SOU 1913:1

BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

TILL

LAG OM EXPROPRIATION

M. M.

AFGIFVET AF

EN DÄRTILL FÖRORDNAD KOMMITTÉ

09S86

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNEJR

1910

I

i

>

III

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

,,, , Sid.

Skrifvelse till Konungen...................... v

Lagförslag:

Förslag till lag om expropriation................... p

Förslag till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.....26

Förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom................29

Redogörelse för den svenska expropriationslagstiftningens utveckling . . 31

Motiv: • • ■ ..............................103

Förslaget till lag om expropriation..................107

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni

1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar . . 216

Förslaget till lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom........... 218

Redogörelse för expropriationslagstiftningen i vissa främmande länder:

Frankrike........................ 223

Belgien...............................240

Italien ....................... 241

Schweiz....................... 24g

Tyska riket:

Preussen......................... 254

Sachsen...................... 280

Öfriga tyska stater.........................3O3

Österrike.................... 30g

Ungern.............................'' i 309

Nederländerna............................ p

England.......................... 322

Amerikas förenta stater..................... 320

Norge........................... . . 324

Danmark........................ 33Q

Finland........................ 337

*

4

■

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt bref den 20 mars 1908 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit

åt en kommitté att verkställa revision af expropriationslagstiftningen

med mera äfvensom förordnat undertecknad Håkanson till ordf’ö

-

VI

rande samt undertecknade Rydin, Reuterskiöld, Olsson och Falk till ledamöter

i denna kommitté, med föreskrift tillika, att undertecknad Falk

skulle vara kommitténs sekreterare. Undertecknad Bentzer har därefter

genom nådigt bref den 15 maj 1908 förordnats att vara ledamot i samma

kommitté.

Enligt hvad till kommittén öfverlämnadt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver justitiedepartementsärenden för förstnämnda dag utvisar, har

kommittén vid utförande af omförmälda uppdrag särskildt haft att till behandling

upptaga frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet.

Kommittén har nu fullgjort det erhållna uppdraget; och får kommittén

härmed till Eders Kungl. Maj:t öfverlämna följande af kommittén utarbetade

lagförslag, nämligen förslag till

lag om expropriation,

lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den ‘21 juni 1902,

in ne fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Vid förslagen fogas redogörelse för den svenska expropriationslagstiftningens

utveckling, motiv samt redogörelse för expropriationslagstiftningren

i vissa främmande länder.

Stockholm den 15 september 1910.

Underdånigst

ERNST HÅKANSON.

L. A. V. Rydin. Arvid Reuterskiöld. P. M. Olsson.

Herman Falk. Aug. Bentzer.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag- om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

Prof var Konungen nödigt, att fast egendom skall tagas i anspråk

för allmänt gagn, äfven om ägaren ej samtycker därtill, förordne Konungen,

att expropriation må ske, och vare då ägaren pliktig att, i enlighet

med hvad nedan sägs, afstå egendomen eller upplåta nyttjanderätt eller

servitutsrätt till densamma. Innehar annan än fast egendoms ägare särskild

rätt till egendomen, vare lag samma om skyldighet för innehafvaren

att afstå rättigheten eller underkasta sig inskränkning däri.

Hvad nedan stadgas om fast egendom galle i tillämpliga delar om

särskild rätt till sådan egendom.

2 §•

Egendom, som tillhör kronan, må ej exproprieras.

3 §.

Den, som vill hos Konungen söka rätt till expropriation af fast

egendom, foge vid ansökningen karta öfver egendomen med beskrifning,

1—09886. Förslag till lag om expropriation.

2

utvisande till hvilken jordeboksenhet egendomen hör och, där den är

fördelad i flera ägolotter, dessas läge och gränser, så ock styrkt uppgift å

egendomens ägare och innehafvare samt, om i något afseende öfverenskommelse

träffats, redogörelse därför.

Är fråga endast om expropriation af särskild rätt till fast egendom,

äge hvad nu stadgats om bifogande af karta med beskrifning samt uppgift

å ägare och innehafvare tillämpning i afseende å den egendom, som är

föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att ansökningen

åtföljes af karta och beskrifning, om Konungen icke finner dem

vara af nöden för ärendets pröfning. Innehafves den rätt sökanden vill

expropriera af annan än egendomens ägare, skall, förutom ofvan omförmälda

handlingar, styrkt uppgift å innehafvaren bifogas ansökningen.

4 §■

Bifalles ansökning om expropriationsrätt, bestämme Konungen, hvilket

område expropriationen må omfatta.

Skall expropriation ske för anläggning, vid hvars utförande på

grund af förhållanden, som icke kunna på förhand med säkerhet bedömas,

kan blifva af nöden att utsträcka expropriationen till smärre områden

utanför det af Konungen bestämda, äge Konungen sådant medgifva och

meddela de föreskrifter, som i anledning häraf må finnas erforderliga,

utöfver hvad i 55 § stadgas.

Konungen bestämme ock viss tid, inom hvilken frågan om expropriation

skall fullföljas genom stämning till domstol, vid äfventyr att expropriationsrätten

upphör.

5 §•

Expropriationsrätt må ej från den, som erhållit densamma, öfvergå

på annan, utan att Konungen det medgifver.

Om expropriationsersättning.

6 §•

För egendom, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande

egendomens värde. Exproprieras en del af en egendom och

lider återstoden skada genom expropriationen eller den exproprierade de

-

3

lens användande, skall sådan skada ersättas. Uppkommer eljest genom

expropriation af egendom skada för agaren, skall ock ersättning därför gäldas.

Träffas mellan parterna öfverenskommelse, att den exproprierande

skall vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande af skada, värde

expropriationsersättningen därefter jämkad.

Expropriationsersättning skall bestämmas i penningar. För upplåtelse

på obestämd tid eller skada, hvars varaktighet ej kan bestämmas,

skall ersättningen utgå i årlig afgift; men eljest galle i fråga om betalning

af ersättningen för upplåtelse eller skada hvad i 44 § tredje stycket stadgas.

7 §•

Har värdet af egendom, som exproprieras, undergått förändring på

grund af expropriationen eller anläggning, för hvilken den exproprierade

egendomen skall användas, må sådan förändring icke utöfva inverkan vid

ersättningens bestämmande.

8 §.

Exproprieras en del af en egendom och föranleder expropriationen

eller den exproprierade delens användande skada för den återstående delen

men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall ersättning för

skadan gäldas endast i den mån värdet däraf öfverstiger värdet af nyttan.

9 §•

Har, efter det fråga om expropriation af viss egendom blifvit väckt,

kostnad nedlagts därå i uppenbar afsikt att högre expropriationsersättning

skall erhållas, må genom sådan kostnad åstadkommen förökning af egendomens

värde icke tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

Om utvidgning af expropriationen.

10 §.

Har expropriationsrätt meddelats endast beträffande en del af en

egendom, och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens

användande en återstående del af egendomen synnerlig skada, skall jämväl

denna del exproprieras, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller

servitutsrätt upplåtas, och föranledes däraf synnerlig skada å egendom, som

rättigheten afser, vare ock ägaren berättigad fordra, att egendomen skall lösas.

4

Skulle vid expropriation af en del af en fastighet ersättningen

för skada å en återstående del uppgå till två tredjedelar af den delens

värde, eller skulle ersättning vid upplåtelse af nyttjanderätt eller servitutsrätt

motsvara två tredjedelar af värdet å egendom, som rättigheten

afser, äge den expropriationsberättigade lösa den fastighetsdel, som lider

skadan eller utgör föremål för rättigheten, utan att ägaren det begär.

Har mellan parterna träffats öfverenskommelse om åtgärd, som i 6 § andra

stycket sägs, varde kostnaden för denna åtgärd inberäknad i ersättningen

för skada eller upplåtelse.

Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol.

11 §•

Vill den, som erhållit expropriationsrätt, begagna sig däraf, läte han

inom den af Konungen föreskrifna tid instämma saken till underrätten i

den ort, där fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärj

o belägna fastigheter, som stå i det förhållande till hvarandra, att

gemensam uppskattning, på sätt i 24 § sägs, kan vara af nöden, och

finnes fördenskull frågan om expropriation böra i sin helhet handläggas

inför samma domstol, förordne Konungen, vid hvilken underrätt saken

skall upptagas.

12 §.

På ansökning af den expropriationsberättigade utfärde rätten i stad

och domaren på landet stämning å ägare och innehafvare af den egendom,

som exproprieras, så ock å andra ersättningsberättigade, om sådana

sakägare af sökanden uppgifvas. Rätten eller domaren föranstalte ock,

att, till underrättelse för möjligen befintliga okända sakägare, kungörelse

om tiden för målets företagande vid rätten blifver tre gånger, sista gången

minst fjorton dagar förut, uppläst i kyrkan i den socken, där egendomen

är belägen, samt införd i allmänna tidningarna och minst en tidning inom

orten. Målet varde tillika antecknadt i rättens inteckningsprotokoll, på

landet å nästa rättegångsdag; under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag

för inteckningsärenden, samt anmärkt i mteckningsboken.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, förordne rätten god

man att i målet företräda den frånvarande.

5

13 §.

Hvad i denna lag stadgas om sakägare galle ej den, som har inteckning

till säkerhet för fordran i penningar.

14 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande den egendom, som

exproprieras.

15 §.

Ägare af egendom, som exproprieras, vare pliktig att uppgifva

öfriga sakägare i afseende å samma egendom. Underlåter han det utan

laga skäl, och uppstår skada för sakägare, som saknat kännedom

om expropriationen, skall han hålla sådan sakägare skadeslös. Erinran

härom varde införd i den stämning, som utfärdas å egendomens ägare.

16 §.

Har under målets handläggning sakägare uppgifvits eller eljest blifvit

känd, varde han stämd i målet, därest han ej ändå kommit tillstädes.

17 §.

Tvistas om egendom, som exproprieras, vare den af de tvistande,

som innehar egendomen, berättigad att med laga verkan tala och svara

för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba öfverenskommelse, som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller svarat i målet, vare stämning å nye ägaren ej behöflig.

18 §.

Då målets förberedande handläggning vid rätten afslutats, skall expropriationsnämnd

tillsättas, och öfverlämne rätten till nämnden protokoll

och öfriga handlingar i målet.

Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,

förldare rätten målet hvilande.

6

Om expropriationsnänmd.

19 §•

Komma parterna öfverens om val af expropriationsnämnd, äge de

bestämma, huru många och hvilka personer skola deltaga i nämnden; dock

vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skola ordförande och ledamöter i nämnd utses, på sätt

nedan sägs.

20 §.

Konungens befallningshafvande skall för en tid af tre kalenderår

till ordförande i'' expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska

värf väl förfaren man äfvensom förordna suppleant för denne.

Till ledamöter i. expropriationsnämnder vare inom hvarje län följande

personer valbara, nämligen tolf af lagtima landsting utsedda och, om stad,

som ej deltager i landsting, linnes inom länet, sex af stadsfullmäktige i hvarje

sådan stad valda så ock så många af Konungens befallningshafvande utsedda

personer, som motsvara antalet af dem landstinget och stadsfullmäktige

valt. Val, som nu är sagdt, skall ske för en tid af tre kalenderår,

och en tredjedel af det antal, hvarje valmyndighet utsett, skall årligen afgå.

I afseende å landstingets och Konungens befallningshafvandes val

skall iakttagas, att minst sex af de valbara personer, hvardera valmyndigheten

utser, skola vara ägare af jordbruksfastighet.

Då ordförande och suppleant för ordföranden skola utses, företage

Konungens befallningshafvande sådant val, innan landstinget för året sammanträder,

och lämne till landstinget så ock, där stad hvarom nyss är

sagdt finnes inom länet, till stadsfullmäktige därstädes meddelande, hvilka

personer blifvit utsedda. Stadsfullmäktige företage sitt val, först efter det

de från landstinget mottagit underrättelse, hvilka personer landstinget utsett.

Sist fullgöre Konungens befallningshafvande, efter erhållet meddelande

om landstingets och stadsfullmäktiges val, hvad i fråga om utseende

af valbara personer på Konungens befallningshafvande ankommer.

Stockholms stad och Stockholms län skola i fråga om expropriationsnämnders

tillsättande anses såsom ett län. Konungen förordne för en tid

af tre kalenderår ordförande och suppleant för ordföranden i expropriationsnämnder.

Antalet till ledamöter i sådana nämnder valbara skall utgöra

fyrtioåtta, af hvilka öfverståthållarämbetet, Stockholms stadsfullmäktige

7

samt Konungens befallningshafvande och landstinget i Stockholms län skola

hvar för sig utse tolf för eu tid af tre kalenderår. En tredjedel af dem

hvarje valmyndighet utsett skall årligen afgå. Hvad ofvan stadgas om

meddelande af underrättelser rörande dylika val och om ordningen mellan

dem äge motsvarande tillämpning, med iakttagande af att Konungens befallningshafvande

i Stockholms län skall välja sist.

Afgår ordförande, suppleant eller till ledamot valbar person före

den bestämda tidens utgång, skall vederbörande valmyndighet utse någon

i den afgångnes ställe för den tid, som för honom återstått.

21 §.

En förteckning upptagande ordföranden och suppleanten för ordföranden

i expropriationsnämnder samt de till ledamöter i sådana nämnder

valbara inom länet skall af Konungens befallningshafvande hvarje år,

sedan hvad i 20 § stadgas blifvit för året fullgjordt, införas i länskungörelserna

samt tillställas rätten i stad och domaren på landet.

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten

22 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugufem års ålder, eller

ej råder öfver sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är förlustig

medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas

eller att föra annans talan inför rätta, må ej vara ordförande eller suppleant

för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de till

ledamöter i sådana nämnder valbara.

Uppdrag, hvarom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,

som uppnått sextio års ålder, samt tjänsteman, som är af sin tjänst förhindrad

att mottaga sådant uppdrag.

23 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras af ordföranden och fyra ledamöter.

Hvardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i

nämnden. Aro å någondera sidan två eller flera, som hafva gemensam

del i saken, och blifva de ej ense, hvem de skola utse, välje rätten ledamot

i deras ställe. Samma lag vare, om part utan laga förfall undandrager

sig att fullgöra valet. Har af flera samägare en utöfvat valrätt,

galle det för dem alla.

Kunna ägaren af egendom och annan sakägare i afsende å samma

egendom ej enas om val af ledamot i nämnden, äge de hvar för sig utse

8

en ledamot att vid sakens pröfning, såvidt en hvar af dem rör, deltaga

nämnden.

Suppleanter i nämnden skola ock utses, till antal och på sätt om

ledamöter är stadgadt.

24 §.

Skall expropriation ske från flera, särskilda ägare tillhöriga egendomar,

varde särskildt val af nämnd företaget för hvarje egendom, i

afseende hvarå part sådant begär. Dock äge, om egendomarna ej lämp.

Agen kunna uppskattas annat än såsom en enhet, rätten förordna, att de

skola behandlas såsom en egendom; och galle i sådant fall hvad i 23 §

stadgas om val af nämnd, då två eller flera hafva gemensam del i saken.

25 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas däraf, att

ordföranden eller ledamot flyttar utom länet eller den i 20 § omförmälda

tid för honom utlöper.

26 §.

Då nämnd blifvit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna

i nämnden till sammanträde å den ort, där egendomen är belägen.

Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall ock genom ordförandens

försorg med posten sändas till sakägarna.

27 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäf: om han

är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf

mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller

besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada

däraf; om han såsom domare eller eljest å ämbetes vägnar deltagit i åtgärd

eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller

yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en lika sak; om han

är parts vederdeloman eller uppenbare ovän; om han står under någondera

partens förmanskap eller är i hans tjänst eller af honom åtnjuter lön

9

eller underhåll; samt om han står under tilltal för brott, som kan medföra

förlust af medborgerligt förtroende.

Har expropriationsmålet varit handlagdt vid häradsrätt, må ej den,

som därvid suttit i häradsnämnden, af sådan orsak anses jäfvig. Ej heller

vare den, som af kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jäfvig i mål,

hvari kronan är part.

Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd

eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att

därmed göra honom jäfvig, skall det ej räknas för jäf.

Part må ej jäfva ledamot, som han själ!’ valt eller om hvars väljande

parterna varit ense, så framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit

af parten kändt först efter valet.

28 §.

Göres, då expropriationsnämnd tillsättes vid rätten, jäf mot ordföranden

eller till ledamot utsedd person, beslute rätten därom.

Anmärkning om jäf, som ej är pröfvadt af rätten, må framställas

inför nämnden. Underlåtes det och har nämnden åtskilts, vare rättigheten

att göra jäf försutten.

Jäf, som göres inför nämnden, varde af denna pröfvadt. Ogillas

jäfvet, skall förrättningen fortsättas.

Anmäler part sist vid det rättegångstillfälle, då målet åter förekommer

till handläggning, missnöje med beslut, hvarigenom nämnden

ogillat jäf, skall jäfvet pröfvas af rätten.

Öfver rättens beslut i fråga om jäf må klagan ej föras.

29 §.

År ordföranden af laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, eller

har han funnits jäfvig, träde suppleanten i hans ställe. Kan ej heller

denne fullgöra uppdraget, namne Konungens befallningshafvande särskild,

ojäfvig ordförande.

Om ledamot har laga förfall eller funnits jäfvig, varde den för

honom utsedde suppleanten inkallad. År äfven denne hindrad eller jäfvig,

skall ny ledamot utses, enligt hvad eljest för val till nämnden gäller.

Dock äge, när val af ny ledamot skall ske efter det målet öfverlämnats

till nämnden, rättens ordförande på landet den befogenhet, som eljest tillkommer

rätten.

2—09886. Förslag till lag om expropriation.

10

30 §.

Uteblifver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från behörigen

utsatt sammanträde, ersätte han de kostnader, som förorsakas af hans

uteblifvande.

På anmälan af part eller nämndens ordförande äge Konungens befallningshafvande

förelägga den uteblifne vite, om det pröfvas nödigt, att

han skall deltaga i nämnden. 1 annat fall skall förfaras, på sätt i 29 §

stadgas.

31 §•

Har ordföranden eller ledamot på grund af jäf eller af annan anledning

afgått ur nämnd, vare åtgärd, som dessförinnan vidtagits af

nämnden, utan verkan.

32 §.

Nämnden må ej vidtaga åtgärd, utan att ordföranden och alla ledamöter

äro tillstädes.

33 §.

Då fulltalig nämnd sammankommit, äge parterna att inför nämnden

andraga hvad de akta nödigt. Part äge ock låta höra sakkunniga inför

nämnden.

Finner nämnden skäl att höra part eller att inhämta närmare upplysningar

af sakkunnig eller annorledes, hafve rätt därtill.

34 §.

Vid nämndens öfverläggningar till beslut må ej någon utom nämnden

närvara.

35

Nämnden bestämme särskildt den ersättning, hvartill den exproprierade

egendomens ägare är berättigad, och särskildt den, som må tillkomma

annan sakägare.

Löseskilling för exproprierad egendom samt ersättning för skada å

egendom och annan skadeersättning skola bestämmas hvar för sig.

36 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än hvad den ersättningsskyldige

erbjudit. Ej heller må ersättning bestämmas högre än hvad den ersätt

-

11

ningsberättigade begärt; dock må ej till förfång för inteckningshafvare

ersättningen sättas lägre än till egendomens värde, äfven om ägaren mindre

begärt.

37 §.

Har fråga om expropriation af egendom enligt 10 § blifvit väckt,

varde jämväl den egendom värderad af nämnden.

38 §.

Aro vid omröstning till beslut inom nämnden olika meningar, galle

den, som biträdes af flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt

hvad nu är sagdt, röstöfvervikt, skall ny omröstning anställas mellan de

meningar, som erhållit mer än en röst hvar, och varde den mening gällande,

om hvilken de flesta i nämnden då förena sig. Har hvar sin mening,

galle hvad ordföranden säger.

Ej må kungöras, huru nämnden inom sig röstat, eller skälen för

beslutet uppgifvas.

39 §.

Nämndens beslut skall affattas skriftligen och undertecknas af nämnden;

och insände ordföranden, så snart ske kan, beslutet till rätten eller

domaren.

40 §.

Utöfver resekostnadsersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente

erhålle ordföranden tjugufem kronor och ledamot femton kronor i

ersättning för hvarje rese- eller förrättningsdag. Därjämte njute ordföranden

godtgörelse för kallelser, protokollsföring och beslutets affattande i skrift med

belopp, som skall bestämmas af rätten, om öfverenskommelse ej kan träffas.

Om expropriatiousmåls slutliga handläggning.

41 §.

Har expropriationsmålet förklarats hvilande, varde kungörelse om

tiden, då detsamma skall ånyo vid rätten företagas, genom rättens eller

domarens försorg minst fjorton dagar förut uppläst i kyrkan i den socken,

där egendomen är belägen, samt införd i allmänna tidningarna och minst

en tidning inom orten.

12

42 §.

Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny

fråga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds

behandling.

43 §.

Strider expropriationsnämndens uppskattning mot hvad i 36 § stadgas,

varde den af rätten jämkad till öfverensstämmelse därmed. Eljest må

rätten ej göra ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit hvad i 35 och 37 §§ sägs eller eljest ej

förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet

eller den del, hvari rättelse tarfvas, åter till nämnden.

44 §.

Expropriationsnämndens uppskattning, med den ändring som kan

föranledas af hvad i 43 § stadgas, skall af rätten fastställas. Dock varde,

därest i anledning af bestämmelserna i 51 § nedsättning hos öfverexekutor

skett med större belopp än det, hvartill ersättningen därefter blitv it af

nämnden slutligen bestämd, förstnämnda belopp af rätten fastställclt.

Har någon yrkat expropriation af egendom enligt 10 §, gifve ock

rätten besked, huruvida yrkandet är lagligen grundadt, och varde fastställelse,

som i första stycket sägs, meddelad i enlighet med den utgång sådan

fråga vid rätten erhåller.

Skall ersättning gäldas för upplåtelse eller skada, som är begränsad

till viss tid eller beräknas komma att fortvara för alltid, bestämme rätten,

huruvida ersättningen skall utgå på en gång eller i årlig afgift.

Kan öfverenskommelse om tiden för erläggande af årlig afgift ej

träffas, förordne rätten därom under iakttagande af hvad i 47 § törsta

stycket stadgas. Rätten äge ock ålägga den exproprierande att hos öfverexekutor

ställa säkerhet för afgiftens behöriga erläggande.

45 §.

Skall ersättning utgå i årlig afgift under all framtid, bestämme rätten

viss tid, efter hvars utgång afgiftens belopp kan på grund af ny pröfning

förändras. Har ej före utgången af den sålunda bestämda tid ersättningsgifvaren

eller ersättningstagaren i stad till rätten och pa landet till

13

domaren inkommit _ med ansökning om tillsättande af nämnd för sådan

pröfning, skall afgiften utgå med oförändradt belopp, till dess ånyo så

lång tid som den först bestämda tilländalupit, med rätt för den sakägare,

som önskar förändring af beloppet, att göra ansökning om ny pröfning

före sistnämnda eller någon följande tidsperiods utgång.

Rätten äge, om särskilda omständigheter föranleda därtill, gifva sakägare

rätt att begära ny pröfning jämväl af årlig afgift, som icke skall utgå

under all framtid, och hafve, när sådan rätt meddelats, stadgandena i

första stycket tillämpning.

46 §.

I fråga om ersättningsbelopp, som blifvit af rätten fastställdt i enlighet

med bestämmelserna i 44 §, må ändring i rättens utslag ej sökas.

Om betalning af expropriationsersättning samt egendomens tillträdande.

47 §.

Expropriationsersättning, som skall gäldas på en gång, erlägges till

deri ersättningsberättigade eller nedsättes hos öfverexekutor inom tre månader

från det rättens utslag vunnit laga kraft. Är ersättning bestämd att

utgå såsom årlig afgift, skall inom samma tid afgiften för första året erläggas

eller nedsättas samt meddelad föreskrift om ställande af säkerhet

fullgöras.

Exproprieras egendom, som besväras af inteckning till säkerhet för

fordran i penningar, eller skall ersättning en gång för alla gäldas för

upplåtelse af rätt till sålunda besvärad egendom eller för skada därå, varde

löseskillingen eller ersättningen alltid nedsatt hos öfverexekutor inom tid,

som nyss är sagd. Då sådan nedsättning skett, kalle öfverexekutor ägare

och inteckningshafvare till sammanträde samt fördele det nedsatta beloppet

mellan dem i den ordning, som är stadgad för fördelning af köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom. Är inteckningshafvare okänd, läte

öfverexekutor kungöra dagen för fördelningens verkställande, på sätt i 12 §

stadgas om kungörelse till underrättelse för möjligen befintliga okända

sakägare.

\ id nedsättning hos öfverexekutor skola bifogas gravationsbevis

rörande egendomen samt bevis, att rättens utslag vunnit laga kraft.

14

Medel, som nedsättas hos öfverexekutor, skola genom hans försorg

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

48 §.

Försummas hvad i 47 § första stycket stadgas, vare rätten till

expropriation förverkad, om ej egendomens ägare medgifver, att expropriationen

må fullbordas. Vill ägaren själf påyrka expropriationens fullbordande,

ä°-e han att inom tre månader från utgången al den i samma

stycke bestämda tid hos öfverexekutor söka den betalningsskyldige för utfående

af ersättningen. _ . n i. j • ko ci ftft

Om återkallande af expropriationsanspråk galle hvad i 59 bl gg

stadgas.

49 §.

Då föreskrifterna i 47 § första stycket blifvit fullgjorda, vare expropriationen

fullbordad och nye ägaren berättigad att genast tillträda egendomen.

„ r

Egendom skall öfvergå till nye ägaren fri från all rätt, som i alseende

å egendomen förut tillkommit annan. Hvad sålunda stadgas galle

ej allmänna utskylder, som besvära egendomen.

50 §.

Genom expropriation förvärfvad särskild rätt till egendom skall äga

företräde framför all annan rätt till samma egendom.

Om tidigare tillträde af egendom.

51 §•

Vill den exproprierande taga den egendom, som exproprieras, i besittnin0''

före den i 49 § oinförmälda tid, söke rätt därtill hos Konungens

befallningshafvande. Har stämning till rätten utfärdats i expropriationsmålet-,

och finner Konungens befallningshafvande, att uppskof med tiflträdet

skulle föranleda väsentlig olägenhet för sökanden, äge Konungens

befallningshafvande, sedan hvad här nedan stadgas blifvit fullgjordt, medgifva

tidigare tillträde. _ c

Har expropriationsnämnd ännu ej verkställt uppskattning åt egendomen

och till rätten eller domaren inkommit med sitt beslut, förordne

15

Konungens befallningshafvande ordföranden eller suppleanten för ordföranden

i expropriationsnärnnder inom länet eller, vid förfall för dem,

annan lämplig person jämte en landtmätare och en tredje person, som utses

bland de till ledamöter i sådana nämnder inom länet valbara, att efter

besiktning å egendomen afgifva förslag till expropriationsersättning. Sökanden

nedsätte hos öfverexekutor det föreslagna beloppet och ställe tillika

säkerhet för den ytterligare ersättning han på grund af expropriationsnämnds

uppskattning kan blifva skyldig utgifva jämte ränta därå från tillträdesdagen.

År expropriationsnämndens beslut ingifvet till rätten eller domaren,

har sökanden att hos öfverexekutor nedsätta den af nämnden bestämda ersättning

samt ställa säkerhet för hvad på grund af ändring i nämndens

uppskattning kan åläggas honom att ytterligare gälda jämte ränta därå från

tillträdesdagen.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut, hvarigenom enligt

denna § förordnats om uppskattning eller medgifvits tidigare tillträde, må

klagan ej föras.

52 §.

Har enligt 51 § tidigare tillträde medgifvits, åligger det Konungens

befallningshafvande att ofördröjligen meddela rätten eller domaren underrättelse

såväl härom som ock om det belopp, som blifvit nedsatt.

53 §.

I fråga om belopp, som enligt 51 § blifvit nedsatt, äge stadgande^

i 47 § motsvarande tillämpning. Dock varde beloppet utbetaladt eller

fördeladt utan afbidan på expropriationsmålets afgörande.

Af det nedsatta beloppet äge den exproprierande ej återfå något,

äfven om ersättningen skulle af expropriationsnämnd bestämmas till lägre

belopp.

54 §.

I afseende å egendom, som, enligt hvad nu är sagdt, fått tillträdas

galle ej hvad i 48 § stadgas om expropriationsrättens förverkande.

Om ersättning vid expropriation af vissa smärre områden.

55 §.

Har den exproprierande erhållit sådant medgifvande, som i 4 §

andra stycket sägs, ställe, innan han begagnar detsamma, hos öfverexe

-

16

kutor säkerhet för ersättning, som på grund af expropriationens utsträckande

skall utgå, jämte ränta.

De områden, till hvilka expropriationen sålunda utsträckts, skola

särskilt för sig uppskattas.

Om öfverenskommelse rörande expropriationsersättningen.

56 §.

Träffa parterna öfverenskommelse rörande expropriationsersättningen,

göre de därom anmälan hos rätten. Är egendomen ej besvärad af inteckning

till säkerhet för fordran i penningar, eller visas att den aftalade

ersättningen förslår till full betalning af de intecknade fordringarna

eller att öfverenskommelsen godkänts af de inteckningshafvare, som

ej skulle erhålla full betalning, varde öfverenskommelsen fastställd af

rätten, utan att egendomen uppskattas af expropriationsnämnd.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket

sägs blifvit visadt, erhålla fastställelse å öfverenskommelse om ersättningen

för intecknad egendom, läte han till rätten stämma de inteckningshafvare,

som ej godkänt öfverenskommelsen. Är inteckningshafvare okänd, varde ock

tiden för frågans företagande vid rätten kungjord på sätt i 12 § omförmäles.

Bestrider vid rätten inteckningshafvare, att öfverenskommelsen må

Jastställas, varde, därest ej full betalning lämnas honom för hans fordran,

expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall må, därest expropriationen afser

endast en ringa del af den intecknade egendomen och uppenbarligen icke

rubbar säkerheten för inteckningshafvare, som ej godkänt öfverenskommelsen,

rätten meddela fastställelse. Sådan fastställelse vare dock ej hinder för

inteckningshafvare, som icke kommit tillstädes vid rätten och ej heller godkänt

öfverenskommelsen, att, därest ej full betalning lämnas honom för

hans fordran, efter stämning å den exproprierande och fastighetsägaren påkalla

ersättningens bestämmande af expropriationsnämnd. Rätten äge vid

fastställelses meddelande ålägga den exproprierande att hos öfverexekutor

ställa säkerhet för det belopp, hvarmed ersättning, som må komma att bestämmas

af expropriationsnämnd, kan öfverskjuta den, hvarom öfverenskommelse

träffats, jämte ränta å nämnda belopp.

57 §.

Har ersättning blifvit af rätten fastställd på sätt i 56 § sägs, galle

om ersättningens betalning samt egendomens tillträdande hvad i 47—50 §§

stadgas, och äge 51—54 §§ motsvarande tillämpning.

17

Om uppskof med tillsättande af expropriationsnämnd.

58 §.

Parterna äge öfverenskomma om uppskof med tillsättande af expropriationsnämnd.

Har den exproprierande fått tillträda egendom, innan ersättningen

blifvit bestämd af expropriationsnämnd, och kan detta icke lämpligen äga

rum, innan anläggning, för hvilken expropriationen sker, längre fortskridit,

äge ock rätten på framställning af part låta anstå med tillsättande af

nämnd.

Om återkallande af expropriationsanspråk.

59 §.

Har den expropriationsberättigade låtit frågan om expropriation

fullföljas genom stämning till domstol, men vill han därefter återkalla

expropriationsanspråket, gifve sist inom en månad efter det rättens utslag

i expropriationsmålet vunnit laga kraft motparten del af återkallelsen på sätt

i rättegångsbalken om stämning stadgas, eller vare rättigheten till återkallelse

försutten. År målet anhängig! vid domstol, åligger det den expropriationsberättigade

att, sedan återkallelse skett, ofördröjligen inkomma till domstolen

med bevis därom; är det underrätt på landet, må beviset ock ingifvas

till domaren. Har expropriationsnämnd målet under behandling,

skall den expropriationsberättigade ofördröjligen ingifva bevis om återkallelsen

jämväl till nämndens ordförande.

60 §.

Återkallelse må ej göras i afseende å egendom, som den expropriationsberättigade

tillträdt.

61 §.

Då återkallelse skett, vare den expropriationsberättigade skyldig ersätta

skada, som på grund af expropriationsanspråket kan hafva uppstått

för sakägare.

3—09868. Förslag till lag om expropriation.

18

Om ny uppskattning för bestämmande af expropriationsersättningen.

82 §.

Har, sedan expropriationsnämndens beslut i fråga om ersättning

för viss egendom ingafs till rätten eller domaren men innan rättens

utslag i expropriationsmålet vunnit laga kraft, egendomen genom naturhändelse

eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbaidigen

väsentligt understiger värdet vid tiden för nämndens uppskattning, äge

den exproprierande erhålla ny uppskattning af densamma; och varde på

hans begäran målet för sådant ändamål af rätten återförvisadt till nämnden.

Har målet icke varit anhängig! vid domstol å sådan tid, att den

exproprierande kunnat framställa dylik begäran, äge han, då rättens utslag

vunnit laga kraft, att sist inom tre månader därefter instämma

talan om tillsättande af ny nämnd. Innan sådan talan blifvit slutligen

pröfvad, må enligt 47 § nedsatt belopp ej utbetalas eller fördelas.

Om skada, som icke kunnat förutses vid expropriationsnämndens uppskattning.

63 §.

Visas, att, efter det expropriationsnämndens beslut ingifvits till rätten

eller domaren, å egendom uppkommit skada, som jämlikt 6 § skall ersättas

men som ej kunnat förutses vid expropriationsersättningens bestämmande,

varde på yrkande af den ersättningsberättigade målet återförvisadt

till nämnden för uppskattning af skadan.

64 §.

Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i afseende å skada

som ej kunnat förutses vid expropriationsersättningens bestämmande och

som uppstår först efter det expropriationsmålet slutligen afgjorts.

Om expropriationskostnad.

65 §.

Den exproprierande vare pliktig efter rättens pröfning gälda all af

expropriationen följande kostnad.

19

Har expropriationsersättningens belopp enligt 45 § vant föremål för

ny pröfning, bestämme rätten, hvilkendera parten skall vidkännas kostnaden

härför.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

66 §.

Har egendom genom expropriation frånskilts annan egendom, med

hvilken den var förenad i samme ägares hand, och är den exproprierade

egendomen ej längre behöflig för expropriationsändamålet, hafve, om den

skall säljas, dåvarande ägaren af den återstående egendomen lösningsrätt

till den exproprierade delen. I fråga om sådan rätt äge tillämpning hvad

eljest enligt lag gäller om lösningsrätt.

Om rätt för Konungens befallningshafvande att föreskrifva upplåtelse

af egendom.

67 §.

Vill någon för ansökning om rätt till expropriation af viss egendom

låta upprätta karta öfver egendomen eller eljest verkställa nödig förundersökning

därå, men förvägras honom sådant af egendomens ägare eller innehafvare,

äge Konungens befallningshafvande föreskrifva, att erforderligt

tillträde till egendomen under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må

dock ej meddelas, om Konungens befallningshafvande finner uppenbart, att

expropriationsrätt för det uppgifna ändamålet ej kan komma att beviljas.

Växande träd må ej för undersökningen fällas, med mindre Konungens

befallningshafvande det särskilt medgifvit.

68 §.

Föranleder undersökning, som i 67 § sägs, skada, skall ersättning

därför gäldas af den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall,

om öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmas af domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden, om Konungens befallningshafvande

pröfvar nödigt, ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

20

69 §.

Är för en anläggning af allmänt gagn, till hvilken Konungen lämnat

tillstånd, behöfligt, att egendom begagnas till upplagsplats eller för liknande

ändamål, som ej kan föranleda väsentlig eller varaktig förändring

af egendomens beskaffenhet, äge Konungens befallningshafvande föreskrifva,

att egendomen skall upplåtas, dock högst för en tid af tre år.

Konungens befallningshafvande äge ock, där så pröfvas nödigt, föreskrifva,

att egendom skall upplåtas för hämtning af fyllnadsämne, sten,

grus eller dylikt för utförande eller underhåll af anläggning, som i första

stycket sägs.

För upplåtelse, som nu är sagd, skall ersättning gäldas. Tvist om

ersättningen skall pröfvas af domstol men utgöre ej hinder för att egendomen

tages i anspråk för det afsedda ändamålet.

Hvad i 68 § andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning.

Om kronans fritagande från ställande af säkerhet.

70 §.

Hvad ofvan stadgats om ställande af säkerhet i vissa fall galle ej

kronan.

Om beräkning af ränta.

71 §•

Ränta, hvarom i denna lag stadgas, skall beräknas efter fem för

hundra om året.

2. Särskilda bestämmelser om expropriation af inteckning för fordran i

penningar.

72 §.

Skall fast egendom användas för allmänt gagn utan att dock egendomen

exproprieras, och vill egendomens ägare få densamma befriad från

inteckning till säkerhet för fordran i penningar, vare ej behöfligt att vid

ansökning om expropriationsrätt för sådant ändamål foga handlingar, som

i 3 § omförmälas.

21

73 §.

Har expropriationsrätt beviljats för ändamål, som i 72 § sägs, skall

på ansökning af egendomens ägare stämning å inteckningshafvaren utfärdas.

År denne okänd, varde tiden för målets företagande vid rätten

kungjord, på sätt i 12 § är stadgadt. Kommer han ej till utsatt tid,

förordne rätten god man att företräda honom. Annan stämning eller

kungörelse vare ej erforderlig i målet. Expropriationsnämnd skall ej

tillsättas.

3. Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska

svagströmsledningar.

74 §.

Afser ansökning expropriationsrätt för framdragande af telegrafeller

telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning, skall ansökningen

åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade företaget

med affattning på karta af den föreslagna ledningens sträckning, styrkt

uppgift å ägare och innehafvare af den fasta egendom, hvaröfver ledningen

skall framdragas eller i hvars mark den skall nedläggas, samt, om i något

afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse därför.

75 §.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område,

för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom

fastställdt hamnområde må expropriation ej afse egendoms afstående utan

endast upplåtelse af nyttjanderätt.

76 §.

Bifalles ansökning, som i 74 § sägs, må egendomen genast tagas

i användning af den exproprierande, om han hos öfverexekutor ställer säkerhet

för expropriationsersättningen.

Kronan vare fri från ställande af sådan säkerhet.

77 §.

Påstår vid rätten ägaren af egendom, som skall användas för framdragande

af elektrisk svagströmsledning, att egendomen lider synnerlig

22

skada och fördenskull, jämlikt 10 § första stycket, bör lösas, men bestrides

sådant af motparten, varde, om annat ej aftalas, expropriationsnämnd ej tillsatt,

innan denna tvist blifvit af rätten afgjord genom laga kraft ägande utslag.

Hvad i 10 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

78 §.

Skall egendom afstås, galle om tillsättande af expropriationsnämnd

de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då egendom ej afstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall

nämnden, om annat ej aftalas, bestå af en af rätten utsedd ordförande

samt två ledamöter, af hvilka hvardera parten väljer en. Valbarheten

vare ej inskränkt till dem, som äro upptagna i den i 21 § omförmälda

förteckning.

79 §.

Upplåtes nyttjanderätt till egendom, som i 75 § omförmäles, för

framdragande af statens telegraf- eller telefonledning, njute ägaren ej ersättning

för upplåtelsen utan endast för skada, som däraf må uppstå.

Vid expropriationen skall ersättning ej bestämmas för annan skada än

den, som då redan uppkommit. Uppstår därefter skada, varde ersättningen

därför, om öfverenskommelse ej träffas, bestämd af nämnd, som i 78 §

andra stycket sägs.

80 §.

Är egendom, som i 75 § omförmäles, använd för lednings framdragande,

och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar

samfärdsel å egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning,

såsom gas-, vatten- eller afloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller

kraftledning, eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för

behöfliga arbeten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall

ledningen på bekostnad af dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i

den mån sådant erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande af ledning, vare

ledningens ägare pliktig ändra eller flytta densamma, i den mån sådant

är af nöden för att egendom, där ledningen är framdragen, må kunna

användas till bebyggande eller annat för egendomens tillgodogörande viktigt

ändamål, samt ändring eller flyttning kan ske utan synnerligt men för

ledningen. Kostnaden för dylik åtgärd skall gäldas af egendomens ägare.

Tvist i fråga, som nu är sagd, skall pröfvas af domstol.

23

81 §•

Öfvergår egendom, som i 75 § sägs, i enskild ägo, vare förut förvärfvad

rätt att hafva ledning där framdragen ej längre gällande.

4. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

82

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande af linbana skall

åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade företaget, affattning

på karta af den föreslagna banans sträckning och af den jord, som erfordras

för banan, styrkt uppgift å ägare och innehafvare af den fasta egendom,

hvaröfver banan skall framdragas, eller som, utan att banan skall

framdragas däröfver, är belägen på mindre afstånd än tjugu meter från

densamma, samt, om i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse

därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för hvilket

byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och

innehafvare erfordras allenast såvidt angår egendom, hvaröfver banan skall

framgå.

83 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan

för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställdt hamnområde

för linbanas framdragande afstå eller upplåta gata, torg, allmän

plats eller vattendrag.

Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för hvilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än tjugu meter

från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller

trädgård, soin tillhör fastighetens ägare, denne skyldig afstå eller upplåta

något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan ickekunna

användas utan synnerlig olägenhet.

24

5. Särskilda bestämmelser om expropriation af mark till förmån för

ägare af därå uppförda hus.

84 §.

Äro vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort

med större sammanträngd befolkning boningshus till större antal uppförda

å annans än husägarnas mark, och har till tryggande af dessas ställning

sådan mark blifvit af kronan, kommun eller municipalsamhälle exproprierad,

vare nye ägaren af marken pliktig att till en hvar husägare,

som det begär, upplåta den till hans hus hörande tomt med den jämkning,

som kan erfordras för genomförande af stadsplan och tomtindelning.

85 §.

Upplåtelse, som i 84 § sägs, skall göras med tomträtt, om ej markägaren

hellre vill sälja tomten till husägaren eller mellan dem träffas

arrendeaftal rörande tomten. Sker försäljning, skall, om annat ej aftalas,

köpeskillingen utgöras af den för tointen utgifna expropriationsersättning

samt å tomten belöpande del af expropriationskostnaden; och varde afgiften

för upplåtelse med tomträtt eller på arrende bestämd efter samma

grund.

Tvist om köpeskillingens eller afgiftens belopp skall pröfvas af domstol.

6. Särskilda bestämmelser om expropriation af ödelagd skogsmark.

86 §.

Väckes förslag, att skogsmark, som är genom kalhuggning eller

på annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark, skall af kronan, kommun

eller skogsvårdsstyrelse exproprieras för åstadkommande af skogsåterväxt

å marken, och pröfvar Konungen framställning om expropriationsrätt

förtjäna afseende, men påstår markens ägare, att han vill själf

ombesörja återväxt, gifve Konungen honom skälig tid därtill.

25

Varda nödiga åtgärder för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid,

och bifalles framställningen, bestämme ock Konungen, därest expropriationsrätten

skall tillkomma annan än kronan, viss tid, inom hvilken nye

ägaren skall sörja för återväxt.

87 §.

Har återväxt kommit till stånd å skogsmark, som blifvit exproprierad

efter hvad i 86 § sägs, vare, om marken ej är behöflig för visst allmänt

ändamål, ägaren af den fasta egendom, till hvilken marken förut hörde,

berättigad lösa densamma mot återbärande af expropriationsersättningen

jämte ränta samt återgäldande af de kostnader, som efter expropriationen

nedlagts å marken för beredande af återväxt; göre dock ansökning därom

hos Konungen i fråga om egendom, som kronan exproprierat, inom den

tid Konungen bestämt vid förordnande om expropriation och beträffande

annan egendom sist inom tio år från utgången af den, enligt hvad i 86 §

andra stycket sägs, för besörjande af återväxt bestämda tid.

Genom denna lag upphäfves förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof jämte de hittills

gällande stadganden, som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till bestämmelse,

som sålunda upphäfves, skall i stället motsvarande bestämmelse

i denna lag tillämpas. Eljest göres ej genom denna lag ändring i hvad

lag eller särskild författning innehåller om fast egendoms afstående eller

upplåtande för visst allmänt ändamål.

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 19 . Dock skola

stadgande^ om val af ordförande och suppleanter för ordförandena i

expropriationsnämnder samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder

tillämpas redan under år 19 . Af de valbara personer, som då utses,

väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre

kalenderår. I fråga om expropriationsmål, hvari stämning utfärdats före

den 1 januari 19 , skola, bestämmelserna i nu gällande lag tillämpas.

4—09886. Förslag till lag om expropriation.

26

Förslag

till

Lag

om

ändrad lydelse af I och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla

följande ändrade lydelse:

1 §•

Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller

för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell

anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen

pröfvat nödigt, att fast egendom, som tillhör annan än kronan, användes

till kraftstation för alstrande af elektrisk ström, till dammfäste, vattenledning

eller annan för sådan kraftstation nödig anläggning, till framdragande

af elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning,

skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller

upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan

för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställdt hamnområde

afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för hvilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomt

-

27

plats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något

afstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för

ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt hvad i denna § är sagdt egendom afstås eller upplåtas,

äge, där ej här nedan annat stadgas, de i gällande lag om expropriation

gifna föreskrifter och i fråga om elektriska starkströmsledningar de i

nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation för

elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning.

Där egendomen skall användas för annans räkning än kronans, skall

förhöjning i ersättningen äga rum med hälften af det belopp, som jämlikt

de i omförmälda lag stadgade grunder skall utgå.

3 §•

Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra

afstående eller upplåtande af fast egendom eller om tillstånd att utföra

anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullständig beskrifning

öfver det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning på karta af

föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för anläggningen erfordras,

bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehafvare af de°fastigheter,

öfver hvilka ledningen skall framdragas eller i hvilkas mark den

skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behöfliga, dels ock,

såvidt ledningen skall framgå ofvan jordytan, ägare och innehafvare af de

fastigheter, som, utan att ledningen skall öfver dem framdragas, äro belägna

på mindre afstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de

överenskommelser, som blifvit träffade, eller de hinder, hvilka däremot

mött, med liera handlingar som sökanden vill åberopa; dock att där fråga

är om ledning, som skall framdragas inom område, för hvithet byggnadsstadgan

för rikets städer äger tillämpning, förteckning, som nyss sagts,

erfordras allenast såvidt angår fastigheter, öfver hvilka ledningen skall

framgå eller i hvilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra afslås, lämnas åt de kommuner eller

municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas eller

anläggning eljest utföras, så ock åt de ägare och innehafvare af fastigheter,

som, enligt hvad ofvan nämnts, skola uppgifvas, tillfälle att yttra

sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de ytterligare upplysningar,

som för ärendets bedömande må erfordras.

Hvad i denna § är stadgadt om skyldighet att förete karta öfver

jord, som för elektrisk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och

28

uppgifter, så ock därom att tillfälle att yttra sig öfver gjord ansökan skall

lämnas vissa menigheter samt ägare och innehafvare af fastigheter, galle

ej beträffande ansökan om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnadt

järnvägsområde.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 .

29

Förslag

till

Lag,

innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Varder fast egendom genom expropriation befriad från inteckning,

hvarför egendomen häftar, må inteckningen dödas, utan hinder häraf att

inteckningshandlingen ej företes i hufvudskrift.

Exproprieras allenast en del af egendom eller endast nyttjanderätt

eller servitutsrätt till egendom, och utfaller af expropriationsersättningen

betalning å hufvudstol af inteckning, hvarför egendomen häftar, vare inteckningen

till motsvarande belopp utan verkan, och må, äfven om inteckningshandlingen

ej kan företes i hufvudskrift, inteckningen dödas till nämnda

belopp, därest till rätten ingifves handling, som visar ersättningens fördelning,

och intyg, att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19

REDOGÖRELSE

FÖR

DEN SVENSKA EXPROPRIATIONSLAGSTIFTNINGENS

UTVECKLING.

33

Då expropriation innebär, att enskild äganderätt eller någon från

äganderätten härledd rättighet i ett särskild! fåll upphäfves eller inskränkes

i det allmännas intresse, förutsattes för expropriationsrättens framträdande

och utveckling, å ena sidan att den enskilda äganderätten vunnit erkännande

såsom en i och för sig, inom de gränser rättsåskådningen och lagstiftningen

angifva, oinskränkt och okränkbar rätt, samt å andra sidan att

allmänna intressen, samhällsintressen i större eller mindre omfattning,

framstå såsom skilda från och höjda öfver de enskilda samhällsmedlemmarnas

intressen. Innan förhållandena i dessa afseenden stadgats, kan väl

egendom i enskild besittning tagas i anspråk för det allmännas räkninggenom

beslut af dem, som äga makten i samhället, och otvifvelaktigt

har sådant förekommit i alla tider. Men expropriation i egentlig bemärkelse

har detta icke utgjort. Vid hvilken tidpunkt en verklig expropriationsrätt

framträdt är en fråga, som nära sammanhänger med samhällsutvecklingen

i det hela. Något särdeles gammalt begrepp torde expropriationen

i denna mening på de flesta håll icke kunna anses vara.

Vid expropriationsrättens första utveckling i det moderna samhället

torde, liksom på flertalet andra områden, den praktiska utöfningen i allmänhet

hafva gått före lagstiftningen. Då ett allmänt behof gjorde sig

starkt gällande, fick den enskildes intresse vika, utan att härför kräfdes

stöd i lag. Regeringsmakten tog eller lät andra representanter för det

allmänna taga hvad som ansågs nödvändigt, stundom med stundom utan

ersättning till ägaren. I den mån lagstiftning i ämnet kom till stånd,

fick den därför ofta till uppgift mindre att grundlägga nya befogenheter

för det allmänna än. att begränsa och lagbinda eu förut befintlig rätt.

Hufvudsyftet var att gifva uttryck åt äganderättens principiella okränkbarhet

och fastslå, att expropriation fick äga rum endast under särskilda,

för den enskilde betryggande villkor. Att bestämmelser i denna riktning

varit påkallade af ett allmänt kändt behof visar sig bäst däraf, att så

5—09886.

Förslag till lag om expropriation.

34

dana intagits och fortfarande finnas i de flesta kulturländers författningsurkunder.

I och för sig är det väl sannolikt, att rättsutvecklingen i vårt land

på förevarande område i stort sedt följt samma vägar som annorstädes.

Den lagbundenhet och rättssäkerhet, som hos oss förr än i flertalet andra länder

präglat samfundsförhållandena, torde emellertid, på samma gång den tidigt

skapat förutsättningarna för verklig expropriation, hafva förebyggt ytterligheterna

i tillämpningen af den expropriationsrätt, som kan hafva funnits

före lagstiftningen i ämnet. Åtminstone bär denna lagstiftning, då

den småningom kom till stånd, icke något spår af att man funnit behöfligt

inskränka eller reglera förut utöfvade befogenheter från det allmännas

sida. Snarare ger lagstiftningen intrycket af, att expropriationsrätten

först genom densamma blifvit till.

Om man i våra grundlagar vill söka en motsvarighet till hvad

främmande författningsurkunder innehålla angående expropriation, är

den snarast att finna i § 16 af 1809 års regeringsform, där det bl. a.

stadgas, att Konungen bör ingen afhända eller afhända låta något gods,

löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och

laga stadgar föreskrifva. Det förefaller dock tydligt, att detta stadgande

afser andra förhållanden än de nu ifrågavarande. Tillämpadt på expropriation

skulle det enligt sin ordalydelse kunna anses utgöra hinder för

utveckling af expropriationsrätt i vanlig bemärkelse. Anspråket på »rannsakning

och dom» i egentlig mening uppfylles nämligen i allmänhet icke

af detta rättsinstitut, till hvars utmärkande kännetecken, sådant det på de

flesta håll och äfven hos oss förefinnes, hör, att beslut om enskild egendoms

användande för allmänt behof fattas i administrativ ordning.

1734 års lag. Utgångspunkten för den nu gällande allmänna svenska expropria

tionslagstiftningen

är 25 kap. 1 § byggningabalken i 1734 års lag. Där

stadgades följande: »Landsväg skall läggas i länet där den tarfvas; och

läte Konungens befallningshafvande vid tinget rannsaka, hvar den jämnast

och genast göras kan. Varde ock de ägor därtill tagna, som möta och

föreligga, utan att någon det vägra må; och njute by, som mister i åker

eller äng, därför sin fyllnad af kronan.»

Bland de allmänna ändamål, för hvilka expropriation plägar anlitas,

blef sålunda syftet att förbättra kommunikationerna tidigast tillgodosedt,

liksom ock detta syfte därefter varit det, som i största omfattning föranledt

expropriation. Nämnda stadgandes räckvidd var dock ganska begränsad,

i det att det afsåg endast landsvägar, från hvilket begrepp

man, enligt hvad bestämmelserna i 25 kap. 2 § byggningabalken utvisa,

hade att skilja såväl väg till ting, kyrka och kvarn som ock annan farväg.

35

Något särskild t medgifvande till expropriation erfordrades icke, utan af

Konungens befallningshafvandes beslut, hvar vägen skulle läggas, följde,

att den mark, som var behöflig härför, skulle afstås. Ersättning utgick af

statsmedel, men endast i den mån mera värdefull jord — åker eller äng

togs i anspråk, och någon form för ersättningens bestämmande var ej

stadgad.

På begäran af riksdagen utsträcktes stadgandet i 25 kap. 1 § bygg- Förordningabalken

genom förordningen den 19 februari 1824 till att gälla äfven "ingen den

för väg till hamn, lastplats, varunederlagsplats samt emellan segelleder, 19

båtleder och flottleder äfvensom för väg till alla sådana ställen, där vägar

pröfvades vara för varutransporten af allmän nytta och nödvändighet. 1

sammanhang härmed utfärdades kungörelsen den 9 mars 1824 med bestämmelser

angående laga domstol i frågor om nya väganläggningar till

de orter, som omförmäldes i nyssnämnda förordning. Genom denna kungörelse

stadgades, att de frågor, som rörande dylika väganläggningar uppkomme,

skulle, i likhet med hvad om nya allmänna vägars inrättande vore

föreskrifvet, anhängiggöras hos Konungens befallningshafvande, hvilken, sedan

behörig undersökning i alla delar — såväl om behofvet och nyttan af

väganläggningen samt huru densamma borde äga rum som ock angående

den ersättning, hvartill enskilda hemmansägare kunde vara berättigade för

förlust af ägor, som åtginge till vägen — blifvit hållen vid häradsrätten i

orten i alla vederbörandes närvaro och häradsrätten meddelat sitt betänkande

därom, borde målet lagligen pröfva och afgöra, hvarefter med klagan

öfver Konungens befallningshafvandes beslut konnne att förfaras i den

ordning, som vore stadgad för andra allmänna vägfrågor. Såväl lydelsen

af det till 25 kap. 1 § byggningabalken gjorda tillägget med dess framhållande

af »allmän nytta och nödvändighet» som ock innehållet i berörda

kungörelse grundades på den af riksdagen uttalade uppfattningen, att å

ena sidan den allmänna nyttan af en ifrågasatt väg borde på förhand

pröfvas och å andra sidan trygghet borde beredas för att jordägaren

komme att hållas skadeslös.

Den vidare utveckling, expropriationsrätten erhöll, byggdes väsent- Lagkommitligen

på de af lagkommittén framlagda lagförslagen. Redan i det år 1819 tém förslag

från trycket utkomna förslaget till byggningabalk förefunnos hufvudgrunderna näghaia%

för nuvarande lagstiftning, i det att Konungen skulle i hvarje särskild!

fall lämna tillstånd till expropriation — dock icke omedelbart utan genom

föreskrift om utförande af visst allmänt företag, hvarmed då expropriationsrätt

utan vidare förenades — samt ersättningen till den, som måste afstå

egendom, i händelse af tvist skulle bestämmas af särskild nämnd. De

ändamål, för hvilka expropriation skulle kunna ifrågakomma, voro visser

-

36

ligen icke sammanförda i något gemensamt stadgande, men på olika håll

funnos bestämmelser om expropriationsrätt för företag af de flesta slag,

som nu gällande lag i sådant afseende omförmäler. Sålunda var expropriation

medgifven för allmänna byggnader å landet eller i stad samt torg

eller gator i stad (1 kap. 9 §), större allmänna vägar — hvarmed förstodos

sådana, som hade till ändamål att befordra allmän rörelse i landet genom

den ena ortens sammanbindande med den andra och att lätta tillträdet

till statens offentliga inrättningar — äfvensom allmänna vattenfarleder

genom landet (5 kap. 14 §), samt uttappning eller sänkning

af sjö, strömrensning eller annan vattenafledning (6 kap. 8 §), allt

under förutsättning att Konungen förordnat om företaget. Rörande hufvudgrunderna

för de föreslagna bestämmelserna yttrade lagkommittén,

att tvånget för den enskilda äganderätten att vika för ett allmänt behof

måste anses för eif grundvillkor, förutsatt för det skydd staten i öfrigt

lämnade åt äganderättens fria utöfning; men för att göra den enskilde

säker, att hans rätt ej toges i anspråk för annat än ett verkligen

stort och allmänt behof, hade kommittén trott sig böra föreslå, att detta

behof skulle vara pröfvadt af statens högsta styrelse d. v. s. af Konungen,

innan någon blefve pliktig att därför afstå sin egendom. Den, som på

detta sätt något miste, måste också vara förvissad om full ersättning.

