SOU 1911:2

KOLLEKTIVAVTALET

I DEN UTLÄNDSKA LAGSTIFTNINGEN

EN JÄMFÖRANDE ÖVERSIKT

GUSTAV OLIN

STOCKHOLM

KUNG!*. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1911

[no;;:]

FÖRORD.

Föreliggande skrift, som utarbetats efter offentligt uppdrag,

är i främsta rummet avsedd att vara till tjänst vid granskningen

inom riksdagen av kung''1. maj:ts förslag till lag om kollektivavtal

mellan arbetsgivare och arbetare. Jag har därför

ansett mig böra begränsa min uppgift till att lämna en översikt

av de principer, enligt vilka kollektivavtalet blivit reglerat i utländska

lagar och lagförslag. En vetenskaplig undersökning

av institutet har således icke varit åsyftad och teoretiska frågor

hava därför blivit vidrörda endast i den män de varit grundläggande

för den legislativa behandlingen av ämnet.

Stockholm den 25 februari 1911.

Gustav Olin.

INNEHALL.

Inledning.................sid. 1— 13

I. Översikt av föreliggande lagar och lagförslag . . » 14— 44

II. De särskilda rättsfrågorna:

1. Kollektivavtalets kontrahenter.......» 45— 57

2. » avslutande......... » 57— 65

3. » giltighetsområde.....» 65— 78

4. » giltighetstid.......» 78—86

5. » innehåll........» 86— 91

6. » rättsverkningar......» 92—107

7. Drott mot kollektivavtalet........» 107—128

Litteratur...................» 129—132

Il—IIU777. Olin, Kollektivavtalet.

Försöken att lösa de olika sociala frågorna hava hittills

fortskridit på huvudsakligen två vägar: de samhällsklasser,

som i främsta rummet känt trycket av de sociala missförhållandena,

hava sökt genom självhjälp avlägsna eller lätta detsamma

och staten har i allt större utsträckning gjort de sociala frågorna

till föremål för legislativ behandling. Båda vägarna äro

nödvändiga för rättsutvecklingen. Lagstiftningen såsom sådan

äger icke förmåga att skapa nya sociala företeelser utan måste

betrakta såsom sin enda uppgift att reglera dem, som utbildats

i den sociala praxis. Men dessa senare kunna icke heller i längden

undvara den fasthet i gestaltning och den absoluta giltighet,

som endast lagstiftningen kan förläna. På så sätt äger en

ständig växelverkan rum mellan den sociala rättsutvecklingens

nämnda båda faktorer. Det ligger emellertid i sakens natur att

lagstiftningen aldrig kan besitta samma rörlighet som det sociala

livet självt utan dem emellan måste alltid finnas en viss

större eller mindre inkongruens. Huru omfattande denna vid

en given tidpunkt är heror åter på den hastighet, varmed

den sociala utvecklingen fortgått, samt på de bestående rättsformernas

anpassningsförmåga. Denna senare har alltid sina

tämligen snart uppnådda gränser och under en tid av så genomgripande

omgestaltning av hela det sociala livet som den

nuvarande är det därför nästan oundvikligt, att den sociala

1—110777. Olin, Kollektivavtalet.

2

rättsbildningen i stor utsträckning försiggår utan stöd av lagstiftningen.

Yad nu yttrats har alldeles särskilt sin tillämplighet i fråga

om det kollektiva avtalet mellan arbetsgivare och arbetare.

Enligt de inom alla länders privaträtt gällande rättsnormerna

grundlägges arbetsförhållandet och får detsamma sitt innehåll

bestämt genom ett fritt avtal mellan den enskilde arbetsgivaren

och den enskilde arbetaren såsom likställda parter. Så

var även faktiskt förhållandet så länge näringslivet rörde sig

endast i hantverkets och hemindustriens förmer., men sedan

dessa utbytts mot fabrikssystem och storindustri blev åtminstone

arbetarens ställning såsom part i arbetsavtalet fullständigt

förändrad. Även om en arbetare vore i tillfälle att draga sin

arbetskraft från arbetsmarknaden, skulle detta ensamt för sig

ej utöva någon inverkan på förhållandet mellan tillgång och

efterfrågan och så länge arbetaren står isolerad är därför hans

inflytande på arbetsavtalets innehåll fulkomligt illusoriskt.

Arbetarna måste därför söka att genom ett gemensamt uppträdande

åstadkomma jämvikt i maktförhållandet mellan dem och

arbetsgivarna. Redan därigenom att ett större antal arbetare

samtidigt upphöra att arbeta kunna de faktiska omständighe

ter, under vilka arbetsavtalen ingås, så förändras, att den enskilde

arbetaren kan betinga sig förmånligare arbetsvillkor.

Tämligen snart gjorde sig dock verkan av arbetarnas sammanslutning

gällande på ett mera direkt sätt. V i d förhandlingarna

angående arbetsvillkoren blev det icke längre den enskilde arbetaren,

som själv förde sin talan, utan i hans ställe trädde fackorganisation,

av vilken han var medlem. De villkor, på vilka

han skulle arbeta, ansågos icke längre beröra honom ensam

utan utgöra ett föreningsintresse, ty så länge det funnes arbetare,

som utbjödo sin arbetskraft till underpris, minskades ef

-

3

terfrågan å de övrigas. Från arbetarnas sida sökte man därför

åstadkomma största möjliga enhetlighet beträffande arbetsvillkoren.

Det individuella arbetsavtalet måste väl alltjämt vara

den form, vari en arbetare åtog sig arbete hos viss arbetsgivare,

men nämnda avtal hämtade i allt väsentligt sitt innehåll från

ett kollektivt avtal beträffande arbetsvillkoren, som förut avslutats

mellan arbetsgivaren och arbetarnas organisation.

För arbetsgivarna framstod det kollektiva avtalet ursprungligen

endast såsom ett mellan dem och arbetarna upprättat

fredsdokument, genom vilket arbetsfreden garanterades för en

längre tid framåt, och fortfarande är denna synpunkt från deras

sida den dominerande. Arbetslönens höjd och övriga arbetsvillkor

bero ju i stort sett på konjunkturerna å arbetsmarknaden

och varumarknaden, det ifrågavarande yrkets allmänna

beskaffenhet och de fordringar, det ställer på arbetaren, samt, då

fråga är om organiserade arbetare, på organisationens styrka.

Men sämtliga dessa moment äro underkastade ständiga växlingar,

som i sin ordning förändra parternas inbördes maktförhållande.

Om ett fredsslut, varigenom en arbetskonflikt bilägges,

icke blir bindande för någon längre tid, skall därför ständigt

föreligga fara för att varje förskjutning i maktförhållandet

till arbetarnas förmån föranleder ny strid. De en

skilda arbetsavtalen, vilka av andra anledningar alltid pläga

— och enligt de flesta lagstiftningar även måste

avslutas på mycket kort tid, kunna således icke erbjuda någon

bestående garanti för arbetsfreden och även för arbetsgivarna

ter det sig därför som en fördel, om fredsslutet mellan

dem och arbetarna äger ram genom en fristående överenskommelse,

genom vilken arbetsvillkoren kollektivt bestämmas för

så lång tid framåt, som parterna kunna finna önskligt. Först

4

vid denna tids utlöpande skall åter en ny kraftmätning mellan

de båda sidorna få äga rum.

Kollektivavtalets fördelar och nackdelar för de båda sidorna

sammanhänga på det närmaste med de nu anförda synpunkterna.

För arbetarna utgöres den huvudsakliga vinsten av

en förbättrad och mera tryggad ekonomisk ställning. Arbetsgivaren

bliver i tillfälle att betala högre arbetslön, därest han

vinner säkerhet mot strejker, och arbetaren bliver därjämte relativt

oberoende av svängningar i konjunkturerna, i det han

så länge kollektivavtalet äger bestånd erhåller den däri fastställda

lönen, även om detta föranleder minskning i arbetsgivarens

inkomst av företaget. Å andra sidan medför den enhetlighet

i fråga om arbetsvillkoren, mot vilken det kollektiva avtalet

tenderar, även nackdelar för arbetarna. Den duglige arbetaren

kan bliva orättvist tillbakasatt därigenom att å honom tillämpas

bestämmelser angående arbetstid och arbetslön, som äro avpassade

för medelmåttiga arbetare, och en svag eller eljest undermålig

arbetare kan få ökade svårigheter att vinna anställning.

Nu anförda förhållanden drabba ju dock endast individerna

men icke arbetsklassen såsom sådan och äro ofta nog åsyftade

i solidaritetens intresse. I stort sett synes därför kollektivavtalet

vara högt skattat inom arbetarnas kretsar.

Ai-betsgivarna intogo i början en tämligen avvisande hållning.

I främsta rummet grundade sig deras missnöje helt naturligt

på den förändring i det inbördes maktförhållandet mellan

arbetsgivaren och hans arbetare, som åstadkoms genom den

njra avtalsformen. I den mån arbetarnas organisationer tillväxte

i fasthet och ekonomisk styrka ökades även deras anspråk

på bestämmanderätt över arbetsvillkoren. Därigenom undergick

snart nog balansförhållandet en så fullständig omvandling,

att en isolerad arbetsgivare kom att intaga samma

5

underlägsna ställning gentemot arbetarnas organisationer som

förut den oorganiserade arbetaren gent emot arbetsgivaren. Sedan

arbetsgivarna å sin sida ingått sammanslutningar, som ej

giva arbetarnas efter i styrka och omfattning, och parterna

därigenom blivit i verklig mening likställda, torde dock nu berörda

anledning till missnöje hava bortfallit. Men även andra

och tungt vägande betänkligheter hava uttalats från arbetsgivarnas

sida. Därigenom att kollektivavtalet fastställer ar

betsvillkoren för en lång tid framåt hindras arbetsgivaren att

anpassa sig efter konjunkturerna och måste därigenom komma

att ligga under i konkurrensen med arbetsgivare — inhemska

eller utländska — som ej äro bundna av avtalet. Inom yrken,

vilkas teknik är underkastad hastiga förändringar, t. ex.

maskinindustrien, kan ett kollektivavtal därjämte väsentligen

hindra industriens rörlighet och beträffande alla företag gäller

— anses det — att den enhetlighet i löner, som införes ge

nom kollektivavtalen, verkar nivellerande jämväl beträffande

själva arbetsprestationen. Även de senast omförmälda anmärkningarna

synas emellertid numera hava förlorat det mesta av

sin betydelse. Visserligen måste en i ett kollektivavtal uppställd

lönetariff alltid sakna individualisering och nöja sig med

att fastställa ett större eller mindre antal typer, men redan dessa

kunna innesluta så många gradationer, att det ej bör möta större

svårigheter att åt en var arbetare utmäta en efter hans arbetsprestation

avpassad lön. Genom införande av ackordslöner,

systemet med glidande löneskala eller med angivande blott av

lönesatsernas maximum och minimum eller ännu andra moderna

löneformer1 kan därjämte åt kollektivavtalens tariffer givas

1 Se härom t. ex. Bernhard, Die Akkordarbeit in Deutschland, Leipzig

1903, sid. 156—170, Geoffrey Drage, The labour problem, London 1896 sid,

72—86, W. J. Ashley, The adjustment of wages, London 1903, sid. 45—71,

N. P. Gilman, anf. arb. sid. 129—148.

6

ytterligare smidighet, varigenom deras användbarhet under

längre tid möjliggöres. Gentemot de olägenheter, som ur

arbetsgivarnas synpunkt dock alltjämt kunna vara förknippade

med de kollektiva avtalen, stå emellertid avsevärda fördelar.

Den största av dessa är den arbetsfred under kollektivavtalets

giltighetstid, som detsamma avser att åstadkomma och i de

flesta fall även åstadkommer. Därest avtalet avslutas av ett

större antal arbetsgivare inom ett yrke, vinna dessa därjämte

inbördes säkerhet för att den ena icke kan arbeta på gynnsammare

villkor än de övriga. Väger man fördelar och nackdelar

mot varandra, synas sålunda även för arbetsgivarnas del de

förra vara mest betydande. Erfarenheten giver även vid handen,

att arbetsgivarna åtminstone i de länder, i vilka arbetarnas

organisation nått någon större utveckling, allmänt eftersträva en

kollektiv reglering av arbetsvillkoren.

Då sålunda det kollektiva avtalet mellan arbetsgivare och

arbetare tillerkännes högt värde från båda sidorna, kan det

icke väcka undran att detsamma numera vunnit tillämpning

inom alla länder och alla yrkesgrenar samt att i de störa industriländerna

det övervägande antalet kroppsarbetare får sina

arbetsvillkor bestämda i dylik ordning. Att i detalj åskådliggöra

detta är ej möjligt, då statistiken på detta område ännu är

ganska bristfällig. Jag antecknar därför endast några få siffror,

vilka dock redan de äro tillräckligt talande. I Storbritannien

finnas sålunda enligt senast offentliggjorda1

uppgifter 1696 kollektivavtal, omfattande 2,400,00.0 arbetare,

eller ungefär en fjärdedel av hela antalet industriarbetare inom

riket. 1 själva verket har dock den kollektiva regleringen av

arbetsvillkoren betydligt större räckvidd. Först och främst av

1

Se Soziale Praxis XX Jahrg. (1910—1911) sp. 171—172. Meddelanden

från K. Kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik 1910 sid. 905.

7

se nyssnämnda uppgifter endast sådana mera omfattande avtal,

som äro gällande för en viss industri eller inom viss landsdel

eller ort, men däremot icke kollektivavtal mellan enskilda

arbetsgivare och deras arbetare. Därtill kommer ytterligare, att

de kollektiva avtalen bestämma arbetsvillkoren icke blott för

de arbetare, som direkt inbegripas under dem, utan även för

ett högst betydande antal oorganiserade arbetare. lullig! en av

Sidney och Beatrice Webb för några år sedan gjord beräkning1

skulle nittio procent av arbetarna i de mera kvalificerade yfkena

omedelbart eller medelbart, få sina arbetsförhållanden regleiade

genom kollektivavtal, och då detta institut sedan dess

ytterligare vunnit i utbredning, torde nämnda siffra numera

snarare vara för låg än för hög. I Tyskland har det kollektiva

avtalet ännu icke kommit, till någon mera utbredd användning

inom de fem storindustrigrenarna gruvdrift, maskinindustri,

elektrisk industri, kemisk industri och textilindustri.

Arbetsgivarna inom dessa hysa i allmänhet den uppfattningen

att en kollektiv reglering av arbetsvillkoren icke lämpar sig för

nämnda industrier med deras komplicerade teknik. Det oaktat

funnos den 1 januari 1910 i Tyskland icke mindre än 6,578 kollektivavtal,

omfattande 1,107,478 personer.2 De yrken, inom

vilka institutet vunnit störst utbredning, äro byggnadsyrket.

annan metallindustri än maskinindustri, skrädderi- och skomakeriyrkena

samt framför allt de grafiska yrkena. Bland dessa

intager boktryckeriyrket en särskild rangplats. Det inom detsamma

gällande avtalet, vilket genom beslut den 24 september

och den 2 oktober 1906 förlängdes på tio år, räknat från den

1 januari 1907, har icke blott vunnit den högsta tekniska fulländning

utan även nästan fullständigt förverkligat det kollek

1

Industrial Democracy, London 1902, sid. 178.

2 I)ie Tarifverträge im Jahre 1909, Sonderbeilage zum Reichs-Arbeitsblatt

VIII (1910), sid. 3.

8

tivä avtalets uppgift att införa enhetliga löne- och arbetsvillkor

samt att upprätthålla arbetsfreden. Avtalet var den 1 januari

1910 gällande för 7,190 firmor med 59,860 arbetare.1 Någon

större arbetsinställelse har icke förekommit sedan avtalet i

april 1896 först ingicks, men väl en och annan lokalstrejk. I

Österrike hade ännu för få år sedan det kollektiva avtalet

ej kommit till användning inom andra yrken än boktryckeriyrket,

inom vilket år 1895 ett avtal kom till stånd, som alltjämt

äger giltighet. Under de allra senaste åren har emellertid

institutet vunnit insteg även inom andra yrkesgrenar--fram

för

allt metall-, läder- och livsmedelsindustrierna ävensom

byggnadsyrket — samt inom dem hastigt vunnit en betydande

utbredning. Den 1 juli 1909 utgjorde antalet gällande avtal 1,815,

omfattande 469,262 arbetare.2 Den franska statistiken på

detta område omfattar för närvarande endast det fåtal kollektivavtal,

som kommit till stånd efter föregående offentlig medling,

och lämnar således föga eller ingen ledning. I vårt

tand funnos vid 1908 års början 1,971 kollektivavtal, gällande

för omkring 9,600 arbetsgivare, hos vilka voro anställda

256,000 arbetare. Under år 1908 hava träffats 659 kollektivavtal,

av vilka åtskilliga dock ej äro nyingångna utan blott

förnyade äldre avtal. Hela antalet arbetare, vilkas arbetsförhållanden

vid 1908 års utgång reglerades av kollektivavtal, har

beräknats till 325,728. Sannolikt är detta antal numera betydligt

högre.

Med ovannämnda siffror för ögonen, torde man utan överdrift

kunna beteckna det kollektiva avtalet såsom ett av de

institut, vilka, sedda ur social synpunkt, djupast ingripa i våra

dagars rättsliv. Det oaktat är det ännu i de flesta

1 Sonderbeilage sid. 19.

2 Soziale Rundschau XI Jahrgang, 1910, sid. 307.

9

länder i saknad av legislativ reglering. I vissa har man

fullt avsiktligt avhållit sig från allt ingripande medelst

lagstiftning, enär man ansett, att institutets utveckling bäst

befordrades på den rena självhjälpens väg utan något stöd

av lagstiftningen men också utan att denna lade några hinder

i vägen. Medgivas måste ju även att, därest institutets utformning

överlämnas åt de intresserade själva, detsamma lättare än

på lagstiftningens väg kan avpassa sig efter de föreliggande

förhållandena och sedan följa varje förändring i dessa. Systemet

har emellertid till nödvändig förutsättning att å såväl arbetsgivarnas

som arbetarnas sida finnas organisationer, som

omfatta det övervägande antalet yrkesmedlemmar, samt att

dessa organisationer kunna erbjuda garantier för att deras medlemmar

skola ställa sig de av organisationerna ingångna kollektivavtalen

till efterrättelse. I de flesta länder står man dock

ännu tämligen långt från ett dylikt sakernas tillstånd och behovet

av en legislativ reglering gör sig därför med varje dag

mera gällande. Kommer en lagstiftning till stånd, bör

denna kunna i hög grad såväl underlätta och förenkla avslutandet

av kollektivavtal som förekomma tvister angående

desammas rätta tolkning. Därest vissa grundläggande

rättigheter och skyldigheter redan blivit fastställda i lagen, behöva

de ej göras till föremål för ständigt nya förhandlingar vid

avslutandet av de särskilda kollektivavtalen. Icke minst för

den svagare parten, denna må nu befinna sig på den ena eller

den andra sidan, bör detta vara en värderik hjälp. Om åter

ett avtal i nämnda delar är ofullständigt eller otydligt, kan ett

supplerande lagstadgande i många fall förekomma en konflikt,

som eljest skulle kunnat avvecklas utan lockout eller strejk.

Och slutligen kan endast en lagstiftning undanröja de svårighe

-

10

ter, det för närvarande möter att göra kollektivavtal rättsligen

gällande.

Dessa och andra anledningar hava gjort att frågan om en

lagstiftning angående kollektivavtal för närvarande star pa

dagordningen i alla de länder, som över huvud ägna någon uppmärksamhet

åt de sociala förhållandena. Att institutet så länge

fått vänta på erkännande från lagstiftningens sida är för övrigt

icke enbart att beklaga. Lagstiftaren står här inför en

uppgift av utomordentlig svårighet, vid vars behandling den

största försiktighet är nödvändig, därest missgrepp skola undvikas.

Ur denna synpunkt har det varit till stort gagn att det

kollektiva avtalet så länge fått utveckla sig i praxis. Därigenom

hava arbetsgivarna och arbetarna fått tillfälle att praktiskt

pröva olika lösningar av de mellan dem uppkomna tvistefrågorna

och doktrinen har fått tid att analysera de för densamma

främmande sociala begrepp, som möta inom det nya institutet.

Först därigenom har vunnits ett tillräckligt omfattande

material för en lagstiftning i ämnet.

Innan jag i det följande övergår till en redogörelse för de

lagar och lagförslag, genom vilka man i främmande länder

sökt reglera det kollektiva avtalet mellan arbetsgivare och arbetare,

bör en bestämning av själva begreppet och institutets därmed

sammanhängande rättsliga natur äga rum. Det kollektiva

avtalet mellan arbetsgivare och arbetare är ett tvåsidigt rättsärende,

vid hvilket åtminstone å arbetarnas sida måste stå en

flerhet av personer.1 Det innebär ett fastställande av vissa

allmänna normer, vilka skola lända till efterrättelse vid arbetsavtal,

som därefter avslutas inom en viss krets av arbetsgivare

och arbetare. Kollektivavtalet är dock icke självt något ar

-

1 Jämför Lotmar, Der Arbeitsvertrag I sid. 755 —758, Rnndstein, Die Tarifverträge

nnd die möderne Rechtswissenschaft sid. 9—40, Zeitler sid. 57—82.

11

betsavtal. Genom detta senare förpliktas alltid någon bestämd

person att arbeta åt någon annan bestämd person mot ersättning,

vilken denne i sin ordning äir förpliktad att utgiva till

den, som utför arbetet. Kollektivavtalet såsom sådant åter

medför icke någon som helst skyldighet för individuellt bestämda

arbetare att utföra arbete eller för bestämd arbetsgivare

att till viss arbetare utgiva lön; i dess begrepp ligger icke ens

att vissa arbetsgivare och arbetare äro bundna att framdeles

med varandra ingå arbetsavtal, utan står det dem å ömse sidor

fritt att för erhållande av respektive arbetskraft och arbete

därom ingå överenskommelse med vem helst de finna för gott.

Kolektivavtalet innebär allenast att för den händelse arbetare,

tillhörande den eller de kategorier av arbetare, vilka med avtalet

avses, vinna anställning hos viss eller vissa arbetsgivare, arbetsvillkoren

beträffande sådan anställning skola vara de i avtalet

angivna. För att kollektivavtal skall vinna tillämpning

och utöva någon verkan förutsättes sålunda, att arbetsavtal

mellan på visst sätt bestämda personer kommer till stånd. Ett

utmärkande kännetecken för kollektivavtalet är emellertid att

de arbetare, vilka genom detsamma tillförsäkras vissa arbetsvillkor,

aldrig äro individuellt bestämda utan endast generellt

angivas såsom tillhörande viss organisation eller yrke. Om

åter en arbetsgivare uppgör ett gemensamt löneavtal med de i

hans företag anställda, individuellt bestämda arbetarna, föreligger

intet kollektivavtal, utan i själva verket har man här lika

många individuella arbetsavtal, som det finnes arbetare i

företaget.

Men det kollektiva avtalet kan icke heller inordnas under

någon annan av de avtalstyper, som sedan gammalt varit erkända

av lagstiftningarna, utan är en fullkomligt ny rättsfigur,

som i själva verket icke kan tillfredsställande regleras

12

med tillhjälp blott av privaträttsliga principer. Kollektivavtalet

har en alldeles bestämd tendens att antaga karaktär av

objektiv rättsnorm, och i den mån denna tendens genom lagstiftningens

hjälp vinner förverkligande har institutet onekligen

delvis förlagts inom den offentliga rättens område. Denna

institutets dubbelnatur bereder betydande svårigheter vid dess

legislativa behandling och jag får framdeles i olika sammanhang

tillfälle att återkomma till frågan.

Någon enhetlig internationell beteckning för det nya institutet

har icke utbildat sig. Den i vårt land numera allmänt

använda benämningen har den förtjänsten att den framhäver

just det moment, som är det för avtalet karakteristiska, Fullkomligt

analoga beteckningar hava vunnit burskap i iSorge

(fcellesoverenskomst), Danmark (kollektiv Overenshomst),

Österrike (Koliektivvertrag) samt i Storbritannien (collective

bar garning). I Tyskland har man däremot mer och mer börjat

använda termen Tarifvertrag och detta exempel följes i Schweiz

och Finland. Denna benämning kan dock ej anses fullt täcka

institutets innehåll. Visserligen utgjorde avlöningsvillkoren,

tarifferna, ursprungligen det egentliga föremålet för detta slag

av överenskommelser och fortfarande bilda de kollektivavtalens

huvudsakliga innehåll. Under kollektivavtalets fortgående utveckling

hava emellertid även andra frågor i förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetare gjorts till föremål för kollektiv

reglering och av parterna å ömse sidor ansetts lika eller mera

viktiga än lönevillkoren. Vid sådant förhållande kan det ej anses

lyckligt att i institutets benämning ensidigt framhäva dessa

senare. Fn tredje terminologisk grupp bildas av de romanska

rättssystemen. Ännu för några år sedan sammanblandade den

franska rättsvetenskapen allmänt det kollektiva avtalet samt

det kollektiva arbetsavtalet och använde termen contrat col

-

13

lectif de travail såsom beteckning för båda nämnda företeelser.

Sedan åtskillnaden dem emellan blivit utredd, har man

inskränkt användningen av ifrågavarande term till det kollektiva

arbetsavtalet och i stället för det kollektiva avtalet i teknisk

mening infört benämningen convention collective de travail

eller den ännu noggrannare convention collective relative

aux conditions du travail. Det nederländska lagspråket gör sig

skyldigt till samma fel som den äldre franska terminologien

och legaliserar den felaktiga beteckningen collectieve arbeidsovereenkomst.

Det italienska språkbruket åter synes komma

att fastslå termen concordato di lavoro, i vilken man möjligen

är berättigad inlägga en avsiktlig rättelse av den förut allmänt

gängse termen contratto collettivo di lavoro. En ställning för

sig intager den av de australiska lagstiftningarna använda benämningen

industrial agrcement. Nära densamma står slutligen

den flamländska beteckningen gemeenschappelijk beroepsverdrag,

gemensamt yrkesavtal, vilken tydligen avser att markera

skillnaden mellan förevarande institut och det kollektiva

arbetsavtalet.

14

■ B

I. Översikt av föreliggande lagar och

lagförslag.

Vid den ovan gjorda bestämningen av det kollektiva avtalets

rättsliga natur framhölls, att institutet icke vore av rent

privaträttslig karaktär utan i sig inneslöt moment, som delvis

förläde det inom den offentliga rättens område. Redan denna

omständighet har föranlett att de olika lagarbetena inbördes

förete en ganska ringa överensstämmelse, i det några nöjt sig

med att reglera institutet på rent privaträttslig grund, andra

åter mer eller mindre starkt betonat den offentligträttsliga sidan.

Även den betydande olikhet, som råder mellan de olika

ländernas sociala och ekonomiska förhållanden samt mellan de

rättssystem, i vilka institutet skall infogas, har naturligtvis i

sin mån medverkat till att lagstifningen rörande detta ämne erbjuder

en föga enhetlig bild.

I STORBRITANNIEN, det kollektiva avtalets klassiska

land, har man ännu ej upptagit institutet till legislativ reglering.

Överhuvud är man ju där föga benägen att gripa till

statute law, i den händelse den av praxis ledda rättsutvecklingen

synes lämna tillfredsställande resultat, och på självhjälpens

väg hava arbetsgivarna och arbetarna även lyckats åstadkomma

såväl lämpliga former för kollektivavtals åvägabringande

som någorlunda betryggande garantier mot avtalsbrott. De regler,

som sålunda utbildats, sakna dock all rättslig giltighet.

The Träde Union Act av 1871, som åt fackföreningarna förlänar

en viss rättskapacitet, stadgar nämligen samtidigt (s. 4)

att mellan fackföreningsmedlemmar ingångna avtal rörande de

villkor, under vilka medlemmarna antaga eller giva arbete

15

eller rörande inbetalning av avgifter eller böter till fackföreningen

ävensom avtal, som fackföreningar sluta med varandra

inbördes, ej kunna göras gällande genom talan vid domstol.

Ett kollektivavta], ingånget mellan två eller flera organisationer,

anses därför enligt engelsk rätt ej grundlägga rättigheter

och förpliktelser, utan dess genomförande blir en ren maktfråga.

Däremot anses det vara tveksamt, huruvida ett kollektivavtal,

som ingås mellan en arbetarfackförening, å ena, samt en

enskild eller flera enskilda arbetsgivare, vilka ej bilda någon

organisation, å andra sidan, är rättsligen giltigt. Avgörandet

beror på det svar man giver på den mycket omstridda frågan,

huruvida fackföreningar över huvud kunna ingå avtal med

rättsligen bindande verkan.

Emellertid hava förslag ej saknats att genom ändrad lagstiftning

angående fackorganisationerna bereda det kollektiva

avtalet civilrättslig giltighet. Inom den stora Commission on

labour av 1893 föreslog en minoritet,1 att fackföreningar och arbetsgivareorganisationer,

som omfattade hela yrken, borde uppmuntras

att förvärva rättskapacitet samt att de skulle uttryckligen

berättigas att avsluta lagligen bindande kollektivavtal med

den verkan att de bleve skadeståndsskyldiga på grund av avtalsbrott,

vartill deras medlemmar gjorde sig skyldiga, samt att de

skulle vara befogade att genom böter tvinga sina medlemmar

att ställa sig avtalet till efterrättelse. Ytterligare är att anteckna,

att majoriteten inom Commission on trade disputes and

trade combinations, vars report avgavs i februari 1906, föreslog2

upphävandet av ovan omnämnda stadgande att avtal mellan

fackföreningar ej kunna göras gällande — detta i syfte att bereda

fackföreningarna möjlighet att ingå bindande avtal. In

1

Se Sidney and Beatrice Webb, Industrial Dcmocracy, sid. 218 och 534.

2 Report sid. 16 punkt 66, (7).

16

tet av dessa förslag har dock vunpit gillande av lagstiftningen

utan denna har snarare genom Trade disputes act den 21 december

1906 minskat det rättsskydd, som dessförinnan kunnat tillkomma

det kollektiva avtalet. Genom nämnda lag befriades

nämligen fackförening från all skadeståndsskyldighet för rattsstridig

handling, som begåtts av fackföreningen eller å dess vägnar

med hänsyn till eller till främjande av en arbetstvist. För

närvarande synes icke förefinn as någon tanke på att genom

lagstiftning1 reglera det kollektiva avtalet.

Enahanda är förhållandet i AMERIKAS FÖRENTA STATER.

Ehuru institutet därstädes vunnit en synnerligen vidsträckt

användning, varken finnes någon lagstiftning i ämnet eller

synes sådan vara påtänkt, och liksom i Storbritannien berövar

även den amerikanska lagstiftningen om fackorganisationernas

rättsliga ställning det kollektiva avtalet dess kraftigaste

rättsskydd. Enligt en för hela unionen gällande lag af den 29

juni 1886 kan visserligen varje National trade union, varmed

förstås en fackförening, som har två eller flera avdelningar i

olika stater eller territorier, låta inkorporera sig och förvärvar

därigenom förmåga att såväl tala som svara inför domstol.

Samma ställning kan enligt vissa staters särskilda lagstiftningar

vinnas av varje trade union (New York, Michigan, Iowa,

Kansas, Mary land, Massachusetts, Louisiana, Pennsylvania).

Alltid äga dock föreningarna att själva bestämma, huruvida de

vilja inkorporera sig och därmed förvärva rättskapacitet. Låter

en fackförening ej inkorporera sig, utgör den enligt såväl den

1 Det genom Trade Boards Act den 20 oktober 1909 införda systemet

med lönenämnder bär ej något gemensamt med det kollektiva avtalet. Det

avser att, i ändamål att förhindra ntsvettning inom vissa grenar av hemindustrien,

för dessa på rent offentligträttslig väg fastställa minimilöner. Principen

är densamma, som ligger till grund för lagstiftningen i den australiska

staten Victoria, varom se nedan sid. 40—41.

17

unionella som de särskilda staternas lagstiftning endast en sammanslutning

mellan ett antal personer och blott dessa senare

innestå för gemensamt företagna handlingar. I själva verket

synas också åtminstone arbetstagarnas organisationer i regel vara

föga böjda för inkorporering. Att det kollektiva avtalet trots

nu anmärkta omständigheter kunnat tillvinna sig de båda sidornas

förtroende torde bero därpå att dess verkan redan såsom

blott social företeelse är så betydande. De särskilda avtalen

gälla ofta inom en hel förbundsstat eller till och med inom flera

stater1 och en strid mellan parterna skulle därför sätta så stora

intressen på spel, att hänsynen därtill i regel torde utgöra en tillräckligt

kraftig garanti mot avtalsbrott.

Icke heller i TYSKLAND har lagstiftningen ännu upptagit

det kollektiva avtalet till behandling. Visserligen lämnas i

Gesets betreffend die Geiverbegerichte den 29 juli 1890 några

bestämmelser angående överenskommelser mellan arbetsgivare

och arbetstagare, som avslutas inför Gewerbegericht, samt angående

av densamma meddelade skiljedomar, som de tvistande

parterna därefter förklara sig vilja acceptera, men därmed har icke

avsetts att giva något erkännande åt det kollektiva avtalet.

Lagstiftningen nöjer sig emellertid ej med denna rent negativa

ståndpunkt utan har alltjämt från den äldre rätten bibehållit

vissa stadganden, som direkt motarbeta institutets utveckling.

