SOU 1912:1

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL JORDABALK.

II

FÖRSLAG

TILL

LAGAR

OM KÖP, BYTE OCH GÅFVA AF FAST EGENDOM, OM

RÅTT TILL UNDANTAG SAMT OM INSKRIFNING

AF RÅTT TILL FAST EGENDOM

M. M.

STOCKHOLM

KUNGL. nOKTRYCKEKIET* P. A. NORSTEDT & SÖNER

1908

TILL KONUNGEN.

Andra afdelningen af förslag till jordabalk får Lagberedningen härmed

i underdånighet aflåmna. Af de lagförslag, hvilka ingå i detta betänkande,

äro endast vissa afsedda att upptagas i den nya jordabalken,

II

under det de öfriga innefatta sådana ändringar eller tillägg i lag eller särskilda

författningar, som funnits af de förra påkallade. Till den lag angående

ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från

ansvar för inteckningar i stamhemraanet, hvilken utfärdats den 18 oktober

1907, har vid förslagens utarbetande icke kunnat tagas hänsyn, utan har

den omarbetning af nämnda lag, som erfordras för dess inordnande i den

föreslagna lagstiftningen, synts kunna ske i sammanhang med ärendets

beredande till slutlig behandling. Förslagen åtföljas af motiv, hvarjämte

i bilagor lämnats, rättshistoriska utredningar och öfversikter af främmande

rätt äfvensom utkast till föreskrifter om ifrågasatt aktbildning i inskrifningsärenden.

Samtliga lagförslag äro affattade med hänsyn till möjligheten

att på en gång bringa dem alla till tillämpning; bestämmande i sådant

hänseende är förslaget till lag om inskrifning af rätt till fast egendom,

till hvilket de öfriga i större eller mindre mån hänföra sig. Så

omfattande som förslagen äro, kommer den granskning, som måste föregå

deras framläggande till slutlig behandling, att kräfva lång tid, och för

öfvergång till den ordning för fastighetsbokföringen, Beredningen föreslagit,

komma att erfordras högst betydande förarbeten. Vid sådant förhållande

anser sig Beredningen böra fästa uppmärksamhet därå, att

hinder icke möter att inordna vissa af de föreslagna nya bestämmelserna

i ramen af gällande lagstiftning och sålunda låta dem med

vissa jämkningar träda i tillämpning innan nämnda förarbeten blifvit

slutförda.

Den föreslagna anordningen af fastighetsbokföringen påkallar förändringar

äfven på andra områden än allmänna lagens; särskilt gäller detta

om föreskrifterna angående expeditionslösen och stämpelafgiften. Då enligt

förslaget nu stadgade skyldighet att låta förnya penninginteckningar

skulle bortfalla, är det uppenbarligen med rättvisa och billighet

öfverensstämmande att i sammanhang härmed vidtages sådan anordning,

att icke förändringen medför obehörig minskning i underdomarnes löneinkomst.

Vid handläggningen af ifrågavarande ärende liar hänsyn tagits till

följande af Eders Kuhgl. Maj:t till Lagberedningen öfverlämnade framställningar:

1)

En af styrelsen öfver Sveriges allmänna hypoteksbank den

17 oktober 1899 aflåten framställning till Eders Kungi. Maj:t angående

inskränkning i skyldigheten att låta förnya inteckning för

fordran;

III

2) Riksdagens skrifvelse den 8 maj 1900 angående åtgärder till

befrämjande af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande

från viss intecknad gäld;

3) Riksdagens skrifvelse den 19 april 1901 i anledning af vackt

motion om ändrad lydelse af 35 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom;

4) Riksdagens skrifvelse den 28 mars 1903 i anledning åt väckt

motion i fråga om lagfart å fång till tomt i köping in. in.;

5) Riksdagens skrifvelse den 22 april 1903 angående ändringar i

vissa delar af inteckningslagstiftningen;

6) Riksdagens skrifvelse samma dag i anledning åt vackt motion

angående ändrade bestämmelser om exekutiv försäljning åt fastighet;

7) Riksdagens skrifvelse den 7 april 1904 angående lagbestämmelser

om intagande i gravationsbevis åt uppgift rörande fastighet åhvilande odlingslån

m. in.;

8) Riksdagens skrifvelse den 13 april 1905 i fråga om ändrade

stadgande!! beträffande förmånsrätt för ränta å intecknad fordran, samt

9) En af arméförvaltningen den 25 april 1906 till Eders Kung!.

Maj it aflåten skrifvelse med hemställan om ändringar i förordningen den

14'' april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof

in. m.

Jämlikt Eders Ivungl. Maj ds förordnande har dels vid lagarbetet

biträdt professoren vid universitetet i Upsala d:r K. J. V. Sjögren, dels i

granskning af uppgjordt förberedande förslag till lagstiftning om inskrifningsväsendet

deltagit häradshöfdingen A. Waldenström, häradshöfdingen

d;r G. Ribbing, häradshöfdingen E. liåkanson och hofrättsfiskalen A. Östergren,

hvarjämte af häradshöfdingen Waldenström och hofrättsfiskalen Österuren

i anslutning till lagförslaget om inskrifning utarbetats förslag till

reglementariska föreskrifter om fastighetsbokföringen in. in., hvilket förslag

såsom bihang åtföljer detta betänkande.

Jämlikt Eders Kungl. Majds förordnande har ledamoten i Lagberedningen

Å. Thomasson jämväl efter det han den 22 sistlidnc mars utnämnts

till ”justitieråd deltagit''i lagförslagens utarbetande.

De särskilda lagförslagen afse nedan angifna ämnen:

• 1 :o) lag om köp, byte och gåfva af fast egendom;

2:o) lag om rätt till undantag af fast egendom;

3:o) lag om inskrifning af rätt till fast egendom;

4:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om

inskrifning af rätt till fast egendom;

5:o) lag om inskrifningsting;

IV

6:o) lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet;

7:o) lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af

tomträtt samt af fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i

tomträtt; °

8:o) lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af

lätt till järnväg och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning''''

af järnväg under konkurs;

9:oj lag om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. 1 § ärfdabalken;

10:o)

lag om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lao-en den

14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

11:°) Iag om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken;

12:o) lag om tillägg till 6 kap. strafflagen;

13:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

14:o) lag om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i

förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och

hvad i afseende därå iakttagas skall;

15:o) lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen;

16:o) lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den°18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så

ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo;

17:o) lag om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof;

18:o) lag om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om

dikning och annan afledning af vatten;

19:o) lag om ändrad lydelse af 31 § i grufvestadgan den 16

maj 1884;

20:o) lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade;

21:o)

lag om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den

9 november 1866 om skiftesverket i riket;

22:o) lag om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896. om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring;

23:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni

1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra

ärenden;

24:o) lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan

fastighet; och

V

25:o) lag

1899 angående

S. Skakstedt.

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj

förändring af tomts område.

Underdånigst

IVAR AFZELIUS.

Gustaf Carlson. Tore Armén.

Stockholm den 31 december 1907.

LAGFÖRSLAG.

3

Förslag

till

Lag

om köp, byte och gåfva af fast egendom.

1 KAP.

Om köp och byte.

1 §•

Köp om fast egendom skall slutas sålunda, att säljaren utfärdar

skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till köparen; dock att,

där egendomen säljes å offentlig auktion, för köpslut icke erfordras att

köpehandling utfärdas.

2 §•

Skall öfverlåtelsen vara beroende däraf att köpeskillingen rätteligen

erlägges eller af annat villkor, varde det i köpehandlingen utsatt. Utfärdar

sedan säljaren särskildt köpebref, vare köparens rätt ej vidare beroende

af villkoret, där det icke upptagits i köpebrefvet eller detta därutinnan

hänvisar till köpehandlingen.

3 §•

Ej må vid köp fästas förbehåll om rätt för säljaren att, efter det

köpeskillingen erlagts och öfriga villkor för öfverlåtelsen uppfyllts, påkalla

köpets återgång; ej heller må genom förbehåll vid köpet köparens rätt att

öfverlåta eller inteckna egendomen inskränkas. Har förbehåll, som nu

sagts, skett, vare det ogillt.

4

4 §•

Utfäster någon skriftligen att sälja sin fasta egendom men vägrar

sedan utan skäl att utfärda köpehandling, njute den, till hvilken utfästelsen

gafs, ersättning för skada; instämme dock sin talan till domstol

inom två år från det utfästelsen gafs, eller vare sin rätt förlustig.

5 §■

Säljer någon samma egendom till tvenne, galle den öfverlåtelse, som

först skedde, utan så är att på grund af inskrifning, enligt hvad därom

år stadgadt, den, som senare köpte, skall äga företräde. Den, som måste

vika, njute skadestånd af säljaren, där han var i god tro när han köpte.

6 §•

År ej tid bestämd för fullgörande af hvad enligt köpeaftalet åligger

säljaren eller köparen, skall fullgörandet ske när köparen eller säljaren det

fordrar.

7 §.

Säljaren åligger att till köparen öfverlämna de egendomen rörande

kartor och andra handlingar, hvilka äro i hans ägo, eller, där de angå

jämväl annan egendom, på anfordran hålla dem köparen till hända.

8 §•

All afkastning, som faller af egendomen före den dag, då tillträde

skall ske, tillfälle säljaren. Ej må han annorledes än till husbehof nyttja

skog eller torfmosse, som hör till egendomen, ej heller afhända egendomen

något, som icke är att hänföra till dess vanliga afkastning.

Skatter och andra afgifter, som utgå för egendomen och icke före

tillträdesdagen förfallit, skall köparen vidkännas.

9 §•

Varder, efter det köpet slöts, genom olyckshändelse egendomen skadad

eller något, som därtill hör, förstördt eller försämradt, vare skadan

köparens, ändå att han ej tillträdt egendomen, då skadan timade.

5

Skall på grand af försäkring, som säljaren tagit, ersättning för skadan

utgå, äge köparen rätt till ersättningsbeloppet.

10 §■

Har köparen åtagit sig ansvarighet för gäld, hvarför egendomen på

grund af inteckning eller inskrifning häftar och för hvilken säljaren svarar

personligen, vare köparen pliktig att till säljarens befriande från ansvarighet

förse fordringshandlingen, när den för honom företes, med påskrift om

öfvertagandet.

11 §•

Har säljaren lämnat köparen anstånd med betalning af köpeskillingen

eller någon del däraf, njute han för sin fordran mot andra köparens

borgenärer säkerhet i egendomen, så som vore därför inteckning

beviljad den dag, då köpet slöts; dock att, där ej inteckning sökes å

landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i

stad inom nittio dagar, från det köparen sökt lagfart å sitt fång, säljaren

ej äger bättre rätt än annan köparens borgenär.

Hvad sålunda är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning, där

säljaren vid köpet gjort förbehåll för sig eller annan om nyttjanderätt till

egendomen eller någon del däraf eller om rätt till servitut, undantag, ränta

eller afgäld af egendomen, så- ock i fråga om nyttjanderätt, som efter ty särskilt

är stadgadt skall, ändå att förbehåll icke skett, gälla mot ny ägare.

Har någon i stad eller å annan ort, för hvilken lagen angående förändring

af tomts område äger tillämpning, sålt viss till gränserna bestämd

del af tomt att med annat område till en tomt sammanläggas, galle ej

hvad nu sagts.

12 §.

I fråga om säljarens rätt till ränta å köpeskillingen galle hvad i

9 kap. 10 § handelsbalken stadgas.

Varder på grund af uteblifven betalning af köpeskillingen köpet

häfdt, äge säljaren rätt till skadestånd.

13 §.

Vägrar säljaren utan skäl att i rätt tid afträda egendomen, njute

köparen ersättning för skada; äge ock rätt att hafva köpet, där ej uppehållet

är af allenast ringa betydelse.

6

14 §.

Finnes fastighetens ägovidd i dess helhet eller i visst ägoslag vara

mindre än som blifvit köparen tillförsäkradt, eller finnes egendomen i

annat afseende icke vara sådan som säljaren utfäst, njute köparen skäligt

afdrag å köpeskillingen äfvensom ersättning för skada; äge ock rätt att

håfva köpet. Ej må dock köpet häfvas, där det som brister är af ringa

betydelse, utan så är att säljaren svikligen förfarit.

Vill köparen af anledning, som nu sagts, håfva köpet, instämme sin

talan till domstol inom ett år från det tillträdet skedde. Försittes den

tid, vare rätten till talan förlorad, där icke svikligt förfarande ligger säljaren

till last.

15 §.

Har, efter det köpet slöts, egendomen blifvit genom säljarens vanvård

eller vållande försämrad, skall hvad 14 § stadgar om köparens rätt

till afdrag å. köpeskillingen och skadestånd samt hans rätt att hafva köpet

äga tillämpning.

16 §.

Har säljaren vid köpet icke uppgifvit nyttjanderätt eller rätt till

servitut eller undantag, som förut upplåtits till annan och kan göras gällande

mot köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, rätt

till afdrag å köpeskillingen samt till skadestånd äfvensom rätt att hafva

köpet efter ty i 14 § sägs.

Hvad sålunda stadgats skall jämväl äga tillämpning, där annan än

säljaren till byggnad eller något, som eljest enligt lag skulle höra till

egendomen, har sådan rätt, att den är gällande mot köparen.

17 §.

Finnes egendomen på grund af inteckning eller inskrifning häfta

för högre belopp än vid köpeaftalet förutsattes, äge köparen å köpeskillingen

afräkna hvad af sådan anledning kan komma att ur egendomen

uttagas. År ej så mycket af köpeskillingen oguldet och erlägger ej säljaren

på anfordran skillnaden, äge köparen hafva köpet och undfå ersättning

för skada.

7

18 §•

Undandrager sig säljaren utan skal att utfärda köpebref, där sådant

vid köpet betingats, eller att fullgöra annat, som på honom ankommer för

att bereda köparen rätt till lagfart, galle hvad i 13 § stadgas.

Möter eljest för lagfart å egendomen eller någon del däraf hinder,

som ej beror af köparen och som ej var honom kunnigt när köpet slöts,

åge han rätt att hafva köpet efter ty i 14 § sägs äfvensom rätt till skadestånd;

dock att den tid, inom hvilken talan om köpets häfvande skall

anhängiggöras, skall räknas från det tid för sökande af lagfart gått till

ända eller, om lagfart sökts inom nämnda tid, från det beslut, hvarigenom

ansökningen afslagits eller förklarats hvilande, vunnit laga kraft.

19 §.

Kommer af anledning, som i 5 § sägs, någon del af egendomen att

frångå köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, häfva

köpet efter ty i 14 § sägs; dock att i fråga om den tid, inom hvilken

talan därom skall anhängiggöras, skall tillämpas hvad i 18 § stadgas.

20 §.

Ej må mot säljarens bestridande dömas till återgång af köp, där

egendomen genom köparens åtgärd eller vållande väsentligen försämrats

eller minskats i värde.

Finnes, när köp häfves, egendomen vara besvärad af inteckning, som

tillkommit på grund af köparens utfästelse, eller af inskrifning för rätt

till undantag, ränta eller afgäld, som af honom upplåtits, äge säljaren till

sin säkerhet innehålla så mycket af köpeskillingen, som motsvarar hvad af

sådan anledning kan komma att ur egendomen uttagas; räcker ej därtill

hvad säljaren uppburit, må ej köparen påkalla köpets återgång, med mindre

han till säljaren erlägger skillnaden.

21 §.

Varder egendomen efter klander vunnen från köparen, betale säljaren

åter hvad köparen därför gifvit; gälde ock skadestånd, där köparen var i

god tro när köpet slöts.

8

22 §.

När klander väckes, äge köparen instämma säljaren att i rättegången

egendomen värja. Underlåtes det, vare säljaren öppet att till befrielse

från ersättningsskyldighet åberopa alla de skäl, hvarmed han kunnat värja

egendomen, om han varit instämd i rättegången.

23 §.

Kan ej hvad enligt 21 § åligger säljaren att gälda hos honom utfås,

äge köparen söka säljarens fångesman, en efter annan, där de till

hemul pliktiga äro.

24 §.

Är, när klander instämmes, köpeskillingen icke till fullo erlagd, äge

köparen innehålla oguldna beloppet, till dess säljaren ställer betryggande

säkerhet för hvad han kan kännas skyldig att utgifva där klandret bifalles.

25 §.

Har af anledning, som i 21 § sägs, allenast en del af egendomen

frångått köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, rätt

att hafva köpet efter ty i 14 § sägs; dock att tiden, inom hvilken talan

därom skall anhängiggöras, skall räknas från det dom, hvarigenom klandret

blifvit afgjordt, vunnit laga kraft.

26 §.

Hvad i denna lag är stadgadt om köp galle ock i tillämpliga delar

om byte; dock att, där fast egendom, som gått i byte mot annan sådan

egendom, efter klander vinnes från den, hvilken egendomen bekommit,

denne icke må återtaga den egendom, han gaf i byte, utan i stället äger

undfå ersättning i penningar.

2 KAP.

Om gåfva.

1 §•

Vill någon bortgifva sin fasta egendom, utfärde skriftlig handling,

hvarigenom egendomen öfverlåtes till gåfvotagaren. Skall öfverlåtelsen

vara beroende af villkor, eller vill gifvaren inskränka gåfvotagarens rätt

att öfverlåta eller inteckna egendomen, värde sådant i gåfvobrefvet utsatt.

2 §■

Ej må vid gåfva af fast egendom gifvaren angående äganderätten

eller ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen sträcka sitt förordnande

vidare än i fråga om testamente angående sådan egendom är i

lag medgifvet.

3 §.

Hvad i 1 kap. 5 § stadgas angående köp galle ock i fråga om gåfva.

4 §•

Varder egendomen efter klander vunnen frän gåfvotagaren,. äge

denne ej rätt till skadestånd. Var gåfvan gifven för arbete eller tjänst,

njute gåfvotagaren därför skälig godtgörelse af gifvaren.

5 §.

I fråga om nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag, ränta eller

afgäld, som gifvaren förbehållit sig eller annan, samt i fråga om nyttjanderätt,

som efter ty särskildt är stadgadt skall, ändå att förbehåll ej skett,

gälla mot ny ägare, skola de för köp i 1 kap. 11 § gifna bestämmelser

äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Kommer gifvaren i nöd, så att han ej kan försörja sig, vare gåfvotagaren

pliktig att, såvidt han förmår, lämna årligt bidrag till gifvarens

nödtorftiga underhåll, dock ej utöfver hälften af behållna afkastningen af

den egendom han fått i gåfva.

7 §•

Dör gifvaren och lämnar efter sig barn, som enligt lag är berättigadt

att af egendom, den dår bortgifvits genom testamente, åtnjuta

understöd, vare gåfvotagaren, där sådan egendom ej tinnes eller ej förslår

till underhållet, pliktig att till barnets underhåll och uppfostran bidraga

så som för testamentstagare är stadgadt, dock icke utöfver hvad 6 § bestämmer

i fråga om försörjning af gifvaren.

!«*/„

2

10

8 §•

Inträffar sådant fall, som i 6 eller 7 § afses, efter det tio år förflutit

från det gåfvan gafs, vare gåfvotagaren fri från skyldighet, som där

sägs. Lag samma vare, där behof af understöd tidigare yppats men gåfvotagaren

ej inom nämnda tid anmanats att utgifva sådant.

9 §•

Har gåfvotagaren gjort gifvaren märklig orätt eller skada, äge denne

återkalla gåfvan; instämma dock, där han vill begagna sig af denna rätt,

talan därom inom ett år sedan han fick veta, att den orätt eller skada var

honom gjord af gåfvotagaren. Rätt att återkalla gåfvan tillkomma ock

efter gifvarens död hans arfvingar, där icke rätten till talan var af gifvaren

själf försutten eller eftergifven; skolande tiden för talans instämmande

räknas från det gifvaren dog.

10 §.

År gåfva gifven för arbete eller tjänst, må den ej återkallas. Ej

heller må i ty fall gåfvotagaren förpliktas att utgifva bidrag, som i 6 eller

7 § sägs.

11 §•

Vill af anledning, som i 9 § sägs, gifvaren återkalla gåfvan, eller

är vid gåfvan fäst förbehåll att den under visst villkor skall gå åter, och

vill af sådan grund gifvaren återkalla gåfvan, men har, innan talan därom

blifvit instämd, egendomen af gåfvotagaren öfverlåtits till annan, äge gifvaren

ingen talan mot nye ägaren utan söke i stället af gåfvotagaren ut

gåfvans värde.

År, när gåfva återgår, egendomen besvärad af inteckning, som tillkommit

på grund af gåfvotagarens utfästelse, eller af inskrifning för nyttjanderätt

eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld, som af honom

upplåtits, vare inteckningen eller inskrifningen gällande, där den icke

blifvit sökt efter det talan om återgång instämdes; och söke gifvaren för

sin förlust ersättning af gåfvotagaren.

11

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft. Häftar fast egendom, som före

nämnda dag öfverlåtits, för fordran eller rättighet, som i 1 kap. 11 §

afses, skall, vid äfventyr som där sägs, inteckning eller inskrifning sökas

inom den i sagda lagrum stadgade tid från det nye ägaren sökt lagfart

å sitt fång eller, där lagfart sökts före den dag, då lagen träder i

kraft, från sagda dag; dock att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser

tiden för sökande af inteckning eller inskrifning utgår tidigare

än nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till efterrättelse.

Genom denna lag upphäfvas:

1 och 11 kap. jordabalken med undantag af hvad 1 § i sist sagda

kapitel innehåller därom, att den, som efter klander vinner jord åter, skall

gälda nödig och nyttig förbättring, så ock alla de stadgande^ som innefatta

ändring eller tillägg i nämnda kapitel;

förordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad

fast egendom m. in., i hvad förordningen rör köp, skifte och gåfva af

frälseränta; samt

förordningen den 21 december 1857 angående hvad i testamente

gifvas må så ock om gåfva af fast egendom, såvidt nämnda förordning

afser gåfva.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

12

Förslag

till

Lag

om rätt till undantag af fast egendom.

1 §•

Har någon vid öfverlåtelse af fastighet förbehållit sig eller annan

att såsom undantag njuta viss afkomst eller annan förmån från fastigheten,

må rättigheten inskrifvas under de villkor och i den ordning särskildt år

stadgadt.

2 §•

Hvad i 1 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgadt

i fråga om nyttjanderätt skall ock gälla om rätt till undantag.

Kommer af anledning, som i nämnda lagrum afses, rätt till undantag

att upphöra, äge undantagshafvaren den rätt till skadestånd, som efter

ty i 1 kap. 4 § i samma lag sägs tillkommer nyttjanderättshafvare, den

där utan vederlag fått nyttjanderätten åt sig upplåten.

3 §•

Undantagshafvaren äge att i den ordning utsökningslagen bestämmer

ur fastigheten utbekomma förmån i penningar eller varor, som är

upplupen och innestår ogulden, så ock, där fastigheten säljes utan förbehåll

om undantagsrättens bestånd, ur köpeskillingen njuta ersättning mot

-

13

svarande uppskattade värdet af samtliga de förmåner, som tillkomma honom.

Ej må dock ur fastigheten uttagas förmån för längre tid före den

dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år.

4 §.

Ägare af fastighet, hvarifrån undantag skall utgå, vare utan särskildt

åtagande personligen ansvarig för utgörande af de förmåner, som skola

utgå medan han är ägare af fastigheten.

Varder fastigheten styckad, svare ägarne af de särskilda fastigheterna

efter ty nu är sagdt en för alla och alla för en för undantagets utgörande;

dock att, där styckningen skett genom jordafsöndring, den afsöndrade

lägenhetens ägare icke personligen ansvarar för någon del af undantaget.

5 §•

Undantag, som utgår i varor, skall, där undantagshafvaren är boende

å fastigheten, hos honom aflämnas men eljest af honom afhämtas

å fastigheten.

6 §.

Varder utan undantagshafvarens vållande byggnad, som är åt honom

upplåten till bostad eller för annat ändamål, förstörd, eller uppstår för

byggnadens vidare begagnande annat hinder, som ej beror af undantagshafvaren,

skall åt honom å fastigheten upplåtas annan lika tjänlig lägenhet.

Är åt undantagshafvaren upplåten jord till brukande, och kommer denna

genom skifte eller annorledes att frångå fastigheten, åligge fastighetsägaren

att åt undantagshafvaren upplåta annan jämngod jord inom fastighetens

område, om sådan finnes att tillgå.

Fullgör ej fastighetsägaren utan oskäligt dröjsmål hvad sålunda åligger

honom, äge undantagshafvaren rätt att få de förmåner, som tillkomma

honom, omsatta till en årlig penningränta, motsvarande deras sammanlagda

värde enligt ortens pris; dock att talan därom icke må väckas efter det

fastighetsägaren fullgjort hvad honom åligger.

§■

Kommer utan undantagshafvarens vållande å byggnad, som i 6 § sägs,

skada, som är ringare än där afses, vare fastighetsägaren pliktig att utan

14

oskäligt dröjsmål afhjälpa bristen; sker det ej, öge undantagshafvaren,

där bristen för honom medför synnerligt men, rätt att få de förmåner,

som tillkomma honom, omsatta till en penningränta såsom i 6 § sägs.

8 §•

Skall fastighetsägaren sörja för undantagshafvarens kost eller skötsel,

och visar han härutinnan grof försumlighet, äge undantagshafvaren rätt

att få de förmåner, som tillkomma honom, omsatta till en penningränta

såsom i 6 § sägs; instämme dock, där hån vill göra bruk af denna rätt,

sin talan inom sex] månader efter det fastighetsägaren låtit komma

sig till last sådant förhållande, som nu sagts.

9 §•

Utan samtycke af fastighetsägaren må ej lägenhet eller jord, som är

upplåten åt undantagshafvaren, af denne öfverlämnas till annan, ej heller

i lägenheten inrymmas främmande person.

10 §.

Bryter undantagshafvaren mot hvad i 9 § stadgas och sker ej på

fastighetsägarens tillsägelse rättelse, eller gör undantagshafvaren sig skyldig

till vanvård af lägenhet, som år åt honom upplåten, eller föröfvar han åverkan

å fastigheten, eller försäljer han där olofligen brännvin, vin eller öl,

då må, där icke hvad undantagshafvaren låtit komma sig till last är af

allenast ringa betydenhet, på yrkande af fastighetsägaren samtliga de förmåner,

denne har att utgöra, omsättas till en årlig penningränta, motsvarande

hvad genom förmånernas upphörande kommer att för honom

besparas.

I fråga om fastighetsägarens rätt att framställa yrkande, som nyss

sagts, skall hvad i 2 kap. 37 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom

är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall ti’äda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft, och äga tillämpning jämväl å aftal

om undantag, som slutits före nämnda dag; dock att härigenom icke sker

inskränkning i den på grund af äldre lag undantagshafvare tillkommande

rätt till skadestånd i det fall, 2 § andra stycket afser, eller till utbekommande

ur fastigheten af förmån, som upplupit före nämnda dag, samt

att hvad i 4 § stadgas angående fastighetsägares ansvarighet icke skall

tillämpas i fråga om förmån, som nyss sagts.

16

Förslag

till

Lag

om inskrifning af rätt till fast egendom.

1 KAP.

Om fastighetsbok.

1 §•

För hvarje tingslag samt för hvarje stad, där rådstufvurätt finnes,

skall föras bok för inskrifning af rätt till fast egendom. Denna bok kallas

fastighetsbok.

Angående inskrifning af rätt till mark, hörande till sådan enskild

järnväg, för hvars anläggning Konungen medgifvit rätt att i enlighet med

gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof

förvärfva erforderligt område, så oek angående inskrifning af tomträtt är

särskildt stadgadt.

§•

Fastighetsboken töres åt inskrifningsdomaren, som är å landet domaren

och i stad den ledamot i rätten, som därtill år satt. I stad må,

där Konungen pröfvar sådant erforderligt, uppdragas åt flera ledamöter i

rätten att hvar för viss del af staden föra fastighetsboken.

''§•

I fastighetsboken skola upptagas samtliga inom tingslaget eller

staden belägna fastigheter; dock att å landet fastighet, som är anslagen

17

till boställe eller from stiftelse eller för kronans räkning utarrenderad

eller eljest under dess omedelbara disposition, samt i stad fastighet, som

tillhör kronan eller staden eller allmän inrättning, icke i fastighetsboken

upptages förr än inskrifningsärende rörande fastigheten förekommer.

4 §■

öfver samtliga fastigheter skall enligt de grunder, Konungen bestämmer,

föras förteckning (fastighetsregister}.

I fastighetsboken upptagas fastigheterna under den beteckning,

som i registret blifvit dem åsatt.

5 §.

Hvarje fastighet skall i boken upptagas å särskild! upplägg; dock

att, där från fastighet område afskiljes i enlighet med gällande bestämmelser

om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, öfverföring

till nytt upplägg ej erfordras, samt att, där å landet flera fastigheter äro

förenade till en egendom, dessa skola sammanföras å ett gemensamt upplägg,

om det lämpligen kan ske.

6 §•

Hvad i 3 och 5 §§ är föreskrifvet angående fastighet skall i tillämpliga

delar gälla om frälseränta.

7 §.

Komma fastigheter, som jämlikt 5 § sammanförts å ett upplägg, i

särskilda ägares händer, skall vid öfverföring till nytt upplägg iakttagas,

att hvad å förra upplägget finnes upptaget icke öfverflyttas till det nya

upplägget, utan allenast hänvisning sker från det ena upplägget till det andra.

Varder i fastighetsboken upptagen fastighet styckad, skall hvad sålunda

stadgats äga tillämpning beträffande hvad om den odelade fastigheten

finnes i fastighetsboken upptaget.

8 §•

Ansökan i inskrifningsärende skall göras vid rätten så ock där

fullföljas, men ankomme det på inskrifningsdomaren att i ärendet besluta.

18

9 §•

öfver insbrifningsärenden föres vid rätten särskildt protokoll. Föres

protokollet af annan än inskrifningsdomaren, skall det jämte ingifna handlingar

af protokollsföranden hållas inskrifningsdomaren tillhanda.

10 §.

Vid ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom skall den handling,

hvarå ansökningen grundas, ingifvas i hufvudskrift; och varde handlingen

eller den del däraf, som rör ärendet, offentligen uppläst och i protokollet

intagen. Skall inskrifning af äganderätt sökas vid flera rätter, må

fångeshandlingen i afskrift, besannad af ordföranden i den rätt, där inskrifning

först sökes, ingifvas till den andra.

11 §•

Bifalles ansökan om inskrifning, varde i enlighet därmed inskrifning

gjord i fastighetsboken. Erfordras för angifvande af rättighet, som inskrifves,

större vidlyftighet än utrymmet i fastighetsboken medgifver, göre

inskrifningsdomaren nödig hänvisning till den handling, som ligger till

grund för ansökningen.

Finnes ansökningen ej kunna bifallas, skall beslutet upptagas i ett

af inskrifningsdomaren fördt protokoll och tillika i fastighetsboken göras

anmärkning om ansökningens och beslutets hufvudsakliga innehåll. Utan att

anmärkning sålunda skett, äge ej sökanden på grund af ansökningen, där

den sedermera bifalles, tillgodonjuta det företräde i rätt, som enligt denna

lag tillkommer tidigare sökt inskrifning framför den, som sökts senare.

12 §.

Inskrifningsärende må anmälas å landet endast å lagtima ting eller

särskildt inskrifningsting och i stad endast å måndag eller, om helgdag

då inträffar, nästa söckendag därefter.

13 §.

Skall någon höras öfver ansökan om inskrifning, förelägge inskrifningsdomaren

honom viss dag, då han skall komma tillstädes inför rätten,

vid äfventyr att hans uteblifvande icke utgör hinder för inskrifningens

meddelande.

19

Det åligger sökanden att inom tid och på sätt, som om stämning i

tvistemål är stadgadt, kungöra den, som skall höras, föreläggandet och sist

å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd, förete bevis att delgifning

skett. Försummas det utan att laga förfall visas, varde ansökningen

afslagen, där ej det oaktadt den, som skall höras, å den utsatta

dagen svarar.

14 §.

Inskrifningsärende skall vara af inskrifningsdomaren handlagdt:

å landet i domsaga, som utgöres af två eller flera tingslag, inom

fyra veckor efter det ärendet förekom vid rätten, samt i domsaga, som

består af allenast ett tingslag, före nästa sammanträde, då inskrifningsårenden

må anmälas, men om ärendet förekommit å sammanträde, hvarå

ting afslutas, inom fyra veckor därefter; samt

i stad före nästa rättegångsdag, då inskrifningsärenden må anmälas.

15 §•

Finner inskrifningsdomaren ansökan i inskrifningsärende icke kunna

bifallas, åligge honom att genast i rekommenderadt bref underrätta sökanden

om beslutet. Är ansökan, som bifalles, af annan bestridd, skall underrättelse,

efter ty nu är sagdt, meddelas denne.

16 §•

Nöjes ej den, som gjort ansökan i inskrifningsärende, eller annan,

som blifvit i ärendet hörd, åt inskrifningsdomarens beslut, äge däremot

fullfölja talan i hofrätten; åliggande det den, som vill söka ändring, att

inom trettio dagar från utgången af den i 14 § för hvarje särskildt

fall stadgade tid eller, om hinder mött för ärendets handläggande inom

sagda tid, från det ärendet sedermera blifvit handlagdt till inskrifningsdomaren

ingifva besvären. Menar annan, att beslutet kränker hans rätt,

äge inom tid, som i 25 kap. 10 § rättegångsbalken sägs, i den ordning

nyss sagts söka ändring i beslutet.

När besvärshandlingar inkommit, åligge inskrifningsdomaren att om

besvären genast göra anteckning i fastighetsboken samt att ofördröjligen

insända handlingarna jämte eget yttrande till hofrätten. Visas, att gehoin

laga kraft ägande beslut besvären ogillats, varde ock därom anteckning

gjord i fastighetsboken.

20

17 §.

Har beslut, hvarigenom inskrifningsdomaren helt och hållet eller till

någon del afslagit ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom, blifvit

till följd af besvär ändradt, vare sökanden pliktig att å landet sist å det

lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio

dagar, från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos

rätten förete, vid äfventyr att i annat fall den inskrifning, som på grund

af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget

vid rätten företes.

18 §.

Visas, att genom laga kraft ägande beslut inskrifning helt och

hållet eller till någon del undanröjts eller förklarats vara utan verkan,

varde anteckning tlärom gjord i fastighetsboken. Visas, att ansökan i inskrifningsärende,

som förklarats hvilande, förfallit, vare lag samma.

19 §.

Har vid verkställande af inskrifning förelupit fel, varde på ansökan

af den, som sökt inskrifningen, felet i fastighetsboken anmärkt och inskrifningen

rättad; dock att, där ansökan göres efter utgången af den

tid, inom hvilken sökanden ägt fullfölja talan mot beslutet, rättelse ej må

meddelas till förfång för annan, som emellertid sökt inskrifning af rätt

till fastigheten. När ansökan om rättelse göres, skall tillika den handling,

hvarå bevis om inskrifningen tecknats, ingifvas och förses med bevis om

rättelsen.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där anmärkning,

som i 11 § andra stycket sägs, icke blifvit rätteligen i fastighetsboken

införd.

20 §.

Hvad i denna lag är stadgadt angående företräde i rätt på grund

af tidigare sökt inskrifning skall icke äga tillämpning å inskrifningar,

som sökts å olika tider samma dag.

21 §.

Där enligt lag det åligger myndighet att hos inskrifningsdomaren

anmäla visst förhållande, varde, när sådan anmälan sker, anteckning därom

gjord i fastighetsboken.

21

Sådan anteckning må ock på begäran af enskild sakägare ske, där

förhållandet styrkes.

22 §.

Anmälan om förhållande, som enligt lag det ankommer på enskild

sakägare att utan sammanhang med fullföljd af ansökan om inskrifning

anmäla till antecknande i fastighetsboken, må af denne göras vid rätten

eller hos inskrifningsdomaren. Göres anmälan hos rätten, skall ärendet

upptagas i det i 9 § omförmälda protokoll.

Finner inskrifningsdomaren gjord anmälan ej böra föranleda till antecknande,

gifve därom beslut, som skall upptagas i det i 11 § omförmälda

protokoll. Nöjes ej den, som gjort anmälan, åt beslutet, äge däremot

fullfölja talan i hofrätt; ej vare sådan talan inskränkt till viss tid.

23 §.

Pinnes, att vid verkställande af anteckning i fastighetsboken förelupit

fel, varde felet i boken anmärkt och rättadt.

Menar någon, hvars rätt saken rör, att sådant fel förelupit, göre hos

inskrifningsdomaren ansökan om rättelse. Finner inskrifningsdomaren ansökningen

sakna fog, meddele däröfver beslut, som skall upptagas i det i

11 § omförmälda protokoll; och galle om rätt att fullfölja talan mot beslutet

hvad i 22 § andra stycket sägs.

24 §.

öfver ärenden, som omedelbart hos inskrifningsdomaren anmälas,

skall af denne föras särskild förteckning:.

25 §.

Det åligger inskrifningsdomaren, vid bot af eu krona femtio öre för

hvarje dag fullgörandet uteblifver, att å landet för hvarje kalenderår inom

tre månader därefter och i stad för hvarje månad inom utgången af nästa

månad till hofrätten insända afskrift af hvad i fastighetsboken under

nämnda tid införts samt af det i 11 § omförmälda protokoll; dock att i

fråga om tid, för hvilken sådant insändande första gången skall ske,

Konungen må annorlunda förordna.

Angående insändande till hofrätt af afskrift utaf det i 9 § omförmälda

protokoll galle hvad särskildt år stadgadt.

22

26 §.

Af böter och viten, som ådömas enligt denna lag, äger åklagaren

undfå hälften.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af böter eller viten, skola de förvandlas

efter allmän strafflag.

27 §.

Närmare föreskrifter om fastighetsbokens inrättande och förande

samt angående den i 24 § omförmälda förteckning meddelas af Konungen.

2 KAP.

Om lagfart.

1 §• .

Hvar, som med äganderätt åtkommer fast egendom, vare skyldig att

söka inskrifning af sitt fång. Sådan inskrifning kallas lagfart.

Hvad sålunda stadgats afser jämväl den, hvilken fast egendom tillfaller

såsom fideikommiss.

2 §•

Lagfart skall, där ej hår nedan annorlunda stadgas, sökas å landet

sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad

inom nittio dagar, sedan fånget skedde.

3 §.

1 mom. Är fast egendom åtkommen genom arf, skall tiden för lagfarts

sökande räknas, där boskifte ej erfordras för arfslottens bestämmande,

från det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades, men i annat fall

från det boskifte förrättades.

2 mom. 1 fråga om giftorätt i makars bo skall tiden för lagfarts

sökande räknas fi;ån det giftorättsandelen vid boskifte utbröts.

3 mom. Åsämjas delägare i dödsbo att lefva samman i bo oskifto

så som ill kap. ärfdabalken sägs, skall lagfart för boet sökas inom den

i 2 § utsatta tid från det överenskommelser! slöts.

4 mom. Grundas äganderätt till fast egendom å testamente, skall

tiden för lagfarts sökande räknas från det testamentet blef ståndande; dock

att, där för tillämpning af testamentet erfordras boskifte, tiden skall räknas

från det sådant förrättades.

23

4 §•

Är öfverlåtelse af fast egendom beroende af villkor, skall tid för

lagfarts sökande räknas från det villkoret blifvit uppfylldt.

5 §•

Varder före utgången af den för lagfarts sökande stadgade tid tvist

anhängig om giltigheten af det fång, som skall lagfaras, skall tid för

lagfarts sökande räknas från det dom i målet vunnit laga kraft.

6 §•

Sökes ej lagfart i rått tid, böte den försumlige från och med tio

till och med trehundra kronor. Ej må försummelsen åtalas efter det lagfart

blifvit sökt.

På framställning af allmänna åklagaren må genom vite den försumlige

tillhållas att fullgöra sitt åliggande.

7 §•

Är fångeshandling, som för lagfart å köp, byte eller gåfva af fast

egendom företes, icke af vittnen styrkt, skall förre ägaren, där han ej

inför rätten vitsordar sin underskrift när ansökningen göres, höras däröfver.

Är handlingen underskrifven af annan på grund af ägarens fullmakt

men är ej fullmakten af vittnen styrkt, vare ock lag som nu

sagts.

Har egendomen köpts å offentlig auktion, gälle såsom fångeshandling

protokoll öfver auktionen, där denna förrättats af offentlig myndighet

eller protokollet är genom påskrift af förre ägaren till riktigheten erkändt

är påskriften icke af vittnen styrkt, vare lag som nyss sagts.

B §•

Sökes lagfart på grund af testamente, dom eller annan handling,

som tager åt sig laga kraft, må ansökningen ej bifallas, med mindre det

visas, att handlingen blifvit ståndande.

9 §•

Är öfverlåtelse af fast egendom, därå lagfart sökes, beroende af villkor,

må lagfart icke beviljas, med mindre det visas, att villkoret blifvit

uppfylldt.

24

10 §.

Har ägare af fastighet till annan öfverlåtit visst område, som skall

genom ägostyckning utbrytas från fastigheten, må lagfart å fånget ej beviljas

förr än ägostyckningen blifvit fastställd. Ej heller må å afsöndring

lagfart beviljas förr än fastställelse därå meddelats.

11 §■

Deri, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pliktig att

visa, i hvilket kvarter och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens

ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.

Har ägare af tomt i stad till annan öfverlåtit visst till gränserna

bestämdt område däraf, må lagfart å den öfverlåtelse ej beviljas förr än

området blifvit från tomten afstyckadt.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock gälla om köping och annan

ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

12 §•

Ej må utom i fall, hvarom här nedan skils, lagfart beviljas, innan

å fångesmannens fång meddelats lagfart eller, där denne enligt äldre lag

icke varit skyldig att lagfara fånget, hans laga åtkomst blifvit styrkt.

Kan ej sökanden visa fångesmannens åtkomst, skall, där sökanden

det begär och icke fastighetsboken eller den jämlikt äldre lag förda bok

utvisar, att för annan än fångesmannen lagfarits med egendomen, kungörelse

om ansökningen utfärdas af inskrifningsdoinaren; är för annan än

fångesmannen egendomen lagfaren, må ock kungörelse utfärdas, där sökanden

visar sannolika, skäl att fångeshandlingen för fångesmannen förstörts

eller förkommit och att hinder möter för utförande af talan mot den, för

hvilken egendomen sist lagfarits, eller hans rättsinnehafvare.

Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse

tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd i allmänna

tidningarna som ock, där fråga är om egendom å landet, uppläst

i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom, när

tingslaget består af mer än en församling, i kyrkorna för angränsande, inom

tingslaget belägna församlingar, klander å fånget instämdt och för antecknande

i fastighetsboken amnäldt inom fem år efter sista kungörandet,

och förekommer ej heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till

25

egendomen; då må den omständighet att fångesmannens åtkomst ej styrkes

icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det visas, att sökanden

eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem

år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagna såsom ägare till

egendomen. Innan i ty fall ansökningen må bifallas, skall yttrande från

kronans ombudsman i orten inhämtas.

13 §.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande

bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller

om dikning och annan afledning af vatten, vare för lagfarts beviljande ej

af nöden att med föregående fång lagfares eller att åtkomst styrkes.

Sökes å egendom, som sålts i den ordning utsökningslagen bestämmer,

lagfart för köparen, vare lag samma, där auktionen hållits för gäldande

af belopp, som är i egendomen intecknadt, eller af fordran, hvarför

eljest egendomen häftar i hvems hand den vara må.

14 §.

Finnes fångeshandling, som för lagfart företes, ej vara så upprättad

som lag föreskrifver, eller finner eljest inskrifningsdomaren uppenbart, att

fånget icke är lagligt, varde ansökningen genast afslagen.

O ö O 7 o o o

Möter för bifall till ansökningen hinder af beskaffenhet, som i 8

eller 9 § sägs, eller år sökandens rätt till egendomen beroende af tvist,

förklare inskrifningsdomaren ansökningen hvilande i afbidan på hindrets

undanröjande.

Möter eljest hinder för lagfartens beviljande, eller finnes sökandens

rätt tvistig, ändå att. tvist ej är anhängig, förelägge inskrifningsdomaren

sökanden viss tid, inom hvilken han har att fullfölja ansökningen och

visa, att hindret blifvit undanröjdt eller, där sökandens rätt förklarats

tvistig, att han instämt sin talan till domstol. Fullgör sökanden ej inom

utsatt tid hvad honom ålagts, varde ansökningen afslagen, där han ej

visar, att han ej kunnat fullgöra det. inom samma tid; visas det, må nytt

anstånd sökanden beviljas. Utfärdas jämlikt 12 § kungörelse angående

ansökningen, varde denna förklarad hvilande.

4

2fi

15 §.

öfverlåter någon samma egendom till tvenne, och har, innan lagfart

sökts å det fång, hvarigenom egendomen först öfverläts, lagfart blifvit

sökt på grund af den senare öfverlåtelsen, gifve den öfverlåtelse företräde,

där den, för hvilken egendomen lagfarits, eller annan, till hvilken egendomen

må hafva från honom öfvergått, var i god tro när han åtkom

egendomen.

16 §.

Hafva, efter det fast egendom kommit ur rätte ägarens besittning

och lagfart enligt denna lag därå blifvit för annan meddelad, tio år förflutit

utan att egendomen åter kommit i hans hand eller talan om återvinnande

af egendomen anhängiggjorts, vare, där den, som lagfarten vunnit,

eller annan, till hvilken egendomen må hafva från honom öfvergått, var

i god tro när han åtkom egendomen, denna fri från klander i hans hand.

År före utgången af nyss sagda tid egendomen öfverlåten till annan

utan att nye ägaren sökt lagfart å sitt fång, vare, där inom samma tid

talan instämts mot den, för hvilken egendomen sist lagfarits, klandertalan

öppen jämväl mot den, till hvilken egendomen öfvergått.

17 §.

Hvar, som instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller

talan om återgång af köp, byte eller gåfva, eller ock om rätt till lösen af

frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast egendom,

vare skyldig att anmäla förhållandet för antecknande i fastighetsboken.

Visas ej, då käromålet till handläggning förekommer, att anteckning,

hvarom nyss sagts, skett, gifve rätten käranden nödig tid därtill, och hvile

emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

Visas, att målet afgjorts genom beslut, som äger laga kraft, varde

ock därom anteckning gjord i fastighetsboken.

18 §.

År vid gåfva eller testamente fäst förbehåll, som inskränker förvärfvarens

rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, skall därom, när

lagfart beviljas, anteckning ske i fastighetsboken. Visas sedan, att förbehållet

förfallit, varde ock därom anteckning gjord i fastighetsboken.

27

19 §.

Då lagfart är beviljad, skall därom utfärdas särskild^ bevis. I detta

skall fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen anmärkas, så ock förbehåll,

där sådant förekommer, som inskränker ägarens rätt att förfoga öfver

egendomen.

20 §.

Inskrifningsdomaren åligge att å landet för hvarje sammanträde, då

inskrifningsärenden må anmälas, inom två månader efter sammanträdet

och i stad för hvarje månad inom eu vecka efter månadens slut till Konungens

befallningshafvande insända förteckning å beviljade lagfarter, upptagande

fånget och vid köp jämväl köpeskillingen; skolande Konungens

befallningshafvande ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så

som med bemälda myndighets kungörelser vanligen förfares.

3 KAP.

Om inteckning.

1 §.

Utfäster någon skriftligen, att hans fasta egendom skall häfta för

visst belopp i penningar, må på grund däraf inskrifning meddelas i den

ordning här nedan stadgas. Sådan inskrifning kallas inteckning.

Skall egendomen utgöra pant för fordran, som grundas å skuldebref

eller annan skriftlig handling, skall utfästelsen vara tecknad å fordringahan

dlingen.

2 §•

Har vid försäljning af fast egendom säljaren lämnat köparen anstånd

med betalning af köpeskillingen eller någon del däraf, då må, där för

fordringen sökes inteckning inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte

och gåfva af fast egendom stadgade tid, inteckning beviljas, ändå att sådan

ej blifvit utfäst.

28

3 §•

Ej må på grund af fastighetsägarens utfästelse inteckning meddelas,

med mindre utfästelsen är styrkt af vittnen eller den af honom vitsordas

vid rätten när inteckningen sökes.

År utfästelsen styrkt af vittnen men uppstår tvifvel om dess giltighet,

eller sökes inteckning efter 2 §, skall fastighetsägaren höras öfver

ansökningen.

4 §.

Visar fastighetsägaren, när han höres inför rätten, att utfästelse, på

grund hvaraf inteckning sökes, saknar giltighet, eller i fall, som i 2 §

sägs, att fordringen guldits eller annorledes upphört eller är ogin, varde

ansökningen afslasen.

O O

Finnes sökandens rätt tvistig, då skall, där ej tvist redan är anhängig,

inskrifningsdomaren förelägga honom viss tid, inom hvilken han har att

fullfölja ansökningen och visa, att han stämt. Fullgör sökanden det ej

inom utsatt tid, varde ansökningen afslagen, där han ej visar, att han

ej kunnat det fullgöra inom samma tid; visas det, må nytt anstånd

sökanden beviljas. Visar sökanden, att han stämt, eller är när inteckningen

sökes tvist redan anhängig, förklare inskrifningsdomaren ansökningen

hvilande i afbidan på tvistens utgång; vinner sökanden saken, åligge

honom att å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio

dagar, och i stad inom nittio dagar, sedan domen vunnit laga kraft, förete

domen, vid äfventyr att ansökningen eljest år förfallen.

5 §•

Ej må inteckning meddelas i del af egendom, utan så är att flere

samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af egendomen och inteckningen

afser sådan lott.

Kommer genom försäljning af lott i egendomen samäganderätten att

upphöra, vare det ej hinder för meddelande af inteckning för fordran,

hvarför den lott häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva

af fast egendom.

6 §•

Ej må inteckning meddelas, utan att den, som inteckningen utfäst

eller för hvars gäld inteckningen sökes efter 2 §, fått lagfart å sitt fång

29

eller, dår han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt äldre

lag ej varit skyldig att lagfara, hans laga åtkomst styrkts; dock att, där

lagfart är sökt men ännu ej beviljad, inteckningsansökningen skall förklaras

hvilande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad.

År ansökningen förklarad hvilande, åligge sökanden att, där lagfarten

beviljas, å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter

nittio dagar, och i stad inom nittio dagar, från det lagfarten beviljades,

fullfölja ansökningen, vid äfventyr att den eljest är förfallen.

7 §.

År talan instämd om klander å ägarens fång eller om återgång

däraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen hvilande i

afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom den i 6 § stadgade

tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare ansökningen förfallen.

8 §.

öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan nye

ägaren sökt lagfart, inteckning blifvit i egendomen sökt på grund af förre

ägarens utfästelse, då utgör öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande,

men inteckningen vare ej gällande mot nye ägaren, där icke den,,

som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera

annan i god tro åtkommit inteckningen; sökas å samma dag lagfart

och inteckning, vike inteckningssökanden för den, som förvärfvat äganderätten.

Sökes inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af

fast egendom stadgade tid inteckning för ogulden köpeskilling, må inteckning

beviljas utan hinder däraf att emellertid köparen öfverlåtit egen

domen till annan och för denne lagfart därå meddelats.

9 §•

Kommer på grund af stadgandet i 2 kap. 15 § fast egendom att

frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inteckning, som meddelats i

egendomen på grund af dennes utfästelse eller därförutan enligt 2 §,

ståndande, där den, som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen

gjordes, eller sedermera annan i god tro åtkommit inteckningen.

30

10 §.

