Sök i Ratio Lex

ÅLDERDOMSFÖRSÄKRINGrSKOMMITTÉN

142 sidor, varav 126 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 126 av 142 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1913:2, band 2, ÅLDERDOMSFÖRSÄKRINGrSKOMMITTÉN

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÅLDERDOMSFÖRSÄKRINGrSKOMMITTÉN.

I.

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

ALLMÄN PENSIONSFÖRSÄKRING.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1912.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrifvelse till Koiramgen............................. v

Lagförslag..... 3

Motiv,

Allmän motivering.

Inledning....................................... 19

1. Öfver sikt och granskning af gällande eller föreslagen lagstiftning angående

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

A. Ofversikt af lagstiftningen...................... 22

B. Sammanfattande granskning..................... 40

2. Allmänna grunder för kommitténs lagförslag.................. 45

Speciell motivering.................................. 91

Särskilda yttranden...................................130

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till KONUNGEN.

Den 13 december 1907 fann Eders Kungi. Maj:t för godt att tillsätta

en kommitté, med uppdrag att, efter allsidig utredning af frågan om

allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, inkomma med underdånigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

VI

yttrande i ämnet samt de lagförslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Denna kommitté består numera af undertecknade ordförande och

ledamöter, sedan i dess sammansättning den förändring ägt rum, att den

14 februari 1908 ledamoten af riksdagens första kammare, bankdirektören

Lars Axel Hedenlund, som ej deltagit i något kommitténs sammanträde,

uppå egen ansökan, af Eders Kungl. Maj:t befriades från

kommittéuppdraget och i hans ställe till ledamot förordnades undertecknad

von Sydow.

Kommittén, som till sin sekreterare utsåg undertecknad Åkerman

och därjämte under vissa tider efter den 1 december 1910 såsom biträdande

sekreterare användt förste aktuarien i kommerskollegium, fil. dr.

M. Marcus och ledamoten och sekreteraren i bankinspektionen G. Lagercrantz,

sammanträdde härstädes första gången den Öl januari 1908.

Under tider, då kommittén ej varit i sin helhet samlad, hafva dess arbeten

ombesörjts af en inom densamma utsedd afdelning.

Då för bedömande af kostnaderna för en försäkring, vid hvilken

pensionernas belopp, åtminstone till en väsentlig del, bestämdes efter

individens ekonomiska behof, erfordrades beträffande inkomst- och öfiiga

existensförhållanden bland befolkningen och särskild! de lager åt densamma,

för hvilka en dylik lagstiftning närmast vore afsedd, mera omfattande

uppgifter än som kunde erhållas genom redan befintligt statistiskt

material, har kommittén med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd föranstaltat

om inhämtande af erforderliga statistiska uppgifter. Grunderna

och planen för denna statistiska utredning uppgjorde kommittén i samråd

med numera chefen för socialstyrelsen fil. dr. G. H. Elmquist och

numera byråchefen i kommerskollegium fil. dr. K. V. V. Key-Åberg, hvilka

den 5 mars 1909, på kommitténs hemställan, erhållit Eders Kungl. Maj:ts

uppdrag att vid utredningen biträda kommittén. I kommitténs öfverläggningar

angående detta ämne hafva jämväl vid olika tillfällen deltagit

af kommittén tillkallade sakkunniga, däribland öfverdirektören i

statistiska centralbyrån fil. dr. J. L. A idel! Beträffande de närmare

detaljerna af den verkställda statistiska utredningen, vid hvilken de kommunala

myndigheterna med stor beredvillighet gått kommittén till hända,

torde få hänvisas till del IV af kommitténs betänkande. Närmaste led
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

VII

ningen och utförandet af arbetet jämte bearbetningen af det sålunda

vunna statistiska materialet hafva, jämlikt Eders Kungl. Maj:ts den 5

mars 1909 gifna förordnande, varit anförtrodda åt numera byråchefen i statistiska

centralbyrån O. H. G. Burström. Med ledning af detta material har

af undertecknad Lindstedt verkställts de för uppgörande af lagförslag jämte

motivering erforderliga kostnadsberäkningarna (del II af kommitténs betänkande).

De grunder, efter hvilka dödlighets- och invaliditetstabellerna

upprättats och lifränteberäkningarna anställts, hafva uppgjorts efter

samråd med chefen för försäkringsinspektionen fil. dr. P. J. G. Laurin,

professorn fil. dr. L. E. Phragmén och byrådirektören i riksförsäkringsanstalten

K. Dickman. Jämlikt bemyndigande af Eders Kungl. Maj:t har

därjämte vid kostnadsberäkningarnas utförande och kontrollerande biträdt

förste aktuarien i försäkringsinspektionen, fil. lic. K. Englund.

Kommittén har vidare beredt sig tillfälle till öfverläggning med

ordföranden i den af Eders Kungl. Magt tillsatta kommittén för utarbetande

af förslag till förändrad lagstiftning angående fattigvården med

mera, landshöldingen J. Widén, samt ledamoten och sekreteraren i samma

kommitté, häradshöfdingen J. Linders.

Eu historik öfver invaliditets- och ålderdomsförsäkringsfrågans

utveckling i Sverige jämte redogörelse för utländsk lagstiftning i ämnet

har utarbetats i kommitténs kansli och återfinnes i del III af kommitténs

betänkande.

Utom sitt ofvannämnda uppdrag har kommittén nedannämnda dagar

från Eders Kungl. Maj:t erhållit anmodan afgifva utlåtande, nämligen:

den 12 juli 1911 öfver en af Norrköpings stad hos Eders Kungl.

Maj:t gjord ansökan att af statsverket utfå ersättning för anskaffande

af vissa uppgifter till den af kommittén verkställda statistiska utredningen;
den

9 februari 1912 öfver eu af direktionen öfver handelsflottans

pensionsanstalt hos Eders Kungl. Maj:t gjord hemställan om anvisande

af medel till förbättring af pensioneringen från anstalten; och

den 12 februari 1912 öfver ett inom civildepartementet af särskild t.

tillkallade sakkunniga utarbetadt förslag till upprättande under civildepartementet

af ett centralt verk för sociala ärenden, socialstyrelsen, i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vill

hvad förslaget afsåge nämnda styrelses uppgifter med afseende å socialförsäkringsärenden.

Uti nämnda tre till kommittén remitterade ärenden har kommittén

redan afgifvit särskilda utlåtanden den 26 september 1911 samt den 16

och 26 februari 1912.

Därjämte har kommittén fått från Eders Kungl. Maj:t mottaga

följande framställningar att vid sina arbeten tagas under öfvervägande,

nämligen:

den 20 november 1909 ett af kommittén för utredning angående

förbättradt pensioneringssätt för sjömän den 15 november 1904 afgifvet

förslag, såvidt det afsåge ålderdoms- och invaliditetsförsäkring;

den 27 januari 1911 en af direktionen öfver institutet och förskolan

för blinda å Tomteboda, på föranstaltande af styrelsen för de blindas

förening, hos Eders Kungl. Maj:t gjord framställning om beredande af

invaliditetspension åt medellösa blinda; och

den 21 november 1911 en af sistnämnda styrelse till Eders Kungl.

Maj:t ingifven framställning i samma ämne.

Kommittén har tagit dessa handlingars innehåll i öfvervägande vid

uppgörande af sitt förslag i förevarande fråga samt far anmäla, att

desamma icke, utöfver hvad förslaget och därtill hörande motivering innehålla,

ansetts böra föranleda något särskildt yttrande.

De till kommittén den 27 januari och den 21 november 1911 remitterade

handlingarna återställas härjämte.

Den 28 oktober 1910 fann Eders Kungl. Maj:t för godt att uppdraga

åt kommittén att afgifva yttrande och förslag beträffande revision

af lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd

af olycksfall i arbete äfvensom förordna professorn vid Stockholms högskola

fil. dr. E. I. Fredholm att deltaga i kommitténs öfverläggningar

och beslut vid behandling af denna fråga.

Det ytterligare ämne, som kommitténs Tippdrag sålunda omfattar,

har äfven utgjort föremål för kommitténs behandling. Sålunda hafva vissa

för arbetet nödiga statistiska utredningar jämte därå grundade beräkningar

verkställts och ett förberedande utkast till lagförslag uppgjorts.

Men enär detta arbete, hvithet delvis uppehållits genom fullgörandet af

kommitténs första uppdrag, icke liinner inom den närmaste tiden af
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IX

slutas, har kommittén icke ansett sig böra uppskjuta aflämnandet af den

del af kommitténs utlåtande och förslag, som nu fullbordats, hälst de

två ämnen uppdraget omfattar, kunna utan olägenhet hvart för sig behandlas.

Jämte öfverlämnande af ofvannämnda delar af betänkandet, får

kommittén härmed afgifva ett af kommittén utarbetadt förslag till lag

angående allmän pensionsförsäkring äfvensom motiv till detta förslag.

Inom kommittén af undertecknade Branting och Åkerman afgifna

särskilda yttranden angående lagförslaget äro betänkandet bilagda.

Underdånigst

AND. LINDSTEDT.

Hj. Branting.

V. Folin.

P. Nilsson.

A. Åkerman.

Sven Palme.

E. von Sydow.

Stockholm den 9 november 1912.

ÅlderdomsfÖrsähringskommittén. I.

II

opaginerad Kontrollera mot PDF

LAGFÖRSLAG.

Ålderdoms försäkring skommittén. I.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

V

Förslag

till

Lag

om

allmän pensionsförsäkring.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Enhvar svensk man eller kvinna, med nedan stadgade undantag,

skall enligt denna lag, genom erläggande af årliga pensionsafgifter och

med bidrag af allmänna medel, försäkras till erhållande af pension.

2 §•

Rätt till pension enligt denna lag inträder vid varaktig oförmåga

till aibete och senast vid fyllda sextiosju år, äfven om varaktig arbetsoförmåga

då ännu icke är för handen.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den,

som befinnes till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete,

som motsvarar hans krafter och färdigheter.

3 §•

Pension särenden handläggas af en för hela riket gemensam myndighet,

benämnd pensionsrådet, samt af särskilda pensionsnämnder i

orterna.

Pensionsrådets organisation bestämmes af Konung och Riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Om afgiftsplikt.

4 §•

Beloppet af den pensionsafgift, som skall för enhvar afgiftspliktig

erläggas, utgör för hvarje år två kronor samt därutöfver för den, i hvilkens

taxering under året enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

ingår inkomst af minst 800 kronor:

a) om inkomsten ej uppgår till 1,200 kronor, fem kronor;

b) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor eller mera, tio kronor.

5 §•

Pensionsafgift erlägges ej af någon före det år, under hvilket han

fyller sexton år, ej heller af den, som är till arbete varaktigt oförmögen

eller fyllt sextiosju år, och ej heller af den, som icke är i riket mantalsskrifven.

Från erläggande af pensionsafgift undantages jämväl den, i hvilkens

taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

inberäknas förmögenhet till värde af minst 6,000 kronor, samt

ordinarie innehafvare af statstjänst, äfvensom hustru till sålunda undantagen

person.

I öfrigt ankommer på Konungens pröfning, huruvida och under hvilka

villkor personer, som på grund af anställning i allmän eller enskild

tjänst eller såsom medlemmar af pensionsinrättning eller lifränteanstalt äro

tillförsäkrade pension, må undantagas från afgiftsplikt enligt denna lag.

Om pension.

6 §•

Pensions årliga belopp utgör för man trettio och för kvinna tjugutre

procent af de erlagda pensionsafgifternas sammanlagda belopp.

Därjämte utgår af allmänna medel ett tillägg till pensionen för pensionstagare,

som är till arbete Varaktigt oförmögen och hvilkens årsinkomst

ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 250 kronor.

Pensionstillägget utgör för år räknadt, i fråga om pensionstagare,

som ej åtnjuter någon inkomst, för man 150 och för kvinna 125 kronor,

och i fråga om pensionstagare, som åtnjuter inkomst, nämnda

belopp med afdrag af halfva årsinkomsten. För hvarje år, för hvilket

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

endera af de i 4 § stadgade pensionsafgifter af sju eller tolf kronor blifvit

erlagd, höjes pensionstillägget med en och en tredjedels procent.

7 §-

Årsinkomst, som i 6 § afses, utgör all den inkomst af fast egend_om,

kapital eller arbete, som någon skäligen kan antagas komma att

tillsvidare årligen åtnjuta utöfver den pension honom enligt denna la»- tillkommer. ö

Där inkomst helt eller delvis utgöres af naturaförmåner, iakttages,

att för den,, som af inkomsten har full om än torftig försörjning, årsinkomsten

ej må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man

och 250 kronor för kvinna, och att, där inkomsten ej räcker till full

försörjning, årsinkomsten uppskattas till motsvarande lägre belopp, äfvensom

att årliga värdet af bostad ej må uppskattas till lägre belopp än

50 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning af dessa bestämmelser,

verkställes densamma efter de i orten gällande priser eller

efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande af pensionstilläggs

belopp, årsinkomsten för enhvar af dem beräknas utgöra hälften af deras

sammanlagda årsinkomst.

8 §■

Befinnes. någon, som åtnjuter pensionstillägg, icke längre vara till

arbete varaktigt oförmögen eller icke längre vara i riket mantalsskrifven,

må tillägget indragas.

Har för någon, som. åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten ökats

till säd ant belopp, att rätt till pensionstillägg ej längre tillkommer honom,

indrages tillägget. Sker eljest ändring i den inkomst, efter hvilken

pensionstillägg blifvit bestämdt, må tillägget i enlighet därmed ökas eller

minskas, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum

mer än en gång under hvarje år.

9 §>

o Finnes någon hafva afhändt sig inkomst eller egendom i uppsåt att ■

erhålla pensionstillägg eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat

tillkomma, må tillägget efter omständigheterna minskas eller indragas.

Lag samma vare i fråga om den, som visat tredska eller uppenbar

försumlighet i fullgörandet af honom enligt denna lag åliggande afgiftsplikt

eller som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga

till sin försörjning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

10 §.

Af pensionstilläggen bestridas tva tredjedelar af staten och en

tredjedel af kommunerna.

Den å kommunerna belöpande kostnad fördelas dem emellan sålunda,

att hvarje kommun bestrider tredjedelen af pensionstillägget för

pensionstagare, som var i kommunen mantalsskrifven vid den tid, från hvilken

tillägget bestämts att utgå, och att, där tillägget blifvit jämlikt 8

§ ökadt, tredjedelen af ökningen bestrides af den kommun, i hvilken pensionstagaren

då var mantalsskrifven. Minskas pensionstillägg, till hvilket

två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners andelar

i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande

bidrag.

Kommunernas andelar i pensionskostnaden uträknas af pensionsrådet.

Angående tid och sätt för gäldande af dessa andelar förordnas

af Konungen.

11 §•

Finnes, på grund af höga lefnadskostnader i den ort, där pensionstagare

är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig för hans försörjning, och

är pensionstagaren i följd häraf i behof af fattigvård, ägei den kommun,

till hvilken han i fattigvårdsafseende hörer, att, därest pensionstagaren

förut sökt efter förmåga ärligen försörja sig, till hans pension lämna

ett tillskott, hvilket dock för år räknadt ej i något fall må öfverstiga

för man 150 och för kvinna 125 kronor. Sådant tillskott skall icke

såsom fattigvård anses och må af kommunen efter omständigheterna

minskas eller indragas.

Om fonden.

12 §.

Pensionsafgifterna ingå till en fond, hvilken må redovisas allenast

i skuldförbindelser, utfärdade af svenska staten eller svenska kommuner,

och i obligationer, utfärdade af Sveriges allmänna hypoteksbank eller

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Fonden förvaltas i öfrigt

enligt grunder, som bestämmas af Konung och Riksdag.

13 §.

Inom fem år efter det lagen trädt i kraft och sedermera minst en

gång hvart tionde år skall genom pensionsrådets försorg anställas en

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

i

på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida

genom de föreskrifna pensionsafgifterna kunna för dem, som först därefter

blifva afgiftspliktiga, beredas de pensioner, som enligt bestämmelserna

i 6 § första stycket motsvara dessa afgifter. Framgår af denna

undersökning behof af förändring i bestämmelserna rörande pensionsvillkoren,

må sådan förändring, hvilken äger rum efter beslut af Konung

och Riksdag, ej afse redan då beviljade pensioner, och för dem, hvilka,

då förändring vidtages, redan äro eller varit afgiftspliktiga, blott afse

de afgifter, som därefter erläggas, eller de pensionsbelopp, som svara

mot sistnämnda afgifter.

I sammanhang med sådan undersökning skall tillika verkställas

utredning, huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet

af alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Visar sig härvid brist, skall denna ersättas af statsmedel.

Om pensionsafgifternas erläggande.

14 §.

Den pensionsafgift af två kronor, som skall för enhvar afgiftspliktig

årligen erläggas, uppbäres af den kommun, där den afgiftspliktige är

mantalsskrifven.

Uppbörden ombesörjes af den myndighet inom kommunen, som

förrättar uppbörden af kommunalutskylderna.

15 §.

För det i 14 § omförmälda ändamål uppgöres hvarje år af vederbörande

taxeringsnämnd förteckning enligt fastställdt formulär öfver de

inom kommunen mantalsskrifna personer, för hvilka under året pensionsafgifter

böra erläggas.

Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens arbete för året afslutats,

öfverlämnas förteckningen till den kommunala uppbördsmyndigheten,

som ombesörjer, att afskrift af densamma hålles tillgänglig för

allmänheten under tiden från och med den 1 till och med den 10 juli

å ställe, som minst fjorton dagar förut kungöres i kyrkan och tillika

på annat lämpligt sätt tillkännagifves. Härigenom skall enhvar som

vederbör anses hafva erhållit del af förteckningens innehåll.

Den pensionsafgift å två kronor, som i denna § afses, erlägges

därefter senast en månad före årets utgång å tid och ställe, som af kommunen

bestämmas och minst fjorton dagar förut kungöras samt äfven

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

angifvas i den omforma]da afskriften af förteckningen öfver afgiftspliktiga

inom kommunen.

De vid uppbörden erlagda afgifterna redovisas och inbetalas till den

i 12 § omförmälda fonden, på sätt särskildt förordnas. Enhvar kommun

är därjämte skyldig att till samma fond redovisa och inbetala ett belopp,

motsvarande afgifter, som icke blifvit erlagda för afgiftspliktiga,

hvilka äro inom kommunen mantalsskrifna. För dylik ej erlagd pensionsafgift

äger kommunen hos den afgiftspliktige fordran med förmånsrätt

såsom för oguldna kommunalutskylder.

De af taxeringsnämnderna uppgjorda förteckningarna, försedda med

uppgift om dem, för hvilka af giften inom stadgad tid erlagts, insändas

till pensionsrådet före utgången af det år, under hvilket uppbörden

ägt rum.

16 §.

De pensionsafgifter af fem eller tio kronor, hvilka, utöfver den

för samtliga afgiftspliktiga stadgade pensionsafgiften af två kronor,

åligga vissa afgiftspliktiga, debiteras och indrifvas i sammanhang

med kronoskatterna, och skall för detta ändamål af vederbörande

taxeringsnämnd för hvarje sådan afgiftspliktig i taxeringslängden för

året antecknas beloppet af den pensionsafgift, som bör för honom erläggas.

Hvad å kronodebetsedel inflyter anses i första hand gälla därå upptagen

pensionsafgift.

Sådan pensionsafgift må ej utsökas, sedan sex månader förflutit efter

utgången af det år, under hvilket afgiften blifvit påförd.

Hvarje år skall före den 1 augusti genom uppbördsmyndigheten

till pensionsrådet insändas uppgift enligt fastställdt formulär öfver de

för nästföregående år enligt denna § erlagda och indrifna pensionsafgifter.

17 §•

Menar någon, som påförts pensionsafgift, att för honom sedermera

sådant förhållande inträdt, att han, då atgiften skall erläggas eller indrifvas,

bör enligt 5 § undantagas från afgiftsplikt, må frågan hänskjutas

till ordföranden i vederbörande pensionsnämnd. Den, som med

ordförandens utlåtande ej åtnöjes, må underställa frågan pensionsnämndens

afgörande. Intill dess nämndens beslut i ämnet meddelats, skall det besked,

som ordföranden gifvit, lända till efterrättelse.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

18 §.

Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 15 eller 16 § må af enhvar,

hvilkens rätt är af beslutet beroende, äfvensom af kommun samt

af ombud, hvarom i 27 § stadgas, sökas genom besvär inom tid och

i den ordning, som angående besvär öfver taxeringsnämnds beslut är i

gällande författning föreskrifvet, dock att, där ändring sölces i beslut

rörande fråga huruvida någon skall på grund af varaktig oförmåga till

arbete undantagas från erläggande af pensionsafgift, besvären skola anföras

hos vederbörande pensionsnämnd inom utgången af juli månad.

Har pensionsafgift blifvit den klagande påförd, är han ändock, där ej

jämlikt 17 § afgiftsplikten förklarats bortfallen, skyldig att erlägga afgift

sbeloppet med rätt att återfå hvad som blifvit för mycket erlagdt,

därest hans besvär godkännas.

Har ändring i beslut, hvarom här är fråga, gjorts af annan myndighet

än pensionsrådet, skall genom den myndighets försorg anmälan

härom ofördröjligen ske hos pensionsrådet.

Om pensionsnämnder.

19 §.

Hvarje socken å landet samt hvarje stad äfvensom hvarje köping,

som har egen kommunalförvaltning, utgör ett pensionsdistrikt.

Hafva två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,

skola de samfäldt såsom ett pensionsdistrikt anses.

Där på grund af kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra

förhållanden så pröfvas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller

flera '' pensionsdistiukt. Beslut om sådan fördelning äfvensom om upphäfvande

eller förändring däraf fattas å landet af kommunalstämma

och i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, af allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshafvande, som äger

att detsamma antingen oförändradt fastställa eller ock på anförda skäl

ogilla.

20 §.

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående

af en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ålder doms för säkring skommittén. I.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas af

Konungens befallningshafvande för fyra år i sänder.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte ett lika antal suppleanter för

dem väljas hvarje gång för fyra år, å landet af kommunalstämma eller

af kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad af stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, af allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma

och allmän rådstuga iakttages, att hvarje röstande har en

röst. Halfva antalet af de utsedda ledamöterna samt halfva antalet af

suppleanterna afgå efter lottning vid slutet af andra året från det

denna lag trädt i kraft. Afgår ledamot eller suppleant under den för

honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda

valde tjänstgöra under den tid, som för den afgångne återstått.

Sedan val af ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse

om den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens

ordförande.

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots

suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som

är i kommunen boende och som uppnått myndig ålder samt är i besittning

af medborgerligt förtroende.

Ej må annan kunna afsåga sig uppdrag, som nu nämnts, än: ämbets-

eller tjänsteman, som af sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget; den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom

ordförande eller ledamot i pensionsnämnd; samt den, som eljest uppgifver

förhinder, som, i fråga om ordförande, af Konungens befallningshafvande

och, i fråga om ledamot, af vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet öfvervaka denna lags

efterlefnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling af ärenden rörande

pension förfara på sätt i 30 § angifves samt att i öfrigt ställa sig till

efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som angående

pensionsnämnder af Konungen meddelas.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder minst en gång hvar tredje månad å

tid och ställe, som nämnden bestämmer. Dessutom sammanträder nämnden

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

på kallelse af ordföranden, så ofta kan med afseende å inkomna ärendens

antal och vikt det nödigt finner. Tid och ställe för sammanträde läte

ordföranden minst fjorton dagar förut kungöra i kyrkan samt tillika på

annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom; hvarjemte ombud,

som i 27 § omförmäles, skall om sammanträdet genom ordförandens

försorg i god tid underrättas.

Ordföranden och ledamöterna skola för sin inställelse vid sammanträdena

af kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som af kommunen

bestämmes och hvilket, i fråga om dagtraktamente, för ordföranden ej

må sättas lägre än till två gånger det belopp, som bestämmes för

hvarje ledamot.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,

minst två ledamöter äro tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan

inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen

underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant

skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan

af pensionsnämnden godkändt förhinder uteblifver från nämndens sammanträde,

äfvensom ordförande eller ledamot, hvilken vid inträffadt

förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunen bota,

ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller

hans suppleant fem kronor. Därest sammanträdet i anseende till de

närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas, böte

ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande af sådana böter förordnar

Konungens befallningshafvande efter anmälan af ordföranden eller

ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller af pensionsrådets ombud i

orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till pröfning företagas de

sedan näst föregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende

genast afgöras, där icke nämnden för vederbör andes hörande eller eljes

i följd af särskilda omständigheter finner uppskof oundgängligen erfordras.

Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå

följande sammanträde.

Aro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening, ordföranden

biträder.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

26 §.

Pensionsnämnds ordförande åligger att enligt fastställdt formulär

hålla register öfver gjorda framställningar och inkomna ansökningar samt

föra förteckning öfver de pensionstagare, till hvilkas pensioner kommunen

enligt 10 § lämnar bidrag. Han förer vid nämndens sammanträden protokoll

eller är för dess ordentliga förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen,

emottager alla till nämnden ställda skrivelser och framställningar

samt vårdar nämndens handlingar, allt utan annnan ersättning,

utöfver hvad honom enligt 23 § tillkommer, än godtgörelse för skrifmaterialier,

postporto samt skrifvare- och räkenskapshjälp, hvilken godtgörelse

skall af kommunen gäldas.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet närvarande

ledamöterna af pensionsnämnden samt redogörelse för de ärenden,

som vid sammanträdet förekommit, äfvensom för de beslut, som af nämnden

fattats.

Protokollet för hvarje sammanträde skall genast justeras; dock må

pensionsnämnd särskild! för hvarje gång uppdraga åt två ledamöter att

jämte ordföranden verkställa justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets

slut.

Sedan protokollet för sammanträde justerats, åligger det ordföranden

att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjordt

ställe anslå de beslut, som fattats, och anses härigenom meddelande om

besluten hafva skett den dag anslag gjordes.

27 §.

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas ett af pensionsrådet förordnadt

ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för

flera pensionsdistrikt.

Ombud äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden

och deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten. I öfrigt har

ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda

af pensionsrådet meddelade.

28 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må af den, hvilkens rätt är åt

beslutet beroende, äfvensom af kommun samt af pensionsrådets ombud

sökas hos pensionsrådet genom besvär, hvilka skola till pensionsnämn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

dens ordförande ingifvas eller i betaldt bref med allmänna posten vara

till denne inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande,

den dagen oräknad, då sådant skedde. De inkomna besvären äfvensom

nämndens yttrande häröfver skola efter besvärstidens utgång jämte öfriga

till ärendet hörande handlingar af ordföranden ofördröjligen insändas till

pensionsrådet.

Ordföranden äge ock att öfver nämndens beslut anföra besvär hos

pensionsrådet.

Öfver pensionsrådets beslut må klagan ej föras.

Om ansökning rörande pension.

29 §.

Ansökning rörande pension göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,

där sökanden senast blifvit mantalsskrifven.

Ansökningen, som affattas efter fastställdt formulär, skall innehålla

upplysningar angående sökandens arbetsförmåga, inkomster samt hvad i

öfrigt till utredande af hans pensionsrätt må erfordras, jämte en af sökanden

undertecknad, på heder och samvete afgifven förklaring, att de

lämnade upplysningarna äro med sanningen öfvensstämmande. År sökanden

ur stånd att själf afgifva sådan förklaring, skall riktigheten af

upplysningarna intygas af två trovärdiga, med sökandens förhållanden

förtrogna personer. Vid ansökningen fogas prästbevis angående sökandens

ålder.

Där ansökning allenast afser pension på grund af erlagda afgifter

enligt 6 § första stycket, är uppgift om sökandens inkomster ej erforderlig.

30 §.

_ År ansökning gjord rörande pension, skall pensionsnämnden pröfva

riktigheten åt de i ansökningen lämnade upplysningar och på grund af

denna, pröfning, åberopade handlingar och kända förhållanden besluta,

huruvida sökanden äger rätt till pension, samt bestämma storleken af

den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning af pensionstilläggs

belopp.

Sedan den i 28 § stadgade besvärstid gått till ända, skall, ehvad

besvär anförts eller icke, beslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar

af ordföranden ofördröjligen insändas till pensionsrådet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Har pensionsnämnden funnit sökanden berättigad till pension, skall

pensionsrådet beräkna och fastställa beloppet samt utfärda pensionsbief,

som genom nämndens försorg tillställes pensionstagaren. Uppgår det

beräknade beloppet icke till sex kronor om året, må dock pension ej utgå

och förty ej heller pensionsbref utfärdas.

Finnes'' pensionsnämnds beslut strida mot denna lag, äger pensionsrådet,

där ej på grund af anförda besvär rättelse kan ske, att återförvisa

ärendet till förnyad pröfning.

Hvad nu stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl i fråga om ökning

eller minskning af pension. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende

rörande minskning af pension, skall nämnden lämna pensionstagaren

tillfälle att yttra sig. ,

Om pensions utbetalande.

31 §.

Pension utgår från den dag, rätt till pension inträdt, hvilket, då

annat förhållande ej visas, anses hafva skett den dag pensionen sökes.

Pensionen upphör med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren

aflidit.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning

af pension.

32 §.

Utbetalning af pension verkställes genom postanstalten i den ort,

där pensionstagaren vistades, då ansökning om pension gjordes, därest

icke i ansökningen uppgifvits annan postanstalt. Anvisning å den postanstalt,

genom hvilken utbetalningen sker, skall i pensionsbrefvet lämnas.

Afflyttar pensionstagare till annan ort, eller önskar pensionstagare eljest

pensionens utbetalande genom annan än förut angifven postanstalt, ma

pensionsrådet förordna om utbetalningens verkställande genom -annan

postanstalt.

Pension må lyftas förskottsvis för hvarje kalendermånad; dock att,

om pensions årliga belopp ej uppgår till 30 kronor eller pension utgår

till någon, som flyttat ur riket, beloppet utbetalas allenast en gång för

hvarje år efter ingången af därpå följande år.

Pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan det till betalning

förfallit, vare förverkadt och tillfälle den i 12 § omnämnda fonden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

%

Om understöd.

33 §.

Den, som efter fyllda femton år blifver till arbete varaktigt oförmögen

men för hvilken afgifter till erhållande af pension icke blifvit

erlagda, äfvensom den, hvilken vid nämnda ålder redan är varaktigt

arbetsoförmögen, äger erhålla understöd under villkor och med belopp,

som angående pensionstillägg är i 6 § stadgadt. Beträffande sådant

understöd gäller äfven i öfrigt i tillämpliga delar hvad i denna lag är

föreskrifvet om pensionstillägg och om kostnaden för dess bestridande

samt om ansökning rörande pension och om pensions utbetalande.

Om frivilliga afgifter.

34 §.

_ För att vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju

år erhålla pension utöfver hvad ofvan i denna lag stadgas, vare

det enhvar svensk man eller kvinna; som fyllt femton år, medgifvet

att, på sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom erläggande

af frivilliga afgifter. Dylika afgifter må för hvarje gång ej erläggas

med mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlägges, annorlunda

än med helt antal kronor, och ej heller må för någon under ett

kalenderår afgifter erläggas till högre sammanlagdt belopp än det antal

kronor, som motsvarar halfva antalet fyllda lefnadsår.

De frivilliga afgifterna ingå till den i 12 § omnämnda fonden.

Årliga beloppet af pension enligt denna § skall för man utgöra för

hvarje erlagd afgift en och en tredjedels procent af af giftens belopp för

hvarje helt år, som förflutit från den dag afgiften erlades till den dag,

från hvilken pensionen utgår.

För kvinna beräknas''pensionens belopp till fem sjettedelar af motsvarande

belopp för man.

För pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg, höjes pensionen

med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning af pension bestrides af statsmedel.

Finnes någon hafva försummat att fullgöra honom enligt 4 § åliggande

afgiftsplikt för år, hvarunder frivillig afgift för honom erlagts,

skall vid bestämmande af pensionens belopp hänsyn ej tagas till den

frivilliga afgiften i vidare mån än denna afgifts belopp må öfverstiga

beloppet af den försummade afgiften.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Beträffande afgifter och. pensioner, som i denna § afses, länder

i tillämpliga delar till efterrättelse hvad 13 § innehåller om verkställande

af undersökning å vissa tider af pensions villkor och fond, _ om

ändring af villkoren och om godtgörelse med statsmedel af möjligen

uppkommen brist.

35 §.

Bätt till pension eller understöd enligt denna lag kan ej öfverlåtas

och må förty ej för gäld i mät tagas.

36 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,

finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas af Konungen.

Öfvergångsbestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till

understöd ej tillkommer den, som då fyllt sextiosju år eller då fyllt femton

år och är till arbete varaktigt oförmögen.

För den, som då fyllt fyrtiofem år, skall den procent, efter hvilken

pension enligt 6 § första stycket beräknas i förhållande till erlagda

pensionsafgifter, utgöra: för man tjugutvå och för kvinna sjutton procent.

Den ökade kostnad, som föranledes af denna bestämmelse äfvensom däraf,

att för dem, som vid tiden för lagens trädande i kraft ännu icke fyllt

fyrtiofem år, pension beräknas enligt 6 § bestrides af statsmedel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

MOTIV.

Å Iderdomsförsäkringskommittén. I.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Allmän motivering.

Inledning.

Vår tids ekonomiska utveckling har, som allbekant är, medfört ingripande

förändringar i våra samhällens inre byggnad. Jordbruket intar

icke längre sin gamla ställning som alldeles förhärskande näringsgren,

den modärna industrien har växt till allt större betydelse både genom

värdet af. hvad den frambringar och genom antalet armar den sysselsätter.

Vid dess sida har handel och samfärdsel äfvenledes väsentligt

ökats.. Hvad särskildt Sverige beträffar använder i våra dagar, som

statistiken visar, det egentliga jordbruket ungefär samma antal arbetskrafter

som för 30 eller 40 år tillbaka. Befolkningsöfverskottet har

väsentligen i allt större utsträckning vändt sig till öfriga förvärfsgrenar.

De modärna formerna för arbetets organisation inom dessa förvärfsområden

hafva, på samma gång de medfört en ansenlig ökning af lönarbetarnes

antal, jämväl gifvit dessa samhällslager eu växande betydelse

för det ekonomiska lifvets fortgång. Jämsides med dessa förskjutningar

hafva emellertid också de missförhållanden allt starkare framträdt, som

följa däraf, att arbetskraften blifvit för stora grupper af samhällsmedlemmar

den väsentliga och ofta den enda tillgången och inkomstkällan.

Arbetslösheten., en följd af vågrörelsen i marknadens konjunkturer, medför

ofta nöd för arbetaren och hans familj, sjukdom eller olycksfall kunna

när som helst medföra afbrott i hans arbetsförmåga och därmed i hans

förvärfsmöjligheter, och invaliditet eller ålderdom upphäfva desamma

helt eller delvis.

Så länge den öfvervägande delen af befolkningen lefde i stor utsträckning

direkt af jordens afkastning, fanns det till en viss grad något

skydd mot dessa olyckor. Bland de själfägande tog vanligen släkten

hand om sina sjuka och åldringar, och husbonden kunde desto lättare

sörja för gårdens folk, som understödet vanligen kunde utgå i naturaförmåner,

och, därjämte arbetets art ofta gjorde det möjligt äfven för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

INLEDNING.

äldre och svagare att i någon syssla göra sig nyttiga. Beskaffenheten

hos de nya driftsformerna och den större rörlighet, som de framkalla

hos arbetarbefolkningen, verka däremot numera till upplösning af de forna

personliga banden mellan arbetsgivare och arbetare samt ställa de senare

i detta afseende mera isolerade. Det har visserligen framhållits,

att åtminstone bättre aflönade arbetare under sin krafts dagar borde

vara i tillfälle att genom sparsamhet i någon mån trygga sin ålderdom.

Men trots glädjande framsteg i detta afseende, är dock arbetarfamiljen i

regel icke i sådan ställning, att den kan ge tillräckligt stöd åt sina till

arbete oförmögna medlemmar, utan måste i talrika fall fattigvården med

dess bittra nådebröd, dess ofrihet och den samhälleliga nedflyttning,

som låder vid dess understöd, träda fram för arbetaren som den hotande

framtidsutsikten på ålderns dagar. Med utvecklingens fortgång har för

öfrigt upplösningen af äldre tiders mera stabila förhållanden trängt in

äfven på jordbrukets stora arbetsfält.

Så länge ett sådant sakernas tillstånd ännu icke mildras genom

någon motverkande lagstiftning, måste detsamma i vida kretsar kännas allt

mera olidligt och ge befogad anledning till socialt missnöje. Det tillfredsställer

icke nutidens rättsmedvetande, att t. ex. den som ett långt

lif igenom arbetat för sitt och de sinas uppehälle och därigenom samtidigt

i sin mån bidragit till samhällets förkofran, när arbetskraften

tryter, kanske icke skall se någon annan utväg än att vända sig till

fattigvården eller mottaga nådegåfvor från anhöriga. Fastmer måste

hvarje samhällsgagneligt lifsverk, äfven det anspråkslösaste, betraktas

som gifvande rätt till ett understöd, hvilket icke får utgå i förödmjukande

former.

I betraktande af den ökade osäkerheten i lönarbetarnes läge, har

man också numera i ett flertal stater kommit till allt allmännare insikt

om nödvändigheten af en omfattande socialförsäkring, i syfte att, genom

statsmaktens ingripande, från olika sidor motverka och mildra här antydda

missförhållanden. Ett dylikt ingripande af statsmakten har befunnits

oundgängligt, sedan det visat sig, att arbetarne icke förmå att, i den utsträckning

det allmänna samhällsintresset kräfver, genom egen själfhjälp

bereda sig erforderligt skydd i här ifrågakommande afseenden. Särskilt

då det gäller det mest kräfvande af dessa problem, beredande af ekonomiskt

stöd vid invaliditet och ålderdom, har själfhjälpen al naturliga

skäl visat sig otillräcklig.

Om sålunda socialförsäkringens upptagande på de nutida staternas

reformprogram har ett naturligt samband med lönarbetarklassens ställning

i det modärna samhället och med de problem den senare ekono
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

INLEDNING.

21

miska utvecklingen skapat, så följer emellertid icke däraf, att en socialförsäkring

lämpligen bör eller kån stanna vid att vara enbart en lönarbetareförsäkring.

Vid sidan af lönarbetarne finnas andra, dem mer eller

mindre närstående samhällsgrupper, hvilkas otrygga och ekonomiskt SAraga

ställning likaledes i hög grad påkallar, att samhället inskrider till deras

värn och stöd. Icke minst då fråga är om invalider och åldringar måste

det påtagligen ligga nära till hands att frånse, huruvida dessa under

sin krafts dagar utfört sitt arbete för andras eller lör egen räkning och

blott se på det föreliggande behofvet. Det finnes ingen tillräcklig anledning

att söka draga upp mer eller mindre godtyckliga skrankor mellan

personer, som i verkligheten äro inför arbetsoförmågan likställda.

Och det finnes så mycket mer skäl att söka vidga eu ny sådan lagstiftnings

ram från lönarbetareförsäkring till en mera allmän folkförsäkring,

då flera länder härutinnan redan föregått med exempel.

Ur denna synpunkt växer sålunda socialförsäkringens uppgift till att

åt alla samhällsmedlemmar, som till följd af sjukdom, olycksfall, ålderdom,

ofrivillig arbetslöshet eller af andra oförskyllda orsaker råka i ekonomiskt

betryck, söka bereda en lämpligare och mindre tryckande form af

understöd än den, som kan åstadkommas genom den offentliga fattigvården

eller genom lagstadgad understödsskyldighet af anhöriga. Dels

pa grund af principiella skäl, dels och framför allt på grund af rent

praktiska svårigheter har man emellertid, vid försöken att åstadkomma

en lösning af detta omfattande problem, i regeln uppdelat detsamma

i ett antal mera speciella uppgifter, vanligen skilda genom den olika

naturen af de orsaker, som närmast föranledt behofvet af understöd.

Sålunda uppdelas socialförsäkringen i sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring

o. s. v., och har man i allmänhet behandlat hvar och en af dessa begränsade

försäkringsuppgifter för sig, dock merendels med hänsyn till

det i vissa afseenden dem emellan förefintliga sambandet.

Åt denna kommitté har anförtrotts att verkställa utredning och afgifva

förslag angående den gren af socialförsäkringen, som afser understöd

åt dem, hvilka på grund af hög ålder eller invaliditet eller annan

dylik orsak ej längre äro i stånd att försörja sig genom sitt arbete

och hvilka under närvarande förhållanden i stor utsträckning äro för sitt

uppehälle hänvisade till fattigvården eller enskildas understöd. Denna

försäkringsgreu, som vanligen benämnes ålderdoms- och invaliditets försäkring

eller ock pensionsförsäkring, måste, särskildt med afseende å de för

dess genomförande erforderliga betydande kostnader, anses såsom det mest

svårlösta af de sociala försäkringsproblemen, och intager med anledning

däraf samt genom, försäkringsuppgiftens särskilda natur en central plats

inom socialförsäkringen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

INLEDNING. ÖFVEKSIKT AP LAGSTIFTNINGEN.

Hvad frågan vidkommer om det varit ändamålsenligt att, på sätt

med kommitténs uppdrag afsetts, söka lösa förevarande försäkringsproblem

sjelfständigt och utan att tillika upptaga öfriga sociala försäkringsfrågor,

'' håller äfven kommittén före, att det valda tillvägagångssättet varit

det ur saklig synpunkt mest lämpliga. Kommittén vill därjämte framhålla,

att en möjligen framdeles önskvärd närmare anslutning af nya

sociala försäkringsgrenar till ålderdomsförsäkringen på intet sätt synes

vara hindrad eller försvårad genom det här nedan framlagda förslaget.

Kommittén anser sig sålunda kunna utgå från, att behofvet af en

genom statsförsäkring åstadkommen, lämpligare och tidsenligare försörjning

af behöfvande åldringar och andra arbetsoförmögna än den, som

för närvarande hos oss finnes, är uppenbart samt äfven i allmänhet

erkändt. Uppgiften blir då att finna den lämpligaste formen för att

tillmötesgå detta behof, hvars styrka framgår äfven af den ständigt stegrade

uppmärksamhet, hvarmed denna fråga numera följes.

1. Öfversikt och granskning af gällande eller föreslagen

lagstiftning angående ålderdoms- och invaliditets
försäkring.

A. Öfversikt af lagstiftningen.

Vid utarbetandet af förslag i förevarande ämne har det gifvetvis

måst vara en af kommitténs första åtgärder att taga noggrann kännedom

om den lagstiftning, som redan trädt i tillämpning inom åtskilliga länder,

och om de viktigaste eller mest uppmärksammade förslag, som i Sverige

eller annorstädes framkommit. I en bilaga (Del III) till kommitténs

betänkande har visserligen en utförlig framställning rörande denna lagstiftnings

innehåll meddelats, men då det varit en viktig uppgift för

kommittén att undersöka möjligheten eller lämpligheten af att i vårt

land genomföra en lagstiftning efter någon af de förebilder, som gifvits

af dessa lagar eller lagförslag, tillåter sig kommittén att här i korthet

erinra om deras väsentliga innehåll.

s. 23 Kontrollera mot PDF

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. TYSKLAND.

23

Tysklands lagstiftning på förevarande område är den till tiden äldsta.

Sedan tyska riket genom lagar af åren 1883 och 1884 för vissa grupper

af lönarbetare infört obligatorisk försäkring mot sjukdom och mot

olycksfall i arbete, följde lagen om obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring

den 22 juni 1889. Denna lag ersattes tio år senare

af invalidförsäkringslagen den 13 juli 1899, som i sin tur blifvit ersatt af

riksförsäkringslagen den 19 juli 1911, genom hvilken till invaliditetsoch

ålderdomsförsäkringen fogats jämväl en försäkring till förmån för

efterlefvande. De förändringar, som de nya lagarna medfört i de föregåendes

innehåll, hafva likväl i allmänhet varit af mindre ingripande

betydelse.

Den senast antagna lagen bestämmer i hufvudsak följande. Den

obligatoriska försäkringen omfattar alla lönarbetare (äfven lärlingar och

tjänare) öfver 16 år utan hänsyn till lönens storlek, äfvensom vissa

andra grupper löntagare i enskild tjänst med eu årsinkomst af högst

1,800 kr. Försäkringen är sålunda med afseende på omfattningen icke

att anse såsom en allmän försäkring. Lagen afser beredande af pension

vid varaktig arbetsoförmåga, oafsedt åldern, hvarjämte vid uppnådda

70 år en mindre ålderdomspension erhålles, äfven om invaliditet ej är för

handen. Denna sistnämnda pension öfvergår sedermera vid invaliditet

till vanlig invaliditetspension. En särskild pension, »sjukränta», utgår

äfven till försäkringstagare, som, ehuru ej befunnen varaktigt oförmögen

till arbete, dock varit invalid oafbrutet under 26 veckor. Dessutom

innehåller lagen, såsom ofvan antydts, äfven bestämmelser om understöd

åt änkor och änklingar, dock endast vid invaliditet, samt åt barn under

15 år efter aflidna försäkrade. Såsom invalid betecknar lagen den, som

icke vidare är i stånd att medelst en verksamhet, som motsvarar hans

krafter och färdigheter och som med skälig hänsyn till hans utbildning

och hittillsvarande yrke kan erbjudas honom, förtjäna en tredjedel af

hvad kroppsligen och andligen friska personer i samma ställning och

med liknande utbildning i samma trakt pläga förtjäna genom sitt arbete.