I Gewerbeordnung § 152 Abs. 2 förklaras nämligen

att därest avtal eller sammanslutningar ingåtts i ändamål att

förskaffa deltagarna förmånligare löne- och arbetsvillkor, skall

1 Den utförligaste framställningen af det kollektiva avtalet i U. S. A.

lämnas i Reports of the industrial commission on labor organizations, labor

disputes, and arbitration, and on railway labor. Volume XVII, Washington

1901 sid. LXXIV—XCIX och 325—422. Jmfr även Gilman, anf. arb. sid.

62—128.

2—110777. Olin, Kollektivavtalet.

18

det stå en var deltagare fritt att frånträda avtalet eller sammanslutningen

och kan därefter ej mot honom framställas något

anspråk på grund av avtalet. Därjämte stadgas i Gewerheordnung

§ 153 straff av fängelse intill tre månader för den,;

som medelst kroppsligt tvång, hotelser, ärekränkning eller Iskottning

förmår eller söker förmå någon att deltaga i eller ställa

sig till efterrättelse dylika avtal eller hindrar eller försöker

hindra någon från att träda tillhaka från dem. Ännu så sent

som 1908 ansågos dessa stadganden vara fullt tillämpliga å kollektivavtal.

Genom åtskilliga i brottmål meddelade utslag förklarade

nämligen Reichsgericht, att ett tariffavtal, som avslutats

av representanter för såväl arbetsgivare som arbetstagare,

vore att betrakta såsom en koalition enligt nämnda lagrum, och

i ett av nämnda utslag blev en fackförenings förtroendeman,

som genom hot om blockad sökte förmå en arbetsgivare att

ställa sig en antagen lönetariff till efterrättelse, på grund därav

ådömd straff enligt Gewerheordnung § 153. Den sålunda av

Reichsgericht hävdade ståndpunkten måste tydligen på grund av

stadgandet i 152 § Gew. O. draga med sig den konsekvensen att

ett kollektivavtal ej är bindande för de av detsamma berörda

arbetsgivarna och arbetarna. Ifrågavarande lagtolkning, som

av en mängd auktoriteter inom rättsvetenskapen förklarades vara

oriktig, är emellertid numera övergiven, i det Reichsgericht

genom dom den 20 januari 1910 i ett tvistemål1 förklarat ett

kollektivavtal vara rättsligen giltigt samt utdömt skadestånd

på grund av brott mot detsamma.

Huruvida en legislativ reglering av institutet är att inom den

närmaste tiden förvänta, synes vara mycket tvivelaktigt. Den

1 Deutsche Juristen-Zeitung XV Jahrg. sid. 313. Jmfr. von Landmann

ibd. sid. 497—499 och Soziale Praxis XIX Jahrg. sp. 615—618.

19

tyska storindustriens målsmän äro av skäl, för vilka förut1 redogjorts,

föga böjda för en lagstiftning men i övrigt lära arbetsgivarna

önska en sådan. Inom riksdagen kava också såväl centerpartiet

som det national-liberala partiet upprepade gånger

framställt förslag om skrivelse till riksregeringen med begäran

om en legislativ reglering, men nämnda förslag hava icke vunnit

majoritet. Sannolikt torde till denna utgång hava medverkat,

att det socialdemokratiska partiet, vilket före de sista nyvalen

var det näst största inom tyska riksdagen, intager en avvisande

hållning under förmenande att en lagstiftning om kollektivavtal

i praktiken skulle bliva en ny undantagslagstiftning,

riktad mot arbetarna, och att särskilt ett legaliserande av principen

om fackföreningarnas skadeståndsskyldighet skulle verka

hämmande på arbetarrörelsen. De fria fackföreningarna

liksom även de kristliga och de Hirsch-Dunckerska hava däremot

på sina partimöten antagit resolutioner, i vilka uttalas

fordran på en legislativ grundval för den kollektiva regleringen

av arbetsförhållandena. Ännu större uppmärksamhet förtjänar

den omständigheten att 1908 års tyska juristmöte efter ingående

behandling av frågan antog en resolution2 av följande innehåll:

Juristmötet förordar 1) en reform av den industriella koalitionsrätten

i enlighet med tidigare mötesbeslut, 2) undanröjande av

de hinder, som enligt den gällande civillagstiftningen göra det

omöjligt för fackföreningar att förvärva rättskapacitet, 3) en

legislativ reglering av arbetstariffavtalet, därvid allt offentligträttsligt

tvång undvikes, full frihet vid avslutandet och

genomförandet av avtalen garanteras, möjlighet beredes att få

tariffavtalen registrerade hos industridomstol, en frist bestäm

1

Ovan sid. 4—5.

2 Verhandlungen des neunundzwanzigsten deutschen Juristentages zu Karlsruhe.

Fiinfter Band sid. 19—20 och 111—112.

20

mes, inom vilken medlemmar av fackföreningar kunna genom

anmälan kos registreringsmyndigheten undandraga sig tariffavtalet,

samt fastslås, att arbetstariffavtal, vilka ingåtts i föreskriven

form, utöva omedelbar rättsverkan på de inom deras

giltighetsområde avslutade arbetsavtalen. Inom riksregeringen

synes man ännu ej hava kommit till någon bestämd ståndpunkt.

Under det statssekreteraren för riks justitiedepartementet såsom

sin åsikt uttalat1 att det vore högeligen önskvärt att en legislativ

reglering av institutet snarast komme till stånd, förklarade

ungefär samtidigt statssekreteraren för inrikesdepartementet

(nuvarande rikskanslern von Bethmann-Hollweg) att enligt

hans mening en lagstiftning ej vore behövlig utan att institutets

vidare utveckling framdeles såsom hittills kunde överlämnas

åt praxis. Man torde icke misstaga sig, om man tolkar den tyska

regeringens ställning i frågan sålunda, att regeringen ej skulle

hysa några betänkligheter mot en lagstiftning, som endast avsåge

att reglera kollektivavtalet, men att den ej är villig att

vidtaga den reform av lagstiftningen angående koalitionsrätten,

som är en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande lösning

av förstnämnda fråga. I detta sammanhang förtjänar för

övrigt antecknas, att den tyska lagstiftningen redan i ett speciellt

fall erkänt det kollektiva avtalet såsom rättslig företeelse.

I lagen den 25 maj 1910 angående kalisalter stadgas nämligen

att vissa för kaliverksägare ofördelaktiga bestämmelser i lagen

ej skola äga tillämpning på de kaliverk, vid vilka löne- och arbetsvillkoren

äro reglerade genom avtal, som ingåtts mellan ägav

ren och en genom sluten omröstning fastställd majoritet av arbetarna.

De kaliverksägare, som ingått kollektivavtal med sina

arbetare, hava sålunda erhållit en privilegierad ställning.

I avvaktan på lagförslag från regeringens sida hava emel

1

Se Soziale Praxis XVII Jahrg. sp. 600.

21

lertid inom den tyska rättsvetenskapen från olika håll framkommit

detaljerade förslag med fullt utarbetad lagtext. De

mest beaktansvärda av dessa äro två, som framlagts, det ena1

av professor Eduard Rosenthal i .lena och det andra* 2 av Magistratsrat

Paul Wölbling i Berlin. Båda förslagen avse att

i främsta rummet giva institutet en privaträttslig reglering

men taga samtidigt all hänsyn till dess sociala uppgifter. Framför

allt betona båda starkt kollektivavtalets uppgift att vidmakthålla

arbetsfreden och innehålla därför mycket långt gående förbud

mot användande av kampmedel under den tid kollektivavtal

är gällande. Ett tredje lagförslag, som framlagts3 av

Robert Schmidt, innehåller endast bestämmelser, enligt vilka ett

kollektivavtals giltighetsområde kan utvidgas till att omfatta

alla företag inom det ifrågavarande yrket. Förslaget synes

icke vara förtjänt av någon uppmärksamhet.

Det europeiska land, som först av alla erhöll en lagstiftning

angående det kollektiva avtalet, var den schweiziska kantonen

GENEVE. Institutet upptogs där till behandling i sammanhang

med frågan om medling och skiljedom i arbetstvister

och kom redan därigenom att erhålla en reglering av övervägande

offentligträttslig karaktär. För det sätt, varpå uppgiften

löstes, var därjämte bestämmande att lagstiftningen i

ämnet ej fick komma i strid med någon förbundslag eller

beröra någon fråga, som var förbehållen förbundslagstiftningen,

eller göra någon inskränkning i de enskildas avtalsfrihet.

4 På grund därav var lagstiftningen nödsakad att inskränka

# 1 Die gesetzliche Regelung des Tarifvertrages. Tfibingen 1908.

2 Die gesetzliche Regelung des Tarifvertrages, i Archiv fiir Sozialwissenschaft

und Sozialpolitik XXIX Band, 1909, sid. 481—512 och 869—894.

3 I Sozialistische Monats-Hefte 1908 sid. 499.

* Jmfr Sigg, Ein Gesetz fiber Arbeitstarife und Kollektivstreitigkeiten i

Archiv ffir soziale Gesetzgebung und Statistik XVIII 1903 sid., 344—354.

22

sig till att anvisa de former, i vilka ett kollektivavtal skulle åvägabringas

för att erhålla giltighet, samt bestämma att detsamma

skulle gälla såsom sedvänja, mage, därest det icke vore stridande

mot förbundslagstiftningen eller bestämmelse i arbetsavtalet.

Detta blev också innehållet i lagen den 20 februari 1900.

D nna ersattes den 26 mars 1904 af en ny, till vilken ansluter

sig ett reglemente av den 14 juni 1904. Dessa författningar1

liava dock endast ändrat vissa detaljer i 1900 års lag men ej

rubbat dess ovan angivna grundprincip.

Närmast i ordningen kom ÖSTERRIKE, vars lagstiftning

i ämnet promulgerades den 5 februari 1907 och har sin plats i

Gewerbeordnung.2 Det av densamma behandlade institutet

har dock föga gemensamt med kollektivavtalet sådant detta

utbildats i andra länder. Först och främst falla inom lagens

rayon endast de såsom hantverk drivna yrkena men ej industrien.

Därtill kommer emellertid, att den kollektiva reglering

av arbetsvillkoren, som genom nämnda lagstiftning vunnit erkännande,

försiggår i så rent offentligrättsliga former, att den

icke alls har karaktär av avtal. De yrkesföreningar (Genossenschaften),

som skola finnas inom de olika yrkena (Gew. O. §

106), hava nämligen erhållit befogenhet att, enhvar inom sitt

yrke, meddela bestämmelser angående den dagliga arbetstidens

början och slut, angående vilotider, arbetslönens höjd och tiden

för dess utbetalande samt angående uppsägningstiden. Därest

dessa bestämmelser tillkommit i vissa föreskrivna former och

efteråt erhållit stadfästelse av viss myndighet, erhålla de ka

1

Deras text finnes intagen i Annuaire de la législation du travail. 8:e

Année 1904 sid. 512—526.

2 Se Kafka i Zeitschrift för Notariat und freiwillige G-erichtsbarkcit in

Österreich 1910 sid. 99—100, Ehrenzweig i Gewerbe- und Kaufmannsgericlit.

15 Jahrg. 1910 sid. 380—382, Kobatsch i anf. Verhandlungen des deutschen

Juristentages, Vierter Band sid. 46—48.

23

raktär av subsidiärt verkande usancer. Den nya lagstiftningen

synes dock icke hava tillvunnit sig någon större sympati,

i det att av 187 kollektivavtal, som avslutats under förra hälften

av år 1909, endast fem upprättats i den av densamma föreskrivna

ordning. Ett nytt steg har emellertid tagits genom

lagen den 16 januari 1910 angående ändring i lagen om handelsbiträden,

i det densamma verkligen synes avse att legalisera

en på avtal grundad kollektiv reglering av arbetsvillkoren.

För närvarande pågå förarbeten för en lagstiftning angående

kollektivavtal inom hemarbetsindustrien.

Institutets rättsliga reglering i RYSSLAND påminner

ganska mycket om 1907 års österrikiska lagstiftning. I orter

med mera utvecklat näringsliv kan nämligen av vederbörande

guvernementsregering inrättas yrkesföreningar, bestående

av såväl arbetsgivare som arbetstagare. Bland dessa föreningars

uppgifter ingår jämväl att upprätta lönetariff för de

olika yrkena och i den mån sådan kommit till stånd äro på

grund av stadgande i ryska civillagen art. 222 arbetsgivare

inom yrket bundna av densamma. Även en annan för Ryssland

karakteristisk företeelse torde böra i detta sammanhang

påpekas. Inom åtskilliga yrken är det synnerligen vanligt, att

arbetstagarna sammansluta sig till ett arbetslag och såsom sådant

åtaga sig arbete. Arbetslönen bestämmes i så fall ej individuellt

för varje medlem av arbetslaget utan är merendels ackordslön.

De avtal, som ingås mellan arbetsgivare och dylika

arbetslag, äro emellertid ej kollektiva avtal i teknisk mening

utan kollektiva arbetsavtal. Därest arbetslaget antagit stadgar

och jämlikt ett kejserligt dekret den 14 juni 1902 å dem

erhållit guvernementsregeringens stadfästelse, vinner det rättskapaciet

och avtal, som ingås av detsamma, bliva i så fall vanliga

arbetsavtal.

24

Av övriga europeiska länder kan endast NEDERLÄNDERNA

framvisa lagstadganden i ämnet. Dessa hava tillkommit

genom lagen den 13 juli 1907 angående ändring av vissa

delar av den borgerliga lagboken.1 Dessförinnan hade icke

ens angående arbetsavtalet funnits andra bestämmelser än

tre föga innehållsrika artiklar i Burgerlijk Wetboek av

1838 samt några stadganden angående förhyrning av sjömän i

handelslagen. Efter ganska långvariga förarbeten framlade

emellertid regeringen i maj 1901 för generalstaterna ett förslag

till lagstiftning angående arbetsavtal, avsett att införas i den

borgerliga lagboken. Förslaget blev kort därefter återtaget

men framlades ånyo 1904 i omarbetat skick. Intet av dessa

förslag innehöll dock något stadgande angående det kollektiva

avtalet. Under förhandlingarna i kamrarna uttalades emellertid

från olika håll den önskan, att även sistnämnda institut

skulle erhålla legislativ reglering och regeringen framlade därför

ett tilläggsförslag av dylikt innehåll. Efter åtskilliga omarbetningar

av såväl detta som huvudförslaget blevo de antagna

av båda kamrarna. Den nya lagen trädde i kraft den 1 februari

1909. Stadgandet angående det kollektiva avtalet meddelas i

art. 1637 n. och innehåller blott en definition av begreppet samt

bestämmelsen, att arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare,

vilket står i strid med ett kollektivavtal, av vilket båda äro

bundna, kan förklaras ogiltigt på talan av envar, som vid det

kollektiva avtalet varit part, med undantag äv den arbetsgivare,

som ingått arbetsavtalet. Undan erkännes emellertid tämligen

allmänt,2 att dessa bestämmelser äro otillräckliga och en kom

-

1 Lagens text i tysk öfversättning i Bulletin des internationalen Arbeitsamts

Band VI sid 470—495.

2 Jfr van Zanten i Gewerbe- und Kaufmannsgericht, 15 Jahrgang 1910

sp, 398.

25

mitté för utarbetande av förslag till lagstiftning angående bl.

a. arbetstvister bar för närvarande under övervägande frågan

om en offentligträttslig reglering av institutet.

En ganska säregen mellanställning mellan de länder, som

äga en lagstiftning angående det kollektiva avtalet, och dem,

i vilka ett motsatt förhållande är rådande, intages av

DANMARK. Själva institutet saknar rättslig reglering men

genom Lov den 12 April 1910 om Oprettelsc af en fast Voldgiftsret

har skapats en särskild domstol för handläggning av

arbetstvister, bland vilka framhållits just sådana, som röra kollektivavtal,

ävensom stadgats påföljd för brott mot dylika avtal.

Institutets föregående utveckling ansluter sig till följande data.

De nu bestående kollektivavtalen hava framgått såsom resultat

av den omfattande arbetskamp, som pågick från den 2 maj till

den 8 september 1899. Till grund för dem ligger nämligen en

överenskommelse, det s. k. Septemberforliget, som den 5 september

1899 ingicks mellan de båda sidornas huvudorganisationer,

Dansk arbejdsgiver- og Mesterforening och De samvirkende

Eagforbund. Denna överenskommelse innehåller dels stadganden

angående formen för kollektivavtals avslutande samt

organisationernas och deras medlemmars skyldigheter på grund

av sådant avtal, dels vissa principiella bestämmelser angående

organisationernas rätt att anordna eller godkänna arbetsinställelser,

angående arbetets ledning, ackordsarbete, uppsägning av

lönetariffer med mera. Den mera detaljerade regleringen av

arbets- och lönevillkoren skedde däremot ej i nämnda huvudavtal

utan överlämnades åt de kollektivavtal, som på grundval

av detsamma sedan ingingos mellan de båda sidornas organisationer

inom de särskilda yrkena. Dock skulle i dessa avtal

ej få intagas bestämmelse, som strede mot huvudavtalets innehåll.

I sammanhang med en den 17 augusti 1908 träffad

26

uppgörelse i en ny stor arbetskonflikt mellan ovannämnda huvudorganisationer

tillsatte dessa en kommitté med uppdrag att

förhandla dels om ett föreliggande förslag till skiljedomstolar

i arbetstvister, dels om bestämmelser till förebyggande av strejk

och lockout. Denna kommitté avgav den 12 januari 1910 till

inrikesministeriet ett betänkande1, däri framlades förslag till

lag om upprättandet av en skiljedomstol i arbetstvister. Detta

förslag ligger till grund för ovannämnda lag den 12 april

1910. I betänkandet tillkännagiva kommitterade att deras förhandlingar

skulle fortsättas och närmast avse frågan om rätt

att anordna sympatistrejk och sympatilockout. Dessa förhandlingar

synas dock icke hava lett till något resultat, i det kommittén

sedermera upplöst sig utan att avgiva något ytterligare

betänkande.

I BELGIEN är lagstiftningens ställning till det kollektiva

avtalet ungefär densamma som i Danmark. Lagen angående arbetsavtal

avser enligt uttrycklig förklaring i dess första artikel

endast sådana avtal, genom vilka en arbetare förbinder sig att

förrätta arbete åt en arbetsgivare mot gottgörelse enligt någon

mellan parterna överenskommen grund och icke heller i någon

annan del av den belgiska lagstiftningen gives någon reglering

av det kollektiva avtalet. Men lagen den 81 mars 1898 angående

fackföreningar innehåller vissa stadganden, på grund av

vilka det kollektiva avtalet icke blott måste betraktas såsom en

av lagstiftningen erkänd företeelse utan detsamma även åtnjuter

ett ganska avsevärt rättsskydd. Därest en fackförening uppfyllt

de av lagen uppställda villkoren för förvärvande av rättssubjektivitet,

erhåller den nämligen rätt att vid domstol utföra

talan för tillvaratagande av de rättigheter, som tillkomma fack

1

Beretning fra Faellesudvalget af 17. August 1908 angaaende Arbejdsstridigheder.

Kubenhavn 1910.

27

föreningsmedlemmarna i denna deras egenskap, envar medlem

dock obetaget att antingen själv utföra sin talan eller biträda

den av föreningen anhängiggjorda. Särskilt frambålles -— och

häri ligger lagens betydelse för det kollektiva avtalet — att

föreningen kan vid domstol påyrka tillämpning av avtal, som

av föreningen ingåtts för dess medlemmars räkning, ävensom

utgivande till medlemmarna av skadestånd, vartill dessa kunna

vara berättigade på grund av underlätet uppfyllande å motpartens

sida av dylikt avtal. Av förarbetena till fackföreningslagen1

synes visserligen framgå, att lagstiftaren med ovan omförmälda

stadganden endast avsett arbetsavtal, som ingåtts av

förening å dess medlemmars vägnar, men allmänt erkännes dock

att fackföreningar, som vunnit rätts subjektivitet, på grund av

samma stadganden kunna ingå även kollektivavtal i teknisk

mening.

Något förslag till särskild lagstiftning angående kollektivavtal

har icke framkommit från regeringens sida. Däremot framlades

1908 i deputerade kammaren ett privat förslag2 (den s. k.

Proposition Janson), som för fullständighetens skull här skall

refereras, ehuru dess betydelse för ifrågavarande ämne synes

vara synnerligen ringa. Det vill tillåta personer, tillhörande

samma eller närstående yrken, att sammansluta sig i sociétés

de travail collectif i syfte att gemensamt åtaga sig utförandet

av arbete. Sammanslutningens ledare skulle vara berättigad

att med tredje person avsluta kollektiva arbetsavtal, vilka skulle

vara bindande för de medlemmar, som skulle deltaga i arbetet,

varjämte även sammanslutningen såsom sådan skulle innestå

för avtalets fullgörande och för detta ändamål bilda en garantifond.

De nu nämnda stadgandena avse ju dock endast att

1 Jmfr. Gewerbe- und Kaufmannsgericht 15 Jahrg. 1910 sid. 373—375.

2 Återgivet i Revue du Travail, Treiziéme Année, 1908, sid. 678.

28

legalisera det kollektiva arbetsavtalet. Men dessutom föreslås

att sammanslutningens styrelse årligen skulle upprätta lönetariffer,

grundade på de olika arbetsprestationernas natur och övriga

omständigheter av beskaffenhet att inverka på beloppet av

den lön, som borde tillkomma en var medlem; dessa tariffer

skulle dock för att bliva gällande antagas av en majoritet inom

sammanslutningen. Tydligen gör dock icke heller detta stadgande

det i förslaget omhandlade institutet till något kollektivavtal

utan innebär en reglering av lönevillkoren på grundval av ackordslöneprincipen.

Förslaget i dess helhet synes därför knappast

stå i något sammanhang med det institut, som här sysselsätter

oss.

Av de lagförslag, som framkommit i åtskilliga andra europeiska

länder, synas de, som under de senaste åren framlagts i

FRANKRIKE, vara förtjänta av den största uppmärksamhet.

De stå emellertid i så nära sammanhang med institutets föregående

rättsutveckling, att jämväl grunddragen av denna här

måste antydas. Ehuru den gällande lagstiftningen ej innehåller

några bestämmelser, som direkt avse kollektiva avtal, anses

dessa dock av lagskipningen vara fullt giltiga och rättsligen

bindande. Detta sakernas tillstånd sträcker sig emellertid ej

längre tillbaka i tiden än till utfärdandet av lagen den 21 mars

1884 angående fackföreningar. Dessförinnan icke blott saknade

de kollektiva avtalen rättsligt skydd, utan lagstiftningen

ställde sig tvärtom hindrande i vägen för institutets utveckling.

En lag den 14 och 27 juni 1791 (Loi, Chapelier) hade förnyat

äldre tiders koalitionsförbud1 och i Code venal art. 414, 415,

416 blev praktiskt sett varje koalition belagd med straff. Men

då en koalition, åtminstone å arbetarnas sida, är en nödvändig

förutsättning för åstadkommandet av kollektivavtal, måste tyd

-

1 Se Moissenet anf. arb. sid. 16—17.

29

ligen detta institut föra en tynande och osäker tillvaro, så länge

nämnda lagstiftning var rådande. Genom en lag den 25 maj

1864 blevo emellertid nämnda artiklar i strafflagen sålunda

ändrade, att koalitioner blevo tillåtna under förutsättning att

de icke åstadkommits genom våld, hot eller bedrägeri. Därmed

var även en möjlighet skapad att avsluta kollektiva avtal.

Fortfarande saknade dock dessa all rättslig grundval. Även

om ett kollektivavtal efter utfärdandet av 1864 års lag måste

betraktas såsom en fullt giltig rättsföreteelse, var ännu dock

ej åt kontrahenterna möjlighet beredd att göra sina rättigheter

på grund av kontraktet gällande. Först och främst var

nämligen på grund av den sedvanerättsliga satsen »nul en

France ne plaide par procureur» representanten för en koalition

i fullkomlig saknad av aktiv processlegitimation och vidare

låg på grund av den dåvarande franska lagskipningens individualistiska

karaktär den fara nära, att kollektivavtal skulle betraktas

såsom ett avtal, som inskränkte den enskilde arbetstagarens

eller arbetsgivarens frihet, samt på grund därav förklaras

vara ogiltigt. I själva verket har under hela tidrymden

mellan 1864 och 1884 frågan om kollektivavtals giltighet blott

en gång varit föremål för domstols prövning och frågan besvarades

då nekande. I en dom av 1876 förklarades nämligen, att

då kollektivavtal uteslöt ett individuellt bestämmande av lönen

och minoriteten bland ett syndikats medlemmar voro bundna

av majoritetens beslut samt den individuella friheten sålunda

kränktes, måste ett dylikt avtal såsom stridande mot offentlig

ordning betraktas såsom ogiltigt.

Genom lagen den 21 mars 1884 bortföllo emellertid de

väsentligaste av de hinder, som förut stått i vägen för institutets

utveckling. Ovannämnda lag av 1791 samt art. 416 i Code

pénal upphävdes fullständigt och vissa i andra delar av lag

-

30

stiftningen gjorda inskränkningar i föreningsrätten förklarades

icke vidare skola vara tillämpliga å fackföreningar. Dessa

kunde därjämte genom inregistrering hos viss offentlig myndighet

vinna en ganska vidsträckt rättskapacitet.1 Då fackföreningarna

vidare enligt lagen skulle hava till uteslutande ändamål

att undersöka och tillvarataga ekonomiska, industriella,

kommersiella eller inom lantbruket fallande intressen, kunde ej

längre råda något tvivel om att kollektivavtal, som ingåtts av

fackförening, å vilken 1884 års lag var tillämplig, vore rättsligen

bindande. Lagskipningen ställde sig även uttryckligen

på denna ståndpunkt. Däremot var fortfarande oavgjort, huruvida

kollektivavtal, som ingåtts av en lös koalition eller av

en fackförening, som ej ställt sig till efterrättelse föreskrifterna

i 1884 års lag, ägde giltighet. I någon mån har denna fråga

blivit löst genom föreningslagen den 1 juli 1901. Genom denna

bereddes nämligen tillfälle för fackföreningar att såsom

vanliga föreningar förvärva rättskapacitet i den uti 1901 års

lag föreskrivna ordning och kollektivavtal, som ingåtts av

fackförening, som begagnat sig av denna utväg, har därför ansetts

giltigt.

I längden kunde dock det nu skildrade rättstillståndet

ej anses tillfredsställande och gång på gång framkom även

tanken på en lagstiftning.2 I de tidigare förslagen berör

1

Jmfr. mitt arbete Några hufvudpunkter i utländsk lagstiftning angående

rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Stockholm 1908

sid. 30 (Upplagan 1910 sid. 21).

2 Så redan 1876 i ett förslag av Lockroy (Proposition de loi relative ä

la reconnaissance légale, ä 1''organisation et au fonctionnement des chambres

syndicales, patronales et onvriéres) och sedermera i förslag 1894 av Mesureur

(Proposition de loi sur la création de conseils du travail), 1895 av Goblet

(Proposition de loi sur le contrat de louage d’ouvrage), 1899 av Waldeck-Rousseau

(Projet de loi portant modification ä la loi du 21 mars 1884 sur les syndicats

professionnels), 1900 av Waldeck-Rousseau och Millerand (Projet de loi

31

des emellertid det kollektiva avtalet endast mera i förbigående

såsom en detalj i lagarbeten angående andra ämnen och

en redogörelse för dessa lagstiftningsförsök skulle därför knappast

lämna någon behållning. Såsom självständig lagstiftningsuppgift

behandlades institutet först i ett inom La société

d''études législalives utarbetat förslag,1 som offentliggjordes

år 1904. Detta blev i ganska stor utsträckning lagt till grund

för vissa delar av ett regerings förslag till lag angående arbetsavtal,

som den 2 juli 1906 framlades för deputerade kammaren2

av ministern för handel, industri och arbete G-aston Doumergue.

Dess titel II (art. 12—20) är ägnad åt det kollektiva

avtalet, vilket definieras såsom en överenskommelse, föregående

det individuella arbetsavtalet, genom vilken fastslås vissa

bestämmelser i de individuella avtal, som kommo att avslutas

mellan personer, vilka äro berättigade att påfordra tilllämpning

av kollektivavtalet. Över förslaget avgavs av vederbörande

utskott ett vidlyftigt betänkande3 däri regeringsförslaget

i nu ifrågavarande del avstyrktes och i stället hemställdes

att lagstiftningen rörande detta ämne skulle begränsas till

ett nytt stadgande i code civil, innefattande allenast ett principiellt

erkännande av det kollektiva avtalet såsom rättsinstitut.

brågon behandling av frågan i kammaren hann icke äga rum,

innan legislaturen med maj månad 1910 utlöpte. Regerings

förslaget

hade emellertid dessförinnan blivit föremål för en ingående

granskning inom fackm annakretsar4 och ett betydande

sur le réglement am i åttio des différends relatifs aux conditions du travail),

1901 av Basly (Proposition de loi sur le salaire minimum des salaires) m. fl.

1 Bulletin de la Société d’études législatives 1904 sid. 465.

2 Chambre des députés. Session de 1906. N:o 158.

3 Chambre des députés. Session de 1907. N:o 1409. Rapporteur var M.

Chainbon.

1 Särskild uppmärksamhet förtjäna förhandlingarna inom Association national

e franpaise pour la protection légale des travail] eurs (se dess Publica

-

32

bidrag till frågans lösning hade lämnats genom ett nytt förslag,

som utarbetats inom ovannämnda Société d’études législatives

och år 1907 offentliggjorts.1 Även detta kom att tjäna till förebild

för ett regeringsförslag. Den 11 juli 1910, omedelbart

efter den nyvalda kammarens sammanträdande, framlade nämligen

ministären Briand ett förslag till lag om kollektivaftal,2

som i nästan alla punkter ansluter sig till sällskapets sistnämnda

förslag. Regeringsförslaget av 1910 utgör tills vidare

det sista momentet i institutets legislativ» behandling i Frankrike.

Det är liksom de övriga ovan nämnda av övervägande

privaträttslig karaktär, om ock med eftergifter åt offentligträttsliga

principer.

I SCHWEIZ föreligga åtskilliga förslag, vilka avse att

införliva institutet med den privaträttsliga förbundslagstiftningen.

Denna är för närvarande sammanförd i Scliiveizerisclies

Zivilgesetzbuch av den 10 december 1907, vilken innehåller

personrätt, familjerätt, arvsrätt och sakrätt, samt Bundesf/cselz

iiber das Obligationenrecht av den 14 juni 1881. Denna

senare innehaller i likhet med de flesta gällande civillagar ytterst

torftiga bestämmelser angående arbetsavtalet men är i

denna liksom i övriga delar för närvarande under omarbetning.

Initiativet härtill torde beträffande arbetsavtalet hava utgått

från schweiziska juristföreningen, som på sitt årsmöte 1902

antog en resolution, däri uttalades önskan att vid den förestående

revisionen av obligationsrätten arbetsavtalet måtte erhålla

eu ingående reglering samt därvid hänsyn tagas jämväl till det

kollektiva avtalet. Ett första steg i dylik riktning togs redan

tions: Quatriéme série, Paris 1907 och Cinquiéme série N:o 3, 1908) samt inom

Fédération des industriels et des commerpants franpais (se dess Bulletin mensnel,

Cinquiéme année 1908 N:o 5).

1 Bulletin de la Société d’études législatives VI (1907) sid. 185—207.

2 Chambre des députés. Session de 1910 N:o 298.

33

i ett förslag om obligationsrättens infogande i civillagboken,

som 1905 av förbundsrådet framlades för förbundsförsamlingen.

1 Dess behandling av det kollektiva avtalet var inskränkt

till ett uttalande (art. 1371 st. 2), att innehållet i arbetsavtal

kunde fastställas genom avtal mellan arbetsgivaren och fackföreningar.

Dock fanns därjämte ett annat stadgande (art.

1373), som, ehuru ej direkt avseende kollektivavtal, hade betydelse

även för detta institut. Efter vederbörande fackföreningars

hörande skulle nämligen förbundsrådet och kantonsregeringarna

kunna upprätta normalavtal för särskilda slag av arbetsavtal,

därvid de av kantonsregering upprättade dock skulle

underställas förbundsrådet. Sedan dylikt normalavtal blivit

offentliggjort, skulle dess innehåll gälla mellan parterna i arbetsavtal,

såvida ej annat överenskommits. Enligt beslut av

förbundsförsamlingen blev emellertid behandlingen av hela

lagförslaget uppskjuten till dess den nya civillagboken trätt i

kraft. Under tiden granskades detsamma av en stor kommitté,

sammansatt av jurister samt representanter för arbetsgivare

och arbetare, och i juni 1909 framlade förbundsrådet ett nytt

förslag,2 som något mera detaljerat än det föregående reglerade

det kollektiva avtalet. Bestämmelser meddelas nämligen (art.

1371 bis, 1371 ter) angående formen för avtalets ingående samt

dettas rättsliga verkan. Nyssnämnda stadgande angående normalavtal

bibehölls (art. 1373). Detta lagförslag blev i vissa

punkter ytterligare omarbetat av det utskott, till vilket ständer

1

Botschaft des Bundesrates an die BnndesversammluDg zu einem Gesetzesentwurf

betreffend die Ergänzung des Entwurfes eines schweizerischen Zivilgesetzbucbes

durch Anfugung des Obligationenrechtes lind der Einfuhrnngsbestimmnngen

vom ,1. März 1905.

