SOU 1912:3

BIHANG

TILL

BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 9 DECEMBER 1909

AF

DEN AF KUNGL. MAJ;T DEN 20 JANUARI 1905 TILLSATTA

KOMMITTÉN

FÖR

REVISION AP LAGARNA ANGÅENDE SKYDD MOT YRKESFARA OCH

ANGÅENDE MINDERÅRIGAS OCH KVINNORS ANVÄNDANDE

TILL ARBETE I INDUSTRIELLT YRKE M. M.

STOCKHOLM 1909

ISAAC MARCUS" BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

’

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Ä.

Utdrag af yttranden öfver riksdagens skrivelser angående kvinnors anställande

vid yrkesinspektionen samt om revision af lagarna angående skydd mot yrkesfara och

angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke m. m.

Yttranden af sid.

Kungl. Kommerskollegium...................................................................................... 1

Angående kvinnlig yrkesinspektion.

Öfverståthållareämbetet ............................................................................................ 4

Stockholms stads handtverksförening .................................................................... 5

K. bfhde i Stockholms län .................................................................................... 5

» » » Uppsala » .................................................................................. 5

» » » Södermanlands län........................................................................... 6

» » » Östergötlands » ............................................................................... 6

Friherre T. Adelswärd, Åtvidaberg ..........................''............................................ 6

K. bfhde i Jönköpings län..................................................................................... 6

» » » Kronobergs » ...................................................................................... 7

» » » Kalmar » ........................................................................................ 7

» » » Gotlands » .......................... 8

» » » Blekinge » ....................................................................................... 8

G. Ringheim, Karlskrona .................................................................................... 8

K. bfhde i Kristianstads län ............................................................................... 10

Fabriks- och handtverksföreningen i Kristianstad.................................................. 10

K. bfhde i Malmöhus län ............................................... 10

>• » » Hallands » 11

» » » Göteborgs och Bohus län .................................................................... 12

» => » Älfsborgs län ........................................................................................ 13

C. E. Häger, Lilla Edet ....................................................................................... 13

Yttranden af sid.

K. bfhde i Skaraborgs län 13

W. Lundmarker, Lidköping .................................................................................... 14

J. A. Forss, Falköping .......................................................................................... 15

K. bfhde i Värmlands län........................................................................................ 16

» » » Örebro » ....................................................................................... 16

Örebro yllefabrik och Örebro kexfabrik ..................................................... 16

K. bfhde i Västmanlands län ................................................................................ 17

» » » Kopparbergs » 17

» » » Gäfleborgs » 17

» » . » Västernorrlands län.............................................................................. 18

» » » Jämtlands » 18

». » » Västerbottens » ................................................................................ 18

» » » Norrbottens » ............................................................................... 19

Yrkesinspektören i Hernösands distrikt.................................................................... 19

Yrkesinspektörerna i öfriga distrikt och inspektören öfver sprängämnestillverkningen.

................................................................................................................ 21

Om revision af lagarna angående skydd mot yrkesfara och angående minderårigas

och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke m. m.

öfverståthållareämbetet .......................................................................................... 26

J. Lindqvist, Stockholm.......................................................................................... 27

S. Lagerlöf, Stockholm .......................................................................................... 27

K. bfhde i Stockholms län............................. 28

» ■ » » Uppsala » ........................................................................................ 29

Uppsala fabriks- och handtverksförening ................................................................ 29

K. bfhde i Södermanlands ''län ............................................................................... 30

Eskilstuna fabriksförening ..................................................................................... 35

K. bfhde i Östergötlands län................................................................................... 36

» » » Jönköpings » .................................................................................... 37

Tekniska föreningen i Jönköping ............................................................................ 40

K. bfhde i Kronobergs län........................................................................................ 42

» » » Kalmar » ....................................................................................... 44

» » » Gotlands » ........................................................................................ 44

» ■ » » Blekinge » ........................................................................................ 44

» » » Kristianstads »..................................................................................... 47

Fabriks- och handtverksföreningen i Kristianstad ............................................... 47

K. bfhde i Malmöhus län ........................................................................................ 52

A. Hofström, Höör.................................................................................................... 56

K. bfhde i Hallands län............................................................................................ 56

V

Yttranden af

SID.

Magistraten i Halmstad........................................................................................... 57

» » Laholm ........................................................................................... 58

» » Falkenberg ....................................................................................... 58

» » Varberg ............................................................................................ 58

» » Kungsbacka.................................................................................... 58

Kronolänsmannen i Laholms fögderis norra distrikt ............................................ 59

Kronolänsmannen i Halmstads fögderis södra distrikt ........................................ 61

» » Varbergs » » » 61

» » Kungsbacka » norra » 62

K. bfhde Göteborgs och Bohus län ...................................................................... 63

Göteborgs textilindustriförening................................................................................ 68

Tekniska samfundet i Göteborg................................................................................ 72

K. bfhde i Älfsborgs län .......................................... 88

» » » Skaraborgs».......................................................................................... 88

» » » Värmlands »................................. 90

S. Herlenius, Storfors .......................................................................................... 91

K. bfhde i Örebro län ............................................................................................ 92

» » » Västmanlands län................................................................................... 92

» » » Kopparbergs » .................................................................................. 93

» » » Gäfleborgs » ............................ 93

Sv. järn- och metallarbetareförbundets afd. 2, Gäfle ........................................... 93

K. bfhde i Västernorrlands län................................................................................ 94

* »» Jämtlands » ................................................................................ 95

» » » Västerbottens » ................................................................................ 95

» » .» Norrbottens » .............................................................................. 96

Bergmästaren i norra distriktet .......................................................................... 96

» » Gäfle —Dala distrikt ................................................................... 97

» » östra distriktet ............................................................................ 98

» » mellersta » 99

» » västra » 102

» » södra » 104

Yrkesinspektören i Hernösands distrikt ............................................................... 111

» » Gäfle » 114

» » Stockholms » 117

» » Örebro » 126

» » Linköpings » 136

I:ste prov.-läk. F. Bissmark, Linköping ................................................................ 145

Stadsläkaren L. Fredelius, Västervik ................................................................ 147

VI

Yttranden af sid.

Extra prov.-läk. B. Liedholm, Nybro ................................................................... 147

Prov.-läk. P. Johansson, Tjellmo ........................................................................ 148

Extra prov.-läk E. Fliser, Grönskåra ............................................................... 148

Reijmyre bruks aktiebolag .................................................................................. 148

Borensbergs glasbruk .......................................................................................... 149

A. C Scheutz & C:o, Alsterbro .................................................................... 149

L. Scheutz & C:o, Boda, Örsjö.................................................................... 149

A.-B:t Arvid Böhlmarks lampfabrik, Pukeberg..................................................... 150

Yrkesinspektören i Jönköpings distrikt................................................................ 150

Hälsovårdsnämnden i Jönköping ...................................................................... 155

Yrkesinspektören i Göteborgs distrikt ............................................................... 156

» » Malmö » 161

Inspektören öfver sprängämnestillverkningen ................................................... 171

Kosta, Reijmyre, Alsterfors & Flaxhults samt Eda glasbruk ............................. 175

Stockholms järn- och metallarbetare m. fl...................................................... 176

Svenska arbetarförbundets byggnadsarbetarafdelningar ........................................ 179

Svenska pappersbruksföreningen ............................................................................ 185

B.

Sammanfattning af besiktningsläkarnes svar å kommitténs frågecirkulär rörande

skyddslagstiftningen för minderåriga och kvinnor.

SI».

1) . Kan den uti minderårighetslagen, 1 §, fastställda öfre åldersgränsen (fyllda

18 år) nedflyttas utan olägenheter i sanitärt afseende? Om så anses vara

förhållandet, huru långt kan denna gräns nedflyttas? ...................................... 189

2) . Bör den nedre åldersgränsen (fyllda 12 år) höjas? Huru mycket bör den i

så fall höjas? Bör höjningen afse alla eller blott vissa slag af arbeten? ........ 191

3) . Har nu tillåtna arbetstid af 10 timmar för minderåriga, som fyllt 13 men

ej 14 år, visat sig medföra olägenheter i sanitärt afseende? Kan denna arbetstid

bibehållas? Bör den minskas och i så fall, huru mycket? ................................ 193

4) . Kan nu medgifna arbetstid af högst 10 timmar per dygn för minderåriga,

som fyllt 13 år, ökas till högst 10 Va timmar per dygn, under villkor att

sammanlagda arbetstiden per vecka icke må öfverstiga 60 timmar? ................ 194

5). Kan bestämmelsen, att minderåriga ej må sysselsättas med arbete i industriellt

yrke efter kl. 7 e. m., utan olägenhet i sanitärt afseende ändras därhän, att

denna tidsgräns sättes till kl 8 e. m.? Kan i afseende å minderårigas användande

i mejerier tiden för arbetets början utan olägenhet tillbakaflyttas till en tidigare

VII

SID.

timme (kl. 4 eller 5 f. m )? Bör, i den händelse utsträckningar på här ofvan

ifrågasatta sätt anses kunna medgifvas, åtskillnad göras för olika åldersklasser

af minderåriga? ................................................................................................... 195

6). Har, enligt Eder erfarenhet, användande af kvinnor till nattarbete i industriellt

yrke visat sig medföra olägenheter?................................................................... 198

7) . Har den i 8 § 1 mom. af minderårighetslagen medgifna rätt att använda

minderåriga till nattarbete föranledt sanitära olägenheter? Kan denna rätt

bibehållas i oförändrad utsträckning? Bör den inskränkas och i så fall i hvilken

mån? Kan denna rätt möjligen utvidgas? .................................................... 198

8) . Kan den i 8 § 2 mom. af minderårighetslagen medgifna rätt att använda

minderåriga, som fyllt 11 år, till lättare arbeten under bar himmel vid grufvor samt

sågverk och därmed förenade brädgårdar utsträckas till andra slag af arbeten

och i så fall hvilka (glasbruk)? Hvilka garantier (4 timmars arbetstid?) kan en

dylik utsträckning erfordra? Kan uti sådana näringar, som i denna afdelnings

första punkt afses, den dagliga arbetstiden för minderåriga, hvilka fyllt 12

men ej 13 år, utsträckas till 8 timmar, och om så anses kunna ske, under

hvilka garantier? Bör måhända hela ifrågavarande moment utgå ur lagen? .... 200

9) . Motsvarar den i förberörda lags 11 § föreskrifna läkarbesiktning sitt

ändamål? Om så ej kan anses vara förhållandet, i hvilka hänseenden böra

nu gällande föreskrifter ändras? ........................................................................ 204

10) . Är en särskild instruktion för besiktningsläkarne önskvärd? I hvilka afseenden

har en dylik instruktion visat sig vara af behofvet påkallad? ........................ 207

11) . Skulle det möta svårighet att i besiktningsläkarnes rapporter till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande angifva de förhållanden, som föranledt föreskrifter

från besiktningsläkarnes sida? ............................................................................ 210

12) . Öfriga erinringar? ....................................................................................... 211

C.

Utdrag af protokoll vid kommitténs sammanträden med representanter för arbetsgivare

och arbetare inom skilda fack m. m.

Sammanträden med sid.

Ombud för arbetarne inom trävaruindustrien, Sundsvall....................................... 219

Arbetsgifvare » » » ............ ........................... 221

Arbetsgivare och arbetarombud inom trävaruindustrien, Gäfle ............................ 222

Ombud för arbetarne vid Domnarfvets järnverk .................................................... 224

» » » » » pappersbruk ................................................ 226

» » » » Surahammars järnverk .................................................... 227

VIII

Sammanträden med

SID.

Ombud för arbetarne vid Jönköpings tändsticksfabriker...................................... 228

Arbetsgivare inom tändsticksindustrien, Jönköping................................................ 230

Ombud för arbetarne vid Munksjö pappersbruk .................................................... 231

Arbetare inom stenindustrien, Gunnö .................................................................... 233

Ombud för arbetare inom glasindustrien, Emmaboda............................................ 234

Arbetsgifvare > » » ............................................ 235

Ombud för arbetarne vid Lessebo pappersbruk........................................................ 236

Arbetare vid Kosta glasbruk.................................................................................... 238

Ombud för arbetare inom sockerindustrien, Malmö ................................................ 239

Arbetsgifvare » » » ................................................ 241

Ombud för arbetarne vid skånska superfosfat- och svafvelsyrefabriksaktiebolagets

fabriker, Hälsingborg ........................................................................................... 242

Arbetsgifvare inom stenkols- och lervaruindustrierna, Hälsingborg ........................ 243

Ombud för arbetare inom stenkols- och lervaruindustrierna, Hälsingborg............ 245

Ombud för arbetarne vid skånska cementaktiebolagets kalksandstensfabrik och

tegelbruk, Lomma ................................................................................................ 247

Ombud för arbetarne vid skånska cementaktiebolagets kalkbrott och cementfabrik,

Limhamn............................................................................................................... 248

Ombud för arbetare inom textilindustrien, Borås .................................................... 249

Arbetsgifvare » » » .................................................... 251

Ombud för arbetarne vid Nydkvist & Holms gjuteri och mekaniska verkstad,

Trollhättan .......................................................................................................... 252

Besök vid Surte glasbruk ................................................................................................ 253

Sammanträden med

Ombud för arbetarne vid Glafva glasbruk ............................................................ 254

» » » » Munkfors’ järnverk ........................................................ 255

Arbetsledare och ombud för arbetarne vid Hagfors’ järnverk ............................ 257

Ombud för arbetare inom grufhandteringen, Filipstad............................................ 258

Arbetsgifvare » » » ............................................ 260

Ombud för arbetarne vid litografiska aktiebolaget i Norrköping............................ 261

Arbetsgifvare inom textilindustrien, Norrköping .................................................... 262

Ombud för arbetare inom » > .................................................... 265

Ombud » » » järn- och stålmanufakturerna, Eskilstuna ...................... 266

Arbetsgifvare inom järn- och stålmanufakturerna, Eskilstuna ............................... 268

Skrifvelse från Eskilstuna fabriksförening ...................................................................... 269

Sammanträden med

Ombud för boktryckeriarbetarne i Stockholm ...................................................... 271

Arbetsgifvare inom boktryckeriindustrien, Stockholm .......................................... 273

IX

Sammanträden med SID

Ombud för arbetarne vid Rörstrands porslins- och kakelfabrik ............................ 274

Disponenten » » » » » ............................ 275

Ombud för arbetare inom byggnadsindustrien, Stockholm ................................... 275

Arbetsgivare » » » .................................... 278

Underdånig skrifvelse från centrala arbetsgifvarförbundet ............................................ 280

Sammanträde med

Ombud för arbetsgifvare, biträden och arbetare inom handelsyrket, Stockholm .... 285

Delegerade för Fredrika-Bremer-förbundets styrelse............................................... 288

» ». socialdemokratiska kvinnokongressens verkställande utskott ........ 292

D.

Sammandrag af yrkesinspektörernas yttranden inför kommittén .................................... 295

E.

Anteckningar till frågan qm hemarbetets eller hemindustriens reglering genom lag

(med särskild innehållsförteckning) ............................................................................ 313

A.

'' UTDRAG AF YTTRANDEN ÖFVER RIKSDAGENS SKRIVELSER

DEN 2 0 MAJ 1902 ANGÅENDE KVINNORS ANSTÄLLANDE VID YRKESINSPEKTIONEN

OCH DEN 14 MARS 19 03 OM REVISION AF LAGARNA ANGÅENDE SKYDD

MOT YRKESFARA OCH ANGÅENDE MINDERÅRIGAS OCH KVINNORS

ANVÄNDANDE TILL ARBETE I INDUSTRIELLT YRKE M. M.

Kung!. Kommerskollegii underdåniga utlåtande.

Till Konungen.

I underdånig skrifvelse den 14 mars 1903 har Riksdagen — med förmälan

att inom Riksdagen i särskilda motioner väckts förslag dels om revision af

lagen angående skydd mot yrkesfara jämte därmed sammanhängande författningar

och bestämmelser, dels i syfte att gränsen mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig

näring måtte med hänsyn till såväl nämnda lag som vissa andra lagar

blifva närmare bestämd — på anförda grunder hemställt, att Eders Kungl. Maj:t

efter verkställd granskning af lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj

1889 och lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke den 17 oktober 1900 jämte andra med dem samband ägande lagar

och författningar täcktes taga i öfvervägande, huruvida vissa ändringar i eller tilllägg

till dessa lagar och författningar vore påkallade af förhållanden, som framträdt

vid deras tillämpning särskildt i fråga om utstakande af mera än nu bestämda gränser

mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, samt, därest den verkställda

granskningen ansåges därtill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till

de nya eller ändrade bestämmelser, hvartill den verkställda granskningen funnes gifva

anledning.

Sedan Eders Kungl. Maj:t anbefallt Kommerskollegium att öfver Riksdagens

ifrågavarande framställning afgifva underdånigt utlåtande, får Kollegium, som

anmodat samtliga Eders Kungl. Majrts befallningshafvande att i ärendet sig yttra

äfvensom infordrat utlåtande från rikets bergmästare och yrkesinspektörer samt in

-

2

KUNG!.. KOMMERSKOLLEGII UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE.

spektören öfver sprängämnesfabrikerna, med återställande af remissakten och med

öfverlämnande af från ofvannämnda myndigheter Kollegium tillhandakomna yttranden

i ämnet, såsom eget underdånigt utlåtande anföra följande.

Enligt hvad berörda till Kollegium inkomna yttranden gifva vid handen, i

hvilket hänseende särskild betydelse torde böra tillmätas hvad yrkesinspektörerna i

ämnet anfört, och som Kollegium redan förut varit i tillfälle att, vid insändande

af sammandragen af yrkesinspektörernas årsberättelse framhålla, synas vid tillämpningen

af nu ifrågavarande lagar och författningar sådana förhållanden framträdt,

som göra en revision af desamma önskvärd.

Kollegium har visserligen vid öfverlämnandet till Eders Kungl. Maj:t af

förenämnda berättelser för år 1901 i underdånighet uttalat den åsikt, att, innan en

revision af nu ifrågavarande art företoges, någon större erfarenhet än den, som dittills

kunnat vinnas rörande tillämpningen af lagen den 17 oktober 1900 angående

minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, borde förvärfvas;

men håller Kollegium före, att erfarenheten på berörda område nu till vederbörligt

omfång vidgats och att den ifrågasatta revisionen därför icke längre bör uppskjutas.

Då de lagar och författningar, hvilka skulle komma att omfattas af en sådan

revision, äro af beskaffenhet att på ett mångsidigt och särdeles intimt sätt ingripa

uti vårt samhällslif, kräfves emellertid för det förestående arbetet en mycket

mångsidig kännedom om alla på frågan inverkande förhållanden, och synes det därför

Kollegium vara särdeles önskvärdt, att vid detsammas utförande de olika

samhällsintressen, som närmast beröras af ifrågavarande författningar, blifva direkt

representerade, hvadan Kollegium får i underdånighet hemställa, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes uppdraga åt särskildt tillkallade sakkunniga personer att förebringa

ifrågavarande utredning och afgifva det förslag, hvartill densamma tilläfventyrs kan

föranleda.

I detta sammanhang tillåter sig Kollegium jämväl — med erinran därom

att Eders Kungl. Maj:t med nådigt bref den 30 maj 1902, däri omförmälts att

Riksdagen i anledning af en inom Riksdagen gjord framställning i underdånig skrifvelse

den 20 maj samma år anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes undersöka,

huruvida och vid hvilka industriella företag kvinnlig yrkesinspektion vore behöflig,

huru denna borde anordnas, och hvilka kompetensvillkor sökande till inspektrisbefattning

borde uppfylla, samt därefter till Riksdagen aflåta den framställning, som

■undersökningen kunde föranleda, till Kollegium öfverlämnat Riksdagens förenämnda

skrifvelse samt härvid anbefallt Kollegium att verkställa den i samma skrifvelse omförmälda

utredning — i underdånighet meddela, att Kollegium till åtlydnad af såmedelst

mottagen nådig befallning, anmodat samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att öfver Riksdagens sistberörda framställning sig yttra äfvensom infordrat

utlåtande i ämnet af yrkesinspektörerna samt inspektören öfver sprängäm

-

KUNGL. K0MMERSKCLLEG1I UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE.

3

nesfabrikerna, hvarjämte Kollegium dels genom generalkonsulerna i Köpenhamn,

London och Paris dels ock genom direkt frånvändande till »Internationales Arbeitsamt»

i Basel förskaffat sig kännedom om den utländska lagstiftningen och litteraturen

på ifrågavarande område.

Sedan emellertid härefter genom Riksdagens förstnämnda skrifvelse frågan

om revision af yrkesfarelagen och därmed i sammanhang stående lagar och författningar

blifvit på allvar bragt å bane, har det synts Kollegium, i betraktande • af det

nära sambandet mellan denna fråga och frågan om kvinnlig yrkesinspektion, som

om de båda af Riksdagen begärda ‘undersökningarna lämpligen borde — till vinnande

af större enhetlighet på ifrågavarande lagstiftningsområde— verkställas i ett

sammanhang.

Kollegium anser sig därföre böra, med återställande af Riksdagens underdåniga

skrifvelse angående kvinnors anställande vid yrkesinspektionen, med öfverlämnande

af yttranden i ämnet, som kommit Kollegium tillhanda, äfvensom af tvenne

inom Kollegium utarbetade promemorior angående kvinnlig yrkesinspektion inom

vissa främmande länder, samt med åberopande af hvad Kollegium ofvan anfört i underdånighet

hemställa, att, därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna godt att i fråga

om revision af yrkesfarelagen och densamma närstående lagar och författningar besluta

i enlighet med Kollegii förenämnda framställning, Eders Kungl. Maj:t täcktes

åt de i anledning häraf särskilt tillkallade sakkunniga personer jämväl uppdraga

att verkställa utredning, huruvida och vid hvilka industriella företag kvinnlig yrkesinspektion

må vara behöflig, huru denna bör anordnas, och hvilka kompetensvillkor

sökande till inspektrisbefattning bör uppfylla, samt att, vid utarbetande af sina förslag

till lagstiftningsåtgärder i förstnämnda hänseenden, jämväl taga hänsyn till hvad

som af nu senast föreslagna utredning må påkallas.

Stockholm den 28 juni 1904.

Underdånigst

RICH. ÅKERMAN.

JOHAN PIHLGREN,

föredragande.

PER G. FRIBERG.

K. A. Fryxell.

Öfver ståthåL

lareämbetet.

Kvinnlig yrkesinspektion*).

Öfverståthållareämbetet i Stockholm: — — — Först torde höra till

besvarande upptagas frågan, huruvida det må anses behöfligt att anställa kvinnliga

biträden för fullgörande af den yrkesinspektion, som nu är stadgad i lagen angående

skydd mot yrkesfara den io maj 1889 och i lagen angående minderårigas och kvinnors

användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900. I den första

af dessa lagar föreskrifvas åtgärder för arbetares skyddande till lif och hälsa genom

skyddsinrättningar, angifvande å hissar, kranar och dylika hjälpmaskiner af bärighet

i vikt, kringgärdande af kar, bassiner och andra öppna kärl, anordningar för

räddning vid eldsvåda, bestämmelser om bredden och höjden af gångar, inhängnande

eller kringgärdande af motorer, maskiner och transmissioner samt anvisningar

vid skötseln af sådana inrättningar. Där lämnas vidare föreskrifter angående luft,

belysning, renlighet och anordningar för att hindra spridning af damm, gaser eller

ångor. Det torde förutsättas, att den, som skall vaka öfver lagens efterlefnad äger

en viss sakkunskap eller teknisk utbildning, som svårligen torde träffas hos kvinnor,

hvilka jämväl i öfrigt icke synas lämpade för uppdraget. Ej heller synes det vara nödigt

att kvinnor anställas för att öfvervaka efterlefnaden af de föreskrifter, som lämnas i

lagen den 17 oktober 1900. De minderåriges ålder, kunskapsmått och hälsotillstånd

böra styrkas genom bevis, hvilkas granskning är enkel. Tillsynen öfver att de föreskrifna

arbetstiderna ej öfverskridas, att lämpliga raster anordnas, att arbetsgifvaren

anvisar rum, där de minderåriga kunna under rasterna vistas och intaga sina måltider,

att i arbete anställd minderårig, som ej fyllt femton år, erhåller den ledighet,

som kan erfordras för deltagande i fortsatt skolundervisning, och att minderårig icke

användes i vissa farliga sysselsättningar, torde väl kunna utöfvas af manlige yrkesinspektörer

eller bergmästare, hvilka jämväl synas vara kompetenta att till behandling

upptaga frågan, huruvida minderåriges användande i visst arbete kan vara synner

*)

Beträffande ordningsföljden mellan efterföljandg utlåtanden bör måhända här påpekas, dels

att de som afse kvinnlig yrkesinspektion såsom tidigare afgifna —■ hvilkét förhållande i vissa fall

torde inverkat på innehållet — upptagas före de, som behandla frågan om revision af lagarne ang.

yrkesfara m. m., dels ock att yttranden från andra myndigheter än Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

bergmästare och yrkesinspektörer samt från föreningar och enskilde anföras näst efter resp. myndighet,

till hvilken yttrandet närmast inkommit.

KVINNLIG YRKESINSPEKTION. 5

ligen ansträngande eller hälsovådligt, hvaröfver tillsynen för öfrigt tillkommer den

anställde läkaren. Att slutligen kvinnor icke användas i arbete under jord i grufva

eller stenbrott och att kvinnor, som födt barn, icke utan läkares medgifvande användas

i industriellt yrke under de fyra första veckorna efter barnsbörden, torde

kunna efterses likaväl af manlig som af kvinnlig inspektör. Öfver hufvud skulle

det väl ej kunna komma i fråga att till exempel vid grufvor anställa en kvinnlig

inspektör för att tillse, att ingen kvinna funnes i arbete i grufvan.

Hvad vidare angår nådiga förordningen angående minderåriges användande

i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881,

såvidt denna förordning ännu är gällande, utöfvas tillsyn å dess efterlefnad af hälsovårds-

eller kommunalnämnd, som hufvudsakligen har att tillse, att föreskrifterna

om ålder, skolkunskap, sund kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd iakttagas. Förhållandena

inom handtverkerierna synas icke heller vara sådana, att för ytterligare

tillsyn skulle erfordras kvinnliga granskare.

Under påpekande slutligen, att det vore en viktig fråga, huruvida arbetareskyddslagstiftningen

borde utvidgas för tillgodoseende i större omfattning än

redan skedde af sedliga och moraliska intressen, tilltrodde sig ämbetet likväl icke

att i ärendets dåvarande skick yttra vidare, än att, intill dess lagstiftningen sålunda

utvecklats, någon af denna nya lagstiftning påkallad inspektion skäligen ej kunde

anordnas.

Stockholms stads handtverksförening uttalade den mening, att anställandet

af särskilda, kvinnliga yrkesinspektörer ej vore af behofvet direkt påkalladt, men

ansåg, att kvinnor kunde anställas för samarbete med de manliga inspektörerna i

flera af dessa senare angifna yrken, i hvilka kvinnlig arbetskraft anlitades. Beträf

fande kompetensvillkor och ålder, som skulle erfordras för nämnda kvinnliga inspektionsbiträden,

anslöt sig handtverksföreningen till det förslag yrkesinspektörerna

afgifvit.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anförde, att, såvidt

densamma hade sig bekant, förhållandena inom länet åtminstone för närvarande

icke gåfve anledning till inrättande af kvinnlig yrkesinspektion för tillgodoseende

af de i industriellt yrke anställda kvinnors och minderårigas rätt, hvilken syntes

Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara nöjaktigt tillvaratagen uti gällande lagstiftning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län fann, ehuru, såvidt till

länsstyrelsens kännedom kommit, något behof af kvinnlig yrkesinspektion icke

yppat sig inom länet, likväl ej annat än synnerligen lämpligt, att kvinnor deltoge

i inspektionen, åtminstone af "sådana industriella yrken, i hvilka kvinnor användes.

Öfverståthållare

ämbetet.

(Forts.)

Stockholms

stads

handtverks

förening.

K. B.

i Stockholms

län.

K. B.

i Uppsala

län.

6

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

K. B.

i Södermanlands

län.

K. B. i

Östergötlands

län.

Frih. T. Adelswärd,

Åtvidaberg.

K. B.

i Jönköpings

län.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län:---Kvinnors

användande i yrkesinspektionen synes ur flera synpunkter böra blifva till gagn med afseende

på alla sådana industriella yrken, där kvinnlig arbetskraft i någon större omfattning

användes. I all synnerhet synes detta böra blifva fallet med afseende å fabrikerna

inom spånads- och textilindustrien, inom hvilka kvinnoarbete i stor omfattning användes,

jämväl inom Södermanlands län. Äfven inom andra industriella yrken än

de nyssnämnda torde emellertid böra komma i fråga att använda kvinnlig inspektion,

såsom till exempel vid tobaks- och tändsticksfabriker, af hvilka dock ej några

förekomma i detta län. Af inom länet befintliga fabriker af andra slag än de

ofvannämnda med kvinnliga arbetare må nämnas ett bokbinderi samt en glödlampsfabrik

äfvensom, fastän kvinnor däri användas endast i ringa omfattning, ett eller annat

bryggeri, vid hvilka sistnämnda behof af inspektriser dock mindre torde föreligga.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län vitsordade behofvet

af kvinnlig yrkesinspektion inom alla de industriella yrken, där kvinnlig arbetskraft

användes i större utsträckning.

Friherre T. Adelswärd, Åtvidaberg: — — — Härmed ber jag få meddela,

att kvinnoarbete endast obetydligt förekommer vid de industrier, som stå

under min förvaltning, nämligen endast vid malmskrädning vid Bersbo grufva, vid

polering af möbler i Åtvidabergs snickerifabrik samt vid mejerihandteringen.

Alla de ifrågavarande arbetena äro af sådan beskaffenhet och bedrifvas så,

att jag icke tror, att någon kvinnlig yrkesinspektion är därför behöflig.

Jag tror dock, att vid åtskilliga platser kvinnoarbete förekommer, som

bedrifves sålunda, att det kan menligt inverka på arbeterskornas hälsa, hvarför

en kvinnlig yrkesinspektör, som i vissa fall lättare än den manliga bör kunna bedöma

ifrågavarande förhållanden, torde kunna blifva till nytta. Tillsättandet af

en sådan torde därför få anses vara af behofvet påkalladt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län ansåg, att, med hänsyn till

den betydande omfattning, som det industriella kvinnoarbetet redan nått i vårt land,

kvinnans deltagande i den offentliga yrkesinspektionen vore synnerligen lämpligt

och önskvärdt, samt yttrade vidare: — — — Otvifvelaktigt skulle nämligen

under en kvinnlig inspektion de kvinnliga arbetarnes behof och önskningar komma

till ett allsidigare och mera oförbehållsamt uttryck och äfven blifva på. ett bättre

och mera förstående sätt uppfattade och beaktade, än hvad förhållandet är vid én

af manlig inspektör verkställd undersökning.

Enahanda för en effektiv yrkesinspektion önskvärda förhållande af förtroende

å ena och förståelse å andra sidan torde äfven i högre grad, än hvad fallet

är vid den manliga inspektionen, vara att förvänta emellan de i industriens tjänst

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

7

anställda minderåriga och en kvinnlig granskare. Att härigenom många af de vådor,

som onekligen nu äro förenade med det tilltagande användandet af kvinnor

och minderåriga vid den industriella verksamheten, skulle kunna undvikas eller minskas,

synes vara sannolikt. Då emellertid berörda vådor hufvudsakligen torde vara

att tillskrifva de specifikt sanitära och sedliga missförhållanden, som ofta uppstå

genom kvinnors och minderårigas användande inom fabriker och handtverk, anser

Kungl. Maj:ts befallningshafvande den kvinnliga yrkesinspektionen böra afse blott

dylika missförhållanden. Sålunda fattad skulle densamma komma att utgöra endast

en sida af den nuvarande yrkesinspektionen, hvilken den förty, enligt Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes åsikt, borde vara underordnad; och anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande

på grund häraf den kvinnliga yrkesinspektionen böra så ordnas,

att åt de kvinnliga granskarna, hvilka torde böra erhålla titeln yrkesinspektörsassistenter

eller annan, deras ofvan föreslagna, underordnade ställning utmärkande benämning,

icke tilldelas vissa distrikt, utan att de ställas till Kungl. Kommerskollegii

förfogande för att, på eller utan yrkesinspektörs därom gjorda framställning, förordnas

att biträda vid hans besiktning af sådana industriella anläggningar, där många

kvinnliga eller minderåriga arbetare äro anställda.

Efter verkställd besiktning skulle det åligga den kvinnliga granskaren, assistenten,

att däröfver till den yrkesinspektör, hon biträdt, afgifva berättelse, hvilken

inspektören därpå hade att, efter tagen kännedom af densammas innehåll, insända

till kollegium med eller utan egna erinringar.

Därest den kvinnliga yrkesinspektionen ordnades på sätt nu föreslagits, torde

för att vinna anställning vid densamma icke erfordras några tekniska insikter, utan

blott kännedom om fabrikslagstiftningen, förmåga att affatta en skriftlig rapport

samt ett godt, sundt förstånd äfvensom intresse för och kärlek till de arbetande

klasserna, dock utan pjunkig känslosamhet, hvarjämte såsom ett ytterligare villkor

torde böra fordras att vara eller hafva varit gift.

Beträffande det antal kvinnor, som vid yrkesinspektionen bör anställas, anser

Kungl. Maj:ts befallningshafvande detsamma till en början böra inskränkas till en.

K. B. i

Jönköpings

län.

(Forts.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län anförde, att ehuru uti k. b. <

industriella yrken i länet kvinnlig arbetskraft för närvarande användes i jämförelsevis ringa Kronobergs

•omfattning, giltiga skäl i allt fall talade för att, i den mån yrkesinspektionen komme att

vidare utvecklas, behörig hänsyn toges till lämpligheten och behofvet däraf, att jämväl

kvinnor anställdes för dylik inspektion. I sammanhang härmed tilläde Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, att tändsticksfabrikationen och papperstillverkningen torde, hvad

länet vidkomme, vara de industrigrenar, för hvilka kvinnlig yrkesinspektion kunde

anses af förhållandena närmast påkallad.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län meddelade, att förhållandena K B , Kal_

inom länet icke gåfve länsstyrelsen anledning till antagande, att kvinnlig yrkesinspek- ma> lön.

tion skulle vara af något behof påkallad.

8

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

K. B. i Gotlands

län.

K. B. i Blekinge

län.

G. Ringheim,

Karlskrona.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län förmälde, att kvinnor

endast i högst ringa antal och mera undantagsvis användes vid de jämförelsevis fåtaliga

industriella företagen inom länet, hvadan något behof af kvinnlig yrkesinspektion

för närvarande icke kunde sägas förefinnas inom detta län.

Kungl. Majrts befallningshafvande i Blekinge län uppräknade till en börjande

industriella företag af någon betydenhet inom länet, uti hvilka kvinnor och minderåriga

voro anställda, hvaraf framgick, att i 11 sådana kvinnor, men ej minderåriga, i 2 i

sådana såväl kvinnor som minderåriga samt i 24 sådana minderåriga, men ej kvinnor,

hade anställning, samt yttrade vidare: — — — Utöfver den tillsyn å fabriksrörelsen,

som utöfvas af de manliga yrkesinspektörerna, har genom lagen angående

minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den

17 oktober 1900 beträffande arbete af minderåriga tillkommit en årlig läkarbesiktning

till utrönande, huruvida arbetet är för den minderåriges hälsa menligt.

Därutöfver torde, för så vidt man kan sluta af förhållandena inom Blekinge län,

någon ytterligare tillsyn genom kvinnlig yrkesinspektion å de minderårigas arbete

vid fabrikerna för närvarande icke vara af behofvet påkallad. Däremot synas de

i Riksdagens skrifvelse anförda förhållanden rörande den tilltagande omfattningen

af det industriella kvinnoarbetet och däraf uppkommande följder göra den föreslagna

kvinnliga yrkesinspektionen i flera afseenden önskvärd.

Vid hvilka industriella företag den bör anordnas lär för närvarande icke

kunna angifvas på annat sätt, än att den bör omfatta de fabriker och industriella

anläggningar, där ett något så när afsevärdt antal kvinnor användas. Då framdeles

erfarenhet med afseende å dylik inspektion vunnits, torde närmare bestämmelser

om sättet för inspektionens utöfvande och områden samt kompetensvillkor för

yrkesinspektriser böra fastställas. För närvarande torde det lämpligaste vara, att

Kungl. Kommerskollegium erhåller uppdrag att utse en eller helst två enligt Kollegii

uppfattning lämpliga kvinnor med uppdrag att utöfva inspektion å industriella

företag inom landet, där kvinnor arbeta, och att öfver denna inspektion afgifva

berättelse.

G. Ringheim, Karlskrona (Aktiebolaget Karlskrona Tricotfabrik) :---

Vår skyddslagstiftning har tvänne sidor, skydd mot fara vid arbetet och filantropi.

Såvidt jag kan förstå, är det motionärens mening, att en kvinnlig inspektion

är behöflig ''hufvudsakligen i filantropiskt syftemål. Vår skyddslagstiftning

mot fara vid arbetet är tillfredsställande och uppfyller ett länge kändt behof. Tack

vare våra nitiska och skickliga yrkesinspektörers ingripande har säkerligen redan

månget människolif blifvit räddadt eller förskonadt för en lemlästad tillvaro.

Inblandningen af filantropi i vår skyddslagstiftning är en vansklig sak, som

KVINNLIG YRKESINSPEKTION. 9

kan ses från många sidor. Jag anser vår skyddslagstiftning i detta hänseende

så beskaffad, att den kommer att verka alldeles motsatt hvad den åsyftar — och

i stället för att blifva till välsignelse för de unga lätt blifva till en ren förbannelse.

En kvinnlig yrkesinspektion, tilldelad vissa skyldigheter och rättigheter, bör kunna

verka hämmande å lagens skadliga inflytande och skärpande i det fall, den

behöfves.

Man har förbjudit, att barn under i 3 år antagas till arbete i fabriker — och

att barn öfver 12 år arbeta mer än högst 6 timmar — och ända intill 18 års

ålder föreskrifvas villkor för anställning vid fabriker. Hvad är nu följden af denna

förordning. Jo — barn gå strykande omkring på gatorna eller samlas på gårdar och i

gränder utan vård och tillsyn. Föräldrarna äro på arbete, och många ha mycket

svårt att försörja så störa barn, hvarigenom dessa komma i den högst demoraliserande

ovanan att tigga. Den allmänna fattigvården understödjer ofta familjer

med äldre barn, äfven enskild välgörenhet sörjer för dem, men den demoralisering,

som följer på det sysslolösa lifvet, är svår att motverka. Man hör alltid grafva

svordomar och trätor bland sådana barn. Det är enligt min mening icke i fabrikerna

den dåliga moralen grundlägges eller råheten i tal och beteende uppstår,

utan det är sysslolösheten i de kritiska åren för barnen, som alstrar dessa laster. Den

förordning, som så välmenande utestänger barn från arbete i unga år, blir lätt till en

förbannelse för ungdomen. Om vederbörande kunde höra huru många mödrar, som

kasta skulden på denna förordning till deras barns fysiska och moraliska undergång,

så skulle man snart finna nödigt underkasta den välmenande lagen en närmare kritik.

Tror någon, att barnens fysik bevaras bättre i ett dagdrifvarlif under kanhända

svält, än vid ett regelbundet arbete i en fabrik? Oregelbundenhet i måltider, snusk och

fula ovanor, bristande uppöfning af tankeverksamhet och krafter komma barnen snart

att sjunka i kroppsligt och andligt hänseende. Ett enda sysslolöst år i barnaåldern

kan fördärfva en hel människas lefnad. Man finner''behof af anstalter för varnartiga

barn öfverallt. Detta är sorgliga tecken.

Den invändning kan göras, att förordningen ej lägger hinder i vägen för

minderårigas användning vid industriell verksamhet. Men en industriidkare kan i

allmänhet ej använda barn under dessa villkor utan att störa arbetets gång. Så

till exempel vid min fabrik kunna barn användas till att knyta trådar och tillse att

maskinspolningen går ordentligt, hvarvid ringa kroppskrafter förbrukas, men flinkhet och

påpasslighet läras. Men spolmaskinerna måste gå lika länge som andra maskiner.

— Jag tror ej, att det i vårt land finnes någon fabrik, som öfveranstränger arbetarna,

vare sig de äro äldre eller yngre. Den humana tidsriktningen, fackföreningar och tidningar

sörja nog för den saken, om något missbruk skulle förefinnas här eller där.

En kvinnlig yrkesinspektion skulle blifva i hög grad välkommen, om den

grundades på ungefär följande bestämmelser:

Inspektionen borde alltid utöfvas af tvänne kvinnor gemensamt.

G. Ringheitn,

Karlskrona.

(Forts.)

IO

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

G. Ringheim,

Karlskrona.

(Forts.)

K. B. i Kristianstads

län.

Fabriks- och

handtverksföreningen

i

Kristianstad.

K B. i

Malmöhuslän.

Ingen af dessa kvinnor får vara under 30 år, och böra gifta eller änkor

föredragas.

Den ena af dessa kvinnor skall hafva genomgått 8-klassigt läroverk för flickor

och vidare hafva fått någon utbildning i sjukgymnastik eller genomgått kurser i

slöjdundervisning m. m.

Den andra kvinnan bör hafva deltagit i industriellt arbete och skall kunna

förete betyg af vederbörande kyrkoherde och magistrat att vara välkänd och duglig

samt att åtnjuta industriidkarnes förtroende och af dessa anses lämplig till en sådan

inspektionsplats.

De kvinnliga yrkesinspektörerna böra hafva till skyldighet att föreslå arbetstider

och regler för barn vid hvarje fabrik, och bör lagen om minderårigas användning

i industriell verksamhet i vissa delar på deras förslag kunna upphäfvas,

om förhållanden skulle så föranleda.

Dessa inspektörer skulle hvarje år en eller tvänne gånger besöka hvarje

fabrik och afgifva berättelse därom till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län förklarade sig icke

hafva något att erinra mot, att kvinnlig yrkesinspektion inrättades vid sådana industriella

företag, där kvinnors arbetskraft användes, men ansåg sig ej besitta tillräcklig sakkunskap

för att kunna afgifva omdöme om, huru den kvinnliga yrkesinspektionen

lämpligen borde anordnas, och hvilka kompetensvillkor sökande till inspektrisbefattning

borde uppfylla.

Fabriks- och handtverksföreningen i Kristianstad: — — — Rörande

ifrågasatt inrättande af kvinnlig yrkesinspektion får styrelsen härmed uttala sin anslutning

till den föreslagna åtgärden, som anses kunna blifva till stort gagn icke allenast

i afseende å det egentliga ändamålet, att tillgodose krafvet på åtgärder till förekommande

af olycksfall i arbetet, utan äfven i sanitärt och sedligt hänseende genom

anordningar, hvilka svårligen kunna åvägabringas af manliga yrkesinspektörer.

Kungl. Maj ts befallningshafvande i Malmöhus län: -— —- — Vid en mängd

industriella företag inom länet sysselsättas, förutom manliga arbetare, jämväl kvinnor

och barn, och vid åtskilliga sådana företag begagnas uteslutande kvinnlig arbetskraft.

Användandet af kvinnor och minderåriga i industriellt yrke har emellertid

förekommit sedan lång tid tillbaka, men, ehuru detta förhållande blifvit allt

mera vanligt, i den mån den industriella rörelsen tilltagit i omfattning, har dock,

så vidt för Kungl. Maj:ts befallningshafvande är bekant, något behof af kvinnors

deltagande i yrkesinspektion ej gjort sig särskildt kännbart. Emellertid torde flera

omständigheter tala för önskvärdheten af kvinnlig inspektion i de afseenden, som

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

11

i Riksdagens skrifvelse angifvas, och det kan väl näppeligen bestridas, att anordnandet

åt en dylik inspektion skulle bidraga till att befrämja öfvervakandet af arbetsskyddslagstiftningens

efterlefnad. Vid sådant förhållande har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke något att erinra mot inrättandet af kvinnlig inspektion för

industriella företag. Att en sådan inspektion skall omfatta endast de företag, vid

hvilka kvinnor eller minderåriga äro sysselsatta, får anses ligga i sakens natur.

Likaså synes det kunna förutsättas, att inspektionen icke skall afse industriellt yrke

af annat slag än sådant, hvarå bestämmelserna till skydd mot yrkesfara äga tilllämpning.

I öfrigt torde inspektionen icke böra afse andra förhållanden än sådana,

rörande hvilka bestämmelserna i lagen om skydd mot yrkesfara och bestämmelserna

i lagen om minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke sammanfalla, samt inom det därför anvisade området icke utesluta eller

träda i stället för den inspektion, som nu utöfvas af yrkesinspektörerna, utan

endast vara ägnad att supplera dessas verksamhet. Det synes ej vara behöfligt att

såsom kompetensvillkor för utöfvandet af inspektion i enlighet med anmärkta grunder

uppställa fordran på någon teknisk erfarenhet. För sin del förmenar Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, att befattningen i fråga skulle kunna anförtros åt kvinna, som

aflagt läkarexamen eller genomgått sjuksköterskekurs, äfvensom åt hvarje annan

kvinna, som i följd af anställning i industriellt företag af någon större omfattning

eller annorledes förvärfvat sig kännedom om de kraf, hvilkas beaktande skulle

utgöra hufvudsakliga ändamålet med inspektionen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län. ansåg kvinnlig yrkesinspektion

vara af behofvet påkallad i vårt land, då det nämligen icke torde kunna bestridas,

att en kvinnlig yrkesinspektör i ett flertal fall skulle vara mera lämpad än en manlig

sådan att sätta sig in i de kvinnors förhållanden och behof, hvilka ägnat sig åt

industriellt arbete, samt äfven i vida högre grad än en manlig kunna utöfva ett välbehöfligt

inflytande i sedligt afseende på de med sådant arbete sysselsatta kvinnorna.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande tviflade däremot på, att en kvinnlig yrkesinspektör

jämväl skulle kunna vara till särskildt gagn beträffande de minderåriga manliga arbetarnes

förhållanden, samt anförde vidare: Därest kvinnlig yrkesinspektion komme att

införas, syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som om de kvinnliga yrkesinspektörerna

icke borde intaga en i förhållande till de manliga inspektörerna sidoordnad

ställning, utan torde de, åtminstone tills vidare, böra sortera under de

manliga. Härmed vill Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl ej hafva sagt, att inspektriserna

borde blifva blott och bart ett slags biträden åt de manliga inspektöierna,

utan är det Kungl. Majrts befallningshafvandes mening, att den verksamhet,

inspektriseina komme att utöfva, skulle blifva af mera själfständig art, men syntes

det Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämpligt, att de erinringar och framställningar,

inspektriserna funne sig manade att göra, åtminstone i regel, först underställdes de

12

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

K. B. i

Hallands län.

(Forts.)

K. B. i

G öteborgs

och Bohus

län.

manliga inspektörerna för att af dem, om skäl därtill syntes föreligga, befordras

vidare. För sådant ändamål förefaller det Kungl. Maj:ts befallningshafvande mest

praktiskt, att inspektriserna tillsättas för vissa särskilda områden, men torde det

ej vara erforderligt, att deras antal motsvarar de manliga yrkesinspektörernas.

Tillräckligt synes vara, om man utgår från nuvarande förhållanden, att fyra yrkesinspektriser

tillsättas, och borde ett yrkesinspektris-distrikt då motsvara tvänne manliga

yrkesinspektörers distrikt. En dylik sakernas ordning skulle visserligen medföra,

att en och samma yrkesinspektris komme att sortera under flere manliga

yrkesinspektörer, men bestämmandet af de förhållningsregler, som häraf blefve en

följd, torde icke medföra några svårigheter. Inom hvart och ett af dessa fyra distrikt

borde de kvinnliga inspektörerna hafva sin verksamhet förlagd till de i lagen angående

minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den

17 oktober 1900 afsedda arbetsställen, där kvinnliga arbetare finge användas, ty,

såsom af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förut antydts, håller Kungl. Maj:ts

befallningshafvande före, att den kvinnliga yrkesinspektionen endast bör afse kvinnliga

arbetares förhållanden.

Att för det närvarande föreskrifva vissa kompetensvillkor för sökande till

inspektrisbefattning synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande mindre lämpligt, utan

torde därmed böra anstå till dess vunnen erfarenhet härutinnan kan gifva erforderlig

ledning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län: —

Det vill synas Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som om kvinnligt biträde icke lämpligen

borde ifrågasättas vid den rent tekniska yrkesinspektionen, så mycket mindre

som det åtminstone för närvarande säkerligen skulle visa sig omöjligt att erhålla

sådant biträde af kvinnor, utrustade med för ändamålet nödig teknisk bildning.

Däremot torde det få anses önskvärdt, att ett kvinnligt element kunde

inrymmas i den del af yrkesinspektionens verksamhet, som har att syssla med tillsynen

öfver efterlefnaden af lagen angående minderårigas och kvinnors användande till

arbete i industriellt yrke, i det att en kvinnlig inspektör, såsom i Riksdagens skrifvelse

också framhållits, bättre än en man borde förstå särskildt de kvinnliga arbetarnes

behof och kunna blifva i tillfälle att utöfva ett ofta behöfligt sedligt inflytande

på arbeterskorna, liksom på de minderårige.

Sådan kvinnlig inspektion synes således Kungl. Maj:ts befallningshafvande

böra komma till stånd vid hvarje industriellt företag, däri kvinnor och minderårige

användas till arbete, men lär vara mest önskvärd vid följande yrken, nämligen:

textilindustrien, beklädnadsindustrien, tändsticksindustrien, tobaksindustrien samt bokbinderi-

och kartongindustrien.

Såsom kompetensvillkor för erhållande af dylik inspektionsbefattning synes

kunna uppställas, att kvinnan uppnått viss ålder, omkring 30 år, äger god

KVINNLIG YRKESINSPEKTION. 13

hälsa och stark kroppskonstitution samt är i besittning af god allmänbildning och

särskilt af sådana kunskaper, som fordras af en sjuksköterska i våra dagar, samt

att hon därjämte bör äga sådana karaktärsegenskaper, som göra henne särskildt

lämplig för inspektionskallet.

Af hvad nu anförts framgår, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke anser,

att själfständig kvinnlig yrkesinspektion, likställd med den redan införda manliga

inspektionen, bör åvägabringas, utan att den förra endast skulle erhålla karaktären

af ett bihang i visst afseende till den egentliga yrkesinspektionen, en anordning,

som, enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, borde kunna i icke ringa

grad underlätta införandet af kvinnlig inspektion i de industrigrenar, där sådan

anses lämplig och gagnelig.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län framhöll, att då den nu

anordnade yrkesinspektionen förutsatte, att yrkesinspektör skulle äga teknisk utbildning

och praktisk erfarenhet om hvad till utöfningen af de tekniska yrkena

hörde, och kvinnor icke kunde antagas besitta någon så beskaffad utbildning eller

erfarenhet, kvinnlig yrkesinspektion ej kunde anordnas inom ramen af den nu gällande

lagstiftningen i ämnet. Någon inspektion i syfte att tillgodose ett moraliskt

och sedligt intresse funnes icke införd i lagstiftningen och endast för den händelse,

att en förändring i nämnda riktning komme till stånd, borde det ifrågasättas,

att vid den yrkesinspektion, som kunde föranledas däraf, begagna kvinnligt biträde.

Ägaren af Lilla Edets pappersbruk C. E. Haeger ansåg kvinnans anställande

vid yrkesinspektionen icke vara nödig hvad pappersindustrien vidkomme. Det

mindre antal kvinnor, som denna industri sysselsatte, användes hufvudsakligen till

sortering af papper, och då detta vore ett renligt arbete, hvarvid ej någon som

helst öfveransträngning förekomme, vore den nu befintliga yrkesinspektionen fullt

tillräcklig.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län: -- — — För

egen del anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande kvinnors användande inom yrkesinspektionen

väl icke vara behöfligt för undanrödjande af yrkesfara i egentlig eller

mera inskränkt bemärkelse. I sådant hänseende torde yrkesinspektörerna, om sådana

tillsättas i tillräckligt stort antal, kunna motsvara alla de anspråk, som skäligen

uppställas jämväl i fråga om skydd för kvinnor och barn, som användas i

industriellt arbete. Men på grund af de skäl, som antydas uti Riksdagens förutnämnda

skrifvelse och hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke torde hafva

af nöden att närmare utveckla, håller Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock före,

att inspektion, verkställd af därtill lämplig kvinna, kan vara till stort gagn och

därföre bör anses önskvärd inom alla industriella yrken, hvari kvinnor och barn

användas i afsevärdt antal.

K. B.

t Göteborgs

och Bohus

lärt.

(Forts.)

k: b. i

Älfsborgs

län.

C. E. Häger,

Lilla Edet.

K. B

i Skaraborgs

län.

K. B.

i Skaraborgs

län.

Forts.)

W. Lundmarker,

Lidköping.

14 KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

Då de kvinnor, som användas för sådan inspektion, enligt hvad ofvan är

antydt, icke skulle tagas i anspråk för beredande af skydd mot yrkesfara i egentlig

mening, och de i följd häraf torde kunna, om icke helt och hållet, åtminstone i

väsentlig mån befrias från de omfattande expeditionsgöromål, som åligga yrkesinspektörerna,

så synes antalet innehafvarinnor af inspektionsbefattning kunna åtminstone

till en början bestämmas afsevärdt lägre än inspektörernas. Hälften af

deras antal torde blifva fullt tillräckligt.

För att kunna anställas såsom yrkesinspektris bör, enligt Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes uppfattning, fordras, att den sökande aflagt mogenhetsexamen

eller däremot svarande kunskapsprof samt vare sig genom intyg om genomgången

kurs som sjuksköterska eller annorledes nöjaktigt styrker sig äga kunskap om

vanligast förekommande sjuklighetsförhållanden, särskildt hos kvinnor.

Disponenten för Lidköpings tändsticksfabrik W. Lundmarker:---Så

vidt

jag rätt tydt Riksdagens skrifvelse, synes hufvudsakliga syftet med densamma

vara att ernå mera sedlighet bland de kvinnor, som tagit anställning inom industriellt

arbete, äfvensom att söka förekomma den upplösande verkan på familjen — den

råhet i tal och beteende, som ifrågavarande arbete skulle bibringa dessa kvinnor.

Till en början borde det väl hafva varit af högsta värde att utröna, huruvida i

procenttal osedligheten grasserar mera inom de kretsar, som beröras af industriellt

arbete, än inom andra kvinnliga arbetsområden — af erfarenhet tror jag mig kunna

bestämdt bestrida, att osedligheten i mera utsträckt grad härskar inom fabriksarbetet.

Gifvetvis måste min erfarenhet begränsas till den industri, hvaruti jag under

en lång följd af år varit sysselsatt, men då just denna i rätt stor utsträckning

använder äldre och yngre kvinnor vid arbetet torde den höra till dem, som motionären

företrädesvis träffar genom sitt förslag.

Flertalet af våra minderåriga kvinnliga arbetare öfvergå efter slutad konfirmationsundervisning

från fabriksarbetet till andra sysselsättningar, såsom familjetjänarinnor,

hotell-, kafé- och kroguppasserskor — ej få afresa till Amerika — samt taga till

stor del sommartjänst vid markententerier å lägerplatser, nu sedan vapenöfningstiderna

blifvit utsträckta till 5 å 6 månader. Då sålunda flertalet afgår från

fabriken vid 16 års ålder, torde redan häraf följa, att hos denna del af arbeterskorna

icke någon nämnvärd osedlighet kunnat påvisas.

Däremot är det mera vanligt, att ifrågavarande afflyttade arbeterskor efter

något eller några års bortovaro ånyo begära anställning vid fabriksarbetet af den

orsak, att de under mellantiden blifvit förförda och härigenom blifvit förhindrade

att innehafva tjänarinnesysslor, under det att den del af de kvinnliga arbetande, som

kvarstannat vid fabriksarbetet, i allmänhet går sin väg tryggt fram utan att bryta

mot sedligheten — deras arbetsskicklighet gifver dem uppehälle och de hafva ej

lika stora faror som andra, Indika råka ut för mera förfinade umgängesvänner.

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

15

Det torde sålunda icke vara själfva det industriella arbetet med dess atmosfär, som

undergräfver sedligheten.

Jag anser mig kunna med stöd af erfarenheten påstå, att lagstiftningen borde

vända sig mot anställandet af kvinnlig betjäning vid sådana platser, där sammandragning

af trupper äger rum.

Härmed vill jag ingalunda påstå, att icke inom en fabrik, där det sysselsättes

hundratals af kvinnliga ogifta arbetare från 13 till 40 år, fall af osedlighet förekomma,

men i flertalet af dessa fall leder förhållandet till äktenskap kontrahenterna

emellan.---Det kan näppeligen tänkas att en yrkesinspektris skulle kunna

ens i någon mån hafva ett förädlande inflytande på sina medsystrar inom industrien.