De försäkrade indelas i fem löneklasser allt efter deras årliga

arbetsförtjänst, och afgifterna till försäkringen betalas till hälften af

de försäkrade själfva och till hälften af arbetsgifvarne. Pensionens

storlek är beroende af löneldass och antalet veckor, för Indika afgifter

betalats, hvarjämte till hvarje pension lägges ett statsbidrag. Detta utgör

45 kr. om året, utom vid barnpensionen, där statsbidraget är blott 22’50 kr.

Omstående tabell lämnar en öfversikt af löneklassindelningen, årsafgifternas

storlek samt pensionernas belopp efter resp. 5, 30 och 50 år

Gällande

lagstiftning1.

Tyskland.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. TYSKLAND.

under antagande af, att 52 veckobidrag betalats per år och under hela

försäkringetiden.

Inkomstklass

kr.

Total

årsafgift

kr.

efter 5 år

kr.

Pension

efter 30 år

kr.

efter 50 år

kr.

I. Under 311 kr. ...................................................

7-40

105

139

167

II. 311— 489 > .................................................

11''10

121

190

245

III. 489- 756 » ...................................................

14''80

134

226

300

IV. 756-1,022 » ...................................................

18-50

148

263

356

V. Öfver 1,022 » ...................................................

22-so

161

300

411

Afgifternas inbetalning ombesörj es af arbetsgifvaren, som vid lönelikviden

uppklistrar märken å försäkringsafgiftens belopp på särskilda

försäkringskort.

Lagen medgifver äfven frivillig försäkring af vissa kategorier icke

försäkringspliktiga arbetare samt af själfständiga yrkesutöfvare, som icke

sysselsätta mer än två lönarbetare. Denna försäkring har emellertid

hittills omfattats med endast ringa intresse.

Den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen omfattade år 1909

15-ö milj. personer, d. v. s. 24‘2 % af befolkningen, och utgjorde hela

afgiftssumman till försäkringen omkr. 180 milj. kr. samt försäkringanstalternas

förmögenhet vid samma tid omkr. 1,400 milj. kr. Statens kostnader

för försäkringen uppgingo vid dess början, år 1891, till 5 4

milj. kr., en siffra, som år 1900 hade stigit till 27‘3 milj. kr. och som

år 1909 utgjorde 49 milj. kr.

Med afseende på den tyska lagstiftningen förtjänar slutligen äfven

erinras därom, att genom en lag den 20 december 1911 införts invaliditets-

och ålderdomsförsäkring för personer anställda mot lön i enskild

tjänst och i annan ställning än kroppsarbetare. Denna lag omfattar

bland nämnda befolkningskategori dem, hvilkas årsinkomst ej öfverstiger

4,500 kr., och bereder pension vid invaliditet samt vid uppnådda

65 års ålder äfvensom pension åt efterlefvande. Grundprinciperna

med afseende på afgiftsbetalning, löneklassindelning o. s. v. äro desamma

som i riks försäkringslagen. Afgiftsbeloppen delas lika mellan arbetsgivare

och arbetstagare.

s. 25 Kontrollera mot PDF

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. DANMARK;

25

Ett helt annat system än det tyska har i Danmark följts vid Danmark.

lösandet af denna fråga.

I det förslag till revision af den danska fattigvårdslagen, hvilket

behandlades vid 1891 års riksdag, förekom bl. a. en bestämmelse, enligt

hvilken till ålderstigna hjälpbehöfvande, som uppfyllde en del i

förslaget angifna fordringar, skulle kunna utbetalas särskild! understöd

af det allmänna, hvilket understöd likväl icke skulle få fattighjälps

karaktär. Vid behandling af denna bestämmelse väcktes af ett antal

folketingsmedlemmar förslag om att utbryta denna föreskrift ur fattigvårdslagen

och på dess grundval uppbygga en lag om ålderdomsförsörjning,

hvarigenom denna fråga skulle lösas utan direkt sammanhang med

fattigvårdslagstiftningen. Det af sådan anledning utarbetade lagförslaget

blef af riksdagen antaget samt utfärdades den 9 april 1891 såsom

»lag om ålderdomsunderstöd åt värdiga behöfvande utanför fattigvården».

Lagen har sedermera genom tre författningar den 7 april

1899, den 23 maj 1902 och den 13 mars 1908 i vissa punkter erhållit

ändrad lydelse.

Lagen innehåller numera i hufvudsak följande. Understödsberättigad

är den, som fyllt 60 år och är oförmögen att sörja för

sitt och de sinas uppehälle. För erhållande af understöd fordras

emellertid dessutom, att vederbörande under de sista fem åren icke

mottagit fattigunderstöd, under de tio sista åren haft stadigt hemvist

i landet samt därunder icke straffats m. in. Understödets belopp är

icke fastställdt af lagen, utan bestämmes i hvarje särskildt fall af den

kommun, där den sökande är hemortsberättigad och där framställning

om understöd skall ske. Understödet skall utgöra hvad som utöfver

den behöfvandes egen inkomst erfordras till hans eget och familjens nödtorftiga

uppehälle. Dock skall vid behofvets bedömande — enligt 1902

års lagändring — privat understöd, äfven i form af bostad, intill ett

belopp af 100 kr. lämnas utom räkningen, äfvensom, efter den kommunala

myndighetens pröfning, motsvarande inkomst härflytande af bostadsförmån,

pension, lifränta, legat o. d. Tillsammans må likväl ej i något fall mer

än 100 kr. på detta sätt undantagas.

Kostnaderna för denna ålderdomsförsörjning bestridas till hälften af

kommunerna och till hälften af staten. Det belopp, till hvilket statsbidraget

beräknats, uppgick ursprungligen till 1 milj. kr., bestämdes

några år senare till 2 milj., därefter till 2 Va milj. kr. samt slutligen

vid 1902 års lagändring till hälften af kostnaderna, utan angifvande af

någon gräns. Omstående siffror gifva upplysning angående antalet

understödda, understödsbelopp samt kostnader för åren 1904—10.

''Alderdomsförsäkringskommittén. I.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. DANMARK. NYA ZEELAND. AUSTRALIEN.

Nya Zeeland.

Australien.

År.1)

Antal unders

Hufvudpersoner.

t ö d d

a.

Bi-

personer

(hufvud-

sakligen

hustrur).

Genomsnittsunderstöd

per år och individ.

Kostnader

kr.

F amilj eförsörj are

Ensamstående

Köpen-

hamn

kr.

Ofri ga

städer

kr.

Landsbygd

kr.

män.

kvinnor.

män.

kvinnor.

1901-05

14,595

150

7,840

26,905

17,388

156

138

83

7,092,984

j 1905-06

15,018

154

8,009

27,855

17,795

157

143

91

7,568,790

1906-07

15,352

153

8,127

28,706

18,207

162

151

96

8,118,486

1907—08

15,343

156

8,179

29,330

18,177

174

160

102

8,805,595

! 1908-09

15,935

156

8,530

30,477

18,919

195

172

107

9,750,101

1909-10

16,436

157

8,944

31,888

19,508

213

182

112

10,801,332

De lagar om ålderdomspensioner, som senare tillkommit i Nya Zeeland

och Australien samt i England, äga en viss inbördes öfverensstämmelse.

Nya Zeelands lag om ålderdomspensioner den 1 nov. 1898 med

senare ändringar genom lagar den 18 okt. 1900, den 1 okt. 1902 och

den 29 juli 1905 bestämmer i hufvudsak, att enhvar, som fyllt 65 år

och har en årsinkomst, som icke öfverstiger 612 kr., eller en jordegendom

till ett värde af högst 2,700 kr., skall erhålla en årlig pension af

468 kr. (9 kr. i veckan). Uppgår inkomsten till högre belopp, minskas

pensionen enligt en särskild skala, så att till personer med en årsinkomst

öfver 1,080 kr. eller en förmögenhet, som uppgår till mer än 4,680 kr.,

ingen pension utbetalas. För rättighet till pension fordras dock att hafva

varit bosatt i landet i 25 år samt under de sista fem åren hafva fört

ett nyktert och aktningsvärd! lif.

Kostnaderna för den ny-zeeländska ålderdomsförsörjningen bäras

helt af staten. Utgifterna nådde ett första maximum år 1903 med 3''8

milj. kr., men stego från år 1905 till 1906 från 3''5 till 4''6 milj. kr.

såsom en följd af att den högsta pensionen genom 1905 års laghöjdes

från 324 kr. till 468 kr. Icke mindre än 82 % af pensionärerna

uppbära detta sistnämnda belopp i pension.

Den ny-zeeländska lagstiftningen vann snart efterföljare på det

australiska fastlandet, i det att lagar efter dess mönster år 1901 antogos

både i Nya Syd-Wales och Victoria. Dessa lagar upphörde emellertid

b Räkenskapsåret omfattar 1 april—31 mars.

s. 27 Kontrollera mot PDF

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. AUSTRALIEN. ENGLAND. 27

att gälla deri 1 juli 1909 och ersattes af lagen den 10 juni 1908 om

invaliditets- och ålderdomspensioner, hvilken äger giltighet för hela den

australiska förbundsstaten (Nya Syd-Wales, Victoria, Queensland, Sydaustralien,

Vestaustralien, Tasmanien). Innehållet i denna lag skiljer

sig på eu punkt väsentligt från den ny-zeeländska, i det att den nämligen

utom ålderdomspensioner inför invaliditetspensioner till samma

belopp som de förra för personer öfver 16 år, hvilkas arbetsförmåga

varaktigt nedsatts till följd af olycksfall eller annan invaliditet. Hela

den del af lagen, som angår invaliditetspensioneringen, träder dock i

giltighet först genom en »proklamation)), som senare skall utfärdas.

Sannolikt är det de stora finansiella bördor, som invaliditetspensionerna

komme att medföra, hvilka vållat uppskjutandet. Ifråga om pensionsbeloppens

storlek gälla ungefärligen samma bestämmelser som i den

ny-zeeländska lagen, dock med det undantag, att åt föreskrifterna angående

den inkomst- eller förmögenhetsgräns, som berättigar till maximipension,

gifvits en affattning, som, i likhet med den danska lagen, medgifver

ett mera individuellt afpassadt fastställande af pensionernas belopp.

Englands lag om ålderdomspensioner den 1 aug. 1908 är i allt

väsentligt uppbyggd på samma principer som den ny-zeeländska lagstiftningen,

blott att dess villkor äro strängare och understöden ungefärligen

hälften mindre. Enligt den engelska lagen erhåller, med undantag

för fattigunderstödda och för dem, som under kortare tid än 20 år

varit engelska undersåtar in. fl., enhvar, som fyllt 70 år och har mindre

årsinkomst än 378 kr., en årlig pension''l af 234 kr. (4*50 kr. i veckan

mot den ny-zeeländska lagens 9 kr.). Öfverstiger inkomsten 567 kr.,

erhålles icke pension, och för inkomstbelopp mellan 378 och 567 kr.

beräknas pensionens storlek efter särskild skala. Inkomsten för endera

af tvänno makar får ej beräknas till mindre belopp än hälften af makarnas

sammanlagda inkomst. Hela kostnaden bestrides genom statsmedel.

Att döma af hittills föreliggande upplysningar, synas antalet pensionärer

samt kostnaderna för pensioneringen blifva afsevärdt större än

hvad som beräknats. Man hade först räknat med omkr. Vä milj. understödstagare

till en årlig kostnad för staten af omkr. 100 milj. kr. Redan

i början af år 1909 hade man emellertid nått upp till ett antal af

660,000 pensionerade personer, af hvilka 90 % uppburo maximipensionen

(234 kr. om året), och uppgick kostnaden för pensioneringens genomförande

till omkr. 150 milj. kr. Under de följande åren har pensionärernas

antal ytterligare ökats, så att kostnaderna numera, enligt den engelska

England.

Ålderdoms
pensionering.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ENGLAND. FRANKRIKE.

finansministerns uppgift vid framläggandet i maj 1911 af förslaget till

sjuk- och invaliditetsförsäkring, beräknas till 234 milj. kr.

invalid- Genom antagandet af sistnämnda lagförslag, hvilket under namn

pensionering. ap nationalförsäkringslagen den 16 dec. 1911 utfärdats såsom lag, har

England infört en invaliditetsförsäkring af i hufvudsak samma omfattning

och i viktiga afseenden äfven eljest byggd på samma grundsatser

som motsvarande tyska försäkring. Den del af nämnda lag, hvarigenom

obligatorisk sjukförsäkring införes för alla löntagare med intill 2,900 kr.

i årsinkomst, innehåller bestämmelser om utbetalande af en årlig »invalidi

tetsränta» af 234 kr. till de sjukförsäkrade personer, hvilkas sjukdom

efter den 26:te sjukveckans slut öfvergått till kronisk. Detta understöd

utgår intill dess den försäkrade uppnått 70 års ålder, då pension till samma

belopp enligt ålderdomspensionslagen beräknas utfalla. Till försäkringen,

hvars förmåner utom nämnda invaliditetsränta utgöras af kontant sjukhjälp

till ett belopp af 9 kr. i veckan för män och 6''75 kr. för kvinnor, läkarvård

och medicin, moderskapsunderstöd o. s. v., upptagas afgifter af

arbetarne till maximibelopp af 15 kr. om året för män och 1175 för kvinnor

samt af arbetsgitvarne och staten. De från arbetsgifvarne utgående

afgifterna, hvilkas belopp stå i omvändt förhållande till den försäkrades

arbetslön, växla från 23''50 till 11''75 kr. om året för hvarje försäkrad, och

de från staten utgående afgifterna, hvilka jämväl höjas för lågt aflönade

arbetare, växla från 11''75 till 8''25 kr. om året för hvarje försäkrad.

Såsom häraf framgår, består den hufvu dsakligaste skillnaden mellan

den engelska och den tyska lagstiftningen på föreliggande område med

afseende på pensionsförmånerna numera egentligen endast däri, att dels

den engelska lagen icke liksom den tyska låter pensionen utgå med

olika belopp allt efter olika löneklasser, dels ock den speciella ålderdomspensioneringen

för 70-åringar i England kommer hela befolkningen,

men i Tyskland blott lönarbetarne till godo.

Frankrike. Inom den franska lagstiftningen angående ålderdomsförsörjning

återfinnas lagar af såväl den tyska som den danska typen, hvarjämte

för vissa arbetarkategorier förekommer en speciallagstiftning i ämnet.

Lagen den 14 juli 1905 (med eu senare däri genom finanslagen

den 31 dec. 1907 företagen förändring) angående obligatorisk försörjning

åt medellösa åldringar, invalider och obotligt sjuka företer flera väsentliga

likheter med den danska lagen angående ålderdomsförsörjning.

Liksom denna har den franska lagen tillkommit i sammanhang med

fattigvårdslagstiftningen och afser understödjande genom det allmännas

s. 29 Kontrollera mot PDF

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. FRANKRIKE.

29

försorg af vissa hjälpbehö Vande medelst af kommunerna fastställda

belopp. I enskildheter företer den franska lagen emellertid vissa

afvikelser från den danska. Sålunda är den förras åldersgräns fastställd

till 70 år, men dessutom äro äfven invalider under nämnda ålder,

dock endast de till arbete fullständigt oförmögna, understödsberättigade.

Understöden äro ej såsom i Danmark obestämda, utan i så måtto begränsade,

att de ej få understiga 43 samt ej annat än i vissa fall öfverstiga

260 kr. per år. Har understödet fastställts till mer än 260 kr.,

skall kommunen ensam bestrida kostnaden för det Överskjutande beloppet.

Förutsättningen för understödets erhållande är vidare i allmänhet

medellöshet, dock med vissa undantag. För personer öfver 70 år inräknas

icke den egna arbetsfört)kristen vid inkomstens uppskattande, hvarjämte

vid understödets bestämmande vissa inkomster endast beräknas

till en del, vanligen hälften af sina belopp.

Kostnaderna för denna försörjning fördelas mellan kommunerna,

departementen och staten och uppgingo år 1908 till omkr. 66 milj. kr.,

som kommo omkr. 400,000 understödstagare till del.

En lag, hvilken däremot i vissa afseende!! närmar sig den tyska

invaliditetsförsäkringslagens system, är lagen den 5 april 1910 med tillägg

den 27 februari 1912 angående ålderdomsförsäkring af arbetare, handtverkare

och mindre jordbrukare. Genom denna lag har i Frankrike införts

obligatorisk försäkring af arbetare och biträden i industri och

handel, tjänare in. fl., hvilkas årliga arbetsförtjänst understiger 2,160

kr. Medan lagens omfattning sålunda ungefärligen motsvarar den tyska

förebildens, så är dess syfte däremot icke närmast försäkring mot invaliditet

utan mot ålderdom. Pension på grund af lagen utgår nämligen

först vid uppnådda 60 år eller ock, på den försäkrades anfordran, fr. o.

m. 55-årsåldern, men då med ett proportionsvis minskadt belopp. Eljest

berättigar endast fullständig invaliditet till pensions erhållande. Bidragen

till försäkringen fördelas efter tyskt mönster med lika stora belopp på

arbetsgivare och arbetare, men afgifterna äro icke graderade efter inkomstklasser,

utan uppdelade endast i tre hufvudgrupper, nämligen för män med

en årsafgift af 12-96 kr., för kvinnor med 8''64 kr. och för personer under

18 år med 6''48 kr., af hvilka belopp arbetsgifvarne som nämnts erlägga

hälften. Metoden för bidragens inkassering öfverensstämmer i hufvudsak

med det tyska märkessystemet.

Statens bidrag till försäkringen utgår med 72 kr. till hvarje från

60:de året utbetald pension, såvida stadgad årsafgift erlagts i minst 30 år.

Vid kortare bidragstid, förtidspensionering e. d. utbetalas statsbidraget

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. FRANKRIKE. LUXEMBURG.

Luxemburg
-

efter eu reducerad skala. Vid den försäkrades död utbetalas mindre

belopp till efterlefvande änka och minderåriga barn.

Vid sidan af den obligatoriska försäkringen bär den franska liksom

den tyska lagen gifvit rum äfven för frivillig försäkring, hvilken medgifvits

löntagare med mellan 2,160 och 3,600 kr. i årlig arbetsförtjänst,

äfvensom mindre handtverkare, småbrukare, arrendatorer och hälftenbrukare,

hvartill komma alla obligatoriskt eller frivilligt försäkrades icke

lönarbetande hustrur och änkor. Afgifterna uppgå i regel till 6-48—12’9G

kr. om året, statsbidraget, som årligen godtskrifves försäkringskontot,

till högst hälften af den under året erlagda afgiften.

Pensionerna inom den obligatoriska försäkringen hafva beräknats

till de belopp, som framgå af nedanstående tablå:

Total Pension vid 60 år

årsafgift

efter 30 försäkringsår.

efter 40 försäkringsår

kr.

kr.

kr.

Män ......................

............ 12-9i»

147

187

Kvinnor................

.......... 8''64

122

156

Den obligatoriska försäkringen beräknas komma att omfatta omkr.

10 Va milj. löntagare.

Före de nu nämnda båda lagarnas tillkomst hade man i Frankrike

sörjt för ålderdomsförsäkring af tvänne särskilda yrkesgrupper, nämligen

sjöfolk och grufarbetare. De för dessa kategorier alltjämt gällande

lagarna, hvilkas sista editioner äro af den 14 juli 1908 för sjöfolket och

den 31 mars 1903 för grufarbetarne, föreskrifva båda obligatorisk försäkring

och äro byggda på afgiftsplikt från såväl arbetsgifvare som

arbetare. Till sjömännens pensionering bidraga redarne emellertid endast

med 7ö af den summa de försäkrade själfva erlägga, under det att afgifterna

till grufarbetarförsäkringen fördelas med lika stora belopp på

arbetsgifvare och arbetare. Till den förra försäkringen bidrager staten

med 9-4 milj. kr. om året, till den senare endast med 720,000 kr. och

detta belopp afser i hufvudsak endast att förhjälpa den nu lefvande generationen

till högre pensioner.

Äfven Luxemburgs lag den 6 maj 1911 angående obligatorisk

försäkring mot ålderdom och invaliditet ansluter sig i sina hufvudlinjer till

den tyska invaliditetslagen såsom förebild. Den omfattar alla lönarbetare

samt af öfriga löntagare dem, hvilkas årliga lön icke öfverstiger

2,700 kr. Försäkringen gäller pension såväl vid invaliditet som

vid uppnådda 68 år — ålderspensionen är dock mindre — hvarjämte vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. LUXEMBURG. BELGIEN. ol

den försäkrades död mindre belopp utbetalas till lians efterlämnade

änka och minderåriga barn.

Bestämmelserna rörande beräkning af pensionsbeloppen afvika från

den tyska lagens motsvarande föreskrifter. Pensionens storlek växlar

dels efter lönens medelbelopp, dels ock efter antalet arbetsdagar. Grundbeloppet

är 130 kr. för män och 104 kr. för kvinnor, när årslönen icke

öfverstiger 360 kr. År lönens medelbelopp större än sistnämnda summa,

växer grundpensionen för hvarje belopp af 72 kr., hvarmed lönen stiger.

Lönegruppernas antal blir på detta sätt öfver 30. Till grundpensionen

lägges sedan, lika för män och kvinnor, för hvarje period af sex arbetsdagar

ett belopp af 11‘52 öre för invaliditetspensionen och 5''76 öre för

ålderdomspensionen.

Afgifterna utgå med ett belopp, motsvarande 2u proc. af lönesumman.

De delas till hälften mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Öfriga kostnader

för försäkringen bestridas af staten och kommunen. Statens

bidrag utgår med en summa motsvarande 2/s>, kommunens med Va af

grundp ensionen.

För upptagande af försäkringsafgifter skall ej det tyska märkessystemet

användas, utan åligger det arbetsgifvarne att direkt till vederbörande

försäkringsorgan inbetala afgifterna.

Till redogörelsen för de ofvan anförda ländernas lagstiftning,

hvilken antingen ålägger vissa delar af befolkningen ekonomiska uppoffringar

för tryggande i någon mån af ålderdomen eller ock gifver alla medborgare

rätt att vid behof af närmare angifven art åtnjuta ålderdomsunderstöd,

förtjäna fogas några ord äfven rörande förhållandena i Belgien,

det enda land, där den statsunderstödda frivilliga verksamheten för

dessa syften vunnit någon egentlig framgång. Ålderdomsförsäkring kan

i Belgien erhållas bl. a. i statens ålderdomsförsäkringsanstaIt, upprättad

genom eu lag redan år 1850. Under en längre följd af år har staten genom

betydande årliga bidrag till denna kassa sökt främja dess utveckling.

Genom lagen den 10 maj 1900 med däri sedermera vidtagna ändringar

har detta bidragssystem fått fastare form. Bidraget utgår numera med

43 öre för hvarje franc (=72 öre), som betalas i premie, dock högst med

6''50 kr., således motsvarande en premie af 10''80 kr., under förutsättning

af att den utfästa pensionens årliga belopp ej öfverstiger 260 kr.

Dessutom betala emellertid provinser, kommuner samt talrika arbetsgifvare

bidrag till denna verksamhet. Man har därjämte sökt öka tillströmningen

till ålderdomsförsäkringsanstalten genom att särskildt gynna de lokala

hjälpkassor, som upprättats för sådant ändamål. Dessa kassor, hvilkas medlemmar

i sjkifva verket utgöra det vida öfvervägande antalet af de hos

%

Belgien.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. BELGIEN.

ålderdomsförsäkringsanstaiten försäkrade, åtnjuta sålunda bl. a. förmånen

af ett statsbidrag af 1''45 kr. för hvarje försäkringsbok, hvarå under året

inbetalats minst 2 "16 kr.

Ålderdomsförsäkringen har tack vare detta högst afsevärda understöd

från det allmännas sida vunnit en vidsträckt utbredning i Belgien.

Antalet hjälpkassor, som inbetala premier till ålderdomsförsäkringsanstalten,

uppgick år 1908 till 5,526, och antalet hos anstalten direkt eller medelbart

försäkrade personer till 660,000, eller omkr. 9 % af befolkningen. Försäkringstagarnes

egna afgifter uppgingo samma år till i medeltal 9’50 kr.

per individ och statsbidraget, som i sin helhet uppgick till 3‘8 milj. kr.,

utgjorde per försäkrad 5’80 kr. eller omkr. Vid af dennes egen afgift.

Af de omkr. 40,000 personer, till hvilka pensioner utbetalades vid

slutet af år 1909, mottogo ej mindre än Va en pension å högst 8''GO

kr. om året, under det att pension för 1 io af de försäkrade uppgick till

mer än 86 kr. Den ringa förekomsten af större pensioner förklaras

emellertid däraf, att flertalet af de försäkringstagare, som omfattas af

den nyare lagstiftningen och sålunda komma i åtnjutande af det rikliga

statsunderstödet, icke ännu hunnit till pensionsåldern.

Äfven på invaliditetsförsäkringens område har man sökt att genom

uppmuntran af den frivilliga verksamheten utveckla rörelsen. De belgiska

sjukkassorna hafva liksom de franska bildat återförsäkringsföreningar,

som meddela invaliditetsunderstöd åt kroniskt sjuka och andra

invalider. På grund af en lag af år 1906 betalar staten ett bidrag af

resp. 20, 40 och 60 % af medlemmarnas egna afgifter till dessa föreningar,

allt eftersom invaliditetsunderstödet utgår i högst 2 år, högst 5 år,

eller intill 65-årsåldern. År 1909 funnos 68 sådana föreningar med

145,000 medlemmar och utgjorde statsbidraget 97,000 kr.

Belgien har utom sin frivilliga försäkring äfven på grund af en

äldre lagstiftning, hvars sista edition är af den 5 juni 1911, obligatorisk

ålderdomsförsäkring af grufarbetare. Af lagen omfattas omkr. 150,000

arbetare, hvilka tillförsäkras pensioner å i regel minst 259 kr. Afgifterna

bestridas af arbetarne med ett årsbidrag å minst 17‘30 kr., hvarjämte

arbetsgifvarne i öfrigt täcka de kassors utgifter, hvilka handhafva

försäkringen, genom bidrag till ett belopp af minst D/2 och högst 27a %

af arbetslönen. De utgifter, som likväl ej fyllas genom nu nämnda bidrag,

bäras till hälften af staten och till den andra hälften af provinsen.

Utom i Belgien förefinnes en statsunderstödd frivillig ålderdomsförsäkring

äfven i England och Frankrike för alla medborgare, i Italien,

Finland och. Spanien för alla lönarbetare, samt i Ungern för jordbrukets

s. 33 Kontrollera mot PDF

FÖRESLAGNA LAGAR. NORGE.

33

arbetare ocli tjänare. I dessa länder har den frivilliga ålderdomsförsäkringen

likväl icke omfattats af någon mera betydande del af befolkningen.

Sedan i det föregående i korthet redogjorts för bestående lagstiftning

angående invaliditets- och ålderdomspensionering, skall här en

kort^ redogörelse lämnas äfven för några under de sista åren framlagda

lagförslag, hvilka synas värda uppmärksamhet.

I Norge tillsattes på grund af stortingsbeslut år 1894 en kommitté

för att utarbeta förslag till en invaliditets- och ålderdomsförsäkring.

År 1899 framlade denna kommitté såsom resultat af sitt arbete ett af

majoriteten bifallet förslag till »invaliditets- och ålderdomsförsäkring för

norska folket» samt ett af minoriteten godkändt förslag till »sjuk-,

ålders- samt invaliditets- och olycksfallsförsäkring». Då minoritetens förslag

i tillämpliga delar hufvudsakligen öfverensstämde med den tyska

obligatoriska invalidförsäkringen, skall här endast redogöras för det

väsentliga innehållet af majoritetsförslaget.

Enligt detta förslag tillförsäkrades alla norska män och kvinnor

öfver 16 år rätt till pension vid varaktig arbetsoförmåga af längre varaktighet

än ett hälft år. De försäkrade indelades i 7 löneldasser, af hvilka

den lägsta upptog personer med mindre än 300 kr.^ och den högsta inkomsttagare

med minst 3,000 kr. i årlig inkomst. Årsafgiften utgjorde

i lägsta klassen 3''12 och i den högsta ej mindre än 66 kr. För hustrur,

som icke ägde själfständig inkomst af 100 kr. eller därutöfver, utgjorde

årsafgiften hälften af den för lägsta klassen bestämda afgiften. Pensionernas

maximibelopp uppgick i den lägsta klassen till 150 kr., och i

den högsta till 600 kr. om året. Afgifterna skulle i regel betalas af de

försäkrade sjkifva genom kvartalslikvider å särskilda motböcker. För

personer utan egna inkomster ålåg betalningsskyldigheten i regel den

försörjningspliktige, för eljest medellösa personer under vissa villkor

kommunen. Det ålåg arbetsgifvarne att betala arbetarnes bidrag, dock

med rätt att göra motsvarande afdrag å lönen. Försäkringens organisation

var byggd på en för riket gemensam central anstalt, med lokala

nämnder i orterna.

I september 1911 framlades af två medlemmar af en nu sedan 1907

arbetande ålderdomsförsäkringskommitté ett förslag till invaliditets- och

ålderdomsförsäkring (åldersgräns 70 år), omfattande hela befolkningen.

Afgifter och pensioner beräknas på det sätt, att ju lägre den taxerade

inkomsten är, desto större del däraf utgör afgiften och pensionen. En

person med 200 kr. i taxerad inkomst skall sålunda erlägga en afgift

af 6 kr., (3 % af inkomsten), en person med 600 kr. en afgift af 14 kr.

(2-3 %), 1,500 kr. en afgift af 27 kr. (Ds %\ 3,000 kr. en afgift af 42

Ålderdomsförsäkringskommittén. I. 5

Föreslagna

lagar.

Norge.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

FÖRESLAGNA LAGAR. NORGE. ÖSTERRIKE.

Österrike.

kr. (1''4 V), o. s. V. För hvarje person, för hvilken försörjningsplikt

åligger den försäkrade — dock icke äkta maka — minskas årsafgiften

till försäkringen med 1 kr., dock att afgiften alltid skall utgöra minst

1 kr. För erhållande af pension fordras att hafva erlagt minst fyra

års afgifter. Pensionens grundbelopp beräknas genom att till Vs af afgifternas

sammanlagda summa lägga ett belopp af 85 kr. Af sistnämnda

belopp betalar staten 20 och kommunerna 20 kr. Som exempel å pensionernas

storlek må anföras, att en person med 1,000 kr. i årsinkomst

i genomsnitt under hela försäkringstiden, hvilken försäkringstagare erlägger

en afgift af 22 kr. om året, efter 30 afgiftsår har rätt till

pension å 195 kr., efter 40 år till 232 kr. samt efter 50 år till 271 kr.

Kostnaderna för bidraget af. allmänna medel beräknas i försäkringens

30:de år utgöra för staten 3*86 milj. kr. (häraf 0''3 milj. till administration)

och för kommunen 4''37 milj. kr.

Efter omfattande förarbeten framlades af regeringen i Österrike

år 1908 inför parlamentet ett »lagförslag angående socialförsäkring)),

hvilket såsom en nyhet utöfver de redan bestående lagarna om obligatorisk

sjuk- och olycksfallsförsäkring innehöll ett kapitel äfven rörande

invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Lagförslaget utgår i denna del från

den motiveringen, att en försäkring af denna art bör göras allmän och icke

begränsas endast till arbetarbefolkningen, men att medan arbetaren har

största behofvet och intresset af en försäkring mot invaliditet, så är för öfriga

grupper af den obemedlade befolkningen ålderdomsförsäkringen den viktigaste

faktorn. Förslaget är därför också uppdeladt mellan å ena sidan

en invaliditets- och ålderdomsförsäkring, som i likhet med den tyska

omfattar i hufvudsak alla arbetare (inkl. lärlingar och tjänare) öfver 15

år med en årlig arbetsförtjänst af mindre än 1,800 kr., men som skiljer

sig från den tyska lagstiftningen genom att upptaga äfven biträdande

familjemedlemmar, samt å andra sidan en ålderdomsförsäkring, som gäller

de »själfständiga», d. v. s. alla innehafvare af industriella eller andra förvärfsföretag

samt af landt- eller skogsbruk (äfven arrendatorexj, såvida deras

årsinkomst icke öfverstiger 1,800 kr.1) eller de icke regelbundet sysselsätta

mer än två lönarbetare. Arbetarnes försäkring är i hufvudsak byggd

på det tyska systemets principer med fördelning af bidragen till hälften

mellan arbetsgifvare och arbetare, med löneklassindelning o. s. v., hvaremot

de själfständiga få ensamma bära kostnaden för sin försäkring.

Till hvarje pension tillskjuter staten ett årligt belopp af 67''50 kr.

b Under behandling i riksdagsutskottet har lönegränsen höjts till 2,700 kr.

s. 35 Kontrollera mot PDF

FÖRESLAGNA LAGAR. / ÖSTERRIKE.

35

Ålderdomspension utbetalas till såväl lönarbetare (inkl. familjemedlemmar)

som själfständiga yrkesutöfvare efter uppnådda 65 lefnadsår,

och invaliditetspensionen, hvilken beräknas efter samma grunder som

den förra, till arbetare som tidigare blifva invalider.

Förslaget upptager slutligen äfven bestämmelser angående kapitalförsäkring

till förmån för försäkringstagares efterlefvande. Berättigade

att utfå ett dylikt kapital äro den dödes änka äfvensom barn under

16 år.

Med afseende på de beräknade siffrorna rörande löneklassernas gradering

af årsinkomsten och försäkringsafgifternas belopp samt pensionernas

storlek under förutsättning af 52 bidragsveckor per år och att den

försäkrade under hela försäkringstiden tillhört samma löneklass meddelas

följande tabell:

Inkomstklass.

Total

årsafgift

kr.

P

e n s i o

n.

Kapital

till änka

med

2 barn

kr.

efter 4 år

kr.

efter 30 år

kr.

efter 50 år

kr.

a) lönarbetare (inkl. biträdandefamiljemedlemmar)

högst 180 kr..............................................

4''70

95

119

138

180

180-360 » ...........................................

9''40

122

171

209

225

360-540 > .........................................

14-oo

149

222

278

270

540—900 » ............................................

18’70

176

273

348

315

900-1,350 » .............................................

23uo

203

325

419

360

öfver 1,350 » .............................................

28É io

230

377

489

405

b) själfständiga yrkesutöfvare......................

9’iO

122

171

209

225

Omkring 10 milj. personer (37 % af befolkningen) skulle komma

att omfattas af försäkringen, hvaraf 6 milj. arbetare och återstoden själfständiga

yrkesutöfvare. Den sammanlagda årliga summan af de försäkrades

bidrag skulle uppgå till omkr. 97 milj. kr., af hvilka de själfständiga

för sin egen försäkring skulle erlägga 21 milj. kr. Den andel staten

komme att taga i försäkringens utgifter skulle utgöra dels ett årligt

förvaltningsbidrag af 1 Ds milj. kr. till centralkassan, dels pensionsbidragen,

som i jämnviktstillståndet beräknats uppgå till 75 milj. kr. per år.

Hvad Österrikes lagstiftning på här förevarande område eljest beträffar,

torde böra anmärkas, att där, liksom i åtskilliga andra länder,

(Frankrike, Belgien, Ungern), finnes en obligatorisk invaliditets- och

ålderdomsförsäkring för grufarbetare, införd genom lagen den 28 juli 1889,

omfattande 170,000 arbetare och byggd på afgifter till lika belopp från

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

FÖRESLAGNA LAGAR. ÖSTERRIKE. NEDERLÄNDERNA. SVERIGE.

arbetsgivare och arbetare. Pensionernas genomsnittliga högsta belopp

utgör vid denna försäkring 185 kr.

Dessutom har genom lag den 16 dec. 1906 införts invaliditets- och

ålderdomsförsäkring för tjänstemän i privat tjänst, i likhet med hvad

som skett i Tyskland, eu försäkring, som omfattar äfven pensionering

af efterlefvande. Afgifterna växla mellan lägst 54 och högst 270 kr.,

pensionerna efter 40 år mellan 338 och 1,688 kr. Af afgifterna betala

do försäkrade, hvilkas årslön uppgår till högst 1,800 kr., en tredjedel,

försäkrade med en årslön å 1,800—5,400 kr. hälften, medan arbetsgifvarne

betala återstoden. Försäkringstagare med högre lön än 5,400 kr.

få själfva vidkännas hela afgiften.

rederlän- I maj 1911 framlades i Nederländerna för parlamentet ett af regerin
dema.

g.en utarbetad t förslag rörande ålderdoms- och invali ditetsförsäkring af alla

lönarbetare (äfven tjänare) med en årsinkomst ej öfverstigande 1,800 kr.

Förslaget är i hufvudsak uppbyggdt efter den tyska lagstiftningens mönster.

Afgifterna, af hvilka arbetsgifvarne och arbetarne bestrida hälften hvardera,

äfvensom löneklasser och pensionsbelopp framgå af nedanstående

tabell, där pensionerna beräknats under förutsättning af 50 bidragsveckor

per år samt tillhörighet till samma löneklass under hela försäkringstiden.

Inkomstklass.

Total

årsafgift

kr.

Pension

efter 30 år

kr.

efter 50 år

kr.

under 360 kr........................................................................

15

156

195

360-600 > ........................................................................

18

191

234

600 900 » .......................................................................

24

249

312

900—1,350 > .......................................................................

30

312

390

1,350—1,800 j .......................................................................

36

375

468

Af statsmedel skola till försäkringen under 75 år utbetalas 13 milj. kr.

årligen. I

Sverige.

Arbetarför
säkringskom
mittén.

I det här gifna sammanhanget torde det vara lämpligt att i korthet

redogöra äfven för några af de förslag, som i Sverige framställts.

Det äldsta af en kungl. kommitté framlagda förslaget är det, som

år 1889 framställdes af arbetarförsäkring skommittén. Detta förslag afsåg

obligatorisk ålderdomsförsäkring för eu hvar i riket mantalsskrifven

s. 37 Kontrollera mot PDF

FÖRESLAGNA LAGAR. SVERIGE.

37

svensk undersåte. Afgifterna skulle erläggas af de försäkrade sjkifva, men

endast under loppet af tio år, nämligen fr. o. m. det år, då försäkringstagaren

fyllde 19 till och med det, då lian fyllde 28 år. Afgiftens belopp

fastställdes till 25 öre i veckan, d. v. s. tillsammans 13 kr. om året under

de tio afgiftsåren. I vederlag härför skulle de försäkrade vid 60 års ålder

erhålla en årlig pension af 72 kr. Genom frivilliga afgifter kunde erhållas

pension till högre belopp eller vid tidigare ålder.

I förslaget förutsågs, att ett stort antal personer icke skulle blifva

i stånd att betala den stadgade afgiften och föreslogs af sådan anledning,

att kommunerna skulle erlägga premien för dessa personer under högst

fem år. Den kostnad, som på sådant sätt skulle uppstå för kommunerna,

beräknades till l-8 milj. kr. om året. Af statsmedel skulle, utom den

centrala försäkringsanstaltens organisation och förvaltning, bestridas kostnaderna

för försäkring af den del af den lefvande generationen, som

icke själf kunde bära denna börda. Det härför erforderliga beloppet beräknades

till inalles 8''3 milj. kr. Förslaget föranledde icke någon proposition

i ämnet till riksdagen.

Nya arbetarförsäkring skommitténs år 1893 framlagda förslag skilde

sig helt och hållet från detta äldre kommittéförslag, men närmade sig

i stället i väsentliga stycken den några år tidigare i kraft trädda tyska

invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen.

Den på grundval af detta förslag utarbetade propositionen till 1895

års riksdag innehöll bestämmelser om försäkring mot invaliditet samt

mot ålderdom vid uppnådda 70 år för alla hos arbetsgivare mot en

årlig aflöning, ej öfverstigande 1,800 kr., anställda personer öfver 18

år. De försäkrade indelades i tre pensionsklasser, af hvilka den första

omfattade manliga arbetare med minst 10 kr. i kontant veckolön, den

andra alla öfriga manliga och den tredje alla kvinnliga försäkringstagare.

Afgifterna i de olika klasserna skulle utgå med resp. 20-oo, 12''50 och 7-50

kr. om året, hvaraf arbetarne skulle erlägga resp. 12\50 , 7-50 och 5 kr.

samt arbetsgifvarne resten, med rätt likväl för arbetsgifvare, hvilkens

uppskattade inkomst vore synnerligen låg, att af statsmedel återfå sitt

bidrag. Till den tredje klassen hänfördes äfven försäkrade mäns hustrur

och skulle afgifterna för dem erläggas af staten. Äfven föreslogos uppfostringsbidrag

å 30 kr. till minderåriga, inom äktenskapet födda barn till

aflidna försäkrade män. Kostnaden härför skulle jämväl bäras af staten,

äfvensom utgifterna för upptagande i försäkringen af den då lefvande

generationen (under 40 år). För afgifternas inkassering skulle det tyska

märkessystemet användas, hvarjämte försäkringens administrativa och

tekniska handhafvande skulle uppdragas åt ett särskild!, ämbetsverk,

Nya arbetarförsäkringskommittén

1895 års proposition.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

FÖRESLAGNA LAGAR. SVERIGE.

1898 åra proposition.

pensionsstyrelsen, stödt på lokala organ, pensionsnämnderna. Pensionerna

skulle utgå med ett belopp af 50 kr., med tillägg för hvarje vecka, för

hvilken pensionsafgift erlagts, af vissa fixerade veckobelopp, olika för

de olika pensionsklasserna. Till hvilka summor pensionerna beräknats

efter resp. 5, 30 och 50 försäkringsår (hvarje år räknadt till 50 bidragsveckor)

framgår af nedanstående tabell.

Total

P

e n s i o

n.

Klass.

årsafgift

efter 5 år

efter 30 år

efter öO år

kr.

kr.

kr.

kr.

I. Män med minst 500 kr. kontant inkomst................

20''oo

75

200

300

II. » under 500 kr. » » ................

12''50

63

125

175

III. Kvinnor ............................................................

7-50

55

80

100

Kostnaderna för försäkringen, som vid sitt ikraftträdande skulle omfatta

omkr. 700,000 personer, skulle efter 30 år uppgå för arbetarne

till 4''9 milj., för arbetsgifvarne till 2’6 milj. och för staten till 4-4 milj.

kr. om året. En frivillig försäkring skulle jämväl inrättas efter i hufvudsak

samma grunder som här nedan omnämnas beträffande 1898 års

förslag.

1 proposition till 1898 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett nytt

förslag angående invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Detta skilde

sig från 1895 års förslag hufvudsakligen därigenom, att arbetsgifvarnes

bidragsskyldighet borttagits och ersatts med motsvarande bidrag af statsmedel,

hvilket fastställts till hälften af de försäkrades bidrag, som

dessutom inom första pensionsklassen nedsatts från 12‘50 till 10 kr. om året.

Vidare hade åldersgränsen sänkts från 70 till 65 år, men samtidigt rätten

till invaliditetspension gjorts beroende af uppnådda 50 lefnadsår.

Ifråga om afgifternas erläggande hade den förändring införts, att de skulle

betalas från fyllda 18 endast till 50 års ålder samt att märkessystemet

ersatts med inbetalningarnas anordnande i likhet med insättningarne i

postsparbanken. En frivillig försäkring skulle inrättas etter samma grunder

som den obligatoriska och stå öppen såväl för dem bland de tvångsförsäkrade,

som önskade tillförsäkra sig större pensioner, som ock för de

af den obligatoriska försäkringen ej omfattade grupper af befolkningen.

Statens utgift för försäkringen skulle utöfver ofvannämnda bidrag till

afgifterna samt förvaltningskostnadens bestridande utgöras af kostnaderna

för den från 1895 års förslag bibehållna hustrupensioneringen. Pensionernas

belopp skulle beräknas efter en för alla fall gemensam regel, enligt

It

s. 39 Kontrollera mot PDF

FÖRESLAGNA LAGAR. SVERIGE.

39

hvilken beloppet skulle för hvarje erlagd afgift utgöra 2 % af afgiftens

belopp för hvarje helt år, som förflutit från den dag afgiften erlades till

den dag, från hvilken pensionen utgick. Pensionen skulle vid 65 års

ålder för den, som mellan 18 och 50 år erlagt stadgade afgifter, i de

tre klasserna utgöra resp.: 200, 150 samt 100 kr.

Här må äfven omnämnas ett par förslag i förevarande ämne, hvilka

inom riksdagen väckts af enskilda motionärer.