2 Bericht des Bundesrates an die Bundesversammlung betreffend die Revision

des Obligationenrechts.

3—-110777. Olin, Kollektivavtalet.

34

rådet hänvisat detsamma, Varefter det i sin nya formulering antogs

av ständerrådet den 17 juni 1910. Huruvida det sedermera

antagits även av nationalrådet och blivit upphöjt till lag är

mig obekant.

Vid sidan av de nu nämnda regeringsförslagen förtjäna

även två privata förslag beaktande. Båda hava tillkommit på

initiativ av det socialdemokratiska partiet, vilket i Schweiz ej

såsom i Tyskland ställer sig avvisande gentemot förevarande

lagstiftning utan tvärtom omfattar den med största intresse.

Det ena förslaget offentliggjordes1 redan år 1901 och är på

uppdrag av Griitliföreningen utarbetat av Kassationsgerichtspräsident

Georg Sulzer i Ziirich och professor Philipp

Lotmar i Bern. I tio artiklar giver det åt kollektivavtalet en

ingående reglering på rent privaträttslig grund. Det andra

förslaget2 blev år 1909 av schweiziska socialdemokratiska partidagen

inlämnat till förbundsrådet och förbundsförsamlingen.

Det är på uppdrag av partidagen utarbetat av en kommitté, av

vilken bl. a. även professor Lotmar var medlem, och avser att

reglera frågan om arbetarskydd överhuvud. Av dess 84 artiklar

äro sju ägnade kollektivavtalet och meddela förutom en

legaldefinition bestämmelser angående formen för avtalets ingående

samt angående dess innehåll, giltighetsområde och rättsverkningar.

I ITALIEN kom det kollektiva avtalet först tämligen sent

till användning men har på kort tid nått en betydande utbredning

inom såväl industrien som jordbruksnäringen. Redan från

början uppmärksammades det av rättsvetenskapen och den ita

-

1 I Monatsblätter des schweizerischen Arbeitersekretariats. Zweiter Jahingång

N:o 23 — 25. Ziirich Juni 1901.

2 Zur Revision des Fabrikgesetzes. Gesetzentwurf des schweizerischen

Arbeiterbnndes. (Utan tryckort och tryckår.)

35

lienska doktrinen intager fortfarande en rangplats på detta område

vid sidan av den tyska och den nederländska. Sedan lagstiftningen

börjat sysselsätta sig med institutet, har även den

hastigt nog kunnat framvisa betydande resultat. Ett förslag

till lag om arbetsavtal, som den 26 november 1902 framlades

av regeringen för deputerade kammaren, utgör ett första steg i

riktningen mot det kollektiva avtalets erkännande, i det förslaget

lämnar en om ock föga tillfredsställande reglering av

det kollektiva arbetsavtalet. Detta lagförslag kom ej under

behandling i parlamentet men överlämnades sedermera av regeringen

till granskning av Högsta arbetsrådet. Inom detta

enade man sig därom att det kollektiva avtalet borde regleras

i en särskild lag. Till referent för denna fråga utsågs professor

Giuseppe Messing, som utarbetade ett vidlyftigt betänkande,

på grundval av vilket sedermera långvariga förhandlingar inom

arbetsrådet ägde rum. Resultatet av dessa blev ett år 1907

offentliggjort omfattande lagförslag angående det kollektiva

avtalet samt fackföreningarnas rättskapacitet i den mån sistnämnda

fråga sammanhängde med den förra.1 Liksom övriga

mera utförliga förslag har även detta italienska måst vid bestämmandet

av det kollektiva avtalets personliga giltighetsområde

samt påföljderna av brott mot avtalet i viss mån bygga

på principer, som falla utom privaträttens område, men såsom

helhet betraktat tillhör detsamma den privaträttsliga typen.

Förslaget, som i den avfattning, vari det offentliggjordes av arbetsrådet,

ej hade form av lagtext, är för närvarande föremål

för fortsatt bearbetning.

1 Messinas betänkande samt arbetsrådets förhandlingar och slutliga förslag

finnas intagna i Atti del Consiglio Superiore di lavoro IX Sessione Giugno

1907. Se även Messina i Gewerbe- und Kaufmannsgericht 15 Jahrg. 1910

sp. 399—408.

36

De försök att reglera institutet, som blivit gjorda i NORGE,

synas redan från början hava gått i offentligträttslig riktning.

Ett förslag till lag om registrerade fackföreningar samt

medling och skiljedom i arbetstvister, som i december 1902

framlades för stortinget,1 innehöll sålunda ett stadgande (§ 6)

att, därest en registrerad fackförening inblandade sig i tvist angående

arbetsförhållande, vilken berörde någon av föreningens

medlemmar, hade fackföreningen att inträda såsom part i

stallet för de medlemmar, som berördes av tvisten, och avgörandet

av denna blev i så fall bindande för samtliga medlemmar

av föreningen. Då därjämte varje tvist, i vilken en registrerad

fackförening inträdde såsom part, skulle vara underkastad

medlings- och skiljedomförfarande enligt den föreslagna

lagen, låter det tänka sig, att man på denna väg skulle kunnat

under offentligträttsliga former åstadkomma en kollektiv

reglering av arbetsvillkoren. Denna tanke blev dock ej vidare

utförd i förslaget och detta föll för övrigt vid behandlingen i

stortinget. Frågan återkom fem år senare. Med anledning

av en inom landet pågående omfattande arbetskonflikt väcktes

vid 1907 års storting förslag att anmoda regeringen att verkställa

utredning av frågan om obligatorisk skiljedom i arbetstvister.

Detta förslag antogs av stortinget. Med anledning

därav tillsattes av regeringen en kommitté och denna avgav den

20 november 1909 ett betänkande,2 innefattande förslag till lag

om medling och skiljedom i arbetstvister. Bland de av förslaget

reglerade ämnen ingår även det kollektiva avtalet. Redan

denna yttre sammankoppling av sistnämnda institut med medlings-

och skiljedomsförfarandet antyder, att det kollektiva av

1

Ot. prp. nr 11 (1902—1903).

2 Instilling fra den til behandling av sporsmaalet om tvungen voldgift

i arbeidstvister m. m. nedsatte departementale komité. Kristiania 1909.

37

talet behandlats förträdesvis ur synpunkten av att vara ett medel

att åstadkomma och bevara arbetsfreden. Härmed överensstämmer

att enligt särskilda lagstadganden (§ 4 p. 5 och § 23

p. 3) såväl de av medlingsmyndigheten framställda medlingsförslag,

som ej inom viss tid förkastats, som ock alla skiljedomar

— dessa må vara meddelade av den offentliga skiljedomstolen

eller av skiljenämnd, som utsetts av parterna — skola

hava samma rättsverkningar som ett kollektivavtal.

I ännu två europeiska länder föreligga lagförslag i ämnet.

I FINLAND har dess lagberedning utarbetat ett förslag till

lag om arbetsavtal, i vilket även kollektivavtalet, där kallat tariffavtal,

blifvit reglerat på rent privaträttslig grund. Förslaget,

som framlades 1908, har sedan dess icke blivit föremål för

någon behandling. Och slutligen har i UNGARN, likaledes

1908, offentliggjorts ett på uppdrag av handelsministern

utarbetat förslag till närings- och arbetarskyddslagstiftning,

1 vilket även innehåller detaljerade bestämmelser angående

det kollektiva avtalet. Detta konstrueras såsom ett rent privaträttsligt

avtal. Förslaget, som även formellt synes vara

i behov av en grundlig omarbetning, torde knappast komma

under riksdagens granskning. Överhuvud synas utsikterna att

i Ungarn åstadkomma en tillfredsställande lagstiftning angående

kollektivavtal för närvarande vara synnerligen små, enär

en dylik lagstiftning måste föregås av genomgripande reformer

inom andra delar av rättssystemet. Koalitionsrätten är nämligen

liksom i Tyskland2 underkastad så betydande inskränkningar

att, så länge de äga bestånd, ett kollektivavtal knappast kan gö

-

1 Finnes i tysk öfversättning under titeln: Entwurf fur ein neues ungarisches

Gewerbe- und Arbeiterschutzgesetz von Josef Szterényi, Jena 1908.

Jmfr även Gewerbe- und Kaufmannsgericht, 15 Jahrg. 1910 sp. 382—390.

2 Se ovan sid. 17—18.

38

ras gällande. Därtill kommer att arbetarnas fackföreningar ärri

i fullständig saknad av rättsskydd. Deras stadgar måste innehålla

uttrycklig bestämmelse att för eningen ej skall föranstalta

arbetsinställelse eller understödja medlem, som deltager i arbetsinställelse,

och den minsta förseelse i något av dessa hänseenden

föranleder genast föreningens upplösning på administrativ

väg.

Den nu lämnade översikten av de olika europeiska lagarbetena

rörande det kollektiva avtalet synes giva vid handen, att

utvecklingen bestämt tenderar mot att åt offentligträttsliga

principer inrymma allt större inflytande vid institutets reglering.

Uppslaget härtill har mer eller mindre direkt hämtats

från de lagstiftningar rörande arbetstvister, som under de två

senaste decennierna utbildats i de australiska staterna. Utgångspunkten

har även där varit, att arbetsvillkoren borde i

främsta nlmmet bestämmas genom kollektivavtal, som enligt

privaträttsliga normer ingingos mellan arbetsgivarnas och arbetarnas

organisationer. Men det kollektiva avtalet betraktades

från början uteslutande ur synpunkten . av att vara ett

fredsdokument mellan arbetsgivarna och arbetarna och kom därför

att behandlas endast såsom en detalj i en mera omfattande

lagstiftning, som avsåg att på olika vägar utjämna uppkommande

konflikter och därigenom förebygga arbetsinställelser.

Det är därför helt naturligt att de australiska lagstiftningarna

mer och mer inskränkt parternas inflytande på arbetsvillkoren

och i stället gjort dessa till föremål för en rent offentligträttslig

reglering. Denna utveckling är nu i det närmaste fullbordad

i samtliga staterna. Att densamma försiggått så hastigt

har berott på de för landet egendomliga sociala förhållandena.1 4

4 Litteraturen angående den australiska socialpolitiken är mycket omfattande.

De mest bekanta arbetena äro TF. P. Reeves, State Experiments in

39

Inom urproduktionen intager åkerbruket med dess i regel bofasta

befolkning en mera underordnad ställning vid sidan om

boskapsskötseln och bergsbruket, vilka däremot nästan uteslutande

sysselsatta lönearbetare. Därtill kommer att städernas

befolkning är oproportionerligt stor i förhållande till landsbygdens

och till huvudsaklig del utgöres av industriarbetare. Dessa

omständigheter i förening med de demokratiska politiska förhållandena

hava samverkat till att arbetarklassen hittills varit

den, som inom de olika staternas parlament utövat det bestämmande

inflytandet, och den har använt detta till att — i början

under betydande motstånd från andra partier — genomdriva

ifrågavarande lagstiftningar, med vilka man avsett att tillgodose

partipolitiska intressen i minst lika hög grad som allmänt

socialpolitiska.

De nu gällande lagstiftningarna representera två olika

system, medlings- och skiljedomsförfarandet samt lönenämndsförfarandet.

Det förra vilar på principen om obligatorisk skiljedom

rörande alla tvistefrågor, angående vilka parterna ej

kunna ena sig. Skiljedomen meddelas av en för hela staten gemensam

domstol, bestående av ett lika antal representanter för

arbetsgivare och arbetare samt eu av regeringen utsedd ordfö

Australia

& New Zealand I—II, London 1902; Victor S. Clark, Labor condition

in New Zealand i Bulletin of the Bureau of Labor, "Washington 1903,

dens., Labor conditions in Australia i nämnda Bulletin 1905, dens., Government

industrial arbitration i samma Bulletin 1905, Guy H Scliolefielä, New

Zealand in evolution, industrial, economic and political, London 1909, Albert

Metin, Le socialisme sans doctrines, Paris 1901, P. Leroy-Beaulieu,lies nouvelles

sociétés Anglo-Saxonnes, Paris 1901, André Siegfried, Lä démocratie

en Nouvelle-Zélande, Paris 1904, Robert Schachner, Australien in Politik,

"Wirtschaft, Kultur, lena 1909; dens., Schiedsgerichte und Lohnausschiisse in

Australien i Arcbiv fur Soziale Wissenschaft und Sozialpolitik, XXVII Band,

1908, sid. 205—259, 446-476 och XXVIII Band, 1909, sid. 181—218. i- Ett

svenskt arbete är Julius Sellman, Nya Zeeland, Arbetarnes paradis, Stockholm

1908. Se även Bilag nr 6 till anf. norsk Instilling.

40

rande. Praktiskt sett är i dennes hand samlad makten att bestämma

arbetsvillkoren inom hela staten och därmed en fullständig

enhetlighet och likformighet beträffande dessa möjliggjord.

I samma riktning verkar det av vissa lagstiftningar

upptagna stadgandet att domstolen kan förklara en i ett speciellt

fall given skiljedom skola vara gällande inom visst industridistrikt

eller för hela ifrågavarande industri inom landet

i dess helhet eller till och med inom närstående industrigrenar.

Även ett bestående kollektivavtal kan i dylik ordning erhålla

utsträckt giltighet. Tillämpningen av såväl skiljedomar som

sadana kollektivavtal, vilka tillkommit i de av varje lag föreskrivna

former, övervakas av vissa statens tjänstemän och brott

mot skiljedom eller dylikt kollektivavtal kan medföra bötesansvar.

Allt som allt visar att detta system avser att med undanskjutande

av parternas fria bestämmanderätt reglera arbetsvillkoren

inom hela staten från en enda centralpunkt. Mot samma

mål strävar lönenämndssystemet på en mera direkt väg. Det

fråntager arbetsgivarna och arbetarna all bestämmanderätt över

arbetslönerna och vissa andra arbetsvillkor samt överlämnar

densamma åt offentliga nämnder, minimum mage boards. Ursprungligen

avsåg detta förfarande endast att råda bot på det

inom vissa grenar av hemindustrien rådande utsvettningssystemet

men har sedan länge tillämpats även inom andra industrigrenar.

Skiljedomsförfarandet i dess ovan omnämnda gestaltning

har vunnit sin egentliga utbildning i NYA ZEELANDS lagstiftning.

1 Denna föranleddes närmast av åtskilliga omfattande

arbetsstrider, som ägde rum under de första åren av 1890-

1 Se Reeves’ ovan anf. arb. II sid. 69 och följ. samt Bulletin des internationalen

Arbeitsamtes Bd VII, 1908, sid. XCIV—XCIX, och Reichs-Arbeitsblatt

VIII Jahrg., 1910 sid. 216—-220.

41

talet. På grund av sin ytterst bristfälliga organisation lågo arbetarna

merendels under i striden och de gjorde därför hos

regeringen framställning om inrättande av skiljedomstolar. Ett

förslag härom framlades för parlamentet redan 1892 av dåvarande

arbetsministern William Pember Reeves och antogs även av

underhuset men avslogs av överhuset. Samma förhållande ägde

rum följande år men efter nya val blev förslaget antaget

av båda husen och upphöjdes den 31 augusti 1904 till lag under

titeln »The induslrial conciliation avd arbitration act, N:o 14,

1894». Denna har sedermera åtskilliga gånger blivit reviderad,

senast genom The industrial conciliation and arbitration act

samt The industrial conciliation and arbitration amendment act,

båda1 av år 1908. Lönenämndssystemet började först tillämpas

i staten VICTORIA. Genom Factories and shops act av 1896

inrättades lönenämnder för fyra yrken (beklädnadsindustrien,

möbelindustrien, bageri- och slakteriyrkena) och med befogenhet

att fastställa löner endast för kvinnor och minderåriga.2 Genom

en lag 1900 blev detta förfarande tillämpligt med avseende å

alla personer, som voro sysselsatta för en fabrik eller verkstad,

vare sig inom eller utom arbetslokalerna, och genom nya lagändringar

1907 och 1909 hava lönenämndernas befogenhet utvidgats

till att omfatta även yrken, som icke bedrivas i fabriker

eller verkstäder, såsom byggnadsyrket och handel i öppen bod.3

För vilka yrken lönenämnder skola upprättas bestämmes i första

hand i lagen, men även statsrådet kan upprätta nya nämnder

under förutsättning att dess beslut sedermera bekräftas av parlamentet.

1 Deras text i aaf. Bulletin Bd VII, 1908, sid. 335—376 och 450—468.

2 Se Reeves’, ant. arb. II sid. 47—69, Schacker ant. upps. i Archiv

XXVIII och Reichs-A rbeitsblatt VIII Jahrg. 1910 sid. 445—446.

3 Texten till lagarna 1907 och 1909 i Bulletin des intern. Arbeitsamtes

VI, 1907, sid. 149—221, VIII, 1909, sid. 130—139 och 292—294.

42

Till att börja med lades skiljedomsförfarandet till grund

för lagstiftningarna i ämnet inom alla staterna på det australiska

fastlandet, men sedan systemet med lönenämnder med framgång

prövats i Victoria, bär detsamma börjat vinna insteg i

allt flera av de övriga staterna.1 Utvecklingen har därvid varit

densamma som i föregångslandet. I SYD AUSTRALIEN inrättades

sålunda genom en lag av 1904 lönenämnder för sömnads-

och tvättningsyrkena och sedermera har området för nämndernas

verksamhet alltjämt utvidgats. Den nu gällande lagen,2 3

The factories ad av den 21 december 1907, ansluter sig fullständigt

till den victorianska lagstiftningen. Även i QUEENSLAND

infördes lönenämnder genom The wages hoards ad3 av

1908. Lagstiftningen i NYA SYDWALES utgör en kombination

av båda systemen. Sedan åtskilliga- äldre lagar, byggda

på skiljedomsförfarandet, visat sig föga framgångsrika, övergick

man genom Industrial disputes ad 1908 till systemet med

lönenämnder.4 Dock bröt man ej fullständigt med den föregående

utvecklingen. Bestående kollektivavtal och skiljedomar

skulle behålla sin giltighet under den därför bestämda tiden

eller, därest någon giltighetstid ej var fastställd, under viss i lagen

föreskriven tid. Och även efter det den nya lagen trätt i

kraft kunna inregistrerade fackföreningar avsluta kollektivavtal,

vilka, därest de äro upprättade skriftligen och ej skola äga

längre giltighet än tre år, vinna samma rättskraft som lönenämndernas

utslag. Den enda stat inom australiska förbundet,

som strängt fasthållit vid skiljedomsförfarandet, är

1 Jmfr. Reichs-Arbeitsblatt Vill Jabrg. 1910 sid. 443—447.

2 Dess text i Bulletin des intern. Arbeitsamtes Vill, 1909, sid. 294—338

och Annuaire de la législation du travail XI, 1907. sid. 490—58S.

3 Dess text i Bulletin des intern. Arbeitsamtes VII, 1908, sid. 233-—245.

4 Lagtexten i Bulletin des intern. Arbeitsamtes VII, 1908, sid. 315—335

och Vill 1909, sid. 381—385. ,

43

VÄST AUSTRALIEN. Såväl tidigare lagar som den gällande

Industrial conciliation and arbitration ad1 av den 19 februari

1902 utgöra efterbildningar av Nya Zeelands lagstiftning.

Då det australiska statsförbundet, COMMONWEALTU

OF AUSTRALIA, bildades genom lagen den 9 juli 1900, bestämdes

att lagstiftningen rörande vissa ämnen skulle bliva gemensam

för hela förbundet och därför överflyttas från de olika

kolonialparlamenten till förbundsparlamentet. Till dessa ämnen

hör jämväl medlings- och skiljedomsförfarandet och genom

Commonwealth conciliation and arbitration ad den 15 december

1904 har detsamma även erhållit en för hela förbundet enhetlig

reglering.1 2 Därigenom hava dock de i de enskilda staterna

gällande lagstiftningar, för vilka förut redogjorts, ej blivit

upphävda utan bestå alltjämt i den mån de ej uttryckligen

ersatts av förbundslagstiftningen. Nya Zeeland tillhör som bekant

ej statsförbundet, varför dess lagstiftning lämnats i allo

orubbad. Det medlings- och skiljedomsförfarande, som finnes

reglerat i 1904 års ovannämnda förbundslag, utföres uteslutande

vid en för hela förbundet gemensam skiljedomstol, Commonwealth

court of conciliation and arbitration. Dennas kompetens

omfattar först och främst alla mellan arbetsgivare och arbetstagare

uppkomna tvister, vilka sträcka sig över större område än

en enskild förbundsstat eller beröra en industri, vars drift står

under statsförbundets eller någon enskild stats kontroll. Därjämte

kunna de enskilda staternas regeringar hänvisa arbetstvister

till avgörande av förbundsdomstolen och anser denna

att tvist, som redan är anhängig vid någon av de enskilda sta

1

Dess text i Annuaire de la législation du travail VI, 1902, sid. 240—

273. Den är delvis ändrad genom en novell av den 21 december 1909, varom

se Bulletin des internationalen Arbeitsamtes IX, 1910, sid. 271.

2 Nämnda lags text i Bulletin des intern. Arbeitsamtes IV, 1905. sid.

459—473.

44

tern as skiljedomstolar, rätteligen faller inom dess egen kompetens,

kan den avbryta den vid den andra domstolen redan påbörjade

handläggningen och själv fortsätta densamma. Än vidare

skola av förbundsdomstolen handläggas alla arbetstvister,

i vilka en organisation, som vunnit registrering enligt ifrågavarande

lag, är inblandad och slutligen är domstolen behörig att

upptaga jämväl sådana tvister, i fråga om vilka den centrala

registreringsmyndigheten förklarar det vara av allmänt intresse

att de bliva handlagda av förbundsdomstolen. I olikhet

med de övriga australiska lagstiftningarna innehåller 1904 års

förbundslag ganska utförliga bestämmelser även angående kollektivavtal,

som tillkomma utan anlitande av det offentliga

skiljedomsförfarandet. Jämväl dylika avtal hava dock erhållit

eu starkt offentligträttslig karaktär.

Efter denna rent yttre översikt av de olika lagarbetena

skall i det följande lämnas en jämförande redogörelse för de

principer, enligt vilka några huvudfrågor inom institutet blivit

lösta av de särskilda lagstiftningarna. Därvid kommer framställningen

icke att sysselsätta sig med de australiska lagstiftningarna

i vidare män än de innehålla rättsregler, som äga tillämpning

jämväl å de mellan arbetsgivare och arbetare slutna

avtal; den reglering av arbetsvillkoren, som äger rum genom

skiljedomstolars och lönenämnders utslag, faller tydligen utom

ramen för en undersökning av förevarande institut. Beträffande

övriga lagarbeten skall framställningen begränsas till sådana

rättsnormer, som erbjuda internationellt intresse. Sådana bestämmelser,

som äro föranledda av de för varje land egendomliga

industriella eller sociala förhållandena eller som till förutsättning

hava principer inom rättssystemet i övrigt, vilka icke

äga motsvarighet i andra länder, hava ansetts både kunna och

böra förbigås.

45

II. De särskilda rättsfrågorna.

I. Kollektivavtalets kontrahenter.

Ett kollektivavtal förutsätter alltid å arbetarnas sida en

sammanslutning av ett flertal personer. Med hänsyn till arten

av denna sammanslutning kunna kollektivavtalen uppdelas

i två olika huvudtyper, vilka med begagnande av den tyska terminologien

kunna benämnas det begränsade och det obegränsade

kollektivavtalet.1 Den enklaste formen av det begränsade kollektivavtalet

föreligger, då å arbetarnas sida står ett antal bestämda

personer t. ex. alla arbetare på en viss mindre ort.

Även om dessa utsett representanter att föra underhandlingarna,

betrakta de sig och betecknas samtliga såsom omedelbara kontrahenter

och envar är bunden endast i den man han personligen

eller genom ombud biträtt avtalet. Denna form har dock numera

föga praktisk betydelse utan är ersatt av det korporativa

kollektivavtalet. Även detta är avsett att tillämpas inom en

viss på förhand begränsad krets av personer och att för dem

bliva bindande, men nämnda personer deltaga ej själva eller genom

av dem för ändamålet utsedda ombud i avtalet utan detta

slutes med för dem bindande verkan av en organisation, av vilken

de äro medlemmar. Då det sålunda är medlemskapet av organisationen,

som grundlägger rättigheter och skyldigheter för

de enskilda medlemmarna, måste organisationen besitta en sådan

begränsning och fasthet, att å ena sidan kretsen av dess medlemmar

kan bestämmas, å andra sidan organisationen eller dess or

1

Se Baum, sid. 268—272, Htiglin sid. 81—91, Lotmar, Arbeitsvertrag I

sid. 797—798, Rundstein, Die Tarifverträge and die möderne Rechtswissenschaft

sid. 55—56, 81 och följ., Rundstein, Tarifrechtliche Streitfragen sid. 23 och

följ., Schal! sid. 70—76.

46

gan kunna i denna sin egenskap binda samtliga medlemmarna.

Det är egentligen denna typ, som blivit föremål för legislativ

behandling. Den andra huvudtypen utgöres av det obegränsade

kollektivavtalet. Även detta avslutas å arbetarnas sida av

en sammanslutning men denna har icke karaktären av en organisation

utan är endast en lös koalition — en strejkförsamling

eller annan tillfällig sammanslutning. Utan stöd av positivt

lagstadgande kan en dylik sammanslutning tydligen varken

själv vara kontrahent eller genom avtal berättiga och förplikta

sina medlemmar. Här föreligger emellertid en punkt, i vilken

den legislativa behandlingen av det kollektiva avtalet ej låtit

binda sig av hänsyn till privaträttsliga principer. Yissa lagstiftningar

hava nämligen sökt reglera även sistnämnda typ av

kollektivavtalet, ehuru de helt naturligt icke i alla hänseenden

kunnat tillerkänna densamma enahanda rättsverkan, som de

ovannämnda formerna.

Besvarandet av frågan, huruvida även det obegränsade kollektivavtalet

bör erhålla lagstiftningens stöd, beror i väsentlig

mån på den omfattning arbetarnas organisation vunnit. Inom

de länder, vilkas arbetare i synnerligen stor utsträckning äro

sammanslutna till fackföreningar, ligger det nära till hands

för lagstiftningen att ej befatta sig med andra kollektivavtal

än sådana, som avslutats av dylika fasta organisationer, därvid

lagstiftningen ytterligare kan skärpa sina fordringar därhän, att

den erkänner endast sådana kollektivavtal, som ingåtts av fackföreningar,

vilka besitta full rättskapacitet. Avtalets rättsverkningar

kunna i så fall framkonstrueras med tillhjälp av redan

erkända rättsprinciper, och institutets hela struktur vinner

i stadga. Om åter ett lands arbetarrörelse ännu icke nått

sådan utveckling, att fasta organisationer finnas inom varje

yrke, synes det vara ur socialpolitisk synpunkt mindre välbe

-

47

tänkt att icke utnyttja även de möjligheter att skapa garantier

lör arbetsfreden, scm erbjudas av kollektivavtal, vilka ingås, av

lösa koalitioner, och att i så fall giva även dylika avtal den

rättsliga reglering, som är möjlig. :

Av de olika lagarbetena hava såväl det italienska förslagét

som samtliga de franska förslagen legaliserat även det obegränsade

kollektivavtalet. Denna .ståndpunkt intages även av

den danska lagstiftningen, ehuru den endast indirekt kunnat

giva uttryck åt densamma, då själva kollektivavtalet ju ej erhållit

legislativ reglering. I 1910 års lag om skiljedomstol förklaras

emellertid (§ 17), att såsom organisation anses ett flertal

arbetare, vilka genom ett med en arbetsgivareorganisation eller

ett ensamt företag träffat avtal mot iakttagande av vissa förpliktelser

äro tillförsäkrade vissa arbetsvillkor, när nämnda arbetare

sysselsättas hos vederbörande arbetsgivare, och enligt

andra stadganden i samma lag (§§ 4 och 5) kan dylik organisation

vara part i rättegång vid skiljedomstolen och förpliktas

utgiva skadestånd. Wölblings förslag (§ 12) innehåller en

föreskrift angående formen för avslutandet av kollektivavtal

med en icke organiserad sammanslutning men tillerkänner dock

ej dylikt avtal några omedelbara rättsverkningar utan endast

social giltighet.1 Andra lagar, vilka kunna synas erkänna det

obegränsade kollektivavtalet, visa sig vid närmare granskning

vila på en helt annan uppfattning. Enligt det sista schweiziska

f örbund s för slaget (art. 1371 bis) kunna sålunda även arbetare,

vilka icke sammanhållas av någon som helst organisation, ingå

kollektivavtal men, på sätt framgår av motiven,2 bliva i sistnämnda

fall endast de arbetare, som genom befullmäktigade ombud

deltagit i avtalet, bundna av detsamma. Tämligen nära

1 Archiv fur Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, Band XXIX sid. 485.

2 Berida des Bundesrates 1909 sid. 21.

48

detta förslag står det finska förslaget. Enligt detta (§ 52)

kan visserligen kollektivavtal å arbetarnas sida ingås såväl av

»ett flertal arbetare» som av en förening, men i förra fallet blir

avtalet ej bindande för andra än dem, som godkänt eller efteråt

biträtt detsamma (§ 53). De anförda stadgandena i nämnda

båda lagförslag avse således ett begränsat kollektivavtal av den

ovan först omnämnda typen. Samma ståndpunkt som det finska

förslaget intaga även det ungerska förslaget (§ 589) och

Rosenthals förslag (§ 2). De erkänna sålunda båda formerna

av det begränsade men icke det obegränsade kollektivavtalet.

Av övriga lagarbeten avhandla lagarna eller lagförslagen

i Nederländerna, Belgien, de australiska staterna och Norge

endast det korporativa kollektivavtalet och hava därjämte med

hänsyn till de principer, på vilka de i övrigt byggt institutet,

uppställt synnerligen stränga fordringar på den avtalsslutande

organisationens rättssubjektivitet. Den rent privaträttsliga reglering,

det kollektiva avtalet erhållit i den nederländska lagstiftningen,

har sålunda nödvändiggjort att endast fackföreningar,

som besitta full rättskapacitet, blivit erkända såsom kontrahenter.

Sådan förvärvas dock synnerligen lätt.1 Likaledes avser

den belgiska fackföreningslagen ej andra kollektivavtal

än sådana, som avslutats av föreningar, vilka äga full rättssubjektivitet.

Föreningar, som ej ställt sig nämnda lag till efterrättelse,

anses överhuvud icke existensberättigade och kollektivavtal,

som ingås av dylika föreningar, sakna därför allt

rättsskydd. Detta förhållande har dock ej större praktisk betydelse,

i det att förvärvandet av rättssubjektivitet ej fioler några

svårigheter. Visserligen fordrar fackföreningslagen att

1 Det sker (lag den 22 juni 1855) därigenom att regeringen meddelar fastställelse

av föreningens stadgar ock dylik fastställelse vägras aldrig, i den

händelse stadgarna innehålla bestämmelsen att föreningen söker fullfölja sitt

syftemål genom lagliga medel. Se van Zanten i Gewerbe- und Kaufmansgericht

15 Jahrg. 1910 sp. 391—392.

49

förening, som vill komma i åtnjutande av de förmåner, lagen

erbjuder, skall hava till uteslutande ändamål att befrämja och

skydda medlemmarnas fackliga intressen, men med undantag av

de föreningar, som anslutit sig till det socialdemokratiska partiet,

hava de övriga ej ansett nämnda bestämmelse lägga sådant

hinder i vägen för deras verksamhet, att de genom densamma

avhållits från att förskaffa sig rättssubjektivitet.1 Enligt

de australiska lagstiftningar, som bibehållit skiljedomsförfarandet,

kommer det kollektiva bestämmandet av arbetsvillkoren

merendels att äga rum genom dom efter förhandlingar mellan

de tvistande parterna inför skiljedomstolen och de mellan par1erna

slutna kollektivavtalen utgöra nästan endast ett förstadium

till nämnda tvångsreglering. Liksom i varje annan rättegång

måste därför kunna bestämmas, mellan vilka parter dosera

träffar ett avgörande, för vilka den gives och är bindande,

mot vilka den kan verkställas. De australiska lagstiftningarna

fordra därför att kollektivavtal, som skall erhålla de i lagarna

omnämnda rättsverkningar, skall vara å arbetarnas sida ingånget

av en registrerad fackförening. Likaledes är det i lagarna

reglerade medlings- och skiljedomsförfarandet tillämpligt

endast å industrial disputes, varmed förstås tvister rörande vissa

i lagarna uppräknade frågor mellan en eller flera arbetsgivare

eller en eller flera inregistrerade arbetsgivareföreningar,

å ena, samt en eller flera inregistrerade arbetarföreningar, å

andra sidan. Å arbetarnas sida måste således alltid såsom part

stå en inregistrerad fackförening. Inregistreringen, som skall

hava verkställts hos en för vederbörande stat eller, då fråga är

om tvist, som skall bedömas enligt 1904 års förbundslag, för

1 Penna förvärvas därigenom att föreningen av Conseil des mines, en

ursprungligen för andra ärenden bestämd afdelning inom arbetsministeriet, förklaras

vara bildad i enlighet med fackföreningslagens bestämmelser

4—1/0777. Öl in Kollektivavtalet.

