Sök i Ratio Lex

PATENTLAGSTIFTN1NGSK0MM1TTÉNS BETÄNKANDEN

105 sidor, varav 96 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 96 av 105 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1913:3, band 2, PATENTLAGSTIFTN1NGSK0MM1TTÉNS BETÄNKANDEN

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

PATENTLAGSTIFTN1NGSK0MM1TTÉNS BETÄNKANDEN

1

FÖRSLAG

TILL

LAG

ANGÅENDE

FÖRBUD MOT INFÖRSEL TILL RIKET

AF VAROR MED ORIKTIG URSPRUNGSBETECKNING
M.

M.

STOCKHOLM 1911

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrifvelse ................................................................ 5.

Förslag till

Lag angående förbud mot införsel till riket af varor med

oriktig ursprungsbeteckning............................... 11.

Lag angående ersättning i vissa fall af allmänna medel till

vittnen i ärende, som afses i föregående lag ............... 18.

Lag angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 ............................ 19.

Kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen

om frihamn den 15 november 1907 ............................... 20.

Motivering.

Förslaget till

Lag angående förbud mot införsel till riket af varor

med oriktig ursprungsbeteckning.

Allmän motivering .................................... 23.

Speciell motivering ................................................ 47.

Lag angående ersättning i vissa fall af allmänna medel

till vittnen i ärende, som afses i föregående lag .... 74.

Lag angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om Kung],

Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 .................... 75.

Kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen

om frihamn den 15 november 1907 ............ 76.

Reservationer af

ordföranden samt herrar Brundin, Edberg och Söderblom 79.

herr Rahm .................................. 84.

Redogörelse för det viktigaste af utländsk lagstiftning angående

förbud mot import af varor med oriktig ursprungsbeteckning

äfvensom vissa internationella öfverenskommelser

i samma ämne.

Inledande anmärkningar .................................................... 91.

England ............................................................................... 93.

Frankrike ............................................................................ 104.

Nordamerikas Förenta Stater ............................................ 108.

Italien....................... 110.

Portugal................................................................................ 110.

Andra länder........................................................................ 112.

Pariskonventionen................................................................. 112.

Madridkonventionen ............................................................ 113.

Andra överenskommelser ................................................ 114.

Obligatoriska ursprungsbeteckningar förvissa slags varor 115.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Magt genom nådigt bref den 6

mars 1908 uppdragit åt en kommitté att ej mindre verkställa

revision af gällande lagstiftning rörande patent och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

om skydd för varumärken samt vissa mönster och modeller

och i samband därmed utredning angående de lagstiftningsåtgärder,

som till ståtande af s. k. illojal konkurrens

kunde finnas påkallade, än äfven anställa utredning rörande

behofvet af förändrad organisation af patent- och

registreringsverket och i sammanhang därmed reglering

af löneförhållandena in. in. vid nämnda ämbetsverk, erhöll

kommittén den 11 september 1908 i uppdrag att jämväl

verkställa utredning angående behofvet af revision af gällande

bestämmelser rörande förbud mot införsel till riket

af varor med oriktig ursprungsbeteckning.

I sammanhang härmed öfverlämnades till kommittén:

l:o) en från Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare

inkommen underdånig skrifvelse af den 18 februari

1907 med anhållan om revision af i ämnet gällande

förordning den 9 november 1888 jämte dels öfver nämnda

framställning afgifna underdåniga utlåtanden af kommerskollegium

och generaltullstyrelsen, dels en från Skånes

handels-, industri- och sjöfartskammare ytterligare i ärendet

inkommen underdånig skrifvelse, dels ock genom kommerskollegium

införskaffade yttranden i ämnet från Stockholms

köpmannaförenings handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, Örebro läns handels- och industrikammare,

Södra Ålfsborgs läns industri- och handelskammare

samt Smålands handelskammare;

2:o) en af svenska handelskammaren i London till utrikesdepartementets

handelsafdelning den 19 november 1907

aflåten, af bilaga åtföljd skrifvelse med hemställan om vidtagande

af åtgärder för Sveriges anslutning till den s. k.

Madridkonventionen angående undertryckande af oriktiga

ursprungsbeteckningar å handelsvaror samt öfver berörda

skrifvelse från kommerskollegium infordradt underdånigt

yttrande jämte bilaga;

3:o) en från åtskilliga svenska pappersbruk till statsrådet

och chefen för finansdepartementet den 20 november

1907 inkommen, af bilagor åtföljd skrifvelse rörande tilllämpningen

i visst hänseende af ifrågavarande förordningjämte

däröfver af kommerskollegium och generaltullstyrelsen

afgifna underdåniga utlåtanden samt genom sistnämnda

ämbetsverks försorg infordrade yttranden från åtskilliga

tullfunktionärer; och

4:o) en af generaltullstyrelsen till statsrådet och chefen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

för finansdepartementet den 11 maj 1908 aflåten skrifvelse

med framställning om vidtagande af viss ändring i berörda

författning äfvensom kommerskollegii öfver samma framställning

afgifna utlåtande.