Vid 1898 års riksdag framställdes förslag om en allmän pensionering

af hela befolkningen, hvilken skulle åstadkommas därigenom, att staten för

hvarje barn, som uppnått ett års ålder, afsatte 25 kr., hvarjämte föräldrarne

skulle bidraga med en insats af 10 kr. Pensionerna skulle utfalla från

fyllda 50 år. De beräkningar, som verkställdes rörande detta förslags

ekonomiska innebörd af det riksdagens särskilda utskott, åt hvilket behandlingen

af hithörande ärenden vid 1898 års riksdag anförtrotts, visade,

att dess genomförande under de af motionären angifna förutsättningar

skulle bereda en årlig pension af 19 kr.

I ett annat förslag, framställdt i motion vid 1905 års riksdag, förordades

en ålderdomspensionering af rikets alla innevånare och föreslogs,

att staten skulle betala en viss minimipension, exempelvis 15 kr. i

månaden till hvarje person, oafsedt samhällsställning, som uppnått t. ex.

65 år. Kostnaden för genomförandet af ett dylikt förslag skulle, med

ett antal af 452,900 personer öfver 65 år, uppgå till 81 \5 milj. kr.

om året.

Af eljest i vårt land framkomna förslag till försäkring mot varaktig

arbetsoförmåga skall här äfven till sist beröras det af en enskild kommitté

utarbetade och efter initiativtagaren uppkallade JRaab’ska förslaget.

Enligt detta skulle hvarje svensk medborgare vara pliktig att från fyllda

18 år försäkra sig i en statsanstalt. Försäkringens ändamål skulle vara

att bereda pension åt den försäkrade, när denne vore mindre bemedlad

och till sj altför sörj ning genom arbete varaktigt oförmögen. Dessutom

skulle utgå uppfostringshjälp till obemedlade minderåriga, som saknade

försörjare. Pensionsafgifterna skulle utgå med 9 kr. om året för man

och 6 kr. för kvinna samt betalas från 18 till 60 års ålder, dock icke

för hustrur. För afgifternas upptagande skulle märkessystemet användas.

Pensionen skulle vid fullständig medellöshet utgöra för ensam man 175

kr., för ensam kvinna 125 kr. och för gift par 250 kr. I de fall, där

de försäkrade ägde någon inkomst, skulle pensionssumman minskas med

inkomstens halfva belopp. Då den egna inkomsten uppgick till 350

kr. för ensam man, 250 kr. för ensam kvinna samt 500 kr. för gift par,

skulle ingen pension erhållas.

Riksdags
motioner.

Raab’ska förslaget.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

SAMMANFATTANDE GEANSILNING. TYSKLAND.

Tyskland.

B. Sammanfattande granskning.

Vid en närmare granskning af de lagar och lagförslag, för hvilkas

hufvudsakliga innehåll i det föregående redogjorts, synes det framförallt

vara af intresse att undersöka, i hvad mån där förverkligade grundsatser

vid en lagstiftning af denna art i vårt land böra göra sig

gällande. Härvid framträda vissa hufvudspörsmål, som i första hand böra

underkastas pröfning. Ett af dessa är frågan om lagstiftningens omfattning,

d. v. s. huruvida lagen bör utsträckas till hela befolkningen eller

om endast vissa och i så fall hvilka lager dåra!’ böra bringas inom dess

tillämpningsområde, i hvilket spörsmål är inneslutet äfven frågan om, i

hvad mån hustrur, änkor och barn böra omfattas af denna lagstiftning.

En annan hufvudfråga är huruvida kostnaderna för lagstiftningens genomförande

skola helt bäras af det allmänna eller fördelas mellan det

allmänna, de personer, som omfattas af lagstiftningen, och dem, till

hvilka dessa eventuellt stå i ett visst arbetsförhållande. Het är vidare

af stor betydelse att pröfva, huruvida hufvudvikten vid understödens utbetalande

bör läggas vid uppnåendet af en viss ålder (ålderdomsförsäkring),

eller om i främsta rummet bör eftersträfvas ett tillgodoseende

i möjligaste mån af behofvet vid varaktig arbetsoförmåga, oafsedt

den ålder, vid hvilken denna är för handen (invaliditetsförsäkring).

I sammanhang med kostnadsfrågan stå sedan spörsmålen om understödens

storlek och effektivitet och därvid närmast, huruvida de böra

mer eller mindre rätta sig efter individens ekonomiska behof eller om

de böra få karaktären af egentliga pensioner, således bestämmas oberoende

af pensionärens lefnadsförhållanden och behof o. s. v.

Ett studium af de ofvan anförda lagarna och lagförslagen särskildt

ur de nu angifna synpunkterna gifver vid handen, att de vid sidan af

obestridliga fördelar alla likväl äfven uppvisa afsevärda brister och olägenheter,

i allmänhet ''sammanhängande med de särskilda svårigheter, som erbjudas

af kostnadsfrågan i förening med det praktiska genomförandet.

Dessa svårigheter förklara också till en viss grad, hvarför man i så

många stater, trots det allmänt framförda krafvet, icke ännu nått till en

lösning af detta problem, och hvarför man i andra länder i regel först

sent lyckats finna någon form därför.

En framträdande svaghet hos den tyska invaliditetsförsäkringen —

och därmed äfven hos de öfriga lagar, som mer eller mindre nära följt

dess system — ligger i dess begränsning till hufvudsakligen lönarbetare.

s. 41 Kontrollera mot PDF

SAMMANFATTANDE GRANSKNING. TYSKLAND. FRANKRIKE.

41

Afsevärda grupper af befolkningen, såsom småhandtverkare, mindre handlande,

torpare in. fl., hvilkas behof af understöd vid invaliditet ofta icke

är väsentligt mindre, äro uteslutna från denna försäkrings förmåner.

Icke heller är det sörjdt för, att de bland dessa befolkningsgrupper,

hvilka under någon period af sitt lif varit lönarbetare och sålunda därunder

tillhört den obligatoriska försäkringen, få — annat än genom den

afsevärdt dyrbarare frivilliga försäkringen — kvarstå inom försäkringsorganismen,

sedan de öfvergått till själfständig yrkesutöfning. Detsamma

gäller om den stora del af den kvinnliga befolkningen, som i

yngre år försörjt sig genom lönarbete, men sedan inträdt i äktenskap

och lämnat sin yrkesanställning. Visserligen har man i någon mån sökt

afhjälpa denna sistnämnda olägenhet på det sätt, att eu mindre pension

medgifvits änkor efter försäkrade män. Dock inskränkes värdet af denna

sistnämnda förmån betydligt därigenom, att nämnda rätt endast tillkommer

invalida änkor.

På grund af den tyska lagens begränsade giltighetsområde har det ock

understundom gjorts gällande, att staten genom sitt bidrag till försäkringen,

hvilket uttages i form af skatter, understödjer endast vissa delar

af befolkningen. Den arbetsgifvarne ålagda skyldigheten att betala

samma afgift till försäkringen som de försäkrade själfva innebär en tunga

åtminstone för de mindre arbetsgifvarne, hvilka, som ofvan nämnts, se

sig beröfvade rättigheten att på samma villkor som arbetarne själfva

blifva delaktiga af försäkringen.

Med afseende på den franska lagen af år 1910 må anmärkas, att

den i flere afseenden efterbildat den tyska lagen utan att afhjälpa dess

olägenheter. Det understöd, som lämnas enligt den franska lagen, är

väsentligen en ålderdomspension, enär, utom uppnådda 60 lefnadsår,

endast fullständig och icke såsom i Tyskland (se sid. 23) redan partiell

invaliditet berättigar till understöd. En annan olägenhet i den franska

lagen torde vara systemet med lika utgifter och samma pension

för alla iörsäkrade af samma kön, medan likväl värdet af eu viss kontant

penningsumma, äfvensom öfverhufvud lefnadsställning och lefnadsbehof

ofta skifta betydligt. Därjämte äro de regler, hvilka lagen fastställer för

beräknande af pensionernas storlek, icke af den enkelhet, som för hvarje

försäkrad möjliggör att utan svårighet bedöma omfattningen af de förmåner

lagen bereder. Besinnar man vidare pensionernas jämförelsevis

ringa belopp samt äfven åtskilliga för de försäkrade personligen betungande

föreskrifter, som innehållas i förordningen rörande lagens tilllämpning,

så förklaras den ovilja, med hvilken lagen inom landet mot
Åld

er doms för säkring skommittén. I. 6

Frankrike.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

SAMMANFATTANDE GRANSKNING. ÖSTERRIKE. DANMARK.

Österrike.

Danmark.

tagits och, det bristande intresse att ställa sig dess föreskrifter till

efterlefnad, hvarom de första meddelandena angående tillämpningen vittna.

Ett försök till undanrödjande af den tyska lagens mest framträdande

olägenhet eller dess begränsning till hufvudsakligen lönarbetare betecknar

däremot det eljest i allt väsentligt på dess grundsatser uppbyggda österrikiska

regeringsförslaget. Detta vill .utsträcka försäkringen till såväl

de biträdande familjemedlemmarne som ock de s. k. själfständiga, d. v. s.

de af den tyska lagen uteslutna mindre själfförsörjarne. Dock är försäkringen

för dessa sistnämnda afsedd att vara endast en ålderdomslörsäkring,

för hvilken de försäkrade, om man frånser statsbidraget, få

bära kostnaden ensamma, under det att med dem i pensionshänseende

jämnställda arbetare — tillhörande den näst lägsta löneklassen — halfvera

försäkringsbidraget med sina arbetsgifvare. En handtverkare med

en gesäll eller en torpare med en tjänare få sålunda betala halfva

afgiften för dessa sina arbetares försäkring samt dessutom hela afgiften

för sin egen försäkring. Afgifterna för den föreslagna österrikiska

försäkringen äro emellertid i förhållande till pensionernas belopp relativt

låga, något som till en del torde förklaras däraf, att beräkningarna utgå från

en räntesats af 4 % samt förutsättningen att befolkningen allt framgent

skall vara sammansatt såsom för närvarande och tillväxa i geometrisk

progression.

Öfriga i det föregående berörda lagar eller lagförslag, hvilka mer

eller mindre nära följt den tyska lagstiftningens mönster, hafva

icke i någon afsevärdare mån skilj t sig från den tyska lagens hufvudgrundsatser.

Dock förtjänar anmärkas, att i 1895 och 1898 års svenska

regeringsförslag dels eu hustrupensionering infördes och dels arbetsgifvarnes

bidragsskyldighet var minskad eller borttagen.

Enligt det fjeska systemet tillkommer rätt till pension den, som betalat

vissa pensionsafgifter. Statens ekonomiska delaktighet består i detta

fall i utbetalandet af ett fixt bidrag till hvarje pension. Men pensionens

belopp är icke individuellt graderadt i vidare mån än som följer däraf,

att den försäkrade tillhör en viss löneklass och är pensionen sålunda ej

ställd i direkt samband med den försäkrades verkliga behof af understöd.

På helt annan grund är den danska lagstiftningen i förevarande

ämne uppbyggd. Den utgår från uppfattningen, att det är det allmännas

skyldighet att annorledes än genom fattigvård sörja för ålderstigna »värdiga»

behöfvandes uppehälle och att helt bära kostnaderna härför. En

s. 43 Kontrollera mot PDF

SAMMANFATTANDE GRANSKNING. DANMARK.

43

af förutsättningarne för att det allmänna skall åtaga sig denna skyldighet

är således, att åldringarna skola hafva ett verkligt behof af understöd,

vare sig de helt och hållet sakna existensmedel eller äga en inkomst så

liten, att tillskott erfordras för att skydda mot fullständig nöd. Härigenom

beredes ett understöd, som, därför att det fastställes för hvarje

särskild! fall, äfven kan rätta sig efter det '' individuellt föreliggande

behofvet. Mot den danska lagens S}Tstem måste emellertid anmärkas, att

understödet trots allt har karaktär af ett låt vara i humanare form utgående

fattigunderstöd, särskild! på grund af den för understödets fastställande

föreskrifna ingående undersökningen af i hvarje särskild! fall

förekommande behof. Det kan icke häller Tindvikas, att en dylik fastställelse,

som sker uteslutande genom den kommunala myndighetens

beslut och utan ledning af lagstadganden angående beloppens storlek,

på grund af de beslutandes uppfattning och åsikter kan leda till beviljande

af understöd, Indika i vissa fall blifva mindre, i andra fall rikligare

än hvad som borde motsvara det normala måttet. Kostnadsberäkningarna

angående lagens verkningar blifva ock härigenom mer eller

mindre illusoriska. Under det att den årliga ökningen af totalkostnaden

för understöden under perioden 1899—1908 i genomsnitt utgjorde

448,600 kr., bär kostnaden under åren 1908—11 stigit från 8-s till 11''7

milj. kr., således med en ökning af rundt 1 milj. kr. om året. Vid eu

eventuell tillämpning i vårt land af det danska systemet, som likväl

afser endast befolkningen öfver 60 år, skulle motsvarande årliga ökning

hafva utgjort ej mindre än 2 Va milj. kr. (jfr Del II, sid. 126). Vidare

bör påpekas, att, på grund af bestämmelsen om en åldersgräns af 60

år, de behöfvande invalider, som ej uppnått denna ålder och hvilkas

antal enligt svenska förhållanden utgör nära hälften (omkr. 70,000 personer)

af samtliga invalider under 60 år, icke erhålla någon de! af

lagens förmåner. Den nämnda bestämmelsen har emellertid äfven, efter

hvad det uppgifvits, visat sig verka i annat afseende mindre gynnsamt,

i det att fullt arbetsföra personer, så snart de uppnått 60-årsåldern,

understundom suggereras att tro sig vara invalider och. såsom sådana

berättigade till understöd. Såsom en hårdhet i lagen framhålles äfven

bestämmelsen om, att den understödde skall under 5 år icke hafva

uppburit någon hjälp från fattigvården.

Dessa och andra ofullkomligheter i den danska lagen, hvilka framträdt

vid dess tillämpning, föranledde också tillsättandet år 1903 af eu

kommitté för frågans allsidiga pröfning. Enligt hvad rörande uppfattningen

inom landet angående denna angelägenhet försports, synes man

ock på många håll önska en revision af den nuvarande lagstiftningen i

syfte att antingen däri införa vissa regler för understödens maximibelopp,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

SAMMANFATTANDE GRANSKNING. NYA ZEELAND OCH ENGLAND.

Nya Zeeland

och England
-

eller ock att ernå en ombildning enligt det tyska systemet med afgifter

från de försäkrade samt pensioner i stället för understöd.

Enligt det system, som följes af den ny-zeeländska lagstiftningen

samt den engelska lagen om ålderdomspensioner och hvarigenom liksom

i Danmark hela befolkningen göres delaktig af ålderdomsförsörjningen,

hafva visserligen fastställts vissa regler såväl för pensionernas maximibelopp

som för den inkomstgräns, vid hvilken rätten till pension upphör.

Men detta system äger en ofullkomlighet däri, att pensionens belopp

icke lämpar sig efter det individuella behofvet. Den pension t. ex.

af 234 kr., som utgår till det öfvervägande flertalet pensionärer i England,

är ett belopp, som på landsbygden uppenbarligen ofta är mer än

tillräckligt för att göra fattighjälp obehöflig, men i städerna och industridistrikten

icke sällan är för sådant ändamål otillräckligt.

Hvad beträffar ett eventuellt tillämpande i vårt land af en dylik

ålderdomsförsörjning, där hela kostnadsbördan lägges på staten, bör för

öfrigt anmärkas, att den ny-zeeländska lagen, med sina frikostiga understöd,

för sitt genomförande tarfvar de särskildt gynnsamma förutsättningar,

som Nya Zeelands egenskap af koloniland med stark immigration

innebära (märk bestämmelsen om 25-årig vistelse i staten för erhållande

af rätt till pension). För andra länder skulle kostnaderna för en dylik

lagstiftnings tillämpning säkerligen te sig fullständigt afskräckande

— sålunda skulle exempelvis för vårt land statens utgift uppgå till minst

130 milj. kr. om året. Äfven genomförandet hos oss af den engelska

lagen om ålderdomspensionering, hvilken likväl i understöd utgifter

endast ungefär hälften af hvad den ny-zeeländska lagen utfäster och

hvars åldersgräns dessutom är 70 år i stället för 65 i Nya Zeeland,

skulle medföra nästan oöfverkomliga kostnader för staten. De beräkningar,

som angående dessa förhållanden verkställts, visa nämligen, att

dessa kostnader för Sverige i sådant fall skulle komma att uppgå till

ett belopp af omkr. 50 milj. kr. om året.

Den mest framträdande bristen i den ny-zeeländska lagstiftningen

och, hvad beträffar den engelska lagen, dennas tillämpning å andra

befolkningsgrupper än lönarbetarne, ligger emellertid, såsom redan

beträffande Danmark påpekats, i den omständigheten, att försörjningen

endast gäller personer, som uppnått en viss hög ålder, men utesluter

alla, som dessförinnan blifvit arbetsoförmögna, om än dessa äga samma

behof af understöd. När redan den i Danmark i sådant afseende gällande

åldersgränsen af 60 år, såsom ofvan sagts, måste betraktas såsom

en olägenhet, lärer detta väl i än högre grad vara fallet ifråga om Nya

Zeeland och England, hvilkas pensionsålder är resp. 65 och 70 år.

s. 45 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GBDNDER. SOCIAL BETYDELSE.

45

2. Allmänna grunder för kommitténs lagförslag.

Genom ofvan gjorda antydningar rörande de brister och olägenheter,

som — vid sidan af påtagliga förtjänster — vidlåda de lagar och lagförslag,

för hvilkas väsentliga innehåll en kort redogörelse i det föregående

lämnats, torde framgå några af de skäl, hvarför kommittén

vid utarbetandet af sitt förslag i ämnet icke ansett sig kunna helt

följa något af de system, som vunnit tillämpning i nämnda författningar

och förslag. I det följande vill kommittén närmare belysa de grundsatser,

på hvilka den byggt sitt eget förslag.

Det hufvudsakliga syftet med en lagstiftning på hithörande område

synes böra vara att åt ålderstigna eller eljest invalida samhällsmedlemmar,

som på grund af arbetskraftens nedsättning eller förlust ej

längre hafva sin försörjning, söka bereda en ekonomiskt tryggare och

socialt värdigare form för understöd än som eljest måste lämnas af den

allmänna fattigvården eller af enskilda.

Den ställning, som tillkommer en på grund af eu allmän pensionsförsäkring

till pension berättigad person, är tydligen af annan art än

den, i hvilken en på grundval af fattig vårdsförordningens bestämmelser

försörjd invalid eller åldring befinner sig. Pensionens årligen utbetalta

penningbelopp — om än i och för sig ringa och otillräckligt för att bereda

den ensamstående mera än en knapp bärgning — sätter den hos sina barn

eller andra närastående boende åldringen i tillfälle att lämna någon ersättning

för den vård och det underhåll, hvaraf han kommer i åtnjutande, och

bereder därigenom såväl dessa förstnämnda ett i någon mån skäligt vederlag

för arbete och utgifter, hvarmed de eljest i stor utsträckning utan

ersättning betungats, som ock pensionären själf en bättre ställning,

friare från det ekonomiska beroendets förödmjukelse. De personer åter,

hvilka på sin ålderdoms eller ohälsas dagar eljest skulle nödgas vända

sig till fattigvården, sättas genom pensionen i stånd att undvika detta

och själfva bereda sig en utkomst, antingen de bo hos anhöriga eller

skaffa sig annan lämplig fristad.

Det torde vara obestridligt, att samhället måste äga det största intresse

af genomförandet af en dylik omgestaltning, som befriar de gamla

och. orkeslösa från tvånget att för sitt uppehälle vara afhängiga af

fattigvården eller anhöriga, men i stället gifver dem en viss grad af

. Social

betydelse.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

ALLMÄNNA GRUNDER. SOCIAL BETYDELSE.

ekonomiskt oberoende och möjlighet att inrätta sitt lif någorlunda efter

egen åstundan.

Förutom den betydelse i nu angifna afseende, som genomförandet

af en allmän pensionsförsäkring sålunda måste anses innebära, torde äfven

böra påpekas, att därmed på samma gång följer den ingalunda oväsentliga

fördelen, att den börda jämnare delas, som nu för de gamlas och

invalidernas försörjning påhvilar de enskilda samt den offentliga fattigvården.

Det är nämligen ett ofta förbisedt förhållande, hvilket emellertid vid

nu ifrågavarande ämnes behandling förtjänar särskild uppmärksamhet, att

underhållet af ålderstigna och orkeslösa personer i synnerligen stor utsträckning

hvital- på de enskildes försörjningsplikt, i regel barnens skyldighet

att underhålla föräldrarna. Enligt uppgifter, hämtade ur de i

Del II (sid. 58) af kommitténs betänkande meddelade tabeller, framgår,

att ifråga om personer öfver 60 år utan någon som hälst egen inkomst

och hvilka därför måste helt försörjas af fattigvården eller af enskilda,

antalet understödda enligt 1907 års förhållanden äro följande:

Fullt understödda.

Hela

antalet.

Endast af

fattigvården.

Endast af

enskilda.

Af fattigvård

och enskilda

gemensamt.

%

%

%

Gifta par. Mannen öfver 60 år........

8,141

1,952

24-o

4,114

50 a

2,075

25''5

j Ej gifta män öfver 60 år ............

18,602

9,150

49 2

6,924

37.2

2,528

13-G

{ » » kvinnor » » » ............

65,839

7,570

26-7

33,306

50o

14,963

22-7

Antalet endast af enskilda försöijda personer är således afsevärdt större

än de endast af fattigvården försörjdas. I fråga om personer, som

endast delvis försörjas af fattigvården eller enskilda, visa de å anfördt

ställe angifna siffror äfvenledes högre tal för omfattningen af de enskildas

än af fattigvårdens försörjning

Det kan i allmänhet förutsättas, att den öfvervägande delen af

denna enskilda försörjning påhvilar personer eller familjer i svag eller

jämförelsevis blygsam ekonomisk ställning, för hvilka ett sådant åliggande

ofta måste kännas såsom en tyngande börda. Det måste af denna

anledning te sig såsom eh akt af billighet att söka jämnare fördela

denna börda och sålunda för många försörjningspliktiga aflyfta eller

mildra densamma. Men äfven fattigvårdstungan, hvilken hufvudsakligen

s. 47 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. ENSKILD! INITIATIV ELLER LAGSTIFTNING.

47

åligger kommunerna, torde, såsom ofta framhållits, vara ojämnt fördelad,

och synes det således äfven vara af betydelse att, i den utsträckning

detta lämpligen kan ske inom en försäkring af förevarande art, jämna

denna börda genom åvägabringande af en efter andra grundsatser genomförd

fördelning med afseende på åtminstone vissa fattigvården påhvilande

utgifter.

Rörande den första af de frågor, som möter vid anordnande af en försäkring

af här ifrågavarande art, nämligen huruvida den skall i främsta

rummet bygga pa det enskilda initiativet eller sträfva att genom statens

försorg ernå en så stor omfattning som möjligt, torde numera knappast

någon tvekan råda. Erfarenheterna från utlandet hafva så godt som

undantagslöst visat, att den frivilliga verksamheten på socialförsäkringens

område endast i ringa mån omfattat försäkring äfven mot varaktig

oförmåga till arbete, samt att, där eu dylik försäkring likväl bragts

i tillämpning, de praktiska resultaten icke varit betj^dande. Äfven i de

länder, där staten genom särskilda åtgärders vidtagande och genom afsevärda

understöd af allmänna medel sökt att trygga denna rörelses bestånd

och bidraga till dess utveckling, har detta endast i begränsad utsträckning

lyckats. Sålunda har man — för att nämna några hithörande

exempel — beräknat, att i Frankrike knappast mer än Vid af

industriarbetarne äro medlemmar af de hjälpkassor, hvilkas ålderdomsförsäkring

af staten ledes och understödjes. I Belgien, där man dock, tack

vare ett synnerligen rikligt statsbidrag, nått det jämförelsevis bästa

resultatet med ett liknande system, och där denna försäkring verkligen

omfattar eu betydande del af arbetarne, har den likväl icke i någon större

utsträckning nått de ekonomiskt svagaste bland dessa befolkningslager,

för livilka dock denna försäkring skulle vara mest af behofvet påkallad.

Såsom af den betänkandet bilagda framställningen rörande utländska

lagar och lagförslag på området (Del lllj framgår, har man också i alla länder

— utom Belgien — där en lösning af ålderdomsförsäkringsfrågan ernåtts

eller planerats, icke nöjt sig med att enbart uppmuntra eller understödja

det enskilda initiativet. I stället har det visat sig nödvändigt att

anordna lagstiftningen så, att på grund däraf genom statens

försorg — med eller utan bidrag af de försäkrade — sörjdes

för, att försäkringen erhölle en så stor omfattning som möjligt.

Det synes också kommittén uppenbart, att en sådan lösning af

denna lagstiftningsfråga är ändamålsenligast för att försäkringen skall

komma de befolkningsgrupper till godo, som främst äro i behof af dess

Enskildt ini

tiativ eller

lagstiftning

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

ALLMÄNNA GRUNDER. ENSKILDT INITIATIV ELLER LAGSTIFTNING.

förmåner, och sålunda statens inskridande på ett tillfredsställande sätt

fylla sitt syfte.

Det förtjänar också erinras om, att alla till lösande af denna fråga

i det föregående omnämnda förslag, hvilka framställts i vårt land, utgått

från en princip af detta slag, hvilken plägat betecknas såsom

lagstadgadt försäkringstvång eller obligatorisk försäkring. Så var fallet

med den äldre arbetarförsäkringskommitténs förslag, äfvensom med det

af den nya arbetarförsäkringskommittén framlagda förslaget och de båda

på dess grundval utarbetade regeringspropositionerna. Under behandling

vid 1898 års riksdag af den senare af dessa propositioner uttalade sig

jämväl andra kammaren för fastställande af försäkringsplikt vid genomförande

af den föreslagna lagstiftningen. På samma ståndpunkt stod

kammaren äfven år 1905, då den biföll ett af dess fjärde tillfälliga utskott

afgifvet utlåtande, hvari på grund af enskilda motioner rörande

invaliditets- och ålderdomspensioneringen bl. a. yttrades, att en dylik

pensionering borde hvila på lagstadgadt försäkringstvång, enär utländsk

erfarenhet bestyrkt, att det ändamål, för hvars vinnande ett inskridande

från statens sida framför allt funnes af behofvet påkalladt, skulle komma

att väsentligen förfelas genom pensionsförsäkringens byggande på frivillighetens

grund.

Vid sidan af den försäkring, hvilken byggts på här angifna grundsats,

har kommittén emellertid äfven i viss utsträckning velat bereda

tillfälle till försäkring på grund af frivilligt initiativ. För

sådant ändamål har föreslagits, att en hvar genom erläggande af frivilliga

afgifter, begränsade till vissa belopp, må kunna tillförsäkra sig en

mindre pension utöfver hvad som ernås genom den allmänna försäkringen,

och att denna själfhjälpsverksamhet beträffande mindre bemedlade

skall understödjas genom afsevärda bidrag af statsmedel. Det bör

vara samhällets uppgift att göra en dylik försäkring så lätt och allmänt

tillgänglig som möjligt och det synes sannolikt, att intresset för deltagandet

i denna försäkring skall blifva större, när den anknytes direkt

till den allmänna försäkringen, hvars pensionsbelopp den gifver möjlighet

att öka.

Såsom exempel å de pensionsbelopp, som på grund af den frivilliga

försäkringen skulle ernås, må nämnas, att pensionen för en manlig insättare,

hvilken erlagt en årsafgift af 5 kr. under 50 år, komme att

uppgå till 85 kronor. För pensionstagare med mindre eller ingen egen

inkomst skulle beloppet genom bidrag af statsmedel höjas med 1/s till

rundt 113 kr. Den högsta pension, som kunde ernås — motsvarande

s. 49 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. ÅLDERDOM ELLER INVALIDITET.

49

de största tillåtna insatserna för hvarje år från och med 15 år till en

pensionsålder af 67 år — skulle för manlig pensionstagare blifva:

om den öfriga inkomsten utgör minst 300 kr.................................. 294 kr.

» >* » » understiger 300 » ................................ 392 »

För kvinnlig pensionstagare skulle beloppen blifva en sjättedel mindre

(jfr Del II, sid. 178).

Vid sidan af den nyss behandlade frågan framträder äfven till afgörande

spörsmålet om den för denna försäkring lämpligaste formen.

Den i dagligt tal vanligaste beteckningen på en försäkring af här

berörda art torde vara ålderdomsförsäkring eller ålderdomspensionering.

I regel torde det också vara tanken på ålderdomen och den däraf föranledda

minskningen i arbetsförmågan, som närmast framträder för den,

som ägnar uppmärksamhet åt denna fråga, enär ålderdomens förvärfsoförmåga

utan tvifvel är den väsentligaste orsaken till det behof af försörjning,

hvilken nu påhvilar den enskilda och offentliga fattigvården.

Emellertid synas afgörande skäl tala för den uppfattningen, att en ren

ålderdomsförsäkring icke på ett fullt tillfredsställande sätt motsvarar

ändamålet med en försäkring af denna art.

Enligt ålderdomsförsäkringens princip skall understöd börja utgå

först då den försäkrade uppnått en på förhand bestämd pensionsålder.

Fastställandet af denna åldersgräns måste emellertid ske efter jämförelsevis

godtyckliga grunder och denna gräns kan gifvetvis aldrig

bestämmas så, att understöd kommer att utfalla vid den tidpunkt, då

behofvet däraf i verkligheten inträder. Väljer man eu hög pensionsålder,

komma många, som före uppnåendet af åldersgränsen förlorat sin

arbetskraft, att antingen, därest de dessförinnan aflidit, alls icke erhålla

något understöd eller ock att åtnjuta pension endast under en del af

den tid, under hvilken de varit oförmögna till arbete. Sättes åter pensionsåldern

lägre, blifver kostnaden för stor i förhållande till hvad som

vinnes, men undvikes likväl icke, att understöd kommer att uteblifva,

där behof däraf på grund af tidigt inträdd arbetsoförmåga föreligger,

medan pensioner utgifvas åt många, som ännu äro fullt arbetsföra och

sålunda icke i egentlig mening i behof af understöd.

Nu anförda förhållanden belysas närmare af siffrorna i omstående

tablå, som utvisar antalet invalider bland befolkningen vid 1908 års

ingång och hvars uppgifter hämtats ur Del II, sidd. 32—33.

Ålder domsförsäkr ing skommittén. I. 7

Ålderdom

eller

invaliditet.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

ALLMÄNNA GRUNDER. ÅLDERDOM ELLER INVALIDITET.

Åldersgrupp

år

31 :i n

K v i n n

o r

Hela

antalet.

Däraf invalider

Hela

antalet.

Häraf invalider

Förut

arbets-

föra.

Ständiga

invali-

der.

Summa

invalider

Förut

arbets-

föra.

Ständiga

invali-

der.

Summa

invalider

absolut.

i % af

alla

män.

absolut.

i % af

alla

kvinnor.

18-60.........

1,309,951

31,979

13,100

45,079

3-4

1,399,897

84,623

13,999

98,622

7-o

60-65.........

86,826

22,952

868

23,820

27-4

102,441

44,658

1,024

45,682

44''6

65—67.........

31,261

13,090

313

13,403

42-9

38,080

22,545

381

22,926

60-2

67—70.........

41,199

22,669

412

23,081

56-o

50,650

35,224

506

35,730

70-5

öfver 70 ......

126,980

108,737

1,270

110,007

86-e

164,730

148,991

1,648

150,639

92u

Inalles

1,596,217

199,427

15,963

215,390

13-4

1,755,798

336,041

17,558

353,599

20-i

Af tablån framgår, att vid en i vårt land genomförd, på ålderdomsförsäkringens

princip byggd försäkring, hvilken skulle varit i full verksamhet

år 1908 och sålunda inedgifvit rätt till pension för alla personer,

som uppnått exempelvis 65 år, dylik pension skulle hafva utbetalats till

452,900 personer, af hvilka 355,786 voro invalider, medan samtidigt

ej mindre än 213,203 personer, som äfven voro invalider, men icke

uppnått den föreskrifna åldersgränsen, skulle stannat utanför försäkringen.

En motsvarande oegentlighet skulle i större eller mindre utsträckning

förekomma, huru än åldersgränsen valdes.

Om sålunda en pensionsförsäkring icke kan byggas ensamt på

ålderdomsförsäkringens princip, så synes däremot genom användandet

af invaliditetsprincipen såsom hufvudgrundval för försäkringen de ofvan

berörda olägenheterna kunna undvikas.

Enligt denna grundsats erhåller den försäkrade understöd från och

med den tidpunkt, då han anses vara invalid, d. v. s. till arbete varaktigt

oförmögen, hvilket enligt kommitténs formulering skulle innebära,

att han i följd af sjukdom, ålderdom, vanförhet eller lyte icke är i

stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans

krafter och färdigheter, en bestämning, som således icke är liktydig''

med fullständig invaliditet. En dylik försäkring har i främsta rummet

uppenbarligen det företrädet, att understödet utgår utan hänsyn till

ålder just i de fall och från den tidpunkt, då arbetskraften ej längre

räcker till och således det verkliga understödsbehofvet i allmänhet inträder.

s. 51 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. ÄNNE- OCH BARNPENSIONERING.

51

En i hufvudsak på invaliditetsprincipen byggd försäkring,

hvilken sålunda tillgodoser behofvet i hvarje enskildt fall, torde

närmast motsvara det syfte, som man med försäkringen önskar

ernå. Denna princip har också, såsom af den föregående sammanfattningen

framgår, numera i de flesta lagar och lagförslag vunnit tillämpning.

Kommittén har emellertid i så måtto med invaliditetsprincipen kombinerat

ålderdomsprincipen, att nämligen uppnåendet af 67 årsålder

ansetts böra berättiga till erhållande af pension, äfven om invaliditet

då ännu ej skulle vara för handen, en bestämmelse, som likväl föreslagits

skola gälla endast ifråga om de pensionsbelopp, som beredas

genom de försäkrades egna afgifter. Härigenom har nödigt beaktande

lämnats däråt, att det främst torde vara ifråga om den hufvudsakligen

af de försäkrades egna afgifter bekostade pensionen, som krafvet på dess utbetalande

vid uppnåendet af en viss ålder gör sig gällande, hvarjämte

äfven ålderdomsprincipen bragts i tillämpning i eu med hänsyn till

kostnaderna för dess genomförande lämplig utsträckning. I andra på invaliditetsprincipen

byggda lagar och lagförslag växlar motsvarande åldersgräns

mellan 65 och 70 år. Då 7O-årsgränsen synts kommittén för hög, men

den betydande medellifslängden i vårt land motiverar en något högre

gräns än 65 år, har kommittén stannat vid att föreslå 67 år — en

pensionsålder, som för öfrigt sammanfaller med den för civila befattningshafvare

i statens tjänst i allmänhet gällande. I

I detta sammanhang framträder äfven spörsmålet, huruvida med

försäkringen bör förknippas en pensionering jämväl af den försäkrades

efterlefvande, hvilka för sitt uppehälle varit beroende af denne. Det är

således närmast frågan om, huruvida inom försäkringen plats bör beredas

jämväl för en änhe- och barnpensionering.

Hvad en särskild änkepensionering beträffar, så erinrar kommittén

om, att den hittills icke någonstädes i utlandet genomförts i sammanhang

med en obligatorisk invaliditets- eller ålderdomsförsäkring. I den

nya tyska riksförsäkringslagen hafva visserligen införts bestämmelser

om utbetalning af en mindre pension åt änkor (samt änklingar) efter

försäkrade personer, men dessa pensioner komma endast invalida änkor

eller änklingar till del. Därjämte förekomma bestämmelser om utbetalande

af understöd åt minderåriga barn efter aflidna försäkringstagare.

Ett äldre förslag till invaliditets- och ålderdomsförsäkring i Nederländerna

innehöll föreskrifter om änkepensionering, men i det sista, nu

hos parlamentet hvilande förslaget till dylik lagstiftning saknas mot
-

Änka- och

barnpensionering.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 ALLMÄNNA. GRUNDER. ÄNKE- OCH BARNPENSIONERING.

svarande bestämmelser. Orsaken härtill angifves i motiven vara de

stora kostnader, som en änkepensionering skulle medföra.

Samma skäl mot lämpligheten af eu dylik försäkring anfördes af nya

arbetarförsäkringskommittén, i hvars betänkande frågan tidigast i vårt

land berördes. Dessutom framhöll kommittén emellertid äfven andra,

principiella skäl mot tillämpandet af änkepensioneringen för de befolkningslager,

d. v. s. kroppsarbetare och tjänare, hvilka hufvudsakligen

berördes af nämnda kommittés förslag. Liksom ålderdomsförsäkrin gen

icke på ett fullständigt sätt motsvarade arbetarens behof, vore nämligen

icke häller änkepensioneringen lämplig, då det gällde arbetarfamiljens

behof, i det att genom dess tillämpande understöd ofta skulle lämnas, där

behof däraf ej förefanns, medan många, som verkligen behöfde understöd,

icke skulle utfå något. Genom anförande af siffror, hämtade ur eu

statistisk undersökning angående fullt försörjda fattighjon, hvilken utarbetats

af den första arbetarförsäkringskommittén, påpekade kommittén,

att änkan i allmänhet icke genast efter mannens död syntes råka i sådant

betryck, att hon behöfde full fattigförsörjning, utan att hon ännu

någon tid torde kunna helt eller delvis försörja sig och de sina. Därjämte

gaf samma undersökning vid handen, att fattigvården i flera fall

sett sig föranlåten att redan under mannens lifstid understödja hustrun,

äfvensom att antalet änkor, som redan under första tiden efter mannens

död behöfde understöd, vore dubbelt större i åldersperioden 25—45 år än

i perioden 45—65 år, sannolikt hufvudsakligen en följd däraf, att de

som blifvit änkor vid yngre ålder, oftare hade minderåriga barn att

försörja, medan de äldre försörjdes af sina vuxna barn. Kommittén fann

på grund af dessa skäl, att en änkepensionering icke motsvarade det

verkliga beliofvet. En fullt arbetsför änka utan minderåriga barn vore

principiellt ej i större behof af understöd än hvarje annan arbetsför

kvinna — behofvet inträdde först, då hon förlorade sin arbetskraft.

Hade hon åter minderåriga barn att försörja, behöfde hon understöd för

dem. I följd häraf borde en änka, som icke vore arbetsför, hafva pension

för egen del och, om minderåriga barn funnes, pension för dessa.

Med stöd af denna motivering föreslog kommittén en barnpensionering

med pensioner å trettio kr. för år till hvarje minderårigt barn

inom äktenskapet efter afliden försäkrad man. I den på nämnda kommittéförslag

grundade regeringsproposition, hvilken förelädes 1895 års

riksdag, hade bestämmelsen om barnpensioner bibehållits, ehuru kostnaden

därför, som enligt kommitténs förslag skulle åligga arbetstagare

och arbetsgivare, öfverflyttats på staten. Det för frågans behandling

af riksdagen tillsatta särskilda utskott, som afstyrkte bifall till proposi
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. ÄNNE- OCH BARNPENSIONERING.

53

tionen i dess föreliggande form och hemställde om riksdagsskrifvelse

rörande ny utredning i ämnet, förordade, att därvid bl. a. borde iakttagas,

Datt vid meddelande af bestämmelser rörande uppfostringshjälp åt

minderåriga barn afseende fästes äfven vid de oäkta barnen i de fall,

där sådant läte sig göra». I det förslag i ärendet, som af Kungl.

Maj:t förelädes 1898 års riksdag, hade emellertid det här berörda stadgandet

helt och hållet uteslutits, enär den tidigare föreslagna barnpensionen

ansetts för liten att fylla det därmed afsedda ändamålet,

under det att den beräknade kostnaden därför likväl uppginge till ett

ganska betydligt belopp.

Af de skäl mot en änkepensionering, som nya arbetarförsäkringskommittén

anfört, synes det mest afgörande vara de med en dylik pensionerings

genomförande förenade dryga kostnader. Af siffror, anförda i

Del II, sid. 34, framgår, att hela antalet änkor öfver 18 år vid 1908 års

ingång utgjorde 224,842. Af dessa voro 128,943 invalider samt af 110,772

änkor öfver 67 år blott 12,379 arbetsföra. Genomförandet i vårt land af en

ensamt på utgifter från de försäkrade byggd allmän änkepensionering,

där pensionernas årliga belopp uppginge till endast 75 kr., skulle kräfva

eu afgiftssumma, uppgående till minst lika stort belopp (8V3 milj. kr.), som

det, hvartill de försäkrades samtliga afgifter enligt kommitténs föreliggande

förslag beräknats. Å andra sidan torde emellertid äfven böra framhållas,

att, enligt Del II, sid. 85, något mer än en tredjedel af änkorna öfver

60 år såväl å landsbygden som i städerna saknar all egen inkomst och

därför för närvarande måste fullt försörjas af fattigvård och enskilda.

Kommittén intager i fråga om de principiella skäl, som af nya

arbetarförsäkringskommittén anförts mot en pensionering af arbetsföra

änkor utan barn, samma ståndpunkt som denna, och håller i likhet med

nämnda kommitté före, att äfven för arbetsföra änkor, därest de hafva

minderåriga barn att försörja, behof af särskild! understöd i många

fall måste anses föreligga. Ett genomförande af en barnpensionering till

förmån endast för inom äktenskapet födda barn, såsom föreslagits i nya

arbetarförsäkringskommitténs betänkande, synes kommittén emellertid

icke tillfredsställa det behof, som i detta afseende föreligger, enär detta

i liknande mån måste anses vara förhanden ifråga om de utom äktenskapet

födda barnen äfvensom beträffande barn till änklingar. Syftet med en

pensionering af detta slag kan således näppeligen anses uppnådt med

mindre barn till såväl änkor som till änklingar och ogifta mödrar göras

delaktiga däraf. Enligt hvad af de i Del II, sid. 224, meddelade uppgifter

framgår, utgjorde enligt 1914 års förhållanden antalet barn under

15 år till änkor 77,000, till änklingar 39,000 och till ogifta mödrar

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

ALLMÄNNA GRUNDER. ÅNKE- OCH BARNPENSIONERING. OMFATTNING.

Omfattning
-

66,000. Kostnaden för en dylik pensionerings genomförande skulle

sålunda stiga till ett afsevärdt belopp.

Hvad en särskild änkepensionering (inbegripande äfven änklingar)

beträffar, så synes dess syfte emellertid i viss män vara tillgodosedt

redan inom ramen af den utaf kommittén föreslagna försäkring, i det

att genom denna blifver sörjdt för samtliga invalida, behöfvande änkor

(och änklingar) och försörjningen t. o. in. utsträckes till hustrur i samma

belägenhet. En mera omfattande pensionering af änkor (och änklingar)

samt ogifta mödrar synes kommittén visserligen behjärtansvärd, men

torde, för att kunna begränsas till en ej allt för hög kostnad, höra

i främsta rummet tillgodose det verkliga behofvet al understöd. En

komplettering af kommitténs förslag i sådan riktning skulle sålunda, i

öfverensstämmelse med förslagets Övriga läggning, afse att understödja

behöfvande änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar med minderåriga

barn. En dylik komplettering, hvilken nära ansluter sig till den al

nya arbetarförsäkringskommittén föreslagna barnpensioneringen, men

som skulle afse understöd till rikligare belopp än de där ifrågasatta

och närmare anpassade efter behofvet, har kommittén emellertid på

grund af de för dess genomförande nödiga kostnader ej häller ansett sig

höra föreslå.

Därest en dylik utvidgning af pensioneringens räckvidd emellertid

skulle synas ekonomiskt genomförbar, torde en bestämmelse i sådant sylte

utan svårighet kunna infogas i det af kommittén framlagda lagförslag.

(Se närmare angående förslag till dylikt stadgande äfvensom rörande

kostnaderna för dess tillämpning Del II, sidd. 223—226.)

Kommittén öfvergår härefter till frågan om försäkringens omfattning.

Såsom redan i det föregående påpekats, hafva inom den utländska

lagstiftningen i detta afseende tillämpats i hufvudsak tvänne olika

system: det i Tyskland, i Frankrike genom 1910 års lag samt i England

genom 1911 års lagstiftning genomförda, hvilket begränsar försäkringen

till att omfatta i hufvudsak endast lönarbetare, samt det i Danmark,

i Australien, i Frankrike genom 1905 års lag och i England

genom 1908 års lag förverkligade, enligt hvilket lagstiftningen omfattar

hela befolkningen. En mellanställning mellan dessa båda system

intages i viss mån af det österrikiska regeringsförslaget, som i försäkringen

utom lönarbetare inbegriper jämväl i hemmet eller yrket

biträdande familjemedlemmar samt själfständiga mindre själfförsörjare.

I fråga om olikheten mellan dessa system torde äfven böra uppmärksammas,

att den till lönarbetarne begränsade lagstiftningen i regel afsett

genomförandet af en invaliditetsförsäkring, medan de lagar, som erhållit

s. 55 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRTJNDER. OMFATTNING.

55

ett allmännare tillämpningsområde, ofta afsett allenast en ålderdomsförsäkring.