Bland andra skäl, som framhållits för tillsättande af kvinnliga inspektörer,

synes ett vara, att en sådan skulle kunna få del af vissa klagomål, som ej af

kvinnlig tillbakadragenhet frambäras till manlig inspektör. Detta skäl synes mig

vara af sådan beskaffenhet, att det tydligen visar, huru främmande skrifvelsen är

för förhållandena inom det industriella arbetet. För hvarje industriidkare, som

uppehållit sig inom sina arbetslokaler, är kändt, det någon tillbakadragenhet bland

de kvinnliga arbetarne icke brukar förefinnas. Egendomligt är att i samma skrifvelse

få höra, att »arbetet alstrar råhet i tal och beteende», men dock att kvinnlig tillbakadragenhet

hindrar de kvinnliga arbetarne att framställa klagomål; och torde för

Riksdagen den tanke ej varit främmande, att här förelåge nya förslag till beredande

af klyftor emellan arbetsgifvare och arbetare.

Af hvad som ofvan anförts torde framgå, att jag icke anser industriens

arbetare hvarken kvinnliga eller manliga — vara i behof af ökad inspektion samt

särskildt, att denna art af sedligbetsinspektion icke skulle medföra ringaste gagn,

utan snarare neddraga industriella arbeterskor till en i socialt och moraliskt hänseende

lägre stående klass af människor ; slutligen finner jag den föreslagna . åtgärden

ur allmän industriell synpunkt ej blott obehöflig utan skadlig.

Innehafvaren af möss- och hattfabriken i Falköping J. A. Forss:---

Till fullo erkänner jag det goda yrkesinspektionen fört med sig och särskildt

det stöd den lämnat åt arbetsgifvare, som velat införa ordning i sina fabriker och

vårdat sig om sina arbetares välfärd. Hos mig arbeta So ogifta kvinnor, däraf

8 stycken emellan 16 och 18 års ålder. Dessa kvinnliga arbetare hafva sin

sysselsättning hufvudsakligast i särskilda lokaler, där manliga arbetare ej förekomma.

Råhet i tal och beteende eller annan osedlighet bland dem har icke någonsin

förekommit. Den vid affärens sjukkassa anställde läkare vidtager genast för såväl

de kvinnliga som manliga arbetarne skyddande åtgärder vid förefallande sjukdom,

och något missnöje med nuvarande förhållanden har ej heller någonsin försports.

IV. Lundmarker,

Lidköping+

(Forts.)

J. A. Forss,

Falköping.

K. B. i

Värmlands

län.

K. B. i

Örebro län.

Örebro yllefabrik

och

Örebro kexfabrik.

l6 KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

På grund häraf och af hvad jag i öfrigt har kunnat iakttaga, finner jag för

min del ej något behof föreligga för anställande af kvinnliga yrkesinspektörer.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anförde, att ehuruväl

något mera framträdande behof af kvinnlig yrkesinspektion icke torde kunna påvisas i

länet, där det hufvudsakligen vore inom textilindustrien, hvilken för öfrigt ej hade

någon mera betydande omfattning, som kvinnlig arbetskraft tillgodogjordes, ifrågavarande

sak tvifvelsutan vore beaktansvärd. För den närmare framtiden vore det

emellertid tillfyllest, om, utan att därmed ändring eller inskränkning i vederbörande

yrkesinspektörers åligganden ägde rum, lämpligt antal kvinnliga assistenter anställdes

med uppdrag att ägna uppmärksamhet åt kvinnors och tilläfventyrs minderårigas

anställning i fabriksarbete och genom inspektioner, däröfver rapporter borde till

vederbörande yrkesinspektörer afgifvas, taga kännedom om förhållandena vid dylik

arbetsanställning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län uttalade den mening, att,

ehuru användningen af kvinnors och barns arbetskraft inom industrien under de sistförflutna

åren väsentligt ökats, anordnandet af kvinnlig yrkesinspektion likväl icke för

närvarande syntes vara af behofvet påkalladt.

Aktiebolagen Örebro yllefabrik och Örebro kexfabrik, genom K. Hallgren

och P. Genberg: — — — Först få vi meddela, att vid våra fabriker i medeltal

sysselsättas, vid kexfabriken 12 o stycken och vid yllefabriken 125 stycken kvinnliga

arbetare.

Enligt lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 åligger det

sakkunnige män, så kallade yrkesinspektörer, att tillse att vid industriella anläggningar

sådana anordningar äro vidtagna, att, så vidt möjligt, fara vid arbetet må

vara för arbetarne undanröjd, och angifves i lagen hvad som härvid särskildt är

att iakttaga. Det tyckes framgå af Riksdagens skrifvelse, som om Riksdagen

emellertid skulle anse, att i dessa anordningar skulle ibland förekomma brister af

den art, att kvinnliga arbetare skulle af naturlig tillbakadragenhet underlåta att mot

dem göra anmärkning, ehuru fog därtill kunde finnas. Vi förstå dock ej detta.

De anordningar, hvarom lagen talar, och öfver hvilka inspektören speciellt skall

öfva tillsyn, äro antingen rent tekniska saker eller afse luftväxling, belysning och

dylikt inom arbetslokalerna, och det synes oss, som om brister i dessa hänseenden

ej kunna vara af sådan beskaffenhet, att arbeterskor af kvinnlig blygsamhet skulle

känna sig hindrade att mot dem göra anmärkning. Detta Riksdagens skäl för

införande af kvinnlig yrkesinspektion synes oss därför ej vara något verkligt skäl.

I Riksdagens skrifvelse talas det äfven om det sedliga inflytande en för sitt kall

intresserad inspektris skulle kunna utöfva på arbeterskorna. Då ju det sedliga tillståndet

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

17

bland arbeterskorna vid en del fabriker icke är det bästa — vid våra fabriker Örebro yiufinnes

dock, oss veterligt, ej anledning att härutinnan göra anmärkning — vore Pbr,k och

... . . , . ", 0 Örebro kex

ju

ömkligt, om en ändring till det bättre härutinnan kunde vinnas. Vi tvifla dock fabrik.

på, att detta skall ernås genom den föreslagna anordningen. För att inspektrisen

skall kunna utöfva sedligt inflytande på den kvinnliga arbetaren fordras ett mera

personligt .förhållande dem emellan, men detta åter nödvändiggör anställandet af

så många inspektriser, att kostnaden för deras aflönande torde blifva allt för stor.

Men därjämte synes det oss, som om det borde ligga utanför en yrkesinspektörs

— vare sig manlig eller kvinnlig — uppgift, sådan denna lagligen kan bestämmas,

att verka för arbetarnes eller arbeterskornas sedliga lif. Detta må vara själasörjarens

och hemmets uppgift.

Något skäl, hvarför inspektris skulle för minderåriga särskildt behöfvas, synes

oss ej heller förefinnas.

Med anledning häraf få vi såsom vår mening uttala, att anordnande af

kvinnlig inspektion öfver industriella anläggningar ej synes vara af behofvet påkalladt.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län hänvisade till en ut- K. B. i

låtandet bifogad förteckning öfver de industriella inrättningar inom länet, vid hvilka Vastm™Iands

kvinnlig arbetskraft användes, hvaraf framgick, att de voro 7 till antalet och sysselsatte

omkring 11 5 kvinnor, däraf 4 minderåriga, samt framhöll, att med hänsyn till den

begränsade användningen af kvinnoarbete i industriella företag kvinnlig yrkesinspektion

för närvarande icke vore behöflig i länet.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län ansåg, att, då den kvinn- K. B. i

liga yrkesinspektionen vore införd i flera af de stora kulturländerna, och en del KoPP^erss

fördelar syntes kunna däraf förväntas, det funnes anledning tillstyrka den föreslagna

undersökningen rörande sådan inspektions behöflighet och närmare anordning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län: — — — Såsom K. B. i

eget utlåtande får Kungl. Maj:ts befallningshafvande med anslutning till innehållet Gd^^ss

i Riksdagens skrifvelse i ämnet uttala sig för inrättande af en kvinnlig yrkesinspektion.

Det torde nämligen med säkerhet kunna antagas, att kvinnors deltagande i

den offentliga yrkesinspektionen skulle beträffande såväl kvinnliga som minderåriga

arbetare mångenstädes lända till verkligt gagn. Beträffande vidare frågan vid hvilka

industriella företag en dylik yrkesinspektion må anses behöflig, anser Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, att denna inspektion, åtminstone till en början, icke bör inskränkas

till vissa näringar, utan oberoende af arbetets beskaffenhet, efter samråd med vederbörande

yrkesinspektör, omfatta alla de arbetsställen, där de arbetande kvinnornas

■ och minderårigas antal eller andra förhållanden kunna antagas påkalla en

3

K. B. *

Gä/le borgs

län.

K. B. t

Västernorrlands

län.

A''. B. i

Jämtlands

län.

K. B. i

Västerbottens

län.

l8 KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

kvinnlig inspektion; och bör denna vara så anordnad, att den inspekterande lämnas

tillfälle ej blott att bese arbetslokalerna utan ock att, där hon så finner lämpligt,

enskildt samtala med en hvar af de i arbetet deltagande, som utgör föremål för

hennes inspektion.

Hvad kompetensvillkoren för sökande till inspektrisbefattning vidkommer, har

af Kommerskollegium redan framhållits, att för tillämpande af bestämmelserna i

fråga om kvinnors och minderåriges användande i industriella yrken icke i allmänhet

erfordras någon större teknisk erfarenhet. Det torde därföre, åtminstone tillsvidare,

få anses tillfyllest, om den sökande visar sig äga sådana personliga egenskaper

i öfrigt, att hon kan antagas komma att med värme och intresse omfatta sitt värf.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län fann kvinnlig yrkesinspektion

icke blott nyttig, utan i många fall mera ändamålsenlig, lämplig och

effektiv än den manliga, därest den inskränktes till att afse i yrkesarbete deltagande

kvinnor och barn, och därest den anordnades för yrken, hvilkas verksamhet vore

af beskaffenhet att icke förutsätta särskild teknisk kunskap och erfarenhet. Det

kunde ifrågasättas, huruvida icke till en början och intill dess större erfarenhet i

denna fråga vunnits, den kvinnliga yrkesinspektionen, där den ansåges böra inrättas,

borde få sin befogenhet begränsad till kommunen samt underordnas den manliga

öfverinspektören.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län: —--Så vidt till

länsstyrelsens kännedom kommit, synes något behof af kvinnlig yrkesinspektion icke förefinnas

inom Jämtlands län. I de industrigrenar, som i länet utöfvas, användas

kvinnor endast i mycket ringa omfattning. Hela antalet utgjorde exempelvis år

1900 56, däraf 40 öfver 18 och 16 under 18 år. Antalet manliga arbetare under

18 år utgjorde 305. Af dessa torde dock det vida öfvervägande flertalet vara

öfver 15 år och således ej längre i den ålder, att kvinnlig yrkesinspektion för

dem kunde vara behöflig.

På grund af hvad i Riksdagens af Kungl. Kollegium åberopade underdåniga

skrifvelse i detta ämne anförts, anser emellertid länsstyrelsen kvinnligt biträde vid

yrkesinspektionen böra blifva till gagn. De kvinnliga yrkesinspektörerna, om sådana

anställas, torde dock endast böra gifvas en ställning såsom rådgifvande åt yrkesinspektörerna

i de särskilda distrikten.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län förklarade, att, då

kvinnlig arbetskraft högst obetydligt toges i anspråk för de inom länet sparsamt förekommande

. industriella företagen, och kvinnlig yrkesinspektion på grund häraf under

nuvarande förhållanden icke kunde anses vara inom länet af behofvet påkallad, så

mycket mindre som den redan fungerande yrkesinspektionen syntes fullt motsvara

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

19

sitt ändamål, Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne sig sakna anledning att i vidare

mån ingå på ett detaljerad! bedömande af de i ämnet framställda förslagen.

Kungl. Majits befallningshafvande i Norrbottens län meddelade, att inom

länet icke förekomme någon industriell verksamhet, vid hvilken kvinnlig arbetskraft i

nämnvärd mån anlitades, hvarför Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej hade anledning

till vidare yttrande i ärendet.

Yrkesinspektören i Hernösands distrikt:---I de sociala lagar, hvilkas

öfvervakande till hufvudsaklig del är anförtrodt åt yrkesinspektionen, framhålles, att

yrkesinspektörerna »skola särskildt förordnas att gå vederbörande yrkesidkare tillhanda

med upplysningar och råd», och i 5 § af instruktionen för yrkesinspektörerna

betonas detta ytterligare. Yrkesinspektör har icke tillträde till arbetslokal under

rastetider utan endast »under den tid arbetet pågår»; och skall han först underrätta

yrkesidkaren eller arbetsföreståndaren om sitt besök. Han har sålunda, synes

mig, enligt nuvarande lagar och instruktion icke befogenhet att vända sig till

arbetaren med spörsmål angående dennes aflöningsförmåner, lefnadsförhållanden eller

behof för öfrigt i och för uppgifters offentliggörande. Endast i ett fall omnämnes,

att yrkesinspektör skall samarbeta med arbetarne. I instruktionens 5 § säges nämligen,

att han bör »söka att företrädesvis på öfvertygelsens väg bibringa såväl

yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare insikt om nyttan af skyddsåtgärders

vidtagande». Med nuvarande skyddslagars och instruktions giltighet torde sålunda

kvinnlig yrkesinspektion icke blifva till synnerligt gagn.

En annan fråga blir, huruvida kvinnors anställande i yrkesinspektionens tjänst

är behöflig!, och torde härå gifvas jakande svar. Jag stöder min öfvertygelse

härvidlag på kännedomen om den historiska utvecklingen af fabriksinspektionen inom

andra länder, där, sedan nämnda inspektion blifvit inarbetad, äfven framställt sig

behof af kvinnors deltagande i inspektionsarbetet, samt dessutom på det faktum,

att ett betydande antal kvinnor i Sverige äro anställda i industriellt arbete.

Det skulle nu kunna låta tänka sig, att särskild lag och instruktion utfärdades

för de kvinnliga yrkesinspektörerna, hvilket dock, enligt min mening, vore till skada

för yrkesinspektionens sunda utveckling. Helt visst vore det gagneligt, om nuvarande

skyddslagar och instruktion ändrades i så måtto, att såväl kvinnliga som manliga

inspektörer hade att utföra i det närmaste enahanda arbete, eller med andra

ord, att yrkesinspektörerna sattes i tillfälle att komma i närmare beröring icke blott

med yrkesidkarne utan äfven med arbetarne samt lärde känna de senares lefnadsförhållanden

och behof. Detta låter sig naturligtvis icke tänkas med den tillgång

på arbetskrafter, som för närvarande finnes, utan torde samtidigt inspektörernas

antal i ej ringa grad behöfva ökas.

I det fall sålunda att manliga och kvinnliga yrkesinspektörer hafva gemen

-

K. B. ,

Norrbottens

län.

Yrkesinspektören

i Hernösands

distrikt.

20

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

Yrkesinspektö

ren

i Her nosands

distrikt.

samt arbete enligt samma lagar och instruktion finner jag, att en inspektris, med

den kompetens, som jag tänkt böra förutsättas hos henne, mycket väl kan verkställa

inspektioner af själfva fabrikslokalerna. Vid inspektion af fabriker, där uteslutande —

eller nästan uteslutande — kvinnor hafva sysselsättning, är det i synnerhet de

hygieniska anordningarna samt sanitära förhållanden för öfrigt, som kräfva inspektionsarbete.

De maskinella anordningarna äro oftast vid dylika fabriker af mera underordnad

betydelse. I fall, där så anses behöflig!, torde inspektris få begära upplysning

af yrkesinspektör. En enahanda bestämmelse finnes redan nu intagen i

förordnandet för inspektören öfver sprängämnesfabrikerna, däri det heter, att »öfriga

yrkesinspektörer _ — — — — — skola hvar för sitt distrikt tillhandagå be

mälte

tillfällige yrkesinspektör med de upplysningar beträffande mekaniska anordningar

m. m., som han kan komma att af dem begäran.

Alldenstund kvinnliga arbetare till mesta del hafva sitt arbete vid fabriker

i de största städerna, så anser jag, att den eller de första kvinnliga inspektörernas

verksamhetsområde bör omfatta Stockholm, Norrköping, Göteborg och Malmö.

Yrkesinspektris bör föra särskildt register öfver de fabriker, som falla inom hennes

område och arbetsfält. Hon bör inlämna årsrapporter till vederbörande distriktsyrkesinspektör,

alldenstund hennes arbete blir förlagdt inom olika yrkesinspektionsdistrikt;

dock bör hon för öfrigt hafva fullt själfständigt arbete.

Som kompetensvillkor för antagande till yrkesinspektris anser jag den fordran

böra uppställas, att sökande skall hafva aflagt medicine licentiatexamen.

Behofvet af kvinnliga medicine doktorer torde för Sverige redan (eller i det

närmaste) vara fylldt och skulle därför kompetenta sökande med all sannolikhet

anmäla sig till inspektrisbefattning, i synnerhet som flera kvinnliga läkare redan

nu ägnat en del af sitt arbete åt sociala spörsmål.

Äfven från en annan synpunkt sedt skulle jag önska, att yrkesinspektrisen

vore läkare. I lag angående minderårigas arbete den 17 oktober 1900 finnes bestämdt,

att minderårig skall undergå läkarbesiktning, som förrättas af härtill förordnade,

särskilda besiktningsläkare. Det vore lämpligt, synes mig, att inspektrisen

äfven förordnades såsom besiktningsläkare inom sitt arbetsområde. Utom det att

härigenom bereddes tillskott i lön, vunnes den fördel, att besiktningsläkaren i detta

fall ägde grundlig kännedom om flickornas arbete. För dessa senare vore det

fördelaktigt, om inspektrisen äfven vore besiktningsläkare, ty det kan förutsättas,

att blygsamhetskänslan hos unga flickor mellan 16 till 18 år såras af att underkastas

fullständig läkarbesiktning utaf manlig läkare, då ingen sjukdom föreligger.

Som exempel vill jag anföra, att i detta distrikt, hvarest dock mycket få kvinnliga

arbetare hafva sysselsättning, uti tvänne hit inkomna läkarrapporter förekommit meddelande

om, att flickorna »sprungo sin väg», då besiktningsläkaren anlände.

De industriella inrättningar, som i första hand böra falla inom yrkesinspektrisens

verksamhetsområde, anser jag vara:

KVINNLIG YRKESINSPEKTION

21

kapp- och syfabriker,

trikåfabriker

blomsterfabriker

tobaksfabrikör

karamellfabriker

kartongfabriker

ljusfabriker

»yllefabriker»,

spinnerier och

väfverier.

Området bör sedan allt efter inspektionens utveckling vidgas. Handtverkeriernas

tillsyn torde vara sista länken i ifrågavarande inspektionskedja.

Yrkesinspektörerna i fem af de öfriga distrikten och inspektören öfver Yrkesinspeksprängämnestillverkningen,

med hvilka de två återstående inspektörerna förklarat sig -Strikt

eniga, ötverlämnade ett protokoll jämte yttrande, hvilket med uteslutande af in- och inspekgressen

var af följande lydelse: tären °fver

\T" i J J _ sprängäntnes

iNarvarande

voro: yrkesinspektörerna Beckmanson, Cronqvist, Hellström, tillverkningen.

Larsson, Nylén, Pihlgren och yrkesinspektions-assistenten Rosengren.

Herr ‘Beckmanson refererade ett meddelande från chefen för danska yrkesinspektionen,

doktor Topsöe, rörande erfarenheten om i Danmark inrättad kvinnlig

yrkesinspektion. Den danska inspektrisen hade utöfver vanlig elementarbildning

studerat matematik samt arbetat på statistisk byrå, men några bestämda kompetensfordringar

voro icke uppställda och ej heller någon instruktion utfärdad för hennes

arbete, hvilket ordnades af inspektionens chef; hon inspekterade för närvarande

syateljéerna i Köpenhamn och omnejd. Doktor Topsöe ansåg, att en inspektris

icke kunde utföra något inspektionsarbete, som ej lika väl kunde göras af de

tekniskt utbildade inspektörerna, men väl att hon i flera afseenden måste vara

dessa underlägsen i inspektionsförmåga, och meddelade doktor Topsöe, att resultatet

af yrkesinspektrisens arbete hufvudsakligen torde blifva att inhämta statistiska upplysningar.

Beckmansson yttrade vidare:

För att afgifva svar på frågan, huruvida kvinnlig yrkesinspektion bör anordnas

i vårt land, torde det vara behöfligt att först klargöra, hvilken särskild

verksamhet dessa inspektriser skulle komma att utöfva.

Tänker man sig en inspektris anställd att med samma befogenhet som de

nuvarande inspektörernas besöka industriella arbetsställen, där t. ex. kvinnlig arbetskraft

användes, för att undersöka de mekaniska och hygieniska anordningarna

inom arbetslokalerna enligt bestämmelserna i vår nuvarande lag om skydd mot

yrkesfara, vågar jag såsom min öfvertygelse uttala, att den kvinnliga inspektrisen

22

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

Yrkesinspek■ måste i flera afseenden blifva sin manliga kollega underlägsen, utan att i något

öjtiga*di strikt särskildt afseende kunna gagna i sin egenskap af kvinna. Såsom stöd för detta

och inspek- påstående tillåter jag mig erinra, att ingen kvinna i vårt land ännu tillägnat sig

torm öfver jen för en yrkesinspektör nödvändiga tekniska utbildningen och ännu mindre den

tillverkningen på grund af teknisk bildning vunna, för inspektören lika nödvändiga praktiska erfarenhet,

som endast genom en mångårig verksamhet inom tekniska yrken kan ernås.

Den omständigheten, att Riksdagen afslagit nådig proposition om anställandet

af assistenter åt yrkesinspektörerna, hufvudsakligen af det skäl, att dessa, ehuru

tekniskt bildade, dock skulle komma att utgöras af yngre personer med mindre

praktisk erfarenhet än inspektörerna och därför olämpliga att deltaga i inspektionsarbetet,

talar äfven för, att en kvinna i saknad af teknisk både utbildning och erfarenhet

måste anses ännu mindre lämplig till själfständigt inspektionsarbete.

Beträffande tillsynen öfver minderåriges och kvinnors användande till arbete

i industriellt yrke har erfarenheten från den tid denna lag varit i tillämpning visat,

såsom jag redan i min berättelse för år 1901 anfört, att denna tillsyn är en polissyssla,

som kräfver kraft och vakenhet hos inspektören för att förmå yrkes/

idkarne att respektera lagen.

Jag anser därför, att kvinnlig tillsy^n öfver efterlefnaden af densamma icke

skulle medföra det med lagen afsedda ändamålet.

Ehuru jag af anförda skäl således anser mig böra afstyrka förlaget om

kvinnors deltagande i själfva yrkesinspektionen, finnes dock ett närstående arbetsfält,

där kvinnlig medverkan torde kunna blifva af speciell nytta. Detta är de

arbetsstatistiska undersökningar af olika yrken, som sedan några år pågått i vårt

land, och uti Indika en kvinna redan deltagit. Jag tror mig äfven veta, att det

hufvudsakligen är på detta område de kvinnliga inspektörerna arbeta i länder, där

sådana finnas anställda. Vid dessa statistiska undersökningar, som lika mycket

beröra arbetarnes sociala och husliga förhållanden som de omständigheter, under

Indika yrkesarbetet utföres, blir inspektrisen i tillfälle att komma i beröring med

såväl de arbetande kvinnorna som arbetarnes hustrur och får härigenom tillfälle

att låta sin speciellt kvinnliga förmåga komma till utveckling och afsedd nytta.

Herr Tihlgren framlade därefter den gällande instruktionen för den danska

yrkesinspektionen jämte de författningar i öfrigt, som för Danmark med afseende

på dess yrkesinspektion blifvit utgifne jämte den danska yrkesinspektionens årsberättelse

för 1901 samt refererade ett meddelande från danske f. d. Indrigesministern

L. Bramsen, hvilket delvis belyste den danska yrkesinspektionens verksamhet. Då

emellertid kvinnlig yrkesinspektion så nyligen blifvit införd i Danmark, hade man

därstädes ännu icke hunnit komma till någon erfarenhet beträffande densamma.

Att nu här i landet införa kvinnlig yrkesinspektion med arbete likartadt

den förut befintliga yrkesinspektionens, ansåg Pihlgren icke tillrådligt, men påpekade

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

23

på samma gång, att inom yrkesinspektionen säkerligen funnes ett fält för kvinnligt Yrkesinspekinspektionsarbete

af stor social betydelse, då man betänker den bevisliga fara, som ...t°rern,a ’...

vid fabriksarbetet hotar såväl den gifta som den ogifta kvinnan i moraliskt och socialt och inspekhänseende.

Att fabriksarbetet af flera anledningar nedsätter kvinnan i sedligt hän- ioren °/ver

seende, gör henne mindre lämplig för hemmet och familjen samt för barnuppfostran tillverkningen.

torde få anses såsom ett faktum. Ser man saken från dessa synpunkter, så synes

här föreligga ett stort fält för kvinnlig inspektionsverksamhet, hvilken kan blifva

af största betydelse, om man härtill kan erhålla kvinnor med det allvar och den

intelligens, som saken kräfver, och hvilka med kärlek till sitt kall på ett förståndigt

sätt arbeta för fabriksarbeterskans höjande i socialt och moraliskt hänseende.

Herr Rosengren refererade en del engelska förhållanden rörande den kvinnliga

inspektionen och anförde bland annat, att de kvinnliga inspektörerna ofta äro nödsakade

att uppträda inkognito för att erhålla erforderliga uppgifter.

Herr Hellström refererade ett meddelande från chefen för ett yrkesinspektörsdistrikt

i Amerika, hvaraf framgick att de kvinnliga inspektörerna ej visat sig vara

till särskild nytta eller fördel, hvilket skulle vara beroende på kvinnornas anlag att

för mycket vilja ingå på detaljer.

Hellström framhöll äfven, att frågan borde behandlas med särskild hänsyn

till behofvet af arbetsstatistiska upplysningar och biträdde i öfrigt Beckmansons

anförande.

Herr Cronqvist redogjorde för en del uppsatser om kvinnlig inspektion, som

förefinnas i tidskriften Dagny och meddelade likaledes hufvudinnehållet af den skriftväxling

han fört med fabriksinspektören i vestlandske och nordenfjeldske distrikt i

Norge, med chefen för fabriksinspektionen i Danmark och med detta lands första

kvinnliga inspektör, hvaraf framgick, att ifrågavarande spörsmål visserligen blifvit

behandladt i norska stortinget, men ej vunnit tillräcklig pluralitet för att som lag

antagas; rörande Danmark bekräftades de redan anförda uppgifterna.

Cronqvist ansåg önskvärdt, att ett kvinnligt element inginge i den del af

yrkesinspektionens verksamhet, som afsåge minderårigas och kvinnors användande

i fabriksarbete, hvarvid kvinnan borde kunna vara till gagn; däremot saknade hon

förutsättning att verkställa egentlig fabriksinspektion. Hennes verksamhet skulle

sålunda icke falla inom ramen för lagen om yrkesfara i annan mån, än där denna

sammanfaller med lagen om minderårigas och kvinnors användande i fabriksarbete;

hennes verksamhet skulle blifva att hindra eventuella Övergrepp mot barn och

kvinnor inom sådana industrigrenar, hvilkas arbete hon — utan teknisk bildning och

erfarenhet — kan förstå, och särskilt torde lämpligt vald, erfaren kvinna kunna •

vid många tillfällen genom råd och upplysningar blifva kvinnliga arbetare till

gagn. Ett kvinnligt element i yrkesinspektionen skulle enligt Cronqvists förmenande

efterhand bidraga till afståndets minskande mellan denna institution och arbetarne,

något som han ansåg vara både lämpligt och behöfligt. Indirekt skulle yrkes

-

24

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

Yrkesinspektörerna

i

öfriga distrikt

och inspektören

öfver

sprängämnestillverkningen.

inspektionen kunna åtnjuta fördel af denna nya anordning genom förändring af det

statistiska arbetet på så sätt, att mera tid erhölls för inspektionens utförande. Då

den ifrågasatta kvinnliga hjälpen endast skulle blifva partiell, ansåg Cronqvist benämningen

inspektris eller kvinnlig inspektör ej fullt begränsa hennes blifvande

ställning, utan föreslog benämningen arbetskontrollant såsom mera öfverensstämmande

med det blifvande kvinnliga biträdets verksamhet.

Herrar Hellström och Pihlgren erinrade ännu en gång om den väsentliga

skillnad, som förefinnes mellan yrkesinspektion och arbetarstatistik.

Herr Rosengren uttalade med anledning häraf önskvärdheten af, att i fråga om

statistiska uppgifters insamlande ett intimare samarbete ägde rum mellan yrkesinspektören

och målsmännen för arbetarstatistiken.

Herr Nylén refererade ett meddelande från det danska Fabriktilsynsdirektoratet

till Kungl. Generalkonsulatet i Köpenhamn, hvaraf framgick, förutom hvad redan

anförts, att den danska inspektrisen icke har någon direkt befattning med maskinella

inrättningar och tillsvidare hufvudsakligen ägnar sin verksamhet åt förhållandena i

syateljéer, trikåvarufabriker samt tvättinrättningar.

Vidare refererade herr Nylén ett meddelande, lämnadt af inspektören i 4:de

distriktet i Nederländerna till Kungl. Generalkonsulatet i Amsterdam, hvaraf framgick,

att i tre af nio inspektörsdistrikt kvinnor utöfva inspektion, dock såsom

adjunktinspektriser, och besöka alla fabriker, hvarest kvinnor äro sysselsatta, samt

arbeta enligt anvisning af inspektörerna. Förut nämnda inspektör har under de

två år han biståtts af en adjunktinspektris till fullo insett den stora nyttan af denna

kvinnliga kontroll.

Herr Nylén anförde vidare:

Att använda kvinnor såsom inspektriser i afseende på maskinella anordningar

är enligt min åsikt icke lämpligt, men torde kvinnlig arbetskraft däremot hafva ett

rikt arbetsfält sig förelagdt i afseende å undersökning och insamlande af uppgifter

rörande de i industriellt vrke sysselsatta kvinnornas sociala, ekonomiska, moraliska

och speciellt kvinnliga förhållanden, likasom äfven beträffande öfvervakandet af de

i sådant arbete sysselsatta minderåriga. Den erfarenhet, som erhölles genom ifrågavarande

undersökning, skulle säkerligen genom kvinnlig medverkan kunna komma

att utöfva ett i många fall fördelaktigt inflytande på den ifrågavarande arbetspersonalen.

På grund af de gjorda uttalandena anse närvarande yrkesinspektörer behof

ej föreligga för anställandet af kvinnliga yrkesinspektörer med lika omfattande

verksamhet som de nuvarande inspektörernas. Kvinnlig arbetskraft torde dock

vara gagnelig ifråga om statistiska uppgifters inhämtande för utrönandet af det

industriella arbetets menliga inverkan på däri sysselsatta minderåriga och kvinnor,

och synes denna undersökning lämpligast kunna anordnas jämsides eller i samband

med de nu pågående arbetsstatistiska undersökningarne i vissa industriella

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

25

yrken. Den art af kvinnlig verksamhet, som här ofvan föreslagits, synes visserligen

vara behöflig inom alla de industriella yrken, där kvinnlig arbetskraft användes, men

i första hand vid följande yrken och i den ordning, de här nedan angifvas:

textilindustrien,

tändsticksindustrien,

beklädnadsindustrien,

tobaks- och cigarrindustrien,

bokbinderi- och kartongindustrien,

chokolad- och sockerindustrien,

porslinsindustrien.

Beträffande kompetensvillkoren för den eller de personer, som eventuellt

skulle blifva banbrytare för ifrågavarande kvinnliga verksamhet, synas desamma böra

ställas högre än hvad verksamhetens utöfning strängt taget kunde erfordra, på det

att institutionens utvecklingsmöjligheter icke skola uteslutas. De kompetensvillkor

sökande till denna befattning bör uppfylla, anse undertecknade kunna angifvas

sålunda: den sökandes ålder bör vara omkring 30 år, hon bör äga kraftig

kroppskonstitution, god elementarutbildning, hafva genomgått sjuksköterskekurs eller

vara i besittning af motsvarande kunskaper och erfarenhet, särskildt beträffande

kroppens hygien, hafva utöfvat själfständig verksamhet, om möjligt i beröring

med arbetsklassens kvinnor, samt isynnerhet äga karaktärsegenskaper särskildt lämpliga

för utöfvandet af meranämnda verksamhet.

Yrkesinspektörerna

i

öfriga distrikt

och inspektören

''öfver språngämne

stillverkningen.

4

Revision af lagarne angående skydd mot yrkesfara och angående

minderårigas och kvinnors användande till arbete i

industriellt yrke m. m.

Öfver ståthållareämbetet.

Öfverståthållareämbetet i Stockholm:-----Det synes Öfverståthållare

ämbetet,

som om en del af de lagförändrinar, hvilka, på sätt Riksdagens skrifvelse

utvisar, blifvit ifrågasatta, skulle blifva allt för betungande för industrien eller ur

andra synpunkter medföra så stora olägenheter, att de icke böra genomföras.

En sådan bestämmelse är den, att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad

yrkesinspektörernas råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars

anbringande m. m. borde inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet

toge sin början. En dylik föreskrift skulle enligt Öfverståthållareämbetets

mening med hänsyn till den tidsutdräkt, den måste medföra, kunna lända till betydande

men för industrien och torde i öfrigt icke vara af behofvet påkallad, då

väl, när nybyggnad eller förändring af en fabrik ifrågakommer, det egna intresset

borde bjuda ägaren att utföra arbetet så, att han undgår att efter dess slut vidtaga

ändringar däri. Förslaget att vid hvarje fabrik upplägga ett diarium, där yrkesinspektörernas

anvisningar skulle införas för att blifva tillgängliga för blifvande ägare till

anläggningen, skulle föra med sig åtskilliga besvärande föreskrifter, och synes ej

heller nödigt, då hvarje fabriksidkare med lätthet kan erhålla alla erforderliga upplysningar

hos yrkesinspektören, och hans eget intresse torde mana honom därtill.

Tanken att bekläda yrkesinspektörerna med befogenhet att meddela vitesförelägganden

har icke vunnit understöd hos Riksdagen, i hvars mening härom Öfverståthållareämbetet

instämmer. Detsamma är förhållandet med förslaget att påbjuda en

särskild normaldräkt för arbetare under arbetsutöfning.

I fråga om andra delar af hithörande lagstiftning torde däremot enligt Öfverståthållareämbetets

mening kunna ifrågasättas, huruvida icke en revision af gällande

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

27

lagbestämmelser är af nöden. Rörande frågan om bestämmande af gränsen mellan Op^tåthålfabriksmässig

näring och handtverk instämmer Öfverståthållareämbetet i hvad Riks- Stockholm.

dagen yttrat såväl angående behofvet af ett närmare angifvande af åtskillnaden dem (Forts.)

emellan som ock angående svårigheten att uppställa vissa allmängiltiga normer

därför. Frågan om meddelande af ytterligare föreskrifter till inskränkande af

olycksfall i arbetet är enligt Öfverståthållareämbetets mening synnerligen viktig

och synes därför en undersökning, huruvida dylika bestämmelser kunna införas utan att

leda till för stort afbräck för fabriksdriften, vara önskvärd. Därvid synas förslagen

om förbud mot kvinnliga arbetares användande till att sköta ångpanna eller motor

eller till att rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning, om

desinfektion af lump samt om förhindrande att ångpannor, som blifvit utdömda, ånyo

komma till begagnande, förtjänta att tagas under noggrant öfvervägande.

Af hvad sålunda blifvit anfördt lär framgå, att Öfverståthållareämbetet icke

anser alla de anmärkningar, som framställts mot den nuvarande lagstiftningen i

ämnet, vara befogade, men att Öfverståthållareämbetet i öfrigt icke finner sig böra

afstyrka framställningen om utredning, huruvida en revision af denna lagstiftning

är behöflig.

J. Lindqvist,

Ingenjören J. Lindqvist, Stockholm, framhöll i en af flera bilagor åtföljd Stockholm.

skrift företrädena hos en- af honom uppfunnen »ögonblicksafkopplingsapparat», benämnd

Pi-koppling. Af bilagorna framgick bland annat, att denna apparat, som

finnes afbildad i »Yrkesinspektionens verksamhet» för år 1902, af vrkesinspektörerna

befunnits synnerligen ägnad att förebygga olyckshändelser vid transmissioner.

S. LagerlöJ,

Ingenjören S. Lagerlöf, Stockholm: — — — Med anledning af den förestå- Stockholm.

ende revisionen af lagen angående skydd mot yrkesfara vågar jag härmed vördsamt

framhålla, att i dess hittillsvarande bestämmelser föreskrifvits, att antingen lämpligt

signalsystem skall finnas från arbetslokalen till maskinrummet, för att, om olycksfall

hotar, maskinisten vid signals hörande hastigt skall kunna stoppa den drifvande

motorn eller ock sådan anordning vara vidtagen, att respektive maskinerier kunna

stoppas oberoende af den drifvande motorn.

Då yrkesinspektionen i sina berättelser upprepade gånger påpekat, att dessa

åtgärder på intet sätt äro tillfyllest utan fastmer vid så godt som alla tillfällen

visat sig overksamma på den grund, att vid signalsystems användande dels ofta

maskinisten icke finnes tillstädes, och dels, äfven om han är på ,sin plats, en alltför

lång tid åtgår att afstånga kraftkällan och att därefter få motorn, transmissionerna

och själfva arbetsmaskinerna att stanna på grund af den i desamma inneboende lefvande

kraften, och då i andra fallet det tager för lång tid att förflytta sig till kopplingsanordningen,

som kan frigöra maskinerna eller transmissionerna från den drifvande

kraften, (hvilket äfven kan vara omöjligt förd en af olyckan hotade, som måhända

fasthålles af en kugghjulsväxel eller mellan valsar eller dylikt,) så vågar jag vördsamt

28

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Stockholms

län.

S. Lagerlöf,

Stockholm.

(Forts.)

föreslå, att i dessa föreskrifter inryckes den bestämmelse, att sådana afkopplingsanordningar

icke blott skola frikoppla transmissionen från den drifvande kraften

utan äfven bromsa den frikopplade axeln, så att denna genast stannas och icke

af den inneboende lefvande kraften fortsätter i sin gång, hvilket i de allra flesta

fall har till följd att den af olyckan hotade förolyckas.

Då numera äfven i marknaden finnas dylika afkopplingsapparater, som frän

hvilken punkt som helst i en fabrikslokal kunna manövreras, och då kostnaden för

denna anordning är en obetydlighet, vågar jag äfven föreslå, att i bestämmelsen inryckes,

det dylik afkopplingsapparat skall kunna manövreras från hvarje arbetsplats,

där fara för olycksfall från maskinerna eller transmissionerna kan uppstå.

Då jag i såväl in- som utlandet ägnat en stor del af innevarande år åt studiet

af dylika apparater, är jag i tillfälle att med stöd af uttalanden utaf yrkesinspektörer

och industriidkare från såväl Sverige som Danmark, England, Tyskland,

Ryssland och Amerikas Förenta stater intyga, att fullföljandet af de hittillsvarande,

ofvanberörda bestämmelserna icke medför åsyftadt skydd för arbetarne just på grund

däraf, att för det första det frikopplade maskineriet icke bromsas, och för det

andra att stoppningsanordningen icke kan nås från hvilken plats som helst i arbetslokalen.

För att bestyrka att dylika enkla apparater numera finnas i marknaden beder

jag vördsamt få omtala, att sådana finnas uppsatta i Stockholm hos S. Henrikssons

Sprutfabrik & Mek. Verkstad, Kungsholmsgatan 4, G. Salenius Mek. Verkstad,

Liljeholmen, Manhems Tvättinrättning, Hornsgatan å Söder, och Stockholms stads

gasverk vid Hjorthagen samt i ett flertal industriella anläggningar i in- och utlandet.

Med stöd af hvad ofvan anförts vågar jag vördsamt föreslå, att punkt i, moment

2 af paragraf 2 uti lagen angående skydd mot yrkesfara ändras till följande

lydelse: »Maskinerier och transmissioner med hastig rörelse skola, där så lämpligen

kan ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att de hastigt och oberoende af

motorn stannas och bromsas; för till- och frånslagning etc.» — — samt att senare

delen af punkt h i samma moment och paragraf må erhålla följande lydelse: »--

om från en motor kraft ledes till en eller flera våningar eller rum skall sä anordnas,

att hufvudtransmissionen kan i hvarje arbetsrum och från hvarje arbetsplats i

densamma stanna\s och bromsas oberoende af motorn.»

Vid yttrandet voro fogade prospekt och intyg öfver ögonblicksafkopplingsapparaten

»Pi.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län: — — — Ehuruväl

några sådana fall inom länet ej kommit till länsstyrelsens kännedom, som påkalla

en förändring af gällande lagstiftning i ämnet, anser länsstyrelsen dock, att

denna är af sådan natur, att en revision däraf tid efter annan bör vidtagas, enär

med ändring i arbetsmetoder, industriens utveckling och uppkomna, mot förut varande

olika förhållanden följer, att äldre lägstadganden ej mera kunna vara i allt

lämpliga. Och då numera en vidgad erfarenhet vunnits, af hvad som lämpligen bör

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 29

åtgöras för uppnående af det med denna lagstiftning åsyftade ändamål, finner sig

länsstyrelsen böra i underdånighet tillstyrka nådigt bifall till Riksdagens ifrågavarande

framställning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län inskränkte sig till att i

ärendets dåvarande skick framhålla, att samtliga de af Riksdagen angifna synpunkter

syntes Kungl. Maj:ts befallningshafvande väl värda att beakta vid en revision af den

ifrågavarande lagstiftningen.

Upsala fabriks- och handtverksförening: — — — Föreningen anser, att

revision af lagen om skydd mot yrkesfara är behöflig men bör begränsas till ändring

eller förtydligande af de delar i lagen, som befinnas mindre lämpliga eller

ofullständiga.

Föreningen vill sålunda tillstyrka, att i lagen införes stadgande därom, att

vid fabrikers anläggande samt vid deras om- och tillbyggnad yrkesinspektörens råd

och upplysningar med afseende å nödvändiga skyddsanordningars anbringande m. m.

inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager sin början, på det att

obehag och kostnader för fabriksidkaren genom ytterligare föreskrifter från inspektörens

sida rörande ändringar i skyddsanordningarne må kunna undvikas, till dess

förändring i fabriksverksamheten sker, eller till dess ny-, om- eller tillbyggnad

skall äga rum.

Det gjorda förslaget, att i lag skulle stadgas förbud mot försäljning inom

landet af maskiner, som sakna erforderliga skyddsanordningar, anser föreningen sig

böra afstyrka, då ju redan i fabriksidkarens ägo kan finnas användbara och för

den nya maskinen fullt dugliga skyddsanordningar, och det således skulle förorsaka

fabriksägaren alldeles onödiga utgifter att anskaffa en ny sådan. Och då en

skyddsanordning i alla händelser skall af yrkesinspektören besiktigas, torde någon

ny föreskrift om denna sak ej erfordras, utan maskiner få köpas och säljas såväl

utan som i förening med skyddsanordning.

Förslaget om införande i lagen af föreskrifter, som skulle förhindra förekomsten

i handeln af utdömda ångpannor, och att sådana ånyo blifva föremål

för begagnande, vill föreningen tillstyrka samt föreslå införandet af en föreskrift

för såväl säljare som köpare af dylika ångpannor att om det gjorda köpet underrätta

yrkesinspektören före den inköpta ångpannans användning.

Införande i lag af föreskrifter för industriidkare att vid sina industriella anläggningar

innehafva och förvara fortlöpande diarier, i hvilka yrkesinspektörerna

skulle i korthet anteckna de meddelanden, till hvilka de kunde finna anledning,

vill föreningen tillstyrka.

Uti förslaget om förbud mot kvinnliga arbetares användning vid skötandet

af maskiner vill föreningen instämma, därest förbudet ej utsträckes till mindre

specialmaskiner utan endast afser ångpannor, motorer eller andra kraftkällor.

K. B. i

Upsala län.

Upsala fabriks-

och

handtverksförening.

3°

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Upsala

fabriks• och

handtverksförening.

(Forts.)

Införande i lag af föreskrifter om desinfektion af lump före dess bearbetning

å verkstäderna, hvilket varit föreslaget, anser föreningen kunna medföra nytta

för såväl arbetarne som för allmänheten.

Den föreslagna åtgärden, att yrkesinspektörerna måtte gifvas befogenhet att

meddela föreläggande för yrkesidkarne att vid äfventyr af straffpåföljd iakttaga gifna

föreskrifter, synes föreningen möta alltför stora betänkligheter. Dessutom tror föreningen,

att yrkesinspektörerna redan nu med i lag gifna bestämmelser kunna gifva

tillräckligt eftertryck åt sina föreskrifter.

Af Riksdagens skrifvelse framgår, att bestämmelserna angående omfånget för

lagens tillämpning i vissa hänseenden äro ganska sväfvande, men hoppas föreningen,

att ändring i detta afseende må ske vid den föreslagna revisionen.

Frågan om bestämmande af en gräns mellan fabriks- och handtverksdrift har

före dess handläggning vid föreningens sammanträde varit under förberedande behandling

såväl inom en särskild kommitté som inom föreningens styrelse. Vid frågans

behandling har till utgångspunkt tagits såväl den tillverkade varans mängd

och beskaffenhet, som arbetsmaskinernas drifkraft och arbetarepersonalens storlek.

Uttalanden hafva gjorts, att en industriell anläggning, där specialtillverkning af

vissa föremål i större mängd förekomme, skulle vara att anse som fabrik, men att

om föremålen hvar för sig utfördes och hufvudsakligast efter beställning, det vore

handtverk-, att sådan anläggning, där arbetet hufvudsakligast utfördes med maskiner,

vore att anse såsom fabrik, men att om arbetet hufvudsakligast utfördes för hand,

och ej större drifkraft för nödiga hjälpmaskiners drift användes än högst 4 effektiva

hästkrafter, detsamma skulle anses vara handtverk.

Föreningen beslöt att afgifva följande svar på frågan: Industriell anläggning

må anses drifvas såsom handtverk, då arbetet utföres uteslutande med handkraft,

eller då massfabrikation icke förekommer, och använd maskinkraft ej öfverstiger

4 effektiva hästkrafter. I öfriga fall må den industriella anläggningen anses

såsom fabrik.

K. B. i Söder- Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län:---En revi

maniands

lan. $jon ap je ■ Riksdagens skrifvelse och här ofvan särskildt angifna två lagarne torde,

enligt hvad erfarenheten visat, vara behöflig samt böra utsträckas till att omfatta

jämväl den öfriga, med dessa författningar i nära samband stående lagstiftningen,

som hufvudsakligen utgöres af kungl. förordningen om minderårigas användande i

arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881, kungl.

kungörelsen angående hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete iakttagas

bör den 24 januari 1896, kungl. kungörelsen angående förändrad lydelse

af 1 § i sistnämnda nådiga kungörelse den 11 oktober 1901 samt lagen angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, sistnämnda

lag dock endast hvad angår bestämmelserna i 12 § rörande anmälan om

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 31

vissa slag af dylika olycksfall. Men den utredning, som för en sådan revision

erfordras, torde ej kunna anskaffas, ej heller förslag till lagändringar härvidlag utarbetas

af statens ämbetsmyndigheter utan medverkan af med industriens mångskiftande

förhållanden förtrogne män äfvensom af tekniskt och medicinskt bildade,

enskilda personer.

I frågans nuvarande skick, innan närmare utredning och förslag till lagändringar

härvidlag föreligga, får Kungl. Maj:ts befallningshafvande till en början i

likhet med Riksdagen uttala önskvärdheten af att i lagstiftningen uppdrages en så

bestämd gräns som möjligt mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring.

Visserligen torde för alla fall tillämpliga och osvikliga regler för bestämmande af skillnaden

mellan fabrik och handtverk ej kunna uppställas, men gränsen bör dock åtminstone

kunna utmärkas mycket tydligare, än som är fallet i nu gällande lagstiftning,

där denna gräns angifves olika i skilda författningar. De grunder, som för ett sådant

särskiljande föreslagits vid yrkesinspektörernas sammanträde den 3 december 1902,

synas Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej vara fullt lämpliga. Enligt nämnda förslag

skulle till fabriksdrift hänföras:

»hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller kreatursvandring,

oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom sina respektive

bostäder;

hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och där sådan ångpanna brukas, att

ånga däri alstras till ett tryck, som med mera än en half kilogram per kvadratcentimeter

öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen

sysselsättas utom sina respektive bostäder; samt

hvarje annan yrkesrörelse, idkad såsom näring och där på samma arbetsplats

antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande yrke afsedda arbetslokaler

minst tio arbetare under någon tid af året samtidigt sysselsättas.»

Men med tillämpning af de sålunda föreslagna grunderna skulle till fabriksdrift

hänföras en del näringsrörelser, som enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning snarare borde betraktas såsom handtverk, t. ex. en syateljé, där tio

sömmerskor arbeta, men motor ej användes, ett obetydligt tegelbruk med kreatursvandring

men blott fem arbetare, en snickerirörelse, som sysselsätter tre arbetare, men

där en elektrisk motor om en eller annan hästkraft användes för drifvande af någon

liten såg, hyfvel- eller annan hjälpmaskin. Det torde vara i det allmännas intresse

onödigt och för näringsidkarne själfve allt för betungande att underkasta dylika mindre

yrkesrörelser den skarpa kontroll och de många besvärande ordningsföreskrifter, som

äro eller blifva stadgade i fråga om fabriker. Äfven skulle i sådant fall området

för yrkesinspektörernas verksamhet blifva så omfattande, att det med allt skäl kunde

befaras, att yrkesinspektionen ej skulle förmå att fullgöra sina tjänsteplikter, hvilka

redan under nuvarande förhållanden äro svåra att medhinna.

Det synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande, dels att blotta användningen af

K. B. i Söder

manlands

län

(Forts.)

32

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Söder

tunnlands

län.

(Forts.)

motor ej i och för sig och utan hänsyn till antalet i rörelsen sysselsatte arbetare

är tillräcklig anledning att hänföra en yrkesrörelse till fabrik, dels ock att i fråga

om yrkesrörelse utan motor bör såsom villkor för rörelsens hänförande till fabrik

fordras ett något större minimiantal arbetare än det af yrkesinspektörerna föreslagna

antalet tio. Enligt dylika af Kungl. Maj:ts befallningshafvande ifrågasatta grunder

skulle, förutom de slag af yrkesrörelser, som i författningarna blefve särskildt

uppräknade, hänföras till fabriksdrift yrkesrörelse, som drifves med motor och sysselsätter,

exempelvis, minst sex arbetare, äfvensom yrkesrörelse utan motor men med

ett minimiantal arbetare af, exempelvis, tolf stycken, hvaremot yrkesrörelse, som icke

uppfyllde någotdera af nu angifna villkor, skulle anses såsom handtverksmässig

näring. Möjligen borde ock hänsyn tagas till den använda motorns styrka.

Kungl. förordningen angående minderårigas användande i arbete vid fabrik,

handtverk eller annan handtering den 18 november 18 81 kvarstår till hela sin

lydelse oförändrad, ehuru den genom lagen angående minderårigas och kvinnors

användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober i poo upphäfts, utom i

hvad förordningen afser minderårigs användande i sådant handtverk eller annan

handtering, som icke idkas i så stor omfattning eller under sådana förhållanden

i öfrigt, att handtverket eller handteringen skäligen må anses för fabrik. Detta

förhållande ger naturligtvis lätt anledning till misstag såväl från näringsidkaressida

som äfven af hälsovårds- och kommunalnämnderna, Indika det fortfarande

åligger att öfvervaka efterlefnaden af förstnämnda förordning, såvidt densamma

ännu är gällande. Redan häri torde ligga skäl nog för en fullständig omarbetning

af 1881 års förordning till en författning för handtverksnäringarnc,

nämligen angående tillsyn öfver dessa slag af yrkesrörelse och om minderårigas användande

till arbete i sådan näring. Den i 14 § af 1881 års förordning stadgade

skyldigheten för hälsovårds- eller kommunalnämnd att till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

insända anteckningar öfver sina iakttagelser vid besök å arbetsställen inom

kommunen hade betydelse, så länge nämnderna utöfvade inspektion äfven öfver fabriker,

men synes numera böra upphöra. För öfrigt torde det möjligen i den ifrågasatta

författningen om kontroll öfver handtverksnäringarne uttryckligen böra åläggas

polismyndigheterna, som i många fall torde därtill vara lämpligare än kommunalnämnderna,

att hålla tillsyn öfver densammas efterlefnad.

För minderårigas användande i fabriks- och handtverksrörelse synes Kungl.

Majits befallningshafvande böra i vissa afseenden uppställas mindre stränga villkor

och inskränkningar än i nu därom gällande lagbestämmelser, hvilka gifvit anledning

till svåra olägenheter. Som arbetstiden för de minderåriga, hvilka åtminstone

i den större industrien mest användas till hjälparbeten åt de vuxna arbetarne, är

inskränkt till betydligt färre timmar än de vuxnes hela arbetstid, äro arbetsgivare

i många fall ej hågade att antaga minderåriga i sitt arbete. På detta sätt blifva

de minderåriga, som redan slutat sin skolgång, stundom så godt som tvingade att

gå sysslolösa under just de år, som äro lämpligaste tiden för inlärande af ett yrke.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

33

Industrien lider häraf, de ungas föräldrar gå miste om det bidrag, som barnen

af sin arbetslön skulle kunna lämna till familjens uppehälle, och, hvad som är det

mest vådliga, de unga vänjas under uppväxttiden vid ett lättjefullt lif, som mången

gång leder till sedliga förvillelser och brottsliga handlingar. Nu räknas i hithörande

författningar såsom minderårig den, som är under aderton år, men denna åldersgräns

synes utan våda kunna nedflyttas ett år, så att äfven de, som fyllt sjutton

men ej aderton år, härvidlag finge anses såsom vuxne, detta så mycket hellre som

i allt fall arbetstiden för de vuxne i fabriker och handtverk visar afgjord tendens

att förkortas. Minderårig, hvilken ej fyllt tretton år, får, utom i vissa angifna

undantagsfall, för närvarande ej användas till arbete i industriellt yrke (fabrik) mera

än sex timmar om dagen. Till följd af denna bestämmelse torde i allmänhet till

arbete inom fabriksnäringar användas ganska få minderåriga, som ej uppnått tretton

års ålder. Vid sådant förhållande samt då så unga personer merendels äro i behof af

fortsatt skolgång och lätt utsatta för öfveransträngning, vore det, enligt Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes mening, lämpligast'' att förbjuda användande af minderåriga under

tretton år till arbete i fabrik. Också kan det ifrågasättas, huruvida ej den nu medgift

arbetstiden af tio timmar om dygnet för trettonåringar är väl hög.

Enligt lagen af den 17 oktober 1900 skall yrkesidkare, som till arbete i

industriellt yrke (fabrik) använder minderårig, göra anmälan därom hos Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, som har att efter tagen kännedom om denna anmälan öfversända

densamma till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. På enahanda

sätt skall anmälan ske af yrkesidkare, då han ej vidare i sin rörelse använder minderårig.

Det blefve utan tvifvel förenadt med mindre omgång och besvär, om dylika

anmälningar af yrkesidkarne sändes direkt till vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare, samt dessa, i och för den årliga läkarebesiktning, hvarom Kungl. Maj:ts

befallningshafvande enligt 11 § af samma lag skall förordna, en gång om året

sände Kungl. Maj:ts befallningshafvande förteckning å de arbetsställen inom länet,

där minderåriga då användes till arbete i industriellt yrke (fabrik).

De dubbla och ganska invecklade bestämmelserna om skyldighet att anmäla

vissa olycksfall i arbetet synas äfven kunna och böra förenklas samt, särskild! i

fråga om tiden för anmälningsskyldighetens fullgörande, bringas till större inbördes

öfverensstämmelse. Sådana anmälningar, som afses i kungl. kungörelsen den 24

januari 1896, synas från kronolänsmännen lika väl som nu sker från magistraterna

kunna direkt öfversändas till yrkesinspektörerna och ej såsom för närvarande är

stadgadt behöfva taga omvägen genom länsstyrelserna. Polismyndigheterna synas

•ock böra åläggas att till Riksförsäkringsanstalten insända afskrift af de protokoll,

som förts vid förhör angående sådana olycksfall, som afses i 12 § af lagen den

5 Juli 1901, och som drabbat i nämnda anstalt försäkrade arbetare.

I riksdagsskrifvelsen ifrågasättes ett stadgande om skyldighet för yrkesidkare

att vid fabrikers anläggande eller om- och tillbyggande i god tid, och helst innan

5

K. B. i Söder

manlands

län

(Forts.)

34

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Söder -

manlands län.

(Forts.)

byggnadsarbetet börjas, inhämta yrkesinspektörs råd och anvisningar med afseende å

nödiga skyddsanordningars vidtagande m. m. En dylik tvångsbestämmelse synes

Kungl. Maj:ts befallningshafvande olämplig och för de allra flesta fall äfven obehöflig.