Genom nådig remiss den 9 juli 1909 anbefallde Eders

Kungl. Maj:t — med öfverlämnande af, förutom andra handlingar,

en från härvarande tyska beskickning till utrikesdepartementet

inkommen promemoria, innefattande klagomål

emot tillämpningen af ofvannämnda författning, —

kommittén att taga under öfvervägande, huruvida ej ifrågavarande,

den 11 september 1908 kommittén meddelade uppdrag

lämpligen kunde af kommittén fullgöras särskild!,

innan kommitténs uppdrag i öfrigt slutförts.

I anledning af sagda remiss anmälde kommittén i

underdånig skrifvelse den 21 maj 1910, att kommittén

redan uppgjort ett utkast till ny författning i förevarande

ämne, men att kommittén ansett sig ej böra för Eders

Kungl. Maj:t framlägga förslag i ämnet, innan kommittén

hunnit slutbehandla den i vissa delar härmed nära sammanhängande

frågan om lagstiftningsåtgärder mot illojal

konkurrens.

Behandlingen af sistnämnda fråga har visserligen

ännu icke afslutats, men dock numera så framskridit, att

kommittén funnit sig kunna gifva sitt förslag till ny författning

angående förbud mot införsel till riket af varor

med oriktig ursprungsbeteckning dess slutliga affattning;

och då kommitténs betänkande i detta ämne synes snarast

möjligt böra för Eders Kungl. Maj:t framläggas, får kommittén,

som ansett den nya författningen i ämnet böra

erhålla karaktären af lag, härmed i underdånighet aflämna

förslag till:

l:o) lag angående förbud mot införsel till riket af

varor med oriktig ursprungsbeteckning;

2:o) lag angående ersättning i vissa fall af allmänna

medel till vittnen i ärende, som afses uti den under l:o)

angifna lag;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909; och

4:o) kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen

om frihamn den 15 november 1907.

Därjämte öfverlämnas motiv till dessa förslag äfvensom

särskilda yttranden af undertecknade Björklund,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Brandin, Edberg, Ralim och Söderblom tillika med en af

undertecknad Hjertén, som på grund af nådigt uppdrag

jämväl tjänstgjort såsom kommitténs sekreterare, utarbetad

redogörelse för det viktigaste af utländsk lagstiftning

angående förbud mot import af varor med oriktig ursprungsbeteckning

samt för vissa internationella överenskommelser

i samma ämne.

Utöfver ofvannämnda ändringar i särskilda författningar

hafva å sid. 52 och 67 i betänkandet af kommittén

ifrågasatts vissa ändringar i gällande förordningar

om kontroll å tillverkningen af margarin m. m., om

expeditionslösen och om stämpelafgiften.

Förslag till de ändringar i instruktionen för generaltullstyrelsen

den 2 december 1910 samt i gällande reglementariska

stadganden för tullverkets personal, som må

linnas påkallade af de uppgjorda författningsförslagen,

torde det icke ankomma på kommittén att afgifva.

Förberörda till kommittén öfverlämnade handlingar

äfvensom ytterligare tvenne af Eders Kungl. Maj:t till

kommittén remitterade underdåniga skrivelser i ämnet, den

ena från handelskammaren i Göteborg af den 1 juli 1909

och den andra från Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare

af den 2 påföljande november, ''jämte likaledes

till kommittén öfverlämnade afskrifter utaf i ämnet aflåtna

skrivelser från handelskammaren i Reichenberg till

handelsministeriet i Wien af den 18 april 1910 samt från

tyska hvitbleckfabrikanternas förening till tyska regeringen

af den 22 april 1911 varda härmed återställda.

Stockholm den 20 september 1911.

Underdånigst

E. O. J. BJÖRKLUND.

PER ANDERSON. FRANS BRUNDIN. JOHN EDBERG.

H. HJERTÉN. JOHN JOSEPHSON. ARVID KUYLENSTJERNA.

TORD MAGNUSON. NILS RAHM. JOSEF SACHS.

KNUT SÖDERBLOM. E. A. THUNHOLM.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Förslag
till
Lag

angående förbud mot införsel till riket af varor

med oriktig ursprungsbeteckning.

Härigenom förordnas som följer:

Svenska ursprung sbeteckningar.

1 §•

Ej må vara, därå finnes anbragt beteckning, som

gifver varan sken af att hafva frambragts eller tillverkats

i Sverige, från utrikes ort hit till riket införas för försäljning.

Såsom ursprungsbeteckning, hvarom ofvan sägs, kan

exempelvis anses namn å ort, fastighet, industriel! anläggning

eller näringsidkare inom Sverige eller sådan

näringsidkares firma.

Den omständigheten allenast, att å vara förekommer

ord på svenska språket eller afbildning med svenskt

motiv, utgör, äfven om i sistnämnda fall afbildningen

åtföljes af förklarande text, ej hinder för varans införande.