Hvad vårt land beträffar, så är tidigare omnämndt, att den äldre

arbetarförsäkringskommitténs förslag till obligatorisk ålderdomsförsäkring

omfattade en hvar i riket mantalsskrifven svensk undersåte. Kommittén

anmärkte rörande denna omständighet i motiven till lagförslaget,

att den riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884, hvilken

utgjorde grunden för kommitténs uppdrag, visserligen innehölle begäran

om utredning angående ålderdomsförsäkring blott af arbetare

och med dem jämförliga personer. Ehuru det vore uppenbart, att för

dessa en dylik försäkring vore mest af behofvet påkallad, då de

mindre än andra hade förmågan att sörja för sig sjkifva, så visade det

sig emellertid vara ytterst svårt, för att icke säga omöjligt, att uppdraga

någon bestämd gräns mellan dem, som skola räknas till arbetare

och med dem jämförliga personer, samt andra. Härtill komme, att det

ej läte sig afgöra, om personer, som vid den tidpunkt, då ålderdomsförsäkringen

skulle grundläggas, tillhörde de mindre bemedlades klass,

äfven framgent komme att stanna därinom och vid uppnådd högre

ålder skulle höra till dem, som företrädesvis behöfde en genom försäkring

tryggad utkomst för att ej falla fattigvården till last, liksom äfven

den, hvilken vid den ålder, då inbetalningar för en ålderdomsförsäkring

lämpligen borde äga rum, befunne sig i ett jämförelsevis gynnsamt

ekonomiskt läge, ej därför kunde med säkerhet antagas vara på ålderdomen

mera tryggad mot nöd än hans jämnårige inom ett ekonomiskt

svagare samhällslager. Dessutom förhölle det sig så, att de personer,

som icke i något fall borde räknas till arbetare och med dem jämförliga

personer, utgjorde ett helt ringa antal i förhållande till de senare.

På grund af dessa förhållanden ansåg kommittén, att den obligatoriska

ålderdomsförsäkringen icke kunde ändamålsenligt begränsas till några

vissa samhällsklasser, utan att den borde omfatta befolkningen i dess

helhet. Härför talade ock, att därigenom känslan af solidaritet befolkningens

olika klasser emellan höjdes, att det förhatliga, som kunde

anses ligga i en tvungen försäkring, i det hela försvunne, om tvånget

gällde alla och icke blott vissa klasser, samt att organisationen af

försäkringen, där den omfattade alla utan undantag, ställde sig enklare.

Det af nya arbetarförsäkringskommittén år 1893 framlagda förslaget

till lag om pensionsförsäkring begränsade i motsats till nyssnämnda

kommittéförslag försäkringens giltighetsområde till att omfatta

i hufvudsak allenast lönarbetare (inkl. tjänare) äfvensom deras hustrur.

Kommittén fann, att visserligen inga principiella skäl talade emot en lag
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

ALLMÄNNA GRUNDER. OMFATTNING.

stadgad allmän försäkring, men uttalade, att redan kostnaden för en dylik

försäkrings genomförande skulle verka afskräckande, i det att en allmän

försäkring kunde beräknas kräfva tre gånger så stora kostnader som

den af kommittén föreslagna. Härtill komme, att behofvet af en försäkring,

som afsåge att skydda mot nöd, vore mycket olika inom

samhällets olika klasser, i det att tillgänglig statistik visade, att detta

behof vore vida mer trängande för arbetarna och tjänarne än för flertalet

öfriga samhällsklasser. Men jämväl naturen af detta behof vore af

väsentligt olika beskaffenhet i olika samhällslager. Medan nämligen för

de s. k. arbetande klasserna arbetskraften vore det hufvudsakliga och

oftast enda medlet till utkomst, hade de själfständiga yrkesidkarne i

regel äfven andra viktiga förvärfsmedel. Sålunda vore för jordägaren

hans fastighet, för kapitalisten och affärsmannen kapitalet eller affären

o. s. v. ur ekonomisk synpunkt ofta af samma eller till och med större

värde än den egna arbetskraften. Under det således en invaliditetseller

ålderdomsförsäkring för arbetaren medförde just det skydd han

behöfde, blefve en sådan försäkring för öfriga samhällsklasser ofta af

underordnad betydelse.

De regeringspropositioner, hvilka utarbetades på grundval af detta

kommittéförslag och som förelädes 1895 och 1898 års riksdagar, byggde

ifråga om försäkringens omfattning i hufvudsak på de sålunda af kommittén

angifna grundsatserna.

Då frågan om en invaliditets- och ålderdomsförsäkring år 1905

senast var föremål för riksdagens behandling på grund af i andra

kammaren i ämnet väckta motioner, yttrade det tillfälliga utskott,

dit dessa motioner hänvisats, rörande frågan om försäkringens omfattning,

att det torde befinnas omöjligt att uppdraga någon bestämd

gräns mellan, å ena sidan, arbetare och med dem jämförliga

personer och, å andra sidan, öfriga samhällsklasser. Hvad som i detta

hänseende vore det gemensamma för personer af förstnämnda kategori

vore, att de mindre än de andra ägde förmåga att själfva sörja för sin

ålderdom. Pensionsförsäkringens ändamål syntes därför böra blifva att

åt en hvar, som häraf komme i behof, trygga en nödtorftig bärgning.

Utginge man från denna förutsättning, torde det blifva uppenbart, att

frågan icke kunde på ett tillfredsställande sätt lösas genom anordnandet

af en pensionsförsäkring för viss bestämd samhällsklass. Det läte sig

nämligen icke på förhand afgöras, hvilka som kunde blifva i behof

af ålderdomspension. I likhet med den första arbetarförsäkringskommittén

ansåg utskottet därför, att den enda väg, som ledde till målet,

vore lagstadgad försäkringsplikt för alla, således en verklig folkförsäkring.

s. 57 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GItUNDER. OMFATTNING.

57

Äfven i vårt land hafva sålunda, vid frågans hittillsvarande behandling

i kommittéer och riksdagen, ifråga om försäkringens omfattning

tvänne olika meningar gjort sig gällande. Vid bedömandet af

frågan, huruvida försäkringen bör innesluta hela befolkningen eller blott

vissa delar däraf, har det emellertid synts kommittén, att afgörande skäl

tala för en lösning af frågan enligt ett system, där försäkringen inom

sin ram omsluter väsentligen hela folket.

Redan nya arbetarförsäkringskommittén, som själf stannade vid

att föreslå eu försäkring enbart för de mest af sin arbetskraft beroende

befolkningsgrupperna, erkände uttryckligen, att några principiella skäl

mot en lagstadgad allmän försäkring icke förelåge. Det var kostnadsfrågan,

som främst föranledde densamma att inskränka sitt förslag till

blott vissa klasser af befolkningen. Den grund för utgåendet af det

allmännas bidrag till försäkringen, på hvilken nuvarande kommitté

byggt sitt föreliggande förslag, har emellertid beredt möjlighet att

göra kostnaderna öfverkomliga. Utan att vilja bestrida — hvad ju

också de nedan å sidd. 58—59 anförda siffrorna påtagligt gifva vid handen

— att den själfständiga yrkesidkaren och särskildt jordägaren, äfven

den mindre, genom sin ställning besitter förvärfsmedel utöfver den egna

arbetskraften, är emellertid också för dessa samhällsgrupper arbetsförmågans

förlust i regel ett så hårdt ekonomiskt slag, att de med allt fog

kunna göra anspråk på att icke uteslutas, då det allmänna inskrider med

en försäkring mot arbetsinvaliditet. Det får ej förgätas, att många bland

dessa mindre själfförsörjare i regel tillhöra samma eller till och med

lägre inkomstklasser än en del af lönarbetarne och att deras ställning

ej sällan kännetecknas af en liknande ekonomisk otrygghet som den,

hvilken är utmärkande för arbetarklassen.

Äfven ur en annan synpunkt måste eu blott till vissa klasser eller

yrken begränsad försäkring vålla afsevärda olägenheter. Ett stort antal

personer tillhöra under olika skeden af sitt lif olika sociala och

ekonomiska grupper i samhället. Vid en invaliditetsförsäkring, som

omfattar exempelvis allenast lönarbetare, kan det näppeligen undvikas,

att många, som ursprungligen tillhört försäkringen, vid tidpunkten

för invaliditetens inträdande icke längre tillhöra densamma, eller att

åtskilliga först sent inträda i försäkringen eller ock under längre mellantider

sysselsättas i ej försäkringspliktiga yrken. Då emellertid pensionerna

i en försäkring af denna art oftast stå i viss proportion till antalet

erlagda afgifter, måste i de nämnda fallen pensionsbeloppen blifva så

obetydliga, att de icke kunna tänkas förslå till att skydda mot nöd.

Alderclomsförsäkringskommittén. I. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

ALLMÄNNA GRUNDER. OMFATTNING.

Hvad särskildt beträffar den ställning, som kvinnorna skulle få

inom en till lönarbetarne begränsad försäkring, så visa erfarenheterna

från den tyska invaliditetsförsäkringen, att flertalet kvinnor, som tillhört

försäkringen före äktenskapet, efter dess ingående utträda ur densamma.

Då af de kvinnor, som inträda i försäkringen, åtminstone

två tredjedelar en gång gifta sig, mister lagen för flertalet sin effektivitet.

Detta förhållande har påvisats vara en af de svagaste punkterna

i den tyska invaliditetslagen och det har i sådant sammanhang ej utan

fog satts ifråga, huruvida lagens tvång med afseende på den kvinnliga

arbetaren vore berättigadt.

Åtskilligt af det här sagda belyses närmare af vissa i Del II meddelade

uppgifter. Vid en undersökning af i hvad mån behof af understöd

vid invaliditet inom olika klasser af befolkningen i verkligheten

förefinnes, är det af vikt att vinna en föreställning om antalet af de

personer inom olika samhällslager, som nödgas anlita fattigvården eller

erhålla understöd af enskilda. Rörande dessa omständigheter inhämtas

af Del II, sid. 89, att befolkningen öfver 70 år, af hvilken omkring 9/''io

är invalider (jfr. tablån å sid. 50), fördelar sig på följande sätt ifråga

om yrken och understöd:

M ä n.

Ej gifta

kvin

n o r.

Yrkesgrupp.1)

Hela

Däraf understödda

Hela

Däraf understödda

personer

öfyer

70 år.

Fullt

%

Delvis

%

Samtliga

%

personer

öfver

70 år.

Fullt

%

Delvis

%

Samtliga

%

A. Jordägare ock öfriga

uppgifna yrken .....

47,863

38

6-9

10-7

30,718

12-8

13-4

26-2

B. Själfständiga yrkesut- öfvare utom jordbru- ket samt löntagare

17,671

15’o

17i

32-1

11,793

34-9

23-4

58-s

C. Brukare, torpare, arbe- tare, sjömän, fiskare,

tjänare..................

47,714

262

26-7

52-9

41,739

55-3

27-7

83-o

Tablån visar, vid en jämförelse mellan de tre hufvudgrupperna, att

af männen inom gruppén A endast omkring en tiondel är i behof af

1j Med afseende på de yrken, som i denna tablå sammanförts i liufvudgrupperna A—C,

se närmare Del II, sidd. 88—89.

s. 59 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDEK. OMFATTNING.

59

understöd, medan af de till gruppen B hörande männen en tredjedel

och af männen inom gruppen C drygt hälften befinna sig i sådan belägenhet.

Ifråga om de ej gifta kvinnorna, till hvilka räknats äfven

änkorna, visar tablån än ogynnsammare siffror. Inom gruppen A äro

sålunda omkring fjärdedelen, inom gruppen B tre femtedelar och inom

gruppen C ända till fem sjättedelar eller det öfvervägande flertalet i

behof af understöd.

Frågan om förhållandet mellan antalet af de i tablån angifna personer,

hvilka understödjas af fattigvården, och dem, som erhålla understöd

uteslutande af anhöriga eller andra personer, belyses af nedanstående

tablå (Del II, sid. 90), där gruppen C i föregående tablå synts

böra ändamålsenligast uppdelas i tvenne grupper C'' och C”.

M Ii n.

Kvinnor.

Yrkesgrupp.

Hela

Häraf understödda

Hela

Häraf understödda

personer

öfver

70 år.

af fattig- vården

%

endast af

enskilda

%

Samtliga

personer

öfver

70 år.

af fattig- vården

%

endast af

enskilda

%

Samtliga

%

A. Jordägare och öfriga

uppgifna yrken......

47,863

1‘7

9o

10''7

30,718

3-7

22-5

26-2

B. Själfständiga yrkesut- öfvaro utom jordbru- ket samt löntagare

17,671

12-7

M

19-4

32i

11,793

18''5

39-7

58-2

C''. Brukare, torpare, sjö

män och fiskare......

12,868

18-5

32-5

51-o

9,335

35''i

50''c

85''7

C". Arbetare och tjänare

34,846

28-5

25''2

53-7

32,404

45''i

37-2

82-3

Af de till gruppen A hänförda personer öfver 70 år synes sålunda

endast ett fåtal behöfva anlita allmänna fattigvårdens hjälp, under det

att för männen inom gruppen B en åttondel, inom gruppen C'' nära en

femtedel och inom gruppen G" nära tre tiondelar måste understödjas af

fattigvården. Motsvarande siffror för kvinnorna äro för gruppen B nära

en femtedel, för gruppen C'' en dryg tredjedel och för gruppen C" ej

långt från hälften.

Af de anförda siffrorna, hvilka i allt väsentligt bekräftas af en motsvarande

undersökning beträffande befolkningen öfver 60 år, (se Del II,

sid. 91) framgår, att en invaliditetsförsäkring efter det tyska systemet,

som skulle omfatta i hufvudsak de ofvan med arbetare och tjänare betecknade

yrkena, komme att från försäkringen utesluta betydande grupper

inom befolkningen, hvilka om än ej i samma, så dock i mycket afsevärd

utsträckning vid inträdande arbetsinvaliditet falla fattigvården

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

ALLMÄNNA GRUNDER. OMFATTNING. SJÖMAN SPENSIONERING.

Kemiss angående

sjömanspensioneringen.

till last. De anförda tablåerna gifva ock otvetydigt vid handen, att

behofvet öfver hufvud af understöd vid invaliditet icke kan sägas vara

begränsad! till enbart några vissa grupper inom befolkningen.

Då kommittén sålunda hyser den åsikten, att en försäkring, hvilken

närmast åsyftar att skydda samhällets medlemmar mot att vid

invaliditet nödgas falla den enskilda eller offentliga fattigvården till

last, icke kan förväntas tillfredsställande fylla denna sin uppgift med

mindre hela befolkningen göres delaktig däraf, har kommittén ock föreslagit,

att såsom allmän regel, från hvilken undantag blott må ske, då

särskilda skäl uppenbart tala därför, enhvar svensk man och kvinna

skall försäkras till erhållande af pension.

Genom remiss den 20 november 1909 uppdrog Kungl. Maj:t

åt kommittén att vid sina arbeten taga under öfvervägande ett af kommittén

för utredning angående förbättradt pensioneringssätt för sjömän

den 15 november 1904 afgifvet förslag, såvidt det afsåge ålderdomsocb

invaliditetsförsäkring. En redogörelse för det af nämnda kommitté,

den s. k. sjömanspensioneringskommittén, afgifna förslaget äfvensom

för ett däröfver af kommerskollegium afgifvet utlåtande lämnas i Del III.

Däraf framgår bl. a., att sjömanspensioneringskommittén föreslog pensioner

vid invaliditet eller uppnådda 60 år till belopp mellan 60 och 600

kr. samt utgifter, hvilkas belopp för de försäkrade växlade mellan 18

och 90 kr. om året.

Nya arbetarförsäkringskommittén hade i sitt lagförslag bland dem,

som skulle underkastas försäkringen, upptagit jämväl besättning å svenska

fartyg samt de befälhafvare å svenska fartyg, hvilkas årslön understeg

1,800 kr. I den på förslaget byggda kungl. propositionen till 1895

års riksdag blef emellertid sjöfolket uteslutet. I motiveringen till propositionen

anfördes såsom skäl härför, att det skulle möta de största

svårigheter att beträffande personer med så rörligt yrke som sjömannens

tillämpa det pensionsmärkessystena, på hvilket försäkringen enligt förslaget

hvilade. Sjöfolket undantogs äfven i det förslag till pensionsförsäkring,

som af Kungl. Maj:t förelädes 1898 års riksdag.

Såsom torde framgå af hvad ofvan anförts rörande omfattningen

af den af kommittén föreslagna försäkring, är denna också afsedd att

gälla jämväl sjöfolket. Kommittén vill med anledning däraf i detta sammanhang

framhålla, att det hufvudskäl, som synes hafva föranledt Kungl.

Maj:t att ur sina lagförslag i ämnet vid 1895 och 1898 års riksdagar

utesluta denna näringsgrens utöfvare, nämligen svårigheten att af dem

utfå stadgade afgifter, i vida mindre mån kan sägas gälla kommitténs

s. 61 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. SJÖMANSPENSIONERING. KOSTNADER.

61

förslag. Då detta förslags föreskrifter i nämnda afseende äro föga

komplicerade och i hvarje fall väsentligt mycket enklare än det af nya

arbetarförsäkringskommittén föreslagna pensionsmärkessystemet, hvars

tillämpning på sjömännen Kungl. Maj ds berörda invändning närmast

gällde, är kommittén för sin del öfvertygad om, att de nämnda svårigheterna

skola låta sig i allt väsentligt undanrödjas och att det sålunda

skall visa sig görligt att utan större olägenheter inbegripa sjöfolket

i den af kommittén föreslagna försäkringen. Hvad åter beträffar

de i sjömanspensioneringskommitténs betänkande framställda förslagrörande

pensionernas belopp, så öfverstiga dessa visserligen i högsta

klassen de af kommittén föreslagna motsvarande pensioner, men i stället

uppgå de pensionsafgifter, som enligt kommitténs förslag- skola erläggas

af de försäkrade, i alla klasser endast till en bråkdel af

de afgifter, som ifrågasatts i sjömanspensioneringskommitténs förslag.

Kommittén har dessutom icke — frånsedt att det näppeligen

torde legat inom området för dess uppgift — funnit några skäl tala

för att särskildt för denna yrkesgrupp åvägabringa en mera gynnad

ställning än för andra af försäkringen omfattade grupper, där ett motsvarande

behof i många fall kan hafva varit för handen. Till frågan

huruvida den hos sjöfolket starkt framträdande olycksfallsfrekvensen

bör gifva anledning till särskilda lagstiftningsåtgärder, återkommer kommittén

vid behandling af det densamma meddelade uppdrag beträffande

ifrågasatt revision af gällande lagstiftning rörande ersättning för skada

till följd af olycksfall i arbete.

Den största svårigheten vid uppgörandet af förslag till eu allmän

ålderdoms- och invaliditets förs äkring består däri, att kostnaderna, äfven

vid relativt blygsamma understödsbelopp, blifva synnerligen höga.

Ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen intager i fråga om de erforderliga

kostnadernas storlek en dominerande ställning inom socialförsäkringen.

Såsom i Del II, sidd. 117—119 närmare angifves, skulle

den totala årliga pensionskostnaden för en allmän invalidpensionering af

Sveriges hela befolkning (med undantag af dem, som redan från ungdomen

äro invalider) med pension vid invaliditet eller senast vid uppnådda

67 år och ett pensionsbelopp af 1 kr. om dagen, omkring

slutet af år 1907 hafva uppgått till rundt 219 milj. kr. Däremot skulle

hela årskostnaden för en sjukförsäkring (omfattande jämväl moderskapsförsäkring,

öfvergående följder af olycksfall m. m.) med samma understöd

belöpa sig till endast omkring 30 milj. kr. eller till rundt en sjundedel af

kostnaden för invalidpensioneringen, under det att en arbetslöshetsförsäk
-

Kostnader.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 ALLMÄNNA GRUNDEK. KOSTNADER. FÖRSÄKRING PÅ GRUND AF ERLAGDA AFGIFTER.

Försäkring

på grund

af erlagda

af gifter.

ring med samma villkor, omfattande alla lönarbetare, relativt taget

sannolikt ej ens skulle kosta så mycket.

Det är dessutom särskildt att märka, att i Sverige en ålderdomsoch

invaliditetsförsäkring måste blifva väsentligt dyrare än i de flesta

andra länder, enär hos oss det relativa antalet åldringar är synnerligen

betydande. Omkring år 1900 svarade mot 1,000 personer mellan 20—65

och 20—70 år följande antal åldringar öfver 65 resp. 7 0, år inom nedan -

stående länder, nämligen:

Öfver 65 år.

Öfver 70 år.

Nordamerika, England, Ryssland, Tyskland,

Österrike .........................................................

79 — 97

44—53

Danmark .................................................................

134

78

Frankrike................................................................

147

83

Sverige ....................................................................

168

98

Norge ........................................................................

166

102

Sverige har sålunda relativt taget nästan dubbelt så många åldringar

som flertalet öfriga länder. Jämfördt med Danmark är antalet för Sverige

ungefär 25 % högre. Frankrike med dess säregna befolkningsförhållanden

kommer därefter närmast, och endast Norge, för hvilket land siffrorna

äro nära desamma som för Sverige, är likställdt med vårt land.

Detta för vårt land karaktäristiska förhållande, en följd bl. a. af den låga

dödligheten hos befolkningen och af emigrationen, måste, då invaliditetsförhållandena

i öfrigt ej synas vara gynnsammare hos oss än annorstädes,

göra det svårare att anordna en ändamålsenlig ålderdoms- och

invaliditetspensionering för vårt land än för de flesta andra länder.

Såsom af den föregående redogörelsen för den utländska lagstiftningen

framgår, bestridas enligt de lagar, där försäkringen omfattar hela

befolkningen, utgifterna för pensioneringen helt och hållet af det allmänna.

I de länder åter, där försäkringen omfattar i hufvudsak allenast

lönarbetarne, bäras kostnaderna af de försäkrade, deras arbetsgifvare och

staten gemensamt. 1 vissa förslag i ämnet, såsom de af gamla arbetarförsäkringskommittén

eller den Raab’ska kommittén framställda, har man

t. o. m. ifrågasatt, att försäkringens kostnader skulle bestridas i hufvudsak

genom blott de försäkrades utgifter.

En undersökning af till hvilket belopp kostnaderna skulle »uppgå

för genomförandet i Sverige af en försäkring enligt något af de system,

där hela utgiften bestrides af det allmänna, har närmare utförts i Del II,

sidd. 124—137. Då den i Danmark genomförda försörjningen icke är

fullt jämförlig med de försäkringar, hvarom här närmast är fråga,

må här allenast erinras om, att enligt de berörda kalkylerna årskostna
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. UNDANTAG FRÅN AFGIFTSPLIKT.

63

den för tillämpningen hos oss af den engelska ålderdomsförsäkringen, med

pensionering efter 70 års ålder, skulle uppgå till 50 milj. kr. och af den

ny-zeeländska lagen, med pensioner efter 65 år, till öfver 130 milj. kr.

Redan al de anförda exemplen, som gälla försäkringssystem, livilka

visserligen omfatta hela befolkningen, men hvilka afse pensionering

först efter uppnåendet af viss, högre ålder, torde den slutsatsen kunna

dragas, att det skulle medföra alltför stora kostnader att i Sverige låta

det allmänna vidkännas hela utgiften för en allmän pensionering af alla

invalider utan hänsyn till åldern. Helt visst bör det allmänna väsentligt

bidraga till kostnaderna, men för att i vårt land vinna en någorlunda

gynnsam lösning af detta försäkringsproblem torde man blifva hänvisad

till ett system, enligt hvilket de försäkrade själfva åläggas att

bidraga till försäkringens kostnader. Härför tala äfven andra skäl.

Då genom försäkringen en rätt till pension skall förvärfvas, synes det vara

ett nära liggande anspråk, att en hvar efter måttet af sin förmåga också

direkt bidrager till att bereda sig pension. Därjämte torde det knappast

kunna förnekas, att det är'' individens plikt att i mån af förmåga äfven

sörja för den ovissa framtiden, på det att han, när hans egna arbetskrafter

svika, icke må falla andra eller det allmänna till last. Visserligen

torde så godt som hela befolkningen komma att redan genom den

allmänna beskattningen bidraga till en försäkring, som till en del bygges

på understöd af det allmänna. Men först genom inbetalande af särskilda,

om ock mindre kännbara afgifter till försäkringen framträder dennas

innebörd mera klart för den enskilde och blir det tydligt för honom,

att han bidrager till genomförandet af en för såväl honom själf som

för samhället i dess helhet gagnelig åtgärd. Det har ock varit en

ledande grundsats i kommitténs förslag, att de erlagda pensionsafgifterna

skola jämte upplupna räntor enligt en gemensam genomsnittsregel

såsom pensioner återgå till de försäkrade.

Då kommitténs förslag till försäkring omfattar hela befolkningen, har

kommittén i anslutning till hvad nyss anförts äfven utgått från den uppfattning,

att i allmänhet hvarje arbetsför person bör åläggas afgiftsplikt

till försäkringen och att från dylik skyldighet sålunda borde i

allmänhet uteslutas endast de personer, som äro invalider. Då det gällt

att i detta sammanhang fastställa den ålder, vid hvilken afgiften tidigast

skall börja erläggas, har kommittén stannat vid att föreslå, att afgiftsplikt

skall inträda det år, under hvilket individen fyller 16 år, d. v. s. ungefär

vid den tidpunkt, då hans försörjningsplikt mot sig själf tager sin början.

Rörande försäkringens omfattning har det emellertid synts kommittén

lämpligt att i tvänne hänseenden föreskrifva undantag från afgiftsplikt.

Undantag

från afgiftsplikt.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

ALLMÄNNA GRUNDEK. UNDANTAG FRÅN AFGIFTSPLIKT.

Det första af dessa undantag gäller ordinarie innehafvare

af statstjänst och deras hustrur. Anledningen till deras undantagande

från afgiftsplikt har, såsom lätt inses, varit, att det befunnits

hvarken ändamålsenligt eller nödigt att betunga försäkringen eller dem

själfva med afgifter för ett ändamål, hvilket det redan enligt gällande författningar

åligger dessa befattningshafvare att i särskild ordning tillgodose.

Äfven de andra personer, som på grund af annan allmän anställning eller

enskild tjänst (t. ex. enskilda järnvägarnes personal o. d.) eller såsom

medlemmar af pensionsinrättning eller lifränteanstalt tillförsäkrats pension,

synas af samma skäl böra under vissa villkor kunna undantagas

från afgiftsplikt till försäkringen. En föreskrift till möjliggörande häraf

har därför också införts i kommitténs lagförslag, i likhet med hvad som

var fallet i nya arbetarförsäkringskommitténs förslag och därpå grundade

regeringspropositioner. Hela antalet af de personer, som genom nu

nämnda bestämmelser skulle komma att undantagas från afgiftsplikten,

har, motsvarande 1907 års förhållanden (Del II, sid. 101), beräknats till

omkr. 114.000, hvaraf 52,000 män samt 62,000 kvinnor.

I syfte att minska kostnaden för försäkringen hafva jämväl från afgiftsplikt

undantagits sådana personer, hvilka genom besittning af

förmögenhet till visst belopp kunna anses tryggade mot att nödgas

anlita fattigvården eller anhöriga. Genom denna anordning har sålunda

angifvits en viss öfre gräns för försäkringens omfattning. Härvid har

likväl icke valts något inkomststreck, enär förekomsten af en viss,

äfven hög arbetsinkomst tydligen ej utan vidare kan anses innebära

garanti mot behofvet af understöd vid förlorad arbetsförmåga. Däremot

torde en dylik säkrare ställning utan större tvekan i regel kunna förutsättas

hos dem, som äga förmögenhet. Det förmögenhetsbelopp, som

för här berörda ändamål har synts böra väljas såsom gräns, är 6,000

kr., hvilken summa betecknar den enligt gällande inkomst- och förmögenhetsskatteförordning

lägsta till deklaration förpliktande förmögenheten.

Enligt kommitténs förslag skola sålunda från erläggande af pensionsafgifter

undantagas de, i hvilkas taxering under året inberäknats

förmögenhet till värde af minst 6,000 kr. äfvensom hustrur

till sålunda undantagna personer. Äntalet af de personer i åldern

16—67 år, som genom den angifna bestämmelsen undantagas från afgiftsplikten,

har enligt Del II, sid. 115 vid kostnadsberäkningen antagits uppgå

till 218,600, hvaraf 122,400 män, 80,800 hustrur och 15,400 ogifta kvinnor.

Bestämmandet af eu förmögenhetsgräns för afgiftsförsäkringens omfattning,

hvarigenom från afgiftsplikt undantagas personer, för hvilka

denna skyldighet torde innebära en mindre tunga än för andra, kan

i första hand synas innebära en oegentlighet. Emellertid kar kommittén

s. 65 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. HUSTRURNAS FÖRSÄKRING.

65

föranledts till upptagande af ett dylikt stadgande framför ålit på grund

däraf, att kostnaden för försäkringen därigenom (liksom äfven genom

uteslutande af statstjänare o. d.) i afsevärd mån skulle komma

att minskas. Såsom nämligen i Del IT, sidd. 170—173, närmare angifves,

tillhöra personer med förmögenhet i regel äldre åldersgrupper.

Under tidigare år komma dessa personer sålunda vanligen att under

längre eller kortare tid tillhöra försäkringen och inbetala sina afgifter i

stadgad ordning. Men då dylika vid yngre år erlagda afgifter hafva

ett större värde än afgifter, som betalas vid äldre år, inses lätt, att

genom förmögenhetsgränsens införande och däraf följande, först vid

äldre år inträdande uteslutning ur försäkringen af ett betydande antal

personer en vinst måste uppstå, som kommer alla de öfriga i försäkringen

kvarstannande till godo. Därest de här berörda personerna skulle

ålagts afgiftsplikt äfven sedan de kommit i besittning af en förmögenhet

till angifvet belopp och således någon förmögenhetsgräns ej införts i försäkringen,

skulle deras pensioner hafva kommit att helt svara mot värdet

af deras under hela försäkringstiden erlagda afgifter. Men genom

den nu föreslagna gränsen blir beloppet af den pension, som utbetalas

till den på grund af förmögenhetsbesittning under äldre år ur försäkringen

uteslutne, mindre än hvad som motsvarar de af honom inbetalade

afgifternas värde. Det är tydligt, att härigenom en vinst för försäkringen

uppkommer. Betydelsen ur ekonomisk synpunkt af förmögenhetsgränsen

belyses närmare af de i Del II, sid. 172, meddelade siffror, af

hvilka framgår, att ett borttagande af denna gräns skulle nödvändiggöra

en sänkning af den på grund af erlagda afgifter utgående pensionens

belopp för män från 30 till 28 Va % och för kvinnor från 23 till

22 Vs % af de inbetalade afgifternas summa (jfr sid. 69), hvarjämte det

för den nuvarande generationens medtagande i försäkringen erforderliga

kapitalet (utöfver arbetarförsäkringsfonden) skulle ökas från 9 till 16

milj. kr. Dessutom skulle fonden komma att växa med omkr. 10 %.

Af den generella bestämmelsen rörande försäkringens omfattning

följer, att jämväl hustrur, hvilka icke äro invalida, skola vara skyldiga

att erlägga pensionsafgiften. Deras antal har (Del II, sid. 159)

enligt 1907 års förhållanden beräknats till 604,400. Äfven nya arbetarförsäkringskommittén

föreslog införande af eu hustruförsäkring, ehuru af mindre

omfattning, medan i den utländska lagstiftningen af motsvarande art

en dylik försäkring ingenstädes är genomförd. Det har emellertid synts

kommittén angeläget att åt de gifta kvinnorna, hvilka genom sitt arbete

i hemmet säkerligen utöfva en i regel minst lika samhällsgagnelig verksamhet

som de ogifta kvinnorna i sitt förvärfsarbete, bereda en ställning

Alderdomsförsäkringskommittén. I. • 9

Hustrurnas

försäkring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Inkomst
klasser.

86 ALLMÄNNA GRUNDER. HUSTRURNAS FÖRSÄKRING. INKOMSTKLASSER.

inom försäkringen, hvilken i möjligaste mån jämställer dem med deras

ogifta medsystrar. Därigenom kan dessutom i de fall, där man och hustru

samtidigt uppbära pension, det sammanlagda beloppet af bådas pensioner

bilda en inkomst, som bättre än eljest skulle vara fallet bidrager

till en om ock blygsam bärgning. Liksom alla andra arbetsföra personer

skulle således äfven de gifta kvinnorna erlägga afgift till försäkringen.

Denna afgift, som i de flesta fall ej torde komma att uppgå

till mer än 2 kr. årligen, enär hustrurna i regel torde inräknas i den

lägsta inkomstklassen (se härom i det följande), är emellertid så låg,

att den näppeligen kan blifva mera kännbar.

I nästan alla nu gällande motsvarande lagar samt flertalet lagförslag

på förevarande område har vid fastställandet af afgifternas och

pensionernas belopp den regeln tillämpats, att dessa i någon mån rättats

efter den försäkrades inkomst. Det har ej häller synts kommittén lämpligt

att i detta afseende fastslå en och samma, för alla de försäkrade

gällande afgift. Liksom inkomsterna äro mycket skilda inom olika

grupper bland de försäkrade, så äro äfven förmågan att erlägga

afgifter samt fordringarne på pensionens belopp växlande. Gällde

samma villkor för alla, måste, för att icke de ekonomiskt svagaste skulle

betungas, afgifterna bestämmas enbart med hänsyn till dessas förmåga

och behof, hvadan försäkringen skulle förlora väsentligt i värde för de

öfriga. Under det att en pension af jämförelsevis mindre belopp kan

vara af stort värde för exempelvis de kvinnliga tjänarna på landet,

vissa af jordbruksarbetarne, torparne o. s. v., så skulle den säkerligen

vara af mindre betydelse för de bättre ställda af industriens arbetare.

Arbetarne i städerna torde behöfva större pension än deras kamrater på

landsbygden o. s. v. Utan tvifvel är det ur dessa synpunkter det riktiga

att i hufvudsak rätta såväl afgifter som pension efter den verkliga,

individuella inkomsten. Men då det helt visst skulle erbjuda afsevärda

svårigheter att tillämpa en föreskrift, enligt hvilken afgifts- och pensionsbelopp

bestämdes med hänsyn till inkomsten i hvarje enskildt fall, så har

kommittén, i likhet med hvad så godt som undantagslöst skett i alla motsvarande

lagar och lagförslag, tillsvidare stannat vid att föreslå de försäkrades

sammanförande i ett mindre antal olika inkomstgrupper, med

för hvarje grupp gemensamma afgifter.

Det antal inkomstklasser, som för sådant ändamål föreslagits,

har synts böra fastställas till tre. A7id denna indelning har kommittén

ledts af grundsatsen, att försäkringen vid dess första tillämpning

icke måtte blifva för invecklad, samt eftersträfvat att bestämma inkomst
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRTJNDER. INKOMSTKLASSER.

67

gränserna i anslutning till de i gällande skatteförordningar förekommande

gränser, hvarigenom äfven i viss män en lämplig gruppering af samhällsklasserna

torde vara åvägabragt. Därjämte hafva inom hvarje inkomstklass

afgifterna afpassats så, att de torde blifva relativt lätta att bära.

De båda inkomststreck, hvilka af kommittén föreslagits till angränsande

af afgiftsklasserna, äro 800 och 1,200 kr. Af dessa motsvarar

det förra den undre gränsen i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

enligt hvilken som bekant skyldighet att deklarera för dylik

skatt inträder för den, hvars inkomst uppgår till 800 kr. Hvad åter

1,200-kronorsstrecket beträffar, så har detta valts för att bland inkomsttagarna

med en inkomst öfver 800 kr. afskilja de grupper, som på

grund af vistelse å dyrare orter, högre lefnadsstandard o. s. v. måste

anses äga ett behof af större pension. Den af kommittén i sådant syfte

fastställda inkomstgränsen, hvars val liksom ifråga om 800-kronors-strecket

måst ske något godtyckligt, har, af hänsyn till att nämnda behof torde vara

framträdande redan vid en lägre inkomst, icke satts högre än till 1,200

kr. Detta belopp förekommer äfven i inkomstskatteförordningen bland

dess taxeringsgränser och äger således praktisk betydelse jämväl för

taxeringen till inkomstskatt.

Kommittén har visserligen haft under öfvervägande lämpligheten af

att fastställa en inkomstgräns äfven vid 500 kr. Med afseende på betydelsen

ur kostnadssynpunkt af införandet af en sådan gräns hänvisas

till den närmare utredningen i ämnet i Del II, sidd. 102—111. På grund

af de å angifna ställe anförda skäl har kommittén icke ansett sig böra

föreslå införandet af nämnda åldersgräns.

Den lägsta inkomstklassen enligt kommitténs förslag, dit sålunda

räknas personer med en årsinkomst under 800 kr., torde enligt beräkningar

i Del II, sid. 159, hänförda till förhållandena vid 1908 års ingång, komma

att omfatta 2,128,300 personer i åldern 16—67 år, af hvilka 881,600

män, 642,300 ej gifta kvinnor samt 604,400 hustrur. Inom denna klass

torde falla bl. a. småbönder, statare, torpare, »hemmavarande barn och

mågar», jordbruksarbetare, vissa manliga och de flesta kvinnliga yrkesarbetare

på landsbygden, tjänare, äfvensom de allra flesta hustrur. Den andra

eller mellersta inkomstklassen, till hvilken föras personer med eu årsinkomst

om 800—1,199 kr, till ett beräknadt antal (Del II, sid. 159) af 291,700,

hvaraf 242,700 män och 49,000 kvinnor, torde komma att omfatta

bl. a. de flesta manliga industriarbetare äfvensom en del andra mindre

löntagare i industri och handel samt mindre själfförsörjare såväl i stad

som på landet. Ofriga kategorier afgiftspliktiga, således bl a. de högst

aflönade yrkesarbetarne, öfriga löntagare i enskildas tjänst samt själf
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

ALLMÄNNA GRUNDER. INKOMSTKLASSER. AVGIFTER.

försörjare synas komma att omfattas af den tredje och högsta afgiftsklassen,

dit de personer räknas, hvilkas årsinkomst uppgår till 1,200 kr.

och däröfver. Enligt beräkningar i Del II, sid. 159, skulle denna klass

komma att omfatta 168,100 personer, af hvilka 149,600 män och 18,500

kvinnor. För den högsta klassen och för försäkringen i dess helhet

förekommer således icke någon öfre inkomstgräns —- endast de, som äga

förmögenhet om minst 6,000 kr. äro, enligt hvad tidigare nämnts, uteslutna

från afgiftsplikt.

Afgifter. * Den årliga pensionsafgift, som skall erläggas i de olika

klasserna, har föreslagits till ett grundbelopp af 2 kr., med tillägg

af 5 kr. i den mellersta och 10 kr. i den högsta afgiftsklassen.

Vid fastställandet af pensionsafgifternas belopp har det synts kommittén

önskvärdt att i första hand tillse, att dessa icke blefve större än

som svarar mot den ringa ekonomiska bärkraften hos större delen af

de befolkningslager, som drabbas af af giftsplikten. För lämpligheten

af små afgifter talar dessutom den omständigheten, att de med afgifternas

upptagande förenade svårigheterna ökas i den mån afgifterna

höjas, samt därjämte äfven hänsynen till den af afgifternas storlek beroende

fondens belopp, hvilken synes böra begränsas inom en ej allt

för hög siffra. Äfven genom den förutsättning, som ligger till grund

för kommitténs förslag, att nämligen det allmänna skulle väsentligt

bidraga till försäkringens kostnader, har åstadkommits, att afgifterna

kunnat bestämmas till så låga belopp.

Den lägsta föreslagna peusionsafgiften, 2 kr., hvilken betecknar den

årliga utgift, som försäkringen ålägger det öfvervägande flertalet af

samtliga afgiftspliktiga, understiger i sj kifva verket alla de motsvarande

afgifter, som förekomma i andra lagar eller lagförslag i ämnet. Såsom

exempel på de afgifter från de försäkrade, som där förekomma eller

ifrågasatts, må här — utan att hänsyn tages till försäkringens olika

omfattning eller förmåner — anföras, att de försäkrades bidrag till

invaliditetsförsäkringen uppgår i lägsta löneklassen i Tyskland till 370,

i Frankrike till 4*32 kr. och har föreslagits i Österrike till 2*35, i Nederländerna

till 7''50, i Norge till 372 kr. samt i Sverige af 1884 års

kommitté (en klass, afgift b,lott i 10 år) till 13 kr., i 1895 och 1898

års propositioner till 5 kr. och af den Raab’ska kommittén till 6 kr.

En sammanfattning af antalet afgiftspliktiga, årsafgifter och afgiftssumma,

med fördelning efter kön och inkomstgrupper, meddelas i

omstående tablå, hvars siffror hämtats ur Del II, sid. 159, och beräknats

enligt 1907 års förhållanden.

s. 69 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. AFGIFTER. AFGIFTSPENSIONERNAS STORLEK. 69

Inkomstgrupp.

Antal.

Årsafgift

kr.

Afgiftssumma

kr.

Män.

Under 800 kr..........................

881,600

2

1,763,200

800-1,199 » ........................

242,700

7

1,698,900

1,200 kr. och mer.....................

149,600

12

1,795,200

Summa

1,273,900

'') 4''1270

5,257,300

Kvinnor, cj gifta.

Under 800 kr..........................

642,300

2

1,284,600

800—1,199 » .........................

49,000

7

343,000

1,200 kr. och mer.....................

18,500

12

222,000

Summa

709,800

r)l2''6058

1,849,600

Hustrur........................

604,400

2

1,208,800

Totalsumma

2,588,100

‘) 3 2131

8,315,700

Däraf kvinnor

1,314,200

1) 2-3272

3,058,400

Storleken af de pensioner, som ensamt för de af kommittén sålunda

föreslagna afgifterna kunna erhållas och som beräknats (jfr Del II, sidd.

155—158) utgöra för man 30 % och för kvinna 23 % af de erlagda afgifternas

summa, framgår af nedanstående tablå (Del II, sid 158). Såsom

tidigare nämnts, har kommittén vid beräknande af dessa pensionsbelopp

ledts af den grundsatsen, att en hvar må erhålla den pension, som efter

en gemensam genomsnittsregel svarar mot värdet af de af honom

erlagda afgifterna.

P

e n s i

o n fö

r

Inkomstgrupp.

Årsafgift.

Man, som erlagt afgifter

under

Kvinna,

som erlagt afgifter

under

10 år

30 år

50 år

10 år

30 år

50 år

Kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Under 800 kr.........................

2

6-o

18-o

30-o

4-6

13-8

23-o

800-1,199 > .......................

7

21-o

63-o

105-0

16-i

48-3

80-5

1,200 kr. och mer..................

12

36-o

108-o

180-o

27-c

82-8

138-0

Afgifts
''pensionernas
storlek.

1 Medelafgift.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

ALLMÄNNA GRUNDER. BIDRAG AF ALLMÄNNA MEDEL.

Bidrag af

allmänna

medel.

Pensions
tillägg.

Det är tydligt, att pensioner till de belopp, som angifvits i förestående

tablå, icke annat än undantagsvis äro tillräckliga för att fylla

det med pensioneringen afsedda syftet, d. v. s. att skydda mot behofvet

af understöd från den allmänna eller enskilda fattigvården, och att sålunda

till dessa genom personliga afgifter förvärfvade pensioner erfordras ett

tillägg för att de skola motsvara sitt ändamål.

Såsom flerstädes i det föregående betonats, har det emellertid ej

heller förutsatts, att en försäkring af den art, hvarom här är fråga,

skulle uppbäras enbart af de försäkrades egna afgifter, utan skulle lör

dess genomförande kräfvas ett väsentligt bidrag af allmänna medel.

Visserligen har man i de länder, där försäkringen omfattar i hufvudsak

allenast lönarbetare, i regel påräknat bidrag till försäkringen jämväl af

de försäkrades arbetsgivare. En dylik fördelning har vid anordnande

af dessa försäkringssystem synts lämplig, enär arbetsgivare och arbetare

därvid betraktats såsom en särskild grupp inom samhället, hvilken gemensamt

borde uppbära försäkringens kostnader. Arbetsgivarens bidrag

har ansetts såsom en ersättning för en del af statsbidraget, hvilket

senare utgår med endast jämförelsevis mindre belopp. Då den af

kommittén föreslagna försäkringen emellertid icke skulle begränsas till

en viss grupp i samhället, utan komma att omfatta så godt som hela

befolkningen, har en motsvarande anordning därvid icke synts böra

ifrågasättas. Under sådana omständigheter har föreslagits, att det för

tillägg till afgiftspensionerna erforderliga bidraget skall helt bestridas

genom allmänna skattemedel.

Beträffande storleken af detta bidrag har kommittén, som, enligt

hvad tidigare antydts, med sitt förslag hufvudsakligen alsett att med

en försäkring ersätta den form af försörjning, som för närvarande för

de gamlas och orkeslösas underhåll påhvilar den enskilda och offentliga

fattigvården, utgått från, att kostnaderna för det allmännas bidrag till

försäkringen icke lämpligen borde mera afsevärdt öfverskrida de belopp,

som motsvara nämnda utgifter. Tillgängliga uppgifter (Del II, sidd.

