SOU 1910:6

FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNINGAR

OM TAXERINGSMYNDIGHETER OCH FÖRFARANDET VID

TAXERING,

OM INKOMST- OCH FÖRMÖGENHETSSKATT

ÄFVENSOM

ANGÅENDE BEVILLNING AF FAST EGENDOM SAMT AF

INKOMST,

UTARBETADE ÅR 1909 INOM

KUNGL. FINANSDEPARTEMENTET

AF TILLKALLADE SAKKUNNIGA

JÄMTE

KUNQL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARRÄTTS

DÄRÖFVER AFGIFNA

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1910

INNEHÅLL.

Sid.

Förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering ......... 3

Förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt............................... 38

Kompletteradt förslag till 17—-20 §§ i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt 67

Förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst ......... 70

Kammarrättens utlåtande ........................................................................ 89

Förslag

till

Förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet

yid taxering.

1 KAP.

Om taxeringsmyndigheter och om uppgifter till ledning vid taxering.

1 §•

För utgörande af bevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt

verkställes taxering af skattskyldigs inkomst och förmögenhet samt af fast

egendoms värde i den ordning, här nedan angifves, af taxeringsnämnder

och pröfningsnämnder.

Om dessa nämnders sammansättning, befogenhet och åligganden stadgas

i 2 kap. denna förordning.

2 §•

1 mom. Skyldighet att afgifva uppgift till ledning för egen taxering

(deklaration) åligger utan särskild anmaning:

a) verk eller bolag, som är försedt med Ivungl. Maj:ts oktroj eller

blifvit registreradt såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll;

b) annan skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomstoch

förmögenhetsskatt eller ock samma år åtnjutit minst 1,000 kronors

inkomst af beskaffenhet att böra taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt

eller vid nästföregående års utgång ägt förmögenhet till värde af

minst 6,000 kronor.

2 mom. Efter anmaning vare jämväl den, som icke på grund af

bestämmelserna här ofvan har uppgiftsplikt, skyldig att afgifva deklaration.

4

3 §•

Deklaration skall afgifvas på heder och samvete samt i enlighet med

det vid denna förordning fogade formuläret n:r 1 dels med afseende å

nästföregående år angifva:

den fasta egendom här i riket, som den uppgiftspliktige ägt eller

brukat, med upplysning om taxeringsvärdet därå;

de särskilda tjänster eller tjänsteuppdrag, som tillfört honom inkomst;

de särskilda slag af rörelse eller yrkesverksamhet, han drifvit, samt

den eller de orter, där driften ägt rum; äfvensom

den inkomst, han åtnjutit af hvarje inkomstkälla;

dels ock, i fråga om uppgiftspliktig, som är skattskyldig för förmögenhet,

upptaga:

hans förmögenhet vid slutet af nästföregående år, därest denna uppgått

till värde af minst 6,000 kronor.

Deklaration skall särskildt angifva de afdrag från den sammanräknade

inkomsten, som den uppgiftspliktige yrkar att få tillgodonjuta vid taxeringen;

och skall i fråga om afdrag för förlust uppgifvas, å hvilken gren

af hans verksamhet förlusten uppstått.

För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag uppgifves jämväl

beloppet af inbetaladt aktie- eller lottkapital vid början af nästföregående

år, såvidt kapitalet motsvarat verkligt, af delägarna gjordt tillskott.

I fråga om rörelse eller yrke, som drifvits inom två eller flera kommuner,

skall deklarationen tillika angifva, huru enligt den uppgiftspliktiges

mening inkomsten däraf bör med afseende å bevillningstaxeringen fördelas

emellan de särskilda kommunerna.

Deklaration, som afgifves för utländsk försäkringsanstalt, skall upptaga,

förutom här stadgad upplysning om fast egendom, antalet försäkringar

och premiebeloppet för nästföregående år inom riket äfvensom beloppet

af under samma tid utbetalade återförsäkringspremier.

Då räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, skall deklarationen

omfatta det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars

det löpande året.

4 §•

Möter för skattskyldig, som nästföregående år brukat jordbruksfastighet

inom riket med taxeringsvärde, ej öfverstigande 25,000 kronor, svårighet

att uppgifva inkomsten af den fasta egendomen i enlighet med formuläret

o

n:r 1, må den skattskyldige till ledning för taxeringen af nämnda inkomst

afgifva särskild deklaration enligt det vid denna förordning fogade formuläret

n:r 2.

5 §•

För deklaration användes blankett enligt formulär, som vederbör; dock

att deklaration, som afgifves på grund af anmaning enligt 2 § 2 mom.,

må, då densamma infordrats af ordförande i taxeringsnämnd, meddelas

muntligen inför ordföranden.

Yid deklaration för verk eller bolag, som är försedt med Kungl. Maj:ts

oktroj eller blifvit registreradt såsom aktiebolag eller står under offentlig

kontroll, så ock för annan uppgiftsskyldig, som enligt lag är pliktig föra

handelsböeker, skall fogas bestyrkt afskrift af in- och utgående balansräkning

samt vinst- och förlustkonto för den tid, deklarationen omfattar.

Yerk eller bolag, som nu är nämn dt, bör tillika, så fort ske kan, till ledning

för taxeringen afkunna bestyrkt afskrift eller tryckt exemplar af

verkets eller bolagets revisionsberättelse för samma tid.

Uppgiftspliktig, som är delägare i vanligt handelsbolag, skall jämväl

vid sin deklaration foga enahanda utdrag af bolagets räkenskaper.

Ägare eller innehafvare af jordbruksfastighet vare, oafsedt den uppgiftsskyldighet,

som eljes må åligga honom, efter anmaning pliktig att, då

allmän fastighetstaxering skall äga rum, aflämna uppgift å blankett enligt det

vid denna förordning fogade formuläret n:r 3 angående erlagd köpeskilling, så

framt fastigheten af honom förvärfvats genom köp under tiden från och

med det år, då allmän fastighetstaxering senast verkställdes, intill nästlidna

års utgång, samt angående fastighetens enligt tillgängliga handlingar

eller annorledes kända areal i åker, äng, skogs- och betesmark, hvarje

ägoslag för sig, så ock angående årliga arrendet för utarrenderad fastighet.

Likaledes vare ägare eller innehafvare af annan fastighet än jordbruksfastighet

efter anmaning skyldig att, då allmän fastighetstaxering skall äga

rum, aflämna uppgift å blankett enligt formuläret n:r 3 om erlagd köpeskilling,

som ofvan sagts, markens eller tomtens areal, därå uppförda byggnader

och dessas brandförsäkringsvärde samt årliga hyressumman för uthyrd

ti

egendom jämte hyresvärdet för outhyrda eller hyresfritt upplåtna eller af

ägaren eller innehafvaren själf begagnade lägenheter.

Möter i fall, då uppgift infordrats af ordförande i taxeringsnämnd,

svårighet för afgifvande af skriftlig uppgift, vare ägare eller innehafvare

af fastighet medgifvet att själf eller genom ombud muntligen inför ordföranden

lämna ifrågavarande meddelanden.

8 §.

1 mom. Skattskyldig, som har att afgifva deklaration, vare dessutom

efter anmaning pliktig meddela annan för hans taxering erforderlig upplysning,

som är af beskaffenhet att kunna af honom lämnas. Om sådan

upplysning infordrats af taxeringsnämndens ordförande, må densamma

meddelas muntligen inför ordföranden.

2 mom. En hvar är det i öfrigt obetaget att meddela de upplysningar,

som kunna tjäna till ledning vid hans taxering.

3 mom. Deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som jämlikt

5 §, 7 § eller 8 § 1 mom. meddelas muntligen, skall af taxeringsnämndens

ordförande införas å blankett, som vederbör, samt bestyrkas

med namnunderskrift af den, som meddelat uppgiften eller upplysningen.

9 §.

Skyldighet att afgifva deklaration eller annan uppgift, hvarom i

denna förordning sägs, åligge för omyndig förmyndaren, för sådan frånvarande,

för hvilken god man af domstol förordnats, gode mannen beträffande

hvad han har under sin förvaltning samt för oskiftadt stärbhus den, som

sitter i boet, ehvad han är delägare eller syssloman, eller, om stärbhuset

skiftats, den som vid tiden för skiftet suttit i boet. Uppgifts skyldighet i

fråga om afliden persons inkomst och förmögenhet åligger den, som är

pliktig afgifva uppgift för det oskiftade stärbhuset.

För annan än enskild person och oskiftadt stärbhus åligge uppgiftsskyldigheten

vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud.

Om uppgiftsskyldighet ifrågakommer för bolag, som upphört, skall

sådan skyldighet fullgöras af den, som, då bolaget upphörde, var uppgiftspliktig

för bolaget. Detsamma gäller i fråga om andra juridiska personer.

7

10 §.

En livar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af honom

åliggande uppgiftsskyldighet eller sättet för dess fullgörande, äger att för

sådant ändamål hän vända sig till vederbörande taxeringsnämnds ordförande.

11 §•

Till ledning vid taxeringen skola ytterligare följande uppgifter meddelas:

l:o) de år, då allmän fastighetstaxering skall verkställas:

a) af stadsdomstol och domare på landet:

uppgift å beloppet af den vid senaste försäljning betingade köpeskillingen

för hvarje fast egendom, hvarå lagfart på grund af köp beviljats

under tiden från och med det år, då allmän fastighetstaxering senast

ägde rum, intill nästlidna års utgång; och bör i denna uppgift, hvilken

skall angifva köpares och säljares namn samt köpeafhandlingens datum,

tillika anmärkas, om försäljningen skett af föräldrar till barn, om och i

så fall till hvilket belopp i köpeskillingen inbegripits godtgörelse för inventarier

eller inbärgad gröda, om förbehåll gjorts angående undantagsförmåner

samt om köpet skett å exekutiv eller konkursauktion;

b) af direktion för hypoteksinrättning:

uppgift å det värde, hvartill en hvar i hypoteksinrättningen till belåning

anmäld fast egendom blifvit uppskattad vid värdering, som blifvit

för dylikt låns erhållande anställd och godkänd under tiden från och med

det år, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, intill slutet af nästlidna

år;

2:o) hvarje år:

a) af styrelse för inländsk brandförsäkringsanstalt eller af syssloman

för utländsk sådan anstalt:

uppgift rörande försäkringsvärdet å de under nästföregående år mot

brandskada försäkrade byggnader, kvilka äro att hänföra till annan fastighet

än jordbruksfastighet; börande denna uppgift meddelas särskildt för

hvarje fastighet;

b) af styrelse för inländsk lifförsäkrings- eller lifränteanstalt eller af

syssloman för utländsk sådan anstalt:

uppgift å en hvar, till hvilken under nästföregående år lifränta utbetalats,

och å lifräntans belopp;

c) af statsdepartement och annan ämbetsmyndighet, vare sig statens,

stads eller menighets, äfvensom af styrelse för allmän inrättning eller

8

stiftelse, där ämbets- eller tjänsteman, vaktbetjänt eller annan ägt utbekomma

aflöning eller pension:

uppgift angående de af en hvar under nästföregående år uppburna

aflöningsförmåner, af hvad slag de vara må, äfvensom angående pension;

och bör, då med tjänstebefattning följt fri kost, boställe, bostad eller

löningsjord eller inkomst af sportler, expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar

eller andra obestämda eller extra inkomster, sådant särskildt

anmärkas i uppgiften;

d) af förmyndarkammare eller gode män för tillsyn å förmynderskap:

uppgift angående sammanlagda beloppet af hvarje omyndigs i förmyndar

räkning

redovisade inkomst nästföregående år, så vidt detsamma uppgått

till minst 500 kronor, och angående värdet af den omvndiges förmögenhet vid

utgången af samma år, så framt värdet då uppgått "till minst 6,000 kronor;

e) af styrelse för aktiebolag eller solidariskt bankbolag, som under

nästföregående år lämnat utdelning till delägarna:

1) i flaga om solidariskt bankbolag och sådant aktiebolag, därifrån

utdelning å aktie på grund af lag eller bolagsordning icke får uppbäras

af annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt till aktien :

uppgift å delägare, som uppburit eller ägt uppbära utdelningen, samt

å utdelningens belopp,

2) i fråga om öfriga aktiebolag:

enahanda uppgift, som under 1) omförmäles, i den mån ägare af

aktie är känd för styrelsen;

f) af kommanditbolag:

uppgift innehållande upplysningar enligt formuläret n:r 1 i de uti

3 § omförmälda hänseenden äfvensom om den en hvar delägare i bolaget

tillkommande andelen af bolagets vinst och om värdet af hans lott i bolaget;

och bör vid uppgiften fogas bestyrkt afskrift af in- och utgående balansräkning

samt vinst- och förlustkonto för den tid, uppgiften afser;

tf) af styrelse för verk eller bolag, som är försedt med Kungi. Maj.ts

oktioj eller blifvit registreradt såsom aktiebolag eller står under offentlig

kontroll, samt af annat bolag eller rederi, så ock af en hvar annan, som

under nästföregående år varit taxerad till bevillning för inkomst af rörelse

eller yrke till belopp af minst 5,000 kronor:

enahanda uppgift, hvarom i c) stadgas, angående lön- och arfvodestagares

samt öfriga arbetares aflöningsförmåner äfvensom angående pensionstagares

förmåner.

Efter anmaning vare ock en hvar annan än de här ofvan under q)

9

nämnda pliktig att afkunna uppgift angående lön- ocli arfvodestagares samt

öfriga arbetares aflöningsförmåner.

Beträffande pension, lifränta eller gratifikation, som ej uppgår till 200

kronor, äger uppgiftsskyldighet ieke rum, då för den, som åtnjutit dylik

pension, lifränta eller gratifikation, annan inkomst icke tillika skall uppgifvas.

I öfrigt må icke vid afgifvande af uppgift uteslutas någon afiöningsförmån.

Yid fullgörandet af uppgiftsskyldighet, som omförmäles i 2:o) b), c),

d), e), f) och g), iakttages, att särskild uppgift upprättas för en hvar person,

hvarom fråga är; och skall, där så kan ske, uppgiften innehålla personens

fullständiga namn och bostadsadress.

12 §.

Blanketter till de deklarationer och andra uppgifter, som i 3, 4 och

7 §§ omförmälas, skola kostnadsfritt tillhandahållas hos ordförande i taxeringsnämnd

samt därjämte i Stockholm hos öfverståthållarämbetet, i öfriga

städer hos magistraten och å landet hos ordförande i kommunalnämnd.

13 §.

1 mom. Deklarationer, som afgifvas utan anmaning, skola aflämnas

antingen direkt till ordföranden i taxeringsnämnden för den kommun, där

den skattskyldige är mantalsskrifven eller taxeringen till inkomst- och

förmögenhetsskatt eljes anses skola liga rum, eller ock i Stockholm till

öfverståthållarämbetet och i öfriga orter till Kungl. Maj.ts befallningshafvande

i det län, magistraten i den stad eller kronofogden i det fögderi,

där den skattskyldige är mantalsskrifven eller taxeringen till inkomst- och

förmögenhetsskatt eljes anses skola äga rum.

Enahanda gäller i fråga om afkunnande af de upplysningar, som enligt

8 § 2 mom. meddelas.

2 mom. De i 11 § föreskrifna uppgifterna aflämnas i enahanda

ordning, som i 1 mom. här ofvan sägs; dock att uppgift, som afses i

11 § l:o) och 2:o) a), aflämnas å den ort, där fastigheten är belägen.

Uppgift, som afgifves enligt 11 § 2:o) e) och f) angående delägare, som

icke är här i riket mantalsskrifven eller som är utländskt bolag, aflämnas

å den ort, där det uppgiftspliktiga bolagets styrelse har sitt säte.

14 §.

Deklaration på grund af 2 § 1 mom. skall vara aflämnad före den

1 mars.

o

10

Möter för uppgiftspliktig, som enligt lag är skyldig föra kandelsböcker

eller är delägare i vanligt handelsbolag eller kommanditbolag, hinder att

aflämna deklaration före den 1 mars, och göres före samma dag skriftlig

anmälan om hindret hos ordföranden i taxeringsnämnden, må anstånd med

deklarationens afgifvande åtnjutas; och skall i sådan händelse deklarationen

aflämnas till ordföranden så fort ske kan och i hvarje fall före

den 1 maj.

Uppgift, som enligt 11 § skall afgifvas utan anmaning, skall likaledes

vara afiämnad före den 1 mars; dock må kommanditbolag åtnjuta anstånd

under villkor och i den ordning ofvan stadgas.

Deklaration och annan uppgift eller upplysning, som på grund af

anmaning skall afgifvas, aflämnas inom den tid, som i anmaningen förelägges;

dock att deu, som enligt lag är skyldig föra kandelsböcker eller

är delägare i vanligt handelsbolag eller i kommanditbolag må, därest uppgift

från honom infordras af taxeringsnämndens ordförande å sådan tid,

att enligt stadgandet i 15 § 1 mom. uppgiften bör afgifvas före april

månads utgång, efter anmälan åtnjuta anstånd med uppgiftens aflämnande

till nämnda tid.

15 §.

1 mom. Eätt till anmaning tillkommer ordförande i taxeringsnämnd

och kronans ombud hos pröfningsnämnd.

Anmaning, som utfärdas af ordförande i taxeringsnämnd, skall innehålla

föreläggande för den anmanade att, därest han afgifver uppgift skriftligen,

aflämna densamma inom åtta dagar efter delfåendet eller, om han vill

begagna sig af medgifven rätt att muntligen afgifva uppgift, för sådant

ändamål inställa sig inför ordföranden å tid och ort, som i anmaningen

angifvas. I anmaning, som utfärdas af kronans ombud hos pröfningsnämnd,

skall tiden för uppgiftens aflämnande bestämmas till viss tid af minst fem

dagar efter delfåendet. Härutöfver skall anmaning innehålla underrättelse

om postadressen för den, som utfärdat anmaningen, äfvensom om den påföljd,

som underlåtenhet att hörsamma anmaningen enligt 18 § medför.

Anmaning tillsändes den uppgiftspliktige i rekommenderadt bref med

allmänna posten; dock må, där så tinnes nödigt, för anmaningens delgifvande

anlitas i Stockholm öfverståthållarämbetet, i öfriga städer magistraten

och å landet länsmannen i orten, hvilka myndigheter det i sådant fall

åligger att ofördröjligen mot bevis tillställa vederbörande anmaningen.

11

2 mom. Har deklaration på grund af 2 § 1 inom. icke afgifvits

inom föreskrifven tid eller befinnes afgifven sådan deklaration ofullständig,

bör taxeringsnämndens ordförande eller kronans ombud hos pröfningsnämnden,

i händelse sådant finnes för taxeringen erforderligt, föranstalta

därom, att deklaration infordras eller fullständigas, och äger han därvid

förfara, på sätt i 1 mom. här ofvan stadgas. Afser anmaningen fullständigande

af deklaration, skall densamma innehålla underrättelse, i hvilket

afseende deklarationen befunnits ofullständig.

Hvad här är sagdt gäller ock för det fall, att den, som på grund af

2 § 2 mom. erhållit anmaning att afgifva deklaration, underlåtit ställa sig

anmaningen till efterrättelse eller ock afgifvit ofullständig deklaration.

3 mom. Yårder uppgift enligt 11 § icke inom föreskrifven tid

aflämnad, äger taxeringsnämndens ordförande eller kronans ombud hos

pröfningsnämnden att infordra densamma; och må härför anlitas biträde

af Ivungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken myndighet äger förelägga

uppgiftspliktig, som icke är offentlig myndighet eller tjänsteman, lämpligt

vite.

4 mom. För taxering eljes erforderlig uppgift skall, då begäran därom

framställes, lämnas af vederbörande ämbetsverk eller inrättning; och

äga härförutom ordförande i taxeringsnämnd och kronans ombud hos pröfningsnämnd

att taga del af sådana hos domare eller domstol förvarade handlingar,

som i beskattningsafseende kunna tjäna till ledning.

5 mom. Enligt denna paragraf infordrad uppgift eller upplysning,

hvilken afgifves skriftligen, aflämnas till den, som infordrat densamma.

16 §.

Utom förut stadgad uppgiftsskyldighet åligger det i 2 § 1 mom. a)

omförmäldt verk eller bolag, som nästföregående år idkat rörelse å annan

ort än där styrelsen har sitt säte, att för sådan ort aflämna skriftlig uppgift,

utvisande den skattskyldiges inkomst af rörelsen nästföregående år.

Har skattskyldig, som nu nämnts, nästföregående år å två eller flera orter

idkat rörelse, skall den skattskyldige å den eller dem af ifrågavarande orter,

där han icke är pliktig erlägga inkomstskatt, aflämna skriftlig uppgift, utvisande

inkomsten af rörelsen nästföregående år samt angifvande, huru

enligt den skattskyldiges åsikt inkomsten bör för taxering fördelas på de

särskilda orterna. Vid uppgiften skall fogas bestyrkt afskrift af in- och

utgående balansräkning samt vinst- och förlustkonto för den tid, uppgiften

afser. Bestyrkt afskrift eller tryckt exemplar af verkets eller bolagets

12

revisionsberättelse för samma tid bör ock till ledning för taxeringen, så

fort ske kan, aflämnas.

Härjämte skall dylikt verk eller bolag, som å två eller flera orter

drifvit rörelse af nedan angifven beskaffenhet, för hvarje sådan ort meddela

upplysningar i följande hänseenden. Yerk eller bolag, som drifvit bankrörelse,

skall vid uppgifterna foga utdrag af de särskilda kontorens månadsrapporter,

upptagande balansen å in- och utlåningsräkningarna vid hvarje

månads slut. Yerk eller bolag, som idkat järnvägsdrift, skall uppgifva

hvarje stations trafikvärde i öfverensstämmelse med hvad därom är med

afseende å bevillningstaxeringen särskildt stadgadt. Yidare skall verk eller

bolag, som drifvit företag, livilket afser att med hjälp af ledning tillhandahålla

vatten eller elektrisk energi, uppgifva den eller de kommuner, där

vatten eller elektrisk energi förbrukats, och bruttoinkomsten däraf inom

hvarje särskild kommun.

Efter anmaning är en hvar annan, som idkat rörelse å ort, där han

icke är skyldig erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt, pliktig att för

bevillningstaxeringen afkunna uppgift, som ofvan sägs, för hvarje dylik ort.

Yid uppgift af den, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker eller är

delägare i vanligt handelsbolag, skola fogas räkenskapshandlingar, som i

6 § omförmälas.

Har rörelse, som i denna paragraf är sagd, idkats i två eller flera

territoriella församlingar inom samma stad, skall uppgift upprättas för

hvarje sådan församling, där rörelsen bedrifvits.

I fråga om tid och ställe för uppgifts aflämnande samt om anmaning

skall hvad i 13, 14 och 15 §§ är stadgadt äga motsvarande tillämpning

beträffande uppgift enligt denna paragraf.

17 §.

Samtliga i detta kapitel omförmälda deklarationer samt andra uppgifter

och upplysningar, som afgifvas skriftligen, må jämväl kunna i betaldt bref

med allmänna posten insändas.

18 §.

1 mom. Yarder deklaration, som skall afgifvas på grund af 2 § 1

inom., ej aflämnad inom den i 14 i; omförmälda tiden eller hafva vid de

-

klaration, som afgifves för i 6 § afsedd uppgiftspliktig, icke fogats de i

samma paragraf påbjudna räkenskapshandlingar, vare den skattskyldige

förlustig rätten att öfverklaga taxering, för hvilken deklarationen skolat

ligga till grund.

2 mom. Samma påföljd inträder, därest i 6 § omförmäldt verk eller

bolag, som fått emottaga revisionsberättelse för senaste räkenskapsår, ej

hörsammar anmaning att till ledning för taxeringen aflämna bestyrkt afskrift

eller tryckt exemplar af sådan berättelse.

3 mom. Hörsammar ej skattskyldig, som i 2 § 2 mom. afses, anmaning,

eller hörsammas ej anmaning att fullständiga deklaration, som befunnits

vara ofullständig, vare den skattskyldige förlustig rätten att öfverklaga

taxering, för hvilken deklarationen skolat ligga till grund.

4 mom. Hörsammas ej anmaning att afgifva deklaration, som bort

på grund af 2 § 1 mom. afgifvas, vare, förutom påföljden af talans förlust,

den uppgiftspliktige förfallen till böter, svarande emot en tiondedel

af den inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres den skattskyldige.

Har den, som först efter anmaning är pliktig afgifva deklaration,

underlåtit att hörsamma gjord anmaning, vare han förfallen till enahanda

bötesstraff, där han jämväl underlåter att hörsamma förnyad anmaning,

som enligt 15 § 2 mom. ägt rum.

5 mom. Fullgöres icke uppgiftsskyldighet, som i 16 § är stadgad,

skola enahanda påföljder, som här ofvan i denna paragraf för hvarje särskildt

fall föreskrifvas, äga rum beträffande den taxering, för hvilken den ifrågavarande

uppgiften skolat ligga till grund; skolande i sådant fall böter beräknas

i förhållande till den bevillning, som påföres den skattskyldige på

grund af den taxering, hvarom fråga är.

6 mom. Underlåter ägare eller innehafvare af fastighet att afgifva

uppgift eller lämna meddelande, som affordrats honom enligt 7 §, vare

han förlustig rätten att fullfölja talan i fråga om taxeringsvärdet å fastighet,

som uppgiften eller meddelandet skolat afse.

7 mom. Kan någon antagas hafva haft giltig anledning för underlåtenhet

att afgifva uppgift å viss ort eller gitter han för annan underlåtenhet

visa giltig ursäkt, äge här stadgad påföljd icke rum.

8 mom. Gör uppgiftspliktig sig skyldig till försummelse, som i denna

paragraf omförmäles, eller aflämnas icke enligt 8 § 1 mom. infordrad upplysning,

skall anteckning därom verkställas i taxeringslängden.

14

19 §.

Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra hvad i 11 § stadgas vare

den försumlige, därest han är offentlig tjänsteman, underkastad ansvar såsom

för annat tjänstefel, men höte eljes tjugufem kronor.

20 §.

Ilar någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som

af honom afgifvits till ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat

oriktigt meddelande, böte från och med tjugufem till och med ettusen

kronor. Om genom det oriktiga meddelandet föranledts, att skattskyldig

icke blifvit taxerad eller blifvit för lågt taxerad, må böterna kunna bestämmas

till högst tre tusen kronor.

21 §.

Utan hinder af att uppgift uteblifvit och med rätt att pröfva, i hvad

mån afgifven uppgift är af beskaffenhet att böra läggas till grund för

taxeringen, äga taxerings- och pröfningsnämnderna att bestämma och fastställa

skattskyldigs taxering.

22 §.

Taxering till efterbeskattning äger rum i fall och i den ordning, som

särskildt stadgas.

23 §.

1 mom. Granskning af de skattskyldigas deklarationer må verkställas

endast af följande personer, nämligen vederbörande beskattningsnämnds

ordförande med biträde i hvarje särskildt fall af den ledamot,

beskattningsnämnden utser, den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade

ledamoten i taxeringsnämnd samt kronans ombud hos pröfningsnämnd.

För innehållet i deklaration må icke inom beskattningsnämnd lämnas

vidare redogörelse än som för taxeringen oundgängligen erfordras, och må

deklaration ej heller utan den skattskyldiges skriftligen afgifna samtycke

i beskattningsnämnds protokoll intagas i vidare mån, än som på grund af

föreskriften i 2 mom. påkallas.

Deklaration skall tillhandahållas de ärnbets- och tjänstemän, hvilka i

och för sin befattning med taxeringen eller på grund af stadgandet i 57 §

1 mom. tredje stycket böra erhålla del däraf, och skall, där besvär fullföljas,

jämväl biläggas besvär shandlingarna. I öfrigt må deklaration icke

vara för någon tillgänglig, utan att den uppgiftsskyldige skriftligen medgifvit

deklarationens offentliggörande; dock att deklarationer må, på sätt

Konungen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet,

åt hvilken Konungen uppdrager utförandet af sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets utgång skola deklarationerna med de undantag,

hvartill stadgandena i nästföregående stycke föranleda, hos Kungl. Maj.ts

befallningshafvande behörigen förvaras, intill dess fem år förflutit, hvarefter

de förstöras.

2 mom. Om af skattskyldig lämnad deklaration icke följes vid hans

taxering, skola skälen därför tydligen angifvas genom anteckning af taxeringsnämnden

å deklarationen och af pröfningsnämnden i dess protokoll, och

skall tillika underrättelse i hvad mån afvikelse skett och om skälen därför

i rekommenderad! bref med allmänna posten, så fort ske kan, kostnadsfritt

tillsändas den skattskyldige under i deklarationen uppgifven adress.

3 mom. Hvad i 1 och 2 mom. är sagdt om deklaration, gäller äfven

beträffande annan af skattskyldig till ledning för egen taxering lämnad

uppgift eller upplysning.

4 mom. Uppgifter, som aflämnats enligt 7 §, skola, utom i fall,

där besvär fullföljas, efter taxeringsårets utgång öfverlämnas till taxeringsnämndens

ordförande för att hos honom förvaras.

2 KAP.

Ombeskattningsnämndernas sammansättning,befogenhet och åligganden.

l:o) Taxeringsnämnderna.

24 §.

Hvarje kommun skall i allmänhet utgöra ett taxeringsdistrikt. I

Stockholm äger öfverståthållarämbetet att bestämma antalet af de taxeringsnämnder,

som där skola tillsättas, och det distrikt, hvarje taxeringsnämnd

16

skall omfatta. För annan stad, hvarest flera taxeringsnämnder erfordras,

äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, efter magistratens hörande,

bestämma taxeringsnämndernas antal och taxeringsdistrikten. På landet

må Kungl. Maj:ts befallningshafvande fördela större kommuner i två eller

flera taxeringsdistrikt äfvensom förena två eller flera mindre kommuner fill

ett taxeringsdistrikt.

Taxeringsnämnd utgöres af ordförande samt ett antal af minst fyra,

högst elfva ledamöter.

Ordföranden och en ledamot förordnas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Sådant förordnande meddelas för en tid af högst fem år, Kungl.

Maj:ts befallningshafvande dock obetaget att återkalla detsamma.

Ofriga ledamöter utses för hvarje år.

I stad skola dessa ledamöter väljas af stadsfullmäktige eller, där

stadsfullmäktige icke finnas, af allmän rådstuga.

På landet skola de väljas af kommunalstämma. Aro två eller flera

kommuner förenade till ett taxeringsdistrikt, skola för hvarje kommun

väljas högst fem ledamöter, med iakttagande likväl att antalet valda ledamöter

i taxeringsnämnden icke må i något fall öfverstiga tio.

Yid samma tillfälle, som ledamöter i taxeringsnämnden väljas, skall

äfven förrättas val af suppleanter, motsvarande minst hälften af de valda

ledamöternas antal, samt ordningen suppleanterna emellan bestämmas. För

öfrigt bör vid val af både ordinarie ledamöter och suppleanter tillses, att,

så vidt möjligt är, såväl ägare af jordbruksfastighet och annan fastighet

som näringsidkare, arbetare och andra inkomsttagare komma att äga säte

och stämma i taxeringsnämnden.

Valbar till ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd är en hvar i

orten boende person, som under året näst före det, då taxeringen sker,

inom taxeringsdistriktet erlagt bevillning eller inkomst- och förmögenhetsskatt

eller som i egenskap af arrendator af fast egendom i distriktet är

kommunalt röstberättigad.

26 §.

1 mom. Genom utfärdad allmän kungörelse lämnar Kungl. Maj:ts befallningshafvande

före november månads utgång hvarje år underrättelse om

de särskilda taxeringsdistrikt, i hvilka länet blifvit för nästkommande år

17

indeladt, och om de personer, som komma att inom distrikten såsom ordföl

ande leda och hvilka af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnats

att såsom ledamöter deltaga i taxeringsnämndernas arbeten för samma år,

hvarjämte Ivungl. Maj:ts befallningshafvande meddelar föreskrift om det

antal ledamöter i taxeringsnämnden, som skall väljas inom hvarje distrikt,

och om hvad i öfrigt bör iakttagas vid dessa val. I kungörelsen erinras

vederbörande om skyldigheten att aflämna de uppgifter, som skola meddelas

med afseende på den förestående taxeringen, samt om påföljden för uraktlåtenhet

därutinnan. Tillika meddelas underrättelse så väl om tid och

ställe för uppgifternas aflämnande samt hvarest uppgiftsblanketter erhållas,

som ock därom, att skattskyldig, hvilken önskar upplysning rörande beskaffenheten

af honom åliggande uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande,

äger att för sådant ändamål hänvända sig till vederbörande taxeringsnämnds

ordförande.

2 mom. Yal af ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnden skall

förrättas före den 15 januari; och bör genast efter valförrättningens slut

den, som därvid fört ordet, om valet underrätta ej mindre de valde än

äfven ordföranden i taxeringsnämnden.

Besvär öfver dylikt val må anföras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

senast före klockan tolf å femtonde dagen efter valets förrättande

eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter; och galle i öfrigt om

dylikt vals öfverklagande i tillämpliga delar hvad i kommunalförfattningarna

är stadgadt angående besvär emot kommunala myndigheters beslut.

Öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i anledning af besvären meddelade

beslut må klagan icke föras.

27 §.

Magistratsperson, kronofogde, häradsskrifvare eller länsman må ej utan

laga förfall kunna afsäga sig förordnande att vara ordförande eller ledamot

i taxeringsnämnden.

En hvar annan vare skyldig att, såvida han är inom taxeringsdistriktet

boende och icke de fem nästföregående åren deltagit i taxeringsarbetet

inom distriktet eller är af laga förfall hindrad, emottaga uppdrag att vara

ordförande eller ledamot i taxeringsnämnden.

28

O

Erforderligt antal exemplar af denna förordning och de öfriga författningar,

som skola af taxeringsnämnden tillämpas, bör genom Kungl. Maj:ts

3

18

befallningshafvandes försorg öfverlämnas i stad till magistraten och på landet

till ordföranden i kommunalstämman för att genast efter valet tillhandahållas

en hvar af taxeringsnämndens valda ledamöter och suppleanter.

Exemplar af nämnda författningar skola jämväl tillställas nyutsedd ordförande

och af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnad ledamot i

taxeringsnämnden.

1 Stockholm tillhandahållas nämnda författningar vederbörande ordförande,

ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnderna omedelbart af

öfverståthållarämbetet.

29 §.

■ 1 mom. För hvarje taxeringsdistrikt eller, där distrikt består af mera

än en kommun, för hvarje kommun skola i enlighet med denna förordning

bifogade formulär föras särskilda taxeringslängder dels öfver taxeringen

af fast egendom, för hvilken bevillning erlägges, och af sådan

staten samt kommuner och menigheter, allmänna undervisningsverk och

barmhärtighetsinrättningar med flere tillhörig fast egendom, för hvilken bevillning

icke erlägges (fastighetslängder), dels ock öfver taxeringen till

inkomstbevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt (inkomstlängd).

2 mom. Före januari månads utgång skola till taxeringsnämndens ordförande

aflämnas, på landet af kommunalstämmans ordförande och i stad, utom

Stockholm, genom magistratens försorg, de i 36 § 4 mom. och 47 § 3 mom.

omförmälda afskrifterna af taxeringslängder och pröfningsnämndens särskilda

längder för nästföregående år.

3 mom. Till taxeringsnämndens ordförande skall å landet häradsskrifvaren

och i stad, utom Stockholm, vederbörande tjänsteman senast den 25

mars, vid bot af tre kronor för hvarje öfver skjutande dag, hafva aflämnat dels

på mantalslängden för nästföregående år grundade fastighetslängder, upptagande

samtliga inom taxeringsdistriktet belägna fastigheter, å hvilka särskilda taxeringsvärden

skola sättas, äfvensom fastigheternas ägare eller i fall, då innehafvare

är skattskyldig för fastighet, innehafvaren, dels ock tryckta blanketter

till inkomstlängden.

30 §.

Taxeringsnämndens sammanträden skola hållas inom staden eller

distriktet å tid och ställe, som af ordföranden bestämmas. För landet utsedd

taxeringsnämnd må äfven kunna sammanträda i närbelägen stad.

Inträffar för ledamot förfall för inställelse vid utsatt sammanträde,

19

bör sådant ofördröjligen anmälas för ordföranden, så att före sammanträdet

suppleant hinner tillkallas.

Taxeringsnämnds vid utlyst sammanträde närvarande ledamöter äga

att, om det för taxeringsförrättningens fortgång erfordras och utsedd

suppleant för tillfället icke linnes att tillgå, inkalla annan till ledamot valbar

person att i förrättningen deltaga.

Taxeringsnämnderna böra hafva afslutat sina arbeten, i länen senast

den 15 maj och i Stockholm senast den 15 juni.

31 §.

1 inom. Taxeringsnämnds ordförande är föredragande hos nämnden

och har särskildt följande åligganden:

a) att tillhandahålla blanketter, som i 12 § omförmälas, samt på begäran

meddela skattskyldig erforderliga upplysningar rörande beskaffenheten

af den honom åliggande uppgiftsskyldigheten och sättet för dess fullgörande

äfvensom att å blankett införa enligt 5, 7 eller 8 § muntligen

meddelade upplysningar;

b) att samla, ordna, numrera och granska för taxeringen aflämnade

uppgifter och anmälningar, vidtaga åtgärder för föreskrifna uppgifters införskaffande

samt, då så erfordras, tillse, att genom infordrande af upplysningar

ledning vinnes för taxering af jämväl sådana skattskyldiga,

hvilka icke äro pliktiga att utan särskild anmaning aflämna uppgifter, äfvensom

att, då anledning till tillämpning af 19 § förekommer, därom göra

anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande för den åtgärd, som må

på nämnda myndighet ankomma;

c) att i vederbörlig längd på behöriga ställen anteckna uppgifternas

nummer samt uppgifna salu-, hypoteks- och brandförsäkringsvärden å fastigheter,

äfvensom, därest skattskyldig gjort sig skyldig till försummelse,

hvarom i 18 § förmäles, därom göra anteckning; och åligger det därjämte

ordföranden att meddela kronans ombud hos pröfningsnämnden särskild

förteckning å sådana försumliga;

d) att om utsatt tid och ställe för taxeringsnämndens sammanträde

ofördröjligen ej allenast underrätta ledamöterna i taxeringsnämnden, utan

äfven på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga inom

taxeringsdistriktet underrättelse;

e) att föra ordet vid taxeringsnämndens sammankomster samt därvid

tillhandahålla och meddela ledamöterna alla i och för taxeringen erhållna

20

uppgifter och upplysningar, med den inskränkning, hvartill stadgandena i

23 § föranleda;

/) att vid taxeringen efter sorgfällig beredning göra de anmärkningar

och framställningar, hvartill han för en behörig taxering finner sig äga

anledning;

g) att föra protokoll angående de ärenden, där sådant erfordras;

börande protokollet justeras inför nämnden och justeringen bestyrkas genom

å protokollet tecknadt intyg af två ledamöter;

li) att, då inkommen uppgift å inkomst afser skattskyldig, som ej

skall taxeras inom distriktet, så ock då uppgift, som afgifvits af annan

skattskyldig än i 2 § 1 mom. a) omförmäldt verk eller bolag, utvisar, att

skattskyldig skall taxeras jämväl å annan ort än inom distriktet, afsända

uppgiften eller transumt af densamma i erforderliga delar till vederbörande

taxeringsnämnds ordförande och i senare fallet därom verkställa anteckning

å uppgiften;

i) att i rekommenderadt bref med allmänna posten, så fort ske kan,

tillsända skattskyldig, hvilkens uppgift icke blifvit vid hans taxering följd,

underrättelse att och i hvad mån afvikelse skett samt om skälen därför;

Ji) att noga tillse, att de skattskyldigas till ledning för egen taxering

aflämnade uppgifter, ehvad de afse pågående eller redan verkställd taxering,

icke varda för obehöriga tillgängliga, för hvilket ändamål sådana uppgifter,

då de icke för taxeringen erfordras, böra förvaras under säkert lås, äfvensom

att, då han afgått från befattningen, till sin efterträdare aflämna

samtliga i enlighet med stadgandet i 23 § 4 mom. hos honom förvarade

handlingar;

l) att på begäran af uppgiftspliktig utan lösen meddela bevis om

mottagande af uppgift; samt

m) att, då sådant påfordras, afgifva förklaring öfver besvär angående

taxering.

2 mom. Den af Ivungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ledamoten

i taxeringsnämnden åligger särskildt att, i den mån sådant af ordföranden

påkallas, biträda honom i det förberedande taxeringsarbetet.

32 §.

Det åligger taxeringsnämnden att införa:

i fastighetslängderna de taxeringsvärden, hvilka blifvit af nämnden

åsätta vederbörande fastigheter, och

21

i inkomstlängden de skattskyldigas namn samt dels, i afseende å

inkomstbevillningen, uppskattad inkomst, beloppet af medgifvet bevillningsfritt

afdrag och den beskattningsbara inkomsten, dels ock, i fråga om

inkomst- och förmögenhetsskatten, taxeradt belopp, antalet barn, därför

nedsättning äger rum, sammanlagda beloppet af medgifven nedsättning,

skatteprocent i förekommande fall och det belopp, efter hvilket skatt

utgår; och bör taxeringsnämnden därvid följa den inom samma ort senast

upprättade mantalslängden.

Där vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt jämväl förmögenhet

legat till grund för taxeringen, skall taxeringsnämnden å skattskyldigs

deklaration angifva särskildt den inkomst och särskildt den förmögenhetsdel,

som ingår i det taxerade beloppet. Har skattskyldig icke

aflämnat deklaration, skall i fall, hvarom nu nämnts, anteckning om beloppet

af sådan förmögenhetsdel göras i inkomstlängdens anteckningskolumn.

Finner taxeringsnämnd skäligt att vid taxeringen medgifva afdrag på

grund af höga lefnadskostnader å orten, skall sådant beslut antecknas å

titelbladet till inkomstlängden.

Där taxeringsnämnd beslutar lindring eller skattefrihet för skattskyldig,

kvilkens skatteförmåga på grund af särskilda förhållanden är

väsentligen nedsatt, skola skälen därför i hvarje särskildt fall angifvas i

inkomstlängdens anteckningskolumn.

Beslut, som taxeringsnämnd jämlikt förordningen angående försäljning

af brännvin meddelar i fråga om beräkning af det litertal brännvin, för

hvilket försälj ningsafgift skall erläggas, intages i taxeringsnämndens protokoll.

Finnes inom distriktet municipalsamhälle, skola de inom detta samhälle

förekommande fastigheter äfvensom de skattskyldiga, som där taxeras

till inkomstbevillning eller inkomst- och förmögenhetsskatt, i längderna

särskildt angifvas och sammanföras. Om af fastighet endast en del faller

inom municipalsamhällets område, skall i anteckningskolumnen anmärkas,

huru stor del af fastighetens hela värde belöper å denna del af fastigheten,

likasom, därest af inkomst af rörelse eller yrke en del härflutit från municipalsamhället,

motsvarande anteckning skall göras i inkomstlängden.

I stad böra taxeringsnämnderna till längdernas upprättande och

kompletterande åtnjuta nödigt biträde af vederbörande uppbörds- eller annan

därtill utsedd tjänsteman.

Taxeringslängderna underskrifvas af taxeringsnämndens ordförande och

ledamöter.

22

33 §.

Beslut må icke kunna fattas af taxeringsnämnd, som omfattar blott

en kommun eller en del däraf, därest icke ordföranden och minst två valda

ledamöter äro närvarande, ej heller af taxeringsnämnd, omfattande två

eller flera kommuner, med mindre, utom ordföranden, en vald ledamot

från hvarje kommun är tillstädes.

