förbjudas. Däremot vore det visserligen olämpligt,

om en icke ekonomisk förening direkt kallade sig bolag och sålunda

60

i sin benämning använde detta ord på ett sätt, som innebnre, att

föreningen betecknades såsom utgörande ett bolag. Sådant lärer emellertid

icke gärna ifrågakomma, och förbud däremot synes vara så mycket

mindre behöfligt, som någon missuppfattning rörande ansvarigheten

för en dylik förenings förbindelser i allt fall icke bör kunna uppkomma,

då enligt 16 § vid undertecknandet af skriftlig förbindelse för ideell

förening till dess benämning skola fogas orden »förening för annan

än ekonomisk verksamhet)).

8 §•

I denna paragraf har kommittén sammanfört åtskilliga stadgande!) af

hufvudsakligen formell natur, Indika i lagen om registrerade föreningar

för ekonomisk verksamhet motsvaras af bestämmelserna i 16 § 1 och 3

mom., 17 § 2 mom. samt 18 §. Samtliga dessa stadganden äro af

beskaffenhet att kunna genom föreskrift i stadgarna ändras eller upphäfvas,

med undantag endast för bestämmelsen, att öfver beslut, som

fattas å sammanträde, protokoll skall föras genom styrelsens försorg.

Att protokoll föres, synes höra till god ordning och är af vikt för

föreningsmedlem, som kan vilja öfverklaga ett fattadt beslut. Något

ansvar för underlåtenhet alt fullgöra denna bestämmelse har emellertid

lika litet här som i lagen om ekonomiska föreningar föreslagits. Den

ändring, som genom stadgarna kan göras i öfriga ofvannämnda bestämmelser,

kan afse såväl skärpning som förmildrande af desamma.

Den i 16 § 1 mom. af lagen om ekonomiska föreningar medgifna

befogenheten att genom bestämmelse i stadgarna från rösträtt

utesluta vissa föreningsmedlemmar, nämligen dem, som ej fullgjort siua

åligganden såsom medlemmar, torde i fråga om ideella föreningar böra

erhålla eu vidsträcktare omfattning. Inom dylika föreningar förekommer

nämligen ofta, att medlemmar, hvilka icke uppnått viss ålder, icke viss

tid tillhört föreningen o. d., äro uteslutna från rösträtt, och någon

anledning till förhindrande af, att sådana bestämmelser fortfarande

meddelas och tillämpas, förefinnes icke.

I de ideella föreningarna, där det personliga elementet, mera än

i de ekonomiska, är särskilt starkt framträdande, torde det mest öfverensstämma

med föreningarnas natur och äfven allmännast förekomma,

att medlem icke är berättigad att öfverlåta sin rösträtt å annan person,

vare sig föreningsmedlem eller icke. Kommittén har därför föreslagit,

att detta, i motsats till hvad som gäller för ekonomiska föreningar,

61

skall utgöra regel, föreningarna dock obetaget att härom annorlunda

förordna i stadgarna.

Beträffande villkoren för giltighet af beslut om ändring af stadgarna

eller om förenings upplösning bar kommittén velat föreslå den

lindring i jämförelse med hvad om ekonomiska föreningar finnes stadgadt,

att sådant beslut skall, äfven om samtliga medlemmarna icke

förenat sig därom, kunna fattas å ett sammanträde, hvilket dock till

förekommande af öfverrumpling bör vara af ordinarie natur. För beredande

af ökad visshet, att den allmänna uppfattningen inom föreningen

är till förmån för ett sådant beslut, har kommittén å andra sidan trott

den pluralitet, som skall kunna genomdrifva beslutet, böra bestämmas

till minst tre fjärdedelar af de röstande.

Kommittén har ansett, att någon bestämmelse angående den tid,

inom hvilken protokoll vid föreningssammanträde senast skall vara för

föreningsmedlemmarna tillgängligt, icke är erforderlig, utan att det kan

öfverlämnas åt de särskilda föreningarna att härom meddela föreskrifter.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 19 § i lagen om registrerade föreningar

för ekonomisk verksamhet.

Under bestämmelsen om bifogande af handlingar, hvilka utvisa,

att den ändring, som anmäles för registrering, tillkommit i föreskrifven

ordning, innefattas enligt kommitténs mening jämväl, att om en förenings

stadgar erhållit särskild fastställelse och till följd häraf enligt stadgarnas

föreskrift eller eljest stadgeändringar skola stadfästas, innan de

blifva giltiga, bevis skall ingifvas därom, att sådan stadfästelse meddelats.

Samma är förhållandet, om något annat särskildt villkor fölen

stadgeändrings giltighet är föreskrifvet.

11 och 12 §§.

Dessa paragrafer motsvara 20 och 21 §§ af lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet.

Med hänsyn till de ideella föreningarnas synnerligen växlande

beskaffenhet i fråga om medlemsantal och organisation har det synts

kommittén icke lämpligen kunna i lag föreskrifvas, att vare sig någon

viss kvotdel af hela medlemsantalet eller något visst antal medlemmar

skulle äga påfordra extra föreningssammanträde. Det torde hellre böra

öfveilämnas åt stadgarna att meddela de föreskrifter, som för hvarje

62

särskild förening kunna anses erforderliga, såväl angående medlemmars

befogenhet att begära sammanträde som ock beträffande den tid, inom

hvilken behörigen påkalladt sammanträde skall utlysas.

De afvikelser, kommittén i öfrigt föreslagit från dessa paragrafer,

hafva sin grund i de mycket olika föreskrifter, som i ideella föreningars

stadgar kunna vara meddelade om den ordning, hvari ett

föreningssammanträde skall komma till stånd. Stundom åligger skyldigheten

att kalla till sådant sammanträde, förutom styrelsen, jämväl något

annat föreningsorgan eller någon öfverordnad funktionär. Om styrelsen

underlåter att behörigen utlysa sammanträde, har då den eljest

vederbör att ombesörja utfärdandet af kallelse till sammanträdet. Försummar

äfven denne att fullgöra sin skyldighet, eller finnes ej någon,

som erhållit dylikt uppdrag, kan det i allt fall hända, att ingripande

af offentlig myndighet icke är behöfligt. Vissa föreningars siadgar

innehålla nämligen föreskrift, att föreningsmedlemmarna, äfven utan

kallelse, skola sammanträda å bestämd tid och ort. I sista hand tillkommer

det, liksom i ekonomiska föreningar, magistrat eller kronofogde i orten

att på anmälan af föreningsmedlem ofördröjligen utlysa sammanträde.

14 §.

Någon anledning torde ej finnas, hvarför icke äfven andra än

medlemmar af en förening skulle få väljas till ledamöter af föreningsstyrelsen,

om förhållandena göra sådant för föreningen önskvärd!

Dylika fall kunna förekomma, t. ex. om en kvinnoförening finner sig

hafva behof af manligt biträde för en eller annan bland de uppgifter,

som åligga dess styrelse, eller om en välgörenhetsförening anmodat viss

funktionär, såsom eu kyrkoherde, att vara ledamot af styrelsen.

Då utländingar, som vistas i Sverige, kunna vilja bilda föreningar,

bör möjlighet beredas att frångå den allmänna regeln, att styrelseledamot

skall vara i Sverige bosatt svensk eller norsk undersåte. Enligt kommitténs

förslag skall därför Kungl. Maj:t äga medgifva, att jämväl andra

personer må väljas till styrelseledamöter, och kan dylikt medgifvande

lämnas ej blott för hvarje särskildt valtillfälle, utan äfven för all framtid

åt viss förening.

Eu sådan bestämmelse som den i 23 § 3 mom. af lagen om

registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet meddelade, att val

af styrelseledamot ej må afse längre tid än två år, bör ej ifrågakomma

vid ideella föreningar, där styrelseledamöter ganska ofta utses på lifstid

eller eljest på längre eller obestämd tid.

63

Att styrelseledamot genom beslut å sammanträde kan när som

helst skiljas från uppdraget, torde böra uppställas såsom hufvudregel.

Föreningarnas intressen synas nämligen i allmänhet bäst tillgodoses

därigenom, att föreningsmedlemmarna äga att entlediga styrelseledamöter,

Indika icke längre åtnjuta deras förtroende. I en del föreningar torde

emellertid eu sådan rätt till entledigande icke anses lämplig eller öfverensstämmande

med god ordning, åtminstone ej då fråga är om styrelseledamöter,

hvilka utsetts för lifstid, och det bör därför vara föreningarna

obetaget att i stadgarna annorlunda förordna, liksom föreningarna, utan

bestämmelse i lag, helt naturligt äga att i stadgarna meddela de föreskrifter,

som kunna finnas erforderliga till att förebygga förhastadt och

obefogadt entledigande af styrelseledamöter. Att en styrelseledamot,

hvilken enligt bestämmelse i föreningens stadgar innehar detta uppdrag

på grund af viss tjänsteställning, icke kan skiljas från uppdraget, så

länge nämnda bestämmelse kvarstår i stadgarna, ligger i öppen dag.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § i lagen om registrerade föreningar

för ekonomisk verksamhet.

Ehuru antagande af firma icke är förenligt med ideella föreningars

uppgift och verksamhet, bör dock underskrift å afhandling, som ingås

för en dylik förening, ske i sådan form, att därigenom gifves uttryck

åt den ansvarighet, som kan förekomma för föreningens förbindelser.

Kommittén har ansett i sådant afseende lämpligen kunna föreskrifvas,

att till det återgifvande af föreningens benämning, som i underskriften

skall förekomma, fogas orden »förening för annan än ekonomisk verksamhet)).

Härigenom ställas ifrågavarande föreningar i motsats till det

slag af föreningar, vid hvilka föreningsmedlemmarna kunna genom

stadgarna åläggas personligt ansvar för föreningarnas förbindelser, och

angifves alltså, att vid den på nämnda sätt undertecknade förbindelsen

någon dylik ansvarighet icke kan förekomma, med mindre antingen

någon föreningsmedlem särskildt förbundit sig därtill, eller ock afliandlingen

icke behörigen underskrifvits å föreningens vägnar, för hvithet

senare fall de styrelsemedlemmar, som underskrifvit afhandlingen, svara

för hvad sålunda slutits, eu för alla och alla för eu, såsom för egen skuld.

17 §•

Då ekonomisk verksamhet icke tillhör de ideella föreningarnas

uppgift, kan det knappast anses falla inom gränserna för det uppdrag,

64

som blifvit styrelsen för en dylik förening meddeladt, att träffa ekonomiskt

aftal af sådan betydelse som att afyttra eller med inteckning för gäld

belasta föreningens fasta egendom, utan torde för sådana åtgärder böra

erfordras särskildt bemyndigande af föreningen.

Vid de ekonomiska föreningarna, där styrelsens befogenhet att

företräda vederbörande förening är principiellt obegränsad, bar denna

grundsats ansetts vara af den vikt, att presumtionen därom ej borde

få undanröjas genom anmälan till registret, och med hänsyn härtill

linnes i 26 § af lagen om ekonomiska föreningar föreskrifvet, att

bestämmelse, innefattande inskränkning i styrelsens befogenhet att företräda

föreningen, ej må registreras. Då kungörande af till registret

gjorda anmälningar enligt kommitténs förslag ej skall förekomma, och

någon rubbning af presumtionen om styrelsens behörighet alltså ej

skulle följa af registreringen, har kommittén ansett anledning saknas

att föreslå något motsvarande förbud mot registrering af bestämmelse,

innefattande ytterligare inskränkning af den befogenhet, som skall tillkomma

styrelse för icke ekonomisk förening.

20 §.

Det synes höra till god ordning och äfven öfverensstämma med

föreningarnas intressen, att, liksom vid ekonomiska föreningar, förteckning

öfver medlemmarna upprättas. Vid de ideella föreningarna, där

medlemsantalet ofta är mycket stort och sammanhållningen mindre

kraftig, kan emellertid svårighet ofta möta att åstadkomma fullständiga

och tillförlitliga förteckningar, och någon bestämmelse om ansvar för

försummelse i fråga om förteckningens förande torde därför icke böra

meddelas. Ej heller har kommittén velat föreslå, att, såsom i 30 §

af lagen om ekonomiska föreningar finnes stadgadt, en hvar skall

äga att vid anfordran taga kännedom om dylik förteckning. Någon

sådan befogenhet för allmänhoten är nämligen icke behöflig, då personlig

ansvarighet för eu ideell förenings förbindelser icke kan åligga

föreningsmedlemmarna.

21-25 §§.

Dessa paragrafer motsvara 31—-35 §§ af lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet.

Den omarbetning af sistnämnda bestämmelser, kommittén företagit,

äger hufvudsakligen sin förklaring i kommitténs uppfattning, att det

65

vid ideella föreningar icke alltid är behöflig! eller öfverensstämmer med

hvad hittills varit brukligt att göra afgifvande af förvaltningsredogörelse

till en skyldighet för föreningens styrelse. Om sådan redogörelse icke

afgifves, synes tiden för anställande af talan mot styrelsens förvaltning

under någon viss period lämpligen kunna räknas, från det kännedom

om förvaltningen bereddes föreningsmedlemmarna genom framläggande

af revisionsberättelse. Faktiskt blir den sålunda föreslagna tiden för

talans anställande i de flesta fall densamma som i ekonomiska föreningar,

då styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande alltid pläga

samtidigt delgifvas föreningsmedlemmarna å sammanträde.

Då kommittén föreslagit, att revisorernas utlåtande skall framläggas

å sammanträde, torde häraf framgå, att enligt kommitténs åsikt revisionsberättelsen

bör afgifvas skriftligen. Någon sådan skyldighet förefinnes

ej enligt 32 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk

verksamhet och har, enligt hvad motiverna till nämnda lag utvisa, ansetts

icke böra där föreskrifvas, enär förvaltningsredogörelsen emellanåt kan

bestå allenast i utslutning af räkenskaperna för en kortare tidrymd

och det vid sådant förhållande vore lika ändamålslöst som för revisorerna

betungande, om skriftlig berättelse skulle afgifvas öfver hvarje

granskning. Vid ideella föreningar torde emellertid i regel räkenskapsafslutning

icke ske oftare, än att skriftlig revisionsberättelse, som för

ordningens skull alltid är att föredraga, utan olägenhet kan afgifvas.

32 §.

Den i 41 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk

verksamhet förekommande bestämmelsen, att vid likvidation förenings

egendom skall förvandlas i penningar, så snart utan uppenbar skada

ske kan, lärer hafva tillkommit med hänsyn till den fördelning af

egendomen, som i allmänhet skall åtfölja dylika föreningars upplösning.

Vid ideella iöreningar äger däremot i många fall någon fördelning icke

rum, utan öfverlämuas den upplösta föreningens behållna egendom odelad

till befrämjande af något ändamål, som står föreningens nära. Någon

bestämmelse om föreningsegendomens förvandling i penningar är därför

med hänsyn till detta senare slag af föreningar icke på sin plats.

33 §.

Enligt 26 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk

verksamhet är, såsom olvan omförmälts, styrelsens behörighet att före

9

-

66

tråda föreningen principiellt obegränsad, och äger styrelsen sålunda

jämväl att utan särskildt uppdrag försälja föreningens fasta egendom.

42 § af samma lag inskränker, hvad lik vidatorer vidkommer, denna

senare befogenhet sålunda, att likvidatorer ej äga, utan särskildt åt

föreningen erhållet bemyndigande, afyttra dess fasta egendom annorledes

än genom försäljning å offentlig auktion. Beträffande ideella

föreningar åter har kommittén, under 17 § härofvan, föreslagit sådan

inskränkning i styrelses befogenhet att företräda förening att, bland

annat, styrelsen ej må utan särskildt af föreningen erhållet bemyndigande

afyttra föreningens fasta egendom. Då förenings tillgångar stå

under likvidation, ligger det emellertid ofta i sakens natur, att dylik

försäljning skall ske, och kommittén har därför föreslagit, att likvidatorernas

befogenhet såtillvida skall vara vidsträcktare än styrelsens,

som de förra skola liga att äfven utan särskildt uppdrag försälja jäst

egendom. Dock torde denna befogenhet böra, liksom vid ekonomiska

föreningar, inskränkas till sådan försäljning, som sker å offentlig auktion.

40 §.

Att anmälan till registret skall göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i det län, inom hvilket föreningens styrelse har sitt säte, är

utan tvifvel afsedt äfven i det motsvarande stadgandet i 57 § af lagen om

registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, ehuru det icke där

särskildt uttalats.

Den af kommittén vidare föreslagna bestämmelsen, att i anmälan

skall uttryckligen tillkännagifvas, att föreningen icke har ekonomisk

verksamhet till sin uppgift, torde blifva behöflig, då två föreningsregister,

ett för ekonomiska och ett för icke ekonomiska föreningar,

hädanefter skola finnas. Om något sådant tillkännagifvande icke innehålles

i anmälan, framgår däraf, att densamma afser registret för ekonomiska

föreningar. Berörda föreskrift hänför sig, liksom öfriga bestämmelser

enligt denna paragraf, såväl till eu förenings första anmälan

för registrering som till de anmälningar till registret, Indika

därefter göras.

2 mom. af förevarande paragraf motsvarar ÖL § 3 mom. i lagen

om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.

Vid ideella föreningar torde ej finnas anledning påfordra, att, då

registrering sökes, de personer, livilka äro berättigade att för föreningen

underteckna skriftliga afhandlingar, skola å anmälan eller i registret

verkställa sådan underskrift, som vid dylika tillfällen skall användas.

67

Att sökande, klagande och förklarande i mål och ärenden äga att,

under iakttagande af vederbörlig tid och ordning, på eget äfventyr till

statsdepartement och förvaltande myndigheter insända ansökningar, besvär

och andra handlingar i betaldt bref med allmänna posten, finnes,

som bekant, stadgadt i kung!, förordningen den 12 juni 1885. Äfven

de anmälningsskrifter, om Indika i förslaget meddelas bestämmelser,

kunna sålunda med posten insändas till vederbörande Kimgl. Maj:ts

befallningshafvande.

42 §.

Denna paragraf motsvarar 59 § i lagen om registrerade föreningar

för ekonomisk verksamhet.

Tiden för räkenskapsafslutning torde vid ideella föreningar icke

vara af den vikt, att någon anteckning, motsvarande den i sistnämnda

paragrafs 6 mom. föreskrift^, är erforderlig.

De af kommittén i öfrigt föreslagna afvikelserna från bestämmelserna

i samma paragraf lära icke behöfva någon förklaring.

43 §.

De föreslagna stadgandena i 3 och 4 mom. af denna paragraf äga i

lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet sin motsvarighet

i GO § 2 mom.:s bestämmelse, att om förenings rörelse flyttas

från en kommun till en annan eller förändring sker i firman, ny fullständig

inskrifning i registret skall göras. Ideella föreningars verksamhet

är sällan så begränsad till ett visst mindre område, att någon hänsyn

behöfver tagas till möjligheten af verksamhetens förflyttning från en

kommun till en annan. Däremot har kommittén ansett bestämmelse

erfordras för den vid dylika föreningar möjligen förekommande händelsen,

att styrelsens säte flyttas från ett län till ett annat. Då förening

skall vara registrerad i det län, inom hvilket dess styrelse har sitt

säte, kan föreningen under sådant förhållande icke längre kvarstå i det

register, där den förut varit införd, utan bör, så snart anmälan om

flyttningen skett, afföras ur detsamma. För undvikande af de svårigheter,

som mången gång skulle uppstå, om eu förening, som genom

registrering erhållit rättskapacitet, sedermera upphörde att vara registrerad,

har det emellertid synts kommittén angeläget, att ny registrering

ofördröjligen måtte ske i det län, dit flyttningen skett, och har

kommittén i sidant syfte föreslagit, att Kung!. Maj:ts befallnings»

68

hafvande i det län, där föreningen förut vant registrerad, skall för densamme

registrering i det län, inom hvilket styrelsen framdeles skall hafva

sitt säte, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande därstädes öfversända

utdrag af föreningsregistret med dithörande bilagor.

46 §.

27 § i kommitténs förslag motsvarar 37 § i lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet. Någon bestämmelse om afförande

i vissa fall ur registret af en jämlikt sistnämnda paragraf gjord anteckning

om förenings upplösning finnes emellertid icke i 64 § af berörda

lag, hvilken paragraf motsvarar nu förevarande lagrum. Att

kommittén föreslagit en bestämmelse i sådant syfte, bär berott därpå,

att därest anteckning gjorts om förenings upplösning jämlikt 26 § i

kommitténs förslag, hvilken paragraf saknar motsvarighet i lagen om

ekonomiska föreningar, men öfverrätt sedan förklarat, att upplösning

ej skolat ske, berörda anteckning bör afföras ur registret, vid hvilket

förhållande följdriktigheten synts fordra, att ett liknande stadgande

meddelas om afförande af anteckning enligt 27 §.

48 §.

Då några större ekonomiska intressen i allmänhet icke stå på

spel vid underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet enligt förslaget,

har kommittén ansett, att bötesansvarets maximum, hvilket i den ekonomiska

föreningslagens motsvarande stadgande är bestämdt till femhundra

kronor, för icke ekonomiska föreningar kan nedsättas till trehundra

kronor.

69

Förslaget

till

Lag

om offentligen erkända stiftelser.

De medel, som i vårt land äro anslagna till stiftelser, uppgå till

ansenliga belopp samt befinna sig i stark ocb ständig tillväxt. Den

fullständigaste öfversikt öfver befintliga stiftelser, hvilken för närvarande

är att tillgå, innehålles i Kungl. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser,

där från och med år 1880 redogörelse lämnas för fromma

stiftelser, stipendiefonder, pensionsanstalter m. in.

Nämnda redogörelse är numera fördelad på följande rubriker:

A) stiftelser för egentlig fattigvård, för så kallade pauvres honteux

och dylikt (ej inräknade barnhem och andra inrättningar för

barnavård);

B) stiftelser och inrättningar för barnavård och barnaundervisning;

C) stipendiefonder och andra stiftelser för undervisning (men ej

för barnaundervisning);

D) stiftelser för sjukvård (ej själfhjälpskassor);

E) sjuk- och begrafningskassor (själfhjälpskassor);

F) pensionsfonder (utan afgifter af delägarne);

G) pensionskassor (med afgifter af delägarne); samt

H) andra stiftelser och inrättningar.

Under dessa rubriker meddelas uppgift å hvarje stiftelses namn

och ändamål, stiftarens namn och yrke, år och dag för stiftelsens upprättande,

antalet personer, som under det sista året af femårsperioden

erhållit utdelning från stiftelsen, sammanlagda beloppet af utdelningarna,

stiftelsens storlek vid årets slut, fastighetsvärden inräknade, värdet af

fastigheter, tillhörande stiftelsen, samt stiftelsens förvaltare.

Enligt det af statistiska centralbyrån för tiden 1891 — 1895 upp

-

Beflntlir/n

stiftelser.

70

gjorda sammandraget af fem årsberättelserna uppgick hela antalet af de

under ofvan nämnda littera upptagna stiftelserna till ej mindre än 9,019

med ett samladt värde af 237,750,904 kronor. Af dessa så kallade stiftelser

äro emellertid ej alla verkliga sådana, i det att de under litt. E upptagna

sjuk- och begrafningskassorna liksom de ande litt. G anförda

pensionskassorna, äfven om de i enskilda fall mottagit stiftelser, äro

rättsbildningar af helt annat slag. Bortser man alltså från dessa, så

fördela sig de verkliga stiftelserna enligt senast för 1895 upprättade

statistik på däri upptagna klasser sålunda:

Klass Antal stiftelser

A .......................... 2,135 .....

B ........................... 1,911 .....

G .......................... 1,700 .....

D .......................... 322 .....

K ......................... 750 .....

H ........................... 491 ....

Summa 7,315

Tillgångar kronor

22,087,224

29,882,078

31,801,080

11,730,900

28,710,118

_12,099,135

130,311,141 krön or.

Att förestående statistik är uttömmande är icke sannolikt. Såsom

af statistiska centralbyråns sammandrag framgår, har sedan 1880, då

redogörelse för befintliga stiftelser först gafs, med hvarje ny sådan en

mängd gamla stiftelser tillkommit, Indika ej tidigare varit redovisade.

Sannolikt är, att så fortfarande kommer att ske, ehuru allt mindre ju

längre denna statistik pågått. Att likväl vid sidan härom en betydande

verklig tillväxt af nya stiftelser ägt rum, är nogsamt känd! Sålunda

upprättades under femårsperioden 1891 — 95 301 nya stiftelser, dåra!

125 på landsbygden och 230 i städerna, med ett samladt värde af

2,827,998 kr., hvaraf 385,393 kr. för landsbygden och 2,442,005 kr.

för städerna.

Ehuru, såsom af de anförda siffrorna framgår, det samlade beloppet

af stiftelsernas tillgångar är mycket stort, äro de flesta sådana dock

helt små.

Sålunda funnos enligt den officiella statistiken år 1895 ej mindre

än 2,371 stiftelser, hvilkas tillgångar hvar för sig ej öfverstego ett

värde af 1,000 kr., och 1,893, hvilkas tillgångar utgjorde 1,000—3,000

kr. för hvar och en. Såsom bevis på, huru små stiftelserna stundom

kunna vara, må vidare anföras, att vid pass 150 ägde hvar för sig

tillgångar under 100 kronors värde, samt att enligt Riksdagens revisorers

förteckning öfver de donationer och stiftelser, för Indika redo

-

71

göres uti allmänna räkenskaperna, i ett fall kela den befintliga fonden

för en stiftelse uppgick allenast till 1 kr. 88 öre. Å andra sidan utgjorde

de mycket stora stiftelserna med öfver 1,000,000 kr. i tillgångar

ett antal af endast 13.

Vanligtvis bestå stiftelsernas tillgångar endast af ett penningkapital.

Flera af dem äga emellertid dessutom fast egendom. Framför allt är

detta fallet med de större stiftelser, som ka karaktären af anstalter

ock inrättningar såsom flertalet barnkem, kem för ålderstigna, sjukkus

ocli liknande. Sammanlagda värdet af stiftelsernas fasta egendom uppgick

år 1895 till 28,189,257 kronor. Slutligen må nämnas, att i ett mindre

antal fall stiftelsernas tillgångar utgöras delvis eller äfven kelt ock

kållet af en årlig i penningar eller in natura utgående ränta. Det sist

omnämnda förkållandet, att stiftelsen uteslutande består uti från viss

jordegendom utgående ränta, förekommer i 94 fall ock gäller blott helt

små stiftelser.

För kommitténs arbete viktigare än dessa och liknande uppgifter

rörande stiftelsernas antal, storlek ock förmögenhetsförhållanden äro de

upplysningar, som primäruppgifterna innehålla angående deras förvaltning

och styrelse. För att vinna nödig insikt härom kar kommittén

låtit utarbeta en sammanställning af dessa uppgifter, hvaraf tre sammandrag

bifogas som tabellbilagor. De uti dessa sammandrag redovisade

stiftelserna äro ej fullt lika många som de uti den officiella

statistiken upptagna (7,270 mot 7,315), beroende detta därpå att i några

fall styrelsen varit okänd, i andra de upptagna stiftelserna juridiskt

sedt ock efter detta lagförslag icke äro sådana, i det att desamma bestå

endast af årliga tillskott från för ifrågavarande ändamål intresserade

personer.

Såsom eu blick på dessa tabeller lär, äro stiftelsernas förvaltningar

synnerligen olika ock på mångfaldigt växlande sätt sammansatta. Ändock

äro härvid mer ock mindre likartade styrelseformer sammanförda

under gemensam rubrik. I motsatt fall, ock onfiman ville följa primäruppgifternas

alla ''olikheter, skulle förteckningen hafva blifvit betydligt

större. Stiftarne kafva kvar efter sin smak förordnat om styrelse för

åt dem gjorda stiftelser; ock deras förordnanden härutinnan kafva, såsom

det synes, noga iakttagits. Emellertid finner man vid eu granskning

åt tabellerna, att de olika slagen af styrelser kunna sammanföras i vissa

större grupper, om också svårt är att undgå en viss godtycklighet beträffande

såväl dessa grupper själfva som stiftelsernas fördelning på dem.

Sålunda förvaltades af kommunala myndigheter (landsting, kommun,

församling ock deras inrättningar ock myndigheter, pastor loci in

-

72

Gällande

lagstiftning.

räknad) på landsbygden ej mindre än 2,337 eller 86,8 % af samtliga

därstädes redovisade stiftelser; i städerna utom Stockholm kunna hit

hänföras 1378 stiftelser eller 39,8 % samt i Stockholm (Tyska församlingen

inbegripen) 469 eller 42,i %. Den därnäst största gruppen bildas

af de till städerna förlagda vid det högre undervisningsväsendet fästade

stiftelserna, som förvaltas af universitet (däri ej inbegripet nationsföreningar

och studentkåren), de allmänna läroverken, domkapitlen och andra

liknande statsinstitutioner. Antalet af härtill hörande stiftelser var i

städerna utom Stockholm 1343 eller 38,8 % af samtliga där befintliga

stiftelser samt i Stockholm 152 eller 13,0 %l. Stiftelser med »annan

särskild! tillsatt styrelse», som bilda den härnäst största gruppen, funnos

till ett antal af 526, häraf 121 å landsbygden, 288 i städerna utom

Stockholm samt 117 i hufvudstaden. Läggas härtill, såsom med fogske

kan, de stiftelser, hvilkas styrelse är sammansatt af ämbets- och

tjänstemän, eller hvari ämbets- och tjänstemän eller myndigheter jämte

andra personer ingå, så blir antalet stiftelser med dylik särskild!; tillsatt

styrelse betydligt större eller för hela riket vid pass 680. Bland återstående

stiftelser förvaltades flertalet af föreningar (304), af nationsföreningar

och studentkårer i Uppsala och Lund (86), af riddarhuset (78) samt af

bolag och enskilda personel*, mest godsägare.

Gällande lagstiftning angående stiftelser är i hög grad torftig och

ofullständig. Rörande stiftelsers rättsliga natur finnes icke något i lag

stadgadt, men en med styrelse försedd stiftelse lärer dock alltid hafva

ansetts kunna förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt

inför domstol eller annan myndighet söka, kära och svara. Det hufvudsakliga,

lagstiftningen i ämnet innehåller, utgöres af — numera delvis

föråldrade — administrativa bestämmelser rörande tillsyn å förvaltningen

af vissa stiftelser.

Den första bestämmelsen i ämnet tillkom genom kungl. cirkuläret

till konsistorierna den 24 april 1788, hvilket utfärdades i anledning af

en framställning från justitiekanslersämbetot med erinran om, att »åtskillige

till studerande ynglingars förmån anslagne, dels allmänna, dels

af enskilte donerade medel och kapitaler blifvit både genom X kap. 6

och 7 §§ af scliolteordningen och enskiltes förordnande uti testamentsoch

donationsbref lämnade under consistoriernas vård, förräntande och

utdelning, utan att consistorierna för förvaltningen af dylika medel

finnas vara underkastade det redogörelseansvar, hvilket alltid varit

1 Häruti äro inräknade, utom de vid Karol. institutet, konsistorium och allmänna läroverken

samt deras öfverstyrelse fästade stiftelserna, de som förvaltas af akademierna,

tekniska högskolan, veterinärinstitutet, lärarinneseminariet och nationalmusei nämnd.

73

andre ämbetsmän, som vårda allmänna medel, ålagdt, oeli livilket till

förekommande af sådana kapitalers och penningars vanvårdande eller

dragande från deras rätta ändamål i en framtid synes nödigt». I berörda

cirkulär föreskrefs, att, enär alla till allmän nytta anslagna, vare

sig af enskilda donerade eller eljest tillkomna medel borde redovisas,

konsistorierna skulle för hvarje år upprätta räkning öfver de under

deras vård stående stipendiemedel och alla andra till de högre eller

lägre läroverkens understöd i hvarje stift anordnade inkomster, som af

konsistorierna mottoges till förvaltande, och för hvilka redogörelse icke

förut påbjudits. Denna räkning, som borde utvisa, till hvem och mot

hvilken säkerhet penningarna vore mot ränta utlånade, de förändringar,

som årligen kunde inträffa i sådant hänseende, huru stipendierna utdelats,

samt huru räntorna och öfriga inkomster blifvit använda, skulle

med därtill hörande verifikationer inom mars månads utgång nästföljande

år aflämnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i den ort, där

konsistoriet hade sitt säte, hvarefter Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hade att ofördröjligen insända räkningen till kammarrevisionen (nuvarande

kammarrätten) för granskning. Därest mot sådana räkningar

förekomme anmärkningar, hvilka icke blefve af konsistorierna nöjaktigt

förklarade, ägde kammarrevisionen att genom sin advokatfiskal ställa

det felaktiga konsistoriet till ansvar inför revisionen i den ordning, författningarna

föreskrefve om andra uppbördsmän.

Utöfver den sålunda föreskrifna redovisningsskyldigheten för de

under konsistoriernas vård ställda medel fingo konsistorierna genom

kungl. cirkulärbrefvet den 10 oktober 1806 sig ålagdt ait i afseende

å alla till förmån för akademier, gymnasier samt katedral- och trivialskolor

gjorda enskilda stiftelser, vare sig de af testator blifvit

ställda under konsistoriets vård eller icke, efter från vederbörande infordrad

uppgift om de för dylika stiftelser föreskrifna dispositioner,

med oafbruten uppmärksamhet tillse, huru verkställigheten af desamma

handhades, samt anmana dem, åt hvilka medlens disponerande vore

anförtrodt, att, i enlighet med föreskriften i cirkuläret den 24 April

1788, ingifva årliga redogörelser till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

för att sedan af dem insändas till kammarrätten och därstädes undergå

vederbörlig revision. I anseende härtill anbefalldes det Kungl. Maj:ts

befallningshafvande att meddela konsistorierna all den ämbetshandräckning,

som erfordrades för det afsedda ändamålets befrämjande.

Vidare föreskrefs i samma cirkulär beträffande andra fromma

stiftelser, att emedan enligt kyrkoordningen allmän vård öfver fattiganstalter

ålåge biskoparne och konsistorierna, dessa skulle vara pliktiga

10

74

att infordra upplysningar om alla sådana fromma stiftelser, som icke

blifvit ställda under särskild publik styrelse, samt behörigen tillse, att

testators vilja noga uppfylldes, hvarjämte konsistorierna ägde rätt att

infordra redogörelse för medlen och själfva förvaltningen. Om härvid

något funnes vara försummadt, som konsistorierna ej kunde rätta utan

vederbörandes biträde, borde de, allt efter omständigheterna och sakens

beskaffenhet, vända sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller

domstol, hvarvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde förordna allmänt

ombud till utförande af stiftelsens talan. Hvad universiteten angick,

meddelades universitetskanslern underrättelse om innehållet i detta

cirkulär för de akademiska konsistoriernas förständigande.

Sedan därefter uppstått fråga, huruvida det borde åligga konsistorierna

i riket att infordra årliga redogörelser för alla inom hvarje

stift till förmån för akademier och skolor anslagna donationsmedel och

först på eget ansvar granska redogörelserna samt därefter insända dem

jämte konsistoriernas egna räkenskaper till kammarrätten, förklarades

genom cirkuläret till konsistorierna den 13 juli 1809, att emedan kungl.

brefvet den 10 oktober 1806 gjorde tydlig skillnad mellan konsistoriernas

åtgärd i fråga om de medel, hvilka vore donerade till undervisningsverk,

och dem, som vore skänkta till fromma stiftelser eller mottagits

af konsistorierna själfva, samt i afseende å det förra slaget medel

det endast ålåge konsistorierna att tillse, att stiftelsernas ändamål uppfylldes,

funne Kungl. Maj:t icke anledning att öka konsistoriernas

redan mångfaldiga göromål med den befattning och det ansvar, som

sålunda blifvit ifrågasatt, helst nödig säkerhet för stiftelserna lika fullt

vunnes, enär räkenskaperna insändes till landshöfdingen och granskades

hos kammarrätten. På det emellertid vederbörande icke måtte vara i

okunnighet om, af hvilka de hade att fordra redovisning, anbefalldes

det konsistorierna att hos kammarkollegium uppgifva de stiftelser till

undervisningsverken, som då funnes i hvarje stift, jämte de personer,

som hade att för dem redovisa, samt att, när någon ny stiftelse af

samma beskaffenhet upprättades, därom ingifva berättelse till nämnda

kollegium.