180—182, Del IV, tabb. 34—35) rörande dessa utgifters storlek gifva vid

handen, att den kostnad, som för närvarande åligger kommunerna och

enskilda för understöd åt behöfvande vuxna personer, bör uppskattas till

ett belopp af mera än 30 milj. kr. om året, och att af denna kostnad

ungefär en tredjedel motsvarar den kommunala fattigvårdskostnaden.

Då sålunda det allmänna bidraget till försäkringen vid nuvarande befolkningsförhållanden

har synts kommittén böra beräknas till en årlig

summa af något öfver 30 milj. kr., så har det äfven synts kommittén

lämpligt, att af denna kostnad en tredjedel borde bäras af kommunerna

och återstående två tredjedelar af staten.

s. 71 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. BIDRAG AF ALLMÄNNA MEDEL.

71

Kommunernas sammanlagda fattigvård sutgifter för de gamlas och

orkeslösas försörjning skulle härigenom visserligen icke minskas, men

trycket af dessa utgifter skulle dock något jämnare fördelas. Såsom

ett afgörande skäl för att låta kommunerna bära en del af kostnaden

för försäkringen torde äfven böra anföras den omständigheten, att

kommunerna enligt kommitténs förslag, liksom i Danmark, komma att

utöfva ett betydelsefullt inflytande på bestämmandet af den del af pensionsbeloppen,

som bestrides af allmänna medel.

Genom öfverflyttande på samhället i dess helhet af den försörjningsplikt

af bär ifrågavarande slag, som nu åligger enskilda, — bvilket

blefve en följd däraf, att två tredjedelar af kostnaden för försäkringen

skulle bäras af staten — komme i ej ringa utsträckning den börda att

utjämnas, som fyllandet af denna understödsplikt nu medför och som

för stora delar af befolkningen innebär en betydande tunga.

Med stöd af de uppgifter angående den genomsnittliga kostnaden

för full fattigförsörjning, bvilka framgått såsom resultat af en af kommittén

verkställd undersökning (se Del II, sidd. 74—89), bar kommittén

kommit till den uppfattning, att de på grund af erlagda afgifter utgående

pensioner böra i sådana fall, där pensionstagaren är fullständigt

medellös, ökas med tillläggsbelopp, bvilka antagits böra utgöra för man

minst 150 kr. och för kvinna minst 125 kr. Skulle dylika tillägg till

pensionen, såsom i de tyska och franska lagarne (statsbidragets storlek

resp. 45 och 72 kr.) eller de österrikiska och norska förslagen (resp.

6 7''50 och 40 kr.) utgå med för alla försäkrade lika belopp, komme den

årliga kostnaden härför, enligt 1907 års förhållanden och med afdrag

för personer, som endast kortare tid varit försäkrade, att uppgå till minst

64 milj. kr. (Del II, sid. 184). Ett så stort årligt bidrag uppgår ju

emellertid till dubbla beloppet af den summa, som ofvan betecknats såsom

den, hvilken för bär åsyftade ändamål tänkts komma ifråga. Ej

heller skulle det vara ändamålsenligt att lämna bidraget under formen

af ett tillskott till de personliga afgifterna. Enligt hvad af Del II, sidd.

184—185, framgår, komme nämligen genom en dylik anordning, utom det

att kostnaden för det allmänna skulle blifva alltför stor i förhållande till

det därmed vunna resultatet, äfven den samlade fondens belopp vid konstant

folkmängd1) efter band att uppgå till omkr. 3''3 miljarder kr. eller

till nästan hela nuvarande taxeringsvärdet å rikets jordbruksfastigheter.

Den form för utgörandet af det allmännas bidrag till försäkringen,

hvilken af kommittén föreslagits i stället för de i de nu anförda systemen

*) Härmed förstås den folkmängd, som skulle uppstå, om årliga antalet födda alltjämt förblir

detsamma och dödligheten förlöper enligt de antagna dödlighetstabellerna samt hänsyn ej

tages till emigrationen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

ALLMÄNNA GRUNDER. PENSIONSTILLÄGG.

angifna, afser att åt detta bidrag gifva karaktären af ett understöd, livilket,

så långt sig göra låter, beredes i de fall och i den mån, som behofvet

däraf verkligen föreligger. Det allmännas bidrag har sålunda afpassats

efter det individuella behofvet af understöd. En mätare härpå har man ansett

sig finna i beloppet af den inkomst, öfver hvilken en pensionstagare

kan förfoga vid sidan af den genom pensionsafgifter förvärfvade pensionen.

Didraget, i kommitténs förslag benämndt pensionstillägg,

utgår — frånsedt vissa förhöjningar, för hvilka längre fram redogöres

— i sådana fall, där pensionstagaren ej åtnjuter någon

inkomst, med 150 kr. för man och 125 kr. för kvinna. För pensionstagare

med egen inkomst utgör pensionstillägget nämnda

belopp med afdrag af halfva årsinkomsten. En följd af denna

regel blir, att pensionstillägg ej utgår, därest inkomsten uppgår

för man till 300 och för kvinna till 250 kr. om året.

En närmare undersökning beträffande den utsträckning, i hvilken

befolkningen öfver 60 år skulle komma i åtnjutande af pensionstillägg

(se Del II sidd. 197—198), har gifvit vid handen, att, i ungefärliga tal

uttryckt, hvar sjunde gift person, hvar tredje ej gift man och hvarannan

ej gift kvinna öfver 60 år skulle erhålla pensionstillägg till ett medelbelopp

af 130 kr. för man och 109 kr. för kvinna. Hvad särskildt

angår de invalider öfver 60 år, hvilka uppgifvits åtnjuta understöd af

fattigvården eller enskilda och hos hvilka i främsta rummet behofvet af

det här föreslagna pensionstillägget torde föreligga, så framgår (Del II,

sid. 198), att af dessa understödda invalider 189,965, eller ej mindre än

omkr. 98 % af samtliga understödda, skulle erhålla pensionstillägg eller i

vissa fall sådant understöd, hvarom nedan skall nämnas.

Vid bestämmandet af pensionstilläggens storlek för pensionstagare,

hvilka visserligen äga någon inkomst, men otillräckligt för nödigt uppehälle,

synes den närmast till hands liggande lösningen vara, att i sådana

fall afpassa tillägget till ett belopp, hvilket tillsammans med

den egna inkomsten utgör hvad som erfordras för uppehälle. Det

inses emellertid lätt, att genom en dylik bestämmelse, som i hufvudsak

öfverensstämmer med grunderna för det danska systemet, intresset

för den försäkrade att själf förskaffa sig en tillräcklig inkomst

skulle förminskas och benägenheten att under yngre år spara för ålderdomen

eller att under äldre år genom arbete söka höja inkomsten komme

att försvagas. Af sådan anledning har i här berörda fall icke hela utan

blott en viss del af inkomsten ansetts böra medräknas vid bestämmandet

af pensionstilläggets storlek. En tillämpning af denna princip

har föranledt kommittén att föreslå den ofvan angifna bestämmelsen,

enligt hvilken tilläggspensionen för pensionstagare med egen inkomst

s. 73 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. PENSIONSTILLÄGGENS HÖJNING.

73

skall utgöra 150 och 125 kr. för resp. man och kvinna med afdrag af

halfva inkomsten. En liknande regel har äfven vunnit tillämpning i

den franska ålderdomsförsörjningslagen af år 1905 och förekom ock

i det af den s. k. Raab’ska kommittén framställda förslaget.

En följd af den nu angifna regeln blifver, såsom redan nämnts,

att män med en årsinkomst åt 300 kr. eller däröfver samt kvinnor med

minst 250 kr. i årsinkomst ej erhålla något pensionstillägg utan endast

den mot deras erlagda afgifter svarande pensionen (jfr sid. 69). Kommittén

vill ifråga om beräkningen af årsinkomstens storlek särskild!

framhålla, att i de fall, där inkomsten helt eller delvis utgöres af naturaförmåner,

hvilka äro tillräckliga för tull om än torftig försörjning,

årsinkomsten föreslagits skola anses utgöra minst de nyss angifna beloppen

(300 kr. för man och 250 kr. för kvinna).

Pensionstilläggets storlek för äkta makar har synts kommittén lämpligast

böra beräknas på sådant sätt, att för hvardera maken antages en

inkomst lika med hälften af bådas sammanlagda inkomst. I enlighet

härmed skulle rätt till pensionstillägg för en gift man upphöra först vid

en sammanlagd inkomst för makarna af 600 kr. och för en gift kvinna

vid motsvarande inkomst af 500 kr., under det att för ogifta män och

kvinnor nämnda inkomstbelopp äro resp. 300 och 250 kr. Ett gift par

(båda invalider) utan någon inkomst skulle sålunda i pensionstillägg erhålla

275 kr. (mannen 150 och hustrun 125 kr.), medan parets tilläggspension, om

den gemensamma inkomsten uppginge till 400 kr., skulle utgöra 75 kr.

(mannen 50 och hustrun 25 kr.).

Genom de sålunda för pensionstilläggen föreskrifna beloppen —

hvilka gifvetvis få åtnjutas samtidigt som de på grund af erlagda afgifter

utgående pensioner — skulle emellertid i många fall ej fullt så

stora pensioner ernås som synes önskvärd!. Nödig hänsyn torde nämligen

såvidt möjligt böra tagas till det behof af större pensionsbelopp,

hvilket torde förefinnas inom de befolkningslager, som komma att tillhöra

de högre inkomstklasserna (jfr sidd. 67—68), hvarjämte äfven synes

böra ernås, att det allmännas bidrag utgår i någon mån proportionellt till

den på grund af de försäkrades afgifter utbetalade pensionen (se Del II,

sid. 208). Af sådana skäl har kommittén föreslagit, att pensionstillägget

(ej nyssnämnda på grund af afgifter erhållna pension) skall ökas med

l1/» % för hvarje inom de båda högre injkomstklasserna erlagd

pensionsafgift (å 7 och 12 kr.). Denna anordning, hvarigenom tilläggen

kunna höjas med ända till 100 kr. för män och 83 kr. för kvinnor,

således med relativt mycket väsentliga belopp, torde äfven tjäna såsom

en sporre till större punktlighet och omsorg vid afgifternas inbetalande.

Ålderdoms för säkring skommittén. I. 10

Pensions
tilläggens
höjning.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

ALLMÄNNA GRUNDER. UNDERSTÖD. SÄRSKILD! KOMMUNALT UNDERSTÖD.

Understöd.

Särskildt

kommunalt

understöd.

Remiss angående

blindpensionering.

I anslutning till kommittéförslagets liufvudgrundsatser kar därjämte

föreslagits, att personer, för hvilka alls inga afgifter blifvit erlagda —

således ständiga invalider, personer, som på grund af förmögenhetsgränsen

allt ifrån ungdomen undantagits från afgiftsplikt, m. fl. — skola äga att

erhålla understöd på samma villkor och till samma belopp, som gälla i

fråga om pensionstilläggen för de försäkrade. I sjkifva verket är understödet

endast att betrakta såsom en annan beteckning för pensionstillägget.

Liksom detta utgår det af allmänna medel, men tillfaller blott de personer,

som ej samtidigt uppbära afgiftspension.

Det synes icke osannolikt, att de pensioner, som på grund af kommitténs

förslag komme att utgå, i vissa fall — särskildt under den första

tiden af försäkringens verksamhet, innan de på grund af erlagda afgifter

utgående pensionerna ännu hunnit uppgå till mera afsevärdt belopp —

å sådana orter, där genom höga lefnadskostnader pensionens värde minskas,

komme att blifva otillräckliga för att skydda mot fattigvård. För

att i sådana fall likväl möjliggöra för den nödställde att undgå tvånget

att nödgas anlita offentlig eller enskild fattighjälp, har kommittén föreslagit,

att kommunen under sådana omständigheter skall äga utgifva ett

understöd till högst samma belopp som för pensionstilläggens maximum

(150 resp. 125 kr.) ifrågasatts och att dylikt understöd icke skall vara

att betrakta såsom fattigvård.

Genom remiss den 27 januari 1911 öfverlämnades till kommittén

af Kungl. Maj:t en af direktionen öfver institutet och förskolan för blinda

å Tomteboda, på föranstaltande af styrelsen för de blindas förening, gjord

underdånig framställning om beredande af invaliditetspension åt medellösa

blinda. Fn annan af sistnämnda styrelse till Konungen ingifven

framställning i samma ämne öfverlämnades jämväl till kommittén genom

nådig remiss den 21 november 1911.

1 dessa framställningar anföres bl. a., att blindförsörjningens problem

icke kunde ernå sin slutgiltiga lösning, förrän alla medellösa blinda

tillförsäkrats en fast pension eller invaliditetsersättning, i någon mån

svarande mot den minskning i arbetsförmågan, som blifvit en oundviklig

följd af synsinnets förlust. Det stora flertalet blinda sattes tack

vare en rationell blindundervisning i stånd att i afsevärd mån bidraga

till sitt uppehälle, hvarför ock det tillskott, som för dem erfordrades för

uppnående af existensminimum, icke behöfde sättas högre än till 200

kr., med hvilket belopp den ifrågasatta pensionen föreslogs böra utgå.

Kommittén finner sig med anledning af det anförda endast böra

hänvisa till, att den tror sig hafva i väsentlig mån gifvit en lösning af

den i berörda framställning väckta frågan därigenom, att, med den omfattning

kommittén gifvit sitt lagförslag, alla de här afsedda invaliderna

s. 75 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. DE BLINDA. DET ALLMÄNNAS TOTALKOSTNAD.

75

skulle — frånsedt öfvergångstiden — komma att inbegripas i försäkringen

och sålunda erhålla åtminstone de af kommittén föreslagna understöden,

hvarmed här ifrågavarande behof i stor utsträckning synes vara tillgodosedt.

Den totalkostnad, till hvilken det allmännas bidrag, förutom förvaltningskostnader,

enligt ofvan angifna grunder skulle komma att uppgå,

har i Del II (sidd. 189—210) beräknats till ett belopp af 31,693,000 kr.

om året, motsvarande förhållandena vid 1907 års utgång och under förutsättning,

att försäkringen då varit i kraft sedan 80 å 90 år, d. v. s.

för närvarande vore i full verksamhet. Af nämnda belopp skulle,enligt

hvad som tidigare angifvits, 73 eller omkr. 21,100,000 kr. bestridas af

staten och Vs eller omkr. 10,500,000 kr. af kommunerna. Kostnaden för
-

M

n.

Kvinnor.

Hela det

allmännas

Gifta

kr.

Ej gifta

kr.

Gifta

kr.

Ej gifta

kr.

bidrag

(1907).

För invalider öfver 60 år........

3,250,000

4,209,000

2,286,000

12,194,000

21,939,000

» » under » .....

500,000

1,581,000

900,000

4,709,000

7,690,000

» höjning af pensionstilläggen

1,100,000

432,000

—

532,000

2,064,000

Summa

4,850,000

6,232,000

3,186,000

17,435,000

31.693,000

% af hela kostnaden

15''3

19-6

10-i

55''o

Af tablån framgår således, att hela kostnaden för allenast pensionstilläggen

(inkl. understöden) uppgår till 29,629,000 kr., hvaraf 21,939,000

kr. till pensionärer öfver 60 år och 7,690,000 kr. till pensionstagare i

åldern 16 — 60 år. Utgiften för understöden ensamt belöper sig till

minst 2,877,000 kr. Den del af kostnaden åter, som kommer på den föreslagna

förhöjningen af pensionstilläggen i viss proportion till erlagda

afgifter, utgör 2,064,000. Tablåns siffror visa äfven, att af det allmännas

totalkostnad komma på kvinnorna drygt Vs eller 20,621,000 kr.

Vidare framgår af beräkningarne (Del II, sid. 199), att ifråga om invaliderna

öfver 60 år kostnaden för tilläggspensionen för dem, som åtnjuta

full försörjning af fattigvård och enskilda, är nära dubbelt så stor som för

delvis försöjda personer.

Då det allmännas bidrag, enligt 1907 års förhållanden och under

förutsättning, att försäkringen varit i kraft sedan 80 år, sålunda skulle

uppgå till ett belopp af omkr. 31 Va milj. kr. och summan af de på

grund af erlagda afgifter utgående pensionerna under samma förutsättningar

kan uppskattas till 19 milj. kr. (se Del II, sid. 163), så kan det

allmännas bidrag anses motsvara ungefär 62 %, d. v. s. nära två tredje
-

Det allmännas

totalkostnad.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

ALLMÄNNA GETJNDER PENSIONSBELOPP.

Pensions
belopp.

delar af hela kostnaden för försäkringen. Härvid må äfven erinras om,

att detta bidrag allenast skulle komma sådana män och kvinnor till godo,

hvilkas öfriga inkomst understiger resp. 300 och 250 kr., således de

allra fattigaste samhällsmedlemmarna.

I detta sammanhang torde äfven böra anmärkas, att enligt Del II

(sidd. 32—34) af alla personer öfver 15 år, hvilkas antal vid 1907

års utgång uppgick till 3,658,350, voro 572,052 invalider och 64,101

aktiva öfver 67 år. Af invaliderna hafva (Del II, sid. 209) omkr. 258,000

beräknats erhålla pensionstillägg eller understöd, medan så godt som alla

invalider (utom ständiga invalider samt de som ej betala afgifter) jämte

de aktiva öfver 67 år få den på grund af erlagda afgifter utgående pensionen.

En öfversikt af de enligt nu angifna grunder beräknade pensionernas

årliga belopp meddelas i nedanstående tablå (jfr Del II, sid. 188).

Pensionernas årliga belopp i kronor.

Egen årsinkomst.

Lägsta

pen-

sions-

till-

iägg-

Årsafgift 2 kr.

Årsafgift 7 kr.

Årsafgift 12 kr.

O

Årlig

ökning.

Pension efter

Årlig

ökning.

Pension efter

Årlig

ökning.

Pension efter

25 år.1)

50 år.2)

25 år.1)

50 år.2)

25 år.1)

50 år.2)

Ensam

man.

0 kr.............................

150

0''60

165

180

4-io

253

355

5-60

290

430

100 » ............................

100

»

115

130

3-43

186

272

4''93

223

347

200 .. ...........................

50

»

65

80

2''7 7

119

189

4''2 7

157

264

300 » o. däröfver.............

0

»

15

30

2''io

53

105

3’60

90

180

Ensam kvinna.

0 kr.......................... ..

125

0''46

137

148

3-28

207

289

4-43

236

347

100 .. ............................

75

)>

87

98

2’61

140

206

3’76

169

263

200 » ............................

25

»

37

48

1’94

74

122

3''09

102

180

250 » o. däröfver.............

0

»

12

23

1*61

40

81

2''7 6

69

138

Man och hustru.8)

(Hustrun i hvarje fall räknad till lägsta afgiftsklassen.)

0 kr.............................

275

1’06

302

328

4-56

389

503

6''06

426

578

200 >■ ............................

175

»

202

228

3''89

272

370

5‘39

310

445

400 » ............................

75

»

102

128

3''2S

155

236

4''73

193

311

600 » o. däröfver.............

0

»

27

53

2-56

64

128

4-06

101

203

1) Motsvarande en pensionsålder af 42 år för en inträdesålder af 16 år.

2) » » » » 67 år » » » » » »

3) Förmögenhetsgränsen verkar för gifta personer med sammanlagd förmögenhet af 6,000 kr. men utan

annan inkomst på det sätt, att, enär hela ränteinkomsten beräknas till 300 kr. (= 5 % å kapitalet) och

sålunda inkomsten för hvardera maken till 150 kr., ett pensionstillägg af minst 75 kronor utgår för mannen

och minst 50 kronor för hustrun, under det att för ensam man och kvinna med förmögenhet öfver 6,000 kr.

intet pensionstillägg utgår.

s. 77 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. PENSIONSBELOPP.

77

En jämförelse mellan kommittéförslaget och motsvarande bestämmelser

rörande afgifter, pension m. m. i andra lagar och lagförslag

beredes genom nedanstående tablå.

Tyskland.

Lönarbetare o. d. Statsbidrag

45 kr. per pension.

Frankrike.

Lönarbetare o. d. Statsbidrag,

72 kr. per pension.

Österrike (förslag).

Lönarbetare o. d. Statsbidrag

67''50 kr. per pension.

Afgiftsklass

De för- säkrades

årsafgift

Pension

efter

50 år

Afgiftsklass

De för- säkrades

årsafgift

Pension

efter

45 år

Afgiftsklass

De för- säkrades

årsafgift

Pension

efter

50 år

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

0—311

3-70

167

Män öfver 18 år

6-48

217

0—180

2''3 5

138

311—489

5''55

245

Kvinnor» » »

4’82

174

180—360

4-70

209

489—756

7-40

300

360-450

7--

278

756-1,022

9*25

356

540-900

9-35

348

öfver 1,022

11''10

411

900-1,350

1170

419

öfver 1,350

14-05

489

Bola folket,

nerna halfva

försörjning

efter

Danmark.

Staten halfva, kommu- kostnaden. Ålder! om s>

för värdiga behöfvande

uppnådda 60 år.

England.

Hela folket. Staten hela kost- naden. Alderdomsförsörjning

från 70 år.

Nya Zeeland.

Hela folket. Staten hela kost- naden. Alderdomsförsörjning

från 65 år.

t

Afgift

Understöd

Afgift

Pension

Afgift

Pension

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

0

växlande mellan

0-400

i medeltal 150

0

växlande mellan

0—234

i medeltal 225

0

växlande mellan

0—468

i medeltal 450

S v e r

i g e

1895 års förslag.

Lönarbetare o. d. Statsbidrag

1898 års förslag.

Lönarbetare o. d. Staten

Vs af

Raafrska kommittén.

Hela folket. Staten blott för

Öl) kr. per pension

afgiften -f- hustrupensionering.

nuvarande generationen.

Afgiftsklass

De för- säkrades

Pension

efter

Afgiftsklass

De för- säkrades

Pension

efter

Afgiftsklass

De för- säkrades

Pension

efter

kr.

årsafgift

kr.

50 är

kr.

kr.

årsafgift

kr.

50 år

kr.

årsafgift

kr.

50 år

kr.

Män öfver 500 kr.

12-50

300

Män öfver 500 kr.

1C —

200

Man .......

9

0—175

» under »

7-50

175

» under »

7-50

150

Kvinna......

6

0—125

Kvinnor .........

5 —

100

Kvinnor .........

5-—

100

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

ALLMÄNNA GRUNDEK. STATSBIDRAGETS ÅRLIGA ÖKNING.

Statsbidragets

årliga ökning.

Kommittén vill med ledning af de i Del II, sidd. 217—218, verkställda

beräkningar äfven meddela en uppgift angående tillväxten af

statens kostnad för pensionstillägg och understöd. Statens kostnad för

de vid utgången af nedanstående år löpande pensionstilläggens årliga

sammanlagda belopp hafva beräknats uppgå till:

»

Statens årliga kostna

d för pensionstillägg

löpande vid slutet af år

för män

kr.

för kvinnor

kr.

summa

kr.

1918 ............................................................

1,427,334

3,208,000

4,635,334

1923 ............................................................

3,134,000

6,642,000

9,776,000

1928 ............................................................

5,056,000

10,134,667

15,190,667

1933 ............................................................

6,648,000

13,155,334

19,803,334

1938 ............................................................

7,774,000

15,491,334

23,265,334

1943 ............................................................

8,598,666

17,257,334

25,856,000

1948 ............................................................

9,294,666

18,664,000

27,958,666

Dessa siffror, vid hvilka hänsyn jämväl tagits till befolkningens

sannolika tillväxt under de närmaste decennierna, kunna naturligtvis

endast approximativt svara mot de verkliga förhållandena.

Kommunernas kostnader för samma ändamål skulle uppgå till hälften

af de i tablån upptagna summor, hvarvid emellertid bör ihågkommas,

att denna utgift afsetts skola fullt motvägas af en motsvarande minskning

i kommunernas fattigvårdstunga.

Af ofvanstående siffror kan man draga den slutsatsen, att statens

bidrag, förutom förvaltningen, skulle utgöra under första året nära

600,000 kr. (se sid. 89) och därefter växa under omkr. 20 år med omkr.

1 milj. kr. för hvarje år, hvarefter ökningen relativt hastigt aftager.

Vid dessa beräkningar har hänsyn gifvetvis ej kunnat tagas till framtida

förändringar i befolkningens ekonomiska förhållanden. En fortgående

förbättring af dessa förhållanden verkar till minskning af det

allmännas bidrag.

Angående kostnaderna för förvaltningen visar en härom i Del II,

sidd. 234—238, verkställd utredning, att dessa under de första åren

för säkerhetens skull böra beräknas utgöra omkr. 500,000 kr. (allra första

året 600,000 kr.) för att sedermera, när försäkringen är i full utveckling,

uppgå till omkr. 800,000 kr.

s. 79 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. KVINNORNAS STÄLLNING.

79

iiii viktig förutsättning för att kostnaderna för den af kommittén

föreslagna försäkring skulle kunna hållas inom önskvärda gränser har varit,

att vid. beräkningarna nödig hänsyn tagits till kvinnornas ställning inom

försäkringen. Kostnaderna för kvinnornas pensionering äro nämligen

afsevärdt större än för männens. Att så måste vara framgår redan af

den betydande skillnaden ifråga om invaliditets- och dödlighetsförhållanden

mellan de båda könen. Antalet invalider af hvartdera könet i

pi ocent af hela motsvarande antalet lefvande personer vid nedanstående

åldrar i Sverige har beräknats uppgå till (Del II, sid. 13):

Ålder.

Män.

Kvinnor

55

19-3

60

18''2

33-2

65

37-2

55*4

70

64-3

76-4

Däremot är invaliddödligheten, uttryckt i procent, bland kvinnorna

ej obetydligt lägre än bland männen, såsom framgår af föliande tablå

(Del II, sid.'' 11—12):

Ålder.

Invaliddödlighet under

1 :a invaliditetsåret.

tilta invaliditetsåret.

12:e invaliditetsåret.

Män.

Kvinnor.

Män.

Kvinnor.

Män.

Kvinnor.

50......................................................

0*234

0*102

0*041

0*020

0*021

0*016

60.........................................................

0*130

0*060

0*032

0*021

O

O

u>

0*021

69.........................................................

0*0 76

0*042

0*040

0*034

0*040

0*034

Likaså är den allmänna dödligheten bland kvinnorna afsevärdt lägre

än bland männen, såsom nedanstående siffror utvisa (Del II, sid. 4):

Ålder.

Dödstal i %

1891-

-1900.

1901-

-1910.

Män.

Kvinnor.

Män.

Kvinnor.

50.........................................................

12*58

10*12

11*37

9*17

60........

22*64

17*99

20*85

16*51

70.........................................................

51*25

44*12

46*37

40*12

Kvinnornas

ställning.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

ALLMÄNNA GRUNDER. KVINNORNAS STÄLLNING.

Äfven de uppgifter, som tjäna att belysa de båda könens olika behof

af fattigvård, äro i detta sammanhang värda uppmärksamhet. Enligt

hvad af Del II, sidd. 34 och 196, framgår, försörjdes vid 1907 års utgång

nedanstående antal invalida personer i åldern ölver 60 år helt eller delvis

af den offentliga eller enskilda fattigvården:

Hela antalet Hela antalet Understödda

personer. invalider. invalider. /0''

Gifta par. Mannen öfver 60 år.. 185,712 99,989 26,189 26-2

Ej gifta män öfver 60 år............... 100,554 70,322 32,285 45’9

Ej gifta kvinnor öfver 60 år......... 206,272 157,951 113,185 71-r

Af de invalida, ogifta männen (inkl. änklingar) öfver 60 år voro

således icke fullt hälften, men af de invalida, ogifta kvinnorna (inkl.

änkorna) drygt 7/io i behof af understöd. Å anförda ställe (sid. 60)

verkställda beräkningar visa äfven, att af de understödda, ej inkomstskattetaxerade

personer öfver 60 år, hos hvilka arbetsförmågan var helt

eller delvis förlorad, 54,184 utgjordes af män och 123,217 af kvinnor

samt (sidd. 199 och 202) att antalet af de kvinnor, hvilka skulle komma

i åtnjutande af det föreslagna pensionstillägget, uppgår till ej mindre

än tre gånger motsvarande antal män.

De här anförda omständigheterna gifva otvetydigt vid handen, att

kostnaderna för kvinnornas pensionering måste blifva väsentligt större

än för männens. Under sådana omständigheter har det synts kommittén

nödvändigt, att, såsom redan angifvits, vid bestämmandet åt pensionernas

och pensionstilläggens belopp, tillmäta dem efter en något lägre måttstock

för kvinnorna än för männen. Om — för att anföra ett blott

teoretiskt exempel — en försäkring anordnades särskildt för män och

en annan särskildt för kvinnor, och sålunda kvinnorna inom en dylik

kvinnoförsäkring själfva finge bära hela kostnaden, så måste antingen

deras bidrag afsevärdt höjas eller ock de till dem utgående pensioner

blifva väsentligt mindre än hvad i kommitténs förslag ifrågasatts. Af

de å sid. 75 angifna siffror angående försäkringens totalkostnad för det

allmänna framhår äfven, att af kostnaden, trots de för kvinnorna reducerade

beloppen å pensionstilläggen, V» komma på kvinnornas försäkring.

Det anförda torde tydligt visa, att kvinnorna, ehuru deras pensioner

utgå med något lägre belopp än männens, i själfva verket kunna sägas

ur ren kostnadssynpunkt intaga en gynnad ställning inom försäkringen.

Det må emellertid i detta sammanhang äfven erinras, dels

om det kända förhållandet, att för kvinnan i regel erfordras mindre

för uppehället än för mannen, dels ock därom, att invaliditetens

inträdande i de flesta fall för en man bet}Mer en ännu svårare

rubbning i hans lefnadsförhållanden än för en kvinna. En invalid

s. 81 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GBDNDEK. KVINNORNAS STÄLLNING. GIFTA PAR. FOND. 81

man har oftast större svårighet att finna lämplig sysselsättning eller

fristad hos anhöriga än hvad fallet är med en kvinna i motsvarande

belägenhet. Särskildt de kvinnor, hvilka under sin hälsas

dagar fyllt den äfven ur samhällelig synpunkt viktiga uppgiften såsom

hustrur och mödrar eller i hemmet arbetande familjemedlemmar,

skola sannolikt, när de blifva invalider, i stor utsträckning beredas tillfälle

att bo kvar hos sina barn — hvilka modern i regel står närmare

än fadern — eller hos andra anhöriga och trots invaliditeten vara till

nytta eller hjälp i hemmet. Härigenom skall det i allmänhet visa sig,

att den till kvinnorna utgående pensionen, ehuru något mindre till beloppet

än männens, dock i minst samma grad som denna skall bereda

det skydd den afser att gifva. Härjämte förtjänar i detta sammanhang

äfven påpekas, att invaliditeten hos mannen, där denne har familj, vanligen

ännu svårare drabbar familjens existens än motsvarande belägenhet

för kvinnan.

Den af kommittén föreslagna bestämmelsen angående pensionsbeloppens

beräkning för gifta par, hvarigenom man och kvinna, där de

äro gifta, vid vissa kombinationer ifråga om invaliditet och inkomst

komma att få en något mindre gemensam pension än hvad de tillsammans

skulle hafva erhållit, därest de vore ogifta, kan möjligen betraktas

såsom en olägenhet. Anledningen till ett dylikt stadgande har emellertid

varit, att en anordning, hvarigenom personer i hvarje särskildt fall erhållit

lika stora pensioner, vare sig de äro gifta eller ogifta, skulle

hafva väsentligt ökat kostnaderna för pensioneringen. Dessutom torde

ej utan fog kunna sägas,'' att för en mans och en kvinnas uppehälle i

många fall erfordras mindre, om de lefva gifta än om de lefva ensamma

hvar för sig, hvadan det här påpekade förhållandet knappast torde innebära

någon nämnvärd oegentlighet. Ojämnheten framträder för öfrig!

först, då båda makarna hafva en viss inkomst. I de många och ömmande

fall, då fullständig medellöshet föreligger, gör den sig naturligtvis icke

alls gällande. Det bör emellertid äfven anmärkas, att den af kommittén

i här berörda hänseende valda vägen varit ur kostnadssynpunkt förutsättningen

för att i försäkringen kunna inbegripa äfven hustrurna, hvilka

icke i någon tidigare lagstiftning af motsvarande art upptagits i försäkringen

på så jämförelsevis gynnsamma villkor och i den omfattning,

som i kommitténs lagförslag skett. I

I följd däraf, att de försäkrade skulle genom pensionsafgifter bidraga

till kostnaden för sina pensioner, kommer efter hand en fond att

Ålderdomsförsäkringskommittén. I. 11

Gifta par.

Fond.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

ALLMÄNNA GRUNDER. FOND.

bildas. Denna fond bör vid hvarje tidpunkt vara minst så stor, att dess

belopp tillsammans med kapitalvärdet af de pensionsafgifter, som väntas

blifva erlagda, motsvarar kapitalvärdet af de pensioner, som på grund

af dessa afgifter komma att utbetalas.

Vid den af kommittén föreslagna afgiftsförsäkringen skulle (jfr sid.

69) de årligen inflytande afgifterna från de försäkrade uppgå till omkr.

8-3 milj. kr. Beträffande fondens storlek inhämtas af hvad som anförts

i Del 11, sidd. 160—163, att fondens slutliga belopp efter en omkr. 80- årig försäkringsverksamhet skulle vid konstant folkmängd uppgå till

omkr. 750 milj. kr. Med afseende på detta belopp må till jämförelse

nämnas, att motsvarande summa enligt nya arbetarförsäkringskommitténs

förslag, hvilket likväl omfattade endast lönarbetare, utgjorde omkr. 600

milj. kr., ett belopp, som, beräknadt efter nuvarande befolkningsförhållanden,

skulle hafva stigit till omkr. 900 milj. kr. Därest den franska

eller tyska invaliditetsförsäkringen, som äfvenledes omfatta endast lönarbetare,

skulle bringas i tillämpning i vårt land, skulle fonden uppgå

till resp. omkr. 950 eller 1,200 milj. kr.

Med hänsyn till vårt lands ekonomiska resurser synes den fondsamling,

som skulle blifva en följd af kommitténs förslag, svårligen

böra väcka betänkligheter, särskilt om därjämte beaktas, att fonden

småningom samlas under en lång följd åt år och först efter ett par

generationer närmar sig det ofvan angifna maximibeloppet. Ej häller

torde den omständigheten, att ett årligt afgiftsbelopp af rundt 8 milj.

kr. upptages, medföra någon olägenhet för det ekonomiska lifvet, hälst

de afgifter, som skulle erläggas för hvarje enskild försäkrad, endast

uppgå till mycket obetydliga belopp.

Det har vidare synts kommittén, att uppmärksamhet borde ägnas

åt det med frågan om fondbildningen sammanhängande spörsmålet

rörande säkerställandet af fondens medel. Dessa medel representera i

viss “mening ett hela folkets gemensamma sparkapital, för hvilket staten

står i ansvar genom att garantera hela försäkringen och därmed förenade

förmåner. Af denna anledning har det synts kommittén lämpligt att

redan i lagen lämna sådana anvisningar rörande beskaffenheten af de

värdepapper, i hvilka fonden skall placeras, att dessa blifva af den mest

betryggande art. I sådant syfte bär föreslagits, att fondens medel

må redovisas allenast i skuldförbindelser, utfärdade af svenska

staten eller svenska kommuner samt i obligationer, utfärdade af

Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa.

Det kan visserligen anmärkas, att i vissa fall äfven i fast egendom

in tecknade skuldebref eller därmed jämförliga värdepapper kunna med

s. 83 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. FOND. PENSIONSAFGIFTERNAS ERLÄGGANDE.

83

afseende på säkerheten jämnställas med de af kommittén föreslagna

värden. Men då det torde erbjuda stora svårigheter att på ett tillfredsställande

sätt närmare angifva beskaffenheten af dylika säkerheter, har

kommittén stannat vid sitt nyssnämnda förslag för fondens placering.

Därmed gifves ock tillfälle dels för statsverket att genom inköp af statens

utelöpande obligationer efter hand öfverföra en del af statsskulden till

fonden, dels för rikets kommuner att erhålla lån på fördelaktiga villkor

samt dels ock för de i förslaget upptagna hypotekskassorna att inom landet

vinna marknad för sin upplåningsverksamhet. Genom den här föreslagna

bestämmelsen kan äfven beredas möjlighet att genom lån åt kommuner

gifva dessa tillfälle att tillgodose ändamål, som äro af betydelse för

försäkringen eller för vissa andra närstående sociala uppgifter, såsom

uppförande af hem för åldringar och andra invalider, inrättande af anstalter

för vård af sjukliga personer, som kunna antagas hafva utsikt att därigenom

blifva arbetsföra och sålunda ej falla försäkringen till last,

främjande af de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden m. m.

Dock torde, liksom i Tyskland och annorstädes, allenast en mindre del

af invaliditetsförsäkringens fondmedel böra disponeras för dylika ändamål.

I öfrig! må rörande kommitténs förslag i förevarande ämne framhållas,

att frågan om förvaltningen af fondens medel är fullt fristående

och utan direkt samband med försäkringsuppgiften i öfrigt. På samma

gång som kommittén anser sig böra framhålla, att enligt dess förmenande

någon särskild ny institution för fondmedlens förvaltande icke

bör inrättas, finner kommittén sig icke hafva anledning att beröra frågan,

huruvida statskontoret, riksgäldskontoret eller någon annan statens penningförvaltande

myndighet lämpligen bör omhänderhafva denna förvaltning.

Hvad beträffar frågan om afgifternas och fondens tillräcklighet för

sitt ändamål i den mån denna beror på växlingar i räntefot, dödlighetsoch

invaliditetsförhållanden m. m., så äger denna fråga utan tvifvel den

största betydelse. För att möjliggöra kontroll i detta afseende äfvensom

för att draga nytta af den efter hand samlade statistiska erfarenheten

har kommittén ock föreslagit, att försäkringens ekonomiska grundvalar

skola periodvis underkastas en omsorgsfull pröfning.

Beträffande särskild! fondens ränteafkastning, har det synts kommittén

som om den vid beräkningarna antagna räntefoten af 3 72 procent för

en öfverskådlig framtid skulle vara fullt betryggande.

Ifråga om sättet för pensionsafgifter nas erläggande har kommittén

ansett sig böra välja en annan metod än det inom den tyska lagstiftningen

och dess efterföljare tillämpade pensionsmärkessystemet. Detta

Pensions
afgifternas
erläggande.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

ALLMÄNNA GEUNDER. PENSIONSAVGIFTERNAS ERLÄGGANDE.

system, hvilket jämväl af nya arbetarförsäkringskommittén föreslagits, synes

kommittén alltför kompliceradt för att ändamålsenligen kunna tillämpas

inom den af kommittén föreslagna allmänna försäkringen. För ernående

af enkelhet ifråga om afgiftsinbetalningen bar kommittén i stället föreslagit

en metod, enligt hvilken den pensionsafgift af 2 kr., som

årligen skall erläggas för enhvar afgiftspliktig, uppbäres af

kommunen, samt de ytterligare pensionsafgifter af 5 eller 10

kr., hvilka åligga vissa afgiftspiiktiga, debiteras och erläggas

i sammanhang med kronoskatterna.

Då sistnämnda pensionsafgifter å 5 och 10 kr. skola erläggas

af personer, hvilka i regel äro inkomstskattetaxerade, har kommittén

ansett sig böra föreslå, att dessa utgifter skola debiteras och upptagas i

sammanhang med kronoskatterna och att för detta ändamål af vederbörande

taxeringsnämnd för hvarje sådan afgiftspliktig skall i taxeringslängden

för året antecknas beloppet af den pensionsafgift, som bör för honom

erläggas. I de fall, då debetsedel å kronoskatt ej förekommer, måste

gifvetvis särskild debetsedel å pensionsafgiften utfärdas.

Uppbärandet af den för alla gemensamma pensionsafgiften å 2 kr., som

utgör hela afgiftsbeloppet för alla afgiftspiiktiga med en inkomst under

800 kr., och för hvars erläggande kommittén föreslagit, att kommunerna

skulle iklädas ansvar, synes däremot, i betraktande af det intresse kommunerna

måste äga af att dessa avgifter ordéntligt inbetalas, böra uppdragas

åt kommunerna och ombesörjas af den myndighet inom kommunen,

som förrättar uppbörden af kommunalutskylderna. För detta ändamål

skall af vederbörande taxeringsnämnd årligen uppgöras förteckning öfver

de inom kommunen mantalsskrifna personer, för hvilka under året pensionsafgifter

böra erläggas. Denna förteckning skall af den kommunala

uppbördsmyndigheten under viss tid hållas tillgänglig för allmänheten,

hvarigenom enhvar, vare sig afgifterna uppföras å debetsedlar eller icke,

skall anses hafva erhållit del af förteckningens innehåll. Inbetalningen

af pensionsafgifterna (å 2 kr.) sker därefter senast eu månad före årets

utgång å tid och ställe, som af kommunen bestämmes och i vederbörlig

ordning förut tillkännagifves. De afgifter å 2 kr., som icke erlagts

inom stadgad tid, redovisas af kommunerna, hvilka för sålunda utbetalta

belopp äga fordran såsom för oguldna kommunalutskylder. Kommunen

står således såsom garant för afgiftsbeloppen å 2 kr., men ej för de

afgifter å 5 och 10 kr., som därutöfver skola erläggas af vissa föräkrade.

Samtliga afgifter redovisas till den tidigare omnämnda, af pensionsafgifterna

bildade fonden.

s. 85 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GEUNDER. FÖRSÄKRINGENS ORGANISATION.

85

Den organisation af försäkringen, som af kommittén föreslagits, ansluter

sig i sina hufvuddrag till den af nja arbetarförsäkringskommittén

föreslagna.

Sålunda har kommittén för handhafvandet af försäkringens administration

föreslagit upprättandet af dels en för hela riket gemensam

centralmyndighet, pensionsrådet, dels ock särskilda lokala organ, pensionsnämnder.

Nödvändigheten af särskilda lokalmyndigheter torde på grund af

försäkringens omfattning och beskaffenhet vara uppenbar. Å ena sidan

kan icke den stora mängden af försäkringsärenden lämpligen i första

hand blifva föremål för en central statsanstalts handläggning. Å andra

sidan erfordras för försäkringens närmare öfvervakande och försäkringsärendenas

afgörande i första hand en ingående kännedom om de å

hvarje ort rådande förhållanden. I likhet med nya arbetarförsäkringskommittén

håller också denna kommitté före, att för försäkringens

genomförande i orterna någon redan förefintlig administrativ eller kommunal

myndighet icke torde böra tagas i anspråk, utan att det synes

vara ändamålsenligast att inrätta nya ortsmyndigheter, hvilkas uppgift

och befogenhet helt och hållet betingas af försäkringens natur

och syfte. Då en viktig förutsättning för de lokala organens, pensionsnämndernas,

arbete måste vara, att nämndens ledamöter så ingående

som möjligt äro förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetskrets,

har kommittén föreslagit, att i regel hvarje kommun skall

utgöra eget pensionsdistrikt.

Pensionsnämndens sammansättning bör gifvetvis vara sådan, att

dess arbete kommer att bedrifvas på ett såväl för de försäkrade som det

allmänna tillfredsställande sätt. Kommittén har för sådant ändamål

föreslagit, att nämndens ordförande och hans suppleant skola utses af

Konungens befallningshafvande, under det att öfriga ledamöter och deras

suppleanter väljas af de kommunala representationerna. Af hänsyn till

de försäkrades intressen har kommittén ifråga om sistnämnda val föreslagit,

att, där de ske å kommunalstämma eller allmän rådstuga, hvarje

röstande skall äga en röst. För att bereda pensionsrådet tillfälle att

utöfva nödig kontroll öfver nämndernas verksamhet har kommittén

tillika föreslagit, att för hvarje pensionsdistrikt skall finnas ett af pensionsrådet

förordnadt ombud, som äger närvara vid nämndens sammanträden

samt deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.

Pensionsnämndens uppgift skall vara att, förutom öfvervakandet i

allmänhet af försäkringslagens efterlefnad inom distriktet, pröfva riktig
-

Försäkringens

organisation.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

ALLMÄNNA GRUNDER. FÖRSÄKRINGENS ORGANISATION.

Den nu lefvande

generationen.

heten af de i pensionsansökningarna — hvilka samtliga skola dit ingifvas

— lämnade upplysningar och besluta, huruvida sökanden äger

rätt till pension samt bestämma storleken af den årsinkomst, som skall

läggas till grund för beräkning af pensionstillägg. Efter besvärstidens

slut skola, vare sig besvär anförts eller icke, nämndens beslut jämte

tillhörande handlingar ofördröjligen insändas till pensionsrådet, som,

därest pension beviljas, beräknar och fastställer pensionens belopp samt

utfärdar pensionsbref, hvilket genom nämndens försorg tillställes pensionstagaren.

På samma sätt förfares i tillämpliga delar jämväl ifråga

om ökning eller minskning af pension äfvensom i fråga om beviljande

af understöd. Ändring öfver nämndens beslut sökes bos pensionsrådet,

öfver hvars beslut klagan ej må föras.