Uppstå skiljaktiga meningar bland taxeringsnämndens ledamöter och

måste omröstning för frågans afgörande anställas, skall denna vara öppen

och den mening blifva gällande, hvilken flertalet biträdt, eller, om rösterna

utfalla lika, den, som länder till den skattskyldiges förmån. Ivan denna

grund ej tillämpas, galle den mening, ordföranden biträder. Det åligger

ordföranden att i de fall, då hans mening icke gjort sig gällande, uti

vederbörande längds anteckningskolumn särskildt upptaga den taxering,

han ansett böra bestämmas; och är det jämväl hvar och en af de öfriga

ledamöterna obetaget att få sin särskilda mening till protokollet antecknad,

såvida densamma, skriftligen affattad, till taxeringsnämndens ordförande

aflämnas.

Anser ordföranden, att taxeringsnämnden i ett eller annat hänseende

icke iakttager de föreskrifter, som gälla för taxeringen, eller icke verkställer

taxeringen i öfverensstämmelse med upplysta och bestyrkta förhållanden,

åligger det honom att sådant genast anmärka. Dylik anmärkning

äfvensom nämndens i anledning däraf meddelade yttrande skola i protokollet

intagas.

34 §.

Landshöfdingen i länet är berättigad att deltaga i taxeringsnämnds

öfver läggningar men icke i besluten.

35 §.

Taxeringsnämnds sammankomster hållas inom slutna dörrar; dock är

skattskyldig berättigad att inför nämnden företräda för att meddela upplysningar

rörande taxeringen, i hvad den honom angår.

Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter,

bör begärd upplysning om den af taxeringsnämnden skattskyldig påförda

taxeringen honom på stället meddelas.

23

36 §.

1 mom. Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens förrättningar

afslutats, skall taxeringsnämndens ordförande på landet till häradsskrifvaren

ock i stad till vederbörande tjänsteman öfverlämna de upprättade taxeringslängderna,

behörigen summerade, jämte mantalslängden med tillhörande

uppgifter och öfriga handlingar äfvensom taxeringsnämndens protokoll; och

böra därvid jämväl fogas de enligt 29 § taxeringsnämndens ordförande

tillhandakomna afskrifterna af taxeringslängder och pröfningsnämndens

särskilda längder för föregående året.

Inom samma tid skall taxeringsnämndens ordförande till Kungl. Maj:ts

befallningshafvande insända de deklarationer samt andra skriftliga uppgifter

och upplysningar, som aflämnats till ledning vid taxeringen.

2 mom. Efter emottagandet af taxeringslängderna åligger det på

landet häradsskrifvaren och i stad vederbörande tjänsteman ej mindre att

ofördröjligen uträkna och i taxeringslängderna införa de afgifter, som på

grund af taxeringsnämndernas beslut skola påföras, än äfven att genom

granskning af taxeringslängderna efterforska möjligen förelupen misskrifning

eller annan oriktig anteckning och till kronans ombud hos pröfningsnämnden

skriftligen framställa de anmärkningar, hvartill granskningen gifvit

anledning.

3 mom. Före den 20 juni skola taxeringslängderna med sammandrag

och mantalslängderna jämte tillhörande handlingar äfvensom afskrifterna

af taxeringslängder och pröfningsnämndens särskilda längder för föregående

året insändas till Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i länet, på

landet omedelbart af vederbörande häradsskrifvare och i stad genom magistratens

försorg. Yid underlåtenhet härutinnan är den tjänsteman, kvilkens

försumlighet föranledt inträffadt dröjsmål, förfallen till böter af tre kronor

för hvarje dag, hvarmed ofvan bestämda tid öfverskrides.

4 mom. Afskrifter af taxeringslängderna, i hvad de angå hvarje särskild

kommun på landet, skola jämväl före den 20 juni af häradsskrifvaren,

vid bot af tre kronor för hvarje öfver skjutande dag, tillställas vederbörande

kommunalstämmas ordförande, hvilken det åligger att under viss bestämd

och vederbörligen kungjord tid, som icke må understiga fjorton dagar, på

lämpligt och därvid äfven tillkännagifvet ställe hålla afskrifterna de skattskyldiga

till handa. Afskrifterna böra sedermera af ordföranden förvaras för

att, på sätt i 29 § stadgas, öfverlämnas till ordföranden i påföljande årets

taxeringsnämnd.

24

I stad skola genom magistratens försorg afskrifter af taxeringslängdema

för hvarje särskildt taxeringsdistrikt i samma ordning hållas de skattskyldiga

till handa samt påföljande år öfverlämnas till vederbörande ordförande

i det årets taxeringsnämnder.

5 mom. Hvad i denna paragraf är stadgadt äger icke tillämpning å

Stockholms stad.

37 §.

1 mom. Där ordföranden i taxeringsnämnden, utan att vara hindrad

af laga förfall, icke vidtager erforderliga åtgärder för taxeringsnämndens

sammanträde eller underlåter att inom föreskrifven tid aflämna taxeringsnämndens

längder och öfriga handlingar, vare han förfallen till böter af

femtio kronor. Infinner han sig icke å den af honom för taxeringsnämndens

sammanträde utsatta ort och tid, böte tjugufem kronor. Ledamot

i taxeringsnämnden eller tillkallad suppleant, som utan laga förfall från

sammanträdet uteblifver, böte tio kronor.

2 mom. Kan af någon anledning taxeringsförrättningen icke företagas

eller fortgå, bör anmälan därom af taxeringsnämndens ordförande

göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som då vidtager den åtgärd,

förhållandet anses påkalla.

38 §.

Innan taxeringsnämnden upplöses, skall nämnden bland sina medlemmar

föreslå två personer till ledamöter i årets pröfningsnämnd, hvarvid

bör tillses, att, så vidt möjligt är, en är fastighetsägare och den andre

inkomsttagare; skolande förslaget i nämndens protokoll intagas och bestyrkt

utdrag af protokollet i denna del af nämndens ordförande ofördröjligen

insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

39 §.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med vederbörande taxeringsnämnds beslut,

i hvad honom rörer, och som ej till följd af stadgandet i 18 § förlorat

rätt till talan, så ock vederbörande kommun, municipalsamhälle eller

vägstyrelse, som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut, så vidt det angår

bevillningstaxeringen, må däri söka ändring hos pröfningsnämnden genom

besvär, hvilka, skriftligen affattade, skola, vid påföljd att besvären eljes

icke varda upptagna till pröfning, ingifvas till Kungl. Maj:ts befallnings

-

25

hafvande senast före klockan tolf på dagen i länen den 15 juli och i

Stockholm den 31 augusti eller, om då är helgdag, nästföljande dag; och

böra de skattskyldiga genom den i 42 § omförmälda kungörelsen härom

erinras.

Finnas i stad två eller flera territoriella församlingar, hvilka hvar för

sig. enligt kyrkostämmas beslut af sina medlemmar uttaga särskilda på

bevillningen grundade afgifter, tillkommer sådan församling samma besvär,srätt

som kommun.

2:o) Pröfning snämnderna.

40 g.

För hvarje län och för Stockholms stad tillsättes årligen en pröfningsnämnd,

som har att granska taxeringarna samt pröfva och afgöra anförda

besvär eller framställda anmärkningar i anledning af taxeringsnämndernas

beslut.

Denna nämnd sammanträder för länen i residensstaden och för Stockholms

stad i Stockholm å tid, som utsättes af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och bestämmes sålunda, att nämndens arbeten må vara afslutade

i hvarje län senast den 10 augusti och i Stockholm senast den 31

oktober.

41 §.

Pröfningsnämnd skall bestå af minst tio, högst tjugufem ledamöter,

hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger utse bland de af taxeringsnämnderna

därtill föreslagna personerna. Bland ledamöterna i pröfningsnämnden

bör, så vidt möjligt är, minst hälften och i Stockholms stad minst en

fjärdedel vara ägare af fast egendom; och böra nämndens ledamöter så

utses, att nämnden, så vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras

af ett efter beskattningens belopp och mängden af de skattskyldiga skäligen

lämpadt antal dels näringsidkare och dels andra inkomsttagare, samt att

inom nämnden icke saknas tillförlitlig kännedom om länets särskilda delar,

dessas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga näringar.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande utser i enahanda ordning jämväl

suppleanter, till antal motsvarande minst hälften af antalet ordinarie ledamöter

i nämnden.

4

26

42 §.

Uti därom utfärdad kungörelse uppgifver Ivungl. Maj:ts befallningshafvande

dem, som blifvit utsedda till ledamöter och suppleanter i pröfningsnämnden,

samt underrättar länets invånare om tid och ställe för

nämndens sammanträde; och åligger det Ivungl. Maj:ts befallningshafvande

att i god tid låta ett exemplar af denna kungörelse tillställas

en hvar af nämndens ledamöter och suppleanter, hvarjämte genom Ivungl.

Maj:ts befallningshafvandes försorg förteckning öfver de inkomna besvärsskrifterna

med kortfattad redogörelse för de i besvären gjorda yrkandena

bör, så fort ske kan, öfversändas till ledamöterna och suppleanterna; dock

att sådan förteckning icke erfordras för Stockholms stads pröfningsnämnd.

Möter för ledamot i pröfningsnämnd hinder att tillstädeskomma, bör

anmälan därom ofördröjligen ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som därefter inkallar vederbörande suppleant.

Den, som blifvit utsedd till ledamot i pröfningsnämnd eller inkallad

i stället för ordinarie ledamot, men utan vederbörligen anmäldt laga förfall

icke infinner sig vid nämndens sammankomst, skall bota tjugufem kronor.

43 §.

Yid pröfningsnämndens sammankomster skall landshöfdingen i länet

vara ordförande, med rättighet att deltaga i nämndens öfverläggningar,

men icke i dess beslut i annat fall än nedan sägs. Är landshöfdingen hindrad

att bevista sammankomst, äge nämnden att genom val med slutna sedlar

bland sina ledamöter utse ordförande; och bör vid sådant val ordet föras

af den till lefnadsår en äldste bland nämndens ledamöter.

Uppstå under pröfningsnämndens öfverläggningar skiljaktiga meningar

bland nämndens ledamöter och måste till följd däraf omröstning anställas,

skall omröstningen vara öppen och den mening blifva gällande, hvilken

flertalet bland ledamöterna biträdt, eller, om rösterna utfalla lika, den, som

länder till den skattskyldiges förmån. Ivan denna grund ej tillämpas, galle

den mening, som biträdes af ordföranden.

44 §.

Såsom kronans ombud och för upplysningars meddelande böra landskamreraren

samt för Stockholm kamreraren vid öfverståthållarämbetets afdelning

för uppbördsärenden öfvervara pröfningsnämndens sammankomster,

27

med skyldighet att göra de anmärkningar och framställningar, hvartill de

för iakttagande af kronans rätt och i öfrigt för en behörig taxering finna

sig äga anledning.

För granskning af afgifna taxeringsuppgifter, taxeringslängderna och

hos pröfningsnämnden anförda besvär må, om och i den mån Ivungl. Maj:ts

befallningshafvande pröfvar sådant nödigt, landskamrerare erhålla ledighet

från öfriga med tjänsten förenade göromål under tiden efter det taxeringshandlingarna

från häradsskrifvare eller magistrater, enligt stadgandet i

36 §, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkommit och till dess pröfningsnämndens

sammanträde afslutats.

45 §.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger, där så anses erforderligt, kalla

taxeringsnämnds ordförande att, för upplysningars meddelande, före och

under pröfningsnämndens sammanträde infinna sig å den ort, där nämnden

sammanträder.

46 §.

Protokollet vid pröfningsnämndens sammankomster föres och de af

nämndens beslut föranledda anteckningarna i taxeringslängderna samt i den

uti 47 § omförmä]da särskilda längden verkställas af den eller de personer,

som Kungl. Maj:ts befallningshafvande därtill förordnat. Sådant förordnande

får icke meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara tillstädes

hos pröfningsnämnden.

Justering af det hos pröfningsnämnden förda protokollet skall verkställas

inför nämnden eller senast fjorton dagar efter nämndens sista sammankomst

inför ordföranden jämte kronans ombud och minst två af nämnden

därtill utsedda ledamöter, hvilka skola inställa sig på ordförandens

kallelse. Justeringen bestyrkes genom ett af nämndens ordförande och två

ledamöter å protokollet tecknadt intyg.

47 §.

1 mom. Alla pröfningsnämndens beslut skola upptagas i nämndens

protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig underlåtit att afgifva honom

enligt 15 § af kronans ombud hos nämnden atfordrad uppgift eller upplysning,

anteckning om sådan försumlighet bör ske. Taxering, som till

28

följd af pröfningsnämndens beslut tillkommit eller blifvit fastställd annorlunda

än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i vederbörande taxeringslängd

och jämväl upptagas i särskild längd, däruti de protokollsparagrafer,

som innehålla dylika beslut, böra angifvas. Kronoombudet åligger

att med sin underskrift å såväl taxeringslängderna som den särskilda

längden vitsorda enligt pröfningsnämndens beslut införda förändringar eller

gjorda tillägg.

2 mom. Inom tre veckor efter pröfningsnämndens sista sammankomst

skola, utom hvad Stockholms stad angår, taxeringslängder jämte tillhörande

handlingar med undantag af deklarationer samt andra uppgifter och upplysningar,

som af skattskyldiga aflämnats till ledning för egen taxering,

taxeringsnämndernas protokoll samt de hos pröfningsnämnden förda längderna

genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg öfversändas till

vederbörande häradsskrifvare eller magistrat för debiteringens verkställande.

De i 36 § 3 mom. omtormälda afskrifterna af taxeringslängder och

pröfningsnämndens särskilda längder för föregående året skola hos Kungl.

Maj:ts befallningshafvande kvar stanna för att där förvaras.

3 mom. Senast den 15 september skall häradsskrifvaren vid bot af

tre kronor för hvarje dag, hvarmed den sålunda bestämda tiden öfverskrides,

tillställa veberbörande kommunalstämmors ordförande afskrifter af de

hos pröfningsnämnden förda längderna, i hvad de angå hvarje särskild

kommun på landet. Dessa afskrifter skola hållas de skattskyldiga till handa

under viss tid af minst fjorton dagar, hvarom kungörelse bör på vanligt

sätt ofördröjligen utfärdas. I kungörelsen böra upptagas namn på och

hemvist för de skattskyldiga, i afseende å hvilkas taxering pröfningsnämnden

vidtagit ändring.

I stad, utom Stockholm, skola genom magistratens försorg afskrifter af

pröfningsnämndens längder, såvidt staden rörer, i samma ordning hållas de

skattskyldiga till handa.

4 mom. I Stockholm skall utdrag af pröfningsnämndens protokoll, i

hvad det innehåller beslut om ny taxering eller förhöjning i den af taxeringsnämnden

verkställda taxeringen, senast den 10 november vederbörande

skattskyldig tillställas.

48 §.

I Stockholm skall öfverståthållarämbetet fullgöra de åligganden, som

med hänsyn till pröfningsnämnden och eljes i fråga om taxeringen inom

öfriga delar af riket tillhöra Kung], Maj:ts befallningshafvande.

29

Yid Stockholms stads pröfningsnämnds sammankomster må, då öfverståthållaren

icke är tillstädes, underståthållaren i hans ställe vara ordförande.

49 g.

1 mom. Öfver pröfningsnämnds beslut må besvär anföras af kronans

ombud äfvensom i den mån, 39 § stadgar, af vederbörande kommun, territoriella

stadsförsamling, municipalsamhälle och vägstyrelse.

Skattskyldig, som ej enligt 18 § förlorat rätt till talan, må öfver

pröfningsnämnds beslut, i hvad honom rörer, anföra besvär i följande fall,

nämligen

a) om han hos pröfningsnämnden öfverklagat taxeringsnämndens beslut

och hans talan därstädes icke bifallits,

b) om pröfningsnämnden, utan att klagan därstädes förts af den skattskyldige,

ändrat den af taxeringsnämnden åsätta taxeringen, samt

c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift,

som omförmäles i 16 §, icke blifvit af taxeringsnämnden följd, utan att

underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrifves, blifvit afsänd i Stockholm

före den 1 augusti och annorstädes före den 15 juni.

I det under b) omförmälda fallet må dock talan allenast föras, om

höjning skett, angående nedsättning samt, om sänkning skett, angående

höjning intill det af taxeringsnämnden åsätta beloppet.

1 fall, som i c) här ofvan afses, må ändring sökas, allenast i den

mån taxeringen bestämts annorlunda än den skattskyldige uppgifvit.

Besvären skola, ställda till kammarrätten, ingifvas till Ivungl. Maj:ts

befallningshafvande i det län, där taxeringen skett, före klockan tolf å

sista helgfria dagen i december månad det år, taxeringen ägt rum, vid

påföljd att besvären eljes icke varda upptagna till pröfning.

2 mom. Sedan öfver inkomna besvär förklaringar från vederbörande

infordrats och tillsedt blifvit, att vid besvärshandlingarna varda fogade såväl

utdrag af taxeringslängd och beskattningsnämndernas protokoll, såvidt

den öfverklagade taxeringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan

ingifna handlingarna, insänder Ivungl. Maj:ts befallningshafvande skyndsamligen

till kammarrätten samtliga handlingarna med de upplysningar och

erinringar, som besvären anses påkalla.

Så snart ofvan stadgade besvärstid gått till ända, öfversänder Ivungl.

Maj:ts befallningshafvande till kammarrätten förteckning å anförda besvär.

30

50 §.

Den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt å ort, där han

icke är mantalskrifven eller eljes skattskyldig för dylik skatt, eller taxerats

till bevillning för samma inkomst å mer än en ort eller eljes till

bevillning å ort, där han icke varit i sådant afseende skattskyldig och ej

heller mantalsskrifven, äge att häröfver hos kammarrätten anföra besvär,

hvilka, vid påföljd att besvären eljes icke varda upptagna till pröfning,

skola inom natt och år, efter det att utskylder honom affordrats, ingifvas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i län, inom hvilket. taxering skett,

hvarefter med ärendet förfares i enahanda ordning, som i 49 § 2 mom.

stadgas.

Hvad sålunda är föreskrifvet gäller jämväl för det fall, att någon obehörigen

upptagits såsom skattskyldig för fast egendom.

3: o) Allmänna föreskrifter.

51 §.

Ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd samt ledamot i pröfningsnämnd

må endast den vara, som råder öfver sig och sitt gods samt är i

besittning af medborgerligt förtroende. De åtnjuta i och för utöfningen af

sitt uppdrag enahanda skydd och säkerhet, som rikets grundlagar tillförsäkra

riksdagsman.

52 §.

1 mom. Ordförande och ledamot i beskattningsnämnd skola vid fullgörandet

af sina uppdrag ställa sig till ovillkorlig efterrättelse de föreskrifter,

taxerings- och skatteförfattningarna innehålla, samt, efter samvetsgrann

pröfning af meddelade uppgifter och för öfrigt upplysta eller kända

förhållanden, efter bästa förstånd samt på heder och samvete bestämma och

fastställa taxeringen, så att densamma varder i möjligaste måtto jämlik

och rättvis.

2 mom. . Ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd, kronans

ombud hos pröfningsnämnd och beskattningsnämnd biträdande tjänsteman

få icke, utom vid vederbörande nämnds sammanträde och jämväl då endast

med iakttagande af hvad i 23 § stadgas, yppa innehållet af skattskyldigs

31

meddelade uppgift eller upplysning; och må under öfver läggningarna inom

nämnd lämnade upplysningar och yttrade åsikter rörande enskildas ekonomiska

ställning icke på något sätt utspridas. Den häremot bryter vare,

därest han på grund af tjänstebefattning erhållit kännedom om det yppade

förhållandet, underkastad ansvar såsom för tjänstefel och straffes eljes med

böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Har skada uppkommit genom sådant yppande af hvad som bort hållas

hemligt, vare den felande därjämte skyldig till fullo godtgöra skadan.

3 mom. Ordförande och ledamot i beskattningsnämnd skall afträda,

så väl då fråga förekommer om hans egen, hans hustrus, föräldrars, barns

eller syskons taxering, som ock då fråga är om taxering af bolag eller

förening, hvars styrelse han tillhör, eller af skattskyldig, af hvilken han

uppbär aflöning.

4 mom. Ofvanstående 1, 2 och 3 mom. skola vid hvarje taxeringsnämnds

och pröfningsnämnds första sammankomster uppläsas.

53 §.

Den, som på grund af sådant förordnande om statistisk bearbetning

af aflämnade uppgifter, som i 23 § 1 mom. sägs, erhållit del af dylik

uppgift, får ej utom tjänsten yppa något af uppgiftens innehåll. Tid öfverträdelse

häraf vare den skyldige förfallen till ansvar och ersättningsskyldighet,

som i 52 § 2 mom. 0mförmäles.

54 §.

1 mom. Utom traktamente och reseersättning m. m., hvarom här

nedan sägs, utgår i länen godtgörelse för bestyr med taxeringsarbetet i

följande ordning, nämligen till

ordförande i taxeringsnämnd:

arfvode med tjugufem kronor samt därutöfver ersättning med tio öre

för hvarje granskad deklaration, tre kronor för hvarje påbörjad sida i

protokoll, en krona de år, då allmän fastighetstaxering äger rum, och eljes

femtio öre för hvarje påbörjad dubbelsida i fastighetslängd samt tre kronor

på landet och två kronor i stad för hvarje påbörjad dubbelsida i inkomstlängd

;

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnad ledamot i taxeringsnämnd:

-

32

ett belopp, som efter förslag af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

fastställes af pröfningsnämnden till högst en fjärdedel af hvad sammanlagdt

för året utgår till ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd enligt

ofvan angifna grunder;

längdförare hos taxeringsnämnd i stad:

en krona för hvarje påbörjad dnbbelsida i fastighetslängd och två

kronor för hvarje påbörjad dubbelsida i inkomstlängd;

protokolls- eller längdförare hos pr öfningsnämnd:

ett belopp, som efter förslag af Kungl Maj:ts befallningshafvande

bestämmes af pröfningsnämnden men som ej må öfverstiga tre kronor för

hvarje påbörjad dubbelsida i den särskilda längden och tre kronor för

hvarje påbörjad sida i protokoll; varande häruti inbegripen ersättning jämväl

för de anteckningar, som skola verkställas i taxeringslängderna.

2 mom. Till de i 1 mom. omförmälda personerna utgår traktamente

med åtta kronor om dagen i följande fall, nämligen till

ordförande i taxeringsnämnd:

för hvarje dag, då ordförande, som är bosatt utom taxeringsdistriktet,

deltagit i något taxeringsnämndens sammanträde å annan ort än ordförandens

vanliga boningsort, äfvensom för hvarje dag, då ordföranden

efter kallelse af Kungl. Maj:ts befallningshafvande varit tillstädes i residensstaden

för upplysningars meddelande före eller under pröfningsnämndens

sammanträde; samt

en hvar af öfrig a i 1 mom. angifna personer:

för hvarje dag, han närvarit vid vederbörande nämnds sammanträde.

Till ledamot i pr öfning snämnd, som icke är bosatt å nämndens

sammanträdesort, utgår traktamente med tio kronor om dagen för hvarje

dag, han deltagit i pröfningsnämnds sammanträde, äfvensom då ledamot

efter kallelse af ordföranden inställt sig för att närvara vid protokollsjusteringen.

3 mom. Kesekostnadsersättning tillkommer:

ordförand i taxeringsnämnd:

för resa till och från taxeringsnämnds sammanträdesort i fall, då ordföranden

är bosatt utom taxeringsdistriktet, äfvensom för resa till pröfningsnämnds

sammanträdesort, då ordföranden efter kallelse af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande infunnit sig för upplysningars meddelande före eller

under pröfningsnämndens sammanträde;

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnad ledamot i taxeringsnämnd

samt ledamot i pr öfning snämnd:

33

för resa till och från vederbörande nämnds sammanträdesort.

Eesekostnadsersättning utgår icke i annat fall än att vederbörandes

boningsort är en annan än sammanträdesorten samt beräknas, då resan

sker med skjuts, efter tre kronor milen, och då resan sker på ångfartyg

eller järnväg, med ett belopp motsvarande i förra fallet afgiften för enkel

hyttplats eller, då hytt ej förekommer, en salongsplats och i senare fallet

afgiften för plats i första klassens vagn eller, då sådan ej finnes, andra

klassens.

4 mom. Till gäldande af förut icke omförmälda, af pröfningsnämnds

arbeten föranledda utgifter, såsom ersättning för biträde åt kronans ombud

vid förberedande göromål, nödiga tryckningskostnader samt godtgörelse för

uppassning hos pröfningsnämnden, äger annan pröfningsnämnd än Stockholms

städs efter förslag af Kungl. Maj:ts befallningshafvande använda

erforderligt belopp.

5 mom. Till gäldande af kostnaderna för taxeringsarbetet i Stockholms

stad må disponeras ett belopp, som motsvarar hvad vid tillämpning af de

i 1 och 2 mom. angifna grunderna skulle utgå för taxeringsbestyr vid beskattningsnämnderna

därstädes, och därutöfver högst 20,000 kronor.

Sålunda tillgängliga medel må enligt Stockholms stads pröfningsnämnds

etter förslag af öfverståthållarämbetet meddelade beslut användas till ersättning

åt ordförandena och de af öfverståthållarämbetet förordnade ledamöterna

i taxeringsnämnderna, arfvode åt kronans ombud samt godtgörelse

för anteckningar under beskattningsnämndernas sammankomster, för protokollsföringen

hos pröfningsnämnden och för det i samband med taxeringsförrättningarna

för öfrigt lämnade biträde, så ock till bestridande af kostnaderna

för tryckning af blanketter till taxeringslängder och de utgifter,

som afses i 4 mom.

.6 mom. Häradsskrifvare och vederbörande tjänsteman i stad äga att

för de afskrifter af taxeringslängderna, som enligt 36 § 4 mom. och 47 §

3 inom. skola aflämnas, undfå ersättning med femtio öre för hvarje påbörjad

dubbelsida.

7 mom. Till den, hvilken i anledning af landskamrerare jämlikt

44 § beviljad ledighet från vissa tjänstegöromål förordnas att samma göromål

förrätta, skall utgå godtgörelse, motsvarande landskamrerares tjänstgör

ingspenningar .

8 mom. I fråga om de i denna paragraf omförmälda ersättningarna

iakttages, att hvarje dubbelsida i förd längd i allmänhet bör upptaga minst

tjuguåtta rader med namn å eller uppgifter angående fastigheter eller för

inkomst samt hvarje sida i protokoll minst tjuguåtta rader text; skolande,

hvad Stockholms stad angår, dubbelsida i längd anses motsvara tjuguåtta

längdförda taxeringar.

55 §.

De i 54 § omförmälda ersättningarna skola utbetalas för länen af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande och för Stockholm af statskontoret efter

granskning af därå ingifna rekvisitioner.

56 §.

Statskontoret åligger att efter rekvisition utlämna till öfverståthållarämbetet

och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen erforderligt antal

exemplar af taxerings- och skatteförfattningarna äfvensom blanketter till

deklarationer, uppgifter enligt 7 §, anmaningar och bevis om mottagande

af uppgift samt till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen blanketter

till taxeringslängder för att genom dessa myndigheters försorg vederbörande

tillställas. För Stockholms stad ombesörjer öfverståthållarämbetet tryckning

och tillhandahållande af blanketter till taxeringslängder.

1 mom. Åtal för förseelse, som i 52 § 2 mom. eller 53 § omförmäles,

anhängiggöres vid allmän domstol.

Då till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna förordning meddelade

föreskrifterna eller af annan orsak fråga eljes uppstår om tillämpning

af stadgadt bötesansvar, skall af vederbörande kronoombud, ordförande eller

ledamot i taxeringsnämnd eller annan behörig person anmälan därom göras

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid förekommande

förhållanden, förordnar om uttagandet af de böter, hvartill någon

finnes hafva gjort sig förfallen, samt vidtager de åtgärder, som anmäld

försummelse eller uteblifven verkställighet af hvad i denna förordning stadgas

för öfrigt kan påkalla.

Förseelse, som i 20 § sägs, är föremål för allmänt åtal, men förseelse,

som i 52 § 2 mom. eller 53 § omförmäles, må ej af allmän åklagare

åtalas, där ej målsägande angifvit densamma till åtal.

35

2 mom. Den, som icke åtnöjes med Ivungl. Maj: ts befallningshafvandes

beslut, hvarigenom han på grund af ofvan åberopade stadganden blifvit

fälld till böter, äger att, med iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt

angående dylika utslags öfverklagande, öfver det meddelade beslutet anföra

besvär hos kammarrätten, kvilka besvär, vid påföljd att de eljes icke

varda upptagna till pröfning, böra iugifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

före klockan tolf å trettionde dagen efter erhållen del af samma

beslut eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter, hvarefter med

ärendet förfares, som i 49 § 2 mom. stadgas.

3 mom. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

58 §.

Af taxeringsnämnd eller pröfningsnämnd behandlad taxeringsfråga må

icke, till följd af gjord anmärkning eller anförda besvär eller af annan

anledning, återförvisas till förnyad behandling. Ej heller må förklaringsskyldighet

nämnd åläggas.

59 §.

1 mom. Inom kammarrättens revisionsafdelning må vid granskning

af kronoräkenskaperna anmärkning visserligen framställas beträffande den

af vederbörande tjänsteman för skattskyldig uträknade skatt äfvensom till

rättelse däraf, att oriktig person upptagits såsom skattskyldig för fast egendom,

men däremot i afseende å verkställd taxering, allenast så vidt den

afser frihet från eller lindring i skatt; ägande kammarrätten i anledning

af sålunda framställd anmärkning föreskrifva erforderlig rättelse.

2 mom. Om kammarrätten vid pröfning af anförda besvär i taxeringsmål

finner, att taxering verkställts å orätt ort eller underlåtits eller ej

skett till riktigt belopp å rätt ort, äger kammarrätten, efter vederbörandes

hörande, vidtaga erforderlig rättelse i taxeringen å ort, som vederbör; dock

att skattskyldigs hela taxering i sådant fall icke må höjas utöfver hvad

beskattningsnämnderna bestämt, därest besvären icke innefatta yrkande

om sådan höjning. Jämväl må, om någon af kammarrätten befrias från

skatt på den grund, att annan person bort uppföras till utgörande af

densamma, kammarrätten öfverflytta taxeringen å denne. Äro makar hvar

för sig taxerade, äger kammarrätten, där ändring göres i den enes taxering,

äfven att i den andres taxering vidtaga af ändringen påkallad rättelse

i fråga om frihet från eller lindring i skatt.

36

60 §.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål, äger

att däri hos Konungen söka ändring genom besvär, hvilka, vid påföljd

att besvären eljes icke varda upptagna till pröfning, skola före klockan

tolf å sextionde dagen efter erhållen del af utslaget eller, om då är helgdag,

å nästa söckendag därefter ingifvas till finansdepartementet tillika med

bevis om dagen, då klaganden erhöll del af utslaget.

61 §.

1 mom. Besvär, om hvilka i denna förordning förmäles, må jämte

tillhörande handlingar kunna, under iakttagande af stadgad tid och ordning,

på klagandens eget, äfventyr i betaldt bref med allmänna posten insändas

till den myndighet, till hvilken besvären skola enligt förordningen ingifvas.

2 mom. Den, som vill anföra besvär öfver beskattningsnämnds beslut,

är berättigad att, då han i sådant afseende anmäler sig hos vederbörande

myndighet eller tjänsteman, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts Överklagande

erforderligt utdrag af taxeringslängd samt af nämndens protokoll;

och må ej heller lösen fordras för andra protokollsutdrag och expeditioner,

som till följd af vederbörande nämnders beslut böra utfärdas.

62 §.

I de städer, där magistrat ej finnes, skola alla åligganden, som enligt

denna förordning böra fullgöras af nämnda myndighet, tillhöra stadsstyrelsen.

63 §.

1 mom. Sammandrag af taxeringslängderna, upprättade i öfverensstämmelse

med härvid fogadt formulär, skola årligen för Stockholms stad

före den 15 november samt för annan stad och för fögderi före den 1

oktober insändas till Ivungl. Maj.ts befallningshafvande.

2 mom. På grund af dessa sammandrag och sedan de vid deras

granskning anmärkta förhållanden blifvit förklarade eller rättade, böra i

Stockholms stad af därvarande uppbördsverk och i hvarje län af landskontoret

uppgöras särskilda sammandrag öfver Stockholms stads och länets

hela taxering och påförda statsskatt; och skola sistnämnda sammandrag,

37

därtill tryckta blanketter genom statskontorets försorg tillhandahållas vederbörande

tjänsteman, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande till nämnda

verk insändas före den 1 december.

3 mom. Så snart de till statskontoret inkomna sammandragen hunnit

därstädes granskas och med enahanda sammandrag för de nästföregående

åren jämföras, bör ett generalsammandrag för hela riket inom statskontoret

upprättas samt genom detta verks försorg utgifvas från trycket och utdelas

med allmänna tidningarna.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 19

tillämpas från och med den 1 november 19

dock att 26

38

Förslag

till

Förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Till staten erläggas inkomstskatt och förmögenhetsskatt enligt bestämmelserna

i denna förordning. Dessa skatter utgå på grund af taxering,

som verkställes i den ordning och med ledning af de uppgifter, hvarom

särskildt är stadgadt.

2 §■

1 mom. Skattskyldigheten för inkomst enligt denna förordning afser

den inkomst, som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret eller, då

räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som

gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker.

2 mom. Skattskyldigheten för förmögenhet afser likaledes nästföregående

år, och skall för taxeringen fastställas värdet af förmögenheten

den 31 december nästföregående år eller för fall, som i 1 mom. senast

omförmäles, vid utgången af det räkenskapsår, som där är sagdt.

39

2 KAP.

Om skyldighet att erlägga inkomstskatt.

3 §■

1 mom. Skyldig att erlägga inkomstskatt är:

a) svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskrifven:

för den inkomst, kan åtnjutit, vare sig här eller från utrikes ort;

b) svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantalsskrifven

:

för den inkomst, han härifrån åtnjutit;

c) utlänning:

för inkomst af här belägen fast egendom eller af näring, som här

bedrifvits, för härifrån uppburen lön eller pension samt för utdelning å

aktier i svenska aktiebolag och å lotter i solidariska bankbolag;

skolande utlänning, som på grund af vistelse här i riket för annat

ändamål än idkande af studier är eller bör vara härstädes mantalsskrifven,

erlägga inkomstskatt jämväl för annan inkomst, som af honom här förvärfvats

eller härifrån åtnjutits, äfvensom för inkomst, som, utifrån införd,

af honom här användts.

2 mom. Inkomstskatt erlägges vidare af:

a) inländska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som

enligt särskild författning äro skyldiga att afstå sin vinst, samfund, stiftelser,

verk och inrättningar, föreningar för ekonomisk verksamhet och

andra inländska juridiska personer:

för all inkomst, vare sig den förvärfvats här eller utom riket; äfvensom

b) utländska aktiebolag och andra utländska bolag:

för inkomst af här belägen fast egendom eller af näring, som bolaget

här bedrifvit, samt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag.

4 §.

Yanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier, som

ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda

delägarnas inkomst med belopp, som för en Kvar motsvarar hans andel af

bolagets inkomst.

40

5 §•

1 mom. Från inkomstskatt frikallas, i den mån här nedan sägs:

a) medlem af konungaättén:

för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital;

b) olönad svensk konsul:

för annan inkomst än den, han härifrån åtnjutit;

c) främmande makts härvarande beskickning och konsulat tillhörande

person jämte betjäning:

om han icke är svensk medborgare:

för annan inkomst än inkomst af här belägen fast egendom eller af

näring, som han här bedrifvit, samt härifrån uppburen lön eller pension;

dock att person tillhörande olönadt konsulat icke är frikallad från utgörande

af inkomstskatt på utdelning å aktier i svenska aktiebolag och å

lotter i solidariska bankbolag;

om han är svensk medborgare:

för den inkomst, han åtnjutit af sin tjänst hos den främmande

makten;

d) utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, hvilken gifvit

eller medverkat vid offentlig föreställning, som afses i förordningen angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober

1908:

för inkomst af föreställning, för hvilken dylik afgift utgjorts eller

befrielse från afgift jämlikt förordningens 4 § 10 mom. åtnjutits; samt

e) lappallmogen:

för inkomst af renskötsel.

2 mom. Följande juridiska personer erlägga icke inkomstskatt:

a) staten;

b) landsting, hushållningssällskap, kommuner och andra menigheter;

c) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrättningar

jämte andra fromma stiftelser;

d) allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningar;

e) järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt

nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare; samt

/) sparbanker, som afses i lagen den 29 juli 1892, och sådana inländska

rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, livilka afse att bereda vinst

endast åt insättar e.

41

3 KAP.

Om grunderna för taxering af inkomst.

6 §•

Såsom inkomst enligt denna förordning skola, med undantag och

efter afdrag, som här nedan i detta kapitel stadgas, taxeras skattskyldigs

samfällda årsintäkter i penningar eller penningars värde, vare sig de härflutit

af fast egendom, af kapital eller af arbete.

Förmån af bostad äfvensom hvad skattskyldig för sin och sin familjs

räkning direkt tillgodogjort sig från egen jordbruks- eller annan näring eller

eljes af förnödenheter och varor, som han fört i handel eller tillverkat,

skola följaktligen äfven räknas såsom inkomst.

7 §•

Yid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:

l:o) till inkomst af fast egendom:

a) inkomst, som af ägare, med ägare likställd innehafvare eller brukare

åtnjutits under form af hyresfri bostad eller arrende eller hyra;

/>) inkomst af å fast egendom här i riket bedrifvet jordbruk med

dess binäringar;

c) inkomst af skogsbruk här i riket;

d) inkomst, som förvärfvats genom upplåtelse åt någon af rätt att i

visst afseende tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del däraf eller

genom försäljning af vissa egendomens beståndsdelar, såsom torf, sten,

grus, lera o. d.;

e) frälseränta och annan afgäld af fast egendom, därunder inbegripet

krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutits af patronus

ecclesim; samt

f) inkomst, som åtnjutits från fast egendom i utlandet;

2:o) till inkomst af kapital:

a) ränta af utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller

hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar;

b) utdelning å aktier i. inländska aktiebolag eller å lotter i solidariska

bankbolag; samt

c) utdelning å aktier i utländska aktiebolag;

6

42

3:o) till inkomst af arbete:

a) inkomst af tjänst eller pension;

b) inkomst af rörelse eller yrke, så vidt den icke enligt hvad här

ofvan är sagdt skall upptagas såsom inkomst af fast egendom;

c) vinster af tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig

afyttring af fast eller lös egendom, som förvärfvats genom köp

eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under mindre

än tio år och eljes under mindre än fem år;

d) all annan skattepliktig intäkt, som ej är att hänföra till inkomst

af fast egendom eller af kapital.

8 §■

Såsom inkomst taxeras icke:

hvad som förvärfvats genom giftorätt, arf eller testamente eller i hemföljd,

morgongåfva eller fördel af oskiftadt bo eller ock genom gåfva; dock

taxeras såsom inkomst periodiskt understöd, därför gifvaren enligt bestämmelserna

här nedan i detta kapitel är berättigad till afdrag;

vinst å icke yrkesmässig afyttring af fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock af honom förvärfvats

genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast egendom,

tio år eller därutöfver och eljes fem år eller därutöfver;

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete enligt lagen den

5 juli 1901 jämte därmed sammanhängande författningar, så ock hvad

som eljes på grund af sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillfallit den försäkrade

eller hans stärbhus;

kapital, som på grund af lif- eller kapitalförsäkring tillfallit den

försäkrade eller hans stärbhus.

9 §•

Vid uppskattning af inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omförmäles,

må afdrag ske för alla utgifter för inkomstens förvärfvande och

bibehållande, såsom

arrende- eller hyresafgift;

frälseränta och annan afgäld, som det ålegat någon att utgöra såsom

ägare af fast egendom;

43

utgifter för fast egendoms brukande och skötsel samt för underhåll

af fastighet och inventarier;

aflöning, kost och öfriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet

använda biträden och arbetare;

kontors- och andra förvaltningskostnader; äfvensom

kostnad för utöfning af vetenskap, konst eller handaslöjd;

så ock för afgifter till pensions-, änke- och pupill-, understöds- eller

annan kassa, i hvilken det ålegat någon på grund af hans tjänst att

vara delägare.

För värdeminskning å byggnader, grufvor, inventarier och annan dylik

egendom, som användts i skattskyldigs näring, må afdrag ske i den ordning,

som angifves i de vid denna förordning fogade särskilda anvisningarna.

10 §.

Skattskyldig äge vidare rätt till afdrag för:

ränta å gäld;

undantagsförmåner och livad som eljes utgifvits på grund af åtagande

eller annan förpliktelse att tid efter annan utgifva visst belopp i

penningar eller varor;

sådan förlust å skattskyldigs verksamhet, som ej är att hänföra till

kapitalförlust; samt

försäkringspremier, som utbetalats för den skattskyldiges eller hans

hustrus lif-, kapital-, lifränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring äfvensom för

pupillförsäkring, dock högst 200 kronor.

Svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskrifven, äfvensom

utlänning är ej berättigad till afdrag för försäkringspremier samt äge åtnjuta

annat afdrag, hvarom här är fråga, endast för så vidt afdraget hänför

sig till inkomst, för hvilken skatt skall här erläggas, eller verksamhet,

som här utöfvats.

11 §.

Yid taxering af inkomst må afdrag icke ske:

för den skattskyldiges utskylder samt hans lefnadskostnader och därtill

hänförliga utgifter, däri inbegripet hvad den skattskyldige till annan

utbetalat såsom bidrag till dennes undervisning eller uppfostran eller eljes

på grund af lagligen åliggande försörjningsplikt eller hvad han till understöd

åt hemmavarande familjemedlemmar utgifvit;

44

för ränta å den skattskyldiges eget, i hans fasta egendom eller näring

nedlagda kapital;

för hvad som användes till fast egendoms förbättring, tillökning af

inventarier eller kapitalafbetalning å skuld.

Ilar förening, som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets,

lämnat sina kunder, vare sig''de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt

eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,

må afdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen skett i

omedelbart samband med köp eller försäljning, hvarpå utdelningen grundats.

4 KAP.

Om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt.

12 §.

Skyldiga att erlägga förmögenhetsskatt äro:

a) svenska medborgare, som äro eller böra vara i riket mantalsskrifna,

samt

b) föreningar och samfund, hvilkas medlemmar icke på grund af medlemskapet

äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, äfvensom

stiftelser, samtliga dock endast för så vidt de jämlikt 2 kap. äro skyldiga

att erlägga inkomstskatt:

för all den förmögenhet, de.äga, vare sig här eller å utrikes ort;

c) svenska medborgare, som icke äro eller böra vara i riket mantalsskrifna,

samt utlänningar och utländska bolag:

för förmögenhet, som är här i riket nedlagd.

Medlem af konungaätten är frikallad från utgörande af förmögenhetsskatt.

Olönad svensk konsul är skattskyldig allenast för förmögenhet, som

är här i riket nedlagd.

5 KAP.

Om grunderna för taxering af förmögenhet.

13 §.

Såsom förmögenhet taxeras skattskyldigs tillgångar, i den mån de

öfverstiga hans skulder.