Af densamma skulle vållas tidsutdräkt för industriidkarne och mången gång onödigt

arbete för yrkesinspektörerna. I de fall, där en industriidkare vid fabriksbyggnaders

uppförande eller förändrande anser sig på förhand behöfva råd och upplysningar af

vederbörande yrkesinspektör, lär denne ej underlåta att, så snart hans tid det medgifver,

efterkomma därom framställd begäran.

Till förebyggande af att vid ombyte af ägare till industriell anläggning den

nye ägaren kunde komma att sakna kännedom om förelägganden och andra meddelanden,

som tidigare ägare mottagit från yrkesinspektör, har i riksdagsskrifvelsen

blifvit ifrågasatt, att vid hvarje fabrik borde finnas ett diarium, hvari yrkesinspektören

skulle i korthet anteckna de meddelanden, till hvilka han funne anledning.

Mot detta förslag synes dock kunna anmärkas, att det skulle för yrkesinspektörerna

i de flesta fall medföra onödigt besvär, och att äfven utan dylika anteckningar

hvarje fabriksägare kan hos yrkesinspektören erhålla upplysning om de anvisningar,

som denne lämnat tidigare ägare af fabriken. Förslaget att gifva yrkesinspektörerna

befogenhet att meddela tredskande yrkesidkare förelägganden vid äfventyr af böter

kan visserligen förefalla ganska praktiskt. Men som yrkesinspektörernas verksamhet

afsetts att vara endast inspekterande och rådgifvande, samt det för svensk rättsuppfattning

torde vara främmande att tillerkänna en inspekterande myndighet, som

är närmast likställd med åklagare eller angifvare, någon slags domsrätt i fråga om

vid inspektionen anmärkta förhållanden, anser sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

likhet med Riksdagen ej kunna understödja den härom väckta framställningen.

Förslagen om förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga

skyddsanordningar, om desinfektion af lump och om förhindrande att ångpannor,

som blifvit utdömda såsom underhaltiga, ånyo komma till begagnande

synas Kungl. Maj:ts befallningshafvande mycket beaktansvärda.

Däremot torde förslaget att till minskande af de faror, som föranledas af

transmissioner och maskiner, påbjuda en särskild normaldräkt för vissa arbetare

under arbetsutöfning innebära, såsom i riksdagsskrifvelsen framhålles, ett allt för

långt drifvet statsförmynderskap. En dylik tvångsbestämmelse skulle säkerligen mötas

med stor ovilja af arbetarne själfva, och det eftersträfvansvärda målet, att arbetares

klädedräkt bättre än hittills afpassas efter yrkets faror, synes lämpligast böra sökas

och så småningom kunna vinnas på frivillighetens väg. Det ifrågasatta förbudet

mot kvinnliga arbetares användande till att sköta ångpanna eller motor eller att

rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning skulle medföra kostnader

och olägenheter i de mindre industrier, t. ex. smärre mejerier, där endast

kvinnlig arbetskraft för närvarande användes. För den skull och då kvinnor ej

torde kunna anses sakna nödiga förutsättningar för att nöjaktigt sköta åtminstone

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

35

vissa slags motorer och maskiner, synes möjlighet till undantag från det i sistnämnda

hänseende föreslagna förbudet böra medgifvas.

Eskilstuna fabriksförening: — — — Kändt är, att ifrågavarande lagar, Eskilstuna fasåsom

de otta tolkas, visat sig hafva betänkliga brister och förorsaka kostnader och briksförening.

besvär för industrien utan att, som med dem afsedt var, bereda nöjaktigt skydd

mot yrkesfara.

Att de af yrkesinspektionen påbjudna säkerhetsåtgärder ej alltid skulle blifvit

af yrkesidkare utförda och af arbetarne använda har nog, oafsedt den tredska,

som yrkesinspektionen påstår vara förhanden, sin grund däruti, att de påbjudna

åtgärderna varit sådana, att de, använda i praktiken, försvårat, fördyrat och omöjliggjort

arbetet.

Då ej begäras kan, att yrkesinspektionen inom sig skall besitta all den

erfarenhet och kunskap, som med hänsyn till såväl arbetares som ock arbetsgifvares

intressen erfordras för ett rätt bedömande af alla de inom industrien

förekommande fall, hvilka kunna påkalla säkerhetsåtgärder för undvikande af yrkesfara,

synes det oss vara af nöden och äfven billigt, att med de industriella förhållandena

fullt förtrogna män bereddes tillfälle deltaga uti den granskning af ofvannämnda

lagar och författningar samt vid upprättande af de förslag till dessas förbättring,

som af Riksdagen begäras. Att utöfver de stränga bestämmelser, nu gällande

byggnadsstadga och hälsovårdsstadga innehålla, ytterligare ålägga industriidkare

att vid nybyggnad eller ombyggnad af sina verkstäder underställa sina byggnadsritningar

yrkesinspektionens godkännande, kunna vi ej finna tillrådligt och äfven i

så måtto skadligt, som ett dylikt underställande förvisso skulle ådraga den byggande

en oberäknelig tidsutdräkt.

Då vi hafva den uppfattningen, att yrkesinspektionen, åtminstone vid dess

inrättande, afsågs böra vara en rådgifvande, ej en dömande myndighet annat än

vid de fall, då uppenbar tredska sådant påkallade, kunna vi icke i likhet med hvad

Riksdagen i sin skrifvelse uttalat, finna det tillbörligt tillägga yrkesinspektionen lagstadgad

rätt att gifva ålägganden vid äfventyr af straffpåföljd.

Likaså finna vi förslaget om lagstadgad normaldräkt för vissa arbetare icke

böra tillstyrkas, då det väl är mera ägnadt att förverkligas genom inspektionens

rådgifvande befogenhet.

Af större vikt synes det oss däremot vara att undersöka, huruvida lagen om

minderårigas användning i arbete inom industrien med dess nu gällande bestämmelser,

som hindra inlärande af yrke vid tidig ålder, medför sådana fördelar, att

de uppväga de allmänt kända och lika allmänt beklagade olägenheter och skador,

som de vålla de minderåriga under de år, dessa tvingas till sysslolöshet.

Hvad åter beträffar gränsen .mellan fabrik och handtverk, så är nog denna svår

att exakt bestämma. Praktiskt sedt tro vi dock denna vara nöjaktigt funnen, om man

REVISION AF YRKESFÄRELAGEN M. M.

K. B. i Östergötlands

län.

36

med fabrik afser den industri, där motor eller djurvandring är använd, och med

handtverk åter den industri, som uteslutande drifves med mänsklig muskelkraft.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län:---Till en

början tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande erinra därom, att uraktlåtenheten

att begagna sig af tillåtelsen att inkomma med yttranden synes utvisa,

att intresset för ändringar af ifrågavarande lagar och författningar icke är synnerligen

stort inom länet, hvilket förhållande jämväl i sin mån bekräftas däraf, att

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande mycket sällan erfordrats.

Detta hindrar emellertid icke, att de af Riksdagen framställda anmärkningar

äga ett ganska stort berättigande; och instämmer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

helt och hållet uti önskvärdheten af att vederbörande yrkesinspektörers

råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande m. in.

vid fabrikers anläggning samt om- och tillbyggnad inhämtas i god tid, och helst

innan byggnadsarbetet tager sin början.

Likaledes synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämpligt, att

förbud meddelas mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar,

samt att ångpannor, hvilka blifvit utdömda såsom underhaltiga, icke

må begagnas.

Äfven torde skäl vara för handen, att vid industriella verkstäder föres diarium,

där yrkesinspektörerna i korthet kunde anteckna de meddelanden, till hvilka de ansåge

sig äga anledning. Dessa diarier torde böra finnas vid arbetsplatsen samt utgöra

offentliga handlingar, tillgängliga jämväl för arbetarne, så att dessa på så sätt vinna

personlig visshet om de skyddsåtgärder till deras bästa, som af yrkesinspektören

föreslagits.

I fråga om antagandet af normalarbetsdräkt för kvinnor samt förbud för

dem att sköta ångpanna eller motor eller att rengöra eller smörja i gång varande

maskin, hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande samma uppfattning som

Riksdagen.

Desinfektion af lump synes ur sanitär synpunkt behöflig samt böra utgöra

föremål för särskilda bestämmelser.

Däremot torde någon utsträckning af yrkesinspektörs befogenhet att utöfver

bestämmelserna i § 8 af lagen angående skydd mot yrkesfara bestämma straffpåföljd

icke vara af behofvet påkallad, då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i regel

har utväg till ett om icke hastigare likväl mera effektivt ingripande än yrkesinspektören.

Synnerligen önskvärdt synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara,

att gränsen mellan fabrik och handtverk blir klart bestämd, så att nu rådande

villrådighet därom undanrödjes. Antalet arbetare samt användandet af motorer

torde därvidlag kunna utgöra lämpliga utgångspunkter.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

37

En synnerligen viktig fråga, som äfven torde höra utgöra föremål för nya

bestämmelser, är arbetstiden för minderåriga, som i vissa fall torde kunna utsträckas

något utan men för deras hälsa. Särskilt bör detta kunna äga rum i afseende

å vissa slags arbeten vid glasbruk och tegelbruk. — — —

Dessutom öfverlämnade Kungl. Maj:ts befallningshafvande ett af förste provinsialläkaren

i länet F. Bissmark till vederbörande yrkesinspektör ställdt utlåtande

(se sid. 145), hvilket enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt mnehölle flere

beaktansvärda uttalanden rörande minderårigas besiktning och användande i fabrik.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län: — — — Ifrågavarande

lagstiftning synes till sin natur vara sådan, att den med afseende å näringslifvets

utveckling och hastiga växling behöfver oftare än andra lagar undergå

förändring, och då det sedan åtskilliga år tillbaka varit ett kändt och ofta uttaladt

behof af förändringar i vissa delar af denna lagstiftning, finner sig Kungl. Maj:ts

befallningshafvande böra tillstyrka den af Riksdagen föreslagna omarbetningen af

densamma.

Beträffande de i riksdagsskrifveisen särskildt omnämnda ändringsförslag, får Kungl.

Maj:ts befallningshafvande först och främst framhålla önskvärdheten af, att gränsen

mellan fabrik och handtverk noggrant fastslås. Att nuvarande sväfvande bestämmelser

i detta hänseende mycket försvårat tillämpningen såväl af lagen om

yrkesfara som af kungl. förordningen den 18 november 1881 angående minderårigas

användande i handtverk m. m. och af lagen rörande minderårigas användande i industriellt

yrke kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande vitsorda, och den med innevarande

år började tillämpningen af lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada af olycksfall i arbete gör saknaden af en skarp skillnad mellan fabriksoch

handtverksrörelse ännu kännbarare.

Lika med Tekniska föreningen i Jönköping håller Kungl. Maj:ts befallningshafvande

före, att denna gräns lämpligen kan bestämmas i enlighet med yrkesinspektörernas

vid sammanträde inför Kommerskollegium den 3 december 1902 enhälligt

afgifna förslag i ämnet, enligt hvilket till industriellt yrke borde hänföras:

1:0) hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller

kreatursvandring, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom

sina respektive bostäder;

2:0) hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring, där sådan ångpanna brukas,

att ånga däri alstras till ett tryck, som med mera än ett hälft kilogram pr

kvcm. öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas

utom sina respektive bostäder; samt

3:0) hvarje annan yrkesrörelse, idkad såsom näring, där på samma arbetsplats,

antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande yrke afsedda arbetslokaler,

minst tio (ro) arbetare under någon tid af året samtidigt sysselsättas.

K. B. 1 Öster

götlands län

(Forts.)

K. B. i Jön

köpings län.

33

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Jön

köpings

län.

(Forts.)

Beträffande den i riksdagsskrifvelsen framhållna önskvärdheten af att vid

fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar

med afseende å nödiga skyddsanordningar skulle inhämtas, anser Kungl.

Maj:ts befallningshafvande väl, att en bestämmelse i sådant afseende skulle verka i

flera hänseenden fördelaktigt, men med hänsyn till å ena sidan det alltför stora

arbete, detta skulle förorsaka yrkesinspektionen med dess ringa arbetskrafter, samt

å andra sidan att ett dylikt stadgande lätteligen kunde medföra tidsutdräkt och

däraf följande ekonomisk förlust för yrkesidkarne, synas dessa ännu så länge

icke böra genom lag åläggas någon förpliktelse i detta hänseende: Däremot

torde ett cirkulär af yrkesinspektionen angående beskaffenheten äf fabriksbyggnader

böra finnas att hos vederbörande yrkesinspektör tillgå för hvarje yrkesidkare, som

är betänkt på att anlägga eller om- och tillbygga fabrik, för att af honom i tilllämpliga

delar användas vid byggnadsföretagets utförande.

Hvad angår frågan om förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan

erforderliga skyddsanordningar, anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande sådant förbud

ej böra meddelas, då dels i 2 § af lagen angående skydd mot yrkesfara redan

föreskrifvits, att maskin, som medför fara för arbetarne, skall vara försedd med

nödiga skyddsanordningar, dels det bör stå fabriksidkare!! fritt att skaffa sig dessa

anordningar, där han billigast och bekvämast kan erhålla dem, samt dels det kan

hända, att den, som önskar köpa en ny maskin, förut innehar en fortfarande användbar

skyddsanordning från någon äldre maskin af samma slag. Det torde dessutom

snart blifva vanligt, att maskinfabrikanterna i sitt eget intresse vid tillverkningen

af maskiner förse dem med behöfliga skyddsanordningar.

Vidare har inom Riksdagen framhållits behofvet af föreskrifter till förhindrande

af missbruk i det afseende, att ångpannor, som blifvit utdömda såsom underhaltiga,

stundom förekomma i handeln och ånyo blifva föremål för begagnande. I detta

afseende delar Kungl. Maj:ts befallningshafvande Tekniska föreningens i Jönköping

åsikt, att lagbestämmelse bör utfärdas därom att ångpanna eller kokapparat, som

af sakkunnig person blifvit utdömd, ej må vidare begagnas.

I samband härmed synes jämväl böra i lag stadgas, att ångpanna ej må

tagas i bruk för industriellt ändamål, innan den af sakkunnig person efter verkställd

besiktning förklarats kunna utan fara användas.

Det inom Riksdagen väckta förslaget om skyldighet för industriidkare att

bevara yrkesinspektörens meddelanden eller upplägga diarium, där yrkesinspektören

kunde anteckna sina meddelanden, synes Kungl. Majits befallningshafvande icke

vara lämpligt. I förra fallet uppstode nämligen ofta onödigt besvär för industriidkare^

och i senare fallet skulle stadgandet blifva både onödigt tyngande för yrkesidkaren och

hinderligt för yrkesinspektören, hvilken vanligen torde utarbeta sina meddelanden först

efter sin hemkomst från besöket i fabriken. Tillräckligt torde vara, om lagen bestämde,

att vid ombyte af ägare till industriell anläggning den nye ägaren skulle hafva

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

39

skyldighet att hos yrkesinspektören inhämta kännedom om dennes senaste meddelande

till den förre ägaren.

I likhet med Riksdagen anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att i lag

ej bör stadgas någon normaldräkt för vissa arbetare, utan att ett sådant mål bör

vinnas på frivillighetens väg.

Ej heller synes förbud böra utfärdas mot användande af kvinnliga arbetare till

att sköta ångpanna eller motor eller att rengöra eller smörja i gång varande maskin.

I detta afseende åberopar Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvad Tekniska

föreningen i Jönköping i dess bilagda yttrande anfört.

Till minskande af de olycksfall, som föranledas af transmissioner och maskiner,

har Tekniska föreningen i Jönköping i dess härvid fogade yttrande föreslagit, att i

lag skulle stadgas ett med straffpåföljd förenadt förbud för arbetare att borttaga

af yrkesinspektör påbjudna skyddsanordningar. Ett sådant förbud synes hafva

mycket göda skäl för sig. Arbetarne anse nämligen ofta, att dessa skyddsanordningar

äro hinderliga för snabbheten i ackordsarbetes utförande och sålunda minska

•deras arbetsförtjänst, hvarför hos dem ofta visar sig benägenhet att aflägsna skyddsanordningarne.

Inträffar så olycksfall, under det att skyddsanordning är borttagen,

kan det ofta vara svårt att bevisa, att just den vid olycksfallet skadade

arbetaren borttagit skyddsanordningen, och arbetsgifvaren får då betala ersättning

enligt lagen den 5 juli 1901.

Då desinfektionstvånget för importerad lump blifvit upphäfdt genom kungl.

kungörelsen den 3 november 1899, synes det vara svårt att påbjuda d)dikt tvång

för den inhemska lumpen, ehuru denna vid de ofta mindre väl skötta shoddyoch

vaddfabrikerna otvifvelaktigt kan medföra olägenheter i sanitärt hänseende.

Föreskrift om desinfektion af lump torde äfven komma att verka hämmande på

den betydande svenska pappersindustrien. Möjligen kunna emellertid andra bestämmelser

till kontroll öfver lumphandeln i riket införas, men för att framställa

förslag i sådant afseende tilltror sig icke Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga

tillräcklig sakkunskap.

Tanken att bekläda yrkesinspektörerna med befogenhet att meddela vitesförelägganden

synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande i likhet med Riksdagen möta

.alltför stora betänkligheter. Det öfverklagade missförhållandet, att tillämpningen

af lagens bestämmelser ofta försvåras och fördröjes genom yrkesidkares tredska,

torde bäst undanrödjas genom att större tydlighet gifves åt lagens nu ofta ganska

sväfvande bestämmelser, så att Kungl. Maj:ts belallningshafvande på anmälan af

yrkesinspektören kan ingripa kraftigare än hittills. Den erfarenhet, som vunnits

under de tretton år, hvilka förflutit, sedan lagen om skydd mot yrkesfara trädde

i kraft, synes kunna medgifva sådant förtydligande af lagens bestämmelser.

Vid en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara anser Kungl. Maj:ts

befallningshafvande det vara synnerligen angeläget — för så vidt icke en särskild

K. B. i Jön

köpings

län

(Forts.)

40

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Jön

köpings

län.

(Forts.)

Tekniska

föreningen i

Jönköping.

ångpannelag inom den närmaste tiden kommer att utfärdas —- att i lagen angående

skydd mot yrkesfara föreskrifter införas om tillsyn å ångpannor, vare sig

dessa äro afsedda för industriellt yrke eller icke.

Då lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors användande

till arbete i industriellt yrke är så ny, att någon större erfarenhet om

verkningarne af densamma icke vunnits, torde den nu ej böra blifva föremål för

någon egentlig omarbetning utan hufvudsakligen endast böra undergå sådan förändring,

som kan blifva en nödvändig följd af revisionen af lagen angående skydd

mot yrkesfara.

Slutligen anser sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande, med hänsyn till den

mängd viktiga uppdrag, som läggas på yrkesinspektörema, böra framhålla önskvärdheten

af att deras antal ökas och distrikten för dem blifva mindre.

Tekniska föreningen i Jönköping: — — — Från såväl Kommerskollegium

som från yrkesinspektörema har framhållits önskvärdheten af att vid fabrikers

anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar

med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande inhämtades, innan byggnadsarbetet

tager sin början, och delar föreningen vederbörandes åsikt så till vida,

att det för mången fabriksidkare, som ej är med gällande förordningar förtrogen,

kunde vara af värde att i god tid inhämta yrkesinspektörens råd och godkännande,

och anser föreningen därför önskvärdt få i lag stadgadt, att yrkesinspektör är

skyldig att vid nybyggnad af fabrik kostnadsfritt tillhandagå fabriksidkare med begärda

upplysningar angående skyddsanordningars anbringande. Däremot kan ej;

föreningen finna lämpligt i lag stadga, att yrkesidkare skall vara skyldig att hos

yrkesinspektör inhämta sådana upplysningar före byggnadsarbetets början, då för

stora flertalet yrkesidkare gällande förordningar torde vara bekanta; dessutom anser

föreningen, med tanke på den i våra ämbetsverk allt för ofta rådande långsamma

expeditionen, att ett sådant stadgande endast skulle gifva anledning till tidsutdräkt

och därmed följande ekonomiska förluster.

Beträffande det af yrkesinspektörema förordade förbudet mot försäljning inom

landet af maskiner utan skyddsanordningar, anser föreningen ett sådant stadgande

obehöfligt, då användandet af sådan maskin i lag redan är förbjudet.

Dessutom anser föreningen att det ofta, i synnerhet i fråga om importerade

maskiner, kan vara till yrkesidkarens fördel att köpa maskinerna utan skyddsanordningar

och sedan själf anbringa sådana. För öfrigt kan man väl ej gärna begära,

att den utländska tillverkaren skall vara förtrogen med alla i vårt land gällande

föreskrifter angående skyddsanordningar, i all synnerhet som dessa väl torde

vara olika i olika distrikt, beroende på yrkesinspektörernas olika smak och erfarenhet.

Att ångpanna eller kokapparat, som af sakkunnig person blifvit utdömd,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

41

efter ombyte af ägare åter tages i bruk, anser föreningen genom stadgade föreskrifter

böra förhindras.

Att med tanke på ett och annat ombyte af ägare till industriell anläggning

till en eventuell köpares skydd ålägga landets alla industriidkare att bevara vissa

handlingar eller att föra diarier angående af yrkesinspektör lämnade föreskrifter och

meddelanden, anser föreningen vara en för industriidkarne onödig pålaga. Bättre

anser föreningen då vara att få i lag stadgadt, att den nya ägaren är skyldig att

hos yrkesinspektören taga reda på dennes sista åläggande för den förre ägaren.

Att för vissa yrken i lag stadga en normaldräkt anser föreningen, i likhet

med Riksdagen, vara ett väl långt drifvet statsförmynderskap. Ej heller anser

föreningen afseende böra fästas vid det från en yrkesinspektör framkomna förslaget,

att förbud måtte utfärdas mot kvinnliga arbetares användande till att sköta ångpanna

eller motor eller rengöra eller smörja i gång varande maskiner. Föreningen

vill såsom exempel hänvisa till alla små mejerier på landet. Huru många af dessa

skulle väl tåla vid att för det lilla verkets skötsel förutom mejerska äfven hålla

en maskinist eller eldare för den lilla ångpannans skötsel eller för smörjning af

en enda axel. Såsom ett annat exempel på förbudets orimlighet må nämnas alla större

syfabriker, där kanske hvarje symaskin drifves af en elektrisk motor, hvilken icke

— således ej heller symaskinen — skulle få sättas i gång eller stannas af en

kvinnlig arbetare.

Bättre anser då föreningen, att i lag stadgas skyldighet för arbetsledare, att

innan skötseln af maskin eller apparat anförtros åt en arbetare, manlig eller kvinnlig,

lämna denne föreskrift om maskinens eller apparatens rätta skötsel, äfvensom

om de försiktighetsmått, som vid maskinens skötsel böra iakttagas till förekommande

af olyckshändelser.

Hvad desinfektion af lump beträffar inser föreningen till fullo, att förhållandena

vid en del shoddyfabriker lämna mycket öfrigt att önska, men anser föreningen

dock olämpligt att, då desinfektionstvånget för importerad lump nyligen

upphäfts genom kungl. förordningen af den 3 nov. 1899, nu pålägga den inhemska

lumpen en sådan pålaga.

Att gifva yrkesinspektorerna befogenhet att meddela förelägganden vid

äfventyr af straffpåföljd anser föreningen i likhet med Riksdagen möta alltför stora

betänkligheter, och anser föreningen, att gällande förordningar gifva yrkesinspektören

makt nog att bemöta en yrkesidkares tredska.

Ej heller finner föreningen nödigt, att den nyligen antagna lagen angående

minderårigas användande till arbete i industriellt yrke redan nu skulle behöfva

ändras, utan anser föreningen denna lag fortfarande vara tillfyllest.

I anseende till de många olycksfall, som äro en följd af arbetarnes benägenhet

att vilja aflägsna en del skyddsanordningar vill föreningen förorda ett vid

Tekniska

föreningen

Jönköping.

(Forts.)

6

42

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska

föreningen i

Jönköping.

(Forts.)

K. B. i Kronobergs

län.

straffpåföljd i lag stadgadt förbud för arbetare att borttaga af yrkesinspektören påbjudna

skyddsanordningar.

Hvad slutligen angår angifvandet af gränsen mellan fabriks- och handtverksrörelse

ansluter sig föreningen till yrkesinspektionens förslag i frågan — — —.

Föreningen beder dessutom få framhålla såsom ett önskemål, att vid omredigering

af lagen angående yrkesfara en sådan bestämmelse måtte inflyta, att under

yrkesinspektionens uppsikt och kontroll komma, förutom hvad i lag redan är stadgadt,

alla sådana inrättningar eller anläggningar, af hvad slag de vara må, vid

hvilka ånga med mer än \ atmosfärs öfvertryck alstras eller motordrift användes, äfven

om sådana anläggningar icke kunna direkt anses vara afsedda för yrke eller näring.

Undantag härifrån göres naturligtvis för sådana inrättningar, som falla under

annat statens ämbetsverks kontroll.

Sålunda böra under yrkesinspektionens kontroll komma sådana anläggningar

som t. ex. mudderverk, kajkranar, kommunala anläggningar såsom lasarett, sjukhus,

fattighus, gasverk, elektricitetsverk, teatrar, flodsprutor, ångsprutor m. m.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län: — — — De allt

för ofta inträffade olycksfallen bland vid industriellt yrke anställde arbetare visa

mer än nogsamt, att en förändring i nuvarande förhållanden måste äga rum. Vederbörande

yrkesinspektörer ådagalägga visserligen det största nit och intresse för

att hvad på dem ankommer söka nedbringa olycksfallens antal, men dels ställa sig

yrkesidkarne stundom motvilliga mot yrkesinspektörens föreskrifter, och dels kunna

dessa enligt nu gällande lagstiftning icke bringas till verkställighet förr än vederbörlig

anmälan gjorts hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, samt denne, sedan vederbörande

i ärendet hörts, förelagt yrkesidkaren att inom viss föreskrifven tid hafva

vidtagit de åtgärder, som yrkesinspektören föreskrifvit, vid äfventyr för underlåtenhet

däraf jämte straffpåföljd, att samma åtgärder eljest varda vidtagna genom polismyndighetens

försorg på den försumliges bekostnad. Ett sådant förfarande medför

naturligen ett allt för stort dröjsmål.

Det är tydligt, att vid en revision af hithörande lagstiftning hänsyn måste

tagas ej allenast till, att nödiga åtgärder för skyddande af arbetares lif och hälsa

därigenom åstadkommas, än äfven därtill att ej lagstiftningen onödigt ingriper i den

enskilde yrkesidkarens näringsrätt. Det bör ligga i hvarje yrkesidkares intresse att

redan vid uppförande af en för yrkes utöfvande afsedd byggnad vidtaga i och för

skyddande af arbetares lif och hälsa nödiga åtgärder, enär sådana åtgärder icke så

fördelaktigt och ofta endast med betydliga kostnader kunna vidtagas, efter det

byggnaden blifvit uppförd. Genom en ovillkorlig skyldighet för näringsidkare att,

innan för industriellt yrke afsedd byggnad uppföres, inhämta yrkesinspektörens råd

och föreskrifter, skulle dock i flere fall väsentligt dröjsmål i byggnadens uppförande

kunna förorsakas, och stor skada därigenom tillskyndas yrkesidkaren, hvar

-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

43

för och då det icke finnes något absolut hinder att efter byggnadens uppförande

vidtaga betryggande åtgärder, samt det är att hoppas, det de vederbörande personer,

i allmänhet med ingeniörsutbildning, som uppgöra ritningar till byggnader af

ifrågavarande slag, för framtiden ej skola underlåta att upprätta ritningarne så, att

nödiga åtgärder till skyddande af arbetares lif och hälsa kunna anbringas, Kungl.

Majrts befallningshafvande anser en lagbestämmelse i förevarande afseende ej vara

af behofvet påkallad.

Däremot torde fullgiltiga skäl tala därför, att maskiner icke skola få försäljas,

utan att de äro försedda med nödiga skyddsanordningar, samt att ångpannor, hvilka

blifvit utdömda såsom underhaltiga, icke må föryttras för att ånyo blifva föremål

för begagnande, äfvensom att vid hvarje industriellt yrke, som står under yrkesinspektörens

uppsikt, skall finnas en liggare, däri yrkesinspektören har att anteckna

alla de föreskrifter, han ansett sig böra lämna, och af hvilkens innehåll ny ägare

af den industriella anläggningen skall anses hafva fått del samtidigt med tillträdet

af den inköpta anläggningen.

Till minskande af de olycksfall, som föranledas af transmissioner och maskiner

bör om möjligt lagstiftningen ingripa — dock ej enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

förmenande i sådant afseende, att i lag skulle stadgas en normaldräkt

för vissa arbetare, hvilken lämpligast torde kunna åstadkommas på frivillighetens

väg efter yrkesinspektörernas råd och anvisningar samt med yrkesidkarens

medverkan.

Hvad därefter angår framställdt förslag om stadgande af förbud att använda

kvinnliga arbetare att sköta ångpanna eller motor eller rengöra eller smörja i gång

varande maskin eller kraftledning, så torde det vara tvifvelaktigt, huruvida ett sådant

förbud bör lagstadgas, helst som kvinnliga arbetare uteslutande användas vid

en del industriella anläggningar med mindre svårskötta maskiner såsom t. ex.

mejerier, hvaremot Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser, att, innan lump blifver

föremål för behandling och användning i industriellt yrke, densamma ovillkorligen

bör undergå effektiv desinfektion.

I likhet med hvad Riksdagen framhållit, anser Kungl. Majrts befallningshafvande

allt för stora betänkligheter möta att gifva yrkesinspektörerna befogenhet

att meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd.

Det torde vara förenadt med ej obetydliga svårigheter att angifva fullgiltiga

grunder för bestämmandet af gräns emellan fabriks- och handtverksrörelse, och de

förslag, som af yrkesinspektörer och andra i ärendet gifvits, hafva också varit af

mycket olika beskaffenhet. Meningarne torde emellertid vara odelade därom, att

■en sådan gräns bör i lag stadgas och Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som

den 15 maj 1901 till ledning för vederbörande kommunal- och hälsovårdsnämnder

utfärdat en allmän kungörelse, däri Kungl. Maj:ts befallningshafvande såsom sin

mening uttalat, att handtverk eller annan handtering, som idkades i så stor om

-

K. B. i Kro

nobergs

län.

(Forts.)

44

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Kronobergs

län.

(Forts.)

K. B. i Kalmar

lätt.

K. B. i Gotlands

län.

K. B. i Blekinge

län.

fattning eller under sådana förhållanden, att därvid sysselsattes minst fem arbetare

eller begagnades motorkraft, skäligen skulle, vidkommande skyddsväsendet för minderåriga,

såsom fabrik anses, har icke haft anledning att frånträda denna sin

åsikt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län ansåg den ifrågasatta

revisionen behöflig och gagnelig, hvarför densamma af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förordades.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län: — •— — Under

den tid lagen om skydd mot yrkesfara varit gällande har inom Gotlands län

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande icke någon gång blifvit af yrkesinspektör

påkalladt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande finner sig sålunda icke kunna i förevarande

ämne meddela några på erfarenhet inom länet beträffande lagens tillämpning grundade

upplysningar.

Emellertid anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i likhet med Riksdagen,

tiden vara inne för en revision af lagen om skydd mot yrkesfara.

Mot företagandet af en sådan revision synes den anmärkning, att lagen endast

en jämförelsevis kort tid varit i tillämpning, så mycket mindre kunna göras

gällande, som denna lag utgjort det första, således icke på några inhemska erfarenheter

grundade, steget på ett för vårt land nytt lagstiftningsområde.

Med afseende härå synes det fastmera ligga i sakens natur, att de erfarenheter,

som gjorts under lagens tillämpning, särskilt af de sakkunniga myndigheter,

hvilka haft att öfvervaka dess tillämpning, böra leda till vissa ändringar i lagen.

Beträffande de synpunkter, hvilka böra blifva bestämmande vid en revision

af ifrågavarande lag samt lagen angående minderårigas och kvinnors användande

till arbete i industriellt yrke jämte andra med dem samband ägande lagar och

författningar, instämmer Kungl. Maj:ts befallningshafvande i allt hufvudsakligt i de

uttalanden, som gjorts i Riksdagens skrifvelse i ämnet.

Hvad särskildt angår den viktiga frågan om bestämmande af gräns mellan

fabriksmässig drift och handtverksmässig näring får Kungl. Maj:ts befallningshafvande

tillkännagifva, att Kungl. Maj:ts befallninghafvande genom kungörelse den 5

februari 1903 meddelat länets hälsovårds- och kommunalnämnder kännedom om den

af yrkesinspektörerna vid gemensamt sammanträde den 3 december 1902 uttalade

åsikt i detta ämne.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län: — — — Att, på

sätt ifrågasatt blifvit, vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas

råd och upplysningar inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet

tager sin början, synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara till fördel

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

45

icke minst för yrkesidkarne, hvilka därigenom skulle kunna besparas betydliga kostnader

för annars möjligen nödvändiga ändringsarbeten. Om en yrkesidkare till

vederbörande yrkesinspektör med begäran om granskning insänder ritningar till

fabrik eller till ändring af sådan, borde därför yrkesinspektören vara skyldig att

kostnadsfritt återsända dessa tillika med utlåtande. Om denna skyldighet borde

allmänheten på lämpligt, verksamt sätt underrättas. Möjligen skulle denna skyldighet

för yrkesinspektörerna böra motsvaras af skyldighet för yrkesidkarne att till granskning

insända dylika ritningar; ehuru häremot i vissa fall befogade invändningar kunna

framställas, synes dock äfven denna fråga böra vid en blifvande revision tagas

under öfvervägande.

Vidare har satts i fråga meddelande af förbud mot försäljning inom landet

af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar. De skyddsanordningar, som härvid

afses, torde hufvudsakligen vara de i 2 §, 2 mom. h) och i) af lagen angående

skydd mot yrkesfara omförmälda anordningar för stannande af transmissioner och

vissa arbetsmaskiner samt för till- och frånslagning af transmissionsrem eller -lina.

[Visserligen är det af vikt, att maskiner, som äro i verksamhet, äro försedda

ned nödiga skyddsanordningar och frågan om, hvilka åtgärder som för detta måls

innande må vidtagas, bör därför vid en blifvande revision af yrkesfarelagen beakas.

Tvifvelaktigt torde dock vara, om rätta vägen att vinna detta mål är

meddelande af det ifrågasatta förbudet. Så kallade frånkastare och vissa andra

skyddsanordningar lära nämligen finnas i så stor mångfald och af så växlande

beskaffenhet och värde, att en köpare af maskin, som nödgades att samtidigt med

köpet af denna förvärfva en af säljaren tillhandahållen skyddsanordning, säkerligen

ofta blefve försatt i valet att antingen använda en enligt hans omdöme olämplig

skyddsanordning, eller också å annat håll inköpa ytterligare en sådan af bättre beskaffenhet.

Att föreskrifter erfordras till förhindrande af såsom underhaltiga utdömda

ångpannors saluhållande och användande är ovedersägligt, dock bör härvidlag icke

förbises, att en ångpanna, hvilken blifvit utdömd såsom oanvändbar, där ett högre

ångtryck erfordras, understundom kan åtminstone några år fortfarande användas vid

lägre ångtryck.

Emot förslaget, att vid industriella anläggningar böra finnas diarier, där yrkesinspektörerna

i korthet antecknade de meddelanden, till hvilka de funne anledning,

har Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej något att erinra.

Att kvinnliga arbetare ej må användas till att sköta ångpanna eller motor

eller rengöra eller smörja i gång varande maskiner eller kraftledning synes Kungl.

Maj:ts befallningshafvande vara själffallet. Man behöfver blott tänka på den fara

en kvinna är utsatt för, om hon uppstiger på en stege för att smörja ett svåråtkomligt

lager, för att finna ett förbud mot kvinnas användande till dylika arbeten

fullt befogadt.

Likaså anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att föreskrifter om desinfek

-

K. B. i B/e■

kinge län.

(Forts.)

46

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

tion af lump böra meddelas, börande dessa föreskrifter afse icke blott klädesfabriker

och andra, som använda lump i större myckenheter, utan äfven de fabriker,

hvilka såsom exempelvis metallfabriker använda lump endast till putsning och

»slipning.

Däremot anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i likhet med Riksdagen,

att någon normaldräkt icke bör stadgas för industriella arbetare, och att ej heller

anledning förefinnes att gifva yrkesinspektörerna befogenhet att meddela förelägganden

vid äfventyr af straffpåföljd.

Beträffande slutligen frågan om en bestämd, klargörande skillnad mellan fabrik

och handtverk delar Kungl. Maj:ts befallningshafvande Riksdagens åsikt om

nödvändigheten däraf. Yrkesinspektörerna hafva enat sig därom, att till »industriellt

yrke» i den betydelse, hvari dessa ord förekomma i lagen angående minderårigas

och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900,

bör hänföras hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och

a) drifven med motor eller kreatursvandring;

b) där sådan ångpanna brukas, att ånga däri alstras till ett tryck, som med

mera än ett hälft kilogram per kvadratcentimeter öfverstigeratmosfärens;

bägge dessa fallen oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas,

utom sina respektive bostäder, samt

c) där på samma arbetsplats antingen under bar himmel eller inom för

ifrågavarande yrke afsedda arbetslokaler minst tio arbetare under någon tid af året

samtidigt sysselsättas.

Inom Blekinge och flera andra län drifves af åtskilliga arbetsgifvare stenhuggerirörelse

i så stor omfattning, att den gifvetvis icke bör anses såsom handtverk.

Dock torde flertalet, om icke alla dessa arbetsgifvare å många af sina, ofta

till stort antal uppgående arbetsplatser använda arbetsstyrkor, bestående af mindre

än tio arbetare. Om yrkesinspektörernas förslag till bestämmelse uti förevarande

hänseende skulle vinna fastställelse, blefve ifrågavarande stenhuggerirörelse att på

vissa arbetsplatser anse såsom handtverk, medan samma rörelse å andra platser

räknades såsom fabriksrörelse. Äfven torde det vara betänkligt att förklara en

mindre yrkesutöfvare, exempelvis en person, som drefve skrädderi i ringa omfattning,

för fabriksidkare blott därför, att han någon kort tid af ett år vid god tillgång på

arbete användt tio arbetare.

Yrkesinspektörernas förslag härutinnan torde sålunda icke kunna oförändradt godkännas;

möjligen kan det dock i förändradt skick läggas till grund för blifvande

lagstiftning i ämnet.

På grund af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande sålunda anfört, anser sig

Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra uttala den mening, att lagen angående skydd

mot yrkesfara, som visserligen i sitt nuvarande skick i många hänseenden medfört

gagn, och hvars hufvudgrunder icke torde böra rubbas, bör tillika med andra lagar

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

47

och författningar, hvilka med densamma äga sammanhang, underkastas granskning

och i vissa fall omarbetning.

Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Kristianstads län: — — Af egen

ämbetsutöfning har länsstyrelsen föga erfarenhet om de brister, som möjligen vidlåda

lagen angående skydd mot vrkesfara och kunna föranleda, att lagens syfte

icke nås i den utsträckning, som med lagen afsetts. Men då anmärkningar mot

lagen i flera afseenden blifvit framställda och dessa i vissa fall icke torde sakna befogenhet,

synes en revision af lagen, verkställd af sakkunniga och med ämnet fullt

förtrogna personer, vara önskvärd. Det hufvudsakliga syfte, som härvid bör göras

gällande, torde vara att söka få till stånd ytterligare föreskrifter till förhindrande af

olycksfall i arbetet, utan att dessa komma att verka så störande för arbetsdriften,

att denna därigenom helt och hållet förhindras eller i afsevärdare mån

hämmas. Särskildt torde det, enligt länsstyrelsens uppfattning, vara af vikt att erhålla

föreskrifter, hvarigenom kunde förhindras, att ångpannor, hvilka blifvit utdömda,

ånyo användas utan att efter undergången reparation åter hafva blifvit försatta i

sådant skick, att de kunna godkännas såsom för sitt ändamål brukbara, äfvensom

bestämmelser, innefattande förbud mot kvinnliga arbetares användande till att sköta

ångpanna eller motor eller rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning.

I likhet med Riksdagen anser länsstyrelsen det icke tillrådligt att för brytande

af yrkesidkares tredska att ställa sig honom enligt ifrågavarande lag gifna föreskrifter

till efterrättelse bekläda yrkesinspektörerna med befogenhet att meddela förelägganden

vid äfventyr af straffpåföljd.

Hvad slutligen angår den i samband med revision af lagen angående skydd

mot yrkesfara framställda frågan om fastställande af en bestämdare gräns mellan

fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, så torde det för en riktig tillämpning

af hit hörande författningar vara af största betydelse att få en säker gräns i

detta fall uppdragen. Att finna en allmängiltig och i hvarje fall tillämplig grund

för bestämmande af en dylik gränsskilnad synes emellertid blifva ganska vanskligt,

och torde därför den bästa lösning af frågan vara att, såsom fabriks- och handtverksföreningen

i Kristianstad föreslagit, låta gränsen upphöra, så att handtverket i sin helhet

komme att lyda under yrkeslagarne.

På grund af hvad länsstyrelsen sålunda anfört finner sig länsstyrelsen böra

tillstyrka bifall till riksdagens ifrågavarande framställning.

Fabriks- och handtverksföreningen i Kristianstad: — — — i. Beträffande

den af Kommerskollegium och yrkesinspektörer uttalade önskvärdheten af,

att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och

upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande m. m. måtte

K. B. i Kristianstads

län»

Fabriks- och

handtverks’

föreningen t

Kristianstad,

48

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Fabriks- och

handtverksföreningen

i

Kristianstad.

(Forts.)

inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager sin början, vill föreningen

såsom sin åsikt uttala, det bristande kännedom därom, att yrkesinspektörerna

kostnadsfritt stå yrkesidkare till tjänst med råd och upplysningar i förenämnda

syfte, antagligen får anses vara hufvudorsaken till, att allmänheten icke

mera än hvad hittills skett anlitat yrkesinspektörernas biträde. Därest på lämpligt

sätt genom cirkulär eller annorledes vid upprepade tillfällen kungjordes, att yrkesinspektörerna

enligt gällande instruktion kostnadsfritt stå till tjänst med anvisningar

om skyddsåtgärder vid nyanläggningar eller omändringar af fabriker samt vid tillverkning

af maskiner, betviflar föreningen icke, att allmänheten skulle komma att

mera än hittills begagna sig af dylikt biträde till gagn för yrkesinspektionen och

för arbetarne.

I sammanhang med hvad här anförts bör påpekas behofvet af föreskrift, att yrkesidkaren

bör vara skyldig i god tid före igångsättning af ny fabriksanläggning —

därest han ej dessförinnan inhämtat yrkesinspektörs råd och anvisningar — hos

yrkesinspektören göra anmälan, på det att besiktning må äga rum, innan anläggningen

tages i bruk.

Det vore förmånligt, om särskilda, detaljerade anmälningsblanketter funnes

tillgängliga för här afsedt bruk.

2. Det måste anses blifva i hög grad fördelaktigt såväl för yrkesidkaren

själf som ock för arbetaren, om lämpliga lagbestämmelser kunde ernås i ändamål

att yrkesinspektörernas befogenhet sträckte sig därhän, att åtgärder kunde vidtagas

till förhindrande af försäljningen inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar.

Det bör ju gärna vara ordnadt så i ett land, där skydd mot yrkesfara

är lagstadgadt, att icke tillfälligheten af yrkesinspektörs besök vid en fabriksplats

just skall föranleda den skyddsåtgärd, som i såväl arbetsgifvarens som i arbetarens

intresse är lika eftersträfvansvärd. Därför gäller det härvidlag: hellre förekomma

än förekommas. Erfarenheten har nog tillbörligen visat, att den förra

obenägenheten hos yrkesidkare att vidtaga skyddsåtgärder är på god väg att försvinna,

och torde det därför vara välbetänkt, att lagstiftningen medverkade därtill,

att det afsedda ändamålet vunnes från början, innan det vore för sent, eller innan

olycka inträffat.

3. I samband med det ofvannämnda bör till belysande af frågan om ett tyvärr

alltför långt gående bruk af utdömda och underhaltiga ångpannor påpekas, hurusom

öfver hela landet med all önskvärd noggrannhet vid tillverkning af nya ångpannor

följes yrkesinspektionens och ångpanneföreningars föreskrifter, Indika såväl säljare som

köpare synas vara lika villiga att efterlefva. Det bör då i väsentlig grad verka

motbjudande att kunna konstatera, det öfverallt i landet finnas i bruk och till och

med gå i försäljning gamla, utslitna och arbetsfarliga ångpannor. Men så länge

*en ångpannelag icke finnes, som stadgar kontroll och förhindrar dylikt lätt

-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

49

sinne, bör ju uppmärksamheten tillbörligen kunna fästas på den allmänna yrkesinspektionen,

som väl icke saknar befogenhet att ingripa.

Skulle emellertid gällande instruktion förhindra detta yrkesinspektörernas åtgörande,

vore det nog välbetänkt, om hänsyn toges till komplettering af instruktionen

härutinnan vid förestående revision af yrkeslagar och dithörande förordningar.

4. Att stadga föreskrifter för fabriksägare att omhändertaga diarier, där

yrkesinspektör införde meddelanden, hvartill anledning funnes, anser föreningen

beaktansvärdt. Det skulle nog i många fall vara fördelaktigt, om föreskrift därjämte

kunde meddelas, att diariet, hvaraf vrkesinspektören naturligtvis i sitt arkiv

.skulle förvara kopia, bevarades af fabriksidkaren, så att icke vid ombyte af fabriksledning

kännedom skulle saknas om tidigare meddelade föreskrifter, samt att diariet

gjordes tillgängligt för en hvar vid fabrikens ledning sysselsatt, äfvensom för eventuellt

ombud för arbetarne.

5. I anseende till faran för såväl manliga som kvinnliga arbetare att med

den vanliga klädedräkten utöfva sitt arbete i närheten af ofullkomligt skyddade

transmissioner eller maskiner, instämmer föreningen i det i Riksdagens skrifvelse

gjorda uttalandet, att det vore att gå för långt, om en normaldräkt stadgades i

lag, men hyser föreningen den öfvertygelsen, att på frivillighetens väg mycket

kan göras i förenämnda syfte, blott kännedomen om lämpliga normaldräkter blefve

mera allmänt spridd. Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke till en

början på statens bekostnad borde tillhandahållas — eller kanske utlånas -—

passande normaldräkter för de olika könen till en hvar yrkesidkare, som därom

gjorde framställning hos yrkesinspektör, eller där yrkesinspektör ansåge sådan dräkt

erforderlig. Att däremot stadga rent förbud för kvinnliga arbetare att sköta ångpanna

eller motor och att syssla med sådana maskiner eller transmissioner, där

skyddsåtgärder icke kunna anses tillräckligt betryggande i anseende till den vanliga

kvinnliga klädedräkten, finner föreningen vara i hög grad välbetänkt och tillrådligt.

Berörda bestämmelse kan lämpligast ordnas genom att låta § 6 i lagen den 17

oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke omfatta jämväl kvinnor.

6. Rörande spörsmålet om desinfektion af lump, anser sig föreningen, i

saknad af kännedom om dettas samband med revision af yrkeslagarna, svårligen

kunna göra något sakligt uttalande.

7. Med lifligt instämmande i den i Riksdagens underdåniga skrifvelse uttalade

önskvärdheten af att något måtte kunna göras för undanrödjande af det

beklagliga missförhållande, att yrkesidkare mången gång genom tredska försvåra

eller fördröja tillämpningen af yrkesinspektörers föreskrifter i afseende å anordningar

till skydd mot yrkesfara, vill föreningen likväl framhålla, att det icke kan

anses vara välbetänkt att gifva yrkesinspektörerna befogenhet att meddela förelägganden

vid äfventyr af straffpåföljd,. ty direkta fiskaliska bestämmelser i yrkes

7

-

Fabriks- och

handtverks

föreningen

i

Kristianstad.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Fabriks- och

handtverks

förertingen

i

Kristianstad.

(Forts.)

5°

inspektionens instruktion böra helst undvikas, då desamma icke kunna verka godt

för det förtroendefulla samarbete, som bör ligga till grund för nämnda inspektions

verksamhet. En dylik åtgärd skulle ej heller öfverensstämma med den hittillsvarande

principen, hvaråt gifves uttryck i instruktionens § 5, där det heter, att

yrkesinspektör skall vid utöfvande af sin befattning tillvägagå med varsamhet och

omsikt samt medels råd och upplysningar söka att företrädesvis på öfvertygelsens

väg bibringa såväl yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare insikt om nyttan

af skyddsåtgärders vidtagande. Enligt föreningens åsikt bör emellertid det afsedda

önskemålet kunna vinnas, utan att yrkesinspektionens delikata ställning åsidosättes

och detta medelst skärpning af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åliggande i afseende

ä åtgärder med anledning af yrkesinspektörers stadgade anmälningar mot

tredskande yrkesidkare.

8. Fabriks- och handtverksföreningen inser till fullo, att bestämmelserna i

yrkeslagarna i afseende å skillnaden mellan handtverk och fabriksdrift äro alltför

sväfvande och oklara för att nöjaktigt kunna efterlefvas, och att det därför är nödvändigt

— därest en särskillnad härutinnan i vissa afseenden fortfarande skall äga

bestånd — att vid den förestående revisionen af yrkeslagarna gränsen mellan handtverksmässig

näring och fabriksmässig drift underkastas en noggrann ompröfning

för att om möjligt kunna preciseras. Men föreningen inser också alltför väl, att

hvarje försök till nämnda begränsning måste falla inom godtyckets område, ty

någon allmängiltig hållpunkt för särskillnaden lär väl svårligen kunna finnas.

Eu radikal lösning af frågan vore nog att låta gränsen upphöra, så att

handtverket i sin helhet utan någon särskillnad af större eller mindre verksamhet

eller af sättet för rörelsens bedrifvande kom att höra under de allmänna yrkeslagarna.

För det fall att häfvandet af den omnämnda begränsningen skulle vid

förestående lagrevision komma allvarligt på tal, och tidpunkten möjligtvis anses

vara inne för vidtagandet af denna rationella åtgärd, vill föreningen icke här

underlåta att framhålla en del af de synpunkter, som därvid gärna borde komma

under beaktande.

Först och främst måste det vara tydligt, att en stor fördel skulle vinnas

därigenom, att den nuvarande oklarheten bortfölle, ty denna kan i flera yrken

medföra vidtgående och alldeles opåräknade obehag för handtverksidkaren, bl. a.

där det gäller ersättningsskyldigheten vid inträffade olycksfall, som mången gång

först genom processer kan komma att slutligen afgöras.

Betecknande för den rådande oklarheten är, att det icke lär vara möjligt

för vissa yrkesidkare att få visshet, huruvida de äro ersättningspliktiga enligt lagen

af den 5 juli 1901, ty lagens bestämmelser äro härutinnan otydliga och förfrågningar

härom hos Riksförsäkringsanstalten besvaras i regel med hänvisning till

lagens §15, däri bl. a. nämnes, att när arbetare skadats till följd af olycksfall i arbetet,

parterna — arbetsgivare och arbetare — efter härom dem emellan träffad öfver

-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

51

enskommelse äga från Riksförsäkringsanstalten inhämta utlåtande, huruvida det arbete,

hvari den skadade var stadd, är sådant, som i lagen afses.

Därjämte bör det icke undgå uppmärksamheten, att yrkesinspektionens

egentliga arbete inom de flesta handtverk skulle komma att i hufvudsak blifva en

hygienisk tillsyn, ty, då handtverkerierna i regel sakna maskiner och redskap,

blefve yrkesinspektörernas tekniska åtgöranden vid desamma väsentligt reducerade.

Emellertid bör den hygieniska omvårdnaden vara af den största betydelse och detta icke

allenast för arbetaren utan jämväl för handtverksidkaren själf, som ju i de flesta

fall går med i arbetet och sålunda vistas sin mesta tid å arbetslokalen. Motstånd

i detta afseende torde sålunda knappast vara att förvänta från handtverksidkarnes sida.

Redan nu lär väl under lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbetet böra hänföras en stor del handtverkeriarbetare såsom t. ex. alla vid

byggnadsverksamhet sysselsatta målare, murare, timmermän och plåtslagare m. fl.

Vissa yrken angifvas bestämdt höra under nämnda lag, såsom boktryckare och

skorstensfejare, under det att andra blott i vissa fall anses dithöra, såsom bryggare,

bagare och slaktare.

Hvad som sålunda vid särskillnadens bortfallande skulle tillkomma under

nämnda lag, vore i det hela taget de så att säga »stilla yrkena», som hufvudsakligen

hafva sitt arbete å verkstadslokalen. Det gäller sålunda bl. a. skräddare,

skomakare, snickare, målare, sadelmakare, tapetserare, urmakare, bokbindare etc.

Det bör naturligtvis icke förbises, att inom det egentliga handtverkets

»stilla yrken» ytterst sällan förekomma olycksfall i arbetet, hvadan det vore att

antaga, det premierna i Riksförsäkringsanstalten för denna minimala risk icke vidare

skulle få kvarstå med delvis så höga belopp, som nu är fallet.

Öfverhufvud taget lära Riksförsäkringsanstaltens premier för handtverksyrkena

hafva väckt ledsnad och förvåning öfver hela landet, då. desamma synas vara valda

på ett sätt, som icke står i förhållande till yrkesrisken. Flera exempel härpå

skulle kunna anföras, men det vore ju att gå vid sidan om förevarande sak.

Föreningen vill dock här begagna tillfället att påpeka som sin åsikt, att handtverksidkarnes

intresse för tillämpningen af yrkeslagama å handtverk liksom å industri

väsentligt skulle höjas, om Riksförsäkringsanstaltens premier för handtverkerierna

med det snaraste bragtes till rimliga förhållanden.

Beträffande minderårigas användande i arbete vid handtverk, torde en allmän

fördel vinnas därigenom, att bestämmelsen om deras arbete i handtverk jämnställdes

med sysselsättning i fabriker, ty det ena eller andra arbetet kan för ungdomen

vara fullt ut lika hälsofarligt ur öfveransträngningens .synpunkt.

♦ *

*

Rörande förslag till uppdragning af gränser mellan fabriksmässig drift och

handtverksmässig näring, tilltror sig föreningen icke kunna för närvarande komma

Fabriks■ och

handtverks

föreningen

i

Kristianstad.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Fabriks• och

handtverksföreningen

i

Kristianstad.

(Forts.)

K. B. i Malmöhus

lön.

52

med något lämpligt uppslag, men vill på samma gång icke underlåta att påpeka,

det de af yrkesinspektörerna den 3 december 1902 öfverenskomna villkoren för

benämningen af »industriellt yrke» icke synas vara fotade på så allmängiltiga

grunder, att ett lagstadgande bör komma att hvila på desamma.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län: — — — Såsom

allmänt omdöme angående verkningarna af lagen angående skydd mot yrkesfara

torde kunna uttalas, att dessa varit tillfredsställande, äfven om erfarenheten

må hafva påvisat vissa brister i lagen samt tillika ytterligare bestyrkt det kända

förhållande, att det ändamål, som med en lag åsyftas, endast ofullkomligt uppnäs,

därest hos allmänheten röjes motvilja att ställa sig densamma till efterrättelse.

Bland de förslag till ändring och fullständigande af yrkesfarelagen, som Riksdagen

framhållit, finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande det om skyldighet för

yrkesidkare att vid fabrikers anläggning samt om- och tillbyggnad inhämta yrkesinspektörens

råd och upplysningar med afseende på de anordningar, på hvilka

lagen är tillämplig, vara förtjänt af beaktande. En sådan anmälningsplikt skulle

föröfrigt medföra den nytta, att yrkesinspektören erhölle upplysning om de industriella

yrken inom hans distrikt, som folie under hans befogenhet. — Beträffande skyldigheten

att göra anmälan angående om- eller tillbyggnad af fabrik, torde denna

enligt sakens natur böra inskränkas till de fall, då arbetet är af mera väsentlig

och genomgripande beskaffenhet.

Förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar

lär vara gällande flerstädes utomlands och skall hafva visat goda

verkningar. Giltiga skäl synas kunna åberopas för dess införande äfven här i

riket, och några synnerligt betungande följder kunna ej däraf uppstå vare sig för

tillverkaren eller köparen. Dylikt förbud lärer förutsätta, att tillverkaren bör äga

att hos yrkesinspektören erhålla anvisningar angående de skyddsanordningar, som för

hvarje maskin anses erforderliga och lämpliga. — Riksdagen har ifrågasatt, att

från förbudet skulle göras undantag för det fall, att den, som önskar köpa en

maskin, förut innehar en fortfarande användbar skyddsanordning från någon äldre

maskin af samma slag. Utan att vilja bestrida, att ett sådant undantag ur teoretisk

synpunkt kan hafva skäl för sig, förmenar Kungl. Maj:ts befallningshafvande

dock, att detsamma praktiskt sedt är af ringa eller ingen betydelse. Skyddsanordningar

till en maskin betinga i allmänhet i förhållande till maskinens värde

en ringa kostnad, och det torde i de flesta fall vara föga ekonomiskt att anbringa

en gammal skyddsanordning på en ny maskin.