Ofvan stadgade förbud äger icke tillämpning,

då det ådagalägges, att varan verkligen är frambragt

eller tillverkad i Sverige och förut blifvit utförd

ur riket;

då den åsätta beteckningen enligt handelsbruk endast

tjänar att utmärka varans art (generisk beteckning); eller

då, jämte den svenska ursprungsbeteckningen, å varan

finnes på tydligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt

sätt angifvet, att varan är af utländskt ursprung.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Ankommer hit till riket vara, som jämlikt 1 § ej

må hit införas, skall varan vid införseln tagas i beslag

af tullpersonalen.

Då vara tagits i beslag, skall densamma aflämnas

till närmaste tullförvaltning, där den lämpligen kan förvaras,

hvarj ämte underrättelse om beslaget ofördröjligen

skall genom nämnda tullförvaltnings försorg i rekommenderadt

bref afsändas till varans adressat, där sådan linnes

å denna angifven eller eljest är för tullförvaltningen känd

och han ej personligen varit närvarande vid beslagets

verkställande.

Ärende angående öfverträdelse af denna lag tillhör

generaltullstyrelsens handläggning och afgörande.

Verkställdt beslag skall skyndsamt underställas styrelsens

pröfning.

Innan ärendet af stju-elsen företages till afgörande,

skall tillfälle att däri yttra sig lämnas ägaren af varan,

den, som verkställt beslaget, samt tullfiskal, inom hvars

tjänstgöringsdistrikt beslaget skett; och förelägge styrelsen

för sådant ändamål en hvar af dem att inom viss tid

från erhållen del af föreläggandet afgifva dylikt yttrande,

vid äfventyr att ärendet ändock afgöres. År ägaren ej

känd, eller kan han icke anträffas med kallelse, skall

styrelsen låta i allmänna tidningarna införa kungörelse

angående beslaget med föreläggande för ägaren att, vid

nyssnämnda äfventyr, inom tre månader från kungörandet

inkomma med yttrande i ärendet.

Med ägaren af vara förstås i denna lag emottagare!!

eller, om han är ombud för annan här i riket, hvilken

äger förfoga öfver varan, denne senare.

4 §•

Finner generaltullstyrelsen beslaget vara utan laga

skäl verkställdt, förordne styrelsen om detsammas upphäfvande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

5 §•

Pröfvas beslaget vara lagligen grundad!, och kan ej

den oriktiga ursprungsbeteckningen utplånas eller varan

förses med sådan i 1 § omförmäld beteckning, hvarigenom

dess utländska ursprung angifves, utan att varan därigenom

i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom

handelsvara, skall densamma af generaltullstyrelsen

förklaras för bruten, och meddele styrelsen därvid tillika

de föreskrifter, som föranledas af bestämmelserna i 14

och 15 §§.

Finnes beslaget lagligen grundad!, men är fall, som

omförmäles i 5 §, icke för handen, må ägaren utbekomma

varan, sedan den oriktiga ursprungsbeteckningen blifvit

genom ägarens försorg och på hans bekostnad samt under

tillsyn af tullpersonal utplånad, eller på i nämnda § angifvet

sätt oskadliggjord i enlighet med de närmare föreskrifter,

generaltullstyrelsen i sådant hänseende meddelar.

7 §•

Vill ägaren af varan begagna sig af den honom i

6 § medgifna rätt, åligger honom, utöfver hvad i samma

§ sägs, att erlägga en afgift, motsvarande tio procent å

den oförtullade varans värde vid införseln, dock ej under

tio kronor eller öfver femhundra kronor för allt med

samma lägenhet till honom ankommet obehörigen märkt

gods, äfvensom gälda de särskilda kostnader, Indika i

saken kunna för det allmänna hafva uppkommit för transport,

vård och underhåll af varan samt för tillsyn, hvarom

i 6 § förmäles.

Förmår ägaren visa, att varan mot hans förbud blifvit

obehörigen märkt, vare han från afgiftens erläggande fri.

Aro de kostnader, hvarom ofvan sägs, ännu icke till

siffran bestämda, eller uppstår tvist i fråga om kostnadsbeloppet,

utgöre den omständigheten ej hinder för ägaren

att utfå varan, såframt han ställer af vedei’börande tullförvaltning

godkänd säkerhet för nämnda kostnader.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Beslut, hvarigenom verkställa beslag i det uti 6 och

7 §§ afsedda fall varder af generaltullstyrelsen fastställdt,

skall jämväl innehålla föreläggande för ägaren af varan

att inom viss tid, efter det styrelsens beslut vunnit laga

kraft, i enlighet med däri lämnade föreskrifter fullgöra

hvad honom jämlikt nämnda §§ åligger för utbekommande

af varan.

9 §■

Ställer sig ägaren af varan icke till efterrättelse hvad

enligt 8 § blifvit honom förelagdt, vare lag som i 5 § sägs.

10 §.

Påkallar sakägare, hvarmed i denna lag förstås en

hvar, som jämlikt 3 § skall erhålla tillfälle att yttra sig

i ärendet, vittnesförhör vid domstol, eller finner generaltullstyrelsen

eljest sådant förhör erforderligt, må. styrelsen

därom förordna.

11 §•

Generaltullstyrelsens enligt 4, 5, 8 eller 9 § gifna

beslut skall i rekommenderadt bref afsändas till ägaren

af varan, såframt hans adress är känd.