Genom kungl. cirkuläret till samtliga domkapitlen i riket angående

förändring i sättet för uppgörande af konsistoriernas och elementarläroverkens

räkenskaper don 17 september 1856 stadgades ytterligare,

bland annat, att till granskning hos kammarrätten skulle från konsistorierna

insändas räkenskap för alla under deras redovisningsansvar

ställda fonder eller kassor, i hvilka statsmedel inginge eller för hvilka

redovisnings insändande till kammarrätten vore påbjudet i stadgan för

75

rikets allmänna elementarläroverk, andra allmänna författningar eller

särskilda kungl. bref, änskönt inga statsmedel innefattades under förvaltningen;

att vid hvarje års slut kassainventering med afseende å

såväl den kontanta behållningen som säkerhetshandlingarna skulle förrättas

för konsistoriékassorna af konsistorium och för läroverkens kassor

af eforus eller, i hans ställe, skolans inspektor; att räkenskaperna skulle,

jämte intyg om verkställd inventering, åtföljas af förteckning å de

gåfvobref, testamenten eller andra urkunder, å hvilka stipendiefonder

eller andra tillgångar för ifrågavarande kassor grundade sig, samt att

räkenskaperna skulle afslutas för kalenderår äfven med afseende å

sådana kassor och fonder, i hvilka statsmedel ej inginge.

I stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878,

§ 140, har vidare meddelats bestämmelse, att donationsmedel till stipendier

eller för annat ändamål skola noggrant användas efter gifvares

föreskrift. För sådana, som stå under ett läroverks omedelbara förvaltning,

skall rektor ansvara och redogöra, där ej annorlunda är särskilt

föres k rifvet. Enligt § 142 i samma stadga skola de allmänna

läroverkens räkenskaper löpa från och med den 1 januari till och med

den 31 december. Räkenskaperna öfver de kassor, för hvilka rektor

ansvarar, skola af läroverkskollegium granskas och underskrifvas. Göres

icke anmärkning vid räkenskapernas beskaffenhet eller i afseende på

någon för medlen ställd säkerhet, och uppkommer i följd af försummelse

därutinnan för kassan förlust, äro kollegiets ledamöter, eu för

alla och alla för en, ansvariga för densamma. Efter skedd granskning

och underskrift skola läroverkets samtliga räkenskaper med tillhörande

verifikationer före den 1 mars hvarje år insändas till konsistorium för

att efter där undergången förnyad granskning jämte dess egna räkenskaper

ingifvas till kammarrätten.

På framställning af Riksdagen om vidtagande af åtgärder i syfte,

att Riksdagens revisorer samt kammarrätten vid granskning af räkenskaper,

i hvilka inginge redogörelser för donationer och stiftelser, måtte

äga tillgång till gällande föreskrifter och bestämmelser rörande dessa

donationer och stiftelser, har Kungl. Majt. genom kungörelse den 25

januari 1901 förordnat, att vid afgifvande första gången därefter af

årsredogörelse för sådan donation eller stiftelse, hvars räkenskaper vore

föremål för granskning i kammarrätten och genom Riksdagens revisorer,

vederbörande redogörare skulle till kammarrätten insända, tillika med

redogörelsen, två exemplar, tryckta eller i bestyrkta afskrift^, af de

rörande hvarje särskild donation eller stiftelse gällande urkunder, dock

att af de urkunder, af hvilka redan förut ett exemplar blifvit till kam

-

76

marrätten öfverlämnadt, allenast ett exemplar borde ytterligare dit insändas,

och skulle af de båda till kammarrätten inkomna exemplaren

af urkunderna det ena af kammarrätten öfverlämnas till Riksdagens

bibliotek.

Slutligen förordnas i kungl. instruktionen för landshöfdingarna i

rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän den 10

november 1855, § 31 mom. 18, att det tillhör Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att handhafva den genom särskilda författningar och stadganden

föreskrifna kontroll å förvaltning och redovisning af kyrkors, undervisningsverks

och fromma stiftelsers tillhörigheter och inkomster.

Enligt de delvis ganska dunkla bestämmelserna i cirkulären den

24 april 1788, den 10 oktober 1806 och den 13 juli 1809 synes skillnad

hafva gjorts mellan dels de till undervisningsändamål anslagna

stiftelser, som förvaltades af konsistorierna själfva, dels andra stiftelser

för dylika ändamål, dels öfriga stiftelser. Öfver förstnämnda slag af stiftelser

hade hvarje konsistorium att årligen upprätta en räkning, hvilken skulle

genom vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande insändas till kammarrätten

för revision. Öfver andra stiftelser för undervisningsändamål

skulle stiftelsernas styrelser ingifva årliga redogörelser till Kung]. Maj:ts

befallningshafvande, hvarifrån redogörelserna öfverlämnades till kammarrätten.

Konsistorierna, som icke hade någon direkt befattning med dessa

redogörelser, skulle emellertid utöfva uppsikt öfver stiftelserna, i det de

hade att infordra uppgifter rörande de för stiftelserna föreskrifna dispositioner,

tillse verkställigheten af dessa och anmana stiftelsernas styrelser att

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifva om förmälda redogörelser.

Räkenskaperna beträffande alla stiftelser för undervisningsändamål skulle

sålunda undergå revision i kammarrätten. Så skulle däremot icke i regel

vara förhållandet med andra stiftelsers räkenskaper. Om dylika stiftelser

icke blifvit ställda under särskild offentlig styrelse, skulle tillsynen

öfver desamma åligga konsistorierna. Dessa skulle för sådant ändamål

infordra nödiga upplysningar om stiftelserna och öfvervaka, att vederbörande

stiftares vilja noga efterlefdes, hvarjämte konsistorierna ägde

rätt att infordra redogörelser för stiftelsemedlen och förvaltningen af

stiftelserna.

Dessa bestämmelser hafva sedermera, såsom af det ofvanstående

framgår, i vissa delar ändrats, bland annat i det afseendet, att enligt

cirkuläret den 17 september 1856 och stadgan den 1 november 1878

konsistoriernas och läroverkens räkenskaper skola insändas till kammarrätten

af konsistorierna och icke genom Kungl. Mapts befallnings

-

77

hafvande. Enligt samma stadga skola läroverkens räkenskaper före

insändandet undergå granskning i konsistorierna.

I själfva verket lärer den kontroll, som utöfvas på grund af förberörda

allmänna stadganden, i hufvudsak icke sträcka sig längre än

till de stiftelser för undervisningsändamål, hvilka förvaltas af lärovex-kens

kollegier samt stifts- och universitetskonsistorierna. Den allmänna tillsyn,

som skulle åligga konsistorierna, har i saknad af särskilda anstalter

för att göra densamma verksam icke kunnat motsvara hvad därmed

torde hafva åsyftats, utan har i regel hufvudsakligen inskränkt sig till,

att biskoparne i sammanhang med kyrkovisitationer plägat granska

förvaltningen af de stiftelser, som omhänderhafvas af församlingarnas

prästerskap samt kyrko- och skolråd. Bestämmelsen i § 31 mom. 18

af landshöfdingeinstruktionen innebär endast en hänvisning till öfriga

författningar i ämnet, och då jämlikt dessa det icke tillkommer Kungl.

Maj:ts befallningshafvande att ingripa annat än på framställning från

konsistorierna, har Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befattning med

stiftelseväsendet icke kunnat vara af vidare betydelse. Föreskriften i

cirkuläret den 13 juli 1809 om ingifvande till kammarkollegium af

uppgift å vissa stiftelser skulle väl numera snarast innebära, att sådan

uppgift borde insändas till kammarrätten. Stadgandet lärer emellertid

icke tillämpas.

Härutöfver bar en del stiftelser varit föremål för revision i kammarrätten,

antingen till följd däraf att stiftelserna förvaltats af allmänna

verk eller inrättningar samt stiftelsernas räkenskaper ingått i de allmänna

räkenskaperna eller ock på grund af Kungl. Maj:ts förordnanden

beträffande särskilda stiftelser. Sådana förordnanden hafva dock icke

meddelats i någon större utsträckning.

Jämväl eljest har Kungl. Maj:t stundom, särskildt i sammanhang

med fastställande af stadgar för stiftelser, föreskrifvit, huru tillsyn å

deras förvaltning skall utöfvas. I öfriga fall åter drager det allmänna

icke någon försorg om tillsyn öfver stiftelser, utan är denna beroende

af de kommuner, enskilda personer eller andra, som hafva stiftelserna

om händer.

Äfven några i lagstiftningen förekommande enstaka bestämmelser

rörande stiftelser torde böra i detta sammanhang omnämnas. Sålunda

föreskrifves i 25 kap. 22 § strafflagen, att hvad om statens ämbetsmän

i sagda kapitel stadgas gäller ock om, bland andra, dem, som äro satta

att förvalta af Kungl. Maj:t stadfästade stiftelsers angelägenheter. 11

kap. 15 § rättegångsbalken innehåller, bland annat, att om stämning är

tagen å stiftelse, stämningen delgifves den, som äger att företräda

78

Tidigare

förslag till

bättre kontroll

m. m.

stiftelsen, eller, där flera hvar för sig eller gemensamt äro därtill behöriga,

någon af dem. Genom 10 § i förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 har stadgats,

att främmande trosbekännares stiftelser icke må utan Konungens tillstånd

förvärfva och besitta fast egendom i riket.

Förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma fullständigare och

mera betryggande bestämmelser angående vården af och tillsynen å

stiftelser hafva gång efter annan blifvit framställda, men hafva, utöfver

hvad ofvan blifvit omförmäldt, hittills i hufvudsak icke föranledt

någon påföljd.

Sålunda föreslogs i en vid 1856-—1858 årens riksdag väckt motion,

att rikets ständer måtte medgifva, att de ad pios usus stiftade kassor,

söm ville däraf begagna sig, skulle få insätta sina fonder eller innehafvande

säkerhetsdokument i rikets ständers bank eller riksgäldskontor

för att därstädes tillhandahållas motsvarande räntor. Till stöd för detta

förslag erinrades om de olägenheter, som för åtskilliga barmhärtighetsinrättningars

styrelser vore förenade med'' skyldigheten att förvalta

inrättningarnas kassor, samt om de dryga kostnader, som med denna

förvaltning vore förenade.

Vederbörande utskott afstyrkte emellertid förslaget, och utskottets

hemställan i sådant afseende bifölls i alla riksstånden utan öfverläggning

eller votering.

häremot ledde'' förhållanden, som vid samma riksdag yppat sig

under behandling af fråga om lönereglering för elementarlärarne, till

en framställning från riksdagens sida. I en den 25 februari 1858 till

Kungl. Maj:t afbiten skrifvelse uttalade rikets ständer, att enär donationer

syntes böra bibehållas till sina afsedda ändamål och ej, liksom dittills

skett, tagas i beräkning såsom tillgång, inbegripen i de äldre lärarelönerna,

det vore angeläget, att en utredning genom vederbörande konsistoriers

och skolstyrelsers försorg anställdes för att erhålla bestämd visshet om

beloppet af de utaf kommuner och enskilda personer till gymnasier

Och skolor i allmänhet gjorda donationer och villkoren, hvarunder de

meddelats; och anhöllo rikets ständer för den skull, att sådan utredning

måtte företagas och resultatet däraf delgifvas ständerna.

Sedan Kungl. Maj:t därefter i skrifvelse den 30 december 1859

till rikets ständer öfverlämnat den begärda utredningen, omförmälde

ständerna i skrifvelse den 26 oktober 1860 dem af ifrågavarande

donationer, i afseende å hvilkas användande ständerna funnit skäl till

ändring eller ansett ytterligare utredning vara behöflig. Vid bedömande,

huruvida gåfvomedlen borde utgöra tillökning i lärarnes enligt stat

79

bestämda aflöningsförmåner eller inberäknas i dessa och .således föranleda

till motsvarande minskning af skolans statsanslag, hade rikets

ständer antagit såsom en gifven i och för sig giltig grundsats, att det

senare, i allmänhet måste äga rum, såvida ej något förbehåll i motsatt

riktning varit vid donationen fästadt, men som det likväl måste

förutsättas, att med upplåtande af hyrestid bostad eller för sådant ändamål

gifna penningbidrag afsetts att bereda lärarne en förmån utöfver

hvad de vanligen åtnjöte, hade ständerna ansett så beskaffade donationer

ej ''heller böra tagas i beräkning vid bestämmandet af lärarnes i statsmedel

utgående aflöning. Ständerna anhöllo, att Ivungl. Maj:t täcktes

uti de omförmälda särskilda frågorna låta verkställa den ytterligare

utredning af donationernas tillkomst och beskaffenhet m. in., som ständerna

funnit vara erforderlig, samt att Kuugl. Maj:t därefter behagade

vidtaga .de

Vid 1865—1866 årens riksdag väcktes en motion om ändrade

grunder för tillsynen å fromma stiftelser. Motionären framhöll bl. a.,

att gällande stadganden om denna tillsyn icke vore tillräckliga för det

med dem afsedda ändamål. Bristande tillsyn öfver till milda stiftelser

anslagna medel hade nämligen mången gång till följd, att dylika medel,

af gifvaren afsedda till nödlidandes hjälp, blefve dragna till andra

ändamål eller rent af förskingrade. Eu skyldig aktning för gifvarens

minne ålade dock samhället såsom en oafvislig plikt att tillse, det ej

vare sig tadelvärd försummelse eller brottslig egem^tta läte dill milda

stiftelser, anslagna medel förspillas. I motionen föreslogs därför, att

lagstiftningen härutinnan måtte sålunda förändras, att närmaste tillsynen

öfver .ifrågavarande slags medel uppdroges åt vederbörande kommunalmyndighoter,

hvilka skulle hafva att öfver förvaltningen af desamma

verkställa årliga revisioner, däröfver berättelser borde afgifvas till

Kung]. Maj:ts befallningshafvande för att insändas till kammarrätten.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle dessutom i fall af försummelse

äga att förelägga vite.

Sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

medgaf i sitt betänkande öfver motionen önskvärdheten däraf, att sådana

stadganden kunde meddelas, att. man hade största möjliga säkerhet

mot förskingring af medel, som blifvit till fromma stiftelser donerade,

liksom mot deras användande till andra ändamål, än gifvaren afsett.

Utskottet ville emellertid erinra, att då själfva donationsbrefven i allmänhet

innehölle de noggrannaste bestämmelser rörande såväl medlens

■förvaltning som deras användande, lagstiftningen icke hade befogenhet att

häruti ingripa, hvadan några generella stadganden därom ej syntes

80

kunna meddelas. Endast i afseende på kontrollen Öfver förvaltningen

ocli användandet af medlen tillkomme det lagstiftningen att genom

ändamålsenliga föreskrifter söka främja gifvarens afsikt. Huruvida den

skyldighet och rättighet, som enligt cirkulärbrefven af 1788 och 1806

i berörda hänseende tillkomme konsistorierna, skulle bättre uppfyllas,

därest densamma, på sätt motionären yrkat, uppdroges åt vederböiande

kommunalmyndigheter, ansåge utskottet ganska tvifvelaktigt. Att tall

inträffat, då medel, hvilkas förvaltning och användande ställts under

konsistoriernas uppsikt, gått förlorade, kunde väl icke förnekas, men

detta finge sannolikt snarare tillskrifvas beskaffenheten af de utaf gifvaren

rörande förvaltningen meddelade föreskrifter än bristande tillsyn öfver

deras fullgörande, och då det vore styrelserna inom de kommuner, där

stiftelser af ifrågavarande beskaffenhet funnes, liksom hvarje enskild

person obetaget att, där afvikelse från gifna föreskrifter i afseende å

förvaltningen eller användandet af medlen ägde rum, sadant för vinnande

af rättelse hos vederbörande anmäla, samt kommunalmyndigheterna

sålunda redan efter gällande föreskrifter vore i tillfälle att uti ifrågavarande

hänseende utöfva en ganska verksam kontroll, ansåge utskottet

sig äga anledning hemställa, att motionen icke måtte till någon rikets

ständers åtgärd föranleda.

Denna hemställan godkändes af alla stånden utan meningsskiljaktighet.

Frågan om skärpt kontroll öfver förvaltningen af medel, som

donerats till allmänna ändamål, återkom därefter vid 1882 års riksdag

på grund af en inom Första Kammaren väckt motion. I denna omförmäldes,

hurusom vårt lands lagstiftning dittills föga uppmärksammat

kontrollen öfver medel, hvilka af enskilda donerats till kommuner,

kyrkor, fattiga eller annat allmänt gagn, och att det ofta inträffat, att

sådana legat blifvit förryckta från deras ursprungliga ändamål eller

blifvit använda på ett sätt, som donator därmed icke afsett. Utan

tvifvel tillkomme det statsmakterna att vidtaga sådana förfoganden,

hvarigenom dylika missbruk af gifvarens välvilliga afsikter kunde förekornmas

och beifras. Sättet, på hvithet eu dylik kontroll borde kunna

utöfvas, kunde vara olika, men då dylika donationer gemenligen hade

något kommunalt intresse, syntes det lämpligast att anförtro åt orternas

högsta kommunala myndigheter, landstingen och stadsfullmäktige i de

städer, som icke deltoge i landsting, öfvervakande däraf. Af dessa skäl

föreslog motionären, att Riksdagen ville för sin del besluta ett tilläggtill

gällande kommunal författningar, innehållande ett bemyndigande för

81

landstinget eller ofvannämnda stadsfullmäktige att utse tre eller flere

kommitterade, Indika erhölle uppdrag att mottaga behöriga afskrifter af

alla inom landstingsområdet gjorda donationer till allmänna ändamål,

att granska sättet, på hvilket dessa medel förvaltades och användes,

samt att, därest någon afvikelse från gifna föreskrifter skulle hafva ägt

rum, då anmäla sådant hos Kung!. Maj:ts befallningshafvande i orten

för att lagligen beifras.

Lagutskottet, som afgaf utlåtande i frågan, redogjorde därvid till

en början för tidigare lagstiftningsåtgärder och gällande bestämmelser

i ämnet samt anförde vidare, att då till dessa bestämmelser komrne, att

donationsfonder, fästa vid vissa allmänna inrättningar, såsom akademier,

allmänna läroverk, hospital, länslasarett och kurhus, blefve, där icke särskilda

föreskrifter därom vore gifna, förvaltade under samma former som

dessa inrättningars öfriga medel, garantier i allmänhet syntes förefinnas

för dessa donationers behöriga användande och vård. För de till kyrkor

och kommuner för vissa ändamål donerade medel äfvensom understundom

i fråga om inrättningar, helt och hållet grundade på enskild donation,

förefunnes däremot icke fullt lika betryggande garantier. Men äfven i

detta hänseende syntes man närma sig till ett bättre sakernas tillstånd.

Enligt det under den 22 maj 1880 vederbörligen fastställda formulär för

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser skulle nämligen särskilda

uppgifter lämnas bl. a. om fromma stiftelser. Utskottet funne denna

åtgärd särdeles välbetänkt och hoppades, att genom de sålunda vunna

och offentliggjorda upplysningar med de däri med tiden följande tillägg

och beriktiganden, hvilka i fråga om uppgifter af denna beskaffenhet

naturligen blefve erforderliga, en god grund vore lagd för utöfvande

af eu skärpt kontroll från vederbörandes sida å förvaltningen af fromma

stiftelser. Utskottet ansåge därför motionärens förslag, åtminstone för

det dåvarande och innan någon erfarenhet vunnits om hvad genom den

sålunda redan vidtagna åtgärd kunde i motionens syfte ernås, icke

böra föranleda någon åtgärd. Ett bifall till förslaget skulle ock i

många fall, där erforderliga kontroller redan förefunnes, onödigtvis införa

ännu ytterligare sådana med däraf följande ökadt besvär för dem,

som, ofta utan ersättning, vore satta att förvalta stiftelserna.

Utskottets afstyrkande hemställan blef bifallen af båda kamrarna

utan debatt eller votering.

Uti en inom Andra Kammaren vid 1885 års riksdag väckt motion

föreslogs sedermera, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, som kunde befinnas

tjänlig till beredande af trygghet för, att till välgörande eller allmän

11

-

82

nyttiga ändamål donerade eller testamenterade egendomar blefve förvaltade

ocli använda i öfverensstämmelse med gifvarnes föreskrifter.

Såsom skäl för sin framställning anförde motionären hufvudsakligen,

att oaktadt under de senare åren åtskilliga lagar och författningar utkommit

och åtgärder vidtagits i syfte att skydda de enskilde mot förluster

och för bevakande af deras rätt, ett högst viktigt stadgande

saknades, nämligen om kontroll och tillsyn öfver sättet, huru för välgörande

eller allmännyttiga ändamål donerade eller testamenterade fonder

eller egendomar förvaltades eller redovisades. Då sådana fonder eller

egendomar förefunnes i vårt land till många millioner kronors värde

och de stiftelser, som på desamma vore grundade, i många fall saknade

andra målsmän än de för deras förvaltning tillsatta styrelser, af Indika

åtskilliga ansåge sig alldeles oansvariga, men synnerligen angeläget

vore, att de, som af sina ägodelar ville åstadkomma något för alltid

välsignelsebringande och nyttigt, kunde erhålla full visshet därom, att

de gåfvor, som i god afsikt lämnats, icke af blifvande styrelser eller

kommuner förskingrades, missbrukades eller för andra ändamål än det

i donationsbrefvet bestämda användes, syntes en förbättrad lagstiftning

härutinnan vara högeligen af behofvet påkallad. Motionären, som vore

i tillfälle att anföra flera exempel på, att förvaltningen af stiftelser icke

vore i öfverensstämmelse med därför gällande föreskrifter, att till allmänt

nyttiga ändamål lämnade gåfvor vore i enskildes ägo, samt att

fonder, af hvilka endast årliga räntan borde fa användas till välgörande

ändamål, tagits till uppförande af läroverkshus, m. m., förmenade, att

om någon öfverstyrelse eller öfvermål sman funnes, till hvilken alla för

all framtid gällande testamenten eller donationsbref skulle inlämnas och

som både rätt att infordra en årlig revisionsberättelse och, där sådan

icke kunde erhållas, själ!'' eller genom ombud låta verkställa revision

för att få utredt, om förvaltningen öfverensstämde med donators förordnande,

samt i motsatt fall söka rättelse däri, de öfverklagade missbruken,

för hvilka bot för det dåvarande ej stode att erhålla, icke

skulle kunna äga rum. Motionären tilltrodde sig emellertid icke att

afgöra, hvilken myndighet borde erhålla ifrågavarande uppdrag, utan

öfverlämnade afgörandet därom åt vederbörande utskott eller Kungl. Maj:t.

Det tillfälliga utskott inom Andra Kammaren, till hvilket motionen

hänvisades, redogjorde i sitt betänkande först för lagutskottets ofvannämnda

utlåtande vid 1882 års riksdag och den utgång, frågan då

erhållit, samt jfltrade sedermera bland annat, att åt lagutskottets förhoppning,

att den förändring, som vidtagits beträffande landshöfdingarnas

femårsberättelse!'', skulle leda till ett väsentligen bättre sakernas skick

83

med afseende å kontrollen öfver de fromma stiftelsernas förvaltning'',

någon stor betydelse uppenbarligen icke kunde tillmätas. Väl vore

det. sant, att åt stiftelsernas tillvaro därigenom gåfves en viss publicitet,

men därmed vore föga vunnet, om icke åt staten såsom representant

för rätten och kontinuiteten i samhällsförhållandena bereddes befogenhet

att, med tillämpning af den sålunda vunna kännedomen, jämväl tillse,

att stiftelserna blefve i öfverensstämmelse med gifvarnes och testatorernas

föreskrifter förvaltade. Att ett samhällsintresse af stor betydelse här

förelåge, visade endast en blick på det statistiska material, som i

statistiska centralbyråns sammandrag af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

femårsberättelser då för första gången blifvit lagdt under

allmänhetens ögon. — Principen, att staten skulle anses såsom själfskrifven

representant för alla fromma stiftelser, vore ej heller ny inom

vår lagstiftning. För att icke tala om fideikommissen, som erbjöde

många jämförelsepunkter med de fromma stiftelserna och rörande hvilka

enligt gällande lagbud ingen, äfven den obetydligaste, afvikelse från

testators föreskrifter finge äga rum, med mindre Kungl. Maj:t i sista

hand därtill gifvit sitt samtycke, underläte säkerligen ingen samvetsgrann

styrelse för stiftelser, som grundats på testamenten, att hos

Kungl. Maj:t begära bekräftelse på de förändringar i fråga om stiftelsernas

natur och ändamål, som nya tidsförhållanden och andra dylika

omständigheter kunde göra erforderliga. Lätt insåges dock, att med

denna så att säga negativa kontroll, som till yttermera visso sattes i

gång af den styrelse eller myndighet, hvilken skulle kontrolleras, föga

vore uträttad t i det syfte, som motionen afsåge och utskottet funne

synnerligen behjärtansvärdt. Hvad som vore af nöden vore möjlighet

och befogenhet för staten att själfmant skyddande ingripa, hvar helst

oregelbundenheter i förvaltningen af stiftelser, som tjänade egentliga

stat suppgifter och andra af staten såsom berättigade ansedda ändamål,

förekomme; och själfva kärnpunkten i motionen syntes just ligga i den

af motionären insedda nödvändigheten att öfver de växlande, af egna

intressen ej allt för sällan påverkade lokala förvaltningarna sätta°en

central, som, oberörd af alla de omständigheter, som i den trängre

kretsen lätt nog kunde verka till ett förryckande af hela stiftelsens

ändamål, hade makt att tillse, att stiftelsen finge verka för de uppgifter,

som blifvit densamma förelagda. — Utskottet, som icke i ringaste mån

både tid afsikt att åstadkomma rubbning eller ändring i den kontroll,

som ålåge konsistorierna och mot hvilken, så vidt till utskottets kännedom

kommit, intet varit att erinra, ansåge i likhet med 1882 års lagutskott,

att skärpt kontroll hufvudsakligen påkallades för de till kyrkor

84

och kommuner donerade fonder äfvensom för de inrättningar, som vore

grundade på enskild donation. Uppenbarligen kunde genomseendet af

dylika fonders räkenskaper och de öfriga åtgärder, som af den skärpta

kontrollen kunde blifva en följd, icke taga i anspråk så mycken tid

eller så stora arbetskrafter, att icke detta arbete skulle kunna medhinnas

af något utaf de redan förefintliga centrala ämbetsverken, utan att dock

utskottet vore beredt uppgifva, hvilket ämbetsverk i sådant afseende

vore det lämpligaste. — Med stöd af hvad sålunda anförts, föreslog

utskottet Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, som kunde befinnas tjänlig för utöfvande

af nödig kontroll öfver förvaltningen af medel, som donerats

eller testamenterats till allmänna ändamål, för såvidt de ej vore att

hänföra till sådana donationer eller testamenten, som redan stode under

statens kontroll.

Andra Kammaren biföll efter en längre öfverläggning med 79

röster mot 62 denna utskottets hemställan.

Sedan detta beslut delgifvits Första Kammaren, remitterades ärendet

till ett af kammarens tillfälliga utkott, som i afgifvet utlåtande hemställde,

att kammaren måtte besluta i likhet med Andra Kammaren.

Kammaren afslog emellertid efter en stunds diskussion utan votering

utskottets förslag, och frågan hade alltså förfallit.

Slutligen väcktes vid 1897 års riksdag inom Första Kammaren

en motion, hvars behandling i kamrarna utmynnade i den Riksdagens

skrifvelse den 8 maj 1897, som utgjorde en af anledningarna till kommitténs

tillsättande. I denna skrifvelse anfördes hufvudsakligen följande:

De belopp, som årligen genom testamentariska dispositioner eller

gåfvor ansloges för allmännyttiga ändamål, till understöd af fattiga, för

barnavård och sjukvård, för utdelning af stipendier och pensioner

in. in. vore ej obetydliga. Att dessa gåfvomedel omsorgsfullt förvaltades

och användes för de afsedda syftemålen, vore af stor vikt, och en

verksam kontroll härå från det allmänas sida syntes vara väl befogad.

I sistnämnda afseende vore emellertid för närvarande ganska illa beställdt.

Väl hade genom särskilda Kungl. cirkulär å rikets konsistorier

lagts vårdnaden om fromma stiftelser i allmänhet, med undantag af

sådana, som blifvit ställda »under särskild publique styrelse» eller upprättats

för undervisningsverk. Dessa cirkulärs bestämmelser hade dock

otvifvelaktigt blifvit genom nyare lagstiftning till väsentliga delar upphäfda.

I alla händelser vore konsistorierna icke i stånd att, såsom sig

borde, utöfva uppsikt öfver fromma stiftelser, bland annat därför, att

några allmänna föreskrifter, ägnade att bringa uppkomsten af nya stif

-

85

telser till konsistoriernas kännedom, icke blifvit gifna. Kungl. Maj:ts

befallningshafvande lämnade visserligen redogörelser för fromma stiftelser,

men af enahanda skäl, som nyss nämnts, vore äfven dessa myndigheter

urståndsätta att öfva en verksam och säker kontroll. Också

lämnade de statistiska uppgifterna i fråga om tillförlitlighet i detta afseende

mycket öfrigt att önska, ett förhållande, som äfven af officiella

uttalanden bestyrkts. — Huru bristfälliga de anordningar än vore, som

vidtagits i syfte att bringa stiftelsernas tillvaro till vederbörande myndigheters

kunskap, syntes det likväl i många fall vara ännu sämre sörj dt

i fråga om förvaltningen och redovisningen af en del af dessa stiftelsers

medel. En mängd donationer handhades nämligen af korporationer eller

enskilda inrättningar eller personer, och i fråga om dylika stiftelser

vore staten för närvarande icke i tillfälle att öfva en betryggande och

tvifvelsutan högst behöflig tillsyn. — Bland de i statistiska centralbyråns

sammandrag under namn af »fromma stiftelser)) upptagna stiftelser,

fonder och kassor inginge otvifvelaktigt många inrättningar, som ej

borde anses såsom fromma stiftelser. Såsom sådana borde man nämligen,

enligt Riksdagens mening, ej räkna föreningar, som af enskilde

bildats i syfte att genom sammanskott eller eljest tillgängliga medel

bereda delägare pension eller sjukhjälp eller stärbhusen begrafningshjälp,

såsom pensionsanstalter, sjuk- och begrafningskassor, hundramannaföreningar

in. fl. Vidare kunde anmärkas, att ett stort antal af de uppgiga

inrättningarna eller fonderna, och helt visst de, som innehade de

största tillgångarne, vore på grund af meddelade bestämmelser underkastade

granskning dels genom kammarrätten, dels genom kommunala

myndigheter eller eljest. Het måste emellertid antagas, att många stiftelser

eller fonder funnes, hvilka icke vore underkastade någon pålitligtillsyn.

Bestämmelser i ämnet vore visserligen meddelade genom cirkulären

af den 24 april 1788, den 10 oktober 1806, den 13 juli 1809 och

den 17 september 1856 med flera författningar. Men dessa bestämmelser

beredde vederbörande hvarken tillräcklig kännedom om befintliga

stiftelser eller erforderliga krafter för utöfvande af en tillsyn, som

funnes nödig. Härigenom hade möjliggjorts att, såsom det stundom inträffat,

donationer blifvit använda för annat ändamål än det af donator

tydligen afsedda, eller ännu svårare o egentligheter vid donationers förvaltning

förekommit, så att till och med afbräck måst uppstå i den

verksamhet, som med stiftelsen åsyftats. — Riksdagen ansåge fördenskull,

att i de fall, då fromma stiftelsers räkenskaper icke redan vore

föremål för granskning af någon statens myndighet, tillsyn från

statens sida öfver vården och förvaltningen af stiftelsernas egendom

86

Kommitté

förslagets

allmänna

ståndpunkt.

vore af nöden. Denna tillsyn syntes dock icke böra i allmänhet utsträckas

till en noggrann pröfning af hvarje utgifts behörighet, utan

inskränkas till en granskning af behållningens placering och huruvida

afkomsten användts i donators syfte.

Under åberopande af hvad i ärendet anförts, anhöll Riksdagen,

såsom kommittén förut omnämnt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådana åtgärder, som kunde

finnas nödiga för åstadkommande af kontroll öfver vården och förvaltningen

af fromma stiftelser inom landet.

Enligt hvad redan blifvit omförmäldt, framhölls före och i sammanhang

med kommitténs tillsättande från skilda håll, att lagstiftningsarbetet

i ämnet borde afse ej blott att åvägabringa mera fullständiga

och tidsenliga bestämmelser om tillsyn å stiftelsers förvaltning än de

sålunda hittills gällande, utan äfven och i främsta rummet att i allmänna

privaträttsliga stadganden skapa erforderlig grundval för dylika

bestämmelser. Kommittén har alltså vid fullgörande af sitt uppdrag i

denna del haft att först till behandling upptaga frågan om stiftelsers

privaträttsliga natur och hvad därmed äger samband. De bestämmelser,

kommittén i detta hänseende föreslår, gå ut på fastställande af stiftelsebegreppet

äfvensom angifvande af de förutsättningar, under hvilka

stiftelser skola kunna erhålla själfständig rättspersonlighet, och den

ordning, i hvilken dylik personlighet för dem skall stå att vinna,

samt åsyfta vidare en allmän reglering af den rättsliga ställning, som

skall tillkomma de stiftelser, hvilka enligt förslaget erkännas såsom

rättssubjekt. Stiftelser, som icke äro rättssubjekt och sålunda icke

hafva någon själfständig rättslig tillvaro, torde icke böra blifva föremål

för någon särskild lagstiftning i annan mån, än som är erforderligt

för att reglera det öfvergångsstadium, som för hvarje stiftelse måste

finnas, innan den framstår såsom fullbordad och med fulla rättsliga

befogenheter. I öfrigt få en dylik stiftelses förhållanden bedömas efter

de allmänna rättsregler, som gälla för de fysiska personer, hvilka hafva

hand om stiftelsemedlen och skola använda dessa för stiftelseändamålet.

Endast i den mån nya rättssubjekt af en säregen karaktär framträda,

finnes behof af privaträttslig speciallagstiftning. Enligt kommitténs

förslag skall emellertid det vida öfvervägande antalet stiftelser blifva

rättssubjekt och hvarje loflig stiftelse kunna förvärfva sådan ställning.

Med den sålunda angifna begränsningen åsyfta de af kommittén

ifrågasatta allmänna bestämmelserna alla stiftelser. Att fideikommiss

icke omfattas af förslaget, torde nämligen icke utgöra något undantag,

då dessa knappast äro att anse såsom stiftelser i egentlig mening.

87

I eu andra afdelning af lagförslaget liar kommittén framlagt

förslag till bestämmelser om tillsyn å vissa stiftelser, i afseende å

hvilka en särskild kontroll från det allmännas sida synts kommittén

påkallad och lämplig.

Kommittén tiar i regel ställt sig på den ståndpunkt, att anledning

icke finnes att afvika från eller allt för starkt ingripa i den utveckling,

stiftelseväsendet, i hufvudsak utan påverkan af lagstiftningen, hittills

tagit, och hvilken i stort sedt bör betecknas såsom synnerligen välsignelsebringande

och uppmuntransvärd. Enligt kommitténs mening,

hvilken torde sta i full öfverensstämmelse med den uppfattning, som

legat till grund för det kommittén gifna uppdrag, utgöres målet för lagstiftningen

i ämnet af klarhet, säkerhet och reda i stiftelsers rättsförhållanden,

men detta utan några sådana villkor och bestämmelser i

fråga om stiftelsers rättsliga natur, uppkomst och handlingsfrihet, hvilka

kunna förutsättas få en hämmande eller försvårande inverkan på inrättandet

af stiftelser eller fullföljden af stiftelsers ändamål.

Allmänna bestämmelser.