Åtgärder från lagstiftningens sida i syfte att förhindra, det såsom underhaltiga

utdömda ångpannor ånyo blifva föremål för begagnande, äro utan tvifvel

af behofvet påkallade. Bestämmelser om förbud härutinnan synas emellertid lämpligast

böra inrymmas i en blifvande ångpannelag. — I detta sammanhang tillåter sig

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

53

Kungl. Maj:ts befallningshafvande påpeka en ofullständighet, som enligt Kungl. Maj:ts K.

befallningshafvandes uppfattning förekommer i 2 §:s i mom. af yrkesfarelagen.

Detta lagrum innehåller förpliktelse för yrkesidkare att vidtaga alla de anordningar,

som i afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap äro nödiga för att skydda de

hos hoilom anställda arbetares lif och hälsa. Nu lärer ångpanna i sträng bemärkelse

hvarken vara hänförlig till maskin eller redskap, och det kan alltså ifrågasättas,

huruvida enligt lagens lydelse yrkesinspektören har någon befogenhet beträffande

ångpannor. Ett förtydligande härutinnan synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande

alltså vara erforderligt.

Ytterligare har Riksdagen föreslagit åtgärder till förebyggande af att vid ombyte

af ägare till industriell anläggning den nye ägaren kan komma att sakna kännedom

om förelägganden och andra meddelanden, som tidigare ägare mottagit från yrkesinspektören,

och har det ifrågasatts, att vid industriella anläggningar skulle finnas diarier,

där yrkesinspektören i korthet antecknade de meddelanden, till hvilka han funne

anledning. Denna sak torde dock enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning

icke kunna afhjälpas på det sätt, Riksdagen förutsatt. Till eu början är

det att märka, hurusom i många, i allmänhet mera komplicerade fall det icke lärer

vara för yrkesinspektören möjligt vid besök å arbetsplatsen att så att säga på stående

fot affatta de förelägganden och meddelanden, han vill lämna, utan bör han, om

hans föreskrifter skola vara präglade af behörig omsikt och klarhet, etter det han

på platsen tagit förhållandena i betraktande och sedermera öfvervägt saken, affatta

de förelägganden, han finner nödiga. Därmed torde i de flesta fall fä anstå, tills

han återvändt till hemorten. Vidare måste det skriftliga föreläggandet ofta förtydligas

genom att beledsagas af ritningar. Häraf torde följa, att anteckning i

diarium vid den industriella anläggningen icke i allmänhet kan ske omedelbart vid

yrkesinspektörens besök, och att, om än sådant skulle kunna i enstaka fall äga rum,

anteckningen icke i regeln kan gifvas den fullständighet, att den innebär en verklig

ledning för yrkesidkaren. Ytterligare tillkommer, att yrkesinspektören, för att i

händelse af yrkesidkarens tredska kunna med rättslig verkan mot honom inskrida,

måste kunna bevisligen styrka, att yrkesidkaren erhållit del af föreläggandet. Bevis

härutinnan lära yrkesinspektörerna för närvarande förskaffa sig genom att tillsända

yrkesidkaren två exemplar af föreläggandet och begära, att det ena återsändes, försedt

med erkännande om emottagandet. I enstaka fall pläga yrkesinspektörerna för delgifningen

anlita polismyndigheten. Slutligen lärer, åtminstone enligt yrkesfarelagens

nuvarande lydelse, ett föreläggande af yrkesinspektören böra riktas mot den yrkesidkare,

som är ägare af anläggningen vid tiden, då föreläggandet skall tillämpas,

hvadan ett förständigande, meddeladt en föregående innehafvare af en industriell

anläggning, ej torde kunna med rättslig verkan göras gällande mot den nye ägaren.

Äfven ur denna synpunkt skulle alltså den ifrågasatta anteckningen i ett diarium

vara af föga gagn.

B. i Malmö■

hus län.

(Forts.)

54

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Malmö- Att uti vissa yrken en särskild efter yrkets beskaffenhet lämpad klädedräkt af

h“s \M.*'' arbetarne användes skulle utan tvifvel vara önskvärdt och kunna verka till minskning

af de olycksfall, som föranledas af maskiner och transmissioner. Emellertid hyser

Kungl. Maj:ts befallningshafvande betänkligheter mot en lagstiftning i detta syfte,

hvilken säkerligen skulle af allmänheten, och detta med visst fog, upptagas såsom

ett alltför långt drifvet ingripande på det individuella området.

Ej heller anser sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunna tillstyrka ifrågasatt

förbud mot kvinnors användande till att sköta ångpanna eller motor eller att smörja

eller rengöra i gång varande maskin eller kraftledning. Kvinnlig arbetskraft torde

för dylik sysselsättning icke användas utom vid mejerier och annan handtering af

mindre omfattning, och äfven där pläga män användas för den mera grundliga

rengöring och tillsyn, som efter vissa mellanperioder pläga ske med ångpannor och

motorer. Någon olägenhet af kvinnors sysselsättning på detta sätt har ej inom

detta län försports, och ett förbud däremot skulle vara ganska olägligt särskildt för

mejerier och dylika yrken.

Frågan om desinfektion af lump synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara

alltför outredd och erfarenheten för ringa, för att lagstiftningen skulle kunna här

ingripa. Dessutom torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta ämne bör

särskildt lagstiftas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har redan här ofvan antydt, att hos allmänheten

förmärkts ovilja och tröghet att ställa sig yrkesfarelagens bestämmelser till

efterrättelse. Därmed vill Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingalunda säga, att

denna ovilja och denna tröghet varit allmänt förekommande. Från arten af dylika

lagar, hvilka afse ett tillförne af lagstiftningen oberördt område, är emellertid

oskiljaktigt, att de till en början, innan kännedomen om dem blifvit mera allmän,

och de ingått i rättsmedvetandet såsom nödiga och nyttiga, måste, om ett godt

resultat skall kunna förväntas, handhafvas med mycken urskiljning och varsamhet

af dem, som äro satta att vaka öfver deras efterlefnad. Ehuru dylik urskiljning

och varsamhet i stor omfattning fått göra sig gällande, förmenar Kungl. Maj:ts

befallningshafvande dock, att tack vare en nitisk och omdömesfull yrkesinspektion

lagens- tillämpning dock försiggått på ett sätt, som i det hela taget främjat ändamålet.

Uti de ej särdeles talrika fall, då yrkesinspektören för afhjälpande af

missförhållanden påkallat Kungl. Maj:ts befallningshafvandes inskridande, har rättelse

utan svårighet eller onödig tidsutdräkt åstadkommits. Kungl. Maj:ts befallningshafvande

kan alltså ej ur den hittills vunna erfarenheten påvisa behofvet af ändrade

bestämmelser i syfte att främja en verkningsfull och skyndsam tillämpning af lagen,

och anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande den ifrågasatta utvägen att gifva yrkesinspektören

befogenhet att meddela förelägganden vid äfventyr, af straffpåföljd icke

ur någon synpunkt vara att förorda. En dylik befogenhet skulle säkerligen för

REVISION AF YRIvESFARELAGEN M. M.

55

yrkesinspektörerna kännas föga behaglig, och den skulle förrycka deras ställning K- ^

såsom en ledande och rådgifvande myndighet. (Forts.)

I detta sammanhang tillåter sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande påpeka en

brist i yrkesfarelagen, som kan hafva betänkliga följder. Lagen saknar hvarje ansvarsbestämmelse

för arbetare, som bryter mot de af yrkesinspektören meddelade föreskrifter.

Därest den, som sålunda förgår sig, själf drabbas af skada till följd åt

sin försumlighet eller uraktlåtenhet, kan det sägas, att han får skylla sig själf, men

hans förseelse kan ock draga skada öfver medarbetare. Ett ingalunda ovanligt

exempel är, att en arbetare egensinnigt tager bort en på grund af yrkesinspektörens

föreskrift anbringad skyddsinrättning, hvilken af arbetaren betraktas såsom innebärande

misstroende mot hans förmåga att taga sig i akt eller ock anses hinderlig för

arbetet. En dylik uppsåtlig handling, däraf lif och hälsa kunna äfventvras, torde

skäligen vara med ansvar belagd och böra falla under allmän ätalsrätt, oberoende

af huruvida skada sker eller ej och oberoende af skadans omfattning.

Den sväfvande gränsen mellan fabrik och handtverk har esomoftast under

den tid, yrkesfarelagen varit gällande, vållat afsevärda svårigheter, och behofvet åt

en bestämmelse, som klargör skillnaden mellan dessa näringsarter, gör sig alltmer

gällande ej endast beträffande yrkesfarelagen utan jämväl vid tillämpningen af andra

närstående lagar. Åtskilliga försök af dem, som haft att tillämpa och öfvervaka

lagen, hafva gjorts att för sig och allmänheten klargöra dessa olika begrepp, men

dessa försök hafva städse lämnat otillfredsställande resultat och kommit en handtering

att falla inom gränsen för handtverksdrift, hvilken efter vanlig sund uppfattning

borde hänföras till fabriksrörelse, eller tvärtom. Hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

har den uppfattningen alltmera stadgats, att det ej låter sig göra att genom

bestämningar uppdraga en fullt hållbar gräns, vare sig man till måttstock använder

arbetsproduktens art, arbetsmetod eller arbetarnas antal, därest man ej fastslår en

gräns, som är godtycklig och därför i många fall väcker ovilja hos allmänheten

och vid tillämpningen leder till orimligheter. Kungl. Maj:ts befallningshafvande förmenar

alltså, att den mest tillfredsställande lösningen af frågan bör gå ut på att

borttaga skillnaden mellan fabrik och handtverk och låta jämväl sistnämnda handtering

falla under tillämpningen af yrkesfarelagen och närstående författningar. I själfva

verket torde ock giltig anledning saknas att anse handtverksrörelse ej behöfva den

tillsyn, som är åt fabriksdriften beredd. Det kan snarare med fog påstås, att i

många fall handtverket innebär större fara för arbetaren än fabriksdriften, åtminstone

i hygieniskt afseende. För öfrigt torde det redan vid yrkesfarelagens tillkomst

hafva betraktats som ett framtidsmål, att den statens omsorg om näringarna, som

tagit sig uttryck i nämnda lag, ej skulle inskränkas till fabriksdriften. — En sådan

utvidgning, som Kungl. Majits befallningshafvande föreslagit, medför uppenbarligen

ökning af yrkesinspektörernas göromål, men enär anställandet hos yrkesinspektörerna

af aflönade assistenter torde vara en ganska kort tidsfråga, och handtverkeri

-

56

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Malmö

hus

län.

(Forts.)

A. Hofström,

Höör.

K. B. i Hallands

län.

ernå synas vara ett lämpligt område för assistenternas verksamhet, finner Kungl.

Maj:ts befallningshafvande nämnda omständighet ej böra utgöra hinder för förändringen.

— Handtverkeriernas likställande med fabriker uti ifrågavarande afseende

skulle oek öka handtverkeriägarnes förpliktelser enligt lagen om skada till följd af

olycksfall under arbete. Emellertid är Kungl. Maj:ts befallningshafvande böjd att

antaga, det denna ökning är af föga praktisk betydelse, enär arbetarne vid handtverkerierna,

åtminstone vid dem, som innebära lifsfara, i allmänhet redan föranstaltat,

att arbetsgifvarne förbundit sig att olycksfallsförsäkra de hos dem anställde arbetarne.

Därest handtverkerier skulle inrymmas under yrkesfarelagens bestämmelser,

förmenar Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock, att den så kallade hemslöjden eller

den näring, som bedrifves utan biträde af annan än hustru och hemmavarande barn,

bör därifrån undantagas, därest ej motor användes som drifkraft.

Kontraktsprosten A. Hofström, Höör: — — — Det torde tillåtas

undertecknad att på ofta förekommande anledning uttala önskvärdheten häraf, att i

§ i i lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke den 17 oktober 1900 måtte inrymmas bland annat äfven arbete i eller vid

yrkesmässigt drifven torf- och torfströfabrikation.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län: — — — Det ligger

i sakens natur, att sådana lagbestämmelser som de nu ifrågavarande äro mer än

andra underkastade behofvet af förändring. Bland de bestämmelser, som inom

Riksdagen ifrågasatts böra utgöra föremål för omarbetning, finnas dock åtskilliga

af den beskaffenhet, att en skärpning i nu meddelade föreskrifter skulle komma att

verka hämmande för industrien och dess utveckling. Särskildt synes Kungl. Maj:ts

befallningshafvande detta vara förhållandet beträffande den ifrågasatta bestämmelsen,

att vid fabriks anläggning eller tillbyggnad yrkesinspektörens råd och upplysningar

med afseende å skyddsanordningars anbringande skulle inhämtas, innan byggnadsarbetet

finge påbörjas; och då i allt fall antagas bör, att den, som verkställer nybyggnad

eller ombyggnad af en fabrik, själf är angelägen om, att den blir med

hänsyn till erforderligt skydd mot yrkesfara betryggande, torde en bestämmelse i

den åt Riksdagen angifna riktning blifva öfverflödig och endast komma att lända

till icke oväsentligt hinder för industriella anläggningars utförande.

Likaså synes förslaget om att vid industriella anläggningar införa diarier, i

hvilka yrkesinspektören kunde anteckna de meddelanden, hvartill anledning förefunnes,

och hvilka meddelanden därigenom skulle lända en blifvande ägare till anläggningen

till efterrättelse, icke böra förtjäna afseende, särskildt med hänsyn därtill, att

anvisningar, som lämnats under vissa förhållanden, som varit rådande vid meddelandets

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

57

antecknande, icke ovillkorligen äro under sedermera tillkomna, förändrade förhållanden

lämpliga.

Förslaget om berättigande för yrkesinspektören att meddela förelägganden vid

äfventyr af vite anser sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke heller kunna biträda,

enär yrkesinspektören själf är kontrollant öfver yrkesidkaren och i följd däraf

intager en åklagares ställning gent emot denne.

Vidare anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att frågan om en normaldräkt

för vissa arbetare icke bör göras till föremål för lagstadgande utan, där så

lämpligen kan ske, bör ordnas på frivillighetens väg genom yrkesinspektörernas bemedling.

Däremot har Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit öfriga inom Riksdagen

framställda anmärkningar till bevis för behofvet af en revision af ofvanberörda

lagar mycket beaktansvärda. Sålunda torde frågan om ytterligare föreskrifter till

förekommande af olycksfall i arbete vara förtjänt af den största uppmärksamhet

och böra föranleda till noggrann utredning, om och i hvad män dylika föreskrifter

kunna komma till stånd utan allt för stort intrång i fabriksdriften.

Såväl förslaget om förbud mot användande af kvinnliga arbetare till att sköta

ångpanna eller motor eller rengöra eller smörja i gång varande maskin eller

kraftledning som ock förslaget, att lump, innan den användes, skall undergå

desinfektion, torde vara af den vikt, att stadganden härom böra i lag inrymmas.

Hvad slutligen beträffar förslaget om gränsskillnad mellan fabrik och handtverk

anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, huru stora svårigheter än härför

komma att möta, ett så tydligt angifvande af denna skillnad som möjligt vara af

verkligt behof påkalladt.

Magistraten i Halmstad:----Magistraten anser, att föreskrifter borde

meddelas därom, att vid fabrikers anläggning eller om- eller tillbyggnad yrkesinspektörens

råd och upplysningar med afseende å skyddsanordningars anbringande

skulle inhämtas innan byggnadsarbetet påbörjades, att ångpannor, hvilka blifvit såsom

underhaltiga utdömda, icke finge försäljas i ändamål att ånyo begagnas, alt

vid industriella anläggningar skulle finnas diarier, uti hvilka yrkesinspektörens meddelanden

och föreskrifter skulle antecknas, att kvinnliga arbetare ej finge användas

att sköta ångpannor eller motor eller rengöra eller smörja i gång varande maskin

eller kraftledning, att lump, innan den användes, skulle undergå desinfektion samt

att, huru det torde möta svårigheter att genom allmänna lagstadganden bestämma

gräns för, huruvida en näring skulle hänföras till fabrik eller handtverk, det dock

vore i hög grad önskligt, att dylika bestämmelser kunde utfärdas rörande särskilt

de uti Riksdagens ifrågavarande skrifvelse omnämnda kungl. förordningar

och lagar.

K. B. i Hal

lands

län.

(Forts.)

Magistraten

i Halmstad.

8

58

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Magistraten i

Laholm.

Magistraten

Falkenberg.

Magistraten i

Varberg.

Magistraten i

Kungsbacka.

Magistraten i Laholm tillstyrkte, att de lagar, som berörde i Riksdagens

skrifvelse anmärkta förhållanden, måtte förändras med iakttagande af hvad i densamma

närmare angifvits.

Magistraten i Falkenberg ansåg sig endast böra påpeka, att då kvinnliga

arbetare på grund af sin klädedräkt och äfven af andra skäl ej visat sig lämpliga

att sköta ångpanna eller motor eller att rengöra eller smörja i gång varande maskin

eller luftledning, förbud mot deras användande till dylikt arbete måtte meddelas.

Magistraten i Varberg ansåg visserligen en revision af lagen angående

skydd mot yrkesfara vara af behofvet påkallad, men då i staden icke drefves fabriksrörelse

af större omfattning eller till magistratens kännedom kommit någon

önskan om förändring i nämnda lag, fann sig magistraten ej äga sådan erfarenhet

i ämnet, att magistraten kunde afgifva något vidare yttrande.

Magistraten i Kungsbacka: — — — Den fabriksdrift, som här utöf

vas,

har hittills varit inskränkt till ett mejeri och en snickerifabrik med mindre

omfattning och att från nämnda bägge rörelsers skötande tillgodogöra sig en erfarenhet

i ofvansagdt syfte skulle vara betydelselöst, då saken måste ses i en mycket

större omfattning.

Det material, som för omskrifna ärendes behandling magistraten i stället

haft att tillgå, utgöres af yrkesinspektörens i distriktet för nästlidna år afgifna berättelse,

hvari särskildt framhålles, hurusom yrkesinspektörerna vid gemensamt sammanträde

under december månad sagde år enigt öfverenskommit om ett förslag

till gränsskillnad emellan fabrik och handtverk, hvilket förslag lär skola meddelas

vederbörande länsstyrelser, för att, sedan detsamma i länskungörelserna intagits,

komma hälsovårds- och kommunalnämnderna tillhanda, eftersom afgörandet af

nämnda skillnad för närvarande i första hand åligger dessa båda myndigheter.

Mot hvad sålunda enigt öfverenskommits till klargörande af en sådan gränsskillnad

— hvilken så att säga är den röda tråd, som genomlöper den underdåniga

framställningen om revision af yrkesfare-lagen — har magistraten icke rimligt

skäl att invända, lika litet som mot den uttryckta önskan att vederbörande

inspektörers råd och upplysningar beträffande nödiga skyddsanordningar böra vid

ny fabriks anläggande eller om- och tillbyggnad inhämtas, helst före arbetenas

företagande, då såväl tid kunde vinnas, som kostnader kunde besparas, om sådana

råd och upplysningar dessförinnan anskaffades.

Däremot tror magistraten, att framkommen fordran om förbud mot försäljning

inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar är opåkallad,

om än magistraten måste medgifva behöfligheten af att »utdömda, i handeln ännu

förekommande ångpannor» böra underkastas en lagbestämd afprofning, innan sådana

på nytt anbringas i industriell anläggning.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

59

För att vidmakthålla den kontinuitet i förelägganden, hvilka tilläfventyrs gifvits

ägare af dylika anläggningar, så att en ny ägare icke må vara i saknad af bestämmelser,

som yrkesinspektionen funnit nödigt lämna en förutvarande ägare, håller

magistraten före, att det för ändamålet mest effektiva skulle vara att vid skedd anmälan

af äganderättens öfvergång, hvilken anmälan i lag skulle vara föreskrifven, en

sammanfattning af bestämmelser, sådana desamma i yrkesinspektionens förda och där

också förvarade liggare blifvit antecknade, ex officio delgåfves den nye ägaren, för att

därigenom göra den nye ägaren ansvarig för fel och underlåtenhet, som annars

icke antingen med tillräcklig visshet komme till hans kännedom eller som mot

denne retroaktivt icke kunde få tillämpning.

Instämmande däri att kvinnliga arbetare icke böra användas för skötande af

ångpanna eller hit hänförliga farliga göromål, delar magistraten den inspektörs

åsikt, som framhåller, att vid en blifvande omarbetning af yrkesfarelagen ett

absolut förbud härom i lagen måtte inrymmas, men att föreskrifter om s. k. normalarbetsdräkt

gärna kunna lämnas åsido.

Mot föreslagen desinfektion af råämne såsom lump och likartade produkter

har magistraten icke något att invända.

Slutligen och i fråga om yrkesinspektörs berättigande att bestämma vissa

straffpåföljder vid tredska eller underlåtenhet att fullgöra föreskrifter, vill magistraten

hafva framhållit, att då yrkesinspektören gent emot vrkesidkaren intar en ställning

likartad en åklagares, en dylik makt icke bör åt yrkesinspektionen upplåtas,

utan böra vitesföreläggande samt annan straffpåföljds utdömande tillkomma den

myndighet, där åtal efter anmälan komma att anhängiggöras.

Kronolänsmannen i Laholms fögderis norra distrikt: — — — Vis

serligen

angifvas i lagen angående skydd mot yrkesfara ganska detaljerade bestämmelser,

om hvad en yrkesidkare har att iakttaga beträffande de anordningar, som i

afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap äro nödiga för att skydda hos honom

anställde arbetares hälsa och lif, men ofta upprepade olycksfall, som, utan

att kunna anses vara vållade af slarf eller oförsiktighet från arbetares sida, drabbat

denne i sådant industriellt yrke, som i nämnda lag afses, hafva likvisst visat, att

lagstiftaren ännu har opåaktade fall att i detta hänseende ägna sin uppmärksamhet.

Förslaget att yrkesidkare vid anläggning samt om- och tillbyggnad åt

fabrik skulle med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande och vissa

försiktighetsåtgärders vidtagande inhämta yrkesinspektörs råd och anvisningar, synes

vara ganska välbetänkt. Med hänsyn till icke blott de oändamålsenliga anordningar,

som en yrkesidkare allt emellanåt vidtager vid såväl ny- som ombyggnad åt en

fabriksbyggnad, utan äfven de fördyrade kostnader, som kunna orsakas en yrkesidkare

för att få möjligen begångna misstag i byggnadshänseende rättade, borde,

Magisiraten i

Kungsbacka.

(Forts.)

Kronolänsmannen

i

Laholms

fögderis

norra distrikt.

6o

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Kronolänsmannen

i Laholms

fögderis

norra distrikt.

(Forts.)

synes mig, yrkesidkare känna sig manade att i hvarje viktigare fall i byggnadsväg

inhämta nyttiga råd och upplysningar af yrkesinspektör, hvilka denne säkerligen

icke, då det för öfrigt torde vara en yrkesidkare medgifvet, skulle vägra lämna,

men torde- erfarenheten visa, att sådant i högst sällsynta fall skett. Blefve det

återigen för en yrkesidkare icke blott tillåtet utan obligatoriskt att, innan ett

byggnadsarbete af mera väsentlig beskaffenhet finge påbörjas, för yrkesinspektör

framlägga ritning i och för inhämtande af de anmärkningar och rättelser, denne

möjligen kunde finna sig föranlåten göra, skulle en yrkesidkare mången gång vinna

besparing icke blott i tid utan äfven i penningar.

Ett talande skäl för en yrkesidkares skyldighet att i förevarande fall inhämta

yrkesinspektörs råd och upplysning, torde det kända förhållandet vara, att en yrkesidkare

i de flesta fall högst ogärna ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som

af en yrkesinspektör möjligen kunna i och för skyddandet af arbetares lif honom

meddelas. Dylika föreskrifter, som under nuvarande förhållanden kunna vara af

ganska genomgripande art, skulle med all säkerhet mera sparsamt behöfva ifrågakomma,

om en yrkesinspektör redan tidigare af yrkesidkare tillfrågats och fått

gifva råd beträffande ett mera ändamålsenligt och för arbetares skydd afpassadt

anordningssätt.

Beträffande förslaget att stadga förbud mot försäljning inom landet dels af

maskiner utan erforderliga skyddsanordningar och dels af ångpannor, hvilka blifvit

utdömda såsom underhaltiga, synes mig detta icke böra blifva föremål för behandling,

enär det torde vara för en yrkesidkare angeläget att få så fullständiga samt

så goda och hållbara maskiner som möjligt, äfven om dessa skulle betinga ett

högre inköpspris; hvartill kommer den omständigheten, att yrkesidkare är, såsom

ofvan nämnts, förpliktad att vidtaga alla de anordningar, som i afseende å maskiner

och redskap kunna till skydd för arbetares lif och hälsa anses nödiga, af hvilket

följer, att en yrkesinspektör, i händelse vid en maskin ej skulle finnas nödig

skyddsanordning eller en ångpanna skulle visa sig i något afseende bristfällig, äger

befogenhet att däremot genast göra anmärkning.

Det lämpligaste sättet att bibringa ny ägare af industriell anläggning kännedom

om de förelägganden och meddelanden, som förutvarande ägare från yrkesinspektör

möjligen mottagit, torde enligt min mening vara att lagstadga, att vid

fabrik diarier skola finnas, hvaruti yrkesinspektör hade att anteckna gjorda meddelanden

och förelägganden, hvilka, i händelse tidigare ägare icke ställt sig desamma

till efterrättelse, blefve mot nye ägaren lika verksamma.

Vidkommande förslaget att i lag föreskrifva en normaldräkt för såväl manliga

som kvinnliga arbetare, i ändamål att bättre än hvad i allmänhet nu sker afpassa

denna efter yrkets faror, synes mig detsamma ej böra upptagas till behandling,

hvaremot jag ansluter mig till hvad som i Riksdagens skrifvelse är uttaladt, nämligen

att söka å öfvertygelsens väg härutinnan vinna önskadt resultat.

REVISION AF YRKESFÅRELAGEN M. M.

6l

Frågan om stadgande af förbud för kvinnlig arbetare att användas vid

skötande af ångpanna och motor eller rengöra och smörja i gång varande maskin holmsfögderis

eller kraftledning, bör vid en blifvande revision af lagen ifråga komma under norr“^‘''ikt''

noggrant bedömande och enligt min mening lösas på så sätt, att ett ovillkorligt

förbud stadgas för att åt kvinnlig arbetare uppdraga arbete af ifrågavarande slag.

Såsom ofvan nämnts visar sig yrkesidkare ofta ovillig att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, yrkesinspektör funnit sig föranlåten meddela. Mången gång

har detta nog orsakats af de icke så obetydliga kostnader, Indika skulle blifvit en

följd af föreskrifternas ifråga iakttagande, men beklagligtvis är liknöjdhet, för att

ej säga tredska lika ofta, om ej oftare, skälet till yrkesidkares försummelse af

ifrågavarande slag. Att finna bot härför synes vara icke blott önskvärdt utan

äfven af nöden påkalladt. Den i sådant afseende ifrågasatta utvägen att gifva

yrkesinspektör befogenhet .att meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd

synes mig likväl ej vara välbetänkt. Det enklaste sättet att vinna rättelse uti

ifrågavarande fall tyckes mig vara, att yrkesinspektör begagnar sig af den rättighet,

lagen honom tillerkänner, att, om ej godvillig rättelse sker, till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande genast anmäla det förefintliga missförhållandet, hvarefter

samma myndighet komme att förfara på sätt i 8 § af ifrågavarande lag finnes

stadgadt. På så sätt skulle det utan tvifvel blifva yrkesidkare angeläget att utan

onödigt fördröjande efterkomma yrkesinspektörs föreskrift.

Hvad slutligen vidkommer väckt förslag i syfte att uppdraga en fullt bestämd

och tydlig gräns emellan fabrik och handtverk, synes detta vara af utomordentlig

stor vikt och betydelse och torde, såsom i riksdagsskrifvelsen framhållits, bestämmelsen

härutinnan gagna lika mycket den allmänhet, som är däraf beroende, som

äfven vederbörande myndigheter.

Kronolänsmannen i Halmstads fögderis södra distrikt: — — — För Kronolans^

min del anser jag, att för vinnande af en korrekt tillämpning af nämnda lags alla Halmstads

bestämmelser yrkesinspektörerna böra erhålla befogenhet att meddela förelägganden fogdens södra

vid äfventyr af straffpåföljd.

Visserligen kan en sådan utväg synas möta mycket stora betänkligheter, i

synnerhet i början af lagens tillämpande, men sådant är förhållandet med hvarje

ny förordning. Sedan den dock blott fått så småningom inarbeta sig i folkmedvetandet,

bortfalla snart missförhållandena.

Kronolänsmannen i Varbergs fögderis södra distrikt: — — -— Det

synes mig, som om en revision af de uti ifrågavarande riksdagsskrifvelse omförmälta bergs fögderis

lagar vore behöflig, och torde föreskrifter därvid varda utfärdade om förbud mot för- sodra distrikt

säljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar; att ångpannor,

hvilka blifvit utdömda såsom underhaltiga, icke ånyo blefve föremål för begagnande;

62

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Kronolänsmannen

i

Varbergs fogdevis

södra

distrikt.

(Forts.)

Kronolänsmannen

Kungsbacka

fogderis

norra distrikt.

att lump, innan den komme till användning, blefve desinfekterad; samt att yrkesinspektör,

på det att lagen.; bestämmelser måtte fullt tillämpas, erhölle befogenhet

att meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd. Dessutom beder jag få

uttala, att det vore i hög grad önskvärdt, att tydliga bestämmelser blefve utfärdade

för angifvande af gränsen mellan fabrik och handtverk.

Kronolänsmannen i Kungsbacka fögderis norra distrikt: — — — Inom

distriktet har icke hittills inträffat sådana fall, att däraf framgått det en revision af

ofvannämnda lag och därmed sammanhängande författningar är af behofvet påkallad.

Vid de tillfällen, då anmälan hit inkommit om förseelser mot stadgandena

ifråga, hafva vederbörande blifvit ådömda böter och missförhållandena hafva afhjälpts.

Då Riksdagen i sin till Konungen ställda skrifvelse icke angifvit, i hvilket

fall lagen angående skydd mot yrkesfara med därmed sammanhängande författningar

och bestämmelser skulle undergå revision, och jag, såsom ofvan påpekats, ej kommit

till erfarenhet af att en dylik revision redan nu är af behofvet påkallad, inskränker

jag mig till att, ifråga om de förslag till ändring eller fullständigande

af yrkeslagens stadganden, som varit under Riksdagens behandling, framhålla

följande:

Hvad såväl från Kungl. Kommerskollegium som yrkesinspektörer framhålles

om önskvärdheten af att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas

råd och upplysningar i afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande

m. m. inhämtas, torde visserligen hafva sitt berättigande, men om

ett stadgande i sådant syfte skulle komma till stånd, borde detta, enligt min

åsikt, ej innebära något tvång för vederbörande att inhämta dessa upplysningar,

utan endast att det stode dem fritt att göra detta, och att yrkesinspektörerna då

hade skyldighet att lämna dylika, ty att i detta såväl som andra fall lägga sådan

makt i händerna på yrkesinspektörerna att de hafva rätt att ingripa, innan det

först visat sig, att stadgandena från vederbörandes sida ej efterlefvas, kan väl icke

gärna anses välbetänkt.

I anslutning härtill synes det mig icke i någon mån böra ifrågakomma

något stadgande om förbud mot försäljning inom landet af maskiner eller af äldre

ångpannor utan erforderliga skyddsanordningar, synnerligast som lokala förhållanden

vid maskinernas uppsättande kunna göra, att utmärkta sådana anordningar lätt anbringas

i samband med uppförandet af fabriksbyggnaden; och kontrollen öfver att

ett stadgande i nämnda syfte efterlefdes skulle dessutom blifva alltför kostbar och

ej effektiv.

I fråga om föreslagna åtgärder till förebyggande af att ny ägare af industriell

anläggning kan komma att sakna kännedom om förelägganden och andra

meddelanden, som tidigare ägare emottagit af yrkesinspektör, torde, vare sig skyl

-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 63

dighet att bevara vissa handlingar förefunnes, eller diarier vid industriella anläggningar

förvarades, däri yrkesinspektörerna antecknade de meddelanden, till hvilka

de funne anledning, något stadgande i sådant syfte ej böra ifrågakomma, emedan

nye ägaren därigenom icke kan anses nöjaktigt hafva fått del af föreläggandet;

utan torde i dylika enstaka fall föreläggandet böra meddelas af yrkesinspektören

eller skriftligen på annat sätt komma nye ägaren till del.

Hvad åter rörer frågan om stadgande af förbud mot användande af kvinnliga

arbetare för skötande af ångpanna och motor eller för rengörande eller smörjande

af i gång varande maskin eller kraftledning, äfvensom hvad rörer frågan om

desinfektion af lump, torde en utredning af dessa frågor i syfte att få stadganden

till stånd hafva fog för sig.

Hvad som framhållits om att gifva yrkesinspektörerna rätt att meddela ägare

af industriell anläggning föreläggande vid äfventyr af straffpåföljd synes mig icke

i ringaste mån förtjäna afseende, synnerligast som det väl ej kunde uppstå ens

förslag om annat, än att frågan, huruvida straffpåföljd på ett dylikt föreläggande

skulle följa, borde af domstol eller annan myndighet pröfvas, hvadan en anmälan

mot den tredskande med begäran om anställande af åtal är lika effektiv.

Hvad slutligen beträffar frågan att genom lagstadganden söka få fastslaget

skillnaden mellan fabriks- och handtverksrörelse, synes den mig hafva skäl för sig;

dock torde härutinnan böra framhållas önskvärdheten af, att kvarnar samt smidesoch

snickeriverkstäder m. fl. dylika anläggningar, som äro af den beskaffenhet, att

desammas hufvudsakligaste verksamhet endast fyller närliggande orts behof, såsom

hittills räknas till handtverksrörelse, enär skäl vare sig i statistiskt hänseende eller

åt annan anledning ej förefinnes, att sådana föreskrifter, som de för industriell anläggning

gällande, skulle på dem tillämpas, utan tvärtom, enär dylika mindre anläggningar

ej hafva regelbunden och jämn sysselsättning.

Kungl. Majrts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län: — — —

Det måste, såsom Riksdagen i sin framställning erinrat, ligga i sakens natur, att sådana

bestämmelser som de ifrågavarande, hvilka afse att reglera ekonomiska och andra

förhållanden inom det i våra dagar i snabb utveckling stadda och hastiga växlingar

underkastade näringslifvét, jämförelsevis ofta behöfva undergå en mera eller

mindre fullständig omarbetning för att vara väl lämpade efter dessa förhållanden,

och det bör då vara af särskild vikt att i tid tillses, om de första på förevarande

område i ett land tillkomna lagbestämmelser, hvartill de nu åsyftade äro att hänföra,

kräfva förändringar eller tillägg för att kunna rätt motsvara sitt ändamål.

Erfarenheten inom rikets olika delar torde hafva ådagalagt, att i ämnet gällande

bestämmelser, om de än i allmänhet visat sig tillfredsställande, dock i vissa

hänseenden äro bristfälliga och tarfva omarbetning. Åtminstone är förhållandet

sådant hvad detta län beträffar.

Kronolänsmannen

i

Kungsbacka

fögderis

norra distrikt.

(Forts).

K, B. i Göteborgs

och

Bohus län.

64

REVISION AE YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Göte

borgs

och

Bohus län.

- (Forts.)

Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser följaktligen, att den ifrågasatta revisionen

bör komma till stånd.

Vidkommande de särskilda punkter, som därvid böra komma under omarbetning,

så äro i Riksdagens skrifvelse angifna åtskilliga ändringsförslag, bland

hvilka det viktigaste torde vara det, som angår bestämmandet af gränsen mellan

fabrik eller industriellt yrke och handtverk.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har varit i tillfälle att erfara, hvilka olägenheter

uppstå genom den brist på närmare bestämmelser i fråga om denna gräns,

som vidlåder såväl här ofvan omnämnda båda lagar som ock lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, och Kungl. Maj:ts

befallningshafvande finner det vara alldeles nödvändigt, att, så vidt möjligt är, tydliga

föreskrifter komma till stånd angående denna gräns, särskildt af den anledning,

att vid sidan af lagen den 17 oktober 1900 ännu gäller nådiga förordningen den

18 november 1881 angående minderårigas användande vid fabrik med mera, i

hvad denna förordning afser handtverk eller annan handtering, som icke skäligen

må anses för fabriksrörelse.

I särskildt ärende har Kungl. Maj:ts befallningshafvande haft att afgöra, huruvida

viss bokbinderirörelse borde hänföras till den ena eller andra kategorien, i

det en bokbindare, som anmält, att han använde minderåriga i sin rörelse, sedermera

återkallade denna sin anmälan, enär hans bokbinderi vore handtverk, och

han således jämlikt 1 § i lagen den 17 oktober 1900 icke vore skyldig göra

någon dylik anmälan beträffande bokbinderirörelsen. Sedan utredning vunnits, att

antalet arbetare vid bokbinderiet växlat mellan 5 och 8, att omsättningsvärdet

under sistförflutna tio år varit 10- å 15,000 kronor årligen, att de maskiner,

som begagnades i bokbinderiet, voro sex hjälpmaskiner, däribland en häftmaskin,

hvilka alla drefvos uteslutande med handkraft, och att arbetet i bokbinderiet nästan

uteslutande utfördes på beställning, fann länsstyrelsen genom resolution den 30

maj 1902 skäligt förklara, att bokbinderiet i det hänseende, hvarom fråga vore,

icke kunde betraktas som fabrik utan vore som handtverk att anse. Vederbörande

yrkesinspektör hade i afgifvet yttrande i saken sökt göra gällande en motsatt

mening, men han öfverklagade icke Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut,

hvilket således blef gällande.

Yrkesinspektörerna i riket hafva sedermera vid sammanträde den 28 november

1902 för vinnande af samstämmighet i afseende på bedömande af merberörda

gränsfråga kommit öfverens om vissa bestämmelser att därvid lända till

efterrättelse, och föreställer sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att gränsen mellan

industri- eller fabriksrörelse och handtverk lämpligen kan fixeras i enlighet med.

dessa bestämmelser, dock med den förändring, att yrkesrörelse med motor skall,

för att hänföras till industri, någon gång under året sysselsätta minst ett visst

antal, förslagsvis sex arbetare, på samma arbetsplats, hvilken förändring, såsom

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

65

tekniska samfundet i Göteborg framhållit, påkallas af det förhållande, att elektrisk

drifkraft nu mera allmänt kommit till användning äfven i handtverkets tjänst.

Förslaget att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektöremas

råd och upplysningar med afseende på nödiga skyddsanordningars

anbringande med mera böra inhämtas, innan byggnadsarbetet får taga sin början,

finner Kungl. Majrts befallningshafvande med hänsyn till det ringa antal yrkesinspektörer,

som för närvarande finnas, och de stora distrikt, dem äro anvisade,

icke förtjäna något afseende. Sedan flere yrkesinspektörer blifvit anställde, synes

dock, såvida det anses, att de utan att blifva hindrade i andra och viktigare uppgifter,

kunna tillhandagå med upplysningar och råd i anmärkta hänseendet, skyldighet

böra dem åläggas att på sådant sätt kostnadsfritt biträda, om och när yrkesidkare

därom framställer begäran. Till ledning för yrkesidkarne skulle väl dock redan

nu kunna af yrkesinspektörerne utarbetas och dem tillhandahållas några allmänna

föreskrifter angående de anordningar, som vid fabriksbyggnadsföretag böra iakttagas

för beredande af skydd åt fabriksarbetarne till lif och hälsa.

Förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar

synes icke vara af nöden, då användandet af sådana maskiner redan

är i lag förbjudet.

Några föreskrifter till förekommande däraf, att ångpannor, hvilka blifvit

utdömda såsom underhaltiga, ändock komma till användning 1 industriens tjänst,

torde icke heller vara erforderliga, därest, såsom tekniska samfundet i Göteborg

ifrågasatt och Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven af egen erfarenhet har anledning

föreslå, uti 2 §, 1 mom. af lagen den 10 maj 1889 införes ett tillägg,

hvarigenom bestämmelserna i nämnda moment uttryckligen göras gällande äfven

för ångpannor, i sammanhang hvarmed då också skulle stadgas, att ångpannor icke

få tagas i bruk för industriella ändamål, förrän de i vederbörlig ordning, som

särskildt skulle bestämmas, blifvit besiktigade och för sitt ändamål godkända.

Då kokapparater under tryck synas böra vara underkastade samma bestämmelser,

som ifrågasatts för ångpannor, torde ock vara nödigt att föreskrifter, hvarigenom

detta vinnes, intagas i nyss åberopade lagrum.

Någon särskild åtgärd till förebyggande af att vid ombyte af ägare till

industrianläggning den nye ägaren kan komma att sakna kännedom om förelägganden

och andra meddelanden, som tidigare ägare emottagit från yrkesinspektören,

lärer icke böra ifrågakomma. Men på det ny ägare må kunna få taga kännedom

om dylika förelägganden och meddelanden, torde det kunna vara lämpligt att stadga

skyldighet för yrkesinspektörerna att i särskild liggare eller diariebok göra anteckning

om innehållet i gifvet föreläggande särskildt för hvarje fabrik och att hålla

vederbörande fabriksägare dessa anteckningar tillhanda.

Lika med Riksdagen anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att i lag icke bör

K. B. i Göte

borgs

och

Bohus län.

(Forts.)

9

66

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Göte

borgs

och

Bohus län.

(Forts.)

föreskrifvas någon normaldräkt för arbetare vid vissa maskiner och transmissioner,

utan att man på frivillighetens väg bör söka vinna, att arbetarne, där så behöfves,

varda försedda med en efter arbetets faror afpassad klädedräkt.

Icke heller synes förslaget om förbud att använda kvinnliga arbetare till att

sköta ångpanna eller motor eller till att rengöra eller smörja i gång varande

maskin eller kraftledning förtjäna vidare afseende. Det vore ju mycket olämpligt,

om till exempel i en syfabrik, där kanske hvarje symaskin drifves af en elektrisk

motor, kvinnlig arbetare icke skulle få begagnas för motorns skötsel. Liknande är

förhållandet med hvarje mindre mejeri.

Att frågan om desinfektion af lump kunnat anses böra blifva föremål för

närmare utredning vid en blifvande revision lärer bero på, att en sådan desinfektion

ansetts kunna förekomma de sanitära vådorna vid fabrikation af shoddy och vadd.

Det torde dock icke vara genom desinfektionstvång, som farorna af sådan fabrikation

för arbetarnes hälsa förhindras, tv det är icke faran af smitta från lumpen,

som gör denna industri så hälsovådlig, utan orsaken därtill är att söka i det farliga

dammet, som uppstår under fabrikationen, och som arbetarne måste inandas,

och denna fara skall väl bekämpas på annat sätt för att kunna öfvervinnas. Då

därtill kommer, att införande af desinfektionstvång för lump skulle på det kännbaraste

beröra sådana storindustrier som textilfabriker af visst slag och pappersfabriker

och försvåra eller till och med, åtminstone delvis, omöjliggöra dessa industrier,

och att så nyligen som den 3 november 1899 förut, till förekommande

af kolerasmittans införande i riket, påbjudet desinfektionstvång för importerad lump,

efter sakkunniga myndigheters hörande, blifvit upphäfdt, föreligga enligt Kungl. Maj ris

befallningshafvandes förmenande icke giltiga skäl att nu ifrågasätta, att sådant tvång

åter varder i lag stadgadt och utsträckt äfven till den inhemska lumpen.

För att gifva större eftertryck åt yrkesinspektörernas förelägganden har ifrågasatts

att bekläda dessa tjänstemän med befogenhet att meddela föreläggande vid

äfventyr af straffpåföljd. Häremot anser Kungl. Majris befallningshafvande, i likhet

med Riksdagen, stora betänkligheter möta och håller således före, att något stadgande

i sådant syfte icke bör komma till stånd.

Då det kan förekomma, att arbetare olofligen borttaga skyddsanordningar,

som i fabrik åvägabragts i enlighet med vederbörligen meddelade föreskrifter, och

olyckor därigenom kunna uppstå för arbetarne, torde till förekommande häraf böra

stadgas straffpåföljd för arbetare, som gör sig skyldig till sådant tilltag.

I afseende å nådiga kungörelsen den 24 januari 1896 angående hvad till

beredande af kännedom om olycksfall i arbete iakttagas bör, sådan den lyder enligt

sedermera däri gjorda ändringar, anser sig Kungl. Majris befallningshafvande böra erinra

om det mindre lämpliga däri, att jämlikt 1 § anmälan om arbetares olycksfall skall

i stad, där poliskammare finnes, utom i Stockholm, göras hos magistraten, hvilken

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

67

enligt 2 § skall öiversända anmälan till yrkesinspektören med tillkännagifvande, K. B. i Götehuruvida

polisförhör i anledning af olycksfallet ägt rum eller förordnande därom b°r,ss °,ch

111 0 . . , 1-111 Bohus lan.

meddelats. Da magistraten 1 sådan stad icke kan lämna ett dylikt tillkännagifvande (Forts.)

utan att först inhämta upplysning från poliskammaren angående de förhållanden,

detsamma bör angifva, vore det ju mera praktiskt, att anmälan gjordes direkt

hos poliskammaren, och att denna myndighet finge öfvertaga magistratens nämnda

åliggande.

Ifrågasättas kan väl ock, huruvida icke den i i § stadgade anmälningsskyldigheten

borde äfven för enskild rörelse, däri arbetsföreståndare eller arbetsledare

finnes anställd, åläggas denne i stället för yrkesidkaren själf, hvilken mången gång

kan vara bosatt långt bort från arbetsstället och således icke är i tillfälle att iakttaga,

hvilka olycksfall i rörelsen inträffa.

Då det visat sig vara svårt för yrkesidkarne att inse, att de beträffande olycksfall

i arbetet hafva att göra anmälan icke blott i enlighet med nyss åberopade

kungörelse utan äfven jämlikt § 12 i lagen angående ersättning för skada till följd

af olycksfall i arbete, och det icke torde kunna förnekas, att det måste anses mindre

praktiskt att besvära dem med tvänne anmälningar angående samma olycksfall, synes

en förändring böra komma till stånd, hvarigenom sådan anordning åvägabringas,

att endast en anmälan behöfver göras om inträffadt olycksfall; och skulle för ändamålets

vinnande kunna meddelas föreskrifter i enlighet med hvad tekniska samfundet

i Göteborg föreslagit.

Beträffande lagen om minderårigas och kvinnors användande till arbete i

industriellt yrke, så har redan här ofvan förslaget, att kvinnor icke skulle få användas

vid skötsel af ångpanna eller motor eller till att rengöra eller smörja i gång varande

maskin eller kraftledning, varit föremål för yttrande.

Då, såsom Tekniska samfundet i Göteborg erinrat, arbetsgivare till följd af

lagens bestämmelser om inskränkt arbetstid för minderåriga i regel äro mindre benägna

att i sitt arbete antaga minderåriga, hvilka jämlikt dessa bestämmelser icke

få arbeta så länge och å samma tid som de vuxne arbetarne, utan i allmänhet

endast användas till hjälparbeten åt dessa senare, som följaktligen skulle blifva

störda i sitt arbete därigenom, att de minderåriga icke kunde biträda dem under

hela arbetstiden, och då häraf blifver en följd, att minderåriga ofta måste gå sysslolösa

och långt ifrån att därunder kunna vara hemmen till något stöd eller bidraga

till sitt uppehälle, ofta förfalla till ett lättjefullt och lastbart lif, hvaraf skadliga

verkningar för hela deras lefnad kunna uppstå, synes det vara af synnerlig vikt att

söka så mycket som möjligt inskränka gränsen för minderårigheten beträffande

arbetare i industriellt yrke men utvidga den för dem medgifna arbetstiden per

dygn. A andra sidan gäller det att tillse, huruvida någon förändring kan böra

göras i afseende å gränsen nedåt för minderåriga arbetares ålder, så att denna

68

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Göte

borgs

och

Bohus län.

(Forts.)

Göteborgs

textilindustri

för envig.

gräns sättes högre än nu för att lämna barnen tillfälle att inhämta mera undervisning,

innan de öfvergå till industriens tjänst. Tekniska samfundet i Göteborg

har i detta ämne framlagt visst förslag, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser

vara värdt beaktande och hvilket innefattar, att åldersgränsen för minderåriga nedflyttas

från 18 år till 16, men uppflyttas till 13 från 12 år, och att alla minderåriga

tillåtas arbeta högst 10 timmar af dygnet. Ifrågasättas kan dock, huruvida

icke för minderårig, som icke fyllt 14 år, • arbetstiden borde inskränkas till högst

6 timmar af dygnet.

Ett särskildt önskemål beträffande minderårigas arbetstid har framhållits af

Göteborgs textilförening och en ledamot af tekniska samfundet i Göteborg, nämligen

att, då för beredande af ledighet åt arbetarne inom fabriksindustrien under

lördagseftermiddagen, hvilket arbetarne visat sig mer och mer eftersträfva, det blefve

nödigt, att öfriga dagar under veckan arbetet påginge 10V2 timmar, medgifvas måtte,

att arbetstiden för minderåriga finge utsträckas till samma tid, enär eljest svårighet

mötte för deras användande i fabriksarbetet, sedan det ordnats på nämnda sätt,

hvilket redan inom textilindustrien i många fall ägt rum; och synes det Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, som om detta önskemål borde kunna tillfredsställas, därest vid

en närmare undersökning af på saken inverkande förhållanden icke skulle sig visa,

att betänkliga hinder därför möta.

Hvad slutligen angår lagen rörande ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete, så torde äfven denna lag, i dess 2 §, hafva behof af närmare bestämmelser

i fråga om vissa däri uppräknade tillverkningars och rörelsers storlek och

beskaffenhet för erhållande af en bestämd gräns för lagens verksamhetsområde, som

dessa näringar icke tillhöra, därest de rätteligen äro att anse blott som handtverk.

Därjämte synes här äfven kunna ifrågasättas, huruvida icke arbetsledare vid

enskild yrkesidkares rörelse borde åläggas att i stället för yrkesidkaren göra sådan

anmälan om olycksfall, som omförmäles i 12 §.

Göteborgs textilindustriförening: — — — Hvad då först angår frågan

om gränsen mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, torde det vara

af vikt att erinra om en industrigren, som, fastän den är en ibland de större i

landet, icke arbetar på hvad man i allmänhet kallar fabriksmässigt sätt eller med

arbetarne sammanförda inom vissa lokaler, utan som fördelar och utlämnar arbetet

till utförande i arbetarnes hem. Föreningen syftar härmed på den s. k. konfektionsindustrien,

som har sina hufvudorter i Stockholm, Borås och Vingåker, och som

bedrifver sådan masstillverkning af kläder och klädesplagg, som ej faller inom det egentliga

skrädderiyrket. Denna rörelse, hvars årstillverkning torde uppgå till 30 millioner

kronor, tillgår sålunda, att köpmannen-tillverkaren låter tillskära plaggen och sedermera

utlämnar dem till syrning, vanligen mot ett synnerligen lågt ackordspris, till

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

69

fattiga hustrur och flickor; härigenom besparas icke blott kostnaderna för fabriksanläggning

och verkstad, utan arbetaren, som utsättes för onaturligt låga ackordspriser,

tvingas att för sitt uppehälle arbeta öfver sin förmåga. I många af de

hem, där sådan tillverkning bedrifves, torde de sanitära förhållandena vara sådana,

att de därifrån utgående alstren kunna antagas bidraga till spridningen af tuberkulos

och andra smittosamma sjukdomar. Då föreskrifterna för industriella anläggningar

allt mera skärpas, synes det föreningen vara uppenbart, att eu hemindustriell verksamhet

af sådan natur som den ifrågavarande, hvilken kan medföra hygieniska

vådor af vidtgående beskaffenhet, och som därtill af skäl, som förut antydts, i

många eller kanske de flesta fall medför ett allt för hårdt utnyttjande af arbetarens

arbetskraft, icke borde få förblifva alldeles okontrollerad-.

Att åstadkomma kontroll är i förevarande fall icke lätt, men såsom en första

åtgärd torde det vara lämpligt att föreskrifva, att en hvar, hvilken såsom yrke

utöfvar sådan verksamhet, hvarvid arbetarne sysselsättas i hemmen, skall hafva

skyldighet att till viss myndighet aflämna uppgift en gång årligen öfver namn,

ålder, stånd och adress å alla de arbetare, som under året sysselsatts med sådant

arbete. Sedan denna uppgift inkommit, bör hälsovårdsnämnd eller polismyndighet

erhålla del däraf för att företaga behöflig inspektion, rörande hvilken rapport lämpligen

torde kunna afgifvas till Kungl. Kommerskollegium eller dess arbetsstatistiska

afdelning, som därefter skulle hafva att afgifva en sammanfattning och, i händelse omständigheterna

därtill föranleda, en framställning till Kungl. Maj:t rörande hvad som

under granskningen af de inkomna rapporterna förekommit, ankommande det sedermera

på Kungl. Maj:t att till riksdagen aflämna nådig proposition om åtgärder, som

lämpligen böra vidtagas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer föreningen om antagande af

en sådan lagbestämmelse:

att en hvar, hvilken såsom yrke bedrifver sådan verksamhet, hvarigenom

arbetare sysselsättas i hemmen med sömnad eller annat arbete, må vara skyldig att

till vederbörande myndighet göra anmälan därom samt vid början af hvarje år

lämna uppgift om namn, stånd, ålder och adress å de arbetare, som han under

året användt i och för bedrifvandet af sitt yrke;

att hälsovårdsnämd eller annan myndighet måtte åläggas inhämta upplysningar

angående dessa arbetares hälsotillstånd, arbetstid, bostadsförhållanden och i

allmänhet de förhållanden, hvarunder ifrågavarande arbete bedrifves;

att dessa redogörelser må aflämnas till Kungl. Kommerskollegium eller dess

afdelning för arbetsstatistik, som har att bearbeta de i dem innehållna uppgifterna

och sammanföra dem till en klar och öfverskådlig sammanställning; och

att de åtgärder, som framgå af den sålunda föranstaltade utredningen, måtte

för besluts fattande framläggas inför Riksdagen.

Göteborgs

textilindu

striförening.

(Forts.)

?o

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Göteborgs tex

tilindnstriföre

ning.

(Forts.)

Vidkommande lämpligheten af att vid fabrikers anläggande samt om- och

tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars

anbringande m. m. inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet

tager sin början, finner föreningen visserligen önskvärdt att så i allmänhet

skedde, särskildt beträffande t. ex. ventilationsanordningar, hvilka icke utan svårighet

kunna vidtagas efter anläggningens fullbordande. Mot en lagstiftning, åsyftande

bestämdt förbud för fabrikant att vidtaga byggnadsarbete, innan granskning af byggnadsritning

skett genom inspektör, hyser föreningen dock stora betänkligheter, dels

emedan byggnadsarbetet möjligen skulle kunna fördröjas genom inväntande af inspektörens

utlåtande, dels emedan inspektörernas tid härigenom skulle alltför strängt

upptagas, och dels emedan en granskning på papperet ingalunda kan motsvara en

verklig undersökning på ort och ställe, hvilken i främsta rummet torde vara ett

åliggande för bemälde inspektörer. Föreningen anser därför den lämpligaste ordningen

vara den, att yrkesinspektör må äga skyldighet, då anhållan därom framställes,

att lämna upplysning om och yttrande öfver hvad som vid fabriks anläggande

samt om- och tillbyggnad är att iakttaga med afseende å skyddsanordningars

anbringande m. m., och uttalar sig föreningen för att ett sådant stadgande må

komma till stånd, under själfskrifven förutsättning, att den fabriksägare, som i förväg

inhämtat sådant yttrande af yrkesinspektör, icke må kunna åläggas att förändra

eller borttaga de sålunda föreskrifna anordningarne på egen bekostnad, därest de

utförts i noggrann öfverensstämmelse med föreskriften.

Sedan lagen angående minderårigas och kvinnors användande till industriellt

yrke tillkom, har inom fabriksarbetarnes krets den önskan gjort sig alltmer gällande

att få åtnjuta samma förmån, som beredes hvarje fabriksarbetare i England, nämligen

fri lördagseftermiddag. Obestridligt är, att en sådan lördagsaftonhvila är af stor betydelse

icke blott i socialt afseende, utan äfven genom det tillfälle den bereder

arbetaren att uthvila muskler, nerver och sinne, något som isynnerhet för den ungdomlige

arbetaren och den i industriellt yrke använda kvinnan torde vara af stor

vikt. Ett antal arbetsgifvare hafva därför, med behjärtande af dessa skäl, sökt

ordna arbetstiden så, att arbetet kunnat afslutas lördagsmiddag, hvilket skett därigenom,

att arbetstiden under veckans fem första dagar bestämts till iof timmar

och under lördagen till 6 — 7 timmar.