Lagen kunde ej bestämma, huru den skulle utgå, vare sig i vederlag in

natura, i motsvarig ränta eller i penningar. Detta berodde af olika lokala

omständigheter och af de medel det allmänna i hvarje tall kunde hafva

att tillgå; men genom mätningen af själfva beloppet måste den enskilde

sättas i trygghet för allt lidande. Därtill fordrades, att icke minsta tvifvel

kunde uppstå om oväldigheten hos dem, som skulle verkställa denna

värdering. Det borde följaktligen icke tillkomma styrelsen allena att förordna

mätesmännen, ännu mindre att själ!’ stadga ersättningen. Skulle

åter frågan drifvas såsom en vanlig tvist domstolarna igenom, så blefve

den däraf följande tidsutdräkt ett särskildt lidande, som ökades genom de

för en rättegång nödiga kostnader, hvilka den enskilde parten till slut

själ!'' torde få vidkännas. För att undvika dessa olägenheter hade kommittén

funnit lämpligast att åt en särskild nämnd, som enligt kommitténs förslag

till rättegångsbalk skulle väljas för pröfning af vissa skadeståndsfrågor,

öfverlämna jämväl den mätning, som fordrades i här förevarande fall. Då

till nämnden utsåges män i orten, hade man att vänta ett omdöme, grundadt

på mera lokal kännedom, än en domstol vanligen kunde äga; då den

enskilde parten själf finge deltaga i valet af dessa mätesmän, borde han ej

kunna befara, att hans rätt träddes för nära; och då saken stannade vid

deras dom, blefve både tid och kostnader sparade.

37

I lagkommitténs förslag till allmän civillag finner man ett mera all-Lagkommitmänt

stadgande om expropriation. 1 kap. 7 § jordabalken innehåller i * till allmän

sådant afseende följande: »Enskild äganderätt vike för det allmänna bästa, civillag.

där Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man

tillhör, begagnas skall vare sig till rikets försvar, till allmän väg eller bro,

till torg eller gata i stad, till uttappning eller sänkning af sjö, till strömrensning,

farled eller annan vattenledning, till allmän byggnad, eller till

dylikt allmänt behof. I dessa fall vare ägaren pliktig att afstå hvad af

hans egendom för ändamålet fordras, njute dock därför full ersättning.

Uppkommer tvist om ersättningens belopp; den skall pröfvas af särskild

nämnd, som i 28 kap. rättegångsbalken sägs.» För dessa bestämmelser

— som i fråga om ändamålens angifvande i det närmaste öfverensstämma

med de nuvarande i 1 § första stycket af 1836 års expropriationsförordning

— anfördes ungefär samma skäl som för 1819 års förslag. Huru helig

enskildes äganderätt iln vore, måste den likväl vika för det allmänna bästa.

De tillfällen och behof, hvarvid tillämpning af denna ostridiga grundsats

i synnerhet ägde rum, vore de i förenämnda § angifna. Då pröfningen

af ett sådant behof biffvit till Konungen öfverlämnad, finge man ej

hysa farhåga, att den enskildes rätt i oträngdt mål uppoffrades för statens,

och något lidande för den förre kunde ej heller uppkomma, när han blifva

försäkrad att, efter pröfning af särskild nämnd, få tillgodonjuta full

ersättning för den jord eller lägenhet, han vore pliktig afstå.

Den särskilda nämnd, hvarom stadgades i 28 kap. rättegångsbalken

af samma förslag, skulle liksom enligt tidigare förslag ej uteslutande eller

företrädesvis hafva till uppgift att pröfva ersättningsbeloppen vid expropriation,

utan skulle dess ändamål i första rummet vara att fastslå beloppet af

skadestånd, om rätten pröfvat någon skyldig att gälda sådant, och bestämda

grunder ej funnes för handen, hvarefter beloppet däraf kunde mätas. Till

nämnden, som skulle sättas vid vederbörande underrätt, skulle hvardera

parten föreslå sex män, af hvilka vederparten valde tre. Rätten skulle

ock nämna tre män, bland hvilka parterna gemensamt ägde att välja en.

Kunde de ej sämjas om valet, skulle lotten skilja mellan dem. De sju,

som så blifvit utsedda, skulle utgöra nämnden. Föreskrifterna om den

särskilda nämnden öfverensstämde i öfrigt väsentligen med dem, som nu

finnas i 1866 års expropriationsförordning.

Beträffande anledningen till, att berörda angelägenheter ansågos böra

pröfvas af särskild nämnd och icke af domstol, yttras i lagkommitténs motiv

följande, som närmast afser skadestånd, men synes äga intresse äfven

i fråga om expropriationsersättning. »Så ofta skadestånd kan, med stöd af

förekommen bevisning, utsättas efter gifna grunder, är det visserligen tjäll

-

38

1840—41

årens riksdag.

ligast, att rätten stadgar beloppet däraf, i och med detsamma den förklarar

tappande parten skyldig att det gälda; men omständigheterna äro ej

sällan sådana, att af dem med säkerhet kan dömas till en verkligen timad

skada, utan att likväl storleken däraf stått att genom formlig bevisning

uppdaga. Skadeståndet måste då helt och hållet mätas efter dens eller

deras personliga omdöme, åt hvilken eller hvilka pröfningen däraf är öfverlämnad.

I dessa fall är hvarje annan oväldig och förståndig man lika

tillförlitlig domare som ledamoten af en rätt; och ett slikt skadestånd kan

vid hvarje särskild instans höjas eller minskas, utan att man har skäl att

göra anspråk på ett rättvisare beslut vid sista instansen än vid den första.

Tvärtom synes man ej utan anledning kunna vänta, att omdömet skall

blifva mer och mer vacklande, ju längre de dömande aflägsnas från den

ort, där de ifrågavarande förhållanden uppkommit och således böra närmare

vara kända. Kommittén har därför funnit skadeståndsbelopp af denna

art, sedan likväl själfva frågan, om skadestånd skall utgå eller ej, först

blifvit genom lagakraftvunnen dom afgjord, lämpligast kunna mätas af

en jury eller skilj em ann arätt, hvilken väljes och sammanträder vid den

underdomstol, som i saken dömt. Denna jury kallas i förslaget särskild

nämnd, till hvars pröfning också vissa andra likartade frågor redan förut

i jorda- och byggningabalkarna blifvit öfverlämnade.»

Vid 1840—41 årens riksdag blef därefter frågan om utvidgning af

bestämmelserna i 25 kap. 1 § byggningabalken föremål för ständernas

pröfning på grund af två i ämnet väckta motioner. Den ena af dessa gick

ut på antagande af ett förslag affattadt i öfverensstämmelse med 1 kap.

7 § jordabalken i lagkommitténs förslag till allmän civillag, utom hvad

angick ersättningen för den afträdda egendomen, i hvilken del motionären

upptagit den regel, som beträffande ändring eller utrifning af vattenverk

i vissa fall fanns stadgad i förordningen den 20 januari 1824, och följaktligen

föreslagit, att ägaren skulle njuta full ersättning och hälften därtill.

Lagutskottet, i häröfver afgifvet utlåtande, anslöt sig äfvenledes i öfrigt

till lagkommitténs uppfattning, men fann, i enlighet med sistnämnda motion,

att angående ersättningens bestämmande sådana försiktighetsmått

borde föreskrifvas, som afböjde själfva möjligheten af materiell förlust för

den enskilde. Det lagförslag utskottet framlade innehöll i detta afseende,

att ersättningen skulle mätas efter hvad jord eller lägenhet af samma slag

och godhet i orten högst gällde samt jordägaren vara berättigad att utbekomma

det sålunda bestämda värdet med förhöjning af hälften därutöfver.

I fråga om angifvandet af de ändamål, för hvilka expropriation

skulle kunna förekommma, följde äfven utskottets förslag lagkommitténs

formulering. Uppkomme tvist om ersättningens belopp, hade enligt förslå

-

39

get kronan eller den menighet, som för allmän nytta äskade afsöndringen.

att instämma ägaren till vederbörlig domstol för att taga del i sättandet af

en kompromissrätt, Uteblefve part å inställelsedagen förfallolöst från domstolen

eller undandroge han sig att utse ledamöter i kompromissrätten,

skulle domstolen i hans ställe välja gode män. Kompromissrätten skulle

utgöras af domstolens ordförande samt af sex gode män, af hvilka parterna

å hvar sida ägde utse tre. Om inom kompromissrätten yppades olika meningar

men fem ledamöter förenade sig i samma mening, skulle den gälla

för rättens beslut. Kunde ej fem blifva ense om slutet, ålåge det parterna

att hvar för sig ytterligare välja tre gode män att deltaga i pröfningen.

Undandroge sig part detta, skulle domstolen förordna därom. Hvad de flesta

i den således förstärkta kompromissrätten sade skulle blifva rättens beslut.

Ersättningen skulle sist inom en månad, sedan den blifvit. bestämd, erläggas

till jordägaren, som då genast borde afträda jorden eller lägenheten.

Om skada å jord eller lägenhet vållades genom undersökning, som med

Konungens tillstånd blifvit hållen för att utröna behofvet af egendoms afstående

för allmänt behof, skulle ägaren ock vara berättigad till en skadan

motsvarande ersättning, som bestämdes på enahanda sätt.

Sedan vid frågans behandling hos riksstånden två stånd i anledning

af anmärkningar mot utskottets förslag återförvisat detsamma till utskottet,

afgaf detta förnyadt utlåtande och upptog därvid till bemötande de

framställda anmärkningarna. Bl. a. hade anmärkts, att i förslaget icke vore

uttryckt hvad som skulle förstås med allmänna ändamål. Härtill genmälde

utskottet, att genom de uppräknade speciella fallen med erforderlig tydlighet

blifvit utmärkt, att under benämningen allmänt behof borde hänföras

hvad som afsåge gemensam fördel för staten eller menigheter. Beträffande

grunderna för ersättningens bestämmande hade erinrats, att kompromissrätten

icke borde i detta afseende bindas genom sådana föreskrifter, som

förslaget innehölle, utan vara oförhindrad att därvid taga i öfvervägande

äfven andra omständigheter, såsom om egendomens läge vore särskild! förmånligt

eller den afträdande möjligen kunde draga större nytta af egendomen

än någon annan eller dess bibehållande af särskilda orsaker för honom hade

ett högre värde. A andra sidan hade framhållits, dels att ersättningens förhöjande

med en fjärdedel utöfver fulla värdet vore tillräckligt, dels att, enär

den enskilde icke kunde tillerkännas rättighet att genom öfverdrifna anspråk

hindra allmänt nyttiga företag, annan eller högre ersättning icke borde

bestämmas än den, som motsvarade jordens värde. Utskottet yttrade härom,

att då enligt dess hemställan värdet af hvad som afträddes skulle förhöjas

med femtio procent, syntes tillbörligt afseende hafva blifvit fästadt på ägarens

anspråk att varda till fullo godo godtgjord, äfven om det afträdda

40

1844—45

årens riksdag.

skulle för honom äga ett särskilt^ högre värde, men att utskottet funnit

denna förhöjning ej heller kunna minskas utan våda för jordägaren. Vidare

framhöll utskottet, i anledning af gjorda erinringar, hurusom det

hörde till idén af en sådan jury som den föreslagna kompromissrätten, att

skälen för dess beslut ej behöfde kungöras och att klagan mot beslutet ej

finge föras. I annat fall skulle den rätt att pröfva efter bästa förstånd och

samvete, som tillkomme en jury i vidsträcktare mån än andra domare, ej

kunna tillbörligen utöfvas samt ändamålet att undvika en långvarig och

kostsam rättegång ej vinnas. Utskottet trodde sig ock hafva iakttagit nödig

varsamhet till skyddande af enskildas rätt genom de föreslagna reglerna

om röstberäkning inom kompromissrätten.

Utskottets hemställan bifölls därefter af samtliga riksstånden, och

skrifvelse till Kungi. Maj:t i öfverensstämmelse därmed afläts den 23 september

1840.

Det af riksdagen sålunda öfverlämnade förslaget blef icke upphöjd!

till lag, utan förklarade Kungl. Maj:t genom svar å rikssalen den

10 juli 1841, att Kungl. Maj:t visserligen godkände den i förslaget uttryckta

grundsats, desto hellre som flera redan gifna lagstadganden och

däribland föreskriften i 25 kap. 1 § byggningabalken hvilade på samma

grund, hvilken dessutom i lagskipningen gjort sig gällande äfven för andra

fall, om hvilka någon uttrycklig föreskrift i lag och författningar icke

förekomme, men att Kungl. Maj:t likväl funnit anmärkta brister i vissa

delar af förslaget hindra detsammas antagande.

Enligt hvad sedermera i proposition vid 1844—45 årens riksdag omförmäldes,

fann dock Kungl. Maj:t, under fästad uppmärksamhet på frågans

vikt för det allmänna samt då saknaden af bestämda och tillräckligt

omfattande lagbud härutinnan medfört betydliga olägenheter genom hinder,

uppehåll och osäkerhet vid utförande af flera nyttiga företag, ärendet

böra komma under förnyadt öfvervägande. Genom Kungl. Maj:ts försorg

utarbetades därför ett förslag till förordning om jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof. Detta förslag öfverensstämde i hufvudsak med

riksdagens framställning, men innebar en närmare utveckling däraf med

iakttagande, hvad kompromissrätten angick, af de föreskrifter förslaget till

allmän civillag i 28 kap. rättegångsbalken innehöll om särskild nämnd.

1 § i förslaget var af väsentligen samma lydelse som första stycket första

punkten och tredje stycket i 1 § af nu gällande expropriationsförordning.

Den viktigaste olikheten var, att ersättning för skada, som förorsakades

genom jords eller lägenhets afstående, skulle gäldas till fulla värdet och

hälften därutöfver, där ej parterna om andra villkor åsämdes. Om värderingen

stadgades vidare i 14 § (sedermera 13 §), att nämnden skulle i

41

penningar uppskatta såväl jorden eller lägenheten efter dess rätta värde

för ägaren som ock särskildt den skada annan än ägaren genom jordens

eller lägenhetens afstående lede, allt med afseende på tiden för afträdandet

och med uttryckligt tillägg af den förhöjning, hvarmed enligt 1 § ersättningen

borde utgå. Vore fråga om flera lägenheter, som tillhörde särskilda

ägare, skulle ersättningen bestämmas särskildt för hvardera. Sedan

högsta domstolen blifvit hörd öfver förslaget utan att finna anledning

till någon anmärkning, öfverlämnades detsamma genom förenämnda proposition

till riksdagens pröfning.,

Lagutskottet fann sig ej kunna annat än gilla syftet af det framlagda

förslaget och de allmänna grunder, hvarpå detsamma blifvit byggdt, men

hemställde om förändringar i vissa delar däraf. Beträffande 1 § anförde

utskottet bl. a. följande:

»Under granskningen af denna paragraf har utskottet visserligen ej

kunnat förbise, hurusom stadgandet, att det må på Konungen ensam bero,

då jord eller lägenhet skall till allmänt behof användas, kunde gifva anledning

till det inkast att om, å ena sidan, Konungen i följd däraf komme

att besväras med sådana ringare frågor af den i byggningabalkens 25 kap.

1. §. omförmälda beskaffenhet, som utan våda borde kunna framgent såsom

hittills öfverlämnas åt administrationsmyndighetens bedömande och afförande,

så skulle, å den andra, företag af större omfattning och vikt såsom

kanalanläggningar och annat dylikt kunna utan den andra statsmaktens

hörande sättas i verket; men då Kungl. Maj:t själf icke funnit några hinder

däremot, att förstnämnda frågor dragas under hans omedelbara pröfning,

och då vid större företag anslag af allmänna medel otvifvelaktigt

alltid skola erfordras, därigenom så beskaffade ärenden varda rikets ständer

meddelade, anser utskottet någon betänklighet ej böra möta emot antagandet

af förslaget i denna del, hvaremot utskottet i afseende på bestämmelsen

af de ändamål, för hvilka den enskilda äganderätten måste vika,

funnit samma förslag ej fullt tillfredsställande. Det heter nämligen, att

sadant måste ske, då jord eller lägenhet skall begagnas »antingen till rikets

försvar, till allmän, väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata

i stad, till uttappning eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller

annan vattenledning, till allmän byggnad eller till annat allmänt behof».

Vid jämförelse af detta stadgande mot det, som innefattas i det förslag,

hvaröfver .Kungl. Maj:t behagat höra högsta domstolen och som af densamma

blifvit lämnadt utan anmärkning, visar sig emellertid den skiljaktighet,

att i detta senare står dylikt allmänt behof, och således att ordet

dylikt blifvit uti den nådiga propositionen utbytt emot annat, utan att

motiven till denna förändring äro uppgifna. Densamma är dock af den

6 — 09886. Förslag till lag om expropriation.

42

vikt, att den ej kunnat undfalla utskottets uppmärksamhet. Då lagen å

ena sidan fordrar, att den enskilda äganderätten uppoffras, krafvel- däremot

å den andra helgden af denna rätt det skydd, hvar och en bör finna i

lagen, att den angifver beskaffenheten af de ändamål, för Indika uppoffring

kan komma i fråga, och att den enskilde följaktligen i denna del

kan se sig af lagen betryggad. Nu finnes väl en bestämmelse i omförmälda

hänseende meddelad genom uppräknandet af åtskilliga händelser,

då den enskildes rätt måste stå tillbaka; men denna bestämmelse har

förlorat sin vikt och betydelse genom det anmärkta utbytet af ordet

dylikt emot annat. Därmed har den begränsning, som innefattas i förstnämnda

uttryck, bortfallit och den trygghet försvunnit, som den enskilde

bör äga, att hans egendom ej kommer att uppoffras för alltför obetydliga

ändamål. Till följd häraf och då enligt utskottets omdöme den enskilda

äganderätten ej bör vika i andra än så beskaffade eller dylika fall som

de uppräknade, anser utskottet ordet dylikt jämväl böra på detta ställe,

i enlighet med första förslaget, åter insättas.»

I anledning af ett i samma § föreslaget stadgande, att när Konungen

det nödigt funne, det af honom meddelade beslutet om jords eller lägenhets

användande skulle gå i verkställighet utan hinder däraf, att ersättningsfrågan

vore oafgjord, anmärkte utskottet, att då pröfning af

denna fråga ofta skulle blifva omöjlig, sedan jord blifvit använd, hus

nedrifvet eller andra jord och lägenhet åtföljande föremål förstörda, helst

värdet däraf sedermera ej tillförlitligen kunde bestämmas, och det dessutom

syntes oförenligt med det skydd äganderätten borde åtnjuta, att

densamma uppoffrades, innan den uppoffrande blefve försäkrad om fullkomlig

ersättning för hvad han afstode, kunde utskottet ej godkänna

ifrågavarande stadgande. Äfven i fråga om ett senare stadgande framhöll

utskottet, att enligt dess mening jord eller lägenhet icke i allmänhet borde

behöfva afstås, förrän ersättningen blifvit bestämd och erlagd.

Med erinran, att i de §§, som handlade om val af särskild nämnd,

stadgades bl. a., att af de föreslagna borde de, som skulle kvarstå i nämnden,

utses genom val, hvaraf följde att samtliga parter, såväl kärande som

svarande, måste förena sig om att välja en utaf de tre, som rätten nämnde,

yttrade utskottet härom vidare, att då det icke kunde antagas att parterna

alltid härvid blefve ense, och det föreslagna valsättet således säkerligen

ofta skulle föranleda tvister, hvilka undvekes därigenom att parterna,

på sätt för bildande af jury i tryckfrihetsmål vore föreskrifvet,

hvar för sig uteslöte visst antal af de personer, som föresloges, samt

enahanda grunder dessutom syntes böra följas i likartade fall, utskottet

43

ansåge en i öfverensstämmelse härmed vidtagen förändring af ifrågavarande

§§ böra äga rum.

Vid frågans behandling i riksstånden anmärktes beträffande 1 §

bl. a. följande. Hufvudföremålet för den föreslagna lagen, som vore att

bestämma, när och under hvilka villkor den enskildes äganderätt borde

vika för allmän nytta, syntes alltför knapphändigt behandladt med orden

»där Konungen pröfvar nödigt». Om än i följd af Konungens makt att

efter godtfinnande förordna i administrativa ärenden ett omständligt reglementerande

i förevarande hänseende vore obehöfligt, borde man dock förvissa

sig om, att af alla tvistiga frågor endast den om ersättningens belopp

återstode, då saken hänskötes till särskilda nämnden, hvars pröfning

efter förslaget icke finge sträcka sig därutöfver. Härtill hörde emellertid

bl. a. att i sammanhang med det beslut, hvarigenom Konungen pröfvade

behofvet af expropriation vara för handen, jämväl blefve efter en förut

uppgjord fullständig plan för det allmänna företag, som vore i fråga,

med noggrannhet bestämdt, huru mycket den enskilde ägaren skulle

afstå af sin egendom. Då mellan ägaren och expropriationssökanden uppstode

stridigheter, som icke rörde ersättningens belopp, borde frågan alltid,

innan Konungen fattade sitt beslut, hänskjutas till domstolen i orten,

som skulle äga att, efter föregången undersökning, meddela utlåtande

öfver alla så beskaffade stridigheter, så att desamma måtte kunna i ett

sammanhang af Konungen pröfvas och afgöras. Vidare erinrades, att

det icke vore lämpligt att göra äfven de mest obetydliga fall af expropriation

till föremål för Konungens pröfning, att uttrycket »allmänt behof»

vore mångtydigt och kunde inbegripa äfven de obetydligaste företag,

m. m.

Sedan två stånd återförvisat förslaget till lagutskottet, afgaf detta

förnyadt utlåtande och förklarade därvid i anledning af omförmälda erinringar

till en början, att något missförstånd om de ändamål, hvartill

enskildas ägor finge tagas, desto mindre borde kunna uppstå, som förslagets

1 § tydligt angåfve beskaffenheten däraf; att dessutom den

Konungen i dessa frågor förbehållna pröfningsrätt syntes innebära tillräcklig

garanti, att uppoffring af den enskilde icke komme att erfordras

i andra fall, än då sådant ovillkorligen påkallades för det allmänna bästa,

därför den enskildes rätt alltid måste stå tillbaka; och hade utskottet

icke anledning befara, att Konungens tid vore otillräcklig för utöfning af

denna pröfningsrätt, enär förslaget blifvit af Kungl. Maj:t själf framställdt.

Särdeles ofta skulle antagligen icke frågor af förevarande art förekomma,

men lämpligast syntes det, att de som uppstode blefve pröfvade i enahanda

ordning utan afseende å deras större eller mindre vikt, i synnerhet som

44

en olikhet i denna del mannen gång kunde medföra olägenhet och oreda

i anseende till svårigheten att bestämma gränsen mellan mer eller mindre

viktiga frågor. Anmärkningarna i dessa delar ansåge utskottet följaktligen

lika litet kunna leda till ändring af förslaget, som den yttrade farhågan,

att den enskilde, om detta förslag upphöjdes till lag, skulle kunna skiljas

från sin egendom utan att förut hafva blifvit ens hörd, syntes grundad.

Visserligen innehölle icke förslaget någon uttrycklig föreskrift därom, att

jordens eller lägenhetens ägare skulle höras, innan Konungen pröfvade, om

samma jord eller en del däraf skulle för allmänt behof afstås, men sättet

huru ärenden borde hos Kungl. Maj:t behandlas syntes icke kunna blifva

föremål för ifrågaställa lagstiftning. Därom funnes redan så beskaffade

stadganden, som uteslöte all farhåga i omförmälda hänseende.

O '' Ö

Beträffande den härmed sammanhängande frågan, huruvida Konungen

vid meddelande af expropriationsrätt borde afgöra äfven sådana tvister

angående expropriationens omfattning, som föranleddes däraf, att jordens

ägare yrkade inlösen af mark, som ej vore behöflig för expropriationsändamålet

men påstodes genom expropriationen blifva onyttig för, ägaren,

erinrade utskottet, under hänvisning till 14 § i förslaget (motsvarande

14 § i nuvarande lag), bl. a., att det måste vara parterna öppet att förete

vidare bevisning i dylika frågor, om den först åstadkomna ej ansetts tillräcklig

och de ägde tillgång till ytterligare, hvilken förmån dock vore dem

helt och hållet beröfvad, om Kungl. Maj:t i första och sista hand skulle

pröfva frågan, samt att då anspråk på enskilds egendom oftast torde komma

att väckas från statens sida, försiktigheten syntes bjuda, att omförmälda

fråga bedömdes af domaren, emedan all anledning till misstanke om våld

därigenom undanröjdes.

I fråga om antalet ledamöter i den särskilda nämnden hade anmärkts,

att detsamma borde minskas till fem, emedan tillräckliga ämnen

till befattningen eljest torde saknas vid flera tillfällen, i synnerhet när

fråga vore om större företag, då de flesta närboende tilläfventyrs kunde

vara intresserade i företaget och således jäfviga att sitta i nämnden.

Utskottet förklarade sig emellertid ej dela denna fruktan och således

desto mindre kunna godkänna anmärkningen, som beskaffenheten af förevarande

frågor påkallade den noggrannare pröfning af ämnet, hvilken

snarare vore att vänta af ett större antal ledamöter.

I enlighet med därom framställdt yrkande uteslöt utskottet ur 24 §

en där föreslagen bestämmelse, som förutsatte rätt för expropriationssökanden

att afstå från expropriationen inom viss tid från det särskilda

nämndens beslut meddelades. Utskottet fann nämligen sökanden ej böra,

äga ''att, sedan ersättningsbeloppet blifvit bestämdt, nedlägga sitt yrkande

45

utan att en sådan fördel motsvarades af någon annan å vederpartens sida,

enär dåra!’ möjligen skulle kunna följa olägenhet för den sistnämnda, hvartill

komine att omförmälda föreskrift syntes mindre behöflig, då man loge

i beti aktande att Konungen pröfvat angelägenheten af det ändamål, för

h vil ket expropriationen blifvit beslutad.

Utskottets hemställan bifölls af riksdagen, och i enlighet härmed Förordaffattades

förordningen den 20 november 1845 om jords eller lägenhetsdebn

afstående för allmänt behof. ° ni8iT. W

Såsom ofvan nämndes, skiljer sig denna från 1840 års förslag bl. a.

i fråga. om grunderna för bestämmande af ersättning till den, som vid

expropriation lider skada. Da förslaget innehöll, att ersättningen skulle

mätas efter hvad jord eller lägenhet af samma slag och godhet i orten

högst gällde, synes härigenom en rent objektiv måttstock, nämligen prisförhållandena

i orten, hafva blifvit bestämd. Till det särskilda värde,

egendomen af en eller annan anledning kunde hafva för dess dåvarande

ägare, skulle sålunda icke tagas någon hänsyn vid värderingen, men, enligt

hvad 1840 års lagutskott yttrade, ansågs den föreslagna förhöjningen

af hälften utöfver värdet vara så stor, att ägarens intresse dock alltid borde

blifva tillbörligen tillgodosedt. Däremot synes det i 1845 års förordning

gifna stadgandet om ersättning »till fulla värdet» lämna utrymme att redan

vid värderingen fästa afseende å, om egendomen har en särskild ekonomisk

betydelse för ägaren. Förhöjningen med hälften därutöfver kommer då som

ett ytterligare tillskott, hvilket icke är befogadt ur den beträffande 1840 års

förslag åberopade synpunkt. Under vissa förhållanden torde alltså en värdering

kunna leda till ett högre resultat enligt 1845 års förordning än enligt

1840 års förslag, medan dock å andra sidan uttrycket »fulla värdet» icke

innebär samma uppfordran till asåttande af ett särskildt högt värde som

det uttryckssätt 1840 års förslag, i likhet med nuvarande lag, använder.

Redan i propositionen vid 1844—45 års riksdag omnämndes, huru- Kungörelsen

soin det vore Kungl. Maj:ts afsikt att genom särskild författning i ad- denh27.

ininistrativ ordning meddela de närmare föreskrifter angående expropria- ° ''

tionsärendens behandling, hvilka funnes vara af behofvet påkallade. Detta

skedde sedermera genom den delvis ännu gällande kungörelsen den 27 november

1845 angående vissa föreskrifter i anledning af hvad om jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof är vordet förordnadt.

Härefter torde böra erinras om lagberedningens år 1847 afgifna Lagberedförslag

tdl jordabalk in. in., ehuru detsamma ej synes hafva haft nå°-ot nfn9e™ förstörre

omedelbart inflytande på den därpå följande utvecklingen. 1 kap. 9 §daLll J°m.

jordabalken innehöll den grundläggande bestämmelsen om skyldighet att

46

efter Konungens pröfning afstå jord eller lägenhet för vissa allmänna

ändamål, angifna i öfverensstämmelse med 1845 års förordning. 13 kap.

handlade »om lösen eller utbyte af jord eller lägenhet för allmänt behof»

och angaf närmare förfarandet vid expropriation, utom i afseende å den

särskilda nämnden, beträffande hvilken fortfarande hänvisades till 28 kap.

rättegångsbalken. Då Konungen pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet

skulle begagnas för allmänt behof, skulle lösen eller vederlag därför gifvas

till den, som ägde jorden eller lägenheten, så ock ersättning för skada,

som komme af jordens eller lägenhetens begagnande (1 §). Värdet af

jord eller lägenhet skulle mätas i penningar efter hvad jord eller lägenhet

af lika beskaffenhet och godhet i orten högst gällde (3 §). Uppkomme

genom begagnandet af jord eller .lägenhet för allmänt behof skada

för ägaren, innehafvare af nyttjanderätt eller annan, och vore sådan

skada ej beräknad i den löseskilling, som för jorden eller lägenheten utgå

borde, skulle ock ersättning därför sättas till högsta belopp, hvartill skadan

skäligen kunde skattas (4 §). Kunde öfverenskommelse om lösen

eller skadestånd ej träffas, skulle frågans handläggning inför rätten föregås

af utredning genom därtill förordnad landtmätare med gode män

(5 och 7 §§). Sedan landtmätaren aftecknat och beskrifvit hvad som

skulle begagnas för allmänt behof samt, om inlösen af större område begärdes

af jordägaren, jämväl det sålunda uppgifna området, skulle landtmätaren

noga undersöka jordens beskaffenhet, utreda alla de frågor, som

förekomme under förrättningen, och afgifva skriftligt utlåtande öfver hvarje

sådan, uppskatta värdetå jorden samt bestämma skadestånd, om sådant fordrades

(6 §). Tid för sådan förrättning skulle af landtmätaren kungöras enligt reglerna

för laga skifte. Äfven inteckningshafvare skulle kallas (8 §). Ofverenskomme

den som skulle gifva och den som skulle taga lösen eller skadestånd att

låta bero vid landtmätarens och gode männens förslag eller att antaga andra

villkor, skulle skriftligt aftal därom upprättas. Dylik öfverenskommelse

skulle dock icke gälla, om löseskilling för jord eller lägenhet, hvilken

tillhörde omyndig eller annan, som ej ägde sluta aftal därom, blifvit

nedsatt under det af landtmätaren och gode männen bestämda belopp,

och ej heller, då jorden eller lägenheten vore intecknad för fordran,

som ej tillfullo kunde gäldas ur den öfverenskomna löseskillingen, såframt

ej inteckningshafvaren gifvit sitt samtycke till överenskommelser (9 §).

Träffades ej giltig öfverenskommelse, skulle landtmätaren förvisa saken

att utan stämning utföras vid rätten (10 §). Innan nämnd tillsattes,

skulle den, som ej ville låta bero vid landtmätarens och gode männens

uppskattning, uppgifva till hvilket belopp han fordrade förhöjning eller

nedsättning däraf (12 §). Meddelade rätten särskildt beslut, huruvida mer

47

skulle lösas än som erfordrades för allmänt behof eller huruvida skadestånd

borde gäldas, skulle klagan däröfver ej få föras, innan dom i

hufvudsaken fallit (14 §). Ville den exproprierande tillträda jorden eller

lägenheten, innan dom i saken fallit, hade han att hos rätten nedsätta

det belopp i penningar, hvartill löseskilling och skadestånd uppginge efter

landtmätarens och gode männens uppskattning eller, om nämnden redan

pröfvat uppskattningen, efter nämndens beslut, samt, när högre belopp

än det nedsatta fordrades, ställa borgen för hvad som genom slutlig dom

kunde åläggas honom att därutöfver utgifva jämte ränta (15 §). Den ersättningsberättigade

skulle äga att genast lyfta hvad som tillkomme honom

af det nedsatta beloppet. Hade den expropierande fordrat förminskning

af det nedsatta, skulle den, som ville lyfta fulla beloppet, ställa

borgen for den omtvistade delen jämte ränta. På samma villkor skulle

inteckningshafvare äga lyfta så mycket af det nedsatta, som motsvarade

hans fordran (16 §}. Då nedsättning skett och borgen blifvit ställd,

skulle rätten genom beslut, som genast finge verkställas, ålägga ägaren

af jorden eller lägenheten att afträda densamma. Dock skulle den exproprierande

ej hafva rätt att före nämndens uppskattning genom rubbning

af hus eller annan inrättning sätta jorden eller lägenheten i sådant skick,

att man ej kunde urskilja, hvilket värde den hade eller hvilket skadestånd

borde utgå vid den tid, då afträdet skedde. Gjorde han det, skulle han

vara skyldig gälda löseskilling eller skadestånd till fulla det belopp, som

fordrats, om detta ej tydligen vore för högt, då det finge minskas af nämnden

(18 §). Bestämde sedan nämnden lägre belopp än det lyftade, skulle

skillnaden med ränta återgäldas till den exproprierande. Inteckningshafvare

skulle i sådant fall äga utfå skillnaden af fastighetsägaren (19 §).

Satte däremot nämnden ersättningen till högre belopp än som lyftats,

skulle öfverskottet jämte ränta utbetalas till den ersätt-ningsberättigade

(20 §). Vore jord eller lägenhet ej afträdd under rättegången, skulle

rätten i domen utsätta viss afträdestid. Den ersättningsberättigade skulle

äga att inom den tiden utfå hvad som tilldömts honom äfvensom ersättning

för den nödiga kostnad han användt å eller för jorden, sedan värde

sattes därå. Tvist om sistnämnda ersättning skulle på anmälan pröfvas

af rätten och ej utgöra hinder att tillträda fastigheten, om löseskilling

och skadestånd blifvit erlagda och borgen ställdes för ersättningen

(21 §). Dom om afträde af jord och utgifvande af ersättning skulle

gå i verkställighet, äfven om klagan däröfver fördes, under iakttagande

dock af vanliga regler om skyldighet att ställa borgen (22 §).

Beträffande stadgandet, att »lösen eller vederlag» skulle gifvas, anfördes

i motiven följande. »För de flesta fall kan det visserligen an

-

48

tagas, att jord till allmänt behof löses med penningar; men många fall

låta ock tänka sig, då det blir mindre kännbart för kronan eller

annan, som skall begagna jorden, och lika litet förnärmande för den,

som skall afstå den, om fullgodt vederlag lämnas i annan jord. Beredningen

har ej sport något ondt däraf, att sådant varit tillåtet efter 25

kap. 1 § byggningabalken i 1734 års lag; och när den enskilde kan enligt

7 kap. i 1827 års kung!, skiftesstadga äska utbyte af ägor för besparing

i hägnadsbesvär, lättnad i häfd eller bekvämlighet i läge, inser

beredningen ej något giltigt skäl, hvarför icke ett dylikt utbyte, med

samma villkor som gälla enskilda emellan, skulle få äga rum för ett

ändamål, som Konungen pröfvat vara för det allmänna gagneligt.».

Beredningen föreslog att utesluta det i 15 § af 1845 års förordning

meddelade stadgandet att, om ägare, efter väckt fråga om jords

eller lägenhets afträdande, i uppenbar afsikt att öka jordens eller lägenhetens

värde därå nedlagt kostnader, desamma ej finge tagas i beräkning

vid ersättningens bestämmande, samt motiverade detta förslag sålunda. Det

vore ett nästan för stort intrång i äganderätten, att blotta väckandet af

frågan om en egendoms begagnande för allmänt behof skulle betaga ägaren

friheten att använda de kostnader han funne nödiga för egendomens

bruk eller förbättring. Frågan om egendomens, afträdande kunde ju utdragas

på tiden och till slut alldeles förfalla. Agaren hade då ingenting

för det han varit inskränkt i utöfningen af sin äganderätt, för det han

låtit afskräcka sig från dess lagliga begagnande af fruktan för andras

dom öfver hans mer eller mindre uppenbara afsikt att öka egendomens

värde. Beredningen hade trott klokheten närmare förenas med rättvisa,

om lagen lämnade äganderättens utöfning fri och därigenom i den fortfarande

möjligheten af egendomens stigande värde inlade en driffjäder till

påskyndande af lösningsfrågans slut.

I fråga om ersättnigens bestämmande endast till fulla värdet, utan

någon förhöjning, yttrades i motiven, att den tillvitelse för hårdhet,

som man vore benägen att göra en lag, när den fordrade egendomsafståelse

till allmänt gagn, härledde sig från ett alltför strängt begrepp

om äganderätt. Mot detta begrepp vore det lika mycket stridande, att

den enskilda äganderätten måste uppoffras, ehvad denna uppoffring betalades

med högre eller lägre belopp. Besinnade man åter det för all

enskild äganderätt förutsatta villkor, att den måste vika för det allmänna

bästa, så begrepe man ock, att för uppfyllandet af detta oeftergifliga villkor

ingenting mer borde eller rättvisligen kunde fordras, än att full ersättning

finges för hvad som afstodes.

49

Till stöd för den föreslagna utredningen genom landtmätare och

gode män åberopades, att, innan ett jordstycke eller en lägenhet begagnades

för allmänt ändamål, tvänne undersökningar måste anställas:

den ena en teknisk, till bestämmande af läge och omfång af hvad som

för ändamålet fordrades, den andra eu juridisk, till utrönande af den ersättning,

som borde gifvas till ägaren af jorden eller lägenheten eller till

annan, som kunde skadas af dess borttagande eller af det bruk, som

däraf komrne att göras. Den förra af dessa undersökningar vore den,

som skulle grundlägga Konungens beslut om jordens eller lägenhetens

nödvändighet och tjänlighet för det allmänna behofvet, den senare däremot

vore den, som skulle läggas till grund för regleringen af rättsförhållandet

mellan det allmänna å ena och den enskilde å andra sidan, då

tvist uppstode om belopp af ersättning eller skadestånd. Det vore den

juridiska undersökningen, som här vore i fråga, och denna a.nsåge beredningen

böra uppdragas åt den ämbetsman, som i andra fall efter våra

lagar hade att utreda dylika förhållanden. Utan en förberedande undersökning

skulle den särskilda nämnden sakna tillbörlig ledning för sitt omdöme

och blifva, föranlåten att själf foga anstalt om en sådan, sedan saken

redan kommit under dess behandling, hvilket åter skulle förorsaka

tidsutdräkt och kostnader, som möjligen kunnat undvikas, om undersökningen

skett förut, hvarigenom nämndens åtgärd tilläfventyrs blifvit

öfverflödig, ifall undersökningen slutat så, att de rättägande funnit sig

böra låta därvid bero.

Beredningen erinrade vidare om, att enligt 2 § i 1845 års förordning

— liksom förhållandet är enligt motsvarande bestämmelse i nu gällande lag

viss tid för jordens eller lägenhetens afträdande skulle vara bestämd, innan

frågan om lösen eller skadestånd finge komma under behandling. Detta

syntes svårligen kunna iakttagas utan alltför lång tidsutdräkt med afträde^

enär d.et sannolikt i de flesta fall blefve omöjligt att med säkerhet

förutse, huru mycken tid fordrades för de nödiga förberedelserna till ett

allmänt arbete, för löseskillingars och skadestånds bestämmande, möjligen

på flera orter, för arbetets fortgång från ett till annat ställe o. s. v. Då

man således ansett tillträdestiden hvarken böra eller alltid kunna i förväg

bestämmas, hade man sökt utfinna ett medel till förekommande

däraf, att tillträdet skulle kunna aflägsnas genom dröjsmål med löseskillingens

eller skadeståndets slutliga pröfning. Det vore en gammal

grundsats i våra lagar, att den, som ville yrka lösningsrätt till fast egendom,

skulle med insättning af löseskilling visa sin förmåga att uppfylla

den förbindelse, som han genom ett sådant käromål iklädde sig.

Ehuru beredningen icke i allmänhet velat tillstyrka någon afvikelse från

7—09886. Förslag till lag om expropriation.

50

1850—51

årens riksdag.

denna grundsats, hade man dock trott den kunna tåla en eftergift i förevarande

fall, där lösen skedde för ett allmänt behof och där förmågan

att erlägga löseskillingen borde förutsättas såsom undersökt och gifven,

innan tillstånd lämnades att taga den enskilda egendomen i anspråk för

det allmänna behofvet. Man hade därför icke här föreskrifvit insättningen

såsom ovillkorlig, men man hade funnit den lämpligen kunna begagnas

såsom en utväg att snarare komma i besittning af den jord eller lägenhet,

som skulle lösas.

Vid 1850—51 årens riksdag fäste sedermera en motionär uppmärksamhet

på nödvändigheten att i tid undanröja de hinder, som kunde

möta för anläggning af elektriska telegrafer här i riket. Det väsentligaste

bland dessa hinder vore, att rättighet ej vore i lag medgifven till

utläggning af elektriska ledningstrådar, när behofvet påkallade sådant.

1845 års expropriationsförordning syntes ej fullt tillämplig på dylika

fall. Den förutsatte nämligen alltid å ena sidan ett fullt afstående och å

den andra ett inlösande af jord, något som ej borde komma ifråga vid

anläggning af elektriska telegraflinjer, emedan jorden icke därigenom

gjordes oanvändbar för ägaren, då en linje af omförmälta art anbringades

antingen på stolpar i luften eller flera fot djupt i jorden, den ägaren

ej i någotdera fallet vore af inrättningen hindrad att fortfarande till sin

fördel begagna. Lagstiftningen syntes böra lämpas efter berörda förhållande,

enär ett inlösande af all den jord, hvaröfver en telegraflinje

kunde komma att gå, skulle medföra så dryga kostnader, att anbringandet

af dylika linjer i Sverige ej blefve möjligt. Motionären föreslog

därför ett tillägg till 1845 års förordning af följande lydelse: »Där

Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man

tillhör, begagnas skall för utläggning af elektriska ledningstrådar, vare

ägare pliktig att upplåta hvad för ändamålet fordras; njute dock den, som

härigenom skada lider, ersättning därför till fulla värdet och hälften

därutöfver, där ej parterna om andra villkor åsämjas.»

Lagutskottet fann ej skäl att understödja detta förslag. Utskottet

förklarade sig nämligen hysa den öfvertygelsen, att ifrågavarande telegrafinrättningar,

betraktade såsom viktiga kommunikationsmedel, vore hänförliga

till så beskaffade allmänt nyttiga företag, som afsåges i 1845

års förordning. Häraf följde, att lag icke saknades för nu uppgifna fall,

men en annan fråga vore, huruvida, då den enskildes jord för en del

företag måste användas så, att jorden blefve helt och hållet onyttig för

ägaren, men för en del blott behöfde begagnas i så ringa mån, att ägaren

fortfarande kunde draga fördel däraf, de i lagen stadgade villkoren

för jords användande borde tydas så att jorden alltid skulle lösas, och

Öl

om i- sådan händelse en förändring af lagen i denna del borde äga rum

i enlighet med motionärens förslag. Om emellertid nyssnämnda tydning

antoges vara med lagen öfverenstämmande, och om än en modifikation

däraf skulle anses ändamålsenlig för det fall att jorden icke gjordes

onyttig för ägaren, mötte likväl härvid den omständighet, att den föreslagna

modifikationen endast afsåge ett enstaka förhållande eller anläggandet

af elektriska telegrafer. Att för detta speciella fall tillvägabringa

en förändring i allmän lag syntes desto mindre lämpligt, som något

behof däraf ännu icke visat sig. Utskottet hemställde därför, att

förslaget icke skulle föranleda någon åtgärd.

Sedan vid frågans behandling i riksstånden densamma blifvit af

alla stånden återförvisad till utskottet, framlade detta följande förslag

till författning: »Därest för anläggning af allmänt nyttig inrättning jord

eller lägenhet måste användas, utan att likväl jorden eller lägenheten

göres för ägaren oanvändbar, må anläggningen af honom ej förhindras,

där Konungen, i den ordning kungl. kungörelsen den 27 november 1845

stadgar, så förordnar; njute dock ägaren för det intrång inrättningen

medför full ersättning och hälften därutöfver, hvilken ersättning, i

händelse frivillig öfverenskommelse därom ej träffas kan, skall bestämmas

på sätt i kungl. förordningen den 20 i nyssnämnda månad och

år föreskrifves.»

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation uttrycktes den uppfattningen,

att åt det allmännas anspråk mot den enskilde i fråga om

dennes äganderätt ej kunde gifvas större utsträckning än som skett genom

1845 års förordning. Staten kunde nämligen väl påfordra, att den

enskilde skulle emot ersättning afstå sin egendom, men denna uppoffring

borde endast ifrågakomma, då det allmännas väl ovillkorligen påkallade

densamma, och det tillhörde lagstiftningen att förekomma missbruk af

rättigheten till skada för den enskilde. Därför hade ock lagstiftaren i

berörda förordning dels försiktigtvis uppräknat beskaffenheten af de fall,

där afstående finge fordras, dels tillagt att, om fråga uppstode om afträdande

af en del af en lägenhet och densamma därigenom blefve för

ägaren onyttig, hela lägenheten borde inlösas. I det föreliggande förslaget

hade man däremot ålagt jordägare att för anläggande af en inrättning,

som regeringsmakten ansåge allmänt nyttig, utan all närmare definition

på hvad därmed menades, tåla hvilket intrång som helst. Det vore

knappast tänkbart att med bibehållande af äganderätt underkasta denna

sådana inskränkningar. Beloppet af skälig ersättning blefve ock mången

gång omöjligt att bestämma.

52

Utskottets hemställan afslogs af bondeståndet men bifölls af de

tre öfriga stånden, och skrifvelse i enlighet med densamma afläts till

Kungl. Maj:t den 9 augusti 1851.

Emellertid godkändes icke denna framställning af Kungl. Maj:t,

hufvudsakligen på den grund — enligt hvad genom skrifvelse den 3

november 1853 tillkännagafs för riksdagen — att de föreskrifter 1845

års förordning innefattade icke lämnade anvisning till mätande och

fastställande af ett lagligt och billigt skadestånd, då fråga vore om

skyldighet att fördraga intrång för en längre eller kortare obestämd tid

eller för alltid, i hvilka fall, på det ej intrånget måtte kvarstå såsom en

tunga på jorden i blifvande ägares hand utan bidrag till dem för utgörande

af grundränta och andra allmänna skyldigheter, ersättningen

borde utgå, ej, såsom i nämnda förordning funnes stadgadt, med eu viss

summa i penningar, erlagd på en gång och i ett för allt, utan genom

årligt skadestånd icke allenast till den, som ägde jorden, då intrånget

toge sin början, utan äfven till blifvande jordägare, så länge det fortfore.

Dessutom skulle ersättningen, bestämd på det sätt rikets ständer

föreslagit, blifva för hög i den säkerligen icke sällan inträffande händelsen,

att ett intrång, i afseende hvarå icke kunde förutses, om och när

det upphörde, och hvilket således måste beräknas så, som skulle det

fortfara för alltid, komme att förr eller senare försvinna. Följaktligen

fordrade både jordägarnas och det allmännas rätt, att andra grunder stadgades

för skadeståndets mätande.

Förord- Med afseende å elektriska telegrafers stora nytta för det allmänna

^november ansag dock Kungl. Maj:t, enligt hvad han därefter meddelade riksdagen,

1854. det vara af vikt, att anläggning af dylika inrättningar, hvarvid telegraflinjen

ofta måste anbringas öfver eller under jord eller lägenhet tillhörig

enskild man, ej måtte kunna förhindras af ägaren till sådan jord eller

lägenhet genom vägran att däraf upplåta hvad som för ändamålet vore

behöfligt. 1845 års förordning syntes på de inom riksdagen angifna skäl

ej tillämplig på ifrågavarande förhållanden. Kungl. Maj:t fann därför särskilda

bestämmelser vara af behofvet påkallade för detta af lagen ej förutsedda

fall, och då desamma lämpligen syntes böra intagas i författningen om

jords eller lägenhets afstående, lät Kungl. Maj:t utarbeta förslag till ändrad

lydelse af 1, 2, 13, 14, 20 och 24 §§ i 1845 års förordning. Öfver detta

förslag — i hvilket bestämmelserna om expropriation för elektriska ledningar

erhöllo hufvudsakligen samma lydelse som de nu hafva enligt 1866

års förordning — inhämtades därefter högsta domstolens yttrande. Mot

stadgandet i 2 § andra stycket, att, om ersättning för intrång ansåges

böra äga rum, rätten, efter ty som intrånget funnes vara öfvergående eller

53

fortfarande, skalle bestämma, huruvida ersättningen borde utgå på en

gång eller i årlig afgift under den tid, intrånget komme att fortfara, anmärktes

härvid, att ersättning för intrång, som komme att fortfara en

längre eller obestämd tid eller för alltid, borde ovillkorligen och ehvad

den bestämdes genom öfverenskommelse mellan parterna eller af särskild

nämnd utgå genom årligt skadestånd, så länge intrånget fortfore. Föredragande

departemenschefen ansåg emellertid denna anmärkning icke böra

föranleda någon ändring i förslaget, enär föga sannolikt vore, att i Sverige

skulle beslutas telegrafledningar, angående hvilka genast vid anläggningen

kunde med säkerhet bestämmas, att de endast en viss kortare ''tid

skulle vidmakthållas för begagnande, samt vid sådant förhållande, därest

berörda anmärkning vunne bifall, ersättningen till jordägaren säkerligen i

de flesta, om ej i alla, fall skulle utsättas i årligt skadestånd och vid

ö '' " h*1 att utGa med så ringa belopp, att dess erhållande

vore af föga eller ingen vikt för jordägaren men likviden och redovisningen

skulle tillskynda det allmänna kostnader öfverstigande själfva afgäldens

belopp. Proposition till riksdagen afläts den 6 april i854, och

sedan densamma blifvit af riksdagen bifallen, utfärdades förordningen den

27 november 1854. °

Äfven 1859—60 årens riksdag hade att behandla förslag, som sammanhängde

med expropriationslagstiftningen. Sålunda föreslogs i en motion

att såsom villkor för anslagen till statens järnbanor stadga, att de,

som bodde på vissa afstånd från järnvägsstationerna, skulle erlägga särskilda

afgifter såsom bidrag till räntebetalning å det för banorna nedlagda

kapitalet. I häröfver, afgifvet utlåtande anförde statsutskottet, att,

ehuru utskottet delade motionärens åsikt om billigheten af att de orter,

genom hvilka stambanor framginge och hvilka droge fördel af dessas anläggning,

äfven borde i någon mån bidraga till de för anläggningen erforderliga

betydliga kostnader, utskottet funne sig böra för det dåvarande

afstyrka förslaget, enär några nya stambanor icke för tillfället ifrågakomme

samt de redan beslutade och påbörjade stambanornas utförande och fullföljande

icke kunde göras beroende af ett sådant villkor. Förslaget blef

också af ständerna afslaget.

_ Däremot ledde ett i sammanhang härmed väckt förslag till en framställning

från ständerna till Kungl. Maj:t. I skrifvelse den 6 juni 1860

omförmälde ständerna, hurusom hos dem blifvit anmärkt, hvad som också

vore allmänt kändt, att ägarna af den jord, som skulle afstås för järnvågens

behof, icke sällan på grund af gällande expropriationslag erhölle

en ganska högt beräknad ersättning, jämte det att samma järnväg, för

hvars anläggande öfver deras mark de sålunda undfinge en ansenlig be

-

1859—60

årens riksdag.

54

1863—63

årens riksdag.

tagning i penningar, tillskyndade dem betydliga fördelar och utan någon

deras åtgärd eller kostnad förhöjde värdet af deras egendom. Det ville

likväl synas ständerna, att då kostnaderna för järnvägsanläggningar i vårt

vidsträckta land under alla förhållanden måste stiga till stort belopp, det

vore billigt, om de närmast kringboende i så måtto bidroge till dessa

kostnader, att vid värderingen af den mark, som borde upplåtas för järnvägen,

skulle tagas i berättande icke allenast den förlust, som tillskyndades

dessa jordägare genom upplåtande af mark från deras egendom,

utan ock den ofta betydliga fördel, som den ifrågasatta järnvägsanläggningen

kunde komma att medföra för egendomen och dess innehafvare.

Ständerna anhöllo fördenskull, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag

till sådan förändring af 1845 års förordning, att i följd dåra! vid

värdering af den mark, som erfordrades för järnvägsanläggningar, måtte

tagas i betraktande icke blott den förlust, som därigenom tillskyndades

jordägaren, utan äfven å andra sidan huruvida genom järnvägsanläggningen

några fördelar uppkomme för den fastighet, från hvilken upplåtelsen

skedde.

Denna framställning synes icke hafva ledt till någon Kungl. Maj:ts

åtgärd.

Vid 1862—63 årens riksdag väckte därefter motionärer förslag i

syfte att åstadkomma en noggrannare pröfning, innan tillåtelse till expropriation

finge meddelas. 1 sådant afseende föreslogs, att såväl vederbörande

jordägare som de kommuner, inom hvilkas område jords eller lägenhets

upplåtelse söktes, skulle genom Konungens Befallningshafvande;-! försorg

höras inför domaren i orten samt deras afgifna förklaringar jämte

Konungens Befallningshafvandes och domarens yttrande i ämnet insändas

till Kungl. Maj:t för att komma under pröfning jämte ansökningen om

upplåtelsen. Sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,

hvars utlåtande häröfver infordrades, ansåg, lika med motionärerna,

att tillämpning af expropriationslagen icke borde äga rum utan

föregående noggrann utredning och pröfning af förhållandena. Denna

pröfning boi''de emellertid i hvarje sårskildt fall hafva till ändamål att

utreda, huruvida allmänt behof af den begärda expropriationen förefunnes.

Det skulle i sådant afseende icke t. ex. vid fråga om jords afstående för

järnvägar vara till något större gagn att höra de jordägare, öfver hvilkas

ägor den föreslagna järnvägen skulle komma att dragas. I de flesta fall

skulle de föreslagna bestämmelserna endast förorsaka onödigt besvär och

tidsutdräkt, och det vore bäst att öfverlämna åt Kungl. Maj:ts omtanke

att för hvarje särskilt fall infordra de upplysningar, hvilka pröfvades vara

af nöden utöfver dem, som enligt gällande föreskrifter skulle inlämnas.

55

Utskottet afstyrkte därför motionerna, hvilka äfven blefvo af riksdagen

afslagna.

Vid samma riksdag väcktes förslag om ändringar i expropriationslagstiftningen

jämväl i annat syfte, öfverensstämmande med det, som

tagit sig uttryck i riksdagsskrifvelsen den 6 juni 1860. I en motion

framhölls, hurusom det vore ett kändt förhållande, att staten finge vidkännas

öfverdrifna utgifter vid utförande af byggnadsföretag, och sådant

icke minst vid exproprierande af jord för järnvägsbyggnaderna, och föreslogs

därför, att en revision af expropriationslagen, för så vidt den

kunde hafva inflytande på jord i och för statens järnbanor, måtte företagas

samt stadganden utarbetas, som befriade staten från att för berörda

ändamål erlägga alltför öfverdrifna jordersättningar m. m. Särskildt

yrkades, att vid uppskattning af jordvärde för järnvägsanläggningar

expropriationsnämnden skulle" vara skyldig taga i beräkning °de

fördelar, jordägare och möjligtvis närmaste grannar kunde antagas skörda

af den blifvande järnvägen, och det högre värde, deras till järnväg och

järnvägsstation gränsande egendomar genom anläggningen kunde antagas

vinna, så att dessa omständigheter komme att verka nedsättning i expropriationskostnaderna.