Yid taxeringen skola såsom tillgångar upptagas:

l:o) fast egendom;

2:o) lös egendom, såsom

45

a) lefvande och döda inventarier;

b) grufvor, fartyg;

c) råämnen, varor och dylik lös egendom;

d) penningar, aktier, lotter i solidariska bankbolag, andelar i bolag,

föreningar för ekonomisk verksamhet och rederier, som ej äro aktiebolag,

fordringar, obligationer och andra värdepapper;

é) lifförsäkring samt blandad lif- och kapitalförsäkring;

f) patent- och förlagsrätter ;

g) rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till stenbrott

eller därmed jämförlig rätt att i visst afseende tillgodogöra sig annans fasta

egendom;

h) tomträtt äfvensom besittningsrätt till fast egendom, där innehafvaren

ej enligt 15 § skall anses såsom ägare, så vida rättigheten är utan vederlag

eller mot visst belopp en gång för alla upplåten för innehafvarens lifstid

eller för tid, hvaraf vid nästföregående års utgång återstodo minst fem år;

i) rätt till ränta, afkomst af fast egendom eller annan stadigvarande

förmån, som icke afses i 2:o) h), så vida rättigheten är förhandenvarande

och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades lifstid eller för tid,

hvaraf vid nästföregående års utgång återstodo minst fem år.

Såsom tillgångar skola icke upptagas:

möbler, husgeråd, smycken och andra lösören, som äro afsedda för

skattskyldigs och hans familjs personliga bruk;

konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, så framt ej

ägaren med dem drifver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten

tillgängliga;

lifförsäkring samt blandad lif- och kapitalförsäkring, såvidt försäkringens

värde vid nästföregående års utgång icke uppgått till 6,000 kronor ;

kapitalvärdet af pension eller annan förmån, hvilken åtnjutes på grund

af ett förutvarande tjänsteförhållande;

rätt till ränta, afkomst eller förmån, som är bestämd att tillgodonjutas

för den berättigades lifstid, där värdet af hvad han årligen må i

sådant afseende åtnjuta understiger 300 kronor;

rätt till förmögenhet, hvaraf en annan för närvarande åtnjuter afkastningen.

14 §.

Till skuld hänföres kapitalvärdet af förpliktelse, hvilken innefattar

.skyldighet att för tid, som är beroende af varaktigheten af en eller flera

46

personers lif, eller för tid, som icke understiger fem år, utgifva visst

belopp i penningar eller varor. Enahanda gäller, där förpliktelsen afser

upplåtelse för tid, som nu är sagd, af annan förmån, hvilken kan i penningar

uppskattas.

Skattskyldig, som i 12 § c) sägs, har rätt till afdrag allenast för

sådan skuld, som häftar vid hans här i riket nedlagda förmögenhet.

15 §.

I afseende på skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt ''skall såsom

ägare anses:

a) innehafvare af fideikommissegendom, af jordegendom, hvilken

besittes med stadgad åborätt eller är af allmän myndighet eller af stiftelse

till begagnande mot lifstidsstädja upplåten, och af sådan ofri tomt, hvarifrån

innehafvaren ej må skiljas, så länge lian- erlägger tomtören eller

utan att vederbörlig lösen gifves;

b) efterlefvande make, som på grund af inbördes testamente besitter

förmögenhet, så ock den, som på grund af testamente eller annorledes är

för sin lifstid berättigad åtnjuta afkastningen af förmögenhet, hvartill

äganderätten tillagts hans bröstarfvinge eller bröstarfvinges afkomling.

16 §.

Till grund för uppskattningen af förmögenhet lägges, med iakttagande

af här nedan meddelade närmare bestämmelser, saluvärdet af de i förmögenheten,

ingående tillgångar, som utgöra föremål för taxering.

Fast egendom, frälseränta inbegripen, som nästföregående år varit

åsatt taxeringsvärde, upptages till detta värde; dock att, om sådant värde

då icke varit åsatt eller omständighet inträffat, som enligt bevillningsförordningen

kan under en taxeringsperiod påkalla förändrad värdering,

fastigheten upptages till det taxeringsvärde, som under löpande året bestämmes.

Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall gäldas före förfallodagen,

uppskattas till det belopp, som efter en räntefot af fem för

hundra om året utgör fordringens närvarande värde. Detta värde beräknas

enligt den vid denna förordning fogade tabellen I. Annan fordran

upptages till det belopp, hvarå den lyder. Osäker fordran upptages icke.

Lifförsäkring samt blandad lif- och kapitalförsäkring uppskattas till

sitt återköpsvärde.

47

Annan för evärldlig tid utgående ränta, afkomst eller förmån än

frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, hvartill den uppgått

nästföregående år.

Kapitalvärdet af på lifstid eller viss tid utgående ränta, afkomst eller

förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat nästföregående

år, och en räntefot af fem för hundra om året enligt de vid denna förordning

fogade tabellerna II, III och IV.

Kapitalvärdet af förpliktelse, därför afdrag enligt 14 § äger rum,

bestämmes efter den grund, som gäller för uppskattningen af kapitalvärdet

af motsvarande fordran eller rättighet. Ar förpliktelsen beroende af

varaktigheten af flera personers lif sålunda, att förpliktelsen upphör vid

den först aflidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet efter den äldstes lefnadsålder.

Fortfar däremot förpliktelsen oförändrad till den sist aflidnes

frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

6 KAP.

Om beräkning af inkomst- och förmögenhetsskatt.

17 §.*)

Inkomstskatt och förmögenhetsskatt utgå i en summa efter ett med

afseende på inkomstens och förmögenhetens storlek taxeradi belopp.

Inkomsten ingår däri med sitt enligt de i 3 kap. angifna grunderna

uppskattade belopp.

För beskattning af förmögenheten upptages i det taxerade beloppet

en del af förmögenhetens till procent beräknade afkastning eller

således en ndedel af den uppskattade förmögenheten.

Inkomsten och en ndedel af förmögenheten utgöra följaktligen

tillsammans det taxerade beloppet. Detta utföres i fulla hundratal kronor,

så att öfver skjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal, bortfaller.

18 §.*)

Skyldighet att erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt inträder för

svensk medborgare, som är här i riket mantalsskrifven, när det enligt 17 §

taxerade beloppet eller, i fråga om äkta makar, de för dem båda taxerade

:) Jämför sid. 67.

48

beloppen sammanräknade uppgå till 0,000 kronor; dock att skattskyldigheten

inträder vid ett taxeradt belopp af 000 kronor, när detta grundar

sig på sådan för beskattning af förmögenhet verkställd beräkning, som i

17 § omförmäles.

Om det taxerade beloppet understiger 0,000 kronor, utgår för skattskyldig,

som nu är nämnd, inkomst- och förmögenhetsskatten med följande

procent af det taxerade beloppet, nämligen:

för ett taxeradt belopp, ej öfverstigande 0,000 kronor, med 0,0

» » » » öfverstigande 0,000 kronor men ej 0,000 kronor, » 0

» » » » » 0,000 » » » 0,000 » » 0,0

» » » » » 0,000 » » » 0,000 » » 0,0

» » » » » 0,000 » » » 0,000 » » 0,0

» » » » » 0,000 » » » 0,000 » » 0,o

För annan enskild skattskyldig än svensk medborgare, som är här i

riket mantalsskrifven, samt för andra juridiska personer än inländska aktiebolag

och solidariska bankbolag inträder skatteplikten, så snart det taxerade

beloppet uppgår till 000 kronor. Inkomst- och förmögenhetsskatten utgår

för dessa skattskyldiga med procent af det taxerade beloppet, så vidt

detta understiger 0,000 kronor.

Om det taxerade beloppet uppgår till eller öfverstiger 0,000 kronor,

utgår för skattskyldiga, som i denna paragraf afses, inkomst- och förmögenhetsskatten

med en krona för hvarje fullt hundratal af ett belopp,

som beräknas efter följande grunder:

0,000 kronor af det taxerade beloppet ökas med 000 %>,

den del af det taxerade beloppet, som öfverstiger

0,000 kronor men icke 0,000 kronor, ökas med 000 %

0,000 » » » 00,000 » » » 000 %

00,000 » » » 00,000 » » » 000 %

00,000 » » » 00,000

dock att det beräknade belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må

i något fall öfverstiga gånger det taxerade beloppet, allt på sätt den

vid denna förordning fogade progressionstabellen närmare utvisar.

49

19 §.*)

1 mom. A ort, där lefnadskostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse

med hvad de äro inom riket i allmänhet, må det taxerade beloppet

minskas, för skattskyldig, kvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 0,000

kronor, med högst 000 kronor, och för den, hvilkens taxerade belopp

öfverstiger 0,000 kronor men icke 0,000 kronor, med högst 000 kronor.

Afdrag, som nu är nämndt, skall gälla för orten i dess helhet.

2 mom. Skattskyldig, hvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 0,000

kronor, äger vidare erhålla nedsättning i det taxerade beloppet med 000

kronor för hvarje af honom på grund af försörjningsplikt underhållet barn,

hvars ålder vid början af det år, taxeringen sker, understiger femton år.

För barn, som själf åtnjuter inkomst, äger dock skattskyldig tillgodonjuta

afdrag, allenast såvida och i den mån barnets inkomst understiger 000

kronor.

3 mom. I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund

af särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll af närstående, stark

skuldsättning, olyckshändelse och dylikt), väsentligen nedsatt, må skattskyldig,

hvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 0,000 kronor, erhålla

nedsättning i detta belopp med högst hälften. Om det taxerade beloppet

icke öfverstiger 0,000 kronor, må undantagsvis i fall, där särdeles ömmande

omständigheter förekomma, fullständig befrielse från skatt medgifvas.

flock må den omständigheten, att skattskyldig har barn under femton år

att försörja, ej gälla såsom grund för afdrag eller befrielse enligt detta

moment.

4 mom. l)et belopp, som återstår, sedan de i denna paragraf medgifna

afdragen ägt rum, utföres i fulla tiotal kronor, så att öfver skjutande

belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller. Inkomst- och förmögenhetsskatt

för det sålunda utförda beloppet utgår efter den procent, som enligt

1 s § gäller för det taxerade beloppet i dess helhet.

3 mom. Afdrag, hvarom i denna paragraf är fråga, må tillgodonjutas

allenast ai svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven.

20 §.*)

Inkomstskatt af inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgår

dels med kronor öre för hvarje hundratal kronor af den taxe

rade

inkomsten, dels ock därutöfver

*) Jämför sid. 68—69.

7

50

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger fyra men icke åtta procent

af bolagets kapital, med för hvarje hundratal kronor af

nämnda inkomstbelopp,

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger åtta men icke tolf procent

af kapitalet, med för hvarje hundratal kronor af inkomstbeloppet,

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger tolf men icke femton

procent af kapitalet, med för hvarje hundratal kronor af in

komstbeloppet,

samt

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger femton procent af kapitalet,

med för hvarje hundratal kronor af inkomstbeloppet.

Med kapital förstås det bolagets aktie- eller lottkapital, som varit in

betaldt

vid början af nästföregående år eller, om kapitalet nästföregående

år undergått förändring, medelstorleken däraf under samma år; och skall

såsom inbetaldt kapital anses bolagets inregistrerade eller anmälda aktieeller

lottkapital, i den mån detsamma motsvarar verkligt, af delägarna

gjordt tillskott; skolande dock i hvarje fall aktie- eller lottkapital, som

intill den 1 juli 1897 hos vederbörande myndighet inregistrerats eller anmälts

såsom inbetaldt, såsom sådant tillskott anses.

7 KAP.

Om efterbeskattning.

§•

Ilar någon i uppgift eller upplysning, som afgifvits till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit

aflämna uppgift eller infordrad upplysning, och har däraf föranledts, att

inkomst eller förmögenhet icke blifvit taxerad eller blifvit för lågt taxerad,

skall, då sådant kommer till vederbörandes kännedom, särskild inkomstoch

förmögenhetsskatt genom taxering påföras den skatt skyldige till belopp,

som genom berörda förfarande undandragits.

Efterbeskattning på grund af denna paragraf må icke ske senare än

fem år efter det år, då inkomsten eller förmögenheten rätteligen bort

taxeras. Har den skattskyldige aflidit, påföres skatten hans dödsbo; dock

att sådan påföring icke må ske senare än ett år efter utgången af det

kalenderår, under hvilket bouppteckning blifvit ingifven för registrering

eller förrättad af vederbörande domstol eller magistrat. Stärbhuset svare

51

icke för skatten med mera än tillgångarna i boet. Ar boet skiftadt, påföres

bodelägare icke mera än hvad af skatten belöper å hans lott och i

intet fall mera än hans lott i boet ntgör.

8 KAP.

Om beskattningsort m. m.

22 §.

1 mom. Enskild skattskyldig taxeras enligt denna förordning:

å den ort, där han författningsenligt är eller bör vara mantalsskrifven.

Afliden persons inkomst och förmögenhet taxeras:

å den ort, där den aflidne senast författningsenligt varit eller bort

vara mantalsskrifven.

2 mom. Skattskyldig, som afses i 3 § 2 mom., taxeras enligt denna

förordning:

å den ort, där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte

eller där syssloman eller ombud är bosatt.

3 mom. I fall, då de här ofvan gifna reglerna icke äga tillämpning,

sker taxeringen:

å den ort, där inkomsten hufvudsakligen förvärfvats eller, om taxeringen

uteslutande afser förmögenhet, å den ort, där förmögenheten hufvudsakligen

varit nedlagd;

dock att utrikes boende, här i riket icke mantalsskrifven skattskyldig,

som åtnjutit lön från svenska statsverket, taxeras i Stockholms stad och

Nikolai församling.

23 §.

1 mom. Pör afliden här i riket mantalsskrifven svensk medborgares

inkomst och förmögenhet må taxeringsmyndighet kunna medgifva befrielse

från inkomst- och förmögenhetsskatt, därest behållningen i boet ej öfverstigit

10,000 kronor samt den aflidne efterlämnat änka, oförsörjda barn

eller andra stärbhnsdelägare, som varit beroende af honom för sin försörjning.

2 mom. För inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres för afliden

persons inkomst och förmögenhet, svare stärbhuset icke med mera än

tillgångarna i boet. År boet skiftadt, svare bodelägare icke för mera än

hvad af skatten å hans lott belöper och i intet fall med mera än hans

lott i boet utgör.

oz

24 §.

1 mom. Är skattskyldig gift, skall i lians taxering enligt denna förordning

inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock att i

fall, där hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen varit från

mannens förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras därför.

Skulle i senare fallet afdrag, hvartill endera maken enligt 10 § är

berättigad, öfverstiga dennes inkomst, må öfver skjutande beloppet afräknas

från den andra makens behållna inkomst.

Afdrag enligt 19 § skall i fall, hvarom här sägs, bestämmas efter de

för bägge makarna taxerade beloppen sammanräknade och fördelas på hvardera

maken efter förhållandet mellan dennes taxerade belopp och summan

af de för båda makarna taxerade beloppen.

Hafva makar blifvit särskildt taxerade, skall skatt ändock beräknas

efter de för dem bada taxerade beloppen sammanräknade och påföras

makarna efter storleken af hvarderas taxerade belopp.

2 mom. Skattskyldig taxeras för hemmavarande omyndigt barns förmögenhet,

så framt icke barnet själf skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Hvad i afseende å skatteplikt är i denna förordning stadgadt om

enskild skattskvldig galle ock beträffande oskiftadt dödsbo efter honom. Beskattningsort

är i sådant fall den ort, där enligt 22 § den affidnes inkomst

och förmögenhet skolat taxeras.

Såsom utländska bolag skola i denna förordning anses jämväl utländska

försäkringsanstalter och föreningar äfvensom andra här i riket icke hemmahörande

juridiska personer.

26 §.

Utan hinder af bestämmelserna i 3 § äger Konungen att, under förutsättning

af ömsesidighet, med annat lands regering ingå öfverenskommelse,

hvarigenom medborgare i det andra landet befrias från skattskyldighet

här i riket för annan inkomst än inkomst af här belägen fast egendom

eller af näring, som han här bedrifvit.

Sådan öfverenskommelse skall upphöra att gälla sex månader efter

därförut skedd uppsägning.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

0O

l:o).

Inkomst af fast egendom.

I. Yärdet af bostadsförmån, som ägare, med ägare likställd innehafvare

eller brukare af fast egendom åtnjuter å fastigheten, beräknas med

ledning af i orten gällande hyrespris eller i saknad af tillfälle till sådan

jämförelse efter annan grund, som taxeringsmännen finna tillämplig.

Uppskattningen hänför sig till den del af fastigheten, som faktiskt

tages i anspråk såsom bostad för den skattskyldige och hans familj jämte betjäning

eller eljes af den skattskyldige användes för ändamål, som närmast

afse hans bekvämlighet och trefnad, såsom gästrum, lusthus, stall för lyxhästar,

sommarvilla, jaktstuga o. d. Plantering, parkanläggning o. d. tagas

ock i betraktande vid inkomstens uppskattning.

I skattskyldigs inkomst inberäknas icke hyresvärdet af lägenheter,

som begagnas såsom bostad af den i hans näring anställda tjänste- och

arbetspersonalen, likasom å andra sidan afdrag icke får göras för hyresvärdet

såsom omkostnad. I den mån sådan personal är anställd för den

skattskyldiges och hans familjs egen uppassning och bekvämlighet, tages

däremot, såsom ofvan är angifvet, vid uppskattningen af hans inkomst

hänsyn till hyresvärdet å ifrågavarande lägenheter.

Om och i den mån den skattskyldige använder egen fastighet för

rörelse e. d., upptages hyresvärdet däraf icke vid inkomstberäkningen.

II. Till inkomst af jordbruk med dess binäringar räknas den inkomst,

som förvärfvas:

genom försäljning (ej realisation) af jordbrukets, ladugårdens och trädgårdens

produkter äfvensom af kreatur;

genom mejerihandtering och annan handtering, som är att anse såsom

binäring till jordbruket samt uteslutande eller hufvudsakligen afser förädling

af det egna jordbrukets eller egendomens produkter;

genom körslor samt uthyrning af dragare, maskiner och annan arbetskraft;

äfvensom

genom direkt tillgodogörande för den skattskyldiges och hans familjs

räkning af egendomens afkastning, härunder inbegripet hvad som åtgår

för sådan tjänstepersonal, som användes till personlig uppassning; skolande

värdet häraf beräknas med ledning af ortens gällande försäljningspris. Syssel

-

54

sättes tjänare både för den skattskyldiges eller hans familjs personliga

uppassning och i hans näring, upptages såsom inkomst endast skälig andel

af hvad som för tjänaren tillgodogöres. Enahanda gäller i fråga om afdrag,

som här nedan siigs, för lön och underhåll åt sådan tjänare.

Såsom kostnader för jordbruksfastighets brukande och skötsel komma

särskildt i betraktande utgifter för:

lön och underhåll åt arbetspersonal, i den mån den användes för

jordbruket och dess binäringar, därvid dock afdrag ej får ske för underhåll,

som bestrides med fastighetens produkter, och ej heller för lön och underhåll

åt den skattskyldiges hemmavarande barn, som deltaga i arbetet med

egendomens skötsel, så framt de icke särskildt taxeras för inkomsten;

nyanskaffning (ej nyuppsättning) af lefvande och döda inventarier, i

den mån nyanskaffningen icke ersatts med köpeskillingen för försålda eller

värdet af i byte erhållna inventarier; ägande i följd häraf skattskyldig

icke att under form af afskrifning göra afdrag för den värdeminskning å

jordbruksinventarier, som förorsakas af slitning eller nötning;

underhåll af byggnader och andra anläggningar samt inventarier;

inköp af utsäde, foder och gödningsämnen o. d.; samt

försäkring af arbetspersonalen, byggnader, förråd och andra för jordbruket

och dess binäringar (ej för personligt behof) afsedda inventarier.

Vidare må för den värdeminskning, som byggnader årligen undergå

genom slitning, afdrag äga rum, motsvarande en efter hvarje byggnads

beskaffenhet och användning lämpad andel af dess värde.

Kostnad för sådana arbeten, som afse grimdförbättring af egendom

genom nybyggnad, nyodling, torrläggning o. d., får icke af dragas vid

taxering af inkomst af jordbruk.

III. Till inkomst af skogsbruk liänföres den inkomst, som någon förvärfvar

dels genom tillgodogörande för egen räkning af skogseffekter från

fastighet, som af honom äges, arrenderas eller innehafves med sådan rätt,

att han enligt VI här nedan anses såsom likställd med ägare, eller genom

försäljning af sådana skogseffekter (inkomst af skogsafverkning), dels ock

genom upplåtelse af afverkningsrätt till skog.

Till de utgifter, därför vid beräkning af inkomst af skogsbruk afdrag

må äga ruin, räknas kostnader för skogsodling, hyggesrensning, markberedning,

afdikning af produktiv skogsmark samt annan/sådan utgift för

skogens bevarande och återväxt, äfvensom i fråga om skogsafverkning dessutom

kostnader för virkets fällning och tillredning, utdrifning, flottning o. d.

Däremot må, i enlighet med hvad under II här ofvan sagts, kostnad för

oo

grundförbättring, såsom torrläggning af å skogen varande mossar och andra

sankmarker, som icke äro att hänföra till produktiv skogsmark, sänkning

af vatten o. d.y icke af dragas.

Yid uppskattning af inkomst af skogsbruk må fastighetens ägare vidare

åtnjuta afdrag för den värdeminskning, skogen genom afverkning

eller upplåtelse af afverkningsrätt lidit i förhållande till dess för ägaren

gällande ingångsvärde. Med ingångsvärde förstås, då ägaren förvärfvat

fastigheten genom köp, den del af köpeskillingen för fastigheten, som kan

anses hafva vid köpet belöpt på därå växande skog, eller, då fastigheten

af den skattskyldige förvärfvats genom annat fång än köp, det belopp,

hvarmed den växande skogen kan anses hafva ingått i det fastighetsvärde,

efter hvilket enligt gällande stämpelförfattningar stämpelplikten med afseende

å fastighetsför värf vet beräknats. För åtnjutande af afdrag, som nu

är nämndt, skall den skattskyldige i sin deklaration angifva hela sin behållna

intäkt af afverkningen eller upplåtelsen utan dylikt afdrag samt

särskildt uppgifva det afdrag, han i ifrågavarande afseende påyrkar.

Afdrag för minskning i skogens ingångsvärde äger dock icke rum i

fråga om skog, som tillgodogjorts för husbehof.

Exempel. A försäljer år 1912 från sin fastighet skog på rot för en

köpeskilling af 15,000 kronor. Yid taxeringen år 1913 gör han genom

köpehandling om fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att af köpeskillingen

för fastigheten, som inköpts för 100,000 kronor, ett belopp af

40.000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas ingångsvärde,

samt visar därjämte, att skogen efter upplåtelsen af afverkningsrätt

har ett värde af allenast 30,000 kronor. Yid inkomstberäkningen

är A således berättigad att göra afdrag för skillnaden mellan sistnämnda

två belopp eller 10,000 kronor, och skall följaktligen hans inkomst af

skogsbruk upptagas till 5,000 kronor.

I nu nämnda fall har alltså skogens ingångsvärde amorterats med

10.000 kronor, i följd hvaraf vid nästkommande afverkning eller upplåtelse

A äger tillgodonjuta afdrag i förevarande afseende, allenast om och i den

mån skogens värde genom afverkningen eller upplåtelsen sjunkit under

30.000 kronor. Har genom skogseld, naturhändelse eller dylikt växande

skog å fastigheten dessförinnan förstörts eller skadats, skall skogens ingångsvärde

anses amorteradt jämväl med det belopp, hvarmed skogen i

dess helhet genom förstörelsen eller skadan nedgått i värde.

Om skogsägaren använder afverkadt virke i egen för ädling srörelse.

taxeras skogsinkomsten i samband med inkomsten af rörelsen. Beräk

-

ningen af skog,sinkomsten sker äfven i sådant fall med tillämpning af kär

ofvan gifna regler.

IV. Såsom inkomst af fast egendom upptages jämväl hvad som

eljes tillfaller ägaren såsom ersättning för upplåtelse åt någon af rätt

att i visst afseende tillgodogöra sig eller nyttja egendomen eller del däraf,

såsom sten-, torf-, grus- ock lertäkt o. d., jakt, fiske, rätt att begagna

vattenkraft, rätt att framdraga ledningar öfver egendomen, rätt att begagna

upplags- eller lastageplats o. s. v., så ock k vad som förvärfvas genom

omedelbar afyttring af vissa egendomens beståndsdelar, såsom sten, torf,

grus, lera o. d., samt genom jakt eller fiske, som af ägaren eller för lians

räkning bedrifves.

Y. T fråga om rätt till afdrag vid taxering af inkomst af annan

fastighet än jordbruksfastighet komma särskildt i betraktande kostnader för

reparation, brandförsäkring, aflöning till vice värd (portvakt, gårdskarl),

vattenledning, renhållning, belysning m. m., i den mån dessa kostnader

åligga husägaren såsom sådan.

Yl. Likställd med ägare anses innehafvare af fideikommissegendom, af

jordegendom, hvilken besittes med stadgad åborätt eller är af allmän myndighet

eller af stiftelse till begagnande mot lifstidsstädja upplåten, af jordegendom,

som är anslagen till boställe eller eljes på lön, af skogsområde,

som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk eller

kanalbolag, af sådan ofri tomt, hvarifrån innehafvaren ej må skiljas, så

länge han erlägger tomtören eller utan att vederbörlig lösen gifves, af

område, som är upplåtet med tomträtt, samt af lägenhet, som är afsöndrad

från annan egendom till besittning på viss tid eller på lifstid.

2:o).

Inkomst af tjänst eller pension.

Till inkomst af tjänst eller pension hänföras:

inkomst och förmån af allmän eller enskild tjänst, därunder inbegripet

särskildt tjänsteuppdrag, såsom aflöning, arfvode, traktamente, sportler m. m.;

stadigvarande arbetsanställning eller annat stadigvarande uppdrag;

pension, lifränta och undantagsförmån;

periodiskt understöd, så framt det icke lämnas såsom bidrag till mottagarens

undervisning eller uppfostran.

Värdet af bostadsförmån, som tjänstinnehafvare åtnjuter å jordegendom,

hvilken är honom anslagen till boställe eller eljes på lön, upptages, på sätt

i l:o) här ofvan är angifvet, under inkomst af fast egendom. I andra fall

räknas tjänstinnehafvares bostadsförmån under inkomst af tjänst eller pension.

Har tjänstinnehafvare utgifvit ersättning för bostadsförmån, upptages såsom

inkomst allenast det belopp, hvarmed hyresvärdet kan anses öfverstiga

nämnda ersättning.

För uppskattning af bostadsförmåns värde gälla de under l:o) bestämda

beräkningsgrunderna.

Lön och annan inkomst, som utgår i spannmål eller persedlar, upptages

med det kontanta belopp, den efter ortens medelpris utgör.

3:o).

Öfriga inkomster af arbete.

[7 § 3:o) b, c och dl

Härunder upptagas:

a) inkomst af rörelse eller yrke, såsom:

bergsbruk, kalk- och stenbrott jämte därtill hörande verk och inrättningar

;

skogsafverkning å annans mark på grund af särskild upplåtelse och

handel med rätt till sådan afverkning;

fabriker, mekaniska verkstäder;

kvarnar, sågverk och andra för varors tillverkning eller förädling anlagda

inrättningar, livilka ej drifvas såsom binäring till jordbruk;

handtverk;

handels-, penning- och försäkringsrörelse;

järnvägs- och kanaldrift, skeppsrederi och sjöfart samt all annan

transport- eller kommunikationsverksamhet;

gasverk, företag, som afser att med hjälp af ledning tillhandahålla

vatten eller elektrisk energi;

vetenskaplig, konstnärlig och litterär verksamhet samt lärare-, läkareoch

sakförareverksamhet, för så vidt den ej utöfvas på grund af tjänstebefattning

;

äfvensom all annan yrkesmässig verksamhet;

b) inkomst af tillfälligt uppdrag, som ej är att hänföra till tjänsteuppdrag

eller yrkesmässig verksamhet, såsom:

uppdrag att ombesörja försäljning af annans egendom, att verkställa

utredning af dödsbo eller att förrätta bouppteckning eller arfskifte, samt

alla andra inkomstbringande uppdrag af mindre stadigvarande natur;

8

58

c) sådana skattepliktiga intäkter, som ej böra hänföras under annan

rubrik, såsom realisationsvinster, lotterivinster, inkomst af patent- och därmed

jämförliga rättigheter o. d.

Till inkomst af rörelse eller yrke räknas ock värdet af hvad skattskyldig

för sin egen, sin familjs och betjänings räkning direkt tillgodogör

sig af förnödenheter och varor, som han för i handel eller tillverkar, eller

eljes från afkastningen af den näring, som af honom drifves.

Yid taxering af inkomst af rörelse eller yrke inräknas icke i inkomsten

hyresvärdet af egen fastighet, som användes för rörelsen eller yrket,

likasom å andra sidan afdrag icke får göras för hyresvärdet såsom omkostnad.

Enahanda gäller, där i rörelse eller yrke förädlas produkter från eget

jordbruk eller skogsbruk.

4:o).

Inkomst från bolag m. m.

. Såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag eller solidariskt bankbolag

upptages det belopp, som delägaren nästföregående år uppburit eller

ägt uppbära i utdelning från bolaget, utan hänsyn till hvilka bolagets tillgångar

som användts till utdelningen. Har aktie eller banklott under

nästföregående år bytt ägare, upptages utdelningen såsom inkomst för

den, som varit ägare af den till aktien eller banklotten hörande kupongen

vid den tidpunkt, då utdelningen blef tillgänglig för lyftning. Under inkomst,

hvarom här är fråga, hänföres jämväl utdelning till kommanditlottägare

i solidariskt bankbolag.

Delägare i handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag och rederi,

som ej är aktiebolag, beskattas för den del af bolagets vinst nästföregående

år, som på honom belöper, huru denna än må hafva af bolaget användts

och oberoende af hvad han må hafva lyftat af bolagets under

nämnda år eller tidigare förvärfvade vinst.

5:o).

Vissa afdrag vid inkomstens uppskattning.

Afdrag är medgifvet:

1) för alla omkostnader för inkomstens förvärfvande och bibehållande.

Afdrag får således ej göras för omkostnader, som hänföra sig till den

skattskyldiges person, såsom lefnadskostnader i allmänhet, hyra för egen

bostad, utskylder o. d.

Däremot är afdrag medgifvet för allt, som kan inrymmas under be

-

greppet driftkostnader. Dit köra t. ex. kostnader för hyra ock underhåll

af arbetslokaler, för lön ock underhåll af arbetspersonal, förvaltningskostnad,

accis, ränta å lånt rörelsekapital, resekostnader ock ökning i lefnadskostnader,

då skattskyldig för sin verksamhet måste vistas utom hemorten o. s. v.

I sistnämnda fall får dock icke afdragas högre belopp än därför utgående

ersättning, sä vidt sådan blifvit anvisad. Såsom driftkostnad räknas icke

den skattskyldiges eget arbete eller ränta å hans eget kapital, äfven om

han i sina räkenskaper belastar sin affär med utgifter härför. Ej heller må

afdrag äga rum för lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltaga i

rörelsen eller yrket, så framt de icke särskildt taxeras för sin inkomst däraf.

Äfven indirekta kostnader, som hänföra sig till den skattskyldiges

verksamhet, få afdragas. Hit hör värdeminskning, som äfven med noggrannt

underhåll och aktsam vård drabbar byggnader och inventarier,

hvilka användas i den skattskyldiges verksamhet, likasom ock den värdeminskning

å grufvor, stenbrott o. d., som uppkommer genom utnyttjandet

däraf. Afdrag härför får vid taxering ske under form af viss efter värdeminskningen

afpassad årlig afskrifning; dock att i fråga om inventarier, som

användas i jordbruksnäring, gäller hvad under l:o) här ofvan är stadgadt.

Vidare må afdrag ske

2) för vissa utgifter, som icke stå i direkt sammanhang med den

skattskyldiges verksamhet, men som lian gjort för att trygga sig och sin

familj i händelse af olycksfall, sjukdom eller dödsfall. Härunder falla

pensionsafgifter, premier för lifförsäkring o. d. Bätten till afdrag för försäkringspremier

är emellertid begränsad till 200 kronor, kvilket belopp

afser den utgift, som den skattskyldige verkligen fått vidkännas för försäkringen,

d. v. s. hvad som återstår efter afdrag af den återbetalning af

premier, hvilken under året tilläfventyrs ägt rum under form af vinstutdelning

e. d. Om vinstutdelningens belopp skulle öfverstiga hvad såsom

premie för ifrågavarande slags försäkring under året utbetalats, anses öfverskottet

vara beskattningsbar inkomst.

Slutligen äger afdrag rum

3) för vissa utgifter, som minska den skattskyldiges skatteförmåga

och hvilka få afdragas från den sammanräknade inkomsten, nämligen ränta

å all slags gäld, om räntan ej afdragits såsom driftkostnad, förlust, som

ej är att anse såsom kapitalförlust, undantagsförmåner och årligt understöd

eller andra sådana utbetalningar, som grunda sig på en rättslig eller frivilligt

åtagen förpliktelse utöfver den genom lag ålagda försörjningsplikten.

Hvad som utgifvits till hemmavarande familjemedlemmar får icke afdragas.

Uppskattning af förmögenhet.

Såsom förmögenhet taxeras öfverskottet af tillgångar utöfver sladder

(13 §).

Skattskyldigheten afser för svenska medborgare, som äro här i riket

mantalsskrifna, äfvensom för föreningar, samfund och stiftelser, kvilka äro

skattskyldiga enligt 12 § b), all deras förmögenhet. För annan skattskyldig

omfattar skatteplikten endast sådan förmögenhet, som är här i riket nedlagd

(12 §). Med här i riket nedlagd förmögenhet förstås sådan förmögenhet, som

består af fast egendom här i riket eller utgör beståndsdel af anläggnings- eller

driftskapital för företag, som här i riket bedrifves, äfvensom aktier eller andelar

i sådant företag. Deri omständigheten, att här i riket icke mantalsskrifven

svensk medborgare, utlänning eller utländskt bolag placerar förmögenhet

i svenska obligationer eller i inteckningar i här belägen fast egendom

eller har medel innestående på depositionsrälming i bankinrättning här i

riket eller eljes här liar fordringar, som icke grunda sig på affärsverksamhet,

hvilken af honom ensam eller jämte annan här drifves, medför icke skattskyldighet;

ej heller den omständigheten, att han under vistelse här i riket

medför värdepapper eller annan lös egendom eller att han här i annans

vård anförtrott sådan egendom.

Huruvida egendom, fast eller lös, lämnar afkastning eller icke, är i

och för sig ej afgörande för frågan, om egendomen skall räknas såsom tillgång.

Sålunda skall vid taxering af förmögenhet medräknas jämväl obebyggda

tomter äfvensom aktier och dylika värdepapper, utan hinder däraf

att de för tillfället icke lämna afkastning.

Fordran skall för att anses såsom tillgång vara säker och därjämte

förhandenvarande. Ar fordran för sin tillkomst gjord beroende af ett villkor,

som är ovisst, vare sig i den meningen, att det är osäkert, om den

såsom villkor bestämda tilldragelsen skall komma att inträffa, eller i den

meningen, att det visserligen är säkert, att tilldragelsen skall inträffa, men

ovisst när, skall fordringen icke medräknas. Däremot har den omständigheten,

att fordran, som löper utan ränta, ännu ej är förfallen till betalning,

betydelse endast för beräkningen af dess närvarande värde (16 §).

I tillämpliga delar gäller hvad nu är sagdt äfven om skuld. Sålunda

skall t. ex. utfästelse att såsom för egen skuld ansvara för annans förbindelse

icke räknas såsom skuld, förrän betalningsskyldighet faktiskt inträdt.

61

De under 13 § 2:o) f) och rf) upptagna rättigheterna skola, i motsats

till de under 2:o) h) och i) omförmälda, räknas såsom tillgångar oberoende

af deras större eller mindre varaktighet. Rättigheterna under 2:o), //),

hvarunder jämväl inbegripas jakt- och fiskerättigheter, skola vara upplåtna

såsom själ f ständiga rättigheter. Sålunda afses icke t. ex. rätt, som i förevarande

hänseende kan tillkomma arrendator af fast egendom.

Patent- och förlagsrätter taxeras såsom förmögenhet i utöfvarens hand.

Tillkommer utöfningen liera personer, skall rätten till den utsträckning, hvari

den af en hvar af dem får utöfvas, räknas såsom tillgång för honom. Årlig

eller på annat sätt bestämd stadigvarande afgift (royalty o. d.), som någon

vid öfverlåtelse af patent- eller förlagsrätt betingat sig, utgör förmån,

hvarom förmäles i 13 § 2:o) i) och taxeras under där gifna förutsättningar.

Detsamma gäller om afgift, som utgår till innehafvare af viss yrkesrätt

såsom ersättning för det han själf. afstår från utöfningen af sin rätt.

Såsom förmögenhet räknas icke rätt till firmanamn (rätten till en

upparbetad affär), varumärke, mönsterskydd, tidnings titel o. d.

Bestämmelsen under 13 § 2:o) h), att besittningsrätt till fäst egendom,

som upplåtits mot visst belopp eu gång för alla, skall räknas såsom tillgång,

afser att täcka jämväl det fallet, att därjämte årligen erlägges en

viss mindre afgift.

Föreskriften i 13 § 2:o) /), att rätten till ränta, afkomst af fast egendom

eller annan stadigvarande förmån skall, där den ej är bestämd att tillgodonjutas

för den berättigades lifstid, vara upplåten för tid, hvaraf vid

nästföregående års utgång återstodo minst fem år, för att kunna taxeras

såsom förmögenhet, skall anses uppfylld, äfven då viss tid icke blifvit bestämd,

men det med visshet kan antagas, att rättigheten faktiskt kommer

att hafva en varaktighet af minst fem år.

Fast egendom, som nästföregående år varit åsatt taxeringsvärde, upptages

till detta värde, dock att, om sådant värde då icke varit åsatt eller

omständighet inträffat, som enligt bevillningsförordningen kan under en taxeringsperiod

påkalla förändrad värdering, fastigheten upptages till det taxeringsvärde,

som under löpande året bestämmes. Flljes gäller såsom allmän

grund för uppskattning af egendom saluvärdet, hvarmed förstås det pris, som

kan antagas hafva vid utgången af nästföregående kalenderår eller, då räkenskapsår

icke sammanfaller med kalenderår, vid utgången af det räkenskapsår,

som gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker,

varit påräkneligt för egendomen vid en försäljning af densamma under

normala förhållanden. Till ledning för beräkningen af detta värde lämpar

sig i främsta rummet det pris, som vid skedd försäljning af egendomen

eller därmed jämförlig egendom uppnåtts, eller, där egendomen varit föremål

för anbud om köp, bindande anbud, som i sådant afseende af vederhäftig

köpare afgifvits; dock att, där tillfälliga omständigheter, såsom

tvångsförsäljning eller plötslig realisation, försäljning till nära anhörig,

högre värdesättning på grund af rent privata hänsyn o. d., kunna antagas

hafva inverkat på köpeskillingen eller köpeanbudet, vederbörlig hänsyn

skall tagas till graden af denna inverkan.

Värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptages

till det noterade värdet, så framt omständigheterna föranleda till att detta

verkligen motsvarar pris, som under normala förhållanden kan antagas

hafva varit påräkneligt vid försäljning.

Lager af råämnen eller varor värderas såsom helhet utan hänsyn till

påräknelig vinst vid försäljning i detalj.

Jämväl beträffande rättigheter i allmänhet gäller såsom regel, att de

skola taxeras till sitt saluvärde. För de under 13 § 2: o) i) upptagna

rättigheterna är enligt 16 § detta värde deras kapitalvärde, beräknadt på

där angifvet sätt. Föreligga i fråga om andra rättigheter ej under form

af er lagd köpeskilling, afgifvet anbud om köp eller eljes sådana omständigheter,

på grund hvaraf säker vägledning kan vinnas för en direkt uppskattning

af rättighets saluvärde, utrönes dess årliga värde, därvid afdrag

göres för afgift, som kan ifrågakomma för rättighetens utöfvande. Därefter

sker kapitalisering, på sätt som gäller i fråga om de i 13 § 2:o) i}

omförmälda rättigheterna.

Kontant hushållskassa vid årsskiftet upptages icke, likasom å andra sidan

vid samma tid oreglerade hushållsskulder för året ej få såsom skuld afdragas.

7 :o)

Om efterbeskattning.

Genom efterbeskattning enligt 21 § skall inkomst- och förmögenhetsskatt

påföras till det belopp, hvarmed den förut erlagda skatten understiger

det skattebelopp, som bort påföras, därest inkomsten eller förmögenheten

i rätt tid taxerats till riktigt belopp.

Exempel:

63

Tabell I

utvisande kapitalvärdet efter en räntefot af 5 %, af en efter förloppet af nedanstående

antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta ej skall

gäldas före förfallodagen.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1

95,24

26

28,12

51

8,31

76

2,45

2

90,70

27

26,78

52

7,91

77

2,34

3

86,38

28

25,51

53

7,53

78

2,22

4

82,27

29

24,29

54

7,17

79

2.12

5

78,35

30

23,14

55

6,83

80

2,02

6

74,62

31

22,04

56

6,51

81

1,92

7

71,07

32

20,99

57

6,20

82

1,83

8

67,68

33

19,99

58

5,90

83

1,74

9

64,46

34

19,04

59

5,62

84

1,66

10

61,39

35

18,13

60

5,35

85

1,58

| 11

58,47

36

17,27

61

5,10

86

1.51

12

55,68

37

16,44

62

4,86

87

1,43

1 13

53,03

38

15,66

63

4,62

88

1,37

! 14

50,51

39

14,91

64

4,40

89

1,30

15

48,10

40

14,20

65

4,19

90

1,24

16

45,81

41

13,53

66

3,99

91

1,18

17

43,63

42

12,88

67

3,80

92

1,12

1 18

41,55

43

12,27

68

3,62

93

1,07

19

39,57

44

11,69

69

3,45

94

1,02

20

37,69

45

11,13

70

3,29

95

0,97

21

35,89

46

10,60

71

3,13

96

0,92

22

34,18

47

10,09

72

2,98

97

0,88

23

32,56

48

9,61

73

2,84

98

0,84

24

31,01

49

9,16

74

2,70

99

0,80

25

29,53

50

8,72

75

2,58

100

0,76

64

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af o %, af en under nedanstående antal

år utgående, vid slutet af hvarje år till betalning förfallen ränta (afkomst, förmån)

å 1 krona.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

j Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

i

0,95

26

14.38

51

18,34

76

19,91

2

1,86

27

14,64

52

18,42

77

19,53

3

2,72

28

14,90

53

18,49

78

19,56

4

3,55

29

15,14

54

18,07

79

19,58

5

4,33

30

15,37

55

18,63

80

19,60

6

5,08

31

15,59

56

18,70

81

19,62

7

5,79

32

15,80

57

18,76

82

19,63

8

6,46

33

16,00

58

1 8,82

83

19,65

9

7,tl

34

16,19

59

18,88

84

19,67

! 10

7,72

35

16,37

60

18,93

85

19,68

11

8,31

36

16,55

61

18,98

86

19,70

12

8,86

37

16,71

62

19,03

87

19,71

13

9,39

38

16,87

63

19,08

88

19,73

14

9,90

39

17,02

64

19,12

89

19,74

15

10,38

40

17,16

65

19,16

90

19,75

16

10,84

41

17,29

66

19,20

91

19,76

17

11,27

42

17,42

67

19,24

92

19,78

18

11,69

43

17,55

68

19,28

93

19,79

19

12,09

44

17,66

69

19,31

94

19,80

20

12,46

45

1 i ,77

70

19,34

95

19,81

21

12,82

46

17,88

71

19,37

96

19,82

22

13,16

47

17,98

72

19,40

97

19,82

23

13,49

48

18,08

73

19,43

98

19,83

24

13,80

49

18,17

74

19,46

99

19,84

25

14,09

50

18,26

75

19,48

100

19,85

Utgår beloppet i stället vid början af hvarje år, erhålles kapitalvärdet genom

att öka närmast föregående tal med 1.