År fast egendom, när den efter klander återvinnes, besvärad af

inteckning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren af händ men

innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen varit

ur hans hand mer än tio år efter det annan därå erhöll lagfart enligt

denna lag, vare inteckningen ståndande, där den, som sökt inteckningen,

var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera annan i god tro

åtkommit inteckningen.

I fråga om rätt att tala å inteckning, som efter det någon för

Ö

O7 O

klarats skola för död anses tillkommit på grund af utfästelse af den,

soin tillträdt hans egendom, galle hvad särskildt är stadgadt.

11 §•

År, när inteckning sökes, egendomen aftrådd till konkurs, eller afträdes

den samma dag ansökningen göres, skall ansökningen afslås, där ej

inteckningen sökes för fordran, hvarför egendomen häftar enligt 1 kap.

11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom.

År på grund af ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad, vare

den utan verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning därom

gjord i fastighetsboken.

12 §.

Då inteckning blifvit beviljad, teckne inskrifningsdoinaren bevis

därom å den handling, hvarå ansökningen grundas; skolande beviset tilllika

innehålla uppgift om dagen då inteckningen söktes samt angifva blad

och rum i fastighetsboken, där inskrifningen skett. År inteckningen meddelad

för fordran, hvarför egendomen häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om

köp, byte och gåfva af fast egendom, varde sådant i beviset anmärkt.

13 §.

År i förskrifning, hvarför inteckning meddelats, ränta ej utfåst,

eller skall ränta utgå efter lägre räntefot än sex för hundra om året, må

utan hinder däraf att emellertid annan fått inteckning i egendomen inteckningen

utsträckas till att gälla ränta efter nämnda räntefot.

31

14 §.

Inteckning medför rätt. att i den ordning utsökningslagen bestämmer

ur egendomen utbekomma hvad intecknadt är, dock ej ränta för

längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år.

För den kostnad, inteckningshafvaren får vidkännas för bevakande af

sin rätt till betalning ur egendomen, njute han ock den rätt nu sagts.

15 §.

Är byggnad å intecknad egendom försäkrad mot brandskada, må

ej i händelse af timad skada ersättningsbeloppet utbetalas till fastighetsägaren,

med mindre inteckningshafvaren det medgifver eller ock pant eller

borgen, som af utmätningsmannen i orten godkännes, ställes för beloppets

återbäring i händelse skadan ej inom skälig tid afhjälpes.

Visar ej fastighetsägaren inom två månader efter det ersättningsbeloppet

till betalning förfallit, att han är berättigad att lyfta detsamma,

eller har lyftadt belopp återburits efter ty nyss sagts, skall beloppet nedsättas

hos öfverexekutor, som har att kungöra det fastighetsägaren och

inteckningshafvare och dem emellan lagligen fördela beloppet; åliggande

det öfverexekutor att, sedan fördelningen godkänts eller vunnit laga kraft,

därom göra anmälan hos inskrifningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.

Hvad sålunda är stadgadt skall icke äga tillämpning, där ersättningen

för skadan ej öfverstiger en tiondel af det belopp, för hvilket

egendomens åbyggnad år försäkrad.

16 §.

Har vid fördelning, som i 15 § sägs, betalning utfallit å hufvudstol

af intecknad gäld, vare inteckningen till motsvarande belopp utan

verkan; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan fördelningen

visats vara godkänd eller hafva vunnit laga kraft, göra anteckning i fastighetsboken.

17 §•

Har intecknad förskrifning, som ej är'' af löpande egenskap, blifvit

från en till annan öfverlåten, må ej, når denne söker betalning ur egendomen,

mot honom göras gällande andra jäf än som grundas å handlin

-

32

gens beskaffenhet eller eljest kunnat framställas, därest förskrifningen varit

löpande; dock att, där utfärdaren i handlingen gjort förbehåll mot öfverlåtelse,

den, till hvilken handlingen ändock öfverlåtits, icke äger bättre

rätt än den, till hvilken handlingen är ställd.

18 §.

År, då inteckningshafvare vill söka betalning ur intecknade egendomen,

denna af eu till annan öfverlåten utan att nye ägaren sökt lagfart

å sitt fång, må utan hinder af öfverlåtelsen förre ägaren sökas. År

tvist om äganderätten antecknad i fastighetsboken, må den sökas, hvilken

såsom ägare har egendomen i besittning.

Hvad sålunda stadgats skall jämväl gälla i fråga om uppsägning af

intecknad gäld.

19 §•

Vill fastighetsägaren i stället för en inteckningshandling sätta en eller

flera andra handlingar innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, för intecknade

beloppet, ingifve till rätten inteckningshandlingen jämte den eller de

handlingar, som skola sättas i stället; och göre inskrifningsdomaren om

utbytet anteckning i fastighetsboken samt åteckne handlingarna bevis om

utbytet, anmärke ock å den eller de nya inteckningshandlingarna hvad för

inteckningsrättens bedömande är af betydelse. Utbyte, hvarom nu sagts,

må ock ske på begäran af inteckningshafvare, där det visas, att fastighetsägaren

samtyckt till åtgärden.

20 §.

Där fastighetsägaren det åskar och till rätten ingifver inteckningshandlingen,

varde inteckningen dödad helt och hållet eller till viss del;

och teckne inskrifningsdomaren å handlingen bevis om dödandet. Äskas

sådan åtgärd af annan än fastighetsägaren, må dödning ock ske, där det

visas, att fastighetsägaren samtyckt till åtgärden.

21 §-

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, skall hvad i 20

§ i fråga om intecknings dödande år stadgadt äga motsvarande ti 11- lämpning.

33

År egendomen besvärad af flera inteckningar, må ej någon af

dem sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den

eller de inteckningar, hvilka äga lika eller bättre rätt än denna.

22 §.

Huru intcckningshandling, som förkommit, må dödas, därom galle

hvad särskildt år stadgadt.

23 §.

Vill inteckningshafvare få anmärkt i fastighetsboken, att han innehar

inteckningshandlingen, uppvise denna för rätten; och varde, sedan sådant

skett och i inskrifningsprotokollet anmärkts, anteckning i fastighetsboken

gjord om uppvisandet med uppgift å den, för hvars räkning uppvisandet

skett.

Intecknirigshafvaren vare ock öppet att vid annan underrätt uppvisa

handlingen; den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra

anteckning om ansökningen samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen

innehåller med dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok

och å hvilket blad och rum inteckningen är inskrifven, samt dag och

årtal, då inskrifningen skedde. Sedan göre inteckningshafvaren om uppvisandet

anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika

protokollet i ärendet.

24 §.

Sker försäljning åt fast egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer,

då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,

egendomen icke vidare häfta för intecknadt belopp, som enligt borgenärsförteckningen

faller utom hvad af köpeskillingen täckes, ej heller för belopp,

som af köpeskillingen täekes men faller utom det för försäljningen

bestämda lägsta budet, där ej beloppet af köparen öfvertagits i afräkning

ä köpeskillingen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan till

honom inkommit handling, som visar köpeskillingens fördelning, göra anteckning

i fastighetsboken.

25 §.

Varder fast egendom afträdd i enlighet med gällande bestämmelser

om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om ändring

34

eller utrifning af vattenverk, då skall, sedan löseskillingen blifvit å behörig

ort nedsatt, hvad sålunda afträdts ej vidare häfta för inteckning, som

meddelats i egendomen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan

löseskillingen visats vara nedsatt, göra anteckning i fastighetsboken.

26 §.

Kommer vid fördelning af ersättning, som enligt lagen om dikning

och annan afledning af vatten tillkommer vattenverksägare för skada eller

intrång, eller af lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i grufvestadgan

till grufägare afträdts, eller af medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen

skola mellan rättsägare i fast egendom fördelas ändå att

försäljning af egendomen ej skett, betalning att utfalla å hufvudstol af inteckning,

hvarför egendomen häftar, vare inteckningen till motsvarande

belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd

eller hafva vunnit laga kraft, anteckning gjord i fastighetsboken.

Hvad .sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande

bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller

om ändring eller utrifning af vattenverk allenast en del af intecknad

egendom afträdes och vid löseskillingens fördelning betalning utfaller å

hufvudstol af inteckning.

27 §.

Har intecknad fordringshandling blifvit inlöst af fastighetsägaren

eller eljest kommit i hans hand, och är ej sådant fall för handen, att

inteckningen är ogill eller utan verkan, må handlingen ånyo utgifvas med

oförändrad inteckningsrätt.

28 §.

Innehafves inteckningshandling, når egendomen utmätningsvis säljes,

af fastighetsägaren, äge denne vid försäljningen tillgodonjuta samma rätt,

som skulle tillkommit annan innehafvare af inteckningen; dock att, där i

handlingen ränta är förskrifven, sådan ej må räknas ägaren till godo.

År fastighetsägaren försatt i konkurs, äge konkursboet den rätt,

som nu sagts.

29 §.

Är å belopp, hvarför egendom på grund af inteckning häftar, afbetalning

gjord, eller är eljest inteckningshafvaren icke berättigad att utbe

-

35

komma mer än en del af intecknade beloppet, vare i fråga om den öfriga

delen lag, som i 28 § sägs; dock att inteckningshafvaren för sin fordran

äger företräde.

30 §.

Har fastighetsägaren gjort afbetalning å intecknadt belopp, vare inteckningshafvaren,

där ej annat förbehåll skött, pliktig att på begäran af

fastighetsägaren och mot förskott af nödig kostnad uppvisa inteckningshandlingen

vid rätten för afbetalningens antecknande i fastighetsboken;

skolande, när sådant sker, inskrifningsdomaren ej mindre i fastighetsboken

anmärka, att handlingen ej vidare medför inteckningsrätt för afbetande

beloppet, än äfven förse handlingen med bevis därom.

Uppvisande, hvarom nu är sagdt, må ock ske vid annan underrätt.

Den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll korteligen anteckna

hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den

utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad och ruin inteckningen

är inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen skedde; teckne ock å

handlingen bevis, som ofvan är sagdt. Sedan göre fastighetsägaren om

uppvisandet anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika

protokollet i ärendet.

Sedan anteckning om afskrifning, efter ty nu är sagdt, skett i fastighetsboken,

då må, där fastighetsägaren det äskar och tillika ingifver handling

innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, inteckning till belopp motsvarande

hvad sålunda afskrifvits meddelas att gälla med förmånsrätt näst efter

inteckningshafvarens återstående fordran; vare ock fastighetsägaren öppet

att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen dödad till belopp

motsvarande hvad som afskrifvits. År fastighetsägaren tillkommande

rätt till andel i inteckning utmätt, äge utmätningsmannen utfärda handling,

som nu sagts, och på grund däraf få inteckning meddelad.

31 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny ägare till egendomen

å inteckningshandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager

skulden, vare förre ägaren fri från sin förbindelse, där ej annorlunda

är aftaladt.

32 §.

Har innehafvare af förskrifning, till säkerhet hvarför inteckning

bl Hvit meddelad i egendom, den där sedermera kommit i annan ägares

36

hand, låtit inteckningen utan .samtycke af förskrifningens utgifvare helt och

hållet eller till viss del dödas eller ock nedsättas, och kan fordringen till

följd däraf icke ur egendomen uttagas, vare utgifvaren fri från ansvarighet

för fordringen, utan så är att fastighetsägaren, därest han fått inlösa

förskrifningen, ägt söka sitt åter af utgifvaren. Hvad nu är sagdt om förskrifningens

utgifvare galle ock om annan ägare, som skulden å sig tagit

eller eljest bör därför svara i utgifvarens ställe.

33 §.

Har vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen

bestämmer borgenär, som i egendomen har inteckning för fordran, ägt

taga betalning ur köpeskillingen, men låter han intecknadt belopp, som

kunnat ur köpeskillingen gäldas, kvarstå i egendomen, vare den, som för

fordringen personligen svarade, fri från ansvarighet för sådant belopp.

34 §.

Varder in tecknad egendom genom vanvård eller annorledes så försämrad,

att inteckningshafvarens säkerhet märkligt minskas, äge denne att

ur egendomen njuta betalning ändå att förfallotid ej är inne.

35 §.

Är inteckning meddelad i liera egendomar gemensamt, hvile ansvarigheten

å hvar af egendomarna till så stort belopp, som å den faller efter

förhållandet af denna egendoms särskilda värde till sammanlagda värdet

af alla egendomarna.

36 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst

värde å hvarje egendom utsatt i inteckningshandlingen, skall för bestämmande

af ansvarighetsbeloppet hvarje egendoms värde beräknas efter den

uppskattning därå till allmän bevillning, som var gällande året näst före

den tid, då inteckningen söktes, eller, där sådan uppskattning för det året

ej finnes, den som efter nämnda tid först sker; finnes, når en eller flera

af egendomarna skola utmätningsvis säljas, för någon af dem ej sådan

uppskattning, skall ansvarighetens fördelning bestämmas efter de värden,

som efter ty i utsökningslagen stadgas af utmätningsmannen åsättas egendomarna.

37

37 §.

Kan den, som har gemensam inteckning i flera egendomar, ur köpeskillingen

för någon af dem ej utfå det belopp, hvarför den egendom

efter 35 § skall ansvara, fälle bristen de öfriga egendomarna till

last och varde dem emellan fördelad enligt den i samma § stadgade grund.

Saknas i någon af egendomarna tillgång till gäldande af därå belöpande

andel i bristen, skall den andel på enahanda sätt fördelas å de återstående

egendomarna.

38 §.

Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit

inteckningen i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller

ock nedsättas, vare då ej berättigad att för belopp, som skulle falla å den

egendom efter ty i 35 och 37 §§ sägs, hålla sig till de andra egendomarna,

där ej mellan honom och öfriga rättsägare är annorlunda aftaladt.

Varder aftal, hvarom nu är sagdt, vid rätten styrkt, skall det i

protokollet intagas samt i fastighetsboken anmärkas, och teckne inskrifningsdomaren

bevis därom å de inteckningshandlingar, hvilka för aftalets

styrkande blifvit vid rätten företedda. Har aftalet blifvit i fastighetsboken

anmärkt, vare det jämväl mot ny rättsägare gällande.

39 §.!

Innehafvare af gemensam inteckning i flera egendomar vare, där

någon af dem skall på begäran af annan än inteckningshafvaren särskildt

säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande

huruvida sådan brist kan uppstå, som enligt 37 § bör falla egendomen

till last, äska försäljning jämväl af de öfriga egendomarna eller

någon af dem utan hinder däraf att intecknade beloppet ej är till

betalning förfallet; dock åligge honom att, innan den egendom, hvars

särskilda försäljning blifvit begärd, skall säljas, framställa sitt yrkande i

den ordning 13 § utsökningslagen bestämmer samt, där ej den myndighet,

hos hvilken yrkandet framställes, skall förrätta auktionen, till auktionsförrättaren

ingifva bevis att yrkandet blifvit framställdt.

Göres ej sådant yrkande eller kommer gjordt yrkande att förfalla,

må ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen, där nämnda egendom

då säljes, ur köpeskillingen utfå mer än det belopp, hvarför egendomen

enligt 35 § ansvarar.

38

40 §.

Har egendom, som gemensamt med arman häftar för inteckning,

blifvit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, då skall, så framt

icke samtliga de egendomar, som häfta för inteckningen, blifvit sålda vid

samma auktion och försäljningen skedde utan att särskilda utrop löregått,

egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,

icke vidare häfta för någon del af intecknade beloppet, som icke af köparen

öfvertagits i afräkning på köpeskillingen, ändå att detta faller inom

det för försäljningen bestämda lägsta budet; och varde därom efter tv i

24 § sägs anteckning gjord i fastighetsboken.

Varda af gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis

sålda, skola de öfriga ej vidare häfta för hvad af inteckningen

kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom,

när det visas huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blifvit

godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i fastighetsboken.

41 §.

Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit styckad, skall,

såvidt ej i 43 eller 44 § annorlunda stadgas, i fråga om de särskilda

delarnas ansvarighet för intecknade beloppet tillämpas hvad om flera egendomar

ofvan är sagdt.

42 §.

Hvad i 35—40 §§ är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning,

där flera samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af intecknad egendom.

>3 §.

Sker afsöndring från intecknad egendom, svare stamfastigheten för

hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för hvad däraf icke kan

utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshafvaren

äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten och lägenheten. Aro

från stamfastigheten flera lägenheter afsöndrade, gånge lägenhet, hvarå

lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå lagfart sökts tidigare;

har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, eller är fråga om lägenheter,

hvarå lagfart ej blifvit sökt, gånge den, som senare öfverlåtits, förr

i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna samma dag, vare ansvarigheten

dem emellan fördelad efter de grunder, som i 35—37 §§ äro stadgade.

Skall på begäran af någon, som äger lika eller bättre rätt än inteckningshafvaren,

någon af egendomarna utmätningsvis säljas, äge inteckningshafvaren

efter ty i 39 § sägs äska försäljning åt lägenhet, som för

inteckningen ansvarar först efter den egendom, hvars särskilda försäljning

blifvit begärd.

44 §.

Har å lägenhet, som afsöndrats från intecknad egendom, värde blifvit

satt medelst värdering i den ordning särskildt är stadgadt, må ej,

där intecknade beloppet icke kan ur köpeskillingen för stamfastigheten till

fullo utgå, till bristens gäldande ur lägenheten uttagas mer än som motsvarar

det satta värdet; dock att värde, som sålunda blifvit satt, ej må

tillämpas, där utmätning af stamfastigheten eller lägenheten skett förr än

värdet sattes och utmätningen leder till egendomens försäljning eller

till tvångsförvaltning.

Äskas, att lägenheten skall tillika med stamfastigheten utmätningsvis

säljas, då må icke, där ett mot värdet svarande belopp hos öfverexekutor

nedsättes, förordnas om lägenhetens försäljning. .

45 §.

Inteckning, som i 43 § afses, må, såvidt den besvärar lägenheten,

dödas, ändå att lägenhetens ägare icke visas hafva samtyckt till åtgärden.

För dödning, hvarom nu är sagdt, må inteckningshandlingen uppvisas

vid annan underrätt än den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt

läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra anteckning om ansökningen

samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen innehåller med

dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad

och ruin inteckningen är inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen

skedde; teckne ock bevis å handlingen om uppvisandet och ändamålet

därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingifvas till rätten i den ort,

dår lägenheten ligger; och vare det så gill t som hade inteckningshandlingen

dit ingifvits.

46 §.

Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, hvartill marken till

större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande bestämmelser om jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej med inteckning belastas.

40

4 KAP.

Om inskrifning af nyttjanderätt samt rätt till servitut, undantag,

ränta eller afgäld.

1 §•

Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom,

må i den ordning här nedan sägs få rättigheten inskrifven i fastighetsboken.

Huru i visst fall inskrifning ej må beviljas utan att upplåtarens

hustru samtyckt till upplåtelsen, därom skils i giftermålsbalken.

2 §•

År den handling, på grund hvaraf inskrifning äskas, icke af vittnen

styrkt, skall fastighetsägaren, där han ej inför rätten vitsordar sin underskrift

när ansökningen göres, höras häröfver. År handlingen styrkt af

vittnen men uppstår tvifvel om dess giltighet, vare lag samma.

Hvad i 3 kap. 4 § är föreskrifvet i fråga om inteckning skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning af nyttjanderätt.

3 §■

Ej må inskrifning meddelas utan att den, som ny tfj anderätten upplåtit,

fått lagfart å sitt fång eller, där han åtkommit egendomen genom

fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit skyldig lagfara, hans laga

åtkomst styrkts. År lagfart sökt men ännu ej beviljad, vare lag som i 3

kap. 3 § sägs.

4 §•

Hvad i 3 kap. 5, 7, 12 och 46 §§ är föreskrifvet med afseende å

inteckning skall ock tillämpas i fråga om inskrifning af nyttjanderätt.

41

5 §■

Vill innehafvare af nyttjanderätt låta därför meddelad inskrifning

helt och hållet eller till viss del dödas eller ock under inteckning eller

under annan inskrifning nedsättas, skall hvad i 3 kap. 20 och 21 §§ är

med afseende å inteckning stadgadt äga motsvarande tillämpning; dock

att fastighetsägarens samtycke till sådan åtgärd icke är af nöden.

6 §•

Har den tid, för hvilken nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller

visas, att nyttjanderätten af annan anledning upphört, må på begäran af

fastighetsägaren inskrifningen dödas.

Har egendomen blifvit utmätningsvis försåld utan förbehåll om

nyttjanderättens bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och

köpeskillingen erlagts, inskrifningen vara utan verkan; och åligge inskrifningsdomaren

att därom, sedan från auktionsförrätfaren inkommit uppgift

om förhållandet, göra anteckning i fastighetsboken.

Hvad i 3 kap. 25 § är stadgadt med afseende å inteckning skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning för nyttjanderätt.

7 §•

Är äganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan,

vare nyttjanderätten gällande, där inskrifning sökes innan nye ägaren sökt

lagfart å sitt fång; dock att, där öfverlåtelsen skett innan nyttjanderätten

upplåts, nyttjanderätten ej skall gälla, med mindre nyttjanderättshafvaren

var i god tro när upplåtelsen skedde.

Har någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan

nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf, och öfverlåter nye

ägaren sedan egendomen till annan, vare nyttjanderätten gällande mot denne,

där inskrifning af nyttjanderätten sökes inom den i 1 kap. 11 § i lagen

om köp, byte och gåfva af fast egendom stadgade tid efter det lagfart

söktes å den förres fång.

■«*/e7

6

42

8 §•

. *

Kommer på grund af stadgandet i 2 kap. 15 § fast egendom att

frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inskrifning, som för nyttjanderätt

meddelats på grund af upplåtelse af denne, ståndande, där den,

till hvilken nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.

År fast egendom, när den efter klander åtcrvinnes, besvärad med

inskrifning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren afhänd

men innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen

varit ur hans hand mer än tio år efter det annan därå erhöll lagfart

enligt denna lag,- vare inskrifningen ståndande, där den, till hvilken

nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.

I fråga om rätt att tala å inskrifning, som efter det någon förklarats

skola för död anses tillkommit på grund af upplåtelse af den, som

tillträdt hans egendom, galle hvad särskild! är stadgadt.

9 §.

Har någon upplåtit nyttjanderätt till samma egendom åt tvenne,

och sökes innan inskrifning blifvit sökt för den rätt, som först uppläts,

inskrifning på grund af den senare upplåtelsen, vare denna gällande, där

den, hvilken fått inskrifningen sig beviljad, var i god tro när han förvärfvade

rättigheten; dock att i fråga om nyttjanderätt, som någon vid öfverlåtelse

af fast egendom förbehållit sig eller annan, skall gälla hvad i 1 kap.

11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom sägs.

10 §.

År fast egendom besvärad af inteckning och af inskrifning för

nyttjanderätt, äge inteckningen företräde, där den sökts innan inskrifning

söktes för nyttjanderätten; sökas å samma dag inteckning och inskrifning

af nyttjanderätt, hafve nyttjanderätten företräde. År inteckning meddelad

för ogulden köpeskilling, eller är inskrifning meddelad för nyttjanderätt,

som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen förbehållit sig eller

annan eller som eljest enligt lag skall gälla mot nye ägaren, galle om

sådan intecknings eller inskrifnings företräde hvad i 1 kap. 11 § i lagen

om köp, byte och gåfva af fast egendom sägs.

Hvad vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen

bestämmer skall iakttagas när egendomen är besvärad af inteckning och

af inskrifning för nyttjanderätt, därom skils i utsökningslagen.

43

11 §•

Har den, som upplåtit nyttjanderätt, öfverlåtit egendomen till annan,

och låter nyttj an deråt tens innehafvare beviljad inskrifning utan upplåtarens

samtycke dödas eller nedsättas, eller försummar han, dår vid öfverlåtelsen

skett förbehåll om nyttjanderättens bestånd eller denna eljest enligt

lag var gällande mot ''nye ägaren, att för nyttjanderätten söka inskrifning

inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast

egendom stadgade tid, hafve då nyttjanderättshafvaren förverkat den rätt till

skadestånd af upplåtaren, som eljest jämlikt 1 kap. 4 § i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom skolat tillkomma honom.

12 §.

Upplåtes servitutsrätt skriftligen, må inskrifning därför meddela^

såsom om nyttjanderätt är stadgadt; skolande i fråga om sådan inskrifning

hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt äga motsvarande

tillämpning.

För servitut, som uppkommer vid laga skifte eller ägostyckning, må

ej inskrifning ske.

13 §■

Har vid öfverlåtelse af fast egendom åt förre ägaren eller annan

skriftligen förbehållits rätt att såsom undantag njuta viss afkomst eller

annan förmån från egendomen, må inskrifning därför meddelas såsom

om nyttjanderätt är stadgadt; och galle jämväl i öfrigt angående sådan

inskrifning hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt.

Hvad i 3 kap. 14 § andra stycket, 18 § första stycket och 34—44

§§ är stadgadt med afseende å inteckning skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om inskrifven rättighet, som nu sagts.

14 §.

Utfäster någon skriftligen, att från hans fasta egendom skall utgå

viss årlig ränta eller afgäld i penningar eller varor, eller häftar, såsom

i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva, af fast egendom sägs, egendomen

för dylik rättighet, som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen

förbehållit sig eller annan, då må under de villkor och i den ordning,

som för inteckning är stadgadt, inskrifning för rättigheten meddelas;

44

skolande i fråga om sådan inskrifning tillämpas dels hvad här ofvan i 5

och 6 §§ stadgas angående nyttjanderätt dels ock hvad enligt 3 kap.

8—10 §§, 11 § andra stycket, 18 § första stycket, 31, 32, 34—44 och

46 §§ gäller i fråga om inteckning; dock att, där rättigheten öfverlåtes

till annan, denne i fall, som 3 kap, 8, 9 eller 10 § afser, icke äger bättre

rätt än den, till hvilken rättigheten uppläts.

År egendom, hvari finnes meddelad inskrifning för rätt till ränta eller

afgäld, tillika besvärad af inskrifning för rättighet, som i 10, 12 eller 13

§ sägs, skall hvad i 10 § stadgas angående inteckning äga motsvarande

tillämpning å rätten till ränta eller afgäld.

15 §.

Sedan inskrifning meddelats för rättighet, som i 14 § sägs, äge

rättighetens innehafvare att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur

egendomen utbekomma ränta eller afgäld, som är upplupen och innestår

ogulden, dock ej för längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs

börjas än tre år, så ock kostnad, som han för bevakande af sin rätt

i sådant hänseende får vidkännas; äge ock, där egendomen utmätningsvis

säljes utan förbehåll om rättighetens bestånd, njuta ersättning ur köpeskillingen

motsvarande rättighetens uppskattade värde.

16 §

Inskrifven rättighet, som i 14 § afses, må, där den ej är rättighetens

innehafvare för lifstiden tillförsäkrad, efter det femtio år förflutit från

rättighetens tillkomst af fastighetsägaren aflösas med ett penningbelopp,

som, där ej lägre lösesuinma aftalats, skall motsvara tjugufem gånger

räntan eller afgälden för ett år.

45

Förslag

till

Lag

om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om inskrifning

af rätt till fast egendom.

1 §•

Den nu antagna lagen om inskrifning af rätt till fast egendom skall

jämte hvad här nedan i 2—4 samt 9—18 §§ stadgas lända till efterrättelse

från och med den dag Konungen bestämmer.

Hvad här nedan i 5—8 §§ föreskrifves skall tillämpas från och med

den

2 §•

Genom nya lagen upphäfvas:

9 kap. 1, 3, 4, 5, 6, 8 och 9 §§ jordabalken;

förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast

egendom och förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast

egendom, tillika med alla de stadgande!!, som innefatta ändring eller tillägg

i dessa förordningar; samt

förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag*

rum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället

tillämpas. Är angående handläggning af lagfarts- eller inteckningsärende

46

i lag eller särskild författning meddelad bestämmelse, afvikande från nya

lagens föreskrifter, skola dessa i stället lända till efterrättelse.

4 §•

Där enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande är

beroende däraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt

gälla om lagfart.

Hvad i lag eller särskild författning stadgas angående inteckning

för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån eller för rätt

till servitut skall ock gälla i fråga om inskrifning, som enligt nya lagen

meddelas för sådan rätt.

5 §•

Uppläggandet af fastighetsboken ankommer å landet på domaren och

i stad på rätten.

6 §•

Vid uppläggandet af fastighetsboken skall å upplägget för hvarje

egendom, som i boken upptages, dels anmärkas ägarens namn och åtkomst

dels ock införas hvad den enligt äldre lag förda bok upptager angående

inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån och

för rätt till servitut, där icke det finnes uppenbart att rättigheten upphört.

Finnes i den enligt äldre lag förda bok antecknadt, att talan, hvarom

i 13 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast

egendom förmäles, blifvit instämd eller att egendomen blifvit utmätt eller

förordnande om dess försäljning jämlikt 28 § utsökningslagen meddelats eller

att jämlikt 51 § konkurslagen äskats försäljning af egendomen, varde ock den

anteckning, där icke det finnes uppenbart att den ej vidare är af betydelse,

öfverförd till fastighetsboken; har ej enligt äldre lag förts bok, värde från

protokollet där upptagna anteckningar, hvarom nu sagts, öfverförda till

fastighetsboken.

Kan ej för verkställande af införing enligt 6 § å vederbörligt upplägg

i fastighetsboken säker upplysning vinnas af tillgängliga handlingar,

då skall för frågans utredning anställas undersökning vid sammanträde,

som hålles i stad af rätten och å landet af domaren med biträde af tre

nämndemän; och må å landet sammanträdet, där sådant pröfvas nödigt,

hållas å den ort, där den eller de fastigheter, hvarom är fråga, äro belägna.

47

Till sammanträdet kallas ägarne af den eller de fastigheter, hvarom

är fråga, eller, där de ej äro kände, de ägare eller brukare af fastighet inom

vederbörande samfällighet, genom hvilkas hörande upplysning i nämnda hänseende

kan förväntas, med förständigande att till sammanträdet medhafva

de handlingar, hvilka kunna tjäna till upplysning i saken och af dem

innehafvas; åliggande det den, som sålunda inkallats, att hörsamma kallelsen

vid äfventyr att, där på grund af hans utevaro nytt sammanträde erfordras,

han har att gälda kostnaden därför. För inställelsen njute den, som sålunda

inkallats, ersättning efter ty angående ersättning af allmänna medel

till vittnen i brottmål är stadgadt.

Kallelsen, som skall innehålla upplysning om påföljden af utevaro,

skall genom kronobetjäningens försorg delgifvas vederbörande inom tid

och på sätt, som i fråga om stämning i tvistemål är stadgadt; och skall

kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan

för den eller de församlingar, där fastigheterna ligga, äfvensom, där så

ske kan, införas i tidning inom orten.

Till sitt biträde äge rätten eller domaren, som håller undersökningen,

kalla landtmätare eller annan sakkunnig person.

Vid sammanträdet föres protokoll.

Kostnaden för sammanträdet skall bestridas af allmänna medel.

8 §•

Närmare bestämmelser angående fastighetsbokens uppläggande meddelar

Konungen.

9 §•

Har vid införing, som i 6 § sägs, förelupit fel, galle hvad i 1 kap.

23 § i nya lagen stadgas; dock att i fråga om inteckning, som vid fastighetsbokens

uppläggande ej blifvit å behörigt upplägg införd, ej må ske rättelse i

annan ordning än som för rättelse af inskrifning är i 1 kap. 19 § i nya

lagen stadgad samt att, där ej sålunda sökes rättelse inom tio år efter

det nya lagen trädt i kraft, inteckningen är utan verkan såvidt angår

egendom, å hvars upplägg den ej blifvit införd.

10 §.

För att inteckning, som innan nya lagen trädt i kraft meddelats

för fordran, skall fortfarande gälla, skall förnyelse af inteckningen sökas

48

inom tio år från det inteckningen beviljades eller senast förnyades; sker

det ej, vare inteckningen förfallen. År, när nya lagen träder i kraft,

ansökan om inteckning för fordran hvilande, skall inom tid, som nyss

sagts, från det ansökningen förklarades hvilande eller därefter åter hos

rätten anmäldes, ansökningen ånyo anmälas; sker det ej, vare ansökningen

förfallen.

I fråga om förnyelse, som nu sagts, skall hvad i nya lagen är i

allmänhet stadgadt angående inskrifning af rätt äga motsvarande tillämpning;

åliggande det inskrifningsdomaren att å inteckningshandlingen teckna

bevis om förnyelsen med angifvande af blad och rum i fastighetsboken,

där inskrifningen skett.

Inteckningshafvaren stånde ock öppet att vid annan underrätt uppvisa

inteckningshandlingen; den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll

korteligen intaga hvad handlingen innehåller med dag och årtal, då den

utgafs, af hvilken rätt inteckningen beviljats, när och under hvilken §

i inteckningsprotokollct det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsatt

es eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen,

att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse. Sedan

ingifve sökanden protokollet i ärendet till rätten i den ort, där egendomen

ligger; och vare detta så gillt, som om handlingen där blifvit

företedd.

Går tiden, inom hvilken för inteckning i egendom å landet bör sökas

förnyelse, till ända innan nästa lagtima ting eller inskrifningsting, må förnyelse

sökas å urtima ting, hvilket domaren har att på anmälan af inteckningshafvaren

och på hans bekostnad inom sagda tid hålla.

Sedan inteckning blifvit i den ordning nu sagts förnyad, vare den

gällande utan vidare förnyelse.

Hvad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas å inteckning för nyttjanderätt,

rätt till afkomst eller annan förmån eller rätt till servitut, där

inteckningen icke införts i den i 61 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom omförmälda bok.

U §•

Kan vid pröfning af ansökan om förnyelse, som i 10 § sägs, ej tillförlitligen

utrönas, till hvilket upplägg i fastighetsboken inteckningen är

att hänföra, förelägge inskrifningsdomaren sökanden viss tid, inom hvilken

han har att i ärendet förebringa gällande utredning eller ock visa, att

han stämt den eller dem, saken rör. Fullgör sökanden det ej inom

49

förelagd tid, värde ansökningen afslagen. Visar sökanden, att han stämt,

galle hvad i 3 kap. 4 g i nya lagen stadgas.

Där inskrifningsdoinaren finner sådant nödigt, äge han förordna att

före ärendets pröfning skall hållas sådan undersökning, som i 7 § sägs.

Förordnas om sådan undersökning, varde ärendet uppskjutet.

I fall, hvarom nu sagts, varde angående ansökningen och beslutet

anmärkning gjord i den enligt äldre lag förda bok. År vid utgången

af tionde året från det nya lagen trädt i kraft sådant ärende beroende på

pröfning, varde i fastighetsboken å upplägget för hvarje egendom, ansökningen

finnes kunna angå, anmärkning därom införd.

12 §.

År inteckning, som meddelats jämlikt förordningen den 6 februari

1849 angående skyldighet att låta inteckna vid köp eller skifte af fast

egendom gjordt förbehåll att få densamma återlösa, fortfarande gällande

när nya lagen träder i kraft, åligge inteckningshafvaren, där han vill

varda vid sin rätt bibehållen, att inom tio år från det inteckningen senast

förnyades åter söka förnyelse af densamma i den ordning, som i 10 §

stadgas. Sedan förnyelse sålunda skett, vare inteckningen gällande utan

vidare förnyelse.

13 §.

År, då nya lagen träder i kraft, ansökan om lagfart eller inteckning

beroende på pröfning, skall rätten att erhålla sådan inskrifning bedömas

enligt äldre lag men ärendet behandlas enligt nya lagen.

Har hos rätten eller domaren innan nya lagen trädt i kraft gjorts

anmälan, som skolat antecknas i inteckningsprotokollet, men har ej sedan

infallit rättegångsdag, då sådan anteckning kunnat ske, skall anteckningen i

stället göras i fastighetsboken.

14 §.

Har före den dag, då nya lagen trädt i kraft, tid för sökande af

lagfart å äldre fång ännu icke gått till ända, skall lagfartsskyldigheten

fullgöras inom den i nya lagen stadgade tid räknad från sagda dag; dock

att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser tiden för lagfarts

sökande utgår tidigare än nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till

efterrättelse.

7

50

15 §.

År fast egendom afhänd rätte ägaren före den dag, då nya lagen

trädt i kraft, skola i fråga om frihet från klander för den, som egendomen

åtkommit, samt giltigheten af inteckning eller inskrifning, som

meddelats i egendomen efter det den afhändts rätte ägaren, bestämmelserna

i äldre lag tillämpas, om på grund däraf tidigare än enligt nya

lagen frihet från klander inträder eller inteckningen eller inskrifningen

varder gällande.

Har den, för hvilken lagfart meddelats före den dag, då nya lagen

trädt i kraft, blifvit vid fastighetsbokens uppläggande däri införd såsom

ägare, vare i det hänseende, hvarom nu år fråga, det så ansedt, som hade

lagfart enligt nya lagen blifvit honom meddelad å sagda dag.

16 §.

I fråga om inteckning, som tillkommit före den dag, då nya lagen

trädt i kraft, skola, såvidt angår inteckning för fordran, bestämmelserna

i 3 kap. 13—45 §§ och, såvidt angår inteckning för nyttjanderätt, för

rätt till afkomst eller annan förman eller för rätt till servitut, bestämmelserna

i 4 kap. 5 och 6 §§, 13 och 14 §§, i hvad dessa innefatta hänvisning

till först sagda bestämmelser, samt 15 och 16 §§ i nämnda lag

tillämpas; dock att

dels härigenom icke sker inskränkning i inteckningshafvares rätt att

ur egendomen utbekomma ränta, afkomst eller förmån, som upplupit före

nämnda dag,

dels hvad i 3 kap. 17 § och 30 § första stycket stadgas icke skall

tillämpas, med mindre inteckningshandlingen blifvit af fastighetsägaren

ånyo utgifven efter sagda dag,

och dels den i 4 kap. 16 § stadgade rätt till aflösning af rättighet,

som där afses, icke inträder förr än femtio år förflutit från samma dag.

17 §.

Utan hinder däraf att nya lagen trädt i kraft vare fastighetsägare

öppet att få inteckning, som på grund af bestämmelse i äldre lag kunnat

dödas utan inteckningshandlingens företeende, sålunda dödad; ankommande

det på inskrifningsdomaren att föranstalta om den kallelse å inteckningshafvare,

som för (lödningen må vara erforderlig.

51

18 §.

Askas i fråga om inteckning, som icke blifVit i fastighetsboken införd,

åtgärd, som i 3 kap. 20, 21 eller 23 § eller 30 § första stycket i nya

lagen sägs, skall på grund af sådan ansökan icke ske inskrifning eller

anteckning i fastighetsboken utan inskrifningsdomarens beslut upptagas i

det af honom förda protokoll och beslutet anmärkas i den enligt äldre

lag förda bok. Göres i fråga om inteckning, hvarom nu sagts, anmälan,

som enligt nya lagen skulle föranleda till anteckning i fastighetsboken,

skall hvad nu stadgats äga motsvarande tillämpning.

Åtgärd, hvarom i 3 kap. 13 eller 19 § eller 30 § tredje Stycket i

nya lagen sägs, må ej äga rum, med mindre inteckningen blifvit efter tv

i 10 § sägs förnyad.

19 §.

Har utmätning eller annan dylik åtgärd, som ägt rum innan nya

lagen trädt i kraft och hvarom jämlikt 6 § eller 13 § andra stycket anteckning

skett i fastighetsboken, föranledt egendomens försäljning, då må,

sedan fördelning af köpeskillingen vunnit laga kraft eller blifvit godkänd,

där ny ägare efter erhållen lagfart det begär och visar, ej mindre

att de inteckningar, hvilka enligt äldre lag kunnat dödas utan inteckningshandlingens

företeende, blifvit dödade eller förfallit eller ock, där försäljningen

skett före den 1 januari 1899, på grund af nye ägarens åtagande skola

fortfarande gälla, än äfven i fråga om inteckning för fordran, som kunnat

ur köpeskillingen till fullo gäldas men som understigit intecknade beloppet,

där ej inteckningen dödats eller förfallit, att därå belöpande utdelning

lyftats eller att på grund af nye ägarens åtagande inteckningen skall

gälla för fulla beloppet, i fastighetsboken angående hvarje däri gjord anteckning

om utmätning eller annan dylik åtgärd, som föregått försäljningen,

anmärkas, att anteckningen förfallit.

Har utmätningen upphäfts eller frågan om egendomens försäljning

eljest kommit att förfalla, varde, när bevis därom ingifves, i fastighetsboken

anmärkt, att anteckningen om utmätningen eller åtgärden förfallit.

52

Förslag

till

Lag

om inskrifningsting.

I domsaga, som består af mer än ett tingslag, skola, där Konungen

pröfvar nödigt, för inskrifningsärenden hållas särskilda ting till det antal

Konungen bestämmer. Inskrifningsting må hållas å annan ort än tingsstället,

om Konungen gifver lof därtill. Rätten vare domför, ändå att ej

mer än tre af nämnden äro i rätten närvarande; och må till tjänstgöring

i nämnden inkallas jämväl nämndeman från annat tingslag inom domsagan,

dock att alltid en nämndeman skall tillhöra det tingslag, för hvilket tinget

hålles.

Om tid och ort för inskrifningstings hållande skall kungörelse

utfäi’das på sätt om kungörande af häradsting är stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

53

Förslag

till

Lag

om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.

1 §•

Är fast egendom, hvarifrån afsöndring sker, besvärad af inteckning

för fordran eller af inteckning eller inskrifning för rätt till undantag, ränta

eller afgäld, må på begäran af lägenhetens ägare för bestämmande af lägenhetens

ansvarighet för inteckningen eller inskrifningen ske värdering af

lägenheten vid särskild förrättning i den ordning här nedan stadgas.

''2 §.

I fråga om förrättning, som i denna lag afses, skola bestämmelserna

i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i hvad de afse annan landtmäteriförrättning

än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse; skolande

kungörelse, som utfärdas angående tid och ort för förrättningen,

tillika innehålla att innehafvare af inteckning eller inskrifning, som i 1 §

afses, äger att vid förrättningen tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

3 §•

Ej må det värde, som åsättes lägenheten, understiga köpeskilling,

som för lägenheten må vara betingad; skall från lägenheten utgå årlig

afgäld till stamfastigheten, skola vid uppskattande af afgäldens kapitalvärde

de i utsökningslagen för dylik uppskattning gifna bestämmelser lända till

efterrättelse.

Stanna landtmätaren och gode männen i olika meningar angående

det värde, som bör åsättas, galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda

mening, galle landtmätarens.

54

4 §•

Sedan förrättningsmännen för sakägarne framlagt skriftligt utlåtande

angående värderingen, skall förrättningen förklaras afslutad med tillkännagifvande

att lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, äger att, i

händelse af missnöje, fullfölja talan på sätt nedan stadgas. Afskrift af

förrättningsprotokollet och utiåtandet skola inom trettio dagar efter förrättningens

afslutande öfverlämnas till någon i orten boende person, som

af sakägarne utses att mottaga handlingarna; skolande dessa vara hos

honom tillgängliga för enhvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.

5 §•

År lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, missnöjd med

förrättningsmännens beslut, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten

genom besvär, som skola ingifvas till ordföranden i ägodelningsrätten

inom sextio dagar efter förrättningens afslutande; skolande i fråga

om rättegången vid ägodelningsrätten gälla hvad angående klagan öfver

afslutadt laga skifte är stadgadt.

öfver ägodelningsrättens beslut må ej klagan föras.

6 §.

Sedan förrättningen afslutats, åligge landtmätaren att ofördröjligen

insända protokollet öfver förrättningen till inskrifningsdomaren. Varder

på grund af besvär förrättningen undanröjd eller det vid förrättningen

satta värdet ändradt af ägodelningsrätten, insände ordföranden i ägodelningsrätten

afskrift af beslutet till inskrifningsdomaren.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

55

Förslag

till

Lag

innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af tomträtt samt af

fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i tomträtt.

l §•

Med afseende å tomträtt skola de i lagen om inskrifning af rätt

till fast egendom gifna föreskrifter, såvidt de ej strida mot hvad här

nedan stadgas, äga motsvarande tillämpning; därvid å inskrifning af tomträtt

skola tillämpas bestämmelserna om inskrifning af nyttjanderätt, å inskrifning

af fång till tomträtt bestämmelserna om lagfart och å inteckning

i tomträtt bestämmelserna om inteckning i fast egendom.

2 §•

För inskrifning af tomträtt och af fång till sådan rätt samt inteckning

i tomträtt skall föras särskild bok. Denna bok kallas tomträttsbok.

Tomträtt skall icke i boken upptagas förr än inskrifningsärende, som

i denna lag afses, första gången rörande densamma förekommer.

3 §•

Ej må inskrifning af tomträtt meddelas, där tomten är besvärad af

sökt eller beviljad inteckning eller inskrifning eller kan i upplåtarens hand

häfta för fordran eller rättighet, som afses i 1 kap. 11 § i lagen om köp

56

byte och gåfva åt fast egendom, ej heller där utmätning af tomten skett

och ej ^isas hafva upphört att gälla; dock att hinder för inskrifning ej

möter däraf att till annan tomt inom område, hvartill tomten hör, tomträtt

upplåtits och blifvit inskrifven.

4 §•

Ej må inskrifning för tomträtt under annan inskrifning i tomten

nedsättas; ej heller må inskrifning för tomträtt dödas innan den tid, för

hvilken tomträtten upplåtits, gått till ända eller tomträtten eljest upphört

att gälla.

Skall efter öfverenskommelse mellan tomtägaren och tomträttshafvaren

_ tomträtten upphöra innan därför aftalad tid gått till ända, må inskrifningen

ej dödas, med mindre tomträtten är fri från inteckning.

Den, som söker inskrifning af tomträtt, vare pliktig att visa tomtens

läge erdigt den för området upprättade planen samt tomtens ytinnehåll

och längden af dess särskilda sidor. Visas det ej när inskrifningen sökes,

galle hvad för motsvarande fall är i fråga om lagfart å tomt stadgadt i

2 kap. 14 § tredje stycket i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom.

6 §•

Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är föreskrifvet

angående skyldighet att inom viss tid söka lagfart skall icke äga tillämpning

i fråga om inskrifning af fång till tomträtt.

7 §•

Vill ny tomträttshafvare få sitt fång inskrifvet, ingifve till rätten

handlingar, som visa, att tomträtten till honom öfvergått från den, till

hvilken tomträtten upplåtits, eller, där senare tomträttshafvare fått sitt

fång inskrifvet, från denne; och läte rätten handlingarna i nödiga delar

offentligen uppläsas och i protokollet intagas.

Företer ej sökanden handlingar, som nyss sagts, så upprättade, som

lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller är ej inskrifning af tomträtten

sökt, varde ansökningen afslagen.

57

Hvad i 2 kap. 16 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom

stadgas skall icke äga tillämpning å tomträtt.

8 §•

Är, då ansökning göres om inskrifning af fång till tomträtt, inskrifning

af tomträtten sökt men frågan därom ej slutligen afgjord, må ansökningen

ej bifallas förr än inskrifningen blifvit beviljad. Lag samma

vare, där inskrifning af föregående tomträttshafvares fång är sökt men

frågan därom beroende på pröfning.

9 §•

Hvad i 2 kap. 20 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom

är föreskrifvet angående insändande till Konungens befallningshafvande af

förteckning å beviljade lagfarter skall icke äga tillämpning i fråga om

inskrifning af fång till tomträtt.

10 §.

Då inskrifning af tomträtt eller fång till tomträtt är beviljad, utfärde

inskrifningsdomaren därom särskildt bevis. I detta bevis skall anmärkas

tomtens läge och storlek, dagen då tomträtten upplåta samt, där

inskrifningen afser fång till tomträtt, dagen då inskrifning af tomträtten

meddelades, den tid, för hvilken tomträtten är upplåten, samt förbehåll, där

sådant förekommer, som inskränker tomträttshafvarens rätt att öfverlåta

eller inteckna tomträtten.

11 §•

Ej må inteckning meddelas i flera tomträtter gemensamt eller,

där tomträtt tillhör flera, i enderas andel däri.

Panträtt, som genom inteckning i tomträtt vinnes, må ej särskildt

göras gällande i andel af tomträtten.

12 §.

Är, då ansökan om inteckning i tomträtt göres, inskrifning af tomträtten

sökt, men frågan därom ej slutligen afgjord, galle hvad i 3 kap. 6 §

i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är med afseende å

um/oj 8

58

ansökan om inteckning i fast egendom stadgadt för det fall att för den,

som utfäst inteckningen, lagfart sökts men ännu icke meddelats.

13 §.

Upplyses, att före den dag inteckning i tomträtt söktes eller ock

samma dag ansökningen gjordes tomträtten eller andel däri tagits i mät,

och visas ej, att utmätningen upphört att gälla, må ansökningen icke bifallas.

14 §.

Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är stadgadt

angående inteckning för ogulden köpeskilling skall icke äga tillämpning

i fråga om tomträtt, ej heller hvad i 3 kap. 10 § i samma lag stadgas

angående giltigheten af inteckning, som meddelats i fast egendom, den där

blifvit rätte ägaren afhänd.

15 §.

Närmare föreskrifter om tomträttsbokens inrättande och förande

meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft. Genom nya lagen upphäfvas lagen

den 14 juni 1907 om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt

och lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt.

Lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om

inskrifning af rätt till fast egendom skall jämväl i fråga om denna lag i

tillämpliga delar lända till efterrättelse.

59

Förslag

till

Lag

innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af rätt till järnväg

och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning af järnväg

under konkurs.

Jämte de om inskrifning af rätt till fast egendom samt angående

utmätning och konkurs enligt lag i allmänhet gällande stadganden, såvidt

de ej strida mot hvad här nedan förordnas, skola, beträffande järnväg,

följande föreskrifter lända till efterrättelse:

Allmänna stadganden.

1 §*

Med järnväg förstås i denna lag sådan enskild järnväg, för hvars

anläggning Konungen medgifvit rätt till förvärfvande af erforderligt område

enligt gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof, och hvilken, i följd af Konungens vid järnvägens anläggning eller

eljest meddelade beslut, är att anse såsom särskild järnväg.

Järnvägen i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder

och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast

egendom. Järnvägsägarens för järnvägens drift anskaffade, under hans

värjo varande eller för trafik å annan i förbindelse med järnvägen stående

bana använda lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd anses såsom tillhörigheter

till den fasta egendomen.

60

2 §•

Ej må utan Konungens tillstånd järnväg delas eller något af den mark,

som, efter hvad i 1 § sägs, till järnväg hör, därifrån afsöndras.

Ej heller må den, som förmenar sig hafva ägande-, pant- eller nyttjanderätt

till någon del af den mark, som till järnväg hör, göra sådan

rätt gällande annorlunda än såsom anspråk på lösen eller ersättning enligt

förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof.

Om inskrifning.

3 §•

För inskrifning af rätt till järnväg skall föras särskild fastighetsbok

af inskrifningsdomaren i Stockholm, såvidt angår järnväg, som till större

delen af sin sträckning ligger inom domsagor under Svea hofrätt, af inskrifningsdomaren

i Jönköping, såvidt angår järnväg, som till större delen

ligger inom domsagor under Göta hofrätt, och af inskrifningsdomaren i

Kristianstad, såvidt angår järnväg, som till större delen ligger inom domsagor

under hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Hafva, sedan med järnväg lagfarits, förändrade förhållanden inträdt,

skall ändock järnvägen fortfarande upptagas i den fastighetsbok, där inskrifningen

skedde.

I fastighetsboken upptages järnväg under den beteckning, som användes

i sådant af Konungen meddeladt beslut, hvarom i 1 § förmäles.