12 §.

Åtnöjes icke sakägare med beslut, hvarom i 11 § sägs,

äger han att, vid talans förlust, däröfver hos Konungen

anföra besvär före klockan tolf å tjugonde dagen från

beslutets dag.

Öfver beslut, som generaltullstyrelsen eljest meddelat

i ärendet, må särskild klagan icke föras.

13 §.

Förklara hos generaltullstyrelsen samtliga sakägare

sig åtnöjas med styrelsens jämlikt 4 eller 8 § meddelade

beslut, skall, ändock att tiden för besvärs anförande icke

är till ända, vid beslutet förblifva.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

14 §.

Vara, som enligt 5 § genom laga kraft ägande beslut

förklarats förbruten, skall genom vederbörande tullförvaltnings

försorg förstöras.

Vara, som jämlikt 9 § blifvit genom laga kraft

ägande beslut förklarad förbruten, skall af tullförvaltningen

å offentlig auktion försäljas till den mestbjudandes

fria disposition.

I händelse beslagtagen vara finnes underkastad förskämning,

minskning eller annan sådan nedgång i värde,

såframt med försäljningen däraf fördröjes, må generaltullstyrelsen

eller. Konungen, där ärendet är beroende på

Konungens pröfning, etter därom af sakägare gjord framställning

eller om eljest så pröfvas skäligt, förordna om

varans försäljning utan afbidan på ärendets slutliga afgörande;

skolande i sådant fall köpeskillingen, intill dess

slutligt beslut fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i

tullkassan.

Innan vara försäljes, skall i enlighet med föreskrifter,

som meddelas tullförvaltningen, den åsätta ursprungsbeteckningen

utplånas eller ock varan förses med sådan

beteckning . för angifvande af dess utländska ursprung,

som i 1 § sägs. Kan dylik åtgärd ej lämpligen vidtagas,

skall varan i sin helhet eller till'' den de''], sådant

nödigt är, förstöras.

15 §.

Afgift, hvarom i 7 § sägs, tillfaller med tre fjärdedelar

den, som verkställt beslaget, och med en fjärdedel

kronan.

Lag samma vare i fråga om försäljningssumman för

förbruten vara efter afdrag af de särskilda kostnader,

som i saken kunna för det allmänna hafva uppkommit

för transport, vård och underhåll af varan, äfvensom af

kostnaderna för försäljningen samt för den oriktiga ursprungsbeteckningens

utplånande eller neutraliserande eller

för varans partiella förstörande.

Kunna nämnda kostnader éj sålunda gäldas, skola

de utgå af tullmedel; och skall på enahanda sätt gäldas

kostnad för förstörande af varan i dess helhet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

16 §.

Hvad i denna lag är stadgadt galle ock i det fall,

att den oriktiga ursprungsbeteckningen är anbragt å emballage,

i hvithet varan vid införseln förvaras, såvida emballaget

är sådant, att varan är afsedd att däri hållas

till saln.

Utländska ursprung sbeteckning av.

17 §.

Efter aftal med främmande stat må Konungen under

förutsättning af ömsesidighet förordna, att här ofvan gifna

bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning i fråga

om vara, försedd med oriktig ursprungsbeteckning, genom

hvilken varan direkt eller indirekt angifvos vara frarnbragt

eller tillverkad i den främmande staten eller å någon

inom denna belägen ort, såframt icke nämnda beteckning

åtföljes af en noggrann och i tydliga bokstäfver framträdande

uppgift om, hvarest varan frambragts eller tillverkats;

dock med iakttagande häraf, att beslag å sådan

vara endast må äga rum efter angifvelse, eller om tullpersonalen

eljest finner uppenbart, att oriktig ursprungsbeteckning''

föreligger, att varan, innan densamma ma

jämlikt 6—8 §§ af ägaren utbekommas eller enligt 14 §

försäljas, skall, om den oriktiga ursprungsbeteckningen

icke utplånas, förses med sådan uppgift, som nyss nämnts,

äfvensom att hvad i 1 § stadgas angående generiska

beteckningar ej skall gälla i fråga om beteckningar a

vinodlingsprodukter.

18 §.

Genom denna lag upphäfves förordningen angående

förbud mot införsel till riket af varor med oriktig ursprungsbeteckning

den 9 november 1888.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

19 §.

Denna lag träder i kraft den — — —; dock att

förut gällande bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning

i fråga om mål, som dessförinnan blifvit vid domstol

anhängiggj ord t eller enligt 3 § i förordningen den

9 november 1888 dit hänskjuta.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Förslag
till
Lag

angående ersättning i vissa fall af allmänna

medel till vittnen i ärende, som afses i gällande

lag angående förbud mot införsel till riket af varor

med oriktig ursprungsbeteckning.

Härigenom förordnas som följer:

Har i ärende, som afses i gällande lag angående förbud

mot införsel till riket af varor med oriktig ursprungsbeteckning,

någon blifvit af annan sakägare än varuägaren

åberopad eller efter generaltullstyrelsens eller regeringsrättens

föreskrift inkallad såsom vittne och på grund

häraf inställt sig vid domstol, njute han af allmänna medel

godtgörelse för inställelsen efter enahanda grunder och i

den ordning, som stadgas angående ersättning af allmänna

medel till vittnen i brottmål; skolande sådan kostnad alltid

stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

För slag
till
Lag

angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om

Knngl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909.