Det väsentliga för stiftelsebegreppet utgöres enligt kommitténs Stiftelsers

uppfattning däraf, att egendom öfverlåtits att stadigvarande förvaltas uPPkomstför

främjande af lofligt, särskildt ändamål. Till uppkomsten af en

stiftelse erfordras sålunda, att ett dylikt ändamål för stiftelsen bestämmes

och egendom öfverlåtes för befordrande af detsamma. Upprättandet

af stiftelse är icke bundet vid någon viss form, dock att, om förordnande

i ämnet meddelas genom testamente, de bestämmelser, som

eljest gälla rörande villkoren för testamentes giltighet, äfven här äga

tillämpning. Då fast egendom anslås till stiftelse, måste likaledes

vanliga regler beträffande formen för öfverlåtelse af sådan egendom

iakttagas. Det ligger emellertid i sakens natur, att för en rättshandling

af sådan beskaffenhet som upprättandet af en stiftelse den skriftliga

formen, är den lämpligaste, äfven då den icke är genom något lagbud

föreskrifven. Att skriftligt förordnande, s. k. stiftelseurkund,'' upprättas,

torde också vara regel.

Stiftare kan hvar och en vara, som äger förmåga att afgifva en stiftaren.

rättsgiltig viljeförklaring och kan förse stiftelsen med medel till fullföljande

af dess ändamål. Såväl fysiska personer, en eller flera gemensamt,

som särskildt bildade rättssubjekt, t. ex. bolag och föreningar,

kunna alltså uppträda såsom stiftare. De olika sidor, som ingå i upprättandet

af en stiftelse, nämligen bestämmandet af stiftelseändamålet

88

Stiftelsers

ändamål.

och öfverlåtelsen af stiftelseförmögenheten, kunna ock vara fördelade

på skilda personer. Det kan sålunda hända, att en person skänker

medel till ett ändamål, som han uppdrager åt en annan att bestämma.

Den verklige stiftaren är då den, som anslagit medlen, och icke den,

som endast på den förres uppdrag medverkat till stiftelsens uppkomst.

Annat blir förhållandet, om medel skänkas till en person för att. af

denne användas till upprättandet af en stiftelse, såsom ganska ofta är

händelsen med hedersgåfvor vid jubileer o. d. Den viljeförklaring,

genom hvilken medlen öfverlåtas å stiftelsen och dennas ändamål i

sista hand bestämmes, utgår då från den, som mottagit gåfvan, och

denne är sålunda stiftaren.

De gängse benämningarna »fromma stiftelser», »milda stiftelser»,

hvilka ofta användas såsom beteckning för stiftelser i allmänhet, äga

sin grund däri, att, särskilt i äldre tider, syftet för stiftelser i regel

varit af sådan beskaffenhet, som dessa benämningar angifva, i det

stiftelserna afsett antingen direkt religiösa ändamål eller ock andra

allmännyttiga ändamål, hvilka stå de religiösa nära, såsom välgörenhet

och undervisning. Äfven i våra dagar hafva stiftelser oftast ett i någon

mån allmännyttigt syfte. I stiftelsebegreppet ligger emellertid ingenting,

som hindrar, att stiftelser kunna upprättas jämväl för andra ändamål,

och särskildt familjestiftelser, hvilka endast afse medlemmar af viss

släkt eller vissa släkter, åsyfta stundom tillgodoseendet af rent enskilda

intressen utan betydelse för det allmänna.

Att, därest stiftelse skall kunna vinna rättsligt skydd, stiftelseändamålet

måste vara lofligt, följer af allmänna rättsregler. Detta framgår

ock af bestämmelserna rörande den fastställelse af viss myndighet,

som enligt kommitténs förslag i de flesta fall skall utgöra villkoret för

stiftelsers rättssubjekti vitet. Fastställelse skall nämligen vägras, om

stiftelse pröfvas strida mot lag eller sedlighet.

Af stiftelses egenskap att vara rättspersonligliet följer, att

stiftelsen måste hafva ett särskildt ändamål. I personlighetsbegreppet

ligger nämligen, att hvarje person är afskild från andra personer och

för en själfständig tillvaro. Häremot strider naturligtvis icke, att äfven

andra kunna fullfölja samma eller liknande ändamål som det, hvilket

utgör den inre grunden för en stiftelses tillvaro, men detla ändamål

måste dock vara stiftelsens eget ändamål.

Stiftelseändamålet bestämmes i regel genom det förordnande af

stiftaren, hvilket ligger till grund för stiftelsens uppkomst. Det kan

dock förekomma, att stiftaren i första hand skapar den materiella förutsättningen

för tillvaron af en stiftelse genom att till densamma anslå

89

egendom, och föreskrift om stiftelsens ändamål meddelas sedermera.

Någon stiftelse föreligger emellertid icke, innan ändamålet blifvit bestämdt.

Till stiftelsebegreppet hör vidare en stiftelseförmögenhet. De Stiftelseförfysiska

personerna träda i stiftelser tillbaka för det sakliga elementet. möaenheten.

Under det att exempelvis en förening består af en sammanslutning

mellan personer och, äfven om dessa för att vinna föreningsändamålet

i regel måste, åtminstone i någon mån, anlita ekonomiska medel, det

väsentliga lör föreningen i allt fall är tillvaron af personer, som utgöra

medlemmar af densamma, äger ett motsatt förhållande rum i fråga om

stiftelser. Äfven dessa äro i behof af personlig medverkan för uppnående

af sina ändamål, men de personer, som verka för en stiftelse

och representera densamma, utgöra icke i sin sammanslutning stiftelsen,

utan äro endast organ för förverkligande af stiftarens vilja beträffande

stiftelseförmögenhetens användning. Förmögenheten, men icke dessa

organ, utgör den yttre förutsättningen för stiftelsens tillvaro. Därest

en förening går förlustig de tillgångar, som genom sammanskott af

föreningsmedlemmarna eller eljest kommit i dess ägo, och härigenom

måhända sättes ur stånd att fullfölja föreningsändamålet, kan sådant

visserligen föranleda föreningens upplösning, men, om upplösning icke

sker, består föreningen, så länge det personliga föreningselémentet fortlefver.

Fn stiftelse däremot, som förlorat sin förmögenhet, har därigenom

upphört att vara till, därest icke på grund af särskilda anordningar

njr förmögenhet är tillförsäkrad stiftelsen. Om åter en stiftelse

är i afsaknad af personer, som företräda och förvalta densamma, vare

sig stiftelsen ännu icke erhållit sådana organ eller förlorat de organ,

som funnits, inverkar detta icke på stiftelsens bestånd, ehuru visserligen

stiftelsen är urståndsatt att verka för sitt ändamål, intill dess

berörda brist blifvit afhjälpt.

Stiftelseförmögenheten måste vid en fullbordad stiftelse vara öfverlaten

på stiftelsen och alltså hafva afskilts från det förmögenhetsområde,

egendomen förut tillhörde. För uppkomsten af en stiftelse är

det icke tillräckligt, att egendom afsatts för ett uppgifvet ändamål

under sådana villkor, att den, som härom förordnat, fortfarande är ägare

af densamma och kan återkalla bestämmelsen om dess användning.

Om sålunda t. ex. inom ett bolag visst belopp disponeras till en

pensionsfond för bolagets arbetare, utan att bolaget afstår från äganderätten

till beloppet, uppkommer icke någon stiftelse.

Den till en stiftelse anslagna förmögenheten kan emellertid enligt

sakens natur icke i egentlig mening öfvergå i stiftelsens ägo, innan

12

90

stiftelsen erhållit förmåga att förvärfva rättigheter. Den slutliga öfvergången

sker alltså först i och med det, att stiftelsen blifver en själfständig

rättspersonlighet, och intill den tiden är öfverlåtelsen såtillvida

villkorlig, som den icke kan fullbordas, med mindre stiftelsen i nämnda

bemärkelse kommer till stånd. Redan dessförinnan kan emellertid

stiftelseegendomen afskiljas från stiftarens förmögenhetsområde på sådant

sätt, att han icke vidare kan återkalla sitt förordnande. Enligt kommitténs

uppfattning bör såsom en betingelse för stiftelses förvärf af

rättspersonlighet uppställas den fordran, att öfverlåtelse i denna mening

ägt rum. Hvad härför erfordras, beror af förhållandena i olika fall.

Har stiftelse upprättats genom testamente, uppfylles den angifna

förutsättningen i och med stiftarens frånfälle. I andra fall åter torde

öfverlämnande af egendomen i en eller annan form vara behöflig!.

Utgöres stiftelseförmögenheten af lösegendom, skall sjkifva egendomen

öfverlämnas till någon person för stiftelsens räkning, och likaså bör,

då fast egendom anslagits till stiftelse, skriftlig öfverlåtelse å egendomen

hafva för stiftelsens räkning omhändertagits af annan än stiftaren.

De regelmässiga formerna för öfverlåtelsen äro gåfva och testamente.

Det möter emellertid intet hinder, att stiftaren förbehåller sig

eller andra en återprestation från stiftelsens sida, eller att eljest föreskrifvas

villkor och förbehåll, hvilka vid öfverlåtelse under stiftarens

lifstid kunna föranleda, att öfverlåtelsens natur af gåfva icke framstår

klar och oblandad. Äfvenledes kan det förekomma, att öfverlåtelsen

till det yttre framträder såsom en tvåsidig rättshandling, exempelvis

om vid försäljning af en egendom bland villkoren stadgas, att visst

belopp af egendomens årliga afkastning skall för all framtid utgå till

en stiftelse. Det torde därför icke böra upptagas bland de utmärkande

kännetecknen å stiftelser, att stiftelseförmögenheten tillkommit genom

gåfva eller testamente, utan lärer frågan om den form, hvari öfveriåtelsen

af stiftelseförmögenheten kan äga rum, böra lämnas öppen.

Stiftelseförmögenheten kan omfatta hvarje slag af egendom, som

är ägnadt att tjäna lill befordrande af stiftelseändamålet. Stiftelsers

förmögenhetsförhållanden förete ock mycken omväxling, från stora

anstalter med vidlyftiga anläggningar samt mången gång högst ansenliga

fonder och fastigheter till stiftelser, lrvilkas enda tillgångar utgöras af

rätten till en ränta eller till bidrag in natura från egendom, som är

annans tillhörighet. Stundom begagnas förmögenheten omedelbart för

stiftelseändamålet, t. ex. om en jordbruksfastighet anslagits till en

landtbruksskola eller ett hus till arbetarebostäder, i vanliga fall åter är

det endast förmögenhetens afkastning, som kommer till användning.

91

Till stiftelsebegreppet, sådant det af kommittén uppfattats, hör,

såsom redan framhållits, att stiftelse skall hafva sjelfständig förmögenhet.

Då emellertid denna kan bestå endast i rätlen att på vederbörliga förfallotider

erhålla den för ändamålet anslagna afkastningen från annans

egendom, har kommittén icke trott sig böra föreslå någon uttrycklig

bestämmelse därom, att stiftelses egendom skall utgöra en själfständig

förmögenhetsmassa. Åt en sådan bestämmelse skulle nämligen lätt

kunna gifvas den tolkning att, i motsats till hvad kommittén afseft,

stiftelser skulle behöfva äga själfständig kapitalförmögenhet, och att

sålunda organisationer, hvilkas tillgångar endast utgjordes af rätt till

ränta eller afkomst af fast egendom, vore uteslutna från lagstiftningen

om stiftelser.

Stiftelse skall enligt sitt begrepp vara beräknad för längre tids

varaktighet. Det är härvid icke nog, att det ändamål, stiftelsen har

att främja, äger varaktig betydelse, ty verkningar, som sträcka sig långt

in i framtiden, kunna mången gång eftersträfvas och vinnas genom

en enda handling eller ett fåtal sådana inom en kort tidsperiod, utan

till stil t elsebegreppet hör, att själfva stiftelsen, sådan den framträder i

det yttre, alltså stiftelsens materiella grundval, stiftelseförmögenheten,

är afsedd att stadigvarande aga bestånd och förvaltas för främjande af

stiftelseändamålet. Den varaktighet, som sålunda hör till stiftelses

natur, kan emellertid icke innebära, att stiftelsens tillvaro skulle sträcka

sig öfver all framtid. Tvärtom äro äfven stiftelser underkastade inverkan

af förändringar i bestående faktiska och rättsliga förhållanden

samt kunna af många olika anledningar upphöra. Mot den fordran af

varaktighet, som ställes på stiftelserna, torde icke ens strida, om de bestämmelser,

som träffats rörande stiftelseändamålet och stiftelseförmögenhetens

förvaltning, i sig själfva innehålla en tidsbegränsning. En disposition,

genom hvilken egendom anslagits för ett syftemål, om hvilket

man kan förutse, att det i en framtid skall vara uppfylldt eller icke

längre äga giltighet, strider sålunda icke mot stiftelsebegreppet, liksom

ej heller en förmögenhetsanordning af den art, att för stiftelsen användes

mera än förmögenhetens afkastning och förmögenheten småningom

förtäres. Den stiftelse enligt dess begrepp tillkommande varaktigheten

är alltså till sin utsträckning ganska obestämd. Kommittén

har icke trott det vara lämpligt eller möjligt att härvid uppställa någon

närmare begränsning, än som ligger i ordet »stadigvarande)), hvilket torde

uttrycka a ena sidan, att stiftaren skall hafva åsyftat en jämförelsevis lång

tid för stiftelsens fortvara och verksamhet, samt å andra sidan, att stiftelsen

dock icke behöfver vara afsedd att ständigt äga bestånd.

Stiftelsers

varaktighet.

92

Skillnaden

mellan stiftelser.

å ena,

samt föreningar,

pensionsoch

sjukkassor,

å

andra sidan.

Stiftelsers

rådsperson

lighet.

Skillnaden mellan föreningar och stiftelser är redan antydd.

Föreningar utgöra sammanslutningar af personer för ett gemensamt

ändamål, för stiftelser åter är det utmärkande, att egendom anslagits

till att varaktigt främja visst syfte. Ehuru äfven stiftelser äro beroende

af personlig medverkan, äro de i förmögenhetsrättsligt hänseende själfständiga.

Deras förmögenhet kan visserligen bestå i endast en fordringsrätt

å periodiskt återkommande prestationer af varor eller penningar,

men deras ekonomiska ställning kan icke vara byggd på frivilliga

bidrag. De vanliga pensions- och sjukkassorna, som äro grundade på

afgifter af delägarne, äro icke stiftelser utan föreningar. Intet hindrar

emellertid, att en dylik kassa delvis kan vara en stiftelse, t. ex. om

den har en grundfond, hvilken blifvit gifven till sådant ändamål under

villkor, som stå i öfverensstämmelse med stiftelsebegreppet. Det vanligaste

torde dock vara, att äfven grundfonden tillhör den förening, för hvilkens

medlemmar kassan är afsedd.

Såsom redan blifvit framhållet, skola enligt kommitténs förslagstiftelser

kunna vinna erkännande såsom själfständiga rättssubjekt med

förmåga att förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför

domstolar och andra myndigheter söka, kära och svara.

De villkor, som pläga uppställas för privata rättsbildningars

förvärf af själfständig rätt spersonlighet, gå i allmänhet ut på antingen

inskrifning i ett af offentlig myndighet fördt register eller sanktion af

offentlig myndighet. En viss medverkan från det allmännas sida kräfves

sålunda såväl i det ena som i det andra fallet. Syftet härmed är bland

annat att tillse, att den rättsbildning, som skall vinna erkännande såsom

rättssubjekt, äger den organisation i yttre och inre afseende, som bör

fordras af ett sådant. Härtill kommer vid registrering ändamålet att

gifva offentlighet åt en del förhållanden, som äro af intresse för tredje

man. Då sanktion erfordras, ligger häri oftast det ytterligare villkoret,

att rättssubjektivitet tillerkännes endast de rättsbildningar, hvilka på

grund af sitt ändamål anses vara särskildt förtjänta af de fördelar,

hvilka följa med dylikt erkännande. Den myndighet, hos hvilken

sanktion sökes, äger sålunda en mera eller mindre vidsträckt pröfningsrätt,

huruvida sanktion skall meddelas eller icke.

Registrering, som utgör det eljest i vår lagstiftning stadgade

villkoret för privata rättsbildningars personlighet, kan icke gärna föreskrifvas

i fråga om stiftelser. Förutsättningen för densamma, såsom

den vanligen ordnats, är, att den, som söker registrering, har att ställa

sig till efterrättelse vissa i lag gifna föreskrifter beträffande föremålet

för registreringen samt de handlingar och upplysningar, hvilka skola

93

åtfölja registreringsansökningen. Förefinnes någon brist i dessa afseende^

vidtager registreringsmyndiglieten i allmänhet ingen åtgärd för

bristens afhjälpande, utan ansökningen afslås, sökanden obetaget att,

sedan handlingarna blifvit fullständigade eller anmärkta felaktigheter

eljest undanröjda, förnya densamma. En sådan komplettering eller

förändring till öfverensstämmelse med allmänt fastslagna villkor

skulle emellertid vid stiftelser mången gång möta hinder, särskilt då

stiftelse upprättats genom testamente. Ej heller kan registrering anses

behöflig från allmänhetens sjmpunkt, då stiftelser i regel icke utöfva

någon affärsverksamhet eller anlita krediten. Föreskrift om registrering

skulle dessutom ej stå väl tillsammans med den afsikt, i hvilken Riksdagen

begärt en lagstiftning om stiftelser, nämligen åstadkommande

af kontroll öfver förvaltningen. Med en sådan afsikt låter det ej förena

sig, att myndigheten skulle stanna vid den förklaring, att stiftelse i

följd af vissa formella brister i stiftelseurkund eller anmälan ej kunde

registreras.

Däremot har kommittén ansett stiftelsers själfständiga rättspersonligliet

böra göras beroende af offentlig myndighets erkännande, livilket

enligt förslaget skall vinnas, antingen därigenom att stiftelse till förvaltning

öfvertages af statens verk eller inrättning, eller därigenom att

Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelar stadfästelse

å stadgar för stiftelse. Det regelmässiga blir, efter hvad kommittén

tänkt sig, att stadfästelse å stadgar sökes hos Kungl. Maj:ts

befallningshafvande. Härvid pröfvas, att stiftelsens ändamål ej är olagligt

eller osedligt eller omöjligt att vinna, och att ej heller föreskrift,

som stiftaren eljest fästat vid stiftelsen, strider mot lag eller sedlighet

eller är otillämplig eller otjänlig. För den händelse en stiftelse är af

särskildt stort allmänt intresse, lärer emellertid frågan om dess organisation

stundom vara af den vikt, att Kungl. Maj:t på ansökning kan finna

lämpligt att själf fastställa stiftelsens stadgar. Om Kungl. Magt icke anser

en stiftelse, å hvars stadgar stadfästelse sökes, vara af sådan betydelse,

kan ansökningen redan på denna grund afvisas, liksom ock Kungl.

Maj:t naturligtvis äger afstå en dylik ansökning, därest stiftelsen

strider mot lag eller sedlighet eller eljest icke uppfyller förutsättningarna

för att kunna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande godkännas. I sistnämnda

båda fall får ej heller Kungl. Maj:ts befallningshafvande därefter

meddela stadfästelse å stiftelsen. 1 annan händelse åter kunna

stiftelsens representanter sedermera hos vederbörande länsstyrelse erhålla

sådan stadfästelse.

94

Stiftelses

organisa

tion.

Lämpligheten och behörigheten af att sålunda fordra särskildt

erkännande för hvarje stiftelse synas icke böra blifva föremål för tvekan.

De hänsyn, som, så snart lagstiftningen utsträckts till någon ny kategori

af privata rättsbildningar utaf den beskaffenhet, att de kunna och

böra tillerkännas själfständig rättspersoulighet, föranledt, att såsom

villkor för densamma städse föreskrifvits medverkan från det allmännas

sida, göra sig särskildt starkt gällande i fråga om stiftelser. Såsom

redan påvisats, utgöra dessa icke några sammanslutningar mellan naturliga

rättssubjekt, fysiska personer, utan är den yttre förutsättningen

för deras tillvaro af materiell, ekonomisk art. De äro därför det mest

typiska exemplet å särskildt bildade rättssubjekt. Häraf följer emellertid

äfven, att det vid dem, ännu mera än eljest, är af vikt att tillse,

att hvarje särskild rättsbildnings organisation är sådan, att den kan på

ett för rättsordningen tillfredsställande sätt utöfva och sålunda utan

våda kan få sig tillerkänd behörigheten att förvärfva rättigheter och

ikläda sig skyldigheter samt inför domstolar och andra myndigheter söka,

kära och svara. En pröfning af offentlig myndighet är så mycket mera

påkallad, som stiftelsebegreppet är ganska sväfvande. Gränsen mellan

stiftelser i egentlig mening och med dem likartade rättsbildningar låter

sig icke gärna fullt uttömmande och tydligt bestämma genom en allmängiltig

regel i form af lag, utan träffas afgörandet, huruvida eu

stiftelse föreligger eller icke, lättare och bättre efter undersökning af

förhållandena i hvarje särskildt fall. Det band, som härigenom lägges

å stiftelseväsendet, kan icke gärna vara af beskaffenhet att medföra

någon olägenhet, utan är det tvärtom en fördel för stiftelserna, att det

allmänna på ett mera direkt och omedelbart sätt än vid registrering

medverkar till att bereda dem den organisation, som är erforderlig, för

att de skola kunna uppträda och handla såsom själfständiga rättssubjekt.

Beträffande stiftelses organisation gälla de föreskrifter, stiftaren

eller annan på hans uppdrag meddelat vid stiftelsens upprättande. Ofta

innehålla emellertid icke dessa föreskrifter tillräckligt noggranna och

fullständiga bestämmelser i ämnet, utan kräfva de en vidare utveckling

för att kunna tjäna såsom stadgar för stiftelsen. Om stiftaren lefver,

kan han bidraga härtill; i annat fall komma stadgarna till stånd under

samverkan mellan de personer, hvilka på stiftarens uppdrag eller annan

grund omhänderhafva de till stiftelsen anslagna medlen eller eljest

hafva befattning med stiftelsen, samt den myndighet, som bar att gifva

stiftelsen offentligt erkännande, alltså i regel den länsstyrelse, af hvilken

stadfästelse å stadgarna skall meddelas. Den utveckling, stiftarens förordnande

sålunda erhåller, skall gå ut på att förtydliga och fullständiga

95

de bestämmelse!-, som innehållas i detsamma, samt härigenom gifva ett

så klart och lämpligt uttryck som möjligt åt hvad stiftaren åsyftat.

Däremot får den omarbetning, stiftarens föreskrifter af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande underkastas, icke gå så långt, att stadgarna i något

afseende komma i strid med stiftarens uttalade vilja. Endast med hans

begifvande kan i detta sammanhang någon saklig ändring vidtagas i

hvad han föreskrifvit. *

Den verksamhet, som afser att förverkliga en stiftelses ändamål, Stiftelses

utöfvas genom stiftelsens organ, i första rummet dess styrelse. Att en sfyrelse•

styrelse finnes, är en oundgänglig förutsättning för stiftelses handlingsförmåga.

Styrelsen kan bestå af en eller flera personer. Rörande dess

sammansättning har stiftaren stundom meddelat föreskrifter, och bestämmelser

i ämnet skola ingå i stadgarna. Styrelsen kan vara för stiftelsen

sär slät ät anordnad, eller ock kan uppdraget att vara styrelse hafva öfverlämnats

åt någon förut befintlig organisation, exempelvis en statsmyndighet,

en kommunal myndighet eller styrelsen för ett bolag, för en förening,

för eu äldre stiftelse eller för en inrättning. I senare fallet behöfvas ingå

särskilda stadgande angående styrelsens tillsättande och komplettering,

utan detta sker då i den ordning, som är bestämd för ifrågavarande organisation.

Reglerna för utseende af styrelse i de stiftelser, där särskild styrelse

anordnas, äro af mycket växlande beskaffenhet. Ofta är ledamotskap i

styrelsen bundet vid viss befattning i statens eller annans tjänst. Någon

valförrättning kräfves då icke, om en dylik ledamotsbefattning är ledig,

utan densamma besättes i och med det, att förutsättningen för ledamotskapet

kommer till stånd. I andra fall åter erfordras särskildt styrelseval.

Detta kan tillgå på olika sätt. Valet af eu eller flera bland de

styrelseledamöter, stiftaren icke själf utsett, kan sålunda vara uppdraget

åt utanför stiftelsen stående enskilda personer, korporationer, myndigheter

eller andra, eller ock kan valet vara öfverlåtet åt något stiftelseoigan,

i allmänhet sa, att styrelsen, sedan den en gång blifvit tillsatt

äger att komplettera sig själf.

Särskilda rättsverkningar skola enligt kommitténs förslag vara Statens eller

föi enade därmed, att styrelse för stiftelse utgöres af vissa statens eller kommuners

kommunens organ. Eu stiftelse, som sålunda omhändertagits af det

allmänna, har nämligen därigenom kommit i så nära förhållande till sers medel.

staten eller vederbörande kommun, att denna enligt kommitténs meninobör

svara för stiftelsens medel.

Sådan ansvarighet skall enligt förslaget åligga staten, då stiftelse

förvaltas af statens verk eller inrättning.

Om en eller flera enskilda tjänstemän utgöra eu stiftelses styrelse,

skall däremot detta icke medföra ansvar för staten. Dylikt ansvar

96

måste nämligen förutsätta, att öfverordnad myndighet gifvit tjänsteman

iof att mottaga uppdraget, och att detta förty bundits vid tjänsten,

hvaraf åter skulle följa, att det för tjänstemannen vore en tjänsteplikt

att fullgöra de skyldigheter, som ålåge honom såsom styrelseledamot,

samt att hans görande och låtande i detta hänseende skulle bedömas efter

samma straffrättsliga och processuella regler, som eljest gällde för honom

såsom tjänsteman. Här mötes man emellertid af stora svårigheter. Erfarenheten

visar, att stiftelsers styrelser stundom sammansättas af tjänstemän

ur olika kategorier, civila, militära eller ecklesiastika, och möjligheten af

dylika kombinationer måste i alla händelser tagas i betraktande af lagstiftningen.

Därest styrelsemedlemmar, som vore tjänstemän, skulle

ansvara, en hvar så, som det vore föreskrifvet för honom i denna egenskap,

skulle detta sålunda kunna leda till, att styrelsens samfällda förvaltning

på en gång komme att pröfvas af olika myndigheter, hvilket icke

vore lämpligt. Oafsedt huruvida i öfrigt öfvervägande skäl tala för, att

nämnda styrelser skola handla under tjänstemannaansvar, har därför kommittén

funnit dem böra i förslaget likställas med styrelser af privata personer.

Liknande praktiska svårigheter föreligga visserligen icke, då en

tjänsteman ensam har en stiftelses förvaltning åt sig uppdragen, men det

har synts kommittén oegentligt, att en styrelse, bestående af en tjänsteman,

"skulle anses handla å tjänstens vägnar, under det att ledamöterna i en

annan styrelse, som vore sammansatt af två eller flera tjänstemän, kanske

i samma ställning som den förstnämnde, vid fullgörande af uppdraget

betraktades såsom enskilda personer. Ännu mindre kan tvifvel råda

om, att styrelser, som delvis bestå af enskilda personer, äro att behandla

såsom enskilda.

Däremot erhåller stiftelses förvaltning otvifvelaktigt en offentlig

karaktär, då den öfvertages af ett statens verk eller en statens inrättning.

Att Kungi. Maj ds lof skall inhämtas, innan förvaltningen sålunda göres till

en offentlig angelägenhet, synes höra till god ordning och blir en oeftergiflig

fordran, om den af kommittén föreslagna rättsverkan i fråga om

ansvarigheten för stiftelsens medel skall förenas med ett sådant ordnande

af förvaltningen.

Kommittén har trott goda skäl tala för dess förslag i detta hänseende.

En stiftelse torde icke gärna på grund af Kung!. Maj ds beslut

emottagas till allmän förvaltning, utan att stiftelsen omedelbart

eller medelbart bidrager till fyllande af ett statsändamål. Äfven för

staten är det då af vikt, att stiftelsemedlen bibehållas, och det.är sålunda

icke någon för det allmännas intressen främmande förpliktelse,

som ålägges statsverket genom ansvarigheten för dessa medel. Det

97

synes ock riktigt, att då en stiftelse blifvit erkänd såsom ägande sådan

betydelse, att dess förvaltning skall ske genom statens organ, stiftaren

och andra, som af stiftelsen hafva intresse, böra hafva visshet om, att

den förvaltning, staten anordnat för stiftelsen, är fullt betryggande.

Den förmån, af hvilken dylika stiftelser alltså komma i åtnjutande,

torde icke vara oförtjänt och kan vex-ka såsom uppmuntran till nya

stiftelser i allmännyttigt syfte. Jämväl ur praktisk synpunkt är det

lämpligt, att då stiftelsemedlen förvaltas tillsammans med statsmedel,

de likställas med dessa. Anordnandet af förvaltningen och redovisningen

kan härigenom underlättas och förenklas.

Samma skäl, som åberopats till stöd för förslaget om statsverkets

ansvarighet för vissa stiftelsers medel, tala till förmån för den af

kommittén vidare ifrågasatta bestämmelsen, att om drätselkammare,

kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, kyrkoråd, skolråd, gemensamt

kyrko- och skolråd, lasarettsdirektion eller annan myndighet, som förvaltar

kommuns, församlings eller landstings medel, är styrelse för

stiftelse, kommunen, församlingen eller landstinget skall ansvara för

stiftelsens medel. Att kommittén begränsat sitt förslag till penningförvaltande

myndigheter, äger sin förklaring däri, att de praktiska

skälen för en lika ansvarighet i fråga om kommunala och andra dylika

medel, å ena, samt stiftelsemedel, å andra sidan, icke framträda med

samma styrka i det fall, att stiftelse anförtrotts åt en myndighet, hvilken

icke har några allmänna medel under förvaltning.

Kommittén har icke lämnat obeaktadt, att den ansvarighet, som sålunda

skulle öfvertagas af de större eller mindre kommunerna —landstingsområden

och församlingar härunder inbegripna — mången gång

torde erhålla betydlig omfattning. Eu mycket stor del af befintliga

stiftelser inom landet är nämligen anförtrodd åt kommunala myndigheter,

och så torde blifva händelsen äfven med de stiftelser, som framdeles

upprättas. Detta förhållande synes emellertid icke böra ingifva några

större - betänkligheter. Dels skulle det nämligen bero på kommunerna

själfva att begränsa ansvarighetens omfång, i det att enligt kommitténs

förslag en dylik kommunal myndighet endast med kommunens lof, liksom

ett statens verk eller en statens inrättning blott med Kungl. Maj:ts

tillstånd, skulle få vara styrelse för stiftelse; och det kan tagas för

gifvet, att kommunerna skulle utöfva denna pröfningsrätt med sådan

omtanke, att de icke komme att genom sina myndigheter omhändertaga

stiftelser i andra fall, än då risken motsvarades af det gagn

stiftelserna medförde. Dels läge det i kommunernas eget skön att

genom lämpligt val af medlemmar i de kommunala styrelserna och

13

98

annorledes tillse, att förvaltningen blefve så betryggande som möjligt,

och om de vanliga reglerna för den kommunala administrationen och

redovisningen icke syntes vara tillfyllest, vöre det kommunerna obetaget

att med hänsyn till stiftelser meddela särskilda bestämmelser, därest

de ej strede mot lag eller stiftarnes föreskrifter. Då vådan af ansvarigheten

alltså kunde, om icke upphäfvas, likväl väsentligt förminskas, torde

det ej heller behöfva befaras, att kommunerna på grund af densamma

skulle i större utsträckning vägra att låta sina myndigheter mottaga

allmännyttiga stiftelser till förvaltning, och att något afsevärdt antal

sådana stiftelser måhända skulle af denna anledning gå om intet. De

olägenheter, som någon gång kunde följa af det föreslagna stadgandet,

synas i allt fakt kommittén mer än väl uppvägas af den stora och

viktiga fördelen, att en högst betydlig del af stiftelserna inom landet

sålunda erhölle en väl tryggad, till nya allmännyttiga stiftelser uppmuntrande

ställning.

Om ett statens verk eller en statens inrättning eller en penningförvaltande

kommunal myndighet icke fått endast åt sig uppdraget att

vara styrelse för stiftelse, utan detta uppdrag utöfvas af två eller flera

sådana myndigheter eller anstalter gemensamt, eller jämte dylik myndighet

eller anstalt finnas annan eller andra styrelseledamöter, är stiftelsens

förvaltning icke i lika hög grad af offentlig karaktär. Den

organisation, som är styrelse för stiftelsen, utgör då icke något förut

befintligt statens eller kommunens organ, hvilket utan rubbning af

denna sin ställning fått stiftelsens förvaltning sig anförtrodd, utan talför

berörda ändamål bildats en särskild organisation, hvilken, äfven om

den helt och hållet eller delvis består af organ för staten eller kommunen,

dock icke själf utgör något omedelbart sådant. En dylik

styrelse bör därför enligt kommitténs uppfattning betraktas såsom enskild,

och detta desto hellre som de förut påvisade praktiska svårigheter, hvilka

framträda, om eu styrelse, däri en eller flera tjänstemän ingå, skulle

anses för annat än en enskild styrelse, kunna göra sig gällande äfven

med hänsyn till styrelser, sammansatta på det sätt nu är i fråga.

Dessa styrelser skola alltså icke behöfva Kung! Maj:ts eller kommunens

tillstånd att mottaga uppdraget, och någon skyldighet för statsverket eller

kommunen att svara för stiftelsernas medel inträder icke.

Ansvarighet för stiftelsers medel torde emellertid böra åligga

kommun, församling eller landsting jämväl i det fall, att någon af berörda

korporationer själf utsett styrelse för en åt densamma anförtrodd

stiftelse, och detta oafsedt huru styrelsen är sammansatt. Det skulle

eljest kunna förekomma, att en kommun, eu församling eller ett lands

-

99

ting-, som fått eu stiftelse till sig öfverlämnad med uppdrag att bestämma

dess organisation, väl funne stiftelsen vara af den betydelse,

att den borde mottagas, men för att undgå ansvarigheten för stiftelsens

medel icke läte den tagas om händer af någon bland sina penningförvaltande

myndigheter, utan tillsatte en särskild styrelse för sådant

ändamål. Syftet med den af kommittén föreslagna bestämmelsen om

kommuners, församlingars och landstings ansvarighet för vissa stiftelsers

medel skulle härigenom kunna till stor del förfelas. Dylik ansvarighet

torde dessutom lika väl vara på sin plats med hänsyn till

nu ifrågavarande stiftelser.

Enligt kommitténs förslag skall alltså statsverket ansvara för

medel, tillhöriga stiftelse, hvilkens styrelse utgöres allenast af något

statens verk eller någon statens inrättning, som med Kungl. Maj:ts tillstånd

mottagit detta uppdrag. Liknande ansvarighet skall åligga kommuner,

församlingar och landsting beträffande medel, som tillhöra stiftelser,

för hvilka antingen någon kommunens, församlingens cdler landstingets

penningförvaltande myndighet ensam och med kommunens, församlingens

eller landstingets lof är styrelse, eller ock kommunen, församlingen

eller landstinget utsett styrelse.

Styrelsen äger att företräda stiftelsen såväl i det yttre som i det

inre. Denna styrelsens befogenhet är principiellt oinskränkt, men kan

begränsas genom de på grund af stiftarens förordnande eller eljest för

stiftelsen gällande föreskrifter. Inom de gränser, dessa föreskrifter må

angifva, äger styrelsen att sluta aftal å stiftelsens vägnar och sålunda

förvärfva rättigheter åt stiftelsen eller ikläda densamma skyldigheter,

att själf eller genom ombud söka, kära och svara för stiftelsen inför

domstolar och andra myndigheter samt att leda stiftelsens inre lif genom

förvaltning af stiftelseegendomen och användande af dess afkastning

för stiftelsens ändamål.

Dessa uppdrag kunna emellertid vara fördelade på olika händer

och delvis äfven tillhöra andra stiftelseorgan än styrelsen. Sådana

förekomma nämligen i växlande gestalt inom olika stiftelser. Ett

vanligt förhållande är, att enligt stadgarna bestämmandet af de personer,

som skola åtnjuta fördelar af stiftelsen, är skild! från förvaltningen

och uppdraget åt särskilda organ. Stundom förekommer äfven,

att utbetalningen af stiftelsemedlens afkastning till de utsedda mottagarne

däraf sker genom andra personer än dem, som hafva förvaltningen

om hand, detta i synnerhet i det fall, att stiftelsens ändamål

helt eller delvis afser annan ort än den, där stiftelseförmögenheten

finnes.

Styrelsens

befogenhet.

Andra stiftelseorgan.

