SOU 1912:8 UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

SOU 1912:8
Statens offentliga utredningar

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

1912-04-11 · 319 sidor

Så kom texten hit

Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
Sidnummer: dokumentet är webbpublicerat utan tryckt paginering och indelas i avsnitt — ett sidnummer visas aldrig om det inte står i källan

Varje sida nedan har en egen länk «Kontrollera mot PDF» till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1912:8, UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

Dokumentets text

avsnitt 1 Kontrollera mot PDF

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902

TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

• REGLERING AF STATENS

xxxn.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

BETRÄFFANDE

NATIONALMUSEUM.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. I». A. NORSTEDT & SÖNER

1912

[111874]

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen.............I—II.

Betänkande och förslag.

Inledning............................. 3

Organisation och verksamhet m. m................* 40.

Till kommittén öfverlämnade framställningar........... 57

Kommitténs förslag....................... 34

Utvecklingen af statens konstsamlingar in. in............. »

Befattningar............ 35

Chef.................. '' i '' ! ’ ^ . . ’ , ''

Afdelningsföreståndare .''.................. 89.

Konservator . . . ................. 92.

V aktmästare........................ 93_

Öfvereldare och eldare...................101.

Hemställan.........................102.

Arbetstid............................104.

Aflöuingsvillkor.........................108.

Sekrctetar- och kamrerargöromålens bestridande...........114.

Anslag till vikariatsersättningar, arfvoden åt extra tjänstemän och extra

vaktmästare in. in.........................

Kostnad för livréer åt vaktmästare.................121.

Anslag till nattlig bevakning af natioiialniuseibyggnaden........122.

Revision af gällande instruktionsbestäinmelser för nationalmuseet .... 123.

Anslag till konstsamlingarnas ökande in. fl. anslag..........126.

Stat....... 132.

Öfvergångsförbållanden.................. 134

Kostnadsberäkning........................ s

Förevisnings* och vissa andra medel................136.

I fråga om medel till förstärkning af vaktmästarpersonalen under år 1912 »

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Kung]. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit

att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering af

statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden in. in., öfverlämnade

med underdånig skrifvelse den 14 december 1911 delen XXXI af sina betänkande^

innefattande förslag i fråga om reglering af löneförhållandena

för den civila personalen vid sjökarteverket.

Kommittén har vidare den 15 december 1911 afgifvit underdånigt

yttrande angående aflöningsstater för vissa skogsundervisningsanstalter.

I kommitténs sammansättning har sedermera den förändring inträdt,

att godsägaren Olof Björklund, på därom gjord ansökning, blifvit den 19

januari 1912 af Eders Kungl. Maj:t entledigad från det honom meddelade

uppdraget att vara ledamot åt kommittén.

Härmed får kommittén i underdånighet öfverlämna delen XXXII af

sina betänkanden, innefattande förslag i fråga om reglering åt löneförhållanden

avsnitt 2 Kontrollera mot PDF

m. in. beträffande nationalmuseum.

Stockholm den 31 januari 1912.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Th. af Callerholm.

Philip Klingspou.

A. E. M. Ericsson.

Carl Persson.

Elis Sidenbladh.

Nationalmuseum.

1—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

Inledning.

Redan konung Gustaf III synes hafva haft för afsikt att bilda ett

offentligt konstmuseum i hufvudstaden. Denna plan kom emellertid icke

till utförande under hans lefnad. Först den 28 juni 1792 beslöts formligen,

att af Gustaf III:s efterlämnade samlingar skulle upprättas ett museum,

och förordnades dåvarande förste expeditionssekreteraren Carl Fredrik

Fredenheim att hafva inseendet öfver samlingarna mot en aflöning »på

Cronans Ordinarie Stat» af 400 rdr specie.

Till lokal för »kongl. museum» upplätos åtskilliga rum i kungl. slottet.

Den 16 oktober 1794 blef museet högtidligen »instiftadt».

De tjänstemän, som närmast under Fredenheim (hvilken såsom museets

föreståndare benämndes intendent) skulle hafva samlingarna under

sin vård, voro eu »garde des tableaux», en »garde des marbres» och en

»garde des médailles».

Garde des tableaux hade till åliggande att rengöra, restaurera och

vårda såväl de väggfasta som de lösa målningarna, och tillförsäkrades honom

ett årligt arfvode af 150 rdr ur konungens handkassa.

Garde des marbres skulle hafva tillsyn och vård öfver skulptursamlingen.

Till honom anslogs ett arfvode af 50 rdr årligen af slottsbyggnadsfonden,

»dock att ej beräknas och uppbäras, förrän samma fonds tillgångar

sådant medgifva».

Garde des médailles skulle hafva uppsikten öfver mynt- och medaljsamlingarna,

hvilka emellertid senare öfverflyttades till vitterhets-, historieoch

antikvitetsakademien.

Till extra biträden åt tjänstemännen antogos s. k. konduktörer. Vidare

anställdes en sekreterare, ursprungligen utan rätt till aflöning men

sedermera tillförsäkrad 100 rdr årligen från slottsbyggnadsfonden.

Inrättande af

kungl. museum

m. m.

Rikets Ständers

skr.

« h 1840.

Fur den dagliga tillsynen inom museet och för bevakning vid samlingarnas

förevisning funnos anställda eu kammarförvaltare, sedermera benämnd

kamrerare, samt vaktbetjänte. Aflöningen till dessa utgick från hofstaten.

Sedan Fredenheim år 1795 blifvit utnämnd till öfverintendent, kom

intendentsbefattningen vid kungl. museum att förenas med öfverintendentstj

änsten.

Befattningarna såsom garde des tableaux och garde des marbres

blefvo, efter de första innehafvarnas afgång, af brist på aflöningsmedel

icke vidare återbesatta.

Kammarförvaltaren eller kamreraren blef museets verklige ledare.

Genom kungl. bref den 11 december 1830 ställdes museet helt och

avsnitt 3 Kontrollera mot PDF

hållet under öfverintendentsämbetet, och år 1844 öfvertogos sekreterargöromålen

vid museet af sekreteraren i öfverintendentsämbetet.

Jämlikt beslut vid 1834—1835 årens riksdagar öfverflyttades ett för

kungl. museum afsedt årsanslag till öfverintendentsämbetets stat, men

anslaget blef vid 1840—1841 årens riksdag åter uppfördt såsom själfständigt

anslag. Emellertid bestämdes vid 1850—1851 årens riksdag, att anslaget

till kungl. museum skulle ånyo ingå i staten för öfverintendentsämbetet.

Det otillfredsställande tillstånd, hvari kungl. museum länge befunnit

sig, särskildt på grund af bristande utrymme, föranledde åtskilliga förslag

af enskilda motionärer vid 1840—1841 årens riksdag.

I skrifvelse den 23 december 1840, n:r 172, yttrade Rikets Ständer:

»Under den åsikt, att äfven svenska nationen, så vidt dess tillgångar

medgifva, bör, lika med den öfriga civiliserade världen, på ändamålsenligt

sätt vårda de konstalster, den redan äger, och befrämja dessa

samlingars förökande, hvarigenom den inhemska talangen erhåller både

föresyn och uppmuntran, få Rikets Ständer, enär någon passande lokal för

ett nationalmuseum för närvarande icke finnes, hos Eders Kungl. Maj:t i

underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t för Rikets Ständer

i nåder framlägga förslag till erhållande af tjänligare lokal för de uti

kungl. museum förvarade samlingars och konstalsters ändamålsenliga upp

ställning och ordnande, på det att ett nationalmuseum därefter småningom

må kunna bildas, och hvartill måhända, i sådant fall, jämväl frivilliga bidrag

torde kunna påräknas.»

Med anledning af framställning från Kung]. Maj:t beviljade Rikets Anslag till

Ständer vid 1844—1845 årens riksdag 500,000 rdr b:co för uppförande byggnad.

af en byggnad för ett nationalmuseum.

Denna byggnad var afsedd att inrymma förutom konstsamlingarna i

kungl. museum jämväl, bland annat, lifrustkammaren, vitterhets-, historieoch

antikvitetsakademien samt myntkabinettet.

Det nyssnämnda byggnadsanslaget befanns emellertid icke förslå,

hvarför ytterligare anslag beviljades vid senare riksdagar. Sammanlagda

kostnaden för byggnadens fullbordande och inredning in. in. uppgick till

omkring 2,200,000 kronor. I allt hufvudsakligt var den nya byggnaden

fullbordad under våren 1866.

Under den 26 oktober 1866 förordnade Kungl. Maj:t, att nationalmuseets

konstafdelning skulle tills vidare vara ställd under öfverintendentsämbetets

styrelse och inseende såsom förut kungl. museum. Vidare stadgades,

att statens å Drottningholms och Gripsholms slott förvarade konstsamlingar

jämväl skulle vara ställda under öfverinseende af styrelsen för

nationalmuseets konstafdelning.

K. bref

avsnitt 4 Kontrollera mot PDF

26/io 1866.

I sammanhang med anvisande af äskade anslag å .extra stat för vård 1867 års

och underhåll af nationalmuseibyggnaden och där förvarade samlingar in. in. nksda3- framhöll Riksdagen i skrifvelse den 8 maj 1867 n:r 65, att dess uppmärksamhet

fästats på vikten dåra!, att för nationalmuseets samlingar oförtöfvadt

anordnades en förvaltning, som genom sin sammansättning lämnade

betryggande garantier för att samlingarnas vårdande och komplettering

alltid med tillräcklig sakkännedom leddes och öfvervakades. Dessutom hade

i afseende å den vid museet nödiga tjänstepersonal uppgörandet af definitiv

stat synts Riksdagen icke böra undanskjutas i afvaktan på samlingarnas

fullständiga ordnande.

Riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte för näst sammanträdande

1868 års

riksdag.

Riksdag framlägga ett sådant förslag till de för vårdande af nationalmuseet

nödiga° utgifter, att denna inrättning icke måtte komma att ådraga staten

större kostnader, än som funnes för ändamålet oundgängligen nödiga, äfvensom

förslag till anordnandet för museets samlingar af eu förvaltning, hvilken

genom sin sammansättning lämnade tillförlitliga garantier för behörigt

vårdande af den statens dyrbara egendom, som infattades i dess konstsamlingar.

Uti proposition den 4 januari 1868 n:r 15 gjorde Kungl. Maj:t framställning

till Riksdagen i fråga om anslag för nationalmuseum och där

förvarade konstsamlingar.

I denna proposition föreslogs, att förvaltningen af konstsamlingarna

skulle »utgöras af» en chef eller direktör, vidare af eu intendent för besörjandet

åf alla verkställighetsåtgärder, tillsynen öfver konstverkens yttre

vård och öfver förevisningslokalerna, äfvensom i allmänhet uppsikten öfver

samlingarnas ekonomi, samt af en sekreterare för kansligöromålen. Direktören

skulle biträdas af två amanuenser, hufvudsakligen vid de konstvetenskapliga

arbetena inom museets olika afdelningar. Direktören, intendenten

och sekreteraren skulle utgöra museistyrelsen.

Enligt ett propositionen bifogadt förslag till stadga angående styrelsen

och förvaltningen af de i nationalmuseum förvarade konstsamlingar

skulle åt en af fem personer bestående nämnd uppdragas, bland annat, att

besluta om inköp af konstverk, bestämma om erforderliga restaureringar,

samt yttra sig öfver framställda förslag i fråga om utgallring af konstföremål.

Efter hvad Kungl. Maj:t vidare föreslog, skulle under riksstatens

åttonde hufvudtitel uppföras följande anslag till stat för nationalmuseum,

nämligen:

I. För nationalniuseibyggnaden:

för en öfyereldare jämte bostad.............

> tvä nndereldare ä 450 ................

» en portvakt jämte bostad..............

avsnitt 5 Kontrollera mot PDF

i. en gårdsdräng jämte bostad.............

» underhåll af golf och fönster samt till renhållning . . .

> stenkol och koks............... • • •

500 riksdaler

000

600

450 >

2,700

5,000 >

Summa 10,150 riksdaler

II. För nationalmusei konstafdclning:

fur en chef........................5,500 riksdaler

> en intendent..................... 2,500 >

• en sekreterare..................... 1 000 >

> två amanuenser ä 1,500 ................ 3,000 >

• en kamrerare..................... 300 >

» tio vaktmästare.................... 4,400 *

» samlingarnas underhåll och vård............ 1,500 >

> en boksamling.................... 200 >

» inköp af äldre mästares arbeten och andra konstföremål . 3,000 >

Summa 21,400 riksdaler

Uti skrifvelse den 13 maj 1868 n:r 79 anförde Riksdagen, att den,

lika med Kungl. Maj:t, funnit angeläget, att för museets konstsamlingar anordnades

en från öfverintendentsämbetet skild förvaltning. De betryggande

garantier för vården af de dyrbara samlingarna, som Riksdagen i förcnämnda

skrifvelse af den 8 maj 1867 afsett, hade synts Riksdagen kunna

vinnas genom den af Kungl. Maj:t föreslagna nämnd, hvilken skulle äga

beslutanderätt i de för nationalmuseet viktigaste frågor.

Den närmare tillsynen öfver konstsamlingarna och lokalerna, samlingarnas

tillgängliggörande äfvensom de ekonomiska detaljerna ansåg Riksdagen

däremot kunna på ett så enkelt och föga kostsamt sätt anordnas,

att äfven med ett mindre anslag, än det i propositionen upptagna, skulle

kunna tillgodoses jämväl det vetenskapliga arbete, som funnes påkalladt af

ifrågavarande anstalts syftemål.

1 betraktande däraf och då Riksdagen ansett det möta svårighet att

för det dåvarande definitivt bestämma de särskilda arfvodesbeloppen för de

personer, som kunde behöfva användas vid museets samlingar, hade Riksdagen,

som, med godkännande af den föreslagna utgiftsstaten för nationalmuseibyggnaden,

i sådant hänseende under rubrik »nationalmuseum» anvisat

ett belopp af 10,150 riksdaler, i öfrigt funnit godt att under nyssnämnda

rubrik ställa till Kungl. Maj:ts disposition ett anslag af 15,400

riksdaler för såväl vården om nationalmuseets konstsamlingar som deras

förökande genom inköp af äldre mästares arbeten och andra konstföremål

för ett belopp af minst 3,000 riksdaler.

Stadga sl/u

1868.

Stat för

nationalmuseets

konstafdelning.

1874 års

riksdag.

Tillika anhöll Riksdagen, att alla tjänstebefattningar vid nationalmuseet

inåtte framgent endast blifva tillsatta på förordnande.

Den af Riksdagen vidtagna minskningen meijft 6,000 riksdaler i den

föreslagna utgiftsstaten var, enligt hvad förhandlingarna inom Riksdagens

avsnitt 6 Kontrollera mot PDF

kamrar utvisa, hufvudsakligen föranledd däraf, att någon direktör såsom

chef icke ansågs behöflig.

Den 31 december 1868 utfärdade Kungl. Maj:t stadga angående vården

och förvaltningen af de i nationalmuseum förvarade konstsamlingar.

(Denna stadga är ej intagen i svensk författningssamling.)

Uti nämnda stadga föreskrefs, bland annat, att vid konstafdelningen

skulle vara anställd en intendent och två amanuenser, jämte nödiga biträden

för sekreterar- och kainrerargöromålen, samt att för afgörande och behandling

af vissa ärenden skulle finnas en nämnd, bestående af fem ledamöter.

Intendenten skulle vara i första rummet ansvarig för att konstafdelningen

väl vårdades och motsvarade sin bestämmelse. Vidare skulle han,

jämte förenämnda i den kungl. propositionen för intendentsbefattnin^en

föreslagna bestyr, ombesörja konstsamlingarnas ändamålsenliga ordnande

och hela den ekonomiska förvaltningen äfvensom en del af de funktioner,

som ifrågasatts för museistyrelsen eller särskildt för direktören.

I den af Kungl. Maj:t fastställda staten för nationalmuseets konstafdelning

för är 1869 bestämdes aflöningen för intendenten till 2,500 riksdaler

samt för hvardera amanuensen till 1,500 riksdaler; därjämte anslogs

ett belopp af 800 riksdaler för biträden till sekreterar- och kamrerargöromålens

bestridande.

Vid 1874 års riksdag höjdes ordinarie anslaget till nationalmuseum

med 1,750 kronor. Ifrågavarande belopp var afsedt till beredande af af

löningsförbättring

för betjäningen:

för öfvereldaren med 250 kronor, för portvakten med 150 kronor,

för de bägge eldarna med 50 kronor hvardera, för gårdsdrängen med 250

kronor samt för vaktmästarna vid konstafdelningen med tillhopa 1,000 kronor.

Dittillsvarande anslag till sistnämnda vaktmästare förhöjdes därigenom

från 4,000 till 5,000 kronor. I följd af denna förhöjning kunde

ersättningen till fem vaktmästare, hvilka hade tjänstgöringsskyldighet alla

dagar i veckan, bestämmas till 650 kronor för hvar, och till fyra, hvilkas

tjänstgöring var inskränkt till tre dagar i veckan, till 350 kronor.

För tillfällig löneförbättring åt intendenten med 500 kronor samt åt

amanuenserna med 300 kronor åt dem hvar beviljades vid nyssnämnda

riksdag å extra stat för år 1875 1,100 kronor. (Enahanda belopp anvisades,

jämlikt följande Riksdagars beslut, äfven för hvart och ett af åren

1876—1880.)

Vid 1874 års riksdag beslöts äfven öfverflyttande till staten för nationalmuseum

af ett under anslaget till akademien för de fria konsterna

uppfördt reservationsanslag å 9,000 riksdaler till inköp för statens räkning

af svenska, norska och danska konstnärers arbeten.

avsnitt 7 Kontrollera mot PDF

Den 19 december 1878 afgaf 1874 års löneregleringskoinmitté be-1874 årslönetänkande

och förslag angående lönereglering m. in. för nationalmuseum, kommittés

Af nämnda betänkande framgår, att intendenten vid nationalmuseets betunkandekonstafdelning

då hade under sin omedelbara vård och tillsyn eller under

sitt öfverinseende 1,905 skulpturverk eller till dem hänförliga föremål,

4,428 målningar, samt omkring 98,000 nummer gravyrer (inberäknadt

dupletter) och handteckningar. Därtill kom en tredje hufvudgrupp af

samlingar, nämligen af konstindustriföremål, hvilka efter utfärdandet

af 1868 års stadga blifvit förenade med konstafdelningen. Denna nya

grupp, som hufvudsakligen tillkommit genom konung Karl XV:s testamente

och grefve A. G. Bielkes legat, omfattade öfver 5,900 nummer.

Enligt kommitterades förslag skulle konstafdelningens samlingar grupperas

i tre hufvudafdelningar: 1) skulpturverk och målningar, 2) gravyrer

och handteckningar och 3) konstindustrifacket.

För vården af dessa skulle finnas anställda tre ordinarie tjänstemän.

Åt en af dem skulle anförtros att, jämte det han lade hand vid göromålen

inom endera af de två förstnämnda hufvudafdelningarna, såsom hela

inrättningens styresman leda arbetena vid de olika samlingarna, öfvervaka

det helas ordnande och vård äfvensom ombesörja den ekonomiska förvalt

2—111874.

Lönereglering slcommitténs bet. XXXII.

ningen. För denne tjänsteman, hvilken vid utländska museer vanligen

kallades direktör, ansågo kommitterade kunna bibehållas benämningen intendent

och för de två andra tjänstemännen benämningen amanuenser.

Vidare höllo kommitterade före, att, då bland annat för konstföremålens

skötsel i flera fall fordrades tillgång till en person med konstnärligttekniska

insikter, vid konstafdelningen borde anställas jämväl en utöfvande

konstnär. Denne, som skulle erhålla benämningen konservator, skulle icke

tagas i anspråk för den ekonomiska förvaltningen eller samlingarnas vetenskapliga

bearbetning.

För de nämnda tjänstemännen föreslogo kommitterade följande aflöningsförmåner:

för

intendenten 6,500 kronor, fördelade i lön och tjänstgöringspenningar,

för konservatorn 1,200 kronor i form af arfvode samt

för den ene amanuensen, tillika sekreterare, 4,000 kronor och för den

andre amanuensen 3,000 kronor, bägge de sistnämnda beloppen fördelade i

lön och tjänstgöringspenningar; därtill skulle för hvardera amanuensen

kunna komma två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. fem och tio år.

Vidkommande den vid museibyggnaden anställda betjäning erinrade

kommitterade, att densamma då utgjordes af en öfvereldare, två eldare, eu

avsnitt 8 Kontrollera mot PDF

portvakt och en gårdsdräng. Denna personal ansågo kommitterade fortfarande

behöflig.

Då de tre förstnämnda egentligen hade tjänstgöring blott sju och

en half månader om året samt öfvereldaren för särskilda åligganden åtnjöte

fri bostad, funno kommitterade icke skäl att föreslå annan ändring i deras

dåvarande aflöningsförmåner än att öfvereldarens aflöning måtte utgå fördelad

i lön och tjänstgöringspenningar.

Hvad åter portvakten och gårdsdrängen anginge, hade dessa utom

sina sysslor vid själfva byggnaden jämväl daglig tjänstgöring i och för

samlingarnas förevisning. Kommitterade ansågo vid sådant förhållande,

att innehafvarna af sistnämnda två befattningar vid museibyggnaden borde

upptagas i staten, den ene såsom förste vaktmästare, tillika portvakt, och

den andre såsom vaktmästare, därjämte gårdsdräng.

Aflöningarna, fördelade i lön och tjänstgöringspenningar, föreslogos

för den förre till 1,100 kronor utan ålderstillägg samt för den senare till

800 kronor jämte ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem år. Om förste

vaktmästaren åtnjöte bostad jämte vedbrand, borde, såvida icke dessa förmåner

tillkomme honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver

tjänsten, desamma till ett värde af 150 kronor inberäknas under lönen.

Enligt hvad kommitterade meddelade, voro då för bevakning af

samlingarna i konstafdelningen vid deras offentliga förevisning anställda

nio vaktmästare, af hvilka fem mot arfvoden å 650 kronor hade tjänstgöring

å de bestämda förevisningstiderna sex dagar i veckan samt fyra

mot arfvoden å 350 kronor endast tre dagar i veckan. Samtliga dessa

vaktmästare, hvilka jämte sina kontanta aflöningsförmåner erhöllo en

beklädnad hvart tredje år eller efter längre mellantid, ålåge att utom den

egentliga bevakningen ombesörja renhållningen hvar och en i de lokaler,

som blifvit honom anvisade af intendenten.

Kommitterade funno icke anledning att föreslå någon ändring i denna

betjänings antal, men ansågo däremot, att de fem vaktmästare, hvilka hade

daglig tjänstgöring och därjämte borde, när helst så erfordrades, biträda

vid förekommande anordningsarbeten inom konstafdelningen, borde i staten

uppföras såsom ordinarie, under det att de fyra med half tjänstgöring

upptoges såsom extra biträden mot arfvoden, med skyldighet emellertid för

såväl de ordinarie som extra att själfva, utan särskild ersättning, hålla sig

föreskrifven beklädnad. För de ordinarie vaktmästarna föreslogo kommitterade

en aflöning af 800 kronor, fördelade i lön och tjänstgöringspenningar,

jämte ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem år.

Till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser ansågo kommitterade

avsnitt 9 Kontrollera mot PDF

erfordras ett belopp af omkring 1,200 kronor. Vidare afsågs ett belopp

af 400 kronor till godtgörelse för biträde åt intendenten till kamrerargöromålens

bestridande. Åt de fyra extra vaktmästarna beräknades till

arfvoden ä 400 kronor ett belopp af 1,600 kronor. Till vikariatsersättningar

under de ordinarie tjänstemännens semester, hvilken af kommitterade

föreslogs för intendenten och den högre aflönade amanuensen till en

och en half månad och för den andre amanuensen till en månad, funno

kommitterade ett belopp af 512 kronor 50 öre erforderligt. För sist an

Reservation

mot kornmittébetänkandet

af L.

0. Larsson.

förda fyra särskilda ändamål hemställde kommitterade om uppförande i

stat af ett belopp af i rundt tal 3,750 kronor.

En af de kommitterade, Liss Olof Larsson, var i nedan angifna hänseenden

skiljaktig från majoritetens inom kommittén förslag.

1 fråga om intendentens aflöning uttalade nämnde reservant, att, då

för riksantikvarien aflöningen vid 1876 års riksdag bestämts till 6,000

kronor, däraf 4,000 i lön och 2,000 i tjänstgöringspenningar, det icke

syntes vara skäl att för intendenten vid nationalmuseum föreslå högre

aflöning: än den för riksantikvarien bestämda.

Icke heller ansåg reservanten lämpligt, att sekreterargöromålens bestridande

bundes vid en viss amanuensbefattning, utan borde museinämnden

äga rätt att uppdraga samma göromål antingen åt någon af amanuenserna

eller åt en extra ordinarie tjänsteman.

Men äfven för den händelse att sekreterargöromålen ansåges böra

förenas med en viss amanuensbefattning, uttalade reservanten såsom sin

åsikt, att bägge amanuensbefattningarna borde ställas i lägsta lönegraden.

Såsom stöd därför åberopades, bland annat, att den tid, som af amanuens

måste användas för sekreterargöromålen, gifvetvis måste tagas af den

arbetstid, som annars skulle ägnats åt amanuensgöromålen.

Den i då gällande stat för nationalmuseum upptagna portvakten

med 750 kronors aflöning förutom bostad och vedbrand hade af kommitterades

majoritet föreslagits till uppförande i stat såsom förste vaktmästare med

1,100 kronors aflöning jämte fri bostad och vedbrand, om han skötte sin

portvaktsbefattning. Reservanten ansåg sig emellertid icke böra biträda

vare sig förslaget till namnförändring eller den därmed förenade högre

aflöningen.

Gårdsdrängen syntes reservanten böra, så länge han åtnjöte fri bostad

och vedbrand, erhålla lika aflöning med öfvereldaren.

För bestridande af sekreterargöromålen, där dessa icke uppdroges åt

någondera amanuensen, samt för biträde såväl med samlingarnas ordnande

och bearbetning som med de kamerala göroinålen beräknade reservanten

avsnitt 10 Kontrollera mot PDF

ett belopp af 1,500 kronor vara erforderligt.

Uti sitt öfver kommittéförslaget afgifna utlåtande instämde national- Yttranden

museinämnden i allt väsentligt i samma, förslag och uttalade endast i två mittébetänpunkter

afvikande mening. kandet.

Nämnden ansåg det nämligen fördelaktigast, om sekreterargöromålen,

i stället för att bindas vid den ena amanuensbefattningen, kunde mot ett

årsarfvode af 1,000 kronor uppdragas åt den af de båda amanuenserna,

hvilken funnes därtill mest passande, eller i särskilda fall åt något extra

ordinarie biträde.

Vidare syntes det nämnden tvifvelaktigt, huruvida det ur disciplinär

synpunkt kunde anses fullt lämpligt, att samtliga vid nationalmuseet anställda

vaktmästare med daglig tjänstgöring erhölle fasta platser, hvarigenom

intendentens makt att med kraft beifra möjligen förekommande förseelser

skulle inskränkas.

Intendenten vid nationalmuseum, hvilken i särskild! yttrande öfver

löneregleringskommitténs förslag jämväl vidrörde de anslagsposter i museets

stat, som icke varit föremål för kommitténs utredning, ansåg sig i afseende

å dessa poster icke höra ifrågasätta annan förhöjning, än att anslaget till

boksamlingen måtte höjas från 100 till 500 kronor.

Vid föredragning den 9 januari 1880 af ifrågavarande ärende till- Kung!, propostyrkte

vederbörande departementschef, att Ivungl. Maj:t måtte godkänna mö års

kommitterades organisationsförslag med några smärre afvikelser. riksdag.

Beträffande dessa afvikelser må här omnämnas, hurusom departementschefen

förklarade sig dela museinämndens åsikt, att sekreterargöromålen

icke borde ovillkorligt förenas med den ena amanuensbefattningen,

hvars innehafvare skulle sättas i en högre lönegrad, utan att de ifrågavarande

göromålen med större fördel kunde uppdragas åt den af de

ordinarie eller extra amanuenserna, hvilken befunnes därtill lämpligast, och

mot ett arfvode, som syntes departementschefen skäligen kunna bestämmas

till 800 kronor.

Departementschefen ansåg ock, att den vid museibyggnaden och för

samlingarnas bevakning nödiga betjäning icke borde anställas med fasta

platser eller aflöning, delad i fast lön och tjänstgöringspenningar, utan mot

arfvoden. Skulle bland denna betjäning någon efter långvarig och väl

vitsordad tjänstgöring anses böra. komma i åtnjutande af pensionsförmån,

kunde det, enligt departementschefens åsikt, förväntas, att Riksdagen efter

pröfning i hvarje särskildt fall komme att bevilja sådan.

Vidare syntes honom aflöningen till förste vaktmästaren och portvakten,

hvilken städse borde hafva fri bostad i museibyggnaden, kunna skäligen bestämmas

till 950 kronor.

avsnitt 11 Kontrollera mot PDF

I staten var då uppfördt ett anslag å 3,500 kronor till samlingarnas

ökande. Att detta anslag var otillräckligt för sitt ändamål, syntes

departementschefen ovedersägligt; utan att emellertid ifrågasätta någon

direkt förhöjning i detta fall tillstyrkte han såsom en lämplig åtgärd,

att till nämnda anslagspost måtte öfverflyttas ett belopp af 3,000

kronor från det under nationalmuseets stat uppförda reservationsanslaget

9,000 kronor till inlösen af lefvande svenska, norska och danska konstnärers

arbeten, dock under viss angifven bestämmelse.

Beträffande slutligen anslaget till boksamlingen, hvilket hufvudsakligen

måste afses för anskaffande af lexikaliska verk, specialarbeten

inom konsthistoria och konstindustrifacket samt viktigare tidskriftslitteratur,

hemställde departementschefen, att detsamma måtte förhöjas från 100 till

300 kronor.

Under erinran att en del af intendentens tjänstgöringspenningar vore

att anse såsom godtgörelse för de ämbetsresor, hvilka han årligen måste

företaga till flera af de kungl. lustslotten i och för tillsynen öfver statens

där förvarade konstsamlingar, framlade departementschefen förslag till stat

för nationalmuseum äfvensom till aflöningsvillkor.

I afseende å de sistnämnda torde böra märkas, att enligt departementschefens

förslag semester skulle få åtnjutas af tjänstemännen under

en och en half månad årligen.

I enlighet med hvad departementschefen föreslagit gjorde Kungl.

Maj:t uti statsverkspropositionen vid 1880 års riksdag framställning i

ämnet (jfr bil. n:r 7 till nämnda proposition sid. 1—11).

I skrifvelse den 14

ifrågavarande framställnin

vore bestämd till lön 4,000 kronor och tjänstgöringspenningar 2,000

kronor, aflöningen för intendenten vid nationalmusei konstafdelning synts

Riksdagen böra bestämmas till enahanda belopp.

Den föreslagna semesterförmånen borde, i öfverensstämmelse med

hvad vid reglering af andra ämbetsverk stadgats, göras beroende däraf,

att den kunde, utan hinder för göromålens behöriga gång, medgifvas. Sådan

förmån borde tillerkännas de två amanuenserna vid nationalmuseum

under allenast en månad, till följd hvaraf anslaget till vikariatsersättning

och arfvode åt extra ordinarie tjänstemän kunde något minskas.

Då såväl förste vaktmästaren som den vaktmästare, hvilken tillika

vore gårdsdräng, skulle åtnjuta fri bostad och ved, hade aflöningen för dem

synts Riksdagen kunna nedsättas för den förre från 950 till 800 kronor

och för den senare från 800 till 750 kronor.

Beträffande slutligen till vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning

vid de offentliga förevisningarna afsedt anslag, 5,600 kronor, syntes

avsnitt 12 Kontrollera mot PDF

detta kunna utan olägenhet bibehållas vid dåvarande belopp, 5,000 kronor.

Då nämligen behofvet uf dylik bevakning vore i väsentlig mån beroende

af antalet besökande i museet, ansåg Riksdagen möjligen behöflig

tillökning i berörda belopp väl kunna beredas genom anvisning å inflytande

inträdesafgifter, hvilka måste ökas i mån af talrikare besök. Därtill komme

dessutom, att, då Riksdagen beviljat väsentligen förhöj dt anslag för tillsyn

och vård af lifrustkammaren, det syntes kunna antagas, att detta skulle

komma att, så länge lifrustkammaren vore inrymd i museibyggnaden,

i någon mån minska behofvet af anslag för det föreliggande ändamålet.

maj 1880, n:r 36, yttrade Riksdagen beträffande Riksdagens

g, bland annat, att, då riksantikvariens aflöningskr''u 4 1890''

Den af Riksdagen antagna staten för nationalmuseet var af följande

lydelse.

r o n o r.

Lön.

Tjänst-

görings-

pennin-

gar.

Summa.

Intendenten...................

4,000

2,000

6,000

1 konservator, arfvode..............

—

1,200

1 amanuens- ...................

1,800

1,200

3,0001

1 d.o ...................

1,800

1,200

3,0001

Till sekreterargöromålens bestridande . . kronor 800

Till kamrerargöromålens d:o ... » 400

1,200

Till vikariatsersättning och arfvoden åt extra ordinarie

tjänstemän...................

—

1,650

1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jämte fri bostad

och ved, arfvode................

—

800

1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jämte fri bostad

och ved, arfvode................

—

750

1 öfvereldare vid nationalmuseibyggnaden, jämte fri

bostad och ved, arfvode.............

—

750

2 eldare ä 500 kronor, arfvode...........

—

1,000

Vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning vid de

offentliga förevisningarna............

—

5,000

Till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag .

—

6,500

däraf 3,000 kronor böra användas företrädesvis

till inköp af norska och danska lefvande konst- närers arbeten.

Till samlingarnas vård och nnderhåll, reservations- anslag ....................

—

1,500

Till boksamlingen, reservationsanslag.......

Till underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel

300

samt för renhållning..............

—

2,700

Till brännmateriel m. m..............

—

5,000

Tillhopa

—

40,350

Till inlösen af svenska lefvande konstnärers arbeten,

reservationsanslag...............

6,000

Summa

—

46,350

Efter fem år kan

lönen höjas med

500 kronor och

efter tio år med

ytterligare 500

kronor.

Den 10 december 1880 utfärdade Kungl. Maj:t förnyade stadgar för

nationalmusei konstafdelning jämte bihang angående samlingarna å de

avsnitt 13 Kontrollera mot PDF

kungl. lustslotten (svensk författningssamling n:r 62).

I sammanhang med fastställande af stat för nationalmusei konstafdelning

förordnade Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 10 december 1880,

att af museets förevisningsmedel finge utgå dels ett belopp af 550 kronor

årligen för att jämte det i staten upptagna anslagsbeloppet 5,000 kronor

till aflönande af vaktbetjäningen vid konstsamlingarnas förevisning användas

sålunda, att hvar och en af fem vaktmästare, som hade tjänstgöringsskyldighet

alla dagar i veckan, erhölle en aflöning af 750 kronor för år

samt hvar och en af fyra vaktmästare, som hade tre tjänstgöringsdagar i

veckan, en aflöning af 375 kronor för år och af återstoden, 300 kronor,

bekostades livréer åt vaktbetjäningen, dels ock ett belopp af högst 1,000

kronor årligen för lifrustkammarens samlingar tills vidare och så läno-e

sistnämnda samlingar förblefve inrymda i nationalmuseibyggnaden.

På grund af den ovanligt snabba tillväxten af nationalmuseets konstslöjdssamling

befanns snart det för denna samling afsedda utrymmet inom

nationalmuseibyggnaden otillräckligt. Till följd däraf hade konung Karl

XV:s samling till hufvudsaklig del måst kvarblifva på Ulriksdals slott.

Sedan emellertid genom öfverflyttning af lifrustkammarens och därmed

förenade klädkammarens samlingar till lokaler inom kungl. slottet plats

inom nationalmuseet kunde beredas konstslöjdsafdelningens samlingar,

börjades på hösten 1884 förarbeten för sistnämnda samlingars uppställning.

På grund af erbjudande från svenska slöjdföreningen att utan ersättning

öfverlämna sina konstindustrisamlingar till staten förordnade Kungl.

Maj:t den 26 september 1884, att så stor del af de erbjudna samlingarna,

som nationalmusei nämnd efter behörig granskning ansåge böra med statens

motsvarande samlingar förenas, skulle för statens räkning mottagas

af intendenten vid nationalmuseet. Denne skulle äga att, så fort det kunde

ske, låta flytta till nationalmuseet de föremål, staten sålunda öfvertoge,

för att, vederbörligen förtecknade, införlifvas med de konstindustriella

samlingar, som skulle där förvaras.

3-—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

Stadgar 10/«

1880.

K. bref “/u

1880.

Anslag för

vård, underhåll

och tillökning

konstindustriella

samlingarna.

(1885 års

m. Ii. riksdagar.

)

Uti det yttrande, som nationalmusei nämnd den 15 september 1884

afgaf rörande det af svenska slöjdföreningen gjorda erbjudandet, erinrade

nämnden, bland annat, att föreningen under en följd af år å riksstatens

sjätte hufvudtitel fått sig under visst villkor anvisadt ett extra anslag af

4,000 kronor såsom hyres- och inköpsbidrag till föreningens museum.

avsnitt 14 Kontrollera mot PDF

Med öfvertagandet af en så stor samling som svenska slöjdföreningens

jämte därmed följande förbindelser gentemot den svenska konstslöjden borde

enligt nämndens åsikt nationalmuseum nödvändigt komma i åtnjutande af

ett statsunderstöd till samma belopp, 4,000 kronor, som dittills utgått till

konstslöjdens främjande.

Under förutsättning att statsunderstöd till detta belopp beviljades

samt att af de vid nationalmuseum inflytande förevisningsmedlen ett belopp

af 1,000 kronor, som förut utgått till lifrustkammaren, komme konstindustrisamlingen

till godo, vore således 5,000 kronor att påräkna för

denna.

Detta belopp borde lämpligen fördelas på följande sätt:

tvä. bevakningsbiträden med daglig tjänstgöring, arfvoden efter 750 kronor .... kronor 1,500

ett bevakningsbiträde med tre dagars tjänstgöring i veckan, arfvode....... > 375

beklädnad ................................. * 15

samlingarnas vård och underhåll....................... » 750

samlingarnas ökande............................. > 2,000

den konstindustriella boksamlingen................... ■ ■ ■ * 300

Summa kronor 5,000

Uti statsverkspropositionen vid 1885 års riksdag föreslog Kungl.

Maj:t Riksdagen att

dels uppföra å nationalmuseets stat för år 1886 ett extra anslag af

4,000 kronor för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella

samlingar,

dels ock medgifva, att för enahanda ändamål finge användas 3,000

kronor af det anslag, som för år 1885 anvisats såsom hyres- och inköpsbidrag

åt svenska slöjdföreningens museum.

Denna Kungl. Maj:ts framställning blef af Riksdagen bifallen (jfr

skrifvelse den 20 maj 1885 n:r 60).

Sedermera beviljade Riksdagen för hvart och ett af åren 1887—1900

efter särskilda framställningar ett belopp af 4,000 kronor för vård, underhåll

och tillökning af statens konstindustriella samlingar.

Jämlikt beslut vid 1898 års riksdag höjdes dels det i staten för Anslagen till

nationalmuseum förekommande reservationsanslaget till konstsamlingarnas ängarnas

ökande från 6,500 till 10,000 kronor dels ock det under museets stat

uppförda reservationsanslag till inlösen af lefvande svenska konstnärers af svenska

t ^ konstnärers

arbeten från 6,000 till 15,000 kronor. (Riksdagens skrifvelse den 14 maj arbeten.

1898 n:r 79.) Sago

I anledning af indragning af den militärbevakning, som förut fun- Anslag för

nits vid nationalmuseibyggnaden, anvisade Kungl. Maj:t den 31 december nattlig

1897 ett belopp af 2,000 kronor för anordnande tills vidare af nattlig^usefbyggnch

bevakning- vid museibyggnaden. Jen.

På framställning af Kungl. Maj:t beviljade Riksdagen för hvart m. fl. riksoch

avsnitt 15 Kontrollera mot PDF

ett af åren 1899—1908 på extra stat ett anslag af 2,000 kronor för dagar'')

anordnande af dylik bevakning.

Sedan en del vaktmästare vid nationalmuseum hos museets nämnd Beredande

af ordinarie

anhållit om beredande af ordinarie anställning för museets vaktmästare anställning

med samma aflöningsförmåner, som då tillkommo vaktmästare i centrala yaktmäst''a9re,

ämbetsverk, gjorde nämnden uti skrifvelse till Kungl. Maj:t den 21 september

1899 framställning i berörda syfte. riksdag.)

Under erinran att den för museets bevakningsbiträden gällande stat

vore af en tämligen provisorisk karaktär med medel hämtade från flera

olika håll, uttalade nämnden, att redan för åstadkommande af större enhet

en reglering med öfverförande å ordinarie stat af de för ändamålet erforderliga

medlen vore af behofvet påkallad.

Hvilken personal för ändamålet erfordrades finge äfven, på grund

af en trettioårig erfarenhet, anses pröfvadt, hvadan enligt nämndens åsikt

något hinder icke längre borde möta för uppförande å stat såsom ordinarie

af de vid nationalmuseet anställda vaktmästare, hvilka hade full tjänstgöring.

Vaktmästarnas begäran om förhöjning i lönevillkoren ansåg nämnden

förtjäna allt afseende, särskildt som dessa vaktmästare, i olikhet med

de flesta af deras vederlikar inom andra ämbetsverk, hade söndagstjänstgöring

hela året igenom.

Äfven för två af den vid museibyggnaden anställda personalen,

nämligen portvakten och gårdsdrängen, syntes nämnden någon lönetillökning

af behofvet påkallad.

Detta gällde i främsta rummet portvakten, hvilkens tjänstgöring

måste anses synnerligen fordrande. Han måste förutom sina öfriga

göromål svara för en ingång till museibyggnaden, hvilket endast kunde

ske genom hjälp af hans hustru eller genom särskild af honom aflönad person.

Då de vaktbetjänte vid kungl. biblioteket och riksarkivet, som innehade

motsvarande platser, åtnjöte en årlig aflöning af 1,100''kronor, ansåg

nämnden motsvarande tillökning böra tillerkännas äfven portvakten vid

nationalmuseet, därvid hans bostad borde beräknas ingå med 150 kronor.

Det förhölle sig på samma sätt med den vaktmästare, som tillika

vore gårdsdräng. Dennes tjänstgöring vore särskildt arbetsam. Hans aflöning

syntes nämnden lämpligen böra höjas till samma belopp, som

ifrågasatts för öfriga vaktmästare.

Till aflöning af vaktmästare eller som beklädnadspenningar utginge

af förevisningsmedel ett fyllnadsbelopp af 1,550 kronor. Förevisningsmedlen

visade emellertid en viss benägenhet att sjunka och hade ett år

icke uppgått till mer än 1,989 kronor 50 öre. Då Kungl. Maj:t af dessa

medel på förhand anvisat förenämnda belopp, 1,550 kronor, blefve det

avsnitt 16 Kontrollera mot PDF

belopp, öfver hvilket nämnden borde äga förfoga till fyllande af tillfälliga

behof, både ovisst och ringa.

Förevisningsmedlen vore likvisst ytterst behöfliga för andra ändamål,

särskildt samlingarnas vård och underhåll. Därtill komme att museet saknade

tryckningsanslag, ehuru det enligt stadgarna vore skyldigt att utgifva

katalogarbeten samt årsberättelse, hvarförutom samlingarna borde belysas

genom konstvetenskapliga afhandlingar.

Statskontoret anslöt sig, uti afgifvet utlåtande, i hufvudsak till

nämndens förslag. Vidkommande emellertid de två vaktmästare, som med

daglig tjänstgöring voro anställda vid konstslöjdsafdelningen, uttalade statskontoret,

att, så länge vården och underhållet af de konstindustriella samlingarna

bestredes af a extra stat anvisade medel, det icke vore lämpligt

att uppföra ifrågavarande vaktmästare å ordinarie stat. Statskontoret hemställde

fördenskull, att nämnda vaktmästares aflöning måtte fortfarande

utgå i form af arfvoden, hvilka emellertid borde ökas till 800 kronor för

dem hvardera.

Föreslagna ålderstillägg ansåg statskontoret höra utbetalas från det

under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ålderstillägg.

I följd af de föreslagna anordningarna komme minskning att ske i

anslaget till vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga

förevisningarna, från hvilket anslag emellertid fortfarande borde bestridas

arfvoden åt extra vaktmästare med tre dagars tjänstgöring äfvensom

beklädnadspenningar. Statskontoret ansåg ifrågavarande anslag böra

under angifven förutsättning beräknas till 1,800 kronor, hvaraf 1,500 kronor

skulle utgöra arfvoden till 4 extra vaktmästare å 375 kronor åt dem

hvar samt 300 kronor afses till beklädnadspenningar.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1900

yttrade vederbörande departementschef, att de fem vaktmästare med daglig

tjänstgöring, hvilkas aflöning utginge från det å nationalmuseets stat

uppförda anslaget till vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning vid

de offentliga förevisningarna, äfvensom förste vaktmästaren och den vaktmästare,

. som tillika vore gårdsdräng, syntes departementschefen böra få

sin aflöning reglerad på det sätt 1874 års löneregleringskoinmitté år 1878

föreslagit.

Aflöningen borde sålunda för dem alla fördelas i lön och tjänstgöringspenningar,

de senare utgörande 300 kronor, under det att lönen

skulle uppgå för förste vaktmästaren till 800 kronor och för hvar och en

af de öfriga till 500 kronor, hvarförutom för hvarje annan vaktmästare än

förste vaktmästaren lönen efter fem år skulle kunna höjas med 100

kronor.

Beträffande förste vaktmästaren och den vaktmästare, som tillika

avsnitt 17 Kontrollera mot PDF

vore gårdsdräng, ansåg departementschefen därjämte böra på vederbörliga

ställen i staten införas de af 1874 års löneregleringskommitté föreslagna

anmärkningarna, i fråga om förste vaktmästaren så lydande:

»Om förste vaktmästaren åtnjuter bostad jämte vedbrand, böra, såvida

icke dessa förmåner tillkomma honom såsom portvakt eller för andra

åligganden utöfver tjänsten, desamma till ett värde af 150 kronor inberäknas

under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 650 kronor

kontant.»

Vidkommande gårdsdrängen skulle motsvarande anmärkning hafva

följande lydelse:

»Jämte fri bostad och vedbrand, så länge han bar skyldighet att

vara boende i nationalmuseibyggnaden.»

Tillika ansåg departementschefen i fråga om ålderstilläggen en förklaring

böra lämnas, att vaktmästare, som, då den förändrade staten skulle

träda 1 kraft, öfverginge på den nya stäten, skulle äga rätt att räkna sig

till godo den tid han därförut varit utan afbrott såsom vaktmästare med

full tjänstgöring anställd i nationalmuseets tjänst.

Det i staten för det dåvarande uppförda anslag å 5,000 kronor till

vaktbetj aning för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna

syntes departementschefen höra upptagas till endast 1,800 krono/

under den förändrade titeln: extra vaktbefjaning och beklädnadspen

ningar.

„ , ,

De s. k. förevisningsrnedlen ansåg departementschefen pa de åt

museinämnden angifna skäl icke vidare böra användas till aflöning åt

vaktmästare vid nationalmuseum, utan till bestridande af andra kostnader

för samlingarna därstädes.

Efter afdrag af det belopp, som för det dåvarande af förevisningsmedlen

utginge till vaktbetjänte vid konstafdelningen, återstode emellertid

till aflöning och beklädnadspenningar åt dessa samt aflöningar till förste

vaktmästaren och gårdsdrängen allenast det å ordinarie stat därför ^uppförda

belopp 6,550 kronor. Då enligt departementschefens förslag för sådant

ändamål skulle erfordras 7,700 kronor, hemställde han att Kungl. Maj:t

måtte föreslå Riksdagen att för tillämpning af staten för nationalmuseum,

sålunda ändrad som angifvits, höja anslaget till nationalmuseum från

58,850 kronor till 60,000 kronor.

Tillika hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

Riksdagen att för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella

samlingar på extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 5,100

kronor.

Uti statsverkspropositionen vid 1900 års riksdag gjorde Kung].

Maj:t framställning i ämnet i enlighet med departementschefens förslag.

I skrifvelse den 14 maj 1900 n:r 79 yttrade Riksdagen, att den

ansett sig böra medgifva, att å nationalmuseets stat . finge uppföras aflöningar

avsnitt 18 Kontrollera mot PDF

till de fem vid museets konstafdelning för konstsamlingarnas bevakning

anställda vaktmästare med daglig tjänstgöring.

Aflöningarna för såväl dessa vaktmästare som den i staten förut

upptagna vaktmästaren, hvilken tillika vore gårdsdräng, ansåg Riksdagen

böra bestämmas på sätt i statsrådsprotokollet närmare angifvits och utgå

helt och hållet af statsmedel, så att de förevisningsmedel, som dittills användts

såsom bidrag till vaktmästarnas vid konstafdelningen aflönande,

måtte kunna disponeras för sådana ändamål, för hvilka dessa medel enligt

museistadgan vore afsedda.

Hvad åter anginge aflöningen till förste vaktmästaren, hvilken tillika

vore portvakt, hade Riksdagen icke funnit anledning medgifva, att denna

aflöning bestämdes på annat sätt, än som af museinämnden föreslagits

och af statskontoret blifvit tillstyrkt, eller till 950 kronor jämte fri bostad

och vedbrand.

Förslaget att i sammanhang med ifrågavarande lönereglering för

vaktmästarna, utbyta det i ''staten uppförda anslaget å 5,000 kronor till

vaktbetjäning för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna

mot ett anslag till extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar

å 1,800 kronor, däraf 1,500 kronor beräknats till aflöning åt fyra extra

vaktmästare med 375 kronor till hvar och 300 kronor till beklädnadspenningar,

hade icke gifvit Riksdagen anledning till någon erinran.

Med uteslutande från den år 1880 fastställda staten för nationalmuseum

af posterna under följande anslagstitlar, nämligen 1 förste vaktmästare,

tillika portvakt, 1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, samt vaktbetjäning

för konstsamlingarnas bevakning vid efe offentliga förevisningarna,

medgaf Riksdagen, att i nämnda stat finge i stället uppföras följande an

slagsposter :

Lön.

1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jämte fri bostad och ved . . .

1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jämte fri bostad och vedbrand, så

länge han bar skyldighet att vara boende i nationalmnsei

byggnaden

........................

5 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna

.......................

extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar............

Tjänstgörings-

Summa,

penningar.

300

950

1 Efter fem

lårkanlö-

300

800'' nen höjas

1 med 100

1,500

4,000j kronor.

— • 1,800

Vaktmästare, som, då den förändrade staten trädde i kraft, öfverginge

på den nya staten, skulle för tillgodonjutande af ålderstillägg få räkna

sig till godo den tid, han därförut varit utan afbrott anställd i nationalmuseets

tjänst.

För tillämpning af den sålunda ändrade staten för nationalmuseum

höjde Riksdagen anslaget till nationalmuseet med 1,000 kronor till 59,850

avsnitt 19 Kontrollera mot PDF

kronor; och medgafs tillika, att ålderstillägg finge utgå af det under

riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag »ålderstillägg».

Anslaget till

vård, underhåll

o. tillöka,

af konstindustriella

samlingarna.

(1900 års

m. fl. riks

Det af Kungl. Maj:t äskade anslaget å 5,100 kronor till vård, underhåll

och tillökning af statens konstindustriella samlingar blef af Riksdagen

beviljadt att utgå på extra stat för år 1901.

Enahanda belopp har för nämnda ändamål af Riksdagen sedermera

anvisats för hvart och ett af åren 1902—1912.

dagar).

Anslag för Uti statsverkspropositionen vid 1900 års riksdag hade Kungl. Maj:t

vårdko6 till- äfven föreslagit Riksdagen att för biträde vid vård och tillhandahållande

hända- af handtecknings- och gravyr samlingen äfvensom för vetenskaplig bearbeth<handteck-

ning af museets samlingar på extra stat anvisa ett belopp af 2,500 kronor.

gravyr- Af de handlingar, som lågo till grund för Kungl. Maj:ts berörda

sa™linlfjen förslag, inhämtas, bland annat, följande.

(I900mårs Enligt då gällande förevisningsordning — yttrade intendenten vid

”dagarf* museet i underdånig skrifvelse den 21 september 1899 hölls handtecknings-

och gravyrsamlingen tillgänglig endast två dagar i veckan,

men behofvet af att hålla denna samling öppen alla de hvardagar, då

museet i öfrigt vore tillgängligt för allmänheten, var dåmera oafvisligt.

För att kunna tillhandagå de studerande med nödiga upplysningar och

öfvervaka framtagning och inläggning af blad och portföljer måste emellertid

en vetenskapligt bildad tjänsteman, hvars tid däraf fullt upptoges, alla

dagar tjänstgöra i samlingen.

Ett annat arbete, för hvars utförande likaledes behöfdes ökad arbetskraft,

var inventarieväsendets fullständigande. Detta gällde i hufvudsak

det fullständiga beskrifvandet af samlingarnas äldre delar, hvilka i väsentlig

mån då voro endast ofullständigt och summariskt förtecknade. Äfven

redan befintliga beskrifningar öfver särskilda afdelningar behöfde fullständigas;

och samtliga afdelningar borde samarbetas till ett helt i ett

gemensamt hufvudinverxtarium.

Vidare kräfde — framhöll intendenten — samlingarna å de kungl.

slotten en ständig och ökad tillsyn. Särskildt gällde detta Gripsholm; dess

synnerligen dyrbara porträttsamling tillväxte hvarje år, till följd hvaraf omflyttningar

ej sällan förekommo. Ofta gällde det att besvara med anledning

af där befintliga porträtt gjorda frågor eller, att verkställa fotograferingar

därstädes. För dessa arbeten måste direkt eller indirekt nationalmuseets

tjänstemän anlitas.

För bestämmande och beskrifvande af vissa delar af museets samlingar,

avsnitt 20 Kontrollera mot PDF

t. ex. samlingen af egyptiska fornsaker och samlingen af antika vaser, men

äfven äldre skulpturer, teckningar och dylikt, kräfdes stundom anlitande af

specialister inom eller utom landet, för hvilkas arbete någon, om ock ringa,

ersättning borde kunna beredas.

För de uppräknade arbetena var — efter hvad intendenten betonade

museets ordinarie tjänstemannapersonal, bestående af tre personer, ingalunda

tillräcklig, alldenstund deras tid väsentligen måste upptagas af de

löpande göromålens skötande.

Vid en så betydande institution som nationalmuseet var det emellertid

äfven af stor vikt att hafva att tillgå vetenskapligt bildade, med göromålen

och samlingarna förtrogna personer, hvilka i händelse af förfall för

de ordinarie tjänstemännen kunde träda i deras ställe och utan afbrott

fortsätta museiarbetet.

4—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

Till arfvode åt extra ordinarie tjänstemän funnos för det dåvarande

å anslag på museets stat anvisade 1,200 kronor, hvilka fördelats på två

extra ordinarie tjänstemän. Därtill kommo 450 kronor i vikariatsersättning.

Att på sådana villkor kunna ålägga en extra ordinarie tjänsteman

full daglig tjänstgöring syntes intendenten knappast kunna ifrågasättas.

Han hemställde om beredande af ett extra anslag för år 1901 till

belopp af 2,500 kronor för biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings-

och gravyrsamlingen äfvensom för den vetenskapliga bearbetningen

af särskildt äldre delar af samlingarna.

För berörda ändamål äskade Kungl. Maj:t ock af Riksdagen på extra

stat för år 1901 ett belopp af 2,500 kronor.

Med anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning förklarade

Riksdagen, enligt förberörda skrifvelse den 14 maj 1900 n:r 79, att

den visserligen på grund af utredningen i ärendet ansett sig böra bevilja

ett anslag för nämnda ändamål. Men då det icke syntes Riksdagen vara

ådagalagdt, att så stort årligt belopp, som enligt intendentens vid nationalmuseum

hemställan blifvit af Kungl. Maj:t äskadt, vore för ändamålet

behöfligt, hade Riksdagen funnit sig böra bevilja ett något lägre anslag

och därvid ansett, att genom anslagets bestämmande till 2,000 kronor

behofvet i förevarande afseende kunde antagas vara på ett nöjaktigt sätt

tillgodosedt.

Riksdagen beviljade alltså på extra stat för år 1901 ett anslag af

2,000 kronor för berörda ändamål.

På grund af särskilda af Kungl. Maj:t gjorda framställningar har

jämväl för hvart och ett af åren 1902—1912 på extra stat beviljats ett

anslag af 2,000 kronor för biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings-

och gravyrsamlingen i nationalmuseum äfvensom för vetenskaplig

bearbetning af museets samlingar.

avsnitt 21 Kontrollera mot PDF

Anslaget till Vid 1903 års riksdag blef, med bifall till framställning af Kungl.

trånnmateriaiMaj:t, det i nationalmuseets stat upptagna anslag å 5,000 kronor till

(1903 år* brännmaterial m. m. höjdt till 6,000 kronor samt uppfördt såsom reserntsdag.

) vationsansiag (Riksdagens skrifvelse den 22 maj 1903 n:r 115).

I underdånig skrifvelse den 14 mars 1907 gjorde intendenten vid Höjning af

nationalmuseum framställning om vidtagande af mera betryggande åtgärdernattUgterakän

dittills för att skydda statens i museibyggnaden förvarade konstsam- nin9 afmu^ilingar

mot inbrott. (lyos års

Under erinran att redan två nattvakter vore anställda vid museet m''dfgar)kS"

med en tjänstgöringstid per dygn af tillhopa 8 timmar under vintern

och 5 timmar under sommaren, uttalade intendenten, att bevakningen

i fråga icke kunde anses tillfyllestgörande. Ytterligare två nattvakter

borde anställas och vakttjänstgöringen utsträckas till 10 timmar under

den mörkaste tiden af året och 8 timmar under den öfriga delen

däraf, efter viss fördelning med afseende å tjänstgöringstiderna samt under

visst utarbetadt kontrollsystem.

För anställande af ytterligare två nattvakter skulle det dittills beviljade

extra anslaget (2,000 kronor) för nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden

behöfva ökas med 1,620 kronor för år, utom första året,

då den erforderliga ökningen i anslaget utgjorde 1,985 kronor 64 öre. I

stället för beklädnadspenningar, hvilka plägade utgå med 60 kronor om

året för hvarje nattvakt, skulle nämligen under första året nya uniformsoch

beväringspersedlar för ytterligare två man anskaffas till ett beräknadt

pris af 242 kronor 82 öre för hvardera.

Sedan Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen vid 1908 års riksdag

gjort framställning i ämnet, anvisades på extra stat för år 1909 ett anslag

å 3,986 kronor för anordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden.

(Riksdagens skrifvelse den 1 juni 1908, n:r 8.)

För ifrågavarande ändamål anvisades å extra stat för år 1910

3,620 kronor.

Efter det emellertid nationalmusei nämnd meddelat, att anslaget behöfde

höjas till 3,800 kronor, särskildt med anledning af ökade pris på

uniformspersedlar (då nattvakt vore skyldig att bära polismans uniform),

har Riksdagen, på framställningar af Kungl. Maj:t, för hvartdera året

1911 och 1912 på extra stat för ändamålet anvisat 3,800 kronor.

Med underdånig skrifvelse den 2 oktober 1908 öfverlämnade nationalmusei

nämnd en af intendenten vid museet gjord framställning om höj

Anslag till

beredande af

höjda arfvoden

åt e. o.

tjänstemän.

(1909 års

m. fl riksdagar.

)

ning af det å museets ordinarie stat upptagna anslag å 1,650 kronor, till

avsnitt 22 Kontrollera mot PDF

vikariatsersättning och arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän.

Intendenten framhöll, att behofvet af ökning i detta anslag med

hvarje år gjort sig allt mera kännbart.

Visserligen hade detta behof i någon mån afhjälpts genom det extra

anslag å 2,000 kronor, som under senare år anvisats för biträde vid vård

och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsamlingen samt för

vetenskaplig bearbetning af museets samlingar, men äfven under förutsättning

af detta anslags fortsatta utgående vore behofvet långt ifrån fylldt.

I afvaktan på lösningen af uppkommen fråga om beredande af ökadt

utrymme för museets samlingar hade intendenten icke förr gjort framställning

angående förbättrad ekonomisk ställning särskild! för de extra

ordinarie amanuenserna, men af skyldig omtanke för museets extra ordinarie

tjänstemäns existensvillkor ville han fästa Kungl. Maj.-ts uppmärksamhet

därå.

Från allmänhetens sida ställdes med hvarje år allt större kraf på

museiarbetet, på samlingarnas öppenhållande, förevisning och vetenskapliga

bearbetning. Från museets sida hade man sökt tillmötesgå dessa

kraf, så godt sig låtit göra med det fåtal arbetskrafter, hvaröfver museet

förfogat.

Så hade förevisningstiden och därmed tjänstemännens arbetstid inom

museet under den ljusare årstiden (1 mars—1 oktober) utsträckts till

klockan 4 e. in. om hvardagarna och till klockan 5 e. m. om söndagarna.

För detta ändamål hade extra vaktbetjäning måst anskaffas, hvars

aflöning bestridts af influtna inträdesafgifter, en behållning, som eljest

författningsenligt kunnat användas, liksom den förut delvis användts, till

förbättring af de extra ordinarie tjänstemännens aflöning.

Vidare hade förenings- och skolbesöken blifvit allt talrikare särskildt

under sommarmånaderna, hvarvid fordran vanligen uppställts på personlig

ledning från tjänstemännens sida.

Samlingarnas hastiga tillväxt kräfde också ökade arbetskrafter för

föremålens undersökning, vetenskapliga bearbetning och intörande i inventarieförteckningarna.

Oaktadt den mångfald andra arbeten, som vore förenade med museitjänstgöringen

och som med hvarje år ökats, hade tillväxten af samlingarna

redan, på ett fåtal nummer när, hunnit undersökas och inventarieföras,

tack vare i mycket de extra ordinarie tjänstemännens deltagande

i arbetet.

Under de senare åren hade tre extra ordinarie amanuenser haft

regelbunden tjänstgöring i museet. Arfvodet för denna tjänstgöring hade

— vikariatsersättning inberäknad — utgått till dem med belopp växlande

mellan 1,625 och 925 kronor. Dessutom hade mindre belopp tilldelats

mera tillfälligt tjänstgörande.

Såsom ett ytterligare skäl för ökadt anslag kunde enligt intendentens

avsnitt 23 Kontrollera mot PDF

mening framhållas nödvändigheten för en museiinstitution med endast tre

ordinarie tjänstemän att äga tillgång till genom grundliga konsthistoriska

studier och omfattande dyrbara utländska studieresor väl skolade krafter,

skickade att i sinom tid träda i stället, när konstafdelningens ordinarie

tjänstemän afginge.

Men för att vid museet varaktigt kunna knyta nya extra ordinarie

tjänsteman med verklig begåfning för facket och gedigna fackkunskaper

måste museet kunna erbjuda skälig ersättning för ett arbete, åt bvilket

endast personer med speciella anlag med framgång kunde ägna sig. Sådan

ersättning kunde museet emellertid då icke bjuda, hvilket så mycket mera

vore att beklaga, som behofvet af ökade arbetskrafter gjorde sig alltmer

gällande.

Intendenten hemställde, att Kungl. Maj:t måtte till 1909 års Riksdag

aflåta proposition, att anslaget åt extra ordinarie tjänstemän måtte

höjas till 5,000 kronor att utgå redan från och med år 1909.

I sin omförmälda skrifvelse af den 2 oktober 1908 tillstyrkte nationalmuseets

nämnd bifall till intendentens framställning.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1909

yttrade vederbörande departementschef, att behofvet af den föreslagna

anslagsförhöjningen syntes honom påtagligt.

Då emellertid åtgärder snart syntes böra vidtagas för beredande af

ökning i det otillräckliga utrymmet för nationalmuseets samlingar och

åtskilliga ändringar i den för museet gällande stat i sammanhang därmed

skulle blifva nödvändiga, ansåg departementschefen tillgång till erforderliga

medel för aflöning åt extra ordinarie tjänstemän böra tills vidare beredas

allenast på extra stat.

På det ett för ändamålet tillräckligt belopp måtte stå till buds äfven

under år 1909, syntes för år 1910 böra äskas den summa, som belöpte för

två år.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t

uti den vid 1909 års riksdag aflåtna statsverkspropositionen, att Riksdagen

måtte till beredande af höjda arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän vid

nationalmuseet på extra stat för år 1910 bevilja ett anslag af 6,700 kronor.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning blef af Riksdagen bifallen

(skrifvelse den 22 maj 1909 n:r 8).

För hvart och ett af åren 1911 och 1912 har till beredande af höjda

arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän vid nationalmuseum på extra stat

beviljats ett anslag af 3,350 kronor.

Provisorisk

lönereglering.

Ökade ersättningar

för

sekreteraroch

kamrerargöromål.

(1910 och

1911 årens

riksdagar.)

Uti statsverkspropositionen vid 1910 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t

framställning om provisorisk lönereglering för vissa befattningshafvare vid

nationalmuseet.

avsnitt 24 Kontrollera mot PDF

Ifrågavarande framställning var föranledd af en underdånig skrifvelse

i ämnet från nationalmuseets nämnd.

Uti denna skrifvelse hade föreslagits, att aflöningsförmånerna,

ålderstillä»’# och bostadsförmån oberäknade samt med afdrag af pensions

motsvarande belopp, måtte

intendenten......

höjas

från

för

6,000

till

9,000

kronor

konservatorn......

1,200

1,500

amanuenserna.....

3,000

5,000

förste vaktmästaren . . .

950

1,750

vaktmästarna.....

800

1,500

öfvereldaren . •

750

1,500

eldarna........

500

750

Löneregleringskommittén, till hvars yttrande nämndens berörda framställning

varit öfverlämnad, hade i utlåtande den 16 december 1909 anfört,

bland annat, följande.

Af omförmälda befattningshafvare vid nationalmuseum vore amanuenserna

och vaktmästarna i aflöningshänseende jämförliga, amanuenserna

med första gradens tjänstemän i centrala ämbetsverk enligt äldre stater

samt förste och andre vaktmästarna — den vaktmästare, som tillika vore

gårdsdräng, med viss modifikation i hvad bostadsförmånen anginge — med

motsvarande funktionärer i allmänhet inom centrala ämbetsverk, jämväl

enligt äldre stater. Därest provisorisk lönereglering för ifrågavarande befattningshafvare

komme att äga rum, finge fördenskull normen för beräkning af

deras aflöningstillägg anses gifven i öfverensstämmelse med dåmera gällande

aflöningsstat för statskontoret.

Därvid vore emellertid att märka, att en af amanuenserna innehade

befattning såsom lärare i konsthistoria vid den till akademien för de fria

konsterna hörande konsthögskolan, för hvilken befattning han enligt den

år 1908 fastställda staten uppbure ett arfvode af 1,800 kronor. Då hans

löneförmåner å stat vid nationalmuseum, två ålderstillägg inberäknade,

utgjorde 4,000 kronor, uppginge sålunda hans sammanlagda aflöning af

statstjänster till 5,800 kronor, eventuellt extra lönetillägg oberäknad^

Nationalmuseets dåvarande intendent vore tillika sekreterare hos akademien

för de fria konsterna. Enligt staten af år 1908 tillkomme nämnda

akademis sekreterare ett arfvode af 1,800 kronor »jämte bostad af akademien».

Aflöningen till intendenten vid nationalmuseum utgjorde 6,000

kronor, hvadan den dåvarande intendentens inkomster af statstjänster uppginge

till sammanlagdt 7,800 kronor, förutom fri bostad.

Vid sålunda anförda förhållanden syntes det kommittén, att något provisoriskt

aflöningstillägg ej borde tillkomma nyssnämnda båda tjänstemän vid

nationalmuseum, så mycket mindre som det ju ej finge anses osannolikt, att,

därest de efter definitiv lönereglering icke komme att tillåtas förena de

avsnitt 25 Kontrollera mot PDF

respektive två befattningarna, de komme att kvarstå på nationalmuseets

dåvarande stat.

Arfvodet till den vid museet anställde konservatorn hade kommittén

ansett böra upptagas till föreslaget belopp, 1,500 kronor, utan något afdrag.

Öfvereldaren och eldarna vid nationalmuseibyggnaden syntes kommittén

böra, i nära öfverensstämmelse med hvad som föreslagits för vaktmästare

i allmänhet, erhålla provisoriskt aflöningstillägg med 50 procent

af deras kontanta aflöning, hvarvid dock hvad öfvereldaren beträffade borde

afdragas dels ett mot pensionsafgift för »andra vaktmästare» svarande, afrundadt

belopp af 25 kronor, dels ock 100 kronor, motsvarande det belopp,

hvarmed i de på senare tiden fastställda staterna för centrala ämbetsverk

värdet af fri bostad beräknats högre än i äldre staterna.

Enligt det vid den kungl. propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet

öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1910 yttrade vederbörande

departementschef vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t, att han i likhet

med kommittén ansåge näsrot aflöningstillägg för det dåvarande icke böra

tillkomma intendenten vid nationalmuseum samt den amanuens, som tillika

innehade befattning såsom lärare i konsthistoria vid konsthögskolan. Öfriga

på ordinarie stat uppförda befattningshafvare vid nationalmuseum syntes

departementschefen böra tillerkännas provisoriskt afiöningstillägg i enlighet

med ett inom kommittén uppgjordt förslag af hufvudsakligen följande innehåll.

Provisoriskt afiöningstillägg

(oreduceradt).

Pensions-

afgift

Till

höjning af

vikariats- ersättning

under

semester

afsedt

belopp.

På ordinarie stat

uppförda

befattningshafvare.

Lön.

Tjänst-

görings-

pen-

ningar.

Orts-

tillägg.

Summa.

mot-

svarande

belopp,

af-

rundadt.

1 konservator, arfvode........

300

1 amanuens.............

400

300

1,000

100

—

1 förste vaktmästare.........

(fri bostad och ved)

100

150

300

—

1 vaktmästare............

(fri bostad och ved tills vidare)

200

300

—

1 vaktmästare............

200

150

400

—

1 > ............

200

150

400

—

1 > ............

200

150

400

—

1 > ......•.....

200

150

400

—

1 » ............

200

150

400

—

1 öfvereldare, arfvode........

(fri bostad och ved)

—

250

—

1 eldare, arfvode...........

—

250

—

1 > » ...........

—

250

—

Summa

—

4,650

280

—

För ifrågavarande ändamål skulle således, yttrade departementschefen

vidare, erfordras ett förslagsanslag af 4,395 kronor, däraf 25 kronor till

avsnitt 26 Kontrollera mot PDF

höjning af vikariatsersättning under semester.

För åtnjutande af de med den provisoriska löneregleringen förenade

aflöningsförmåner ansåg departementschefen böra stadgas i hufvudsak samma

villkor, som plägade fastställas vid de nya aflöningsstaterna för de centrala

ämbetsverken.

Tillika syntes honom böra meddelas föreskrift därom, att samtliga

ordinarie tjänstemän skulle, i den män ej undantag kunde anses böra

stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet

tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.

Dessutom borde till iakttagande vid utbetalningen af provisoriska

'' aflöningstillägg föreskrifvas:

dels att å lönen skulle afdragas, efter år räknadt, så stort belopp

— afrundadt, om sådant erfordrades för vinnande af jämn summa, till

närmast högre femtio- eller hundratal och, hvad vaktmästare beträffade,

till 30 kronor för förste vaktmästare och 25 kronor för andre vaktmästare —

som motsvarade den pensionsafgift, hvilken enligt lagen den 11 oktober

1907 om civila tjänstinnehafvares rätt till pension skulle hafva af vederbörande

befattningshafvare erlagts såsom bidrag till egen pensionering,

om berörda lag varit å honom tillämplig; dock att därvid borde iakttagas,

att den, som oberoende af den provisoriska löneregleringen vore skyldig

att erlägga pensionsafgift enligt berörda lag, skulle därutöfver vidkännas

allenast så stort afdrag, som betingades af lönetillökningen vid den provisoriska

löneregleringen, hvarvid afdraget, efter sammanläggning med

pensionsafgiften, skulle afrundas på förut angifvet sätt;

dels ock att, om annan vaktmästare än förste vaktmästare och vaktmästaren,

som tillika vore gårdsdräng, åtnjöte fri bostad med bränsle,

skulle, så länge denna förmån kvarstode, från ortstillägget eller lönen afdragas

så stort belopp, att det, tillsammans med hvad som enligt den

ordinarie aflöningsstaten för berörda förmån afdroges från aflöningen, uppginge

till 250 kronor.

I öfverensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog

Kungl. Maj:t Riksdagen att, för beredande i enlighet med af departements

5—111874.

Löneregleringskommitténs bet. XXXII.

chefen tillstyrkta grunder af provisoriskt aflöningstillägg att, på de af

honom förordade villkor, utgå till vissa befattningshafvare vid nationalmuseum,

på extra stat för år 1911 bevilja ett förslagsanslag af 4,395

kronor, däraf högst 25 kronor finge användas till höjning af vikariatsersättning

under semester.

Ifrågavarande framställning blef af Riksdagen bifallen, enligt hvad

dess skrifvelse den 2 juni 1910, n:r 154, utvisar.

I särskild den 29 april 1910 till Riksdagen aflåten proposition (n:r

avsnitt 27 Kontrollera mot PDF

208) gjorde Kungl. Maj:t jämväl framställning angående anslag till beredande

af ökade ersättningar för bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen

vid nationalmuseum.

Af handlingar, som lågo till grund för berörda proposition, inhämtas,

att nationalmuseets nämnd uti förenämnda skrifvelse angående provisorisk

lönereglering för befattningshafvare vid nationalmuseum jämväl

hemställde om provisorisk förhöjning af de belopp, hvilka i museets stat

funnes uppförda till sekreterargöromålens bestridande, 800 kronor, och

till kamrerargöromålens bestridande, 400 kronor.

Uti sitt ofvanberörda utlåtande af den 16 december 1909 anförde

löneregleringskommittén beträffande förhöjningen uti ifrågavarande hänseende,

att, ehuru kommittén icke ville på något sätt bestrida, att, med

hänsyn till de nämnda göromålens dåvarande omfattning, ersättningarna

för deras utförande dåmera kunde anses knappt tillmätta och att fördenskull

en förhöjning af anslagen kunde vara af behofvet påkallad, kommittén

dock — i saknad af all närmare utredning i detta hänseende uti

då förevarande ärende och i all synnerhet med afseende å den form, under

hvilken berörda ersättningar blifvit i staten upptagna — ansett de personer,

som bestrede ifrågavarande göromål, icke kunna inbegripas i den ifrågasatta

provisoriska löneregleringen.

Kommittén uttalade emellertid, att det syntes kommittén som hinder ej

borde möta att, utan direkt sammanhang med den provisoriska löneregleringen,

hos Riksdagen göra framställning om det tillfälliga anslag å extra stat,

som kunde anses behöflig! för att under år 1911 kunna i erforderlig mån

öka ersättningarna för bestridande af sekreterar- och kainrerargöromålen

vid nationalmuseum.

I en af nationalmusei nämnd med eget underdånigt utlåtande den

31 januari 1910 till Kungl. Maj:t öfverlämnad och därvid till bifall förordad

skrift gjorde de personer, som då bestridde resp. sekreterar- och

kainrerargöromålen vid museet, framställning i den af kommittén antydda

riktning.

Uti förenämnda proposition den 29 april 1910 föreslog Kungl. Maj:t

Riksdagen att till beredande af ökade ersättningar för bestridande af sekreterar-

och kamrcrargöromålen vid nationalmuseum på extra stat för år 1911

bevilja ett anslag af 600 kronor. Af berörda belopp, 600 kronor, voro

400 kronor afsedda att tillkomma sekreteraren och 200 kronor kamreraren.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning (se skrifvelse

den 30 maj 1910 n:r 8).

Det torde här böra erinras, att, enligt det vid den kungl. propositionen

fogade statsrådsprotokoll, chefen för ecklesiastikdepartementet i

avsnitt 28 Kontrollera mot PDF

sammanhang med hemställan om framställning till Riksdagen i ämnet förklarade

sig (i anslutning till hvad nationalmusei nämnd i detta hänseende

föreslagit) vara betänkt på att framdeles föreslå Kungl. Maj:t, att den

person, som bestrede kamrerargöromålen vid nationalmuseum, måtte såsom

ersättning för ökadt arbete i följd af donationer till museet från och med

år 1911, utöfver af statsmedel samt på grund af kungl. bref den 14 december

1894 utgående ersättning, tillerkännas ytterligare 100 kronor årligen

att fördelas mellan donationsfonderna i förhållande till donationernas

kapitalbelopp, där ej donationsvillkoren därför lade hinder i vägen.

Äfven för år 1912 har Riksdagen, på framställning af Kungl. Maj:t,

för beredande af provisoriska aflöningstillägg för vissa befattningshafvare

vid nationalmuseet å extra stat beviljat ett förslagsanslag af 4,395 kronor,

däraf högst 25 kronor må användas till höjning af vikariatsersättning

under semester.

Till beredande af ökade ersättningar för bestridande af sekreteraroch

kamrerargöromålen vid nationalmuseum har ock beviljats ett anslag

af 600 kronor på extra stat för år 1912.

Tilläggsarfvoden

åt

e. o. vaktmästare

för

ikad tjänstgöring.

(1911 års

riksdag.)

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 15 oktober 1910 framlade intendenten

vid nationalmuseum förslag angående utsträckning af den tid, under

hvilken museet skulle hållas öppet för allmänheten, och anförde han i

sådant afseende, bland annat, följande.

Under månaderna november till och med januari vore det på grund

af det då rådande mörkret nödvändigt att stänga museet för allmänheten

senast kl. 3 e. m., efter hvilken timme vaktbetjäning icke heller vore behöflig.

Under årets öfriga månader, februari—oktober, mötte icke något

hinder att från och med år 1911 hålla museet öppet sex timmar hvarje

söckendag, kl. 10 f. m.—4 e. m. (med undantag för måndagen, då museet

vore stängdt för rengöring, som hvad utställningssalarna anginge utfördes

af vaktbetjäningen), dock under förutsättning att samlingarna under öppethållandet

erhölle tillräcklig såväl ordinarie som extra bevakning.

Hvad anginge den ordinarie vaktbetjäningen, finge den genom det

provisoriska aflöningstillägget ersättning för sitt sålunda ökade arbete.

Beträffande däremot den extra hade den icke kommit i fråga till nåo-ot

provisoriskt aflöningstillägg. Att märka vore då först och främst, att hela

konstslöjdsafdelningen vore uppförd på extra stat. Vaktbetjäningen vid

densamma utgjordes af två bevakningsbiträden med daglig tjänstgöring,

hvilken vore af alldeles samma omfattning och ansvar som de ordinarie

avsnitt 29 Kontrollera mot PDF

vaktmästarnas, samt af ett bevakningsbiträde med tre dagars tjänstgöring

i veckan. Härtill komme fyra extra vaktmästare för konstsamlingarnas

bevakning med hvardera tre dagars tjänstgöring i veckan.

I en senare aflåten skrifvelse meddelade intendenten, att för den

föreslagna utsträckningen af tiden för museets öppethållande skulle erfordras

ett tilläggsanslag af 900 kronor om året för att godtgöra i följd

däraf behöflig extra bevakning.

Den extra vaktbetjäning, som därvid åsyftades, vore dels två vaktmästare

med daglig tjänstgöring, aflönade hvardera med 1,000 kronor om

året, dels ock fem vaktmästare med tre dagars tjänstgöring i veckan och

en årsaflöning för hvardera af 468 kronor 75 öre.

Såsom tilläggsarfvode åt dessa vaktmästare för deras i följd af den

tilltänkta anordningen ökade tjänstgöring borde, enligt intendentens me

ning, skäligen utgå till en hvar af de dagligen tjänstgörande 200 kronor

och till en hvar af de öfriga 100 kronor, allt för år räknadt.

I afgifvet utlåtande öfver sistnämnda framställning tillstyrkte nationalmusei

nämnd beviljande af det ifrågasatta tilläggsanslaget.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1911

yttrade vederbörande departementschef, att han funne sig böra understödja

förslaget om museets öppethållande ett större antal timmar dagligen än

dittills ägt rum, helst detta kunde ske utan synnerligen ökade kostnader

för statsverket.