Nyssberörda lag föreskrifver emellertid i § 3, att minderårig arbetare, som

fyllt tretton år, icke må i arbete användas mer än högst tio timmar af dygnet.

Det säger sig själft, att denna föreskrift vid den praktiska tillämpningen förorsakar

svårt hinder i arbetet vid de fabriker, där man är hänvisad att sysselsätta ett

flertal sådana minderåriga arbetare men infört förut omnämnda arbetstid af 10 *

timmar under fem dagar i veckan för de vuxne arbetarne. Dels är det nämligen

nästan omöjligt att hålla en dylik ungdomsskara i ordning, när den skall ut eller

in i fabriken, dels blir arbetet mer eller mindre förlamadt under den halftimme, då

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

71

de minderårige icke deltaga däri. En lika arbetstid vore därför önskvärd och hafva ^^.ysrTde

yrkesinspektörer, med hvilka medlemmar af föreningen rådgjort, icke hyst någon

betänklighet emot förslaget att för äldre minderåriga bestämma en maximiarbetstid (Forts.)

af 10.V timmar under veckans fem första dagar, under förutsättning att sammanlagda

arbetstiden under veckan ej uppgår till mer än 59 timmar, hvarigenom en

arbetshvila af 11 dygn skulle kunna beredas alla arbetare; en sådan hvilotid skulle

obestridligen också vara till större nytta än den halftimme, som under nu gällande

förhållanden kan beredas den ungdomlige arbetaren. Föreningen hemställer därför

om medgifvande att arbetstiden i förevarande fall må kunna utsträckas till 10),

timmar under ofvan antydda förutsättning.

I ofvan anförda lag liar bestämmelsen om tio timmars arbetsdag sin tillämpning

på minderårig, som fyllt tretton, men cj aderton år. Hvad den förra åldeisgränsen

angår, framflytta, som bekant, åtskilliga utländska lagstiftningar densamma

till fjorton år och det torde i vårt land ofta förekomma, att barn för att erhålla

anställning i industriellt yrke, få afsluta sin folkskoleundervisning med det stadgade

minimimåttet af kunskaper, under det att de, om nyssnämnda åldersgräns framflyttades

med ett år, skulle kunna förvärfva sig ett vida större mått af kunskaper

samt äfven, därest sådant anses lämpligt, hafva afslutat sin konfirmationsundervisning

före uppnådda fjorton år.

Däremot torde den andra åldersgränsen utan skada kunna nedflyttas till

fyllda sjutton år, emedan arbetaren redan vid denna tid torde kunna anses v ara

fullt utvecklad, och lagen om tiden, då kvinna må ingå äktenskap, äfven gifvei antydan

härom. Förmånen för arbetaren att få minderårighetsåldern nedflyttad till

sjutton år torde ock vara påtaglig, emedan han härigenom erhåller beiåtagande

till högre aflöning och sålunda tidigare kommer i en lyckligare ekonomisk

ställning.

På grund af det anförda anser sig föreningen därför böra i ett sammanhang

yrka, att § 3, mom. 1 af lag angående minderåriges och kvinnors användande till

industriellt yrke den 17 oktober 1900 må erhålla följande förändrade lydelse:

»Till arbete i industriellt yrke må minderårig, som ej fyllt fjorton år, användas

högst trettiosex och annan minderårig, som ej fyllt sjutton år, högst femtionio

timmar i veckan, dock så att den dagliga arbetstiden i intet fall må öfverstiga

sex timmar för minderårig, som ej fyllt fjorton år, och tio och en half

timmar för annan minderårig, sona ej fyllt sjutton år.»

Hvad angår öfriga punkter i Riksdagens skrifvelse, synas de samtlige näimast

kunna hänföras till ordningsföreskrifter, utom hvad angår förslaget om yrkesinspektörs

rätt att kunna meddela viss straffpåföljd, rörande hvilket Riksdagen uttalat,

att alltför stora betänkligheter synas möta. Föreningen delar denna uppfattning

och finner det olämpligt att tillerkänna yrkesinspektörerna sådan befogenhet.

72

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam*

fundet i Göteborg.

Tekniska samfundet i Göteborg: Vid Tekniska samfundets i Göteborg

sammanträde den 23 november 1903 beslöt samfundet:

dels att uttala sig för önskvärdheten af en revision af lagen om skydd mot

yrkesfara jämte därmed sammanhängande författningar och bestämmelser;

dels att, utan att för det dåvarande vilja göra något uttalande om revisionens

beskaffenhet och omfattning, uppdraga åt sin nämnd att jämte meddelande om förenämnda

beslut öfverlämna såväl ett af en inom samfundet tillsatt kommitté affattadt,

tryckt förslag (Tekniska samfundets handlingar, 1903, n:o 11) till betänkande i

anledning af väckt fråga om revision af lagen angående skydd mot yrkesfara m.

m., som ock ett stenografiskt referat af den vid nämnda sammanträde förda diskussionen.

Det omförmälda förslaget till betänkande var af följande lydelse:

Undertecknade, som af Tekniska samfundets nämnd erhållit uppdrag att afgifva

utlåtande i anledning af väckt fråga om revision af lagen angående skydd mot

yrkesfara den 10 maj 1889 och lagen angående minderårigas och kvinnors användande

till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900 jämte andra med dem

samband ägande lagar och författningar, få härigenom afgifva följande betänkande:

Hvad först vidkommer revisionen af lagen angående skydd mot yrkesfara

finna kommitterade de uti lagens första paragraf använda ordalagen för angifvande af

lagens omfattningsområde vara allt för sväfvande, och har det i praktiken visat sig

medföra stora svårigheter att med ledning af lagens bestämmelser kunna afgöra,

huruvida en viss verksamhet rätteligen är att hänföra till industriellt yrke eller handtverksmessig

näring.

Kommitterade anse det därför vara af synnerlig vikt, att en fullt tydlig gränsskilnad

emellan de angifna verksamhetsområdena i lagen införes.

Det har föreslagits, att gränsen emellan fabriksmessig drift och handtverksmessig

näring borde bestämmas sålunda, att rörelse alltid skulle anses såsom industri,

därest för rörelsen användes motor eller kreatursvandring, utan hänsyn till det

antal arbetare, som vid rörelsen användes, och att rörelse, för hvilken motor eller

kreatursvandring icke användes, skulle anses såsom industri, därest tio arbetare

i rörelsen sysselsattes, samt att rörelsen i annat fall skulle anses såsom

handtverk.

Dessa bestämmelser kunna icke enligt kommitterades förmenande lämpligen tjäna

såsom norm vid afgörande af frågan, huruvida en viss verksamhet skall anses såsom

industriell verksamhet eller såsom handtverksrörelse.

Sedan numera elektrisk drifkraft mera allmänt kommit till användning i

handtverkets tjänst, torde elektriska motorer, ofta med synnerligen ringa kraftutveckling,

användas vid utöfningen af en hel mängd yrken, utan att deras utöfvande

kan anses såsom industri.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

73

Så förekommer veterligen i Göteborg flere arbetsställen, hvarest drilkraften Tekniska samerhålles

genom elektrisk motor, och i hvilka rörelser sysselsättas tre eller fyra Göteborg.

kvinnor, exempelvis vid symaskiner och andra lättare maskiner. (Forts.)

För så vidt ej berörda verksamhetsgrenar drifvas i större omfattning, kunna

desamma icke lämpligen hänföras till industriell rörelse.

Kommitterade anse därför, att gränsen mellan industri och handtverk borde

bestämmas sålunda:

att till industriellt yrke skall hänföras

dels hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller

kreatursvandring, och som någon gång under året på en gång använder på samma

arbetsplats minst 6 (sex) arbetare, minderårige däri inberäknade, och

dels hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring, som icke drifves med motor

eller kreatursvandring, men som någon gång under året på en gång använder på

samma arbetsplats minst i o (tio) arbetare, minderårige däri inberäknade,

samt att de uti lagen närmare angifna rörelserna, som icke uppfylla någon

af förenämnda fordringar, skola anses såsom handtverksmässiga näringar.

Uti andra paragrafen, första momentet af lagen angående skydd mot yrkesfara

föreskrifves, att yrkesidkare skall vidtaga alla de anordningar, som i afseende å

maskiner och redskap äro nödiga för att skydda hos honom anställde arbetares

lif och hälsa.

Då det emellertid visat sig, att upprepade olycksfall inträflat tillföljd däraf,

att gamla och för sitt ändamål olämpliga ångpannor användts vid åtskilliga industriella

verk, och då ångpannor ofta icke rubricerats under uttrycken »maskiner

och redskap», anse vi, att ett förtydligande af lagen i denna del bör inryckas, så

att föreskriften uti berörda moment uttryckligen kommer att omfatta jämväl skyddsåtgärder

vid ångpannor.

Dessutom anse kommitterade, att en iagstadgad bestämmelse borde meddelas

därom, att ångpannor och kokapparater icke må tagas i anspråk för industriella ändamål,

förrän genom i vederbörlig ordning företagen besiktning utrönts, att ångpannan eller

kokapparaten är för det med densamma afsedda ändamålet fullt brukbar.

Då emellertid ett verksamt skydd mot olycksfall i arbetet icke torde kunna

vinnas enbart genom lagbestämmelser om vidtagande af äfven de bästa skyddsanordningar,

därest icke arbetarne själfva äga full kännedom om de olika maskinernas

riktiga skötsel, torde föreskrift i lag böra lämnas om skyldighet för arbets ledare

vid sådana rörelser, som af lagen omfattas, att innan skötseln af en maskin eller

apparat anförtros till en arbetare, lämna denne föreskrift om maskinens eller apparatens

rätta skötsel äfvensom om de försiktighetsmått, som vid maskinens skötsel

böra iakttagas till förekommande af olycksfall.

Önskvärdt vore äfven, att till förekommande af olycksfall i arbetet i lag

infördes anvisning därom att, innan nya fabriker anläggas eller äldre fabriker om

io

-

74

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam

fundet i

Göteborg.

(Forts.)

byggas, yrkesidkaren bör låta vederbörande yrkesinspektör afgifva utlåtande, huruvida

de föreslagna anordningarne kunna anses vara fullt betryggande.

Att, såsom föreslagits, uti lag stadga, att försäljning af maskiner och

redskap inom riket icke skulle vara tillåten, därest icke maskinerna eller redskapen

vore försedda med fullt betryggande skyddsanordningar, anse kommitterade vara

mindre lämpligt, enär yrkesidkare redan kan vara i besittning af dylik skyddsanordning

eller kan önska att själf tillverka sådan för sitt speciella behof.

För öfrigt anse kommitterade att, om åt lagens andra paragraf, moment i

gifves den affattning, kommitterade föreslagit, dessa bestämmelser äro fullt tillräckliga

för det med desamma afsedda ändamålet.

Ehuru kommitterade tillfullo inse fördelarne däraf, att alla vid vissa maskiner

och transmissioner sysselsatte arbetare använda en efter sysselsättningens och yrkets

faror bättre afpassad klädedräkt än den nu brukliga, anse kommitterade likväl icke,

att i lag bör lämnas föreskrift om skyldighet att vid dylikt arbete använda en viss

normal dräkt.

På frivillighetens väg torde de önskade reformerna i klädedräkten småningom

kunna genomföras, i synnerhet sedan arbetsgifvarne själfva numera enligt lagen om

ersättningsskyldighet till följd af olycksfall i arbetet torde vara särskildt angelägna att

så vidt möjligt undvika olyckshändelser vid sina anläggningar.

Förslaget att genom föreskrifter om desinfektion ingripa till skydd mot

smitta genom lump synes kommitterade icke lämpligen böra behandlas i denna

ordning, utan torde förslaget böra hänskjutas till behandling af hälsovårdsnämnder

eller andra sakkunniga.

Föreskriften uti 2 §, mom. 2 under h), att om från en motor kraft ledes

till flere våningar eller rum, sådan anordning eventuellt kan få användas, att signal

om maskinens afstannande kan gifvas från hvarje arbetsrum, synes vara fullt betryggande

endast under den förutsättning, att den använda motorn är af beskaffenhet

att hastigt kunna i sin rörelse afstannas.

Enligt vårt förmenande bör tillägg af angifvet innehåll göras i lagen.

För att erhålla möjligast verksamma skydd mot olyckshändelser fordras emellertid

icke blott, att skyddsåtgärderna finnas i lag föreskrifna, utan det fordras äfven,

att nödig tillsyn öfvas däröfver, att lagens föreskrifter i praktiken tillämpas, hvilken

tillsyn som bekant verkställes genom vederbörande yrkesinspektörer.

Under den tid, ifrågavarande lag varit gällande, lärer det emellertid visat

sig hafva varit förenadt med svårigheter att i vissa fall kunna förmå en del yrkesidkare

att efterkomma yrkesinspektörernas föreskrifter angående anbringande af nödiga

skyddsanordningar inom deras verkstäder.

Den form för föreläggandenas meddelande, som finnes i lag stadgad,

kan vålla olägenheter därigenom, att meddelandet kommer att förläggas, eller att

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

75

vid affärsöfverlåtelser förre ägaren underlåter att till nye ägaren öfverlämna sådant

meddelande.

Dessa olägenheter skulle emellertid, utan att vare sig yrkésidkarne eller

yrkesinspektören därigenom betungades med ytterligare skrifverier, på ett fullt effektivt

sätt kunna undanrödjas därigenom, att i lag stadgades skyldighet för utöfvare

af yrke, som uti ifrågavarande lag afses, att vid anläggningen hålla och omsorgsfullt

förvara en liggare eller diariebok, uti hvilken vederbörande yrkesinspektör

skulle vara skyldig att anteckna de framställningar, hvartill han med anledning af

anordningarnes vid anläggningen beskaffenhet kunde finna sig föranlåten.

För att gifva större eftertryck åt yrkesinspektörernas förelägganden har föreslagits,

att åt yrkesinspektörerna skulle inrymmas befogenhet att meddela yrkesidkare

föreläggande att inom viss tid vidtaga vissa förändringar i anordningarne

vid deras anläggningar vid äfventyr för underlåtenhet härutinnan af straffpåföljd.

Detta förslag kan emellertid icke vinna kommitterades godkännande.

Dels torde i allmänhet en så extraordinär åtgärd, som att tillägga yrkesinspektörerna

myndighet att stadga straffpåföljd för underlåtenhet att efterkomma

deras föreskrifter icke vara af behofvet påkallad, och dels torde det icke vara

lämpligt att medgifva en tjänsteman en så vidsträckt myndighet uti ett så grannlaga

värf som yrkesinspektörens.

Då det afsedda ändamålet på ett fullt betryggande sätt torde kunna uppnås

genom långt ofarligare medel, anse sig kommitterade böra bestämdt afstyrka den

föreslagna lagförändringen.

Under förutsättning att kommitterades förslag angående stadgandet i lag om

skyldighet för yrkesidkare att hålla liggare eller diariebok vinner vederbörande lagstiftares

godkännande, torde det afsedda ändamålet kunna vinnas genom ett tillägg

i lagen af innehåll, att yrkesinspektörs för andra gången efter minst tre månader

afgifna meddelande om samma sak kan vinna laga kraft, om det ej inom sextio

(6o) dagar af yrkesidkaren hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet öfverklagas,

och att först försummelse att iakttaga en andra gången meddelad anvisning

kan beläggas med böter, om beslutet ej blifvit i vederbörlig ordning öfverklagadt.

Om i lag stadgades skyldighet för vederbörande yrkesinspektör att vid andra

meddelandet i samma sak uti diarieboken verkställa anteckning om hvad yrkesidkaren

har att iakttaga för rätt att fullfölja talan emot föreläggandet, skulle enligt

kommitterades förmenande genom den föreslagna lagändringen å ena sidan nödig

kraft gifvas åt yrkesinspektörernas förelägganden, och å andra sidan fullt betryggande

garantier lämnas yrkesidkarne emot Övergrepp från yrkesinspektörernas sida.

På grund af hvad sålunda anförts hemställa kommitterade, att Tekniska samfundets

nämnd måtte föreslå, att Tekniska samfundet i anledning af den ifrågasatta

revisionen af lagen angående skydd mot yrkesfara af den ro maj 1889 måtte

Tekniska sam

fundet

i

Göteborg.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam

fundet

i

Göteborg.

(Forts.)

76

besluta att hos vederbörande myndigheter hemställa, att följande tillägg och förändringar

till nämnda lag måtte fastställas, nämligen:

att beträffande följande uti lagens första paragraf omnämnda näringar, nämligen

masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som

afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster, skeppsbyggeri-, stenhuggeri-,

mejeri-, bryggeri-, mjöl-, sågkvarns- och handtverkerirörelse, uti lagen

förklaras, att till industriellt yrke skall hänföras dels hvarje sådan yrkesrörelse, idkad

såsom näring och drifven med motor eller kreatursvandring, som någon gång

under året på en gång använder på samma arbetsplats minst sex (6) arbetare,

minderårige däri inberäknade, och dels hvarje sådan yrkesrörelse, idkad såsom

näring, hvilken icke drifves med motor eller kreatursvandring, men som någon

gång under året på en gång använder på samma arbetsplats minst tio (10) arbetare,

minderårige däri inberäknade, och att sådan yrkesrörelse, som icke uppfyller

någondera af ofvan angifna villkor, skall anses såsom handtverksmässig näring;

att uti lagen införas bestämmelser därom, att ångpannor och kokapparater

icke må tagas i bruk för industriella ändamål, förr än genom i vederbörlig ordning

företagen besiktning utrönts, att ångpannan eller kokapparaten är betryggande mot

olyckshändelser;

att i lag stadgas skyldighet för arbetsledare vid sådana yrkesrörelser, som i

förevarande lag afses, att innan skötseln af maskin eller apparat anförtros till en

arbetare, lämna denne föreskrift om maskinens eller apparatens rätta skötsel äfvensom

om de försiktighetsmått, som vid maskinens skötsel böra iakttagas till förekommande

af olyckshändelser;

att genom lagstadgande lämnas anvisning därom, att vid fabrikers anläggande

samt om- och tillbyggnad af fabriksanläggningar yrkesinspektörernas råd och upplysningar

med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande m. m. bör af

yrkesidkaren i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager sin början, inhämtas;

att uti § 2, mom. 1 af berörda lag ordet »ångpannor» inskjutes efter ordet

»maskiner» samt före ordet »och»;

att uti § 2, mom. 2 under h) intages bestämmelse därom, att den uti momentet

alternativt föreslagna anordningen med signalapparat frän hvarje rum till

maskinen får användas endast i det fall, att den använda motorn är af sådan beskaffenhet,

att densamma hastigt kan stannas;

att i lag stadgas skyldighet för utöfvare af yrke, som i lagen afses, att vid

arbetsstället hålla och omsorgsfullt förvara en liggare eller diariebok, uti hvilken

vederbörande yrkesinspektör skall vara skyldig att anteckna de framställningar, hvartill

han med anledning af anordningarnes vid anläggningen beskaffenhet kan finna

sig föranlåten;

att under förutsättning däraf, att yrkesidkare ålägges fora liggare eller diariebok,

föreskrift i lag meddelas därom, att yrkesinspektörs för andra gången efter

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

77

minst tre månader afgifna meddelande i samma sak kan vinna laga kraft, om det

ej inom sextio dagar af yrkesidkaren hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet

öfverklagas, och att först försummelse att iakttaga en andra gången meddelad anvisning

kan beläggas med böter, om beslutet ej blifvit i vederbörlig ordning öfverklagadt,

med förpliktelse tillika för vederbörande yrkesinspektör att vid andra meddelandets

anteckning i diarieboken i densamma jämväl verkställa anteckning, om

hvad yrkesidkaren har att iakttaga för rätt att fullfölja talan emot andra meddelandet;

att

uti § 3 intages bestämmelse därom, att arbetare skall vara skyldig ställa

sig till noggrann efterrättelse jämväl af arbetsledare meddelade föreskrifter, samt

att- § 9 sålunda ändras, att densamma kommer att omfatta jämväl yrkesinspektörens

för andra gången rörande samma sak i diarieboken antecknade, laga

kraftvunna meddelande.

I nära samband med föreskrifterna uti lagen angående skydd mot yrkesfara

stå stadgandena angående skyldighet att om inträffade olycksfall göra anmälan till

vissa myndigheter, hvilka stadganden förekomma dels uti kungl. kungörelsen den

24 januari 1896 angående hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete

iakttagas bör och dels uti lagen angående ersättning för skada tillföljd af olycksfall

i arbete den 5 juli 1901 jämte tillhörande författningar.

Enligt nämnda kungörelse åligger det yrkesidkare eller i vissa fall arbetsföreståndare,

att, då olycksfall af viss angifven beskaffenhet vid anläggning inträffat,

därom enligt fastställdt formulär omedelbart efter fjortonde dagens från olycksfallet

förlopp, göra anmälan i Stockholm till öfverståthållareämbetet, i öfriga städer till

magistraten och å landet till vederbörande länsman, hvilken så snart ske kan efter

tagen kännedom om den gjorda anmälan skall insända densamma till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande.

Uti § 12 af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete stadgas, att vid inträffande olycksfall af viss närmare angifven beskaffenhet

arbetsgifvaren eller i visst fall arbetsföreståndaren skall, sedan han genom anmälan

från arbetaren eller eljest erhållit kännedom om olycksfallet, ofördröjligen göra anmälan

hos polismyndigheten i orten, som i sin ordning öfverlämnar handlingarne

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

De fastställda formulär, efter hvilka de olika anmälningarne skola ske, äro

i hufvudsak lika med undantag däraf, att formuläret för anmälan efter lagen af

den 5 juli 1901 innehåller orden:

»Läkarehjälp har .....

Tekniska sam

fundet

i

Göteborg.

(Forts.)

f anlitats.

(icke anlitats.

?8

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam

fundet

i Göte

borg.

(Forts.)

Uppgift, huruvida den skadade är af arbetsgifvaren försäkrad i riksförsäkrings

anstalten.

....(och därest så är fallet försäkringens omfattning)..........»,

hvilka finnas intagna i stället för orden: »Till förekommande af dylika

olycksfall för framtiden hafva vidtagits följande åtgärder», som återfinnas i formuläret

för anmälan enligt kungl. kungörelsen af den 24 januari 1896.

Det synes kommitterade uppenbart, att yrkesidkarne genom denna dubbla

anmälningsskyldighet onödigt besväras utan motsvarande nytta.

Den kännedom om inträffade olycksfall, som man genom dessa olika anmälningar

velat förskaffa vederbörande myndigheter, synes kommitterade kunna beredas

på ett enklare sätt därigenom, att anmälningsskyldigheten inskränkes till skyldighet

att omedelbart efter utgången af åttonde dagen efter det olycksfallet inträffat göra

en anmälan enligt ett fullständigt formulär, innehållande samtliga de uti ifrågavarande

två formulär förekommande uppgifter.

Det torde vidare ej vara riktigt, att anmälningsskyldigheten skall läggas uteslutande

på arbetsgifvaren, som ofta ej står i så nära beröring med sina arbetare,

att han kort efter det olycksfallet inträffat därom erhåller kännedom.

Däremot synes det kommitterade, som om anmälningsskyldigheten i första hand

borde åligga arbetsledaren, som har närmaste tillsynen öfver hvad som förefaller

inom arbetslokalerna, och först i det fall åligga- yrkesidkaren, att arbetaren eller

arbetsledaren hos yrkesidkaren gjort anmälan om olycksfallet, eller han eljes därom

erhållit kännedom.

På grund af nu anförda skäl tillåta sig kommitterade föreslå, att Tekniska

samfundets nämnd ville tillstyrka, det Tekniska samfundet måtte besluta att hos

vederbörande myndigheter göra hemställan

dels därom, att den arbetsgivare och i vissa fall arbetsföreståndare åliggande

anmälningsskyldigheten vid inträffande olycksfall måtte genom lagstadgande inskränkas

att omfatta allenast skyldighet att omedelbart efter utgången af åttonde dagen

från det arbetare, sysselsatt i sådant arbete, som afses i lagen angående skydd mot

yrkesfara af den 10 maj 1889 och lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete, drabbats af sådant olycksfall, att han däraf

ljutit döden eller blifvit oförmögen under minst åtta dagar till sådant arbete, som

vid tiden för olycksfallet motsvarat hans krafter och färdigheter, eller som skäligen

kan anses medföra döden eller annan påföljd, som enligt § 4 i lagen af den 5

juli 1901 föranleder ersättning, därom göra anmälan till vederbörande myndigheter

enligt endast ett fastställdt formulär,

och dels därom, att berörda anmälningsskyldighet genom lag ålägges arbetsgifvaren

endast i det fall, att anmälan om olycksfallet hos honom gjorts af arbetaren

eller arbetsledaren, eller han eljest därom erhållit kännedom, och att anmälningsskyldigheten

i öfriga fall må åläggas arbetsledaren.

*

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

79

Hvad slutligen vidkommer lagen om minderåriga och kvinnors användande

till arbete i industriellt yrke, torde i detta sammanhang först böra behandlas lagens

tillämpningsområde i afseende å såväl arbetare som näringar.

Beträffande lagens tillämpningsområde i hvad detsamma afser yrkesrörelse

anse kommitterade samma bestämmelser böra gälla i denna lag, som i lagen angående

skydd mot yrkesfara; och tillåta sig kommitterade att i denna del hänvisa till

hvad kommitterade anfört vid motsvarande fråga beträffande lagen angående skydd

mot yrkesfara.

Beträffande frågan om hvad som med minderårig i denna lag bör anses,

vilja kommitterade anföra följande:

Under senare år har en allmän klagan försports öfver, att arbetsklassens barn

i åldern mellan 15 och 20 år visat allt större slapphet i sederna, parad med ovillighet

och oförmåga till allvarligt arbete.

De missförhållanden, som i detta afseende råda inom vidt skilda delar af

riket, torde vara så allmänt kända och erkända, att det i detta sammanhang endast

torde vara behöfligt att göra en enkel erinran om dessa bedröfliga missförhållandens

tillvaro.

Det är en känd sak, att föräldrar ur arbetsklassen i allmänhet förlora nästan

all bestämmanderätt öfver sina barn, så snart desamma konfirmerats, hvilket

väl i allmänhet äger rum vid en ålder af 15 år.

Barnen äro vid denna tid i allmänhet befriade från skyldighet att deltaga i

undervisningen vid folkskolorna och anse sig kunna förfoga öfver sin tid efter

eget behag.

Till följd af lagens bestämmelser om inskränkt arbetstid för minderåriga äro

arbetsgifvare i regel mindre benägna att i sitt arbete antaga minderårige, enär deras

arbetstider icke kunna utsträckas öfver hela den tid, de vuxne sysselsättas i arbetet.

Då de minderårige i allmänhet endast användas till hjälparbeten åt de vuxne

arbetarne, skulle desse senares arbete störas däraf, att de minderårige icke kunde

biträda dem under hela arbetstiden.

Följden häraf blifver, att minderåriga ofta måste gå sysslolösa under den

bästa delen af sin lärotid.

Det torde vara allmänt kändt, att en yngling i åldern mellan 15 och 18

år på mycket kortare tid inhämtar ett visst mått af yrkesskicklighet, än om han

börjar lära sig yrket vid senare år.

Att arbetarne själfva. skadas genom detta system, är uppenbart. Under nuvarande

förhållanden vänja sig deras barn vid ett lättjefullt och ofta lastbart lif

under uppväxtåldern, och hemmen beröfvas den inkomst, som barnen genom sitt

arbete eljest kunnat bereda föräldrarne.

Det kan ju icke förnekas, att mindre nogräknade arbetsgifvare och okloka

eller okunniga föräldrar i saknad af lagens bestämmelser skulle kunna tvinga min

-

Tekniska sam

fundet

i Göte

borg.

(Forts.)

8o

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam

fundet

i Göte

borg.

(Forts.)

derårige till arbete, som vore för deras hälsa skadligt; men för undantagen torde

det ej vara riktigt att stifta lagar.

Erfarenheten torde emellertid hafva visat, att yrkesidkarne utan synnerlig

olägenhet skulle kunna undvara biträde af minderårig under 13 år.

Då dessa minderårige under alla förhållanden äro utsatta för större faror till

följd af öfveransträngning i arbetet än andra minderårige, och då denna klass af

minderårige bättre än öfriga äro i behof af skolundervisning, anse kommitterade, att

stora fördelar skulle vinnas därigenom, att förbud meddelades mot användande af

minderårige under 13 år till arbete i industriellt yrke.

A andra sidan torde en yngling eller kvinna i åldern mellan 16 och 18 år

utan men för hälsan kunna användas äfven till tyngre arbeten, under förutsättning

att arbetaren är frisk.

Genom föreskrift, att personer, som fyllt 16 men ej 18 år, finge i industriellt

arbete användas endast under förutsättning att genom läkareintyg styrkts, att

arbetaren icke kunde lida men af arbetet, skulle missbruk lätteligen kunna förekommas.

Om den af kommitterade sålunda förordade förändringen beträffande rätten

att till industriellt arbete använda personer under 18 år bifalles, anse kommitterade

emellertid, att lagens bestämmelser böra gälla allt industriellt arbete utan undantag.

De nu uti § 8, mom. 1 för vissa yrken medgifna undantagen kunna enligt

kommitterades förmenande icke ens under nuvarande förhållanden anses af behofvet

påkallade.

Uti de i samma moment angifna yrkesgrenar öfverlämnas just till minderårige

utförande af arbeten, som äro mycket tyngre och mera ansträngande än vid

bland annat plåtslagerier, skeppsbyggerier, maskinverkstäder, tryckerier och textilfabriker.

Om den af kommitterade föreslagna förändringen i åldersgränsen vinner lagstiftarnes

godkännande, blir det stadgade undantaget ännu mera obehöflig!, då arbetare

i åldern mellan 16 och 18 år utan inskränkning kunna få användas till nattarbete;

och måste vid sådant förhållande enligt kommitterades förmenande industriens berättigade

intressen genom den föreslagna förändringen anses vara fullt tillgodosedda.

Af förut anförda skäl och då minderårige, som fyllt elfva, men ej tolf eller

tretton år genom att användas till arbete i industriens tjänst ovilkorligen skulle

försumma sin skolundervisning, och genom arbetet utsättas för öfveransträngning,

exempelvis vid sågverken i Norrland, där arbetet lärer bedrifvas på ett synnerligen

forceradt och ansträngande sätt, anse kommitterade ej heller det uti § 8, mom. 2

medgifna undantaget vara berättigadt. Kommitterade anse vidare, att kvinnor liksom

minderåriga i allmänhet icke äga nödiga förutsättningar för att på ett tillfredsställande

sätt sköta ångpannor och motorer eller rengöra eller smörja i gång varande

maskiner eller kraftledningar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 8l

Det kan visserligen icke förnekas, att genom ett dylikt förbud mot kvinnors

och minderårigas användande till dylika arbeten rätt afsevärda olägenheter skulle

kunna tillskyndas vissa mindre industrier, såsom mindre mejerier o. d., men dessa

mindre olägenheter torde tillfullo uppvägas af de stora fördelar, som skulle vinnas

för arbetsgifvarne själfva därigenom, att kvinnor afstängdes från ifrågavarande slag

af arbeten, som de i många fall visat sig utföra på ett slarfvigt, tanklöst, för dem

själfva och deras omgifning lifsfarligt och för arbetsgifvarne onödigt dyrbart sätt.

Af anförda skäl anse kommitterade, att i lag borde intagas bestämmelse om

förbud för kvinnor att sköta motorer eller ångpannor eller att rengöra eller smörja

i gång varande motorer eller kraftledningar.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställa kommitterade, att Tekniska samfundets

nämnd måtte föreslå, det samfundet måtte besluta att hos vederbörande

myndighet tillstyrka följande ändringar och tillägg till lagen om minderårigas'' och

kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, nämligen:

att ordet »aderton» i § x emellan orden »under» och »är» utbytes emot

ordet »sexton»;

att beträffande de uti § i uppräknade yrkena masugn eller hytta, stångjärnsbruk,

manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling

af mineralrikets alster, skeppsbyggeri, stenhuggeri, mejeri, bryggeri, kvarnsamt

handtverksrörelse införes i lagen ett tillägg af enahanda innehåll, som föreslagits

beträffande lagen om skydd mot yrkesfara;

att uti § 2 ordet »tolf» emellan ordet »fyllt» och »år» utbytes emot ordet

»tretton»;

att åt § 3, mom. i gifves följande förändrade lydelse:

Till arbete i industriellt yrke må minderårig användas högst tio timmar af

dygnet;

att uti § 6 orden »och kvinna» inskjutas på två ställen, å det ena emellan

orden »minderårig» och »må» samt å det andra emellan orden »minderårig» och

»tillåtas»;

och att uti § 8 momenten i och 2 fullständigt utgå.

Det vid Tekniska samfundets sammanträde den 23 november 1903 öfver

•diskussionen hållna stenografiska referatet hade i väsentliga delar följande innehåll:

— — — Ordföranden, maskindirektör K. Killander: Det föreligger såle

des

tvänne frågor, dels huruvida en revision är önskvärd och dels i händelse så

är fallet, i hvilken riktning den bör gå.

Jag ber att få föreslå att samfundet uttalar sig om hvar och en af dessa

frågor särskildt.

(Samfundet beslutade i enlighet härmed.)

Tekniska sam

fundet

i Göte

borg.

(Forts.)

ir

82

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam

fundet

i Göte

borg

(Forts.

)

Ingeniör Gustaf Ekman: Beträffande den första frågan tror jag, att samfun

det

kan inskränka sig till att helt enkelt uttala sig för att en revision är önskvärd,

och föreslår jag, att samfundet gör ett sådant uttalande.

(Förslaget bifölls.)

Ingeniör S. feuterskiöld: Å sidan 6 af samfundets handlingar N:o ii ut

tala

sig kommitterade för att uti lagen skulle införas bestämmelser därom, att ångpannor

och kokapparater icke må tagas i bruk för industriella ändamål, förr än

genom i vederbörlig ordning företagen besiktning utrönts, att ångpannan eller kokapparaten

är betryggande mot olyckshändelser.

Det står icke, hvad kommitterade mena med kokapparater. Skall bestämmelsen

gälla alla kokapparater? Detta är ej rimligt, därför bör det stå »kokapparater

under tryck».

Vidare heter det i den följande punkten, att i lagen skulle stadgas skyldighet

för arbetsledare vid sådana yrkesrörelser, som i förevarande lag afses, att innan

skötseln af maskin eller apparat anförtros till en arbetare, lämna denne föreskrift

om maskinens eller apparatens rätta skötsel, äfvensom om de försiktighetsmått,

som vid maskinernas skötsel böra iakttagas till förekommande af olyckshändelser.

Det går ganska lätt att skrifva ihop en sådan bestämmelse, och föreskriften

äger ju all önsklig tydlighet, men huru skall den tillämpas? Är det meningen att

för hvarje maskin ha en katekes, som skall läsas upp för arbetaren, innan denne

får taga itu med arbetet. Sådant anser jag böra helt och hållet öfverlämnas till

arbetsgifvaren. En lag bör vara kort. Ju längre den är, ju mindre känner folk

till den, och desto mindre blir den efterlefd. För resten praktiseras allmänt hvad

som i denna punkt innehålles, hvadan en sådan bestämmelse icke behöfver intagas

i någon lag.

Äfvenledes anser jag kommitterades förslag, att, innan ny fabrik anlägges eller

äldre fabrik om- eller tillbygges, yrkesidkaren skulle inhämta vederbörande yrkesinspektörs

råd och upplysning, vara ett sätt att försvåra industriens utveckling.

Har man 6 arbetare i sysselsättning på en gång, så skall det ju anses vara

en fabrik. Skulle man nu vilja företaga en förändring af lokalen, t. ex. tillöka den

några meter, måste man först skrifva till yrkesinspektören och inhämta hans råd

och upplysningar, hvilket gifvetvis ibland kan blifva ganska krångligt.

En sådan bestämmelse anser jag vara onödig, ty det är ju tydligt, att, om en

person förstått att kunna drifva en liten fabrik, han har skaffat sig erfarenhet,

så att han kan sköta en något större.

Möjligen skulle det kunna bestämmas, att yrkesinspektören skulle vara skyldig

lämna nödiga upplysningar, då så påfordras.

Så komma vi till kommitténs uttalande rörande kvinnors användande i industriellt

arbete. Kommitterade anse, att kvinnor icke skulle vara lämpliga att sköta

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

83

motorer eller ångpannor eller rengöra eller smörja i gång varande motorer eller Tekniska samkraftledningar.

fundet * Göte

0

borg.

Jag undrar verkligen, om detta kan vara ett lämpligt uttalande i kvinnorö- . iForts.)

relsens tid.

Har man t. ex. 6 sömmerskor, som arbeta i en lokal, kan jag ej inse,

hvarföre de skola vara tvungna att hålla sig med en särskild karl, som smörjer

maskinerna åt dem.

Inbegriper man dessutom i lagen alla slags kokapparater, så tvingar man

fruntimren ur köket också.

Jag anser, att man bör skrifva sådana lagar, .som kunna efterlefvas.

Så komma vi till bestämmelsen rörande anmälning af olycksfall. I den nu

gällande lagen säges, att anmälan om olycksfall å ena sidan ofördröjligen måste

ske hos polismyndigheten i orten, hvarefter å andra sidan kommer en annan anmälan 14

dagar efter olycksfallet till vederbörande myndighet. Den senare bestämmelsen

vore bra, om det blott stode 3 veckor i stället för 14 dagar.

Kommittén vill nu införa endast en anmälan, som skulle lämnas 8 dagar

efter olycksfallet, och kommitterade anse, att arbetsgifvaren därigenom skulle få

mindre besvär. Huru ställer sig månne denna sak i verkligheten? Ser man på

statistiken, så visar det sig, att af 100 personer som råkat ut för olycksfall tillfriskna

första veckan 5 pr dag, andra veckan likaledes 5. Sedan går det långsammare,

och i allmänhet är det så, att om sjukdomen varar öfver 3 veckor, går

tillfrisknandet långsamt.

Har en person skadat t. ex. handen, kan det racket väl hända, att det

dröjer bort emot 3 veckor, innan han kan inträda i arbete, ehuru skadan kan

vara obetydlig, men det är väl onödigt anmäla ett sådant fall.

Således, om det stode 3 veckor i stället för 14 dagar, skulle det blifva ett

fåtal fall, som behöfde anmälas. Att som kommitterade föreslå nöja sig med en

anmälan, som skulle ske åtta dagar efter olycksfallet, skulle alltså medföra ökadt

besvär i stället för tvärtom.

Yrkesinspektör Larsson: I anledning af ingeniör Reuterskiölds yttrande vill

jag lämna ett par upplysningar. Rörande den första punkten instämmer jag med

herr Reuterskiöld. Det bör stå ångpannor eller kokapparater under tryck, och ber

jag få föreslå detta tillägg.

Beträffande andra punkten, som talar om arbetsledarnes skyldighet att instruera

sina arbetare, tillåter jag mig ej att göra något uttalande. Med afseende på

tredje punkten eller att yrkesinspektörens råd och upplysningar skulle inhämtas vid

om- eller tillbyggnad af en fabrik, vill jag anmärka, att det i kommittéförslaget

endast står en uppmaning till yrkesidkaren att göra detta. Ingeniör Reuterskiöld

vill hellre hafva inryckt en bestämmelse om, att yrkesinspektören skulle vara skyldig

lämna sådana upplysningar. Men lagen föreskrifver redan en sådan skyldighet.

84

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam

fundet

i Göte

borg.

(Forts.)

Nog har yrkesinspektören skyldighet, men det har många gånger visat sig, att yrkesidkare

byggt sina fabriker något förhastadt, så att när yrkesinspektören fått se

byggnaden, har det blifvit nödvändigt att göra ändringar, exempelvis så att dörrarna

kunna öppnas utåt. Det har varit för att undvika detta, som man velat upplysa

yrkesidkaren om den rättighet, som ifrågavarande punkt innehåller.

Så var det fråga om anmälning af olycksfall. Det föreligger icke nu fråga

om att ändra lagen angående ersättning af skador under arbete, efter hvilken lags

föreskrifter arbetsgifvaren skall göra en anmälan, då olycksfall inträffar, så den bestämmelsen

kunna vi nog icke komma ifrån. I den fråga, som nu föreligger, gäller

det däremot att anmäla vissa andra olycksfall jämte dem, som som afses i lagen

angående ersättning. När det nu gäller att ändra den ena af dessa föreskrifter,

men icke den andra, så har kommittén tänkt sig kunna jämka ihop de båda anmälningarne

till en.

Angående den första anmälningsskyldigheten, som skall ske omedelbart, har

kommittén tänkt sig, att man skulle kunna tolka ordet »omedelbart» till »8 dagar»

och så slippa med en anmälan. Man skulle då icke behöfva riskera att glömma af den

senare anmälningen.

Hvad beträffar bestämmelsen om kvinnors användande till att smörja maskiner

och dylikt, så äro ju uppfattningarna härom olika.

Grosshandlare Axel Carlander: Mot en del punkter i det föreliggande för

slaget

till yttrande har jag några anmärkningar att framställa. Den första afser

samma punkt, som redan af föregående talare berörts, nämligen bestämmelsen att

yrkesidkaren skulle inhämta yrkesinspektörens råd, innan nybyggnader eller förändringar

af fabrikslokaler företagas. För så vidt med förslaget åsyftas ett tvång för

yrkesidkaren att inhämta råd, anser jag en sådan bestämmelse olämplig. Det är

ju en känd sak, att yrkesinspektörerna redan nu äro ganska öfverhopade med arbete,

och mera blir det nog år från år. Det skulle då kunna inträffa, att rätt

lång tid förflöte, innan yrkesinspektören komme i tillfälle att afgifva det begärda

yttrandet, och under tiden finge arbetet kanske stå stilla. Att detta vore en svår

olägenhet är tydligt. Om däremot., såsom af yrkesinspektören antyddes, den föreslagna

bestämmelsen endast afser att gifva en anvisning, att yrkesidkaren bär inhämta

inspektörens råd, så synes det mig kunna ifrågasättas, om det öfver hufvud

taget är lämpligt, att i en lag införa en bestämmelse, som det blir beroende på

vederbörandes godtycke, om han vill ställa sig till efterrättelse eller ej. Det förefaller

mig, som om det kunde vara nog med den bestämmelse, som redan finnes, att

yrkesinspektören har att på anmodan afgifva sådant yttrande.

Beträffande lagen om minderårigas användande i industriellt yrke föreslår

kommittén, att den öfre åldersgränsen för minderåriga nedflyttas från 18 till 16 år.

Detta är kanske att begära väl mycket, och jag tror det vore klokast om Tekniska

samfundet inskränkte sig till att förorda en nedsättning till 17 år. Förslå

-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 85

get att samtidigt uppflytta den nedre åldersgränsen ett år synes mig väl motiveradt,

och jag skulle till och med kunna gå ännu ett steg längre och förorda, att

nu gällande bestämmelser, att tolfåringar endast få arbeta 6 timmar om dagen i

stället komme att gälla trettonåringar. Jag tror nämligen, att i o timmars arbetsdag

för en trettonåring är väl mycket. Jag tillåter mig således föreslå att Tekniska

samfundet ville uttala sig för, att den öfre åldersgränsen för minderårig sänkes

från 18 till 17 år, att minderårig, som ej fyllt 14 år, finge arbeta högst 6

timmar om dagen, och att användandet i industriellt arbete af minderårig, som ej

fyllt 13 år, förbjödes.

Äfven vill jag påpeka en sak, som kommittén i sitt yttrande ej berört. Det

har gjort sig gällande en allt allmännare önskan att kunna inrätta arbetet i fabrikerna

så, att arbetarne få lördagseftermiddagen fri, och i en del fabriker, åtminstone

inom textilindustrien, praktiseras detta redan. I fabriker, som ha 58 å 60 timmars

arbetstid i veckan, åstadkommes detta därigenom, att arbetet under veckans fem

första dagar bedrifves 10} timmar och på lördagen 6 eller 7 timmar. Då nu

de minderåriga endast få arbeta 10 timmar, uppkomma stora olägenheter häraf,

att dessa måste afbryta arbetet \ timma tidigare än de vuxna, och detta torde i

sin mån ha motverkat en allmännare öfvergång till denna anordning af arbetstiden.

Då det synes mig obestridligt, att det för arbetarne, och i synnerhet för de kvinnliga,

är en fördel att hafva lördagseftermiddag fri och således erhålla längre sammanhängande

ledighet, och då vidare detta är en fördel, som kan vinnas utan att arbetsgifvaren

därigenom betungas, synes det, som om lagstiftningen borde främja en

sådan anordning i stället för att som nu försvåra densamma. Då det ej heller är

antagligt, att de minderåriga skulle kunna lida men af en sådan arbetstid, skulle

det vara önskvärdt, om gällande bestämmelser ändrades därhän, att minderårig, som

fyllt 14 år, finge användas till arbete högst 10J timmar om dagen, dock så att

sammanlagda arbetstiden ej i något fall finge öfverstiga 6o timmar i veckan.

Lektor A. H. Lindfors: Det är endast ett par punkter, som jag skulle vilja

något närmare beröra. Jag ställer mig tveksam med afseende på den bestämmelsen,

att, om ett af yrkesinspektören gifvet meddelande ej hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i länet inom 6 0 dagar öfverklagas, detsamma vinner laga kraft, och

yrkesidkaren alltså förlorar rätten att vid behof försvara sig. Det synes mig vara

en stor makt, som lägges i händerna på en enskild person. Äfven anser jag, att

en minderårig icke borde få arbeta 1 o timmar om dagen, förrän efter fyllda 14 år, och

jag instämmer i herr Carlanders förslag, att sådan minderårig kunde tillåtas arbeta

1 o J timmar pr dag under 5 dagar i veckan för att kunna få en längre ledighet om

lördagen, men att arbetstiden dock icke får uppgå till öfver 60 timmar pr vecka.

Det har händt, att arbetarne vid en fabrik hos arbetsgifvaren begärdt att få arbeta något

längre hvarje dag under 5 dagar i veckan för att få en längre ledighet om lör

-

Tekniska sam

fundet

i Göte

borg.

(Forts.)

86

REVISION Af yrkesfarelagen m. m.

Tekniska sam

fundet

i Göte

borg.

fForts.)

dagen, men detta kunde ej beviljas, ty lagen lade hinder i vägen att vidtaga en

sådan anordning för de minderåriga.

Hvad beträffar förbud för kvinnor att sköta motorer eller ångpannor eller

att rengöra eller smörja i gång varande motorer eller kraftledningar, så anser jag

icke, att något behöfver stadgas därom. Jag tror ej, att det är något hinder

för en kvinna att aflägga maskinist-examen. I Amerika får hon åtminstone

göra det.

Det heter vidare här, att person, som fyllt 16 men ej 18 år, borde i industriellt

arbete användas endast under förutsättning att genom läkarintyg styrkts,

att arbetaren icke kunde lida men af arbetet. Ja, om det är tvifvelaktigt, huruvida

ifrågavarande person är stark nog, då bör sådant intyg anskaffas, men jag anser

det icke vara nödigt, att hvarje person i den åldern skall behöfva aflämna läkareintyg.

Snart är det så, att vi i Sverige ej kunna företaga något utan att hafva

antingen examensbetyg eller läkarintyg.

Yrkesinspektör Larsson: Lektor Lindfors fäste uppmärksamheten på att yrkes

inspektörens

meddelande enligt kommitténs förslag skulle vinna laga kraft, om det

ej i rätt tid öfverklagades. Det är föreslaget i motionen, att yrkesinspektörerna

direkt skulle kunna ålägga arbetsgifvarne att vid vite rätta sig efter en gifven

föreskrift. Kommittén har alltså föreslagit något, som är betydligt mildare, och

genom en sådan bestämmelse blir ju arbetsgifvaren i tillfälle att försvara sig. Det

finns i svenska lagen en liknande författning, som tillämpas af landtbruksingeniörerna.

När någon af dem håller sitt sammanträde på landsbygden och har

jord- och vattenägare omkring sig, skrifver han själf sitt protokoll, som sedan

skall uppläsas i kyrkorna, hvarefter det vinner laga kraft, om det ej efter viss

tid öfverklagas. Det vore nu meningen, att det här skulle blifva så, att yrkesinspektören

skulle nedskrifva sina meddelanden i en diariebok, och, om då icke

vederbörande vore nöjd, då yrkesinspektören andra gången skrifver samma sak, så

hade han att öfverklaga ifrågavarande föreskrift inom 6 o dagar, och yrkesidkaren

blefve ju då i tillfälle att kunna försvara sig.

Vidare gör lektor Lindfors anmärkning mot att 16 — 18-åringar skulle förete

läkarintyg. Äfven detta förslag innebär emellertid en lindring. I den nu gällande lagen

föreskrifves, att sådana arbetare skola uppvisa både läkar- och åldersintyg och

endast få arbeta io timmar.

Ingeniör F. Blidberg: Då det visar sig, att meningarna äro olika med afse

ende

på hvilka förändringar, som vore önskvärda, så torde det icke vara lämpligt,

att vi i afton göra något bestämdt uttalande, utan jag föreslår, att Tekniska samfundet

måtte till vederbörande myndighet inskicka såväl föreliggande betänkande

som äfven protokollet öfver aftonens diskussion. Innan den påtänkta redigeringen

företages, blifva vi nog i tillfälle att ännu en gång behandla frågan, och vi kunna

ju då uttala oss mera i detalj. Vi hafva emellertid genom vårt betänkande och

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

87

vår diskussion i afton gifvit en del anvisningar med afseende på den riktning, i

hvilken vi önska, att förändringarne böra gå.

Disponent A. C. Svensson: Jag vill instämma i hvad som yttrats af herrar

Carlander och Lindfors. Jag ber äfven att särskildt få påpeka den vidsträckta fullmakt,

som yrkesinspektören har genom att kunna föreskrifva åtgärder, som

yrkesidkaren måste vidtaga. Däri inbegripes allt. Helt nyligen har det påbjudits,

att vid fabrik, där kokare begagnas, ringar af gjutjärn skola utbytas mot sådana

af smidesjärn utan afseende på hvilket tryck, som de äro utsatta för. Man kan

möjligen tycka, att detta är en enkel sak, men där det finns flera stycken dylika

kokare, där blir det en allvarsam och viktig förändring och ganska svårt att foga

sig efter föreskriften. Jag kan ej framlägga ett detaljeradt förslag, men jag anser,

att just den paragrafen om yrkesinspektörens befogenhet vore värd att omändras.

Yrkesinspektör Larsson: Disponent Svensson gör anmärkning mot yrkes

inspektörens

befogenhet och omnämner ett meddelande, som nyligen utfärdats.

Ifrågavarande meddelande har emellertid sin anledning i de under senaste åren inträffade

olyckor. Ej mindre än 5 personer hafva dödats, och mycken egendom

har gått förlorad. Jag har inom mitt distrikt meddelat, att ifrågavarande ringar

af tackjärn måtte utbytas mot sådana af smidesjärn för kokare, som i industriellt

bruk stå under tryck. Den, som litar på, att en sådan föreskrift är befogad, vidtager

naturligtvis genast förändring, men den, som finner den obefogad, kan hålla

på ganska länge med de gamla ringarne, ty det blir ingen som helst påföljd, förr

än Kungl. Maj:ts befallningshafvandes föreläggande kommer. Yrkesinspektörens makt

är icke så stor, som disponent Svensson säger.

Ingeniör Reuterskiöld: Jag anser icke, att detta betänkande bör skickas till

vederbörande myndigheter, såsom det nu befinner sig. Jag hemställer, att Tekniska

samfundet måtte uttala sig mot de punkter, som jag nyss påpekade.

Ingeniör Blidberg: Jag ber att få påpeka, att mitt förslag innefattade äfven,

att vi skulle inskicka dagens diskussionsprotokoll, och således komma ju här gjorda

anmärkningar att följa med. Jag skall äfven be att få föreslå, att I ekniska samfundet

måtte uppdraga åt nämnden att expediera detta ärende. Det fordras nämligen

skyndsamhet, ty papperen skola vara inlämnade före denna månads utgång.

Ingeniör H. Hammar: Jag vill ansluta mig till hvad ingeniör Reuterskiöld

yttrade. Innan emellertid diskussionen afslutas, skall jag be få göra en anmärkning

mot en punkt i betänkandet. Det heter där (sid. 80): »de nu uti § 8, mom. 1 för

vissa yrken medgifna undantagen kunna enligt kommitterades förmenande icke ens

under nuvarande förhållanden anses af behofvet påkallade». Jag tror, att undantagen

kunna anses vara af behofvet påkallade. Det är en ofantlig skillnad, om

arbetet utföres under bar himmel eller i fabrik; det är skillnad, om arbetaren sitter

mera tillfälligtvis inne, eller om han måste sitte inne från morgonen, till dess

arbetet slutar om kvällen. Jag har varit i tillfälle att göra bekantskap med ett

-

Tekniska sam

fundet

i

Göteborg.

(Forts.)

88

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam

fundet

i

Göteborg.

(^Forts.)

K. B. * Alfs

borgs

län.

K. B. i Skaraborgs

län.

kommitté-arbete från Tyskland, och där gjordes verkligen undantag för skeppsbyggeri,

där arbetet försiggår under bar himmel.

Yrkesinspektör Larsson: Jag skall be få upplysa om, att § 8, mom. i afser

ej af föregående talare påpekade yrkesgrenar, utan där syftas på grufvor, glasbruk

och sågverk in. fl., där enligt nu gällande lag minderårig under 14 år kan få

användas vid 8-timmars skift dygnet om. Kommittén har nu tänkt sig att förändra

bestämmelsen så, att lagen blefve lika för alla yrken och att skeppsbyggerierna

skulle få använda 16-åringar till sådant arbete, som de nu få använda 18- åringar till.

Ingeniör Hammar: Jag har aldrig tänkt mig, att 16-åringen skulle få arbeta

som fullvuxen person. En nedsättning till 17 år från 18 vore önsklig. Vid

skeppsbyggnad borde 15 år vara gräns, så att lärlingen vore fullt utlärd, när han

skulle fullgöra sin värnplikt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län fann det vara synnerligen

önskvärdt, att ändringar i och tillägg till ifrågavarande lagar och författningar vidtoges i

de uti Riksdagens skrifvelse i ämnet angifna afseenden, särskilt i fråga om utstakande

af mera än nu bestämda gränser mellan fabriksmässig drift och handtverkmässig

näring.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län:--— Efter att

hafva förmält, att icke någon aktat nödigt begagna sig af lämnadt tillfälle att få afgifva

yttrande och uttala önskningar i detta ärende, yttrade Kungl. Maj:ts befallningshafvande:

Häraf synes framgå, att inom detta län behof af ändringar uti ifrågavarande

lagstiftning åtminstone icke i framträdande grad gjort sig gällande; och

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har ej heller under de tretton år, som

förflutit, sedan lagen om skydd mot yrkesfara trädde i kraft, haft särskild erfarenhet

af missförhållanden eller svårigheter, uppkomna till följd af bristfällighet i

nämnda lagstiftning.

På de skäl, som Riksdagen åberopat, håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

dock före, att en förnyad granskning af denna lagstiftnings detaljbestämmelser

kan vara af behofvet påkallad, samt att med ledning af yrkesinspektörernas

berättelser och erfarenheter inom andra delar af riket, där det industriella arbetet

är mera förhärskande, förbättringar uti denna lagstiftning kunna åstadkommas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande biträder således Riksdagens framställning

om vidtagande af en sådan granskning.

Härvid synes i främsta rummet böra, såsom ock Riksdagen antydt, tagas i

öfvervägande, huruvida icke gränsen mellan fabriksdrift och handtverksnäring må

kunna bestämmas noggrannare, än nu är förhållandet. Beskaffenheten af de mekaniska

hjälpmedel, ■ som för arbetets utförande anlitas, och antalet af därvid ständigt

använde arbetare torde tillsammans utgöra en riktig bestämningsgrund, likasom

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

89

ett mera betydande antal stadigvarande arbetare på samma plats i allmänhet lärer K''bf;‘/f?™

kunna ensamt för sig anses såsom kännetecknande för fabriksdrift. (Forts.)

Uti Riksdagens skrifvelse har framhållits såsom önskvärd!, att vid fabrikers

anläggande samt ombyggnad och tillbyggnad yrkesinspektörs råd och upplysningar

med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande m. m. inhämtas i god tid,

och helst innan byggnadsarbetet tager sin början. Ett stadgande härom anser

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara lämpligt och kunna i lagen införas.

Därigenom skulle ju endast beredas yrkesidkaren förmånen att få anlita yrkesinspektören

om råd och upplysning. Underlåter han att begagna sig af denna

förmån och verkställer byggnadsarbetet på ett för skyddsanordningars anbringande

olämpligt sätt, bör han naturligtvis ändå kunna tvingas att vidtaga de erforderliga

anordningarne, ehuru större svårigheter och högre kostnader äro därmed förenade.