100

De personer,

som åtnjuta

förmån af

stiftelse.

Redo

visningen.

Förändring

af stiftelser.

De personer, hvilka enligt de för en stiftelse gällande bestämmelser

skola åtnjuta förmån af stiftelsen, äro icke att anse såsom organ

för densamma annat än i de möjligen förekommande fall, då de tillerkänts

befogenhet att i en eller annan form utöfva inflytande på handhafvandet

af stiftelsens angelägenheter. Deras ställning och befogenheter

i förhållande till stiftelsen bestämmas af stadgarna liksom ock

den ordning hvari de skola utses, i fall icke, såsom kan förekomma,

de förmåner, stiftelsen bereder, äro tillgängliga för alla, t. ex. om en

stiftelses uppgift är att anlägga och underhålla eu för allmänheten

öppen park. Huruvida och i hvad mån dessa eventuellt berättigade

hvar för sig eller gemensamt äga att föra talan mot stiftelsen om utfående

af andel i dess afkastning, får bedömas efter de i hvarje särskild

händelse föreliggande förhållanden. Några allmängiltiga regler i

dessa ämnen torde det icke vara lämpligt att försöka uppställa.

Redovisningen för stiftelses förvaltning sker enligt de regler, som

stiftelsens stadgar angifva, eller som eljest blifvit i laglig ordning bestämda,

Om statens verk eller inrättning är styrelse för stiftelse, har

verket eller inrättningen att redogöra för detta uppdrag, på sätt för

verket eller inrättningen med hänsyn till dess öfriga åligganden är

stadgadt eller Kungl. Maj:t föreskrifver. Likaså äger för myndighet,

som förvaltar kommuns, församlings eller landstings medel, hvad beträffande

redovisningen inför dessa korporationer i allmänhet är stadgadt,

giltighet jämväl i det fall, att myndigheten är styrelse för stiftelse.

Härutöfver synes såsom en allmän bestämmelse böra föreskrifvas, att

om jämlikt de för stiftelse gällande föreskrifter annan än styrelsen skall

ombesörja utbetalning af stiftelsen tillhöriga medel, han är pliktig att

till styrelsen afgifva redovisning för utbetalningen, där ej särskild redovisningsskyldighet

är i lag eller eljest stadgad. Beträffande stiftelser

i allmänhet torde det i öfrigt böra ankomma på stadgarna att i detta

ämne meddela bestämmelser. För flertalet stiftelser af allmännyttig

beskaffenhet föreslår däremot kommittén särskilda föreskrifter angående

tillsyn å deras förvaltning och skyldighet att redovisa för densamma.

Såsom förut framhållits, skali länsstyrelse, när fråga är om fastställande

af stadgar för stiftelse, pröfva, huruvida stiftelsen öfverensstämmer

med lag och sedlighet, och det ligger i sakens natur, att

Kungl. Maj:t, då hos honom sökes tillstånd för statens verk eller inrättning

att vara stjmelse för stiftelse, eller han vill för annan stiftelse fastställa

stadgar, likaledes tillser, att stiftelsen är laglig och har ett sedligt

syfte. Om själfva ändamålet för stiftelsen strider mot lag eller sedlighet,

torde man icke böra ifrågasätta, att stiftelsen skulle kunna under

-

101

kastas någon förändring genom offentlig myndighet för att sedermera

vinna erkännande. Ej heller lärer, därest förordnande skulle meddelas

om en stiftelse, hvars ändamål från början vore omöjligt att vinna,

någon vidare befattning böra tagas med en dylik stiftelse, utan är densamma

en rättslig liksom en faktisk nullitet. I andra fall åter synes

lagstiftningen böra öppna utvägar för förändring af stiftelser genom

offentlig myndighets försorg.

En viss oföränderlighet ligger väl i stiftelsebegreppet. Stiftarens

vilja, sådan den funnit sitt uttryck i hans förordnande om stiftelsen

och beträffande erkända stiftelser i de stadgar, som i enlighet med

stiftelseurkunden blifvit fastställda, utgör grunden för stiftelsens tillvaro,

för dess uppgift och verksamhet. Stiftelsen själf kan ej genom

sina organ häri göra någon ändring, om annat ej särskildt föreskrifvits;

ej heller äger stiftaren, om han lefver, någon'' allmän befogenhet att

förändra stiftelsen.

Denna oföränderlighet kan dock icke vara ovillkorlig. Om på

grund af ändrade faktiska eller rättsliga förhållanden det med eu

stiftelse åsyftade ändamålet icke kan vinnas, eller stiftelsen med den

organisation, densamma erhållit, icke längre kan verka för detta ändamål,

vore stiftelsens upphörande eu nödvändig följd, därest ändring i

ena eller andra hänseendet icke finge ske. Äfven i andra fall kan jämkning

i gällande föreskrifter beträffande en stiftelse utgöra en förutsättningför,

att . stiftarens afsikter med stiftelsen skola kunna fullföljas. Att

erforderliga ändringar då få vidtagas, synes bäst öfverensstämma med

de intressen, som äro förbundna med stiftelsen, och torde äfven i regel

kunna anses framgå ur eu förnuftig tolkning af stiftarens vilja.

En mycket grannlaga sak är emellertid att vidtaga ändring

i föreskrifter, som stiftaren meddelat. Af pietet mot stiftaren liksom

ock för att bland allmänheten bevara den för uppkomsten af nya stiftelser

betydelsefulla vissheten om, att all skälig hänsyn tages till stiftarens

vilja, får en sådan ändring icke ske i andra fall, än då den är verkligt

behöflig, och icke gå längre, än som är oundgängligen nödvändigt.

Rättigheten att besluta om dylik förändring, den s. k. permutationsrätten,

bör enligt kommitténs mening i regel förbehållas den högsta administrativa

statsmyndigheten, Kungl. Maj:t, Dock synes i fråga om stiftelse,

som icke vunnit offentligt erkännande, permutation böra få göras äfven

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande. A icl denna tidpunkt, då stiftelsen

ännu icke är ett rättssubjekt, torde stiftaren icke böra frånkännas en

viss bestämmanderätt öfver stiftelsen, och jämkning bör därför icke få

ske utan hans samtycke. Huruvida permutation skall komma till stånd,

102

beror alltså af stiftaren, hvilken genom att vägra medgifvande till eu

föreslagen ändring kan göra stiftelsen om intet, och det vore då en

onödig omgång, därest en jämkning, som Kungi. Maj:ts befallningshafvande

funne erforderlig och stiftaren medgåfve, behöfde underställas

Kungl. Maj:t.

Såsom förut blifvit antydt, har kommittén ansett, att beträffande

permutation af stiftelser en viss skillnad bör göras mellan stiftelser,

som ännu icke erhållit offentligt erkännande, och stiftelser, livilka redan

äro själfständiga rättssubjekt.

I fråga om stiftelser, som befinna sig i utvecklingsstadiet^ skall

någon permutation af stiftelseändamålet icke förekomma, utan om detta

lägger hinder i vägen för stiftelsens erkännande, kommer stiftelsen

icke till stånd såsom ett rättssubjekt. Det beror då på stiftaren eller,

om han aflidit, hans rättsinnehafvare, huruvida en stiftelse af beskaffenhet

att kunna godkännas skall genom nytt förordnande sättas i stället

för den sålunda förfallna stiftelsen.

Om däremot stiftare vid stiftelse fästat mot lag eller sedlighet

stridande föreskrift, hvilken icke är bestämmande för stiftelseändamålet

och följaktligen icke af grundläggande betydelse för stiftelsen, skall

en sådan föreskrift enligt kommitténs förslag icke behöfva föranleda

till, att stiftelsen går om intet. Dylika bestämmelser, afseende de yttre

formerna för stiftelsens verksamhet, äro af underordnad vikt i förhållande

till frågan om stiftelseändamålets tillgodoseende och stiftelsens bestånd,

och det är därför lämpligare, att de jämkas, än att stiftelsen förfaller.

Samma regler skola enligt förslaget gälla, om, innan stiftelse

blifvit offentligen erkänd, det befinnes, att föreskrift, som stiftaren fästat

vid stiftelsen, och som kan jämkas utan ändring af stiftelseändamålet,

är otillämplig eller otjänlig.

Äfven sedan stiftelse vunnit offentligt erkännande, skall enligt

kommitténs förslag en af stiftaren meddelad föreskrift, som icke afser

bestämmande af stiftelseändamålet, kunna af Kungl. Magt jämkas, därest

behof af jämkning uppstått. I dylika fall torde jämkningen icke höra

göras beroende af stiftarens medgifvande. Stiftelsen har då en själfstäudig

tillvaro, frigjord från stiftaren, om denne ej förbehållit sig särskild

befogenhet öfver stiftelsen. Oftast lärer för öfrigt det förhållandet,

att eu föreskrift, mot hvilken från början någon erinran ej förekommit,

sedermera blir i behof af jämkning, inträffa, först efter det stiftelsen

ägt bestånd under en jämförelsevis lång tid, och ju längre stift elsen

varit skild från stiftaren, desto mindre kan det, vare sig af grannlagen

-

103

hetsskäl eller på andra grunder, vara påkalladt att tillerkänna denne,

om han lefver, någon beslutanderätt öfver stiftelsen.

I fråga om stiftelser, som erhållit offentligt erkännande, har

kommittén ansett, att äfven själfva stiftelseändamålet bör kunna jämkas,

om det visar_ sig, att detsamma icke vidare kan vinnas. Så snart en

stiftelse i laglig ordning kommit till stånd, bör den enligt kommitténs

uppfattning få fortlefva till den tidpunkt, som bestämmes af förhållandena

och stiftarens förordnande. Därest af praktiska skäl eller, för den

händelse någon gång skulle inträffa, att en erkänd stiftelse på grund

af ändrad åskådning komme i strid med lag eller sedlighet, af sådan

anledning det af stiftaren angifna ändamålet icke kan vinnas, skall

stiftelsen icke af denna anledning upphöra, med mindre stiftaren vid

stiftelsens upprättande föreskrift detta, i hvilket fall hans föreskrift

länder till efterrättelse. Eljest gifves åt stiftelsen ett nytt ändamål.

Äfven i detta hänseende gäller j främsta rummet stiftarens vilja, om

han uttalat densamma i sitt förordnande om stiftelsen, tiar han icke

sålunda meddelat någon bestämmelse i ämnet, äger Kungl. Maj:t förordna,

huru stiftelsens egendom må användas för annat mot stiftarens

afsikt närmast svarande ändamål. Kommittén har utgått från det

antagandet, att det alltid skall låta sig göra att finna ett ändamål, som

står det för stiftelsen ursprungligen bestämda så nära, att den till

grund för stiftelsen liggande afsikt en bäst förverkligas därigenom, att

stiftelsen ägnas åt detta nya ändamål.

År fråga om ändring i bestämmelse, hvilken icke utgått från

stiftaren, äger den myndighet, som meddelat bestämmelsen, i allmänhet

Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid fastställande af stadgar, att på

framställning af stiftelsens styrelse förordna om den ändring, som

visat sig behöflig.

Om tillsyn öfver vissa stiftelser.

Uti den kommittén anförtrodda uppgiften att utarbeta förslag

till lagstiftning angående stiftelser ingår vidare att taga i öfvervägande,

hvilka särskilda bestämmelser angående kontroll öfver vården och förvaltningen

af stiftelser må anses nödiga och lämpliga. Den ofvan omförmälda

riksdagsskrifvelsen af den 8 maj 1897, hvilken föranledde,

104

att förevarande ämne nu gjorts till föremål för lagstiftningsarbete,

berörde egentligen endast denna sida af frågan, och i enlighet därmed

var det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget till lag angående

tillsyn öfver vissa stiftelser affattadt. Det torde sålunda kunna

antagas, att ehuru stora brister vidlåda hela den nuvarande lagstiftningen

om stiftelser, sistnämnda område dock varit det, på hvilket behof

af förbättrade stadganden gjort sig företrädesvis kännbart.

Att genom lagstiftningens försorg tillsyn anordnas öfver stiftelser,

är tvifvelsutan befogadt och ändamålsenligt, en uppfattning, hvilken ock

tagit sig uttryck i de redan förefintliga bestämmelserna i sådant syfte.

Stiftelsernas bestånd långt efter det, att stiftarna och de, som närmast

äro intresserade af att förverkliga dessas vilja, upphört att finnas till,

medför, att stiftelserna mer än de rättsbildningar, som i eu krets af

medlemmar äga ett fortlefvande personligt underlag, löpa fara att på

grund af glömska eller likgiltighet eller af annan anledning i tidernas

längd dragas vid sidan af hvad med dem är åsyftadt, i det att de antingen

komma att tjäna andra ändamål, än stiftarna förordnat, eller ock,

såsom icke sällan torde hända, i förtid försvinna såsom själfständiga

rättssubjekt, därigenom att deras medel uppgå i annan egendom. För

stiftarna liksom för dem, som enligt deras vilja skola åtnjuta förmån af

stiftelserna, är det därför af stor vikt, att genom tillsyn från det allmännas

sida stiftelsernas bestånd betryggas och de syften, stiftarna

angifvit, upprätthållas. I den mån stiftelsernas ändamål äro af allmän

betydelse, har äfven staten intressen att här bevaka. Längre än till

dessa stiftelser torde emellertid den genom staten anordnade särskilda

tillsynen ej böra sträckas. Att ombesörja utöfvande af kontroll å rent

enskilda stiftelser vore eu för staten främmande uppgift.

Tillsynens De bestämmelser om tillsyn, Indika af kommittén föreslås, skola

omfattning, därför, enligt förslaget, äga tillämpning endast å sådana stiftelser, som

afse främjande af ett allmännyttigt ändamål. Denna begränsning är

onekligen i och för sig ganska sväfvande. Räckvidden af densamma

torde emellertid icke sträcka sig väsentligt längre än till afskiljande af

de i kommittéförslaget särskilt angifna enskilda stiftelserna, nämligen

de, som endast afse medlemmar af viss släkt eller vissa släkter och ej

äro hänförliga till släktstipendier eller s. k. grafkassor. Kommittén har

dessutom funnit det förhållandet, att uttrycket allmännyttig måhända

stundom kan föranleda tvifvelsmål, vara af mindre betydelse, då fråga

endast är, huruvida stiftelse skall stå under tillsyn eller icke, än om,

såsom det hade kunnat ifrågasättas, ett allmännyttigt syfte för stiftelse

gjorts till villkor för, att stiftelsen skulle vara eu själfständig rättsper

-

105

Bördighet. Att ställa civila rättsverkningar i beroende af ett sådant i

viss mån sväfvande begrepp vore icke tillrådligt. Däremot torde detsamma

i detta sammanhang icke böra möta betänkligheter.

Att kommittén ansett släktstipendier och grafkassor böra vara

föremål för tillsyn, har berott därpå, att äfven om deras verksamhet är

inskränkt inom en trång krets, desamma dock med hänsyn till beskaffenheten

af de för dem bestämda ändamål synts kommittén icke böra

frånkännas ett visst allmänt intresse.

Emellertid torde ej heller alla allmännyttiga stiftelser höra ställas under

den särskilda tillsyn, som enligt kommitténs förslag skall anordnas. Dels

är i vissa fall denna tillsyn icke behöflig, dels lärer på ett område, där

så ytterst växlande förhållanden förekomma, eu viss frihet att medgifva

undantag från eljest gällande regler böra förefinnas, dels slutligen torde

den, af hvilken stiftelses tillkomst är beroende, och som i första hand

bestämmer stiftelsens ändamål och organisation, jämväl böra kunna,

därest. han så finner lämpligt, utesluta stiftelsen från berörda tillsyn,

vare sig han förordnar om enskild tillsyn å stiftelsen eller hyser sådant

förtroende till dem, som skola förvalta stiftelsen, att han anser särskild

kontroll obehöflig. Af först angifna anledning bör undantag göras för

stiftelse, som förvaltas af statens verk eller inrättning. Den kontroll,

som i annan ordning utöfvas å dessa stiftelser, är nämligen

strängare än den allmänna tillsyn, som kan föreskrifvas. Dessutom äger

Kungl. Maj:t, om han på grund af stiftares framställning eller eljest

därtill finner anledning, att meddela särskilda föreskrifter om ett dylikt

verks eller en dylik inrättnings redovisning för någon stiftelses medel.

Vidare har kommittén föreslagit, att Kungl. Maj:t skall äga undantaga

stiftelse från den af kommittén ifrågasatta tillsynen. För åtskilliga

stiftelser, exempelvis en del större anstalter och riddarhusets fonder,

finnes redan nu en tillfredsställande kontroll, hvilken, om den fortfar,

gör tillsyn enligt kommitténs förslag öfverflödig, på samma gång

dessa stiftelser stundom endast med olägenhet skulle kunna inordnas

under de bestämmelser, kommittén föreslagit. Äfven framdeles kunna

förhållanden uppstå, då det är önskvärdt, att Kungl. Maj:t äger meddela

dispens. Det kan tagas för gifvet, att sådan icke skall förekomma i

andra fall, än då betryggande kontroll å vederbörande stiftelse i allt

fall finnes anordnad. Till sist kan enligt kommitténs förslag stiftare

undantaga af honom upprättad stiftelse från offentlig tillsyn. Däremot

äger stiftare icke att föreskrifva någon ändring i formen för den offentliga

tillsynen, utan om sådan tillsyn öfver hufvud skall utöfvas, skall

denna ske i den ordning, som i allmänhet är stadgad.

14

106

Tillsynens

utöfvande

af Kung!.

Majis befallningshafvande.

Anmälan

om stiftelse.

Tillsynen skall enligt förslaget omfatta äfven stiftelser, k vilka med

kommuns, församlings eller landstings lof omhänderliafvas af myndighet,

som förvaltar kommunens, församlingens eller landstingets medel. Det

kan synas, att då sådana styrelser enligt vanliga regler redovisa inför

kommunen, församlingen eller landstinget, och dessa ansvara för stiftelsernas

medel, någon särskild tillsyn icke skulle vara behöflig. Kommittén

har dock trott sådan böra föreskrifvas. Den kontroll, som utöfvas

från vederbörande större eller mindre kommuns sida, utgör väl

i förening med kommunens ansvar i regel en tillräcklig säkerhet för,

att stiftelsernas medel icke förskingras. Däremot torde det icke så sällan

hafva förekommit, att stiftelser, som blifvit anförtrodda åt kommunerna,

kommit att tjäna i viss mån andra syften, än stiftarna afsett, särskild^

på det sätt, att deras medel sammanslagits med kommunernas öfriga

tillgångar för liknande ändamål. En stiftelse t. ex. för fattigunderstöd

kommer då oftast att endast föranleda minskning af uttaxeringen

för fattigvården å kommunens skattskyldiga medlemmar, under det att

stiftarens mening väl i regel vant, att understödet från stiftelsen skulle

komma de fattiga till godo utöfver den kommunala fattighjälpen eller

i annan ordning, än denna lämnas. Mot sådana missförhållanden kan

den kommunala tillsynen icke antagas innebära tillräcklig säkerhet, och

kontroll från statens sida är därför behöflig. Det samma gäller i fråga

om stiftelser, för hvilkas medel kommunen ansvarar på den grund, att

kommunen själf för stiftelserna utsett stjrrelser.

Tillsynen skall, enligt kommitténs förslag, utöfvas af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i det län, inom hvithet stiftelsens styrelse har sitt säte.

Såsom den ofvan lämnade redogörelsen för gällande föreskrifter angående

kontroll å stiftelser utvisar, har omsorgen om denna kontroll hufvudsakligen

ålegat konsistorierna. Att uppsikten öfver stiftelserna nu

öfverflyttas till länsstyrelserna, synes kommittén vara en naturlig följd

af utvecklingens gång. Stiftelsebegreppet har numera vunnit en mycket

vidsträcktare tillämpning, än som innefattades i äldre tiders fromma

stiftelser, och äfven angelägenheter, Indika förr ansågos vara af kyrklig

natur, t. ex. fattigvården, hafva för länge sedan omhändertagits af icke

kyrkliga myndigheter.

Den första förutsättningen för, att länsstyrelse skall kunna utöfva

den tillsyn, som enligt kommitténs förslag skall tillkomma denna myndighet,

är att densamma beredes kännedom om tillvaron af alla stiftelser,

hvilka skola blifva föremål för dess uppsikt. Redan af de bestämmelser,

kommittén föreslagit rörande villkoren för stiftelsers förvärf af rättspersonlighet,

följer, att stiftelser, som skola blifva själfständiga rätts

-

107

subjekt, måste komma till offentlig myndighets kunskap — de stiftelser,

om hvilka i förevarande del af kommitténs förslag är fråga, därigenom

att de söka Kungl. Maj:ts eller Kung]. Maj:ts befallningsliafvandes stadfästelse

å stadgar. Dessa bestämmelser äro dock icke tillräckliga för

tillgodoseende af det syftemål, som ofvan angifvits. Någon allmän

skyldighet för dem, som omhänderhafva stiftelser, att söka förskaffa dessa

rättspersonlighet föreskrifves nämligen icke och ännu mindre någon

tid, inom hvilken ansökning om stadfästelse å stadgar skall hafva gjorts.

Om en försummelse i detta hänseende begås af en person, hvilken fått

en stiftelse sig anförtrodd, blir detta en angelägenhet mellan honom

och dem, som hafva intresse af stiftelsen. I fråga om de stiftelser,

som skola stå under Kungl. Maj:ts befallningshafvandes tillsyn, ligger

emellertid vikt på, att förverkligandet af stiftarens vilja redan från

början betryggas. Om stiftaren lefver, kan han själf tillse, att stadfästelse

å stiftelsen sökes. Har däremot stiftelse upprättats genom

testamente, erfordras särskilda anordningar för att bereda visshet om,

att stiftarens föreskrifter lända till efterrättelse, och att länsstyrelsen

erhåller snar kännedom om stiftelsen.

Kommittén har därför föreslagit, att om vid dödsfall finnes, att

den aflidne förordnat om stiftelse, det skall åligga don, som omhänderhar

dödsboet, att ofördröjligen göra anmälan om stiftelsen. Hvem denna

anmälningsskyldighet åligger, bestämmes enligt reglerna i kungl. förordningen

angående . vård af död mans bo den 24 september 1861.

Underrättelsen om stiftelsen skall i första hand meddelas den af stiftaren

utsedda styrelsen eller den, som erhållit stiftarens uppdrag att utse

styrelse. Mottager den utsedda styrelsen detta uppdrag, eller kommer

styrelse till stånd genom åtgärd af den, som enligt stiftarens förordnande

skall utse styrelse, åligger det sedermera styrelsen att inom tre

månader, från det uppdraget af densamma mottagits, hos länstyrelsen

söka stadfästelse å stadgar för stiftelsen eller, där Kungl. Maj:t redan

stadfäst sådana stadgar, till länsstyrelsen, i bestyrkt afskrift, ingifva

dessa äfvensom stiftelseurkunden, där sådan handling finnes, och

öfriga för stiftelsen meddelade föreskrifter.

För den händelse emellertid stiftaren hvarken själf tillsatt styrelse

eller förordnat, att någon annan skall göra detta, åligger det den,

som omhänderhar dödsboet, att ofördröjligen hos länsstyrelsen gorå

skriftlig anmälan om förhållandet. På samma sätt skall förfaras,

om stiftaren visserligen förordnat om styrelse, men någon sådan icke

kommer till stånd.

108

Förteckning

öfver stiftelser.

Yttringar

af tillsynen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall alltså enligt förslaget

inom viss begränsad tid om hvarje nyupprättad stiftelse, som skall

höra under dess tillsyn, erhålla underrättelse antingen från den, som

omhänderhar stiftarens dödsbo, eller från den för stiftelsen utsedda

styrelsen. Öfver de stiftelser, som skola stå under tillsyn, föres med

ledning af dessa anmälningar hos länsstyrelsen förteckning i öfverensstämmelse

med de föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelar. Att en sådan

förteckning finnes, torde vara af vikt både från allmän och från enskild

synpunkt. Bland annat kan förväntas, att önskemålet att erhålla

en såvidt möjligt fullständig och tillförlitlig statistik öfver stiftelser

skall kunna blifva bättre tillgodosedt, sedan dylika förteckningar

kommit till stånd. Dock fordras härför, att uppgifter jämväl rörande

under statens omedelbara vård stående stiftelser tillhandahållas den

myndighet, som får sig denna statistik ombetrodd, vare sig detta blir

såsom hittills i första hand Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller,

hvad otvifvelaktigt vore bättre, statistiska centralbyrån ensam. Införandet

i förteckningen har emellertid icke några civila rättsverkningar,

och densamma utgör alltså icke någon motsvarighet till de register,

som föras öfver aktiebolag och föreningar.

Därest, vid pröfning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande af

ansökning om stadfästelse å en stiftelses stadgar, det befinnes, att en

vid stiftelsen fästad föreskrift af beskaffenhet att kunna jämkas strider

mot lag eller sedlighet eller är otillämplig eller otjänlig, skall, såsom

ofvan framhållits, länsstyrelsen själf äga att med stiftarens samtycke

meddela erforderlig jämkning. I de fall, då sådan befogenhet icke tillkommer

länsstyrelsen, torde det dock, när fråga är om allmännyttiga

stiftelser, icke vara lämpligt, om länsstyrelsen skulle omedelbart afstå

ansökningen och öfverlämna åt dem, som hade hand om stiftelsen, att,

om de så ville, hos Kungl. Maj:t söka permutation. Följden häraf skulle

nämligen helt visst mången gång blifva, att permutation icke komme att

begäras, utan stiftelsen förfölle. Det allmänna har emellertid intresse af,

att stiftelser med allmännyttiga syften komma till stånd, och kommittén

har därför föreslagit, att Kung]. Map.ts befallningshafvande, då denna

myndighet icke kan själf vidtaga den erforderliga jämkningen, skall,

innan slutligt besked öfver ansökningen meddelas, hos Kungl. Maj:t

göra hemställan om permutation.

Kungl. Maj:ts befallningsliafvandes tillsyn öfver ifrågavarande

stiftelser yttrar sig vidare däri, att länsstyrelse^ därest så är behöfligt,

medverkar till, att stiftelserna erhålla styrelser, i sammanhang hvarmed

länsstyrelsen tillser, att om styrelse skall bestå af kommuns, församlings

109

eller landstings penningförvaltande myndighet, tillstånd att vara styrelse

sökes. Beträffande sistnämnda styrelser erfordras naturligtvis ingen

vidare kontroll därå, att de fortbestå och äro beslutföra. I fråga om

stiftelse, som förvaltas i annan ordning, bör däremot länsstyrelsen hafva

att öfvervaka, ej blott att den från början erhåller styrelse, utan äfven

att behörig styrelse allt framgent finnes.

Tillsynen afser i öfrigt förvaltningen af stiftelsen. Beträffande

denna förvaltning torde med hänsyn till nu förevarande slag af stiftelser

vissa särskilda bestämmelser böra meddelas i syfte, såväl att densamma

må ordnas på ett lämpligt och betryggande sätt, som ock att kontrollen

må kunna blifva fullt verksam. Föreskrifter lära sålunda böra gifvas

till förebyggande däraf, att stiftelses värdehandlingar sammanblandas

med annans egendom. Vidare synas stadganden böra meddelas om

skyldighet för styrelse dels att föra räkenskaper, af hvilka ett sammandrag

skall årligen insändas till Kungl. Maj :ts befallningshafvande, dels att

meddela denna myndighet kännedom om styrelsens sammansättning,

äfvensom huru de skriftliga afhandlingar, som ingås för stiftelsen, skola

undertecknas, dels ock att för hvarje stiftelse hålla en fullständigt ordnad

samling utaf alla stiftelsen rörande gåfvobref, testamenten och andra

urkunder samt eljest beträffande förvaltningen meddelade föreskrifter.

Tillsynen skall enligt förslaget utöfvas dels genom granskning

af de räkenskapssammandrag, som för hvarje stiftelse skola årligen insändas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, dels genom inspektioner

hos stiftelsernas styrelser af befallningshafvanden eller dess ombud.

Bland dessa granskningsformer torde den senare blifva af den största

betydelsen. Kommittén har emellertid ansett, att den förra, hvilken

för stiftelsernas styrelser icke lärer blifva afsevärdt betungande, ej heller

kan undvaras, åtminstone icke utan att inspektion hos styrelserna

skulle förekomma oftare, än nu synts kommittén vara behöfligt.

Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid granskning af insäudt

räkenskapssammandrag eller vid inspektion hos styrelse finner

anledning till anmärkning mot förvaltningen, eller sådan anledning eljest

kommer till länsstyrelsens kännedom, skall länsstyrelsen kunna mot

stiftelsens styrelse vidtaga åtgärder af olika slag. Har styrelse fattat

beslut, som står i strid mot lag eller de för stiftelsen gällande stadgar,

äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande att förbjuda verkställighet af

beslutet. Därest detta redan gått i verkställighet, äger nämnda myndighet

förelägga styrelsen att göra rättelse, där så ske kan. Om åter

styrelsen låtit en underlåtenhet komma sig till last, må befallnings

-

Ordningen

för tillsynen.

Åtgärder i

anledning

af anmärkningar

mot

förvaltningen.

no

hafvande!! förelägga styrelsen att fullgöra, hvad enligt lag och stadgar

åligger densamma.

Vidare skall länsstyrelse hafva befogenhet att å det allmännas

vägnar, utan anmälan från enskild sakägare, förordna om utförande af

talan vid domstol i åtskilliga fall. Så skall vara förhållandet, då fråga

är om att göra gällande kommuns, församlings eller landstings ansvarighet

för vissa stiftelsers medel eller styrelseledamöters skyldighet

att en för alla och alla för en ersätta skada, som för stiftelse uppkommit

genom deras öfverträdelse af denna lag eller de för stiftelsen

gällande föreskrifter, så ock att till stiftelse återgälda obehörigen utbetalda

medel. Likaså äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande i vissa

fall att mot styrelse eller ledamot af styrelse, som gjort sig skyldig

till missvård af stiftelses angelägenheter, låta anställa talan om anordnande

af annan förvaltning för stiftelsen. Stiftelsens civilrättsliga

ställning i dessa fall är densamma, vare sig stiftelsen står under Kungl.

Maj:t.s befallningshafvandes tillsyn eller icke, men under det att talan

i berörda hänseenden eljest är beroende af enskild sakägare, kräfver

det allmännas intresse med hänsyn till nu förevarande slag af stiftelser,

att talan anställes, äfven om sådan sakägare icke framträder. Dessutom

äger befallningsliafvanden, då fråga är om entledigande af styrelse eller

styrelseledamot, som missvårdat stiftelses angelägenheter, att intill dess

saken kan hinna af domstol slutligen pröfvas, själf förordna om annan

förvaltning af stiftelsen i den omfattning, omständigheterna påkalla.

För att gifva ökad kraft åt föreskrift eller förbud, som länsstyrelse

enligt denna lag meddelar, skall länsstyrelsen äga att förelägga vite

äfvensom att, om föreskriften eller förbudet icke länder till efterrättelse,

fälla till vitet. Vissa andra öfverträdelse!- af lagens bestämmelser

skola medföra bötesansvar, som ådömes af domstol på talan af allmän

åklagare.

Efter att hafva framhållit dessa mera allmänna synpunkter öfvergår

kommittén till att omnämna en del särskilda stadgandeni förslaget,

i den män desamma synts erfordra förklaring, utöfver hvad redan blifvit

anför dt.

in

3 §■

Bestämmelsen, att om förbindelse ingås å stiftelses vägnar, innan

den blifvit offentligen erkänd, de, som ingått förbindelsen, äro ansvariga

därför såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en, öfverensstämmer

med hvad som gäller om förbindelse, ingången för aktiebolag

eller förening, som icke vunnit registrering.

4 §•

Styrelse måste ju företräda stiftelsen. Den, som inlåter sig med

en stiftelse, bör taga reda på reglementet och pröfva styrelsens befogenhet.

Med annan uppfattning blefve inskränkningen betydelselös.

5 §-

Det torde ej vara nödigt, att pröfningen, huruvida statens verk

eller inrättning må vara styrelse för stiftelse, städse verkställes omedelbart

af Kungl. Maj:t, utan synes Kungl. Maj:t böra kunna åt lämpliga

myndigheter anförtro att för särskilda slag af stiftelser lämna lof till

mottagande af dylika uppdrag. Kommittén har sålunda tänkt sig, att

det exempelvis skulle kunna uppdragas åt universitetskanslern att afgöra,

huruvida stiftelse till något åt universiteten skall af detta mottagas

till förvaltning.

6 §-

Enligt 21 § af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och

skolråd° den 21 mars 1862 kunna kyrkoråd och skolråd, där sådant lämpligen

låter sig göra, förenas till ett gemensamt kyrko- och skolråd, och

det vanliga är, åtminstone på landsbygden, att kyrko- och skolråd är

gemensamt. För att undanröja hvarje tvekan om, att en på sådant

sätt sammansatt kommunal myndighet är att hänföra under denna paragraf

och icke under t §, har kommittén förutom kyrkoråd och skolråd

äfven omnämnt gemensamt kyrko- och skolråd.

9 §.

Den föreslagna bestämmelsen, i hvilken ordning beslut af styrelse

skall fattas, öfverensstämmer med hvad i bolags- och föreningslagstiftningen

finnes stadgadt i detta hänseende.

112

10 och 11 §§■

Då stiftelse är ett sjelfständigt rättssubjekt, är det tydligt, att

stiftelsens styrelse bör hafva eget säte och forum, oberoende a,f styrelseledamöternas

boningsorter. Den lämpligaste platsen härför är den, där

förvaltningen utöfvas. Äfven om stiftelses verksamhet sträcker sig

öfver ett större område och till flera platser, torde dock någon ort

kunna angifvas såsom den, inom hvilken förvaltningen hufvudsakligen

bedrifves. Då stadgar tillkommit, försvinner hvarje tvekan om, hvilken

ort i det särskilda fallet är att anse såsom förvaltningsorten. Enligt

21 § af förslaget skola nämligen stadgarna angifva den plats, där

styrelsen har sitt säte.

12 §.

Hvad kommittén föreslagit därom, att jämväl annat meddelande än

stämning skall anses behörigen delgifvet stiftelse, därest någon af dem,

som äga företräda stiftelsen, fått del af detsamma, går något längre

än motsvarande stadgande i 15 § af förslaget till lag om registrerade

föreningar för annan än ekonomisk verksamhet. Enligt sistnämnda

stadgande skall nämligen regeln om tillämpning af samma delgifningssätt

som vid stämning gälla endast, då fråga är om delgifning

af offentlig myndighets bud. Kommittén har emellertid funnit det

vara fördelaktigt och utan våda kunna medgifvas, att äfven andra

meddelanden anses behörigen delgifna stiftelser, om de. tillställts någon

bland styrelseledamöterna. Att kommittén beträffande icke ekonomiska

föreningar begränsat sitt förslag i ämnet, på sätt som skett, har berott

därpå, att kommittén icke trott det vara lämpligt att för detta slag af

föreningar frångå den regel, som i angifna hänseende gäller. föi ekonomiska

föreningar enligt 24 § i lagen om registrerade föreningar för

ekonomisk verksamhet.

13 §.

Reglerna om undertecknande af skriftliga afhandlingar, som ingås

för stiftelser, stå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som gäller

för aktiebolag och föreningar. _ .

Äfven bestämmelsen om ansvarighet för dem, hvilka vid afhand

-

113

linge undertecknande icke följt gifna föreskrifter, är affatta^ i enlighet

med motsvarande stadganden i andra lagar.

Att eljest de, som företräda stiftelser, ej äro personligen ansvariga

för stiftelsernas förbindelser, om de ej utfart sig därtill, lärer utan särskild t

stadgande tydligt framgå däraf, att stiftelser äro själfständiga rättssubjekt.