Härigenom för ordnas, att 2 § i lagen om Knngl.

Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen

fullföljas i statsdepartementen, skola, med de undantag

hvarom i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande

och afgörande i följande mål:

5:o) mål om tullbehandling;

mål om införsel till riket af varor med oriktig ursprungsbeteckning

;

mål om taxering till skatt eller annan afgift;

Denna lag träder i kraft den —--; dock att mål

om införsel till riket af varor med oriktig ursprungsbeteckning,

hvilket dessförinnan blifvit vid domstol anhängiggjordt

eller jämlikt 3 § i förordningen den 9 november

1888 dit hänskjutet, skall behandlas enligt förut gällande

bestämmelser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Förslag

till

Kungörelse angående ändrad lydelse af* 1 § i förordningen

om frihamn den 15 november 1907.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen om frihamn

den 15 november 1907 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

I stapelstad — — — — stadgas.

Frihamn — — — — skall i fråga om tull- och tillverknings

afgift er samt sockerskatt äfvensom i hvad beträffar

tillämpningen af gällande bestämmelser angående

förbud mot införsel till riket af varor med oriktig ursprungsbeteckning

anses såsom utrikes ort; och — —

— — införes.

Denna kungörelse träder i kraft den — — —.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Förslag

till

Lag angående förbud mot införsel till riket af

varor med oriktig ursprungsbeteckning.

Allmän motivering.

För att bereda nödigt skydd mot användande af Förordningen

svenska ursprungsbeteckningar å utländska handelsvaror de*J

utfärdades den 9 november 1888 nu gällande förordning

angående förbud mot införsel till riket af varor med oriktig

ursprungsbeteckning. De lagbestämmelser, som förut

i sådant afseende stått till buds, nämligen de i lagen om

skydd för varumärken gifna stadganden angående förbud

mot olofligt användande af annans namn eller firma eller

namnet å annans fasta egendom eller annans registrerade

varumärke, kunde uppenbarligen icke anses till fyllest för

bekämpande af bruket utaf oriktiga ursprungsbeteckningar,

enär genom samma stadganden icke kunde förhindras, att

utländska varor hit infördes och här hölles till salu, försedda

med andra beteckningar angifvande svenskt ursprung,

än ofvan nämnts, och ej heller att en näringsidkare

inom Sverige själf hit importerade och här förde

i marknaden utländska varor, å hvilka han låtit anbringa

exempelvis sitt eget namn och sin adress.

Under förarbetena till förordningen ifrågasattes att

gifva densamma en sådan omfattning, att därigenom bereddes

skydd mot missbruk ej allenast af svenska utan

äfven af utländska ursprungsbeteckningar, samt att förbud

stadgades såväl mot att hit till riket införa varor med

oriktiga ursprungsbeteckningar som äfven mot att inom

landet förse varor med dylika beteckningar och härstädes

saluhålla obehörigen märkta varor. Emellertid ansågs förordningen

icke för det dåvarande böra erhålla en sådan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

räckvidd, utan begränsades densamma att innefatta förbud

endast mot införsel till riket af utländska varor med svenska

ursprungsbeteckningar. 1 hvad mån kommittén funnit

skydd böra beredas äfven mot import af varor med oriktiga

utländska ursprungsbeteckningar, framgår af 17 § i

förslaget. Hvad åter angår frågan om förbud jämväl mot

åsättande inom landet af oriktiga ursprungsbeteckningar

och saluhållande af obehörigen märkta varor, kommer

nämnda fråga att afhandlas i det betänkande rörande

ifrågasatt lagstiftning mot illojal konkurrens, som kommittén

har att framdeles afgifva.

Förordningen den 9 november 1888 är af följande

innehåll.

1 1 § 1 mom. stadgas, att, om å vara, som från utrikes

ort för försäljning hit till riket införes, är anbragt

namn å ort, fastighet, industriell anläggning eller näringsidkare

inom Sverige eller annan beteckning, som ger varan

sken af att vara i Sverige tillverkad, sådan vara skall vid

införseln tagas i beslag och dömas förbruten.

Enligt 2 mom. i samma paragraf äger hvad i 1 mom.

stadgas ej tillämpning,

då det ådagalägges, att varan verkligen är i Sverige

tillverkad och tillförene blifvit ur riket utförd;

då jämte den svenska ursprungsbeteckningen å varan

finnes på tydligt och lätt i ögonen fallande sätt angifvet,

att varan är af utländsk tillverkning; eller

då det eljest är uppenbart, att afsikt att vilseleda

genom oriktig ursprungsbeteckning ej föreligger.