65

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter eu räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,

som vid slutet af hvarje år under en persons af mankön lifstid utgår med belopp

eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

14,99

30

15,54

60

9,58

90

1,70

1

16,70

31

15,43

61

9,29

91

1,58

2

17,07

32

15,31

62

8,99

92

1,43

3

17,23

33

15,19

63

8,68

93

1,34

4

17,32

34

15,05

64

8,38

94

1,27

5

17,37

35

14,91

65

8,07

95

1,23

6

17,38

36

14,77

66

7.77

96

1,19

7

17,37

37

14,62

67

7,45

97

1,14

8

17,34

38

14,48

68

7.14

98

1,06

9

17,30

39

14,32

69

6,83

99

1,01

10

17,24

40

14,15

70

6,52

100

1,00

11

17,18

41

13,98

71

6,21

101

0,93

12

17,10

42

13,81

72

5.89

102

0,72

13

17,01

43

13,62

73

5,59

103

0,36

14

16,92

44

13,44

74

5 29

15

16,82

45

13,24

75

4,98

16

16,72

46

13,04

76

4,69

17

16,63

47

12,83

77

4,40

18

16,55

48

12,62

78

4,13

19

16,46

49

12,40

79

3,87

20

16,39

50

12,18

80

3,61

21

16,32

51

11,95

81

3,36

22

16,26

52

11,71

82

3,12

23

16,19

53

11,46

83

2,91

24

16,11

54

11.30

84

2,71

i 25

16,03

55

10,95

85

2,53

26

15,94

56

10,69

86

2,34

27

15,85

57

10.42

87

2,15

28

15,76

58

10.15

88

1,96

1 29

15,65

59

9,87

89

1,81

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid

början af hvarje år, ökas det med 1.

9

Tabdl IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,

som vid slutet af hvarje år under en persons af kvinnkön lifstid utgår med belopp

eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

15,41

30

15,84

60

10,09

90

1.96

1

16,82

31

15,74

61

9,79

91

1,82

2

17,17

32

15,64

62

9,49

92

1,69

o

O

17,32

33

15,53

63

9,17

93

1,58

4

17,40

34

15,41

64

8,85

94

1,47

ö

17,4(5

35

15,29

65

8,53

95

1,38

G

17,48

36

15.17

66

8,21

96

1.29

7

17,47

37

15,04

67

7,89

97

1,21

8

17,45

38

14,90

68

7,59

98

1,17

9

17,42

39

14,7(1

69

7,24

99

1.15

10

17,37

40

14,62

70

6,92

100

1,14

11

17,31

41

14,47

71

6,61

101

1.09

12

17,24

42

14,31

72

6,28

102

0,94

i 13

17,17

43

14,15

73

5,98

103

0,68

14

17,11

44

13,97

74

5,66

104

0,33

15

17,02

45

13,79

75

5,36

16

16,95

46

13,60

76

5,07

17

16,88

47

13,40

77

4,78

18

16,80

48

13,19

78

4,50

19

16,73

49

12,97

79

4.23

20

16,66

50

12,75

80

3,97

21

16,59

51

12,52

81

3,73

22

16,52

52

12,28

82

3,48

23

16,44

53

12,04

83

3,25

24

16,37

54

11,79

84

3,03

25

16,29

55

11,52

85

2,82

26

16,21

56

11,25

86

2,62

27

16,13

57

10,97

87

2,43

28

16,04

58

10,68

88

2,27

29

15,94

59

10,39

89

2,12

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid

början af hvarje år, ökas det med 1.

Kompletterad! förslag till 17—20 SS i förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt.*)

17 S

Inkomstskatt

och förmögenhetsskatt utgå i en summa efter ett med

afseende på inkomstens och förmögenhetens storlek taxeradt belopp.

Inkomsten ingår däri med sitt enligt de i 3 kap. angifha grunderna

uppskattade belopp.

För beskattning af förmögenheten upptages i det taxerade beloppet

eu tredjedel af förmögenhetens till fem procent beräknade afkastning eller

således en sextiondedel af den uppskattade förmögenheten.

Inkomsten och en sextiondedel af förmögenheten utgöra följaktligen

tillsammans det taxerade beloppet. Detta utföres i fulla hundratal kronor,

så att Överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal, bortfaller.

18 §.

Skyldighet att erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt inträder för

svensk medborgare, som är här i riket mantalsskrifven, när det enligt

17 § taxerade beloppet eller, i fråga om äkta makar, de för dem båda

taxerade beloppen sammanräknade uppgå till 800 kronor; dock att skattskyldigheten

inträder vid ett taxeradt belopp af 100 kronor, när detta

grundar sig på sådan för beskattning af förmögenhet verkställd beräkning,

som i 17 § omförmäles.

Om det taxerade beloppet understiger 6,000 kronor, utgår för skattskyldig,

som nu är nämnd, inkomst- och förmögenhetsskatten med följande

procent af det taxerade beloppet, nämligen:

för ett taxeradt belopp, ej öfverstigande 900 kronor

med

0,4 %

» » »

» öfverstigande 900 »

men

ej 1,100 kronor

»

0,6 %

» » »

» » 1,100 »

T>

» 1,400

»

»

0,8 %

» » »

» » 1,400 »

»

» 1,700

»

»

1 %

» » »

» » 1,700 »

»

* 2,000

»

»

1,2 %

» » »

» » 2,000 »

» 2,500

»

1,4 %

» » »

» » 2,500 »

»

» 3,000

»

»

1,6 %

» » »

» » 3,000 »

»

» 3,600

»

»

1,8 $

» » »

» » 3,600 »

» 4,500

»

2 %

* * :i

» » 4,500 »

»

2,25 %

*) Jämför sid. 47—50.

68

För. annan enskild skattskyldig än svensk medborgare, som är här i

riket mantalsskrifven, samt för andra juridiska personer än inländska aktiebolag

och solidariska bankbolag inträder skatteplikten, så snart det taxerade

beloppet uppgår till 100 kronor. Inkomst- och förmögenhetsskatten utgår

för dessa skattskyldiga med 2,25 procent af det taxerade beloppet, så vidt

detta understiger 6,000 kronor.

Om det taxerade beloppet uppgår till eller öfverstiger 6,000 kronor,

utgår för skattskyldiga, som i denna paragraf afses, inkomst- och förmögenhetsskatten

med en krona för hvarje fullt hundratal af ett belopp, som

beräknas efter följande grunder:

6,000 kronor af det taxerade beloppet ökas med 125 °/°,

den del af det taxerade beloppet, som öfverstiger

6,000

kronor

men

icke

8,000

kronor, ökas

med

200

7 o

8,000

»

»

»

1 2,000

» »

250

°/o

12,000

»

»

»

20,000

» »

»

300

°/o

20,000

»

»

»

30,000

» . »

»

350

°/o

30,000

»

»

»

50,000

» »

»

400

°/o

50,000

»

»

»

80,000

» »

»

450

°/o

80,000

»

»

500

°/o

dock att det beräknade belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må

i något fall öfverstiga fem gånger det taxerade beloppet, allt på sätt den

vid denna förordning fogade progressionstabellen närmare utvisar.

S 19.

1 mom. Å ort, där lefnadskostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse

med hvad de äro inom riket i allmänhet, må det taxerade beloppet

minskas, för skattskyldig, hvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 1,800

kronor, med högst 300 kronor, och för den, h vilkens taxerade belopp öfverstiger

1,800 kronor men icke 3,000 kronor, med högst 200 kronor. Afdrag,

som nu är nämndt, skall gälla för orten i dess helhet.

2 mom. Skattskyldig, hvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 6,000

kronor, äger vidare erhålla nedsättning i det taxerade beloppet med 100

kronor för hvarje af honom på grund af försörjningsplikt underhållet barn,

hvars ålder vid början af det år, taxeringen sker, understiger femton år.

För barn, som själf åtnjuter inkomst, äger dock skattskyldig tillgodonjuta

afdrag, allenast såvida och i den mån barnets inkomst understiger 100

kronor.

69

3 mom. I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund

af särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll af närstående, stark

skuldsättning, olyckshändelse och dylikt), väsentligen nedsatt, må skattskyldig,

hvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 3,000 kronor, erhålla

nedsättning i detta belopp med högst hälften. Om det taxerade beloppet

icke öfverstiger 1,500 kronor, må undantagsvis i fall, där särdeles ömmande

omständigheter förekomma, fullständig befrielse från skatt medgifvas. Dock

må den omständigheten, att skattskyldig har barn under femton år att försörja,

ej gälla såsom grund för afdrag eller befrielse enligt detta moment.

4 mom. Det belopp, som återstår, sedan de i denna paragraf medgifna

af dragen ägt rum, utföres i fulla tiotal kronor, så att Överskjutande

belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller. Inkomst- och förmögenhetsskatt

för det sålunda utförda beloppet utgår efter den procent, som

enligt 18 £ gäller för det taxerade beloppet i dess helhet.

5 mom. Afdrag, hvarom i denna paragraf är fråga, må tillgodonjutas

allenast af svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven.

20 §.

Inkomstskatt af inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgår

dels med två kronor femtio öre för hvarje hundratal kronor af den taxerade

inkomsten, dels ock därutöfver

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger fem men icke tio procent

af bolagets kapital, med en krona för hvarje hundratal kronor af nämnda

inkomstbelopp,

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger tio men icke femton

procent af kapitalet, med två kronor för hvarje hundratal kronor af inkomstbeloppet,

samt

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger femton procent af kapitalet,

med tre kronor för hvarje hundratal kronor af inkomstbeloppet.

Med kapital förstås det bolagets aktie- eller lottkapital, som varit inbetaldt

vid början af nästföregående år eller, om kapitalet nästföregående

år undergått förändring, medelstorleken däraf under samma år; och skall

såsom inbetaldt kapital anses bolagets inregistrerade eller anmälda aktieeller

lottkapital, i den mån detsamma motsvarar verkligt, af delägarna

gjordt tillskott; skolande dock i hvarje fall aktie- eller lottkapital, som

intill den 1 juli 1897 hos vederbörande myndighet inregistrerats eller anmälts

såsom inbetaldt, såsom sådant tillskott anses.

70

Förslag

till

Förordning angående bevillning af fast egendom samt af

inkomst.

1 Kap.

Till staten erlägges bevillning af fast egendom samt af inkomst enligt

bestämmelserna i denna förordning. Denna skatt utgår på grund af taxering-,

som verkställes i den ordning och med ledning af de uppgifter,

hvarom särskildt är stadgadt.

2 Kap.

Bevillning af fast egendom.

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill oek räknas frälseränta,

skall, med de undantag, som i 5 § upptagas, bevillning utgöras

efter fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med sex tiondedels öre för hvarje fulla etthundra

kronor samt

b) för all annan fastighet och frälseränta med fem tiondedels öre för

hvarje fulla etthundra kronor af taxeringsvärdet.

71

3 §•

Bevillning för fast egendom erlägges af den, som för nästföregående

året författningsenligt mantalsskrifvits eller bort mantalsskrifvas såsom

ägare eller innehafvare af fastigheten. Bevillningen erlägges af äg arm

utom i följande fall, då bevillningen utgöres af innehafvaren, nämligen:

a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt eller är af

allmän myndighet eller af stiftelse till begagnande mot lifstidsstädja upplåten,

för'' i stad befintlig så kallad ofri tomt, hvarifrån innehafvaren ej

må skiljas så länge han erlägger tomtören eller ntan att vederbörlig lösen

gifves, för område, som är upplåtet med tomträtt, samt för skogsområde,

som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk eller

kanalbolag eller ock innehafves af stad eller annan menighet;

i) för jordegendom eller annan fastighet, som antingen är till boställe

eller eljes på lön anslagen, såvida ägaren enligt 5 § a) eller b) är från

fastighetsbevillning fri och hela fastigheten är åt endast en person upplåten;

c) för lägenhet, som är till besittning på viss tid eller på lifstid från

annan egendom afsöndrad.

Har efter mantalsskrifningen för nästföregående år skattskyldig ägare

eller innehafvare af fastigheten aflidit, påföres bevillningen hans stärbhus.

4 §•

1 mom. Fast egendom skall uppskattas till det värde, egendomen haft

nästföregående år. Hetta värde bestämmes med ledning af de om hvarje

särskild egendoms storlek, beskaffenhet och afkastning inhämtade upplysningar

samt erhållna uppgifter om areal och olika ägoslag samt arrendeeller

kyresafgifter, köpeafhandlingar och värderingar för egendomens belåning

eller försäkrande mot brandskada.

2 mom. Frälser antas kapitalvärde uppskattas till tjugu gånger det

belopp, livartill samma ränta efter nästföregående års markegång uppgått,

såframt icke räntan, i enlighet med 14 § kungl. kungörelsen den 11 maj

1855, utgår efter medelmarkegångspris, i hvilket fall detta senare bör

läggas till grund för beräknandet af räntans belopp. Dock iakttages, att

frälseräntas kapitalvärde alltid sättes i fulla hundratal kronor, så att möjligen

öfver skjutande belopp icke beräknas.

3 mom. Det värde, hvartill fast egendom blifvit uppskattad, skall

utan förnyad uppskattning bibehållas oförändradt under fem år, därest icke

72

under tiden mellan två på hvarandra följande allmänna fastighetstaxeringar

sådana inträffade förhållanden, som i 2 § af de till ledning vid taxeringen

utfärdade särskilda anvisningarna närmare omförmälas, påkalla förändrad

värdering.

4 mom. Uppskattning af värdet å sådan fast egendom, som omförm

äles i 5 § c), äger icke rum.

Fastighctsbevillning erlägges icke af

a) staten;

b) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och

barmhärtighetsinrättningar: för dem tillhöriga allmänna platser, tomter och

byggnader;

kommuner och andra menigheter: för dem tillhöriga, inom deras

eget område belägna allmänna platser, tomter och byggnader;

regementen och officerskårer: för deras vid mötesplatser till begagnande

under mötena uppförda byggnader;

nykterhetsföreningar: för dem tillhöriga byggnader, afsedda för deras

verksamhet; samt

enskilda personer eller samfund: för dem tillhöriga kyrkor och bönehus;

allt dock endast såframt nu omförmälda allmänna platser, tomter,

byggnader, kyrkor och bönehus icke nästföregående år lämnat ägaren någon

inkomst; börande i motsatt fall fastighetsbevillning utgöras för så stor del

af fastighetens taxeringsvärde, som enligt den i de särskilda anvisningarna

till ledning vid taxeringen bestämda grund motsvarar inkomstbeloppet;

c) ägare af kanal, järnväg och annan farväg eller farled samt flottled:

för den mark, som af anläggningen upptages, äfvensom för själfva kanaloch

vägbyggnaden, hvarunder jämväl inbegripas do för anläggningens begagnande

erforderliga stationshus, verkstäder och andra byggnader; och

d) ägare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande åbyggnad, då

lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden och ej öfverstiger

500 kronor, därest lägenhetens innehafvare eller, om han är gift, den

andra maken ej eljest erlägger bevillning af fast egendom eller inkomst

eller innehafvarens eller makarnas inkomster, däri inbegripet det hyresvärde,

åbyggnaden kan äga, ej öfverstiga 500 kronor; skolande hvad i

denna punkt stadgas tiga tillämpning jämväl i det fall, att någon äger

byggnad å mark, som af annan äges eller innehafves.

73

I fall, då, af anledning att ägare eller innehafvare af fastighet aflidit,

stärbhus jämlikt 3 § bör erlägga bevillning för fastigheten, må taxeringsmyndighet

kunna medgifva befrielse från bevillning, därest behållningen i

boet ej öfverstiger 10,000 kronor samt den aflidne efterlämnat änka, oförsörjda

barn eller andra stärbhusdelägare, som varit beroende af honom för

sin försörjning.

6 §•

Vid uppskattning af fast egendom skola särskilda värden, slutande å

fulla hundratal kronor, utsättas:

a) å jordbruksfastighet:

för hvarje hemman och jordlägenhet eller, om hemmanet eller lägenheten

består af två eller flera brukningsdelar eller afsöndring af jord

därifrån ägt rum, för hvarje sådan brukningsdel (arrendegård, torp m. m.)

eller jordafsöndring; samt

för skogsområde, som omförmäles i 3 § a);

b) å annan fastighet:

för tomt i stad, köping och därmed jämförlig ort;

för åbyggnad å sådan tomt;

för lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga

värde utgöres af åbyggnaden;

för byggnad, belägen på jordbruksfastighet, men icke afsedd för det

därå drifna jordbruk eller dit hörande näring;

för fiske, som är i jordebok särskildt upptaget; samt

för frälseränta.

7 §.

Fast egendom taxeras inom den ort, där egendomen är belägen.

3 Kap.

Bevillning för inkomst af kapital och arbete.

8 §•

1 mom. För inkomst, vare sig af kapital eller af arbete, skall, med de

undantag, som i 12 § omförmälas, bevillning erläggas med en tiondedels

procent af inkomstbeloppet.

10

74

2 mom. Skattskyldig taxeras för den inkomst, han åtnjutit under

det nästföregående året.

Är skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna förordning

inbegripas jämväl hustruns inkomst; dock att i fall, där hustrun haft inkomst,

som rättsligen varit från mannens förvaltning undantagen, hustrun

skall taxeras därför.

9 §•

1 mom. Till inkomst af kapital räknas:

a) ränta af utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller

hos penningförvaltande verk eller enskilde insatta penningar; samt

b) krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutits af

patronus ecelesi®.

2 mom. Till inkomst af arbete räknas:

a) inkomst af rörelse eller yrke, såsom:

1 :o) af bergsbruk, kalk- och stenbrott jämte därtill hörande verk, inrättningar

och näringar; kvarnar och sågverk; fabriker, mekaniska verkstäder,

brännvinsbrännerier och andra för varors tillverkning eller förädling

anlagda inrättningar; mejerihandtering, potatismjölfabriker och andra binäringar

till jordbruket, i den mån de icke afse tillgodogörande af eget

jordbruks produkter; penningrörelse, handelsrörelse, skeppsrederi, sjöfart,

handtverk eller annan näring;

2:o) af till allmän trafik upplåten kanal, järnväg eller annan farled

samt flottled; och

3:o) hvad som förvärfvas genom utöfning af vetenskap, konst eller

handaslöjd;

b) inkomst och förmån af tjänst eller särskildt uppdrag, såsom: aflöning,

arfvode, traktamente, sportler, bostad, därest icke fastighetsbevillning

därför af löntagaren utgöres, och annan med allmän eller enskild

tjänst förenad förmån; så ock den behållna inkomst, som, enligt gällande

föreskrifter, kan vid lediga ecklesiastika sysslor tillfalla de under konsistoriernas

vård eller annan allmän förvaltning ställda kassor;

c) pension, årligt understöd (gratifikation), lifränta eller undantagsförmån;

d)

vinster af tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig

afyttring af fast eller lös egendom, som förvärfvats genom köp

eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under mindre

än tio år och eljes under mindre än fem år;

é) inkomst af arrende af kronoegendom;

J) all annan i denna § ej särskild! omförmäkl inkomst, som icke är

genom fastighetsbevillning beskattad.

10 §.

Skyldige att utgöra inkomstbevillning äro:

a) svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskrifven:

för den inkomst, han åtnjutit, vare sig här eller från utrikes ort;

b) svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantalsskrifven:

för den inkomst, han härifrån åtnjutit;

c) utlänning:

för inkomst af näring, som här bedrifvits, och för härifrån uppburen

lön eller pension;

skolande utlänning, som på grund af vistelse här i riket för annat

ändamål än idkande af studier är eller bör vara härstädes mantalsskrifven,

erlägga bevillning jämväl för annan inkomst, som af honom här förvärfvats

eller härifrån åtnjutits, äfvensom för inkomst, som utifrån införd, af honom

här användts.

Hvad här ofvan säges om enskild person galle ock i tillämpliga delar

om menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar samt andra juridiska

personer, i den mån de icke äro i denna förordning från inkomstbevillning

frikallade, äfvensom om oskiftad! stärbhus och bolag, därunder

jämväl inbegripna sådana, som enligt särskild författning äro skyldiga afstå

sin vinst. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier,

som ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de

särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en hvar motsvarar hans

andel af bolagets inkomst.

4 Kap.

Grunder för inkomsternas beräknande.

11 §.

1 mom. Vid beräkning af skattskyldigs inkomst nästföregående år

må afdrag icke ske:

a) för den skattskyldiges och hans familjs utskylder och lefnadskostnader

samt därtill hänförliga utgifter;

b) för arrende- eller hyresvärde å sådan, kanal, järnväg och annan

farled samt flottled tillhörande mark och byggnad, som enligt 5 § är fri

från bevillning;

c) för ränta å den skattskyldiges eget, i hans rörelse eller yrke nedlagda

kapital;

d) för hvad som användts till fast egendoms förbättring, tillökning af

inventarier eller kapitalafbetalning å skuld.

Har förening, som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnes krets,

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,

rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar,

må afdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen

skett i omedelbart samband med köp eller försäljning, hvarpå utdelningen

grundats.

2 mom. Häremot må afdrag ske:

l:o) vid beräkning af inkomst utaf kapital:

för ränta å upplånadt kapital;

ägande, därest hustru är enligt 8 § 2 mom. särskildt skattskyldig,

den af makarna, som haft behållen inkomst af kapital, åtnjuta afdrag äfven

för den andre åliggande skuldränta, som icke kunnat täckas af dennes

egen inkomst af kapital;

2:o) vid beräkning af inkomst utaf arbete:

a) för det genom fastigketsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande

belopp af fem för hundra af taxeringsvärdet å fastighet, som

af ägaren begagnats till utöfvande af sådan verksamhet, hvarom i 9 § 2

mom. a) l:o) och 3:o) sägs;

b) för ränta å lånt rörelsekapital;

c) för omkostnader för bedrifvande af rörelse eller yrke, såsom arrendeeller

hyresafgift, underhåll af fastighet och inventarier, aflöning, föda och

öfriga kostnader för de i och för rörelsen använda biträden och arbetare

samt andra därmed jämförliga utgifter;

d) för kostnader, som varit förenade med utöfning af vetenskap, konst

eller handaslöjd;

ej för hvad som anvisats till bestridande af de med erhållna tjänster

eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom resekostnadsersättning,

å stat uppförd häst- och båtlega, officerares lönetillägg för tjänstehästar

samt furageringsersättning, anslag till skrifmaterialier, kontorshyra och

andra expenser, dagaflöning eller traktamente för förrättning å annat ställe

än tjänstemans eller i förrättningen deltagande persons vanliga boningsort,

arfvode, dagaflöning eller traktamente för kommendering utom station, fältaflöning

under krigstid samt arfvode eller traktamente för riksdag eller

revision å annan ort, än där arfvodes- eller traktamentstagaren varit bosatt;

• f) för följande med ämbete och tjänst förenade utgifter, nämligen:

den afgift tjänsteman, såsom sådan, ålegat utgöra till pensions-, änke- ock

pupill- eller annan understödskassa, aflöning eller annan ersättning till

vikarie eller tjänstebiträde, prästernas i jordeboken upptagna utlagor, i den

mån de icke äro eftergifna, ränta och amorteringsbidras; till öfverbyggnadsamorteringsfonden

för prästgårdarna i Skåne, samt kostnader för sådana

särskildt anbefallda tjänsteresor, för kvilka ersättning icke varit särskildt

anvisad.

12 §.

1 mom. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger icke rum,

när den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras sammanräknade

årsinkomster understigit 500 kronor.

Hafva dessa inkomster icke uppgått till 1,200 kronor, äro 450 kronor,

kafva de uppgått till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, äro 300

kronor af inkomsten af kapital ock arbete fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller som

får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, skall ökas, där

den skattskyldige hufvudsakligen försörjer sammanlagdt mer än tre personer

eller å ort, där lefnadskostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse med

förhållandet inom riket i allmänhet, äfvensom där skattskyldigs skatteförmåga

eljes på grund af särskilda förhållanden (långvarig sjuklighet, stark

skuldsättning, olyckshändelse och dylikt) är väsentligen nedsatt; dock att

denna ökning icke må för någon skattskyldig eller, i fråga om äkta

makar, för dessa gemensamt öfverstiga 200 kronor.

Befrielse från eller lindring i bevillningen, hvarom här stadgas, får

dock icke åtnjutas af enskild skattskyldig för inkomst, som beskattas inom

annan kommun än den, där den skattskyldige är mantalsskrifven, eller,

om taxeringen afser under nästföregående år afliden persons inkomst, där

han då varit mantalsskrifven, samt ej heller af bolag.

Hafva enligt 8 § 2 mom. makar blifvit särskildt taxerade, skall bevillning

ändock beräknas efter de för dem båda taxerade belopppen sammanräknade

och påföras makarna efter storleken af hvarderas taxerade belopp.

78

För inkomst, som afliden här i riket mantalsskrifven svensk medborgare

i lifstiden åtnjutit, må taxeringsmyndighet kunna medgifva befrielse

från bevillning, därest behållningen i boet ej öfverstigit 10,000

kronor samt den aflidne efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra stärbhusdelägare,

som varit beroende af honom för sin försörjning.

För bevillning, som påföres för inkomst, hvilken afliden person i

lifstiden åtnjutit, svare stärbhus icke med mera än tillgångarna i boet.

Är boet skiftadt, svare bodelägare icke för mera än hvad af bevillningen

å hans lott belöper‘och i intet fall med mera, än hans lott i boet utgör.

2 mom. Från utgörande af inkomstbeyillning frikallas:

a) staten;

b) landsting, hushållningssällskap, städer och andra menigheter: för

sådan inkomst, som icke härflutit af rörelse eller yrke;

kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattig vårdsinrättningar

jämte andra fromma stiftelser: för all annan inkomst än den i 9 §

2 mom. b) nämnda;

allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

allmänna kypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningar;

järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga

ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare; samt

sparbanker, som afses i lagen af den 29 juli 1892, äfvensom sådana

rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, som afse att bereda vinst endast åt

insättare;

c) medlem af konungaätten: för af staten anvisadt anslag samt för

inkomst af kapital;

d) olönad svensk konsul: för annan inkomst än den, han härifrån

åtnjutit;

e) främmande makts härvarande beskickning och konsulat tillhörande

person jämte betjäning;

om han icke är svensk medborgare: för all annan inkomst än den,

som utgjorts af från Sverige uppburen allmän eller enskild pension eller

erhållits genom här idkad rörelse;

om han är svensk medb(n’gare: för den inkomst, han åtnjutit af sin

tjänst hos den främmande makten;

/) utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, hvilken gifvit

eller medverkat vid offentlig föreställning, som afses i förordningen angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 23 okto

-

79

ber 1908: för inkomst af föreställning, för hvilken dylik afgift utgjorts

eller befrielse från afgift jämlikt förordningens 4 § 10 mom. åtnjutits;

samt

g) lappallmogen: för inkomst af renskötsel.

5 Kap.

Beskattningsort m. m.

13 §.

Skattskyldig taxeras för inkomst af kapital ocli arbete:

a) patronus ecclesise: för inkomst af tionde eller ersättning därför: där

inkomsten utgått;

b) den, som drifver bankrörelse: för inkomst däraf: där rörelsen genom

hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor utöfvats;

den, som idkar järnvägsdrift: för inkomst däraf: där hufvudkontor

och stationer varit belägna;

den, som idkar kanaldrift: för inkomst däraf: vid hufvudkontoret

samt å hvarje ort, som af kanalanläggningen berörts;

den, som med hjälp af ledning tillhandahåller vatten eller elektrisk

energi: för inkomst däraf: där vattenverk eller kraftstation varit förlagda,

där kontor funnits samt där vatten eller elektrisk energi förbrukats;

c) bolag: för inkomst af annan rörelse än sådan, hvarom i b) stadgas:

å den eller de orter, där bolagets rörelse eller någon hufvudsaklig gren

däraf på mera själfständigt sätt eller i afsevärd omfattning drifvits; men

i fall sådana bestämda orter icke förefunnits, äfvensom för inkomst af

kapital: där bolaget har sin styrelse;

d) handlande, fabriksägare samt annan yrkes- och näringsidkare: för

inkomst af rörelsen eller yrket: å den eller de orter, där rörelse eller yrke

eller någon hufvudsaklig gren däraf på mera själfständigt sätt eller i afsevärd

omfattning idkats; dock skola handlande i de städer, hvilka innefatta

flera församlingar, för den handelsrörelse, de därstädes idkat, äfvensom

de skattskyldige, hvilkas rörelse eller yrke utöfvats på flera orter, men

endast kortare tid på hvarje ort, taxeras inom den församling, där de äro

mantalsskrifna;

80

e) ägare af fartyg, hvaruti flera hafva del: för inkomst af fartyget:

där hufvud- eller korrespondentredaren är mantalsskrifven; eller om sådan

ej finnes: där fartyget har sin hemort;

f) de under konsistoriernas vård eller annan offentlig förvaltning

ställda kassor: för den i 9 § 2 mom. b) omförmälda inkomst vid lediga

ecklesiastika sysslor: i den ort, där densamma eljest bort beskattas;

g) utrikes boende, här i riket icke mantalsskrifven löntagare: för lön

från svenska statsverket: i Stockholms stad och Xikolai församling; samt

h) utrikes boende pensionstagare: för pension från svenska statsverket

eller allmän inrättning: där pensionen utbetalats.

För anuan inkomst än den här ofvan i denna § omförmälda taxeras

skattskyldig: där han är eller bör vara mantalsskrifven; eller då sådan

ort ej finnes: där inkomsten hufvudsakligen förvärfvats.

Afliden persons inkomst af sådan beskaffenhet, som i nästföregående

stycke afses, taxeras: där den aflidne senast varit eller bort vara mantalsskrifven;

eller då sådan ort ej finnes: där inkomsten hufvudsakligen förvärfvats.

Utan hinder af bestämmelserna i 10 § äger Konungen att, under

förutsättning af ömsesidighet, med annat lands regering ingå öfverenskommelse,

hvarigenom medborgare i det andra landet befrias från skattskyldighet

här i riket för annan inkomst än inkomst af näring, som han

här bedrifvit. Likaledes äger Konungen att med annat lands regering

ingå öfverenskommelse om särskilda grunder för fördelningen i skatteafseende

mellan Sverige och det andra landet af inkomst af näring, som

idkats under sådana förhållanden, att näringsidkaren är för inkomst af

näringen skattskyldig inom bägge länderna; skolande i fråga om det inkomstbelopp,

som efter sålunda bestämda grunder skall tagas till beskattning

i Sverige, gälla hvad här ofvan i denna förordning om beskattningsort

är stadgadt.

Öfverenskommelse, som här sägs, skall upphöra att gälla sex månader

efter därförut skedd uppsägning.

81

Särskilda anvisningar till lodning vid taxeringen.

Uppskattning af fast egendoms värde.

1 §•

Värdet af fast egendom bestämmes med ledning af:*

l:o) jordbruksegendom tillhörande areal i åker, äng, skogs- eller betesmark

jämte särskilda förmåner, såsom vattenfall, torfmosse, lastageplats,

fiske, som ej är i jordebok särskildt upptaget, m. m. äfvensom utsäde och

kreatursbesättning vid egendomen; börande härvid jämväl behörigt afseende

fästas vid egendomens läge, de särskilda ägoslagens och skogens beskaffenhet

samt beloppet af de grundskatter och öfriga allmänna utskylder, med undantag

af bevillningen, hvarmed egendomen är belastad; skolande, då frälseränta

förenats med äganderätten till den jord, hvaraf sådan ränta dittills

utgått, vid bestämmandet af fastighetens värde detsamma ökas med ett

belopp, motsvarande räntans kapitalvärde beräknadt efter 5 procent;

2:o) egendomens vid verkställd värdering för erhållande af lån från

hypoteksinrättning antagna värde, såvida sådan värdering skett under näst

föregångna fem år och det egendomen därvid åsätta värdet sedermera icke

blifvit i väsentlig mån förändradt;

3: o) den för sådan, under loppet af nästföregångna fem år försåld

egendom senast betingade köpeskilling, såvida icke därunder inbegripits

godtgörelse för inventarier eller växande gröda, eller köpet afslutats mellan

nära anhöriga, eller vid försäljningen förbehåll gjorts om undantagsförmåner,

eller därvid förekommit andra särskilda omständigheter, som skäligen

anses hafva inverkat på köpeskillingens bestämmande utöfver eller under

egendomens verkliga värde; börande vid bestämmande af detta värde af

11

-

82

seende icke fästas å beskaffenheten af sådana byggnader, som på egendomens

afkastning icke hafva något egentligt inflytande, likasom värdet

af kreatur, redskap och andra inventarier eller förlag vid jordbruksfastighet

icke heller må vid fastighetsvärdets bestämmande tagas i beräkning;

4:o) årliga hyre,s- eller arrendesumman för uthyrd eller bortarrenderad

egendom, såvida icke särskilda förmåner eller åligganden blifvit därunder

inbegripna, såsom rättighet till inventariers begagnande, arbetsbiträde från

annan egendom och skogsfång utöfver husbehof m. m., eller skyldighet att

uppodla, reparera och uppföra byggnader eller utföra andra arbeten å den

arrenderade egendomen samt inom kort tid densamma afträda, eller såvida

icke, efter hvad vid jämförelse mellan denna och närbelägna egendomar af

lika storlek och beskaffenhet sig visar, hyres- eller arrendebeloppet blifvit

bestämdt med afseende å släkt- eller andra kända förhållanden mellan

ägaren och hyresmannen eller arrendatorn;

5:o) brandförsäkringsvärdet å de i stad och på dess område eller i

köping och därmed jämförlig ort befintliga egendomars åbyggnad samt å

bruks-, kvarn- och fabriksbyggnader på landet äfvensom å andra där uppförda

hus och byggnader, hvilka icke begagnas för jordbruket och dess

binäringar tillhörande rörelse, samt å sådan åbyggnad på särskilda lustställen

och därmed jämförliga mindre lägenheter, som utgör dessas egentliga

värde, såvida icke brandförsäkringsvärdet skulle understiga det belopp,

som på grund af andra omständigheter kan anses motsvara de brandförsäkrade

husens och byggnadernas verkliga värde;

6:o) läget och arealen ■ af hvar och en i stad, köping eller därmed

jämförlig ort belägen egendom med därtill hörande särskilda förmåner.

Då taxering af fast egendom ej kan verkställas enligt här ofvan upptagna

grunder, bör egendomens värde upptagas till det belopp, som motsvarar

uppskattningsvärdet å andra i närheten belägna jämförliga egendomar,

på hvilka dessa grunder kunnat tillämpas; åliggande det vederbörande

taxeringsman att vid taxeringen tillämpa den eller dem af här ofvan

angifna taxeringsgrunder, som anses bäst leda till egendomens uppskattning

till dess verkliga värde.

Då fast egendom, som under sistförflutna fem år blifvit såld eller

undergått ofvan omförmälda värdering, uppskattas högre eller lägre än den

senast betingade köpeskillingen eller den godkända värderingssumman, så

ock då förändring göres i det senast fastställda taxeringsvärdet, böra de

särskilda skäl, hvilka därtill föranledt, i taxeringshandlingarna eller nämndens

protokoll antecknas. Abyggnader å stadsegendom samt öfriga i femte

83

punkten här ofvan uppräknade hus och byggnader få ej, utan på enahanda

sätt tillkännagifven särskild anledning, upptagas till lägre värde

än det, för hvilket samma byggnader äro hos allmän brandförsäkringsinrättning

emot brandskada försäkrade, ej heller till lägre värde än det,

som motsvarar den behållna hyresafkastningen, kapitaliserad efter fem

procent.

I de fall, då uti fast egendoms uppskattningsvärde ingå både jordbruksfastighet

och sådana byggnader eller inrättningar, hvilka icke begagnas

för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse, skall hela

det uppskattade fastighetsvärdet fördelas så, att särskildt utsättes värdet af

själfva jordbruksfastigheten med de egendomen tillhörande, för jordbruket

och dess ändamål afsedda bostads- och andra byggnader, samt särskildt

värdet af alla öfriga byggnader och inrättningar, för hvilka bevillning

anses böra utgöras.

2 §•

De år 1910 fastställda taxeringsvärdena å fast egendom skola gälla

under åren 1911 och 1912, hvarefter allmän uppskattning af fast egendom

enligt de i bevillningsförordningen och dessa anvisningar föreskrifna

grunder skall verkställas år 1913 och sedermera hvart femte år, från

nämnda år räknadt.

Har under tiden till år 1913 eller sedermera under tiden mellan två

på hvarandra följande allmänna fastighetstaxeringar brandförsäkringsvärdet

å byggnader i stad och på dess område eller å öfriga i 1 § 5 mom. af

dessa anvisningar uppräknade hus och byggnader blifvit ökadt eller minskadt,

eller fast egendoms värde antingen genom ny- eller tillbyggnader,

nya fabriksanläggningar eller andra inrättningar blifvit i betydligare mån

förhöjdt eller genom inträffad eldsvåda, vattenflöde eller af annan dylik

anledning märkligen förminskats i förhållande till dess uppskattade värde,

då bör detta värde jämkas efter de förändringar, egendomen undergått.

Det taxeringsvärde, som blifvit fast egendom åsatt under åren 1911 och

1912 eller under tiden mellan två på hvarandra följande allmänna fastighetstaxeringar,

bör vid först därefter inträffande sådan taxering å nyo pröfvas.

Uppgår fast egendoms värde icke till 100 kronor, skall detsamma

införas endast i den för anteckningar afsedda kolumn i taxeringslängden.

Likaså skall endast i nämnda kolumn införas värdet å sådan lägenhet eller

byggnad, för hvilka, jämlikt 5 § d) bevillningsförordningen, fastighetsbevillning

icke erlägges.

84

Uppskattning af inkomst af rörelse m. m.

3 §•

Med afseende å hvad i 13 § b) af förordningen angående bevillning

af fast egendom samt af inkomst stadgas angående ort, där inkomst af

bankrörelse skall beskattas, iakttages, att, då rörelsen drifvits vid flera

kontor, alla omkostnader och förluster under räkenskapsåret af sådan beskaffenhet,

att vid beskattning afdrag därför äger rum, påföras rörelsen i

dess helhet, hvarefter beräkningen af den del af beskattningsbara inkomsten,

som belöper å hvarje särskildt kontor, sker på följande sätt. De

bolopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid hvarje månads slut balanserats

å kontorets in- och utlåningsräkningar, sammanläggas och summan

delas med månadernas antal, hvarefter den sålunda erhållna kvoten anses

utvisa medelbeloppet af kontorets in- och utlåning för året. Efter det

förhållande, hvari denna in- och utlåning står till den på enahanda sätt

bestämda, sammanlagda in- och utlåningssumman för alla kontoren, uträknas

den del af beskattningsbara inkomsten, som bör taxeras i den ort,

där kontoret är beläget. Utelöpande postremissväxlar inräknas icke i inocli

uti åningsröreisen.

Vidommande inkomst af järnvägsdrijt iakttages först, att därunder

ej inräknas skattskyldigs inkomst af sådan rörelse, som icke direkt sammanhör

med själfva järnvägsdriften, t. ex. rederirörelse, ej heller sådan

inkomst, hvilken är genom fastighetsbevillning beskattad, såsom arrenden,

hyror och dylikt.

Inkomsten af järnvägsdriften fördelas till beskattning på följande sätt.

Fem procent af inkomsten taxeras i den ort, där nästföregående år

hufvudkontoret var beläget. Återstoden fördelas mellan järnvägens stationer

efter deras traf kvävde. En stations trafikvärde skall beräknas lika

med halfva summan af järnvägens bruttoinkomst af stationens afsända och

anlända godstrafik (ilgods, styckegods och vagnslastgods), ökad med järnvägens

bruttoinkomst af vid stationen försålda personbiljetter. Gods, som

i samtrafik eller i transitotrafik inkommit från främmande bana, räknas

såsom afsändt från öfvergångsstationen; likaså räknas till annan bana utgående

gods såsom anländt till öfvergångsstationen. Såsom järnvägens station

räknas härvid äfven af densamma använd, annan järnväg tillhörig

station. Den del af järnvägens beskattningsbara inkomst af järnvägsdriften,

som enligt denna beräkning belöper på en station, taxeras i den kommun,

85

där stationen är belägen. Tillhör stationsområdet flere kommuner, taxeras

den beskattningsbara inkomsten af stationen till lika delar i dessa kommuner.

Har skattskyldig, som idkat järnvägsdrift, för egen räkning trafikerat

främmande bana, skall för taxeringen resultatet af rörelsen å hvardera

banan för sig fastställas. För detta ändamål beräknas först den behållna

inkomsten af rörelsen i dess helhet, med tillägg af skatter och öfriga utgiftsposter,

för hvilka afdrag författningsenligt icke äger rum, men dock

utan afdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som i någon

form skolat utbetalas för nyttjande af den främmande järnvägen. Det på

detta sätt bestämda totala driftöfverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade

banorna efter det sammanlagda trafikvärdet af hvardera banans

stationer; stationernas trafikvärden beräknas därvid, såsom om banorna utgjorde

en enda järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna,

stationens uträknade trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt efter som

stationens trafik hänfört sig till den ena eller den andra banan. Från den

del af driftöfverskottet, som enligt denna beräkningsgrund kommer på den

främmande järnvägen, afdrages den ersättning, som skolat utbetalas för

nyttjandet af den främmande järnvägen, jämta ränta, som kan anses belasta

driften å densamma; återstoden, som utgör den skattskyldiges beskattningsbara

inkomst af den främmande banan, skall, sedan fem procent tillgodoräknats

den ort, där hufvudkontoret varit beläget, fördelas till beskattning

mellan den främmande banans stationer i förhållande till deras förut bestämda

trafikvärde. Från den del af driftöfverskottet, som faller på den

skattskyldiges egen järnväg, göres afdrag för ränta å gäld, som belastar

denna järnväg, hvarefter återstoden, sedan jämväl däraf fem procent tillgodoförts

den ort, där hufvudkontoret varit beläget, fördelas till beskattning

mellan samma järvägs stationer efter deras trafikvärde. Den beskattningsbara

inkomst, ägaren af den främmande järnvägen har af densamma,

skall likaledes, sedan fem procent af inkomsten tillgodoräknats den ort,

där ägaren haft kontor för järnvägen, fördelas mellan stationerna å denna

järnväg efter deras trafikvärden.

På liknande sätt förfares, om den skattskyldige trafikerat flera främmande

banor.