14 §•

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med gällande eller af kommittén

ifrågasatta stadganden angående föreningar har kommittén föreslagit,

att om styrelseledamöter öfverträda lagstiftningen om stiftelser eller de

för vederbörande stiftelse gällande föreskrifter, och skada härigenom uppstår

för stiftelsen, dessa styrelseledamöter skola, eu för alla och alla

för en,. vara skyldiga att ersätta skadan. Sådan öfverträdelse bör

emellertid föranleda ersättningsskyldighet äfven i fall, då måhända icke

någon omedelbar skada blifvit följden. Därest de, som äga att besluta

rörande användningen af stiftelseegendomens afkastning, härvid förfarit

i strid mot stiftelsens stadgar, och medel blifvit utbetalda till andra

personer än dem, medlen bort tillfalla, är det icke gifvet, att någon

ekonomisk förlust härigenom uppkommit för stiftelsen. Ifrågavarande

medel skulle ju nämligen i hvarje fall hafva utbetalats, och om de, som

bort erhålla medlen, icke hafva rätt till talan mot stiftelsen eller icke

använda denna rätt, är stiftelsens ekonomiska ställning den samma, oafsedt

huruvida medlen blifvit utbetalda till rätta personer eller till orätta.

Dylika medel böra emellertid återbetalas för att komma till den användning,

som för dem är afsedd, och i förslaget har därför särskildt

framhållits, att _ återbäringsskyldighet åligger dem, som äro ansvariga

för en sådan oriktig utbetalning, en för alla och alla för en.

I öfrigt äro ledamöter af stiftelses styrelse underkastade ansvar

för sin förvaltning endast efter de grunder, som enligt lag gälla för

syssloman.

15 §.

Därest stiftelses styrelse eller ledamot af styrelsen gör sig skyldig till

missvård af stiftelsens angelägenheter, skall enligt kommitténs förslag hvarje

sakägare vara befogad att vid domstol föra talan om anordnande af annan

förvaltning för stiftelsen, därvid behörig domstol är den underrätt, inom

hvars domvärjo stiftelsens styrelse har sitt säte. Någon pröfning af

förvaltningen i denna ordning bör emellertid icke ifrågakomma med

15

114

hänsyn till stiftelse, hvilkens styrelse utgöres af statens verk eller inrättning.

Finnes anledning till anmärkning mot det sätt, hvarpå en

sådan styrelse fullgör sitt uppdrag, får rättelse sökas i den ordning,

hvilken eljest gäller för den, som vill föra klagan mot åtgärd af detta

statsorgan. Ej heller synes det vara lämpligt, om domstol på dylik

talan skulle äga att ingripa mot en kommunal myndighet, som enligt

6 § hade en stiftelses förvaltning om händer. År fråga om straffbart

förfarande, böra vanliga regler äga tillämpning, och i andra fall torde

det kunna förväntas, att kommunen själf, då något missförhållande af

berörda art kommer till dess kännedom, skall draga försorg om åt hjälpande

af detsamma. Redan kommunens ansvar för en sådan stiftelses medel

lärer i de flesta fall utgöra en tillräcklig anledning för kommunen

att tillse, att stiftelsens angelägenheter ej vanvårdas. På grund af den

trygghet för stiftelsemedlen, som detta ansvar innebär, är det ock vid

dylika stiftelser mindre behöfligt, att domstols åtgärd mot en försumlig

styrelse kan påkallas. Styrelse, som blifvit af kommun särskild!,

tillsatt, torde äfven i detta hänseende böra likställas med styrelse, som

utgöres af penningförvaltande kommunal myndighet.

Domstolens åtgärd måste lämpa sig ej blott efter förseelsens beskaffenhet

utan äfven efter arten af den styrelse, som finnes. En ledamot,

som särskild! blifvit tillsatt för vården om stiftelsens angelägenheter,

kan skiljas från befattningen, medan andra ledamöter få kvarstå.

Såvidt möjligt bör naturligtvis en ny ledamot i den afsattes ställe utses,

på sätt stadgarna angifva. Skola kvarstående ledamöter välja, efterträdare

åt de afgående, och hela styrelsen afsattes, måste särskild åtgärd

vidtagas för tillsättande af ny styrelse. År åter förvaltningen åt

en stiftelse uppdragen åt t. ex. styrelsen för annan stiftelse, bolag eller

förening, ligger det i öppen dag, att domstolen ej kan afsätta någon

ledamot af styrelsen, än mindre alla. Domstolen får då förordna, att

förvaltningen af stiftelsen skall fråntagas dem, som missvårdat sitt uppdrag,

och bestämma, huru sådan stiftelse skall för viss tid eller alltid

på annat sätt förvaltas.

19 §.

För att ej förbudet mot stiftande af fideikommiss af fast egendom

skall kunna kringgås genom förordnande om stiftelse af fast egendom

till förmån för viss släkt eller vissa släkter, har kommittén föreslagit,

att dylikt förordnande skall vara utan verkan, äfvensom att

stiftelse till förmån för viss släkt eller vissa släkter ej må förvärfva

fast egendom, där ej sådant erfordras för bevakande af fordran.

115

20 §.

Om enskild man, som af stiftaren blifvit utsedd att ensam eller

jämte andra förvalta en stiftelse, icke mottager detta uppdrag, torde sådant

i brist på motsatt förordnande af stiftaren endast böra föranleda till,

att annan väljes i stället, i den ordning som härför kan vara bestämd.

Den ursprungligen utseddes person kan nämligen då icke förmodas

hafva för stiftaren varit af den betydelse, att han velat göra

uppdragets mottagande till ett villkor för stiftelsens tillkomst eller fortvara,

så mycket mindre som stiftelser äro afsedda för så lång tids bestånd,

att en af stiftaren förordnad styrelseledamot i allt fall icke kan

under'' hela denna tid kvarstå i styrelsen. Annorlunda förhåller det

sig, om stiftaren åt annan än enskild man uppdragit förvaltning af

stiftelse, och detta uppdrag ej mottages. Den ställning, stiftaren afsett

att bereda stiftelsen, rubbas i väsentlig mån, om t. ex. en statsmyndighet

eller en kommunal myndighet icke i enlighet med stiftarens förordnande

blir styrelse för stiftelsen eller ledamot af styrelsen. Den

trygghet för stiftelsens framtida förvaltning och stiftelseändamålets behöriga

tillgodoseende, som genom ett sådant val af styrelse vinnes,

torde få antagas hafva varit af den vikt för stiftaren, att det icke är

visst, att han i annat fall velat låta stiftelsen komma till stånd. Kommittén

. har därför trott, att i sådan händelse, om stiftaren ej annat

föreskrifvit, förordnandet om stiftelsen bör anses vara utan verkan.

Uttrycket enskild man har af kommittén användts i bemärkelsen

af fysisk person. Förordnande om stiftelse är sålunda utan verkan,

jämväl om stiftaren bundit stiftelsen vid ett bolag eller en förening på

sadant sätt, att bolagets eller föreningens styrelse skall vara styrelse

för stiftelsen, men bolaget eller föreningen vägrar att taga stiftelsen

om händer. Det kan måhända förefalla, som om detta vore att gå för

långt. Kommittén har emellertid ansett, att den föreslagna påföljden

äfven i dylika fall är ändamålsenlig och sannolikt oftast öfverensstämmande

med stiftarens vilja. Äfven bolag och föreningar äro i allmänhet

afsedda för längre tids bestånd och en fortlöpande verksamhet i

närmare angifven riktning, och en stiftelses omhändertagande af ett

bolag eller en förening innebär alltså en viss trygghet för en jämn

och orubbad förvaltning af stiftelsen genom en styrelse af hufvudsakligen

likartad sammansättning och beskaffenhet. Man kan därför antaga,

att stiftaren fäsfat särskild betydelse vid en dylik anordning. Det

regelmässiga torde ock vara, att eu stiftelse, som anförtros åt ett bolag

116

eller en förening, afser att vara till gagn just för bolaget eller föreningen.

Om då bolaget eller föreningen finner stiftelsen icke vara

förtjänt af att mottagas, är det lämpligare, att . stiftelsen går om

intet, än att densamma mot bolagets eller föreningens vilja skulle

komma till stånd och utöfva en verksamhet, som åsyftade bolaget eller

föreningen. Åro stiftelser af verklig betydelse, torde det icke vara

något tvifvel om, att de i så godt som alla fall komma att mottagas.

Att, då en tilltänkt stiftelse går om intet, den till stiftelsen anslagna

egendomen är stiftarens eller hans rättsinnehafvares tillhörighet,

torde icke behöfva särskildt stadgas.

21 §.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes stadfästelse å stiftelses stadgar

sökes enligt förslaget hos befallningshafvanden i det län, inom hvilket stiftelsens

förvaltning hufvudsakligen skall utöfvas, och där följaktligen stiftelsens

styrelse skall hafva sitt säte. Orteu för förvaltningen torde i regel

framgå af stiftelseurkunden. Finnes ingen särskild bestämmelse därom,

kan man dock oftast af stiftelseändamålet eller platsen för den till stiftelsen

gifna förmögenheten sluta sig till stiftarens afsikt i detta hänseende.

Om någon sådan ledtråd icke står att erhålla, får ansökningen

om stadfästelse å stiftelsens stadgar ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i det län, där stiftelsemedlen faktiskt för tillfället förvaltas,

sålunda, om stiftelsen upprättats genom testamente, där stiftarens

dödsbo finnes.

Kommittén har föreslagit, att vid ansökningen om Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes stadfästelse å stadgar för stiftelse skola fogas dels

möjligen förefintlig stiftelseurkund och öfriga för stiftelsen meddelade

föreskrifter, hviika såsom själfva grundvalen för ärendets bedömande

naturligtvis böra bringas till länsstyrelsens kännedom, dels ock förslag

till stadgarna. Det har synts kommittén, att då stiftaren lefver,

sådant förslag lämpligen bör upprättas af honom eller genom hans

försorg, samt att, om stiftaren är död, de personer, åt hviika han

i första hand anförtrott stiftelsen, i regel kunna förmodas äga sådan

kännedom om de med denna sammanhängande förhållanden, att ett af

dem uppgjordt förslag till stadgar bör kunna vara länsstyrelsen till

ledning. Det arbete, fastställandet af stiftelsestadgar kommer att medföra

för länsstyrelserna, torde härigenom i ej oväsentlig grad förminskas.

För nämnda personer själfva, hviika äro närmast intresserade af. stiftelsens

organisation, bör det vara såväl en fördel som en skyldighet

att sålunda medverka till, att stadgarna få ett ändamålsenligt innehåll.

117

Att Kimgl. Maj:ts befallningshafvande till sökande, som uppgifvit

fullständig adress, ofördröjligen öfversänder underrättelse om beslut,

hvarigenom ansökning om fastställelse afslagits, äfvensom om skälen

för beslutet, är af vikt i synnerhet i de fall, då det ankommer på

sökanden att hos Kungl. Maj: t begära per mutation.

Bestämmelserna om stadgarnas innehåll hafva affattats med ledning

af motsvarande föreskrifter angående föreningars stadgar, under

vidtagande af de förenklingar och andra ändringar, som synts böra

följa af stiftelses natur och verksamhetssätt.

Lämpligt torde vara, att i stadgarna uppgifves, huruvida stiftelsen

skall stå under tillsyn enligt denna lag eller icke. Saknas i stadgeförslaget

föreskrifven bestämmelse i detta eller annat hänseende, tilllägges

densamma af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Att i stadgarna meddelas föreskrifter, huru styrelsen skall vara

sammansatt och ledamot i styrelsen utses, äfvensom angående grunderna

för styrelsens beslutförhet, erfordras icke beträffande andra stiftelser än

sådana, för livilka särskild styrelse anordnats. I öfriga fall följer stiftelses

styrelse i berörda hänseenden de regler, som gälla på grund af

det tidigare uppdrag, densamma innehar.

22 §.

Enligt kommitténs förslag skall det öfverlämnas åt Kungl. Maj:t

att bestämma, ej blott huru förteckning öfver stiftelser i öfrigt skall

föras, utan äfven hvilka uppgifter skola intagas i förteckningen. Att i

lag meddela några bestämmelser rörande sistnämnda ämne, motsvarande

dem föreningslagstiftningen innehåller angående föreningsregister, har

nämligen synts kommittén icke vara behöfligt, då ifrågavarande förteckning

icke har någon civilrättslig betydelse.

23 §.

Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande från den, som omhänderhar

stiftares dödsbo, mottager underrättelse om, att styrelse för nyupprättad

stiftelse icke kommit till stånd i enlighet med stiftarens förordnande,

har befallningshafvanden att tillse, att stiftelsen blir behörigen

företrädd. Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall sålunda ombesörja,

att styrelse för stiftelsen utses, vare sig befallningshafvanden själf utför

detta eller lämnar uppdraget att välja styrelsen åt någon annan person

eller institution. Om stiftaren åt annan än enskild man uppdragit förvaltning

af stiftelse och sådant uppdrag ej mottagits, är emellertid stiftelsen

förfallen, och utseende af annan styrelse kan då ej ifrågakomma.

118

24 §.

Såsom i redogörelsen för förslagets allmänna grunder framhållits,

skall styrelse för stiftelse, hvilken är af beskaffenhet att böra stå under

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes tillsyn — oafsedt huruvida styrelsen

blifvit utsedd på grund af stiftarens förordnande eller genom Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes försorg — vara pliktig att inom tre månader

efter mottagande af uppdraget hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

söka stadfästelse å stadgar för stiftelsen eller, om sådana redan blifvit

af Kungl. Maj:t fastställda, till befallningshafvanden i bestyrkt afskrift

ingifva stadgarna jämte stiftelseurkunden, om sådan finnes, och öfriga

för stiftelsen meddelade föreskrifter. För att tillsyn skall kunna utöfvas

och blifva effektiv, är det nämligen af nöden, att länsstyrelsen

får kännedom om stiftelserna och deras organisation. Denna kännedom

torde jämväl böra vara i viss mån mera ingående, än som kan anses

behöflig! i fråga om andra stiftelser, för hvilka länsstyrelsen stadfäster

stadgar. Sålunda bör, där så ske kan, upplysning meddelas om storleken

och beskaffenheten af stiftelsens förmögenhet. Åtminstone eu

ungefärlig uppgift härom lärer i allmänhet redan vid denna tidpunkt

af stiftelsens tillvaro kunna åstadkommas. År för stiftelsen anordnad

särskild styrelse, böra vissa ytterligare uppgifter ingifvas.

26 §.

Tillsättandet af ny styrelse eller styrelses komplettering skall

ske i den ordning stadgarna angifva, och Kungl. Maj:ts befallningshafvande

har därför att tillse, att stadgarnas bestämmelser i ämnet

lända till efterföljd. Skulle af något skäl eu ledig befattning såsom

styrelseledamot icke genast kunna i behörig ordning tillsättas, äger

Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, där omständigheterna sådant

påkalla, förordna lämplig person att under tiden bestrida befattningen.

27 §.

Huru stiftelseegendom lämpligast skall placeras, beror af förhållandena,

och några allmängiltiga regler i sådant afseende torde icke

böra uppställas. Kommittén bär härtill haft så mycket mindre anledning-,

som kommittén icke ansett något jsärskildt slag af placering,

t. ex. inköp af fast egendom, vara af beskaffenhet att böra från allmän

synpunkt förhindras eller genom lagstadganden begränsas. Kommitténs

119

förslag i ämnet inskränker sig därför till en ordningsföreskrift i syfte

att förebygga sammanblandning af stiftelses värdehandlingar med stiftelseförvaltarens

eller annans egendom.

28 §.

Att räkenskaperna för stiftelse årligen afslutas, synes höra till

god ordning. Afslutningen behöfver dock icke göras för kalenderår,

om på grund af sättet för stiftelsens förvaltning eller beskaffenheten af

stiftelsens egendom annan tid är lämpligare.

29 §.

Denna paragraf står i samband med 24 § och afser, att om förändring

sker i vissa förhållanden, rörande hvilka jämlikt sistnämnda

paragraf Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall erhålla kännedom i

samband med stiftelses upprättande, anmälan om sådan förändring skall

göras hos befallningshafvanden.

30 §.

Det skulle kunna ifrågasättas, att jämte den förteckning, som hos

hvarje länsstyrelse skall föras öfver de stiftelser, hvilka stå under dess

tillsyn, borde upprättas en för länet gemensam samling af alla urkunder

och föreskrifter angående berörda stiftelser. Oförnekligen skulle en

dylik samling tara till stort gagn såväl för länsstyrelsen, hvilken för

tillsynens utöfvande behöfver äga tillgång till noggranna och säkra

upplysningar om de för stiftelserna gällande bestämmelser, som ock för

andra, hvilka af stiftelserna hafva intresse. Arbetet med att åstadkomma

en sådan samling samt hålla densamma ordnad och fullständig

skulle emellertid innebära en så väsentlig förökning af länsstyrelsernas

åligganden för stiftelseväsendet, att kommittén icke velat föreslå någon

bestämmelse i nämnda hänseende. Ändamålet torde ock på ett ganska

tillfredsställande sätt vinnas medelst den af kommittén föreslagna anordningen,

att genom styrelsens försorg för hvarje stiftelse upprättas

en särskild samling med tillhörande register, samt afskrifter af alla

stiftelsen rörande handlingar på framställd begäran ofördröjligen kostnadsfritt

tillhandahållas Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

I detta sammanhang torde förtjäna omnämnas, hurusom 1899 års

statsrevisorer i det uttalande, som sedermera på grund af framställning

från Riksdagen ledde till kungörelsen den 25 januari 1901

120

angående insändande till kammarrätten af stiftelseurkunderna för de

donationer och stiftelser, för Indika redogörelse inginge i de allmänna,

kammarrättens och statsrevisorernas granskning underkastade räkenskaperna,

jämväl framhöllo, att frågan om beredande af tillgång till de

urkunder, som läge till grund för vederbörande donationer och stiftelser,

möjligen kunde ses från en mera allmän synpunkt, enär det i många

fall vore ej blott för räkenskapsgranskaren utan äfven för den stora

allmänheten eller enskilda bland densamma af vikt och intresse att

kunna erhålla kännedom om, hvad i förevarande afseende blifvit i förekommande

fall förordnadt. Revisorerna ifrågasatte därför bland annat,

huruvida icke lämpligen en sammanfattning borde upprättas och till

trycket befordras, upptagande samtliga gällande föreskrifter rörande

omförmäld a donationer och stiftelser.

En sådan sammanfattning skulle äfven enligt kommitténs mening

i många fall vara till gagn, hvarför kommittén utan att med bestämdhet

yttra sig i frågan, huruvida detta gagn skulle uppväga kostnaderna,

velat erinra om berörda uttalande.

31 §.

Under de förhandlingar i ämnet, hvilka föregingo kommitténs

tillsättande, lämnades i allmänhet oemotsagdt, att ledningen af kontrollen

öfver stiftelserna och öfverinseendet öfver desamma skulle tillkomma

Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Däremot ifrågasattes från vissa håll,

att den omedelbara granskningen vid besök hos stiftelsernas styrelser

skulle såsom ett uppdrag af allmänt medborgerlig natur öfverlämnas åt

kommunala förtroendemän, utsedda af landstingen och stadsfullmäktige i

de städer, som ej deltaga i landsting. Detta förslag blef emellertid föremål

för gensagor på skäl, till hvilka kommittén för sin del ansluter sig.

Kommittén kan sålunda icke finna, att den till stöd för förslaget åberopade

jämförelsen med de gode män, som enligt lagen den 18 april 1884 för

tillsyn å förmynderskap väljas, i stad af stadsfullmäktige eller allmän

rådstuga och å landet af kommunalstämma, är öfvertygande. _ Den

offentliga tillsynen å förvaltningen af allmännyttiga stiftelser bör i alla

sina former betraktas såsom en statsangelägenhet. För Kungl. Maj ds

befallningshafvande, som skall pröfva resultaten al den omedelbara

granskningen, är det dessutom af vikt att få utse de personer, genom

hvilka den verkställes. Tillsynen i sin helhet torde härigenom vinna i

betydelse. Särdeles där anledning yppas, att inspektion oförtöfvadt bör

ske, kan det vara angeläget, att Kungl. Majds befallningshafvande äger

121

själf eller genom ombud omedelbart företaga densamma och icke ställes

i beroende af utsedda tillsyningsman. Äfven om landstingen och stadsfullmäktige

eljest vore lämpliga valkorporationer i berörda hänseende,

kunde de dock icke godkännas såsom sådana, då fråga vore om stiftelser,

hvilka förvaltades af landstingens eller stadsfullmäktiges egna myndigheter.

Fullständig opartiskhet torde jämväl i andra fall säkrast vinnas

med den af kommittén föreslagna anordningen.

Tidpunkten för granskningen hos stiftelses styrelse har Kungl.

Maj:ts befallningshafvande att bestämma efter förekommande förhållanden,

och hinder möter icke att, om anledning yppas, företaga inspektion

huru kort tid som helst, efter det den näst föregående inspektionen

hållits, liksom ock undantagsvis längre tid än fem år kan förflyta

mellan två inspektioner.

Redan den jämförelsevis långa tid, som i regel skall förgå mellan

hvarje inspektion, utvisar, att dennas uppgift, enligt kommitténs mening,

icke är att granska förvaltningen i alla dess detaljer eller pröfva hvarje

förvaltningsåtgärds lämplighet och riktigheten af hvarje post i räkenskaperna.

En sådan revision skulle, oafsedt de kostnader för statsverket

den komme att medföra, på stiftelseväsendet lägga band, hvilka

säkerligen icke blefve gynnsamma för dess utveckling. Stiftelsernas

angelägenheter hafva hittills i allmänhet blifvit ombesörjda genom frivillig,

oftast oaflönad verksamhet, men benägenheten att mottaga dylika

uppdrag skulle lätt förminskas genom ett för långt drifvet förmynderskap

från det allmännas sida. Erfarenheten har ej heller visat något behof

af så ingripande åtgärder. Endast förvaltningens viktigaste sidor skola

sålunda vara föremål för granskningen.

För att inspektion skall kunna verkställas, är styrelsen naturligtvis

skyldig att lämna Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller dess ombud

tillträde till de rörande stiftelsen förda böcker och andra räkenskaper,

stiftelsens öfriga handlingar och alla dess tillhörigheter. Om en stiftelses

medel förvaltas tilllsammans med andra medel, och räkenskaperna för

de olika slagen egendom förts gemensamt eller hänvisa till hvarandra,

blir det nödvändigt, att räkenskaperna i sin helhet hållas tillgängliga.

De olägenheter, som härmed kunna vara förbundna, undvikas lämpligast

därigenom, att särskilda räkenskaper föras för stiftelse, i den mån hinder

härför ej möter.

Enligt den ursprungliga lydelsen af ofvan omförmälda, inom

ecklesiastikdepartementet utarbetade förslag till lag angående tillsyn

öfver vissa stiftelser skulle tillsynen ej sträcka sig till stiftelser, hvilkas

tillgångar i värde ej uppginge till fem tusen kronor. Förslaget i denna

16

122

del möttes emellertid af motstånd från åtskilliga bland de myndigheter,

som däröfver hördes, och i det förslag, som förelädes högsta domstolen,

hade nämnda bestämmelse uteslutits. Äfven kommittén hyser den uppfattningen,

att ingen stiftelse bör undantagas från tillsyn på grund af

obetydligheten utaf dess tillgångar. Jämväl små stiftelser kunna bidraga

till främjandet af allmännyttiga ändamål, och deras bestånd är då af

allmänt intresse. Hänsyn till stiftarna kräfver ock, att det allmänna

visar sig uppskatta stiftelserna och ägna dem omvårdnad, äfven om

stiftelsemedlen icke uppgå till ansenligare belopp. Personer, hvilka

icke kunde förfoga öfver några större tillgångar, kunde eljest lätt blifva

afskräckta från att upprätta stiftelser. Måhända skulle äfven hos allmänheten

kunna bilda sig den uppfattningen, att i afseende å dylika mindre

stiftelser, som icke vore föremål för tillsyn, samma skyldighet som eljest

icke förefunnes att bevara stiftelsemedlen och använda dem enligt

stiftarnas föreskrifter. Just de små stiftelserna torde under alla förhållanden

på grund af sin obetydlighet och den mången gång obemärkta

ställningen hos de personer, som hafva dem om händer, lättast

vara utsatta för att falla i glömska eller eljest försvinna, och kontroll

å dem är därför särskildt behöflig. Ehuru tillsynen sålunda icke kan

undvaras, synes den emellertid, då det gäller stiftelser, hvilkas inkomster

icke uppgå till viss summa, enligt kommitténs förslag etthundra kronor

om året, utan våda kunna, till lättnad i arbetet för såväl statsmyndigheterna

som stiftelsernas styrelser, göras lindrigare än den kontroll,

som utöfvas å de större stiftelserna.

Bestämmelsen, att om granskning verkställes genom Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes ombud, ombudet skall åtnjuta arfvode af allmänna

medel efter de grunder Konungen stadgar, har sin motsvarighet i hvad

21 § sparbankslagen innehåller om undersökning af sparbanks förvaltning,

med hvilken undersökning nu ifrågavarande granskning i

mycket erbjuder likhet. Att stiftelse icke skall vidkännas kostnad för

inspektionen, synes vara med billighet öfverensstämmande. Å andra

sidan lära enskilda personer i allmänhet icke vara villiga att mottaga

sådant uppdrag utan att därför erhålla ersättning, och om dylik inspektion

verkställes genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande underordnade tjänstemän,

kan det icke gärna åläggas dessa såsom en tjänsteplikt att förrätta

inspektionen.

33 §.

Äfven bestämmelserna i denna paragraf äga i hufvudsak sin motsvarighet

i 21 § sparbankslagen.

123

Då eu öfverträdelse är af beskaffenhet, att straffpåföljd för densamma

kan ådömas af domstol, bör administrativ myndighet icke kunna

gå domstolens pröfning i förväg eller vid sidan däraf ingripa med

förelägganden.

35 §.

Att, såsom möjligen kunde ifrågasättas, med ledning af 18 kap.

9 § kandelsbalken låta den tid, inom hvilken Kungl. Maj:ts befallningshafvande

har att anställa talan mot styrelses förvaltning, räknas från

det räkenskapssammandrag inkom till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

torde desto mindre kunna anses lämpligt, som ett sådant sammandrag

hvarken innefattar en fullständig redovisning eller åtföljes af verifikationer.

Däremot synes tiden för anställande af talan böra räknas

från den dag, Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller dess ombud afslutat

den i 31 § omförmälda granskning, samt bestämmas till natt

och år därefter.

Att efter förloppet af nämnda tid ansvarsfrihet för styrelsen inträder

endast i fråga om sådan förvaltning, rörande hvilken vid inspektionen

funnits afskräde räkenskaper, och hvilken alltså kunnat fullständigt

granskas, torde icke behöfva särskildt stadgas.

37 §.

Med. hänsyn till den stora vikt, som för ett ordnadt stiftelseväsende

ligger därpå, att för stiftelse alltid finnes styrelse, har kommittén

ansett, att äfven i fråga om stiftelser, som ej skola stå under

Kungl. Majrts befallningshafvande tillsyn, utväg bör beredas för utseende

af styrelse, därest sådan icke finnes och ej heller med ledning af

gifna föreskrifter kan utses. Saknas styrelse för sådan stiftelse, skall

därför Kungl. Maj:ts befallningshafvande, på anmälan af stiftaren,

hans arfvinge eller den saken eljest kan angå, förordna styrelse.

38 §.

Stadgandet i denna paragraf, som motsvarar 32 § i lagen om

sparbanker, torde icke behöfva någon särskild motivering.

39 §.

Kommittén har redan haft anledning nämna, att fideikommiss icke

torde vara stiftelser i den mening, hvari uttrycket stiftelse användes i

124

detta lagförslag. Genom förordnande om fideikommis bestämmes den

ordning, i hvilken en egendom skall innehafva® af olika personer, en

efter annan. Fideikommissariens rätt till egendomen är snarast att

anse såsom äganderätt, ehuru en starkt begränsad sådan, ett förhållande,

som också tagit sig uttryck däri, att ny lagfart skall sökas vid ombyte

af fideikommissarie till fast egendom, och lagfarten beviljas åt

fideikommissarien. Vid stiftelser åter sker icke något ombyte af ägare,

utan, ehuru förvaltare af stiftelseegendomen och de, som njuta afkastningen

däraf, växla, är ägaren alltid densamma, nämligen stiftelsen själf.

Att särskilt undantaga fideikommiss från den föreslagna lagstiftningen

om stiftelser kunde därför måhända synas obehöfligt, men kommittén

har dock ansett lämpligt, att ett stadgande i detta syfte meddelas.

Till det yttre liksom till ändamålet stå nämligen fideikommiss mycket

nära stiftelser och torde äfven af den allmänna meningen ofta betecknas

såsom stiftelser, hvilket bland annat framgår af de vanliga uttrycken

fideikommiss-stiftelse, stiftande af fideikommiss o. d.

40 §.

Den kontroll å stiftelser, hvilken genom hittills gällande administrativa

författningar stadgats, skulle efter antagandet af förevarande

lagförslag icke vara behöflig med hänsyn till sådana stiftelser, som

ställdes under den i förslaget angifna tillsynen. Nämnda författningar,

hvilka sålunda i dessa delar icke längre borde äga giltighet, äro jämväl

i öfrigt så föråldrade, att de lämpligast torde i sin helhet upphäfvas

för att i fråga om den skyldighet att till kammarrätten insända räkenskaperna

rörande vissa stiftelser, hvilken fortfarande bör åligga konsistorierna,

ersättas med nya bestämmelser i administrativ ordning.

41 §.

För att det lagförslag, kommittén utarbetat, må erhålla önskvärd

verkan, bör det i så vidsträckt omfattning som möjligt vinna tillämpning

jämväl å bestående stiftelser.

Med hänsyn till statsverket torde det ej möta några betänkligheter

att ålägga detsamma ansvarighet för medel, tillhöriga stiftelser,

hvilka förut öfvertagits till förvaltning af något statens verk eller någon

statens inrättning. Däremot kunde det måhända stundom blifva alltför

betungande för kommunerna, om de utan vidare finge en motsvarande

ansvarighet sig ålagd, och de böra därför äga frihet att afgöra, huru

-

125

vida stiftelse, hvilken förut haft sådan styrelse, som omförmäles i 6

eller 8 §, fortfarande må förvaltas af denna styrelse, hvarmed då följer

skyldighet för kommunen att ansvara för stiftelsens medel. Yägras

lof för styrelsen att kvarstå i sådan egenskap, blir det behöfligt, att

nya anordningar träffas för stiftelsens förvaltning. Denna fråga bör

liksom annan permutation tillhöra Kungl. Maj:ts pröfning.

St ämpelafgiften vid stiftelser.

Med den uppfattningen, att stiftelser och särskildt det stora flertalet

sådana, hvilka hafva allmännyttigt syfte, från statens synpunkt

äro gagneliga inrättningar och böra understödjas med en för dem

förmånlig lagstiftning, står det ej väl tillsammans, att enligt förordningen

angående stämpelafgiften den 2 juni 1899 stiftelse icke kan

upprättas, utan att stiftaren eller hans stärbhusdelägare, som mången

gång redan genom afståendet från stiftelseförmögenheten göra en mycket

afsevärd uppoffring i allmänt intresse, härutöfver nödgas att för

öfverlåtelsen af berörda egendom erlägga ganska dryga afgifter till

statsverket, eller ock stiftelseförmögenheten underkastas en motsvarande

förminskning. De vanliga bestämmelserna angående stämpel vid egendoms

öfverlåtande gälla nämligen äfven i dylika fall, och stämpelbeloppen

blifva till och med särskildt höga, därför att stiftelse naturligtvis

aldrig kan anses såsom skyldeman till stiftaren. Om stiftelseegendomen

öfverlåtes genom gåfva, skall alltså gåfvobrefvet förses med

stämpel till ett belopp af en krona sextio öre för. hvarje fulla etthundra

kronor af egendomens värde. Har stiftelse upprättats genom testamente,

belägges bouppteckningen efter stiftaren med stämpel, som för den till

stiftelsen anslagna egendomen bestämmes efter högsta stadgade beräkningsgrund,

och härutöfver skall, om till stiftelsen öfverlåtits fast egendom,

testamentet, då det för lagfart företes, förses med särskild stämpel

af sextio öre för hvarje fulla etthundra kronor af egendomens värde.

Det torde icke tillhöra kommittén att föreslå någon ändring i

dessa bestämmelser, men kommittén har i allt fall velat fästa uppmärksamhet

på förhållandet.

126

Fråga om ökade arbetskrafter hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Kommittén har icke förbisett, att den enligt förevarande förslag

åt länsstyrelsen uppdragna befattning med stiftelser och föreningar

kommer att för länsstyrelsen medföra ett arbete, som åtminstone under

det första året, då nu befintliga stiftelser och icke ekonomiska föreningar

skola söka erkännande eller registrering, kommer att blifva ganska

betungande. Såvidt reda skall vinnas beträffande nu ifrågavarande

slag af föreningar och stiftelser, är det dock nödvändigt, att någon

myndighet utöfvar den befattning, som kommittén föreslagit och därvid

sökt så mycket som möjligt begränsa. På skäl, som förut blifvit anförda,

håller kommittén före, att befattningen lämpligast uppdrages åt

Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Kommittén har emellertid ansett

sig böra framhålla, att det arbete, som af kommittéförslaget betingas,

kan åtminstone under öfvergångsåren medföra behof af ökade arbetskrafter

hos flera om ej hos alla Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Ofriga lagförslag.

Samtliga dessa förslag utom förslaget till lag om ändrad lydelse

af 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, i hvad detsamma

afser förstnämnda lagrum, äro direkta följder af förslagen till

lag om registrerande föreningar för annan än ekonomisk verksamhet

och till lag om offentligen erkända stiftelser samt torde icke erfordra

någon vidare förklaring.

Förslaget till ändrad lydelse af 11 kap. 9 § strafflagen har sin

grund i det uppdrag, som med anledning af Riksdagens skrifvelse den

8 maj 1900 blifvit kommittén anförtrodt enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 21 februari 1902. I nämnda skrifvelse framhölls, att det för närvarande

egentligen endast vore sammankomster för gemensam andaktsöfning

och sammankomster, där allmänt ärende förehades, som vore

omhägnade med särskildt fridsskydd. Denna begränsning vore, efter

Riksdagens mening, alldeles för snäf under nutida förhållanden, sedan

föreningslifvet tagit ett mäktigt uppsving och blifvit en framträdande

faktor i vårt sociala lif, och tendenserna till sammanslutning på olika

områden och för skiftande ändamål äfven i öfrigt väsentligt stegrats

emot hvad förr varit fallet. Lösningen af frågan, i hvad mån en utvidgning

af fridsskyddet borde genomföras, och till hvilka arter af

sammankomster detta skydd lämpligen kunde utsträckas, vore emellertid

förenad med åtskilliga svårigheter. Å ena sidan gällde det att undvika,

att fridsskyddet utsträcktes till andra sammankomster än sådana,

hvilkas syfte. hade det sedliga berättigande, som måste utgöra villkoret

för statens bistånd till dess uppnående, och å andra sidan måste tillses,

att fridsskyddet gafves sa allmän affattning, att ej någon olikhet komme

att i fråga om fridsskydd förefinnas emellan sammankomster för syften,

som i sedligt hänseende vore lika berättigade. Då frågan således

128

kräfde en ingående utredning, anhöll Riksdagen, att Kung!. Maj:t måtte

taga under öfvervägande, i hvad män det skydd mot störande och förargelseväckande

uppträdande, som i 11 kap. strafflagen tillerkänts

sammankomster för gemensam andaktsöfning äfvensom möten, där allmänt

ärende förehades, finge till andra möten och sammankomster

utsträckas, samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagändring,

hvartill förhållandena kunde gifva anledning.