Berörda motion föranledde, i enlighet med lagutskottets tillstyrkande,

riksdagens skrifvelse till Kungl. Maj:t den 6 november 1863. Däri

erinrades till en början, att de i motionen framställda yrkandena afsåge

endast den händelse, att jord borde afstås i och för statens järnvägsbyggnader,

men att då gällande expropriationslag omfattade alla de fall, där

afstående af jord eller lägenhet för allmänt behof kunde ifrågakomma,

samt någon anledning icke syntes förefinnas att, då fråga vore om statens

järnvägar, meddela någon särskild från den allmänna lagstiftningen afvikande

föreskrift i detta hänseende, det borde tagas i betraktande, huruvida

hvad som blifvit anmärkt borde föranleda ändring af nämnda författning

i hela dess omfång. Rikets ständer anförde härom vidare: »Vid

granskning af denna författning visar sig genast af dess 1 §, att det ofta

icke utan skäl öfverklagade förhållandet, att vid afhändande af jord eller

lägenhet för allmänt behof därför merendels måste erläggas en i jämförelse

med det verkliga värdet alltför hög löseskilling, har sin förnämsta

grund i själfva författningen. 1 § innehåller nämligen det stadgande, att

den, som genom jordens eller lägenhetens afstående lider skada, skall

därför njuta ersättning icke allenast till fidla värdet utan ock hälften

därutöfver. Genom att inskränka ersättningen till fulla värdet allenast

skulle följaktligen den hufvudsakligaste anledningen till nämnda klagan

vara undanröjd. En sådan förändring torde ock kunna ske utan förnär

-

56

mande af någons rätt. Erhåller den, som genom jords eller lägenhets

afstående lider skada, därför full godtgörelse, kan han icke hafva grundadt

anspråk på att dessutom på bekostnad af det allmänna, för hvars bästa

afstående skett, göra en vinst. Det tillfälle härtill, som, enligt hvad

närnndt blifvit, är lämnadt i författningen, anse således rikets ständer

böra borttagas; i sammanhang hvarmed det dock synts rikets ständer

nödigt att, med ändring af hvad 13 § innehåller om sättet för ersättningens

bestämmande, i samma § införa en bestämd föreskrift att, då

jord eller lägenhet afträdas skall, uppskattning i penningar bör ske af icke

''allenast själfva egendomen efter det i orten å dylik egendom allmänt

gällande högsta pris utan ock den särskilda skada, som genom egendomens

afträdande eller användande till det afsedda ändamålet kan för

ägaren eller annan uppkomma, en föreskrift som står i öfverensstämmelse

med såväl gällande lag som de af lagkommittén och lagberedningen i

ämnet uttalade åsikter. Vidare synes ock en oskälig vinst kunna i det

fall, att endast en del af jord eller lägenhet afstås, beredas den till ersättning

berättigade, om nämligen ersättningen bestämmes utan tillbörligt

afseende å den särskilda fördel, som genom det beslutade arbetets utförande

skulle kunna uppkomma för den återstående delen. Ledes t. ex.

en kanal genom en vattensjuk mark, kan därigenom beredas ägaren eller

innehafvare!! ett förut saknadt tillfälle till markens uppodling och han

såmedelst erhålla af anläggningen en fördel, måhända i värde mångdubbelt

öfverstigande den förlust, han genom afstående af en del af marken fått

vidkännas. Likaså kan, om ägaren fått afstå jord för anläggande af torg,

hamnplats, järnvägsstation eller annat dylikt, återstoden genom sitt läge

därinvid blifva användbarare än förut till byggnads- eller upplagsplats

m. in. och i följd däraf vinna ett betydligen förökadt värde. Då emellertid

någon bestämmelse därom, att ett sådant förhållande bör vid pröfningen

af ersättningsanspråket tagas i beräkning, icke linnes i 1845 års

förordning, anse rikets ständer en dylik bestämmelse böra däri inrymmas

och lämpligen erhålla sin plats såsom ett andra moment i 13 §, hvilken

§, enligt hvad närnndt är, innehåller de allmänna föreskrifter, den särskilda

nämnd, som tillkommer att pröfva ersättningsfrågan, har att därvid

iakttaga».

Riksdagens förslag afsåg förändringar i 1, 13, 14 och 25 §§ af

1845 års förordning, Jord eller lägenhet, som var föremål för expropriation,

skulle enligt 13 § i förslaget uppskattas efter hvad egendom af

samma slag och godhet »enligt allmänt pris i orten högst gäller». Det

föreslagna andra stycket i samma § var af följande lydelse: »Skall endast

del af jord eller lägenhet afträdas och uppkommer för återstoden synnerlig

57

vinst i följd af den afscdda anläggningen, då skall sådant vid ersättningens

bestämmande i beräkning tagas.»

Ej heller denna riksdagens framställning blef omedelbart bifallen

af Kungl. Maj:t, på skäl som Kung]. Maj:t i skrifvelse den 31 oktober

1865 meddelade riksdagen. »Om än den ersättning, som enligt gällande

lag bör för exproprierad fast egendom utgöras, kan anses för hög°och en

nedsättning däraf således må vara af behofvet påkallad, så synes det dock

vara af yttersta vikt, att denna nedsättning ej göres så stor att någon,

som för allmänt behof nödgas afträda sin jord, kunde komma att gå miste

om full godtgörelse för den förlust honom därigenom tillskyndas. Så

skulle likväl lätt kunna blifva förhållandet, om rikets ständers ifrågavarande

förslag antoges. Enligt detsamma skulle nämligen, där endast del

af jord eller lägenhet afträddes och för återstoden synnerlig vinst af den

af sed da anläggningen uppkomme, sådant vid ersättningens bestämmande

tagas i beräkning. Det mindre bestämda i detta stadgande skulle dock

lått kunna föranleda en mera vidsträckt tillämpning däraf än sannolikt

varit åsyftad, hvarjemte alla garantier saknas därför att den vinst, hvarför

afdrag å ersättningsbeloppet skulle ske, verkligen komme ersätt ningstaganden

till godo; och då med sannolikhet lärer kunna förutsättas, att

månget, företag, därför expropriation sker, sedermera aldrig eller åtminstone

ej förrän efter en längre tid kommer till fullbordan, och att mången

gång de däraf väntade förmåner ej i verkligheten inträffa, skulle således,

om med afseende just å dessa förmåner nedsättning i ersättningssumman

ägt ruin, den, som fått afstå sin jord, komma att utan eget förvållande

fa vidkännas ett ganska kännbart lidande, som hvarken med rättvisa eller

billighet låter sig förena. Icke heller synes det, med bibehållande af

nödig. konsekvens, kunna försvaras att, då af två personer, från hvilka

jord till samma anläggning exproprieras, båda, ehuru i olika mån, af anläggningen

tillskyndas vinst, den, som har den största fördelen, skall vidkännas

ett däremot fullt svarande afdrag å löseskillingen, under det den

andra är från allt sådant afdrag frikallad.»

Ett förslag till ändrad lagstiftning om expropriation utarbetades Förordd.

ärefter genom Kungl. Maj:ts försorg. I detta förslag infördes den af ningc-n den

riksdagen, antagna grundsatsen, att ersättning för exproprierad jord eller^^

lägenhet icke vidare skulle utgå med någon förhöjning i det af nämnden

bestämda värde.. Uppskattningen skulle — liksom enligt nuvarande lag —

ske »efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten

högst gäller». I öfrigt vidtogs en del förändringar i hvad riksdagen föreslagit.

I 1 § infördes bestämmelse om expropriation af flygsandsfält.

Beträffande klagomålen öfver öfverdrifna expropriationskostnader yttrade

"C OOSS6. Förslag till lag om expropriation.

58

föredragande departementschefen den 28 februari 1865, då departementets

förslag remitterades till högsta domstolen för granskning, att denna klagan

icke torde hafva sin grund ensamt i stadgandet om förhöjning af femtio

procent öfver uppskattningsvärdet utan äfven däri att det enkla värdet

stundom af nämnden bestämts högre än skäligt varit. Ett tillfyllestgörande

korrektiv mot anmärkta missförhållanden syntes därför icke kunna vinnas

endast genom borttagande af nämnda procentförhöjning. Själfva sammansättningen

af nämnden borde jämväl tagas i betraktande. Då parter tilllätes

att själfva välja värderingsman, syntes den förutsättning icke vara

obefogad, att hvardera parten företrädesvis utsåge sådana, om hvi!kas domslut

han kunde äga skäl förmoda, att det skulle utfalla i hans intresse;

och tvänne stridiga, hvarannan bekämpande meningar kunde således lätt

komma att stå emot hvarandra inom nämnden. Såsom en medlare dem

emellan borde visserligen anses den af rätten och således utan afseende å

den ena eller den andra partens särskilda intresse valda ledamot; men för

att denne ensam skulle kunna antagas emotstå trycket från den ena eller

andra sidan, måste hos honom förutsättas icke blott en stark moralisk

sjanständighet utan ock en säkerhet om sitt omdömes riktighet, som

utan öfverläggning med andra opartiska vore svår att vinna. Föredraganden

hade fördenskull trött, att ett förstärkande af nämnda förmedlande element

skulle i sin mån bidraga att förekomma de af rikets ständer anmärkta

missförhållanden, och den sammansättning af nämnden, som förslaget upptoge,

vore fördenskull, i enlighet med tryckfrihetsförordningens föreskrifter

rörande juryn i tryckfrihetsmål, sådan att jämväl domstolen skulle komma

att äga tre representanter inom nämnden. Men då expropriationslagens

stadgande om röstberäkningen inom nämnden bibehållits oförändradt, så

att enkel röstpluralitet fortfarande skulle bestämma beslutet, syntes den

hufvudsakligaste af de anmärkningar, som stundom blifvit framställda mot

tryckfrihetsförordningens jury, icke drabba förslaget.

I 13 § andra stycket innehöll förslaget ett sålunda modifieradt stadgande:

»Skall endast del af jord eller lägenhet afstås, och uppkommer för

återstoden omedelbart genom den afsedda anläggningen annan vinst än

som med anläggningen i allmänhet åsyftad är; då skall sådant vid ersättningens

bestämmande i beräkning tagas.»

I anledning af de anmärkningar, lagberedningen framställt mot det i 15

§ af 1845 års förordning innefattade stadgandet, att, om ägare efter väckt

fråga om jords eller lägenhets afträdande i uppenbar afsikt att öka jordens

eller lägenhetens värde därå nedlagt kostnader, desamma ej finge tagas i beräkning

vid ersättningens bestämmande, föreslogs begränsning af nämnda

stadgande genom utbyte af orden »afsikt att öka jordens eller lägenhetens

59

värde» mot »afsikt att vinna högre ersättning». Att helt och hållet borttaga

stadgandet ansåg departementschefen betänkligt i anseende till det

tillfälle, som därigenom skulle beredas jordägare att oskäligt uppdrifva

expiopriationskostnaderna och sålunda försvara eller omöjliggöra expropriationen.

'' h

. förslagets granskning i högsta domstolen förekommo åtskilliga

erinringar mot detsamma.

Sålunda anförde ett justitieråd bl. a. följande. I de länder, där

någon crsättningstillökning med femtio procent eller mindre icke bestodes

den, som för allmänt behof måste afträda sin fastighet (t. ex. enligt finska

expropriationslagen den 12 december 1864) hyllades gemenligen den princip,

att,, ifall det. företag, för hvars skull mark afstodes, kunde för afträdaren

själf medföra nytta, finge dock icke något afdrag från den honom

tillkommande lösen äga rum. Gillades denna grundsats, vore nödigt, att

den i lagen tydligt uttrycktes. Under erinran om hvad i rikets ständers

skrifvelse den 6 november 1863 föreslagits för det fall, att endast en del

af jord eller lägenhet afstodes, yttrade justiticrådet vidare, att det ej förefölle

rätt tydligt, huruvida enligt det remitterade förslaget t. ex. det

ökade värde, som för återstoden uppkomme genom belägenheten invid

järnvägsstation, finge tagas i beräkning eller ej, huruvida alltså ständernas

åsikt i detta fall vore i förslaget adopterad eller fastmera den förstnämnda

i t. ex. finska expropriationslagen uttryckta princip. Onekligen vore det

svårt att uppställa regler för expropriationsvärderingen; man såge någon

gång andra länders lagstiftning i ämnet åtnöja sig med ett stadgande, att

för hvad till allmänt gagn afträddes ersättning borde bestämmas efter

gångbart pris å orten samt med afseende å de inkomster och fördelar

ägaren kunnat af det afträdda i detsammas dåvarande skick bereda sig,

men att, om godtgörelse yrkades efter annan beräkningsgrund, äfven därå

billigt afseende finge fästas. Utan tvifvel kunde dessa enkla regler blifva

lika tillräckliga för en väl sammansatt expropriationsnämnd som tillfredsställande

billighetens fordringar. Men funne man specificering i denna

del. oumbärlig och i synnerhet om man i afseende på den nytta, som till

följd af expropriationens ändamål kunde uppkomma för den mark, hvilken

ägaren finge behålla, ville gå denne så nära som möjligt vid uppskattning

af den jord lian måste afstå, vore nödigt stadga, att ''i behörigt öfvervägande

toges ej blott den vinst, som för honom genom anläggningen uppkomme,

samt de olägenheter, som förut vidlådde hans jord men nu försvunne,

utan jämväl den fördel, hvilken för honom upphörde, och den

skada, som för honom uppstode, t, ex., för att förtydliga sistnämnda alternativ,

den fördel, som han förlorade dymedelst att han måste afträda en

60

lägenhet, där han vid flera vägars sammanstötande idkat en indräktig

handel eller annan näring, eller den skada, som för honom uppstode därigenom

att hans sammanhängande åkerjord blefve sönderdelad af en järnväg

eller en bred kanal. Särskildt funne justitierådet sig böra vid 13 §

anmärka, att hvad ständerna i sin förut åberopade skrifvelse velat uttrycka

med orden »enligt allmänt pris i orten högst gäller» blifvit i det

remitterade förslaget sålunda förändradt, att orden »enligt allmänt pris»

uteslutits. Denna förkortning syntes likväl vara mindre varsam, enär de

kvarvarande orden kunde gifva anledning till expropriationslösens bestämmande

efter ett eller annat passeradt fall, där t. ex. ett affektionsvärde

bestämt köparen att betala en ovanligt hög köpeskilling. Det funnes ingalunda

något oegentligt i uttrycket »efter gångbart pris å orten högst gäller».

Ifrågavarande lagstiftnings jämförelsevis mest maktpåliggande anordning vore

emellertid tvifvelsutan sammansättningen af den jury eller skiljemannarätt,

hvars åliggande vore att i första och sista hand besluta angående expropriationsersättningen,

när öfverenskommelse därom ej kunde träffas. Erfarenheten

syntes hafva gifvit vid handen, att ett lagenligt och rättvist slut sällan

kunde vara att förvänta af en domstol, till hvilken hvardera parten utsåge

sådana ledamöter, om hvilkas dom han kunde äga skäl förmoda, att

den skulle utfalla i hans eget intresse, och där alltså tvänne stridiga,

hvarannan bekämpande meningar komme att sta mot hvarandra, liksom

sutte parterna själfva till doms, i stället för att domstolens alla ledamöter

borde hafva ett''högre mål i sikte än de tvistandes privatintressen. Tiden

syntes vara inne att göra juryn i dessa frågor permanent, utsedd för visst

område och viss tid samt med så stort antal ledamöter, att uteslutningsrätt

kunde i vanlig ordning begagnas.

Ett annat justitieråd uttalade äfvenledes den mening, att det vore för

allas rätt bäst betryggande, om ständiga nämnder kunde organiseras för

ändamålet, samt yttrade därefter vidare: »Det i förslagets 13 § 2 mom. nu

intagna stadgande, att vid expropriation af del utaf jord eller lågenhet

den i vissa fall för återstoden uppkommande vinst skall vid ersättningens

bestämmande tagas i beräkning, kali jag för min del icke biträda, hufvudsakligen

af skäl att den, som mot sin vilja tvingas att afstå sin egendom,

måste vara berättigad att genast få kontant ersättning för fulla värdet af

hvad som afträdes, vare sig att detta utgör hela eller blott en del af egendomen;

och frågan, huruvida en sådan jordägare, oftast ej i större mån än

orubbade grannar, kan af företaget tillskyndas någon särskild vinst, anser

jag ej böra hafva ringaste inflytande på löseskillingens belopp, särdeles

som en slik vinst, fastän sannolikt i de flesta fall rikligen förespeglad,

likväl ofta nog torde i själfva verket blifva ganska ringa och dessutom

61

beroende på enskildt tycke. Ett ytterligare skäl för min ofvan uttalade

åsikt synes äfven ligga däruti, att enligt förslaget blott fulla värdet, ej

såsom hittills hälften därutöfver, skall lämnas såsom ersättning för exproprierad

jord; och skulle jag för min del önska att, till förekommande af

all tvetydighet, i förordningen bestämdt uttrycktes, att vid värderingen af

del utaf jord eller lägenhet, som skulle afträdas, för återstoden möjligen

uppkommande vinst icke finge tagas i beräkning.»

Då ärendet därefter ånyo förekom hos Kungl. Maj:t, anförde föredragande

departementschefen i afseende å frågan, huruvida den vinst, som

vid expropriation af eu del af jord eller lägenhet uppkomme för återstoden,

skulle tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande, att han

för sin del icke kunde finna annat än att ett så inskränkt medgifvande i

den af rikets ständer åsyftade riktning, som det förslaget innehölle, kunde

ske utan orättvisa. Men då det kunde antagas, att endast i ganska

sällsynta fall ett allmänt företag tillskyndade jordägare en omedelbar vinst

af annan art än de fördelar, som åsyftades med företaget, och det föreslagna

stadgandet således sannolikt komme att endast i ringa mån verka

till nedsättning af de expropriationskostnader det allmänna måste vidkännas,

funne föredraganden, med afseende förnämligast å de oförnekliga

svårigheterna att i förekommande fall rätt bedöma detta stadgandes tilllämplighet,

detsamma böra uteslutas ur förslaget. Att, såsom en ledamot

i högsta domstolen föreslagit, till stadgandet, att nämndens uppskattning

skulle grunda sig på hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och

godhet i orten högst gällde, lägga orden »efter gångbart pris» vore efter

föredragandens uppfattning ingen förbättring, enär å ena sidan därigenom

ingen annan mening uttrycktes, än den förslaget innehölle, såvidt som försäljningsprisen

i orten toges till ledning, men å andra sidan nämnden

kunde genom detta tillägg möjligen anse sig förhindrad att jämväl taga

hänsyn till andra värderingsgrunder, såsom t. ex. taxerings-'' och brandförsäkringsvärden,

hvilka i orter, där endast få försäljningar ägt rum,

kunde lämna göda upplysningar till fastighetsvärdens bedömande. Beträffande

sättet för nämndens bildande fann föredraganden det visserligen

icke kunna förnekas, att opartiskhet sannolikare borde kunna påräknas,

om nämndens ledamöter icke till någon del utsåges af parterna själfva.

Detta kunde dock snarare försvaras i förevarande ämne än i åtskilliga

andra fall, där parterna ägde samma förmån. Expropriationsnämnden

kunde nämligen mindre anses hafva en dom att afkunna än ett köp att

afsluta, därvid parterna icke endast hade att framställa påståenden. Säljare

och köpare hade tvärtom vid alla andra köp rätt att själfva bestämma sitt

pris och därvid förblifva, och ehuru detta icke kunde medgifvas vid en

62

expropriation för det allmänna, kunde det likväl icke anses obilligt, att

åtminstone säljarens mening finge äga något inflytande på prisets bestämmande.

Hos en ständig nämnd, utsedd t. ex. af landstinget för ett helt

län, kunde hvad som vunnes i opartiskhet någon gång måhända komma

att förloras i sakkunskap. Samma personer blefve nämligen da utsedda

att bedöma alla slags expropriationsfrågor, ehuru samma sakkunskap icke

erfordrades för att värdera olikartade föremål t. ex. ett hus i stad och en

skogsmark o. s. v. 1 betraktande af sällsyntheten af expropriationer i de

flesta orter af vårt land syntes det icke heller rätt lämpligt, att landstingen

oupphörligen skulle utse fulltaliga nämnder, som mahända endast

med flera års mellanskof komrne att sammanträda. Föredraganden tillstyrkte

slutligen iakttagande af eu inom högsta domstolen framställd anmärkning,

att eu helt ny expropriationslag borde utfärdas, i hvilken jämväl

skulle intagas de §§, som ej underginge förändring. Detta skedde

emellertid endast för att bereda allmänheten en större bekvämlighet och

finge ej anses innebära, att hela expropriationslagen varit underkastad revision.

Ett i öfverensstämmelse härmed aftattadt lagförslag förelädes genom

proposition 1865—66 årens riksdag. Propositionen tillstyrktes af lagutskottet

och bifölls af präste-, borgar- och bondestånden. Ridderskapet

och adeln däremot återremitterade förslaget till utskottet, enligt hvad det

vill synas i syfte att få till stånd sådan ändring däri, att ersättning vid

expropriation fortfarande skulle komma att utgå med någon förhöjning

öfver fulla värdet. Då förslaget redan var af tre stånd godkändt, föranledde

emellertid återremissen ej någon åtgärd.

Förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof utfärdades därefter.

1870 års Bland de inom kort väckta förslagen till förändringar i den så

riksdag.

iunc]a åstadkomna lagstiftningen torde först förtjäna nämnas det, som

framlades vid 1870 års riksdag. 1 en motion inom första kammaren

erinrades, hurusom då nyligen i Sverige uttagits patent på en ny metod

för transport af förnämligast malm, tackjärn, kol och dylikt tyngre

gods icke å en väg, som följde marken, utan uppe i luften på vidpass

tio till tjugo fots höjd öfver jordytan. Metoden bestode däri, att lådor

eller korgar af lämplig form och storlek hakades fast på en »ändlös»

järntrådslina, hvilken, upplagd i likhet med de elektriska telegraftrådarna

på stolpar, sattes i rörelse af en lokomobil, fast ångmaskin eller

vattenkraft och löpte i rullar, sålunda bringande å ena sidan de lastade

lådorna eller korgarna till sin bestämmelseort och å den andra de efter

lossningen tomma lådorna till banans utgångspunkt för ny lastning. Kostnaden

för sådana järn trådsbanor blefve hvad såväl anläggning som trafike

-

63

ring anginge högst betydligt mindre än för vanliga järnvägar, och då man

utan svårighet kunde föra en järntrådsbana öfver hvilka branta stigningar

sotn helst, lämpade sig dessa banor särdeles väl för bergslagsorter och dessutom

för många andra ställen i vårt land. Då jordägarens bifall till dylika

företag ej öfverallt kunde påräknas, vore ett stadgande af nöden, som

jämnställde anläggningen af järntrådsbanor med upprättande af elektriska

telegraflinjer, med hvilka de hade en i ögonen fallande likhet i det afscendet,

att till desamma icke tarfvades mera mark, än som åtginge till de

nödiga stolparnas uppställning äfvensom vid ändpunkterna till utrymme för

varornas lossning och lastning jämte upplagsplatser samt till bostäder för

banbetjäningen. Motionären föreslog därför, att 1 § andra stycket i 1866

års förordning måtte erhålla ett tillägg, näst efter orden »elektriska ledningstrådar»,

som afsåge att gifva sådana järntråds vägar samma rätt i afseende

å expropriation som den elektriska telegrafen. Lagutskottet ansåg

emellertid något behof af en lagstiftningsåtgärd i förevarande fall icke vara

styrkt, då dylika anläggningar endast på enstaka platser i vårt land förekomine.

Därjämte borde framför allt bemärkas såsom en allmänt erkänd

grundsats, att skyldighet för en jordägare att underkasta sig expropriation

icke. finge äga rum i andra fall, än när jorden erfordrades för allmännyttigt

ändamål, och att den, som för sin enskilda fördel ville förvärfva

ägande- eller nyttjanderätt till annans jord, måste därom träffa öfverenskommelse

med honom. Om än de ifrågavarande vägarna kunde blifva ett

fördelaktigt transportmedel för särskilda bruks- och fabrik sinrättningar,

syntes föga anledning förefinnas, att de komme att användas såsom "allmänna

kommunikationsmedel, hvarförutan expropriationslagen ej kunde

eller borde på dem vinna tillämpning. Men äfven under antagande att

anläggningen afsåge ett sådant ändamål, förklarade utskottet sig tveka att

tillstyrka motionärens förslag. En telegrafledning medförde ingen eller

åtminstone högst ringa olägenhet för den, öfver hvars mark ledningen

ginge. Annorlunda syntes förhållandet blifva med järntråds vägar. Då

telegrafstolpen helt enkelt nedsattes i marken och endast undantagsvis

fordrade särskildt stöd, måste för de till järntrådsvägens uppbärande anbragta

pelare ett större jordområde och eu fastare underbyggnad blifva

erforderliga. Dessa pelare måste vara tillgängliga för smörjning af därå

befintliga rullar och för säkerligen ofta påkommande reparationer, hvarför

markens begagnande till väg mellan dem otvifvelaktigt blefve behöfligt.

Sannolikt komme ock, till följd af linans svängningar och skakningen vid

lådornas eller korgarnas passerande öfver rullarna, faran af nedfallande

delar af den transporterade lasten att blifva alltför stor, för att den därunder

befintliga marken skulle kunna vara ägaren till gagn. Utskottet

1871 års

riksdag.

1876 års

riksdag.

64

fann därför frågan åtminstone för det dåvarande icke vara i det skick,

att den kunde utgöra föremål för lagstiftningsåtgärd i det föreslagna syftet,

och hemställde alltså, att motionen ej måtte af riksdagen bifallas, hvilket

äfven blef båda kamrarnas beslut.

Ett därefter vid 1871 års riksdag framlagdt förslag till ändring i

expropriationsförordningen förföll genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Under anförande att, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, stora olägenheter

vid tillämpningen af nämnda förordning uppstått därigenom att de

utsedda ledamöterna i expropriationsnämnden antingen haft laga förfall

eller vägrat tillstädeskomma, föreslog en motionär inom andra kammaren,

att utom ledamöter i nämnden jämväl skulle utses erforderligt antal

suppleanter, hvilka borde aflägga ed och kallas till sammanträde, på sätt för

ledamöterna vore bestämdt. Såsom skäl för afstyrkande af motionen erinrade

lagutskottet, att, därest tillämpning gåfves åt den i 9 § af förordningen stadgade

påföljd för den ledamot, som uteblefve utan laga förfall, att han vore

skyldig ersätta de kostnader, som för rätten, parterna och de öfriga i nämnden

vållades af hans uteblifvande, det torde mera sällan inträffa, att ledamot

af nämnden uteblefve utan laga förfall; att erfarenheten från liknande fall

icke syntes göra det antagande oberättigadt, att någon gång en ledamot

af nämnden skulle kunna af sin förmodan, att suppleant inställde sig vid

det tillfälle, då nämnden skulle fullgöra sitt uppdrag, hämta anledning att

därifrån uteblifva; och att eu sådan lagändring som den föreslagna skulle

med godtgörelsen till suppleanterna öka kostnaderna för ifrågavarande mål.

Utskottets hemställan godkändes af första kammaren, hvarför andra kammarens

beslut att såsom ett uttryck för instämmande i motionens syfte

återförvisa frågan till utskottet icke kunde föranleda någon åtgärd.

Bättre framgång både ej heller ett vid 1876 års riksdag framkommet

ändringsförslag. Med förmälan, att det icke vore tydligt, huruvida för

anläggning af järnväg kunde tillåtas att expropriera grus till ballast, fyllnadsämne

till bankanläggningar, sten till byggnader, upplagsplatser jämte

jord för vägar från sistnämnda ställen äfvensom från grustäkter och stenbrott,

hemställde en motionär inom första kammaren, att riksdagen måtte,

för undanröjande af berörda otydlighet, för sin del besluta viss ändrad

lydelse af 1 § i 1866 års expropriationsförordning. I häröfver afgifvet

utlåtande meddelade lagutskottet, att, efter hvad utskottet erfarit, denna

framställning skulle vara föranledd af åtskilliga domslut, hvarigenom järnvägsbolags

anspråk att utan föregången expropriation taga grus blifvit

underkändt; och enligt hvad utskottet därjämte inhämtat, hade styrelsen

för statens järnvägsbyggnader hufvudsakligen af enahanda anledning hos

Kungl. Maj:t gjort framställning i samma syfte, som afsåges med motio

-

65

nen. Beträffande motionärens förslag ville utskottet till eu början erinra,

hurusom Kungl. Maj:t den 31 januari 1855 i afseende å järnvägsanläggningar,

som då för statens räkning skulle påbörjas inom Göteborgs och

Bohus in. fl. län, förordnat, att i expropriationen skulle ingå icke allenast

jordområdet för själfva järnvägen utan äfven sådana intäkter af grusbackar,

stenbrott samt utmål för mindre, tillfälliga kör- och gångvägar

m. in., som vore behöfliga för arbetets utförande, till antingen permanent

ersättning för all framtid eller tillfällig för den tid arbetet påginge. Enligt

kungörelsen den 27 november 1845 skulle vid ansökning om den pröfning,

som i fråga om expropriation tillkomme Konungen, fogas karta öfver all

den jord, hvars afstående ansåges af nöden; och den rätt till expropriation,

som efter en dylik pröfning i sammanhang med koncession till järnvägsanläggning

kunde af Konungen beviljas, omfattade därför ej heller någon

annan mark än den, som sålunda blifvit genom sin affattning å berörda

karta bestämd och begränsad, med den jämkning däri allenast, som kunde

föranledas däraf att enligt sakens natur Konungen i allmänhet medgåfve,

att sådana smärre afvikelser från den fastställda planen för bansträckningen

kunde vidtagas, som oundgängligen påkallades af omständigheterna.

Om sedermera skulle visa sig att förutom den jord, hvars exproprierande

i nämnda ordning tillåtits, för järnvägsanläggning erfordrades jämväl annan

mark, att begagnas vare sig för anskaffande af fyllnadsämne, för grustäkt,

stenbrott, upplagsplats eller för anläggande af väg, så kunde ägaren af

sådan mark icke mot sitt bestridande lagligen tillförbindas att upplåta

densamma för företaget, innan behofvet däraf blifvit af Konungen efter

särskildt därom gjord hemställan godkändt och tillstånd till markens förvärfvande

genom expropriation på sådan grund meddelats. 1 öfverensstämmelse

härmed hade högsta domstolen genom särskilda domar förklarat, att

då grusåsar och den mark, där järnvägsspår till dem blifvit utlagda,

icke inbegripits i den jord, som vederbörande järnvägsbolag på grund af

Konungens medgifvande ägde att enligt fastställda plananläggningar till

sig lösa, samt vid sådant förhållande bolagen icke ägde rätt att, innan

Konungen godkänt behofvet af jordens afstående, komma i besittning däraf,

jordägarna berättigades att, intill dess annorlunda kunde varda förordnadt,

erhålla handräckning till hindrande af alla vidare arbeten å sidospåren och

för grusets borttagande från grusåsarna. Under iakttagande af lagliga

former ägde emellertid redan enligt gällande stadganden järnvägsbolag förvärfva

rätt till expropriation af jord eller lägenhet för de ändamål, som

med motionen afsåges, och då den ifrågasatta lagändringen alltså icke vore

af behofvet påkallad, hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda

någon åtgärd. Första kammaren återförvisade detta utlåtande till

9—09880. Förslug till lag om expropriation.

66

1882 års

riksdag.

utskottet, men, då andra kammaren biföll utskottets hemställan, förföll

frågan.

Ej heller järnvägsstyrelsens ofvan omförmälda framställning medförde

någon lagstiftningsåtgärd.

1882 väckte en motionär i första kammaren förslag att till 13 § i

expropriationsförordningen lägga ett nytt stycke af hufvudsakligen den

lydelse, riksdagen i sin ofvan omförmälda skrifvelse den 6 november 1863

ifrågasatt. Motionären ansåg, att under de år, som sedan dess förflutit,

behofvet af eu sådan föreskrift blifvit allt mer ådagalagdt. Enligt hvad i

motionen anfördes, hade utan tvifvel kostnaden för järnvägsanläggningarna

kunnat utan någon obillighet mot jordinnehafvarna i ej ringa mån förminskas,

om en sådan bestämmelse varit gällande. An mera behöflig vore

densamma i städerna. Nya stadsplaners genomförande nödvändiggjorde

ofta ganska betydliga expropriationer, men dessa försvårades i hög grad

genom öfverdrifna kostnader, och de för städernas sundhet, välmåga eller

utveckling viktigaste förbättringar kunde således omintetgöras eller lång

tid fördröjas endast för att på det allmännas bekostnad bereda några spekulanter

oskälig vinst. Lagutskottet fann en sådan bestämmelse som den

föreslagna vara alltför sväfvande och till och med i vissa fall kunna tolkas

såsom gående längre än de utländska lagar, som visserligen medgåfve afdrag

men endast för omedelbar och särskild värdeförhöjning å den återstående

egendomen. Ej heller vore med denna formulering fullt tydligt

uttryckt, huruvida den förutsatta »synnerliga» vinsten för återstoden af

egendomen måste vara af annan beskaffenhet än den vinst, som i allmänhet

afsåges med företaget och som tillgodokomme äfven andra fastigheter

i trakten, eller om det vore nog, att vinsten i synnerlig grad komme den

återstående egendomen till del, utan afseende därå att lika beskaffad vinst

jämväl i synnerlig grad uppstode äfven för andra egendomar, beträffande

hvilka, då någon del af dem icke behöfde exproprieras i och för anläggningen,

ägarna skördade vinsten utan motsvarande uppoffring, eller slutligen

om vinsten väl kunde för egendomen i fråga vara af samma beskaffenhet

som vinsten af företaget i allmänhet men måste för att kunna

berättiga till afdrag i långt större grad tillkomma fastigheten i fråga än

andra fastigheter i trakten. Utskottet — som medgaf, att de särskilda

förhållandena i hufvudstaden och några andra bland de största städerna

möjligen kunde göra bestämmelser i angifna riktning där behöfliga, men

ansåg dessa bestämmelser i sådant fall böra erhålla karaktären af undantag

från de allmänna expropriationsreglerna — afstyrkte förslaget, hvilket

ej blef af någondera kammaren bifallet.

67

De återstående ändringsförslag, som synas vara förtjänta af att här

omnämnas, härleda sig från de sista årens riksdagar. Innan de upptagas

till behandling, torde emellertid redogörelse böra lämnas för tillkomsten

af några i nära sammanhang med 1866 års expropriationsförordning stående

författningar, genom hvilka expropriation slagstiftningens omfattning

blifvit utsträckt utöfver de gränser nämnda förordning angifver.

Härvid märkes först förordningen den 30 december 1880 om till- Förordlägg

till expropriationsförordningen. Denna tilläggsförordning, hvilken i^december

likhet med den samtidigt antagna förordningen om jordägares rätt öfver isso.

vattnet på hans grund m. fl. närstående författningar grundades på förslag,

som nya lagberedningen utarbetat, motiverades af beredningen hufvudsakligen

sålunda:

»För åtskilliga allmänna ändamål kan det stundom vara af nöden, att

vatten ur vattendrag bortledes för att annorstädes nyttjas. Såsom exempel

därpå må nämnas de numera allt talrikare förekommande vattenledningarna i

ändamål att förse städer eller andra mera befolkade orter med deras behof

af vatten. För farled och flottled erfordras jämväl understundom att ur

vattendrag bortleda större eller mindre del af vattnet för att begagnas i

kanaler eller rännor utanför flodbädden. Sällan torde emellertid dylika

ledningar kunna göras utan att strandägarna däraf lida någon, om än ringa

olägenhet. Och då ej mindre nu gällande lag i 20 kap. 7 § byggningabalken

än äfven den i stället för nämnda lagrum föreslagna 16 § i vattenrättsförordningen

(14 § i 1880 års förordning om jordägares rätt öfver

vattnet på hans grund) förbjuder till och med den, som äger clel i ett

vattendrag, att därur bortleda vatten, såvidt därigenom annan strandägare

tillskyndas men, skulle således de nu nämnda företagen, om än den däraf

för strandägaren uppkommande olägenhet vore aldrig så obetydlig, kunna

af en enda ovillig strandägare alldeles förhindras, därest ej rättighet till

vattnets bortledande kunde genom expropriation förvärfvas. Då gällande

expropriationslag bland exemplen på de fall, då jord eller lägenhet bör

för allmänt behof upplåtas, jämväl upptager dem, då dylik upplåtelse erfordras

för åstadkommande af ''strömrensning, farled eller annan vattenledning’,

utgår den otvifvelaktigt i allmänhet från den grundsats, att äfven

den enskilda rätten öfver vattnet måste i nämnda fall vika för det allmännas

behof. Sålunda lärer obestridligen ett i vattendragets bädd befintligt

vatten- eller fiskeverk eller sådant, jämlikt gällande föreskrift angående

hemmansklyfning och jordafsöndring, från hemman eller lägenhet

afsöndradt vattenfall eller fiske, hvilket antagit karaktären af sj anständig

lägenhet, kunna i expropriationsväg undanröjas, om vattendraget ej kan

ty förutan på det ifrågavarande stället göras tjänligt för det afsedda ända

-

68

1896 års

riksdag.

målet. Expropriationsrätten emot en så beskaffad lägenhet måste naturligtvis

ock innebära rättighet att vidtaga nödiga förändringar i bottnen af

vattendraget äfvensom att genom fördämningar eller slussar reglera den

till lägenheten förut hörande vattentillgången. Men enligt den uppfattning,

som synes hafva gjort sig gällande hos Ivungl. Maj:t vid pröfning

af så beskaffade frågor, sträcker sig ej expropriationsrätten därhän,

att vattentillgången får ledas bort för att nyttjas på annat ställe än inom

dess egentliga bädd. I det speciella fallet, att fråga väckes om upptagande

af en kanal- eller vattenledning, för hvars behof vattnet måste tillföras

från annat vattendrag, skulle således enligt gällande expropriationslag

visserligen den mark, igenom hvilken den nya ledningens bädd uppgräfdes,

kunna genom expropriation erhållas men vattnet ej få ditledas med mindre

än att genom fullständig expropriation af bottnen och stränderna till det

vattendrag, hvarifrån vattnet leddes bort, dispositionsrätt öfver vattentillgången

däri vunnes. Att under sådana förhållanden många nyttiga

företag af ofvan antydda beskaffenhet skola komma att omöjliggöras eller

åtminstone i väsentlig mån förhindras ligger i öppen dag. Med hänsyn

till det viktiga inflytande de äga för den allmänna hälsovården och samfärdseln

har därför beredningen trott sig ej böra underlåta tillse, om ej

till deras befrämjande en utsträckning af expropriationslagens nuvarande

bestämmelser må vara af behofvet påkallad.»

Efter att hafva redogjort för lagstiftningen i ämnet i vissa främmande

länder och omnämnt de bestämmelser beredningen i afseende å

farled och flottled föreslagit angående skyldighet för strandägare att underkasta

sig vattens bortledande yttrade beredningen vidare, att densamma

ansett de i detta ämne nödiga bestämmelser lämpligast kunna gifvas i

form af tillägg till gällande expropriationslag. Ett sådant bortledande af

vatten kunde nämligen vara af behofvet påkalladt ej blott för inrättande

eller förbättrande af kommunikationsleder utan äfven för andra allmänna

ändamål, och frågor om enskild jordägares skyldighet att till det allmänna

upplåta vattnet å hans grund syntes, ehvad expropriation af själfva

vattenbädden i sammanhang därmed påkallades eller icke, böra i ena som

andra fallet bedömas efter samma grunder och behandlas i enahanda ordning.

I anledning af enskild motionärs framställning anhöll sedermera

riksdagen i skrifvelse till Ivungl. Maj:t den 13 maj 1896, att Kung]. Maj:t

täcktes låta utreda, huruvida och i sådant fall under hvilka villkor och

inskränkningar det kunde anses lämpligt och nyttigt, att den, som ville

anlägga elektrisk ledning för belysning eller kraftöfverföring, måtte berättigas

ätt, äfven där godvillig uppgörelse icke kunde träffas, ej mindre

draga sådan ledning öfver annans område än äfven beredas säkerhet för

ledningens ostörda framtida begagnande, samt, därest utredningen skulle

69

därtill föranleda, för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

som för sådant ändamål kunde anses erforderliga. Till stöd för denna

framställning åberopades hufvudsakligen, att lagstiftningen icke kunde

undgå att taga hänsyn till den storartade utveckling af industrien, som

kunde blifva följden, därest möjlighet bereddes att med elektricitetens

tillhjälp draga fördel af vårt lands väldiga naturkrafter. Visserligen borde

inskränkningar i äganderätten principiellt icke af lagen påbjudas för tillgodoseende

af enskilda intressen, men det kunde inträffa, att ett till sin

hufvudsakliga natur enskildt intresse i sig innefattade jämväl ett allmänt

intresse af ej ringa vikt. En industriell utveckling, sådan som ofvan angifvits,

vore af den vikt för det allmänna, att rätt till expropriation för

elektrisk ledning borde kunna medgifvas, dock endast efter Konungens

pröfning i hvarje särskildt fall och sedan det visats, att fråga vore om en

jämväl från det allmännas synpunkt betydelsefull anläggning.

Då berörda riksdagsskrifvelse den 22 september 1899 anmäldes Lagen den

inför Kungl. Maj:t, yttrade föredragande departementschefen därom föl-39■*um 1900''

j ande:

»Obestridligt lärer ock vara, att, särskildt med hänsyn till vårt lands

rikedom på vattenkraft, som lämpligen kan användas för elektrotekniska

ändamål, det är af stor vikt att underlätta framdragandet af elektriska

ledningar för belysning, kraftöfverföring eller dylikt. Jag kan därför icke

tveka att, såvidt är förenligt med den redan af lagkommittén angifna

grunden för expropriationsrätten — det allmännas behof — förorda en

utsträckning af denna rätt, så att mark må kunna äfven för ifrågavarande

ändamål tvångsvis tagas i anspråk. Att införa större inskränkningar i

äganderätten, än som kunna anses stå tillsammans med nämnda grund,

hvarå ock hittillsvarande expropriationslagstiftning hvilar, synes däremot

icke vara tillrådligt. Fortfarande bör således fasthållas, att endast, för

såvidt det allmännas behof krafvel’, expropriation kan genomföras, samt

att jordägare följaktligen icke kan förpliktas att afstå eller upplåta mark

annat än i! den mån sådant pröfvas erforderligt för ett speciellt ändamål

af allmännyttig beskaffenhet. Expropriationsrätt kan alltså icke medgifvas

för utförande af enskilda företag, hvilka äro af betydelse för orten eller

för landet i dess helhet allenast medelbart och på samma sätt som hvarje

annan gagnelig verksamhet. En lagstiftning, som uppgåfve denna ståndpunkt,

skulle uppenbarligen i sina konsekvenser medföra stor osäkerhet i

äganderätten. Med samma skäl, hvarmed expropriation begäres i fråga

om mark för utläggning af elektriska ledningar, hvilka allenast äro afsedda

att underlätta bedrifvandet af en större fabrik eller dylikt, skulle nämligen

i motsvarande syfte kunna påfordras afstående af vattenfall eller af

70

tomtplats. På de områden, där redan af gällande lagstiftning undantagsvis

en skyldighet att i enskildt intresse afstå eller upplåta mark är erkänd,

grundar sig denna skyldighet antingen, såsom i grufrätten, på egendomliga

historiska förhållanden eller, såsom i vattenrätten, på den naturliga intressegemenskap,

som inom ett grannelag är rådande.»

Samtidigt härmed anmälde departementschefen inför Kungl. Maj:t en

från Stockholms stadsfullmäktige inkommen skrifvelse med anhållan, att

Kungl. Maj:t behagade vidtaga åtgärder i syfte att få i expropriationslagen

införd bestämmelse därom, att jordägare skulle afstå mark eller tåla inskränkning

i äganderätten med hänsyn till skyddande mot förorening af vatten

i vattenledning. Departementschefen förklarade sig anse, att jämväl till

vinnande af angifna syfte skulle, på sätt af åtskilliga bland de i ärendet

hörda myndigheterna biifvit förordadt, expropriationsrätten lämpligen kunna

i någon mån utsträckas. Särskildt i sådana fall, då för vattenledning

inom en kommun vatten hämtades från en annan kommuns område, syntes

nämligen gällande föreskrifter, hvilka hufvudsakligen återfunnes i hälsovårdsstadgan,

icke bereda tillräcklig trygghet emot vattnets förorenande och

däraf härflytande faror och olägenheter. Det borde dock icke ifrågakomma,

att för vattenlednings skyddande egendom kunde tvångsvis lösas under

annan förutsättning, än att fara för vattenledningens förorenande redan

uppstått i följd af det sätt, hvarpå egendomen brukades, och att tillika

ägaren hellre afstode egendomen än underkastade sig de förändringar i

bruket, hvilka till farans undanröjande biifvit af Konungen föreskrifna.

En vidsträcktare rätt att lösa egendomen skulle tydligtvis medföra en

obehörig inskränkning af äganderätten samt i enskilda fall lätteligen kunna

föranleda misstanke, att lösningsrätten i själfva verket utöfvades för annat

ändamål än vattenledningens skyddande.

Särskilda bestämmelser till beredande af trygghet för det framtida

beståndet af en genom expropriation förvärfvad rättighet syntes, enligt hvad

departementschefen vidare yttrade, i de nu behandlade fallen icke vara mera

erforderliga än i fråga om expropriation för telegrafledning och dylikt.

Departementschefen redogjorde tillika för ett i enlighet med de af

honom angifna grunder upprättadt förslag till lag, innefattande tillägg

till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof.

Sedan högsta domstolens yttrande öfver detta förslag inhämtats,

förelädes detsamma med de jämkningar, som föranleddes af domstolens

erinringar, genom proposition 1900 års riksdag. 1 § af förslaget hade

följande lydelse: »Har Konungen, för någon orts förseende med belys

ning

eller drifkraft eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att

71

jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning,

användes till utläggande af elektrisk ledning, skall hvad för

ändamålet erfordras, emot ersättning för skadan, afstås eller upplåtas.»

2 § handlade om expropriationsrätt för vattenlednings skyddande mot förorening.

På samma gång framlades i särskild proposition ett förslag till

lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar, hvilket förslag åsyftade

att stadga koncessionstvång i fråga om mera farliga elektriska anläggningar.

Lagutskottet behandlade i samband med dessa propositioner en inom

andra kammaren afgifven motion, i hvilken yrkades, att lagstiftningen i

ämnet skulle byggas på bl. a. följande hufvudgrunder:

1) För anläggning af elektrisk starkströmledning fordras, i de fall

lagen närmare bestämmer, statens koncession, med hvilken äfven följer

expropriationsrätt.

2) Staten eller kommun kan förvärfva äganderätt eller nyttjanderätt

för all framtid till den för anläggningen erforderliga mark, i följd

hvaraf sålunda koncession för kommun kan meddelas utan inskränkning

till tiden.

3) Enskild person eller bolag kan erhålla koncession endast för viss

tid i sänder och skall betala en årlig koncessionsafgift, som tillfaller staten

samt eventuellt äfven kommunen och jordägaren.

I afgifvet utlåtande erinrade lagutskottet om, att det i förstnämnda

proposition innefattade lagförslaget icke i allo uppfyllde hvad riksdagen

i sin skrifvelse den 13 maj 1896 begärt. Utskottet förklarade sig ock

vara ganska tveksamt, huruvida det åsyftade ändamålet verkligen skulle

kunna vinnas med stöd af en så inskränkt expropriationsrätt som den af

Kungl. Maj:t föreslagna. Expropriationsrättens begränsning till sådana

anläggningar, som direkt gånge ut på tillgodoseendet af ett allmänt behof,

måste otvifvelaktigt i ett väsentligt antal fall föranleda därtill, att industriella

företag af stor ekonomisk betydelse antingen alldeles icke eller

åtminstone med stor svårighet skulle kunna komma till stånd. Utskottet

tillstyrkte dock propositionen, säi''skildt med hänsyn till att de anläggningar,

till förmån för hvilka expropriationsrätt begärdes, ännu vore till sin natur

jämförelsevis opröfvade. Äfven förslaget till lag med vissa bestämmelser

om elektriska ledningar tillstyrktes af utskottet med en del förändringar.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation yrkades däremot i hufvudsaklig

anslutning till de i ofvannämnda motion angifna grunder, att riksdagen

väl skulle godkänna förslaget till lag, innefattande tillägg till expropriationsförordningen,

i hvad det innefattade föreskrifter beträffande

72

Lagarna den

27 juni 1902.

skydd för vattenledning, men att såväl förslaget i öfrigt som ock förslaget

till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar måtte af riksdagen

afslås. Första kammaren biföll utskottets hemställan, efter det dock under

diskussionen från skilda håll uttalats, att expropriationsrätten borde utsträckas

äfven till företag, som icke omedelbart tjänade något allmänt

ändamål men likväl kunde anses vara af allmännare intresse. Andra kammaren

däremot godkände reservationen. Sedan därefter kamrarnas beslut

blifvit af lagutskottet sammanjämkade, aflat riksdagen skrifvelse till Kungl.

Maj: t med anmälan, att riksdagen godkänt de föreslagna bestämmelserna

till förebyggande af vattenlednings förorenande, samt anhållan, att Kungl.

Maj:t, i stället för öfriga ofvanberörda, genom kamrarnas skiljaktiga beslut

förfallna lagförslag, täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för riksdagen

framlägga nytt förslag till lagstiftning rörande koncession och expropriationsrätt

för elektriska ledningar.

På grundvalen af riksdagens beslut utfärdades därefter lagen den

29 juni 1900, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Sedermera utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till lag,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Bestämmelsen

angående expropriationsrättens omfattning var i detta förslag af hufvudsakligen

samma lydelse som i det för 1900 års riksdag framlagda förslaget.

Härom yttrade departementschefen, då förslaget den 22 februari

1901 remitterades till högsta domstolen, att det fortfarande ansetts icke

vara tillrådligt att införa expropriationsrätt för utförande af enskilda företag,

hvilka allenast medelbart och på samma sätt som hvarje annan gagnelig

ekonomisk verksamhet vore af betydelse för orten eller för landet i

dess helhet. Principen, att expropriation kunde inedgifvas allenast för

allmänt behof, hade därför bibehållits. Med hänsyn till det sätt, hvarpå

denna princip, särskildt i fråga om järnvägar, blifvit tillämpad, syntes

man ingalunda behöfva befara, att anläggningen af elektriska ledningar

och det därpå beroende'' tillgodogörandet af vattenkraft skulle komma att

sakna erforderliga lättnader. I 1 § af förslaget var vidare stadgadt, i

första stycket, att menighet ej skulle vara pliktig att inom område, för

hvilket byggnadsstadgan för rikets städer ägde tillämpning, eller inom

fastställdt hamnområde afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller

vattendrag, samt i andra stycket, att de i 1866 års expropriationsförordning

meddelade föreskrifter skulle äga motsvarande tillämpning, dock att,

där ersättning skulle utgå i årlig afgift, rätten kunde förordna, att ersättningstagaren

efter förloppet af viss tid, som af rätten bestämdes, ägde

påfordra ny pröfning af afgiftens belopp.

73

Inom högsta domstolen framställdes vid förslagets granskning, hvari

justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius, Petersson, Hellström och Westrinodeltogo,

bl. a. följande anmärkningar rörande 1 §.

Justitierådet Westring, med "hvilken justitierådet Huss i allt väsentligt

instämde, anförde: »Förslaget upptager i 1 § ett stadgande om medgifvande

att genom expropriation förvärfva mark för framdragande af

elektrisk ledning. Redan nu kan enligt förordningen den 14 april 1866

expropriation för anläggning af sådan ledning äga rum, nämligen under

förutsättning att ledningen afser sådant ändamål, som i 1 § af sao-da

förordning omförmäles. Enligt det nu föreslagna stadgandet skulle expropiiationsi

ätten utsträckas, sa att den kunde komma till användning

järn väl vid elektricitetsanläggningar för vissa andra i paragrafen angifna

ändamål. Vid jämförelse mellan de bägge lagrummen finner man emellertid,

att de fall, då expropriation enligt det ena eller andra lagrummet

skulle vara medgifven, icke äro genom bestämda kännetecken skarpt skilda

från hvarandra, hvarför det skulle kunna inträffa, att expropriation i visst

fall kunde medgifvas såväl enligt det ena som enligt det andra lagrummet.

Ett sådant fall vore t. ex., om fråga uppstode att anlägga en elektrisk

ledning för belysning inom en fästning. Denna affattning af stadgandena,

om an ur redaktionell synpunkt mindre lämplig, skulle emellertid måhända

ej i praktiskt afseende medföra afsevärd olägenhet, därest alldeles samma

bestämmelser skulle gälla i fråga om expropriation en, vare sig den grundar

sig å ena eller andra lagrummet. Men enligt andra punkten af den

föreslagna 1 §:s första stycke samt senare delen af samma §:s andra stycke

skola vissa särskilda regler gälla i fråga om expropriation, som verkställes

enligt^ samma §. I sådana fall som det förut angifna kan då tvekan

uppstå, om dessa särskilda bestämmelser skola vara tillämpliga eller

ej-. Det tor(ie vara nödvändigt, att anledning till dylik tvekan undanröjes.

»

Justitierådet Hellström, med hvilken justitierådet Afzelius förenade

sig, yttrade: »Utan att ingå på frågan, i hvilken omfattning expropriationsrätt

för elektriska ledningars framdragande må, för att tillgodose det

af riksdagen i 1896 års skrifvelse angifna praktiska behof, kunna och böra

medgifvas, anser jag mig icke kunna undgå att anmärka det sväfvande

och osäkra i den begränsning, förslagets bestämmelser i sådant hänseende

innefatta. Af ordalagen synes icke kunna härledas annan uppfattning, än

att expropriation. icke må i något fall medgifvas, där icke den afsedda

ledningen skall tjäna ett s. k. allmänt behof; och detta har äfven af departementschefen

vid föredragningen af såväl nu ifrågavarande som det

10 09886 Förslag till lag om expropriation.

74

närmast föregående förslaget i statsrådet uttryckligen betonats. Men ej

mindre den nu af departementschefen gjorda hänvisningen till den praxis,

som i fråga om expropriationsrätt för järnvägsanläggningar gjort sig gällande,

än äfven de vid det föregående förslagets behandling i riksdagen

fallna uttalanden synas gifva vid handen, att en vida allmännare tillämpning

af expropriationsrätten skulle vara afsedd. Förnekas kan ju icke

heller, att, då hvarje ledning af nu ifrågavarande art måste afse att leda

kraft från kraftkällan till en annan ort, åt uttrycket ''någon orts förseende

med belysning eller drifkraft’ i och för sig kunde gifvas en tolkning,

som medgåfve expropriation för upprättande af belysnings- och kraftstationer

i allmänhet; men tillägget ''eller för dylikt allmänt behof’ synes

mig med nödvändighet böra föranleda en begränsning, om hvars rätta omfång

man dock alltid torde komma att stanna i tvekan och ovisshet, helst

jämförelsen med järnvägarna, hvilkas egenskap att utgöra ett allmänt samfärdsmedel

torde utgöra grunden för deras inordnande under expropriationsberättigade

anläggningar, icke synes ägnad att lämna någon verklig

ledning. Då expropriation innefattar ett så väsentligt ingrepp i den enskildes

rätt, lärer den fordran vara oeftergiflig, att området för expropriationsrättens

utöfning är så bestämdt och tydligt afgränsadt, att den för

hvarje fall af expropriation erforderliga pröfning icke får utseende af

godtycke. Jag anser därför, att lagstiftning i ämnet icke lämpligen kan

byggas på så osäker grund som den nu föreslagna.»

Justitierådet Petersson anförde: »På sätt justitierådet Westring erinrat,

äro lagförslagets bestämmelser om expropriation för elektriska ledningar,

såväl i fråga om hvad som kan blifva föremål för en dylik åtgärd

som beträffande den rätt, densamma medför, i viss mån skiljaktiga från

motsvarande bestämmelser i 1866 års förordning. Då någon ändring i

den senare förordningen icke är ifrågasatt, skulle alltså hädanefter för

vissa elektriska ledningar fortfarande gälla hvad i nämnda förordning

stadgas, för andra åter den nya lagen, hvarjämte, såsom justitierådet Westring

påvisat, i vissa fall båda författningarna skulle vara tillämpliga. Att

sistnämnda förhållande är oegentligt och tarfvar rättelse, torde vara uppenbart.

Men därjämte och då i båda författningarna grunden för expropriationsrätten

— det allmännas behof — är densamma, synes mig kunna

ifrågasättas, huruvida det är af verkligt behof och sakens natur påkalladt

att fortfarande bibehålla berörda skiljaktigheter, eller om icke samtliga

elektriska ledningar, för hvilka expropriationsrätt anses böra medgifvas,

kunna och böra därutinnan underkastas i hufvudsak samma bestämmelser.

Om så skulle vara fallet, vore det tvifvelsutan önskvärdt, att dessa bestämmelser

blefve sammanförda och i sin helhet öfverflyttade till den nya

75

lagen, hvarigenom lagstiftningen i ämnet komme att vinna i reda och

öfverskådlighet.»