50

hela statsförbundet gemensam centralmyndighet, beviljas endast

i den händelse vissa förutsättningar äro uppfyllda. De

viktigaste av dessa äro just de, som åsyfta att bereda föreningen

den av lagen fordrade kompetens att ingå kollektivavtal och

uppträda såsom part i medlings- och skiljedomsförfarandet.

Vid ansökningen om inregistrering skall nämligen fogas förteckning

å föreningens medlemmar samt å ledamöterna i dess

styrelse ävensom föreningens stadgar, vilka skola innehålla

föreskrifter angående bland annat styrelsens och föreningens

övriga representanters befogenhet samt sättet för upprättandet

och undertecknandet av kollektivavtal och för föreningens företrädande

inför myndigheter och domstolar. Vad slutligen angår

det norska lagförslaget, avhandlar detsamma endast sådant kollektivavtal,

som å arbetarnas sida avslutats av en fackförening.

För att denna skall kunna ingå dylikt avtal, fordras ej att densamma

skall vara inregistrerad utan tvärtom polemiseras i motiven

mot denna ståndpunkt och hävdas principen att envar organisation,

som har till syfte att inverka på kontraktsförhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare, bör vara berättigad att

begagna sig av de förmåner, lagen erbjuder. I realiteten är dock

i detta hänseende skillnaden mellan det norska förslaget och de

senast nämnda lagarna föga betydande. Enligt i Norge gällande

rättsprinciper åtnjuter nämligen en fackförening fullt rättsskydd

och förvärvar fullständig rättssubjekti vitet i och med det

att den bildas. Då förslaget därjämte innehåller bestämmelse

att varje fackförening skall till viss myndighet ingiva anmälan,

innehållande upplysning om föreningens namn samt den ort,

där densamma har sitt säte, ävensom angående styrelseledamöternas

namn och styrelsens adress, synes i själva verket allt vara

vunnet, som åsyftas med de förut nämnda lagarnas fordran på

inregistrering.

Öl

En ställning för sig intaga kantonen Genéves samt Österrikes

lagstiftningar. Enligt den förra tillkommer befogenhet

att deltaga i uppställandet av tariffer principiellt endast de arbetarföreningar,

som äro inregistrerade i handelsregistret

och stadfästa av regeringen. Därest dylika föreningar skulle

saknas inom något yrke, kan uppställandet av tariffer dock överlämnas

åt de arbetsgivare och arbetare inom yrket, vilka haft

sitt hemvist i kantonen under minst tre månader. Av de upplysningar,

som ovan lämnats angående den österrikiska lagstiftningen

av 1907, framgår, att densamma avser endast sådan

kollektiv reglering av arbetsvillkoren, som äger rum genom beslut

av yrkesförening. Med en sådan förstås en sammanslutning

av arbetsgivare och arbetare inom samma yrke på en viss

plats (Gew. O. § 106). Föreningen har till ändamål att höja

allmänandan inom yrket samt att befordra gemensamma yrkesintressen

(Gew. O. § 114). En var, som utövar självständig

verksamhet inom ett yrke, vinner därigenom medlemskap av

den inom detsamma på platsen befintliga yrkesförening och

blir skyldig att fullgöra de genom medlemskapet uppkommande

förpliktelser (Gew. O. § 107). Arbetarna inom yrket äro

icke medlemmar utan endast anslutna till föreningen (Angehörige)

och hava i de flesta frågor ej någon beslutanderätt (Gew.

O. §§ 106, 120). Yrkesförenings stadgar skola för att bliva

gällande stadfästas av ortens administrativa myndighet (Gew.

O. § 126) och sedan alltjämt stå föreningarna under myndigheternas

uppsikt. Om således det institut, som legaliseras genom

1907 års lag, har till förutsättning en sammanslutning av

synnerligen utpräglad fasthet, synes så däremot icke vara förhållandet

med det kollektiva avtal som möjliggjorts genom 1910

års lag. Enligt denna kan kollektivavtal inom handelsyrket

ingås mellan föreningar, som bildats å ena sidan av arbetsgivare

52

na, å andra sidan av biträden och med dem likställda tjänstinnehavare.

Några särskilda fordringar på dessa föreningar

uppställas icke och de synas därför ej behöva vara i besittning

ny rättssubjektivitet.

Hittills har endast talats om partsförhållandet å arbetarnas

sida, men det är också detta, som erbjuder de egentliga svårigheterna.

Å arbetsgivarnas sida kan ju ej stå ett så stort antal

intressenter att icke alla kunna personligen eller genom befullmäktigade

ombud direkt deltaga i avtalet. Detta fall upptages

också i alla lagstiftningar med undantag av nyss anförda 1910

års österrikiska lag. Denna talar tvärtom endast om kollektivavta],

som ingåtts mellan »Vereinigungen von Dienstgebern und

Dienstnehmern», och efter ordalagen skulle den således icke vara

tillämplig å avtal, som ingåtts mellan en enskild arbetsgivare

och hans arbetare.1 Även alla övriga lagar förutsätta dock

att å arbetsgivarnas sida kan såsom kontrahent stå en sammanslutning

och i så fall gälla för denna samma regler, som ovan

utvecklats med avseende å arbetarnas organisationer. Dock

fordrar Nya Zeelands lagstiftning ej av arbetsgivarnas organisationer

att de skola vara inregistrerade, utan kunna även icke

registrerade arbetsgivareföreningar ingå kollektivavtal men få

de å andra sidan icke heller undandraga sig det i lagen föreskrivna

medlings- och skiljedomsförfarandet.

Då kollektivavtalet å någondera sidan ingås av en organisation,

uppstår frågan, huruvida endast organisationen såsom

sådan eller endast dess enskilda medlemmar eller både organisationen

och dess medlemmar bliva bärare av de rättigheter

och skyldigheter, som grundläggas genom avtalet. Frågan har

ända sedan rättsvetenskapen började sysselsätta sig med insti

1

Jämför Ehrenzweig i Gewerbe- lind Kaufmannsgericht 1910 sp. 381,

Kafka anf. npps. sid. 100.

53

tetet varit föremål för en livlig diskussion inom litteraturen1

och är i själva verket en outtömlig guldgruva för teoretiska

spekulationer. Dessa hava dock sin största betydelse för de

rättssystem, som icke innehålla några lagstadganden angående

kollektivavtalet. Lagstiftningen behöver däremot icke i samma

omfattning känna sig bunden av teoretiska hänsyn. En var

av de olika teorierna kan nämligen, om man ser frågan blott ur

logisk och juridisk synpunkt, läggas till grund för en legislativ

behandling av ämnet. Men allt efter som den ena eller den

andra principen tillämpas, erhåller kollektivavtalet olika rättsverkningar

och valet mellan de olika ståndpunkterna måste

därför i sista hand bero på, huruvida med hänsyn till föreliggande

sociala förhållanden större eller mindre garantier för

avtalets genomförande kunna anses vara behövliga. Redogörelsen

för de olika teorierna kan därför begränsas till ett påvisande

av de olika rättsverkningar, som valet av den ena eller

andra teorien medför.

Den teori, som betraktar organisationen endast såsom en

representant för dess medlemmar och dessa senare såsom de

enda, vilka på grund av kollektivavtalet bliva berättigade och

förpliktade, benämnes i den tyska rättsvetenskapen Vertretungs-

eller Singularteorien. Mot denna teori har med Tätta

anmärkts, att enligt densamma ett kollektivavtal icke kan

bliva gällande mot andra än dem, som uttryckligen eller genom

konkludenta handlingar biträtt detsamma, och således icke mot

en minoritet, som röstat mot kollektivavtalet. En annan invändning,

nämligen att med teorien ej kan förlikas ett förbud

1 Se Lotmar I sid. 782, 796—797; Rundstein, Die Tarifverträge lind die

mod. Rechtsw. sid. 96—134 och Tarifrechtliche Streitfragen sid. 24—52, Schau

sid. 112—145, Sinzheimer I sid. 63—95, Zimmermann i anf. Verhandl. des

deutschen Jnristentages Bd III sid. 209—213 och i Soziale Praxis XYII (1907

-1908) sp. 845-847.

54

mot strejk eller lockout, då eu var av dessa åtgärder innebär

en kollektivhandling, som icke kan företagas av en ensam medlem,

synes åter vara mindre befogad, då den omständigheten

att de enskilda föreningsmedlemmarna äro kontrahenter ju ej

hindrar att kollektivavtalet kan innehålla en bestämmelse, som

avser allenast ett gemensamt uppträdande från deras sida.

Däremot kan man naturligtvis ej på grundval av denna teori

stadga en förpliktelse för föreningen att utan särskilt åtagande

innestå för avtalsbrott — icke ens om föreningen själv medverkat

till detsamma — ty då föreningen icke är kontrahent utan

endast förmedlat avtalet, kan den icke på grund av detta hava

några förpliktelser. Men föreningen kan icke heller genom

avtalet bliva subjekt för rättigheter och denna brist hos teorien

gör densamma från socialpolitisk S5rnpunkt nära nog oanvändbar.

De kollektiva avtalen hava i allt större utsträckning

börjat innehålla bestämmelser, som ej i första hand avse att

gestalta de individuella arbetsavtalen utan att reglera ämnen,

som äro av betydelse för hela yrket eller klassen.1 I den mån

dylika sociala yrkesnormer ingå i ett kollektivavtal kan dettas

innehåll ej upplösas i ett antal individuella arbetsavtal och på

denna väg erhålla rättsskydd, utan organisationen måste själv

stå såsom kontrahent och i denna egenskap äga talerätt. Man

har därför gentemot nämnda teori uppställt Verbands- eller Solidarteorien.

Denna gör organisationen till ensam bärare av de

rättigheter och skyldigheter, som härflyta ur kollektivavtalet,

under det att föreningsmedlemmarnas rättsliga ställning icke

direkt beröres av detsamma. Även denna teori gör sig dock

skyldig till ensidighet. Först och främst gör den kollektivav

1

»Working men do not combine in order to assist a few of the best

among their number to escape ont of their class, but for the purpose of raising

the class itself>. Sidney and Beetrice Webb, Industrial Democracy sid. 546.

55

talet tillämpligt endast å slutna föreningar och motverkar sålunda

avtalets ändamål att åstadkomma en reglering av arbetsvillkoren

inom en så vidsträckt personkrets som möjligt. Än

vidare kunna föreningsmedlemmar undandraga sig kollektivavtalet

helt enkelt genom att utträda ur föreningen och, om

detta sker i större omfattning, göra avtalet fullkomligt illusoriskt.

Den största bristen hos denna teori är dock att den omöjliggör

en automatisk övergång av kollektivavtalets bestämmelser

från detta till arbetsavtalen och kollektivavtalet således icke

kan för enskilda föreningsmedlemmar grundlägga rättigheter

och skyldigheter i annan ordning än genom att upptagas i arbetsavtalen.

Har så ej skett, kan å ena sidan en arbetare icke

alls gentemot arbetsgivaren åberopa kollektivavtalet, ty arbetaren

är icke kontrahent. Å andra sidan kan arbetsgivaren icke

omedelbart av arbetaren framtvinga denne enligt kollektivavtalet

åliggande förpliktelser utan detta måste ske genom förmedling

av den förening, arbetaren tillhör.

Ingen av de båda teorierna har således visat sig i stånd att

ensam utgöra grundval för en tillfredsställande reglering

av det kollektiva avtalet och såväl i rättsskipningen som framför

allt i lagstiftningen har man därför övergått till den s. k. kombinerade

teorien, enligt hvilken föreningen vid avtalets ingående

handlar i såväl sitt eget som medlemmarnas namn och såväl

föreningen som medlemmarna således bliva verkliga kontrahenter.

Teorien kan för övrigt tillämpas i två olika grundformer.

Enligt den alternativa teorien avse vissa av kollektivavtalets

normer endast föreningen såsom sådan, andra endast de

enskilda föreningsmedlemmarna; enligt den kumulativa teorien

åter bliver utom de enskilda medlemmarna jämväl föreningen

omedelbart berättigad och förpliktad genom kollektivavtalet.

56

Envar av dessa båda grundformer kan naturligtvis sedan förekomma

i olika variationer.

Vill man försöka inordna de olika lagarbetena under ovannämnda

teorier, kommer grupperingen att te sig på följande

sätt. Vertretungsteorien representeras av den belgiska lagstiftningen.

Denna tager ej hänsyn till andra av en förening ingångna

kollektivavtal än sådana, som ingåtts å medlemmarnas

vägnar och på deras uppdrag. En annan sak är att en förening

med full rättskapacitet naturligtvis kan i eget namn ingå ett

kollektivavtal lika väl som varje annat avtal, men lagstiftningen

innehåller icke några bestämmelser angående denna typ. Till

Verbandsteorien hava anslutit sig Nederländernas lagstiftning

ävensom kantonen Genéves. Den nederländska lagens ståndpunkt

kommer till uttryck i dess definition av kollektivavtalet

såsom en överenskommelse mellan en eller flera arbetsgivare eller

en eller flera rättspersonlighet ägande föreningar av arbetsgivare,

å ena sidan, samt en eller flera rättspersonlighet ägande

föreningar av arbetare, å andra sidan, angående de arbetsvillkor,

som skola tjäna till efterrättelse vid ingåendet av arbetsavtal.

Blott föreningen såsom sådan betraktas såsom kontrahent

och blott den kan föra talan om kollektivavtalets upprätthållande.

Enligt Genéves lagstiftning kontrahera likaledes

de båda sidornas inregistrerade föreningar i eget namn; på

sätt förut anmärkts gör dock denna lag så till vida en avvikelse

från principen, att den, därest dylika föreningar saknas inom

något yrke, medgiver att oorganiserade arbetsgivare och arbetare

få kollektivt bestämma arbetsvillkoren. Den kombinerade teorien

slutligen har i olika schatteringar lagts till grund för de

australiska lagstiftningarna samt för de finska, norska och danska

lagförslagen, för Rosenthals och Wölblings tyska förslag,

för de franska, italienska och ungerska förslagen samt för det

57

av Sulzer och Lotmar utarbetade schweiziska förslaget. Att

Bedan i detta sammanhang påvisa nämnda förhållande skulle

föranleda alltför vidlyftiga antecipationer av den följande framställningen

och jag hänvisar därför till denna. Övriga lagarbeten

hava ej tagit position i frågan. Anmärkas må även att

Tysklands Reichsgericht i sin förut omnämnda dom den 20

januari 1910 ansett den kumulativa teorien redan nu vara tilllämplig

för den tyska rättens del.

2. Kollektivavtalets avslutande.

De lagstiftningar, som behandla kollektivavtalet såsom ett

privaträttsligt institut, hava ej någon anledning att sysselsätta

sig med det förfarande, varigenom kollektivavtalet hringas till

stånd, utan kunna åt parterna själva överlämna att bestämma

formerna för sina inbördes förhandlingar i ämnet. I åtskilliga

främmande länder, framför allt i Storbritannien och Tyskland,

hava för övrigt åtminstone inom vissa yrken i praxis utbildats

noggrant bestämda metoder,1 som ständigt lända till efterrättelse

och understundom i form av förhandlingsordningar intagas

i kollektivavtalen. De lagstiftningar åter, som givit kollektivavtalet

en offentligträttslig karaktär, hava däremot av denna

anledning föreskrivit ett visst bestämt förhandlingsförfarande

och uppställt detsammas iakttagande såsom villkor för kollektivavtalets

giltighet. Så är fallet med lagstiftningarna i

1 Se Sidney and Beatrice Webb, Industrial Democracy sid. 173—221, Der

Tarifvertag im deutschen Reich II sid. 253 och följ. Under avvecklingen av

1909 års storstrejk i Sverige framlades förslag till ständig förhandlingsordning

av såväl förlikningsmannen som Svenska Arbetsgifvareföreningen. Intetdera

förslaget blev dock antaget. Se Industria 1909 sid. 516—519.

58

Österrike och Genéve. För deras stadgande!! i ämnet skall här

redogöras. Utom framställningen faller däremot de australiska

staternas medlings- och skiljedomsförfarande,1 då detta ej direkt

avser åvägabringandet av kollektivavtal utan är tillämpligt vid

arbetstvister i allmänhet. Vilja parterna avsluta kollektivavtal

utan att begagna sig av medlings- och skiljedomsförfarandet,

står det dem fritt och för detta fall föreskriva de australiska

lagarna icke något särskilt förfarande.

Den österrikiska lagen av 1907 innehåller i nu förevarande

hänseende följande stadganden. Inom yrkesföreningen konstituera

sig arbetsgivarna och arbetarna såsom två olika församlingar,

kallade Genossenschaftsversammlung och Gehilfenversammlung.

Beslut angående reglering av arbetsvillkoren

skall för att bliva giltigt vara fattat av båda församlingarna

med två tredjedels majoritet. Men därutöver kräves att beslutet

stadfästes av »die politischen Landesbehörde», vederbörande

ståthållare eller landsregering, sedan dessförinnan yttrande

blivit inhämtat från handels- och industrikammaren även

som möjligen befintlig sammanslutning av särskilda yrkesföreningar.

Med fordran på stadfästelse från offentlig myndighets

sida har man avsett att vinna garanti för att avtalet ej

strider mot gällande lagstiftning till arbetarnas skydd.

Enligt Genéves lagstiftning skola inom varje yrke tariffer

och arbetsvillkor fastställas i främsta rummet genom överenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetare. Kunna dessa ej

enas, hänskjutes frågan till medling av kantonens regering och,

därest ej heller detta leder till något resultat, till avgörande

1 Se därom mitt arbete Några hnfvudpunkter i utländsk lagstiftning angående

rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Stockholm

1908 sid. 44—50 och 52-56 (Upplagan 1910 sid. 32—36, 38—42), Reichs-Arbeitsblatt

VIII Jahrg. 1910 sid. 216 - 218, 443—447.

59

av industridomstolarnas centralkommission i förening med delegerade

för arbetsgivare och arbetare. Förfarandet består sålunda

av tre avdelningar: överenskommelse mellan parterna,

medling och skiljedom. Angående förhandlingarna mellan parterna

stadgas att arbetsgivar- och arbetarföreningarna skola sammankalla

plenarförsamlingar för val av delegerade, vilka skola

föra förhandlingarna. Finnas ej dylika föreningar, åligger

det kantonens regering att på begäran av en femtedel av de på

förteckningarna över arbetsgivare eller arbetare inom yrket inskrivna

röstberättigade yrkesmän sammankalla en generalförsamling,

som därefter väljer delegerade. Dessa sammanträda

omedelbart. För att bliva gällande skola deras beslut vara fattade

med tre fjärdedels majoritet. Kommer beslut rörande arbetsvillkoren

till stånd, skall detsamma intagas i ett protokoll.

Kunna delegationerna åter ej enas, skall på ansökan av någondera

parten kantonens regering söka verkställa medling. Kan

icke heller därigenom ett giltigt beslut åstadkommas, uppsättes

ett protokoll, vari tvisten konstateras och som sedan översändes

till industridomstolarnas centralkommission,1 vilken därefter

har att handlägga ärendet. Centralkommissionen sammanträder

inom sex dagar efter protokollets mottagande och sammankallar

därjämte arbetsgivarnas och arbetarnas delegerade. Yägrar

någondera sidan att välja delegerade, utser centralkommissio

1

Centralkommissionen tillsättes på följande sätt. Alla handtverk och industrier

inom kantonen äro indelade i vissa grupper. Arbetsgivare och arbetare

inom värjo grupp välja sedan å vardera sidan femton representanter, vilka tillsammans

bilda yrkets conseil de prud’hommes. Varje conseil de prud’hommes

väljer inom sig ett utskott, bestående av fyra arbetsgivare och fyra arbetstagare,

la commission de surveillance, vilka hava att övervaka verkställandet av de

beslut, conseil de prud’hommes fattat. Slutligen välja kantonens samtliga

conseils de prud’hommcs bland ledamöterna i de olika commissions de surveillance

en commission central, bestående av en arbetsgivare och en arbetstagare

från vaije commission de surveillance.

60

nen sadaua. Centralkommissionen och de delegerade fungera

därefter tillsammans såsom skiljedomstol. Denna kan fastställa

eu tariff, hvilken dock inom yrke, vari tariff förut icke består,

ej kan träda i kraft förrän efter sex månader, såvida ej parterna

godkänna en tidigare tillämpning. Endast sådana tariffer,

som kommit till stånd i den av lagen föreskrivna ordning, erhålla

giltighet. Varje annan kollektiv reglering av arbetsvillkoren

saknar fullständigt rättslig verkan. Å andra sidan kan

principen, att varje tariff, som åvägabragts genom ovan beskrivna

förfarande, skall gälla såsom sedvänja medföra orimliga

konsekvenser. Då varje bestämmelse saknas därom att en

tariff, för att äga dylik verkan, skall representera en viss del

av yrkets arbetsgivare och arbetare, kan det tydligen inträffa

att en överenskommelse, som ingåtts mellan några få arbetsgivare

samt en försvinnande minoritet arbetare, blir gällande såsom

sedvänja inom yrket. Den praktiska olägenheten härav behöver

visserligen ej bliva så stor, enär dylik sedvänja kan sättas

ur kraft genom däremot stridande bestämmelse i de särskilda

arbetsavtalen samt lagen i allt fall icke erbjuder något

medel att framtvinga tariffens iakttagande, men nyss anmärkta

förhållande utgör dock en betydande teoretisk brist hos detta

lagarbete.

Angående formerna för själva avtalets ingående finnas bestämmelser

i alla lagarbeten, som direkt avhandla kollektivavtalet,

med undantag för den nederländska lagen. Det italienska

förslaget och Wölblings förslag skilja därvid mellan kollektivavtal,

som ingås av föreningar med rättssubjektivitet, och sådana,

som ingås av andra sammanslutningar, framför allt lösa

koalitioner. Kollektivavtal av den senare kategorien skola enligt

det italienska förslaget upprättas i skriftlig form samt i

närvaro av en statens ämbetsman, som har att bestyrka avtalets

61

lydelse samt tillse att detsamma antagits av föreskriven majoritet.

Dylikt avtal skall nämligen för att bliva giltigt antagas

av två tredjedelar av de vid omröstningen närvarande arbetarna

samt av två tredjedelar av de arbetsgivare, som sysselsätta

två tredjedelar av arbetarna (art. 5). Samma majoritet erfordras

för att fullmakt, som av dylik sammanslutning gives åt någon

dess representant, skall vara giltig. Enligt Wölblings förslag

(| 12) måste kollektivavtal, som ingås med en icke organiserad

sammanslutning, årligen stadfästas av Gewerbe- eller Kaufinannsgericht,

som även är berättigad att pröva val, varigenom

representant, som å sammanslutningens vägnar ingått avtalet,

blivit utsedd.

Övriga lagar uppställa för alla kollektivavtal först och

främst den fordran, att de skola upprättas i skriftlig form.1

Att så bör ske synes för övrigt ligga i sakens natur och under

alla omständigheter måste ju en skriftlig fixering av avtalets

innehåll tjäna till att förekomma tvister mellan parterna. Att

avtalet även skall undertecknas av kontrahenterna eller representanter

för dem stadgas uttryckligen endast i Gfenéves lagstiftning

(art. 5), i ungerska förslaget (§ 706) samt i schweiziska

arbetarförbundets förslag (art. 29) men torde väl förutsättas

även av de övriga lagstiftningar, som fordra skriftlig

form. Nya Zeelands lag (art. 25 p. 2) och australiska förbundslagen

(art. 75) föreskriva, att kollektivavtalets ingress skall

hava en viss i lagarna bestämd lydelse, innefattande en förklaring,

att avtalet är slutet på grundval av lagen i fråga. Det

1 Så franska regeringsförslaget 1906 art. 13, förslaget 1910 art. 3, Société

1904 art. II, Société 1907 art. 46, schweiziska förbundsförslaget 1909 art. 1371

bis, Sulzers förslag art. II, p. 1, schweiziska arbetarförbundets förslag art. 29,

Genéves lag av 1904 art. 5, Österrikes lag 1907 § 114 b., ungerska förslaget

§ 706, Rosenthals förslag § 3, Wölblings § 11, Norska förslaget § 4, p. 4,

australiska förbundslagen art. 75.

62

italienska förslaget fordrar ej skriftlig form för avtal, som ingås

av inregistrerad fackförening, men däremot att detsamma

inom föreningen antagits av två tredjedelar av de vid omröstningen

närvarande samt hälften av de i föreningen inskrivna

medlemmarna.

I ändamål att bereda kollektivavtalet nödig publicitet stadga

de flesta lagar, att detsamma skall deponeras eller inregistreras

hos viss offentlig myndighet. Synnerligen utförliga bestämmelser

i detta hänseende meddelas i finska förslaget (§§

56—63). F ör hela landet skall föras ett tariff register av den

myndighet, som därtill förordnas, varjämte i stad skall hos

magistrat eller ordningsrätt och på landet hos kronofogden finnas

en i överensstämmelse med tariffregistret gjord förteckning

över tariffavtal, upprättade i staden eller häradet. Yarje tariffavtal

skall inom fjorton dagar efter dess avslutande anmälas

till tariffregistret. Anmälan göres skriftligen, i stad hos

magistrat eller ordningsrätt, på landet hos kronofogden, varefter

denna myndighet översänder anmälningsskriften till registreringsmyndigheten.

Finner denna, att tariffavtalet är stridande

mot lag eller annans goda rätt, skall registrering vägras.

I detta beslut kan ändring sökas hos senaten. Det norska förslaget

föreskriver (§ 4 p. 4), att kollektivavtal skall utan dröjsmål

insändas till arbetsrådet.1 Enligt Genéves lagstiftning

skall det protokoll, vari parternas överenskommelse intagits,

utskrivas i fyra exemplar, av vilka ett deponeras hos kantonens

handels- och industridepartement och ett hos industridomstolen;

av de två övriga behålla de båda sidornas delegationer var

-

1 Angående arbetsrådet se Lov om tilsyn med arbeide i fabrikker m.

v. av 10 september 1909 § 49. Det består av en juridiskt bildad ordförande

samt två arbetsgivare och två arbetare, samt har, förutom vissa speciella uppgifter,

att »fungere som konsulent for vedkommende regjeringsdepartement».

63

derå ett. Sulzers förslag innehåller i denna del (art. II: 2) att

kollektivavtal skall registreras hos industridomstolen eller annan

av kantonens lagstiftning bestämd myndighet, det schweiziska

arbetarförbundets förslag åter (art. 29), att olika exemplar

av avtalet genast skola insändas till kantonens regering samt

till de inom avtalets giltighetsområde befintliga yrkesinspektioner

och industridomstolar. Enligt samtliga de franska förslagen

1 skall kollektivavtal deponeras hos industridomstolen i

orten eller, där dylik domstol ej finnes inrättad, hos fredsdomaren.

Rosenthals förslag (§ 3) innehåller likaledes bestämmelse

att kollektivavtal skall deponeras hos närmaste industridomstol.

Det italienska förslaget (art. 16) stadgar i denna del

att kollektivavtal skall deponeras hos den lokala förvaltningsmyndigheten

i den ort, varest det upprättats, samt därjämte insändas

till arbetsdepartementet. Ungerska förslaget (§ 706) föreskriver,

att kollektivavtal skall inom åtta dagar ingivas till

ortens industri- och handelsdomstol samt vederbörande yrkesinspektion.

Enligt Nya Zeelands lag (art. 26) skall kollektivavtal

inom trettio dagar registreras hos clerlc of awards, en ämbetsman,

som i övrigt har att föra förteckning över alla arbetstvister

och skiljedomar samt att fungera såsom sekreterare vid

medlings- och skiljedomsförfarandet. Australiska förbundslagen

(art. 76) slutligen har såsom registreringsmyndighet för

kollektivavtal anvisat den centrala myndighet, hos vilken inregistrering

av fackorganisationer äger rum. Registreringen

skall ske inom femtio dagar efter avtalets avslutande.

Åtskilliga lagstiftningar nöja sig ej med avtalets inregistrering

utan föreskriva jämväl andra åtgärder, genom vilka

detsamma vinner ökad offentlighet. På grund av stadgande

i tyska Gesetz betreffend die Gewerbegerichte (§§ 70, 72: 2)

1 Se ovan sid. 61 anm. 1 anförda lagrnm.

64

skall kollektivavtal, som avslutas inför förlikningsnämnd eller

som tillkommer genom dylik nämnds skiljedom, offentliggöras.

Det italienska förslaget stadgar (art. 16), att kollektivavtal

skall anslås på kommunens anslagstavla och intagas i provinsprefekturens

kungörelser. Finska förslaget (§ 61) samt de två

privata schweiziska förslagen1 föreskriva åter blott att genom

registreringsmyndighetens försorg kungörelse om den skedda

inregistreringen skall äga rum i tidningarna, därvid enligt arbetarförbundets

förslag i kungörelsen skall intagas uppgift å de

arbetsgivare, för vilka avtalet är bindande. Ytterligare innehålla

några lagar bestämmelse om att kollektivavtal skall anslås

å arbetsplatsen eller i arbetslokalerna hos arbetsgivare,

som äro bundna av avtalet. Så är förhållandet med 1907 års

österrikiska lag samt Sulzers (art. III) och det schweiziska arbetarförbundets

(art. 30) ävensom Rosenthals förslag (§ 3), av

vilka de två sistnämnda därjämte föreskriva, att ett exemplar

av avtalet skall avlämnas till varje arbetare.

Underlåtenhet att iakttaga skriftlig form torde, därest sådan

är föreskriven, alltid medföra avtalets ogiltighet, om ock

endast ett fåtal lagar ansett nödigt att uttryckligen stadga dylik

påföljd.2 3 Likaså synes försummelse att registrera avtalet

inom föreskriven tid merendels föranleda att detsamma förfaller.

5 De två senaste franska förslagen4 hava dock frångått

denna princip och i stället sökt framtvinga inregistrering

genom att uppställa dagen för kollektivavtalets ingivande

till vederbörande myndighet såsom dies a quo för den

1 Sulzers förslag art. II p. 2, Arbetarförbundets förslag art. 30.

2 Så schweiziska förbundsförslaget 1909 art. 1371 bis, Sulzers förslag

art. II p. 1., franska regeringsförslaget 1910 art. 3, ungerska förslaget § 706.

3 Så uttryckligen finska förslaget § 56, franska regeringsförslaget 1906

art. 13, Sulzers förslag art II p. 2 och ungerska förslaget § 706.

4 Société 1907 art. 48, regeringsförslaget 1910 art. 1.

65

frist, inom vilken medlem av organisation är berättigad att

frånträda ett av organisationen slutet kollektivavtal. Däremot

synas övriga bestämmelser om avtalets offentliggörande enligt

alla lagarbeten utom Sulzers endast hava betydelse såsom ordningsföreskrifter.

Enligt Sulzers förslag är även avtalets kungörande

i behörig ordning ett rekvisit för dess giltighet.

3. Kollektivavtalets giltighetsområde.

Med hänsyn till kollektivavtalets territoriella giltighetsområde

brukar man skilja mellan tre olika typer, representerande

olika utvecklingsstadier. Det första stadiet utgöres av

ett sådant avtal, som träffas mellan en enskild arbetsgivare

och hos honom anställda arbetare; i den utländska terminologien

plägar det benämnas verkstadsavtal eller firmatariff.

Från teoretiskt håll1 har man velat frånkänna denna typ karaktären

av kollektivavtal, i det man påstått att densamma ej

avsåge att reglera framtida arbetsavtal utan endast utgjorde

en förenklad sammanställning av ett antal individuella arbetsavtal.

Denna åsikt kan dock icke anses riktig. Naturligtvis

kan ett mellan en arbetsgivare och hans arbetare upprättat kollektivt

avtal angående arbetsvillkoren ofta nog utgöra endast

ett kollektivt arbetsavtal, genom vilket redan bestående arbetsförhållanden

regleras, men detta utesluter icke möjligheten

av att ett verkstads- eller firmaavtal kan avse att fastställa

normer även för framtida arbetsavtal. Tydligast visar sig

detta i det fall att de hos arbetsgivaren anställda arbetarna

sammanslutit sig till en förening, vilken å deras sida ingått

1 Schmelzcr, anf. arb. sid. 7—9.

5—110777. O lin, Kollektivavtalet.

66

avtalet. En var nyanställd arbetare, som samtidigt ingår i

den vid företaget bestående arbetarföreningen, förvärvar därigenom

rätt att för sin del åberopa avtalet. Även från socialpolitisk

synpunkt synes denna form av kollektivavtalet väl

låta försvara sig. Det vore tydligen en orimlighet, om arbetsvillkoren

vid ett jätteföretag, vid vilket många tusen arbetare

äro anställda, icke skulle kunna regleras genom ett mellan

arbetsgivaren och hans arbetare ingånget kollektivavtal med

samma giltighet och rättsverkningar som ett avtal, ingånget

inom visst yrke på någon obetydlig ort mellan dess arbetsgivare

och ortens arbetarfackförening.

Om således bestämt måste hävdas, att verkstads- eller

firmaavtalet kan utgöra ett verkligt kollektivavtal, bör dock

samtidigt konstateras, att det mer och mer förlorar i praktisk

betydelse, i det att detsamma undantränges av de två andra

grundtyperna: lokalavtalet (orts- och distriktsavtal) samt riksavtalet,

detta senare i utlandet kallat nationaltariff eller generaltariff.