Något särskildt äfventyr för underlåtenhet att inhämta yrkesinspektörens råd och

upplysningar i omförmälda hänseende torde därföre icke behöfva föreskrifvas.

Ett ovillkorligt förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga

skyddsanordningar torde blifva ganska svårt att noggrannt tillämpa och göra

gällande; ett sådant förbud kan måhända ock i många fall blifva obilligt. Emellertid

har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet att invända däremot att frågan,

huruvida ett sådant förbud bör och lämpligen kan stadgas, blifver föremål för behandling

vid den ifrågasatta granskningen af lagstiftningen i ämnet.

Att ångpannor, hvilka blifvit utdömda såsom underhaltiga, utan erforderlig

nöjaktig reparation ånyo begagnas, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vara synnerligen olämpligt. Föreskrifter böra därför meddelas till förekommande

af missbruk i detta hänseende. Därjämte torde bestämmelser böra meddelas om

vederbörlig besiktning af ångpannor och kokapparater, innan de få användas för

industriella ändamål.

I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen anfört, förordar Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande föreskrift därom, att vid hvarje industriell anläggning skall finnas

och såsom en anläggningens tillhörighet förvaras en liggare, hvari vederbörande

yrkesinspektör skall anteckna de af honom i afseende å anläggningen och arbetet

därvid gjorda meddelande och framställningar. Undanskaffande eller förstörande af

denna liggare bör beläggas med bötesstraff.

Om de redan förefintliga föreskrifterna till förekommande af olycksfall,

som föranledas af transmissioner och maskiner, visat sig otillräckliga, är det uppenbarligen

synnerligen ömkligt och nödigt, att, såvidt möjligt, fullständigare och mera

verksamma föreskrifter i detta ämne meddelas. Att i sådant syfte i lag stadga en

normaldräkt för vissa arbetare, är måhända icke lämpligt. Men det synes kunna

ifrågasättas, huruvida icke den manlige eller kvinnliga arbetare, som icke ställer sig

till efterrättelse arbetsgifvares och yrkesinspektörs föreskrift om användande af en

för arbetet afpassad arbetsdräkt och därigenom skadas, skall anses hafva genom

12

go

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Skara

borgs län.

(Forts.)

grof vårdslöshet ådragit sig skadan och således gå miste om den ersättning för

olycksfall i arbete, som eljest tillkommit arbetaren. I sammanhang härmed bör

ock tagas i öfvervägande, huruvida icke föreskrift bör meddelas därom, att arbetare

skola undervisas angående skötandet af maskiner och apparater samt därvid nödiga

försiktighetsmått, innan de få användas till sådant arbete. Hvad särskildt angår

kvinnliga arbetare kan äfven enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt

ifrågasättas förbud mot deras användande till att sköta ångpanna eller motor eller

rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning.

I Riksdagens skrifvelse beröres slutligen frågan om desinfektion af lump.

Denna fråga är utan tvifvel af stor vikt, då ju lump allmänt erkännes vara särdeles

smittoförande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser därföre synnerligen

önskvärdt att, efter vederbörlig utredning af medicinska myndigheter, lämpliga

bestämmelser i detta ämne kunde meddelas. Vid behandlingen af denna fråga bör

måhända komma under öfvervägande, huruvida det må anses tillfyllestgörande att

föreskrifva desinfektion af lump först, sedan den ankommit till den industriella anläggningen,

där densamma skall bearbetas. Säkerligen skulle många tillfällen till

smittas spridande kunna förekommas, om desinfektiorien kunde verkställas i ett

tidigare skede.

K. B. i Värm- Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län:---Den industriella

lands lan. utveckling, som ägt rum, sedan lagen angående skydd mot yrkesfara den i o maj 1889

trädt i tillämpning, den erfarenhet, som rörande lagen vunnits genom yrkesinspektionens

verksamhet samt sambandet mellan nyssnämnda lag och lagen om minderårigas och

kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900, äfvensom

en del andra efter förstnämnda lag tillkomna författningar, synas Kungl. Maj:ts

befallningshafvande göra en revision af de lagar och författningar, Riksdagen ifrågasatt,

berättigad. Särskildt torde vara af nöden, att gränsen mellan fabriksnäring

och handtverksrörelse varder så uppdragen, att, så vidt möjligt, tveksamhet vid

tillämpningen af förevarande författningar icke uppstår.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig emellertid böra framhålla, att revisionen

bör ske med varsamhet och utan att pålägga näringsidkaren alltför betungande

eller minutiösa bestämmelser och regler för hans verksamhet. Den erfarenhet,

som vunnits och de önskemål, som framhållits af yrkesinspektörerna, må

visserligen i många afseenden vara upplysande och gifva en god grund för bedömande,

i hvilka afseenden ytterligare bestämmelser kunna vara påkallade till

vinnande af största möjliga trygghet vid arbetet, men det bör ock beaktas, att

lagstiftningen icke får allt för snäft begränsa fabriksägarens rätt att anpassa sin

verksamhet efter det speciella fallet eller ingripa i förhållanden, som lämpligare

ordnas genom överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare. Det är att

befara, att, om skyddsanordningar vid en fabrik alltför detaljerad! upptagas i lag

-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 91

stiftningen, fabriksägaren skall finna allt väl beställdt, om han iakttager dessa föreskrifter,

och att han skall förlora intresset att af sig själf träffa ytterligare förfoganden

eller vidtaga förbättringar i arbetslokaler och arbetsmaskiners anordnande;

och utan detta intresse hos fabriksägaren torde ett verkligen effektivt skydd mot

yrkesfara icke vinnas, då lagstiftningen ändock aldrig kan blifva fullt uttömmande.

Förbud mot försäljning inom landet af maskiner, som sakna erforderliga skyddsanordningar,

torde, äfven om ett dylikt förbud kunde göras tillräckligt verksamt,

vara ett större ingrepp i den enskilde fabriksägarens verksamhet, än hvad behofvet

af skyddsanordningar vid maskinernas användande kan kräfva. En stor del fabrikanter

och verkstäder lära ock kunna själfva förfärdiga erforderliga skyddsanordningar

både billigare och lika betryggande som de, hvilka kunde åläggas maskinförsäljaren

att tillhandahålla.

Åtgärder till förekommande af odugliga eller utdömda ångpannors användande

torde vinna beaktande vid den lagstiftning rörande kontroll å ångpannor,

som är under utarbetande, och böra således icke inflyta i någon af nu förevarande

lagar.

Huru önskvärdt det än vore, att arbetarens klädedräkt anpassades efter de

med de särskilda yrkena förenade faror, torde detta vara ett förhållande, som

lämpligare ordnas på den enskilda öfverenskommelsens, än på lagstiftningens väg.

Att tillerkänna yrkesinspektörerna rätt att meddela förelägganden vid straffpåföljd

kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke finna lämpligt. Däremot torde bestämmelser

i syfte att underlätta förbindelsen mellan yrkesinspektionen och vederbörande

ortsmyndigheter och till åstadkommande af snabbare exekution af en del förelägganden

och beslut i dylika ärenden, böra komma under öfvervägande.

Disponenten för Storfors Bruks Aktiebolag A. Herlenius: •—- — —- Beträffande

önskvärdheten af att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggande

yrkesinspektöremas råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningar

böra inhämtas, anser jag detta vara välbetänkt, men endast under den förutsättning,

att yrkesinspektörerna åläggas att inom viss bestämd tid, och denna angifven så

kort som möjligt, t. ex. 14 dagar, lämna erforderliga upplysningar. — Man ser

nämligen ofta, t. ex. vid begäran om koncession å elektriska ledningar, att vederbörande

myndigheter låta så länge vänta på svar, att det för den sökande är till

stor olägenhet, och det skulle helt visst lända till stor skada, om samma olägenhet

komme att göra sig gällande i nu föreliggande fråga.

Såsom af Riksdagens skrifvelse framgår, hafva yrkesinspektörerna vid flera

tillfällen förordat förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga

skyddsanordningar, men anser Riksdagen sådant icke kunna meddelas, utan att

undantag göres för det fall, att den, som önskar köpa en maskin, förut innehar

en fortfarande användbar skyddsanordning från någon äldre maskin af samma slag.

K. B. i Värm

lands

län.

(Forts.)

A, Herlenius

Storfors.

92

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

A. Herlenius,

Storför s.

(Forts.)

K. B. i Örebro

län.

K. B. i Västman

lands län.

Det torde, synes mig, kunna ifrågasättas, huruvida ett sådant förbud, äfven med

den af Riksdagen förordade ändringen, kan vara lämpligt. — En stor del fabriker

och verkstäder kunna utan tvifvel själfva förfärdiga erforderliga skyddsanordningar,

och dessa så, att de blifva såväl billigare som äfven fullt så goda och skyddande,

som de, som kunna köpas af maskinfirmor och maskinagenter. — Om yrkesinspektörerna

hafva rätt förbjuda användandet af en maskin, som saknar erforderliga

skyddsanordningar enligt yrkesinspektörens bedömande, borde häri finnas tillräcklig

säkerhet för att skyddsanordningarne verkligen blifva använda.

Slutligen vill jag, beträffande förslaget, att vid industriella anläggningar skulle

finnas diarier, där yrkesinspektörerna i korthet antecknade de meddelanden, till hvilka

de funne anledning, anföra, att jag finner denna åtgärd icke allenast lämplig, utan

högst nödvändig. — Endast genom en sådan åtgärd kan enligt mitt förmenande

ordning och reda bringas i en hel del småanmärkningar, som af yrkesinspektörerna

göras, och verkstadschefen kontrollera, att anmärkta felande skyddsåtgärder blifvit

anbragta. — För detta ändamål anser jag diarierna böra göras så fullständiga som

möjligt, så att allt hvad yrkesinspektörerna vid en inspektion hafva att anmärka

eller anföra däruti intages, samt särskilda kolumner i diariet finnas för anteckning

af vederbörande verkstadschef, när och huru anmärkta brister blifvit afhjälpta. — Dessa

diarier borde då af yrkesinspektörerna vid deras näst följande inspektion granskas

och förses med påskrift om godkännande af de åt industriidkaren vidtagna anordningarna.

— Det torde äfven kunna ifrågasättas, att dessa diarier, liksom förteckningarna

öfver minderåriga, årligen skulle insändas till granskning af yrkesinspektörerna,

då lång tid understundom kan förflyta mellan tvänne inspektioner.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län, som kommit till den erfarenheten,

att en revision af ifrågavarande lagar vore af behofvet påkallad, ansåg dock, att revisionen

borde begränsas till ändring eller förtydligande af mindre lämpliga

eller ofullständiga delar af dessa lagar, samt yttrade vidare: Särdeles beaktansvärda

synas de af Riksdagen föreslagna lagändringarna rörande gränsen mellan

fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, om förbud mot försäljning af maskiner

utan erforderliga skyddsanordningar, om desinfektion af lump och om förhindrande

att utdömda ångpannor ånyo komma till begagnande, äfvensom förslaget

om förbud för kvinnliga arbetare att sköta ångpanna eller motor eller rengöra eller

smörja i gång varande maskin eller kraftledning; dock torde kunna ifrågasättas,

om ej undantag från sistnämnda förslag borde medgifvas vid mindre industriell

anläggning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län anförde, att trots denicke

oväsentliga industri och näringsdrift, som ägde rum inom länet, vederbörande yrkesinspektör

icke hittills påkallat Kungl. Maj:ts befallningshafvandes medverkan i det syfte,

hvarom förmäles i § 8 af lagen angående skydd mot yrkesfara, samt yttrade vidare:

94

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

métJuarbetare. För att belysa saken taoa vi oss friheten anföra ett par exempel. Å en verk

förbundets

stad erhöllo två arbetare afsked därför, att de nekade utföra en natts öfverarbete j

a/rf(FortsGf^‘ ä en annan verkstatJ, där arbetstiden i 6 å 7 veckors tid för en del arbetare varit

l2i a I3y timmar per dag jämte söndagsarbete, fingo de, då de en söndag ej

arbetade längre än från kl. 6 f. m. till 1 e. m., dagen efter ovett, för att de icke

arbetat längre samt löfte att blifva ihågkomna.

På detta sätt har arbetaren ingen rätt utan blifver helt och hållet öfverlämnad

åt arbetsgifvarens godtycke — såvida han icke vill äfventyra sin plats.

Under sådana förhållanden, hvilka ej äro enstaka fall, anse vi, att en maximalarbetsdag

af tio timmar bör i lag stadgas.

2. Det bör i lagen (eller instruktionen för yrkesinspektörerna) preciseras,

hur luftväxling i arbetslokalerna lämpligast skall verkställas, så att ej, som förhållandet

nu är, det å en stor del verkstäder kan af inspektören godkännas, att luftväxling

såväl vinter som sommar sker genom öppna fönster och dörrar.

3. Då belysningen å en del verkstäder ej är af bästa beskaffenhet utan är

både åt dåligt och hälsofarligt slag, och då det ej finnes närmare föreskrifter, hur

den bör vara, är det helt och hållet öfverlämnadt åt arbetsgifvaren att välja hvilket

lyse som hälst. \ i vilja anföra ett exempel. En verkstad, där det användes dåliga

och rökiga fotogenlampor, anmäldes af arbetarne för yrkesinspektören. Han ansåg

emellertid belysningen icke vara lagstridig, hvarför det fick förblifva som förut.

På grund häraf få vi föreslå, det närmare och restriktiva bestämmelser i

lagen införas angående belysningen, och att det absolut förbjudes att använda dåliga

och rökiga fotogen- eller andra lampor i arbetslokalerna.

4. Bötesbeloppet vid åtalade fall bör väsentligt höjas.

5. Fabrikerna eller verkstäderna böra af inspektören årligen besökas.

K. B. i Västernorrlands

län.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län: ~ — *äl

må det anses angeläget, att vid utöfningen af industriell verk''amhet staten skyddande

ingriper för att i möjligaste måtto förebygga r''j ^ställ och betrygga till hf

och lem de däri använda arbetare, men å a«ura sidan torde ock angeläget vara att

tillse, att staten icke onödigtvis hämmar industrien i dess arbete.

Ett steg i sistnämnda riktning vore, om det föreskrefves, att vid fabrikers anläggning

samt h tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar med

afse skyddsanordningars anbringande med mera skulle infordras, innan bygg

betet

toge sin början. Det må med mycket goda skäl kunna förväntas, att

industriidkare!! utan dylik föreskrift låter sig angeläget vara att inrätta nödiga

skyddsanordningar, då nybyggnad eller förändring af dylika anordningar ifrågakommer,

utom det att tillräckligt sakkunnigt biträde därtill ofta torde vara att tillgå

på närmare håll.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

93

Detta förhållande synes innebära, antingen att icke någon anmärkning emot

befintliga skyddsanordningar vid inspektionen förekommit under de fjorton år lagen (Forts.)

varit i tillämpning, eller ock att yrkesidkarne själfmant på yrkesinspektörens anmodan

ställt sig dennes meddelade föreskrifter till efterrättelse. Det senare får väl

antagas äga sannolikhet för sig, men i hvarje händelse hafva icke till Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes kunskap kommit några klagomål öfver bristfälligheter i lagen.

Detta förhållande hindrar dock icke, att ett och annat af de utaf Riksdagen

antydda behof af vissa ändringar kunna äga fog för sig; men Kungl. Maj:ts befallningshafvande

anser sig icke äga anledning att i frågans närvarande stadium yttra

sig öfver de speciella punkter, som i Riksdagens skrifvelse berörts, vidare än ifråga

om önskvärdheten däraf, att i lagen måtte fastslås en såvidt möjligt bestämd åtskillnad

emellan fabrik och handtverk. Bristen på en sådan bestämmelse gör sig

ofta kännbar, och vådan däraf kan understundom vara ganska stor. Hälsovårds-

och kommunalnämnder skola enligt § 8 i 1881 års, ännu delvis gällande

författning i första hand besluta om gränsskillnaden, och man torde därvid

ställa alltför höga kraf på dessa kommunalmyndigheters förmåga af objektiv uppfattning.

Till någon ledning för dem i detta hänseende har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

utfärdat allmän kungörelse i ämnet.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län framhöll, att de i Riksda- ^r^er''gs

gens skrivelser i ämnet omförmälda förhållanden syntes Kungl. Maj:ts befallningshafvande

gifvetvis påkalla den ifrågasatta revisionen af ifrågavarande lagar och författningar, hvarför

Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkte bifall till hvad Riksdagen i sådant afseende

hemställt.

v«ingl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs iän:---För egen del Kbfr'' ‘ G^''''

får Landshöic.-„nreäm)5Ctet anföra, att ehuru hvarken på grund af vunnen erfarenhet videgen

ämbetsförvaltning o)er annorledes med hänsyn till bär i länet inträffade förhållanden länsstyrelsen

har anlednn.0 .^t, uttala sig för önskvärdheten af några vissa ändringar

uti nu ifrågavarande lagar och fcR-utningar, Landshöfdingeämbetet dock, då giltiga

skäl för den begärda revisionen synas vara i Riksdagens skrifvelse anförda, finner

sig böra tillstyrka bifall till den af Riksdagen gjorda framställning.

Styrelsen för Svenska järn och metallarbetareförb fdelning N:o Sv- J?rn’ och

n • n-a tv . ■ r metallarbetare

z

i tjäll e:---»i. Det har i manga fall visat sig, att öfveransträngn åt ar- förbundets afd.

betare förekommer genom oskäligt lång arbetstid, och att arbetaren många gånge 3'' Gäfle''

mot sin vilja blifver tvingad till s. k. öfverarbete, hvilket, om det missbrukats, naturligt

nog inverkar på nervsystemet samt hälsan i allmänhet och i hög grad verkar

demoraliserande å individen.

Nekar arbetaren utföra sådant öfverarbete, uppstår i flesta fall trakasserier

i form af afsked eller på annat sätt.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

95

Beträffande förslaget att hos industriidkare!! borde finnas diarium för antecknande

däri af yrkesinspektörens anvisningar, så synes detta förslag böra förordas,

dock under förutsättning att det skall tillkomma icke industriidkaren utan

yrkesinspektören att föra dylikt diarium.

Lika med riksdagen finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke tillrådligt

att gifva yrkesinspektörerna befogenhet att vid fall af tredska gifva förelägganden

vid äfventyr af straffpåföljd, och förslaget att för vissa arbetare stadga en särskild,

normalarbetsdräkt innebure uppenbarligen, såsom riksdagen själf anför, att drifva

statsförmynderskapet alltför långt.

Hvad åter angår behofvet af en närmare begränsning af fabriksrörelse till

skillnad emot handtverk, torde det få anses önskvärdt, att exaktare bestämmelser

därom varda meddelade, i hvilket ämne, såsom varande af företrädesvis teknisk

natur, yrkesinspektörerna med ledning af redan vunnen erfarenhet torde snarare

än Kungl. Majrts befallningshafvande vara i tillfälle att afgifva lämpligt förslag.

Äfven i öfrigt finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande lika med riksdagen

en revision af hithörande författningar behöflig och önskvärd, därvid Kungl. Maj:ts

befallningshafvande anser såväl förslaget om förbud mot kvinnliga arbetares användande

vid skötsel af ångpanna eller motor eller vid rengöring eller smörjning af

i gång varande maskin eller kraftledning, som ock förslagen om desinfektion af

lump samt om förhindrande af fortsatt bruk af ångpannor, som blifvit utdömda,

vara af den stora vikt och betydelse, att synnerligt afseende bör ägnas dessa förslag.

Slutligen anser Kungl. Majrts befallningshafvande sig böra framhålla önskvärdheten

däraf, dels att samtliga hithörande författningar bringas till större öfverensstämmelse

med hvarandra, i den mån sådant kan ske, och dels att det måtte varda

närmare bestämdt, i hvilka fall särskild polisundersökning må anses erforderlig

rörande inträffadt olycksfall, enär olika meningar därutinnan varit i flera fall rådande

mellan yrkesinspektionen och de särskilda polismyndigheterna.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län anförde, att Kungl Maj:ts

befallningshafvande väl hölle före, att ändringar och tillägg uti ifrågavarande författningar

i de uti Riksdagens skrifvelse anmärkta hänseenden kunde vara af nöden,

men att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i saknad af nödig erfarenhet i hithörande

ämnen icke vore i stånd att härutinnan förebringa någon utredning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län: — — — Fastän

Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke anser hvad som uti ifrågavarande afseende

anmärkts i allo vara förtjänt att vinna bifall, helst, hvad detta län angår, det icke

lärer kunna sägas, att, såvidt Kungl. Majrts befallningshafvande har sig bekant, fall

inträffat, de där kunna anses hafva ådagalagt behofvet af en mera vidtgående

ändring i gällande lagstiftning, måste det dock medgifvas ligga i sakens natur, att

K. B. i Väster,

norr lan ds län,

(Forts.)

K. B. i Jämtlands

län.

K. B. i Västerbottens

län.

96

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Väster

bottens

län.

(Forts.)

K. B. i Norrbottens

län.

Bergmästaren

i norra

distriktet.

denna lagstiftning, i samma mån som nya mot förut befintliga olika förhållanden

uppstå, också bör underkastas revision för att det med samma lagstiftning åsyftade

ändamål bäst må kunna ernås.

På grund häraf och under förutsättning att vid verkställd granskning af hit

hörande lagar och författningar det befinnes, att äldre lagstadganden icke motsvara

förhållanden, som framträdt vid deras tillämpning, får Kungl. Maj:ts befallningshafvande

tillstyrka bifall till Riksdagens förevarande framställning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län:----Med hän

syn

till den ringa utveckling, fabriksväsendet inom länet hittills vunnit, har Kungl. Maj :ts

befallningshafvande icke varit i tillfälle att inhämta någon större erfarenhet på ifrågavarande

område. Då emellertid, på sätt Riksdagen erinrat, den snabba utveckling och

hastiga växling, som i våra dagar äro utmärkande för näringslifvet, hafva till följd,

att lagstadganden i förevarande afseende äro till sin natur af beskaffenhet att mera

och oftare än andra tarfva förändring, håller Kungl. Maj:ts befallningshafvande före,

att tiden redan nu kan vara inne för en revision af ofvanberörda lagar, hvarvid

Kungl. Maj:ts befallningshafvande särskildt finner det vara af nöden att gränsen emellan

fabrik och handtverk varder tydligare markerad.

Bergmästaren i norra bergmästaredistriktet: — — — Alldenstund jag

ej haft tillfälle att i någon större grad sysselsätta mig med frågor i hithörande

afseende, anser jag mig ej äga den erfarenhet, att jag skulle kunna föreslå några

viktigare ändringar i nu gällande föreskrifter, utan synes mig att yrkesinspektörerna,

som uteslutande sysselsätta sig med hithörande frågor, torde vara de personer, som

böra bäst kunna yttra sig i denna sak.

Dock anser jag mig beträffande grufdriften böra anföra, att det vore önskligt,

om det kunde komma till stånd ett åliggande för grufägaren att för bergmästaren

på förhand förete uppgjord brytningsplan eller, om allmän sådan ej finnes, uppgifva

den plan, som kan komma att följas under närmaste året, äfvensom att vid grufvan

borde finnas en liggare, däri bergmästaren vid tilläfventyrs skeende ombyte af ägare

till eller styresman för grufvan kunde i korthet göra sina anteckningar beträffande

beslut eller ålägganden för grufägaren, som han vid besök ansett sig vara skyldig

meddela honom.

Vidare vill jag anföra, att det synes mig vara lämpligt, att minderåriga

kvinnliga arbetare ej må användas vid grufvor och andra bergverk, samt att jag

på förekommen anledning skulle önska få en bestämmelse till stånd, att därest

minderårig efter underrättelse i vederbörlig ordning ej infinner sig vid föreskrifven

läkarbesiktning, bergmästaren skall äga rätt att ålägga graf- eller bruksägaren att

från arbetet aflägsna en sådan minderårig.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M

97

Bergmästaren i Gäfle-Dala bergmästaredistrikt: — — — För att en

yrkesinspektör skall kunna medelst råd och upplysningar företrädesvis på öfvertygelsens

väg bibringa såväl yrkesidkare som arbetare insikt om nyttan af skyddsåtgärders

vidtagande, bör han vara fullt förtrogen med allt arbete, som kan förekomma

inom de industrier, öfver hvilka han har att utöfva tillsyn. I ännu högre

grad måste fackkunskaper vara erforderliga, om han skall kunna vid fabrikers

om- eller tillbyggnad vara en pålitlig rådgifvare beträffande skyddsanordningars anbringande,

utan att tidsförlust skall uppstå genom upplysningars anskaffande.

Då man icke kan fordra, att en person skall äga tidsenliga fackkunskaper

i alla de industrigrupper och yrken, hvilka nu innefattas i industriellt yrke, såsom

grufdrift, hyttdrift, metallmanufakturering, träindustri, kemisk industri, textilindustri,

maskinbyggnad, elektroteknik m. m., och ej heller att en person skall kunna med

uppmärksamhet följa de åtgärder, som i främmande länder vidtagas till befrämjande

af arbetarnes skydd mot faror till lif och hälsa i arbetet i en dylik mångfald olikartade

industrier, så torde en begränsning böra göras af hvad som innefattas i begreppet

industriellt yrke.

En dylik begränsning kan endast ske genom uppdelning af yrkesinspektörens

åligganden, så att tillsynen öfver vissa industrier, hvarvid mera speciella kunskaper

eller erfarenhet fordras, öfverflyttas på andra personer, som äro specialister i detta fack.

Utan att kunna bedöma i hvilken omfattning en dylik uppdelning bör ske,

anser jag mig här böra erinra om, att tillsynen öfver grufdrift å sådana förekomster,

som icke äro inmutningsbara jämte därmed sammanhörande förädlingsverk, lämpligen

torde kunna öfverflyttas på bergsstatens tjänstemän.

Dessa skulle det då åligga att utöfva tillsyn öfver grufvor och stenbrott

och öfver till dem hörande ugnar för rostning, bränning eller koncentrationssmältning

samt öfver anrikningsverk och stenhuggerier.

Endast i de två bergmästaredistrikt, inom hvilka antalet malmfyndigheter är

mindre än i de öfriga, nämligen i västra och södra distrikten, skulle en dylik

omflyttning medföra afsevärd ökning af göromålen.

Lagen om minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke synes

särskildt vara i behof af revision, enär dess nuvarande bestämmelser äro egnade att

lära barn kringgå lag och att hos dem utplåna aktningen för lag.

Ett exempel härpå må anföras. Vid många mindre grufvor pågår malmplockning

under några veckor sommartiden under bar himmel. Detta arbete, hvilket

icke är att anse såsom arbete i industriellt yrke, utföres alltid på beting och under

mycket bristfällig tillsyn. Man kan svårligen härvid förekomma, att en del barn,

som icke vilja bekosta sig läkarbetyg, utan arbetsgifvarens medgifvande eller vetskap

mer eller mindre deltaga i arbetet och låta sin arbetsförtjänst uppskrifvas på någon

af de i arbetet anställda.

Bergmästaren

i Gä/le-Da la

distrikt.

13

98

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren

i Gäfie-Dala

distrikt.

(Forts.)

Bergmästaren

i östra

distriktet.

Lagen gör det svårt för minderåriga att skaffa sig annat än tillfälligt arbete,

enär åtskilliga arbetsgifvare för att slippa kostnaden för läkarbesiktning och besväret

med registerböcker icke vidare anställa minderåriga i arbete.

Lagen kan icke anses skydda minderåriga för öfveransträngning i arbetet, då

den redan för 14 års barn medgifver lika lång arbetstid som den för vuxna arbetare

vanliga samt underjordsarbete, i en mångfald industrier äfven nattarbete och

ända till 12 timmars arbetstid per dygn, fastän det torde vara allmänt kändt,'' att

det för barn är ännu svårare än för vuxna att i ett arbetarehem bereda sig ostörd

hvila under dagen.

Åldersgränsen för minderårighet, som för visso mera af teoretiska skäl och

af exempel från grannländerna än af verkligt behof nu blifvit satt till 18 år, borde

sänkas till 16 år, hvarjemte användandet af arbetare under 16 år till arbete under

jord eller till arbete nattetid icke borde tillåtas.

Bergmästaren i östra bergmästaredistriktet: — — — Ifråga om lagstiftning

rörande yrkesfara torde bergmästaren hittills hafva till efterrättelse den nu

gällande gruflagstiftningen. Lag angående skydd mot yrkesfara af den 10 maj

1889 äger nämligen enligt dess 4:de paragraf ej tillämpning å grufdrift, som är

att hänföra till bergsbruk.

Ofvannämnda Riksdagens skrifvelse synes företrädesvis afse en revision af

sistnämnda lag och berör således förhållanden, som till hufvudsaklig del falla utom

bergmästarens inspektionsområde.

Någon förändring af samma lag i den riktning, att den skulle lända jämväl

bergmästaren till efterrättelse torde väl knappast vara lämplig, enär grufbrytningen

med hänsyn till yrkesfara så vidt skiljer sig från annan industri, att det synes

vara bäst bibehålla särskild lagstiftning för densamma.

På hvad sätt och i hvilken utsträckning den nu gällande grufstadgan med

hänsyn till dess bestämmelser rörande skydd mot yrkesfara behöfver undergå förändring,

torde väl knappast ligga inom ramen för ifrågavarande utredning.

Jag tillåter mig därför i stället något litet omorda gränsen mellan bergmästarens

och yrkesinspektörens inspektionsområden, synnerligast som olika meningar

rörande densamma i vissa fall gjort sig gällande.

Enligt § 51 i gällande grufstadga äger bergmästaren att tillse bland annat,

»att inrättningar för vandring upp och ned i grufvan samt uppfordringslinor, äfvensom

de maskiner, hvilka för grufdriften användas, underhållas i sådant skick, att

olyckshändelse genom bristfällighet därå ej må inträffa».

I öfverensstämmelse med sistnämnda lagrum böra alltså alla vid gruffälten

befintliga maskinerier, som stå i direkt samband med grufdriften, inspekteras af

bergmästaren. Å samma platser förefintliga anrikningsverk, linbanor, sågar med

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. JI.

99

flere inrättningar, som endast indirekt hafva att göra med grufbrytningen, torde Bergmästaren

däremot tillhöra yrkesinspektören att öfvervaka. distriktet

I vår tid sträfvar man som bekant att mer och mer specialisera ingenjörs- (Forts.)

göromålen för ernående af det gynsammaste arbetsresultatet. I öfverensstämmelse

härmed torde det få anses önskvärdt, att hvarje industrifält eller del däraf besiktigades

af den, som med hänsyn till utbildning i så väl teoretiskt som praktiskt

hänseende vore härför mest lämplig.

Sålunda borde yrkesinspektören i egenskap af maskintekniker öfvervaka alla,

åtminstone ofvan dag befintliga, maskinerier vid gruffält. Detta låter sig dock ej

med fördel åvägabringas, enär sagda maskinerier mestadels stå i så nära samband

med anordningarna för bergbrytningen nere i grufvorna, att svårighet torde

yppas ifråga om • uppdelandet af särskilda inspektionsområden.

Härvid torde emellertid med fog kunna sättas ifråga, huruvida det ej skulle

vara lämpligt, att bergmästaren ägde rätt påkalla biträde af yrkesinspektör, när så

befunnes nödigt.

Besiktigandet af å gruffält befintliga ångpannor borde måhända lämpligast

tillkomma yrkesinspektören, dels enär denne jämlikt sin utbildning synes härför

mest ägnad, dels enär det borde vara fördelaktigt fördela expeditionsgöromålen

(tillhandahållandet och utsändandet af besiktningsblanketter m. m.) på så få händer

som möjligt.

Beträffande den i Riksdagens skrifvelse jämväl omnämda revisionen af lag

angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den

17 oktober 1900 har jag ej några förslag till ändring att framställa.

Bergmästaren i mellersta bergmästaredistriktet: — — — Rörande Bergmästaren

lagen angående skydd mot yrkesfara, vill jag först göra en erinran om hvad *Jlstriktft*

med industriellt yrke förstås. Dit räknas nämligen grufdrift eller annat därmed

jämförligt arbete, som ej är att hänföra till bergsbruk. Under yrkesfarelagen räknas

sålunda äfven fältspatsbrott, kvartsbrott med mera dylikt, äfven om de drifvas fullkomligt

såsom en grufva. Dylika grufvor finnas visserligen icke till så synnerligt

stort antal, men åtskilliga exempel gifvas dock: såsom Ytterby fältspatsbrott,

hvilket vid den tid jag hade tillfälle se detsamma, hade det afsevärda djupet af

ett par hundra meter; Holutjäras fältspatsbrott i Stora Tuna socken har ett djup

af 40 till 50 meter; sandstensbrottet vid Öfveds kloster i Skåne har visserligen

icke så afsevärdt djup, men drifves fullständigt såsom grufva. Brytningsmetoden

har i de båda förstnämnda fallen visat vanlig påbrytning, då dessa fyndigheter

hafva en nära lodrätt stupning, i sistnämnda fallet däremot pelarbrytning till följd

af sandstenslagrets flacka stupning.

Tillsynen vid dylika arbetsställen skulle lämpligen kunna uppdragas åt bergmästarne

inom de olika distrikten, då deras erfarenhet härutinnan måste anses större

IOO

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren de personers, hvilka såsom yrkesinspektörer utnämnas med hufvudsakligt

‘distriktet afseende fästadt vid deras kompetens för bedömande af anordningar mot yrkes(Forts.

) fara vid det långt öfvervägande antalet andra industrigrenar. Likaväl som kontrollen

öfver minderårigas användande vid grufdriften uppdragits åt bergmästarne, borde

väl äfven en dylik tillsyn kunna åt dem uppdragas. Då grufdrift af hit hänförligt

slag förekommer endast vid ett ringa antal arbetsställen inom hvarje

bergmästaredistrikt, torde äfven detta arbete kunna åläggas bergmästarne utan att

därför taga deras för andra ändamål afsedda tid allt för mycket i anspråk.

I § 2 af meranämnda lag finnas några allmänna bestämmelser rörande hvad

yrkesidkare har att iakttaga för att skydda hos honom anställde arbetares lif

och hälsa.

Stadgandena i denna paragraf hafva hållits mycket generellt och torde någon

annan formulering näppeligen kunna ifrågasättas. Det är min öfvertygelse, att en

mera specificerad bestämmelse skulle snarare medföra skada än gagn, då vederbörande

yrkesidkare därigenom mången gång skulle kunna hindras i anordningar,

som för ett visst, speciellt fall vore ändamålsenligare än de föreskrifna. Då såsom

hittills yrkesinspektörerna sammanträda för öfverläggning efter vissa mellantider,

kunna alla de speciella fallen bättre diskuteras och anordningarna förändras i den mån

det visat sig, att det ena sättet varit fördelaktigare än det andra. Jag anser det därför

böra tillkomma det ämbetsverk, åt hvilket öfverinseendet öfver yrkesinspektionen

uppdrages, att närmare bestämma specialföreskrifterna.

Ett stadgande synes mig dock vid revision af lagen böra däri intagas, nämligen

rörande motorers och maskiners beskaffenhet. Därvid borde föreskrifvas, att såväl

kraftmaskiner med tillhörande delar, som alla andra maskiner skola vara uti sådant

tillstånd, att någon fara under normala förhållanden icke är för handen för deras

söndersprängande eller dylikt. Inom ett dylikt stadgande folie då ock det i riksdagsskrivelsen

omnämnda fallet rörande ångpannor, hvilka, ehuru eu gång utdömda,

ånyo komma till begagnande på annat ställe. Förutom en vidlyftig kontroll

och en mängd detaljföreskrifter, torde väl förbud mot användandet af förut

såsom obrukbara ansedda kraftmaskiner ej kunna komma till stånd, men då dylika

kraftmaskiner genom grundligare reparation å andra sidan mången gång kunna ånyo

blifva användbara, borde vid köp af förut begagnade maskiner kunna föreskrifvas,

att köparen skall hafva i sin vård intyg från säljaren antingen, att kraftmaskinen

ej blifvit såsom obrukbar utdömd, eller ock i motsatt fall intyg från verkstaden,

att kraftmaskinen genomgått en sådan reparation, att densamma är i fullt brukbart

skick. Längre torde man i detta fall ej kunna komma.

Tillsynen öfver yrkesfarelagens efterlefnad tillkommer nu åtta stycken yrkesinspektörer.

Huruvida detta antal kan vara tillräckligt, har jag för ringa erfarenhet för

att afgöra, men om man jämför antalet arbetsställen med antalet yrkesinspektörer,

förefaller det mig, som om arbetsfältet vore för stort för hvarje inspektör, så att en

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

IOI

ökning af antalet redan nu skulle vara af behofvet påkallad. Särskilt synes mig Berg^^^‘n

detta blifva händelsen, om vrkesinspektörerna skola erhålla uppdrag att vid distriktet.

fabriks ny- eller ombyggnad afgifva yttrande rörande säkerketsåtgärdernas beskaffenhet. (Forts.)

Att ett stadgande i denna riktning skulle medföra ökad trygghet mot yrkesfara

och samtidigt säkerligen ock minskade kostnader för yrkesidkaren är min åsikt, hvadan jag

förmenar att ett sådant stadgande skulle vara välbetänkt.

Yrkesinspektörernas åligganden äro enligt lagen i första hand att gå yrkesidkarne

tillhanda med upplysningar och råd ifråga om anordningar för arbetarnes

suddande mot yrkesfara, och detta torde ock i de flesta fall vara tillfyllestgörande,

men tredskande yrkesidkare finnas, och vid utöfvandet af den del af yrkesinspektörernas

verksamhet, som afser öfvervakandet af hithörande lags efterlefnad, synes

mig en större myndighet utan fara kunna lämnas yrkesinspektören.

Den nuvarande ordningen vid tillämpningen af lagen synes mig icke tillfredsställande.

Därest yrkesinspektörens föreskrifter icke åtlydas, har han att göra

anmälan härom hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken sedan har att därom

besluta.

Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall kunna afgöra ett dylikt ärende,

förutsätter detta i allmänhet en teknisk sakkunskap, hvilken icke kan förutsättas

förefinnas hos dessa myndigheter. Utfaller deras beslut icke i enlighet med yrkesinspektörens

yrkande, har yrkesinspektören icke annan utväg än att öfverklaga

beslutet hos Kungl. Maj:t, en procedur, som tager betydlig tid i anspråk. Jag

har tänkt mig saken ordnad på det sättet, att hvarje yrkesinspektör hade tillgång

till en sakkunnig nämnd, dit alla tvistiga frågor kunde hänskjutas. En sådan nämnd

borde sammansättas af fyra tekniskt bildade personer, hvaraf Kungl. Maj:ts befallningshafvande

inom det län, där yrkesinspektören vore stationerad, utsåge tvä

personer och vederbörande yrkesidkare inom distriktet utsåge två personer. Proceduren

skulle då i tvistiga fall blifva den, att yrkesidkaren inom fjorton dagar

efter från’ yrkesinspektören erhållet föreläggande hade att hos denne, därest han

icke ville vidtaga de föreskrifna anordningarne, anmäla sitt missnöje med föreläggandet,

hvarefter vrkesinspektören hade att för nämnden framlägga ärendet.

Yrkesinspektören skulle i nämnden äga säte och stämma, och nämndens beslut

vore sedan för yrkesidkaren bindande. Nämndens beslut skulle gå i verkställighet,

därest yrkesidkaren icke inom fjorton dagar efter delfåendet af dess beslut hos

Kungl. Kommerskollegium öfverklagat detsamma.

Det i § 6 omnämnda hänskjutande af fråga rörande yrkeshemlighet anser

jag jämväl böra ske till Kungl. Kommerskollegium, hvilket ämbetsverk har lättare att

infordra yttranden från i hvarje särskild! fall fullt sakkunnigt håll än vederbörande

Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Vidare anser jag, att yrkesinspektören skall äga rättighet att vid vite förelägga

yrkesidkare att efterkomma af honom gjorda förelägganden, dock för hvarje

102

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren gång af högst jo kronor. Nämnden skulle äga rättighet ålägga böter till högst

distriktet. 5 oo kronor.

(Forts.) Slutligen vill jag föreslå några ändringar i kungl. kungörelsen angående

hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete iakttagas bör, som synas

mig vara af omständigheterna påkallade. Enligt denna kungörelse åligger det ej

utöfvare af grufdrift, som är att hänföra till bergsbruk, att göra sådan, för öfriga

industrier stadgad anmälan om olycksfall. Sådan anmälan göres nog i allmänhet,

men jag har icke kunnat finna, att det åligger vederbörande att göra densamma.

Rörande sättet för en dylik anmälan synes mig ock en ändring böra göras,

så att bergmästare eller yrkesinspektör finge i så god tid som möjligt kännedom

om olycksfallen för att, i händelse så skulle anses erforderligt, i tid kunna vidtaga

åtgärder för kännedomen om olycksfallets orsaker. Om till exempel ett olycksfall

är beroende på en explosion, torde det vara af stor nytta att lära känna orsaken

till densamma och förloppet för att å andra ställen kunna föreskrifva anordningar

till förekommande af samma olyckshändelse. Saken behöfver dock oftast undersökas

så hastigt som möjligt, då eljest, om längre tid får förflyta efter olycksfallet,

de närmare detaljerna icke kunna studeras. Jag skulle derför vilja föreslå

en sådan ändring i nyssnämnda kungl. kungörelse, att i § i inrycktes jämväl

grufdrift, som vore att hänföra till bergsbruk, och att i § 3 stadgades skyldighet

för Öfverståthållareämbetet och magistrater att snarast möjligt öfversända dylik anmälan

i fråga om grufdrift till bergmästaren i orten och i andra fall till yrkesinspektören

inom distriktet. A landet åligger det vederbörande länsman att öfversända

ett exemplar af dylik anmälan till bergmästaren i orten, då olycksfallet skett

vid grufdrift, eljest till yrkesinspektören inom distriktet samt dessutom ett andra lika

lydande exemplar till Kungl. Majtts befallningshafvande. Härigenom skulle bergmästare

och yrkesinspektör tidigare komma i tillfälle att taga del af anmälan om

olycksfall, än hvad nu är händelsen.

Bergmästaren Bergmästaren i västra bergmästaredistriktet:---Enligt fjärde para

dis™)!*/

8ra^en ''l den åsyftade lagen skola dess bestämmelser icke äga tillämpning å grufdrift,

som är att hänföra till bergsbruk, hvadan lagen således icke omfattar skyddsåtgärder

i grufva, der inmutningsbart mineral är föremål för brytning. De för

arbetsmanskapets trygghet och grufvans framtida bestånd gällande föreskrifter återfinnas

för detta fall i sjätte kapitlet af grufstadgan, hvaremot lagen om skydd mot

yrkesfara äger tillämpning vid sådana grufvor och stenbrott, hvarest icke inmutningsbara

mineral tillgodogöras.

För den händelse att några tillägg till paragraf 51 i gällande grufstadga

skulle anses behöfliga i syfte att vinna bättre stöd vid lemnande af föreskrifter och

råd för åstadkommande af större trygghet mot olycksfall i grufva, tillåter jag mig

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 103

föreslå följande tillägg till de4 stadganden, som i anförda paragraf förekomma be- Bergmästaren

träffande grufbrytningen med därtill hörande inrättningar: distriktet.

i :o) ny brvtningsplan för grufva, som uppgöres att lända till efterrättelse (Forts.)

under längre eller kortare tid, bör, innan åtgärder för dess genomförande vidtagas,

underkastas granskning af vederbörande bergstjänsteman;

2:0) alla fasta stegar, som användas för vandring upp och ned, böra för att

kunna intaga så bekväma lutningar som möjligt göras af passande längder och

ställas på för ombyte till nästa stege lämpliga planer, omgifna med räcken åt

tillräcklig styrka;

3:0) gångbanor (s. k. vandringar) af trä, ledande öfver mer eller mindre

djupa sänkningar, göras af tillräcklig bredd och styrka samt förses med ledstänger;

4:0) sänkningar, vattenfyllda eller icke vattenfyllda, som äro belägna i del

af grufva, hvarest persontrafik äger rum, kringgärdas med räcken (ledstänger);

5:0) hissar för manskapets transport upp och ned skola vara försedda med

tillräckligt starka linor af bästa kvalitet och med säkerhetsanordningar af betryggande

konstruktion, afsedda att förhindra hisskorgens nedstörtande vid eventuellt

inträffande linbrott, hvarjämte säkerhetslås böra anbringas för utlösning af linan,

innan hisskorgen ofvanom sitt högsta läge når upp till linhjulets underlag;

6:0) personhissars manöverlinor skola å regelbundet återkommande tider

besiktigas och de i föregående punkt omförmälda säkerhetsanordningar profvas för

att utröna deras förmåga att fylla sin uppgift, hvarjämte diarium skall föras,öfver

verkställda profningar;

7:0) mekanisk anordning för luftväxling anordnas i sådana grufvor eller

instängda grufrum, hvarest isynnerhet sommartiden luftombytet befinnes vara

otillräckligt;

8:0) starkt sotande lysmaterial må ej användas i grufva eller sådan del deraf,

hvarest luftväxling af tillräcklig styrka saknas;

9:0) föreskrift lämnas, huruvida bergstjänsteman skall utöfva tillsyn öfver

förvaringsställe för det mindre förråd af sprängämne, som vid grufva bör finnas

till hands för den dagliga förbrukningen;

10:0) föreskrift lämnas om beskaffenheten af de kärl, som användas vid

nedforsling af sprängämne till arbetsrummen, samt därom, att nedforsladt och för

tillfället öfverblifvet sprängämne ej måtte i grufva kvarlämnas;

11 :o) för den händelse att bestämmelserna i lagen angående skydd mot

yrkesfara icke skola äga tillämpning på industriellt yrke, hvari ett mindre antal

(5 å 10) arbetare sysselsättas, torde föreskrift vara behöflig, om skillnad i detta

hänseende skall göras äfven vid grufdrift, som är att hänföra till bergsbruk;

12:0) förtydligande bestämmelse torde böra lämnas, huruvida idkare af grufdrift,

som är att hänföra till bergsbruk, skall, i enlighet med kungl. kungörelsen

angående hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete bör iakttagas,

Bergmästaren

i västra

distriktet.

(Forts.)

Bergmästaren

i södra

distriktet.

IO4 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

jämförd med paragraf 4 i lagen angående skydd mot yrkesfara, göra sådan anmälan,

som föreskrifves i paragraferna 1 och 2 af nyssnämnda kungörelse.

*

* *

Med afseende på tillämpningen af lagen angående skydd mot yrkesfara jämte

därmed sammanhängande författningar och bestämmelser kan upplysningsvis anföras,

att anmälningar om olycksfall såväl vid och i grufvor som äfven vid masugnsdrift,

hviska anmälningar Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfverlämnat till yrkesinspektören

i Örebro distrikt, af yrkesinspektören sedermera blifvit till mig öfversända, äfvensom

att registerböckerna öfver minderårigas användning icke blott vid malmgrufvorna

utan äfven vid fältspatbrotten af mig granskats.

Bergmästaren i södra bergmästaredistriktet: — — — Revisionen

torde hufvudsakligen afse lag angående skydd mot yrkesfara, den 10 maj 1889,

jämte dess senare tillägg och förändringar, lag angående minderåriges och kvinnors

användande till arbete i industriellt yrke, den 17 okt. 1900, samt lag angående

ersättning för skada till följd af olycksfall, den 5 juli 1901. Hvad den förstnämnda

lagen angår, så äger den icke tillämpning på bergsbruket, då den enligt

§ 1 med industriellt yrke afser bland annat, idkande såsom näring af grufdrift

eller annat därmed jämförligt arbete, som icke är att hänföra till bergsbruk, och i

§ 4 särskilt stadgar, att lagen ej äger tillämpning å grufdrift, som är att hänföra

till bergsbruk. Däremot inrymma lagarna om minderårige och om ersättning för

skada vid olycksfall i förklaringen öfver industriellt yrke äfven grufdrift eller annat

därmed jämförligt arbete.

Att i författningar gifva olika definitioner på samma sak (industriellt yrke)

måste anses såsom en svaghet i lagstiftningen. Och orsaken därtill synes påtagligen

vara den, att man ansett, det grufvor, anlagda på icke inmutningsbara mineralier,

kunna undvara den kontroll och ledning från statens sida, som bestås malmoch

kolgrufvor. Ty under tillsyn af yrkesinspektör, som icke (eller endast i något

enda undantagsfall) är grufingeniör och således ej kan åläggas att taga befattning

med djupbrytningen samt sällan hinner besöka sådana arbetsställen och då endast

i dagen (icke på djupet), blifver en sådan grufva antingen bearbetad utan tillsyn

af fackman eller på grund af mer och mindre falska, egoistiska beräkningar, bruten

på rof, så att dess tillvaro blifver kort och arbetarnes lif och hälsa sättas i fara. Det

synes mig icke finnas något skäl att undandraga bearbetningen af icke inmutningsbara

mineralier den kontroll, som föreskrifves för andra grufvor i 6 kap. grufstadgan,

och som, tack vare denna kontroll, kunnat bearbetas till oberäknelig vinst för

landet i många hundra år och, såsom vi våga hoppas, ännu i en mycket lång

tid skola vara vinstgifvande, om en god ledning från statens sida ägnas dem.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. IO5

Såväl i Frankrike som i en del af Tyskland står bearbetning af icke inmutningsbara

mineralfyndigheter under bergstjänstemännens tillsyn. I »code des mines

et mineurs» läses bland »fonctions des ingénieurs en chef», art. 15: »Les ingénieurs

en chef des mines sont sous les ordres du directeur général pour 1’exécution des

lois et réglements sur le fait des mines, miniéres, carriéres et des usines désignées

dans Fart. 75 de la loi de 1810, et pour 1’exécution de toutes les mesures prescrites

par le ministre». Och i § 214 af .»Allgemeines Berggesetz fur die Preussischen

Staaten vom 24 Juni 1865»: »In den linksrheinischen Landestheilen bleiben die

Daehschieferbriiche, die Trassbrucke und die unterirdisch betriebenen Miihlsteinbriiche

auch fernerhin der polizeilichen Beaufsichtigung durch die Bergbehörde

unterworfen. Auf dieselbe finden der siebende und der neunte Titel des gegenwärtigen

Gesetzes Anwendung».

Nu inträffar hos oss någon gång vid brytning af fältspat, kalksten, sandsten

o. s. v., att bergmästaren blifver rådfrågad om grufbrytningen, men aldrig yrkesinspektören.

Vid olycksfall i sådana grufvor sändas ofta rapporter från ägaren

och polisprotokollet genom länsstyrelsen till bergmästaren, som måste återsända

dem. Det förefaller alla så naturligt, att dessa grufvor stå under bergmästarens uppsikt,

att de utan betänkande vända sig i dessa ärenden till honom, som också fordom

haft inseendet häröfver här i landet enligt grufstadgan 1741. Men när dessa

mineralier slutligen börjat bearbetas i afsevärd utsträckning, och det skulle vara

för ägare till dem af verklig nytta att hafva bergmästares tillsyn och råd, då

undandragas de honom.

Detsamma är förhållandet med järnverk och mekaniska verkstäder, hvilka sedan

bortåt 300 år lydt under bergmästarnes ämbetsutöfning —- de ende statens tjänstemän,

som hafva någon kännedom om bruksdriften, hvartill de särskilt utbildats.

Att föra dessa verk öfver till yrkesinspektionen synes mig därför hafva varit

mindre välbetänkt, isynnerhet som dessa tjänstemän hafva öfverinseendet öfver så

många andra verk och inrättningar af skillda slag, att det nog torde fordras en tid

af 4 å 5 år för dem att besöka alla. Bergmästare och grufingeniör skulle däremot

kunna hvarje , år ej allenast inspektera dem nu åliggande malm- och kolgrufvor,

utan äfven föreslagna andra mineralgrufvor, stenbrott och metallverk. Därigenom

skulle ju också vinnas en fullständig enhet och konsekvens i det hela, då allt som

kommer från mineralriket och dessa produkters vidare förädling öfvervakas af samma

tjänstemän. Och hvilken fördel skulle det icke vara för högre myndigheter att

få alla beskrifningar och statistiska uppgifter m. m. från samme tjänstemän.

FTär torde böra påpekas önskvärdheten af, att bergmästarnes ämbetsberättelser

blefve införda i den officiella, tryckta statistiska berättelsen från Bergsöfverstyrelsen,

likaväl som detta sker i andra länder (t. ex. Norge, Italien m. fl.), och då yrkesinspektörernas

berättelser intagas i statistiken — nu består bergsstatistiken af nästan

endast siffror och svnes därför bra mager och skelettartad.

Bergmästaren

i södra

distriktet.

(Forts.)

14

Bergmästaren

i södra

distriktet.

(Forts.)

106 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Mycket större ordning och reda inom hela bergshandteringen. samt en tillförlitligare

statistik inom vissa delar skulle häraf blifva följden, då bergmästare

kunde — i motsats till nuvarande förhållanden — själf besöka fältspats- och bergartsgrufvor

samt metallverk, kontrollera och gifva råd. För närvarande är kontrollen

öfver endast minsta delen af hvad till bergshandteringen hörer (malm och

kolgrufvor) anförtrodd åt bergmästaren, under det att en stor del hvilar på yrkesinspektören

och kronofogden (stenbrott, bergartsgrufvor, mek. verkstäder, manufakturer

och andra metallförädlingsverk) samt en annan del. på bergmästaren och

yrkesinspektören (fältspatsbrott och fältspatsgrufvor, masugnar och gröfre järnförädlingsverk).

Såsom ett par exempel på de svårigheter ofvan angifna sakförhållanden

medföra, får jag i underdånighet påpeka följande: Enligt nådiga kungörelsen den

13 november 1896 och nådig skrifvelse till Kungl. Kommerskollegium skall bergmästaren

infordra statistiska primäruppgifter om fältspatsbrott men har ingen annan

utväg att få kännedom om de fältspatsbrott, som äro under bearbetning, än att

begära upplysningar häröfver från kronolänsmännen genom länsstyrelsen. Såväl länsmän

som länsstvrelser hafva emellertid frågat: Hvad menas med fältspat? Huru kan

man då begära att få en tillförlitlig uppgift på fäkspatsbrotten. Ägare till sådana

brott kan ju endast uppgifva stenbrott, som ej lyda under bergmästaren o. s. v.

Statistiska uppgifter hafva äfven visat mycket mindre brytning af fältspat än hvad

som exporterats, hvilket ju af det sagda lätt förklaras, och, ledsamt nog, blir statistiken

härigenom vilseledande eller af ringa nytta.

Se här ett annat sätt att slippa afgifva statistiska primäruppgifter: En arrendator

af fältspatsbrott har haft en rätt stor uppfodring (enligt länsmans meddelande)

och sannolikt exporterat alltsammans. Men då han blifvit nödgad uppgifva brytningsbelopp

samt betala arrende och skatt, har han försvunnit från trakten. Kronolänsmän

och länsstyrelse i och utom länet samt magistrat hafva icke kunnat skaffa

någon upplysning om hans vistelseort. Och om han kunnat anträffas, hvilken

risk löper han då för sitt undanhållande och hvarmed skulle han godtgöra staten

utgiften för allt det myckna skrifveri af myndigheter på flera håll, resor m. m.

— ett arbete som kanske måst ersättas med flera hundra kronor — jo, böter

på — 5 kronor. I stället för att minska bötesbeloppen på samma gång som

penningvärdet minskas, borde väl bötesbeloppen höjas, då penningvärdet minskas.

Följden häraf har gifvetvis icke uteblifvit. Personer finnas, som år efter år icke aflemna

primäruppgifter för järnverk i rätt tid, utan hellre bota 5 kr. Men från grufvorna

inkomma rapporter utan undantag i rätt tid, sannolikt därför att böterna enligt

grufstadgan äro 2 å 3 gånger högre än i nämnda nåd. kungörelse och emedan

grufvorna stå under bergmästares inspektion. Hvarthän författningar med icke

verksamma böter för öfverträdelse leda, torde icke behöfva påpekas.

Vidkommande järnverk, så äro dessa också fördelade på flere tjänstemän:

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. I07

Bergmästare skall infordra statistiska primäruppgifter och hålla sammanträde angående Bergmästan

masugns- och hammarsmedskassor samt afgifva ämbetsberättelse öfver dessa verk distriktet.

(får dock ej inspektera dem), men yrkesinspektör inspekterar samma verk och tillser (Forts.)

lagens mot yrkesfara efterlefnad. Är fabrik förenad med järnverk, så skall berg

mästare

emottaga primäruppgifter från båda — från smältsmedja, mek. verkstad

och järnmanufakturverk —, men nedlägges smältsmedjan, så skola uppgifterna från

metallfabriken emottagas af kronofogde och, om den förra återupptages, så skall

bergmästare återigen emottaga uppgifter från båda. I bergmästares ämbetsberättelse

skola införas alla järnverk, som framställa tackjärn, smältstycken, stångjärn m. m.

samt gröfre smide, men för tillverkning vid järnmanufakturverk och mek. verkstäder

skall icke redogöras, såvida densamma ej drifves i samband med gröfre järnsmide.