Med anledning af hvad sålunda inom högsta domstolen blifvit anmärkt

om olämpligheten däraf, att förslagets bestämmelser beträffande ersättningstagarens

rätt att påfordra ny pröfning af ersättningens belopp

afveke från 1866 års expropriationsförordning, uteslötos dessa bestämmelser

ur förslaget. I stället upprättades förslag till lag om ändrad

lydelse af 2 § i expropriationsförordningen, innefattande sådan ändring

däri, att ersättningstagaren skulle kunna erhålla rätt att yrka jämkning 1

ersättningen i alla fall, där ersättningen utginge i årlig afgift. Jämväl

öfver detta förslag inhämtades högsta domstolens yttrande.

Beträffande de anmärkningar, hvilka i högsta domstolen framställts

i afseende å den omfattning, som enligt det förra förslaget gifvits åt expropriationsrätten,

erinrade departementschefen vid ärendets förnyade föredragning

inför Kungl. Maj:t den 29 november 1901 hufvudsakligen, att

nämnda begränsning, hämtad från den grund, hvarpå hittills inom vår

lagstiftning expropriationsrätten hvilat, vore fullt likartad med den i allmänna

expropriationsförordningen angifva, att vid sådant förhållande dess

användning vid Konungens pröfning af expropriationsansökningar icke

syntes höra erbjuda någon svårighet eller kunna få utseende af godtycklighet,

samt att en mångårig erfarenhet, vunnen vid tillämpningen å enskilda

järnvägar af en på enahanda sätt begränsad föreskrift, tillräckligt

ådagalade dess användbarhet. Departementschefen ansåg därför, att, utom

förut omförmäld a uteslutning, någon förändring icke borde i anledning

af högsta domstolens anmärkningar vidtagas i 1 § af förslaget.

I enlighet härmed affattade lagförslag förelädes genom särskilda

propositioner 1902 års riksdag.

Det särskilda utskott, till hvars behandling förslagen hänvisades, gaf

åt 1 § i förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar, den lydelse, som den nuvarande lagen i ämnet utvisar. Beträffande

de sålunda vidtagna förändringarna, i hvad de afsågo expropriationsrättens

omfattning, anförde utskottet följande:

»Vid öfvervägande af frågan, huru långt expropriationsrätten för

elektriska ledningar i närvarande stund skäligen bör utsträckas, har utskottet

i främsta rummet haft att taga hänsyn till de i sådant hänseende

uti det kungl. förslaget gifna bestämmelser. De uti detsamma förekommande

orden ''för dylikt allmänt behof, hvilka---gifvit anledning till

anmärkning vid lagförslagets granskning af högsta domstolen, synas äfven

utskottet vara otillfredsställande. I det sammanhang, hvari uttrycket dylikt

behof står, måste detsamma, enligt utskottets förmenande, hänföra sig

76

till belysning eller drifkraft och torde därför vara ägnadt att verka inskränkning

i det allmänna behof, för hvilket expropriation skulle kunna

inedgifvas. Med den storartade utveckling, elektrotekniken särskildt under

det senaste årtiondet uppnått, synes det utskottet vara nödvändigt att

vid den nu ifrågavarande lagstiftningen inrymma möjlighet att tvångsvis

framdraga elektriska ledningar äfven för andra behof, hvilka säkerligen

inom en snar framtid komma att göra sig gällande. I detta afseende må

framhållas, hurusom elektriciteten redan på det kemiskt-tekniska området

funnit stor användning, samt att flera hithörande problem för öfrigt ännu

ej funnit sin lösning, hvarför den lagstiftning i ämnet, som kommer till

stånd, jämväl bör taga hänsyn till dessa och andra utvecklingsmöjligheter.

Utskottet vill för öfrigt i detta sammanhang rörande de i propositionen

förekommande orden allmänt behof fästa uppmärksamheten därpå, att eu

orts förseende med exempelvis elektrisk belysning enligt utskottets åsikt

svårligen torde kunna karakteriseras såsom ett allmänt behof, utan väl

snarare bör betecknas såsom ett allmänt ändamål. Fördenskull har ock

utskottet i sitt förslag till lydelse af 1 § utbytt ordet behof mot ändamål,

och har utskottet därefter tillagt orden eller för beredande af drifkraft

åt sådan industriell anläggning, som finnes vara af större betydelse

för det allmänna. Utskottet har med detta tillägg afsett att bereda möjlighet

äfven för sådana enskilda industriella företag, hvilka visserligen

icke direkt tillgodose ett allmänt behof eller ändamål, men dock äro af

den vikt och betydenhet, att deras tillkomst får anses vara af större betydelse

för orten eller landet i dess helhet, att äfven utan jordägarens

medgifvande framdraga de för företaget erforderliga elektriska ledningar.

Det har nämligen synts utskottet, att ett enskildt företag, låt vara att det

icke är af allmänt behof eller betjänar ett allmänt ändamål, dock kan

vara af den allmännyttiga beskaffenhet och därigenom bereda fördel åt så

många statsborgare, att staten med skäl bör kunna fordra, att en enskild

medborgare i staten icke af en eller annan anledning må kunna förhindra

ett dylikt företags tillkomst, för såvidt han nämligen dels erhåller tillfredsställande

ersättning för den jord eller lägenhet, som han måste afstå

eller upplåta, och för det intrång i öfrigt, som honom genom företaget

tillskyndas, dels ock i öfrigt tillförsäkras betryggande garantier i afseende

å företagets verkningar. Det torde, enligt utskottets uppfattning, icke

heller lida något tvifvel, att en stor industriell anläggning, hvarigenom en

naturlig kraftkälla, som eljest måste ligga obrukbar och värdelös, bringas

in i produktionens tjänst eller tillfälle gifves att för produktion tillgodogöra

sig en å viss ort befintlig råvara, genom att förskaffa arbete och utkomst

åt hundra- ja tusentals personer samt åstadkomma uppsving och

77

uppblomstring af en ort, är af större betydelse för det allmänna än månget

sådant allmänt behof, för hvilket expropriationsrätt enligt det kungl. förslaget

kan meddelas. Inom utskottet har härjämte den åsikten uttalats,

att äfven . småindustrien borde i nu ifrågavarande afseende tillerkännas

expropriationsrätt, enär det också för densamma i många fall kunde vara

af synnerlig vikt och betydelse att tvångsvis få framdraga elektriska ledningar.

Utskottet, som visserligen behjärtat detta småindustriens kraf,

har emellertid icke ansett tillrådligt att i sådan utsträckning tillerkänna

möjlighet att ingripa i den enskilda äganderätten, utan har utskottet ansett

sig böra stanna vid den ofvan angifna utsträckningen af expropriationsrätten.

I detta sammanhang har utskottet haft särskild anledning att

fästa. sig vid en rörelsegren, som från landtmannasynpunkt är af synnerlig

vikt, nämligen mejerihandteringen. Farhåga har nämligen yppats, att

med den formulering, som utskottet föreslagit för 1 §, de å en del trakter

åt landet talrikt förekommande andelsmejerierna skulle blifva uteslutna

från möjligheten att på elektrisk väg förskaffa sig för desamma

erforderlig kraft. Då emellertid mejerihandteringen för vårt land är af

afgörande stor betydelse, har utskottet trott, att ett större dylikt mejeri

skall af Konungen anses vara af den allmänna betydelse, att expropriationsrätt,

på därom framställd begäran, kommer att beviljas för framdragande

af elektriska ledningar för drift af dylika anläggningar.»

Den af utskottet i förslaget införda bestämmelsen att, där exproprierad

jord eller lägenhet skall användas för annans räkning än kronans, förhöjning

i ersättningen skall äga rum med hälften af det belopp, som jämlikt de i den

allmänna expropriationsförordningen stadgade grunder skall utgå, motiverades

af utskottet hufvudsakligen sålunda. Då utskottet föreslagit att expropriationsrätten

måtte utsträckas så, att äfven en enskild industriell anläggning

skulle kunna tvinga sig fram gent emot en enskild jordägare, hade den

i samband därmed stående frågan om jordägarens rätt till förhöjd ersättning

vai it föremål för utskottets ompröfvande. Utskottet hade därvid först

förehaft frågan. om möjligheten och lämpligheten af att genom bestämmande

af en viss afgift till jordägaren antingen för bruttohästkraft eller

efter viss procent af företagets afkastning göra honom delaktig i själfva

företaget. Denna utväg hade dock icke synts utskottet kunna tillstyrkas.

Emellertid hade utskottet af ett redan i vår svenska lag förefintligt stadgande

funnit en anvisning att på annat sätt nå det åsyftade målet, I 6 §

andra stycket af förordningen den 30 december 1880 om jordägares

rätt öfver vattnet å hans grund föreskrefves nämligen, att ersättning för

skada genom uppdämning skulle motsvara värdet och hälften därutöfver.

Genom införande af en dylik bestämmelse angående ersättningsbeloppets

78

förhöjning äfven i förevarande fall skulle en tillfredsställande lösning

vinnas.

För de öfriga förändringar propositionerna undergingo torde ej här

erfordras redogörelse. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades lagen

den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

och lagen af samma dag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof.

Lagen den Ett ytterligare tillägg till 1866 års expropriationsförordning har

25juni 1900.genom lag den 25 juni 1909, afsedd att i vissa hänseenden betrygga

genomförandet af de samtidigt utfärdade lagarna angående naturminnesmärkens

fredande och angående nationalparker. Dessa lagar äro i hufvudsak

grundade på förslag, som i betänkande den 4 december 1907 framlagts

af sakkunniga, hvilka för sådant ändamål tillkallats inom jordbruksdepartementet.

1904 års De grunder i fråga om expropriationsrätt, på hvilka 1902 års lag om

riksdag, elektriska anläggningar blilvit byggd, fingo snart tjäna till föredöme vid

återföretagande af ett förslag, som förut framställts vid 1870 års riksdag

utan att då leda till någon åtgärd. I anledning af en inom första kammaren

väckt motion anhöll riksdagen i skrifvelse den 13 april 1904, att

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor

rätt att medelst expropriation förvärfva mark kunde medgifvas för anläggning

af sådana linbanor, som kunde anses vara af större betydelse för

det allmänna, samt, därest utredningen gåfve anledning därtill, för riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelser i angifna syfte. Riksdagen

förklarade därvid, att de skäl 1902 års riksdag anfört för att bereda expropriationsrätt

för elektriska ledningars framdragande äfven åt vissa enskilda

industriella anläggningar, syntes äga giltighet jämväl i fråga om linbananläggningar.

Linbanorna ägde nämligen åtskilliga företräden framför en del andra

transportmedel. De vore jämförelsevis billiga, ofarliga, gjorde mycket litet

intrång å den mark, hvaröfver de vore framdragna, hade synnerligt stor

transportförmåga och kunde utan svårighet framdragas genom öde trakter

samt öfver oländig och kuperad mark. Särdeles väl lämpade de sig till

transport af malm, kol och tackjärn, och de hade därför särskildt fått användning

vid grufvor, hyttor och bruk. På grund af sina företräden i

olika hänseenden kunde de medföra afsevärda fördelar icke blott för den

industri, till hvars tjänst de anlades, utan för hela den ort, där de

framdroges, och de kunde vara af väsentlig betydelse äfven ur nationalekonomisk

synpunkt. De beredde lättnad i underhållet af gamla landsvägar

och gjorde anläggning af nya vägar obehöflig, hvarigenom stora kost

-

79

nader undvekes. De möjliggjorde transport och därmed också tillgodogörande

af många mineralrikets alster och andra tyngre produkter, som

icke kunde bära de af en lång landsvägstransport föranledda kostnader

eller utgifterna för en järnvägsanläggning. Något stöd för expropriation

af mark för linbananläggningar funnes dock icke i gällande lag. Till linbanor

för utfrakt af malm från grufvor hade visserligen vederbörande bergstjänstemän

med hänsyn till bestämmelserna i 32 och 35 §§ i grufstadgan

förut ansett sig kunna anvisa nödig mark, men sedan Kungl. Maj:t genom

dom 1903 i tvist om rätt härtill förklarat grufägaren icke vara befogad

att af vederbörande jordägare inlösa den för banan anvisade marken, syntes

möjlighet för grufägare vara utesluten att få mot jordägares bestridande

framdraga linbana för malmtransport. Den expropriationsrätt, som

syntes böra införas till förmån för linbananläggningar, borde emellertid

göras beroende af Kungl. Maj:ts koncession i hvarje särskild! fall,

och koncessionen borde föregås af noggrann utredning om anläggningens

allmännytta, på det att expropriationsrättens användning måtte begränsas

till sådana fall, da verkligt viktiga intressen därigenom tillgodosåges. I

öfrigt syntes god ledning för den ifrågasatta lagstiftningens detaljer kunna

hämtas från de bestämmelser, som i motsvarande afseende gällde angående

elektriska anläggningar. Sålunda syntes koncession böra meddelas allenast

för en begränsad tidrymd ej öfverstigande fyrtio år, och likaledes erfordrades

särskilda föreskrifter till betryggande af linbananläggningens utförande

på ett ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Själffallet vore,

att jordägaren borde tillförsäkras full ersättning icke blott för den mark,

som för anläggningen afstodes, utan jämväl för allt däraf härflytande intrång

och olägenhet, hvarjämte måste tillses, att linbanorna ej finge framdragas

alltför nära bebyggda områden eller i öfrigt erhålla en sådan sträckning,

att däraf för jordägaren uppstode större olägenheter än oundgängligt

vore. Tillika syntes höra tagas under öfvervägande, i hvad mån, såsom

beträffande elektriska anläggningar skett, särskilda bestämmelser kunde

vara erforderliga i fråga om skyldighet för linbananläggnings ägare att

ansvara för skada, som af anläggningens drift kunde uppkomma.

En af arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet den 25 april Arméför1906

till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse har varit af betydelse för de se- vattningens

nare riksdagsförhandlingarna på förevarande område. I denna skrifvelsedenl^april

hemställdes att, enär vid de förvärf af mark, som under de sista åren ägt imrum

för landtförsvarets behof, utgifterna för de förvärfvade områdena vid

flera tillfällen icke stått i skäligt förhållandena till dessa områdens värde,

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke åtgärder skulle kunna

vidtagas till framtida förekommande af detta missförhållande. De åtgärder

O

80

arméförvaltningen särskildt ifrågasatte gingo ut på dels att gifva bindande

verkan åt förberedande aftal om försäljning af fast egendom dels förändringar

i expropriationslagstiftningen. I det senare afseendet uttrycktes den förmodan,

att en i främmande lagstiftning förekommande institution, som kunde

benämnas försöksexpropriation, borde kunna användas med godt resultat äfven

under svenska förhållanden, och att en permanent nämnd, länsvis tillsatt

för att verkställa alla inom länet förekommande värderingar vid expropriationer,

skulle genom sin sammansättning och verksamhet erhålla

en sakkunskap, som komme att verka därhän, att värdesättningen blefve

jämn och objektiv. Därjämte förklarade arméförvaltningen sig hålla före,

att befogenheten att bedöma huruvida till följd af expropriation intrång

och skada uppkomme äfvensom omfånget och beskaffenheten af intrång och

skada i hvarje fall borde öfverlämnas åt domstol samt följaktligen åt expropriationsnämnd

inrymmas allenast att i penningar uppskatta den mark,

som skulle exproprieras, äfvensom intrång och skada, som blifvit af vederbörande

domstolar konstaterade samt till omfång och beskaffenhet närmare

bestämda. Om emellertid så vidtgående befogenhet för domstol icke ansåges

möjlig att införa, borde åtminstone intrång af skjutbana, batteri och

andra dylika försvarsverk kunna i expropriationsafseende jämnställas med

intrång af elektriska ledningar.

1907—1909 1 9 0 7 års riksdag inkom till Kungl. Maj:t med tre särskilda fram

årens

nks- ställningar om förändringar i expropriationslagstiftningen.

En af dessa framställningar innefattades i en, på grund af motion

inom andra kammaren, den 23 april 1907 afbiten skrifvelse med begäran,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och snarast möjligt för riksdagen

framlägga förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om grunderna

och sättet för bestämmande af de ersättningsbelopp, som skulle utgifvas i

anledning af jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. Efter att

hafva erinrat om arméförvaltningens förenämnda skrifvelse yttrade riksdagen

följande: »Visserligen är, såsom arméförvaltningen anmärker, af stor

vikt, att värdesättningen blir jämn och objektiv. Men om densamma jämväl

skall kunna såvidt möjligt träffa ett med billighet öfverensstämmande

värde, måste uppenbarligen i fråga om grunderna för värdesättningen meddelas

sådana lagbestämmelser, som berättiga och förplikta vederbörande

uppskattningsnämnd att taga i öfvervägande alla på bestämmandet af ersättningsbeloppet

inverkande omständigheter utan att vara bunden af prisstegring

å platsen. Sådan prisstegring torde ofta vara beroende just af

det tillämnade företaget, för hvars skull expropriation ifrågasättes, och det

kan ej vara rätt och billigt, att å ena sidan jordägaren ensam får njuta

förmånen af eu utan något hans åtgörande tillkommen värdestegring, me

-

81

dan å andra sidan den eller de, som genom arbete och uppoffringar åstadkomma

företaget i fråga, skola betungas med utgifvande af ersättning, som

icke står i skäligt förhållande till verkliga värdet före företagets uppkomst.

Att sådant i flera fall förekommit torde nu mer och mer ogillas af det

allmänna rättsmedvetandet. Enligt riksdagens åsikt böra äfven beaktas de

af. arméförvaltningen framställda erinringar i fråga om sättet för expropriationsnämnds

sammansättande. Särskildt vill riksdagen fästa uppmärksamheten

därå, att, om en tillämnad anläggning berör flera egendomar,

hvarje jordägare för sig är berättigad att för värderingen af den jord, han

skall afstå, icke blott föreslå sex ledamöter i nämnden utan äfven utesluta

_ bland de af rätten och vederparten föreslagna, samt att således en

särskild expropriationsnämnd kan komma att fungera för hvarje egendom.

Värdesättningen kan uppenbarligen härigenom blifva ojämn, hvarförutom

kostnaden för hela expropriationsförrättningen i väsentlig män

uppdrifves.»

En annan framställning från samma års riksdag åsyftade expropriationsrättens

utsträckande till ett nytt område men riktade sig icke mot

några särskilda bestämmelser i 1866 års förordning och förutsatte jämväl

möjligheten att anlita andra utvägar än expropriation. Berörda framställning,

som innefattades i riksdagens skrifvelse den 30 april 1907, var af

följande lydelse.

. »Vi(i innevarande års riksdag hafva enskilda motionärer hemställt,

att riksdagen måtte hos Eders Kungl. Maj:t begära utredning och förslag

till åtgärder i ändamål att vid platser på landet med sammanträngd befolkning

tillförsäkra samhället eller dess invånare rätt att förvärfva Erforderlig

tomt- eller byggnadsmark.

Senare tiders ekonomiska utveckling har på många områden medfört

ingripande förändringar i förut bestående förhållanden och skapat nya

intressesfärer på olika vägar. Med kommunikationsmedlens hastiga utveckling

och industriens storartade tillväxt uppstå ständigt nya knutpunkter

för rörelsen. Man har sålunda i våra dagar rikligt tillfälle att bevittna,

hurusom samhällen uppväxa på olika platser å landsbygden, där tillfälle

till näringsfång på grund af nya konjunkturer erbjuder sig, och man har

särskildt i sådant afseende anledning att fästa sig vid fisklägen, hamnplatser,

stationssamhällen och industricentra. På sådana platser samlas en mängd

personer, _ hvilkas näringsfång, tjänst eller sysselsättning föranleder eller

kanske tvingar dem att där bosätta sig. Det ligger i sakens natur, att en

sådan stundom nödtvungen bosättning under påverkan af tillfälliga lokala

förhållanden mången gång förenas med svårigheter särskildt i afseende på

förvärfvande af bostaden, hvilken ju är en nyttighet, som till hvarje pris

11—09886t Förslag till lag om expropriation.

82

måste anskaffas. Villkoren för erhållande af bostad blifva ofta alltså synnerligen

hårda och bostadsförhållandena i öfrigt ur social och hygienisk

synpunkt mycket otillfredsställande. I många fall försiggår bosättningen

på det sätt, att på en med nyttjanderätt upplåten tomt den bostadssökande

åt sig uppför ett hus, hvilket han, så länge nyttjanderätten äger bestånd,

högst femtio år, äger å tomten hafva kvarstående. Äfven om han för

denna tid genom inteckning eller hädanefter genom skriftlig upplåtelse i

allmänhet kan trygga sin besittningsrätt till tomten, återstår dock för honom

i allt fall äfventyret ej mindre att andra byggnader kunna uppföras

och anordningar vidtagas, som förringa besittningsrättens värde, än äfven

att han vid nyttjanderättstidens utgång nödgas bortflytta sitt hus eller, till

förekommande häraf, på hårda villkor få upplåtelsen förnyad. Den osäkerhet

och svårighet beträffande ett af lifvets viktigaste behof, som sålunda

skapas, kan icke undgå att medföra stora ekonomiska och sociala olägenheter.

Att så till en högst afsevärd grad numera mångenstädes blifvit

fallet, torde vara allmänt bekant.

Vid sådant förhållande synes ock tiden vara inne, att statsmakterna

genom sitt ingripande söka råda bot härför, och detta ej blott med hänsyn

till redan befintliga missförhållanden utan ock med afseende å framtiden.

Gällande eller förslagen lagstiftning torde icke i större mån vara

ägnad att afhjälpa det onda. Expropriationsförfattningen medgifver sålunda

expropriation blott till torg eller gata i stad, och den skyldighet

för tomtägare att afstå erforderlig mark, som i förslaget till lag om stadsplan

föreskrifves, föreligger såsom regel blott för de i fastställd stadsplan

— hvilken jämväl efter förordnande af Eders Kungl. Maj:t kan upprättas

inom område å landet, där större byggnadsverksamhet är att förvänta —

upptagna gator, torg och andra allmänna platser. Den i 10 § af nyssberörda

lagförslag föreslagna rätt för samhället att förvärfva i fastställd

stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens utveckling

oundgängligen erforderligt, kan icke heller anses ägnad att på platser, som

nu äro i fråga, på ett tillfredsställande sätt afhjälpa bostadsbehofvet. I

alla händelser kan den icke med afseende på tomtmark, som redan är bebyggd,

tjäna att afhjälpa ofvan anmärkta olägenheter. Den af riksdagen

nyligen antagna lagen om tomrätt är väl i månget fall ägnad att i här

förevarande afseende skapa större trygghet, men då tomträttsinstitutet, med

undantag blott vid fideikommiss och stiftelser, icke å enskild mark är tilllämpligt,

saknar man i här förevarande fall däruti erforderligt botemedel.

Med hänsyn till det nu anförda synes man vara nödsakad att tillgripa

nya åtgärder, där upplåtelse af erforderlig mark för en sammanträngd

befolknings bosättning icke kan på skäliga villkor åstadkommas. I sådant

83

afseende torde för anskaffande af erforderlig tomtmark m. m. vara att förorda

en utvidgning af expropriationsinstitutet, blott förfarandet därvid noga

begränsas och bestämmes.

Det torde sålunda till en början böra fastslås, vid hvilka platser expropriation

under angifna förhållanden bör medgifvas, och vidare bestämmas,

att expropriationsrätten lägges i det allmännas hand, och att således

denna rätt kan påkallas af det särskilda samhället, kommunen eller staten,

ty endast därigenom är man tillförsäkrad, att förhållandena på ett ur alla

synpunkter betryggande sätt ordnas. Den exproprierande institutionen hade

sedan att af den exproprierade marken på lämpligt sätt upplåta tomter

till de enskilda. Att kommunen härvidlag bör träda emellan ligger oftast

i dess eget intresse; och det bör därför kunna antagas, att densamma skall

vara villig att underkasta sig de uppoffringar i ekonomiskt afseende, som

för åtgärder af berörda slag kunna erfordras. Medel för expropriationens

genomförande torde utan större svårighet kunna anskaffas, helst realsäkerhet

för ett upptaget lån erbjuder sig i den exproprierade marken. I alla

de fall, där ifrågavarande samhälle är ett municipalsamhälle, ligger det närmast

till hands, att detsamma själft vidtager berörda åtgärder; i andra fall

lärer det böra ankomma på vederbörande kommun. I vissa fall, där det

allmännas intresse af frågans tillfredsställande lösning är särskild! påtagligt,

torde staten böra träda till för att under hjälpa saken.

Nu föreslagna utväg med anlitande af expropriation torde särskild!

väl lämpa sig i de fall, där man med hänsyn till kommande behof aktar

nödigt ordna förhållandena. Att densamma emellertid jämväl med afseende

å bestående förhållanden kan med fördel i månget fall användas torde

vara visst. Står dessutom expropriationstvånget i utsikt, torde man vara

berättigad förutsätta, att frivilliga överenskommelser mellan tomtägare och

den expropriationsberättigade eller den enskilde i de flesta fall låta sig

åstadkomma.

Själfklart torde vara, att den nu ifrågasatta expropriationsrätten

bör begränsas att användas allenast i sådana fall, då det gäller att förvärfva

nödig mark för ett samhälles bebyggande eller att afhjälpa missförhållanden,

som uppkomma därigenom att tomtmarken befinner sig i annans

hand än dens, som äger byggnaderna därå, och således ej till inlösen

af redan bebyggda tomter, till hvilka husägaren jämväl är ägare.

Den närmare utredningen af ämnet och utarbetandet af förslag till

de åtgärder, som kunna erfordras för en snar och effektiv lösning af detsamma,

torde ensamt af Eders Kungl. Maj:t kunna verkställas.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det

täcktes Eders Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta och för

84

riksdagen framlägga förslag till åtgärder, särskild! med anlitande af expropriation,

i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden

på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, i enlighet

med hvad ofvan angifvits, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills

ordna förhållandena med afseende å redan befintlig eller för samhällets

utvidgning erforderlig tomtmark.»

Den tredje äfvenledes af motion inom andra kammaren föranledda

framställningen från 1907 års riksdag afsåg 1902 års lag om elektriska

anläggningar och utmynnade i anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes för riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring i nämnda lag, att expropriation

af jord måtte medgifvas, utom för ledningarnas framdragande, jämväl

för kraftstation, dammfästen, vattenledningar o. d. Denna anhållan

motiverades sålunda. »Lagen den 27 juni 1902 angående vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar medgifver staten liksom ock i vissa fall

enskilde expropriationsrätt för ledningars framdragande. Den sålunda medgifna

rätten är till fyllest för ett tillgodogörande i berörda syfte af vattenkraft,

hvaröfver staten eller enskilde äger förfoga, då rätten till vattnet

är förenad med strandäganderätten, hvilket med den i vår vattenrättslag

fastslagna grundsats är regel. Från denna allmänna regel gifvas emellertid

undantag, där vattenrätten är skild från strandäganderätten. I allmänhet

torde det vara kronan, som i dessa undantagsfall är ägare af vattenkraften.

Det synes riksdagen innebära ett missförhållande, att man i

nu afsedda fall skall, där godvillig öfverenskommelse med strandägaren om

upplåtande af nödigt utmål ej står att på rimliga villkor träffa, kunna utestängas

från möjlighet att för elektrisk anläggning i allmännyttigt syfte

uttaga vattenkraften. Den föreslagna utvägen till af hjälpande af ett dylikt

missförhållande finner riksdagen för ändamålet lämplig.»

Jämväl åtskilliga andra förslag till ändringar i expropriationslagstiftningen

äro att anteckna från de sista årens riksdagar.

Sålunda väcktes vid 1907 års riksdag inom andra kammaren motion,

att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftning, i syfte

att kalmarker och annan ödelagd skogsbördig mark måtte kunna i lämp- x

liga fall genom expropriation med äganderätt förvärfvas åt det allmänna,

för att skog därå måtte kunna odlas och för framtiden skyddas. Lagutskottet,

som tillstyrkte motionen, erinrade därvid till en början om, att

vårt land hade att uppvisa synnerligen vidsträckta skogsbördiga områden,

som för närvarande läge kala, af ålder eller efter senare företagna afverkningar.

Intresset och förmågan bland de enskilda ägarna att försätta dessa

ofantliga områden i skogbärande skick vore beklagligt nog ofta ringa. Beträffande

all mark, som kallagts föi''e den 1 januari 1905, då den nya

85

skogsvårdslagstiftningen trädde i kraft, stode man för närvarande maktlös,

där ej den enskilde ägaren vore villig företaga eller understödja skogskultur.

Det framstode därför såsom en bjudande plikt för statsmakterna att

söka utfinna vägar, hvilka kunde leda till det för hela landet viktiga målet

att få dessa kala vidder försatta i skogbärande skick. En nära till hands

liggande utväg erbjöde sig därvid i expropriationen. Att lagstiftningen icke

vore helt främmande för detta medel på ett nära liggande område framginge

af gällande lags bestämmelse om expropriation af flygsandsfält. I

riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896, hvilken legat till grund för den

nya skogsvårdslagstiftningen, förekomme äfven en antydan om expropriation

såsom ett yttersta medel mot en skogsägare, som tredskades att sörja

för återväxten å. öfverafverkad mark, en utväg, som likväl endast skulle

blifva tillämplig i fall, där mark efter den ifrågasatta nya skogsvårdslawstiftningen

blefve kallagd. 1896 års skogskommitté hade ock i sitt förslag

upptagit denna tanke, hvilken emellertid icke intagits i den till 1903 års

riksdag aflåtna proposition i ämnet. Den väg, som sålunda i viss mån redan

vore anvisad, borde enligt utskottets mening så mycket hellre anlitas,

som den i många fall vore den enda effektiva för det åsyftade målets vinnande.

Utskottet tvekade därför icke att förorda densamma. Gifvetvis

borde, innan dylik expropriation ägde rum, antingen vara konstateradt,

att ägaren ej ville eller kunde själf sätta marken i skogbärande skick, eller

i motsatt fall tid lämnas honom att själf företaga skogsarbetena. Utskottets

hemställan bifölls af andra kammaren, men frågan förföll på grund

af första kammarens afslag.

Vid 1908 års riksdag återupptogs genom motion i andra kammaren

samma . förslag. Det afstyrktes emellertid nu af lagutskottet, som under

hänvisning till den enskilde skogsägarens eget intresse af skogsodling samt

den oftast förefintliga möjligheten för det allmänna att genom godvillig

öfverenskommelse förvärfva sådan mark, där det enskilda initiativet icke

räckte till, vidare anförde följande. De fall, där en sådan expropriationsrätt

som den föreslagna verkligen skulle komma ifråga att tillämpas, vore

synnerligen få, och att för deras skull gifva det allmänna en generell

rättighet att så starkt• ingripa mot den enskilda, som enligt förslaget skulle

kunna ske, syntes dittills vunnen erfarenhet icke gifva anledning till.

Härtill komme, att särskild! staten redan i stor utsträckning vore ä^are

af kalmarker, som vore i behof af skogsodling och med afseende hvarå

sådan väl lämpligen borde äga rum, innan nya kalmarker förvärfvades

genom expropriation. Bestämmelsen om rätt att expropriera flygsandsfält

hade, liksom skyddsskogslagstiftningen, till ändamål att förhindra flygsandens

och kalmarkernas utbredning, men någon motsvarighet härtill före

-

86

funnes enligt utskottets mening ej i fråga om skogsmark i allmänhet. I

enlighet med utskottets hemställan afslogs motionen af båda kamrarna.

I ett visst sammanhang med den nu senast omförmälda frågan står

ett vid 1909 års riksdag genom motion i andra kammaren väckt förslag

om lagstiftning, hvarigenom, för bildande af kommunalskogar, expropriation

skulle under vissa förutsättningar kunna äga rum från mera betydande

skogskomplex tillhöriga bolag eller enskilda personer. I häröfver

afgifvet utlåtande åberopade lagutskottet i tillämpliga delar hvad utskottet

vid 1908 års riksdag anfört beträffande den då föreslagna rätten att expropriera

kalmarker och annan ödelagd skogsbördig mark samt hemställde

om afslag å motionen, hvilken hemställan bifölls af båda kamrarna.

Expropriationsrätt för jordbrukets befrämjande begärdes i en vid

1909 års riksdag inom andra kammaren väckt motion med hemställan att

riksdagen ville:

A) hos Kungl. Maj:t begära lagstiftningsåtgärder för att i erforderliga

fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning

ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af jordbruket å:

l:o) kronohemman och kronotorp, som donerats till bruksrörelsen;

2:o) hemman jämte torp, tillhöriga bolag eller enskilda, hvilka annorledes

än genom omedelbar donation af kronan förvärfvat dem hufvudsakligen

för annat ändamål än jordbruksdrift och särskildt för att tillgodogöra

sig skogsafkastningen;

3:o) andra torp af olika slag, upptagna på enskildes ägor;

4:o) öfriga bebyggda jordbrukslägenheter, tillkomna af olika anledningar

på enskildas ägor utan sjanständig besittningsrätt,

samt i sammanhang därmed jämväl lagstiftningsåtgärder i syfte att

trygga besittningshafvarna, intill dess aflösning kunde och borde äga rum;

B) för sin del besluta sådan aflösning beträffande hemman jämte

torp med själfständigt jordbruk inom Norrland och Dalarne, tillhöriga

bolag och enskilda skogsspekulanter, samt i sådant afseende bl. a. antaga

en expropriationslag med den lydelse en vid motionen fogad bilaga utvisade.

Motionen afstyrktes af lagutskottet och vann ej någondera kammarens bifall.

Förslag om införande af rätt för det allmänna att medelst expropriation

förvärfva vattenfall väcktes vid 1908 års riksdag genom två särskilda

motioner i andra kammaren. I det utlåtande lagutskottet afgaf

öfver desamma framhöll utskottet såsom uppenbart, att det för staten och

kommunen af olika skäl ofta kunde vara af synnerlig vikt att besitta erforderlig

vattenkraft. Enligt gällande rätt syntes emellertid expropriation sinstitutet

öfverhufvud icke vara användbart såsom medel att enbart förvärfva

dylik kraft. Det rådde dock enligt utskottets uppfattning icke

87

något tvifvel om, att flen omständigheten, att en naturlig kraftkälla, som

kanske eljest skulle ligga oanvänd, tvingades in i det allmännas tjänst,

kunde vara af lika stor betydelse för det allmänna som månget sådant

allmänt behof, för hvilket expropriationsrätt vore medgifven. Utskottet

hemställde därför, att riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad män och under hvilka

villkor staten och eventuellt äfven kommuner kunde erhålla rätt till expropriation

af vattenfall. Denna hemställan bifölls af andra men afslogs

af första kammaren.

Samma utgång fick frågan vid 1909 års riksdag, då den återupptogs

genom en motion inom andra kammaren.

En liknande motion väcktes jämväl vid 1910 års riksdag. Lagutskottet

intog då en förändrad ståndpunkt och afstyrkte motionen. Utskottet anförde,

att då gällande expropriationsförordning medgåfve expropriation af

jord och lägenhet, syntes däraf framgå, att äfven vattenfall kunde utgöra

föremål för expropriation, så snart sådant allmänt behof förelåge, som vore

förutsättning för expropriationsrätten. Att i fråga om dessa allmänna

förutsättningar eu precisering och utveckling af gällande lag i olika afseenden

vore af nöden, syntes med hänsyn till de efter förordningens tillkomst

inträdda ändrade förhållanden tydligt och hade äfven vid olika tillfällen

af riksdagen framhållits. Efter att hafva erinrat om förevarande

kommittés arbete yttrade utskottet vidare, att de i motionen framställda

yrkandena emellertid ginge vida utöfver de principer, som hittills ansetts

böra ligga till grund för expropriationslagstiftningen. Medan nämligen

enligt gällande lagstiftning för expropriation erfordrades förhandenvaro af

ett behof, som i viss eminent mening vore allmänt, skulle den nu påyrkade

expropriationsrätten till vattenfall kunna till förmån för staten och kommunen

begagnas, när helst det för den allmänna hushållningen funnes

nyttigt. En dylik rätt för det allmänna kunde utskottet icke finna annat

än synnerligen hämmande för den enskilda företagsamheten och det enskilda

initiativet, som sålunda skulle, äfven om blott utsikt till ett behof

i framtiden förelåge, och kanske utan hänsyn till nedlagdt kapital och omsorg

om en gagnelig verksamhet, vara hotadt af möjligheten, att stat eller

kommun önskade begagna sin rätt att komma i besittning af vattenfallet

och den därtill möjligen hörande anläggningen. Hvad särskild! anginge

kommunerna, ansåges det, som bekant, förenligt med gällande kommunallagstiftning,

att desamma inköpte vattenfall, så snart viss del af ett sådant

erfordrades för kommunens räkning, men i vinst- eller spekulationssyfte

använde en dryg återstod af den därifrån hämtade kraften. Vid sådant

förhållande skulle den påyrkade expropriationsrätten för kommunerna kunna

88

gifva anledning till missbruk från deras sida, hvilka, samtidigt som de

skulle kunna skada den enskilde, stode i tydlig strid med principerna för

en sund kommunalpolitik.

Utskottets hemställan bifölls af första kammaren, hvaremot andra

kammaren biträdde en vid utskottets utlåtande fogad reservation med

yrkande om aflåtande till Kungl. Maj:t af sådan skrifvelse i ämnet som

den af de båda föregående årens lagutskott tillstyrkta.

Ett annat ämne, som varit föremål för tre riksdagars behandling,

är frågan om expropriationsrätt för anskaffande af samlings- och föreningslokaler.

I motion inom andra kammaren vid 1907 års riksdag föreslogs,

att expropriation skulle kunna ske, när i stationssamhälle, vid sågverks-,

bruks- eller annan fabriksanläggning, grufva, fiskläge eller lastageplats

eller annan ort å landet, där sammanträngd befolkning bodde, eller å bolag

eller enskild man tillhörig jordegendom, hvars sammanhängande ägoareal

uppginge till eller öfverstege femhundra hektar, förening för ekonomisk

verksamhet med minst tjugufem i orten boende medlemmar behöfde jord

eller lägenhet för uppförande af samlingslokaler för socialt, politiskt eller

religiöst bruk eller för folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet eller lokaler

för bedrifvande af sådan handelsrörelse, som omförmäldes i 1 § af lagen

om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet. Lagutskottet afstyrkte

motionen med följande motivering. Genomgående karaktäristiskt

för all modern lagstiftning vore, att endast ett allmänt ändamål finge tillgodoses

genom expropriation, och, hvad särskildt anginge vår gällande rätt

i ämnet, kunde densamma sägas fordra, att detta ändamål skulle i eminent

mening vara af allmän natur. Endast för ändamål, som synnerligen

nära, direkt eller indirekt, sammanhängde med statens lif och utveckling,

medgåfve svensk lag expropriation. Från denna vår lagstiftnings, såsom

det ville synas, fullt riktiga ståndpunkt innebure det föreliggande förslaget

ett väsentligt afsteg. Det syntes nämligen icke kunna förnekas, att

de behof man här på expropriationens väg ville gå till mötes icke vore

af den genomgående allmännyttiga natur, som ensam rättfärdigade det

med expropriationen förbundna ingreppet i äganderätten. Motionen blef

också af båda kamrarna afslagen.

Frågan återkom därefter vid 1909 års riksdag i hufvudsakligen den form,

hvari den vid föregående riksdag vunnit anslutning af en minoritet inom andra

kammaren. Det förslag, som frambära genom en i nämnda kammare afgifven

motion, gick ut på, att riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka

villkor expropriation genom det allmännas försorg kunde medgifvas i syfte

att på landet anskaffa oundgänglig tomtmark för uppförande af byggnader,

89

afsedda för socialt, politiskt och religiöst bruk, för folkbildnings-, nykterhets-

eller sådan ekonomisk verksamhet, som omförmäldes i 1 § af lagen

om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, eller eljest för allmännyttig

och kulturell verksamhet, samt för riksdagen framlägga det

förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda. Äfven denna gång

afstyrktes den föreslagna lagstiftningsåtgärden af lagutskottet, som åberopade

hufvudsakligen följande skal- Expropriationsrätten hade i allmänhet

i lagstiftningen ansetts vara en rätt för undantagsfall, hvilken på grund

af det stora ingrepp den medförde i enskild rätt endast borde tillgripas

för tillgodoseende af ett starkt offentligt intresse. Med hänsyn till att

genom expropriationen sålunda uppoffrades bestående förhållanden, hade

det äfven ansetts vara af synnerlig vikt, att denna rätt till sitt innehåll

så bestämdes, att enhet och "konsekvens vunnes i dess tillämpning och anledning

till tvekan, huruvida densamma i förekommande fall skulle vara

tillåten, i möjligaste mån undanröjdes. Uppenbarligen måste af samma skäl

den fordran uppställas, att det ändamål, expropriationen skulle tjäna, vore

fortfarande eller åtminstone kunde förväntas bestå såsom ländande till gagn

för samhället för någon längre tid. Nu antydda synpunkter hade vunnit beaktande

i den i vårt land gällande lagstiftningen, hvars hufvudstadgande

i 1 § af 1866 års expropriationsförordning förutsatte, att det behof, för

hvilket expropriation skulle kunna ske, i särskild! angifvet afseende och i

eminent mening skulle vara allmänt. Med den uppfattning utskottet sålunda

uttalat om expropriationsinstitutet och förutsättningarna för dess

användning läge det i öppen dag, att utskottet icke kunde tillstyrka en

så vidsträckt expropriationsrätt som den föreslagna. Såsom allmännyttigt

och kulturellt syntes i skälfva verket kunna betecknas hart när hvarje änändamål,

som det moderna samhället skulle kunna anse vid en viss tidpunkt

värdt att direkt eller indirekt främja. Därunder skulle sålunda

kunna inbegripas snart sagdt hvarje såsom förnuftigt ansedt ändamål.

Utskottets hemställan bifölls i båda kamrarna.

I en vid 1910 års riksdag inom andra kammaren väckt motion

i samma ämne hade förslagets omfattning ytterligare begränsats, i det att

expropriationsrätt för anskaffande af tomtmark till byggnader för sådan

ekonomisk verksamhet, som omförmäles i 1 § af lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet, ej ifrågasattes. I öfrigt öfverensstämde

motionen med den vid 1909 års riksdag framlagda. Lagutskottet

afstyrkte motionen under åberopande af hvad 1909 års lagutskott anfört.

I en reservation hemställdes däremot om bifall till ett något modifieradt

skrifvelseförslag. Första kammaren biträdde utskottets hemställan, men

andra kammaren biföll reservationen.

12—098S6. Förslag till lag om expropriation.

90

Telegrafstyrelsens

skrifvelse

den 22

september

1903.

Norrlands

kommitténs

förslag.

Slutligen böra nämnas några i fråga om utvidgning af expropriationslagstiftningen

gjorda framställningar, som icke härleda sig från riksdagen.

Under öfverlämnande af ett förslag till lag om begagnande af samfärdsvägar

inom vissa områden för anläggningar tillhörande statens telegraf-

eller telefoninrättning hemställde telegrafstyrelsen i skrifvelse till

Kungl. Maj:t den 22 september 1903, med stöd'' af utförlig motivering,

att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om lagstiftning i det syfte nämnda

förslag angåfve! För hufvudpunkterna i denna framställning kommer redogörelse

sedermera att lämnas.

Den s. k. norrlandskommittén framlade i sitt den 27 oktober 1904

afgifna betänkande bl. a, ett förslag till lag angående vissa åtgärder för

beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna af lämpliga

odlingslägenheter. Enligt dettå förslag skulle åtgärder vidtagas för att på

frivillighetens väg återvinna åt allmogen på trävaruindustriens skogar befintliga

odlingslägenheter. För den händelse att emellertid dessa åtgärder

icke skulle leda till önskvärd! resultat, föreslogs såsom en nödfallsutväg

rätt till expropriation af erforderliga lägenheter. I fråga om det principiella

berättigandet af en dylik expropriationsrätt erinrade kommittén om,

att den moderna rättsuppfattningen, sådan den tagit sig uttryck i de flesta

länders lagstiftning, såsom grundsats uppställde, att. den enskilde jordägaren

vore skyldig att mot full ersättning afstå sin jord, när denna erfordrades

för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse. . Häri stämde lagstiftningarna

öfverens. De skilde sig emellertid åtskilligt, när det gällde

att bestämma, hvilka allmänna intressen vore af den vikt, att de borde

föranleda detta genomkorsande af äganderättsförhållandena. Frågan,, huruvida

en expropriationsrätt af ofvan antydt slag borde anses tillåtlig och

lämplig, vore alltså icke en juridisk principfråga utan en politisk och

praktisk lämplighetsfråga. I de flesta länder hade visserligen expropriationsrätten

ännu icke utsträckts till fall af ifrågavarande beskaffenhet, men

inom den statsvetenskapliga doktrinen vore tämligen allmänt erkändt, att

det område, hvaröfver expropriationsrätten närmast kunde tänkas komma

att utbreda sig, just vore jordfördelningens, och. att inga oöfvervinnliga

inkast kunde göras mot tanken att genom expropriation spränga en alltför

långt drifven monopolisering af jorden för att därigenom åstadkomma en

från social synpunkt önskligare uppdelning af landets jord.

I fråga om jordens afstående och bestämmande af den lösen och

ersättning, som i anledning däraf skulle utgå, samt öfriga därmed sammanhängande

ämnen skulle enligt förslaget gälla hvad i 1860 års expropriation

sförordning vore stadgadt, dock med iakttagande bl. a., att där

parterna ej enades om val af nämnd, ledamöterna i nämnden endast skulle

91

vara tre samt utses sålunda, att hvardera parten valde en och rätten

nämnde den tredje, att lösen för den jord, soin afstodes, skulle bestämmas

efter hvad jord af lika beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet gällde,

samt att kostnad, som uppkommit i anledning af sakens hänskjutande till

nämnd, skulle gäldas efter de i 21 kapitlet rättegångsbalken stado-ade

grunder.

Den föreslagna afvikelsen från allmänna regler i afseende på grunden

för uppskattningen motiverades af kommittén hufvudsakligen sålunda. Anledningen

till gällande bestämmelsers frikostighet mot jordägaren vore tvåfaldig.

Dels hade jorden utom sitt penningvärde i de flesta fall för jordägaren

ett affektionsvärde,. som undandroge sig hvarje ekonomisk uppskattning.

Dels hade expropriation nittills skett nästan uteslutande för sådana anstalter,

som på en mängd på förhand oberäkneliga eller svårförutsedda

sätt kunde förorsaka den af expropriationen träffade åtskilliga obehag och

olägenheter. Dessa omständigheter bortfölle nästan helt och hållet, när det

gällde expropriation af förevarande beskaffenhet. Under sådana förhållanden

borde jordägaren icke kunna anse sig lida orätt, om han erhölle godtgörelse

för sin jord efter den skälighetsgrundsats, som innebures i principen

om ersättning efter det allmänna värdet i orten. Med afseende på

expropriationssystemets ekonomi och möjligheten af att på ifrågavarande

väg kunna tillskapa utvecklingskraftiga jordbruk vore det af största vikt,

att ej öfverdrifna värden vid expropriationen bestämdes, såsom så ofta vore

händelsen vid vanlig expropriation.

Beträffande den ifrågasatta regeln för gäldande af kostnaden för uppskattning

genom nämnd yttrade kommittén, att då enligt 1866 års förordning

denna kostnad alltid lades på expropriationssökanden, man utginge

från den förutsättningen, att jordägaren borde hafva rättighet att begagna

sig af Jagens alla garantier mot en obillig värdering utan att därför behöfva

vidkännas någon kostnad. Ett annat betraktelsesätt syntes emellertid

vara möjligt. Sedan det blifvit bestämdt att jorden skulle exproprieras,

kunde man betrakta ersättningsfrågan såsom en vanlig rättstvist och

likställa kostnaderna för frågans hänskjutande till nämnd med rättegångskostnaderna

i ett mål, som uppkomme, om en ersättningsberättigad ville

göra gällande ett högre ersättningsanspråk än den ersättningsskyldige vore

villig medgifva. Hade den, från hvilken jorden exproprierades, nödvändiggjort

nämnds tillsättande genom uppställande af ett alltför oblygt ersättningskraf,

borde detta för honom icke aflöpa alldeles utan äfventyr.

I samma kommittéförslag framkastades tanken på ännu en utvidgning

af expropriationsinstitutet. Jämte det kommittén föreslog en provisorisk

inskränkning i rätten att ägostycka i Norrland, framhöll nämligen

92

kommittén, att ett stort antal jordbrukslotter redan afstyckats från

sågverksindustriens skogshemman, utan att ens den allra nödvändigaste

husbehofsskog därvid medföljt, och att sannolikt ytterligare ett

flertal sådana ägostyckningar komme att genomföras, innan den provisoriska

inskränkningen hunne träda i kraft. Det vore sålunda att förvänta,

att i Norrland komme att finnas ett afsevärdt antal jordbruksfastigheter,

som med afseende på sin framtida bestämmelse måste anses vara på ett

ödesdigert sätt stympade. Det kunde därför tilläfventyrs blifva nödvändigt

att taga under öfvervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas

för att på expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras

utökande med nödig skogs-, betes- och odlingsmark. Emellertid ansåg

kommittén, att man i berörda hänseende kunde afvakta, hvad framtiden

bure i sitt sköte, och framlade icke något förslag till bestämmelser i ämnet,

En reservant inom kommittén föreslog, att staten måtte berättigas

att i och för upplåtelse till jordbrukare expropriera från trävaruindustriens

hemman ej blott, såsom enligt kommittémajoritetens förslag, odlingslägenheter

utan äfven hvad som erfordrades dels för utbrytning af redan befintlig

inägojord med åbyggnader jämte husbehofsskog, odlingsmark och bete,

dels för redan utbrutna inägolotters komplettering i erforderlig mån med

inägor, husbehofsskog, odlingsmark och bete. I afseende å grunderna för

expropriationsersättningens bestämmande ifrågasatte samme reservant följande

ytterligare stadganden. Vid uppskattning af inägor och skogsmark

skulle i allmänhet ej få tagas hänsyn till deras värde för jordbruksändamål

utan endast till hvad de kunde anses värda såsom skogsmark. Tillika borde

vid bestämmande af lösen för såväl inägor och skogsmark som åbyggnader

jämväl fästas skäligt afseende å de utgifter eller kostnader ägaren i verkligheten

kunde antagas hafva fått vidkännas för desammas förvärfvande.

Skada, som annan än ägaren lede, skulle bestämmas till dess skäliga belopp.

Ett reservationen bifogadt lagförslag var såsom alternativ upptaget

i den ofvan omförmälda vid 1909 års riksdag väckta motionen om expropriationsrätt

för jordbrukets befrämjande.

Skytte- Er, ytterligare framställning om utsträckt tillämpning af expropria

°öfverstylS

tionsinstitutet gjordes genom en från skytteförbundens öfverstyrelse till

reises skri/- Eungl. Maj:t ingifven skrifvelse af den 8 januari 1908, i hvilken anfördes

januJiim. följande. Jämlikt de af Kungl. Maj:t den 26 juni 1903 utfärdade bestämmelserna

för organisation af det frivilliga skytteväsendet både detsamma

till uppgift att befrämja skjutskickligheten bland det svenska folket. Denna

uppgift sökte skytteväsendet fylla genom att lämna ynglingar under värnpliktsåldern

tillfälle till öfning i skjutning, hvarigenom god grund lades

för de militära skjutöfnigarna under mötestiderna, samt medelst fortsatta

93

skjutöfningar å skytteföreningarnas skjutbanor bidraga till förkofrande af

deri under vapenöfningens fullgörande ''förvärfvade skjutskickligheten. Allt

detta hänvisade på den frivilliga skytteverksamhetens verkligen stora betydelse

för fosterlandets försvar. För utöfvande af berörda verksamhet

kraf des dock med nödvändighet tillräckligt antal lämpliga skjutbanor. För

åstadkommande af sådana hade skytteföreningarna iklädt sig stora ekonomiska

uppoffringar, kraftigt understödda af staten, så att numera skytteföreningar

med egna skjutbanor funnes uti nästan alla landets kommuner.

Dessa skjutbanor hade emellertid förvärfvats på frivillighetens väg o-enom

aftal med markinnehafvarna; men dispositionsrätten till skjutbanorna vore

icke genom dessa aftal för framtiden bevarad åt föreningarna, alldenstund

efter aftalstidens slut eller ock dessförinnan vid ombyte af ä^are eller

innehafvare dessa kunde vägra att förnya aftalen eller ock för deras förnyande

kräfva en ersättning, som öfverstege skytteföreningens förmåga. I

sådana fall förlorades de betydande kostnader, som skytteföreningarna och

staten offrat för anordnande af dessa skjutbanor, och skulle därvid in o-en

annan lämplig plats för skjutbanas anläggande inom orten förefinnas eller

på drägliga villkor kunna anskaffas, måste de skytteföreningar, som drabbades

af nu antydda svårigheter, upphöra med sin verksamhet. Enär sådana

svårigheter flerstädes försports, hade därigenom framstått nödvändigheten

af att finna en utväg, hvarigenom, där aftal icke kunde på frivillighetens

väg åstadkommas på drägliga villkor, oberoende häraf erforderlig mark

till skjutbanor måtte kunna förvärfvas med lagstadgad rätt. Då staten nu

ägde att med sådan rätt förvärfva mark till skjutbanor och då det frivilliga

skytteväsendet ju afsåge att främja ett stort statsintresse, syntes det som

borde äfven skytteföreningarna tillerkännas samma rätt. Bevarande af

skytteföreningarnas skjutbanor vore så mycket mer nödvändigt, som desamma

inom en icke aflägsen framtid komme att blifva behöfliga för landstormens

skjutöfningar. Här syntes sålunda föreligga ett statsintresse af

sådan betydelse, att privatintresset borde vika. Öfverstyrelsen ville därför

hemställa, att Kungl. Magt täcktes vidtaga åtgärder för beredande af

lagstadgad rätt för skytteföreningar att under lämpliga villkor förvärfva

mark för skjutbanor på enahanda sätt, som vore stadgadt för jords afträdande

för allmänt behof.

Det är ej blott den egentliga expropriationslagstiftningen, som innehåller

stadgande! om skyldighet för jordägare att i det allmännas intresse

afstå mark eller tåla inskränkning i sin rätt att förfoga däröfver. Äfven

94

Stadsplan''

lagstift

ningen.

på flera andra håll, särskilt inom stadsplanlagstiftningen, vattenrätten

och grufrätten, förekomma dylika bestämmelser. Att i någon form sammanföra

hela denna tvångslags filtning till en enhet kan säkerligen ej ifrågasättas.

Det torde dock vara lämpligt att i största korthet beröra dessa

specialbestämmelsers förhållande till expropriationsrättens hufvudstadganden.

För genomförande af gatu- och tomtregleringar i stad har sedan århundraden

tillbaka tvångsrätt utöfvats från det allmännas sida. Närmare

lagbestämmelser om förutsättningarna för och omfattningen af denna rätt

funnos dock icke. I brist på sådana intogos ganska allmänt föreskrifter i

ämnet i de byggnadsordningar, som utfärdades under 1700-talet och början

af 1800-talet, hvarvid plägade stadgas, att löseskillingen för område, som

toges i anspråk, skulle bestämmas af gode män. 1845 års expropriationsförordning,

hvilken, liksom den nu gällande, förklarade jordägare skyldig att

afstå mark till torg eller gata i stad, likställde sådan expropriation med

annat afhändande af jord eller lägenhet för allmänt behof.

Med stöd af expropriationsförordningarnas bestämmelser medgaf vanligen

Kungl. Maj:t vid fastställande af stadsplaner tillika, att staden finge

genom expropriation förvärfva mark, som erfordrades för gator och andra

allmänna platser. Det visade sig emellertid svårt att på denna grundval

vinna en tillfredsställande reglering af städernas byggnadsfrågor, och särskildt

två önskemål framträdde, med anspråk att blifva genom lagstiftning

tillgodosedda, nämligen dels att de rättsförhållanden, som i följd af stadsplans

fastställande och genomförande uppkomme mellan kommunerna och

de enskilda, måtte ordnas genom civilrättsligt giltiga bestämmelser, dels

att till underlättande af stadsplans genomförande skulle fastslås skyldighet

för tomtägarna, hvilka förmenades hafva särskild fördel af genomförandet,

att bidraga till kostnaden därför.

I anledning af eu inom andra kammaren väckt motion hemställde

1884 års riksdag i skrifvelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för

ordnande af de rättsförhållanden, som uppstode mellan kommunerna och

enskilda i följd af fastställande af planer för eller vid utförande af beslut

om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad eller köping eller

å annan ort, för hvars bebygga,nde stadgande» lika med de för stad

gällande ansåges böra på grund af befolkningens täthet tillämpas.

Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att utarbeta de författningsförslag,

som kunde föranledas af berörda skrifvelse, afgaf kommittén

den 24 augusti 1885 betänkande med förslag till lag om stadsplan

och tomtindelning samt däraf beroende ändringar i vissa författningar.