Lokalavtalet utgör en reglering av arbetsvillkoren

inom ett visst yrke på en viss ort eller inom ett område, bestående

af flera närliggande orter; riksavtalet åter avser att giva

en enhetlig reglering åt arbetsvillkoren inom ett yrke på

alla arbetsplatser inom riket i dess helhet. Vid ortsavtalet

kunna ännu såsom avtalsslutande parter å båda sidor

stå enskilda arbetsgivare och arbetare; vid kollektivavtal med

vidsträcktare giltighetsområde måste däremot åtminstone å

arbetarnas sida avtalet ingås av en organisation, mera omfattande

ju större extensitet avtalet skall erhålla. Riksavtalet

utgör tills vidare det högsta stadiet av kollektivavtalets utveckling.

Det utesluter emellertid ingalunda möjligheten av att

samtidigt med riksavtalet kunna bestå såväl orts- eller distriksavtal

som kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare

67

vid enskilda företag. Så blir ju lätt förhållandet, därest de organisationer,

som å de båda sidorna avslutat riksavtalet, icke

omfatta samtliga arbetsgivare och arbetare inom yrket. Men

även om så skulle vara fallet, kunna kollektivavtal av lägre

dignitet bliva behövliga. Åtminstone inom vissa yrken kunna

förhållandena på olika arbetsplatser inom landet vara så vitt

skilda, att ett riksavtal ej lämpligen kan reglera alla detaljer

inom arbetsförhållandet utan måste inskränka sig till att ordna

frågor av mera principiell natur. I övrigt får det suppleras

av distrikts- eller ortsavtal. I Storbritannien är det sålunda

ganska vanligt, att ett riksavtal endast bestämmer ett

löneminimum men överlämnar åt lokala kollektivavtal, »district

by-laws», att i detalj reglera lönetarifferna och arbetsvillkoren

i övrigt.1 Redan förut är anmärkt, att de båda sidornas

huvudorganisationer i Danmark ingått en för arbetsfältet

i dess helhet gällande överenskommelse, på grundval av

vilken sedermera kollektivavtal afslutats inom de särskilda

yrkena.

Frågan om ett kollektivavtals territoriella giltighetsområde

kan knappast föranleda tvist mellan de avtalsslutande

parterna. Icke heller ur andra synpunkter har lagstiftningen

anledning att reglera denna fråga och en överblick över de

olika lagarbetena giver även vid handen, att de flesta av dem

icke ens vidrört densamma. Rosenthals och Wölblings förslag

(resp. § 4 och § 1) ävensom schweiziska arbetarförbundets

förslag (art. 31) föreskriva, att kollektivavtal skall angiva sitt

territoriella giltighetsområde, och Sulzers förslag (art. II p. 3)

innehåller ett liknande stadgande för det fall att en organisation

deltagit i avtalet, därvid förslaget tillika bestämmer, att

Sidney and Beatrice Webb, Indnstrial Dcmocraey sid. 176—177.

68

avtalets giltighetsområde skall sammanfalla med organisationens

verksamhetsområde. Övriga lagar innehålla ej något

stadgande i ämnet.

En ur legislativ synpunkt synnerligen svårlöst fråga utgör

däremot bestämmandet av ett kollektivavtals personliga

giltighetsområde. Av vilka och mot vilka arbetsgivare och

arbetare kan kollektivavtalet göras gällande, för vilka arbetsavtal

skall detsamma lända till efterrättelse? Utgångspunkten

för alla stadganden rörande detta ämne är principen att kollektivavtal

skall lända till efterrättelse för arbetsavtal, som ingås

mellan parter, som båda äro bundna av kollektivavtalet.

Bunden av ett kollektivavtal är åter först och främst den,

som själv ingått avtalet eller, därest detta ingåtts av en organisation,

vid avtalets ingående varit och sedermera förblivit

medlem av organisationen. Likställd med en dylik ursprunglig

part anses dock allmänt den vara, som efteråt biträtt kollektivavtalet.

Formen för biträdandet kan sedan i olika lagar

vara bestämd på olika sätt. Därest kollektivavtalet ingåtts av

eller eljest är bindande för en organisation, anses allmänt

den som sedermera inträder i organisationen därmed också

hava biträtt kollektivavtalet. För efterföljande anslutning,

som icke på dylikt sätt förmedlas av en organisation,

föreskriver Rosenthals förslag (§ 5) uttrycklig skriftlig förklaring

till motsidan. Enligt Nya Zeelands lagstiftning (Ind.

conc. and arbitr. act 1908, art. 27) samt schweiziska arbetarförbundets

förslag (art. 33) sker anslutningen genom anmälan

till den myndighet, hos vilken inregistrering av kollektivavtalet

ägt rum. Enligt ungerska förslaget (§ 712) skall, såvitt ej

annat visas, arbetare anses hava anslutit sig till ett kollektivavtal,

därest han vinner anställning vid företag, av vars arbetare

inom samma fack minst hälvten är bunden av kollek

-

69

tivavtalet. Övriga lagarbeten innehålla ej något stadgande

i detta hänseende.

Det giltighetsområde, som utstakats av de nu anförda principerna,

kan anses vara erkänt av alla lagar och lagförslag.

Därmed slutar emellertid överensstämmelsen dem emellan.

En mycket omtvistad fråga1 är sålunda redan den, huruvida

medlem, som utträder eller uteslutes ur en organisation, därigenom

upphör att vara hunden av ett av organisationen ingånget

kollektivavtal eller om detta under hela sin giltighetstid

fortfar att vara bindande för alla dem, som vid dess avslutande

voro medlemmar av organisationen. Åtskilliga skäl

hava anförts för såväl den ena som den andra ståndpunkten.

Man har sålunda framhållit att ett kollektivavtal merendels

avslutas av en organisations styrelse eller andra representanter

utan att dessa på förhand i alla detaljer rådfört sig med

organisationens medlemmar, vilka därför erhålla kännedom

om avtalets innehåll först sedan detta är definitivt fastställt.

Därest eu medlem icke vore berättigad att genom utträde ur

föreningen undandraga sig även ett redan avslutat kollektivavtal,

skulle således föreningens ledare kunna för en lång tid

framåt ålägga medlemmen förpliktelser, som för honom vore

i hög grad ofördelaktiga. Särskilt har från arbetsgivarehåll

gjorts gällande, att de större arbetsgivarna, vilka i regel vore

dominerande inom en arbetsgivarförening, oftast visat sig ej

tillräckligt tillvarataga de mindre yrkesidkarnas intresse utan

tvärtom träffat överenskommelse om löner och arbetstid, som

kunde vara antagliga för kapitalstarka samt tekniskt och organisatoriskt

överlägsna företag men med nödvändighet med

-

1 Särskilt i anknytning till de olika franska lagförslagen har angående

densamma förts en vidlyftig diskussion. Se därom de ovan sid. 31 anm. 4 anförda

arbeten ävensom Bulletin de la Société d’études législativcs sid. 188—194

70

förde de mindre företagens ruin. Av arbetarna har åter framhållits,

att å deras sida tvärtom de bästa och dugligaste arbetarnas

intressen åsidosattes till förmån för det stora flertalets.

Det vill dock synas som om dessa betänkligheter vore av tämligen

doktrinär natur och i allt fall skulle de anmärkta olägenheterna

endast i rena undantagsfall undvikas därigenom att

den med avtalet missnöjde ägde rätt att undandraga sig detsamma.

Ty för såväl arbetsgivarnas som arbetarnas del gäller

att, så länge en majoritet fasthåller vid ett kollektivavtal,

detta i praktiken kommer att bliva normerande även för dem,

som genom ett utträde ur föreningen rättsligen befriat sig från

detsamma. Å andra sidan skulle en de enskilda föreningsmedlemmarna

tillförsäkrad rätt att undandraga sig ett kollektivavtal

icke blott innebära ett förnekande av kollektivavtalets

princip och, i händelse av massutträde ur föreningen, göra

kollektivavtalet fullkomligt illusoriskt utan även bereda tillfälle

för en föreningsmedlem att på ett bedrägligt sätt förskaffa

sig fördelar på de övrigas bekostnad. Det låter nämligen

tänka sig, att en medlem, som själv kanske genomdrivit ett

kollektivavtal, sedermera genom att utträda ur föreningen

befriar sig från detsamma och därigenom kommer i en gynnsammare

ställning än de av avtalet fortfarande bundna föreni

ngsmedlemmarna.

Från rättsteoretisk synpunkt beror frågans besvarande av

den allmänna konstruktion, som lägges till grund för institutets

reglering. Enligt den rena Vertretungsteorien är ju

varje enskild föreningsmedlem kontrahent och han kan därför

varken genom att själv utträda ur föreningen eller genom att

uteslutas ur densamma befrias från de förpliktelser gentemot

motparten, som kollektivavtalet ålägger honom. Enligt Verbandsteorien

åter är det föreningen, som är ensam kontrahent,

71

och motparten kan därför icke omedelbart av föreningsmedlemmarna

utkräva några förpliktelser enligt kollektivavtalet.

Den enda väg, på vilken detta kan ske, är att föreningen genom

densamma till buds stående medel förmår sina medlemmar

att ställa sig avtalet till efterrättelse. Denna väg avskäres

ju, därest medlem utträder eller uteslutes ur föreningen, och

han vinner således därigenom befrielse från kollektivavtalet.

I dylik riktning utlägges därför också den nederländska lagstiftningen,

1 vilken saknar stadgande i ämnet men, enligt vad

förut upplysts, grundats på senast omnämnda teori. Av de

lagstiftningar, som anslutit sig till den kombinerade teorien,

bar icke någon ansett uteslutning ur förening böra medföra

befrielse från kollektivavtal. De flesta hava icke heller tillerkänt

dylik verkan åt utträde ur föreningen2 och även de

lagstiftningar, som i denna punkt hylla en motsatt asikt, hava

så till vida begränsat medlems rätt att undandraga sig kollektivavtal,

att de bestämt en viss tidsfrist, inom vilken utträdet

måste äga rum för att i nämnda hänseende vara giltigt.

Till sistnämnda grupp höra Sulzers förslag, de franska förslagen

samt Rosenthals förslag. Sulzers förslag, vilket tidigast

av alla behandlat frågan, stadgar (art. TV p. 2) att föreningsmedlem

kan undandraga sig ett av föreningen ingånget kollektivavtal

genom att därom inom fjorton dagar efter avtalets

publicering skriftligen underrätta sin förening ävensom motparten

och samtidigt utträda ur föreningen. Dylik rätt tillkommer

dock ej den, som förut uttryckligen eller genom att

deltaga i avtalets avslutande godkänt detsamma. De äldre

franska förslagen kunna här förbigås, då de erbjuda mindre

1 Jämför van Zanten i Gewerbe- nnd Kaufmannsgericht, 15 Jahrg. 1910

sp. 393.

2 Se särskilt italienska förslaget art. 9, Wölblings förslag § 9 och

norska förslaget § 5 p. 2.

72

intresse vid sidan om 1910 års regeringsförslag. Enligt detta

(art. 1 p. 2) är medlem av sammanslutning, som ingått kollektivavtal,

bunden av detsamma endast i det fall att han icke

inom tre dagar efter det avtalet deponerats hos industridomstolen

eller fredsdomaren, genom en i redlig avsikt1 gjord anmälan

(par une démission donnée de bonne foi) utträtt ur

sammanslutningen.2 Om den gjorda anmälan skall underrättelse

meddelas den myndighet, hos hvilken avtalet deponerats.3

Enligt Rosenthals förslag (§ 5) blir kollektivavtal ej bindande

för den medlem av förening, som inom fjorton dagar efter avtalets

avslutande hos föreningen skriftligen anmäler sitt utträde.

Nära de senast genomgångna förslagen står i nu förevarande

hänseende det finska förslaget (§ 53), som dock så

(ill vida intager en särskild ställning, att det ej fordrar utträde

ur föreningen utan blott att den medlem, som vill vara fri

från avtalet, därom gör anmälan hos den myndighet, till vilken

anmälan om avtalets registrering skett. Rätt att sålunda

befria sig från avtalet tillkommer dock ej medlem, som biträtt

föreningens beslut om ingående av avtalet. Anmälan om

avtalets frånträdande skall vara skriftlig och äga rum inom

fjorton dagar efter föreningens berörda beslut. I detta sammanhang

torde slutligen även böra erinras4 därom att 1908

1 Jämför ovan sid. 70.

2 Det kan ifrågasättas, huruvida nämnda stadgande, därest det blir upphöjt

till lag, grundlägger en förut obefintlig förmån för föreningsmedlemmar.

Fackföreningslagen den 21 mars 1884 art. 7 tillförsäkrar medlem av en fackförening

rätt, att, även om föreningens stadgar skulle förbjuda det, när som

helst utträda ur föreningen. Därest ett med stöd av detta lagrum skett utträde

medför befrielse från ett av föreningen ingånget kollektivavtal, innebär ovannämnda

stadgande i 1910 års förslag, på grund av den i detsamma föreskrivna

tidsfristen och fordran på redligt uppsåt, i själva verket en inskränkning av

den princip, som eljest skulle varit gällande. Jämför Rundstein, Die Tarifverträge

im französischen Privatrecht sid. 83 och 119.

8 Jämför nedan sid. 83 anm. 4.

4 Jämför ovan sid. 19—20.

73

års tyska juristmöte uttalat sig till förmån för föreningsmedlems

rätt att undandraga sig ett kollektivavtal och därvid förordat

samma princip, som kommit till uttryck i finska förslaget.

En fråga av ännu större socialpolitisk räckvidd än den

senast utredda är emellertid den, i vad mån lagstiftningen kan

och bör utvidga kollektivavtalets personliga giltighetsområde

utöver ovan angivna gränser. Stannar man vid dessa, kommer

kollektivavtalet ju ej att lända till efterrättelse vid andra arbetsavtal

än sådana, som ingås mellan parter, vilka båda äro

bundna av kollektivavtalet. Det ligger emellertid i såväl arbetsgivarnas

som arbetarnas intresse att förskaffa kollektivavtalet

en ännu vidsträcktare tillämpning. Arbetsgivarna

vinna icke någon säkerhet mot smutskonkurrens, därest de av

kollektivavtalet bundna arbetarna kunna taga arbete hos utom

kollektivavtalet stående arbetsgivare på sämre villkor än de i

kollektivavtalet fastställda, och för arbetarna bliver kollektivavtalet

till föga gagn, om arbetsgivarna hava fria händer att

från annat håll förskaffa sig billigare arbetskraft. Det är

därför ytterst vanligt att i kollektivavtalet överenskommes

att detsamma skall lända till efterrättelse även vid arbetsavtal,

som en av kollektivavtalet bunden arbetsgivare eller arbetare

ingår med arbetare eller arbetsgivare, vilken ej är bunden

av sistnämnda avtal. Men även då dylik överenskommelse ej

ägt rum, plägar åtminstone från arbetsgivarnas sida kollektivavtalets

bestämmelser tillämpas jämväl gentemot personer, som

ej beröras av kollektivavtalet. Beträffande de flesta arbetsvillkor

gäller att enhetlighet därutinnan för hela företaget är

oundgänglig för driftens behöriga gång och även i den händelse,

såsom i fråga om lönevillkoren, tekniska svårigheter ej

alltid möta att göra skillnad mellan de av kollektivavtalet

74

bundna och de av detsamma oberörda arbetarna, skulle dock ett

sådant förfarande oftast medföra förvecklingar och obehag.

Även för arbetarna framstår det i allmänhet såsom självfallet

att enahanda villkor tillämpas för dem alla. Den praxis, som

sålunda utbildat sig, har blivit legaliserad av åtskilliga lagstiftningar.

Vissa av dessa hava därvid nöjt sig med att stadga

skyldighet för en av kollektivavtal bunden arbetsgivare att

tillämpa detsamma även gentemot utomstående arbetare.1

Enligt de till denna grupp hörande lagar äro sålunda arbetsvillkoren

så att säga knutna till företaget. En alldeles motsatt ståndpunkt

representeras av Sulzers förslag (art. IV: 4) enligt vilket

en arbetsgivare, som ej själv är bunden av ett kollektivavtal, dock

blir skyldig tillämpa detsamma, så snart han i sitt företag använder

av kollektivavtalet bundna arbetare. Härvid stadgas

dock vissa restriktioner. För att kollektivavtalet skall medföra

dylik verkan skall det å arbetsgivarens sida vara ingånget

av en förening, som besitter rättssubjaktivitet, och arbetsplatsen

skall vara belägen inom det område, som i kollektivavtalet

bestämts såsom dettas territoriella giltighetsområde. Arbetsgivaren

är därjämte berättigad att undandraga sig avtalet

genom att inom fjorton dagar efter dess offentliggörande eller

efter det han anställt av detsamma bundna arbetare, hos kollektivavtalets

kontrahenter anmäla att han icke vill tillämpa detsamma.

De flesta lagstiftningar,2 som avhandla denna fråga,

taga emellertid steget fullt ut och förklara att kollektivavtalet

1 Schweiziska arbetarförbundets förslag art. 28, finska förslaget § 55.

2 Franska regeringsförslaget 1906 art. 17 och 1910 art. 2, Société 1904

art. VI och 1907 art. 45, Rosenthals förslag § 5, Wölblings förslag § 3, italienska

förslaget art. IV, Nya Zeelands Ind. conc. and arbitr. act art. 28,

australiska förbundslagen art. 77.

75

skall lända till efterrättelse vid alla arbetsavtal, som ingås

mellan parter, av vilka en är bunden av kollektivavtalet.

Varken den sociala praxis eller lagstiftningen har emellertid

stannat vid de principer, för vilka nu redogjorts. Ett

kollektivavtal har alltid en stark tendens att inom sitt territoriella

giltighetsområde vinna tillämpning vid alla företag

inom industrien eller yrket i fråga och ej blott vid dem, vilkas

arbetsgivare eller arbetare anslutit sig till avtalet. Ofta är

en dylik verkan åsyftad av kollektivavtalets kontrahenter och

har kommit till uttryck i själva avtalet.1 Detta är dock av

mindre betydelse, utan avtalets förmåga att på nämnda sätt utvidga

sitt personliga giltighetsområde beror på, huruvida detsamma

verkligen kan anses vara — för att använda den tyska

boktryekeritariffens inledande ord — det av arbetsgivare och

arbetare inom yrket erkända uttrycket för vad som i fråga om

deras ömsesidiga mellanhavanden och förpliktelser allmänt

skall fasthållas såsom rättvist och billigt. Är så förhållandet,

kommer avtalets innehåll eller viss del av detsamma att så

småningom lända till efterrättelse även vid arbetsavtal, som

ingås mellan arbetsgivare och arbetare, vilka båda stå utanför

kollektivavtalet. Åtskilliga lagstiftningar2 hava ansett sig böra

understödja denna expansiva tendens hos kollektivavtalet och

hava genom uttryckligt stadgande förklarat dylikt avtal kun

-

1 Se t. ex. Separat-Vertrag betreffend die Tarifgemeinschaft der deutschen

Buchdrneker § 5: »Der deutsche Buchdrnckertarif hat den Charakter eines auf

freiwilliger Vereinbarung beruhenden Lohngesetzes ...» Der Tarifvertrag

im deutschen Reich I sid. 38.

2 Geneve art. 1 och 14, schweiziska förbnndsförslaget 1909 art. 1371 ter

och 1373, Sulzers förslag art. VI, Rosenthals förslag § 9, franska Société 1904

art. VII, franska regeringsförslaget 1906 art. 18, italienska förslaget art. 15,

Nya Zeelands Ind. concil. and arbitr. act 1908 art. 92, Ind. conc. and arbitr.

amendment act 1908 art. 67.

76

na bliva tillämpligt även vid arbetsavtal av sist nämnda kategori.

Denna ståndpunkt har dock till logisk förutsättning att

det kollektivavtal, som erhåller allmängiltighet, ur någon

synpunkt är dominerande inom det lokala eller det yrkesområde,

för vilket detsamma skall bliva gällande. Ur denna synpunkt

måste det betecknas som en betydande brist i Genéves

lagstiftning, då denna tillerkänner verkan såsom usage åt varje

överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare, som åvägabragts

i den av lagen föreskrivna ordning, även om nämnda

överenskommelse ingåtts mellan blott några få representanter

för yrket. Likaledes skulle enligt 1909 års schweiziska förbundsförslag

(art. 1371 ter punkt 2) alla offentliggjorda kollektivavtal

gälla även för de av dem icke bundna arbetsgivarna

och arbetarna inom yrket eller orten, såvida dessa icke

i arbetsavtalen träffade andra bestämmelser. Detta stadgande

upptogs dock ej i det av ständerrådets utskott framlagda

förslag, som sedermera antagits av ständerrådet. Däremot bibehölls

det förut (ovan sid. 33) omnämnda stadgande i 1909

års förbundsförslag, enligt vilket förbundsrådet och de kantonala

myndigheterna kunna fastställa normalavtal, gällande för

ett helt yrke inom hela kantonen eller förbundet. På denna

väg kan ett kollektivavtal erhålla allmängiltighet, ty, även om

lagrummet ej stadgar att dylikt normalavtal skall ansluta sig

till något bestående kollektivavtal, torde praktiskt sett så i

regel bliva fallet. Ifrågavarande stadgande påminner ganska

mycket om vissa bestämmelser i de australiska staterna. I Nya

Sydwales kunde enligt den nu upphävda Compulsory arbitration

law av 1901 skiljedomstolen förklara, att en bestående överenskommelse

eller bestämmelse angående arbetsvillkor skulle tilllämpas

såsom allmän regel, cornmon rule, för industrien i fråga

inom hela landet,1 och enligt Nya Zeelands lagstiftning kan

skiljedomstolen, därest ett kollektivavtal redan är bindande för

flertalet arbetsgivare i ett visst yrke inom industridistriktet,2

förordna att avtalet skall lända till efterrättelse för alla arbetsgivare

inom distriktet. Ytterligare kan i Nya Zeeland skiljedomstolen

förklara en i tvist mellan vissa arbetsgivare och arbetare

meddelad dom skola gälla för landets alla arbetsgivare

och arbetare inom industrien i fråga eller till och med inom

andra industrier, som stå i sammanhang med den förra, och,

därest ett visst kollektivavtal lägges till grund för domen, vinner

detsamma således på denna väg lika omfattande tillämpning.

Nu anförda stadganden hava gjort kollektivavtalets allmängiltighet

beroende därav att offentlig myndighet eller

domstol funnit avtalet vara förtjänt därav. En annan synpunkt

har kommit till uttryck i de franska förslagen av 1904

och 1906, enligt vilka ett kollektivavtal vinner allmängiltighet,

därest det är det enda inregistrerade avtalet inom orten eller

yrket. En mellanform mellan nämnda båda principer har valts

av det italienska förslaget (art. XV), som medgifver, att ett

mellan registrerade föreningar ingånget kollektivavtal får bliva

tillämpligt även på arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare,

som ej tillhöra föreningarna, därest dylik utvidgning av

avtalets giltighetsområde beslutas av tre fjärdedelar av arbetsgivarna

och arbetarna å den ort, inom vilken avtalet skall

bliva gällande, samt därjämte industridomstolen fastställer

nämnda beslut. Rosenthals förslag (§ 9), som låter kollektivavtals

bestämmelser gälla för alla inom det yrke och den ort,

1 Enligt australiska förbundslagen gäller eommon rnle-principen ifråga

om skiljedomar men ej ifråga om kollektivavtal.

2 Nya Zeeland är med hänsyn till medlings- och skiljedomsförfarandet

indelat i industridistrikt, vilkas antal och gränser bestämmas av guvernören.

78

som av kollektivavtalet avses, ingångna arbetsavtal, i vilka ej

överenskommelse skett om andra arbetsvillkor, löser en eventuell

kollision mellan olika kollektiavtal på så sätt, att endast

de för alla kollektivavtalen gemensamma och inbördes överensstämmande

arbetsnormema skola lända till efterrättelse.

Innan vi lämna frågan om kollektivavtals personliga giltigbetsområde

torde böra framhållas, att då i det föregående

yttrats att kollektivavtal skall lända till efterrättelse även vid

arbetsavtal, som ingås mellan parter, av vilka endast den ena

eller ingendera är bunden av kollektivavtal, därmed ingalunda

sagts att kollektivavtal i dylika fall har samma rättsverkan

med avseende å arbetsavtalet, som då detta ingås mellan parter,

vilka båda äro bundna av kollektivavtalet, och att således ett

åsidosättande av kollektivavtalet i alla dessa fall medför samma

påföljder. Denna fråga skall framdeles göras till föremål för

särskild utredning. I detta sammanhang har ständigt blott

varit fråga om kollektivavtals möjliga giltighetsområde, ej

om rättsverkningarna inom detta område.

4. Kollektivavtalets giltighetstid.

Angående kollektivavtals giltighetstid innehålla de olika

lagarna tämligen överensstämmande stadganden. I främsta

rummet överlämna de åt kontrahenterna själva att i kollektivavtalet

bestämma den tid, under vilken detsamma skall vara

gällande. I regel hava dock kontrahenterna icke erhållit oinskränkt

bestämmanderätt i nämnda hänseende, utan de flesta1

1 Undantag bilda de österrikiska lagarna, den nederländska lagen, de

schweiziska förbnndsförslagen ävensom det norska och det ungerska förslaget,

vilka lämna kontrahenterna fullkomligt fria händer.

79

lagstiftningar fastställa en maximitid, som ej får överskridas.

Anledningen härtill är tydligen den, att ett kollektivavtal, som

skall äga giltighet utöver eu måttlig tidsperiod, på grund av

förändrade konjunkturer lätt kan bliva alltför tryckande för

endera parten. Å andra sidan får giltighetstiden ej begränsas

sä snävt, att den stabilitet i arbetsvillkoren, som kollektivavtalet

avser att åstadkomma, ej vinnes. Yilken tidsgräns, som ur

nu anförda synpunkter kan anses vara den lämpliga, får tydligen

bero på det praktiska behovet i varje särskilt land. De

franska förslagen av 1906, 1907 och 1910, Genéves lagstiftning,

Sulzers, Wölblings och Rosenthals förslag ävensom finska

förslaget1 hava sålunda fastställt en maximitid av fem år,

franska förslaget av 1904 ävensom de australiska lagarna2 hava

begränsat tiden till tre år. Italienska förslaget (art. V)

har bestämt en giltighetstid av ett år för kollektivavtal, som

ingåtts av andra sammanslutningar än registrerade föreningar,

men i övrigt ej inskränkt parternas bestämmanderätt i förevarande

hänseende.

De flesta lagstiftningar överlämna likaledes åt kollektivavtalets

kontrahenter att bestämma den tidpunkt, från vilken

avtalet skall börja tillämpas. De australiska lagarna stadga

emellertid, att avtalets giltighetstid skall räknas från dagen

för dess avslutande samt att såsom sådan skall gälla den,

på vilken avtalet undertecknats av den part, som först undertecknat

detsamma. Enligt övriga lagstiftningar får väl, därest

avtalet icke innehåller någon upplysning angående den tid

1

Franska regeringsförslaget 1906 art. 14, Société 1907 art. 47, franska

regeringsförslaget 1910 art. 4, Genéve art. 6, Sulzers förslag art. VII, Wölblings

förslag § 14, Rosenthals förslag § 4, finska förslaget § 56 st. 1.

2 Société 1904 art. III, Nya Zeelands Ind. conc. and arb. act art. 25 p. 2

australiska förbundslagen art. 75.

80

punkt, då detsamma skall träda i kraft, detta anses ske, då avtalet

undertecknats av samtliga kontrahenter. Ett dylikt stadgande

finnes i ungerska förslaget (§ 707). Kosenthal (§ 4)

försiar, att, därest bestämmelse angående giltighetstidens början

saknas i avtalet, detta skall tillämpas först från och med

månaden efter den, under vilken avtalet avslutats. En dylik

princip synes dock mindre välbetänkt, då densamma lätt

kan giva anledning till en ny konflikt mellan parterna.

Den avtalade eller i lag bestämda giltighetstidens utlöpande

medför i regel icke i och för sig att avtalet upphör att vara

bindande. Därför fordras ytterligare att uppsägning dessförinnan

ägt rum;1 i annat fall anses avtalet förlängt. Enligt de

flesta lagar2 förlänges det på ett år, enligt andra3 tills vidare;

endast de franska förslagen av 1904 (art. III) och 1906 (art.

14) stadga, att avtalet förlänges på lika lång tid, som det förut

varit gällande. Uppsägningen skall i regel hava skett viss tid

före giltighetstidens utgång; sistnämnda franska lagförslag

nöja sig dock med att uppsägningen ägt rum före giltighetstidens

slut. Skall uppsägningstid iakttagas, skall i första hand

tillämpas den tid, som i detta hänseende kan vara bestämd

i kollektivavtalet. För det fall, att detta icke innehåller något

stadgande om uppsägningstid, är sådan bestämd i de olika lagarna.

Parternas rätt att bestämma uppsägningstidens längd

är enligt de flesta lagar alldeles oinskränkt. Det ungerska

förslaget stadgar dock (§ 709), att uppsägningstiden icke får

understiga trettio dagar samt att samma tid skall gälla för båda

1 Uppsägning fordras ej av de österrikiska lagarna, nederländska lagen

eller de schweiziska förbundsförslagen.

2 Genéve art. 6, Sulzers förslag art. VII, Wölblings förslag § 14 (Jämför

hans anf. uppsats sid. 870), Rosenthals förslag § 4, finska förslaget § 57,

italienska förslaget art. II.

3 Norska förslaget § 4 p. 2, franska förslagen 1907 art. 47 och 1910 art.

4, ungerska förslaget § 709, australiska förbundslagen art. 81.

81

parterna; har så ej skett, kunna de båda begagna sig av den

kortaste tiden. Lagstiftningarna uppställa själva merendels

eu uppsägningstid av en månad1 eller tre månader;2 undantagsvis

finner man sådana tider som två dagar,3 två månader,4 sex

månader5 och ett år.6 De olika stadgandena torde i regel endast

innebära ett fastslående av vad inom landet är brukligt.

De flesta kollektivavtal bestämma uttryckligen den tidpunkt

på året, å vilken avtalet skall utlöpa, och densammas

förläggande till den ena eller den andra årstiden har ansetts

vara av så väsentlig vikt, att man av hänsyn därtill ofta nog

frångått den annars vanliga principen att bestämma avtalets

giltighetstid till fulla år. Tankegången är naturligtvis den,

att förhandlingarna angående nytt avtal samt därav möjligen

föranledda strider skola äga rum under den del av året, då ingendera

parten är i alltför trängande behov av den andra. Om nu

i kollektivavtalet är bestämt att detsamma skall upphöra å viss

kalenderdag, uppstår i det fall att uppsägning äger rum med

stöd av lagens stadgande angående maximitid den fråga, huruvida

avtalet kan uppsägas till annan kalenderdag än den,

som motsvarar den kalenderdag, då avtalet enligt sin lydelse

skolat gå till ända. Svaret blir naturligtvis jakande enligt de

lagar, som låta kollektivavtalet förlängas tills vidare. Enahanda

blir förhållandet, därest — såsom enligt de äldre franska

förslagen — giltighetstiden förlänges med en ny tidsperiod

av samma längd som den förra, i den händelse nämligen den

1

Franska förslagen 1907 art. 47 och 1910 art. 4, ungerska förslaget §

709, australiska förbuudslagen art. 81.

2 Finska förslaget § 57, Sulzers förslag art. VII, Rosenthals förslag § 4.

3 Norska förslaget § 4 p. 2.

4 Italienska förslaget art. II

6 Wölblings förslag § 14.

8 Gcnéve art. 6.

6—110777. Olin, Kollektivavtalet,

82

na ej utgjort jämna kalenderår. Övriga lagar lämna ej något

bestämt besked, men deras ordalag synas giva vid handen

att man ej tänkt sig annat fall än att avtalet skall förlängas

med jämnt kalenderår.

Att kollektivavtal ej kan uppsägas av annan än den kontrahent,

som även formellt avslutat detsamma, och således icke

av enskild föreningsmedlem, därest avtalet ingåtts av förening,

ligger i sakens natur. Wölblings förslag (§ 14) och det

ungerska förslaget (§ 711) hava emellertid ansett nödigt giva

uttryck åt nämnda princip. Sistnämnda förslag stadgar därjämte

att förenings beslut om uppsägning skall vara fattat med

viss kvalificerad majoritet för att kunna tillämpas. Angående

sättet för uppsägningens verkställande finnas bestämmelser

blott i några få lagarbeten. Australiska förbundslagen stadgar

sålunda (art. 81) att uppsägningen skall ske genom skriftligt

meddelande såväl till kollektivavtalets övriga kontrahenter

som till den myndighet, hos viiken avtalet registrerats. Detta

stadgande har upptagits i det ungerska förslaget (§ 711),

dock med den ändring att meddelande till kontrahent å samma

sida ej behöver äga rum. Enligt Wölblings förslag (§ 14) skall

uppsägningen verkställas hos ortens Gewerbe- eller Kaufmannsgericht,

varefter denna har att om uppsägningen underrätta

den andra kontrahenten.