I fråga om skattskyldigs inkomst af kanaldrift iakttages, att därunder

ej inräknas inkomst af fastighet, för hvilken skattskyldig erlagt fastighetsbevillning,

ej heller inkomst af rörelse, som icke direkt sammanhör med

kanalrörelsen, såsom t. ex. rederirörelse. Den beskattningsbara inkomsten

86

fördelas till beskattning mellan den kommun, där nästföregående år hufvudkontoret

var beläget och som tillgodoräknas fem procent af inkomsten,

samt de kommuner, som af kanalanläggningen berörts, i förhållande till

vissa för dessa kommuner bestämda Jör delning stal. Dessa fördelningstal, som

efter den skattskyldiges hörande fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att lända till efterrättelse, till dess annorlunda, förordnas, erhållas

genom att till kilometertalet af kanalens längd inom hvarje kommun lägga

antalet slussar inom kommunen. Kanallängden, hvartill endast hänföras

sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara, räknas i kilometer

och tiondedelar däraf, hvarvid bråkdel, som ej uppgår till full tiondedel

bortfaller. Utgör kanalanläggning på någon sträcka gräns mellan två

kommuner, uppdelas fördelningstalet för denna sträcka lika på hvardera

kommunen.

Tid taxering af företag, som afser att med hjälp af ledning tillhandahålla

vatten eller elektrisk energi, skall hälften af den beskattningsbara inkomsten

upptagas i den kommun, där vattnet eller den elektriska energien

förbrukats, eller, då förbrukningen ägt rum inom olika kommuner, fördelas

dem emellan i förhållande till bruttoinkomsten däraf inom hvarje

särskild kommun. Den andra hälften taxeras i den kommun, där vattenverk

eller kraftstation samt kontor varit förlagda, och fördelas, om vattenverk

eller kraftstation samt kontor legat å olika orter, till beskattning

emellan dessa orter efter den grund, som taxeringsmännen finna skälig.

4 §•

Utlänning, som efter därtill enligt siirskild författning förvärfvad rätt

reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder ut till

försäljning eller försäljer af honom medförda eller eljest i riket befintliga

varor, skall erlägga bevillning i enlighet med de i 8—13 §§ af bevillningsförordningen

bestämda grunder; skolande hvad sålunda är vordet

stadgadt äga tillämpning äfven i det fall, att utlänning medför utländska

varor, som förut blifvit under en eller annan form rekvirerade.

Hvar och en skattskyldig bör för sin inkomst genom handel, handtverk

eller annan näring taxeras till bevillning efter inkomstens verkliga

belopp, antingen den näring, hvarigenom inkomsten erhålles, idkas för den

skattskyldiges egen räkning eller af honom bedrifves såsom kommissionär

87

eller innehafvare af annan persons yrkesrätt; och då den vid bevillningstaxeringen

för ett eller annat yrke påförda beskattning icke medför eljest

saknad rättighet för den skattskyldige till utöfvandet af detta yrke, så

äro taxeringsmännen icke pliktiga att undersöka och pröfva behörigheten

till detsammas idkande.

6 §•

Såsom inkomst af arrende af kronoegendom taxeras ett belopp, motsvarande

sex procent af det egendomens taxeringsvärde, som fastställes

under det löpande året.

Uppskattning af inkomst utaf allmän eller ''enskild tjänst eller sär

skildt

uppdrag.

I allmänhet bör vid bevillningstaxeringen hvarje löntagares inkomst,

så vidt den utgöres af bestämd lön eller visst antingen i penningar eller

spannmål och andra naturapersedlar utsatt belopp, upptagas på grund af

därå erhållen officiell eller behörigen styrkt uppgift, hvarvid lön och

annan inkomst, som utgår i spannmål eller persedlar, upptages med det

kontanta belopp, den efter ortens medelpris utgör.

^ ärdet af bostadsförmån beräknas med ledning af i orten gällande

hyrespris eller i saknad af tillfälle till sådan jämförelse efter annan

grund, som taxeringsmännen finna tillämplig. I de fall, då ämbets- och

tjänsteman, såsom boställshafvare, erlagt fastighetsbevillning för boställe,

skall han icke taxeras till inkomstbevillning för sin förmån af fri bostad

på samma ställe.

Allmänna föreskrifter.

8 §■

Huruvida skattskyldigs tillfälliga år sförlust (t. ex. genom kreatur ssjukdom,

skeppsbrott, varulagers förstöring och dylikt) bör betraktas såsom

minskning i årets inkomst eller såsom kapitalförlust, pröfve taxeringsmyndigheterna

efter rörelsens och förlustens storlek och beskaffenhet.

9 §•

Enär aktiebolag eller solidariskt bankbolag skall erlägga bevillning

både för ränteinkomsten af hela det i bolaget nedlagda kapitalet och för

88

den vinst, som rörelsen därutöfver lämnat, så böra de enskilda delägarne

icke taxeras för inkomst från samma bolag.

10 §.

Vid tillämpning af 12 § 1 mom. i bevillningsförordningen, angående

befrielse från eller lindring i bevillning för inkomst af kapital eller arbete,

skall den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras behållna afkomst

nästföregående år såväl af vederbörande då tillhörig fast egendom

som ock af sådan särskildt beskattad rörelse, som drifvits i bolag eller

idkats å annan ort än den, där den skattskyldige är mantalsskrifven, tagas

i beräkning vid bestämmandet af de sammanräknade årsinkomsterna,

hvarvid i fråga om fast egendom iakttages, att inkomst af jordbruksfastighet

beräknas till 6 procent och inkomst af annan fastighet till 5 procent

af taxeringsvärdet. Om sålunda skattskyldig finnes i sin mantalsskrifningsort

hafva haft t. ex. 450 kronors inkomst af kapital eller arbete

samt tillika ägt stadsfastighet taxerad till 2,000 kronor och hvilken alltså

bör upptagas till 100 kronors afkomst, så att hans sammanräknade årsinkomst

uppgått till 550 kronor, får enligt föreskriften i andra stycket

af det ifrågavarande momentet, jämfördt med hvad ofvan sagts, sådan

skattskyldig tillgodonjuta bevillningsfrihet för ett belopp af 450 kronor

och kommer således i det förutsatta fallet icke att erlägga någon bevillning

för inkomst, hvaremot den skattskyldige, som jämte 450 kronors inkomst

af kapital tillika åtnjutit exempelvis 2,000 kronors inkomst af aktier,

skall erlägga full bevillning för de 450 kronorna. Har gift man haft

1,100 kronors inkomst af kapital eller arbete och därjämte ägt jordbruksfastighet

till ett taxeringsvärde af 5,000 kronor med 300 kronors däraf

beräknad afkomst, samt har hans hustru tillika haft 400 kronors inkomst

af aktier, hvilken inkomst varit från mannens förvaltning rättsligen undantagen,

i följd hvaraf makarna i sammanräknade årsinkomster åtnjutit tillhopa

1,800 kronor, kommer bevillning att, utan medgifvande af något afdrag,

mannen påföras för hans först berörda inkomst af 1,100 kronor. Har

mannen haft 1,500 kronors inkomst af kapital eller arbete och hustrun

400 kronors inkomst af tjänst, så att deras sammanlagda inkomst utgjort

1,900 kronor, skall hvardera taxeras för hela sin inkomst och därför

erlägga bevillning utan afdrag.

Till KONUNGEN.

Genom särskilda nådiga remisser den 18 september samt den 23 och den

29 oktober 1909 har Eders Kung!. Maj:t anbefallt Kammmarrätten att afgifva

underdåniga utlåtanden i anledning af inom Eders Kungl. Maj :ts finans

12—092S00.

90

departement af tillkallade sakkunnige utarbetade förslag till förordningar

dels om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, dels om mkornstoch

förmögenhetsskatt dels ock angående bevillning af fast egendom samt

af inkomst; och hafva härjämte till Kammarrätten öfverlämnats från

öfverståthållarämbetet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i änen

infordrade underdåniga yttranden öfver förslaget till förordning om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering, hvarefter slutligen nied remiss

den 4 ''januari 1910 till Kammarrätten öfverlämnats ett inom finansdepartementet

kompletterad! förslag till 17, 18, 19 och 20 §§ i förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt.

I anledning häraf får Kammarrätten, som till besvarande i ett sammanhang

upptagit samtliga tre omförmälda remisser och därvid äfven tagit

i öfvervägande öfverståthållarämbetets och Eders Kungl. Maj ds befallningshafvandes

berörda yttranden, härmed i underdånighet anföia

följande. . .

Den granskning, Kammarrätten ägnat de föreliggande förslagen, hai i

betydande grad försvårats däraf, att dessa icke åtföljts af någon motivering,

en "brist, som endast delvis kunnat ersättas af de upplysningar, Kammarrätten

under hand fått mottaga. Det torde under sådana förhållanden finnas förklarligt,

om granskningen icke blifvit uttömmande och om densamma mahända

i en eller annan del kommit att grundas på förutsättningar, som icke

varit riktiga.

De viktigaste af de förändringar, som innefattas i de remitterade förslagen,

synas vara följande:

1) I en gemensam författning sammanföras samtliga de bestämmelser om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, s°rn för närvarande

hafva sin plats dels i bevillningsförordningen och dels i inkomstskattefor

ordningen.

_ .

2) Den på taxering grundade direkta skatten till staten är afsedd att i det

väsentliga uttagas genom en inkomstskatt jämte en därmed sammanförd skatt

å förmögenhet, hvilken göres till föremal för beskattning oberoende af den

afkastning densamma lämnat, medan den nuvarande bevillningen skulle komma

att kvarstå hufvudsakligen i ändamål att utgöra grundval för uttaxering

af skatt till kommunerna.

3) Inkomst af fast egendom upptages vid taxering till inkomstskatt till

sitt verkliga, ej till något med ledning af taxeringsvärdet beräknadt belopp.

4) Aktiebolag och solidariska bankbolag taxeras enligt särskilda grunder,

därvid progression beräknas icke efter inkomstens belopp i och för sig

utan efter dess förhållande till bolagets kapital.

91

Innan Kammarrätten öfvergår till granskningen af de särskilda paragraferna

i de föreslagna förordningarna, vill Kammarrätten beträffande

de nu angifna förändringarna anföra följande.

Bestämmelser angående taxeringsmyndigheternas sammansättning, befo- Särskild

genhet och åligganden, om uppgifter till ledning vid taxering samt om besvär förordning

i taxerrngsmäl innefattas i gällande bevillningsförordning 13—63 §§. Där- ringsmynjämte

innehåller inkomstskatteförordningen dels i 19—34 §§ föreskrifter om

taxeringsmyndigheter och om uppgifter till ledning vid taxering dels i 36 § en vidtaxehänvisning

till bevillningsförordningens stadganden om, bland annat, taxe- riv,Jringsnämnds

och pröfningsnämnds befogenhet och åligganden, ordförandes

i taxeringsnämnd, ledamots af taxerings- och pröfningsnämnd, kronoombuds

samt taxeringsmyndighet eljest biträdande och öfriga vid taxering Irehjälpliga

personers skyldigheter jämte föreskrift att dessa stadganden samt hvad

i bevillningsförordningen eljest angående taxeringsnämnderna och pröfningsnämnderna

eller såsom allmänna föreskrifter stadgas skall, med iakttagande

af i inkomst skatteförordningen meddelade särskilda bestämmelser, i tilllämpliga

delar gälla jämväl vid taxering enligt inkomstskatteförordningen.

Fördelarna af att enhetliga bestämmeler i dessa afseenden genomföras synas

Kammarrätten ligga i öppen dag och hafva äfven framhållits såväl af

Kammarrätten i förut afgifna underdåniga utlåtanden som ock af åtskilliga

bland Konungens befallningshafvande i deras utlåtanden öfver det nu remitterade

förslaget till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering. Särskildt den omständigheten, att deklarationerna skulle erhålla

samma betydelse för bevillningstaxeringen som för taxering till inkomst-

och förmögenhetsskatt samt att försummelse af deklarationsskyldigheten

skulle med afseende å båda taxeringarna medföra samma processuella

påföljder, synes vara ägnad att befordra en för de skattskyldiga såväl

som för taxeringsmyndigheterna önskvärd klarhet och följdriktighet i lagstiftningen

och att bereda nämnda myndigheter lättnad vid dess tillämpning.

Till ifrågavarande i formellt afseende viktiga förändring af gällande lagstiftning

får Kammarrätten sålunda uttala sin obetingade anslutning.

Den måhända största af de svårigheter, som mött för bevillningens er- Direktstatssättande

med någon modernare form af direkt skatt till staten, har berott därpå,

att det kommunala beskattningssystemet varit grundadt på bevillnings- Hgen genom

taxeringen, hvilken följaktligen icke kunnat afskaffas, utan att därförinnan

ett på nya grunder fotadt system för den kommunala beskattningen kommit hetsbeskatttill

stånd. Med afseende härå har äfven i de nu föreliggande förslagen be- 1reningen

villningstaxeringen bibehållits. Bevillningen har emellertid till beloppet re- minskas.

ducerats till en tiondedel af det hittillsvarande normala beloppet, hvarigenom

dess betydelse för statens budget så väsentligt reducerats, att från denna

92

synpunkt något hinder för dess fullständiga afskaffande icke vidare torde

behöfva möta. Härigenom har ock möjlighet yppats att gifva inkomstskatten

en mera framskjuten plats, så att den på taxering beroende direkta skatten

till staten enligt förslaget skulle komma att i stort sedt utgå i form af en

inkomstskatt, hvilken i sammanhang härmed utvecklats och fullständigats

medelst en förmögenhetsskatt, afsedd att beräknas och uttagas gemensamt

med inkomstskatten i form af en s. k. inkomst- och förmögenhetsskatt.

Genom att på föreslaget sätt minska bevillningens statsfinansiella betydelse

och ersätta densamma med en utvidgad inkomstbeskattning och

en i sammanhang därmed utgående skatt å förmögenhet synes en lämplig

öfvergång kunna vinnas till förverkligandet af det gamla önskemålet om

den kommunala beskattningens frigörande från beroendet af den allmänna.

bevillningen.

Angående den nya princip inom vår skattelagstiftning, som en förmögenhetsbeskattning

skulle innebära, har Kammarrätten vid föregående

tillfällen och senast i utlåtande öfver det år 1904 inom finansdepartementet

utarbetade förslaget till förordning om skatt af inkomst och förmögenhet

yttrat sig; och anförde Kammarrätten härom i berörda utlåtande, bland annat,

följande.

»Det liar vid skattefrågornas behandling i vårt land under de senare

årtiondena upprepade gånger framhållits, att inkomst af fast eller löst kapital,

s. k. fonderad inkomst, borde anses hafva större skattekraft än annan

inkomst eller inkomst af arbete och att lämpligaste sättet att träffa

denna större skattekraft vore införandet af en förmögenhetsskatt.

»Väl är det sannt, att inkomst af fast eller löst kapital till sin säkerhet

är beroende af det sätt, hvarpå kapitalet är placeradt, och till sin storlek

af allmänna konjunkturer, likasom att, där skattskyldig är uteslutande

hänvisad att lefva på inkomsten af ett mindre kapital, hans skattekraft

mången gång icke är större än dens, som har motsvarande inkomst af fast

anställning, af rörelse eller yrke eller eljes, men i regel torde riktigheten

af principen om fonderad inkomsts större skatteförmåga icke kunna jäfvas.

»I sitt. den 30 december 1902 afgifna underdåniga utlåtande öfver

kommunalskattekommitténs förslag framhöll också Kammarrätten önskligheten

däraf, att vid en definitiv skattereform frågan om skärpt beskattning

af fonderad inkomst kunde vinna sin lösning, samt uttalade, att härvid

systemet af en kompletterande förmögenhetsskatt skulle verka mest

utjämnande och sålunda befinnas i högre grad än öfriga ifrågasatta utvägar

ägnadt att främja en rättvis skattefördelning.

»Huruvida redan nu, då fråga icke är om en mera definitiv skattereform

och då den allmänna bevillningen lämnas oförändrad, en förmögen

-

93

hetsskatt bör hos oss införas, torde böra göras beroende af frågan om

statens skattebehof kräfver en dylik skatt; och Kammarrätten anser sig här

böra slutligen allenast anföra, att den nu föreslagna förmögenhetsskatten

synes vara skäligen moderat anlagd.»

I anslutning till den uppfattning, som sålunda år 1904 af Kammarrätten

uttalats, och då i det nu föreliggande förslaget införandet af förmögenhetsbeskattning

är förbundet med en högst väsentlig inskränkning af

den allmänna bevillningens betydelse för statens skatteväsende, har Kammarrätten

icke heller nu från principiell synpunkt något att invända mot att

en beskattning af förmögenhet kommer till stånd.

Genom den föreslagna kombinationen af inkomstskatten och förmögenhetsskatten

skulle den senares belopp i hvarje särskildt fall blifva

beroende ej allenast af förmögenhetens utan äfven af den taxerade årsinkomstens

storlek. Till inkomstens belopp skall nämligen enligt förslaget

läggas en tredjedel af förmögenhetens till fem procent beräknade

afkastning eller således en sextiondedel af den uppskattade förmögenheten.

På det »taxerade belopp», som genom denna summering erhålles, tillämpas

härefter den i 18 § af förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

innefattade progressionsskalan, enligt hvilken inkomst- och

förmögenhetsskatten kan utgå med högst fem procent af det taxerade beloppet.

Förmögenhetsskattens maximum blifver enligt detta beräkningssätt

gJoQ eller 0,0833 procent af förmögenhetens uppskattade belopp, men

detta maximum uppnås först då det taxerade beloppet — vare sig detta

är beroende på såväl inkomst- som förmögenhetstaxering eller endast på

förmögenhetstaxering — uppgår till 104,500 kronor. Om exempelvis af

ett taxeradt belopp af 125,000 kronor 123,000 kronor motsvara uppskattad

inkomst och 2,000 kronor äro beroende på förmögenhetstaxering,

kommer förmögenheten, hvilken i detta fall uppgått till 120,000

kronor, att beskattas med 0,0833 procent af sitt kapitalbelopp eller 100

kronor. Men en lika stor förmögenhet, hvilken äges af en person med

10,000 kronors inkomst, blifver väsentligt lindrigare beskattad. Då den,

som äger nämnda inkomst och hvars taxerade belopp till följd af en

förmögenhetstaxering å 120,000 kronor höjes med 2,000 kronor öfver

inkomstens belopp och sålunda stiger till 12,000 kronor, har att erlägga

i inkomst- och förmögenhetsskatt 335 kronor, blifver i detta fall

förmögenhetsskatten enligt ofvan angifna beräkningsgrund 55 kronor

83 öre eller 0,04G procent af förmögenhetens kapitalbelopp. Och om

ägaren af nyssnämnda förmögenhet icke haft någon som helst beskattningsbar

inkomst och hans taxerade belopp följaktligen uppgår till endast

94

2,000 kronor, kommer inkomstskatten att uppgå till 24 kronor eller 0,02

procent af förmögenheten.

Någon oskäligt hög beskattning af förmögenheten synes den nu uppgjorda

skatteskalan icke i och för sig innebära; och då förmögenhetsbeskattningens

ofvan antydda beroende af ägarens inkomstförhållanden kan

antagas i flertalet fall medföra en väl funnen anpassning af förmögenhetsskattens

belopp efter skatte förmågan, anser sig Kammarrätten böra lämna

de föreslagna grunderna för förmögenhetsskattens utgående utan erinran.

På sätt kammarrätten i sitt yttrande öfver 1904 års förslag erinrade,

beskattas redan nu förmögenhet — utom genom fastighetsbevillning i

vissa fall — i ganska afsevärd mån genom stämpelafgift å bouppteckningar.

Om den, som enligt de föreslagna bestämmelserna skall för ett

visst år taxeras till förmögenhetsskatt, under samma år aflider, skulle hans

förmögenhet således drabbas af två omedelbart efter hvarandra utgående

skatter till staten. Det synes med afseende härå kunna ifrågasättas, huruvida

icke afkortning borde medgifvas af förmögenhetsskatt, som påförts

här i riket mantalsskrifven skattskyldig det år, under hvilket han aflidit,

eller annan motsvarande lindring beredas hans stärbhusdelägare, hvilka ju

äro de, som få vidkännas hithörande skattebördor.

Till de i förslaget upptagna närmare bestämmelserna angående förmögenhetsskatten

återkommer Kammarrätten här nedan.

Taxering af Att deri verkliga inkomsten af fast egendom och icke en i visst förhål1

fästenen- ''anf^e till taxeringsvärdet beräknad inkomst bör ligga till grund för inkomstdom.

skatten, är af Kammarrätten i föregående utlåtanden framhållet. De hittills

i detta afseende gällande bestämmelserna äro också alltför stridande mot

inkomstbeskattningens grundprinciper för att kunna bibehållas, då, såsom

ofvan framhållits, inkomstskatten nu är afsedd att vid den direkta statsbeskattningen

intaga en väsentligt mera framskjuten plats än förut varit fallet,

Också har det nu föreliggande förslaget till förordning om inkomst- och

förmögenhetsskatt, likasom 1904 års förslag till förordning om sådan skatt,

äfven med afseende å beskattningen af inkomst af fast egendom tillämpat

den för taxering af inkomst af kapital och af arbete stadgade regeln, att såsom

inkomst skola, med undantag och efter afdrag, som i förordningen stadgas,

taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar eller penningars

värde.

Det siitt, hvarpå denna grundsats enligt förslaget skulle komma att tilllämpas,

framgår af 7 § mom. 1 :o i ofvannämnda förslag till förordning samt

punkten 1 :o af de vid samma förslag fogade »särskilda anvisningar till ledning

vid taxeringen», till hvilka Kammarrätten här nedan återkommer. Enligt 3

§ i förslaget till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid

95

taxering skall i deklaration uppgifvas äfven den inkomst deklaranten nästföregående

år haft af fast egendom, som han ägt eller brukat. Att detta i många

fall. särskildt för den mindre jordbrukaren, kommer att möta betydande svårigheter,

ligger i sakens natur och bestyrkes ytterligare af de vidlyftiga och

tämligen invecklade »anvisningarna» i fråga om beräkningssättet med afseende

å inkomst af fast egendom. För att åtminstone i de mest trängande

fallen undanröja dessa olägenheter har emellertid i 4 § af förslaget till förordning

om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering medgifvits,

att skattskyldig, som nästföregående år brukat jordbruksfastighet inom

riket med taxeringsvärde, ej öfverstigande 25,000 kronor, må — därest svårighet

för honom möter att i enlighet med det vanliga deklarationsformuläret

uppgifva inkomsten af den fasta egendomen — i stället till ledning vid taxeringen

af nämnda inkomst afgifva särskild deklaration enligt däiför afsedt.

formulär, hvartill ett utkast varit Kammarrätten delgifvet och hvithet

torde komma att innefatta anvisningar till uppgifter rörande åtskilliga

faktiska omständigheter, som anses ägnade att utgöra mätare för egendomens

värde och afkastningsförmåga. I hvad mån härigenom skall kunna

rädas bot för de antydda svårigheterna, lärer blifva väsentligen beroende af

den lämpliga affattningen af omförmälda särskilda deklaiationsformulär.

1 sitt förut omförmälda utlåtande öfver 1904 års förslag till föioi ilning

om skatt af inkomst och förmögenhet framhöll Kammarrätten, att lösningen

af frågan om beskattning af skogs afkastning företedde större svårigheter än

som i regel förekomme vid taxering af annan inkomst af jordbruksfastighet.

Detta berodde däraf, att i allmänhet den egentliga skogen å en fastighet afverka

des endast med flera årtiondens mellanrum, under det att skörden af

jordens alster i öfrigt företoges årligen. Kostnaderna för jordens skötsel

i det egentliga jordbruket utginge oek årligen samt kunde lätt beräknas och

afdragas från hvad årets skörd inbringade, då däremot kostnader, som kunde

förekomma i skogsbruket, såsom för plantering, gallring af skog och utdikning,

allenast vore då och då utgående samt icke gärna läte sig beräknas

för hvarje skogsavverkning. Endast där på grund af uppgjord skogshushållningsplan

eller eljest från en skogsfastighet årligen uttoges blott hvad

med skogens bestånd vore förenligt, kunde för beskattning af inkomst från

skogshandtering analogivis tillämpas samma regler som för taxering af den

egentliga jordbrukshandteringen. I allmänhet däremot lämnade ett skogsområde

under skogens uppväxttid icke någon nämnvärd vinst men gåfve

däremot sedan på en gång en betydande inkomst. Under hela uppväxttiden

hade emellertid, enligt nu gällande bevillningslagstiftning, fastighetsbevillning

skolat utgå efter skogsfastighetens värde.

Nu gällande skattelagstiftning, enligt hvilken bevillning för inkomst af

96

skogsbruk inbegripes i den allmänna fastighetsbevillningen och någon särskild

inkomstskatt utöfver den, som utgår i förhållande till fastighetens taxeringsvärde,

ej heller uttages för ifrågavarande inkomst, lämnar i själfva

verket den af Kammarrätten sålunda antydda särskilda naturen af skogsinkomst

obeaktad, utan att ens göra något försök till frågans rationella lösning.

Ett sådant försök föreligger däremot i det nu till Kammarrätten remitterade

förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, däri inkomst af

skogsbruk här i riket, likasom öfrig inkomst af fast egendom, förklaras skola

vid inkomsttaxeringen upptagas till det belopp, hvartill inkomsten, efter

stadgade afdrag, näst föregående år uppgått, hvar jämte i de vid författningsförslaget

fogade särskilda anvisningarna, punkten l:o mom. III, regler gifvas

angående inkomstens och afdragens beräkning.

Beträffande grunderna för dylik beräkning hade i 1904 års förut omförmälda

förslag hemställts, att köpeskilling för upplåtelse af afverkningsrätt

till skog, likasom ock hvad som influtit genom försäljning af skogseffekter,

skulle vid inkomstskattetaxeringen upptagas såsom inkomst af fast egendom

samt att afdrag finge ske för alla omkostnader för inkomstens förvärfvande

och bibehållande, däribland för utgifterna för fast egendoms brukande

och skötsel. I anledning häraf anförde Kammarrätten i sitt nyssberörda

utlåtande, bland annat, följande.

Det läte sig, enligt Kammarrättens mening, icke göra att vid inkomstskattetaxeringen

upptaga försäljningssumman för virke från egen skog såsom

årsinkomst, med afdrag allenast, där säljaren själf afverkade skogen,

föi kostnaden härför. Endast där skogsförsäljningen icke öfverstege skogens

normala afkastning, eller med andra ord icke gjorde intrång på själfva

skogskapitalet, läte det försvara sig att utan vidare likställa afkastning af

skog med annan årsafkastning af fast egendom. Hade skattskyldig genom afyttring

af skog uppenbarligen minskat sitt skogskapital, syntes han, lika litet

som andra skattskyldiga i motsvarande fall, för denna minskning böra underkastas

inkomstskatt. Dylik skatt torde här, såsom eljest, böra utgå endast

om och i dén mån uppburen köpesumma öfversköte sådan förmögenhetsminskning.

Att uppskatta till hvad del den i särskilda fall borde anses göra detta,

torde, om än förenadt med svårighet, icke vara ogörligt. Hade fastigheten,

hvarom fråga vore, för ej så lång tid tillbaka förvärfvats genom köp, torde

man, kunna utgå från köpeskillingen samt låta hvad däraf belöpte på den

försålda skogen afdragas från priset för den upplåtna skogen eller det afyttrade

virket. Eller ock kunde man i detta, likasom i alla öfriga hithörande

fall, lägga fastighetens taxeringsvärde till grund samt uppskatta hvad däraf

borde belöpa å den försålda skogen och anse öfverskjulande köpesumman

härför såsom inkomst, efter afdrag för kostnader, där sådana ifrågakom

-

97

mit. Vore då fastighetens taxeringsvärde lågt, blefve den beskattningsbara

inkomsten så mycket större, men detta torde kunna anses utgöra en skälig

kompensation för det förhållandet, att skatt under föregående år utgått

efter ett taxeringsvärde, som efter hvad den skedda försäljningen visat varit

lågt satt.

De erinringar, Kammarrätten sålunda framställt i anledning af 1904 års

förslag, synas hafva beaktats vid utarbetandet af de i anvisningarna vid det

nu remitterade förslaget innefattade bestämmelserna om beräkningen af inkomst

af skogsbruk. Beträffande dessa bestämmelser anser sig Kammarrätten

emellertid böra anföra följande.

Vid formuleringen af reglerna för beräkningen af skogens »ingångsvärde»

synes det böra tydligare än som skett utmärkas, att detta värde är af

betydelse endast i undantagsfall och sålunda i regel icke behöfver beräknas

vare sig af den skattskyldige eller af taxeringsmyndigheterna. Förutsättningarna

för att ingångsvärdet skall behöfva fixeras torde nämligen få anses

vara dels att afverkningen öfverstiger skogens normala årsaflrastning och

dels att genom afverkningen värdet af den skattskyldiges sammanlagda

skogstillgång nedbringats under det värde samma tillgång ägt vid

den tid, då den kommit i sin nuvarande ägares besittning. Och då

ingångsvärdet äger betydelse allenast då afdrag för minskning i detsamma

af skattskyldig påyrkas och bevisningsskyldigheten i fråga om värdeminskningens

storlek i dessa fall åligger den skattskyldige, torde reglerna för ingångsvärdets

beräkning icke komma att för taxeringsmyndigheterna medföra

alltför stort besvär.

Det synes kunna ifrågasättas, om ej ingångsvärdet, för att gifva ett exakt

uttryck åt det pris, hvari såld skog eller sålda skogsprodukter vid försäljningen

stått säljarna, borde beräknas på det sätt, att till den köpeskilling, säljaren

vid sitt förvärf af skogen erlagt för densamma, eller det värde, hvartill

den eljest vid samma tillfälle bort uppskattas, lades dels af säljaren faktiskt

erlagda eller, därest han köpt skogen med egna medel, förlorade räntor

under den tid, som förflutit från det han förvärfvat till dess han försålt skogen,

dels ock under samma tid å skogen nedlagda kostnader, men däremot afdrag

skedde för inkomster af skogen under samma tid. En sådan beräkning,

hvarigenom visserligen skulle vinnas klarhet om hvad själfva realisationen af

skogen inbringat, synes emellertid med afseende å inkomstskattetaxeringen

sakna väsentlig betydelse. För räntor, som verkligen erlagts, likasom för utgift19''

skogsvårdskostnader, skulle nämligen den skattskyldige enligt förslaget

år efter år åtnjuta afdrag vid sin taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt

och det synes, då ej böra ifrågasättas, att dessa ränteutgifter skulle vid skogens

försäljning ånyo tagas i beräkning till den skattskyldiges förmån. Att

13—092800.

98

räntor, som i afbidan på skogens realisation gått förlorade men vid realisationen

på en gång inflyta tillsammans med själfva realisationsvinsten, jämte

denna beskattas, synes knappast heller kunna möta annan erinran, än att genom

räntornas beskattning på en gång skatteprogressionen ökas. Den gräns,

som i sistnämnda fall skulle kunna uppdragas mellan realisationsvinst och ränteinkomst,

blir sålunda i beskattningsafseende af egentlig betydelse med afseende

å progressionen.

Däremot synes den invändningen icke sakna fog, att, därest skogens värde

verkligen varit taget i beräkning vid föregående års fastighetstaxeringar

och sålunda inbegripits i fastighetens taxeringsvärde, en ägare, hvars skogskapital

under en följd af år beskattats såväl genom fastighetsbevillning som

genom en i förhållande till taxeringsvärdet utgående inkomstskatt, billigtvis

borde, om han kort efter det den nu föreslagna lagstiftningen börjat tilllämpas

realiserar större eller mindre del af skogskapitalet, få vid beräkningen

af skogens ingångsvärde tillägga räntor.

Kammarrätten anser sig i detta sammanhang böra erinra, hurusom Kammarrätten

i 1904 års utlåtande förklarade köpeskillingen kunna läggas till grund

för ingångsvärdets bestämmande allenast om fastigheten »för ej så lång tid

tillbaka» förvärfvats genom köp, men tillika uttalade, att man alternativt äfven

i detta liksom i alla öfriga hithörande fall kunde lägga fastighetens taxeringsvärde

till grund samt uppskatta hvad däraf borde belöpa å den försålda skogen.

I öfverensstämmelse med den sålunda uttalade uppfattningen anser

Kammarrätten, att det skulle vara till fördel för förslaget, om taxeringsvärdet

finge ökad betydelse för ingångsvärdets bestämmande och köpeskillingen

icke finge i detta afseende inverka i andra fall än då skogen antingen

under jämförelsevis kort tid innan den nu föreslagna lagstiftningen

trädt i kraft eller ock efter denna tidpunkt kommit i säljarens ägo.

Inkomst- I fråga om beskattning af aktiebolag och solidariska bankbolag

tiebolag och hvilar förslaget på grunder, som väsentligen skilja sig såväl från de nu i

solidariska detta afseende gällande som från dem, hvilka föreslagits att gälla för en

bankbolag.

gkijda

personers beskattning.

De ifrågavarande bolagen skola, sålunda enligt förslaget icke vara

underkastade någon förmögenhetsbeskattning; deras förmögenhet beskattas

i vederbörande delägares händer, i den mån dessa blifva skyldiga att erlägga

förmögenhetsskatt. I detta afseende öfverensstämmer förslaget med

1904 års ofvan omförmälda förslag och gifver ej anledning till någon

erinran från Kammarrättens sida.

Beträffande beräkningen af inkomstskattens belopp har förslaget

helt och hållet frångått den form af progression, som nu gäller och som

enligt förslaget skulle, ehuru med ej oväsentliga ändringar i progressionsskalan,

förblifva gällande med afseende å enskilda personer. I stället

99

föreslås för beräkningen af bolagens inkomstskatt en grundtaxa af 2,5

procent af den taxerade inkomsten. Om bolagets vinst öfverstiger 5

procent af dess kapital, lägges på det öfverskjutande beloppet en tilläggsbeskattning

af en procent, hvilken extra beskattning fördubblas för den

del af vinsten, som öfverstiger 10 procent, och tredubblas för den del af

vinsten, som öfverstiger 15 procent. A sistnämnda del af vinsten lägges

sålunda en beskattning af tillhopa 5,5 procent. För vinsten i dess helhet

kommer inkomstskatten, hvilken, då vinsten uppgår till 15 procent af

bolagets kapital, skulle utgöra 3.5 procent af vinsten, att i händelse af

ännu högre vinstprocent småningom stiga utöfver sistnämnda procenttal,

utan att någonsin fullt uppgå till 5,5 procent af vinsten. Till belysande

häraf må anföras följande exempel.

Om ett bolag med 100,000 kronors kapital haft en beskattningsbar

vinst af 25 procent, eller sålunda 25,000 kronor, beräknas

inkomstskatten på det sätt, att först 2,5 procent beräknas å hela vinsten

25,000 kronor med...................kr. 625

hvarefter ytterligare beräknas

å det belopp af 5,000 kronor, hvarmed vinsten öfverstiger

5 men icke 10 procent af kapitalet, 1 procent eller..... » 50

å det belopp af 5,000 kronor, hvarmed vinsten öfverstiger

10 men icke 15 procent af kapitalet, 2 procent eller. . . » 100

samt å det belopp af 10,000 kronor, hvarmed vinsten

öfverstiger 15 procent af kapitalet, 3 procent eller..... » 300

och utgår sålunda inkomstskatten med........kr. 1,075

eller 4,03 procent af vinsten.

Lämnar bolaget åter i vinst 50 procent af kapitalet eller 50,000

kronor, tillägges till nyssnämnda skattebelopp af 1,075 kronor 5,5 procent

af förut ej beräknade 25,000 kronor eller sålunda 1,375 kronor,

hvadan hela inkomstskatten kommer att uppgå till 2,450 kronor eller 4,9

procent af vinsten.

Skulle bolagets vinst hafva uppgått till 100 procent eller 100,000

kronor, erhålles skattebeloppet genom att till 2,450 kronor lägga ytterligare

5,5 procent å förut ej beräknade 50,000 kronor eller 2,750 kronor;

och kommer sålunda i detta fall inkomstskatten att utgå med 5,200

kronor eller 5,2 procent af vinsten.

I procenttal räknadt blifver resultatet detsamma, antingen bolagets

kapital är större eller mindre än i de här ofvan anförda exemplen, så att

följaktligen under alla omständigheter ett bolag, som lämnat 15 procents

vinst, skulle få erlägga inkomstskatt med 3,5 procent af sin vinst, ett

bolag, som lämnat 25 procents vinst, skulle få i inkomstskatt utgifva 4,03

procent af vinsten, ett bolag, som lämnat 50 procents vinst, skulle få er

-

100

lägga inkomstskatt med 4,9 procent af vinsten och ett bolag, som lämnat

100 procents vinst, skulle fä skatta med 5,2 procent af vinsten.

Verkningarna af de föreslagna bestämmelserna i jämförelse med de

nuvarande belysas närmare af siffrorna i nedanstående tabell, däri jämväl

medtagits bevillningssummorna enligt den nu gällande och den föreslagna

bevillningsförordningen och där procentsatserna beräknats å sammanlagda

beloppet af inkomstskatt och bevillning.

Aktie-

kapital.

Taxerad

inkomst.

Ut-

delning.

N u v a r

ande.

Enligt förslaget.

Inkomst-

skatt.

Bevill-

ning.

Summa.

Procent

af

taxerad

in-

komst.

Inkomst-

skatt.

Bevill-

ning.

Summa.

Procent

af

taxerad

in-

komst.

10,000-—

500-—

500-—

,

5''—

5*—

i

12-50

0-50

13''—

2,6

s

1,000-—

600''—

4 —

10--

14-

ia

30—

1.—

31—

3.1

s

1,500-—

600-—

9-

15-

24--

1,6

52-50

1-50

54’-

3,6

*

2,500--

600 -

19-

25’—

44-—

1,76

107-50

2-50

110—

»

5,000.—

600''—

44-

50''—

94--

1,88

245--

5—

250—

5

2>

6,000--

600-

54 —

60--

114 —

1,9

300—

6—

306’—

5,1

10,000 —

600-—

111-—

100--

211 —

2,11

520—

10—

530—

5,3

100,000--

5,000--

5,000''—

—

50''—

50—

1

125—

5 —

130''—

2.6

10,000-—

6,000--

40 —

100-—

140-

1,4

300—

10—

310''—

3,1

>

15,000-—

6,000-—

105 —

150-—

255-—

1,1

525-—

15’—

540''—

3,6

>

25,000--

6,000-—

320 —

250-

57(1—

2,‘JK

1,075-—

25--

1,100 —

4.4

>

50,000-—

6,000--

1,135-—

500-—

1,635—

3,27

2,450--

50--

2,500-—

5

»

60,000-—

6,000’—

1,505''—

600--

2,105-—

3,508

3,000—

60—

3,060—

5,1

.

100,000-—

6,000 —

3,245-—

1,000—

4,245--

4,245

5,20o—

100—

5.300-—

5,3

1,000,000''—

50,000-—

50,000-—

—

500-

500■—

1

1,250--

50—

1,300—

2,6

»

100,000-

60,000-—

995--

1,000-

1,995--

1,995

3,000—

100—

3,100—

3,1

»

150,000--

60,000-

3,045--

1,500-—

4,545-—

3.03

5,250-—

150—

5,400—

3,6

>

250,000-—

60,000-

7,600-—

2,500-—

10,100-—

4,04

10,750—

250''—

11,000-—

4,4

>

500,000 —

60,000--

17,600 —

5,000-—

22,600—

4,52

24,500 —

500--

25,000—

5

>

600,000-

60,000 —

21,600-—

6.000''—

27,600-—

4,6

30,000—

600--

30,600—

5,1

1,000,000''—

60,000-—

37,600-

10,000--

47,600--

4,76

52,000--

1,000--

53,000-—

5,3

10,000,000-—

500,000 —

600,000-

—

5,000’—

5,000—

1

12,500 —

500-—

13,000—

2,6

>

1,000,000-—

600,000-

16,000--

10,000-—

26,000--

2,6

30,000.—

1,000—

3,1,000-

3,1

>

1,500,000 —

600,000-—

36,000 —

15,000--

51,000—

3,4

52,500—

1,500--

54,000--

3,6

>

2,500,000 —

600,000--

76,000-—

25,000--

101,000--

4,04

107,500 —

2,500—

110,000--

4,4

»

5,000,000-—

600,000--

176,000-—

50,000 —

226,000-—

4,52

245,000-—

5,000—

250,000--

5

>

6,000,000-—

600,000-—

216,000-—

60,000 —

276,000—

4,6

300,000—

6,000—

306,000''—

5,1

>

10,000,000--

600,000--

376,000--

100,000 —

476,000--

4,76

520,000—

10,000-—

530,000-—

5,3

101

En jämförelse mellan siffrorna i de kolumner, som utvisa det procentiska

förhållandet mellan beskattningen och den taxerade inkomsten,

gifver vid handen, att de nu föreslagna förändringarna skulle särskildt för

de mindre bolagen och i de fall, då vinsten i procenttal räknadt är relativt

liten, medföra en betydande ökning i beskattningen. Den omständigheten, att

ökningen är relativt liten i de fall, då vinsten både till beloppet i och

för sig och i procenttal räknadt är relativt stor, har tydligen sin förklaring

dels i de nuvarande progressionsbestämmelserna, hvilka medföra

en stark stegring i beskattningen af höga inkomstbelopp, dels ock i nu

gällande bestämmelse om rätt för aktiebolag och enskildt bankbolag att

göra afdrag intill sex procent å inbetaldt aktie- eller lottkapital för verkställd

utdelning till aktie- eller lottägare.

Att de nu gällande progressionsbestämmelserna, tillämpade på

aktiebolag, äro i hög grad olämpliga och obilliga, har af Kammarrätten

upprepade gånger framhållits, och härtill synes också hänsyn böra tagas

vid jämförelse mellan de nu gällande och de föreslagna skattesatserna.

Att det hittillsvarande af draget för verkställd utdelning enligt förslaget

skulle helt och hållet bortfalla, kan Kammarrätten icke underlåta

att finna i viss mån betänkligt, då härigenom den utdelade vinsten, oafsedt

dess högre eller lägre procenttal, skulle komma att i sin helhet beskattas

såväl i bolagets som i vederbörande aktie- eller lottägares händer, och

då den härigenom inträdda skärpningen af bolagens beskattning skulle komma

att särskildt träffa de bolag, hvilka icke haft någon större vinst å sin rörelse.

Emellertid synes det å andra sidan icke kunna förnekas, att med hänsyn

till de vidt skilda grunder, efter hvilka enskilda personers och bolags inkomster

enligt förslaget skulle komma att beskattas, en afdragsrätt efter

mönster af den nu gällande näppeligen skulle kunna på tillfredsställande

sätt inpassas i det föreslagna skattesystemet.

I och för sig synes, om skatt uttages af bolaget såsom sadant, en

beskattning uppgående till 2,5 procent af vinsten icke kunna anses hög.

Om man emellertid, med hänsyn till de förmåner bolag med mindre

aktiekapital och vinst hittills fått åtnjuta, skulle vilja göra öfvergången

till det nya skattesystement för dessa bolag något mindre kännbar, torde

detta snarare än genom bibehållande i större eller mindre grad af den

nuvarande afdragsrätten kunna ske genom att för bolag med viss mindre

vinst bestämma den föreslagna grundtaxan till något lägre belopp än 2,5

procent.

Hvad angår det föreslagna progressionssystemet, synes här böra erinras,

att Kammarrätten i sitt utlåtande öfver 1904 års förslag framhöll

det obilliga uti att vid aktiebolagens beskattning tillämpa progres

-

102

sionsbestämmelser, hvilka ledde till, att aktiebolag med olika stora aktiekapital

men lika stor vinst i procent räknadt i förhållande till aktiekapitalet

finge skatta efter olika skattefot, så att t. ex. ett bolag med

50,000 kronors kapital och 10 procent i vinst kunde få skatta för 0,4

procent af årsvinsten, under det att ett bolag med 5,000,000 kronor

i kapital och samma vinstprocent finge skatta för 1,6 procent af årsvinsten.