Af det anförda framgår, att pensionsnämndens hufvuduppgift afser

fastställande af invaliditet äfvensom, där fråga är om pensionstillägg,

af årsinkomst, och sålunda begränsats till väsentligt enklare arbete än hvad i

nya arbetarförsäkringskommitténs förslag ifrågasatts. Erfarenheterna

från den af kommittén verkställda statistiska utredning synas gifva vid

banden, att kommunerna i allmänhet inom sig räkna krafter, hvilka äro

skickade att lösa de uppgifter, som enligt kommitténs förslag komma

att anförtros pensionsnämnderna.

Pensionens utbetalning verkställes genom postverkets försorg.

Såsom af det redan sagda torde framgå, kan med visshet förutses, att

pensionsrådets verksamhet kommer att blifva särdeles omfattande. Bortsedt

från de med försäkringen sammanhängande ärenden, som skola göras

till föremål för behandling af Kungl. Maj:t i statsrådet, kommer nämligen

det hufvudsakliga arbetet med försäkringsärendenas handläggning

och afgörande att åligga pensionsrådet. Alla pensionsärenden skola

där företagas till slutlig behandling, alla pensioner bestämmas till sina

belopp, pensionsbrefven utfärdas, individuella konton för hvarje försäkrad

föras, de för försäkringens noggranna öfvervakande erforderliga

statistiska och försäkringstekniska arbeten verkställas o. s. v. Trots

det att den stora massan af dessa arbeten är af synnerligen enkel beskaffenhet,

är likväl tydligt, att deras behöriga fullgörande krafvel’ en del

särskildt kvalificerad arbetskraft jämte ett afsevärdt antal biträden.

Särskildt omnämnande förtjänar slutligen äfven spörsmålet om försäkringens

förhållande till den nu lefvande generationen.

Enligt det af den första arbetarförsäkringskommittén framställda

förslag, hvarigenom afgiftsplikten till den obligatoriska ålderdomsförsäk
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. DEN NU LEFVANDE GENERATIONEN.

87

ringen begränsades att omfatta personer i åldern 19—28 år, skulle af dem,

som vid lagens ikraftträdande vore öfver 19 men under 28 år, upptagas

förhöjda försäkringsafgifter under samma tid som för öfriga försäkringstagare,

d. v. s. under 10 år. Härigenom skulle äfven dessa personer

erhålla samma ålderdomspension, som tillkom andra försäkrade. Hvad

däremot beträffar dem, som vid lagens ikraftträdande vore öfver 28 år,

föreslogs att bereda dem tillfälle att hos försäkringsanstalten teckna frivillig

försäkring efter särskild tariff.

Nya arbetarförsäkringskommittén framhöll ifråga om särskilda stadganden

rörande den nuvarande generationen, att dylika föreskrifter vore

förbundna med så betydande praktiska svårigheter och olägenheter,_ att

deras lämplighet med skäl kunde ifrågasättas. Då det dessutom icke

kunde vara öfverensstämmande med den förevarande lagstiftningens natur,

att vissa personer utan uppoffring och till en del på de öfrigas bekostnad

erhölle pension samt totalkostnaden för försäkringen skulle i

afsevärd grad ökas, ansåg sig kommittén icke böra föreslå några öfvergångsstadganden,

utan skulle enligt dess förslag den nuvarande generationen

vara underkastad alldeles samma bestämmelser som den kommande

samt dem emellan ingen annan åtskillnad göras än den, hvilken

blefve en följd af den högre inträdesåldern för dem, som vid lagens

trädande i kraft vore öfver 18 år gamla. Blott i ett hänseende fann

kommittén nödigt föreslå ett öfvergångsstadgande, i det att nämligen

lagen icke skulle omfatta dem, hvilka vid dess ikraftträdande redan fyllt

55 år. De med genomförandet af denna bestämmelse förenade kostnader,

hvilka borde öfvertagas af staten, beräknades af kommittén till ett

kapitalvärde af omkr. 68 milj. kr. Vid behandling af kommitténs

förslag inom regeringen fann Kungl. Maj:t nödigt att, på grund af de

betydande kostnaderna i det förslag i ämnet, som al Kung!. Maj:t förelädes

1895 års riksdag, sänka den öfre åldersgränsen för den nu lefvande

generationens intagande i försäkringen från 55 till 40 år. Kapitalvärdet

af tilläggskostnaden för en dylik öfvergångsbestämmelses tilllämpande,

hvilken äfven enligt regeringsförslaget skulle bäras af staten,

beräknades till omkr. 37 milj. kr., efter 31 2 %, motsvarande en årlig

annuitet af 1,383,000 kr. under 80 år.

I det omarbetade förslag till lagstiftning i förevarande ämne, som

af Kungl. Maj:t förelädes 1898 års riksdag, hade ofvannämnda öfre

åldersgräns för den vid försäkringens ikraftträdande lefvande generationen

af kostnadsskäl ytterligare sänkts från 40 till 30 år. Det riksdagens

särskilda utskott, som fick frågan till behandling, föreslog emellertid

opaginerad Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GEUNDER. DEN NU LEFVANDE GENERATIONEN.

i detta afseende återgång- till 1895 års regeringsförslag och hemställde

dessutom, att för de personer i en ålder af högst 40 år, hvilka således

vid försäkringens början skulle medtagas i densamma, såväl pension

som lifränta borde beräknas efter en särskild, förmånligare regel än

eljest.

I sammanhang med framläggandet af 1895 års förslag hade Kungl.

Maj:t. hos riksdagen hemställt om afsättande i riksstaten fr. o. m. år

1896 af ett belopp för år af 1,400,000 kr., hvilket belopp afsåg att

gälda den ofvannämnda kostnaden för medtagande i försäkringen af den

vid dess ikraftträdande lefvande generationen. Ehuru riksdagen afslog

lagförslaget, ansåg den likväl, att afsättande af medel för berörda syfte

icke borde uppskjutas och beslöt sålunda att för beredande af pension

vid varaktig oförmåga till arbete afsätta det föreslagna beloppet. Beslut

om dylik afsättning till den s. k. arbetarförsäkringsfonden hafva

sedermera årligen fattats af riksdagen, så att denna fond vid 1914 års

ingång torde uppgå till 35,848,000 kr.

Det synes kommittén icke vara något tvifvel underkastadt, att ju

bättre genom öfvergångsstadgandenas innehåll den nuvarande generationens

intressen tillgodoses, desto tidigare och klarare skall försäkringens

nytta och innebörd träda i dagen. Ehuru vikten af denna omständighet

icke torde böra underskattas, måste hänsyn tagas äfven därtill,

att begynnelsekostnaden för försäkringen i afsevärd mån ökas ju gynnsammare

öfvergångsstadgandena gestaltas för den lefvande generationen.

Till täckande — helt eller delvis — af kostnaderna för den nuvarande

generationens upptagande i försäkringen torde de medel i första hand

få- anses vara afsedda, hvilka finnas samlade i den tidigare nämnda arbetarförsäkringsfonden.

Kommittén, som i likhet med hvad förut undantagslöst

föreslagits, håller före, att de ökade kostnaderna för den nu

lefvande generationens medtagande i försäkringen böra bestridas af

statsmedel, har emellertid icke ansett rådligt att för sin del gå längre

än att såsom öfvergångsbestämmelse föreslå, att af den nu lefvande

generationen skola medtagas alla arbetsföra personer mellan

15 och 67 år och att vid försäkringens början sålunda de skola

undantagas från rätt till understöd, hvilka fyllt 6 7 år eller fyllt

15 år och äro till arbete varaktigt oförmögna. Af hänsyn till

önskvärdheten af att arbetarförsäkringsfondens belopp icke öfverskrides,

har likväl, till ytterligare minskning af begynnelsekostnaderna, dessutom

föreslagits, att för de personer, hvilka vid lagens ikraftträdande

fyllt 45 år, afgiftspensionernas belopp i någon mån reduceras.

s. 89 Kontrollera mot PDF

ALLMÄNNA GRUNDER. DEN NU LEFVANDE GENERATIONEN.

89

Rörande storleken af den kostnad, som de sålunda föreslagna öfvergångsbestämmelserna

skulle medföra för det allmänna under de första

åren af försäkringens verksamhet, må här med ledning af de i Del II förekommande

uppgifter meddelas följande. Hvad först beträffar afgiftsförsäkringen,

så skulle för upptagande i densamma, vid 1914 års början,

af den nuvarande generationen mellan 16—67 år, det erforderliga kapitalbeloppet

uppgå till 43,135,000 kr. Då den för ändamålet disponibla

ar betar försäkringsfonden vid 1914 års början emellertid, såsom förut

nämnts,_ kan antagas uppgå till blott 35,848,000 kr., vore ett ytterligare

kapitaltillskott af 7 å 8 milj. kr. erforderligt. För utjämnande af denna

differens har kommittén valt den ofvan antydda utvägen att för de från

början i försäkringen medtagna personer, som äro äldre än 45 år, bestämma

lägre procenttal för afgiftspensionsbeloppets beräknande, nämligen

22 % för män och 11 % för kvinnor (mot 30 och 23 % för öfriga försäkrade).

Dock bör påpekas, att denna nedsättning endast verkar under

en kortare tid samt i och för sig torde vara af ringa betydelse,

där pensionstillägg förekommer. Den minskning i det eljest erforderliga

kapitalet, som denna bestämmelses tillämpning skulle medföra, har beräknats

uppgå till omkr. 8-5 milj. kr. (jfr Del II, si,dd. 168—169).

Beträffande det allmännas kostnader för pensionstillägg och understöd

under öfvergångsåren, så framgår af de i Del II, sidd. 213—216,

utförda beräkningar, att nämnda kostnader vid tillämpning af kommitténs

förslag — enligt hvilket, såsom nämnts, skulle undantagas alla personer,

sonp vid tiden för ikraftträdandet redan äro invalider i lagförslagets

mening, eller som fyllt 67 år — under första året skulle för omkr.

16,000 pensions- och understödstagare uppgå till omkr. 900,000 kr.,

hvaraf 600,000 kr. skulle utgöra statens och 300,000 kr. kommunernas

kostnad.

Därest man i stället för den af kommittén föreslagna valde en annan

utväg, hvarigenom försäkringens verkningar från början erhölle en större

omfattning, och bestämde, att lagen genast vid sitt ikraftträdande skulle

äga tillämpning å alla personer, som då ännu icke fyllt 67 år, skulle

under år 1914 erfordras en totalkostnad för det allmänna af 13’3 milj,

kr. för 135,000 pensionärer. Undantagas från ett dylikt förslags tililämpning

de personer, som vid tiden för lagens ikraftträdande redan äro

fullt försörjda endast af fattigvården, skulle första årets kostnad nedgå

till omkr. 10-8 milj. kr. för 116,000 pensionärer, däraf 7-2 milj. kr. skulle

belöpa å statsverket. Skulle undantaget åter omfatta samtliga såväl af

fattigvård som af enskilda fullt försörjda personer, komme första årets

Ålder domsförsäkringskommittén. I. 22

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 ALLMÄNNA GRUNDER. DEN NU LEFVANDE GENERATIONEN.

kostnad att minskas till 6''3 milj. kr. (för 81,000 pensionärer), af hvilket

belopp 4*2 milj. kr. skulle utgå af statsmedel. Nu anförda förslag till

öfvergångsbestämmelser skulle sålunda, såsom af de angifna siffrorna

torde framgå, icke blott medföra en högst afsevärd begynnelsekostnad

för det allmänna, utan lider ock af den betydande olägenheten, att af

de sist nämnda 116,000 resp. 81,000 pensionärerna ej mindre än omkr.

100,000 resp. 65,000 skulle erhålla understöd från första dagen af lagens

giltighet, och att man därför skulle blifva nödsakad att redan strax i

början företaga till afgörande ett öfverväldigande antal ansökningar om

pension.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Speciell motivering.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

I denna paragraf angifves i korthet den ledande principen i lagen.

Paragrafen innehåller nämligen, att enhvar svensk man eller kvinna,

dock med vissa i lagen angifna undantag, skall, genom erläggande af

årliga pensionsafgifter och med bidrag af allmänna medel, försäkras till

erhållande af pension, och fastslår härigenom försäkringens karaktär af

obligatorisk, statsunderstödd folkförsäkring.

Detta stadgande fullständigas dels genom en bestämmelse i 6 §, att till

pensionen, hvilken utgör vissa procent af de erlagda pensionsafgifternas

sammanlagda belopp, utgår af allmänna medel ett efter behofvet lämpadt

tillägg till pensionen för invalida pensionstagare med viss lägre årsinkomst,

och dels genom föreskriften i 33 §, att äfven de invalider, för

hvilka pensionsafgifter icke blifvit erlagda, äga under vissa villkor erhålla

understöd af allmänna medel, hvilket understöd likaledes afpassas

efter behofvet och jämväl i öfrigt utgår efter samma grunder som pensionstillägget.

1 socialförsäkringsrätten skiljer man i allmänhet mellan understöd

och pension, så att de olika systemen i förevarande afseende betecknas

såsom antingen beredande understöd eller tillförsäkrande pension. Vid

understödssystemet lämpas de utgående beloppen efter behofvet i hvarje

särskildt fall. Vid pensionssystemet åter vexlar pensionernas storlek efter

andra grunder, utan direkt hänsyn till pensionstagarnas behof. Kostnanaderna

bestridas i förra fallet oftast hufvudsakligen af allmänna medel,

i senare fallet åter åtminstone till en väsentlig del genom de försäkrades

egna afgifter, förstärkta med mer eller mindre afsevärda bidrag

från det allmänna.

Kommitténs förslag, som, på sätt nämnts, icke blott bereder pension

på grund af erlagda afgifter utan äfven under vissa villkor tillförsäkrar

etter behofvet afpassade och uteslutande af allmänna medel bestridda

pensionstillägg eller understöd, utgör i själfva verket en sammansmältning

af de båda systemen. Kommittén har emellertid ansett sig kunna

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

SPECIELL MOTIVERING. §§ 1 OCH 2.

beteckna den genom förslaget beredda försörjningen såsom en pensionsförsäkring,

då de bidrag, som från det allmännas sida skola lämnas den

enskilde medborgaren till hjälp under invaliditet, kunna, äfven om pensionsafgifter

aldrig blifvit erlagda, anses vara åtminstone i någon mån

beredda af honom själf genom de direkta eller indirekta skatter, han utgjort.

Försäkringens begränsning till svenska medborgare är en naturlig

konsekvens däraf att försäkringen utvidgats till att vara icke enbart en

arbetareförsäkring utan en allmän folkförsäkring, som därtill under vissa

förutsättningar bereder understöd utan föregående afgifter.

2 §.

Beträffande innehållet i denna paragrafs första stycke hänvisas till

den framställning, som lämnats å sidd. 49—51 i den allmänna motiveringen.

Paragrafens andra stycke är affattadt i full öfverensstämmelse med

motsvarande stadgande i nya arbetareförsäkringskommitténs förslag, och

har därför nämnda kommittés motivering kunnat här nedan följas.

Förslaget innebär, att varaktig oförmåga till arbete skall anses

vara för handen hos den, som befinnes till följd af ålderdom, kroppseller

sinnesjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja

sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Invaliditeten definieras sålunda här uteslutande som arbetsinvaUditet,

under det att hvad man kunde kalla ekonomisk invaliditet, d. v. s. brist

på existensmedel, icke såsom i fattigvårdsförordningen ingår i definitionen.

Å andra sidan utgå, såsom nämnts, vissa af de genom förslaget

beredda förmåner endast till dem, hvilka jämväl i ekonomiskt afseende äro

invalider. Sålunda stadgas såsom villkor för erhållande af pensionstillägg

äfvensom af understöd, att årsinkomsten icke Öl verstiger viss summa.

Af uttrycket »försörja sig» framgår, att fråga är blott om vederbörandes

förmåga att försörja sig själf och således icke om hans förmåga

att med sitt arbete äfven underhålla andra, hvilkas försörjning

möjligen kan åligga honom. Huru ensidigt det än skulle vara att kunna

taga hänsyn äfven till dylika förhållanden, därvid, såsom förevarande

förslag är lagdt, fråga kunde blifva egentligen blott om försörjningen

af den invalides barn, är det dock uppenbart, att försäkringen i sådant

fall skulle medföra väsentligt ökade kostnader.

Genom samma uttryck angifves äfven invaliditetens grad. För att

oförmåga till arbete skall anses vara för handen, är det således icke erforderligt,

att den försäkrade skall vara fullständigt invalid, d. v. s. ur stånd

att förtjäna något, utan endast att hans arbetskraft ej finnes vara till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING, § 2.

98

rådelig att skaffa honom själf försörjning. Man kan därför mycket väl

tänka sig sådana fall, där den försäkrade erhållit pension, men ändock

med fortsatt arbete kan förvärfva någon inkomst.

Det är gifvet, att frågan, när invaliditet i den antydda meningen

är för handen, skall synas svår att besvara. Men å andra sidan är den

myndighet, som skall pröfva pensionsansökningarna, nämligen pensionsnämnden

inom kommunen, så sammansatt, att den kan anses äga nödigkännedom

om personer och förhållanden inom sin ort. Och såsom

en öfvervägande kommunal nämnd är den direkt intresserad af att försäkringen

ej obehörigen belastas.

Oförmågan till arbete skall vidare, för att berättiga till pension,

anses varaktig. Såsom en ytterligare förklaring- innehåller definitionen,

att den försäkrade ej må kunna anses i stånd att vidare försörja sig.

A ena sidan behöfver det således icke bevisas, att han aldrig mer kan

återfå sin arbetskraft 5 ett sadant bevis skulle för öfrigt 1 regel icke

kunna åstadkommas. Uttrycket »varaktig» är därför ej fullt liktydigt

med »beständig», »för den återstående lifstiden» eller dylikt. Å andra

sidan mnebäi ordet »varaktig», att sådana fall uteslutas, där oförmågan

till arbete är öfvergående, såsom vid vanliga akuta sjukdomar. Uttrycket

»varaktig» är , därför liktydigt med »antagligen beständig» eller »såvidt

förutses kan, för den återstående lifstiden».

Slutligen innebär den föreslagna definitionen, att man vid bedömandet

af oförmågan till arbete skall taga hänsyn till den försäkrades krafter

och färdigheter. Härmed vill kommittén ''hafva uttryckt, att det icke

endast är fråga om s. k. yrkesinvaliditet i inskränktare mening. Särskildt

i fråga om sadana yrken, vid hvilkas utöfvande någon speciel utbildning

eller färdighet icke är nödvändig, är det nämligen ofta af underordnad

betydelse, åt hvilket af dessa yrken en person ägnar sig. Det kan

sålunda förekomma, att den försäkrade, ehuru han måste betraktas såsom,

invalid i förhållande till ett visst yrke, dock mycket väl kan anses

i stånd att förvärfva sitt uppehälle inom yrken, som äro likartade med

det förra med afseende på förutsättningar och villkor. Men bestämmelsen

innebär naturligtvis tillika, att man vid yrken, som kräfva särkilda färdigheter

och utbildning, jämväl skall taga hänsyn härtill äfvensom till

den försäkrades individuella förmåga och anlag i öfrigt. I många fall

kommer det därför att handla just om egentlig yrkesinvaliditet. Hvarje

fall. bör därför , pröfvas särskildt och hänsyn tagas till så många som

möjligt af de faktorer, som betingas af arbetsförmågans betydelse och

förhållandena inom de olika yrkena.

Det nu anförda torde vara tillräckligt för att i allmänna drag gifva

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

SPECIELL MOTIVERING. §§ 2—4.

en föreställning om, livad lagförslaget vill förstå med begreppet »varaktig

oförmåga till arbete», men visar på samma gång, huru svårt det

är att skarpt och otvetydigt definiera ett i teoretiskt hänseende så

sväfvande begrepp. I vissa utländska lagar och lagförslag har man sökt

afhjälpa dessa svårigheter genom att fastställa en minimiförtjänst, som

skulle utgöra gränsen mellan hvad en invalid och en icke-invalid under

i öfrigt lika förhållanden skulle kunna förtjäna genom sitt arbete. Kommittén

kan emellertid, lika med nya arbetareförsäkringskommitten, icke

finna, att svårigheterna genom dylika bestämmelser i någon väsentlig

mån afhjälpas. Lyckligtvis har erfarenheten gifvit vid handen, att svårigheterna

vid den praktiska tillämpningen är o betydligt mindre, än man

af sagda anledning skulle kunna förmoda.

3 §•

Beträffande försäkringens organisation hänvisas till sidd. 85 86 i

den allmänna motiveringen. Kommittén skall emellertid i motiveringen

till §§ 19—28 här nedan, Indika handla om pensionsnämnderna, vidare

beröra detta ämne.

Om afgiftsplikt.

4 §•

I fråga om denna paragraf hänvisas till hvad som å sidd. 62—63

och 66—68 i den allmänna motiveringen anförts rörande de försäkrades

bidrag till försäkringen, inkomstklasser och afgifter.

Inkomstskattetaxeringen, efter hvilken indelningen i pensionsklasser

äger rum, afser, som bekant, inkomsten under året före taxeringen.. Det

kunde måhända synas ligga närmast tillhands att göra pensionsafgiftens

belopp beroende af det löpande årets inkomster, då en afgiftspliktigs

inkomster understundom kunna från det ena året till det andra undergå

förändringar af betydelse. Det har emellertid synts kommittén vara af

synnerlig vikt, att taxeringsmyndigheterna vid de afgiftspliktigas gruppering

i klasser kunna följa samma principer och i största möjliga utsträckning

använda samma längder som vid skattetaxeringen, hvarigenom

deras arbete väsentligen förenklas. Det torde för öfrigt kunna antagas,

att inkomstförhållandena i stort sedt äro tämligen stabila från år till

annat. Och om någon undantagsvis skulle få erlägga en högre pensionsafgift

än som svarar mot hans inkomst för året, kommer ju detta honom

själf till godo, när han erhåller pension.

s. 95 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 4-5.

95

Enligt paragrafens affattning skall endera af de högre pensionsafgifterna

å sju eller tolf kronor erläggas af sådana afgiftspliktiga, i hvilkas

taxering under året enligt gällande förordning om inkomst- och

förmögenhetsskatt ingår inkomst af minst åttahundra kronor. Kommittén,

som vid formuleringen af detta stadgande beaktat de i 19 § af

gällande inkomstskatteförordning medgifna afdrag i det taxerade beloppet,

har genom att låta de inkomstgränser, efter hvilka indelningen i pensionsklasser

skett, bestämmas icke af det lägre belopp, hvartill inkomsten

slutligen, efter sålunda gjorda afdrag, taxerats, utan i stället af det högre

belopp, som ingår i taxeringen, velat förebygga att en afgiftspliktigs

ställning till pensioneringen skulle försämras därigenom, att han efter

sålunda gjorda afdrag komme att tillhöra en lägre afgiftsklass än den,

till hvilken han på grund af sin arbetsförtjänst eller öfriga inkomst lämpligen

borde höra. Särskildt gäller detta i fråga om afgiftspliktiga med

minderåriga barn. Sådana afgiftspliktiga äga nämligen enligt det berörda

stadgandet i inkomstskatteförordningen erhålla nedsättning i det

taxerade beloppet med ett hundra kronor för hvarje på grund af försörjningsplikt

underhållet minderårigt barn och skulle följaktligen ofta, ehuru

deras årsinkomst uppginge till åttahundra kronor eller mera och således

enligt kommitténs uppfattning borde medföra afgiftsplikt inom någon af

de högre afgiftsklasserna, komma att nedsjunka i en lägre klass än som

svarar mot den verkliga inkomsten. En dylik oegentlighet, hvarigenom

försäkringens effektivitet skulle i afsevärd mån minskas, undvikes emellertid

genom den affattning kommittén gifvit åt stadgandet rörande klassindelningen.

5 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande undantagande från

afgiftsplikt. I sådant afseende är först stadgadt, att pensionsafgift

ej skall för någon erläggas före det år, under hvilket han fyller sexton

år. Åldersgränsen är vald med hänsyn därtill, att den föräldrar lagligen

åliggande ovillkorliga försörjningsplikten gentemot barnen upphör, när

dessa fyllt femton år, den ålder, då de anses kunna börja försörja sig

själfva. Genom att föreskrifva en så låg inträdesålder som skett, har

möjlighet blifvit beredd att beräkna pensionsbeloppet efter den för de

försäkrade relativt förmåliga procent, som angifves i 6 §.

Enär för den, som erlagt pensionsafgifter, rätt till pension inträder,

då han blir till arbete varaktigt oförmögen eller fyller sextiosju år, ligger

det i sakens natur, att erläggandet af pensionsafgifter skall upphöra,

så snart någon af angifna förutsättningar föreligger.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

SPECIELL MOTIVERING. § 5.

För deri, som icke är i riket mantalsskrifven, skall enligt förslaget

ej keller pensionsafgift erläggas. Genom denna bestämmelse åsyftas i

främsta rummet att förenkla försäkringens administration. Då nämligen,

enligt hvad redan i den allmänna motiveringen- blifvit berördt, förteckningar

öfver de afgiftspliktiga skola inom kommunerna upprättas af vederbörande

taxeringsnämnder, samt tillika föreslagits, att pensionsafgifterna

skola uppbäras genom samma myndigheter, som uppbära skatterna

till stat och kommun, har det synts ändamålsenligt att låta samma längder,

mantalslängderna, ligga till grund vid de olika förrättningarna. Härigenom

beredes ock lättnad i myndigheternas arbete. Vid upprättande åt

förteckningarna öfver de afgiftspliktiga hafva sålunda taxeringsnämnderna

att undersöka, huruvida afgiftsplikt föreligger, allenast i fråga om

de personer, hvilka finnas upptagna i mantalslängden, så att hvar och

en, som icke där står upptagen, lämnas ur räkningen vid upprättandet

af förteckningen. . . . ..

Det är, såsom redan nya arbetareförsäkringskommittén i sitt betänkande

erinrat, tydligt, att om den säkerhet i ekonomiskt hänseende, hvars

vinnande är det egentliga ändamålet med försäkringen, redan på annat sätt är

någon beredd, ej vidare skäl äro för handen att inbegripa sådan person

under försäkringen. Af denna grund har kommittén ansett ordinarie

innehafvare af statstjänst och deras hustrur, för hvilkas pensionering

torde vara på tillfredsställande sätt sörjdt, böra undantagas från försäkringen.

Motsvarande förmåner äro i stor utsträckning beredda personer

med anställning i annan statstjänst eller i kommunal eller enskild tjänst,

och många pensionsinrättningar och lifränteanstalter erbjuda utan tvifvel

sina medlemmar full säkerhet för den dem tillförsäkrade pension. Kommittén

har fördenskull föreslagit, att personer, hvilka på angifvet sätt

äro tillförsäkrade pension, må kunna af Kungl. Maj:t fritagas från afgiftsplikt.

Att i lagen införa detaljerade föreskrifter om de. villkor, som

för dylikt fritagande böra uppställas, har icke synte lämpligt, utan bör

dvlikt fritagande bero på pröfning i hvarje särskilldt fall. — Att befrielsen

kommer att afse icke viss person utan alla medlemmar i pensionsinrättning,

lifränteanstalt o. s. v., lärer väl i regel blifva fallet.

Då det för förslagets ekonomiska genomförbarhet framstått såsom

en nödvändighet att söka i möjligaste mån nedbringa kostnadeina fö,

försäkringen, har kommittén, med särskildt fästadt afseende å den i fråga

om de utgående pensionerna i förslaget genomförda principen, att eu hvar

pensionsberättigad skall, oberoende af behofvet, äga rätt åtminstone till

det belopp, som enligt försäkringstekniska grunder motsvarar värdet af

de utaf honom erlagda afgifterna, vidare från försäkringen uteslutit så
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 5-6.

97

dana personer, Indika genom besittning af förmögenhet till visst belopp

kunna anses ekonomiskt tryggade. Kommittén har sålunda föreslagit,

att från erläggande af pensionsafgift skall undantagas den, i hvilkens

taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

inberäknas förmögenhet till värde af minst 6,000 kronor, äfvensom

hustru till sålunda undantagen person. Den nämnda summan betecknar,

som bekant, den lägsta till deklaration förpliktande förmögenheten.

Kommittén har redan i den allmänna motiveringen — sidd 64—65

— utförligt behandlat denna fråga och anser sig därför icke behöfva

här närmare ingå på densamma.

Om pension.

6 §‘

Enligt kommitténs förslag skall pensionens årliga belopp utgöra

vissa enligt, försäkringstekniska grunder beräknade procent af de erlagda

pensionsafgifternas sammanlagda belopp.

Vid denna beräkning har skillnad måst göras mellan män och kvinnor,

så att pensionsbeloppet föreslagits skola utgöra för man trettio och

för kvinna tjugutre procent af de erlagda pensionsafgifternas sammanlagda

belopp. Utöfver hvad därom blifvit i allmänna motiveringen yttradt,

anser sig kommittén behöfva i detta sammanhang erinra allenast

därom, att kvinnorna dels i allmänhet blifva invalider vid betydligt

yngre år än männen och dels hafva längre medellifslängd samt alltså

komma att betunga försäkringen under längre tid än männen. Genom

den i fråga om kvinnorna föreslagna lägre procentsatsen förebygges alltså,

att kvinnorna beträffande pensionen komma i obehörigt gynnad ställning.

Den genom erlagda pensionsafgifter beredda pensionen utgår oberoende

af. pensionstagarens ekonomiska förhållanden och utgör alltså en

sparpenning, på hvilken den afgiftspliktige med säkerhet kan räkna vid

uppnådda sextiosju års ålder eller vid dessförinnan iråkad invaliditet. Utsikten

härtill kommer otvifvelaktigt att göra afgiftstvånget mindre kännbart

för mången, som eljest skulle med en viss motvilja erlägga äfven

eu relativt ringa afgift.

En viss inskränkning i pensionsrätten kan dock anses så till vida

gjord, att till förekommande af ett onödigt och betungande arbete

med utbetalning af en mängd mycket små pensioner — i 30 § inryckts

en föreskrift, att pension icke utgår, där ej det beräknade totala beloppet

uppgår till minst sex kronor. I summan inräknas pensionstillägg i de

ytterst sällsynta fall då pensionstillägg utgår till så obetydligt belopp.

Åläerdomsförsälcringslcommittén. I. ] g

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

SPECIELL HOTIVERIXG. § 6.

Den pension, som genom erlagda afgifter vinnes, är, såsom framgår af

den i allmänna motiveringen (sid. 69) införda tabell, i de flesta fall otillräcklig

att bereda en om ock blygsam bärgning. Ett af allmänna medel

bekostadt tillägg till pensionen erfordras därför, om försäkringen skall

kunna göras effektiv. Sådant tillägg bar i pensionssystem, som äro med

det af kommittén föreslagna så till vida analoga, att pensionen växer

med försäkringstiden, plägat bestämmas till en fix summa, som utgår

oberoende af pensionstagarens ekonomiska förhållanden. En dylik anordning

kräfver emellertid betydande bidrag från det allmännas sida

redan vid relativt anspråkslösa tilläggsbelopp (45 kr. i Tyskland, 72

kr. i Frankrike och 40 kr. enligt norska förslaget). Om pensioneringen

skulle göras fullt effektiv, så att dessa fixa tillägg bestämdes

till belopp, som gjorde pensionen tillräcklig för full försörjning, kunde

ett dylikt system icke genomföras utan allt för stora kraf på det allmänna.

Kommittén har därför i ändamål att å ena sidan hålla kostnaderna

inom måttliga gränser men å andra sidan bereda någorlunda

tillräckliga pensionstillägg i de fall, där den på grund af afgifter utgående

pensionen tillhopa med pensionstagarens öfriga inkomst icke förslår

att göra pensionstagaren oberoende af den offentliga eller enskilda

fattigvården, hemställt att ställa pensionstillägget i beroende af

pensionstagarens behof. 1 enlighet härmed inskrider det allmänna till

förstärkning af afgiftspensionen, först när verkligt behof föreligger, därigenom

att pensionstagaren är såväl varaktigt oförmögen till arbete som

i saknad af någon afsevärd årsinkomst. Att pensionstillägg sålunda kommer

att utgå blott till invalida pensionstagare, är för öfrigt jämväl en

naturlig konsekvens däraf, att invaliditetsprincipen gjorts till hufyudgrundval

för förslaget, hvilket endast i så måtto upptagit äfven principen

om ålderdomspensionering, att den mot erlagda afgifter svarande pensionen

utgår från uppnådda sextiosju års ålder, så att de afgiftspliktiga

dock må kunna blicka fram till en tidpunkt i lifvet, då de skola erhålla

vederlag för sina erlagda afgifter.

De inkomster, hvilkas uppnående utesluter från rätt till pensionstilllägg,

hafva, såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, måst

bestämmas så lågt som till 300 kronor för män och 250 kronor för kvinnor.

I själfva verket kunna dessa inkomstgränser direkt härledas ur

paragrafens stadgande, att, därest pensionstagare åtnjuter inkomst, pensionstillägget

utgör för man 150 kronor och för kvinna 125 kronor

med afdrag af halfva årsinkomsten.

Genom föreskriften att icke hela inkomsten utan blott en del åt

densamma skall tagas i beräkning vid bestämmande af pensionstilläggets

belopp har kommittén velat tillförsäkra skälig förmån åt den, som själf

s. 99 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 6-7.

99

genom omtänksamhet och sparsamhet i någon mån sörjt för sin

ålderdom.

Då de pensionstagare, som tillhört de högre afgiftsklasserna, kunna

antagas hafva nått en något högre lefnadsstandard och därför också hafva

behol af en motsvarande högre pension, har kommittén föreslagit att

pensionstillägget skall höjas med en och en tredjedels procent för hvarje

aV?r hvithet endera af de i 4 § stadgade pensionsafgifter af sju eller

tolf kronor blifvit erlagd. Genom denna bestämmelse, som äfven afser

att sporra till afgifternas ordentliga erläggande, kommer alltså i fråga om

pensionstagare ^utan egen inkomst, höjningen af pensionstillägget att för

hvarje inom någon af de två högsta klasserna erlagd afgift utgöra 2 kr.

för man och 1 kr. 67 öre för kvinna. Under antagande att afgifter

blifvit under 50 år behörigen erlagda inom någon af dessa två högre

klasser, kommer alltså höjningen i pensionstillägget för pensionstagare

utan egen årsinkomst att utgöra för man 100 kr. och för kvinna 83 kr.

50 öre. För pensionstagare med någon egen inkomst och följaktligen

lägre ursprungligt pensionstillägg blir höjningen i tillägget i motsvarande

proportion mindre.

Genom hvad ofvan blifvit yttrat beträffande behofvet af förhöjninoi

pensionstillägget för vissa pensionstagare, har kommittén ingalunda

velat förneka, att icke äfven öfriga pensionstagare kunde vara 1 behof

? vSk förraån’ Men kommitténs förslag i denna del motiveras af det

förhållandet, att pensionstilläggets ursprungliga belopp, 150 resp. 125

kronor, gjorts lika för alla pensionsklasserna och ställts i beroende

allenast af den enskilde pensionstagarens större eller mindre behof af

bidrag från det allmännas sida, hvaraf följer att pensionstillägget kommei

att för den lägsta pensionsklassen utgöra en vida större procent af

pensionen i dess helhet än hvad som blir fallet i de högre pensionsklasserna,

utan att man därför om dessa senare kan påstå att behofvet

där äi mindre. . Att förhöjningen inträder allenast genom erläggande af

de högre pensionsafgifterna å 7 eller 12 kronor men däremot icke

genom erläggande af den för alla gemensamma afgiften å 2 kronor,

blir för öfrigt en nödvändighet, om det allmännas .bidrag skall kunna

hallas inom behöriga gränser. En höjning, äfven i mycket ringa proportion,

för alla skulle nämligen, enligt hvad de gjorda kostnadsberäkningarna

gifva vid handen, högst afsevärdt öka det allmännas utgifter

for pensioneringen. (Se Del II sidd. 206—208).

7 §■

...1 de1nna § hämnas regler för beräknandet af den årsinkomst, till

hvilken skall tagas hänsyn vid bestämmande af pensionstilläggs belopp.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

SPECIELL MOTIVERING. § 7.

Härvid liar det för kommittén framstått som det naturligaste, att

för beteckning af »egen)'' inkomst, d. v. s. inkomst af arbete eller egendom,

använda en formulering, däri omnämnas de i skattelagarna förekommande

tre inkomstkategorier, nämligen inkomst af .fast egendom, af

kapital och af arbete. All sådan inkomst, som någon skäligen kan

antagas komma att t. v. årligen åtnjuta, skall tagas i beräkning. Det

enda undantag, som härvid gjorts, är att som inkomst icke skall anses

pension enligt denna lag, alltså ej heller frivillig pension, hvarom stadgas

i 34 §.

Då kommittén föreslagit, att såsom årsinkomst skall anses all

den inkomst, som pensionssökanden »skäligen kan antagas komma att

tillsvidare årligen åtnjuta», har kommittén velat framhålla, att pensionsnämnden,

hvilken har att verkställa uppskattningen, därvid skall

bedöma pensionssökandens ekonomiska ställning öfverhufvudtaget, naturligtvis

icke beträffande ett visst år allenast, utan med hänsyn till,

huru hans ekonomiska ställning för den närmaste framtiden skäligen

kan antagas komma att gestalta sig, därvid dock själffallet situationen

vid tillfället för pensionsansökningen under flera förhållanden kan tjäna

som ledning.

Det hade gifvetvis varit önskvärdt, om man i lagen kunnat meddela

så bestämda föreskrifter för här ifrågavarande uppskattning, att

rum ej lämnats för någon tvekan. Äfven om detta skulle varit möjligt

hvilket kan ifrågasättas —, har kommittén dock icke ansett lämpligt att

med utförliga och detaljerade bestämmelser rörande uppskattningen belasta

lagtexten, utan torde, i den mån sådant blir erforderligt, nödiga

föreskrifter jämte anvisningar och formulär till ledning för pensionsnämnderna

blifva i administrativ väg utfärdade. Tydligt är, att de befolkningsgrupper,

om hvilka här blir fråga, i regel befinna sig i ett sadant

ekonomiskt läge, att inkomstskatteförordningens bestämmelser rörande

grunderna för taxering af inkomst sällan äro på dem fullt tilllämpliga.

De utgöras nämligen hufvudsakligen af förutvarande tjänare

och arbetare inom jordbruket eller industrien, handtverkare, småbrukare

och torpare, sjömän och fiskare in. fl. samt dessas hustrur och änkor.

Om det störa flertalet af dessa personer torde gälla, att deras väsentliga

inkomstkälla utgöres af den ringa förtjänst, de kunna förskaffa sig genom

tillfälligt lindrigare arbete åt andra eller lättare arbete i hemmet.

En och annan kan dessutom äga någon liten sparpenning, andra, särskilt

bland industriarbetarna, kunna vara medlemmar af pensionskassor

och åtnjuta någon mindre pension från dessa, andra kunna äga en liten

stuga, med eller utan trädgårdsland, eller »eget hem», andra åter kunna

s. 101 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. § 7.

101

genom sina förutvarande arbetsgifvares försorg vara tillförsäkrade visst

årligt understöd, ofta utgående in natura, såsom fri bostad, fri ved, åkertäppa,

potatisland etc.

Eu fråga, som beträffande här ifrågavarande personer af naturliga

skäl synnerligen ofta kommer att föreligga till afgörande vid lagens

tillämpning, är den, huruvida åtnjutet understöd skall räknas till sådan

årsinkomst, för hvilken afdrag i pensionstillägg skall ske. Att understöd

från kommunen (fattigvård) icke är att räkna såsom någon inkomst

för mottagaren, ligger i sakens natur. Beträffande åter åtnjutet understöd

från enskilda, torde böra gälla, att om understödet har karaktären

af tillfällig gåfva, skall detta icke föranleda afdrag i pensionstillägg.

Men om förhållandena däremot äro sådana, att understödet kan under

någon längre tid med eu viss säkerhet påräknas, bör sådant understöd

kunna tagas i betraktande vid årsinkomstens beräkning. Det bör emellertid

få bero på pensionsnämnden att, efter pröfning af omständigheterna

i hvarje särskilt fall, förfara såsom nämnden anser rätt och billigt.

Angående vissa mera ofta förekommande former af understöd vill

kommittén dock framhålla några synpunkter, som synts kommittén vara

af betydelse vid dessa frågors bedömande.

Enligt fattigvårdsförordningen skall en hvar, som är arbetsför, försörja

sina minderåriga barn. Likaledes skall arbetsför man försörja sin

hustru. Dessa fall af försörjningsplikt äro ovillkorliga. Men härutöfver

åligger föräldrar och barn att i mån af behof å ena och förmåga å

andra sidan försörja hvarandra. Allt hvad som på grund af nu nämnd

försörjningsplikt utgifves hör uppenbarligen till sådana prestationer, hvilka

icke skola i mottagarens hand betraktas såsom inkomst och således ej

heller föranleda afdrag i pensionstillägg.

Men som bekant finnes det talrika fall, där medellösa personer hafva

full eller delvis försörjning hos andra, hvilka till dem icke stå i det nära

skyldskapsförhållande, att en dylik försörjningsplikt påhvilar dem, men

som likväl på grund af skyldskap eller band af vänskap eller af andra

etiska skäl tunnit sig föranlåtna att taga hand om dessa medellösa.

Dylika exempel på lämnande af understöd äro kanske talrikast just bland

de samhällslager, som själfva befinna sig i blygsamma ekonomiska omständigheter.

Ifrågavarande försörjda höra enligt kommitténs åsikt i

regel icke anses såsom ägande inkomst genom försörjningen utan skola

åtnjuta sina pensionstillägg oafkortade, om hinder'' eljest icke därför

möter. Ty det synes uppenbart, att ett motsatt förfarande lätt kunde

leda därtill, att de enskilda skulle indraga den dittills utgifna hjälpen

för att sålunda bereda mottagaren möjlighet att erhålla full pension.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

SPECIELL MOTIVERING. § 7.

Det förefaller därför i alla afseenden lämpligast att icke genom lagen

störande ingripa i dessa förhållanden utan i stället likställa dessa former

af enskild understödsverksamhet med de fall, då understödet utgår på

grund af påbördande försörjningsplikt, och alltså i allmänhet icke vid

inkomstens beräknande taga hänsyn till sådan frivilligt lämnad hjälp.

Detta synes böra vara hufvudregeln. Fall kunna emellertid tänkas,

i hvilka en prestation utgår visserligen icke på grund af någon juridiskt

bindande förpliktelse för utgifvaren men i allt fall under sådana förhållanden,

att mottagaren kan anse sig i viss mån berättigad till utfående

af prestationen. Så är förhållandet med pensioner från en mängd

enskilda pensionskassor, hvilka icke uppstått genom direkta tillskott

från medlemmar utan skapats af arbetsgifvare eller egendomsägare för

deras arbetare eller underlydande. Dessa kassors tillgångar stå i regel

fortfarande under arbetsgifvarens, resp. egendomsägarens disposition och

ingå såsom en, om ock i bokföringsafseende afskild del af hans förmögenhet.

Men då deras afkastning är afsedd för arbetarnas bästa, torde

de dock betraktas såsom en med anställningen förknippad förmån, hvilken

under vissa förut bestämda förutsättningar kan med någorlunda

säkerhet påräknas och hvilken icke är att anse som en nådegåfva utan

som en, om ock endast på moraliska grunder hvilande rättighet, förvärfvad

genom viss tids anställning. I dylika fall, i hvilka rent praktiskt

taget prestationen utgör ett fast och säkert försörjningsbidrag, bör densamma,

enligt kommitténs uppfattning, i regel tagas i beräkning såsom

årsinkomst i lagens mening.

En fråga, som här äfven framställer sig, är, huruvida ersättning för

skada till följd af olycksfall i arbetet skall föranleda afdrag i pensionstillägg.

Endast när dylik ersättning utgår i form af lifränta, bör enligt

kommitténs mening afdrag därför ske.

Kommittén har framför allt måst beakta, att åtskilliga af de befolkningsgrupper,

om hvilka här är fråga, särskild! landtbefolkningen, åtnjuta

inkomst i form af naturaförmåner. Denna inkomst gifver ej sällan

en nödtorftig bärgning eller täcker åtminstone i väsentlig män de

dagliga beliofven. Då nu syftet med pensioneringen, af kostnadsskäl,

icke kunnat sträckas längre än att söka bereda nödtorftig bärgning åt

en hvar, som icke är i stånd att själf förskaffa sig sådan, har . kommittén

från rätten till pensionstillägg undantagit alla dem, som af sin

inkomst af naturaförmåner hafva full, om än torftig försörjning. I enlighet

härmed och i syfte att motverka olägenheterna af en för låg

taxering af naturaförmåner samt jämväl för att i någon mån likställa

naturaförmåner och kontanter, har kommittén föreslagit, att, där inkomst

s. 103 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 7-8.