Hvad anginge år 1912, ansåg han det erforderliga beloppet, 900

kronor, böra begäras hos Riksdagen. Skulle framställning därom bifallas

af Kungl. Maj:t och Riksdagen, syntes departementschefen hinder ej

möta att för år 1911 af tillgängliga medel för ändamålet anvisa motsvarande

belopp.

I statsverkspropositionen vid 1911 års riksdag föreslog ock Kungl.

Maj:t Riksdagen att för beredande af tilläggsarfvoden åt extra ordinarie

vaktmästare vid nationalmuseum för ökad tjänstgöring under år 1912, att

utgå under de villkor Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva, på extra

stat för år 1912 bevilja ett anslag af 900 kronor.

Kungl. Maj:ts berörda framställning blef af Riksdagen bifallen (skrifvelse

den 31 maj 1911, n:r 8).

Efter de förändringar, som vid 1898, 1900 och 1903 årens riksdagar

vidtagits uti den år 1880 fastställda ordinarie staten för nationalmuseet,

har denna stat följande utseende:

Anslag för

nationalmuseet

riksstat för

år 1912.

Lön.

Tjänst-

görings-

Summa.

pennin-

gar.

Kronor.

1 intendent....................

4,000

2,000

6,000

1 konservator, arfvode...............

—

1,200

Efter 5 år kan lö-

1 amanuens...................

1,800

1,200

3,0001

nen höjas med

500 kr. och efter

avsnitt 30 Kontrollera mot PDF

1 dito......................

1,800

1,200

3,000)

10 år med ytter-

Till sekreterargöromålens bestridande ... kr. 800

> kamrerargöromålens » ...» 400

Till vikariatsersättning och arfvoden åt extra ordinarie

—

1,200

1,650

ligare 500 kr.

tjänsteman...................

1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jämte fri bostad

och ved ....................

650

300

950

1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jämte fri bostad

och vedbrand, så länge han har skyldighet att vara

boende i nationalmuseibyggnaden.........

500

300

800 ^

| Efter 5 år kan lö-

5 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakning vid de

offentliga förevisningarna............

1 öfvereldare vid nationalmuseibyggnaden, jämte fri

2,500

1,500

4,OOoJ

< nen höjas med

\ 100 kr.

750

bostad och ved, arfvode.............

—

2 eldare, å 500 kronor, arfvode..........

—

1,000

Extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar ....

—

1,800

Till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag ■

—

10,000

däraf 3,000 kronor höra användas företrädesvis till

inköp af norska och danska lefvande konstnärers

arbeten.

Till samlingarnas vård och underhåll, reservations-

anslag..................

—

1,500

> boksamlingen, reservationsanslag.......

■> underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel

—

300

samt för renhållning............

—

2,700

> brännmateriel m. m., reservationsanslag ....

—

6,000

Tillhopa

—

45,850

Till inlösen af lefvande svenska'' konstnärers arbeten,

reservationsanslag...............

—

15,000

Summa

—

60,850

A extra stat för år 1912 är o därjämte för nationalmuseet anvisade

följande anslag:

Till provisoriskt aflöningstillägg till vissa befattningshafvare vid nationalmuseet, förslagsanslag

...................................kronor 4,395

» beredande af ökade ersättningar för bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen

vid nationalmuseet...................... » 600

> beredande af höjda arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän vid nationalmuseet .... » 3,350

» vård, underhåll och tillökning af statens kon9tindustriella samlingar........ > 5,100

» biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsamlingen i nationalmuseet

äfvensom för vetenskaplig bearbetning af museets samlingar...... > 2,000

> anordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden............ > 3,800

» beredande af tilläggsarfvoden åt extra ordinarie vaktmästare vid nationalmuseet ... > 900

Summa kronor 20.145

För nationalmuseet äro alltså å riksstat för år 1912 anvisade tillhopa

80,995 kronor.

Organisation och verksamhet in. in.

De af Kungl. Maj:t den 10 december 1880 utfärdade stadgar för

avsnitt 31 Kontrollera mot PDF

nationalmuseets konstafdelning innehålla i afseende å samlingarnas ändamål

och omfattning följande.

Nationalmuseets konstafdelning, såsom en för vetenskapliga ändamål

och konstodlingens främjande verksam anstalt, ställd under ecklesiastikdepartementet,

omfattar tre hufvudafdelningar:

I. Samlingar hörande under bildhuggarkonst:

a. Skulpturverk i marmor och metall;

b. Originalarbeten i gips, modeller och skizzer;

c. Plastiska efterbildningar.

Till denna afdelning hänföras jämväl samlingarna af egyptisk-orientaliska

och af grekisk-romerska fornsaker.

•

II. Samlingar hörande under målarkonst:

a. Målningar i olja, vattenfärg och kritor;

b. Hand teckningar;

c. Gravyrer och därmed besläktade konstalster.

III. S amlingar af konstslöjdsföremål,

såsom snidade, keramiska, textila in. fl. arbeten.

Till nationalmuseets konstafdelning hör jämväl en boksamling, omfattande

arbeten rörande bildande konst och därmed i närmare sammanhang

stående ämnen.

I fråga om personalen innefattas i stadgarna, bland annat, följande.

De vid nationalmuseets konstafdelning anställda ämbets- och tjänstemän

äro en intendent, en konservator och två amanuenser.

Till bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen antagas särskilda

biträden.

En museinämnd, bestående af fem ledamöter, bland kvilka intendenten £ 3.

och konservatorn äro själfskrifna, äger att handlägga och afgöra vissa frågor.

Intendenten, hvilken det i främsta rummet åligger tillse, att konst- § 4.

afdelningen motsvarar sin bestämmelse, är Kungl. Maj:t ansvarig för konstsamlingarnas

noggranna vård och göromålens jämna gång.

Honom tillkommer:

att vara föredragande i nämnden, för densamma anmäla de gåfvor

eller testamenten, som kunna göras till nationalmuseet, framlägga förslag

till inköp åt konstverk eller till restauration af sådana äfvensom i öfriga

frågor, hvilkas afgörande tillhör nämnden eller öfver hvilka nämnden bör

yttra sig, innan desamma ingå till Kungl. Maj:t, samt vidtaga de åtgärder,

som i anledning af nämndens beslut erfordras;

att antaga nödigt biträde för kainrerargöromålens bestridande, så

ock öfvereldare och eldare, portvakt och öfriga betjänte;

att hafva tillsyn öfver samtliga vid nationalmuseets konstafdelning

anställda ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt betjänte, leda och

mellan dem fördela de för konstafdelningens ändamål nödiga arbeten samt

vaka öfver dessas behöriga verkställande;

att bestämma om samlingarnas ordnande och konstverkens ändamålsenliga

uppställning inom de för dem anvisade lokaler;

att efter eget val vårda och bearbeta en af samlingarnas hufvudgrupper,

vare sig de förenade handtecknings- och gravyrsamlingarna eller

avsnitt 32 Kontrollera mot PDF

de öfriga samlingarna af konstföremål;

att efter samråd med vederbörande amanuens bestämma om bokinköp;

att handhafva den ekonomiska förvaltningen, bestämma arfvoden för

de extra ordinarie tjänstemännen, ombesörja inköp af brännmaterial, bohagsting

o. d. samt ansvara för redovisningen af de för museet anslagna

medel;

att vårda den lösa och fasta egendom, som jämte konst- och boksamlingarna

må tillhöra museet, samt att särskilt öfvervaka lokalernas

renhållning, uppvärmning och tillbörliga säkerhet mot inbrott och eldfara;

6—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

att vaka öfver ordningens upprätthållande inom museilokalerna och

för detta ändamål utfärda en tjänstestadga för betjäningen;

att inom mars månad hvarje år till Kungl. Maj:t afgifva berättelse

angående konstsamlingarnas tillväxt och förvaltning under det förflutna

året, äfvensom inom föreskrifven tid till kammarrätten insända redovisning

för de till museets disposition ställda medel; samt

att beträffande nya anordningar och sådana förekommande angelägenheter,

hvilka icke enligt stadgarna kunna afgöras af intendenten eller

museinämnden, göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Öfver de af intendenten i förvaltningsfrågor fattade beslut skola

föras protokoll, som föredragas vid nämndens ordinarie sammanträden.

§ 5. Konservatorn har till åliggande:

att yttra sig i frågor af konstnärligt-teknisk art, hvilka bero på intendentens

eller nämndens afgörande;

att biträda intendenten vid besiktningar af konstverk äfvensom vid

upprättande af förslag till restaurationsarbeten samt att, när sådana blifvit

af nämnden beslutade, öfvervaka deras verkställande;

att efter anmälan ombesörja fernissningar och sådana mindre rengöringsarbeten

å konstföremål, som påkallas för deras lämpliga skötsel

och förevisning;

att öfvervaka nödiga verkställighetsåtgärder vid konstföremåls mottagande

eller afsändande;

att yttra sig i frågor rörande sökt tillåtelse för konst- och konstslöjdsidkare

att kopiera konstverk i museets samlingar samt att med råd

och anvisningar tillhandagå dem, som erhållit sådan tillåtelse;

att för sådant ändamål närvara i museet å vissa bestämda timmar åtminstone

tre dagar i veckan, samt i öfrigt då särskilda göromål sådant kräfva.

£ tf. Amanuens åligger:

att under intendentens öfverinseende vårda och bearbeta eu af samlingarnas

hufvudafdelningar samt afgifva förslag till dess fullständigande;

att i tur och ordning, som af intendenten bestämmes, biträda vid

de offentliga förevisningarna och därvid gå den besökande allmänheten

tillhanda med upplysningar; samt

att, när behofvet så påkallar, deltaga jämväl i arbeten inom annan

avsnitt 33 Kontrollera mot PDF

afdelning än den, vid hvilken han är anställd.

Den ene af amanuenserna är skyldig att, på uppdrag af intendenten,

öfvertaga vården af museets boksamling och hålla de däröfver nödiga

förteckningar. Likaledes kan intendenten åt en af amanuenserna uppdraga

att vårda och hålla förteckning öfver museets utställningsinateriel och

öfriga bohag.

Extra ordinarie tjänstemän, hvilka i mån af behof antagas, åligger: § 7.

att vid förfall för ordinarie amanuens på förordnande öfvertaga

dennes tjänstgöring; samt

att i öfrigt verkställa de arbeten, som af intendenten uppdragas

åt dem.

Samtliga vid konstsamlingarna anställda tjänstemän åligger: 8 8.

att inhämta noggrann kännedom om föremålen i de samlingar, vid

hvilka de tjänstgöra;

att, hvar och en på sitt område, uppmärksamt följa den konsthistoriska

vetenskapens utveckling för att därigenom främja konstafdelningens

ändamål; samt

att söka vinna kännedom om inom landet befintliga konstverk och

konstslöjdsalster af värde och så vidt möjligt ägna uppmärksamhet däråt,

att sådana ej blifva utförda ur landet utan att förut hafva varit hembjudna

till museet.

Amanuenserna äro enligt stadgarna skyldiga att tjänstgöra minst

fyra timmar hvarje söckendag.1 För extra ordinarie tjänstemän bestämmas

tjänstgöringstiderna af intendenten.

Museinämnden tillkommer: g 9

att afgifva utlåtanden, som infordras af Kungl. Maj:t;

att inom gränsen af för sådant ändamål anvisade medel besluta om

inköp af konstverk eller konstslöjdsföremål till samlingarnas fullständigande;

och äger nämnden att af inköpsanslag ställa ett visst mindre belopp till

1 För ordinarie tjänsteman, som åtnjuter provisoriskt aflöningstillägg, gäller emellertid

föreskrift om längre tjänstgöring.

intendentens omedelbara förfogande att användas för sådana inköp, som

för samlingarna anses önskvärda, men icke tåla uppskof; skolande sålunda

verkställdt inköp af intendenten vid nästföljande nämndsammanträde anmälas

till protokollet;

att afgöra, huruvida skänkta föremål äro af beskaffenhet att böra

införlifvas med samlingarna;

att bestämma om erforderliga restaurationer af konstverk och konstindustriföremål,

i protokollet låta anteckna, i hvilka hänseenden ett till

restauration bestämdt föremål tarfvar förbättring, och, efter det sådan

blifvit verkställd, afgifva utlåtande rörande restaurationsarbetets beskaffenhet;

att i enlighet med de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter bestämma

de dagar och tider, å hvilka museets samlingar böra hållas tillgängliga

för allmänheten;

att på förslag af intendenten fastställa ordningsregler för museibesökande,

likasom i fråga om kopiering af föremål i museets samlingar;

avsnitt 34 Kontrollera mot PDF

att på förslag af intendenten bestämma försäljningsprisen å de

kataloger eller andra arbeten, som utgifvas för museets räkning, och besluta

om användandet för bestämda ändamål af de medel, som inflyta

genom katalogförsäljning eller besökandes inträdesafgifter, så vidt samma

medel icke redan äro disponerade;

att på förslag af intendenten antaga extra ordinarie tjänstemän äfvensom

nödigt biträde för sekreterargöromålens bestridande;

att i följande frågor afgifva yttranden öfver af intendenten framställda

underdåniga förslag, innan dessa insändas till Kungl. Maj:t, nämligen:

a) angående konservators- och amanuensbefattningarnas tillsättning

äfvensom i fråga om tjänstledighet för amanuenserna och vikariers förordnande

för längre tid än intendenten äger bestämma;

b) angående beloppet af afgift för tillträde till samlingarna;

c) angående väsentligare förändringar i afseende på lokalernas användande

för de olika samlingarna;

d) angående utgallring af konst- och konstslöjdsföremål samt utbyte

eller försäljning af duplettexeinplar i gravyrsamlingen;

e) angående förändringar i konstafdelningens organisation;

att, när protokollen öfver de af intendenten fattade beslut i förvaltningsärenden

föredragas vid de ordinarie sammankomsterna, till eget protokoll

uttala de erinringar, som därvid kunna vara att göra; samt

att, när anledning därtill förefinnes, i frågor rörande samlingarna

och deras behof eller förvaltningens handhafvande ingå till Kungl. Maj:t

med underdåniga framställningar.

Till sekreterargöromålen, hvilkas bestridande helst bör uppdragas $ 10.

åt en af museets amanuenser eller extra ordinarie tjänstemän, hörer:

att föra diarium öfver inkommande mål;

att föra protokoll öfver af intendenten fattade beslut i förvaltningsärenden

;

att föra protokoll öfver nämndens förhandlingar;

att uppsätta, kontrasignera och expediera utgående skrivelser;

att förvara koncept och öfriga arkivet tillhörande handlingar samt

föra förteckning öfver dem;

att för tjänstgöring närvara i museet å tider, som af intendenten

bestämmas.

Till kamrerargöromålen hörer enligt stadgarna: § it.

att hålla moträkning med riksbanken öfver där insatta och därifrån

uttagna medel samt i öfrigt föra alla med afseende å dessa och öfriga

museiinedels redovisning nödiga anteckningar och räkenskaper;

att till siffran granska inkommande räkningar samt verkställa alla

beslutade utbetalningar;

att månatligen samt i öfrigt vid intendentens anfordran afgifva

rapport öfver kassans ställning;

att årligen inom föreskrifven tid hafva, i enlighet med fastställdt

formulär, uppi’ättat och afslutat hufvudbok öfver räkenskaperna för det

föregående året; samt

avsnitt 35 Kontrollera mot PDF

att för tjänstgöring närvara i museet å tider, som af intendenten

bestämmas.

Betjäningens skyldigheter och tjänstgöringstider bestämmas genom § 12

en af intendenten utfärdad tjänstestadga, hvarvid iakttages:

att vaktbetjänt med högre aflöning är underkastad daglig tjänstgöringsskyldighet;

att

vaktbetjänt är skyldig under tjänstgöring bära föreskrifvet livré; och

att betjäningen är förbjudet att af besökande begära eller mottaga

något slags ersättning eller sportler för lämnadt biträde i sådant, som

tillhör tjänsten.

Vid betjäningens antagande bör afseende fästas äfven därvid, om

sökande till sådan befattning lärt något handtverk, som vid förefallande

arbeten inom konstafdelningen kan komma till gagn.

§ 13. Beträffande samlingarnas tillökning är i stadgarna föreskrifvet, att

vid inköp af originalföremål för samlingarna bör tillses, att i allmänhet

endast mera betydande eller för sin tid och mästare kännetecknande arbeten

förvärfvas. Särskild uppmärksamhet bör likväl ägnas däråt, att den

svenska konstens utveckling så fullständigt och mångsidigt som möjligt

belyses.

Vid inköp för gravyrsamlingen bör jämte det konstnärliga värdet

äfven tagas hänsyn därtill, att i samlingens serier befintliga luckor varda

fyllda.

Efterbildningar af konstverk må i mån af behof och tillgångar

anskaffas.

§ 14. Monumentala och mera betydande konstverk må, dock endast undan

tagsvis

och därest utrymmet sådant medgifver, af intendenten såsom deposition

under en tid af högst två månader mottagas. Anmälan därom

bör göras vid det nämndsammanträde, som följer närmast efter depositionens

mottagande.

För samlingarnas bearbetning och begagnande gälla hufvudsakligen

följande bestämmelser.

§ 13. Öfver hvar och en af konstafdelningens samlingar skall föras en

löpande förteckning (förvärfskatalog), i hvilken hvarje såsom gåfva eller

genom köp erhållet konstföremål bör införas under sitt eget nummer,

hvilket jämväl bör åsättas själfva föremålet. Denna förteckning skall upptaga

konstverkets benämning, konstnärens namn, där detta är kändt, material,

mått samt nödiga hänvisningar till inköpsprotokoll.

De sålunda gifna föreskrifterna gälla i tillämpliga delar äfven boksamlingen.

Öfver sådana för statens samlingar genom gåfva eller på annat sätt

förvärfvade konst- eller konstslöjdsföremål, hvilka ej införlifvas med nationalmuseets

samlingar, men ställas under intendentens vård, skall föras

en särskild löpande förteckning, i hvilken jämväl antecknas föremålets

förvaringsort.

Med ledning af de löpande förteckningarna skola öfver samlingarna § 16.

af originalföremål upprättas hufvudförteckningar, upptagande, så vidt ske

avsnitt 36 Kontrollera mot PDF

kan och med nödiga förändringar för de olika samlingarna, företrädesvis

följande bestämningar:

a) konstnärens namn, hans födelse- och dödsår samt den skola han

tillhört;

b) konstföremålets nummer och benämning;

c) dess material och mått i meter eller delar däraf;

d) noggrann beskrifning af föremålets form, ämne eller innehåll

med angifvande af alla viktigare detaljer;

e) anteckningar om signering och om tiden för konstverkets tillkomst

samt hänvisning till gravyrer och litterära arbeten, som kunna styrka

konstverkets egenskap af original eller kopia;

f) beskrifning öfver konstverkets för handen varande skick, undergångna

restaurationer o. s. v.;

g) upplysningar rörande föremålets historia, hvarifrån, när och huru

det blifvit förvärfvadt för konstsamlingarna;

h) anteckningar om de förändringar föremålet kan komma att undergå.

Till samtliga hufvudförteckningar skola föras namn- och sakregister.

För kopparsticks- och handteckningssamlingarna, äfvensom i tillämpliga

delar för de öfriga samlingarna, alfattas dessa register på lösa sedlar, som

ordnas alfabetiskt.

Ett särskildt register bör föras öfver de föremål i samlingarna, hvilka

undergått renovering.

Till allmänhetens tjänst skola genom intendentens försorg utgifvas § ir.

dels kortfattade förteckningar öfver de särskilda samlingarna, upptagande

jämte konstnärens namn konstverkens nummer och benämning, dels ut

förligare beskrifvande kataloger. Sådana katalogarbeten böra jämväl, så

vidt ske kan, finnas i öfversättning på främmande språk.

§ 18. Föremålen inom de olika samlingarna böra ordnas efter systematiskt

sammanhang och förses med tydliga nummer och påskrifter, upptagande

mästarnamnen. Vid skänkt föremål skall gifvarens namn utsättas. Handtecknings-

och gravyrsamlingarna ordnas enligt af Kungl. Maj:t fastställd

särskild plan.

§ i9. Konstsamlingarna skola för allmänheten hållas tillgängliga kostnads

fritt

å bestämda timmar tre dagar i veckan samt i öfrigt förevisas mot

en mindre afgift, hvilken bestämmes af Kungl. Maj:t. Två veckor om

året, en vid jultiden och en på våren, äro samlingarna stängda i och för

rengöring.

§ 20. Personer, som för kopiering eller studier önska begagna konstsam

lingarna,

erhålla, med särskild tillåtelse af intendenten och i enlighet med

fastställda föreskrifter, afgiftsfritt tillträde till desamma under det löpande

året.

öfver personer, som erhållit denna tillåtelse, äfvensom öfver af dem

kopierade konstverk skola föras förteckningar, som vid hvarje års slut biläggas

intendentens protokoll.

§ 21. Rättigheten att på mekanisk väg medelst fotografi, gipsafgjutning,

avsnitt 37 Kontrollera mot PDF

galvanoplastik eller annorlunda efterbilda och mångfaldiga föremål i

museets samlingar är förbehållen museet, men kan i särskilda fall, efter

nämndens bestämmande, medgifvas enskild person.

§ 22. Utlåning af konstföremål ur samlingarna må ej äga rum utan Kungl.

Maj:ts särskilda tillstånd.

Angående anslagen till nationalmuseet är stadgadt följande.

§ 33. De till museets disposition ställda medel, hvilka icke må användas

för andra ändamål än dem, för hvilka de äro afsedda, äro:

a) af Riksdagen beviljade anslag,

b) stadgade afgifter för inträde i konstsamlingarna,

c) inflytande medel för försäljning af kataloger.

De medel, som årligen inflyta genom den stadgade inträdesafgiften,

de s. k. förevisningsmedlen, må, på förslag af intendenten och

efter nämndens bestämmande, användas företrädesvis till samlingarnas vård

och underhåll samt i öfrigt till betäckande af möjligen uppkommande

brister i de särskilda för samlingarna anvisade anslagen. Uppkommer

öfverskott, må det för samlingarnas bästa efter nämndens beslut användas.

(Kungl. kungörelse den 9 november 1900.)

Medel, som inflyta genom försäljning af kataloger öfver museets

samlingar, de s. k. katalogsmedlen, må, sedan kostnaderna för katalogernas

tryckning, häftning och öfversättning blifvit godtgjorda, på förslag af

intendenten och efter museinämndens bestämmande, användas till understöd

för utgifvande af vetenskapliga publikationer öfver konstafdelningens

samlingar eller till åstadkommande af efterbildningar att mot utbyte tillhandahållas

andra museer eller samlare. Till'' katalogsmedlen hänföras

äfven de medel, som kunna inflyta genom försäljning af å museets förlag

utgifna literära arbeten eller aftryck af i museets ägo befintliga graverade

plåtar.

Under rubriken öfriga bestämmelser innehålla stadgarna, bland annat,

följande.

Intendenten och amanuenserna utnämnas, konservatorn förordnas af § 24.

Kungl. Maj:t.

Till konservatorsbefattningen må anmälas en utöfvande konstnär, till

amanuensbefattning personer, hvilka antingen genom aflagd akademisk

examen, utgifna litterära arbeten eller på annat sätt ådagalagt grundliga

insikter i estetiska och konsthistoriska ämnen.

Extra ordinarie tjänstemän antagas af nämnden på förslag af

intendenten. Villkoren för sådant antagande äro desamma som för

amanuenserna.

Ordföranden och de icke själfskrifna ledamöterna i nämnden för- § 25.

ordnas af Kungl. Maj:t, så ock tre suppleanter, hvilka vid ordinarie ledamots

förhinder må i mån af behof inkallas i nämnden.

Semester må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens behö- § 26.

riga gång, åtnjutas af intendenten under en och en half månad samt af

avsnitt 38 Kontrollera mot PDF

amanuenserna under en månad årligen, enligt af intendenten uppgjord

fördelning.

7—111874 LöiieregleringsJcommitténs bet. XXXII.

fj 37.

§ 38.

§ 39.

§ 30.

8 31.

8 33.

Annan tjänstledighet må beviljas amanuens af intendenten på högst

en och en half månad. År amanuens i behof af längre ledighet eller

är intendenten utöfver fjorton dagar hindrad att utöfva sitt ämbete, bör

ansökan om ledighet göras hos Kungl. Maj:t.

Extra ordinarie tjänsteman, som ej är förordnad att bestrida ordinarie

tjänst, äger intendenten bevilja frihet från tjänstgöring för så lång

tid, som finnes nödig.

Då intendenten åtnjuter semester eller eljest under kortare tid, som

ej öfverstiger fjorton dagar, är hindrad att förrätta sitt ämbete, företrädes

hans ställe, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, af den i tjänsten

äldste amanuensen.

Erfordras vikarie till bestridande af amanuensbefattning, må intendenten

äga att därtill förordna extra ordinarie tjänsteman på högst en

och en half månads tid. År fråga om sådant förordnande för längre tid,

åligger det intendenten att därom göra hemställan hos Kungl. Maj:t.

Tjänstledighet på högst en och eu half månad kan beviljas konservatorn

af museinämnden, som äger förordna om tjänstens uppehållande

under tiden. År konservatorn i behof af längre tjänstledighet, bör ansökan

därom ingifvas till Kungl. Maj:t.

Om vaktbetjänts, öfvereldares och eldares ledighet under längre eller

kortare tid och om tjänstens uppehållande under tiden äger intendenten

att efter omständigheterna förordna.

Ämbets- eller tjänsteman skall vara underkastad den vidsträcktare

tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen

inträdande förändrad organisation af nationalmuseum eller eljest kan

varda stadgad.

Med intendents- eller amanuensbefattning vid nationalmuseets konstafdelning

må icke förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns

stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den finnes icke vara

hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen i konstafdelningen.

Amanuens, som vid den år 1880 beslutade löneregleringens inträdande

redan innehade tjänst utom konstafdelningen, skulle dock få bibehålla densamma,

så länge den icke var hinderlig för tjänstgöringen i konstafdelningen.

De med hvarje befattning förenade tjänstgöringspenningar få uppbäras

endast för den tid tjänstens innehafvare verkligen tjänstgjort eller

åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest varit befriad från

tjänstgöring, utgå till den, som förrättat tjänsten.

Den, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, äger uppbära

hela lönen; men den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas vårdande,

avsnitt 39 Kontrollera mot PDF

enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpliktas att under

ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen,

som erfordras för tjänstens förrättande eller eljest pröfvas skäligt.

Vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af semester,

skall tjänsteman af lägre grad vara skyldig att, om han förordnas till

högre befattning inom konstafdelningen, bestrida densamma, dock ej längre

än tre månader under ett år, mot åtnjutande i förstnämnda fall af de för

befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men eljest af däremot svarande

belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar.

Där förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af tjänst

i samma lönegrad anses böra medgifvas, bestämmes tidpunkten för första

förhöjningen att inträda efter fem år, under villkor, att innehafvaren mer

än fyra år af denna tid själf bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,

annan statens tjänst, dock att därvid icke föres honom till last

den tid han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen efter ytterligare

fem år, på samma villkor; under iakttagande, hvad så väl den ena

som den andra förhöjningen angår, däraf att den högre aflöningen ej får

tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det den stadgade

tjänsteåldern blifvit uppnådd. Löntagaren borde därvid tillgodoräknas den

tid, som före den nya statens utfärdande förflutit från hans tillträde till

tjänsten.

Intendent eller amanuens skall enligt stadgarna, då han uppnått

65 lefnadsår och minst 35 tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön

såsom pension å allmänna indragningsstaten afgå från tjänsten, Kungl. Maj:t

dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade

pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna

det allmänna och kan finnas villig att kvarstå i densamma.

§ 33. Deri af amanuenserna, som anställes för bearbetning af de till konst

afdelningen

hörande eller därmed förenade Gamlingar af konstindustriföremål,

skall vara förbunden att, därest dessa föremål afskiljas från konstafdelningen,

med bibehållande af sina aflöningsförmåner underkasta sig

öfverflyttning till tjänstgöring vid den anstalt, dit berörda föremål öfverlämnas.

I särskildt bihang till stadgarna innehållas bestämmelser rörande

samlingarna å de kungl. lustslotten.

Bihang. Under öfverinseende af nationalmuseets intendent stå jämväl de staten

§ 1■ tillhöriga samlingarna af konst- och konstindustriföremål å Drottningholms,

Gripsholms, Rosersbergs, Haga och Ulriksdals slott samt i offentliga inrättningar

i Stockholm befintliga konstverk, för så vidt desamma ej äro

avsnitt 40 Kontrollera mot PDF

ställda under annan myndighets vård1).

§ £ Frågor rörande nya förvärf för dessa samlingar, genom köp, gåfva

eller på annat sätt, äfvensom rörande restaurationer handläggas, på föredragning

af nationalmuseets intendent, af museinämnden. Till dess protokoll

anmälas äfven möjliga flyttningar af konstverk, tillhörande dessa samlingar.

§ s. öfver föremål hörande till dessa samlingar upprättas genom be

mälde

intendents försorg löpande förteckningar, på grund af hvilka sedermera

utarbetas hufvudförteckningar enligt hvad för nationalmuseets samlingar

finnes föreskrifvet.

* *

I inledningen till detta betänkande är redogjordt för de anslag af

statsmedel, som å ordinarie och extra stat anvisats till nationalmuseum.

Förutom statsanslag höra under museets förvaltning vissa andra

tillgångar, nämligen: förevisningsmedel och katalogmedel, hvarom i § 23 af

stadgarna närmare förmäles, vidare andel i inträdesafgifter m. in. vid Gripsholms

slott, provision å försäljningen af fotografier i nationalmuseet samt

donationer af enskilda personer.

En särskild ställning intager den s. k. sjuk- och hjälpkassan (garderobskassan).

L) Genom kungl. bref den 9 december 1887 hafva äfven samlingarna å Strömsholms

slott ställts under nationalmuseets intendent.

Beloppet af de under åren 1907— 1911 influtna förevisning smedlen

samt deras användning framgår af följande tabell:

År 1907.

År 1908.

År 1909

År 1910.

År 1911.

Kr.

Influtet......................

4,545: -

5,444: so

6,514: so

4,973: -

5,406: 50

Utgifvet:.....................

till e. 0. tjänstemäns aflöning...........

500:-

450:-

• > konst- och konstslöjdssamlingarnas ökande . . .

1,100: —

—

575: 77

—

1,243: 80

> nämnda samlingars värd och underhåll.....

1,040: 60

3,320:18

3,956: 19

3,168: 06

2.446: 69

» bearbetning af nämnda samlingar........

—

363: SI

—

» boksamlingarna................

1,500: -

—

623: 20

707: 54

764:11

> kontrollantens aflöning1)............

240: —

300:-

> skrifbiträde..................

—

600:-

550: —

> resor .....................

164: 40

37: 60

54: 40

197: 40

101: 90

> livréer ....................

—

14: —

—

> fyllande af brist å anslaget till brännmaterialier .

- 1

1,033: 41

1,050: 94

—

Summa

4,545: —

5,444: 50

6,514: 50

4,973: —

5.406: 50

Katalogmedlen hafva uppgått till år 1907: kr. 2,315:76; år 1908:

kr. 1,861:55; år 1909: kr. 1,802: 4o; år 1910: kr. 1,969:65; år 1911: kr.

1,5 7 7 : 70.

Af dessa medel bestridas i första hand kostnaderna för kataloger,

men eventuellt öfverskott må användas för vissa konstvetenskapliga publikationer

m. m.

avsnitt 41 Kontrollera mot PDF

Den nationalmuseets konstafdelning tillkommande andelen i inträdesafgifter

m. m. vid Gripsholms slott har utgjort år 1907: kr. 841: 91;

år 1908: kr. 713:75; år 1909: kr. 694: si; år 1910: kr. 794:65; år 1911:

kr. 7 6 6 : 04. Dessa medel användas till vård och underhåll af konstsamlingarna

å Gripsholms slott.

I provision å försäljningen af fotografier i nationalmuseet har influtit

år 1907: kr. 364:23; år 1908: kr. 326: so; år 1909: kr. 60:eo;år 1910:

kr. 340:75. *)

*) För mottagande och kontroll af försålda inträdesbiljetter finnes anställd särskild

person, »kontrollanten».

Donationer af enskilda personer utgöras af Sofi Gieseckes donation

jämte den s. k. femårsfonden, J. H. Scharps donationsmedel,

Jacques Lamms prisfond, Jacques Lamms stipendiefond samt Edward Cederlunds

donation.

Beträffande de särskilda fonderna och donationerna samt ändamålet

med desamma må här nämnas följande.

Sofi Gieseckes donation utgöres af två fasta egendomar i Stockholm,

af hvilka afkomsten skall användas till inköp åtminstone hvart femte

år af något värdefullare konstverk.

För detta ändamål skola årligen 5,000 kronor af behållna afkastningen

afsättas, till dess en summa af 25,000 kronor blifvit samlad. Dessa

medel utgöra den s. k. femårsfonden.

Angående lämpligaste sättet att använda hvad sålunda blifvit sammansparadt

skall nationalmusei nämnd hvart femte år ingifva förslag

till Kungl. Maj:t. Öfver återstoden af behållningen äger nämnden att förfoga

till förmån för konstafdelningen.

Räntan å J. H. Scharps donationsmedel skall i första rummet

användas till anordnande af freskomålningar i trappuppgången uti nationalmuseibyggnaden

och, om medlen ej därtill behöfvas, till förökande af

museets tafvelsamlingar.

Beträffande Jacques Lamms prisfond är stadgadt, bland annat,

att räntorna på kapitalet skola hopsparas för tre på hvarandra följande år

och utdelas vid slutet af hvarje sådan treårsperiod såsom ett pris till författaren

af det bästa och värdefullaste arbete på de bildande konsternas

eller konstindustriens område, som — författadt af svensk man eller kvinna

— utgifvits i tryck under ifrågavarande treårsperiod.

Jacques Lamms stipendiefond skall användas på det sätt, att

räntorna å fonden för två på hvarandra följande år utbetalas såsom ett

resestipendium åt någon af nationalmuseets ordinarie eller extra ordinarie

tjänstemän för studier i utlandet.

Edward Cederlunds donation skall användas för inköp af ett

af svensk konstnär måladt historiskt ämne.

Behållningen å förenämnda donationer utgjorde vid 1910 års utgång:

Sofi Gieseckes donation..........kr. 310,540: 20

Femårsfonden..............» 24,672:86

avsnitt 42 Kontrollera mot PDF

J. H. Scharps donation..........» 100,074: 91

Jacques Lamms prisfond........... 10,675: 19

Jacques Lamms stipendiefond.......» 10,408:44

Edward Cederlunds donation........» 15,337: so

Summa » 471,709: 10

Beträffande den s. k. sjuk- och hjälpkassan eller garderobskassan har

kommittén inhämtat, att densamma bildades i slutet af 1860-talet af nationalmuseets

dåvarande intendent genom sammanskott af honom, andra

tjänstemän vid museet m. fl. intresserade personer för att användas till

beredande af sjukhjälp för museets betjänte och understöd åt deras änkor

och barn.

Enär det enligt ordningsreglerna för besökande i nationalmuseum är

förbjudet att i samlingarna medföra käpp, paraply, paket o. s. v., har,

alltsedan museet hösten 1866 i ordnadt skick öppnades för allmänheten,

upptagits en garderobsafgift af 2 öre för hvarje aflämnadt kolli.

Något formligt beslut angående upptagande af sådan afgift lärer

icke kunnat påträffas i museets handlingar.

Emellertid har det synts sannolikt, att redan under den skandinaviska

konstutställning, hvilken sommaren 1866 hölls i nationalinusei lokaler,

dylik garderobsafgift upptagits och att därmed sedermera utan vidare

fortsattes.

Garderobsafgifterna hafva tillgodoförts den nämnda sjukkassan, hvarifrån

dock utgår viss ersättning till den vid museets hufvudingåna- be- *

fintliga, särskildt om söndagarna inkallade extra vaktbetjäningen för mottagande

af käppar o. d.

Kassans behållning utgjorde den 1 januari 1911 kr. 10,464:46.

Dess inkomster och utgifter åren 1907—1911 hafva utgjort:

År 1907.

Kr.

År 1908.

Kr.

År 1909.

Kr.

År 1910.

Kr.

År 1911.

Kr.

Inkomster:

Afgifter....................

994: 83

1,076: 76

1,213: 56

996: 76

930: 93

Räntor.....................

330: 25

348: 94

299: 66

396: 50

421: 75

Summa

1,815: 08

1,425: 69

1,513: 22

1,393: 26

l,3o2: 68

Utgifter:

För extra vaktbetj aning.............

239: 75

—

7: 50

212: 25

393:-

Understöd.................• .

928: 45

620

—

365: —

465:-

588:50

Diverse....................

54:-

—

52: 66

53:-

58: 55

Öfverskott ..................

92: 88

696

1,088: 06

663: 01

312: 63

Summa

1,315: 08

1,425

1,513: 22

1,393: 26

1,352: 68

Till kommittén öfverlämnade framställningar.

Genom kung!, cirkulär den 25 oktober 1901 anbefalldes ämbetsverk utlåtande af

och myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren inkomma med utredning,5°"°*”7**''

huruvida, under angifven förutsättning, för tiden efter år 1902 ändringar 1907

i vederbörande lönestater kunde anses böra äsra rum.

I anledning däraf afgaf nationalmusei nämnd den 31 maj 1902

underdånigt utlåtande.

avsnitt 43 Kontrollera mot PDF

Uti detta utlåtande, som öfverlämnats till kommittén, framhöll nämnden

behofvet al någon förbättring i de för nationalmuseets tjänstemän och

betjänte utgående aflöningsförmånerna.

Att närmare redogöra för det i utlåtandet innefattade förslaget synes

icke vara erforderligt, då numera föreligger nytt förslag från nämnden.

Uti underdånig skrifvelse den 15 oktober 1909, hvaraf en afskrift Nämndens

öfverlämnats till kommittén, har nämligen nationalmusei nämnd gjort fram

ställning

i fråga om ny stat för museets konstafdelning; och anfördes i 1909

nämnda skrifvelse hufvudsakligen följande.

Sedan staten för nationalmusei konstafdelning fastställdes, hade 29

år förflutit, utan att beträffande personalen denna stat under dessa nära

tre decennier undergått andra förändringar än den år 1900 för vaktmästare

bestämda löneförbättring. Frågan om en skälig och tidsenlig lönereglering

fö?'' nationalmusei konstafdelning syntes nämnden under sådana omständigheter

icke kunna sägas vara för tidigt väckt.

Hvad först intendenten angår, erinrade nämnden, hurusom af vissa

åberopade föreskrifter i stadgarna för konstafdelningen jämte därtill hörande

bihang framginge, att intendentens arbete vore åt synnerligen omfattande,

maktpåliggande och ansvarsfull natur och att han till museiinstitutionen

8—111874. Löneregleringskommitténs bet. XXXII.

intoge samma ställning, som cheferna för öfriga kulturella statsinstitutioner

— riksantikvarien, riksarkivarien, riksbibliotekarien och öfverintendenten

i dennes egenskap al chef för öfverintendentsämbetet intaga

till sina respektive institutioner.

Då aflöningama för riksantikvarien, riksarkivarien och riksbibliotekarien

genom beslut vid 1909 års riksdag bestämts till 9,000 kronor (öfverintendentsämbetet

hade ännu icke blifvit föremål för lönereglering), syntes

det museinämnden, att rättvisa och billighet fordrade att äfven aflöningsförmånerna

för chefen för nationalmuseum sattes till samma belopp.

Enligt gällande stadgar för nationalmusei konstafdelning ålåge det,

yttrade nämnden, intendenten att efter eget val vårda och bearbeta en åt

samlingarnas hufvudgrupper, vare sig de förenade handtecknings- och gravyrsamlingarna

eller de öfriga samlingarna af konstföremål. Efter sitt tillträde

till intendentsbefattningen hade den nuvarande intendenten fortfarit

att — därvid biträdd af en extra ordinarie tjänsteman — vårda och bearbeta

konstslöjdssamlingarna, som han förut under många år såsom amanuens

närmast förestått.

Enär emellertid på grund af såväl de ökade intendentsgöromålen som

konstslöjdssamlingarnas stora tillväxt intendenten icke längre själf kunde

avsnitt 44 Kontrollera mot PDF

ägna tillräcklig tid åt dessa samlingars vård och bearbetande, hemställde

nämnden om uppförande å stat af en ordinarie tjänstemannabefattning föi

konstslöj dsafdelningen.

Af de båda amanuenserna hade den ene under närmaste värd målnings-

och skulptursamlingarna och den andre handtecknings- och giav\i

samt planschverksamlingarna.

Det ålåge amanuenserna

att under intendentens öfverinseende vårda och bearbeta en af sam

lingarnas hufvudafdelningar samt afgifva förslag till dess fullständigande,

att i tur och ordning, som åt intendenten bestämdes, biträda vid de

offentliga förevisningarna och därvid gå den besökande allmänheten tillhanda

med upplysningar; samt

att, när behofvet så påkallade, deltaga jämväl i arbeten inom annan

afdelning än den, vid hvilken amanuens vore anställd.

. Deri ene af amanuenserna vore dessutom skyldig att, på uppdrag

åt intendenten, öfvertaga vården af museets boksamling och hålla de däröfver

nödiga förteckningar.

Den andre hade att varda och hålla förteckning öfver museets utstlHlningsmateriel

och öfriga bohag.

För öfrigt vore amanuenserna intendenten behjälpliga vid vården och

bearbetningen af statens konstsamlingar å de kungl. lustslotten, såväl vid

dessa samlingars ordnande och inventarieföring som vid deras vetenskapliga

bearbetning1.

o o

Det tillkomme vidare dem, liksom intendenten,

att inhämta noggrann kännedom om föremålen i de samlingar, vid

hvilka de tjänstgöra;

att, hval1 och en på sitt område, uppmärksamt följa den konsthistoriska

vetenskapens utveckling för att därigenom främja konstafdelningens

ändamål;

att söka vinna kännedom om inom landet befintliga konstverk och

konstslöjdsalster af värde och, så vidt möjligt, ägna uppmärksamhet däråt,

att sådana ej blefve utförda ur landet utan att förut hafva varit hembjudna

till museet.

för att kunna uppfylla de fordringar, som ställdes på en sådan

befattning, måste amanuens hafva eu omfattande konsthistorisk bildning

samt därjämte ett utprägladt, såväl af bokliga studier som af utländska

resor skoladt konstsinne. De för museet gällande stadgarna föreskrefve

därför ock, att till amanuensbefattning endast sådana personer kunde antagas,

Indika antingen genom aflagd akademisk examen, utgifna litterära

arbeten eller på annat sätt ådagalagt grundliga insikter i estetiska och

konsthistoriska ämnen.

Läge redan däri eu anledning att för amanuens ej sätta löneförmånerna

för lågt, förefunnes enligt nämndens mening ett icke mindre talande

skäl i detta hänseende uti den omständigheten, att utsikterna till befordran

och därmed till löneförbättring i ett verk med endast tre ordinarie tjänstemän

avsnitt 45 Kontrollera mot PDF

ställde sig ytterst ofördelaktiga i jämförelse med hvad förhållandet

vore vid andra statens verk, hvilket också framginge däraf, att på tjugunio

År endast en amanuens uppflyttats till intendentsplatsen och att under

samma tid endast en extra ordinarie tjänsteman kommit på ordinarie stat,

Den af amanuenserna, som vore anställd vid målnings- och skulptursamlingarna,

antogs år 1873 till extra ordinarie amanuens och år 1880 till

ordinarie. Såsom ordinarie amanuens hade han i årliga löneförmåner uppburit

3,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5

och 10 års tjänstgöring. Hans museiverksamhet hade särskildt ur synpunkten

af samlingarnas vetenskapliga bearbetning och de öfver desamma

ut°ifna beskrifvande förteckningarna beredt honom stort erkännande äfven

af den utländska konstkritiken, på samma gång dessa beskrifvande förteckningar

gjort museisamlingarna kända i den kontinentala konstlitteraturen

ochmuseivärlden. Efter 36 års trägen museiverksamhet hade han emellertid i

löneväg ej kommit längre än till 4,000 kronor om året, och när han nu snart

uppnådde pensionsåldern, komme han att i pension uppbära 2,800 kronor

om året. En sådan aflöning kunde omöjligen anses stå i rimligt förhållande

till det omfattande och ansvarsfulla arbete, som ålåge amanuens, ett arbete

som med hvarje år ställde ökade kraf på innehafvarna af amanuensbefattning.

Särskildt under senast gångna årtionde hade i vårt land intresset

för bildande konst ansenligt stigit hos den stora allmänheten. Detta hade

helt naturligt återverkat på museiarbetet.

Katalogiseringsarbetet inom museet hade under perioden 1881 190K

k rätt i hög grad ökade arbetskrafter.

Under dessa år hade samlingarna vuxit med i rundt tal 57,75O

nummer, af Indika 1,900 komme på skulptursamlingen, 5,100 på målnings-,

36,450 på handtecknings- och gravyrsamlingen, 7,400 på konstslöjds- och

6,900 på boksamlingen.

Den ökade frekvensen i samlingarna och det betydligt ökade arbetet

vid dessas förevisande ansåg nämnden belysas häraf, att, under det ar

1881 343 handtecknings- och gravyrverk tillhandahöllos, utgjorde ar 1908

de framtagna numren af dylika verk 2,865. Vidare hade skolbesöken,

som förut endast mera sällan ägde rum, under de senare åren blifvit så

vanliga, att knappast någon vecka förginge utan att derå klasser från

Öl

olika skolor i hufvudstaden infunne sig, och under jul- och sommarferierna

komme sådana till och med från närbelägna städer.

Kn följd däraf hade blifvit, att alltsedan år 1903 museet enligt

nämndens beslut hållits öppet ett ökadt antal timmar, särskildt under

turistsäsongen, då besöksantalet stigit till sin högsta höjd. I stället för

avsnitt 46 Kontrollera mot PDF

att allmänheten dittills hade tillträde till samlingarna endast under tiden

kl. 11 3, söndagarna 1—3, hade förevisningstiden blifvit utsträckt under

månaderna april—september till kl. 4 om hvardagarna och till kl. 5 om

söndagarna, hvilket nödvändiggjort ökad tjänstgöring från tjänstemännens

liksom från vaktbetjäningens sida.

Därtill komme, att ökade anspråk numera ställdes på samlingarnas,

vetenskapliga bearbetande, hvilket icke kunde ske på tillfredsställande sätt,

därest icke amanuens följde och gjorde sig förtrogen med den konsthistoriska

forskningens framsteg och resultat.

Genom af 1909 åi\s Riksdag godkända stater hade vid riksarkivet

och vid kungl. biblioteket, förutom chefsbefattningen, två olika

ordinarie tjänstemannagrader fastställts med titel af förste och andre arkivarie!''

samt förste och andre bibliotekarier och med i högre graden eu

begynnelseaflöning af 5,800 kronor och i lägre graden af 4,000 kronor;

och vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien hade de tre likställda

antikvarierna (förutom chefen de enda ordinarie tjänstemännen inom akademien)

tillerkänts samma begynnelseaflöning, 5,800 kronor, som nyssnämnda

förste arkivarier och förste bibliotekarier.

Nationalmusei nämnd ansåg det visserligen icke vara af behofvet påkalla

att föreslå eu eller flera »förste intendentsbefattningar» vid museet med

den högre aflöningen å 5,800 kronor, men å andra sidan kunde det dock

enligt nämndens åsikt icke anses skäligt och rättvist, att de ordinarie amanuenserna

vid nationalmuseet skulle likställas med andre arkivarierna och

andre bibliotekarierna med eu aflöning å 4,000 kronor.

Nämnden höll fördenskull före, att vid fastställandet af amanuensernas

aflöningsförmåner en medelväg borde väljas och dessa förmåner sättas

till en begynnelseaflöning af 5,000 kronor med två ålderstillägg, hvartdera

å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år.

Såsom redan är omförmäldt, ansåg nämnden jämväl, att ytterligare

en ordinarie tjänsteman borde uppföras å stat, för tjänstgöring vid konstslöj

dsafd elningen.

Titeln »amanuens» för ifrågavarande tjänstemän syntes nämnden böra

utbytas mot »intendent», hvilken titel redan antagits för motsvarande tjänstemän

vid nordiska museet. Den nuvarande intendentstiteln för konstafdelningens

chef hade med anledning däraf i nämndens förslag till stat

förslagsvis utbytts mot titeln: föreståndare och chef.

I fråga om vikariatsersättning och arfvoden åt extra, ordinarie amanuenser

samt slcrifbiträden anfördes, hurusom i underdånig skrifvelse den 1

oktober 1908 intendenten vid nationalmuseet hemställde, att det i gällande

avsnitt 47 Kontrollera mot PDF

stat uppförda belopp, 1,650 kronor, till vikariatsersättning och arfvoden åt

extra ordinarie tjänstemän måtte höjas till 5,000 kronor, samt att uti

nämnda hänseende efter framställning af Kung]. Maj:t vid 1909 års riksdag

på extra stat beviljades anslag för hvardera af åren 1909 och 1910

af 3,350 kronor.

Nämnden hemställde i nu förevarande skrifvelse af den 15 oktober

1909, att hela det för ifrågavarande ändamål dels å ordinarie dels å extra

stat utgående beloppet, 5,000 kronor, måtte upptagas å ordinarie stat

Extra

ordinarie tjänstemän komrae nämligen fortfarande att behöfva*

dels för museiarbetets jämna fortgång, dels också för att vid behof kunna

rycka in, så att man icke stode utan skolade krafter, när ledighet uppstode

bland de ordinarie tjänstemännen.

Då emellertid ett särskildt belopp å 2,500 kronor kräfdes för skritbiträden,

dels med anledning af de alltmer växande skrifgöromålen för

själfva samlingarna, dels såsom hjälp vid kansligöromålen, såsom registreringar

och diarieföring, arkivets bearbetande, brefväxling m. m., föreslog

nämnden, att på ordinarie stat skulle »för vikariatsarfvoden, e. o. amanuenser

och skrifbiträden» uppföras ett belopp af tillhopa 7,500 kronor.

Konservatorn vid museets konstafdelning hade, enligt hvad nämnden

vidare anförde, till åliggande:

att yttra sig i frågor af konstnärligt-teknisk art, hvilka, berodde på

intendentens eller nämndens afgörande;

att biträda intendenten vid besiktningar åt'' konstverk äfvensom vid

upprättande af förslag till restauration sarbeten samt att, när sådana blifvit

af nämnden beslutade, öfvervaka deras verkställande;

att efter anmälan ombesörja fernissningar och sådana mindre rengöringsarbeten

å konstföremål, som påkallades för deras lämpliga skötsel

och förevisning;

att öfvervaka nödiga verkställighetsåtgärder vid konstföremåls mottagande

eller afsändande;

att yttra sig i frågor rörande sökt tillåtelse för konst- och konstslöjdsidkare

att kopiera konstverk i museets samlingar samt att med råd

och anvisningar tillhandagå dem, som erhållit sådan tillåtelse;

att för sådant ändamål närvara i museet å vissa bestämda timmar,

åtminstone tre dagar i veckan, samt i öfrigt då särskilda göromål sådant

kråfde.

För andra restaureringsarbeten än de ofvan nämnda mindre rengöringsarbetena

uppbure, efter hvad nämnden meddelade, konservatorn författningsenligt

särskild ersättning enligt i hvarje fall nämnden underställdt

kostnadsförslag.

Hans skyldigheter med afseende å konstverkens vård m. in. omfattade

äfven de staten tillhöriga, under intendentens öfverinseende ställda

konstsamlingarna å de kungliga lustslotten in. m.

avsnitt 48 Kontrollera mot PDF

Konservatorns arfvode vore i gällande stat upptaget till 1,200 kronor.

Dessutom hade han fördelen af att fritt få begagna atelier i nationalmuseibyggnaden,

där han i mån af tid och mot särskild ersättning äfven

utförde uppdrag för andra institutioner samt privata personer.

Till följd af de ökade lefnadskostnaderna ansåg nämnden emellertid,

att hans arfvode borde höjas till 1,500 kronor.

De befattningar vid nationalmuseum, i afseende å hvilka missförhållandet

mellan arbete och aflöning företrädesvis vore i ögonen fallande

ansåg nämnden vara sekreterar- och kamrerarbefattningarna.

SeJcreterargöromålen, som enligt § 10 i gällande stadgar helst borde

uppdragas åt en af museets amanuenser eller extra ordinarie amanuenser,

sköttes — meddelade nämnden i sin skrifvelse af den 15 oktober 1909 —

r>4

sedan många år tillbaka af en utaf nämnden därtill antagen extra ordinarie

amanuens, enär de båda ordinarie amanuensernas göromål med samlingarnas

vård och bearbetande icke ansetts lämna någon af dem tid öfrig att

sköta sekreterarebef attnin gen.

Det ålåge sekreteraren att för tjänstgöring närvara i museet på

tider, som intendenten bestämde, att föra diarium öfver inkommande mål

samt protokoll öfver intendentens beslut i förvaltningsärenden äfvensom

öfver museinämndens och statens inköpsnämnds förhandlingar samt att

förvara koncept och andra arkivet tillhörande handlingar.

Huru sekreterargöromålen vuxit sedan nationalmuseets nuvarande stat

fastställdes, syntes museinämnden framgå redan dåra!, att antalet protokoll

hvarje år uppginge till i medeltal 60, att antalet inkommande mål, som år

1881 uppgick till 271, år 1908 utgjorde 653, att antalet utgående ämbetsskrifvelser

enligt koncept, utgjorde år 1881 44 och år 1908 55, samt att

öfriga utgående försändelser i tjänsteärenden enligt postbok utgjorde år

1881 67 och år 1908 563.

Kamreraren ålåge, meddelade nämnden, att för tjänstgöring närvara

i museet å tider, som af intendenten bestämdes, att hålla moträkning med

riksbanken öfver där insatta och därifrån uttagna medel samt i öfrigt föra

alla med afseende å dessa och öfriga inuseimedels redovisning nödiga anteckningar

och räkenskaper, att till siffran granska inkommande räkningar

och verkställa alla beslutade utbetalningar, att månatligen samt i öfrigt

på anfordran af intendenten afgifva rapport öfver kassans ställning samt

att årligen inom föreskrifven tid i enlighet med fastställdt formulär upprätta

och afsluta hufvudbok öfver räkenskaperna för föregående år.

Enligt hvad nämnden vidare anförde i skrifvelsen af den 15 oktober

1909, utgick kamrerarens årsarfvode då dels, jämlikt gällande stat, med 400

avsnitt 49 Kontrollera mot PDF

kronor af statsmedel, dels, jämlikt kungl. bref den 14 december 1894, med

200 kronor af donationsmedel för bokföringen af donationernas räkenskaper.

För att belysa ökningen af kamrerargöromålen från år 1881 (det

första året då den år 1880 antagna staten tillämpades) till och med år 1908

meddelade nämnden följande öfversikt,

Anslag och öfrig» inkomster: ir 1881.

för nationalmuseum.........kr. 46,350: —

» donationerna...........» 7,849:3«

År 1908.

kr. 90,871:40

» 32,374: »s

Utgifter:

för nationalmuseum.........» 38,568: n » 94,393: eu

» donationerna...........» 4,128: oi » 73,580:74

In- och utbetalningarna för året af statsmedel hade sålunda högst

betydligt stigit till slutsumman, som enligt räkenskapen fördelades på i

rundt tal 600 poster, mot omkring 125 poster af donationerna. Boksluten

uppginge för hvarje år till 7.

År 1881 fanns blott en donation, nämligen fröken J. S. Gieseckes,

till ett taxeringsvärde af 145,000 kronor, som år 1908 stigit till 310,000

kronor. Senare hade tillkommit J. H. Scharps donation å 100,000 kronor

(år 1890), J. Lamms prisfond och stipendiefond å tillsammans 20,000

kronor (år 1892) samt den s. k. femårsfonden, som vid 1908 års början

uppgick till kronor 33,527: 25.

För öfrig! ökades donationsmedlen litet emellanåt genom nya donationer.

Sä testamenterade framlidne presidenten J. H. boven (f 1908) till

nationalmuseum ett belopp af i rundt tal 99,200 kronor, hvilket dock skulle

öfverlämnas till museet först efter hans efterlämnade makas frånfälle.

Kommitterade för »konstlcrtteriet efter Georg Arsenius» hade förklarat

sig skola efter dennes efterlämnade makas frånfälle öfverlämna till museet

behållningen af detta lotteri, omkring 25,000 kronor, som till dess förvaltades

för museets räkning.

Nationalinusei nämnd ansåg det tydligt framgå af hvad sålunda anförts,

att sekreterarens och kamrerarens göromål under årens lopp i hög

grad ökats och befunne sig i ständig ökning samt att deras respektive

arfvoden icke stode i • rimligt förhållande till det af dem utförda

arbete.

Nämnden hemställde därför, att sekreterarens arfvode mätte höjas

från 800 till 1,500 kronor och kamrerarens från 600 kronor (hvaraf 200

af donationsmedel) till 1,200 kronor, hvaraf 300 kronor af donationerna att

på dem fördelas i ungefärlig proportion till deras storlek.

9—111874. Lönereglerings kommitténs bet. XXXII.

Beträffande museitjänsteinännens arbetstider ä tjänsterummet åberopade

nämnden en skrifvelse från intendenten den 31 augusti 1908, däri,

bland annat, yttrades följande.

Frågan gällde, huruvida bestämmelser angående vederbörande tjänstinnehafvares

avsnitt 50 Kontrollera mot PDF

dagliga tjänstgöringstid å tjänsterummet af ungefärligen enahanda

innehåll som de, hvilka i de för statskontoret och arméförvaltningen

utfärdade instruktioner fastställts att gälla för dessa ämbetsverk,

lämpligen kunde erhålla tillämpning jämväl i fråga om nationalmuseum

eller huruvida och i hvad mån hinder därför kunde förefinnas på grund

af tjänstgöringens art vid den ena eller andra befattningen eller tjänstelokalernas

beskaffenhet.

För att tillfredsställande kunna besvara denna fråga fordrades först

att hafva klart för sig, hvad i detta fall menades med tjänsterum.

Redan af anförda allmännare bestämmelser för museitjänstemännens

tjänstgöring framginge, att med tjänsterum ej kunde menas blott en viss

lokal inom nationalmuseets murar utan att ordet hade en vida större räckvidd.

Detta blefve ännu tydligare genom de för de olika tjänstemännen

i stadgarna gifna instruktionerna.

Såsom däraf och af stadgarnas föreskrifter i öfrigt framginge, vore

museiarbetet af mycket mångskiftande natur. Eu del åt detsamma kunde

och måste utföras inom nationalmuseets murar; då hela museet blefve »tjänsterum»,

en del fordrade med nödvändighet tjänstemans närvaro utom

museet.

I främsta rummet nödvändiggjorde samlingarnas tillökning genom

nya förvärf en större rörlighet hos museitjänstemannen; än måste han

granska hembjudna, utom museet befintliga konstverk, hvilket, särskildt

när det gällde målningar, borde ske under den ljusaste delen åt dagen,

d. v. s. under de timmar, då han eljest skulle vara tillstädes i museet;

än måste han för att bevaka museets intressen närvara vid de offentliga

konst- och gravyrauktionerna, dels under en eller flera dagar närmast töre

auktionens hållande för att genomgå och undersöka de samlingar, som

skulle säljas, och därvid göra nödiga anteckningar och upprätta förslag till

inköp för statssamlingarnas komplettering, dels på själfva auktionsdagarna

då åtminstone en museitjänsteman nästan alltid vore närvarande å auktions

lokalen för att kunna följa med de gängse prisen å konstmarknaden. Dessa

auktioner hölles i regel kl. 11—3. Äfven då annons om husauktion gåfve

anledning förmoda, att något till salu varande föremål vore önskvärdt för

museets samlingar, erhölle tjänsteman i uppdrag att å ort och ställe göra

sig underrättad därom.

Museitjänstemännens åliggande att hvar på sitt område uppmärksamt

följa den konsthistoriska vetenskapens utveckling för att därigenom

främja konstafdelningens ändamål kunde ej gärna fullgöras på tjänstetiderna

inom nationalmuseet.

Där upptoges tjänstemannens tid fullt af de löpande ärendena, såsom

avsnitt 51 Kontrollera mot PDF

af samlingarnas ordnande och delvisa omflyttningar, af inventarieförteckningars

utskrifvande och katalogarbeten, af tillhandahållandet åt allmänheten

af i portföljer, kartonger och skåp in. m. förvarade handteckningar,

gravyrer och konstslöjdsföremål, af besök och förfrågningar af allmänheten,

samlare eller in- och utländska konstforskare, af in- och utländsk

korrespondens in. in. samt af tillsyn öfver vaktbetjäningen.

Den egentliga forskningen måste förläggas till hemmet, liksom författandet

af vetenskapliga arbeten, åt hvilka museitjänstemannen med nödvändighet

måste ägna sig, för att museiinstitutionen skulle kunna häfda

sia plats inom det moderna museiväsendet.

Hvad vidare beträffade tjänstemännens skyldighet »att söka vinna

kännedom om inom landet befintliga konstverk och konstslöjdsalster af värde

och så vidt möjligt ägna uppmärksamhet däråt, att sådana ej blifva

ur landet utförda utan att förut hafva varit till museum hem bjudna»,

kunde denna skyldighet naturligtvis ej fullgöras, om tjänstemannen bundes

vid daglig tjänstgöring inom nationalmuseets murar. Detsamma gällde vården

och bearbetningen af statens konstsamlingar på de kungl. lustslotten

och annorstädes, där dessa samlingar vore ställda under öfverinseende af

nationalmuseets intendent.

Intendenten hade ansett sig någorlunda utförligt böra redogöra för

allt detta för att lämna en inblick i museitjänstgöringens art och omfattning.

Af denna redogörelse syntes honom framgå, i hvad mån hinder på

grund af tjänstgöringens art förefunnes för att beträffande nationalmuseet

tillämpa ungefär enahanda bestämmelser med dem, som fastställts att. gälla

för statskontoret och arméförvaltningen.

Att sådana hinder förefunnes, ansåg intendenten ligga i öppen dag.

Dessa hinder bortfölle endast under den förutsättningen, att åt ordet »tjänsterum»

gåfves den uttryckliga definitionen att därmed menades i detta fall

det rum eller den plats, dit tjänsteman måste förlägga sitt arbete för att

statens konstsamlingar skulle motsvara sin bestämmelse.

Nämnden instämde för sin del i detta intendentens yttrande. Därvid

ansåg dock nämnden böra särskildt betonas önskvärdheten af att tjänstemännen,

i den mån museiarbetet det tilläte, vore tillstädes i museilokalerna

under de timmar, museet hölles öppet för allmänheten.

1 detta afseende ämnade nämnden — som jämlikt stadgarna hade att

i enlighet med af Kungl. Maj:t. meddelade föreskrifter bestämma de dagar

och tider, å hvilka museets samlingar skulle hållas tillgängliga för allmänheten

— så snart ökade löneförmåner kommit tjänstemän och betjäning

till godo, utfärda nya bestämmelse!1, afseende museets öppethållande under

avsnitt 52 Kontrollera mot PDF

ett ökadt antal timmar.

Behofvet af en utsträckt förevisningstid hade nämligen alltmer gjort

sig gällande. En stor del af den allmänhet, som företrädesvis skulle vilja

mera regelbundet besöka konstsamlingarna, vore genom sina göromål upptagen

hvarje söckendag till inemot kl. 3 e. in., men skulle efter detta klockslag

vara oförhindrad att besöka samlingarna, enär middagsmåltiden i allmänhet

framskjutits till eu senare timme på dagen. Frekvensen inom

museet vore om söndagarna för den. som ville taga samlingarna i närmare

betraktande, besvärande stor. Denna frekvens skulle i viss mån minskas

genom samlingarnas längre öppenhållande och på ett lämpligare sätt fördelas,

om förevisningstiden äfven på söndagar utsträcktes. Eu förlängd

förevisningstid påkallades äfven af hänsyn till de år för år allt talrikare

in- och utländska resande, som endast under några dagar uppehölle sig i

Stockholm.

I fråga om anslag till utländska resor anförde nämnden, att tjänstemännens

vetenskapliga arbete inom museet och å de kungl. lustslotten

samt deras forskningsarbete i privata konstsamlingar inom riket kräfde

(59

företagandet af utländska resor för besök på märkligare konstorter och

studier i där befintliga museer och privata konstsamlingar. Dessa studier

måste därvid bedrifvas så mycket flitigare, som tiden vore i dubbel mening

dyrbar, icke minst af det skälet, att resekostnaderna i de allra flesta fall

bestridts ur tjänstemannens egen kassa.

Det syntes nämnden knappast behöfva särskildt påpekas, huru fruktbärande

dessa tjänstemännens studieresor till utländska museer vore för nationalmuseets

samlingar, för dessas anordning och vetenskapliga bearbetning,

genom de tillfällen de erbjöde att taga del af anordningarna och forskningsresultaten

inom de museer, som ur anordningens och den vetenskapliga

bearbetningens synpunkt intoge den främsta rangen inom det moderna

museiväsendet. I all synnerhet gällde detta museerna i Tyskland, enkannerligen

Berlins och Dresdens. Få vore de museer, hvilkas tjänstemän

såsom dessas vore i tillfälle att företaga så många resor. I det fallet

hade nationalmuseets tjänstemän tyvärr icke kunnat följa med sin tid så,

som de önskat.

Visserligen disponerade nämnden genom ingeniör Gustaf M. Lamms

testamente den 13 februari 1892 för detta ändamål räntorna å ett kapital

å 10,000 kronor, hvilka räntemedel hvartannat år skulle utdelas till någon af

museets ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän för studier i utlandet.

Men när en tjänsteman eu gång fått detta resestipendium, som utginge

med omkring 900 kronor, hade han icke utsikt att med understöd

avsnitt 53 Kontrollera mot PDF

af detsamma ånyo få besöka utlandet förr än efter vid pass tio år. Detta

vore icke nog. För att kunna följa med den moderna konstens utveckling

och de nyaste resultaten af konstforskningen och m useitekniken vore

det nödvändigt, att han sattes i tillfälle att oftare besöka utlandet.

Om nationalmuseets tjänstemän gällde hvad eu medlem af bayerska

landtdagen den 14 augusti 1906 yttrat rörande det bayerska museiväsendets

reformerande: »En ofta upprepad klagan är, att museimännen resa alltför

litet. Jag delar i allo denna klagan. Jag anser det för synnerligen viktigt att

de resa mera och att äfven resestipendier gifvas dem, ty erfarenheten är hufvudsaken

för en konsthistoriker, och ögats skolning är viktigare än boklärdom».

Af anförda skäl föreslog nämnden, att till utländska studieresor för

museets tjänstemän måtte å ordinarie stat uppföras ett anslag af 1,500 kronor.

Beträffande nationalmuseets vaktbetjäning erinrade nämnden, hurusom

jämlikt beslut år 1900 aflöningen för vaktbetjaningen vid konstsamlingarna

utgjorde från början af år 1901

för 1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jämte fri bostad

och ved.....................kr. 950

1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jämte fri bostad och vedbrand,

så länge han hade skyldighet att vara boende i

nationalmuseibyggnaden (och oberäknadt ålderstillägg) . . » 800

5 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakning vid de

offentliga förevisningarna, tillhopa (oberäknadt ålderstillägg) » 4,000

till extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar.......» 1,800

Jämlikt kungl. bref den 25 maj 1900 skulle därjämte af å extra I

stat till vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella samlingar

anslagna 5,100 kronor utgå till

2 bevakningsbiträden med daglig tjänstgöring, arfvoden efter

800 kronor......................kr. 1,600

1 bevakningsbiträde med 3 dagars tjänstgöring i veckan, arfvode 375

beklädnad........................» 75

I en den 24 september 1909 daterad skrift från ordinarie vaktmästare

hade hemställts, att intendenten måtte för nämnden framhålla det för dem

ytterst angelägna i att framställning gjordes hos Kungl. Magt om skälig

löneförbättring. De hade trott sig kunna hoppas, att aflöningen skulle blifva

satt till 1,500 kronor eller samma belopp, som af 1909 års Riksdag beviljats

förste vaktmästaren vid kungl. biblioteket och de två vaktmästarna vid

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska museum).

Till stöd därför hade framhållits, att tjänstgöringen under de senaste

åren blifvit så förlängd, att de måste beräkna tjänstgöringstiden, med

måltid inberäknad, från kl. 10 f. m. till kl. 5 e. na. Fördenskull vore

avsnitt 54 Kontrollera mot PDF

det för dem numera så godt som omöjligt att, såsom förr, förskaffa sig

någon biförtjänst. Äfven den ständiga söndagstjänstgöringen lade hinder

i vägen därför.

Nämnden ansåg denna framställning vara med rättvisa och billighet

öfverensstämmande.

Under de senaste åren hade förevisningstiderna under den ljusare

årstiden ytterligare utsträckts. Såväl med hänsyn därtill som i betraktande

af önskvärdheten af att museet hölles öppet under ett ytterligare ökadt antal

timmar, fann nämnden ifrågavarande vaktmästares hemställan om aflöningens

höjande från 800 till 1,500 kronor, eller samma belopp, som fastställts

för deras vederlikar vid statens historiska museum, väl grundad.

Genom kungl. brefvet den 25 maj 1900 bestämdes, att af extra anslag

till statens konstslöjdssamlingar skulle utgå till 2 bevakningsbiträden

med daglig tjänstgöring arfvoden om 800 kronor till hvardera. Nämnden

hemställde, att dessa två bevakningsbiträden — liksom hela konstslöjdsafdelningen

— hädanefter måtte uppföras å ordinarie stat samt att dem

måtte tillerkännas samma aflöningsförmåner som de förenämnda 5 ordinarie

vaktmästarna för konstsamlingarnas bevakning eller 1,500 kronor hvardera,

då numera intet skäl förefunnes för deras kvarstående på extra stat.

Beträffande förste vaktmästaren, som vore bevakningspersonalens

förman och tillika portvakt, påpekade nämnden, att hans portvaktstjänst

toges i anspråk ej blott af nationalmuseets konstafdelning, utan äfven af

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska museum).

Enär han under öppethållandet af nationalmuseets samlingar hade

sin plats strax innanför ingången i stora porten (å fasaden), kunde han

icke samtidigt förrätta sin portvaktstjänst vid den mindre, i synnerhet af

tjänstemän och besökande i nyssnämnda akademi och statens historiska

museum mycket trafikerade, åt Skeppsholmen belägna trappuppgången utan

måste för denna sistnämnda befattnings uppehållande af egna medel anskaffa

annan person. Detta vore särskildt af betydelse under den ljusare

årstiden, då öppethållandet af samlingarna vore utsträckt.

Det syntes därför nämnden skäligt, att aflöningen för förste vaktmästaren-portvakten

— som vore bevakningspersonalens förman samt handhade

och ansvarade för uppbörden af förevisningsmedel och måste äga

kännedom om främmande språk — höjdes till ett proportionellt högre

belopp än det för ofvannämnda ordinarie vaktmästare begärda, eller till 1,750

kronor, jämte fri bostad och vedbrand utan afdrag å lönen.

Den vaktmästare, som tillika vore gårdskarl och hvilken åtnjöte förmånen

af bostad och vedbrand utan afdrag å lönen, syntes nämnden vid

avsnitt 55 Kontrollera mot PDF

nu ifrågasatta lönereglering böra likställas med de föreslagna sju andra

ordinarie vaktmästarna, d. v. s. tillerkännas eu aflöning af 1,500 kronor,

jämte fri bostad och vedbrand utan afdrag å lönen.

För öfvereldaren ansågs arfvodet, som då utgick med 750 kronor jämte

bostad och vedbrand, böra höjas till samma belopp som aflöningen till de

nyssnämnda vaktmästarna eller till 1,500 kronor, jämte fri bostad och vedbrand

utan afdrag å arfvodet.

För de 2 eldarna borde arfvodet höjas från 500 till 750 kronor

hvardera.

Anslaget till extra vaktbetjäning och till beklädnadspenningar (livréer)

utednee med 1,800 kronor å ordinarie stat. Därtill komme, jämlikt

kungl. brefvet den 25 maj 1900, å extra stat dels sammanlagdt 1,600

kronor till två bevakningsbiträden med daglig tjänstgöring vid konstslöjdsamlingen

(af nämnden nu föreslagna till uppförande å ordinarie stat), dels

375 kronor till ett bevakningsbiträde med tre dagars tjänstgöring i veckan

vid konstslöjdssamlingen, dels 75 krouor till beklädnad spenningar åt dessa

bevakningsbiträden. Ifrågavarande anslag hade, icke minst till följd

af de höjda prisen å livréer, men äfven på grund af den otta nödvändiggjorda

förstärkningen af den extra vaktbetjäningen, visat sig alldeles otillräckligt.

Enligt uppgjord beräkning borde anslaget höjas till 4,500 kronor.

Anslaget till anordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden

syntes nämnden — särskilt med anledning af de ökade

prisen på uniformspersedlarna (nattvakt vore nämligen skyldig att bära

polismans uniform) — böra bestämmas till 3,800 kronor.

Det erinrades af nämnden, hurusom till konstsamlingarna* ökande,

d. v. s. för såväl skulptur- och målnings- som handtecknings- och gravyrsamlingarna,

utginge ett reservationsanslag af 10,000 kronor, häraf* 3,000 kronor

företrädesvis borde användas till inköp af lefvande norska och danska

konstnärers arbeten.

I betraktande af de ständigt stigande prisen på konstmarknaden

oeli i synnerhet med hänsyn till svårigheten att med ett så ringa inköpsanslag

kunna förvärfva moderna utländska konstverk, särskildt målningar

och grafiska blad af betydenhet, ansåg nämnden nödvändigt, att anslaget

höjdes till 15,000 kronor, att användas utan nu gällande föreskrift angående

norska och danska konstverk, hvilken föreskrift icke ägde någon

motsvarighet i de öfriga nordiska länderna.

Till samlingarnas vård och underhåll utginge nu dels ett reservationsanslag

å 1,500 kronor för de egentliga konstsamlingarna, dels 750

kronor (af anslag på extra stat) för konstslöjdssamlingarna. I dessa hanseenden

hade emellertid på senare åren ständigt visat sig en större brist,

avsnitt 56 Kontrollera mot PDF

som täckts genom anlitande af förevisningsmedel.

Nämnden hemställde, att anslaget såsom otillräckligt måtte höjas

till 4,000 kronor, särskildt på grund af samlingarnas stora tillväxt.

Denna höjda siffra betingades dessutom af hänsyn till vård och

underhåll (restaureringar) af statens under nationalmusei intendents vård

ställda, omfattande konstsamlingar å de kungl. lustslotten, för hvilket

senare ändamål (restaureringar) ett extra anslag af 25,000 kronor utgick

med 5,000 kronor om året under tiden 1900—1904.

Till inlösen af lefvande svenska konstnärers arheten utginge nu

ett reservationsanslag af 15,000 kronor.

Då det förutvarande anslaget, 6,000 kronor, för blott elfva år sedan

höjdes till nuvarande belopp och detta anslag i högre grad än de öfriga

kunde sagas motsvara närvarande behof, hemställde nämnden, att det fortfarande

måtte utgå med 15,0U0 kronor.

Till boksamlingens ökande utginge — anförde nämnden vidare — ett

reservationsanslag af 300 kronor. Detta belopp skulle egentligen räcka såväl

till hållandet af oundgängligt nödvändiga konsttidskrifter som till inköp af

arbeten i skulpturens, målarkonstens, gravyrens och konstslöjdens historia,

nya museikataloger och handböcker af skilda slag.

Efter hvad de senaste åren gifvit vid handen, försloge beloppet numera

icke ens till subskription å alla för museiarbetet erforderliga konsttidskrifter.

För att tjänstemännen skulle sättas i tillfälle att något så när följa

med den samtida konstforskningen och museiteknikens utveckling samt

därigenom kunna på ett tillfredsställande sätt fullfölja samlingarnas veten

10—111874.

Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

skapliga bearbetande, kräfdes tillgång till ökad litteratur. Men för att en

nödtorftig sådan ökning skulle kunna vinnas, måste det nuvarande anslaget

höjas till 1,000 kronor.

För fortsatt systematiskt genomforskande samt beskrifvande och förtecknande

i erforderliga delar af vissa i statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden

den 14 januari 1905 närmare angifna, i Sverige befintliga

samlingar hade för tiden till och med år 1911 beviljats extra anslag till

belopp af 2,000 kronor om året.

Såsom efter sistnämnda år icke längre behöflig!, borde anslag i sådant

hänseende ej vidare utgå, under förutsättning af att nämndens förslag till

ny stat vunne bifall.

Anslaget till underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel samt

renhållning, utgående med 2,700 kronor, syntes nämnden böra höjas särskild!

med hänsyn till svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att för

den dittills utgående alltför knappt tillmätta dagaflöningen erhålla arbetskrafter,

som ville åtaga sig renhållningen.

avsnitt 57 Kontrollera mot PDF

Det erinrades af nämnden, att för museets uppvärmning var i 1880

års stat upptaget ett belopp af 5,000 kronor, af hvilket belopp emellertid

äfven skulle bestridas uppvärmning af bottenvåningen i museet, hvilken våning

disponerades af det under vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens

inseende ställda statens historiska museum. Sedan berörda belopp under flera

år visat sig otillräckligt, hade efter framställning från nämnden år 1903

medgifvits beloppets höjande till 6,000 kronor.

Dels till följd af den ansenliga prisstegring, som sedan dess ägt rum

å såväl ved som koks, dels till följd däraf att värmeledningen i museet

vore gammal och sliten och fördenskull ej tillräckligt effektiv utan kräfde

ökad bränslemängd, hade äfven anslaget å 6,000 kronor visat sig otillräckligt.

År 1908 hade en brist därå uppstått af 1,033 kronor; år 1909

hade bristen den 1 oktober belöpt sig till 875 kronor, hvilken brist liksom

den från år 1908 täckts genom anlitande af de s. k. förevisningsmedlen.

Då önskligt voi’e att förevisningsmedlen finge oafkortade tagas i anspråk

för fyllandet af behof, som stode i mera direkt samband med själfva konst

samlingarna, hemställde nämnden, att Kungl. Maj:t måtte — i likhet med

hvad genom kungl. bref den 9 augusti 1895 förordnats rörande uppvärmningen

af akademiens för de fria konsterna skollokaler och ämbetsrum —

förordna, att de medel, som erfordrades till anskaffning af nödiga materialier

för uppvärmning af nationalmusei konstafdelnings och statens historiska

museums lokaler i nationalmuseum, skulle, på rekvisition och mot

redovisning af chefen för nationalmusei konstafdelning inför kammarrätten,

utbetalas af statskontoret från det under riksstatens åttonde hufvudtitel

uppförda anslag till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Nämnden anhöll om proposition till 1910 års Riksdag angående ny

stat för nationalmusei konstafdelning, i enlighet med följande förslag.

Kr.

Föreståndare och chef.......................... 9 000

1 intendent............................... 5,000'')

2 intendenter....... 10,000'')

1 konservator............................. j 500

1 sekreterare.............................. 1 500

1 kamrerare......... 1,2002)

Till vikariatsersättning och arfvoden åt e. 0. tjänstemän samt skrifbiträden . 7,500

1 förste vaktmästare, tillika portvakt (jämte fri bostad och ved)...... 1,750

1 vaktmästare, tillika gårdskarl (jämte fri bostad och ved)......... 1,500

1 öfvereldare vid museibyggnaden (jämte fri bostad och ved), arfvode .... 1,500

2 eldare (ä kr. 750), arfvode....................... 1,500

7 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakande vid de offentliga förevisningarna

avsnitt 58 Kontrollera mot PDF

(ä tr. 1,500)............................. 10,500

Till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag............. 15,000

Extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar............... 4,500

Till samlingarnas vård och underhåll, reservationsanslag.......... 4,000

Till boksamlingen, reservationsanslag................... 1,000

Till nnderhåll af golf m. m. samt renhållning............... 3,000

Till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten............ 15 000

Till tjänstemäns utländska studieresor.................. 1,500

Till konstslöjdssamlingarna....................... 4,000

För anordnande af nattlig bevakning vid nationalm iisei byggnaden...... 3,800

Summa kronor 104,250

Amanuenser och extra ordinarie tjänstemän vid nationalmuseet hafva Framställning

uti en den 19 juni 1911 dagtecknad skrift hos Kung]. Maj:t gjort framställ- ^tjäZtlmän

--- vid national

'')

Efter 5 år kan lönen höjas med kr. 500 och efter 10 år med ytterligare kr. 500. museet.