Lagförslaget var byggdt på bl. a. följande hufvudgrunder. Fastställelse

95

af stadsplan skulle medföra skyldighet för ägare af mark eller byggnad,

som toges i anspråk för planens genomförande, således äfven för kronan,

att afstå marken eller byggnaden med skyldighet för samhället att gifva

lösen därför, såvida ej annat stadgades. Sedan stadsplan blifvit fastställd,

skulle det vara förbjudet att bygga på mark, som skulle ingå i gata eller

annan allmän plats, eller å ägoområde, som efter afskiljande af gatumark

ej utgjorde ändamålsenlig byggnadstomt. Samhället skulle vara skyldigt

att lösa mark, hvars bebyggande sålunda förhindrades. Om stadsplan för

ordnande af trångt eller eljest olämpligt bebyggdt område icke annorledes

kunde genomföras, skulle samhället efter Konungens bepröfvande få rätt

att mot lösen förvärfva alla de fastigheter, som berördes af planen, vare

sig de erfordrades för gator eller icke. Den, som ville bebygga tomt åt

en ännu icke utlagd gata, skulle vara skyldig att utan ersättning åt samhället

öfverlåta äganderätten till mark för halfva gatan utmed tomten,

dock ej till större bredd än nio meter. Tomtägare, som icke ägde gatumark,

skulle i stället gifva ersättning för marken efter värdering. Uppkommande

frågor om lösen, om uppskattning af egendoms värde samt

huruvida och till hvilket belopp ersättning borde utgå skulle pröfvas af

eu särskild nämnd, stadsplanenämnden, bestående af en förrättningsman,

tillika ordförande, samt fyra ledamöter. Förrättningsmannen skulle tillsättas

af Konungens befallningshafvande för högst tre år i sänder. Underrätt

i orten skulle för en tid af tre år utse tjugu personer att på kallelse

tjänstgöra i nämnden. Bland de af underrätten utsedda skulle parterna

i hvarje fråga enligt närmare bestämd ordning äga utesluta så många, att

fyra återstode såsom ledamöter i nämnden och fyra att inträda vid förfall

för någon af ledamöterna. Lösen skulle, så vidt ske kunde, bestämmas

efter gångbart pris å egendom i närheten af lika läge, storlek och beskaffenhet.

Hvad nämnden beslöte i afseende å egendoms värde eller ersättnings

belopp finge icke öfverklagas, men den, som eljest vore missnöjd

med nämndens beslut, finge fullfölja talan däremot i den för skiftesmål

stadgade ordning.

Kommittéförslaget föranledde emellertid icke någon proposition till

riksdagen, enär dåvarande chefen för justitiedepartementet vid pröfning af

de grunder, på hvilka förslaget var byggdt, fann en lämplig lagstiftning

i ämnet icke kunna grundas på desamma.

Riksdagen upprepade därefter 1899 i skrifvelse till Kungl. Maj:t sin

1884 gjorda hemställan. I skrifvelsen framhölls, att ganska mycket skulle

vara vunnet redan därigenom, att i expropriationsförordningen intoges bestämmelse

att, då del af tomt måste exproprieras för gatureglerings genomförande,

hänsyn finge vid ersättningens bestämmande tagas till den fördel,

tomtägaren hade att påräkna af regleringen, samt genom stadgande om

rättighet för kommunen att vid expropriation för gaturegleringar lämna

vederbörande tomtägare i vederlag annan jord inom det område, som berördes

af gaturegleringen.

Till följd af riksdagens skrifvelse tillsattes en ny kommitté, som

den 19 mars 1904 afgaf sitt betänkande med åtföljande lagförslag. Beträffande

den mest omtvistade frågan, nämligen om uttagande hos tomtägarna

af bidrag till betäckande af kostnaderna för stadsplanens genomförande,

yttrade kommittén hufvudsakligen följande. Den af 1899 års

riksdag i främsta rummet anvisade utvägen för frågans lösning syntes

åtminstone icke ensamt för sig på ett fullt tillfredsställande sätt ordna

hithörande rättsförhållanden. Det komrne alltid att betraktas som en orättvisa,

att en jordägare finge vidkännas afdrag å honom tillkommande ersättning

för gatumark i följd af det ökade värdet å honom tillhörig återstående

tomtmark, under det att ägare af tomt på andra sidan gatan,

hvilken icke skulle afstå gatumark, komrne i åtnjutande af alldeles samma

fördel utan någon som helst uppoffring. Det blefve svårt, i många fall

nästan omöjligt, att någorlunda exakt på förhand uträkna den eventuella

vinsten. Och då denna uträkning skulle anförtros åt expropriationsnämnder

med växlande sammansättning, komrne en sådan bestämmelse i sin

tillämpning sannolikt att verka synnerligen ojämnt. Man borde i stället,

liksom 1885 års kommitté, utgå från gatornas egenskap att jämväl vara

utfartsvägar för vidliggande tomter och utgöra byggnadslinjer för dessa

samt på sådan grund ålägga vederbörande tomtägare att, oafsedt om någon

dem tillhörig mark erfordrades för gatorna eller icke, bidraga till att desamma,

till fördel för tomtägarna lika väl som för det allmänna, utlades

på det mest ändamålsenliga sätt. Kommittén föreslog i sådant afseende

följande, vid jämförelse med 1885 års förslag förenklade, hufvudgrunder.

Det tillkomme samhället att antingen genom expropriation eller genom

öfverenskommelse med jordägarna anskaffa all erforderlig gatumark. Då

gata blifvit upplåten för allmänt begagnande och tomt blifvit bebyggd åt

gatan, skulle tomtägaren ersätta samhället värdet af gatumarken utmed

tomten, dock ej till större bredd än nio meter.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed hafva stadgandena i ämnet

affattats i Bl § af lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och

tomtindelning.

Bestämmelserna om rätt för samhälle att expropriera mark för ordnande

af byggnadsförhållandena hafva ansetts äga sin rätta plats i nämnda

lag och icke i expropriationsförordningen. I vissa fall gifves expropriationsrätt

omedelbart af lagen, och särskilt medgifvande af Konungen

97

erfordras sålunda icke (8 och 12 §§). I andra fall måste tillstånd till

expropriation sökas hos Konungen, liksom förhållandet är enligt expropriationsförordningen

(10 och 11 §§). I några fall har vidare stadgats afvikelse

från de allmänna reglerna i det afseende^ att expropriationsrätten omfattar

jämväl kronans mark (8 och 12 §§). Denna afvikelse motiverades af 1885

års kommitté på hufvudsakligen följande sätt. Åtminstone i de flesta, fall

hade kronan lika med öfriga ägare af fastighet inom planlagdt område

fördel af detsammas ändamålsenliga ordnande och bebyggande. Dessutom

hade föreskrift i nämnda hänseende visat sig vara af behofvet påkallad.

Sökt stadfästelse å beslut om stadsplans antagande hade nämligen flera

gånger måst vägras eller kunnat endast delvis beviljas af orsak, att planens

genomförande skulle hafva tagit i anspråk någon, oftast helt obetydlig,

del af kronan tillhörigt område, och att i följd däraf regeringen ansett sig

icke kunna i strid mot stadgandet i 77 § regeringsformen meddela beslut,

på grund hvaraf sådan mark skulle afhändas kronan i den ordning, som

föreskrefves för jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. De

svårigheter, som uppkomme i dylika fall, skulle helt och hållet undvikas,

om genom civillag vore bestämdt, att fastställd stadsplan finge genomföras

äfven å sådana ställen, där kronans mark berördes däraf. Vidare erinrades

om den pröfningsrätt, som tillkomme Konungen, dels, på grund af

riksdagens för viss tid i sänder lämnade medgifvande, vid afstående af

kronomark till järnvägsanläggningar dels vid vissa mindre kronofastigheters

försäljning, samt därom att enligt lagen om dikning och vattena,

Hedning kronan under vissa förutsättningar kunde blifva skyldig afstå

jord. Då frågan därefter förekom i högsta domstolen, yttrade ett justitieråd

den mening, att med hänsyn till nämnda stadgande i regeringsformen

den rätt som ansåges böra tillkomma Konungen att medgifva expropriation

af kronan tillhörig egendom för ifrågavarande ändamål syntes icke

höra fastslås genom lag utan medgifvas genom riksdagsbeslut, gällande för

viss tid eller intill dess annorledes beslötes. Det utskott, som vid 1907

års riksdag afgaf utlåtande öfver propositionen i ämnet, yttrade sig därvid

jämväl i förevarande fråga. Utskottet ansåg berörda föreskrift i

regeringsformen vara behörigen iakttagen därigenom, att riksdagen för sin

del antoge det i propositionen innefattade lagförslaget, hvarefter ju markens

afstående komme att äga rum, icke på grund af Konungens förordnande

vid fastställandet af stadsplan utan i följd af bestämmelserna i en

af riksdagen och Konungen gemensamt stiftad civillag, öfvervägande praktiska

skäl syntes ock tala för att icke i hvarje fall, då det gällde gatas

framdragande öfver kronomark eller tomtreglering å kronan tillhörigt om

13—09886.

Förslag till lag om expropriation.

98

Viittenlag''-

stiftningen.

råde, frågan behöfde dragas under riksdagens pröfning med däraf följande

tidsutdräkt och ökade kostnader.

1 fråga om expropriationsersättningens bestämmande hänvisar stadsplanelagen

till expropriationsförordningen, dock med icke oväsentliga afvikelser.

Genom förordningen den 20 januari 1824, således långt innan en

allmän expropriationslagstiftning kom till stånd, infördes i vår rätt grundsatsen

om befogenhet för jordägare att under vissa villkor påkalla ändring

eller utrifning af vattenverk, som genom uppdämning lade hinder i vägen

för odling eller förbättring af hans jord. Förordningen var byggd på

ett af lagkommittén enligt erhållet uppdrag, som föranledts af framställning

från 1812 års riksdag, utarbetadt förslag. I motiven till det 1819

framlagda förslaget till byggningabalk upptog lagkommittén till bemötande

anmärkningar, som från flera håll framställts mot förstnämnda förslag och

som hufvudsakligen gingo ut på, att det vore icke blott främmande för

svensk lag utan stridande mot grunderna för all lagstiftning, att någon

skulle kunna anses skyldig frånträda sin äganderätt, då staten icke omedelbart

fordrade det för ett allmänt behof. Kommittén fann en sådan

skyldighet dock icke sakna motstycken i tidigare lag. Från urminnes

tider hade de flesta länders lagar stadgat eu lösningsrätt■ • till fast egendom,

som hos oss kallades bördsrätt. Ännu mera jämförlig med ifrågavarande

tvångsrätt vore den, som tillerkänts hvar och en, att bearbeta

funna mineralstreck och af jordägaren erhålla härför erforderligt utrymme.

Slutligen hade lagstiftningen låtit tvångsrätt utöfvas mellan

enskilda, i det att en större lottägare finge lösa en mindre heminansdel.

Lagar hade sålunda förut gifvits, enligt hvilka den enskilda äganderätten

tvungits att vika för ändamål, som lagstiftaren ansett allmänt

gagneliga, utan att statens direkta behof påkallat det. »Visst kan man

invända, att dessa tvång äro villkor, under hvilka äganderätten förvärfvas;

men därpå må tjäna till svar, att de icke voro det, innan de först genom

lag stadgades; och förhållandet blir alldeles detsamma med jordägares rätt

mot vattenverksägare, ifrån den stund denna rätt stadgas.»

Lagkommittén ställde frågorna om vattenverks utrifning och om jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof lika med hvarandra såtillvida,

som enligt kommitténs förslag ersättningen i båda fallen skulle bestämmas

af särskild nämnd med enahanda sammansättning. Däremot fanns redan

i kommitténs förslag den ännu bibehållna olikheten, att expropriationsrätt

i förra fallet skulle vinnas genom domstols pröfning och bero af jordförbättringens

värde i förhållande till skadan å vattenverket men i senare

fallet meddelas af Konungen.

99

Lagstiftningen på dessa närstående områden har sedermera gått skilda

vägar. Måhända kan anledningen till att detta i så stor utsträckning

blifvit händelsen vara att finna i det förhållandet, att lagarna redan från

början blefvo väsentligt skilda i tiden. Den kommitté, som den 15 juni

1865 afgaf betänkande med förslag till ny lag rörande vattenrätten, uttalade

en sådan uppfattning. Den framhöll, att under det förordningen om

vattenverks utrifning, grundad på ett 1815 uppgjordt förslag, kom till

stånd redan 1824, det di’öjde ända till 1845, innan öfriga delar af expropriationslagstiftningen

nådde sin fullbordan, och att man då i afseende på

särskilda nämndens sammansättning och hela förfarandet i öfrigt följde

lagkommitténs 1821 utarbetade förslag till rättegångsbalk, hvarigenom själfva

förfarandet i båda fallen blef alldeles olika. Samma kommitté gjorde ett

försök att åstadkomma större enhet i lagstiftningen och föreslog, att expropriation

af vattenverk och annan egendom för odling och förbättring af

vattendränkt mark skulle få äga rum endast i händelse företaget funnes

bereda jordbruket sådana otvifvelaktiga och öfvervägande fördelar, att det

kunde förklaras för allmänt nyttigt. Pröfningen af det allmännas behof i

sådant afseende skulle tillhöra Kungl. Maj:t, och äfven ersättningens belopp

skulle bestämmas i den ordning expropriationsförordningen angåfve.

Detta förslag ogillades emellertid, särskilt på den grund att de mindre

aftappnings- och odlingsföretagen därigenom skulle nästan alldeles undei''- tryckas, enär antagligen i de flesta fall ett företags allmännyttighet komme

att bedömas efter företagets omfattning. Dessutom ansågs en principiell

betänklighet möta däri, att hvarje bestämdt förhållande mellan de olika

intressena, jordbrukets och vattenverkens, skulle försvinna ur lagstiftningen

och ersättas af en pröfning, som, äfven om den tillkomme den högsta

myndigheten, i många fall torde blifva antingen intetsägande eller godtycklig.

Att söka en analogi mellan förevarande ämne och expropriation

för allmänt ändamål syntes så mycket mindre vara lämpligt, som i senare

fallet just detta ändamål, hvilket måste vara klart och fullständigt ådagalagdt,

innefattade en säker grund för pröfningen.

Den mest anmärkningsvärda olikhet, som, oafsedt själfva förfarandet,

finnes mellan reglerna för tvunget afstående af egendom enligt vattenrätten

och enligt expropriationslagstiftningen, är att enligt den förra, liksom tidigare

äfven vid expropriation, ersättningen för hvad som afstås i de viktigaste

fallen skall utgå med förhöjning öfver värdet. Af grunderna för

eller mot bibehållande af sådan förhöjning lämnade nya lagberedningen i

motiven till sitt den 20 december 1877 afgifna förslag till förordning

angående torrläggning af jord följande sammanfattning. »Vidkommande

den godtgörelse, som vid vattenverks ändring eller utrifning bör af jord

-

100

ägaren gäldas, stadgar 1824 års förordning, att denna godtgörelse skall,

då fråga är om fast egendom, som afstås eller förminskas i värde, utgå

med viss förhöjning. Lagkommittén och förrå lagberedningen ansågo däremot,

att förhöjning ej borde ifrågakomma, utan att godtgörelsen skulle

bestämmas endast efter hvad egendom af samma slag och godhet i orten

högst gällde, och, enligt hvad beredningen haft tillfälle erfara, har denna

uppfattning fortfarande många anhängare. Härvid har man särskildt velat

hämta stöd från en förment analogi med nu gällande expropriationslag,

enligt hvilken godtgörelsen beräknas efter den af lagkommittén föreslagna

grund. Men, om än grunden till den jordägaren vid vattenafledningsföretag

medgifna tvångsrätt och till expropriationsrätten för allmänt behof

ytterst är densamma eller det gagn statsändamålet antages komma att

hämta af företaget, förefinnes dock dem emellan den väsentliga olikhet, att,

under det expropriationen för statens behof måste anses medföra omedelbar

allmän nytta, kan den tvångsrätt, som äger rum emot ett enskildt intresse

till förmån för ett annat sådant, endast medelbarligen gagna det

allmänna, och det torde någon gång till och med inträffa, att sådant gagn

alldeles uteblifver. Den rättsgrund, som bjuder skyldighet för den enskilde

att underordna sin fördel under det allmännas och att förty nöjas

med ersättning inom de gränser staten bestämmer, kan således ej med

samma giltighet åberopas vid enskilda företag, och vid dessa bör därför

den, som lider tvånget, vara, såvidt möjligt är, skyddad för all annan uppoffring

än den, som ligger i själfva det tvungna afträdandet. Han bör

således bekomma full godtgörelse, eller----så stor ersättning, att

den kan anses svara ej blott emot den afhända egendomens allmänna värde

utan äfven emot dess särskilda af ägaren billigtvis beräknade och förväntade.

Då nu emellertid detta värde för ägaren ofta kan vara bestämdt genom individuella

förhållanden, hvilka ej alltid kunna genom direkt bevisning ådagaläggas,

och, hvad särskildt vattenverk angår, någon sådan jämförelsegrund

som den i expropriationslagen förutsatta mången gång torde saknas, synes

i förevarande fall det angifna syftemålet bäst vinnas genom att i lag stadgas

eu viss förhöjning öfver värdet. Med den första vattenrättskommittén

kan man säga att, då af den allmänna vinst, som utgjort det egentliga

motivet för tvångsrätten, jordägarna erhålla den vida större delen såsom

en för dem rent enskild vinning, det måste vara billigt, att de, som underkastas

tvångsrätten, undfå åtminstone någon del af samma vinst. Samma

handling, hvarigenom jordägarna lämnas tillfälle att uppdrifva sin egendom

till högsta möjliga värde, betager vattenverk sägaren tillfälle att förkofra

sin och draga fördel af den stegring i värde, som vid vattenverken

101

mer än vid annan egendom kan till följd af förbättringar eller förändrade

konj u nk tur er p åräk nas.»

Gruflagstiftningen är bland de här berörda områdena säkerligen det,

där en tvångsrätt från det allmännas sida tidigast gjorts gällande mot jordägaren.

Hvad själfva inmutningsrätten beträffar, kan i detta sammanhang

lämnas därhän, huruvida densamma, såsom den nu härskande uppfattningen

är, utgör en inskränkning i jordägarens befogenhet att förfoga öfver

vissa mineralier, eller om berörda rätt härleder sig från en staten tillkommande

äganderätt till de i den svenska jorden befintliga mineralierna. Eu

sådan regalrätt har ostridigt funnits under en ganska lång tid af vår''''historia

och gäller enligt eu åsikt fortfarande. Äfven i det förra fallet torde man

icke vara benägen att betrakta inmutning såsom ett slag af expropriation.

Närmare expropriationsbegreppet står den inmutaren enligt 4 kapitlet grufstadgan

tillkommande rätt att genom bergmästarens försorg få sig anvisade

nödigt utmål samt, utöfver detta, nödig väg och plats åt de för grufdriften

erforderliga kraftledningar. För den del af utmålet grufägaren behöfver

för sitt arbete ofvan jord skall han erlägga lösen, hvars belopp, om

parterna ej komma öfverens, skall bestämmas af bergmästaren och två gode

män efter uppskattning af marken till det värde annan mark af enahanda

beskaffenhet och godhet i orten högst äger, med beräkning att jordägaren

ansvarar för räntor och utskylder af jorden. För skada och intrång, som

genom utmålet tillskyndas jordens ägare eller innehafvare, skall grufägaren

gifva full ersättning. Beloppet däraf bestämmes, om så önskas, vid utmålsförrättningen

af bergmästaren och gode männen, dock utan hinder för den,

som har rätt till ersättning, att efter stämning till domstol särskilt utföra

den talan, hvartill han kan finna sig befogad under grufarbetets fortgång.

Ersättningen för väg och plats för kraftledning bestämmes också af

bergmästaren och gode männen. Mot dessas beslut i fråga om ersättning

kan efter stämning föras talan vid domstol.

Gillring.

stiftning^!!.

MOTIV.

105

Af de från olika håll hos Kungl. Maj:t gjorda framställningarna om

förändringar i gällande expropriationslagstiftning hafva följande öfverlämnats

till kommittén:

riksdagens skrivelser den 13 april 1904 angående rätt att medelst

expropriation förvärfva mark för linbananläggningar,

den 23 april 1907 angående revision af stadgandena om expropriationsersättnings

bestämmande,

den 30 april 1907 om åtgärder i syfte att å platser på landet med

sammanträngd befolkning ordna förhållandena i afseende å tomtmark, som

redan är bebyggd eller erfordras för samhällets utvidgning, och

samma dag om förändring i lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, i syfte att stadga expropriationsrätt

jämväl för kraftstationer m. in.,

arméförvaltningens skrifvelse den 25 april 1906 angående ändringar

i förfarandet vid expropriationsersättnings bestämmande m. m.,

telegrafstyrelsens skrifvelse den 22 september 1903 angående samfärdsvägars

begagnande för anläggningar tillhörande statens telegraf- och

telefoninrättningar,

skytteförbundens öfverstyrelses skrifvelse den 8 januari 1908 angående

rätt för skytteföreningar att expropriera mark för skjutbanor samt

det af tillkallade sakkunniga den 4 december 1907 afgifna förslaget

till lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Beträffande sistberörda förslag, som redan ledt till lagstiftning

genom utfärdandet af lag i ämnet den 25 juni 1909, torde böra erinras,

att, då myndigheterna hördes öfver detsamma, åtskilliga framställningar

gjordes om, att expropriationsrätten skulle något vidgas utöfver hvad

förslaget innebure. Så föreslogo kammarkollegium och domänstyrelsen,

att mark, hvilken läge inom eller angränsade till område, som förklarats

skola afsättas till nationalpark, skulle kunna exproprieras, samt

att ej blott vetenskapsakademien utan äfven menighet skulle kunna väcka

fråga om marks exproprierande för afsättande till naturminnesmärke.

Konungens befallningshafvande i Uppsala län uttalade den uppfattningen,

14—09886. Förslag till lag om expropriation.

106

att Konungen borde äga rätt att för naturminnesmärkes bevarande icke

blott förordna om jordområdes afstående utan äfven föreskrifva inskränkningar

i fastighetens bruk, dock med rätt för den, som däraf lede men,

till ersättning såsom för intrång i nyttjanderätten och med befogenhet för

ägare, som ej ville tåla föreskrifven inskränkning,'' att påfordra lösande af

fastigheten eller sådan del däraf, som föreskriften anginge. Konungens

befallningshafvande i Hallands län ifrågasatte, att jord skulle få exproprieras

äfven för bildande af nationalpark. Konungens befallningshafvande i

Värmlands län ansåg, att fråga om expropriation borde få .väckas jämväl

af vissa statsmyndigheter t. ex. domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen in. fl.

samt af högskolor och andra vetenskapliga institutioner. Konungens befallningshafvande

i Kopparbergs län hemställde likaledes, att äfven annan

intresserad än vetenskapsakademien skulle tillerkännas rätt att begära expropriation.

I anledning häraf yttrade chefen för jordbruksdepartementet i statsrådet

den 16 oktober 1908, att då en revision af vår allmänna expropriationslagstiftning

vore påbörjad genom en särskild kommitté, det syntes

lämpligast, att undersökningen om, huru långt expropriationsrätten för

naturskyddsändamål rätteligen borde sträcka sig, verkställdes i sammanhang

med den allmänna utredningen af expropriationsfrågorna, och att

man provisoriskt endast antoge de nödvändigaste bestämmelserna i detta

hänseende. Man borde därför för det dåvarande stanna vid hvad de sakkunniga

föreslagit.

Ifrågavarande ärende har alltså för kommitténs arbete särskilt den

betydelsen att utgöra ett af de fall, i hvilka begärts eu utvidgning af rätten

till expropriation utöfver de nu för denna uppdragna gränser.

107

Förslaget till lag om expropriation.

Frågan om utvidgning af expropriationsinstitutets tillämpningsområde

är den, som kommittén enligt det erhållna uppdraget har att vid revisionen

af förevarande lagstiftning främst ägna sin uppmärksamhet. Då

den ståndpunkt man intager beträffande förutsättningarna för att erhålla

rätt till expropriation är af grundläggande betydelse för hela denna lagstiftnings

allmänna byggnad, torde det också" vara lämpligt att i första

rummet redogöra för, huru kommittén tänkt sig, att gränserna för tillämpning

af berörda institut skola bestämmas.

Bland de olika möjligheterna i sådant afseende erbjuder den att

låta expropriationsrätt i hvarje särskildt fall meddelas genom lag och sålunda

bero af Konungs och riksdags gemensamma beslut utan tvifvel den

största tryggheten mot, att den enskilda äganderättens säkerhet skulle kunna

äfventyras genom användande af expropriation i alltför vidsträckt omfattning.

Det är dock endast ett fåtal rättssystem, som följt denna väg. Tydligt

är också, att densamma med sina förtjänster förenar väsentliga olägenheter.

. Lagstiftningsformen är för tung och kräfver alltför lång tid° att

lämpligen kunna anlitas för tillgodoseende af behof så mångskiftande, så

ofta förekommande och ibland så brådskande som de, för hvilka expropriation

kräfves. Att en förändring af expropriationslagstiftningen i denna

riktning icke kan här ifrågasättas har för kommittén stått så mycket mera

klart, som kommitténs uppdrag ju afser eu utvidgning af expropriationsinstitutets

tillämpningsområde, under det att införande af bestämmelser,

enligt hvilka särskild lag i hvarje fall skulle erfordras äfven för sådan

expropriation, som nu redan är i lag medgifven, skulle innebära ett steg

åt motsatt håll. Kommittén har alltså funnit otvifvelaktigt, att tillstånd

till expropriation i de särskilda fallen framdeles liksom hittills måste få

lämnas af administrativ myndighet.

Med denna utgångspunkt har man emellertid möjlighet att gå skilda

vägar vid uppdragande af gränserna för expropriationsmyndighetens beslutanderätt.

Närmast den ståndpunkt, som fordrar riksdagens medver

-

108

kan för hvarje expropriation, ställer man sig, om man söker att i lag

angifva de särskilda fall, då administrativ myndighet får tilldela expropriationsrätt,

eller att åtminstone genom anknytande af myndighetens bestämmanderätt

till eu, så långt sig låter göra, fullständig och vägledande

uppräkning af exempel göra gränserna för myndighetens beslut så trånga,

att de särskilda ändamål, för hvilka expropriation får ske, kunna sägas

vara i all hufvudsak bestämda i lag. Huruvida sedan dessa ändamål äro

angifna i en enhetlig expropriationslag eller bestämmelserna om expropriationsrätt

äro införda i olika lagar, med eller utan uppgift att ordna

äfven andra ämnen, är en fråga af endast formell betydelse. Från expropriationslagstiftningens

synpunkt är det tydligen en fördel, om expropriation

icke blott, mera i förbigående, blir föremål för stadganden i lagar

för andra ändamål utan i sina hufvuddrag får en själfständig reglering.

På sist berörda grund har den svenska expropriationslagstiftningen

hittills hvilat. Det i 1866 års expropriationsförordning gifna hufvudstadgandet

i ämnet innehåller en uppräkning af ett antal ändamål af allmän

betydelse med förklaring, att Konungen äger föreskrifva begagnande af

jord eller lägenhet för något af de uppräknade ändamålen eller »dylikt

allmänt behof». Att med denna formulering afsetts att inskränka användandet

af expropriation till de ändamål, som uttryckligt angifvits, eller med dem

likställda framgår otvetydigt ej blott af stadgandets ordalydelse utan äfven

af de skäl, som vid behandlingen af den i denna del lika lydande 1845 års

expropriationsförordning åberopades för införande af detsamma.

Äfven detta sätt för expropriationslagstiftningens ordnande synes

bereda särskild trygghet mot expropriations användande i oträngdt mål.

Det delar alltså i sådant hänseende det först nämnda systemets förtjänster.

En fördel framför detsamma äger det däri, att expropriation för de syften,

som vunnit erkännande i lag, kan genomföras med större enkelhet och lätthet.

Att noggrant begränsa expropriationsändamåfen genom lag har emellertid

alltmer visat sig vara förbundet med nästan oöfvervinnliga svårigheter,

och jämväl nu angifna väg har därför i allmänhet öfvergifvits af

lagstiftningen.

De flesta expropriationslagar beteckna endast i allmänna drag det

område, inom hvilket det tillkommer administrativ myndighet att afgöra,

huruvida expropriationsrätt i det särskilda fallet skall lämnas eller icke.

Såsom exempel på sådana lagar kan nämnas den preussiska med dess stadgande,

att fast egendom må exproprieras för allmänt gagn (aus Grunden

des öffentlichen Wohles). Ett annat exempel är den finska lagen, där

ägare eller innehafvare af fast egendom förklaras skyldig att underkasta

sig expropriation, då allmänt behof det krafvel’.

109

En mellanställning intages af några lagar, som göra skillnad mellan

olika ändamål och i fråga om de viktigaste fordra representationens medverkan

för tillerkännande af expropriationsrätt men beträffande de öfriga låta

sådant bero af administrativ myndighet. Så stadgar den franska lagen, att

expropriation för allmänt gagn (pour cause dhitilité publique) sker genom

domstols utslag, men att domstol före meddelande af dylikt utslag skall tillse,

att utförande af de arbeten, för hvilka expropriation begäres, skall hafva

medgifvits genom lag eller administrativ förordning, det förra om det är

fråga om stora offentliga arbeten, vägar, järnvägar, kanaler m. m., det senare

i andra fall. Ur synpunkten af trygghet mot obefogade expropriationer

torde denna skiljaktighet icke hafva synnerligt stor betydelse. Dylika

omfattande företag lära nämligen, då de ske för statens räkning och ofta

äfven eljest, kräfva särskilda statsanslag, och riksdagen får sålunda af denna

anledning i allmänhet i sin hand att pröfva, om de skola utföras.

Då kommittén ur sitt förslag uteslutit hvarje närmare begränsning

af expropriationsän damålen och ifrågasatt, att egendom skall få tagas i anspråk

genom expropriation, så snart Konungen pröfvar det nödigt för allmänt

gagn, har kommittén alltså haft goda föredömen i utländsk lagstiftning.

De skäl, som där gjort sig gällande, torde äga giltighet äfven i

vårt land.

Att fullständigt uppräkna de expropriationsanledningar, som kunna

förtjäna beaktande, är knappast genomförbart, äfven om man endast tager

hänsyn till närvarande förhållanden. Den förut lämnade redogörelsen för

de redan från skilda håll framkomma önskemålen ifråga om expropriationsmöjlighetens

utsträckande till nya områden visar tydligt nog, huru mångskiftande

anspråk i sådant afseende ställas på lagstiftningen. Det ligger

ock i sakens natur, att så skall ske mer och mer. Ju längre utvecklingen

fortskrider, desto mer omfattande och olikartade blifva det allmännas uppgifter,

och desto talrikare blifva därför äfven de tall, då vid en konflikt mellan

allmänt och enskildt intresse det förra bör hafva medel att förverkligas,

genom tvång om så behöfves. Otvifvelaktigt är väl också, att för närvarande

den uppfattningen alltmer gör sig gällande, att staten icke skall

stå såsom blott en åskådare af striderna inom näringslifvet och på andra

i och för sig enskilda områden utan ingripa ordnande, vägledande och stödjande,

i den mån den äger förutsättningar härför och dylikt ingripande

kan ske, utan att det enskilda initiativet slappas. Att då genom lag noggrant

begränsa de fall, i hvilka det allmänna skall få utöfva en sådan

tvångsrätt som expropriationen, låter åtminstone icke förena sig

med några förhoppningar om, att lagen skall få äga bestånd orubbad

under en något så när afsevärd framtid. Tvärtom skulle säkerligen stan

-

no

digt nya och mången gång berättigade anspråk på lagens fullständigande

framträda. Hvad man känner om de nuvarande expropriationsbehofven

bär för öfrigt i ej ringa grad tillfällighetens prägel. Vissa önskemål hafva

på grund af en eller annan omständighet funnit målsmän, som bragt dem

till offentligheten, men man har knappast anledning antaga, att icke andra

kanske lika behjärtansvärda behof på något håll kunna förefinnas utan att

ännu hafva kommit till allmän vetskap.

Det är också ett spörsmål af den mest svårlösta och grannlaga natur

att vid en viss tidpunkt med den allmängiltighet, hvarförutan en bestämmelse

icke bör upphöjas till lag, afgöra, Indika särskilda ändamål böra

framför andra gynnas med expropriationsrätt. Såsom redan norrlandskommittén

framhöll, är frågan, huruvida en expropriationsrätt af visst slag bör

anses tillåtlig och lämplig, icke en juridisk principfråga utan en praktisk

lämplighetsfråga. Uppfattningen om hvad allmänt behof kräfver växlar efter

tidsförhållandena och efter en hvars politiska och sociala åskådning. Säkerligen

skall på detta område liksom på andra icke sällan inträffa, att önskemål,

hvilka vid sitt första framträdande verka såsom hugskott utan reellt

underlag, inom kort vinna allmänt erkännande såsom berättigade.

Kommittén kan icke finna någon möjlighet att efter behofvens egen

natur, de personers eller samfunds ställning, för hvilka desamma närmast

gorå sig gällande, eller annan indelningsgrund åstadkomma en tillfredsställande

fördelning af behofven i större klasser, af hvilka några skulle betecknas

såsom allmänna och anses tillräckligt betydelsefulla att erhålla

expropriationsrätt men de öfriga vore uteslutna därifrån. Det område,

hvarpå man här rör sig, är alltför obestämdt och växlande, för att sådant

skulle med framgång försökas. Det längsta, hvartill man kunde komma,

vore säkerligen en vidlyftig uppräkning af skilda ändamål, ordnade så

systematiskt förhållandena medgåfve, samt därjämte eu förklaring, såsom

i nuvarande lag, att expropriation finge ske äfven för liknande syften.

Vore beskrifningen af ändamålen mera allmänt hållen, blefve den administrativa

bestämmanderätten kanhända icke väsentligt starkare begränsad än

genom den af kommittén föreslagna regeln, att expropriation skall få ske

för allmänt gagn. Det förhållandet, att ett jämförelsevis stort antal ganska

olikartade ändamål måste angifvas och dessutom utrymme lämnas för

ändamål jämförliga med de uppräknade, är i och för sig ägnadt att skapa

rätt mycken obestämdhet. Lyckades man emellertid att åstadkomma en

verklig och klar begränsning, skulle den möjligheten alltid föreligga, att

en gagnande utveckling kunde hämmas eller försenas på grund af de svårigheter

och det dröjsmål, som vore förenade med att genom lagändring

vinna tillgodoseende af ett nytt behof.

in

Sannolikt skola betänkligheter framställas mot kommitténs förslag i

denna del, och särskild! torde däremot komma att anmärkas, att detsamma

skulle innebära våda för den enskilda äganderätten. Kommittén anser sig

dock äga god grund för den uppfattningen, att sådan våda icke föreligger

eller åtminstone icke i den omfattning, att man därför skulle behöfva afstå

från de stora fördelar förslaget innebär. Erfarenheten från de länder, där

liknande bestämmelser länge gällt, har, såvidt kommittén känner, icke gifvit

något stöd åt farhågor i angifna riktning. Tvifvelsutan skulle i annat fall

starka sträfvanden till en förändrad lagstiftning där hafva framträda Hos

oss synes man så mycket mindre behöfva tillmäta dylika betänkligheter

någon öfvervägande vikt, som vårt land väl torde mer än de flesta andra

åtnjuta förmånerna af en vaken och obunden allmän kontroll samt frihet

från administrativa Övergrepp.

Hvad i öfrigt beträffar kommitténs förslag såsom en helhet, torde

detsamma kunna sägas i hufvudsak hvila på samma grund som gällande lagstiftning.

Expropriationsrätt skall äfven enligt förslaget meddelas af

Konungen. Ersättningsanspråkens pröfning, om öfverenskommelse ej träffas,

skall föregås af en vid domstol företagen undersökning, till hvilken sakägarna

stämmas. Ersättningen bestämmes därefter genom en nämnd, tillsatt

under samverkan mellan parter och myndigheter. Nämndens beslut

ifråga om ersättningsbeloppet får ej öfverklagas. Den bestämda ersättningen

skall i regel erläggas till den berättigade eller nedsättas hos myndighet,

innan det exproprierade området får tillträdas af nye ägaren.

Inom denna gemensamma ram finnas dock åtskilliga, delvis mycket

väsentliga, skiljaktigheter mellan förslaget och gällande rätt. För dem lämnas

redogörelse vid de särskilda paragraferna.

Förslaget uppdelas i allmänna bestämmelser samt särskilda bestämmelser

för vissa angifna slag af expropriation. Ju vidsträcktare expropriationsinstitutets

omfattning blir och ju mer i detalj lagstiftningen i ämnet

går, desto svårare blir det att behålla en fullständig enhetlighet. Otvifvelaktigt

praktiska behof hafva flerstädes gjort afvikelse!’ från de allmänna

reglerna nödiga; i en del fall har kommittén tillika sökt att genom sådana

afvikelse!- taga hänsyn till önskningar, som beträffande vissa ändringsförslag

framställts vid deras tidigare behandling, särskild! i riksdagen. Kommittén

föreställer sig äfven, att, om den i afseende å de särskilda bestämmelserna

föreslagna uppställningen vinner godkännande, den skall underlätta

expropriationslagens fullständigande med de nya föreskrifter, som

kunna blifva behöfliga med hänsyn till framdeles uppkommande expropriationsändamål,

hvilka visserligen falla inom den i lagen föreslagna begräns

-

112

ningen att afse allmänt gagn men i något hänseende icke nöjaktigt tillgodoses

genom lagens allmänna regler.

Äfven dessa särskilda bestämmelser afse emellertid endast sådana slag

af expropriation, som kommittén ansett tillhöra den allmänna expropriationslagstiftningens

område. Förslaget innebär nämligen icke något försök

att i en lag sammanfatta alla stadganden om expropriation. Hvad som

vid sidan af expropriationsförordningen finnes i lag stadgadt om fast egendoms

afstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål lämnas enligt

förslagets slutbestämmelse oförändradt, och jämväl i andra fall än de sålunda

redan genom lagstiftning ordnade kunna de förhållanden, som föranleda

behof af expropriation, genom sitt sammanhang med andra lagstiftningsuppgifter

eller eljest vara af så säregen natur, att de lämpligen regleras

genom speciallagstiftning. Till detta senare område räknar kommittén

t. ex. norrlandskommitténs förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande

åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna af lämpliga odlingslägenheter.

Så långt det synts möjligt, har dock kommittén sökt att bevara lagstiftningens

enhet, och detta äfven i sådana fall, då för ett eller annat

mera fristående expropriationsområde måhända vissa fördelar kunnat vinnas

därigenom, att detsamma gjorts till föremål för särskild reglering.

1 §•

Fast egen- Föremålet för expropriation har i 1866 års förordning, i öfverens

dom''

stämmelse med 1845 års förordning och tidigare förslag, betecknats med

orden »jord eller lägenhet». Säkerligen afses härmed, åtminstone i hufvudsak,

samma slag af egendom, som nu finnas angifna i lagen den 24 maj

1895 angående hvad till fast egendom är att hänföra, med undantag af

frälseränta. Expropriationsförordningen medför sålunda icke skyldighet att

afstå lös egendom för tillgodoseende af ett allmänt behof. Däremot finnas

stadganden i sådant syfte i andra författningar. Såsom exempel må nämnas

följande. Enligt § 74 regeringsformen äger Konungen under krigstid

i den ordning, på det sätt och på de villkor samt med den skyldighet för

staten till ersättning, som bestämmas i särskild af Konungen och riksdagen

samfäldt stiftad lag, låta af kommuner eller enskilda utfordra vissa förnödenheter.

De närmare bestämmelser regeringsformen förutsätter innefattas

nu i lagarna den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner

och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behof samt angående

anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot.

Genom 17 § i förordningen den 16 maj 1884 angående patent förklaras

113

patenträtt ej utgöra hinder för, att patenterad uppfinning upplåtes till allmänhetens

fria begagnande eller utöfvas för statens räkning, om Konungen

pröfvar sådant nödigt, samt hänvisas i fråga om sättet för ersättningens

bestämmande till expropriationsförordningen. Förordningen den 19 mars

1875 angående åtgärder mot införande och utbredning af sinittosamma

sjukdomar bland rikets invånare, lagen den 13 maj 1904 angående vissa

åtgärder mot utbredning af lungsot samt förordningen den 9 december

1898 angående hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af

sinittosamma sjukdomar bland husdjuren jämte därmed sammanhängande

författningar innehålla bestämmelser om skyldighet för enskilda att för

vissa angifna ändamål underkasta sig förstöring af egendom. Brandstadgan

för rikets städer den 8 maj 1874 gifver brandchef rätt att vid eldsvåda

låta nedrifva byggnad, stängsel eller dylikt för hämmande af eldens spridning.

I hvad män dessa och liknande bestämmelser kunna anses teoretiskt

motsvara begreppet expropriation, är eu fråga, som här kan lämnas

å sido. Till expropriationslagstiftningen i detta ords vanliga bemärkelse

höra de emellertid icke.

Kommitténs förslag att begränsa expropriationsrätten till fast egendom

öfverensstämmer alltså i sak med gällande rätt. Äfven de flesta

utländska allmänna expropriationslagar intaga samma ståndpunkt. Den

fasta egendomens stora betydelse samt den mångfald rättigheter och intressen,

som sammanhänga med dylik egendom och beröras genom dess

afstående, ställa på lagstiftningen härom anspråk, som icke äga motsvarighet

i fråga om lös egendom. De fall, i hvilka det kan vara behöfligt,

att lös egendom tvångsvis frånhändes ägaren för allmänt gagn, äro undantagsfall,

oftast af ganska enkel beskaffenhet och mera ägnade att regleras

genom särskild lagstiftning.

Den föreslagna lagens begränsning till fast egendom bör dock icke

fattas så strängt, att icke byggnad uppförd på annans grund skulle kunna

exproprieras. Sådan byggnad är visserligen civilrättsligt lös egendom, men

det anses dock ligga i sakens natur, att t. ex. 1907 års lag om nyttjanderätt

till fast egendom har tillämpning därå, utan att särskildt stadgande

därom erfordrats. Samma uppfattning synes kunna göras gällande här.

Då fast egendom exproprieras, ingå de rättigheter i afseende därå, Rättigheter

som tillkomma annan än egendomens ägare, i expropriationen och befrias ^geJtom.

egendomen från desamma, åtminstone i den mån de stå i vägen för genomförande

af expropriationsändamålet. Däremot torde för närvarande annan

rätt till fast egendom än äganderätt icke kunna utgöra själfständigt föremål

för expropriation utom i de undantagsfall, då sådant uttryckligt medgifvits

i lag. Dylika fall äro expropriation för framdragande af elektriska ledningar

15—09886. Förslag till lag om expropriation.

114

enligt 1866 års förordning och 1902 års lag samt vissa slag af expropriation,

som omförmälas i lagarna den 30 december 1880, den 29 juni 1900

och den 25 juni 1909 om tillägg till 1866 års förordning.

Frågan, huru sistnämnda förordning i berörda hänseende bör tolkas,

har nyligen i ett särskildt ärende varit föremål för uttalanden, som synas

äga det intresse, att en redogörelse för dem bör här lämnas. Enligt de i

kungörelsen den 10 november 1882 stadgade grunder för förvaltningen af

kronans jordbruksdomäner var arrendator förbunden att mot minskning i

arrendeafgiften afstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark, om sådant för

allmännyttigt ändamål fordrades å kronans vägnar. I de ändrade grunder för

jordbruksdomänernas förvaltning, som stadgats genom kungörelse den 4 juni

1908, har nämnda bestämmelse uteslutits såsom stridande mot det i 2 kap.

3 § af 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom meddelade stadgandet,

att den, som till annan upplåter jord på arrende, ej må i vidare

mån än i samma § angifves förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten

rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut. I det yttrande chefen

för jordbruksdepartementet afgaf vid behandlingen i statsrådet af förslaget

till de ändrade grunderna framhölls, att det gifvetvis skulle vara nödigt

vidtaga ändring i nyttjanderättslagen, om all möjlighet skulle saknas att på

annat sätt aflägsna det hinder för genomförande åt allmännyttigt företag,

som kunde uppstå genom uppställandet af orimliga fordringar från eu

kronoarrendators sida. Så vore dock enligt departementschefens mening

icke fallet. Gällande expropriationsförordning syntes nämligen böra tolkas

så, att hinder ej mötte att tillgripa expropriationsförfarandet mot en kronoarrendator,

som ej kunde förmås till uppgörelse på skäliga villkor. — Emellertid

utarbetades sedermera inom justitiedepartementet ett förslag till

sådan ändring i 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen, att kronan ånyo skulle

blifva befogad i arrendeaftal förbehålla sig rätt att uppsäga arrendator

från område, som blefve erforderligt för något i expropriationsförordningen

angifvet allmänt ändamål. Chefen för justitiedepartementet förklarade sig

finna en sådan bestämmelse af vissa skäl önskvärd, äfven om den af chefen

för jordbruksdepartementet förutsatta tolkningen af expropriationsförordningen

finge anses riktig. Högsta domstolen, som hördes öfver förslaget,

ansåg ej mindre affattningen af expropriationsförordningen än ock förarbetena

till de förändringar, som genom förordningen den 27 november

1854 vidtogos i då gällande bestämmelser i ämnet, gifva starkt stöd åt

den tolkning af förstnämnda förordning, enligt hvilken — såvidt fråga ej

vore allenast om utläggande af elektriska ledningstrådar — expropriationsförfarande

emot en nyttjanderättshafvare ej finge äga rum i annat fall, än

då äganderätten afstodes. Om emellertid en lagändring vore af behofvet

115

påkallad, syntes den helst böra gå ut på ett förtydligande af expropriationsförordningen

eller ett tillägg till denna förordning. Någon lagändring i

vare sig ena eller andra riktningen har därefter icke kommit till stånd.

Förhåller det sig så, att enligt gällande lag nyttjanderätt och dylika

rättigheter till fast egendom icke, annat än i särskilda undantagsfall, få

exproprieras, utan att jämväl äganderätten till egendomen blir föremål

för expropriation, är denna vår rätts ståndpunkt tydligen ägnad att medföra

praktiska olägenheter. Om den exproprierande lyckats träffa öfverenskommelse

med egendomens ägare men icke med en eller annan nyttjanderättshafvare,

måste han, för att aflägsna de senare, formellt expropriera

jämväl egendomen. Tillhör en egendom, som skall användas för allmänt

ändamål, redan den, som företräder ändamålet, och kan expropriation

af egendomen alltså icke komma ifråga, finnes ingen möjlighet att

tvångsvis från egendomen aflyfta en nyttjanderätt, som strider mot samma

ändamål.

Oafsedt huru gällande lag i denna del bör tolkas, hyser kommittén

för sin del icke någon tvekan om, att andra rättigheter till fast egendom

än äganderätt böra, äfven oberoende af denna, få underkastas expropriation.

För det ändamål man genom expropriation vill tillgodose kan det

mången gång vara tillräckligt att erhålla eller undanröja t. ex. en nyttjanderätt

till viss egendom. Att då det oaktadt lagen icke skulle bereda möjlighet

för annan expropriation än förvärf af själfva egendomen synes ej

stå i öfverensstämmelse med den grundsats, som eljest plägar tillämpas, att

expropriation icke skall sträckas längre än som är behöfligt för expropriationsändamålet.

Ej heller kan gärna en mindre rätt än äganderätten

hafva anspråk på starkare skydd än denna.

Nyttjanderätt och liknande 1’ättigheter kunna tänkas utgöra själfständigt

föremål för expropriation på olika sätt. Dels kan det gälla en nyttjanderätt,

som redan är skild från äganderätten till egendomen och innehafves

af annan än dennas ägare. En sådan rätt kan vara behöflig för expropriationsändamålet

och tillstånd till dess förvärfvande därför sökas. Rättigheten

kan ock vara hinderlig för expropriationsändamålet, i hvithet fall

den exproprierandes önskan går ut på att få densamma upphäfd. Stundom

kan det äfven vara tillräckligt, att rättigheten delvis afstås eller, i stället

för att upphäfvas, mer eller mindre inskränkes. Dels kan det slutligen

vara fråga om bildande af en ny rätt. Den expropriationssökande kan behöfva

på ett eller annat sätt använda annans egendom och vill genom

expropriation förvärfva befogenhet härtill, eller han vill genom expropriation

ålägga viss egendoms ägare någon inskränkning i äganderättens utöfning.

116

Uttrycket

»tag as i an

språk*.

Då expropriation afser att skapa en ny rätt till annans egendom,

kan enligt kommittéförslaget endast nyttjanderätt eller servitutsrätt komma

i fråga. Några andra sakrätter af den beskaffenhet och vikt, att det för

allmänt gagn kan vara af nöden att medgifva deras grundläggande genom

expropriation, torde icke finnas, och än mindre torde en rätt, hvilken lagstiftningen

icke upptagit bland dem, som kunna vinna sakrättsligt skydd,

äga sådan betydelse, att den bör få grundläggas genom expropriation. Då

ett servitut icke kan förplikta den tjänande fastighetens ägare att vidtaga

positiv åtgärd i den härskande fastighetens intresse, skall alltså skyldighet

till dylik åtgärd icke kunna åläggas genom expropriation utan får, när

andra utvägar icke stå det allmänna till buds, bero af frivilligt aftal. I

den mån rättstillämpningen upprätthåller anspråken på, att den en fastighet

tillkommande rättigheten mot en annan fastighet för att erkännas såsom

servitut skall uppfylla vissa förutsättningar i afseende å varaktighet och

anpassning efter den förra fastighetens behof, komma samma fordringar

att äga giltighet med hänsyn till möjligheten att genom expropriation få

sådana rättigheter upplåtna.

Med nyttjanderätt förstår emellertid kommittén ej blott nyttjanderätt

i egentlig mening utan äfven de rättigheter, som omförmälas i 1 kap. 7 §

i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, till den del dessa rättigheter

kunna vara af sådant allmänt gagn, att deras förvärfvande genom expropriation

ur denna synpunkt kan ifrågasättas.

Gäller det redan befintliga rättigheter, har möjligheten till expropriation

utsträckts äfven till panträtter och andra »särskilda rättigheter»,

ett uttryck hvarmed kommittén, såsom utan svårighet torde inses, åsyftar

alla sakrätter utom äganderätten. I öfverensstämmelse med vår lagstiftnings

allmänna ståndpunkt räknar kommittén härvid till sakrätter ej blott

sådana rättigheter, som åtnjuta sakrättsligt skydd i egentlig mening och

alltså utan vidare hafva giltighet mot ny ägare af den fastighet de afse,

utan äfven de rättigheter, h vilka visserligen icke äga sådant skydd men

dock äro af den beskaffenhet, att de enligt gällande lag kunna genom inteckning

förvärfva detsamma. T. ex. en nyttjanderätt till en fastighet är

sålunda enligt förslagets mening under alla förhållanden att anse såsom

en särskild rätt till fastigheten och kan exproprieras antingen gemensamt

med eller oberoende af denna. Rent obligatoriska rättigheter däremot kunna

icke vara föremål för expropriation.

Det föreslagna uttrycket, att fast egendom skall »tagas i anspråk»

'' för allmänt gagn, har valts särskildt på den grund, att kommittén trott

detsamma vara tillräckligt omfattande att inbegripa alla de olika möjligheter,

som enligt förslaget finnas i fråga om expropriationsrättens innehåll.

117

Att, såsom i gällande lag, tala om egendoms »begagnande» vore knappast

riktigt t. ex. i det fall, då expropriationen ginge ut på endast att ålägga

viss egendoms ägare en inskränkning i användandet af densamma.

I. fråga om expropriationsändamålens bestämmande har kommittén

föreslagit, ej blott att all uppräkning åt särskilda ändamål skall upphöra

utan äfven att det hittills använda uttrycket »allmänt behof» skall utbytas

mot »allmänt gagn». Kommittén har härvid låtit leda sig af uppfattningen,

att vissa ändamål kunna vara af den vikt, att expropriationsrätt bör

meddelas för deras tillgodoseende, men kunna dock icke eller åtminstone

endast med tvekan betecknas såsom härledda ur ett allmänt behof. Såsom

ett exempel, äfven bland expropriationer för statsändamål, skulle möjligen

kunna anföras den expropriationsrätt, som enligt lagen den 25 juni 1909

kan meddelas för upphäfvande af enskild servitut^- eller nyttjanderätt å

område afsatt till nationalpark. Det förefaller kommittén, som om, då

det gäller syften, hvilka, huru beaktansvärda de än må vara, dock icke

bära nödvändighetens prägel, uttrycket allmänt gagn skall för Konungens

beslutanderätt uppdraga gränser på en gång något vidare och bättre angifvande

de synpunkter, som böra vara afgörande. Förslaget i denna del

torde ock öfverensstämma med det uttryckssätt, som allmännast tillämpas

i den utländska lagstiftningen, där uttryck sådana som »offentlig nödvändighet»

allt mer utbytts mot »allmän nytta» eller något liknande. Skillnaden

i innebörd är dock säkerligen icke stor, och i själfva verket torde

det för expropriationsinstitutets kommande utveckling vara ganska likgiltigt,

om det ena eller det andra uttrycket användes.

Det betydelsefulla utgöres i hvarje fall däraf, att i Konungens hand

lägges en pröfningsrätt, bunden endast inom de rålinjer, som vid afvägande

af framställda önskemåls berättigande vid hvarje tidpunkt och med skälig

hänsyn jämväl till då rådande allmänna uppfattning kunna finnas framgå

ur en sådan allmän bestämmelse som en af de förenämnda eller nå ann

motsvarande. Att härigenom beredes möjlighet för en väsentlig utvidgning

af förevarande instituts tillämpningsområde har redan framhållits. Kanhända

bör emellertid nu, med hänsyn särskilt till uttrycket allmänt gagn,

ytterligare nämnas, att enligt kommitténs uppfattning äfven företag, som

omedelbart betjäna rent enskilda intressen, stundom kunna falla inom de

gränser berörda uttryck uppdrager. 1902 års riksdag yttrade beträffande

den af riksdagen beslutade utvidgningen af expropriationsrätten för elektriska

anläggningar, att det enligt dess mening icke lede något tvifvel, att en

stor industriell anläggning, hvarigenom en naturlig kraftkälla, som eljest

måste ligga obrukbar och värdelös, bragtes in i produktionens tjänst eller

tillfälle gafves att för produktion tillgodogöra sig en å viss ort befintlig

Uttrycket,

»allmänt

gagn*.

118

råvara, genom att förskaffa arbete och utkomst åt hundra- ja tusentals

personer samt åstadkomma uppsving och uppblomstring af en ort vore af

större betydelse för det allmänna än månget omedelbart allmänt behof.

Hvad sålunda uttalats torde äga tillämpning på mer än ett område. De

enskildas fördel och det allmänna bästa kunna ibland gå så hand i hand,

att sträfvanden till enskild vinst äro förtjänta af allmänt understöd, och

detta äfven i form af den förutsättning för kraftig utveckling af en enskild

anläggning, som expropriationsrätt kan innebära. Naturligt är dock att

expropriationsrätts förlänande för omedelbart enskilda syften alltid måste

utgöra ett undantag, som skulle förekomma endast i sådana fall, då ur en

noggrann och opartisk pröfning framginge, att allmänt gagn med rätt stor

säkerhet vore att förvänta.

Huru önskvärdt det än vore, att man kunde, om också i största allmänhet,

angifva några grunder för bedömande, huruvida en verksamhet kan

anses motsvara begreppet allmänt gagn, har kommittén af lätt insedda skäl

funnit möjligheterna i detta afseende vara mycket små. Gifvetvis utgör dock

icke redan det förhållandet, att en person skulle kunna sköta en egendom

på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt än dess innehafvare, tillräcklig

anledning att genom expropriation öfverflytta egendomen på den förre.

Visserligen är det äfven från det allmännas synpunkt önskvärdt att

enskilda företag skötas på bästa sätt, men från erkännande häraf är dock

ett långto steg till att finna allmänt gagn i här förevarande betydelse föreligga.

A andra sidan kan ifrågasättas, om tillräcklig anledning att anse

expropriationsrätt befogad alltid ligger däri, att ett ändamål företrädes af

staten. Äfven staten kan ju tänkas utöfva näringsverksamhet af rent enskild

natur. Med större skäl kan en sådan fråga framställas, då det gäller

kommunala företag. Det förefaller likväl, som om staten, under nuvarande

förhållanden, icke kan förutsättas öfvertaga någon verksamhet, som icke i

och för sig är af större allmän betydelse, och hvad kommuner och andra

offentliga korporationer beträffar, torde deras ställning alltid innebära ett

starkt stöd för att expropriationsrätt skall kunna gifvas, om förhållandena

i öfrigt tala därför. Tydligt är vidare att ju större krets af enskilda personer

ett berättigadt intresse rör, desto större sannolikhet finnes, att allmänt

gagn kan beredas. Huruvida dessa personer äro sammanslutna genom

något yttre band, t. ex. hafva sin bostad inom ett visst begränsadt område

eller tillhöra viss samhällsklass, torde icke hafva någon egentlig betydelse.