103

helt eller delvis utgöres af naturaförmåner, skall iakttagas, att för den,

som af inkomsten tiar full om än torftig försörjning, årsinkomsten ej

må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man och 250 kronor

för kvinna och att, där inkomsten ej räcker till full försörjning, årsinkomsten

uppskattas till motsvarande lägre belopp, äfvensom att årliga

värdet af bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 50 kronor. Där

uppskattningen ej kan ske med ledning af dessa bestämmelser, skall

densamma verkställas efter de i orten gällande priser eller efter andra

grunder, som finnas tillämpliga.

Att värdet af full försörjning genom naturaförmåner icke må sättas

lägre än till 300 kronor, resp. 250 kronor, har för öfrig! sin motsvarighet

i bestämmelserna i 6 §, enligt hvilka pensionstillägg icke utgår till

personer, hvilkas årsinkomst uppgår till nämnda belopp.

För att förmånen af bostad ej skall komma att taxeras oproportionerligt

lågt, har kommittén, som jämväl härvid haft i sikte kostnadernas

begränsning, funnit sig nödsakad att stadga ett minimibelopp

af 50 kronor för årliga värdet af bostad. Pensionsafdraget enligt 6 §

för bostad kommer alltså att utgöra minst 25 kronor.

I sista stycket af 7 § stadgas, att, där fråga är om äkta makar,

skall, vid bestämmande af pensionstilläggs belopp, årsinkomsten för en

hvar af dem beräknas utgöra hälften af deras sammanlagda årsinkomst.

Fn dylik beräkning är redan i och för sig naturlig. För öfrigt skulle

en särskild uppskattning af hvardera makens inkomst föranleda en betydande

ökning i kostnaderna för försäkringen, emedan i regel hustrurna

blifva invalider långt tidigare än männen. De skulle då redan under

de år, då deras män ännu ägde sin fulla arbetskraft och försörjde

familjen, erhålla rätt till högsta pensionstillägget, enär de icke kunde

uppskattas till någon inkomst.

8 §-

Denna paragraf meddelar bestämmelser rörande de omständigheter,

under hvilka pensionstillägg indrages eller jämkas.

Kommittén har visserligen förutsatt en sådan tillämpning af lagen,

att i regeln de personer, som fått pensionstillägg sig tilldelade, komma

att för framtiden få behålla desamma utan annan förändring än den ökning

i pensionstilläggen, som en med åren aftagande arbetsförtjänst eller

annan minskning i den egna inkomsten kunna betinga. Men då det i

allt fall låter tänka sig, att i vissa pensionstagares förhållanden afsevärda

förändringar kunna inträda, har förslaget måst utgå från den

principen, att en person icke i och med det att han tillerkänts rätt till

pensionstillägg, äger uppbära detta under sin återstående lifstid, utan att

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

SPECIELL MOTIVERING. § 8.

lian bibehålies vid sin rätt till pensionstillägg-, endast i den mån de

förutsättningar fortfarande bestå, under Indika tillägget beviljats. Denna

ståndpunkt är för öfrigt en konsekvens af den grundsats om pensionstilläggens

afpassning efter behofvet, från hvilken kommittén utgått.

I första stycket gifvas bestämmelser om indragning af pension

för den, som befinnes icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen

eller icke längre är i riket mantalsskrifven. Man har emellertid

härvid valt ett sådant uttryck, att däraf icke med nödvändighet följer

skyldighet att under någon af angifna förutsättningar indraga pensionen

utan lämnas en viss frihet att förfara efter omständigheterna.

Kommittén har nämligen beaktat, att fall kunna förekomma, då

en person efter någon tids invaliditet så förbättras till hälsan, att han

icke längre kan anses vara varaktigt oförmögen till arbete. Dock befinner

han sig då ofta i sådan belägenhet, att öfvervägande skäl kunna föreligga

att låta honom, åtminstone tillsvidare, behålla pensiontillägget.

Ej sällan är hans arbetsförmåga fortfarande afsevärdt inskränkt och hans

hälsotillstånd sådant, att tvånget till tyngre arbete snart åter skulle trycka

honom ned under invaliditetsgränsen. Eller ock är det att förutse, att hans

tillfrisknande är helt tillfälligt och att arbetsförmågan snart ånyo kommer att

upphöra. Äfven kunna möjligheterna att erhålla arbete vara stängda för honom,

så att han har att emotse varaktig, oförvållad arbetslöshet. Han kan

äfven under den tid, då han erhållit pensiontillägg, hafva nått eu så hög

ålder, att det synes hårdt att af honom kräfva något större mått af arbete.

Kommittén har med hänsyn härtill ansett riktigast att lämna öppet att

i fall af mera ömmande beskaffenhet gifva efter på krafvet på invaliditet

såsom förutsättning för rätt till bibehållande af pensionstillägg.

Då mantalsskrifning i riket gjorts till ett bland de i lagen förutsatta

villkoren för tillhörighet till försäkringen, har man velat förbehålla

de af allmänna medel utgående pensionstilläggen åt dem, som här i

riket bibehålla stadigt hemvist och alltjämt äro här mantalsskrifna.

Kommittén har emellertid förutsatt, att fall kunna förekomma, där

pensionstillägg icke bör ovillkorligen indragas för den, som finnes icke

längre vara mantalsskrifven i riket. Pensionstagaren bör sålunda icke

blifva lidande på grund af eu försummelse i detta afseende, som icke

ligger honom själf till last, och hans pensionstillägg alltså icke indragas,

om genom en tillfällighet eller annans underlåtenhet han för

något år icke blifvit mantalsskrifven. Däremot torde tillägget som regel

böra indragas, om pensionstagaren lämnar riket.

Från stadgandet, att pensionstillägg skall indragas, därest årsinkomsten

för någon undergått ökning till sådant belopp, att rätt till

pensionstillägg ej längre tillkommer honom, får däremot af naturliga

s. 105 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 8-9.

105

skäl något undantag ej göras. Beträffande åter annan ändring i den

inkomst, efter hvilken pensionstillägg blifvit bestämdt, måste det i viss

mån lämnas öppet att förfara efter omständigheterna. Till mera betydande

ändringar i pensionstagarens ekonomi bör naturligtvis hänsyn tagas.

Däremot har kommittén ej funnit lämpligt föreskrifva, att hvarje, äfven

den minsta, ändring i årsinkomsten skall föranleda jämkning i pensionstillägget.

En bestämd gräns kunde gifvetvis hafva stadgats, vid hvilken

sådan jämkning ovillkorligen måst företagas, t. ex. en ändring af inkomsten

med minst 50 kr. Kommittén har emellertid ansett lämpligare

att lämna pensionsmyndigheten fria händer äfven i detta afseende,

enär härigenom den bästa anpassningen efter förhållandena torde stå

att vinna. I allmänhet torde initiativet till jämkning i pensionstillägg

komma att tagas af pensionären själf. Till förekommande af alltför

täta rubbningar i pensionsbeloppen har kommittén emellertid föreslagit

ett stadgande af innehåll, att jämkning i pension ej får äga rum oftare

än en gång om året.

Den jämkning i pension, hvarom här är fråga, kommer att beröra

äfven den del af pensionstillägget, som motsvarar den på grund af erlagda

pensionsafgifter utgående procentvisa förhöjningen. Om man

sålunda antager, att en man tillerkänts fullt pensionstillägg, eller 150

kronor, och därjämte, på grund af erlagda afgifter under tolf år, förklarats

berättigad till förhöjning i detta belopp med 16 procent (12 gånger

1 Vs procent), så att pensionstilläggets summa blir 174 kr. och vidare förutsätter,

att den ifrågavarande personen efter någon tid kommer i åtnjutande

af en årsinkomst af t. ex. 100 kr., så att minskning i pensionstillägget

skall äga rum, beräknas denna minskning på följande sätt.

Hälften af årsinkomsten, 50 kr., afdrages från de 150 kronorna; återstår

100 kr. Den procentvisa förhöjningen uträknas nu med dessa 100 kr.

som grund, hvarigenom alltså förhöjningen kommer att utgöra 16 procent

af 100 kr. eller 16 kr. Pensionstillägget kommer följaktligen härefter

att utgöra 100 + 16 = 116 kr.Efter samma grunder förfares

gifvetvis vid ökning af pensionen.

9 §.

Genom bestämmelserna i denna paragraf har man bland annat velat

förebygga, att personer, för att erhålla pensionstillägg, afhända sig sina

tillgångar.

Kommittén vill icke förneka, att det varit mest öfverensstämmande

med en sträng rättvisas kraf, om här föreliggande spörsmål blifvit löst

sålunda, att den som funnits öfvertygad om sådant ohederligt handlingssätt,

hvarom här är fråga, förklarats hafva för all framtid förverkat sin

Ålder d oms för säkring skommittén. I. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

SPECIELL MOTIVERING. § 9.

rätt till pensionstillägg. Men då det å andra sidan ej bör förbises, att

fall kunna förekomma, i hvilka omständigheterna äro förmildrande, har

kommittén ansett sig böra gifva ifrågavarande stadgande en affattning,

hvarigenom pensionsmyndigheten erhåller fria händer att efter förhållandena

i hvarje särskild! fall förfara såsom finnes med rättvisa och billighet

mest öfverensstämmande.

Ett nära till hands liggande fall synes vara, att föräldrar bortskänka

sin fastighet till barnen utan att förbehålla sig undantagsförmåner

af fastigheten. Här kan det gifvetvis ej bli fråga om att vid föräldrarnas

invaliditet genom dem beviljadt pensionstillägg befria barnen från

försörjningpliktens börda. Pensionsmyndigheten lärer i sådant fall ej

tveka att a Islå en gjord ansökning om pensionstillägg eller, om förhållandet

blir konstateradt först efter det pensionstillägg beviljats, indraga

tillägget.

Men fallen ligga ej alltid så alldeles klara. En viss motprestation

kan föreligga, men af så obetydligt värde, att afbandande! dock i

öfvervägande grad har karaktären af gåfva. Fastigheten kän säljas till

ett uppenbart underpris eller förbehåll göras om ett orimligt ringa undantag.

I dylika fall har pensionsmyndigheten att med ledning af alla

på ärendet inverkande omständigheter bilda sig ett omdöme om och i

hvilken mån rätten till pensionstillägg bör anses förverkad.

I de flesta fallen är det gifvetvis egendom, som afhändts. Men

äfven inkomst kan blifva föremål för afhändande. En person kan t. ex.

afhända sig rätten till all afkomst af en fastighet, men förbehålla sig

äganderätten därtill, och detsamma kan vara förhållandet med ett penningkapital.

I paragrafens andra stycke öfverlämnas åt pensionsmyndigheten att

tillse, att icke pensionstillägg kommer att åtnjutas af någon, som visat

tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet af honom enligt denna

lag åliggande afgiftsplikt eller som uppenbarligen icke efter förmåga

söker ärligen bidraga till sin försörjning.

Att den, som år efter år undandragit sig sin skyldighet att erlägga

pensionsafgifter, skulle komma i åtnjutande af pensionstillägg endast

genom att förvärfva pensionsrätt på grund af en eller annan erlagd afgift,

synes icke med rättvisa öfverensstämmande. Det bör för öfrig! här

erinras om, att understöd enligt 33 § skall under vissa villkor utgå till

personer, för hvilka afgifter icke erlagts. Därvid har visserligen främst

åsyftats de fall, där den ifrågavarande personen varit jämlikt 5 § undantagen

från afgiftsplikt. Men kommittén har dock velat lämna möjlighet

öppen för pensionsmyndigheten att utdela understöd äfven åt sådana

s. 107 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 9-10.

107

personel, som, ehuru afgiftspliktiga, likväl icke erlagt sina afgifter. Det

bör ankomma på pensionsmyndigheten att undersöka omständigheterna

i hvarje särskildt fall och därvid tillse, huruvida från den afgiftspliktiges

sida föreligger tredska eller uppenbar försumlighet i fråga om afgiftspliktens

fullgörande. I fråga om »värdighet» till understöd från det

allmännas sida, hvilken omständighet i vissa främmande länder, främst

Danmark, utgör ett hufvudvillkor för understöds beviljande, har kommittén

i sitt förslag icke uppställt några kraf på sökandens förflutna i vidare

mån än hvad nyss blifvit nämndt beträffande ordentlig afgiftsbetalning.

Ty alla undersökningar rörande en persons förflutna lif, kunna, äfven

om de göras med hämsynsfullhet, ofta framstå som en opåkallad inkvisition,

och tvifvelsmål om undersökningens opartiskhet skola lätt

uppstå. Pensionsmyndigheten har alltså att, utom i fråga om afgiftsbetalningen,

taga hänsyn allenast till pensionstagarens närvarande förhållande.

Att vid denna undersökning fordringarna på pensionstagarens

»värdighet» icke må sättas allt för högt, har kommittén, med den affattning

kommittén gifvit stadgandet velat framhålla.

I detta sammanhang har kommittén förehaft frågan om indragning

af pension, under tid då pensionstagare undergår ett relativt långvarigt

frihetsstraff. Kommittén har emellertid icke ansett skäl att för

sådana mera sällsynta fall föreslå indragning af den på egna afgifter

grundade pensionen. Beträffande åter rätten till pensionstillägg är densamma

tydligen, utan något särskildt stadgande, redan på grund af lagens

öfriga bestämmelser utesluten i fråga om pensionstagare, som å straffanstalt

underhålles på det allmännas bekostnad.

10 §.

Rörande fördelningen mellan staten och kommunerna af kostnaderna

för pensionstilläggen hänvisas till den allmänna motiveringen.

Hvad särskildt angår den å kommunerna belöpande andelen i kostnaden,

skall först erinras därom, att pensionsärenden pröfvas af pensionsnämnden

i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blifvit mantalsskrifven

(29 §). Med denna bestämmelse såsom utgångspunkt har kommittén

i förevarande paragraf stadgat, att hvarje kommun bestrider tredjedelen

af pensionstillägget för pensionstagare, som var i kommunen mantalsskrifven

vid den tid, från hvilken tillägget bestämts att utgå. Enligt hvad

längre fram (31 §) är stadgadt, utgår pension från den dag, rätt till

pension inträdt. Detta anses hafva skett den dag, pension sökes, såvida

ej annat förhållande visas. I allmänhet kommer pensionen att löpa från

opaginerad Kontrollera mot PDF

i 08

SPECIELL MOTIVERING. § 10.

och med ansökningsdagen. Under vissa förhållanden kan dock; inträffa,

att dessa tidpunkter icke sammanfalla. Då emellertid vid pensionens

uträknande tillika fastställes den dag, från hvilken pensionen skall löpa,

har kommittén ansett det leda. till större reda och enkelhet att anknyta

kommunens delaktighet i kostnaden till den senare tidpunkten, eu anordning,

som äfven kommer att underlätta pensionsrådets uträknande

af kommunernas andelar i pensionskostnaden. I anslutning till hvad

nu blifvit nämndt om beviljande af pensionstillägg har föreslagits, att, där

tillägget blifvit ökadt, tredjedelen af ökningen bestrides af den kommun,

i hvilken pensionstagaren då var mantalsskrifven. Den kommun, som

beviljat pensionstillägg eller ökning däraf, kommer med tillämpning af

de föreslagna stadgandena att själf få vidkännas en tredjedel af kostnaden.

Härigenom har kommittén trott sig gifva ytterligare en garanti

för en omsorgsfull pröfning af dessa ärenden.

Kommittén har ej funnit lämpligt att i förslaget efterbilda de i fattigvårdsförordningen

gifna bestämmelserna om åtnjuten fattigvårds inverkan

å hemortsrätten samt om kommunernas inbördes ansvarighet för

fattigvårdskostnader, eftersom pensionsärendena äro af eu från fattigvårdsärendena

väsentligt skiljaktig natur. I, så måtto blifva dock förhållandena

likartade, att, liksom meddelad fattigvård under vissa omständigheter

verkar bindande på hemortsrätten, en kommun, hvars pensionsnämnd

beviljat pensionstillägg, förblir ansvarig för eu tredjedel af kostnaden, så

länge tillägget utgår, oafsedt om pensionstagaren flyttar till annan kommun.

I andra punkten af denna paragrafs andra stycke regleras förfarandet

vid minskning af pensionstillägg, hvartill två eller flera kommuner

bidraga. Detta förutsätter gifvetvis, att pensionstillägget förut blifvit ökadt

af annan pensionsnämnd än den, som beviljat pensionstillägget. Olika vägar

kunna här tänkas. Man kunde sålunda låta lindringen i kostnad komma

kommunerna till godo i motsatt ordning mot den, i hvilken de deltagit i

pensionstilläggets beviljande, så att den kommun, där den senaste ökningen

beviljats, först helt befriades från pensionskostnaden, innan bördan lättades

för nästa kommun o. s. v. Detta skulle emellertid enligt kommitténs

mening å ena sidan möjligen medföra eu frestelse för den sist beviljande

pensionsnämnden att vid gifven anledning föranstalta om minskning

af pensionen, men å andra sidan betaga de pensionsnämmder, som

beviljat det ursprungliga pensionstillägget och tidigare ökningar i detsamma,

intresse af att följa pensionstagarens förhållanden.

Kommittén har därför valt en annan väg: att låta minskning i pensionstillägg

komma de delaktiga kommunerna tillgodo i förhållande till deras

bidrag till pensionstillägget. Härigenom har kommittén trott sig kunna

s. 109 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 10-11.

109

■undvika de ofvan berörda olägenheterna och på samma gång åsyftat en

lämplig fördelning af kostnaderna.

Att uträknandet af kommunernas andelar i pensionskostnaden sker

genom pensionsrådet betingas däraf, att pensionsrådet omhänderhar uträknandet

af pensionsbeloppen samt öfverhufvud utgör centrum för hela

försäkringen, dit allt material inströmmar. De närmare detaljerna rörande

ordningen för gäldandet af kommunernas andelar i pensionskostnaden

böra gifvetvis icke få sin plats i lagverket, utan komma att regleras

genom kungl. förordningar.

11 §•

Såsom redan blifvit nämndt, har kommittén, i likhet med hvad

som skett i främmande länder och i tidigare här i landet framlagda förslag

i ämnet, för begränsning till skäligt belopp af det allmännas kostnader

för försäkringen, måst sätta de pensioner, som genom lagen beredas,

till jämförelsevis blygsamma belopp. Särskildt kommer den del af pensionen,

som beräknas på grund af erlagda afgifter, att för pensionstagaren

blifva utan större betydelse, innan lagen varit i verksamhet så länge, att

pensionsafgifter i någon afsevärd mån hunnit erläggas. Kommittén har

därför funnit angeläget att söka, utan ytterligare betungande af det allmänna,

bereda möjlighet till utdelande af något högre pensioner i de fall,

där utan pensionstagarens förvållande pensionen icke förslår till fyllande af

de mest trängande lefnadsbehofven. I sådant syfte har kommittén lämnat

befogenhet för kommunen att i de fall, där kommunen finner sig

föranlåten inskrida för lindrande af o förskyld fattigdom, räcka denna

hjälp i annan form än fattigvård. Kommittén har alltså föreslagit att,

om på grund af höga lefnadskostnader i den ort, där pensionstagare

är bosatt, pensionen linnes ej vara tillräcklig för hans försörjning, och

pensionstagaren i följd häraf är i behof af fattigvård, skall den kommun,

till hvilken han i fattigvårdsafseende hörer, äga rätt att, därest pensionstagaren

förut sökt efter förmåga ärligen försörja sig, till hans

pension lämna ett tillskott. Ehuru de medel, som kommunerna för

nämnda ändamål kunna komma att anslå, skola, liksom fattigvården, bekostas

helt och hållet af kommunerna skälfva, har kommittén dock funnit

lämpligt stadga en gräns för kommunernas bevillningsrätt i förevarande

afseende, och har det legat nära till hands att i sådant syfte föreslå att

kommunens tillskott till en pension icke i något fall får öfverskrida

högsta beloppet af det enligt 6 § utgående, ej procentvis höjda pensionstillägget,

eller 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

SPECIELL MOTIVERING. §§ 11--13.

Ifrågavarande af kommunen beviljade tillskott till pensionen skall icke

anses som fattigvård. Dess mottagande kommer alltså icke att för pensionstagaren

medföra någon af de privat- eller offentligträttsliga påföljder,

som med mottagande af fattigvård äro eller kunna blifva förknippade,

däribland särskild! kan framhållas att någon skyldighet att till kommunen

återgälda uppburet pensionstillskott icke under några förhållanden

kommer att föreligga. A andra sidan bör kommunen gifvetvis äga

frihet att efter omständigheterna minska eller indraga det af kommunen

beviljade pensionstillskottet.

Om fonden.

12 §.

Rörande den af kommittén föreslagna fonderingen af pensionsafgifterna

hänvisas till hvad som yttrats i den allmänna motiveringen.

13 §.

I denna paragraf gifvas bestämmelser om den redan i den allmänna

motiveringen berörda, periodvis återkommande pröfningen af försäkringens

ekonomiska grundvalar. I följd däraf, att kostnadsberäkningarna

af naturliga skäl icke kunna hafva giltighet för all framtid, låter

det tänka sig, att pensionsverket vid en sådan utredning tilläfventyrs

kan komma att visa sådant öfverskott eller sådan brist, att en ändring

af pensionsvillkoren skulle kunna blifva erforderlig.

Kommittén har alltså föreslagit, att inom fem år efter det lagen

trädt i kraft och sedermera minst en gång hvart tionde år skall genom

pensionsrådets försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning''

grundad undersökning, huruvida genom de föreskrifna pensionsafgifterna

kunna för dem, som först därefter blifva afgiftspliktiga, beredas de

pensioner, som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket motsvara

dessa afgifter. Då vidare rättvisan torde kräfva, att de, som redan

kommit i åtnjutande af pension, åtminstone ej lida minskning i de dem

en gång tillerkända belopp, äfvensom att de, som redan börjat erlägga

afgifter, behålla den rätt oförkränkt, som grundas på de redan erlagda

afgifterna, har kommittén vidare föreslagit att, därest af undersökningen

framgår behof af förändring i bestämmelserna rörande pensionsvillkoren,

må sådan förändring, hvilken äger rum efter beslut af Konung och

Riksdag, ej afse redan då beviljade pensioner, och för dem, hvilka, då

s. 111 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 13-15.

111

förändring vidtages, redan äro eller varit afgiftspliktiga, blott afse de

afgifter, som därefter erläggas, eller de pensionsbelopp, som svara mot

sistnämnda afgifter.

Slutligen bör vid den periodiska utredningen för hvarje gång undersöks,

huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet

af alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Den brist, som vid här afsedda konfrollberäkningar möjligen visar

sig, bör enligt kommitténs mening ersättas af statsmedel.

Om pensionsafgifternas erläggande.

14 §.

Med hänvisning till hvad beträffande pensionsafgifternas erläggande

blifvit i den allmänna motiveringen yttradt, vill kommittén här erinra

om, att mantalsskrifning inom riket utgör en af förutsättningarna för

afgiftsplikt och att uppbörden af den för alla afgiftspliktiga gemensamma,

afgiften af tvä kronor lagts å kommunen. Under sådana förhållanden

har kommittén ansett, att nämnda uppbörd skall förrättas af den kommun,

där den afgiftspliktige är mantalsskrifven.

Uppbörden ombesörjas af den kommunala uppbördsmyndigheten, på

landet kommunalnämnden och i städerna drätselkammaren, där ej, såsom

i Stockholm, särskildt uppbördsverk är inrättadt. Visserligen pålägges

härigenom nämnda myndigheter en icke oväsentlig ökning i deras nuvarande

arbete, men då ett högst betydande antal bland de afgiftspliktiga

tillika äro skattskyldiga till kommunen, har kommittén ansett det icke

gärna böra ifrågasättas att inrätta särskilda uppbördsmyndigheter för

ifrågavarande pensionsafgifter, helst en dylik anordning skulle kunna

medföra betydliga utgifter. Då vidare kommunerna måste hafva ett

stort intresse af den föreslagna försäkringen, har kommittén trott sig

kunna räkna på de kommunala myndigheternas medverkan vid afgifternas

uppbärande.

15 §.

På samma grunder som kommittén ansett sig kunna taga de kommunala

myndigheterna i anspråk vid afgifternas uppbärande, har kommittén

i denna § åt vederbörande taxeringsnämnder anförtrott att hvarje

år upprätta förteckning, enligt fastställdt formulär, öfver de inom kommunen

mantalsskrifna personer, för hvilka under året pensionsafgifter

böra erläggas.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

SPECIELL MOTIVERING. § 15.

Kommittén håller före, att upprättandet af denna förteckning icke

skall vålla allt för stora svårigheter. Det gäller ju blott att från mantalslängden

till förteckningen öfverföra de afgiftspliktige, sedan man först

affört alla dem, som (1 och 5 §§) äro undantagna från afgiftsplikt, nämligen

utländska medborgare, barn under femton år, åldringar öfver sextiosju

år, invalider, ägare af viss förmögenhet, ordinarie innehafvare af

statstjänst, hustrurna inom de två senare grupperna äfvensom ett antal

andra personer, Indika blifvit genom särskildt beslut af Kungl. Magt

undantagna från afgiftsplikt enligt förevarande lag.

Då kommittén afsett, att samtliga pensionsafgifter skola erläggas

samma år som de debiterats, har det beträffande tvåkronorsafgifterna,

hvilkas uppbörd åligger kommunen, synts önskvärd! att bereda möjlighet

för dessa afgifters erläggande i samband med sista kommunaluppbördsstämman

för året. Denna stämma plägar, som bekant, inträffa i

början af september, och böra därför alla förberedande åtgärder för

dessa afgifters erläggande vara vidtagna i någorlunda god tid dessförinnan.

Enligt taxeringsförordningen böra taxeringsnämnderna hafva afslutat

sina arbeten, i länen senast den 15 maj och i Stockholm senast

den 15 juni. Enär taxeringsnämndernas arbete med upprättande af förteckningar

öfver de afgiftspliktiga pågår i samband med skattetaxeringen,

kan man utgå från den förutsättningen, att båda dessa uppgifter

kunna på en gång afslutas. Kommittén har därför i fråga om öfverlämnandet

till den kommunala uppbördsmyndigheten af den förteckning

öfver de afgiftspliktiga, hvilken taxeringsnämnden har att upprätta, ansett

sig kunna stadga samma korta frist af fem dagar, som gäller för aflämnandet

af taxeringslängd en. Förteckningen kommer sålunda den

kommunala uppbördsmyndigheten tillhanda i länen senast den 20 maj

och i Stockholm senast den 20 juni. Efter mottagandet af förteckningen

ombesörjer nämnda myndighet att afskrift af densamma hålles tillgänglig

för allmänheten under tiden från och med den 1 till och med

den 10 juli å ställe, som minst fjorton dagar förut kungjorts i kyrkan

och tillika tillkännagifvits på annat lämpligt sätt. Tiden för anförande

af besvär öfver taxeringsnämnds beslut, angående hvilka personer böra

såsom afgiftspliktiga upptagas i den nämnda förteckningen, utgår, såsom

längre fram skall nämnas, i vissa fall den 15 juli. Med hänsyn härtill

'' har den tid, under hvilken förteckningen skall hållas tillgänglig för allmänheten,

icke lämpligen kunnat utsträckas öfver den 10 juli. Sannolikt

torde kommunerna komma att uppföra afgifterna å debetsedlar. Vare sig

detta sker eller icke, skall emellertid en hvar, som vederbör, anses hafva

s. 113 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. § 15.

113

fått del af förteckningens innehåll, sedan afskrift af densamma hållits

vederbörligen tillgänglig.

Äfven om kommittén tänkt sig, att erläggande af pensionsafgifterna

å två kronor i regel borde ske å sista kommunaluppbördsstämman för

året, har kommittén likväl velat lämna öppet för kommunerna att bestämma

annan tid för erläggandet, dock att nämnda tid ej må sättas

senare än till en månad före årets utgång. Tid och ställe för uppbörden

kungöras minst fjorton dagar förut och angifvas jämväl i den för

allmänheten afsedda afskriften af förteckningen öfver de afgiftspliktiga.

De vid uppbörden erlagda afgifterna redovisas och inbetalas till den

i 12 § omförmälda fonden, på sätt särskildt förordnas. Hvarje kommun

är därjämte skyldig att till samma fond redovisa och inbetala ett belopp,

motsvarande summan af de tvåkronorsafgifter, som icke blifvit erlagda

för afgiftspliktiga, hvilka äro inom kommunen mantalsskrifna. För dylik

ej erlagd pensionsafgift äger kommunen hos den afgifspliktige fordran

med förmånsrätt såsom för oguldna kommunalutskylder.

De af taxeringsnämnderna uppgjorda förteckningarna, försedda med

uppgift om dem, för hvilka afgiften inom stadgad tid erlagts, insändas

före utgången af det år, under hvilket uppbörden ägt rum, till pensionsrådet,

där ett särskildt konto för hvarje afgiftspliktig kommer att uppläggas.

Huruvida försäkrad inom stadgad tid erlagt honom åliggande pensionsafgift

af två kronor, är en omständighet, hvarom pensionsrådet,

som skall beräkna pensionsbeloppen, måste beredas kännedom. Ty blott

de pensionsafgifter, som den försäkrade inom stadgad tid erlagt, komma

vid bestämmande af pensionsbeloppet att tagas i beräkning, medan åter

de belopp, som kommunen till fullgörande af sin i fråga om tvåkronorsafgifterna

föreskrift^ garantiförpliktelse redovisar till pensionsfonden,

tillfalla fonden och icke tillgodoräknas några personliga konton. Kommittén

har därför funnit nödigt föreskrifva, att den öfver de afgifspiiktiga

inom kommunen upprättade förteckningen skall kompletteras med anteckningar

rörande uppbörden, så att för hvarje afgiftspliktig, hvilkens afgift

blifvit inom stadgad tid erlagd, anmärkning om nämnda förhållande göres.

Då kommittén ställt kommunen såsom garant för tvåkronorsafgifterna

och på samma gång föreslagit, att blott de pensionsafgifter, som

den försäkrade inom stadgad tid erlagt, skola tagas i beräkning vid

bestämmande af pensionsbeloppet, har kommittén med denna anordning

främst velat vinna ett ökadt intresse såväl för de afgiftspliktiga att

ordentligt erlägga afgifterna som för kommunen att vederbörligen från

de afgiftspliktiga indraga desamma. Ett ytterligare kraftigt skäl för de

Äldcrdomsförsälcringskommittén. I. 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

SPECIEL!, MOTIVERING. §§ 15--16.

af giftspliktiga att vinnlägga sig om ett ordentligt erläggande af sina

afgifter synes föreligga äfven i den omständigheten, att de försumliga

komma att stå i skuld till kommunen för de icke erlagda afgifterna och

således äfventyra att dock till sist skälfva lå vidkännas afgifterna men

utan rätt att vid pensionsbeloppets bestämmande få desamma sig tillgodoräknade.

Man torde sålunda kunna förvänta, att den emot obetalade

afgifter svarande summa, som kommunen får att till fonden redovisa,

icke kommer att uppgå till ett allt för afsevärdt belopp.

16 §.

I denna § gifvas regler för uppbörden af de pensionsafgifter aj fem

eller tio kronor, hvilka, utöfver den för samtliga afgiftspliktiga stadgade

pensionsafgiften af två kronor, åligga vissa afgiftspliktiga. Kommittén

har för uppbörd af dessa högre afgifter valt eu annan väg än som

beträffande erläggandet af den lägre afgiften föreslagits. Medan det

ansetts nödigt att åt kommunen, såsom ansvarig för afgifterna å två

kronor, öfverlämna uppbörden af tvåkronorsafgifterna, har det icke

synts vara af behofvet påkalladt att taga kommunernas medverkan i

anspråk i fråga om de högre pensionsafgifterna. Då det i förevarande

fall gäller personer, som i regel äro inkomstskattetaxerade, har kommittén

ansett sig höra föreslå, att pensionsafgifterna å fem och tio

kronor skola debiteras och indrifvas i sammanhang med kronoskatterna,

och att för detta ändamål af vederbörande taxeringsnämnd för hvarje

sådan afgiftspliktig skall i taxeringslängden för året antecknas beloppet

af den pensionsafgift, som bör för honom erläggas. I de fall då debetsedel

å kronoskatterna icke förekommer, måste gifvetvis särskild! debetsedel

å pensionsafgiften utfärdas.

De influtna afgifterna följa kronouppbörden åt, d. v. s. inlevereras

till landskontoren. Den ordning, hvari de sedermera skola redovisas

och inbetalas till pensionsfonden, torde böla angifvas i en särskild författning.

Kommittén har i de försäkrades eget intresse sökt trygga de högre

afgifternas inbetalande genom att för dem tillskapa en viss förmånsrättsställning

i förhållande till kronoskatten, och har kommittén i sådant

afseende föreslagit, att hvad å krön odebetsedel inflyter skall anses i

första hand gälla därå upptagen pensionsafgift. Den rätt till afbetalning

å debetsedel, som härigenom indirekt medgifvits, kommer sålunda

den afgiftspliktige själf till godo för hans blifvande pension.

s. 115 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING-. §§ 16-18.

115

Som bekant finnes för oguldna utskylder en särskild kort preskriptionstid.

Kommittén, har i fråga om förevarande pensionsafgifter ansett en

ännu kortare preskriptionstid önskvärd och i sådant afseende föreslagit, att

dylik afgift ej må utsökas, sedan sex månader förflutit efter utgången af

det år, under hvilket afgiften blifvit påförd. I främsta rummet har kommittén

härvid tagit hänsyn därtill, att det är af största vikt att förebygga

oklarhet i fråga om de försäkrades ställning till pensionsverket. Pensionsrådet

bör när som helst vara i stånd att fastställa, huru stort belopp

i pensionsafgifter, som bör godtskrifvas en persons försäkringskonto.

^ Nu kan ^ det emellertid komma att inträffa, att pensionsafgift,

som påförts afgiftspliktig, icke genast kan af honom uttagas. Det föreslagna

stadgandet afser att förhindra, att ovisshet i angifna afseende

skall kunna allt för länge råda. Kommittén har så mycket mindre hyst

några betänkligheter mot att föreslå ett dylikt stadgande, som fråga ju

är om en begränsning, icke, såsom i afseende å skatten, af statens egen

rätt utan endast af dess verksamhet i dens intresse, som genom uraktlåtenhet

att inbetala pensionsafgift ådagalagt bristande förmåga eller

vilja att bidraga till tryggande af sin egen framtid.

I anslutning härtill har kommittén föreslagit, att hvarje år skall

före den 1 augusti genom uppbördsmyndigheten till pensionsrådet insändas

uppgift å de för nästföregående år erlagda och indrifna pensionsafgiftema

å fem och tio kronor. Pensionsrådet sättes härigenom i tillfälle

att relativt snart efter det pensionsafgifterna influtit införa desamma å

resp. konton.

17 §.

Af dem, för hvilka, sedan de påförts pensionsafgift, sådant förhållande

inträdt, att de enligt 5 § — på grund af inträde i statstjänst,

uppkommen invaliditet o. dyl. —• böra undantagas från afgiftsplikt, bör

sådan afgift gifvetvis icke utkräfvas. För att förebygga att dylika

tvistefrågor utdragas på tiden, har kommittén här föreslagit ett summariskt

förfarande för deras lösning och gifvit i första hand pensionsnämndens

ordförande befogenhet att fälla utslag.

18 §.

I denna § gifvas regler för klagan öfver beslut, som taxeringsnämnd

meddelat enligt 15 eller 16 §. Att sådan klagan i regel bör föras inom

tid och i den ordning, som angående besvär öfver taxeringsnämnds beslut

är i gällande författning föreskrifvet, ligger i sakens natur. Frågor om

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

SPECIELL MOTIVERING. §§ 18—19.

undantagande, på grund af varaktig arbetsoförmåga, från erläggande af

pensionsafgift falla däremot utanför taxeringsmyndigheternas kompetensområde,

och har kommittén med anledning däraf föreskrifvit, att i

sådana frågor klagan skall föras hos vederbörande pensionsnämnd, hvarifrån

ärendet eventuelt kan dragas under pensionsrådets pröfning. Den

i taxeringsförordningens 39 § stadgade yttersta tidpunkten för anförande

af besvär öfver taxeringsnämnds beslut, eller den 15 juli i länen

och den 31 augusti i Stockholm, har emellertid icke synts lämplig att

i dessa invaliditetsfrågor bibehållas som gräns för klagotiden. Särskilt

under första tiden af lagens tillämpning skulle klagotiden i länen

blifva för kort. Kommittén har därför och jämväl med hänsyn till

förmånen af enhetlighet för hela riket för ifrågavarande ärenden föreslagit

fatalietiden till den 31 juli, men i andra mål blir besvärstiden densamma

som i beskattningsfrågor och utgår alltså i länen den 15 juli och i

Stockholm den 31 augusti. Kommittén har vidare ansett lämpligt, att

den klagande, liksom i fråga om skatt till stat eller kommun, skall

utan afbidan på besvärsmål^ afgörande vara skyldig erlägga det

honom påförda afgiftsbeloppet. Denna regel skall dock själffallet icke

gälla i de fall, där pensionsnämndens ordförande eller pensionsnämnden

enligt 17 § förklarat afgiftsplikten vara bortfallen. Om klagomålen godkännas,

är det tydligen af vikt, att pensionsrådet ofördröjligen erhåller

kännedom därom. Kommittén har därför föreslagit att, om annan myndighet

än pensionsrådet ändrat beslut, hvarom här är fråga, skall anmälan

härom ofördröjligen göras hos pensionsrådet.

Om pensionsnämnder.

19 §■

På sätt framgår af den allmänna motiveringen, ansluter sig den

organisation af försäkringen, som kommittén föreslagit, i sina hufvuddrag

till den af nya arbetareförsäkringskommittén föreslagna. Kommittén

kan därför för sitt förslag i denna del anföra i hufvudsak samma

skäl, som förenämnda kommitté.

I regel bör kommun utgöra ett pensionsdistrikt. Men om två eller

flera socknar på landet hafva gemensam kommunalförvaltning, faller

det sig helt naturligt, att de äfven i pensionsafseende utgöra en enhet,

och kommittén föreslår därför, att de under angifna förhållanden skola

betraktas som ett pensionsdistrikt. Å andra sidan kan det under

s. 117 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 19-20.

117

vissa förhållanden blifva nödvändigt eller lämpligt att fördela en kommun

i flera pensionsdistrikt. Orsaker härtill kunna i främsta rummet

vara kommunens stora folkmängd eller vidsträckthet. Äfven andra förhållanden

kunna göra en fördelning lämplig, såsom t. ex. befintligheten

af industriella inrättningar i en del af kommunen. Beslut om sådan

fördelning äfvensom om upphäfvande eller förändring däraf skall enligt

förslaget underställas Konungens befallningshafvandes pröfning.

20 §.

Enligt nya arbetareförsäkringskommitténs förslag skulle pensionsnämnden

bestå af två arbetsgivare, två försäkrade och en af Konungens

befallningshafvande förordnad ordförande.

Då förevarande förslag emellertid icke ålägger arbetsgivarna skyldighet

att bekosta någon del af försäkringen och ej heller binder afgiftsplikten

vid aflönadt arbete i annans tjänst utan syftar till åstadkommande

af en allmän folkpensionering, har kommittén saknat anledning

att förbehålla någon särskild kategori af medborgare representation i

pensionsnämnden.

Kommittén har funnit att antalet ledamöter i pensionsnämnden,

frånsedt den af Konungens befallningshafvande för fyra år i sänder utsedde

ordföranden, lämpligen bör kunna begränsas till högst sex.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte suppleanter skola enligt förslaget

väljas för fyra år af den kommunala representationen i pensionsdistriktet,

därvid, i likhet med förhållandet vid vissa andra val, hvarje

röstande bör äga en röst. Där å landet kommunalfullmäktige och i stad

stadsfullmäktige finnas, böra af rent praktiska skäl dessa korporationer

träda i kommunalstämmans, resp. allmänna rådstugans, ställe, då det

tydligen ofta skulle medföra allt för stor omgång att för ifrågavarande

val sammankalla kommunalstämma eller allmän rådstuga. För vinnande

af en viss kontinuitet i pension snämndens sammansättning har kommittén

vidare föreslagit, att vid slutet af andra året efter lagens trädande i

kraft halfva antalet af de utsedda ledamöterna och halfva antalet suppleanter

skall efter lottning afgå, hvadan val af ledamöter i pensionsnämnd

sedermera kommer att verkställas hvart annat år. Kommittén håller

före,, att härigenom i väsentlig mån aflägsnas faran för att pensionsnämnd

skall komma att bestå af ledamöter, som alla sakna erfarenhet om

nämndens arbetssätt och åligganden.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

SPECIELL MOTIVERING. §§ 21—23.

21 §.

Pensionsnämndens ordförande, ledamöter och suppleanter böra för

att äga nödig kännedom om personer och förhållandena å orten vara

inom kommunen boende. I öfrigt uppställer förslaget inga andra villkor

för vederbörandes kompetens än myndig ålder och god frejd.

Då inom åtskilliga kommuner antalet af dem, som äro lämpliga

att utses till ledamöter i pensionsnämnd, torde vara ganska begränsadt,

har kommittén ansett nödigt stadga, att den, som blifvit utsedd till

ordförande, ledamot eller suppleant i pensionsnämnd, icke bör kunna

afsåga sig uppdraget utan giltiga skäl. Såsom sådana har kommittén

uttryckligen angifvit, att den välde är ämbets- eller tjänsteman och af

sin befattning hindras fullgöra uppdraget eller att han under de fyra

sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i pensionsnämnd

(icke suppleant).

I öfrigt har kommittén ansett det böra öfverlämnas i fråga om

ordförande till Konungens befallningshafvande och i fråga om ledamot

åt vederbörande valkorporation att afgöra, huruvida anfördt skäl för

afsägelse bör anses giltigt eller icke.

22 §.

Rörande pensionsnämnds åligganden har redan erinrats om nämndens

skyldighet att meddela beslut i densamma underställda frågor, huruvida

för någon, som påförts pensionsafgift, sådant förhållande sedermera inträdt,

att han, då afgiften skall erläggas eller indrifvas, bör enligt o §

undantagas från afgiftsplikt.

Pensionsnämndens förnämsta uppgift är gifvetvis att såsom första

instans handlägga ansökningar rörande pension. Angående dessa ärendens

handläggning hänvisas till 30 §.

Närmare föreskrifter om pensionsnämndens verksamhet böra meddelas

af Konungen.

23 §.

Med hänsyn till de olikartade förhållandena å skilda orter har

kommittén ansett, att antalet ordinarie sammanträden icke bör i lagen

bestämmas, utan föreslagit, att pensionsnämnderna själfva skola träffa

afgörande härom liksom om tid och ställe för sammanträdena. Emeller
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. § 23.

119

tid måste i allmänhetens intresse ett minimiantal sammanträden stadgas,

och kommittén har i sådant hänseende föreslagit, att hvarje år skola

hållas minst fyra ordinarie sammanträden, ett hvar tredje månad. Särskilda

förhållanden kunna emellertid göra det nödvändigt eller lämpligt,

att nämnden sammankommer jämväl emellan de ordinarie sammanträträdena,

och har enligt kommitténs förslag ordföranden rätt att kalla

nämnden till sådant extra sammanträde. Till hvarje sammanträde skall

genom ordförandens försorg kallas jämväl pensionsrådets ombud, hvarom

i 27 § närmare förmäles.

Antalet af de föreslagna pensionsdistrikten kan antagas komma att

med ett eller annat hundratal öfverskrida antalet kommuner i riket, eller

alltså enligt nuvarande förhållanden uppgå till omkring 2,800. Vid eu

befolkningssiffra för hela riket af omkring 5 Vs milj., skulle följaktligen

hvarje pensionsdistrikt komma att i medeltal omfatta omkring 2,000

personer. Af dessa skulle ungefär hälften komma att blifva afgiftspliktiga.

Den andra hälften utgöres af barn, invalider samt andra personer,

som på grund af föreslagna undantagsbestämmelser icke skulle

blifva afgiftspliktiga. Då vidare årliga antalet för hela riket af dem, som

blifva invalider eller fylla sextiosju år, kan skattas till ungefär 50,000,

kan man antaga, att till hvarje pensionsnämnd årligen skulle inkomma

i medeltal tjugu ansökningar om afgiftspension. Antalet öfriga pensionsärenden

kan uppenbarligen icke på förhand med säkerhet beräknas, men torde

dock icke blifva så afsevärdt, att pensionsnämndens arbete därmed kan

blifva särskild! betungande. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig

kunna betrakta ledamotskap af pensionsnämnd hufvudsakligen såsom

hedersuppdrag, för hvilket godtgörelse icke i allmänhet borde utgå.

Dock har kommittén funnit skäligt, att någon ersättning för inställelsen

vid sammanträdena borde åtnjutas. Då förhållandena å skilda orter äro

så växlande och till följd däraf pensionsnämndernas arbetsbörda kan

motses blifva så olika, att en enhetlig reglering af ersättningarnas storlek

knappast är möjlig, har kommittén ansett det böra öfverlämnas åt

kommunerna att bestämma ersättningens storlek och i samband härmed

föreslagit, att kommunerna själfva skola vidkännas kostnaderna för ifrågavarande

godtgörelse. Härigenom torde ersättningen bäst blifva anpassad

efter de lokala förhållandena samt garantier vinnas för sparsamhet vid

bestämmandet af ersättningsbeloppen. Kommittén har tänkt sig, att

ifrågavarande ersättning skall komma att utgå med dels ersättning för

nödiga resekostnader och dels till beloppet fastställdt dagtraktamente.