2) Hvaraf kr. 300 af donationsmedel.

ning i fråga om aflöningsförmånerna för de af museets nämnd uti förenämnda

skrifvelse af den 15 oktober 1909 föreslagna »intendenterna».

Sökandena erinra till en början, hurusom nämnden hemställt, att

»föreståndarens och chefens» (nu »intendentens») löneförmåner måtte höjas

från 6,000 till 9,000 kronor samt att jämte nuvarande två amanuensbefattningar,

med en begynnelseaflöning af 3,000 kronor hvardera, en ny,

tredje dylik befattning (för konstslöjdsafdelningen) måtte upprättas. Dessa

tre sistnämnda befattningars innehafvare, förslagsvis kallade intendenter,

skulle hvar och en erhålla en begynnelseaflöning af 5,000 kronor med två

ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor.

Under erkännande att nämnden visat sig behjärta nationalmusei

tjänstemäns betryckta ställning och åt desamma sökt bereda drägligare

villkor, hafva sökandena dock uttryckt sitt beklagande, att nämnden icke

ansett sig böra taga steget fullt ut och sökt få de tre tilltänkta intendenterna

— de tre afdelningsföreståndarna — jämställda, enligt de i nyare

löneregleringar fastställda principer för andra gradens tjänster, med t. ex.

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens tre på stat uppförda antikvarier

och riksarkivets fyra förste arkivarier (»sektionschefer»), hvilka genom

nya stater af år 1909 tillerkänts en begynnelseaflöning af 5,800 kronor,

med två ålderstillägg, hvart och ett å 500 kronor.

I stället hade nämnden genom den ifrågasatta begynnelseaflöningen

5,000 kronor föreslagit en mellangrad mellan andra och första normalgraderna.

Den sistnämnda normalgraden återfunnes icke i vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademiens stat, men innehades däremot af andre

avsnitt 59 Kontrollera mot PDF

arkivarierna i riksarkivet.

Sökandena förklarade sig anse, i likhet med nämnden, att åt de

nationalmuseets chef närmast ställda intendenterna icke gärna kunde gifvas

första gradens begynnelseaflöning af endast 4,000 kronor. Efter sökandenas

förmenande vore det naturliga att hemställa om en begynnelseaflöning å

5,800 kronor, hvilket också fullt motiverades af de föreslagna intendenternas

ställning till chefen, deras kvalifikation och tjänsteåligganden.

Jämförde man nationalmusei nuvarande amanuensers löneförhållanden

med de forna amanuensernas vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

— den institution, som närmast vore att likställa med national

musei konstafdelning — vore det visserligen sant, att de senares begynnelseaflöning

(4,000 kronor) var 1,000 kronor högre än de förras.1)

En höjning till 5,800 kronor för nationalrnusei tilltänkta intendenter

skulle därför onekligen beteckna ett något större språng än mellan bemälda

akademis forna amanuensers och nuvarande antikvariers begynnelseaflöningar.

Att nationalrnusei amanuensers begynnelseaflöningar i 1880 års stat

sattes 1,000 kronor lägre än hvad i akademiens stat af år 1876 upptagits

för dess amanuenser, ansågo sökandena främst bero därpå, att nationalrnusei

konstafdelning då (år 1880), i motsats till akademien med dess anor från

1600-talet, var ett nytt verk, som endast långsamt kunde arbeta sig fram

till erkännande af att vara af den stora estetiska och kulturhistoriska

betydelse, som numera tillerkändes dylika institutioner i utlandets kulturstater.

Nationalmuseet hade då icke heller ännu på långt när nått

den storartade utveckling, som det sedan dess vunnit, och ägde då ej

heller ännu den rent praktiska betydelse, som det numera i många hänseenden

hade.

Då sökandena ansett sig böra framhålla äfven nationalmuseets kulturhistoriska

betydelse, tänkte de, för att taga blott ett exempel, på museets

betydelse för det allt lifligare ikonografiska studiet.

I detta hänseende erbjöde museets ständigt växande porträttsamling

(graverade porträtt såväl som reproduktioner af målade och skulpterade)

och Gripsholms under museets intendent ställda porträttgalleri — veterligen

det nummerstarkaste i världen — ett mycket rikhaltigt material,

hvars bearbetande och tillhandahållande numera upptoge en god del af

tjänstemännens tid. Af hvilken vikt denna sida af museets verksamhet

vore, framginge bland annat däraf, att museets porträttsamlingar lämnade

illustrationsmaterialet till de flesta i vårt land utkommande historiska arbeten

af skilda slag.

Såsom bevis på, huru långsamt insikten om betydelsen af konstforskningen

avsnitt 60 Kontrollera mot PDF

vid ett museum sådant som nationalmuseet arbetat sig fram, anförde

sökandena, att vid nationalmuseibyggnadens inredande icke anordnades

fullt användbara rum för alla tjänstemännen. Somliga måste nämligen *)

*) Akademiens amanuenser åtnjöto dock ej ålderstillägg.

arbeta i rum, där den besökande allmänbeten cirkulerade, något som delvis

ägde rum än i dag.

Ett annat ännu mer belysande drag syntes sökandena vara, att i

1880 års i detta hänseende ännu gällande stat anslaget till nationalmuseets

bibliotek sattes till blott 300 kronor, en summa som i våra dagar ingalunda

räckte ens till hållandet af de för museiverksamhetens rätta bedrifvande

allra oundgängligaste tidskrifterna; till konstvetenskapliga arbeten

af annat slag förslog den icke alls. • I detta hänseende kunde det tilläggas,

att just bristen på modern vetenskaplig facklitteratur hittills omöjliggjort

utgifvande af en kritisk katalog öfver skulptursamlingen.

Det nyssnämnda förhållandet vore så mycket mer att beklaga, som

nationalmusei tjänstemäns vetenskapliga verksamhet omfattade så vidt skilda,

hvar för sig betydelsefulla specialiteter som konstarkeologi och skulpturens

historia, äldre och nyare målningshistoria, ikonografi, handtecknings- och

gravyrkännedom, konstslöjdstudier af alla arter, o. s. v., hvilka alla specialiteter

i utlandet oupphörligt behandlades af en ständigt allt rikare litteratur af

fackmässigt hållna arbeten, af hvilka blott ett försvinnande fåtal lyckades

leta sig fram till nationalmuseum.

Det kunde visserligen invändas — anförde sökandena — att nationalmusei

konstafdelnings verksamhet i fråga om rent svenska föremål vore

mindre omfattande än vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens och

att den kräfde ett mindre antal tjänstemän än andra s. k. litterära verk.

Med fog kunde det dock enligt sökandenas förmenande sägas, att tjänstebefattningarna

vid nationalmusei konstafdelning ställde fullt ut lika stora

fordringar på sina innehafvares utbildning och kompetens som motsvarande

platser inom liknande institutioner.

Enligt § 24 i gällande stadgar kräfdes för att till amanuens vid

nationalmuseum anmälas eller till extra ordinarie amanuens antagas att antingen

genom aflagd akademisk examen, utgifna litterära arbeten eller på annat

sätt hafva ådagalagt grundliga insikter i estetiska och konsthistoriska ämnen.

En tjänsteman vid nationalmusei konstafdelning behöfde emellertid

vara förtrogen icke blott med konstens historia utan äfven med närstående

historiska discipliner. lian måste vidare resa mycket och ofta för att i

gallerierna direkt följa den nyare konstforskningens resultat, för att hålla

avsnitt 61 Kontrollera mot PDF

sig ä jour med det moderna museiväsendets utveckling och för att, genom

så att säga oupphörlig »träning», lära sig att se och att skärpa sin blick

för det konstnärligt äkta (till skillnad från det oäkta), hvilket vore det

allra första villkoret för ett framgångsrikt museiarbete.

För att kunna rätt tillgodogöra sig sina resor behöfde han omfattande

språkkunskaper, hvilka äfven kräfdes för att på nöjaktigt sätt

kunna besvara förfrågningar af museet besökande främlingar af olika

nationaliteter och för att kunna sköta den vidlyftiga korrespondensen med

utlandets konstforskare — en brefväxling, som vore i stadig tillväxt, något

som brefsamlingen nogsamt utvisade.

Enligt § 6 i stadgarna ålåge det visserligen amanuens att, under

intendentens öfverinseende, vårda och bearbeta blott en af samlingarnas

hufvudafdelningar, men enligt samma § skulle han, när behofvet så påkallade,

också vara beredd att deltaga i arbeten inom annan afdelning än

den, vid hvilken han vore anställd. Han finge sålunda icke vara främmande

för något af de olika specialfack, museet inrymde.

Hvad sökandena anfört utgjorde enligt deras förmenande tungt vägande

skäl för att de tilltänkta intendenterna vid nationalmuseets konstafdelning

borde i löneförmåner jämställas med vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademiens antikvarier och öfriga tjänstemän i andra lönegraden.

Därtill komine ock — fortsatte sökandena — det kanske allra viktigaste

skälet, att nämligen nationalmusei konstafdelning, genom att erbjuda

sina tjänstemän lägre löneförmåner än närstående institutioners, för sig

minskade möjligheten att draga till sig de bästa och för museiarbetena

lämpligaste krafterna, då löneförmånernas storlek på grund af de höga

lefnadskostnadeima, som hade en bestämd tendens att år för år ytterligare

stiga, alltid skulle komma att spela en betydelsefull roll, när det för en

ung man gällde att bestämma sin lefnadsbana.

Sökandena hemställde fördenskull, att i nationalmusei nämnds förslag

af den 15 oktober 1909 till ny stat för nationalmusei konstafdelning

den ändring måtte vidtagas, att såsom begynnelseadöning för de tre tilltänkta

intendenterna upptoges 5,800 kronor med två ålderstillägg, hvartdera å 500

kronor, efter resp. 5 och 10 år, eller samma aflöning som tillkomme antikvarierna

vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Mtionairnusei Genom kungl. remiss den 28 juni 1911 anbefalldes nationalmuseets

nämnd nämnd att afgifva underdånigt utlåtande med anledning af nyssberörda

*/71911. framställning.

Uti sitt den 1 juli 1911 afgifna utlåtande anförde nämnden följande.

Visserligen ansåg sig nämnden i sin skrifvelse den 15 oktober 1009

avsnitt 62 Kontrollera mot PDF

vid jämförelse med vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens nya

stat böra stanna vid att för de tilltänkta tre intendenterna vid nationalmuseum

föreslå en begynnelseaflöning af 5,0o0 kronor, i tanke att en

sådan mellangradsaflöning skulle hafva större utsikt att vinna framgång

än det högre beloppet 5,800 kronor.

S'' dan dess hade emellertid till nämndens kännedom kommit, att

inom Riksdagen den principen allt mer gjort sig gällande, att sådana

mellangradsaflöningar icke gärna borde fastställas.

Enär det dock enligt nämndens åsikt skulle vara synnerligen beklagligt,

om ett förkastande af nämndens förslag om en mellangradsaflöning

af 5,0o0 kronor skulle hafva till följd, att de tre intendenternas begynnelseaflöning

sattes så lågt som till 4,000 kronor, fann nämnden sig böra, i

hufvudsak instämmande uti hvad ofvanbeinälda sökande i sin underdåniga

skrift anfört, på det varmaste tillstyrka nådigt bifall till deras hemställan,

att i nämndens den 15 oktober 1909 afgifna förslag om ny stat

för nationalmuseum begynnelseaflöningen för de tre intendenterna måtte

ändras till 5,800 kronor, med två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor,

efter resp. 5 och 10 år.

Ku"o'''' i9ii''ss Sökandenas ofvanberörda framställning och nämndens däröfver afgifna

utlåtande hafva genom kungl. remiss den 10 juli 1911 öfverlämnats

till kommittén för att, i samband med nämndens underdåniga framställning

af den 15 oktober 1909 om ny stat för nationalmusei konstafdelning,

tagas i öfvervägande vid fullgörande af kommitténs uppdrag beträffande

nationalmuseum.

Uti skrifvelse till Konungen den 6 oktober 1911 har nationalmuseets Framställning

intendent gjort framställning om beredande af ytterligare bevakning vid och /l0nc!thnai-an

inom nationalmuseet. museets in•

tendent.

Han erinrade därvid, att i synnerhet under de senaste åren framställningar

ansetts böra göras rörande vidtagandet af mera effektiva säkerhetsåtgärder

till skyddande af de staten tillhöriga dyrbara konstsamlingar,

som förvarades i museet. Sedan nödiga medel anvisats för ändamålet,

hade också sådana åtgärder kunnat genomföras. Men om också hvad som

dittills gjorts kunnat på goda grunder anses vara tillräckligt betryggande,

hade sedermera timade händelser i den utländska museivärlden visat, att

så icke vore förhållandet, utan att ytterligare åtgärder måste vidtagas.

Dessa åtgärder skulle gälla såväl den yttre som den inre bevakningen.

Med afseende å den yttre bevakningen fästade intendenten uppmärksamheten

därå, att efter öppnandet af nationalmuseum år 1866 två

militärposter voro utsatta vid museibyggnaden till skydd för samlingarna,

avsnitt 63 Kontrollera mot PDF

den ena posten vid hufvudfasaden och den andra vid den mot inuseiparken

vettande sidan. Dessa vaktposter hade emellertid indragits från

den 1 april 1897. Sedan med anledning däraf hos kommendanten i

Stockholm gjorts framställning att, därest hinder mötte att låta ifrågavarande

militärpostering kvarstå under sommaren, densamma åter måtte

utsättas åtminstone under den mörkare årstiden, hade nationalmusei nämnd

från öfverkommendanten erhållit det svar, att berörda postering »åtminstone

ej för närvarande komme att åter utsättas».

På grund däraf samt med anledning af de oroande inbrottsstölder,

som då nyligen ägt rum i hufvudstaden, hade intendenten år 1904 i

skrifvelse till öfverintendentsämbetet anmält, att närmast med hänsyn till

nationalmusei byggnadens läge på en jämförelsevis isolerad plats, där trafiken

särskildt nattetid vore mycket obetydlig och faran för inbrott därför så

mycket större, vissa ökade säkerhetsåtgärder måste vidtagas till skydd mot

inbrott och stölder i museibyggnaden.

I enlighet med öfverintendentsämbetets förslag hade intendenten

sedermera uti underdånig skrifvelse den 14 mars 1907 framhållit, att

enklast vore att två militärposter ånyo utsattes vid museibyggnaden.

Detta kom dock icke att ske. I stället blef i enlighet med ett af inten

—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXll.

denten alternativt framlagdt förslag framställning gjord vid 1908 års

riksdag om förhöjning af anslaget å extra stat för anordnande af nattlig

bevakning vid nationalmuseibyggnaden, hvilket äfven af Riksdagen beviljades.

De åtgärder, som med anledning däraf vidtogos, hade hittills betraktats

såsom tillräckliga. På senaste tiden hade emellertid i utlandet

tiinat tilldragelser — dj ärfva och uppseendeväckande museistölder och

våldsdåd särskildt å taflor — som gifvit osökt anledning att taga i förnyadt

öfvervägande, huruvida icke, med hänsyn till de upprepade och allt

djärfvare attentat, för hvilka museisamlingar i våra dagar vore föremål,

ytterligare säkerhetsåtgärder vore behöfliga för nationalmuseet. Intendenten

ansåg, att så otvifvelaktigt vore fallet.

Han anhöll fördenskull uti sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober

1911, att två militärposter ju förr desto hellre måtte utsättas vid nationalmuseibyggnaden

— liksom fallet vore vid riksbanken och andra statens

byggnader — till skydd mot ständigt växande faror för oskattbar och

oersättlig statsegendom.

Hvad den inre bevakningen beträffade, framhöll intendenten följande.

Senare tiders museihistoria visade, att i allmänhet tafvelsamlingarna

vore mest utsatta för skadegörelse.

I konstslöjdssamlingar vore föremålen till allra största delen utställda

avsnitt 64 Kontrollera mot PDF

i glasmontrer, likaså mindre föremål i skulptursamlingar, så att

dylika samlingar därigenom vore jämförelsevis skyddade. Taflor däremot

hade i derå utländska museer i synnerhet på de sista åren mer än en

gång varit utsatta för åverkan eller till och med bortstulits. Nationalmuseet

kunde skatta sig lyckligt att hittills hafva undgått sådana olyckor. »Men»

— sä^er intendenten — »tiden är ond och fordrar att allt strängare försiktighetsmått

vidtagas.»

Hittills hade, enligt hvad han vidare anförde, extra vaktbetjäning

i fall af behof inkallats af intendenten. Ersättning till sådan tillfällig

betjäning hade jämlikt § 23 i de för museet gällande stadgar bestridts

af förevisningsmedel, där anslaget för samlingarnas vård och underhåll

varit för ändamålet otillräckligt. Men allteftersom samlingarna ökats,

hade förevisningsmedlen måst alltmera tagas i anspråk för själfva vården

och underhållet af de olika föremålen i samlingarna, och så syntes äfven

blifva fallet för framtiden. Att af dessa medel fortfarande aflöna ökad

extra vaktbetjäning ansåg intendenten i längden icke möjligt.

Tafvelsamlingen i nationalmuseet vore inrymd i tillsammans 5 större

salar, 4 mindre rum och 20 små kabinett. Samtliga dessa lokalers bevakning

utgjordes af två ordinarie vaktmästare med sex dagars tjänstgöring

i veckan och två extra med tre dagars tjänstgöring. Under nuvarande

förhållanden vore denna bevakning för fåtalig.

CJ Ö

Intendenten hemställde fördenskull, såsom tillägg till museinäinndens

förslag af den 15 oktober 1909 till ny stat för nationalmuseum, att i

staten måtte upptagas ytterligare tre ordinarie vaktmästare för samlingarnas

bevakning, med aflöningsförmåner i enlighet med nämndens berörda

förslag.

Då ny stat icke skulle kunna tillämpas förr än år 1913, men

för tafvelsamlingens tryggande mot åverkan det vore i hög grad önskvärdt,

att redan under år 1912 bevakningen i densamma ökades, anhöll

intendenten, att på extra stat redan för år 1912 eller på sätt Kungl.

Maj:t eljest kunde finna lämpligt måtte anvisas till aflöning åt ytterligare

tre vaktmästare med daglig tjänstgöring å nationalmuseet ett belopp motsvarande

hvad som under år 1911 utginge för sådan vaktbetjäning eller

3,600 kronor.

Intendentens, nyssberörda skrifvelse har af nationalmusei nämnd Skrifvelse "äo

med skrifvelse af den 6 oktober 1911 öfverlämnats till Kungl. Maj:t, hvar -nationalmusei

vid nämnden tillstyrkt bifall till hvad intendenten föreslagit såväl rörande namndmilitärposters

utställande vid museibyggnaden som med afseende på förslaget

om betjäningens ökande.

Genom kungl. remiss den 16 oktober 1911 har intendentens nyss- Kung!, remiss

avsnitt 65 Kontrollera mot PDF

berörda framställning jämte nämndens sist omförmälda skrifvelse öfver- 18/10 1911''

lämnats till kommittén för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af

kommitténs uppdrag, såvidt anginge nationalmuseum.

Utvecklingen

af statens

konstsamlingar

m. m.

Kommitténs förslag.

Under de ruer än trettio år, som förflutit sedan vid 1880 års riksdag

stat antogs för nationalmuseum, hafva icke blott statens konstsamlingar

väsentligt ökats utan äfven allmänhetens intresse för dessa sainlingar

i hög grad stegrats.

Till belysande häraf har kommittén ansett sig böra meddela vissa,

delvis approximativa uppgifter angående förhållandena dels år 1878, då det

förslag afgafs, som låg till grund för 1880 års lönereglering, och dels vid

slutet af år 1911.

Omfattningen af statens konstsamlingar.

Antal nummer.

År 1878.

År 1911.

Ökning.

A. Samlingar tillhörande nationalmuseets konstaf- delning.

Skulptursamlingen (iiiber. samlingar af antika vaser och af

egyptiska fornlämningar)...............

2,229

4,186

1,957

Målningssamlingen...................

1,736

6,772

5,036

Handtecknings- och gravyrsamlingarna..........

98,000

139,540

41,540

Konstslöjdssamlingen..................

5,923

14,260

8,337

Tillhopa

107,888

164,758

56,870

B. Å de kungl. lustslotten förvarade samlingar,

ställda under öfverinseende af intendenten vid na- tionalmuseum.

Skulpturer och målningar................

2,692

2,747

Summa

110,580

167,505

56,925

Antalet besökande vid nationalmuseets konstafdelning beräknades år

1878 till omkring 104,000; för år 1911 bar antalet beräknats till omkring

210,000.

Ur handtecknings- och gravyrsamlingarna tillhandahöllos för studier

år 1878 endast 177 nummer. Under år 1911 hafva för studier tillhandahållits

1,625 nummer; i och för fotografering för illustrationsändamål hafva

utlånats 246 nummer, hvarjemte för ett Parisbiblioteks räkning fotograferats

flertalet franska handteckning^.

A konstslöjdsafdelningen hafva för studier och kopiering under år

1911 tillhandahållits 862 nummer.

Såsom framgår af dessa sammanställningar har sedan år 1878 antalet

nummer i statens konstsamlingar ökats med öfver 50 %. De besökandes

antal har sedan nämnda tidpunkt mer än fördubblats. Antalet ur handtecknings-

och gravyrsamlingarna tillhandahållna nummer har vuxit i alldeles

särskildt hög grad; jämförelsen visar i detta hänseende, att mer än

10 gånger så många nummer utlämnats under år 1911 som år 1878.

Oaktadt den stora utveckling, nationalmuseets konstafdelning har att

uppvisa, hafva likväl efter det 1880 års stat trädt i kraft ordinarie befattningshafvarna

vid museet icke i vidare mån ökats än att jämlikt beslut

avsnitt 66 Kontrollera mot PDF

vid 190o års riksdag vissa vaktmästarbeställningar omförts från arfvodesbefattningar

till ordinarie tjänster.

Att under sådana förhållanden behof af ytterligare ordinarie arbetskrafter

vid museet gjort sig gällande, måste anses fullt rimligt och naturligt.

A gällande stat för nationalmuseet äro uppförda följande särskilda Befattningar.

befattningar, nämligen: en intendent, två amanuenser, en konservator,

hvilken emellertid endast åtnjuter arfvode, en förste vaktmästare, tillika

portvakt, en vaktmästare, tillika gårdsdräng, och fem vaktmästare äfvensom

en öfvereldare (med arfvode) och två eldare (likaledes med arfvode).

Enligt gällande stadgar åligger det intendenten i främsta rummet Chef.

tillse, att nationalmuseets konstafdelning motsvarar sin bestämmelse, näm

ligen att vara en för vetenskapliga ändamål och konstodlingens främjande

verksam anstalt.

Intendenten är Kungl. Maj:t ansvarig för samlingarnas noggranna

vård och göromålens jämna gång.

Det tillkommer honom enligt stadgarna:

att vara föredragande i nationalmusei nämnd, för densamma anmäla

de gåfvor eller testamenten, som kunna göras till museet, framlägga förslag

till inköp af konstverk eller till restauration af sådana äfvensom i öfriga

frågor, hvilkas afgörande tillhör nämnden eller öfver hvilka nämnden

bör yttra sig, innan desamma ingå till Kungl. Maj:t, samt vidtaga de åtgärder,

som i anledning af nämndens beslut erfordras;

att antaga nödigt biträde för kamrerargöromålens bestridande, så

ock öfvereldare och eldare, portvakt och öfriga betjänte;

att hafva tillsyn öfver samtliga vid museets konstafdelning anställda

ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt betjänte, leda och mellan

dem fördela de för konstafdelningens ändamål nödiga arbeten samt vaka

öfver dessas behöriga verkställande;

att bestämma om samlingarnas ordnande och konstverkens ändamålsenliga

uppställning inom de för dem anvisade lokaler;

att efter samråd med vederbörande amanuens bestämma om bokinköp;

att

handhafva den ekonomiska förvaltningen, bestämma arfvodcn för

de extra ordinarie tjänstemännen, ombesörja inköp af brännmaterial, bohagsting

o. d. samt ansvara för redovisningen af de för museet anslagna

medel;

att vårda den lösa och fasta egendom, som jämte konst- och boksamlingarna

må tillhöra museet, samt att särskildt öfvervaka lokalernas

renhållning, uppvärmning och tillbörliga säkerhet mot inbrott och eldfara;

att vaka öfver ordningens upprätthållande inom museilokalerna och

för detta ändamål utfärda en tjänstestadga för betjäningen;

att inom mars månad hvarje år till Kungl. Maj:t afgifva berättelse

avsnitt 67 Kontrollera mot PDF

angående konstsamlingarnas tillväxt och förvaltning under det förflutna

året, äfvensom inom föreskrifven tid till kammarrätten insända redovisning

för de till museets disposition ställda medel; samt

att beträffande nya anordningar och sådana förekommande angelägenheter,

hvilka icke enligt stadgarna kunna afgöras af intendenten eller

museinämnden, göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Förutom bestridande af sålunda angifna göromål åligger det enligt

stadgarna intendenten att efter eget val vårda och bearbeta en af samlingarnas

hufvudgrupper, vare sig de förenade handtecknings- och gravyrsamlingarna

eller de öfriga samlingarna af konstföremål.

Enligt hvad nationalmusei nämnd i sin skrifvelse den 15 oktober

1909 meddelat, har den nuvarande intendenten emellertid efter sitt tillträde

till befattningen fortfarit att — med biträde af en extra ordinarie

tjänsteman — vårda och bearbeta konstslöjdssamlingen, som han förut såsom

amanuens närmast förestått, hvaremot den ene af de bägge amanuenserna

har närmaste vården af skulptur- och inålningssamlingarna och den andre

amanuensen den närmaste vården af handtecknings- och gravyrsamlingarna.

Under intendentens öfverinseende äro jämväl ställda de staten tillhöriga

samlingarna af konst- och konstindustriföremål å Drottningholms,

Gripsholms, Rosersbergs, Haga, Ulriksdals och Strömsholms slott samt i

offentliga inrättningar i Stockholm befintliga konstverk, för så vidt de ej

äro ställda under annan myndighets vård.

Uti museinämndens omförinälda framställning den 15 oktober 1909

har framhållits, att intendentens arbete vore af synnerligen omfattande,

maktpåliggande och ansvarsfull natur och att han till museiinstitutionen

intoge samma ställning, som riksantikvarien, riksarkivarien, riksbibliotekarien

och öfverintendenten i dennes egenskap af chef för öfverintendentsämbetet

intaga till sina respektive institutioner.

Under erinran hurusom enligt gällande stadgar det ålåge intendenten

att — jämte utöfvandet af chefsgöromålen — själf vårda och bearbeta

en af hufvudgrupperna i museets samlingar, har nämnden gifvit uttryck

åt den uppfattningen, att sistnämnda åliggande ej vidare låter sig

förenas med utöfningen af de ökade chefsgöromålen.

Nämnden har fördenskull hemställt om inrättande af en ny ordinarie

tjänstemannabefattning, åt hvars innehafvare skulle uppdragas den närmaste

vården af museets konstslöjdsafdelning.

Enligt nämndens förslag skulle alltså särskilda afdelningsföreståndare

finnas för hvar och en af museisamlingarnas nuvarande tre hufvudgrupper,

nämligen skulptur- och målningsafdelningen, handtecknings- och gravyrafdelningen

avsnitt 68 Kontrollera mot PDF

samt konslöjdsafdelningen, och chefen följaktligen kunna befrias

från åliggandet att i första hand vårda och bearbeta en af samlingarnas

hufvudgrupper.

En sådan anordning synes kommittén af verkligt behof påkallad.

De i öfrigt med chefsbefattningen vid nationalmuseet förenade göromålen

hafva nämligen numera erhållit den omfattning, att befattningens innehafvare

endast i ringare mån lärer vara i tillfälle att ägna sig åt de

åligganden, som skulle tillkomma honom i egenskap af afdelningsföreståndare.

Å andra sidan göra samlingarnas tillväxt och de alltmer ökade

kraf, som ställas på afdelningsföreståndarna, det oundgängligen nödigt att

dessa kunna ägna hela sin arbetstid åt de dem närmast anförtrodda samlingarnas

vård och bearbetning.

Varder chefen för nationalmuseet befriad från det närmaste ansvaret

för någon viss afdelning af samlingarna, bör det dock enligt kommitténs

mening åligga honom att, i all den man hans tid det medgifver, personligen

deltaga i arbetet med samlingarnas vård och bearbetande.

Vidkommande aflöningen till nationalmuseets chef torde böra erinras,

att densamma år 1880 bestämdes till samma belopp (6,000 kronor),

som då tillkom riksantikvarien.

Nationalmusei nämnd har uti sin framställning den 15 oktober

1909 anfört, att, då aflöningarna för riksantikvarien, riksarkivarien och

riksbibliotekarien genom beslut vid 1909 års riksdag beståmts till 9,000

kronor, rättvisa och billighet syntes fordra, att äfven för nationalmuseets

chef aflöningsförmånerna sattes till samma belopp.

Det synes ock kommittén, att någon anledning ej förefinnes att för

nationalmuseets chef föreslå andra aflöningsförmåuer ån dem som år 1909

fastställts för de nyss nämnda tre institutionscheferna.

Rörande frågan om chefens framtida benämning yttrar sig kommittén

i det följande.

Såsom redan bill vit antydt, skulle enligt kommitténs mening utöfver Afdelningsde

nuvarande två befattningarna såsom afdelningsföreståndare (amanuenser) ^%a^n

behöfva inrättas ytterligare en sådan tjänst.

Amanuens åligger enligt gällande stadgar:

att under intendentens öfverinseende vårda och bearbeta en af samlingarnas

hufvudafdelningar samt afgifva förslag till dess fullständigande;

att i tur och ordning, som af intendenten bestämmes, biträda vid

de offentliga förevisningarna och därvid gå den besökande allmänheten

tillhanda med upplysningar; samt

att, när behofvet så påkallar, deltaga jämväl i arbeten inom annan

afdelning än den, vid hvilken han är anställd.

Den ene af amanuenserna är skyldig att, på uppdrag af intendenten,

öfvertaga värden af museets boksamling och hålla de däröfver nödiga

avsnitt 69 Kontrollera mot PDF

förteckningar. Likaledes kan intendenten åt en af amanuenserna uppdraga

att vårda och hålla förteckning öfver museets utställningsmateriel och

öfriga bohag.

Därjämte hafva amanuenserna att under intendentens öfverinseende

biträda vid vård och bearbetning af statens konstsamlingar å de kungl.

lustslotten.

I öfrigt åligger det amanuenserna, likasom öfriga vid konstsamlingarna

anställda tjänstemän:

att inhämta noggrann kännedom om föremålen i de samlingar, vid

hvilka de tjänstgöra;

att, hvar och en på sitt område, uppmärksamt följa den konsthistoriska

vetenskapens utveckling för att därigenom främja ändamålet med

nationalmusei konstafdelning; samt

att söka vinna kännedom om inom landet befintliga konstverk och

konstslöjdsalster af värde och så vidt möjligt ägna uppmärksamhet däråt,

att sådana ej blifva utförda ur landet utan att förut hafva varit hembjudna

till museet.

För att kunna utnämnas till amanuens fordras, att vederbörande

antingen genom aflagd akademisk examen, utgifna litterära arbeten eller

på annat sätt ådagalagt grundliga insikter i estetiska och konsthistoriska

ämnen.

12—111874. Löner egl er ing slcommitténs bet. XXXII.

I aflöningshänseende äro amanuenserna vid nationalmusei konstafdelning

att hänföra till tjänstemän af l:a lönegraden vid centrala ämbetsverk

enligt äldre aflöningstyp. Aflöningen är nämligen bestämd till 3,000

kronor, hvartill kunna komma två ålderstillägg å 500 kronor efter resp.

5 och 10 år.

Med hänsyn till de åligganden, som tillkomma ifrågavarande amanuenser

i egenskap af afdelningsföreståndare, samt de kvalifikationer i

vetenskapligt hänseende och de kraf i öfrigt, som numera torde böra ställas

på dessa tjänstemän, lärer det icke kunna anses möjligt att bibehålla dem

i l:a lönegraden äfven med den förhöjning i aflöning, som vid reglering

skulle tillkomma befattningshafvare i nämnda lönegrad.

Det torde i sådant hänseende böra erinras, hurusom afdelnings- eller

gektionsföreståndarna i riksarkivet och kungl. biblioteket samt antikvarierna

vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska museum)

enligt de år 1909 fastställda nya staterna för nämnda institutioner åtnjuta

den aflöning, som är bestämd för tjänstemän i 2:a normalgraden vid centrala

ämbetsverk.

Uti den framställning, som den 19 juni 1911 afgifvits af amanuenser

och extra ordinarie tjänstemän vid nationalmuseet, har framhållits,

att tjänstebefattningarna vid nationalmusei konstafdelning ställde

fullt ut lika stora fordringar på sina innehafvares utbildning och kompetens

som motsvarande platser inom liknande institutioner.

Det erinrades vidare, hurusom enligt gällande stadgar kräfdes för att

avsnitt 70 Kontrollera mot PDF

anmälas till amanuens vid nationalmuseet eller antagas till extra ordinarie

amanuens därstädes att antingen genom aflagd akademisk examen, utgifna litterära

arbeten eller på annat sätt hafva ådagalagt grundliga insikter i estetiska

och konsthistoriska ämnen. En tjänsteman vid nationalmusei konstafdelning

behöfde emellertid vara förtrogen icke blott med konstens historia

utan äfven med närstående historiska discipliner. Han måste därjämte resa

mycket och ofta för att i gallerierna direkt följa den nyare konstforskningens

resultat, för att hålla sig i jämnhöjd med det moderna museiväsendets

utveckling och för att lära sig att se och att skärpa sin blick för

det konstnärligt äkta (till skillnad från det oäkta).

För att kunna rätt tillgodogöra sig sina resor behöfde han, säges

det i nämnda framställning, omfattande språkkunskaper, hvilka äfven kräfdes

för att han på nöjaktigt sätt skulle kunna besvara förfrågningar af

museet besökande främlingar af olika nationaliteter och för att han skulle

kunna sköta den vidlyftiga korrespondensen med utlandets konstforskare —

en brefvexling, som vore i stadig tillväxt, något som brefsamlingen nogsamt

utvisade.

Enligt stadgarna ålåge det visserligen amanuens att, under intendentens

öfverinseende, vårda och bearbeta blott eu af samlingarnas hufvuaafdelningar,

men det vore ock föreskrifvet att, när behofvet så påkallade, han skulle

vara beredd att deltaga i arbeten inom annan afdelning än den, vid hvilken

han vore anställd. Han finge sålunda icke vara främmande för något

af de olika specialfack, museet inrymde.

Såsom det måhända viktigaste skälet att i aflöningshänseende likställa

nationalmuseets afdelningsföreståndare med motsvarande befattningshafvare

vid liknande institutioner har uti den ifrågavarande framställningen blifvit

framhållet, att nationalmusei konstafdelning, genom att erbjuda sina tjänstemän

lägre löneförmåner än närstående institutioners, för sig minskade

möjligheten att draga till sig de bästa och för museiarbetena lämpligaste

krafterna, då löneförmånernas storlek alltid skulle komma att spela en

betydelsefull roll, när det för en ung man gällde att bestämma sin lefnadsbana.

Då numera allmänt torde erkännas den störa betydelse icke blott i

vetenskapligt och konstnärligt hänseende utan äfven ur uppfostrans synpunkt,

som bör tilläggas institutioner af den art, som nationalmusei

konstafdelning företräder, och då därjämte det intresse, som från allmänhetens

sida visas samlingar af nu ifrågavarande slag, befunnits alltjämt

vara i stigande, synes det kommittén vara af vikt, att nationalmuseets

konstafdelning må kunna försäkra sig om verkligt dugande krafter såsom

avsnitt 71 Kontrollera mot PDF

afdelningsföreståndare.

Kommittén har fördenskull ansett sig böra — i öfverensstämmelse

med hvad nationalmusei nämnd ock i sitt utlåtande den 1 juli 1911 tillstyrkt

— föreslå, att aflöningsförmånerna för nämnda tjänstemän bestämmas

till enahanda belopp, som blifvit tillerkända antikvarierna vid vitteihets ,

historie- och antikvitetsakademien samt förste bibliotekarierna i kungl.

biblioteket och förste arkivarierna i riksarkivet.

I detta sammanhang torde äfven böra upptagas spörsmålet om benämningen

å ifrågavarande befattningshafvare vid nationalmuseets konstafdelnin<*.

Lika med nationalmusei nämnd har kommittén ansett den nuvarande

titeln »amanuens» lämpligen böra utbytas mot »intendent». Denna sistnämnda

titel har redan antagits för afdelningsföreståndare vid nordiska

museet och Göteborgs museum.

Därest kommitténs förslag i nyssberörda hänseende vinner bifall, bör

gifvetvis chefen för nationalmuseet erhålla annan titel, förslagsvis den

som tillkommer chefen för öfverintendentsämbetet, eller öfverintendent.

Konservatorn har enligt gällande stadgar för nationalmuseets konstafdelning

till åliggande:

att yttra sig i frågor af konstnärligt-teknisk art, hvilka bero på intendentens

eller nämndens afgörande;

att biträda intendenten vid besiktningar af konstverk äfvensom vid

upprättande af förslag till restaurationsarbeten samt att, när sådana blifvit

af nämnden beslutade, öfvervaka deras verkställande;

att efter anmälan ombesörja fernissningar och sådana mindre rengöringsarbeten

å konstföremål, som påkallas för deras lämpliga skötsel och

förevisning;

att öfvervaka nödiga verkställighetsåtgärder vid konstföremåls mottagande

eller afsändande;

att yttra sig i frågor rörande sökt tillåtelse för konst- och konstslöjdsidkare

att kopiera konstverk i museets samlingar samt att med råd

och anvisningar tillhandagå dem, som erhållit sådan tillåtelse;

att för sådant ändamål närvara i museet å vissa bestämda timmar

åtminstone tre dagar i veckan, samt i öfrigt då särskilda göromål sådant kräfva.

Konservatorns åligganden med afseende å konstverks vård m. in.

omfatta jämväl, enligt hvad museets nämnd meddelat, de staten tillhöriga,

under intendentens öfverinseende ställda konstsamlingarna å de kungl.

lustslotten in. in.

Enligt gällande ordinarie stat åtnjuter konservatorn ett årligt arfvode

af 1,200 kronor.

För andra restaureringsarbeten än de ofvannämnda mindre konserveringsarbetena

åtnjuter konservatorn särskild ersättning. Af museimedel

har han sålunda uppburit år 1909 425 kronor, år 1910 645 kronor och

år 1911 455 kronor.

Därjämte har konservatorn erhållit rätt att utan ersättning få begagna

avsnitt 72 Kontrollera mot PDF

ateljé i nationalmuseibyggnaden, där han i mån af tid och mot

särskild ersättning har utfört arbeten äfven för andra institutioner samt

privata personer.

Uti sin framställning af den 15 oktober 1909 har museinämnden

hemställt, att arfvodet till konservatorn måtte på grund af de ökade lefnadskostnaderna

höjas till 1,500 kronor.

Vid den provisoriska lönereglering, som på grund af beslut vid

1910 och 1911 årens riksdagar vidtagits beträffande vissa befattningshafvare

vid nationalmuseet, har ock konservatorn tillerkänts ett aflöningstillägor af

300 kronor, så att han i fast ersättning för närvarande åtnjuter 1,500 kronor.

Kommittén har för sin del intet att erinra mot, att äfven vid en

definitiv lönereglering arfvodet till konservatorn bestämmes till 1,500

kronor.

Den vid nationalmuseet tjänstgörande vaktmästarpersonalen utgöres

dels af dagligen tjänstgörande vaktmästare, dels af vaktmästare med tjänstgöring

tre dagar i veckan, dels ock af tillfälligt inkallade bevakningsbiträden.

Dagligen tjänstgöra 1 förste vaktmästare, tillika portvakt, 1 vaktmästare,

tillika gårdsdräng, samt 5 vaktmästare för konstsamlingarnas bevakning

vid de offentliga förevisningarna — hvilka samtliga äro i staten

för nationalmuseet uppförda såsom ordinarie befattningshafvare. Därjämte

finnas alltsedan år 1885 för de konstindustriella samlingarnas bevakning

2 biträden med daglig tjänstgöring, till hvilka aflöning utgår af anslag å

extra stat till vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella

samlingar.

Vakt

mästare.

Nationalmuseets nämnd har uti sin skrifvelse den 15 oktober 1909

hemställt, att nyssnämnda två bevakningsbiträden å konstslöjdsafdelningen

måtte uppföras å ordinarie stat, enär numera något skäl ej förefunnes för

deras kvarstående på extra stat.

Intendenten har sedermera uti sin af museinämnden biträdda framställning

den 6 oktober 1911 hemställt om upptagande i museets stat af

ytterligare 3 ordinarie vaktmästare.

Till stöd för sistnämnda framställning har intendenten anfört, bland

annat, följande.

Redan vidtagna säkerhetsåtgärder till skyddande af i nationalmuseet

förvarade dyrbara konstsamlingar torde visserligen hittills hafva kunnat på

goda grunder anses tillräckligt betryggande; numera hade dock tiinade händelser

i den utländska museivärlden ådagalagt, att så icke vore förhållandet,

utan att ytterligare åtgärder måste vidtagas.

Senare tiders museihistoria visade, att i allmänhet tafvelsainlingarna

vore mest utsatta för skadegörelse. I konstslöjdssamlingar vore föremålen

till allra största delen utställda i glasmontrer, likaså mindre föremål i

avsnitt 73 Kontrollera mot PDF

skulptursamlingar, så att dylika samlingar därigenom vore jämförelsevis

skyddade. Taflor däremot hade i flera utländska museer i synnerhet på

de sista åren mer än en gång varit utsatta för åverkan eller rent af

bortstulits.

Nationalmuseet kunde skatta sig lyckligt att hittills hafva undgått

sådana olyckor. »Men» — yttrar intendenten — »tiden är ond och fordrar

att allt strängare försiktighetsmått vidtagas».

Tafvelsamlingen i museet vore inrymd i tillsammans 5 större salar,

4 mindre rum och 20 små kabinett. Bevakningen af samtliga dessa lokaler

utgjordes af två ordinarie vaktmästare med vakttjänstgöring sex dagar i veckan1

och två extra vaktmästare med tre dagars tjänstgöring i veckan. Under

nuvarande förhållanden vore denna bevakning för fåtalig. Visserligen hade

i fall af behof inkallats tillfällig extra vaktbetjaning, hvars aflöning bestridts

af förevisningsmedel, där anslaget för samlingarnas vård och under

Den sjunde dagen i veckan (måndagen) sysselsättas dessa vaktmästare med rengöring

af förevisningslokalerna.

håll varit för ändamålet otillräckligt. Men allteftersom samlingarna ökats,

hade förevisningsmedlen måst alltmera tagas i anspråk för själfva vården

och underhållet af de olika föremålen i samlingarna, och så syntes äfven

blifva fallet för framtiden.

Intendenten har under åberopande häraf, såsom redan är nämndt,

föreslagit uppförande å stat af ytterligare tre ordinarie vaktmästare (med

daglig tjänstgöring).

Hvad nu beträffar frågan om ordinarie anställning åt de två för konstslöjdssamlingen

anställda bevakningsbiträdena med daglig tjänstgöring, torde

böra erinras, att redan uti den framställning, som museets nämnd år 1899

gjorde i syfte att bereda ordinarie anställning åt vissa vaktmästare vid

museet, föreslogs, att jämväl ifrågavarande två vaktmästare vid konstslöjdsafdelningen

skulle i staten uppföras såsom ordinarie.

Uti afgifvet utlåtande uttalade emellertid statskontoret — som eljest

i hufyudsak anslöt sig till nämndens förslag — vidkommande nyssnämnda

två vaktmästare att, så länge vården och underhållet af de konstindustriella

samlingarna bestredes af å extra stat anvisade medel, det icke vore lämpligt

att uppföra dessa vaktmästare å ordinarie stat; deras aflöning borde fördenskull

fortfarande utgå i form af arfvoden, hvilka dock syntes statskontoret

böra ökas till 800 kronor för dem hvardera, d. v. s. motsvarande

dåvarande begynnelseaflöning för vaktmästare i allmänhet vid centrala

ämbetsverk.

Då utgifterna för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella

samlingar hädanefter lära, likasom fallet är med utgifter i

avsnitt 74 Kontrollera mot PDF

enahanda hänseenden för statens öfriga samlingar i nationalmuseum, böra

utgå från ordinarie anslag, torde nationalmusei nämnd hafva fullt fog för

sin i skrifvelsen den 15 oktober 1909 innefattade hemställan, att åt de

två för konstslöjdsafdelningens bevakning anställda vaktmästarna med full

tjänstgöringsskyldighet — hvilkas arfvoden numera lära utgöra 1,200

kronor för år räknadt — bör beredas anställning å ordinarie stat.

Beträffande det senast inkomna förslaget att å staten för nationalmuseum

uppföra ytterligare tre ordinarie vaktmästare för samlingarnas

bevakning har kommittén, med hänsyn till hvad intendenten i sådant hän

seende anfört samt med särskilt afseende fästadt vid de synnerligen dyrbara

konstföremål, som förefinnas i samlingarna, ansett sig böra tillstyrka den

sålunda ifrågasatta förstärkningen af bevakningspersonalen med full tjänstgöringsskyldighet.

Tillfälle till skadegörelse eller tillgrepp torde nämligen ej vara

minst de dagar, då på grund af de besökandes fåtalighet behof af extra

bevakning icke skulle kunna anses föreligga.

Uti sitt förslag till stat för nationalmuseum har kommittén alltså

upptagit, förutom 1 förste vaktmästare, tillika portvakt, och 1 vaktmästare,

tillika gårdskarl, ytterligare ett antal af 10 ordinarie vaktmästare.

I fråga om aflöningsförmånerna för vaktmästarpersonalen tillåter sig

kommittén erinra, att enligt gällande stat förste vaktmästaren, tillika

portvakt, åtnjuter, förutom fri bostad och ved, en aflöning af 950 kronor,

kvarjämte till honom numera utgår provisoriskt aflöningstillägg med 300

hronor, dock med afdrag af 30 kronor, utgörande pensionsafgift motsvarande,

afrundadt belopp. Hans sammanlagda aflöningsförmåner uppgå

alltså till 1,220 kronor jämte fri bostad och bränsle.

Uti museinämndens underdåniga framställning den 15 oktober 1909

har beträffande förste vaktmästaren erinrats, att han icke blott vore bevakningspersonalens

förman utan tillika portvakt, samt att hans portvaktstjänst

toges i anspråk ej blott af nationalmuseets konstafdelning, utan

äfven af vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska

museum). Under öppethållandet af nationalmuseets samlingar hade han

sin plats strax innanför ingången i stora porten (å fasaden); han kunde

därvid icke samtidigt förrätta sin portvaktstjänst vid den mindre, i synnerhet

af tjänstemän och besökande i nyssnämnda akademi och statens

historiska museum mycket trafikerade, åt Skeppsholmen belägna trappuppgången,

utan måste för denna sistnämnda befattnings uppehållande af egna

medel anskaffa annan person.

Nämnden — som för öfriga ordinarie vaktmästare vid nationalmuseet

avsnitt 75 Kontrollera mot PDF

föreslog enahanda kontanta aflöning som för förste vaktmästare i centrala

ämbetsverk enligt då nyligen skedda regleringar — ansåg skäligt, att aflöningen

för förste vaktmästaren-portvakten vid nationalmuseet, hvilken vore

bevakningspersonalens förman samt handhade och ansvarade för uppbörden

af förevisningsmedel och måste äga kännedom om främmande språk, höjdes

till ett proportionellt högre belopp än det för öfriga ordinarie vaktmästare

föreslagna, eller till 1,750 kronor, jämte fri bostad och vedbrand utan afdrag

å lönen.

Beträffande de kontanta aflöningsförmånerna till ifrågavarande förste

vaktmästare i denna hans egenskap anser sig kommittén icke kunna tillstyrka,

att de sättas högre än som vid 1910 och 1911 årens riksdagar

bestämts för förste vaktmästare vid fångvårdsstyrelsen, statskontoret m. fl.

centrala ämbetsverk.

Hvad angår den för förste vaktmästaren vid nationalmuseum föreslagna

förmånen af fri bostad jämte bränsle utöfver den kontanta aflöningen,

torde böra bemärkas, att uti aflöningsstaterna för de enligt den

s. k. statskontorstypen nyreglerade centrala ämbetsverken plägar intagas den

bestämmelsen, att, därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad

samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå

till honom äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Från kommitténs sida är dock ej något att erinra däremot, att den

nu ifrågavarande förste vaktmästaren får för sitt bestyr med och ansvar

för portvaktsgöromål åtnjuta förmån af fri bostad jämte bränsle inom

nationalmuseibyggnaden utan afdrag å de kontanta aflöningsförinåner, som

kunna varda honom tillerkända för själfva vaktmästarbefattningen.

I detta afseende må här återkallas i minnet förhållandet beträffande

vissa vaktmästare vid kungl. biblioteket.

Såsom det statsverkspropositionen vid 1909 års riksdag (åttonde

hufvudtiteln) bilagda utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden den 12

januari 1909 (sid. 75) gifver vid handen, hade i ett med underdånig skrifvelse

den 11 oktober 1908 af dåvarande öfverbibliotekarien E. W. Dahlgren m. fl.''

framlagdt förslag till lönestat för kungl. biblioteket upptagits för 1 förste

och 4 andre vaktmästare enahanda kontanta aflöningsförmåner som för

motsvarande befattningshafvare i statskontoret enligt den vid 1907 års

riksdag antagna staten.

13—111874. Löned''egler in fj skommitténs bet. XXXI 1.

Men dessutom hade i förslaget till stat för kungl. biblioteket under

titeln »öfriga förmåner» upptagits följande: »Två vaktmästare åtnjuta såsom

ersättning för byggnadens bevakning och öfriga portvaktssysslor fri

bostad, ved och lyse.»

avsnitt 76 Kontrollera mot PDF

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet (sid. 78—79) uttalade chefen

för ecklesiastikdepartementet, att »för vaktmästarna vid kungl. biblioteket

torde med afseende å bostadsförmån böra lämnas enahanda föreskrift,

som gäller för statskontoret».

Departementschefen tilläde emellertid:

»Därest vaktmästare för uppdrag vid sidan af sin tjänst åtnjuter fri

bostad, bör detta naturligtvis ej föranleda afdrag å hans kontanta löneförmåner.

Mot departementschefens uppfattning i sistberörda hänseende förekommer

icke någon som helst erinran i den skrifvelse den 22 maj 1909

n:r 8, hvari, bland annat, finnes intaget Riksdagens yttrande i afseende

å godkänd stat för kungl. biblioteket.

Det synes, kommittén emellertid lämpligt, att i nu förevarande fall det

uttryckligen angifves i staten, att den förste vaktmästare vid nationalmuseum,

som tillika är portvakt, skall tillgodonjuta utöfver den kontanta

aflöningen fri bostad och bränsle.

Förste vaktmästaren-portvakten är, enligt hvad upplyst blifvit, nödsakad

att under de tider af dagen, då han är upptagen af sina vaktmästarsysslor

innanför ingången i museibyggnadens stora port, hålla

ett biträde för passning af den omförmälda mindre ingången, hvilken

måste öppnas för såväl ingående som utgående personer. Det lärer fördenskull

icke kunna anses obilligt, att för ifrågavarande biträde utgår till

bemälde förste vaktmästare särskild ersättning, hvilken synts kommittén

skäligen kunna bestämmas till 200 kronor om året.

Den vaktmästare, som tillika är gårdskarl, åtnjuter —jämte fri bostad

och vedbrand, så länge han har skyldighet att vara boende i nationalmuseibyggnaden

— å ordinarie stat en aflöning af 800 kronor, hvartill

efter fem år kan komma ett ålderstillägg å 100 kronor. Därförutom utgår

till denne vaktmästare numera provisoriskt aflöningstillägg med 300 kronor,

dock med afdrag af 25 kronor, utgörande pensionsafgift motsvarande, afrundadt

belopp. Såsom begynnelseaflöning åtnjutes alltså tillhopa 1,075

kronor och såsom slutaflöning tillhopa 1,175 kronor jämte tills vidare fri

bostad och vedbrand.

öfriga ordinarie vaktmästare äro enligt stat berättigade till en aflöning

af 800 kronor, hvartill efter fem år kan komma ett ålderstillägg å 100

kronor. I provisoriskt aflöningstillägg utgå 400 kronor, dock med afdrag

af pensionsafgift motsvarande, afrundadt belopp af 25 kronor. Begynnelseaflöningen

utgör alltså tillhopa 1,175 kronor och slutaflöningen tillhopa

1,275 kronor. Till iakttagande vid utbetalningen af provisoriska

aflöningstillägg är emellertid föreskrifvet, att, om annan vaktmästare än

förste vaktmästare och vaktmästaren, som tillika är gårdsdräng, åtnjuter

avsnitt 77 Kontrollera mot PDF

fri bostad med bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, från ortstillägg

eller lön afdragas så stort belopp, att det, tillsammans med hvad

som enligt den ordinarie aflöningsstaten för berörda förmån afdrages från

aflöningen, uppgår till 250 kronor.

De två bevakningsbiträden å konstslöjdsafdelningen, som af kommittén

föreslås till erhållande af ordinarie anställning, lära numera åtnjuta

hvardera en aflöning af 1,200 kronor.

Uti nationalmusei nämnds skrifvelse den 15 oktober 1909 har omförmälts,

hurusom åtskilliga ordinarie vaktmästare vid museet begärt, att

intendenten måtte för nämnden framhålla det för dem ytterst angelägna

i att framställning gjordes hos Kungl. Maj:t om skälig löneförbättring

för vaktmästarna. De hade trott sig kunna hoppas, att aflöningen skulle

blifva satt till 1,500 kronor eller samma belopp, som af 1909 års Riksdag

beviljats förste vaktmästaren vid kungl. biblioteket och de två vaktmästarna

vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (statens historiska

museum).

Till stöd därför hade framhållits, att tjänstgöringen under de senaste

åren blifvit så förlängd, att de måste beräkna tjänstgöringstiden, med

måltid inberäknad, från kl. 10 f. m. till kl. 5 e.m. Det vore fördenskull

dåmera så godt som omöjligt för dem att, såsom förr, förskaffa sig

någon biförtjänst. Äfven den ständiga söndagstjänstgöringen hide hinder

i vägen därför.

100

Nämnden har ansett denna framställning vara med rättvisa och billighet

öfverensstämmande.

Under de senaste åren hade, enligt hvad nämnden meddelat, förevisnings

tiderna den ljusare årstiden ytterligare utsträckts. Såväl med hänsyn

därtill som i betraktande af önskvärdheten af att museet hålles öppet

under ett ytterligare ökadt antal tunnlar, har nämnden funnit vaktmästarnas

hemställan om aflöningens höjande till 1,500 kronor, eller samma

belopp, som fastställts för deras vederlikar vid statens historiska museum,

väl grundad.

Den vaktmästare, som tillika är gårdskarl och hvilken åtnjuter förmånen

af bostad och vedbrand utan afdrag å lönen, har synts nämnden

vid nu ifrågasatta lönereglering böra likställas med de andra ordinarie

vaktmästarna, d. v. s. tillerkännas en aflöning af 1,500 kronor, jämte fri

bostad och vedbrand utan afdrag å lönen.

Enligt den för vaktbetjäningen vid nationalmuseum gällande särskilda

instruktion åligger det vaktmästare att punktligt infinna sig till

tjänstgöring i museet de dagar, detsamma hålles öppet för allmänheten,

samt att hafva de lokaler, han har att öfvervaka, fullt städade, dammade

och i ordning, när museet öppnas för allmänheten.

Hvarje måndag skall vaktmästare verkställa en mera genomgående

avsnitt 78 Kontrollera mot PDF

sopning och rengöring i de lokaler, han har att öfvervaka.

Med undantag af måndagar, då förevisning icke äger rum, öppnas

museet för allmänheten hvardagar kl. 10 f. m. samt söndagar och vissa

helgdagar kl. 1 e. m. Museet stänges alla förevisningsdagar kl. 4 e. m.,

dock må från midten af november till och med januari månad på grund

af då rådande mörker förevisningen afslutas omkring en timme tidigare.

Enligt hvad kommittén inhämtat, pläga vaktmästarna för städningen

infinna sig i museet 15—20 minuter före öppnandet för allmänheten.

Den på måndagarna skeende rengöringen lärer erfordra en tid af 4—5

timmar.

Kommittén har icke tilltrott sig kunna tillstyrka, att för flertalet af

de 10 vaktmästare, som jämte förste vaktmästaren-portvakten och vaktmästaren-gårdskarlen

skulle enligt kommitténs förslag upptagas å national

101

museets stat, aflöningen må bestämmas högre än den, som tillkommer

»andre» vaktmästare vid centrala ämbetsverk enligt bestämmelser vid 1910

och 1911 års riksdagar.

Det skulle måhända kunna invändas, att vaktmästarna vid nationalmuseet

till följd af söndagstjänstgöringen böra intaga en förmånligare

ställning än vaktmästare i allmänhet; men å andra sidan torde böra erinras,

att de för samlingarnas bevakning afsedda vaktmästarna vid nationalmuseet

hafva såväl under en hvardag i veckan (måndagen) året om som

ock alla förevisningsdagar under den mörkaste årstiden kortare tjänstgöringstid,

än som annars plägar föreskrifvas för vaktmästare.

Kommittén har dock ansett nämndens framställning om högre aflöningsförmåner

för nu ifrågavarande vaktmästare böra i så måtto vinna bifall,

att utöfver förste vaktmästaren-portvakten ytterligare två vaktmästare

erhålla den kontanta aflöning, som enligt nyaste bestämmelser tillkommer

förste vaktmästare vid centrala ämbetsverk.

Det har nämligen synts kommittén lämpligt, att i hvardera af de två

våningar i museibyggnaden, där de till nationalmusei konstafdelning hörande

dyrbara samlingarna äro förvarade, linnes en förste vaktmästare,

hvilken skall i första hand ansvara för bevakningen inom våningen.

För öfriga 8 ifrågavarande vaktmästare böra däremot enligt kommitténs

mening aflöningsförmånerna sättas lika med de för »andre» vaktmästare

i centrala ämbetsverk numera bestämda.

Till den vaktmästare, som tillika är gårdskarl, synas ock böra utgå

samma kontanta aflöningsförmåner som »andre» vaktmästares. Utöfver

nämnda förmåner torde han såsom hittills för sina bestyr såsom gårdskarl

böra, så länge han har skyldighet att vara boende inom nationalmuseibyggnaden,

få åtnjuta fri bostad och bränsle utan afdrag på den

avsnitt 79 Kontrollera mot PDF

kontanta aflöningen. Kommittén hänvisar därvidlag till hvad som ofvan

i motsvarande hänseende anförts beträffande förste vaktmästaren-portvakten.

A staten för nationalmuseet äro upptagna 1 öfvereldare och 2 eldare. öfvereldare

Öfvereldaren åtnjuter å ordinarie stat, jämte fri bostad och ved, och eldarearfvode

å 750 kronor. I provisoriskt aflöningstillägg tillkommer honom

ytterligare 250 kronor.

102

Enligt hvad kommittén inhämtat, har öfvereldaren tjänstgjort 3

dagar i veckan såsom bevakningsbiträde vid de offentliga förevisningarna,

och har han därför uppburit under år 1911 375 kronor. Hans sammanlagda

ersättning har alltså uppgått till 1,375 kronor jämte fri bostad och

bränsle.

Eldares aflöning utgör enligt ordinarie stat arfvode å 500 kronor,

hvartill såsom provisoriskt aflöningstillägg kommer 250 kronor.

I museinämndens framställning den 15 oktober 1909 har föreslagits,

att arfvodet till öfvereldaren måtte höjas till 1,500 kronor jämte fri bostad

och vedbrand utan afdrag å arfvodet. För de två eldarna har nämnden

ansett arfvodet böra utgå med 750 kronor till hvardera.

De af nämnden sålunda föreslagna aflöningsförmånerna för öfvereldaren

och eldarna synas kommittén skäliga, dock förutsätter kommittén

att, därest öfvereldaren erhåller de för honom föreslagna aflöningsförmånerna,

han skall vara skyldig att, därest han därtill befinnes lämplig, utan

särskild ersättning tjänstgöra såsom bevakningsbiträde vid de offentliga

förevisningarna inom nationalmuseet vissa dagar i veckan å tider, då

hans öfvereldarbefattning därför icke utgör hinder.

Hemställan, Under åberopande af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén,

att i blifvande ny stat för nationalmuseet må,

i stället för nuvarande intendentsbefattningen, såsom

chefsbefattning uppföras en öfverintendentstjänst med aflöning

af 9,000 kronor, däraf 5,700 i lön, 2,500 i

tjänstgöring spenning ar och 800 i ortstillägg ;

att, med förändring af nuvarande tvä amanuensbefattningar

till intendentstjänster, i staten för nationalmuseet

må uppföras tre sådana tjänster, enhvar med en

aflöning af 5,800 kronor, däraf 3,600 i lön, 1,800 i

tjänstgöring spenning ar och 400 i ortstillägg, hvartill kunna

komma två älderstillägg till lönen, det ena med 500

kronor efter fem år och det andra, likaledes med 500

kronor, efter ytterligare fem år;

103

att i den ifrågavarande staten må uppföras arfvode

till en konservator med 1,500 kronor;

att den förste vaktmästare vid nationalmuseet,

som tillika är portvakt, må åtnjuta dels kontant aflöning

med 1,500 kronor, där af .900 i lön, 450 i tjänstgöringspenningar

och 150 i ortstillägg, hvartill kan komma ett

avsnitt 80 Kontrollera mot PDF

älderstillägg till lönen efter fem år med 100 kronor, dels

ock, för bestridande af portvaktsgöromål, fri bostad jämte

bränsle;

att i staten må uppföras ett belopp af 200 kronor

såsom ersättning till nyssnämnde förste vaktmästare

för hållande af biträde för portvaktsgör omålens utförande

de tider på dagen, dä bemälde befattningshafvare

är af vaktmästargöromål förhindrad att själf bestrida

portvaktsgöromål;

att i staten för nationalmuseet må uppföras ytterligare

två förste vaktmästarefattningar, enhvar med en

aflöning af 1,500 kronor, däraf .900 i lön, 450 i tjänstgörings

penning ar och 150 i ortstillägg, hvartill kan komma

ett älderstillägg till lönen efter fem år med 100 kronor;

att den vaktmästare vid nationalmuseet, som tilllika

är gårdskarl, må åtnjuta — förutom fri bostad

jämte bränsle, så länge han har skyldighet att vara boende

inom nationalmuseibyggnaden — en kontant aflöning af

1,200 kronor, däraf 700 i lön, 350 i tjänstgöringspenningar

och 150 i ortstillägg, hvartill kunna komma två

älderstillägg till lönen, det ena med 100 kronor efter

fem år och det andra, likaledes med 100 kronor, efter

ytterligare fem år;

att i staten för nationalmuseet må uppföras ytterligare

8 vaktmästarbefattningar, enhvar med enahanda

kontanta aflöning, som föreslagits för den vaktmästare,

som tillika är gårdskarl;

104

Arbetstid.

att öfvereldaren vid nationalmuseet må åtnjuta —

förutom fri bostad jämte bränsle — arfvode af 1,500

kronor;

att till hvardera af två eldare må utgå arfvode af

750 kronor; samt

att den bestämmelsen intages i staten för nationalmuseet,

att, om annan vaktmästare än den förste vaktmästare,

som tillika är portvakt, samt den vaktmästare,

som tillika är gårdskarl, åtnjuter i sin egenskap af

vaktmästare fri bostad och bränsle, skall, så länge denna

förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå till honom äfvensom

å lönen af dragas 100 kronor årligen.

Vid godkännande af föreslagna aflöningsstater för statskontoret och

annéförvaltningen m. fl. ämbetsverk har Riksdagen under de senare åren

uppställt såsom förutsättning för godkännandet, att Kungl. Maj:t före den

tidpunkt, då staterna skulle träda i kraft, meddelat föreskrift därom, att

samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola, i den mån ej undantag

kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas,

vara å tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar hvarje söckendag.

Vidkommande uttrycket »i den mån ej undantag kunna anses böra

stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas» säges i Riksdagens

skrifvelse den 14 maj 1907 (n:r 131) angående ny aflöningsstat för statskontoret,

avsnitt 81 Kontrollera mot PDF

hurusom det afsetts, att under det senare fallet skulle inrymmas

t. ex. de tillfällen, då en tjänsteman för utförande af ett eller annat

arbete i tjänsten å annan plats än tjänstelokalen, såsom i annat ämbetsverk,

arkiv eller dylikt, under en eller flera timmar måste vara från tjänstelokalen

frånvarande. Med uttrycket »i den mån ej undantag kunna

anses böra stadgas» hade Riksdagen afsett, bland andra, de fall, då en

mera allmän föreskrift om inskränkning i arbetstiden, afseende t. ex. en

längre tidsperiod och hela ämbetsverket, funnes böra medgifvas.

Beträffande frågan, af hvilken myndighet och i hvilken ordning

pröfningen, af omhandlade undantagsfall skulle verkställas, hade Riksdagen

funnit lämpligast, att föreskrifter i detta afseende meddelades af Kungl.

105

Maj:t i ämbetsverkets instruktion. Bestämmelser i ämnet hafva sedermera

intagits i instruktioner för vederbörande ämbetsverk.

Hvad beträffar arbetstiden på tjänsterummet för tjänstemännen vid

nationalmuseet, har museets nämnd uti sin framställning af den 15 oktober

1909 åberopat en skrifvelse från intendenten vid museet den 31 augusti

1908, däruti denne, bland annat, yttrat följande.

Frågan gällde, huruvida bestämmelser angående vederbörande tjänstinnehafvares

dagliga tjänstgöringstid å tjänsterummet af ungefärligen enahanda

innehåll som de, hvilka i de för statskontoret och arméförvaltningen

utfärdade instruktioner fastställts att gälla för dessa ämbetsverk,

lämpligen kunde erhålla tillämpning jämväl i fråga om nationalmuseet

eller huruvida och i hvad mån hinder därför kunde förefinnas på grund

åt tjänstgöringens art vid den ena eller andra befattningen eller tjänstelokalernas

beskaffenhet.

För att tillfredsställande kunna besvara denna fråga fordrades först

att hafva klart för sig, hvad i detta fall menades med tjänsterum.

Redan af anförda allmännare bestämmelser för museitjänstemännens

tjänstgöring fraingingc, att med tjänsterum ej kunde menas blott en viss

lokal inom nationalmuseets murar utan att ordet hade en vida större lUckvidd.

Detta blefve ännu tydligare genom de för de olika tjänstemännen

i stadgarna gifna- instruktionerna.

Såsom däraf och af stadgarnas föreskrifter i öfrigt framginge, vore

museiarbetet af mycket mångskiftande natur. Fn del af detsamma kunde

och måste utföras inom nationalmuseets murar, då hela museet blefve »tjänsterum»,

en del fordrade med nödvändighet tjänstemans närvaro utom museet.

I sådant hänseende erinrade intendenten, att museitjänstemannen

måste granska hembjudna, utom museet befintliga konstverk, hvilket, särskilt

när det gällde målningar, borde ske under den ljusaste delen af

avsnitt 82 Kontrollera mot PDF

dagen. Äfven måste han bevaka museets intressen vid de offentliga konst

och

gravyrauktionerna.

Tjänstemännen hade jämväl skyldighet »att söka vinna kännedom

om inom landet befintliga konstverk och konstslöjdsalster af värde och så

vidt möjligt ägna uppmärksamhet däråt, att sådana ej blifva ur landet

14—111874. Löneregler ing »kommitténs bet. XXXII.

106

utförda utan att förut hafva varit till museum hembjudna». Denna skyldighet

kunde naturligtvis, enligt hvad intendenten framhöll, ej fullgöras,

om tjänstemannen bundes vid daglig tjänstgöring inom nationalmuseets

murar. Detsamma gällde vården och bearbetningen af statens konstsamlingar

på de kungl. lustslotten och annorstädes, där dessa samlingar vore

ställda under öfverinseende af nationalmuseets intendent.

Nämnden har för sin del instämt uti hvad intendenten yttrat, men

därvid ansett böra särskild! betonas önskvärdheten af att tjänstemännen, i

den mån museiarbetet det tilläte, vore tillstädes i museilokalerna under

de timmar, museet hölles öppet för allmänheten.

Till jämförelse anser sig kommittén böra erinra om förhållandena

uti nu ifrågavarande hänseende vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

(statens historiska museum).

Enligt det utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden

den 12 januari 1909, som fanns bifogadt statsverkspropositionen vid 1909

års riksdag, yttrade vederbörande departementschef vid föredragning åt

frågan om lönereglering för nämnda akademis tjänstemän och betjänte, att

för åtnjutande af aflöning å den förändrade lönestaten syntes honom i

tillämpliga delar böra gälla de bestämmelser, som fastställts i fråga om

statskontorets stat af år 1907.

I fråga om ordinarie tjänstemännens skyldighet att vara å tjänsterummet

tillstädes ansåg departementschefen skäl ej förefinnas att, där

ej resa eller förrättning i tjänsten lade hinder i vägen, fastställa denna

till mindre än sex timmar hvarje söckendag, såsom i fråga om statskontoret

vore bestämdt. Skyldigheten att närvara under museets öppethållande

för allmänheten under sön- och helgdagar syntes knappast kunna

motivera en afkortning af den dagliga tjänstetiden. Därest för tjänstgöringen

å sön- och helgdagar, då endast en tjänsteman ansågs behöfva vara

närvarande, jämväl amanuenserna (därmed afsågos extra ordinarie tjänstemän)

anlitades, kunde nämligen enligt departementschefens åsikt denna

tjänstgöring ej blifva synnerligen betungande.

107

I skrifvelse den 22 maj 1909 n:r 8 anmälde Riksdagen, att den beslutat,

att under den af Riksdagen godkända staten för vitterhets-, historieoch

antikvitetsakademien skulle införas följande bestämmelse:

avsnitt 83 Kontrollera mot PDF

»Denna lönestat träder i kraft den 1 januari 1910, under förutsättning

att Kungl. Maj:t dessförinnan meddelar föreskrift därom, att samtliga

ordinarie tjänstemän och betjänte skola, i den mån ej undantag kunna

anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara

å tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar hvarje söckendag.»

Beträffande tjänstgöringstiden för personalen vid nationalmuseet

torde böra framhållas att — förutom vaktmästarna, hvilka, såsom redan

är nämndt, hafva regelbunden söndagstjänstgöring — en ordinarie eller

extra ordinarie tjänsteman skall vara tillstädes i museet äfven söndagar

under den tid, då offentlig förevisning äger rum.

A andra sidan må erinras, att, då belysning icke linnes anordnad

inom förevisningslokalerna, tjänstgöringstiden för vaktmästare under den

mörkaste årstiden kan något afkortas.

Därest såsom förutsättning för blifvande afiöningsstat för nationalmuseet

må böra uppställas fordran på viss minimiarbetstid, lärer — vid

aktgifvande jämväl å Riksdagens ofvan åberopade uttalande i skrifvelsen

den 14 maj 1907 n:r 131 — hvad museets intendent framhållit gent emot ,

möjligheten att för museets tjänstemän föreskrifva viss arbetstid å tjänsterummet

icke vara af beskaffenhet att däraf bör föranledas någon afvikelse

från hvad eljest i allmänhet plägat föreskrifvas uti ifrågavarande

hänseende.

Med den formulering, som gifvits dessa föreskrifter, böra naturligen

hinder icke förefinnas för vederbörande tjänstemän att i de särskilda" af

intendenten berörda fall, som ofvan omförmälts, med chefens begifvande

eller efter hans uppdrag för museets räkning uppehålla sig utom dess lokaler.

Hvad vidare beträffar de i intendentens skrifvelse den 31 augusti

1908 berörda fall, då arbeten kunde anses böra förläggas till vederbörande

tjänstemans hem, torde kommittén få erinra därom, att äfven i detta hänseende

bestämmelse ej saknas i instruktioner för vederbörande ämbetsverk.

108

Så heter det t. ex. i instruktionen för statskontoret den 18 oktober

1907, § 17: »Därest i särskilda fall arbete i tjänsten kan med större fördel

utföras utom tjänsterummet, må medgifvande därtill lämnas af generaldirektören

eller, efter dennes bestämmande, af vederbörande byråchef.

Fråga om inskränkning i särskilda fall i öfrigt i den i allmänhet fastställda

arbetstiden å tjänsterummet pröfvas i enahanda ordning».

Ett dylikt bemyndigande lärer ock, om och i den mån så finnes

erforderligt, kunna lämnas chefen för nationalmuseet.

Afiönings- Vid uppgörande af förslag till aflöningsvillkor för ordinarie befatt

nlikor.

ningShafVare vid nationalmuseet har kommittén tagit hänsyn i tillämpliga

avsnitt 84 Kontrollera mot PDF

delar till de bestämmelser, som vid senare årens riksdagar fastställts

i afseende å åtskilliga då beslutade löneregleringar.

Därvid har efter förebild af en för vissa ämbetsverk gällande bestämmelse

bland aflöningsvillkoren upptagits föreskrift, att, därest museets

chef till följd af tjänsteresa eller för handläggning af särskilda ärenden

är under allenast några få, högst fyra, dagar hindrad att sköta sin befattning,

afdelningsföreståndare skall vara pliktig att utan särskild ersättning

sköta de till chefsbefattningen hörande löpande göromål.

Beträffande förmånen af semester torde böra uppmärksammas, att

kommittén förut i'' detta betänkande för afdelningsföreståndarna vid nationalmuseet,

förslagsvis benämnda »intendenter», hemställt om aflöning enligt

andra normalgraden för tjänstemän vid centrala ämbetsverk i allmänhet.

Semestertiden för ifrågavarande befattningshafvare har fördenskull, likasom

för museets chef, föreslagits till en och en half månad.

Hvad angår dylik ledighet för vaktmästare må erinras, hurusom

kommittén uti ett den 29 juni 1911 afgifvet underdånigt yttrande i fråga

om semester för vaktmästare och med dem likställda statstjänare vid vissa

centrala ämbetsverk och vid hofrätterna tillstyrkt, att någon tids ledighet

årligen beredes nämnda funktionärer utan afstående af någon del af dem

tillkommande aflöning å stat.

Kommittén ansåg dylik ledighet för de i dess yttrande omhandlade

statstjänare böra begränsas till 15 dagar, att åtnjutas under enahanda

109

förutsättning, som gäller i fråga om rätt till semester i allmänhet, d. v. s.

att dylik förmån får åtnjutas i den mån sådant kan ske utan hinder för

göromålens behöriga gång.

Erforderlig vikarie för semesterledig vaktmästare syntes kommittén

böra, på sätt för närvarande äger rum vid riksbanken och riksgäldskontoret,

aflönas med högst 3 kronor om dagen, att utgå af vederbörande

verks till vikariatsersättningar och extra biträden afsedda medel.

För förste vaktmästare ansåg kommittén i fråga om rätt till semester

böra meddelas enahanda bestämmelser som för andra vaktmästare.

Kommittén erinrade vidare därom, att i de för statskontoret m. fl.

centrala ämbetsverk gällande aflöningsvillkor finnes intagen bestämmelse,

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af semester,

tjänsteman åt lägre grad (ordet tjänsteman här taget i den äldre bemärkelsen)

skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning i

ämbetsverket, bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagdt tre månader

under ett och samma kalenderår, mot åtnjutande i förstnämnda fall

af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar men i senare fallet

avsnitt 85 Kontrollera mot PDF

af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar.

Enahanda föreskrift syntes kommittén böra gälla i fråga om skyldighet

för annan vaktmästare i ämbetsverk än förste vaktmästare att bestrida

dennes befattning såväl vid sjukdomsförfall som vid semester.

Blefve vaktmästare sålunda förordnad att bestrida förste vaktmästares

befattning under dennes semester, borde, därest vikarie erfordrades för

vaktmästaren, vikarien få åtnjuta, förutom å vaktmästarsysslan under tiden

belöpande tjänstgöringspenningar, ersättning af förut angifna medel till

så stort belopp, att hela ersättningen uppginge till högst 3 kronor om dagen.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kommittén sålunda föreslagit

har Kungl. Maj:t uti statsverkspropositionen vid 1912 års riksdag

framlagt förslag i ämnet beträffande vaktmästare vid högsta domstolen,

regeringsrätten, öfverrätter och centrala ämbetsverk.

Kommittén hemställer,

att för åtnjutande af de ajlöningsförmäner, som i

blifvande ny stat varda upptagna för ordinarie befatt

ningshafvare vid nationalmuseet, mätte fastställas följande

villkor och bestämmelser, nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning vid nationalmuseet

skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

eller jämkning i åligganden, som vid

en möjligen inträdande förändrad organisation af museet

eller dess särskilda af delningar eller eljest i allmänhet

kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom

därest museets ställning så förändras, att detsamma

ej längre kan anses såsom själfständig institution, eller

därest vissa if rågavarande institution tillhörande göromål

öfverflyttas till annan institution, vara pliktig att, med

bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning han

innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de

med befattningen förenade göromål eller, efter Kungl.

Maj:ts förordnande, tjänstgöra inom den institution, till

hvilken göromalen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning vid nationalmuseet

icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller

kommuns stat;

att med ordinarie befattning vid nationalmuseet

ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande

eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med

Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag

registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant

verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad

slag som helst, såframt ej, hvad angår nationalmuseets

chef, Kungl. Maj:t och, hvad, angår innehafvare af annan

befattning, museets chef uppå därom gjord framställning

och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning

avsnitt 86 Kontrollera mot PDF

ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen

vid museet, finner uppdraget eller befattningen

kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att tjänstgöring spenning ar fä uppbäras endast för

den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller

åtnjutit semester, men skola för den Hd, han eljest varit

befriad frän tjänstgöring, utgå till den, som uppehållit

befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin

befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägg, men

att den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande,

enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess

utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller

i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest

är lagligen förhindrad att skota befattningen, kan förpliktas

att under ledigheten utöfver sina tjänstg öring spenningar

afstå sä mycket af lönen eller ortstillägg et,

som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest

prof vas skäligt;

att aflöning ej md utgå till tjänstinnehafvare för

tid, hvarunder han af hållit sig frän tjänstgöring utan

att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet

eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehafvare varder afstängd från

tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,

som icke pröfvas böra användas till befattningens uppehållande,

skall under tiden innehållas, såvida ej pröfvas

skäligt låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras till

följd af tjänsteresor eller för beredande af semester, befattning

skafvare af lägre grad skall vara skyldig att,

om han förordnas till högre befattning vid nationalmuseet,

bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagdt

tre månader under ett och samma kalenderår; ägande

han därvid att, i stället för egna tjänstgöringspenningar,

åtnjuta vid sjukdomsförfall de för befattningen anslagna

tjänstgöringspenningar, men eljest däremot svarande belopp;

112

att emellertid, därest museets chef till följd af

tjänsteresa eller för handläggning af särskilda ärenden

är under allenast några få, högst fyra, dagar hindrad

att sköta sin befattning, af delnings föreståndare skall vara

pliktig att utan särskild ersättning sköta de till chefsbefattningen

hörande löpande göromål;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids

fortsatt innehafvande af befattning i samma lönegrad är

i staten medgifven, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter

fem år, under villkor att innehafvaren under mer än

fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att

vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord, bestridt sin

avsnitt 87 Kontrollera mot PDF

egen eller, på grund af förordnande, annan statens

tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att

härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit

semester, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter

ytterligare fem är, på samma villkor;

under iakttagande, hvad hvar och en af omförmäla

löneförhöjninga,r angår, att den högre aflöning en

ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst

efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern biff v it

uppnådd; börande därvid bland förste vaktmästarna den,

som tillika varit portvakt, samt bland öfriga ordinarie

vaktmästare dels den, som tillika varit gårdsdräng, dels

ock de, som haft ordinarie anställning för bevakning af

nationalmuseets konstsamlingar vid de offentliga förevisningarna,

tillgodoräknas den tid, som före den nya

statens trädande i kraft förflutit från tillträdet till då

innehafd ordinarie befattning vid museet;

att befattning skaf vare, som vid den nya statens

ikraftträdande är anställd såsom bevakningsbiträde med

full tjänstgöringsskyldighet vid museets konstslöjdsafdel

113

ning och antages till annan vaktmästare fattning å denna

stat än befattning såsom förste vaktmästare, äger att för

åtnjutande af löneförhöjning räkna sig till godo den tid,

lian därförinnan innehaft stadig anställning i förenämnda

egenskap;

att likväl löntagare, som, dä han intjänat stadgad

tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den

lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension,

icke må tillträda samma förhöjning;

att semester årligen må, när sådant kan ske utan

hinder för göromålens behöriga gäng, åtnjutas af chefen

och af delning sföreståndarna enhvar under en och en

half månad samt af förste vaktmästarna och öfrig a

vaktmästare en hvar under 15 dagar;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,

entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom

ortstillägg utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå

äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad

i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till

pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande

eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som

därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt;

samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten,

skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts

bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster,

som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå

för bestyr i sammanhang därmed.