Däremot synes det vara af mycken vikt, att det intresse, som förenar dem,

kan antagas icke vara endast tillfälligt och öfvergående utan besitta en

större varaktighet. Stundom kan en anläggning, som är allmän i den

bemärkelsen att den skall hållas öppen för allmänheten, särskild! om det

119

sker utan afgift, i denna omständighet äga stöd för ett anspråk att anses

allmänt gagnelig. Den nytta, som beredes, kan vara lika väl ideell som

ekonomisk. För öfrigt torde fordringarna på en stor och säker fördel för

det allmänna böra ställas så mycket högre, ju mer värdefulla de enskilda

rättigheter äro, som skulle rubbas genom expropriationen.

I den affattning kommittén gifvit förevarande § ingår icke någon

fordran på, att det skall vara för utförande af något visst företag expropriationsrätt

beviljas, en fordran som ofta uppställes i utländsk lagstiftning

och i nuvarande expropriationsförordning möjligen kan anses uttryckt därigenom,

att den exproprierade egendomen skall »begagnas» för allmänt

behof. I de allra flesta fall kommer otvifvelaktigt, framgent liksom hittills,

expropriationsrätt att sökas och beviljas i samband med någon anläggning

för hvilken förfogande öfver viss egendom är I((‘höfligt. Det synes docTk

ovisst, om ett »företag» kan sägas vara å bane, då expropriationsrätt meddelas

t. ex. för anskaffande af exercisfält, skapande af nationalpark eller

annat ändamål, som kanhända alls icke eller endast i mycket ringa omfattning

förutsätter verkställande af anläggningar på det exproprierade området.

Kommittén har därför ansett rättast att utelämna nämnda begränsning,

hvilken i hvarje fall icke torde hafva någon större betydelse.

Olika meningar hafva framträdt angående eu särskild fråga af stor

ekonomisk innebörd, nämligen huruvida enligt nu gällande expropriationsförordning

vattenfall kunna exproprieras. Redan nya lagberedningen framhöll

i sitt den 31 maj 1879 afgifna, utlåtande angående vattenrätten såsom

obestridligt, att ett från hemman eller lägenhet afsöndradt vattenfall, som

antagit karaktären af själfständig lägenhet, kunde i expropriationsväg

undanröjas, om sådant erfordrades för de i expropriationsförordningen

omnämnda ändamålen att åstadkomma strömrensning, farled eller annan

vattenledning. Då expropriation kan ske för järnvägars framdragande,

torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett vattenfall af ofvan angifna

karaktär skulle kunna exproprieras jämväl för att tjäna såsom kraftkälla

för järnvägsdrift, en möjlighet som nya lagberedningen af naturliga

skäl ej förutsatte. Däremot ansågs, efter hvad lagberedningen vidare

yttrade, expropriationsrätten enligt 1866 års förordning ej sträcka sig

därhän, att vattentillgången finge ledas bort för att nyttjas på annat

ställe än inom dess egentliga brädd, utan skulle härför erfordras

att genom fullständig expropriation af bottnen och stränderna till det

vattendrag, hvarifrån vatten skulle bortledas, dispositionsrätt öfver vattentillgången

däri vunnes. För att bereda möjlighet till vattens bortledande

tvångsvis utfärdades därefter förordningen den 30 december 1880 om tilllägg

till expropriationsförordningen. Att vattenkraft kan exproprieras har

Expropriation

behof ver

icke afse

visst >företag''■

-

Expropriation

af

vattenfall.

120

Särskilda

villkor för

expropriation.

..Kronans

egendom.

härigenom blifvit tydligt. Vill man genom expropriation förvärfva själfva

vattenfallet och utgör detta ej särskild lägenhet, är fortfarande den enda

utvägen att expropriera vattendragets botten och stränder, men denna utväg

står i allmänhet öppen, om ändamålet är sådant att det kan medföra expropriationsrätt.

Emellertid förekommer någon gång att förfoganderätten

till vatten är skild från äganderätten till strand. I sådan händelse kan

det vara ovisst, om ett vattenfall, som ej utbrutits såsom särskild lägenhet,

enligt gällande lag får göras till föremål för expropriation. Huru därmed

än må vara, torde all tvekan om möjligheten att expropriera vattenfall

undanröjas enligt kommitténs förslag med dess bestämmelse, att ej blott

fast egendom utan äfven särskild rätt därtill kan exproprieras. År nämligen

äganderätten till vattenfallet förenad med jordäganderätten, utgör vattenfallet

fast egendom; äro de skilda, består vattenfallsägarens rätt i själfva

verket i förfoganderätt öfver det å fastigheten framrinnande vattnet och

torde sålunda innebära en nyttjanderätt till annans fasta egendom.

Inom kommittén har, särskildt med hänsyn till möjligheten att vattenfall

skulle få exproprieras för omedelbart enskilda företag, framkastats

tanken att i lagen införa bestämmelse om, att det för Konungen skulle

vara en rätt eller möjligen en skyldighet att i samband med beviljande af

expropriation föreskrifva sådana villkor i afseende å den exproprierade

egendomens användande, att det allmänna gagn, som åsyftades med expropriationen,

blefve betryggadt. Oafsedt hvilken uppfattning man eljest

må hysa om de under senare tid väckta förslagen, att tillgodogörande af

enskild egendom i vissa fall skall blifva beroende af koncession, synes det

också, som om sådant skulle äga särskildt berättigande, då det gäller

egendom, som enskild person förvärfva! genom en i det allmännas intresse

vidtagen expropriation. Att Konungen, som pröfvar förutsättningarna

för att allmänt gagn skall uppstå, äfven kan till dem räkna uppfyllandet

af vissa villkor och följaktligen äger att uppställa dylika för viss expropriation

eller vissa slag däraf har emellertid kommittén ansett vara själfklart och

alltså icke behöfva föreskrifvas i lag. Beträffande åter en lagstadgad skyldighet

för Konungen att meddela sådana föreskrifter torde det, åtminstone i

den allmänna koncessionsfrågans nuvarande outredda läge, möta synnerliga

svårigheter att genom lag bestämma, när villkor för expropriation

borde bestämmas och, än mer, hvilket innehåll borde gifvas åt desamma.

2 §•

Stadgandet i denna § torde i sak öfverensstämma med nuvarande

föreskrifter. Äfven om bestämmelserna i § 77 regeringsformen icke utgöra

121

länder för att genom lag tillerkänna Konungen allmän rätt att besluta om

anländande, af kronans lasta egendom genom expropriation, synes det dock

vara lämpligare att, såsom hittills, riksdagen silver Konungen dylik rätt

endast för viss tid i sänder.

Möjligen kan det anses icke vara fullt klart hvad den föreslåo-na

bestämmelsen innebär i fråga om ecklesiastik jord. Hittills har råttkatt

fordra afstående eller upplåtande af sådan jord för allmänna ändamål beviljats

af Konungen,. utan att något särskilt medgifvande af riksdagen,

utöfver det för .kronojord lämnade, eller eventuellt, med hänsyn till prästerskapets

privilegier, af kyrkomötet funnits behöflig!. Att jorden härvid, åtminstone

i. regel, betraktats såsom kronojord synes framgå däraf, att det

enklare förfarande, som i vissa fall är stadgadt för bestämmande af ersättningen

för dylik jord, fatt vinna tillämpning å ecklesiastik jord, utan

att. någon särskild uppmärksamhet torde hafva ägnats åt om jorden

vant kronans eller tillhört vederbörande församling. I hufvudsak samma

förfarande följer af kommitténs förslag, så att afstående eller upplåtande

af ecklesiastik jord kommer att föreskrifva^. enligt de för kronojord gällande

regler, utom då jorden befinnes icke tillhöra kronan, i hvilket fall

expropriationslagen tillämpas.

Har nyttjanderätt eller servitutsrätt till kronoegendom upplåtits, tillhör

denna ratt tydligen icke kronan och kan alltså enligt förslaget exproprieras.

3 §•

Bestämmelser om de handlingar, som skola bifogas ansökning om Handlingar,

expropriationsrätt enligt 1866 års förordning, hafva meddelats endast i som skola bi’- administrativ väg, i det att 1 § i. kungörelsen den 27 november 1845 an-gS

gående vissa föreskrifter i anledning af hvad om jords eller lägenhets af- sol,-ning.

stående för allmänt behof är vordet förordnadt fortfarande äger giltighet.

I fråga om expropriation för elektriska anläggningar enligt 1902 års lag

hafva däremot på riksdagens begäran i 3 § af själfva lagen införts stadganden

om den utredning, som skall åtfölja expropriationsn,nsökningen} i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1845 års kungörelse. Då det icke

torde vara lämpligt att i detta afseende låta olikhet finnas mellan två så

närstående lagar som 1902 års lag och den nu föreslagna lagen, har kommittén

äfven i denna intagit motsvarande föreskrifter. Någon fordran på

fullständig plan jämte kostnadsförslag för det tillämnade företaget har

kommittén dock icke funnit böra uppställas, då expropriation kan ske för

ändamål, som icke förutsätta upprättande af egentlig plan med kostnadsförslag.

År ändamålet sådant, att dylika handlingar böra finnas, komma

16 09886. Förslag till lag om expropriation.

122

de säkerligen i allmänhet att bifogas, äfven utan att särskild! stadgande

därom meddelats, och äger eljest Kungl. Maj:t att låta infordra desamma.

I förslaget, liksom i nuvarande bestämmelser, lämnas oafgjordt, huru kartan

skall upprättas. I öfverensstämmelse med hvad som eljest galler.. om

kartors vitsord, bör den i regel vara upprättad af landtmätare. Någon

orang torde dock detta icke skäligen kunna fordras. Så t. ex. synes eu stad, som

vill söka expropriationsrätt enligt 10 eller 11 § i lagen angående stadsplan

och tomtindelning, böra Tiga rätt att för uppgörande af erforderlig karta anlita

sina egna för sådana uppdrag afsedda tjänstemän, äfven om de icke åro landtmätare.

Då för närvarande fordras, att uppgift skall lämnas på de överenskommelser,

som blifvit träffade, eller de hinder, som däremot mött, ligger

häri enligt ordalydelsen, att en sökande skulle vara skyldig redogöra för

underhandlingar, som han fört med alla af ansökningen berörda personer,

och, då öfverenskommelse ej kunnat träffas, uppgifva anledningen härtill

i hvarje fall. En sådan skyldighet kuride vara ganska betungande vid

störa företag, som beröra ett flertal egendomar. Någon större betydelse

skulle den "äga endast, om rätt till expropriation af visst område icke

beviljades, med mindre sökanden styrkte eller gjorde sannolikt, att detsamma

icke kunde förvärfvas i godo på skäliga villkor. N uvarande rättstillämpning

synes emellertid icke uppställa något dylikt villkor, och föi

slao-et afser ej att göra ändring häri. Det torde vid sådant förhållande

vara tillräckligt att fordra redogörelse för de överenskommelser, som

verkligen träffats. _ _

Då en expropriationsansökning afser annan rätt till fast egendom än

äganderätt, synes bifogande af karta och beskrifning mången gång icke

vara behöflig^ särskildt om ändamålet är att frigöra egendomen från en

därå hvilande rättighet. Begäres t. ex. expropriation . för att befria en

egendom från eu arrenderätt, som är till hinder för visst, allmännyttigt

användande af egendomen, kan denna fråga tydligen pröfvas, utan att sökanden

betungas med anskaffande af sådana handlingar som de nämnda.

Att vid ansökningen fogas uppgift å samtliga nyttj anderättshafvare

och dylika intressenter i afseende å den egendom, som skall exproprieras,

torde icke skäligen kunna fordras. Det synes nämligen knappast låta sig

göra att ålägga fastighetsägaren någon uppgiftsskyldighet på. ärendets dåvarande

ståndpunkt, och att utan hans medverkan erhålla säker och fullständig

kännedom om intressenterna kunde mången gång vara omöjligt

för sökanden. Endast för den händelse att eu sakrätt skall utgöra sjanständigt

föremål för expropriation, bör innehatvarens uppgifvande.erfordras,

naturligtvis under förutsättning att det är fråga om en redan befintlig tran

äganderätten afskild rätt och särskild innehafvare alltså finnes. Jämväl i

123

detta fall bör emellertid lämnas uppgift på fastighetens ägare, enär denne

äfven då synes kunna hafva anspråk på att få föra talan för fastigheten.

De nuvarande bestämmelserna i förevarande ämne medgifva ickenågra

undantag för vissa slag af företag, något som emllerteid i fråga om 1845 års

kungörelse tiger mindre betydelse, då den är af administrativ natur och det

sålunda är Konungen obetaget att bevilja expropriationsrätt, utan att de i

kungörelsen meddelade föreskrifterna iakttagits. Förhållandet i sistberörda

afseende blir ett annat, om motsvarande bestämmelser införas i lao-.

Föreskriften, att vid expropriationsansökning skall fogas »affattning på

karta åt all den jord eller byggnad, hvars afstående anses behöfligt», lär för

närvarande icke tillämpas efter ordalydelsen vid vissa slag af mera omfattande

expropriation er, särskildt det viktigaste af alla, järnvägsexpropriationerna. I

fråga om dem synes för ärendets behandling hos Kungl. Maj:t icke erfordras

annan karta än en, som angifver järnvägens sträckning tillräckligt utförligt

och noggrant att beträffande enskild järnväg kunna läggas till grund

för bedömande af ansökningen om koncession å järnvägens utförande och

i fråga om statsbana kunna tjäna till ledning vid beslutet om banans anläggande.

Den egentliga expropriationskartan med redogörelse för de områden,

som exproprieras, upprättas först vid eu långt senare tidpunkt.

. Detta förhållande sammanhänger därmed, att i dylika fall någon särskild

pröfning af frågan om rätt till expropriation icke förekommer hos Kungl.

Maj.t. Beviljas koncession å en enskild järnväg eller beslutes anläggande

af en statsbana, följer därmed utan vidare expropriationsrätt, och

detta icke i afseende å något visst, till gränserna bestämdt område

utan i fråga om all mark, som under järnvägsanläggningens utförande

enligt den fastställda planen visar sig vara behöflig för detta ändamål.

För närvarande stadgas därför alltid i koncessionsresolutioner, att

koncessionsinnehafvaren berättigas att, i enlighet med gällande författningom

jords eller, lägenhets afstående för allmänt behof, inlösa och med full

äganderätt besitta den enskilda personer, menigheter eller inrättningar tillhöriga

mark, som erfordras för järnvägens anläggning enligt fastställd

plan. År det fråga om anläggning af statsbanlinjer, plägar såsom villkor

härför fordras kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. De bestämmelser, som

i sådant afseende meddelas, innehålla numera följande. Landsting, kommuner

eller enskilda skola kostnadsfritt upplåta: dels för all framtid all mark till

banbyggnad med därtill hörande afclikningar, vattenaflopp och parallellvägar;

all mark för banbevakningsområden, bangårdar, håll-, last- och mötesplatser

samt vattenstationer med tillhörande ledningar; genom skogsmark en bredd

af femton . meter å hvardera sidan om banans medellinje samt, där arbetets

beskaffenhet betingar en större bredd, hvad i sådant hänseende erford

-

124

ras med all å den upplåtna marken växande skog; all mark för till följd

af ’ banbyggnaden erforderlig anläggning af nya eller omläggning åt

o-anda, allmänna eller enskilda vägar; äfvensom rätt att efter behof i sjöar

och vattendrag taga för järnvägsbyggnaden och för banans trafikerande

in. m. erforderligt ''vatten samt att, där område icke anses böra för andamålet

förvärfvas,'' framdraga och för framtiden underhålla för vattentagning

erforderlig ledning; dels" ock under arbetets fortgång all för sidoschaktnino-ar,

upplag af sten eller jord samt sten- och grustäkter med därtill

hörande vägar och sidospår äfvensom för vattentagning behöflig mark att

vid arbetets slut aflämnas i då befintligt skick; allt med skyldighet för

vederbörande att hålla staten skadeslös för hvad i ett eller annat afseende härutinnan

kan komma att brista. De landsting, kommuner eller andra, som

nämnda skyldigheter åligga, få företaga erforderliga expropnationer.

Såsom kommittén vid nästa § skall vidare utveckla, anser emellertid

kommittén önskvärd!, att äfven i fråga om järnvägar och dylika anläo-o-nino-ar

området för expropriationen skall bestämmas af honungen i

den män sådant är möjligt. Detta förutsätter, att expropriationsrätten

hos Konuno-en göres till föremål för särskild pröfning, och sådan kan icke

verkställas ”utan tillgång till detaljerad karta öfver det område, expropna

tionsansökningen

afsela . „ , ,,

Såvidt kommittén kunnat finna, bör det ej möta något verkligt

hinder att redan vid detta skede af ärendets behandling upprätta en

dylik karta. Anläggningar af nämnda beskaffenhet skola alltid föregås åt

Konuimens fastställelse å upprättad plan. Då sådan fastställelse meddelats,

är däraf eu gifven följd, att sökanden äfven skall erhålla den expropriationsrätt,

som erfordras för planens genomförande. Lan loper alltså

icke någon risk, att arbete och kostnad, som efter fastställelse!! nedläggas

å upprättande af karta, skola vara förspillda.

Ett villkor för, att kartas upprättande vid denna tidpunkt skall

kunna fordras, är emellertid, att sökanden skall redan då med någorlunda

stor säkerhet kunna bestämma läget och omfattningen af de områden, som

blifva behöfliga för den ifrågasatta anläggningen. Enligt upplysningar, som

lämnats kommittén, torde detta låta sig gorå. Det lär nämligen vara

möjli "t och från vissa synpunkter rent af fördelaktigt att företaga s. k.

renstakning af järnvägen ''så tidigt, att den för expropriationsansöknmgen

behöfliga kartan kan uppgöras med ledning af renstakningen och därvid

utförda profilritningar; och renstakningen lär innebära sådant bestämmande

af järnvägens sträckning, att mera väsentliga rubbningar dåra

sedermera icke böra förekomma annat än undantagsvis. Att en karta,

som upprättats efter renstakningen, skall förlora sitt värde pa grund

125

af dylika rubbningar behöfver alltså icke befaras. Hvad åter beträffar

risken för Smärre jämkningar af området, bör bemärkas att, af skäl

som omnämnas vid nästa §, det erforderliga området utefter järnvägslinjen

icke kan på alla punkter bestämmas med full visshet, innan

järn vägsarbetet framskridit ganska långt. Då en fullständig karta, såvidt

kommittén kan finna, alltid måste vara att tillgå, när expropriationsmålet

kommer under domstols handläggning eller den af kommittén föreslagna

provisoriska uppskattningen dessförinnan äger rum, kan sålunda den möjligheten

icke undvikas, att den först upprättade kartan skall behöfva jämkas

på grund af mindre förändringar i området. Risken härför är icke större,

om kartan upprättas före expropriationsansökningen än efteråt, då i alla

händelser, enligt de af kommittén föreslagna grunder, järnvägsanläggningen

icke får påbörjas förrän efter någon af de nyss angifna tidpunkter, då

kartan senast måste vara färdig.

Någon tidsförlust torde ej vållas därigenom, att enligt det nu antydda

förfarandet kartan i regel komme att upprättas mellan koncessionen

och expropriationsansökningen. Den tid kartarbetet krafvel- skulle nämligen

eljest behöfva förorsaka en motsvarande försening af expropriationsmålets

anhängiggörande vid domstol eller företagandet af provisorisk uppskattning.

Ej heller i annat afseende torde det i allmänhet innebära någon

olägenhet, att koncessionens meddelande och beviljandet af expropriationsrätt

komme att i tiden skiljas från hvarandra. För öfrigt skulle det naturligtvis

icke möta något hinder att redan i sammanhang med koncessionsansökningen

inlämna sådana handlingar, att äfven expropriationsrätt kunde,

på särskild hemställan om dylik rätt, omedelbart heviljas.

Kommittén har haft under öfvervägande, om det skulle vara lämpligt

att i lagen införa bestämmelser ej blott om de handlingar, som skola åtfölja

expropriationsansökningen, utan äfven angående den utredning i

öfrigt, som bör föregå ansökningens pröfning af Konungen. Denna utredning

har att fylla hufvudsakligen två ändamål: dels bör undersökas,

om det syfte, för hvilket egendom skall tagas i anspråk, är af sådant

allmänt gagn, att expropriation bör ske, dels böra de, i hvilkas bestående

rättigheter ingrepp ifrågasättas, få tillfälle att yttra sig om det föreslagna

området. Deras anspråk på ersättning komma däremot icke under bedömande

vid denna tidpunkt. Ej heller synes hvad sakägarna kunna anföra

i denna sin egenskap hafva någon särskild betydelse för frågan, huruvida

expropriationen kan lända till allmänt gagn.

Af ofvanberörda båda ändamål skulle väl det senare snarast kunna hafva

anspråk på att dess tillgodoseende skulle betryggas genom lag. Emellertid

synes det knappt vara möjligt att meddela några för alla fall lika

Föregående

utredning.

126

Expropriationsområdets

bestämmande.

eller efter de olika fallen afpassade regler om, huru sakägarna skola höras.

Utan tvifvel är det önskvärd!, att de, så långt lämpligen kan ske, genom

direkt delgifning af ansökningshandlingarna hvar för sig erhålla anmaning

att bevaka sina intressen. Men om sakägarnas antal är mycket stort och

sådant därför icke låter sig göra utan oskälig kostnad och tidsutdräkt, får

man för delgifningen anlita offentlig kungörelse. Huruvida den ena eller

den andra utvägen bör väljas bestämmes bäst efter förhållandena i det

särskilda fallet. Så torde tillgå för närvarande. Det vanliga tillvägagåendet

synes vara, att antingen, sedan ansökningen ingifvits till Kungl. Maj:t,

densamma remitteras till Konungens befallningshafvande med föreläggande

att höra intressenterna och afgifva eget utlåtande, eller också ansökningen

ingifves till sistnämnda myndighet, som efter vederbörandes hörande till

Kungl. Maj:t öfverlämnar densamma, åtföljd jämväl af myndighetens

yttrande. De expropriationsärenden, af hvilka kommittén tagit del, hafva

gifvit kommittén den uppfattningen, att personlig delgifning härvid

förekommer i så stor utsträckning, som gärna kan anses möjligt. Det

hufvudsakliga undantaget i fråga om sakägarnas hörande bildas af de

ärenden, i hvilka, såsom förut nämnts, expropriationsfrågan behandlas

endast såsom ingående i frågan om en viss anläggnings företagande. I

dessa förfares så, att ortsbefolkningens yttranden visserligen inhämtas beträffande

anläggningens allmänna betydelse, den föreslagna sträckningens

lämplighet i stort sedt o. s. v. men jordägarna såsom sådana icke höras,

något som också är en naturlig följd däraf, att i dylika fall visst område

för expropriationen icke bestämmes af Kungl. Maj:t. En förändring i

sistnämnda hänseende skulle utan tvifvel medföra äfven jordägarnas

hörande, för hvilket ändamål det emellertid, såvidt angår den mark som

tages i anspråk för själfva järnvägslinjen, sannolikt oftast blefve nödvändigt

att använda offentlig kungörelse. Vid expropriation af mark till

bangårdar och andra större områden borde däremot jordägarna höras hvar

för sig. Någon anledning till farhåga, att sakägarna icke skola blifva

vederbörligen hörda, om icke bestämmelse i ämnet införes i lag, finnes

säkerligen icke.

4 §•

Utan uttryckligt stadgande i lag bestämmer Konungen äfven för

närvarande i regel, hvilket område expropriationsrätten afser, samtidigt

därmed att sådan rätt meddelas. Ett viktigt undantag utgöres emellertid,

såsom förut nämnts, af expropriationer för järnvägsanläggningar och dylika

127

företag. Anledningen till detta undantag är väl, att det ansetts svårt

att på förhand i detalj fastslå storleken och belägenheten af det område,

sorn erfordras för dessa anläggningar. Markens beskaffenhet kan föranleda,

att banområdet på ett ställe bör tagas bredare, på ett annat smalare,

något som icke kan med säkerhet bedömas förrän under arbetets fortgång,

o. s. v. Därför har den tillämpning utbildat sig, att expropriationens

omfattning bestämmes först under anläggningens utförande. Expropriationsrätten

omfattar allt, som är behöfligt för anläggningen, och huru

mycket detta är, afgör i första hand den exproprierande själf. Att denna

afgöranderätt icke sträcker sig längre, än jordägaren finner de framställda

anspråken befogade eller eljest godvilligt böjer sig för dem, ligger dock i

sakens natur. Uppkommer tvist, kan ifrågasättas huru densamma skall

pröfvas. Domstolarna hafva någon gång upptagit dylika tvister till behandling,

men genom utslag af högsta domstolen den 14 september 1908

har förklarats, att fråga angående omfattningen af det område vederbörande

är skyldig afstå till den exproprierande lagligen icke tillhör domstols bedömande

utan ankommer på pröfning af Konungen i statsrådet. Prejudikat

i samma riktning finnes äfven från äldre tid.

Kommitténs förslag, att Konungen skall bestämma, hvilket område

expropriationen skall omfatta, skiljer sig alltså från gällande rättstillämpning

däri, att enligt förslaget sådan bestämmelse skall i fråga om alla

företag meddelas redan från början och utan att tvist uppstått mellan

den exproprierande och jordägaren. Denna förändring går i motsatt riktning

mot önskningar, som på annat håll framträdt. Särskild! må nämnas

att den s. k. trafiksäkerhetskommittén, som afgaf betänkande den 26

september 1907, i 16 § af sitt förslag till lag angående koncession å enskild

järnväg för allmän trafik infört den från nuvarande rättstillämpning

utgående bestämmelsen, att den, som erhållit koncession å järnväg, skall

vara berättigad att, i enlighet med gällande författning angående jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof, inlösa den enskild man, menighet

eller inrättning tillhörande mark, som erfordras för banan enligt

fastställd plan, för de för järnvägens utförande och för driften nödiga

byggnader, anläggningar och upplagsplatser samt för vägar, diken och vattenafiopp,

så ock dylik i omedelbart sammanhang med banlinjen liggande

mark, som erfordras för erhållande af fyllningsämne, sten och grus samt

för sidoupplag. Uppstår däremot fråga om att för erhållande af fyllningsämne,

sten och grus inlösa mark, som icke ligger i omedelbart sammanhang

med banlinjen, skall sådan fråga enligt samma förslag bero på Konungens

pröfning i hvarje särskild! fall. I motiven framhålles, att trafiksä

-

128

kerhetskommittén ansett expropriationsrätt i största möjliga utsträckningböra

utan vidare följa med koncessionen.

Kommittén för sin del har emellertid icke kunnat finna tilltalande

att i lag fastslå ett förfarande, som innebär att en på den enskildes rättsområde

så djupt ingripande angelägenhet som bestämmande af expropriationens

omfattning vid det viktigaste slaget af expropriationer i de bestå

fall faktiskt icke skall bero af offentlig myndighets opartiska pröfning

utan afgöras af ena parten, den exproprierande. Visserligen kan jordägaren

vädja till myndighet, men, oansedt att denna rätt visst icke alltid

torde hafva stått klar för honom, förefaller det icke väl förenligt med

jordäganderättens trygghet, att jordägaren skall behöfva vidtaga särskild

åtgärd för att freda sig mot, att den exproprierande efter eget bedömande

frånhänder honom mark, som hvarken jordägaren är villig afstå eller offentlig

myndighet förklarat skola afstås. Träffas öfverenskommelse, är det så

mycket bättre, men det bör då enligt kommitténs mening vara en verklig

öfverenskommelse, ett aftal mellan parterna, och ett sådant kan icke anses

ligga däri, att den ena parten tager hvad han finner skäligt och den andra

i flertalet fall låter sig nöja.

Mot det sålunda anförda torde icke med tillräckligt fog kunna invändas,

att af den för en anläggning fastställda planen i förening med de

under arbetets fortgång befunna naturliga förhållandena expropriationsrättens

omfattning i allmänhet skulle framgå med sådan säkerhet, att något godtycke

från den exproprierandes sida till skada för jordägaren endast undantagsvis

kunde befaras. Visserligen är ofta så fallet beträffande iärnvägslinjen,

men äfven motsatsen kan förekomma, och i fråga om bangårdar,

banvaktslägenheter och andra större områden torde berörda invändning icke

äga någon giltighet. Hvad särskild! dessa beträffar, synes, såvidt kommittén

kunnat finna, ingen som helst anledning föreligga att tillämpa

andra regler än vid vanlig expropriation. I förbigående torde böra erinras

om, att i afseende å nämnda områden expropriationens omfattning redan nu

är föremål för en viss kontroll, som dock icke är afsedd att innebära någon

trygghet för, att expropriationen ej sträckes längre än behofvet klöfver.

Enligt koncessionsvillkoren för enskilda järnvägar skola nämligen ritningar

bl. a. för stationer och hållplatser med tillhörande byggnader genom koncessionshafvarens

försorg uppgöras samt för pröfning och godkännande

underställas den ingenjör, som å statens vägnar utöfvar kontroll å järnvägsbyggnaden.

Denne har därvid särskild! att tillse att åt stationer och

hållplatser gifves det omfång, att enhvar af dem blifver för det närvarande

tillräcklig och framgent kan motsvara en möjligen växande trafiks fordringar

på ökadt utrymme.

129

Äfven in- en annan synpunkt än den ofvan angifna är det enligt

kommittén8 mening nödvändigt, att expropriationsområdet bestämmes af

offentlig myndighet, innan den anläggning, för hvilken expropriationen

sker, sättes i verket. Kommittén anser nämligen, att man bör fästa synnerlig

vikt vid grundsatsen, att expropriationsersättning skall betalas senast

samtidigt därmed att den egendom, som exproprieras, frånhändes

dess ägare. Behofvet af att vidhålla denna i och för sig själfklara grundsats

framträder med särskild styrka, om expropriationen medför någ-on större

rubbning i den däraf berördes egendomsförhållanden. Stundom kan förlusten

af den exproprierade egendomen vara ytterst kännbar för ägaren. Det kan

hända att hvad han nödgas afstå utgör hela den fastighet, hvaraf han haft

sin bergning, eller att, äfven när så ej är fallet, bostaden beröfvas honom

eller hans åkerjord förminskas så, att den blir otillräcklig för hans uppehälle.

I synnerhet om han _ icke har andra tillgångar, är han då icke

hjälpt med att få betaldt i en mer eller mindre aflägsen framtid, utan

synes han hafva ovillkorligt anspråk på att erhålla betalning, innan han

nödgas afstå^ sin egendom. Visserligen förekommer ofta äfven att expropriationsområdet

icke har så stor betydelse för förre ägaren. Vid expropriation

t. ex. för en järnväg tages ju i allmänhet endast ett mindre område1

i anspråk från hvarje jordägare, och om detsamma tillhör utmarken

eller eljest ej har särskildt högt värde, är det ej för jordägaren någon

större olägenhet att afstå området utan omedelbar betalning, när han har

visshet att efter någon tid erhålla full ersättning jämte ränta. Det torde

dock vara omöjligt att i lag uppdraga någon gräns mellan de fall, då

besittningstagande utan betalning måhända skulle kunna medgifvas, och de

fall, då det icke kan medgifvas. Om man vill bereda trygghet mot att sakägarna

utsättas för obehöriga svårigheter, synes alltså enda utvägen vara

att icke i något fall eller åtminstone endast i vissa mera säregna undantagsfall

tillåta,’ att tillträdet går före betalningen, naturligtvis under förutsättning

att icke godvillig öfverenskommelse träffats. Parternas skyldigheter å

ömse sidor böra fullgöras samtidigt. Häraf torde dock icke behöfva följa,

att expropriationsförfarandet i sin helhet skall hafva genomförts i vanlig

ordning, innan, egendomen får tillträdas, utan har kommittén, såsom 51 §

i förslaget utvisar, ansett sig kunna föreslå, att man i vissa fall skall åtnöja

med betalning af en i enklare form provisoriskt bestämd ersättning.

Skall nu omför in älda grundsats upprätthållas, är det emellertid icke

möjligt att låta expropriationen» omfattning bestämmas först under anläggningens

fortgång, efter hvad den exproprierande i hvarje fall finner behofligt.

För expropriationsersättningens uppskattande — slutligt eller provisoriskt

■ förutsattes ovillkorligen, att området för expropriationen är bestämdt.

17 09886. Förslag till lag om expropriation.

130

Att området skall bestämmas af offentlig myndighet behöfver dock

icke med nödvändighet innebära, att denna pröfning skall tillkomma Konungen.

Enligt utländsk lagstiftning är berörda uppgift i allmänhet icke

öfverlämnad åt den högsta statsmyndigheten, som beviljar expropriationsrätt,

utan tillhör någon öfverordnad förvaltningsmyndighet i orten efter

undersökning, till hvilken sakägarna kallas. Skulle hos oss pröfningen af

området ske genom någon annan än Konungen, finge den väl uppdragas

åt den domstol, som eljest har expropriationsmålet under behandling.

Härigenom skulle vinnas vissa fördelar med hänsyn till kännedomen om

förhållandena i orten och lättheten att höra parterna. Emellertid torde

det icke komma i fråga annat än att underrättens utslag äfven i dylika

frågor skulle få öfverklagas, och de redan nu stundom mycket långvariga

expropriationsmålen skulle sålunda kunna ytterligare försenas, en risk för

hvilken man påtagligen icke bör utsätta sig. Ju tidigare under expropriationsförfarandet

området blir bestämdt, desto förr inträder dessutom

möjligheten att få en provisorisk uppskattning af expropriationsersättningen

till stånd och låta den exproprierande tillträda egendomen mot betalning

af det sålunda funna beloppet.

Rätt att Såsom kommittén framhållit vid nästföregående §, torde det ej möta

%xpronia nåSot verkligt hinder att äfven för järnvägar och liknande företag expro

a

Horisont- priationsområdet i hufvudsak bestämmes redan vid den tidpunkt, då expio

rådet. priati0nsrätt beviljas. Några större afvikelse!’ från det då bestämda området

lära endast undantagsvis behöfva förekomma. Blir någon mera väsentlig

utvidgning af nämnda område erforderlig, får den exproprierande

begära särskild! tillstånd därtill af Konungen. På grund af omständigheter,

som icke låta med säkerhet bedöma sig på förhand, kan det emellertid,

såsom jämväl förut antydts, vid sådana företag lätt blifva behörigt

att i någon mindre mån öfverskrida det af Konungen bestämda området.

T. ex. under en längre järnvägsbyggnad kunna dylika utvidgningar visa

sig erforderliga på ganska många ställen, och, då behofvet framträder,

miste det i regel tillgodoses ofördröjligen, om icke det pågående arbetet

skall hämmas. Möjlighet att då få gå något utanför den eljest gällande

gränsen bör därför beredas i så enkel form som möjligt, hvilket ej heller

torde möta någon betänklighet från jordägarens synpunkt, då frågan, så

länge den gäller endast helt små områden, för honom är af ringa betydelse.

I förslaget stadgas med hänsyn härtill, att, om ett företag pröfvas

vara af den beskaffenhet, att på grund af mera oberäkneliga förhållanden

kan blifva af nöden att utsträcka expropriationen till smärre områden

utanför det från början bestämda, Konungen äger medgifva sådant. Kommittén

har dock icke tänkt sig, att detta tillstånd i vanliga fall skulle

131

lämnas ovillkorligt, utan då vidare stadgas, att Konungen äger meddela de

föreskrifter, som i anledning af tillståndet må finnas erforderliga, har härmed

särskild! åsyftats, att skydd mot missbruk af detsamma skall beredas

genom någon efter förhållandena lämpad anordning. Så t. ex.

torde vid enskild järnvägsbyggnad statens kontrollant lämpligen kunna få

i uppdrag att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida det fastställda området

må öfverskridas.

Att expropriationsrätt beviljats i afseende å en egendom medför för Tidför stam

dess ägare en osäkerhet, som alltid kan innebära obehag och ofta äfven föranle- nvn9f^^om

der ekonomiska olägenheter. Expropriationsrisken bör därför icke under obegränsad

tid få hvila öfver egendomen. I enlighet med denna uppfattning

och jämväl efter föredöme från vissa utländska lagar föreslås, att sökanden

skall inom tid, som Konungen bestämmer efter förhållandena, vidtaga den

första åtgärden för expropriationsrättens tillgodogörande, vid äfventyr att

eljest gå nämnda rätt förlustig. Denna åtgärd är enligt förslaget målets

instämmande till domstol. Har målet genom stämning bragts under domstols

, handläggning, fortskrider detsamma utan sökandens initiativ enligt

allmänna eller i denna lag meddelade Särskilda processuella regler. Det

är först, då målet är afgjordt och expropriationsersättningen skall betalas,

särskilda bestämmelser åter erfordras för att förebygga ett för jordägaren

ogynnsamt dröjsmål från den exproprierandes sida.

5 §•

Att expropriationsrätten är en personlig rätt ligger i sakens natur Personlig

och torde utan stadgande gälla äfven för närvarande. ^ rätt

6

§•

Nuvarande allmänna expropriationsförordning innehåller i 13 § be- Expropriastämmelser

om expropriationsersättningen. Vid expropriation af fast egen- tionsersättdom

skall ägaren först och främst erhålla lösen för själfva egendomen. nin9enDenna

lösen bestämmes efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet

och godhet i orten högst gäller. Uppkommer tillika skada för ägaren

genom den exproprierade egendomens användande för allmänt behof, skall

ersättning därför bestämmas till högsta belopp, hvartill skadan skäligen

må skattas. Lider annan än ägaren förlust genom expropriationen, skall

likaledes ersättning med högsta skäliga belopp utgå såväl för hvad som

afstås som för den skada jordens eller lägenhetens användande för allmänt

behof därutöfver kan föranleda. Exproprieras endast nyttjanderätt — i

132

de undantagsfall då sådant är medgifvet — skall ersättning för intrång

bestämmas enligt uppskattning till högsta skäliga belopp af den skada,

som förorsakas genom intrånget.

Dessa regler gifva starkt uttryck åt, att expropriationsersättningen

skall bestämmas så, att den under alla förhållanden bereder åtminstone

full godtgörelse, snarare för hög än för låg. I tillämpningen hafva de,

såsom riksdagen yttrade i sin skrifvelse den 23 april 1907 angående

revision af stadgandena om expropriationsersättningens bestämmande, ofta

föranledt tillerkännande af oskäligt hög ersättning.

Hvad den, från hvilken expropriation sker, med ostridig rätt kan

fordra är att han icke därigenom skall lida någon ekonomisk förlust. Då

hans egendom är behöflig lör ett allmänt ändamål, är han skyldig finna

sig i, att den tages i anspråk. Det allmänna intresset bör i detta tall som

i andra gå före det enskilda. Men det allmänna intresset sträcker sig icke

längre än till själfva den egendom eller rättighet, som är i fråga. Just

denna, med de faktiska och naturliga möjligheter den innebär, är af någon

anledning framför annan egendom behöflig'' för det allmänna. Egendomens

eller rättighetens penningvärde däremot har icke samma särskilda betydelse.

Till detta har därför det allmänna icke någon rätt, utan det bör bevaras

åt den enskilde. Expropriationen medför och måste medföra en yttre

rubbning i någon del af hans egendomsförhållanden, men hans ekonomiska

ställning såsom helhet bör lämnas orubbad. Expropriationsersättningen bör

utgöra just så mycket, att hans förmögenhet efter expropriationen är

den samma, som den skulle hafva varit, om någon expropriation ej ägt

rum. Det är möjligt att trots sådan ersättning det kan kännas som en

uppoffring att afstå från expropriationsföremålet, men detta får den

enskilde underkasta sig för det allmänna bästa, lika väl som han eljest

måste fullgöra sina förpliktelser mot det allmänna, äfven när de äro

betungande.

Om man alltså anser, att. det större eller mindre obehag den enskilde

kan lida icke skall godtgörås honom genom en expropriationsersättning,

sa rikligt bestämd att. den förslår äfven för detta ändamål, torde icke

finnas någon anledning till bestämmelser, som gå ut på, att ersättningen

alltid skall bestämmas särskilt hög. Visserligen bör vid tvekan mellan

olika värden, då valet mera är en smaksak, beloppet sättas så, att all

anledning finnes till antagande, att den enskilde icke1 gör någon förlust,

men detta är dock annat än att det genom uttryckliga stadgande!! göres

till en skyldighet för värderingsmännen att städse bestämma det högsta

belopp, som kan finnas skäligt. Kommittén har därför icke i sitt förslag

upptagit några stadganden i sistnämnda riktning. I öfrigt öfverensstämmer

133

förslaget i sina hufvudgrunder med gällande rätt. Ägaren af fastighet,

som exproprieras, skall erhålla löseskilling för fastigheten och ersättning

för den skada han eljest lider genom expropriationen. År det endast

en del af en fastighet som exproprieras, kan återstoden skadas äfven

genom den exproprierade delens användning, och ersättning härför skall

då utgå. Utgör en bestående sakrätt, annan än äganderätten, föremål

för expropriation, skall innehafvaren njuta godtgörelse efter samma grunder

som en fastighetsägare. Medför expropriation uppkomst af eu ny

sakrätt, erhåller den fastighetsägare, som tvungits upplåta nämnda rätt,

ersättning härför.

Löseskillin gen för fast egendom skall enligt förslaget motsvara egendo

o

o OCTi o

mens värde. Huru detta skall bestämmas angifver icke förslaget. Det rätta

synes vara att i sådant afseende gifva värderingsmännen fria händer och

låta dem efter eget omdöme taga hänsyn till alla förhållanden, som enligt

sakens natur härvid böra inverka. Oftast torde värdet motsvaras af den

köpeskilling, som kan antagas vara att erhålla vid frivillig försäljning.

Mot norrlandskommitténs för visst fall gjorda förslag att hänvisa till »hvad

jord af lika beskaffenhet och godhet i orten i allmänhet gäller» synes dock,

liksom mot gällande lag, kunna anmärkas att fastighetspriset i orten icke

bör vara ensamt afgörande. Det kan hända, att försäljningar där icke

skett i så stor omfattning och på sådan tid, att säker ledning kan hämtas

från desamma. Äfven kunna fall förekomma, då fastighetens värde

öfver- eller understiger medelpriset i orten. Uppskattningen bör då

göras efter andra förhållanden. Det sätt, hvarpå fastigheten är använd,

och den afkastning, som vinnes, äro härvid tydligen af stor vikt. Men

om fastigheten med annan användning kan lämna högre afkastning, bör

hänsyn tagas äfven härtill, under förutsättning att denna användning icke

blott utgör en aflägsen möjlighet utan med tämligen stor säkerhet är

genomförbar inom rimlig tid och sålunda borde höja priset äfven vid

frivillig försäljning. Jämväl åt förmåner, som icke i och för sig äro ekonomiska,

bör inflytande tillmätas, om de äro af beskaffenhet att kunna uppskattas

äfven af andra än den dåvarande ägaren och alltså gifva* fastigheten

ett högre värde i det allmänna omdömet. Däremot kan s. k. affektionsvärde,

som endast beror af en viss ägares rent personliga förhållanden, icke

inverka på ersättningen.

Värdesättningen af fastigheten bör så mycket som möjligt ske efter

allmängiltiga grunder utan hänsyn till den tillfällige ägaren. Löseskillingen

skall nämligen gifva uttryck åt värdet af fastigheten såsom sådan. Gränsen

mellan detta värde och det värde fastigheten har för en viss ägare är emellertid

stundom sväfvande. Om t. ex. handelsrörelse idkas å fastigheten, kan denna

134

i anledning däraf hafva särskild ekonomisk betydelse. I den mån sådant

beror därpå, att fastigheten är lämpligare för dylik rörelse än andra fastigheter

i trakten, är detta en fastigheten tillkommande egenskap, som kan

vara af vikt äfven i annan ägares hand och alltså bör inverka på löseskillingen.

Men ligger betydelsen endast däri, att ägaren kan genom

flyttning förlora en kundkrets, som vant sig vid honom personligen, berör

denna fråga icke fastighetsvärdet. Agaren lider då genom expropriationen en

personlig skada, som enligt förslaget visserligen bör ersättas men icke genom

förhöjning af löseskillingen. Att sådan skillnad iakttages är af vikt med

hänsyn till möjligen befintliga fordringsägare. Inteckningshafvarna hafva

företräde till löseskillingen men kunna icke med fog begära, att denna rätt

utsträckes till ett värde, som endast tillfälligt är förbundet med fastigheten.

Då ersättning enligt förslaget tillerkännes ägaren för sådan ej

särskildt angifven skada, som förorsakas genom expropriationen, afses

härmed dels skada af sist omförmälda beskaffenhet dels all annan af

expropriationen föranledd personlig skada t. ex. kostnad för flyttning eller

förlust genom afbrott i rörelse. Skada, som ägaren personligen kan komma

att lida genom det företag, för hvilket expropriationen sker, tages däremot

icke i betraktande. Tydligen vore det att sträcka ersättningsrätten

för långt, om ägaren skulle hafva anspråk på godtgörelse t. ex. för det

värdet å hans andel i ett ångbåtsbolag kunde förminskas genom förväntad

konkurrens från den järnvägsanläggning, för hvilken det exproprierade

området skall användas.

Då endast en del af en egendom exproprieras, blifva förhållandena

i vissa afseenden andra än vid expropriation af hela egendomen. Regeln,

att löseskillingen skall motsvara värdet, får förändradt innehåll såtillvida,

som det exproprierade områdets värde icke utan vidare kan anses framgå

ur en uppskattning af detta område i och för sig. Det kan nämligen

lätt inträffa, att egendomen såsom helhet har ett högre värde, än de

måhända hvar för sig mindre brukbara delarna tillsammans besitta. Löseskillingen

måste då bestämmas efter det värde expropriationsområdet har

såsom ingående i den ostyckade fastigheten. Ett uttryckligt stadgande

härom torde emellertid icke erfordras.

Utöfver löseskillingen för den exproprierade fastighetsdelen skall

den exproprierande enligt förslaget först och främst erlägga ersättning

för den skada, som återstoden af egendomen lider genom expropriationen.

Sådan skada kan vara af många slag, minskad användbarhet,

försvårad samfärdsel, ökad hägnadsskyldighet o. s. v. Det är dock

enligt förslaget icke nog med ersättning för den skada, som själfva

expropriationen förorsakar, utan godtgörelse skall lämnas jämväl för

135

skada, som genom den exproprierade delens användande kan uppkomma

å återstoden af egendomen. Här tillerkännes alltså ersättning- för skada

föranledd . af det företag, för hvilket expropriationen sker. Dylik skada

kan nämligen i detta fall stå i direkt sammanhang med expropriationen,

och, såsom det valda uttryckssättet torde angifva, ersättes skadan endast,

när sådant sammanhang finnes. Så är händelsen, då skadan icke alls eller

icke i motsvarande omfattning skulle hafva drabbat egendomen, om den'' ej

utgjort föremål för expropriation. Begäres t. ex. vid expropriation för

järnväg skadestånd för eldfara, skakning eller andra förutsedda olägenheter

af den blifvande järnvägsdriften, skall enligt förslaget ersättning

utgå i den mån dessa olägenheter för egendomen uppstå eller förökas af

den anledning, att järnvägsanläggningen fram dragés öfver det exproprierade

området och härigenom kommer närmare särskildt egendomens åbyggnader

än eljest blefve fallet. Inträffar däremot skada genom företagets drift oberoende

af expropriationen, finnes intet skäl att gifva den egendom, hvaraf en

del exproprieras, en bättre ställning än annan egendom. Huruvida sådan

skada skall ersättas, är en fråga, som icke tillhör expropriationsmålet utan

beror af eljest gällande regler om skyldighet att gälda skadestånd för

olägenheter, som man genom bruk af sin egendom vållar annans egendom.

Ofvan angifna grundsatser torde stå i öfverenstämmelse med nuvarande

föreskrifter, som i fråga om rätt för ägaren till ersättning, utöfver löseskillingen

för fastigheten, endast tala om sådan skada, som uppkommer

»genom begagnandet af jord eller lägenhet för allmänt behof». Äfven

utomlands synes uppfattningen på de flesta håll gå i samma riktning.

Det flerstädes förekommande uttrycket »en del af en egendom» förutsätter,

såsom torde framgå af sammanhanget, att egendomen i sin helhet tillhör

samme ägare och att egendomens olika delar tillika sammanhållas till en

enhet genom belägenheten eller nära ekonomiskt beroende af hvarandra.

Af stadgandet i andra stycket af förslagets 1 § följer att de ersättningsregler,

som i nu förevarande § meddelas för expropriation af fast

egendom, gälla äfven expropriation af särskilda rättigheter till sådan egendom,

och detta oafsedt om expropriationen åsyftar att öfverflytta eller

upphäfva en förut befintlig, från äganderätten skild rätt eller att grundlägga

en ny rätt, liksom ock om en själfständig rättighet exproprieras tillsammans

med fastigheten eller oberoende af denna. I hvilket fall som

helst skall gäldas ersättning såväl för rättighetens värde som för den skada

expropriationen därutöfver kan föranleda för rättighetshafvaren.

Äfven obligatoriska rättigheter kunna rubbas genom expropriation.

Om t. ex. ägaren af en fastighet förbundit sig till en leverans, för hvars

fullgörande fastigheten är en nödvändig förutsättning, blir han ur stånd

136

att fullgöra sitt åtagande, i och med det att fastigheten exproprieras. För

den förlust medkontrahenten härigenom kan lida har han säkerligen ingen

rätt till ersättning af den leveransskyldige. Denne torde nämligen i expropriationen

hafva giltig orsak att anse sig löst från aftalet. Huruvida

åter medkontrahenten har något skadeståndsanspråk mot den exproprierande,

är en fråga, som torde böra få lösas efter vanliga rättsregler, oberoende

af expropriationslagstiftningen. Den rättighet, som gått förlorad,

har icke exproprierats, utan dess upphörande är endast en följd däraf att

fastigheten ombytt ägare. För öfrigt torde de fall, då dylika skadeståndsanspråk

vore berättigade, blifva ganska sällsynta, men genom deras framställande,

med eller utan fog, kunde dock expropiatiönsförfarandet väsentligt

betungas, så mycket mer som expropriationsnämnden icke kan antagas

hafva några särskilda förutsättningar för pröfning af skadeståndsfrågor,

som grunda sig på rent obligatoriska förhållanden. Det torde

ock få anses otvifvelaktigt att frågor af nämnda beskaffenhet enligt nu

gällande lag icke utgöra föremål för expropriationsnämnds handläggning

utan, i den mån de förekomma, få anhängiggöras genom särskild stämning

till domstol.

Förhållandet mellan å ena sidan fastighetsägaren och öfriga ersättningsberättigade

samt å andra sidan den exproprierande kan ordnas antingen

så, att alla ersättningsanspråk anses ingå i fastighetsägarens och ersättningen

bestämmes i en enda summa som sedan fördelas, eller ock så att jämte fastighetsägaren

de andra berättigade eller flera eller färre af dem anses hafva

själfständiga ersättningsanspråk mot den exproprierande och få sina ersättningsbelopp

bestämda fristående från hvarandra. Det senare systemet synes

äga afgjordt företräde. Det kan nämligen icke i allmänhet sägas, att det

värde, fastigheten besitter såsom fri från upplåtelser, sammanfaller med ett i

anledning af skedda upplåtelser skäligen nedsatt fastighetsvärde jämte de

upplåtna rättigheternas tillhopalagda värden. Åtnjuter fastighetsägaren fullt

vederlag för upplåtelsen, är fastighetens värde i regel oförminskadt. Har

rättigheten upplåtits utan vederlag eller mot otillräckligt vederlag, är det

värde, en sådan rättighet har för innehafvare!!, dock ofta väsentligt större

än den förminskning i fastighetens värde för dess ägare tillvaron af samma

rättighet medför. T. ex. rätt till utfartsväg öfver en fastighet kan för rättighetshafvaren

vara af synnerlig betydelse utan att förorsaka fastighetsägaren

något afsevärdt intrång. För att komma till ett rättvist slut är

det därför nödvändigt att värdera de upplåtna rättigheterna hvar för sig

och fastigheten för sig. Vid sistnämnda värdering skall naturligtvis tagas

hänsyn till om rättigheterna föranleda minskning i fastighetsvärdet.

137

Löseskillingen skall då icke motsvara hela fastighetsvärdet utan fastighetsvärdet

med angifna förminskning. Endast penningfordringar, för hvilka fastigheten

häftar, betäckas åtminstone i regel af fastighetsvärdet och behöfva ej blifva

föremål för särskild uppskattning. Att förslaget följer nu omförmälda grunder

framgår af de i senare §§ meddelade stadgandena om parter i expropriationsmålet

och ersättningsbeloppens bestämmande.

Enligt 13 § i 1866 års förordning skall expropriationsersättningen

bestämmas med afseende på tiden för egendomens afträdande. Iakttagande

af denna regel möjliggöres därigenom att jämlikt 2 § i samma

förordning tiden för afträdande! skall vara bestämd genom Konungens

förordnande eller parternas öfverenskommelse, innan den undersökning vid

domstol, som skall föregå tillsättandet af särskild nämnd, får påbörjas.

Däremot skulle en liknande bestämmelse icke kunna tillämpas enligt förslaget,

som låter af- och tillträdestiden bero af växlande förhållanden.

Skall fortfarande en viss tidpunkt förklaras vara bestämmande för värderingen,

synes någon annan ej kunna komma ifråga än den, då värderingen

sker. Att värderingsmännen enligt förslagets mening skola utgå från nämnda

tidpunkt framgår också af de i 62 § meddelade föreskrifterna om företagande

af ny uppskattning, ifall väsentlig förändring inträffar i det värde

egendom hade vid tiden lör den första uppskattningen. En uttrycklig

bestämmelse i ämnet torde emellertid icke erfordras. Möjligen kan för

öfrigt en sådan någon gång föranleda, att värderingsmännen fästa för

mycken vikt vid rent tillfälliga prisförhållanden. Det värde som bestämmes

bör vara ett medelvärde äfven med hänsyn till tiden.

Expropriationsförfarandet har till ändamål att på ett i största möjliga

omfattning slutgiltigt sätt reglera rättsförhållandet mellan den exproprierande

och dem, från hvilka exproprieras. Uppskattningen bör därför afse icke

blott skada som redan uppkommit utan äfven sådan som vid sakkunnig

undersökning af förhållandena befinnes med visshet eller åtminstone rätt

stor sannolikhet vara att förutse. I de flesta fall är det till och med endast

eller hufvudsakligen blifvande skada, som kan komma under bedömande,

då den exproprierande i regel icke får taga någon befattning med fastigheten

förr än efter värderingen. Det är en svår och grannlaga uppgift, som sålunda

ålägges värderingsmännen, men den hittills vunna erfarenheten vid tilllämpning

af delvis liknande grundsatser synes ej gifva anledning till tvekan, att

densamma kan fyllas, ty klagomål öfver att befogade skadeståndsanspråk

till följd af förbiseende eller misstag icke vunnit beaktande vid värderingen

torde ganska sällan förekomma.

Då förslaget gör det möjligt att erhålla expropriationsrätt för ändamål,

som omedelbart äro enskilda och endast medelbart allmänna, upp

18—098S6.

Förslag till lag om expropriation.

138

ställer sig frågan, huruvida expropriation för dylika ändamål, i öfverensstämmelse

med den grundsats som genom 1902 års lag vunnit tillämpning

å ett särskildt område af mera enskild natur, bör medföra skyldighet

att gälda ersättning ej blott till fulla värdet utan med förhöjning därutöfver.

Såsom allmän regel kan emellertid icke kommittén finna sådan förhöjning

vare sig rättvis eller genomförbar. Många ändamål, som blott

medelbart äro allmänna, kunna medföra mycket stort allmänt gagn, lika

stort som en del andra, hvilkas egenskap af allmänna framträder mera

omedelbart. Det synes därför icke vara befogadt att gifva de medelbart

allmänna ändamålen såsom klass en sämre ställning än de omedelbart allmänna.

Ej heller finnes någon möjlighet att i berörda afseende uppdraga

en bestämd och klar gräns mellan de olika slagen af ändamål. Huruvida

ett allmännyttigt företag kan anses omedelbart eller endast medelbart föranleda

allmänt gagn måste tydligen i många fall bero på personlig uppfattning,

och det kan icke vara lämpligt att låta en dylik mer eller mindre

godtycklig pröfning vara afgörande för omfånget af den exproprierandes

ersättningsskyldighet och motpartens rätt till ersättning.

Då en del af en egendom skall exproprieras och återstoden kan förväntas

lida skada genom expropriationen eller den exproprierade delens

användande, finnes ofta möjlighet att förebygga eller förminska denna

skada genom särskilda åtgärder t. ex. anläggande af vägöfvergångar, vägbroar

eller diken eller uppförande af hägnader. Att sådana åtgärder vidtagas

af den exproprierande är då mången gång fördelaktigt både för

honom och för den, från hvilken exproprieras. För den förre kunna de

medföra ringare kostnad än gäldande af ersättning för den skada, som

skulle uppstå utan desamma, och för den senare kan skadan göras mindre

kännbar, än den eljest, äfven med en riklig penningersättning, skulle

blifva. Ehuru det sålunda måste anses ofta vara önskvärdt, att anläggningar

i berörda syfte komma till stånd, torde det icke böra stadgas, att

den exproprierande skulle kunna i expropriationsmålet få sig ålagdt att

vidtaga dylika åtgärder. Att låta föreskrift därom meddelas af nämnden

skulle nämligen vara att tillägga denna en för densamma främmande uppgift.