2 § föreskrifver, att i fråga om behörighet att verkställa

beslag, hvarom i 1 § sägs, åtal för öfverträdelse af

förordningen, försäljning af vara, som tagits i beslag,

samt fördelning af värdet af förbrutet dömdt gods skall

lända till efterrättelse hvad rörande oloflig införsel af tullpliktigt

gods finnes stadgadt. — Innan vara, som tagits

i beslag, försäljes, skall namn eller beteckning, som föranledt

beslaget, utplånas eller ock å varan på ett tydligt,

lätt i ögonen fallande sätt utmärkas, att varan blifvit i utlandet

tillverkad. Kan dylik åtgärd ej lämpligen vidtagas,

skall varan till den del, sådant nödigt är, förstöras. Kostnaden

för åtgärd, hvarom nu nämnts, skall utgå af hvad

varan vid försäljningen inbringar eller, där den ej kan på

sådant sätt gäldas, af tullmedel.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Jämlikt 3 § skall, där ägare eller emottagare af vara,

som tagits i beslag, vid beslagstillfället eller sist inom

fyra dagar därefter bos vederbörande tullförvaltning sådant

yrkar, tullförvaltningen till generaltullstyrelsens pröfning

hänskjuta frågan, huruvida åtal för öfverträdelse af förordningen

må anhängiggöras, eller om beslaget bör, såsom

utan laga skäl verkställdt, återgå.

Slutligen innehåller 4 §, att hvad i förordningen är

stadgadt äfven skall gälla i det fall, att den oriktiga ursprungsbeteckningen

är anbragt å kärl eller omslag, i

hvilket varan vid införseln förvaras, såvida kärlet eller

omslaget är sådant, att varan är afsedd att däri hållas

till salu.

Det med förordningen afsedda ändamål, nämligen att

till skydd för såväl inhemsk industri och handel som den

köpande allmänheten förhindra, att hit till riket för försäljning

införas mången gång underhaltiga varor, försedda

med beteckningar, som oriktigt gifva varorna sken af att

vara af svenskt ursprung, torde i allmänhet kunna sägas

hafva på ett tillfredsställande sätt vunnits.

Mot förordningens bestämmelser och den tillämpning,

de erhållit, hafva emellertid särskildt under senare år framställts

åtskilliga anmärkningar. De viktigaste af dessa

äro, dels att förordningens stadganden om hvad som skall

anses såsom oriktig ursprungsbeteckning icke vore nog

tydligt affattade och på grund häraf kommit att gifva

anledning till en alltför vidsträckt tolkning, dels att påföljden

för öfverträdelse af förordningen, nämligen varans

konfiskerande, oftast vore obilligt sträng och ej påkallad

för vinnande af förordningens syftemål, dels ock slutligen

att mål af ifrågavarande slag icke vunne den skyndsamma

handläggning, som vore af nöden. I det följande skola

till en början sagda anmärkningar hvar för sig närmare

behandlas.

Den först återgifna anmärkningen har särskildt fått

sitt uttryck i den af kommittén i dess underdåniga skrifvelse

omförmälda, från härvarande tyska beskickning till

utrikesdepartementet inkomna promemoria, men återfinnes

äfven i andra bland de till kommittén remitterade hand
4
-

Anmärkningar

mot

1888 år8 förordning.

Förordnin gens

1 § 1 mom.

otydligt affattadt

och

för vidsträckt

tolkadt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

lingar och har under de senare åren jämväl annorledes

framställts såväl af svenska importörer som äfven af utländska

fabrikanter och köpmän, hvilka drifva exporthandel

på vårt land.

Grunden till ifrågavarande anmärkning är hufvudsakligen

att söka i den uti 1 § 1 mom. af förordningen

upptagna bestämmelse, enligt hvilken såsom svensk ursprungsbeteckning

är att anse namn å ort, fastighet, industriell

anläggning eller näringsidkare inom Sverige eller

annan beteckning, som ger varan sken af att vara tillverkad

i Sverige. Uttrycket »annan beteckning)) har

nämligen under senare tid alltmera börjat att tolkas så

vidsträckt, att ord på svenska språket samt afbildning^

med svenska motiv, åtminstone om afbildningarna åtföljts

af förklarande text, i och för sig ansetts som svenska

ursprungsbeteckningar. Så t. ex. hafva fruktknifvar, förvarade

i pappersomslag, som burit beteckningarna »1 dussin

fruktknifvar)) och »helsmidda åt stål med fint förnicklade

skaft», äfvensom bägare, hvilka varit försedda med Konungens

bild, namn och valspråk, tagits i beslag och af

domstolarna i samtliga instanser dömts förbrutna. På

sätt af nedanstående, inom generaltullstyrelsen utarbetade

tabell0) framgår, har också antalet såväl af de jämlikt

förordningen verkställda beslag, hvilka på grund af stadgandet

i B § underställts generaltullstyrelsens pröfning,

*) Uppgift angående antalet beslag, hvilka jämlikt § 3 af förordningen

den 9 november 1888 angående förbud mot införsel till riket af varor med

oriktig ursprungsbeteckning hänskjutits till generaltullstyrelsens pröfning, samt

angående antalet fall, i hvilka styrelsen medgifvit åtals anställande.

År.

Antal

beslag.

Åtal.

År.

Antal

beslag.

Åtal.