Därjämte torde höra förklaras,

att en hvar, som med eller efter ingången af det

avsnitt 88 Kontrollera mot PDF

år, med hvars början den nya staten träder i kraft, tillträder

ordinarie befattning vid nationalmuseet, skall vara

15»—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXIJ.

114

Sekreteraroch

kamrerargöromålens

bestridande.

pliktig att underkasta sig ofvanberörda villkor och bestämmelser,

samt

att de förutvarande innehafvare af ordinarie befattningar

vid nationalmuseet, hvilka icke före viss angifven

tidpunkt anmäla, att de vilja öfvergå till den

nya aflöning sstaten samt underkasta sig de för aflöningens

åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och

som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda

bibehållna vid dem enligt dittills gällande ordinarie stat

tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej

annat föranledes af bestämmelserna i lagen angående

civila tjänstinnehafvares rätt till pension, vid den rätt

till pension, som dittills tillkommit dem.

I gällande stat för nationalmuseet är upptaget dels ett belopp af

800 kronor till sekreterargöromålens bestridande dels ock ett belopp af

400 kronor till kamrerargöromålens bestridande.

Genom kungl. bref den 14 december 1894 tillerkändes den person,

som bestrede kamrerargöromålen, en ersättning af ytterligare 200 kronor

årligen af donationsmedel för bokföringen af donationernas räkenskaper.

Jämlikt beslut vid 1910 och 1911 årens riksdagar har till beredande

af ökade ersättningar för bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen

för hvart och ett af åren 1911 och 1912 å extra stat beviljats ett

anslag af 600 kronor. Af detta belopp voro 400 kronor afsedda att tillkomma

sekreteraren och 200 kronor kamreraren.

Därjämte har genom kungl. bref den 18 juni 1910 medgifvits, att

den person, som bestrider kamrerargöromålen vid nationalmuseet, må,

såsom ersättning för ökadt arbete i följd af donationer till museet, från

och med år 1911 utöfver af statsmedel samt på grund af kungl. brefvet

den 14 december 1894 utgående ersättning undfå ytterligare 100 kronor

årligen af de till museet donerade fonders afkomster, att mellan samtliga

fonderna fördelas i förhållande till donationernas kapitalbelopp, där ej

donationsvillkoren därför lägga hinder i vägen.

115

Numera åtnjuter alltså deri, som bestrider sekreterargöromålen,

därför tillhopa 1,200 kronor årligen och den, som bestrider kamrerargöromålen,

tillhopa 900 kronor, af hvilket sistnämnda belopp 300 kronor

utgå af donationsmedel.

Uti nationalmusei nämnds framställning den 15 oktober 1909 anfördes,

bland annat, att de befattningar vid museet, i afseende å hvilka enligt

nämndens mening missförhållandet mellan arbete och aflöning då företrädesvis

var i ögonen fallande, vore sekreterar- och kamrerarbefattningarna.

avsnitt 89 Kontrollera mot PDF

Sekreterargövomklen, som enligt § 10 i gällande stadgar helst borde

uppdragas åt en af museets amanuenser eller extra ordinarie amanuenser,

sköttes sedan många år tillbaka af en utaf nämnden därtill antagen extra

ordinarie amanuens, enär de båda ordinarie amanuensernas göromål med

samlingarnas vård och bearbetande icke ansetts lämna någon af dem tid

öfrig att sköta sekreterarbefattningen.1

Det erinrades af nämnden, hurusom det ålåge sekreteraren att för

tjänstgöring närvara i museet på tider, som intendenten bestämde, att föra

diarium öfver inkommande mål samt protokoll öfver intendentens beslut i

förvaltningsärenden äfvensom öfver museinämndens och statens inköpsnämnds

förhandlingar samt att förvara koncept och andra arkivet tillhörande

handlingar.

Huru sekreterargöromålen vuxit sedan nationalmuseets nuvarande

stat fastställdes, syntes museinämnden framgå redan däraf, att antalet protokoll

hvarje år uppginge till i medeltal 60, att antalet inkommande mål,

som år 1881 uppgick till 271, år 1908 utgjorde 653, att antalet utgående

ämbetsskrifvelser enligt koncept utgjorde år 1881 44 och år 1908 55, samt

att öfriga utgående försändelser i tjänsteärenden enligt postbok utgjorde

år 1881 67 och år 1908 563.

Kamreraren ålåge, meddelade nämnden, att för tjänstgöring närvara

i museet å tider, som af intendenten bestämdes, att hålla moträkning med

riksbanken öfver där insatta och därifrån uttagna medel samt i öfrigt föra

alla med afseende å dessa och öfriga museimedels redovisning nödiga an

Den extra ordinarie amanuens, som vid tiden för aflåtande! af nämndens ifrågavarande

framställning bestred sekreterargöromålen, har numera befordrats till ordinarie amanuens

vid museet, men bibehåller dock fortfarande sekreterargöromålen.

116

teckningar och räkenskaper, att till siffran granska inkommande räkningar

och verkställa alla beslutade utbetalningar, att månatligen samt i öfrigt

på anfordran af intendenten afgifva rapport öfver kassans ställning samt

att årligen inom föreskrifven tid i enlighet med fastställdt formulär upprätta

och afsluta hufvudbok öfver räkenskaperna för föregående år.

För att belysa ökningen af kamrerargöromålen meddelade nämnden

i skrifvelsen den 15 oktober 1909, bland annat, en öfversikt, utvisande

anslag och öfriga inkomster samt utgifter för såväl nationalmuseet som

de under museets förvaltning ställda donationerna dels år 1881 (det första

året efter det staten för museet år 1880 fastställdes) och dels år 1908 (eller

året näst före det nämnden afgaf sin omförmälda framställning).

I anslutning till nämnda öfversikt, men med angifvande af motsvarande

avsnitt 90 Kontrollera mot PDF

uppgifter för år 1910 i stället för år 1908 torde få meddelas följande

sammanställning:

Anslag och öfriga inkomster:

År 1881.

År 1910.

för nationalmnsenm.........

kr. 94,773:82

> donationerna..........

.....» 7,849:30

• 45,999:19

Utgifter:

för nationalmuseum.........

.....» 38,568:11

» 92,944:87

> donationerna..........

.....» 4,128:04

> 27,742:71

Nämnden har hemställt, att ersättningen till sekreteraren måtte höjas

till 1,500 kronor och ersättningen till kamreraren höjas till 1,200 kronor,

hvaraf 300 skulle utgå af donationerna att på dem fördelas i ungefärlig

proportion till deras storlek.

I en till kommittén aflämnad promemoria från nationalmuseets intendent

hafva för att åskådliggöra sekreterargöromålens omfattning under

år 1911 anförts följande siffror:

protokoll 64; inkomna skrivelser 136; utgående skrifvelser, enligt

koncept, 58; öfriga utgående skrifvelser, enligt postbok, 737 (däraf 256 i

kopiebok införda bref och skrifvelser).

Beträffande kamrerargöromålen under är 1911 anföres i promemorian

följande:

117

»Förande af nationalmusei kassor; tvenne bankräkningar; in- och

utgående kassaposter (omkr. 400 verifikationer; omsättning år 1911:

135,000 kr.); div. rapporter; hufvudbok i 2 ex.; födande af donationernas

kassor (5 st. själfständiga kassor med 8 bankräkningar); in- och utgående

kassaposter (omkr. 150 verifikationer; omsättning år 1911: 157,320 kr.);

5 själfständiga bokslut i 2 ex. för hvarje donation, m. m.»

Såsom förut är nämndt, finnes i gällande stadgar af den 10 december

1880 för nationalmusei konstafdelning, § 10, införd den bestämmel-*

sen, att bestridandet af sekreterargöromålen helst bör uppdragas åt en af

museets amanuenser eller extra ordinarie tjänstemän.

Med de kraf, som redan nu ställas på ordinarie amanuens vid museet,

och med de kraf, som måste ställas på vederbörande afdelningsföreståndarc

med den ställning i grad och aflöningshänseende de erhålla i

händelse af bifall till kommitténs förslag, böra efter kommitténs bestämda

öfvertygelse sekreterargöromålen vid museet icke vidare kunna få uppdragas

åt någon sådan ordinarie tjänsteman. Enahanda bör gifvetvis vara

förhållandet i fråga om kamrerargöromålen.

Under sålunda angifna, uttryckliga förutsättning anser kommittén

sig icke böra göra någon erinran mot det ersättningsbelopp, som af nämnden

föreslagits för bestridande af sekreterargöromålen. Hvad nämnden

föreslagit såsom ersättning för kamrerargöromålens bestridande synes

kommittén ingalunda vara för högt tilltaget.

Kommittén hemställer,

att i staten för nationalmuseet må uppföras dels

ett belopp af 1,500 kronor för bestridande af sekreterargöromålen

avsnitt 91 Kontrollera mot PDF

och dels ett belopp af 900 kronor för bestridande

af kamrerargöromålen.

Därjämte torde i staten böra göras anteckning därom, att för kamrerargöromålens

bestridande bör jämte det belopp, som af statsmedel är

anslaget, utgå särskild ersättning af donationsmedel till belopp, som af

Kungl. Maj:t bestämmes.

118

Anslag till

vikariatsersättningar,

arfvoden åt

extra tjänstemän

och extra

vaktmästare

m. m.

A gällande ordinarie stat för nationalmuseet är uppfördt dels ett

belopp af 1,650 kronor till vikariatsersättning och arfvoden åt extra ordinarie

tjänstemän och» dels ett belopp af 1,800 kronor till extra vaktbetj

aning och beklädnadspenningar.

I sammanhang med beviljande af anslag å extra stat till provisoriskt

aflöningstillägg till vissa befattningshafvare vid nationalmuseet har

medgifvits, att däraf högst 25 kronor finge användas till höjning af vikariatsersättning

under semester.

Vidare är till beredande af höjda arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän

vid museet på exti’a stat anvisadt ett anslag af 3,350 kronor.

För biträde vid vård och tillhandahållande af handteckning^- och

gravyrsamlingen i nationalmuseet äfvensom för vetenskaplig bearbetning

af museets samlingar är å extra stat anvisadt ett belopp af 2,000 kronor.

Af anslag å extra stat för vård, underhåll och tillökning af statens

konstindustriella samlingar utgår, förutom ersättning till två vaktmästare,

som af kommittén föreslagits till ordinarie anställning, ett mindre

belopp till ett bevakningsbiträde med tre dagars tjänstgöring i veckan.

För beredande af tilläggsarfvoden åt extra ordinarie vaktmästare

vid nationalmuseet för ökad tjänstgöring är å extra stat beviljad t ett anslag

å 900 kronor.

Uti nämndens framställning den 15 oktober 1909 föreslogs på anförda

skäl, att på ordinarie stat skulle »för vikariatsarfvoden, e. o. amanuenser

och skrif bi träden» uppföras ett belopp af tillhopa 7,500 kronor.

I fråga om medel till extra vaktbetjäning och till beklädnadspenningar

ansåg nämnden, att därför afsedt anslag borde höjas till 4,500

kronor.

Kommittén anser sig uti ifrågavarande hänseende till en början

böra framhålla lämpligheten däraf, att arfvoden till såväl extra tjänstemän

som extra vaktmästare och skrifbiträde, hvilket ej är i stat uppfördt,

äfvensom vikariatsersättningar utgå af ett gemensamt anslag, på sätt i

allmänhet är förhållandet beträffande de under senare åren fastställda

stater för centrala ämbetsverk. Däremot synas beklädnadspenningar

kunna särskildt uppföras å nationalmuseets stat.

119

De af nämnden gjorda beräkningarna beträffande anslagsbehofvet

för ofvannämnda ändamål hafva af flera skäl synts kommittén icke vara

avsnitt 92 Kontrollera mot PDF

af beskaffenhet att kunna läggas till grund för kommitténs förslag i ämnet.

I sådant afseende må särskildt erinras, hurusom hvad kommittén

i det föregående hemställt i fråga om aflöningsförmånerna för afdelningsföreståndare

och semesterförmån för vaktmästare gifvetvis påkallar högre

belopp till vikariatsersättningar än nämnden torde hafva afsett. Förändrade

förhållanden hafva ock vid senare löneregleringar gjort sig gällande i

fråga om den extra tjänstemannapersonalens (extra ordinarie amanuensers)

ställning i aflöningshänseende.

Kommittén har fördenskull sökt att själf beräkna anslagsbehofvet

för ifrågavarande ändamål.

Vid beräkning af erforderligt belopp för vikariatsersättningar har kommittén

utgått ifrån, att under semester för chef och afdelningsföreståndare

äfvensom för förste vaktmästare vikariatsersättningen skall motsvara

den semesterledige befattningshafvaren tillkommande tjänstgöringspenningar,

men att till vikarie för semesterledig annan vaktmästare ersättningen

skall utgöra 3 kronor för dag. Med afseende jämväl å eventuellt behof

af medel utöfver tjänstgöringspenningar till aflönande af vikarier under

vaktmästares sjukdom har kommittén ansett, att till vikariatsersättningar uti

samtliga ifrågavarande hänseenden bör afses ett belopp af 1,600 kronor.

För behörigt skötande af museets särskilda afdelningar torde behof

förefinnas af åtminstone en extra tjänsteman på hvar afdelning med

regelbunden tjänstgöring, alltså tillhopa tre sådana extra tjänstemän.

Med hänsyn till de kvalifikationer och de kraf i öfrigt, som måste

ställas på dessa extra befattningshafvare, synes arfvodet till sådan befattningshafvare

icke skäligen kunna sättas lägre än i medeltal 2,000 kronor,

för år räknadt. Skulle emellertid åt dylik extra tjänsteman uppdragas

att jämväl bestrida sekreterargöromålen vid museet mot därför

bestämd ersättning, bör naturligtvis tillses, att därigenom intrång icke

göres å amanuensgöromålen.

För uppehållande af extra ordinarie amanuensbefattning under sjukdom

och semester samt då sådan amanuens förordnats att bestrida ordi

120

narie tjänst under innehafvarens semester och, i vissa fall, annan tjänstledighet

torde — i anslutning till hvad som skett vid vissa andra löneregleringar

på senare tider — böra beräknas omkring 450 kronor för

hvarje extra ordinarie amanuens.

I de nyssnämnda, hänseendena skulle alltså för tre extra ordinarie

amanuensbefattningar böra beräknas ett belopp af 7,350 kronor.

Äfven med den af kommittén föreslagna ökningen af den ordinarie

vak t ro ästar personalen lärer det ej kunna undvikas att för samlingarnas bevakning

vid de offentliga förevisningarna särskildt under de dagar, då

avsnitt 93 Kontrollera mot PDF

tillträdet för allmänheten är fritt, använda extra vaktmästare. Enligt hvad

för kommittén uppgifvits af nationalmuseets intendent, skulle sålunda

mera stadigvarande behöfvas fyra sådana extra vaktmästare med tjänstgöring

tre dagar i veckan. Såsom ersättning i sådant hänseende har beräknats

ett sammanlagdt belopp af högst 2,600 kronor.

I detta sammanhang torde böra erinras, hurusom kommittén redan

uti delen I af sina betänkanden, innefattande allmänna förutsättningar

och grunder för en reglering af löneförhållanden m. m. inom de centrala

ämbetsverken, .uttalat såsom sin mening, att grunderna för aflöningen till

extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie vaktbetjänte inom de

centrala ämbetsverken i allmänhet böra bestämmas af Kungl. Maj:t på

förslag af vederbörande ämbetsverk.

Det har synts kommittén, att jämväl i fråga om aflöningen till vederbörande

extra personal vid nationalmuseet grunderna må böra bestämmas

af Kungl. Maj:t på förslag af museets chef.

•

För renskrifning och dylikt arbete har, enligt hvad museets intendent

uti den till kommittén afgifna promemorian meddelat, alltsedan

år 1909 funnits anställdt ett kvinnligt biträde med tre dagars tjänstgöring

i veckan och därjämte, i fall af behof, hemarbete; hon har uppburit

ersättning med 50 kronor i månaden.

Att för ett sådant biträde nu föreslå ordinarie anställning lärer

icke kunna ifrågakomma.

121

-l iU ersättning för skrifbiträde äfvensom till gratifikationer åt mera

tillfälligt tjänstgörande extra tjänstemän och extra vaktmästare samt för

afrundning af anslag har kommittén beräknat det för ersättningar uti

nyss antydda hänseenden afsedda beloppet till 1,450 kronor.

Med afseende å hvad ofvan anförts, hemställer kommittén,

att till vikar iatser sättning ar, arfvoden åt extra

tjänstemän och extra vaktmästare, godtgörelse åt skrifbiträde

samt gratifikationer må i nationalmuseets stat

uppföras ett anslag af 13,000 kronor.

I gällande stadgar för nationalmuseets konstafdelning, § 12, bestäm- Kostnad f6r

nies, att vaktbetjänt år skyldig att under tjänstgöring bära föreskrifvet Jäktmästare.

livré.

Kostnad för livréer har utgått af det i staten uppförda anslaget till

extra vaktbetjäning oeli beklädnadspenningar äfvensom till eu mindre del

från anslag å extra stat till de konstindustriella samlingarna. Emellertid

hafva någon gång jämväl förevisningsmedel måst tagas i anspråk för anskaffande

af livrépersedlar.

Uti om förmälda promemoria från intendenten vid nationalmuseet

hai anförts, att anslaget till extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar

visat sig till den grad otillräckligt, att ordinarie vaktmästare vid museet

avsnitt 94 Kontrollera mot PDF

högst hvart tredje år kunnat erhålla nytt livré och extra vaktmästare ej

ens så ofta.

Däraf har, enligt hvad intendenten framhållit, följden blifvit, att

museets vaktbetjäning måst »under långa perioder uppträda i betänkligt

nötta och trådslitna kläder».

För att betjäningen hädanefter skulle kunna visa sig i »fullt presentabelt

livré» har intendenten — särskild! i betraktande af den utsträckta

tjänstgöringstiden ansett erforderligt, att ordinarie vaktmästare hädanefter

må erhålla ny ekipering hvarje år samt vaktmästare med tre dagars

tjänstgöring i veckan hvart annat år. Kostnaden för hvarje livré

har af intendenten beräknats till omkring 100 kronor.

16—111874. Lönereglering skommitténs bet. XXXII.

122

Enligt kommitténs förslag skulle vid nationalmuseet finnas 12 ordinarie

vaktmästare med full tjänstgöring. Därjämte skulle, enligt uppgift

af nationalmuseets intendent, mera stadigvarande behöfvas 4 extra

vaktmästare med tjänstgöring tre dagar i veckan. För samtliga dessa

vaktmästare skulle alltså erfordras livréer.

I fråo-a om kostnaden för livré torde kunna erinras, att enligt de

■bestämmelser, som vid 1910 års riksdag antogos i sammanhang med då

fastställd aflöningsstat, beklädnadsersättning för den manliga bevakningspersonalen

vid fångvårdsstaten bestämdes till 100 kronor för år.

Om nämnda belopp tages till utgångspunkt samt årskostnaden för livré

till vaktmästare vid nationalmuseet med endast tre dagars tjänstgöring i

veckan beräknas till hälften af det belopp, som afses för vaktmästare därstädes

med full tjänstgöring, skulle för ifrågavarande ändamål erfordras

ett sammanlagdt belopp af 1,400 kronor för år räknadt.

Med hänsyn därtill att museibetjäningens livréer äro underkastade

jämförelsevis mindre slitning skulle måhända nämnda kostnadssumma

kunna anses böra sättas något lägre.

Då det emellertid bör tillses, att nationalmuseets vaktmästare uppträda

i livréer, som befinna sig i värdigt skick — särskildt vid det förhållande

att museet besökes icke blott af personer från Sverige utan äfven

af ett stort antal utlänningar — samt då åtminstone vissa livrépersedlar

torde böra finnas äfven för biträden, som inkallas såsom tillfällig

förstärkning af bevakningspersonalen, har kommittén ansett sig böra

vid sin beräkning af anslagsbehofvet stanna vid det ofvan angifna beloppet

af 1,400 kronor.

Kommittén hemställer alltså,

att i staten för nationalmuseet mä uppföras ett

belopp af 1,400 kronor till bestridande af kostnaden för

livréer åt vaktmästare vid nationalmuseet.

Anslag till Under eu följd af år har Riksdagen på extra stat beviljat anslag

avsnitt 95 Kontrollera mot PDF

nattlig bevak anor(jnan(le af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden. Anslånaimusei-

cret har för hvartdera året 1911 och 1912 bestämts till 3,800 kronor.

byggnaden. °

123

Uti det af nationalmusei nämnd i skrifvelsen den 15 oktober 1909

framlagda förslaget till ny ordinarie stat för museet har jämväl upptagits

ett belopp af 3,800 kronor för nyssnämnda ändamål.

Kommittén, som i likhet med nämnden anser ifrågavarande anslag

böra öfverflyttas till museets ordinarie stat, hemställer,

att å den nya staten för nationalmuseet må uppföras

ett belopp af 3,800 kronor för anordnande af

nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden.

I den af intendenten vid nationalmuseet i skrifvelsen den 6 oktober

1911 gjorda, af museets nämnd till bifall förordade framställning har

intendenten på anförda skäl föreslagit vidtagande af särskilda säkerhetsåtgärder

beträffande den yttre bevakningen af nationalmuseibyggnaden, i

hvilket hänseende intendenten anhållit, att två militärposter måtte utsättas

vid nämnda byggnad.

Hvad i detta afseende blifvit af intendenten hemställdt torde, efter

hvad kommittén antagit, icke befinnas påkalla något yttrande från kommitténs

sida.

Innan kommittén öfvergår till de anslag å stat för nationalmuseet, Revision af

som icke stå i direkt sammanhang med löneregleringen för personalen, ftruTthnsbéanser

sig kommittén böra fästa uppmärksamheten å några spörsmål, hvil- ffrämnationa/

ka synts kommittén böra tagas under öfvervägande vid utarbetande af museet.

de nj-a instruktions- eller stadgebestämmelser för nationalmuseet, som torde

befinnas erforderliga i samband med löneregleringen.

I § 3 af de nuvarande stadgarna föreskrifves, att uti den af fem ledamöter

bestående museinämnden intendenten och konservatorn skola vara

själfskrifna medlemmar. Öfriga medlemmar förordnas af Kungl. Maj:t,

så ock tre suppleanter. Däremot äga afdelningsföreståndarna (nuvarande

amanuenserna) icke ens rätt att närvara vid nämndens sammanträden.

Det synes kommittén med fog kunna ifrågasättas, huruvida det

verkligen är lämpligt, att konservatorn är ledamot af nämnden med rätt

att deltaga i besluten.

124

Det torde i sådant hänseende särskildt böra uppmärksammas, att

det tillkommer nämnden att bestämma om erforderliga restaureringar

af konstverk och konstindustriföremål och, sedan restaureringsarbete blifvit

verkställdt, afgifva utlåtande rörande arbetets beskaffenhet, samt att,

enligt hvad museinänmden i sin skrifvelse den 15 oktober 1909 erinrat,

konservatorn för utförande af andra restaureringsarbeten än vissa

mindre rengöringsarbeten äger uppbära särskild ersättning enligt i hvarje

fall nämnden underställdt kostnadsförslag.

avsnitt 96 Kontrollera mot PDF

Den konservatorn nu tillkommande ställningen såsom ledamot i nämnden

torde kunna utbytas mot skyldighet för honom att, då frågor som afse

hans verksamhetsområde äro föremål för nämndens pröfning, närvara vid

nämndens sammanträden. Han torde därvid få deltaga i öfverläggmngarna

rörande dessa frågor, men ej i nämndens beslut, dock med rätt för

honom att, därest han har en från nämndens beslut afvikande mening,

få denna antecknad till nämndens protokoll.

Därest kommitténs uppfattning i nämnda hänseende anses böra vinna

beaktande, torde ytterligare en ledamot af nämnden böra utses af Kungl.

Maj:t i stället för konservatorn.

Med den ställning, som vederbörande afdelningsföreståndare vid

museet intaga och än vidare må komma att intaga, torde det vara af betydelse,

att enahanda skyldighet och befogenhet, som nu ifrågasatts för

konservatorn, må tillkomma afdelningsföreståndare, enhvar beträffande sådana

frågor, som beröra hans afdelning af museet.

I sådant hänseende må endast erinras därom, att nämnden äger att besluta

om inköp af konstverk eller konstslöjdsföremål till samlingarnas fullständigande,

att afgöra, huruvida skänkta föremål äro af beskaffenhet att

böra införlifvas med samlingarna, samt att afgifva yttranden öfver af intendenten

framställda underdåniga förslag, innan dessa insändas till Kungl.

Maj:t, i frågor angående, exempelvis, väsentligare förändringar i afseende

å lokalernas användande för de olika samlingarna, utgallring af konstoch

konstslöjdsföremål samt utbyte eller försäljning af duplettexemplar i

gravyrsamlingen äfvensom förändringar i konstafdelningens organisation.

125

I fråga om tillsättning af befattningar vid nationalmuseet föreskri fves

i stadgarna, § 24, att intendenten och amanuenserna utnämnas samt

konservatorn förordnas af Kungl. Maj:t.

Vidare säges i samma paragraf:

»Till konservatorsbefattningen må anmälas en utöfvande konstnär, till

amanuensbefattning personer, hvilka antingen genom aflagd akademisk

examen, utgifna litterära arbeten eller på annat sätt ådagalagt grundliga

insikter i estetiska och konsthistoriska ämnen.»

I likhet med hvad som i allmänhet plägar vara bestämdt vid andra

statens ämbetsverk och myndigheter, synes kommittén äfven i fråga om

afdelningsföreståndar- och konservatorsbefattningarna vid nationalmuseet

böra stadgas, att vid blifvande vakans sådan befattning skall kungöras

ledig, med föreläggande af viss ansökningstid.

Kommittén anser sig äfven böra något beröra frågan om ordningen för

beviljande af annan tjänstledighet än semester åt vissa befattningshafvare

vid nationalmuseet.

Enligt § 27 i gällande stadgar för nationalmuseets konstafdelning

avsnitt 97 Kontrollera mot PDF

må annan tjänstledighet än semester af intendenten beviljas amanuens

(afdelningsföreståndare) på högst en och en half månad. År amanuens i

behof af längre ledighet, bör ansökan om ledighet göras hos Kungl. Maj:t.

Beträffande konservatorn gäller enligt § 30 af samma stadgar, att

tjänstledighet på högst en och en half månad kan beviljas honom åt

museinämnden. År han i behof af längre tjänstledighet, bör ansökan

därom ingifvas till Kungl. Maj:t.

Uti delen I af kommitténs betänkanden, rörande allmänna förutsättningar

och grunder för en reglering af löneförhållanden m. m. inom de

centrala ämbetsverken, förordade kommittén (sid. 161) eu revision af gällande

instruktioner för dessa ämbetsverk i syfte att åstadkomma förenkling

och önskvärd likformighet i vissa angifna hänseenden.

Kommittén fäste därvid särskilt uppmärksamheten å en del punkter

(däribland frågor om tjänstledigheter och däraf föranledda vikariatsförordnanden),

där genomförande af likformighet i bestämmelser skulle

kunna, mer i stort sedt, bidraga till att förenkla eller inskränka arbetet

126

Anslag till

konstsamlingarnas

ökande

m. fi.

anslag.

inom vederbörande ämbetsverk, understundom äfven inom statsdepartement

och för Kungl. Maj:t.

Det synes kommittén, att vid utfärdande af nya instruktionsbestämmelser

för nationalmuseet stadgandena beträffande tjänstledighet för afdelningsföreståndare

och konservator böra revideras i syfte att utvidga chefens

befogenhet i dylika frågor.

A staten för nationalmuseet äro, förutom anslag till aflöningar o. d.,

uppförda jämväl följande poster, nämligen:

till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag, 10,000 kronor,

däraf 3,000 kronor böra användas företrädesvis till inköp af norska och

danska lefvande konstnärers arbeten;

till samlingarnas vård och underhåll, reservationsanslag, 1,500 kronor;

till boksamlingen, reservationsanslag, 300 kronor;

till underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel samt för renhållning

2,700 kronor;

till brännmateriel m. in., reservationsanslag, 6,000 kronor; samt

till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten, reservationsanslag,

15,000 kronor.

A extra stat är därjämte anvisadt ett belopp af 5,100 kronor för

vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella samlingar. Af

detta anslag är emellertid en del afsedd till bestridande af aflöningar o. d.

Uti det af nämnden i skrifvelsen den 15 oktober 1909 framlagda

förslaget till ny ordinarie stat för nationalmuseet hafva upptagits:

till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag, 15,000 kronor;

till samlingarnas vård och underhåll, reservationsanslag, 4,000

kronor;

avsnitt 98 Kontrollera mot PDF

till boksamlingen, reservationsanslag, 1,000 kronor;

till underhåll af golf m. m. samt renhållning 3,000 kronor;

till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten (reservationsanslag)

15,000 kronor; samt

till konstslöjdssamlingarna 4,000 kronor;

I statförslaget har därjämte uppförts en post på 1,500 kronor »till

tjänstemäns utländska studieresor.»

127

Af anledning, hvarom nedan närmare förmäles, har däremot i statförslaget

icke upptagits något anslag till brännmaterialier m. in.

I afseende å de ifrågavarande posterna uti nämndens statförslag anfördes

uti skrifvelsen följande.

Beträffande anslaget till konstsamlingarnas ökande erinrade

nämnden, hurusom det nu utgående anslaget å 10,000 kronor vore afsedt

för såväl skulptur- och målnings- som handtecknings- och gravyrsamlingarnas

ökande.

I betraktande af de ständigt stigande prisen på konstmarknaden

och i synnerhet med hänsyn till svårigheten att med ett så ringa inköpsanslag

kunna förvärfva moderna utländska konstverk, särskildt målningar

och grafiska blad af betydenhet, har nämnden ansett nödvändigt, att anslaget

blefve höj dt till 15,000 kronor, att användas utan nu gällande föreskrift

angående norska och danska konstverk, hvilken föreskrift icke ägde

någon motsvarighet i de öfriga nordiska länderna.

Till samlingarnas vård och underhåll utginge dels ett reservationsanslag

å 1,500 kronor för de egentliga konstsamlingarna, dels 750

kronor (af anslag på extra stat) för konstslöjdssamlingarna. I dessa hänseenden

hade emellertid på senare åren ständigt visat sig en större brist,

som täckts genom anlitande af förevisningsmedel.

Nämnden har hemställt, att anslaget såsom otillräckligt måtte höjas

till 4,000 kronor, särskildt på grund åt samlingarnas stora tillväxt.

Denna höjda siffra ansågs dessutom betingad af hänsyn till vård

och underhåll (restaureringar) af statens under nationalmusei intendents

vård ställda, omfattande konstsamlingar å de kungl. lustslotten, för hvilket

senare ändamål (restaureringar) ett extra anslag af 25,000 kronor utgått

med 5,000 kronor om året under tiden 1900 1904.

Det till boksamlingens ökande nu utgående reservationsanslaget

å 300 kronor skulle egentligen räcka såväl till hållandet af oundgängligt

nödvändiga konsttidskrifter som till inköp af arbeten i skulpturens, målarkonstens,

gravyrens och konstslöjdens historia, nya inuseikataloger och

handböcker af skilda slag.

Efter hvad de senaste åren gifvit vid handen, försloge beloppet numera

icke ens till subskription å alla för museiarbetet erforderliga konsttidskrifter.

128

För att tjänstemännen skulle sättas i tillfälle att något så när följa

avsnitt 99 Kontrollera mot PDF

med den samtida konstforskningen och museiteknikens utveckling samt

därigenom kunna på ett tillfredsställande sätt fullfölja samlingarnas vetenskapliga

bearbetande, kräfdes tillgång till ökad litteratur. Men för att en

nödtorftig sådan ökning skulle kunna vinnas, måste enligt nämndens mening

det nuvarande anslaget höjas till 1,000 kronor.

Anslaget till underhåll af golf, fönster och förevisningsmate1

i ef samt renhållning, utgående med 2,700 kronor, har synts nämnden

böra höjas till 3,000 kronor, särskild! med hänsyn till svårigheten, för

att icke säga omöjligheten, att för den dittills utgående alltför knappt

tillmätta dagaflöningen erhålla arbetskrafter, som ville åta"a si" renhållningen.

Till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten utginge

ett reservationsanslag af 15,000 kronor.

Då det förutvarande anslaget, 6,000 kronor, så sent som år 1898

höjdes till nuvarande belopp och detta anslag i högre grad än de öfriga

kunde sägas motsvara närvarande behof, har nämnden hemställt, att det

fortfarande måtte utgå med 15.000 kronor.

Beträffande det i statförslaget under titel »till konstslöj dssamlingarna»

upptagna beloppet 4,000 kronor förmäles visserligen icke något i

nämndens skrifvelse, men, enligt hvad intendenten för nationalmuseet upplyst,

af sågs, att detta anslag skulle användas till ökande af konstslöjdssamlingen,

under det att vård och underhåll af denna samling skulle bestridas

af ofvannämnda anslag »till samlingarnas vård och underhåll».

I fråga om anslag till utländska studieresor har nämnden uti

skrifvelsen den 15 oktober 1909 anfört, att tjänstemännens vetenskapliga

arbete inom museet och å de kungl. lustslotten samt deras forskningsarbete

i privata konstsamlingar inom riket kräfde företagandet af utländska

resor för besök på märkligare konstorter och studier i där befintliga museer

och privata konstsamlingar. Dessa studier måste därvid bedrifvas så

mycket flitigare, som tiden vore i dubbel mening dyrbar, icke minst af

det skälet, att resekostnaderna i de allra flesta fall bestridts ur tjänstemannens

egen kassa.

129

Det syntes nämnden knappast behöfva särskilt påpekas, huru fruktbärande

dessa tjänstemännens studieresor till utländska museer vore för

nationalmuseets samlingar, för dessas anordning och vetenskapliga bearbet

genom

de tillfällen de erbjöde att taga del af anordningarna och

forskningsresultaten inom de museer, som ur anordningens och den vetenskapliga

bearbetningens synpunkt intoge den främsta rangen inom det moderna

museiväsendet, I all synnerhet gällde detta museerna i Tyskland,

enkannerligen Berlins och Dresdens. Få vore de museer, hvilkas tjänstemän

avsnitt 100 Kontrollera mot PDF

såsom dessas vore i tillfälle att företaga så många resor. I det fallet

hade nationalmuseets tjänstemän tyvärr icke kunnat följa med sin tid så

som de önskat.

Visserligen disponerade nämnden genom ingenjör Gustaf M. Lamms

testamente den 13 februari 1892 för detta ändamål räntorna å ett kapital

å 10,000 kronor, hvilka räntemedel hvartannat år skulle utdelas till någon

åt museets ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän för studier i

utlandet.

Men när en tjänsteman en gång fått detta resestipendium, som utginge

med omkring 900 kronor, hade han icke- utsikt att med understöd

af detsamma ånyo få besöka utlandet förr än efter vid pass tio år. Detta

vore icke nog.

För att kunna följa med den moderna konstens utveckling och de

nyaste resultaten af konstforskningen och museitekniken vore det nödvändigt,

att han sattes i tillfälle att oftare besöka utlandet.

Om nationalmuseets tjänstemän gällde hvad en medlem af bayerska

landtdagen den 14 augusti 1906 yttrat rörande det bayerska museiväsendets

reformerande: »Fn ofta upprepad klagan är, att museimännen resa alltför

litet. Jag delar i allo denna klagan. Jag anser det för synnerligen viktigt

att de resa mera och att äfven resestipendier gifvas dem, ty erfarenheten

är hufvudsaken för en konsthistoriker, och ögats skolning är viktigare än

boklärdom».

Af anförda skäl har nämnden föreslagit, att till utländska studieresor för

museets tjänstemän måtte å ordinarie stat uppföras ett anslag af 1,500 kronor.

Hvad beträffar kostnaden för brännmaterialier in. m. har, såsom

redan är antydt, i nämndens statförslag icke upptagits något anslag härför.

17 111S74. Löneregleringglcommitténs bet. XXXII.

130

Det har af nämnden anförts, att för museets uppvärmning var i

188Q års stat upptaget ett belopp af 5,000 kronor, hvaraf emellertid äfven

skulle bestridas uppvärmning af bottenvåningen i museibyggnaden, hvilken

våning disponerades af det under vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens

inseende ställda, statens historiska museum. Sedan berörda belopp

under flera år visat sig otillräckligt, hade efter framställning från nämnden

år 1903 inedgifvits beloppets höjande till 6,000 kronor.

Dels till följd af den ansenliga prisstegring, som sedan dess ägt rum

å såväl ved som koks, dels till följd Häraf att värmeledningen i museet

vore gammal och sliten och fördenskull ej tillräckligt effektiv utan kräfde

ökad bränslemängd, hade äfven anslaget å 6,000 kronor visat sig otillräckligt.

År 1908 hade en brist därå uppstått af 1,033 kronor. År 1909

hade bristen den 1 oktober belöpt sig till 875 kronor, hvilken brist liksom

den från år 1908 täckts genom anlitande af de s. k. förevisningsmedlen.

avsnitt 101 Kontrollera mot PDF

Då önskligt vore att förevisningsmedlen finge oafkortade tagas i anspråk

för fyllandet af behof, som stode i mera direkt samband med själfva

konstsamlingarna, har nämnden hemställt, att Kungl. Maj:t måtte, i likhet

med hvad genom kungl. bref den 9 augusti 1895 förordnats rörande uppvärmningen

af akademiens för de fria konsterna skollokaler och ämbetsrum,

förordna, att de medel, som erfordrades till anskaffning af nödiga

materialier för uppvärmning af nationalmusei konstafdelnings och statens

historiska museums lokaler i nationalmuseum, skulle, på rekvisition och

mot redovisning af chefen för nationalmusei konstafdelning inför kammarrätten,

utbetalas af statskontoret från det under riksstatens åttonde hufvudtitel

uppförda anslag till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

Beträffande de i nämndens skrifvelse den 15 oktober 1909 innefattade

anslagskraf, som icke stå i direkt sammanhang med frågan om

löneregleringen för personalen vid nationalmuseet, har kommittén trott

det på kommittén ankommande yttrandet kunna inskränkas till följande

erinringar.

1 Genom kungl. bref den 27 oktober 1911 har, till fyllande af brist, soin under år

1910 uppkommit å nationalmuseets brännmaterialanslag, anvisats ett belopp af högst 900

kronor, att af statskontoret förskottsvis utbetalas af tillgängliga medel.

131

Under titel »till konstslöjdssamlingarna» har i nämndens statförslag

uppförts ett anslag å 4,000 kronor. Då detta anslag lärer vara afsedt för

nämnda samlingars ökande, synes detta böra uttryckligen angifvas i staten.

I likhet med hvad redan är fallet beträffande anslaget till konstsamlingarnas

ökande torde äfven det förstnämnda anslaget böra erhålla

reservationsanslags natur.

Hvad nämnden anfört i fråga om behofvet af anslag till utländska

studieresor för tjänstemän vid nationalmuseet har synts kommittén mycket

beaktansvärdt. Kommittén anser sig i detta hänseende böra erinra, hurusom

betydelsen af studieresor allt mera uppmärksammats. Riksdagen har

ock, särskildt under senare år, beviljat anslag till resestipendier åt skilda

kategorier af statstjänare.

Af nämnden har föreslagits, att erforderliga medel till anskaffning

af nödiga materialier för uppvärmning af nationalmusei konstafdelnings

och statens historiska- museums lokaler i nationalmuseibyggnaden måtte få

utgå från det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förshmsansla"

till skrifmaterialier och expenser, ved m. in.

Enligt hvad som meddelats uti det utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden den 13 januari 1912, som bifogats statsverkspropositionen,

sjunde hufvudtiteln, vid 1912 års riksdag (sid. 229), är det å 1912

avsnitt 102 Kontrollera mot PDF

års riksstat på åttonde hufvudtiteln uppförda expensanslag afsedt för

ecklesiastikdepartementet, riks- och landsarkiven, kungl. biblioteket samt

domkapitlen. Dessutom bestrides af ifrågavarande anslag kostnaden för

bränsle för akademien för de fria konsterna, hvarjämte för uppvärmning och

renhållning af vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien må användas

ett belopp af högst 1,100 kronor.

Nationalmusei nämnds hemställan därom, att, med uteslutande från museets

stat af anslagsposten »till brännmateriel m. in,», kostnaden för anskaffning

af nödiga materialier för uppvärmning af lokaler i nationalmuseibyggnaden

måtte få utgå af åttonde hufvudtitelns gemensamma expensanslag,

synes kommittén hafva skäl för sig, särskildt med hänsyn därtill att

utgifter inom ofvan angifvet maximibelopp för uppvärmning m. in. af vissa

till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien hörande, inom nationalmuseibyggnaden

belägna lokaler redan nu utgå af nämnda anslag.

132

Stat.

Därest emellertid å nationalmuseets stat fortfarande må anses böra

uppföras ett reservationsanslag till brännmaterialier m. m., torde, med afseende

å hvad i ärendet blifvit upplyst, anslaget, som nu är bestämdt till

6,000 kronor, böra höjas med åtminstone 1,000 kronor.

Utöfver hvad ofvan anförts är från kommitténs sida icke något att

erinra beträffande de i nämndens skrifvelse den 15 oktober 1909 innefattade anslagskraf,

som icke stå i direkt sammanhang med frågan om reglering af

löneförhållandena vid nationalmuseet.

Enligt kommitténs förslag skulle staten för nationalmuseet få föl*

jande utseende:

A. Attöningsstat.

Lön.

Kronor.

Öfverintendent och chef.......

1 intendent (afdelningsföreståndare). .

2 intendenter (d:o) • •

1 konservator, arfvode........

1 förste vaktmästare, tillika portvakt,

jämte fri bostad och bränsle ....

1 förste vaktmästare........

1 d:o d:o ........

1 vaktmästare, tillika gårdskarl, jämte

fri bostad och''bränsle, så länge han

har skyldighet att vara boende i nationalmnseibyggnaden.

......

1 vaktmästare...........

7 d:o ...........

Anm. Därest annan vaktmästare än

den förste vaktmästare, som tillika är

portvakt, och den vaktmästare, som

tillika är gårdskarl, i egenskap af vaktmästare

åtnjuter fri bostad samt bränsle,

skall, så länge denna förmån kvarstår,

ortstillägg ej utgå till honom äfvensom

å lönen afdragas 100 kronor

årligen.

Transport

5,700

3,600

7.200

900

700

4,900

Tjänst

görings

pennin

gar.

Kronor.

2,500

1,800

3,600

450

350

2.450

Orts

tillägg.

Summa.

Kronor. Kronor.

800

400

800

150

1,050

1,500

1,200

8,400

11.600

avsnitt 103 Kontrollera mot PDF

Efter fem år kan lönen

höjas med 500 kronor

och efter 10 år med

ytterligare 500 kronor.

[Efter fem år kan lönen

[ höjaä med 100 kronor.

[Efter fem år kan lönen

I höjas med 100 kronor

| och efter 10 år med

| ytterligare 100 kronor.

43,200

Lön.

Kronor.

Tjänst-

görings-

pennin-

gar.

Kronor.

Orts-

tillägg.

Kronor.

Summa.

Kronor.

Transport

43,200

1 öfvereldare, jämte fri bostad och

bränsle, arfvode..........

1,500

1 eldare, arfvode..........

—

750

1 d:o d:o ..........

—

750

För bestridande af sekreterargöromål .

—

1,500

För bestridande af kamrerargöromål

(förutom särskild ersättning af dona- tionsmedel enligt Kungl. llaj:ts be- stämmande) ...........

300

Till ersättning åt den förste vaktmäs- tare, som tillika är portvakt, för

hållande af biträde för portvaktsgö- romålens bestridande.......

200

Till vikariatsersättningar, arfvoden åt

extra tjänstemän och extra vaktmäs- tare, godtgörelse åt skrifbiträde samt

gratifikationer..........

13,000

Till bestridande af kostnaden för livréer

åt vaktmästare..........

1,400

Till nattlig bevakning af nationalmu- seibvggnaden...........

3,800

Tillhopa

—

67,000

B. Omkostnndsstat.

Till konstsamlingarnas ökande, reservationsanslag . . kr. 15,000

» konstslöjdssamlingens ökande, reservationsanslag . >

4,000

> samlingarnas vård och underhåll, reservationsanslag >

4,000

> boksamlingen, reservationsanslag .

1,000

> utländska studieresor......

1,500

» underhåll af golf, fönster och förevisningsmateriel

samt för renhållning............. »

3,000

28,500

Till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten, reser

vationsanslag.................

15,000

Summa

110,500

134

Öfvergångs

förhållanden

Kostnads

beräkning.

Därest kostnaden för brännmaterialier in. in. anses böra fortfarande

bestridas af anslag å nationalmuseets stat, skulle under B. Omkostnadsstat

äfven uppföras följande anslagspost: Till brännmaterialier m. m., reservationsanslag,

7,000 kronor, hvarigenom statens slutsumma skulle höjas till

117,500 kronor.

I fråga om kostnaderna för bestridande af ålderstillägg åt personalen

vid nationalmuseet förutsätter kommittén, att dessa kostnader skola,

såsom hittills varit fallet, bestridas af det å riksstatens åttonde hufvudtitel

uppförda förslagsanslag till ålderstillägg.

Enligt det förslag, som kommittén ofvan under rubriken aflönings''villkor

framställt i anslutning till under senare år i sådant hänseende

gifna bestämmelser, skulle de förutvarande innehafvare af ordinarie befattningar

vid nationalmuseet, hvilka icke före viss angifven tidpunkt anmäla,

avsnitt 104 Kontrollera mot PDF

att de vilja öfvergå till den nya aflöningsstaten, och som icke lagligen

kunna därtill förbindas, varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande

ordinarie stat tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat

föranledes af bestämmelserna i lagen angående civila tjånstinnehafvares

rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem.

Kommittén har emellertid icke ansett erforderligt att uppgöra någon

särskild öfvergångsstat för nationalmuseet, då fullt tillräckliga medel å den

af kommittén föreslagna ordinarie aflöningsstaten skulle finnas tillgängliga

för den eller dem af de nuvarande ordinarie befattningshafvarna, som må

komma att kvarstå å den äldre staten.

För nationalmuseet har Riksdagen beviljat dels å ordinarie stat

60,850 kronor dels ock å extra stat för år 1912 20,145 kronor, hvadan

alltså å riksstat för år 1912 äro anvisade tillhopa 80,995 kronor.

Den af kommittén förslagsvis upprättade nya staten för museet slutar

på en summa af 110,500 kronor; därest emellertid anslag till brännmaterialier

in. in. anses höra fortfarande uppföras å denna stat, skulle densamma höjas med

7,000 kronor och alltså statens slutsumma uppgå till 117,500 kronor.

Den nya staten för museet skulle alltså öfverstiga nu utgående anslag

å ordinarie och extra stat med i förra fallet 29,505 kronor och i senare

fallet 36,505 kronor.

135

Därvid har dock icke å någondera sidan tagits hänsyn till ålderstillägg,

hvilka kommittén förutsatt fortfarande skola utgå af åttonde hufvudtitelns

gemensamma förslagsanslag till ålderstillägg.

Då emellertid, med hänsyn till kommitténs allmänna uppdrag, det

närmast torde vara af intresse att tillse hvilken ökning i kostnader, som

föranledes af kommitténs. förslag till lönereglering för personalen vid nationalmuseet,

synas i nu förevarande afseende allenast de af kommittén

under rubriken aflöningsstat upptagna posterna böra tagas i beräkning.

De i nyssnämnda aflöningsstat förekommande posterna motsvaras af

följande poster utaf nu utgående anslag, nämligen

dels & ordinarie stat: till aflöningar åt de i staten specifikt upptagna

befattningshafvare 20,700 kronor, till sekreterar- och kamrerargöromålens

bestridande 1,200 kronor, till vikariatsersättning och arfvoden åt extra

ordinarie tjänstemän 1,650 kronor, till extra vaktbetjäning och beklädnadspenningar

1,800 kronor, tillhopa å ordinarie stat 25,350 kronor,

dels ock å extra stat: till provisoriskt aflöningstillägg till vissa befattningshafvare

4,395 kronor, till beredande af ökade ersättningar för

bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen 600 kronor, till beredande

avsnitt 105 Kontrollera mot PDF

af höjda arfvoden åt extra ordinarie tjänstemän 3,350 kronor, till

biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings-och gravyrsamlingen

m. in. 2,000 kronor, till anordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden

3,800 kronor, samt till beredande af tilläggsarfvoden åt

extra ordinarie vaktmästare 900 kronor, äfvensom, jämlikt kungl. bref

den 25 maj 1900, 2,050 kronor af anslaget till vård, underhåll och tillökning

af statens konstindustriella samlingar, eller tillhopa å extra stat

17,095 kronor.

Af nu utgående anslag för museet år alltså ett sammanlagdt belopp

af 42,445 kronor afsedt för aflöningar o. d.

Aflöningsstaten enligt kommitténs förslag slutar på en summa af

67,000 kronor.

Kommitténs förslag i nämnda hänseende innebär alltså en höjning

af anslag för nationalmuseet med 24,555 kronor.

136

Förevisningso

ch visso

andra medel.

I fråga om

medel till förstärkning

vaktmäst arpersonalen

under år

1912.

Att märka är ock, att åttonde hufvudtitelns gemensamma anslag till

ålderstillägg skulle, vid bifall till kommitténs förslag till aflöningsstat,

kunna komma att tagas i anspråk i högre grad än hvad nu är fallet.

I gällande stadgar för nationalmuseets konstafdelning äro uti § 23

meddelade bestämmelser i fråga om användningen af de s. k. förevisningsmedlen

och katalogmedlen.

Kommittén antager, att vid utarbetande af nya instruktionsbestämmelser

för nationalmuseet det kommer att tagas under öfvervägande, i

hvad mån ändrade bestämmelser angående användningen af nämnda me

del kunna vara erforderliga.

Emellertid har kommittén velat ifrågasätta, huruvida ej i sammanhang

därmed föreskrifter må böra meddelas beträffande jämväl andra till

museet inflytande medel, hvilka ej äro att hänföra till statsanslag eller

donationsmedel; särskilt torde därvid böra tagas under öfvervägande, om

och till hvilket belopp de till den s. k. sjuk- och hjälpkassan (garderobskassan)

nu ingående garderobsafgifterna må upptagas, samt, därest dylika

afgifter fortfarande anses böra erläggas, huruvida ej desamma må böra ingå

bland förevisningsmedlen.

Innan kommittén afslutar sitt betänkande i förevarande ärende, har

kommittén ansett sig böra fästa uppmärksamheten å en i framställningen

från nationalmuseets intendent den 6 oktober 1911 innefattad hemställan

om anvisande af medel till belopp af 3,600 kronor till aflönande under

år 1912 af ytterligare tre vaktmästare med daglig tjänstgöring.

Ifrågavarande tre vaktmästare skulle, vid bifall till detta intendentens

förslag, erhålla en aflöning af 1,200 kronor hvar, eller samma belopp

som af kommittén föreslagits i begynnelseaflöning för flertalet ordinarie

avsnitt 106 Kontrollera mot PDF

vaktmästare vid nationalmuseet.

Därest intendentens nämnda hemställan kommer att blifva föremål

för någon Kungl. Maj:ts åtgärd, torde böra tagas under ompröfning, huruvida

ej från de ifrågasatta aflöningsbeloppen bör, i anslutning till flera

liknande fall, afdragas hvad som motsvarar vederbörande ordinarie befattningshafvare

åliggande pensionsafgifter, med afrundning till lämpligt belopp.

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902

TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XXXITI.

REGLERING AF AFLÖNINGSFÖRHÅLLANDEN M. M.

BETRÄFFANDE

AMANUENSER M. FL. BEFATTNINGSHAFVARE

VID

UNIVERSITETENS I UPPSALA OCH LUND

SAMT KAROLINSKA MEDIKO-KIRURGISKA INSTITUTETS

VETENSKAPLIGA INSTITUTIONER.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

. 1912

[120081]

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen..............i—n.

Betänkande och förslag.

Inledning.................. 3.

Inkomna framställningar......................20.

Kommitténs förslag........................148.

Kliniska amanuenser......................148.

Polikliniska amanuenser...................186.

Befattning skafvare vid röntgeninstitut..............194.

Assistenter ock amanuenser vid teoretiskt-medicinska institutioner . 207.

Assistenter ock amanuenser vid naturvetenskapliga institutioner . . 231.

Amanuenser vid vissa till de humanistiska sektionerna körande institutioner

................... 255.

Fråga om semester....................... 257.

Tjänstgöringsskyldighet..................... 259.

Ofningsafgifter vid vissa institutioner.............. 259.

Tiden för löneregleringens ikraftträdande............. 259.

Kostnadsberäkning............... 260.

Bostadsförmån......................... 264.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit

att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering

af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., öfver

lämnade med underdånig skrifvelse den 31 januari 1912 delen XXXII af

sina betänkanden, innefattande förslag i nämnda hänseende beträffande

nationalmuseum.

Kommittén har sedermera nedannämnda dagar afgifvit följande

yttrande och utlåtanden, nämligen :

den 15 februari 1912 yttrande till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

i fråga om lifrustkammaren;

den 27 i samma månad underdånigt utlåtande angående en af f. d.

registratorn i ecklesiastikdepartementet E. F. H. Westerling gjord underdånig

ansökning om tilläggspension;

den 14 mars 1912 underdånigt utlåtande i fråga om förhöjdt statsanslag

till allmänna barnbördshuset; samt

den 18 i sistnämnda månad underdånigt utlåtande i fråga om förstärkning

avsnitt 107 Kontrollera mot PDF

af arbetskrafterna å kammarkollegiets advokatfiskalskontor.

I kommitténs sammansättning har den förändring inträdt, att — sedan

godsägaren O. Björklund den 19 januari 1912 entledigats från det honom

meddelade uppdrag att vara ledamot i kommittén samt ledamoten i kommittén

häradshöfdingen G. N. Th. af Callerholm aflidit — Eders Kungl.

Maj:t den 16 februari 1912 förordnat undertecknade Pers och Nilsson

att vara ledamöter i kommittén.

Härmed får kommittén i underdånighet öfverlämna delen XXXIII af

sina betänkanden, innefattande förslag i fråga om reglering af aflöningsförhållanden

m. m. för amanuenser in. fl. befattningshafvare vid universitetens

i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutets

vetenskapliga institutioner.

Stockholm den 11 april 1912.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

A. E. M. Ericsson. Philip Klingspor. Aug. Nilsson.

And. Pers. Carl Persson.

Elis Sidenbladh.

Amanuenser m. fl. befattningshafvare

vid

universitetens i Uppsala och Lund samt karolinska

mediko-kirurgiska institutets vetenskapliga institutioner.

1—120081. Lönereglering »kommitténs let. XX XIII.

Inledning.

I förevarande betänkande behandlas aflöningsförhållandena för de

amanuenser och med dem i viss män jämförliga befattningshafvare, som

äro anställda vid universitetens i Uppsala och Lund samt karolinska medikokirurgiska

institutets vetenskapliga institutioner, dock med undantag för

amanuenserna vid universitetsbiblioteken.

Hvad dessa bibliotek beträffar, torde få erinras därom, att enligt

de nya aflöningsstater för universitetsbiblioteken, som godkändes vid 1909

års riksdag, de lägsta ordinarie tjänstemännen vid dessa institutioner icke

vidare benämnas amanuenser utan andre bibliotekarier, samt att rörande

aflöningen till de extra ordinarie tjänstemän vid samma bibliotek, som

numera afses med benämningen amanuenser, allmänna föreskrifter meddelats

genom särskilda kungl. bref den 7 och den 23 december 1909.

Kommittén har så mycket mindre haft anledning att i detta betänkande

ingå på frågan om de nyssnämnda extra biblioteksamanuensernas aflönande,

som någon framställning i sådant afseende icke förekommer bland de till

kommittén öfverlämnade handlingarna i förevarande ärende.

Såväl vid de båda universiteten som vid karolinska institutet funnos

redan i midten af 1800-talet fast aflönade amanuenser anställda vid åtskilliga

af de vetenskapliga institutioner, om hvilka nu är fråga. Aflöningsförhållandena

för dessa befattningshafvare ställde sig emellertid

ganska olika vid de olika läroanstalterna, beroende bland annat därpå,

att, medan ersättningen till karolinska institutets amanuenser utgick uteslutande

avsnitt 108 Kontrollera mot PDF

af statsanslag, de båda universiteten och särskildt det i Uppsala

voro i tillfälle att för ändamålet förfoga äfven öfver andra medel.

Vid den tämligen genomgripande lönereglering, som vid 1876 års

riksdag o-enomfördes för universiteten och karolinska institutet, ordnades

äfven amanuensernas aflöningsförhållanden.

De aflöningsbestäinmelser, som då meddelades för bcfattningshafvare

af ifrågavarande slag, hafva sedan dess, med vissa undantag särskildt inom

de medicinska fakulteterna, kvarstått orubbade, äfven under det att antalet

befattningar efter hand ökades.

Vid 1907 års riksdag antogos visserligen, efter förslag af Kungl.

Mapt, nya utgiftsstater för universiteten i Uppsala och Lund, men dessa

stater inneburo icke någon allmännare reglering af universitetens aflöningsförhållanden.

När sedermera år 1908 en dylik lönereglering genomfördes såväl

för universiteten som för karolinska institutet, medtogs visserligen en

och annan amanuens — eller med amanuens jämförlig tjänsteman — vid

kanslier och drätselverk, men icke några sådana befattningshafvare vid de

vetenskapliga institutionerna.

Beträffande sistberörda befattningshafvare anförde föredragande departementschefen

till statsrådsprotokollet den 6 mars 1908, att han ej

ämnade i samband med aflöningsfrågan i öfrigt till behandling upptaga

spörsmålet om lönereglering för assistenter, ej heller för amanuenser vid

vederbörande institutioner. Gjorda framställningar till Kungl. Maj:t angående

lönereglering för amanuenser m. fl. vid universitetet i Uppsala

hade remitterats till yttrande af vederbörande och kunde således då ej

komma i betraktande. Vid sådant förhållande borde naturligen, fortsatte

departementschefen, ej heller frågan om lönereglering för motsvarande befattningshafvare

vid Lunds universitet och vid karolinska institutet då

komma under öfvervägande — frånsedt den omständigheten att utredning

rörande behofvet af dylik reglering ej förelåge.

* *

Efter förutskickande af ofvanstående allmänna erinringar öfvergår

kommittén till att lämna en kortfattad redogörelse för tillkomsten af de

amanuens- m. fl. befattningar af ifrågavarande slag, som för närvarande

äro uppförda å universitetens och karolinska institutets stater.

Enligt hvad i det föregående är antydt, har till de befattningshafvare vid

Uppsala universitet, å hvilka förevarande betänkande har afseende, ersättning

utgått dels från statsanslag, dels ock till ej obetydlig del från fonder

och andra medel, som stått till universitetets förfogande.

Beträffande statsanslagen torde först få omnämnas, att enligt Rikets

Ständers beslut vid 1856—58 årens riksdag å universitetets stat uppfördes

avsnitt 109 Kontrollera mot PDF

ett belopp af 2,100 riksdaler riksmynt till arfvoden åt sex amanuenser,

däraf fyra vid kemiska laboratoriet, en vid fysiska kabinettet och en vid

astronomiska observatoriet, att utgå med 350 riksdaler till en hvar.

Jämlikt beslut vid 1862—63 årens riksdag uppfördes vidare å staten 1,400

riksdaler riksmynt till arfvoden å 350 riksdaler åt fyra amanuenser, en

vid zoologiska museet, en vid medicinska kliniken, en vid kirurgiska

kliniken och en vid fysiologiska laboratoriet.

När frågan om lönereglering för universiteten och karolinska institutet

förelädes 1876 års Riksdag, voro förutom ofvannämnda tio amanuenser

ytterligare åtta, mot ersättning från fonder eller eljest tillgängliga

medel, anställda vid vetenskapliga institutioner i Uppsala, nämligen:

vid medicinska kliniken en amanuens, Strandbergianus, med

arfvode.......................kr. 350

vid kirurgiska kliniken en amanuens, Nilsson—Aschanius, med

arfvode.......................» 350

vid patologiska institutionen en amanuens med arfvode .... » 350

vid farmakologiska institutionen en amanuens med arfvode . . . » 350

vid mineralogisk-geologiska institutionen en amanuens med arfvode » 350

vid botaniska institutionen och trädgården en amanuens med

arfvode.......................» 150

vid myntkabinettet och museet för nordiska fornsaker en amanuens

med arfvode...................» 120

samt vid anatomiska institutionen en amanuens (i normalanatomi),

hvilken från universitetet uppburit ett arfvode af 350 kronor och, enligt

beslut vid 1875 års riksdag, fått detta arfvode förhöjdt till 950 kronor.

Genom Riksdagens beslut år 1876 och kungl. brefvet den 12 maj

samma år fastställdes för ofvannämnda befattningshafvare, med undantag

Universitetet

i Uppsala.

af amanuensen i normalanatomi, höjda aflöningar att utgå med följande i

stat upptagna belopp:

amanuensen vid botaniska institutionen och trädgården .... kr. 300

amanuensen vid myntkabinettet..............» x) 200

2 amanuenser vid akademiska sjukhuset, hvardera 700 kr. . . . » 1,400

13 andra amanuenser, hvardera 500 kr............» 6,500

Utöfver det kontanta arfvodet hafva åtskilliga af dessa och senare

tillkomna befattningshafvare åtnjutit förmånen af boställsrum och stundom

därjämte vedbrand.

Under tiden efter år 1876 uppfördes vidare å universitetets stat an

slag till följande befattningshafvare:

en amanuens vid meteorologiska institutionen, enligt beslut vid 1878

års riksdag, arfvode..................kr. 500

två amanuenser vid poliklinikerna, enligt beslut vid 1889 års

riksdag, arfvode, hvardera 750 kronor, tillhopa......t> 1,500

ytterligare en amanuens vid patologiska institutionen, likaledes

avsnitt 110 Kontrollera mot PDF

enligt beslut vid 1889 års riksdag, arfvode.......> 500

ytterligare en amanuens vid mineralogisk-geologiska institutionen,

enligt beslut vid 1891 års riksdag, arfvode.......» 500

en amanuens vid obstetriska och gynekologiska klinikerna samt

gynekologiska polikliniken, enligt beslut vid 1898 års riksdag,

arfvode.....................» 900

ytterligare en amanuens vid institutionen för allmän och analytisk

kemi, likaledes enligt beslut vid 1898 års riksdag,

arfvode.......................> 500

en amanuens vid zootomiska institutionen, enligt beslut vid 1900

års riksdag, arfvode..................» 500

Vid 1889 års riksdag beviljades ett belopp af 230 kronor till förhöjning

i arfvodet åt amanuensen vid botaniska trädgården och vid 1900

års riksdag ett belopp af 1,000 kronor för att, tillika med redan befintligt

anslag af 500 kronor till en amanuens, bereda 1,500 kronors aflöning åt en

assistent vid patologiska institutionen.

x) Denne amanuens synes sedermera hafva tjänstgjort vid museet för nordiska fornsaker.

Vidare uppfördes i universitetets stat anslag till

en amanuens vid oftalmiatriska polikliniken och akademiska sjukhuset,

enligt beslut vid 1901 års riksdag, arfvode .... kr. 900

ytterligare en amanuens vid den anatomiska institutionen, enligt

beslut vid 1905 års riksdag, arfvode..........» 500

en amanuens vid Viktoriamuseet för egyptiska fornsaker, likaledes

enligt beslut vid 1905 års riksdag, arfvode.....» 500

en amanuens vid akademiska sjukhusets afdelning för bröstsjuka,

enligt beslut vid 1906 års riksdag, arfvode.......» 900

ytterligare en amanuens vid den kirurgiska kliniken å det akademiska

sjukhuset, likaledes enligt beslut vid 1906 års riksdag,

arfvode.....................» 900

I den vid 1907 års riksdag godkända utgiftsstaten för Uppsala universitet

voro ofvannämnda befattningshafvare på följande sätt uppförda.

Naturaför- måner och

medel afsedda

för särskilda

ändamål.

Allmänna

medel.

Summa.

Kronor.

Medicinska kliniken.

En amanuens, tillika underläkare, arfvode........

Boställsrum.

—

700

—

En amanuens, Strandbergianus, arfvode, däri inberäknadt

ränta å Strandbergska fonden, kr. 58,s8.........

Boställsrum.

441

500

—

Kirurgiska kliniken.

En amanuens, tillika underkirurg, arfvode........

Boställsrum.

—

700

—

700

—

En amanuens, Nilsson-Aschanius, arfvode, däri inberäknadt

ränta å Nilsson-Aschanska amanuensfonden, kr. 150 . . .

Boställsrum.

150

—

350

—

500

—

En amanuens, arfvode..................

Boställsrum.

—

900

—

900

—

Obstetrisk-gynekologiska kliniken.

avsnitt 111 Kontrollera mot PDF

En amanuens, tillika amanuens vid gynekologiska poliklini- ken, arfvode .....................

Boställsrum.

—

900

—

900

—

Naturaför- måner och

medel afsedda

för särskilda

ändamål.

Kronor.

Allmänna

medel.

Kronor.

Summa.

Kronor.

Oftalmiatriska kliniken.

En amanuens, tillika amanuens vid oftalmiatriska poliklini- ken, arfvode .....................

900

Boställsrum.

Kliniken för bröstsjuka.

En amanuens, arfvode..................

Boställsrum.

Medicinska poliklinikerna.

2 amanuenser, arfvoden å kr. 750 ............

900

1,500

En amanuens vid gynekologiska och en vid oftalmiatriska

polikliniken, se ofvan under obstetrisk-gynekologiska och

oftalmiatriska klinikerna.

Anatomiska institutionen.

Eu amanuens, arfvode kr. 950 samt 2 famnar ved, kr. 30 .

950

980

Boställsrum.

En amanuens, arfvode..................

500

Boställsrum.

Patologiska institutionen.

En assistent, arfvode kr. 1,500 och 2 famnar ved, kr. 30.

1,500

1,530

Boställsrum.

En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . .

500

530

Boställsrum.

Fysiologiska institutionen.

En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 .

Boställsrum.

Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi.

En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . .

Boställsrum.

Farmakologiska institutionen.

En amanuens, arfvode kr. 500, däri inberäknadt ränta från

Wahlenbergs amanuensfond kr. 350 ...........

500

530

500

530

350

150

500

—

Naturaför- måner och

medel afsedda

Allmänna

Summa.

för särskilda

ändamål.

Kronor.

Institutionen för allmän och analytisk kemi.

4 amanuenser, för hvar och en arfvode kr. 500 och 2 fam- nar ved, kr. 30.............

120

2,000

2,120

Boställsrum för hvar och eu.

Mineralogisk-geologiska institutionen.

En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . .

500

530

Boställsrum.

En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . .

—

500

530

Fysiska institutionen.

En amanuens, arfvode kr. 500 och 2 famnar ved, kr. 30 . .

500

530

Boställsrum.

Astronomiska institutionen.

En amanuens, arfvode kr. 500, räntan å Melanderhjelmska,

Malletska, Prosperinska och Bredmanska amanuensfon- den ......................kr. 44

2 famnar ved.............. >30

500

574

Boställsrum.

Meteorologiska institutionen.

1 En amanuens, arfvode.......

Boställsrum.

Botaniska institutionen.

b) Botaniska trädgården.

En amanuens, arfvode kr. 500, däri inberäknadt ränta från

Wahlenbergska fonden kr. 1201).......

500

120

380

500

Zoologiska institutionen.

a) Zoologiska museum.

avsnitt 112 Kontrollera mot PDF

En amanuens, arfvode kr. 500 samt 2 famnar ved, kr. 30 .

500

530

b) Zootomiska laboratoriet.

En amanuens, arfvode ....

500

J) Ränteafkastningen utgjorde vid 1876 års lönereglering 150 kronor, men minskades sedermera

genom räntefotens nedsättning, till 120 kronor. ’

2—120081. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

Naturaför- måner och

medel afsedda

för särskilda

ändamål.

Allmänna

medel.

Summa.

Kronor.

Museum för nordiska fernsaker.

En amanuens, arfvode.............

kr. 200

1 ersättning för boställsrum...........

« 120

2 famnar ved.................

< 30

—

320

350

—

Viktoriamuseet för egyptiska fornsaker.

En amanuens, arfvode..............

—

500

—

500

—

I den ordinarie staten hafva, hvad angår nu ifrågavarande befattningshafvare,

under tiden efter år 1907 endast följande ändringar skett.

För uppförande i staten af arfvode åt en amanuens vid myntkabinettet

till belopp af 500 kronor i stället för en förut upptagen anslagspost

å 120 kronor till arfvode åt prefekten vid sagda institution har 1908

års Riksdag beviljat en anslagshöjning af 380 kronor.

Samtidigt beviljades ett anslag af 500 kronor för uppförande i staten

af arfvode å nyssnämnda belopp jämte boställsrum åt ytterligare en

amanuens vid fysiska institutionen.

Därjämte har vid 1909 års riksdag beviljats ett anslag af 500 kronor

till arfvode åt en amanuens vid det botaniska laboratoriet.

I detta sammanhang torde få erinras om vissa andra, här nedan

omförmälda anslag å universitetets ordinarie stat, nämligen:

till förstärkande af lärarekrafterna i kirurgi, enligt beslut vid

1896 års riksdag...................kr. 2,000

för uppehållande af kostnadsfri undervisning äfvensom examination

i kyrkosång, enligt beslut vid 1905 års riksdag ...» 1,500

till uppehållande af den praktiska kursen inom universitetets juridiska

fakultet, enligt beslut vid 1906 års riksdag.....» 1,500

Från anslag å extra stat för år 1912 utgå:

till arfvode åt en biträdande lärare i medicin........

till förstärkande af lärarekrafterna i kirurgi.........

till arfvode åt en lärare vid den i stadgan för medicinska examina

föreskrifna undervisningskursen i allmän kemi . . .

såsom bidrag till arfvode åt en assistent å akademiska sjukhusets

röntgenafdelning...................

till uppehållande af undervisning i nordisk och jämförande fornkunskap

......................

till arfvode åt en lärare med åliggande att biträda vederbörande

professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid

uppehållande af undervisnings- och examinationsskyldigheten

i samma ämne....................

avsnitt 113 Kontrollera mot PDF

till uppehållande af öfningarna å institutionen för allmän och

analytisk kemi...................

till aflöning åt en assistent vid det meteorologiska observatoriet

samt till bestridande af löpande utgifter för de vid observatoriet

anordnade seismologiska undersökningarna ....

till arfvode åt en för biträde vid arbetet med den internationella

solarforskningen anställd assistent vid den fysiska institutionen

.......................

kr. 3,000

» 2,000

» 2,500

» 1,500

» 3,500

» 1,500

» 2,000

» 1,500

Därjämte har Riksdagen år 1911 medgifvit, att af det med ritmästarebefattningen

vid Uppsala universitet förenade arfvode å 800 kronor ett

belopp af 300 kronor för år räknadt må från och med höstterminen 1911

till 1914 års slut utgå till arfvode åt en amanuens vid konstmuseet samt

att återstoden af ritmästarearfvodet, eller 500 kronor för år, må under

samma tid användas till arfvode åt en lärare, som skall meddela undervisning

i utförande af ritningar för vetenskapligt ändamål.

Amanuenser och med dem i viss mån likställda befattniimshafvare Universitetet

O j

vid Lunds universitet hafva i allmänhet aflönats från statsanslag, som

vid olika tillfällen beviljats. I enstaka fall har ersättning till dylika befattningshafvare

utgått från universitetets s. k. löningsfond.

Redan vid 1856—58 årens riksdag beviljades ett anslag af 2,100 riksdadaler

till arfvoden, hvart och ett å 350 riksdaler, åt sex amanuenser, nämligen

en vid hvardera af anatomiska, astronomiska, fysiska, kemiska, zoologiska

och botaniska institutionerna.

Vidare anslogs vid 1862—63 årens riksdag ett belopp af 350 riksdaler

till arfvode åt en amanuens vid det patologiskt-anatomiska laboratoriet och

dess samlingar.

Då år 1876 förslaget till lönereglering framlades för Riksdagen,

voro, förutom ofvannilmnda sju amanuenser, ytterligare tre anställda

vid universitetet, nämligen en vid inedicinskt-kemiska institutionen, en

vid historiska museet och en å medicinska kliniken. Af dessa uppburo

de två förstnämnda hvardera ett arfvode af 350 kronor från universitetets

löningsfond; till amanuensen å medicinska kliniken utgick,

enligt beslut vid 1873 års riksdag, ett arfvode af 5<>0 kronor.

Vid den år 1876 genomförda löneregleringen tillerkändes äfven de

öfriga nio amanuenserna arfvoden till belopp af 500 kronor för en hvar.

Förutom den kontanta aflöningen hafva vissa af dessa och senare

tillkomna, jämnställda befattningshafvare åtnjutit förmånen af fri bostad

med bränsle.

Under tiden efter år 1876 tillkommo en andre amanuens vid kemiska

institutionen och en amanuens vid den kirurgiska kliniken, enligt

avsnitt 114 Kontrollera mot PDF

beslut vid 1878 års riksdag; en amanuens vid fysiologiska institutionen

och en vid geologiska institutionen, enligt beslut vid 1887 års riksdag;

samt en amanuens vid histologiska institutionen, enligt beslut vid

1889 års riksdag. För en hvar af dessa befattningshafvare utgjorde arfvode!

500 kronor.

Vid 1892 års riksdag beviljades dels förhöjning af anslaget till den

kemiska institutionen i syfte, bland annat, att bereda arfvode af 1,200

kronor till en assistent, dels ock ett anslag af 1,500 kronor till arfvode

åt en assistent vid fysiska institutionen.

Till aflönande af en assistent vid patologiska institutionen anslogs

vid 1893 års riksdag ett belopp af likaledes 1,500 kronor.

Efter hand tillkommo ytterligare några amanuenser, nämligen en

vid den bakteriologiska afdelningen af patologiska institutionen, enligt

beslut vid 1896 års riksdag; en vid ögonkliniken och en vid barnkliniken,

enligt beslut vid 1901 års riksdag; en å den obstetrisk-gynekologiska kliniken,

enligt beslut vid 1903 års riksdag; och en å botaniska institutionens

växtfysiologiska afdelning, enligt beslut vid 1905 års riksdag. Till dessa

befattningshafvare skulle arfvoden utgå med 900 kronor för en hvar af

de tre kliniska amanuenserna och med 500 kronor för en hvar af de

öfriga.

Äfven de vid medicinska och kirurgiska klinikerna anställda amanuenserna

skulle, enligt beslut vid 1901 års riksdag, åtnjuta arfvoden

med förhöjda belopp af 900 kronor för hvardera.

Vid samma riksdag beviljades ett anslag af 1,500 kronor för anställande

af en assistent vid växtfysiologiska laboratoriet vid botaniska

institutionen.

Till aflöning åt en assistent i matematik beviljade 1902 års Riksdag

ett anslag af 1,500 kronor. Enligt beslut vid 1909 års riksdag blef

emellertid denna assistentbefattning utesluten ur staten, och i dess ställe

uppfördes en ny professorsbefattning i matematik.

År 1898 medgaf Riksdagen, att det år 1892 beviljade anslaget till

förhöjning af kemiska institutionens årsanslag finge öfverflyttas till den

geologisk-mineralogiska institutionen. Det assistentarfvode af 1,200 kronor,

som sålunda kom att öfverföras till sistnämnda institution, höjdes

vid 1905 års riksdag till 1,500 kronor.

För den å patologiska afdelningen af den patologiskt-anatomiska

institutionen anställda amanuensen höjdes arfvodet från 500 till 900 kronor,

enligt beslut vid 1906 års riksdag.

Ofvan omnämnda befattningshafvare, bortsedt från assistenten i

matematik, voro i den år 1907 antagna utgiftsstaten för universitetet i

Lund uppförda på följande sätt.

Anatomiskt-histologiska institutionen:

avsnitt 115 Kontrollera mot PDF

En amanuens på anatomiska afdelningen, jämte fri bostad med bränsle, arfvode......kr. 500

En amanuens på bistologiska afdelningen, jämte fri bostad med bränsle, arfvode...... > 500

Fysiologiska institutionen:

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode................... » 500

Medicinskt-kemiska institutionen:

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode..............

Patologiskt-anatomiska institutionen:

En assistent, arfvode.............................

En amanuens vid patologiska afdelningen, jämte fri bostad med bränsle, arfvode .

En amanuens vid bakteriologiska afdelningen, arfvode.............

En amanuens, arfvode

Kirurgiska kliniken:

Medicinska kliniken:

En amanuens, arfvode......................

Oftalmiatriska kliniken:

En amanuens, arfvode......................

Pediatriska kliniken:

En amanuens, arfvode......................

Obstctrisk-gynekologiska kliniken:

En amanuens, arfvode......................

Astronomiska observatoriet:

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode........

Botaniska institutionen:

En assistent vid växtfysiologiska laboratoriet, arfvode..............

En amanuens vid växtfysiologiska afdelningen, jämte fri bostad med bränsle, arfvode

En amanuens i systematisk botanik, jämte fri bostad med bränsle, arfvode.....

Fysiska institutionen:

En assistent, arfvode....................

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode.....

Geologisk-mineralogiska institutionen:

En assistent, arfvode........................

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode.........

Kemiska institutionen:

En amanuens, jämte fri bostad med bränsle, arfvode.....

kr. 500

> 1,500

» 900

» 500

» 900

> 900

» 900

» 90

> 500

> 1,500

» 500

> 500

> 1,500

» 500

. 1,600

» 500

Zoologiska institutionen:

En amanuens, arfvode.................................kr. 500

Historiska museet:

En amanuens, som äfven tjänstgör vid mynt- ocli medaljkabinettet, arfvode........ > 500

Mynt- och medaljkabinettet :

Amanuens (se ofvan under Historiska museet).

Enligt beslut vid 1909 års riksdag bar ytterligare å ordinarie stat

tillkommit eu amanuens vid zoologiska institutionen, med arfvode af 500

kronor.

Till uppehållande af den praktiska kursen inom juridiska fakulteten

beviljades vid 1906 års riksdag ett ordinarie anslag af 1,500 kronor; och

vid 1908 års riksdag anslogs, likaledes på ordinarie stat, ett belopp af

800 kronor för uppehållande af kostnadsfri undervisning och examination

i liturgisk sång och framsägning.

I förbigående torde äfven få erinras om, att vid 1911 års riksdag

avsnitt 116 Kontrollera mot PDF

anvisats ett ordinarie anslag af 1,500 kronor för anställande af räknebiträden

vid astronomiska observatoriet.