Det uppdrag, som i detta afseende lämnats kommittén,_ har den

funnit vara förenadt med synnerliga svårigheter. Den påföljd, som i

11 kap. 9 § strafflagen stadgas, är dels att våldsgärning i de där angifna

fallen skall anses såsom försvårande omständighet, dels att svordom,

oljud eller annan förargelse vid samma tillfällen straffas med böter, högst

1Ö0 kronor. Kommittén, som antager, att Riksdagen icke afsett, att det

sålunda bestämda ansvaret skulle skärpas, och ej heller eljest därtill

funnit anledning, anser dock, att då fridsskyddet i fråga om våldsgärning

endast består i bestämmelse, att handlingen skall anses begången

under försvårande omständigheter, och domstolen i alla fall torde komma

att så betrakta förseelsen, frågan om fridsskyddet i afseende å våldsgärning

icke är af afsevärd betydelse. Väsentligare torde vara, att svordom,

oljud eller annan förargelse bestraffas med bötesansvar, hvarvid

dock ej'' bör förbises, att åstadkommande af allmän förargelse genom

tukt och sedlighet sårande handling under alla förhållanden, enligt 18

kap. 13 § strafflagen, straffas med böter eller fängelse. Beträffande

nu den omfattning, i hvilken det stadgade skyddet bör utsträckas, så

torde skyddets utsträckande till alla föreningsstämmor, äfven de ekonomiska

föreningarnas, böra föranleda därtill, att skyddet jämväl skulle

omfatta bolagsstämmor och måhända äfven hvad i ordningsstadgan för

rikets städer kallas »tillställning)) eller »föreställning». Med erkännande,

att förargelses åstadkommande i alla dessa fall är klandervärd!, antager

dock kommittén, att fridsskyddets utsträckande till dem alla vore att

gå för långt. Att åter uppdraga en gräns mellan de syften, som skulle

vara eller ej vara sedligt berättigade, har icke lyckats kommittén. I

främmande lagstiftningar har kommittén ej heller funnit någon ledning.

Kommittén har därför trott sig böra begränsa förändringen därtill, att

fridsskyddet utsträckes till alla sammankomster (möten, sammanträden),

till hvilka allmänheten har tillträde. Vid de enskilda sammankomsterna

torde det kunna öfverlämnas åt vederbörande att själfva upprätthålla

ordningen, hvartill fridstörarens aflägsnande lärer vara tillfyllest.

Bil.

129

Statistik rörande förvaltningen af fromma stiftelser år 1895.

I) Landsbygden.

Stiftelsen, förvaltas af:

A

B

C

D

F

H

S:a

Anmärkningar

Domare och nämnd ....................................

1

1

De med litt. A—Hbe-

Kommunalnämnd..........................................

423

150

5

32

46

73

729

tecknade stiftelserna

Municipalstyrelse............................................

1

—

—

—

—

— 1

1

afse:

Fångvårdsstyrelse........................................

151

18

—

3

4

2

178

A) Fattigvård.

Hälsovårdsnämnd............................................

—

_

—

1

—

— 1

1

B) Barnavård.

Skolråd..........................................................

3

564

9

2

12

2

592

C) Stipendier etc.

Flera kommunala myndigheter....................

3

6

—

—

—

-1

9

D) Sjukvård.

Enskild kommunal tjänsteman....................

23

40

1

3

7

6

80

F) Pension.

Skolråd och kyrkostämma............................

—

5

—

—

—

—

5

H) Andra ändamål.

Kyrklig och kommunal myndighet ............

24

82

3

2

2

16

129

Församling ........................................

3

9

1

_

4

1

18

Kyrkoråd.......................................................

79

89

3

7

9

86

273

Dessutom funnos 13

Kyrkoråd och kyrkostämma.......................

—

—

—

_

_

1

1

stiftelser, hvilka väl

Pastor och d:o .......................

1

_

_

_

_

_

1

afsågo landsbygden,

d:o och kyrkoråd ...................................

12 15

1

2

2

39 men förvaltades af i

d:o och kyrkovärdar..............................

55

26

_

3

3

107

stad bosatt myndig-

d:o och godsägare...................................

6

3

_

_

_

3

12

het eller härvarande

d:o och annan enskild person................

1

2

—

—

_

_

3

inrättning.

Pastor loci ................................

55

75

1

2

6

26

165

Kyrkovärdarne.............................................

2

4

1

2

9

■

Sjukhusstyrelse ..............................

—

_

12

_

_

12

Styrelse af ämbets- och tjänstemän ........

1

—

_

—

2

—

3

d:o hvari ämbets- och tjänstemän ingå

Styrelse, hvari kommunala myndigheter

17

8

4

6

6

6

47

ingå ....................................................

—

-.

—

—

1

—

1

Annan särskildt tillsatt styrelse ................

27

58

2

8

17

9

121

Sparbanksstyrelse ......................................

3

—

1

_

_

4

Föreningsstyrelse ........................................

3

6

—

1

2

5

17

Bolagsstyrelse..................................

7

2

6

6

2

23

Brukskontor & bruksstyrelse........................

1

1

—

—

—

2

Godsägare...............................

29

16

1

1

—

2

49

Godsägare och offentlig myndighet............

—

2

—

—

—

—

2

d:o och kommunal myndighet ........

4

4

d:o och kyrkoråd ...........................

2

—

—

—

—

—

2

Donator.....................................

2

1

_

_

_

_

3

Enskild person...................................

14

15

1

7

5

6

48

Sjukhusstyrelse och donator........................

—

—

—

1

—

1

S:ma 952 1,197 38100 135 275 2,692

17

II) Städerna utom Stockholm.

Stiftelsen förvaltas af:

A

B

C

D

F

S:a

Anmärkningar

Landshöfding ................................................

4

i

1

4

Utaf här upp-

Landshöfding och magistrat........................

1

—

—

—

—■

—

1

tagna stiftelser af-

Konungens befallningshafvande (Länssty- relsen) ........................................................

7

1

1

_

3

12

sågo elfva lands- bygden eller lands-

Konungens befallningshafvande och dom- kapitlet .......................................................

1

1

bygd och stad. Å

andra sidan funnos

Regementsförvaltning....................................

1

—

—

4

—

5

två stiftelser, hvilka

Bergmästareämbete.......................................

1

—

—

—

—

—

1

ägde sin förvalt-

Hushållningssällskap ....................................

—

—

3

—

—

2

5

ning i Stockholm,

Landstinget ....................................................

—

2

1

—

1

1

5

men afsågo annan

Magistrat........................................................

47

3

2

—

12

3

67

stad, likaså en, som

afsåg stad (Uppsala

d:o och stadsfullmäktige....................

—

2

3

1

1

1

8

d:o och kyrkoråd................................

1

—

1

—

—

—

2

universitet), men

d:o och prästerskap...........................

4

—

—

—

1

—

5

förvaltades dels i

d:o och drätselkammare ....................

1

—

—

—

—

—

1

annan stad dels å

d:o och stadsläkare ............................

—

—

—

1

—

—

1

landsbygden.

d:o och domkapitel ............................

—

—

1

—

—

—

1

Stadsfullmäktige............................................

7

5

2

3

6

5

28

d:o och drätselkammare ........

3

2

—

—

4

—

9

d:o och enskild person............

—

1

—

—

—

—

1

Drätselkammare ............................................

143

51

46

26

49

33

348

Fångvårdsstyrelse........................................

332

45

2

12

49

10

450

Hälsovårdsnämnd .......................................

—

—

—

2

—

2

Sjukhusstyrelse ...........................................

—

—

—

65

2

68

Skolråd............................................................

2

158

15

—

4

2

181

Rektor och skolråd........................................

—

—■

1

—

—

—

1

Flera kommunala myndigheter....................

3

12

1

1

1

18

Enskild kommunal tjänsteman....................

3

1

|

—

—

—

4

Kyrkliga och kommunala myndigheter ....

4

5

1

1

“

1

12

Transp. 1563,2891 78jll3,135| 631,241

131

Stiftelsen förvaltas af:

A

1

B

C

D

F

H

S:a

Anmärkningar

Transp.

Sodalitium majus Lundense ........................

1

563

2

289

78

113

135

63''

1,241

2

Kyrkoråd ........................................................

71

1

17

16

1

9

17

1

11

2

141

5

Pastor och kyrkoråd....................................

d:o och kyrkovärdar ............................

1

1

2

d:o och borgmästare ...........................

1

5

6

1

d:o och kollegium....................................

1

d:o och godsägare....................................

1

1

4

2

Pastor loci ....................................................

3

6

1

1

12

2

Biskopen ........................................................

1

1

Domkapitel och konsistorium ....................

20

15

211

1

77

17

341

1

2

Domkyrkokommission....................................

1

Domkapitel och prästerskap.......................

2

Universiteten i Uppsala och Lund ............

383

84

573

9

32

1

7

1

422

86

577

9

Universitetens nationer och studentkårer

samt akad. föreningen i Lund................

i

Rektor eller kollegium vid allm. läroverken

Skolstyrelse (vid privat skola)....................

—

—

1

3

Styrelse af ämbetsmän och offentlig myn- dighet ............................................

3

6

1

4

3

i

9

7

d:o af ämbets- och tjänstemän ........

d:o hvari ämbets- och tjänstemän ingå

Sparbanksstyrelse ......................................

6

16

1

7

7

1

1

6

1

i

25

41

16

i

Lifränteanstalt..............................................

i

Bolagsstyrelse................................................

2

2

8

45

31

1

13

197

288

o

Föreningsstyrelse .......................................

69

59

1

45

96

i

8

4

26

16

Annan särskildt tillsatt styrelse ...............

69

17

Donator ........................................................

Enskild person...............................................

7

2

2

16

K

Främmande r el i si ösa, församlingar ............

5

S:ma|829486

1,451

190|348

1593,463

132

III) Stockholm.

Stiftelsen förvaltas af:

A

B

c

D

F

H

S:a

Anmärkningar

Statens centrala verk ................................

8

1

9

1

5

2

26

Af dessa afsågo två

Kungl. hofförvaltningen................................

—

—

1

1

—

_

2

stiftelser landsbygden

ufverståthållareämbetet...............................

1

1

och två stiftelser andra

Polismästaren ...............................................

1

—

—

—

—

—

1

städer, ehuru de för-

Magistraten...................................................

—

—

1

—

2

—

3

valtades i Stockholm.

Drätselkammaren .......................................

—

—

1

—

—

—

1

Magistraten och stadsfullmäktige................

—

—

1

-

--

—

1

i /fvcr styr elsen för folkskolorna ................

—

—

1

—

—

1

Fattigvårds- eller hälsovårdsnämnd............

134

11

--

—

30

3

178

Skolråd............................................................

—

50

—

—

—

1

51

Kyrkoråd........................................................

80

42

13

2

30

6

173

Pastor och kyrkoråd.................................

Kungl. karolinska institutets förvaltnings-

—

—

—

1

1

nämnd ......................................................

—

—

19

—

—

_

19

Direktionen öfver Tekniska högskolan ....

—

—

10

—

—

—

10

d:o öfver Veterinärinstitutet .......

_

—

1

—

—

-

1

d:o öfver Lärarinneseminariet........

—

—

4

—

—

—

4

Nationalmusei nämnd....................................

—

—

2

—

—

2

4

Kungl. akademierna ....................................

—

—

70

—

1

6

77

Stockholms högskola...................................

—

—

1

—

-

—

1

Konsistorium ...............................................

Direktionen för Stockholms stads undervis-

2

1

1

—

6

10

ningsverk....................................................

—

1

7

—

1

-

9

Rektor och kollegium ...............................

—

—

18

—

-

18

Tyska församlingens pastor och föreståndare

38

12

2

1

—

7

60

Främmande församlingars föreståndare etc.

9

3

8

2

3

6

31

Förmyndarekammaren ................................

—

2

7

—

12

21

Kung!, patriotiska sällskapet ....................

2

—

—

—

1

3

6

Borgerskapets bemedlingskommission........

1

—

1

—

19

—

21

f. d. Kungl. öfre borgrätten........................

4

—

1

—

—

—

5

Direktionen öfver Serafimer Lasarettet ....

—

—

1

3

—

—

4

Sjukhusstyrelse ..........................................

—

—

—

3

—

—

3

Eugeniahemmets styrelse ............................

—

17

—

—

—

—

17

Styrelse af ämbetsmän ................................

1

1

—

—

—

—

2

d:o hvari ämbetsmän ingå ................

1

32

—

—

—

—

33

Bolagsstyrelse ................................................

—

—

—

1

—

—

1

Föreningsstyrelse .......................................

Annan särskild! tillsatt styrelse (Kungl.

33

17

9

9

16

6

90

direktion etc.)...........................................

28

19

15

7

45

3

117

Enskild person................................................

—

1

_

—

—

—

1

Allmänna pensionskassor ............................

8

2

—

—

18

28

Kungl. teatrarnes pensionsinrättning ........

—

—

—

1

1

2

Ordens curatores serarii................................

—

—

—

—

3

3

Riddarhusdirektionen....................................

—

—

7

—

69

2

78

S:ma 350 212

211

31 263 481,115

RESERVATIONER

135

Särskilda yttranden af herr Dickson:

Vid förslaget till lag om registrerade föreningar för annan än

ekonomisk verksamhet:

»Vid lagstiftning om föreningar för annan än ekonomisk verksamhet

får man enligt min tanke ej förbise möjligheten däraf, att Sverige

göres till säte för en förening, som inom något grannland bedrifver en

verksamhet af den art, att den kan mellan Sverige och den främmande

staten åstadkomma förvecklingar. Om det än icke låter sig göra att

förhindra hvarje sammanslutning af personer för sådan verksamhet, torde

dock en dylik förening icke böra beredas de förmåner, som registrering

medförer. Jag anser därför, att i lagförslaget bör t. ex. efter 26 8

inrymmas en paragraf af denna lydelse:

Utöfvar förening inom främmande stat verksamhet, som hos den

statens regering framkallar missnöje, äger Konungen, där han så nödigt

pröfvar, förklara föreningen upplöst. Efter erhållen underrättelse om

Konungens beslut om föreningens upplösning har Konungens befallningshafvande

att registrera detsamma samt att förordna likvidatorer.

Jämte det paragrafföljden ändras bör i nuvarande 31 § jämväl

den nya paragrafen upptagas bland undantagen.»

Vid förslaget till lag om offentligen erkända stiftelser:

15 §.

»De i 8 § omförmälda styrelser synas mig i fråga om ansvar

vara likställda med enskilda styrelser. Af sådan anledning och för att

närmare bestämma den befogenhet, som i de i 15 § afsedda fall må

tillkomma domstol, anser jag sist nämnda paragraf böra erhålla denna

lydelse:

Nu har stiftelse annan styrelse än i 5 eller 6 § sägs och gör sig

styrelsen eller ledamot af styrelsen skyldig till missvård af stiftelsens

136

angelägenheter: är styrelsen för den stiftelsen särskilt anordnad och

är ej ledamotskapet fästadt vid viss befattning, äge domstol att från ledamotskap

i styrelsen skilja den ledamot eller de ledamöter, men eljest

äger domstolen att i den omfattning, omständigheterna påkalla, förordna

om annan förvaltning af stiftelsen.

18 och 20 §§.

Enligt min mening bör Konungen jämväl äga att, såsom det enligt

tysk rätt kan ske, helt och hållet upphäfva en stiftelse. Särskild! kan

sådant vara det rätta och lämpliga, då fråga är om en stiftelse till

förmån för viss släkt eller vissa släkter. Jag anser därföre:

dels att 18 § första momentet bör erhålla denna lydelse:

Visar sig — — svarande ändamål eller upphäfva stiftelsen.

dels ock att till 20 § bör fogas ett nytt moment, så lydande:

Upphäfves stiftelse, gånge egendomen åter till stiftaren eller hans

arfvingar, där ej annorlunda af stiftaren förordnats.

22 §.

Skäl synes ej förefinnas, hvarföre den tillsyn, Konungens befallningshafvande

har att utöfva öfver stiftelser, skall afse släktstipendier och

grafkassor mer än stiftelser, som hafva till uppgift att bereda familjemedlemmar

pension, bidrag till utstyrsel eller dylikt. Däremot anser

jag, att Konungens befallningshafvandes tillsyn bör afse alla stiftelser,

som förvaltas af kommunala myndigheter, till förhindrande att stiftelsens

medel komma att användas till kommunala behof i stället för det af

stiftaren uppgifva ändamål. Undantagna från tillsyn böra följaktligen

följande stiftelser vara:

1) stiftelse, som endast afser medlemmar af viss släkt eller vissa

släkter eller eljest icke afser främjande af ett allmännyttigt ändamål,

och som ej förvaltas enligt 6 eller 8 §;

2) stiftelse, hvars styrelse utgöres af statens verk eller inrättning;

3) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens

föreskrift är undantagen från Konungens befallningshafvandes tillsyn.»

187

Särskildt yttrande af herr Waldenström:

»I kommitténs förslag till lag om stiftelser § 20 har jag icke

kunnat instämma, och dess motivering synes mig alls icke bevisande.

Om eu person genom testamente öfverlåter t. ex. till en viss förening

egendom för bildande af en stiftelse, hvars syfte han bestämmer, så

kan mycket väl tänkas, att föreningen, ehuru den anser stiftelsen mycket

god, likväl icke kan åtaga sig det arbete och det ansvar, som äro med

stiftelsens förvaltning förenade. Att af en sådan anledning förklara

stiftelsen ogin, synes mig orimligt. Har icke testator uttryckligen gjort

det till villkor för stiftelsens tillkomst, att föreningen skulle åtaga sig

dess förvaltning, så har man ingen giltig grund att antaga, att detta

varit hans afsikt. Tvärtom har man allt skäl att presumera, att för

honom stiftelseändamålet varit hufvudsak, och att han skulle hafva

annorlunda förordnat om förvaltningen, därest han tänkt sig den eventualiteten,

att föreningen skulle förklara sig förhindrad att åtaga sig

densamma.

För min del har jag ansett, att en stiftelse åt i denna paragraf

augifven anledning bör förklaras ogill endast i det fall, att den af

stiftaren utsedda styrelsen är sådan myndighet, som omförmäles i SS 5

och 6 af lagförslaget.

Dessutom är min åsikt i hufvndsak öfverensstämmande med hvad

herr Dickson yttrat angående 18 och 20 §§.»

Särskildt yttrande af herrar Hasselrot och Åkerman:

»Enligt den i 1 § af förslaget till lag om offentligen erkända

stiftelser uppställda definitionen uppkommer stiftelse därigenom, att

egendom öfverlåtes att stadigvarande förvaltas för främjande af ett

särskildt ändamål. Uppenbarligen afses här öfverlåtelse af äganderätt

likasom klart är, att öfverlåtelsen tänkes ske just till stiftelsen, hvilken

i och. genom öfverlåtelsen kommer till stånd, och icke till tredje man

för stiftelsens räkning. Enligt förslagets 3 § kan emellertid stiftelse,

innan den blifvit offentligen erkänd, icke förvärfva rättigheter. Ifrågavarande

båda stadganden äro följaktligen mot hvarandra stridande.

Denna deras inbördes oförenlighet har kommittén visserligen sökt bortförklara

genom följande motivering: »Den till en stiftelse anslagna för

18

-

138

mögenheten kan---enligt sakens natur icke i egentlig mening öfver

gå

i stiftelsens ägo, innan stiftelsen erhållit förmåga att förvärfva rättigheter.

Den slutliga» (egentliga?) »öfvergången sker alltså först i och

med det, att stiftelsen blifver en själfständig rättspersonlighet.» _ Då

emellertid hvarken denna motivering eller hvad i öfrigt inom kommittén

anförts kan anses såsom ett tillfredsställande försvar för affattningen

af 1 §, hafva vi icke kunnat biträda kommitténs förslag härutinnan.

Vi hafva i stället föreslagit, att 1 § måtte erhålla följande, jämväl

i öfrigt något ändrade lydelse: »Har någon förordnat om öfverlåtelse af

egendom att stadigvarande förvaltas för främjande af ett särskildt ändamål,

och vinner den stiftelse, om hvilken sålunda förordnats, offentligt

erkännande enligt denna lag, då skola för stiftelsen gälla de föreskrifter,

som af stiftaren meddelats, där ej här nedan eller eljest i lag annorledes

stadgas.»

I öfverensstämmelse med denna vår uppfattning om stiftelsebegreppet

hafva vi därjämte hemställt, att i förslaget måtte upptagas

en bestämmelse, enligt hvilken förordnande om stiftelse »inter vivos» må

återkallas, intill dess stiftelsen vunnit offentligt erkännande.

Af det anförda är en gifven följd, att stadgandet i 2 § 2 mom.

enligt vår mening bör utgå.»

REDOGÖRELSE

FÖR DET VIKTIGASTE AF DEN UTLÄNDSKA LAGSTIFTNINGEN

OM FÖRENINGAR FÖR ICKE EKONOMISK VERKSAMHET

SAMT OM STIFTELSER,

UTARBETAD AF

EINAR BERGELMER.

(SEKRETERARE I KOMMITTÉN TILL DEN 16 OKTOBER 1902.)

*

Föreningslagstiftningens nuvarande ståndpunkt inom de olika

kulturstaterna företer en skiftande mångfald, som vid första påseendet

icke synes hafva mycket gemensamt. Vid närmare undersökning skall

man dock finna, att för de särskilda staternas lagstiftningar om föreningar

ligga till grund i hufvudsak samma principer, och att lagstiftningarnes

olikheter bero dels på de mer eller mindre säregna förhållanden,

under hvilka dessa principer tagit sig uttryck i lagstiftning, och

dels därpå, att lagstiftningarne stå på olika utvecklingsgrader.

Fn sammanslutning af ett flertal mänskliga individer för vinnande

af ett gemensamt mål, hvars uppnående i regel öfverstiger den enskilde

individens krafter, en förening, kan, enligt hvad erfarenheten visat,

uppnå resultat, som man trott ligga utom möjlighetens gränser. Den

kraft, som en förening sålunda visat sig kunna utveckla, är uppenbarligen,

då den riktas mot staten och dess ändamål, i hög grad farlig,

men lika uppenbart är ock, att denna kraft, om den ledes i rätt riktning,

måste utgöra en mäktig häfstång för höjande af statens välstånd

i andligt eller ekonomiskt hänseende.

Då en ny företeelse framträder inom samhällslifvet, är det emellertid

helt naturligt, att staten först och främst söker att genom lämpliga

lagstiftningsåtgärder skydda sig själf mot den fara för staten, som

denna företeelse kan bära i sitt sköte. Så har ock nästan utan undantag

skett i fråga om föreningsväsendet. I de flesta stater hafva först

kommit till stånd offentligrättsliga bestämmelser, som afse att skydda

staten för den fara, som kan ligga i tillvaron af en förening.

I omsorgen om statens väl har man dock ofta härutinnan gått

längre, än som varit nödvändigt, och i flera stater har man till och med

sökt att alldeles undertrycka det fria föreningsbildandet. Då emellertid

142

grundsatsen, att rätten att bilda föreningar utgjorde en af statsborgare^

medborgerliga rättigheter, — en grundsats, som i en del stater alltid

gällt, — i så godt som alla stater under tidernas lopp, särskild! under

inflytande af revolutionerna i Frankrike, trängt sig igenom, så finner

man ock, i synnerhet i de stater, där försök gjorts att undertrycka

föreningsbildandet, offentligrättsliga bestämmelser, som afse att trygga

statsborgare® rätt att bilda föreningar.

Först i andra hand har staten sökt att reglera föreningsväsendets

privaträttsliga förhållanden — föreningens förhållande till sina medlemmar,

dessas inbördes förhållande, föreningens förhållande till utomstående

o. s. v. — och såmedelst främja föreningsväsendets utveckling.

Därvid hafva alltid sådana föreningar, som hafva ekonomisk verksamhet

till mål och uppgift, d. v. s. föreningar med syfte att bereda sina medlemmar

ekonomisk vinst (produktions-, konsumtions-, bostadsföreningar

in. fl. dylika) eller skydda medlemmarne från ekonomisk förlust (försäkringsföreningar,

ömsesidiga understödsföreningar, sjukkassor och dylika)

blifvit föremål för lagstiftningens ordnande ingripande. Orsaken till

denna företrädesrätt för nämnda slags föreningar torde ligga icke blott

däri, att behofvet af ett lagbundet reglerande af dessa föreningars

privaträttsliga förhållanden visat sig störst, utan ock däri, att sagda

föreningars ändamål icke innebära någon fara för det allmänna, och

att staten sålunda utan risk kunnat företaga sig att söka främja föreningars

af detta slag utveckling.

Beträffande föreningar med andra ändamål än de nyssnämnda,

föreningar med ideella ändamål (politiska, socialpolitiska, religiösa, välgörande,

vetenskapliga föreningar, klubbar och dylika), så hafva dessa

i flertalet stater intill senare tid saknat bestämmelser, som ordnat deras

privaträttsliga förhållanden. Och det skall visa sig, att det är endast

ett par stater, som äga dylika bestämmelser för alla föreningar af sistberörda

slag.

Då emellertid de privaträttsliga bestämmelserna för sistnämnda

föreningar i regel stå i ett nära samband med de för föreningar i allmänhet

gällande offentligrättsliga bestämmelserna, kommer den redogörelse,

som här skall lämnas för det viktigaste af den utländska lagstiftningen

om föreningar för icke ekonomisk verksamhet (föreningar

med ideella ändamål), att innehålla en öfversikt öfver såväl de offentligrättsliga

som de privaträttsliga bestämmelser, hvilka i de förnämsta

kulturstaterna gälla för dessa föreningar. Därvid kommer ock att lämnas

en kortfattad historik öfver föreningsväsendets utveckling såväl i allmänhet

som ock, såvidt möjligt, inom de olika staterna.

143

Förenings väsendet, hade redan i äldsta tid i Rom en synnerligen

stor betydelse. Det fanns föreningar (collegia) för de mest olika ändamål,

religiösa och politiska föreningar (sodalitates), föreningar för befrämjande

af sällskapligt umgänge, föreningar för handtverkare, handlande, grosshandlare,

lägre tjänstemän in. 11., understödsföreningar, i synnerhet

begrafningsföreningar. Under republiken existerade full föreningsfrihet,

och hvarje förening kunde enligt De tolf Taflornas Lag efter godtfinnande

bestämma öfver innehållet i sina stadgar, blott däri icke intoges

någon bestämmelse, som stod i strid med lagarne. Senaten gjorde

dock anspråk på att tiga rätt att upplösa föreningar, som kränkte den

offentliga ordningen och sedligheten. Så upplöste senaten år 186 före

Kristi födelse Bacchusföreningarne. Icke förr än i början af första

århundradet före Kristi födelse hade de flesta föreningar antagit eu

politisk karaktär och blifvit en fara för staten. Senaten upplöste därför

tid efter annan alla politiska föreningar. Då Caesar kommit till makten,

upphäfde han genom en Lex Julia alla föreningar med få undantag,

och Augustus stadgade genom Lex Julia de collegiis förbud mot bildande

af föreningar utan tillstånd, sanktion. Sanktion meddelades till eu

början af senaten, men senare af kejsaren. Genom Lex Julia, som

ursprungligen gällde endast Rom, men snart fick gällande kraft uti hela

Italien och provinserna, voro med få undantag alla icke sanktionerade

föreningar förbjudna, collegia illicita. Den, som var medlem af eu sådan

förening, gjorde sig skyldig till majestätsförbrytelse. Dessa stränga

bestämmelser torde dock icke i praktiken hafva användts mot föreningar,

som icke hade någon politisk karaktär.

Sanktionerade föreningar eller utan sanktion tillåtna föreningar

tillerkändes rättskapacitet, d. v. s. de kunde förvärfva rättigheter, ikläda

sig skyldigheter samt kära och svara inför domstol.

Under den senare kejsartiden, i tredje och fjerde århundradet

efter Kristi födelse, blef det fria föreningsbildandet alldeles undertryckt.

Under medeltiden tog föreningsväsendet emellertid ny fart. Väl

sökte statsmakterna på allt sätt ingripa mot de allt mäktigare och mäktigare

vordna föreningarne. Men utan resultat. Statsmakten var under

denna tid för svag för att kunna med framgång undertrycka föreningarne.

Denna statsmaktens svaghet i förening med bristen på tillfredsställande

rättsskydd samt staternas söndersplittring i en nästan

otalig mängd småstater tvingade just de enskilde att sammansluta sig i

föreningar eller förbund för att i dem söka erhålla ersättning för det

skydd, som staten ej kunde erbjuda. Föreningarnas ändamål kommo

144

Tyskland.

därför icke blott att omfatta ett främjande af medlemmarnes enskilda

intressen, utan äfven att söka fullgöra de uppgifter, som staten alls

icke eller blott otillfredsställande förmådde uppfylla. Medeltidens föreningar

icke blott ägde stora genom bidrag af medlemmarne, gåfvor etc.

uppkomna förmögenheter, utan hade äfven faktiskt utan särskildt bemyndigande

från statsmaktens sida avtonomi d. v. s. rätt att för sina medlemmar

och deras förhållanden meddela rättsbestämmelser. De ägde

domsrätt i alla föreningsangelägenheter och hade makt att döma sina

medlemmar till straff. Föreningsväsendet nådde, torde man kunna påstå,

under medeltiden sin kulmen. Öfverallt inom det religiösa, kommunala

och politiska lifvet funnos föreningar. Och en del föreningar nöjde

sig icke med den makt de hade öfver sina medlemmar, utan eftersträfvade

och uppnådde ofta stor politisk makt och betydelse.

Då emellertid statsmakten (konungamakten) under denna tid ej

heller varit stillastående i sin utveckling, utan blifvit allt starkare och

starkare, så blef häraf en naturlig följd, att det skulle uppstå eu kamp

mellan statsmakten och föreningarne. Och denna kamp slutade med

seger för den förra. Härtill bidrog i hög grad den omständigheten,

att rättsvetenskapen fortfarande stod på samma ståndpunkt med hänsyn

till förhållandet mellan statsmakten och föreningarne som på romerska

kejsartiden, d. v. s. den fordrade för uppkomsten af eu förening sanktion

från statsmaktens sida. Under lG:de århundradet var statsmaktens

suveränitet öfver föreningarne jämväl i praxis fullt erkänd.

I Tyskland begynner den nyare lagstiftningen med den preussiska

Allgemeines Landrecht af år 1794. Enligt densamma kunde föreningar

uppstå utan sanktion, såvida deras ändamål och verksamhet icke motverkade

allmän ordning och säkerhet. Blott för hemliga föreningar var

sanktion nödvändig. Härmed hade man brutit med den romerska rätten.

Staten förbehöll sig emellertid rätt att upplösa jämväl sådana föreningar,

som voro hinderliga för andra allmännyttiga ändamål eller inrättningar.

Rättskapacitet (Ko vporationsrecht) tillkom endast sanktionerade föreningar.

Icke sanktionerade, men tillåtna föreningar hade för sina inre förhållanden

Korporationsrecht, — eu bestämmelse hvars oklarhet föranledde en

mängd fastigheter. Under inverkan åt franska revolutionen blefvo

genom en förordning af år 1798 alla föreningar förbjudna, Indika hade

till syfte att rådpläga om politiska angelägenheter eller i hvilka medlemmarne

förbundo sig antingen till lydnad mot en okänd öfverordnad

eller till obetingad lydnad mot eu känd öfverordnad eller till tystlåtenhet

rörande föreningsangelägenheter. Denna förordning förnyades år 1816.

Denna ståndpunkt intogo jämväl de flesta andra stater i Tyskland ända

145

till år 1848. I de under detta och påföljande år tillkomna lagar gjorde

sig den grundsatsen gällande, att statsborgarne ägde rätt att fritt och

utan föregående sanktion bilda föreningar. Med få afvikelser har denna

ståndpunkt bibehållit sig till nuvarande tid.

Enligt tyska rikets nu gällande författning är lagstiftningen rörande

hela den allmänna privaträtten en riksangelägenhet, och i enlighet härmed

hafva i den nya för hela riket gemensamma civillagboken (Biirgerliches

Gesetzbuch), som trädt i kraft den 1 januari 1900, föreningsväsendets

piivaträttsliga förhallanden blifvit enhetligt ordnade. Ehuru riket

jämväl har rätt att genom gemensam lagstiftning ordna föreningsväsendets

offentligrättsliga förhållanden, har någon gemensam lag härom

hittills icke utfärdats. Dock finnas en del bestämmelser i sistnämnda

hänseende, hvilka gälla hela riket. Sa stadgas i den för tyska riket

gemensamma strafflagen, att bildandet af eller deltagandet i förening

är förbjudet, därest föreningens tillvaro, organisation eller syfte skall

hållas hemlig för. statsregeringen, eller, därest föreningens medlemmar

måste förbinda sig till lydnad mot eu okänd öfverordnad eller till

obetingad lydnad mot en känd öfverordnad, eller slutligen, därest det

till föreningens ändamål och verksamhet hör att genom olagliga medel

förhindra eller neutralisera förvaltningsåtgärder eller genomförandet af

lagar.

Rätten att bilda föreningar är i öfrigt inom de särskilda staterna

mycket olika. I eu del småstater (Hessen, Braunschweig, Oldenburg

m. fl.) är det förbjudet för arbetare att bilda föreningar, som fullfölja

politiska, socialistiska och kommunistiska ändamål, ett förbud, som dock

numera faktiskt icke torde upprätthallas. Mest inskränkt är föreningsrätten

i Mecklenburg, Beuss-Greis och Elsass-Lothringen. I Mecklenburg

är för bildande af politiska föreningar sanktion nödvändig. I ReussGreis

och Elsass-Lothringen äro politiska föreningar öfverhufvudtaget

förbjudna, och för bildande af föreningar bestående af mer än ett visst

mindre antal medlemmar (15 i Reuss-Greis och 20 i Elsass-Lothring-enj

erfordras sanktion. I Preussen, Bayern och Sachsen äfvensom i de flesta

öfriga stater erfordras endast för bildandet af väpnade föreningar sanktion

af offentlig myndighet. Föreningar, som sysselsätta sig med offentliga

angelägenheter, hafva emellertid i dessa stater en viss anmälningsskyldighet

för vederbörande polismyndighet. I Preussen får dessutom en

förening, som har till syftemål att på sammankomst afhandla politiska

angelägenheter, icke såsom medlemmar antaga kvinnor och minderårina

(Schiffer oder Lehrlinge).

19

146

I de flesta stater kan eu förening- upplösas af vederbörande förvaltningsmyndighet,

om föreningen utgör en fara för allmän, ordning

och säkerhet. I Preussen kan emellertid en af strafflagen icke förbjuden

förening upplösas endast åt domstol och detta blott föi de! fall,

att föreningen har till ändamål att å sammankomst afhandla politiska

frågor sant antager såsom medlemmar kvinnor och minderåriga.

I den nya tyska civillagboken har vid reglerandet af föieningames

privaträttsliga förhållanden skillnad gjorts mellan föreningar fÖl ekonomisk

verksamhet och föreningar, som icke hafva ett dylikt ändamål.

De förra erhålla rättskapacitet genom sanktion af den stat, där föreningen

har sitt säte, såvida icke genom särskild rikslag, annorledes förordnats,

något som emellertid är fallet med de viktigaste slagen åt

dylika föreningar. De föreningar åter, hvilkas ändamål icke äro riktade

på ekonomisk verksamhet, således föreningar med ideella ändamål (välgörande,

vetenskapliga, politiska, religiösa, socialpolitiska.föreningar och

dylika) kunna erhålla rättskapacitet genom att intagas i. vederbörande

Amtsgerichts föreningsregisterJ). För att kunna inregistreras måste

föreningen bestå af minst sju medlemmar samt hafva utsett styielse

och antagit stadgar, hvilka skola angifva föreningens namn, ändamål

och säte samt innehålla bestämmelser om villkoren för medlemmars

intagande i och utträde ur föreningen, om medlemmarnes utgifter och

prestationer till föreningen, om sättet för styrelsens utseende, om förutsättningarne

för medlemmarnes kallande till sammanträde samt om sättet

för utfärdande af sådan kallelse och för kungörelse af föreningens beslut.

Styrelsen skall företräda föreningen utåt, men dess befogenhet kan

med laga verkan i förhållande till tredje man inskränkas i föieningens

stadgar. Föreningen är ansvarig för den skada, som styrelsen eller

medlem af styrelsen under utförande af sitt uppdrag tillfogar tredje man.

Vid anmälan till inregistrering skola fogas föreningens stadgai

samt protokoll öfver val af styrelse. Amtsgericlit har att meddela

underrättelse om anmälningen för vederbörande förvaltningsmyndighet,

som inom sex veckor kan mot inregistrering af föreningen anföra protest

(Einspruch). Sådan protest kan dock anföras endast, om föreningen

enligt den i staten gällande offentliga föreningsrätten är förbjuden eller

kan förbjudas eller om den fullföljer ett politiskt, socialpolitiskt ellei

religiöst ändamål. Föreningen kan föra klagan öfver protesten, men

denna klagan kan endast grundas därpå, att de ofvan angifna förut

i)

Anmärkas bör, att civillagboken oj gör någon inskränkning i do uti vissa stater

(Preussen och OldenburgJ gällande rättsbestämmelser, enligt hvilka religionssamfund och

andliga sällskap endast på lagstiftningens väg kunna erhålla rättskapacitet.