Ej må i fråga om järnväg annan inskrifning meddelas än lagfart och

inteckning.

Närmare föreskrifter angående den särskilda fastighetsbokens inrättande

och förande meddelas af Konungen.

4 §•

1 mom. När lagfart å järnväg första gången sökes, ingifve sökanden:

1. sådant af Konungen meddeladt beslut angående järnvägen, hvarom

i 1 § förmäles.

2. karta öfver järnvägens område till alla dess delar, jämte intyg af

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det område, som å kartan utmärkes

såsom hörande till järnvägen, blifvit i öfverensstämmelse med det eller de

Konungens beslut, hvarom ofvan förmäles, till järnvägen utlagdt, samt

61

3. särskilda af vederbörligen förordnad landtmätare med ledning af

nämnda karta samt tillgängliga skifteskartor eller vid sammanträde med

vederbörande jordägare, där sådant finnes nödigt, å marken utrönta förhållanden

upprättade specialkartor med beskrifningar, utvisande från Indika

fastigheter den till järnvägen använda mark är tagen och inom Indika

underrätters domsområde den är belägen.

Fullgör ej sökanden hvad sålunda föreskrifvet är, varde ansökningen

afslagen.

2 mom. Gitter ej sökanden förete fullständiga fångeshandlingar å

all den till järnvägen hörande mark, men styrker han, att med afseende

å den mark, för hvilken sådana handlingar saknas, underrätten i den ort*

där marken ligger, utfärdat sådan stämning, som i 2 § i förordningen

den 14 april 1866 sägs, och att borgen blifvit enligt 24 § i samma förordning

ställd, då må den omständigheten att sökanden ej företett fullständiga

fångeshandlingar ej utgöra hinder för lagfartens beviljande.

3 mom. Sedan lagfart å järnväg blifvit beviljad, åligge det inskrifningsdomaren

att tillställa inskrifningsdomaren å hvarje ort, där någon till

järnvägen hörande mark är belägen, utdrag ur fastighetsboken. Efter det

anteckning otn lagfarten gjorts i fastighetsboken för sådan ort, må ansökning

om lagfart å den mark, som anteckningen afser, ej vidare vid domstol

i orten upptagas.

5 §•

Lagfart skall på en gång meddelas å hela järnvägen; dock att, om

för utvidgning eller omläggning af järnväg, å hvilken lagfart redan är

beviljad, mark utöfver det ursprungliga järnvägsområdet förvärfvas, lagfart

därå skall ske med iakttagande i tillämpliga delar af hvad ofvan är

sagdt, och anses sedan den mark vara med järnvägen förenad.

6 §•

Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är stadgadt

angående skyldighet att inom viss tid söka lagfart å fång till fast egendom

äge ej tillämpning i fråga om lagfart å järnväg. Sedan lagfart å

järnväg i dess helhet blifvit beviljad, upphör ock den af nämnda lag

eljest följande skyldighet att inom viss tid vid domstol i orten söka lagfart

å den till järnvägens anläggning förvärfvade och därtill använda mark.

I den händelse, som i 2 kap. 15 § i nyssnämnda lag omförmäles,

vare i fråga om mark, som blifvit till järnväg använd, gjord ansökan om

62

lagfart å hela järnvägen utan verkan mot den, som vid domstol i orten

sökt lagfart å den ifrågavarande marken.

7 §•

Afträdes i den ordning, som om jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof är stadgad, någon del af den mark, som till järnväg hör,

eller har eljest med Konungens tillstånd någon mark blifvit från järnväg

afsöndrad, då skall, sedan lagfart å den afsöndrade marken blifvit beviljad,

inskrifningsdomaren, som beviljat lagfarten, öfversända utdrag af fastighetsboken

till inskrifningsdomaren, som har att föra fastighetsboken för järnvägen.

Efter det i denna anteckning gjorts om lagfarten, anses marken

vara från järnvägen skild.

8 §•

Har, innan sådan anteckning skett, som i 4 § 3 mom. sägs, inteckning

eller inskrifning af inskrifningsdomaren i orten beviljats i mark, som

till järnvägen hör, då skall till säkerhet för den rätt till ersättning, hvarom

i 2 § förmäles, inteckningen eller inskrifningen gälla i järnvägen med

förmånsrätt efter ty i 17 kap. 9 § handelsbalken sägs. År, då sagda

anteckning sker, ansökan om inteckning eller inskrifning i den mark, som

anteckningen angår, på pröfning beroende, fortfare samme inskrifningsdomare

därmed, och galle, där ansökningen bifalles, hvad ofvan är sagdt.

9 §•

Vid ansökan om inteckning i järnväg skall järnvägens ägare, själf

eller genom laga ombud, ingifva i hufvudskrift den handling, hvarå ansökningen

grundas, eller, där inteckning sökes till säkerhet för lån, som *

upptages mot tryckta eller graverade obligationer, de till lånet hörande

obligationerna. Äro alla obligationerna eller Hera af dem af lika lydelse

eller skilja de sig endast i afseende å littera eller nummer, skall allenast

en obligation af hvarje slag i protokollet fullständigt afskrifvas, men antalet

obligationer af hvarje slag i protokollet noggrant angifvas; dock skola

äfven i detta fall samtliga obligationerna förses med sådant bevis, som i

8 kap. 12 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom föreskrifves.

63

10 §.

Järnväg må endast i sin helhet intecknas.

Ej må flera järnvägar intecknas gemensamt; ej heller må å mark,

som från järnväg afsöndrats, lagfart meddelas, där ej visas, att den afsöndrade

delen är fri från inteckning.

11 §•

Har, på sätt i 5 § sägs, mark blifvit med järnväg förenad, häfte

den mark lika med järnvägen i öfrigt för inteckning, som i järnvägen är

fastställd.

12 §.

Söker järnvägs ägare, att inteckning, som blifvit i järnvägen fastställd

till säkerhet för lån, upptaget mot tryckta eller graverade obligationer,

må dödas, och kan han ej förete alla obligationerna, men visar, att de

felande obligationerna, när inteckningen meddelades, voro af den lydelse,

att vid den tid, då inteckningens dödande begäres, all betalningsrätt för

dem förfallit, må den omständigheten att han ej företett alla obligationerna

ej utgöra hinder för inteckningens dödande.

13 §.

Hvad i 3 kap. 15 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom

stadgas om ersättning för brandskada å intecknad egendom skall icke äga

tillämpning i fråga om järnväg.

Om utmätning.

14 §.

Utmätningsman i den ort, där järnvägens ägare bör inför domstol

svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, vare behörig att verkställa

utmätning af järnväg.

15 §.

Järnväg må ej delvis utmätas. Ej heller må någon sådan järnvägens

tillhörighet, som i 1 § omförmäles, särskildt utmätas. Utmätes

järnvägen, skola ock dess berörda tillhörigheter i mät tagas.

64

16 §.

Utmätes järnväg, som begagnas för allmän trafik, då skall, efter därom

enligt 85 § utsökningslagen erhållen anmälan, äfvensom i det fall att öfverexekutor

omedelbart förordnat om järnvägens försäljning, öfverexekutor,

ehvad borgenär gör yrkande, som i 80 och 81 §§ samma lag omförrnäles,

eller icke, genast förordna en eller, där så nödigt anses, flera erfarna och

sakkunniga män att i egenskap af sådana syssloman, som i nyssnämnda

§§ afses, järnvägen omhändertaga och förvalta samt om trafikens uppehållande

i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest finnes lämpligt,

besörja, intill dess järnvägen blifvit i laglig ordning såld eller utmätningen

eljest afslutats.

I fråga om kostnad, som för trafikens uppehållande enligt hvad nu

är sagdt åtgår och ej af inflytande inkomster betäckes, galle hvad i 198 §

utsökningslagen sägs.

17 §.

Auktion å utmätt järnväg skall förrättas af öfverexekutor samt hållas

å den ort, där han har sitt säte; och gånge därvid järnvägen med allt

hvad enligt 1 § därtill hör i ett utrop.

18 §.

Hvad i 7 kap. utsökningslagen är stadgadt om tvångsförvaltning af

fast egendom skall icke äga tillämpning i fråga om järnvåg.

Om förvaltning under konkurs.

19 §.

Varder järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs afträdd,

skall rätten eller domaren genast förordna en eller, där så nödigt anses,

flera erfarna och sakkunniga män att såsom förvaltare taga järnvägen om

händer och, intill dess å inställelsedagen i konkursen syssloman blifvit

valda, besörja trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt

eller eljest pröfvas lämpligt och med borgenärernas fördel mest förenligt.

Förvaltare må af konkursdomaren entledigas, om skäl därtill äro, och

annan förvaltare i ofvan stadgad ordning tillsättas.

♦>5

Förvaltningen åligger att afgifva redovisning till konkursboets syssloman.

Vilja borgenärerna eller gäldenäreri den redovisning klandra, göre

det genom stämning inom natt och år, sedan redovisningen afgafs.

Beloppet af den förvaltare tillkommande godtgörelse bestämmes, där

stridighet därom uppstår, af konkursdomaren enligt de grunder, som för

motsvarande eller jämförlig befattning vid statens järnvägar tillämpas.

Kostnad, som åtgår till järnvägens drift och förvaltning, skall utgå

af järnvägens afkastning och köpeskilling.

20 §.

Den tillåtelse att i visst fall före inställelsedagen sälja till konkursbo

hörande fast egendom, som följer af stadgandena i 13 och 47 §§ konkurslagen.

galle ej i fråga om järnväg, som blifvit till konkurs afträdd.

Anses försäljning af järnvägen ej kunna utan förlust för borgenärerna

ske så skyndsamt, som i konkurslagen för fast egendoms afyttrande

i allmänhet är bestämdt, och vill borgenär förty yrka uppskof med försäljningen,

göre det skriftligen senast å inställelsedagen i konkursen, och

varde yrkandet då af ordföranden föredraget för borgenärerna. Med pröfningen

af sådant yrkande skall anstå till det i 71 § konkurslagen omförmälda

förhör inför rättens ombudsman; tarfvas ej sådant förhör, utsätte

ordföranden och kungöre å inställelsedagen för parterna viss tid och ort

att inför ombudsmannen sammankomma för att beslut i anledning af uppskofsyrkandet,

fatta, och varde emellertid åtgärderna för järnvägens försäljning

inställda. A den dag, då uppskofsyrkandet sålunda pröfvas bör, skola

borgenärerna besluta, om och på huru lång tid uppskof med järnvägens

försäljning skall äga rum, hvilken tid dock ej må sättas längre ån fem år

från beslutets dag, äfvensom, där så ans;s nödigt, bestämma de villkor,

hvarpå järnvägen må äfven före den beslutade uppskofstidens förlopp af

boets syssloman afyttras. Vid omröstning härom galle såsom beslut den

mening, hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas

fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer

därjämte utgöra minst en fjärdedel af de röstande. Kan beslut på

sådant sätt ej åstadkommas, vare frågan förfallen. Efter den genom borgenärernas

beslut bestämda tidens utgång må vidare uppskof med järnvägens

försäljning ej äga rum.

21 §.

Har uppskof med järnvägs försäljning blifvit beslutet, på sätt i 20

§ sägs, och varder, i brist på medel eller af annan orsak, järnvägens eller

1«V07 9

66

dess tillhörigheters behöriga underhåll åsidosatt eller trafiken ej vederbörligen

vidmakthållen, då må, på talan af järnvägsstyrelsen, som i nämnda

hänseenden äger utöfva tillsyn öfver järnvägens förvaltning, konkursdomaren

förordna, att järnvägen utan hinder af uppskofsbeslutet skall säljas.

22 §.

År järnväg intecknad, må den ej annorledes än utmätningsvis försäljas

under inteckningarnas värde sammanlagdt med det belopp, som med

förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, där ej

borgenärerna, i den ordning 59 och 60 §§ konkurslagen stadga, till den

försäljning lämna bifall, så ock inteckningshafvare, hvilkens rätt är af försäljningen

beroende, därtill samtycker och för inteckningens dödande aflämnar

inteckningshandlingen till den, som af inteckningshafvaren och

köparen utses.

23 §.

Skall under konkurs försäljning af järnväg ske i den ordning utsökningslagen

bestämmer, skall därvid så förfaras som om försäljningen

ägde rum till gäldande af fordran, som i järnvägen äger bästa rätt.

24 §.

Den behållna inkomst, som järnvägen, efter afdrag för underhålls-,

förvaltnings- och annan kostnad, under konkursen gifver, skall fördelas

efter de enligt lag i allmänhet om borgenärers inbördes företräde gällande

grunder. Har uppskof med järnvägs försäljning bl i fvit beslutadt, på sätt

i 20 § sägs, skall den behållna inkomsten årligen fördelas.

25 §.

Innan järnvägen blifvit såld, må konkursen ej afslutas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft. Genom nya lagen upphäfves förordningen

den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrilter angående

lagfart, inteckning och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvalt

-

67

ning åt'' järnväg under konkurs; dock att härigenom icke sker ändring i

hvad nämnda förordning stadgar i fråga om järnvägsaktiebolag, hvars järn*

väg blifvit före den 1 januari 1881 öppnad för allmän trafik.

Lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om

inskrifning af rätt till fast egendom skall jämväl i fråga om denna lag

i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att hvad i först sagda lag

stadgas angående skyldighet att förnya inteckning icke skall äga tillämpning

å inteckning, som i järnväg meddelats till säkerhet för tryckta eller

graverade obligationer; skolande vid fastighetsbokens uppläggande däri

införas hvad i den enligt äldre lag förda bok finnes antecknadt angående

sådan inteckning.

o •

68

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. I § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 4 § och 16 kap. 1 § ärfdabalken

skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 KAP.

4 §■

Nu är boet upptecknadt; då bör en afskrift af bouppteckningen hos

domaren ingifvas inom en månad därefter; men i häradsrätten vid det

ting, som näst efter en månad infaller. Är någon af arfvingarne omyndig

eller utrikes stadd, varde ock den rätt hos domaren intecknad, som

omyndig eller utrikes vistande i arfvet äger.

Utvisar bouppteckning, hvilken sålunda ingifvits, att den aflidne

efterlämnat fast egendom inom riket, åligge rätten att ofördröjligen om

dödsfallet göra anmälan hos inskrifningsdomaren samt tillika, där egendomen

lyder under den rätt, dit bouppteckningen ingifvits, hålla denna

inskrifningsdomaren till hända men i annat fall tillställa honom utdrag af

bouppteckningen.

16 KAP.

1 §•

Vill någon, man eller kvinna, göra testamente, hafve våld göra det

muntligen eller skriftligen, med eller utan villkor, och vittne tvenne gode

män, att det testamente då var gjordt med sundt och fullt förstånd och

af fri vilja; stånde ock honom fritt att låta vittnena veta dess innehåll

eller ej. Aro ej vittnen att tillgå och varder det utredt, att testator intill

sin död varit ur stånd att vittnen anskaffa, vare ock då testamentet

gällande, såframt det finnes med egen hand skrifvet och underskrifvet.

Gör någon testamente om fast egendom, äge ej i fråga om hvem

egendomen efter förste emottagarens och hans inakas död skall tillfalla

förordna i vidare mån än bestämma den närmaste efterträdaren; äge ej

heller, där han vill inskränka ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna

egendomen, sträcka förordnandet utöfver förste emottagarens och hans

makas lifstid.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

70

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola erhålla följande ändrade

lydelse:

2 §•

Aftal, hvarigenom upplåtes tomträtt, som i 1 § sägs, skall upprättas

skriftligen; skolande i handlingen uttryckligen angifvas, att upplåtelsen

afser tomträtt.

3 §•

öfverlåtes tomträtt, skall hvad i 1 kap. 1, 2, 3 och 5 §§ samt 2 kap.

1 och 3 §§ i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom stadgas äga

motsvarande tillämpning.

7 §•

Har i aftal, hvarigenom tomträtt upplåtits, skett ändring eller tilllägg,

skall sådant i tomträttsboken anmärkas. Är inteckning förut sökt

eller meddelad i tomträtten, må anmärkning, som nu sagts, ej ske, med

71

mindre inteckningshandlingen uppvisas; skolande å handlingen tecknas

bevis angående hvad sålunda blifvit i boken anmärkt.

9 §•

I fråga om utmätning af tomträtt samt försäljning utmätningsvis

eller under konkurs af sådan rättighet skall så förfaras som för utmätning

och dylik försäljning af fast egendom är stadgadt; skolande hvad i

82 § utsökningslagen sågs angående lagfart gälla om inskrifning, hvarom

ofvan i 5 § sagts.

Hvad angående fast egendoms afstående för allmänt behof är stadgadt

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

7*2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken skola

erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan afgäld af fast

egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i hvems hand

den vara må, där ej afgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin

fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen

finnas, samt, där tomträtt upplåtits, i tomträtten med hvad därtill

hör, för arrende eller afgäld, som till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren

åliggande utskyld eller annan afgift, som bort af egendomens

innehafvare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare

än ett år före utmätning eller början af konkurs, så ock för husröta eller

vanhäfd, där sådan ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator

kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren lika

rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, äfvensom för ersättning,

där sådan bör utgå, för hvad sålunda blifvit arrendatorn lämnadt.

Därefter njute borgenär, som har inteckning i tomträtt, förmånsrätt

i tomträtten med hvad därtill hör från den dag inteckningen söktes.

Finnas i tomträtten flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning,

företräde och de, som sökt inteckning samma dag, lika rätt.

9 §•

1 mom. Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom, äge näst

efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmånsrätt i samma egendom

73

från den dag inteckningen söktes. Finnas i egendomen derå inteckningar,

njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde och de, som sökt inteckning

samma dag, lika rätt; dock att inteckning för fordran å ogulden

köpeskilling, hvarför egendomen häftar, skall, där fordringens beskaffenhet

blifvit i fastiglietsboken anmärkt, gifva företräde framför annan köparens

gäld, ändå att inteckning därför sökts tidigare.

2 mom. Har någon inteckning eller inskrifning i gäldenärs fasta

egendom för rätt till undantag eller rätt till ränta eller afgäld af egendomen,

njute för hvad lian enligt lag äger att ur egendomen utbekomma

enahanda förmånsrätt som inteckning enligt 1 mom. medför.

3 mom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, hvarför egendomen

icke på grund af inteckning eller inskrifning häftar, äge borgenären,

därest utmätningen leder till egendomens försäljning eller till

tvångsförvaltning, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen,

såsom vore inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen

skedde; dock att, om inteckning sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen

har företräde. Inträffar konkurs, såsom i 8 § sägs; äge den

förmånsrätt ej rum.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft; doi k att härigenom icke sker inskränkning

i den förmånsrätt, som på grund af inteckning, den där sökts

före nämnda dag, enligt äldre lag tillkommer inteckningshafvaren.

:*&4

07

10

74

Förslag

till

Lag

om tillägg till 6 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att till 6 kap. strafflagen skall fogas en ny

paragraf, så lydande:

9 §•

Sättes skadestånd att utgå å särskilda tider, skall, där målsäganden

det yrkar, tillika åläggas den brottslige att för skadeståndets utgörande

hos öfverexekutor ställa pant eller borgen, vid äfventyr att eljest visst

penningbelopp hos honom uttages och till målsägandens säkerhet nedsättes

i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

75

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 13, 22 och 28 §§,

3 kap. 48 och 52 §§, 4 kap. 62, 63, 71, 74, 79—82 och 85—88 §§ samt

5—11 kap. utsökningslagen skola erhålla följande lydelse:

1 KAI*.

3 §•

Kronofogde äger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe

sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande antagen

är; svare dock vid utmätning kronofogden själf för redovisningen

och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma.

Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning af fast egendom eller af

fartyg, som i 94 § sägs, ej heller fördelning af köpeskilling för fast egendom

eller för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde

för fördelningen erfordras.

I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen

anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen

finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes äga att, under enahanda

ansvarighet och med det förbehåll i afseende å försäljning af fartyg samt

fördelning af köpeskilling för lös egendom, som för kronofogde här ofvan

stadgas, samt under de villkor i öfrigt Konungen må föreskrifva, för

76

bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som af

öfverexekutor antagen är.

4 §.

Konungens befallningshafvande äge för bestämdt fall eller inom visst

område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar

i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman

galle hvad i denna lag om kronofogde stadgas; dock rnå han ej

i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre förordnandet innehåller

särskildt medgifvande, befatta sig med försäljning af fast egendom

eller af fartyg, som i 94 § sägs, eller med fördelning af köpeskilling i

fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.

2 KAP.

13 §.

Vill någon för fordran, hvarför fast egendom på grund af inteckning

eller inskrifning häftar, söka betalning ur egendomen, göre det hos

öfverexekutor i den ort, där egendomen ligger.

Vill borgenär, för hvars fordran fartyg är intecknadt, hålla sig

allenast till fartyget, söke ägaren, där denne skall svara i mål, som i 12 §

afses. Tillhör fartyget flere redare, äge borgenären söka hufvudredaren.

eller, om hufvudredare ej är vald, någon af redarne, hvilken han helst vill.

22 §.

Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva

gäldenär del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att digifning

skett, och är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen

förfallen. Lag samma vare, där inom sagda tid lagsökning*handlingarna

icke blifvit till öfverexekutor återställda och ej heller styrkt afskrift

däraf ingifven.

Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 3 kap. 39 § eller 43 § andra

stycket i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom framställts af innehafvare

af fordran, för hvilken på grund af inteckning eller inskrifning

flera fasta, egendomar gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio

daprar frän det föreläggande, som nyss sagts, honom gafs fullgjort hvad

enligt första stycket honom åligger, vare det yrkande förfallet.

28 §.

Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till

domstol förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet,

vid äfventyr af utmätning.

Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, och

varder fordringen fastställd till betalning ur egendomen, förordne öfverexekutor

tillika, att egendomen må, utan föregående utmätning, säljas i

den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas; och vare det så ansedt,

som hade egendomen blifvit utmätt.

3 KAP.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag

ställa pant eller borgen, och är ej säkerheten af vederparten godkänd,

varde den pröfvad af myndighet, hos hvilken säkerheten ställes. Löftesmän

skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk

man, så ock i det fall, hvarom i 125 § sägs, skall borgas såsom

för egen skuld. Den pant bjuder, vare, där myndighet, som den pröfva

skall, det föreskrifver, pliktig att sätta panten i förvar hos vederhäftig

man, som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den,

till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och kronans talan förer, vare från säkerhets

ställande fri.

52 §.

Har öfverexekutor fällt någon till böter eller vite eller dömt utmätningsman

att utgifva skadestånd, må ej utslaget verkställas förr än det

vunnit laga kraft. Huru hofrätts beslut,, hvarigenom i utsökningsmål

någon blifvit fälld till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande

verkställas, därom är särskildt stadgadt; och skall hofrätts beslut, hvarigenom

i sådant mål utmätningsman dömts till utgifvande af skadestånd,

gå i verkställighet så som vore det i tvistemål raeddeladt.

78

Beslut, hvarigenom utmätningsman dörats till mistning af tjänst på

viss tid, må ej verkställas, förr än det vunnit laga kraft.

Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom

och af medel, som influtit under tvångsförvaltning, går i verkställighet,

därom skils i 6 och 7 kap.

4 KAP.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, där ej

borgenär och gäldenär annorlunda sämjas; häftar på grund af inteckning

eller inskrifning gäldenärens fasta egendom för fordran, hvarför utmätning

skall ske, varde den egendom först utmätt, där ej borgenären hellre vill

taga betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för fleras

fordringar, må ej borgenär, för hvars fordran fast egendom på grund af

inteckning eller inskrifning häftar, till förfång för annan taga betalning

ur lösören för hvad af den fasta egendomen kan utgå.

Ej må utmätning af fast egendom ske för fordran, som ej är i

egendomen intecknad eller inskrifven, med mindre borgenären sådant särskildt

begär.

63 §.

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den

må ock gå i mät, där lösören ej finnas att tillgå, eller borgenär och gäldenär

om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer

eller andra värdepapper, hvilka med lätthet kunna i penningar

förvandlas, må tagas i mät såsom här ofvan om lösören är sagdt.

71 §■

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods

till säkerhet för sin fordran kvarhålla, må hinder däraf ej möta för godsets

utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan

borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den,

som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom,

vare dock, där egendomen icke utgöres af fartyg eller gods i fartyg,

ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gifves,

eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskil

-

79

lingen; ej äge panthafvaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är

sagdt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.

Hvad nu är stadgadt skall icke äga tillämpning, när panten utgöres

af inteckning i gåldenärens fasta egendom.

O ö O

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas.

Lösören, som utmätas, skola, där de ej, efter ty nedan sågs, föras från

stället, därstädes sättas i förvar under utmätningsmannens försegling eller,

om han finner det i brist af tjänliga förvaringsrum eller af annan orsak

ej lämpligen kunna ske, med hans insegel eller skriftligt anslag eller på

annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att godset blifvit utmätt.

Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lämnas på stället under gäldenärens

tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan där vårdas eller till

annat ställe föras, om det så ske kan och borgenär den för godsets vård

eller flyttning nödiga kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenärs egendom, som i annans besittning finnes, varde

förbud innehafvaren meddeladt att egendomen utlämna till förfång för den,

till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

Skall utmätning ske af den rätt till andel i inteckning, som, efter

ty särskildt, är stadgadt, tillkommer gäldenären såsom ägare af intecknade

egendomen, vare borgenären pliktig att, där utmätningsmannen det äskar,

förskjuta kostnaden för anskaffande af särskild inteckningshandling å det

gäldenären tillkommande beloppet.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning

däröfver; och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af

lös egendom är sagdt. Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de

handlingar, som visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om nyttjanderätt

eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld af egendomen,

äfvensom uppgift å innehafvare af de i egendomen gällande inteckningar

och inskrifna rättigheter. Utmätas flera egendomar på en gång;

varde de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom,

läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

År fast egendom, som skall utmätningsvis säljas, intecknad gemensamt

med andra egendomar, och finnes för någon af egendomarne icke

80

uppskattning till allmän bevillning, skall värdering ske jämväl af egendom,

som ej skall säljas; skolande om förrättningen ägaren underrättas på

sätt i 60 § stadgas.

80 §.

Då utmätning af fast egendom skett, skall, där borgenär det yrkar,

afrad, hyra eller ränta, som af egendomen faller till dess den varder såld

och af köparen tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman,

som af honom förordnas. Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den,

hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgifva något till annan

än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall

han, där borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär,

och låta förbud kungöras, som nu är sagdt.

Det åligger sysslomannen att till auklionsförrättaren före auktionen

eller, där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det

sammanträde redovisa afrad, ränta eller hyra, som utgår i penningar och

af honom uppburits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman, där

han uppburit sådan afkastning och icke själf skall förrätta auktionen. Utgår

afrad, ränta eller hyra i varor, skall utmätningsmannen föranstalta om

deras försäljning på sätt i 90 § stadgas och redovisa därför influtna medel

efter ty nu är sagdt; skolande i sådant fall syssloman hålla de af

honom uppburna varor utmätningsmannen till hända. För medel, som ej

sålunda redovisats, skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning

af köpeskillingen skall äga rum.

81 §.

År fara att utmätt fast egendom af ägaren genom vanvård eller

annorledes i större mån försämras, äge öfverexekutor, där borgenär det

påstår, förordna syssloman att egendomen om händer taga och förvalta;

dock vare i ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som för

egendomens förvaltning kan vara nödig.

I fråga om skyldighet för sådan syssloman att till auktionsförrättaren

redovisa skall hvad i 80 § 3 mom. är stadgadt äga motsvarande

tillämpning.

81

82 §.

öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye ägaren

sökt lagfart, öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för

förre ägarens gäld.

Sökes å öfverlåtelse, som före utmätningen skett, lagfart samma dag,

då utmätningen verkställes, eller sist å den allmänna rättegångsdag för

lagfartsärenden, som näst efter fjorton dagar från utmätningen infaller;

då vare ej utmätningen gällande emot nye agaren, med mindre att för

fordran, som utsökes, egendomen häftar på grund af inteckning eller inskrifning

eller fordringen eljest är sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas,

egendomen därför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.

Har auktion till egendomens försäljning blifvit kungjord att hållas innan

den rättegångsdag, som nämnd är, inträffar, eller å samma dag, åligge

dock nye ägaren att före auktionen öfverlåtelsen anmäla och sin åtkomsthandling

i hufvudskrift eller besannad afskrift för auktionsförrättaren uppvisa.

Sker ej sådan anmälan, vare utmätningen emot nye ägaren gällande,

ändå att lagfart sökes å tid, som förut är sagd.

Göres af nye ägaren anmälan, på sätt nu stadgadt är, eller har

öfverlåtelsen blifvit för auktionsförrättaren kunnig innan han utsatt dag

för egendomens försäljning, skall, därest öfverlåtelsens verkan mot utmätningen

är beroende därpå, att lagfart kommer att sökas å tid, som ofvan

är sagd, auktionsförrättaren låta med försäljningen anstå till dess sig visat,

om lagfarten sökes.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om utmätning af den rätt till andel i inteckning, som, efter ty särskilt

ar stadgadt, tillkommer gäldenären såsom ägare af intecknade egendomen.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,

genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen

uppgifva auktionsställe, såsom i 98 § sägs, gifva det tillkänna.

Då fast egendom blifvit utmätt, vare utmätningsmannen pliktig att

genast därom till inskrifningsdomaren insända bevis, innefattande uppgift

om beloppet af den fordran, för hvilken utmätningen ägt rum, samt huruvida

för samma fordran inteckning eller inskrifning är meddelad eller icke,

äfvensom hvad i öfrigt kan vara erforderligt för att tydligt utmärka, hvilken

den fordran är, hvarför utmätningen skett.

Utmåtes fartyg, som blifvit i fartygsregistret införd t, åligger utmätningsmannen

att ofördröjligen till Stockholms rådstufvurätt insända bevis

ll

82

om utmätningen med angifvande af fartygets registreringsnummer. Sker

utmätning af fartygslott, insände utmätningsmannen ofördröjligen bevis

därom till den myndighet, som förer fartygsregistret; och varde i det bevis

intagna de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras.

Myndighet, som enligt 28 § meddelat förordnande om fast egendoms

försäljning eller hos hvilken, jämlikt 51 § konkurslagen, äskats, att

fastighet eller intecknadt fartyg må utmätningsvis säljas, vare ock pliktig

att därom insända bevis efter ty nyss är sagdt.

86 §.

Har borgenär, som sökt utmätning, lämnat gäldenär anstånd med

betalningen, må ej målet därigenom uppehållas utöfver sex månader från

den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 54 eller 56 § omförmäla

handlingar. Fortfar anståndet vid utgången af nämnda tid, vare ansökningen

förfallen och gånge verkställd utmätning åter.

Har i fall, då öfverexekutor enligt 28 § meddelat förordnande om

fast egendoms försäljning, borgenären icke inom två månader efter det

öfverexekutors utslag vunnit laga kraft, med företeende af bevis därom

samt af den handling i hufvudskrift, på grund hvaraf betalning blifvit

sökt, begärt verkställighet af beslutet, eller har borgenären begärt sådan

verkställighet men därefter lämnat gäldenären anstånd, som fortfar när

sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes, vare frågan om

egendomens försäljning förfallen.

87 §.

Har någon inteckning i fast egendom, som blifvit för annans fordran

utmätt, eller har någon nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag,

ränta eller afgäld af egendomen, äge sådan rättsägare, där hans rätt kali

vara beroende af försäljningen, mot det att han till utmätningsmannen

erlägger fordringsbeloppet jämte kostnad, hvarför utmätningssökanden ansvarar,

göra gällande den rätt, som tillkom denne; dock att, där utmätningen

afser allenast del af fordran, hvarför egendomen på grund af inteckning

eller inskrifning häftar, utmätningssökanden för sin återstående

fordran äger företräde.

88 §•

Har utmätning af fast egendom upphäfts eller eljest frågan om

sådan egendoms försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen eller

öfverexekutor, om ärendet där är anhängigt, att därom genast göra anmälan

hos inskrifningsdomaren.

83

5 KAP.

Om utmätt egendoms försäljning.

89 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

90 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för

auktionen kungöras i kyrkan för den församling, där försäljningen sker,

så ock, om gäldenär eller borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes

lämpligt, i kyrkorna för de församlingar, som närmast därintill äro. Finnes

för viss stad förordnadt, att auktion skall kungöras på annat sätt än nu

är sagdt, lände det till efterrättelse.

År egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den ej, utan att

förstöras eller väsentligen försämras, kan förvaras under den tid, som för

auktionens kungörande i ofvan stadgad ordning erfordras, äge utmätningsmannen

låta kungöra försäljningen på annat sätt, som lämpligt finnes.

91 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan

auktionen hålles, där ej i fall, som i 90 § 2 mom. sägs, kortare tid för

kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras

minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras

mera än en gång, vare det gillt, om första kungörandet skett inom tid,

som nu är sagd. Har gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning

i hans fasta egendom blifvit utmätt, läte utmätningsmannen innan försäljning

sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande

beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall sådan

handling anskaffas, må ej förr än det skett kungörelse om auktionen utfärdas.

Skall fartyg eller gods i fartyg säljas, värde kungörelsen om försäljningen

jämväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången

minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla,

att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning eller i

utmätt fartyg hafva inteckning, äga rätt till betalning ur det utmätta,

hafva att sådant, på sätt i 139 § sägs, före auktionen hos utmätnings

-

84

mannen anmäla. De borgenärer, hvilka jämlikt 11 kap. sjölagen äga rätt

till betalning ur det utmätta eller i utmätt fartyg hafva inteckning, skola

därjämte, där de äro kände, underrättas om auktionen genom särskilda

kalielsebref, hvilka auktionsförrättaren skall med posten afsända, till inländska

borgenärer så tidigt, att kallelserna må komma dem till hända minst

fjorton dagar före auktionen, och till utländska borgenärer så fort ske kan.

Är fråga om försäljning af fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt,

an skaffe utmätningsmannen gravationsbevis rörande fartyget; dock

vare, där utmätningsmannen det äskar, borgenären pliktig att förskjuta

den för bevisets utlösande nödiga kostnad.

92 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest

under panträtt i handom, varde, där ej panthafvaren är pliktig att för

sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs förklarat

sig därmed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att försäljningen

sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

Vid försäljning af lott i fartyg tillkännagifve utmätningsmannen,

att försäljningen ej medför rubbning i panträtt, som i hela fartyget

gäller; meddele ock före utropet underrättelse om de fordringar, för hvilka

fartyget veterligen utgör pant.

93 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola

så länge sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta

godset blifvit såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad,

som skall ur egendomen utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, upphöre

försäljningen.

94 §.

Skall försäljning ske af fartyg, som enligt mätbref eller å fartyget

anbragt tontalsmärke har en dräktighet af tjugu registerton eller därutöfver,

uppläse utmätningsmannen före utropet gravationsbevis, där enligt

91 § sådant skall vara anskaffadt, och gifve till känna, å hvad tid köpeskillingen

sist skall inbetalas; aninane ock dera, hvilka äro tillstädes och

hafva fordran, som skall vid auktionen bevakas, att sådant anmäla. Varder

fordran anmäld hos utmätningsmannen, meddele han före utropet därom

underrättelse.

85

Innan auktionen afslutas, ineddele auktionsförrättare!! underrättelse

om tiden, då efter 140 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen

hållas skall, så ock om stället för sammanträdet.

95 §.

Den, som inropat fartyg, hvarom i 94 § är sagdt, åligger att genast

efter inropet gälda en sjättedel af köpeskillingen i reda penningar eller

ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen.

Sker det ej, varde fartyget genast ånyo utropadt.

Hvad af köpeskillingen ej må vara vid inropet erlagdt skall gäldas

sist å det sammanträde, som i 140 § sägs. Visar köparen, att inteckningshafvare,

som skall ur fartyget erhålla betalning, låtit köparen öfvertaga

den intecknade skulden och lämnat anstånd med betalningen, njute

köparen till godo de villkor, som därvid blifvit tingade. Finnes, sedan

för samtliga fordringar beräknats utdelning, öfverskott å köpeskillingen,

och beviljar gäldenären anstånd med betalning däraf, njute köparen ock

det anstånd till godo.

Varder ej sist å det sammanträde, hvarom förut är sagdt, köpeskillingen

till fullo gulden eller anstånd lämnadt efter ty nyss är sagdt, vare

köpet ogillt och besörje genast utmätningsmannen, att fartyget varder till

försäljning ånyo utlyst, som i 90 och 91 §§ sägs. Går fartyget vid nya

utropet till mindre än den förra köpeskillingen med laga ränta därå från

den dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skillnaden; gar

fartyget till mera, kåfve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden

för senare försäljningen skall ock af förre köparen gäldas, där den ej kan

genom öfverskott å köpeskillingen godtgöras. År pant eller borgen ställd

för köpeskillingen, läte utmätningsmannen, där sådant erfordras till gäldande

af hvad förre köparen utgifva bör, ofördröjligen försälja panten i

den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen

hos löftesmannen.

Varder köpeskillingen gulden, äge köparen genast komma i besittning

af fartyget; och vare det i köparens hand fritt från all föri’e ägarens

gäld, där ej köparen, efter ty förut i denna § sägs, gälden öfvertagit.

96 §.

Annan lös egendom än i 94 § sägs skall genast efter inropet betalas;

sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmätningsmannen

stånde dock fritt att på eget äfventyr lämna anstånd med betalningen.

86

97 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, där

ej i 98 § annorledes stadgas.

98 §.

Ä landet äge gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom

skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären

annat ställe i orten, må ock auktionen där hållas, om öfverexekutor

pröfvar stället lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där enligt

28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor

före målets afgörande uppgifvit auktionsställe, eller äro flere, som äga

auktionsställe nämna, och kunna de ej därom sig förena; bestämme öfverexekutor,

hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat

ställe än landskansliet, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors ämbetsrum

eller annat ställe, där auktioner i staden gemenligen hållas.

Skola fastigheter inom särskilde öfverexekutorers områden gå i en

försäljning, varde auktionen förrättad där hufvudgården eller, om sådan

ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;

är det å landet, vai’de auktionen hållen å landskansliet.

99 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å

tingsstället, insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver

utmätningen med beskrifning och värdering å egendomen jämte öfriga

tillgängliga handlingar, hvarom i 79 § är nämndt.

Har vid utmätning blifvit bestämdt, att auktionen skall hållas å

tingsstället, och är utmätningsförrättaren ej behörig att med försäljningen

taga befattning, sände han ofvannämnda handlingar till den utmätningsman,

som skall auktionen hålla.

100 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande

egendomen samt utdrag ur fastighetsregistret äfvensom de för bestyrkande

af gäldenärens äganderätt till egendomen eller för upplysning om intecknad

eller inskrifven rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna

handlingar, hvilka kunna hos rätten erhållas.

87

101 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte

han kungörelse därom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället

införas i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst fyra

veckor och sista gången minst fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom

intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt, att kungörelsen varder ej

mindre, sist fyra veckor före auktionsdagen, å landet uppläst i tingslagets

kyrkor och i stad anslagen å det ställe, där auktionen hålles, än äfven,

där så ske kan, i tidning inom orten införd en gång, minst fjorton dagar

före nämnda dag. År för viss stad förordnadt, att auktion å fast egendom

skall jämväl på annat sätt kungöras, lände ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må

kungörelse om auktionen ej utfärdas förr än den handling, på grund hvaraf

borgenären sökt betalning, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren

afläinnad.

102 §.

Auktionsförrättaren äger, där så pröfvas nödigt, utsätta särskildt

sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och villkoren för

försäljningen; och varde uppgift om tid och ort därför intagen i kungörelsen

om auktionen. Ej må sådant sammanträde hållas tidigare än två dagar

före auktionen.

103 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att

den, som har fordran, hvarför egendomen häftar eller för hvilken han eljest

äger njuta betalning ur köpeskillingen, eller har annan rätt, som bör vid

auktionen iakttagas, äger att därvid och, där enligt 102 § särskildt sammanträde

skall hållas, vid det sammanträde bevaka sin rätt.

De. hvilka hafva inteckning i egendomen eller fordran, hvarför

denna jämlikt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom

häftar, eller som skall utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,

eller fått åt sig upplåten rättighet, som bör vid auktionen iakttagas.

skola, där de äro kände, om auktionen och det särskilda sammanträdet,

där sådant skall hållas, underrättas genom särskilda kallelsebref,

hvilka auktionsförrättaren skall med posten afsända, till inländska borgenärer

så tidigt, att kallelserna må komma dem till banda minst fjorton

dagar före auktionen, och till utländska borgenärer så fort ske kan; skolande

i kallelsebrefven tillika lämnas uppgift, som i 85 § 2 mom. sägs,

angående den fordran, för hvars gäldande försäljningen skall äga rum.

88

Underrättelse om auktionen och sammanträdet varde ock, efter ty nyss

sagts, borgenären och gäldenären meddelad.

104 §.

År ej auktion så kungjord, som i 101 § sägs, varde den inställd,

och sätte auktionsförrättaren ut annan tid därtill. Ej må dock auktion

inställas förty att kungörelsen ej varit i en eller annan kyrka uppläst eller

i tidning inom orten införd, där den eljest allmänneligen ågått.

105 §.

Dä utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, där så ske

kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad

genom anslag, som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.

106 §.

Vid auktionens början uppläse auktionsförrättaren såväl protokollet

öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens

försäljning föroi’dnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar,

som i 99 och 100 §§ nämnas, och aninane dem, hvilka hafva

fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla;

lämne ock tillstädesvarande rättsägare samt gäldenären, där han när är,

tillfälle att yttra sig öfver handlingarna och de anspråk, som anmälas, så

ock angående de villkor, som skola gälla för försäljningen.

Hvad sålunda föreskrifvits skall, där sammanträde som i 102 §

sägs hålles, vid det sammanträde iakttagas; skolande i ty fall handlingarna

ånyo uppläsas vid auktionen.

107 §.

Sedan förhandlingen afslutats, uppgöre auktionsförrättaren borgenärsförteckning,

hvari skola, ordnade efter det företräde dem emellan lag stadgar,

upptagas, förutom fordran, hvarför utmätning skett, jämte kostnaderna för

förfarandet, följande fordringar och rättigheter, nämligen:

l:o) fordran samt rätt till ränta eller afgäld, hvarför egendomen på

grund af inteckning eller inskrifning eller ock jämlikt 1 kap. 11 § i lagen

om köp, byte och gåfva af fast egendom häftar, där fordringen eller rättigheten

finnes upptagen i de i 99 och 100 §§ omförmäla handlingar

eller blifvit hos auktionsförrättaren anmäld;

89

2:o) fordran, hvarför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

äger rum, samt, där egendomen är afträdd till konkurs, fordran, som skall

ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,

äfvensom anspråk på ersättning för kostnad och arfvode för egendomens

förvaltning, såvida yrkande om betalning ur köpeskillingen för fordran,

som nu sagts, blifvit hos auktionsförrättaren framställdt; och

3:o) nyttjanderätt samt rätt till servitut eller undantag, som från

egendomen skriftligen upplåtits, där rättigheten är intecknad eller in~

skrifven eller den handling, därå rättigheten grundas, är af rättsägaren

till auktionsförrättaren ingifven eller eljest för honom tillgänglig.

Servitut, som är af beskaffenhet att skola oansedt egendomens försäljning

äga bestånd, skall icke upptagas i förteckningen.

108 §.

År fordran eller rättighet, som i 107 § sågs, tvistig eller beroende

af villkor, varde den ändock i borgenärsförteckningen upptagen.

109 §.

År fråga om giltigheten af inteckning eller inskrifning, som blifvit

för fordran eller rättighet meddelad, beroende på särskild pröfning eller

afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är inteckning eller

inskrifning sökt men ännu ej beviljad, varde fordringen eller rättigheten

upptagen så som vore inteckningen eller inskrifningen gällande.

no §.

Fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före

förfallodagen, beräknas till det belopp, som efter en räntefot af fem för

hundra om året utgör fordringens värde den dag, å hvilken enligt 142 §

sammanträde för köpeskillingens fördelning skall äga rum.

in §•

Nyttjanderätt så ock rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld

af egendomen upptagas i borgenärsförteckningen utan att något värde för

dem utsättes.

12

90

112 §•

Ränta å fordran, som är i egendomen intecknad eller hvarför egendomen

häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom,

så ock förmåner i penningar eller varor, som skola utgå till innehafvare

af rätt till undantag, ränta eller afgäld, skola vid borgenårsförteckningens

uppgörande beräknas för ett år, där ej då visas, att de för annan tid

innestå.

113 §.

Sedan auktionsförrättaren efter ty ofvan är sagdt antecknat de

fordringar och rättigheter, hvilka böra vid auktionen iakttagas, skola de

fordringsbelopp, som hafva bättre rätt än den fordran, för hvars gäldande

försäljningen äger rum, samt kostnaderna för förfarandet sammanräknas;

och varde i borgenärsförteckningen angifvet, att det lägsta bud, som vid

auktionen må antagas, skall öfverstiga den sålunda erhållna summan.

Finnes behållen alkastning af egendomen att tillgå, skall vid lägsta

budets beräknande afdrag därför ske.

114 §.

År fast egendom afträdd till konkurs, och skall efter ty i 51 §

konkurslagen stadgas på begäran af borgenärerna auktion hållas för egendomens

försäljning i den ordning, som i denna lag är stadgad, vare inteckningshafvare

och den, som i egendomen äger bättre förmånsrätt, berättigad

att, där hans rätt till betalning ur egendomen är ostridig eller

styrkt och fordringen är i konkursen bevakad, äska att försäljningen i

stället sker till gäldande af hans fordran; framställe dock yrkande därom

hos auktionsförrättaren före auktionen eller, där enligt i02 § särskilt

sammanträde skall hållas, före detta sammanträde. Göres ej sådant yrkande,

må ej försäljning ske till förfång för de i borgenärsförteckningen upptagna

rättsägare.

115 §.

Skola flera fasta egendomar, som för eu fordran äro gemensamt intecknade,

säljas vid en auktion och jämlikt 121 § hvar för sig utropas,

varde särskild borgenärsförteckning för hvarje egendom upprättad; skolande

däri af den gemensamma inteckningen upptagas det belopp, hvarför egendomen

svarar i förhållande till de andra egendomarne, med anmärkning

att beloppet kan komma att förhöjas till följd af brist i dessa.

91

Äro egendomarne utmätta för samma fordran, och har den gemensamma

itneckningen bättre rätt än denna, varde lägsta budet för en hvar

af egendomarne så bestämdt, som om försäljningen ägde rum för gäldande

af den gemensamma inteckningen, dock med anmärkning att frågan om

försäljning skall, ändå att nämnda bud öfverskrides, förfalla, där sammanlagda

köpeskillingen för egendomarne ej lämnar tillgång till gäldande af

någon del af utmätningssökandens fordran.

Medgifver innehafvaren af den gemensamma inteckningen, att, där

försäljning kommer till stånd, den gemensamma ansvarigheten må upphöra,

varde i öfverensstämmelse därmed borgenärsförteckningarna upprättade

och lägsta buden bestämda.

11G §.

I afräkning å köpeskillingen skall i egendomen innestå hufvudstolen

af däri intecknad gäld, som faller inom lägsta budet. Ej må dock sålunda

öfvertagas gäld, som i 109 § sägs, ej heller belopp, som är i flera egendomar

gemensamt intecknadt, utan så är att egendomarne säljas vid gemensamt

utrop utan att särskilda utrop föregått eller innehafvaren af den gemensamma

inteckningen gjort sådant medgifvande, som i 115 § sägs.

Är intecknad fordran, som efter tv nu sagts skulle i egendomen innestå,

förfallen till betalning sist å den dag, då enligt 142 § sammanträde

för köpeskillingens fördelning äger rum, vare inteckningshafvaren berättigad

att erhålla betalning för fordringen, där han före borgenärsförteckningens

upprättande därom framställer yrkande. Finnes vid borgenärsförteckningens

upprättande andel i inteckning, som faller inom lägsta budet,

tillkomma gäldenären, varde sådan andel utan särskildt yrkande ur

köpeskillingen gulden.

Hvad ej af köparen öfvertages skall i reda penningar gäldas.

I borgenärsförteckningen skall angifvas, Indika belopp skola i egendomen

innestå och hvilka skola i reda penningar gäldas.

117 §•

Varder om rättsägares inbördes företräde eller om villkoren för försäljningen

mellan dem, hvilkas rätt är i fråga, annorlunda öfverenskommet

än i detta kapitel är stadgadt, lände det vid borgenärsförteckningens upprättande

till efterrättelse.

92

118 §.

Borgenärsförteckningen skall underskrifvas af auktionsförrättaren;

och läte han rattsägare, hvilka åt förteckningen nöjas, därå teckna sitt

godkännande.

119 §•

Innan utrop af egendomen sker, skall auktionsförrättaren uppläsa

borgenärsförteckningen samt meddela fullständig och tydlig underrättelse

om sättet för försäljningen; gifve ock till känna tiden, då köpeskillingen

sist skall vara gulden.

120 §.

Egendomen säljes i uppslag, där ej gäldenären före auktionen yrkar,

att försäljningen skall ske genom utrop i upp- och afslag.

121 §.

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt

intecknade, säljas; varde, så framt någon af dem häftar för särskild fordran

eller rättighet, som skall vid försäljningen iakttagas, eller kommit i särskild

ägares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropad. Gå ej vid

denna försäljning egendomarne så högt, att fordran, för hvilken de äro

gemensamt intecknade, fullt kan gäldas; då skola, där de bjudna köpeskillingarna

lämna tillgång till gäldande af någon del af utraätningssökandens

fordran och ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen

samtycker, att vid de skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom

ur köpeskillingarna brister genast erlägges, alla egendomarne gemensamt

utropas till försäljning. Äro egendomarne utmätta för fordran, hvarför

de gemensamt häfta, skall gemensamt utrop ske, ändå att fordringen icke

till någon del kan ur de förut bjudna köpeskillingarne gäldas. Äro två

eller liera bland egendomarne i samma ägares hand, skall ock, där han det

äskar, gemensamt utrop äga rum af de egendomar, som honom tillhöra.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda

beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen, skall vid

dessa utrop förblifva; gå egendomarne högre, äge det gemensamma utropet

företräde, och varde ötverskottet på de gemensamt utropade egendomarne

fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick

för nästföregående år. Har någon af egendomarne blifvit delad, och

93

finnes ej sådant uppskattnings värde för hvarje del; då skall den på egendomen

belöpande andel i öfverskottet mellan delarna skiftas efter den för

hvarje del bjudna köpeskilling. Finnes beträffande någon af egendomarne

att dess andel af den gemensamma köpeskillingen icke förslår till gäldande

af de belopp, hvilka falla inom lägsta budet, och skall förty frågan om

den egendoms försäljning förfalla, skola de öfriga egendomarne ånyo gemensamt

utropas.

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet afsöndrats,

och ansvarar lägenheten för den inteckning allenast på sätt i 3 kap. 43 §

i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom sägs, må inteckningen ej

föranleda försäljning af den afsöndrade lägenheten, utan så är att vid utropet

af stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits icke

förslå till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran och icke lägenhetens

ägare genast erlägger hvad däri brister eller, där lägenhetens ansvarighet

är begränsad till visst belopp, som understiger bristen, hvad sålunda

må ur lägenheten uttagas.

122 §.