Således blifver ingen berättelse afgifven från tjänsteman till högre myndighet

om manufakturverk och mek. verkstäder, som äro skillda från gröfre järnsmide,

och deras primäruppgifter infordras från en del (med järnverk förenade) af bergmästare

och från en annan del af kronofogde.

Angående skydd mot yrkesfara innehåller 6 kapitlet grufstadgan och 4 kapitlet

stenkolslagen mera generella föreskrifter »om ordningen för grufdrift». Några

detaljbestämmelser häröfver finnas icke utan öfverlämnas åt bergmästaren att i

hvarje särskildt fall afgöra hvad som behöfver utföras till säkerhet för arbetarnes

lif och hälsa samt till förekommande af fara för grufvans framtida bestånd. Det

är allmänt kändt, att ju generellare lagstadgandena äro, desto svårare är det att få

dem lika tolkade af alla, desto oftare gifvas anledningar till rättegångar och olika

domar vid skilda domstolar. Och ju högre en nation står, desto bestämdare äro

lagarne, som därför gifva mindre möjlighet till godtycklig tolkning. Beträffande vår

grufstadga i dess helhet är allmänna omdömet, att den är mycket svårtolkad.

Emellertid finnes för beredande af kännedom om olycksfall i grufvor intet

lagstadgande. Väl sägs i 12 § af lag ang. ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete den 5 juli 1901, att arbetsgifvaren skall anmäla olycksfallet till

polismyndighet (på landet länsman) och denne till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

men ingen underrättelse kommer till bergmästaren, som gifvetvis borde först

underrättas för undersöknings hållande, då det är själffallet, att en länsman icke

kan hålla undersökning under jord. Och om man jämför bestämmelserna i nåd.

kungörelsen den 24 januari 1896 ang. beredande af kännedom om olycksfall med

lag ang. skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, så säger den förra, att anmälan

skall ske till länsman, som insänder den till länsstyrelsen, hvilken åter öfverlämnar den

till yrkesinspektören (bergmästare nämnes icke) vid olycksfall »i sådant industriellt

yrke, som afses i lagen ang. skydd mot yrkesfara», och de» senare lagen, § 4:

»Bestämmelserna i denna lag skola icke ega tillämpning å grufvedrift, som är att

hänföra till bergsbruk.» På det sättet skulle bergmästaren ej få någon kännedom

om olycksfallen och först påföljande år erhålla statistiska primäruppgifter om olycks

-

108 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren fallens antal. Denna brist i gruflagstiftningen är isynnerhet i mitt distrikt — som

distriktet, bekant, det enda där stenkolsgrufvor finnas — märkbar, emedan arbetareantalet i

(Forts.) stenkolsgrufvorna är betydligt större än i malmgrufvorna.

Med stöd af grufstadgans 6 kapitel och stenkolslagens 4 kapitel har jag dock

från grufägare infordrat rapport öfver olycksfall, och för sådana med dödlig utgång

omedelbart efter det olyckan timat. I senare fallet har den vanligen varit fördröjd

och i förra ofta uteblifvit. Ja, det har händt, att kronolänsman, som kallats af

grufägare vid olycksfall, där en arbetare ljutit döden, nekat hålla undersökning —

på den grund att lagen mot yrkesfara ej gäller grufdrift, som hänföres till bergsbruk

— till dess att, på bergmästarens begäran, befallning kommit från länsstyrelsen

— alltså alldeles för lång tid efter olycksfallet.

På så sätt har jag likväl kunnat vara någorlunda å jour med olyckshändelserna

i grufvorna, men i många fall icke kunnat afgöra hos hvem felet legat —

hos arbetarne eller befälet —, alldenstund polisprotokollet aldrig grundar sig på

egna iakttagelser på olycksplatsen i grufvan, utan endast på arbetares ofullständiga

eller kanske mer eller mindre felaktigt tolkade, muntliga berättelser.

Likasom förfaringssättet för meddelande af olycksfall i industriellt yrke till

yrkesinspektör — icke i grufdrift, där bergmästare skulle erhålla meddelande —

är mycket noga bestämdt och formulär för rapporten fastställdt, så borde väl

sådana bestämmelser vara nödvändiga vid grutdrift. Så har man t. éx. i Preussen

och Frankrike följande lagstadganden: »Allgemeines Berggesetz fur den Preussischen

Staaten vom 24 Juni 1865, § 203. Sobald auf einem Bergwerke eine Gefahr

in Beziehung auf die in § 196 bezeichneten Gegenstände eintritt, hat der Betriebsfuhrer

und in Verhinderungsfalle der denselben vertretende Grubenbeamte dem

Revierbeamte Anzeige hiervon zu machen. § 204. Ereignet sich auf einem Bergwerke

unter oder iiber Tage ein Ungliicksfall, welcher den Tod oder die schwere

Verletzung einer oder mehrerer Personen herbeigefuhrt hat, so sind die im § 203

genannten Personen zur sofortigen Anzeige an den Revierbeamten und an die

nächste Polizeibehörde verpflichtet. — — — — §206. Sämmtliche Kosten för

die Ausfilhrung der im § 205 bezeichneten Massregeln trägt den Besitzer des

betreffenden Bergwerks.» — — —. Nästan fullkomligt samma stadganden finnas i

den franska »code des mines et mineurs (1887), törne III, titre IV: Des accidents

qui se producent dans les exploitations. § 2. — —---En cas d’accidents

survenus dans une mine, miniere, usines et ateliers qui en dépendent, soit par

éboulement, par inondation, par le feu, par asphyxie, par rupture des machines,

engins, cåbles, chaines, paniers, soit par émanations nuisibles, soit par toute autre

cause, et qui auraient occasionné la mort ou des blessures graves å un ou plusieurs

ouvriers, les exploitants, directeurs, maitres, mineurs et autres préposés sont tenus

d’en donner connaissance aussitöt, au maire de la commune, et å 1’ingénieur des

mines, et en cas d’absence au conducteur. — — Dans tous les cas, 1’ingénieur

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. IO9

des mines se transportera sur les lieux: il dressera proeés-verbal de 1’accident

séparement ou concurremment avec les maires et autres officiers de police; il en

constatera les causes, et transmettra le tout au préfet du departement». —--

Med ledning af här återgifna tyska och franska stadganden får jag i underdånighet

hemställa, huruvida icke i 6 kapitel af grufstadgan och i 4 kapitel af

lag angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter borde införas

sådana bestämmelser:

att grufägarc eller grutföreståndare meddela olycksfall vid grufvor under jord

eller i dagen till kronolänsman och bergmästare samt genom den förre till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande;

att olycksfall med dödlig utgång eller mycket svåra skador meddelas utan

ringaste dröjsmål medelst telegraf;

att olycksfall, hvarvid en eller flere personer skadas, så att de blifva oförmögne

till arbete under minst 14 dagar, meddelas omedelbart efter fjortonde dagens

förlopp;

att vid olycksfall med dödlig utgång eller mycket svåra kroppsskador bergmästaren

eller, vid förhinder för honom, grufingeniören i distriktet ofördröjligen efter

anmälans emottagande besöker olycksplatsen, håller undersökning och muntligt förhör,

hvaröfver protokoll föres, samt såvidt möjligt förklarar orsaken till olycksfallet;

att styrkt afskrift af protokollet insändes till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

jämte begäran om åtal, om sådant anses böra göras;

att samtliga kostnader för att rädda de förolyckade samt tjänstemans resa

bekostas af grufägaren, hvarvid regressanspråk förbehålles emot tredje person, som

varit orsaken till olycksfallet; och

att ofvan nämnde personer, för den händelse de underlåta att göra anmälan

om här ofvan sagda olycksfall med mindre skador, straffas med böter från tio till

och med sjuttiofem kronor (i likhet med § 58), men angående olycksfall med

dödlig utgång med böter från tio till och med femhundra kronor (i likhet med § 50).

Något skäl till ändring af lag angående minderåriges användande till arbete

i industriellt yrke den 10 okt. 1900 i hvad den rör grufdrift, kan jag ej finna.

Dock bör, enligt min åsikt, tillsyn å efterlefnaden af denna lag liksom äfven af

lag angående vrkesfara — såsom här ofvan blifvit i underdånighet anfördt — utöfvas

af bergmästare i fråga om grufdrift eller annat därmed jämförligt arbete, masugn

eller hytta, stångjämsverk, manufakturverk, mek. verkstäder eller annan inrättning,

som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom

handtverk anse. Vidtages icke denna förändring inom närmaste framtid, så torde

det snart blifva nödvändigt att fördubbla yrkesinspektörernes antal, enär det icke

gärna kan vara tillräckligt att ett industriellt verk ej blifver oftare inspekteradt än

hvart 4:de eller 5:te år. Öfverflyttas merberörda bergartsgrufvor, stenbrott och

metallfabriker i stället på bergmästare och grufingeniörer, så kunna de årligen in

-

Bergmästaren

i södra

distriktet.

(Forts.)

no

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren spekteras, hvilket är väl behöfligt för tillsyn af lagarnes efterlefnad och statistikens

distrikt*et. större tillförlitlighet.

(Forts.) Riksdagens åsikt angående öfvervinnande af svårigheterna vid lagens till

lämpning,

att det skulle möta alltför stora betänkligheter att gifva yrkesinspektör

befogenhet meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd, kan jag på intet

vis biträda, alldenstund i § 58 grufstadgan finnes bestämmelse, att, om grufägare

försummar insända statistiska primäruppgifter, »äge bergmästaren förelägga

ytterligare tid, hvarje gång vid vite, ej öfverstigande sjuttiofem kronor». Att

detta lagstadgande varit till stor nytta är otvifvelaktigt, äfven om det endast

i början behöft användas. Ett bevis därpå är, att icke någon grufägare på många

år behöft af mig åtalas för försummelse härutinnan, under det att andra industriägare

hvarje år måste åtalas, och -— enligt pressen — yrkesinspektörerne nu

nödgats göra ej mindre än 4 ä 500 åtal på ett år. Betänkligheter angående sagda

förelägganden kunna enligt mitt förmenande ej gärna hysas af andra än yrkesidkarne

själfva, hvilka helt naturligt finna alla lagbestämmelser härom öfverflödiga. Men

det är väl ingen, som finner det riktigt, att straffet för lagöfverträdelse skall bestämmas

af just den, som blifvit beträdd därmed.

Slutligen begäres af Riksdagen, att en gräns bestämmes mellan fabrik och

handtverk, hvilket gifvetvis är mycket svårt, då någon bestämd gräns numera icke

finnes. Under skråordningarnas tid var gränsen mera tydlig än nu.

Handtverk är ju en yrkesverksamhet, som utföres i hemmen och hufvudsakligen

för hand samt under användning af enkla verktyg. Producenten har vanligen

ett mindre afsättningsområde och beställning per styck till fasta kunder, till

hvilka han själf afsätter produkterna. Såsom ett mindre utveckladt handtverk, som

först vill tillgodose husbehofvet, torde husfliten böra anses.

Hemslöjd eller husindustri är den yrkesverksamhet, som utföres i hemmen

och för hand med enkla verktyg, men icke för kunder i trakten utan för afsättning

i stort, för affär eller export — i senare hänseendet skiljer hemslöjden sig

från handtverk.

Fabrik är en anstalt, där ett större antal arbetare är samladt och medelst

maskinhjälp tillverka fabrikens alster.

Genom användande af maskiner i särskilda, utom arbetarnes bostäder belägna

anläggningar skulle alltså fabrikanten skilja sig från handtverkaren och hemslöjdaren.

Men handtverksmässiga verkstäder förekomma, emot hvilka gränsen är mindre

skarp eller ingen.

I en del stater har man för att få en gräns uppdragen mellan fabriksmässig

drift och handtverksmässig näring i yrkeslagstiftningen fastslagit gränsen genom

stadgandet, att till den förra höra de företag, hvarest med tillhjälp af mer än 20

arbetare och i verkstäder utom deras hem framställas eller förarbetas föremål till

försäljning.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

III

Då denna bestämmelse svnes mig vara i princip den enda möjliga, men Bergmästaren

antalet arbetare efter våra förhållanden är alldeles för högt, emedan en stor del distriktet.

verkliga fabriksanläggningar skulle lämnas utan kontroll, så torde det vara riktigare (Forts.)

att för handtverk fastställa största antalet arbetare till 5 i st. f. 20, men med

bibehållande af stadgandet i öfrigt.

Yrkesinspektören i Hernösands distrikt: — — — I 2 §, 2 mom. d) Yrkesinspekaf

lag angående skydd mot yrkesfara sägs »att hvad sålunda är stadgadt i afseende sands*distrikt.

å anbringande af eldfasta trappor ej må vinna tillämpning å redan befintlig fabrik

etc.» och i 6 § framhålles, att yrkesinspektör endast äger tillträde till fabrik under

den tid arbetet pågår. Fabriker kunna således nu uppbyggas utan att, ehuru

yrkesdrift är förenad med eldfara, eldfasta trappor anbringas, och då yrkesinspektör

vid sin första inspektion af fabriken, då arbetet börjat, finner fel af ofvan berörda

beskaffenhet, äger han i de allra flesta fall icke befogenhet att föreskrifva effektiv

skyddsanordnings anbringande. I 2 §:s 2 mom. d) borde orden: »redan befintlig

fabrik eller verkstad» utbytas mot: »fabrik eller verkstad, uppförd innan denna lag

trädde i kraft (eller reviderades).» Onskligt vore att ritningar till fabriker vid ny- och

ombyggnader insändes för granskning till yrkesinspektören i enlighet med förslaget

i yrkesinspektionens cirkulär N:o 4, samt att yrkesinspektören tillkallades och afsynade

fabriken före dess igångsättande. Såväl vid ny uppförda fabriker som då

ombyggnad eller större reparationer ägt rum, är det ingalunda ovanligt, att fabrikationen

börjar, innan några som helst skyddsanordningar blifvit uppsatta. Det förefaller

dock naturligt, att en afsyning borde föregå startandet.

Hvad beträffar det önskade förbudet mot försäljning af maskiner, som icke

äro försedda med skyddsanordningar, tror jag, att ett dylikt i lag intaget förbud,

skulle visa sig blifva allt för omfattande. Jag får rörande denna fråga vördsamt

föreslå följande tillvägagångssätt. I lagen införes en paragraf af ungefär denna

lydelse: »Sådana maskiner och redskap, hvarom närmare föreskrifter komma att

meddelas i kungl. kungörelse, få icke i riket försäljas, såframt de icke äro försedda

med lagenliga skyddsanordningar.» I dessa nu nämnda kungörelser, som kunna

utkomma i mån. af behof, böra lämnas lämpliga beskrifningar på specialmaskiner,

som icke få oskyddade till salu hållas. Äfven böra dessa kungörelser innehålla

förslag till skyddsanordningar, som blifvit godkända. Vid utfärdande af hvarje

specialkungörelse skulle såväl yrkesinspektörerna som maskinfabrikanter och större

maskinimportörer kunna höras — kanske lämpligast på så sätt, att ombud för maskinfirmorna

tillätos deltaga i yrkesinspektörernas sammanträden, (5 § af Kungl. Maj:ts

instruktion för yrkesinspektörerna), då frågor af ofvan nämnda art förekomma till

diskuterande. Denna nu behandlade fråga är af sådan vikt, att det synes mig,

som om något måste göras till åstadkommande af försäljningsförbud; i all synnerhet

som maskinfabrikanterna icke hafva något emot en öfver hela landet gällande bestäm

-

I 12

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek

tören

i Her no -

sands distrikt.

(Forts.)

ruelse. Direkt från Tyskland och Amerika importerade maskiner äro numera

nästan utan undantag försedda med lämpligt anbringade och goda skyddsanordningar.

Att äldre skyddsanordningar kunna anbringas å nyintagna maskiner torde enligt

min mening höra till sällsyntheterna.

Rörande behofvet om uppgifter öfver ångpannor vill jag hänvisa till mitt

uttalande i 1901 års berättelse å sid. 139.

Angående förslaget om förbud för kvinnor att skota- ångpanna får jag tillstå,

att jag ej kunnat finna någon utredning öfver, huruvida det visat sig, att kvinnor

icke äro eller icke kunna blifva kompetenta att sköta ångpannor. För min del

tror jag, att det skulle bli allt för betungande för en stor del mejerier att utom

mejerska äfven hafva en examinerad manlig maskinist. Jag har under min praktik

påträffat många inkompetenta ångpanneskötare — icke blott vid mejerier utan äfven

å arbetsställen, där manliga ångpanneskötare varit anställda; och håller jag före

såsom synnerligen önskvärdt, att vissa bestämmelser borde utfärdas i syfte att ångpanneskötare

före antagande skola styrka sin kompetens, samt att tillfälle till såväl

praktisk som godkänd teoretisk utbildning borde Deredas icke blott män, utan äfven

kvinnor. Huru kontrollen skall ordnas torde ej här beröras, då förslag till ångpannelag

nu föreligger. Uppgift öfver, huruvida kvinnor visat sig äga förmåga

att sköta ångpannor, torde lämpligen kunna inhämtas från instruktörerna vid länens

mejeriskolor.

Att i lag föreskrifva normalarbetsdräkt vid viss fabrik eller del däraf torde

vara allt för i detalj gående. Af statistik, som jag för ändamålet genomgått, har

jag funnit, att det oftare inträffat, att andra personer än smörjare eller de, som

haft tillsyn öfver maskiner och transmissioner, indragits i transmissionsaxlarna och

dödats eller svårt lemlästats. Många dödsfall hafva visserligen inträffat vid skötseln

af växlarna i mindre vattenkvarnar, men här kan man väl ej gärna föreskrifva

normaldräkt.

Yrkesinspektörernas meddelande till yrkesidkarne angående iakttagande af

yrkesfarelagens 2 § torde lämpligen införas i å arbetsstället befintlig diariebok.

Äfven borde därstädes förvaras särskild liggare öfver inträffade olycksfall, hvarur

vid årsskiftet utdrag borde tillställas yrkesinspektören i och för kontroll. Nyttan

och nödvändigheten af dylika kontrolluppgifter har här i distriktet visat sig under

innevarande arbetsår (1903), hvaröfver redogörelse närmare kommer att meddelas i

årsberättelsen. Beträffande önskvärdheten af åläggande för arbetsgifvaren att insända

vissa behöfliga uppgifter får jag blott hänvisa till hvad jag därom framhållit i min

berättelse öfver arbetsåret 1902 å sid. 185 och följande.

En fråga af synnerlig vikt synes mig den om straffpåföljd vid lagöfverträdelser

vara. Att nuvarande bestämmelser härutinnan icke visat sig tillfyllest,

torde framgå af yrkesinspektörernas samtliga berättelser. Dessa berättelser meddela,

dels huru svårt det mången gång är att få skyddsanordningar införda, dels ock

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

113

huru det vid efterinspektioner mycket ofta visat sig, att skyddsanordningarna varit

odugliga eller förstörda, och att tillsynen öfver desammas vidmakthållande varit ringa

eller ingen. Man skulle nu kunna tänka, att många yrkesidkare fått erlägga böter

för försummelse att iakttaga dessa i yrkesfarelagen gifna föreskrifter om skyddsanordningars

anbringande, i all synnerhet som det blifvit dem meddeladt, huru

och hvar dessa skydd borde uppsättas. Förhållandet är emellertid, att ingen enda

yrkesidkare blifvit eller mig veterligt kunnat blifva ådömd böter efter bestämmelserna

i lag angående skydd mot yrkesfara, hvilken lags straffbestämmelser återfinnas i

8, 9, 10 och 12 §§. Det kan här invändas, att detta beror därpå, att yrkesinspektören

försummat göra sådan anmälan, som omnämnes i 8 §. I många af de

fall, då anmälan gjorts till Kungl. Majrts befallningshafvande, hafva emellertid ingå

utslag afgifvits, beroende på bestämmelserna om huru ärendet skall behandlas. Då

yrkesinspektören sedan påträffar samma fel, som gifvit anledning till anmälan enligt

8 §, kunna straffbestämmelserna i 9 § icke äga tillämpning, utan får yrkesinspektören

ånyo börja med anmälan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Alldenstund i

2 § af lag angående skydd mot yrkesfara uttryckligen sägs hvilka skyddsanordningar,

som böra vidtagas, så synes det mig vara rättvist att yrkesidkaren, isynnerhet

sedan han från statens sida gjorts uppmärksam på, hvilka och huru skyddsanordningar

skola anbringas, borde vara hemfallen till böter i de fall, då han underlåter

att ställa sig till efterrättelse de gifna bestämmelserna. Om yrkesinspektören

vid meddelade föreskrifter gått utöfver sin befogenhet, så torde yrkesidkaren beredas

rätt att få anföra klagomål öfver föreläggandet.

Gränsen mellan fabrik och handtverk torde enligt min mening lämpligen bestämmas

i öfverensstämmelse med det förslag, som uppgjorts vid yrkesinspektörernas

senaste sammanträde. Att, hvilket äfven framställts, få arbetsställen med 5 arbetare

och med användande af motor hänförda till handtverk finner jag icke lämpligt. Bland

andra skulle då samtliga kvarnar (utom större ångkvarnar) icke blifva underkastade

någon inspektion, oaktadt det är kändt, att många och svåra olycksfall inträffa vid

vattenkvarnar. Ersättning för skada vid olycksfall skulle ej heller erhållas.

I lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke torde lämpligen införas bestämmelse om, att minderårigas sysselsättande

vid särskildt farliga maskiner må kunna förbjudas, liksom förhållandet är i de fall,

då arbetet är för ansträngande eller hälsovådligt (10 §).

Vid tihämpningen af bestämmelserna i 8 § af nu senast berörda lag hafva

svårigheter visat sig; och torde förtydligande kräfvas. Hvilka fabriker, som böra

hänföras till sådana med ständig eld, torde lämpligast kunna uppräknas och meddelas

i särskild kungl. kungörelse. I denna § förekommer uttrycket »öfver 14

år», ehuru på alla likartade ställen i lagen säges »fyllda.....år». Det har vi

sat

sig synnerligen svårt att anordna skiftsindelningen, och hafva gossarna till och

med fått mera ansträngande nattarbete, sedan lagen trädde i kraft än förr med efter

15

Yrkesinspek

tören

i Hemö

sonds

distrikt.

(Forts.)

ii4

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek

tören

i Hemö

sands

distrikt.

(Forts.)

Yrkesinspektören

i Gä/le

distrikt.

vecka omväxlande dag- och nattskift. Treskiftsindelningen med 8 timmars arbete

skulle visserligen blifva lindrigare, men arbetsgifvarne anse sig icke af ekonomiska

skäl kunna antaga densamma. I min berättelse för år 1902 har jag å sidan 195

framställt några andra förslag till ändringar af nu nämnda paragraf, särskildt berörande

sågverken.

Nattarbete vid sågverk anses af många yrkesidkare vara både obehöfligt och

oekonomiskt samt framhålles ofta önskvärdheten häraf, att detsamma enligt lag

måtte förbjudas. Frågan härom torde dock närmare böra utredas.

Utöfver nu berörda förslag till ändringar vill jag, ehuru ännu mycket vore att

säga, här endast framhålla önskvärdheten af, att yrkesinspektören under tjänsteutöfning

måtte blifva satt i tillfälle att komma i närmare beröring med arbetarne.

lag har under året haft tillfälle att diskutera denna och andra frågor rörande yrkesinspektörens

verksamhetsfält tillsammans med yrkesinspektören i Finlands norra

distrikt, hvilka samtal för mig blefvo synnerligen värdefulla. Våra resp. distrikt

äro ju äfven i många afseenden mycket likartade. I Finlands norra distrikt har

inspektör Bonsdorff arbetat under 14 år med en instruktion, hvari bland annat sägs,

att yrkesinspektören jämväl bör uppmärksamma arbetarnes sedliga förhållanden, att

han bör deltaga i öfverläggning om lärlingarnes undervisning, vård och fogliga

behandling samt om minderåriga arbetares skolgång, att han (sedan år 1895) bör

tillse, att arbetsgivare!! behörigen fullgör de förpliktelser, som honom åligga vid

inträffade olycksfall in. fl. — 1 få ord uttryckt sades yrkesinspektörens i Finland

förhållande till arbetarne tydligast framgå ur bestämmelserna i 1 § af Kejserliga

senatens för Finland instruktion för kvinnlig yrkesinspektör af den 19 mars 1903.

Däri meddelas först, att hon skall iakttaga arbetarnes intressen, samt sägs vidare:

“Hon äger förty öfvervaka nyssnämnda arbetares sedliga och sanitära förhållanden,

verka för ett regelbundet besökande af folk- och yrkesskolor samt för en förbättring

af de kvinnliga arbetarnes bostads- och kostförhållanden, äfvensom försöka

åstadkomma inrättande af hälso- och sjukvårds- samt spisanstalter äfvensom hjälpoch

sparkassor, afsedda för industriarbetare."

Yrkesinspektören i Gäfle distrikt: — — — Bland de förslag till ändring

eller fullständigande af yrkesfarelagens stadganden, som inom Riksdagen hafva varit

under behandling, äro:

a) att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas

råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande in. m.

inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager sin början.

Att härigenom såväl tid som kostnad ofta skulle besparas yrkesidkaren, samt

lämpliga skyddsanordningar lättast komma till stånd, är otvifvelaktigt, men huru

yrkesinspektören under de tider han är sysselsatt med inspektion af fabriker skall

tillvägagå och medhinna detta mången gång vidtomfattande arbete, det är enligt

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 115

min mening omöjligt att förstå. Ej kan vrkesinspektören afbryta sin inspektionsresa

och begifva sig hem allenast för att verkställa denna granskning. Skall yrkesidkaren

vänta fyra, fem veckor innan han återfår sina ritningar jämte meddelande om

granskningens resultat, blifver han med all säkerhet ej belåten, då arbetet på fabrikens

förändring eller uppförande därigenom blifver i väsentlig grad fördröjdt. Inkomma

dessa ritningar till granskning under sådan tid, då expeditionsgöromål äro för handen,

blifver det helt naturligt en ej ringa tillökning i det förut ganska dryga

arbetet vid skrif- och ritbordet. Jag anser sålunda, att denna granskning af ritningar

och förslag till om- och nybyggnad af fabriker tillsvidare må få fortgå som hittills,

eller att de yrkesidkare, som önska inhämta yrkesinspektörens råd och upplysningar,

frivilligt få insända sina ritningar och beskrifningar till vederbörande

yrkesinspektör.

b) att förbud utfärdas mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga

skyddsanordningar.

Detta förbud skulle vara till stor hjälp för yrkesinspektionen. Så som det

nu är, och då till en fabrik t. ex. en ny maskin inköpes, ankommer denna, för

såvidt ej på förhand annorlunda är uppgjordt, utan någon som helst skyddsanordning.

Brådskan vid fabriken är stor, äfvenså att få den nya maskinen i verksamhet.

På skyddsanordningar hafva hvarken vederbörande arbetsbefäl eller någon annan

tid att tänka. På så sätt får det gå, intill dess att ett allvarsammare, anmälningspliktigt

olycksfall inträffar, eller vrkesinspektören ditkommer. Först då, och detta kan

ju dröja både två och tre år, blir maskinen försedd med tillfredsställande skyddsanordningar.

Under denna tid hafva kanske åtskilliga ej anmälningspliktiga olycksfall

inträffat, hvilka dock haft framtida men till följd, och hvilka med all sannolikhet

skulle hafva förhindrats, om maskinen från början eller vid levererandet varit

försedd med skyddsanordning. Naturligtvis bör i likhet med uttalanden i Riksdagen

undantag göras för det fall, att den, som önskar köpa en maskin, förut

innehar en fortfarande användbar skyddsanordning från någon maskin af liknande

slag.

c) att ångpannor, hvilka blifvit utdömda såsom underhaltiga, stundom förekomma

i handeln och ånyo blifva föremål för begagnande, bör genom lämpliga

föreskrifter förhindras. Till förekommande af sådana missbruk skulle föreskrifvas

bland annat, att vid försäljning af begagnad ångpanna protokoll öfver senast utförda

undersökning, profning och besiktning (större besiktning) företes och till köparen

aflämnas. Dessa protokoll skola, innan de till köparen aflämnas, vara inlämnade

till vederbörande yrkesinspektör för granskning och förses med hans underskrift.

Samtidigt aflämnas dels ett af tvänne trovärdiga personer bestyrkt bevis, att ångpannan

ej varit utsatt för eldsvåda eller dylikt och dels uppgift å köparens fullständiga

namn och adress.

d) att till förekommande det vid ombyte af ägare till industriell anläggning den

Yrkesinspek

tören

i Gäjle

distrikt.

Forts.)

Yrkesinspek

tören

i Gäfle

distrikt.

(Forts.)

Il6 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

nye ägaren kan komma att sakna kännedom om förelägganden och andra med-''

delanden, som tidigare ägare mottagit från yrkesinspektör, ålägga den tidigare

ägaren att till den senare öfverlämna dylika förelägganden och meddelanden, finner

Riksdagen knappast lämpligt; däremot föreslås att yrkesidkaren skall hålla diariebok,

hvari yrkesinspektören i korthet skall införa de meddelanden, hvartill han

funnit anledning. Härigenom tror jag ej mycket skulle vinnas, då en slarfvig yrkesidkare

lika lätt låter en diariebok som inkomna handlingar från yrkesinspektören försvinna;

det senare af dessa två fall har inträffat och finnes omnämndt i Kungl.

Kommerskollegii sammandrag, öfver yrkesinspektionens verksamhet för år 1900 å

sid. 136. De anteckningar, som yrkesinspektören inför i diarieboken, måste kopieras

och afskrifvas, allt detta arbete tager tid och åstadkommer en minskning uti antalet

inspekterade arbetsställen per dag. Dessutom förekomma arbetsställen, där, om

kontor ens förefinnas, desamma mången gång äro belägna på ända till fem å

tio kilometers afstånd från själfva arbetsplatsen och afsides från återfärdsvägen

(kontoren för mindre sågverk äro t. ex. ofta förlagda i ägarens eller föreståndarens

bostad), hvaraf således följer en ytterligare tidsutdrägt och längre resväg. En

bestämmelse, att vrkesidkarne skola vara skyldiga att bevara alla från yrkesinspektören

inkomna handlingar, cirkulär m. in., anser jag därför vara väl behöflig, äfvensom

att alla dessa handlingar vid försäljning eller öfverlåtelse af den industriella anläggningen

skola öfverlämnas till den nye ägaren.

e) att i lag stadga en normaldräkt för vissa arbetare synes mig, liksom äfven

Riksdagen framhållit, innebära ett allt för långt drifvet statsformynderskap. Yrkesinspektörerna

äga redan befogenhet att föreskrifva användandet af normaldräkter, där

tillfredsställande skyddsanordningar på annat sätt svårligen kunna utföras. Lämpliga

modeller å normaldräkter borde finnas till påseende å passande platser, eller ock

borde ritningar och mönster å dylika dräkter kostnadsfritt tillhandahållas yrkesidkare.

f) att lump, som skall omarbetas, dessförinnan desinficeras, har ansetts beaktansvärdt.

Utaf stort hygieniskt intresse vore att få ett strängt förbud mot ätt

bearbeta lump utan föregående effektiv desinfektion. Jag har vid flera tillfällen sett,

hurusom vid mindre ullspinnerier lump tagits till bearbetning direkt från uppsamlingsställena.

Lumpen bearbetas eller sönderrifves i trasplys, hvarvid en myckenhet af

damm uppkommer. Detta damm tager sig väg "ut genom fönstren och sedan in

genom bostadsfönster, dörrar in. in. Lumpen uppköpes understundom vid auktioner

efter aflidna personer, som dött i tuberkulossjukdom. Att detta förfaringssätt skall

vara i högsta grad smittospridande är själfklart, och det går i sanning ej i samma

riktning som den nu gängse rörelsen för bekämpande af tuberkulos.

g) att bestämma en lämplig gräns emellan handtverk och industriellt yrke.

Denna svårlösta fråga behandlades vid yrkesinspektionens gemensamma sammanträde

i Stockholm den 3 dec. 1902, hvarvid man enades om att frånsedt öfriga i § 1

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

117

af lagen den 17 oktober 1900 uppräknade industriella yrkesrörelser till industriellt

yrke hänföra:

hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller kreatursvandring,

oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom sina

respektive bostäder;

hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring, och där sådan ångpanna brukas, att

ånga däri alstras till ett tryck, som med mera än en half kilogram per kv.-cm.

öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas

utom sina respektive bostäder, samt hvarje annan yrkesrörelse, idkad såsom näring

och där på samma arbetsplats antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande

yrke afsedda arbetslokaler minst 10 arbetare under någon tid af året

samtidigt sysselsättas.

Någon större erfarenhet har ej på denna korta tid af ett år kunnat vinnas,

men genom dessa bestämmelser har likvisst en gräns stakats, och jag är förvissad,

att den för en längre tid framåt skall kunna med fördel användas.

En förändring af bestämmelserna i lag angående minderårigas och kvinnors

användande till arbete i industriellt yrke vore önsklig. § 3 skulle så förändras,

att äfven minderårig, som fyllt 12 år, finge arbeta 10 timmar per dag. Läkaren,

som undersöker den minderåriga, innan han börjar arbetet, kan naturligen afgöra

huruvida han är för klen att arbeta 10 timmar. Dessutom kommer vanligen vid

sommartiden besiktningsläkaren och undersöker dem på arbetsplatsen, då den

minderårige ytterligare blifver observerad. Tolfåringarne blifva nu vanligen uteslutna

från arbetet, då det är förenadt med besvär för arbetsbefälet att ordna deras

arbetstider på lämpligt sätt. En del yrkesidkare använda dem med säkerhet i 10

timmar fast de uppgifva 6 timmars arbetstid i såväl registerbok som vid efterfrågan.

§ 8 borde förändras derhän, att minderåriga i åldern 14 till 18 år finge arbeta

hvarje natt på nattskifte hvarannan vecka. I verkligheten ställer det sig

under nuvarande förhållanden så, att den enda sömn och hvila, som de erhålla, blifver

hvarannan natt, ty när de minderåriga fått sofva 9 timmar på natten, så infaller

hans nästa hvilskift påföljande eftermiddag, då det för honom af många skäl är

omöjligt att sofva, och dock skall han ut i arbete på ett nattskift, hvaraf följden

ovillkorligen blifver den, att han måste vaka i nära 24 timmar.

Yrkesinspektören i Stockholms distrikt: — — — I sin skrifvelse sä

ger

Riksdagen, att revisionen bör begränsas till ändringar eller förtydligande af de

delar af lagen, som kunna befinnas mindre lämpliga eller ofullständiga, samt framhåller

en del förslag till ändringar, hvilka varit under behandling inom Riksdagen,

hvarför jag anser mig vara skyldig först uttala min åsikt i dessa anförda fall,

samt därefter angifva en del synpunkter, hvartill erfarenheten från lagens tillämpning

gifva anledning.

Yrkesinspek

tören

i Gäfle

distrikt.

(Forts.)

Yrkesinspektören

i Stockholms

distrikt.

Yrkesinspek

tören

i Stock

holms

distrikt.

(Forts.)

Il8 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesidkares skyldighet att anmäla ny- eller tillbyggnad vid sin anläggning.

Ehuru det väl kan förutsättas, att yrkesidkaren eller hans byggmästare äro

kompetenta att med ledning af lagens föreskrifter vid ny- eller tillbyggnad af en fabrik

utföra arbetet så, att det uppfyller samtliga lagens fordringar, torde det ej

kunna förnekas, att den person eller myndighet, som har tillämpningen af berörda

lagar till sitt speciella arbete, bör med större insikt af lagens innebörd kunna tilllämpa

densamma. Det blir äfven alltid för yrkesidkaren dyrbarare att rätta en

begången uraktlåtenhet än att vidtaga behöfliga anordningar i samband med byggnadsarbetet,

hvartill kommer, att ett begånget fel i många bill kan vara omöjligt att på

fullt tillfredsställande sätt rätta.

Det synes mig därför otvetydigt, både ur synpunkten af lagens rätta och

fulla tillämpning och arbetsgifvarens ekonomi, vara fullt riktigt, att yrkesidkaren

åläggas att före vidtagande af ny- eller ombyggnad rådgöra med vederbörande

yrkesinspektör.

En svårighet torde ligga i att afgöra, hvilken omfattning en sådan ombyggnad

skall äga för att för yrkesidkaren medföra skyldighet att innan utförandet inhämta

yrkesinspektörens råd.

Utgående från skyddslagens innebörd bör en till- eller ombyggnad falla under

bestämmelsen om inhämtande af yrkesinspektörens yttrande endast i det fall, att

densamma innebär en ändring af yrkesfaran genom verklig ombyggnad af fabrikshuset,

nyanskaffning af arbetsmaskiner eller omändring af hufvudtransmissioner, men

en dylik bestämmelse bör ej gälla sådana mindre omflyttningar af arbetsmaskiner

med tillhörande axelledningar, som i större fabriker ofta förekomma, och vid

hvilka någon ändring i yrkesfaran ej kan sägas äga rum.

Fabrikants skyldighet alt förse af honom tillverkade arbetsmaskiner med fastställda

skyddsanordningar.

Vid behandling af frågan angående förbud mot försäljning af arbetsmaskiner

utan erforderliga skyddsanordningar bör beaktas, att en och samma arbetsmaskin

använd vid olika tillverkningar bör hafva olika skyddsanordning, samt att det snart

sagdt omätliga antalet olika arbetsmaskiner, som dessutom ständigt ökas, fordrar

ett än större antal skyddsanordningar, hvilka med den utvidgning och ändring af

maskiner och arbetsmetoder som alltjämt äger rum, måste undergå ständiga förändringar.

Det synes mig därför vara vanskligt att i en lagbestämmelse införa

förbud mot maskiners försäljande utan skyddsanordningar, hvaremot föreskrift kunde

lämnas angående vissa skyddsanordningar, som vid alla arbetsmaskiner borde vara

iakttagna, såsom att alla till maskinen hörande växelhjul skola vara fullständigt inklädda,

att alla roterande ytor skola på åtkomliga ställen vara släta, att alla svänghjul

skola vara inskyddade och att en hastig och kraftig stoppinrättning bör finnas

vid hvarje maskin, till hvilken finnes koppladt ett svänghjul.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

119

Ångpannor och kärl under tryck.

Då ångpannor samt kärl, i hvilka alstras eller användes en gas med ett tryck

högre än atmosfärens, torde blifva behandlade i en särskild lag, äro enligt min

åsikt några ändringar i detta afseende ej påkallade i samband med nu förestående

revision utom att i lagens första paragraf böra införas orden »ångpannor och

kärl under tryck».

Diarium för anteckningar af vederbörande yrkesinspektör.

Det har ifrågasatts, att vid hvarje industriell anläggning ett diarium skulle

föras, i hvilket yrkesinspektören vore skyldig i korthet anteckna de meddelanden,

hvartill han vid inspektion funne anledning; detta för att vid ombyte af ägare till

anläggningen den nye ej skulle sakna kännedom om hvad förut ur skyddssynpunkt

föreskrifvits vid anläggningen.

Visserligen äro i en del fall de föreskrifter, som yrkesinspektören vid en inspektion

anser sig böra göra, af sådan beskaffenhet, att han omedelbart kan införa

desamma i ett å inspektionsstället befintligt diarium, men i ett stort antal fall är

anläggningen och de för densamma behöfliga skydds- eller hygieniska åtgärderna

så omfattande eller af sådan natur, att föreskrifterna kräfva ett grundligare utarbetande

än hvad som kan påräknas vara möjligt, om de skola omedelbart äfven

endast i sina grunddrag direkt införas. Det synes mig, som om samma mål skulle

kunna ernås genom en för yrkesidkaren obligatorisk liggare, däri yrkesinspektören

i gifna kolumner antecknade år och dag för sitt besök samt sin namnteckning, och

hvilken liggare därjämte upptoge kolumner för nummer å yrkesinspektörens meddelanden

och eventuella bilagor att af yrkesidkaren efter emottagandet ifyllas, hvilken

skyldighets fullgörande vid yrkesinspektörens nästa besök kunde kontrolleras..

Kvinnors användande till skötsel af ångpannor, motorer m. rn.

Ehuru det i allmänhet ej kan sägas vara lämpligt, att kvinnor användas till

skötande af ångpannor och motorer eller för smörjande af i gång varande transmissioner,

tror jag en lagstiftning däremot vara mindre lämplig, då det ju kan

tänkas, att en kvinna kan aflägga de examina, som kunna komma att stadgas

för skötande af ångpannor och motorer, samt under arbetet vara iförd en sådan

dräkt, att större fara ej föreligger för henne än för en manlig arbetare. Ett rent förbud

skulle äfven skadligt inverka på t. ex. mejeriindustrien, där i mindre mejerier och

vid användning af turbin-separatorer, som äro både motorer och arbetsmaskiner,

således en särskild manlig arbetare skulle behöfva anställas utom mejerskan. Det

skulle dock lämpligen kunna läggas i yrkesinspektörens hand att i vissa sysselsättningar

föreskrifva särskild klädedräkt enligt normer, som eventuellt kunde

fastställas af Kungl. Kommerskollegium, och hvilka således kunna gälla äfven

kvinnor, sysselsatta med anförda arbeten.

Yrkesinspektören

i Stockholms

distrikt.

(Forts.)

120

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspektören

i Stockholms

distrikt.

(Forts.)

Skyddslagarnes tillämpning.

Tillämpningen af skyddslagarne försvåras ofta genom yrkesidkarnes liknöjdhet

och tredska, och öfvervakandet genom det otillräckliga antalet krafter inom yrkesinspektionen.

För uppnående af målet, skyddslagarnes effektiva tillämpning, synas mig

tvänne hufvudvillkor böra uppfyllas: ett bättre öfvervakande genom ökande af yrkesinspektionens

krafter och bättre efterlefnad genom strängare straffpåföljd för

öfverträdelse af lagarne. Idealet för öfvervakande är naturligen, att hvarje industriell

anläggning blefve inspekterad minst en gång hvarje år. Dock kan å

andra sidan anföras, att en stor del af de under lagen hörande anläggningarne

äro af sådan beskaffenhet och underkastade så få förändringar, att en årlig inspektion

vid dessa ej är behöflig. Full effektivitet borde kunna ernås, äfven om ett betydligt

större antal industriella anläggningar funnes inom hvarje yrkesinspektionsdistrikt,

än som hinner inspekteras för hvarje år. Genom anställande inom hvarje

nu befintligt distrikt af en underinspektör, hvars hufvudsakliga sysselsättning skulle

bestå i de minderårigas öfvervakande, ångpannekontroll, efterbesiktningar och äfven

andra besiktningar, i mån af vunnen erfarenhet, dessa dock hufvudsakligen af förberedande

art och afseende hygieniska förhållanden, samt af ett sakkunnigt skrifbiträde,

torde äfven med det stora antalet arbetsställen inom hvarje af de nuvarande distrikten

ett fullt effektivt öfvervakande af lagen kunna äga rum. Yrkesinspektören skulle då

kunna medhinna att inspektera c:a 600 arbetsställen per år och underinspektören

omkring 400 efter- och förberedande besiktningar. Ifrågasättas kan, om ej Stockholms

stad borde utgöra ett särskildt distrikt. Arbetsställena inom staden uppgå till 1,200

och härtill kommer, att ett 1 oo-tal rörelser hvarje år byta arbetslokaler, hvarför

ständigt nya sådana måste besiktigas, och ökad svårighet uppstår i att hålla reda på, hvar

de olika industrierna bedrifvas. Detta gäller naturligen hufvudsakligen den mindre

industrien, hvilken därtill oftast till arbetslokaler använder källare och vanliga boningsrum,

där ständiga svårigheter möta för utförande af behöfliga hygieniska anordningar,

och där i följd häraf ett noggrant öfvervakande är af största betydelse.

Belysande för saken är, att under innevarande år no yrkesidkare flyttat till andra

lokaler, och då de ej hafva skyldighet hit ingifva uppgift om sin adress, kan jag

först under nästa år genom adresskalendern erhålla kännedom om desamma. Behöfligt

är därför, att yrkesidkaren blir skyldig att till yrkesinspektören meddela

ombyte af arbetslokal.

I samband med de strängare straffpåföljder, som jag anser skulle fördelaktigt inverka

på lagens efterlefnad, står äfven öfvervakandet från allmänne åklagarens sida.

Det kan för en yrkesidkare t. ex. vara ekonomiskt fördelaktigare att använda minderåriga

i strid mot lagen samt erlägga det därför stadgade bötesbeloppet 10 till

500 kronor, då detta senare först efter upprepade förseelser tillämpas, än att i

stället för minderåriga använda en äldre och dyrare arbetskraft. Välbetänkt vore

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

121

därför, om öfre gränsen för bötesbeloppen såväl i minderårighetslagen som lagen

angående skydd mot olycksfall höjdes till minst 2,000 kr. för att bättre kunna

anpassas efter brottets afsiktlighet och den felandes ekonomiska bärkraft.

Bötesfördelning.

Utan att vilja förringa nitet hos allmänne åklagaren tror jag, att det vore

till fromma för öfvervakandet från hans sida, om den bestämmelse infördes uti dessa

lagar, i enlighet med hvad i allmänhet äger rum, att 2/s af böterna tillfölle kronan

och Vs allmänne åklagaren, men i intet fall angifvaren, vare sig han är yrkesinspektör

eller privat person.

Gränsen mellan handtverk och industri.

I afseende å området för dessa lagars verksamhet och därmed sammanhängande

gräns mellan handtverk och industri anser jag ej några sådana förhållanden

hafva framkommit, som föranleda mig frångå den vid yrkesinspektörernas

sammanträde den 3 dec. 1902 under § 2 uppställda gränsbeteckningen.

I lagen är apoteksrörelsen ej intagen, på grund af att särskilda stadganden

finnas föreskrifna för densamma. Dessa föreskrifter gälla dock ej befintlig yrkesfara,

och af det fastställda formuläret för visitationsprotokollet framgår, att uppmärksamhet

ej fästes vid t. ex. en i apoteket uppställd ångpannas beskaffenhet.

Det torde äfven böra framhållas, att de större apoteken i flera fall med sig

förena såväl vattenfabrikation som ganska afsevärd kemisk-teknisk fabrikation. Dessa

skulle således vara undandragna all kontroll med afseende på sysselsätta arbetares

yrkesfara, ty visitationsprotokollets uppgifter under Litt. E angående binäringar afse

endast angifvande af binäringens beskaffenhet.

På grund häraf kan ifrågasättas, om ej sådana binäringar till apotekarrörelsen,

som ensamt utöfvade skulle falla under lagen, äfven borde räknas hit, när de bedrifvas

i samband med apoteksrörelsen.

Luftväxling i arbetslokaler.

Det har i många fall visat sig svårt att kunna fastställa storleken af den i

lagens 2:dra §, 3:dje mom. föreskrifna »erforderliga luftväxling». Så hade t. ex. en

fabrik i Upsala för ett par år sedan af vederbörande hälsovårdsnämnd ålagts att flytta

till eu hygieniskt bättre lokal, men då vid inspektion därstädes äfven denna föreföll

mig sakna »erforderlig luftväxling», tog jag i närvaro af i:ste provinsialläkaren

luftprof under pågående arbete. Därvid visade det sig, att kolsyrehalten var 3,20

till 3,84 %, således betydligt hög och utvisande, att denna såsom god ansedda lokal,

i hvilken det förutsatts att »erforderlig luftväxling» skulle äga rum genom befintliga

ventiler, ej på långt när uppfyllde de fordringar, man måste ställa på en arbets

16

-

Yrkesinspektören

i Stock*

Holms distrikt.

(Forts.)

122

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek

tören

i Stock•

holms distrikt.

(Forts.)

lokal. Af stort värde vore det därför, om i lagen funnes intagen en bestämmelse

rörande den minsta luftmängd, som per timme skall tillföras hvarje arbetare, sysselsatt

i industri, der damm eller gaser ej utvecklas, eller också att såsom gräns funnes

angifven den största kolsyrehalt, som luften i en arbetslokal finge hålla vid slutet

af arbetstiden.

Genom undersökningar af Kuhne framgår, att den utandade luften håller ett

öfverskott af 4,34 °/0 kolsyra mot ren luft.

Då människan i medeltal andas 18 gånger per minut och för hvarje andetag

förbrukar o,5 liter luft, så alstras därvid per minut ett kolsyreöfverskott af

o,5 x 18 x O,o434 = o,39o6 liter.

I ett arbete om hygien af Doktor H. Albreckt an föres, att om V betecknar

ett rums volym i kubikmeter och K kolsyrehalten i liter vid slutet af N :te minuten

vid M antal luftombyten per timme, så erhål les vid N = oo en ekvation, som utvisar

den högsta möjliga kolsyrehalt, som i ett rum af volymen V vid angifvet luftombvte

kan ernås genom utandning af en människa nämligen:

K = o,4 x M x V

+

(°,

3906 +

°>4

M x

60

V''

60 — M

60 '' M

Nu har von Pettenkofer visat, att den kolsyrehalt, som bör kunna sättas som

maximigräns för ett arbetsrum är 1 °/o0> d. v. s. att 1 kubikmeter luft kan få

hålla 1 liter kolsyra, hvarför ofvanstående formel kan förenklas till

V = 5 *

°>39o6

/6° +_t\

VM/

Härur erhålles det behöfliga antalet luftombyten för olika rumsstorlekar per

person så att vid t. ex.

7 kbm. per person skall luftombvtet ske 5,lt ggr. per tim.

>> >> >> >) 4*52 >>

9 >> yy yy yy yy yy 4>Q5 yy yy yy

15 »

3^>s ”

yy

yy

yy

yy

yy

yy

yy

yy

yy

yy

3 ?70 >5

JJ ))

3>i

)> 5?

J) 5T J)

3J ))

Genom undersökning af'' von Pettenkofer är konstateradt, att i rum utan

ovanligt ogynnsamma förhållanden sker luftombytet en gång i timmen såväl om

sommaren vid öppna fönster som om vintern vid stängda fönster, om eldning

samtidigt pågår i lokalen. Luftmängden per person i arbetslokal utan ventilation

bör således vara minst 38,5 kbm.

Belysning af arbetslokaler.

För bestämmande af den tillräckliga och tjänliga belysningen i en arbetslokal

torde de resultat, som komma att erhållas från pågående undersökningar, hvilka

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

123

verkställas af Stockholms hälsovårdsnämnds ingeniör, blifva af stor betydelse, och

vore exakta bestämmelser i lagen i detta afseende af synnerligt värde för tillämpningen.

Afkoppling af dnfkraften.

I lagens 2:dra §, 2:dra mom. h lämnas tillåtelse att, om kraft ledes genom

flere våningar eller rum, hafva så ordnadt, att signal från hvarje arbetsrum kan

gifvas att stanna den drifvande motorn. Ur skyddssynpunkt är denna anordning

i allra flesta fall utan värde, ty motorn är oftast försedd med svänghjul och transmissioner,

och arbetsmaskinerna hafva en så stor lefvande kraft, att de fortsätta att

rotera långt efter det kraftkällan afstängts. Det enda betryggande synes mig vara en

anordning för afkoppling af transmissionen i hvarje arbetslokal, förbunden med anordning

för samtidig bromsning.

Förbud mot användande af viss arbetslokal.

Då i skyddslagens 8:de §, i:sta punkt står: »Konungens befallningshafvande

äger förelägga vederbörande yrkesidkare etc.» samt i 3:dje punkten: »förbjuda

arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler», har detta

förbud afseende endast å vederbörande yrkesidkare. Härvid kan det förhållande

uppstå, att yrkesidkare, som förhyr arbetslokal, blir af yrkesinspektören ålagd att

företaga viss nödvändig förbättring af densamma, hvilken af hyresvärden ej erkännes,

och hvilken han ej ens tillåter vrkesidkaren vidtaga. Yrkesinspektören

vänder sig då till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i enlighet med lagens 8:de

§ förbjuder vrkesidkaren att använda ifrågavarande lokal, intill dess den föreslagna

förändringen vidtagits. Yrkesidkaren flyttar, och ägaren hyr ut lokalen till ny industriidkande

person, hvarefter samma procedur upprepas. Detta gäller hufvudsakligen

landsorten, ty i städerna torde genom byggnads- och hälsovårdsnämndernas ingripande

ett sådant förhållande ej behöfva uppkomma. Sådan ändring af 8:de § vore därför

lämplig, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven kunde meddela ägaren af eu

lokal förbud att till andra för industriell verksamhet upplåta sin arbetslokal.

Anmälan om olycksfall.

Från och med ingången af innevarande år har yrkesidkaren skyldighet att

anmäla ett hos honom inträffadt olycksfall ej blott enligt förut till beredande af

kännedom om olycksfall genom Kungl. Kommerskollegium den 26 nov. 1501 fastställdt

formulär, utan dessutom enligt ett med stöd af bestämmelserna i lagen den 5 juli

1901 affattadt formulär, som fastställts den 12 januari 1903. Då dessa två anmälningar

skola afgifvas på olika tider, den första omedelbart i händelse af dödsfall,

men eljest omedelbart efter fjortonde dagens förlopp, och den senare ofördröjligen

efter erhållen kännedom efter olvcksfallet, samt därtill kommer, att de i sin

Yrkesinspektören

i Stockholms

distrikt.

(Forts.)

124

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek

tören

i Stock

holnts

distrikt.

(Forts.)

formulering äro något afvikande från hvarandra, så att i den senare ingår uppgift,

om den skadade varit försäkrad i Riksförsäkringsanstalten, inträffar det, att yrkesidkaren

dels får den uppfattningen, att endast en anmälan är behöflig, om arbetaren

ej är försäkrad i Riksförsäkringsanstalten, och dels använder oriktig eller endast

ena sortens blankett. Till bestyrkande häraf kan jag anföra, att i polisrapporten

öfver ett här i Stockholm inträffadt olycksfall, hvilket endast anmälts enligt formuläret

den 2 6 nov. 1901, och hvarvid skadan bestod i brott och vridning af handledens

ben, finnes intaget bland annat följande: »enligt order har bolaget anmodats att

inkomma jämväl med anmälan enligt lagen om ersättning till följd af olycksfall

genom arbete» samt därefter: »bolagets faktor — — bär sedermera pr telefon

förklarat, att den ingifna anmälan angående olycksfallet vore enligt hans förmenande

tillräcklig, emedan bolagets personal icke är olycksfallförsäkrad utan i stället åtnjuter

full aflöning vid inträffade olycksfall i arbetet».

Till yrkesinspektören skall från polismyndighet endast remitteras de enligt

formuläret den 26 nov. 1901 affattade anmälningarna, hvarför de olycksfall, hvarom

anmälan eventuellt endast göres enligt formuläret den 12 jan. 1903, ej komma till

vrkesinspektörens kännedom. Inverkan häraf synes bäst på antalet anmälda olycksfall

under tiden 1 jan. till 1 okt. innevarande år, jämfördt med antalet olycksfall

under 3 4 af närmast föregående år

Vi—:V10 1903

Stockholms stad 84

Stockholms län 47

Upsala län 10

Gotlands län 4

För erhållande af noggranna anmälningar om inträffade olycksfall vore därför

lämpligt att i samband med revision af yrkeslagarne äfven företaga den ändring i

kungi. kungörelsen angående hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete

iakttagas bör, att tiden för anmälan af olycksfallet sammanfölle med den, som

fastställts för anmälan på grund af lagen den 5 juli 1901, samt att dessa båda

anmälningar skulle göras enligt ett och samma formulär.

För erhållande af ett uttömmande materiel till statistik öfver olycksfall samt

beredande af lättnader för såväl yrkesidkaren som yrkesinspektören anser jag det

vara af största betydelse, att yrkesidkaren ålägges att föra ett sådant register öfver

hos honom inträffade olycksfall, som jag i min årsberättelse för år 1902 har intagit.

Åldersgränsen för minderåriga.

Vid granskning af antalet i riket under år 1902 i industriellt yrke sysselsatta

minderåriga finner man, att de i åldersklassen under 13 år utgöra i medeltal

3U af 1902 % af 1901

I I 2

1 5 3

52

63

2 I

I 2

4

IO

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

125

för samtliga industrier endast 3,23 % af hela det under året sysselsatta antalet

minderåriga samt att de på grund af lagens 8:de §, aldra mom. använda minderåriga

under 1 2 år endast utgöra 0,32 %, och sysselsättas dessa senare inom träindustrien,

hvilken bland samtliga yrken är den, där det största antalet minderåriga under 1 3

år sysselsättas, nämligen 5,37 % af samtliga i samma yrke anställda minderåriga.

I allmänhet hafva de minderåriga under 13 år ej afslutat sin skolgång, hvarför

den tid de kunna användas till arbete är begränsad till ferierna.

Den nytta, som industrien kan erhålla genom denna unga arbetskraft är

både hvad tid och antal beträffar, tydligen ringa och motväger ej den skada, som

de minderåriga mer än de äldre kunna ådraga sig, hvarför jag tror, att minimigränsen

för de minderåriga utan olägenhet för industrien kan sättas till 13 år.