147

sättningarne för protesten icke äro för handen, således t. ex. därpå, att

föreningen icke fullföljer ett politiskt, socialpolitiskt eller religiöst ändamål.

Står det fast, att föreningen fullföljer sådant ändamål, så beror det

på förvaltningsmyndigheternas godtfinnande, huruvida en sådan förening

skall tillåtas förvärfva rättskapacitet eller icke. Anföres inom den

bestämda tiden icke någon protest, eller upphäfves denna i händelse af

förd klagan, så blir föreningen inregisterad. Registerad förening är

skyldig att i och för registering anmäla för Amtsgericht hvarje förändring

i stadgarne och i styrelsens sammansättning äfvensom att på begäran

af Amtsgericht till denna närsomhelst aflämna en förteckning öfver

föreningens medlemmar.

En juridisk persons rättskapacitet, sålunda jämväl en förenings, kan

enligt promulgationslagen till civillagboken af vederbörande stat genom

lag inskränkas, dock endast i fråga om förvärf af egendom som har

ett värde af mer än 5,000 mark. Sådana inskränkande bestämmelser

finnas i de flesta stater. Här torde vara tillfyllest att redogöra för de

i Preussen gällande bestämmelserna härutinnan. Enligt dessa få juridiska

personer ej mottaga dom genom gåfva eller testamente gifven egendom

(fast eller lös) af högre värde än 5,000 mark, med mindre att tillåtelse

därtill erhållits af Konungen eller genom kunglig förordning bestämd

myndighet. Fast egendom till högre värde än 5,000 mark får en juridisk

person ej genom köp eller annat oneröst fång förvärfva utan tillstånd

af vederbörlig myndighet.

1 civillagboken finnas i öfrigt en del bestämmelser, som afse att

i händelse af bristande föreskrifter i stadgarne supplera dessa. Till

dessa subsidiära bestämmelser höra föreskrifter om huru styrelse utses,

dess beslutmässighet och huru beslut å sammanträde med medlemmarne

fattas.

Jämväl inregisierad förening kan, såsom förut angifvits, upplösas

enligt den offentliga föreningsrättens föreskrifter. Men föreningen kan

äfven, utan att densamma upplöses, beröfvas sin rättskapacitet. Detta

sker af Amtsgericht om föreningsmedlemmarnes antal nedsjunkit till tre.

Men dessutom kan vederbörande förvaltningsmyndighet förklara en förening

förlustig dess rättskapacitet, 1) om genom olagliga beslut å sammankomst

med föreningens medlemmar eller genom olagliga åtgöranden

från styrelsens sida fara för staten uppkommer, 2) om föreningen gör

ekonomisk verksamhet till sitt ändamål, eller 3) om föreningen, ehuru den

icke enligt sina stadgar har ett politiskt, socialpolitiskt eller religiöst

ändamål, likväl fullföljer ett sådant ändamål.

Har en förening upplösts eller förlorat sin rättskapacitet, skola

föreningens tillgångar tillfalla den eller de personer, som stadgarne eller

148

Österrike.

föreningsmedlemmarne å sammankomst bestämma. Har sådan bestämmelse

ej meddelats, skola tillgångar^, för den händelse föreningen

bildats uteslutande i medlemmarnes intressen, fördelas efter hufvudtal

mellan dem, som vid tiden för föreningens upplösning eller, när densamma

förlorade sin rättskapacitet, voro medlemmar i föreningen. Men

i annat fall tillfalla tillgångarna den stat, där föreningen har sitt säte,

och skola då i görligaste måtto användas på ett föreningens ändamål

motsvarande sätt. När eu förening upplösts eller förlorat sin rättskapacitet,

skall likvidation verkställas med undantag för det sist omnämnda

fallet, att tillgångarne skola tillfalla staten.

Beträffande föreningar, som icke äga rättskapacitet, så gäller, att

desamma rättsligen skola behandlas som Gesellschaften (i hufvudsak

motsvarande de svenska enkla bolagen). Anmärkas bör emellertid, att

föreningen som sådan kan svara vid domstol och därvid företrädas af

sin styrelse. Däremot kan föreningen icke kära, utan såsom kärande

kunna blott föreningsmedlemmarne uppträda. Den, som i föreningens

namn ingår förbindelser med tredje man, svarar för dessas fullgörande

personligen och solidariskt.

I den Österrikiska grundlagen afår 1867 är grundsatsen, att statsborgarne

äga att fritt bilda föreningar, erkänd, men med förbehåll af

inskränkningar i särskild lag. Enligt en samma år utfärdad lag om

föreningar måste, innan en förening, som icke har ekonomisk verksamhet

uteslutande till syfte, får bildas, anmälan om dess tilltänkta

bildande göras hos vederbörande landsmyndighet (Statthalterei eller

Landesregierungj, som kan förbjuda föreningens bildande, därest densamma

efter sitt ändamål eller sin organisation synes rättsvidrig eller

farlig för staten. Vid berörda anmälan skola fogas stadgarne för föreningen,

hvilka böra innehålla bestämmelser om föreningens ändamål,

om medlen för dess uppnående, om föreningens säte, om dess organ,

om medlemmarnes rättigheter och plikter, om villkoren för att ett giltigt

föreningsbeslut skall komma till stånd äfvensom om föreningens upplösning.

Om landsmyndigheten icke inom fyra veckor, efter det anmälan

gjorts, förbjuder föreningens bildande eller ock dessförinnan förklarar

sig icke komma att meddela dylikt förbud, får föreningen bildas. Föreningen

har skyldighet att till vederbörande polismyndighet lämna uppgift

å sina medlemmar och deras boningsort samt å dem, som äga att

företräda föreningen. Politiska föreningar äro dessutom underkastade

särskilda bestämmelser. Enligt dessa få dylika föreningar ej såsom medlemmar

antaga kvinnor eller minderåriga, ej heller bilda filialer eller

förbund eller eljest träda i förbindelse med hvarandra.

149

Hvarje förening kan upplösas, om den fattar beslut, som stå i

strid med strafflagen, om den öfverskrider sitt verksamhetsområde eller

»öfverhufvud icke mer motsvarar betingelserna för sin rättsliga tillvaro».

Enligt den Österrikiska civillagboken af år 1811 hafva alla tillåtna

Gesellschaften, hvarunder inbegripas föreningar, rättskapacitet, i regel

utan någon inskränkning.

I den Schweiziska förbundslagstiftningen af år 1874 ha alla statsborgare

tillförsäkrats rätt att bilda föreningar. Dock äga de särskilda

kantonerna att själfva meddela bestämmelser mot missbruk af denna

rätt. Emellertid är i de flesta kantoner föreningsrätten icke underkastad

några inskränkande bestämmelser.

I flera kantoner förvärfva föreningar med ideella- ändamål rättskapacitet

(Korporationsrecht) därigenom, att de i sina stadgar bestämma

detta (så i Solothurn, Thurgau, Schajfhausen, Zug, Graubiinden). Enligt

Eörbundslagen angående obligationsrätten af den 14 juni 1881 kan

emellertid i hela Schweiz hvarje förening med ideell ändamål jämväl

förvärfva rättskapacitet därigenom, att föreningen införes i handelsregistret.

Vid inregistrering skola uppgifvas föreningens namn, säte,

ändamål och organisation samt särskild!, hur styrelse utses och hur föreningen

utåt skall företrädas. Obligationsrätten förutsätter, att en sådan

förening kan af domstol upplösas, om den fullföljer otillåtlig! eller

osedligt ändamål eller använder otillåtna medel, samt föreskrifver, att,

i händelse förening på sådant sätt upplöses, domstolen, såvidt stadgarna

ej annorlunda bestämma, äger förordna, att föreningens tillgångar skola

öfverlämnas till eu offentlig anstalt.

Före år 1789 kunde i Frankrike icke någon förening bildas utan

tillstånd af konungen. En förändring härutinnan inträdde med revolutionen,

som dock icke medförde någon fullständig föreningsfrihet. Den

existerade faktiskt endast för de härskande partierna. Redan 1795 års

författning förbjöd emellertid föreningar, som störde allmän ordning,

och gaf därmed regeringen rätt att upplösa hvarje förening. Samma

år upplöstes också alla klubbar. Samma öde drabbade år 1798 alla

politiska föreningar. Enligt Code pénal af 1810 var för bildande af

hvarje förening, som hade mer än 20 medlemmar, sanktion af regeringen

nödvändig. Bestämmelsen i Code pénal skärptes genom en lag af den

10 ap>ri.l 1834, enligt, hvilken, bland annat, meddelad sanktion kunde

närsomhelst återkallas. Eu förening erhöll rättskapacitet endast därigenom,

att densamma af regeringen med hänsyn till föreningens nytta

för det allmänna förklarades för ett établissement d’utilité publique.

Schiveie.

Frankrike.

150

Genom en lag af den 21 mars 1884, som ännu är gällande, hafva

emellertid införts betydliga lättnader för bildande af fackföreningar

(syndicats professionels). Enligt denna lag kunna föreningar af arbetsgifvare

eller arbetare med mer än 20 medlemmar bildas utan sanktion.

Dessa föreningar måste dock hafva till ändamål uteslutande att befordra

och skydda sina medlemmars intressen såsom yrkesidkare (intéréts économiques,

industriels, commerciaux et agricoles). Anmälan om föreningens

bildande skall emellertid göras hos vederbörande make och i Paris hos

le préfet de Seine, hvarvid föreningens stadgar skola aflämnas tillika

med en uppgift å medlemmarue i föreningens styrelse. Dessa måste

vara fransmän och i besittning af medborgliga rättigheter. Fackföreningarne

kunna sammansluta sig i förbund (union), som har att på

enahanda sätt som fackföreningarne anmäla sig och därvid uppgifva, af

hvilka föreningar förbundet består. Fackföreningen — icke tackföreningsförbundet

— äger rättskapacitet, men far icke äga annan fast

egendom än den, som är behöflig för föreningens sammanträden, fackskolor

och bibliotek. Hvarje medlem har rätt att närsomhelst utträda

ur föreningen utan att därigenom förlora sin rätt att fortfarande vara

delaktig i sådan till föreningen hörande understödskassa, till hvars verksamhet

han lämnat bidrag antingen i form af uttaxerad afgift eller

genom insättning af penningar. Bestämmelse i motsatt riktning uti

föreningens stadgar är ogiltig. Medlem, som utträder ur föreningen, är

dock alltid pliktig att erlägga det löpande årets medlemsafgifter. Ofverträdelser

af lagens föreskrifter straffas med böter, och kan dessutom

domstol på talan af Republikens prokurator upplösa föreningen.

Ett stort steg till föreningsväsendets ordnande har på sista tiden

tagits genom utfärdande af den mycket omtvistade lagen af den 1 juli

1901. Denna lag gäller hvarje förening af två eller flere personer, som

icke fullföljer det rent privatekonomiska ändamålet att mellan medlemmarne

fördela den genom föreningens verksamhet uppkomna vinsten.

Från lagens tillämplighetsområde äro uteslutna syndicats professionels,

sociétés de commerce och societés de secours mutuels (ömsesidiga understödsföreningar).

Endast de föreningar äro otillåtna och förbjudna, som

bildats för fullföljande af eller fullfölja ett ändamål, som står i strid

med lag och göda seder eller hotar statsområdets integritet eller den

republikanska styrelseformen. Sådan förening upplöses af domstol på

yrkande af eu hvar intresserad eller på talan af allmän åklagare. Bildandet

af alla andra föreningar med undantag af religiösa föreningar

eller brödraskap (se nedan) är fullkomligt fritt och blott underkastadt

allmänna lagens bestämmelser om contrats et obligations. Hvarken sank

-

151

tion eller föregående anmälan erfordras. Emellertid gäller jämväl för

alla dessa föreningar, att hvarje medlem är berättigad att närsomhelst

utträda ur föreningen med skyldighet likväl att betala löpande årets

medlemsafgifter. En bestämmelse i föreningens stadgar i motsatt riktning

är ogiltig. Förening, hvars medlemmar till större delen äro uti

länningar, eller hvars styrelse utgöres af utlänningar, kan upplösas

genom dekret af Republikens president, såvida föreningens verksamhet

synes ägnad att hota statens inre eller yttre säkerhet eller att störa de

normala betingelserna för varuhandeln eller för handeln med värdepapper.

Genom lagen regleras icke blott förenings offentligrättsliga ställning,

utan den bestämmer äfven de förutsättningar, under hvilka föreningen

förvärfvar rättskapacitet. 1 och för sig är en förening blott

att betrakta som société (bolag) och underkastad bestämmelserna i Code

civil om contrat de société. Hvarje förening kan dock genom anmälan

hos departementets prefekt eller arrondissementets underprefekt erhålla

en i allt fall ganska inskränkt rättskapacitet. Vid denna anmälan skola

vara fogade föreningens stadgar jämte uppgift dels å föreningens namn

och ändamål samt sätet för dess établissements och dels å styrelsemedlemmarnes

namn, yrke och hemvist. En på sådant sätt anmäld förening

kan föra talan inför domstol, men föreningen får ej mottaga gåfvor

eller egendom, som blifvit föreningen testamenterad (dons et legs). Föreningen

kan ej heller förvärfva och förvalta annan egendom än 1) den,

som bildats genom föreningsmedlemmarnes sammanskott, 2) den för

föreningens styrelse och sammanträden erforderliga lokalen och 3) de

fastigheter, som äro absolut (strictement) nödvändiga för uppfyllande af

föreningens ändamål.

Full rättskapacitet kan föreningen liksom förut erhålla blott därigenom,

att den af Republikens president genom décrét en Conseil d’État

förklaras för ett etablissement d’utilité publique. Sådana föreningar kunna

företaga alla rättshandlingar, som ej äro förbjudna i stadgarne, men de

få ej äga annan fastighet än sådan, som är nödvändig för föreningens

ändamål. Ej heller få de mottaga dons ou legs utan tillstånd af vederbörande

prefekt. Utgöres den gifna eller testamenterade egendomen af

fast egendom till ett värde af öfver 3,000 francs, erfordras tillstånd

genom décrét en Conseil d''État. Fast egendom, som föreningen på detta

sätt bekommit, måste dock, därest den ej är nödvändig för föreningens

ändamål, inom viss vid tillståndets meddelande bestämd tid föryttras.

Lagen den 1 juli 1901 innehåller därjämte utförliga och synnerligen

stränga bestämmelser för bildande af religiösa sällskap eller brödraskap

(congrégations religieuses). Då emellertid dessa bestämmelser föranledts

Italien.

Spanien.

Belgien.

152

af för Frankrike säregna förhållanden, synes en redogörelse för dessa

bestämmelser här vara öfverflödig. Det skall blott omnämnas, att en

congrégation religieuse för framtiden icke kan bildas utan sanktion.(autorisation),

meddelad genom lag, som närmare bestämmer kongregationens

verksamhet, samt att existerande, icke-sanktionerade kongregationer skola

inom tre månader, efter det 1901 års lag promulgerats, söka sanktion,

vid påföljd att de eljest anses upplösta.

Uti Italien finnas ej några bestämmelser om föreningars offentligrättsliga

ställning, ej heller privaträttsliga bestämmelser för föreningar

med ideellt ändamål.

I Spanien åter finnes en lag af den 30 juni 1887 rörande föreningar.

Enligt denna lag måste före bildandet af en förening, som

icke bar till uteslutande ändamål att förskaffa sina medlemmar ekonomisk

vinst, anmälan göras med bifogande af don tillänmade föreningens

stadgar, hvilka måste vara i öfverensstämmelse med lagens föreskrifter.

Föreningen införes i ett provinsialregister och erhåller härigenom enligt

Cödigo civil af den 24 juli 1889 rättskapacitet.

Föreningen kan upplösas af domstol, men blott om föreningen

fullföljer ett ändamål, som strider mot sedligheten eller är riktadt på

begående af straffbara handlingar, eller ock om föreningslagens föreskrifter

kränkas.

Enligt Belgiens grundlag af den 7 november 1831 erfordras för

bildande af förening icke någon föregående sanktion. Förening kan af

domstol upplösas, dock endast om densamma fullföljer olagliga ändamål.

I detta land hafva endast vissa slag af föreningar för ideella

ändamål genom särskilda lagar fått sina privaträttsliga förhållanden

reglerade. Den mest anmärkningsvärda af dessa speciallagar är lagen

den 31 mars 1898 om fackföreningar (unions professionelles). För att

en förening skall räknas såsom en fackförening enligt denna lags mening

måste föreningen Do) vara bildad af personer, som äro i industriens

eller handelns tjänst eller utöfva viss immateriell verksamhet med

ekonomiskt syfte (professions liberales t. ex. journalister, skriftställare,

uppfinnare) samt idka samma eller liknande yrke eller ett yrke, som

bidrager att tillverka enahanda produkter, och 2:o) hafva till .ändamål

uteslutande att befrämja och skydda sina medlemmars »fackliga» intressen

(intéréts professionels). Från lagens tillämplighetsomrade äro sålunda

uteslutna, bland annat, alla slags politiska föreningar.

Fackföreningen får icke utöfva något yrke eller handtverk, men

kan göra inköp af råämnen, maskiner, verktyg och dylikt till förmån

för sina medlemmar.

153

För att en förening skall behandlas som eu fackförening erfordras,

att föreningen af Conseil des Mines (bergverksrådet) förklaras vara bildad

i enlighet med lagens bestämmelser. De viktigaste af dessa äro — förutom

hvad som framgår af ofvannämnda definition — att föreningen

skall bestå af minst sju medlemmar samt hafva antagit stadgar, hvilka

skola innehålla bland annat föreningens namn, ändamål och säte, villkoren

för medlemmars inträde i och utträde ur föreningen, styrelsens

organisation och sättet för dess utseende, villkoren och sättet för förändring

af föreningens stadgar och för dess upplösning samt — något

som är särskild! anmärkningsvärdt — en förpliktelse att söka genom

förlikning eller skiljedom bilägga tvister, som angå föreningen och

afse arbetsvillkoren. Årligen skall föreningen till Conseil des Mines

utnämna redogörelse för föreningens inkomster och utgifter äfvensom

en förteckning öfver styrelsens medlemmar.

Fackföreningen erkännes som särskildt rättssubjekt, men får ej

äga och besitta annan fast egendom än sådan, som erfordras för erhållande

åt lokal för föreningens sammanträden och för upprättande af

fackskolor, bibliotek, samlingar, laboratorier, försöksfält och dylikt.

Föreningen far ej heller mottaga gåfvor eller legater (dons et legs)

utan att dessförinnan i hvarje särskildt fall hafva erhållit tillstånd genom

kunglig resolution.

h ackföreningen kan af domstol på yrkande af allmän åklagare

eller af hvilken som helst intresserad upplösas, om densamma icke ställer

sig lagens föreskrifter till efterrättelse, eller om den använder sina tillgångar

till annat ändamål än det, för hvilket föreningen bildats. Eu

upplöst förenings tillgångar skola, sedan skulderna betalts, tillfalla ett

liknande eller närbesläktadt institut, som antingen stadgande eller medlemmarne

å allmän sammankomst bestämma. I saknad af sådana bestämmelser

tager staten hand om tillgångarne för att använda dem till

befrämjande af yrkesundervisningen.

I den Nederländska grundlagen af år 1848 tillförsäkras statsborgarne

rätt att fritt bilda föreningar, men åt särskild lag förbehålles

att närmare ordna och reglera utöfningen af denna rätt. I enlighet

härmed har den 22 april 1855 utfärdats en lag om förenings- och församlingsrätten.

I denna stadgas uttryckligen, att för bildande af en

förening ej erfordras något tillstånd (machtiging). Förbjudna äro emellertid

sådana föreningar, som hafva till ändsmål 1) ohörsamhet mot och

öfverträdelse af lag eller laga stadgar, 2) angrepp på eller fördärfvande

af goda seder och 3) störande af laga rättigheters utöfvande. För deltagande

i dylik förbjuden förening stadgas straff.

Neder

länderna.

20

154

England.

För att eu förening skall kunna förvärfva rättskapacitet eifordias

emellertid, att densamma blifvit sanktionerad (erkend). Om föreningen

är ingången för alltid eller för längre tid än 30 år, skall sanktion meddelas

genom särskild lag, eljest genom beslut af regeringen. Sanktion

meddelas i form af ett godkännande af föreningens stadgar, kalka,

enligt livad lagen helt allmänt angifver, skola innehålla föreningens

»ändamål, grundsatser och verksamhetsområde äfvensom de ringa reglerna

för föreningen». Sanktion kan vägras _ endast med hänsyn till

det allmännas intresse, och för vägran skall alltid anföras motiv. Bryter

en förening mot de godkända stadgarne, medför detta befogenhet för

allmän åklagare att vid domstol påfordra, att föreningen skall förklaras

förlustig sin egenskap af recMsperson. Har ett sådant förklarande meddelats,

skall likvidation verkställas under uppsikt af domstolen. Behållningen

af föreningens tillgångar fördelas mellan dem, som vid den tidpunkt,

då föreningen förklarades förlustig sin rättskapacitet, voro medlemmar

af föreningen, eller deras rättsinneliafvare eltei hvars oc i ens

andel i föreningen. „ f

Förening, som ej blifvit erkänd som rechtsperson, kan såsom förening

icke ingå några rättshandlingar. . o ,

För förbindelser, som i sådan förenings namn ingas, halta de,

som ingått förbindelserna, personligen. Medlemmarnes i sådan förening

förhållanden till hvarandra regleras af föreningens stadgar och bestämmelser

i allmän lag. „ , u

I England har rätten att fritt bilda föreningar sedan gammalt

ansetts såsom en gällande grundsats. Franska revolutionen medförde

dock äfven i England härutinnan en förändring Val hade tidigare

till förmån för de härskande klasserna utfardats förbud för arbetare att

bilda föreningar med syfte att höja lönen och förbättra arbetsvillkoren.

Men under trycket af erfarenheterna från franska revolutionen vidtogos

stränga åtgärder mot föreningar i allmänhet. Genom en lag åt ar 17y

underkastades politiska föreningar vissa inskränkande bestämmelser.

Deltagande i en förening var enligt denna lag straffbart, om foiemngens

medlemmar voro edsvurne, eller om deras ofverordnade icke voro

kända för alla medlemmarne, eller om förenmgsmedlemmarnes namn

kemlighöllos. Fn lag af år 1800 förbjöd alla sådana föreningar a

lönearbetare, som hade till ändamål att genomfora löneförbättring Enligt

en ko- af 1817 blef det förbjudet för föreningar att tråda i förbindelse

med hvarandra. År 1824 upphäfdes emellertid 1800 års sa kallade

koalitionsförbud. I nuvarande tid torde bildandet af föreningar icke

vara underkastadt andra inskränkande bestämmelser än att föreningar,

155

som fullfölja olagliga ändamål, äro förbjudna. Deltagande i sådan förening

betraktas som conspiracy.

Föreningar kunna förvärfva sig rättskapacitet endast genom lag

eller genom förordnande af Konungen i privy council (order in council).

Under 19:de århundradet hafva emellertid flera slag af föreningar

genom särskilda lagar fått sina rättsförhållanden reglerade på grundvalen

af registrerings- eller normativsystemet. Så vissa slag af ömsesidiga

understödsföreningar, försäkringsföreningar och föreningar för

ideella ändamål genom flera Friendly Societies Acts, af hvilken den

äldsta utfärdades år 1855 och den nu gällande är af år 1896, samt

fackföreningar genom Trade Union Ad af år 1871 och Trade Union

Ad Amendament af år 1876.

Friendly Societies Ad 1896 gäller dels friendly societies, hvarunder

inbegripas åtskilliga ömsesidiga understödsföreningar och brandförsäkringsföreningar,

dels cattle insurance societies eller föreningar för försäkring

af boskap och dels slutligen föreningar för välgörande ändamål

(benevolent societies) samt föreningar för »socialt umgänge, ömsesidig

hjälpsamhet, intellektuell och moralisk uppbyggelse och rationell vederkvickelse»

(workingmen’s clubs), hvarjämte the Treasury kan förordna,

att en förening för annat ändamål skall vara underkastad bestämmelserna

i lagen eller en del af dem (specially authorised societies).

För inregistrering af alla dessa föreningar finnes en central

registreringsmyndighet, bestående af en chef och flere assistenter. För

att en förening skall kunna inregistreras erfordras, att densamma består

af minst sju medlemmar samt antagit stadgar, hvilka, därest föreningen

ej är en friendly society eller cattle insurance society, skola innehålla

föreningens namn, ändamål och sätet för dess byrå (office), villkoren

för medlemmars inträde i föreningen och för åtnjutande af någon dem

tillförsäkrad förmån; de böter och straffpåföljder, som kunna påläggas

en medlem; följderna af underlåtenhet att betala någon medlemsafgift

eller böter; sättet för hållande af sammanträden och för rösträttens

utöfning; bestämmelser för antagande, förändring och upphäfvande af

stadgarne, för val och afskedande af styrelse (committee of management),

kassaförvaltare och andra ämbetsmän samt trustees (befullmäktigade,

torde mest motsvara våra »verkställande direktörer»), för placering af

föreningens fonder, för räkenskapsföringen, för minst årligen återkommande

revision; vidare bestämmelser om årlig redogörelse till registreringsmyndigheten

för föreningens tillgångar och skulder, inkomster och

utgifter samt antal medlemmar, om granskning af föreningens böcker

utaf hvar och en, som har något intresse uti föreningens fonder, samt

156

om sättet för tvisters afgörande. Vid anmälan skall fogas en afskrift

af stadgarne samt en förteckning öfver namnen på föreningens sekreterare

och trustees eller annan tjänsteman, som befullmäktigats att kära

och svara å föreningens vägnar. Hvarje registrerad förening måste,

såsom framgår af det föregående, hafva en eller flere trustees, hvilka

utan vidare företräda föreningen utåt. Genom trustees och i deras namn

kan föreningen förvärfva och besitta fast egendom samt i fråga om

någon sin sakrättighet eller fordran kära eller svara inför domstol.

Benevolent society far dock ej besitta fast egendom öfverstigande en

nere (40,5 ar). En registrerad förenings egendom synes formellt behandlas

som tillhörande trustees. Föreningens rätt gentemot dessa

skyddas emellertid genom särskilda bestämmelser, gående ut därpå, att

i händelse af trustees'' död, afsättning, konkurs etc. betrygga den föreningen

tillhörande egendomens öfvergång å nyvalda trustees. Hvarje

förening skall dessutom hafva eu till registret anmäld byrå (office), som

har att mottaga alla meddelanden till föreningen eller dess tjänstemän.

I lagen finnas särskilda bestämmelser, huru föreningens tillgångar skola

placeras. På begäran af ett visst antal medlemmar kan chefen för

registreringsmyndigheten med bifall af the Treasury förordna en eller

flere inspektörer för granskning af föreniugens ställning samt sammankalla

föreningen till särskild! sammanträde. Om vid en undersökning

af föreningens ekonomiska ställning det skulle visa sig, att föreningen

icke kan fullgöra sina förbindelser, äger chefen för registreringsmyndigheten

förordna, att föreningen skall upplösas och likvidation verkställas;

och det tillkommer därjämte bemälde ämbetsman att då bestämma, huru

behållningen af föreningens tillgångar skola fördelas. Föreningen kan

naturligtvis jämväl upplösas genom beslut af föreningen själf. I lagen

finnas särskilda bestämmelser, huru för sådant fall en uppgörelse af

föreningens affärer skall äga rum.

Enligt 1871 och 1876 års fackföreningslagar menas med fackförening

(träde union) hvarje förening, som har till syfte att ordna förhållandena

mellan arbetare och arbetsgivare eller mellan arbetare och

arbetare eller mellan arbetsgivare och arbetsgifvare eller att införa

restriktiva bestämmelser för utöfvande af ett yrke eller eu affär.

Beträffande inregistrering af fackföreningar och innehållet i deras

stadgar gälla i hufvudsak samma bestämmelser som för benevolent societies

enligt Friendly societies ad. Fackförenings stadgar måste ernellertid

innehålla äfven sättet för föreningens upplösning. Jämväl inregistrerad

fackförening måste hafva en eller flere trustees och en till registret

anmäld byrå {office). I trustees namn kan fackförening förvärfva

157

och besitta fast egendom, dock ej öfverstigande en acre, samt kan likaledes

i trustees namn i fråga om föreningens egendom, rättigheter eller

fordringar kära och svara inför domstol. Därjämte har fackförening

tillerkänts rätt att åtala sina tjänstemän för förskingring och bedrägligt

förfarande i tjänsten. Huruvida fackförenings rättskapacitet sträckt sig

härutöfver, har varit omtvistadt. Enligt två rättsfall, afgjorda af högsta

instans under år 1901, hafva emellertid fackföreningar förpliktats ingå

i svaromål på ett yrkande om skadestånd för åtgärder, vidtagna af deras

funktionärer, samt också blifvit dömda att utgifva skadestånd.

Jämväl i Nordamerikas förenta stater har städse härskat frihet att

bilda föreningar, ehuru denna grundsats icke blifvit uttryckligen omnämnd

i unionsförfattningen.

Rättskapacitet kan förening erhålla på grund af speciallag af

vederbörande stat. Här torde vara till fyllest att lämna eu kortfattad

redogörelse, huru föreningsväsendet, i hvad detsamma omfattar

föreningar för ideella ändamål, är ordnadt i den förnämsta af staterna,

New York. Genom en i denna stat utfärdad General Corporation Larv af

år 1892 hafva meddelats allmänna bestämmelser för alla slag af föreningar

(corporations), däribland äfven nonstock corporations d. v. s. föreningar,

som icke hafva till ändamål att bereda sina medlemmar ekonomisk

vinst på de af dem i föreningen insatta kapital. Sistnämnda slag

af föreningar indelas i religions corporations och membership corporations.

En förening erhåller enligt lagen rättskapacitet genom att till

the secretary of state (statssekreterarebyrån) ingifva ett s. k. certificatc

of incorporation, som i nämnda offtce inregistreras. Detta certifikat klen

af dem, som ingå såsom medlemmar i föreningen, undertecknad

handling, hvari dessa förklara sig önska bilda t. ex. en membership

Corporation och för den skull upprätta och underteckna certifikatet. Dess

öfriga innehåll bestämmes i särskilda lagar för olika slag af föreningar.

Enligt Membership Corporations Larv af år 1895, hvilken omfattar såväl

en dol ömsesidiga understödsföreningar såsom begrafningsföreningar

och brandförsäkringsföreningar som ock föreningar för rent ideella

ändamål, skall certifikatet innehålla föreningens namn, ändamål, verksamhetsområde,

platsen för föreningens principal office (hufvudbyrå),

antalet ledamöter i föreningens styrelse (directors) samt dessas namn

och boningsort. Certifikatet skall före inregistreringen i regel godkännas

af en medlem af högsta domstolen. Certifikaten för vissa välgörande

föreningar skola godkännas af State Board of Charities (en

särskild statsmyndighet för kontroll öfver välgörenhetsanstalter). Något

tvång för förening att hafva stadgar finnes icke. Föreningen berättigas

Amerika

158

Danmark.

Norge.

enligt lagen att antaga stadgar, hvilka kunna hafva ett i lagen närmare

angifvet innehåll.

Hvarje membership Corporation är underkastad offentlig inspektion

af en medlem af högsta domstolen eller annan af domstolen förordnad

person.

För religiösa föreningar finnes eu särskild Religions Corporations

Law af år 1895, hvilken hvital* i hufvudsak på samma grunder som

Membership Corporations Läte.

Enligt Danmarks grundlag af år 1849 äro statsborgare berättigade

att ingå föreningar för hvarje lofligt ändamål utan föregående sanktion.

Regeringen får ej upplösa en förening annorlunda än provisoriskt och

i sammanhang med anställande af rättegång om dess upplösning. Privaträttsliga

bestämmelser för föreningar med ideella ändamål saknas i Danmark,

men sådana föreningar tillerkännas dock därstädes såväl i teori

som praxis rättssubjektivitet.

Norge saknar i likhet med vårt land såväl offentligrättsliga bestämmelser

för föreningar i allmänhet som ock privaträttsliga bestämmelser

för föreningar med ideella ändamål, men i Norge råder liksom ock i

Sverige det oaktadt full föreningsfrihet, och föreningar med ideella

ändamål erkännas såsom särskilda rättssubjekt.

II.

Stiftelseväseudets ursprung lärer icke kunna ledas längre tillbaka

i tiden än till de första århundradena efter Kristi födelse. Det torde

nämligen vara kristendomen, som först gifvit upphofvet åt den om

gudsfruktan och människokärlek vittnande seden att för religiösa och

välgörande ändamål donera större och mindre kapital. Och då för

uppnående af de med donationerna afsedda ändamålen icke erfordrades

eller på grund af vid donationerna häftade villkor icke var tillåtet, att

kapitalen, åtminstone icke förr än efter en längre tid, förbrukades, uppkommo

de sedermera så betydelsefulla fromma eller milda stiftelserna

(pia corpora, pice causce).

159

Redan under romerska kejsartiden hafva dessa stiftelsers antal

och storlek varit ansenliga, och de romerska kejsarne synas ock hafva

haft ögonen öppna för den betydelse ett väl ordnadt stiftelseväsende

kunde hafva för staten. Genom kejserliga konstitutioner ordnades deras

förvaltning. Alla förvaltare af stiftelser och deras välgörenhetsanstalter

stodo under uppsikt och jurisdiktion af biskopen, som i denna sin egenskap

endast funktionera de som statens organ. För honom måste alla

förvaltare aflägga räkenskap. Bestämmelser, som af enskilda meddelats

för stiftelser, ansågos pro non scriptis, såvida de stodo i strid med

gällande lagar.

Den makt och myndighet, som kyrkan på skilda områden tillvällade

sig, sträckte sig emellertid snart utöfver stiftelserna med deras välgörenhetsanstalter,

något som ju för öfrigt får sin naturliga förklaringsgrund

i det nära samband, hvari stiftelsernas ändamål stodo till kyrkans.

Den kanoniska rätten utvidgade den biskopen tillkommande rätten att

utöfva uppsikt öfver stiftelserna, så att åtminstone i Frankrike intet

lagligen hindrade biskopen att förändra eller upphäfva stiftelsen och

använda dess tillgångar till annat, kyrkligt ändamål.

1 den mån emellertid staten själf åtog sig att sörja för en stor

del af de ändamål (såsom fattigvård, sjukvård), för hvilka de under

kyrkan lydande stiftelserna upprättats, samt stiftelser allt mer och mer

började uppkomma, hvilkas ändamål icke hade någon gemenskap med

kyrkan, i samma mån blef det naturliga sambandet mellan stiftelseväsendet

och kyrkan allt lösare, och det uppstod snart en sträfvan att

lösslita alla icke rent kyrkliga stiftelser från deras beroende af kyrkan.

Denna sekulariseringssträfvan ledde väl i de flesta stater, framför allt

i dem, där reformationen vann insteg, till åsyftadt resultat, men föranledde

dock icke till någon särskild lagstiftning rörande stiftelser. Dessa

öfverlämnades i regel åt sig själfva, och statsmakten nöjde sig oftast

med att tillerkänna sig en viss rätt till öfveruppsikt öfver dem. Först

på senare tid hafva i de flesta kulturstater vidtagits kraftiga åtgärder

för att genom lagstiftning bringa ordning och reda i stiftelse väsendet

såväl från privaträttslig som offentligrättslig synpunkt. I några stater

hafva dessa åtgärder redan resulterat i lagstiftning, medan i andra eu

sådan är under utarbetande.

I Tyskland har genom Biirgerliches Gesetzbuch stiftelseväsendet Tyskland.

blifvit från privaträttslig synpunkt för hela riket ordnadt på grundvalen

af det s. k. sanktionssystemet. De i nämnda lagbok förekommande

bestämmelserna om stiftelser gälla alla slags stiftelser utan hänsyn till

deras ändamål. För uppkomsten af en stiftelse med rättskapacitet er

-

160

fordras — förutom själfva den handling, hvarigenom stiftelsen upprättas,—

sanktion, som meddelas af vederbörande myndighet inom den förbundsstat,

där stiftelsen har sitt säte. Det är åt hvarje stat lämnadt fritt

att bestämma denna myndighet, och i regel utgöres densamma af statens

regering. I Preussen är det konungen, som meddelar dylik sanktion

utom beträffande stiftelser, som upprättats till förmån för viss familj

eller vissa familjer. Sanktion af dessa s. k. familjestiftelser meddelas

af Amtsgericht, som har att tillse, att stiftelseurkunden är bestämdt och

tydligt affattad, och att bestämmelserna i densamma för utseende af

styrelse äro tillfyllestgörande.