Har en af flera gemensamt intecknade egendomar blifvit särskildt

utmätt, och har i anledning däraf den gemensamma inteckningens innehafvare

framställt yrkande om försäljning af de andra egendomarne, skall

den egendom, som är särskildt utmätt, först utropas. Göres ej därvid

sådant bud, att utmätningssökandens fordran till någon del kan utgå, och

skall förty frågan om den egendoms försäljning förfalla, varde jämväl försäljningen

af de öfriga egendomarne inställd. Göres sådant bud, då förfares

vidare med egendomarnes försäljning så som i 121 § stadgas; dock att,

där lägsta budet för den särskildt utmätta egendomen till följd af brist,

som uppkommer i de andra egendomarne, så förhöjes, att försäljning af

densamma ej kan äga rum, frågan om de öfriga egendomarnes försäljning

skall förfalla.

123 §.

Finnes i borgenärsförteckningen upptagen rättighet, som i 107 §

sägs, då skall, där den icke har företräde framför utmätningssökandens fordran,

vid egendomens försäljning iakttagas, att egendomen först utropas

med förbehåll om rättighetens bestånd, men, om ur den då bjudna köpeskillingen

borgenär, som äger bättre eller lika rätt, ej kan erhålla full godt*

görelse och ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva,

eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens inne

-

94

häfvare till auktionsförrättare!! erlägges, egendomen ånyo utropas utan förbehåll

om rättighetens bestånd. Lämnar köpeskilling, som då bjudes,

större tillgång till borgenärens förnöjande, galle sista utropet; i annat fall

stånde fast vid det första.

Aro i borgenärsförteckningen upptagna flera sådana rättigheter, som

nyss sagts, skall vid egendomens utropande iakttagas det företräde, som

på grund af inteckning eller inskrifning eller tidigare upplåtelse tillkommer

dem i förhållande till hvarandra, så att rättighet, som har företräde

framför annan, skall vika först efter denna.

124 §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör

den ej brukare eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge

grödan i samma utrop som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

125 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjättedel af köpeskillingen,

dock ej mer än hvad enligt borgenärsförteckningen bör i reda

penningar utgå eller mindre än beloppet af den kostnad, hvarom i

198 § förmäles. Vill köparen hellre ställa pant eller borgen för hvad

sålunda skolat gäldas, vare det ock gillt. Erbjuder köparen såsom pant

inteckning i egendomen, må den godkännas endast såvidt dess hufvudstol

ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen

satta värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän

bevillning för egendomen utgick för nästföregående år.

Gitter ej köparen gälda eller säkerhet ställa som nu är sagdt, varde

egendomen genast ånyo utropad.

126 §.

Göres å auktion sådant bud, att det enligt 113 och 125 §§ må

antagas, skall försäljning af egendomen ske, utan så är att köpeskillingen

ej förslår till gäldande af utmåtningssökandens fordran och han bestrider

att försäljning må ske.

Uppgår det bud, som högst göres, ej till belopp, som nu sagts, må

försäljning ändock ske, där innehafvare af de fordringar, hvilka falla

inom lägsta budet och icke fullt täckas af den bjudna köpeskillingen, så

ock utmätningssökanden därom förena sig.

95

127 §.

Kommer försäljning ej till stånd förty att vid auktionen bud icke

göres eller antages, då skall, om utmätningssökanden före förrättningens

slut det äskar, ny auktion hållas å samma ställe fyra veckor därefter,

hvarom auktionsförrättaren skall genast meddela underrättelse, och foge

han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder, sist

fjorton dagar före auktionen, ej mindre uti länskungörelserna införd samt

å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen, som i 101 §

stadgas, än äfven, där så ske kan, i tidning inom orten införd.

128 §.

Sker ej försäljning å första auktionen, och yrkar ej utmätningssökanlien

genast ny auktion, eller varder egendomen ej heller å den senare

auktionen såld, gånge utmätningen åter, utan så är att egendomen efter

ty i 7 kap. stadgas ställes under tvångsförvaltning.

129 §.

Kommer försäljning till stånd, eller finnes, där anbud ej gjorts eller

antagits, afkastning att redovisa, skall auktionsförrättaren, innan auktionen

afslutas, meddela underrättelse om tiden, då sammanträde för fördelning

af influtna medel skall hållas, så ock om stället för sammanträdet.

130 §.

Sist å det sammanträde, som i 142 § sägs, skall den del af köpeskillingen,

som enligt borgenärsförteckningen bör i reda penningar utgå,

vara till auktionsförrättaren gulden, såvidt anstånd efter 131 § icke

blifvit köparen lämnadt. Sker ej betalning såsom nu sagts, vare köpet ogillt,

och besörje genast auktionsförrättaren att egendomen varder till försäljning

ånyo utlyst, som i 101 § föreskrifves. Är pant eller borgen ställd, som i

125 § sägs, läte auktionsförrättaren ofördröjligen försälja panten i den

ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen

hos löftesmannen. Understiger hvad vid nya utropet högst bjudes förra

köpeskillingen med laga ränta därå från den dag, då betalning sist bort ske,

ersätte den försumlige inroparen skillnaden eller, där försäljning ej

kommer till stånd, hvad vid förra auktionen bjudits utöfver lägsta budet

jämte ränta därå äfvensom kostnaderna för samma auktion; går egendomen

96

till mera, hafve lian ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare auktionen

vare han ock pliktig att gälda, där den ej af öfverskott å köpeskillingen

täckes.

131 §•

Visar köparen, att fordringsägare, som enligt borgenärsförteckningen

skulle ur köpeskillingen erhålla betalning i reda penningar, lämnat honom

anstånd med betalningen, äge köparen å köpeskillingen afräkna motsvarande

belopp; dock skall, om auktionsförrättaren det äskar, ställas pant eller

borgen för återbäring, i händelse beloppet skulle finnas rätteligen tillkomma

annan borgenär. Finnes, sedan fordringsägarne förnöjde äro, öfverskott å

köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning dåraf, vare

lag samma.

132 §.

*

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit

laga kraft, utförde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.

133 §.

Köparen äger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet

fullgjort; och gifve, där så fordras, utmätningsmannen därtill

handräckning. Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen

honom nödiga rum; och må han efter försäljningen sitta i

dem kvar till näst infallande fardag för afträdande af förhyrd lägenhet.

Finnes å egendomen arrendator eller hyresgäst, hvars rätt ej år vid försäljningen

bibehållen, åligge köparen, där han ej ändock vill låta legotagaren

kvarsitta, att inom en månad efter tillträdesdagen uppsäga legoaftalet

vid äfventyr att det eljest varder mot köparen gällande; sker uppsägning,

galle om tid för afträde hvad i lag stadgas angående tid för afträde,

när på grund af frivillig öfverlåtelse af fastighet arrendator eller

hyresgäst uppsäges.

Sedan köparen tillträdt egendomen, äge lian uppbära arrende eller

hyra, som därefter förfaller, och i öfrigt utöfva de rättigheter, som på

grund af arrende- eller hyresaftalet tillkomma ägaren; svare ock, där aftalet

skall gälla mot honom, i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande

förpliktelser, hvilka skola fullgöras efter sagda tid. Ej må å legoafgift,

som förfaller till betalning mer än ett år eller vid hyra mer än sex månader

efter det försäljningen skedde, legotagaren afräkna hvad han må

hafva att fordra af förre ägaren, ej heller galle i fråga om sådan afgift

97

betalning, som af 1 egotagaren erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse,

som med denne träffats; fordran, hvaraf legotagaren blifvit innehafvare,

eller uppgörelse, som träffats, efter det legotagaren fick kunskap

om egendomens utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs, må ej

åberopas mot köparen.

Angående verkan däraf att i arrende- eller hyresaftal, som skall

gälla mot köparen, skett ändring eller tillägg, hvarom icke vid försäljningen

gjorts förbehåll, samt om legotagares rätt att, där köparen skulle

brista i aftalets fullgörande, hålla sig till förre ägaren, skall hvad i fråga

om frivillig öfverlåtelse af fastighet är stadgadt äga motsvarande tilllämpning.

134 §.

Då köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, vare egendomen i

hans hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående

afgift, som före försäljningsdagen till betalning förfallit.

S 135 §.

Skall af anledning, som i 127 eller 130 § sägs, ny auktion hållas,

varde fordran eller rättighet, som upptagits i den för förra auktionen

upprättade borgenärsförteckningen, upptagen i den nya förteckningen, ändå

att fordringen eller rättigheten ej ånyo anmäles. Har rättsägare på grund

af försummad anmälan ej blifvit i den förra förteckningen upptagen, äge

ej annan rätt än i 148 § sägs.

1 fall, som i 130 § sägs, skall vid bestämmande af lägsta budet afdrag

ske för hvad af förre inroparen blifvit jämlikt 125 § erlagdt eller

som influtit genom försäljning af pant eller utsökande af borgen.

136 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, själf köpa

något, som å den auktion säljes.

13

98

6 KAP.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

137 §.

Då utmätt lös egendom blifvit såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen

och, där ej nedan annorlunda stadgas, sist inom fjorton dagar

efter försäljningen, af försäljningssumman, så långt den förslår, tillhandahålla

den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar

annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola

de inom lika tid därefter hållas borgenären till hända.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit

laga kraft, må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot

pant eller borgen.

Har fogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre

dock fogden själf hvad, efter ty ofvan är sagd!, utmätningsman åligger,

där han ej åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären

tillhandahålla, och denne därom blifvit underrättad.

138 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade

under panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas

med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt

till godo inom den tid, som i 137 § stadgas; dock att, där i fråga om

utmätningsvis såldt fartyg eller gods i fartyg annan borgenär påstår betalning

för fordran, som skall utgå med förmånsrätt framför panthafvarens, ''

denne ej äger njuta betalning i annan ordning, än i 140 § sägs.

139 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade

panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller

ock ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen kvar, vare

ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning,

såvida han därom hos utmätningsmannen före auktionen framställt yr

-

99

kande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis försäljas,

äge jämväl borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt enligt 4

eller 7 § i 17 kap. handelsbalken, den rätt, nu är sagd.

Har fartyg, som är för fordran intecknadt, blifvit utmätningsvis

såldt, skall den å inteckningshafvarens fordran enligt förmånsrättsordningen

belöpande utdelning utgå, ändå att fordringen ej blifvit anmäld. Skall

ränta utgå, varde den beräknad för ett år, där ej sist å sammanträde, som

i 140 § afses, visadt varder, att den för annan tid innestår.

140 §.

Då fartyg, hvarom i 94 § sägs, blifvit utmätningsvis såldt, äge de,

hvilka anse sig hafva rått till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären

att å fjortonde dagen efter auktionen å utsatt ort och timme inför

auktionsförrättaren sammanträda för att höras angående köpeskillingens

fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet

förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde

ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvidt ske kan,

kungjordt i tidning inom orten; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren

ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte kungörelse därom införas

tre gånger i allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning inom

orten, första gången minst tio dagar före sammanträdet, där ej alla rättsägare

annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att de själfva

eller genom ombud kunna sig där infinna.

141 §.

Nu har, då annan lös egendom, än i 140 § sägs, blifvit för eu

borgenärs fordran utmätt, annan borgenär, som därå jämväl vunnit utmätning,

påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen medför, eller har sådant

yrkande, som i 139 § sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid

framställdt: finnes ej full tillgång för borgenärerna och kunna de ej åsämjas,

huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för

medlens fördelning och kalle borgenärerna, så ock, då fråga är om fordran,

hvarför ej utmätning skett och för hvilken ej heller borgenären haft

det utmätta i handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen å

uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga

och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar

före sammanträdet, i allmänna tidningarna införas, där ej alla rättsägare

100

annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att de själfva eller

genom ombud kunna sig där infinna.

Finnes i fall, som här förut är sagdt, full tillgång till alla fordringarnas

gäldande, eller åsämjas borgenärerna om fördelningen, men gitter

ej borgenär, som efter 139 § yrkar betalning utan att han fått utmätning,

visa att gäldenären medgifvit honom betalning ur köpeskillingen;

hålle utmätningsmannen inne hvad å sådan borgenärs fordran belöper och

kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären till sammanträde för att

sin rått bevaka. Ej må däraf öfriga borgenärer uppehållas i sin rätt till

utdelning.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren

ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände

han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen

och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden, som därefter

vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

142 §.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, skall för fördelning

af den del af köpeskillingen, som köparen har att i reda penningar gälda,

sammanträde inför auktionsförrättaren hållas i Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands och Västernorrlands län å femtiosjätte dagen, men i öfriga delar

af riket å fyrtioandra dagen efter auktionen.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet

förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kali förty sammanträde

ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvidt ske kan,

kungjordt på sätt i 105 § sägs; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren

ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte kungörelse därom införas

tre gånger i allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning

inom orten, första gången minst tio dagar före sammanträdet, äfvensom

intagas i länskungörelserna.

143 §.

Finnes behållen afkastning af såld fast egendom att tillgå, eller

hafva i det fall att enligt 95 eller 130 § egendom försålts efter nytt utrop

medel erlagts af förre inroparen eller influtit genom försäljning af

pant eller utsökande af borgen, varde den tillgång jämte köpeskillingen

fördelad.

101

144 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen

redogörelse dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de

fordringar, för hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt

eller utdelning ändock må beräknas; skolande, där fråga är om

fast egendom, borgenärsförteckningen därvid lända till efterrättelse. Därefter

äge tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären, där han när är,

att andraga hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

145 §.

Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så

ock gäldenären ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen

i öfverensstämmelse därmed fördelningslängd samt läte dem, som

däråt nöjas, teckna sitt godkännande å längden; och varde därefter utdelning

genast verkställd, dock mot pant eller borgen, där enligt 156 eller

157 § sådan säkerhet bör ställas.

146 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 145 § sägs; finnes

ärendet anhängigt hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag,

huru tillgångarna må fördelas; och äge sedan den, som därmed icke

åtnöjes, att, ehvad han vid sammanträdet varit tillstädes eller icke, inom

den tid och i den ordning, som i 10 kap. bestämmes, hos öfverexekutor

anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det försummas, att förslaget

kommer att såsom lagakraftvunnet till efterrättelse lända. Varder

klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån

klandret må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under

klandertiden skall förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för

den, som önskar däraf taga del.

147 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig

är, öfverenskommelse, såsom i 145 § sägs, ej träffas, pröfve han

genast hvad en hvar i utdelning tillkomma bör och afkunne sitt utslag

muntligen.

148 §.

Har fordran, som, där den anmälts före borgenärsförteckningens uppgörande,

bort däri upptagas, blifvit senare anmäld, varde utdelning, i den

102

mån tillgång finnes, borgenären tillagd efter de i borgenärsförteckningen

upptagna belopp.

149 §.

Skall ersättning utgå till innehafvare af rätt till undantag, ränta eller

afgäld, som vid försäljning af fast egendom icke bibehållits, skall utdelningen

beräknas för rättighetens kapitalvärde å dagen för köpeskillingens fördelning;

skolande därvid förmåner, som ej utgå i penningar, uppskattas efter ortens

pris samt kapitalvärdets beräkning ske efter en räntefot af fem för hundra

om året. Är rättigheten någon för lifstiden tillförsäkrad, skall uppskattningen

af kapitalvärdet ske med användande af den dödlighets- och lifslängdstabell

för riket, som af vederbörande myndighet sist blifvit utgifven.

150 §.

Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning

ske för fordran, som icke år förfallen och därå ränta icke skall gäldas före

förfallodagen, eller utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran,

som ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen beräknad efter de i

110 och 149 §§ stadgade grunder.

151 §.

Är fråga om giltigheten af fordran eller rättighet eller af inteckning

eller inskrifning, som blifvit för fordran eller rättighet beviljad, beroende

på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit

laga kraft, eller är inteckning eller inskrifning sökt men ännu ej beviljad,

varde hvad å fordringen eller rättigheten enligt förmånsrättsordningen

belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs

rätt blifvit slutligen afgjord.

Finnes eljest fordran eller rättighet tvistig, varde borgenären hänvisad

att sin talan efter stämning anhängiggöra och hvad å fordringen eller

rättigheten belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt. Vill annan, hvars rätt

är af frågan beroende, själf stämma, stånde det honom fritt.

Är fordran eller rättighet förenad med villkor, skall efter ty nu

sagts afsättning ske, intill dess villkoret uppfyllts eller förfallit.

152 §.

Då efter ty ofvan är stadgadt utdelning för fordran beräknas, utan

att fordringsbeviset blifvit företedt, så ock då medel enligt 151 § afsättas,

103

varde bestämmelse tillika meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det

fall att detsamma eller någon del däraf sedermera finnes ej böra tillkomma

den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt eller afsatt.

''|153 §.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär

ur egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller

fordringen förut genom dom eller utslag fastställd, äge gäldenären rätt

att stämma om återvinning inom sex månader efter det fördelningen vann

laga kraft.

154 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors

beslut i fördelningsfråga galle ej för annan än den, som klandret

väckt.

155 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller

öfverexekutors beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom

därigenom tillagdt blifvit, äge därtill rätt; ställe dock pant eller borgen

för hvad han lyfter, där ej öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning

må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller,

om hans fordran ej varit anmäld, enligt de här ofvan stadgade grunder;

då må, utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer,

som äro tillstädes, öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller

borgen; och vare det gillt, där ej gäldenären det bestrider, eller enligt

156 eller 157 § säkerhet ställas bör.

156 §.

Är auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens

bestridande, utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant

eller borgen.

157 §.

Är utmätning i död mans bo verkställd, och vill, innan tid till

egendomsafträde ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare,

i fråga om hans skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad

han lyfter, gällande hvad därom särskilt stadgadt är.

104

158 §.

Belopp, som jämlikt 151 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon

borgenärs fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har

borgenärens anspråk blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej

vunnit laga kraft, vare han dock berättigad att beloppet mot pant eller

borgen lyfta. I annat fall må på öfverexekutors pröfning ankomma, huruvida

beloppet, innan fråga om rätt därtill blifvit afgjord, må mot pant

eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det blifvit afsatt,

eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i 152 §

sägs, medlen kunna tillfalla.

159 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär

tillagda men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas.

Lag samma vare, där fördelning skett annorstädes än å landskansli, och

borgenären ej inom fyra veckor därefter medlen lyfter.

År för fordran utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit

företedt, och anmäler sig ej fordringsägaren inom natt och år efter det

fördelningen vunnit laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas

af annan, som de enligt 152 § kunna tillfalla.

160 §.

m

Medel, som jämlikt 158 och 159 §§ skola i landtränteri nedsättas,

må, där någon rättsägare det äskar, insättas i bankinrättning, som af

öfverexekutor godkännes, för att där mot ränta innestå, under den tid

öfverexekutor bestämmer; och komme räntan den borgenär till godo, som ''

finnes till medlen berättigad.

161 §.

Finnes i fall, då försäljning af fast egendom ej kommer till stånd,

behållen afkastning af egendomen, skall för fördelning däraf sammanträde

hållas å tid, som i 142 § är stadgad; skolande fördelningen verkställas

enligt de grunder, som i fråga om medel, hvilka influtit under tvångsförvaltning,

äro stadgade i 7 kap.

Har af anledning, som i 130 § sägs, egendomen gått under nytt

utrop men försäljning då ej skett, skall ock för fördelning af hvad förre

105

inroparen jämlikt 125 § erlagt eller som influtit genom försäljning af

pant eller utsökande af borgen, sammanträde, som nyss sagts, hållas; och

varde beloppet, sedan auktionskostnaderna guldits, användt till betalning

af utmätningssökandens fordran. Uppstår öfverskott, varde det fördeladt

på sätt ofvan i fråga om fördelning af behållen afkastning är stadgadt.

162 §.

År ej utmätning förrättad och, där lös egendom af annat slag, än

i 163 § sägs, tagits i inåt, försäljning däraf verkställd inom två månader,

sedan kronofogde emottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§

nämnas, och inom en månad sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit;

svare fogden själf för det belopp, hvarför utmätning bort ske, där han ej

visar, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för

utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat

förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej

må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen

hållas.

163 §.

År fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller

rättighet säljas, och varder ej det utmätta såldt å landet inom tre månader

och i stad inom två månader efter det fogden emottagit de i 54 och

56 §§ nämnda handlingar; vare om hans ansvarighet lag som i 162 § sägs.

164 §.

Då enligt 141 § sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös

egendom skall äga rum, vare utmätningsmannen pliktig att utsätta sammanträdet

att hållas inom fjorton dagar eller, om kungörelse i allmänna

tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter försäljningen.

165 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så

skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens

försäljning ej må genom hans vållande fördröjas å landet öfver

fyra månader och i stad öfver tre månader från mottagandet af de i 54

och 56 §§ nämnda handlingar.

*«“/« 14

106

166 §.

Medel, som till utmätningsman influtit och borgenär tillkomma,

skola, utom i fall som i 159 § sägs, hos utmätningsmannen hållas borgenären

till hända under åtta veckor från den dag borgenären äger rätt att

medlen utfå. Varda medlen ej under den tid eller därefter före ingången

af nästföljande kalendermånad af borgenären lyftade, skola de ofördröjligen

af utmätningsmannen i länets ränteri nedsättas; och äge utmätningsmannen

sedermera att med beviset om nedsättningen till borgenären redovisa.

Där fordringsbevis, som för utmätnings vinnande blifvit af borgenär

aflämnadt, bör efter målets handläggning till honom återställas, skall

handlingen hos utmätningsmannen hållas borgenären till hända under åtta

veckor; och galle i öfrigt om sådan handling hvad nyss är om influtna

medel stadgadt.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, liafve

ej rätt till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta,

där ej på grund af stadgandet i 160 § sådan ränta må honom tillkomma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt

därtill blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pliktig att det lyftade

eller någon del däraf återbära, gälde ränta efter sex för hundra

om året.

167 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsägare, då denne äger

rätt att dem utfå och till erhållande däraf sig anmäler, gälde ränta efter

sex för hundra om året och ansvare dessutom för tjänstefelet.^ j

168 §.

Sedan laga kraft åkom mit auktion å fast egendom, samt köpeskillingen

erlagts och sammanträde enligt 142 § hållits för köpeskillingens

fördelning, åligge det auktionsförrättare!! att därom genast göra anmälan

hos inskrifningsdomaren samt insända det vid sammanträdet förda protokoll

jämte borgenärsförteckningen; har försäljningen skett utan förbehåll

om beståndet af intecknad eller inskrifven nyttjanderätt eller rätt till servitut,

undantag, ränta eller afgäld af egendomen, skall tillika uppgift

därom lämnas.

Har vid fördelning af medel, som i 161 § afses, likvid utfallit

å hufvudstol af intecknad gäld, åligge det den, som förrättat fördelningen,

att, sedan denna blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, hos inskrifningsdomaren

därom göra anmälan och tillika insända fördelningslängden.

107

7 KAP.

Om tvångsförvaltning af fast egendom.

169 §.

Kommer vid auktion å fast egendom försäljning icke till stånd, och

vill utmätningssökanden att afkastningen skall användas till gäldande af

hans fordran, äge han äska, att egendomen sättes under särskild förvaltning;

framställe dock därom hos auktionsförrättaren yrkande, innan förrättningen

afslutas, och förskjuta på anfordran den för förvaltningen nödiga

kostnad.

170 §.

Sättes egendom under tvångsförvaltning, som i 169 § sägs, förordne

auktionsförrättaren syssloman att omhändertaga egendomen och besörja

förvaltningen.

Har ej gäldenären annat hemvist att tillgå, anvise sysslomannen

honom nödiga rum till bostad.

Är egendomen upplåten till arrendator eller hyresgäst, skall i fråga

om legotagarens rätt att å legoafgift afräkna fordran hos gäldenären eller

åberopa uppgörelse, som träffats med denne, hvad i 133 § 2 mom. är

stadgadt äga motsvarande tillämpning.

171 §.

Sysslomannen skall inom en månad efter hvarje kalenderårs utgång,

dock icke för kortare tid än ett fjärdedels år, till auktionsförrättaren afgifva

redovisning för sin förvaltning. I redovisningen äge sysslomannen

tillgodoföra sig skäligt arfvode för sitt bestyr.

Auktionsförrättaren äge skilja sysslomannen från befattningen, där

skäl därtill äro, och förordna annan i hans ställe.

172 §.

Af behållning, som af tvångsförvaltning uppstår sedan därför nödig

kostnad guldits, skola först de borgenärer, hvilka för sina fordringar äga

företräde framför utmätningssökanden, undfå likvid för räntor och andra

årligen upplöpande belopp, samt återstoden användas till gäldande af kost

-

108

naden för utmätningen och auktionen äfvensom utmätningssökandens

fordran.

173 §.

Sedan redovisning till auktionsförrättaren inkommit, utsätte denne

ofördröjligen tid och ort för sammanträde mellan borgenärerna och kungöre

det minst tio dagar förut i allmänna tidningarna samt, där så ske

kan, i tidning inom orten; läte ock kungörelsen införas i länskungörelserna.

Borgenärerna och gäldenären skola ock genom särskilda kallelsebref, efter

ty i 103 § 2 mom. stadgas, om sammanträdet underrättas.

174 §.

Vid sammanträde, som i 173 § sägs, framlägge auktionsförrättaren

den inkomna redovisningen och verkställe därefter fördelning af behållningen

mellan de borgenärer, som i 172 § äro nämnda, efter det företräde

tjena emellan lag stadgar.

A fordran, som finnes upptagen i den för auktionen upprättade

borgenärsförteckningen, varde utdelning beräknad, ändå att fordringen ej

anmäles vid sammanträdet; och galle anmälan vid ett sammanträde jämväl

för ett senare.

I öfrigt skall i fråga om fördelningen tillämpas hvad angående fördelning

af köpeskilling för fast egendom är stadgadt.

175 §.

År utmätningssökandens fordran intecknad i egendomen, åligge auktionsförrättaren

att, när likvid å hufvudstolen utfaller, därom, sedan fördelningen

blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, göra anmälan hos

inskrifningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.

176 §.

Vill borgenär klandra sysslomannens redovisning, göre det genom

stämning inom nittio dagar från det sammanträde, där redovisningen

framlades, eller hafve förlorat sin rätt till klander. Gäldenären vare ock

öppet att efter ty nu sagts klandra redovisningen.

109

177 §.

Den, som begärt tvångsförvaltning, vare öppet att när som helst hos

auktionsförrättaren äska, att egendomen ånyo utbjudes till försäljning.

Har sådant yrkande gjorts, eller har för annan borgenärs fordran egendomen

blifvit utmätt, åligge sysslomannen att till auktionsförrättaren före

auktionen eller, där jämlikt 102 § särskild! sammanträde skall hållas, före

det sammanträde afgifva redovisning. För medel, som ej sålunda redovisats,

skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning af

köpeskillingen skall äga rum.

178 §.

Sedan utmätningssökandens fordran blifvit till fullo gulden, gånge

utmätningen åter och varde egendomen till gäldenären återställd.

8 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

179 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran,

kvarstad å så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den

fordran svara, eller äskar man kvarstad å visst gods, som annan innehafva

och hvartill man bättre rätt påstår; har sökanden företett sannolika

skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor, det fara är att gäldenären

undansticka’ eller förstör godset; varde då kvarstad beviljad.

180 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja kvarstad

efter 179 §, eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till

visst gods, att gäldenär tillhörig lös egendom eller det gods, hvarom fråga

är, må ställas under förbud att säljas eller skingras; då må sådant förbud,

när skäl därtill äro, af öfverexekutor beviljas. Finnes gäldenärs gods

eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas att det

utgifva.

no

181 §.

Öfverexekutor äge makt att, när skäl därtill äro, sätta fast egendom

och hvad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. År

synnerlig fara, att det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård

eller annorledes i större mån försämras, vare lag, som i 81 § 1 mom. sägs.

182 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål äge, ändå att betalningsskyldighet

ej kunnat gäldenären åläggas, öfverexekutor att, där så skäligt finnes, bevilja

kvarstad å gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.

183 §.

Då kvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som

då dylik egendom utmätes; dock vare, där kvarstaden ej sker till säkerhet

för fordran, värdering icke af nöden.

Ej må för fordran kvarstad läggas å egendom, som icke får i mät

tagas.

184 §.

Finner öfverexekutor skäl att i kvarstad sätta afrad, hyra eller ränta,

som af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt

att medlen uppbära och förbud den betalningsskyldige tungjord! Den

som blifvit satt till syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som

bör för egendomen gäldas och under kvarstad stiden till betalning förfaller,

gulden varder.

185 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under

innehafvarens vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran,

varde egendomen värderad, såsom i fråga om utmätning är sagd!

186 §.

Äro penningar satta i kvarstad, eller hafva medel, hvarom i 184 §

förmäles, till syssloman influtit, äge öfverexekutor, där borgenär eller

gäldenär det äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom

i 160 § sägs.

in

187 §.

År fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att

efterlämna känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som

häftar i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker

från orten, utan att borgenären har säkerhet i kvarlämnadt gods; då äge

öfverexekutor förbjuda gäldenären att afresa från orten, innan han gjort

rätt för sig; dock må sådant reseförbud ej gälla för längre tid än sex

veckor, öfverträdes förbudet, varde gäldenären återhämtad och, där borgenär

det äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet gäller.

188 §.

Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio

dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det

öfverexekutors förordnande därom gafs, hos gäldenären genom lagsökning

sin fordran kraft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han

ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, där den hos öfverexekutor eller

domstol anhängig är; gånge kvarstad en eller förbudet åter. Har i det

fall, hvarom i 182 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag,

såvidt därigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för

talans instämmande räknas från den dag hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom

kungörelse i allmänna tidningarna, hafve den, som kvarstaden eller

förbudet vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu

stadgad tid och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

189 §.

Kvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade

blifvit, så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen

ställer.

190 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt kvarstad eller förbud, ej

vidare vara för handen, må kvarstaden eller förbudet af öfverexekutor

häfvas, så ock af domstol, då saken dit instämd är.

112

191 §•

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från

det han innehar eller eljest själf tagit sig rätt; äge öfverexekutor att genast

besittningen eller annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och

svare den, som sig förgrep, vid domstol.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att

sin talan vid domstol efter stämning utföra.

192 §.

Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är

till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt

skyldighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl att han ändock

äger Qvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar

ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande,

som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart,

att rätten är förverkad.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin

talan vid domstol utföra, galle hvad i 191 § sägs.

193 §.

Kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 192 §

må ej af öfverexekutor beviljas, där ej sökanden ställt pant eller borgen

för den skada, som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes

någon, som bör sådan säkerhet ställa, ur stånd därtill, och har han för

sin talan visat synnerliga skäl, äge dock öfverexekutor honom från säkerhets

ställande befria.

194 §.

Ansökning om kvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras

skriftligen. Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att därå svara blifvit

vederparten läinnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof

ej tåla kan, äge han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och

intill dess annorledes förordnadt varder, dock icke i det fall, hvarom i

192 § sägs.

113

195 §.

Finner öfverexebutor, att den, som talan anhängiggöra saknar skäl

därtill, gifve genast sitt beslut därom. Skall någon i målet höras, förordne

öfverexekutor, huru det ske må; och äge öfverexekutor därvid förelägga

vite eller äfventyr att, om part försummar fullgöra hvad honom

varder ålagd t, målet ändock afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor

förekommande utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna

lag föreskrifven.

9 KAP.

Om kostnad i utsökningsmål.

196 §.

I mål, hvarom i 2 kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden,

där han saken vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen

medfört. Varder målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ”ersättning

tilläggas vedcrparten för hans kostnad; och äge ändå domstolen,

när målet där fullföljes, pröfva hvad ersättning den ena parten bör till

den andra gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

197 §.

I andra utsökningsmål, än i 196 § nämnas, bestämme öfverexekutor,

efter ty skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör

till den andra gälda ersättning för hans kostnad i målet.

198 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och

försäljning, så oek för köpeskillingens fördelning skall ur köpeskillingen

för den utmätta egendomen gälda». Kostnad, som ej sålunda gulden varder,

skall åt sökanden betalas, och må beloppet, där det ej är af honom förskjutet

eller af honom vid anfordran gäldas, hos honom utmätas. Har af flera

gemensamt intecknade egendomar någon blifvit särskildt utmätt för fordran,

t

114

som äger sämre rätt än den gemensamma inteckningen, och har i anledning

däraf inteckningshafvaren yrkat försäljning af de andra egendomarna

men försäljning ej kommit till stånd, skall den, som påkallat den särskilda

utmätningen, vidkännas hela kostnaden.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga

kraft, och upplyses, då utmätning skall företagas, att nedsättning skett

efter ty i 39 § sägs, skall hvad som erfordras till betäckande af ko>tnaden

för förrättningen tagas i mät, där ej den tappande parten vid förrättningen

styrker, att nedsättningsbevis eller besannad afskrift däraf blifvit för

vederparten uppvist så tidigt, att denne kunnat om nedsättningen underrätta

utmätningsmannen.

Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom eller

utslag, som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen

förskjutes af sökanden. Den, som begär utmätning af fast egendom eller

verkställighet af förordnande, som i 28 § sågs, vare, .ändå att domen eller

utslaget äger laga kraft, pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt

belopp till bestridande af kostnaden för egendomens utmätning och försäljning.

199 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 198 § omförmäles, skall, där

utmätningsmannen det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

År i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom

utmätning, föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande

partens kostnad; då skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af

utmätningsmannen uttagas.

10 KAP.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

200 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denn»

lag handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

115

201 §.

För klagan öfver utmatning äge gäldenär tid intill klockan tolf å

femtonde dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom

i 75 § sägs, hos gäldenären verkställd. Är borgenär missnöjd med förrättningen,

ingifve sin klagoskrift inom samma tid, efter det han erhöll

del af protokollet öfver utmätningen.

202 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast

egendom, göre det före klockan tolf å femtonde (lagen därefter; dock att

klagan öfver borgenärsförteckningen, där ej fråga är om bestämmande af

lägsta budet eller villkoren för försäljningen, skall föras i den ordning

203 § stadgar. 6

203 §.

År någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis

såld egendom, hvilket enligt 146 § blifvit af utmätningsman

upprättadt, eller med utmätningsmans förslag till fördelning af medel,°som i

161 § . es eller som influtit under tvångsförvaltning, ingifve sin klagoskrift

till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget

afgafs.

204 §.

Försittes den i 201, 202 eller 203 § stadgade tid för klagan, och

visas ej inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar

att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning.

Visas förfall, sätte öfverexekutor ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen

underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt

äfventyret, om det försummas.

205 §.

Har den, som förer klagan efter ty i 201, 202 eller 203 § sägs,

underlåtit att förete protokollet öfver den klandrade förrättningen, och

är det ej ändå tillgängligt, då målet till afgörande företages, stånde förrättningen

fast. Styrker klaganden, att laga hinder mött för protokollets

utbekommande, förelägge öfverexekutor viss tid för dess ingifvande och

116

gifve därvid tillkänna, att, där protokollet ej är tillgängligt då målet skall

afgöras, klaganden förlorat sin talan.

206 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen

annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvi>ar,

äge öfverexekutor, där sadant för pröfning af klagandens talan finnes

nödigt, förordna om vittnens hörande vid domstol.

207 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter

ty i 162 och 163 §§ stadgas, själf svara för hvad utmätas bort, eller

söker någon eljest hos öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty

att han i utsökningsmål orätt förfarit; äge öfverexekutor, där han finner

sökandens rätt uppenbar, honom därtill förhjälpa. I annat fall varde

sökanden hänvisad att sin talan efter stämning vid domstol utföra.

208 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles,

flge han, om skäl därtill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare

i afbidan på det slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller

meddela den rättelse däri, hvartill omständigheterna föranleda.

209 §.

I mål, hvarom i 201, 202 eller 203 § förmärs, skall öfverexekutors

slutliga utslag gifvas i den ordning, som i 3 i § stadgas.

210 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller

egendomens försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen

åtgärd verka uppehåll däri, med min Ire öfverexekutor annorledes

förordnar.

117

11 KAP.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

211 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ä<je däröfver

i hofråtien sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag

gifves eller auktion å fast egendom af honom hållen år, att tillika meddela

underrättelse om hvad vid ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyra^

om det försummas.

öfver utslag, hvarigenom öfverexekutor visat mål åter till utmätningsman,

må ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på

målets utgång inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja

talan i sammanhang med hufvudsaken, där denna kommer under högre

myndighets pröfning.

. I utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt,

må ej gäldenär söka ändring.

212 §.

Har öfverexekutor genom särskilt beslut utlåtit sig öfver omständighet,

som angår målets behandling; däröfver må ej besvär anföras annorledes

än i sammanhang med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskilt

öfverklaga förordnande, som enligt 194 eller 20* § före målets

slutliga afgörande meddelas. Tilltror part sig visa, att utsökningsmål af

öfverexekutor onödigt uppehälles; äge då att däröfver klaga.

213 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen

eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 kap. sägs, eller i fråga om

fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor

såld, eller af medel, som i 1G1 § eller i 7 kap. afses, eller på klagan

öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till fördelning af

köpeskilling eller af medel, som i 161 § eller i 7 kap. afses, ingifve sina

besvär till hofrätten i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,

Västernorrlands och Gottlands län före klockan tolf å trettionde dagen

samt i mål från öfriga delar af riket före klockan tolf å tjugonde dagen

118

från den dag, då utslaget muntligen afkunnades, eller, om det blifvit efter

anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget är ställdt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,

som nu är sagd, räknad från auktionsdagen; dock att besvär öfver borgenärsförteckningen,

när de ej afse bestämmande af lägsta budet eller villkoren

för försäljningen, skola anföras i den ordning, som för klagan öfver

öfverexekutors utslag i fråga om köpeskillings fördelning är stadgad.

214 §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 213 §

nämnas, äge, där beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till

klagan, såsom i samma § stadgas; eljest njute han lika tid från det han

af beslutet erhöll del.

215 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande

tillställa vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift,

och varde därå tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten

utrikes, eller vet man ej hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig

ställt ombud, varde afskrift af beslutet hos öfverexekutor lämnad, och läte

den vinnande sedan i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar

mellan hvarje gång, kungöra, att beslut i det mål gifvet är, och att afskrift

af beslutet finnes hos öfverexekutor att tillgå; i ty fall hafve vederparten

tid att sig besvära före klockan tolf å nittionde dagen efter sista

kungörandet.

216 §.

Vill någon klaga däröfver, att han af öfverexekutor blifvit fälld till

ansvar enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 207 §, och är

utslaget ej för honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i

213 § sägs, från den dag, utslaget genom öfverexekutors försorg honom

delgafs.

217 §.

Ingifvas ej besvären till hofrätten inom föreskrifven tid, varde de

ej upptagna till pröfning, där ej inom samma tid laga förfall visas; visas

laga förfall, sätte hofrätten ut ny tid.

119

218 §.

Har klaganden underlåtit att till hofrätten ingifva öfverexekutors

utslag eller protokoll i målet, skall hvad i 205 § finnes för där afsedt fall

stadgadt äga motsvarande tillämpning.

•219 §.

Ej må ändring göras i öfverexekutors utslag, med mindre tillfälle,

efter ty här nedan sägs, lämnats part, hvars rätt är i fråga, att öfver besvären

sig förklara.

Finner hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klajranden

pliktig att efter föreläggande uttaga de af honom ingifna besvärshandlingarna

samt dem i hufvudskrift eller besannad afskrift vederparten tillställa,

så ock att inom lika tid, som för besvärens anförande gällt, räknad

från den dag föreläggandet genom anslag inom hofrätten kungöres, till hofrätten

inkomma med sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken

sägs, rörande delgifningen och dagen därför samt återställa handlingarna

eller ingifva styrkt afskrift däraf.

Har klaganden före utgången af den tid, som är stadgad för ingifvande

af delgifningsbevis och återställande af besvärshandlingarna, hos

hofrätten sökt anstånd med fullgörande af hvad honom i sagda hänseenden

åligger, må hofrätten sådant anstånd på viss tid bevilja, när skäl därtill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar

af vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål, eller handlingar

rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller handelsböcker

eller andra räkenskaper, äge, på framställning af klaganden, hofrätten

efter omständigheterna förordna, huruvida de må från delgifning

undantagas.

220 §.

År, i fall då klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, hvar

han sig uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han

ej i hofrätten anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga

besvärshandlingarna, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas;

återställe klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro af

honom uttagna, och lägge hofrätten honom viss tid före att styrka, det

han låtit i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan

hvarje gång, kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, samt att besvärshandlingarna

finnas hos hofrätten att tillgå.

120

221 §.

Visas, att klaganden på grund af laga förfall varit ur stånd att

fullgöra hvad honom enligt 219 eller 220 § åligger, lägge hofrätten honom

ny tid före. Visas ej Ingå förfall, eller, dRr fråga är om delgifning

enligt 219 §, att för delgifningen mött hinder, hvarom i 220 § sägs,

äge Imf rätten, då den stadgade tiden gått till ända, företaga målet till

afgörande. '' •

Har ej, då målet till afgörande företages, till hofrätten inkommit

bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis

bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller åro

ej besvärshandlingarna återställda eller styrkt afskrift däraf ingifven då

målet afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare,

där klaganden ej styrkt sig hafva i enlighet med hofråttens föreläggande

låtit i allmänna tidningarna införa kungörelse om besvären och förklaring

ej inkommit då målet till afgörande företages.

222 §.

Har klaganden låtit sina besvär af annan ingifvas till hofrätten,

vare i fall, som i 219 § afses, denne utan särskildt bemyndigande berättigad

att å klagandens vägnar uttaga besvärshandlingarna från hofrätten.

223 §.

Hav före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda

tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare

denne pliktig att inom lika tid som för besvärens anförande gällt, räknad

från den dag handlingarna honom tillställdes, förklaring till hofrätten ingifva;

är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd,

skall förklaringen ingifvas inom nittio dagar från sista kungörandet. Förklaring,

hvarom nu är sagdt, må ock i betaldt bref med allmänna posten

till hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda

uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga

förfall; visas förfall, utsätte hofrätten ny tid.

224 §.

Hvad parterna enligt 219 och 223 §§ hafva att iakttaga, sä ock

åfventyret, om det försummas, skall tecknas å besvärsskriften.

121

225 §. y

Pröfvar h of rät t en tillfälle höra lämnas klagandens vederpart att

afgifva yttrande öfver inlaga, som efter det besvären utställts till förklaring

blifvit af klaganden ingifven, eller finnes nödigt att klaganden höres öfver

förklaring eller annan inlaga, som af vederparten ingifvits, äge hofrätten

meddela föreskrift om delgifvande af inlaga, hvarom fråga är. Besluter

hofrätten att infordra öfverexekutors eller utmätningsmans utlåtande öfver

besvären, må ej part med beslutets delgifvande betungas.

226 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gottland afgjorda, må

fullföljas i annan ordning, än nu är sagdt; därom är särskildt stadgadt.

227 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den

klagande vederpartens kostnader i målet, efter ty hofrätten pröfvar skäligt.

Finnes någon hafva ohemult klagat, böte såsom i 29 kap. 2 §

rättegångsbalken stadgadt är. Missfirmar någon hos hofrätten öfverexekutor,

äge hofrätten, ändå att åtal ej sker, döma den felande till ansvar,

när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med böter beläggas; är den

svårare, läte hofrätten den brottslige där särskildt åtalas.

228 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, äge hofrätten, när

skäl därtill förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas,

förordna, att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan

följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.

229 §.

Då i utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, däröfver klagan må

föras, skall kungörelse om utslaget inlöras i allmänna tidningarna.

Närmare föreskrifter i fråga om sådan kungörelse meddelas af

Konungen.

230 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 kap. sägs, må ej öfverklagas.

Har i annat utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, hvarigenom målet

M34/07 1 6

122

visats åter till öfverexekutor eller utmätningsman, skall hvad i 211 §

tinnes stadgadt för där afsedt beslut om återförvisning äga tillämpning.

öfver slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål af hofrätt meddelats,

må klagan hos Konungen föras genom besvär, som, vid talans

förlust, skola till nedre justitierevisionen irigifvas före klockan tolf å

trettionde dagen från den dag, då utslaget gafs, dock att, där inom sagda

tid laga förfall visas, ny tid af Konungen utsättes. Klaganden åligger

att vid besvären foga öfverklagade utslaget jämte hofrättens protokoll, så

ock öfriga protokoll och utslag i målet, där de ej skola från hofrätten

insändas; försummas det och är ej det felande hos Konungen tillgängligt,

då målet till afgörande företages, skall klaganden hafva sin talan förlorat.

Hvad sålunda för ändringssökande iakttagas bör skall i utslaget gifvas

tillkänna.

Äro besvär öfver hofrätt^ utslag anförda, skola från hofrätten infordras

därstädes befintliga handlingar i målet. Finnes någon böra höras

öfver besvären eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen,

skall hvad i 219—225 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga delar gälla;

och skola, vid digifning af besvär, jämväl de i hofrätten af klaganden

ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig

yttra, honom delgifvas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

Mål, som före nämnda dag redan äro anhängiga, skola behandlas

enligt äldre lag; dock att, där ej före nämnda dag skett utmätning eller

meddelats förordnande, som i 28 § sägs, nya lagen skall lända till efterrättelse

samt att i fråga om förordnande om fast egendoms försäljning,

hvilket meddelats före nämnda dag, bestämmelserna i 86 § 2 mom. skola

tillämpas men, i händelse före samma dag öfverexekutors beslut vunnit

laga kraft eller borgenären begärt verkställighet af beslutet, de i sagda

lagrum stadgade tider räknas från nämnda dag.

Begäres efter den dag, då nya lagen träder i kraft, jämlikt 51 §

konkurslagen försäljning af fast egendom, som hör till konkursbo, skola

ändock i fråga om försäljningen tillämpas bestämmelserna i äldre lag, där

konkursen börjats före sagda dag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som blifvit ersatt genom bestämmelse i nya lagen, skall denna

i stället tillämpas.

123

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i förordningen den 10

augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende därå iakttagas

skall.

Härigenom förordna», att 10 § 3 inom. och 23 § 4 mom. i förordningen

den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad

i afseende därå iakttagas skall skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenårens lof, som i 1 punkten

sägs, öfverlåtit hans förskrifning till någon annan, hafve då han ej annan

rätt, än den, som förskrifningen lyder å; dock att i fråga om inteckningshafvares

rätt att njuta betalning ur intecknade egendomen gäller hvad

särskildt är stadgadt.

23 §.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad

af magistraten; och skall hvad i 85 och 99 §§ stadgas om skyldighet

för utmätningsman att utmätning hos öfverexekutor anmäla och

handlingar till honom insända ej äga tillämpning å magistrat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen! om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

.. Ju

124

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen.

Härigenom förordna», att 9 §, 36 § 4 mom., 51, 54—57 och 67 §§,

117 § 2 mom. samt 122—126 §§ konkurslagen skola erhålla följande

ändrade lydelse:

9 §•

Vid konkursansöknirig foge gäldenär uppteckning å boets egendom

och gäld, med uppgift å borgenärers namn och hemvist, så ock å de

böcker och handlingar, som boet röra; och vare uppteckningen med edsförpliktelse

underskrifven. År ej bouppteckning bifogad, eller uppstår

konkurs i följd af borgenärs yrkande och aflämnar ej gäldenär vid förklarings

afgifvande bouppteckning; varde, i stad af rätten och å landet af

domaren, förordnande genast meddeladt magistratsperson, kronofogde,

länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen

utan dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt, som till boet hörer,

under edsförpliktelse redligen uppgifva. Kan ej fullständig uppteckning

genast ske, bör skriftlig uppgift å borgenärerna och deras hemvist rätten

eller domaren ofördröjligen tillställas.

Då konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt person,

som nu nämnd är, att gäldenärs böcker och andra handlingar, som hans

rörelse angå, under försegling sätta eller i förvar taga, så ock, där rätten

eller domaren så nödigt anser, att låta konkursboets kända egendom under

säker vård hållas och boets angelägenheter bevakas intilldess, såsom framdeles

sägs, gode män utsedde blifvit. Är ej bouppteckning af gäldenären

125

ingifven, varde förordnande, på sätt nyss nämndt är, alltid meddeladt. På

yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerna äge rätten eller domaren

att, i stället för förordnande, hvarom nu är nämndt, uppdraga åt en eller

flere skicklige män att boet jämte de böcker och handlingar, som nämnda

äro, omhändertaga och med den befogenhet, som tillkommer gode män,

boet förvalta, intilldess gode män utsedde blifvit.

Varder annan än deri, som domare- eller tjänsteed aflagt, till förrättningsman

enligt denna § förord nåd; svärje inför rätten eller domaren,

att han det uppdrag redligen fullgöra skall; och hafve sedan samma plikt

och njute lika skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka rättens

ärenden gå.

Utvisar bouppteckningen, att fast egendom finnes i boet, åligge rätten

eller domaren att ofördröjligen om konkursen göra anmälan hos inskrifningsdomaren

samt tillika, där egendomen ligger inom rättens domvärjo,

hålla inskrifningsdomaren bouppteckningen till hända, men i annat fall

tillställa honom utdrag af densamma.

36 §.

4 mom. År under de sista trettio dagarna före konkursens början

pant af gäldenären lämnad för skuld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet

ej varit betingad, vare pantsättningen utan verkan, där borgenärerna det

påstå. Har under sagda tid borgenär sökt inteckning i fast egendom eller

i tomträtt för fordran, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats,

vare inteckningshafvaren pliktig att, där borgenärerna det påstå, återställa

inteckningshandlingen till konkursboet eller för verkställande af utbyte

efter ty i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom bestämmes hålla

den till hända; dock att hvad sålunda är stadgadt icke skall äga tillämpning

å inteckning, som inom den i 1 kap. II § i lagen om köp, byte

och gåfva af fäst egendom stadgade tid i sådan egendom sökts för fordran,

som där afses.

51 §.

Finnes i boet fast egendom, äga borgenärerna hos vederbörande

myndighet äska försäljning dåraf i den ordning utsökningslagen bestämmer.

Ej må försäljning annorledes ske, där ej borgenärerna i den ordning 59

och 60 §§ stadga sådant besluta eller, dår fråga är om försäljning annorledes

än å offentlig auktion, alla vid sammankomsten närvarande borgenärer

så ock gäldenären därtill samtycka.

126

Lös egendom må ej säljas annorledes än å auktion, den där blifva

lagligen kungjord, där ej borgenärerna i den ordning, som i 59

och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del däraf må säljas

under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens hörande därtill

lämnar bifall. Lös egendom, däri borgenär har panträtt eller annan förmånsrätt,

som endast i viss egendom gäller, må ej i något fall utan hans

samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas,

äga borgenärerna, där fartyget finnes å ort, inom riket, hos vederbörande

utmätningsman åska försäljning i den ordning, som om dylik egendom,

den där blifvit utmätt, särskilt är stadgad. År fartyg, som säljas skall,

för gäld intecknadt, må det ej annorledes än utmätningsvis säljas, med

mindre inteckningshafvare, hvilkens rätt är af försäljningen beroende, därtill

samtycker och för inteckningens dödande aflämnar inteckningshandlingen

till den, som af inteckningsbafvaren och köparen utses.

54 §.

Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt i handom,

eller har fartyg eller gods i fartyg tagits i mät för fordran, för hvilken

borgenären har sådan rätt till fartyget eller godset, som ill kap. sjölagen

sägs, eller har eljest för fordran lös egendom blifvit utmätt inom den tid

och på det sätt, att, enligt hvad särskilt år stadgadt, förmånsrätt i den

egendom för samma fordran uppkommit; äge borgenären besörja, att den

pant eller egendom å offentlig auktion såld varder, där ej gode männen

eller sysslomännen vilja den lösa; skolande försäljningen, där egendomen

utgöres af fartyg eller gods i fartyg, ske i den ordning, som om dylik

egendom, den där blifvit utmätt, särskildt är stadgad. Där ej egendomen

utmätningsvis försäljes, läte borgenären gode männen eller sysslomännen

minst en månad förut veta, när försäljningen skall ske, och vise för dem

reda för hvad som influtit.

Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu sagdt är,

åge sysslomännen därom besörja; dock att hvad sålunda stadgats icke skall

äga tillämpning, när förskrifning, som är intecknad i fast egendom, blifvit

åt fastighetsägaren lämnad såsom pant.

55'' §.

Gode män eller syssloman må. efter samråd med rättens ombudsman,

i mån af influtna tillgångar, medgifva borgenär, som bär fordran

127

den där enligt 4 eller 5 § i 17 kap. handelsbalken med förmånsrätt

utgå bör, att betalning därför före tiden för fordringarnas granskning lyfta,

dock bör borgenären förut hafva gifvit sin bevakningsinlaga till rätten

eller domaren in: vare ock pliktig ställa borgen för hvad han lyfter, där

ej borgenärerna, vid sammankomst, lyftning utan borgen medgifva.

Då inställelsedagen förbi är, må andra borgenärer, som förmånsrätt

för sina bevakade fordringar hafva, medgifvas, på sätt nyss är sagdt, att

betalning ur tillgångarna lyfta, sedan de, där edgång äskats, sådan fullgjort.

Kronan vare dock ej pliktig att borgen ställa.

56 §.

Vägras lyftning, där den enligt föregående § medgifvas må, äge

borgenär att sig därom hos rätten anmäla, och gifve rätten däröfver

utslag.

57 §.

Varder å fast egendom, som finnes i boet och icke står under tvångsförvaltning

såsom i utsökningslagen sägs, auktion utsatt att håilas i den

ordning där stadgas, åligge det gode männen eller syssloinännen att till

auktionsförrättaren aflämna behållning, som af egendomens förvaltning uppkommit.

Behållning, som ej sålunda aflämnas, skall, innan slutlig utdelning

sker, öfverläinnas till öfverexekutor, som har att mellan rättsägarne

uppgöra likvid i den ordning utsökningslagen bestämmer i fråga om

medel, som influtit under tvångsförvaltning.

67 §.

Arfvode till gode män och till syssloman bestämme borgenärerna,

antingen till visst af hundrade, eller efter annan grund; ej må det för

syssloman efter tid räknas. God man eller syssloman äge ej att för egen

del, där han själf är borgenär, eller såsom ombud för annan deltaga i

borgenärernas beslut därutinnan. Nöjes ej god man eller syssloman med

beslutet, eller menar någon borgenär, eller gäldenären, att arfvodet blifvit

för högt bestämdt; lägge rätten dem emellan, som skäligt pröfvas.

När beslut angående arfvode till sysslomännen fattas, skola borgenärerna

tillika föreslå arfvode till rättens ombudsman. Det förslag skall,

jämte det i ärendet förda protokoll, ingifvas till rätten, som därefter bestämmer

hvad skäligen må rättens ombudsman i arfvode tillerkännas.

128

Ej må arfvode njutas förr än gode män eller syssloman slutlig reda

för sig gjort.

Finnes i boet egendom, som är intecknad eller däri särskild förmånsrätt

eljest äger rum, må ej till förfång för dem, som hafva inteckning

eller eljest äga förmånsrätt i egendomen, utgå högre arfvode än som skäligen

motsvarar besväret med egendomens vård och skötsel.

117 §.

2 mom. Utgår fordran med förmånsrätt, njutes därå full ränta till

den dag, som för utdelning bestämmes, där borgenären ej dessförinnan

fatt uppbära betalning. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej

utfäst och viss betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem

för hundrade om året därå beräknad från den dag, den offentliga stämningen

utfärdad blef.

122 §.

Kommer borgenär, som efter inställelsedagen fordran anmält, och

hos syssloman visar sig hafva bevakningshanölingar till rätten eller domaren

ingifvit; då skall i utdelningsförslag, om hvars framläggande å viss

dag kungörelse ej redan blifvit utfärdad, utdelning å hans fordran beräknas;

och varde beloppet afsatt till dess fordringen granskad och pröfvad blifvit

Varder den fordran godkänd; äge borgenären rätt att af de konkursboets

tillgångar, som ej äro upptagna uti äldre utdelningsförslag än det i

första stycket omförmälda, först, så vidt återstående tillgångar därtill förslå,

erhålla utdelning till så stort belopp, som på hans fordran löper i förhållande

till hvad de andra redan uppburit, och tage sedan med dem del

i det, som af tillgångarna kan återstå: njute ock tillgodo den förmånsrätt,

honom enligt lag tillkommer.

123 §.

Då slutlig utdelning sker, skall ock redovisning för boets förvaltning

framläggas.

Vill borgenär eller gäldenär förvaltningen, eller sysslomännens åtgärder

i ett eller annat afseende klandra; instämme klandret till den rätt,

under hvars dom konkurssaken lyder, inom tre mänader från den dag, å

hvilken den för redovisningens granskning utsätta sammankomst upplöstes;

och varde klandret pröfvadt, ändå att konkurssaken i högre rätt fullföljes.

129

124 §.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blifvit i penningar förvandlad,

och den för slutliga utdelningen däraf bestämda dag tilländagått,

anses konkursen afslutad, ändå att dom öfver bevakade tvistiga fordringar

ej fallen ä.r, eller någon ytterligare tillgång, i följd af rättegång eller

annorledes, sedermera för boet uppkomma kan; yppas sådan tillgång, varde

den, på sätt, förut stadgadt är, bland borgenärerna fördelad. År fast

egendom, som hör till boet, icke försåld, vare det ej hinder för konkursens

atslutande, där auktion å egendomen hållits i den ordning utsökningslagen

bestämmer eller borgenärerna, ändå att sådan auktion ej hållits, besluta,

att konkursen skall afslutas.

Då konkurs bör såsom afslutad anses, gifve sysslomännen bevis

därom till gäldenären, om han det äskar. Vägra de det, pröfve rätten,

efter det ombudsmannen hörd blifvit, om laga skal för den vägran är.

125 §.

Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart,

att konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning

och konkurssakens behandling; då skall rättens ombudsman, med företeende

af gode männens eller sysslomannens därom afgifna framställning, förhållandet

hos rätten anmäla, och äge rätten förordna, att vidare behandling

af konkurssaken ej äger rum, därest ej inom trettio dagar borgenär eller

gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning åro

att tillgå.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga

stämningens kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute rätten eller

domaren ersättning af allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet

blifvit.

126 §.

Har konkurs afslutats utan att fast egendom, som hör till boet, gått

till försäljning, ankomme på fastighetens ägare att anmäla förhållandet för

antecknande i fastighetsboken.

Denna lag skall tråda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft, men skall icke tillämpas i konkurs,

som börjats före nämnda dag.

Genom denna lag upphäfves 17 kap. 9 § 2 mom. handelsbalken,

sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 juni 1875.

“"/OT

17

130

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 18 september 1862 huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undansättande

af egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 18 september 1862

huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående

undanskiftande af egendom i död makes bo skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Vill den, som i den dödas bo äger förfallen fordran, därför njuta

betalning ur boet innan tid till egendomsafträde ute är efter hvad i 5

eller 7 § sägs; ställe då borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter:

varder boets° egendom därefter inom sagda tid till konkurs afträdd; bevake

han i konkursen sin fordran, såsom vore den ogulden, och njute ej båttre

rätt än han hade innan gäldenären dog: gifve ock, där det lyftade, eller

något däraf, honom i konkursen frångår, sådant till boet ut, med laga

ränta från lyftningsdagen.

Afyttras af stärbhusdelägare boet tillhörig fast egendom förr än en

månad förflutit, antingen från den dag,, uppteckningen af boet slutad var,

eller, om bouppteckning inom föreskrifven tid ej förrättad blifvit, från

den dag, tiden därtill tilländagått; vare öfverlåtelsen emot den dödas borgenärer

utan verkan, där konkurs efter den döda börjas inom sagda tid,

samt gode männen, sysslomännen eller borgenärerna i konkursen å nya

ägaren taga stämning och fortställa den sist en månad efter inställelse

Ö

Ö O

131

dagen: har å egendomen lagfart ej blifvit sökt förr an efter inställelsedagen;

vare den klandertid, nu sagd är, beräknad från den dag, lagfarten

söktes. Enskild borgenär äge ock rätt återvinningstalan anställa på sätt

nämndt är: kungöre det dock, innan saken vid domstolen förekommer,

för gode männen eller sysslomännen: försummar han det; då må hans

talan ej till profning upptagas.

År under tid, som i andra stycket sägs, inteckning sökt på grund

af stärbhusdelägares utfästelse eller ock, på grund af utfästelse af den

döda, för fordran, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, galle

därom hvad i konkurslagen stadgas angående inteckning, som blifvit sökt

inom trettio dagar före början af konkurs.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af rätt

till. fast egendom träder i kraft, men skall icke tillämpas i konkurs, som

börjats före nämnda dag.

Genom denna lag upphäfves 17 kap. 9 § 3 mom. handelsbalken,

sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 juni 1875.

132

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas, att 2, 24 och 26 §§ i förordningen den 14

april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof skola

erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Göres hos den i 1 § nämnda underrätt skriftlig ansökning om särskilda

nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt

behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att

tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande

eller parternas öfverenskommelse bestämd; utfärde rätten stämning

på ägare och andra, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte

jämväl, att, till underrättelse för möjligen varande okända eller icke uppgiga

rättsägare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen

i den sockens kyrka, där fastigheten är belägen, som ock genom

allmänna tidningarna, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton

dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt; och åligge

rätten att ofördröjligen om ärendet göra anmälan hos inskrifningsdomaren.

Jordens eller lägenhetens ägare, då han höres, vare skyldig att hos rätten,

i ändamål af instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt

med honom del i saken häfver, vid äfventyr som i 25 § stadgas. Hos

rätten skall jämväl företes bevis därom, huruvida jorden eller lägenheten

är med inteckning besvärad; och äga parterna att, innan nämnden sättes,

i laga ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för

dess utgörande utföra.

133

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning

af elektriska ledningstrådar, parterna emellan tvist, huruvida därigenom

må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas

skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning därför, enligt

hvad i 1 § 2 mom. stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre rätten sådant,

innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra äga rum, beståmme

ock rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller

fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig

afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara. Skall ersättningen

utgå. i årlig afgift, må rätten bestämma viss tid, för hvilken den stadgade

afgiften skall utgå, med rätt för den, som skall utgifva eller uppbära

afgiften, att efter utgången af sagda tid erhålla ny pröfning af afgiftens

belopp. Har ej ansökning om tillsättande af särskild nämnd för sådan

pröfning till rätten inkommit före utgången af den fastställda tiden, skall

afgiften utgå med oförändradt belopp under lika tid, som förut bestämdes,

med rätt för den, som därefter vill erhålla ny pröfning af beloppet, att

därom göra ansökning, på sått nyss är sagdt.

Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i hofrätt genom

besvär.

24 §.

Lösen för jord eller lägenhet, som afstås skall, så ock ersättning

för intrång, hvilken skall på en gång utgå eller blifvit beräknad för

själfva anläggningen, vare den, som jordens eller lägenhetens begagnande

yrkat, skyldig att till ersättningstaganden utgifva inom den för jordens

eller lägenhetens afstående eller upplåtande stadgade tid eller, om ersättningsbeloppet

därförinnan ej hunnit bestämmas, inom tre månader efter

det sådan bestämmelse skett. För betalning af årlig afgift sätte rätten

ut tid, där parterna ej åsämjas.

Har ej öfverenskommelse om ersättningen träffats eller nämnden

sitt beslut meddelat inom den tid, då jorden eller lägenheten afstås eller

upplåtas bör, må sådant ej hindra arbetets företagande, därest sökanden

hos Konungens befallningshafvande ställer full borgen för lösnings- eller

ersättningsbeloppet samt för kostnad och skada. Kronan vare för sådan

borgen fri.

År jord eller lägenhet, som afstås skall, intecknad, varde ersättningsbeloppet

därför inom den för dess utgifvande hår ofvan stadgade tid nedsatt

i ränteriet hos Konungens befallningshafvande, som kungör sådant

vederbörande ersättningstagande och inteckningsägare, samt likvid dem

134

emellan sedermera i laga ordning uppgör. Är ersättningsbeloppet fastställdt

genom öfverenskommelse emellan den ersättningstagande och den,

som ersättningen gifvit, och förmenar inteckningsägaren värdet hafva blifva

för lågt beråknadt, vare denne berättigad att, där ej full likvid för

hans fordran honom lämnas, äska jordens uppskattning af nämnd, i den

ordning förut i denna lag är vordet stadgadt; dock gånge beslutet om

jordens afträdande icke dess mindre i verkställighet.

Sådan talan, som efter 21 och 22 §§ föras kan, må ej heller utgöra

hinder för vederbörande att, sedan ersättningsbeloppet blifvit inom stadgad

tid erlagdt eller nedsatt, jorden eller lägenheten tillträda eller begagna.

Fördröjes utöfver nämnda tid betalningen; då skall, i händelse någon till

ersättning berättigad det yrkar, frågan om jordens eller lägenhetens afstående

eller begagnande, såvidt på hans rätt inverkar, vara förfallen och

ankomma på ny pröfning.

26 §.

År jord eller lägenhet, som, på sätt omförmäldt blifvit, är vorden

afträdd, intecknad, åligge Konungens befallningshafvande att, sedan ersättningsbeloppet

blifvit nedsatt, därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren.

Utgör det som afträdts allenast en del af den fastighet,

hvari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning af ersättningen

likvid utfallit å inteckningens hufvudstol, åligge ock Konungens befallningshafvande

att därom, sedan fördelningen blifvit godkänd eller

vunnit laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända

fördelningslängden.

Utan hinder däraf att fördelning af ersättning för afträdd jord ägt

rum och blifvit godhänd eller vunnit laga kraft, äge inteckningshafvare,

hvars fordran icke blifvit till fullo betäckt, den rätt till talan, som honom

eljest, efter ty ofvan sägs, tillkommit.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning åt

rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där jorden

blifvit afträdd före nämnda dag.

135

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

afledning af vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning

och annan afledning af vatten skall erhålla följande ändrade lydelse:

År fast egendom, som blifvit i följd af de i 3 kap. gifna bestämmelser

afträdd, intecknad, åligge Konungens befallningshafvande att, sedan

löseskillingen blifvit nedsatt, därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren.

Utgör det som afträdts allenast en del af den

egendom, hvari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning af löseskillingen

likvid utfallit å inteckningens hufvudstol, åligge ock Konungens

befallningshafvande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit

laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

Har vid fördelning af ersättning, som i 67 § afses, likvid

utfallit å hufvudstol af intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder däraf att fördelning af löseskilling eller af ersättning,

som i 67 § afses, ägt rum och blifvit godkänd eller vunnit laga kraft,

äge inteckningshafvare, hvars fordran icke blifvit till fullo betäckt, den

rätt, hvarom i 69 § 3 mom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där egendomen

blifvit afträdd före nämnda dag.

136

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse åt 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Den lösen, grufägaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till

honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej parterna

om beloppet, varde det af förrättningsmanrten och gode männen

bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark af

enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning att

jordägaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt

innehafves, grufveskogar därunder inbegripna, tillfalla innehafvare!! af

besittningsrätten, men eljest jordägaren, mot förbindelse för denne, om

jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla innehafvaren skadeslös

för den förlust, som genom mistningen af marken honom tillskyndas.

Är marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit

jordägaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens

befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning, som för

fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom är stadgad;

åliggande det Konungens befallningshafvande att, där likvid utfallit å

hufvudstol af intecknad gäld, därom ofördröjligen, sedan fördelningen

godkänts eller vunnit laga kraft, göra anmälan hos inskrifningsdomaren

och tillika insända fördelningslängden. Äfven i andra fall, än nu sagts,

må grufägaren, om han det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens

befallningshafvande, som, på anmälan, håller densamma vederbörande

tillhanda.

137

Betalning eller nedsättning at‘ lösesumman jämte ränta därå från

den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio

dagar därefter, vid påföljd, om det försummas, att grufägaren förverkat

utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där marken

blifvit afträdd före nämnda dag.

i4iu/«

J»

138

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt

vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade,

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då lån utaf allmänna medel för beredande af odlingsföretag medelst

utdikningar eller vattenaftappningar, likmätigt Kungl. kungörelserna den 13

juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, äger

kronan för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i det hemman,

hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast

egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Det åligger Konungens befallningshafvande att, såvidt angår egendom,

som är i fastighetsboken upptagen, sedan anteckning, som nyss sagts,

skett, därom så ock angående de årliga afbetalnings- och räntebeloppen

ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren. När lånet blifvit till

fullo betaldt, skall ock härom anmälan göras efter ty nu sagts.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft, och skall tillämpas jämväl i fråga

om lån, som före nämnda dag antecknats i jordeboken och ej före samma

dag blifvit till fullo betaldt.

139

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9

november 1866 om skiftesverket i riket.

Härigenom förordnas, att 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9 november

1866 om skiftesverket i riket skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 8-

Är jord å landet oskiftad och vill delägare laga skifte därå erhålla;

hafve där vitsord till.

Om delning af jord, som ingår i tomtindelning, i köping eller å

annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, galle hvad särskild!

år stadgadt.

59 §.

Hvad nu rörande ägoutbyte mellan byar och hemman i förening

med ågoskifte stadgadt är, galle äfven, då fråga därom, utan sammanhan

med sådant skifte, förekommer, likasom ock då stadsjord möter ägor

landet, eller fråga eljest uppstår om utbyte af stadsjord mot äga å landet.

Mellan tomter i köping eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom

i stad finnes, eller mellan sådan tomt och annan jord vare ägoutbyte

i nu stadgad ordning icke tillåtet.

83 §.

Hindras ordentlig och formlig skiftesläggning af anlagda ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp, eller af sådana till hemman hörande lägenheter,

som lagligen därifrån upplåtna blifvit, eller af sådana inom skifteslaget

140

belägna utjordar eller urfjällar, hvilka tillhöra hemman i annat skifteslag

och ej kunna efter stadgandet i 56 § utbytas; då skola dessa lägenheter

i skiftet ingå och, efter delningsgrund och gradering, jämngoda utstakas

å de ställen, där det till beredande af ett redigt skifte ''lämpligen ske kan;

och gånge med utflyttnings- och odlingskostnaderna som i 13 kap. stadgadt

linnes. Ägare åt det hemman, hvarifrån lägenhet blifvit under nyttjanderätt

på viss tid eller lifstid upplåten, före vid skiftet därför talan; börande,

vid fråga om utbyte af ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, regementsfullmäktig,

efter anmälan från landtmätaren, tillförordnas.

UtgÖres lägenhet, som från hemman upplåtits, af tomt i köping

eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, må den

dock ej på sätt i denna § sägs i skifte ingå.

136 §.

Klandras ej skifte inom den i 129 § föreskrift^ tid, bör skiftesmannen

till ägodelningsrätten, vid rättens nästa sammanträde, eller sist vid

nästinfallande lagtima ting, karta och handlingar, för pröfning och fastställelse,

ingifva; och har rätten att, innan fastställelse å skiftet meddelas,

noga tillse och pröfva, att detsamma är lagligen beskaffad!, och bland

annat äfven däruti, att ägorna icke blifvit delade i flera skiften, än denna

stadga i 87 § högst tillåter, utan att sådan hemställan hos ägodelningsrätten

skott, som i 88 § föreskrifven finnes. 1 annan händelse må någon

fastställelse å skiftet icke meddelas, utan antyde domaren skiftesmannen

att i de olagliga delarna af skiftet nödiga rättelser verkställa. Äro felen

af större betydenhet, insände domaren kartan och handlingarna till Konungens

befallningshafvande, som föranstaltar, att skiftesmannen i laga ordning

varder under tilltal ställd. Finnes skiftet lagligen beskaffad!, då bör

rätten detsamma till framtida efterrättelse fastställa och bevis därom jämväl

å kartan anteckna. 1 enahanda ordning bör förrättadt ågoutbyte till

pröfning och fastställelse befordras.

Har ersättning för ståndskog, plantering eller bränntorfmosse blifvit

bestämd vid förrättning, som jämlikt 101 § hållits efter skiftes afslutande,

eller har vid hemmansklyfning, hvarå efter ty i 94 § stadgas fastställelse

icke skall meddelas, blifvit bestämdt, att ersättning, som nyss sagts, eller

bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd skall af

delägare i skiftet gäldas, och klandras icke förrättningen inom den i 129 §

bestämda tid; åligge landtmätaren att ofördröjligen till ägodelningsrättens

ordförande ingifva protokollet öfver förrättningen jämte alla förrättningen

rörande handlingar.

141

Har vid skiftesförrättning, hvarå skall sökas fastställelse, blifvit

bestämdt, att bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd

eller för ståndskog, plantering eller bränntorfmosse skall af delägare i

skiftet gäldas, åligge det ägodelningsrättens ordförande att därom så ock

angående beloppet af den ersättning, som skall från hvarje ägolott utgå,

samt de tider, å hvilka ersättningen skall betalas, ofördröjligen efter det

fastställelse å skiftet meddelats göra anmälan hos inskrifningsdoinaren;

är fråga om fastighet, som ej är i fastighetsboken upptagen, skall anmälan

göras hos Konungens befallningshafvande, som har att om förhållandet

göra anteckning i jordeboken. År ersättningen bestämd vid förrättning,

som i 2 mom. afses, skall efter ty nu sagts anmälan göras

efter det förrättningen vunnit laga kraft eller, i händelse af besvär, ersättningsfrågan

blifvit af ägodelningsrätten slutligen pröfvad.

Har ersättningsskyldighet, som ofvan sägs, upphört, ankomme det

på enskild sakägare att anmäla förhållandet för antecknande i fastighetsboken.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rått till fast egendom träder i kraft.

142

Förslag

till

Lag

om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall fogas ett nytt

mom., så lydande:

3 mom. Jord, hvilken såsom själfständig tomt ingår i tomtindelning

i köping eller å annan ort, där tomtindelning såsom i stad finnes, må ej,

ändå att den genom hemmansklyfning eller ägostyckning utbrutits, klyfvas

eller styckas enligt denna lag; ej heller skola å upplåtelse från tomt å

sådan ort af visst till gränserna bestämdt område denna lags bestämmelser

angående jordafsöndring äga tillämpning.

Varder tomt, som nu sagts, delad, då skall, där tomten utgöres af

jord, som är i mantal satt, Konungens befallningshafvande förordna, huru

de utskylder och besvär, som hvilat å den odelade tomten, skola efter delningen

utgöras, samt om fördelningen göras anteckning i jordeboken; skolande,

där tomten hör till köping eller inunicipalsamhälle, för ändamål,

som nu sagts, angående delningen ofördröjligen hos Konungens befallningshafvande

göras anmälan af den myndighet, som har inseende öfver samhällets

bebyggande. Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tilllämpning,

där tomten häftar för afgäld, som enligt lagen den 25 maj 1905

rörande afgäld från afsöndrad lägenhet skall utgå, eller för frälseränta

eller för lån, som af allmänna medel lämnats för beredande af odlingsföretag.

Denna lag skall träda i kraft den dag,fdå lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

143

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda

protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875

angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Förutom det i 1 kap. 9 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom

föreskrifna protokoll öfver inskrifningsärenden skola vid underrätt föras

följande särskilda protokoll, nämligen: ett öfver äktenskapsförord; ett öfver

förmyndares tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar,

testamenten, som vid domstolen bevakas, morgongåfvobref och

afhandlingar om lösöreköp. Uti inskrifningsprotokollet skall för hvarje

ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, ärendet rörer, samt uti

öfriga protokollen för ärende, som angår inregistrering af bouppteckning

eller bevakning af testamente, den dödes namn och för annat ärende namnet

å den person, ärendet rörer.

Vid rådstufvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskilt

protokoll öfver förlagsinteckningar. I det protokoll skall för hvarje

ärende å brädden tecknas förlagstagarens namn jämte uppgift om rörelsens

beskaffenhet och orten, hvarest den drifves.

Hos Stockholms rådstufvurätt varde ock särskildt protokoll fördt

öfver inteckningar i fartyg; och skall i det protokoll för hvarje ärende å

144

brädden tecknas namnet å det fartyg, hvarom fråga är, samt det nummer,

hvarunder fartyget blifvit i fartygsregistret infördt.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det

i protokollet anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

%

145

Förslag

till

Lag

om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet

l §•

x

Hafva, efter det lägenhet blifvit från hemman för alltid afsöndrad,

lägenheten och stamhemmanet kommit i samme ägares hand, må lägenheten

sammanläggas med stamhemmanet efter ty här nedan sägs. Har

efter det afsöndringen skedde stamhemmanet blifvit styckadt annorledes

än genom afsöndring, må sammanläggning af lägenheten ske med sålunda

afstyckad del.

Ej må i något fall sammanläggning äga rum, där lägenheten utgöres

af tomt i köping eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad

finnes.

2 §•

Ansökning om sammanläggning skall göras vid rätten, men ankomme

det på inskrifningsdomaren att i ärendet besluta, och galle jämväl i öfrigt

angående sådant ärende i tillämpliga delar hvad i allmänhet är stadgadt

om inskrifningsärende; dock att hvad som föreskrifves angående

skyldighet att till hofrätt insända afskrift af protokoll icke skall äga tilllämpning

å ärende, som här afses.

3 §■

Finnes i fastighetsboken antecknadt, att klander blifvit instämdt å

fång till fastighet, hvarom fråga är, eller finnes eljest rätten därtill tvistig,

““/o? 19

146

eller är sådan fastighet utmätt eller beslut meddeladt om dess försäljning

i den ordning utsökningslagen bestämmer, varde ansökningen afslagen.

4 §•

Ej må ansökning om sammanläggning bifallas, med mindre sökanden

erhållit lagfart å de fastigheter, som skola sammanläggas; dock att, där

någondera fastigheten förvärfvats genom fång, hvarmed ägaren enligt

äldre lag icke varit skyldig att lagfara, lagfart å den fastighet ej är erforderlig,

där ägarens åtkomst styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan

så är att antingen endera fastigheten icke är besvärad af sökt eller beviljad

inteckning eller inskrifning eller ock, där båda fastigheterna äro sålunda

besvärade, den ena häftar allenast för sådana inteckningar eller inskrifningar,

som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i den

andra, samt i denna icke finnes annan inteckning eller inskrifning med

bättre eller lika rätt; skolande hvad nu sagts i fråga om inteckning eller

inskrifning äga tillämpning jämväl beträffande fordran eller rättighet, som

afses i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom.

Afser ansökningen lägenhets sammanläggning med del af stamhemmanet,

må ansökningen icke bifallas, med mindre det visas, att från lägenheten

icke skall utgå afgäld till öfriga delar af stamhemmanet.

5 §•

Bifalles ansökningen, vare inteckning eller inskrifning, som är meddelad

allenast i endera fastigheten, gällande jämväl i den andra; skolande

härom göras anteckning i fastighetsboken.

Varder, efter det ansökningen bifallits, på grund af tidigare rätt

till endera fastigheten ansökan om inteckning eller inskrifning gjord eller

fullföljd, skall den inteckning eller inskrifning, där ansökningen därom

bifalles, fastställas att gälla i hela. den nya fastigheten.

6 §•

Då ansökning, som i denna lag afses, bifallits, kungöre inskrifningsdomaren

ofördröjligen beslutet för Konungens befallningshafvande.

7 §•

Hvad här ofvan i denna lag är stadgadt angående lägenhets sammanläggning

med stamhemman eller del af stamhemman skall äga mot

-

147

svarande tillämpning i fråga om lägenhet, som för alltid afsöndrats från

annan fastighet än hemman, så ock i fråga om område, som från fastighet

afskilts i enlighet med bestämmelserna om jords eller lågenhets afstående

för allmänt behof eller om ändring eller utrifning af vattenverk, men

blifvit af fastighetsägaren återlöst.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

148

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj 1899 angående förändring

af tomts område.

Härigenom förordnas, att 1—5, 9, 10 och 12 §§ i lagen den 26 maj

1899 angående förändring af tomts område skola erhålla följande ändrade

lydelse:

1 §•

Vill i stad någon sammanlägga två tomter till en, eller från tomt

afstycka viss del att med annat område sammanläggas till en tomt, eller

med tomt sammanlägga område, som ej i tomtindelning ingår, eller tomtdel,

som förvärfvats i den ordning gällande författning om jords eller

lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver, söke inskrifningsdoinarens

medgifvande till den åtgärd.

Ansökning, som nu sagts, skall göras vid rätten, men ankomme

det på inskrifningsdoinaren att i ärendet besluta, och galle jämväl i öfrigt

angående sådant ärende i tillämpliga delar hvad i allmänhet är stadgadt

om inskrifningsärende; dock att hvad som föreskrifves angående skyldighet

att till hofrätt insända afskrift af protokoll icke skall äga tillämpning å

ärende, som här afses.

2 §•

Visar ej den, som söker medgifvande, hvarom i 1 § sägs, att genom

laga kraft ägande beslut af den myndighet, som har att pröfva frågor om

jämkning i gällande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämkning,

hvarom fråga är, varde ansökningen afslagen.

149

Lag samma vare, där i fastighetsboken tinnes antecknadt att klander

blifvit instämdt å fång till område, hvarom fråga är, eller rätten därtill

eljest tinnes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut meddeladt

om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom är

stadgad.

3 §•

Sammanläggning af två tomter må ej medgifvas, utan så är, att

sökanden vunnit lagfart å tomterna samt endera tomten icke är besvärad

af beviljad eller sökt inteckning och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet.

4 §■

Medgifvande att med tomt sammanlägga område, som ej i tomtindelning

ingår, må ej lämnas, utan att sökanden vunnit lagfart å såväl

tomten som det område, hvilket därmed skall sammanläggas; ej heller där

sistnämnda område är besväradt af beviljad eller sökt inteckning eller

kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i sökandens hand häfta för fordran

eller annan rättighet.

Hvad nu är sagdt äge motsvarande tillämpning, där någon vill med

tomt sammanlägga tomtdel, som förvärfvats i den ordning gällande författning

om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver.

5 §•

Ej må det medgifvas ägare af tomt att därifrån afstycka viss del

att med annat honom tillhörigt område till en tomt förenas, med mindre

han erhållit lagfart å tomten och å det område, hvarmed tomtdelen skall

förenas. Söker ägare af tomt att därifrån må afstyckas viss del att med

område, som tillhör annan, sammanläggas till en tomt, må ej medgifvande

därtill lämnas, där ej sökanden erhållit lagfart å tomten samt ägaren af

det område, hvarmed tomtdelen skall förenas, såväl erhållit lagfart å det

område som ock, på grund af öfverlåtelse från sökanden, om lagfart å tomtdelen

gjort ansökan, hvars pröfning uppskjutits i afbidan på styckningsfrågans

afgörande.

År tomt, därifrån någon del skall afstyckas, besvärad af beviljad

eller sökt inteckning, må ej medgifvande till afstyckningen lämnas, där

ej, efter det myndighet, som i 2 § sägs, till styckningen gifvit tillstånd,

inteckningshafvaren med företeende af inteckningshandlingen i hufvud

-

150

skrift inför rätten samtyckt till styckningen; har samtycke gifvits, skrifve

rätten bevis därom å inteckningshandlingen. Samtycket vare utan verkan,

där ej i anledning af det lämnade tillståndet styckningen medgifves.

Där sådant fall är förhanden, att enligt 11 kap. 2 § jordabalken

tomt kan i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet, må ej

afstyckning därifrån medgifvas förr än efter utgången af den tid, inom

hvilken enligt nämnda lagrum inteckning skall sökas.

9 §•

Skall enligt hvad i 7 eller 8 § sägs inteckning gälla jämväl i annat

område än det, hvari den beviljats, eller upphöra att gälla i visst område

eller ansökan om inteckning anses till någon del förfallen, göre inskrifningsdomaren

anteckning därom i fastighetsboken.

10 §.

Då ansökning, som i denna lag afses, bifallits, kungöre inskrifningsdomaren

ofördröjligen beslutet för den myndighet, som har att pröfva

frågor om jämkning i gällande tomtindelning.

12 §.

Hvad i denna lag är stadgadt för stad skall ock gälla för köping

eller annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af

rätt till fast egendom träder i kraft.

MOTIV.

153

Förslag till lag om köp, byte och gåfva af fast egendom.

Likasom i 1734 års lag bör jordabalken allt fortfarande behandla de arter

af fång till fast egendom, hvilka äro att hänföra till den allmänna förmögenhetsrättens

område. I föreliggande afdelning af förslaget till jordabalk hafva därför

upptagits dels bestämmelser rörande köp, byte och gåfva, hvilka behandlas i ett

sammanhang, dels stadganden om viss tids häfd, som upptagits i samband med

reglerna om inskrifning. Urminnes häfd däremot kommer att behandlas i förslagets

tredje afdelning, som är afsedd att bland annat omfatta lagstiftningen

angående grannskapsförhållanden mellan fastigheter, hvarmed bestämmelserna om

urminnes häfd äga nära samband. I jordabalken har icke ansetts böra upptagas

lagstiftningen angående expropriation. På grund af denna lagstiftnings särskilda

natur såsom till väsentlig del fallande inom området för den offentliga rätten —

gtats- och förvaltningsrätten — har den icke sin rätta plats i jordabalken.

Köp, byte och gåfva bilda tillsammans en särskild grupp af rättsförvärf,

hvilka kunna betecknas med benämningen öfverlåtelser; dessa rättsförvärf äro till

sin giltighet beroende af företrädarens rätt, det är ur denna, som förvärfvarens

rätt härledes. Köp och byte stå hvarandra mycket nära. Köpet kännetecknas

däraf att vederlaget är bestämdt i penningar. Vid byte af fast egendom tänker

man närmast på det fall, att en fastighet går i utbyte mot annan fastighet, men

vederlaget kan ock tänkas vara bestämdt i lösören eller annorledes, blott icke i

penningar. Gåfva åter är i motsats till köp och byte den vederlagsfria öfverlåtelsen.

Dessa olika former af öfverlåtelse återfinnas dock i verkligheten icke

alltid i sin renhet. Öfvergångsformer förekomma såväl mellan köp och byte —

då vid byte mellangift gifves i penningar — som mellan aftal af dessa slag och

14M/07 20

154

gåfva — då vederlag utgår, ehuru till så ringa belopp, att öfverlåtelsen åtminstone

delvis måste antagas hafva skett i gåfvosyfte.

Tydligt är, att under nutida förhållanden köpet blir det »laga fång», som i

främsta rummet påkallar lagstiftarens uppmärksamhet. Om byte hafva särskilda

regler icke ansetts nödiga, utan har det funnits tillräckligt att stadga, att med

endast en mindre väsentlig afvikelse bestämmelserna om köp skola i tillämpliga

delar komma till användning. Beträffande gåfva af fast egendom hafva i ett

särskildt kapitel af förslaget sammanförts åtskilliga stadganden, hvilka till största

delen endast återgifva innehållet af förordningen den 21 december 1857 angående

hvad i testamente gifvas må så ock om gåfva af fast egendom, till den del

denna förordning handlar om gåfva. Förordningens bestämmelser härom ersatte

motsvarande stadganden i 8 kap. jordabalken af 1734 års lag och böra vid en

omarbetning af jordabalken upptagas i denna.

Hvad angår förslagets bestämmelser om köp af fäst egendom, är deras syfte

olika. Dels måste vissa stadganden af grundläggande natur gifvas angående

aftalets form och innehåll; dessa stadganden kunna icke genom säljares och

köpares öfverenskommelse sättas å sido. Dels böra bestämmelser meddelas, som

afse att reglera säljares och köpares inbördes rättigheter och skyldigheter i de

fall, där icke uttryckliga bestämmelser i sådant hänseende meddelats i själfva

aftalet eller af omständigheterna i det särskilda fallet kan hämtas ledning för

utrönande af kontrahenternas vilja och mening. Särskildt äro sådana lagbestämmelser

erforderliga, då man har att afgöra, hvilka påföljder skola inträda, därest säljaren

eller köparen i något afseende eftersätter hvad honom enligt aftalet åligger.

De i sådant syfte gifna stadganden, som upptaga största delen af lagförslagets

innehåll, bilda en motsvarighet till hvad i lagen den 20 juni 1905 bestämmes i

fråga om köp och byte af lös egendom.

För exekutiv föryttring af fast egendom gälla de särskilda regler, utsökningslagen

innehåller. Att emellertid vissa af de om frivillig försäljning gifna

bestämmelser äga tillämpning jämväl å dylik föryttring, är uppenbart; endast i

den mån de i utsökningslagcn meddelade föreskrifterna kunna anses reglera förhållandet,

äro de allmänna bestämmelserna om köp uteslutna från användning.

155

1 KAP.

Om köp och byte.

1 §•

Kedan under medeltiden har den svenska lagstiftningen knutit öfverlåtelse Köpeaftaaf

fast egendom vid iakttagandet af viss form.* Enligt medeltidslagarna inner- ***• form.

fattade denna form äfven hvad nu kallas lagfart, men i praxis skilde sig snart

nog lagfarten såsom en särskild åtgärd från själfva öfverlåtelsen. Sedan denna

skillnad uppkommit, skedde öfverlåtelsen i regel genom skriftlig och bevittnad

handling. Bruket af sådan handling var mot slutet af 1600-talet så fast

rotadt, att Lagkommissionen ansåg sig kunna föreslå, att detta bruk skulle i den nya

lagen upptagas såsom en tvingande rättsnorm. Detta skedde genom stadgandet

i 1 kap. 2 § jordabalken, som beträffande fast egendom föreskrifver, att »köp,

skifte och gåfva skola skriftligen ske med tvegge manna vittne och de villkor däri

sättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva sig grundar». Äfven i främmande rätt

möter oss samma fordran, stundom skärpt genom föreskrift om medverkan af

offentlig myndighet vid dylika aftals upprättande.

Grunden till att man, när fråga är om fast egendom, icke velat tillägga den

formlösa viljeyttringen samma verkan, som eljest i allmänhet tillerkännes den, ligger

i den särskilda betydelse, hvilken i ekonomiskt likasom i socialt hänseende tillkommer

detta slag af egendom. Yäl har utvecklingen på det ekonomiska området skapat nya

värden och mångdubblat den rörliga förmögenheten, men för denna oerhördt stegrade

produktion utgör dock alltjämt jorden med dess krafter den bestående grundvalen.

Och ehuru icke, såsom under en äldre tid, jordbesittning är så godt som den

enda form af förmögenhet, hvarå social själfständighet grundas, är dess betydelse

för det moderna samfundslifvet ingalunda undanträngd; hemmet på egen grund

har blifvit ett i allt vidare samhällskretsar lifligt eftersträfvadt mål. Yikten och

mångfalden af de intressen, hvilka sålunda anknyta sig till den fasta egendomen,

ställer omsättningen af denna egendom på ett helt annat plan än det allmänna,

varubytet. Lagstiftaren måste, såvidt det på honom kan ankomma, se till

att föryttring af sådan egendom icke sker utan moget öfvervägande och att, om

föryttring skall ske, den sker på sådant sätt, att äganderättsförhållandet blifver

* Se bil. I.

156

för framtiden klart och otvetydigt; ty detta förhållande är af betydelse icke blott

för kontrahenterna själfva utan också för tredje man. Föryttringen måste ske i

en form, som lämpar sig för den i rättssäkerhetens intresse anordnade inskrifningen.

Att för nu angifna ändamål användande.af den skriftliga formen är i

särskild grad lämpadt, ligger för öppen dag; och förslaget bibehåller därför

såsom allmän regel fordran på sådan form för fastighetsköp. En blott muntlig

öfverenskommelse är för dylikt köp icke nog. Men under det förslaget härutinnan

öfverensstämmer med gällande rätt, afviker det från stadgandet i 1 kap. 2 §

jordabalken såtillvida, som det begränsar denna formfordran till själfva öfverlåtelseförklaringen.

Enligt ordalydelsen af nämnda lagrum synes fordran på

skriftlig form gälla aftalet i dess helhet; intet, som icke klädts i denna form,

kan från ena eller andra sidan åberopas; något utrymme för muntliga överenskommelser

vid sidan af det som skrifvits finnes icke. I lagtillämpningen har

ock denna uppfattning med stränghet fasthållits.1 Likväl har man icke från*

känt ett köpeaftal giltighet blott därför att köpehandlingen icke varit undertecknad

af köparen.2 Detta torde ock öfverensstämma med lagens mening.3

Enligt Beredningens tanke låter sig ett så utsträckt formaliserande af

detta aftal icke väl förena med svensk rätts allmänna ståndpunkt. Denna är

otvifvelaktigt den, att en frivilligt gjord utfästelse skall gälla oberoende af den

form, under hvilken den gifvits; äfven i sådant hänseende är aftalsfriheten

erkänd. Från denna i naturlig rättskänsla grundade uppfattning bör lagstiftaren

icke afvika i vidare mån än det påkallas af särskilda hänsyn. Och de, som här

kunna åberopas, föranleda ingalunda därtill att aftalet skall i sin helhet formbindas.

De äga ingen tillämpning å köparens utfästelse. Att han förbinder sig

att för en fastighet betala en viss summa penningar är för honom af ingen

annan betydelse än samma utfästelse, gifven i fråga om lös egendom. Det finnes

därför intet skäl, hvarför icke här en dylik utfästelse skulle vara för honom

bindande, oaktadt den icke är gjord i skriftlig form. Det är endast för säljarens

öfverlåtelse af egendomen formens iakttagande är påkalladt; den skall bereda

trygghet mot förhastade och obetänkta beslut i ett fall af sådan vikt. Men för

1 Se K. Maj:ts dom den 14 okt. 1875 (N. J. A. s. 403) och utslag den 3 noy. 1904 (N. J. A. s. 497).

3 Se K. Maj:ts domar den 33 okt. 1862 (Naumanns tldskr. 1865 s. 13), den 7 nov. 1900 (N. J.

A. «. 398) och den 12 april 1904 (N. J. A. s. 110).

» Se bil. I.i

detta ändamål är det visserligen icke heller i fråga om säljaren nödvändigt att

allt, som han i samband med föryttringen utfäster, likställes med denna. Det

är endast det afgörande beslutet om öfverlåtandet af äganderätten som är af

denna särskilda vikt och betydelse. I fråga om utfästelser, hvilka icke äro af bety*

delse för frågan om äganderättens öfverflyttande från den ene till den andre, finnes

ingen anledning att afvika från den fulla aftalsfribetens eljest gällande grundsats

Utgående från nu angifna synpunkter innehåller förslaget endast den formföreskrift,

att för åvägabringande af ett gällande köpslut om fast egendom erfordras

att säljaren utfärdar en skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till

köparen. Innan sådant skett, finnes icke något rättsligt bindande köpeaftal.

Men sedan det skett, är aftalet bindande i sin helhet, äfven i fråga om sådana

däri ingående utfästelser och åtaganden, hvilka icke upptagits i köpehandlingen.

Uppenbart är visserligen, att här såsom eljest gäller, att när i fråga om ett

ömsesidigt rättsförhållande upprättats skriftlig handling den omständigheten att

icke där finnes upptagen en bestämmelse, som den ene eller andre kontrahenten

sedermera vill göra gällande, skärper fordringarna på den bevisning, som

af honom måste fordras för att den åberopade bestämmelsen skall blifva tillämpad;

men detta förhållande minskar icke själfva grundsatsens giltighet. Måhända

skall mot den sålunda intagna ståndpunkten anmärkas, att den brister

i formell följdriktighet. Beredningen har emellertid funnit sig hellre böra offra

något af denna följdriktighet än att mer än nödvändigt afvika från den för ett

sundt rättslif så betydelsefulla regeln att hvad som lofvas också skall hållas.

En annan väsentlig olikhet mellan förslaget och nu gällande rätt ligger

däri, att stadgandet att köp skall »ske med tvegge manna vittne» icke har någon

motsvarighet i förslaget. Hvad nämnda stadgande i själfva verket innebär, är

icke rätt klart. Närmast synes ligga att uppfatta det såsom en formföreskrift,

så att för köpslutets giltighet skulle erfordras, icke endast att det slutits skriftligen,

utan också att dämdd två vittnen varit tillstädes. Med denna uppfattning

skulle det stå säljaren öppet att undandraga sig fullgörandet af ett köpeaftal

eller senare påkalla dess återgång, när köpehandlingen, ehuru densamma ostridigt

af honom undertecknats och utfärdats, icke tillika styrkts af två vittnen eller

när någotdera vittnet vid tillfället varit jäfvigt. Ett sådant resultat måste för

rättskänslan framstå såsom i hög grad motbjudande. Också torde man åtminstone

158

i senare tid ofta hafva uppfattat föreskriften om tvegge manna vittne endast såsom

en af lagen gifven ovillkorlig föreskrift om sättet för bevisning i sådana fall, då säljaren

bestrider att något köpeaftal kommit till stånd.1 Om denna uppfattning är

öfverensstämmande med lagens mening, synes man emellertid icke kunna anföra något

giltigt skäl, hvarför det i dylika tvister skulle vara köparen betaget att styrka aftalets

verklighet genom annan bevisning än utsagor af de personer, hvilka såsom köpevittnen

tecknat sina namn å handlingen. Beredningen har därför icke i sitt förslag

upptagit någon föreskrift om att vittnen erfordras vid köpslutet. Såvidt

med nämnda föreskrift åsyftats att bereda trygghet mot användande af förfalskade

eller obehörigen åtkomna köpehandligar,2 torde genom de bestämmelser, Beredningen

föreslagit i fråga om villkoren för lagfarts meddelande, den fara, som

af nämnda anledning kan hota den redbara samfärdseln, hafva blifvit förebyggd,

i den mån detta omedelbart genom föreskrifter i lag kan ske.

Från fordran på iakttagande af form vid köp af fast egendom har stadgats

undantag för det fall att köpet skett å offentlig auktion. Den garanti mot obetänksamt

afhändande af fast egendom, fordran på skriftlig form för öfverlåtelsen

är afsedd att bereda, är här icke af behofvet påkallad; innan ett beslut om egendomens

föryttring i denna ordning bringas till verkställighet, har ägaren haft

rundlig tid att noga öfverväga saken. Offentligheten vid försäljningen gör det

ock i allmänhet lätt att äfven utan skriftlig köpehandling konstatera öfverlåtelsen

och villkoren därför. Fordran på skriftlig form för köpslutet har därför

synts kunna för detta fall uppgifvas. När enligt de för auktion i allmänhet

gällande regler ett köpeaftal kommit till stånd, är alltså detta aftal bindande

för säljaren ej mindre än för köparen och medför alldeles samma rättsverkningar,

som eljest inträda först i och med utfärdande af köpehandling.3

Med köpet, det må nu hafva slutits på ena sättet eller det andra, öfvergår

enligt svensk rättsuppfattning omedelbart äganderätten från säljaren till köparen.

Köpet är icke, såsom enligt romersk och tysk rätt, ett aftal om framtida öfverlåtelse

af äganderätt utan innefattar omedelbart själfva öfverlåtelsen; för ägande

1

Jfr K. Maj:ts domar den 12 april 1877 (N. J. A. s. 248), den 30 ok t. 1878 (N. J. A. s. 369)

och den 9 dec. 1892 (N. J. A. s. 550).

* Jfr K. Maj:ts dom den 26 okt. 1906 (N. J. A. s. 432).

3 Jfr ang. gällande rätt K. Haj:ts domar den 30 nov. 1893 (N. J. A. s. 501) och den 7

jnni 1900 (N. J. A. s. 288) samt ntslag den 9 april 1897 (N. J. A. s. 243).

159

rättens öfvergång erfordras icke något vidare, såsom att köparen tillträder egendomen

eller att lian söker lagfart. Äganderätten öfvergår på köparen med själfva

aftalet. Om sålunda efter köpehandlingens utfärdande säljaren råkar i konkurs,

äga icke hans borgenärer, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, någon

rätt till egendomen; om köparen efter köpet men innan han sökt lagfart å egendomen

ingår äktenskap, får icke andra maken utan vidare giftorätt däri.

Erinras bör emellertid, att ehuru köparen sålunda redan genom aftalet vinner

äganderätt till fastigheten, denna rätt icke under alla förhållanden åtnjuter fullt

rättsskydd mot tredje man; för att bereda den sådant skydd erfordras en ytterligare

åtgärd från köparens sida, nämligen köpets lagfarande.

2 §•

Att äganderätten öfverflyttas till köparen genom själfva köpslutet, innebär Villkor skola

icke att köparens rätt till egendomen skulle under alla omständigheter genom »pptagas i

själfva köpeaftalet blifva ovillkorlig. I viss omfattning måste det lämnas säljaren

tillfälle att göra köparens rätt till egendomen beroende af villkor. I hvilken

utsträckning detta må ske, framgår af bestämmelsen i 3 §.

Skall emellertid genom fordran på skriftlig form för köpeaftalet uppnås

syftet att sålunda åstadkomma reda och klarhet i äganderättsförhållandena, måste

det gälla, att allt, som pa ett eller annat sätt kan vara af betydelse för öfverlåtelsens

verkan, iklädes sådan form. Ett vid köpslutet gjordt åtagande från köparens

eller säljarens sida kan visserligen enligt förslaget utkräfvas, äfven om det

icke upptagits i köpehandlingen. Men skall köparens rätt till egendomen vara

beroende af att han rätteligen fullgör ett sådant åtagande, måste detta vara i

köpehandlingen utmärkt. Detsamma maste gälla, när öfverlåtelsen eljest skall

vara beroende af villkor; detta förhållande maste vara i köpehandlingen angifvet.

Härom har i denna § meddelats föreskrift.

Utom den allmänna regeln om skriftlig form för villkorsbestämmelser har

det funnits nödigt att meddela en särskild föreskrift om verkan däraf att villkor,

som upptagits i köpehandlingen, icke influtit i ett senare utfärdadt särskildt köpebref.

Som bekant är det hos oss synnerligen vanligt, att i anledning af köpet

upprättas tva särskilda handlingar, af hvilka den ena benämnes köpekontrakt

och i allmänhet upprättas i två exemplar samt underskrifves af både säljaren

160

och köparen men den andra under benämning af köpe- eller salubref undertecknas

endast af säljaren och utfärdas i ett exemplar. Syftet med detta användande

af dubbla köpehandlingar har varit, att säljaren i köpebrefvets innehållande skall

äga ett medel att förhindra det öfverlåtelsen varder definitiv med mindre köparen

fullgör hvad enligt kontraktet utgör villkor för hans rätt. Då detta bruk är fast

rotadt och i många fall motsvaras af ett verkligt behof — ehuru visserligen detta

behof kunde tillgodoses på ett enklare sätt — har Beredningen icke kunnat ifrågasätta

att genom lagbestämmelser aflysa detsamma. Men det måste tillses,

att icke af denna dubbelhet i de om köpet upprättade urkunderna uppstår fara

för rättssäkerheten. Detta skulle blifva förhållandet, om villkor, som upptagits

i köpekontraktet men icke på något sätt omnämnas i köpebrefvet, skulle kunna

inverka på köparens rätt till egendomen. Förslaget innehåller därför den med

sakens natur öfverensstämmande regeln, att när särskildt köpebref utfärdats, köparens

rätt ej vidare skall vara beroende af villkor, som funnits i köpekontraktet

men ej uttryckligt eller genom hänvisning upptagits i köpebrefvet. Afsåg ett

dylikt villkor fullgörandet af något, som köparen åtagit sig men som han icke

fullgjort, står det naturligtvis alltid säljaren öppet att kräfva fullgörande, där

ej omständigheterna föranleda, att eftergift äfven härutinnan skett; i och för sig

ligger i utfärdandet af särskildt köpebref allenast att en dylik aftalsbestämmelses

verkan såsom villkor för köparens rätt till egendomen förfallit.