I själfva verket innebär denna anmärkning i sig en antydan om lämpligheten

af ett progressionssystem af nu föreslagen art, och Kammarrätten

anser sig böra från principiell synpunkt lämna förslaget i denna

del utan erinran.

Verkningarna af bestämmelserna rörande bolags beskattning blifva

gifvetvis i många fall beroende af föreskrifterna därom, hvad med bolags

kapital skall förstås. Enligt de i sista stycket af 20 § härom föreslagna bestämmelserna

skulle annat kapital än aktie- eller lottkapital under inga

omständigheter få i detta afseende tagas i beräkning. Det synes likväl icke

vara med billighet öfverensstämmande, att då exempelvis nya aktier i

ett bolag utbjudas till teckning till pris, öfverstigande nominella beloppet,

samt därvid jämlikt föreskriften i 29 § lagen om aktiebolag den 28 juni

1895 det belopp, som inflyter utöfver de tecknade aktiernas nominella

värde, lägges till bolagets reservfond, detta belopp icke skulle få inberäknas

i bolagets kapital. Kammarrätten anser alltså, att allt af delägarne

verkligen inbetaladt kapital, oberoende däraf huruvida det nedlagts i

aktie- eller lottkapitalet eller i reservfonden, bör få i nu förevarande afseende

räknas till bolagets kapital.

Det synes slutligen icke böra lämnas oanmärkt, att med hänsyn till

de olika procentsatser, som enligt förslaget skulle i särskilda fall tilllämpas,

uträkningen af inkomstskattens belopp torde komma att för myndigheterna

vålla svårigheter, hvilka dock kunna blifva mera afsevärda

endast i de fall, då bolagets inkomst blifver af större betydenhet. Beräkningen

torde emellertid kunna genom hjälptabeller underlättas.

103

Förslag

till

Förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

1 KAP.

1 §•

Då taxeringen af den fasta egendom, som upptages i den s. k. bevillningsfria

längden, icke äger ram »för utgörande af bevillning samt inkomst- och

förmögenhetsskatt», synes paragrafen böra omredigeras.

Enligt förslaget skulle, likasom för närvarande, taxeringsarbetet handhafvas

af taxeringsnämnder och pröfningsnämnder. Frågan om de nuvarande

taxeringsnämndernas lämplighet såsom första instans med afseende å fastighetstaxeringarna

har emellertid varit föremål för uttalanden af Konungens

befallningshafvande i Malmöhus, Östergötlands och Kalmar län, hvilka uttalanden

synas Kammarrätten beaktansvärda.

Redan i ett utlåtande, som den 31 december 1908 af landskamreraren i

Malmöhus län afgifvits till Kammarrätten i besvärsmål angående taxeringen

år 1908 af vissa fastigheter inom länet, har framhållits, hurusom till följd

af bevillningsberedningarnas borttagande och den däraf föranledda minskningen

af taxeringsnämndernas distrikt dessa nämnders beslut angående fastighetstaxeringarna

lämnat ett högst otillfredsställande resultat, i det att taxeringarna

vid jämförelse socknarna emellan utfallit synnerligen ojämnt,

samt att de häraf föranledda olägenheterna endast till någon del kunnat afhjälpas

af länets pröfningsnämnd. I sitt i anledning af remissen å förslaget

till taxeringsförordning afgifna utlåtande har Konungens befallningshafvande

i Malmöhus län, under åberopande af landskamrerarens i omförmälda

taxeringsmål gjorda utredning, förklarat, att utfallet af 1908

års fastighetstaxering i länet måste betecknas såsom mindre lyckligt

104

samt att enligt Konungens befallningshafvandes förmenande en afsevärd

förbättring i berörda afseende skulle vinnas genom ökning af

distriktens storlek, lrvilket emellertid icke läte sig göra utan att fastighetstaxeringen

afskildes från taxeringen i öfrigt och handhades af särskilda taxeringsnämnder.

Detta skulle äfven i städerna vara synnerligen lämpligt och

man hade i själfva verket vid 1908 års taxering i staden Malmö gått så till väga,

i det att nämligen taxeringsnämnderna i staden inom sig utsett ett särskildt

utskott, som upprättat förslag till hela fastighetstaxeringen i staden.

Härigenom hade i Malmö stad vunnits en jämnhet i fastighetstaxeringen, som

eljest icke kunnat åstadkommas.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands län anser det likaledes

framgå af erfarenheten, att för åstadkommande af jämnhet inom större områden

i taxeringen af jordbruksfastigheter de nuvarande taxeringsmyndigheterna

icke ii ro tillräckliga. För att råda bot härför hade inom Östergötlands

län sammanträde inför Konungens befallningshafvande hållits med taxeringsnämndsordförandena

för fastställande af vissa gemensamma beräkningsgrunder

för de olika ägoslagens värde. Något hade visserligen härigenom vunnits,

men stora ojämnheter i taxeringen förefunnes dock förfarande. Enligt Konungens

befallningshafvandes förmenande vore den enda utvägen att tillskapa

särskilda nämnder för större områden, förslagsvis för hvarje fögderi,

hvilka hade att verkställa de periodiskt återkommande fastighetstaxeringarna

å landet.

Vidare har Konungens befallningshafvande i Kalmar län i sitt utlåtande

framhållit, att fastighetstaxeringen år 1908 utfallit synnerligen ojämnt i

de flesta af länets fögderier. Anledningen till denna ojämnhet i taxeringen

syntes mindre vara att söka i taxeringsnämndernas olika sammansättning

å de olika orterna än däruti, att taxeringsdistrikten, som förut, då det

förberedande taxeringsarbetet verkställts af bevillningsberedningen, omfattat

flera kommuner, år 1908 måst göras mindre, så att de i de flesta fail bestått

af allenast en kommun. Därest önskvärd jämnhet i fastighetstaxeringen skulle

kunna för framtiden åstadkommas, ville det synas Konungens befallningshafvande

som om det blefve nödvändigt att å landsbygden i första instansen

skilja fastighetstaxeringen från inkomsttaxeringen och låta den förra verkställas

i större distrikt, därvid med hänsyn till väghållningsbesväret det syntes

vara lämpligast, att taxeringsdistriktet i allmänhet finge sammanfalla med

väghållningsdistriktet. Härigenom skulle utan tvifvel vinnas en mera enhetlig

tillämpning af stadgandena om taxering af fastigheter och därjämte en

rättvisare fördelning af väghållningsbesväret.

Tre särskilda Konungens befallningshafvande hafva sålunda trott sig

finna, att genom den i sammanhang med bevillningsberedningarnas upphö

-

105

rande genomförda minskningen af taxeringsnämndernas distrikt och afskaffandet

af kronoombndsinstitutionen hos taxeringsnämnderna resultatet

af fastighetstaxeringarna med afsende å deras jämnhet inom större distrikt

försämrats. Dä emellertid öfriga Konungens befallningshafvande

ieke yttrat sig i detta ämne och Kammarrätten för sin del icke tilltror

sig att allenast med stöd af hvad i härstädes pröfvade besvärsmål rörande

1908 års fastighetstaxeringar förekommit uttala någon bestämd åsikt i frågan,

har Kammarrätten ansett sig för närvarande endast böra uttala, att därest

erfarenheter liknande dem, som i de ofvan återgifna utlåtandena kommit

till uttryck, skulle hafva vunnits äfven inom andra delar af landet, frågan om

af hjälpandet af de öfverklägade olägenheterna synes böra tagas under allvarligt

öfvervägande.

2 §.

*

Bestämmelsen i 1 mom. a), enligt hvilken verk eller bolag, som är förse

dt med Kungl. Maj ds oktroj eller blifvit registreradt såsom aktiebolag eller

står under offentlig kontroll, skall vara skyldigt att oberoende af föregående

taxering och af inkomstens belopp afgifva deklaration utan särskild anmaning,

är densamma, som innefattas i 20 § 1 mom. a) gällande inkomstskatteförordning.

Den skyldighet att vid taxeringsuppgifterna foga vissa räkenskapshandlingar,

som för närvarande enligt 15 § bevillningsförordningen

och 21 § näst gista stycket inkomstskatteförordningen åligger nämnda slag

af verk eller bolag, har emellertid i 6 § af nu förevarande förslag blifvit utsträckt

till annan uppgiftsskyldig, som enligt lag är pliktig föra handelsböeker

eller som är delägare i vanligt handelsbolag. Kammarrätten,

som här nedan kommer att yttra sig angående den föreslagna 6 §,

anser sig här böra framhålla, att därest skyldigheten att med räkenskapsutdrag

bestyrka aflämnad taxeringsuppgift utsträckes till nya grupper

af skattskyldiga, dessa äfven synas böra förpliktas att utan anmaning

deklarera oberoende däraf, huruvida de näst föregående år varit taxerade till

inkomst- och förmögenhetsskatt eller då haft inkomst till visst belopp.

Genom bestämmelserna i 1 mom. b) skulle skyldigheten att utan särskild

anmaning afgifva deklaration komma att utsträckas dels till dem, som nästföregående

år varit taxerade till inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst

under 1,000 kronor, dels ock till dem, som utan att på grund af föregående taxering

eller på grund af inkomstens belopp vara deklarationsskyldiga vid näst

föregående års utgång ägt förmögenhet till värde af minst 6*000 kronor.

Emot denna utsträckning af deklarationsplikten har Kammarrätten icke

något att erinra.

14—092800.

106

Det synes kunna ifrågasättas, om ej för det första året, hvarunder den

föreslagna förordningen skulle blifva gällande, borde meddelas en öfvergångsbestämmelse

med afseende därå, att året därförinnan ieke någon varit

taxerad'' till inkomst- och förmögenhetsskatt.

3 §.

En jämförelse med 21 § i gällande inkomstskatteförordning gifver vid

banden, att enligt förslaget skattskyldig, som har inkomst från flera inkomstkällor,

skall vara skyldig att angående inkomstbeloppet från hvarje inkomstkälla

lämna mera specificerad uppgift än som för närvarande erfordras.

Vissa af Konungens befallningshafvande hafva ansett förslaget icke med tillräcklig

tydlighet utmärka, i hvilken mån sådan ökad specifikation af inkomsterna

skulle erfordras. Om än hvad härutinnan blifvit anmärkt åtminstone

delvis synes vinna nöjaktig förklaring vid jämförelse med ett förslag till deklarationsformulär,

af hvilket Kammarrätten under hand erhållit del men

som icke varit tillgängligt för Konungens befallningshafvande, anser

sig Kammarrätten icke böra underlåta att i förevarande afseende framställa

vissa erinringar.

Förslaget synes åsyfta, att för hvarje i deklarationsformuläret under

särskild nummer- eller bokstafsbeteckning upptaget moment skall i kolumn

utföras den siffra, som betecknar deklarantens under ifrågavarande moment

hänförliga inkomst, samt att dessutom beträffande inkomst af särskilda

tjänster eller tjänsteuppdrag äfvensom af särskilda slag af rörelse eller yrkesverksamhet

skall under vederbörande moment i formuläret uppföras en inkomstsiffra

för hvarje tjänst eller tjänsteuppdrag och en siffra för hvarje slag

af rörelse eller yrkesverksamhet.

Det är sålunda i första hand deklarationsformuläret, som lämnar upplysning

därom, i hvilken mån inkomsterna skola specificeras, och 3 § af taxeringsförordningen

inledes också med en hänvisning till formuläret samt

innehåller därutöfver beträffande vissa slag af inkomst särskilda föreskrifter

angående deras specifikation.

Dä emellertid å ena sidan de hufvudsakliga slag af inkomst, som skola

i deklaration upptagas, synas böra på ett uttömmande sätt angifvas i förordningen

och å andra sidan formuläret synes böra innehålla alla för de deklarationspliktiga

erforderliga upplysningar beträffande uppställningen af deklarationen,

anser sig Kammarrätten böra ifrågasätta, huruvida icke denna paragraf

borde antingen beträffande inkomst af kapital och arbete erhålla samma

affattning som motsvarande bestämmelse i 21 § gällande inkomstskatteförordning

och dessutom med afseende å fast egendom angifva, att äfven in

-

107

komst af fastighet utom riket skall deklareras, eller ock på ett med uppställningen

af 7 § i förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

öfverensstämmande sätt angifva de hufvudsakliga slag af inkomst, som deklaration

skall afse, hvaremot i deklarationsformuläret, livilket jämväl borde såsom

sina hufvudpunkter upptaga samma slag af inkomst, som angifvas i

nämnda paragraf af förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, dessutom

borde innefattas alla erforderliga mera speciella bestämmelser angående

det sätt, hvarpå de under hvarje hufvudpunkt hänförliga inkomsterna borde

angifvas.

Beträffande de under 3 § föreslagna betämmelserna om specifikation af

vissa slag af inkomster synes det för öfrigt i hög grad tvifvelaktigt, huruvida

inkomst af tjänst, beträffande hvilket slag af inkomst, kontrollen af deklarationernas

riktighet är jämförelsevis lätt, skall behöfva i deklarationerna

i detalj specificeras, under det. att exempelvis såväl tillfälliga vinster som inkomst

af aktier skulle fortfarande få deklareras i en totalsumma. Bestämmelsen

därom att inkomsten af hvarje särskildt slag af rörelse eller yrkesverksamhet

skall i deklarationen angifvas, öfverensstämmer med Kammarrättens

redan i utlåtande den 2 december 1901 därom gjorda uttalande och tillstyrkes

af Kammarrätten.

Med afseende å de till intagande i taxeringsförordningen föreslagna bestämmelserna

angående specifikation af vissa inkomster får Kammarrätten

vidare anföra följande.

Därest sådan inkomst, som enligt bevillningsförordningen samt förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt är att hänföra till inkomst af

tjänst eller pension, skall till någon del i deklarationen specificeras, synes

specifikationen böra vara för all sådan inkomst uttömmande och bestämmelserna

angående specifikationen affattas i öfverensstämmelse med de i mom. 2)

af anvisningarna till sistnämnda förordning innefattade föreskrifter angående

de slag af inkomst, som böra hit hänföras, så att specifikation anbefalles

beträffande alla de särskilda tjänster, uppdrag eller rättigheter, som tillfört

den skattskyldige inkomst af sådan beskaffenhet, att densamma enligt förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt är att hänföra till inkomst af

tjänst eller pension. Vidare bör skattskyldig åläggas att i deklarationen särskildt

uppgifva den inkomst han åtnjutit af hvarje i enlighet med bestämmelserna

i taxeringsförordningen af honom uppgifvet slag af rörelse eller

yrkesverksamhet samt af hvarje under särskild nummer- eller bokstaf sbeteckning

''i deklarationsformuläret rubricerad inkomstkälla. Härigenom synes

kunna undanröjas en i vissa af de inkomna utlåtandena anmärkt oklarhet

angående betydelsen i detta sammanhang af orden »hvarje inkomstkälla».

Det i förslaget gjorda utbytet af ordet »uppdrag» mot »tjänsteuppdrag»

108

torde ej vara afsedt att innefatta någon saklig ändring. Kammarrätten antager,

att därunder böra inbegripas alla uppdrag af sådan beskaffenhet, att inkomsten

af dem är att hänföra till inkomst af tjänst, men hvilka till sin varaktighet

eller omfattning icke äro sådana, att de enligt vanligt språkbruk

kunna benämnas tjänster. Med afseende å den af öfverståthållarämbetet

gjorda tolkningen af ordet tjänsteuppdrag och då ändringen kan föranleda

till antagande, att densamma innebär en ändring i sak, anser sig emellertid

Kammarrätten böra förorda bibehållande af det nuvarande uttryckssättet.

Beträffande redaktionen af tredje stycket från slutet har inom Kammarrätten

anmärkts, att anvisning här borde lämnas den uppgiftspliktige att vid

tillkännagifvandet af sin mening angående fördelning i afseende å bevillningstaxeringen

af inkomsten från rörelse eller yrke, som drifvits inom två

eller flera kommuner, ställa sig till efterrättelse hvad i 13 § bevillningsförordningen

och 3 § af anvisningarna vid samma förordning föreskrifves angående

beskattningsort för inkomst af rörelse eller yrke.

Sista stycket i förevarande paragraf har af Konungens befallningshafvande

i Malmöhus län tolkats så, att rättigheten att deklarera för räkenskapsår,

som ej sammanfaller med kalenderår, hvilken rättighet förut tillkommit

allenast verk eller bolag, som är försedt med Kungl. Maj :ts oktroj eller blifvit

registreradt såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, genom

affattningen af detta stycke skulle komma att utsträckas till enskilda personer,

en förändring, som af Konungens befallningshafvande ansetts välgrundad.

För sin del finner Kammarrätten skäl kunna anföras för, att ifrågavarande

rättighet må tillkomma dem, som idka rörelse af sådan beskaffenhet,

att särskilda förhållanden inom densamma påkalla användandet af annat beskattningsår

än kalenderåret, och måhända äfven dem, som äga eller bruka

jordbruksfastighet, men en obetingad rättighet för enskilda personer äfven

med annan verksamhet att efter godtfinnande deklarera för annat räkenskapsår

än kalenderår anser Kammarrätten icke böra medgifvas. I hvarje

fall synes det, på sätt af Kammarrätten förut framhållits, önskvärdt, att särskilda

bestämmelser meddelas till förekommande af alltför ofta återkommande

förändringar af deklarationsåret.

4 §.

Paragrafens affattning torde böra förtydligas, så att däraf klart framgår,

huruvida den i paragrafen angifna siffran afser det sammanlagda taxeringsvärdet

å all af den skattskyldige nästföregående år brukad fast egendom i riket

eller inom taxeringsdistriktet eller taxeringsvärdet å hvarje särskild af

honom brukad fastighet.

109

6 §.

Enligt förslaget hafva samtliga uppgiftsskyldiga personer, som enligt

lag äro pliktiga föra handelsböcker eller som äro delägare i vanliga handelsbolag,

i afseende å skyldigheten att med räkenskapsutdrag styrka sina deklarationer

likställts med verk och bolag, som äro försedda med Kungl. Maj :ts oktroj

eller blifvit registrerade såsom aktiebolag eller stå under offentlig kontroll.

Emot denna förändring synes emellertid kunna anmärkas, att förordningen

angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855 väl

i 7 §, sådan den lyder enligt lagen den 14 maj 1909, stadgar skyldighet

för den, som är underkastad bestämmelserna i nämnda förordning,

att årligen uppgöra en balansräkning, utvisande de tillgångar han

vid nästförflutna rörelseårs utgång ägt och de gäldbelopp, för livilka han

då häftat, men att däremot någon skyldighet att upprätta vinst- och förlustkonto

icke är i berörda förordning föreskrifven. Vid sådant förhållande

synes det icke kunna åläggas samtliga bokföringsskyldiga personer att, vid äfventyr

af talans förlust, vid deklarationerna foga afskrift af vinst- och förlustkonto.

Mot ett åläggande för dem, som äro bokföringsskyldiga men icke

tillhöra ofvannämnda grupper af verk eller bolag, att jämte deklarationen aflämna

bestyrkt afskrift af in- och utgående balansräkning har Kammarrätten

däremot icke något att invända.

Med innehafvare af jordbruksfastighet torde i detta sammanhang endast

förstås sådan innehafvare, som enligt 3 § bevillningsförordningen är skyldig

erlägga fastighetsbevillning.

Äfven andra uppgifter än de i denna paragraf omförmälda synas böra,

såsom ägande betydelse för fastigheternas värdering, kunna affordras fastighetsägare,

såsom i fråga om jordbruksfastighet uppgifter om kreatursbesättningens

storlek, om byggnadernas brandförsäkringsvärde samt om inkomster

genom uthyrning och i fråga om annan fastighet än jordbruksfastighet

uppgifter ej blott om hyresvärdet för outhyrda eller hyresfritt upplåtna eller

af ägaren eller innehafvaren själf begagnade lägenheter utan äfven om sådana

faktiska omständigheter, som äro bestämmande för hyresvärdet, såsom

rummens antal m. m.

8 §.

Den i 1 mom. förekommande relativsatsen »som är af beskaffenhet att

kunna af honom lämnas» synes, såsom obehöflig, kunna utgå.

110

9 §.

Då det icke torde vara i lagstiftningen fastslaget, vid hvilken tid ett bolag

skall anses hafva »upphört», kunna måhända svårigheter yppas vid tilllämpningen

af sista stycket i denna paragraf. En af öfverståthållarämbetet

gjord hemställan om ett tillägg till stycket af innehåll att likvidatorer för

upplöst bolag skola förklaras vara skyldiga deklarera för bolaget grundar

sig på den förutsättningen, att bolaget skulle anses hafva upphört då det upplöstes.

Därest, såsom Kammarrätten antager, upphörandet bör anses ske

först sedan likvidationen afslutats, skulle anledning till ett sådant tillägg

saknas, enär under denna förutsättning likvidatorerna vid bolagets upphörande

utgjort dess »förvaltning».

11 §•

Vid jämförelse mellan å ena sidan de i mom. l:o) a) af denna paragraf

lämnade föreskrifterna angående uppgifter, som af stadsdomstoi och domare

på landet skola lämnas till ledning vid fastighetstaxeringarna, samt å andra sidan

bestämmelserna i mom. 3 af 1 § i de vid förslaget till bevillningsförordning

fogade särskilda anvisningarna rörande vissa omständigheter, som skola

tjäna till ledning vid samma taxeringar, visar sig, att i affattningen af dessa

båda Stadganden förefinnas vissa skiljaktigheter, i det att i nu förevarande

paragraf stadgas, att i där föreskrifven uppgift angående köp af fast egendom

bör anmärkas, om försäljningen skett »af föräldrar till barn» samt om och i

så fall till hvilket belopp i köpeskillingen inbegripits godtgörelse för »inbärgad»

gröda, under det att i anvisningarna värdet af fast egendom förklaras

skola bestämmas med ledning af, bland annat, köpeskillingen, såvida icke därunder

inbegripits godtgörelse för, bland annat, »växande» gröda eller köpet

afslutats »mellan nära anhöriga» o. s. v. Dessa skiljaktigheter, hvilka jämväl

förefinnas i nu gällande bevillningsförordning, synas emellertid med afseende

å önskvärdheten af den fullständigaste möjliga öfverensstämmelse mellan

ifrågavarande stadganden icke böra bibehållas. I hvarje fall torde bestämmelsen

i anvisningarna därom, att då i köpeskillingen inbegripits godtgörelse

för »växande» gröda, taxeringsvärdet ej skall bestämmas med ledning af köpeskillingen,

böra ändras.

Ett tillägg till mom. l:o) har föreslagits af Konungens befallningshafvande

i Jönköpings län, som ansett det böra åläggas styrelse för inländsk brandförsäkringsanstalt

och syssloman för utländsk sådan anstalt att de år, då allmän

fastighetstaxering skall verkställas, lämna uppgift om de vid nästlidet

års slut gällande försäkringar mot brandskada å byggnader, som äro att hänföra

till annan fastighet än jordbruksfastighet, hvilken uppgift borde medde

-

111

las särskildt för hvarje fastighet och upptaga försäkringsvärdet för samtliga

försäkrade åbyggnader. Till stöd för detta förslag har Konungens befallningshafvande

anfört, att det vid taxeringen naturligen medför betydligt

ökadt arbete och äfven ej sällan ledt till misstag i densamma, att man vid allmän

fastighetstaxering skall använda flere föregående års uppgifter om

brandförsäkringsvärden.

Kammarrätten finner det uppenbart, att den bestämmelse, som sålunda

föreslagits af Konungens befallningshafvande i Jönköpings län.

skulle medföra af sevärda fördelar vid taxeringsarbetet; men å andra sidan

synes det kunna ifrågasättas, om dessa fördelar äro af så stor betydenhet,

att för deras vinnande brandförsäkringsanstalterna skulle åläggas en ny

uppgiftsskyldighet, hvilken säkerligen för dem blefve ganska betungande.

Mom. 2:o) a) motsvaras i gällande bevillningsförordning af 14 § 2:o)

a), i hvilket lagrum emellertid vidtagits vissa ändringar af både saklig och redaktionell

natur. I sistnämnda afseende anser sig Kammarrätten böra anmärka,

att den nu föreslagna affattningen synes kunna gifva anledning till den

tolkningen, att uppgifter årligen skulle lämnas rörande försäkringsvärdet å

samtliga byggnader, som under nästföregående år varit försäkrade mot brandskada,

då likväl i förslaget torde åsyftas allenast de byggnader, för hvilka under

nästföregående år ny brandförsäkring tagits. Uppgifterna synas emellertid,

såsom af vissa bland Konungens befallningshafvande yrkats, äfven böra

afse de byggnader, hvilkas brandförsäkringar under nästföregående år undergått

förändring till beloppet eller alldeles upphört; och synes det Kammarrätten

tillika önskvärd!, att då uppgift skall lämnas angående viss byggnad, i

densamma äfven redogöres för gällande försäkringar å andra byggnader, som

äro uppförda å samma fastighet.

Någon skyldighet för lifförsäkrings- eller lifränteanstalter att till ledning

vid taxeringen lämna uppgift angående utbetalda lifräntor stadgas

icke i gällande bevillningsförordning men väl i inkomstskatteförordningen

25 § a), där likväl uppgiftsskyldigheten begränsas till lifräntor å minst

200 kronor. Enligt 11 § mom. 2:o) b) i förslaget, jämfördt med tredje

stycket från slutet i samma paragraf, är denna begränsning bibehållen,

dock med undantag beträffande personer, för hvilka annan inkomst tillika

skall af anstalten uppgifvas. Kammarrätten anser sig icke kunna tillstyrka,

att genom en sådan undantagsbestämmelse, hvilken måste anses vara af

synnerligen obetydlig vikt, normerna för de ifrågavarande anstalternas

uppgiftsskyldighet kompliceras; utan synas antingen, såsom nu är fallet,

alla lifräntor, som ej uppgå till 200 kronor, böra undantagas från uppgiftsskyldigheten,

eller ock alla lifräntor, oafsedt deras belopp, uppgifvas till

beskattning.

112

Den uppgi Oskyldighet, hvarom förmäles i 11 § mom. 2:o a), åligger enligt

gällande bevillningsförordning 14 § mom. 2:o a) styrelse öfver brandförsäkringsinrättning

eller dess agenter eller vederbörande brandstodskommitté.

Ansvarigheten för uppgifternas fullständighet och riktighet har nu ålagts

vederbörande styrelse för inländsk brandförsäkringsanstalt och syssloman

för utländsk sådan anstalt. Då något hinder för styrelsen för inländsk brandförsäkringsinrättning

att för uppgiftsskyldighetens fullgörande anlita sina

agenter tydligen ej kan möta, lära några olägenheter af den föreslagna ändringen

icke behöfva befaras.

Då de i mom. 2:o) c) förekommande orden »under nästföregående

år uppburna» böra hänföra sig äfven till ordet »pension», synes det närmast

före sistnämnda ord inskjutna ordet »angående» böra utgå.

Af åtskilliga bland Konungens befallningshafvande har anmärkts det

olämpliga däruti, att arbetsgivare, som icke äro bolag eller rederier och

ej heller nästföregående år varit taxerade till bevillning för inkomst af

rörelse eller yrke till belopp af minst 5,000 kronor, enligt bestämmelserna

i mom. 2:o) g) skulle under alla omständigheter vara fritagna från skyldighet

att lämna uppgift angående arbetares afiönihgsfönnåner m. m. '' I

anslutning till dessa anmärkningar anser sig Kammarrätten böra förorda

en förändring af ifrågavarande moment i syfte att uppgiftsskyldighet i

nämnda afseende skulle åläggas alla de arbetsgivare, som på ett stadigvarande

sätt sysselsätta visst antal arbetare, exempelvis minst fem.

Då enligt de två moment af 11 §, hvilka föreskrifva uppgiftsskyldighet

beträffande aflöningsförmåner, eller momenten 2:o) c) och 2:o) g),

dylika förmåner, »af hvad slag de vara må», förklaras skola af vederbörande

uppgivas, synes andra stycket från slutet af 11 § böra, såsom innehållande

allenast en upprepning af bestämmelserna i förstnämnda båda

moment, uteslutas.

I sista stycket af 11 § har föreslagits, att vid fullgörandet af uppgiftsskyldighet

enligt mom. 2:o) b)—g) skall iakttagas, att särskild uppgift

upprättas för enhvar person, hvarom fråga är, under det att enligt

gällande bevillningsförordning motsvarande uppgifter skola upprättas särskildt

för hvarje kommun på landet och hvarje territoriell församling i

stad. I vissa af de inkomna utlåtandena har detta förslag tillstyrkts, därvid

emellertid Ofverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande

i Malmöhus län uttalat, att det tillika borde åläggas vederbörande

att aflämna uppgifterna ordnade kommun- eller församlingsvis och

att medelst särskilda omslag, förteckningar eller annorledes tydligt utmärka,

till hvilken kommun eller församling hvarje grupp af uppgifter hör, enär

det eljest särskildt i städerna blefve svårt att hålla reda på den stora mäng

-

113

den af uppgifter. Å andra sidan hafva åtskilliga af Konungens

befallningshafvande ansett ifrågavarande förändring snarare vara ägnad

att försvåra än att underlätta taxeringsarbetet.

Kammarrätten tilltror sig icke att bedöma, huruvida i förevarande fall

den nuvarande eller den föreslagna ordningen är för taxeringsarbetet att föredraga.

Med afseende å behandlingen af taxeringsmålen hos Kammarrätten

torde en viss fördel kunna förväntas af den ändrade uppställningen af ifrågavarande

uppgifter; men å andra sidan synes vid bedömandet af ändringsförslaget

böra beaktas, att genom detsamma en ökad tunga för arbetsgivare och

öfriga uppgiftspliktiga måste uppstå samt att ordnandet och förvarandet af

de inkomna uppgifterna, hvilka skulle utgöra bilagor till taxeringslängderna,

måhända skulle inom ett stort antal taxeringsdistrikt på grund af den stora

mängden af dylika bilagor vålla svårigheter. Därest förändringen emellerid

genomföres, synes det Kammarrätten, att sådana kompletterande föreskrifter,

som af Öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i Malmöhus

län föreslagits, tillika borde meddelas.

13 §.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län har anmärkt, att, då

en kommun kan vara indelad i flera taxeringsdistrikt, orden »till ordföranden

i taxeringsnämnden för den kommun» borde utbytas mot »till ordföranden

i taxeringsnämnden för det taxeringsdistrikt». Denna anmärkning

synes Kammarrätten vara förtjänt af beaktande.

14 §.

Enligt gällande inkomstskatteförordning 29 § andra stycket är skattskyldig,

som enligt, lag är pliktig föra handelsböcker eller är delägare i

vanligt handelsbolag eller kommanditbolag, berättigad att, om hinder för

honom möter att aflämna deklaration före den 1 mars och om före samma

dag skriftlig anmälan därom göres hos ordföranden i taxeringsnämnden,

åtnjuta anstånd med deklarationens afgifvande enligt närmare angifna regler.

Samma rättighet tillkommer enligt andra stycket af nu ifrågavarande

paragraf i förslaget uppgiftspliktig, under förutsättning dels att hinder

möter för deklarationens aflämnande före den 1 mars dels ock att före

samma dag anmälan om hindret göres hos ordföranden i taxeringsnämnden.

Utbytandet af det här ofvan kursiverade ordet »därom» mot orden

»om hindret» måste enligt Kammarrättens förmenande anses innebära, att

medan enligt nu gällande bestämmelse det endast behöfver anmälas, att

hinder möter för deklarationens aflämnande före den 1 mars, förslaget skulle

15—092S0O.

114

medföra skyldighet att anmäla, hvithet hinder som föranleder uppskofvet.

Med framhållande häraf har Kammarrätten allenast velat uttala, att därest

en dylik ändring i sak icke varit med förslaget åsyftad, den nuvarande

lydelsen af ifrågavarande stadgande synes böra bibehållas.

Det synes Kammarrätten önskvärdt, att senare delen af sista stycket

i denna paragraf erhåller en förenklad affattning, så att de personer, som

där afses, förklaras berättigade att efter anmälan åtnjuta anstånd med aflämnande

af infordrad uppgift till april månads utgång, därest den tid,

inom hvilken uppgiften enligt stadgandet i 15 § 1 mom. skolat aflämnas,

därförinnan går till ända.

15 §.

I åtskilliga paragrafer i förslaget göres en skillnad emellan deklarationer,

andra uppgifter och upplysningar. Det synes vid sådant förhållande och

med afseende å önskvärdheten af en likformig terminologi som om denna

paragraf, hvari talas endast om afgifvande af »uppgifter», borde fullständigas,

så att äfven den komme att handla om anmaningar att afgifva deklarationer,

andra uppgifter och upplysningar.

I sista stycket af 1 mom. förklaras, att anmaning i regel skall tillsändas

den uppgiftspliktige i rekommenderadt bref med allmänna posten, men

att, »där så finnes nödigt», för anmaningens delgifvande må anlitas vederbörande

myndighet eller tjänsteman.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län har, med erinran att

enligt nu gällande bestämmelser för taxeringen erforderliga uppgifter alltid

skola infordras genom vederbörande magistrat eller länsman, uttalat det antagande,

att förslaget skulle afse att, där anmaning medelst bref ej efterkommes,

anmaningen skall tillställas vederbörande genom magistrat eller länsman,

enär i annat fall svårighet skulle uppstå att emot den skattskyldiges bestridande

styrka, att han mottagit anmaning och således är förfallen till påföljderna

för försummelser i fråga om deklarationsplikten. I anledning af detta

uttalande får Kammarrätten erinra, att enligt gällande bevillningsförordning

53 § 1 mom. sista stycket rättigheten för skattskyldig, hvilkens

uppgift angående hans inkomst icke blifvit af taxeringsnämnden följd och

hvilken icke på grund af försummad uppgiftsskyldighet förlorat sin talan,

att med förbigående af pröfningsnämnden anföra besvär angående sin inkomsttaxering

direkt hos Kammarrätten är beroende allenast däraf, huruvida

underrättelse i hvad mån afvikelse från uppgiften skett och om skälen

härför blifvit inom behörig tid i rekommenderadt bref med allmänna posten

den skattskyldige kostnadsfritt tillsänd under i deklarationen angifven

adress. Ett från postanstalt utfärdadt kvitto å mottagandet af ett till ve

-

115

derbörande skattskyldige adresseradt rekommenderadt bref anses följaktligen

i detta fall utgöra fullt bevis därom, att brefvet mottagits af adressaten.

Kammarrätten, som i afgifvet utlåtande angående 1906 års förut omförmälda

förslag till bevillningsförordning tillstyrkt berörda, numera gällande föreskrifter,

anser sig böra framhålla, att införande af likartade bestämmelser

för delgifning af nu ifrågavarande amnaningar måhända skulle möta betänkligheter

särskildt med afseende å de fall, där någon af vederbörande skattskyldige

lämnad adressuppgift ej förefinnes.

Då försummelse att hörsamma mottagen anmaning att afgifva eller

fullständiga deklaration eller annan uppgift enligt 18 § medför förlust af

rättighet att i högre instans föra talan angående taxering, för hvilken deklarationen

eller upgiften skolat ligga till grund, är det emellertid af vikt,

att det i förordningen klargöres, på hvad sätt delgifning af anmaning skall

vara styrkt, för att nämnda påföljd skall kunna mot den skattskyldige tilllämpas.

16 §.

I första stycket synes å tredje raden ordet »för» böra utbytas mot »å» och å

sjunde raden ordet »inkomstskatt» utbytas mot »inkomst- och förmögenhetsskatt».

Bestämmelserna i andra stycket angående vissa skyldigheter för verk

och bolag, som idkat järnvägsdrift eller drifvit företag, hvilket afser att

med hjälp af ledning tillhandahålla vatten eller elektrisk energi, torde böra

utsträckas äfven till enskilda personer, som drifvit liknande verksamhet.

Då det synes opåkalladt att under alla förhållanden ålägga den, som idkat

rörelse å ort, där han icke är skyldig erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt,

att vid hörsammande af anmaning, hvarom förmäles i tredje stycket,

beledsaga uppgiften med räkenskapshandlingar, synes skyldigheten i berörda

afseende kunna begränsas till de fall, då vederbörande i anmaningen infordrat

sådana handlingar.

17 §.

I denna paragraf synes höra, likasom i motsvarande paragrafer af gällande

bevillnings- och inkomstskatteförordningar, framhållas, att insändande

med allmänna posten af deklarationer m. m. sker på den uppgiftspliktiges

eget äfventyr.

18 §.

Genom underlåtenhet att inom behörig tid afgifva föreskrifna uppgifter

till ledning vid taxeringen förloras enligt 31 § gällande inkomstskatteför

-

116

ordning och 24 § gällande bevillningsförordning rätten att fullfölja talan

i fråga om beloppet af den inkomst uppgiften skolat afse. Genom motsvarande

försummelse skulle enligt 18 § 1 mom. i förslaget den skattskyldige

förlora rätten att öfverklaga »taxering, för hvilken deklarationen skolat

ligga till grund». Under förutsättning att, såsom ordalagen synas gifva vid

handen, denna förändring bör uppfattas såsom innebärande en skärpning

af påföljden för försummelse i nämnda afseende, anser sig Kammarrätten

böra uttala, att denna påföljd redan enligt gällande lagstiftning ofta drabbar

de skattskyldiga synnerligen liårclt och att någon skärpning af densamma

icke billigtvis bör ifrågakomma.

På sätt af Konungens befallningshafvande i Östergötlands och

Jönköpings län yrkats, synes ett minimum af exempelvis 5 kronor böra

fastställas för beloppet af de böter, hvarom stadgas i 4 och 5 mom.

I likhet med Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län anser

Kammarrätten en förenklad affattning af andra stycket i 4 mom.

vara önskvärd.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke ägare eller innehafvare af

fastighet, som trots upprepad anmaning underlåtit afgifva uppgift eller

lämna meddelande, hvarom förmäles i 6 mom., bör vara förfallen till bötesstraff,

i likhet med hvad som stadgas i 4 och 5 mom.

Mom. 7 synes böra omredigeras till närmare öfverensstämmelse med

nu gällande motsvarande bestämmelser i bevillnings- och inkomstskatteförordningarna.

20 §.

Motsvarande stadganden i gällande inkomstskatteförordning återfinnas

i 33 §, som emellertid ej oväsentligen omarbetats.

Kammarrätten har icke något att erinra mot ändringen i straffskalan,

hvarigenom denna blifvit oberoende af det skattebelopp, som genom den

oriktiga deklarationen må hafva undandragits statsverket, och ej heller mot

den förändringen, att straffbarhet skulle kunna anses vara för handen, utan

att det oriktiga meddelandet föranledt, att inkomst icke eller endast till

någon del blifvit taxerad. Däremot anser sig Kammarrätten böra hemställa

om sådan ändring i paragrafen, att straffpåföljd icke må ifrågakomma

utan att det oriktiga meddelandet dels lämnats i afsikt att vilseleda

taxeringsmyndigheterna och därigenom helt eller delvis undgå taxering

dels ock varit af sådan beskaffenhet, att oriktig taxering kunnat däraf

föranledas.

117

21 §.

Då här afses både inkomst- och fastighetstaxeringar och bland de senare

äfven taxeringar af sådana fastigheter, som skola upptagas i den s. k. bevillningsfria

längden, synes ordet »skattskyldigs» böra utgå.

23 §.

Konungens befallningshafvande i Östergötlands och Jönköpings län hafva

anmärkt, att äfven andra ämbets- och tjänstemän än de, som hafva befattning

med taxeringar, understundom behöfva å tjänstens vägnar hafva

hand om deklarationerna. Med afseende å dessa anmärkningar och då äfven

hos Kammarrätten tjänstemän, hvilka icke hafva någon befattning med

taxeringen men äro skyldiga biträda vid de af taxeringsmålens handläggning

och expedition föranledda arbetena, för att kunna fullgöra sina åligganden

böra hafva tillgång till deklarationerna, synes en förändring i första

punkten af tredje stycket af 1 mom. till närmare öfverensstämmelse med

motsvarande nu gällande bestämmelse vara behöflig.

Den i samma punkt förekommande föreskriften, att deklaration skall,

där besvär fullföljas, biläggas besvärshandlingarna, synes innebära, att i

besvärsmål deklarationen skall anses utgöra en del af besvärsakten och

följaktligen åtfölja akten vid alla kommunikationer. Detta synes icke heller

mota betänkligheter, då fråga är om kommunikation med taxeringsnämndens

ordförande, kronans ombud hos pröfningsnämnden eller den skattskyldige

själf. Annorlunda ställer det sig, där exempelvis vid tvist emellan

kommuner angående fördelning af bevillningstaxering kommunikation med

kommun behöfver äga rum. I dessa fall anser Kammarrätten det böra blifva

föremål för särskild pröfning af den kommunicerande myndigheten, om det

för målets behöriga utredning är behöfligt, att den förklarande kommunen

får taga del af deklarationen, hvilken, om så ej är fallet, synes böra vid

kommunikationen uttagas ur akten och förvaras hos den kommunicerande

myndigheten.

Med afseende å föreskriften i 4 mom., att de i enlighet med 7 § till

ledning vid de allmänna fastighetstaxeringarna aflämnade uppgifterna skola

förvaras hos taxeringsnämndens ordförande, synes det kunna ifrågasättas,

huruvida icke dessa uppgifter, hvilka uppenbarligen komma att vara af

betydelse för fastighetstaxeringarna under lång tid efter det de afgifvits,

borde förvaras hos Konungens befallningshafvande eller hos kronofogdarna

för att i händelse af behof tillhandahållas taxeringsnämndernas ordförande.

118

2 KAP.

Pubriken.

Det i motsvarande rubriker i gällande bevillnings- och inkomstskatteförordningar

använda ordet taxeringsmyndigheter har här utbytts mot ordet

beskattningsnämnder. Tillräckliga skäl härtill synes Kammarrätten ej föreligga.

Då i detta kapitel äfven innefattas bestämmelser angående besvär i taxeringsmål

hos Kammarrätten och Ivungl Maj:t m. m., synes för öfrigt rubriken

böra fullständigas, exempelvis genom tfllägggande af orden »med

mera».

25 §.

Förslaget om ökning af såväl minimi- som maximiantalet ledamöter i

taxeringsnämnden afser att utan minskning af antalet valda ledamöter där

bereda utrymme äfven för en af Konungens befallningshafvande utsedd ledamot,

hvar jämte minimiantalet valda ledamöter på landet och maximiantalet

valda ledamöter i stad ytterligare skulle ökas med en. Härigenom

skulle på landet de valda ledamöterna tillförsäkras rättighet att fortfarande

inom hvarje taxeringsnämnd utgöra majoritet och äfven i stad minskning

af de valda ledamöternas inflytande på taxeringsärendenas afgörande förebyggas.

Frågan om ökning af ledamöternas i taxeringsnämnden antal torde

sålunda få anses vara beroende af frågan, huruvida Konungens befallningshafvande

skall i hvarje taxeringsnämnd insätta, jämte ordföranden, äfven

en ledamot. Meningarna härom hafva bland Konungens befallningshafvande

varit delade.

Å ena sidan har framhållits den ökade säkerhet i tillämpningen af hithörande

författningar, som vore att förvänta, därest taxeringsnämndens

ordförande finge vid sin sida inom nämnden en ledamot med hufvudsakligen

samma kompetens i fråga om författningskännedom och med särskildt

åliggande att äfven vid det förberedande taxeringsarbetet lämna ordföranden

nödigt biträde. Och en sådan förstärkning af sakkunnigelementet inom

taxeringsnämden har ansetts vara så mycket mera behöflig, som genom afskaffandet

af kronoombudsinstitutionen hos taxeringsnämnderna sakkunskapen

inom dessa nämnder afsevärdt försvagats.