Från anslag på extra stat för år 1912 utgå:

till anordnande af kostnadsfri propedeutisk undervisning i all

män kirurgi....................kr. 1,500

såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets

kliniker inrättade röntgenlaboratoriet..........» 1,500

till aflöning åt en lärare vid den i stadgan angående medicinska examina

föreskrifna undervisningskursen i allmän kemi . . » 2,000

till arfvode åt en biträdande lärare i medicin........» 2,000

till uppehållande af undervisning i slaviska språk, företrädesvis

ryska.....................» 2,500

till arfvode åt en lärare med åliggande att biträda vederbörande

professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid

uppehållande af undervisnings- och examinationsskyldig

heten

i samma ämne................» 3,500

till arfvode åt en amanuens vid universitetets konstsamlingar . » 500

Karolinska

institutet

för uppehållande af undervisning i entomologi och vård af de

entomologiska samlingarna..............kr. 3,000

Af de nuvarande amanuensbefattningarna vid karolinska institutet

synes den vid kliniken för barnsjukdomar vara den äldsta.

Befattningen uppfördes enligt beslut vid 1856—58 årens riksdag på

ordinarie stat med ett arfvode af 600 riksdaler.

I enlighet med beslut vid 1862—63 årens riksdag uppfördes på institutets

stat arfvoden till ytterligare fem amanuenser, nämligen

en vid medicinska kliniken.........rdr 600

» » kirurgiska » » 600

» » obstetriska > » 400

» » patologiskt-anatomiska institutionen . . » 400

» i rätts- och statsmedicin.......» 400

Vid 1876 års lönereglering höjdes arfvodena, för amanuensen i rättsoch

statsmedicin till 600 kronor och för en hvar af de öfria;a amanuenserna

till 900 kronor.

Redan vid 1877 års riksdag beviljades anslag till aflönande af ytter

ligare tre amanuenser, nämligen

en amanuens vid anstalten för normalanatomi........kr. 1,000

» » » fysiologiska anstalten...........» 400

» » med skyldighet att verkställa och demonstrera lik

öppningar

vid den pediatriska kliniken å allmänna

barnhuset............» 1,000

För amanuensen vid fysiologiska anstalten höjdes arfvodet, enligt

beslut vid 1878 års riksdag, till 900 kronor.

Under den följande tiden hafva å institutets stat uppförts anslag

till ännu ett antal amanuenser vid institutets olika anstalter, nämligen:

en amanuens å den histologiska afdelningen, enligt beslut vid 1889

års riksdag......................kr. 500

en amanuens vid nervkliniken, enligt beslut vid 1891 års riksdag » 900

avsnitt 117 Kontrollera mot PDF

en andre amanuens vid den patologiskt-anatomiska institutionen,

enligt beslut vid 1896 års riksdag............kr. 500

en amanuens vid oftalmiatriska kliniken å serafimerlasarettet, enligt

beslut vid 1897 års riksdag..............» 900

en amanuens vid hygieniska institutionen, enligt beslut vid 1898

års riksdag......................» 900

en amanuens vid kemiska laboratoriet, enligt beslut vid 1900 års

riksdag.......................» 900

en amanuens vid gynekologisk:! kliniken å serafimerlasarettet, enligt

beslut vid 1901 års riksdag..............» 900

en amanuens vid medicinska polikliniken, enligt beslut vid 1908

års riksdag......................>750

en amanuens vid kirurgiska polikliniken, likaledes enligt beslut

vid 1908 års riksdag.................»750

en amanuens vid oftalmiatriska polikliniken, äfvenledes enligt beslut

vid 1908 års riksdag.....''..........» 750

Arfvodet till amanuensen å den histologiska afdelningen höjdes, enligt

beslut vid 1903 års riksdag, från 500 till 900 kronor.

Enligt beslut vid 1901 års riksdag uppfördes vidare å institutets

ordinarie stat ett anslag af 3,000 kronor för uppehållande af undervisning

i otiatri, rhinologi och laryngoskopi. Detta anslag höjdes vid 1908

års riksdag till 3,900 kronor.

Jämte förutnämnda befattningshafvare äro åtskilliga amanuenser m. fl.

anställda vid karolinska institutet med aflöning från anslag å extra stat.

För år 1912 utgå:

till arfvode åt en amanuens vid institutets gynekologiska klinik

å Sabbatsbergs sjukhus................kr. 900

till arfvode åt en amanuens vid institutets syfilidologiska klinik

å sjukhuset S:t Göran................» 900

till upprätthållande af den institutet åliggande undervisning och

sjukvård vid vissa obstetriska och gynekologiska kliniker

under den tid af året, då de ordinarie lärarna vid institutet

icke ombesörja nämnda undervisning och sjukvård . ... » 1,500

3—120081. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

till arfvode åt en biträdande lärare i medicin........kr. 3,000

till arfvode åt en biträdande lärare i kirurgi........» 3,000

till uppehållande af assistenttjänstgöring vid allmänna barnhuset

i Stockholm.....................» 600

till arfvode åt en föreståndare för röntgeninstitutet å serafimer

lasarettet.

.....................» 3,000

till aflöning åt erforderligt biträde åt nyssnämnda föreståndare och

till underhåll af röntgeninstrumentariet.........» 2,000

till arfvode åt ett lärarebiträde vid den förberedande kursen i

allmän kemi....................» 2,500

till en pediatrisk klinik vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt

för sjuka barn...................» 1,800

avsnitt 118 Kontrollera mot PDF

till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.......» 3,500

till arfvode åt en amanuens vid institutets klinik för öron-, näs

och

halssjukdomar å Sabbatsbergs sjukhus.......» 900

* «

Slutligen torde få i detta sammanhang omförmälas, att åtskilliga af

ofvannämnda, vid kliniker och polikliniker tjänstgörande amanuenser, förutom

eljest dem tillkommande aflöningsförinåner, åtnjuta kontant ersättning

eller andra förmåner från vederbörande sjukvårdsanstalter.

Från akademiska sjukhuset i Uppsala utgår sålunda kontant ersättning

till en amanuens, tillika underläkare, vid medicinska kliniken med

800 kronor, till den andre amanuensen vid medicinska kliniken med 700

kronor, till eu amanuens, tillika underkirurg, vid kirurgiska kliniken med

800 kronor, till en annan amanuens vid kirurgiska kliniken med 700

kronor, till amanuensen vid obstetrisk-gynekologiska kliniken med 300

kronor och till amanuensen vid kliniken för bröstsjukdomar med likaledes

300 kronor, allt för år.

Vidare lämnas från serafimerlasarettet till två å karolinska institutets

stat uppförda kliniska amanuenser ersättning för fullgörande af jourskyldighet

å klinikerna, nämligen till amanuensen vid medicinska kliniken 200

kronor och till amanuensen vid kirurgiska kliniken 300 kronor för år.

En å karolinska institutets stat uppförd amanuens med tjänstgöring

vid pediatriska kliniken å allmänna barnhuset uppbär från barnhuset en

årlig ersättning af 750 kronor.

En del af de kliniska och polikliniska amanuenserna vid ifrågavarande

läroanstalter åtnjuta äfven från vederbörande sjukvårdsanstalter vissa

naturaförmåner, såsom fri bostad äfvensom kost, helt eller delvis.

In korn n a fram ställnin gar.

Framställning I en till Konungen ställd, den 11 juli 1907 till ecklesiastikdeparte

amanuenser

mentet ingifven skrift anhöllo åtskilliga amanuenser och f. d. amanuenser

''universitet ^e teoretiskt-medicinska institutionerna vid Uppsala universitet, att arfvodet

för amanuenserna vid anatomiska, fysiologiska och rnedicinskt-kcmiska

institutionerna vid universitetet måtte höjas till 1,200 kronor.

Sökandena anförde i sådant hänseende, att. det dåvarande arfvodet

för ifrågavarande befattningar utgjorde, förutom fri bostad, allenast 500

kronor, med undantag för den ena amanuensbefattningen vid anatomiska

institutionen, å hvilken befattning arfvodet utgjorde 950 kronor; att emellertid

enligt en af sökandena företagen utredning »ininimiomkostnaderna för en

medicine studerande» uppginge, oberäknad!, hyra och räntor å studieskulder,

till 1,200 kronor om året; samt att med befattningarna vore förenadt så mycket

avsnitt 119 Kontrollera mot PDF

arbete, att de i regel toge sin innehafvare helt i anspråk och ej lämnade

någon tid öfrig till studier för examen.

Framställning Underläkaren och underkirurgen samt amanuenser och assistenter

underläkare v''(l Uppsala universitets praktiskt-medicinska discipliner och patologiskt7aict

universi- anatomiska institution gåfvo i en den 1 augusti 1907 dagtecknad underdåtet.

nig skrift uttryck åt den önskan, att de kontanta löneförmånerna måtte få

utgå med 2,500 kronor för underläkaren och underkirurgen samt assistenten

vid den patologiskt-anatomiska institutionen och med 2,000 kronor

för amanuenser vid klinikerna, poliklinikerna och den patologiskt-anatomiska

institutionen samt assistenten vid akademiska sjukhusets röntgenafdelning.

Till stöd för denna framställning anfördes, att löneförmånerna för

ifrågavarande befattningar i allmänhet vore fastställda för så lång tid tillbaka,

att de ej vidare kunde anses afpassade efter lefnadskostnaderna, samt att de löneförmåner,

som erbjödes å platser utom universitetet med liknande kompetensfordringar,

medförde ungefär dubbla inkomsten.

I en den 14 september 1907 till ecklesiastikdepartementet ingifven

underdånig framställning anhöllo amanuenser vid de under den matematisk-naturvetenskapliga

sektionen vid Uppsala universitet hörande institutioner,

att arfvodena måtte höjas till 800 kronor för amanuenserna vid

geologiska institutionen och vid astronomiska observatoriet, till 1,200 kronor

för amanuenserna vid meteorologiska institutionen, botaniska trädgården

samt zoologiska och fysiska institutionerna och till 1,500 kronor för amanuenserna

vid kemiska institutionen.

Under åberopande af bifogade utredningar framhöllo sökandena, att

ensamt Jefnadskostnadernas stegring betingade en arfvodesförhöjning af

300 kronor eller till 800 kronor, och att därutöfver ytterligare höjning

för flertalet af ifrågavarande befattningshafvare påkallades af arbetsmängdens

ökning.

De af sökandena åberopade utredningarna voro af hufvudsakligen

följande innehåll.

Vid den meteorologiska institutionen hade amanuensen icke något att

göra med den egentliga undervisningen, hvilket berodde på meteorologiens

särskilda ställning. Studierna vid universitetet hade oftast lärareutbildningen

som närmaste mål, och äfven flertalet f. d. amanuenser vid

den meteorologiska institutionen tjänstgjorde dåmera vid de allmänna läroverken.

Men enär meteorologien icke ens vore ordinarie examensämne

och ännu mindre i fråga om kompetens till lärarebefattningar kunde

jämnställas med andra ämnen i den inatematisk-naturvetenskapliga sektionen,

kunde amanuensen vid den meteorologiska institutionen på grund af

avsnitt 120 Kontrollera mot PDF

ämnets natur icke heller hafva något direkt gagn af sin amanuenstjänstgöring

för en eventuell framtida lärareverksamhet.

Det arbete, som bemälde amanuens hade att fullgöra, måste dock

anses synnerligen kräfvande och betydelsefullt, då det bland annat gällde

att hålla de dagliga meteorologiska observationerna i gång vid den enda

Framställning

i sept. 1907

från amanuenser

vid Uppsala

universitets

naturvetenskapliga

institutioner.

station i Sverige (förutom det enskilda företaget i Vassijaure), där regelbundna

och fullständiga timobservationer utfördes.

Tjänstgöringstiden för amanuensen vid den meteorologiska institutionen

uppginge till cirka 13 timmar i veckan, och detta aret om. För

t. ex. amanuenserna vid den kemiska institutionen hade tjänstgöringstiden

angifvits till cirka 31 timmar i veckan under den tid kurser därstädes

påginge, d. v. s. 15 september—1 december och 1 februari 15 maj.

Sammanförd till motsvarande tidrymd, 6 månader, uppginge tjänstgöringstiden

för amanuensen vid den meteorologiska institutionen till cirka 26

timmar i veckan.

Den omständigheten, att arbetet vid meteorologiska institutionen påginge

hela året om och icke kunde sammanföras till en kortare tid under

läseterminerna, finge anses vara särskildt betungande. Amanuensen

vid denna institution blefve pa detta sätt bunden i Tjppsala hela aret

och åtnjöte icke någon annan ledighet än den han kunde skaffa sig därigenom,

att de andra tjänstemännen vid institutionen åtoge sig ökad tjänstgöring,

eller därigenom att han själf aflönade särskild vikarie.

Under de 4—5 månader långa ferierna vore alltså amanuensen

vid denna institution tvungen att kvarstanna i Uppsala, då däremot de

flesta amanuenser vid andra institutioner i likhet med öfriga studerande

i regel finge begifva sig till sina hem eller på annat sätt fritt disponeia

sin tid. Vistelsen vid universitetet under ferierna medförde dessutom

en direkt ökning i studiekostnaderna.

Den vid universitetets botaniska trädgård anställde amanuensens hufvudsakliga

åliggande vore att tillse, att trädgårdens växter så långt som

möjligt vore riktigt etiketterade. För den utomstående kunde det tyckas,

som om detta arbete skulle kräfva föga tid, enär trädgården år efter åi

hölle till största delen samma växter och dessa ej borde behöfva ånyo

granskas. Förhållandet vore emellertid ett annat, ty dels funnes det

många 1- å 2-åriga växter, som i Uppsala botaniska trädgård ej satte

moget frö och därför måste på nytt anskaffas från utländska trädgardai,

dels vore trädgårdens årliga nyanskaffning äfven af fleråriga växter ganska

betydande.

avsnitt 121 Kontrollera mot PDF

En hvar, som haft något att skaffa med vården af en botanisk trädgård,

visste af erfarenhet, i huru hög grad de utifrån rekvirerade växterna

vore i behof af granskning. I själfva verket vore detta arbete i en trädgård

af det omfång, som Uppsala botaniska trädgård ägde, så tidsödande, att

en amanuens aldrig kunde helt utföra detsamma, utan hade man måst åtnöja

sig med att af amanuensen begära blott det allra nödvändigaste

arbetet.

Dit hörde framför allt granskningen af de till vid pass 1,700 parceller

uppgående systematiska afdelningarna för örtartade växter, hvilket

arbete förutom kortare tider på våren och försommaren tagit amanuensens

tid i anspråk under minst en månad på eftersommaren med 9 timmars

arbete om dagen. För en ovan växtbestämmare skulle långt mera tid erfordras.

Under hela sommaren måste amanuensen för trängande arbeten på

frilandsafdelningarna lämna växthusen så godt som alldeles åt sitt öde.

Under den öfriga delen af året hade han att där utföra växtbestämnirigar,

allt efter som växterna komme till blomning; dock hade då ej kunnat

påläggas honom mera än en liten del af det arbete, som rätteligen borde

utföras. Likaså måste försöksafdelningen med flera afdelningar behandlas

mycket knapphändigt.

Ytterligare ålåg det amanuensen att tillsammans med akademiträdgårdsmästaren

upprätta katalog öfver trädgårdens fröbyte. Då nyanläggningar

gjordes, kunde äfven amanuensens biträde påkallas för uppgörande af

lämpligt art-urval.

Trots de nämnda, under förhandenvarande förhållanden nödtvungna

inskränkningarna i arbetsbördan vore en mycket stor del af amanuensens

tid upptagen. Allt som allt beräknades det minimiarbete, som af honom

fordrades, icke understiga 500 å 600 timmar, för år räknadt.

Som en särskild olägenhet tillkomme, att innehafvaren af ifrågavarande

amanuensbefattning på grund af arbetets natur ej endast vore bunden

att vistas i Uppsala under läseterminerna, utan nögades kvarstanna också

största delen af ferierna. En och en half månads ledighet hade ansetts

kunna tillkomma honom under sommaren, likväl under förutsättning, att

tiden för ledigheten valdes med hänsyn till arbetet i trädgården. Under

julferierna kunde en kortare ledighet beviljas; dock vore amanuensens närvaro

nödvändig strax efter juldagarna för frökatalogens upprättande.

Det arbete, som tillhörde den ifrågavarande amanuensbefattningen,

vore af den art, att det kräfde en afsevärd grad af botaniskt vetande och

vana vid växtbestämning. Vederbörande prefekt vore därför vid föreslående

af amanuens hänvisad till de mera försigkomna botanisterna, på samma

gång som det borde vara ett önskemål, att ombyte af amanuens ej skedde

avsnitt 122 Kontrollera mot PDF

alltför ofta.

Hvad arbete och fordran på kompetens beträffade, ansågs denna

amanuensbefattning kunna jämföras med många assistentplatser vid utländska

botaniska trädgårdar. Lönen vore vid dessa i allmänhet så högt

tilltagen, att den lämnade innehafvaren hans fulla uppehälle.

Af de vid den zoologiska institutionen anställda två amanuenserna

hade den ene ursprungligen haft till åliggande hufvudsakligen att biträda

vid museets ordnande. Museets samlingar hade sedan 1870-talet högst

betydligt förstorats, och särskildt hade samlingarna af lägre djur, som förvarades

i sprit och fördenskull behöfde den mesta tillsynen, flerdubblats.

Därigenom hade göromålen betydligt ökats. Den omständigheten att museets

lokaler mer än fördubblats sedan år 1876, då arfvodet för den ifrågavarande

amanuensen bestämdes till sitt nuvarande belopp, medförde äfven

större besvär.

Nya uppdrag hade därjämte tillkommit.

Tekniken vid zoologiska institutioner hade under de senaste årtiondena

nått ett stort uppsving, och till följd däraf kräfdes ett mycket vidlyftigare

och mera tidsödande arbete af den ifrågavarande amanuensen,

hvilken det tillhörde att vårda och tillhandahålla de för specialister behöfliga

instrumenten och utensilierna.

Förutom det hos zoologiska institutionen vid Uppsala universitet

deponerade Marklinska biblioteket, bestående af äldre, nu mindre ofta använd

litteratur, hade institutionen sedan år 1890 ett eget bibliotek, som

hastigt ökades och redan omfattade flera tusen volymer. Ordnandet af

detta bibliotek, inrangerandet af nya böcker däri och särskildt utlåningen

ur biblioteket upptoge mycken tid för ifrågavarande amanuens. Äfven

hade inrättats en läsesal, där den till institutionens bibliotek nyinkomna

litteraturen och de till universitetsbiblioteket hörande zoologiska tidskrifterna

under eu kortare tid hölles tillgängliga för dem, som arbetade på

institutionen. Tillsynen öfver och utläggandet af dessa tidskrifter ombesörjdes

af bemälda amanuens.

Den andre af den zoologiska institutionens amanuenser, nämligen

den vid zootomiska laboratoriet, ålåge det mesta arbetet med skötseln

af den stora och rikhaltiga preparatsamlingen, förfärdigandet af nya preparat,

iordningställandet af den för undervisningen nödvändiga attiraljen

och tillsynen öfver materialsamlingarna. Vid det nämnda laboratoriet saknades

en konservator, hvarför amanuensen äfven finge sköta en sådan be-fattningshafvares

göromål.

Dessa åligganden kräfde af amanuensen vid zootomiska laboratoriet

lika lång tjänstgöringstid som den, hvilken fordrades af amanuensen vid

zoologiska museet, och dessa båda amanuenser borde därför åtnjuta samma

aflöning.

avsnitt 123 Kontrollera mot PDF

Under de senaste åren hade tjänstgöringstiden uppgått till ungefär

4 timmar om dagen för en hvar af dessa amanuenser.

Hvad arbetet vid den fysiska institutionen beträffade, hade det på

alla händer högst väsentligt ökats genom den betydande utveckling institutionen

undergått.

Därvid åsyftades i första rummet de redan på 1860-talet inrättade

öfningslaborationerna till filosofie kandidat- och filosofie licentiatexamina.

Antalet deltagare i dessa öfningar hade varit i ständigt stigande och hade

enligt universitetets årsredogörelser under de senare läsåren varit minst

Säd gånger större ån för 25 ä 30 år sedan. I början af 1870-talet arbetade

på institutionen 10 ä 12 öfningslaboranter och 1 å 2 speciallaboranter;

motsvarande siffror för de senare läsåren vore 40 ä 50 öfningslaboranter

och ett tiotal speciallaboranter.

För skötandet af denna betydande del af undervisningen i fysik hade

nya befattningar måst inrättas vid institutionen, utan att det därför kunde

sägas, att de förutvarande befattningshafvarnas arbetsbörda i någon nämn

4—120081. Löneregleinngslcommitténs bet. XXXIII.

värd män minskats. En följd af den ökade frekvensen vore bland annat

inrättandet af en andra amanuensbefattning vid institutionen.

Det ålåge institutionens båda amanuenser att biträda vid handledningen

af de nämnda öfningslaborationerna, hvilka för det dåvarande under

läsårets 8 månader fortginge två dagar i veckan med 8 timmar hvarje gång.

Amanuenserna vore med andra ord skyldiga att 16 timmar i veckan biträda

vid undervisningen på laboratoriet. Därtill kornme annat institutionsarbete,

uppgående till cirka 4 timmar i veckan, såsom tillsyn och vård af

institutionens ackumulatorbatterier.

Utom detta för båda amanuenserna lika arbete vore den ene af dem

skyldig att stå till professorns förfogande vid iordningställandet af experiment

till de offentliga föreläsningarna, fyra gånger i veckan; den andre

amanuensen ålåge att vid behof biträda vid speciallaborationerna, hvilka

ägde rum dagligen.

Amanuenserna kunde ej fullt fritt förfoga öfver ferierna, enär de ej

båda finge samtidigt vara borta från institutionen.

Kompetensfordringarna på en amanuens vid den fysiska institutionen

vore fördenskull ingalunda så obetydliga, som det ringa arfvodet kunde

antyda. Han hade valts och valdes fortfarande bland duktigare filosofie kandidater

eller helst licentiater (event. docenter), hvilka fullgjort sina laborationsöfningar

och helst någon tid sysslat med själfständigt arbete samt på grund

däraf vore nog skickliga att kunna biträda vid undervisningen af yngre

studerande. Amanuensen måste tydligen besitta icke blott samma, utan

avsnitt 124 Kontrollera mot PDF

snarare större akademisk utbildning, än hvad man i allmänhet kräfde i

fysik af en adjunkt eller extra ordinarie lärare vid rikets allmänna läroverk.

Utom sin kontanta lön, 500 kronor, hade föreläsningsamanuensen

två omöblerade boställsrum i institutionen och två famnar ved in natura,

i den under arbete varande nya institutionsbyggnaden komme emellertid

rum att beredas för båda amanuenserna.

Det erinrades om att sedan 1870-talet de flesta tjänster fått sina

löner reglerade. Så vore t. ex. förhållandet med extra lärarna vid rikets

allmänna läroverk, hvilka i fråga om akademisk utbildning kunde i stort

sedt jämnställas med amanuenserna vid den fysiska institutionen.

Äfven i jämförelse med tjänster af samma art vid främmande institutioner

vore de ifrågavarande amanuenserna sämre lottade. Vid fysiska

institutioner af motsvarande storlek i Tyskland, t. ex. institutionen i Giessen

eller i Marburg, utginge de kontanta lönerna med 1,200 mark årligen,

hvartill komine bostad, värme och ljus. Skyldigheterna för dessa befattningshafvare

vore att två gånger i veckan, 3 timmar hvarje gång, biträda

vid öfningslaborationerna, hvartill komme annat institutionsarbete under

5 ä 10 timmar i veckan.

Under den tid, som förflutit från det amanuensbefattningarna vid

institutionen för allmän och analytisk kemi inrättades, hade arbetet vid

institutionen ofantligt ökats. Arbetskrafterna hade visserligen också under

årens lopp i någon mån ökats, men denma ökning motsvarade ingalunda

den tillväxt i arbetet, som blifvit en naturlig följd af utvecklingen i institutionens

verksamhet.

Laborantantalet hade varit i ständigt stigande och nya kurser hade

mast inrättas dels för att tillfredsställa de kvantitativt ökade undervisningsfordringarna,

dels för att såvidt möjligt äfven kvalitativt hålla undervisningen

i nivå med vetenskapens hastiga framsteg.

Som bevis på den stora tillströmningen af öfningslaboranter under

de senare åren anfördes, att under läsåret 1906—1907 tillhopa 169 öfningslaboranter

arbetade på institutionen, under det att motsvarande antal för

läsåret 1903—1904 utgjorde endast 87.

Arbetsbördan hade därigenom högst betydligt ökats för institutionens

samtliga tjänstemän, speciellt för amanuenserna. Deras åligganden hade också

genom det ökade arbetet vid institutionen i väsentlig män blifvit af annan

art, i det att amanuenserna, från att ursprungligen endast hafva varit

ämnade till mera tillfälligt och omedelbart biträde åt professorerna, så

småningom fått en icke oväsentlig del af den direkta undervisningen på

sin lott.

Kurserna vid den kemiska institutionen påginge under hela läsåret

avsnitt 125 Kontrollera mot PDF

med undantag af examensperioderna, d. v. s. under höstterminen från den

15 september till den 1 december och under vårterminen från den 1 februari

till den 15 maj.

Under denna tid toges i allmänhet amanuenserna i anspråk för daglig

tjänstgöring, nämligen 5 k 6 timmar måndagar, tisdagar, torsdagar och

fredagar samt 4 å 5 timmar onsdagar och lördagar. Detta vore dock

approximativa medelsiffror, i det att arbetet vid de olika kurserna och

för de olika amanuenserna ställde sig något olika hvad både intensitet och

kvantitet beträffade. Sålunda kunde arbetet vid vissa tillfällen för en och

annan amanuens något sjunka, under det att arbetet vid andra tider kunde

stiga till 7 å 8 timmar dagligen. När arbetstiden vore kortare, vore

emellertid arbetet i allmänhet så mycket mera ansträngande och ansvarsfullt.

För denna tjänstgöring åtnjöte amanuenserna den år 1876 fixerade

årslönen af 500 kronor jämte fri, uppvärmd men omöblerad bostad, hvartill

komme en extra inkomst af särskilda afgifter, som af gammalt erlades af

laboranterna på vissa kurser. Under läsåret 1906—1907 belöpte sig dessa

afgifter till 996 kronor, hvilken summa fördelats mellan de fyra amanuenserna.

I detta sammanhang åberopades de beträffande den fysiska institutionen

meddelade uppgifterna angående likartade befattningar vid utländska

universitet, hvarjämte hänvisades till en jämförelse med de vid rikets

allmänna läroverk anställda extra ordinarie lärarnas arbete och löneförmåner.

På grund af skolans längre läseterminer toges de extra ordinarie

lärarnas tid något mera i anspråk, än hvad fallet vore med den kemiska

institutionens amanuenser, men det arbete, som fordrades af dessa senare,

vore lika maktpåliggande och betydelsefullt som det skolans yngsta lärare

hade att utföra.

Som bevis därpå anfördes, att professorn i allmän och oorganisk

kemi, hvilken ledde den elementära undervisningen på institutionen, vid

vissa tider hade att samtidigt handleda ända till 80 laboranter, fördelade

på tre olika kurser. Denna undervisning vore en omöjlighet, om ej en

stor del af arbetet och därmed äfven af ansvaret öfverflyttats på amanuenserna.

Då de personer, hvilka tjänstgjorde såsom amanuenser, med få undantag

ägde, hvad aflagda examina beträffade, kompetens att innehafva lärarebefattningar

vid rikets allmänna läroverk, men i allmänhet ej genomgått

profår, skulle de närmast vara att jämföra med de extra ordinarie lärare,

som ej besutte full kompetens.

Amanuenserna hade visserligen en något kortare tjänstgöring, men

de extra ordinarie lärarna ägde däremot den afsevärda förmånen att före

profåret få fullgöra den i § 179 i läroverksstadgan föreskrifna tjänstgöringen

avsnitt 126 Kontrollera mot PDF

för att kunna vinna ordinarie plats vid läroverken, hvilken förmån endast

tillkomme de amanuenser, som samtidigt vore docenter.

Enligt kungl. bref den 8 december 1904 utginge de extra ordinarie

lärarnas årliga aflöning med 2,000 kronor, för så vidt de vore fullt

kompetenta att innehafva ordinarie lärarebefattning, och eljest med 1,800

kronor.

Arsaflöningen för hvar och en af de fyra amanuenserna å den

kemiska institutionen ansågs böra utgå med 1,500 kronor, under bibehållande

af nuvarande bostadsförmåner.

Ofvannämnda tre framställningar remitterades hvar för sig (den 11 Kungi. remisjuli,

den 5 augusti och den 16 september 1907), för afgifvande af under- sern/t °''

dånigt utlåtande, till kanslern för rikets universitet och därefter från

kanslern til] det större akademiska konsistoriet i Uppsala, som i sin ordning

i ärendet hörde medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskapliga

sektionen äfvensom universitetets drätselnämnd.

Medicinska fakulteten i Uppsala yttrade sig i sitt den 30 septem- Yttrande M;<,

ber 1907 dagtecknade utlåtande först angående ofvanberörda petition från

amanuenser och f. d. amanuenser vid de anatomiska, fysiologiska och medi-fakulteten i

cinskt-kemiska institutionerna. ippsala.

Fakulteten erinrade i detta afseende till en början därom, att mer

än trettio år förflutit, sedan amanuensarfvodena vid de till fakulteten

hörande institutioner först fastställdes till de nu i allmänhet gällande beloppen.

Den sänkning af det allmänna penningevärdet, som under denna

tid ägt ruin, och den betydande stegring beträlfande lifsförnödenheter m.

in., som särskildt under senaste decenniet gjort sig starkt kännbar, hade

beträffande flertalet i allmän tjänst anställda under denna tid ledt till mer

eller mindre genomgripande löneregleringar.

De nu afsedda amanuensbefattningarna vore samtliga aflönade med

500 kronor för år räknadt med undantag af en amanuens vid anatomiska

institutionen, hvilkens årliga arfvode uppginge till 950 kronor; samtliga

åtnjöte fri bostad och alla utom den lägre aflönade amanuensen vid anatomiska

institutionen två famnar ved.

Det lede intet tvifvel att dessa arfvoden vid den tid, då de till sina

belopp fastställdes, i regel stodo i ett annat och för befattningens innehafvare

gynnsammare förhållande till den dåvarande genomsnittskostnaden

för en medicine studerandes årsuppehåll vid universitetet än nu.

Petitionärerna angåfve beloppet af minimikostnaden för en medicine

studerandes vistelse vid universitetet till 1,200 kronor om året, hyra och eventuella

skuldräntor oräknade. Utginge man från denna antagligen icke öfverdrifvet

avsnitt 127 Kontrollera mot PDF

höga siffra, skulle sålunda under dåvarande förhållanden den kontanta

ersättningen för amanuensbefattningen icke uppgå till hälften af

amanuensens lefnadskostnader under året.

Redan denna allmänna betraktelse syntes gifva vid handen, att en

viss höjning af amanuensarfvodena icke vore obefogad.

Därtill komme, att inom den medicinska fakulteten undervisningen

allt mer utvecklat sig därhän, att tyngdpunkten af studiet förlagts till

institutionens lärosalar och laboratorier, hvarigenom otvifvelaktigt i många

fall amanuensens arbete ökats.

Slutligen borde vid frågans allmänna bedömande ej heller lämnas

ur räkningen den tendens till starkare koncentrering af studiearbetet, som

under senare år gjort sig gällande och som ledt till en väsentlig förkortning

i tiden för särskildt medicine kandidatexamens afläggande.

Denna koncentrering af studiearbetet till kortare tid påverkade

emellertid amanuensens ställning i dubbelt afseende. A ena sidan ställde

undervisningens intensivare bedrifvande i många fall på honom ökade arbetskraf

i hans egenskap af amanuens; å andra sidan blefve den tidsförlust,

som amanuensuppdraget medförde, relativt större än förut, eller, om

man så ville uttrycka det, den tid ett amanuensförordnande to ge i anspråk

representerade för amanuensen själf under sådana förhållanden ett

större värde, då han därunder af sina jämnåriga i examensstudierna distanserades

mer än under förr härskande studieanordning var fallet. Detta

hade i alldeles särskild grad sin betydelse för de teoretisk-medicinska institutionerna,

där de under amanuensåret inhämtade kunskaperna i det

speciella ämnet ej i samma grad som inom de praktiska disciplinerna

kunde förutsättas direkt komma till användning vid den framtida utöfningen

af läkarkallet.

Också vore vid dessa institutioner de fall icke alldeles sällsynta, då

under förhandenvarande förhållanden en eller flera, stundom ända till

fyra eller fem studerande måst tillfrågas, innan någon till amanuensuppdragets

mottagande hågad stått att finna.

Klart vore, att under sådana omständigheter ej alltid den lämpligaste

erhölles, och detta hade betydelse ej blott för den hjälp läraren

hade att påräkna af amanuensen, utan i minst lika grad i afseende å den

direkta handledningens och undervisningens beskaffenhet.

Vid bedömandet af dessa amanuensers betydelse finge det nämligen

icke lämnas ur sikte, att de — vare sig meddelandet af undervisning direkt

inginge i deras åligganden eller icke — alltid spelade en betydelsefull

roll genom den mellanställning de intoge mellan läraren och lärjungarna.

Dessa senare hade ofta vida lättare att hos den mer jämnårige amanuensen

avsnitt 128 Kontrollera mot PDF

söka den hjälp och de upplysningar, som de kunde känna sig

behöfva, än hos den äldre läraren, allra helst när denne på samma gång

vore den blifvande examinatorn. Därigenom blefve amanuensvalets resultat

mera betydelsefullt för undervisningen än den utanför stående kanske

kunde förmoda.

Af det sålunda anförda ansåg fakulteten framgå, icke blott att en

höjning af amanuensarfvodena kunde anses skälig från amanuensernas

synpunkt, utan äfven att den vore af verkligt behof påkallad med hänsyn

till undervisningsarbetets kraf.

Beträffande storleken af denna höjning vore att märka, hurusom

petitionärerna anhållit om årsarfvodenas fixerande till 1,200 kronor. De

hade motiverat sin anhållan med en hänvisning till, bland annat, minimikostnaden

för ett års vistelse vid universitetet.

Därvid hade de dock uppenbarligen i viss mån anlagt en annan

synpunkt än den, som i regel dittills varit gällande vid bestämmandet af

dessa arfvodens belopp, i det desamma väl knappast någonsin dittills äfven

under billigare lefnadskonjunkturer förmått helt täcka amanuensens lefnadsbehof.

Med hänsyn emellertid ej mindre till den stora betydelse amanuensinstitutionen

hade för den medicinska undervisningen än äfven till svårigheterna

att få amanuensplatserna tillbörligen besatta syntes det fakulteten

väl påkalladt, att den nämnda synpunkten anlades i det fall, där det

kunde visas, att amanuensuppdraget verkligen loge amanuensens hela tid

i anspråk.

Till belysande i hvad mån detta i de olika befattningarna ägde

rum hade fakulteten beträffande ifrågavarande amanuensers åligganden

gjort en utredning, hvars hufvudresultat meddelats på följande sätt.

Den högre aflönade amanuensen vid anatomiska institutionen biträdde

i stor utsträckning vid den muntliga undervisningen på anatomisalen under

hela den tid af året denna undervisning varade, eller från den 1 september

till den 31 maj, med undantag allenast för tiden 22 december—8 januari.

Han hade vidare att biträda de två professorerna i makroskopisk anatomi

vid dissektioner och andra förberedelser till deras föreläsningar och slutligen

ålåge honom att ombesörja den vidlyftiga och tidsödande bokföringen

af dissektionspartier och dissektionsafgifter. Hela hans dag vore

strängt upptagen af detta arbete och hans dagliga tjänstgöring torde i

medeltal belöpa sig till bortåt 7 timmar.

I själfva verket öfverstege de sålunda anförda arbetsuppgifterna en

enda persons krafter, och det vore endast genom att fakulteten i regel

lyckats vid institutionen fästa en lönlös extra ordinarie amanuens, hvilken

delade arbetet med den ifrågavarande ordinarie amanuensen, som ett nedbringande

avsnitt 129 Kontrollera mot PDF

af arbetstiden till det angifna måttet varit möjligt. Den högre

aflöning, som redan vore förenad med ifrågavarande amanuensplats, vore

ock väl motiverad med den därmed förenade arbetsbördan.

Fakulteten hade nyligen vid ett par tillfällen, senast vid behandlingen

af frågan om de ekonomiska konsekvenserna af den examen sstadga,

som då varit under utarbetning, uttalat, att en tredje amanuens vid anatomiska

institutionen vore behöflig.

Sedan den nya examensstadgan dåmera utfäi’dats och undervisning

i jämförande anatomi enligt denna stadga skulle meddelas å anatomiska

institutionen, syntes behof vet af arfvode åt ännu en amanuens vid denna

institution blifva oafvisligt.

Då fakulteten emellertid icke ansåge sig kunna i detta sammanhang

framställa sådant yrkande, inskränkte sig fakulteten till att blott betona,

hurusom en sådan ny befattning visserligen finge antagas möjliggöra

någon lättnad i göroinålen för den ifrågavarande ordinarie amanuensen,

men att tvifvelsutan i stort sedt äfven i sådant fall hela hans arbetsdag''

komme att tagas i anspråk för institutionens räkning.

Den amanuens vid anatomiska institutionen, hvilken uppbure den

lägre aflöningen, biträdde professorn i histologi regelbundet i den muntliga

undervisningen vid mikroskopet samt dels själf förfärdigade, dels

handledde de studerande vid förfärdigandet af de för undervisningen behöfliga

preparaten.

Detta arbete lämnade under den tid af 4V2 månad, under hvilken

undervisningen dagligen påginge, amanuensen ingen ledig tid.

Under återstoden af läsåret utgjordes arbetet hufvudsakligen af preparationer

samt katalogisering och ordnande af samlingarna, hvilket arbete

knappt upptoge mer än ett par timmar dagligen.

Beräknadt på läsåi’ets åtta månader kunde denne amanuens antagas

i medeltal hafva en tjänstgöringstid af omkring 6 timmar om dagen.

Fakulteten hade också på sin tid för denne amanuens begärt samma aflöning

som för den först omnämnde eller 950 kronor, ehuru Kungl. Majrts

proposition i ämnet då ej vann Riksdagens bifall.

Amanuensen i fysiologi hade att assistera vid professorns och laboratorns

föreläsningar samt vid förberedelserna till dessa. Han biträdde

likaledes vid de af laboratorn ledda laborationsöfningarna. Därtill komme

assistens vid de ordinarie lärarnas vetenskapliga arbeten, experiment o. d.,

en uppgift, som under olika omständigheter kunde taga ganska olika tid

i anspråk.

1 medeltal för hela läsåret kunde man anslå den dagliga tjänstgöringen

för denne amanuens till omkring 2 timmar. I och med den nya

examensstadgans ikraftträdande och förläggandet af undervisning i fysik

avsnitt 130 Kontrollera mot PDF

till fysiologiska institutionen komme dock denna arbetstid sannolikt att ökas.

Amanuensen vid medicinsk-kemiska institutionen inte tre en ställning

nära jämförlig med den sist angifna. Hans arbetsuppgift bestode

närmast i att assistera vid de båda professorernas föreläsningar och vid

5—120081. Löneregleringslcommitténs bet. XXXI11.

förberedelserna till dessa samt vid laborationsöfningarna. Hans åligganden

å institutionen syntes kunna i medeltal per dag beräknas till mer än 2

timmar under läsårets 8 månader.

Af hvad sålunda anförts ansåg fakulteten framgå, att en afsevärd

skillnad i de ifrågavarande amanuensernas göromål förefunnes.

De båda amanuenserna å anatomiska institutionen, hvilka i stor utsträckning

toges i anspråk äfven såsom biträdande lärare, hade en lång

daglig tjänstgöringstid, och något nämnvärdt examensarbete under deras

amanuensår kunde, redan på grund af amanuensarbetets mängd, i regel

ej förekomma.

Amanuenserna i fysiologi och medicinsk kemi åter hade en kortare

daglig tjänstgöring. Att amanuenserna själfva angifvit, att ej heller vid

dessa förordnanden någon tid blefve öfrig för examensstudier, berodde väl

därpå, att de tagit med i räkningen det förhållandet, att amanuenserna i

regel gjorde själfständiga vetenskapliga undersökningar och att dessa toge

deras öfriga tid i anspråk. Då emellertid dylika själfständiga undersökningar,

ehuru af inånga skäl önskvärda både från institutionens, undervisningens

och den vetenskapliga utbildningens synpunkt, icke kunde anses

tillhöra amanuensernas åligganden, utan berodde på frivilligt åtagande,

hade fakulteten ej ansett sig kunna taga hänsyn till dem vid den uppgjorda

beräkningen.

Med hänsyn till föreliggande utredning tillstyrkte fakulteten i så

måtto den underdåniga ansökningen, att fakulteten hemställde, det de vid

anatomiska institutionen anställda amanuenserna måtte tillerkännas arfvode

efter 1,200 kronor per år hvardera jämte ved och bostad såsom dittills,

samt att amanuensen vid fysiologiska och amanuensen vid medicinsk-kemiska

institutionen måtte erhålla förhöjdt arfvode, hvilket fakulteten med

afseende å såväl arbetets art och lefnadskostnadernas stegring som hvad

matematisk-naturvetenskapliga sektionen för vissa amanuenser förordade, ansåg

icke böra sättas lägre än till 800 kronor.

I anledning af petitionen hemställde fakulteten slutligen, att den vid

farmakologiska institutionen anställde amanuensen, ehuru han — sannolikt

på grund af att hans aflöning delvis utginge från enskild donations ränta

— icke deltagit i petitionen, måtte tillerkännas »löneförökning till motsvarande

kontanta belopp, som här senast föreslagits».

avsnitt 131 Kontrollera mot PDF

Den nuvarande aflöningen till denne amanuens utginge — dyrtidstillägg

oräknadt — med 500 kronor, hvaraf 350 kronor från Wahlenbergska

fonden samt 150 kronor af allmänna medel. Till arbetstid och

arbetsuppgifter stode denna befattning mycket nära de två amanuensbefattningarna

vid fysiologiska och medicinsk-kemiska institutionerna, men

vore så till vida i en ogynnsammare ekonomisk ställning som innehafvaren

icke ägde rätt till fri bostad och ved. Det vore ock att förutse, att äfven

denne amanuens med den nya examensstadgans ikraftträdande måste blifva

ytterligare tagen i anspråk för undervisningens behof.

Beträffande petitionen från underläkaren och underkirurgen samt

amanuenser och assistenter vid Uppsala universitets praktisk-medieinska

discipliner samt patologiskt-anatomiska institution förklarade fakulteten,

att i afseende därå i hufvudsak gällde hvad fakulteten anfört i den allmänna

motiveringen angående petitionen från de teoretiska amanuenserna.

Såsom stöd för den ifrågavarande petitionen utöfver hvad i densamma

anförts framhöll fakulteten, efter en redogörelse för de dåvarande aflöningsförinånerna,

följande.

För att kunna bedöma dåvarande arfvoden, så vidt det gällde underläkarna

och de kliniska amanuenserna, ansåg fakulteten det vara af vikt

att kunna jämföra dessa arfvoden med de löneförmåner, som åtnjötes af

underläkarna vid de icke-kliniska sjukhusen i landet. Fakulteten meddelade

därför införskaffade uppgifter å löneförmånerna vid det stora flei''talet

bland dessa platser.

En jämförelse — säger fakulteten — gåfve vid handen, att samtliga

sistberörda underläkare, beträffande hvilkas aflöning fakulteten lyckats

erhålla upplysning, hade afgjordt högre aflöning än äfven de högst aflönade

bland de kliniska biträdande läkarna i Uppsala. Undantag därifrån utgjorde

endast amanuenserna vid vissa kommunala sjukhus i Stockholm.

Dessas jämförelsevis lägre aflöning funne tydligen sin förklaring i det bekanta

förhållandet, att de unga läkarna ofta lifligt eftersträfvade att i

bufvudstaden få fortsätta sin utbildning.

Om man å andra sidan sökte jämföra mängden af det arbete, som

dessa båda grupper af biträdande läkare hade att utföra, så läte det —

förmenade fakulteten — med afseende å de kliniska amanuenserna och

underläkarna i Uppsala i korthet säga sig, att de i allmänhet vore upptagna

af sin befattning hela dagen. En arbetstid understigande 7 ä 8

timmar torde knappast eller endast undantagsvis förekomma, men däremot

ofta en ännu längre sådan.

Hvad åter arbetstiden för de icke-kliniska underläkarna anginge, så

tillkomme det af lätt insedda skäl icke fakulteten att närmare ingå därpå.

avsnitt 132 Kontrollera mot PDF

Som ett allmänt omdöme vågade fakulteten dock uttala, att deras arbete

ingalunda torde öfverstiga de kliniska amanuensernas och att, om det

också mångenstädes uppvägde de senares arbete, detta dock sannolikt långt

ifrån öfverallt vore fallet.

Beträffande de kompetensfordringar, som kräfdes för dessa bägge

olika grupper af biträdande läkare, vore desamma — framhöll fakulteten

vidare — ingalunda mindre för de kliniska amanuenserna. Om kompetensfordringarna

också formellt kunde betecknas som ungefär lika för

bäggedera, så måste det å andra sidan betecknas som ett verkligt lifsintresse

för fakulteten, att den till de ifrågavarande platserna kunde förvärfva

de dugligaste bland de unga läkarna.

Fakulteten trodde sig visserligen genom erfarenheten vara berättigad

till den slutsatsen, att de kliniska amanuenstjänsterna såsom utbildningsplatser

vore mera begärliga för de unga medici än hvad fallet vore med

flertalet motsvarande befattningar vid de icke-kliniska sjukhusen.

Äfven om detta förhållande också framgent skulle komma att äga

bestånd, hade man ändock ej rätt att vänta, att det skulle uppväga en

allt för stor skillnad i löneinkomster mellan de båda slagen af befattningar.

Tydligen måste det också på det högsta befaras, att gränsen vore uppnådd,

då enligt de införskaffade uppgifterna de icke-kliniska underläkarna

hade löneförmåner, hvilka i rundt tal kunde sägas vara ungefär dubbelt

större än de kliniska amanuensernas.

Då beviljandet af petitionen endast skulle bringa de'' kliniska amanuensernas

och underläkarnas löneförmåner i jämnbredd med de svagast

aflönade underläkarnas vid de icke-kliniska sjukhusen (frånsedt de ofvan

nämnda amanuensbefattningarna i Stockholm), syntes det fakulteten, att

petitionens fullkomliga berättigande med tillräcklig tydlighet framginge

ur det af fakulteten anförda.

Med afseende å de polikliniska amanuenserna gällde det visserligen

— fortsatte fakulteten — att deras arbete ej vore af samma omfattning

som de kliniska amanuensernas. Deras befattning upptoge dock en stor

del af dagen, och i genomsnitt kunde deras arbetstid ej skattas till mindre

än* 4 timmar dagligen.

Därvid vore ock att märka, att deras ai''bete blefve särskildt maktpåliggande

därigenom, att de i stor utsträckning hade att själfständigt

fullgöra sitt sjukvårdsarbete.

De åtnjöte ej fri bostad eller fri kost. Då fordringarna på deras

kompetens ungefär sammanfölle med de kliniska amanuensernas, ansåg

fakulteten däraf tillräckligt tydligt framgå, att krafvet på en aflöning af

2,000 kronor för de polikliniska amanuensbefattningarna vore väl motiveradt.

avsnitt 133 Kontrollera mot PDF

För assistenten vid röntgenafdelning en syntes det fakulteten svårt att

angifva en bestämd arbetstid, enär denna vore synnerligen växlande olika

dagar. Den kunde dock i hvarje fall i genomsnitt ej skattas mindre än

de polikliniska amanuensernas, utan snarare något större.

A andra sidan finge emellertid framhållas den stora vikten af att

kunna under så lång tid som möjligt bibehålla samma innehafvare af

befattningen.

Detta arbete förutsatte nämligen betydlig teknisk skicklighet, som

det kräfde lång tid och mycken öfning att förvärfva. Den hjälp för fastställande

af sjukliga förändringars natur och utbredning, hvilken röntgenologen

kunde bringa sina kolleger, blefve större ju längre hans öfning

vore. Vidare vore att märka, att röntgenbehandlingen lätt kunde medföra

obehag och äfven svåra följder för den behandlade, därest läkaren ej

fullständigt behärskade den tekniska såväl som den terapeutiska sidan af

denna lika viktiga som svåra behandlingsmetod.

Det långvariga sysslandet med röntgenstrålarna medförde äfven en

bestämd fara för sjukliga förändringar af delvis svår art. Om den moderna

tekniken också lärt oss viktiga hjälpmedel att undvika de svåraste följ

derna för röntgenologen af hans arbete, tycktes dock vissa olägenheter,

särskildt förändringar af huden, vara omöjliga att undvika.

Med hänsyn till allt som anförts tillstyrkte fakulteten ett arfvode

af 2,000 kronor för röntgenassistenten.

Särskildt påpekades af fakulteten, att samtliga de kliniska och polikliniska

biträdande läkarna hade tjänstgöring under årets alla 12 månader

och de kliniska jämväl alla sön- och helgdagar.

Assistenten vid patologiska institutionen hade, enligt hvad fakulteten

meddelade, följande uppgifter:

att assistera vid obduktionerna och, om mer än en sådan gjordes

samtidigt — hvilket ej sällan skedde — sj anständigt leda samt författa

protokoll öfver den ena obduktionen; att iordningställa demonstrationsmaterialet

till professorns föreläsningar; att förarbeta (härda, skära och

färga) det material, som tillvaratoges vid obduktionerna i och för närmare

mikroskopisk undersökning; att på samma sätt sköta allt det material,

som från akademiska sjukhusets olika afdelningar inlämnades till mikroskopisk

undersökning, samt ägna detsamma en förberedande undersökning

för diagnosens fastställande; att själfständigt utföra de bakteriologiska

undersökningarna för klinikernas och poliklinikernas räkning; att utföra

större delen af obduktionerna å Uppsala hospital och asyl; samt att under

ferierna ensam verkställa obduktionerna och sköta de löpande undersökningarna.

Då obduktionernas årliga antal vore omkring 300 samt de diagnostiska

avsnitt 134 Kontrollera mot PDF

undersökningarnas omkring 600, syntes det fakulteten vara lätt att

inse, att assistentens arbete vore synnerligen betungande. Hans dagliga

arbetstid vore ock nästan undantagslöst från kl. V2 9 f. m. till kl. V2 9 e. m.

med afbrott endast för måltiderna.

Amanuensen vid patologiska: institutionen hade att biträda vid den

bakteriologiska kursen under höstterminen samt vid den patologisk-histologiska

kursen under vårterminen. Han hade vid dessa kurser ej endast

att iordningställa material till demonstrationer och öfningar utan måste

ock på grund af det stora antalet deltagare i kurserna direkt deltaga i

undervisningen och med kursledaren dela arbetet med demonstrationerna

vid mikroskopet samt handleda vid preparationsöfningarna. Han toges så

lunda i anspråk äfven såsom lärare, hvilket gjorde hans ställning maktpåliggande

och medförde, att han utöfver sin arbetstid på institutionen

ock måste förbereda sig till lektionerna.

Han måste vidare biträda vid obduktionerna, när materialet så kräfde,

samt deltaga i förarbetet med det löpande materialet å de tider, då han

ej vore fullt upptagen med de nämnda kurserna. Han hade ock att underhålla

samlingarna af undervisningsmateriel samt att uppställa, etikettera

och protokollera rnuseipreparaten, så långt tiden medgåfve.

Äfven amanuensen hade ett mycket betungande arbete och hans arbetstid

på institutionen vore i medeltal 7—8 timmar dagligen; dock hade

han, till skillnad från assistenten, kommit i åtnjutande af ferier vid julen

och om sommaren, hvilket senare ansetts skäligt på grund af den låga

aflöning han dittills åtnjutit (500 kronor).

För att kunna utföra det arbete, som sålunda ålåge assistent och

amanuens vid patologiska institutionen, erfordrades en viss erfarenhet äfven

i de praktiska disciplinerna. Befattningshafvarna i fråga måste därför i

sina studier hafva hunnit minst så långt, att de afslutat alla eller åtminstone

hufvudparten af sina kliniska tjänstgöringar till medicine licentiatexamen.

Därigenom blefve kompetensfordringarna desamma som för underläkare

och amanuenser på de kliniska af delningarna; och då de ifrågavarande

befattningshafvarnas tid vore upptagen med arbete å institutionen

under hela dagen, så att de ej finge tid öfrig att ägna sig åt annat, och

då vidare arbetet å den patologiska institutionen liksom å klinikerna fortlöpte

under hela året utan något afbrott för jul- och sommarferier, syntes

det fakulteten skäligt, att assistenten och amanuensen å den patologiska

institutionen beträffande löneförmåner jämnställdes med kamraterna på sjukhuset,

assistenten med underläkarna och amanuensen med amanuenserna.

avsnitt 135 Kontrollera mot PDF

Medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrkte, att, med bibehållande

af dittills varande naturaförmåner, den kontanta aflöningen måtte höjas

till följande belopp, nämligen

för två amanuenser vid anatomiska institutionen till 1,200 kronor för

hvardera,

för amanuensen vid fysiologiska institutionen och amanuensen vid

medicinskt-kemiska institutionen till 800 kronor för hvardera,

för underläkaren å medicinska kliniken, underkirurgen och assistenten

vid patologiska institutionen till 2,500 kronor för en hvar, samt

för amanuensen å medicinska kliniken, två amanuenser å kirurgiska

kliniken, amanuensen å oftalmiatriska kliniken, amanuensen å obstetriskgynekologiska

kliniken, amanuensen å bröstkliniken, amanuensen vid patologiska

institutionen, assistenten vid sjukhusets röntgenafdelning, amanuensen

vid medicinska och pediatriska poliklinikerna och amanuensen vid

kirurgiska polikliniken till 2,000 kronor för en hvar,

äfvensom att arfvodet till amanuensen vid farmakologiska institutionen

måtte höjas till 800 kronor.

Då ofvan omförmälda framställning från amanuenser vid natur™It1907från

.... _ °

matematisk- vetenskapliga institutioner i Uppsala behandlades hos matematisk-naturskapliga

sek- vetenskapliga sektionen den 25 september 1907, antörde professorn i kemi

twneniUpp-q. WMman i hufvudsak följande.

Den af amanuenserna åvägabragta utredningen hade enligt hans mening

ådagalagt, att en förhöjning i deras arfvoden till föreslagna belopp

vore af tidsförhållandena påkallad. Af denna utredning hade äfven framgått,

att det arbete, som ålåge amanuenser vid olika institutioner, vore

ganska olika och därmed betingade något olika arfvoden för olika amanuenser.

Hvad den kemiska institutionens amanuenser beträffade, kunde professor

Widman i allo bestyrka de af dem lämnade uppgifterna. För egen

del ville han tillägga, att under årens lopp det visat sig allt svårare att

finna lämpliga personer villiga att för det oproportionerligt låga arfvodet

åtaga sig den högst betungande amanuenstjänstgöringen och att det visat

sig än svårare att få behålla samma person någon längre tid.

Då en nyblifven amanuens först efter en termins eller ett års tjänstgöring

i allmänhet kunde beräknas hafva uppnått den erfarenhet och den

mognad i kunskaper, som behöfdes för ett fullt nöjaktigt deltagande i

laboratorieundervisningen, blefve ett tätt ombyte af amanuenser i hög

gi’ad menligt för undervisningens normala gång och kvalitet. Men därtill

komme, att tillgången på mera försigkomna kemie studerande ingalunda

vore så stor, att det öfver hufvud taget vore möjligt att för hvarje år

nyrekrytera en stab af 5 å 6 amanuenser.

avsnitt 136 Kontrollera mot PDF

För institutionens tillbörliga skötande vore det därför af trängande

behof påkalladt att få amanuensarfvodena rätt väsentligt höjda.

I fråga om arfvodenas storlek fann professor Widman det af kemiska

institutionens amanuenser begärda beloppet, 1,500 kronor per år, ingalunda

för högt tilltaget. Skulle emellertid därför erforderligt anslag blifva beviljadt

eller blefve amanuensernas ställning, såsom professor Widman ämnade

föreslå, på annat motsvarande sätt förbättrad, borde de afgifter till

amanuenserna, som allt sedan 1860-talet upptagits af deltagarna i vissa

elementära laborationskurser, därefter upphöra.

Under en förberedande diskussion öfver detta ärende bland sektionens

medlemmar hade den uppfattningen uttalats, att man icke borde

ålägga eu amanuens så ansträngande tjänstgöring, som dittills skett vid den

kemiska institutionen. Denna asikt delade äfven professor Widman, ehuru

förhållandena vid institutionen dittills omöjliggjort dess praktiserande. Ett

tillfälle till förändring i denna riktning syntes nu erbjuda si o-.

Kemiska institutionens amanuenser hade begärt, att det kontanta

arfvodet för fyra amanuenser för framtiden måtte få utgå med tillsammans

6,000 kronor. Om man emellertid uppdelade arbetet och arfvodet

på fem i stället för fyra amanuenser, blefve utgiften för statsverket densamma.

I stället för 1,500 kronor linge då hvarje amanuens 1,200 kronor,

men i ersättning kunde han disponera mera tid för egna studier, hvilket

för honom vore till bestämd fördel. På detta sätt kunde äfven institutionsarbetena

ordnas mera ändamålsenligt.

Då t. ex. under förhandenvarande förhållanden olika amanuenser

vid olika tider af läsåret biträdde vid undervisningen i kvantitativ analys,

kunde, om antalet amanuenser höjdes till fem, en amanuens under hela

läsåret fast anställas vid denna afdelning. Detta skulle uppenbart bidraga

till större enhet och reda i kursens ledande.

Arf\ odet för den kemiska institutionens amanuenser komme, vid

bifall till professor Widmans förslag, att utgå med samma belopp, som

6—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXIII.

föreslagits för de flesta af matematisk-naturvetenskapliga sektionens öfriga

amanuenser.

Professor Widman tillstyrkte sålunda för sin del amanuensernas petition,

dock med den förändring beträffande amanuenserna vid den kemiska

institutionen, att deras kontanta arfvode borde bestämmas till 1,200

kronor i stället för af dem begärda 1,500 kronor per år, hvaremellertid

en lättnad i deras tjänstgöring borde beviljas dem genom inrättande på

ordinarie’ stat af en ny amanuensbefattning med likaledes 1,200 kronors

kontant arfvode.

avsnitt 137 Kontrollera mot PDF

I professor Widmans yttrande förklarade sig adjungerade ledamoten,

dåvarande docenten D. Strömholm till alla delar instämma.

Vidare hade professorn i botanik H. O. Juel ett anförande af följande

innehåll.

Amanuensen vid botaniska trädgården biträdde icke vid undervisningen,

men hans väsentliga åliggande, hvilket bestode i att tillse, att växterna

i trädgården blefve försedda med riktiga namn, vore indirekt af stor

vikt för den botaniska undervisningen.

Trädgårdsamanuensens arbete med växtbestämning hade väl i allmänhet

tagits i anspråk under omkring tre månader af den varmare delen af

året, d. v. s. den tid då hufvudmassan af trädgårdens växter, de på fritt

land odlade, befunne sig i ett för bestämning lämpligt stadium. Däremot

hade det i allmänhet ej fordrats af honom, att han under öfriga delar af

läseterminerna skulle ägna sin tid åt växtbestämning.

Från botaniska institutionens synpunkt skulle det emellertid vara af

obestridlig fördel, om trädgårdsamanuensen äfven under öfriga delar af

året kunde tagas i anspråk för växtbestämning. De i växthusen odlade

växterna hade nämligen dittills måst blifva tämligen försummade med hänsyn

till kontrollering af namnens riktighet. Utförandet af uppgiften i

detta hänseende vore ofta svårare och mera tidsödande än bestämning af

frilandsväxter, men dess resultat vore också mera värdefullt, om man toge

i betraktande den möda och kostnad, som nedlagts på en i ett växthus

uppdragen växt.

Om trädgårdsamanuensens arbetstid ökades, så att den motsvarade

ungefär fyra timmars daglig tjänstgöring under hela läsåret, fastän med

en lämplig fördelning efter det olika behofvet af arbete under olika årstider,

skulle växthusens behof af växtbestämning bättre kunna tillgodoses

och en viktig fördel därigenom vinnas.

Med en sådan tjänstgöringsskyldighet vore den i föreliggande petition

begärda aflöningen för amanuensen vid botaniska trädgården, eller

1,200 kronor, säkerligen icke för högt tilltagen.

Sektionen tillstyrkte den föreliggande framställningen, i hvad den

afsåg amanuenserna vid geologiska, astronomiska och meteorologiska institutionerna,

botaniska trädgarden samt zoologiska och fysiska institutionerna.

Beträffande åter amanuenserna vid den kemiska institutionen föreslog

sektionen, i anslutning till hvad representanterna för kemien anfört, att

det kontanta arfvodet för de fyra å ordinarie stat uppförda amanuenserna

vid institutionen för allmän och analytisk kemi måtte förhöjas till 1,200

kronor årligen för dein hvar och att en ny amanuensbefattning vid nämnda

institution måtte uppföras på ordinarie stat med ett kontant arfvode af

likaledes 1,200 kronor.

avsnitt 138 Kontrollera mot PDF

Uppsala universitets drätselnämnd fann, vid ärendets behandling den Yttrande*/™

8 oktober 1907, detsamma icke föranleda annat yttrande från nämndensHZwnYvet

sida, än att den förklarade, att universitetet icke kunde af egna medel bi- sitets drätdraga

till det anslag, som för beredande af löneförhöjning för ifrågavarande

underläkare-, assistent- och amanuensbefattningar vore behöfligt, hvarjärnte

nämnden beslöt hemställa, att — på sätt ägt rum vid de under

senare år företagna löneregleringarna för befattningar, i hvilkas löneförmåner

ingått naturaprestationer — vid löneförhöjning för ifrågavarande

befattningar den dittills utgående förmånen af ved in natura måtte indragas. 1

1 skrifvelse till universitetskanslern den 2 november 1907 förordade Yttrande

det större akademiska konsistoriet utverkande af kungl. proposition till större aka^- 1908 års Riksdag om beviljande af löneförhöjning åt sökandena i öfverensstäminelse

med hvad medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskap-S

liga sektionen hvar för sig föreslagit; dock att, på sätt drätselnämnden

hemställt, vid löneförhöjning för ifrågavarande befattningar den till dem

utfående förmånen af ved in natura borde indragas.

Utlåtande Med öfverlämnande af de inkomna yttrandena anförde universitets

från

univer-kanslern, i underdånig skrifvelse den 28 november 1907, för egen del i

Htetskans- (jetta ärende följande.

Utan tvifvel förelåge flera goda skål, som talade för bifall till tram

ställningarna i fråga. Med bibehållande af nuvarande svaga aflöningar

kunde särskild^ på sätt i ärendet blifvit framhållet, vid besättande af ifrågavarande

tjänster i flera fall komma att uppstå brist på lämpliga och

villiga arbetskrafter.

Å andra sidan läge det dock efter kanslerns uppfattning i öppen

dag, att en så pass omfattande reglering af löneförhållandena för en viss

kategori af tjänstemän icke borde genomföras vid en särskild högskola,

utan att på samma gång toges under öfvervägande, huruvida och i hvad mån

likartade åtgärder borde vidtagas vid öfriga jämförliga högskolor. Emellertid

förelåge ej, särskilt från Lunds universitet, där förhållandena syntes

vara mest jämförliga, något förslag om förbättring i aflöningsförmånerna

för tjänstemän af ifrågavarande kategori.

Universitetskanslern ansåg sig därför böra för det dåvarande inskränka

sig till att hemställa, huruvida icke Kungl. Maj:t kunde finna skäl

att, innan ärendet föret oges till slutlig handläggning, inhämta yttranden

från vederbörande myndigheter vid universitetet i Lund och vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet i fråga om behofvet af löneförbättring för motsvarande

tjänstemän vid dessa högskolor.

avsnitt 139 Kontrollera mot PDF

Kung!, remiss Genom kungl. remiss den 27 februari 1908 uppdrogs åt universitets

,/2 1908- kanslern att, efter hörande af vederbörande vid universitetet i Lund och

karolinska mediko-kirurgiska institutet, afgifva underdånigt utlåtande i

fråga om behofvet af förbättrade aflöningsförmåner för vid dessa högskolor

anställda befattningshafvare, motsvarande de i förevarande ärende angifna

amanuenser m. fl. vid universitetet i Uppsala.

Sedan ärendet med anledning däraf blifvit den 2 mars 1908 från

universitetskanslern remitteradt till det större akademiska konsistoriet i

Lund och öfriga vederbörande vid Lunds universitet, upptogs frågan på

nytt dels af det större akademiska konsistoriet i Uppsala och dels af karolinska

institutets lärarekollegium, i sammanhang med s. k. petita till

1909 års riksdag.

I skrifvelse till universitetskanslern den 19 september 1908 hemställde Skrifvelse o19/»

sålunda det större akademiska konsistoriet i Uppsala, att kanslern måtte „3S.

hos Kungl. Maj:t göra framställning om aflåtande till 1909 års Riksdag

af proposition därom, att, bland annat, anslag måtte beviljas till beredan- sala (s. k riksde

af aflöning för ifrågavarande underläkare, assistenter och amanuenser

vid Uppsala universitet med belopp, som medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskapliga

sektionen hvar för sig föreslagit, dock med indragning

af den till dessa befattningshafvare utgående förmånen af ved

in natura.

Beträffande vissa motsvarande befattningshafvare vid karolinska institutet

anförde institutets lärarekollegium i skrifvelse den 10 september

1908, angående de s. k. riksdagspetita, i hufvudsak följande.

Sedan under våren 1903 samtliga å karolinska institutets stat uppförda

kliniska och polikliniska amanuenser hos lärarekollegiet anhållit, att

kollegiet måtte söka utverka löneförhöjning för dem, samt underläkaren

och underkirurgen vid serafimerlasarettet, hvilka icke vore uppförda på institutets

stat, hemställt, att ersättning måtte beredas dem för det biträde

med undervisningen vid institutets kliniker, som de vore nödsakade att

lämna, hade lärarekollegiet, efter verkställd utredning i ämnet, i skrifvelse

till kanslersämbetet den 28 maj 1903 anhållit om kanslerns medverkan till

åtgärder i omförmälda syfte.

Då emellertid någon löneförbättring för de kliniska och polikliniska

amanuenserna icke sedermera blifvit genomförd samt otillräckligheten i

deras aflöning icke blott varit för dem själfva kännbar utan äfven i vissa

fall medfört svårigheter för amanuensbefattningarnas tillsättande med lämpliga

personer, hade lärarekollegiet funnit sig föranlåtet att ånyo upptaga

avsnitt 140 Kontrollera mot PDF

frågan om amanuensernas aflöning och i sammanhang därmed äfven frå

Skrifvelse 10/9

1908 från karolinska

institutets

lärarekollegium

(s.

k. riksdagspetita).

gorna om deras tjänsteställning och om inrättandet af vissa nya befattningar

af enahanda beskaffenhet. Enligt lärarekollegiets uppdrag hade

vederbörande klinikchefer inkommit med utredning i ämnet, hvilken innefattades

i särskilda vid kollegiets skrifvelse fogade bilagor.

I denna utredning behandlades till en början frågan om de kliniska

amanuenserna.

Att de aflöningar, som Utginge till dessa befattningshafvare, vore i

hög grad otillfredsställande och för låga, ansågs framgå redan däraf, att

alla dessa aflöningar vore lägre än för de vid institutionerna anställda

vaktmästarna och till och med lägre än hvad en duglig arbetare i regel

kunde förtjäna.

An klarare framstode missförhållandet mellan å ena sidan lön samt

å andra sidan kompetensfordringar och det arbete, som fordrades af amanuenserna,

när man betänkte, att för kompetens till dessa kliniska amanuensplatser

erfordrades att vara medicine licentiat. Endast i sällsynta

undantagsfall, då tillgång till licentiat saknades, kunde nämligen en medicine

kandidat blifva förordnad, vanligen dock endast för kortare tid, till

klinisk amanuens.

Det vore följaktligen i regel först vid en ålder af 28—30 år, som en

ung läkare efter slutade medicinska studier tillträdde en dylik plats, alltså

vid en tidpunkt, då han bekostat sig en dyrbar och långvarig läkarekurs.

Han hade då vanligen, om han ej haft förmånen att äga enskild förmögenhet

eller att lefva i särskildt gynnsamma ekonomiska förhållanden, för sin

utbildning ådragit sig, äfven vid sparsamt lefnadssätt, en ej obetydlig

skuldsumma, som måste förräntas, intill dess den senare genom läkarepraktikens

inkomster kunde afbetalas.

I fråga om det af amanuenserna utförda arbetet framhölls, att detsamma

vore i det närmaste lika med de vid länslasaretten eller hufvudstadens

sjukhus anställda underläkarnas, hvartill dock komme skyldighet

att handleda de medicine kandidater, som genomginge klinikerna. Det

skilde sig ej heller nämnvärdt från de vid serafimerlasarettet anställda, af

lasarettet aflönade underläkarnas arbete.

Klinikcheferna ansågo efter framläggande af dessa förhållanden det ej

vara af nöden att ytterligare motivera nödvändigheten af en väsentlig höjning

af de gällande aflöningarna.

Beträffande åter den summa, till hvilken dessa aflöningar borde

höjas, påpekades ånyo, att de kliniska amanuensplatserna närmast vore likställda

med underläkarebefattningarna vid landets och hufvudstadens

sjukhus.

avsnitt 141 Kontrollera mot PDF

De kliniska amanuenserna hade ingalunda, såsom namnet kunde

antyda, blott till åliggande att gå professorerna tillhanda, utan de vore

kliniska underläkare, som hade sig anförtrodt att under professorns öfveruppsikt

och ledning utföra en underläkares alla åligganden och dessutom

att dagligen handleda, öfvervaka och lämna upplysningar till klinikanterna.

De skötte hvar och en sin sjukafdelning af ungefär samma patientantal, som

anförtroddes åt en underläkare, gjorde in- och utskrifningar samt behandlade

sjuka och ordinerade för dem under professorns öfverinseende.

I öfverensstämmelse därmed ansågs titeln »klinisk amanuens» böra

ändras till »klinisk underläkare».

De ifrågavarande befattningshafvarnas dagliga arbetstid växlade efter

afdelningarnas storlek och kunde uppskattas till 6, 8 å 12 timmar, hvarjämte

ofta, isynnerhet å de kirurgiska afdelningarna, tjänstgöring under

nätterna påkallades.

Det syntes fördenskull billigt, att dessa kliniska amanuenser (underläkare)

komme i åtnjutande af en aflöning, lika stor som den, som åtnjötes

af underläkarna vid hufvudstadens sjukhusinrättningar, med hvilka de

närmast vore likställda äfven i afseende å lefnad skostnader.

Därest undervisningen vid klinikerna skulle kunna hållas vid en

tidsenlig och hög1 nivå, vore det af nöden att tillse, att aflöningen för

ifrågavarande befattningshafvare vore så stor, att klinikcheferna hade utsikt

att för klinikerna förvärfva de bästa och kunnigaste bland de unga

licentiaterna. Det vore nämligen från dessa amanuenser, som sedermera

de unga kliniska lärarna, docenter o. s. v. borde rekryteras. I följd af

den låga aflöningen hade dittills mången ung licentiat, som gifvit de

bästa löften om sig att framdeles blifva en framstående lärare, sett sig af

ekonomiska skäl tvungen att antaga andra anställningar, som vore bättre

aflönade, men som för alltid för honom afskildt möjligheten att ägna sig

åt lärarens och vetenskapsmannens bana.

Kompetensfordran för en klinisk amanuens (underläkare) vore i regel

högre än för de vanliga lasarettens underläkare och borde äfven så förblifva.

I regel växlade aflöningen för underläkare vid hufvudstadens och

rikets lasarett mellan 2,800—2,500 till ungefär 2,000 kronor, förutom en

del af lasaretten erbjudna naturaförmåner, såsom rum och kost, hvilka

lasaretten lämnade i sitt eget lätt insedda intresse.

Klinikcheferna skulle visserligen ansett sig befogade att för de kliniska

amanuenserna (underläkarna) föreslå en aflöning af 2,500 kronor

för år, men ville såsom ett minimum stanna vid att föreslå en aflöning1

af 2,000 kronor. De ifrågavarande platserna kunde nämligen betraktas

avsnitt 142 Kontrollera mot PDF

såsom studie- och öfvergångsplatser. Under rådande dyra tider skulle

emellertid en aflöning lägre än 2,000 kronor blifva alldeles otillräcklig

för en licentiat, äfven om han kunde af lasaretten beredas en eller annan

naturaförmån. En aflöning lägre än 2,000 kronor skulle nämligen nödga

honom till ytterligare skuldsättning.

Klinikcheferna föreslogo fördenskull en aflöning af 2,000 kronor

för år till de kliniska amanuenserna (underläkarna) vid följande kliniker:

den medicinska, ‘ den kirurgiska, den oftalmiatriska, den gynekologiska

vid serafimerlasarettet, den gynekologiska vid Sabbatsbergs sjukhus, den

obstetriska, den neurologiska, den pediatriska vid allmänna barnhuset, den

pediatriska vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och den syfilidologiska

å S:t Görans sjukhus.

En särskild ställning intoges, enligt hvad klinikcheferna meddelade,

af amanuensen vid serafimerlasarettets röntgeninstitut. Till följd af mindre

tjänstgöring för honom och tillfälle till vissa biinkomster föreslogs hans

aflöning till 1,500 kronor i stället för det belopp af 1,000 kronor, soin han

för det dåvarande åtnjöt.

Klinikcheferna anförde i detta sammanhang, att för ett tidsenligt

ordnande af undervisningen det vore af nöden, att två nya amanuensplatser

inrättades vid hvardera af de två största klinikerna, den kirurgiska

och den medicinska.

Härvidlag hänvisades beträffande den kirurgiska kliniken till en af

professor J. Berg gjord framställning af följande innehåll.

Vid de två kirurgiska parallellklinikerna tjänstgjorde, utom de två

professorerna i kirurgi, följande läkarepersonal med nedan angifna löneförmåner.

A klinik I vore anställda en underkirurg, aflönad på serafimerlasarettets

stat med 2,300 kronor, hvartill från anslag från Stockholms stad komme 300

kronor för jourskyldighet, tillhopa alltså 2,600 kronor, samt en extra

underläkare, i regel medicine kandidat, hvilken från 1908 års början af

lasarettet aflönades med 500 kronor, hvartill komme hälften af Regnellskt

stipendium 120 kronor, eller tillhopa 620 kronor.

Ä klinik II tjänstgjorde en klinisk amanuens, aflönad på karolinska

institutets stat med 900 kronor, hvartill från Stockholms stads anslag:

komme 300 kronor för jourskyldighet, alltså sammanlagdt 1,200 kronor,

samt en extra underläkare, i regel medicine kandidat, på lasarettets stat

aflönad med 500 kronor, hvartill komme hälften af det Regnellska stipendiet

120 kronor, eller tillsammans 620 kronor.

A den s. k. infektionsafdelningen, gemensam för båda klinikerna,

hade under senaste tiden tre af docenterna i kirurgi frivilligt och utan

ersättning turvis bestridt öfverläkaretjänst, hvarjämte de båda extra underläkarna

avsnitt 143 Kontrollera mot PDF

turvis, jämte annat arbete vid klinikerna, bestridt underläkaretjänst.

De kirurgiska klinikerna i vårt land hade dåmera till uppgift ej

blott att meddela handledning och undervisning i kirurgi i den utsträckning,

som vore erforderlig för hvarje blifvande läkares allmänna utbildning,

utan ock att vara de viktigaste plantskolorna för blifvande lasarettsläkare

och specialister i kirurgi.

Det vore ej förmätet att säga, att den svenske lasarettsläkarens nuvarande,

erkändt höga kompetens till ej ringa del vore en frukt af det

sätt, hvarpå klinikerna fyllt den sistnämnda af de båda uppgifterna. Lika

obestridligt ansåg professor Berg det vara, att det vore en statens skyldighet

att tillse, att klinikerna äfven för fyllandet af denna deras viktiga

uppgift erhölle nödigt understöd. Det vore ej minst genom ett planmässigt

anordnande af läkareplatserna, en god arbetsfördelning med efter hand

7—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXIII.

stegrad sj anständighet samt en betryggad kontinuitet i arbetet, som klinikerna

kunde i meranämnda hänseende nå allt bättre resultat.

Den dåvarande anordningen hade framgått ur den ständigt växande

sjukvårdens oafvisliga kraf på ökad läkarehjälp, och därvid hade i betydande

utsträckning ockrats på den frivilligt gifna hjälpen. Anordningen hade

också, isynnerhet om hänsyn toges till läkarnas planmässiga skolning, visat

sig i flera hänseenden otillfredsställande. I detta sammanhang ansåg sig

professor Berg endast böra antyda de viktigaste bristerna och sätten att

af hjälpa dem.

De båda extra underläkareplatserna, som utgjorde det första stadiet i

denna specialskola, hade visat sig såväl genom arten af med dem förbunden

verksamhet som genom sina obetydliga förmåner alltför litet eftersökta.

De sökande hade nämligen ofta ej utgjorts af de bäst kvalificerade, och

platserna hade lämnats redan efter 4 å 6 månader. Tjänstgöringens delning

mellan kliniken och infektionsafdelningen under olika öfverordnade

hade visat sig för betungande och af flera skäl olämplig. Af de ifrågavarande

läkareplatserna borde en knytas helt och hållet till hvardera kliniken.

På detta sätt kunde arbetet blifva både mera instruktivt för innehafvaren

och bättre ägnadt att lätta de ordinarie underläkarnas alltför

tunga arbetsbörda.

Hvad aflöningen anginge, borde denna, äfven om innehafvarna fortfarande

i regel vore medicine kandidater, sättas så pass hög, att den

meriterade ej af ekonomiska skäl hindrades att söka platsen. Att aflöningen

å ifrågavarande befattningar — i likhet med hvad fallet vore beträffande

öfriga underläkareplatser vid klinikerna, med undantag af befattningarna

avsnitt 144 Kontrollera mot PDF

såsom »underkirurg» och »underläkare» — borde utgå å karolinska institutets

stat, syntes professor Berg påtagligt, då sjukhusets karaktär af

undervisningsanstalt betingade platsernas tillvaro och ändamål. Det belopp

af 1,000 kronor på lasarettets stat, som därigenom skulle inbesparas, uppvägde

ej på långt när de ökade utgifter, hvilka lasarettet i utbyte borde

påtaga sig för skälig aflöning af läkaretjänster, som enligt klinikchefernas

förslag skulle tagas i anspråk uteslutande för den polikliniska sjukvården.

Infektionsafdelningen, som nästan ständigt vore öfverbelagd, kräfde

en fast anställd klinisk underläkare, som borde vara legitimerad läkare

och subordinera direkt under tjänstgörande klinikchef. Därigenom bortfölle

behofvet af den rent tillfälliga och frivilliga hjälp, som docenterna

här lämnat, och afdelningen kunde i större utsträckning än dittills användas

för undervisningens behof. Underläkareplatsen å infektionsafdelningen

jämte den polikliniska amanuensplatsen skulle då komma att i regel utgöra

andra stadiet i specialskolan. Innehafvarna af dessa platser borde

ock tillerkännas lika höga atlöningar.

Underkirurgen och klinikamanuensen vore i afseende på göromål

fullkomligt likställda med det enda undantaget, att det ålåge den förre

att uppsätta den statistiska årsredogörelsen för hela den kirurgiska kliniken.

Den betydande skillnaden i aflöning borde alltså utjämnas. Det

skulle vara till lika stor fördel för sjukvården som för undervisningen

och den vetenskapliga verksamheten vid den kirurgiska kliniken, om gällande

föreskrift därom, att den kliniska amanuensplatsen ej finge innehafvas

längre tid än ett år, komme att bortfalla. Därigenom komme båda

parallellklinikerna i åtnjutande af förmånen att i regel äga en fullt mogen

kirurg såsom souschef, en fördel, som alla tyska kliniker ägde och hvilken

ej kunde skattas nog högt.

Med nämnda ändring blefve visserligen det sista stadiet i specialskolan

ej alltid tillgängligt för dem, som genomgått de lägre stadierna. Ett

strängare urval vid. besättandet af de mest kräfvande platserna blefve däremot

möjligt. De unga läkare, som ej kunde komma upp på sista trappsteget,

hade i alla fall under de två tjänstgöringsåren förvärfvat en mycket

god kompetens för underläkareplats vid landets icke-kiiniska sjukhus.