Den föregående framställningen har anslutit sig till det

fall att kollektivavtalet självt innehåller bestämmelse angående

dess giltighetstid. Åtskilliga lagar hava gjort dylik bestämmelse

obligatorisk.1 De flesta medgiva dock att kollektivavtal

må kunna ingås även på obestämd tid men bereda i så fall kontrahent

tillfälle att befria sig från avtalet. Därvid hava några

lagar stadgat en viss tid, för vilken avtalet skall anses vara in

-

1 Se nedan sid. 89—90.

83

gånget. Denna tid har i allmänhet bestämts till ett år,1 stundom

till tre år,2 endast undantagsvis till samma längd som

maximitiden för avtal med bestämd giltighetstid eller fem år.3

Liksom vid sistnämnda slag av avtal fordras även vid nu ifrågavarande

typ att uppsägning äger rum före den i lag bestämda

giltighetstidens utgång. Andra lagarbeten hava ej velat

fixera giltighetstiden utan medgivit kontrahenterna att när som

helst efter iakttagande av viss uppsägningstid frigöra sig från

avtalet.4 En mellanställning intaga det norska förslaget (§ 4

p. 3) samt det schweiziska förbundsförslaget av 1910 (§ 1371

bis), enlig!; vilka kontrahenterna kunna, sedan avtalet ägt bestånd

viss tid — enligt det norska förslaget tre år och enligt det

schweiziska ett år — uppsäga detsamma med iakttagande av

viss uppsägningstid. Uppsägningstiderna äro genomgående

desamma som vid avtal med bestämd giltighetstid. Schweiziska

förbundsförslaget 1910, som ej fordrade uppsägning vid

sistnämnda slag av kollektivavtal, har för den uppsägning,

som kan äga rum vid avtal med obestämd giltighetstid, fastställt

en tid av sex månader. Enligt österrikiska lagen av

1907 kan avtal, som ingåtts på obestämd tid, när som helst

uppsägas att omedelbart upphöra.

De stadganden, för vilka nu redogjorts, hava avsett att

reglera kollektivavtals normala giltighetstid. Vissa lagstiftningar

innehålla emellertid ytterligare bestämmelser, på grund

1 Franska Société 1904 art. III och regeringsförslaget 1906 art. 14, finska

förslaget § 56, Wölblings förslag § 14.

2 Ungerska förslaget § 708.

3 Rosenthals förslag § 4 och anf. arb. sid. 163.

4 Franska Société 1907 art. 47 och regeringsförslaget 1910 art. 4, Österrikes

lag 1907 § 114 b, italienska förslaget art. II. Enligt de franska förslagen

(1907 art. 49 och 1910 art 5) kan äfven enskild föreningsmedlem befria

sig från kollektivavtal, som ingåtts på obestämd tid, genom att därom göra

anmälan hos registreringsmyndigheten och utträda ur föreningen.

84

av vilka nämnda giltighetstid kan komma att antingen förkortas

eller förlängas. Att giltighetstiden förkortas eller avtalet

omedelbart upphör, därest kontrahenterna överenskomma därom

antingen genom särskilt avtal eller genom att upprätta nytt

kollektivavtal, som är avsett att träda i det förras ställe, synes

ej kunna vara föremål för tvekan. Naturligtvis måste dock

alltid iakttagas att samtliga de ursprungliga kontrahenterna eller

deras rättsinnehavare biträda även den nya överenskommelsen.

Stadganden av dylikt innehåll finnas i Sulzers förslag

(art. IX p. 1—2) samt i Nya Zeelands lagstiftning

(art. 29) och australiska förbundslagen (art. 79). Av vida

större intresse är dock en princip, som hittills kommit

till uttryck blott i några få lagförslag, nämligen den att kollektivavtal

kan bringas att upphöra, därest de förhållanden,

som voro rådande vid den tidpunkt, då avtalet ingicks, sedermera

undergått väsentlig förändring. Strängt taget står ju en

dylik princip i strid med kollektivavtalets syfte, ty å ömse sidor

avser man ju med dylikt avtal att åstadkomma stabilitet i arbetsvillkoren

under den tid, som i avtalet fastställts. Fall kunna

dock inträffa, då ett kollektivavtal på grund av omständigheter,

som vid dess ingående icke kunnat förutses, bliver för

endera parten oskäligt betungande. För arbetsgivarnas del

tänker man härvid närmast på sådana på företagsvinsten inverkande

moment som en oförmodad höjning av inköpspriset förråvaror

och hjälpämnen eller en på grund av förändrat tullsystem

ökad import av utländska varor och därav föranledd sänkningav

försäljningspriset. Dessa och dylika förändringar i konjunkturerna

å varumarknaden kunna fullständigt förrycka de

beräkningar, som å arbetsgivarnas sida legat till grund för avtalet.

De omständigheter, som för arbetarnas del kunna göra

ett avtal obilligt, äro väl i första hand stegringar i priset å

85

livsförnödenheter eller i levnadsomkostnaderna överhuvud, men

det låter även tänka sig att konjunkturerna å varumarknaden

och arbetsmarknaden undergått sådan förändring, att arbetarna

med skäl kunna göra anspråk på större andel i produktionsvinsten

än den, som tillförsäkrats dem genom kollektivavtalet.

Å ömse sidor kan slutligen införandet av nya arbetsmetoder

med ökad användning av maskiner nödvändiggöra en fullständig

omläggning av de grunder, enligt vilka arbetslönen förut

beräknats. Nu anförda synpunkter hava i utlandet icke sällan

vunnit beaktande vid ingåendet av kollektivavtal och föranlett

kontrahenterna att redan i avtalet anvisa de former, under vilka

detsamma kan vinna nödig jämkning eller bringas att i förtid

alldeles upphöra. Denna praxis hava. ungerska förslaget ävensom

Sulzers och Rosenthals förslag velat lagfästa. Ungerska

förslaget (§ 709 st. 2) giver kontrahenterna å ömse sidor rätt

att på grund av förändringar i konjunkturer eller produktionsförfarande

när som helst uppsäga ett kollektivavtal. Rosenthals

förslag (§ 15) fordrar för dylik rätt att de ekonomiska

förhållanden, som utgjort förutsättning för avtalet, undergått

väsentlig förändring. Sulzers förslag (art. IX p. 4) avhandlar

de fall att antingen produktionsförfarandet väsentligt förändrats

eller ock törel agarvinsten i betydlig mån och varaktigt stigit

eller sjunkit, så att därigenom kollektivavtalet blir alltför

ofördelaktigt för arbetarna eller arbetsgivarna. Enligt Rosenthals

förslag skall kollektivavtalets upphörande eller ändring

däri beslutas av en skiljenämnd, vars sammansättning skall bestämmas

i kollektivavtalet. Enligt Sulzers förslag skall dylikt

beslut meddelas av allmän skiljedomstol.

Det återstår att omnämna de stadganden, som förlänga

kollektivavtalets normala giltighetstid. Sådana äro meddelade

i norska förslaget (§ 11) samt i Nya Zeelands (art. 25 p.

86

4) och i Genéves (art. 7) lagstiftningar. Det norska förslaget

vill säkerställa medlings- och skiljedomsförfarandet mot de

komplikationer, som kunna uppstå, därest under tvists handläggning

inför förliknings- eller skiljenämnden part ensidigt

ändrar arbetsvillkoren. Det stadgar därför att från den tidpunkt,

då ansökan om att få en tvist hänskjuten till förlikningsnämnden

ingivits till dennas ordförande och till dess ärendet

är slutbehandlat, skall, såvitt parterna icke enas om annat,

gällande kollektivavtal fortfarande tillämpas, även om giltighetstiden

under tiden utlöper och vederbörlig uppsägning skett.

JSya Zeelands och Genéves lagstiftningar stadga helt generellt

att kollektivavtal skall tillämpas intill dess det ersättes av ett

nj tc avtal eller detta dock blott enligt Nya Zeelands lag_

detsamma upphäves av domstol. Den praktiska innebörden av

sistnämnda två stadganden hänför sig närmast till ifrågavarande

lagars förbud mot vidtagande av arbetsinställelse under den

tid kollektivavtal är gällande.

5. Kollektivavtalets innehåll.

Under kollektivavtalets första utvecklingsskede var dess

sociala uppgift tämligen begränsad. Det avsåg egentligen endast

att bestämma de ömsesidiga prestationerna i arbetsförhållandet,

framför allt arbetslönen. Sedan början en gång var

gjord, dröjde det emellertid ej länge, innan den kollektiva regleringen

utsträcktes icke blott till andra sidor av arbetsförhållandet

utan även till intressen, för vilka icke den enskilda arbetaren

utan hela yrket eller klassen var subjekt. Denna utveckling

har sedermera fortgått och kollektivavtalet kan nu

-

87

mera anses vara den form, vari arbetsgivarna och arbetarna

ordna hela sitt inbördes mellanhavande. Den rikedom och

mångskiftande natur, som sålunda är utmärkande för det moderna

kollektivavtalet, försvårar naturligtvis i hög grad en

systematisk uppdelning av detsamma. Åtskilliga försök hava

i detta hänseende blivit gjorda1 men fortfarande torde det

schema, som legat till grund för Lotmars behandling av förevarande

ämne, vara det mest överskådliga.

Lotmar skiljer mellan transitoriska och bestående bestämmelser

samt inom de senare mellan sådana, som hänföra sig till

kollektivavtalet självt, och sådana, som skola övergå i arbetsavtalen.

De transitoriska bestämmelserna avse i allmänhet avvecklingen

av en mellan kollektivavtalets kontrahenter pågående

konflikt eller utjämning av andra differenser dem emellan.

Hit höra sålunda stadganden angående sättet för återupptagandet

av arbetet, i den händelse strejk eller lockout föreligger

^ angående företrädesrätt till arbete för de arbetare, som

innehaft anställning före konfliktens utbrott, angående avskedande

av för arbetarna misshagliga arbetare eller förmän med

flera dylika frågor. För alla transitoriska bestämmelser är utmärkande,

att de avse att reglera frågor av rent tillfällig natur

och icke stå i något som helst nödvändigt sammanhang med

kollektivavtalet i övrigt. Till de bestämmelser, som hänföra

sig till kollektivavtalet självt, höra sådana, som reglera avtalets

giltighetstid, vidare sådana, som anvisa metoder för lösande

av tvister mellan parterna eller för tolkning och förbättring

av avtalet, samt sådana, som avse att skapa garantier för att

avtalet kommer att lända till efterrättelse. Icke heller dessa

bestämmelser äro av väsentlig natur, ty även i saknad av dem

1 Se Lotmar i Archiv sid. 21—29 och Arbeitsvertrag I sid. 759—764

Sinzheimer I sid. 30—61, Wölbling, Der Ackordvcrtrag sid. 315—327.

88

kan kollektivavtalet fungera, men de utgöra ett skyddande omhölje

för den grupp av bestämmelser, som bildar själva kärnan

av kollektivavtalet. Till sistnämnda grupp höra först och

främst de stadganden, som omedelbart hänföra sig till bestående

eller blivande arbetsavtal och sålunda i större eller mindre

omfattning fastställa arbetsvillkoren, framför allt arbetslön och

arbetstid samt arbetsavtalets längd. Dessa frågor kunna ju

lika väl ordnas i de särskilda arbetsavtalen och anledningen till

att sa icke sker är allenast önskan att vinna de fördelar, som

enligt vad. ovan i inledningen utvecklats åtfölja den kollektiva

regleringen. Andra för kollektivavtalet väsentliga bestämmelser

avse däremot att reglera frågor, som icke falla inom

arbetsförhållandet utan hänföra sig till förhållandet mellan

de båda sidornas organisationer eller, ännu vidsträcktare, till

förhållandet mellan yrkets arbetsgivare och arbetare överhuvud.

Dessa frågor kunna icke göras till föremål för individuella avtal

utan parterna äro för deras reglerande hänvisade till kollektivavtalets

form. Såsom exempel kunna anföras bestämmelser,

som avse ömsesidigt erkännande av de båda sidornas organisationer,

rätten att under avtalstiden använda kampmedel,

föreningsrätt och föreningstvång, utbildningstid och lärlingsväsen,

skyddsanordningar och hygieniska åtgärder.

I de olika lagstiftningarna har frågan om kollektivavtals

innehåll blivit ytterst knapphändigt behandlad. Visserligen

lämna de allra flesta lagarbeten inledningsvis några antydningar

om de ämnen, som kunna göras till föremål för kollektivavtal,

men dessa uttalanden äro i regel så allmänt hållna, att de

ej torde hava annan uppgift än att lämna en beskrivning av

institutet. Anmärkningsvärt är även, att de flesta lagar1 där

-

1 Finska förslaget § 52; Rosenthals förslag § 1, Österrikiska lagen 1907

§ 114 b och 1910 § 6, schweiziska förbnndsförslagen 1905 art. 1371 st. 2,

89

vid ej taga hänsyn till andra frågor än sådana, som hänföra

sig till arbetsavtalet; blott några få lagarbeten framhålla i

nämnda sammanhang att genom kollektivavtal kunna regleras

även frågor rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetare.1 Bestämda föreskrifter angående kollektivavtals

innehåll meddelas blott av ett mindre antal lagstiftningar,

därvid några2 föreskrivit, att vissa av lagen angivna ämnen

skola vara reglerade i kollektivavtalet, andra3 tvärtom inskränka

den kollektiva regleringen till vissa frågor.

Ett ämne, som tämligen allmänt ansetts vara av den betydelse

att stadgande därom ej bör saknas i kollektivavtal, är

avtalets giltighetstid. De australiska lagarna4 föreskriva sålunda

att avtalet skall innehålla noggrann uppgift angående

den tid, under vilken detsamma skall vara gällande, räknat

från dagen för dess avslutande. Likaledes stadgar Genéves

lagstiftning, att de enligt densamma ingångna överenskommelser

skola innehålla bestämmelse angående deras giltighetstid.

Enligt Sulzers förslag måste kollektivavtal antingen an

1909

art. 1371 bis, 1910 art. 1371 bis, schweiziska arbetarförbundets förslag

art. 28, Genéve art. 1, franska Société 1904 art. 1 och 1907 art. 45, regeringsförslaget

1906 art. 12 och 1910 art. 1, nederländska lagen art. 1637 n, italienska

förslaget art. 1.

1 Sulzers förslag art. I (Die gegenseitigen Rechte und Pflichten von Gewerbsinhabern

nnd Arbeitern, mogen sie sich auf die Löhnung oder anf Arbeitsbedingnngen

anderer Art, oder iiberhaupt auf die Interessen der beiden

Gruppen beziehen, können dnrch Vertrag .... geregelt werden), ungerska förslaget

§ 705, Nya Zeelands lag art. 25 p. 1 jmfrd med art. 2, australiska förbundslagen

art. 73 jmfrd med art. 4.

2 Nya Zeelands Ind. conc. and arbitr. act. art. 25 p. 2—3, australiska förbundslagen

art. 75, Genéve art. 6, Rosenthals förslag §§ 4 och 11, Wölblings

förslag § 1, Sulzers förslag art. II p. 3—4, schweiziska arbetarförbundets förslag

art. 31.

3 Österrikes lag 1907 § 114 b och 1910 § 6.

4 Nya Zeelands Ind. conc. and. arb. act 1908 art. 25 p. 2, australiska

förbundslagen art. 75.

90

giva den tidsperiod, för vilken det skall gälla, eller ock bestämma

en viss uppsägningsfrist och enligt schweiziska arbetarförbundets

förslag skall avtalet angiva de tidpunkter, då

detsamma skall börja och upphöra att gälla. Att kollektivavtal

skall fastställa sitt territoriella giltighetsområde fordras av

Wölblings och Rosenthals förslag samt de båda privata schweiziska

förslagen.1 Ytterligare stadgas i Wölblings förslag att

kollektivavtal skall angiva sitt personliga giltighetsområde, i

Rosenthals förslag att det skall angiva det yrke, inom vilket

det skall bliva gällande, samt i de australiska lagarna att kollektivavtalet

skall innehålla uppgift å de parter, mellan vilka

det ursprungligen ingåtts. Italienska förslaget (art. 7) föreskriver

att kollektivavtal, som ingås av registrerad förening, skall

innehålla ett erkännande av de enskilda föreningsmedlemmarnas

skyldighet att ställa sig kollektivavtalet till efterrättelse.

Om härtill lägges att schweiziska arbetarförbundets förslag

även fordrar att kollektivavtal skall innehålla stadganden angående

arbetslönens höjd samt angående inrättandet av en tariffnämnd,

2 har redogörelse lämnats för samtliga de bestämmelser

i ett kollektivavtal, som av de olika lagarna ansetts obligatoriska.

Någon påföljd för underlåtenhet att i kollektivavtal

reglera ifrågavarande ämnen stadgas endast i Sulzers förslag;

enligt detta blir avtalet ogiltigt. Enligt övriga lagar

torde avtalets giltighet ej påverkas av dess bristfällighet i nu

förevarande hänseende. Därest, såsom förhållandet är enligt

de- australiska lagarna, registreringsmyndigheten äger att vid

kollektivavtals ingivande för registrering granska, huruvida

detsamma är upprättat i överensstämmelse med lagens fordrin

1

Jmfr ovan sid. 67.

2 Denna skall hava till uppgift att tolka avtalet, övervaka dess tillämpning,

utvidga dess giltighetsområde samt förbereda nytt avtal.

91

gar, blir ju ofullständigbeten alltid konstaterad och rättelse kan

äga rum.

En begränsning av de ämnen, som kunna göras till föremål

för kollektivavtal, förekommer endast i Österrikes lag av

1907. Enligt denna kunna yrkes föreningarna med den verkan

lagen angiver upprätta bestämmelser endast angående den

dagliga arbetstidens början och slut, arbetspauser, arbetslönens

höjd och tiden för lönens utbetalande samt uppsägningstider.

Alla övriga lagstiftningar medgiva arbetsgivare och arbetare

att genom kollektivavtal ordna sitt mellanliavande i hela dess

utsträckning. En helt annan fråga är, huruvida kollektivavtalets

kontrahenter vid regleringen av det ena eller andra ämnet

äga full avtalsfrihet. I detta hänseende är i det föregående

redan anmärkt, att de flesta lagstiftningar begränsat parternas

rätt att bestämma kollektivavtals giltighetstid. Ytterligare

stadga de två senaste franska förslagen ävensom finska förslaget1

att överenskommelse, varigenom arbetsgivare eller arbetare

avsäga sig den dem enligt nämnda förslag tillkommande rätt

att frånträda kollektivavtal, skall vara ogiltig. Men med nu

anförda undantag avhålla sig lagstiftningarna från alla inskränkningar

i parternas avtalsfrihet. Givetvis har dock den

allmänna principen att avtal ej får strida mot lag eller god sed

sin giltighet även vid kollektivavtal. Eramför allt komma sålunda

alla lagstadganden, som med avseende å arbetsavtal inskränka

parternas avtalsfrihet, att vinna tillämpning även vid

kollektivavtal. Ett närmare utförande av denna synpunkt

faller dock ej inom ramen för denna framställning.

1 Franska Société 1907 art. 47, franska regeringsförslaget 1910 art. 5,

finska förslaget § 53.

92

6. Kollektivavtalets rättsverkningar.

De olika lagarbetenas stadganden angående kollektivavtalets

rättsverkningar kunna sammanföras kring tre frågor.

Den centrala av dessa är den angående kollektivavtalets

rättsverkan med avseende å de arbetsavtal, för vilka

det skall lända till efterrättelse. Stadganden härom måste tydligen

finnas i alla lagstiftningar, eftersom kollektivavtalets

huvuduppgift just är att fastställa vissa allmänna normer, vilka

skola bliva gällande vid nämnda arbetsavtal. Vid sidan

härav har kollektivavtalet ju även uppgiften att under sin giltighetstid

garantera arbetsfreden mellan parterna. Denna uppgift

har icke lika allmänt kommit till uttryck i lagstiftningarna.

De stadganden, som emellertid finnas angående parternas

fredsplikt, skola likaledes behandlas i detta sammanhang.

Slutligen kan kollektivavtal för organisation, som avslutat avtalet,

medföra skyldighet att i större eller mindre utsträckning

innestå för dess fullgörande. Frågan härom behandlas lämpligen

i nästa kapitel i sammanhang med frågan om brott mot

kollektivavtal.

Angående kollektivavtalets rättsliga verkan med avseende

å arbetsavtalen hava inom doktrinen åtskilliga med varandra

stridande åsikter framkommit. Av dessa har den av Lotmar

först framställda och sedan av flera andra författare1 vidare utvecklade

teorien om kollektivavtalets automatiska rättsverkan

1 Lotmar ant. avh. i Archiv sid. 99—100, 106—112 och Arbeitsvertrag

sid. 773—788, Rundstein, Die Tarifverträge and die möderne Rechtswissenschaft

sid. 147—170 och Tarifrechtliche Streitfragen sid. 52—77. Jmfr Banm

ant. arb. sid. 264—266, Köppe anf. arb. sid. 92—101., Schali ant. arb. sid. 150

—169, Sinzheimer anf. arb. II sid. 54—92, Wolbling, Ackordvertrag sid. 388

—407 och i Archiv sid. 873—879.

93

och dess absoluta giltighet, »Unabdingbarkeit», gentemot arbetsavtalet,

varit av synnerligen stor betydelse för den legislativa

behandlingen av frågan. Lotmars resonemang är i korthet

följande. Ett kollektivavtal avser närmast att underlätta

och förenkla avslutandet av arbetsavtal utan att dessa dock

därigenom skola behöva bliva ofullständiga. Detta kan uppnås

endast därigenom att de i kollektivavtalet fastställda arbetsvillkoren

alldeles av sig själva och utan stöd av någon därpå

riktad viljeförklaring av arbetsavtalets parter rent automatiskt

inträda såsom beståndsdelar av arbetsavtalets innehåll. Men

kollektivavtalet avser vidare att införa stabilitet och enhetlighet

i arbetsvillkoren, och arbetsavtalets parter kunna därför

icke sätta kollektivavtalet ur kraft — den inom den tyska teorien

allmänt använda termen är derogieren — genom att i

arbetsavtalet överenskomma om andra arbetsvillkor än de i

kollektivavtalet fastställda. På grund av denna kollektivavtalets

Unabdingbarkeit äro arbetsavtalets parter icke blott obligatoriskt

förpliktade att ställa sig kollektivavtalet till efterrättelse,

utan de kunna icke ens förhindra att det av dem avslutade

arbetsavtalet erhåller ett med kollektivavtalet överensstämmande

innehåll. Däremot stridande bestämmelser i arbetsavtalet,

bliva nämligen icke blott omedelbart ogiltiga — de existera

överhuvud icke utan äro ersatta av kollektivavtalets bestämmelser.

Det ligger i öppen dag, huru föga denna teori överensstämmer

med de allmänna privaträttsliga normerna. Från olika

håll har även bestritts såväl dess riktighet såsom utläggning av

gällande tysk rätt som dess lämplighet såsom lagstiftnings - princip och i stället den åsikt hävdats, att parter, som äro

bundna av ett kollektivavtal, det oaktat böra vara oförhindrade

att ingå ett däremot stridande arbetsavtal. Detta

94

bliver fullt giltigt och den enda påföljd, som möjligen kan inträda

för den part, som åsidosatt kollektivavtalet, är skadeståndsskyldighet

gentemot den som därigenom blivit kränkt.

Enligt denna teori kommer kollektivavtalet att lända till efterrättelse

endast i den mån arbetsavtalet ej innehåller däremot

stridande bestämmelser och får således en blott subsidiär

giltighet. En förmedlande ståndpunkt är slutligen den att

kollektivavtalet visserligen ej är derogerbart men att dess Unabdingbarkeit

icke heller gör sig automatiskt gällande utan allenast

på så sätt att de som äro intresserade av ett kollektivavtals

upprätthållande kunna i mån av befogenhet föra talan om

dess tillämpning vid arbetsavtalet ifråga. Kollektivavtalet är

således icke tvingande utan endast uttvingbart.

Varken från legislativ eller socialpolitisk synpunkt synes

någon tvekan kunna råda vid valet mellan nu omförmälda principer.

Ställer man sig på den ståndpunkten, att arbetsavtal,

som strider mot kollektivavtalets bestämmelser, bliver fullt

giltigt, kan tydligen sistnämnda avtal endast på ett mycket

ofullständigt sätt fylla sina sociala funktioner. Under alla

omständigheter bliver ju dess förmåga att skapa enhetlighet

ifråga om arbetsvillkoren tämligen kringskuren, men därest

principen tillämpas jämväl å arbetsavtal, som ingås mellan arbetsgivare

och arbetare, vilka båda äro bundna av kollektivavtalet,

gå ju dettas parter å ömse sidor så gott som fullständigt förlustiga

de fördelar, man velat vinna med den kollektiva regleringen.

Icke heller ovannämnda förmedlande teori lämnar tillfredsställande

resultat, ty för att kollektivavtalets bestämmelser

skola bringas i tillämpning fordras ju enligt densamma

att någon därtill behörig beivrar det mot kollektivavtalet begångna

brottet. Lägges däremot Lotmars teori till grund för

95

lagstiftningen, är kollektivavtalet ej beroende av de enskilda

arbetsgivarnas och arbetarnas goda vilja utan erhåller redan

från början en självständig förmåga att snabbt och säkert realiseras.

Samtliga nu nämnda ståndpunkter hava vunnit tillämpning

vid frågans legislativa behandling, oftast vid sidan av varandra

inom samma lagstiftning. För en närmare analys av de

olika lagstadgandena är det emellertid nödvändigt att skilja

mellan de tre fallen, att arbetsavtalets båda parter äro bundna

av kollektivavtalet, att endast endera är bunden av detsamma

och att ingen är bunden. För det fall att arbetsavtal ingås

mellan parter, vilka båda äro bundna av ett kollektivavtal,

hava de flesta lagstiftningar tillämpat principen om kollektivavtalets

automatiska rättsverkan och Unabdingbarkeit.

Sulzers förslag, i vars utarbetande Lotmar ju själv deltagit,

innehåller härom ett stadgande (art. V), som även i ordalagen

nära ansluter sig till den formulering, Lotmar givit sin teori.

Det heter nämligen däri: Kollektivavtalet ingår utan vidare

såsom beståndsdel i alla individuella arbetsavtal, som avslutas

av personer, som äro bundna av kollektivavtalet. Lika teoretiskt

uttrycker sig det italienska förslaget, vilket ju dock

såsom förut anmärkts ej avser att utgöra definitiv lagtext.

Det innehåller en förklaring (art. III) att kollektivavtalets

huvudsakliga verkan måste bestå däri att dess bestämmelser

med bindande verkan (di pieno diritto) övergå i arbetsavtalet

på så sätt att de bestämmelser i detta, som strida mot kollektivavtalet,

bliva ogiltiga utan att särskild talan därom behöver

föras. Andra lagarbeten, som intaga samma ståndpunkt, äro

schweiziska arbetarförbundets förslag (art. 32) och schweiziska

förbundsförslaget 1910 (art. 1371 ter.), samtliga de franska

96

förslagen,1 ungerska förslaget (§ 713). Rosenthals förslag (§

8) samt norska förslaget (§ 4 p. 1 st. 2). Principen har i de

olika lagarna formulerats på olika sätt. De franska förslagen

använda lokutionen att kollektivavtalets bestämmelser skola

bliva gällande, ändå att annorlunda överenskommits. Slutligen

må även erinras2 därom att 1908 års tyska juristmöte uttalat

sig för ifrågavarande princip.

Den teoretiska ståndpunkt, enligt vilken kollektivavtalet ej

besitter automatisk Unabdingbarkeit men dess tillämpning dock

kan framtvingas genom talan vid domstol, har vid sin realisering

i lagstiftningen blivit utformad på olika sätt. Den representeras

av nederländska lagen samt finska förslaget och

Wölblings förslag. Nederländska lagen (art. 1637 n) stadgar

att bestämmelse i arbetsavtal, som strider mot ett kollektivavtal,

av vilket arbetsavtalets båda parter äro bundna, kan förklaras

ogiltig på talan av envar, som varit part vid kollektivavtalet

med undantag av den arbetsgivare, som slutit arbetsavtalet.

Stadgandet torde ej böra tolkas sålunda, att dylik talan

ej skulle kunna medföra annat resultat än det rent negativa

att den tariffstridiga bestämmelsen i arbetsavtalet förklaras

ras ogiltig på talan av envar, som varit part vid kollektivavkande

förklara att kollektivavtalets bestämmelse i stället skall

lända till efterrättelse. I detta hänseende är det finska förslaget

fullständigare (§ 54 p. 2), i det detsamma säger ut att

kollektivavtalets bestämmelser skola tillämpas.

Wölblings förslag vilar på följande principer. Han anser

satsen om kollektivavtalets automatiska rättsverkan vara fullt

riktig och stadgar därför (§ 2), att den del av ett kollektiv

1

Société 1904 art. V och 1907 art. 50, regeringsförslaget 1906 art. 16

och 1910 art. 6.

Jämför ovan sid. 20.

97

avtal, som uttryckligen är bestämd att utgöra innehåll i framtida

arbetsavtal, skall gälla som om den vore överenskommen

i arbetsavtalet. Denna kollektivavtalets tvingande verkan är

dock icke att uppfatta såsom Unabdingbarkeit i den mening

Lotmar fattat detta begrepp. Parter, som äro bundna av ett

kollektivavtal, få icke ingå eller tåla däremot stridande arbetsavtal,

heter det visserligen i förslagets 3 § 1 punkt, men detta

stadgande avser endast att fastslå parternas rent obligatoriska

förpliktelse att ställa sig kollektivavtalet till efterrättelse.1

Därest av kollektivavtal bundna parter ingå ett mot detsamma

stridande arbetsavtal, blir detta således ej omedelbart ogiltigt,

men kollektivavtalets övriga parter kunna yrka åläggande för

arbetsavtalets parter att ställa sig kollektivavtalet till efterrättelse

eller att utgiva skadestånd. Då Wölbling sålunda ej tillerkänner

kollektivavtalet Unabdingbarkeit, får tydligen den

även av honom erkända principen om kollektivavtalets automatiska

rättsverkan en föga omfattande tillämpning. Med

avseende på arbetsavtal, som ingås efter kollektivavtalets avslutande,

gör detta sig automatiskt gällande endast i den män

arbetsavtalet ej innehåller andra bestämmelser eller dessa äro

otydliga. De arbetsavtal, som föreligga redan vid kollektivavtalets

ingående, komma däremot att automatiskt jämkas till

överensstämmelse med kollektivavtalet. Utöver de garantier

för kollektivavtalets tillämpning, för vilka nu redogjorts, föreslår

Wölbling ytterligare (§ 3 p. 2) att part, som ingått ett

mot kollektivavtal stridande arbetsavtal, skall vara berättigad

att när som helst omedelbart häva arbetsavtalet. Denna

princip bör enligt Wölblings mening kunna lämna den enskilda

fullt tillräckligt rättsskydd, varemot ett stadgande om absolut

Unabdingbarkeit skulle kunna giva tillfälle till missbruk. Sär

1

Se Wölblings anf. avhandl. i Archiv sid. 875.

7—110777. Öl in, Kollektivavtalet.

98

skilt framhåller han, hurusom det åtskilliga gånger inträffat

i tysk praxis att en arbetare, som under lång tid nöjt sig med

den lägre lön, som blivit överenskommen i arbetsavtalet, sedan

på en gång yrkat utfå skillnaden mellan nämnda lön och den

i kollektivavtalet bestämda. Men genom den förres underbud

har kanske en tarifftrogen arbetare hindrats från att vinna anställning

och den skada, denne därigenom lidit, torde endast undantagsvis

kunna ersättas i skadeståndsväg.

Den svagast tänkbara rättsverkan tillkommer kollektivavtalet

enligt Genéves och enligt Österrikes lagstiftning.1 Enligt

Genéves lagstiftning skall kollektivavtalet gälla såsom

vsage och i båda ländernas lagar stadgas att kollektivavtalet

skall lända till efterrättelse endast i den mån arbetsavtalet ej

innehåller andra bestämmelser. Arbetsavtalets parter hava sålunda

oinskränkt rätt att derogera kollektivavtalet. I den mån

så ej skett utövar emellertid kollektivavtalet sin normativa

funktion, oberoende av huruvida detsamma varit bekant för

arbetsavtalets parter eller icke. Vad slutligen angår de australiska

lagarna, tillerkänna dessa kollektivavtalet samma rättsverkan

som en dom och kunna således icke intaga någon ståndpunkt

i förevarande fråga.

Vi övergå därefter till det fall att arbetsavtalet ingåtts

mellan parter, av vilka endast en är bunden av kollektivavtalet.

Därvid bör till att börja med erinras att långt ifrån alla lagarbeten

förklarat kollektivavtalet skola lända till efterrättelse

jämväl i detta fall.2 Nederländska och österrikiska lagarna,

norska och ungerska förslaget samt 1910 års schweiziska

förbundsförslag inskränka kollektivavtalets tillämplighet till

det fall att arbetsavtalets båda parter äro bundna av kollektiv

1

Genéve art. 1 och 14, Österrikes lag 1907 § 114 b och 1910 § 6.

2 Jämför ovan sid. 74—75.

99

avtalet. Detta kan således enligt nämnda lagarbeten icke utöva

någon som helst inverkan på arbetsavtal, som ingås mellan

parter, av vilka endast en är bunden av kollektivavtalet.