Civillagboken bestämmer vidare, när och under hvilka villkor den

handling, hvarigenom stiftelse upprättas, är giltig. Sker upprättandet

af en stiftelse genom Verfugung von Todeswegen (testamente eller arfsfördrag),

gäller för giltighet af sådan handling hvad i allmänhet därom

tinnes i lagboken stadgadt. Upprättas stiftelse genom annan rättshandling

(unter Lebenden, inter vivos), skall denna hafva skriftlig form.

Stiftaren är i sistnämnda fall berättigad att genom återkallelse omintetgöra

verkan af stiftelseurkunden, ända till dess sanktion meddelats.

När stiftelsen sanktionerats, är stiftaren pliktig att å stiftelsen öfverlåta

den henne i stiftelseurkunden tillförsäkrade egendom.

Med afseende å en stiftelses organisation (Verfassung) gäller först

och främst hvad rikslag härom kan stadga, i andra hand hvad vederbörande

stats lagar föreskrifva och sist de bestämmelser, som innehållas

i stiftelseurkunden. I civillagboken har i nämnda afseende föreskrifvits,

att eu stiftelse i likhet med en förening ovillkorligen skall hafva en

styrelse, bestående af en eller flere personer. Styrelsen har hand om

förvaltningen och företräder stiftelsen utåt. Skulle en styrelse ej ha

erforderligt antal medlemmar, äger Amtsgericht i trängande fall och

till dess bristen afhjälpts utse styrelsemedlem. Stiftelse är ansvarig för

skada, som dess styrelse eller styrelsemedlemmar under fullgörande af

sitt uppdrag tillfoga annan.

Slutligen innehåller civillagboken bestämmelser om den så kallade

permutationsrätten. Har uppfyllandet af stiftelsens ändamål blifvit

omöjligt eller innebär detsamma en fara för det allmänna, så kan, enligt

civillagboken, vederbörande myndighet (d. v. s. den myndighet, som

vederbörande stat själf äger bestämma, i regel statens regering) åt

stiftelsen gifva ett annat ändamål eller upphäfva densamma. Vid förändring

af ändamålet skall i görligaste måtto tagas hänsyn till stiftarens

afsikt och särskildt dragas försorg därom, att stiftelsen fortfarande

kommer att vara till gagn för dem, till förmån för hvilka stiftelsen

161

upprättats. Samma myndighet kan ock förändra stiftelsens organisation,

såvidt sådant är nödvändigt till följd af förändringen af stiftelsens ändamål.

J)

Då en stiftelse upphäfves eller upplöses, så tillfalla dess tillgångar

den eller de personer, som i stiftelsens stadgar eller reglemente (Verfassung)

bestämmas. Saknas sådan bestämmelse, tillfalla tillgångarne

statskassan (Fiskusj, som skall använda dessa i görligaste måtto på ett

stiftelsens ändamål motsvarande sätt. Skola tillgångarne tillfalla annan

än statskassan, skall likvidation verkställas.

Den i promulgationslagen till civillagboken förekommande och

förut [se sid. 147] omnämnda bestämmelsen om rätt för de särskilda

staterna att i vissa afseenden inskränka juridisk persons rättskapacitet

gäller äfven för stiftelse.

Såsom ofvan nämnts, bar civillagboken åt de särskilda staterna

lämnat att i hufvudsak bestämma öfver stiftelsernas organisation. Men

icke blott i denna del äga staterna att själfva lagstifta, utan jämväl

beträffande den synnerligen viktiga frågan, om och i hvilken utsträckning

stiftelserna skola vara underkastade statskontroll.

I Preussen gäller i dessa båda afseenden fortfarande das Allgemeine

Landrecht af år 1794, hvars bestämmelser härutinnan egentligen afse

stiftelser till förmån för fattige, men analogivis tillämpas på jämväl

andra stiftelser. Enligt denna lag äger stiftaren själf meddela föreskrifter

i fråga om stiftelsens organisation, kontrollen öfver densamma

samt om sättet för utseende af förvaltare och för revision af stiftelsens

räkenskaper. Har så ej skett, tillkommer det staten att meddela dessa

föreskrifter. Sfaten tillerkännes en allmän rätt till öfveruppsikt öfver

stiftelser jämväl för det fall, att eu stiftelse enligt för densamma gällande

bestämmelser har egna inspektörer (Aufseher).

Denna statskontroll, som enligt lagen afser att tillse, det stiftelsens

medel användas i enlighet med de för stiftelsen gällande bestämmelserna,

utöfvas i regel af ministern för det inre genom de under honom

lydande förvaltningsorganen.

3) I detta sammanhang anmärkes, att i Preussen gälla för familjestiftelser särskilda

bestämmelser, som afse att tillförsäkra vederbörande familjer ett afgörande inflytande,

då det gäller förändring och upphäfvande af en sådan stiftelse. Enligt dessa

bestämmelser kan en familjestiftelse ändras och upphäfvas blott på grund af “familjebeslut".

Såvida ej annat är bestämdt i stiftelseurkund eller genom familjebeslut, skall

beslutet vara enhälligt. För upptagande af detta beslut genom Amtsgericht finnas detaljerade

bestämmelser, som dock gälla endast, om ej annorlunda i stiftelseurkunden eller

genom familjebeslut bestämts,

21

1(32

T Buden utfärdades redan den 5 maj 1.870 en lag, som sökt att

fullständigt ordna stiftelseväsendet, och som till sin större del fortfarande

måste anses gälla. Denna lag, som utgör resultatet af en strid mellan

kyrkan och staten rörande stiftelsernas förvaltning, gör eu skarp skillnad

mellan kyrkliga ocli världsliga stiftelser. Till de förra höra alla stiftelser,

som upprättas för att tillfredsställa ett religiöst samfunds kyrkliga

behof eller till fördel för bildningsanstalter, som upprättats af

kyrkan. Alla andra stiftelser äro världsliga. De kyrkliga stiftelserna

förvaltas på samma sätt som kyrkans egendom. De världsliga åter

öfverlämnas till förvaltning af de världsliga kommunerna samt indelas

i Ortsstiftelser samt Distrikts- och Landsstiftelser. De förra äro sådana,

som upprättats uteslutande till förmån för personer, hvilka äro bosatta

i eu eller flere kommuner (Gemeinde) af samma Amtsbedrk. Öfriga

stiftelser äro Distrikts- och Landsstiftelser. Ortsstiftelserna förvaltas,

därest de med stiftelsen gynnade personerna äro bosatta i samma kommun,

af kommunens Gemeinderath, men i annat fall af ett Stiftungsrath,

som bildas af medlemmar från de olika kommunernas Gemeinderath,

en från hvarje. Den, som upprättar en stiftelse, hvars årliga

inkomst uppgår till minst 500 fl. eller med hvilken är förenad en anstalt

(sjukhus, fattighus, skola och dylikt), som helt och hållet eller delvis

underhålles af stiftelsen, kan dock bestämma, att stiftelsen skall förvaltas

af ett särskildt Stiftungsrath. Detta skall då i regel bestå af

kommunens borgmästare och 4 eller 6 andra på visst sätt af kommunen

valda personer. Gemeinderath är ock berättigadt att, därest stiftelse,

som af detsamma skall förvaltas, har en årsinkomst af 1,000 fl. eller

med stiftelsen är förenad en anstalt, uppdraga åt ett särskildt Stiftungsrath

att förvalta stiftelsen. Alla dessa förvaltningsorganer hafva att

för de af dem förvaltade stiftelser upprätta inkomsts- och utgiftsförslag,

hvilka i regel skola godkännas af regeringen. Regeringens godkännande

erfordras dessutom i en mängd fall för giltighet af förvaltningsorganernas

beslut, såsom i fråga om försäljning eller förpantning af fäst

egendom, användning af kapitaltillgångar till löpande utgifter, köp af

tast egendom. Beträffande formerna för förvaltningen och för räkenskapernas

förande äfvensom i fråga om revision finnas detaljerade föreskrifter

i eu särskild förordning.

Distrikts- och Landsstiftelserna stå i allmänhet under statsmyndigheternas

omedelbara förvaltning.

För familjestiftelser finnas särskilda bestämmelser, enligt hvilka,

bland annat, stiftaren kan förbehålla sig själf eller en medlem af familjen

förvaltningen af stiftelsen. Dessa förvaltare stå dock under statskontroll.

163

I Hamburg tiar genom en lag af den 16 september 1870 anordnals

en särskild kontroll öfver alla fromma stiftelser och välgörenhetsanstalter,

däri inberäknade stipendiestiftelser för studerande och genom stiftelse

upprättade undervisningsanstalter. Dessa stiftelser och anstalter stå

under öfvoruppsikt af Armén-Collegium, livilket för utöfvande af denna

sin befogenhet inom sig utser ett utskott af sju personer (AufsicJitsbehörde).

Under stiftarens lifstid eller så länge stiftelsen förvaltas af

lians söner, står stiftelsen ej under kontroll af Aufsichtsbehörde, såvida

ej stiftaren sådant förordnat. Ej heller äro af föreningar förvaltade

kassor och anstalter, som af föreningarne stiftats för beredande af understöd

och pensioner åt sina medlemmar eller deras anhöriga eller för

välgörande ändamål, underkastade lagens bestämmelser.

Aufsichtsbehörde skall tillse, att stiftelses medel noga användas i

eldighet med stiftarens vilja, och i öfrigt söka förhindra missbruk vid

förvaltningen. Finnas missförhållanden i stiftelses förvaltning och dessa

ej af förvaltaren efter anmaning rättas, skall saken anmälas för senaten,

som kan afsätta förvaltaren och meddela erforderliga bestämmelser

rörande stiftelsens förvaltning. Aufsichtsbehörde har slutligen att, såsom

det heter i lagen, draga försorg därom, att »genom samverkan af alla

stiftelser sinsemellan och med Armen-Collegium befrämjas såsom gemensamt

slutmål en efter riktiga grundsatser ledd och i görligaste måtto

verksam välgörenhet)).

Den österrikiska civillagboken af år 1811 definierar stiftelser såsom Österrike.

förmögenhetsmassor, hvilkas afkastning för all framtid anslagits till

allmännyttiga anstalter (fattighus, sjukhus och dylika) eller till underhåll

af vissa personer, men hänvisar i fråga om rättsbestämmelser för stiftelser

till politiska förordningar. D. v. s. med andra ord, civillagboken

har öfverlämnat åt regeringen att på administrativ väg ordna och

reglera stiftelseväsendet. Detta har ock skett genom en hel mängd

förordningar, som tid efter annan utfärdats. Och enligt bestämmelserna

i dessa erfordras för upprättandet af eu stiftelse sanktion från statens

sida. Denna sanktion meddelas af vederbörande landsmyndighet (Statthalterei

eller Landesregierung) genom godkännande af det s. k. stiftelsebrefvet,

livilket efter hörande af dem, som i fråga om stiftelsens upprättande

hafva något särskildt intresse, upprättas i hufvudsak efter gifna

formulär. Innan stiftelsen sanktionerats, kan den af stiftaren återkallas.

Har stiftelsen upprättats genom testamente, skall den myndighet, som

har att taga hand om boet efter testator, (Abhandlungsbehörde) härom

underrätta landsmyndigheten, som såväl i detta fall somjiyifrigt tillser,

att den till stiftelsen anslagna egendomen kommer stiftelsen till godo.

164

Schweite.

L ands my n d i gli e t er n a och de under dem lydande Bezirksmyndigheterna

hafva att öfver stiftelsernas förvaltning utöfva en noggrann kontroll.

Stiftelse till förmån för fattige (Armén-Stif''tung) förvaltas, därest

ej genom bestämmelse i stiftelsebrefvet annorlunda förordnats, af de

kommunala myndigheterna. Eljest utöfvas förvaltningen i regel af

särskild styrelse. I fråga om sättet för förvaltningen af stiftelses

tillgångar gälla samma bestämmelser som i fråga om förvaltning af

omyndigs egendom.

Uppsikten öfver stiftelseväsendet tillkommer i sista instans inrikesministern

utom i fråga om stiftelser till förmån för undervisningen eller

militärväsendet, öfver hvilka stiftelser undervisnings- och försvarsministrarne

utöfva högsta uppsikten. Enligt en dock ej fullt stadgad

praxis tillkommer det vederbörande minister, ej landsmyndigheten, att,

där så finnes nödigt, förändra stiftelsens organisation och ändamål och

att, därest stiftelsens ändamål är omöjligt att uppnå, upphäfva densamma

och förordna, huru dess tillgångar skola användas.

Den Schweiziska Förbundslagen angående obligationsrätten af år

1881 öfverlämnar åt de särskilda kantonerna att meddela rättsbestämmelser

angående stiftelser. Det finnes därför i Schweiz i fråga om

stiftelser lika många lagstiftningar som kantoner. Här skall dock länpnas

en redogörelse endast för den viktigaste och utförligaste af dessa lagstiftningar

eller den i kantonen Zurich gällande. Enligt den Zurichska

civillagboken af den 4 september 1887 erfordras för giltigheten af eu

stiftelse, som skall träda i verksamhet under stiftarens lifstid eller som

upprättas af en juridisk person, Do) en stiftelsehandling (Silf tungsaktj,

som bestyrkts af en notarie, 2:o) en från stiftarens tillgångar afskild,

till stiftelsen anslagen förmögenhetsmassa (Stiftungsgut) och 3:o) meddelande

om stiftelsens upprättande till öfveruppsiktsmyndigheten. En

stiftelse, som skall träda i verksamhet först efter stiftarens död, kan

endast upprättas genom ett offentligt testamente, d. v. s. ett testamente,

som upprättats under vissa former inför en notarie. Vid en stiftelses t

upprättande skall angifvas såväl dess väsen och ändamål, som ock hur

stiftelsen skall förvaltas och företrädas.

Stiftelserna stå närmast under öfveruppsikt af den kommun, till

hvilken de höra. Stå de ej i något förhållande till en kommun, tillkommer

öfveruppsikten vederbörande statsmyndighet.

För ait de för stiftelsen gällande bestämmelserna (Sti fläng sstatuten)

skola kunna ändras, erfordras, Do) att pluraliteten af de personer, som

äga att förvalta eller företräda stiftelsen, beslutar en förändring, 2:o) att

den myndighet, som har öfveruppsikt öfver stiftelsen, gifver sitt bifall

165

därtill, samt 3:o) att genom förändringen icke handlas mot stiftelsens

anda. Frågan, huruvida sistnämnda villkor uppfyllts, kan af minoriteten

af de under mom. l:o) omnämnda personer inom ett år efter beslutets

fattande hänskjutas till domstols afgörande.

Blir eu stiftelses fortsatta tillvaro icke tillåten eller omöjlig, så

skola, där ej annorlunda i stiftelsestatuterna bestämmes, stiftelsens tillgångar,

om öfveruppsikten öfver densamma utöfvas af en kommun, tillfalla

denna, men eljest staten. Tillgångarne böra emellertid införlifvas

med sådan kommunernas eller statens egendom, hvars ändamål har

största frändskapen med stiftelsens.

För upplösning af stiftelse erfordras, — förutom samma förutsättningar

som för förändring af stiftelsestatuterna, — bifall af kantonsrådet.

I Frankrikes lagstiftning har stiftelse ej behandlats såsom något

särskildt rättsinstitut, och vid en undersökning af de rättsbestämmelser,

som, hämtade ur skilda lagar, äro tillämpliga på stiftelser, kommer man

till det ganska öfverraskande resultatet, att frihet att upprätta stiftelser

öfver hufvud taget ej alls existerar i Frankrike. Om en person i detta

land vill genom testamente upprätta en stiftelse, kan detta icke ske på

annat sätt, än att han testamenterar det för stiftelsens existens nödvändiga

kapitalet till staten, departement, kommun, ett établissement

public eller ett établissement d’utilité publique. lian kan nämligen icke genom

testamente förordna om ■ upprättande af en ny själfständig stiftelse, enär

testamentet då anses gjordt till förmån för en icke existerande juridisk

person och därför enligt fransk rättspraxis ogiltigt. En person kan väi

i sin lifstid upprätta en ny själfständig stiftelse, men endast under den

förutsättning, att han lyckas få stiftelsen med hänsyn till dess nytta

för det allmänna genom ett décrét en Conseil d’Ftat erkänd som ett

etablissement d’utilité publique, ett erkännande, som gör stiftelsen till

en juridisk person, men som är ganska svårt att erhålla. Har sådant

* erkännande icke erhållits, är gåfvan (det för stiftelsens existens nöd

vändiga

kapilalet) gjord till en icke existerande juridisk person och

ogiltig.

Beträffande stiftelser, som upprättas på sådant sätt, att det för

stiftelsens existens nödvändiga kapitalet testamenteras eller gifves till

staten, departement, kommun eller établissement med villkor att afkomsten

åt kapitalet skall användas för visst ändamål, är att märka,

att redan Code civil stadgade, att gåfva eller testamente till förmån

för fattigvårdsanstalter (hospices), eu kommuns fattige eller ett établissement

d’utilité publique måste för att få gällande kraft godkännas af

Frankrike.

166

Italien.

regeringen. Genom en Loi sur la tutelle administrative en matiére de

dons et legs af den 1 februari 1902 äga numera i regel såväl kommuner

och departement som ock établissements publics att själfva utan tillstånd

af högre myndighet mottaga eller refusera gåfvor eller testamenterad

egendom. För att ett etablissement diutilité publique skall få mottaga

gåfvor eller testamenterad egendom erfordras åter, om i gåfvan

eller den testamenterade egendomen ingår fast egendom till ett värde,

öfverstigande 3,000 francs, tillstånd af regeringen genom ett decret en

Conseil d’hitåt, men eljest tillstånd af vederbörande prefekt. Huruvida

en gåfva eller ett testamente till staten eller en statsinstitution, som

ej äger rättssubjekti vitet, skall mottagas eller icke, afgöres af republikens

president.

Alla dessa på nämnda sätt uppkomna, icke själfständiga stiftelser

betraktas såsom statens, departementets, kommunens eller établissementets

egendom samt förvaltas på samma sätt som all annan sådan

egendom.

En stiftelse kan, såsom förut nämnts, erhålla en sjelfständig tillvaro

som rättssubjekt endast därigenom, att densamma genom ett decret

en Conseil di Litat erkännes som ett établissement d’utilité publique. Innan

ett sådant erkännande erhålles, underkastas stiftelsens stadgar, Indika

vid ansökan om erkännandet skola till regeringen ingifvas, en noggrann

granskning af Conseil d’Etat, som äger förordna om de ändringar i

stadgarne, som kunna finnas behöfliga. Ett établissement diutilité publique

är, såvida detsamma har välgörenhet till ändamål, underkastadt inspektion

af de under inrikesministern lydande generalinspektörerna.

För permutation af stiftelser finnas ej några lagbestämmelser, ej

heller för upplösning af stiftelser. Påpekas bör dock, att det en stiftelse

meddelade erkännandet såsom ett établissement diutilité publique kan

återkallas, när regeringen så finner för godt.

Slutligen förtjänar att anmärkas, att genom ett dekret af den 1

februari 1896 föreskrifvits, bland annat, att hvarje notarie, hos hvilken

deponerats ett testamente, innehållande bestämmelser till förmån för

staten, departement, kommuner och établissements vare sig public eller

reconnus d’utilité publique, skall genast efter testamentets öppnande om

dessa bestämmelser underrätta vederbörande testamentstagare.

Uti Italien kan icke någon stiftelse upprättas utan efter regeringens

sanktion, som meddelas endast, om stiftelsen l:o) har ett välgörande

ändamål (d. v. s. upprättats till förmån för de fattigare klasserna),

2) förvaltas af en styrelse samt 3) har ett för stiftelsens tillvaro tillräckligt

kapital.

167

Redan genom en lag af år 1862 sökte statsmakten bringa ordning

och . reda uti förvaltningen af och kontrollen öfver alla i landet förefintliga

välgörenhetsanstalter. Denna lag ersattes af en den 17 juli

1890 utfärdad lag om offentliga välgörenhetsstiftelser (.Legge sulle istituzioni

publiche di beneficensa). De stiftelser, å hvilka denna lag äger

tillämpning, äro sådana, som helt och hållet eller delvis afse l:o) understöd

åt behöfvande, vare sig friska eller sjuka, eller 2:o) de fattiges

uppfostran och undervisning samt i allmänhet den moraliska och ekonomiska

förbättringen af deras tillstånd. Under lagen inbegripas icke

för vissa släkter afsedda stiftelser.

Det första organet för statsmaktens ingripande är den i hvarje

kommun upprättade Congregazione di caritä, hvilken väljes af municipalradet

och bestar af en president och 4—12 medlemmar. Äfven kvinnor

äro valbara. Denna Congregazione, som förvaltar kommunens egna fattigvardsmedel,

äger att i sig koncentrera d. v. s. öfvertaga förvaltningen

al privata understödsstiftelser i många fall. Särskild! äger detta rum,

då stiftelsen har en mindre inkomst än 5,000 lire eller är upprättad

till förmån för befolkningen i en kommun af mindre än 10,000 invånare.

Ofveruppsikten öfver stiftelserna sönderfaller med hänsyn till densammas

olika karaktär i tutela (förmynderskap, beskydd) och vigilanza (öfvervakande).

Den förstnämnda, tidelag har till uppgift att trygga stiftelsernas

ekonomiska existens och utöfvas i hvarje provins af Glimta

provinciale amministrativa (provinsens förvaltningsutskott), som utgöres

af prefekten, två prefekturråd och fyra af provinsrepresentationen valda

medlemmar. Detta utskott har att utöfva en omständlig kontroll öfver

stiftelsernas budgeter, räkenskaper och ekonomiska verksamhet. Så

erfordras utskottets godkännande för förvärf och föryttring af fast egendom

och för mottagande eller refuserande af gåfvor eller testamenten.

Den del af ofveruppsikten, som benämnes vigilans, bär till sjffte att

betrygga uppfyllandet af det med stiftelsen afsedda ändamålet samt

utöfvas åt inrikesministern genom prefekten och eu i hvarje provins

af denne bland prefekturråden utsedd ämbetsman. Såsom centralmyndighet

fungerar eu under inrikesministern upprättad Direzione delle

Opere Pie.

.Om en stiftelses styrelse icke befinnes uppfylla sina plikter, äger

regeringen upplösa densamma samt öfverlämna stiftelsens förvaltning

till andra organer. Och om eu stiftelse icke mer kan uppfylla sitt ändamål

eller om dess ändamål icke vidare motsvarar ett offentligt intresse

eller om stiftelsen blifvit öfverflödig, enär för det med stiftelsen afsedda

ändamålet blifvit på annat sätt tillräckligt sörjdt, äger regeringen för

-

168

Spån ien.

Belgien.

Neder

länderna.

ändra stiftelsen, hvarvid dock största möjliga hänsyn skall tagas till

stiftarens vilja och särskilt därtill, att stiftelsen fortfarande kommer

dem till godo, till förmån för hvilka stiftelsen upprättats.

I Spanien kan stiftelse upprättas genom gåfva eller testamente,

men blott med sanktion af regeringen, som vid sanktionens meddelande

fastställer reglemente eller stadgar för stiftelsen. Sanktionerad stiftelse

erkännes i Cödigo civil af den 24 juli 1889 som juridisk person samt

kan mottaga gåfvor och testamenterad egendom Titan inskränkning.

Alla stiftelser stå under öfveruppsikt af regeringen, hvars makt sträcker

sig därhän, att den kan suspendera samt afsätta förvaltare och utse

ny sådan.

Genom ett kungligt dekret af år 1875 har regeringens öfveruppsikt

öfver samtliga välgörenhetsanstalter (sålunda äfven öfver sådana,

som äro upprättade genom stiftelser) öfverflyttats på eu under inrikesministern

lydande generaldirektion för välgörenhets väsendet.

Den i Belgien gällande lagstiftningen om stiftelser hvilar i hufvudsak

på samma grunder som den franska, hvilkot ju har sin naturliga

förklaringsgrund däri, att fransk lagstiftning i stor utsträckning (såsom

Code civil in. ti.) är gällande i Belgien. En närmare redogörelse för

den belgiska lagstiftningen torde därför här kunna förbigås. Det skall

dock anmärkas, att Code civils bestämmelse, att gåfva eller testamente

till förmån för hospices, eu kommuns fattige eller ett établissement d’utilité

publique måste för att få gällande kraft godkännas af regeringen, fortfarande

äger sin giltighet med den förändring, att enligt kommunallagen

af år 1836 gåfva eller testamente till kommun eller kommunala

anstalter (établissements communaux) skall, om gåfvan eller den testamenterade

egendomen ej öfverstiger 5,000 francs, godkännas af provinsrepresentationens

(provinsrådets) ständiga utskott (députation permanente.)

Den nederländska lagstiftningen saknar väl bestämmelser, som

reglera stiftelsers rättsförhållanden, men de i Nederländerna befintliga

talrika, särskild! för fromma ändamål upprättade stiftelserna hafva

sedan århundraden tillbaka ansetts äga full rättskapacitet. Sedan 1855

års föreningslag infört bestämmelsen, att en förening ej erhåller rättskapacitet,

förr än dess stadgar godkänts af konungen eller genom lag,

har väl ifrågasatts, huruvida icke juridiska personer i allmänhet och

sålunda jämväl stiftelser skulle för sin uppkomst erfordra sanktion

från statens sida. Denna mening har dock icke godkänts af nederländsk

rättspraxis. För uppkomsten af en stiftelse med rättskapacitet är endast

erforderligt, att en person (äfven juridisk) donerar ett visst kapital till

ett visst ändamål samt ställer kapitalet under särskild förvaltning.

169

Stiftelserna i Nederländerna stå icke under någon särskild kontroll

från statens sida.

Enligt en i England sedan mycket lång tid tillbaka gällande grundsats

erfordras för uppkomsten af en stiftelse godkännande af konungen.

Ett sådant godkännande fCharter of incorporation) lärer emellertid erhållas

mycket lätt. För detsammas erhållande erfordras icke, att stiftelsen

redan upprättats, men däremot torde det vara nödvändigt, att

det finnes en eller flera personer (trustees), som åtagit sig att efter

stiftarens föreskrifter förvalta stiftelsen.

Upprättandet af stiftelse eller bortskänkandet af egendom till

stiftelse är i allmänhet icke underkastadt några inskränkande bestämmelser.

Dock märkes med afseende härå stadgandet i Mortmain and

Charitable Uses Ad af år 1888, att öfverlåtelse af fast egendom för

välgörande ändamål måste, såvida densamma icke gjorts mot fullt

vederlag, vara gjord minst tolf månader före öfverlåtarens död, hvarförutom

enligt en Mortmain and Charitable Uses Ad af år 1891 fast

egendom,. som genom testamente donerats för välgörande ändamål,

måste säijas inom ett år från testators död. Undantag från sistnämnda

bestämmelse kan dock gifvas med afseende å egendom, som verkligen

användes för det välgörande ändamålet, och därjämte kvarstår oförändradt

stadgandet i förstnämnda act, att genom testamente får af fast

egendom bortgifvas till allmän park högst 20 aeres, till allmänt museum

högst 2 aeres och till skolhus för folkskola (elementary SchoolJ

högst 1 aere.

Redan på 1500-talet under Henrik VIII ansågs konungen äga rätt

till öfveruppsikt öfver alla stiftelser, och denna rätt utöfvades af konungen

genom lordkansleren. Snart visade sig emellertid denna öfveruppsikt otillräcklig,

hvarför tid efter annan tillsattes särskilda kommissioner med

ganska långt gående befogenhet med afseende å kontrollen öfver stiftelserna.

Genom den s. k. Charitable Trust Ad af år 1853 tillsattes

emellertid en centralmyndighet för öfveruppsikt öfver alla i England

förefintliga stiftelser. Denna myndighet, som består af fyra Charity

Commissioners jämte två inspektörer, har att tid efter annan anställa

undersökningar om förvaltningen af stiftelserna, för hvilket ändamål

Charity Commissioners äga att af stiftelsernas förvaltare infordra räkenskaperna

och andra handlingar samt höra vittnen på ed. Därjämte äga

dessa Commissioners bland annat att meddela råd och upplysningar och

utfärda föreskrifter angående stiftelsernas förvaltning, att anmäla försummelser

till beifran af allmän åklagare och att afsätta tjänstemän,

anställda vid stiftelsen, därest de äro försumlige i tjänsten. Slutligen

22

England.

170

Amerika.

Danmark.

kunna Charity Commissioners på ansökan af trustees eller annan person,

som deltager i stiftelses förvaltning, samt enligt en act af 1860 utan

sådan ansökan i fråga om stiftelser, som kafva mindre årsinkomst än

50 pund, provisoriskt fastställa nya bestämmelser (schemes) för stiftelses

användning och förvaltning, hvilka bestämmelser sedermera skola underställas

Parlamentets pröfning och stadfästelse. Enligt en act af år 1855

äger lordkansleren utse official Trustees af CharitaUe Funds, till hvilka

på befallning af Charity Commissioners en stiftelses kapital skall öfverlämnas

för förvaltning. År 1887 berättigades Charity Commissioners

att under vissa villkor utse assistant Commissioners.

Lagstiftningen i Nord- Amerikas Förenta Stater rörande stiftelser

bvilar i hufvudsak på samma grunder som den Engelska, I staten Nerv

York måste enligt bestämmelse i dess konstitution finnas en State Board

of Charities, som skall hafva öfveruppsikten öfver alla stiftelser inom

staten. Enligt eu lag af år 1896 består denna State Board af 12 medlemmar,

utsedda af guvernören, samt har i fråga om kontrollen öfver

stiftelser ungefär enahanda befogenheter som Charity Commissioners i

England.

Ehuru i Danmark icke finnes någon särskild lagstiftning rörande

stiftelser, så har dock dels genom praxis och dels genom en del administrativa

förordningar stiftelseväsendet därstädes blifvit på ett ganska

tillfredsställande sätt ordnadt.

En stiftelse anses kunna upprättas utan sanktion från statens sida

samt erkännes utan vidare såsom själfständigt rättssubjekt. Emellertid

förekommer synnerligen ofta, att den handling, hvarigenom en stiftelse

upprättats, stiftelsebrefvet. (Fundatsen), på ansökan erhåller kunglig konfirmation

och detta har då till följd, att stiftelsen kommer att stå under

statens tillsyn och kontroll. Sådan konfirmation eller sanktion meddelas

af konungen eller i hans namn af den minister, som närmast

har att tillvarataga de intressen, hvilken stiftelsen afser att främja,

samt föregås af en pröfning, huruvida stiftelsens ändamål är af beskaffenhet,

att staten lämpligen bör taga någon befattning med stiftelsen,

samt huruvida Fundatsen, som ej anses kunna i någon väsentlig mån

ändras, innehåller för stiftelsens ändamålsenliga skötsel betryggande

bestämmelser.

En stiftelse erkännes, såsom nämndt, som själfständigt rättssubjekt

samt kan förty ikläda sig förpliktelser samt kära och svara inför domstol,

men för utöfningen af denna rätt erfordras, att stiftelsen har en

styrelse. Om sådan icke blifvit utsedd i Fundatsen eller om de till

styrelse utsedda personerna icke vilja åtaga sig uppdraget, åligger det,

171

i fall stiftelsen är sanktionerad, staten att ombesörja, att stiftelsen erhåller

en styrelse. År stiftelsen däremot icke sanktionerad, är staten

väl ej pliktig vidtaga sådan åtgärd, men anses dock hafva rätt därtill.

De af regeringen förordnade styrelser utgöras i regel af en offentlig

(stats-) eller kommunal myndighet.

Den tillsyn och kontroll, som från statens sida utöfvas öfver de

sanktionerade stiftelserna, består i allmänhet dels i en revision af stiftelsernas

räkenskaper, som för sådant ändamål årligen insändas i regel

till vederbörande ministerium, och dels i ett offentliggörande genom

trycket af berättelser rörande stiftelsernas verksamhet. Inspektion af

stiftelserna genom särskilda inspektörer förekommer mera sällan.

Regeringen anses i allmänhet kunna förändra en stiftelses ändamål,

om dettas fullföljande är skadligt eller onyttigt. För förändring

af en stiftelses administrativa bestämmelser är tillräckligt, att en sådan

förändring anses ändamålsenlig.

Om en stiftelses ändamål blir omöjligt att fullfölja och stiftelsens

verksamhet sålunda måste upphöra, synes regeln vara den, att staten

(regeringen) öfvertager stiftelses tillgångar och använder dem på ett

stiftelsens ändamål närmast motsvarande sätt.

Ej heller i Norge synes för uppkomsten af en stiftelse med rättskapacitet

erfordras sanktion från statens sida. Då emellertid äfven i

detta land en stiftelses statuter eller fundatser ofta genom kunglig

resolution vinna stadfästelse, så innebär detta liksom i Danmark, att

stiftelsen såsom en offentlig stiftelse kommer under statens tillsyn och

kontroll. För erhållande af sådan stadfästelse erfordras i regel, 1) att

stiftelsen helt och hållet eller delvis har ett välgörande eller allmännyttigt

ändamål. 2) att stiftarens släktingar icke förbehållits uteslutande

företrädesrätt till stiftelsen i vidsträcktare mån än till 4 eller 5 led

från stiftarens föräldrar och 3) att stiftelsekapitalet icke är alltför obetydligt

(minst 400 kronor).

De sanktionerade (offentliga) stiftelserna stå i allmänhet under

kontroll af vederbörande stiftsdirektion (biskop och stiftsamtman) samt

kyrko- ocli undervisningsdepartementet, hvilka särskildt tillse, att stiftelsernas

kapital placeras på ett betryggande sätt samt att de för stiftelserna

gällande bestämmelser efterlefvas.

Redan i ett Cancelliplakat af den 10 april 1795 föreskrefs, att

stiftelses räkenskaper skulle årligen för granskning insändas till stiftsdirektionen,

som i öfrigt skulle noga tillse, att stiftelsens tillgångar väl

förvaltades och ej förminskades. Räkenskaperna insändas numera för

Norge.

172

revision direkt till departementet och. skola enligt ett cirkulär af 1879

förses med ett på visst sätt utfärdadt intyg därom, att de i räkenskaperna

omnämnda tillgångarne i verkligheten finnas till. Samma cirkulär

föreskrifver jämväl, att kassainventering af sådana stiftelser, som

hafva aflönade kassaförvaltare eller hvilkas medel äro af större betjT-denhet,

skall utan föregående tillkännagifvande äga rum genom stiftelsernas

närmaste öfverordnade eller af personer, utsedda af stiftsdirektionerna.

Enligt cirkulär af år 1889 skall sådan kassainventering ske

minst en gång om året. Genom en lag af år 1888 har stadgats, att

alla till stiftelsen hörande jordagods skola försäljas. Vederbörande departement

äger dock medgifva undantag härifrån bekräftande skogsegendomar

samt jord, som användes för stiftelsens ändamål. Har den, som

genom gåfva eller testamente gifvit jordegendom till stiftelse, meddelat

förbud för densammas föryttring, gäller detta förbud endast viss tid.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrifvelse till Konungen ................................................................................... 3.

Lagförslag.

Förslag till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk

verksamhet .................................................................................................... 7.

Förslag till lag om offentligen erkända stiftelser........................................ 20.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och

23 kap. 4 § strafflagen ................................................................................ 30.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken.... 81.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 10 § i kungl. förordningen om

tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862 ................ 32.

Förslag till cirkulär till domkapitlen om skyldighet att till kammarrätten

insända redovisning för stiftelser................................................................ 32.

Motiv.

Redogörelse för de ärenden, som öfverlämnats till kommittén ................ 35.

Förslaget till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk

verksamhet .................................................................................................... 39.

Förslaget till lag om offentligen erkända stiftelser ................................... 69.

Öfriga lagförslag............................................................................................... 127.

Statistik rörande förvaltningen af fromma stiftelser år 1895........................... 129.