Professor Berg anhöll fördenskull, att lärarekollegiet mål te föreslå,

att aflöningen för den kliniska amanuensen å den kirurgiska kliniken

— för hvilken amanuens benämningen borde ändras till »klinisk underläkare»

— måtte höjas från 900 till 2,000 kronor, samt att denna befattning

måtte tillsättas för två år i sänder;

avsnitt 145 Kontrollera mot PDF

att vid den s. k. infektionsafdelningen måtte inrättas en klinisk

underläkareplats med en aflöning af 1,500 kronor; samt

att hvardera af de s. k. extra underläkarna — hvilka syntes böra

erhålla benämningen »andre underläkare» — måtte tillerkännas en aflöning

af 1,000 kronor.

Det framhölls slutligen af professor Berg, att enligt det af honom

framställda förslaget den läkarepersonal, som för det dåvarande arbetade

vid de båda parallellklinikerna jämte infektionsafdelningen, i själfva verket

ej skulle ökas till antalet, då nämligen docents arbete vid infektionsafdelningen

skulle ersättas af det arbete, som komme att utföras af en aflönad

klinisk underläkare.

I afseende å den medicinska kliniken erinrade klinikcheferna, att

densamma innehölle, under de två professorerna i medicin, fem skilda

sjukhusafdelrxingar, hvar och en omfattande tre allmänna salar jämte några

enskilda och halfenskilda rum. Hvarje dylik afdelning hade i regel cirka

34 patienter utom dem, som lågo å enskilda rum. För ett tidsenligt bedrifvande

af undervisningen, för vetenskaplig undersökning af de sjuka,

för utförande af kemiska, fysikaliska, anatomiska och bakteriologiska undersökningar

samt för läkarevården behöfde därför dessa afdelningar hvar sin

läkare.

För det dåvarande funnes å den medicinska kliniken blott en underläkare

och en amanuens, hvartill de senaste åren kommit en biträdande

underläkare, som vanligen vore medicine kandidat och som aflönades

af lasarettet.

Därest nu inrättades och af staten aflönades två nya amanuensplatser,

skulle hvar sjukhusafdelning få sin lärare och behofvet af nödig läkarepersonal

för vård af de sjuka och för de vetenskapliga undersökningar,

som vore nödiga för undervisningen, vara afhjälpt.

Dessa nya amanuensplatser skulle, liksom den biträdande underläkarens,

vara underordnade de bägge underläkarna (sjukhusets och den kliniska)

och kunna besättas med medicine kandidater. En aflöning af 1,000

kronor per år syntes fördenskull kunna vara tillräcklig för hvardera af

dessa amanuenser.

Genom en dylik anordning, som finge sin motsvarighet å den kirurgiska

kliniken enligt professor Bergs förslag, skulle efter hand en stab af väl

skolade unga läkare utbildas till gagn såväl för undervisningen som för

läkarevården i vårt land.

Beträffande därefter poliklinikamanuenserna anförde klinikcheferna,

att antalet hjälpsökande vid serafirnerlasarettets polikliniker varit i jämt

stigande alltifrån sjukhusets ny- och tillbyggnad. År 1892 utgjorde hela

antalet besökande å samtliga polikliniker 14,000; år 1898 hade det stigit till

nära 23,000 och år 1906 hade det öfverstigit 30,000. Fördelningen på de

avsnitt 146 Kontrollera mot PDF

olika poliklinikerna var år 1907 följande: på den medicinska 6,986, på den

kirurgiska 12,253, på den oftalmiatriska 5,366, på den neurologiska 639,

på den gynekologiska 1,061 och på den otiatriska (öron, näsa och hals)

4,002, eller sainmanlagdt 30,307 besökande.

Arbetsbördan hade därigenom efter hand blifvit för de fåtaliga läkarna

så öfverväldigande, att sjukhusdirektionen sökt och af Stockholms stadsfullmäktige

erhållit en ökning af stadens anslag till lasarettets polikliniker

från 6,000 till 12,000 kronor. Genom detta från år 1902 utgående större

anslag blef det möjligt för direktionen att efter hand vid hvar och en af

de fem största poliklinikerna anställa ytterligare en läkare. Dessa läkare,

som alla vore legitimerade, de flesta praktici i staden, sysselsatte sig emellertid

icke med undervisningen, utan så godt som uteslutande med sjukvården.

De från karolinska institutet aflönade poliklinikamanuenserna hade

alltså alltjämt ett högst kräfvande arbete, och särskildt hade detta å de

medicinska och kirurgiska poliklinikerna ökats genom den frän 1908 års

början införda obligatoriska tjänstgöringen hvarannan dag vid poliklinikerna.

Poliklinikamanuenser vore för det dåvarande anställda, en vid hvardera

af de medicinska, kirurgiska och oftalmiatriska poliklinikerna med

750 kronors arfvode och en vid den otiatriska eller oto-rhino-laryngologiska

polikliniken med 900 kronors arfvode. Den högre aflöningen åt sistnämnde

amanuens var föranledd däraf, att honom ålåge att vikariera för

den otiatriska poliklinikföreståndaren under dennes semester.

Klinikcheferna föreslogo, att aflöningen måtte höjas till 1,500 kronor

för en hvar af amanuenserna vid de kirurgiska, oftalmiatriska och otiatriska

poliklinikerna samt till 2,000 kronor för amanuensen vid den medicinska

polikliniken.

Den sistnämnde amanuensens högre aflöning motiverades därmed, att

han för att väl fylla sin plats borde äga den fullständigare utbildning och

mognad, som i regel vunnes först genom föregående anställning vid den

medicinska kliniken, under det att befattningarna vid de öfriga poliklinierna

tänkts såsom begynnelsestadier i den speciella kliniska utbildningen.

Samtliga dessa vid poliklinikerna anställda befattningsbafvare borde

för framtiden lämpligen benämnas »polikliniska underläkare».

Af klinikcheferna oinförmäldes i detta sammanhang, att de kliniska

lärarna vid serafimerlasarettet beslutat ingå till lasarettsdirektionen med

en anhållan, att direktionen måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande

af skälig förbättring i aflöningen äfven för de på lasarettets

stat aflönade läkarna vid de medicinska, kirurgiska, oftalmiatriska, gynekologiska

avsnitt 147 Kontrollera mot PDF

och otiatriska poliklinikerna.

T särskild skrifvelse till lärarekollegiet anhöll öfverläkaren vid Stockholms

hospital å Konradsberg, professor B. Gadelius, att — då önskvärdheten

att för vetenskapligt ändamål och till fromma för undervisningen

utnyttja materialet vid Stockholms hospital i alltför ringa grad kunde tillgodoses

af de få läkare, som enligt hospitalets stat vore anställda därstädes

— kollegiet måtte bland riksdagspetita för år 1909 äfven upptaga anställandet

af en klinisk underläkare vid Stockholms hospital med lön från

karolinska institutet af 2,000 kronor, i öfverensstämmelse med hvad som

för andra institutioner blifvit föreslaget.

Under åberopande af den sålunda förebragta utredningen och i anslutning

till klinikchefernas förslag hemställde karolinska institutets lärarekollegium

i sin ofvanberörda skrifvelse den 10 september 1908, att universitetskanslern

måtte hos Kungl. Maj:t söka utverka aflåtande af framställning

till Riksdagen därom,

att, i stället för de ordinarie anslagen å 900 kronor till en hvar af

amanuenserna vid medicinska kliniken, pediatriska kliniken å allmänna barnhuset,

neurologiska, kirurgiska, oftalmiatriska och obstetriska klinikerna

samt gynekologiska kliniken å serafimerlasarettet, måtte å karolinska institutets

stat uppföras arfvoden å 2,000 kronor till en klinisk underläkare vid

hvar och en af nämnda sju kliniker, hvarigenom skulle uppkomma en anslagshöjning

af 7,700 kronor;

att, i stället för de ordinarie anslagen å 750 kronor till en hvar af

amanuenserna vid den medicinska, den kirurgiska och den oftalmiatriska

polikliniken, måtte å karolinska institutets stat uppföras arfvoden till en

poliklinisk underläkare vid den medicinska polikliniken med 2,U00 kronor

samt till en poliklinisk underläkare vid hvardera af den kirurgiska och

den oftalmiatriska polikliniken med 1,500 kronor, hvarigenom skulle uppkomma

en anslagshöjning af 2,750 kronor;

att för inrättande vid polikliniken för otiatri, rhinologi och laryngoskopi

af en poliklinisk underläkarebefattning med arfvode af 1,500 kronor,

i stället för den dåvarande amanuensbefattningen med arfvode af 900 kronor,

ordinarie anslaget för upprätthållande af undervisning i otiatri, rhinologi

och laryngoskopi, från och med år 1909 utgående med 3,900 kronor, måtte

höjas med 600 kronor eller till 4,500 kronor;

att till arfvode åt en klinisk underläkare vid den psykiatriska kliniken

måtte å ordinarie stat beviljas ett anslag af 2,000 kronor;

att till arfvode åt en klinisk underläkare vid kirurgiska klinikens

infektionsafdelning måtte å ordinarie stat beviljas ett anslag af 1,500 kronor;

avsnitt 148 Kontrollera mot PDF

att till arfvoden, hvartdera å 1,000 kronor, åt två andre underläkare

vid den medicinska kliniken och två andre underläkare vid den kirurgiska

kliniken måtte å ordinarie stat beviljas ett anslag af 4,000 kronor;

att å extra stat för år 1910 måtte, i stället för dittills utgående arfvoden

å 900 kronor till hvardera af amanuenserna vid gynekologiska kliniken

å Sabbatsbergs sjukhus och vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset

S:t Göran, beviljas till arfvode åt en klinisk underläkare vid gynekologiska

kliniken å Sabbatsberg ett anslag af 2,000 kronor och till arfvode åt en

klinisk underläkare vid syfilidologiska kliniken å S:t Göran ett anslag af

2,000 kronor;

att för beredande af arfvode å 2,000 kronor åt en klinisk underläkare

vid pediatriska kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för

sjuka barn, hvilken underläkare skulle ersätta den dittills varande, med

arfvode af 900 kronor afiönade amanuensen därstädes, anslaget till en pediatrisk

klinik vid nämnda vårdanstalt, hvilket anslag under en följd af år

utgått med 1,800 kronor, måtte å extra stat för år 1910 uppföras med

ett belopp af 2,900 kronor; samt

att för beredande af höjning från 1,000 till 1,500 kronor af arfvodet

för amanuensen vid serafimerlasarettets röntgeninstitut anslagen till nämnda

institut — då uppgående till saminanlagdt 5,000 kronor, däraf 3,000 kronor

till arfvode åt föreståndaren samt 2,000 kronor till aflöning åt erforderligt

biträde åt föreståndaren och till underhåll af röntgeninstrumentariet

— måtte å extra stat för år 1910 upptagas med ett belopp af 5,500 kronor,

däraf 3,000 kronor till föreståndaren samt 2,500 kronor till biträdet

och till instrumentariets underhåll.

Särskilda I särskilda skrivelser till Konungen den 15 oktober 1908, angående

»hTiBoifrånriksdagspetita för Uppsala universitet och karolinska institutet, förklarade

Un''kanslern!'' universitetskanslern framdeles komma att afgifva underdånigt yttrande

uti de bland dessa högskolors petita till 1909 års riksdag upptagna, här

ofvan omförmälda anslagsfrågor.

Yttranden Den p7 oktober 1908 afgaf det större akademiska konsistoriet i Lund

af akade- .

miska myn- yttrande i anledning åt universitetskanslerns remiss den 2 mars samma år

d''9Lund! '' och öfverlämnade därvid särskilda yttranden från medicinska fakulteten

och matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Yttrande™!* I gift den 20 maj 1908 dagtecknade yttrande i ärendet anförde me

dicinska

fa,- dicinska fakulteten till en början, att, i olikhet med förhållandena i Uppsala,

kuLund. 1 de vid klinikerna i Lund anställda underläkarna icke kunde tagas med i

avsnitt 149 Kontrollera mot PDF

räkningen, enär de ej vore statens utan Malmöhus läns tjänstemän och erhölle

sin aflöning från länet, samt att sålunda den förevarande frågan,

hvad medicinska fakulteten i Lund anginge, endast komine att gälla assistenten

vid patologiska institutet och samtliga vid kliniker och fakultetens

institut anställda amanuenser.

Ehuru någon ansökning om löneförhöjning ej förelåge från innehafvarna

af dessa platser, förefunnes dock — yttrade fakulteten — beträffande

dem samma skäl till löneförhöjning, som redan funnes anförda

i fråga om löneförhöjning för motsvarande platser i Uppsala.

De gällande aflöningsförmånerna vore nämligen fastställda för så långtid

tillbaka, att sedan dess lefnadskostnaderna stigit afsevärdt. Den därigenom

uppkomna relativa försämringen i aflöning jämte ungdomens numera

starkt målmedvetna sträfvande efter att snabbt aflägga examina

hade medfört, att det ofta visat sig mycket vanskligt att med lämpliga personer

besätta framför allt de ifrågavarande platserna inom de teoretiska

ämnena; och beträffande de praktiska disciplinerna hade de vid ett flertal

länslasarett inrättade underläkarephatserna, hvilka i fråga om arbetet vore

ganska nära jämförliga med de kliniska amanuensplatserna, men betydligt

bättre aflönade, börjat konkurrera med dem om de bästa krafterna och

inverkade därigenom ofördelaktigt på rekryteringen af dessa kliniska

amanuensplatser.

Eu sänkning åt assistenters och amanuensers kvalifikationer vore

därför att befara, om inga åtgärder däremot vidtoges.

Dels för att hindra en sådan sänkning, dels ock för att gifva dessa

funktionärer en ersättning, som mera svarade mot den nytta för undervisningen

de åstadkomme och det arbete i öfrigt de utförde, syntes det

fakulteten både högeligen önskvärd! och äfven billigt, att deras aflöningar

höjdes.

Det vore vanskligt att noggrant afgränsa dessa tjänstemäns skyldigheter,

då bestämda instruktioner för dem endast undantagsvis funnes.

Deras göromål kunde i allmänhet sägas bestå uti att gå ämnesläraren

tillhanda ej blott vid undervisningen utan äfven vid dennes egna

vetenskapliga arbeten äfvensom vid skötseln af den institution, till hvilken

ämnet vore knutet. Det vore därför tydligt, att det arbete, som af dessa

funktionärer kräfdes, i första hand blefve beroende på ämnesläraren. Då

lärarna växlade, växlade därför ock fordringarna på assistenters och amanuensers

prestationer.

För öfrigt vore den mängd arbete assistenter och amanuenser, måste

utföra äfven starkt beroende på andra omständigheter, såsom de stora växlingarna

i studentantalet och den mer eller mindre tidsödande beskaffenheten

avsnitt 150 Kontrollera mot PDF

af de undersökningar, som för tillfället bedrefves å institutet.

Om man under sådana förhållanden sökte uträkna den tid en amanuens

i ett visst ämne använde på sin amanuenssyssla, kunde detta vara

8—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXII f.

58 ,

riktigt för tillfället, men helt missvisande redan vid nästa ombyte af ämneslärare,

kanske då en ny lönereglering första gången tillämpades.

Denna omständighet måste tagas i betraktande, om man möjligen

tänkt sig att lägga den använda arbetstiden, sådan den en viss dag angifvits,

till grund för en lönereglering, som sannolikt komme att äga bestånd

för 20 å 30 år.

Då arbetet ej heller kunde fixeras till ett visst antal timmar på

arbetsrummet, enär den ene gjorde undan på kort tid hvad som loge lång

tid för den andre, blefve alla siffror angående använd arbetstid ytterst

vanskliga att bruka som underlag för eventuell löneberäkning.

Fakulteten trodde därför, att, om behofvet af en amanuens- eller

liknande befattning vore fastslaget, man finge nöja sig därmed och såsom

dittills i fråga om aflöning gruppera befattningarna allt efter de förutsättningar,

som kräfdes af deras innehafvare.

Efter att hafva förutskickat dessa anmärkningar, öfvergick fakulteten

till omnämnande af de säi-skilda befattningarna, hvarvid betonades, att de

å en del ställen meddelade siffrorna angående arbetstiden anfördes med

förut angifven reservation beträffande deras värde.

Bland de ifrågavarande befattningshafvarna ansåg fakulteten assistenten

vid patologiska institutionen intaga en särställning därigenom, att

han meddelade fullkomligt själfständig undervisning åt medicine studerande

och medicine kandidater. För dessa hade han nämligen att under examensperioder

och julferier samt dessutom äfven allt emellanåt under terminerna

demonstrera förefallande obduktioner. Därförutom bearbetade han

under professorns ledning mikroskopiskt från patologiska institutionen och

hospitalet stammande obduktionsmaterial och från klinikerna inkommet

svulstmaterial o. d. samt undersökte och bearbetade material för de patologiskt-anatomiska

samlingarna.

För att vara kompetent därtill måste assistenten tydligen äga en

grundlig patologisk utbildning. De assistenter, som tjänstgjort i Lund,

hade i allmänhet haft åtminstone två års speciell patologisk utbildning.

För att erhålla platsen måste assistenten vara medicine licentiat eller medicine

kandidat och i sistnämnda fall hafva genomgått alla kliniska tjänstgöringar.

Deri dåvarande assistenten, hvars arbetstid uppginge till ungefär åtta

timmar dagligen, åtnjöte i aflöning 1,500 kronor utan några som helst naturaförmåner.

avsnitt 151 Kontrollera mot PDF

I betraktande af den för befattningen nödvändiga långa

specialutbildningen och de fordringar i öfrig!, som ställdes på befattningens

innehafvare, föreslog fakulteten, att aflöningen måtte höjas till 2,500 kronor.

Aflöningsförmånerna för de vid fakulteten fästa amanuensplatserna

utgjorde 900 kronor jämte bostad och kost från länslasarettet för amanuenserna

i medicin, kirurgi, pediatrik, oftalmiatrik samt obstetrik och gynekologi,

900 kronor och fri bostad för amanuensen i patologi, 500 kronor

för amanuensen i bakteriologi samt 500 kronor och fri bostad för amanuenserna

i anatomi, histologi, kemi och fysiologi.

»Som synes» säger fakulteten — »äro amanuenserna f. n. uppdelade

i tvenne lönekategorier, en högre med kr. 900 och fri bostad (därvid

tages endast hänsyn till den från staten utgående lönen) och en lägre med

kr. 500 med eller utan bostad.»

Till den högre lönekategorien vore hänförda alla amanuenser, för

hvilka fordrades medicine licentiat- eller medicine kandidatexamen med

afslutade tjänstgöringar.

Fakulteten ville föreslå, att till denna kategori måtte hänföras äfven

den dittills sämst aflönade amanuensen, eller den i bakteriologi.

Redan i slutet af 1880-talet infördes ämnet bakteriologi som undervisningsämne

inom fakulteten. Allt sedan dess hade kurser i detta

ämne årligen förekommit; och då detta från praktisk synpunkt så viktiga

ämne oupphörligt varit och fortfarande vore i hastig utveckling, hade följaktligen

undervisningen måst afsevärdt vidgas. Behofvet af en särskild

amanuens i ämnet blef allt större, helst de studerande under arbetet med

sjukdomsalstrande bakterier vore i ständigt behof af handledning och öfvervakande.

En sådan amanuensbefattning inrättades ock år 1896 med

en aflöning af 500 kronor.

För att emellertid den bakteriologiska afdelningen skulle kunna funktionera

på tillfyllestgörande sätt, erfordrades äfven ett afsevärdt arbete

under tiderna mellan undervisningskurserna, i det att befintliga kulturer

ständigt måste skötas, pröfvas på renhet, virulens in. m. samt en del sera

för diagnostiskt ändamål, såsom kolera- och tyfussera, måste beredas och

pröfvas, hvarjämte diagnostiska och andra bakteriologiska metoder måste

pröfvas, på det att framstegen inom vetenskapen måtte komma undervisningen

till godo.

Tack vare sådant arbete hade institutet äfven kunnat verksamt deltaga

i bekämpandet af förekommande tyfoidepidemier, och senast sommaren

1907 hade institutet haft tillfälle att i nämnda hänseende vara den militära

sjukvården behjälplig.

Arbetet å den bakteriologiska afdelningen vore därför kräfvande och

synnerligen ansvarsfullt.

avsnitt 152 Kontrollera mot PDF

Amanuensbefattningen där vore dock sämst lönad af alla amanuensbefattningarna,

Till ifrågavarande befattning måste emellertid medicine

kandidat användas, dels enär medicine studerande med bakteriologisk underbyggnad

oj funnes att tillgå, dels på grund däraf att bakteriologiskt arbete

fordrade en större mognad i medicinskt hänseende, än hvad medicine studerande

i allmänhet ägde, och äfven någon klinisk erfarenhet.

För att till amanuenser få medicine kandidater hade ämnesläraren

i bakteriologi måst förplikta sig att taga deras tid i anspråk så litet som

möjligt och sålunda måst använda en stor del af sin egen arbetstid till

amanuenssysslor. Detta oaktadt hade den dåvarande amanuensen

upptagen cirka fem timmar dagligen under läsåret; men det vore bedröfligt

att framdeles mera än dittills taga amanuensens arbetskraft i anspråk,

och hans arbetstid komme därigenom att afsevärdt förlängas. !

Under sådana förhållanden ansåg fakulteten det billigt, att äfven

denne amanuens, som alltid vore medicine kandidat, likställdes med de öfriga

amanuenser, som aflagt samma examen, och sålunda fördes till den

högre aflöningskategorien.

Beträffande de kliniska amanuenserna framhöll fakulteten, att de

tjänstgjorde året om, sålunda äfven under ferierna, äfvensom att de förpliktats

att i tur och ordning vara jourhafvande läkare å lasarettet, därifrån

de såsom ersättning för ferietjänstgöring och jourhafvandet erhöllc

fri kost.

Det vore svårt att beräkna arbetstiden, särskildt för dem, hvilka såsom

amanuensen i obstetrik och gynekologi ofta vore upptagna med nattjänstgöring.

Arbetstiden vore för det dåvarande längst för amanuenserna å medicinska

och kirurgiska klinikerna med en medeltid af 6—10 timmar om dagen;

för de öfriga belöpte den sig ungefär till 5 å 6 timmar dagligen. I detta

timantal vore för amanuensen i pediatrik inbegripen den tid, som för honom

åtginge för skötseln af medicinska polikliniken. I och med införandet

af tjänstgöring för medicine kandidater vid obstetrisk-gynekologiska samt

oftalmiatriska klinikerna komme arbetstiden för amanuenserna vid dessa

kliniker med säkerhet att afsevärdt förlängas.

Amanuensen vid den patologiska afdelningen af patologiskt-anatomiska

institutionen ålåge att biträda vid samtliga förekommande obduktioner

samt att, i händelse flera obduktioner samtidigt förekomme, själfständigt

utföra och pi-otokollera dem, som professor eller assistent ej

kunde medhinna. Han hade vidare att iordningställa materiel för de

patologiska föreläsningarna och öfningarna, att därvid deltaga i undervisningen

vid mikroskopet äfvensom att deltaga i arbetet med tillvaratagandet

avsnitt 153 Kontrollera mot PDF

af obduktionsmateriel och med mikroskopiska undersökningar.

Detta allt gjorde, att hans arbetstid, som fortginge äfven under julferierna,

under de senare åren uppgått till i medeltal 7 timmar om dagen.

Sedan denne amanuens blifvit i aflöningshänseende jämnställd med

de kliniska amanuenserna, hade platsen till fördel för institutet alltid

varit beklädd af medicine kandidater, hvilka antingen helt eller i det allra

närmaste afslutat sina kliniska tjänstgöringar.

Fakulteten ansåg att samtliga ofvannämnda amanuenser i medicin,

kirurgi, pediatrik, oftalmiatrik, obstetrik och gynekologi, patologi och

bakteriologi borde hänföras till den hösrre lönekategorien.

O O Ö

Såsom lämplig kontant aflöning för denna kategori af amanuenser

hade från flera håll föreslagits 2,000 kronor.

Det hade varit lönerna till underläkare vid en del länslasarett, som

gifvit anledning till fixerandet af nämnda belopp. Man hade nämligen

ansett, att dessa underläkare i fråga om både utbildning och arbete nära

motsvarade de kliniska amanuenserna.

Underläkarelönerna å de olika lasaretten växlade emellertid ej obetydligt,

hvarförutom den omständigheten, att underläkarna vid lasaretten ej

vore statens utan landstings eller kommuners tjänstemän, gjorde det

vanskligt att lägga deras löner till grund för löneförslag beträffande de

af staten lönade amanuenserna.

T amanuensbeställningarna vid statens hospital ansåg sig fakulteten

däremot hafva funnit platser, hvilka såväl i fråga om innehafvarnas utbildning

som i fråga om arbete vore nära öfverensstämmande med de ofvan

nämnda amanuensplatserna.

Hospitalsamanuenserna åtnjöte från och med år 1908 i kontant

aflöning 2,000 kronor samt rum, ljus, tvätt och kost.

Fakulteten ville emellertid framhålla, att, då den kontanta lönen för

hospitalsamanuenserna höjdes från 1,000 till 2,000 kronor, denna förhöjning

till stor del motiverades med svårigheten att få platserna besatta, hvarpå

som bevis anförts, att man upprepade gånger anslagit dem lediga, utan

att någon sökande anmält sig.

Då man ingalunda kunde säga, att liknande förhållande existerade

beträffande de till den högre lönekategorien redan hörande amanuensplatserna

vid Lunds medicinska fakultet, trodde fakulteten, att en mindre

afsevärd förhöjning för nyssnämnda lönekategori skulle vara tillräcklig, och

föreslog därför, att den kontanta aflöningen från staten till denna kategori

måtte sättas till 1,800 kronor, jämte fri bostad, där sådan redan inginge

i löneförmånerna.

De återstående amanuenserna vid fakulteten, i anatomi, histologi,

kemi och fysiologi, vore alla medicine studerande. Därutinnan ville fakulteten

avsnitt 154 Kontrollera mot PDF

emellertid föreslå en modifikation beträffande amanuensen i anatomi.

Vid Lunds universitet funnes nämligen icke, såsom fallet vore i

Uppsala och vid karolinska institutet, någon särskild prosektor, utan prosektorsbefattningen

sköttes af den bland fakultetens lärare, som därjämte

hade på sin lott all undervisning och examination i anatomi.

Då dissekanternas antal tidtals vore mycket stort, kunde professorn

omöjligen medhinna alla demonstrationerna och förhören på anatomisalen,

utan en del måste göras af amanuensen. Därvid vore det från undervisningssynpunkt

synnerligen önskvärdt, att amanuensen besutte större medicinsk

underbyggnad än eu medicine studerande, eller med andra ord att

han aflagt medicine kandidatexamen och genomgått sina kliniska tjänstgöringar,

så att han vid förhören kunde vara i stånd att för de studerande

framhålla de synpunkter, som från kliniskt, medicinskt och kirurgiskt håll

anlades på anatomien. Detta vore för blifvande läkare af största vikt.

Att nå detta önskemål vore säkerligen ogörligt utan att aflöna nämnda

amanuens efter den högre aflöningstypen, d. v. s. med 1,800 kronor.

Då fakulteten emellertid var öfvertygad att, äfven om detta medgåfves,

det ändock ej alltid skulle lyckas att förvärfva lämpliga medicine kandidater

med afslutade kliniska tjänstgöringar för denna amanuensplats, utan att

man ofta finge nöja sig med medicine studerande, ansåg fakulteten att i

sist antydda fall innehafvaren af denna amanuensbefattning äfven borde

aflönas i likhet med andra af medicine studerande beklädda amanuensbeställningar.

Amanuensen i anatomi vore, efter hvad fakulteten meddelade, sysselsatt

i medeltal 6 k 7 timmar dagligen, och hans arbetstid skulle blifva än

längre, om ej frivilliga extra ordinarie amanuenser »i hopp om efterträdarskap»

aflyfte en del af hans börda.

Amanuensens i histologi arbetstid belöpte sig för det dåvarande till

5 å 6 timmar i medeltal. Äfven hans arbetsbörda skulle dock blifva ökad,

om ej frivilliga extra ordinarie amanuenser delade arbetet med honom.

Amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi hade dittills varit

upptagna af sina sysslor ungefär 3 timmar dagligen under arbetsåret.

I betraktande af den relativt ringa arbetsbörda, som sålunda dittills

fallit på dessa amanuensers lott, kunde man — anförde fakulteten —

kanske tänka sig möjligheten att deras’ aflöning blefve satt något lägre än

aflöningen för de med dem eljest likställda amanuenserna i anatomi och

histologi, och ett dylikt förslag hade af medicinska fakulteten i Uppsala

framställts rörande motsvarande amanuensbefattningar i Uppsala.

För sin del ville emellertid medicinska fakulteten i Lund på det

avsnitt 155 Kontrollera mot PDF

bestämdaste yrka på lika aflöning för samtliga dessa fyra amanuensbefattningar

— frånsedt den skiljaktighet som läge däri, att fakulteten föreslagit

ökad aflöning åt amanuensen i anatomi, för den händelse han vore medicine

kandidat med afslutade tjänstgöringar.

Redan under dåvarande förhållanden, med full likställighet i aflöningshänseende

mellan amanuenserna i anatomi, histologi, kemi och fysiologi,

hade de bägge sistnämnda amanuensplatserna visat sig vanskliga att få

besatta med dugligt folk.

Detta berodde dels därpå, att de studerande ej ansåge sig hafva

samma fördelar för sin framtida läkarverksamhet af dessa platser som af

amanuensplatserna i anatomi och histologi, dels ock på den omständigheten

att de medicine studerandena, när de hunnit så långt i sina studier, att

de kunde komma i fråga till amanuensplatserna i medicinsk kemi och

fysiologi, vore så pass nära medicine kandidatexamen, att de ej vore synnerligen

benägna att åtaga sig amanuensbefattningar i dessa ämnen, hvarigenom

deras då närliggande examen koinme att uppskjutas.

Skulle de båda amanuensbefattningarna i medicinsk kemi och fysiologi

aflönas lägre än amanuensbefattningarna i histologi och anatomi (den sistnämnda

befattningen innehafd af medicine studerande, ej af medicine kandidat),

blefve det säkerligen ännu svårare att få amanuensbefattningarna i

medicinsk kemi och fysiologi på tillfredsställande sätt besatta.

I sådant fall komme det behof af ökad arbetshjälp vid institutionernas

skötsel och vid de vetenskapliga arbetena å institutionerna, som förefunnes

och starkt gjort sig gällande, att allt jämt blifva otillfredsställdt.

Den för amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi dittills relativt

korta arbetstiden finge nämligen ej anses som ett tecken på att institutionerna

icke hade behof af ökad arbetshjälp. Motsatsen vore, såsom nämnts,

fallet, hvilket bland annat framginge däraf, att å fysiologiska institutionen

för tillfälligt beviljade särskilda medel en extra assistent några terminer

varit anställd som biträde vid professorns undersökningar.

Att amanuenserna i medicinsk kemi och fysiologi ej användts i

större utsträckning sammanhängde, enligt hvad respektive lärare i dessa

ämnen meddelat, därmed, att det ej synts dessa lärare lämpligt att med

dåvarande låga löneförmåner upptaga amanuensernas tid med annat än de

för undervisningen nödvändiga arbetena och att amanuenserna därför endast

undantagsvis tagits i anspråk vid de vetenskapliga undersökningarna å

institutionerna och ej alls vid öfriga förekommande institutionsgöroinål.

Det vore emellertid från vetenskaplig synpunkt och från institutionssvnpunkt

avsnitt 156 Kontrollera mot PDF

önskvärd!, att dessa amanuenser aflönades så, att institutionsfö

reståndarna kunde med godt samvete fordra, att amanuenserna ägnade

sitt amanuensår åt sin tjänst.

Då fakulteten ej ville för amanuensen i anatomi och för amanuensen

i histologi föreslå högre aflöning, än att nämnda princip tillfredsställdes,

ansåg fakult.eten, såsom redan nämnts, att alla ifrågavarande amanuenser

(i anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi), om de vore medicine

studerande, borde vara likställda i fråga om aflöning.

Såsom lämpligt aflöningsbelopp för dessa amanuenser hade fakulteten

tänkt sig 1,000 kronor jämte fri bostad, en aflöning, som satte dem i

stånd att utan nämnvärda egna utlägg uppehålla sig vid universitetet under

amanuensåret.

Fakulteten föreslog sålunda, att amanuensen i anatomi, för den

händelse han vore medicine kandidat och afslutat sina kliniska tjänstgöringar,

skulle erhålla i aflöning 1,800 kronor och fri bostad samt, om han vore

medicine studerande, 1,000 kronor och fri bostad, äfvensom att amanuenserna

i histologi, medicinsk kemi och fysiologi hvar och en måtte tillerkännas

en aflöning af 1,000 kronor jämte fri bostad.

När förevarande ärende, i hvad det berörde den matematisk-natur- Yttranden

vetenskapliga sektionen vid Lunds universitet, behandlades hos denna sek- latematisktion

den 3 september 1908, afgåfvos af dess medlemmar särskilda yttran- Xl^UgatZden

af hufvudsakligen följande innehåll. t mun i

Lund.

Med hänvisning till penningevärdets fall under de senaste decennierna

föreslog professor S. S. Murbeck, att arfvodet för amanuensen vid

den botaniska institutionens systematiska afdelning måtte höjas till 800 kronor,

detta så mycket hellre som det arbete, hvilket då och framdeles måste

kräfvas af denne amanuens, vore högst väsentligt drygare än hvad fallet

var vid den tid, då amanuensens arfvode bestämdes till sitt nuvarande

belopp.

Professor J. R. Rydberg erinrade, att den aflönade personalen vid

fysiska institutionen för det dåvarande utgjordes af föreståndare, assistent,

amanuens och vaktmästare.

9—120081. Lönereglering skommitténs bel. XXXHl.

Då emellertid denna personal, sedan antalet deltagare i laborationsöfningarna

från ett medeltal af omkring 15 för termin stigit till 39 under

vårterminen 1908, icke kunnat räcka till att sköta undervisningen och alla

vid institutionen nödvändiga göromål, hade den utvägen måst tillgripas

att genom anställande af först en och sedermera två extra ordinarie amanuenser

anskaffa ytterligare biträde vid laborationsöfningarna. Den äldre

af dessa extra ordinarie amanuenser hade å institutionen åtnjutit fri bostad;

avsnitt 157 Kontrollera mot PDF

den andre hade däremot icke haft någon ersättning för sitt arbete.

Det kunde — menade professor Rydberg — icke väcka förvåning,

att under sådana omständigheter det varit synnerligen svårt att få behålla

några biträden, helst som den vid de allmänna läroverken rådande bristen

på lärare i de matematiska ämnena gåfve anledning till ett ständigt erbjudande

af extra lärarebefattningar och vikariat, där ett arbete, för hvilket

den verkliga kompetensen ställde sig lägre, blefve betydligt bättre aflönadt.

Om undervisningen i fysik skulle kunna fortgå såsom dittills, vore det därför

nödvändigt att öka löneförmånerna för assistenten och amanuensen vid

fysiska institutionen i Lund.

Behofvet däraf framträdde just då i dubbel måtto. På grund af

den nya examensordningen och hvad därmed stode i samband hade icke

blott laborationsarbetena ökats genom införande af öfningar äfven för

betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen

samt något höjda fordringar för andra betyg, utan äfven de propedeutiska

kurserna, hvilka måste fortgå under hela läsåret, utvidgats. För

dessa kurser funnes icke någon annan lärare att anlita än assistenten, enär

professorn vore fullt upptagen af de offentliga föreläsningarna, ledningen

af laborationsöfningarna och examinationen samt Lunds universitet icke,

såsom universitetet i Uppsala, ägde någon laborator i fysik.

Professor Rydberg föreslog därför, att det redan befintliga antalet

biträden vid undervisningen i fysik, hvilket visat sig vara nödvändigt,

måtte fortfarande bibehållas samt att aflöningsförmånerna måtte komma

att utgöra för assistenten 2,500 kronor, för förste amanuensen 1,000 kronor

jämte fri bostad, för andre amanuensen 500 kronor jämte fri bostad

samt för tredje amanuensen 500 kronor.

Professor J. C. Moberg anförde, beträffande assistenten vid universitetets

geologisk-mineralogiska institution, att denne i fråga om tjänsteåligganden

intoge en alldeles särskild ställning, i det att undervisningen

i mineralogi helt och hållet hvilade på honom.

Han hade nämligen att föreläsa i mineralogi (två timmar i veckan

under vårterminen och en timme i veckan under höstterminen) och ensam

leda alla öfningar i ämnet (fyra timmar i veckan), hvarjämte han biträdde

vid de mineralogiska samlingarnas ordnande och vård. Det vore sålunda

en ganska ansträngande och synnerligen ansvarsfull post han beklädde, och

därtill kräfde denna post af sin innehafvare en betydande skicklighet.

Äfven vore det tydligen af vikt för undervisningen, att assistentbefattningen

ej utsattes för alltför täta ombyten. Under dåvarande förhållanden

hade det emellertid visat sig förenadt med mycken svårighet att

avsnitt 158 Kontrollera mot PDF

hålla platsen besatt med kompetent person. Det syntes därför professor

Moberg, som om ett skäligt arfvode åt bemälde assistent ej kunde för det

dåvarande ställas lägre än till 2,500 kronor, detta såväl med hänsyn till

undervisningens verkliga bästa som med hänsyn till en väl kvalificerad

innehafvares billiga anspråk.

I detta sammanhang erinrade professor Moberg, att redan år 1907

framställning gjordes om upprättandet af en personlig professur i paleontologi

vid Uppsala universitet. Detta äskande ansåg professor Moberg i

ej ringa mån hafva sitt berättigande just på grund af svårigheten att på

annat sätt få behålla tillgänglig lärarekraft, som vore nödvändig för den

geologiska undervisningens allsidiga skötande.

I fråga om amanuensaflöningen vid den geologisk-mineralogiska institutionen

anförde professor Moberg, att vid denna institution vore anställda

två amanuenser, af hvilka dock den ene vore allenast extra ordinarie, således

oaflönad. Med dessa amanuensers tillhjälp skulle alla samlingar, såväl

äldre som nytillkommande, prepareras, bestämmas, katalogiseras, ordnas och

monteras.

Då föreståndaren måste, för vetenskapens främjande, tid efter annan

ägna sig, utom åt sin egentliga lärareverksamhet, åt författareverksamhet,

vore det nödvändigt att periodvis öfverlåta allt museiarbete åt amanuenserna.

Åtminstone en af dessa måste vara så pass hemmastadd i ämnet

och så förtrogen med såväl samlingar som preparering och bestämning af

materialet, att ett dylikt arbete utan risk kunde anförtros åt honom.

Därtill kräfdes så pass stora förkunskaper, att det endast kunde vara en

äldre eller mera försigkommen studerande, som vore i stånd att tillfredsställande

utföra alla förekommande arbeten. Med hänsyn därtill att samlingarnas

försvarliga vård måste taga minst omkring fyra timmars daglig

arbetstid, ansåg professor Moberg, att arfvode!, åt denne förste amanuens

ej kunde sättas lägre än till 1,200 kronor, helst som bostad och därmed

följande förmåner för det dåvarande ej kunde beredas honom.

För att emellertid utnyttja denna dyrbarare arbetskraft på det för

institutionen gagneligaste sättet kräfdes, att alla löpande göromål, katalogisering,

bibliotekets vård och dylikt kunde öfverlåtas åt annan man, åt

en andre amanuens. Denne skulle därjämte biträda förste amanuensen

och uppläras till att blifva dennes efterträdare. Enär å ena sidan den

ifrågavarande andre amanuensen visserligen finge göra verklig tjänst, men

å andra sidan mindre fackkunskap behöfde fordras af honom, ansågs en

aflöning af 800 kronor vara tillräcklig för honom.

I den män samlingarna ökades, växte också krafvel! på nödig arbetskraft

avsnitt 159 Kontrollera mot PDF

för deras vårdande, och professor Moberg hade för länge sedan

funnit, att arbetet med dem började växa honom öfver hufvudet. 1

Uppsala, där den geologisk-mineralogiska institutionens samlingar ingalunda

kunde sägas vara större utan, efter hvad professor Moberg trodde,

snarare mindre än samlingarna i Lund, hade man redan två amanuenser

på ordinarie stat, förutom en särskild preparator.

Professor Moberg anhöll, att sektionen måtte hos vederbörande begära

vidtagande af erforderliga åtgärder för åstadkommande af sådan andring,

att assistentens aflöning höjdes från 1,500 till 2,500 kronor, att

den dåvarande amanuensen, med ökad tjänstgöringstid såsom förste amanuens,

i stället för 500 kronor erhölle 1,200 kronor, samt att en andre

amanuensbefattning med 800 kronors aflöning nyinrättades.

Professor C. V. L. Chariter erinrade, att förutom den ordinarie

amanuensen, som vore aflönad med 500 kronor, funnes vid astronomiska

observatoriet två amanuenser utan aflöning. Professorn anhöll, att sek

tionen måtte tillstyrka, att arfvodet för deri ordinarie amanuensen blefve

höj dt till 800 kronor. Denna ökning i anslag för ifrågavarande ändamål

kunde för det dåvarande anses tillfredsställande, under förutsättning att

gjord framställning om anslag till räknebiträden vunne statsmakternas

bifall.

Professor .1. M. Lovén erinrade, att, sedan de för amanuenserna då

gällande lönevillkor fastställdes, i flera hänseenden ändrade förhållanden

hade inträdt. På samma gång lefnadskostnaderna stigit, hade större anspråk

måst ställas på ifrågavarande tjänstemän, hvad beträffade såväl

kompetens som arbetskraft och tid. Åtminstone gällde detta om amanuenserna

vid den kemiska institutionen.

Anledningarna därtill vore dels den starka stegringen af laborantantalet,

dels de studerandes alltmera framträdande benägenhet att genom

forceradt arbete så snart som möjligt afsluta sina studier.

Det hade emellertid på senare tid visat sig svårt att finna yngre

personer, som vore på samma gång villiga och lämpliga att åtaga sig

amanuensförordnanden vid institutionen. Man kunde ej heller förtänka

en amanuens, om han, så snart tillfälle erbjöde sig, utbytte sin ansträngande

men svagt aflönade tjänst mot ett åtminstone ekonomiskt bättre

uppdrag, t. ex. ett lärarevikariat.

En afsevärd löneförbättring för amanuenserna vid den kemiska institutionen

syntes därför professor Lovén vara i hög grad af behofvet påkallad.

Däremot ville han för det dåvarande ej ifrågasätta någon ökning

o o O

af amanuensernas antal.

Han hemställde därför, att de vid kemiska institutionen anställda

två amanuensernas aflöning måtte höjas till 1,200 k-ronor för hvardera,

avsnitt 160 Kontrollera mot PDF

förutom fri bostad å institutionen.

Professor D. Bergen dal yrkade, att vid zoologiska institutionen —

där en amanuens då var anställd och, vid bifall till gjord framställning,

ytterligare en amanuens skulle komma att anställas — arfvodena måtte

bestämmas till 1,200 kronor för den ene och 800 kronor för den andre

Amanuensen.

Dekanus, professor B. Jönsson, erinrade, att assistentbefattningen i

experimentell växtfysiologi vid botaniska institutionen i Lund upprättades

år 1897, samt att den årliga aflöningen å denna befattning dittills varit

1,500 kronor i ett för allt.

Innehafvare!! af platsen hade varit docent vid universitetet och

hade såsom uppgift haft sig förelagdt att såväl teoretiskt som praktiskt

handleda öfningar i ämnet. Med de ökade kraf på ersättning för utfördt

arbete vid universiteten, som tiden och lefnadsomkostnaderna fört med

sig, syntes det vara klart, att nämnda aflöning ingalunda motsvarade berättigade

fordringar, allra helst om man betänkte de vetenskapliga anspråk,

som måste ställas på innehafvaren af en dylik befattning.

Dessa anspråk folie inom ramen för professors kompetens och arbete, alldenstund

assistenten ej blott såsom dittills måste leda öfningar, utan dessutom

efter införandet af ändrad undervisning vid universiteten hade till

uppgift att i sammanhang med öfningarna hålla föreläsningar i växtfysiologi,

motsvarande fordringarna till betyget med beröm godkänd för filosofisk

ämbetsexamen.

Nämnda omständigheter i förening med den omfattande undervisningstid,

som följde med befattningen och som kunde uppskattas närmast

till 200 timmar per läsår, kräfde med nödvändighet ökad aflöning, för så

vidt man ville tillförsäkra sig vetenskaplig kompetens och framstående

förmåga hos platsens innehafvare. Gjorde man en jämförelse med den

ersättning, som vid universitetet utginge å lärarebefattningar af liknande

art och omfattning inom andra läroämnen, kunde en tillökning i aflöning

till assistenten i fråga ej sättas lägre än till 1,000 kronor, hvarigenom

aflöningen i sin helhet skulla blifva 2,500 kronor per år.

Den ordinarie amanuensen vid botaniska institutionens fysiologiska

afdelning uppbure i årlig aflöning 500 kronor jämte rum och vedbrand.

Erfarenheten hade emellertid visat, att denna aflöningssumma vore för

ringa för att institutionsföreståndaren skulle med skäl kunna af sagde amanuens

fordra den tjänstgöring, som vore behöflig för preparationer till föreläsningar

och för biträde vid ordnandet och vården af det med samma institution

förenade biologiska museets samlingar. Aflöningen vore för

ringa för att motsvara det arbete, som kräfdes af en sådan befattning

som denna.

avsnitt 161 Kontrollera mot PDF

Lades så därtill, att arbetet vid institutionen måste i följd af förändrade

undervisningsförhållanden väsentligen ökas och att behofvet af

hjälp från amanuensens sida i sammanhang därmed blefve större, blefve

aflöningens otillräcklighet ännu mera i ögonen fallande och förhöjning i

årsanslaget ännu mera behöflig. En ökning af den kontanta ersättningen

med 300 kronor finge därför anses såsom den minsta möjliga i

detta hänseende, för att arbete och ersättning skulle något så när motsvara

hvarandra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställde professor Jönsson,

att sektionen ville tillstyrka, att årsaflöningen för assistenten i experimentell

växtfysiologi måtte uppföras med 2,500 kronor och att den

årliga aflöningen för den ordinarie amanuensen vid botaniska institutionens

fysiologiska afdelning måtte ökas från 500 till 800 kronor, att,

såsom dittills varit fallet, utgå jämte bostad och vedbrand.

Med hänvisning till hvad som under ärendets behandling i sektionen

förekommit, beslöt sektionen enhälligt att för sin del tillstyrka, att

anslag måtte äskas till det belopp, som erfordrades dels för att höja de

årliga kontanta arfvodena för en amanuens vid astronomiska observatoriet

till 800 kronor, en assistent vid fysiska institutionen till 2,500 kronor, en

amanuens vid samma institution till 1,000 kronor, en assistent i mineralogi

till 2,500 kronor, en amanuens vid geologiska institutionen till 1,200

kronor, två amanuenser vid kemiska institutionen till 1,200 kronor för

hvardera, en assistent i experimentell växtfysiologi till 2,500 kronor, en

amanuens vid botaniska institutionens fysiologiska afdelning till 800 kronor,

en amanuens vid samma institutions systematiska afdelning till 800

kronor, en amanuens i zoologi till 1,200 kronor och en amanuens i zoologi

till 800'' kronor, dels för nyinrättande af två amanuensbefattningar

vid fysiska institutionen med 500 kronors aflöning till hvardera och en

amanuensbefattning vid geologiska institutionen med en aflöning af 800

kronor.

Yttrande

‘Vio 1908

af större

akademiska

konsistoriet

i Lund.

Yttrande so,''i

1908 af

karolinska

institutets

lärarekollegium.

I sitt den 17 oktober 1908 afgifna yttrande förordade det större

akademiska konsistoriet i Lund de förslag, som i förevarande afseenden

framställts af medicinska fakulteten och in atematisk-nat ur vetenskapliga

sektionen vid universitetet.

* *

Sedan de akademiska myndigheterna i Lund sålunda afgifvit yttranden

i det till dem remitterade ärendet, anmodade universitetskanslern

genom remiss den 24 oktober 1908 karolinska institutets lärarekollegium

avsnitt 162 Kontrollera mot PDF

att till kanslersämbetet inkomma med yttrande — så vidt detta ej uti

lärarekollegiets skrifvelse den 10 september 1908 redan skett — i fråga

om behofvet af förbättrade atiöningsförmåner för vid institutet anställda

befattningshafvare, motsvarande de- i detta ärende angifna amanuenser

m. fl. vid universitetet i Uppsala.

, Lärarekollegiet afgaf svar å remissen redan den 29 oktober 1908

och åberopade därvid såsom eget yttrande en utredning, som i ärendet

verkställts af särskilda delegerade, nämligen professorerna grefve K. A.

H. Mörner, A. H. A. Key-Åberg, S. Jolin, E. B. Almquist, E. G. Möller,

C. J. G. Sundberg, J. E. Johansson och E. Holmgren.

1 denna utredning erinrade delegerade till en början, att kollegiets

mening, såvidt det gällde amanuenser vid kliniker och polikliniker, redan

blifvit. uttalad i kollegiets skrifvelse den 10 september 1908.

En förhöjning af arfvodena äfven för andra amanuenser än de kliniska

och polikliniska syntes delegerade synnerligen väl berättigad. Arfvodena

till dessa andra amanuenser vore så låga, att de ofta öfverträffades

af den årsinkomst, som ynglingar, hvilka slutat skolan på relativt tidiga

stadier, kunde erhålla inom affärsverksamheten, eller till och med af en

vanlig arbetares årsinkomst äfven inom enklare yrken.

Från Uppsala hade framhållits, att amanuensarfvodena därstädes

ingalunda motsvarade en students lefnadskostnader äfven vid mycket

sparsamt lefnadssätt. Jämväl om förhållandena i Stockholm syntes detsamma

med fog kunna sägas, ty den omständigheten, att en del sådana

arfvoden där blifvit satta högre ån i Uppsala, uppvägdes fullt af de högre

lefnadskostnaderna i hufvudstaden och hade antagligen äfven sin grund i

detta förhållande.

Såväl vid karolinska institutet som vid universiteten hade emellertid

förändrade förhållanden på sista tiden inträdt. På grund af den dåmera

allmänt rådande ifvern att snart nå fram till examen betraktades det

— mera än förr — i många fall såsom en uppoffring från de studerandes

sida att åtaga sig en amanuenssyssla; ersättningen vore otillräcklig för

gäldande af lefnadskostnaderna under tiden; i en del fall upptoges amanuensernas

hela tid och i andra fall en stor del af densamma genom de

med amanuensbefattningen förenade göromålen; om amanuensen icke vore

licentiat, hade han icke rätt till tjänstårsberäkning, och i många fall ansågs

amanuenstjänst icke heller medföra någon omedelbar nytta för innehafvarens

blifvande praktiska verksamhet.

Det vore därför icke ovanligt, att man numera förgäfves tillfrågade

de elever, som syntes mest lämpliga, och att man först efter en del anslag

avsnitt 163 Kontrollera mot PDF

lyckades finna en person, som vore villig att åtaga sig befattningen.

Amanuenserna vore emellertid af stor betydelse för verksamheten

äfven på de icke-kliniska afdelningarna af läroverket, och det vore af

stor vikt, att de motsvarade på dem ställda kraf.

A den anatomiska och äfven å den histologiska afdelningen vore

amanuenserna mycket träget sysselsatta vid föreläsningarna, de praktiska

öfningarna och den vetenskapliga verksamheten på institutionerna.

Vid karolinska institutets kemiska laboratorium vore amanuensen vida

mer upptagen, än hvad fallet syntes vara vid det medicinsk-kemiska laboratoriet

i Uppsala. Hans arbetstid syntes böra uppskattas till mer än tre

gånger den från Uppsala uppgifna tiden af två timmar dagligen. Han

hade varit så upptagen af sina göromål vid de studerandes praktiska öfningar,

att det, särskildt vid den på sista tiden inträdda stegringen af de

studerandes antal, varit uteslutet att af honom erhålla den hjälp vid förberedelserna

till föreläsningarna, hvilken man åtminstone i någon mån

skulle vara berättigad att af honom hoppas.

Med afseende på den arbetsbörda, som han hade att bära i och för

de studerandes öfningar, syntes karolinska institutets amanuens i kemi

10—120081. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

fullt kunna jämföras med amanuenserna vid laboratoriet för allmän kemi

i Uppsala. På sistnämnda laboratorium funnes fyra amanuenser och begärdes

ytterligare en; laboranternas antal uppgåfves där till 169 (under

läsåret 1906—1907). Vid karolinska institutet, där det funnes endast en

amanuens, hade antalet laboranter under läsåret 1907—1908 uppgått till

ej mindre än 56. Det syntes således fullt berättigadt att äfven för denne

amanuens begära ett arfvode, motsvarande det som begärdes för amanuenserna

vid laboratoriet för allmän kemi i Uppsala.

Amanuensen i fysiologi hade dittills haft föga att göra med de studerandes

praktiska öfningar på institutionen, men detta komme utan tvifvel

att ändras, då han sannolikt komme att få arbete med den undervisning

i fysik, hvilken på grund af den nya examensstadgan behöfde ingå

såsom ett moment i dessa öfningar.

Dittills hade hans verksamhet till stor del varit bunden vid de vetenskapliga

arbetena å institutionen. Hans verksamhet af denna art kunde

växla betydligt vid olika tillfällen. Såsom från Lund framhållits beträffande

därvarande amanuens å den fysiologiska institutionen, borde icke heller

den vid karolinska institutet anställde amanuensen i fysiologi sättas efter

andra amanuenser med afseende på aflöningsvillkor, helst det visat sig

vara svårt att med den då bestämda svaga aflöningen finna någon person,

avsnitt 164 Kontrollera mot PDF

som verkligen vore vuxen de å ifrågavarande befattning hvilande speciella

uppgifterna.

På patologiskt-anatomiska institutionen funnes två amanuenser. Den

ene af dem vore i sin verksamhet närmast att jämföra med »assistenterna»

å motsvarande institutioner i Uppsala och Lund. För att fylla sin plats

behöfde han vara långt avancerad mot licentiatexamen. Det skulle därför

med fog kunna ifrågasättas, att han finge högre aflöning än öfriga, nyss

omnämnda amanuenser.

En sådan begäran sammanhängde emellertid ganska nära med en

sannolikt snart förestående fråga om andra förändringar vid institutionen.

Då dessa förändringar vore af sådan art, att de icke kunde genomföras

ensamt genom att gifva denne amanuens ett högre arfvode än andra, borde

man för det dåvarande nöja sig med att för honom begära samma förhöj

ning, som i allmänhet skulle komma de nu ifrågavarande amanuenserna

till del.

Den andre amanuensen å denna institution hade lä"re aflöning än

öfrig» amanuenser. De skäl därför, som möjligen förut kunnat finnas,

ägde dåmera ej giltighet. Han vore icke att betrakta såsom andre man

inom den förstnämnda amanuensens verksamhetsområde, utan vore liksom

andra amanuenser ensam om sin uppgift. Han vore nämligen amanuens

vid bakteriologiska laboratoriet samt biträdde tillika den dåvarande e. o.

professorn i patologisk anatomi.

I betraktande däraf, att bakteriologien allt jämt ökades i omfattning

och betydelse, samt att det ämne, som för det dåvarande förestodes

af e. o. professorn i patologisk anatomi, genom den nya examensstadgans

benämning »patologi» afgränsats, syntes det fullt befogadt, att äfven den

sistnämnde amanuensen i lönevillkor likställdes med öfriga amanuenser,

såsom lärarekollegiet ock begärde vid platsens inrättande.

Den amanuens, som hade att förrätta obduktionerna vid den pediatriska

kliniken, hade visserligen en själfständig verksamhet, som kunde

gifva anledning att tänka på en betydligare förhöjning af hans arfvode.

Sådant komme kanske äfven snart att ifrågasättas i samband med organisatoriska

förändringar inom den patologiskt-anatomiska undervisningen.

Tills vidare syntes det lämpligt, att han erhölle samma löneförmåner som

öfriga nu ifrågavarande amanuenser.

Amanuensbefattningen inom rätts- och statsmedicin vore en af de

äldsta vid institutet; hvilket förhållande nog icke hade varit utan inflytande

på att arfvodet för denne amanuens satts så lågt. Detta kunde

nämligen icke motiveras med betydelsen af hans tjänst, ty denna ställde

stora kraf på honom.

Han måste nämligen hafva särskilda kunskaper och utbildning i

patologisk anatomi. Vanligen hade han förut varit amanuens i detta ämne.

avsnitt 165 Kontrollera mot PDF

Han måste därför åtminstone vara medicine kandidat och icke hafva lånad

kvar till licentiatexamen. Helst borde han, såsom också ofta varit fallet,

vara licentiat. Med hänsyn till de rättsmedicinska obduktionerna hade

han ofta ett ansvarsfullt arbete.

Oaktadt alla dessa anspråk på sagde amanuens syntes man tills vidare

böra nöja sig med att för honom begära samma arfvode som för öfriga

nu ifrågavarande amanuenser. Frågan om hans verksamhet och aflöning

komrne nämligen snart ånyo att blifva aktuell i samband med den utvidgning

af verksamheten å den rättsmedicinska afdelningen, hvilken syntes

komma att föranledas af föreliggande förslag angående de rättsmedicinska

obduktionerna m. in.

Amanuensen vid institutionen för hygien borde helst vara licentiat

och hade alltid varit det; till och med docent i ämnet hade flera gånger

innehaft denna amanuensplats. Amanuensen hade därför kunnat betros

med att leda de exkursioner i staden, om hvilka professorn föranstaltade.

Den lägsta aflöning, som ansågs kunna föreslås för honom, vore densamma

som för öfriga ifrågavarande amanuenser.

Delegerade, som ansågo det från Uppsala framställda krafvet på 1,200

kronors arfvode för amanuenser af denna klass icke vara för högt tilltaget,

föreslogo för de ofvannämnda amanuenserna detta belopp, dock med

det tillägg, som kunde motiveras af de högre lefnadskostnaderna i hufvudstaden.

Dessa hade nämligen redan förut gifvit anledning till att

amanuensaflöningarna i Stockholm varit högre än aflöningarna för motsvarande

amanuenser af berörda klass i Uppsala.

Denna olikformighet mellan Uppsala och Stockholm skulle enligt

delegerades mening lämpligast utjämnas genom ett ortstillägg för amanuenserna

i Stockholm. Visserligen hade dessa i de flesta tall tillfälle att bo i

något af de rum, som funnes vid karolinska institutet, men detta syntes

icke böra utgöra hinder för att gifva dem ortstillägg. Dels vore nämligen

dessa rum och i synnerhet några af dem mycket torftiga, så att de ofta

blifvit försmådda, och dels vore bostadskostnaden ingalunda den enda

faktor, som fördyrade vistelsen i hufvudstaden.

Då institutets betjänte hade ett ortstillägg af 150 kronor, syntes amanuensernas

böra bestämmas till 200 kronor.

Delegerade — och i anslutning till dem karolinska institutets lärarekolleodum

— föreslosro sålunda, att amanuenserna vid anatomiska, histologiska,

kemiska, fysiologiska, patologisk-anatomiska (två), rättsmedicinska

och hygieniska afdelningarna samt den amanuens, som hade att förrätta

och demonstrera obduktionerna vid den pediatriska kliniken, måtte erhålla

ett arfvode af 1,200 kronor årligen och ett ortstillägg af 200 kronor.

* -s

avsnitt 166 Kontrollera mot PDF

I november 1908 gjordes hos Kungl. Maj:t nya framställningar i

förevarande ärende, först af kliniska och polikliniska amanuenser vid karolinska

institutet och därefter af motsvarande befattningshafvare vid universiteten

i Uppsala och Lund.

De ifrågavarande amanuenserna vid karolinska institutet anförde i

en den 3 november 1908 till ecklesiastikdepartementet inkommen skrift,

bland annat, att de af institutets lärarekollegiura föreslagna aflöningarna

af 2,000 kronor för klinisk och 1,500 kronor för poliklinisk amanuens

(eller underläkare) syntes sökandena för låga.

Af kollegiet hade framhållits, att under rådande dyra tider en aflöning

lägre än 2,000 kronor syntes blifva alldeles otillräcklig för en licentiat,

äfven om honom af lasaretten kunde beredas en eller annan naturaförmån.

Därutinnan vore sökandena fullt ense med kollegiet; och det syntes

dem, som om kollegiet ej heller borde hafva föreslagit lägre aflöning för

någon af platserna i fråga.

Kollegiet hade likväl för de polikliniska amanuensbefattningarna i

kirurgi, oftalmiatrik och otiatri föreslagit en höjning till blott 1,500 kronor

och såsom skäl därtill framhållit, att dessa platser tänkts såsom begynnelsestadier

i den speciella kliniska utbildningen. För amanuensen å medicinska

polikliniken hade emellertid föreslagits en aflöning af 2,000 kronor,

under framhållande af den stora utbildning och mognad, som platsen

kräfde. Onekligen kräfdes dock äfven å amanuensplatserna vid de öfriga

poliklinikerna både insikt och mognad, enär arbetet på poliklinikerna till

en mycket större utsträckning än på klinikerna vore ett fullt själfständigt,

insikt och läkaransvar kräfvande arbete.

Sökandena erinrade om de af klinikcheferna meddelade siffrorna

rörande antalet besökande å poliklinikerna och anförde därjämte, att vid

Ny af rams fällningar

i november

1908

från vissa

amanuenser,

de kirurgiska, oftalmiatriska och otiatriska poliklinikerna det gällde, i väl

ett flertal fall, patienter med kirurgiska och andra åkommor, som behöfde

ofta upprepad, i många fall daglig behandling och tillsyn. Det kunde då

inses, att arbetsbördan å just dessa polikliniker för där anställda amanuenser

och af lasarettet aflönade underläkare måste vara ganska stor och

vikten af en omsorgsfull behandling icke mindre, liksom ock att fordran

på kompetens på dessa platser måste ställas hög.

Att platserna å poliklinikerna ej alltid vore begynnelsestadier i den

speciella kliniska utbildningen framginge däraf, att å en af dem, den oftalmiatriska,

ej mindre än tre af de fyra senaste af kanslern meddelade

förordnandena utfärdats för läkare, som redan ägt ett års klinisk utbildning

avsnitt 167 Kontrollera mot PDF

i ämnet, samt att å en annan poliklinik, den otiatriska, två af de

fyra senaste förordnandena utfärdats för läkare, som redan förut skaffat

sig specialutbildning i ämnet.

Sökandena, som ansett staten böra erbjuda sina tjänstemän en ersättning

så tilltagen, att de kunde med sin arbetsförtjänst bestrida sina

nödvändiga lefnadskostnader, hemställde därför, att alla de polikliniska

amanuensbefattningarna måtte aflönas med 2,000 kronor.

Hvad de kliniska amanuensbefattningarna beträffade, kräfdes å desamma

ett så ansträngande och innehafvarnas hela kraft i anspråk tagande

arbete, att 2,800 kronor måste anses som en sparsam ersättning, äfven om

förbättring kunde erhållas i af sjukhusen lämnade naturaförmåner, hvilka

utgjordes af möblerad bostad med sängkläder, lyse, eldning och städning.

Då de förefintliga amanuensplatserna vore likvärdiga med underläkarebefattningar

samt de gällande aflöningarnas otillräcklighet läge i öppen

dag, syntes det sökandena billigt, att fyllnadsbelopp till förut nämnda

summor 2,000 och 2,800 kronor redan från 1909 års början utanordnades

till amanuensplatsernas innehafvare.

Ett spörsmål af betydelse för de kliniska och polikliniska underläkarna,

hvilket ej blifvit berördt i lärarekollegiets skrifvelse, men dock vore

af synnerligen stor vikt, vore frågan om semester. Rätt till sådan funnes

för det dåvarande icke. Det tunga och ansträngande arbetet på ifrågavarande

platser samt det förhållandet, att i regel omedelbar öfvergång skedde

från en plats till en annan, hvarigenom tjänstgöringen i regel fortginge

oafbrutet i två eller flera år, syntes mer än väl berättiga en anhållan

om en månads semester årligen med bibehållen aflöning.

Till hvad som i nyssberörda framställning anförts och yrkats af

amanuenser vid karolinska institutet anslöto sig i allt väsentligt, i en

den 23 november 1908 dagtecknad skrift, underläkaren, underkirurgen och

öfriga amanuenser vid kliniker och polikliniker i Uppsala.

Dessa sökande åberopade, bland annat, att de dåvarande låga aflöningarna

under en följd af år gifvit anledning till framställningar från

olika håll. Först efter hand hade emellertid steget kommit att tagas

så fullt ut, att för platserna i fråga begärts aflöningar, som någorlunda

motsvarade arbetet å och kompetensen till desamma. Af denna anledning

hade sökandena äfven funnit, att en höjning af aflöningarna utöfver de i

petitionen från Uppsala år 1907 begärda beloppen vore önskvärd, i hvilket

hänseende sökandena särskildt åberopade de aflöningsförmåner, som tillkomme

innehafvare af motsvarande befattningar vid länslasarett och hospital.

Äfven de kliniska amanuenserna i Lund biträdde i sin framställning,

avsnitt 168 Kontrollera mot PDF

hvilken inkom till ecklesiastikdepartementet den 23 november 1908, i hufvudsak

de yrkanden, som framställts från Stockholm och Uppsala.

Sökandena åberopade, bland annat, hurusom deras göromål bestode

icke blott i det för lasarettsunderläkare vanliga, i och för sig mycket

kräfvande och ansvarsfulla arbetet att biträda öfverläkaren-professorn vid

ronder, operationer etc., att undersöka patienter och uppsätta sjukjournaler

samt att sköta expedition m. in., utan att i deras skyldigheter äfven

inginge att gå professorn-ämnesläraren till hända vid undervisningen samt

därvid bland annat, i allmänhet dagligen, handleda, öfvervaka och lämna

upplysningar till klinikanterna.

Af en aspirant till en klinisk amanuensbefattning kräfdes medicine

licentiatexamen eller medicine kandidatexamen jämte fullständigt eller i

det närmaste afslutade kliniska tjänstgöringar.

Huru detta i verkligheten ställde sig, ansågo sökandena rätt väl belysas

af det förhållandet, att af de 13 personer, som sedan den 1 januari

1907 varit anställda i Lund som kliniska amanuenser, 8 varit legitimerade

läkare och af dem 5 före tillträdandet af sina befattningar redan

haft ett års ända till öfver fyra års annan klinisk amanuens- eller

underläkarutbildning samt de öfriga 3 haft ungefär ett års motsvarande

tjänstgöring å icke-klinisk sjukvårdsinrättning.

Slutligen framhöllo sökandena, att deras tjänstgöring räckte året om,

således också under ferierna, något som i sin mån bestyrkte den meningen,

att deras befattningar i själfva verket vore icke blott amanuensplatser vid

universitetsinstitutioner utan äfven underläkartjänster vid sjukhus.

Då sökandena föresloge, att den kontanta aflöningen å de kliniska

amanuensbefattningarna i Lund måtte bestämmas till 2,800 kronor — således

samma belopp som begärts från Stockholm och Uppsala — ansåge

de icke, att deras anspråk hade ställts för högt.

Det finge nämligen icke lämnas ur räkningen, att de personer, som

innehade dessa kliniska amanuensbefattningar, vore till mogen ålder komna

män, som oftast redan aflagt sin medicinska ärnbetsexamen och som väl

därför under sin anställning i statens tjänst borde åtnjuta åtminstone existensminimum.

Att detta senare med ifrågavarande summa — äfven om man medräknade

de naturaförmåner, som sjukhuset med användande af landstingets

medel kunde bjuda — icke vore för högt tilltaget, syntes sökandena blifva

än mera påtagligt, om man betänkte, att flertalet af dem det här gällde

på grund af de stora ekonomiska uppoffringar, deras utbildning kraft, hade

att dragas med mer eller mindre dryga studieskulder.

Ett ingalunda oviktigt moment läge också däri, att arbetsglädjen

avsnitt 169 Kontrollera mot PDF

och därmed arbetsresultatet rent kvalitativt måste blifva ett helt annat och

vida förträffligare för den, som kunde fullgöra sin plikt utan den tryckande

känsla, hvilken ekonomiska bekymmer alltid måste föra med sig.

Genom en löneförbättring, sådan sökandena föreslagit, skulle till alla

parters båtnad det syftet kunna nås, att till dessa kliniska underläkaretjänster

droges de bästa krafterna, hvilkas arbete och duglighet därmed i en

grad, som dittills långt ifrån varit fallet, kunde ägnas och bevaras åt den vetenskapliga

forskningen, hvilken ju universitetet med dess institutioner främst

vore satt att vårda.

Sistberörda tre framställningar remitterades hvar för sig till universitetskanslern

och. därefter till vederbörande myndigheter vid karolinska

institutet och universiteten.

I yttrande den 19 november 1908 anförde karolinska institutets lärarekollegium,

att, ehuru kollegiet i sin skrifvelse den 10 september 1908

icke ansett sig böra påyrka så stor höjning i aflöningsförmånerna för institutets

kliniska och polikliniska amanuenser, som af dem blifvit ifrågasatt,

kollegiet likväl ansåge önskvärd t, att den nu ifrågavarande framställningen vid

frågans afgörande hos Ivungl. Maj:t och Riksdagen rönte välvilligt beaktande.

Vid ärendets behandling hos lärarekollegiet afgåfvo professorerna Berg

och Westermark till protokollet särskilda yttranden af hufvudsakligen följande

innehåll.

Med anledning af den anmärkning, som framställts mot att aflöningen

för amanuenserna vid de kirurgiska, oftalmiatriska och otiatriska poliklinikerna

af lärarekollegiet föreslagits till 1,500 kronor men för amanuensen

vid den medicinska polikliniken till 2,000 kronor, ville professor Berg erini’a,

att kollegiet för innehafvaren af amanuensplatsen vid den medicinska polikliniken

ansett en högre kompetens önskvärd (nämligen helst föregående tjänstgöring

såsom klinisk amanuens) än för de tre andra amanuensplatserna,

som endast kräfde afiagd licentiatexamen. Att förordnande ändock ofta

utfärdats för innehafvare af dessa sistnämnda tjänster, hvilka »ägt ett års

klinisk utbildning i ämnet» eller »förskaffat sig specialutbildning i ämnet»,

bevisade endast, huru begärliga dessa platser varit.

Professor Berg kunde ej heller gilla uppfattningen, att poliklinikamanuensernas

arbete vore fullt själfständigt. Det vore i alla händelser

hans mening, att arbetet för dessa unga och oerfarna läkare skulle blifva

mindre själfständigt än det varit.

Med afseende å den i petitionen berörda frågan om rätt för amanuenserna

att årligen åtnjuta semester meddelade professor Westermark, att

såväl vid de obstetriska och gynekologiska som ock, såvidt professorn kände,

avsnitt 170 Kontrollera mot PDF

vid de öfriga klinikerna och poliklinikerna ledighet under högst en månads

tid af året plägade beredas amanuenserna, därest de sådant önskade och

vikarie kunde erhållas. Vid dessa ledigheter plägade aflöningen uppbäras

il —1200S1. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

Vidare yttranden

från

karolinska

institutet

samt myndigheter

i Uppsala

och

Lund.

af vikarien. Att tillerkänna amanuenserna ovillkorlig rättighet att med

bibehållen aflöning åtnjuta semester under en månad årligen ansåg professor

Westennark icke vara tillrådligt.

öfriga vid sammanträdet närvarande klinik- och poliklinikchefer vitsordade

riktigheten af det utaf professor Westermark lämnade meddelandet

angående praxis i förevarande afseende.

Medicinska fakulteten i Uppsala, som afgaf yttrande i ärendet den

14 december 1908, förklarade sig lifligt tillstyrka den från befattningshafvare

vid därvarande universitet inkomna ansökningen, i hvad den afsåge

rätt för ifrågavarande tjänstinnehafvare till en månads årlig semester och

beviljande af anslag till semesterarfvoden. Fakulteten förordade därjämte,

att benämningen »amanuenser» måtte utbytas mot »underläkare».

I fråga om de begärda löneförhöjningarna fann fakulteten ej skäl

att frångå sitt den 30 september 1907 afgifna yttrande och förslag. Därest

emellertid löneförhöjning komme att beviljas de vid karolinska institutet

anställda underläkare, kliniska och polikliniska amanuenser, tillstyrkte

fakulteten, att samma löneförhöjning äfven måtte tillkomma motsvarande

tjänstinnehafvare vid universiteten.

I sammanhang därmed framhöll fakulteten, att amanuensen och föreståndaren

vid akademiska sjukhusets röntgenafdelning, hvilken icke underskrift

den senaste framställningen från Uppsala och för hvilken fakulteten

i sitt yttrande den 30 september 1907 föreslagit en aflöning af 2,000

kronor, borde få komma i åtnjutande af samma löneförmåner, som kunde

komma att tillerkännas öfriga kliniska amanuenser.

I det af medicinska fakulteten i Uppsala afgifna yttrandet instämde

universitetets drätselnämnd och det större akademiska konsistoriet.

Det större akademiska konsistoriet i Lund åberopade i detta ärende

såsom eget yttrande ett af medicinska fakulteten i Lund den 28 november

1908 gjordt uttalande, enligt hvilket fakulteten icke fann anledning frångå

den mening, som fakulteten framlagt i sitt yttrande den 20 maj 1908, hvarförutom

af fakulteten erinrades, att de kliniska amanuenserna, utöfver hvad

de å universitetets stat uppbure, genom anslag af landstinget åtnjöte förmånen

af fri bostad och fritt vivre.

-* *

Under erinran att universitetskanslern redan i skrifvelse till Konungen

avsnitt 171 Kontrollera mot PDF

den 29 juni 1903 framhållit behofvet af förhöjning i anslagen särskild!

till de kliniska amanuenserna vid karolinska institutet, öfverlämnade kanslern

med skrifvelse till Konungen den 6 mars 1909 samtliga till ärendet hörande

handlingar och anförde därvid följande.

De skäl, som i ärendet åberopats till stöd för vidtagande af en väsentlig

förbättring i aflöningsförhållandena för ifrågavarande tjänstemannaklass,

syntes kanslern vara mycket talande. Att de dittillsvarande, synnerligen

blygsamma aflöningsbeloppen icke kunde med nutida lefnadskostnader

motsvara dessa tjänstemäns för undervisningen betydelsefulla och

maktpåliggande arbete, ansågs ligga i öppen dag. För undervisningens

jämna gång och för det vetenskapliga forskningsarbetet vid vederbörande

institutioner vore det utan tvifvel af stor vikt, att amanuens-, underläkare-

och assistentbefattningarna blefve väl besatta och ej underkastade

allt för täta ombyten af innehafvare.

På grund däraf vore det nödvändigt, att aflöningsförhållandena vid

dessa befattningar gjordes så pass drägliga, att deras innehafvare, hvilka

ändock i hvarje fall måste betrakta dem såsom öfvergångsplatser, kunde

blifva skäligen tillfredsställda med ersättningen.

Universitetskanslern ville således varmt förorda, att en väsentlig förbättring

i dessa aflöningsförhållanden så snart ske kunde vidtoges, och

anslöt sig i fråga om arfvodesbeloppen till hvad de akademiska konsistorierna

och karolinska institutets lärarekollegium föreslagit. Då nämligen

dessa förslag innebure eu mycket afsevärd förbättring i jämförelse med

dittills rådande förhållanden och en ytterligare löneförhöjning ej af samma

myndigheter ansetts vara oundgängligen nödvändig, fann sig universitetskanslern

sakna anledning att till bifall förorda de af underläkare och en

del amanuenser då senast gjorda särskilda framställningar om än högre

aflöningsbelopp.

Aflöningsförmåner i enlighet med hvad sålunda föreslagits borde gifvetvis

beredas äfven för den enligt beslut vid 1908 års riksdag på ordinarie

stat uppförda amanuensen vid fysiska institutionen i Uppsala, likasom

ock för innehafvare af de amanuens- eller underläkarebefattningar,

som enligt beslut af 1909 års Riksdag kunde blifva inrättade.

O O

Utlåtande */»

1909 från

universitetskanslern.

Beträffande frågan om inrättande af vissa nya amanuens- och underläkarebefattningar,

nämligen en amanuensbefattning vid kemiska institutionen

i Uppsala, två amanuensbefattningar vid fysiska, en amanuensbefattning

vid geologisk-mineralogiska och en amanuensbefattning vid zoologiska

institutionen i Lund samt två andre underläkare vid medicinska och två

avsnitt 172 Kontrollera mot PDF

andre underläkare vid kirurgiska kliniken vid serafimerlasarettet, en klinisk

underläkare vid psykiatriska kliniken och en klinisk underläkare vid kirurgiska

klinikens infektionsafdelning vid karolinska institutet, hänvisade universitetskanslern

till hvad vederbörande myndigheter därom yttrat och anslöt

sig till deras förslag.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde universitetskanslern,

att Kungl. Maj:t måtte om möjligt till 1909 års Riksdag aflåta proposition

om beviljande af nödiga medel dels för beredande åt ifrågavarande

befattningshafvare af förbättrade aflöningsförmåner i enlighet med hvad

de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund samt karolinska

institutets lärarekollegium föreslagit, dels ock till inrättande af de nämnda,

af de hörda myndigheterna föreslagna nya amanuens- och underläkarebefattningarna.

Yttranden Enär åtskilliga af de vid kliniker och polikliniker anställda befatt

styreiser^och

ningshafvare förutom de aflöningsförmåner, som till dem utgingo från unimyndigheter.

versiteten eller karolinska institutet, åtnjöto vissa andra förmåner, kontant

eller in natura, från de sjukvårdsan^talter, till hvilka tjänstgöringen var

förlagd, anmodade chefen för ecklesiastikdepartementet genom skrivelser

den 18 maj 1909 vederbörande sjukhusstyrelser och andra myndigheter att

före den 15 oktober 1909 inkomma till ecklesiastikdepartementet med utredning

och utlåtande, om och i hvilken mån förbättring af de från sjukvårdsanstalterna

lämnade förmåner kunde beredas ifrågavarande befattningshafvare.

För innehållet i de inkomna yttrandena redogöres i det följande.

Direktionen Från akademiska sjukhuset i Uppsala utgingo, enligt uppgift, till en

miska ‘sjuk- amanuens, tillika underläkare, vid medicinska kliniken kontant 800 kronor

huset i Uppsala.

samt frukost och kvällsmat; till en amanuens, Strandbergianus, vid medicinska

kliniken kontant 700 kronor samt frukost och kvällsmat; till en

amanuens, tillika underkirurg, vid kirurgiska kliniken kontant 800 kronor

samt frukost och kvällsmat; till en amanuens, Nilsson-Aschanius, vid

kirurgiska kliniken kontant 700 kronor samt frukost och kvällsmat; samt

till en assistent vid röntgenafdelningen (hvars aflöning af statsanslag på

extra stat då utgjorde 500 kronor) kontant 500 kronor.

I skrifvelse den 14 september 1909 anförde direktionen för sjukhuset,

att direktionen med hänsyn till det förhållandet, att bristen i sjukhusets

stat utöfver ett belopp af 7,500 kronor gäldades af statsmedel, ej

ansett det vara på sin plats att utan statsmyndigheternas hörande fatta

beslut om förhöjning af den från sjukhusets stat utgående delen af lönerna

avsnitt 173 Kontrollera mot PDF

för ifrågavarande befattningshafvare, men att direktionen, med hänsyn till

arten af dessas arbete och den mycket stora betydelse detsamma hade för

vården af de å sjukhuset intagna patienterna, funne det i princip ej vara

oriktigt, att aflöningen till dessa befattningshafvare utginge med ungefär

enahanda belopp af statsmedel och från sjukhusets stat.

Därest således Kungl. Maj:t skulle aflåta proposition till Riksdagen

om förhöjning af arfvodena för de ifrågavarande befattningshafvarna och

därvid förutsätta, att förhöjningen skulle med lika belopp utgå från statsverket

och från sjukhusets stat, förklarade sig direktionen benägen att i

det förslag till stat för sjukhuset, som den hade att årligen upprätta och

till pröfning af universitetets drätselnämnd samt slutligt fastställande af

det mindre akademiska konsistoriet inlämna, föreslå den afsedda förhöjningen

af arfvodena.

Direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund anförde Direktionen

i sitt den 7 juli 1909 afgifna yttrande hufvudsakligen följande. ^Lfläns''

1 § 38 af det för nyssnämnda sjukvårdsinrättningar den 3 maj 1901

fastställda reglemente stadgades, att »till biträde såväl vid den kliniska * Lund.

undervisningen som vid sjukvården kan, om direktionen finner sådant nödigt,

i den ordning som Kongl. brefvet den 26 april 1861 bestämmer, anställas

vid hvardera sjukvårdsafdelningen en amanuens, hvars arfvode bekostas

af universitetet, men som af sjukvårdsinrättningarna erhåller rum,

ved, ljus och uppassning».

Någon förändring i den sålunda fastslagna principen, att amanuensernas

kontanta aflöning skall utgå af statsmedel på universitetets stat och

naturaförmånerna bekostas af sjukvårdsinrättningarna, hade förut icke ifrågasatts

och direktionen funne ej heller de dåvarande förhållandena motivera

någon sådan ändring.

Före år 1901 funnos endast två amanuenser, nämligen en vid den

medicinska och cn vid den kirurgiska afdelningen; aflöningen var vid

denna tid 500 kronor, och amanuensernas tjänstgöring var inskränkt till

tiden för de akademiska läseterminerna. Under ferier ansågos de icke

hafva någon tjänstgöringsskyldighet.

Genom Riksdagens beslut år 1901 tillkommo ytterligare två amanuensbefattningar,

nämligen vid oftalmiatriska och pediatriska klinikerna,

hvar jämte aflöningen höjdes till 900 kronor. Sedan dess hade ock amanuensernas

tjänstgöringsskyldighet — efter öfverenskommelse med vederbörande

öfverläkare och utan något bestämdt stadgande — utsträckts äfven

till ferierna.

År 1903 tillkom en femte amanuens, nämligen vid obstetrisk-gynekologiska

afdelningen.

På grund af amanuensernas under senare tiden ökade skyldigheter

avsnitt 174 Kontrollera mot PDF

vid sjukvården hade direktionen genom särskilda beslut medgifvit, utöfver

i reglementet bestämda naturaförmåner, först fri frukostspisning och sedan,

efter den 1 november 1907, hel fri kost, det senare dock mot villkor, att

nyantagen amanuens formligen förbunde sig att tjänstgöra äfven under

ferier och att på sin afdelning ansvara för vanlig föreskrifven expedition

samt att med de af sjukvårdsinrättningarna aflönade underläkarna deltaga

i skyldigheten att vara jourhafvande läkare, då så påfordrades.

Direktionen hade alltså, samtidigt med att amanuensernas skyldigheter

och ansvar ökats, för sin del också ökat deras förmåner in natura,

i den mån och så långt detta låtit sig göra.

Då nu, utöfver denna löneförhöjning in natura, också en betydlig

förhöjning af den kontanta aflöningen i betraktande af ökade kompetensfordringar

samt ökadt ansvar och arbete syntes af behofvet påkallad, fann

direktionen denna förhöjning i öfverensstämmelse med dittills gällande

principer endast kunna åstadkommas genom en förhöjning af det för ändamålet

till universitetet utgående statsanslaget.

I fråga om de vid sjukvårdsanstalter i Stockholm tjänstgörande

amanuenserna gåfvo föreliggande uppgifter vid handen, att vissa af dessa

befattningshafvare, förutom arfvoden å karolinska institutets stat, åtnjöto

förmåner från Stockholms stad, nämligen amanuensen vid medicinska

kliniken å serafimcrlasarettet 200 kronor, amanuensen vid kirurgiska kliniken

å serafimerlasarettet 300 kronor, eu från anslag å extra stat aflönad

amanuens vid gynekologiska kliniken å Sabbatsberg fri bostad därstädes

samt en likaledes från anslag å extra stat aflönad amanuens vid syfilidologiska

kliniken å sjukhuset S:t Göran fri bostad å sjukhuset.

Sedan öfverståthållareämbetet genom ofvanberörda skrifvelse från

chefen för ecklesiastikdepartementet den 18 maj 1909 anmodats att, efter

stadsfullmäktiges hörande, inkomma med utredning och utlåtande, om och

i hvilken mån förbättring af de från staden lämnade förmånerna kunde

beredas nämnda fyra amanuenser, öfverlämnade ämbetet med skrifvelse den

12 oktober 1909 ett af stadsfullmäktige afgifvet, den 20 september 1909

dagtecknadt yttrande af följande innehåll.

Beträffande amanuensen vid gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs

sjukhus framhöllo stadsfullmäktige, angående tillkomsten af denna klinik,

att lärarekollegiet vid karolinska institutet år 1879 hos stadsfullmäktige

begärde, att en lämplig mindre afdelning vid Sabbatsbergs sjukhus måtte

upplåtas till klinik för kvinnosjukdomar och att läkarvården därstädes måtte

öfverlämnas åt lärarna i ämnet vid karolinska institutet.

avsnitt 175 Kontrollera mot PDF

Därvid angafs af institutet själft såsom uttryckligt villkor för bifall

till denna framställning, att staden ej skulle hafva att vidkännas några

särskilda utgifter, vare sig för läkarvården eller för den kliniska verksamheten

i allmänhet inom sjukhuset.

Vid sitt bifall den 3 juni 1879 till denna framställning hade också

stadsfullmäktige fäst det villkor, att kommunen därigenom icke skulle

förorsakas några kostnader.

I det kontrakt, som i anledning af detta stadsfullmäktiges beslut den

22 augusti 1879 upprättades mellan karolinska institutet och stadens hälso

Stockholms

stadsfull

mäktige.

vårdsnämnd, hette det i § 1, att »karolinska institutet bestrider läkarevården

å denna afdelning samt äger rättighet att därstädes meddela klinisk undervisning,

allt på institutets bekostnad», samt vidare i § 4: »amanuensen

—---aflönas af karolinska institutet; och vill hälsovårdsnämnden

söka åt amanuensen bereda möblerad bostad inom sjukhuset».

Att bemälde amanuens på grund af detta aftal allt dittills åtnjutit

fri bostad vid sjukhuset, hvilket ju finge anses vara en nödvändig förutsättning

för sjukvårdens behöriga handhafvande, syntes stadsfullmäktige

icke utgöra skäl för ändring uti ofvan anförda villkor för stadens medgifvande

af klinisk undervisning vid Sabbatsbergs sjukhus.

Vid sjukhuset Sfi Göran aflönade staden en underläkare och eu amanuens,

hvilket syntes vara tillräckligt för sjukvården.

Den kliniska amanuensen vid detta sjukhus, hvilken sålunda icke

vore anställd å stadens stat, finge därför äfven anses hafva tillkommit för

undervisningens räkning.

Det syntes fördenskull icke kunna med skäl ifrågasättas, att någon

aflöning till honom skulle utgå från staden. I gällande ordningsregler

för kliniken vid sjukhuset Sfi Göran föreskrefves ock, att sjukhusets styrelse

bestrede sjukvårdskostnaden vid den kliniska afdelningen, men icke

de utgifter, som därutöfver möjligen kunde blifva behöfliga för kliniken,

samt vidare att, om en särskild klinisk amanuens vid sjukhuset skulle

blifva behöflig, han icke erhölle någon lön från sjukhuset, men väl möblerad

bostad, i fall sådan kunde beredas.

Till amanuenserna vid medicinska och kirurgiska klinikerna å serafimerlasarettet

utginge icke någon aflöning från staden på annat sätt, än

att lasarettsdirektionen af det årliga bidrag, som från staden lämnades

till lasarettets poliklinik, tillerkänt bemälda amanuenser ett årligt, arfvode

å tillsammans 500 kronor såsom ersättning för dem åliggande skyldighet

att vara jourhafvande.

Då stadens bidrag till lasarettet dåmera utginge med fulla sjukvårdskostnaden,

syntes det icke billigtvis kunna ifrågasättas, att staden skulle

avsnitt 176 Kontrollera mot PDF

därutöfver bidraga till aflöning åt de läkare, som vid lasarettet erfordrades

för sjukvårdens eller undervisningens behof.

Af hvad sålunda blifvit anfördt arisågo stadsfullmäktige framgå, att

från Stockholms stad dittills till ifrågavarande amanuenser icke lämnats

några som helst aflöningsförmåner, så framt icke, något som dock näppeligen

läte sig göra, till sådana förmåner skulle räknas, att åt de kliniska

amanuenserna vid Sabbatsbergs sjukhus och sjukhuset S:t Göran beredts

möblerad bostad inom sjukhusen, då tillfälle därtill förefunnits.

I anledning af den mottagna remissen förklarade stadsfullmäktige,

att fullmäktige, som dittills icke lämnat bidrag till aflöningen af ifråga.

varande amanuenser, ej heller vore villiga att för framtiden utfästa sig att

lämna något sådant bidrag.

Öfverståthållareämbetet anförde för egen del, vid insändande af stadsfullmäktiges

berörda yttrande, att de ifrågavarande amanuensernas anställning

icke syntes ämbetet vara af sådan beskaffenhet, att skyldighet att

bidraga till deras aflöning kunde anses åligga staden.

Beträffande de vid serafimerlasarettet tjänstgörande, från karolinska

institutets stat aflönade kliniska och polikliniska amanuenserna anförde

lasarettets direktion i skrifvelse den 29 september 1909, att vid serafimerlasarettet

vore för det dåvarande såsom underläkare under olika benämningar

anställda 20 personer med arfvode och andra löneförmåner dels

från karolinska institutets och dels från sjukhusets stat.

För att gifva en öfverskådlig bild af det sätt, hvarpå dessa förmåner

fördelats på de skilda sysslorna, hade direktionen låtit uppgöra den å sid.

90 införda tabell öfver lasarettets underläkare.

»Underläkaren» och den kliniske amanuensen vid den medicinska kliniken

samt »underkirurgen» och den kliniske amanuensen vid den kirurgiska

kliniken vore förste assistenter, en vid hvar och en af de två medicinska

och de två kirurgiska parallellklinikerna.

För att belysa, huru direktionen under den senaste tiden sökt tillgodose

berättigade kraf på ökadt antal af och förbättrade villkor för

sjukhusets underläkare, anförde direktionen följande.

Hösten 1901 gjordes hos Stockholms stadsfullmäktige en framställning

om ökande af anslaget till lasarettets polikliniker från 6,000 till

12,000 kronor hufvudsakligen för att möjliggöra anställandet af flera

12—120081. Lönereglering skommitténs let. XXXIII.

Öfverståt

hallareäm

betet.

Serafimer

lasarettets

direktion.

Från

serafimerlasarettet.

Från

karo-

linska

insti-

tutets

stat.

Lön.

Från

sta-

dens

poli-

ilinik-

Bo-

stad.

Fru-

kost

och

afton-

anslag.

kost.

Kr.

avsnitt 177 Kontrollera mot PDF

1 »underläkare» å medicinska afdelningen...........

2,300

200

1 »nnderkirnrg» å kirurgiska » ...........

—

2,300

300

1 extra underläkare å medicinska > ...........

—

500

—

1 ''» > > kirurgiska > ...........

—

500

—

i > > » > > ...........

—

500

—

1 underläkare (»pol iklinik föreståndare») å medicinska polikliniken

—

2,000

—

1 > > » kirurgiska >

—

2,000

—

1 > » » oftalmologiska >

—

2,000

—

1 » > > gynekologiska >

—

1,500

—

1 > > » otiatriska >

—

1,500

—

1 amanuens å medicinska kliniken..............

900

—

200

1 . > » kirurgiska > ..............

900

—

300

1 > > nervkliniken..................

900

—

1 > > gynekologiska kliniken.............

900

—

1 > > ögonkliniken..................

900

—

1 > > medicinska polikliniken.............

750

—

1 » > kirurgiska > .............

750

—

1 > > ögonpolikliniken................

750

—

1 > > otiatriska polikliniken.............

900

—

1 > > röntgeninstitutet................

1,000

—

läkare för bestridande af den hastigt växande ambulatoriska sjukvården.

Stadsfullmäktige beviljade det ökade anslaget, och sålunda möjliggjordes

för direktionen att efter hand inrätta de fem underläkarplatserna vid de

skilda poliklinikerna.

Ökningen af den kliniska sjukvården inom de medicinska och kirurgiska

klinikerna hade nödgat klinikcheferna att såsom »extra underläkare»

anställa medicine kandidater, en vid den medicinska och två vid de kirurgiska

klinikerna, hvilka till en början ej erhållit annan förmån än fri bostad

inom lasarettet. Då det emellertid visade sig svårt att besätta dessa

platser, hade direktionen hösten 1906 beviljat för hvar och en af dem ett

arfvode af 500 kronor.

I underdånig skrifvelse den 16 december 1907 begärde direktionen

en förhöjning af underkirurgens och underläkarens aflöningar från 1,300

till 2,300 kronor. Kungl. Maj:t lämnade därtill sitt bifall den 9 april 1908.

I enlighet med hemställan af direktionen medgaf Kungl. Maj:t den

15 maj 1908, att aflöningarna till underläkarna vid de medicinska och

kirurgiska poliklinikerna finge från 1908 års början utgå med 1,500 kronor

till hvardera i stället för resp. 1,200 och 1,000 kronor.

Med anledning af hemställan från lasarettets öfverläkare om förhöjning

af löneförmånerna för de fem underläkarna (»föreståndarna») vid

de medicinska, kirurgiska, oftalmologiska, gynekologiska och otiatriska

poliklinikerna till 2,000 kronor för hvar och en af de tre förstnämnda

och 1,500 kronor för hvardera af de två sistnämnda, gjorde direktionen

avsnitt 178 Kontrollera mot PDF

den 16 september 1908 en anhållan till Stockholms stadsfullmäktige om

höjning af årsanslaget till lasarettets polikliniker från 12,000 till 16,800

kronor för att dymedelst möjliggöra den enligt direktionens förmenande

rättmätiga förbättringen i nämnda läkares löneförmåner. Tilläggsanslaget

beviljades att utgå från 1909 års början.

I slutet af år 1908 gjorde samtliga underläkare hos direktionen

hemställan om att komma i åtnjutande af hel fri kost.

Direktionen uppsköt behandlingen af denna framställning i afvaktan

på att en af karolinska institutets lärarkollegium kort förut gjord underdånig

hemställan om löneförhöjning för de från institutets stat aflönade

kliniska och polikliniska amanuenserna blifvit föremål för Kungl. Maj:ts

beslut.

Då denna institutets hemställan ej ledde till någon proposition vid

1909 års riksdag och underläkarna förnyade sin framställning om fri kost,

beslöt direktionen att tillerkänna samtliga inom lasarettet boende underläkare

och amanuenser, därest de begagnade sig af dem tillkommande bostad,

förmånen af kostnadsfri morgon- och aftonmåltid. Middagsmåltid kunde

icke medgifvas, enär därför lämpad matsal icke stode till förfogande.

Kungl. Maj:t godkände detta direktionens beslut den 27 maj 1909.

Af det anförda ansåg direktionen framgå, att densamma låtit sig

ano-eläo-et vara att, i den mån det synts direktionen vara med lasarettets

Ö O 7 J

ekonomi förenligt, söka främja underläkarnas förmåner.

Hvad särskild! anginge åtta i skrifvelsen från ecklesiastikdepartementet

afsedda kliniska och polikliniska amanuenser, så hade de, såsom redan

antydts, under år 1909 erhållit rätt till fri morgon- och aftonkost.

Till deras kontanta aflöning hade lasarettet dittills icke lämnat

annat bidrag än de belopp på resp. 200 och 300 kronor, som utgått till

de kliniska amanuenserna vid de medicinska och kirurgiska klinikerna

såsom ersättning för deras tjänstgöring såsom jourhafvande läkare.

Någon ytterligare förbättring i dessa med särskild hänsyn till undervisningens

kraf inrättade underläkarsysslors förmåner ansåg direktionen

lasarettets tillgångar icke medgifva, huru önsklig en löneförhöjning för

deras innehafvare än vore vid jämförelse med den aflöning, som åtnjötes

af likställda underläkare vid samma och alla andra sjukhus i riket.

Direktionen

öfver allmänna

barnhusinrättningen.

Direktionen

öfver allmänna

barnbördshuset.

Styrelsen

f ör Kronprinsessan

Lovisas

vårdanstalt

för sjuka

barn.

I yttrande den 14 oktober 1909 förklarade direktionen öfver allmänna

barnhuset i Stockholm, att den ansåge skäl ej föreligga att förbättra de

från barnhuset till amanuensen vid den pediatriska kliniken därstädes

avsnitt 179 Kontrollera mot PDF

utgående löneförmåner (750 kronor jämte bostadsförmån).

Direktionen öfver allmänna barnbördshuset i Stockholm meddelade

i skrifvelse den 5 juli 1909, att direktionen för det dåvarande icke vore

i tillfälle att i något afseende förbättra de till den vid barnbördshuset

anställde amanuensen från barnbördshuset utgående löneförmånerna, hvilka

utgjordes af bostad med möbler och sängkläder samt ved och lyse.

Styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn anförde

i skrifvelse den 8 oktober 1909 hufvudsakligen följande.

Hos vårdanstalten vore en amanuens anställd på grund af ett mellan

styrelsen och karolinska institutet träffadt aftal angående anordnande vid

vårdanstalten af medicinsk-pediatrisk klinik.

Enligt detta aftal skulle genom institutets försorg en klinisk

amanuens anställas, aflönas och förses med bostad, med åliggande för

amanuensen, bland annat, att vara underläkare vid anstaltens medicinska

afdelning.

Ehuru anstalten således icke iklädt sig någon förpliktelse i afseende

å aflöningen åt denne amanuens, hade han dock efter hand kommit i

åtnjutande af vissa förmåner från anstaltens sida.

Så hade, sedan genom uppförande af nytt sjukhus anstalten vunnit

ökadt utrymme, bostad kunnat beredas honom inom sjukhuset, hvarjämte

han kostnadsfritt erhölle frukost och aftonmål.

Samtidigt med höjandet af lönerna för andra hos anstalten anställda

läkare hade styrelsen beslutat, att bemälde amanuens skulle från den 1

oktober 1905, så länge hans aflöning från karolinska institutet utginge

med endast 900 kronor, erhålla ett arfvode af 400 kronor för år.

Anledningen till sistnämnda beslut finge anses hafva varit styrelsens

önskan att bereda denne läkare, af hvars arbete anstalten begagnade sig,

sådana löneförmåner, som med hänsyn till omfattningen af hans arbete

ungefärligen motsvarade hvad andra yngre läkare vid anstalten erhölle.

Någon afsikt att för framtiden befria karolinska institutet från dess åtagande

att aflöna amanuensen hade däremot helt visst icke förefunnits.

Arfvodesförhöjningen ordnades äfven på sådant sätt, att den skulle

äga rum allenast så länge läkaren i fråga icke genom institutets försorg

erhölle det aflöningsbelopp, hvaraf styrelsen ansåg honom vara förtjänt

Någon

anledning för styrelsen att frångå den sålunda intagna ståndpunkten

förefunnes icke. Amanuensen hade således ej att motse någon

förbättring af de från anstalten utgående förmånerna. Tvärtom vore det

sannolikt att, i öfverensstämmelse med styrelsens tidigare beslut, arfvodet

komme att indragas i den mån ökad aflöning af statsmedel komme honom

till godo.

* *

avsnitt 180 Kontrollera mot PDF

Bland Uppsala universitets s. k. riksdagspetita för 1910 års Riksdag Framstäiininförekom

äfven en framställning angående anslag till arfvode åt en före-9f°r wo^års

ståndare för akademiska sjukhusets röntgenafdelning. Riksdag.

Medicinska fakulteten i Uppsala anhöll nämligen, enligt dess proto- Uppsala

koll den 21, .maj 1909, om beviljande på extra stat för år 1911 af ett umversltet

anslag å 3,500 kronor till »amanuensen och föreståndaren» för akademiska

sjukhusets röntgenafdelning.

Såsom motivering för denna hemställan anfördes i hufvudsak följande.

År 1904 hade Riksdagen på gjord framställning beviljat ett anslag

af 3,000 kronor för utrustning af ett röntgcnlaboratorium vid akademiska

sjukhuset i Uppsala. Den fortsatta utvecklingen af detta laboratoriums

utrustning hade oafbrutet nödvändiggjorts genom det raska och ständiga

framåtskridande af röntgentekniken, som de sedan dess förflutna åren bevittnat.

Tills vidare hade denna utveckling kunnat tillgodoses genom bidrag

hufvudsakligen från materiellanslagen vid de olika klinikerna vid sjukhuset,

delvis ock från sjukhusets egen utgiftsstat.

Redan då fakulteten väckte frågan om beviljande af nyssnämnda

3,000 kronor till utrustning af ett röntgenlaboratorium, hade fakulteten

emellertid framhållit, att sakkunnig person komme att erfordras för skötandet

af röntgenafdelningen samt att fakulteten antagligen framdeles komme

att nödgas anhålla om anslag till aflöning af sådan tjänsteman. Dylik framställning

hade äfven gjorts af fakulteten år 1906, därvid fakulteten betonat,

hurusom röntgenteknikens utveckling under de då gångna åren fört med

sig, att anspråken på ledaren af eu röntgenafdelning ökats. Framställnino-en

afsåg då ett årligt anslag af 500 kronor, som af 1907 års Riksdag

beviljades; dessutom hade föreståndaren för röntgenafdelningen, från och

med infången af år 1906, uppburit 500 kronor å sjukhusets stat.

Den utveckling af röntgenologien, som fakulteten i sin sistnämnda

framställning betonat, hade sedan fortsatt i en städse växande progression.

Detta förhållande funne äfven sin motsvarighet i yttranden och framställningar

från fakulteten under de bägge senare åren angående röntgenföreståndarens

aflöning.

Så hade fakulteten i sitt yttrande den 30 september 1907 öfver en

underdånig framställning från amanuenserna hos fakulteten m. fl. och

bland dem äfven föreståndaren för röntgenafdelningen tillstyrkt en lön

för honom på 2,000 kronor, under framhållande däraf att det läge stor

vikt på att kunna under möjligast lång tid bevara samma innehafvare af

befattningen. Det denne åliggande arbete kräfde nämligen betydlig teknisk

avsnitt 181 Kontrollera mot PDF

skicklighet, hvilken det fordrades lång tid och mycken öfning att förvärfva.

Den hjälp för fastställande af sjukliga förändringars natur och utbredning,

hvilken röntgenologen kunde bringa, blefve större, ju långvarigare hans

öfning vore; vidare vore att märka, att röntgenbehandlingen lätt kunde

medföra obehag och äfven svåra följder för den behandlade, därest läkaren

ej fullständigt behärskade den tekniska såväl som den terapeutiska

sidan af denna lika viktiga som svåra behandlingsmetod.

Sedermera hade fakulteten i yttrande af den 14 december 1908 öfver

en förnyad underdånig petition om löneförhöjning från medicinska

amanuenser m. fl. framhållit vikten däraf, att en motsvarande löneförhöjning

äfven komme föreståndaren för röntgenafdelningen till del.

Röntgenologiens framsteg hade emellertid under de senaste åren

varit mycket snabba. Dess utveckling inverkade hufvudsakligen i två riktningar

på föreståndarens för en röntgenafdelning ställning och arbete.

För det första medförde utvecklingen med afseende på själfva röntgentekniken,

att denna kräfde alltmera öfning, innan man kunde fullt behärska

den och fullt tillgodogöra sig densamma. Men ännu viktigare vore,

att den användning röntgenstrålarna hade i medicinens tjänst blefve allt

större och mera omfattande. Sålunda växte i viss mån antalet af desjukdomsformer,

vid hvilka röntgenstrålarna användes för behandling af de sjuka,

men framför allt ökades i snabb följd de omi’åden inom kirurgien och

den praktiska medicinen, där man kunde från röntgenbilderna hämta en

ovärderlig och oersättlig hjälp för fastställande af sjukdomens art och utbredning.

Anspråken på röntgenologen hade alltså starkt vuxit; å ena sidan

vore för honom en längre speciell utbildning af nöden, å andra sidan

blefve det arbete, hvilket fordrades för en sjukvårdsinrättning sådan som

det akademiska sjukhuset, alltmer omfattande och tidskräfvande.

Detta funne en slående belysning däri, att medan fakulteten i sitt

yttrande af den 30 september 1907 öfver petitionen om förbättrade löner

från föreståndaren för röntgenafdelningen m. fl. kunnat angifva, att hans

arbete i allmänhet ej kunde skattas till mindre än 4 timmar dagligen,

genomsnittsarbetet för honom år 1909 ej kunde skattas till mindre än 6

timmar dagligen — arbetstiden måste visserligen till följd af förhållandenas

egen natur starkt växla under olika dagar.

Den angifna arbetstiden afsåge dock endast själfva det tekniska arbetet

på röntgenafdelningen. Därtill komme emellertid, att röntgenologen

för att kunna fullgöra sitt arbete vore oundgängligen tvingad att ägna en

ganska betydlig tid åt studiet af litteraturen inom detta område, på det

avsnitt 182 Kontrollera mot PDF

att han måtte kunna, följa vetenskapens många och snabba framsteg.

I detta sammanhang ansåg fakulteten böra särskildt påpekas, hurusom

akademiska sjukhusets egenskap att vara en klinisk undervisningsanstalt

i mycket väsentlig grad ökade röntgenologens arbete; dels vore det

kanske ej oberättigadt att antaga, att å sjukvårdsafdelningar af detta slag

undersökningarna af de sjuka till en viss grad blefve grundligare än hvad

eljest i genomsnitt blefve fallet å sjukhus, dels toges äfven ett stort antal

röntgenfotografier, af hänsyn till den kliniska undervisningen, för att

kunna för de studerande så tydligt som möjligt demonstrera det närmare

förhållandet af de sjukliga förändringarna vid olika sjukdomsfall.

Ur allt hvad som sålunda blifvit anfördt syntes det fakulteten klart

framgå, huru alldeles otillfredsställande de löneförmåner vore, hvilka föreståndaren

för röntgenafdelningen för det dåvarande åtnjöte, nämligen 1,000

kronor för år räknadt. Förhållandena vore ock sådana, att, därest ej en afsevärd

förhöjning af denna lön omedelbart kunde erhållas, fakulteten med det

största bekymmer motsåge den nära liggande möjligheten, att ingen kompetent

person skulle befinnas villig att uppehålla platsen.

Det läge nära att vilja jämföra föreståndarens för röntgenafdelningen

aflöning med de kliniska amanuensernas och underläkarnas. Dessa

tjänstgjorde visserligen delvis för en likartad lön — ehuru de i motsats till

den förre dessutom hade fri bostad — och deras dagliga arbetstid vore

fullt lika stor som dennes. Detta visade visserligen till fullo, att äfven

deras ersättning i förhållande till deras arbete vore alldeles för liten, men

icke desto mindre utfölle en jämförelse med dem afgjordt ogynnsamt för

röntgenologens löneförmåner.

Det vore nämligen att märka, att det af honom kräfdes en alldeles

speciell teknisk utbildning, liggande helt och hållet på sidan om den

vanliga medicinska utbildningen och till hvilken det ej funnes full motsvarighet

vid de kliniska amanuensbefattningarna.

Vidare medförde hans arbete visserligen en ytterligare ingående utbildning

på hela detta område af medicinen, men detta vore ett speciellt

område; hans kunskaper härutinnan kunde viden vanlig medicinsk praktisk

verksamhet ej komma till sin rätt, och han kunde i framtiden begagna

sin vunna färdighet och insikt endast under den förutsättningen, att ett

röntgenlaboratorium med hela dess dyrbara och stor plats kräfvande utrustning

stode till hans förfogande.

Han blefve med ett ord utbildad till en medicinsk specialist i detta

ords allra strängaste mening och hade den fulla behållningen af sin utbildning

avsnitt 183 Kontrollera mot PDF

endast för den händelse, att han allt framgent komme att fortsätta

som dylik specialist.

Detsamma gällde alldeles ej om de kliniska amanuenserna. Äfven

om vissa af akademiska sjukhusets kliniker kunde i större eller mindre

grad betecknas som specialkliniker, gällde det dock, att de kunskaper

och den färdighet, som en klinisk amanuens å någon af dem inhämtat, i

rikt mått gagnade honom under en framtida, äfven allmänt medicinsk

praktisk verksamhet, under det att röntgenologen hade föga behållning af

sin utbildning, om han ej vore i tillfälle att fortsätta sitt arbete å ett

röntgenlaboratori u m.

Det framginge däraf, att, huru trängande behofvet af en betydlig

löneförhöjning för de kliniska amanuenserna och underläkarna än vore,

det vore ännu mera trängande för föreståndaren för röntgenafdelningen

och där utgjorde en oafvislig nödvändighet, därest trygghet eller ens

rimlig utsikt skulle finnas för att den kliniska undervisningen och den

praktiska sjukvården å akademiska sjukhuset äfven i framtiden skulle åtnjuta

den ovärderliga hjälp, som den moderna röntgenologien kunde skänka

dem.

Med stöd af hvad som anförts och särskildt med hänsyn dels till

den betydliga tekniska utbildning, som fordrades för föreståndaren vid eu

större röntgenafdelning, dels framför allt till det omfattande och tidsödande

arbete, som af honom kräfdes, ansåg fakulteten arfvodet för denna befattning

ej böra sättas lägre än till 4,000 kronor. Då 500 kronor utginge

från sjukhusets stat, skulle följaktligen från statsverket erfordras 3,500

kronor. Fakulteten hemställde alltså om beviljande af ett anslag å 3,500

kronor på extra stat för år 1911 till arfvode åt amanuensen och föreståndaren

för sjukhusets röntgenafdelning.

13—120081. LöneregleringsJcommitténs bet. XXXIII.

Lunds uni

versitet.

Denna framställning från medicinska fakulteten i Uppsala tillstyrktes

såväl af det större akademiska konsistoriet, enligt beslut den 11 september

1909, som ock af universitetskanslern, i skrifvelse den 11 oktober

samma år angående Uppsala universitets riksdagspetita.

Kanslern yttrade i sistnämnda skrifvelse, hurusom af fakultetens utredning

otvetydigt framginge, att de röntgenologiska arbetena å sjukhuset

dåmera genom röntgenmetodens utvidgade användning och betydelse ernått

sådan utveckling, att det för vinnande af fullgod arbetskraft till skötandet

af denna afdelning vore oundgängligen nödvändigt att bereda skälig

ökning i det obetydliga arfvode, som dittills utgått till en assistent.

Med hänsyn jämväl till det belopp, som för enahanda ändamål blifvit

under senare år beviljadt åt karolinska institutet, nämligen 5,000 kronor,

avsnitt 184 Kontrollera mot PDF

däraf 3,000 kronor till en föreståndare och 2,000 kronor till biträde

åt honom och till instrumentariets underhåll, och med afseende därå, att

i detta anslag viss ökning påkallats, förklarade kanslern sig mot den af

medicinska fakulteten i Uppsala föreslagna arfvodesförhöjningen icke hafva

något att erinra, då ju, för den händelse det begärda anslaget komme

att beviljas, det dittills på extra stat anslagna arfvodet till en assistent, 500

kronor, icke vidare skulle ifrågakomma.

Äfven från Lunds universitet gjordes år 1909 framställning om anslag

till aflöning åt en särskild representant för röntgenologien.

Till medicinska fakultetens protokoll den 26 maj 1909 anförde i

detta ärende professor J. L. Borelius i hufvudsak följande.

Röntgenundersökningens stora betydelse var dåmera så allmänt känd

och erkänd, att det knappast syntes behöfvas någon särskild motivering för

behofvet af ett röntgenlaboratorium vid universitetskliniker. Röntgenundersökningen

var dåmera ej ensamt af betydelse för den kirurgiska kliniken;

den medicinska kliniken kunde i ungefär samma grad tillgodogöra

sig densamma och för ögonkliniken och den obstetriska kliniken var den

likaledes af stor betydelse.

Ett för alla klinikerna gemensamt, möjligast fullständigt utrustadt

röntgeninstitut eller röntgenlaboratorium vore sålunda hvad som i första

hand behöfdes; men ett dylikt institut, huru fullständigt utrustadt som helst,

vore af begränsad betydelse, om icke en speciellt skolad fackman funnes,

som förestode detsamma.

Såväl de vetenskapliga förutsättningarna som den speciella tekniken

hade dåmera nått en sådan utveckling, att endast den, som helt ägnade

sig åt detta område, kunde följa utvecklingen och behärska tekniken.

Alldeles särskildt när det vällde ett röntgenlaboratorium vid kliniker,

där en vetenskaplig-klinisk undervisning skulle meddelas och vetenskapligt

arbete i öfrigt bedrifvas, vore det tydligt, att intet finge släppas

efter på den sakkunniga ledningen af arbetet på detta laboratorium. Föreståndaren

måste alltså vara en speciellt skolad fackman.

Vid klinikerna i Lund hade förhållandena dittills utvecklat sig på

följande sätt.

Då för cirka 10 år sedan af Riksdagen beviljades ett anslag till

upprättande af ett kliniskt laboratorium, hade af denna summa en mindre

del afsatts till anskaffande af en röntgenapparat, som också vid den tiden

uppsatts på kirurgiska kliniken. Så småningom hade senare behöfliga apparater

tillkommit, och särskildt år 1909 hade — genom anslag ur universitetets

reservfond för utrustningen och ur lasarettets medel för driften

— utrustningen och arbetsmöjligheterna blifvit sådana, att man då kunde

avsnitt 185 Kontrollera mot PDF

tala om ett verkligt litet röntgeninstitut, disponerande två rum i kirurgiska

klinikens byggnad.

Med den sakkunniga skötseln hade det däremot tills vidare varit klent

beställdt. Från början af år 1909 vore därmed så anordnadt, att lasarettet

i Lund och sjukhuset i Malmö gemensamt öfverenskommit med en

i Malmö bosatt privat röntgenspecialist att mot ett arfvode af 1,500 kronor

från hvartdera sjukhuset 2—3 gånger i veckan besöka sjukhuset och

utöfva ledningen öfver röntgen arbetet.

Det vore lätt att inse, att detta endast kunde vara ett provisorium

och att, å ena sidan, en röntgenspecialist endast för en kort tid kunde

finna med sin fördel förenligt att för ett sådant arfvode behålla ett dylikt

uppdrag, och å andra sidan ett kliniskt sjukhus icke kunde åtnöjas

med en sådan anordning, då tydligtvis uppdraget endast kunde omfatta

undersökningar, som vore för sjukvården behöfliga, men ej under

100

sökningar för den kliniska undervisningen och öfriga undersökningar i

vetenskapligt syfte.

Det vore emellertid undersökningar af det senare slaget, som vore

för klinikerna af särskild betydelse. På den kirurgiska kliniken försigginge

dåmera knappt en klinisk föreläsning, utan att vid något eller några af

de till föremål tagna fallen en demonstration af röntgenbilder vore behöflig

eller önsklig. Icke minst vid Lunds kliniker, där läraren företrädesvis

hade med nybörjare att göra, vore det af betydelse att begagna

röntgendemonstrationer. I många fall funnes det väl knappt något påtagligare

sätt att direkt demonstrera hvad som förelåge t. ex. vid benbrott,

främmande kroppar, som inträngt, eller vid stenbildning i njuren.

Röntgenföreståndarens betydelse för klinikerna och den kliniska

undervisningen vore således den, att han utförde undersökningar och ställde

till de kliniske lärarnas disposition röntgenbilder med utlåtanden öfver till

honom för undersökning öfverlämnade fall. I andra hand tillkomme honom

också åtskilliga andra uppgifter, såsom handledning af unga läkare, som

önskade sätta sig in uti röntgenundersökningens teknik; vidare borde han

öfvervaka och leda den ansvarsfulla behandlingen med röntgenstrålar och

annan likartad behandling.

Därest behofvet af en dylik föreståndare för röntgenlaboratoriet sålunda

vore visadt, uppkomme frågan om storleken af den lön eller det arfvode,

som borde tillkomma en dylik'' funktionär. Af förut vid landets

kliniska anstalter befintliga funktionärer funnes egentligen två, som kunde

jämnställas i uppgifter och ställning med den då i Lund föreslagna, nämligen

föreståndaren för serafimerlasarettets röntgeninstitut och den kliniske

avsnitt 186 Kontrollera mot PDF

laboratorn vid karolinska institutet, äfvenledes anställd vid serafimerlasarettets

kliniker. Den förre hade 3,000, den senare 4,000 kronor i lön.

Om man toge i betraktande, att röntgenföreståndaren måste vara en

specialist, som offrat tid och kostnad på sin specialutbildning och som beslutit

helt ägna sig åt detta fack, och då man visste, huru särskildt kräfvande

denna verksamhet vore och hvilka obehag och speciella, delvis ännu

ej fullt kända faror för hälsan, som vore förenade därmed, syntes det

nödigt, att en skälig lön beräknades för en dylik mans arbete, och det

vore obetingadt rättvist och billigt att af de angifna båda summorna taga

101

den större. Såvidt icke redan samtidigt med nu ifrågavarande framställning

beträffande universitetet i Lund en förhöjning begärdes af lönen för

röntgenföreståndaren i Stockholm, skulle antagligen en dylik anhållan icke

länge låta vänta på sig.

På grund af hvad professor Borelius anfört, anhöll han, att fakulteten

ville i vanlig ordning göra framställning om ett anslag af 4,000

kronor som lön åt en föreståndare för klinikernas röntgenlaboratorium.

Den af professor Borelius sålunda gjorda framställning blef med

förord af medicinska fakulteten öfverlämnad till det större akademiska

konsistoriet, som i skrifvelse till universitetskanslern den 22 september

1909 hemställde om utverkande af det begärda anslaget, under uttalande

att de skäl, som därför anförts, utvisade, att det angifna behofvet vore af

den beskaffenhet, att dess afhjälpande icke borde uppskjutas.

Universitetskanslern erinrade i skrifvelse till Konungen den 11 oktober

1909, angående riksdagspetita för Lunds universitet, att det från

Lund begärda beloppet till aflöning åt en föreståndare för röntgenlaboratoriet

vore detsamma, som kanslern i annan skrifvelse samma dag förordat

såsom arfvode å motsvarande befattning vid universitetet i Uppsala, hvarest

dock 500 kronor kunde bestridas af akademiska sjukhuset och statsmedel sålunda

erfordrades blott till belopp af 3,500 kronor.

Med hänsyn till röntgenmetodens utvidgade användning och stora

betydelse samt på grund af hvad för öfrigt blifvit i ärendet anfördt af

kirurgiska klinikens föreståndare, professor Borelius, ansåg kanslern, för

erhållande af en god röntgenspecialist såsom föreståndare för laboratoriet,

ett årsarfvode å 4,000 kronor icke vara för högt tilltaget.

1 ofvanberörda skrifvelse den 22 september 1909 anhöll det större

akademiska konsistoriet i Lund, att, därest förut ifrågasatt höjning af arfvodena

till amanuenser vid medicinska fakultetens och matematisk-naturvetenskapliga

sektionens institutioner blefve beviljad, arfvodet för de två

avsnitt 187 Kontrollera mot PDF

amanuenserna vid historiska museet och konstsamlingarna — den senare anställd

från och med år 1906 med aflöning från anslag å extra stat —

måtte höjas från 500 till 800 kronor. Samma skäl, som kunde anföras för

arfvodeshöjning åt öfriga, nu ifrågavarande befattningshafvare, gällde näm

102

Karolinska

institutet.

ligen äfven i fråga om amanuenserna vid historiska museet och konstsamlingarna.

Universitetskanslern ansåg behofvet af förstärkt arfvode åt amanuensen

vid historiska museet vara ådagalagdt och tillstyrkte bifall till konsistoriets

förslag om detta arfvodes höjning till 800 kronor om året.

I sammanhang med frågan om förhöjdt anslag till arfvode åt en

amanuens vid konstsamlingårna erinrade universitetskanslern därom, att

han i underdånigt utlåtande den 6 mars 1909 gjort framställning om allmän

lönereglering för amanuenser m. fl. vid universiteten och karolinska

institutet. Därest denna framställning vunne afseende, ansåg kanslern,

att äfven arfvodet för nu ifrågavarande amanuens borde höjas, i likhet

med hvad som begärts till exempel för amanuensen vid astronomiska observatoriet,

eller från 500 till 800 kronor.

Karolinska institutets riksdagspetita för 1910 års Riksdag framlades

i lärarekollegiets skrifvelse till universitetskanslern den 9 september 1909.

I denna skrifvelse anhöll kollegiet om universitetskanslerns förord

för kollegiets den 10 september 1908 framställda förslag därom, att för ombildning

af åtskilliga kliniska och polikliniska amanuensbefattningar till

kliniska och polikliniska underläkarebefattningar med förbättrade aflöningsförmåner

äfvensom för inrättande af nya befattningar af sistnämnda art måtte

å ordinarie stat beviljas sammanlagdt 18,550 kronor, allenast med den

förändring att det till arfvode åt en klinisk underläkare vid kirurgiska

klinikens infektionsafdelning afsedda beloppet af 1,500 kronor syntes böra

i stället disponeras för en klinisk underläkare vid den otiatriska afdelningen

af kirurgiska kliniken, hvars inrättande lärarekollegiet i skrifvelse till

universitetskanslern den 8 oktober 1908 förordat och hvilken medelst af

Riksdagen sedermera anvisadt byggnadsanslag komme att förverkligas.

Beträffande den af de kliniska och poliklinska amanuenserna i november

1908 afgifna petitionen åberopade lärarekollegiet sitt den 19 i

samma månad afgifna yttrande.

Vidare anhöll lärarekollegiet, att universitetskanslern måtte hos Kungl.

Maj:t utverka framläggande för 1910 års Riksdag af proposition om anslag

för aflöningsförbättring åt de vid karolinska institutets teoretiskt-medicinska

103

institutioner anställda, i kollegiets utlåtande den 29 oktober 1908 afsedda

amanuenserna.

avsnitt 188 Kontrollera mot PDF

Kollegiet hemställde ytterligare, att, då under loppet af läsåret

1909—1910 ett nytt farmakologiskt laboratorium antogs blifva färdigt, så

att undervisning och vetenskapligt arbete där kunde taga sin början

aflöning måtte beviljas äfven för en amanuens vid farmakologiska institutionen.

Denne skulle hafva till uppgift att biträda professorn vid ordnande af

undervisningsmaterielen till föreläsningarna och vid anställande af experiment

under dessa, att vid behof assistera vid vetenskapliga försök å laboratoriet samt

att i mån af tid själf utföra vetenskapligt arbete. Amanuenser, likställda med

den nu föreslagna å farmakologiska institutionen, hade för det dåvarande

en årlig aflöning af 900 kronor, men af samma skäl, som föranledt lärarekollegiet

att framställa förslag om höjning till 1,400 kronor af dessa

amanuensers arfvoden, ansågs arfvodet äfven för amanuensen vid farmakologiska

institutionen höra bestämmas till sistnämnda belopp, däraf 200

kronor skulle anses motsvara ortstillägg. Lärarekollegiet anhöll alltså, att

universitetskanslern inåtte föreslå Kung]. Maj:t att till Riksdagen aflåta

proposition i nu nämndt syfte.

Slutligen hemställde lärarekollegiet i sin skrifvelse den 9 september

1909, att universitetskanslern ville för år 1911 söka utverka anslag till de

belopp, som af kollegiet för år 1910 äskats för kliniska underläkare vid

gynekologiska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus och vid syfilidologiska kliniken

å sjukhuset S:t Göran, för pediatriska kliniken vid Kronprinsessan

Lovisas vårdanstalt för sjuka barn äfvensom för arfvoden åt föreståndaren

för röntgeninstitutet vid serafiinerlasarettet och dennes biträde samt för

röntgeninstrumetariets underhåll.

Med afseende å den af amanuenser vid institutet i november 1908

afgifna petitionen, i hvad densamma berörde dessa anslag, åberopade lärarekollegiet

sitt den 19 november 1908 i anledning af petitionen afgifna

yttrande.

I skrifvelse till Konungen den 11 oktober 1909 angående karolinska

institutets riksdagspetita hemställde universitetskanslern, under hänvisning

till hvad lärarekollegiet till stöd för framställningarna anfört, att Kungl.

104

Remiss till

löneregleringskommittén

2S!/io 1909

1910 års

riksdag.

Maj:t måtte till 1910 års Riksdag aflåta proposition om beviljande af de

ifrågasatta anslagen.

Hvad särskildt angick den föreslagna amanuensbefattningen vid farmakologiska

institutionen, anförde kanslern, att anslag till aflöning för en

dylik befattning vore erforderligt i sammanhang med den snart färdiga nybyggnaden

för den ifrågavarande institutionen.

Med kungl. bref den 22 oktober 1909 öfverlämnades till lönereg.

avsnitt 189 Kontrollera mot PDF

leringskommittén universitetskanslerns skrifvelse den 6 mars 1909 med

''därtill hörande framställningar och utlåtanden äfvensom ofvanberörda,

från vissa sjukhusstyrelser in. fl. myndigheter inhämtade yttranden samt

transumt af hithörande delar af kanslerns skrivelser den 11 oktober

1909, angående de s. k. riksdagspetita, jämte vid dessa skrifvelser fogade

framställningar från myndigheter vid universiteten och karolinska institutet;

och anbefalldes kommittén genom nämnda kungl. bref att till Kungl.

Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande öfver det i ärendet framlagda

förslag till lönereglering för vissa befattningshafvare vid universiteten och

karolinska institutet.

# *

* I

I statsverkspropositionen vid 1910 års riksdag upptogos tvenne af

de i förevarande ärende innefattade särskilda spörsmål, nämligen angående

anslag till tjänstemän vid röntgeninstituten i Uppsala och Lund.

Beträffande den från Uppsala universitet i detta hänseende gjorda

framställningen anförde chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokoll

den 14 januari 1910 hufvudsakligen följande.

Röntgenmetodens stora och växande betydelse hade i den föreliggande

framställningen kraftigt framhållits och goda skäl hade bjudits för

att åstadkomma någon förbättring i arfvodet åt den tjänsteman, hvarom

fråga vore och som syntes intaga en viss särställning i förhållande till

andra med honom annars jämförliga befattningshafvare.

Man kunde tveka, om tidpunkten då vore den rätta för vidtagande

af en dylik arfvodesförbättring. Den stora frågan om en allmän lönereglering

för amanuenser m. fl. vid rikets universitet och karolinska medikokirurgiska

institutet vore nämligen, eldigt Kungl. Maj:ts beslut den 22

oktober 1909, öfverlämnad till utlåtande af löneregleringskommittén, och

i nämnda ärende inginge också frågan om nu afsedda befattningshafvares

löneförmåner. Det hade emellertid synts departementschefen framgå af

hvad i förevarande ämne andragits, att spörsmålet om eu arfvodesförbättring

för nu afsedda befattningshafvare ej tålde uppskof, och departementschefen

hade därför trott sig redan då böra framlägga detsamma

inför Kungl. Maj:t.

Hvad det begärda arfvodets storlek beträffade, erinrade departementschefen

om följande. Den 30 september 1907 uttalade medicinska fakulteten,

att ett arfvode af 2,000 kronor kunde vara skäligt. Sedermera anförde fakulteten

i skrifvelse den 14 december 1908, att, om de kliniska amanuenserna

skulle få eu nämnda summa öfverstigande aflöning — och dessa amanuenser

borde, ansåg fakulteten, i aflöningshänseende likställas med motsvarande

befattningshafvare vid karolinska institutet, hvilka själfva begärt 2,800

avsnitt 190 Kontrollera mot PDF

kronor — borde assistenten vid röntgénafdelningen komma i åtnjutande

af samma löneförmåner.

Det syntes departementschefen som om man dåmera ville tillerkänna

den ifrågavarande befattningshafvaren eu annan och själfständigare ställning

än dittills — den föreslagna nya benämningen antydde detta — och att

orsaken till den afsevärda löneförhöjning, som begärts, till en del vore denna.

Antagligt vore också, att befattningen mer och mer befunnits vara af den

natur, att densamma borde få en själfständigare och förmånligare ställning

än den, som tillkomme en klinisk amanuens.

Äfven om man utginge därifrån, syntes det departementschefen

dock ej lämpligt att, innan löneregleringskommittén yttrat sig, så afsevärdt

som fakulteten begärt höja ifrågavarande befattningshafvares arfvode.

Stannade man vid ett belopp af 3,000 kronor, ansåg departementschefen

att man å ena sidan väsentligt förbättrat löneförmånerna för assistenten

— denna benämning syntes tills vidare kunna bibehållas — och å andra

sidan svårligen öfverskridit hvad som med hänsyn till de förhållanden,

14—120081. Löneregleringslcommitténs bet. XXXJ1I.

106

hvilka redan rådde i afseende å denna befattning, i aflöningsväg kunde

ifrågasättas vid en definitiv lönereglering.

Departementschefen erinrade därvid, att för det dåvarande till en

föreståndare för röntgeninstitutet vid serafhnerlasarettet utginge ett af

Riksdagen å extra stat beviljadt arfvode å 3,000 kronor, hvarjämte därstädes

funnes ett biträde, aflönadt med 1,000 kronor — ett belopp, som

man för år 1911 dock önskade förhöjdt till 1,500 kronor. Vidare kunde

anmärkas, att man från universitetet i Lund ifrågasatt ett anslag å 4,000

kronor till aflöning åt en föreståndare vid röntgenlaboratoriet därstädes.

Om man ansåge, att assistentens arfvode borde utgöra 3,000 kronor,

syntes dock ej därför erfordras höjning af statsmedel med skillnaden

mellan detta belopp och de 500 kronor, som af nämnda medel redan utginge.

Man borde nämligen kunna med hänsyn till röntgenterapiens värde

för sjukvården påräkna ökadt bidrag från sjukhusets stat utöfver därifrån

utgående 500 kronor.

I detta afseende erinrade departementschefen, bland annat, därom,

att direktionen öfver akademiska sjukhuset i Uppsala i skrifvelse den 14

september 1909 förklarat sig i princip ej finna det vara oriktigt, att aflöningen

till vid sjukhuset anställda amanuenser m. fl. utginge med ungefär

enahanda belopp af statsmedel och från sjukhusets stat. Därest Kung].

Maj:t således skulle aflåta proposition till Riksdagen om förhöjning af arfvodena

för de ifrågavarande befattningshafvarna och därvid förutsatte, att

avsnitt 191 Kontrollera mot PDF

förhöjningen skulle med lika belopp utgå från statsverket och från sjukhusets

stat, ville direktionen i det förslag till stat, som den jämlikt § 5

i gällande sjukhusreglemente hade att årligen uppgöra och inlämna till

pröfning af universitetets drätselnämnd samt slutligt fastställande af det

mindre akademiska konsistoriet, föreslå den afsedda förhöjningen.

Eventuell brist i sjukhusets stat skulle emellertid i viss ordning

betäckas af ett för ändamålet under riksstatens åttonde hufvudtitel uppfördt

ordinarie förslagsanslag å 10,000 kronor.

Beträffande detta anslag erinrade departementschefen, att detsamma

på framställning af Kungl. Maj:t år 1904 af Riksdagen beviljats att användas

sålunda, att, därest brist uppstode i kostnaderna för vård vid sjukhuset

af sjuka från Uppsala läns landstingsområde — hvilket vore pliktigt

107

att ersätta universitetet med viss bestämd afgift för hvarje sjukdag af

dylika sjuka — af anslaget finge utgå dels hälften af samma brist intill

ett belopp af 7,500 kronor, dels ock därutöfver det belopp, hvarmed bristen

öfverstege 15,000 kronor.

Departementschefen ansåg hvad i ärendet förekommit gifva honom

anledning till det förslag, att man för det dåvarande borde hos Riksdagen

å extra stat begära allenast 1,500 kronor till arfvode åt assistenten vid

ifrågavarande röntgenafdelning, under förutsättning därvid, att ett lika

belopp komme honom till del från akademiska sjukhusets stat.

Visserligen hade departementschefen sig bekant, att förberörda förslagsanslag

till det akademiska sjukhuset under de senaste åren betydligt

öfverskridits, hvilket syntes påkalla vissa åtgärder från det allmännas sida;

och det kunde då synas betydelselöst, om någon del af assistentens aflöning

utginge på sjukhusets stat, då beloppet ju i hvarje fall åtminstone

för det dåvarande skulle komma att utgå af statsmedel. Men dels syntes

det departementschefen principiellt riktigt, att en del af assistentens verksamhet,

som ju vore af den största betydelse för den egentliga sjukvården,

betalades af sjukhuset, såsom ock dittills skett, dels ämnade departementschefen

i afseende å föreståndaren för röntgenlaboratoriet vid Malmöhus

låns sjukvårdsinrättningar i Lund, hvilka icke hade tillgång till något

statsanslag, föreslå en motsvarande anordning.

Med den förändrade ställning ifrågavarande assistent därefter skulle

komma att intaga, ansåg departementschefen, att bestämmelser rörande

hans tjänstgöring borde, efter förslag af vederbörande, fastställas af Kungl.

Maj:t.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställde departementschefen,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att såsom bidrag till arfvode

avsnitt 192 Kontrollera mot PDF

åt en assistent å akademiska sjukhusets i Uppsala röntgenafdelning, med

den tjänstgöring som af Kungl. Maj:t bestämdes, på extra stat för år

1911 anvisa ett anslag af 1,500 kronor.

Till en liknande anordning — anförde departementschefen vidare

— syntes redan för handen varande förhållanden inbjuda i fråga om motsvarande

befattningshafvare vid röntgenlaboratoriet i Lund — äfven hans

benämning kunde tills vidare blifva assistent.

108

Af professor Borelius’ anförande framginge, att från början af år 1909

vore så anordnad!, att lasarettet, alltså Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund, såsom den officiella benämningen lydde, samt sjukhuset i Malmö

med 1,500 kronor hvardera godtgjorde en i Malmö bosatt röntgen specialist,

hvilken 2—3 gånger i veckan besökte vederbörande sjukvårdsinrättning

och utöfvade ledningen af röntgenarbetet.

Såsom professor Borelius anmärkt, vore detta blott ett provisorium, och

ett från honom till ecklesiastikdepartementet ingånget meddelande gåfve

vid handen, att kombinationen med sjukhuset i Malmö, beläget såsom

det vore å annan ort, borde för framtiden lämnas ur räkningen.

Samma meddelande utvisade, att däremot det anslag å 1,500 kronor,

som enligt upplysning af Borelius genom särskilt landstingsbeslut för

det dåvarande utginge på sjukvårdsinrättningarnas stat, borde kunna fortfarande

påräknas. Detta anslag beviljades, enligt hvad professor Borelius

i nämnda meddelande sagt, af landstinget för ett år i sänder och kunde

beräknas komma att utgå äfven till en med statsmedel aflönad röntgenföreståndare.

Då komme emellertid obetingadt att vid detsamma fästas det

villkoret, att tjänstinnehafvaren äfven under de akademiska ferierna funnes

att tillgå för de för sjukvårdens tidsenliga skötande äfven under denna

tid nödiga röntgenundersökningar.

Utgående från den förutsättningen, att godtgörelse till belopp af

minst 1,500 kronor komme ifrågavarande befattningshafvare till godo å

staten för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, ville departementschefen

söka medverka till att å extra stat bereddes samma befattningshafvare

ett arfvode af statsmedel till belopp af 1,500 kronor. Likasom departementschefen

föreslagit i afseende å assistenten i Uppsala, syntes bestämmelser

rörande den nu ifrågavarande assistentens tjänstgöring böra, efter

förslag af vederbörande, fastställas af Ivungl. Maj:t.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, tillstyrkte departementschefen,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att såsom bidrag till arfvode

åt en assistent å det vid universitetets i Lund kliniker inrättade

röntgenlaboratoriet, med den tjänstgöring som af Kungl. Maj:t bestämdes,

avsnitt 193 Kontrollera mot PDF

på extra stat för år 1911 anvisa ett anslag af 1,500 kronor.

109

Sedan Kungl. Maj:t enligt departementschefens hemställan beslutat i

förevarande ärenden framlägga förslag till 1910 års Riksdag, anmälde Riksdagen

i skrifvelse den 30 maj 1910, n:r 8, att Riksdagen på extra stat

för år 1911 anvisat dels såsom bidrag åt en assistent å akademiska sjukhusets

i Uppsala röntgen afdelning, med den tjänstgöring som af Kungl.

Maj:t bestämdes, ett anslag af 1,500 kronor, med villkor att för ifrågavarande

assistents aflöning ett lika stort belopp utginge från akademiska sjukhusets

stat, dels ock såsom bidrag till arfvode åt en assistent å det vid universitetets

i Lund kliniker inrättade röntgenlaboratoriet, med den tjänstgöring

som af Kung]. Maj:t bestämdes, ett anslag af likaledes 1,500 kronor, under

villkor att Malmöhus läns landsting med lika stort belopp bidroge till

ifrågavarande assistents aflöning.

■3j€-

Bland de riksdagspetita, som för 1911 års Riksdag framställdes från

Uppsala universitet, förekom en vid matematisk-naturvetenskapliga sektionens

sammanträde den 6 september 1910 väckt fråga om anslag å ordinarie

stat till aflönande af en amanuens vid den geografiska institutionen.

I detta ärende anförde professor A. Hamberg, att behofvet af en

amanuens vid geografiska institutionen särskildt under de praktisk-geografiska

öfningarna visat sig vara mycket kännbart. I dessa öfuingar deltogo

ofta omkring 30 studerande, och det vore för professorn ej möjligt att

ensam på ett effektivt sätt handleda ett så stort antal samtidigt. Med

hjälp af en amanuens, som kunde bistå med öfvervakandet af de studerandes

arbeten, skulle detta däremot rimligen kunna göras.

För öfrigt förekomme vid geografiska institutionen en mängd praktiska

bestyr, såsom böckers katalogisering, samlingars etikettering, uppsikt

öfver utlåning af böcker, kartor och instrument, skötsel af instrument,

mindre inköp in. in. Dessa göromål skulle till stor del kunna under professorns

uppsikt skötas af en amanuens och därigenom för professorn

en afsevärd tid besparas, hvilken i stället kunde komma undervisningen

och andra rent vetenskapliga uppgifter till godo.

Framställningar,

afsedda

för

1911 års

Riksdag.

Uppsala

universitet.

Till utförande af eu del af dessa göromål under en kortare tid hade

understundom en eller annan student visat sig villig utan annan ersättning än

eu ringa gratifikation samt titeln af e. o. amanuens. Det vore emellertid

klart, att en sådan person ej kunnat åläggas några större arbetsprestationer

och ej heller kunnat anmodas att deltaga i undervisningen, isynnerhet

avsnitt 194 Kontrollera mot PDF

som vid universitetets andra institutioner amanuenserna åtnjöte aflöning.

Med bifall till det förslag, som af professor Hamberg i förevarande

afseende framställdes, beslöt sektionen bland sina riksdagspetita upptaga

ett anslag till aflöning åt en amanuens vid den geografiska institutionen

med samma löneförmåner af allmänna medel, som komme amanuensen vid

astronomiska observatoriet till del.

Vid ärendets behandling den 1 oktober 1910 beslöt det större akademiska

konsistoriet att förorda utverkande af löneförmåner till en amanuens

vid den geografiska institutionen med kontant aflöning af 500 kronor

jämte boställsrum, som funnes tillgängligt, samt att, för den händelse

den på pröfning beroende framställningen om förhöjda löneförmåner för

amanuenserna m. fl. ledde till åsyftadt resultat, hemställa, att amanuensen

vid den geografiska institutionen måtte i löneförmåner likställas med

amanuensen vid det astronomiska observatoriet.

1 skrifvelse till Konungen den 17 oktober 1910, angående Uppsala

universitets riksdagspetita, tillstyrkte universitetskanslern inrättande af eu

amanuensbefattning vid ifrågavarande institution; och erinrade kanslern

tillika att, därest frågan om lönereglering för amanuenser vid universiteten

m. fl. komme under behandling vid 1911 års riksdag, amanuensen

vid geografiska institutionen borde i afseende å aflöningsförmåner likställas

med amanuenserna vid den astronomiska in. fl. institutioner.

Lunds Uni- Från Lunds universitet gjordes i sammanhang med riksdagspetita

versifct. för 1911 års Riksdag framställning om höjning af arfvodet till assistenten

vid den geologisk-mineralogiska institutionen.

Af professor Moberg hade föreslagits, att den ifrågavarande assistentbefattningen

skulle ombildas till en laboratorstjänst i mineralogi med för

laboratorer gällande löneförmåner.

Det större akademiska konsistoriet förklarade sig emellertid, i skrifvelse

till universitetskanslern den 24 september 1910, icke anse lämpligt,

att den ifrågasatta laboratorstjänsten inrättades. Konsistoriet fann dock

hvad professor Moberg anfört vara behjärtansvärdt, men inskränkte sig

till att hemställa, att årsarfvodet för den ifrågavarande assistenten måtte

höjas från 1,500 till 2,500 kronor

skrifvelse till Konungen den 15 oktober 1910, angående Lunds

universitets riksdagspetita, uttalade universitetskanslern den uppfattning,

att genom hvad institutionens föreståndare professor Moberg därom anfört

vore ådagalagdt, att ett stort behof gjorde sig gällande af ökade anslag

för den geologisk-mineralogiska institutionen.

Särskildt ansåg universitetskanslern det vara uppenbart, att assistenten

avsnitt 195 Kontrollera mot PDF

vid institutionen, som för det dåvarande åtnjöte ett arfvode af allenast

1,500 kronor, men hade en ganska dryg undervisningsbörda, omfattande

skyldighet att föreläsa i mineralogi en timme i veckan och leda öfningar

fyra timmar i veckan, borde erhålla ökad aflöning. Detta framginge särskildt

vid jämförelse med beloppet af de fasta docentstipendierna, hvilkas

innehafvare för en ersättning af 2,500 kronor om året ej hade större undervisningsskyldigbct

än en timmes föreläsning i veckan.

Karolinska institutets lärarekollegium hemställde i skrifvelse den 1

september 1910, att universitetskanslern måtte föreslå Kungl. Maj:t att å

extra stat för år 1912 äska anslag till en klinisk underläkare vid kliniken

för otiatri in. in. å Sabbatsbergs sjukhus.

Med afseende å denna kliniks storlek och för vinnande af likställighet

med de af lärarekollegiet ifrågasatta underläkarebefattningarna vid gynekologiska

kliniken å Sabbatsberg, syfilidologiska kliniken och pediatriska

kliniken å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn ansåg kollegiet,

att anslaget till aflöning åt underläkaren vid den otiatriska kliniken borde

bestämmas till 2,000 kronor.

Kollegiet upprepade jämväl sina i skrivelser till universitetskanslern

den 10 september och den 29 oktober 1908 gjorda framställningar om

lönereglering för de vid institutet anställda amanuenserna och ombildning

af vissa bland amanuensbefattningarna till underläkarebefattningar.

Karolinska

institutet.

112

I skrifvelse till Konungen den 10 oktober 1910, angående karolinska

institutets riksdagspetita, anförde universitetskanslern, att vid den klinik

för otiatri in. in., som vore afsedd att anordnas vid Sabbatsberg, erfordrades,

på sätt lärarekollegiet erinrat; biträde af en underläkare; och hemställde

kanslern, att erforderligt anslag till inrättande af . en dylik befattning

måtte af Riksdagen begäras.”

Skulle framställning till 1911 års Riksdag icke medhinnas i den på

Kungl. Maj:ts pröfning beroende, omfattande frågan angående lönereglering

för vissa underläkare, amanuenser in. fl., i sammanhang hvarmed

stode förslaget om vissa kliniska amanuensbefattningars förändrande till

underläkaretjänster, ansåg kanslern det i allt fall blifva nödvändigt att

af 1911 års Riksdag äska erforderligt anslag till aflönande af eu amanuens

vid ifrågavarande klinik.

Remiss Transumt af kanslerns ofvanberörda skrivelser till Konungen i ok

reglerings-

tober 1910, jämte därtill hörande framställningar från vederbörande mynkommitén

(jjgheter vid universiteten och karolinska institutet, öfverlämnades genom

kungl. remiss deri 18 januari 1911 till löneregleringskominittén för att af

avsnitt 196 Kontrollera mot PDF

kommittén tagas i öfvervägande i samband med det ärende angående lönereglering

för amanuenser m. fl. vid rikets universitet och karolinska institutet,

hvari kommittén genom kungl. bref den 22 oktober 1909 anbefallts

att afgifva underdånigt utlåtande.

Skrifvelse till I enlighet med den vid kommitténs tillsättning afsedda ordning

kommittén . , ° °

10/.i 1911. både kommittén, på grund af särskilda föreskrifter, under tiden efter

mottagandet af nyssnämnda kung], bref af den 22 oktober 1909 haft

att ägna sig åt behandlingen af eu mängd andra, till kommittén öfverlämnade

frågor, i hvilket afseende torde få nämnas, att under tiden till

och med den 10 november 1911 kommittén, förutom skriftliga yttranden,

afgifvit 12 tryckta betänkande!! (delarna XIX—XXX).

Den 10 november 1911 anmodades kommittén genom skrifvelse

från chefen för finansdepartementet att, så skyndsamt som förhållandena

113

det medgåfve, till Ivungi. Maj:t inkomma med utlåtande öfver det till

kommittén remitterade förslag angående lönereglering för amanuenser in.

fl. vid rikets universitet och karolinska institutet.

* *

Mot slutet af år 1911 inkommo emellertid till Kung!. Maj:t ytterligare

en del framställningar angående lönereglering för vissa bland de

befattningskafvare, om hvilka här är fråga, eller angående inrättande af

nya dylika befattningar.

Sålunda förekomma bland Lunds universitets riksdagspetita för år

1912 dels en förnyad framställning i fråga om assistentbefattningen vid den

geologisk-mineralogiska institutionen, dels ock eu hemställan om anslag

till förstärkning af den vid fysiska institutionen anställda, biträdande

personal.

Beträffande assistentbefattningen vid den geologisk-mineralogiska

institutionen hade professor Moberg i en till det större akademiska konsistoriet

ställd, den 6 maj 1911 dagtecknad skrift anfört i hufvudsak

följande.

Ämnet geologi och mineralogi med därtill hörande hjälpvetenskaper

paleontologi, kristallografi och

sig ett mycket stort ämnesområde. Då därtill komme, att geologen måste,

där grundligare undersökningar skulle göras, hålla sig ä jour med samtliga

öfriga naturvetenskapers landvinningar, läge det i öppen dag, att det

vore omöjligt för en enda person att förvärfva och vidmakthålla tillräckliga

kunskaper för att kunna meddela en någorlunda tidsenlig undervisning

inom ämnets samtliga hufvudgrenar.

Man hade också vid utländska universitet i regel minst tvenne

professurer inom ämnesgruppen. Så t. ex. funnes — för att lämna några

exakta uppgifter från Tyskland, hvars universitetsförhållanden närmast

liknade våra — inom denna ämnesgrupp fyra professorer i Bonn, Breslau,

avsnitt 197 Kontrollera mot PDF

Heidelberg, Leipzig och Munchen, tre i Berlin, Freiburg in Br., Strassburg

och lubingen samt två i Greifswald, Jena, Kiel, Königsberg och Marburg,

15—120081. Löneregleringakommittcns bet. XXX1I1.

Framställningar,

afsedda

för

1912 års

Riksdag.

Lunds

universitet.

114

hvarjämte privatdocenter ofta till stort antal funnes i olika grenar af

ämnet.

Sago man till förhållandena i vårt eget land, företräddes ämnet såväl

i Uppsala som vid Stockholms högskola af tvenne professorer. Visserligen

vore i Uppsala den ena professuren en personlig professur, men

professor Moberg ansåg det vara säkert, att, om ej en sådan tillfälligtvis

hade varit lättast att där utverka, man äfven i Uppsala måst söka på

annat sätt utöka lärarekrafterna.

Vid Lunds universitet funnes däremot för ämnesgruppen i fråga

endast en professur, hvars innehafvare till sitt biträde hade en assistent

med 1,500 kronors årlig aflöning. Nämnde assistent hade till åliggande

att hvarje vecka hålla en föreläsning och meddela fyra timmars öfningsundervisning,

hvarjämte han hade att ägna tillsyn åt och deltaga i ordnandet

af den ej obetydliga mineralsamlingen. Endast en aflönad amanuens funnes

och dennes arbetstid upptoges fullständigt af boksamlingens skötsel, framtagande

och återinsättande af undervisningsmaterial in. fl. löpande göromål,

som ej af professorn medhunnes.

Att med sagda lön för assistentens angifna tjänstgöring få någon

mera erfaren person att åtaga sig befattningen vore — fortsatte professor

Moberg — naturligtvis ogörligt.

Dittills hade professorn också sökt hjälpa sig fram på det sätt, att

någon kandidat, som ännu ej afslutat sina geologiska studier för högre

examen, vidtalats att på egen bekostnad uppehålla sig någon tid vid utländskt

universitet, där mineralogien varit väl företrädd, för att sedermera i sin

ordning inträda som assistent vid institutionen i Lund.

Så snart eu sådan person hunnit gradueras, ville lian emellertid söka

sådan anställning, att han på den kunde existera, och det syntes därmed

gifvet, att, äfven om han skulle vara docentmässig, han måste söka sig bort

såsom lektor eller statsgeolog eller till någon annan i löneförmåner därmed

likställd befattning.

Just då mognad och full kompetens vunnits, hade assistenten dittills

utan undantag lämnat befattningen och sålunda ny lärare måst uppsökas,

hvilket ofta varit förenadt med stora svårigheter.

115

Enda möjligheten att kvarhålla kompetent person vid lärarebefattningen

i fråga vore sålunda, enligt professor Mobergs mening, att denna befattning

erhölle samma ställning som laborators- eller observatorsbefattniimarna

avsnitt 198 Kontrollera mot PDF

vid universitetet. Den ämnesgrupp, som af befattningens innehafvare skulle

handhafvas, nämligen mineralogi, petrografi och kristallografi, vore af så

stor vikt såväl för geologien i allmänhet som ock delvis för kemien, att

eu laboratorslön med fullt skäl kunde fordras.

Professor Moberg anmärkte vidare, att den, som hade geologi till

hufvudämne och sålunda ej såsom timlärare kunde täfla med docenter i

skolämnen, efter hvad erfarenheten visat ej heller som docent kunde göra

sig räkning på att få sin ekonomiska ställning förbättrad genom erhållande

af, ett docentstipendium, enär den lönlösa väntetiden måste blifva honom

för lång. Vid Lunds universitet funnes också endast nominellt två docenter

i geologi. Den ene af dessa vore pensionerad lektor, omkring 70 år gammal,

den andre tjänstgörande lektor, och ingendera deltoge i den offentliga

undervisningen vid universitetet.

Det hade från visst håll förmenats, att laboratorsbefattningar vid

universiteten ej vore tidsenliga; innehafvare!! skulle snart nog känna sig

missnöjd med sin ställning, då han tilläfventyrs ej kunde nå sitt egentliga

mål, en professur.

Att detta resonemang ej kunde vara riktigt, fann professor Moberg

framgå redan däraf, att docentbefattningar ingalunda ansåges mindre

tidsenliga, fastän äfven inom docentkåren långt ifrån alla kunde erhålla

den professur, som väl äfven för docenterna i regel finge anses som mål

för sträfvandena på befordringsvägen. I alla händelser hade det aldrig

visat sig vara någon svårighet att besätta laboratorsbefattningarna.

Att professor Moberg ej ifrågasatte svårigheternas lösande genom

upprättande af eu ny professur för ämnesgruppen, berodde dels därpå,

att han ansåge, att anställandet af eu laborator redan med mindre kostnad

lämnade en fullt tillfredsställande lösning af lärarefrågan, dels därpå att

man, enligt professorns förmenande, på detta sätt bäst bevarade sambandet

mellan geologien i allmänhet och de nu speciellt ifrågavarande ämnena,

något som hade största betydelse för geologiens allsidigt fruktbärande

bedrifvande.

Hänvisande till omförmälda motivering anhöll professor Moberg, att

konsistoriet ville hos Kungl. Maj:t söka utverka, att befattningen såsom

assistent vid Hunds geologisk-mineralogiska institution matte omvandlas till

en laboratorsbefattning med de för öfriga dylika befattningar vid universitetet

gällande löneförmåner.

I skrifvelse till universitetskanslern den 7 oktober 1911 anförde det

större akademiska konsistoriet, att konsistoriet af principiella skäl ansåge

det icke i allmänhet lämpligt att vid universitetet skapa ytterligare en

lärarebefattning af den utaf professor Moberg ifrågasatta typen.

avsnitt 199 Kontrollera mot PDF

Med hänsyn till de svåra förhållanden beträffande arbetskrafterna,

under Indika den geologisk-mineralogiska institutionen fungerade, och med

framhållande af vikten af att genom förbättrade löneförhållanden erhålla

fullt kompetenta och för arbetet lämpliga personer, hemställde emellertid

konsistoriet, att arfvodet till assistenten vid nämnda institution måtte för

framtiden höjas från 1,500 till 3,500 kronor och att för ändamålet måtte

utverkas ett årligt anslag å 2,000 kronor.

I fråga om ökadt anslag till den fysiska institutionen i Lund erinrade

professor Rydberg i skrifvelse till det större akademiska konsistoriet

den 6 maj 1911, att den aflönade personal, som för det dåvarande vore

att tillgå såsom biträde vid de fysikaliska laborationsöfningarna, utgjordes

af eu assistent med 1,500 kronors arfvode och en amanuens med arfvode

af 500 kronor. Dessutom funnes i institutionsbyggnaden fri bostad fölen

extra ordinarie amanuens.

Denna biträdande personal, som under 1890-talet, vid hvars början

assistentbefattningen tillkom, visade sig tillräcklig, hade med det ständigt

stigande antalet laboranter (vårterminen 1911 54, åren 1888—1898 växlande

mellan 9 och 19) blifvit allt mera otillräcklig och arbetsbördan för hvar

och en i hög grad ökad.

Endast genom anställande af oaflönade extra ordinarie amanuenser

(för tillfället 4 till antalet) hade det varit möjligt att låta öfningarna

fortgå i samma omfång som förut. För att i någon mån ersätta allt detta

extra arbete hade under de senaste åren anslag, till ett belopp åt 1,250

kronor årligen, sökts och erhållits ur fonden af besparade docentstipendier.

117

Det otillfredsställande i en sådan anordning ansåg professor Rydberg

icke behöfva närmare utvecklas.

Professor Rydberg anhöll, att konsistoriet ville bland årets riksdagspetita

upptaga för fysiska institutionen: till en ny assistentbefattning med

särskild uppgift att biträda vid ledningen af de fysikaliskt-tekniska laborationsöfningarna

1,500 kronor årligen och till en ny amanuensbefattning

500 kronor årligen, eller tillsammans ett nytt årligt anslag af 2,000 kronor.

Äfven om detta anslag beviljades, skulle, framhöll professor Rydberg,

kostnaderna för undervisningen i fysik vid Lunds universitet, med två

assistenter och två amanuenser, betydligt understiga kostnaderna för motsvarande

undervisning i Uppsala, med laborator och två amanuenser.

Professor Rydbergs framställning, som tillstyrktes af matematisknaturvetenskapliga

sektionen, biträddes äfven af det större akademiska

konsistoriet i dess ofvan berörda skrifvelse den 7 oktober 1911.

I samma skrifvelse erinrade konsistoriet om behofvet af höjda arfvoden

avsnitt 200 Kontrollera mot PDF

för assistenter och amanuenser. Då detta ärende fortfarande vore beroende

på Kungl. Maj :ts pröfning, ansåg sig konsistoriet för det dåvarande endast

höra framhålla, att eu löneförbättring för ifrågavarande befattningshafvare

vore behöflig och dess snara genomförande ensidigt ej blott för de särskilt

nämnda utan för samtliga assistenter och amanuenser, således äfven för

dem, om hvilkas anställande konsistoriet i sin förevarande skrifvelse gjorde

framställning.

Hvad det större akademiska konsistoriet i förevarande hänseenden

hemställt tillstyrktes af universitetskanslern, i skrifvelse till Konungen den

IG oktober 1911.

I skrifvelse till universitetskanslern den 31 augusti 1911, angående Karolinska

karolinska institutets riksdagspetita för 1912 års Riksdag, hemställde in- institutet

stitutets lärarekollegium om kanslerns medverkan i syfte att kungl. proposition

måtte till 1912 års Riksdag aflåtas angående ombildning, i enlighet

med kollegiets förut afgifna förslag, af åtskilliga kliniska och polikliniska

amanuensbefattningar till kliniska och polikliniska underläkarebefattningar

med förbättrade aflöningsförmåner och angående inrättande af

nya befattningar af sistnämnda art.

118

Jämväl anhöll kollegiet, att universitetskanslern måtte hos Kungl.

Maj:t utverka framläggande för 1912 års Riksdag af proposition om anslag

till föreslagen aflöningsförbättring för en hvar af amanuenserna vid

institutets anatomiska, histologiska, fysiologiska, kemiska, rättsmedicinska

och hygieniska afdelningar samt patologisk-anatomiska institution äfvensom

för den amanuens, som hade att förrätta och demonstrera obduktionerna

vid den pediatriska kliniken.

Slutligen upprepade kollegiet sin i skrifvelse den 9 september 1909

gjorda anhållan om utverkande af ett ordinarie anslag af 1,400 kronor,

däraf 200 kronor ortstillägg, till arfvode åt en amanuens vid farmakologiska

institutionen.

Beträffande lärarekollegiets nu på nytt framlagda förslag om inrättande

af underläkaretjänster vid kliniker och polikliniker samt om löneförbättring

åt amanuenserna vid de teoretiska institutionerna m. m. hänvisade

universitetskanslern, i skrifvelse till Konungen den 16 oktober 1911, till

sitt utlåtande i ämnet den 6 mars 1909, hvarjämte kanslern ansåg sig ännu eu

gång böra framhålla vikten däraf, att denna löneregleringsfråga måtte, så snart

ske kunde, företagas till slutlig behandling.

T fråga om lärarekollegiets begäran om anslag till en amanuens vid

farmakologiska institutionen framhöll universitetskanslern, att, sedan

denna institution dåmera erhållit ett eget, rätt stort laboratorium, behofvet

af en amanuens framträdt allt starkare.

avsnitt 201 Kontrollera mot PDF

Erfarenheten hade, enligt hvad kanslern inhämtat, redan visat, att saknaden

af en amanuens vid sistnämnda institution medfört, att läraren måste af

sin tid offra rätt mycket på sådant arbete, som lämpligare borde utföras af en

amanuens, såsom framtagande af undervisningsmateriell till föreläsningarna,

förberedelse till och assistens vid experiment för undervisningen, beredande af

lösningar m. m., som behöfdes såväl vid dylika experiment som för det

vetenskapliga arbetet vid laboratoriet. En del af detta arbete, som amanuensen

borde utföra, kunde för en ung studerande vara ganska instruktivt,

medan det för läraren måste innebära uteslutande tidsförlust.

För att öka den farmakologiska undervisningens effektivitet och intresse

vore det vidare ett önskemål, om, vid sidan af de offentliga föreläsningarna

och utan minskning af deras antal, för de studerande kost

119

nadsfria demonstrationskurser kunde anordnas, vid hvilka läraren utförde

instruktiva experiment. Dessa toge så mycken tid i anspråk, att de icke

lämpligen borde, såsom dittills i viss omfattning skett, förläggas till de

offentliga föreläsningstimmarna. Vid anordnandet af dessa experiment

vore det för läraren af särskild! behof påkalladt att kunna påräkna biträde

af en amanuens.

Denne borde därjämte, så långt hans egna studier det medgåfve,

finnas till hands å laboratoriet under hela den dagliga arbetstiden därstädes.

Men under det han uppehölle sig å laboratoriet, skulle han dock,

i likhet med amanuenserna å de fysiologiska och histologiska institutionerna,

kunna å tider, då han ej vore upptagen af sin tjänstgöring, sysselsätta

sig med vetenskapligt arbete under lärarens ledning, till nytta äfven

för sina egna studier.

I likhet med nyssnämnda två amanuenser borde den nu ifrågavarande

amanuensen erhålla ett årsarfvodc af 900 kronor, hvilket belopp dock gifvetvis

borde, för den händelse den begärda löneregleringen för underläkare

och amanuenser m. fl. komtne till stånd, höjas till samma belopp,

som begärts för öfriga amanuenser vid karolinska institutets teoretiska institutioner,

nämligen 1,400 kronor årligen. Den förmån af boningsrum

vid karolinska institutet, som tillkomme amanuenserna vid fvsiolo°iska och

histologiska institutionerna, kunde däremot, enligt hvad universitetskanslern

inhämtat, i regel icke beredas en amanuens vid farmakologiska institutionen.