Det har emellertid vid en stor del yrken, särskildt där skiftarbete ägt rum,

visat sig svårt att lämpa de minderårigas arbetstid efter de äldres, oaktadt det medgifvande

af nattarbete, som finnes lämnadt i lagens 8:de §, lista mom.

Man torde emellertid kunna säga, att en frisk yngling om fyllda 16 år redan

nått den utveckling, att han utan men för hälsan kan deltaga i de äldres arbete,

och det kan därtill anses som visst, att ynglingen i åldern närmast efter 16 år har

den största anpassningsförmågan, hvarför denna tid mellan 16 och 18 år är af

stort inflytande på utvecklingen af hans yrkesskicklighet.

Det kan därför ifrågasättas, om ej den öfre åldersgränsen för minderårighetslagens

tillämpning kan sättas till 16 år, dock så att för yngling mellan 16 och

18 år, som svsselsättes i industriellt yrke, skall medelst läkarintyg, utfärdadt under

löpande kalenderår, kunna styrkas, att han sannolikt ej af arbetet kommer att

lida men.

Minderårigas arbetstid.

Arbetstiden för de minderåriga mellan 13 och 16 år skulle lämpligen kunna

sättas till högst 10 timmar af dygnet och tiden vara inskränkt till hvad i lagens

nuvarande 5 :te § säges. Något skiftarbete skulle för dessa ej få ifrågakomma, hvarför

lagens 8:de §:s rista och 2idra mom. borde utgå.

Tid för insändande af registerbok.

Angåeride den i i2:te § af lagen angifna tiden för insändande af registerboken

till vederbörande yrkesinspektör torde det ej möta svårighet för yrkesidkaren att

redan före den 15 jan. insända densamma. Detta framflyttande af tiden är mer

än väl motiveradt af det arbete, som måste nedläggas vid granskningen af registerböckerna

och den fastslagna tid, inom hvilken yrkesinspektören skall afgifva sin berättelse

och till yrkesidkaren återställa registerboken.

Yrkesinspek

tören

i Stock

holms

distrikt.

(Forts.)

126

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek

tören

i Stock

holtns

distrikt.

Forts.)

Statistiska uppgifter.

Då det för bedömandet af den omfattning, i hvilken de minderåriga användas,

är nödvändigt att samtidigt till jämförelse hafva en uppgift öfver det antal

äldre arbetare, som i samma industri användas, anser jag en sådan föreskrift i

minderårighetslagen vara behöflig, som ålägger yrkesidkaren att samtidigt med

registerbokens insändande till vederbörande yrkesinspektör lämna meddelande om

det antal äldre personer, manliga eller kvinnliga, som sysselsatts i berörda industri

under samma kalenderår.

Yrkesinspektör

en i Örebro

distrikt.

Yrkesinspektören i Örebro distrikt: — — — Med anledning af anmodan

att inkomma med yttrande beträffande den i 1903 års Riksdags underdåniga

skrifvelse N:o 27 ifrågasatta revision af lagen angående skydd mot yrkesfara m. in.,

tillåter jag mig härnedan vördsamt framställa en del synpunkter, hvilka, enligt

min uppfattning, vid en sådan revision torde böra komma i öfvervägande, dock

på samma gång framhållande, att då frågan är af en särskilt stor omfattning och

tiden för densammas behandling varit ytterst begränsad, utredningen och de

däraf föranledda framställningarne icke kunnat blifva så fullständiga och omfattande

som. med hänsyn till ämnets vikt, varit önskligt.

Fabrikers ny-, om- eller tillbyggnad.

Att det skulle kunna vara af stor fördel, om yrkesidkaren inhämtade yrkesinspektörens

råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande

m. m. vid förekommande ny- samt om- eller tillbyggnad af fabrik,

hvarigenom yrkesidkaren skulle kunna undgå måhända framdeles uppkommande

extra kostnader, må vara sant, men då äfven olägenheter i afsevärd grad kunde med

ett sådant förfarande vara förbundna, anser jag icke ändamålsenligt, att skyldighet

skulle i detta hänseende åläggas honom genom yrkesfarelagen, hufvudsakligen därför

att, oaktadt yrkesinspektörens både bästa bemödanden och goda vilja, i många fall

utförandet af beslutade anläggningar skulle kunna komma att fördröjas, då en

grundlig och sorgfällig granskning nödvändigt måste företagas, innan ett så viktigt

utlåtande, som sakens natur fordrar, afgifves.

Ett dröjsmål vid utförandet utaf anläggningar af ifrågavarande slag kan ofta

för den industriella verksamheten verka hämmande och vara skadligt, då ofta är

händelsen, att sådana byggnadsföretag äro af den beskaffenhet, att ett omedelbart

utförande af desamma är för den industriella rörelsens ändamålsenliga drift påkalladt.

För att närmare tydliggöra min uppfattning al frågan, torde bland annat

följande kunna anföras.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I27

Yrkesinspektörens tid är redan med de åligganden, söm nu tillkomma honom,

i största möjliga grad tagen i anspråk, och ehuru visserligen yrkesinspektionsdistrikten

sedan några år tillbaka blifvit förminskade, har dock icke genom denna

förändring mera tid blifvit disponibel, då nämligen samtidigt härmed den s. k.

minderårighetslagen blifvit utfärdad och öfvervakandet af denna lags efterlefnad är

ålagdt yrkesinspektören.

Granskningen af insända förslag komme med all sannolikhet att kräfva

mycken tid, ty då yrkesinspektören genom sitt godkännande eller sitt utlåtande

komme att stå i ansvar för, att allt blefve i afsedda hänseenden på det mest ändamålsenliga

sätt utfördt, måste en ytterst noggrann och i detalj gående pröfning

företagas; i annat fall skulle säkerligen många gånger obehagliga efterräkningar

komma att uppstå.

Några af de viktigaste synpunkter, hvilka vid en sådan granskning torde

vara nödvändiga att öfverväga, må här anföras.

Äro flera byggnader ämnade att uppföras, måste deras inbördes afstånd och lägen,

med hänsyn till fabrikationens beskaffenhet, bedömas, samt utlåtande afgifvas öfver

transmissionernas anordning och arbetsmaskinernas särskilda slag, uppställning och

inbördes afstånd; därförutom måste äfven tagas i öfvervägande art och placering af

motor, antal arbetare i hvarje lokal m. m., och framgår tydligt nog af det nu

sagda, att detta arbete blir både mycket omfattande och måste kräfva en betydlig

tid.

Inträffar därjämte en period af stegrad industriell verksamhet, kan med all

sannolikhet antagas, att förslag af ifrågavarande natur skulle i ett så stort antal

inkomma, att behof utaf en särskild konstruktionsbyrå rent af uppstode.

Ej heller bör förbises, att yrkesinspektören under en stor del af året är stadd

på resor, under hvilka hvarken den för en grundlig pröfning erforderliga tiden

eller behöfliga anteckningar jämte facklitteratur skulle kunna disponeras, hvarför

således afgifvandet af ett utlåtande på dessa skäl komme att fördröjas.

Enligt min uppfattning vore fördelaktigare, om vissa generella normer blefve

officiellt fastställda, hvilka normer skulle tjäna till ledning vid arbetsföretag af förut

omnämnda slag, och kan då antagas, att yrkesidkarens eget intresse skulle mana

honom att utföra arbetet på ett sådant sätt, att han icke sedermera efter dess fullbordande

skulle behöfva vidkännas extra kostnader för nödvändiga förändringar.

Behofvet af en central teknisk administrativ myndighet, hvilken lämpligast

skulle kunna uppställa dessa officiella normer, gör sig således äfven i detta fall

gällande, men torde dock, till dess att en sådan myndighet kan komma till

stånd, ifrågavarande normer på annat fullt tillfredsställande sätt kunna blifva fastställda.

Såsom stöd för min uttalade åsikt, att föreskrifter på administrativ väg lämp

-

Yrkesinspek

tören

i Örebro

distrikt.

Forts.)

128

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek

tören

i Örebro

distrikt.

(Forts.)

ligen kunna utfärdas, torde jag få hänvisa till den danska lagen om »Arbejde i

Fabrikker» m. m. af n April 1901.

I 8 § af densamma föreskrifves, att senast 2 år efter lagens trädande i

kraft utfärdar inrikesministern, efter arbetsrådets förslag, bestämmelser om hvad

som är att iakttaga med hänsyn till arbetslokalernas storlek, inredning, belysning,

uppvärmning, ventilation m. m. Dessa fordringar skola iakttagas vid nya anläggningar

eller vid omändringar af äldre sådana. Senast efter 10 år från bestämmelsernas

utfärdande skola de inspektion underkastade arbetsställena motsvara dessa

fordringar.

Äfven i England utfärdas, enligt hvad jag kunnat inhämta, på administrativ

väg erforderliga förklaringar och tillägg beträffande yrkesfarelagen, så t. ex. har

från Home Office under september 1902 utfärdats ett meddelande, stödt på de

af Dangerous Trades Committee 1898 och 1899 afgifna rapporterna, så lydande:

»I hereby, in pursuance of section 79 of the Factory and Workshops Act 1901, certify

the process of fåle cutting by hand to be dangerous». På grund af nämnda meddelande

blir denna handtering underkastad vissa samtidigt utfärdade föreskrifter och

fastställes en respittid, inom hvilken anmärkningar häremot få insändas. Sedan

dessa tagits i öfvervägande, blifva föreskrifterna fullt fastställda.

Erforderliga skyddsanordningar såsom villkor för försäljning.

Ett förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar,

anser jag visserligen vara önskvärdt, men dock icke lämpligt, i hufvudsak

därför, att med all sannolikhet mycket ofta, isynnerhet hvad beträffar specialmaskiner,

svårlösta meningsskiljaktigheter skulle uppkomma, huruvida skyddsanordningarne

vore af den beskaffenhet och det omfång, att de skulle kunna anses uppfylla de

utfärdade föreskrifterna.

Kunde en författning i detta hänseende så affattas, att den innehölle föreskrift

om, att de vid maskiner i allmänhet förekommande kuggväxlar och andra rörliga

delar skulle vara inskyddade, vore detta af stor fördel, men huruvida en i dessa

hänseenden praktiskt tillämplig författning är möjlig att uppställa, torde vara

tvifvelaktigt.

Enklast vore måhända, att samtidigt med utfärdandet af de i det föregående

omnämnda normerna industriidkarens uppmärksamhet fästes på det för hans egen

del fördelaktiga uti att vid anskaffandet af maskiner tillse, det skyddsanordningar

åtföljde desamma.

I sitt eget intresse torde han då handla härefter, såsom säkerligen en förtänksam

industriidkare alltid gör, då han t. ex. beställer en ångpanna och därvid

föreskrifver, att den skall vara fullständigt utrustad och af betryggande beskaffenhet.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

129

Ångpannor.

Yrkesinspektören

i Örebro

distrikt.

(Forts.)

Ny ägares kännedom om gifna meddelanden.

I händelse en industriell anläggning öfvergår till ny ägare, har det visat

sig, att någon åtgärd är af behofvet påkallad, hvarigenom den nye ägaren beredes

kännedom om de af yrkesinspektör till tidigare ägare afgifna meddelanden och

förelägganden, hvarför ett stadgande i detta hänseende torde vara behöfligt.

Jag anser, att mest ändamålsenligt skulle vara, om skyldighet ålades vederbörande

vrkesidkare att tillhandahålla och förvara en liggare, i hvilken yrkesinspektören

antecknade tiden för inspektion, och vore liggaren af en lämplig uppställning,

kunde yrkesidkaren däri sedermera anteckna tiden för emottagandet och

numren å de meddelanden, som yrkesinspektören tillställde honom.

På ett sådant sätt skulle det alltid vara möjligt för en ny ägare att från

yrkesinspektören anhålla om dubbletter, i händelse de förut sända handlingarne

förkommit.

Att, såsom föreslagits, yrkesinspektören skulle vid inspektionstillfället omedelbart

införa i denna liggare de förelägganden, som han ansåge vara påkallade, anser

jag olämpligt, då sådana meddelanden icke sällan blifva vidlyftiga och sålunda tidskräfvande,

hvarjämte för ändamålet möjligen nödiga anteckningar äfvensom erforderlig

facklitteratur saknas.

En annan olägenhet skulle äfven genom ett sådant förfarande ofta uppkomma

i det hänseende nämligen, att tillgängliga järnvägs- och ångbåtskommunikationer

icke på fördelaktigaste sätt kunde utnyttjas, och indirekt således ett färre antal inspektioner

medhinnas.

För att förekomma ett vidare begagnande af ångpannor, hvilka blifvit utdömda

såsom underhaltiga, vore önskvärdt att lämpliga föreskrifter i detta hänseende

blefvo utfärdade.

I sammanhang härmed tillåter jag mig vördsamt hänvisa till min tjänsteberättelse

för år 1902, i hvilken jag äfven berört detta ämne.

Transmissioner.

Beträffande de särskilda föreskrifter, hvilka utöfver de redan förefintliga

skulle anses behöfliga till minskande af de olycksfall, som föranledas af transmissioner

och maskiner, tillåter jag mig vördsamt hänvisa till de för provinsen Quebec

af Brittiska Nordamerika vid sidan af lagen utfärdade »Regulations respecting industrial

establishments in the Province of Quebec», hvarest å sidorna 8—12

finnas upptagna flera bestämmelser, af hvilka åtminstone en del torde vara lämpliga

att tagas i öfvervägande vid denna frågas behandling.

17

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

130

Normaldräkt.

Yrkesinspek- Att i lag stadga en normaldräkt för vissa arbetare synes mig ej lämpligt,

tören i Örebro mgu kunde måhända en föreskrift utfärdas, liknande punkt 140 i nämnda

lort*) Regulations, hvilken föreskrifver, att arbetare i grannskapet af 1 rörelse varande

maskiner skola hafva tillknäppta och åtsittande kläder; i öfrigt förekomma i dessa

Regulations ett flertal föreskrifter, hvilka i andra hänseenden vid nu ifrågasatta revision

lämpligen torde böra tagas i öfvervägande.

Kvinnliga arbetare.

I afseende på frågan, huruvida ett förbud att använda kvinnliga arbetare till

att rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning, vore lämpligt,

anser jag att så kan vara fallet, dock med en viss begränsning.

För att icke verka alltför mycket inskränkande, synes mig fixerandet af en

minimiålder vara lämpligt i likhet med hvad fallet är i ett flertal af de skilda

staterna af Nordamerika, i hvilkas arbetslagar ifrågavarande arbete är förbjudet för

kvinnor under 21 år.

Vidkommande åter förbud för kvinnlig arbetare att sköta ångpanna eller motor,

torde möjligen ett sådant vara önskvärdt, men då jag är af den åsikt, att högst

väsentliga olägenheter i många fall härigenom skulle förorsakas yrkesidkare, t. ex.

innehafvare af ett flertal mejerier, torde böra öfvervägas, huruvida icke, då anledning

är att antaga, att inom icke allt för lång tid en ångpannelag kommer att

blifva utfärdad, på grund af hvilken behöflig kontroll öfver inom landet 1 bruk

varande ångpannor erhålles, under denna förutsättning kunde föreskrifvas, att kvinnlig

arbetare, som fyllt 21 år och förvärfvat sig viss insikt i ångpannas skötsel

och tillsyn, må tillåtas utföra ifrågavarande arbete, och vore en liknande föreskrift

beträffande skötsel af motor måhända äfven ändamålsenlig.

Desinfektion af lump.

Befogad invändning kan näppeligen framställas mot fördelen af, att det funnes

en föreskrift rörande desinfektion af lump, särskildt med hänsyn till sådan, som

användes till råmaterial för konstull, men vid denna frågas behandling torde icke

böra förbises alla de fall i öfrigt, vid hvilka smittoförande lump kan komma under

behandling, såsom vid handel härmed i allmänhet, eller vid en del andra fabriker,

hvarför jag anser, att detta ärende bör i hela nu angifna omfattning tagas i öfvervägande,

då därvid skulle komma att framgå, huruvida en tillfredsställande föreskrift

lämpligen för ändamålets vinnande skulle kunna utfärdas.

Om, såsom jag förut antydt, på administrativ väg vissa bestämmelser utfärdades,

kunde i sammanhang därmed mera detaljeradt föreskrifvas hvad som må

synas lämpligt af hvad ofvan anförts beträffande transmissioner, normaldräkt, kvinn

-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 131

liga arbetare och desinfektion af lump, då i lagen däremot i berörda hänseenden

endast infördes mera allmänt gällande stadganden.

Lagens omfattning.

Hvad bestämmelserna angående omfånget för lagens tillämpning beträffar,

sammanhänger denna fråga med afgörandet af, huru gränsen mellan fabrik och

handtverk lämpligen bör bestämmas.

Då det gifvetvis icke är för mig möjligt att lämna en fullständig utredning

af denna svårlösta fråga, hvarjämte äfven ämnets vidlyftighet verkar hindrande, tilllåter

jag mig endast anföra några, som jag har anledning tro, mera hufvudsakliga

synpunkter, hvilka synas mig böra komma i öfvervägande vid frågans behandling.

För att åtminstone till en viss grad vinna ordning och klarhet i detta omfattande

ämne och på samma gång göra det i det hela mera öfverskådligt, vore

det otvifvelaktigt af stor fördel, om en officiellt fastställd klassifikation och yrkesförteckning,

systematiskt och alfabetiskt ordnad, blefve utfärdad, i hufvudsak liknande

den, som är gällande för Tyska Riket (Berufs- und Gewerbezählung vom 14 Juni

1895. Berlin 1898).

En på sådant sätt fastställd förteckning, torde äfven, enligt min uppfattning,

kunna vara till väsentlig fördel för den officiella statistiken, särskildt vid utdelningen

af de för uppgifternas ifyllande afsedda formulären.

Enligt hvad som framgår af de utredningar, som blifvit gjorda såväl inom landet

som ock i utlandet, torde det vara svårt, om ej nära på omöjligt att uppställa

vissa skarpa, i alla afseenden fullt uttömmande och fullt begränsande bestämmelser

beträffande hvad som rätteligen kan anses såsom fabrik eller handtverk, hvarför åtminstone

tillsvidare endast genom fastställandet af några såsom lämpliga ansedda

regler ifrågavarande uppdelning torde kunna möjliggöras.

I detta sammanhang beder jag att få hänvisa till min tjänsteberättelse för år

1902, där jag anfört några af de hufvudgrunder, hvilka på grund af inom Tyska Riket

afkunnade domar synas kunna vara i en viss grad bestämmande vid särskiljandet ifråga.

Helt nyligen har ytterligare lämnats en utredning af denna frågas ställning i det Tyska

Riket genom ett arbete af Emil Plöttke, Königl. Gewerbe-Inspector: »Fabrik und

Handwerk». På några ställen i densamma hänvisar han till Evert »Der Arbeiterschutz

und seine Entwickelung im neunzehnten Jahrhundert», hvilket arbete ännu

icke varit mig tillgängligt, men som kan antagas vara af värde för frågans behandling.

Enligt 1 § af nu gällande yrkesfarelag skall med industriellt yrke förstås

vissa i nämnde § angifna rörelser, då de idkas såsom näring. Olika uppfattningar

hafva emellertid gjort sig gällande i afseende på hvad som med näring i detta

sammanhang skall förstås, hvilket äfven framgår af lämnad redogörelse i min

Yrkesinspek

tören

i Örebro

distrikt.

Forts.)

i32

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrktsmspek- tjänsteberättelse för år 1902, och synes det sålunda vara af behofvet påkalladt, att

tören i Örebro detta begrepp blefve närmare fastställdt.

?Forts!) Därigenom skulle äfven den fördel vinnas att icke, såsom nu ofta är händel

sen,

tvekan uppstår, hvart jämsides med jordbruket idkade binäringar skola hänföras.

Beträffande sådana binäringar uttalas ofta den åsikt, att då, t. ex. vid ett

mejeri, ett tegelbruk, ett torfverk, en såg etc., endast egna produkter med tillhjälp

af eget folk behandlas, dessa verk icke skulle vara underkastade yrkesfarelagen.

Om de framställda produkterna uteslutande användas för eget behof (husbehof),

torde ovisshet icke kunna råda om, att befrielse från lagens iakttagande bör äga

rum. Men något fritagande torde icke kunna påyrkas för den händelse, att produkterna

(helt eller delvis) försäljas; dock borde måhända sådan försäljning vara af

en viss omfattning.

Då jordbruksnäringen icke kommer att falla under nu behandlade lagar, uppstå

i vissa fall oegentligheter vid jämförelse mellan utöfvandet af denna näring och

binäringar, sådana som ofvan nämnts, på Indika lagarne skulle tillämpas. Ett för

frågan belysande exempel är i min förut åberopade tjänsteberättelse anfördt.

Beträffande gränsen mellan fabrik och handtverk torde möjligen, åtminstone

till en början, kunna förutsättas, att till den förra kategorien hänförliga yrkesrörelser

skola drifvas under vissa villkor och samtidigt vara af en viss omfattning.

I största allmänhet synes det mig därför, att till utgångspunkt för dessa

bestämmelser följande förutsättningar skulle kunna uppställas:

A) att såsom fabrik anses sådan vrkesrörelse, idkad såsom näring, i hvilken

motor eller kreatursvandring för rörelsens drifvande användes, dock med den inskränkning,

att ett visst antal arbetare därvid sysselsättas. Detta antal bör, enligt

min uppfattning, icke vara för ringa (minst 1 o), på det att icke intrång må äga

rum på det område, som kan anses tillhöra handtverkeriet;

B) att såsom fabrik anses sådan vrkesrörelse, idkad såsom näring, i hvilken

ångpanna brukas, däri ånga af ett visst minimitryck alstras, utan afseende på antalet

sysselsatta arbetare. Sedan ångpannelagen, genom hvilken särskild tillsyn öfver

ångpannor uppnås, trädt i kraft, kan denna punkt B) sammanfalla med A), d. v. s.

begränsning uppstå genom det bestämda minimiantalet arbetare;

C) vidkommande slutligen annan vrkesrörelse, idkad såsom näring, och

som ej kan hänföras till A) eller B), möter största svårighet att få en gräns

bestämd.

Att antalet arbetare äfven i detta fall skall fixeras är min åsikt och anser

jag, som förut uppgifvits, ett antal af 10 vara lämpligt.

Vore förutnämnda vrkesförteckning fastställd, kunde sedermera förmedelst densamma

särskilt uppräknas de rörelser, som skulle hänföras till punkt C).

I flere af de Nordamerikanska staternas arbetslagar äro intagna definitioner

å »Factory» och »Workshop», hvilka, ehuru dessa definitioner i här omhandlade

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

133

fall torde vara för mycket omfattande, dock synas mig lämpliga att här anföra,

för den händelse ett uppslag genom dem skulle kunna ernås.

Så t. ex. upptager »Laws relating to Factories» i Massachusetts:

»Factory» shall mean any premises where steam, water, or other mechanical

povver is used in aid af any manufacturing process there carried on.

»Workshops shall mean any premises, room or place, which is not a factory

as above defined, wherein manual labor is exercised by way of trade or for purposes

of garn in or incidental to a process of making, altering, repairing, ornamenting,

finishing or adapting for sate any artide or part of an artide, and to

which or over which premises, room or place the employer of the persons working

therein has the right of access or control; but the exercise of such manual labor in

private house or private room by the family dwelling therein or by any of them

or, if a majority of the persons therein emploved are members of such family,

shall not of itself constitute such house or room a workshop within this definition.

Genom de af mig nu antydda bestämmelserna blefve måhända en del yrkesrörelser

uteslutna, för hvilka, ehuru dofna i mindre omfattning, en inspektion dock

vore af nöden, säkerligen till öfvervägande grad afseende hygieniska förhållanden,

men torde hos vederbörande hälsovårdsnämnd, hvilken ju alltid bland sina medlemmar

har att påräkna en läkare, tillfredsställande kompetens finnas för en sådan

inspektion.

Beträffande åter de fall, där ifrågavarande yrkesrörelser skulle komma att

subordinera under kommunalnämnden, torde tillgång till erforderlig kompetens i

antydda hänseende måhända kunna beredas genom provinsialläkare-institutionen. Lämplig

omarbetning och komplettering af genom dessa förslag berörda författningar måste

gifvetvis företagas.

Om med hänsyn till maskinella anordningar några speciella upplysningar

skulle blifva behöfliga, bör för dessa fall sådana kunna erhållas från vederbörande

yrkesinspektör.

Kvinnlig inspektion.

Lämpligt torde vara att vid nu ifrågasatta revision äfven tages i öfvervägande

användandet af kvinnliga inspektörer, särskildt för en del yrkesrörelser såsom t. ex.

syfabriker (konfektionsbranschen), tvätt- och strykinrättningar, äfvensom vissa slag af

handelsrörelse, i hvilka rörelser kvinnliga arbetare till ett afsevärdt antal sysselsättas,

och där endast mera undantagsvis maskinella anordningar komma till användning.

Anmälan af olycksfall.

Den med yrkesfarelagen nära förbundna förordningen rörande anmälan af i

arbete inträffade olycksfall har af mig i förlidet års tjänsteberättelse berörts, och

Yrkesinspek

tören

i Örebro

distrikt.

(Forts.)

Yrkesinspek

tören

i Örebro

distrikt.

(Forts.)

I34 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

tillåter jag mig nu vördsamt i sammanhang härmed till öfvervägande uppställa,

huruvida icke lämpligast vore, att i stället för bestämmandet af ett visst antal dagar,

efter hvilka anmälan skall ske, denna tidrymd uttrycktes i motsvarande antal timmar.

Minderårighetslagen.

En revision af minderårighetslagen torde vara af behofvet påkallad, och tillåter

jag mig härnedan vördsamt anföra de kompletteringar och tillägg, som jag under

denna förutsättning anser böra komma i öfvervägande.

Det vore önskvärdt, att med bibehållande af den nu för 1 3 år fyllda minderåriga

fastställda arbetstiden af tio timmar per dag, eller sextio tynmar i veckan, för

förekommande fall rättighet medgåfves till sådan fördelning af arbetstiden, att, om

arbetet afslutades tidigare på lördagen, den återstående, medgifna veckoarbetstiden

finge fördelas på de öfriga dagarne i veckan.

I flera af de skilda Nordamerikanska staterna äro liknande stadganden gällande.

Rättighet att fördela den per dag lagbestämda arbetstiden på så sätt, att

en del af densamma infölle före klockan 6 f. m. och en del efter klockan 7 e. m.

vore för vissa yrkesrörelser, t. ex. bagerier, af otvifvelaktigt gagn.

Beträffande nu gällande bestämmelser för skiftindelning, synes det mig

önskvärdt, om de kunde så förändras, att vid sådana fall, där endast två arbetslag

förekomma, och hvarest en annan skiftindelning vore att föredraga framför den

lagbestämda, lagens föreskifter icke lade hinder i vägen för tillämpningen af en

sådan fördelaktigare fördelning af arbetstiden.

Såsom förklaring härtill torde jag få hänvisa till nedanstående schema A),

hvilket visar en sådan fördelning, att i öfverensstämmelse med lagen arbete icke

förekommer för samma arbetslag två nätter å rad på det skift, hvarunder midnatt

infaller, hvaremot samma arbetslag icke har tillfälle åtnjuta lagstadgade åtta timmars

hvila emellan skiften.

Schema B) utvisar en skiftindelning lämpad så nära som möjligt till arbetstiden

enligt schema A), dock med åtta timmars hvila emellan skiften.

Vid en jämförelse mellan dessa båda schemata framgår, att arbetstiden

enligt A) otvifvelaktigt är lämpligare fördelad än efter B), ty ehuru enligt A) ett

uppehåll af endast 6 timmar erhålles emellan vissa skift, uppväges denna olägenhet

till fullo dels af den bestämda fördelen utaf 10 timmars ostörd natthvila, dels

äfven af det fördelaktiga däri, att måltidstimmarne för såväl äldre arbetare som

minderåriga sammanfalla.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

135

Schema A).

Hvila

tim.

i:a skiftet.

Arb. Hvila

tim. tim.

a:a skiftet.

Arb.

tim.

S.

em.

kl.

S—M. fm. kl.

6

10

6

M.

m.

kl.

12—M.

em. kl.

8

8

10

Ti.

fm.

kl.

6—Ti.

m. kl.

12

6

8

Ti.

em.

kl.

S—O.

fm. kl.

6

10

6

O.

m.

kl.

12—O.

em. kl.

8

8

10

To.

fm.

kl.

6—To.

m. kl.

12

6

8

To.

em.

kl.

8—F.

fm. kl.

6

10

6

F.

m.

kl.

12—F.

em. kl.

8

8

10

L.

fm.

kl.

6—L.

m. kl.

12

6

M. fm. kl. 6—M. m. kl. 12 6

8 M. em. kl. S—Ti. fm. kl. 6 10

6 Ti. m. kl. 12—Ti. em. kl. 8 8

10 O. fm. kl. 6—O. in. kl. 12 6

8 O. em. kl. S—To. fm. kl. 6 10

6 To. m. kl. 12—To. em. kl. 8 8

10 F. fm. kl. 6—F. m. kl. 12 6

8 F. em. kl. S—L. fm. kl. 6 10

6 L. m. kl. 12—L. em. kl. 4 4

Yrkesinspek

tören

i Örebro

distrikt.

iForts.^

Laget N:o .2 börjar så nästa söndag kväll.

Nattskift äro kursiverade.

Schema B).

Hvila

tim.

i:a skiftet.

Arb. Hvila

tim. tim.

a:a skiftet.

Arb.

tim.

S.

em.

kl.

8—M.

fm. kl.

4

8

M.

fm.

kl.

4—M.

in.

kl.

12

8

M.

m.

kl.

12—M.

em. kl.

8

8

8

M.

em.

kl.

8—Ti.

filt.

kl.

‘4

8

8

Ti.

fm.

kl.

4—Ti.

m. kl.

12

8

8

Ti.

m.

kl.

12—Ti.

em.

kl.

8

8

8

Ti.

em

kl.

8-0.

fm. kl.

4

8

8

O.

fm.

kl.

4-0.

m.

kl.

12

8

8

O.

m.

kl.

12—O.

em. kl.

8

8

8

0.

em.

kl.

8—To.

fm.

kl.

4

8

8

To.

fm.

kl.

4—To.

in. kl.

12

8

8

To.

m.

kl.

12—To.

em.

kl.

8

8

8

To.

em.

kl.

8—F.

fm. kl.

4

8

8

F.

fm.

kl.

4-F.

m.

kl.

12

8

8

F.

in.

kl.

12-F.

em. kl.

8

8

8

F.

em.

kl.

S-L.

fm.

kl.

4

8

8

L.

fm.

kl.

4—L.

fm. kl.

11

7

7

L.

fm.

kl.

11—L.

em.

kl.

4

5

Nattskift äro kursiverade.

En närmare förklaring öfver hvad som rätteligen skall förstås med så

kallad »ständig eld» torde vara behöflig. (8 § af lagen)

Om den vid vissa industriella inrättningar använda torkinrättning får hänföras

till så kallad ständig eld, blir lagens tillämpning väsentligt olika för sins

Yrkesinspek

tören

i Örebro

distrikt.

(Forts.)

Ytkesinspektörert

i Linköpings

distrikt.

136 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

emellan likartade yrkesrörelser, hvarför en lämplig förändring i detta hänseende

vore önskvärd.

Såsom belysande iör det nu sagda kan anföras, att vid ett träsliperi, förbundet

med torkinrättning, medgifves under i föregående punkt gifna förutsättning minderårigas

användande i skiftarbete, under det att däremot för ett träsliperi utan sådan

torkinrättning, men med för öfrigt fullt likartad drift, ett sådant användande af

minderåriga icke är tillåtet.

I anseende till arbetstidens fördelning vid skiftarbete torde böra öfvervägas,

huiuvida icke större frihet kunde medgifvas vid användandet af manlig minderårig

i olika skift, än hvad lagen nu stadgar, under förutsättning af att han fyllt

16 år och vid undergången särskild läkarbesiktning utrönts, att han icke däraf

kan anses komma att lida men.

Önskvärdt vore, såsom belysande för det allmänna hälsotillståndet, om i

besiktningsläkarnes rapporter intoges de orsaker, som gifva anledning till, att minderårig

förbjudes fortsätta arbetet eller tilldelas lättare sådant.

Af hvad jag i min tjänsteberättelse för år 1902 anfört framgår, att kännbara

kostnader kunna i vissa fall drabba yrkesidkare genom de årliga besiktningarne,

hvarför en förändring till undvikande häraf vore önskvärd.

Lämplig omarbetning af kungl. förordningen den 18 november 1881 torde

äfven böra vidtagas, bland annat med hänsyn till innehållet af 8 §.

De arbetslagar, hvilka gälla i ett flertal af de Nordamerikanska ståterna,

äfvensom i Brittiska Nordamerika, innehålla ett flertal värderika föreskrifter, afseende

riu behandlade ämnen, men tillräcklig tid har icke stått mig till buds att lämna

mera detaljerade utdrag från desamma.

Ett förfarande, som i nämnda lagar tillämpas och hvilket synes mig efterföljansvärdt,

är, att korta benämningar på de olika lagarne lagligt fastställas. I

öfverensstämmelse härmed vore det fördelaktigt, om, i synnerhet då lagen åberopas

eller hänvisning till densamma äger rum, särskilda beteckningar blefve lagstadgade

t. ex. Yrkesfarelag, Minderårighetslag, Riksförsäkringslag etc.

Yrkesinspektören i Linköpings distrikt: — — —

Skillnad mellan fabrik och handtverk.

En bland de svåraste stötestenar för yrkesinspektören har alltid varit frågan

att i vissa fall rätt kunna bedöma gränsen mellan fabrik och handtverk, d. v. s.

mellan de yrken, som böra underkastas inspektion eller icke, och sedan lagen angående

minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke trädt i

kraft, har svårigheten med denna gränsbestämmelse i ännu högre grad gjort sig

gällande.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 137

Frågan har flere gånger behandlats af yrkesinspektörerna, och vid sammanträde

i Stockholm den 3 december 1902 enades de om en norm att tills

vidare följas i tvistiga fall, hvilken finnes upptagen i protokoll af samma dato.

Vid närmare eftertanke torde dock äfven denna norm delvis vara sväfvande, och

redan första punkten i lagens 1 :sta § torde behöfva undergå en förändring i ordalydelsen.

Det heter däri: »Med industriellt yrke förstås i denna lag idkande såsom

näring af sågverks- och därmed förenad brädgårdsrörelse», d. v. s. en större brädgård,

icke förenad med sågverk, skulle vara från lagen undantagen, hvilket väl icke varit

meningen. Mig synes, att, dä dessa brädgårdar dels äro farliga inrättningar och

dels minderåriga i stor skala där användas, de utan undantag och oberoende af

arbetarantal böra hänföras under lagen.

Ett fall har förekommit inom mitt distrikt, då besiktningsläkare ett år till

följd af anmälan undersökt de minderåriga vid en sådan brädgård, men följande

året underlåtit detta, därför att brädgården ej var förenad med sågverksrörelse.

Bland yrken, som under alla förhållanden hänföras under lagen förekomma

»fabrik» och »med fabriksdrift jämförlig handtering.»

Hvilken är då definitionen på fabrik?, kan man med skäl fråga. Doktor Otto

Lueger definierar ordet i sitt välkända verk, »Lexikon der gesamten Technik» på följande

sätt: Fabrik (von fabrica, Werkplatz, Werkstätte), ein oder mehrere Gebäude zu gewerblicher

Thätigkeit, meist in grossen Verhältnissen und unter Anwendung von WasserDampf

oder Elektrischer Kraft». Äfven detta uttryck är sväfvande, ehuru det nog

närmar sig egentliga betydelsen af fabrik. I vår jäktande tid behöfver man ej

vandra många steg i ett större samhälle, förr än uppmärksamheten fästes vid stora

skyltar med inskriptioner sådana som HaIsduks/a/;nL, Skjort fabrik, Handskfabrik

m. m., och när så yrkesinspektören, lockad af ordet fabrik, kommer att inspektera,

finner han ofta till sin förvåning ett ensamt fruntimmer i ett boningsrum, trampande

en symaskin. Vid förfrågan hvar verkstaden är belägen, får han då till svar:''

»detta är verkstaden och vi hafva endast denna arbetare». Ett handtverk således,

som utgifver sig vara fabrik.

Betydelsen af ordet fabrik har på detta sätt urartat och tjänar i många fall

endast som reklam för ett obetydligt handtverk, som ingalunda kan anses komma

under lagen.

»Med fabriksdrift jämförlig handtering» är på samma grunder ett allt för

tänjbart och obestämdt uttryck. Det synes mig därför, som om dessa båda uttryck

helt och hållet kunde uteslutas från lagen, hvari endast skulle omnämnas, förutom de

yrken, som alltid anses höra dit, yrkesrörelse, som ju i sig innefattar såväl det

ena som det andra.

§ 1 i lag angående skydd mot yrkesfara och i lag angående minderårigas

arbete synes mig därför böra erhålla följande lydelse:

18

Yrkesinspek

tören i Lin

köpings

distrikt.

(Forts.)

Yrkesinspek

tören

i Lin

köpings

distrikt.

(Forts.)

138 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

»Med industriellt yrke förstås i denna lag idkande såsom näring af sågverksoch

brädgårdsrörelse, grufdrift eller annat därmed jämförligt arbete, som icke är

att hänföra till bergsbruk, boktryckeri och bränneri samt dessutom hvarje yrkesrörelse,

idkad såsom näring och drifven med motor eller kreatursvandring, oberoende

af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom deras respektive bostäder; hvarje

yrkesrörelse, idkad såsom näring och där sådan ångpanna eller kokapparat brukas,

att ånga däri alstras eller användes till ett tryck, som med mera än en half kilogram

per kvadratcentimeter öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare,

som i rörelsen sysselsättas utom deras respektive bostäder;

hvarje annan yrkesrörelse, idkad såsom näring och där på samma arbetsplats

antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande yrke afsedda arbetslokaler

minst tio (10) arbetare under någon tid af året samtidigt sysselsättas.»

Jag har i punkt 3 äfven upptagit kokapparat, då det kan förekomma, att

ånga till sådan tages från annan närliggande yrkesrörelse med ångpanna, och dylik

kokapparat ju äfven bör vara underkastad inspektion.

Hvad öfriga i Riksdagens underdåniga skrifvelse till Konungen förekommande

förslag till ändring af eller fullständigande af yrkesfarelagen angår, vill jag här

nedan i tur och ordning söka behandla desamma.

Råd vid fabrikers anläggande.

Hvad då först angår förslaget, att vrkesidkare böra åläggas att vid fabrikers

anläggande samt om- och tillbyggnad i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager

sin början, inhämta .yrkesinspektörens råd och upplysningar med afseende på nödiga

skyddsanordningar, får jag tillstyrka detsamma, då erfarenheten visat, att både tid

och kostnader därigenom kunna inbesparas yrkesidkaren, och lämpliga anordningar

i synnerhet i hygieniskt afseende därigenom lättare kunna komma till stånd. För

att undvika befarad tidspillan och stillestånd i byggnadsarbetet torde yrkesinspektören

kunna åläggas att inom viss tid efter handlingarnes emottagande hafva tillställt

yrkesidkaren utlåtande i ärendet.

Förbud mot försäljning af maskiner utan skydd.

Äfven får jag tillstyrka lagstadgadt förbud mot försäljning inom landet af

maskiner utan erforderliga skyddsanordningar och som motiv därför åberopa mitt

utlåtande i samma säk i min till Kungl. Kommerskollegium afgifna berättelse för

år 1902.

Underhaltiga ångpannor.

Med anledning af Riksdagens påpekande att ångpannor, utdömda såsom underhaltiga,

stundom förekomma i handeln och ånyo blifva föremål för begagnande, anser

jag, att en bestämmelse bör intagas i lagen för att förhindra detta missbruk, och bör

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

139

detta möjligen kunna ske genom en bestämmelse, att ångpannor och kokapparater icke

få tagas i bruk eller öfvergå till annan ägare, förr än det genom sakkunnig besiktning

och prof utrönts, att de äro betryggande mot olycksfall, och bör bevis

därom tillställas yrkesinspektören, innan de tagas i bruk.

Diariebok.

Beträffande Riksdagens uttalande, att vid industriella anläggningar borde finnas

diariebok, där yrkesinspektören i korthet antecknade de meddelanden, till .h vilka han

funne anledning, anser jag att detta skulle stöta på stora svårigheter.

Helt säkert skulle i allmänhet de mindre yrkesidkarne underlåta att anskaffa

dylik bok, och skulle således yrkesinspektören icke kunna fullgöra sina åligganden enligt

lagen, eller ock inträder samma förhållanden, som nu så ofta är fallet med registerböckerna,

d. v. s. att de förvaras hos yrkesidkaren i stället för vid arbetsstället,

och då denne i många fall är boende långt från detsamma, blefve det ofta svårt

nog anskaffa boken och göra de föreskrifna anteckningarne. Då de meddelanden,

yrkesinspektören efter inspektion nu mot bevis tillställer yrkesidkaren, ofta åtföljas

af ritningar och cirkulär öfver föreskrifna skyddsanordningar, och dessa väl äfven framdeles

komrne att tillställas yrkesidkaren efteråt, skulle denne sålunda ej undgå att

emottaga sådana handlingar, som han enligt Riksdagens uppfattning icke gärna kan

åläggas att bevara.

Ifrågasättas kan äfven, om icke dylika anteckningar vid inspektionstillfället

komma att taga bort onödig tid för yrkesinspektören.

Med de år efter år ökade byrågöromålen, hvarigenom det egentliga inspektionsarbetet

får stå tillbaka, bör allt göras att minska uppehållet vid ett arbetsställe,

för att i stället kunna öka antalet inspektioner. Yrkesinspektören måste ju under

alla förhållanden för de uppgifter, som i årsberättelsen skola upptagas, bokföra de

af honom meddelade föreskrifter, och göres detta nu samtidigt med föreskrifternas

utskrifvande. Jag tror därför, att ett onödigt och tidsödande skrifveri skulle blifva

följden af omnämnda diariebok, och torde frågan kunna lösas på ett enklare sätt,

exempelvis genom åläggande för yrkesidkaren att till yrkesinspektören anmäla, när

hans rörelse öfvergår i andra händer och till hvem, och skulle då yrkesinspektören

hafva att tillställa den nya ägaren afskrift af de senast till gamla ägaren aflämnade

föreskrifter, ett obetydligt arbete, som lätt kan verkställas af vrkesinspektörens

biträde.

Normal arbetsdräkt.

Riksdagen har äfven fästat sin uppmärksamhet på frågan om en lagstadgad

normalarbetsdräkt för vissa arbetare. Att i lagen föreskrifva detta anser jag dock

helst böra undvikas, huru behjärtansvärdt det än kan vara, och tror jag män

Yrkesinspektören

i Linköpings

distrikt.

(Forts.)

140

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspektören

i Linköpings

distrikt.

(Forts.)

lämpligare bör på öfvertygelsens väg söka hos såväl arbetsgivare som arbetare

inpränta fördelarne af en reform i klädedräkten.

Det har äfven visat sig, att dylika råd blifvit följda, och arbetarne själfva

hafva lärt sig inse fördelarne af en dräkt, som minskar deras risk för olycksfall,

och på flere ställen äfven anlagt en sådan.

Desinfektion.

Hvad spörsmålet om desinfektion af lump angår, är det, en naturlig sak, att

lumpen under sin bearbetning och äfven i förädladt tillstånd kan vara mycket

smittoförande och att något borde åtgöras att förhindra detta. Yrkesinspektören

äger visserligen befogenhet att i de lokaler, där lumpen bearbetas, föreskrifva kraftig

ventilation, men torde denna icke i nämnvärd grad förminska lumpens smittoförande

egenskaper. Att åter föreskrifva desinfektion torde ej falla inom ramen för yrkesinspektörens

befogenhet.

Att i själfva lagen angående skydd mot yrkesfara föreskrifva sådan desinfektion

synes mig därför icke lämpligt, då yrkesinspektören, som har att vaka öfver lagens

efterlefnad, omöjligt skulle kunna kontrollera detta, och utan en effektiv kontroll

torde en lagbestämmelse vara till föga gagn. Bättre och mera effektivt synes mig

saken kunna ordnas genom en särskild lag eller kungörelse från Kungl. Maj:t samt

genom tillsättande af en kontrollmyndighet, som på ett rationellt sätt kunde öfvervaka

desinfektionen.

Befogenhet att föreskrifva skyddsanordning vid äfventyr af straffpåföljd.

Sedan Riksdagen uttalat betänkligheter mot att gifva yrkesinspektören befogenhet

att meddela föreskrift angående nödiga skyddsåtgärder vid äfventyr af straffpåföljd,

men det otvifvelaktigt vore önskvärdt, att något måtte göras för undanrödjandet

''af olägenheter, som kunna och ofta hafva uppstått genom yrkesidkarens tredska, synes

det mig, som om sådan straffpåföljd kunde vid ett andra föreläggande af yrkesinspektören

föreskrifvas, d. v. s. att om yrkesinspektör vid eu efterinspektion finner,

att de föreskrifna skvddsanordningarne icke äro genomförda, han då skulle äga befogenhet

i nytt meddelande föreskrifva åtgärdernas utförande inom viss tid och vid

äfventyr af straffpåföljd, eller om förut omnämnda diariebok blifver i lag föreskrifven,

han i denna skulle äga vid efterinspektion göra ny anteckning om åtgärdernas utförande

vid nämnda äfventyr.

Fördelen med ofvan föreslagna befogenhet skulle dårtör i främsta rummet

blifva en tidsvinst, som naturligtvis för arbetaren är af stor vikt.

Enligt nuvarande lags 8 § äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande befogenhet att på

anmälan af yrkesinspektören ålägga yrkesidkaren att vidtaga viss anordning, vid äfventyr

af straffpåföljd, och har denna utväg äfven ofta måst anlitas, enligt min erfarenhet

med godt resultat. Vid de tillfällen jag anlitat Kungl. Maj:ts befallningshafvande har

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 141

denna sak behandlats på ett snabbt och tillfredsställande sått, ehuru detta inom

andra distrikt icke alltid synes hafva varit fallet.

Förutom de af Riksdagen gjorda uttalanden, som vid en revision af yrkesfarelagen

böra komma under ompröfning, får jag här nedan framhålla ytterligare

några beaktansvärda synpunkter.

Arbetares medverkan till uppnående af lagens bestämmelse.

I lagens 3 § göres det uttalande, att »arbetare skola låta sig angeläget vara

att medverka till uppnående af det med denna lag åsyftade ändamål». Så länge

emellertid detta endast utgör ett önskemål eller en uppmaning till arbetaren, och

ett underlåtande däraf icke kan beläggas med böter, anser jag detsamma vara af

föga värde. Mången yrkesidkare beklagar sig äfven öfver arbetarnes tilltag att aflägsna

föreskrifven och uppsatt skyddsanordning, och bland de inkomna anrnälningame

öfver inträffade olycksfall finner man ofta såsom orsak till olyckan angifvet,

att den inträffat, sedan skvddet borttagits. Naturligtvis kunna icke alla skyddsanordningar

vara lika bekväma vid arbetets utförande, som om skyddsanordning icke

funnes; så länge en sådan anordning- dock icke visar sig direkt hinderlig, bör

man kunna fordra, att den äfven kommer till användning. Ofta har det visat sig,

att, så snart arbetaren vant sig vid densamma, han sedan icke vill hafva den aflägsnad;

ja, exempel gifves, då en van sågare t. o. in. nekat utföra arbetet vid en

blockcirkelsåg, intill dess skyddsanordning blifvit uppsatt, under det en ovan .sågare

anser samma skyddsanordning hinderlig. Vanan spelar således härvidlag en stor roll.

F.tt lagstadgande att aflägsnande af å maskin befintlig skyddsanordning medför

straffpåföljd tror jag därför skulle medföra stora fördelar för arbetarne och förhindra

många svåra olycksfall.

Anmälningsskyldighet.

En olägenhet, som yrkesinspektören ofta blir utsatt för,'' och som samtidigt

vållar statsverket onödiga utgifter, är den, att arbetsföretag ofta flyttas från ett

ställe till ett annat (exempelvis de flyttbara sågverken), utan att yrkesinspektören

erhåller kännedom därom. Ett åläggande för yrkesidkaren att till yrkesinspektören

anmäla, när hans rörelse förflyttas till annan plats, skulle bespara yrkesinspektören

onödiga resor och vara af stort värde; ja, ifrågasättas kan, om icke yrkesidkare, som

efter den reviderade lagens trädande i kraft börjar ny rörelse, skulle kunna åläggas

anmäla detta samt hvar arbetsstället är beläget. Detta skulle i hög grad underlätta

uppläggandet af det register, som det åligger yrkesinspektören att föra öfver

industriella anläggningar.

Yrkesinspek

tören i Lin

köpings

distrikt.

(Forts.)

142

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrke sinspek

tör

tn i Lin

köpings

Vissa förbud för kvinnor.

distrikt.

Forts.)

Riksdagens uttalande angående förbud för kvinnor att sköta ångpanna eller

motor, eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning får jag biträda,

och borde samtidigt förbud för kvinnor utfärdas att från eller på i gång varande

kraftskifva af- eller pålägga rem, kätting eller lina, så framt icke sådana anordningar

äro vidtagna, som minderårighetslagens 6:te § bestämmer.

Vid skötsel af ångpanna och motor fordras ju en viss erfarenhet och sådana

kunskaper, som kvinnan i allmänhet icke tillägnat sig; dessutom utgör hennes klädedräkt

alltid en viss fara att lättare än en manlig arbetares förorsaka olycksfall

genom beröring med transmissioner och rörliga maskindelar. Visserligen komma

genom ett sådant förbud vissa olägenheter att uppstå för en del mindre industrier,

hufvudsakligen mejerier, men torde dessa åter fullt uppvägas af de fördelar i ekonomiskt

och annat afseende, som användandet af en manlig arbetare alltid medför.

Huru ofta förekommer det icke, att vid mejerier mejerskan är ålagd sköta hela

maskineriet, och vid förhör, huru t. ex. ångpannan skall skötas, får man ofta endast

det svar, »att vattnet alltid skall synas i glasröret». Huru en ekonomisk eldning

bör utföras, och huru ångpanna och maskineri i öfrigt skola skötas, därom har hon

ingen aning. Att vid dylika mejerier träffa på ångpannor, där säkerhetsventiler och

kranar äro så fastrostade, att de icke kunna röras, och pannan på kanske åratal

icke varit rengjord, är ingen sällsynthet och förekommer sorgligt nog allt för ofta.

Arbetstiden för minderåriga.

Förutom denna olägenhet vill jag här nedan beröra en del andra saker, som

vid en blifvande revision böra komma under öfvervägande, nämligen i första hand

de minderårigas arbetstid. Mig synes, som om vid lagens antagande allt för liten

hänsyn tagits till denna sak och våra svenska förhållanden, och klagomålen från

yrkesidkarne öfver de svåra och olämpliga lagbestämmelserna rent af regna på

•yrkesinspektören, som ju i detta fall oförskyldt får uppbära deras klander. En lösning

af frågan kunde ju åstadkommas genom att gifva yrkesinspektören befogenhet

att efter besiktnings- eller provinsialläkares hörande lämna större eftergifter än han

nu enligt 8:de Vens 3 mom. äger göra, men då Riksdagen väl svårligen anser

sig kunna lämna denna befogenhet, bör arbetstiden så förändras, att industrien icke,

såsom nu, tager skada af författningens efterlefnad och i många fall så godt som

tvingas till lagöfverträdelse.

Visserligen får en utsträckning af arbetstiden icke ske på bekostnad af de

minderårigas hälsa, men därför äro ju de föreskrifna läkarbetygen och besikt

-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

H3

ningarna en borgen, och af dessa senare framgår i allmänhet att tillståndet bland Yrkesmspek

de

minderåriga är öfver förväntan godt. Dä nu arbetstiden inom de flesta större ‘^"plngs”''

fabriker uppgår till 1 o V* å 11 timmar, synes det mig, som om ett medgifvande distrikt.

att under denna tid använda minderåriga från en viss ålder, exempelvis 16 år, (Forts-)

borde vara befogadt. De hygieniska förhållandena, som ju utgöra den hufvudsak

liga

faktorn för en sund utveckling af de minderåriga, äro inom fabrikerna i all

mänhet

tillfredsställande samt förbättras år efter år. Dessutom är att märka, att

arbetet, som hufvudsakligen består i springpojke- och biträdessysslor till de äldre

arbetarne, i allmänhet kan anses vara af lättare beskaffenhet. För öfrigt är tidsandan

sådan, att jag icke tror, man behöfver frukta för en direkt öfveransträngning

af de minderåriga genom att i vissa fall öka deras arbetstid.

Glasbruk.

Det är i synnerhet en industri, som är synnerligen styfmoderligt behandlad

och genom nuvarande lag hindras i sin utveckling och framåtskridande, nämligen

y/u.undustrien. Denna, som i många fall utvecklats till en konstindustri, fordrar,

att de minderåriga från sin tidigaste ungdom få sätta sig in i yrkets bedrifvande.

Bland den stam af arbetare, som de äldre glasbruken så att säga uppammat, är

hälsotillståndet det bästa, och hafva dessa i sin ungdom, kanske redan från 8 å 10

års ålder, arbetat 10 ä 12 timmar per dag. Arbetet inom hyttorna anses ju

icke häller af läkare för betungande eller hälsofarligt, och som stöd härför

får jag bifoga uttalanden från en del besiktningsläkare och provinsialläkare. Hvad

nu särskildt arbetet inom glashyttorna angår, måste vanligtvis en blåsare betjänas af

en minderårig arbetare. Arbetstiden uppgår i regel till högst 8 timmar per dag

med en kortare rast. Under förutsättning således, att en 11 -äring (då skolgång icke

hindrar) finge arbeta 4 timmar per dag och en 12-äring 7 3/4 å 8 timmar per dag,

kunde en blåsare betjänas antingen af tvänne 11 -åringar i tur eller en 12-åring,

och därmed tror jag glasindustriens fordringar kunna tillfredsställas, utan att de

minderårigas hälsa däraf skulle lida. Flere af de mera betydande glasbruken inom

mitt distrikt hafva äfven uppsatt denna arbetstid som sitt önskemål och påpekat

de missförhållanden, som nu äro rådande.

Tegelbruk.

Äfven vid de mindre (med kreatursvandring dragna) tegelbruken hafva arbetsgifvarne

svårt att hålla den i lagen föreskrifna arbetstiden. Här försiggår arbetet

endast sommartid och i lokaler, som nästan kunna rubriceras såsom under »bar

himmel». Arbetet består i handtlangning samt körning (af vandringen) och är

af lindrigare art. Eu utsträckning af arbetstiden för 12-åring vore nog därför här

på sin plats, likasom ett tillstånd för 11-äring att få arbeta några timmar om dagen.

144

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspekiören

i Linköpings

distrikt.

(FortsJ

Utan att ingå i något detaljeradt förslag till arbetstidens ordnande har jag

dock velat beröra denna för industrien så viktiga fråga till det åtgörande det kan

föranleda.

Kostnader för läkarbesiktning.

En annan fråga, som äfven bör tagas under pröfning vid en revision af

lagen, är kostnadernas gäldande vid läkarbesiktningarna. Dessa blifva i många

fall betungande och under alla förhållanden orättvist fördelade mellan arbetsgifvarne.

Under det de stora fabrikerna i samhällen, där besiktningsläkaren är bosatt, få vidkännas

obetydliga belopp per individ, kunna utgifterna för mindre, på aflägsna

platser boende yrkesidkare stiga till afsevärda, ja betungande belopp, hvilket äfven

påvisats i yrkesinspektörernas berättelser. Ifrågasättas kan därför, huruvida det icke

vore lämpligare, att kostnaderna för de årliga besiktningarne gäldades af statsmedel.

I 8:de § af lagen medgifvas bland annat undantag för industriella inrättningar,

där arbetet förutsätter så kallad ständig eld, ett uttryck som är ganska sväfvande

och bör förtydligas. I min berättelse för 1902 har jag påpekat de olägenheter,

som kunna uppstå vid olika tolkning ''af lagen, hvaraf tydligen framgår, att en

ändring är befogad. Yrkesinspektören i Hernösands distrikt har äfven påvisat i sin

berättelse för 1902, till hvilka inkonsekvenser lagen i detta fall kan föranleda.

Till slut vill jag äfven påpeka det tidsödande arbete, som granskningen af registerböckerna

orsakar yrkesinspektören, och hvarigenom hans egentliga arbete, inspektionsarbetet,

får stå tillbaka. Nu användas årets fyra första månader hufvudsakligen

till årsberättelsens affattande samt granskning af dessa registerböcker.

Ett önskemål vore därför att få denna granskning, som icke betingar några

tekniska kunskaper, Överflyttad på annan kontrollmyndighet.

Då lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den

5 juli 1901 äfven omfattar fabriksrörelse och vissa med fabriksrörelse jämförliga