Men även de lagarbeten, som utsträckt kollektivavtalets tilllämplighet

till sistnämnda fall, hava därvid i regel ej tillerkänt

kollektivavtalet samma rättsverkan som vid arbetsavtal

mellan parter, som båda äro bunda av kollektivavtalet. Fullt

likställda äro de båda fallen endast i Sulzers (art. IV: 4 och

V) och schweiziska arbetarförbundets (art. 32) förslag ävensom

i G-enéves lagstiftning. Vad den senare angår är sagda

förhållande ju helt naturligt, då densamma icke ens vid

arbetsavtal mellan av kollektivavtal bundna parter tillerkänner

kollektivavtalet högre rättsverkan än såsom usage. Av

övriga lagstiftningar stadga de franska förslagen1 samt Rosenthals

förslag (§ 9) att kollektivavtal i förevarande fall skall

lända till efterrättelse i den mån arbetsavtalet icke innehåller

andra bestämmelser. Samma ståndpunkt torde intagas av italienska

förslaget (art. IV), vilket dock medgiver kollektivavtalets

kontrahenter att genom uttrycklig överenskommelse i

kollektivavtalet ytterligare begränsa dess tillämplighet. Enligt

finska förslaget gäller såsom regel att kollektivavtal, varav

arbetsgivare2 är bunden, skall lända till efterrättelse vid arbetsavtal,

som av honom ingås med utomstående arbetare, endast

till den del arbetsavtalet är ofullständigt (§ 55). Om

emellertid arbetsgivare eller arbetare enligt särskild bestämmelse

i kollektivavtalet är förbunden att tillämpa detsamma även

vid arbetsavtal med utomstående, blir avtal, som ingås i strid

med kollektivavtalet, ogiltigt, därest annan deltagare i sist

1

Société 1904 art. VI, regeringsförslaget 1906 art. 17 och 1910 art. 7.

Société 1907 innehåller ej något motsvarande stadgande.

2 Jämför ovan sid. 74 vid anm. 1.

100

nämnda avtal så yrkar (§ 54 p. 3). Wölbling har ej bestämt

angivit sin ståndpunkt i förevarande fråga. På grund av

ovan (sid. 97) anmärkta stadgande i hans förslags 3 § 1 punkt

torde man dock kunna anse honom hysa den mening, att en av

kollektivavtal bunden part är skyldig tillämpa detsamma även

vid arbetsavtal med utomstående person men att ett åsidosättande

av kollektivavtalet i dylikt fall ej medför annan än obligatorisk

påföljd.

Angående kollektivavtalets rättsverkan med avseende på

arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare, som båda stå utanför

kollektivavtalet, är ej mycket att tillägga utöver de upplysningar,

som lämnats redan-i det föregående.1 Av de lagstiftningar,

som utsträckt kollektivavtalets tillämplighet till nu förevarande

fall,2 hava alla utom de australiska lagarna förklarat

kollektivavtalet skola lända till efterrättelse i den mån arbetsavtalet

icke innehåller andra bestämmelser. Därvid hava

de flesta hithörande lagarbeten3 grundat nämnda rättsverkan

på en presumtion att parternas avsikt varit att kollektivavtalets

bestämmelser skulle tillämpas i den mån arbetsförhållandet

ej reglerats i arbetsavtalet. Andra4 hava fullständigt lämnat

privaträttens område och åt kollektivavtalet givit betydelse

av objektiv rättsnorm, låt vara av subsidiär natur. Enligt

australiska lagarna har kollektivavtalet i förevarande liksom i

övriga fall samma rättsverkan som en dom.

Inom doktrinen är det fortfarande en öppen fråga, i vil

-

1 Jämför ovan sid. 75—78.

2 Se ovan sid. 75 anm. 2.

3 Franska Société 1904 art. VII ock regeringsförslaget 1906 art. 18, Sulzers

förslag art. VI, schweiziska förbudsförslaget 1909 art. 1373 och 1910 art.

1371 quater.

4 Genéve art. 1 och 14, italienska förslaget art. XV, Rosenthals förslag

§ 9 och hans ant arb. sid. 178—179.

101

ken utsträckning kollektivavtalet kan anses grundlägga förpliktelse

för parterna att under avtalets bestånd iakttaga arbetsfred.

1 Striden rör sig i främsta rummet därom huruvida

det ligger i kollektivavtalets begrepp att utgöra ett oinskränkt

fredsdokument mellan parterna. Anses sa vara förhållandet,

måste varje användande av kampmedel under kollektivavtalets

giltighetstid strida mot vad parterna med avtalets ingående

åsyftat och således vara otillåtet. Anses ett kollektivavtal däremot

innebära endast en reglering av ett antal särskilda frågor,

kan parternas fredsplikt icke sträcka sig längre än fred uttryckligen

blivit sluten. De frågor, som genom kollektivavtalet

vunnit sin lösning, få således icke under avtalets giltighetstid

göras till föremål för tvist och varje användande av påtryckningsåtgärd

i syfte att åstadkomma ändring i kollektivavtalet

innebär därför ett brott mot detsamma. Ej heller får dylik åtgärd

användas, då tvist om tolkning eller tillämpning av avtalet

uppkommer, ty då föreligger en rättstvist, som bör behandlas

och avgöras av statens dömande organ. Men i den mån tvist

uppkommer rörande frågor, vilka icke blivit reglerade i kollektivavtalet,

äro parterna lika obundna som förut och även rättsligen

oförhindrade att söka genom arbetsinställelse eller andra

kampmedel genomdriva sina fordringar. Att undersöka vilken

av ovannämnda uppfattningar, som från teoretisk synpunkt är

den riktiga, skulle emellertid i detta sammanhang vara tämligen

ofruktbart. De lagstiftningar, som upptagit frågan om

parternas fredsplikt till behandling, hava uppenbarligen ej anlagt

andra synpunkter än de rent praktiska. Stadgandena i

ämnet förete därför också inbördes en föga enhetlig bild.

1 Angående litteraturen se "Wolblings ant. avh. i Archiv sid. 880 anm.

133. Beträffande de olika kampmedlens begrepp och innebörd kan hänvisas

till Kleebergs och Undéns ant'', uppsatser.

102

Bestämmelser i ämnet1 saknas fullständigt i den nederländska

och österrikiska lagstiftningen, i samtliga de franska

lagförslagen, i såväl de schweiziska förbundsförsla.gen som de

två privata schweiziska förslagen samt i finska och ungerska

förslagen. Danska lagen den 12 april 1910 överlämnar åt skiljedomstolen

att bedöma, huruvida en arbetsinställelse är behörig

eller icke med hänsyn till ett bestående kollektivavtal.

En dylik prövning kan för övrigt äga rum redan innan arbetsinställelse

vidtagits. Därest från någondera sidan tillkännagives

arbetsinställelse och dennas behörighet bestrides från motsidan,

kan nämligen envar av parterna påkalla skiljedomstolens yttrande

i frågan (§ 4 B p. 5—7, § 5). Icke heller italienska

förslaget eller Wölblings förslag hava velat utstaka

några gränser för parternas fredsplikt utan likställt

arbetsinställelse och därmed jämförliga åtgärder med andra

handlingar, som kunna innefatta brott mot kollektivavtalet.2

Wölbling har därutöver uttryckligen förklarat (§ 19) att användandet

av kampmedel är fullt tillåtet, i den händelse det

sker i ändamål att tvinga motpart att ställa sig kollektivavtal

till efterrättelse.

En uttrycklig begränsning av rätten att under kollektivavtalets

giltighetstid använda kampmedel har skett endast

i Nya Zeelands, i australiska statsförbundets och i Genéves lagstiftning

samt i norska förslaget och i Rosenth als förslag.

1 I det följande kommer ej att tagas hänsyn till andra stadganden än sådana,

som direkt avse att reglera parternas fredsplikt på grund av ett för dem

bindande kollektivavtal. Angående inskränkningar ur andra synpunkter i rätten

att vidtaga arbetsinställelse se mitt anf. arb. Några hufvudpunkter sid

70—106.

Se italienska förslaget art. VII och XII a samt Wölblings anf. avh. i

Arehiv sid. 881.

103

Längst därutinnan gå de två nämnda australiska lagarna.1

Båda lämna ytterst utförliga definitioner av begreppen lockout

och strejk, vilka därvid bestämmas så att de omfatta såväl

arbetsinställelser i anledning av rättstvister eller intressetvister

som sympatilockouter och sympatistrejker. Nya Zeelands lagstiftning

innehåller ett fullkomligt oinskränkt förbud mot lockout

och strejk av arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av ett

inom yrket bestående kollektivavtal. Australiska förbundslagen

meddelar förbud mot vidtagande eller fortsättande

av arbetsinställelse i anledning av industriell tvist. Uttryckligen

förklaras att förbudet icke avser arbetsinställelse inom

jordbruksnäringen och mejerihandteringen. Icke heller

omfattar förhudet sådan arbetsinställelse inom industrien, som

äger rum utan sammanhang med industriell tvist; i sistnämnda

fall åligger det emellertid den tilltalade att visa

att arbetsinställelsen ej stått i sammanhang med dylik tvist.

Förbudet mot arbetsinställelse i anledning av industriell tvist

skarpes ytterligare genom ett stadgande, att därest arbetsgivare

och arbetare äro bundna av kollektivavtal, skall den som

utan giltig anledning vägrar eller underlåter att erbjuda eller

antaga arbete på de i kollektivavtalet bestämda villkor, anses

göra sig skyldig till deltagande i arbetsinställelse. Såväl enligt

Nya Zeelands som australiska statsförbundets lagstiftning

motsvaras förbudet mot arbetsinställelser av stadganden angående

obligatorisk medling och skiljedom. Själva det förfarande,

som därvid skall iakttagas,2 saknar i detta sammanhang

intresse.

Även enligt det norska förslaget sammanhänger förbudet

1 Nya Zeelands Industrial conciliation and arbitration amendnient act 1908

art. 3—6, australiska förbundslagen art. 4, 6—10.

2 Jämför ovan sid. 58 anm. 1.

104

mot arbetsinställelser på det närmaste med stadgandena angående

medling och skiljedom. Förslaget innehåller olika bestämmelser

angående rättstvister och intressetvister. Med rättstvist

förstås (§ 6 st. 1) tvist angående krav, som grundas på

kollektivavtal eller skiljedom eller på brott mot sådana eller

som angår tolkningen av kollektivavtal eller skiljedom. Dylik

tvist skall handläggas av de i lagförslaget omhandlade förliknings-

och skiljenämnder och kan icke utan båda parternas

skriftliga samtycke anhängiggöras vid allmän domstol. I fråga

om intressetvisternas behandling hava skilda meningar rått inom

den kommitté, som utarbetat lagförslaget. Dennas samtliga

medlemmar anse att även intressetvister skola, i den händelse

parterna ej själva kunna enas, bliva föremål för behandling

inför förlikningsnämnd. Kan tvisten ej därigenom vinna

sin lösning, skall den enligt majoritetens förslag hänskjutas till

skiljenämnden (§ 6 st. 2). Denna kan dock meddela skiljedom

endast i det fall att nämnden är enhällig eller parterna på förhand

utfäst sig att atnöjas med domen (§ 23 p. 1). Kommitténs

minoritet, bestående av de två representanterna för arbetsgivarna

och arbetarna, föreslår däremot (§ 19) att intressetvister

endast med båda parternas samtycke skola kunna hänskjutas

till skiljenämnden men att, därest så sker, för skiljedomen

skall krävas blott enkel majoritet. 1 anslutning till dessa

stadganden angående medling och skiljedom uppställer förslaget

följande principer angående parternas fredsplikt. Begreppen

strejk och lockout definieras (§ 1 p. 4—5). Med strejk

förstås en arbetsinställelse, vidtagen av arbetare, som därvid

handla i samråd och i syfte att genom arbetsinställelsen förmå

en eller flera arbetsgivare att ingå på en bestämd ordning med

hänsyn till deras egen eller andra arbetares lön eller andra arbetsvillkor

eller för att upprätthålla eller hindra en dylik ord

-

105

ning. Med lockout förstås en arbetsinställelse, som vidtagits

av en eller flera arbetsgivare eller dem, som handla å deras vägnar,

i syfte att genom arbetsinställelsen förmå arbetare, anställda

hos dem själva eller hos annan arbetsgivare, att ingå på

en bestämd ordning med hänsyn till lön eller andra arbetsvillkor

eller för att upprätthålla eller hindra en djdik ordning.

Men därjämte stadgas att såsom lockout skall anses jämväl

s. k. maskerad lockout eller att arbetsgivare, sedan fordran

framställts på viss ordning med avseende på lön eller andra

arbetsvillkor, i förutnämnda syfte avskedar arbetare och intager

andra i deras ställe. Angående rätten att vidtaga strejk eller

lockout stadgas att dylik åtgärd icke alls får vidtagas i syfte att

inverka på avgörandet av rättstvist. I anledning av intressetvist

får arbetsinställelse vidtagas först sedan skiljenämndens

— enligt minoritetens inom kommittén förslag: förlikningsnämndens

— behandling av tvisten blivit avslutad utan att något

bindande avgörande ägt rum. Äro parterna bundna av ett

kollektivavtal, fordras emellertid ytterligare, att dettas giltighetstid

utlöpt samt att meddelande om att avtalet skall anses

hava upphört skett till motparten minst två dagar innan arbetsinställelsen

vidtages. Under den tid kollektivavtal är gällande

får således icke heller i anledning av intressetvist arbetsinställelse

äga rum. Däremot innehåller lagförslaget icke något

förbud mot sympatilockout och sympatistrejk.1 Dylik åtgärd

kan således vidtagas även av par, som är bunden av

kollektivavtal.

Rosenthals förslag (§ 16) innehåller rörande förevarande

fråga att under den tid kollektivavtal är gällande får ej någon

därav bunden part använda kampmedel gentemot motsi

-

1 Se ang. denna fråga anförd Instilling I sid. 95—101.

106

dan. Såsom kampmedel anses även kollektiv uppsägning av arbetsavtal.

Förbudet mot att använda kampmedel gäller

jämväl i det fall att fråga, varom tvist uppkommit, ej

är reglerad i kollektivavtalet. Huruvida det omfattar

även sympatistrider framgår ej av lagförslaget eller den

korta motiveringen till densamma och Rosenthal synes

i själva verket ej hava tänkt på denna fråga. I motsats

mot de australiska lagarna och norska lagförslaget anvisar

Rosenthals förslag icke någon utväg att lösa de tvistefrågor,

vilkas avgörande genom maktmedel förslaget förbjudit. Visserligen

föreskriver detsamma (§ 11) att alla rättstvister i anledning

av kollektivavtalet skola avgöras av en tariffnämnd,

angående vars sammansättning lämnas bestämmelser, men

nämnda tvister äro ju de som bäst kunna undvara skiljedom, då

de alltid kunna avgöras av de allmänna domstolarna. Intressetvisterna

kvarstå däremot oavgjorda. Rosenthal har dock själv

öppen blick för denna motsägelse och synes mena att lagstiftningen

skulle i annat sammanhang skapa nödiga organ för avgörande

av dylika tvister.

Genéves lagstiftning meddelar ej något allmänt förbud mot

arbetsinställelse utan endast mot vidtagande av dylik åtgärd

i syfte att därigenom åstadkomma ändring i en bestående tariff

(art. 17). Ett dylikt förbud synes emellertid knappast

kunna erhålla någon praktisk betydelse. Då en tariff endast

gäller såsom usage och enligt utryckligt medgivande i lagen

kan sättas ur kraft genom däremot stridande arbetsavtal, synes

ingen anledning föreligga att söka genom arbetsinställelse

åstadkomma ändring i tariffen. För en arbetsinställelse fordras

väl i regel en mera reell anledning och i praktiken torde

därför arbetsgivare och arbetare förfara så, att de låta tariffen

behålla sitt värde såsom usage okränkt och vidtaga lockout

107

eller strejk för att i arbetsavtalen tilltvinga sig andra arbetsvillkor

än de i tariffen fastställda. En arbetsinställelse i dylikt

ändamål är fullt laglig. Redan bär kan för övrigt anmärkas

att lagen ej stadgat någon påföljd för vidtagande av arbetsinställelse

i det fall, då sådan är förbjuden.

7. Brott mot kollektivavtalet.

Därest part gör sig skyldig till en handling eller en underlåtenhet,

som strider mot kollektivavtalet, föreligger från hans

sida ett avtalsbrott. För arbetsgivares och arbetares del kan

såsom typiskt exempel anföras det fall att han vid ingående av

arbetsavtal, för vilket kollektivavtal skall lända till efterrättelse,

åsidosätter dettas bestämmelser. Likaledes föreligger avtalsbrott,

därest av arbetsgivare eller arbetare vidtages arbetsinställelse

i fall, då sådan åtgärd strider mot bestämmelse i kollektivavtal

eller eljest i lag är förbjuden för part, som är bunden

av kollektivavtal. Men avtalsbrott kan begås icke blott

av enskilda arbetsgivare och arbetare utan även av organisation,

vilken såsom part deltagit i kollektivavtalets avslutande.

Så blir förhållandet, därest organisationen i avtalet uttryckligen

åtagit sig vissa förpliktelser men sedan underlåter att uppfylla

dessa. Om nu ett kollektivavtal brytes, kan den genom

avtalsbrottet kränkte, där så låter sig göra, framtvinga ett fullgörande

av avtalet. Därutöver kan han hos den avtalsbrytande

söka och uttaga skadestånd. Så till vida gälla för brott mot

kollektivavtal ej andra regler än de allmänna obligationsrättsliga.

Åtskilliga lagstiftningar hava även ansett dessa vara

tillräckliga och innehålla därför ej några särskilda stadgande!!

108

angående brott mot kollektivavtal. Så är förhållandet med nederländska

och österrikiska lagarna, Gfenéves lagstiftning, samtliga

de schweiziska förslagen samt finska förslaget. Till samma

grupp hör även det norska förslaget så till vida som det ej

innehåller bestämmelser angående annat brott mot kollektivavtal

än arbetsinställelse och denna åtgärd ej behandlas ur synpunkten

att utgöra en kränkning av kollektivavtalet utan såsom

en störning av arbetsfreden överhuvud och ett åsidosättande

av de medel för arbetsfredens upprätthållande, som rättsordningen

anvisat. Däremot hava vissa andra lagarbeten uppställt

särskilda rättsregler angående brytande av kollektivavtal.

För de principer, som därvid gjort sig gällande, skall här lämnas

en redogörelse.

Med de vanliga skadeståndsreglerna kan det lätt inträffa

att en talan om skadestånd, ä.ven om den i och för sig är fullt

befogad, ej leder till något resultat. Frånsett de alltid föreliggande

svårigheterna att bevisa kausalsammanhanget mellan

handlingen och den uppkomna skadan, kan vid brytande av

kollektivavtal en skadeståndstalan ofta vara utesluten av den

anledning att avtalsbrottet icke medfört någon skada, som enligt

vanliga regler är ersättningsgill. Såsom exempel kunna an

föras de fall att överarbete ägt rum i strid mot avtalet, eller att

bestämmelse angående förmäns ställning eller tillåtna antalet

lärlingar blivit överträdd. I dylika fall torde enligt de flesta

rättssystem avtalsbrottet icke kunna medföra någon ekonomisk

påföljd. Detta har föranlett att i kollektivavtal stundom

stadgas visst vite att utgå i händelse av avtalsbrott utan att därvid

någon skada skall behöva påvisas. Å andra sidan är det

här fråga om så ytterst komplicerade förhållanden att en tilllämpning

av vanliga skadeståndsregler ofta kommer att visa

sig obillig. Ett avtalsbrott från den ena partens sida kan vara

109

framkallat av ett föregående olämpligt beteende från motpartens

sida och det kan därför i ett konkret fall synas skäligt att den,

som brutit ett kollektivavtal, ej skall ersätta fulla skadan.

Därtill kommer ytterligare en annan omständighet. En arbetsgivare

kan alltid på förhand tämligen noggrannt beräkna omfattningen

av den skada, som han genom ett avtalsbrott kan

tillskynda arbetarna. Dessa kunna däremot ej överskåda den

skada, som genom en strejk eller annat avtalsbrott från deras sida

kan uppkomma för arbetsgivaren. Ofta kan nämnda skada vara

beroende av tillfälliga dispositioner från arbetsgivarens egen

sida t. ex. åtagandet av en leverans att fullgöras inom viss tid.

Även de nu senast framhållna synpunkterna hava beaktats av

parterna vid ingåendet av kollektivavtal, i det man i avtalet

begränsat ett eventuellt skadestånd till visst maximibelopp.

Den sociala praxis, som sålunda utbildats, har övat inflytande

även på lagstiftningarna, i det vissa av dessa för brott

mot kollektivavtal uppställt ett modifierat skadeståndssystem,

genom vilket ovan anmärkta olägenheter undvikas. Så har helt

nyligen skett i Danmark genom lagen den 12 april 1910. Denna

har nämligen för brytande av kollektivavtal utsatt en ekonomisk

påföljd, benämnd bot (Bod), som utgör en mellanform mellan

böter och skadestånd. Därest skada icke ägt rum, blir det

närmast den förra synpunkten, som kommer att göra sig gällande,

under det i händelse av skada ersättningssynpunkten blir

bestämmande. De särskilda stadgandena äro följande (§ 5 p.

1—3). Har skada skett, beräknas botens belopp efter skadans

storlek, därvid hänsyn skall tagas till i vad mån avtalsbrottet

må vara ursäktligt från den avtalsbrytandes sida. Liksom boten

eljest vid synnerligen förmildrande omständigheter kan helt

bortfalla, skall bot för olaglig arbetsinställelse bortfalla, i den

händelse något avtalsstridigt förfarande från den parts sida,

no

mot vilken arbetsinställelsen är riktad, kan anses hava givit

skälig anledning till densamma. Såsom särskilt försvårande

omständighet skall anses att den som brutit avtalet vägrat att

låta saken avgöras genom skiljedom, oaktat avtalet förpliktar

honom därtill, eller handlat i strid mot lagligen avkunnad skiljedom.

Den utdömda boten skall, då skada skett, tillfalla den

som lidit skadan, men eljest käranden i målet. Till förklaring

av sistnämnda stadgande måste redan här anmärkas att, därest

enskilda föreningsmedlemmar blivit kränkta i sin rätt på

grund av kollektivavtal, kunna de icke själva vid skiljedomstolen

föra talan på grund av rättskränkningen utan dylik rätt

tillkommer endast föreningen.

Övriga lagstiftningar innehålla endast undantagsvis några

bestämmelser angående arbetsgivares och arbetares skadeståndsskyldighet.

De lagarbeten, som förklara kollektivavtal

skola lända till efterrättelse jämväl vid arbetsavtal, som en av

kollektivavtal bunden part ingår med utomstående, men för

detta fall medgiva att kollektivavtalet derogeras,1 hava i allmänhet2

stadgat att part, som i dylikt fall åsidosätter kollektivavtalet,

blir skadeståndsskyldig gentemot kollektivavtalets

övriga parter. Från denna princip gör emellertid italienska

förslaget ett undantag till arbetarnas förmån. Det har ansetts

att en av ett kollektivavtal bunden arbetare, som ej kan erhålla

arbete på de i kollektivavtalet bestämda villkor, bör få ingå

arbetsavtal även på mindre fördelaktiga villkor utan att

därigenom ådraga sig någon skadeståndsskyldighet. Förslaget

innehåller därför bestämmelse (art. TV) att arbetare kan befria

1 Jämför ovan sid. 99—300.

2 Franska Société 1904 art. 6, regeringsförslaget 1906 art. 17 och 1910

art. 7, Rosenthals förslag § 9, italienska förslaget art. IV. Jmfr även finska

förslaget § 54 p. 3.

in

sig från skadeståndsskyldighet genom att visa att lian, innan

han ingick det mot kollektivavtalet stridande arbetsavtalet, förgäves

sökt arbete hos en av kollektivavtalet hunden arbetsgivare.

1 En dylik bevisning torde han alltid kunna åstadkomma

och i realiteten innebär stadgandet därför en befrielse för alla

av kollektivavtal bundna arbetare att ställa sig detsamma till

efterrättelse vid ingående av arbetsavtal med utomstående arbetsgivare.

En särskild ställning intaga australiska förbundslagen

samt Nya Zeelands lagstiftning, i det dessa stadgat bötesstraff

för såväl olaglig arbetsinställelse som överhuvud brott mot kollektivavtal.

Nämnda ståndpunkt förefaller dock mindre främmande,

om man erinrar sig att arbetsinställelse enligt ifrågavarande

lagar måste betraktas såsom en kränkning av principen

om obligatorisk medling och skiljedom samt att kollektivavtalet

tillerkänts samma rättsverkan som en dom. För övrigt synes

åtminstone den påföljd, som australiska förbundslagen utsatt

för brytande av kollektivavtal, i viss mån äga karaktären av

vite. Såsom maximigräns för nämnda påföljd skall nämligen

i första hand gälla det belopp, parterna bestämt i kollektivavtalet.

Innehåller detta ej någon bestämmelse därutinnan, kan

ej utdömas högre belopp än 500 pund för avtalsbrott, som

begåtts av organisation, samt 250 pund för arbetsgivares och

10 pund för arbetares avtalsbrott (art. 78 p. 1). I utslaget

bestämmer domstolen, huruvida det utdömda beloppet skall tillfalla

statskassan eller helt eller delvis enskild person eller organisation.

Nya Zeelands lag (Ind. concil. and arbitr. amendm.

1 Stadgandet erinrar med hänsyn till sitt syfte om en bestämmelse, som

plägar finnas i de australiska lagarna angående lönenämnder, av innehåll att

ålderstigna, svaga eller långsamma arbetare kunna av vederbörande myndighet

erhålla tillstånd att arbeta för lägre lön än den av lönenämnden fastställda

minimilön.

112

act art. 13) tager ej hänsyn till det fall att parterna kunna

hava bestämt påföljdens belopp i kollektivavtalet utan fastställer

för alla fall ett maximibelopp av 100 pund för organisations

eller arbetsgivares avtalsbrott och 5 pund för arbetares.

Denna lag medgiver därjämte (art. 16) domstolen att, därest

den finner avtalsbrottet obetydligt eller ursäktligt, fullständigt

befria den tilltalade från påföljd. Det utdömda beloppet tillfaller

statskassan (art. 17). Båda lagarna innehålla särskilda

bestämmelser angående påföljd för arbetsinställelse. Enligt

australiska förbundslagen gör envar enskild person eller organisation,

som vidtager eller fortsätter olaglig arbetsinställelse,

sig förfallen till ett fixt straff av 1,000 punds böter (art. 6).

Organisation, som i ändamål att genomdriva från dess sida

framställd fordran, anbefaller sina medlemmar att icke erbjuda

eller mottaga arbete, anses hava gjort sig skyldig till arbetsinställelse

(art. 8). Nya Zeelands lagstiftning (amendm. act art.

5—6) förbjuder i första rummet arbetsgivare och arbetare, som

är bunden av ett kollektivavtal, att deltaga i arbetsinställelse.

Men därjämte meddelas förbud för envar enskild eller organisation,

de må vara inblandade i tvisten eller icke, att anstifta,

anordna, understödja eller befrämja olaglig arbetsinställelse

eller att förmå eller uppmana annan eller vara annan behjälplig

att deltaga i sådan. Såsom understödjande av arbetsinställelse

skall anses varje gåva i penningar eller andra värdesaker, som

gives åt eller till förmån för person, som deltager i arbetsinställelse,

eller åt eller till förmån för organisation, varav deltagare

i arbetsinställelse är medlem, såvida ej givaren visar, att

gåvan ej givits i ändamål att understödja arbetsinställelsen.

Därest flertalet medlemmar inom en organisation deltager i

en arbetsinställelse, skall denna anses vara anordnad av organisationen.

Bötesbeloppen kunna uppgå till högst 500 pund för

113

förseelse av arbetsgivare, 200 pund för förseelse av organisation

eller utom tvisten stående person samt 10 pund för förseelse

av arbetare. Därjämte kan domstolen förordna (art. 10) att

organisation, som ådömes straff, skall för viss tid av högst två

år avföras från föreningsregistret. Ett dylikt beslut är ju

för organisationen synnerligen ödesdigert, enär därigenom icke

blott organisationen förlorar behörigheten att ingå lagligen bindande

kollektivavtal utan även redan bestående avtal upphöra

att gälla under den tid, organisationen ej är inregistrerad.

Då det norska förslaget enligt vad förut anmärkts behandlat

arbetsinställelse uteslutande ur offentligträttslig synpunkt,

är det ganska naturligt att nämnda förslag liksom de australiska

lagarna kriminaliserat ifrågavarande åtgärd. Lagförsla-- get skiljer för övrigt mellan två fall (§ 7 p. 2). Det ena är att

någon i strid med lagens bestämmelser vidtager eller deltager i

arbetsinställelse. Det andra är att medlem av styrelse för arbetsgivarförening

eller fackförening medverkar till eller understödjer

en straffbar arbetsinställelse genom försträckning eller

utbetalning av föreningens medel eller underlåter att efter

förmåga söka hindra dylik arbetsinställelse. Straffet är böter,

som för arbetsgivare i händelse av iteration kunna stiga till

femtiotusen kronor. För andra fall fastställer förslaget ej någon

maximigräns och skola därför allmänna strafflagens bestämmelser

lända till efterrättelse.1 Enligt dessa kan i nämnda

fall ådömas böter intill femtusen kronor.

Redan ovan har framhållits att förening, som deltager i

avslutandet av kollektivavtal, kan i detta för egen del åtaga

sig förpliktelser. Tydligen kan förening i dylik ordning även

ikläda sig ansvar för att dess medlemmar skola fullgöra sina

1 Lov om den almindelige borgerlige straffelovs ikrafttraden § 7, jämförd

med stralfeloven § 27.

8—110777. Olin, Kollektivavtalet.

114

förpliktelser enligt avtalet och i så fall blir föreningen visserligen

skyldig att gottgöra den skada, som uppkommer genom

medlemmarnas avtalsbrott. Har föreningen däremot ej uttryckligen

iklätt sig dylikt ansvar, anses allmänt den omständigheten

att föreningeh avslutat kollektivavtalet icke i och för sig innebära

att den åtagit sig garanti för föreningsmedlemmarnas avtalstrohet.

Undantag bildar endast den nederländska rätten.

Ehuru det lagstadgande, varigenom institutet därstädes regleras,

ej innehåller någon som helst bestämmelse i nu förevarande

hänseende, synas såväl teori som praxis vara eniga därutinnan

att förening, som avslutat kollektivavtal, blir skadeståndsskyldig,

därest dess medlemmar bryta avtalet.1 Man stöder sig

därvid på den omständigheten att den nederländska lagstiftningen

så bestämt ställt sig på Yerbandsteoriens ståndpunkt.

Åtskilliga andra lagstiftningar hava emellertid genom ett uttryckligt

stadgande ålagt förening, som slutit kollektivavtal,

skyldighet att innnestå för sina medlemmars avtalsbrott. Två

olika huvudprinciper hava därvid gjort sig gällande. Enligt

den ena blir föreningen ansvarig endast i den händelse den kan

anses hava del i avtalsbrottet därigenom att den själv framkallat

eller eljest''medverkat till detsamma. Enligt den andra

principen blir föreningen skadeståndsskyldig för sina medlemmars

avtalsbrott, även om den ej själv har någon del i detsamma.

Denna princip kan för övrigt tillämpas med olika stränghet.

Föreningens ansvar kan vara inskränkt till det fall att

föreningen iakttagit fullständig passivitet och således underlåtit

att söka med för den tillgängliga medel förhindra avtalsbrottet.

Enligt en annan ståndpunkt omfattar föreningens ansvar däremot

varje brott mot kollektivavtalet, som begås av någon föreningsmedlem,

även om föreningen gjort allt vad på den kun

-

1 Se van Zanten i Gewerbe- lind Kaufmannsgericht 15. Jahrg. 1910 sp. 392.

115

nät ankomma för att avstyra detsamma. I de olika lagarbetena

hava nämnda principer blivit utformade på följande sätt.

Det senaste franska förslaget innehåller (art. 8) den bestämmelse

att arbetsgivar- eller arbetarfackföreningar, som äro

bundna av ett kollektivavtal, icke få företaga åtgärd, som

kan vara ägnad att hindra avtalets uppfyllande. I sammanhang

därmed förklaras emellertid, att föreningarna äro ansvariga

för avtalets uppfyllande endast i den mån avtalet bestämmer.

1 Lagrummet utlägges ej i förslagets motiver men torde

innebära att fackförening, som genom någon positiv åtgärd

framkallat eller medverkat till avtalsbrott från föreningsmedlemmarnas

sida, därigenom ådrager sig skadeståndsskyldighet,

varemot förening ej innestår för avtalsbrott, i vilka den ej har

någon del. Samma ståndpunkt intages av danska lagen så till

vida som denna stadgar (§ 5 p. 1 och 4) att, därest annat ej

överenskommits i kollektivavtalet, organisation kan göras ansvarig

endast då den gjort sig delaktig i avtalsbrottet eller i

arbetsinställelsens vidtagande eller upprätthållande. Denna

princip skall dock ej tillämpas i den händelse vid arbetskonflikt

striden rör sig om tolkningen av en gällande prislista med allmänna

bestämmelser eller av ett gällande kollektivavtal. I dylika

fall, d. v. s. i rättstvister, kan organisationen bliva skadeståndsskyldig,

även om den ej medverkat till arbetsinställelsens

vidtagande eller upprätthållande. Enligt Wölblings förslag (§

7) skall fackförening innestå för sina medlemmars avtalsstridiga

handlingar, därest föreningen föranlett nämnda handlingar

eller, efter uppfordran av den kränkte, underlåtit att förhindra

dem. Rosenthals förslag, som ju innehåller särskilda bestäm

1

Båda stadgande^ förekomma även i Société 1904 art. 8 och 1907 art.