* *

Hos direktionen för serafimerlasarettet anhöllo de vid lasarettet an- Framstäiiställda

amanuenser och poliklinikamanuenser i en den 5 oktober 1911 r)ifnri^serafidagteeknad

skrift, att direktionen måtte taga i öfvervägande, huruvida icke tmterldasa^t''

avsnitt 202 Kontrollera mot PDF

— i likhet med hvad förhållandet vore vid allmänna barnhuset och vid

Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, där den principen tilllämpades,

att sjukhuset bidroge till aflönande! af sina amanuenser — åt

sökandena kunde på extra stat för år 1911 för arbetet i sjukvården utanordnas

ett lönetillskott af den storlek, att sammanlagda lönerna uppginge

för de kliniska amanuenserna till de för »lasarettets underläkare» gällande

120

lönerna och för de polikliniska amanuenserna till 2,000 kronor eller samma

lönebelopp, som utbetalades till de vid Stockholms stads sjukhus anställda

amanuenserna.

Serafimerlasarettets direktion hänvände sig i denna fråga till Kungl.

Maj:t i skrifvelse den 26 oktober 1911 och anförde därvid, bland annat,

följande.

Med det i sökandenas hemställan förekommande uttrycket »lasarettets

underläkare» afsåges antagligen den i § 10 af stadgan för serafimerlasarettet

omförmälda underläkare, som dåmera å lasarettets stat uppbure årlig

aflöning af 2,300 kronor.

Oafsedt att lasarettets disponibla medel icke lämnade tillgång till

en så betydande, vid uppgörandet af lasarettets stat för år 1911 icke förutsedd

utgift, som ett bifall till sökandenas framställning skulle medföra,

hade direktionen äfven af annan anledning ansett sig icke kunna för sin

del bifalla den gjorda framställningen. Det hade nämligen synts direktionen

icke kunna ifrågakomma, att lönefyllnad skulle af lasarettets medel

beredas personer, som icke vore uppförda såsom löntagare å lasarettets

stat och hvilkas aflöningsfråga dessutom vore af vederbörande myndighet

underställd Kungl. Maj:ts pröfning.

Direktionen, som med Kungl. Maj:ts medgifvande under de senare

åren höjt aflöningen för de på lasarettets egen stat upptagna underläkarna,

kunde emellertid icke annat än på det lifligaste erkänna behofvet af löneförhöjning

äfven för nu ifrågavarande amanuenser, hvilkas tjänstgöring

och kompetens vore alldeles likartade med de nämnda, af lasarettet aflönade

läkarnas. Den omfattande sjukvården vid lasarettet ställde de högsta

fordringar på läkarepersonalens såväl kunskaper som krafter och påhvilade

i icke ringa grad dessa biträdande läkare.

Det syntes direktionen uppenbart, att den aflöning de åtnjöte vore

oskäligt liten och på intet sätt stode i rimligt förhållande till det {tf dem

utförda arbetet. Tydligt vore äfven, att denna omständighet i hög grad

försvårade möjligheten för vederbörande att alltid vinna de lämpligaste

personerna för dessa, för den kliniska undervisningen ej mindre än för

sjukvården i och för sig så viktiga befattningar.

121

Med hänsyn till den vikt och betydelse för lasarettet, en snar förhöjning

avsnitt 203 Kontrollera mot PDF

af ifrågavarande befattningshafvares löneförmåner otvifvelaktigt

ägde, hade direktionen ansett sig icke kunna underlåta att inför Kungl.

Maj:t framlägga hvad hos direktionen i ärendet förekommit.

Det syntes vara ovisst, huruvida den af karolinska institutet begärda

regleringen af amanuensernas aflöningsförhållanden under den närmaste

framtiden kunde vinna sin slutliga lösning. Direktionen hemställde därför,

huruvida ej åtgärd kunde vidtagas i syfte att, oberoende af frågans

definitiva afgörande, löneförbättring till åtminstone de af karolinska institutets

lärarekollegium föreslagna belopp ofördröjligen måtte komma omförmälda

amanuenser till del.

Vid sammanträde med karolinska institutets lärarekollegium den Särskildfram19

oktober 1911 behandlades en af professor J. A. Dalén väckt fråga fsi^från ''"kaom

förbättrad aflöning för amanuensen vid den oftalmiatriska polikliniken. r°,insJ''<*

1 detta hänseende hade professor Dalén anfört hufvudsakligen följande. miatriska po

Sedan

längre tid tillbaka hade det mött svårigheter att få den poli- lllrlin,ken^

kliniska amanuensbefattningen vid institutets oftalmiatriska klinik besatt

med lämplig innehafvare.

Till denna befattning borde enligt gällande bestämmelser om möjligt

förordnas en medicine licentiat. Under normala förhållanden meddelades

förordnandet för eu tid af ett år.

Esomoftast'' hade ingen medicine licentiat funnits att tillgå, hvadan

medicine kandidater måst anmälas till förordnandet. Redan denna omständighet

hade medfört en viss olägenhet dels därutinnan, att en medicine

kandidat i regeln vore mindre kompetent än en medicine licentiat

för det ganska maktpåliggande arbete, som dåmera vore förenadt med

amanuensbefattningen, dels ock därutinnan att en medicine kandidat vanligen

önskade att vid sidan af amanuensbefattningen sköta sina examensstudier

och på grund däraf icke kunde ägna sig åt befattningen så odeladt

som ömkligt vore.

Vida betänkligare vore emellertid de olägenheter, som blifvit en

följd däraf, att på senare tiden inga aspiranter till platsen befunnits villiga

att mottaga förordnande annat än för mycket kort tid, understundom

16—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXIII.

122

endast för en månad. Huru förhållandena i detta hänseende gestaltat sig,

fram ginge bland annat däraf, att platsen redan växlat innehafvare fyra

<jånSfer under år 1911.

Det läge i öppen dag, att dessa täta ombyten måste verka i hög

grad ogynnsamt både för undervisningen och för sjukvården. Den nyinträdande

amanuensen — vare sig han vore medicine licentiat eller kandidat

— måste först under någon tid göra sig förtrogen med det löpande

avsnitt 204 Kontrollera mot PDF

arbetet och med de på en specialafdelning använda undersökningsmetoderna,

innan han med verkligt gagn kunde biträda vare sig vid sjukvården eller

vid handledningen af de studerande. Såsom det nu vore, hunne en amanuens

knappt att förskaffa sig nödtorftig kompetens i angifna hänseende,

innan han ersattes med en ny, som i sin tur måste instrueras. Äfven

patienterna erfore obehag af de täta läkareombytena och beklagade sig

däröfver.

Dittills hade dock platsen, om ock med afsevärda svårigheter, kunnat

hållas besatt. För tillfället vore den emellertid anslagen ledig, utan

att någon sökande, vare sig medicine licentiat eller kandidat, anmält sig.

Sökte man efter orsaken till de nu angifna missförhållandena, så läge

denna tydligen däri, att de med befattningen förenade förmånerna ej stode

i rimligt förhållande till det arbete, som befattningen kräfde, och till de

kvalifikationer, som dess innehafvare borde besitta.

Aflöningen — 750 kronor jämte af lasarettet upplåtet rum — kunde

icke verka särdeles lockande på en medicine licentiat, som efter afslutade

långa och dyrbara studier vanligen snarast möjligt önskade förskaffa sig

en dräglig utkomst. En sådan kunde han numera utan svårighet erhålla

genom att mottaga förordnande som underläkare vid något landsortslasarett,

där lönen vanligen belöpte sig till 2,500 kronor eller mera — jämte

bostad och kost — och där dessutom enligt muntliga uppgifter, som professor

Dalén erhållit, vanligen extra inkomst kunde påräknas till belopp,

som motsvarade den kontanta lönen eller mera.

En amanuensbefattning vid institutets oftalmiatriska klinik erbjöde

visserligen en särskild förmån, som läge i tillfälle till specialutbildning,

och på grund af materialets riklighet vore denna utbildning antagligen den

bästa, som för närvarande stode till buds i vårt land. För 15 ä 20 år

123

sedan, då behofvet af ögonläkare icke var så väl fylldt som nu, värdesattes

denna förmån så högt, att aspiranter funnos till ifrågavarande amanuensbefattning,

ehuru denna då icke var förenad med vare sig aflöning

eller tjänstårsberäkning.

Numera vore dock förhallandena väsentligt ändrade. Endast mvcket

få bland dem, som tjänstgjorde såsom amanuenser vid den oftalmiatriska

afdelningen, kunde påräkna att vinna sin utkomst uteslutande såsom ögonläkare.

Visserligen hade en utbildning i oftalmiatrik utöfver den, som

hvarje läkare erhölle under den obligatoriska två månaders tjänstgöringen,

stor betydelse för flera kategorier af läkare, särskildt lasaretts- och militärläkare,

men vid ansökan till en lasaretts- eller inilitärläkarebefattning

räknades dock ett amanuensförordnande vid den oftalmiatriska kliniken

avsnitt 205 Kontrollera mot PDF

på seraf!merlasarettet antagligen icke som en större merit än ett med tjänstårsberäkning

förenadt förordnande på annat sjukhus, hvilket som helst.

Under sådana förhållanden syntes det lätt förklarligt, att en ung läkare

föredroge att förskaffa sig tjänstemeriter på en plats, där han samtidigt

kunde påräkna skälig ersättning för sitt arbete.

På grund af hvad professor Dalén anfört höll han före, att man icke

kunde antaga svårigheterna vid den ifrågavarande amanuensbefattningens

tillsättande vara af tillfällig och öfvergående art. Tvärtom vore det att

befara, att de framdeles skulle ytterligare ökas, om ej åtgärder vidtoges

för deras afhjälpande. Det vore oundgängligen nödvändigt, att dessa

åtgärder vidtoges snarast möjligt, alldenstund — om platsen under någon

längre tid måste lämnas obesatt — detta komme att medföra allvarsamma

olägenheter både för sjukvården och för undervisningen.

Professor Dalén hemställde därför, att lärarekollegiet ville ingå till

Kungl. Maj:t med en anhållan, att af tillgängliga medel måtte utanordna®

ett belopp af 656 kronor 25 öre att, jämte det nuvarande amanuensarfvodet,

användas till uppehållande af den polikliniska amanuensbefattningen

vid institutets oftalmiatriska klinik från den 15 oktober 1911 till den 1

september 1912, alltså till läsårets slut. Det ifrågasatta beloppet vore

beråknadt i öfverensstämmelse med det förslås; till lönereglering för

. . o c* Ö

institutets amanuenser, som kollegiet förut afgifvit och hvilket förslag

vore föremål för löneregleringskommitténs behandling.

124

I skrifvelse till universitetskanslern den 19 oktober 1911 tillstyrkte

institutets lärarekollegium den af professor Dalén gjorda framställningen

och anhöll, att densamma måtte af universitetskanslern öfverlämnas till

Kungl. Maj:t.

Lärarekollegiet förklarade sig tillika vilja i detta sammanhang framhålla

den trängande nödvändigheten af att den af kollegiet senast i skrifvelse

den 31 augusti 1911 gjorda framställningen om förbättrade aflöningsförmåner

för institutets amanuenser blefve förelagd 1912 års Riksdag.

Den af professor Dalén lämnade redogörelsen för förhållandena vid oftalmiatriska

polikliniken syntes nämligen gifva vid handen, hurusom allvarliga

olägenheter kunde vara att befara, därest frågan om förbättrande af

amanuensernas aflöningar blefve än ytterligare undanskjuten.

Ifrågavarande framställning öfverlämnades den 26 oktober 1911 af

universitetskanslern till Kungl. Maj:t, med hemställan om bifall.

Särskild framställning

2/u

1911 från karolinska

institutet

(syfilidologiska

kliniken)

I en till karolinska institutets lärarekollegium ställd skrift, som

avsnitt 206 Kontrollera mot PDF

föredrogs vid kollegiets sammanträde den 2 november 1911, anhöll vidare

professor M. Möller om vidtagande af åtgärder för förbättrande af aflöningen

för amanuensen vid syfilidologiska kliniken å sjukhuset S:t Göran.

I denna skrift anförde professor Möller, att den siste ordinarie

innehafvaren af den kliniska amanuenstjänsten vid sjukhuset S:t Göran

den 1 april 1911 öfvergått till den ledigblifna, bättre aflönade amanuenstjänsten

vid stadens afdelning af samma sjukhus. Då under april och

maj månader ingen sökande anmälde sig, uppehöll under denna tid amanuensen

å stadens afdelning jämte egen befattning äfven den ifrågavarande

tjänsten. Under juni, juli och första hälften af augusti månader innehades

tjänsten af två medicine kandidater, som hvar efter annan tjänstgjorde

under omkring sex veckor. Efter den 15 augusti stode amanuenstjänsten

ånyo vakant. Trots upprepad annonsering i allmänna tidningarna och

svenska läkartidningen hade ännu ingen sökande anmält sig.

För att få kännedom om anledningen till denna brist på aspiranter

hade professor Möller satt sig i förbindelse med ett flertal yngre medicine

licentiater och äfven medicine kandidater. Alla hade uppgifvit samma

125

förklaringsgrund, nämligen att amanuenslönen, 900 kronor, vore alldeles

för liten.

Mot denna invändning hade professor Möller sökt häfda den uppfattningen,

att man ej företrädesvis borde se saken ur pekuniär synpunkt,

när det gällde en befattning, som ur utbildningssynpunkt måste anses

vara af mycket stor nytta för den blifvande läkareverksamheten. Ett års

tjänstgöring såsom klinisk amanuens vid S:t Göran med dess stora material

af köns- och hudsjukdomar vore nämligen utan tvifvel af stort värde

ej blott för den blifvande specialisten på detta sjukdomsområde, utan äfven

för tjänsteläkare af olika slag (lasaretts-, provinsial-, stads- och militärläkare),

ja för en hvar medicinsk praktiker. Emellertid, äfven om vederbörande

syntes vilja medgifva riktigheten af det anförda, blefve dock det

slutliga svaret det, att man ej hade råd att offra ett år mot en så oproportionerligt

liten aflöning som 900 kronor.

Vidare hade professor Möller vändt sig till öfverfältläkaren med en

förfrågan, huruvida ej hos oss en liknande anordning kunde komma till

stånd som i Tyskland, där militärläkare för sin utbildning, med bibehållande

af sin lön, beordrades till tjänstgöring å de olika universitetsklinikerna

såsom assistenter för viss bestämd tid. öfverfältläkaren hade emellertid

förklarat, att en dylik anordning i vårt land, .åtminstone för närvarande,

vore omöjlig.

Enär det i längden icke läte sig gorå. att utan biträde af en klinisk

avsnitt 207 Kontrollera mot PDF

amanuens meddela en tillfredsställande undervisning och då det ej utan en

ökning af aflöningen till åtminstone 2,000 kronor för år räknadt syntes

möjligt att på ett stadigvarande sätt hålla tjänsten besatt, anhöll professor

Möller, att lärarekollegiet måtte bereda utväg till en ökning för det löpande

läsåret af amanuensaflöningen vid den syfilidologiska kliniken till ett belopp

motsvarande 2,000 kronor för år, hvilket för återstoden af läsåret, räknadt

från den 1 december 1911, skulle utgöra 825 kronor utöfver redan utgående

belopp.

Denna professor Möllers framställning framfördes till universitetskanslern

i skrifvelse från institutets lärarekollegium den 2 november 1911.

Med hänsyn till hvad professor Möller i ämnet anfört tillstyrkte

lärarekollegiet den af honom gjorda framställningen och erinrade tillika

126

om hvad kollegiet i skrifvelse till universitetskanslern den 19 oktober

1911, i anledning af en likartad framställning från professor J. A. Dalén,

yttrat angående den trängande nödvändigheten af att den af kollegiet

senast i skrifvelse den 31 augusti 1911 gjorda framställningen om förbättrade

aflöningsförmåner för institutets amanuenser blefve förelagd 1912

års Riksdag.

Af universitetskanslern öfverlämnades ifrågavarande framställning

den 15 november 1911 till Kungl. Maj:t, hvarvid universitetskanslern

hemställde, att Kungl. Maj:t måtte för ifrågavarande ändamål bevilja ett

anslag å 825 kronor.

Framställning I en till chefen för ecklesiastikdepartementet ställd, den 20 novem

amanuenser

bor 1911 dagtecknad skrift anhöllo amanuenser vid Uppsala universitets

‘universitets naturvetenskapliga institutioner om departementschefens medverkan till att

naturreten den förbättring i afiöningsförhållandena för ifrågavarande amanuensbefatttutioner.

ningar, som af universitetskanslern föreslagits i skrifvelse den 6 mars 1909,

snarast möjligt måtte vidtagas.

Af sökandena anfördes, att under den tid, som förflutit sedan innehafvarna

af ifrågavarande amanuensbefattningar i september 1907 hos

Kungl. Maj:t gjorde framställning i ärendet, förhållandena naturligen i

någon mån hade ändrats. Sökandena vågade dock påstå, att i intet fall

någon verklig minskning af arbetsbördan ernåtts» Däremot hade den med

vissa amanuensbefattningar förenade undervisningsskyldigheten ytterligare

ökats, beroende dels på att antalet studerande inom de naturvetenskapliga

ämnena oafbrutet tilltagit, dels ock därpå att bestämmelserna i den nya

examensstadgan af den 1 november 1907 medfört, att de studerande i

långt större utsträckning än förr arbetade på högre betyg i de naturvetenskapliga

avsnitt 208 Kontrollera mot PDF

ämnena. En följd däraf vore, att laborantantalet, i all synnerhet

inom de för högre betyg afsedda kurserna, högst betydligt tilltagit.

Framställning

i november

1911 från

amanuenser

vid kliniker

och polikliniker.

Vidare inkom till ecklesiastikdepartementet den 25 november 1911

en till Konungen ställd, af kliniska och polikliniska amanuenser vid universiteten

i Uppsala och Lund samt karolinska institutet undertecknad

skrift, innehållande en förnyad framställning angående förbättrade lönevillkor

för ifrågavarande befattningshafvnre.

127

Sökandena erinrade om de förut i enahanda syfte gjorda framställningar

och särskildt om lärarekollegiets vid karolinska institutet förslag af

den 10 september 1908.

Vid afgifvande af detta förslag hade åberopats, bland annat, att

underläkarna vid hufvudstadens och rikets lasarett uppbure aflöningar,

som vanligen växlade mellan 2,000 och 2,800 kronor, jämte i allmänhet

rum, kost och tvätt.

Sedan år 1908 hade emellertid lönerna å underläkarebefattningar

vid rikets icke-kliniska sjukhus betydligt ökats. Till bestyrkande af detta

förhållande lämnade sökandena en redogörelse för de löneförmåner, som

erbjudits å de från 1910 års ingång i allmänna svenska läkaretidningen

ledigannonserade platser af ifrågavarande slag.

En jämförelse mellan dessa löneförmåner och dem, som tillkomme

de vid kliniska sjukhus anställda underordnade läkarna, visade bjärt den

med hvarje år allt starkare disproportionen i ekonomiskt afseende. Och

dock måste, enligt sökandenas mening, äfven dessa aflöningar vid de

icke-kliniska sjukhusen med nutida lefnadsvillkor anses för låga för personer

med cirka 10 års universitetsutbildning och därunder i regel åsamkade

studieskulder, om ej extra inkomster kunde påräknas — ett tillskott,

tack vare hvilket vid landsortslasarett en underläkares kontanta inkomster

i regel kunde uppgå till inalles minst 4—6,000 kronor.

Ehuru sökandena fullgjorde samma åligganden som de vid lasaretten

anställda icke-kliniska underläkarna, åtnjöte de — med undantag af

naturaförmåner i form af kost — icke större utan, hvad poliklinikamanuenserna

anginge, till och med lägre aflöning än de vid t. ex. karolinska

institutets s. k. teoretiska institutioner (de histologiska, kemiska, fysiologiska

o. s. v.) tjänstgörande amanuenserna, hvilka likväl ofta ännu

icke aflagt ens medicine kandidatexamen och hvilkas kompetens sålunda

vore vida mindre än sökandenas; deras arbete vore dessutom endast bundet

vid undervisningen, som påginge under terminernas söckendagar, men

ej under jul- och sommarferierna. Någon pekuniär ersättning åt de kliniska

avsnitt 209 Kontrollera mot PDF

sjukhusens amanuenser för det hela året rundt pågående sjukvårdsarbetet

förekomme sålunda ej.

128

Såsom hufvudsakligt skål — fortsatte sökandena — för bibehållande af

de nuvarande, ytterst otillfredsställande aflöningarna hade framhållits,

att amanuensplatserna vid de kliniska sjukhusen — i ett för öfrigt

egendomligt och anmärkningsvärdt motsatsförhållande till underläkarplatserna

vid rikets öfriga lasarett — på grund af sin egenskap af utbildningsplatser

icke borde vara förenade med samma löneförmåner som andra

underläkarebefattningar.

Det oriktiga i en sådan princip ansågo sökandena ligga i öppen dag,

om man betänkte, att hvarje anställning, inom hvilket område det än vore,

där den anställde sorterade under en i afseende på erfarenhet och kunskaper

öfverlägsen person, medförde tillfälle till utbildning och att underläkarebefattningarna

vid rikets icke-kliniska lasarett icke vore undantagna

från nyssnämnda regel — detta så mycket mindre som i afseende på tjänstårsberäkning

för hvarje innehafvare af sådan befattning en maximitid af

3 år vore bestämd, tydligen i syfte att så många läkare som möjligt skulle

komma i åtnjutande just af den med dessa platser förenade utbildningen.

Visserligen kunde det ej förnekas, att utbildningen vid de kliniska

sjukhusen dels genom ett i utbildningshänseende bättre sjukhusklientel,

dels genom den vid dessa sjukhus förekommande vetenskapliga undervisningen

i regel vore öfverlägsen utbildningen vid landets öfriga sjukhus,

där endast sjukvården tillgodosåges. Men det syntes sökandena fullständigt

oriktigt att däraf draga den slutsatsen, att de från de kliniska sjukhusen

utgående läkarna genom sin bättre utbildning skulle vara i stånd

att fortare än andra läkare skapa sig en tryggad ekonomisk ställning och

dymedelst göra sig skadeslösa för sina under utbildningstiden på grund

af de låga aflöningarna betydligt ökade skulder, i all synnerhet som underläkarna

vid de icke-kliniska sjukhusen i allmänhet hade förmånen att

få sina tjänstår likställda med sökandenas.

Erfarenheten visade också tydligt, att den gedigna läkareutbildningen

— hur viktig den än vore för ett samvetsgrant och ur medicinsk

synpunkt framgångsrikt arbete — för läkarens ekonomiska framgång hvarken

utgjorde en borgen eller ett villkor. Tanken på framtida ekonomisk

vinning vore sålunda ej orsaken till att det ännu alltjämt funnes sökande

129

till de kliniska sjukhusens amanuensbefattningar, utan denna orsak vore

helt visst att finna i de sökandes allvarliga önskan att förvärfva siar bästa

möjliga utbildning. Det syntes då vara en uppenbar orättvisa, att denna

avsnitt 210 Kontrollera mot PDF

deras sträfvan skulle bereda dem både för tillfället och eventuellt för

framtiden rätt betungande ekonomiska svårigheter.

Emellertid läge det, anförde sökandena, i öppen dag, att amanuensplatsernas

betydelsefulla roll för utbildningen på grund af den låga aflöningen

kunde äfventyras. Detta hade redan skett. Så hade exempelvis

under år 1911 intill den 1 oktober ej mindre än fyra personer

haft förordnande som amanuenser vid ögonpolikliniken å serafimerlasarettet,

en befattning som, förenad med bättre aflöning, skulle bereda ett välkommet

tillfälle till en mera grundlig och långvarig utbildning både för ögonläkare

och blifvande lasarettsläkare. Att genom dylika täta ombyten af

innehafvare den önskvärda kontinuiteten i sjukvården äfvenledes blefve

lidande vore allt för påtagligt.

Vådan af sådana eventualiteter framginge för öfrigt klart ur det faktum,

att för endast helt kort tid sedan karolinska institutet sett sis: nödsakadt

att till Kungl. Magt göra framställning om extra anslag redan för

år 1911 för att lyckas förvärfva sig sökande till två dylika befattningar

vid denna högskola (serafimcrlasarettets ögonpoliklinik och sjukhuset S:t Görans

syfilidologiska klinik). Ett upprepande af en sådan nödfallsåtgärd

beträffande någon af de kliniska sjukhusens läkarebefattningar måste ju

anses synnerligen olyckligt.

Sökandena kunde däri ej se annat än eu bekräftelse på en synpunkt,

som redan tidigare — i medicinska fakultetens i Lund skrifvelse

i ärendet till kanslersämbetet den 20 maj 1908 — i liknande sammanhang

framhållits. Där påpekades nämligen, att då de kliniska amanuenserna

i fråga om arbetet vore närmast jämnställda med underläkarna vid

flertalet länslasarett, men erhölle en betydligt sämre aflöning, det gått

därhän, att lasarettsunderläkaretjänsterna börjat konkurrera med de kliniska

amanuensbefattningarna om de bästa krafterna och inverka ofördelaktigt

på de senares rekrytering. En sänkning i amanuensernas kvalifikation

vore därför — hette det vidare i fakultetens skrifvelse — att befara,

om icke åtgärder vidtoges däremot och om ej åt befattningarnas

17—120081. Lönereglering skommitténs bet. XXXI11.

130

innehafvare gåfves en ersättning, som mera svarade mot den nytta tör

undervisningen och det arbete i (ifrigt de utförde.

Med hvad sålunda anförts ansågo sig sökandena hafva afgifvit en

motivering, klar nog till stödjande af det berättigade i deras anhållan.

Det kunde, enligt sökandenas mening, ej under några omständigheter

lända till sjukvårds- och läkareväsendets fromma, om det blefve den

enskilde unge läkarens ekonomiska resurser och ej hans begåfning och

avsnitt 211 Kontrollera mot PDF

läggning, som afgjorde, om han vid början af sin egentliga läkareverksainhet

skulle eller icke skulle få tillfälle att vid landets förnämsta sjukvårdsanstalter

ytterligare fördjupa sina kunskaper.

I fräsa om det exakta fixerandet af de löneförmåner sökandena

önskade, ansågs det vara fullt naturligt och befogadt, att de alltjämt vidhölle

den anhållan, de redan år 1908 i sina underdåniga framställningar

gjort, nämligen om en aflöning af 2,000 kronor per år för poliklinisk 1

och 2,800 kronor för klinisk amanuens (eller underläkare).

Sökandena menade sig hafva så mycket större skäl att göra detta i

betraktande af den disproportion till de å sjukhus tjänstgörande amanuensers

nackdel, som förefunnes i de tre lärareförsamlingarnas (i Stockholm,

Uppsala och Lund) förslag af år 1908 till aflöning åt dem och åt de s. k.

teoretiska institutionernas amanuenser.

Däri hade t. ex. föreslagits 1,400 kronor för amanuenser vid

karolinska institutets teoretiska institutioner och blott 1,500 kronor

för poliklinikernas amanuenser, Indika senare dock i regel hade 6 8 års

längre utbildningstid bakom sig än de förra.

De år, som gått sedan år 1908, hade medfört eu ökning i lefnadskostnaderna,

ett förhållande som belystes af bland annat den ej obetydliga

ökningen i underläkarelönerna vid landsortslasaretten, hvarpå sökandena

med siffror gifvit exempel. De belopp — 2,000 resp. 2,500 kronor

— som år 1908 af de för frågans förbehandling vid karolinska institutet

utsedda kommitterade ansågos skäliga, kunde nu mindre än då tillåta någon

prutning; det »minimum», hvarvid karolinska institutets lårarekolle

1 Äfven för amanuensen vid seraf!merlasarettets röntgeninstitut begärdes i 1911 ars

petition en aflöning af 2,000 kronor eller samma belopp som för poliklinisk amanuens.

131

gium i sitt slutliga förslag år 1908 stannade — 1,500 resp. 2,000 kronor

— kunde allra minst nu anses tillfredsställande.

Med glädje antecknade sökandena det välvilliga yttrande, som karolinska

institutets lärarekollegium den 19 november 1908 efter remiss från

kanslersämbetet afgifvit angående den kort förut från institutets kliniska

och polikliniska amanuenser till Kungl. Maj:t aflåtna lönepetitionen.

Lärarekollegiet hade nämligen därvid — med erinran om de förslag i förevarande

ämne, som innefattades i kollegiets den 10 september 1908 till

kanslersämbetet aflåtna skrifvelse angående institutets riksdagspetita —

anfört, att, ehuru kollegiet icke ansett sig böra påyrka så stor höjning i

amanuensernas löneförmåner, som af dem blifvit ifrågasatt, kollegiet likväl

ansåge önskvärd!, att den ifrågavarande framställningen (d. v. s. amanuensernas

avsnitt 212 Kontrollera mot PDF

egen om 2,000 resp. 2,800 kronor) vid frågans afgörande hos

Kungl. Maj:t och Riksdagen måtte röna välvilligt beaktande.

Det kunde, enligt hvad sökandena anförde, icke med fog invändas,

att sökandena, med en begäran om 2,000 resp. 2,800 kronor, ställde sina

anspråk för högt. Det gällde ju dock här en grupp till mogen ålder komna

män med en lång studiebana bakom sig och oftast mer eller mindre

dryga studieskulder. Äfven beträffande sökandena måste ett ingalunda

oviktigt moment ligga däri, att arbetsglädjen och därmed arbetsresultatet

rent kvalitativt blefve ett helt annat och vida förträffligare för den, som

kunde fullgöra sin plikt utan den tryckande känsla, som ekonomiska bekymmer

alltid förde med sig.

Genom en löneförbättring, sådan sökandena föreslagit, skulle -— till alla

parters båtnad — det syftet kunna nås, att till ifrågavarande läkaretj än ster

droges de bästa krafterna, hvilkas arbete och duglighet därmed i eu grad,

som nu långt ifrån vore fallet, kunde ägnas och bevaras åt den vetenskapliga

forskningen, hvilken ju de akademiska högskolorna med sina institutioner

vore satta att vårda.

Till sist, och som en naturlig konsekvens af hvad sålunda framhållits,

ville sökandena ytterligare göra en hemställan. Som det icke från

något håll kunde bestridas, att deras dåvarande löner vore alldeles för

otillräckliga, anhöllo sökandena att — i likhet med hvad tidigare tillämpats

för andra kategorier statstjänstemän — till en hvar af de vid de kli

132

Yttranden

öfver sistberörda

framställning.

Diska sjukhusen anställda amanuenserna fyllnadsbelopp redan från 1912 års

början måtte utanordnas, så att aflöningen från den 1 januari 1912

komme att utgå med 2,000 kronor för poliklinisk och 2,800 kronor för

klinisk amanuens i stället för nuvarande 750 resp. 900 kronor.

Nyssnämnda framställning remitterades till kanslern lör rikets universitet,

med uppdrag att efter vederbörandes hörande skyndsamt afgifva

underdånigt utlåtande i ärendet, och från kanslern till vederbörande myndigheter

vid universiteten och karolinska institutet.

I anledning af denna remiss beslöt medicinska fakulteten i Uppsala

den 7 december 1911 — under förmälan att fakulteten med hvarje år

som gått haft en allt rikare erfarenhet af svårigheterna att med kompetenta

personer besätta de platser, hvarom fråga vore — att för sin del

tillstyrka framställningen, men ville fakulteten pa samma gång på det

lifli(raste framhålla nödvändigheten åt att, därest denna framställning ej

skulle i hela sin utsträckning vinna statsmakternas bifall, aflöningsbeloppen

i hvarje fall ej sattes lägre, än hvad fakulteten i sin skrifvelse den

avsnitt 213 Kontrollera mot PDF

14 december 1908 i liknande ärende föreslagit.

Detta medicinska fakultetens yttrande biträddes såväl af direktionen för

akademiska sjukhuset i Uppsala, i hvad framställningen afsåge underläkare-

och amanuensbefattningarna vid nämnda sjukhus, som åt universitetets

drätselnämnd och det större akademiska konsistoriet.

Medicinska fakulteten i Lund törklarade sig vid sammanträde den

9 december 1911 icke finna anledning att i någon punkt frångå sin i utlåtandet

af den 20 maj 1908 uttalade mening.

Fakulteten anförde vidare, att, ehuru de remitterade handlingarna

endast afsåge sjukhusamanuensernas lönefråga, fakulteten vågade hoppas,

att äfven de öfriga amanuensernas äfvensom assistentens vid patologiska

institutionen framställning om löneförhöjning måtte samtidigt upptagas till

pröfning.

I fråga om fixerandet af den summa, hvartill den kontanta aflöningen

kunde anses böra höjas, hade växlande meningar och förslag framställts.

Detta vore dock förklarligt, då å ena sidan en ganska betydande löneför

133

höjning syntes vara väl motiverad, men å andra sidan det gifvetvis vore

ganska svårt att bestämdt precisera, huru stor förhöjning skäligen kunde

föreslås.

Fakulteten toge dock för gifvet, att, oberoende af de olika förslagen,

aflöningarna fortfarande såsom hittills komme att ställas lika för motsvarande

platser vid de båda universiteten och karolinska institutet.

I särskildt yttrande den 14 december 1911 anförde professor K. A.

Petrén, som varit hindrad att deltaga i fakultetens sammanträde den 9 i

samma månad, en afvikande mening i förevarande fråga.

Äfven med fästadt afseende därvid, att fakulteten vid sin behandling

af samma fråga den 20 maj 1908 då funnit omständigheterna föranleda

fakulteten att tillstyrka ett arfvode för de kliniska amanuenserna af

1,800 kronor, syntes det professor Petrén, att sedan denna tid nya skäl

tillkommit, hvilka väl kunde vara ägnade att motivera en ytterligare förhöjning.

Dessa skäl bestode framför allt i den under dessa år i rask följd

fortskridande stegringen af lönerna för underläkarna vid länslasaretten.

Ehuru professor Petrén ej ansåge det vara på sin plats att uppställa dessa

löner direkt som en norm för de kliniska amanuensernas arfvoden, måste

dock storleken af nämnda löner anses hafva en ej ringa inverkan på storleken

åt de arfvodesbelopp, hvilka vore att betrakta som erforderliga för

de kliniska amanuenserna.

I detta sammanhang erinrade professor Petrén därom, att lönen för

de underläkare vid Lunds lasarett, hvilka aflönades af landstinget, genom

nyligen beviljad förhöjning fastställts till 2,500 kronor.

Med afseende å uppgiften i fakultetens protokoll den 20 maj 1908,

avsnitt 214 Kontrollera mot PDF

att amanuensens å medicinska kliniken arbete kunde skattas till 6 å 10

timmar dagligen, fann sig professor Petrén böra upplysa, att arbetet

numera regelmässigt kunde anses i mycket väsentlig grad öfverstiga de

angifna 6 timmarna dagligen.

Huru behj ärtan svärda skälen än vore för en mycket väsentlig höjning

af de kliniska amanuensernas arfvoden, kunde professor Petrén dock

ej finna, att tillräckligt tungt vägande skäl i petitionen framlagts för det

begärda beloppet 2,800 kronor. Med hänsyn till de anförda skälen och

med stöd af de synpunkter, hvilka fakulteten i sin skrifvelse den 20 maj 1908

134

framfört och hvilka äfven funnes afhandlade i den nu föreliggande petitionen,

kunde man enligt professor Petréns mening vara tveksam, om ej

arfvodenas fastställande till ett belopp af 2,500 kronor vore fullt berättigad^.

i hvarje fall ansåg dock professor Petrén, att skälen för beviljande af arfvoden

till de kliniska amanuenserna med belopp, icke understigande 2,000

kronor, vore mycket tungt vägande.

Det större akademiska konsistoriet i Lund anslöt sig till hvad medicinska

fakulteten uttalat i ärendet.

Karolinska institutets lärarekollegium behandlade detta ärende vid

sammanträde den 14 december 1911.

Därvid yrkades af professor Berg, att lärarekollegiet måtte såsom

svar å den mottagna remissen åberopa hvad kollegiet i skrifvelse till universitetskanslern

den 31 augusti 1911 i förevarande ämne anfört och

hemställt.

Professor J. H. Åkerman förklarade sig anse det synnerligen behöfligt

och trängande, att de »medicinska» amanuenserna erhöllc löneförbättring, då

det snart vore 10 år sedan denna fråga upptogs till behandling och motsvarande

platser vid icke-kliniska sjukhus tillerkänts alltjämt ökade löneförmåner.

Med afseende därå och då det vore sannolikt, att en eventuell

löneförbättring komme att blifva bestående för de närmaste 20 å 30 åren,

fann professor Åkerman goda skäl tala för att aflöningsförmånerna fastställdes

till i petitionen anförda belopp.

Rektor, professor Mörner, ansåg sig icke kunna förorda de kliniska

amanuensernas begäran, i hvad den afsåge retroaktiv tillämpning från

1912 års början af den ifrågasatta löneregleringen.

Vidare framhöll professor Mörner, att i afseende å aflagda examina

det icke funnes så skarp gräns mellan amanuenser å klinikerna och å

andra afdelningar, som petitionärerna syntes vilja göra gällande. Det

vore nog sant, att amanuenserna å klinikerna enligt regeln brukade vara

medicine licentiater, men vid flera tillfällen hade de varit medicine kandidater.

Det vore äfven sant, att amanuenserna å en del af de teoretiska

avsnitt 215 Kontrollera mot PDF

institutionerna som regel befunne sig på ett tidigt stadium af studiebanan,

men gränsen vore dock icke skarp, ty det funnes teoretiska institu

135 *

tioner, såsom den hygieniska ocli den rättsmedicinska, där amanuensen

brukade vara eller ofta vore medicine licentiat, och å den patologiskanatomiska

afdelningen brukade såsom amanuens anställas rätt långt avancerad

medicine kandidat eller stundom licentiat; äfven å andra institutioner

funne man emellanåt medicine kandidat och någon gång äfven licentiat

anställd som amanuens.

Lärarekollegiet biföll det af professor Berg gjorda yrkandet med ett

af rektor föreslaget tillägg af innehåll, att kollegiet skulle framhålla angelägenheten

af att frågan om löneförbättring för ifrågavarande amanuenser

måtte snarast möjligt bringas till sin lösning.

Universitetskanslern öfverlämnade de infordrade yttrandena med

skrifvelse till Konungen den 30 december 1911 och anförde därvid för egen

del följande.

I underdånig skrifvelse den 6 mars 1909 hade kanslern hemställt

om förbättrade löneförmåner jämväl för ifrågavarande amanuenser

och därvid beträffande arfvodesbeloppen anslutit sig till hvad de större

akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets

lärarekollegium föreslagit.

O o

Att dessa belopp, som likväl innebure en betydlig förbättring af

förhandenvarande löneförmåner, numera finge anses väl knappt tilltagna,

syntes kanslern framgå af den nu föreliggande underdåniga framställningen;

och det vore tydligt, såsom ock i densamma påpekades, att nya skäl till

en kraftig löneförbättring framkommit, sedan kanslern afgaf sitt nyssberörda

utlåtande i denna fråga.

Särskildt syntes det kanslern, att de ständigt stegrade lönerna för underläkare

vid länslasaretten nödvändiggjorde för de vid de medicinska högskolornas

kliniker och polikliniker tjänstgörande läkarna högre aflöningsförmåner

än dem, som föreslagits i skrifvelsen den 6 mars 1909. Då nämligen

lasarettsunderläkaretjänsterna börjat konkurrera med ifrågavarande kliniska

amanuensbefattningar, kunde man med rätta befara en sänkning af amanuensernas

kvalifikation. Hvilken sänkning detta skulle medföra af hela den

vetenskapliga medicinska undervisningen ansåg kanslern ej behöfva påpekas.

Svårighet att med kompetenta personer besätta dessa platser hade ock

’ 136

redan visat sig. Kanslern ville därför på det lifligaste framhålla angelägenheten

af att frågan om löneförbättring måtte snarast möjligt bringas

till sin lösning.

I fråga om fixerandet af löneförmånerna hade i framställningen begärts

2,800 kronor för klinisk och 2,000 kronor för poliklinisk amanuens.

avsnitt 216 Kontrollera mot PDF

Beträffande först de kliniska amanuensernas arfvoden yttrade kanslern,

att ej tillräckligt öfvertygande skäl blifvit framlagda för det äskade beloppet

2,800 kronor. Enligt kanslerns förmenande kunde dock ett belopp af

2,500 kronor anses vara fullt berättigad*; det motsvarade också det belopp,

hvartill fast docentstipendium vid universiteten och enahanda stipendium

vid karolinska institutet uppginge.

Hvad vidare anginge de polikliniska amanuensernas arfvoden, ställde

kanslern sig tveksam på grund af svårigheten att här precisera förhöjningens

storlek, men hade kanslern funnit sig böra stanna vid ett belopp af

1,800 kronor.

Med anledning af den i framställningen gjorda begäran om ^anordnande

af fyllnadsbelopp från och med år 1912 yttrade kanslern, att

en dylik anordning nog vore önsklig, men som den väl mycket afveke

från hvad som i allmänhet förut vid löneregleringar tillämpats, funne sig

kanslern ej kunna förorda framställningen i detta afseende.

Universitetskanslern hemställde sålunda, att Kungl. Maj:t måtte till

1912 års Riksdag aflåta proposition om beviljande af nödiga medel för

beredande af förbättrade aflöningsförinåner åt de kliniska och polikliniska

amanuenserna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet,

i hvilket hänseende kanslern föreslog, att arfvodena måtte fastställas

till 2,500 kronor för klinisk och 1,800 kronor för poliklinisk amanuens.

Remiss till De här förut omförmälda, under senare delen åt år 1911 gjorda

r!nnskemmit- framställningar i förevarande ärende jämte däröfver inhämtade yttranden

ten 16/i 1S12. öfverlämnades genom kungl. remiss den 15 januari 1912 till löneregleringskommittén

för att tagas i öfvervägande vid den på kommitténs behandling

beroende frågan om lönereglering för amanuenserna vid universiteten.

# *

137

För vinnande af öfverskådlighet har här efteråt i tab. A och B

gjorts en sammanställning af nu gällande aflöningsförmåner för de befattningshafvare,

om hvilka i förevarande betänkande är fråga, och de

kontanta aflöningsförmåner, som i inkomna framställningar och yttranden

föreslagits för samma befattningshafvare.

De uppgifter om nuvarande aflöningsförmåner, som meddelas i tabellerna,

äro grundade företrädesvis på gällande stater och till kommittén

öfverlämnade handlingar, men därjämte i några punkter på särskilda af

kommittén inhämtade upplysningar.

Beträffande de naturaförmåner, som nu tillkomma vissa befattningshafvare,

torde fa erinras, hurusom af myndigheter vid Uppsala universitet

föreslagits, att vid lönereglering för befattningshafvare vid nämnda universitet

förmånen af ved in natura måtte i förekommande fall indragas.

avsnitt 217 Kontrollera mot PDF

Hvad i öfrigt angår frågan om naturaförmåner, har i några af de inkomna

framställningarna uttryckligen förutsatts, att hittillsvarande förmåner

åt förevarande slag skulle fortfarande bibehållas; i andra fall åter har

detta spörsmål icke berörts i de föreliggande handlingarna.

Tab. A afser befattningar, som redan äro uppförda på ordinarie

stat, under det att i tab. B upptagits dels sådana redan förefintliga befattningar,

till hvilka aflöning utgår antingen på extra stat eller, i något

fall, från ett större å ordinarie stat uppfördt anslag, dels ock föreslagna

nya befattningar.

120081. Lön er eg ler ing sko m m i it ens bet. XXXIII.

138

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 1). Medicinska fakulteten i Uppsala.

Na gällande aflöningsförmåner.

Föreslagna kontanta

aflöningsförmäner.

Befattningshafvare.

Naturaförmåner och medel af sedda

för särskilda ändamål (inberäk- nadt förmåner från akademiska

sjukhuset).

Allmänna

medel.

Summa.

Peti-

tioner

1907.

Univer- sitets- myndig- heter- nas

hem- ställan

1907, bi- trädd af

kan- slern.

Peti-

tioner

1908

och

1911.

Uni-

versi-

tets-

kan-

slerns

hem-

ställan

1911.

Kr. !

Kr. |

Kr. j

Kr.

Medicinska kliniken.

| Från akadem. sjukhuset . |

800''—

700 —■

1,50»

2,500

2,800

2.500

1 amanuens, tillika underläkare

Boställsrum, frukost och j

kvällsmat.

f Från akadem. sjukhuset . j

700'' —

1 Ränta å Strandbergska 1

} 441-67!

1,200

2,000

2.000

2.800

2,500

1 d:o Strandbergianns . j

, fonden........

58''33

I Boställsrum, frukost och

j. kvällsmat.

Kirurgiska kliniken.

f Från akadem. sjukhuset .

800''-

700 —

1.500

2,500

2,800

2,500

1 amanuens, tillika nnderkirurg

j Boställsrum, frukost och

| kvällsmat.

Från akadem. sjnkhuset .

700-

Ränta å Nllsson-Aschan-

350-

1.200

12,000

| 2,000

j 2,800

2,500

1 d:o Nilsson-Aschanius

ska amanuensfonden

150 —

Boställsrum, frukost och

kvällsmat.

J Boställsrum, frukost och

900''—

900

2.00»

> 2,000

2.800

2.500

j kvällsmat.

! Obstetrisk-gynekologiska klini-

ken.

1 amanuens, tillika amanuens vid

l Från akadem. sjukhuset .

300''—

1 900 —

1,200

] 2,000; 2,000

12,801

2,500

gynekologiska polikliniken . .

< Boställsrum, frukost fch

1 kvällsmat.

i Oftalmiatriska kliniken

1 amanuens, tillika amanuens vid

oftalmiatriska polikliniken .

j Kliniken för bröstsjuka.

| 1 amanuens.........

I Boställsrum, frukost och

1 kvällsmat.

— ! 900— 900 2,000 2,000 2,800 2,500

t Från akadem. sjukhuset . 1 300''— j 900''—!'' 1,200 || 2,000; 2.000

{ Boställsrum, frukost och ]

| kvällsmat.

2,8001 2,500

139

avsnitt 218 Kontrollera mot PDF

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 1). Medicinska fakulteten i Uppsala.

(Forts.)

Nu gällande aflöningsförmåner.

Föreslagna kontanta

aflöningsförmåner.

Befattningshafvare.

•

j Naturaförmåner och medel afsedda

för särskilda ändamål.

Allmänna

medel.

•

Summa

Peti-

tioner

1907,

| Univer

! sitets- l myndig

; heter- | nas

j hem- ställan

11907, bi

trädd al

kan- slern.

Peti-

tionei

1908

och

1911.

Uni-

versi-

tets-

kan-

slerns

hem-

ställan

1911.

Kr.

Medicinska poliklinikerna.

1 amannens (vid medicinska och

pediatriska poliklinikerna) . .

! 750''—

750

2,000

1,800

1 amanuens (vid kirnrgiska poli- kliniken) .........

—

750-

750

2,000

1,800

Anatomiska institutionen.

1 amanuens........

1 d:o ........

1 2 famnar ved......

\ Boställsrum.

Boställsrum.

30 —

950 —

500 —

980

500

1,200

Patologiska institutionen.

1 assistent ......

/ 2 famnar ved......

\ Boställsrum.

30 —

1,500 —

1,530

2,500

—

1 amanuens.......

/ 2 famnar ved......

\ Boställsrum.

30 —

500''-

530

2,000

—

“ |

Fysiologiska institutionen.

1 amanuens.........

f 2 famnar ved......

\ Boställsrum.

30--

500 —

530

1,200

800

—

Institutionen för medicinsk

och fysiologisk kemi.

1 amanuens.........j

2 famnar ved......

, Boställsrum.

30-

500-

530

1,200

800

—

Farmakologiska institutionen.

1 amanuens.........

Ränta från Wahlenbergs

amanuensfond ....

350''—

150 —

500

800!

140

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 2). Medicinska fakulteten i

Lund.

Nu gällande aflöningsförmåner.

Föreslagna kontanta aflö- |

ningsförmåner.

Universi-

tetsmyn-

Oniyersi-

Befattningshafvare.

digheter- ias hem- ställan

1908, bi- trädd af j

Petitio-

tetskan-

Naturaförmåner.

Kontant.

ner 1908

slems

och 1911.

hemstäl- lan 1911.

manslem.

Kronor.

Kirurgiska kliniken.

j 1 amanuens............

Från sjukhuset bostads- förmån och kost . . .

900

1,800

2,800

2,500

Medicinska kliniken.

I amanuens............

Från sjukhuset bostads- förmån och kost . . .

900

1,800

2,800

2,500

Oftalmiatriska kliniken.

j 1 amanuens............

Från sjukhuset bostads- förmån och kost . . .

900

1,800

2,800

2,500

Pediatriska kliniken.

1 amanuens............

Från sjukhuset bostads- förmån och kost . . .

900

1,800

2,800

2,500

Obstetrisk-gynekologiska kliniken.

j 1 amanuens............

Från sjukhuset bostads- förmån och kost . . .

900

1,800

2,800

2,500

| Anatomisk-liistologiska institutionen.

1 1 amanuens på anatomiska afdelnin-

500

[ 1,800

avsnitt 219 Kontrollera mot PDF

gen.........

Fri bostad med bränsle .

resp.

1 1.000

| 1 d:o på histologiska afdelnin-

gen.........

d:o d:o

500

1,000

—

Fysiologiska institutionen.

1,000

1 amanuens............

Fri bostad med bränsle .

500

Medicinskt-kemiska institutionen.

1 amanuens............

Fri bostad med bränsle .

500

1,000

—

Patologiskt-anatomiska institutionen

1 assistent............

—

1,500

2,500

1 amanuens vid patologiska afdelnin-

900

1,800

gen.........

Fri bostad med bränsle .

1 1 d:o vid bakteriologiska afdel-

ningen .......

—

500

; 1,800

—

141

Tab- A» Befattningar å gällande ordinarie stat 5). Karolinska institutet.

Nu gällande aflöningsförmåner.

Föreslagna kontanta

aflöningsförmåner.

Befattningshafvare.

Naturaförmåner och kontant er- sättning från sjukvårdsanstalter.

Kon- tant- aflö- ning å

insti- tutets

stat.

Sum-

ma.

Lärare- kollegi- ets hem- ställan

1908, bi- trädd af

kanslern.

Peti-

tioner

1908

och

1911.

Uni-

versi-

tets-

kan-

slerns

hem-

ställan

1911.

Kr.

1 Kr.

I Kr’

Kr.

1 Kr.

1 amanuens vid medicinska kliniken .

| Från serafimerlasarettet

< jämte bostad samt fru- I kost och aftonkost.

200

900

! i.ioo

2,000

2,800

2,500

1 d:o vid kirurgiska d:o

j Från serafimerlasarettet

\ jämte bostad samt fru- I kost och aftonkost.

300

900

1 1,200

2,000

2,800

2,500

1 d:o vid nervkliniken ....

j Från serafimerlasarettet

. bostad samt frukost

l och aftonkost.

900

2,000

2,800

2,500

1 d:o vid oftalmiatriska kliniken

d:o

—

900

2,000

2,800

2,500

1 d:o vid gynekologiska kliniken

å serafimerlasarettet

d:o

—

900

2,000

2,800

2,500

1 d:o vid pediatriska kliniken å

allmänna barnhuset

1 d:o vid obstetriska kliniken .

j Från barnhuset ....

•! jämte bostadsförmån

[ och frukost.

J Frånallmännabarnbörds-

750

900

1,650

2,000

2,800

2,500

1 amanuens vid medicinska polikliniken

l huset bostadsförmån.

1 Från serafimerlasarettet

j bostad samt frukost

900

2,000

2,800

2,500

1 och aftonkost.

—

750

750 j

2,000

1,800

1 d:o vid kirnrgiska d:o

d:o

—

750

1,500

2,000

1,800

1 d:o vid oftalmiatriska d:o

d:o

—

750

1,500

2,000

1,800

1 amanuens vid anatomiska institutionen

Fri bostad event.

1,000

1,400

1 d:o vid histologiska d:o

d:o

—

900

1,400

1 d:o vid kemiska d:o

d:o

—

900

1,400

1 d:o vid fysiologiska d:o

d:o

—

900

900 j

1,400

1 d:o vid patol.-anatom. d:o

d:o

—

900

1,400

1 d:o vid d:o d:o

d:o

—

500

1,400

1 d:o vid rättsmedicinska d:o

d:o

—

600

6001

1,400

1 d:o vid hygieniska d:o

1 d:o med skyldighet att verk-

ställa och demonstrera liköppningar

avsnitt 220 Kontrollera mot PDF

d:o

—

900

900 il

1,400

—

(å pediatriska kliniken) ....

d:o

—

1,000

1,0001

1,400

—

142

Tab. A. Befattningar & gällande .ordinarie stat. 4) Filosofiska fakulteten i

Uppsala.

Föreslagna I

Nu gällande aflöningsförmåner.

kontanta aflö- j

ningsförmåner.

niversi-

Befattningshafvare.

Naturaförmåner och medel af-

4U-1

Sum-

Peti- c

tion

etsmyn- igheter- aas och

sedda för särskilda ändamål.

medel.

ma.

1907.

kan-

slerns

förslag.

Kr.

Kr. II

Kr.

Kr. |

Kr.

;

Institutionen för allmän och ana- i

■

lytisk kemi.

f 2 famnar ved .....

500

530

1,500

1,200 |

1 amanuens............

[ Boställsrum.

3 amanuenser...........

f 6 famnar ved.....

\ Boställsrum.

1,500

1,590

4,500

3,600

Mineralogisk-geologiska institutionen.

| 2 famnar ved.....

500

530

.800

800

1 amanuens............

| Boställsrum.

800

1 d:o ............

2 famnar ved.....

500

530

Fysiska institutionen.

j 2 famnar ved.....

500

530

1,200

1 amanuens............

\ Boställsrum.

1,200

1 d:o ............

Boställsrum.

500

Ränta å Melanderhjelm-

Astronomiska institutionen.

ska, Malletska, Pro- sperinska och Bred-

1 amanuens............

'' manska amanuensfon-

| 500

Meteorologiska institutionen.

! den........

1 2 famnar ved.....

( Boställsrum.

j 574

800

1 800

1 amanuens............

Botaniska institutionen.

B) Botaniska trädgården.

Boställsrum.

i Ränta från Walilenberg-

500

; 500

1,200

1,201

1,200

1 1,200

1 amanuens............

\ ska fonden ....

120

380

c) Botaniska laboratoriet.

1 amanuens...........

—

500

|| 500 || -

I -

143

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 4) Filosofiska fakulteten i

Uppsala. (Forts.)

Ku gällande aflöningsförmåner.

Föreslagna

kontanta aflö- ningsförmåner.

Befattningshafvaro.

naturaförmåner och medel af- sedda för särskilda ändamål.

All-

männa

medel

Sum-

ma.

Peti-

tion

1907.

Universi- tetsmyn- digheter- nas och

kan- slerns

förslag.

Kr.

1 Kr.

Kr.

Zoologiska institutionen.

a) Zoologiska museet.

1 amanuens.......

2 famnar ved .....

500

| 530

1,200

b) Zootomi8ka laboratoriet.

1 amanuens...........

—

500

1,200

Myntkabinettet.

1 amanuens..........

—

500

—

Museet för nordiska fornsaher.

1 amanuens.....

i Ersättning för boställs-

ram........

1 2 famnar ved.....

120

| 200

350

Viktoriamuseet för egyptiska forn- saker.

'' i

1 amanuens............

— 1

500

500 1

—

144

Tab. A. Befattningar å gällande ordinarie stat. 5) Filosofiska fakulteten i

Lund.

■...........

Befattningshafvare.

avsnitt 221 Kontrollera mot PDF

Nu gällande aflöningsförmåner.

Af universi- tetsmyndig- heterna och

Manslem före- slagna kon- tanta aflö- ningsför- måner.

Naturaförmåner.

Kontant, j

Kronor.

Astronomiska observatoriet.

1 ,

! 1 amanuens...............

Fri bostad med bränsle.

500

800

Botaniska institutionen.

1 assistent vid växtfysiologiska laboratoriet .

1,500

2,500

1 amanuens vid växtfysiologiska afdelningen

Fri bostad med bränsle.

500

800

1 d:o i systematisk botanik.....

d:o d:o

500

800

Fysiska institutionen.

1 assistent................

—

1,500

2,500

1 amanuens...............

Fri bostad med bränsle.

•

500

1,000 1

Geologisk-mineralogiska institutionen.

1 assistent................

1,500

■) 3,500

1 amanuens...............

Fri bostad med bränsle.

500

1,200

Kemiska institutionen.

1 amanuens...............

Fri bostad med bränsle.

500

1,200

1 d:o ...............

•

500

1,200

Zoologiska institutionen.

1 amanuens...............

500

1,200

1 d-o ...............

—

500

800

Historiska museet.

1 amanuens (äfven tjänstgörande vid mynt-

och medaljkabinettet)..........

—

oOO

800

'') För assistenten å geologisk-mineralogiska institutionen föreslogs arfvodet är 1908 till 2.500

kronor, är 1911 till 3,500 kronor.

145

Tab. B. Befattningar å extra stat, föreslagna nya befattningar in. fl. 1) Medicin

ska

fakulteterna i Uppsala och Lund äfvensom karolinska institutet.

Nu gällande aflöningsförmåner.

Föreslagna kontanta

aflöningsförmåner.

Uni-

Sura-

Myn-

versi-

Befattningshafvare.

dighe-

Peti-

tion

1911.

tets-

Naturaförmåner och kontant ersättning

kon-

ternas

kan-

från särskilda anslag eller anstalter.

tanta

förslag

slems

form å-

1908—

hem-

ner.

1910.

ställan

1911.

Kr.

Er.

|K„

Uppsala universitet.

Röntgenafdelningen.

i 1 assistent............

f Anslag å extra stat.......

! 1,500

\ Från akademiska sjukhuset . . .

2,000

3.500

4,000

Lunds universitet.

Röntgenlaboratoriet.

| Anslag å extra stat.......

1.500

1 assistent ............

{ Från sjukhuset.........

1,500

3,000

4,000

__‘

samt frukost.

Karolinska institutet.

1 amanuens vid gynekologiska klini- ken å Sabbatsbergs sjukhus ....

/ Anslag å extra stat.......

i Från sjukhuset fri bostad.

900

2,000

>) 2,800

2,500

1 1 amanuens vid syfilidologiska klini- i ken å sjukhuset S:t Göran ....

( Anslag å extra stat.......

| Från sjukhuset fri bostad.

<100

900

2,000

1)2,800

2.500

i 1 amanuens vid pediatriska kliniken

å Kronprinsessan Lovisas vårdan-

| Af extra anslag, 1,800 kronor, till en

1 pediatrisk klinik vid vårdanstal-

J ten.............

avsnitt 222 Kontrollera mot PDF

\ Från vårdanstalten.......

900

400 |

stalt för sjuka barn.......

1,300

2,000

>)2,800

2,500

jämte fri bostad samt frukost

[ och aftonkost.

•

Af extra anslag, 2,000 kronor, till

aflöning åt erforderligt biträde

1 amanuens vid serafimerlasarettcts 1

åt institutets föreståndare och till

röntgeninstitut.........

underhåll af röntgeninstrumen- tariet ............

1,000

1,500

2,000

Från lasarettet bostad samt frukost

och aftonkost.

Samma belopp begärdes i petition år 1908.

19—1200S1. Lönereglering

14(i

Tab. B. Befattningar å extra stat, föreslagna nya befattningar m. ii. 1) Medicin

ska

fakulteterna i Uppsala och Lund äfvensom karolinska institutet. (Forts.)

Nu gällande allöningsförmåner.

Föreslagna kontanta

aflöningsförmåner.

Uni-

Sum-

Myn-

versi-

Befattningshafvare.

dighe-

Peti-

tion

1911.

tets-

Naturaförmåner och kontant ersättning

kon-

temas

kan-

från särskilda anslag eller anstalter.

tanta

förslag

slems

för-

1908-

hem-

maner.

1910.

ställan

1911.

Kr.

1 amanuens vid otiatriska kliniken å

Sabbatsbergs sjukhus1)......

| Anslag å extra stat.......

\ Från sjukhuset fri bostad.

900

M 2.000

2,800

2,500

1 amanuens (underläkare) vid psyki- atriska kliniken (ny).......

1 amanuens (andre underläkare) vid

—

2.000

2,800

2,500

medicinska kliniken (ny).....

—

1,000

—

1 d:o d:o (ny).....

1 amanuens (andre underläkare) vid

—

1,000

—

kirurgiska kliniken (ny).....

—

1.000

—

1 d:o d:o (ny).....

—

1.000

—

j Af ordinarie anslag, 3,900 kronor,

för uppehållande af undervisnin-

1 amanuens vid otiatriska polikliniken

) gen i otiatri, rhinologi och la- 1 ryngoskopi..........

900

1,500

2) 2,000

1,800

1 Från serafimerlasarettet frukost och

( aftonkost.

1 amanuens å farmakologiska insti-

tutionen (ny)..........

—

1.400

—

*) År 1908 begärdes af lärarekollegiet ett anslag ä 1,500 kronor till en underläkare (amanuens) vid kirurgiska

klinikens å serafimerlasarettet infektionsafdelning. Detta belopp ansågs år 1909 böra disponeras för en

underläkare vid don otiatriska afdelningen af kirurgiska kliniken. År 1910 begärdes ett förhöjdt anslag å 9,000

kronor till en underläkare vid otiatriska kliniken å Sabbatsbergs sjukhus.

2) Samma belopp begärdes i petition år 1908.

147

Tab. B. Befattningar å extra stat, föreslagna nya befattningar in. fl.

2) Filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

Befnttningshafvarc.

Nu gällande aflöningsförmåner.

Af universi- tetsmyndig- lieterna och

kanslern

föreslagna

kontan ta aflö- ningsför- måner.

avsnitt 223 Kontrollera mot PDF

Naturaförmåner och kontant ersätt- ning från särskilda anslag eller

anstalter.

Summa

kontanta

förmåner.

1 Kr.

Kr.

Uppsala universitet.

Institutionen för allmän och analy•

I *

ilsk kemi.

1 amanuens (ny)..........

—

1,200

Geografiska institutionen.

1 amanuens (ny)..........

800

Lunds universitet.

Fysiska institutionen.

1 assistent1) (ny)..........

- j -

—

‘) 1,500

1 amanuens1) (ny).........

_ 1

—

l) 500

Geologisk-mineralogiska institutionen.

1 amanuens (ny)..........

—

800

Kon st sam Ungarna.

! 1 amanuens............

Anslag å extra stat . . j 900

500

800

'') År 1908 begärdes af matematisk-naturvetenskapliga sektionen anslag till två nya amanuensbefattningar

vid fysiska institutionen, en hvar med 500 kronors arfvode. År 1911 begärdes till förstärkning

af den vid institutionen anställda biträdande personalen ett anslag å 2,000 kronor, däraf 1.500

kronor till en ny assistentbefattning och 500 kronor till en ny amanuensbefattning.

148

Kommitténs förslag.

Bland de befattningshafvare, å hvilka kommitténs förevarande betänkande

har afseende, utgöres flertalet af dem, som tjänstgöra å medicinska

institutioner. Denna grupp af funktionärer låter sig i sin ordning

vidare fördelas efter arten af de institutioner, dit tjänstgöringen är förlagd,

nämligen kliniker, polikliniker och teoretiskt-medicinska institutioner.

En i viss mån fristående underafdelning bildas af de befattnino-shafvare,

som äro anställda vid de olika läroanstalternas röntgeninstitut.

Kliniska amanuenser.

Hvad först angår de befattningshafvare, som tjänstgöra å kliniker

{kliniska amanuenser), äro sådana anställda till ett antal af 8 i Uppsala,

5 i Lund och 11 vid karolinska institutet. Det sammanlagda antalet kliniska

amanuenser, om hvilka här är fråga, utgör sålunda 24.

Af de åtta kliniska amanuenserna i Uppsala tjänstgöra två å medicinska

kliniken (en amanuens, tillika underläkare, och en amanuens, Strandbergianus),

tre å kirurgiska kliniken (en amanuens, tillika underkirurg, en

amanuens, Nilsson-Aschanius, och ytterligare en amanuens), eu å obstetrisk-gynekologiska

kliniken (tillika amanuens vid gynekologiska polikliniken),

en å oftalmiatriska kliniken (tillika amanuens vid oftalmiatriska polikliniken)

och en vid kliniken för bröstsjuka.

Aflöningen utgör för underläkaren och underkirurgen 1,500 kronor

till hvardera. Däraf utgå 800 kronor från akademiska sjukhuset och 700

kronor af allmänna medel.

Den amanuens, Strandbergianus, som jämte underläkaren är anställd

vid medicinska kliniken, åtnjuter en aflöning af 1,200 kronor, däraf 700

kronor från akademiska sjukhuset, 58 kronor 33 öre ränta å Strandbergska

avsnitt 224 Kontrollera mot PDF

fonden och 441 kronor 67 öre af allmänna medel.

149

Af de två amanuenser, som jämte underkirurgen tjänstgöra å kirurgiska

kliniken, uppbär den ene, Nilsson-Aschanius, eu aflöning af

1,200 kronor, däraf 700 kronor från akademiska sjukhuset, 150 kronor

ränta å Nilsson-Aschanska amanuensfonden och 350 kronor af allmänna

medel, och den andre en aflöning af 900 kronor, utgående af allmänna

medel.

Amanuensen å obstetrisk-gynekologiska kliniken (tillika amanuens

vid gynekologiska polikliniken) och amanuensen å kliniken för bröstsjuka

åtnjuta hvardera en aflöning af 1,200 kronor, däraf 300 kronor från akademiska

sjukhuset och 900 kronor af allmänna medel. Till amanuensen

å oftalmiatriska kliniken, hvilken jämväl är amanuens å oftalmiatriska polikliniken,

utgår eu aflöning af 900 kronor från allmänna medel.

Utöfver den kontanta aflöningen åtnjuta dessa befattningshafvare

förmånen af boställsrum, frukost och kvällsmat.

I skrifvelse till Konungen den 1 augusti 1907 begärde underläkaren

och underkirurgen in. fl. befattningshafvare vid Uppsala universitet, att de

kontanta löneförmånerna måtte få utgå med 2,500 kronor till en hvar af

underläkaren och underkirurgen samt med 2,000 kronor till en hvar af

öfriga kliniska amanuenser.

Medicinska fakulteten i Uppsala anställde i sitt yttrande den 30

september 1907 en jämförelse mellan de aflöningsförmåner, som utgingo

till underläkaren och underkirurgen samt de kliniska amanuenserna i

Uppsala, och dem, som enligt inhämtade uppgifter då åtnjötos af underläkare

vid icke-kliniska sjukhus i landet.

Enligt hvad denna jämförelse utvisade, hade — anförde fakulteten —

samtliga sistberörda underläkare, beträffande hvilkas aflöning fakulteten

lyckats erhålla upplysning, afgjordt högre aflöning än äfven de högst aflönade

bland de kliniska biträdande läkarna i Uppsala. Undantag därifrån

utgjorde endast amanuenserna vid vissa kommunala sjukhus i Stockholm.

1 rundt tal kunde de löneförmåner, som tillkomme de icke-kliniska underläkarna,

sägas vara ungefär dubbelt större än de kliniska amanuensernas.

Om man å andra sidan sökte jämföra mängden af det arbete, som

dessa båda grupper af biträdande läkare hade att utföra, så läte det —

förmenade fakulteten — med afseende å de kliniska amanuenserna och

150

underläkarna i Uppsala i korthet säga sig, att de i allmänhet vore

upptagna af sin befattning hela dagen. En arbetstid understigande 7 ä 8

timmar torde knappast eller endast undantagsvis förekomma, men däremot

ofta en ännu längre sådan.

Hvad åter arbetstiden för de icke-kliniska underläkarna anginge,

ville fakulteten som ett allmänt omdöme uttala, att deras arbete ingalunda

avsnitt 225 Kontrollera mot PDF

torde öfverstiga de kliniska amanuensernas och att, om det också mångenstädes

uppvägde de senares arbete, detta dock sannolikt långt ifrån öfverallt

vore fallet.

Beträffande de kompetensfordringar, som kräfdes för dessa bägge olika

grupper af biträdande läkare, vore desamma — framhöll fakulteten vidare

— ingalunda mindre för de kliniska amanuenserna. Om kompetensfordringarna

också formellt kunde betecknas som ungefär lika för bäggedera,

så måste det å andra sidan betecknas som ett verkligt lifsintresse

för fakulteten, att den till de ifrågavarande platserna kunde förvärfva de

dugligaste bland de un er a läkarna.

o o ’ _

Fakulteten hemställde sålunda om bifall till den i petitionen begärda

förbättringen af de ifrågavarande befattningshafvarnas aflöningsförmåner,

och denna hemställan biträddes af det större akademiska konsistoriet.

I eu den 3 november 1908 till ecklesiastikdepartementet inkommen

skrift hade kliniska och polikliniska amanuenser vid karolinska institutet

hemställt, bland annat, att aflöningen till klinisk amanuens måtte bestämmas

till 2,800 kronor, räknadt från 1909 års början, samt att sådan befattningshafvare

måtte erhålla rätt till en månads semester årligen med

bibehållen aflöning.

Till hvad af dessa sökande anförts och yrkats anslöto sig i allt väsentligt

underläkaren, underkirurgen och öfriga amanuenser vid kliniker

och polikliniker i Uppsala, i en den 23 november 1908 daterad skrift.

I det yttrande öfver sistberörda framställning, som af medicinska

fakulteten i Uppsala afgafs den 14 december 1908, förklarade sig fakulteten

lifligt tillstyrka den inkomna ansökningen, i hvad den afsåge rätt

för ifrågavarande tjänstinnehafvare till en månads årlig semester och beviljande

af anslag till semesterarfvoden. Fakulteten förordade därjämte,

att — på sätt af karolinska institutets lärarekollegium föreslagits beträffande

151

motsvarande, vid institutet anställda funktionärer — benämningen »amanuenser»

måtte utbytas mot »underläkare».

I fråga om de begärda löneförhöjningarna fann fakulteten däremot

ej skal att frångå sitt den 30 september 1907 afgifna yttrande och förslag.

Därest emellertid löneförhöjning komme att beviljas de vid karolinska institutet

anställda underläkare, kliniska och polikliniska amanuenser, tillstyrkte

fakulteten, att samma löneförhöjning äfven måtte tillkomma motsvarande

tjänstinnehafvare vid universiteten.

Uppsala universitets drätselnämnd och större akademiska konsistorium

instämde i det af medicinska fakulteten den 14 december 1908 afffifna

yttrandet.

Sedan vissa sjukhusstyrelser och andra myndigheter genom skrivelser

avsnitt 226 Kontrollera mot PDF

den 18 maj 1909 från chefen för ecklesiastikdepartementet anmodats

att inkomma till departementet med utredning och utlåtande, om och i

hvilken mån förbättring af de från sjukvårdsanstalterna lämnade förmåner

kunde beredas de vid anstalterna tjänstgörande befattningshafvare af

ifrågavarande slag, anförde direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala

i sitt den 14 september 1909 afgifna yttrande i detta ärende, att direktionen

med hänsyn till det förhållandet, att bristen i sjukhusets stat utöfver

ett belopp af 7,500 kronor gäldades af statsmedel, ej ansett det vara

på sin plats att utan statsmyndigheternas hörande fatta beslut om förhöjning

af den från sjukhusets stat utgående delen af lönerna för ifrågavarande

befattningshafvare, men att direktionen, med hänsyn till arten af

dessas arbete och den mycket stora betydelse detsamma hade för vården

af de å sjukhuset intagna patienterna, funne det i princip ej vara oriktigt,

att aflöningen till dessa befattningshafvare utginge med ungefär enahanda

belopp af statsmedel och från sjukhusets stat.

Därest således Kung!. Maj:t skulle aflåta proposition till Riksdagen

om förhöjning af arfvodena för de ifrågavarande befattningshafvarna och

därvid förutsätta, att förhöjningen skulle med lika belopp utgå från statsverket

och från sjukhusets stat, förklarade sig direktionen benägen att i

det förslag till stat för sjukhuset, som den hade att årligen upprätta och

till pröfning af universitetets drätselnämnd samt slutligt fastställande af

152

det mindre akademiska konsistoriet inlämna, föreslå den afsedda förhöjningen

af arfvodena.

1 den förnyade framställning om förbättrade löneförmåner, som den

25 november 1911 ingafs till ecklesiastikdepartementet af kliniska och polikliniska

amanuenser vid universiteten och karolinska institutet, hafva sökandena

upprepat de yrkanden, som petitionsvis framställts i november

1908, och därjämte anhållit, att den begärda aflöningen måtte få utgå från

1912 års början.

Denna framställning har tillstyrkts af medicinska fakulteten i Uppsala

den 7 december 1911. Därvid tillkännagaf fakulteten, att den med

hvarje år som gått haft en allt rikare erfarenhet af svårigheterna att med

kompetenta personer besätta de platser, hvarom fråga vore. På samma

gång ville emellertid fakulteten på det lifligaste framhålla nödvändigheten

af att, därest den senast inkomna framställningen ej skulle i hela sin utsträckning

vinna statsmakternas bifall, afiöningsbeloppen i hvarje fall ej

sattes lägre, än hvad fakulteten i sin skrifvelse den 14 december 1908 i

liknande ärende föreslagit.

Detta medicinska fakultetens yttrande har biträdts såväl af direktionen

avsnitt 227 Kontrollera mot PDF

för akademiska sjukhuset i Uppsala, i hvad framställningen afsåg

underläkare- och amanuensbefattningarna vid nämnda sjukhus, som af

universitetets drätselnämnd och det större akademiska konsistoriet.

Såsom förut nämnts, äro i Lund anställda fem kliniska amanuenser.

Af dessa tjänstgöra en å kirurgiska, en å medicinska, en å oftalmiatriska,

en å pediatriska och en å obstetrisk-gynekologiska kliniken.

En hvar af dessa amanuenser uppbär kontant aflöning af 900 kronor

samt åtnjuter därjämte, från Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund,

bostadsförmån och kost.

I yttrande den 20 maj 1908 har medicinska fakulteten i Lund anfört

till en början, att, i olikhet med hvad fallet vore i Uppsala, förevarande

fråga ej berörde de vid klinikerna i Lund anställda, underläkarna,

enär de ej vore statens utan Malmöhus läns tjänstemän och erhölle sin

aflöning från länet.

Beträffande åter de kliniska amanuenserna, har fakulteten framhållit,

att dessa tjänstgöra året om, sålunda äfven under ferierna, äfvensom att

153

de förpliktats att i tur och ordning vara jourhafvande läkare å lasarettet.

Det syntes fakulteten svårt att beräkna arbetstiden, särskildt för

dem, hvilka såsom amanuensen i obstetrik och gynekologi ofta vore upptagna

med nattjänstgöring.

Arbetstiden var för det dåvarande längst för amanuenserna å medicinska

och kirurgiska klinikerna med en medeltid af 6—10 timmar om

dagen; för de öfriga belöpte den sig ungefär till 5 å 6 timmar dagligen.

I detta timantal vore för amanuensen i pediatrik inbegripen den tid, som

för honom åtginge för skötseln af medicinska polikliniken. I och med

införandet af tjänstgöring för medicine kandidater vid obstetrisk-gynekologiska

samt oftalmiatriska klinikerna korame arbetstiden för amanuenserna

vid dessa kliniker med säkerhet att afsevärdt förlängas.

Såsom lämplig kontant aflöning för denna kategori af amanuenser

hade från flera håll föreslagits 2,000 kronor.

Det hade varit lönerna till underläkare vid en del länslasarett, som

gifvit anledning till fixerandet af nämnda belopp. Man hade nämligen

ansett, att dessa underläkare i fråga om både utbildning och arbete nära

motsvarade de kliniska amanuenserna.

Underläkarelönerna å de olika lasaretten växlade emellertid ej obetydligt,

hvarförutom den omständigheten, att underläkarna vid lasaretten

ej vore statens utan landstings eller kommuners tjänstemän, gjorde det

vanskligt att lägga deras löner till grund för löneförslag beträffande de af

staten lönade amanuenserna.

I amanuensbeställningarna vid statens hospital ansåg sig fakulteten

däremot hafva funnit platser, hvilka såväl i fråga om innehafvarnas utbildning

avsnitt 228 Kontrollera mot PDF

som i fråga om arbete vore nära öfverensstämmande med de

kliniska amanuensplatserna.

Hospitalsamanuenserna åtnjöte från och med år 1908 i kontant aflöning

2,()00 kronor samt ruin, ljus, tvätt och kost.

Fakulteten ville emellertid framhålla, att, då den kontanta lönen för

hospitalsamanuenserna höjdes från 1,000 till 2,000 kronor, denna förhöjning

till stor del motiverades med svårigheten att få platserna besatta, hvarpå

20 —120081. Löneregleringskommitténs bet. XXXIII.

154

som bevis anförts, att man upprepade gånger anslagit dem lediga, utan

att någon sökande anmält sig.

Då man ingalunda kunde säga, att liknande förhållande existerade

beträffande de kliniska amanuensplatserna i Lund, trodde fakulteten, att

en mindre afsevärd förhöjning för dessa amanuenser skulle vara tillräcklig,

och föreslog därför, att den kontanta aflöningen från staten till dem måtte

sättas till 1,800 kronor, jämte fri bostad, där sådan redan inginge i löneförmånerna.

Hvad fakulteten i detta hänseende föreslog biträddes af det större

akademiska konsistoriet i Lund.

I framställning, som den 23 november 1908 inkom till ecklesiastikdepartementet,

anslöto sig de kliniska amanuenserna i Lund i hufvudsak

till de yrkanden, som från Stockholm och Uppsala framställts därom, att

aflöningen för ifrågavarande befattningshafvare måtte bestämmas till 2,800

kronor samt att dem måtte tillerkännas rätt till en månads årlig

semester.

I den från Lund inkomna petitionen åberopades, bland annat, hurusom

sökandenas göromål bestode icke blott i det för lasarettsunderläkare

vanliga, i och för sig mycket kräfvande och ansvarsfulla arbetet att biträda

öfverläkaren-professorn vid ronder, operationer etc., att undersöka

patienter och uppsätta sjukjournaler samt att sköta expedition m. m., utan

att i deras skyldigheter äfven inginge att gå professorn-ämnesläraren till

hända vid undervisningen samt därvid bland annat, i allmänhet dagligen,

handleda, öfvervaka och lämna upplysningar till klinikanterna.

Af en aspirant till en klinisk amanuensbefattning kräfdes medicine

licentiatexamen eller medicine kandidatexamen jämte fullständigt eller i

det närmaste afslutade kliniska tjänstgöringar.

Huru detta i verkligheten ställde sig, ansågo sökandena rätt väl belysas

af det förhållandet, att af de 13 personer, som sedan den 1 januari

1907 vant anställda i Lund som kliniska amanuenser, 8 varit legitimerade

läkare och af dem 5 före tillträdandet af sina befattningar redan haft ett

års ända till öfver fyra års annan klinisk amanuens- eller underläkarutbildning

samt de öfriga 3 haft ungefär ett års motsvarande tjänstgöring

å icke-klinisk sjukvårdsinrättning.

155

avsnitt 229 Kontrollera mot PDF

Slutligen framhöllo sökandena, att deras tjänstgöring räckte året om,

således också under ferierna, något som i sin mån bestyrkte den meningen,

att deras befattningar i själfva verket vore icke blott amanuensplatser vid

universitetsinstitutioner utan äfven underläkartjänster vid sjukhus.

Sedan yttranden öfver ifrågavarande framställning infordrats från

medicinska fakulteten och det större akademiska konsistoriet i Lund, förklarade

sig dessa myndigheter icke finna anledning frångå den mening, som

medicinska fakulteten framlagt i sitt yttrande den 20 maj 1908.

I anledning af skrifvelse från chefen för ecklesiastikdepartementet

den 18 maj 1909 anförde direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund, i yttrande den 7 juli 1909, att direktionen icke funne de

rådande förhållandena motivera någon ändring i den genom reglementet

för nämnda sjukvårdsinrättningar fastslagna principen, att amanuensernas

kontanta aflöning skulle utgå af statsmedel på universitetets stat och naturaförmånerna

bekostas af sjukvårdsinrättningarna.