Nämndens uppdrag har hittills varit begränsadt till värdering och

synes icke böra sträckas därutöfver, åtminstone icke så länge man vidhåller

grundsatsen, att nämndens beslut icke få öfverklagas. flvad åter

beträffar möjligheten att gifva domstolen bestämmanderätt i sådana frågor,

torde redan den tidsutdräkt, som anlitande af den vanliga rättegångsordningen

lätt kan medföra, göra det betänkligt att gå denna väg. Det synes

därför vara lämpligast att i expropriationslagstiftningen fortfarande låta

ifrågavarande åtgärder bero på öfverenskommelse mellan parterna. Anmäles

139

ej inföi nämnden, att. parterna träffat aftal om skyddsåtgärder, får sålunda

nämnden värdera skadan, sådan den kan antagas ‘blifva utan dylika åtgärder.

Ingås däremot öfverenskommelse — hvilket liksom hittills äfven i

framtiden ofta torde blifva fallet — begränsas nämndens värdering till

den skada, som trots skyddsåtgärderna förväntas uppstå. Stadgande^härom

har införts i andra stycket af förevarande §.

Regeln, att expropriationserättning skall bestämmas i penningar, äger

motsvarighet i 13 § i 1866 års förordning.

I 2 § andra stycket af expropriationsförordningen är stadgadt att, om

ersättning för intrång anses böra äga rum, rätten, efter som intrånget finnes

vara öfvergående eller fortfarande, skall bestämma, huruvida ersättningen

skall utgå på en gång eller i årlig afgift under den tid intrånget

kommer att fortfara. Den beslutanderätt, som genom detta stadgande

tillagts domstol, har i förslaget bibehållits, dock med den inskränkning

att, när det icke kan bestämmas, huru länge eu upplåtelse skall gälla eller

en efter expropriation en återstående fastighetsdel kommer att lida skada,

ersättningen alltid skall utgå. i årlig afgift. Då man icke kan beräkna upplåtelsens

eller skadans varaktighet, finnas tydligen icke nödiga förutsättningar

för bestämmande af skälig ersättning eu gång för alla.

Har ersättning för skada å en fastighet bestämts att utgå såsom årlig

afgift, torde rättigheten att uppbära denna utan särskild!, stadgande följa

fastigheten, så länge annat ej aftalats.

7 §

I riksdagens skrifvelse den 23 april 1907 angående revision af stad- Värdeförgandena

om expropriationsersättnings bestämmande framhölls, att, om ett f”dpn9,som

med billighet öfverensstämmande värde skulle erhållas, nämndeii uppen-fränexplt

barligen icke borde vara bunden af prisstegring, som berodde af det före- wwtmiai.

tag, föi hvars skull expropriation begärdes. Det kunde ej vara rätt, att å

ena sidan jordägaren ensam finge njuta förmånen af en utan hans åtgörande

tillkommen värdestegring, medan å andra sidan de, som genom arbete och

uppoffringar åstadkomma ifrågavarande företag, betungades med utgifvande

af ersättning, som icke stode i skäligt förhållande till verkliga värdet före

företagets tillkomst.

Kommittén delar den sålunda uttryckta uppfattningen, hvilken också

är nästan enhälligt erkänd i utländsk lagstiftning. Emellertid kan det

tänkas, äfven, att det tillämnade företaget skulle komma att utgöra, hinder

föi någon fördelaktig användning af den egendom som exproprieras och

att denna af sådan anledning vid expropriationen är mindre värd, än den

140

skulle hafva varit, om företaget ej blifvit ifrågasatt. Liknande billighetsskäl

tala jämväl i senare fallet för, att egendomen uppskattas till det värde

den skulle hafva haft oberoende af expropriationen. 1 enlighet härmed

är förslaget affattadt.

8 §

Afäratj för En fråga, som i utländsk lagstiftning och rättsvetenskap tillhör de

uppkom- mest omtvistade och äfven hos oss vid olika tillfällen varit under behand

mmäe

vms ■ png u-tail att, i afseende å expropriation i allmänhet, föranleda någon lagstiftningsåtgärd,

är den, huruvida och i hvad mån afdrag från ersättningen

för en" exproprierad fastighetsdel bör få göras på grund af värdestegring

å den återstående delen. Kommitténs förslag innebär icke något försök

att i större omfattning lösa denna fråga. Visserligen förefaller det, när

man betraktar förhållandet endast mellan den exproprierande och den, från

hvilken exproprieras, i och för sig riktigt, att, om den senare vinner någon

fördel genom det tillämnade företaget, han icke har grundadt anspråk på

ersättning för mer än det belopp, hvarmed den skada han lider öfverstiger

berörda vinst. Summan af den förlust expropriationen tillskyndar honom

framträder ju i själfva verket icke, innan vinsten afdragits från skadan.

Men saken får ett annat utseende, så snart man fäster uppmärksamhet

vid, att kanske många, från hvilka intet exproprieras, i samma

eller till och med större omfattning erhålla fördel af företaget

och skulle få åtnjuta denna utan minskning, då de icke hade att fordra

någon expropriationsersättning, från hvilken afdrag kunde göras. För att

man med full rättvisa skall kunna låta dem, från hvilka exproprieras, på

ifrågavarande sätt — genom minskning i de-n ersättning hvartill de eljest vore

berättigade — bidraga till kostnaden för ett företag, som beredt dem fördel,

fordras, såsom städse framhållits vid denna frågas tidigare behandling, att äfven

öfriga personer, som njuta fördel af företaget, skola vara skyldiga att i

motsvarande mån bidraga till detsamma. Sedd från denna synpunkt erhåller

frågan en mycket större räckvidd. Spörsmålet om afdrag från expropriationsersättningen

kommer då att delvis ingå i och i sin helhet nära

sammanhänga med det stora beskattningsproblem, som rör sig kring tanken

att låta vissa slag af allmänna företag betalas af dem, som hafva

omedelbart gagn af desamma, en grundsats, hvars vidsträcktare tillämpning

af många tillmätes stor betydelse för särskild! det kommunala

skatteväsendet. I öfverenstämmelse med principen, att de som njuta

samma fördel skola lämna lika bidrag, har 31 § af lagen om stadsplan och

tomtindelning för där afsedda fall reglerat frågan om det allmännas rätt

till andel i den värdestegring, som skapas genom ett allmännyttigt företag,

141

och därmed äfven löst den kanske mest brådskande delen af spörsmålet

om jordägares skyldighet att underkasta sig afdrag från expropriationsersättningen

för värdestegring å återstående mark. Att afgöra i hvad mån

samma princip bör vinna tillämpning vid andra företag, med Indika expropriationsrätt

kan förenas, torde knappast falla inom nu förevarande lagstiftningsarbetes

ram. I hvarje händelse vore det säkerligen oklokt att

upptaga denna angelägenhet till behandling utan att afvakta den sannoligt

snart förestående pröfningen af mera omfattande reformförslag i förberörda

riktning.

Emellertid bär vid 6 § framhållits, att ehuru expropriationsersättning

i allmänhet icke skall utgå på grund af skada genom det företag,

för hvilket expropriationen sker, undantag dock bör göras för den händelse

att eu del af en fastighet exproprieras och återstoden lider skada

genom den exproprierade delens användande. Denna skada har ej någon

motsvarighet i afseende å dem, från hvilka ej exproprieras, och den bör

ersättas i likhet med skada genom själfva expropriationen. Lika väl kan

tänkas, att eu egendom, hvaraf en del exproprieras, för sin återstående

del åtnjuter förmåner, som icke eller icke i samma utsträckning komma

de närliggande egendomarna till godo. Om t. ex. från en egendom exproprieras

område för anläggande af järnvägsstation, kan belägenheten i

stationens omedelbara närhet gifva öfriga delar af egendomen ett särskildt

värde. I dylika fall, då såväl skada som vinst uppkomma blott för dem,

från hvilka exproprieras, torde ur rättvisans synpunkt ingen invändning

kunna göras mot, att skadan och vinsten kvittas till den del de motsvara

hvarandra. Kvittning af vinsten jämväl mot löseskillningen för den exproprierade

fastighetsdelen synes däremot icke böra medgifvas. Jordägarens

anspråk på full betalning för den jord, som frånhändes honom, hvilar på

en fastare grundval än de alltid i viss mån osäkra ömsesidiga fordringsanspråk,

som byggas på beräkningen om framtida skada och vinst. Under

det att de senare anspråken såsom i alla hänseenden likställda med fog

kunna kvittas mot hvarandra, torde det förra under alla förhållanden böra

tillgodoses utan afkortning.

9 §

Förevarande § motsvarar 15 § i 1866 års förordning. Åtgärder i

syf te att höja

ersättninqen

10 §

I fråga om skyldighet för den exproprierande att, när endast eu Skyldighet

del af en egendom är behöflig för expropriationsändamålet men återstoden att utvid.sa

A A expropria

tionen.

142

Rätt att utvidga

expropriationen.

lider synnerligt men, på ägarens begäran lösa äfven denna öfverensstämma

de i första stycket föreslagna bestämmelserna med 14 § i 1866 års förordning.

Af stadgandet i 1 § andra stycket i förslaget följ er att samma regler

skola hafva motsvarande tillämpning, om en bestående sakrätt utgör själfständigt

föremål för expropriation. Emellertid kan jämväl framtvungen

upplåtelse af en sakrätt till en fastighet medföra sådan nedsättning i möjligheten

att använda fastigheten, att ägaren icke bör vara skyldig behålla

denna. Så synes vara händelsen t. ex., om på en fastighet, som har sitt

egentliga värde såsom byggnadsplats, lägges det servitut, att den icke får

bebyggas, eller om vid expropriation för skjutbana jordägaren får sig ålagdt

att tåla skottlossning öfver mark i sådan utsträckning, att marken icke kan

brukas utan fara. Att ägaren då förklaras berättigad fordra den utvidgning

af expropriation en, att den exproprierande blir skyldig lösa marken med

äganderätt, står i full öfverensstämmelse med hvad i 2 § andra stycket expropriationsförordningen

stadgas för det fall, då i nämnda förordning

expropriation af endast nyttjanderätt medgifves. Såsom villkor härför gäller

nämligen, att nyttjanderätten icke finnes förorsaka så betydlig skada,

att jorden bör lösas.

Gällande expropriationsförordning känner ej någon liknande rätt för

den exproprierande att fordra utvidgning af expropriationen, och äfven

i flertalet utländska lagar saknas bestämmelser i denna riktning. Vid

expropriation af en fastighetsdel kan dock förekomma att för återstodens

försättande i det skick, att den kan med fördel brukas ensam för sig, kräfves

en kostnad, som blir oskäligt betungande för den exproprierande. Det lär

icke saknas exempel på att ersättning för skada å den återstående delen

uppgått till belopp motsvarande full lösen för densamma. I sådana fall är

jordägaren naturligtvis berättigad fordra att äfven denna del skall lösas,

men vill han det icke, äger han behålla nämnda del och begära skadestånd.

Detta förefaller knappast billigt mot den exproprierande, och jämväl från

mera allmän synpunkt är det olämpligt att fastighetsdelärna skiljas, om den

häraf föranledda kostnaden för iståndsättande af den återstående fastigheten

blir alltför stor i förhållande till dennas värde. Man finner stundom den

mening uttalad, att oskäligt hög ersättning för skada å en återstående fastighetsdel

icke borde ifrågakomma, enär en jordägare, som icke begagnade

den i dylika fall honom tillkommande rättigheten att fordra utvidgning af

expropriationen, därmed skulle hafva förklarat sig villig att åtnöjas med

en godtgörelse, som stode i rimligt förhållande till den återstående delens

värde. Om denna grundsats öfver hufvud får anses riktig, torde den dock

ingalunda vara så själfklar, att en lösningsrätt för den exproprierande därför

skulle vara obehöflig. Då det gäller att utan jordägarens medgifvande

143

utsträcka expropriationen till ett område, som ej är erforderligt för expropriationsändamålet,

synes emellertid särskild försiktighet vara af nöden, för

att ej jordägarens rätt skal! äfventyras. Det torde därför icke vara tillrådligt

att, liksom då jordägaren begär utvidgning af expropriationen, låta

det bero på myndighets pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida tillräcklig

anledning till dylik åtgärd tinnes eller icke, utan synas förutsättningarna för

expropriationens utsträckande böra bestämmas i lag. Kommittén föreställer

sig, att så snart ersättningen för skada å viss egendom uppgår till två

tredjedelar af egendomens värde, sådant fall kan anses vara för handen, att

lösningsrätt bör tillkomma den exproprierande. Tydligt är att det endast

bör kunna blifva fråga om helt små områden, företrädesvis sådana som

t. ex. vid en järnvägsanläggning blifvit af skurna från hufvudegendomen

och för brukbarhet skulle kräfva hägnad, grindar, vägbroar o. d. Äfven

utvidgning, som nu är nämnd, kan blifva behöflig ej blott på den grund

att en del af en fastighet exproprieras utan jämväl därför att ersättning

för upplåtelse af nyttjanderätt eller servitutsrätt icke skulle komma att stå

i rimligt förhållande till fastighetens värde.

Såsom redan vid 6 § omnämnts, förekommer emellertid ofta, att den

kostnad, som den exproprierande vid expropriation af en fastighetsdel har

att gälda med hänsyn till återstoden af fastigheten, icke uteslutande

utgår i penningar, utan den exproprierande, till förminskande af sin

skadeståndsskyldighet, åtager sig att utföra och underhålla anläggningar

till skydd för den återstående fastigheten eller eljest till underlättande af

dennas fortsatta användning i enlighet med dess förutvarande ändamål.

Uppstår fråga om att den exproprierande af ofvan angifna grunder skall

vara berättigad att lösa hela fastigheten eller någon del däraf utöfver det

af Konungen bestämda expropriationsområdet, måste uppenbarligen jämte

det af nämnden bestämda skadeståndet äfven den beräknade kostnaden

för dylika anläggningar tagas i betraktande, den framtida underhållskostnaden

— om sådan ifrågakommer — med sitt kapitaliserade belopp. Utan

särskildt stadgande torde vara tydligt att i händelse af tvist om beloppet af

nämnda kostnad pröfningsrätten tillkommer vederbörande domstol.

11 §•

För närvarande är expropriationsmålets anhängiggörande vid domstol stämning

ej någon nödvändig förutsättning för expropriationens genomförande. til1 (lomsto1- Detta framgår särskildt af de i 24 § tredje stycket i 1866 års förordning

meddelade bestämmelserna för det fall, att ärendet icke varit instämdt

till rätten för pröfning af ersättningens storlek.

144

Förslaget intager i detta afseende en annan ståndpunkt. Någon

tillfredsställande trygghet, att de, hvilkas intressen beröras genom en fastighets

expropriation, få tillfälle att bevaka sina anspråk, synes icke vinnas,

med mindre saken vid domstol blir föremål för handläggning, till hvilken

sakägarna kallas. Stämning till domstol torde därför alltid böra fordras.

Föredrager den exproprierande att utan stämning söka träffa godvillig

öfverenskommelse med samtliga sakägare, blir det honom naturligtvis fortfarande

obetaget att följa denna väg. Men hans förvärf kommer då icke

att medföra expropriationens rättsverkningar i fråga om fastighetens frigörande

från därå hvilande förpliktelser, utan om någon sakrättsinnehafvare,

med hvilken öfverenskommelse icke träffats, sedermera skulle framträda,

äger denne att fortfarande åtnjuta sin rätt. Skulle endast en sakrätt, annan

än äganderätten, utgöra föremålet för expropriation, är förhållandet till

andra intressenter af mindre betydelse, och samma rättssäkerhet som genom

expropriationens fullföljande kan då ofta vinnas genom en öfverenskommelse

utan stämning.

Stadgandet i andra stycket afser det fall, att egendom, som ligger

inom mer än en underrätts domvärjo, icke lämpligen kan uppskattas

annat än som en enhet. Så är t. ex. förhållandet med ett vattenfall, som

är beläget i gränsen mellan två domsagor. Uppenbarligen vore det oriktigt,

om särskilda expropriationsnämnder skulle bestämma värdena för

olika delar af vattenfallet. Att afgöra, huruvida af dylika skäl gemensam

uppskattning skall anordnas, torde böra tillkomma domstol. I enlighet

med denna uppfattning stadgas också i 24 § af förslaget att, om förhållanden,

som påkalla gemensam uppskattning, finnas vara för handen

vid expropriation från flera egendomar inom samma underrätts domvärjo,

rätten äger förordna, att dessa egendomar skola behandlas såsom en egendom.

Skall samma grundsats kunna tillämpas, när egendomarna ligga

inom flera underrätters domvärjo, måste beredas möjlighet att till en enda

domstol hänskjuta expropriationsmål i fråga om d}dika egendomar. Enligt

förslaget skall Konungen äga att pröfva, huruvida anledning till sådan afvikelse

från vanliga regler om forum föreligger, och att, när så finnes vara

händelsen, förordna, vid hvilken underrätt saken skall upptagas. Delvis

liknande synpunkter hafva vunnit beaktande i lagen den 29 juni 1900 om

rätt domstol i vissa mål angående jordägares rätt öfver vattnet å hans grund.

Från de i nämnda lag meddelade stadgandena skiljer sig kommitténs förslag

däri, att domstolen skall bestämmas icke af hofrätt utan af Konungen,

äfven då de särskilda underrätterna lyda under samma hofrätt. Kommittén

finner det så mycket lämpligare att bestämmanderätten alltid tillkommer

145

Konungen, som föreskrift i ämnet ofta torde kunna meddelas i sammanhang

därmed att expropriationsrätt beviljas.

Förslaget innehåller icke några bestämmelser i syfte, att expropriation,

som afser egendom inom flera domstolars områden, skulle komma

att handläggas af samma domstol äfven i andra fall än det nu nämnda.

Att mera allmänt sammanföra undersökningen vid domstol torde vara

omöjligt redan på grund af den alltför stora omfattning expropriationsmålet

då ofta skulle erhålla, särskild! vid järnvägsanläggningar och dylika

företag.

12 §.

Stämning i expropriationsmål skall nu äfven på landet utfärdas af Stämningens

vederbörande underrätt. Då härigenom kan föranledas tidsutdräkt med utfardandemålets

anhängiggörande, och stämningens utfärdande ej synes förutsätta

någon pröfning, som icke med fullt fog kan anförtros åt domaren, har

kommittén icke funnit skäl bibehålla nämnda afvikelse från vanliga regler.

Den kungörelse, som skall utfärdas till underrättelse för möjligen

befintliga okända sakägare, torde böra införas ej blott, såsom för närvarande,

i allmänna tidningarna utan äfven i tidning inom orten.

I öfrigt lära stadgandena i första stycket öfverensstämma med nuvarande

regler. Ersättningsberättigade äro enligt 6 § jämte fastighetsägaren

alla de, som hafva sakrätter till egendomen. Tillsammans utgöra de,

med det undantag som nämnes i 13 §, sakägare i expropriationsmålet.

Då expropriationsmål ofta äro af brådskande natur, synes det vara

önskvärd! att undvika det dröjsmål, som lätt kan förorsakas genom tilllämpning

af vanliga regler om stämning å sakägare, som vistas utrikes

eller å okänd ort. Därför har i andra stycket införts stadgande, att

rätten äger förordna god man i expropriationsmålet för sådan sakägare.

13 §.

Penninginteckningars innehafvare äro enligt gällande expropriations- Innehafvare

förordning ej att räkna till dem, som hafva del i saken och skola erhålla ^fntec™9''

stämning i densamma. Deras rättsanspråk tillgodoses på annat sätt, ningar.

såsom särskild! bestämmelserna i 20 och 24 §§ i expropriationsförordningen

utvisa.

Förslaget följer samma uppfattning. Äfven om fall kunna tänkas,

då inteckningshafvare icke blir fullt skadeslös genom att enligt vanliga

grunder erhålla del i löseskillningen för den intecknade fastigheten,

torde dock dessa fall vara så sällsynta och den rättsförlust, som möjligen

19—09886. Förslag till lag om expropriation.

146

Företeen de

af gravationsbevis.

Fastighetsägarens

uppgiftsshylaighet.

kali uppstå, vara så obetydlig, att det icke kan anses behöfligt att tillerkänna

inteckningshafvarna själfständig talan i expropriationsmålet. De

skulle då stämmas såsom parter och hafva rätt att deltaga i val af nämnd

för särskild uppskattning af deras ersättningsanspråk. Expropriationsmålen

skulle härigenom ytterligare invecklas, utan att någon fördel vunnes

annat än undantagsvis. Tydligt är nämligen, att icke redan det forhållandet,

att löseskillningen för en fastighet är otillräcklig till intecknade

fordringars fulla gäldande, kan gifva inteckningshafvare anspråk att af

den exproprierande erhålla betalning för den oguldna delen af en fordran.

Inteckningshafvaren har icke haft anledning att räkna fastigheten såsom

säkerhet längre än till dess värde, och att detta öfverskridits vid inteckningars

meddelande kan icke ålägga den exproprierande någon ökad betalningsskyldighet.

Hvad ofvan sagts gäller emellertid endast penninginteckningar.

Att en nyttjanderätt eller liknande rättighet intecknats kan icke förminska

rättighetshafvarens anspråk på att uppträda såsom part i målet

och få den honom tillkommande ersättning särskildt bestämd. Äfven

i det sannolikt mycket sällan förekommande fall, att inteckning meddelats

till säkerhet för visst belopp i varor, torde särskild uppskattning

af ersättningen till inteckningshafvaren böra äga rum. Denne skall därför

enligt förslaget erhålla stämning i målet och i (ifrigt behandlas såsom

sakägare.

14 §.

Motsvarighet till stadgandet i denna § finnes i 2 § af nuvarande

expropriationsförordning.

15 §.

Enligt 2 och 25 §§ i 1866 års förordning är ägare af jord eller

lägenhet, då han höres, skyldig att hos rätten i ändamål af instämning

uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt har del med honom i saken,

vid äfventyr att efter rättens bepröfvande hålla sådan medpart skadeslös.

Denna skyldighet för jordägaren har i förslaget utsträckts att gälla, äfven

utan att han höres vid rätten. Kommer han tillstädes, blir han säkerligen

tillspord i saken, utan att sådant behöfver uttryckligt förutsättas i lagen.

Uteblifver han, bör han icke därigenom vara befriad från ifrågavarande

skyldighet. För att han icke skall kunna förbise densamma och det ansvar,

som är förenadt med dess försummande, har i förslaget stadgats, att en

147

erinran i clessa hänseenden skall införas i den stämning, som utfärdas å

jordägaren. Aga jämte denne andra personer än nyttjanderättshafvare del

i expropriationsmålet, skola äfven de uppgifvas. I allmänhet bör det icke

mota svårighet för en jordägare att uppgifva alla dem, som på grund af

något sakrättsligt förhållande till hans egendom kunna hafva ersättningsanspråk

mot den exproprierande. Skulle emellertid jordägaren utan eget förvållande''

sakna kännedom om en eller annan ersättningsberättigad eller

eljest hafva giltigt förhinder att fullgöra sin uppgiftsskyldighet, kan han

tydligen icke drabbas af något ansvar. Ej heller kan sådant ifrågakomma,

om den skadelidande trots jordägarens försummelse får vetskap om expropriationen

och sålunda sättes i tillfälle att bevaka sin rätt.

16 §.

Stadgandet, att stämning skall utfärdas å de sakägare, som blifva kända

under målets fortgång, gäller äfven dem, hvilkas intressen beröras af en''

enligt 10 § i förslaget ifrågasatt utvidgning af expropriationen. Har sakägare

utan att vara stämd kommit tillstädes vid målets handläggning, kan

stämning å honom tydligen icke anses behöflig.

17 §.

Gällande expropriationsförordning innehåller i 25 § stadgande!! för

det fall, att tvist uppstår om rättigheten till den expropriationsersättning,

som blifvit bestämd, men förutsätter ej den möjligheten, att själfva

den egendom, saken rör, är föremål för tvist. Bestämmelser för sistnämnda

fall finnas däremot i 33 § skiftesstadgan och 46 § i lagen om

dikning och annan afledning af vatten. Då sådana bestämmelser synas

vara behöfliga äfven på förevarande område, hafva de införts i första stycket

af denna §. Om egendomen under tvisten förvaltas af någon genom

myndighets försorg förordnad god man, torde denna få anses innehafva

egendomen för båda de tvistandes räkning, vid hvilket förhållande de

äfven båda äga att i expropriationsmålet tala och svara för egendomen.

De få då betraktas såsom samägare och lyda de för dylika meddelade bestämmelser.

Äfven stadgandena i andra stycket hafva i hufvudsak sin motsvarighet

i ofvan angifna §§ i skiftesstadgan samt lagen om dikning och annan

afledning af vatten.

Senare

c''ramträdande

sakägare.

Trist om

expropriationsföremålet.

Ombyte af

ägare.

148

Frågor om

utvidgning

af expropriationen

af göras i

sammanhang

med

målets slutliga

pröfning.

18 §•

Enligt 2 och 14 §§ i gällande expropriationsförordning skall domstolen,

innan expropriationsnämnd tillsättes, afgöra uppkomna frågor, dels

huruvida genom jords eller lägenhets begagnande till utläggning af elektriska

ledningstrådar förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten

skall lösas, eller om endast ersättning för intrånget bör utgå, dels

huruvida, när en del af eu egendom exproprieras, anledning finnes att på

jordägarens yrkande utsträcka expropriationen till någon återstående del

af samma egendom. Öfver domstolens beslut i dessa frågor får särskild

klagan föras genom besvär. Rörande målets handläggning i öfrigt stadgas

i 12 §, att domhafvande]! eller rättens ordförande skall underrätta nämnden

om det ämne som är i fråga och om hvad till nämndens pröfning hör

samt till nämnden lämna de handlingar parterna ingifvit.

Såsom 44 § andra stycket i förslaget utvisar, har domstolens bestämmanderätt

i förstnämnda båda frågor bibehållits, i den förändrade form

som följer af de föreslagna stadgandena i 10 §. Domstolens beslut skall

emellertid enligt förslaget meddelas, först efter det expropriationsnämnden

haft saken under behandling, i sammanhang med målets slutliga pröfning.

Genom denna förändring har kommittén först och främst velat vinna en förkortning

af den tid, som erfordras för expropriationsmåls handläggning vid

underrätten. Då besvär anförts öfver ett underrättens beslut i förevarande

ämnen, har däraf enligt nuvarande bestämmelser följt, att målet i öfrigt fått

hvila under den stundom ganska långa tid, som varit behöflig för besvärens slutliga

afgörande. Enligt kommitténs förslag däremot kunna besvär, som afbryta

målets handläggning vid underrätten, icke i något fall förekomma. Först då

målet fortgått till slut, får klagan föras. Den föreslagna förändringen medför

tillika den fördelen, att berörda frågor komma att vara i fullständigt utredt

skick, då de blifva föremål för rättens pröfning. Då utvägen att anställa

domstolssyn af naturliga skäl endast undantagsvis anlitas, har rätten hittills

i allmänhet fått nöja sig med den upplysning, som kunnat vinnas ur kartor

och andra tillgängliga handlingar samt genom parternas och af dem åberopade

personers hörande. Enligt förslaget däremot skall rätten hafva att

tillgå den af nämnden företagna uppskattning, verkställd såväl under förutsättning,

att expropriationen begränsas till det af Konungen bestämda området,

som ock med hänsyn till möjligheten, att ett framställdt yrkande om expropriationens

utvidgning vinner bifall. Domstolens beslut kommer härigenom

att hvila på väsentligt fastare grundval. Äfven för parternas ställning i

frågan kan målets framskridna skick vara af betydelse. Dels är det möjligt

att kännedomen om den ersättning, som skall utgå i ena eller andra

149

fallet, kan föranleda part att afstå från tanken på utvidgning af expropriationen

eller godvilligt tillmötesgå ett af motparten framställdt utvidgningsanspråk,

dels är lockelsen till klagan öfver underrättens beslut mindre, då

parten vet, att han icke i något fall kan erhålla högre ersättning än den af

nämnden alternativt bestämda, samt målet fortskridit så långt, att han, om

klagan ej föres, inom kort får lyfta den honom tillerkända ersättning. 1

det fall, som nämnes i 10 § andra stycket, är för öfrigt tydligen uppskattning

åt nämnd en nödvändig förutsättning för domstolens beslut.

Hvad det ofvan omförmälda stadgandet i 12 § af nuvarande expro- Gränsen

priationsförordning innebär är icke fullt klart. Hufvudsakligen två möjJligheter

kunna komma ifråga. Den ena är att en viss pröfningsrätt be- expropriaträffande

de framställda ersättningsanspråken skall tillkomma domstolen,

den andra att domstolen icke skall ingå i någon pröfning af ersättnings- e 10,19 ie''

anspråken utan endast öfverlämna handlingarna i målet till nämnden

med en redogörelse för deras innehåll. I förra fallet skall domstolen äga

afgöra, antingen huruvida ett ersättningsanspråk öfver hufvud taget är

berättigad!-, eller åtminstone huruvida det är berättigad! i det afseendet, att

skada, för hvilken ersättning begäres, tillhör expropriationsmålet. Ett ersättningsanspråk

skall sålunda kunna afvisas af domstolen med förklaring,

att detsamma såsom obefogad! eller i hvarje fall främmande för expropriationsmålet

icke hänskjutes till nämnden. Afvisas ett ersättningsanspråk

icke af domstolen, ligger häri, antingen att domstolen förklarat ersättning

skola utgå och nämnden endast har att bestämma densammas belopp, eller

ock — om domstolens pröfningsrätt är mera begränsad •—- att den uppgifna

orsaken till skadan funnits vara sådan att, ifall skada föreligger, den

bör uppskattas af nämnden, som sålunda både bedömer, huruvida skada

uppkommer, och bestämmer ersättningen, när så anses vara förhållandet.

Har åter domstolen icke någon pröfningsrätt, tillhör det nämnden ej blott att

värdera uppkommen skada utan äfven att afgöra, såväl huruvida skada är

för handen som ock huruvida anledningen till skadan är sådan, att denna

skall ersättas i expropriationsmålet.

En långt gående utveckling i den först angifna riktningen synes

vara åsyftad med den af arméförvaltningen den 25 april 1906 till Kungl.

Maj:t aflåtna skrifvelsen angående vissa förändringar i expropriationsförordningen.

Arméförvaltningen förklarar sig nämligen hålla före, att befogenheten

att bedöma huruvida intrång och skada uppkomma till följd af

expropriation äfvensom omfånget och beskaffenheten af intrång och skada

bör öfverlämnas till domstol samt följaktligen åt expropriationsnämnd

inrymmas allenast att i penningar uppskatta den mark, som exproprieras,

samt intrång och skada, som vederbörande domstolar konstaterat och när

-

150

mare bestämt till omfång och beskaffenhet. Detta förslag, som afstyrkts

af flertalet däröfver hörda myndigheter, finner äfven kommittén icke böra

genomföras. Att skilja mellan bestämmande af skadas omfång och beskaffenhet

samt uppskattning af skadan synes vara omöjligt.

Att nuvarande lagstiftning icke gifver domstol rätt att från nämndens

pröfning undantaga frågan, huruvida skada uppkommer, synes också vara

nästan enhälligt erkändt i rättstillämpningen. Däremot hafva olika meningar

framträdt beträffande domstols befogenhet att pröfva, om uppgifven

skada tillhör expropriationsmålet. 1 allmänhet synes dock hos domstolarna

den uppfattningen göra sig gällande, att frågan, huruvida ersättning

för viss uppgifven skada eller kostnad skall utgå, i sin helhet och alltså

äfven i sistnämnda del skall afgöras af nämnden. Kommitténs förslag,

att domstol skall utan närmare pröfning öfverlämna de väckta ersättningsanspråken

till nämndens bedömande, torde alltså stå i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med nuvarande rättstillämpning.

Att förslaget icke i likhet med gällande lag ålägger domstol att »underrätta

nämnden om det ämne, som i fråga är, och om hvad till nämndens

pröfning hörer» är en afvikelse utan större betydelse. Den med detta stadgande

afsedda skyldigheten för domstol att lämna nämnden en sammanfattning

af parternas yrkanden har uppfattats olika af olika domstolar. Några

upprätta en särskild redogörelse till nämndens ledning, men de flesta torde

anse erforderlig underrättelse vara gifven, i och med det att domstolens

protokoll öfverlämnas till nämnden. Att nu godkänna det sistnämnda förfarandet

synes icke möta någon betänklighet, då utan tvifvel eu nämnd,

sammansatt enligt kommitténs förslag, själ!'' kan utan svårighet hämta behöfliga

uppgifter ur protokollen.

Om man ville i förevarande hänseende följa eu annan väg och gifva

domstol pröfningsrätt i fråga om framställda ersättningsanspråks behörighet,

synes man dock icke kunna gå så långt som att låta nämnden upptaga

till bedömande endast de anspråk, som framställts vid domstolen och

af denna öfverlämnats till nämnden. Vissa anspråk, t. ex. på löseskilling

för den exproprierade fastigheten, äro så själfklara, att de måste komma

under pröfning, äfven om den ersättningsberättigade uteblifvit från domstolen

eller eljest ej framställt desamma. Mången gång synes det ock vara

svårt att uppdraga gränsen mellan ett nytt ersättningsanspråk och en utveckling

af ett tidigare framställdt. Skall ett rättvist slut i målet vinnas,

förefaller det dessutom opraktiskt att icke låta nya anspråk väckas

under handläggningen ute på marken, då sakägarna i regel torde få den

noggrannaste kännedom om den tillämnade anläggningen och därmed äfven

om den skada, de kunna förväntas lida. Nämnden synes därför böra

151

äga rätt att pröfva äfven ersättningsanspråk, som väckas under dess behandling

af målet.

I hvarje fall torde det, om man ville gå denna senare väg, blifva

nödvändigt stadga, att nämnden skulle noggrant särskilja och angifva alla

de olika slag af skada, för hvilka den bestämde ersättning. Det kunde

eljest ej öfvervakas, att icke nämnden tillerkände ersättning på grund af

anspråk, som domstolen funne icke tillhöra nämndens pröfning. Då målet

sedermera återkomme till domstolen, finge denna tillse om nämnden förfarit

riktigt. Befunnes det att nämnden bestämt ersättning för skada, som

ej tillhörde målet, finge domstolen rätta nämndens beslut i denna del.

Hade däremot nämnden oriktigt vägrat att upptaga ett anspråk, finge målet

återförvisas till nämnden för verkställande af nödig uppskattning. Af

berörda ståndpunkt torde emellertid följa, att rättelse i nämndens beslut

borde få göras, jämväl om eu felaktighet däri upptäcktes först efter det expropriationsmålet

blifvit slutligen afgjordt. Det komme nämligen att framstå

såsom en orättfärdighet, om en sakägare blefve utesluten från ersättning

för skada, som ostridigt härledde sig från expropriationen men, enligt

hvad redogörelsen för de särskilda ersättningsanspråken utvisade, ej vunnit

nämndens beaktande. Måhända skulle det också anses nödigt att misstai

motsatt riktning finge rättas. Det kan inträffa att nämnden anser en skada

förestående och bestämmer ersättning därför men att sådan skada därefter

icke uppkommer. Till det skadestånd, som belöper å densamma, har då

sakägaren ingen rätt, äfven om det redan uppburits af honom.

Tydligen skulle uppskattningen genom nämnd enligt nu angifna

grunder väsentligen förlora sin karaktär af en allmän och slutlig pröfning

af ifrågavarande anspråk, så mycket mer som den vidsträckta möjligheten

att framdeles vinna högre ersättning gjorde det af mindre vikt

för sakägarna att fullständigt utföra sin talan redan vid expropriationen

och säkert skulle för dem innebära en lockelse att sedermera framställa nya

yrkanden. Utan tvifvel skulle det antydda förfarandet bereda äfven fördelar.

Tvånget att bestämma särskild ersättning för hvarje särskildt anspråk

skulle bidraga till ökad noggrannhet i nämndens beräkningar, utsikten

till blifvande kontroll skulle utgöra eu kraftig maning för nämnden

att följa gifna föreskrifter, och möjligheten att vid behof ändra nämndens

beslut skulle öka säkerheten, att det slutliga resultatet blefve riktigt.

Dessa fördelar torde dock knappast väga så tungt som olägenheterna.

I själfva verket synes det ligga i begreppet af en frågas afgörande

genom nämnd, att dennas befogenhet tillmätes ganska vidsträckt. Det

hela är byggd! på förtroende till nämndens opartiskhet och sakkunskap,

och för att vinna de fördelar förfarandet genom nämnd medför afstår

152

Formen

målets 1

skjutan

man i viss mån från den rättssäkerhet, som den vanliga rättegångsordningen

bereder. Att utöfva närmare tillsyn å nämndens verksamhet är i allmänhet

ändamålslöst, då nämdens beslut i princip ej få öfverklagas, och anses

måhända äfven mindre lämpligt af hänsyn till önskvärdheten att bevara

nämndens pröfning i hufvudsak obunden. I illåmpningen af lagens stadganden

om grunderna för expropriationsersättningens bestämmande lägges

med få undantag helt och hållet i nämndens händer. De skäl, på hvilka

nämnden kommit till de af densamma föreslagna värden, få ej ens uppgifvas.

Det förefaller då icke så anmärkningsvärdt att äfven den närstående

uppgiften att afgöra, huruvida en skada, för hvilken ersättning begäres,

härleder sig från expropriationen, far fullgöras af nämnden, i allmänhet

utan möjlighet till rättelse. Denna uppgift, som kan kräfva lika väl

praktisk insikt som rättslig, är i alla händelser ofta lättare ån att bedöma,

om skada öfver hufvud taget skall uppstå eller icke. Man får lita på,

att nämnden förfar riktigt såväl i det ena afseendet som i det andra.

Hela den af nämnden uppgifna ersättningssumman får sålunda anses bero

på förhållanden, som expropriationslagen godkänner, och all skada, som

vid tiden för nämndens arbete kunnat förutses, får antagas vara förutsedd

och värderad. Uppstår sedermera skada, som icke kunnat förutses, bereder

förslaget jämlikt 63 § möjlighet att fa sådan skada särskildt uppskattad,

dock enligt 64 § endast inom mycket trånga gränser.

I enlighet med den ståndpunkt förslaget intager i förberörda afseende

har, såsom°35 § utvisar, nämndens skyldighet att angifva, ersättningssummans

fördelning på olika ersättningsgrunder begränsats till några fa fall,

i hvilka kännedom om fördelningen tydligen är nödvändig. Naturligtvis

kan det dock icke enligt förslagets mening betecknas såsom oriktigt eller

olämpligt, om det oaktadt nämnden skulle komma att i sina värderings*

instrument noggrant redogöra för de olika poster, som tillsammans bilda

den slutliga ersättningssumman.

Att förslaget icke tillerkänner domstol någon pröfningsrätt utgör tydlio-en

icke hinder för domstol att, i samma omfattning som i andra mål,

verkställa den själfklara pröfning, som icke behöfver stöd i lag. Om ett ersättningsanspråk

i och för sig eller såsom framkommet i sammanhang med

expropriationsmålet är så alldeles orimligt, att någon pröfning genom vare

sig domstol eller nämnd uppenbarligen icke erfordras, lär .domstol lika

litet enligt förslaget som enligt gällande förordning anse sig sakna befogenhet

att afvisa ett sådant yrkande.

"er Bestämmelsen i andra stycket torde motsvara hvad som ligger i

''P" sakens natur och hittills tillämpats.

19 §.

Förslaget har från 7 § i gällande expropriationsförordnino- bibehållit

parternas frihet att, om de komma öfverens, bestämma antalet ledamöter

i expropriationsnämnden och själfva utse samtliga ledamöter. Dock

tiar, liksom i nämnda §, stadgats att antalet alltid skall vara ojämnt eu

bestämmelse små har betydelse till förebyggande af lika röstetal vid meningskiljaktighet

i värderingsfrågor.

OfverensIcommeläe

rörande,

val af

nämnd.

20 §.

i 0?en ^ra gånger och nu senast i arméförvaltningens framställning Fat af ord(ten

Zo april 1906 samt riksdagens skrifvelse den 23 april 1907 väcktaförande och

tanken att göra expropriationsnämnden mera permanent än för närvarande ffitdfl

l de taft då parterna ej komma öfverens om val af nämnd _ harranden ? ex

l

forslaget vunnit beaktande. Dock har kommittén icke trott det vara tionsnämnlampfigt

att gå så långt, att nämnden i sin helhet skulle vara på förhand der samt,

utsedd för alla expropriationer under viss tid inom ett bestämdt område. ''S

De uppgifter, som åligga nämnden, växla nämligen i hög grad efter be- lcda!ni''icr 1

sk after) het eu af den egendom som exproprieras, och °det kan därför nämnder.

icke förutsättas, att samma ledamöter skulle äga behöflig sakkunskap och

erfarenhet i alla uppkommande frågor. Med hänsyn härtill torde en del

af nämnden höra väljas för hvarje expropriation och tillfälle sålunda beicdas

att i nämnden insätta personer med de egenskaper, som erfordras

i det särskilda fallet. Kommittén kan dessutom icke ställa si o- på den

ståndpunkten, att parterna böra helt och hållet uteslutas från deltagande

i val af nämnd. Deras intressen beröras i så hög grad af expropriationen,

att ,dLSyrS medn vlsst foS kunna fordra, att någon, till hvilken de hysa

sars knut förtroende, skall äga ej blott företräda dem inför nämnden utan

ä !enide taga 1 dennas öfverläggningar och beslut samt härigenom betrygga,

a 1 a hänsyn tages till hvad som kan vara att andraga från deras sida.

bär an, att nämndens opartiskhet härigenom skall rubbas, torde vara i

hufvudsak förebyggd genom den begränsning, som i förslaget gifvits åt

parternas valrätt. ö

Ordföranden skall enligt förslaget utgöra den stadigvarande delen af

nämnderna. _ Om lian, såsom förslaget innebär, för viss tid utses af Konungens

befallningshafvande för alla expropriationer inom länet, kan det tagas

för gilvet, att ifrågavarande post kommer att beklädas af en person, som

år fullt lämplig för densamma. Säkerheten härför blir en helt annan än

nu, då det ofta förekommer att parterna utesluta personer, som domstolen

20 09886. lör slag till lag om expropriation.

154

föreslagit till nämnden med särskild tanke pa ordförandeskapet. Det torde

i allmänhet blifva möjligt att till ordförande och suppleant för ordföranden

i expropriationsnämnder förvärfva några af länets i praktiska värf mest

förfarna och skickliga män. Att länsstyrelsen skulle behöfva anförtro sådant

uppdrag t. ex. åt någon yngre tjänsteman utan tillräckliga förutsättningar

synes ej vara att befara. Då det för en rätt tillämpning af den

nu ifrågasatta lagstiftningen är af synnerlig vikt, att ordförandeplatsen blir

väl besatt, har kommittén ansett lämpligt att i själfva förslaget införa en

erinran om de egenskaper en person bör innehafva för åt t_ ku lina. kallas

till densamma. Att hvad sålunda stadgas om ordföranden bör tillämpas

äfven i fråga om suppleanten torde vara tydligt. Under den föreslagna

tjänstgöringstiden af tre år, som sannolikt ofta komme att förlängas genom

nytt val, kan dessutom ordföranden, åtminstone i större län, antagas förvärfva

en ganska omfattande erfarenhet, som skulle blifva till stort gagn

för nämndernas arbete. En annan fördel är, att likformighet såväl i själfva

förfarandet som i grunderna för uppskattningen säkerligen skulle i hög

grad befrämjas genom den gemensamme ordföranden.

Genom förslaget, att nämndernas ledamöter skola utses inom en särskild

krets af valbara personer, har kommittén sökt att bereda en viss

stadga åt sammansättningen af nämnderna äfven till den del, som skall

väljas för hvarje expropriation. Det torde kunna förutsättas, att endast

pålitliga och dugliga personer skola kallas till medlemskap i denna krets,

och i ”den mån de få deltaga i nämnder, förvärfva de härigenom ökad erfarenhet

och insikt. Man får sålunda större trygghet än nu, att äfven

nämndernas ledamöter äro vuxna sitt uppdrag. Då partens val ej längre

blir fritt, finnes dessutom ej samma möjlighet som hittills, att han skall

utse någon, som på grund af sitt förhållande till parten tager till uteslu

tande uppgift att befordra dennes intressen. Redan det, att jämväl de af

part utsedda ledamöterna erhållit sin valbarhet såsom ett offentligt uppdrag,

måste för öfrigt innebära en maning för dem att anse sig ej såsom blott

representanter för parten utan framför allt såsom det allmännas förtroendemän.

o JO .-. ...

Antalet valbara personer bör bestämmas så, att det å ena sidan lämnar

tillfälle att utse lämpliga personer för olika expropriationer men å

andra sidan ej är större, än att man alltid kan fylla detsamma utan att behöfva

sätta anspråken på de valbara lågt. Ett antal af tjugufyra, utom

representanterna för de större städerna, har kommittén trött kunna uppfylla

dessa villkor inom alla län, så att någon jämkning af antalet efter

länens folkmängd ej skall vara behöflig. Det föreslagna lika antalet åt sex

för de större städerna utom Stockholm torde äfven vara tillräckligt, isyn

-

155

nerhct som det ej bör möta någon olägenhet att i händelse af behof anlita

jämväl en eller annan person, som ej valts för den stad, där expropriationen

sker. De för de större städerna valda personerna skola ingå i

den för hela länet gemensamma kretsen af valbara, ett förhållande som

äger betydelse bl. a. i det afseendet, att de kunna förmodas ofta vara

lämpliga att tillkalla vid expropriationer i mindre städer samt i köpino-ar

och andra stadsliknande samhällen å landsbygden.

De föreslagna reglerna om utseende af valbara personer gå ut från

att, liksom parternas befogenhet vid val af ledamöter i nämnden skall vara

lika, äfven sammansättningen af de valbaras krets skall i lika grad bestämmas

af å ena sidan offentlig myndighet såsom representant för det allmänna

intresset och å andra sidan valkorporationer ägnade att företräda dem,

som mest äro utsatta för expropriation. De valbara skola därför utses till

hälften af Konungens befallningshafvande samt till hälften af landstinget

och stadsfullmäktige i sadana städer, som ej deltaga i landsting. Af dessa

valkorporationer torde landstinget vara den, om hvars fulla lämplighet för

uppdraget man mest kan hysa tvekan, särskildt om man anser "sig äo-a

anledning förmoda,_ att landstingen framdeles mera än hittills skola^sammansättas

ur politiska synpunkter. Någon lämpligare valkorporation för

ifrågavarande ändamål synes dock icke vara att tillgå. Landstinget är ju

den för länet gemensamma representationen, framför allt i ekonomiska

angelägenheter, och har åt sig anförtrodda åtskilliga andra val jämförliga

med de nu föreslagna. Att i stället, såsom kunde ifrågasättas, låta valbara

personer utses i orterna, antingen inför häradsrätterna eller inom

kommunerna, torde möta betänkligheter. Dels skulle sådant lätt medföra,

att antalet valbara inom vissa län blefve väl stort i förhållande till möjligheten

att finna fullt lämpliga personer. Dels skulle den myndighet i orten,

som har att utse ledamöter i där erforderliga expropriationsnämnder, kunna

känna sig i viss män bunden vid de i orten utsedda valbara personerna,

äfven om dessa ej i öfrigt vore de lämpligaste.

Vid bestämmande af de till ledamöter i nämnder valbara bör tillses,

att olika verksamhetsgrenar blifva företrädda och att tillgång sålunda bereddes

till de olika slag af insikter och erfarenhet, som kunna antagas

blifva behöfliga vid expropriationer inom länet. Hänsyn härtill torde

komma att tagas, utan att någon allmän föreskrift därom behöfver meddelas,

och särskildt synes man kunna förvänta, att Konungens befallningshafvande

vid sitt val som därför också är förlagdt sist — skall draga

försorg om, att de valbaras krets såsom helhet får en mångsidi0- och i

öfrigt tillfredsställande sammansättning. Stadgande om visst minsta antal

representanter har i förslaget upptagits endast för jordbruksnäringen, som

156

Förteckning

å ordförande,

suppleant

och valbara

mest beröres af expropriationer. Hvad tredje stycket i denna § innehåller

i sådant syfte torde så mycket mindre kunna anses betänkligt som det

säkerligen i de allra flesta fall skulle iakttagas utan föreskrift i lag ^

Att i förevarande hänseende utan vidare behandla Stockholm såsom

ett län synes icke vara lämpligt. Då de flesta expropriationer där

ske för stadens räkning, kunna stadsfullmäktige icke anses företräda

fastighetsägarna på sådant sätt, att dessa skäligen öra vingas a u

val af ledamöter i expropriationsnämnder hålla sig endast till personel'',

som stadsfullmäktige och öfverståthållarämbetet utsett, For att finna fullt

opartiska värderingsman torde det till och med stundom vara önskvärd!; att

få o-å utom staden. Nu angifna synpunkter åro tillgodosedda i kommitténs

förslag Detta likställer i hufvudsak Stockholm med andra städer, som ej

deltaga i landsting, och låter kretsen af valbara vara gemensam för staden

och Stockholms län. Samma regler som för ett län skola emellertid ga a

i fråga om stadens rätt att utse valbara personer. Valet af ordförande

och suppleant för denne har i detta fall anförtro^ « Konungen. Ordningen

för valen blir enligt de i förslaget angifna grunder den att sedan

Konungen utsett ordförande och suppleant — de ar då sadant erfordias

— val förrättas först af landstinget i Stockholms lan, därefter af Sto

holms stadsfullmäktige, sedermera af öfverståthållarämbetet i Stock o m

och sist af Konungens befallningshafvande i Stockholms lan

Af bestämmelsen, att valbara personer skola utses af lagtima landsting,

följer att, om någon af de valbara, som landsting utsett, afgar i

förtid, till nästa lagtima landsting skall anstå med val af efterträdare

honom. Dylika val synas icke vara så brådskande, att sammankallande

af urtima landsting för'' deras skull bör komma ifråga. Öfrig» vahnyndi|- heter böra företaga valet, så snart lämpligen xan ske Huruvida för sa

dant ändamål extra sammanträde af stadsfullmäktige skall fises erforde

lio-t får bero af förhållandena. 1 allmänhet torde det icke möta något

hinder att dröja med valet till nästa sammanträde, som skall hallas åt

annan anledning.

21 §•

För att underrätterna skola kunna fullgöra de enligt förslaget dem

'' åliggande uppgifterna i fråga om expropriationsnämnds bisättande: ochi expropriationsmålets

öfverlämnande till nämnden, äro dessa domstolar tydli

• len i behof af kännedom om, hvilka personer inom lanet äro ordförande

och suppleant för ordföranden i expropriationsnämnder samt valbar» till

ledamöter i dylika nämnder; och för dem, som beröras af expropriationer,

är det likaledes af vikt att hafva lätt tillgång till upplysning om ei i a

157

förhållanden. Med hänsyn härtill har i förslaget införts stadgande, att

Konungens befallningshafvande hvarje år, sedan valen för året ägt rum,

skall upprätta en förteckning å samtliga ofvannämnda personer — omfattande

äfven dem, hvilkas uppdrag härleder sig från föregående år — samt

låta denna förteckning införas i länskungörelserna och tillställas rätten i

stad och domaren på landet. För fullständighets skull har jämväl gifvits

uttryck åt det själfklara förhållandet, att rätten eller domaren skall hålla

den mottagna förteckningen tillgänglig för allmänheten.

22 §.

Vissa omständigheter synas böra vara hinder för att en person för- Hinder för

ordnas till eller kvarstår såsom ordförande eller suppleant för ordföranden (lylika UPP~

i expropnationsnämnder inom ett län eller tillhör kretsen af dem, som rätt att uninom

ett län äro valbara till ledamöter i dylika nämnder. Andra förhål- da^år^a

landen hafva visserligen ej den betydelse att göra en person i och för samma.

sig olämplig för berörda förtroendeuppdrag och därmed utesluta honom

från hvarje deltagande i nämnd, åtminstone inom det län saken rör, men

böra gifva part rätt att, om han vill, jäfva ifrågavarande person. De förra

omständigheterna finnas angifna i första stycket af denna §, de senare i

27 § första stycket. Tillsammans motsvara de i hufvudsak de jäf, som

omförmälas i 4 § af lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 och som

i vissa afseenden gå något längre än de i 6 § expropriationsförordningen

upptagna jäf. Att en del förhållanden, som enligt nämnda författningar

endast äro jäf, i förslaget betecknats såsom ovillkorliga hinder, har

sin naturliga förklaring däri, att äfven omständigheter, från hvilka det

står eu enskild fritt att bortse, kunna göra det olämpligt att utse en person

till dessa allmänna förtroendeuppdrag.

Stadgandet i andra stycket, att en person, som uppnått sextio års

ålder, ej är skyldig stå till förfogande i berörda afseenden, har sin motsvarighet

i 9 § af expropriationsförordningen. Samma rätt till befrielse

har i förslaget gifvits åt tjänsteman, som är förhindrad af sin tjänst.

Laga förfall i vanlig bemärkelse synas däremot väl utgöra giltigt hinder

för deltagande i nämnd — hvilket förhållande beaktats i 29 § i förslaget

men ej kunna åberopas såsom skäl för frihet från nu ifrågavarande för

längre tid afsedda uppdrag.

Enligt nyssnämnda § i 1866 års förordning är den, som bor längre

bort än fyra mil från det ställe, där rätten sitter, ej skyldig att deltaga

i nämnd. En sådan bestämmelse är tydligen oförenlig med förslagets ståndpunkt

att nämnden skall väljas inom en länsvis utsedd krets af valbara per

-

158

Expropriationsnämndens

sammansättning.

soner. Å andra sidan fäster förslaget större vikt vid boningsorten än gällande

rätt i det afseendet, att den, som är bosatt utom länet, ej skall kunna

vara ordförande eller suppleant för ordföranden i nämnd eller valbar till

ledamot däri. Att ordföranden och hans suppleant skola vara bosatta inom

länet synes själfklart, och äfven i fråga om de till ledamöter valbara personerna

torde samma regel vara lämplig, då det kan förutsättas att personer

inom länet i allmänhet äro mera kända af befolkningen därstädes

och kunna anlitas med mindre kostnad än personer å annan ort. Eu anledning

att utse person utom länet till valbar skulle vara, att han besutte

viss insikt eller erfarenhet, som icke vore tillräckligt väl företrädd inom

länet. Uppstår behof af sådan person, torde detsamma emellertid kunna

på ett tillfredsställande sätt tillgodoses därigenom, att parterna eller nämnden

låta tillkalla och höra honom såsom sakkunnig.

23 §

Det regelbundna antalet deltagare i expropriationsnämnd har i förslaget

nedsatts från nio till fem, en ordförande och fyra ledamöter. Det

nuvarande antalet har ofta ej så oväsentligt bidragit till de mycket öfverklagade

höga kostnaderna för expropriationsförfarandet. Ett antal af fem

synes ock vara tillräckligt för en allsidig och noggrann pröfning af förekommande

frågor, så mycket mer om man kan förutsätta, att särskild! ordföranden

och äfven ledamöterna hvar för sig enligt de af kommittén föreslagna

reglerna för nämndens sammansättning skola komma att i ganska

hög grad besitta sakkunskap och erfarenhet.

Förslaget har öfvergifvit det nu använda förfarandet, att från hvarje

sida, där rätt att deltaga i nämndens tillsättande finnes, ett visst högre

antal personer föreslås för att därefter genom uteslutning från annan sida

nedbringas till det antal, som skall ingå i nämnden. Då hvarje part lätt

känner sig frestad att utesluta de dugligaste af dem motparten föreslagit,

bidrager nämnda förfarande icke till att åstadkomma väl sammansatta

nämnder. Hvar och en, som äger deltaga i val af nämnd, skall därför

enligt förslaget omedelbart utse det antal, som tillkommer honom. Sådan

valrätt skall tillkomma parterna, som välja en ledamot hvar, samt den domstol,

där expropriationsmålet är anhängig!, med uppdrag att välja två ledamöter.

Att domstolen skall välja efter parterna, för att genom sitt val utfylla

befintliga brister i de förut tillsattas kompetens, antydes genom den

ordning, i hvilken de olika valen i förslaget blifvit nämnda, och torde för

öfrigt falla af sig själf. Då parterna endast få välja en ledamot hvar, bör

nämndens flertal, bestående af ordföranden och de två ledamöter domstolen

159

utser, kunna antagas alltid vara fullt opartiskt. Undandrager sig part

utan laga förfall att deltaga i val af nämnd, skall, liksom i hufvudsak

äfven nu, domstolen träda i hans ställe. Det torde vara ovisst, om 5 § i

gällande förordning, när där talas om parts uteblifvande »då han till val

af nämnd kallad varit», äfser annan kallelse än den, som ligger i den

utfärdade stämningen. Förslaget förutsätter i hvarje fall ej någon särskild

kallelse till val af nämnd. Det får ankomma på parterna själfva att

bevaka sina intressen i detta afseende liksom eljest under rättegången.