3 §•

Ogiltiga Nutidens rättsåskådning kräfver, att äganderätten till fast egendom icke

villkorsbe- ggres beroende af godtyckligt uppställda villkor eller eljest underkastas

inskränkningar, som verka förlamande på ägarens handlingsfrihet i fråga

om sättet att förfoga öfver egendomen. Visserligen måste det alltid tillåtas

säljare och köpare att efter godtfinnande träffa bestämmelser, i kraft af hvilka

köparens inträde i den fulla utöfningen af äganderätten uppskjutes och göres

beroende af det sätt, hvarpå ett vid köpet fäst villkor utfaller, lika litet

som det kan betagas köpare och säljare möjlighet att bestämma viss tid

för inträdandet af köpets fulla rättsverkningar öfver hufvud, lika litet kan

eller bör det förhindras, att köparens fulla rätt till egendomen göres beroende

af ett dylikt s. k. suspensiv! villkor. Den rätt, som förvärfvas under sådant

161

villkor, är tills a idare lika oviss som själfva villkorets inträffande; förvärfvaren kan

vid sådant förhållande icke skäligen åberopa sitt förvärf såsom grundval för vidare

förfoganden öfver egendomen, så länge det icke visat sig, huru villkoret utfaller.

Sådana a illkor däremot, som afse rätt för säljaren att påkalla återgång af

ett köp, som i och för sig redan blifvit definitivt, äro af annan art än de förra och

kunna icke med dem i lagstiftningen utan vidare likställas. Dylika s. k. resolutiva

villkor medföra för fastighetens nye ägare måhända under en lång framtid

ett tillstånd af osäkerhet och beroende, och detta förhållande kan icke undgå

att utöfva en hämmande inverkan på ägarens vilja och förmåga att förbättra sin

egendom och höja dess värde. Äfven från det allmännas synpunkt sedt är detta

ett ondt, som bör förebyggas; också från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt

måste det vara angeläget att And försäljning af fast egendom ej fästas villkor,

som medföra osäkerhet och oreda i äganderättsförhållandena. Gränsen mellan

tillåtna och otillåtna villkor kan emellertid icke uppdragas allenast efter den

affattning, som åt villkorsbestämmelsen i aftalet gifvits, utan måste göras beroende

af de särskilda villkorens sakliga innebörd och vill kors bestämmelsernas

allmänna inverkan på säljarens och köparens inbördes ställning till hvarandra.

Frågan måste afgöras icke efter formella utan efter materiella hänsyn.

Att af nu angifna grunder det icke är lämpligt att lämna säljare och

köpare obegränsad frihet att bestämma om villkoren för köparens rätt till den

sålda egendomen, har icke af den svenska lagstiftningen förbisetts. Vid 1809—

1810 ais Riksdag fästes uppmärksamheten på den osäkerhet i äganderätten, som

föranleddes af förbehåll om rätt till återköp vid föryttring af fast egendom.

Dylika, måhända för mycket lång tid tillbaka i en köpehandling intagna villkor

kunde icke blott blifva förlustbringande för senare köpare och inteckningshafvare,

som i god tro förvärfvat rätt till fastigheten, utan verkade ock omedelbart

skadligt i nationalekonomiskt afseende, dä de hindrade ägaren att med trygghet

nedlägga kostnader å egendomens förbättring. Med anledning häraf erhöll genom

förordningen den 1 maj 1810 1 kap. 2 § jordabalken ett så lydande tillägg: »Ej

må säljare i köpe- eller skiftesafhandling om jord och fastighet hädanefter förbehålla

sig eller andre, att, emot någon i samma afhandling bestämd penningesumma,

eller andre villkor, få framdeles vinna egendomen åter. Sker det, vare

utan verkan, och lagfart å sådant köp eller skifte icke tillåten.» Härigenom

162

uteslutes omedelbart möjlighet för öfverlåtaren att betinga sig rätt till återköp.

Af de grunder, hvarpå 1810 års förordning hvilar, har emellertid ansetts följa,

att äfven förbehåll af säljaren därom att köpet under vissa villkor skall gå åter

eller kunna af honom häfvas måste anses otillåtet.1 Huruvida, därest ett obehörigt

villkor influtit i aftalet, detta i sin helhet skall vara ogillt eller endast

villkoret skall vara utan verkan, framgår icke med tydlighet af stadgandets

lydelse; i rättsskipningen har i allmänhet den uppfattningen gjort sig gällande,

att det blott är villkoret som är overksamt.2

Ehuru Beredningen delar den uppfattning, hvilken ligger till grund

för 1810 års förordning, har Beredningen icke kunnat oförändradt upptaga

förordningens innehåll i förslaget. A ena sidan äro ordalagen icke nog

omfattande, då under desamma icke omedelbart falla vissa förbehåll, hvilka,

såsom ofvan angifvits, äro stridande mot förordningens syfte; å andra sidan kan

förbudet synas omfatta förbehåll, som måste anses fullt berättigade. Köpet är ett

ömsesidigt aftal, där den ena prestationen bör gå i utbyte mot den andra. Då

nu enligt svensk rättsuppfattning äganderätten omedelbart öfvergårtill köparen,

skulle kontrahenternas ställning obehörigt förryckas, om icke denna köparens

rätt kunde göras beroende däraf att han fullgör hvad enligt aftalet åligger honom.

Att säljaren genom uppställande af ett förbehåll i sådant syfte bevarar

likställigheten mellan kontrahenterna, synes fullt berättigadt, vare sig nu detta

sker under formen af ett uppskjutande af köparens inträde i den fulla utöfningen

af äganderätten eller det har formen af ett förbehåll om rätt för säljaren att vid

köparens underlåtenhet att fullgöra hvad han åtagit sig håfva köpet.3 För köparen

kan ett sådant villkor icke anses oskäligt betungande, då hans rätt ju

icke göres beroende af annat än sådant, som han genom själfva aftalet förpliktat

sig att fullgöra, och det sålunda blott ankommer på honom själf att hafva

den ovisshet, villkoret för med sig, genom att å sin sida fullgöra aftalet. Köpe

skillingens erläggande äfvensom fullgörandet af hvad köparen eljest genom köpeaftalet

åtagit sig att utgifva eller utföra måste under alla förhållanden kunna

1 Se sålunda K. Majds dom den 5 deo. 1888 (N. J. A. s. 507); annorlunda K. Majds dom den

11 juni 1901 (N. J. A. s. 295).

8 Se K. Maj ds domar den 22 juli 1844 (Sclimidt J. A. XVI s. 184) och den 21 febr. 1881 (N.

J. A. s. 49).

* Jfr K. Majds domar den 5 dec. 1888 (N. J. A. s. 507) och den 21 mars 1895 (N. J. A. s. 110).

163

af säljaren uppställas såsom villkor för köparens rätt till egendomen. Oberoende

åt ''den affattning, som åt villkorsbestämmelser af denna art må hafva i aftalet

gifvits, innefatta dessa villkor till sin sakliga innebörd, att köparens fulla rätt

till egendomen särskild! hans rätt till lagfart och de befogenheter, som denna

medför skall inträda först då köparen fullgjort villkoret; att detta varit

kontrahenternas mening, därom kan vid villkorsbestämmelser af sådant innehåll

icke råda någon tvekan.

Hvad angår villkorsbestämmelser, som icke hänföra sig till något köparens

i köpeaftalet gjorda åtagande,1 öfverensstämmer förslaget med hvad som för närvarande

får anses vara gällande rätt. Ett sådant villkor är tillåtet, när det gör

inträdandet af köpeaftalets fulla rättsverkan beroende af en oviss omständighet.

Otillåtna och overksamma äro däremot de villkor, som skulle medföra återgång

af en i och för sig definitiv öfverlåtelse. Det är med afseende å villkor af sistnämnda

slag, hvilka kunna förblifva sväfvande under en obegränsad tid, ofvan

angifna hänsyn äga sitt egentliga berättigande.

Hvad som i 1810 års förordning utgör det närmaste föremålet för förbud,

eller förbehåll om rätt till återköp, är icke i förevarande § omförmäldt. Ett

dylikt förbehåll är enligt Beredningens uppfattning fullkomligt att likställa med

en utfästelse från köparens sida att framdeles mot visst pris föryttra egendomen

till säljaren. Då Beredningen af skäl, som vid 4 § utvecklas, funnit sig icke

böra frånkänna en sådan utfästelse all verkan, har det icke funnits påkalladt

att härutinnan förfara strängare, när utfästelsen skett i sammanhang med ett

köp. Den rättsverkan, som tillkommer en utfästelse af detta innehåll, är icke af

beskaffenhet att därigenom säkerheten i äganderättsförhållandena äfventyras.

Det har under senare tid ifrågasatts, att man borde såtillvida återgå till

den före 1810 gällande rätten, att man åt stat och kommun inrymde rätt att vid

försäljning af jord fästa förbehåll om återköpsrätt.2 Om den åskådning, som

af hänsyn till det allmänna bästa finner det angeläget att, särskild! i städer och

därmed likställda samhällen, äganderätten till den för bebyggande afsedda marken

bevaras åt samhället, är grundad, borde det ock anses vara angeläget, att vid

föryttring af dylik mark åt samhället förbehålles rätt att, när så kunde finnas

1 Jfr K. Maj:ts dom den 23 maj 1899 (N. J. A. 8. 204).

’ Se motion n:r 158 1 Andra kammaren vid 1907 års Riksdag och Lagutskottets utlåtande n:r 48.

o /U. o5f

164

erforderligt, utan betungande ekonomisk uppoffring åter däraf komma i besittning.

Återköpsrätten skulle därtill bereda utväg.

Beredningen delar den uppfattning, att för städers och därmed likställda

samhällens jordpolitik den grundsats bör vara ledande, att äganderätten till

mark, som ägnar sig till bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt det

allmänna bevaras. Skälen för denna uppfattning äro i annat sammanhang angifna.

1 På förslag af Beredningen har ock i vår rätt införts ett institut, tomträtten,

som är särskilt afsedt att främja detta syfte. Att vid dess sida ställa

en anordning, sådan som den ifrågasatta återköpsrätten, finner Beredningen vara

hvarken lämpligt eller behöfligt.

Om återköpsrätten skall fylla det därmed afsedda syftet, måste villkoren

för återköpet vara redan vid försäljningen fullt bestämda; aterköpet skall

ske till ett på förhand bestämdt pris, hvilket, om anordningen skall för det allmänna

innebära en fördel utöfver hvad på annan väg kan uppnås, måste väsentligt understiga

hvad sådan egendom i den allmänna marknaden skulle betinga. Den nye ägaren

kommer sålunda i en helt annan ställning än andra fastighetsägare inom samhället;

den återköpsrätt, som hvilar på hans egendom, utöfvar alldeles samma

inverkan när den tillkommer ett samhälle som när den tillkommer en enskild.

Det kan visserligen anmärkas, att en ägare, som är underkastad återköpsrätt, i

allt fåll icke befinner sig i sämre ställning än den, hvilken innehar egendomen

under tomträtt. Detta låter sig visserligen säga; men skillnaden är såtillvida

högst betydande, att vid tomträttsupplåtelsen rättsförhållandet är i alla afseenden

noga bestämdt; tomträttshafvaren har intet fog för att betrakta sig såsom

ägare, under det vid försäljning med återköpsrätt frågan om och när denna

rätt kommer att utöfvas är oviss och därför gör hela rättsförhållandet osäkert.

När den en gång utöfvas, kommer detta alltid att kännas såsom ett tungt ingrepp

i ägarens förhållanden.

Försäljning med återköpsrätt är därför enligt Beredningens tanke, äfven

Bär återköpsrätten tillkommer ett samhälle, en anordning, som är förenad med

väsentliga olämpor. Dess användande för angifna ändamål är icke heller behöfligt.

Beredningen bär icke af de föredömen från utlandet,2 som åberopats,

1 Lagberedningens förslag till jordabalk I s. 242 ff.

* En öfversikt af gällande utländsk rätt i ämnet är intagen i Bil. IV vid detta betänkande.

16 ä

kunnat öfvertyga sig, att icke det, som man genom införande af ifrågavarande

återköpsrätt vill vinna, kan i allt väsentligt uppnås genom användande af tomträttsupplåtelser;

att vid denna i sig långt svagare rätt fästa villkor äfven om

återköpsrätt möter icke samma betänklighet. Och då det gäller att införa ett

för den allmänna uppfattningen i vårt land ännu främmande institut sådant

som tomträtten, vore det efter Beredningens mening föga välbetänkt, om man

samtidigt tillskapade en anordning, som kan bereda det allmänna samma fördelar

endast på bekostnad af enskild säkerhet men som måhända genom namnet

och skenet af äganderätt skulle utöfva en större lockelse än den klart begränsade

tomträtten.

Ehuru Beredningen sålunda funnit sig icke böra i förslaget upptaga bestämmelser

om återköpsrätt i nu angifna mening, har Beredningen därmed icke uttalat

något omdöme angående lämpligheten af att i vår rätt upptaga den med återköpsrätten

ofta sammanställda förköpsrätten. Denna rätt innebär intet annat än

att en viss person — sålunda äfven ett samhälle — äger vid föryttring af

en fastighet företräde att köpa den till det pris, en annan erbjudit sig att därför

betala. Denna rätt har alltså en från återköpsrätten skild karaktär; den är

i själfva verket en rätt af samma natur som de lösningsrätter, hvilka redan finnas

upptagna i svensk rätt. Behandlingen af dessa lösningsrätter tillhör emellertid

en följande afdelning af jordabalken, och frågan om förköpsrätten kommer därför

först i detta sammanhang att af Beredningen upptagas.

Om vid köp sådana villkorsbestämmelser, som medelbart — genom den

osäkerhet de medföra i äganderätten — lägga hinder i vägen för köparens handlingsfrihet

i fråga om egendomens föryttring eller åtminstone försvåra en öfverlåtelse,

måste i lagstiftningen förbjudas, gäller detsamma naturligtvis äfven om

förbehåll, som omedelbart afse att inskränka köparens rätt att förfoga öfver

egendomen. Ett vid köp af fast egendom fäst förbehåll, hvarigenom egendomen

skulle för framtiden försättas utanför den allmänna befogenhet, som tillkommer

en ägare att fritt öfverlåta sin egendom, måste sålunda lagen frånkänna all rättsverkan.

Detsamma måste gälla om ett förbehåll, som inskränker köparens rätt

att inteckna sin egendom; det band, som härigenom lägges på hans handlingsfrihet,

kan vara lika tryckande, lika hinderlig! för en ekonomiskt tillfredsställande

användning af egendomen. Af något säljarens eget intresse kan en dylik

166

inskränkning i köparens förfoganderätt icke heller i och för sig anses vara påkallad.

Dylika förbehåll äro därför genom stadgandet i denna § uteslutna från rättslig verkan,

öfverlåtelse eller inteckning, som sker i strid mot ett dylikt förbehåll, är alltså det

oaktadt giltig; icke heller skadestånd kan fordras af säljaren eller annan, till

hvars förmån förbehållet kan hafva gjorts. Skulle emellertid med ett dylikt förbehåll

hafva förenats en utfästelse af den beskaffenhet, som i 4 § sägs, inträder

naturligtvis enligt där gifna regler skadeståndsskyldighet, om köparen genom

att öfverlåta eller inteckna egendomen gjort det för sig omöjligt att fullgöra

utfästelsen. Men denna skyldighet är en påföljd, icke af förbudets öfverträdande,

utan af underlåtenheten att fullgöra den särskilda utfästelsen.

I fråga om verkan af bestämmelser, som i köpeaftalet må hafva träffats

angående egendomens bruk eller dess användning för särskildt ändamål, innehåller

förslaget icke något stadgande. I den mån ägare af en fastighet kan i

dylikt afseende genom särskildt aftal förplikta sig i förhållande till andra, kan

detta naturligtvis ock ske af en köpare i förhållande till säljaren, och de förpliktelser,

han sålunda ingått, blifva bindande för kommande ägare under samma

förutsättningar som i allmänhet betinga en rättighets giltighet mot ny ägare af

fastigheten.

4 §•

Utfästelse Genom köpslutet öfverlåtes äganderätten från säljaren till köparen; inne

att

sälja. fattar ägarens förklaring icke en sådan öfverlåtelse utan endast ett erbjudande

att framdeles sälja, är det enligt gällande rätt icke för honom i något afseende

bindande.* Såtill vida är detta utan tvifvel öfverensstämmande med en sund

lagstiftningspolitik, som därigenom bevaras klarhet i äganderättsförhållandena

och beredes ett säkert underlag för fastighetskrediten. Åt en utfästelse att

Sälja kan icke, utan att denna fördel äfventyras, tilläggas den verkan, att på

grund däraf öfverlåtelsen skulle kunna framtvingas. Men häraf följer dock icke, att

all verkan måste frånkännas en dylik utfästelse. Redan från den naturliga rätts

*

Se K. Maj:ts domar den 6 maj 1859 (Schmidt J. A. XXXII a. 565), den 10 jan. och 7 nov.

1872 (Naumanns tidskr. 1872 s. 503, 1873 8. 323), den 18 maj 1885 (N. J. A. s. 162), den 9 dec.

1890 (N. J. A. s. 468), den 12 Juni 1899 (N. J. A. s. 263), den 7 maj 1901 (N. J. A. s. 186), den 14

april 1904 (N. J. A. s. 161) och den 2 maj 1905 (N. J A. s. 206). Jfr emellertid K. Maj:ts domar den

29 dec. 1838 (Schmidt J. A. XII a. 273), den II dec. 1883 (N. J. A. 8. 451) och den 6 april 1903

X. J. A. s. 148).

167

känslans synpunkt är detta motbjudande. Men äfven från det praktiska behofvets

synpunkt är det otillfredsställande. Under vissa omständigheter kan det

för afslutande af ett fastighetsköp vara nödvändigt att åt köparen lämnas något

rådrum för öfvervägande af försäljningsanbudet. Särskildt för de fall, där

frågan om köpet är beroende af offentlig myndighets beslut, är sådant tillvägagående

påkalladt. När staten, kommuner eller allmänna inrättningar uppträda

såsom köpare, kan köpeaftalet icke omedelbart afslutas.*

Förhållandet kan visserligen i dylikt fall så ordnas, att en köpehandling

utfärdas, i hvilken köparen förbehåller sig rätt att framdeles bestämma om han

vill vidblifva eller frånträda köpet. Men så länge frågan befinner sig i detta läge,

är det dock vida mer öfverensstämmande med förhållandets natur, om säljarens

förklaring får formen af ett erbjudande, hvilket blifver föremål för den tilltänkte

köparens öfvervägande och beslut. År emellertid säljaren icke i något afseende

bunden af ett sådant erbjudande, kommer köparen i ett alltför ofördelaktigt

läge. Utfästelsen bör icke få utan vidare ryggas. Såtillvida bör köparen

därvid kunna trygga sig, att om den icke uppfylles, köparen är berättigad till

skadestånd. Han skall, om säljaren sviker sitt ord, försättas i det ekonomiska

läge, hvari han skulle kommit därest utfästelsen hållits; icke blott så att

gjorda utgifter, hvilka blifva onyttiga, skola ersättas honom, utan äfven så, att

den vinst, som skulle hafva tillfallit honom, därest köpet kommit till stånd, skall

godtgöras honom. Äganderätten till fastigheten kan han icke tilltvinga sig, men

det ekonomiska resultatet skall för honom blifva detsamma, som om han fått den.

På nu angifna grunder hvilar stadgandet i förevarande §. En utfästelse

att framdeles sälja medför, om den icke uppfylles, skyldighet att betala skadestånd.

Dock icke obetingadt. Äfven denna utfästelse måste vara gjord skriftligen.

Då utfästelsen skall ekonomiskt äga samma verkan som en försäljning,

måste uppenbarligen äfven här fordran på skriftlig form uppställas. Och då

det icke är lämpligt att på detta sätt ägaren af en fastighet under längre tid

hålles bunden, har den tid utfästelsen gäller begränsats till två år, äfven om

längre tid skulle hafva betingats; för det praktiska behof, som här ifrågakom

-

* Hvilka förluster tillskyndats det allmänna såsom följd däraf att för kronans räkning infordrade

anbud om försäljning af fast egendom sedermera återkallats, framhålles i den till K. Maj:t från arméförvaltningen

den 25 april 1906 aflåtna skrifvelse, hvilken öfverlämnats till Lagberedningen.

168

mer, är en sådan tidslängd fullt tillräcklig. För att frågan, huruvida utfästelsen

efter nämnda tids utgång ännu är gällande, icke må kunna blifva föremål

för tvist, har rätten att kräfva skadestånd gjorts beroende däraf att inom

nämnda tid talan i sådant hänseende blifvit instämd till domstol.

Ifrågavarande stadgande äger, såsom ofvan angifvits, tillämpning å ett i

köpeaftal intaget förbehåll om rätt för säljaren att återköpa den sålda fastigheten.

Har köparen i köpehandlingen förpliktat sig att låta säljaren få köpa

egendomen åter, har en dylik förbindelse samma rättsverkan, som om köparen i

särskild handling gjort samma utfästelse.

5 §•

Tvttalu. Då enligt förslaget. likasom enligt gällande rätt äganderätten i och med

köpet öfverflyttas från säljaren till köparen, följer däraf att, när säljaren sålt

egendomen till flera, det är förste köparen, som har företräde. Denna grundsats

begränsas emellertid i sin tillämpning genom den verkan, som tillkommer lagfarten

såsom medel att trygga ett äganderättsförvärf och som föranleder, att

ett senare förvärf kan komma att gifva företräde framför ett tidigare. I 2 kap.

15 § i förslaget till lag om inskrifning innefattas den bestämmelse, som i

sådant hänseende skall komma till användning. Den i förevarande paragraf

gifna regeln gäller endast för frivillig öfverlåtelse men icke vid kollision mellan

sådan öfverlåtelse och tvångsförsäljning.

Att köparen, om han af nu nämnd anledning måste vika för annan, icke

är pliktig att å sin sida fullgöra aftalet och att han äger rätt att återfå hvad

han på grund af detsamma redan må hafva utgifvit till säljaren, följer af allmänna

rättsgrunder och har icke ansetts nödigt att här stadga. Huruvida han

därutöfver må äga rätt att af säljaren undfå skadestånd, måste blifva beroende

däraf, om han vid köpets afslutande ägde kännedom om det föregående

aftalet eller icke. Endast när han då var i god tro, synes han med fog kunna

göra anspråk på ersättning för sin förlust. Ett stadgande af sådant innehåll

har synts icke böra saknas och därför här upptagits.

6 §•

Tid för I köpeaftal om fäst egendom lärer så godt som alltid finnas särskild be

köpeaf

talets atämmelse såväl angående den tid, då egendomen skall tillträdas, som beträffande

fullgörande. ° 6 ’

16 St

köpeskillingens förfallotid; bär säljaren eller köparen eljest åtagit sig att något

fullgöra, plägar ock tiden för fullgörandet vara i aftalet utsatt. Äfven om uttrycklig

bestämmelse i ena eller andra afseende! icke skulle vara träffad, torde

man af aftalets innehåll i det hela oftast kunna sluta till kontrahenternas

mening härutinnan. Skulle emellertid deras mening icke vara på ena

eller andra sättet angifven, bör i lagen gifvas föreskrift i nämnda hänseende.

Den här föreslagna bestämmelsen öfverensstämmer till innehållet med motsvarande

föreskrift (12 §) i lagen om köp och byte af lös egendom; en hvar af

kontrahenterna äger när som helst påkalla aftalets fullgörande af medkontrahenten.

Huruvida den, hvilken sålunda påkallar fullgörande, är pliktig att å sin

sida fullgöra hvad honom i följd af aftalet åligger vid äfventyr att den andre

eljest äger undandraga sig aftalets fullgörande, är icke i förslaget uttaladt, och

någon allmän regel härom synes näppeligen kunna uppställas. Med kontrahenternas

mening lärer väl i allmänhet öfverensstämma att köpeskillingen skall

erläggas samtidigt därmed att egendomen af köparen tillträdes, och man kan

icke utan särskilda skäl antaga, att ett köpeaftal, som allenast innefattar bestämmelse

om tillträdestiden eller om köpeskillingens förfallotid, skulle vara så

att förstå, att fullgörande å andra sidan kunde före denna tid påfordras. Äfven

då förhållandena äro sådana, att båda kontrahenterna äro berättigade att äska

aftalets fullgörande, ställa sig emellertid påföljderna af underlätet fullgörande i

viss mån olika, allteftersom det är å köparens eller å säljarens sida som underlåtenheten

föreligger. Om säljaren utkråfver köpeskillingen för en egendom,

som köparen icke fått tillträda, kan betalningsskyldighet icke åläggas köparen

annorledes än mot det att egendomen hålles honom till hända. Om däremot

köparen yrkar att komma i besittning af egendomen, ehuru han själf i något

afseende, eftersatt hvad honom enligt aftalet åligger, kan säljaren ej motsätta

sig detta yrkande, såvida han icke gjort köparens rätt till egendomen beroende

däraf att denne rätteligen fullgör hvad han i aftalet åtagit sig. Den olikhet i

kontrahenternas ställning, som härutinnan förefinnes, torde med erforderlig tydlighet

framgå vid en jämförelse af hvad 12 och 13 §§ innehålla i fråga om

förutsättningarna för rätt att bäfva köpet i hvartdera af dessa fall.

143 i

07

22

170

Handlingar

rörande

egendomen.

Rätten till

afkastning.

7 §•

Här meddelade föreskrift återgifver hvad för ett särskildt fall stadgas i

11 kap. 7 § jordabalken. Enligt detta lagrum åligger det säljaren att, när ägotvist

yppas mellan grannar, »låta köparen få de skäl och bevis, som i hans

värjo finnas». Den skyldighet, hvilken där omförmäles, bör uppenbarligen kunna

göras gällande oberoende af uppkommen tvist. Ifrågavarande handlingar äro,

där de uteslutande röra den sålda egendomen, att betrakta såsom tillbehör till

denna. Angå de jämväl annan fastighet, kan det väl icke åläggas säljaren att

lämna dem från sig, men han är otvifvelaktigt skyldig att hålla dem köparen

till hända, där sådant kan för denne vara erforderligt. Att säljaren, därest han

eftersätter hvad honom i förevarande hänseende åligger, kan därtill vid vite förpliktas,

likasom att han har att godtgöra den genom hans förhållande för köparen

uppkomna skada, följer af allmänna rättsgrunder. De skäl, som föranledt

Beredningen att icke i förslaget upptaga hvad anförda lagrum i öfrigt innehåller,

skola här nedan vid 21 § angifvas.

8 §•

Lika litet vid fastighetsköp som vid köp af lös egendom är tidpunkten för

äganderättens öfvergång bestämmande för rätten att uppbära den afkastning,

som af egendomen faller. Skall icke egendomen omedelbart öfverlämnas till den

nye ägaren, måste det anses vara kontrahenternas mening att säljaren skall

tills vidare icke endast vara i faktisk besittning af egendomen utan äfven äga

att använda den till sin nytta, såvidt detta kan ske utan att egendomens värde

därigenom förringas. Det är först med tillträdet, nye ägaren inträder i den fulla

utöfningen af äganderätten och därmed förenade förmåner. Den bestämmelse,

förslaget härom i 8 § första stycket meddelar, öfverensstämmer med hvad i 18 § i

lagen den 20 juni 1905 stadgas. Hvad samma lagrum innehåller därom att afkastning,

som med fog kunnat beräknas skola falla först efter nämnda tidpunkt,

skall tillfalla köparen har icke funnits behöfligt att här upptaga, då de fall,

för hvilka samma bestämmelse närmast är afsedd, torde sakna motsvarighet vid

fastighetsköp och det utan särskild föreskrift lärer vara uppenbart, att säljaren

171

icke genom att i otid tillgodogöra sig eu afkastning, som först efter tillträdesdagen

är färdig att hämtas, äger tillskansa sig en fördel på köparens bekostnad.

Under afkastning innefattas icke endast hvad egendomen på den naturliga

alstringens väg frambringar utan också inkomster, som tillkomma jordägaren i

denna hans egenskap, såsom afgälder, arrende- och hyresafgifter. Det kunde

visserligen ifrågasättas att beträffande dylika afgifter företaga en uppdelning,

så att hvad däraf belöpte å tiden före tillträdet skulle tillfalla säljaren, det

öfriga köparen, oberoende af den tidpunkt, då afgiften förfölle till betalning.

Då emellertid en uppdelning uteslutande efter tid i många fall skulle sakna

berättigande, har det synts riktigare att, där köpeaftalet icke innefattar annan

bestämmelse, låta förfallotiden vara afgörande för fördelningen, så att säljaren

behåller dylik afgift, som förfaller före tillträdesdagen, äfven om den helt eller

delvis afser tid, som upplöper efter denna, men å andra sidan köparen icke är

skyldig att återgälda säljaren något af hvad efter nämnda tidpunkt skall

betalas.

I fråga om skyldigheten att bära de skatter och andra afgifter, hvilka

skola af ägaren utgöras för egendomen, har enahanda grundsats synts böra, i

brist af annan bestämmelse i aftalet, vinna tillämpning, så att säljaren har att

vidkännas hvad som förfaller före tillträdesdagen men köparen hvad som därefter

skall utgöras. Visserligen skulle här med större fog en proportionell fördelning

efter den tid skatten afser kunna ifrågasättas, men i enkelhetens intresse

har det synts böra ankomma på kontrahenterna att, om de önska en

sådan reglering, därom själfva i aftalet bestämma. Någon reglering af skyldigheten

att ansvara för ränta å intecknad gäld har icke upptagits i förslaget,

då kontrahenternas skyldigheter i sådant hänseende alltid måste blifva beroende

af hvad köpeaftalet bestämmer i fråga om köpeskillingen och tiden för

dess erläggande samt i följd däraf någon allmän regel icke kan uppställas.

Det bör slutligen erinras, att här gifna bestämmelse^ närmast afse det

fall, då tillträde faktiskt sker i öfverensstämmelse med aftalet. Jämväl när

tillträdet af ett eller annat skäl fördröjes, böra emellertid samma regler komma

till användning. Har dröjsmålet sin grund i säljarens vägran att i rätt tid afträda

egendomen eller annat förhållande å hans sida, kan han uppenbarligen

172

Hvem ståtfaran

?

icke därigenom förvärfva någon rätt till den afkastning, som bort tillkomma

köparen, utan skall denna af säljaren till honom redovisas. Ligger anledningen

till dröjsmålet hos köparen, kunde det snarare synas vara i sin ordning, om

säljaren allt fortfarande ägde tillgodogöra sig afkastningen. Lika litet som vid

köp af lös egendom har emellertid en dylik rätt synts böra tillerkännas säljaren,

och detta desto mindre som i sådant fall det icke kunnat åläggas honom

att i köparens intresse taga vård om egendomen. Tillgodogör han sig afkastning,

som faller efter den bestämda tillträdesdagen, måste alltså denna afkastning

med afdrag för nödig kostnad tagas i beräkning vid den slutliga uppgö

relsen

med köparen.

» §■

Huruvida i allmänhet vid köp säljaren eller köparen skall vidkännas följderna

af en olyckshändelse, hvaraf den sålda egendomen efter köpet drabbats,

är ett spörsmål, som blifvit i olika rättssystem olika besvaradt. Enligt vissa

lagar står köparen alltifrån köpslutet risken för sådan händelse, enligt andra

är risken säljarens ända till dess köparen kommit i besittning af egendomen

eller, där köpet afser fast egendom, intill dess inskrifning af fånget skett.

Genom lagen den 20 juni 1905 har i fråga om köp af lös egendom, i hufvudsaklig

anslutning till den senare grundsatsen, stadgats, att säljaren, äfven

då köpet afser bestämdt gods, står faran intill dess godset är aflämnadt; från

denna grundsats göres endast det undantag, att om godset skall af köparen afhämtas,

det är denne, som står faran, så framt den tid är inne, då han äger

påkalla godsets aflämnande och detta hålles redo.

Att den ståndpunkt, 1905 års lag sålunda intagit, innebär en afvikelse

från förut gällande rätt, står utom tvifvel; redan före 1784 års lag var i fråga

om köp af bestämdt gods den uppfattning rådande, att omedelbart med köpet

faran öfvergick på köparen, och genom föreskriften i 1 kap. 7 § handelsbalken

blef nämnda grundsats medelbart erkänd. Att för närvarande samma grundsats

gäller i fråga om fastighetsköp, är ock otvifvelaktigt; regeln ansågs af Lagkommittén

och äldre Lagberedningen så falla af sig själf, att det ej fanns nödigt

att i lagförslagen uttryckligen lagfästa den. I en ny lagstiftning om fastighetsköp

kan emellertid en bestämmelse i ämnet icke saknas; lagstiftåren har

endast att öfverväga, huruvida frågans lösning skall sökas genom anslutning

till den i 1905 års lag antagna grundsatsen eller genom bibehållande af den

nu gällande.

Man har stundom förmenat, att frågan om hvem följden af en olyckshändelse,

som medfört skada å en sak, borde drabba, vore beroende af hvem som

vid den tidpunkt, då händelsen inträffade, var ägare af saken; svaret på frågan

skulle helt enkelt ligga i den kända satsen: dominus sentit casum. Denna sats

innefattar helt visst något af oemotsäglig giltighet; det är gifvet, att där icke

ägaren af det skadade föremålet lagligen äger att å annan öfverflytta följden af

olyckshändelsen, skadan stannar å honom själf. Men detta är endast en omklädning

af frågan; att under hvarje förhållande ägaren skulle vidkännas skada,

som timat af olyckshändelse, har aldrig varit i något rättssystem antaget. I

obligationsrättsliga förhållanden måste alltid frågan bedömas med hänsyn till

hvad för hvarje särskildt slag af sådant förhållande må anses billigt och lämpligt.

Äfven med afseende å förhållandet mellan säljare och köpare har, trots

växlande uppfattning i öfrigt, det visat sig, att frågan, hvilkendera bort bära

faran, icke ansetts sammanfalla med frågan, hvilkendera var ägare när skadan

timade. Enligt romersk rätt bar köparen efter köpslutet risken, oaktadt äganderätten

öfvergick först med öfverlämnandet; detsamma gäller enligt vissa nyare

lagar. Men äfven inom de rättssystem, enligt hvilka faran och äganderätten i

regel samtidigt öfvergå på köparen — i tysk och österrikisk rätt med öfverlämnandet,

i fransk rätt med köpslutet — erkännes numera allmänt, att reglerna

om äganderättens öfvergång vid köp icke i allo äro afgörande för frågan,

hvem som skall stå faran.

Kan sålunda frågan om farans fördelning mellan säljare och köpare icke

afgöras genom hänvisning till tidpunkten för äganderättens öfvergång från den

ene till den andre, kan den omständigheten att vid köp af fast egendom äganderätten

öfvergår med köpslutet lika litet som i fråga om köp af lös egendom

åberopas såsom stöd för bibehållande af regeln att samtidigt faran öfvergår på

köparen. Fastmer kunde det synas, som borde man numera beträffande fast

egendom ansluta sig till den i 1905 års lag antagna grundsatsen och låta tiden

för tillträdet blifva bestämmande för frågan, hvem som skall stå faran. Beredningen

har emellertid icke funnit ett sådant likställande af de båda slagen af

174

köp påkallan. Den förändring i rättsuppfattning, som — måhända under inverkan

af det mellanfolkliga varubytets vanliga villkor — under senare tid

hos oss inträdt i fråga om handel med lösöre, har icke sträckt sig till köp om

fast egendom; att här faran öfvergår med köpet är en grundsats, hvilken, såvidt

Beredningen har sig bekant, hittills icke hos oss mött någon gensaga.

Det låter sig heller icke förneka, att ett afslutadt köp om fast egendom innefattar

ett mer afgörande steg till rättsförhållandets afveckling än köpslutet i

fråga om lös egendom, äfven när denna är bestämd, i och för sig medför; vid

fastighetsköpet har säljaren i allmänhet med köpehandlingens utfärdande fullgjort

hvad på honom ankommer; öfverlämnandet, tillträdet, är i rättsligt afseende

icke af samma betydelse som vid köp af lös egendom. Det faller sig

därför vid fastighetsköp naturligt att redan med köpslutet faran öfvergår å

köparen.

Vid nu anförda förhållanden har Beredningen icke funnit anledning att i

denna fråga afvika från gällande rätt, utan har en därmed öfverensstämmande

regel upptagits i förevarande §. Denna regel är såsom förslagets öfriga bestämmelser

beträffande rättsförhållandet mellan säljare och köpare icke ovillkorlig

utan kan ersättas genom aftalsbestämmelser af annat innehåll. Stadgandet

afser skada, af hvilken art den vara må, sålunda lika väl sådana fall,

då själfva marken å den sålda egendomen blifvit genom öfversvämning, jordskred

eller annan naturhändelse skadad, som då någon därå uppförd byggnad

eller därå växande skog eller gröda blifvit genom brand eller annan olycka

förstörd eller skadad. I ingen händelse äger köparen på grund af olyckan undandraga

sig att fullfölja köpet eller fordra nedsättning i köpeskillingen. Endast

om vållande ligger säljaren till last med afseende å skadans tillkomst

eller underlåtenhet att afvärja densamma, kan köparen, enligt hvad 15 § utvisar,

göra gällande nämnda befogenheter och därjämte fordra ersättning för

skada.

Förslaget innehåller ingen särskild bestämmelse om faran för det fall att

säljaren obehörigt hindrar köparen att tillträda egendomen när tid därför är

inne. Äfven i sådant fall kommer alltså köparen att stå faran. Äldre Lagberedningens

förslag innehöll härom den föreskrift, att säljaren skulle vara ersättningsskyldig

för skada, som efter nämnda tidpunkt timade, där han icke

175

visade, att den skett »af sådan .olyckshändelse eller tillfällighet, att skäligen

antagas må, det den hade inträffat äfven om egendomen då varit af köparen

tillträdd». Beredningen har icke funnit sig böra upptaga någon dylik föreskrift.

I fråga om fast egendom lärer nämligen i allmänhet få antagas, att en

olyckshändelse, som inträffar medan säljaren innehar egendomen, icke skulle hafva

uteblifvit, därest i stället köparen suttit å densamma. Förhållandet är här ett

annat än vid köp af lösöre, där aflämnandet af den köpta saken faktiskt förändrar

risken för olycksfall.

Då köparen sålunda får betala fulla köpeskillingen, oaktadt den köpta

egendomen på angifna sätt minskats i värde, kräfver billigheten, att i den mån

skadan täckes af försäkring, som säljaren tagit, försäkringsbeloppet skall tillfalla

köparen och icke säljaren. En bestämmelse härom har införts i andra stycket

af denna §. Denna bestämmelse har naturligtvis endast till uppgift att säljare och

köpare emellan afgöra, hvilkendera försäkringssumman tillkommer, och berör icke

omedelbart förhållandet mellan försäkringsgifvaren och försäkringstagaren. Har

försäkragsgifvaren utan kännedom om försäljningen utbetalt försäkringsbeloppet,

kan köparen icke mot honom göra gällande något anspråk; har genom

något säljarens förhållande försäkringen kommit att förfalla, gäller detta äfven

mot köparen.

10 §.

Att en fastighetsägare, som är personligen ansvarig för intecknad gäld, öfvertaganicke

kan befria sig från denna ansvarighet genom att försälja fastigheten, Ug. af ^svåger

i öppen dag. Om han i köpeaftalet betingat sig, att köparen skall öfver- ''''intecicnad

taga ansvaret för gälden, kan detta icke betaga inteckningshafvaren hans rätt gäld.

att för sin fordran hålla sig till säljaren personligen. Ett utbyte af gäldenär

kan icke ske utan borgenärens samtycke.

Om alltså inteckningshafvarens rätt mot säljaren icke upphör eller förringas

därigenom att köparen öfvertager ansvaret för den intecknade gälden, så äger å

andra sidan inteckningshafvaren ej heller omedelbart på en dylik bestämmelse i

köpeaftalet grunda något anspråk mot köparen. Icke därför att ej genom öfverenskommelse

mellan två skulle kunna grundas rätt för en tredje, utan där

-

för att den öfverenskommelse, hvarom här är fråga, icke har sådant syfte. Det

är icke säljarens och köparens afsikt att skaffa borgenären en ny gäldenär, det

är öfver hufvud taget alldeles icke i borgenärens intresse öfvereuskommelsen

träffas. Tills vidare står han helt och hållet utanför saken. Detta betraktelsesätt

är det i rättstillämpningen rådande, 1 och Beredningen har icke funnit anledning

att härifrån afvika.

Har borgenären medgifvit att taga köparen för god såsom gäldenär i säljarevis

ställe, är detta medgifvande bindande icke endast för honom själf utan

också för den, till hvilken fordringsrätten kan komma att från honom öfvergå.

Är det intecknade skuldebrefvet ställdt till innehafvaren eller till order, kan emellertid

på grund af de för dylika papper gällande regler säljaren icke mot senare

innehafvare åberopa öfverenskommelsen, med mindre anteckning därom skett å

fordringshandlingen eller innehafvaren ej är i god tro,2 och äfven om handlingen

icke är löpande, är en dylik anteckning i bevisningshänseende uppenbarligen

af stor vikt. Det bör därför åligga köparen att, såvidt på honom ankommer,

medverka till att en sådan anteckning sker. Då nu en dylik anteckning

icke behöfver innefatta annat än att köparen öfvertager ansvarighet för

skulden — enär på grund af stadgandet i 28 § inteckningsförordningen, hvilket

har sin motsvarighet i 3 kap. 31 § i förslaget till lag om inskrifning, däraf utan

vidare följer, att säljarens ansvarighet upphör — har i förevarande § upptagits

en bestämmelse om skyldighet för köpare, som öfvertagit ansvaret för in tecknad

gäld, att förse inteckningshan dl ingen med påskrift om öfvertagandet, när

densamma för sådant ändamål för honom företes. Syftet med den åtgärd, hvartill

köparen sålunda förpliktas, angifves uttryckligen vara att befria säljaren

från ansvarighet för skulden. Ålåg icke dylik ansvarighet säljaren eller har

ansvarigheten upphört utan att säljaren nödgats infria skulden, kan alltså icke

köparen förpliktas att åtaga sig sådan ansvarighet. En i köpeaftalet innefattad

bestämmelse om öfvertagande af intecknad gäld, för hvilken personlig

ansvarighet icke åligger säljaren, kan sålunda icke anses innebära annat än att

beloppet skall afräknas å köpeskillingen.3

1 Se K. Maj:ts dom den 23 dec. 1895 (N. J. A. s. 518).

* Jfr K. Maj:ts dom den 21 mars 1895 (N. J. A. s. 132).

s Jfr K. Maj:ts domar den 10 maj 1895 (N. J. A. s. 198), den 25 nov. 1897 (N. J. A. s. 541)

och den 11 april 1899 (N. J. A. s. 156).

177

Att det öfvertagande, hvarom här är fråga, kan göras gällande på annat

sätt än här sägs och således äfven utan att inteckningshandlingen försetts med

anteckning om öfvertagandet, ligger i sakens natur. Sålunda kan säljaren, om

skulden hos honom utsökes, få betalningsskyldighet köparen ålagd, oaktadt han

själf ännu icke erlagt betalning; köparens skyldighet inskränker sig icke till

att hålla säljaren skadeslös för hvad han redan fått utgifva.1 Likaså är det

klart, att borgenären kan vända sig med kraf mot köparen, därest säljaren till

honom öfVerlåtit sin rätt mot denne.2 Af ofvan anförd grund är emellertid i

detta fall lika klart, att om säljarens betalningsskyldighet redan upphört utan

att han fått vidkännas utgift för skuldens infriande, en därefter gjord öfverlåtelse

icke i allmänhet kan för borgenären medföra rätt att söka sin betalning

af köparen.3

Hvad här sagts om inteckning gäller enligt sakens natur äfven om inskrifning

för ränta eller afgäld, för hvilken säljaren iklädt sig personlig betalningsskyldighet.

11 §•

I de rättssystem, där för äganderättens öfvergång till köparen fordras att Förmåmöfverlåtelse

sker inför inskrifningsmyndighet, förefinnes icke något behof att rätt f°r

tillerkänna säljaren förmånsrätt för ogulden köpeskilling. Inför inskrifnings- köpeskilling

myndigheten gifves då vid själfva öfverlåtelsen medgifvande från köparens sida m. m.

att för den oguldna köpeskillingen må inskrifvas ett hypotek till säljarens förmån;

på grund af detta medgifvande verkställes omedelbart inskrifning och därmed

är säljarens rätt till fullo tryggad. I sådana rättssystem åter, där, såsom

hos oss är händelsen, äganderätten öfverlåtes utan medverkan af inskrifningsmyndigheten,

kan detta förfarande icke användas. Redan meddelade inteckningar,

hvilka äro inneliggande hos säljaren, kunna naturligtvis af köparen öfvertagas

och sålunda ingå i likviden; men sedan äganderätten öfvergått på köparen,

kan säljaren icke, utan att lagen till hans förmån gifver någon undantagsbestämmelse,

räkna på att kunna genom ny inteckning bereda sig företräde

1 Jfr K. Haj:ts domar den 31 maj 1897 (N. J. A. s. 284) och den 7 okt. 1898 (N. J. A. s. 352).

2 Jfr K. Haj:ts dom den 25 april 1900 (N. J. A. s. 221).

3 Jfr K. Haj:ts domar den 23 dec. 1895 (N. J. A. s. 518) och den 8 mars 1904 (N. J. A. s. 39).

1434/o7 23

178

framför andra köparens borgenärer, åt hvilka denne kan hafva gifvit utfästelse om

inteckning. Då det nu icke kan ifrågasättas att vid fastighetsköp köpeskillingen

alltid skall kontant eller genom öfvertagande af redan meddelade inteckningar

likvideras, måste därför genom en dylik lagbestämmelse beredas säljaren

möjlighet att lämna kredit utan att därför behöfva åtnöjas med en oprioriterad

fordringsägares ställning. Skall icke fastighetsomsättningen onaturligt

försvåras, måste lagen tillerkänna säljaren en viss förmånsrätt för hans köpeskillingsfordran.

Den bestämmelse, som i sådant hänseende innefattas ill kap.

2 § jordabalken, har därför blifvit i hufvudsak bibehållen i förslaget.

Förbises får emellertid icke, att säljarens intresse här ej är det enda, som

påkallar uppmärksamhet. Fn dylik förmånsrätt oberoende al inteckning innebär

en -fara för fastighetskrediten; den, som på grund af köparens utfästelse

fatt inteckning i egendomen, är utsatt för äfventyret att den rätt, han sålunda

vunnit, sedermera får träda tillbaka för en säljarens köpeskillingsfordi''an. Skall

icke en sådan möjlighet verka rent al ödeläggande på fastighetskrediten, måste

det åläggas säljaren att inom viss tid låta inteckna sin fordran, vid äfventyr

att förmånsrätten eljest bortfaller. Den i sådant hänseende för närvarande bestämda

tid har Beredningen ansett utan olägenhet kunna, såvidt angår landet,

nedsättas till hälften. På grund af den förändrade anordning af inskrifningsväsendet

Beredningen föreslagit har det varit nödvändigt att sätta utgångspunkten

för tidens beräknande till sökandet af lagfart för köparen, ej såsom nu

är fallet till lagfartens meddelande; inskrifningsåtgärderna verkställas af inskrifningsdomaren

mellan tingen utan den offentlighet, som skulle erfordras för

att kunna därvid binda beräknandet af en fatalietid. Det behöfver knappt erinras

att en ansökan, som icke leder till den sökta inskrifningen, äfven i förevarande hänseende

är utan betydelse.

Äfven med en sådan tidsbegränsning utgör denna tysta förmånsrätt från

fastighetskreditens synpunkt en betydande olägenhet; för köparen måste det i

allmänhet blifva förenadt med svårighet att få belåna fastigheten innan den

föreskrift)a tiden utlupit, då det ju icke finnes någon utväg för en långifvare

att säkert utröna, huruvida större eller mindre del af köpeskillingen innestår.

Till afhj kipande af denna olägenhet kunde det ifrågasättas att såsom villkor

för åtnjutande af förmånsrätt stadga, att i köpehandlingen skulle utsättas, huru

179

mycket af köpeskillingen innestode oguldet. Därigenom blefve det för en långifvare

möjligt att på förhand förvissa sig om värdet af den in teckningsrätt, köparen

erbjöde honom. Nu gällande bestämmelse, som medgifver 3äljaren förmånsrätt

till och med om han »i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till

fullo bekommit»,* har emellertid så ingått i allmänna uppfattningen, att Beredningen

icke trott det vara tillrådligt att införa en föreskrift af motsatt

1 nnehåll.

I annat afseende har i fastighetskreditens intresse en förändring synts

kunna vidtagas. För den privilegierade ställning, som tillkommer inteckning

för ogulden köpeskilling, anses för närvarande icke behöfligt att vid inteckningens

medgifvande utmärkts, att inteckningen afser sådan fordran; det är tillräckligt,

om det ådagalägges, att så förhåller sig, när det blir fråga om att

uttaga beloppet ur fastigheten. Den otrygghet, detta förhållande uppenbarligen

är ägnadt att medföra för inteckningshafvare, har Beredningen velat afhjälpa

genom en i 17 kap. 9 § handelsbalken intagen föreskrift, som gör inteckningens

särskilda företräde beroende däraf att fordringens beskaffenhet blifvit i fastighetsboken

anmärkt.

I fråga om beskaffenheten af ifrågavarande förmånsrätt innehåller 11 kap.

2 § jordabalken, att säljaren »njuter sin säkerhet i det, som såldt är, framför

andra köparens borgenärer». Enligt förslaget är denna rätt icke så privilegierad,

som anförda ordalag kunde synas gifva vid handen; den likställes med den

säkerhet, som en vid tiden för köpets afslutande meddelad inteckning skulle

medföra. Att häri icke ligger någon ändring af gällande rätt, torde emellertid

framgå däraf att i 17 kap. handelsbalken den säljaren tillkommande förmånsrätten,

genom hänvisning till 11 kap. 2 § jordabalken, upptagits i 9 §. Nu

ifrågavarande bestämmelse, jämförd med 17 kap. 9 § 1 mom. handelbalken i dess

lydelse enligt Beredningens förslag, innebär, att säljaren, om han inom föreskrifven

tid söker inteckning för sin fordran, bevarar den honom tillkommande

förmånsrätten och att således en inteckning för ogulden köpeskilling sträcker

sin verkan tillbaka till tidpunkten för köpets afslutande. En gifven följd häraf

är, att om i anledning af köpet utfärdats flera köpeskillingsreverser, för hvilka

* Jfr K. Maj:ts dom den 30 juli 1885 (N. J. A. s. 246).

180

inteckning sökts å olika dagar inom den i lag stadgade tiden, samtliga dessa

inteckningar medföra lika rätt, där ej annorlunda bestämts. Förslaget öfverensstämmer

härutinnan med gällande rätt.* Att den säljaren tillkommande

säkerhetsrätt icke förringas däraf att köparen i sin ordning föryttrar egendomen,

framgår af stadgandet i 3 kap. 8 § andra stycket i förslaget till lag om

inskrifning, som innefattar att i dylikt iall säljarens rätt till inteckning icke

rubbas af en mellankommande lagfart för ny ägare.