52. Regeringsförslaget 1906 innehåller däremot endast det senare stadgandet

(art. 19).

116

melser angående arbetsstrider under kollektivavtals giltighetstid,

stadgar för detta fall, att fackförening, som lämnar understöd

åt medlemmar, vilka äro invecklade i dylik strid, är skyldig

ersätta den genom striden förorsakade skadan (§ 16). Ännu

mycket längre går förslaget, då fråga är om de enskilda föreningsmedlemmarnas

särskilda förpliktelser enligt kollektivavtalet.

För deras uppfyllande innestår föreningen obegränsat och

skall således ersätta all skada, som uppkommer genom föreningsmedlemmars

avtalsbrott (§ 6). För inträdandet av denna föreningens

skadeståndsskyldighet fordras ej att föreningen på något

sätt har del i avtalsbrottet. Icke heller förutsättes att detta

begåtts av något större antal föreningsmedlemmar. Även ungerska

förslaget (§ 715) ålägger fackförening oinskränkt ansvar

för skada, som förorsakas därigenom att medlemmar av föreningen

bryter mot bestämmelse i kollektivavtal, som avslutats

av föreningen.

Principen att fackförening skall innestå för sina medlemmars

avtalsbrott, även om någon skuld ej kan läggas föreningen

till last, har slutligen blivit tillämpad även i det italienska

förslaget för det fall att kollektivavtalet ingåtts av registrerad

förening (art. XII a). Xämnda skyldighet motsvaras dock

för arbetarnas del av den högst betydande förmånen att,

däiest ej annat överenskommits i kollektivavtalet, arbetsgivare

är pliktig att taga sin arbetskraft från den förening,

med vilken avtalet ingåtts (art. XII). Därmed är

således principen om ensamrätt till arbete för förenings medlemmar

uttryckligen erkänd. Härmed sammanhänger en annan

befogenhet, som tillerkänts arbetarfackförening. Därest

medlem underlåter att fullgöra sina förpliktelser och därigenom

väsentligen försvårar kollektivavtalets realiserande, är föreningen

berättigad ersätta honom med annan arbetare. Arbetsgi

-

117

vare kan i dylikt fall endast två gånger utan uppgiven

anledning vägra mottaga erbjuden arbetare; tredje gången måste

för avvisande kunna anföras giltig grund. Dock är arbetsgivare

berättigad fordra att arbetare någon tid arbetar på prov.

Genom nu omnämnda befogenhet bar arbetarfackförening ju erhållit

möjlighet att i viss mån förekomma avtalsbrott från dess

medlemmars sida och därigenom säkerställa sig mot ersättningsskyldighet.

Men därutöver är såväl arbetsgivar- som arbetarförenings

ansvar underkastat vissa inskränkningar. Först och

främst ansvarar förening endast för kollektivt avtalsbrott. Ett

sådant skall åter anses föreligga å arbetarnas sida, därest det

begås samtidigt av en tiondedel av föreningens medlemmar

eller av en tiondedel av de vid ett företag anställda arbetarna

eller i allt fall avtalsbrottet är av den art, att det väsentligen

hindrar eller försvårar uppnåendet av syftet med arbetsavtal,

som slutits med tillämpning av kollektivavtalets bestämmelser.

Å arbetsgivares sida skall avtalsbrott anses vara av kollektiv

natur, därest det begås av en tiondedel av de hos honom

anställda arbetare. Av ännu större betydelse är emellertid att

förenings ersättningsskyldighet icke omfattar hela den genom

avtalsbrottet förorsakade skadan utan är begränsad till ett efter

viss beräkningsgrund utgående fixt belopp. I själva verket

innebär således föreningens ansvar icke en skyldighet att gälda

skadestånd utan att utgiva vite. Detta är bestämt till en tiondedel

av arbetslönerna under den tid, arbetsinställelse eller avtalsbrott

pågår. För det belopp, förening nödgats utgiva, har den

regressrätt hos vederbörande föreningsmedlemmar, såvida föreningen

ej själv anbefallt avtalsbrottet. Förslaget har även sökt

bereda den kränkta parten säkerhet för utfåendet av den honom

tillkommande ersättning. Det stadgar (art. X) nämligen skyldighet

för inregistrerad förening att upprätta en garantifond,

118

ur vilken utdömda ersättningsbelopp skola utgå. Närmare föreskrifter

i detta hänseende meddelas dock icke utan få parterna

reglera denna fråga i kollektivavtalet.

I detta sammanhang bör slutligen även erinras om de förut

anmärkta bestämmelser i de australiska lagarna och i norska

förslaget, vilka stadga ansvar för organisation eller dess organ

för det fall att dessa medverka till eller understödja en arbetsinställelse.

Ansvarets juridiska konstruktion är ju visserligen

i sistnämnda lagarbeten en helt annan än i de lagstiftningar,

som bygga på skadeståndsprincipen, men i båda fallen full följes

ju samma socialpolitiska syfte.

De lagstiftningar, för vilka nu redogjorts, hava för fackföreningarnas

del utvidgat det ansvar, som åligger dem enligt

de särskilda rättssystemens allmänna principer. En fullkomligt

motsatt ståndpunkt intages av lagstiftningen i Storbritannien, i

det denna i stället i nu ifrågavarande hänseende privilegierat

fackföreningarna. Den huvudsakliga anledningen härtill är att

man ansett arbetarnas fackföreningar hava så stora uppgifter

att fylla såsom understödsföreningar, att en ersättningsskyldighet,

som skulle kunna medföra en förenings ruinerande, skulle

ur samhällets synpunkt åstadkomma större skada än själva

arbetsinställelsen eller avtalsbrottet. Men även såsom strejkkassor

hava fackföreningarnas fonder ansetts vara i behov av

skydd, enär arbetarnas föreningar i allmänhet befinna sig i en

svagare ställning än arbetsgivarnas och en dem åliggande skadeståndsskyldighet

sålunda skulle kunna beröva arbetarna möjlighet

att vidtaga även fullt legitima strejker. Genom Trade

disputes ad den 21 december 1906 hava därför fackföreningar

fullständigt befriats från ansvar för rättsstridiga handlingar,

som av dem företagas till främjande av arbetstvister. Naturligtvis

hava därvid arbetsgivarnas och arbetarnas föreningar

119

blivit likställda. De särskilda bestämmelserna i 1906 års lag

äro föranledda av vissa bestämda fakta i den föregående rättsutvecklingen

och några upplysningar angående denna1 måste därför

förutskickas den närmare redogörelsen för innehållet i nämnda

lag.

Före densamma funnos inga uttryckliga bestämmelser angående

fackföreningars skadeståndsskyldighet. Trade union

acts 1871 and 1876 avhandla ej detta ämne i vidare mån än att

de berättiga en registrerad fackförening att genom sina ombudsmän

(trustees) och i deras namn kära och svara inför domstol

i fråga om föreningens egendom samt rätt till eller anspråk på

egendom. Däremot finnes i Conspiracy and protcction of property

ad 1875 ett stadgande till fackföreningarnas förmån.

Att i korthet bestämma det för den engelska rätten egendomliga

institutet conspiracy erbjuder synnerligen stora svårigheter,

enär detsamma omfattar handlingar av den mest olikartade

natur. Med de flytande gränser mellan civil och kriminell

orätt, som äro utmärkande för den engelska rätten, faller dessutom

inom nämnda institut icke blott kriminell utan även

civil orätt. För nu ifrågavarande ändamål torde dock vara tillräckligt

att bestämma conspiracy såsom en överenskommelse

mellan två eller flera personer att gemensamt begå en rättsstridig

handling, vare sig denna utgör det slutliga mål, som

med överenskommelsen avses, eller endast ett medel för detsammas

uppnående. Därvid kan redan den omständigheten att flera

1 Se D. R. Chalmers-Hunt, The law relating to trade unions, London

1902, sid. 1—121; Haneld, anf. arb. sid. 41—120; A. H. Ruegg and H. Cohen,

The present and futnre of trade unions, London 1906, sid. 1—47; Axel Raphael,

Den engelska lagstiftningen om arbetstvister. 1906 års lag. Centralförbundets

för socialt arbete skriftserie, Stockholm 1907. Texten till 1906 års

lag i Bulletin des internationalen Arbeitsamts Band V sid. 471—472 samt i

Raphaels nämnda skrift.

120

personer överenskommit om gemensamt utförande av en handling

förläna denna senare rättsstridig karaktär så att överenskommelsen

blir att betrakta såsom conspiracy, ehuru till och

med ett utförande av samma handling av en enskild person ej

skulle inneburit någon rättsstridighet.1 Från denna regel gör

Conspiracy act det undantag, att en överenskommelse eller sammanslutning

mellan två eller flera personer att begå eller anstifta

en handling till främjande av en arbetstvist mellan arbetsgivare

och arbetstagare ej skall anses såsom conspiracy i

annat fall än att den, begången av en person, är straffbar såsom

brott (sect. 3). Ehuru nämnda stadgande ej yttrar sig om det

eivilrä.ttsliga ansvaret vid conspiracy, ansågs detsamma dock

allmänt utgöra ett stöd för den uppfattningen att en strejk

icke i och för sig kunde medföra någon skadeståndsskyldighet

för vare sig de enskilda deltagarna i densamma eller för fackförening,

därest denna tagit någon del i strejken. I ett antal

under åren 1897—1901 av överhuset meddelade domar, av vilka

de viktigaste äro de, som meddelats i målen Allen v. Flood (den

14 december 1897), Taff vale railway company v. Amalgamated

society of railway servants (den 22 juli 1901) samt Quinn

v. Leathem (den 5 augusti 1901), fastslogos emellertid andra

grundsatser. Då dessa rättegångar och däri meddelade domar

numera blott äga rättshistoriskt intresse, torde en närmare

redogörelse för dem ej vara behövlig. Innebörden av domen i

Taffvalerättegången var i korthet att en fackförening, vare sig

den var registrerad eller icke och även om den i andra hänseenden

ej atnjöte full rättskapacitet, kunde i eget namn stämmas

och förklaras skadeståndsskyldig för skada, som vållats av nå

-

1 Jämför Haneld, anf. arb. sid. 108—112, P. F. Harris, Principles of the

criminal law, London 1904, sid. 120—124.

121

gon person, om vilken kunde antagas, att lian handlat såsom

representant för föreningen. Av de två övriga omnämnda målen

rörde sig Allen v. Flood om frågan, huruvida en arbetare,

som efter uppmaning av ett fackföreningsombud blivit avskedad

av sin arbetsgivare, kunde därpå grunda skadeståndstalan

mot fackföreningsombudet — en fråga som av överhusets

laglorder besvarades nekande — under det åter domen i Quinn

v. Leathem'' förklarade ovan omnämnda stadgande i Conspiracy

act sect. 3 ej vara tillämpligt beträffande frågan om skadestånd.

Den utvidgning av fackföreningarnas skadeståndsskyldighet,

som landets högsta dömande myndighet sålunda vidtagit,

mötte emellertid ett tämligen allmänt ogillande, och sedan

det liberala partiet 1905 erhållit majoritet och bildat ny regering,

framlade denna i mars 1906 ett lagförslag, som avsåg att

återinföra de principer, som enligt allmän uppfattning ansetts

vara rådande på detta område intill dess ovannämnda domar

meddelades. Enligt förslaget skulle talan om skadestånd kunna

föras mot fackförening endast på grund av handlingar, som

företagits av föreningens verkställande utskott eller av förtroendemän,

som av utskottet bemyndigats. Än vidare skulle av

dylika förtroendemän företagna handlingar ej få anses vara

utförda på föreningens ansvar, därest utskottet antingen i förväg

uttryckligen förbjudit dem eller ock, så snart de kommit

till utskottets kännedom, vägrat att godkänna dem. Arbetarpartiet

inom underhuset framlade emellertid ett motförslag, som

i denna punkt hade följande lydelse: Mot fackförening kan ej

föras talan om skadestånd för skada, som tillfogats annan person

av en eller flera medlemmar av föreningen. Detta förslag

blev sedermera under dess behandling i underhuset accepterat

även av regeringen, varefter det med vissa smärre ändringar

antogs av båda husen och därefter övergick i 1906 års lag.

122

Innehållet i denna är, såvitt angår nu ifrågavarande ämne,

följande.

I lagens första paragraf stadgas, att handling, som begås

för att fullfölja en överenskommelse eller en sammanslutning

mellan två eller flera personer, icke skall, om den är begången

med hänsyn till eller till främjande av en arbetstvist, kunna

grundlägga någon talan, för så vitt icke handlingen, begången

utan någon sådan överenskommelse eller sammanslutning, skulle

grundlagt en talan. I femte paragrafen av lagen förklaras

därjämte, att med arbetstvist skall förstås varje tvist mellan arbetsgivare

och arbetare eller mellan arbetare inbördes, vilken

står i sammanhang med någon persons antagande eller icke antagande

i arbete eller med hans arbetsvillkor, samt att med arbetare

skall förstås alla i en näring eller i en industri sysselsatta

personer, vare sig de äro sysselsatta hos den arbetsgivare,

med vilken en arbetstvist uppkommit, eller icke. Genom det i

första paragrafen meddelade stadgandet har man avsett att, då

fråga är om arbetstvist, för skadeståndsskyldighet på grund av

conspiracy uppställa samma villkor, som enligt 1875 års Conspiracy

act fordras för utdömande av kriminellt ansvar. Därigenom

omöjliggöres den lagtolkning, som kom till uttryck i

målet Quinn v. Leathem. Lagens tredje paragraf kompletterar

i detta hänseende den första och kodifierar därjämte den grundsats,

som av högsta instansen gjordes gällande i målet Allen v.

Flood. I paragrafen säges att en handling, begången av en

person med hänsyn till eller till främjande av en arbetstvist,

icke grundlägger någon talan endast på den grund, att den föranleder

en annan person att bryta ett arbetsavtal eller att den

utgör en inblandning i en annan persons yrke, affär eller sysselsättning

eller i en annan persons rätt att efter gottfinnande

förfoga över sitt kapital eller sitt arbete. I lagens fjärde pa

-

123

ragraf stadgas slutligen, att domstol ej äger till prövning upptaga

talan mot en fackförening av arbetare eller arbetsgivare eller

sådan talan mot dess medlemmar eller tjänstemän, som riktas

mot dem själva och alla andra medlemmar av fackföreningen

på grund av en rättsstridig handling, som påstås vara begången

av fackföreningen eller å dess vägnar. Stadgandet avser att

fastslå den rättsuppfattning, som var rådande före Taffvaledomen.

Däremot vill det ej upphäva den ansvarighet, som enligt

Trade union acts åligger en fackförenings trustees,

utan skola dessa alltjämt kunna instämmas att svara i de uti

nämnda lagar förutsatta fall, dock ej på grund av rättsstridig

handling, som begåtts av fackföreningen eller å dess vägnar med

hänsyn till eller till främjande av en arbetstvist. För skadestånd

på grund av dylik handling kunna en fackförenings fonder

icke under någon form tagas i anspråk.

Närmast i ordningen kommer nu att utreda, vem som vid

kollektivavtals åsidosättande äger påkalla tillämpning av avtalet

samt i övrigt föra talan på grund av det begångna avtalsbrottet.

Frågan kan ej besvaras med en enkel hänvisning till partsförhållandet

vid kollektivavtalet. Å ena sidan har nämligen en

mängd lagstiftningar för vissa fall tillerkänt talerätt endast åt

vissa parter, å andra sidan har den belgiska lagstiftningen, vilken

ju vilar på Yertretungsteorien, givit talerätt även åt organisation,

som endast i egenskap av representant för sina medlemmar

ingått kollektivavtal och således ej själv är part i detsamma.

Svaret kommer således att bero uteslutande av de positiva bestämmelserna

i de särskilda lagarna. I främsta rummet hänför

sig olikheten dem emellan till det sätt, varpå talerätten blivit utskiftad

mellan den organisation, som å endera eller båda sidorna

slutit avtalet, samt densammas medlemmar. Minst svårighet

erbjuder därvid den nederländska lagstiftningen. Då densam

-

124

ma ju grundas på Verbandsteorien, är å arbetarnas sida endast

organisationen part och endast denna kan föra talan om tilllämpning

av kollektivavtalet. En helt annan sak är att, därest

kollektivavtal tillämpats vid ingåendet av ett arbetsavtal och

detta sedan brytes av arbetsgivaren, arbetaren naturligtvis kan

föra talan pa grund av sistnämnda avtalsbrott. A arbetsgivarnas

sida kan kollektivavtalet avslutas även av en eller flera

enskilda personer och dessa bliva således parter och erhålla därigenom

talerätt. Härifrån gör lagen dock ett undantag. Arbetsgivare,

som ingått ett mot kollektivavtalet stridande arbetsavtal,

kan ej själv yrka att detta senare skall förklaras

ogiltigt och kollektivavtalet tillämpas. Man har ansett det stridande

mot god sed, att han skulle kunna befria sig från ett av

honom frivilligt ingånget arbetsavtal genom att åberopa den av

honom själv begångna kränkningen av kollektivavtalet. Däremot

kan annan arbetsgivare, som för egen räkning deltagit i

kollektivavtalet, yrka att ifrågavarande arbetsavtal förklaras

ogiltigt.

Enligt den kombinerade teorien äro såväl den organisation,

som deltagit i kollektivavtals avslutande, som dess medlemmar

parter i avtalet och med en sträng tillämpning av principen

borde de därför samtliga äga oinskränkt talan på grund

av kollektivavtalets åsidosättande. Så är emellertid förhållandet

endast enligt Sulzers förslag (art. V p..2) och finska

förslaget (§ 54 st. 2—3). Det förra uttrycker sig mera allmänt,

men det finska förslaget stadgar uttryckligen, att arbetsavtal,

som strider mot tariffavtal, kan förklaras ogiltigt på yrkande

av envar deltagare i tariffavtalet och enligt den utläggning,

stadgandet erhållit i motiverna, avser detsamma att tillerkänna

talerätt åt samtliga medlemmar av tariffgemenskapen

utan att därvid någon utredning angående arten och omfånget

125

av liden rättsförlust förutsattes. I fråga om övriga lagar synes

man böra skilja mellan det fall att kollektivavtalets åsidosättande

riktat sig direkt mot enskild föreningsmedlem och det att

så ej är förhållandet. I senare fallet synes talan på grund av

avtalsbrottet kunna föras endast av organisationen, om ock

denna princip endast undantagsvis kommit till tydligt uttryck1

utan får e contrario härledas ur de olika lagarnas stadganden

angående det förra fallet. Föreligger detta, är enligt alla lagarbeten

envar enskild föreningsmedlem, som genom kollektivavtalets

åsidosättande blivit omedelbart kränkt, berättigad att

själv anhängiggöra och utföra talan om kollektivavtalets tilllämpning,

såvitt honom angår, samt eventuellt om skadestånd

för den honom genom rättskränkningen tillskyndade skadan.

Men även i detta fall hava lagarna allmänt tillerkänt föreningen

en mer eller mindre självständig talerätt. Man har

ansett, att de enskilda medlemmarna på grund av bristande

kännedom om kollektivavtalets bestämmelser eller, då fråga är

om arbetare, ännu oftare på grund av fruktan att bliva avskedade

eller av oförtagsamhet underlåta att beivra de mot dem

begångna rättskränkningar och att det kollektiva intresse, som

företrädes av föreningen, därför fordrade att även denna ägde

rätt att föra talan i nämnda hänseende. Längst dä.rutinnan

har den danska lagstiftningen gått. Enligt 1910 års lag äro

enskilda medlemmar av organisation i fullständig saknad av

processhabilitet med avseende på mål, som skola utföras vid

skiljedomstolen,2 och organisationen äger därför att såväl tala

som svara å deras vägnar. År densamma medlem av en mera

omfattande organisation, skall talan föras av och mot denna å

den förras vägnar. Vid allmän domstol kan däremot arbetare

1 Franska regeringsförslaget 1906 art. 20, ungerska förslaget § 715.

2 Jämför ovan sid. 25.

126

föra talan om utfående av arbetslön, dock endast såvitt ej

hans organisation under rättegången vid skiljedomstolen å lians

vägnar avstått från rätt därtill. Organisationen kan således

faktiskt betaga honom all talerätt. Andra lagstiftningar1

tillerkänna visserligen organisationen en oinskränkt rätt att

företräda sina medlemmar men göra ej någon inskränkning i

dessas egen talerätt utan låta organisationen och dess medlemmar

i detta hänseende vara fullkomligt sidoordnade med varandra.

En tredje ståndpunkt intages av de lagarbeten,2 3 som

förklara organisation vara berättigad att föra talan för envar

av sina medlemmar, för såvitt medlemmen underrättats därom

och icke vägrat sitt samtycke. Även i dylikt fall äger dock

medlem enligt ifrågavarande lagar interventionsrätt i den av

organisationen anhängiggjorda rättegången. Slutligen finnas

även några lagarbeten," som tillerkänna organisationen rätt

att föra talan i nu förevarande hänseende endast i det fall att

den erhållit den enskilda medlemmens samtycke.

Genom ett kollektivavtals åsidosättande gör en av avtalet

bunden part sig skyldig till kränkning icke blott av de å motsatta

sidan stående parternas intressen utan även av sina egna

medparters. För en arbetsgivare, som anslutit sig till ett kollektivavtal,

har det i de flesta fall varit ett i hög grad bestämmande

motiv att även övriga arbetsgivare åtagit sig samma

förpliktelser. Därigenom uteslutes den konkurrens, som baseras

på låga arbetslöner och lång arbetstid eller över huvud på

för arbetarna dåliga arbetsvillkor. Å andra sidan kan, om också

icke en ensam, så dock ett större antal arbetare, som åtager

1 Franska Société 1904 art. 9, italienska förslaget art. VIII, Wolblings

förslag § 6. Till denna grupp hör även belgiska fackföreningslagen art. 10.

2 Franska Société 1907 art. 54 och franska regeringsförslaget 1910 art. 10.

3 Franska regeringsförslaget 1906 art. 20, Rosenthals förslag § 6, ungerska

förslaget § 715.

127

sig arbete på sämre villkor än de i kollektivavtalet fastställda,

därigenom komma den nivå för arbetsvillkoren, som arbetarna

redan tillkämpat sig, att åter sjunka. Även organisation, som

deltagit i kollektivavtalets avslutande, kan hava ett självständigt

intresse av att dess medlemmar ställa sig avtalet till efterrättelse,

nämligen i det fall att organisationen är ansvarig för

sina medlemmars avtalsbrott. Tillämpning av kollektivavtalet

måste därför kunna påkallas ej blott av den avtalsbrytandes

motparter utan även av hans medparter. Denna princip har

blivit uttryckligen erkänd i flera lagarbeten. De tre senaste

franska förslagen samt Rosenthals och Sulzers förslag tillerkänna

talerätt såväl åt arbetsgivare och arbetare inbördes som

åt förening gentemot dess medlemmar. Enligt det tidigaste

franska förslaget kunde talan i förevarande hänseende föras endast

av förening gentemot dess medlemmar samt av arbetsgivare,

som självständigt deltagit i avtalets avslutande, sins

emellan. Wölblings förslag förklarar fackförening vara berättigad

att av sina medlemmar fordra att de uppfylla sina förpliktelser

enligt kollektivavtalet.

Rätt att häva kollektivavtal på grund av en från motsidan

begången kränkning av detsamma medgives endast av ungerska

och av italienska förslaget. Enligt det förra (§§ 714—715)

inträder dylik rätt, därest avtalet brytes av part, som självständigt

deltagit i detsamma, eller av medlem av förening, som

slutit avtalet. För att motparten i sistnämnda fall skall vara

berättigad att häva avtalet, fordras dock ytterligare att föreningen

underlåtit att fullgöra den skadeståndsskyldighet, som

åligger densamma på grund av medlemmens avtalsbrott. Enligt

det italienska förslaget (art. XIV) är part, som själv slutit

kollektivavtalet, berättigad att, häva detsamma, därest å motsidan

ett kollektivt avtalsbrott ägt rum. För arbetsgivarnas

128

*

del skall i detta fall avtalsbrott anses såsom kollektivt, därest

avtalet brutits av två tredjedelar av de arbetsgivare, som anslutit

sig till detsamma och sysselsätta två tredjedelar av arbetarna,

eller därest avtal, som ingåtts av en ensam arbetsgivarebrutits

av denna gentemot två tredjedelar av de hos honom

anställda arbetarna. Då övriga lagstiftningar underlåtit att

tillerkänna part rätt att häva kollektivavtal, behöver emellertid

därav ej följa att dylik rätt alltid är utesluten. Yissa länders

rättssystem innehålla nämligen allmängiltiga stadganden angående

rätt att häva avtal och dessa äga givetvis tillämpning

även med avseende på kollektivavtal.

Litteratur.

Baum, Die rechtliche Natur des kollektiven Arbeitsvertrags, i Beiträge

zur Erläuterung des deutschen Rechts. Neunundvierzigster Jahrg.

Berlin 1905.

Brentano, Lujo, Arbeitseinstellungen lind Fortbildung des Arbeitsvertrags.

Schriften des Vereins fiir Socialpolitik. Bd. 45. Leipzig

1890.

Broecker, Rudolph von, Scbadensersatzanspriiche aus dem Lohnkampf.

Hamburg 1906.

Brogsitter, Adam, Der Tarifvertrag unter besonderer Beriicksichtigung

der Entwicklung in England sowie der deutschen BuchdruckerTarifgemeinschaft.

Essen 1906.

Collard, Th., Le contrat de travail eu Hollande. Liége 1909.

Cree, T. S., Der kollektiv^ Arbeitsvertrag. Berlin 1904.

Deorsola, II contratto colletivo de lavoro. Torino 1909.

Drage, Geoffreg, The Labour Problem. London 1896.

Eysell, De »collectieve arbeidsovereenkomst» i Themis 1905. N:o 1, 3.

Gilman, Nicholas Paine, Methods of industrial peace. Boston and

New York 1904.

Granfelt, G., Tariffaftalet eller det s. k. kollektiva arbetsaftalet, i

Tidskrift utgifven af Juridiska Föreningen i Finland 1907.

Haneld, Fritz, Das englische Gewerkvereinsrecbt nåck 1870. Leipzig

1909.

Hilglin, Albert, Der Tarifvertrag zwischen Arbeitsgeber und Arbeitsnehmer.

Stuttgart och Berlin 1906.

håle, Fanny, Gewerblichc Friedensdokumente. Entstehung und Entwicklungsgeschichte

der Tarifgemeinschaften in Deutschland. Jena 1905.

Imle, Fanny, Die Tarifverträge zwischen Arbeitsgebern und Arbeitsnehmern

in Deutschland. Jena 1907.

9 — i 10777. O l in, Kollektivavtalet.

130

Jay, R., Qu’est-ce que le contrat collectif de travail? Paris 1908.

Kafka, Bruno, Der Kollektivvertrag in der österreiehischen Gesetzgebung,

i Zeitschrift fur Notariat und freiwillige Gerichtsbarkeit

in Österreich 1910.

Kleeberg, August, Ein Beitrag zur Revision der Begrife Strike,

Lockout und Boycott, i Jahrbuck för Gesetzgebung, Verwaltung

und Volkswirtkschaft im Deutschen Reich. Achtundzwanzigster

Jahrgang. Leipzig 1904.

Köppe, IL, Der Arbeitstarifvertrag als Gesetzgebungsproblem. Diné

sozialpolitische Studie, lena 1908.

Lang, Otto, Der Arbeits-Tarifvertrag, i Verhandlungen des schweizerischen

Juristenvereins 1909. Basel 1909.

(Leo und von Sydow), Der Tarifvertrag im Deutschen Reich I—III.

Bearbeitet im kaiserlichen statitischen Amt, Abteilung för Arbeiterstatistik.

Berlin 1906.

(Leo, Victor), Die Weiterbildung des Tarifvertrags im Deutschen

Reich. Bearbeitet im kaiserlichen statistischen Amt, Abteilung

för Arbeiterstatistik. Berlin 1908.

Lindheim, Alfred v., Die Friedensaufgaben der Tarifverträge zwischen

Arbeitgeber und Arbeitnehmer. Zweite Auflage. Wien 1907.

Lotmar, Pliilipp, Die Tarifverträge zwischen Arbeitgebern und Arbeitnehmern,

i Archiv för soziale Gesetzgebung und Statistik.

Bd. XV. Berlin 1900.

Lotmar, Pliilipp, Der Arbeitsvertrag nach dem Privatrecht des Deutschen

Reiches. Band I. Leipzig 1902. Band II. Leipzig 1908.

Meijers, Het collectieve arbeidscontract en de allgemeene rechtsbeginselen,

i Themis 1905. N:o 3.

Moissenet, Félix, Etude sur les contrats collectifs en matiére de conditions

du travail. Paris 1903.

Nast, M., Des conventions collectives relatives å 1’organisation du

travail. Paris 1909.

Nicotra, B., Il contratto collettivo di lavoro e il progetto di legge

30 novembre 1907 sui confiitti nei servizi publici. Napoli 1908.

Oertmann, P., Zur Lehre vom Tarifvertrag, i Zeitschrift fur Socialwissenschaft.

Band X, 1907.

i

131

Olin, Gustav, Några hufvudpunkter i utländsk lagstiftning angående

rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Stockholm

1908 (omtryckt 1910).

Olin, Gustav, Lagstiftningen om kollektivavtal inför 1910 års riksdag,

i Social Tidskrift 1910.

Passarna, Paul, Les conventions collectives aux conditions du travail

en droit privé frants. Paris 1909.

Poetzsch, W. F., Ist es möglich, den gewerblichen Kollektivvertrag

(Tarifvertrag) als privatrechtliches Institut zu erklären? Leipzig

1907.

Raynaud, Barthélemy, Le contrat collectif de travail. Paris 1901.

Reeves, W. P., State experiments in Australia and New Zealand. In

two volumes. London 1902.

Richard, Achille, L’organisation collective du travail. Essai sur la

cooperation de main-d’oeuvre. Paris 1904.

Rinman, Erik B., Arbetsaftal och kollektivaftal. Centralförbundets

för socialt arbete skriftserie. Stockholm 1907.

Rosenthal, Eduard, Die gesetzliche Regelung des Tarifvertrages.

Tubingen 1908.

Rosner, ./., Kollektivvertrag. Eine sozialpolitische Studie. Wien

1903.

Rundstein, >$., Die Tarifverträge im Französischen Privatrecht. Leipzig

1905.

Rundstein, S., Die Tarifverträge und die möderne Rechtswissenschaft.

Leipzig 1906.

Rundstein, S., Tarifrechtliche Streitfragen. Töbingen 1907.

Schall, Wilhelm, Das Privatrecht der Arbeitstarifverträge. Jena 1907.

Schrnelzer, Fritz, Tarifgemeinschaften, ihre wirtschaftliche, sozialpolitische

und juristische Bedeutung, mit besonderer Beriicksichtigung

des Arbeitgeberstandpunktes. Zweite Auflage. Leipzig

1906.

Sigg, Jean, Ein Gesetz iiber Arbeitstarife und Kollektivstreitigkeiten,

i Archiv för soziale Gesetzgebung und Statistik. Bd. XVIII.

Berlin 1903.

Sinzheimer, Hugo, Der korporative Arbeitsnorraenvertrag. Erster

Teil. Leipzig 1907. Zweiter Teil. Leipzig 1908.

132

Steffen, Gustaf F., Sociala Studier. Femte häftet. Arbetsavtalets

frihet. Stockholm 1907.

Sulzer, Georg, L)ie kollektiv^ Vertragsschliessuug zwischen Arbeitern

und Arbeitgebern. Bern 1900.

Sulzer, Georg, Der kollektive Arbeitsvertrag, i Monatsblätter des

Schweizerischen Arbeitersekretariats. Zweiter Jabrgang. Ztirich

1901.

Trägen, P. W. //.. Collectieve overeenkomsten tuschen arbeiders en

werkgevers, i Rechtsgeleerd Magazijn. Vier-en-twintigste jaargang.

Aflevering 5. Haarlem 1905.

Undén, Östen. Arbetsstrider och aftalsbrott, i Ekonomisk Tidskrift.

Årg. XII (1910).

Verliandlungen des neunundzwanzigsten Deutschen Juristentages. Band

II—V. Berlin 1908—1909.

Webb, Sidneg and Beatrice, Industrial democracy. New edition.

London 1902.

Webb, Sidney and Beatrice, The history of träde unionism. New

edition. London 1902.

Webb, Sidney and Beatrice, Die neueste Geschichte des Gewerkvereinswesens

im Vereinigten Königreich und ihr vermuthliches Ergebniss,

i Soziale Praxis. XI. Jahrg. Berlin 1902.

Wölbling, P., Der Akkordvertrag und der Tarifvertrag. Eine Darstellung

zweier Vertragsarten aus dem modernen Wirtschaftsleben.

Berlin 1908.

II ättling, P., Die gesetzliche Regerlig des Tarifvertrages, i Archiv

fur Sozialwissenschaft und Sozialpolitik XXIX Band. 1909.

Zeitler, 11., Die rechtliche Natur des Arbeitstarifvertrages. Munchen

1908.

Zimmerrnann, Waldemar, Der Arbeitstarifvertrag und die Wissenschaft,

i Soziale Praxis XVII. Jahrg. Berlin 1908.

Åkerman, A. och Gustav Olin, Promemoria angående lagstiftning om

arbetsaftal, aflämnad till kungl. civildepartementet. Stockholm

1908 (omtryckt 1910).