Å andra sidan har det nu ifrågavarande förslaget afstyrkts af åtskilliga

bland Konungens befallningshafvande, livilka därvid anfört hufvudsakligen

119

följande skäl. Ehuru magistratspersoner, kronofogdar, häradsskrifvare och

länsmän i största möjliga utsträckning tagits i anspråk såsom ordförande i

taxeringsnämnderna, hade ordförandeplatserna i ett stort antal taxeringsdistrikt

måst besättas med personer, hvilka icke på grund af tjänsteställning

varit skyldiga åtaga sig ordförandeskapet. Det hade för Konungens

befallningshafvande varit förenadt med afsevärda svårigheter att anskaffa

personer med erforderliga kvalifikationer till att vara ordförande i dessa

senare distrikt, och därest det skulle åläggas Konungens befallningshafvande

att utse jämte ordföranden äfven en ledamot af taxeringsnämnden

med hufvudsakligen samma kompetensfordringar, som ansetts böra gälla

för ordförandena, skulle utseendet af dessa ledamöter möta de största

svårigheter. Dessa skulle ökås därigenom att den af Konungens befallningshafvande

förordnade ledamoten skulle med afseende å omfattningen och

beskaffenheten af sina göromål blifva i alltför hög grad beroende af taxeringsnämndens

ordförande, hvilken skulle kunna efter sitt godtfinnande

antingen underlåta att påkalla biträde af den förordnade ledamoten eller

på denne öfverflytta alltför stor del af sin arbetsbörda eller använda honom

såsom skrifbiträde eller i andra göromål af underordnad vikt. I de

flesta taxeringsdistrikten vore det dessutom obehöfligt att bereda ordföranden

biträde i hans arbete, och i de fall, där detta verkligen vore behöflig!,

borde dét lämpligen öfverlåtas åt ordföranden att själf utse den person,

med hvilken lian önskade samarbeta. Det kunde därför med skäl ifrågasättas,

huruvida gagnet af de föreslagna, af Konungens befallningshafvande

förordnade ledamöterna skulle motsvara de kostnader, som för deras ersättande

skulle uppkomma. Slutligen hade ett förslag af ungefär samma innehåll

år 1907 afslagits af Riksdagen och det vore vid sådant förhållande ej

lämpligt att utan synnerligen tungt vägande skäl ånyo upptaga ett förslag

i detta syfte, hvarigenom de folkvalda ledamöternas i taxeringsnämnden

inflytande vid taxeringsärendenas afgörande skulle minskas.

I afgifvet underdånigt utlåtande öfver det sedermera af 1907 års riksdag

pröfvade, år 1906 inom finansdepartementet utarbetade förslaget till bevillningsförordning

m. m. förklarade sig Kammarrätten finna det högeligen

befogadt, att i taxeringsnämnden bereddes plats, utom för en af Konungens

befallningshafvande förordnad ordförande, hvilken skulle fullgöra

de åligganden, som förut tillhört såväl bevillningsberedningsordföranden som

kronans ombud hos taxeringsnämnden, för ytterligare en af Konungens

befallningshafvande förordnad ledamot i nämnden, hvilken jämväl skulle

biträda ordföranden vid taxeringsarbetet.

Äfven om, såsom det sagts, i åtskilliga fall stora svårigheter skulle möta

för Konungens befallningshafvande att finna någon med taxeringsnämndens

120

ordförande i kompetens jämnställd person att ställa vid hans sida såsom

ledamot i nämnden, synes det dock böra vara möjligt att för detta senare

uppdrag förvärfva personer med sådana förutsättningar, att de, efter att

hafva vunnit någon erfarenhet i taxeringsarbetet, skulle blifva ordförandena

till verklig hjälp; och då det efter Kammarrättens mening ligger

synnerlig vikt uppå, att taxeringsnämnden äger tillgång till lämplig person

att vid inträffande förfall för ordföranden handhafva hans åligganden,

finner Kammarrätten icke anledning frångå sitt föregående uttalande i

ämnet. I syfte att bereda trygghet för att den särskildt förordnade ledamoten

icke erhåller den underordnade ställningen af ett ordförandens skrifbiträde

utan af denne anlitas på sådant, sätt, att hans kompetens i möjligaste

mån tillgodogöres vid det egentliga taxeringsarbetet, samt med tagen

hänsyn jämväl till den af Kammarrätten nyss framhållna lämpligheten af

att ledamoten må vid förfall för ordföranden inträda i hans funktioner,

anser sig Kammarrätten emellertid tillika böra förorda, att den af Konungens

befallningshafvande förordnade ledamoten må inom taxeringsnämnden

erhålla ställningen af själfskrifven vice ordförande.

26 §.

Den kungörelse, hvarom stadgas i denna paragraf, skall enligt gällande

bevillningsförordning, 31 §, utfärdas i början af kalenderåret men enligt

förslaget redan före november månads utgång. Med förändringen torde

närmast åsyftas, att valen af ledamöter och supjDleanter i taxeringsnämnderna

skola kunna försiggå och eventuella besvär öfver dessa val vara afgjorda,

innan taxeringsnämndernas sammanträden skola börjas; och sammanhänger

alltså det nu ifrågavarande ändringsförslaget i 26 § 1 mom.

med de föreslagna förändringarna i 26 § 2 mom. angående tiden för val af

ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnderna och för anförande hos

Konungens befallningshafvande af besvär öfver dylikt val. Från denna

synpunkt synes ock förslaget vara välgrundad!; men då kungörelsen äfven

skall innehålla erinran till dem, som äro skyldiga att till ledning vid den

förestående taxeringen afkunna deklarationer och andra uppgifter, om hvad

de hafva att ] afseende härå iakttaga, och det icke synes lämpligt, att denna

erinran lämnas så tidigt, som här föreslagits, anser sig Kammarrätten böra

hemställa, huruvida icke berörda erinran borde uteslutas ur nu ifrågavarande

kungörelse och i stället meddelas i särskild, efter årsskiftet utfärdad kungörelse.

121

30 §.

Enligt Kammarrättens mening bör taxeringsnämnd på landet vara berättigad

att, därest kommunikationsförhållandena eller andra omständigheter

göra sådant öriskvärdt, sammanträda äfven å annan utom distriktet belägen

ort än stad, såsom t. ex. köping, municipal- eller stationssamhälle.

31 §.

Innehållet i 1 mom. b) är hämtadt frän gällande bevillningsförordning

34 § a). I sistnämnda lagrum angifves emellertid såsom ordförandens skyldighet

ej allenast att från sådana skattskyldiga, hvilka icke äro pliktiga att

utan särskild anmaning aflämna uppgifter, enligt förordningens bestämmelser

infordra »upplysningar» till ledning vid deras taxering utan äfven

att »i öfrigt söka att inhämta upplysningar till ledning för en noggrann och

tillförlitlig taxering». Sistnämnda bestämmelse, hvilken synes naturligt

ansluta sig till 8 § 1 mom. i förslaget, har emellertid i förslaget uteslutits,

hvilket Kammarrätten ansett sig böra anmärka, under erinran tillika om

sina under 9 § här ofvan gjorda uttalanden angående önskvärdheten af en

konsekvent genomförd terminologi med afseende å användningen af orden

»uppgifter» och »upplysningar».

Med afseende å 1 mom. c) har af Konungens befallningshafvande

i Kronobergs län förordats en kompletterande föreskrift af innehåll

att taxeringsnämndens ordförande skulle vara skyldig att beträffande ägare

af fastigheter inom taxeringsdistriktet, hvilka äro mantalsskrifna utom distriktet,

äfvensom angående fastigheternas taxeringsvärden lämna uppgift

till ordföranden i det taxeringsdistrikt, där fastighetsägarne äro mantalsskrifna.

Att dylika uppgifter skulle medföra nytta för taxeringen till

inkomst- och förmögenhetsskatt, synes påtagligt, men Kammarrätten anser

det vara tvifvel underkastadt, huruvida taxeringsnämndernas ordförande

böra åläggas att lämna uppgifterna, hvilka måhända snarare borde kunna

uppsättas och expedieras af häradsskrifvarne.

I 1 mom. h) synes böra vidtagas sådan ändring, att så snart uppgift,

som afgifvits af annan skattskyldig än i 2 § 1 mom. a) omförmäldt verk eller

bolag, utvisar, att skattskyldig idkat rörelse jämväl å annan ort än inom

distriktet, uppgiften eller transumt af densamma i erforderliga delar skall

afsändas till vederbörande taxeringsnämnds ordförande. Denna åtgärd bör

sålunda åligga ordförande, som mottagit dylik uppgift, oberoende däraf, huruvida

uppgiften visat, att rörelsen medfört vinst, som skall blifva föremål

för taxering utom distriktet, då ju tydligen äfven en uppgift af innehåll att

ingen vinst uppstått bör komma till vederbörande taxeringsnämnds kännedom.

16—092800.

122

I 1 ''mom. i) synes, på sätt af Konungens befallningshafvande

1 Östergötlands och Kronobergs län påyrkats, böra intagas föreskrift om

skyldighet för taxeringsnämndens ordförande att å deklaration, som icke

följes vid taxeringen, verkställa den anteckning, hvarom förmäles i 23 §

2 mom.

Med afseende å innehållet i 1 mom. k) vill Kammarrätten allenast erinra

om sina under 23 § 4 mom. här ofvan gjorda uttalanden.

I enlighet med hvad i gällande inkomstskatteförordning 38 § e) är föreskrifvet,

synes i slutet af 1 mom. I) böra tilläggas orden »eller upplysning».

Beträffande 31 § 2 mom. får Kammarrätten hänvisa till sina uttalanden

här ofvan under 25 §.

36 §.

I 5 mom. synes böra hänvisas till de särskilda bestämmelser, som för

Stockholms stad äro gällande i de afseenden, hvarom föreskrifter i 36 § meddelas

för öfriga delar af landet.

37 §.

Bestämmelsen om ansvar för taxeringsnämndens ordförande för underlåtenhet

att infinna sig å den af honom för taxeringsnämndens sammanträde

utsatta ort och tid synes böra göras beroende däraf, att ordföranden ej varit

af laga förfall hindrad.

38 §.

I öfverensstämmelse med affattningen af 41 § i förevarande författningsförslag

synes här böra föreskrifvas, att den ene af de till ledamöter

i pröfningsnämnden föreslagna personerna skall vara »näringsidkare eller

annan inkomsttagare».

På skäl, som anförts af Öfverståthållarämbetet, synes det kunna ifrågasättas,

huruvida icke i Stockholm hvarje taxeringsnämnd borde till ledamöter

i pröfningsnämnden föreslå tre personer, däraf en fastighetsägare

samt två näringsidkare eller andra inkomsttagare.

39 §.

Rättighet att hos pröfningsnämnden, liksom ock i högre instanser, föra

talan i fråga om fast egendoms taxeringsvärde synes böra tillerkännas

egendomens ägare, äfven om han icke är för taxeringsåret skattskyldig

för egendomen. Då såväl enligt nu gällande som enligt den föreslagna bevillningsförordningen

bevillning för fast egendom skall erläggas af den,

123

som för nästföregående året författningsenligt mantalsskrifvits eller bort

mantalsskrifvas såsom ägare eller innehafvare af fastigheten, liar ny ägare

af fast egendom såväl under det år förvärfvet af egendomen skett som

därpå följande året ansetts vara förhindrad att föra talan om egendomens

taxering. Att detta, särskildt då allmän fastighetstaxering äger

rum något af dessa båda år, icke är med billighet öfverensstämmande, synes

Kammarrätten uppenbart.

Det synes tvifvelaktigt, huruvida tillräckliga skäl föreligga att

under de de i sista stycket af 39 § angifna förutsättningar tillerkänna

territoriella församlingar i stad besvärsrätt i taxeringsmål. Därest emellertid

sådan rättighet medgifves dem, kan ifrågasättas, om ej på enahanda

grunder dylik besvärsrätt bör tillerkännas äfven icke-territoriella stadsförsamlingar,

som af sina medlemmar uttaga särskilda på bevillningen grundade

afgifter.

40 §.

Innehållet i denna paragraf återfinnes i 43 § af nu gällande bevillningsförordning,

hvars senare afdelning emellertid uteslutits i förslaget. Kammarrätten,

som visserligen anser det uteslutna stycket icke lämpligen böra

i oförändrad affattning upptagas i den nya förordningen, har likväl funnit

önskvärdt, att i denna förordning blefve på bättre och tydligare sätt än hittills

framhållet, att pröfningsnämnderna hafva till uppgift ej allenast att afgöra

anförda besvär utan äfven att på eget initiativ vidtaga erforderliga rättelser

i taxeringarna. Visserligen torde första stycket af den föreslagna 40 §

vara afsedt att innefatta föreskrift om denna pröfningsnämndernas dubbla

bestämmelse; men den erfarenhet, som vunnits rörande pröfningsnämndernas

uppfattning i fråga om deras skyldighet att oberoende af anförda besvär

pröfva förekommande taxeringsfrågor, synes Kammarrätten snarare

böra gifva anledning till ett kraftigare inskärpande af denna skyldighet än

till en förändring i motsatt riktning af bestämmelserna i ämnet.

■45 §.

Därest, på sätt under 25 § här ofvan af Kammarrätten föreslagits, den

af Konungens befallningshafvande förordnade ledamoten af taxeringsnämnden

skulle blifva taxeringsnämndens själfskrifne vice ordförande, synes

Konungens befallningshafvande böra äga att, vid förfall för taxeringsnämndens

ordförande, i hans ställe kalla vice ordföranden att för upplysningars

meddelande infinna sig å pröfningsnämndens sammanträdesort,

124

47 §.

Med afseende å andra stycket af 2 mom. har Konungens befallningshafvande

i Malmöhus län föreslagit den ändring, att de afskrifter af taxeringslängder

och pröfningsnämndens särskilda längder för föregående året, hvilka

i nämnda lagrum omförmälas, skulle, i stället för att kvarstanna hos Konungens

befallningshafvande, där de mycket sällan behof de användas, öfversändas

till vederbörande häradsskrifvare och magistrater för att hos dem förvaras;

en anordning, hvarigenom häradsskrifvarne och vederbörande tjänstemän

i städerna skulle besparas besväret att för eget bruk göra en särskild afskrift,

af längderna. Detta förslag synes Kammarrätten förtjäna afseende.

48 §.

Därest en sådan bestämmelse, som innefattas i första stycket af denna

paragraf, skulle anses erforderlig, synes densamma likväl icke lämpligen

böra upptagas bland bestämmelserna rörande pröfningsnämnden utan hellre

inordnas bland de i slutet af förordningen innefattade »allmänna föreskrifterna».

49 §.

Skattskyldig, som hos pröfningsnämnden öfverklagat taxeringsnämndens

beslut och hvilkens talan icke hos pröfningsnämnden bifallits, är enligt

gällande praxis icke berättigad att hos Kammarrätten anföra besvär med

annat yrkande än sådant, som faller inom ramen för det hos pröfningsnämnden

gjorda yrkandet. Med den förändrade uppställning 1 mom.

i nu förevarande paragraf erhållit, anser Kammarrätten, som förutsätter,

att förslaget ej afser att göra någon ändring i nämnda skattskyldigas besvärsrätt,

det vara nödvändigt, att den angifna begränsningen af besvärsrätten

för det fall, som afses i 1 mom. a), kommer till uttryck.

I öfverensstämmelse med hvad under 39 § här ofvan yttrats, anser

Kammarrätten, att äfven i nu förevarande paragraf besvärsrätt i fråga om

taxeringsvärdet å fast egendom bör tillerkännas ägare af egendomen, äfven

om han icke varit för nästföregående år mantalsskrifven för densamma.

Enligt 2 mom., hvars innehåll i detta afseende oförändradt upptagits

från 53 § 1 mom. gällande bevillningsförordning, skola öfver inkomna besvär

förklaringar infordras från vederbörande och därefter besvären jämte

inkomna förklaringar äfvensom utdrag af taxeringslängd och beskattningsnämndernas

protokoll, såvidt den öfverklagade taxeringsfrågan angår, och

de till nämnderna ingifna handlingarna af Konungens befallningshafvande

insändas till Kammarrätten. Då det för förklarings afgifvande tydligen

är af vikt att erhålla kännedom om hvad i taxeringsärendet hos nämnderna

förekommit, torde Konungens befallningshafvande i allmänhet iakttaga,

att förklarandena erhålla del af ej allenast besvären utan äfven de handlingar

i öfrigt, som skola åtfölja besvären till Kammarrätten; men då ej

alltid så förfares och skilda ''meningar angående riktiga tillvägagångssättet

i detta afseende äfven lära förekommit, torde uttryckligt stadgande härom

böra införas i 2 mom.

50 §.

I formellt afseende anser sig Kammarrätten böra hemställa, huruvida

icke första stycket, som i sin nuvarande affattning synes vara tämligen

svårläst, borde uppdelas på två stycken, det ena angående besvärsrätt med

afseende å taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt och det andra angående

besvärsrätt i fråga om bevillningstaxering.

Det skulle dessutom enligt Kammarrättens uppfattning innebära ett

önskvärdt förtydligande af bestämmelserna angående besvär i fråga om bevillningstaxering,

om i satsen »där han icke varit i sådant afseende skattskyldig»

o. s. v. inrycktes en hänvisning till stadgandena i bevillningsförordningen

angående beskattningsort.

Vidare anser sig Kammarrätten böra här upprepa sin i utlåtande öfver

1906 års förut omförmälda författningsförslag uttalade mening, att det

borde i detta, sammanhang angifvas, att där taxering skett å mer än en ort,

tiden för besvärs anförande bör räknas från det bevillning på grund af endera

taxeringen sist affordrades skattskyldig, äfven om besvären gå ut på

upphäfvande af taxering, för hvilken bevillning redan mer än ett år före

besvärens ingifvande af fordrats den skattskyldige.

Enligt Kammarrättens uppfattning torde första stycket i denna paragraf

icke vara afsedt att beträffande rätten till klagan öfver bevillningstaxering

innebära någon ändring i sak i förhållande till nu gällande bestämmelser

i ämnet, och det torde böra till skrif vas den invecklade och svårlästa af fattningen,

att Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län tolkat detsamma

såsom innebärande en saklig ändring.

Det vore önskligt, om den i andra stycket af förevarande paragraf förekommande

bestämmelsen, hvilken är lika lydande med senare punkten af 54

§ i gällande bevillningsförordning, kunde erhålla en mindre snäf affattning

och otvetydigt komme att afse alla de fall, där någon obehörigen taxerats för

fast egendom. Med nuvarande affattning kan det vara tvifvelaktigt, om

besvär i här afsedd extra ordinär väg må få anföras t. ex. för det fall att vissa

å en jordbruksfastighet befintliga byggnader, hvilka bort inbegripas i jord

-

126

bruksfastighetens värde, obehörigen särskildt taxeras såsom annan fastighet

än jordbruksfastighet. För dessa och andra fall, där obehörig fastighetstaxering

skett, bör den här afsedda besvärsrätten kunna vinna tillämpning.

54 §.

Den kritik, som af Konungens vederbörande befallningshafvande riktats

mot de under denna paragraf föreslagna nya bestämmelserna, hvarigenom

ersättningen till enhvar af de i taxeringsarbetet deltagande och härför

ersättningsberättigade personer blifvit till beräkningsgrunderna noggrannt

angifveu i författningen, synes gifva vid handen, att dessa bestämmelser

icke kunna förväntas medföra något rättvist eller ens någorlunda tillfredsställande

resultat med afseende å fördelningen mellan de ersättningsberättigade

inom hvarje särskildt län. Talrika bevis härpå förefinnas i de sifferuppgifter,

hvarmed Konungens befallningshafvande på grund af särskild nådig

föreskrift beledsagat sina underdåniga utlåtanden, och Kammarrätten tilllåter

sig i detta afseende endast hänvisa till de exempel på verkningarna

af ifrågavarande bestämmelser, såvidt de afse taxeringsnämndsordförandenas

ersättningar, som anförts af Konungens befallningshafvande i Göteborgs och

Bohus län samt i Västerbottens län.

De nuvarande bestämmelserna i ämnet återfinnas i 57 § gällande bevillningsförordning

och 41 § gällande inkomstskatteförordning. I saknad af motivering

till förslaget är Kammarrätten icke i tillfälle att redogöra för de anmärkningar

mot dessa bestämmelser, livilka ansetts höra föranleda ett principiellt

frångående af desamma; men Kammarrätten torde icke misstaga sig i det

antagandet, att hufvudsakliga anledningen är att söka där uti, att det nuvarande

fördelningssättet befunnits icke leda till rättvist resultat med afseende å fördelningen

emellan de särskilda länen. Detta missförhållande synes emellertid

kunna af hjälpas, äfven med bibehållande åtminstone i det hufvudsakliga

af den pröfningsnämnden för närvarande tillkommande rättigheten

att efter förslag af Konungens befallningshafvande bestämma de

ersättningar, som böra tillkomma hvarje i taxeringsarbetet deltagande ersättnings

berättigad person.

Till följd af bevillningens inskränkning till en tiondedel af sitt nuvarande

belopp samt inkomstskattens utvidning till en inkomst- och förmögenhetsskatt

att utgå efter nya progressionsgrunder synas nu gällande bestämmelser i förevarande

ämne med nödvändighet behöfva undergå vissa ändringar. Åtminstone

torde de nuvarande bestämmelserna om procentberäkningen å olika belopp

af bevillnings- och inkomstskattesummorna för länen icke kunna bibehållas.

Enligt Kammarrättens förmenande skulle den nu behöfliga förändrin

-

127

gen lämpligen kunna gå i den riktningen, att den s. k. bevillningsprocenten

helt och hållet bortfölle och en viss procent å inkomst- och förmögenhetskattesummorna

för de särskilda länen finge, efter förslag af Konungens befallningshafvande,

disponeras af pröfningsnämnderna till ersättning åt vederbörande,

i den mån de tillgängliga medlen det medgåfve, för det med taxeringarna

förenade arbetet. På detta sätt skulle endast en del af ersättningarna

utgå och procentsatserna borde också med hänsyn härtill bestämmas tämligen

lågt. Den behöfliga fyllnaden skulle erhållas på det sätt, att ett antingen

till viss procent af hela rikets inkomst- och förmögenhetsskattesumma bestämdt

eller i författningen till siffran angifvet belopp ställdes till Kungl.

Majds förfogande för att efter framställning af hvarje pröfningsnämnd för

sig och vederbörande myndigheters hörande fördelas mellan länen och eventuellt

äfven Stockholms stad. Angående grunden för fördelningen af ersättningarna

inom hvarje län torde närmare bestämmelser i sammanhang med

fördelningen mellan länen kunna meddelas af Kungl. Majd.

57 §.

Då, på sätt af öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande

i Västerbottens län blifvit anmärkt, åtal för försummelse, som i 20 §

omförmäles, synes böra anhängiggöras vid allmän domstol, lärer föreskrift

härom böra intagas i första stycket af 1 mom.

58 §.

Orden »till följd af gjord anmärkning eller anförda besvär eller af annan

anledning» synas, såsom öfverflödiga, kunna utgå.

59 §.

I anledning af innehållet i 1 mom. har Konungens befallningshafvande i

Göteborgs och Bohus län framhållit, att det enligt förslagets 32 § skall tillkomma

taxeringsnämnden att i taxeringslängden införa, bland annat, dels i afseende

å bevillningen beloppet af medgifvet afdrag och den beskattningsbara

inkomsten, dels ock i fråga om inkomst- eller förmögenhetsskatten taxeradt

belopp, sammanlagda beloppet af medgifven nedsättning och det belopp, efter

hvilket skatt utgår. Med afseende härå har Konungens befallningshafvande

ansett den i denna paragraf, liksom förut i bevillningsförordningens 60 § och

inkomstskatteförordningens 43 §, Kammarrätten tillerkända rätt att, efter anmärkning,

föreskrifva rättelse i afseende å verkställd taxering, såvidt den

afser frihet från eller lindring i skatt, icke böra bibehållas; åtminstone borde

128

enligt Konungens befallningshafvandes mening anmärkning i detta afseende

icke med fog kunna riktas mot kronofogde och häradsskrifvare eller magistrat,

såsom nu ägde rum.

I anledning af detta yttrande anser sig Kammarrätten böra erinra, att

på grund af anmärkningar af omförmälda slag ersättningsskyldighet af Kammarrätten

ådömes magistrat, kronofogde och häradsskrifvare endast under

förutsättning, att vederbörande tjänsteman försummat honom åliggande skyldighet

att hos den skattskyldige anställa reservationskraf och att i sådana

fall berörda försummelse och icke det vid taxeringen begångna felet utgör den

rättsgrund, hvarpå ersättningsskyldigheten stöder sig.

60 §.

Det synes Kammarrätten önskvärdt, att, i likhet med hvad genom lagen

den 14 juni 1901 ägt rum med afseende å fullföljd af talan mot hofrätts beslut,

bestämmelser här meddelas angående skyldighet för den, som vill hos Konungen

söka ändring i Kammarrättens utslag i taxeringsmål, att vid sina besvär

foga det öfverklagade utslaget äfvensom angående det äfventyr underlåtenhet

härutinnan medför.

] 29

Förslag

till

Förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Förslaget öfverensstämmer i väsentliga delar med ett af särskildt tillkallade

sakkunnige år 1904 inom Finansdepartementet utarbetadt förslag

till förordning om skatt af inkomst och. förmögenhet, öfver hvilket förslag

Kammarrätten den 31 december 1904 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Vid den omarbetning, 1904 års förslag sedermera undergått hafva

åtskilliga af de erinringar, Kammarrätten i berörda utlåtande framställde,

vunnit beaktande.

2 §.

I anledning af bestämmelserna i 1 mom. angående beräkningen af skattskyldigheten

för inkomst i de fall, då räkenskapsår icke sammanfaller med

kalenderår, får Kammarrätten erinra om sina uttalanden här ofvan rörande

sista stycket af 3 § i förslaget till förordning om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering.

3 §.

Då i 5 § 2 mom. uppräknas åtskilliga juridiska personer, som icke skola

erlägga inkomstskatt, anser sig Kammarrrätten böra ifrågasätta, huruvida

icke —• i likhet med hvad i 13 § gällande inkomstskatteförordning och 10 §

i förslaget till bevillningsförordning ägt rum — slutorden i 2 mom. a) »andra

inländska juridiska personer» borde till sitt innehåll begränsas genom till

17—092800.

130

lägget »i den mån de icke äro i denna förordning från skattskyldighet frikallade».

Kammarrätten har fäst sin uppmärksamhet vid, att under det i 1 mom.

c) utlänning förklaras vara skyldig erlägga inkomstskatt för utdelning å

lotter i solidariska bankbolag, sådan skyldighet icke i 2 mom. b) stadgas för

utländska aktiebolag och andra utländska bolag. Enligt lagen om solidariska

bankbolag den 18 september 1903 skola hufvudlottägare i sådant bolag

vara svenska medborgare; och skulle på grund häraf kunna ifrågasättas, att

nu förevarande paragraf borde utgå från den förutsättningen, att hvarken

utlänning eller utländskt bolag kunde uppbära utdelning från svenska solidariska

bankbolag. Men å andra sidan lärer hinder icke möta för utlänning

att vara komanditlottägare i solidariskt bankbolag och ej heller torde det kunna

undvikas, att enskild utländsk man eller utländskt bolag af en eller annan

anledning blifver tillfälligtvis ägare af banklotter och berättigad att uppbära å

dem belöpande utdelning, hvilka förhållanden torde utgöra grunden till omför"

mälda stadganden i 1 mom. c). I hvarje fall synes det Kammarrätten, som om

i förevarande afseende samma bestämmelser borde, såsom hittills varit fallet,

gälla för utlänningar och för utländska bolag.

6 §.

Denna paragraf, hvilken afser att definiera begreppet af den inkomst,

för hvilken inkomstskatt skall utgå, öfverensstämmer i det hufvudsakliga med

ö § i 1904 års förslag. På sätt Kammarrätten i sitt utlåtande öfver detta förslag

anmärkt, torde ökning i värde af skattskyldigs tillgångar samt intäkter,

som erhållas genom realisation utan vinst af skattskyldigs tillhörigheter

eller genom lån, icke vara af sedda att inbegripas under den beskattningsbara

inkomsten. Påtagligen kan ej heller ersättning af brandförsäkringsbolag för

liden brandskada hit hänföras.

7 §.

Inkomst af jordbruk rubricerades i 6 § af 1904 års förslag såsom inkomst

af arbete men har här upptagits såsom inkomst af fast egendom. Med denna

förändring, mot hvilken Kammarrätten anser sig icke böra göra någon

erinran, sammanhänger äfven, att i mom. 1 :o a) af nu förevarande paragraf

brukares af fast egendom bostadsförmån, likasom fastighetsägarens, hänförts

till inkomst af fast egendom.

Hvad i mom. l:o b) skall förstås med jordbrukets binäringar utvecklas

131

närmare i punkten l:o mom. II af de vid författningsförslaget fogade särskilda

anvisningarna till ledning vid taxeringen, där såsom exempel anföres

mejerihandtering samt i öfrigt förklaras, att annan handtering, därest den skall

kunna hit hänföras, skall uteslutande eller hufvudsakligen afse förädling af

det egna jordbrukets eller egendomens produkter. Det synes Kammarrätten

som om äfven handtering, hvilken afser förädling af fast egendoms beståndsdelå.

r, såsom beredning af torfströ, borde anses såsom binäring till jordbruket,

under förutsättning att verksamhetens omfattning ej är större än att jordbruket

å egendomen måste anses såsom hufvudnäringen.

I enlighet med hvad af Kammarrätten anmärkts i utlåtandet rörande

1901 års förslag till förordning om skatt af inkomst och förmögenhet, anser

Kammarrätten det böra i mom. 2:o b) uttryckligen angifvas, att äfven utdelning

från ekonomisk förening är beskattningsbar, såvida icke afsikten

skulle vara att från beskattning fritaga sådan utdelning, i hvilket fall detta

bör i 8 § angifvas.

8 §•

I öfverensstämmelse med föreskrifterna i gällande inkomstskatteförordning

7 § d) föreslogs i 7 § af 1904 års förslag, att »hvad som anvisats till

bestridande af de med erhållna tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader»

icke skulle taxeras såsom inkomst; och anfördes till närmare belysning

af livad härunder borde inbegripas samma exempel som i den nuvarande

inkomstskatteförordningen. I sitt utlåtande öfver förslaget yttrade

Kammarrätten, att ifrågavarande bestämmelser syntes böra uttryckligen

begränsas till hvad med dem från början åsyftats och jämväl i praxis allmänneligen

gjordes gällande, eller till allmänna tjänster och uppdrag.

Berörda föreskrifter hafva alldeles uteslutits i det nu remitterade förslaget,

hvilket synes åsyfta, att exempelvis resekostnadsersättning, traktamente

för förrättning å annat ställe än tjänstemans eller i förrättningen

deltagande persons vanliga boningsort, arfvode eller traktamente för riksdag

eller revision å annan ort än där arfvodes- eller traktamentstagaren är

bosatt principiellt skall anses såsom beskattningsbar inkomst, med rätt likväl

att från inkomstens bruttobelopp göra afdrag för »alla utgifter för inkomstens

förvärfvande och bibehållande», hvartill väl i detta fall skulle hänföras

de kostnader, som utöfver inkomsttagarens vanliga lefnadskostnader

för honom uppkommit genom den resa, för hvilken ersättning åtnjutes, eller

genom vistelsen utom hans vanliga boningsort.

Kammarrrätten vill härvid till en början i formellt afseende anmärka,

att tydligt stadgande angående berörda afdragsrätt, hvilken måste antagas

182

vara i förslaget afsedd, icke synes vara meddeladt vare sig i förordningen eller

i punkten 5:o af anvisningarna, då ifrågavarande afdrag väl näppeligen torde

enligt vanligt språkbruk hänföras under »driftkostnader».

Beträffande själfva saken anser Kammarrätten den nu gällande skattefriheten

för ifrågavarande ersättningar böra bibehållas med afseende å

allmänna tjänster och uppdrag, då ju det sätt, hvarpå ersättningen för dessa

bestämmes, lämnar nödig garanti för att densamma ej tilltages högre än

behof vet i allmänhet kräfver.

Genom den föreslagna ändringen lärer för öfrigt någon afsevärd ökning

i statens skatteintäkter icke kunna förväntas, men däremot skulle tvifvelsutan

både för de skattskyldige och för taxeringsmyndigheterna mången gång

uppkomma betydande svårigheter vid beräkningen af afdragens och den beskattningsbara

återstodens belopp. I all synnerhet måste dylika olägenheter

befaras, därest reglerna för beskattning af ifrågavarande ersättningar på

föreslaget sätt ändras i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt men

däremot bibehållas oförändrade i bevillningsförordningen. Då enligt den

föreslagna lagstiftningen deklarationerna skola äga samma betydelse för bevillningstaxeringen

och taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt, lärer

det icke kunna undvikas, att genom den angifna olikheten mellan de båda förordningarna

deklarationsformuläret kompliceras och deklarationspliktens

behöriga fullgörande för de skattskyldige försvåras.

Med afseende å möjligheten af framtida förändringar i lagstiftningen

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete synes datum

för den nu gällande lagen i ämnet icke böra här angifvas.

9 §•

Då i förevarande paragraf medgifves, att vid uppskattningen af inkomst

af fast egendom afdrag må ske för fastighetens underhåll, synes

det möta betänkligheter att, på sätt tillika föreslagits, medgifva afdrag för

värdeminskning å byggnader, utan att ens någon inskränkning göres till

vissa slag af byggnader. Därest dylikt afdrag skulle medgifvas, lärer det

visserligen vara från teoretisk synpunkt själffallet, att afdraget bör till

sitt belopp bestämmas med hänsyn till den tidslängd, hvarunder byggnaden

kan antagas komma att bestå, därest den väl underhålles, men i

praxis torde det komma att möta synnerligen stora svårigheter att på

rättvist sätt bestämma afskrifningsprocenten, helst som »lifslängden för

byggnader med olika byggnadssätt och användning företer mycket stora

växlingar och för vissa skg af byggnader kan mätas i århundraden.

Kammarrätten kan sålunda icke förorda förslaget om rätt till atdran

o O

133

för värdeminskning å byggnader; men om sådan rättighet likväl anses böra

införas i lagstiftningen, synes densamma böra inskränkas till byggnader, som

användas i industriell eller därmed jämförlig verksamhet af sådan beskaffenhet,

att de äro utsatta för jämförelsevis hastig förstöring. Under ingå

omständigheter böra enligt Kammarrättens mening dylika afdrag få ske

för boningshus.

Enligt den föreslagna ordalydelsen af sista delen af första stycket

skulle vid uppskattning af inkomst af tjänst afdrag få ske för afgifter

till kassor af alla slag, i hvilka det ålegat någon på grund af tjänsten

att vara delägare, under det att eldigt 7 § gällande inkomstskatteförordning

rätten till afdrag afser allenast afgifter till understödskassor. Någon

anledning till den sålunda föreslagna utsträckningen af afdragsrätten synes

Kammarrätten icke förefinnas.

10 §.

I 9 § innefattas bestämmelserna om de afdrag, som äro medgifna

vid uppskattningen af inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omförmäles.

Dessa afdrag kunna sålunda enligt förslaget allenast hänföra sig till inkomst,

som skall upptagas under visst moment af deklarationsformuläret,

och deras belopp hafva sin naturliga begränsning däruti, att i händelse

utgifterna för förvärfvande af viss inkomst öfverstigit inkomstens belopp

och sålunda viss »inkomstkälla» i själfva verket medfört förlust, resultatet

af denna »inkomstkälla» likväl skall i deklarationsformuläret upptagas med 0.

I motsats härtill torde 10 § vara afsedd att angifva de afdrag, som

få äga rum från den summa, hvilken uppkommer genom sammanräkning

af de inkomstbelopp, som upptagas under de särskilda momenten i deklarationsformuläret.

En förlust, som framträdt vid beräkningen af resultatet

af viss inkomstkälla och hvilken ej är att hänföra till kapitalförlust,

får sålunda, i den mån denna paragraf det medgifver, afdragas från hvad

öfriga inkomstkällor lämnat i behållen inkomst.

För att markera den nu angifna skillnaden mellan 9 och 10 §§ synes

ingressen till sistnämnda paragraf böra lyda: »Vid beräkningen af sammanlagda

inkomsten äger skattskyldig rätt till afdrag för:».

I sitt utlåtande öfver 1904 års förslag anmärkte Kammarrätten, att

affattningen af 10 § i nämnda förslag skulle medgifva den tolkning, att,

såväl i fråga om undantagsförmåner som eljes afdrag finge ske äfven för

kapitalafbetalning å skuld, ett afdrag, som förut icke varit vid taxering

medgifvet och ej heller syntes böra medgifvas.

Beträffande rätt till afdrag för undantagsförmåner intager 10 § i

134

det nu föreliggande förslaget samma ståndpunkt som 1904 års förslag,

oaktadt i förstnämnda förslag, 11 §, uttalas,''att afdrag ej får äga ruin

för kapitalafbetalning å skuld. Att undantagsförmåner, då de, såsom oftast

torde vara fallet, betingats vid försäljning af fast egendom, måste anses

åtminstone delvis motsvara kapitalafbetalning å skuld, synes emellertid

icke kunna förnekas. Då en fastighet försäljes med förbehåll om undantag,

får köpeskillingen anses utgöras af dels det i penningar bestämda beloppet

dels ock kapitalvärdet af undantaget, och denna senare del af köpeskillingen

atbetalas efter hand som undantaget utgår. Kammarrätten anser

sig följaktligen böra vidhålla sin uppfattning, att afdrag för undantagsförmåner

icke bör medgifvas.

Enligt förslaget skulle vidare afdrag medgifvas för sådan förlust å

skattskyldigs verksamhet, som ej är att hänföra till kapitalförlust.

I de vid förslaget till bevillningsförordning fogade anvisningarna

lämnas vissa normer för bedömandet af hvad med kapitalförlust bör

förstås. Anvisningar i detta afseende torde emellertid böra meddelas äfven

i sammanhang med förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

hvilken förordning synes böra affattas med tanke på bevillningsförordningens

eventuella upphörande.

Då kapitalförvärf i vissa fall, exempelvis de i 7 § 3:o) c) afsedda,

beskattas såsom inkomst, synes det kunna ifrågasättas, att i likartade fall

afdrag medgåfves för kapitalförluster. Enligt förslaget skulle sådant afdrag

ej få ske. Denna bestämmelse får väl dock ej anses utgöra hinder för

att, därest t. ex. en person under samma år gjort två tillfälliga fastighetsförsäljningar,

af hvilka den eria medfört vinst och den andra förlust, han

beskattas allenast för det belopp, hvarmed vinsten må hafva öfverskjutit

förlusten.

Förslaget synes icke afse att medgifva afdrag för alla förluster,

hvilka icke äro kapitalförluster utan allenast för sådana, som uppstått å

»verksamhet». Då denna term icke förut är i skattelagstiftningen använd,

kan det möta svårighet att noggrannt angifva dess omfattning. Att den i

sig innefattar såväl rörelse och yrke som jordbruk, torde väl få anses

otvifvelaktigt; men någon ledning för bedömande, huruvida äfven annat

bör därunder inbegripas, har icke lämnats. För öfrigt bör anmärkas, att

i anvisningarna den inskränkning, som ligger i det nyss citerade ordet,

ej iakttagits.

Då ordet försäkringspremier enligt vanligt språkbruk icke torde

afse andra afgifter än dem, som betalas till försäkringsbolag, men afdrag

synes böra medgifvas äfven för afgifter, som oberoende af tjänsteförhållande

erläggas till pensions, änke- eller pupillkassa, anser Kammarrätten

135

ett fullständigande af paragrafens affattning i detta hänseende vara af behofvet

påkalladt.

n §•

Upprepade gånger och senast i sitt utlåtande öfver 1904 års förslag

har Kammarrätten framhållit det obilliga uti, att vid taxering af inkomst

afdrag ej får ske för erlagda utskylder. I praxis hafva vissa slag af skatter,

såsom accis och maltskatt, plägat betraktas såsom affärsomkostnader, för

hvilka afdrag följaktligen medgifvits. Enligt Kammarrättens mening böra

äfven skattskyidigs å krono- och kommunaldebetsedlar upptagna utskylder

undantagas från beskattning och stadgande härom införas i 10 §.

Af sista styckets i 11 § affattning framgår, att kooperativa föreningar

enligt förslaget principiellt äro skattskyldiga, men att afdrag för lämnade

pristillägg, rabatter o. s. v. medgifves, så snart föreningen ej sträckt

sin verksamhet utom medlemmarnas krets. I detta fall beskattas sålunda

allenast den inkomst, som af föreningen reserverats, under det att föreningar,

som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, beskattas äfven

för den vinst, som kommit medlemmarna till godo i form af pristillägg,

rabatt eller annan utdelning, såvida ej utdelningen skett i omedelbart samband

med köp eller försäljning, hvarpå densamma grundats.

12 §.

Skattskyldigheten till förmögenhetsskatt för juridiska personer, hvilka

utgöra sammanslutningar af enskilda personer, har reglerats på det sätt,

att skattskyldighet ålagts i vissa fall den juridiska personen och i andra

fall medlemmarna i densamma, men ej i något fall bådadera. Sålunda skulle

delägare i bolag, hvilka ju på grund af delägarskapet äga del i bolagets

förmögenhet, vara skyldiga att erlägga förmögenhetsskatt, enhvar för sin

andel i bolagets förmögenhet, hvaremot bolagen själfva skulle vara fria

från förmögenhetsbeskattning, likasom ock föreningar och samfund skulle

erlägga förmögenhetsskatt endast under förutsättning att deras medlemmar

icke på grund af medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet.

13 §.

Då i senare delen af denna paragraf uppräknas särskilda grupper af

lös egendom, hvilka icke skola upptagas vid taxering af förmögenhet, samt

vissa af dessa grupper innefattas i de grupper af lös egendom, som förut

i samma paragraf förklarats skola vid ifrågavarande taxering upptagas såsom

tillgångar, synes ingressen till andra stycket i paragrafen böra, likasom

motsvarande bestämmelse i 1904 års förslag, affattas sålunda: »Vid

taxeringen skola, med undantag som här nedan sägs, såsom tillgångar upptagas:».

I 1904 års oftanämnda förslag hade. likasom i det nu föreliggande

förslaget, bland tillgångar, som skulle medräknas vid taxering af skattskyldigs

förmögenhet, upptagits lifförsäkring samt blandad lif- och kapitalförsäkring,

såframt försäkringen besutte återköpsvärde. Emot denna bestämmelse

anmärkte Kammarrätten i sitt utlåtande öfver förstnämnda förslag,

bland annat, att det såväl för de skattskyldige som för vederbörande försäkringsanstalter

måste vålla ej obetydliga besvär och kostnader att årligen

utreda och angifva försäkringarnas växlande återköpsvärden samt att

en lif- eller kapitalförsäkring så tillvida utgjorde en ganska osäker tillgång,

som den genom sedermera inträffad försummelse att i behörig tid

erlägga premier kunde blifva helt och hållet värdelös; och afstyrkte Kammarrätten

på grund häraf förslaget i denna del.