Har säljaren vid köpet förbehållit sig eller annan nyttjanderätt till egendomen

eller någon del däraf eller annan sådan rätt, som för att åtnjuta fullt

rättsskydd mot tredje man skall inskrifvas, böra uppenbarligen enahanda grundsatser

som i fråga om ogulden köpeskilling komma till användning; och då på

grund af stadganden i 2 kap. 28 § och 3 kap. 19 § i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom arrende- eller hyresaftal under viss förutsättning skall utan särskilt

förbehåll gälla mot köparen samt ett särskildt förbehåll alltså här är

utan ändamål, gäller hvad nu sagts jämväl i iråga om sådan nyttjanderätt.

Åt rättighetens innehafvare bör äfven i dessa fall lämnas erforderlig tid för att

genom inskrifning trygga sin rätt mot köparens borgenärer; verkan af en inom

laga tid sökt inskrifning för dylik rätt bör på samma sätt sträcka sig tillbaka

till dagen för köpslutet. Den likställighet, som sålunda äger rum mellan en

köpeskillingsfordran och en dylik vid köpet förbehållen eller utan förbehåll gällande

rättighet, har det synts riktigare att angifva i detta sammanhang än

att, på sätt i nu gällande lag skett, uttrycka den genom att bland reglerna om

inskrifning för nyttjanderätt upptaga en hänvisning till hvad angående ogulden

köpeskilling är stadgadt.

Sista stycket af 11 § är utan saklig förändring öfverflyttadt från andra

stycket af 11 kap. 2 § jordabalken, hvilket däri infördes i sammanhang med

1899 års lagstiftning angående förändring af tomts område.

12 §.

Försitta- Att köparen, om han icke i rätt tid erlägger utfäst köpeskilling, har att

"erlägga gälda ränta’ fölJer af stac!gan,let 1 9 kaP- 10 § handelsbalken, om hvars tillämp

köpeskillin-

, ge K Maj.ts donl dcn gg dec 1890 (N j A. s. 499).

q en.

181

lighet jämväl i detta fall Beredningen ansett sig böra, på sätt i 38 § i lagen

den 20 juni 1905 skett i fråga om köp af lös egendom, här uttryckligen erinra.

Enligt 28 § i nämnda lag medför köparens underlåtenhet att fullgöra sin

betalningsskyldighet i allmänhet också den påföljd, att säljaren, så länge godset

ännu icke kommit i köparens besittning, äger bäfva köpet; har däremot godset

öfverlämnats till köparen, får detta, där icke särskildt förbehåll skett, betraktas

så som hade säljaren gifvit anstånd med likviden, och han är därför då

hänvisad till att på vanligt sätt göra gällande sin fordran. Tillämpas det betraktelsesätt,

som ligger till grund för nämnda stadgande, å fastighetsköpet, synes

detta böra medföra, att köpeskillingen skall anses vara krediterad, när köpehandlingen

icke utmärker, att köparens rätt till egendomen skall vara beroende

af köpeskillingens riktiga erläggande. Säljaren har därmed definitivt afhändt

sig egendomen, och köparen har inträdt i hans rätt att däröfver förfoga. Denna

uppfattning är otvifvelaktigt den för närvarande i vår rätt gällande.1 Därå

hvilar ock stadgandet om den förmånsrätt, som för ogulden köpeskilling tillkommer

säljaren; en sådan förmånsrätt vore mindre behöflig, därest säljaren

ägde vid köparens försumlighet i fullgörandet af sin betalningsskyldighet hafva

köpet och taga egendomen tillbaka.

Att denna ståndpunkt också är förslagets, framgår af 2 §. För att säljaren

skall äga att af köparens underlåtenhet att i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet

hämta anledning att hafva köpet, måste förbehåll i sådant syfte

hafva skett vid köpslutet, och detta förbehåll måste hafva kommit till uttryck

i köpehandlingen. På hvad sätt detta i öfrigt skett, är naturligtvis likgiltigt,

blott syftet är klart; vanligen sker det så, att i köpekontraktet bestämmes, att

köpebref skall utfärdas först när köpeskillingen eller viss del däraf blifvit erlagd.

Har dylikt förbehåll skett, kan, enligt hvad 2 kap. 9 § i den föreslagna

lagen om inskrifning utvisar, lagfart för köparen ej beviljas innan betalningsskyldigheten

fullgjorts. Den häfningsrätt, säljaren betingat sig, kan han naturligtvis

uppgifva.3 Utfärdar han ett klart köpebref, oaktadt betingad likvid ej

skett, eller mottager han utan anmärkning betalning efter det den därför be- 1 2

1 Jfr K. Maj:ts dom den 8 maj 1874 (N. J. A. s. 248).

2 Jfr K. Maj:ts dom den 11 juni 1901 (N. J. A. a. 295).

182

Vägradt

tillträde.

stämda tiden utgått, kan han icke vidare af köparens försummelse hämta anledning

att hafva köpet. Att säljaren, därest han, medan han har sig öppet

att hafva köpet, af köparen tillspörjes, huruvida han vill begagna sig af denna

rätt, har att utan oskäligt uppehåll härutinnan gifva besked, följer af allmänna

rättsgrunder, likasom också att hans underlåtenhet att inom rimlig tid lämna

besked må af köparen betraktas såsom en vägran att vidblifva köpet. I hufvudsak

kunna de bestämmelser i sådant hänseende, hvilka meddelats i 31 och

32 §§ i lagen den 20 juni 1905, tillämpas jämväl vid ifrågavarande slag

af köp.

Gör säljaren bruk af sin rätt att af nu nämnd anledning hafva köpet,

bör han äga att af köparen undfå en ersättning, som ekonomiskt sätter honom

i det läge, hvari han skulle hafva kommit därest köpet gått i fullbordan.

Stadgande härom har meddelats i denna §.

Under den i 2 § angifna förutsättning kan säljaren vid köparens underlåtenhet

att fullgöra annat, hvartill han i köpeaftalet förbundit sig, hafva köpet.

Gör säljaren bruk af denna rätt, är emellertid köparens skyldighet att

utgifva skadestånd icke lika obetingad som i här omhandlade fall. Af de för

sådan skyldighet i allmänhet gällande grunder lärer följa, att ersättningsskyldighet

icke kan åläggas köparen, med mindre han kan anses hafva iklädt sig

garanti för fullgörandet eller hans underlåtenhet härutinnan kan tillräknas

honom såsom försummelse; är intetdera förhållandet — såsom när bebyggandet

af en försåld tomt icke kunnat äga rum inom utsatt tid, enär arbetet genom

olyckshändelse eller myndighets åtgärd blifvit fördröjd! — har säljaren intet

anspråk på skadestånd. Något stadgande för dylika fall har det icke funnits

behöfligt att i förslaget upptaga.

13 §•

1 13—19 §§ är frågan om köparens rätt att hafva köpeaftalet på grund af

bristande fullgörande från säljarens sida upptagen till behandling. Denna rätt

är icke, såsom motsvarande rätt för säljaren, beroende däraf, att i köpehandlingen

intagits förbehåll i sådant hänseende. Från rättssäkerhetens synpunkt ställer

sig nämligen förhållandet i dessa fall väsentligt olika. Under det ett

häfvande af köpet från säljarens sida måste, om icke häfningsrätten skall blifva

183

utan värde, medföra, att de sakrätter, Indika på grund af utfästelse eller upplåtelse

från köparen anknutits till fastigheten, blifva utan verkan, utöfvar ett häfvande

af köpeaftalet från köparens sida å dylika rättigheter intet annat inflytande

än en öfverlåtelse af egendomen skolat medföra. Aro dylika rättigheter

inskrifna, blifva de däraf oberörda, och af detta förhållande kan, på sätt 20 §

utvisar, säljaren hämta anledning att motsätta sig köpets häfvande.

Hvad 13 § innehåller därom att säljaren, i fall han utan skäl förvägrar

köparen att komma i besittning- af den sålda egendomen med hvad därtill hör,

är skyldig att utgifva ersättning för den skada, som genom uppehållet tillskyndas

köparen, öfverensstämmer med allmänna rättsgrunder. För tillgodoseende

af köparens intresse är detta emellertid icke alltid nog. Varar uppehållet längre

tid eller medför på grund af särskilda förhållanden ett km-tvarigt dröjsmål

afsevärd olägenhet för köparen, är det icke med rättvisa och billighet öfverensstämmande

att han skall nödgas vidblifva ett aftal, som af medkontrahenten i

ett så väsentligt afseende brutits. I likhet med hvad för köp af lös egendom

stadgats i. 21 § i lagen den 20 juni 1905, har under nu angifna förutsättning

tillerkänts köparen rätt att håfva köpet. Att han icke genom att begagna sig

af denna rätt går miste om sin rätt till skadestånd, är uppenbart.

Måhända skulle mot den sålunda åt köparen inrymda häfningsrätt kunna

invändas, att han icke är i behof af dylik rätt, då det ju alltid står honom öppet

att vid domstol yrka åläggande för säljaren att afträda egendomen. Anlitandet

af denna utväg är emellertid alltid förenadt med kostnad och tidsutdräkt.

En dom, hvarigenom ålagts säljaren att afträda egendomen, kan icke utan vidare

verkställas innan den vunnit laga kraft; fullföljer säljaren saken i högre

instans, fördröjes alltså därigenom tillträdet ytterligare. Det kan icke begäras,

att köparen skall behöfva finna sig i att, kanske efter åratal och under helt

förändrade förhållanden, komma i besittning af sin egendom; han bör, där han

föredrager det, kunna frånträda aftalet och i stället söka ersättning för den

förlust, hvilken sålunda genom medkontrahentens obehöriga förhållande tillskyndats

honom.

Af allmänna rättsgrunder följer äfven i förevarande fall, att om köparen,

oaktadt säljaren obehörigt förhållit honom egendomen, tillträder denna, han får

anses hafva uppgifvit sin rätt att på grund af dröjsmålet håfva aftalet, likasom

184

Oriktiga

uppgifter

om egendomen

m. m.

att om säljaren senare än ske bort erbjuder sig att afträda egendomen och

äskar besked huruvida köparen vill vidblifva köpet, denne är skyldig att lämna

sådant besked.

14 §.

Innehållet af denna paragraf öfverensstämmer ganska nära med hvad i 42

§ i lagen den 20 juni 1905 stadgas för det fall att fel finnes i försåldt gods. Såtillvida

förefinnes likväl en skenbart mycket betydande skiljaktighet, som enligt

nämnda stadgande säljaren har ett visst ansvar för att godset är felfritt,

under det enligt här gifna bestämmelse hans ansvarighet är beroende af

särskild utfästelse. Säljarens ansvarighet vid köp af lös egendom inskränkes

emellertid väsentligt genom föreskriften i 47 § i nämnda lag, som befriar honom

från denna ansvarighet, därest köparen på förhand undersökt eller utan giltigt

skäl undandragit sig att undersöka godset och felet varit sådant, att det vid

undersökning bort iakttagas. Att köparen anställer en sådan undersökning, är

vid fastighetsköp något, som bör falla af sig själf; gör han det ej, bör han därför

icke kunna åhvälfva säljaren en obestämd och i många fall obestämbar ansvarighet.

Den nu i köpehandlingar så vanliga bestämmelsen, att egendomen säljes

»i befintligt skick» eller »sådan den för ögonen befinnes», är ett förbehåll,

som endast gifver uttryck åt uppfattningen af hvad sakens natur kräfver och

som därför är i och för sig obehöfligt. På denna uppfattning hvilar förslaget,

då det här såsom förutsättning för att köparen skall äga föra någon talan i anledning

af egendomens beskaffenhet uppställer, att den i något afseende icke är

sådan, som säljaren utfäst. Oftast torde en dylik utfästelse föreligga i fråga

om egendomens areal. För riktigheten af härom lämnade uppgifter måste säljaren

svara, äfven om han själf skulle hafva blifvit missledd och i god tro uppgifvit

arealen vara större än den i verkligheten är. Han måste anses hafva

gått i god för att uppgiften är riktig. Tydligt är emellertid, att om säljaren

endast uppgifva, att egendomen enligt skifteshandlingar eller tomtkarta har

viss storlek, däri icke ligger något åtagande af garanti för nämnda handlingars

riktighet. Enahanda grundsatser måste gälla, när säljaren tillförsäkrat köparen

något i annat afseende, som rörer egendomens beskaffenhet, såsom byggnadernas

skick, jordens kulturgrad, egendomens skogsbestånd eller dylikt. I hvarje

185

fall, där en verklig utfästelse föreligger, bör köparen kunna förlita sig på densamma

och säljaren alltså hålla honom skadeslös, där förhållandet befinnes vara

annat än som uppgifvits. Af den ståndpunkt, förslaget intager i fråga om

köpeaftalets formbundenhet, är en följd, att det i och för sig är utan betydelse,

om en dylik tillförsäkran från säljarens sida intagits i köpehandlingen eller

icke. * Endast såvida underlåtenheten att i köpehandlingen intaga någon vid

förhandlingarna om köpet lämnad uppgift får anses utmärka, att säljaren icke

velat binda sig vid densamma, bör detta förhållande inverka på frågan om hans

ansvarighet, när uppgiften befinnes oriktig.

Under det förutsättningen för köparens rätt till talan i anledning af egendomens

beskaffenhet vid fastighetsköp är en annan än vid köp af lös egendom,

äro de befogenheter, som tillkomma köpare af fastighet, när han har rätt till

sådan talan, såsom naturligt är, alldeles desamma som de, hvilka tillkomma köpare

af lös egendom, när denna saknar någon tillförsäkrad egenskap. Köparen

äger alltså under alla förhållanden fordra afdrag å köpeskillingen i förhållande

till den minskning i egendomens värde, som betingas af skillnaden mellan hvad

som utlofvats och hvad som verkligen är för handen, och, om han lider ytterligare

skada, äfven ersättning därför. Han måste ock äga rätt att frånträda ett

aftal, som icke blifvit från medkontrahentens sida uppfylldt. Utan obillighet

mot säljaren kan emellertid denna senare rätt icke vara obetingad. Är det

som brister i och för sig af ringa betydenhet och kan ej heller med hänsyn till

omständigheterna i det särskilda fallet för köparen däraf uppstå synnerlig olägenhet,

är en så långt gående befogenhet icke för honom af verkligt behof påkallad.

Äfven i annat hänseende har det synts nödigt att begränsa köparens rätt

att hafva köpet; talan därom må ej väckas senare än ett år efter det tillträde

af egendomen skett. Att en tidsbegränsning är behöflig, är uppenbart, då eljest

det skulle stå säljaren öppet att taga det angifna förhållandet till förevändning

för att frångå ett aftal, som han på grund af ändrade konjunkturer eller

af andra orsaker finner för sig ofördelaktigt. Eu tid af ett år torde vara fullt

* Jfr ang. nu gällande rätt K. Majrts domar den 26 sept. 1851 (Schmidt J. A. XXIV s. 300),

den 19 dec. 1864 (Nanmanns tidskr. 1865 s. 438), den 10 febr. 1874 (N. J. A. s. 56), den 28 marg

1889 (N. J. A. s. 251) och den 26 febr. 1892 (N. J. A. s. 58).

14M/07

24

186

tillräcklig för att köparen må kunna förvissa sig om egendomens beskaffenhet i

de hänseenden, säljarens utfästelse angår, och öfverväga, huruvida det som må

brista är af den art, att det icke är med hans intresse förenligt att vidblifva

köpet.

Nu angifna inskränkningar i köparens häfningsrätt äga icke tillämpning,

när säljaren lämnat veterligen falska uppgifter eller annorledes svikligen förfarit.

* De påföljder, svikligt förfarande medför, bestämmas af andra normer än de

förmögenhetsrättsliga.

15 §.

Efter köpet De i 14 § gifna bestämmelserna afse sådana fall, då egendomen vid tiden

^ändringar''köpet icke är sådan, som köparen äger rätt att fordra. Har egendomen efter

köpet undergått förändring till det sämre och beror detta af olyckshändelse,

följer af bestämmelsen i 9 §, att köparen icke af sådan anledning kan håfva

köpet eller fordra afdrag å köpeskillingen än mindre kräfva skadestånd af säljaren.

Om däremot egendomens försämring föranledts af vanvård eller vållande

å säljarens sida medan han ännu var i besittning af egendomen, — om t. ex.

säljaren i strid mot bestämmelserna i 8 § afverkat skog annorledes än till husbehof

— måste han naturligtvis ersätta köparen den skada, som därigenom tillskyndats

denne. Härvid bör det emellertid icke stanna. Om egendomens värde

genom säljarens vanvård eller vållande minskats, krafvel’ billigheten, att köparen

icke skall vara ovillkorligt bunden vid hvad han å sin sida utfäst. Samma

befogenheter böra i ty fall tillkomma honom, som lagen gifver honom när egendomen

redan vid köpet var sämre än köparen på grund af säljarens utfästelse

haft rätt att fordra. Den föreskrift, som i sådant syfte här införts, står i öfverensstämmelse

med hvad som enligt 44 § i lagen den 20 juni 1905 gäller i fråga

om lös egendom.

16 §.

Rättigheter I denna och närmast följande paragrafer kommer den försålda egendomens

upplåtna åt beskaffenhet i betraktande från en annan sida, den rättsliga. Det är icke blott

tredje man.______

* Jfr K. Maj:ts utslag den 8 okt. 1906 (N. J. A. s. 436).

187

egendomens naturliga eller så att säga yttre egenskaper, som bestämma värdet

af densamma; af lika väsentlig betydelse äro i sådant hänseende de rättsliga

förhållanden, som därtill anknyta sig.

Är nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf upplåten till annan,

är detta ett förhållande, som uppenbarligen är af stor betydelse för köparen,

såvida han är bunden af denna upplåtelse eller hans rätt eljest därigenom lider

någon inskränkning. Bindande för honom är en sådan upplåtelse alltid, när

nyttjanderätten är intecknad samt, såvidt angår arrende- eller hyresaftal, när

aftalet är skriftligen upprättadt och nyttjanderättshafvaren tillträdt egendomen.

Äfven om ett dylikt aftal icke är sålunda upprättadt och därför icke för köparen

bindande, kan det dock göras gällande mot honom såtillvida, att arrendatorn

eller hyresgästen, därest han tillträdt egendomen, äger åtnjuta en viss

uppsägningstid. I ena som i andra fallet har säljaren att upplysa köparen

om nyttjanderättens tillvaro. Dock är det uppenbart, att om köparen på annat

sätt får kännedom om nyttjanderätten, säljarens underlåtenhet att lämna en

dylik uppgift icke för honom bör medföra någon menlig påföljd. Att sådan

kännedom funnits hos köparen när köpet slöts, måste, i händelse denne bestrider

det, åligga säljaren att styrka. Uppgiften behöfver naturligtvis icke intagas

i köpehandlingen1 eller ens lämnas uttryckligt; det är nog, om erforderlig

upplysning tillhandahålles köparen t- ex. genom ett gravationsbevis, däri

för nyttjanderätten meddelad inteckning finnes upptagen. Däremot är icke

den omständigheten att inteckning meddelats i och för sig tillräcklig för att

fritaga säljaren från ansvarighet; det är icke köparen utan säljaren, som skall

anskaffa gravationsbeviset.1 2 Påföljden för säljaren däraf, att egendomen, köparen

ovetande, är besvärad af nyttjanderätt, är densamma som när egendomens

beskaffenhet icke är den säljaren utfäst. Köparen äger rätt till skäligt afdrag

å köpeskillingen och till ersättning för den honom tillskyndade skadan äfvensom

rätt att hafva köpet, dock med enahanda begränsning i fråga om häfningsrätten,

som för nyss angifna fall är i 14 § stadgad.

1 Jfr K. Maj:ts domar den 23 okt. 1885 (N, J. A. s. 339) samt den 12 jan. och den 3 mars

1892 (N. J. A. s. 3, 113).

2 Annorlunda K. Maj:ts domar den 2 mars 1875 (N. J. A. s. 86) och den 10 april 1876 (N. J A.

>. 205).

188

Hvad sålunda anförts i fråga om nyttjanderätt äger enligt sakens natur

lika tillämplighet å rätt till servitut eller till undantag af egendomen. Såvidt

en rättighet af sistnämnda slag medför skyldighet för fastighetsägaren att utgifva

visst årligt belopp, äger han naturligtvis också vid likvid af köpeskillingen

kvittningsvis afräkna hvad däraf redan förfallit; att han därutöfver äger

af köpeskillingen innehålla så mycket, som motsvarar hvad framdeles kan komma

att uttagas ur fastigheten, inhämtas af 17 §.

Här gifna stadgande hänför sig till det fall att rättigheten var upplåten

redan när köpet slöts. Att i händelse upplåtelsen skett efter köpslutet köparens

rätt är densamma, följer af grunderna för stadgandet i 15 § och har därför

icke behöft särskildt utmärkas.

Med här omhandlade fall bör enligt Beredningens tanke likställas det förhållande,

att tredje man har äganderätt till någon å egendomen uppförd byggnad

eller till annat, som eljest enligt lag skulle höra till egendomen,1 men

säljaren underlåtit att därom upplysa köparen. Äger denna rätt giltighet mot

köparen — under hvilka förutsättningar detta är fallet, afgöres efter grunder,

som icke fälla inom området för nu förevarande lagstiftning — är detta för

honom af samma betydelse som om i annat afseende hans förfoganderätt öfver

egendomen vore rättsligen inskränkt. Enahanda befogenheter böra därför, om

köparen saknat kännedom om förhållandet, åt honom inrymmas.

17 §.

Egendomen den egendom, hvarom köp slutes, intecknad, tages vid köpeskillingens

besvärad af fastställande icke hänsyn till inteckningarna, utan bestämmes i fråga om sättet

inteckning. för likviden, att å köpeskillingen skall afräknas hvad som motsvarar den intecknade

gäld en jämte upplupen ränta därå. Skulle vid en sådan afräkning

köparen hafva fått tillgodonjuta större afdrag än vederbort,2 föreligger i själfva

verket en missräkning, och säljaren äger då, jämlikt 10 § 5 mom. i förordningen

1 Jfr K. Maj:ts domar den 31 ang. 1870 (Naumanns tidskr. 1871 s. 466). den 10 febr. 1874

(N. J. Å. s. 47) och den 26 okt. 1880 (tf. J. A. s. 345).

8 Jfr K. Haj:ts domar den 30 juni och den 30 dec. 1875 (N. J. A. s. 300, 592) den 29 dec. 1876

(N. J. A. s. 499) och den 30 okt. 1900 (N. J. A. s. 414).

189

om utsökningslagens införande, utan hinder däraf att han kvitterat köpeskillingen

såsom till fullo bekommen utkräfva den del däraf, som af köparen obehörigen

afräknats. Någon föreskrift för detta fall har alltså icke behöft upptagas

i förslaget.

År förhållandet det motsatta, så att egendomen finnes vara intecknad till

högre belopp än vid köpet förutsattes, — vare sig nu detta beror därpå att

någon vid köpet i egendomen gällande inteckning icke därvid omnämnts eller

icke sedermera blifvit genom säljarens försorg dödad, oaktadt han åtagit sig

sådant, eller förhållandet har sin grund däri att egendomen efter köpslutet

blifvit intecknad1 — hafva däremot särskilda bestämmelser ansetts erforderliga.

Skulle köparen utan hänsyn därtill att egendomen häftade för större intecknadt

belopp, än som vid bestämmandet af sättet för likviden förutsattes, nödgas fullgöra

denna, vore han utsatt för äfventyret att, när inteckningen sedermera gjordes

gällande och beloppet uttoges ur egendomen, säljaren funnes sakna tillgång

att återgälda detta. Icke ens med en af säljaren ställd säkerhet för sådan återbäring

synes köparen behöfva nöjas. En dylik säkerhet kan aldrig för den jämförelsevis

långa tid, som här kan komma att förflyta innan förhållandet ordnas, lämna

köparen full trygghet, och den befriar honom i allt fall icke från den ogynnsamma

ställning i fråga om fastighetens användande såsom säkerhet vid upptagande

af lån, som inteckningens tillvaro medför. Han bör därför få å köpeskillingen

innehålla det belopp, som graverar fastigheten. Denna befogenhet tillkommer

honom enligt förslaget, så länge på grund af ifrågavarande inteckning

något belopp kan komma att ur egendomen uttagas; dödas inteckningen eller

öfverlämnas inteckningshandlingen till köparen, bortfaller retentionsrätten.2

Köparen är berättigad att å köpeskillingen innehålla hela det belopp, som kan

komma att ur fastigheten uttagas, äfven om ansvarigheten, såsom vid gemensamma

inteckningar, helt eller delvis är endast subsidiär. Då i händelse å afsöndrad

lägenhet värde blifvit satt i den ordning, hvarom Beredningen föreslagit

särskilda bestämmelser, lägenheten icke för inteckningar i stamhemmanet

1 Jfr K. Maj:ts domar den 16 mara 1892 (N. J. A. a. 145) och don 31 juli 1893 (N. J. A.

s. 332).

’ Jfr K. Maj:ts dom den 20 febr. 1883 (N. J. A. a. 65).

190

häftar utöfver värderingssumman, är köparens ifrågavarande rätt inskränkt

till samma belopp.

Med rätten att innehålla köpeskillingen är för vanliga fall köparens intresse

behörigen sedt till godo. Om emellertid det belopp, som graverar egendomen,

uppgår till mer än hela köpeskillingen eller hvad däraf återstår oguldet,

gör retention srätten icke till fyllest. Köparen kan då icke genom-att för

ändamålet använda köpeskillingen rädda egendomen från att exekutivt försäljas

för den intecknade gälden. Han bör därför i sådant fall äga rätt att häfva

köpet och af säljaren undfå ersättning för den skada, som därigenom tillskyndas

honom.1 Dock bör det stå säljaren öppet att, om han så önskar, förekomma

köpets häfvande genom att till köparen utbetala så stort belopp, att det

tillika med hvad af köpeskillingen ännu är oguldet motsvarar hvad på grund af

inteckningen kan komma att ur egendomen uttagas. Att säljaren också genom

att låta döda inteckningen eller öfverlämna inteckningshandlingen till köparen

betager denne rätten att häfva köpet, är uppenbart.

Varder på grund af inteckning, som köparen icke vid likviden öfvertagit,

egendomen exekutivt försåld, följer af allmänna rättsgrunder, att därmed köpeaftalet

förlorar all vidare verkan mot köparen; denne är icke skyldig att betala

köpeskillingen för en egendom, som genom säljarens förvållande går honom ur

händer, utan han äger af säljaren återfordra hvad han guldit och därutöfver åtnjuta

skadestånd.2

Hvad nu sagts angående verkan däraf att egendomen, köparen ovetande,

är intecknad gäller i lika måtto, när egendomen finnes vara besvärad af inskrifning

för rätt till undantag, ränta eller afgäld och på grund däraf ur densamma

kan komma att uttagas större belopp än vid köpslutet förutsattes.3

Bestämmelserna i förevarande § hafva därför utsträckts till att gälla jämväl

sådana fall.

ib §•

Hinder för

lagfart å

köpet.

Att köparen kommer i besittning af den köpta egendomen, bereder honom,

när fråga är om fastighet, icke samma rättsligt tryggade ställning, som då

1 Jfr K. Maj:ts dom den 12 april 1904 (N. J. A. s. 110).

! Jfr K.. Maj:ts domar den 22 nov. 1887 (N. J. A. s. 401), den 23 nov. 1897 (N. J. A.

s. 537) och den 28 okt. 1903 (N. J. A. s. 411).

3 Jfr K. Maj:ts dom den 16 maj 1900 (N. J. A. s. 230).

191

köpet afser lös egendom. Vid förvärf af äganderätt till fast egendom är lagfarten

den akt, som sätter förvärfvaren i stånd att företaga rättsliga dispositioner

öfver egendomen och betager förre ägaren möjligheten att vidtaga sådana.

Lagfarten är därför afslutningen af rättsärendet. Och till lagfarten kan i

flera afseenden erfordras säljarens medverkan. Undandrager sig säljaren utan

giltig orsak att lämna sådan medverkan, gör han sig därigenom skyldig till ett

obehörigt förhållande, nära jämförligt med vägran att låta köparen komma i

faktisk besittning af egendomen.

Denna uppfattning ligger till grund för den bestämmelse, som införts i

första stycket af denna §. Då köparens rätt till egendomen i köpehandlingen

är gjord beroende däraf att han rätteligen erlägger köpeskillingen eller fullgör

annat åtagande, är han, enligt hvad 2 kap. 9 § i förslaget till lag om inskrifning

utvisar, icke berättigad att erhålla lagfart förr än det visas, att han fullgjort

hvad honom sålunda åligger eller att hans rätt icke vidare är beroende af nämnda

villkor. Är villkoret uppfylldt, måste det åligga säljare att därom lämna

köparen det bevis, som för lagfartens beviljande erfordras. Såsom förut erinrats,

är det i vårt land gängse bruk att i sådant fäll vid köpet bestämmes, att

ett särskildt köpebref skall utfärdas, sedan köparen fullgjort de villkor, som i

köpekontraktet betingats. Köpebrefvets utfärdande gör då hvarje bevis om villkorens

uppfyllande öfverflödigt; köparen kan på grund af köpebrefvet utan vidare

erhålla lagfart. Vägrar säljaren, oaktadt villkoren äro uppfyllda, att utfärda

köpebref eller, där sådant icke betingats, att lämna annat bevis, kan han

visserligen. förpliktas därtill vid vite, eller ock kan köparen utverka sig en dom,

hvarigenom hans rätt till lagfart bekräftas. Men köparen behöfver icke underkasta

sig att hans lagfart sålunda fördröjes utan kan äfven i detta fall hafva

köpet och fordra skadestånd af säljaren. En gifven följd af denna köparens

rätt är, att han icke är pliktig att utgifva köpeskillingen, om köpebrefvet förhålles

honom. *

Det är emellertid icke endast i nu angifna hänseende, köparen för erhållande

af lagfart är beroende af säljarens medverkan. Lagfart kan icke meddelas

å köparens fång, med mindre sådan förut är säljaren beviljad eller, i händelse

dennes fång skulle vara sådant att dess lagfarande icke erfordrats, hans

* Jfr K. Maj:ts domar den 14okt. 1875 (N. J. A. s. 403) och den 1 april 1879 (N. J. A. s. 159).

192

åtkomst blifvit styrkt. Är säljarens fång icke lagfaret, måste det därför åligga

honom att söka lagfart, där sådan erfordras, men eljest att tillhandahålla köparen

sina åtkomsthandlingar.* Hans underlåtenhet i ena eller andra hänseendet

medför för köparen samma verkan som hans underlåtenhet att lämna honom

klara köpehandlingar, och påföljden bör därför ock vara densamma.

Möjligt är emellertid, att i nu angifna fall hindret för lagfarten icke är

af beskaffenhet att det står i säljarens makt att undanröja det. Säljarens åtkomst

kan vara bristfällig, giltigheten af hans fång kan vara underkastad tvist.

På köparens ställning inverkar ett dylikt förhållande icke mindre ogynnsamt,

och han bör därför äfven i sådana fall kunna frånträda ett aftal, som icke gifver

honom hvad han ägt att påräkna, och i stället söka ersättning för sin skada

af säljaren. Naturligtvis endast under förutsättning, att den omständighet,

som hindrar lagfarten, icke var honom kunnig när köpet slöts; var detta fallet,

måste förhållandet anses hafva tagits med i beräkning vid köpet och får därför

icke verka till dess rubbande. Den påföljd, som inträder när lagfart icke kan

erhållas och det icke beror af säljaren att undanröja hindret, är väsentligen densamma,

som när egendomen befinnes icke vara sådan, som säljaren utfäst. Rätten

att häfva köpet bör här som där vara beroende af huru betydande den olägenhet

är, hvilken sålunda tillskyndas köparen. Utöfvande af häfningsrätten

har också i detta fall bundits vid viss tid, hvilken dock skall räknas, icke

från det tillträde af egendomen skett, utan från det beslut meddelats i anledning

af köparens lagfartsansökning och detta beslut vunnit laga kraft. Då det

emellertid icke bör stå köparen öppet att förlänga denna tid genom underlåtenhet

att söka lagfart, har härtill fogats det ytterligare villkor att, där köparen

icke inom stadgad tid sökt lagfart, talan om köpets häfvande skall anhängiggöra

sist inom ett år från det tid för lagfarts sökande gått till ända. Att någon

motsvarighet till denna tidsbegränsning icke förekommer i fråga om de fall,

som afses i första punkten, finner sin förklaring däri, att säljaren i nämnda fall

alltjämt är i stånd att undanröja det hinder, som möter mot lagfarts beviljande

för köparen.

Jfr K. Maj-.ts dom den 11 dec. 1877 (N. J. A. s. 548).

19;-}

Den rätt till skadestånd, som tillkommer köparen, äfven om han icke häfver

köpet, medför också helt naturligt för honom rätt att å köpeskillingen innehålla

så mycket, som i sådant hänseende kan tillkomma honom.

19 §.

.Näi en köpare på grund af dubbelförsäljning går miste om allenast en Tvesalu i

del af tlen egendom, hans köp afsåg, är det uppenbarligen hans rätt att å köpfråga om del

skillmgen för det hela njuta motsvarande afdrag. Hvarken denna rätt eller den “dom™

rätt till skadestånd, 5 § tillerkänner honom, gifver honom emellertid under alla

förhållanden hvad han med rätta kan fordra. Var han i god tro, måste han

också sättas i tillfälle att afstå från köpet i dess helhet.1 De bestämmelser,

hvilka härutinnan enligt förslaget i allmänhet gälla vid aftalsbrott från säljarens

sida, böra äfven i detta fall vinna tillämpning, så, att frågan om köparens

rätt att bäfva köpet blifver beroende af den större eller mindre betydelsen däraf

att ifrågavarande del af egendomen frångår honom. Hänvisning till föreskrifterna

i 14 § har därför jämväl här skett. Att äfven här tiden för anhängiggörandet

af talan om köpets häfvande bör, såsom i det i 18 § afsedda fall, sättas

i förbindelse med tiden för lagfarts sökande, beror af enahanda grund, som i

fråga om nämnda § anförts. Erinras må, att i händelse före utgången af den

för lagfarts sökande i allmänhet stadgade tid skulle ankängiggöras tvist mellan

köparen och någon, som på grund af annan öfverlåtelse gör anspråk på en del af

egendomen, nämnda tid, jämlikt 2 kap. 5 § i förslaget till lag om inskrifning utsträckes

till dess tvisten blifvit slutligen afgjord.

Att köparen, därest han begagnar sig af sin häfningsrätt, äger att af säljaren

kräfva ersättning för den skada, som häraf uppkommer, framgår af stadgandet

i 5 § af föreliggande förslag och har icke behöft här utmärkas; äfven

denna skada är en, visserligen medelbar följd däraf att köpeaftalet i en viss del

genom säljarens förvållande förfallit.

Vid bedömande af frågan, huruvida dubbelförsäljning ägt rum 2 och förty

säljaren bör vara underkastad därmed förbundna påföljder, kan icke uteslutande

hänsyn tagas till köpehandlingens ordalydelse eller till hvad säljaren med den

1 Jfr K. Maj:ts dom den 18 dac. 1896 (N. J. A. s. 467).

s Jfr K. Majtts domar den 29 maj 1876 (N. J. A. b. 272) och den 28 febr. 1893 (N. J. A. s. 43).

194

beteckning af den sålda fastigheten, handlingen innefattar, må hafva afsett; afgörande

i sådant hänseende måste blifva den uppfattning, som under förhandenvarande

förhållanden köparen skäligen därvid bort fästa. I de tall, som här

äro af största praktiska betydelse, eller när från den sålda fastigheten förut

skett afsöndring, som icke uttryckligen undantagits från försäljningen, beror alltså

frågan, huruvida bestämmelserna om dubbelförsäljning skola tillämpas, icke däraf,

huruvida säljaren verkligen haft för afsikt att i köpet inbegripa afsöndringen,

utan däraf, huruvida köparen saknat anledning att antaga annat än att det afsöndrade

området fortfarande hörde till fastigheten. För att utesluta ett oriktigt

antagande i sådant hänseende är det visserligen å ena sidan icke nödvändigt,

att i köpehandlingen skett uttryckligt förbehåll, men å andra sidan heller

icke alltid nog, att afsöndringen utlagts å marken eller blifvit i vederbörlig

ordning fastställd eller ens att lagfart därå blifvit sökt. Först när omständigheterna

föranleda därtill att köparen ägt eller med användande af vanlig uppmärksamhet

bort äga kännedom om förhållandet, kan säljaren undgå att ekonomiskt

ansvara för den dubbelförsäljning, som, ehuru utan hans afsikt, formellt

ägt rum.

20 §.

Egendomen Då ett fastighetsköp häfves efter det köparen tillträdt egendomen och er

af

köparen ]agt köpeskillingen, medför detta, att säljaren skall återfå egendomen och köintecknad.

^aren köpeskillingen. Om köparen afhändt sig egendomen och i följd däraf är

ur stånd att tillhandahålla säljaren densamma, kan han alltså icke utöfva den

häfningsrätt, som eljest skulle tillkomma honom. Endast om säljaren själ! bär

skulden till att egendomen kommit i tredje mans hand — såsom när han genom

sin underlåtenhet att jämlikt åtagande infria en inteckning i egendomen föranledt

att denna blifvit exekutivt försåld — utgör detta förhållande icke hinder

för bifall till köparens talan om återbekommande af köpeskillingen eller den del

däraf, som återstår sedan afdrag gjorts för hvad vid köpeskillingslikviden må

hafva kommit köparen till godo. *

* Jfr K. Maj:ts dom den 28 okt. 1903 (N. J. A. s. 411).

195

När egendomen återställes till säljaren, bör den naturligtvis vara i det

skick, hvari den befanns när den af köparen tillträddes. Har den på grund

af ändrade konjunkturer fallit i värde, inverkar detta icke på köparens rätt.

Icke heller beröres denna däraf, att genom olyckshändelse egendomen skadats

eller försämrats. Men har köparen under sin besittningstid vanvårdat egendomen

eller vidtagit annan åtgärd, hvarigenom dess värde nedsatts, fordrar billigheten,

att säljaren icke ens mot ersättning för den sålunda orsakade nedsättningen

i värdet behöfver finna sig i att återtaga egendomen. Detta dock endast

under förutsättning, att värdeminskningen är af någon betydenhet; är den oväsentlig,

bör den icke medföra rubbning i köparens naturliga rätt. Förslaget står

härutinnan i öfverensstämmelse med hvad i lagen den 20 juni 1905, 57 och

58 §§, stadgas i fråga om köp af lös egendom. Hvad förstnämnda lagrum innehåller

därom, ätt ingendera kontrahenten är skyldig att återlämna hvad han bekommit

med mindre han återfår hvad han utgifvit, samt om köpares retentionsrätt till

säkerhet för skadestånd har däremot icke i förslaget upptagits. Det skulle leda

till en allt för vådlig osäkerhet i äganderättsförhållandena, därest frågan om köpets

återgång eller bestånd finge göras beroende af säljarens förmåga att återgälda

köpeskillingen. Har köparen icke förtroende till säljarens vederhäftighet,

må han anlita andra utvägar för att komma till sin rätt än köpets häfvande;

väljer han detta och utverkar sig dom på köpets återgång, är han därmed definitivt

förlustig all rätt till fastigheten. *

De bestämmelser, förslaget i andra stycket meddelar för det fäll att egendomen

när köpet skall gå åter är besvärad med inteckning eller inskrifning,

som tillkommit på grund af utfästelse eller upplåtelse från köparen, hänföra sig

till sådana inteckningar och inskrifningar, på grund hvaraf visst belopp kan

komma att uttagas ur fastigheten. Dessa bestämmelser äga sin motsvarighet i

stadgandena uti 17 § och hvila på de grunder, som vid nämnda paragraf anförts.

Något särskildt stadgande för det fall att köparen från egendomen upplåtit

annan rätt, hvilken på grund af inskrifning eller eljest skall gälla mot

säljaren, har icke upptagits i förslaget. Detta förhållande bör bedömas efter

grunderna för stadgandet i första stycket, och frågan, huruvida säljaren däraf

* Jfr emellertid K. Maj:ts dom den 18 dec. 1896 (N. J. A. s. 467).

1%

Hemula

skyldighet.

äger hämta anledning att motsätta sig köpets häfvande, bör alltså besvaras

med hänsyn till betydelsen af den olägenhet, upplåtelsen kan anses medföra för

säljaren, därest han skulle återtaga egendomen.

21 §•

I il kap. jordabalken af 1734 års lag hafva sammanförts stadganden »om

klander i jordafång och om hemul». Dessa ämnen äro i själfva verket till sin

natur vidt skilda. Begreppet klander är af Lagkommittén riktigt angifvet såsom

den talan, rätte ägaren anställer mot innehafvaren af hans egendom för att frånvinna

honom denna. Det är en utöfning af äganderätten mot den, som obehörigt

förhåller ägaren hans egendom, vare sig nu detta sker med åberopande

af ett visst fång eller icke. Hemulsskyldigheten åter ansluter sig till vissa slag

af öfverlåtelse af egendomen; där öfverlåtelse sker mot vederlag, medför den i

allmänhet för öfverlåtaren skyldighet att ansvara för att det, som öfverlåtits,

tillhörde honom och därför också skyldighet att återbära vederlaget och hålla

medkontrahenten skadeslös, om egendomen frånvinnes denne.

Bestämmelserna om klander i nyss angifna mening äro i 1734 års lag mycket

knapphändiga. De inskränka sig i själfva verket till hvad i 11 kap. 1 § jordabalken

stadgas därom, att fastighetsköp, såframt det kan värjas, skall stå fast, men

att i motsatt fall ersättning för nödig och nyttig förbättring skall gäldas af den,

som jorden vinner. Lagens knapphändighet i detta stycke beror närmast däraf,

att ett i landslagen (18 kap. jordabalken) och i'' de tidigare förslagen till jordabalk

förekommande stadgande om viss tids häfd, i samband hvarmed bestämmelser

gåfvos om klander, vid senare omarbetning (1723) uteslöts. Vid en ny

affattning af jordabalken kan, såsom redan Lagkommittén och äldre Lagberedningen

framhållit, en mer ingående reglering af dessa förhållanden icke undvaras;

särskildt påkallas bestämmelser angående rätte ägarens skyldighet att ersätta

kostnad, som nedlagts å egendomen, äfvensom föreskrifter angående den obehörige

innehafvare^ plikt att utgifva afkastning eller ersättning. Men dessa

regler hafva icke sin rätta plats i en lag om köp; en lagstiftning om klander

bör icke, såsom i 11 kap. jordabalken skett, bindas vid det särskilda fall att

197

egendomens innehafvare åberopar köp för att värja sig. Hänsyn måste tagas

jämväl till andra fång, som i sådant afseende kunna åberopas. Klandret bestämmes,

såsom nyss sagts, af kärandens yrkande att i egenskap af rätt ägare

återbekomma sin egendom, icke af den ställning, som svaranden, egendomens

innehafvare, intager till detta yrkande. Vid sådant förhållande är det uppenbart,

att lagstiftningen om klander tillhör ett helt annat område än det, som

angår köpeaftalet och dess rättsverkningar. Med köpeaftalet hör åter hemulsskyldigheten

naturligt tillsammans; det är här fråga om en af detta aftals

rättsverkningar, och den måste därför bär behandlas. Det samband, hvari klander

och hemul af lagen ställts till hvarandra, är därför i förslaget upplöst.

I 21 § har angifvits hufvudregeln för säljarens hemulsskyldighet. Säljaren

är, om egendomen icke kunnat värjas och sålunda frångår köparen, förbunden

att återbetala hvad han uppburit i vederlag för egendomen och, om köparen varit

i god tro, ersätta honom den ytterligare förlust, han kan hafva lidit därigenom

att egendomen frångått honom. Denna regel öfverensstämmer fullständigt med

gällande rätt. Ehuru ordalagen i 11 kap. 1 § jordabalken kunde gifva stöd åt

den uppfattning, att köparens rätt till skadestånd vore ovillkorlig, är enligt

sakens natur och rådande rättsuppfattning denna rätt betingad däraf, att han

var i god tro då köpet slöts. Däremot är köparens rätt att återbekomma hvad

han i vederlag för egendomen utgifvit i regel oberoende däraf, om han ägt kännedom

om tredje mans anspråk på egendomen. Tydligt är emellertid, att om

köparen under sin besittningstid genom skogsafverkning eller annorledes tillgodogjort

sig egendomens afkastning på ett sådant sätt, att egendomens värde därigenom

minskats, hvad sålunda kommit köparen till godo måste gå i afräkning

å det belopp, säljaren har att till honom gälda. *

Att säljaren varit i god tro med afseende å sin rätt till egendomen,

fritager honom icke från hemulsskyldighet. I detta afseende är man säkerligen

berättigad att i aftalet inlägga en garanti från säljarens sida; köparen bör kunna

lita på att säljaren verkligen är ägare till hvad han säljer. Förslaget öfverensstämmer

härutinnan med hvad i fråga om köp af lös egendom stadgats i 59 §

i lagen den 20 juni 1905.

Jfr K. Maj:ts dom den 15 mars 1875 (N. J. A. s. 116).

198

Från skyldigheten att stå hemul innefattar stadgandet i 11 kap. 7 § jordabalken

skenbart ett undantag. »Yppar sig ägotvist grannar emellan», heter det,

»om rå och rör eller annan bolstada skillnad, då försvare köparen sina gränser,

som han bäst kan och gitter»; hemulsmannen har därvid ingen annan förpliktelse

än att tillhandahålla köparen »de skäl och bevis, som i hans värjo finnas».

Denna säljarens skyldighet är i förslagets 7 § angifvcn i allmännare form. Däremot

finnes icke i förslaget någon motsvarighet till hvad lagrummet i öfrigt

innehåller.

1 själfva verket innebär föreskriften att köparen har att själf »försvara sina

gränser» icke något undantag frän den lagstadgade hemul sskyldigheten. Denna

måste nämligen alltid bedömas med hänsyn till hvad som sålts; säljaren ansvarar

för att han var ägare af hvad han sålt och att köparen får behålla det.

Det anförda stadgandet, hvilket angår fastighet å landet, hvilar på den förutsättning

att såsom föremål för köpet angifvits en viss andel af en by, ett visst

hemman i byn eller en de! (hälften, fjärdedelen o. s. v.) af hemmanet. Yid den

tid, då byarne lågo i solskifte och andelarne därinom icke voro från hvarandra

skilda genom lagligen fastställda gränser, kunde ett köp af en till ett byalag

hörande fastighet ej afse något annat. Stadgandet innebär därför icke något

annat än hvad som följer af sakens natur, eller att den, som sålt en viss andel

af eu by, ett hemman eller del däraf, icke star i ansvar för riktigheten af de å

marken antagna eller utmärkta gränserna, utan endast för att han var ägare

till sä stor del däraf — så stort skattetal — som han sålt. Skulle ägotvist

yppas »grannar emellan om rå och rör eller annan bolstada skillnad» beträffande

själfva byn eller hemmanet, d. v. s. om byns eller hemmanets ägogräns mot

annan by eller hemman, och till följd däraf ett område frånvinnas byn eller

hemmanet, måste naturligtvis köparen — likasom andra delägare i byn eller

hemmanet — finna sig häri, då han ju ändock får behålla det skattetal han köpt.

Något annorlunda ställer sig saken, sedan lagstiftningen gjort det möjligt att

sälja icke endast visst hemmantal utan också visst från ett hemman afsöndradt

område. Afser köpet ett dylikt område, som först genom köpet särskiljes såsom

en fastighet för sig, är det klart, att en förändring af gränsen också medför en

förändring af det, som varit föremål för köpet, och att således hemulsskyldigheten

kommer till användning, så snart något af det sålda området frångår ko

-

199

paren. Afser köpet en hemmansdel eller ett redan tillförene afsöndradt område,

kan däremot hemnlsskyldigheten icke anses omedelbart hänföra sig till den mark,

som faktiskt häfdas af säljaren; det är den betecknade fastigheten »med hvad

därtill lagligen hör eller tillvinnas kan» — såsom det ofta nog heter i köpehandlingar

— som sålts och som skall hemulas. Äfven om gränserna äro fastställda

genom skiftesförrättning, ansvarar säljaren icke för att de äro riktigt utlagda

på marken;1 om sådana gränser gäller alldeles detsamma som om de rå och rör

eller annan bolstada skillnad, hvilka åsyftas i 11 kap. 7 § jordabalken. Om i

dylik tvist ett område frånvinnes köparen, har han icke förlorat något af det,

som angifvits såsom föremål för köpet. Naturligtvis får säljaren icke därutinnan

afsiktligt föra köparen bakom ljuset och blir ansvarig, om han så gör, men hemulsskyldig

är han icke. Han kan åtaga sig garanti äfven för gränsernas riktighet,

men i köpeaftalet såsom sådant innelattas den icke. Icke ens en sådan uppgift om

ägovidden, som afses i 14 § af förslaget, kan i och för sig anses innebära en

sådan garanti; där icke särskilda omständigheter föranleda till annat antagande,

får en dylik utfästelse anses hänföra sig till de faktiskt bestående förhållandena.

Står icke uppgiften i öfverensstämmelse med dessa, är säljaren ansvarig, icke däremot

för en sedermera inträffande förskjutning af gränsen och däraf vållad minskning

af arealen.

Hvad sålunda är sagdt äger ock tillämpning å stadsfastighet2 allenast med

den åtskillnad, att föryttring af visst till gränserna bestämdt område, som i

fråga om landtfastighet åtminstone i äldre tid varit undantag, i stad sedan

gammalt varit regel. I de tidigare förslagen till jordabalk (1695, 1697 o. s. v.)

heter det ock i motsats till nu ifrågavarande stadgande om landtfastighet: »Uti

stadsgods äger säljaren alltid hemula alnetalet-----» (11 kap. 13 §).

Denna bestämmelse ingick visserligen icke i lagen, men stadgandet i 4 kap. 2 §

jordabalken angående fastebrefvets innehåll utvisar, att i städerna ett angifvande

af fastigheten till areal och läge varit erforderligt för fastebrefs erhållande. I

regel har alltså redan köpebrefvet härom innehållit uppgift, för hvars riktighet

säljaren ansvarat.

1 Jfr K. Maj:ts dom den 30 mars 1874 (N. J. A. s. 217).

* Jfr K. Maj:ts domar den 23 maj 1848 och den 26 april 1850 (Schmidt J. A. XX s. 127,

XXII b. 305), den 13 dec. 1876 (N. J. A. b. 505) och den 4 okt. 1883 (N. J. A. s. 322).

200

Säljarens

indragande

i klanderprocessen.

Enligt hvad sålunda utvecklats, måste frågan, huruvida en rubbning af

gränserna för såld egendom medför hemulsskyldighet eller icke, alltid bedömas

med hänsyn till köpeaftalets innehåll. Ofta hänför sig säljaren däri till en viss

redan gifven fastighetsbeteckning; han säljer då hvad till denna hörer, ehvad

mer eller mindre ägor därtill häfdas. Säljaren kan också ikläda sig ansvar för

att de ägor, som till köparen afträdas, verkligen inbegripas under den använda

beteckningen. Slutligen kan det hända, att köpet afser ett visst område, som

just genom köpet afsättes till särskild fastighet. I hvarje fall blifver köpeaftalets

innehåll afgörande; en allmän regel, som för dessa fall ålade säljaren hemulsskyldighet,

vore lika oriktig som den motsatta.

22 §.