Med hänsyn till det större ansvar och den tyngre arbetsbörda, som

kommer att åligga ordföranden, har kommittén ansett lämpligt, att be
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

SPECIELL MOTIVERING. §§ 23-26.

loppet af det till honom utgående dagtraktamente icke må sättas lägre

än till två gånger det belopp, som bestämmes för hvarje ledamot.

24 §.

Vid förhinder för ordförande eller ledamot skall han därom underrätta

vederbörande suppleant. För att i möjligaste mån förhindra att

sammanträde må behöfva inställas i följd af försumlighet af ordföranden

eller ledamöterna att tillstädeskomma, har kommittén i likhet med nya arbetareförsäkringskommittén

stadgat böter för förfallolös utevaro samt för

underlåtenhet att vid förfall underrätta suppleant.

25-26 §§.

Behandlingen af de ärenden, som anhängiggöras hos pensionsnämnd,

bör så skyndsamt som möjligt företagas och afslutas. Har

ärende icke anhängiggjorts å sammanträde, skall det af nämnden handläggas

senast å näst infallande sammanträde, och ärenden, som anhängiggöras

vid sammanträde, skola genast företagas till behandling. Enär

pensionsärendena i allmänhet torde blifva af jämförelsevis enkel beskaffenhet,

har kommittén föreskrifvit, att de i regel skola genast afgöras.

Uppskof tillätes endast, om nämnden finner sådant oundgängligen

erfordras.

Nämndens expeditionsgöromål ombesörjas af ordföranden, som för

de utlägg, han för sådant ändamål nödgas göra, äger få godtgörelse af

kommunen. De göromål, som förslaget ålägger pensionsnämndens ordförande,

komma otvifvelaktigt, åtminstone i flera fall, att blifva af icke

obetydlig omfattning. Någon lättnad i arbetet har emellertid möjliggjorts

genom den i förslaget åt ordföranden medgifna rätt till skrifvareoch

räkenskapshjälp.

För erhållande af en öfverskådlig bild af samtliga de ärenden, hvilka

hos pensionsnämnd anhängiggjorts, är det lämpligt, att anteckning om

hvarje inkommet ärende göres i ett register, hvilket för vinnande af likformighet

skall föras enligt formulär, som fastställts af pensionsrådet.

Registret bör förses med hänvisningar till protokollet, där redogörelse

skall lämnas för de vid hvarje sammanträde förekommande ärenden

äfvensom för beslut, som fattas af nämnden.

s. 121 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 27-28.

121

27 §.

''V isserligen förefinnes enligt kommitténs förslag i den af Konungens

befallningshafvande utsedde ordföranden inom hvarje pensionsnämnd en

representant för det allmänna. Kommittén har emellertid, med hänsyn bl. a.

till försäkringens stora omfattning, ansett nödvändigt att ute i orterna

tillskapa organ för pensionsrådet, som härigenom sättes i stånd att på

ett verksamt sätt öfvervaka pensionsärendenas behöriga handläggning

vid de olika pensionsnämnderna och bevaka pensionsverkets rätt. Kommittén

har emellertid icke ansett nödigt stadga, att ett ombud skall af

pensionsrådet ° förordnas för hvarje pensionsdistrikt, utan lämnat öppet

löi pensionsrådet att, där så lämpligen kan ske, förordna samma person

till ombud för flera pensionsdistrikt. Då det af nära liggande skäl är

lämpligt, att ombudet sa mycket som möjligt deltager i pensionsnämndens

arbeten, har kommittén föreslagit, att han äger närvara vid vederbörande

pensionsnämnds sammanträden samt deltaga i öfverläggningarna.

I besluten får han dock ej deltaga. Kommittén förutsätter, att i den

instruktion för ombudet som skall utfärdas af pensionsrådet, kommer

att stadgas skyldighet för ombudet att, så ofta ske kan, närvara vid

öfverläggningarna.

28 §.

Enligt kommitténs förslag kan ändring i pensionsnänmdens beslut

sökas, utom af vederbörande rättsägare, jämväl af kommun, af pensionsrådets

ombud samt af pensionsnämndens ordförande. Hvad kommunen

beträffar, så kan densamma, utan att dess rätt är direkt beroende af pensionsnämndens

beslut, äga ett uppenbart intresse af huru beslutet utfaller,

bå kan ett afslag å ansökan om pension föranleda, att kommunen nödgas

meddela sökanden fattigvård. Den besvärsrätt, som tillagts pensionsrådets

ombud, betingas gifvetvis däraf, att han skall iakttaga pensionsverkets

intressen. Besvären ställas till pensionsrådet men, med hänsyn till sökandenas

bekvämlighet och för att i möjligaste män förenkla förfarandet samt

undvika öfverflödig skriftväxling mellan pensionsrådet och pensionsnämnderna,

har kommittén föreslagit, att besvären skola ingifvas eller insändas

till pensionsnämndens ordförande, som, sedan besvärstiden gått till

ända, har att jämte nämndens yttrande ofördröjligen till pensionsrådet

insända besvären jämte öfriga till ärendet hörande handlingar.

Besvärsrätt tillkommer jämväl pensionsnämndens ordförande, hvilken,

såsom tillsatt af Konungens befallningshafvande, har att iakttaga det

Åläerdömsförscikringskommittén. I. 26

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

SPECIELL MOTIVERING. §§ 28-30.

allmännas intressen. Något nämndens yttrande öfver besvär af ordföranden

är gifvetvis icke erforderligt.

I olikhet med nya arbetareförsäkringskommittén har förevarande kommitté

ansett pensionsrådet böra utgöra högsta instans i försäkringsärenden.

Kommittén har nämligen funnit det vara synnerligen angeläget att pensionsärendenas

handläggning icke får draga allt för länge ut på tiden

utan att desamma snarast möjligt slutligt afgöras. Det har äfven synts

önskvärdt att icke öka regeringsrättens arbetsbörda med afgörandet af

de många besvär i pensionsärenden, som kunna förutses. En förutsättning

för att pensionsrådet göres till sista instans är emellertid, att åt

detsamma gifves en sådan sammansättning, att dess kompetens att slutgiltigt

afgöra ifrågavarande ärenden är tillräckligt betryggad. Genom

pensionsrådets afgöranden fastslås nämligen riktlinjerna för försäkringens

tillämpning, och i pensionsrådet böra följaktligen finnas representanter

icke blott för den försäkringstekniska och juridiska sakkunskapen utan

äfven för den praktiska erfarenheten. Med hänsyn härtill har också i

förslaget (3 §) stadgats, att pensionsrådets organisation bestämmes af

Konung och Eiksdag.

Om ansökning rörande pension.

29—30 §§.

I dessa paragrafer lämnas närmare föreskrifter rörande handläggningen

af ansökningar rörande pension.

Sådan ansökning ställes till pensionsnämnden och ingifves antingen

vid nämndens sammanträden eller, under tiden mellan sammanträdena,

till nämndens ordförande (jfr 25 §). Ansökningen är skriftlig. Af

praktiska skäl skall den affattas enligt fastställdt formulär, och toide

blanketter komma att genom pensionsrådets försorg tillhandahållas.

Ansökningen göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där

sökanden senast blifvit mantalsskrifven. I regel torde sökandens vistelsekommun

sammanfalla med mantalsskrifningskommunen. I hvarje fall

torde den omständigheten, att en person mantalsskrifvits å viss ort,

innebära en garanti för att han under någon tid varit där bosatt. Man

torde alltså kunna utgå från att angifna pensionsnänmds ledamöter äga

den bästa kännedomen om sökandens förhållanden. Ifrågavarande bestämmelse

sammanhänger äfven, såsom förut erinrats, med stadgandet

i 10 §, att hvarje kommun bestrider tredjedelen af pensionstilläggen

för de pensionstagare, som voro mantalsskrifna i kommunen vid den

s. 123 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 29-30.

123

tid, från hvilken tillägg bestämts att utgå. Genom att den kommun,

hvars pensionsnämnd beviljar sådant tillägg, belastas med en del af

dess . belopp, har man nämligen velat ernå, att pensionsnämnderna vid

beviljandet af pensionstillägg skola förfara med nödig försiktighet.

I ansökningen skola alla de omständigheter angifvas,'' å hvilka sökanden.

grundar sitt anspråk. Särskildt är stadgadt, att ansökningen

skall innehålla upplysningar angående sökandens arbetsförmåga och

inkomster. . Ansökningen utgör sålunda en slags själfdeklaration, ehuru

åt summarisk art, öfver sökandens hälsotillstånd och existensvillkor, i

den mån de kunna inverka pa hans pensionsrätt. Äfven i de fall, där

ansökningen grundas icke på invaliditet utan på uppnådda sextiosju år,

böi dock, . med hänsyn till statistiken, sökandens arbetsförmåga anges.

För att gifva en allvarlig erinran om vikten af att de lämnade uppgifterna

äro fullt sanningsenliga, har kommittén funnit lämpligt att

föreslå, att ansökningen skall innehålla en af sökanden undertecknad,

på heder och samvete afgifven förklaring, att de lämnade upplysningarna

äro med sanningen öfverensstämmande. Därest sökanden på grund af

bristande skrifförmåga, sjukdom eller ålderdom ej kan själf afgifva sådan

förklaring, skola tvänne trovärdiga personer styrka de lämnade upplysningarnas

riktighet.

Kommittén har, i motsats mot nya arbetareförsäkringskommittén,

icke ansett sig böra i lagen uppställa kraf på att ansökan om pension

skall åtföljas af läkarintyg rörande sökandens hälsotillstånd. Kommittén

håller nämligen före, att de kostnader, som skulle kräfvas för anskaffandet

af dylikt intyg, i talrika fall skulle blifva allt för betungande,

synneiligast för dem, som befinna sig j så blygsamma ekonomiska förhållanden,

att de äro berättigade till pensionstillägg. I regel torde,

eftei hvad vunna erfarenheter gifva vid handen, kunna utan läkarintygbedömas,

huruvida sökanden är invalid i. lagens mening eller icke. Dock

lära läkarintyg komma att användas af sökande, som äro i tillfälle att

anskaffa sådana och vilja stödja sin ansökning äfven med sådana bevismedel.

På^ grundvalen af de lämnade upplysningarna skall pensionsnämnden

härefter besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, samt

bestämma storleken af den årsinkomst, som skall läggas till grund

för beräkning af . eventuel! pensionstilläggs belopp. Däremot har

pensionsnämnden icke tilldelats någon befattning med pensionsbeloppens

beräkning och fastställande. I fråga om pensionstillägg i de

fall, däi sådant skall utan procentvis förhöjning utgå, skulle visserligen

pensionsnämnden kunna vara kompetent att verkställa sådan beräkning.

Beträffande afgiftspensionen åter är nämnden i saknad af material

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

SPECIELL MOTIVERING. §§ 29-30.

för dess uträknande, enär bokföringen af pensionsafgifterna är förlagd till

pensionsrådet samt sökanden icke, såsom enligt nya arbetareförsäkringskommitténs

förslag, är skyldig att inför nämnden förete bevis om erlagda

pensionsafgifter (pensionsbok). Och i fråga om den af erlagda pensionsafgifter

beroende procentvisa förhöjningen af pensionstillägget är

pensionsnämnden i alla de fall, då sådan skall förekomma, af samma

anledning jämväl ur stånd att verkställa beräkning af beloppet. . Till

pensionsrådet inflyta uppgifterna om debiterade och indrifna pensionsafgifter,

och där bokföras för en hvar de afgifter, som skola räknas

honom till godo. Kommittén har därför lämnat en generell föreskrift

om att pensionsbeloppens beräknande och fastställande skall ske genom

pensionsrådet, som tillika har att utfärda pensionsbref. Hos pensionsrådet

bör ock hvarje försäkrad periodvis äga rätt att erhålla kännedom

om de pensionsafgifter, som enligt förda anteckningar blifvit för honom

erlagda.

Till den centrala myndigheten skola därför alltid, ehvad besvär

anförts eller icke, pensionsnämnds beslut på grund af ansökan om pension

jämte till ärendet hörande handlingar insändas. Därest pensionsrådet

vid granskningen af insändt beslut, öfver hvilket besvär icke anförts,

finner detsamma strida mot lagen, bör pensionsrådet icke sakna

utväg att åstadkomma ändring, och har kommittén därför ansett lämpligt

tillerkänna pensionsrådet befogenhet att i sådant fall återförvisa ärendet

till pensionsnämnden för förnyad pröfning. Pensionsrådet sättes

härigenom i stånd att, därest pensionsnämnden, som genom den i återförvisningsutslaget

lämnade motivering lärer få upplysning om de synpunkter,

ur hvilka ärendet enligt pensionsrådets uppfattning bör bedömas,

ändock skulle vidhålla beslutet, lämna ombudet å orten eller

annan behörig tillfälle att anföra besvär. Genom den föreslagna anordningen,

hvilken torde lända till största möjliga likformighet i lagtillämpningen,

beredes sålunda utväg för pensionsrådet att efter ärendets förnyade

utredning och pröfning i pensionsnämnden, såsom högsta instans

ännu en gång skärskåda målet. Pensionsrådets ställning till pensionsnämnderna

är icke fullt jämförlig med den, som de allmänna öfverdomstolarna

intaga till de under desamma lydande underrätterna. På samma

gång som pensionsrådet är högsta instans i pensionsärenden, förekommer

nämligen mellan pensionsrådet och pensionsnämnderna en intim samverkan

för pensioneringens genomförande, som betingas häraf, att båda

utgöra organ för pensionsverket.

I fråga om ökning eller minskning af pension gäller i tillämpliga

delar hvad ofvan sagts. Förslag om minskning kan väckas antingen af

ordförande eller ledamot i pensionsnämnd eller af pensionsrådets ombud.

s. 125 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 29--33.

125

Att pensionstagaren bör lämnas tillfälle yttra sig innan beslut fattas i

sådant ärende, ligger i sakens natur.

Vid 6 § bär redan omnämnts grunden för den i 30 § förekommande

bestämmelsen att om, vid beräkning af pensionsbelopp, detsamma finnes

icke uppgå till sex kronor, må pension ej utgå och förty e j heller pensionsbref

utfärdas.

Om pensions utbetalande.

31 §•

Begynnelsetiden för pensions utgående bör uppenbarligen vara

den tidpunkt, då invaliditeten inträdde eller då eu ålder af 67 år uppnåddes.

I senare fallet är det utan vidare klart, att pensionen skall

beräknas flan den dag, sökanden fyllde 67 ar. I terra fallet åter torde

det. ofta vara ganska svårt att noggrannt bestämma tidpunkten för in3

aliditetens inträdande. Kommittén har därför föreslagit, att pensionen

skall utgå från den dag, ansökningen om pensionen ingifvits till vederbörande

. myndighet, därest icke sökanden visar, att han blifvit invalid

vid en tidigare tidpunkt. Stadgandet att pensionen skall upphöra först

med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren aflider, har

sin motsvarighet inom åtskilliga redan befintliga allmänna och enskilda

pensionsinrätlningar.

32 §.

Pensionernas öfversändande från pensionsrådet till pensionstagarna

skulle medföra onödig omgång och utgift. Kommittén har därför föreslagit,

att pensionstagaren skall äga lyfta pensionen å postanstalten i

sin boningsort eller, om han hällre så önskar, å annan postanstalt.

Pensionerna utbetalas månadsvis. Men för att ej allt för mycket betunga

postverkets tjänstemän med utbetalning'' af smärre pensionsbelopp,

bär kommittén föreslagit, att pension, hvars årliga belopp ej uppgår till

30 kronor, utbetalas allenast en gång årligen. Samma stadgande"gäller

för pension till den, som flyttat ur riket.

Till förenkling af bokföringen och redovisningen har föreslagits, att

pensionsbelopp, som ej ljftats inom ett år, sedan detsamma till betalning

förfallit, skall vara förverkadt och tillfalla pensionsfonden.

Om understöd.

33 §.

För erhållande af rätt till pension på grund af erlagda afgifter har

förevarande förslag icke uppställt fordran på viss väntetid (karenstid),

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

SPECIELL MOTIVERING. § 33.

d. v. s. att afgifter skola under ett visst antal år hafva blifvit erlagda

för att pensionsrätt skall inträda. Något missbruk af försäkringen,

hvilket skulle genom föreskrift om väntetid förebyggas, synes nämligen

med den anordning kommittén föreslagit (växande pensioner) icke vara

att befara. Men med eftergifvande! af krafvet på viss väntetids

tillryggaläggande och därigenom öppnad möjlighet för en hvar, som

någon tid, om än aldrig så kort, tillhört försäkringen, att vid iråkad

invaliditet och fattigdom komma i åtnjutande af det till pensionen utgående

bidrag af allmänna medel (pensionstillägget), följer å andra sidan

konsekvent att sådant bidrag från det. allmännas sida bör lämnas jämväl åt

de behöfvande invalider, som aldrig tillhört afgiftsförsäkringen. I enlighet

härmed har i förevarande § införts bestämmelser om understöd åt dessa personer.

Sålunda stadgas att den, som efter fyllda femton år blifver till arbete •

varaktigt oförmögen men för hvilken afgifter till erhållande af pension icke

blifvit erlagda, äfvensom den, hvilken vid nämnda ålder redan är varaktigt

arbetsoförmögen, äger erhålla understöd under villkor och med belopp,

som angående pensionstillägg är i 6 § stadgadt. Beträffande sådant

understöd skall äfven i öfrigt i tillämpliga delar gälla hvad i denna

lag är föreskrifvet om pensionstillägg och om kostnaden för dess bestridande

samt om ansökning rörande pension och om pensions utbetalande.

— Att understöd utgår först efter fyllda femton år, står i

öfverensstämmelse med föreskrifter att pensionsafgift icke erlägges af

någon före det år, under hvilket han fyller sexton år, af hvilken föreskrift

följer att pensionstillägg icke kan erhållas af någon, som ännu

ej uppnått femton års ålder. Liksom pensionstillägg, skall understöd

utgå till den, som är till arbete varaktigt oförmögen och hvilkens årsinkomst

ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 250 kronor.

Däremot skall understöd icke, lika litet som pensionstillägg, utgå till

den som väl fyllt sextiosju år men ännu icke är invalid. Understödets

årliga belopp beräknas efter samma grunder som i 6 § angående pensionstillägg

är föreskrifvet, dock att någon procentvis förhöjning i understödets

belopp ej kan ifrågakomma, eftersom pensionsafgift aldrig

af understödstagaren erlagts. Vid uppskattning af understödssökandes

årsinkomst skall följas samma grunder som i 7 §angifvas i fråga om bestämmande

af pensionstilläggs belopp. För rätt till understöd förutsättes,

liksom för rätt till pensionstillägg, att vara mantalsskrifven i riket. Och,

liksom beträffande pensionstillägg, gäller i fråga om understöd, att detta

ej tillkommer någon, som visat tredska eller uppenbar försumlighet i

fullgörandet af honom enligt denna lag åliggande afgiftsplikt eller som

uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörj
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 33-34. 127

ning. Angående indragning och jämkning af understöd gälla de i 8

och 9 §§ ang. pensionstillägg gifna bestämmelser. På samma sätt skall

hvad 10 § innehåller om kostnaden för bestridande af pensionstillägg

jämväl gälla om kostnaden för utgifvande af understöd. Däremot komma

föreskrifterna i 11 § icke annat än undantagsvis att blifva tillämpliga

å understödstagare. Ansökning om understöd göres i samma ordning

som pensionsansökning. Uppgift om sökandens inkomster är dock

gifvetvis alltid erforderlig, när understöd sökes. Understödets belopp

skall, sedan pensionsnämnden fattat beslut angående storleken af den

årsinkomst, som för beräkningen skall läggas till grund, af pensionsrådet

beiäknas och fastställas. Jämväl i öfrigt skola de i SO § gifna bestämmelser

i tillämpliga delar gälla om understöd och likaledes skall hvad

31 och o2 §§ innehålla om pensionsutbetalande hafva motsvarande till—

länkning i fråga om utbetalande af understöd.

Om frivilliga afgifter.

34 §.

Då kommittén icke ansett sig kunna föreslå vare sig högre obligatoriska

afgifter eller högre pensionstillägg, har kommittén funnit det

vara i hög grad önskvärdt att genom införande af en verksamt understödd

frivillig försäkring bereda tillfälle till erhållande af förhöjda pensioner.

Den frivilliga försäkringen skall emellertid stå öppen äfven för

dem, som icke äro afgiftspliktiga i den allmänna försäkringen.

Till den, som erlagt frivilliga pensionsafgifter, skall enligt förslaget

pension utgå imder samma förutsättningar, som stadgats beträffande den

obligatoriska försäkringen, d. v. s. uppnådda 67 års ålder eller dessförinnan

inträdd varaktig oförmåga till arbete. Äfvenledes är för rätt

till insättningar bestämd en minimiålder af femton år. Då den frivillio-a

försäkringen egentligen är afsedd att komma de mindre bemedlade klasserna

till godo, har kommittén sökt förhindra, att de förmögnare klasserna

i någon afsevärd grad skulle tillgodogöra sig det bidrag, staten i vissa

fall lämnar till denna försäkring. I sådant afseende har införts ett stadgande,

som begränsar insättningarnas belopp under ett kalenderår till

högst det antal kronor, som motsvarar halfva antalet af insättarens

fyllda lefnadsår. För enkelhetens skull har därjämte föreslagits, att

pensionsafgiftens belopp ej skall få understiga en krona och endast utgå

i helt antal kronor. I öfrigt kunna pensionsafgifterna erläggas på hvilka

tider och till hvilka belopp som hälst.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

SPECIELL MOTIVERING. § 34.

Ifrågavarande pensionsafgifter skola, i likhet med de pa grund af

afgiftsplikt erlagda afgifterna, ingå till den i 12 § omnämnda fond.

Äfven rörande de på så sätt samlade medlen skall, på sätt i 13 § stadgas,

periodisk utredning ske, och kan, såsom där nämnes, ändring med

anledning af utredningen göras i pensionsvillkoren. Uppkommen brist

täckes af statsmedel.

Ärliga beloppet af frivillig pension skall för man utgöra för hvarje

erlagd afgift en och en*tredjedels procent af afgiftens belopp för hvarje

helt år, som förflutit från den dag afgiften erlades till den dag, från

hvilken pensionen utgår. Den sålunda föreslagna regeln för beräkning

af pensionsbeloppet är densamma som i 1898 års proposition föreslogs

i fråga om såväl obligatoriska som frivilliga afgifter och som sedermera

upptagits i den tyska riksförsäkringsordningens bestämmelser om frivillig

försäkring.

För kvinnorna, hvilka dels blifva invalider vid en tidigare ålder än

männen och dels hafva längre medellifslängd, skall pensionen beräknas

till fem sjättedelar af motsvarande belopp för man.

I fråga om pensionsbeloppen och statsverkets tillskott hänvisas

till Del II sidd. 178.

Då, på sätt redan nämnts, den frivilliga försäkringen egentligen är

afsedd att komma de mindre bemedlade klasserna till godo, har kommittén

funnit ändamålsenligt att för pensionstagare tillhörande dessa

klasser införa bestämmelser om ett afsevärdt statsbidrag. I sådant hänseende

föreslås, att pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg eller

understöd och således icke har en årsinkomst af 300 resp. 250 kr.,

skall åtnjuta förhöjning i pensionen med en tredjedel åt densammas

belopp. _ .

Då de afgifter, som en person i yngre år erlägger till den frivilliga

försäkringen, (Del II sid. 178) bereda något högre pension än motsvarande

obligatoriska afgifter, synes den möjligheten icke utesluten att en

och annan skall söka försumma sina obligatoriska afgifter och i stället

insätta dessa penningar i den frivilliga försäkringen. Till förekommande

af sådant missbruk, föreslås det stadgandet, att om någon finnes hafva

försummat fullgöra honom enligt 4 § åliggande afgiftsplikt för år, hvarunder

frivillig afgift för honom erlagts, skall vid bestämmande af pensionens

belopp hänsyn ej tagas till den frivilliga afgiften i vidare mån

än denna afgifts belopp må öfverstiga beloppet af den försummade afgiften.

Sådana frånräknade afgifter tillfalla gifvetvis pensionsfonden.

s. 129 Kontrollera mot PDF

SPECIELL MOTIVERING. §§ 35-36.

129

35 §.

Detta stadgande, som gäller för de flesta befintliga pensionsinrättningar,

är nödvändigt, om icke vinnandet af lagens ändamål skall i

viss mån äfventyras.

36 §.

För försäkringens genomförande erfordras gifvetvis en mängd detaljerade

föreskrifter. Dessas upptagande i lagen skulle göra den vidlyftig

ock svår att öfverskåda samt är olämpligt äfven af det skäl, att

åtskilliga föreskrifter kanske snart måste ändras med hänsyn till vunnen

erfarenhet. Kommittén har därför föreslagit, att dessa föreskrifter skola

utfärdas af Kungl. Maj:t i administrativ väg.

Ä Ider domsför säkringskommittén. I.

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Särskilda yttranden.

Af lir Brallting;

I den fråga som förelagts denna kommitté att på nytt utreda och

som sedan årtionden står på dagordningen i vårt land utan att något

sker, är det främst viktigt att komma från tal till handling. Att söka

uppnå ett möjligast enigt resultat har därför för en hvar af kommitténs

medlemmar måst framstå som en bjudande plikt. Ett förslag, som ger

de i arbetet utslitna blott en del af hvad de kanske hoppats, får dock

icke visas tillbaka enbart därför att man velat komma längre, till rikligare

statstillskott och större pensioner. År det till sin läggning sådant

att det duger som stomme, på hvilken sedan kan byggas vidare i den

mån folket själft finner detta påkalladt och utförbart, så bör det nu

antagas. Eljest gå åren i strider om större kraf, och under tiden vandra

alltjämt nya skaror af dem, som dignat under arbetets börda, den tunga

vägen fram mot fattighuset.

Från sådan utgångspunkt har jag därför kunnat helt ansluta mig

till kommitténs förslag, sådant detta småningom växt fram ur dess arbete

och öfverväganden. Gärna hade jag sett om man vågat gå längre

och lyfta dem, hvilkas rätt till försörjning det här gäller, till en något

bättre ställning än att nätt och jämnt komma öfver fattigvårdsgränsen

— i talrika fall, särskildt just de närmaste åren, innan de pensionsbelopp,

som svara mot de försäkrades afgifter, hunnit bli nämnvärda,

kommer det nog tyvärr att visa sig att icke ens detta blygsamma mål

uppnås. Men hvarje sådant steg uppåt är en kostnadsfråga. Kommittén

har stannat vid att sätta som sin uppgift att öfverflytta på det allmänna

ungefär samma kostnad, som nu utgår för åldringars och invaliders

försörjning genom allmän och enskild fattigvård, samt att gifva

denna summa åt de behöfvande i pensioneringens värdiga form och som

deras själflörvärfvade goda rätt. Redan detta, som dock också är en

stor och betydelsefull uppgift, kräfver, då försäkringen är i full gång,

efter nutida förhållanden, ett årligt statsbidrag på 21 milj. kronor;

hela bidraget från det allmänna beräknas till 311,2 milj. kr. Ville man

gifva blott de 258,000 invalider, som beräknas falla under gränsen af

300 kr. årsinkomst för män och 250 kr. för kvinnor (och af hvilka godt

halfva antalet äro fullständigt medellösa) en pension på endast 1 kr. om

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

dagen, så skulle detta kosta 94 mill. kr. årligen. Den totala årliga kostnaden

för en allmän pensionering af Sveriges hela befolkning, (624,000

pensionärer) med pension vid invaliditet eller senast vid 67 år, skulle

med 1 kr. om dagen stiga till 228 mill. kr.

Endast i två punkter nödgas jag anmäla en afvikande mening från

kommitténs flertal. Men jag skyndar att tillägga att intet af dessa mina

säryrkanden på minsta sätt rubbar förslagets linjer i öfrigt. Tvärtom äro

efter min mening båda ägnade att väsentligen förbättra och stärka detsamma.

Det första yrkandet går ut på att tillfoga en änke- och barnpensionering.

Kommittén har själf i sin allmänna motivering (sid. 54) vitsordat

det behjärtansvärda i att understödja behöfvande änkor (och änklingar)

samt ogifta mödrar med minderåriga barn, och betecknat detta som en

lätt infogad komplettering af sitt förslag. Så är också utan allt tvifvel

fallet. En änka eller ogift moder (och likaså änkling) med barn är på

visst sätt, äfven när hon är arbetsför, utan tvifvel invalid i den mening,

att en del af hennes arbetskraft måste afses för barnens vård och

uppehälle. Denna synpunkt gjordes gällande redan af Nya arbetareförsäkringskommittén

i 1890-talets början och upptogs i regeringsförslagen

1895 och 1898. Dess giltighet synes mig fortfarande lika

obestridlig. Det skulle vara ett steg tillbaka, om man nu släppte denna

viktiga del af invaliditetsfrågan ur sikte. Särskilt kvinnorna, bland

hvilka trots alla de vägande och ur kostnadssynpunkt afgörande skäl

kommittén anfört åtskilliga nog komma att se med blandade känslor

på de lägre pensionsbelopp, som för dem föreslagits, skulle säkert

med ganska stort fog känna det som en påtaglig orättvisa, om detta

så ytterst välbehöfliga stöd åt åtskilliga tiotusental fattiga kvinnor blefve

dessa förvägradt. Och ur samhällets synpunkt måste det ju vara af alldeles

särskild vikt att bringa hjälp ej blott åt dem, som ha sitt arbetslif

bakom sig, utan också samtidigt tänka på den generation, som kommer.

De kostnadsskäl — en statsutgift som, därest öfvergångsbestämmelserna

icke göras allt för ogynnsamma, nästan från början når sitt

maximum med 3 mill. kr. — hvilka kommittén åberopar uttryckligen

som sitt enda skäl för att icke själf föreslå detta tillägg, synas mig

icke böra få väga mot allt detta. Kommittén har i själfva verket ställt

sig så sympatisk till tanken att den t. o. m. gifvit anvisning hur ett

tillägg i detta syfte lämpligen borde införas. Följande denna vink och

det förslag som kommitténs ordförande formulerat i sin utredning (Del II,

sidd. 223—226), hemställer jag alltså om följande tillägg till § 6:

Änke- och

barnpensionering.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Snabbare

öfvergång.

»För änkling, änka eller ogift kvinna med minderåriga barn under

15 år utgör pensionstillägget, därest årsinkomsten icke uppgår till ett

belopp af 300 kr. för man och 250 kr. för kvinna jämte 150 kr. för

hvarje sådant barn, hälften af detta belopp, minskadt med halfva inkomsten.

Tillägget utgår i dessa fall, äfven om varaktig oförmåga till

arbete icke är förhanden.»

Detta stadgande innebär alltså ett understöd af högst 75 kr. för

hvarje barn till här ifrågakommande personer.

Naturligtvis bör äfven i § 2 en tilläggsbestämmelse införas och

möjligen äfven på något annat ställe nödig jämkning ske, därest detta

förslag vinner afseende.

Det andra yrkandet gäller öfvergång sbestämmelserna och syftar till

lagens snabbare genomförande än efter kommitténs förslag.

Kommittén har i sitt slutliga yrkande uteslutit alla öfver 67 år,

hvilket redan det är hårdt och måste framkalla jämförelser med hur

t. ex. Englands ålderdomsförsäkring i ett slag gaf hela den nu lefvande

åldringsgenerationen en ändrad ställning. Detta skedde med en kostnad,

som man trodde skulle stanna kring 100 mill. kr., men som befunnits

uppgå till godt 230 mill. kr. Det engelska genombrottet väjde sålunda

icke för de stora beloppen, då det gällde en stor ny socialförsäkring.

Man kan dock förstå att i en folkförsäkring, byggd till en del på

bidrag från de försäkrade själfva och där icke åldern, utan invaliditeten

står i förgrunden, man tvekar att springa i ett enda slag in i den

totalkostnad för staten på omkring 24 mill. kr., hvarom här (med ofvan

nämnda förbättring) skulle bli fråga. Den allmänna meningen skall

därför till nöds kunna försona sig med att de åldringar, som vid lagens

ikraftträdande redan äro öfver 67-års-gränsen, måste lämnas utanför.

Man lär väl ej häller fordra allt för starkt att sådana invalider, som

redan helt kommit in under fattigvårdens försörjning, skola åter tagas

ut därifrån för att söka ute i lifvet draga sig fram på de knappa understöd

utan några som hälst ökningar, som de skulle få sig tilldelade.

Och beträffande de helt hjälplösa, som nu fullständigt underhållas af

anhöriga eller andra enskilda, föreligger af liknande skäl knappast häller

tvingande anledning att fordra ett omedelbart statstillskott af 3 mill. kr.

årligen, som skulle behöfvas för att aflösa kostnaden för dessas underhåll.

Men så mycket mera bestämdt måste krafvet blifva att den stora

skaran nu befintliga invalider i åldern 15—67 år, hvilka ännu lyckats

bevara någon själfständighet, icke skola, fastän folkförsäkringen träder

i kraft, hållas utanför den visserligen ringa hjälp, som densamma kan

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

bringa främst dem själfva, indirekt äfven deras nuvarande understödsgifvare.

Det gäller här, trots att man sålunda skulle nödgas frånse de

redan nu helt understödda, en ännu mot det absoluta beroendet kämpande

fattigdomens armé på omkring 65,000 personer, hvilka kommittén

föreslår att af kostnadsskäl icke häller medtaga. Ett stort antal af

'' dessa personer äro blinda, döfva, sinnessvaga, lyfta o. s. v.; för den nu

lefvande generationen af blinda t. ex. blir det i sanning en platonisk

tröst kommittén bjuder (sid. 75). Blott omkring 5,000 män och

11,000 kvinnor, i regel under året nyblifna invalider, skulle enligt

kommitté förslaget bilda den ringa förtruppen pensionärer under år 1914.

Genom att börja så mer än anspråklöst har man också uppnått vad

alldeles visst ingen i detta land väntat, nämligen att första året af den

nya folkförsäkringens tillvaro komme att, trots de då stora organisationskostnaderna,

för staten beteckna en låt vara obetydlig minskning i

vad sedan nu 17 år utgår för detta ändamål i form af anslag till

. arbetareförsäkringsfonden!

Det är dock här alldeles icke fråga om att smyga på nationen en

utgift, som den icke beräknat. Hela folket är förtroget med tanken

att en väsentlig förskjutning i statsbudgeten måste ske, så att de sociala

utgifterna få en betydande plats, medan vissa andra, som förut fått

breda sig allt för mycket, i stället reduceras. Jag kan alldeles icke tro

att nationens breda lager skola finna det för mycket begärdt, att man

markerar socialförsäkringens nya tidsålder med att låta hela den befolkning

som ej nått 67 år, utom de redan fullt af fattigvården eller enskilda

försörjda, börja tillämpa den nya sakernas ordning. Kostnaden blir helt

visst på det sättet redan från början betydlig, men denna statens sociala

försvarsbudget kommer ändå icke att uppgå de första åren till mer än

vid pass en tiondel af den nuvarande militära försvarsbudgeten.

Kommittén erkänner själf fullt ut vikten af att försäkringens

nytta och innebörd så tidigt och klart som möjligt träda i dagen. Alldeles

visst skall också den kommittémajoritet, som nu drifvit den ekonomiska

försiktigheten till att föreslå en så ytterligt långsam tillämpning

af förslaget, själf gärna se att man börjar i större omfattning. Och

för min del tror jag t. o. m. att det är en direkt fara för förslagets

ställning inför den allmänna meningen, att det utestänger så godt som

alla nu invalida. Ringheten i de belopp, hvarom det hela under första

tiden enligt sakens natur måste komma att röra sig, kan ej undgå att

verka förstämmande. Men kommer så därtill en sådan kringskärning af

försäkringens omfattning som kommittén föreslagit, så kan denna oundvikliga

kyla lätt växa till ett motstånd, som måhända blir ödesdigert

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

för hela förslaget. För stor försiktighet kan vara i en sådan sak väl så

farligt för framgången som att begära allt för mycket med ens.

Yad beträffar den nedsättning för åldrarna 45—67 år i beräkningsprocenten

för af giftspensionerna, som likaledes föreslagits i öfvergångsstadgandet,

är den visserligen osympatisk. Den motiveras med

att arbetarförsäkringsfonden nu befinnes alldeles för liten. Det är ej

tal om att den kan hjälpa statskassan med pensionsbidragen och på så

vis bli till afgörande lättnad vid öfvergången, den räcker ej ens fullt

för att fylla hvad som brister så att äfven de vid högre ålder i afgiftsplikten

inträdande skola få räkna sina af giftspensioner efter genomsnittsregeln,

d. v. s. med 30 proc. för män och 23 proc. för kvinnor.

Det framgår nu klart hvad det betydde, att riksdagen 1896 och

senare afslog Adolf Hedins af det dåtida folkpartiet understödda motion

om en efterbevillning för åren 1889—95 af tillsammans 8,400,000 kr.

till denna fond. Anslaget begärdes på det att för de åren det ryktbara

löftet i det kungliga diktamen af den 12 okt. 1888 vid det nya tull- .

systemets triumf icke måtte stå helt ouppfylldt, det löfte då det bland

»särskilda önskningsmål» främst nämndes att med de nya rikliga tullinkomsterna

»kunna bereda stadigvarande förmåner åt de klasser i samhället,

för hvilka dessa skatteförändringar äro mest kännbara». Den dåtida

riksdagsmajoriteten afvisade dessa påminnelser; hade de 1,400,000 kronorna

afsatts från det nya systemets början, så hade fonden nu räckt väl

till åtminstone för härofvan angifna utjämning.

Emellertid kan det nog sättas i fråga om ett extra statsanslag för

täckande af fondens otillräcklighet ens för nämnda ändamål, t. ex. ett

anslag på 1 mill. kr. under de 11 närmaste åren (se Del. II sid. 169),

verkligen vore ett praktiskt sätt att för de försäkrades räkning använda

statens hjälp. Kommittén erinrar med fog om att dessa reduktioner

på afgiftspensionerna med 8 resp. 6 proc. icke blifva af egentlig

betydelse, där pensionstillägg förekomma. Det måste så vara, enär

för dessa äldre årsklasser afgiftspensionerna blott kunna samlas under

ett relativt ringa antal år, hvadan totalbeloppen bli jämförelsevis små

och de extra afdragen på dessa alltså ganska ringa, i det stora flertalet

fall blott några kronor på pensionen. Den extra millionen under de 11

första åren skulle sålunda bli utportionerad i en massa småposter utan

nämnvärd betydelse för det stora flertalet pensionärer, men i försäkringens

statsbidrag skulle den utgöra ett ytterligare plus, till hinder för

en bättre lösning af öfvergångsfrågan än kommitténs. Jag anser mig

därför böra bestämdt hålla på att samtliga nu befintliga invalider, som

icke redan åtnjuta helt understöd, måtte få komma med i försäkringen,

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

och afstår i det syftet hällre från att dessutom begära extra anslag för

att hålla samma procenträkning äfven för de äldre årsklassernas afgiftspensioner.

Ofvergångsbestämmelsen hade sålunda efter min mening i stället

bort lyda:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till

understöd ej tillkommer den, som då fyllt sextiosju år eller redan åtnjuter

full försörjning af fattigvården eller af enskilda.

För den, som — — — af statsmedel.»

Totalkostnaden för här förordade förändringar inskränker sig, då

lagen kommit i full verksamhet, till att statsbidraget skulle, under förutsättning

af oförändrade nuvarande förhållanden, stiga för den tillagda

änke- och barnpensioneringen med omkring 3 mill. kr. (se Del II, sid.

226), alltså från 21 till 24 mill. kr. Bidraget från kommunerna, som

ju alltid kompenseras med minskade fattigvårdskostnader, skulle samtidigt

växa från 10 1 2 till 12 mill. kr.

För öfver gångstiden blir själfklart skillnaden större, då en hufvudafsikt

just är att snabbare rycka in i de nya förhållandena. Första

året beräknar kommittén statsbidraget blott till 600,000 kr. för försäkringar

och 600,000 kr. för den nya organisationen, summa 1,200,000

kr. Här framlagda förslag kräfver för försäkringen 4,200,000 kr., för

änke- och barnpensioneringen, enär densamma genast från början omfattar

alla änkor in. m. under 67 år, inemot hela det beräknade beloppet

af 3,000,000 kr., samt för organisationen 600,000 kr., alltså inalles

mellan 7 och 8 mill. kr. Man skulle då börja ungefär med en tredjedel

af det slutliga beloppet och således med en summa, som i förhållande

till vår statsbudget i dess helhet måste betecknas som måttlig. Men

den nuvarande generationens invalider, som ännu bevara någon själfständighet,

skulle icke behöfva känna sig uteslutna såsom enligt kommitténs

förslag blefve fallet.

Den årliga ökningen blir enligt kommitténs förslag under ett tjugutal

år omkring 1,000,000 kr. Den af mig förordade öfvergången innebär

i det afseendet ungefär detsamma som om försäkringen redan under

några år varit i verksamhet, hvadan den årliga ökningen på 1 mill. kr.

också något tidigare börjar att aftaga.

Slutligen må här antecknas att jag icke känt mig öfvertygad om

det nödiga eller lämpliga att i denna lag (§ 12) införa en svårändrad

föreskrift om att fondens förvaltande myndighet skall åläggas att placera

Kostnads
frågan.

Slutord.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

densamma uteslutande i vissa angifna papper. Detta kan bl. a. tänkas

komma att tindra en lika säker placering mot högre ränta och sålunda

hämma försäkringens möjlighet att- bereda sina delägare större fördelar

än nu tills vidare kan bli fallet. Denna detalj är emellertid helt fristående

från förslaget i öfrig!.

Det ligger också i sakens natur att trots mycket och.på.det hela

synnerligen framgångsrikt arbete för att fa fram en motivering, som

kunnat ena alla, en eller annan formulering blifvit ur den enes eller

andres enskilda synpunkt icke fullt tillfredsställande. De förbehåll, lag

för min personliga del skulle velat göra åro dock helt fa och i jämförelse

med det hela alldeles oväsentliga.

I stället för att dröja vid dem vill jag. fastmer till sist ytterligare

betona hvad jag från början i detta särskilda yttrande framhållit, atchär

framför allt gäller att Komma från fal till handling. Det voie eu

riksolycka om icke detta tredje stora försök att la till stånd en böljande

lösning af den för vårt folk så olantligt betydelsefulla frågan nu sent

omsider skulle krönas med framgång. Kommittén står enig om sitt förslags

alla väsentliga delar. Hvad jag här velat framföra har varit dels ett

yrkande på ett tillägg — änke- och barnpensioneringen — som kommittén

gifvit det amplaste förord och uteslutande af kostnadshänsyn tvekat

att själ!'' föreslå, dels ett yrkande på ett så snabbt genomförande af kommitténs

lagförslag, att vårt folk verkligen måste känna att här ett stort

steg framåt sent omsider tagits.

Själfva fördröjandet i vårt land af en fråga, som under andra politiska

maktförhållanden uppenbart skulle ha vunnit en första lösning

redan på 1890-talet, gör det så mycket mera bjudande att nu handla

utan tvekan och verkligen öppna försäkringen för dem, som sedan länge

bort stå under dess skydd. Utan att vilja förneka att hopandet åt pensionsansökningar

första året, såsom kommittén åberopar, måste medföra

vissa praktiska svårigheter -— 1. ö. efter här framlagda förslag verkligen

icke af skrämmande art •— måste jag för min del därur draga en

helt annan slutsats: detta förslag till folkförsäkring skall börja vinna

förtroende icke genom att det afvisar de massor, som samlats och klappa

på försäkringens dörr, utan genom att det mottager så många som möjligt

och ger dem livar och en sitt, så snabbt förhållandena på något

sätt tillåta. Kommitténs förslag, förstärkt som här anvisats, bör kunna

bli den stomme för svensk socialförsäkring i dess viktigaste gren, som just

nu behöfves och hvarpå sedan kommer att byggas vidare.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

o

Af herr Åkerman:

;Den lösning af folkförsäkringsfrägans svåra problem, som af kommittén

i dess betänkande föreslagits, torde vara den enda, som i vårt

land med dess särskildt många åldringar kan utan allt för stora kostnader

för det allmänna leda till en någorlunda tillfredsställande försörjning.

Också hafva kommitténs samtliga ledamöter enat sig om förslagets

grundprinciper. Hvad som i ett par punkter skiljer, har, såsom af förslagets

motivering framgår, synts äfven majoriteten eftersträfvansvärdt,

ehuru densamma, med hänsyn till kostnadsfrågan, icke funnit rådligt

att gå längre. Därest under frågans behandling i riksdagen någon möjlighet

skulle yppa sig för ett snabbare genomförande af lagen eller annan

förbättring i försäkringen, kommer jag naturligtvis att anse mig hafva

fullt fria händer att härtill medverka.

Å Ider domsför säkring skommittén. I.

18

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.