Hvad sålunda anförts vidhåller Kammarrätten fortfarande. Särskildt

synes den sista af anmärkningarna vara af sådan principiell vikt, att förmögenhetsbeskattning

af försäkringar, för hvilka premierna ännu ej tillfullo

inbetalts, under inga förhållanden bör ifrågakomma.

Att en försäkring å jämförelsevis lågt belopp icke är något lämpligt

skatteobjekt, har beaktats i förslaget, som från förmögenhetsbeskattning

undantagit försäkringar, hvilkas återköpsvärde vid nästföregående års utgång

icke uppgått till 6,000 kronor. Kammarrätten, som anser detta belopp

vara för lågt satt, hemställer, att därest förmögenhetsbeskattning af

försäkringar anses böra ifrågakomma, undantag göres — utom i afseende

å försäkringar, hvilkas premier icke äro tillfullo betalda — äfven för det

fall, då sammanlagda värdet af någons försäkringar icke uppgår till 10,000

kronor.

Lifräntor skulle enligt förslaget vara undantagna från förmögenhetsbeskattning

allenast om deras årliga belopp understiga 300 kronor, under

det att enligt 1904 års förslag lifräntor under 1,000 kronor skulle vara

fria från förmögenhetsbeskattning.

O O

Kammarrätten anser det emellertid kunna med fog ifrågasättas, huruvida

öfverhufvud taget någon förmögenhetsbeskattning af lifräntor bör

ifrågakomma. Då lifräntans årsbelopp, hvilket i sin helhet beskattas såsom

inkomst, endast delvis utgör ränta å det kapital, hvarmed rättigheten till

lifräntan förvärfvats, men till en annan del måste anses såsom afbetalning

137

å själfva kapitalet, blifver nämligen detta genom inkomstbeskattningen

ej oväsentligt hårdare beskattadt än annat kapital, och en ytterligare beskattning

af detsamma synes därför näppeligen kunna anses vara med

billigheten öfverensstämmande. Lifränteanstalternas likasom ock försäkringsbolagens

verksamhet synes dessutom, såsom i hög grad allmännyttig,

böra af staten befrämjas och sådana åtgärder undvikas, som kunna befaras

på ett hämmande sätt inverka på densamma.

Äfven kapitalvärdet af pension, hvilken icke grundar sig på ett förutvarande

tjänsteförhållande, synes likasom värdet å pension, som härrör af

tjänsteförhållande, böra undantagas från förmögenhetsbeskattning och detsamma

synes böra gälla i fråga om kapitalvärdet af undantagsförmåner.

Dessa båda slag af förmåner åtnjutas vanligen af personer i jämförelsevis

blygsamma ekonomiska villkor, och beträffande undantagsförmånerna gäller

för öfrigt i de allra flesta fall hvad här ofvan framhållits beträffande

genom köp förvärfvade lifräntor, att de delvis hafva karaktär af kapitalafbetalning

å skuld.

16 §.

Med afseende å bestämmelsen, att fast egendom, som nästföregående

år varit, åsatt taxeringsvärde, vid uppskattning af förmögenhet skall, utom

i visst undantagsfall, upptagas till detta värde, anser sig Kammarrätten

böra, likasom i utlåtandet öfver 1904 års förslag, framhålla, att därest

under taxeringsvärdet är inbegripen skogstillgång eller annan jämförlig

tillgång eller förmån, som är till annan upplåten, denna tillgång icke bör

beräknas vid fastighetsägarens förmögenhetsbeskattning utan vid taxering

af dens förmögenhet, som äger upplåtelsen. En föreskrift i detta syfte

synes böra meddelas.

1 detta sammanhang anser sig Kammarrätten äfven böra, med hänsyn

till den ökade betydelse, taxeringsvärdet skulle erhålla genom införandet

af förmögenhetsbeskattning, fästa uppmärksamheten på behofvet af

en omarbetning af de nu gällande reglerna för ändring under löpande taxeringsperiod

i fast egendoms taxeringsvärde. Omaihetningen synes hufvudsakligen

böra hafva till syfte att underlätta nedsättning i taxeringsvärdet

på grund af sådana förändringar i fastighetens beskaffenhet, som föranleda

minskning i dess värde. Enligt hittillsvarande regler, i hvilka ingen

ändring föreslagits, kan nedsättning under taxeringsperioden ske, om till

följd af inträffad eldsvåda, vattenflöde »eller af annan dylik anledning» fastighetens

värde märkligen förminskats i förhållande till dess uppskattade

18—092800.

138

värde, men däremot icke om sådan värdeminskning inträdt genom skogsafverkning,

nedrifning af byggnader e. d. Under taxeringsperioden inträffande

konjunkturförändringar böra däremot icke i förevarande

afseende få tagas i betraktande.

Beträffande beräkningen af värdet å lifförsäkring samt blandad lif

ö

o

och kapitalförsäkring hänvisas till hvad Kammarrätten därom yttrat under

13 § här ofvan.

18 §.

I förut afgifna utlåtanden har Kammarrätten framhållit, att om

man ville vid inkomstskattetaxering tillbörligen beakta skatteförmågan, en

viss del af hvarje taxerad inkomst borde göras skattefri, beroende dels på

inkomstens storlek och dels på storleken af den familj skattskyldig hade

att underhålla. I sammanhang härmed erinrade Kammarrätten i sitt utlåtande

öfver 1904 års förslag, hurusom enligt 1903 års danska inkomstskattelag

af all uppskattad inkomst skulle vara skattefria i Köpenhamn

800 kronor, i landsortsstäderna 700 kronor och på landsbygden 600 kronor,

hvarjämte skattskyldig skulle äga åtnjuta afdrag för hvarje hemmavarande

barn under 15 år med 100 kronor i Köpenhamn, 85 kronor i

landsortens städer och 70 kronor å landsbygden.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle här i riket mantalsskrifven

svensk medborgare, hvilkens taxerade belopp understiger 800 kronor,

vara fri från erläggande af inkomst- och förmögenhetsskatt, hvarjämte

skattelindring enligt särskild skala skulle medgifvas för skattskyldiga

svenska medborgare, hvilkas taxerade belopp understiga 6,000 kronor och

förhöjning i skatten enligt fastställd progression drabba dem, som taxerats

till högre belopp. För annan enskild skattskyldig än här i riket

mantalsskrifven svensk medborgare samt för andra juridiska personer än

inländska aktiebolag och solidariska bankbolag skulle skatteplikt inträda,

så snart det taxerade beloppet uppginge till 100 kronor och skatten utgå

för inkomstbelopp under 6,000 kronor efter en konstant procentsats af 2,25

procent och för högre inkomster efter samma grund, som skulle gälla för

enskilda svenska medborgare.

Huru dessa skattesatser skulle verka i jämförelse med de nu gällande,

har Kammarrätten sökt åskådliggöra genom följande tabell:

*

139

E

n s k i

Ida

pers

o n e

r.

J u r

i d i

ska

per

s o n e r.

Nuvarande.

Enligt förslaget.

N

u v a

r a n c

e.

E n 1 i

gt förslaget.

Taxeradt

belopp.

In-

komst-

Be-

vill-

Summa.

Procent

af

taxe-

In-

komst- och för- mögen- hets- skatt.

Be-

vill-

Summa.

Procent

af

taxe-

In-

komst-

Be-

vill-

Sum-

Procent

af

taxe-

In-

komst- och för-

Be-

vill-

Sum-

Procent

af

taxe-

skatt.

ning.

rad in-

ning.

rad in-

skatt.

ning.

ma.

rad in-

hets-

skatt.

ning.

ma.

rad in-

komst.

komst.

komst.

komst.

600''—

_

1*50

1-50

0,25

_

0-15

0-15

0,025

6 —

6 —

12''-

2

13-50

0''6()

14-10

2,35

800''—

—

3-50

3''50

0,437

3-20

0''35

3*55

0,444

8''—

8''-

16-—

o

18''—

0''80

18-80

2,35

900''-

—

4''50

4''5o

0,50

3''60

0''45

4''05

0,45

9''—

9''-

18''-

2

20''25

0''9()

21-15

2,35

1,100''—

3-—

6''50

9''50

0,863

6-60

0*65

7*25

0,659

11 —

11-—

22-—

2

24-75

1''10

25-85

2,35

1,400''-

6-—

11 —

17''-

1,214

11''20

l-io

12''30

0,878

14 —

14 —

28''-

2

31-50

1''40

32-90

2,35

1,700--

5''—

14-

23--

1,352

17 —

1''40

18-40

1,082

17''-

17-

34''-

2

38-25

1-70

39''95

2.35

2,000''—

11—

20-—

34--

1,7

24''-

2''—

26''—

1,3

20''-

20''—

40''—

2

45 —

2-—

47''—

2,35

2,500''-

19-

25''—

44''-

1,7 6

35-

2-50

37 50

1,5

25''—

25''-

50--

2

5625

2''50

58-75

2,35

3,000''—

2lr—

30 —

56 —

1,866

48''—

3 —

51''—

1,7

30 —

30 —

60''—

2

6750

3 —

70 50

2,35

3,600 —

32 —

3Ö-—

68--

1,888

64-80

3''60

68*40

1,9

36-

36''—

72''—

2

81-

3''60

84''60

2,35

4,500 —

45''-

45-—

90-

2

90-—

4-50

94-50

2,1

45''-

45-

90-

2

101''25

4''5o

105-75

2,35

6,000'' -

60 —

60''-

120 —

2

135-

6 —

141''—

2,35

8,000''-

90 —

80''-

170''—

2,125

195''-

8-—

203''-

2,539

12,000 —

160''—

120-

280''—

2,333

335-

12''—

347''-

2.892

20,000''-

345 —

200''—

545 —

2,725

655-—

20''—

675''—

3,375

30,000-

645 —

300''-

945 —

3,15

1,105 —

30 —

1,135''—

3,783

= för enskilda personer.

50,000-—

1,345''-

500''—

1,845-—

3,69

2,105-—

50''-

2,155''—

4,31

80,000-

2,545''—

800 —

3,345--

4,181

3,755''-

80-—

3,835 —

4,794

125,000 -

4,795-

1,250''-

6,045-—

4,836

6,250 —

125''—

6,375''-

5,1

200,000''—

8,000-—

2,000''-

10,000''—

5

10,000''—

200''—

10,200''—

5,1

Enligt tabellen skulle för enskilda personer med inkomst under

800 kronor inträda en mycket betydande lindring, och äfven för skattskyldiga

med inkomst öfver 800 men under 3,600 kronor skulle minskning

i utskylderna erhållas, hvaremot skattskyldigheten för högre inkomstbelopp

skulle ökas. Denna ökning synes emellertid icke vara af beskaffenhet att

gifva anledning till betänkligheter mot förslaget.

Vid jämförelse mellan de nuvarande och de föreslagna skattesatserna

bör iakttagas, att i de skattebelopp, som enligt förslaget skulle utgå,

innefattas äfven förmögenhetsskatt, i den mån sådan skall af den skattskyldige

utgöras.

140

Beträffande progressionsskalan, oafsedt jämförelserna med den nuvarande

beskattningen, har Kammarrätten icke funnit anledning till annat

uttalande än att i en del fall skillnaden i beskattning mellan hvarandra

närliggande taxerade belopp kan blifva väl stor. Detta synes framgå,

om exempelvis med de i förestående tabell angifna siffrorna för taxerade

belopp af 1,400 kronor, 2,000 kronor, 3,600 kronor och 8,000 kronor

sammanställas följande siffror, afseende taxerade belopp, som med 100

kronor öfverstiga hvart och ett af de nämnda beloppen:

Taxeradt

belopp.

E

n s k i

Ida per

son

e r..

J U

r i d i

ska

per

s o n e r.

Nuvarande.

Enligt förslå

get.

Nuvarande.

Enl

igt förslå

get.

In-

komst-

skatt.

Be-

vill-

ning.

Summa

Procent LJ^gt-

,a ''ochför- taxe-

rad H hets- kom3t j! skatt.

Be-

vill-

ning.

Summa

Procent

af

taxe- rad in- komst.

In-

komst-

skatt.

Be-

vill-

ning.

Summa

Procent

af

taxe- rad in- komst.

In-

komst- och för- mögen- hcts- skatt.

Be-

vill- Samma

ning.

1

Procent

al-

taxe- rad in- komst.

1,500--

7-—

12--

19 —

1,266 15 —

1-20

16-20

1,08

15 —

15 —

30—

2

33-75

i

1''50 j 35*25

2,35

2,100-—

15 —

21 —

36-

1,714 29-40

2-10

31-50

1,5

21 —

21-—

42—

2

47-25

2 10 49-35

2,35

3,700-—

33-

37-

70 —

1,891 74--

3-70

77-70

2,1

37-—

37-

74-—

2

83*25

3-70 i 86-95

2,35 |

8,100-—

91 —

81.-

172 —

2,123 198—

810

206 10

2,544

= för enskilda personer.

Dylika ojämnheter i beskattningen, hvilka med tillämpning af

det danska systemet icke behöfva förekomma, lära emellertid näppeligen

kunna undvikas med mindre det föreslagna systemet i princip frångås.

Därest emellertid det föreslagna systemet för skattelindring bibehålies,

bör efter Kammarrättens mening den gräns, där skattskyldigheten inträder,

icke sättas så högt som vid 800 kronor. Särskildt synes detta vara

opåkalladt, om den vidsträckta rätt till afdrag å taxerade beloppet, som för

olika fall i 19 § föreslagits, varder genomförd. Det bör dessutom icke lämnas

oanmärkt, att i många fall unga ogifta arbetare, äfven med inkomst

understigande 800 kronor, kunna befinna sig i en så pass bekymmerfri

ekonomisk ställning, att de icke äro i behof af fullständig befrielse från

ifrågavarande skatt. Kammarrätten anser för sin del, att äfven om den

nämnda afdragsrätten i vissa afseenden begränsas, på sätt Kammarrätten

här nedan under 19 § kommer att antyda, förhållandena dock icke påkalla,

att gränsen för skattskyldighetens inträdande sättes högre än till

600 kronor.

141

19 §■

Af det förslag till deklarationsformulär, af hvilket Kammarrätten haft

del, framgår, att rätten till afdrag enligt 2 mom. i denna paragraf skulle

vara beroende på, huruvida den skattskyldige i deklarationen påyrkat sådant

afdrag. Detta synes böra tydligare än som skett utmärkas genom momentets

formulering.

De i 3 mom. inrymda bestämmelserna synas Kammarrätten lämna

rum för vissa betänkligheter. Delade meningar lära sålunda kunna råda

därom, huruvida beskattningsnämndernas organisation skulle innebära

erforderlig garanti för en rättvis och likformig tillämpning af ifrågavarande

ganska tänjbara föreskrifter, hvilkas antagande komme att medföra

en ej oväsentlig utvidgning af omförmälda nämnders befogenheter.

I allt fall synes det önskligt, att de i mom. angifna grunderna

för där afsedd skattélindring eller skattefrihet inskränktes till exempelvis

långvarig sjukdom och olyckshändelse eller åtminstone bestämdes närmare

än förslaget afser. Äfven lärer kunna ifrågaställas, huruvida det kan anses

af verkligt behof påkalladt och lämpligt att i beskattningshänseende bereda

vissa grupper af skattskyldige så betydande lättnader som de nu föreslagna,

lättnader, från hvilka andra skattskyldiga i tilläfventyrs ogynnsammare

ekonomisk ställning, ehuru visserligen innehafvare af något större

inkomst eller förmögenhet, skulle vara uteslutna. En begränsning i afseende

å de belopp, för hvilka skattefrihet skulle få åtnjutas, synes därför

ej sakna fog. Slutligen bör ej heller förbises, att det för vederbörande

bcskattningsnämnder ofta nog kan blifva förenadt med stora svårigheter

att på förhand bedöma, huruvida de särskilda förhållanden, hvilka böra

föranleda skattélindring eller frihet från skatt, kunna antagas blifva af

den stadigvarande art, att skattskyldigs skatteförmåga vid uppbörden kommer

att vara väsentligen nedsatt.

Angående verkningarna af de föreslagna af dragsbestämmelserna må

exempelvis anföras, att under det enligt den af Kammarrätten under 18 §

intagna tabellen på ett taxeradt belopp af 3,000 kronor skulle belöpa 51

kronor i skatt, men detta skattebelopp för den, som erhölle nedsättning

enligt 19 § 1—3 inom., skulle kunna minskas till mindre än hälften,

skattskyldig, hvilkens taxerade belopp uppginge till 3,100 kronor, skulle

vara utesluten från rätt till nedsättning enligt 1 och 3 mom. af 19 § och

skatten, där ej afdrag enligt 2 mom. kunde medgifvas, utgå med 58 kronor

90 öre.

Då enligt bestämmelsen i 4 mom. för det belopp, som återstår, sedan

de i 1—3 mom. medgifna afdragen ägt rum, skall utgå inkomst- och

142

förmögenhetsskatt efter den procent, som enligt 18 § gäller för det taxerade

beloppet i dess helhet, synes detta hafva till påföljd, att i de fall,

då afdrag enligt 19 § ägt rum, den i slutet af 18 § omförmälda progressionstabellen

icke kan blifva användbar vid uträkningen af inkomst- och

förmögenhetsskattens belopp. Därest icke särskilda, för nu ifrågavarande

fall afsedda hjälptabeller kunna åstadkommas, torde ej obetydliga svårigheter

i detta afseende uppstå för vederbörande myndigheter, särskildt i de

fall, där antalet af de skattskyldiga, för hvilka afdrag enligt 18 § medgifves,

är stort, såsom alltid blir händelsen, då afdragsbestämmelsen i

1 mom. tillämpas.

24 §.

I sitt utlåtande öfver 1904 års förslag uttalade Kammarrätten,

att det borde komma under öfvervägande, huruvida icke, på sätt i

flera utländska lagar vore fallet, husfadren skulle beskattas såväl till

inkomstskatt som till bevillning jämväl för hustrus och hemmavarande

barns inkomst, åtminstone såvidt denna härledde sig af kapital eller verksamhet

i den rörelse eller näring, som af husfadren bedrefves. Härigenom

skulle det nämligen förebyggas, att, såsom ibland skedde, genom kapitalets

fördelning bland familjemedlemmarna eller de senares aflönande i familjefadrens

affärsrörelse inkomst undandroges från beskattning.

Det syfte, Kammarrätten genom berörda uttalande velat främja, har

i det nu föreliggande förslaget icke vunnit beaktande med afseende

å vare sig inkomstbevillningen eller inkomstskatten. Vid taxeringen till

förmögenhetsskatt skall dock enligt 2 mom. i denna paragraf skattskyldig

taxeras för hemmavarande omyndigt barns förmögenhet, såframt icke barnet

själf taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Kammarrätten, som anser

det sålunda föreslagna stadgandet äga principiellt berättigande, vill dock

ifrågasätta, om ej följdriktigheten fordrar, att, därest berörda stadgande

kommer till stånd, de af Kammarrätten i 1904 års utlåtande förordade

bestämmelserna rörande bevillningstaxeringen och taxeringen till inkomstskatt

samtidigt blifva gällande.

26 §.

Beträffande omfattningen af den rättighet, Kungl. Maj:t enligt denna

paragraf skulle erhålla, torde kunna anmärkas, att i fråga om beskattning

af aktieutdelning och tillfälliga affärsvinster utländsk makt näppeligen

lärer kunna erbjuda Sverige någon tillfredsställande ersättning för

den befrielse från skattskyldighet för nämnda , slag af inkomst, som den

utländska maktens undersåtar skulle kunna erhålla. Sådana inkomster torde

143

nämligen i afsevärdt större omfattning tillfalla utländske män, som i Sverige

äga aktier eller företaga spekulationer, än svenske män, som i utlandet

förvärfva inkomster af samma slag.

I sista stycket synes framför orden »sex månader» böra inskjutas

ordet »högst».

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Punkten l:o.

Mo m. II. Enligt detta moment komma såsom kostnader för jordbruksfastighets

brukande och skötsel i betraktande utgifter för, bland annat,

nvanskaffning (ej nyuppsättning) af lefvande och döda inventarier, i den

mån nyanskaffningen icke ersatts med köpeskillingen för försålda eller

värdet af i byte erhållna inventarier. Då emellertid enligt samma moment

såsom inkomst af jordbruk med dess binäringar skall upptagas den inkomst,

som förvärfvas genom försäljning (ej realisation) af till jordbruksfastigheten

hörande kreatur, synes vid beräkningen af nettoinkomsten af

jordbruket böra på utgiftssidan upptagas hela kostnaden för sådan nyanskaffning

af lefvande inventarier, som ej utgör nyuppsättning. Beträffande

döda inventarier förutsättés icke i förra delen af momentet, att

någon inkomst genom deras försäljning skall finnas att anteckna, och det

synes därför riktigt, att kostnaderna bokföras allenast med det belopp,

hvarmed de öfverskjuta möjligen inflytande inkomster. Affattningen af

den ofvan först återgifna delen af momentet synes därför böra ändras i

syfte, att afdrag bör göras för nyanskaffning (ej nyuppsättning) af dels

lefvande inventarier dels ock döda inventarier, i den mån nyanskaffningen

af dessa ej ersatts o. s. v.

Mom. VI. Då punkten l:o) i anvisningarna i sin helhet synes vara

afsedd att utgöra en kommentar till 7 § i förordningen, torde det få antagas,

att inom. Yl afser allenast att förklara, hvad i 7 § mom. l:o) a)

bör förstås med orden »med ägare likställd innehafvare». Ett förtydligande

i detta afseende vore emellertid önskvärdt.

Punkten 2:o.

I anledning af stadgandet i förevarande punkt, att till inkomst af

tjänst eller pension skall hänföras inkomst och förmån af allmän eller

enskild tjänst, därunder inbegripet särskildt tjänsteuppdrag, får Kammar

-

144

rätten, under erinran om hvad därom anförts under 3 § i förslaget till

förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, förorda,

att ordet tjänsteuppdrag äfven här utbytes mot ordet uppdrag.

Hvad här yttras angående periodiska understöd synes böra bringas

i öfverensstämmelse med innehållet i 11 § af författningsförslaget, i följd

hvaraf undantag bör göras ej allenast för sådana periodiska understöd,

hvilka lämnas såsom bidrag till mottagarens undervisning eller uppfostran,

utan äfven för dem, som eljest utbetalas på grund af gifvaren lagligen

åliggande försörjningsplikt eller utgifvas åt hemmavarande familjemedlemmar.

Punkten 3:o.

Det kan ifrågasättas, om ej slutorden i momentet a) »äfvensom all

annan yrkesmässig verksamhet» lämpligen borde uteslutas. Då dessa ord,

likasom de förut i momentet uppräknade slagen .af rörelse och yrke, anföras

endast såsom exempel på hvad med rörelse och yrke skall förstås,

synes i allt fall ordet »all» böra utgå.

Syftet med sista stycket kan icke anses vara med erforderlig tydlighet

angifvet genom begynnelseorden »Enahanda gäller» o. s. v.

Punkten 4:o.

Då utdelning från aktiebolag eller solidariskt bankbolag här förklaras

vara beskattningsbar »utan hänsyn till hvilka bolagets tillgångar

som användts till utdelningen», skulle detta kunna tolkas på det sätt, att

äfven en vid bolags upphörande eller inskränkning af dess verksamhet

företagen utdelning af aktiekapital eller eljest af kapital, som inbetalts af

bolagets delägare, skulle blifva föremål för beskattning. Under antagande

att en sådan tolkning ej är i förslaget afsedd, hemställer Kammarrätten

om sådan omformulering af denna punkt, att berörda tolkning förebygges.

Punkten 5:o.

Mom. 3. Under erinran om hvad Kammarrätten här ofvan anfört

i fråga om stadgandet i 10 §, att skattskyldig skulle äga rätt till afdrag

för sådan förlust å sin verksamhet, som ej är att hänföra till kapitalförlust,

anser sig Kammarrätten böra hemställa, att det i förevarande

moment förekommande uttrycket »förlust, som ej är att anse såsom kapitalförlust»

ändras i öfverensstämmelse med berörda 10 §.

145

förordning angående

Förslag

till

af fast egendom samt af inkomst.

Vid utarbetandet af detta förslag synes hafva afsetts att i allmänhet

inskränka förändringarna till sådana delar af bevillningsförordningen, där

de påkallats af ett bestämdt praktiskt syfte. I åtskilliga fall, där full

öfverensstämmelse mellan bevillningsförordningen samt förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt varit önskvärd, hafva sålunda skiljaktigheter

af både formell och saklig innebörd fått kvarstå.

3 §•

Under 39 och 49 §§ i förslaget till förordning om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering har Kammarrätten framhållit det obilliga

däruti, att fastighetsägare, hvilken icke är för taxeringsåret skattskyldig

för fastigheten, skulle vara obehörig att i högre instans föra talan

rörande fastighetens taxeringsvärde, samt påpekat, att denna obillighet

väsentligen förvärras genom bestämmelsen, att skattskyldigheten skall åligga

den, som för nästföregående året författningsenligt mantalsskrifvits eller

bort mantalsskrifvas såsom ägare eller innehafvare af fastigheten.

Äfven i och för sig synes omförmälda bestämmelse rörande skattskyldighet

för fast egendom — såsom Kammarrätten i sitt utlåtande öfver

1906 års förslag till ändringar i bevillningsförordningen närmare utvecklat

— vara olämplig. De skäl Kammarrätten förut anfört till stöd

för denna uppfattning synas ytterligare vinna i styrka, därest i enlighet

med nu föreliggande förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

skyldighet att erlägga skatt för inkomst af fastighet ålägges

enhvar, som under större eller mindre del af nästföregående år haft sådan

inkomst, och om dessutom, såsom Kammarrätten under 4 § här nedan

19— 092800.

146

kommer att föreslå, taxeringsvärdet för fast egendom förklaras skola bestämmas

till belopp, motsvarande fastighetens värde den 31 december

nästföregående år. Den, som under exempelvis en månad i slutet af nästföregående

år dragit inkomst af fast egendom, är enligt förslaget skyldig

att härför erlägga inkomstskatt såväl som den, hvilken under lika lång

tid i början af året åtnjutit inkomst af samma fastighet. Från synpunkten

af önskvärd ölverensstämmelse mellan de båda förordningarna vinnes följaktligen

ingen fördel genom att skyldigheten att för fastigheten erlägga

bevillning ålägges den senare och icke den förre. Genom ett motsatt tillvägagångssätt

ernås åter den afsevärda fördelen, att tiden för bevillningens

erläggande Hyttas nästan ett år närmare den tid, då inkomsten åtnjutits.

Därest vidare nvssberörda, af Kammarrätten under 4 § föreslagna förändring

vidtages, men 3 § i nu ifrågavarande afseende lämnas oförändrad,

skulle häraf blifva följden, att en person, som exempelvis i början af

år 1910 försålt en obebyggd fastighet, blefve skyldig att i slutet af år

1911 erlägga bevillning och under loppet af år 1912 kommunalutskylder

för densamma efter det värde fastigheten fått, sedan den under loppet af

år 1910 blifvit bebyggd.

4 §•

Enligt 2 § 2 mom. af förslaget till förordning om inkomstoch

förmögenhetsskatt skall, utom i visst undantagsfall, för taxering till

förmögenhetsskatt fastställas värdet af förmögenheten den 31 december

nästföregående år. Då vid dylik taxering fast egendom skall jämlikt 16 §

af berörda förslag upptagas med sitt taxeringsvärde, synes jämväl sistnämnda

värde böra bestämmas med hänsyn till förhållandena vid nästföregående

års utgång. Med afseende härå och då en närmare fixering

af den tidpunkt, hvilken bör vara bestämmande med hänsyn till fastighetens

värde, visat sig vara jämväl ur andra synpunkter önskvärd, hemställer

Kammarrätten om sådan ändring af 1 mom. i denna paragraf, att

fast egendom förklaras skola uppskattas till det värde, egendomen haft

den 31 december nästföregående år. Detta skulle äfven öfverensstämma

med nu i Kammarrätten följd praxis.

5 §..

Den befrielse från erläggande af fastighetsbevillning, hvarom i sista

stycket af denna paragraf förmäles, torde i öfverensstämmelse med hvad

i sjätte stycket af 12 § 1 mom. föreslagits rörande befrielse från inkomst

-

147

bevillning i motsvarande fall böra förbehållas allenast i riket mantals

o

skrifna

svenska medborgare.

O

Konungens Befallningshafvande i. Östergötlands län har i sitt utlåtande

öfver förslaget till taxeringsförordning anmärkt, att de många

jordtorp, som funnes inom länet, hittills icke åsatts några taxeringsvärden.

Då deras innehafvare ej heller taxerats för inkomst af jordbruksarbetet

hade jordtorparna i regel varit i saknad af kommunal rösträtt. Om än

detta kunnat förklaras af jordtorparnas förutvarande mindre säkra ställning,

så hade ett annat förhållande numera inträdt därigenom, att den nya

arrendelagen jämnställt jordtorpare med öfriga innehafvare af jordbruksarrenden.

Tiden syntes därför nu vara inne att göra alla arrendatorer

utan åtskillnad likställda äfven i fråga om rättigheter och skyldigheter i

kommunalt afseende, en åtgärd, hvars betydelse Konungens Befallningshafvande

skattade mycket högt. För att möjliggöra detta borde enligt

Konungens Befallningshafvandes mening jordtorpen åsättas taxeringsvärden

med ledning af uppgifter angående deras areal i olika ägoslag samt jordens

beskaffenhet, hvilka uppgifter det skulle åligga jordägaren att afgifva.

De önskemål, Konungens Befallningshafvande sålunda uttalat, torde

få anses hafva blifvit tillgodosedda därigenom, att i mom. a) af nu förevarande

paragraf betydelsen af ordet brukningsdel närmare förklarats genom

den efter detta ord inskjutna parentesen med orden »arrendegård,

torp m. m.»

9 §•

Enligt 7 § mom. 2:o) c i förslaget till förordning om inkomst- och

förmögenhetsskatt skall till inkomst af kapital hänföras, bland annat, inkomst

af utdelning å aktier i utländska aktiebolag, under det att dylik

inkomst enligt 2 mom. f) i nu förevarande paragraf skall vid bevillningstaxeringen

hänföras till inkomst af arbete, i likhet med hvad nu gäller

med afseende å både bevillningstaxeringen och inkomstskattetaxeringen.

Giltig anledning till en sådan skillnad i grunderna för de båda

taxeringarna torde, på sätt Kammarrätten i sitt utlåtande öfver 1904 års

förslag framhållit, icke förefinnas. Därest bevillningsförordningen ändrades

i likhet med hvad som föreslagits med afseende a förordningen om inkomst-

och förmögenhetsskatt, skulle detta hafva till följd, att från utdelning

af aktier i utländska aktiebolag afdrag finge äfven vid bevillningstaxeringen

ske för ränta å upplånadt kapital. Dä emellertid en sådan

148

af dragsrätt synes Kammarrätten vara med billighet öfverensstämmande,

samt olikheten mellan inkomstberäkningen enligt de båda förordningarna

tvifvelsutan skulle medföra, att deklarations formuläret i förevarande afseende

blefve mindre lättfattligt och öfverskådligt och att deklarationspliktens

behöriga fullgörande följaktligen för de skattskyldige försvårades,

tillstyrker Kammarrätten, att utdelning å aktier i utländska aktiebolag

äfven enligt bevillningsförordningen må hänföras till inkomst af kapital.

10 §.

Med afseende å hvad Kammarrätten här ofvan under 11 § i förslaget

till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt anfört beträffande

principerna i nämnda förslag i fråga om skattskyldigheten för vissa föreningar

för ekonomisk verksamhet och då bestämmelser af samma innehåll

som sista stycket af 11 § i berörda förslag äfven återfinnas i 11 § förslaget

till bevillningsförordning, synas bland de i sista stycket af nu förevarande

paragraf uppräknade skattskyldiga juridiska personer böra nämnas

äfven föreningar för ekonomisk verksamhet.

12 §.

1 tredje stycket af 1 mom. synes ett förtydligande önskvärdt för att

klargöra, huruvida bland skattskyldige, hvilka hufvudsakligen försörja mer

än tre personer, skola inbegripas äfven de, som försörja, utom sig själfva,

ytterligare två personer, eller om den skattskyldige själf skall vid ifrågavarande

beräkning lämnas oräknad.

Under den i femte stycket af samma moment angifna förutsättningen,

att makar blifvit särskildt taxerade, skall enligt 1 mom. af

§ 11 i gällande bevillningsförordning »bevillning, beräknad efter den samfällda

inkomsten, påföras makarna efter förhållandet emellan denna inkomst

och hvarderas taxerade inkomst». Den förändrade form, hvari detta

stadgande i förslaget affattats, torde hafva tillkommit i syfte att åvägabringa

likhet med motsvarande föreskrift i 24 § förslaget till förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt. Därest emellertid den nuvarande

formuleringen, hvilken med afseende å bevillningsförordningen synes Kammarrätten

böra föredragas, skulle komma att bibehållas, lärer i detta fall

någon olägenhet icke kunna föranledas af ifrågavarande formella olikhet

mellan de båda förordningarna.

149

14

De anmärkningar, som här ofvan framställts med afseende å 26 §

i förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, synas delvis

äga tillämplighet äfven å nu ifrågavarande paragraf.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

1 §•

Kammarrätten anser sig icke böra underlåta att påpeka bristen

af särskilda anvisningar för bestämmande af taxeringsvärdet å skogbärande

fastighet. Förslaget upptager i detta hänseende ej annan bestämmelse

än den, som återfinnes i anvisningarna till nu gällande bevillningsförordning,

eller att behörigt afseende skall fästas vid »de särskilda

egoslagens och skogens beskaffenhet». I saknad af närmare föreskrifter i

detta ämne hafva taxeringsmyndigheterna i olika delar af landet tillämpat

sinsemellan stridande principer vid taxering af ifrågavarande fastigheter.

Sålunda hafva en del taxeringsmyndigheter bestämt taxeringsvärdet efter

den medelafkastning, skogen beräknats lämna, medan åter andra bestämt

samma värde med hänsyn till värdet af det förhandenvarande skogsbeståndet,

i enlighet hvarmed taxeringsvärdet borde höjas eller sänkas allteftersom

skogen tillväxte eller afverkades. På grund af den i 1 § 2:dra punkten

lämnade anvisningen, att det vid verkställd värdering för erhållande

af lån från hypoteksinrättning antagna värde skall under vissa förutsättningar

tjäna till ledning vid taxeringsvärdets bestämmande, och då vid

sådana värderingar hänsyn lärer tagas allenast till själfva skogsmarkens

värde, har äfven den uppenbart felaktiga åsikten velat göra sig gällande,

att vid taxering af skogbärande fastighet icke bör fästas afseende å värdet

af den växande skogen utan endast å värdet af marken.

För ernående af mera jämlik taxering af skogsfastigheter — något

som för framtiden måste anses så mycket angelägnare som förmögenhetsskatten,

i hvad den afser att träffa fast egendom, skall beräknas efter

taxeringsvärdet därå — synes det därför Kammarrätten önskligt, att särskilda

anvisningar i förevarande afseende meddelades.

150

6 §•

Arrendatorer af kronoegendom hafva hittills varit skattskyldiga för

inkomst af sina arrenden, beräknad till belopp, hvartill inkomsten faktiskt

uppgått. Det synes böra anmärkas, att den nu för kronoarrendatorerna

föreslagna förändringen går i en riktning, rakt motsatt de principer med

afseende å taxeringen af fastighetsinkomst, som ligga till grund för förslaget

till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt och som vid

taxeringen till sådan skatt torde vara afsedda-att tillämpas äfven på kronoarrendatorerna.

7 §•

Därest, såsom Kammarrätten antager, med uttrycket ortens medelpris

åsyftas medelpriset för nästföregående år, torde detta böra utsägas.

Bi lagda utdrag af Kammarrättens denna dag hållna protokoll innefattar

de särskilda yttranden, som vid ärendets föredragning härstädes

förekommit.

De remitterade handlingarna varda härmed i underdånighet återställda.

Stockholm den 8 januari 1910.

Underdånigst

L. ÅKERHIELM.

Johan Östberg. C. O. Erickson. Gustaf Hernmarck. E. Lagerbring.

John Lybeck. S. Wåiilin. C. O. Smerling. E. Hallberg.

Föredragande.

E. Waldenström.

Stockholm. P. A. Norstedt & Söner 1910.

Utdrag af protokollet, hållet inför Kungl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt

den 8 januari 1910.

Närvarande:

Presidenten, herr friherre Äkerhielm,

kammarrättsrådet Östberg,

kammarrättsrådet Ekickson,

kammarrättsrådet Hernmarck,

kammarrättsrådet Lagerbring,

kammarrättsrådet Lybeck,

kammarrättsrådet Wåhlin,

adjungerade ledamöterna

advokatfiskal Smerling,

amanuensen Hallberg.

S. I). Kammarrättsrådet II åhlin fortsatte och afslutade föredragningen

af Kungl. Maj:ts remisser den 18 september samt den 23 och den

29 oktober 1909 a de inom Kungl. Finansdepartementet af tillkallade sakkunnige

utarbetade förslag till förordningar dels om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering, dels om inkomst- och förmögenhetsskatt,

dels ock angående bevillning af fast egendom samt af inkomst; och beslöts

underdånigt utlåtande af innehåll, registraturet utvisar.

Följande särskilda yttranden afgåfvos.

Kammarrättsråden Östberg, Hernmarck och Lagerbring samt advokatfiskalen

Smerling förenade sig om följande yttrande:

I fråga om själfdeklarationsuppgifter och dithörande handlingar finna

vi det obilligt att, på sätt förslaget stadgar, ovillkorligen fordra, att såväl

verk och bolag som andra, hvilka äro pliktiga föra handelsböcker, skola

092800

152

vid sina deklarationer foga vissa räkenskapsutdrag vid äfventyr att, om

detta försummas, de skola vara sin besvärsrätt förlustiga.

Då ett vidlyftigt och speciticeradt deklarationsformulär skall af den

skattskyldige ifyllas och vederbörande taxeringsnämdsordförande samt kronoombud

äga infordra upplysningar utöfver hvad i deklarationen finnes angifvet,

synes det vara tillräckligt att i fråga om räkenskapsutdrag införa

samma föreskrift som för särskilda fall tinnes beträffande revisionsberättelser

eller att de böra, där sä kan ske, bifogas deklarationerna. Deras

uteblifvande skulle följaktligen icke ovillkorligen betaga den uppgiftspliktige

rätt att föra vidare talan öfver honom åsatt taxering, som han finner

vara oriktig.

Kammarrättsrådet Lybeck, med hvilken kammarrättsrådet Ostberg

instämde, yttrade:

Det remitterade förslaget synes icke afse att i fråga om rätt att hos

Kammarrätten anföra besvär i taxeringsmål göra ändring i hittills gällande

bestämmelser. Därest ej särskilda, i förslaget angifna fall föreligga, måste

således skattskyldig för att få sin taxering pröfvad af Kammarrätten dessförinnan

hafva klagat hos vederbörande pröfningsnämnd. För min del

anser jag de skattskyldige, hvilka icke på grund af försummad uppgiftsskyldighet

förlorat rätt till klagan öfver sin taxering, kunna hafva berättigadt

anspråk på att befrias från denna begränsning af besvärsrätten.

Någon annan anledning till att på angifvet sätt binda besvärsrätten lärer

o] kunna påvisas än farhåga för ökning af det antal beskattningsmål, som

komma under Kammarrättens handläggning. Men härvid är att märka, att

för skattskyldig, som är missnöjd med sin taxering, intresset bjuder att

icke förbigå pröfningsnämnden, då han i sådant fall tidigare kan få ändring

i taxeringen och ej behöfver erlägga för högt skattebelopp, hvaremot,

om han först i Kammarrätten öfverklagar sin taxering, tiden för utskyldernas

erläggande utgått innan rättelse i taxeringen vinnes och han således

måste vidtaga särskilda åtgärder för utskyldernas återfående. Det kan

därför antagas, att i regel skulle besvär af skattskyldige anföras direkt

hos Kammarrätten endast i de fall, då förbiseende eller dylik anledning

föranledt underlåtenhet att klaga hos pröfningsnämnden. I hvilket fall

som helst synes frågan om Kammarrättens arbetsbörda böra underordnas

vikten af, att de skattskyldige i största möjliga mån bevaras vid rätten

att kunna söka rättelse i oriktiga taxeringar.

På detta sätt skulle dessutom större enkelhet och minskning i omgång

vinnas samt det »underrättelseförfarande», som i förslaget stadgas,

kunna till afsevärd lättnad undvaras eller inskränkas.

153

Kammarrättsrådet Östberg anförde ytterligare:

Lti vissa af de utaf Kammarrättens pluralitet yttrade meningar

vid granskningen af föreliggande skatteförslag kan jag‘för min del icke

instämma.

Jag har emellertid ansett allenast nedanstående afvikelser vara af

den vikt, att jag om dem funnit mig föranlåten göra följande särskilda

uttalanden.

Hvad taxering af inkomst utaf jordbruk angår, synes det mig, på

sätt jag äfven framhöll vid granskning i Kammarrätten af 1904 års skatteförslag,

vara önskligt, att densamma, likasom äfven annan jämförlig inkomst

af röielse, finge taxeras till det belopp, som den i medeltal utgjort

för de tre sistförflutna åren.

Beträffande beskattning af aktiebolag och solidariska bankbolag kan

jag icke biträda förslaget att göra progressionen beroende af vinstens förhållande

till storleken af bolagets eget kapital. En sådan anordning,

hvilken, såvidt kändt är, icke förekommer i utländsk skattelagstiftning,

synes mig icke kunna motiveras för ifrågavarande skattskyldiga mera än

för andra skattskyldiga, de ma nu vara enskilda eller andra juridiska personer

än bolag.

Påtagligt är dessutom, att ett aktiebolag lätt undandrager sig den

ökade skatteprogressionen genom förhöjning af aktiekapitalet till sådant

belopp, att aktierna därefter gifva allenast sådan afkastning, som motsvarar

vanlig ränta.

Slutligen är det ju gifvet, att, om man vill se aktiebolagens förövat

ande . beskattning ur den synpunkten, att det är aktieägarna själfva,

som i sista hand drabbas af den, man icke får förbise, att en aktie, därå

uppbäres en, efter procenten räknadt, stor utdelning, också därmed har,

samt äfven i allmänna marknaden får ett i motsvarande mån förhöj dt

kapitalvärde.

De olika synpunkter, som i fråga om aktiebolags beskattning kunna

göras gällande, blefvo äfven framlagda, då år 1902 den progressiva inkomstskatten

af riksdagen antogs. I den kungl. propositionen, som låg

till grund för riksdagens beslut, motiverades den föreslagna progressiva

skatteformen för aktiebolag hufvudsakligen med en hänvisning till den

ökade skattekraft, som kan uppstå hos det kapital, hvilket sammanslutes

under aktiebolagets form, en skattekraft, som ökas i samma mån bolagets

ekonomiska styrka växer.

Den erfarenhet, som sedan dess vunnits, synes mig icke motivera

att nu införa en särskild, i och för sig dessutom svårtillämplig progressionsskala

för aktiebolag och solidariska bankbolag-.

f~> o

154

Det synes mig ligga i sakens natur, att, på sätt flere Konungens

Befallningshafvande i de afgifna utlåtandena erinrat, särskilda taxeringsnämnder

lämpligen böra anordnas för fastighetstaxeringarna, om dessa nu

vid de framtida skattereformerna skola komma att bibehållas.

In fidem

Knut Kinberg.

Stockholm 1910. Kungl. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt & Söner.