Säljarens skyldighet att, där egendomen efter klander frånvinnes köparen, utgifva

vederlag eller ersättning jämlikt 21 § är enligt sakens natur betingad däraf

att köparen icke underlåtit något af hvad på honom ankommit för att i rättegången

värja egendomen. Ovillkorlig plikt för köparen att instämma säljaren

för att af honom erhålla bistånd i rättegången bör emellertid enligt Beredningens

mening icke stadgas. Redan äldre Lagberedningen, i detta afseende afvikande

från Lagkommittén, föreslog, att stämning å säljaren icke skulle uppställas såsom

ett oeftergifligt villkor för bevarande af köparens talan. Härom heter det i

äldre Lagberedningens motiv: »Man har trott den, som söker hemulsersättning,

ej böra underkastas strängare äfventyr, om han dröjer med sitt ersättningsanspråk,

än att mötas med alla de skäl, hemulsmannen möjligen kan hafva att tillgå

för att visa laga rätt till egendomens öfverlåtelse. Aro dessa skäl af den beskaffenhet,

att klandret skolat ogillas, om de förut varit företedda, så får den

förre skylla sig själf för egendomens mistning, då han underlåtit att i tid mana

den senare att dem framlämna; men från denna sin skyldighet synes hemulsmannen

lika litet efteråt som förut böra vara frikallad, om han bestrider krafvel när

det göres gällande inom den allmänna preskriptionstiden efter fordringens tillkomst».

Att, på sätt äldre Lagberedningen antog, icke heller enligt gällande lag

instämmandet af hemulsmannen i klanderprocessen skulle vara ovillkorlig förutsättning

för att hemulsskyldigheten finge göras gällande, öfverensstämmer visserligen

icke med den uppfattning, som åtminstone under senare tid framträdt i

201

lagtillämpningen;1 men i sakens natur synes en sådan stränghet icke vara

grundad. Det kan alltför väl vara fallet att redan då klandret väckes det är

alldeles uppenbart, att utgången icke kan vara beroende af det bistånd, som

säljaren kan lämna. Att vid sådant förhållande ovillkorligt förplikta köparen

att instämma säljaren, såvida han vill mot denne bevara sin talan, saknar

fog. Det i förevarande paragraf gifna stadgandet innefattar, att köparen

är berättigad att genom stämning påkalla säljarens bistånd i rättegången.

Begagnar köparen sig af denna utväg, vinner han därigenom den förmånen, att

domen i klanderprocessen blir bindande för säljaren. Om däremot köparen underlåter

att i rättegången instämma säljaren och först sedermera mot honom gör

hemulsanspråk gällande, står det denne fritt att åberopa alla de skäl, hvarmed

han kunnat värja egendomen, om han varit part i rättegången. Rån på grund

af hvad säljaren anfört för visst antagas, att rättegången skolat få en annan

utgång, om säljaren varit däri hörd, får köparen själf vidkännas förlusten.

Då sålunda det för hemulsskyldighetens utkräfvande icke är nödvändigt

att säljaren instämmes i klanderprocessen, lärer däraf följa, att det i sådant

hänseende icke heller är nödvändigt att öfver hufvud en sådan rättegång från

köparens sida föres. Förhållandena kunna vara sådana, att en rättegång redan

från början visar sig vara utan ändamål, och säljarens rätt kränkes då icke däraf

att en sådan icke kommer till utförande. Men uppenbarligen måste köparen,

därest han utan rättegång afstått från egendomen eller träffat uppgörelse med

den, som gjort anspråk på äganderätt till densamma, kunna, när han sedan vänder

sig mot säljaren, ådagalägga, att nämnda anspråk varit lagligen grundadt, så att

det i händelse af rättegång icke kunnat afvisas.2 Något uttryckligt stadgande

i angifna syfte har det icke ansetts nödigt att i förslaget upptaga.

23 §.

Hemulsskyldigheten är en verkan af det mellan säljaren och köparen ingångna Hemula

aftal

et; däraf beröres icke omedelbart säljarens fångesman till egendomen, anspråk mot

säharens

Visserligen kan, under likartad förutsättning, säljaren i sin ordning vända sig fångesman.

1 Se K. Maj:ts domar den 5 sept. 1888 (N. J. A. s. 335) och den 11 mars 1896 (N. J. A. s. 68).

8 Jfr ang. gällande rätt K. 31aj:ts domar den 24 april 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 319) och

den 15 ang. 1882 (N. J. A. s. 336).

u,4/ot

26

202

mot sin fångesman och göra hemulsskyldigheten gällande. Men utan öfverlåtelse

från säljarens sida skulle köparen icke äga mot honom framställa något anspråk.

1 11 kap. 3 § jordabalken tillägges emellertid köparen, när egendomen frånvinnes

honom, en sådan rätt; kan icke ersättningen utfås hos hans hemulsman, »hafve

makt att gå till den andre, tredje eller längre, dock i ordning efter hvarannan».

Denna bestämmelse synes vara grundad å naturlig billighet; det bör icke lämnas

säljaren öppet att godtyckligt förfoga öfver det hemulsanspråk, som tillkommer

honom mot hans företrädare, när han själ!'' icke kan gälda hvad köparen i sådant

afseende har att fordra. En formlig öfverlåtelse är därför här obehöflig. Anförda

bestämmelse har alltså i förslaget bibehållits.

Hvad i öfrigt 11 kap. 3 § jordabalken innehåller har däremot ansetts icke

böra upptagas i förslaget. Att enligt detta säljaren är berättigad men icke

förpliktad att stämma sin fångesman, denne sin företrädare o. s. v., följer af de

grunder, hvarå 22 § i förslaget hvilar. Det i andra punkten af 11 kap. 3 § jordabalken

gifna stadgandet, att om »hemulsman har medarfvingar, dem han med

sig till hemul binda vill», han har att dem själf tillsäga, har synts så mycket

mindre behöfligt att här upptaga, som samma grundsats finnes uttalad i 13 kap.

2 § ärfdabalken. Här må ock anmärkas, att icke heller stadgandet i 11 kap. 5 §

jordabalken om hemulsskyldighet för säljarens arfvingar äger någon motsvarighet

i förslaget. I fråga om arfvinges skyldighet i sådant afseende komma de i

allmänhet gällande regler angående ansvarighet för arflåtarens förbindelser till

användning.

Likasom enligt gällande rätt skall enligt förslaget köparen, när han gör

hemulsanspråk gällande mot säljarens fångesmän, iakttaga ordningen mellan dem.*

En utsträckning af köparens rätt därhän, att han kunde efter sitt godtfinnande

rikta sitt kraf omedelbart mot hvilken hemulsman som helst, äger icke stöd af

ofvan anförda billighetshänsyn. Fastmera skulle det kunna innebära en obillighet

mot säljarens fångesmän, om köparen, oaktadt säljaren vore i stånd att fullgöra

sin hemulsskyldighet, skulle vara berättigad att förbigå säljaren och omedelbart

hålla sig till någon af hans fångesman.

* Jfr K. Maj:ts dom den 26 febr. 1886 (N. J. A. s. 88).

203

Köparens rätt till talan mot dem är ej heller obetingad. Det kan nämligen

inträffa, att en eller flera öfverlåtare äro fria från hemulsskyldighet eller åtminstone

icke pliktiga att utbetala mer än de själfva uppburit i vederlag för

egendomen. Det senare är händelsen, när egendomen öfverlåtits till någon, som

därvid icke var i god tro. Det förra, eller fullständig frihet från hemulsskyldighet,

kan bero af beskaffenheten af den öfverlåtelse, hvarigenom en fångesman

af hän dt sig egendomen — då öfverlåtelsen skett utan vederlag — men också

grunda sig därå, att en fångesman vid försäljning eller byte fäst förbehåll, hvarigenom

han fritagit sig från hemulsskyldighet. Att åt ett sådant förbehåll måste

tillerkännas giltighet, är lika uppenbart, som att det icke kan fritaga säljaren

från ersättningsskyldighet, om han förfarit svikligen. Det har alltså ansetts

öfverflödigt att, på sätt skett i 11 kap. 6 § jordabalken, meddela någon uttrycklig

föreskrift härom. Att någon af föregående öfverlåtare sålunda är fri från

hemulsskyldighet, betager emellertid icke köparen hans rätt att vända sig mot

dem, som före denne öfverlåtit egendomen; och den begränsning af hemulsskyldigheten,

som en hemulsman kan göra gällande, medför icke samma inskränkning

i den hemulsskyldighet, hvilken åligger hans fångesmän. Med öfverlåtelse af

egendomen följer öfverlåtelse af den rätt till hemul, hvarje öfverlåtare äger mot

en föregående fångesman, änskönt han för egen del fritagit sig från dylik skyldighet

eller begränsat densamma.*

Den skyldighet att stå hemul, hvilken sålunda åligger en hvar i kedjan af

öfverlåtare, skulle leda till praktiskt orimliga följder, därest icke denna skyldighet

vore underkastad någon begränsning till tiden; den fortgående, stundom på

grund af särskilda orsaker oerhörda stegringen af egendomsvärdena skulle göra

tungan däraf olidlig, när den efter lång tids förlopp drabbade en föregående innehafvare

af egendomen eller hans arfvingar. Sin naturliga begränsning finner

hemulsskyldigheten däri, att häfd inträder och därmed själfva rätten till klander

bortfaller. De bestämmelser, Beredningen härutinnan föreslagit, äro ägnade att

väsentligt förkorta denna tid. Men äfven om förutsättningarna för häfd icke

föreligga, är anspråket på hemul likasom andra ur köpeaftalet härledda fordringsanspråk

underkastadt preskription. Från hvilken tidpunkt denna bör beräknas,

är naturligtvis beroende af de för preskription i allmänhet gällande regler.

* Jfr emellertid K. Maj:ts dom den 26 april 1894 (N. J. A. s. 280).

204

Med hvad i sådant hänseende är i svensk rätt antaget torde instämma, att i

förevarande fall utgångspunkten är den dag, då den ifrågavarande öfverlåtelsen

skedde.* Vid sådant förhållande har någon föreskrift i nämnda hänseende icke

funnits här erforderlig.

24 §.

Rätt att vid När mot köparen anhängiggöres rättegång för att frånvinna honom den köpta

instämdt egenc[omer|_ medför detta icke i och för sig för honom befrielse från skyldigheten att

KIQ/TK16V XYl716“

hålla köpc- fullgöra hvad enligt köpeaftalet åligger honom. Han skulle sålunda kunna tvingas

shillingen. att betala ännu ogulden köpeskilling, och hans underlåtenhet att göra det skulle

på grand af förbehåll i köpehandlingen kunna medföra, att köpet häfdes. A andra

sidan äfventyrar köparen, om han hetalar, att i händelse klandret godkännes

och egendomen frångår honom, han icke af säljaren kan få åter hvad han utgifvit.

Att försätta köparen i nödvändigheten af ett dylikt val är icke öfverensstämmande

med billighet. Vid den osäkerhet om köpets bestånd, som med rättegången

inträdt, bör det åligga säljaren, om han vill påkalla aftalets fullgörande

från köparens sida, att gifva honom betryggande säkerhet mot den förlust, som,

i händelse klandret bifalles, kan komma att drabba honom. Denna naturliga

förpliktelse vill stadgandet i denna § lagfästa.

25 §.

Häfnings- När köparen i följd af klander går miste om en del af den egendom köpet

ratt när en äger han på grand af det allmänna stadgandet i 21 § å köpeskillingen

(id ^ f a\m

domen från- njuta afdrag för så mycket, som kan anses belöpa å nämnda del af egendomen,

går köparen, äfvensom, när han varit i god tro, rätt till ersättning för den skada, han lider

därigenom att en del af egendomen sålunda frångår honom. Ehuru tidigare

inom rättsskipningen den mening stundom framträdt, att köparen i sådant

fall icke skulle kunna göra något anspråk gällande mot säljaren, med mindre

* Jfr ang. preskription af rätt till skadestånd på grund af brottslig gärning K. Maj:ts utslag

den 24 aug. 1887 (N. J. A. s. 293), den 8 dec. 1896 (N. J. A. s. 505) och den 11 okt. 1899 (N. J. A.

s. 414). Se emellertid å andra sidan K. Maj:ts dom den 1 juni 1880 (N. J. A. s. 205).

205

han påkallade återgång af köpet i dess helhet,1 bär det synts obehöfligt att

genom en särskild bestämmelse utesluta en sådan uppfattning, och detta desto

hellre som af förslagets innehåll i öfrigt otvetydigt framgår, att i intet fall köparens

rätt till ersättning af säljaren är beroende däraf, huruvida han begagnar

sig af sin rätt att hafva köpet eller huruvida sådan rätt öfver hufvud tillkommer

honom eller icke.

I fråga om köparens rätt att hafva köpet i dess helhet, då en del af egendomen

frångått honom, böra uppenbarligen samma regler gälla, ehvad detta förhållande

har sin grund däri, att dubbelförsäljning ägt rum, eller det blifvit en

följd af instämdt klander.1 2 Det stadgande, som för sistnämnda fall här meddelas,

öfverensstämmer ock med hvad för det förra stadgats i 19 §, endast med den af

fallens olikhet påkallade afvikelse, att tiden för anhängiggörande af talan om

köpets återgång bär skall räknas från det dom, hvarigenom klanderprocessen

blifvit afgjord, vunnit laga kraft.

Att hvad här stadgas endast äger tillämpning i sådana fall, där säljaren är

hemulsskyldig, och sålunda icke i hvarje fall, där den faktiska ägogränsen rubbas,

följer af hänvisningen till 21 §.

26 §.

Om byte skall i tillämpliga delar gälla hvad om köp är stadgadt. En sådan

utsträckning af området för användningen af reglerna om köp ligger i sakens

natur och möter vid tillämpningen i allmänhet ingen svårighet. Allenast i fråga

om reglerna angående hemulsskyldighet föreligger enligt Beredningens tanke anledning

att göra en åtskillnad. Mot säljarens skyldighet att återbära köpeskillingen,

därest egendomen icke kan värjas, skulle vid byte af fast egendom

mot annan sådan egendom närmast svara skyldighet för den, som står i hemul,

att återlämna den egendom, han fått i byte. Beredningen har icke ansett en

sådan ordning vara tillfredsställande och därför i förslaget upptagit föreskrift,

att i sådant fall ersättning skall utgå i penningar.

Denna föreskrift innefattar en ändring af hittills gällande lag. Enligt 11

kap. 4 § jordabalken är nämligen den, hvilken en genom byte förvärfvad egen

1

Se K. Haj:ts domar den 31 jan. 1849 och den 26 april 1850 (Schmidt J. A. XXI s. 161 XXH

s. 305).

2 Jfr K. Maj:ts dom den 30 nov. 1847 (Schmidt J. A. XIX s. 301).

Byte.

200

dom efter klander frånvunnits, berättigad att återtaga den egendom, han bortbytt,

därest densamma icke genom ny öfverlåtelse kommit i tredje mans hand och för

dennes räkning uppbud — lagfart — därå sökts. Bibehållande af ifrågavarande

stadgande är enligt Beredningens tanke icke förenligt med nutida förhållanden.

Det hvilar på en uppfattning, som var naturlig under en tid, då fastighetsvärdena

voro beroende allenast af förhållanden, som gjorde dem så godt som konstanta,

då till och med åbyggnad och häfd å fastigheter, som i storlek voro ungefär

likställda, icke företedde väsentliga skiljaktigheter. Under sådana förhållanden

kunde i regel de fastigheter, som en gång gått i utbyte utan mellangift, äfven

efter en längre tids förlopp antagas i värde motsvara hvarandra. Det var då

naturligt att, där endera fastigheten icke kunde värjas mot klander, den, som

efter klander förlorat hvad han genom bytet förvärfvat, fick återtaga den egendom,

han bortbytt. Härigenom ernåddes i regel alldeles samma ekonomiska resultat, som

vid köp vanns genom köpeskillingens återbärande, och ehuru däraf att i 4 § saknas

motsvarighet till den i 1 § säljaren ålagda skyldighet att, utom återbäring af

köpeskillingen, »rätta upp all skada», som köparen genom förlusten af egendomen

lidit, icke får dragas den slutsats att vid byte någon dylik skadeståndsskyldighet

icke äger rum, har säkerligen i äldre tid ett särskildt skadestånd i ena som i

andra fallet varit af underordnad betydelse, där det ej gällt ersättning för nedlagd

kostnad eller dylikt. I detta sammanhang kan det ock erinras därom, att

ehuru vid köp enligt lagens stadgande vederlag, där egendomen icke kunnat

värjas, skulle utgå i penningar, likväl i köpehandlingar från äldre tid synnerligen

ofta förekommer utfästelse af vederlag in natura, d. v. s. i annan jämngod fastighet.

Utfästelser af. sistnämnda slag hvila naturligtvis på samma grund som

lagens stadgande om sättet för hemulsskyldighetens fullgörande vid byte. De

faktiska förhållanden, som härvid varit bestämmande, kunna icke numera sägas

föreligga. Fastighetsvärdet har alltmer blifvit beroende af individuella förhållanden

och växlande konjunkturer. Ett antagande att två fastigheter, som gått

i byte mot hvarandra, skulle jämväl efter en längre tids förlopp äga ungefär

lika värde, skulle numera så ofta råka i uppenbar strid med verkliga förhållandet,

att det såsom grund för en uppgörelse skulle blifva i hög grad olämpligt. Lika

onaturlig som en utfästelse af hemulsersättning i viss fastighet eller i visst slag

af fastighet skulle förefalla under nutida förhållanden, lika främmande för vår

207

tids åskådning är också lagbudet i 11 kap. 4 § jordabalken. Äfven då den

egendom, som efter klander frånvunnits innehafvaren, förvärfvats genom byte,

bör enligt Beredningens tanke ersättning utgå i penningar. I fråga om ersättningens

belopp komma härvid reglerna om hemulsskyldighet vid köp till användning.

Beträffande mellanformer af köp och byte hafva, såsom i den allmänna motiveringen

till detta förslag framhållits, särskilda bestämmelser icke ansetts nödiga.

Sålunda lärer äfven utan stadgande i lag någon tvekan icke kunna råda därom

att den, som vid byte lämnat mellangift i penningar, därför tillgodonjuter samma

rätt som säljare för ogulden köpeskilling.

2 KAP.

Om gåfva.

1 §.

De grunder, som ansetts böra föranleda fordran på skriftlig form vid köp skriftlig

af fast egendom, göra sig med icke mindre styrka gällande i fråga om gåfva form.

af sådan egendom. Likaledes måste i rättssäkerhetens intresse också vid gåfva

kräfvas, att om öfverlåtelsen skall bero af något villkor och gåfvans fulla verkan

sålunda inträda först när detta villkor uppfyllts, sådant varder utsatt i den

handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes. Ät dessa grundsatser har gifvits

uttryck i förevarande paragraf, hvilken såtillvida motsvarar 1 och 2 §§ i första

kapitlet. Hvad paragrafen härutöfver innehåller — att förbud mot egendomens

öfverlåtande eller intecknande skall vara i gåfvobrefvet utsatt — saknar naturligtvis

motsvarighet i första kapitlet, enär sådant förbud vid köp och byte är

ogiltigt. Men då vid gåfva det är i viss utsträckning medgifvet att inskränka

förvärfvarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, måste till förebyggande

af rättsförlust för tredje man det fordras, att dylika inskränkningar äro utsatta

i gåfvobrefvet.

Inskränkningar

i gåfvotagarens

rätt öfver

egendomen.

Egendomen

bort gifven

åt flera;

klander.

De skäl, som åberopats för att icke såsom formfordran vid köp upptaga

att det skall ske med tvenne vittnen, äga lika giltighet i fråga om gåfva.

Full likställighet i formellt afseende mellan dessa båda arter af fång är så

mycket mer nödvändig, som fall förekomma, hvilka utgöra mellanformer af köp

och gåfva och där en olikhet i villkor för öfverlåtelsens giltighet därför verkar

i hög grad stötande.

2 §■

Enligt 16 kap. 1 § ärfdabalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen

den 27 april 1810, gälla i fråga om rättigheten att förordna angående

äganderätt till fast egendom och om villkoren för dess förvaltning alldeles samma

regler vid gåfva som vid testamente. Denna likställighet är i förslaget bibehållen,

men hithörande föreskrifter äro formellt så anordnade, att stadgandet i

16 kap. ärfdabalken endast hänför sig till testamente, medan bland bestämmelserna

om gåfva upptagits en hänvisning till hvad i detta hänseende gäller om

testamente.

6 och 4 §§.

Stadgandena om hemulsskyldighet i 11 kap. jordabalken äga endast tilllämpning

å den, som genom köp eller byte, således mot vederlag, afhändt sig

den egendom, hvilken genom klander frånvinnes förvärfvaren. Det är ock en

naturlig och allmänt antagen rättsgrundsats, att när den, som öfverlåtit egendomen,

icke betingat sig vederlag'' för densamma, han i allmänhet icke är ersättningsskyldig,

om gåfvotagaren i följd af klander går miste om egendomen.

Åt denna grundsats har i 4 § gifvits uttryck. Endast för det fall att gåfvan

är gifven för arbete eller tjänst synes billigheten kräfva, att gåfvotagaren, därest

egendomen frånvinnes honom, i stället får åtnjuta skälig godtgörelse för arbetet

eller tjänsten. Jämväl härutinnan torde förslaget öfverensstämma med nu gällande

rättsuppfattning.

Därest gåfvotagaren måste vika för annan, som, också han, grundar sin

rätt till egendomen på öfverlåtelse från gifvaren, föreligger ingen anledning att

frånkänna gåfvotagaren rätt till skadestånd, där han varit i god tro. Hans förlust

har ju i detta fall tillkommit genom gifvarens rättsstridiga åtgärd att öfver

-

209

låta samma egendom till tvenne och bör därför af denne ersättas. Af detta skål

har i 3 § af detta kapitel intagits en hänvisning till motsvarande bestämmelse

i fråga om dubbelförsäljning.

5 §•

Då Beredningen af skäl, som anförts vid 1 kap. 11 §, i stället för det i Visso, rät49

§ inteckningsförordningen förekommande stadgandet angående nyttjanderätt,

som någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan, i första 9af^otagakapitlet

al föreliggande förslag infört en bestämmelse för det fall då vid köp

gjorts förbehåll om dylik eller därmed likställd rättighet, har en motsvarande

föreskrift bort meddelas i fråga om enahanda förbehåll vid gåfva. Jämväl i

fråga om nyttjanderätt, som utan särskildt förbehåll skall gälla mot ny ägare,

erfordras bestämmelse för det fall att egendomen öfverlåtits genom gåfva. Då

i båda fallen alldeles samma grundsatser böra gälla vid gåfva som vid köp, har

man här kunnat hänvisa till hvad i första kapitlet stadgats angående köp.

6-10 §§.

Dessa paragrafer återgifva, på ett undantag när, endast innehållet af de Q-i/varen«

stadganden, som för närvarande hafva sin plats i förordningen den 21 december understöd;

1857 angående hvad i testamente gifvas må så ock om gåfva af fäst egendom. ^tallandT''

Att där förekommande stadganden, i hvad de afse gåfva, höra införas bland öfriga

bestämmelser i detta ämne, är uppenbart. I sak hafva de ej undergått annan

förändring än att gåfvotagarens skyldighet att lämna bidrag till underhåll af

gifvaren eller dennes barn gjorts beroende däraf, att behof af understöd yppas

inom tio år från det gåfvan gafs. Grunden till den sålunda stadgade begränsningen

i gåfvotagarens understödsplikt ligger däri, att om först efter längre tid

behof af understöd inträder, det icke finnes anledning antaga, att gifvarens försämrade

ekonomiska ställning står i något samband med gåfvan, och att det i

sådant fall ej lärer kunna försvaras att göra det till en rättslig förpliktelse för

gåfvotagaren att lämna ett understöd, som under måhända alldeles ändrade förhållanden

det för honom kan falla sig mycket betungande att utgifva. För att

utesluta tvister, huruvida verkligen inom nämnda tid behof vppats, har det funnits

210

nödigt att tillika stadga, att inom samma tid gåfvotagaren skall anmanas att fullgöra

honom åliggande skyldighet.

11 §■

Gifvarena Hen rätt att återkalla gåfva, som i händelse af otacksamhet å gåfvotagarens

-tällnäg^Msida tillkommer gifvaren, grundar sig på det personliga förhållandet mellan dem

tredje man, ocj1 bör icpe få utöfvas till förfång för tredje man, som från gåfvotagaren förvärfvat

någon rätt till egendomen, (lifvarens intresse att återfå sin egendom

måste i sådana fall stå tillhaka för tredje mans anspråk och gifvaren för hvad

han därigenom förlorar hålla sig till gåivotagaren. Denna grundsats har i

svensk rätt fått sitt uttryck i förordningen den 21 december 1857, 7 §, som bestämmer,

att om gåfva pröfvas vara förverkad och gåfvotagaren afhändt sig

egendomen, den icke må tagas åter utan dess värde skall af gåfvotagaren gäldas

till gifvaren eller hans arfvingar. Med detta stadgande öfverensstämmer i sak

första stycket af förevarande paragraf. I gällande lag finnes däremot icke

någon uttrycklig föreskrift, motsvarande andra stycket, enligt hvilket en inteckning

eller inskrifning för nyttjanderätt eller någon därmed likställd rättighet.

hvilken tillkommit på grund af utfästelse eller upplåtelse från gåfvotagaren,

äger giltighet mot gifvaren, som för hvad han därigenom förlorar får söka ersättning

af gåfvotagaren. Hvad sålunda föreslagits torde emellertid följa af

grunderna för nyss nämnda stadgande i 1857 års förordning.

Hvilken verkan enligt gällande lag tillkommer ett vid gåfva af fast egendom

fäst s. k. resolutivt villkor, är icke höjdt öfver allt tvifvel. Den lagstiftning, som

fått sitt uttryck i förordningarna den 27 april och den 1 maj 1810, har icke

omedelbar tillämpning å dylika bestämmelser,* ehuru dess syfte att förhindra

det fast egendom belägges med band, som kunna verka hämmande på utvecklingen

och tryckande på omsättningen, bort påkalla uppmärksammande också af bestämmelser

af nu ifrågavarande art vid gåfva, likasom det skett vid köp. Att åt

den. hvilken bortgifver sin egendom, bör lämnas större utrymme att därvid

stadga inskränkningar i förvärfvarens rätt än hvad som skäligen bör tillåtas en

säljare, är påtagligt; men att tillägga dylika inskränkande band verkan under

en obegränsad framtid strider otvifvelaktigt mot den grundnppfattning, på hvil*

Se K. Maj:ta utslag den 29 maj 1908 (N. J. A. s. 2701.

211

ken ifrågavarande lagstiftning hvilar. Då Beredningen anser denna uppfattning,

såsom riktig och klok, böra i svensk lag bibehållas och följdriktigt på alla områden

genomföras, har i fråga om sättet att här tillämpa den funnits lämpligast

att anknyta vid stadgandet om gåfvas förverkande på grund af otacksamhet.

Ett resolutivt villkor har oftast formen af eu viss föreskrift, som vid äfventyr

af gåfvans återgång icke må åsidosättas, och en likartad behandling af dessa fall

är därför naturlig. Enligt förslaget äger alltså en resolutiv villkorsbestämmelse

icke i och för sig någon verkan mot tredje man, till hvilken egendomen öfverlåtits;

till densamma behöfver därför icke vid inskrifning af gåfvotagarens fång

tagas hänsyn. Har gifvaren genom ett förbud att öfverlåta egendomen gifvit

okad kraft åt villkoret, bär detta sin fulla verkan, så länge förbudet är gällande,

men såsom af 2 § framgår, är tiden för dess giltighet begränsad.

De i förevarande lagförslag innefattade bestämmelser äro alla af den natur, Promulgaatt

en tillämpning af desamma å aftal, som tillkommit före lagens trädande i tionsbestämkraft,

icke kan ifrågakomma; någon uttrycklig föreskrift härom har ansetts icke ”

vara erforderlig. Från nämnda grundsats har emellertid, i öfverensstämmelse

med hvad i förslaget till lag om införande af lagen om inskrifning skett i fråga

om fullgörande af lagfartsskyldighet för äldre fång, stadgats undantag såtillvida,

som de nya stadgandena angående tid för sökande af inteckning för ogulden

köpeskilling eller af inskrifning för rättighet, som vid öfverlåtelse af fast”egendom

förbehållits öfverlåtaren eller annan, förklarats skola komma till användning

äfven då öfverlåtelsen ägt rum före den nya lagens trädande i kraft, ehuru för

det fall att lagfart sökts före den dag nya lagen träder i kraft tiden för sökande

af inteckning eller inskrifning skall räknas från nämnda dag.

Då Beredningen vid upphäfvande! af 11 kap. jordabalken gjort undantag

for hvad 1 § i detta kapitel innehåller angående rätt för den, hvilken fast

egendom frånvinnes, till ersättning för nödig och nyttig förbättring å egendomen,

beror detta däraf att ifrågavarande bestämmelse, såsom förut framhållits,

afser ett ämne, som först i följande afdelning af jordabalken skall komma

212

under behandling. Det i förordningen den 10 april 1810 intagna stadgandet

angående formen för köp, skifte och gåfva af frälseränta öfverensstämmer med

1 kap. 2 § jordabalken och bör därför i likhet med nämnda lagrum upphäfvas;

någon särskild föreskrift för detta fall har icke behöft i förslaget upptagas, då

frälseränta enligt 5 § i lagen den 24 maj 1895 är att anse såsom fast egendom

och förslagets samtliga bestämmelser alltså blifva tillämpliga jämväl å köp, byte

och gåfva af sådan ränta.

213

Förslag till lag om rätt till undantag af fast egendom.

Det institut, förslaget betecknar såsom rätt till undantag, gifver rättslig

reglering åt en anordning, som afser att vid en fastighets öfverlåtande till

annan bereda den förutvarande ägaren lämplig och trygg ålderdomsförsörjning.

Det äger motsvarighet i våra grannländer — i Danmark Aftaegt eller Undentag,

i Finland sytning*, i Norge Fpderaad, Livpre eller Kaar, i Tyskland

Altentheil, Leibzucht, Auszug — och det har i vår rätt gamla anor; från den

tidigare medeltiden sträcker det sig genom hela den svenska rättshistorien. Dess

ekonomiska syfte har varit ett och detsamma genom tiderna, men det grundläggande

aftalets rättsliga karaktär har efterhand undergått vissa förändringar.

Medeltidslagarna fastställa i allmänhet en viss taxa för beräkning af den årliga

kostnaden för undantagshafvarens försörjning, stadga skyldighet för den, som

vill afstå sin fastighet mot sådan försörjning, att erbjuda fastigheten till skyldeman

efter arfsordning samt föreskrifva vid undantagshafvarens död återbäring

af fastigheten till skifte i den mån densammas värde öfverskjuter hvad enligt

lagarnas taxa bort utgifvas till försörjning. Fastighetens öfverlåtelse kan

sålunda, ehuru densamma har formen af gåfva, icke sägas vara fullständig, utan

fastigheten innehafves mot försörjningsskyldighet närmast med nyttjanderätt.

Under loppet af landslagens tid ändrades allt detta. De gamla lagarnas taxor

för beräkning af kostnaden för underhållet upphörde att tillämpas; i stället

bestämdes denna kostnad genom aftal eller pröfvades särskildt af domstol, då

* Detta ord, som betyder skötsel, omvårdnad (af tyta, sköta, vårda), har begagnats om här

ifrågavarande rättsinstitut äfven i Sverige. Det förekommer tidigast i Hälsingelagen och har, såsom

urknnder från Norrland och Dalarne utvisa, fortlefvat i dessa landskap under nyare tid; åtminstone

i Jämtland har det användts ännu på 1800-talet. Äfven i andra landskap förekomma i stället för

»undantag» säregna benämningar, såsom födoråd (i Dalarne och Norrland), lagan (i Uppland, särskildt

i Roslagen) och förgånga (i Västerbotten).

214

vid skifte tvist uppstod mellan arfvingarna inbördes eller mellan dem och

nndantagsgifvaren. Likaså upphörde iakttagandet af viss ordning för hembud

af jorden arfvingar emellan. Jorden må öfverlåtas till arfvinge eller till

oskyld man, dock att bördsrätten är vederbörande förbehållen, d. v. s. bördeman

kan, om jorden är arfvejord, lösa den mot ersättande af kostnaden för

undantagshafvarens försörjning. Mot slutet af landslagens period har man

sannolikt ansett, att äganderätten till fastigheten genast öfvergått till undantagsgifvaren;

återbäringsskyldighet har icke längre kommit i fråga. Då enligt

landslagen aflingejord på landet kunde bortgifvas utan inskränkning, är det

uppenbart, att ett afstående af sådan fastighet mot försörjning icke kunde af

arfvinge klandras. Hvad åter angår arfvejord, är undantagsgifvarens äganderätt

icke definitiv, innan det visat sig, huruvida arfvingarna begagna sin

lösningsrätt. Den ändrade uppfattningen i fråga om tiden för äganderättens

öfvergång föranledde visserligen mot slutet af 1600-talet yrkanden, att uppbud

på vanligt sätt skulle ske, då aftalet slöts, men före 1734 års lag torde i regel

uppbud icke hafva ägt rum, då fast egendom öfverläts genom undantagsaftal,

utan lösningsrätten utöfvats först efter undantagshafvarens död. I städerna, där

undantagsaftalet troligen aldrig varit vanligt, oaktadt stadslagen därom innehåller

ungefär samma bestämmelser som landslagen, kom detsamma efterhand

helt och hållet ur bruk; mot slutet af lands- och stadslagens giltighetstid fortlefde

bruket endast på landsbygden.

Af förarbetena till 1734 års lag kan inhämtas, huru i slutet af 1600-talet

ofvan antydda uppfattning vunnit sedvanerättslig giltighet. Enligt 1695 års

förslag till jordabalk skola de, som ej annorledes kunna vinna sitt uppehälle,

först erbjuda sin jord åt sina barn mot villkor af försörjning. I brist af åsämjande

skall domstol bestämma den årliga kostnaden; af jorden beräknas ett

motsvarande värde såsom ersättning. Finnas flera syskon, hafva de företräde

till egendomen efter ålder och arfslott; broder har dubbel rätt mot syster. Hvad

sålunda — i jord beräknadt — åtgått till försörjning undantages vid blifvande

arfskifte. Vilja eller kunna barnen ej åtaga sig att mot nämnda ersättning

sörja för föräldrarnas uppehälle, äro dessa berättigade att anlita andra skyldemän

samt, i händelse äfven dessa vägra, öfverlämna sin egendom till främmande;

den del af jorden, som på detta sätt kommer i främmande hand, kan sedermera

icke af barn eller andra skyldeman återvinnas. I förslaget säges icke uttryckligen,

att allenast jord å landet afses, men af det sammanhang, hvari stadgande^

förekomma, kan man sluta, att detta varit meningen. I de talrika

utlåtanden, som af vederbörande myndigheter från alla delar af riket afgifvits

öfver nämnda lagförslag, finnas inga väsentliga anmärkningar mot bestämmelserna

om rätt till undantag; dessa torde alltså i det hela motsvarat gällande

sedvanerätt. I några afseenden märkes dock en sträfvan att i enlighet med

nyare åskådningar häfda friheten för den, som är i behof af försörjning, att förfoga

öfver sin egendom. Med anledning af inkomna anmärkningar förklarades

i 1697 års förslag uttryckligen, att det under alla omständigheter var ägaren

obetaget att öfverlämna sin jord äfven till andra än skyldeman. Hvad särskild!

beträffar förhållandet mellan föräldrar och barn, gjordes i samma förslag det tilllägg,

att föräldrarna kunde, om de så ville, taga stadigvarande uppehåll hos

något af barnen, dock att bördsrätten, d. v. s. rätten att lösa arfvejord, blef

alla syskonen förbehållen. I detta skick återfinnas bestämmelserna om rätt till

undantag i 1713 och- 1717 års förslag till jordabalk. Men i 1723 års förslag,

som utarbetats af Cronhjelm, uteslöts allt, som rörde detta ämne. Om orsaken

härtill lämna förhandlingarna inom Lagkommissionen ingen upplysning. Då

emellertid Cronhjelms förslag lades till grund för det fortsatta arbetet på jordabalken,

inflöt i den färdiga lagen intet om undantagsaftalet.

Oaktadt sålunda 1734 års lag icke innehåller något stadgande om rätt till

undantag, fortlefde alltjämt på landet det gamla bruket att öfverlåta fast egendom

mot lifstidsförsörjning. Huruvida öfverlåtelsen från lagens ståndpunkt skall

betraktas såsom gåfva eller såsom försäljning är tvifvelaktigt, om det ock på grund

af förarbetena kan anses sannolikt, att lagens författare närmast hafva velat tillägga

den karaktären af gåfva. I och för sig föreligger hvarken gåfva eller försäljning

utan föryttring mot ett vederlag af säregen beskaffenhet. TJtgöres vederlaget

icke allenast af rätten till undantag, kan öfverlåtelsen hafva karaktären af köp

eller'' skifte. I allt fall gäller att fastigheten af undantagsgifvaren innehafves

icke med nyttjanderätt utan med äganderätt. Öfverlåtelsen är en verklig föryttring,

hvarå föreskriften i 1 kap. 2 § jordabalken angående formen för köp,

skifte och gåfva af fast egendom alltid ägt tillämpning. Undantaget har härigenom

otvetydigt blifvit en rätt att af annans fastighet uppbära vissa för

-

maner. Härmed har ock risken af den obestämdhet, undantagsprestationernas

hänförande till en viss persons lifstid medför, väsentligen kommit att träffa

nndantagsgifvaren, medan i äldre tid aftalet i och för sig icke för honom innebar

någon afsevärd risk men visserligen icke heller lämnade utsikt till

större vinst.

Undantagsaftalet gällde mot tredje man, d. v. s. mot undantagsgifvarens

borgenärer och mot ny ägare till fastigheten, utan inteckning. Rätten till undantag

tillhörde jämte nyttjanderätt och servitut den grupp af rättigheter, som jämförelsevis

sent gjordes till föremål för inskrifning. Detta skedde, hvad rätt

till undantag angår, först genom förordningen den 9 november 1844, 2 §.

Däri stadgades, att den, som å annan öfverlåtit sin äganderätt till fast egendom

å landet och därvid såsom undantag förbehållit sig nyttjanderätt till större

eller mindre del af samma egendom eller afkomst däraf, skulle äga säkerhet

därför i den öfverlåtna egendomen med den förmånsrätt, allmänna lagen i 11

kap. 2 § jordabalken tilläde obetald köpeskilling; men försummade han att

inom den i berörda lagrum utsatta tid för häradsrätten uppvisa och låta i

inteckningsprotokollet intaga afhandlingen om undantaget, skulle han sedan ej

njuta bättre rätt än för annat fordringsanspråk.

Detta stadgande upphäfdes genom förordningen om inteckning den 16 juni

1875, som i 54 § föreskrifver: »Hvad i denna förordning är stadgadt angående

nyttjanderätt galle ock i fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som

åt någon upplåtes att utgå af fast egendom; dock att, där sådan afkomst eller

förmån är bestämd till visst belopp i penningar eller varor, inteckningen medför

förmånsrätt, såsom i 17 kap. handelsbalken stadgas, för det skadestånd, hvartill

rättighetens innehafvare må vara berättigad.» Denna bestämmelse och den

därmed sammanhängande föreskriften i 4 mom. af 17 kap. 9 § handelsbalken äro

de enda nu gällande, som afse undantagsaftalet, och de sammanställa detta

aftal med utfästelser, hvilka enligt Beredningens tanke i själfva verket äro af

en helt annan natur. I Beredningens förslag till lag om inskrifning, 4 kap., har

hänsyn tagits till denna åtskillnad. Men på samma gång har det funnits nödigt

att i afseende å undantagsinstitutet meddela bestämmelser, hvilka dels angifva

hvad för detta institut är utmärkande dels närmare reglera rättsförhållandet

mellan jordägaren och undantagshafvaren, i den mån sådant icke skett genom

217

det grundläggande aftalet. Rätten till undantag bör, såsom sidoordnad med

nyttjanderätt och andra sakrätter till fast egendom, behandlas i ett särskildt kapitel

af jordabalken; i förslaget hafva bestämmelserna sammanförts i en särskild lag.

1 §• •

I denna § antydes hvad som för undantagsaftalet är utmärkande. Någon Rätt till

uttömmande definition gifver förslaget icke utan hänför sig till hvad gällande undantag;

* tnskrtfmna

uppfattning, sådan den på grund af aftalets ekonomiska syfte historiskt utbildat

sig, gifver vid handen. Undantaget konstitueras i samband med öfverlåtelse

af en fastighet; den förutvarande ägaren bibehåller för sin räkning något af

fastighetens ekonomiska värde under form af vissa honom eller annan tillförsäkrade

förmåner. Dessa förmåner erhålla sin egenartade karaktär däraf, att de i

stort sedt äro nyttigheter, som frambringas å fastigheten eller äro afsedda att därifrån

hämtas. Den förutvarande ägaren fortfar, trots förändringen i äganderätten,

att af fastigheten bereda underhåll åt sig och de sina; något af fastighetens

afkastningsförmåga är förbehållet honom. Denna undantagets nära anknytning

till en viss fastighet, såväl genom sättet för rättighetens uppkomst som genom

dess innehåll, är det som gifver fog åt den häfdvunna uppfattningen af undantagsrätten

såsom en sakrätt. De särskilda förmåner, som utgöra föremål för

en undantagsrätt, äro visserligen af beskaffenhet att en fastighetsägare kan

upplåta dem äfven utan samband med fastighetsförvärfvet. Men det finnes i

sådant fall intet skäl att rättsligen behandla aftalet annorlunda än de upplåtna

förmånernas natur föranleder. A andra sidan finnes det icke heller något skäl,

hvarför i fråga om en vid fastighetsöfverlåtelse förre ägaren förbehållen rättighet,

som icke på angifna sätt anknyter sig till fastigheten — t. ex. rätten att uppbära

viss årlig lifränta — skulle tillämpas andra regler än de för dylika rättigheter

i allmänhet gällande. Så till vida är härutinnan dock en modifikation

påkallad, att, om i undantagsaftalet ingå rättigheter af sådan natur, att de i

och för sig icke skulle hänföras till undantagsförmåner, sådant dock icke utesluter

att å aftalet i dess helhet skola tillämpas de i denna lag gifna bestämmelser.

Om, såsom ej sällan förekommer, undantagshafvaren betingat sig äfven något

mindre årligt belopp i penningar, kommer denna ränterätt att blifva under

28

-

1434

07

218

kastad de allmänna bestämmelserna om undantag. Enahanda är förhållandet

med nyttjanderätt till en viss jord- eller huslägenhet. Förbehållet om en dylik

nyttjanderätt lian hafva karaktären af ett själfständigt nyttjanderättsaftal, å

hvithet icke de här gifna bestämmelserna utan de i allmänhet om dylika aftal

gällande blifva tillämpliga. Huruvida i ett gifvet fall en förbehållen nyttjanderätt

är att hänföra till det ena eller andra slaget af upplåtelser, är beroende

däraf, huruvida nyttjanderätten kan anses vara det väsentliga i aftalet eller

ingår allenast såsom en särskild förmån i den'' försörjning, som tillförsäkrats

fastighetens förre ägare.1

Af undantagsrättens natur följer, att förbehåll om undantag icke gärna

kan fästas vid öfverlåtelse af annan fastighet än jordbruksfastighet. Den direkta

försörjning från fastigheten, som med undantaget afses, kan endast från dylik

fastighet beredas. Ett vid öfverlåtelse af vanlig stadsfastighet fast förbehåll

om rätt att kvarbo i en lägenhet gifver icke upphof åt en undantagsrätt

utan grundar en vanlig nyttjanderätt. Icke heller kan undantag förbehållas annan

än en fysisk person; ett till förmån för en juridisk person eller en inrättning

gjordt förbehåll kan aldrig erhålla karaktär af undantag.

Undantag kan förbehållas derå personer; ej sällan gäller undantaget man

och hustru. Då undantagsrätten är rent personlig, bortfaller den med den berättigades

död, och fråga uppstår därför, i händelse af ena makens död, huruvida

och på hvad sätt den skall delvis upphöra.2 Att sådana förmåner, som omedelbart

hänfört sig till den dödes person, bortfalla, är gifvet, men i öfrigt kan i

detta hänseende icke någon allmän regel uppställas utan måste afgörandet

blifva beroende af en tolkning af det grundläggande aftalet.

Den genom undantagsaftalet grundade rätten har visserligen omedelbart

karaktären af eu sakrätt, men den är icke därför utrustad med fullt sakrättsligt

skydd utöfver en viss, i 1 kap. 11 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva

bestämd tid. För att bereda den sådant skydd erfordras inskrifning i fastighetsboken,

och här gifna bestämmelse hänvisar i sådant hänseende till de i 4 kap. af

förslaget till lag om inskrifning meddelade föreskrifter. Då enligt dessa erfor

1

Att vid försäljning af hemman förbehållet undantag af skogsmark icke ansetts falla under

förordningen den 9 nov. 1844, se K. Maj:ts dom den 12 dec. 1850 (Schmidt J. A. XXIII s. 439).

2 Jfr K. May.ts dom den 19 mars 1888 (N. J. A. s. 58.)

219

dras, att förbehållet innefattas i en skriftlig handling, kommer detta, oaktadt

förbehållet äfven oberoende af sådan form är giltigt, att medföra, att i de flesta

fall nndantagsaftalet iklädes skriftlig form.

2 §■

Enligt den hänvisning, som i första stycket gifves, skola bestämmelserna i Undantags•

1 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom ock gälla om undantag,

Sker öfverlåtelse af fastighet, hvarifrån undantag förut upplåtits, är alltså — bort- ny ägare.

sedt från det fall att den i 1 kap. 11 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva Upplåta.™™

r . i ansvarighet.

angifna tid ännu icke är utlupen — undantaget ej gällande mot nye ägaren, med

mindre vid öfverlåtelsen skett förbehåll om undantagets bestånd eller på grund af

inskrifning undantaget ändock skall gälla. Säljes fastigheten i den ordning utsökningslagen

bestämmer, gäller undantaget icke mot ny ägare, med mindre försäljningen

skett med förbehåll om dess bestånd. En sådan likställighet mellan

nyttjanderätt och rätt till undantag torde finnas grundad i sakens natur.

Däremot har i fråga om den ansvarighet, som bör åligga upplåtaren i

händelse rättigheten af nu angifven orsak går förlorad, en obetingad likställighet

icke ansetts påkallad. Yäl är det gifvet, att om den, som upplåtit rätten till undantag,

öfverlåter fastigheten till annan utan att göra förbehåll för undantaget och

i följd däraf rättigheten går förlorad, han bör vara underkastad skyldighet att hålla

undantagshafvaren skadeslös. Enahanda måste förhållandet vara, om rättigheten

till undantag går förlorad å exekutiv auktion och den, som upplåtit rättigheten,

vid fastighetens öfverlåtande icke gjort hvad på honom ankommit för att bereda

undantagshafvaren sakrättsligt skydd. Men att sträcka hans ansvarighet längre

och ålägga honom ersättningsskyldighet, om, oaktadt han iakttagit hvad i nämnda

hänseende åligger honom, undantagsrätten vid exekutiv försäljning af fastigheten

icke kan bibehållas, synes icke kunna grundas å tillräckliga skäl. Utan

särskildt åtagande från hans sida synes en dylik garantiplikt icke kunna ur

aftalet härledas. Och i detta fåll kan icke, såsom i fråga om upplåtelse af nyttjanderätt,

för en dylik ersättningsskyldighet åberopas, att eljest rättighetens innehafvare

skulle sakna all rätt till ersättning; enligt gällande lag äger han att

ur fastighetens köpeskilling, så vidt den förslår, åtnjuta skadestånd, och denna

hans rätt är i förslaget bibehållen och utsträckt. Vid sådant förhållande har

220

Vndantagsrättens

innehåll

-

Beredningen ansett upplåtarens ansvarighet böra inskränkas till nyss angifna

fall af underlåtenhet. Att i händelse fastigheten vidare öfverlåtits med förbehåll

om undantagsrättens bestånd, nye ägaren är underkastad enahanda ansvarighet som

upplåtaren, följer däraf att han på grund af sådant förbehåll jämlikt 1 § är

alldeles likställd med den ursprunglige undantagsgifvaren.

3 §•

I 17 kap. 9 § handelsbalken har Beredningen upptagit föreskrift om den

rätt, inskrifning af undantag medför. Då emellertid undantagsrättens sakrättsliga

verkan icke är beroende af inskrifning och därför bör vid exekutiv försäljning

iakttagas, äfven om rättigheten ej inskrifvits, har stadgande i sådant

syfte här intagits. Med afseende å rätten att utfå de särskilda förmånerna

är undantagshafvaren underkastad den begränsning, som i allmänhet gäller

för räntor och årligen förfallande prestationer; fastigheten häftar icke för

sådana, så vidt de förfallit mer än tre år före den dag fastigheten utmätes

eller ägarens konkurs börjas. Hvad angår själfva undantagsrätten, bör vid

försäljningen, såvida ske kan, denna bibehållas; men visar det sig omöjligt

att härvid erhålla en köpeskilling, som förslår till gäldande af anspråk med

bättre rätt, och skall förty försäljningen ske utan förbehåll om rättighetens

bestånd, äger undantagshafvaren att ur köpeskillingen undfå godtgörelse för

förlusten med undantagsrättens uppskattade kapitalvärde. Denna uppskattning

afser enligt förslaget icke endast, såsom enligt 54 § inteckningsförordningen,

afkomst och förmån, som är bestämd till visst belopp i penningar eller varor,

utan samtliga förmåner såsom ett helt. En sådan utsträckning af undantagshafvarens

rätt att hålla sig till köpeskillingen är grundad på otvifvelaktig

billighet och utgör en förutsättning för den begränsning af upplåtarens personliga

ansvarighet, som i nästföregående § stadgats. Uppskattningen verkställes

i sammanhang med köpeskillingens fördelning. Skulle flera dylika icke

inskrifna rättigheter konkurrera, bör uppenbarligen jämlikt grunderna för

stadgandet i 1 kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt tiden för deras tillkomst vara

bestämmande i fråga om företrädet. De närmare föreskrifterna om försäljningen

återfinnas i 123 § i förslaget till utsökningslag.

Såsom ofvan anförts häftar undantagsrätten såsom sådan endast vid fastigheten;

någon personlig garanti för densamma åligger icke utan särskildt åtagande

vare sig upplåtaren eller senare ägare af fastigheten. Härifrån stadgar emellertid

förslaget så till vida undantag, som det ålägges hvarje särskild ägare af

fastigheten att personligen ansvara för utgörande af de undantagsförmäner, som

förfalla under den tid han är ägare af fastigheten. Då undantagsförmånerna

äro afsedda att utgå af fastighetens afkastning, är det i sin ordning att den,

som uppbär denna afkastning, därmed också iklädes skyldighet att tillhandahålla

un dantagshafvaren hvad däraf bör tillkomma honom. Skulle undantagshafvaren

vara hänvisad till att för utfående af hvarje sådan, i och för sig obetydlig

förmån inleda ett exekutivt förfarande mot fastigheten, skulle hans rätt

faktiskt blifva honom till ringa nytta. Billig hänsyn till honom fordrar därför

att å fastighetsägaren lägges en ansvarighet, som från hans synpunkt

icke kan anses obillig.

Att i händelse fastigheten styckas undantagshafvarens ställning icke bör

därigenom försämras, påkallas af naturlig billighet och måste föranleda att

han i sådant fall icke skall hänvisas att på de särskilda fastigheternas ägare

uppdela sitt anspråk på undantagsförmäner och hos enhvar af dem utkräfva