1889 (juli—dec.)

84

55

Tr. 237

Tr. 132

1 1890

29

19

1901

9

1

1 1891

11

4

1902

10

5

1892

3

2

1903

15

10

1893

0

0

1904

17

9

1894

8

4

1905

22

12

1895

12

8

1906

38

25

1896

8

5

1907

34

22

1897

14

7

1908

77

53

1898

21

12

1909

213

150

1899

29

10

1910

146

79

1900

18

6

1911 (jan.—juni)

53

33

Tr. 237

Tr. 132

S:a 871

Sta 531

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

— rörande öfriga beslag saknar kommittén närmare upplysning,

men torde desamma utgöra endast ett jämförelsevis

ringa antal — som äfven af de med styrelsens begifvande

anhängiggjorda åtal under de senaste åren högst väsentligt

ökats. Ehuru äfven andra omständigheter, såsom stegrad

import, bidragit till denna ökning, beror dock, enligt från

generaltullstyrelsen vunna upplysningar, densamma till

stor del på förenämnda strängare praxis.

Kl agomålen öfver berörda tillämpning af förordningen,

hvilka särskild! vid tiden för 1909 års konstindustriutställning

i Stockholm, då utländska varor, märkta med

orden »Minne från Stockholm» o., d., i stor omfattning

importerades hit till riket, allmänt förspordes och bland

annat framburos i omförmälda promemoria från tyska beskickningen,

föranledde Kungl. Maj:t att genom kungörelse

den 9 juli 1909 förordna, att för tiden intill den 1

september samma år 1 § 1 mom. i författningen skulle

hafva den ändrade lydelse, att därur uteslötes orden »eller

annan beteckning, som ger varan sken af att vara i

Sverige tillverkad». Sagda förordnande var emellertid,

såsom nämnts, endast af provisorisk natur och afsåg allenast

att möjliggöra import af redan tillverkade varor, försedda

med beteckningar, som antogos på grund af sista

tidens strängare praxis eljest komma att föranleda varornas

konfiskerande.

Kommittén har funnit ifrågavarande anmärkning

befogad och genom bestämmelsen i 1 § 3 stycket af

förslaget sökt att afhjälpa den brist, som enligt kommitténs

förmenande sålunda vidlåder gällande författning.

Då en närmare redogörelse för innebörden i nämnda bestämmelse

lämpligast bör lämnas i sammanhang med den

motivering för öfriga stadganden i 1 §, som kommittén

har att framlägga, torde här få hänvisas till de speciella

motiven vid sagda paragraf.

Den andra hufvudanmärkningen mot nuvarande förordning

i ämnet innebär, såsom ofvan angifvits, att påföljden

för öfverträdelse af förordningen oftast vore obilligt

sträng och ej påkallad för vinnande af det med författningen

afsedda ändamålet.

Förordningens

provisoriska

ändrande

den 9 juli

1909.

Kommitténs

uppfattning

och förslag.

Påföljden för

öfverträdelse

af förordningen

oftast

onödigt sträng.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Vissa i ärendet

hörda korporationers

yttranden och

förslag.

Den påföljd, förordningen i sådant afseende stadgar,

är, att varan tages i beslag och dömes förbruten. Af

samtliga de handels- och industrikammare, hvilka, på sätt

af kommitténs underdåniga skrifvelse framgår, yttrat sig

i ämnet, med undantag allenast af en har denna föreskrift

betecknats såsom i hög grad olämplig. I de flesta

fall -vore nämligen den svenske importören utan skuld

däri, att ifrågavarande beteckningar åsatts. Icke dess

mindre blefve det i allmänhet han och ej den utländske

leverantören, som drabbades af förenämnda bestämmelse.

Hvad leverantören anginge, vore oftast förhållandet det,

att icke heller hos honom förelegat någon afsikt att vilseleda

i fråga om varans ursprung. Så t. ex. hade, när

den oriktiga ursprungsbeteckningen utgjordes af den

svenske importörens namn och adress, leverantören i allmänhet

anbragt denna beteckning å varan endast för att

utmärka, att importören vore försäljare af densamma, och

därigenom bereda honom en fördel vid varans försäljning,

därvid leverantören på grund af glömska eller obekantskap

med förordningens innehåll försummat att tillika angifva,

att varan vore utländsk. Den i 1 § 2 mom. af förordningen

gifna bestämmelsen, att hvad i förordningen stadgades

om varans konfiskerande icke ägde tillämpning, då

det vore uppenbart, att afsikt att vilseleda genom oriktig

ursprungsbeteckning ej förelåge, gåfve på grund af svårigheten

att förebringa erforderlig bevisning i nämnda

hänseende icke tillräckligt skydd för den, som utan brottslig

afsikt öfverträdt förordningen. Äfven då sådan afsikt

verkligen förelegat, kunde påföljden i många fall blifva

alltför sträng, i synnerhet som domaren saknade hvarje

möjlighet att bestämma påföljden olika efter omständigheterna.