Första stycket i förevarande § innehåller för öfrigt bestämmelser

för det fall, att å någondera sidan två eller flera hafva gemensam del i

saken. Så är förhållandet t. ex. om den egendom, som exproprieras, tillhör

ett stärbhus med flera delägare. Då ersättningsanspråket är endast ett,

fastän det irxnchafves af flera, kan naturligtvis icke ifrågakomma annat än

att värderingen skall i sin helhet verkställas af samma nämnd. Utväg

måste därför också beredas för val af ledamot i denna, äfven i händelse

intressenterna ej skulle komma öfverens. Att anordna något slag af majoritetsval

synes vara omöjligt, då förhållandena kunna vara, så växlande,

att någon för alla fall rättvis grund för valet icke låter sig bestämmas.

Därför har i förslaget stadgats, att, om intressenterna ej blifva ense, hvem

de skola välja, domstolen väljer ledamot i deras ställe. Har en samägare

utöfvat valrätt, skall det, liksom nu, gälla äfven för de öfriga.

Andra stycket i §:n afser den möjligheten, att flera af olika sakägare

företrädda ersättningsanspråk framställts, men att de alla bero af samma

fasta egendom. Slutligen behandlar 24 § det förhållandet, att expropriation

för samma ändamål sker från flera, olika ägare tillhöriga egendomar.

I såväl det ena som det andra af de nu senast nämnda fallen äro

ersättningsanspråken skilda och skola bedömas hvar för sig. Möjlighet

finnes alltså att låta dem pröfvas af olika nämnder, därest sakägarna ej

komma öfverens om nämndens sammansättning. Det torde ock vara nödvändigt

att i större eller mindre utsträckning gå denna väg. Att låta

nämndens sammansättning bestämmas genom majoritetsval är nämligen,

af samma skäl som nyss anfördes, icke möjligt. Att åter låta domstolen

tråda i sakägarnas ställe vid val af nämnd måste, sedan man godkänt

grundsatsen om deras rätt att vara företrädda i nämnden, tydligen anses som

en nödfallsutväg. Den bör därför icke anlitas annat än i det i första stycket

angifna fall, då pröfning blott kan ske genom en och samma nämnd.

Om emellertid, såsom i andra stycket af förevarande § förutsättes, ersättningsanspråken

visserligen äro skilda men afse samma fastighet, synes

man icke böra gå så långt som att medgifva deras pröfning af helt och hållet

olika nämnder. När t. ex. fråga är om uppskattning af dels en fastig

-

Suppleanter

i expropriationsnämnd.

Expropriation

från

flera egendomar

inom

samma underrätts

domvärjo.

160

het, som exproprieras, dels ett på fastigheten hvilande servitut, som genom

expropriationen upphäfves, kan det värde, som skall åsättas fastigheten, väsentligen

bero af, om och i hvad mån servitutet kan anses hafva medfört en

förminskning af densammas användbarhet. Nedsättningen i fastighetsvärdet

behöfver väl ej motsvara servitutets uppskattade värde för innehafvaren, men

en uppskattning af servitutets betydelse skall dock ingå äfven i fastighetens

värdering, och det kan ej vara lämpligt, om detta bedömande af samma rättighet

från olika synpunkter skulle ske genom nämnder med olika ledamöter.

Alla frågor, som röra samma fastighet, stå i sådant nära sammanhang, att en i

största möjliga utsträckning gemensam pröfning är mycket önskvärd. Från

regeln om gemensam nämnd gör därför förslaget endast det undantag, att

sakägare, som ej kunna enas om valet, äga hvar för sig utse en ledamot

att vid sakens pröfning, såvidt en hvar af dem rör, deltaga i nämnden.

De af motparten och domstolen utsedda ledamöterna skola däremot vara

gemensamma för hela egendomen med tillhörande rättigheter.

Förslaget tager ej, liksom 22 § i 1866 års förordning, någon hänsyn

till möjligheten, att part, som icke deltagit i val af nämnd och för hvars

räkning domstolen därför utsett ledamot, varit hindrad af laga förfall. De

nu gällande reglerna om val af nämnd och särskilt bestämmelserna om

o # O

uteslutning förutsätta tydligen, att parterna skola vara närvarande vid

domstolen, då valet sker. Enligt förslaget däremot står det Öppet för part,

som ej kan eller vill komma tillstädes, att när som helst under målets

förberedande handläggning lämna domstolen skriftlig uppgift, hvem han

utser till ledamot i nämnden. Möjligheten af laga förfall synes då icke

hafva någon större betydelse. Ville man bereda parten tillfälle att efteråt

utöfva sin valrätt, skulle sådant lätt medföra, att en redan verkställd

värdering finge göras om. Detta bör helst undvikas, och då den rättsförlust

parten lider är af mera formell än saklig natur, har kommittén

trott öfvervägande skäl tala för att låta domstolens val äga bestånd.

En nyhet i förslaget är att suppleanter i nämnden skola utses. Då

ledamot uteblir, torde i allmänhet tid vinnas, om en suppleant omedelbart

får inkallas, i stället för att eljest skulle först utses ny ledamot och därefter

utfärdas kallelse å denne.

24 §.

I riksdagens skrifvelse den 23 april 1907 nämndes såsom särskildt förtjänt

af uppmärksamhet, att, om en tillämnad anläggning berörde flera egendomar,

hvarje jordägare för sig vore berättigad att för värderingen af den

jord han skulle afstå icke blott föreslå visst antal ledamöter i nämnden

161

utan äfven utesluta bland de af rätten och vederparten föreslagna, samt att

således en särskild expropriationsnämnd kunde komma att fungera för

hvarje egendom. Värdesättningen kunde uppenbarligen härigenom blifva

ojämn, hvarförutom kostnaden för hela expropriationsförrättningen i väsentlig

mån uppdrefves.

Såsom förut framhållits, synes det emellertid kommittén omöjligt

att såsom allmän regel stadga, vare sig att val af ledamot för flera fastigheter

i gemensam nämnd skulle afgöras genom omröstning bland fastighetsägarna,

eller att domstol skulle utse ledamot i deras ställe, om de

ej kornme öfverens. Om flera fastigheter beröras af en expropriation, kan

skadan ofta drabba en eller några af dem i väsentligt större utsträckning

än de öfriga tillsammantagna. Det vore då orättvist att låta de senare

fastigheternas ägare bestämma valet i strid mot hvad de förra fastigheternas

ägare önskade, och att låta valets utgång bero af de särskilda röstandes

större eller mindre intresse af expropriationen torde icke vara

tänkbart. Äfven kunde det kännas hårdt för en jordägare, som hade

viktiga intressen att bevaka, om befogenheten att utse ledamot i nämnden

skulle öfverflyttas från honom till domstol på den grund, att en annan

jordägare, hvars rätt kanske berördes högst obetydligt, icke ville godkänna

den ledamot, som den förre föreslagit. Då man antagit grundsatsen, att

sakägarna äga deltaga i val af nämnd, synes följdriktigheten fordra, att

de få utöfva denna valrätt hvar för sig, så snart deras rättsanspråk ej är

gemensamt.

Att hafva en gemensam nämnd för hela det företag, som föranleder

expropriationen, skulle för öfrigt ofta vara olämpligt af praktiska skäl.

Värderingen kunde erhålla alltför stor omfattning och afse alltför olikartade

förhållanden. Man torde därför icke under några förutsättningar

kunna komma längre än till att låta hvarje nämnds verksamhetsområde

omfatta någon mindre lokal enhet, förmodligen helst den som läge inom

vederbörande underrätts domvärjo.

Emellertid är det, jämväl med sådan begränsning, icke säkert att

användande af gemensam nämnd för flera egendomar alltid skulle vara

fördelaktigt för den exproprierande och för sakens behandling i det hela.

Egendomarna kunna nämligen, äfven om de äro belägna inom ett trängre

område, vara så olika till sin beskaffenhet, att för den ena fordras personer

med annan kompetens än för den andra. Är så förhållandet och

vill den exproprierande bära kostnaden för att för sin del anlita ny ledamot

i nämnden, bör detta vara honom obetaget. Äfven domstolen bör

hafva rätt att ombyta ledamöter i nämnden, om den finner skäl därtill

föreligga.

21—09886. Förslag till lag om expropriation.

162

Valbarhetens

upphörande.

Säkerligen skall tillämpningen af de på nu angifna grunder byggda

bestämmelserna medföra, att vid expropriation från flera egendomar .de

af domstolen och den exproprierande utsedda ledamöterna i de olika

nämnderna i de flesta fall blifva desamma. Sträcker sig expropriationen

öfver häradsgräns, blir nämndernas sammansättning, i hvad på domstolen

ankommer, oförändrad till gränsen och kan — när ej jämväl länsgräns

öfverskrides — förblifva det därutöfver, om domstolen i angränsande

härad finner lämpligt utse samma ledamöter. Ofta torde äfven jordägarna

förena sig om samma ledamot. Men om så icke sker, blir det dock i

allmänhet endast en ledamot som ombytes, då nämnd öfvergår till ny

egendom. Faran för ojämnhet i värderingen och oskälig förökning af

expropriationskostnaderna torde härigenom vara i hufvudsak undanröjd.

Från regeln, att särskildt val af nämnd skall företagas för hvarje

egendom, i afseende hvarå part sådant begär, gör förslaget undantag för det

fall, att rätten finner flera egendomar böra behandlas såsom en egendom.

Fn fastighet eller ett annat expropriationsföremål, som till olika delar

är i särskilda ägares händer, kan, såsom redan vid 11 § framhållits, till

sin naturliga beskaffenhet utgöra en enhet, som bör i hela sin utsträckning

uppskattas af samma nämnd. Det synes då vara lämpligt att . rätten äger

meddela föreskrift om gemensam uppskattning. Af eu dylik föreskrift

måste följa, att vid valet af nämnd de olika fastighetsdelarnas ägare få

behandlas såsom samägare i eu fastighet. Kunna de ej komma öfverens,

får alltså enligt 23 § första stycket i förslaget domstolen i deras ställe

välja ledamot i nämnden.

Öfver rättens beslut om gemensam uppskattning liksom öfriga i förslaget

omförmälda beslut under rättegången bör klagan ej få föras, förrän

utslag i hufvudsaken meddelats. Någon bestämmelse härom erfordras dock

icke," då af de allmänna stadgandena i 16 kap. 8 § rättegångsbalken följer,

att särskild talan i dylika fall ej är medgifven.

25 §.

Ändring i nämnds sammansättning synes icke böra föranledas genom

utlöpande af den tid af tre kalenderår, för hvilken ordföranden eller ledamot

i nämnd enligt 20 § blifvit vald eller erhållit valbarhet. I annat fall

skulle en person, för hvilken berörda tid nalkades sitt slut, icke kunna

ingå i nämnd utan risk för, att dennas arbete skulle afbrytas och försenas.

Likaså vore det olämpligt, om nämnds sammansättning skulle behöfva

ändras, därför att ordföranden eller ledamot flyttade utom länet. Inträffar

163

däremot efter nämnds tillsättande för ordföranden eller ledamot annat förhållande,

som jämlikt 22 § skulle hafva uteslutit honom från inträde i

nämnden, torde det ligga i sakens natur, att han skall afgå ur denna.

Iakttages ej detta, får domstolen, då målet återkommit dit, undanröja

nämndens beslut.

26 §.

1 fråga om nämndens kallande till sammanträde stadgar 1866 års Nämndens

förordning, dels i 8 § att de valda ledamöterna skola af rätten kallas ^anträde

att infinna sig å viss dag, om de ej genast äro tillstädes, dels i 12 § att,

då de å den bestämda dagen aflagt ed och mottagit handlingarna i målet,

nämnden skall sammanträda. Det förutsattes alltså, att nämnden börjar

sitt arbete omedelbart efter det den inför domstolen aflagt ed. Enligt

förslaget skall icke förekomma att nämnden för sådant ändamål samlas inför

domstolen, och det har då ansetts lämpligast att låta ordföranden kalla

nämnden till första sammanträdet.

Underrättelse om tid och ort för detta sammanträde skall också,

enligt hvad i förslaget vidare stadgas, genom ordförandens försorg med

posten sändas till sakägarna. Då dessa, såsom 33 § i förslaget utvisar,

skola hafva rätt att föra talan inför nämnden, synes det vara billigt att

åtgärd vidtages för att bereda dem tillfälle att komma tillstädes. Uteblifver

därefter sakägare eller befinnes underrättelsen icke hafva kommit

alla frånvarande sakägare tillhanda, utgör detta emellertid ej hinder för

förrättningens fortgång.

Ed skall för närvarande afläggas särskildt för hvaije expropriation, Ed.

och såsom villkor för edens afläggande fordrar 11 § i expropriationsförordningen,

att nämnden skall vara fulltaligt samlad, en bestämmelse som

i tillämpningen ofta vållat mycken svårighet och tidsutdräkt.

Att dessa regler icke böra bibehållas har stått klart för kommittén.

Om ed fortfarande skall vara föreskrifven, bör enligt kommitténs mening

stadgas, att den, som kallas till ordförande eller suppleant för ordföranden

i expropriationsnäinnder eller utses att vara valbar till ledamot i dylika

nämnder, skall aflägga ed en gång för alla, innan han första gången

deltager i nämnd.

Kommittén har emellertid tilltrott sig att ur förslaget utesluta hvarje

bestämmelse om ed. Det kan enligt kommitténs öfvertygelse icke med

skal betviflas att personer, som, på grundvalen af offentlig myndighets

eller en valkorporations kallelse till ett allmänt förtroendeuppdrag, deltaga

i nämndens arbete, skola fullgöra sina åligganden lika samvetsgrant och

ordentligt utan att vara bundna af ed. Verkan af en ed, hvars öfver

-

164

trädande icke kan tänkas medföra ansvar, ligger uteslutande i det moraliska

tryck eden kan utöfva på den däraf bundne. För att personer,

som behöfva ett sådant tryck, äfven skola erfara detsamma, torde det

vara af vikt att de hafva edens afläggnade i färsk hågkomst. Edens

säkerligen redan nu mycket ringa betydelse i expropriationsmål nedsättes

sålunda ytterligare, om den skall afläggas en gång för alla och icke för

hvarje expropriation. En sådan förändring anser emellertid kommittén,

såsom nyss nämndes, vara nödvändig, om eden skall bibehållas. Det

möter därför också enligt kommitténs uppfattning så mycket mindre någon

betänklighet att taga steget fullt ut och alldeles afskaffa eden.

27 §.

Jäf- Bestämmelserna i denna § äro, såsom i fråga om första stycket

omnämnts redan vid 22 §, affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

motsvarande stadganden i 4 § af lagen om skiljemän.

Att det i sistberörda lagrum intagna jäfvet mot den, som vittnat i

saken, utbytts mot jäf i fråga om den, som yttrat sig i saken som sakkunnig,

beror därpå att, om en person inför domstolen icke afgifvit

något omdöme i en angelägenhet, som rör expropriationsmålet, utan endast

lämnat upplysningar om faktiska förhållanden, sistnämnda omständighet

ansetts icke böra utgöra grund för hans jäfvande, så mycket mindre som

just hans kännedom om dessa förhållanden kanske gör hans deltagande i

värderingen särskilt önskvärdt.

28 §.

Pröfning af Gällande expropriationsförordning gifver endast domstol behörighet

Jdj'' att pröfva jäf. Öfver underrättens beslut i sådan fråga får klagan enligt

21 § föras inom viss tid efter det nämnden afslutat sitt arbete.

Förslaget intager i dessa afseenden en annan ståndpunkt, i det att

jäf må pröfvas äfven af nämnden och underrättens beslut angående jäfsanmärkning

ej får öfverklagas.

Att låta nämnd pröfva jäf torde vara lika litet betänkligt, som att

sådan befogenhet enligt 32 § skiftesstadgan tillkommer landtmätare och

gode män samt enligt 33 § i 1879 års vattenlag synemän. Då det icke

gärna kan ifrågasättas, att jäf blott skulle få göras vid domstolen samtidigt

därmed att nämnden valdes, skulle eljest en inför nämnden framställd

jäfsanmärkning kunna behöfva föranleda afbrott i nämndens förhandlingar

för jäfsfrågans hänskjutande till domstol. Klagan öfver att jäfsanmärkning

gillats medgifver ej förslaget liksom ej heller skiftesstadgan eller vattenlagen

165

i motsvarande fall. Nämnden fullständigas så fort ske kan, och förrättningen

fortsattes. Har däremot nämnden ogillat en inför densamma gjord

jäfsanmärkning, får talan föras hos domstolen, utan att dock nämndens

verksamhet afbrytes. Tiden för sådan talan har begränsats till de.t första

rättegångstillfälle, då expropriationsmålet åter förekommer vid rätten.

Bestämmelsen, att klagan ej får föras öfver underrättens beslut angående

jäf, har motsvarighet i hvad skiftestadgan föreskrifver beträffande ägodelningsrätts

beslut i dylika frågor. Äfven gällande expropriationsförordning

innehåller en viss inskränkning af befogenheten att hos högre rätt

föra talan om jäf, i det att enligt 21 § hofrätt ej får till pröfning upptaga

jäf, som icke varit yppadt vid underrätten, då nämnden sattes.

Enligt skiftesstadgan får jäf ej annat än under särskild! angifna

förutsättningar anföras senare än å den dag, då skiftesförrättningen först

företages. Ett liknande stadgande torde ej böra införas i förslaget, med

hänsyn särskildt därtill att visserligen enligt 26 § underrättelse om tid och

ort för sammanträdet skall med posten sändas till sakägarna, men något

rådrum att komma tillstädes ej behöfver lämnas dem, äfven om de äro bosatta

på mera aflägsen ort. Rätten att framställa jäf har fördenskull utsträckts

till hela den tid nämnden är samlad. Skulle nämnden hålla flei*a

från hvarandra skilda sammanträden, gäller ifrågavarande rätt, till dess

slutsammanträdet hållits. Härmed synes också parternas jäfsrätt vara tillräckligt

tillgodosedd. Då nämnden åtskilts, är därför samma rätt enligt

förslaget under alla förhållanden försutten.

29 §.

Då ordföranden eller ledamot i nämnden fått förhinder eller funnits Förändring

jäfvig, torde förslagets allmänna regler i de flesta fall vara tillräckliga för

nämndens skyndsamma fullständigande. Part kan i händelse af behof ning.

genast välja ny ledamot, utan att därför erfordras något sammanträde.

Svårighet uppstår egentligen endast, när en af underrätt på landet utsedd

ledamot afgår och någon af rätten utsedd suppleant ej heller är tillgänglig,

Skulle rättens nästa sammanträde afbidas för val af ny ledamot, kunde

härigenom föranledas lång tidsutdrägt. Därför har stadgats, att rättens

ordförande äger företaga valet.

30 §.

Stadgandena i denna § öfverensstämma i hufvudsak med motsvarande Uteblifmnföreskrifter

i 9 § af 1866 års förordning. Befogenheten att föreläggamäwÄsamvite

har tillerkänts Konungens befallningshafvande i stället för domstol, manträde.

166

Åtgärd,

hvari sedermera

afgången

ledamot

deltagit.

Nämnden

skall vara

fulltalig.

Förhandlingarna

infot

nämnden.

emedan därigenom — när fråga är om domstol på landet — vinnes större

säkerhet att få dylika ärenden hastigt afgjorda. Med hänsyn till den befattning

länsstyrelsen skall taga med nämndens bildande torde en sådan

uppgift icke kunna anses främmande för styrelsen.

31 §•

I gällande expropriation sförordning saknas bestämmelse, huru en

nämndens åtgärd skall betraktas, om däri deltagit ledamot, som sedermera

jäfvas eller af annan anledning afgår ur nämnden. Förslaget förklarar

en sådan åtgärd vara utan verkan och följer alltså i detta afseende

en annan grundsats än skiftesstadgan och 1879 års vattenlag. Förslagets

ståndpunkt i denna del nödvändiggöres redan däraf, att nämnden

icke förutsättes efter hand i hvarje särskild fråga fatta beslut, som justeras

och införes i protokoll. Förhandlingarna under fortgången af nämndens

arbete äro endast förberedande, och ingen fråga är afgjord, innan nämndens

utlåtande i sin helhet slutjusterats. För öfrigt synes det anspråk med

skäl kunna uppställas, att de, som ansvara för nämndens i regel oöfverklagliga

beslut, skola hafva närvarit vid ärendets handläggning i alla delar.

32 §.

Den i 1866 års förordning uppställda fordran, att nämnden skall

vara fulltalig då den aflägger ed, är säkerligen afsedd att äga tillämpning

äfven under fortgången af nämndens arbete. Stadgandet i förevarande §

torde alltså stå i öfverensstämmelse med gällande rätt.

33 §.

Hvad i första stycket stadgas torde äfven nu tillämpas, utan föreskrift

i lag. Det utgör en nödvändig följd af förslagets ståndpunkt, att

nämnden skall äga upptaga och pröfva jämväl andra yrkanden än sådana,

som domstolen hänskjuta till nämndens bedömande.

Bestämmelserna i andra stycket hafva motsvarighet i 16 § i expropriationsförordningen.

Rätt att uppträda som parter inför nämnden tillkommer i allmänhet

desamma, som varit parter inför domstolen. Skulle någon ny sakägare

blifva känd, sedan målet öfverlämnats till nämnden, och har han ej själfmant

kommit tillstädes, får stämning utfärdas på honom i öfverensstämmelse

med hvad i 16 § stadgas. Dock har nämnden icke skyldighet att

uppskjuta sina förhandlingar för att afvakta hans instämmande.

167

34 §.

Stadgandet i denna § motsvarar den i 12 § expropriationsförordningen Öfverläggr

meddelade bestämmelsen, att nämnden inom lyckta dörrar skall öfverlägga bes^ulär^ej

om det beslut som fattas. offentliga.

35 §.

I 13 § andra stycket af expropriationsförordningen stadgas, att, Uppdelning

då ersättning för intrång skall utgå i årlig afgift, ersättningen skall be- ationsersättstämmas

särskildt för det intrång, själfva anläggningen medför, och sär- ningen.

skildt för det, som sker genom inrättningens skötsel och drift. Denna

bestämmelse sammanhänger därmed, att enligt 24 § i samma förordning

olika regler gälla för betalningen af den ersättning, som beräknas för

själfva anläggningen, och den, som skall utgå för därefter uppkommande

intrång. Då sådan skillnad icke göres i förslaget, synes det ej heller vara

behöflig! att där föreskrifva någon liknande uppdelning af ersättningssumman.

Att, såsom i tredje stycket af expropriationsförordningens 13 § föreskrifves,

ersättningen för flera lägenheter, som tillhöra särskilda ägare, skall

bestämmas särskildt för hvardera synes vara själfklart.

Äfven de regler förevarande § i förslaget innehåller hafva i hufvudsak

redan förut tillämpats. Första stycket ger endast uttryck åt det vid 6 §

omförmälda förhållandet att, liksom hittills, de ersättningsanspråk, som

tillkomma andra sakägare än fastighetsägaren, icke skola anses innefattade

i den senares anspråk utan skola bedömas skilda från detta och från

hvarandra. Att, enligt stadgandet i andra stycket, jämte löseskilling för exproprierad

egendom äfven ersättning för skada å egendom och annan skadeersättning

bestämmas hvar för sig utgör en förutsättning för tillämpning

af de i 47 § andra stycket meddelade bestämmelserna, huru i visst fall

expropriationsersättning skall betalas.

I fråga om en mer eller mindre långt gående uppdelning af ersättningssumman

synes den nuvarande tillämpningen vara växlande.

Man kan sålunda i värderingsinstrument finna en summa af 50,000

kronor eller mera upptagen såsom utgörande ersättning för den skada

en jordägare lider, utan att någon närmare redogörelse lämnas för skadans

beskaffenhet. I andra värderingsinstrument däremot äro de olika poster,

som ingå i slutsumman, ganska noggrant angifna.

Då äfven förslaget lämnar nämnderna frihet att i detta afseende förfara

såsom de finna lämpligt, med iakttagande blott af bestämmelserna i

168

Nämnden är

bunden af

parternas

erbjudanden

och yrkanden.

Frågor om

utvidgning

af expropriationen.

Röstberäkning

inom

nämnden.

denna §, är det sannolikt, att olikhet i tillämpningen fortfarande skall

finnas. Bestämmelsen om gemensam ordförande kan dock antagas föranleda,

att inom hvarje särskilt län utbildar sig en viss likformighet i denna del

af förfarandet liksom i andra.

3G §

Den i förevarande §, liksom i 20 § expropriationsförordningen,

stadgade begränsning af nämndens beslutanderätt torde i allmänhet kunna

anses såsom en själfklar följd af vanliga rättegångsregler. Att utelämna

bestämmelsen synes dock icke böra ifrågasättas, särskildt med hänsyn

till det skydd som i sammanhang därmed beredes inteckningshafvarna.

37 §.

Såsom förut nämnts, har det ansetts önskvärd!, att nämnden skall

utreda väckta frågor om expropriationens utvidgning, innan domstolen företager

dem till afgörande. För sådant ändamål kan blifva nödvändigt att

nämnden uppskattar viss fastighetsdel utom den, som inbegripes under

Konungens tillstånd till expropriation, eller, när detta tillstånd gäller

endast nyttjanderätt eller servitutsrätt, jämte nämnda rättighet värderar

den fastighet densamma afser. Särdeles betungande torde den skyldighet,

som sålunda lägges på nämnden, icke kunna blifva. Det förefaller nämligen

icke antagligt, att utvidgning af expropriationen med skäl kan ifrågasättas

annat än i afseende å små områden. Skulle ett mera omfattande utvidgningsanspråk

framställas, lär i allmänhet en ganska summarisk uppskattning

tillräckligt visa, att anspråket är obefogadt.

38 §.

I fråga om nämndens hufvudsakliga beslut — de, som angå bestämmande

af ersättningssummor — torde någon svårighet vid röstberäkningen

icke kunna uppstå. Då den mening, som vill bestämma ett högre

belopp, i sig inbegriper jämväl den, som stannar vid en lägre siffra, måste

de olika meningarna i dylika fall alltid kunna jämkas till hvarandra så,

att ett visst belopp finnes vara godkändt af flertalet röstande. Att två

meningar skulle kunna stå mot hvarandra med samma röstetal har näm*

ligen förebyggts därigenom, att antalet ledamöter i nämnden skall vara

ojämnt. Med hänsyn till värderingsfrågor skulle man sålunda kunna nöja

sig med stadgandet i 17 § af 1866 års förordning, att hvad de flesta i

nämnden säga gäller för nämndens beslut.

169

Nämnden kan emellertid hafva att fatta beslut äfven i frågor, där

liknande möjlighet till sammanjämkning icke finnes, t. ex. om° förslag

väckas att på olika vägar införskaffa upplysning i målet. Äro då meningarna

. flera än två, erfordras ytterligare regler för bestämmande af röst

•

öfvervikten. Hvad kommittén i sådant afseende föreslagit torde icke vara

i behof af någon förklaring.

Att uppgift ej får lämnas om meningsskiljaktighet, som förekommit Röstsiffrorinom

nämnden, eller om skälen för nämndens beslut kan vara förenadt köpbeslutet

* med såväl olägenheter som fördelar. I förslaget har emellertid bibehållits få ej kunden

bestämmelse i detta ämne, som finnes i 18 § expropriationsförord- göras''

ningen.

o9 §.

Äfven stadgandet i denna § har i hufvudsak motsvarighet i 18 § i Affattande,

expropriationsförordningen. '' 1 underteck

°

ilande och öf

.

_ £ verlämnanae

40 g. af nämndens

beslut.

Deri lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt Ersättninarbete

erhållit i 23 § af 1866 års förordning synes vara grundad på antagande,

att sådan ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Emellertid

har motsatsen blifvit regel, såsom också är naturligt. Det lär äfven icke

så sällan förekomma, att ersättningen till nämnden bestämmes rikligare,

än som kunde vara nödvändigt, och detta förhållande torde stundom hafva

ganska väsentligt bidragit till expropriationskostnadernas förökande.

Ersättningen torde nu lämpligen begränsas i lag. Enligt kommitténs

förslag skall själfva resekostnaden, då resor föranledas af expropriationen,

ersättas efter tredje klassen i resereglemente!, och skall härutöfver ersättning,

innefattande såväl dagtraktamente som skälig godtgörelse för tidsspillan och

arbete, utgå till ordföranden med tjugufem kronor och till ledamot med

femton kronor för hvarje rese- eller förrättningsdag. Ordföranden synes därjämte

böra erhålla godtgörelse för protokollsföring, uppsättande af nämndens

utlåtande och annat dylikt arbete, hvars verkställande det kan åligga honom

att besörja. Vid större expropriationer torde ordföranden ofta behöfva anställa

sekreterare eller annat biträde, och bör ersättningen då bestämmas

sä, att kostnaden härför beta ekes.

41 §•

Ofta torde det låta sig gorå att redan då expropriationsmålet öfver- Återförelärnnas

till nämnden bestämma, när domstolen ånyo skall taga detsamma mål, som

22—09886. Förslag till lag om expropriation. förklarats

hvilande.

170

Begränsning

af parternas

rätt

att framställa

nya

yrkanden.

Jämkning

af nämnden

uppskattning.

Återförvisning

till

nämnden.

Rättens utslag

i expro

priationsmålet.

under behandling. Har sä icke skett utan målet förklarats hyllande,

synes kungörelse om tiden för dess förnyade handläggning böra utfärdas

till underrättelse för de sakägare, som kunna hafva talan att utföra vid

domstolen. Sättet för denna kungörelse har bestämts i enlighet med

hvad i 12 § stadgas om kungörelse till underrättelse för möjligen befintliga

okända sakägare, dock att kungörandet skall ske endast en gång. På samma

sätt torde böra förfaras, om expropriationsmålet eljest förklarats hyllande.

42 §.

Såsom förut framhållits, skola parterna enligt förslaget hafva rätt

att fritt utveckla sin talan, så länge målet är under nämndens behandling.

Däremot torde i allmänhet icke böra medgifvas att, då målet återkommit

till domstolen, framställa nya yrkanden, som förutsätta pröfning af nämnd.

Vore sådant tillåtet, kunde däraf föranledas, att målet i sin helhet eller

till någon del kanhända gång efter annan finge återförvisas till nämnden,

hvarigenom handläggningen af målet skulle kunna i hög grad förtyngas,

fördyras och dragas ut på tiden- I vissa undantagsfall har emellertid

part ej förut haft tillfälle att framställa sina anspråk, och det bör då vara

honom tillåtet att göra det, äfven då målet fortskridit till denna punkt.

Så är händelsen t. ex., om en nyttjanderättshafvare, som beröres af expropriationen,

blifvit känd först medan målet behandlades af nämnden och

hvarken kommit tillstädes inför denna eller blifvit stämd i så god tid, att

han kunnat där inställa sig. Ett annat fall är, då ett nytt yrkande föranledes

af förhållande, som omförmäles i 62 §.

43 §.

Stadgande^ i första stycket öfverensstämma med föreskrifter i 20 §

af gällande expropriationsförordning.

Huru det skall förfaras, om nämnden begått felaktigheter af den

beskaffenhet att rättelse bör ske men ej kan verkställas af domstolen, finnes

nu ej stadgadt. Målets återförvisning till nämnden synes i sådana fall

vara den lämpliga utvägen.

44 §.

För närvarande gäller enligt 19 § expropriationsförordningen, att,

''sedan nämndens beslut aflämnats till rätten eller domhafvanden, rätten

171

skall låta införa detsamma i sitt protokoll och meddela det parterna i

laga ordning. Det slutliga afgörandet om expropriationsersättningen synes

emellertid lämpligare ske i den form, att nämndens uppskattning genom

utslag fastställes af domstolen. På grund af den pröfningsrätt, som i

vissa afseenden tillkommer domstolen, har för öfrigt dess utslag äfven i

denna del icke endast formell betydelse. Rättens utslag bör naturligtvis

angifva den verkliga ersättningssumman. Öfverstiger denna af särskild anledning

nämndens uppskattning, bör därför det högre beloppet fastställas.

Utslaget i målet skall enligt förslaget jämväl afgöra väckta frågor

om utvidgning af expropnationell. I de fall, som nämnas i andra stycket

af 10 §, har domstolen endast att tillse, huruvida enligt nämndens uppskattning

lagligt skäl för utvidgning föreligger. Enligt första stycket i

samma § äger domstolen däremot verklig pröfningsrätt. Af de olika värden

nämnden på grund af 37 § föreslagit fastställer domstolen gifvetvis

det, som motsvarar den utgång frågan om utvidgning erhåller i utslaget.

Enligt 6 § tredje stycket i förslaget skall expropriationsersättningen för

upplåtelse på obestämd tid eller skada, hvars varaktighet ej kan bestämmas,

alltid utgå i årlig afgift. Är det däremot fråga om upplåtelse eller skada,

som är begränsad till viss tid eller beräknas komma att fortvara för alltid,

skall jämlikt tredje stycket i förevarande § domstolen äga bestämma, huruvida

ersättningen skall utgå på en gång eller i årlig afgift. Såsom skäl

för den uppfattningen, att ersättning alltid borde utgå i årlig afgift, jämväl

så snart intrång komme att fortfara viss längre tid eller för alltid, har

tidigare plägat framhållas, att intrånget eljest skulle kvarstå såsom en

tunga på jorden i blifvande ägares hand utan bidrag till dem för utgörande

af grundränta och andra allmänna skyldigheter. Detta skäl torde nu ännu

mindre än förut utgöra tillräcklig grund för ett stadgande i sist angifna

riktning. I vissa fall synes det dock vara lämpligt, att ersättningen får

formen af årlig afgift, särskildt när det linnes anledning antaga, att upplåtelsen

framdeles skall i förhållande till egendomen erhålla en förändrad

betydelse, som för tillfället icke kan beräknas. I andra fall är ersättningens

bestämmande att utgå på en gång fördelaktigt, t. ex. om det årliga

beloppet blir för obetydligt i förhållande till besväret att erlägga och

uppbära detsamma. Det torde — liksom för närvarande enligt 2 § i expropriationsförordningen

— böra tillkomma domstolen att efter omständigheterna

i det särskilda fallet afgöra, hvilkendera formen skall användas,

hvarvid parternas önskningar naturligtvis förtjäna hänsyn.

Af 13 § andra stycket och 24 § första stycket i expropriationsförordningen

vill det synas, som om för närvarande den ersättning för intrång,

som blifvit beräknad för själfva anläggningen, alltid skall betalas

Jämkning

af årlig

ersättning

Ändring

rättens

utslag.

på en gång och domstols befogenhet att förordna om ersättnings erläggande

genom årlig afgift alltså afser endast ersättningen för det intrång,

som sker genom inrättningens skötsel och drift. I fråga om elektriska ledningar,

vid hvilka torde kunna göras eu någorlunda bestämd skillnad mellan"

den i allmänhet större olägenhet, som följer af anläggningens utförande,

och det oväsentliga intrång, som ledningens fortbestånd innebär, är

måhända en sådan regel ändamålsenlig. Däremot skulle densamma mången

gång icke lämpa sig för de enligt förslaget medgifna växlande formerna

af nyttjanderätts- eller servitutsexpropriation, och något motsvarande

stadgande finnes därför icke i förslaget. Häri ligger emellertid icke något

hinder för domstol att, om den finner skäligt, bestämma eu del af expropriationsersättningen

att erläggas på en gång och återstoden att utgå i

årlig afgift.

Någon skyldighet för nämnden att afgifva alternativa förslag, dels

till ersättning en gång för alla dels till årlig afgift, har ej stadgats. Den

uträkning, som erfordras för öfvergång från endera af dessa ersättningsformer

till den andra, synes nämligen i händelse af behof lätt kunna verkställas

af domstolen.

Bestämmelsen, att rätten, i brist på öfverenskommelse mellan parterna,

äger förordna om tiden för erläggande af årlig afgift, har motsvarighet

i 24 § första stycket i expropriationsförordningen. Till trygghet

för den, från hvilken exproprieras, synes vidare böra stadgas, att

rätten äger ålägga den exproprierande att ställa säkerhet för dylika afgifters

behöriga erläggande.

45 §.

Huruvida part skall äga framdeles begära jämkning af årlig ersättning

ankommer enligt 2 § expropriationsförordningen alltid pa rättens

pröfning. Förslaget afviker härifrån såtillvida, som dylik rätt utan vidare

skall finnas, när den årliga ersättningen bestämts att utgå under all framtid.

Det torde nämligen i sådana fall alltid finnas möjlighet, att ändrade

förhållanden i en mer eller mindre aflägsen framtid skola göra en jämkning

af afgiften önskvärd.

46 §.

Bestämmelsen i denna § utgör naturligtvis ej hinder för att det af

rätten fastställda ersättningsbeloppet ändras, om ändring af rättens utslag

i annan del rubbar de grunder, på hvilka fastställelse!! hvilat. Så blir

t. ex. förhållandet, om underrättens utslag i fråga om utvidgning af expro

-

173

priationen ändras af högre rätt. Den senare får då bestämma ersättningen

till det belopp, hvartill densamma enligt nämndens värdering skall uppgå

under de förutsättningar, som vunnit öfverrättens gillande.

Enligt 21 § expropriationsförordningen är tillåtet att anföra besvär

öfver underrättens slutliga utslag på vissa uppräknade grunder af hufvudsakligen

formell natur. Huruvida denna uppräkning är afsedd att vara

fullständig förefaller ovisst. Om t. ex. nämnden fattade sitt beslut utan

att vara fulltalig och underrätten läte härvid bero, borde väl klagan få föras

hos högre rätt. Förslaget innehåller icke någon liknande begränsning af

klagorätten. Det enda undantaget utgöres af det i förevarande § omförmälda.

Har eljest underrätten förfarit i strid mot lag, eller har nämnden

förfarit så och rättelse icke kunnat vinnas vid underrätten, får klagan öfver

dennas utslag föras enligt vanliga processuella regler.

Att för närvarande enligt såväl 2 och 14 §§ som 21 § expropriationsförordningen

klagan öfver underrätts beslut i expropriationsmål skall

föras genom besvär torde hafva sin förklaring däri, att klagorätten afser

antingen beslut, som meddelas under rättegången, eller väsentligen formella

förhållanden. På grund af de förändringar i dessa hänseenden kommitténs

förslag innebär har kommittén trott anledning saknas att behandla

expropriationsmålen efter andra regler än de, som eljest gälla enligt rättegångsbalken.

I förslaget finnes därför icke någon bestämmelse om formen

för klagan. Säkerligen skall häraf med hänsyn till dessa måls beskaffenhet

följa, att desamma få gå, vadevägen, hvilket också synes stå väl tillsammans

med den under senare års rättsutveckling- framträdda benägenheten

att något utvidga gränserna för detta förfarande.

Den i 20 § af gällande expropx-iationsförordning angifna ståndpunkt,

att hvad nämnden beslutat skall lända till efterrättelse och ändring i nämndens

beslut ej någonstädes får sökas, har bibehållits i förslaget äfven i

det afseendet, att rätt att begära förnyad pröfning af samma fråga genom

annan nämnd endast undantagsvis medgifvits. Förslaget känner alltså icke

någon befogenhet för part att från en nämnd vädja till en annan såsom högre

instans. Redan lagkommittén framhöll, att dylik befogenhet sannolikt icke

skulle medföra någon väsentligt ökad säkerhet för värderingens rättvisa.

Af större betydelse vore väl den jämnhet i uppskattningen, som kunde

vinnas därigenom att olika nämnders beslut finge underställas en gemensam

högre nämnd. Kommittén hyser emellertid förhoppning, att en utveckling

i denna riktning skall i hög grad befrämjas genom den föreslagna

ändrade sammansättningen af nämnderna och särskilt därigenom att

ordföranden blir gemensam för alla nämnder inom hvarje län. Behofvet

af en öfvernämnd, hvilket äfven hittills icke torde hafva gjort sig kändt

174

i någon större omfattning, synes alltså förminskas, om berörda förändringar

genomföras.

47 §.

Ex proprie)- Jämlikt 24 § första stycket i 1866 års förordning skall lösen för

ninSZfbe- jord eller lägenhet, som afstås, samt ersättning för intrång, som skall

talning. utgå på eu gång eller beräknats för sjalfva anläggningen, utgifvas till

ersättningstaganden antingen inom den af Konungen eller genom parternas

öfverenskommelse stadgade tiden för jordens eller lägenhetens afstående

eller, om ersättningsbeloppet ej hunnit bestämmas därförinnan, inom

tre månader, sedan detsamma blifvit bestämdt. Då Konungen enligt förslaget

icke skall bestämma någon tillträdestid, kan det förra af nyssnämnda

båda alternativ redan af denna anledning icke äga någon motsvarighet i

förslaget. Det senare alternativet däremot återfinnes i första stycket

af förevarande §, med den förändring att tiden skall räknas från det

rättens utslag vunnit laga kraft.

Expropriationsförordningen omnämner icke ersättningsbelopps nedsättande

hos Konungens befallningshafvande för annat fall, än då jord eller

lägenhet är intecknad. Det kan emellertid hända att sakägare vägrar att

mottaga den för honom bestämda ersättningen eller icke kan anträffas för

ersättningens gäldande, och äfven i dessa eller liknande fall kan det vara

behöfligt att beloppet får nedsättas, i synnerhet som sträng påföljd är förbunden

med underlåtenhet att fullgöra betalningen i rätt tid. Någon afsevärcl

olägenhet för sakägare torde det ej innebära, om ersättningen alltid

får nedsättas i stället för att direkt erläggas till honom. Förslaget gifver

därför den exproprierande frihet att välja mellan nämnda båda utvägar

för betalningens fullgörande.

I vissa fall är nedsättning af expropriationsersättningen enligt förslaget

obligatorisk, nämligen då egendom, som är besvärad af penninginteckning,

exproprieras eller ersättning en gång för alla skall gäldas för

upplåtelse af rätt till sålunda besvärad egendom eller för skada därå.

Såsom förut nämnts, skall enligt förslaget liksom enligt gällande expropriationsförordning

värdet af en penninginteckning, som förlorar sin giltighet

genom expropriation, icke särskildt uppskattas af nämnden och ersättas

af den exproprierande, utan skall den ersättning, som tillkommer

inteckningshafvaren, ingå i löseskillingen för den intecknade fastigheten.

Löseskillingen träder i stället för det exproprierade, och inteckningshafvaren

har företrädesrätt till densamma, så långt hans fordran räcker.

Om icke denna rätt skall äfventyras, kan icke löseskillingen la omedelbart

betalas till fastighetsägaren, naturligtvis under förutsättning att icke samt

-

175

liga inteckningshafvare godvilligt medgifva detta. En föregående likvid

mellan parterna erfordras, och denna synes lämpligast verkställas genom

offentlig myndighets försorg. Det nu sagda gäller äfven, då endast en

del af en intecknad fastighet exproprieras. Inteckningshafvarens säkerhet

förminskas härigenom, och, om icke hans ställning skall försämras, måste

han få sin fordran betald ur expropriationsersättningen, så långt denna

räcker, i samband hvarmed äfven efterföljande inteckningar rycka^ upp till

en ställning motsvarande den de hade före expropriationen. Vid expropriation

af en fastighetsdel inträder en ytterligare förminskning af inteckningssäkerheten,

om värdet af den återstående fastigheten nedsättes,

till följd däraf att densamma lider skada genom expropriationen eller

den exproprierade delens användande. Slutligen kan inteckningssäkerheten

rubbas genom expropriation, utan att någon del af fastigheten exproprieras.

Lägges nämligen en sakrätt på fastigheten, medför sådant i

allmänhet förringande af dennas värde. Jämväl i dessa senare fall bör

därför ett liknande förfarande iakttagas. Skall emellertid ersättningen för

upplåtelse eller skada utgå i årlig afgift, torde fastighetens värde, åtminstone

så länge rätten till nämnda afgift åtföljer fastigheten, icke afsevärdt

förminskas, och särskild åtgärd synes därför icke behöfva vidtagas för

tryggande af inteckningshafvarens rätt.

Bestämmelser om nedsättning af ersättningsbeloppet vid expropriation

af intecknad fastighet finnas också i 24 § tredje stycket af nuvarande

expropriationsförordning. Desamma torde dock afse blott löseskillingen

för fastigheten och ej den i första stycket af samma § omförmälda

»ersättning för intrång, hvilken skall på en gång utgå eller blifvit beräknad

för själfva anläggningen». Af det ofvan anförda framgår emellertid

att för tryggande af inteckningshafvarnas rätt ersättning för skada och

upplåtelse i vissa fall bör hållas dem till hända efter samma grunder som

löseskillingen.

De i 24 § tredje stycket expropriationsförordningen innefattade bestämmelserna

om likviden hafva i förslaget något fullständigats.

1 förslaget saknas motsvarighet till hvad i 25 § expropriationsförordningen

stadgas för det fall, att tvist om bättre rätt till ett ersättningsbelopp

uppkommer. Att dylik tvist får utföras särskildt och icke utgör

hinder för expropriationsärendets fortgång synes vara själfklart. Den i

sammanhang med nämnda stadgande gifna föreskriften, att domstolen äger

förordna om rätt för någon af de tvistande att lyfta det omtvistade beloppet,

har också utelämnats. Det torde icke vara lämpligt, att domstolen

på sådant sätt skulle, före det slutliga utslagets meddelande, tillerkänna

företräde åt den ena parten.

176

Försummelse

att

betala expro

priationsersättningen.

48 §.

Förslaget knyter, liksom 24 § fjärde stycket i expropriationsförordningen,

vid försummelse att inom stadgad tid erlägga expropriationsersättningen

den påföljd, att expropriationsrätten förverkas i fråga om den

egendom eller rättighet försummelsen gäller. Enligt expropriationsförordningen

skall denna påföljd inträda, om den ersättningsberättigade det yrkar.

Säkerligen afses dock icke härmed, att han skall behöfva i någon form

väcka talan om expropriationsrättens förverkande, utan är det nog att han,

om sökanden sedermera vill fullborda expropriationen, förklarar sig icke

medgifva detta.. Gör sakägaren däremot icke någon invändning, anses

expropriation hafva ägt rum, äfven om tiden att fordra sådan varit ute.

Samma mening är uttryckt i förslaget.

Huruvida sökanden för närvarande kan förklara sig afstå från fullföljd

af expropriationsanspråket, äfven sedan ersättningen blifvit bestämd,

torde icke kunna anses klart. Enligt förslaget skall han hafva sådan rätt,

men återhåll elsen skall ske i viss form, hvarom stadgas i 59 §. Iakttages

icke denna form eller sker ej återkallelse inom den i samma § föreskrifna

tid, medför försummelse att betala ersättningen enligt förslaget visserligen

den verkan, att expropriationsrätten upphör att gälla till förmån för sökanden,

men denne å sin sida förblir bunden. Den ersättningsberättigade

kan således tvinga sökanden att betala expropriationsersättningen, naturligtvis

också med rätt för denne att tillträda det exproprierade. I utländsk

lagstiftning förekommer flerstädes dylik rätt för den passive parten

i expropriationsmålet att, då detsamma fortskridit till en viss punkt,

själf taga initiativet till expropriationens fullbordande, om motparten ej

gör detta inom skälig tid. Billighetsskäl svnas också tala därför. Den

expropriationsrisk, som kanske länge sväfvat öfver sakägaren, kan hafva

medfört sådan rubbning i förut bestående förhållanden, att det — äfven

om ersättningen icke är bestämd till mer än skäligt belopp — är fördelaktigt

för sakägaren, att expropriationen föres till slut. En blott underlåtenhet

från sökandens sida bör då icke få beröfva sakägaren utsikten

till att så skall ske, utan synes det rättvist, att han själf äger fullfölja

målet, om icke sökanden i laglig ordning dragit sig tillbaka, helst när

sökandens rätt härtill är så väl tillgodosedd som enligt förslaget. Sakägarens

befogenhet i nämnda hänseende bör dock tydligen vara inskränkt

till ganska kort tid.

Utan särskildt stadgande torde enligt förslaget lika väl som enligt

gällande rätt vara gifvet, att, om expropriationsersättning betalas efter

förfallodagen, sökanden är skyldig erlägga sex procent årlig ränta å det

177

oguldna beloppet från nämnda dag. Begagnar sakägare den honom enligt

denna § tillkommande rätt att utsöka ersättningen, får han alltså ränta

sig tillerkänd. År det åter motparten, som vill fullborda expropriationen

efter förfallodagen, kan detta endast ske med sakägarens medgifvande och

denne äger då såsom villkor härför betinga sig ränta, om han önskar att

erhålla sådan.

49 §.

Tiden, då exproprierad egendom får tillträdas af nye ägaren, skall, Expropriasåsom

2 § i expropriationsförordningen visar, bestämmas af Konungen, ^bonll/df''

om godvillig öfverenskommelse mellan parterna ej träffas, och sådan bestämmelse

skall meddelas, innan åtgärder för tillsättande af expropriationsnämnd

få vidtagas. Vid detta tidiga skede af expropriationsfrågans

behandling kan det emellertid vara svårt eller omöjligt att beräkna, hvilken

tid målets fullständiga genomförande skall kräfva. Det låter sig därför

icke alltid göra att utsätta tillträdestiden så, att ersättningen dessförinnan

skall vara bestämd och betald. Detta förhållande har också beaktats

af expropriationsförordningen, som i 24 § andra stycket stadgar, att, om

ej öfverenskommelse angående ersättningen träffats eller nämnden meddelat

sitt beslut inom den tid, då jorden eller lägenheten skall afstås eller

upplåtas, sådant ej må hindra arbetets företagande, därest sökanden hos

Konungens befallningshafvande ställer full borgen för lösnings- eller ersättningsbeloppet

samt för kostnad och skada. Härigenom har emellertid

expropriationsförordningen uppoffrat en grundsats, som eljest brukar betraktas

nästan såsom själfklar, nämligen att i regel, då särskilda förhållanden

ej föreligga, ersättningen skall betalas, innan sökanden får rätt att

taga befattning med det exproprierade. Med stöd af berörda stadgande

tager sökanden, mot ställande af borgen, ofta expropriationsområdet i

besittning, ej blott innan ersättningen blifvit bestämd, utan äfven innan

den första åtgärden i syfte att få densamma bestämd vidtagits genom

målets instämmande till domstol, en tillämpning, hvars öfverensstämmelse

med lagens mening dock med skäl kan ifrågasättas. Ersättningen kanske

betalas först åratal efter det området frånhändts förre ägaren.

Äfven kommittén finner nödvändigt, att den exproprierande erhåller

möjlighet att få tillträda egendomen, innan expropriationsförfarandet i sin

helhet genomförts i vanlig ordning, och bestämmelser i sådant syfte

innefattas i 51—54 §§ i förslaget. Men regeln, att expropriationsersättning

skall betalas senast vid tillträdet, synes dock böra upprätthållas,

såsom kommittén redan vid 4 § framhållit. Härmed låter emellertid

icke förena sig att tillträdestiden på förhand bestämmes af Konungen.

23—09886. Förslag till lag om expropriation.

Besittningstagande! bör bero på förutsättningen därför, nämligen betalningsskyldighetens

fullgörande. I enlighet härmed har i förslaget stadgats, att,

då bestämmelserna om ersättnings betalning blifvit fullgjorda, expropriationen

är fullbordad och nye ägaren berättigad att genast tillträda egendomen.

Då här talas om expropriationens fullbordande, torde däri ligga tydligt

uttryckt att ej blott besittnings- utan äfven äganderätten vid angifna

tidpunkt öfvergår på den exproprierande.

Sakägaren är ej enligt förslaget, liksom ej heller enligt gällande

rätt, berättigad att åtnjuta någon uppsägningstid. Sådan synes ej vara

behöflig, då han i allmänhet länge vetat, att egendomen skall afstås.

Det rxpro- Att jord, som exproprieras, därigenom befrias från alla på den

l>'')Zh‘teblir''

samma hvilande inteckningar framgår af bestämmelserna i 24 och 26 §§

gravatiows- i 1866 års förordning. Däremot är det icke tydligt, huruvida expropriafritt-

tionen omfattar alla andra sakrätter, som vidlåda den exproprierade fastigheten.

Den meningen har också framställts, att endast sådana sakrätter,

som stå i vägen för den exproprierade egendomens användande för det

afsedda ändamålet, innefattas under expropriationsrätten. 1 händelse af

tvist skulle det då enligt en åsikt tillkomma domstol att afgöra, om en

sakrätt finge exproprieras eller icke. 1 allmänhet torde det dock hafva

ansetts, att fastigheten frigöres från alla privaträttsliga förpliktelser, angående

hvilka icke genom öfverenskommelse bestämmes att de få äga

bestånd. Sistnämnda uppfattning, hvilken vunnit erkännande i de flesta

utländska lagar, har också uttryckts i förslaget.

Väl kan det sägas, att den förra meningen står bättre i öfverensstämmelse

med grundsatsen, att expropriationen, såsom en undantagsrätt,

icke bör sträckas längre, än behofvet krafvel''. I tillämpningen torde

dock denna mening, som i teoretiskt afseende har ett visst berättigande,

medföra väsentligt större olägenheter än fördelar. 1 de allra flesta fall

är sakrätternas bibehållande till hinder för egendomens blifvande användning

och måste de alltså i hvarje händelse upphäfvas. De undantagsfall,

då en dylik rätt kunde få fortbestå, borde väl snarast bestämmas af

Konungen, i enlighet med regeln att han bestämmer expropriationens omfattning.

Det torde emellertid icke gärna kunna ifrågasättas, att Konungens

pröfning skall gå så långt i detalj. Skulle åter afgörandet förläggas

till domstol och dennas beslut få öfverklagas, uppstode den förut i fråga

om liknande förslag framhållna olägenheten, att expropriationsmålet

kunde i hög grad dragas ut på tiden. Det synes då vara bättre att

utsätta sig för möjligheten, att expropriationen någon gång kan gå längre,

än som är alldeles nödvändigt. I de fall, då en sakrätt utan olägenhet

kan få utöfvas äfven efter expropriationen, torde innehafvaren för öfrigt

179

ofta kunna förvärfva rätt därtill genom öfverenskommelse med den exproprierande.

Bestämmelsen, att egendom, som exproprieras, därigenom frigöres

från alla tidigare privaträttsliga förpliktelser, gäller äfven fastighetsdel,

till hvilken expropriation en utsträckts på grund af stadgandena i 10 §.

Nämnda stadganden hvila ju på förutsättningen, att sistberörda del står i ett

mycket nära naturligt och ekonomiskt sammanhang med den för expropriationsändamålet

behöfliga fastighetsdelen. Det synes därför möta svårigheter att

i nu förevarande hänseende behandla fastighetsdelarna efter olika grunder.

50 §.

Ehuru för närvarande icke finnes stadgadt, hvilken ställning en Genom

genom expropriation grundlagd nyttjanderätt till en egendom intager i Skapad" l°ätföihållande

till andra på egendomen hvilande sakrätter, torde något tvif- tigheter gå

vel ej råda om, att eu sådan nyttjanderätt skall gå före öfriga rättigheter, sakrätter

Expropriationens tvångsmakt skulle hafva väsentligt mindre värde, om en

rätt, som skapats genom expropriation, kunde nödgas vika för rättigheter,

som härledde sig ur frivilliga upplåtelser från jordägarens sida. I förslaget

har införts en uttrycklig föreskrift, att genom expropriation förvärfvad

särskild rätt till egendom skall äga företräde framför all annan

rätt till samma egendom.

51 §■

Redan i motiven till det 1847 af dåvarande lagberedning afgilna J^oren

. . „ . „ n ° ~ ... för tidigare

förslaget till bestämmelser om expropriation framhölls, att om man ville tillträde.

öfvergifva den ståndpunkten, att tillträdestiden skulle bestämmas i förväg,

man borde söka utfinna ett medel till förekommande häraf, att tillträdet

skulle kunna aflägsnas genom dröjsmål med ersättningens slutliga pröfning.

Detta behof torde nu göra sig ännu mycket starkare gällande än då. I detta

afseende liksom i många andra är det särskildt järnvägarna som kräfva hänsyn.

Då förberedelserna för en järnvägsanläggning fortskridit så långt att byggandet

kan börjas, är i allmänhet anspråket på skyndsamhet stort, och

det skulle säkerligen anses oförenligt med såväl allmänhetens som järnvägsbyggarnas

intressen, om man behöfde vänta till den tid, då behöfliga

expropriationer vore genomförda i vanlig ordning. Hittills har oftast tillgått

så, att erforderliga områden utan vidare tagits i anspråk efter de

byggandes egen pröfning, något hvartill de ansett sig berättigade på grund

af det tillstånd Konungen meddelat vid fastställande af planen för anläggningen.

Först då denna varit fullbordad eller nära sin fullbordan, har för

-

180

värfvet af nämnda områden bekräftats genom expropriation, och först efter

expropriationens genomförande har ersättningen för områdena betalts.

De af kommittén föreslagna bestämmelserna om tidigare tillträde af