Föreskriften om varans konfiskerande borde därför

utbytas mot ett stadgande om ådömande af bötesstraff

eller annan liknande påföljd med rätt och skyldighet för

varuägaren att antingen utplåna eller ''neutralisera den

oriktiga ursprungsbeteckningen, innan han finge införa

varan, eller ock reexportera denna i likhet med hvad

exempelvis funnes föreskrifvet i 27 § 2 mom. af gällande

tullstadga, i hvilket, sistnämnda fall jämlikt en handelskammares

åsikt böter eller annan motsvarande påföljd ej

borde ifrågakomma. Endast för den händelse, att varuägaren

icke önskade att utplåna eller neutralisera beteck
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

ningen och ej heller att reexportera varan, borde denna

dömas förbruten. Genom bestämmelser, affattade i enlighet

härmed, vunnes till fullo det ändamål, som afsåges

med författningen, nämligen att förekomma, det utländska

varor med svenska ursprungsbeteckningar infördes i landet.

Hvad sålunda anförts har kommittén funnit i allmänhet

vara värdt beaktande och vid revisionen af gällande

förordning böra iakttagas.

I anledning häraf har kommittén, på sätt §§ 5 och

följande i förslaget utvisa, i allmänhet utbytt stadgandet

om varans konfiskering mot en föreskrift om skyldighet

för varuägaren att, om han vill utbekomma varan, utplåna

eller neutralisera den svenska ursprungsbeteckningen samt

därjämte, utom för särskildt undantagsfall, erlägga en

afgift, motsvarande vissa procent af varans värde, äfvensom

ersätta vissa för det allmänna till äfventyra uppkomna

kostnader. Allenast om varuägaren underlåter att

ställa sig till efterrättelse hvad sålunda åligger honom

eller beteckningen ej kan utplånas eller neutraliseras, utan

att varan därigenom i sin helhet förstöres eller förlorar

allt värde såsom handelsvara, skall godset förklaras förbrutet.

Däremot har kommittén ansett sig icke kunna förorda

det framställda förslaget om alternativ rätt för varuägaren

att reexportera varan. Visserligen måste det medgifvas,

att en sådan rätt understundom skulle kunna vara

af betydelse. Om nämligen den oriktiga ursprungsbeteckningen

icke kan utplånas eller neutraliseras, utan att

varan i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom

handelsvara, går ägaren, på sätt ofvan nämnts, enligt

kommitténs förslag sin vara förlustig, och drabbas han

således för detta fall af en strängare påföljd än eljest.

Vidare kan ju, särskildt om dylik åtgärd skulle vidtagas

af annan än fabrikanten, inträffa, att kostnaderna för åtgärden

blefve så stora, eller att varan genom densamma

komme att så minskas i värde, att det ur ekonomisk synpunkt

skulle ställa sig mycket ofördelaktigt att vidtaga

utplåningen eller neutraliseringen, åtminstone här i landet.

Att det i sådana fall skulle kunna vara önskvärdt att få

reexportera varan, kan icke bestridas. Också torde kommittén

hafva föreslagit ett stadgande om rätt till reexport,

Kommitténs

uppfattning

och förslag.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

såframt icke å andra sidan vissa här nedan angifna omständigheter

talade emot en sådan lagstiftning.

I 17 § af föreliggande förslag har kommittén intagit

bestämmelser, afsedda att möjliggöra Sveriges anslutning

till den s. k. Madridkonventionen angående undertryckande

af oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror. Enligt

berörda konvention förbinder sig en hvar af de till densamma

anslutna stater, bland annat, att förhindra införande

inom dess område åt varor, försedda med beteckningar,

hvarigenom varorna oriktigt angifvas vara frambragta

eller tillverkade inom någon af öfriga konventionsstater

eller å ort, belägen inom sådan stat. Någon skyldighet

att, om Sverige biträder konventionen, genom vår

lagstiftning bereda skydd emot missbruk af svenska ursprungsbeteckningar

skulle således ej förefinnas, och ur

denna synpunkt föreligger följaktligen icke något ovillkorligt

hinder mot beviljande af den påyrkade rätten till

reexport. Då emellertid öfriga konventionsstater skulle

vara pliktiga att förhindra införsel dit af varor med oriktiga

svenska ursprungsbeteckningar, skulle det enligt kommitténs

förmenande vara i hög grad oegentligt, om den

svenska inhemska lagstiftningen samtidigt medverkade

därtill, att varor med dylika beteckningar infördes på den

utländska marknaden.

Vidare skulle eu sådan rätt till reexport, särskildt

när å varorna förekomme namnet å en svensk ort, som

vore känd för fabrikation af goda varor af ifrågavarande

slag, kunna lända till skada för svensk industri. Mot

att, såsom inom kommittén satts i fråga, uppdraga åt

den myndighet, på hvars pröfning ärendet beror, att i

hvarje särskildt fall bedöma, huruvida sådan skada må

anses kunna uppkomma eller icke, och i förstnämnda

händelse förvägra ägaren att reexportera godset synes

— frånsedt ofvannämnda oegentlighet med afseende å

Madridkonventionen — den betänkligheten möta, att eu

dylik pröfning ej sällan skulle blifva synnerligen vansklig,

hvarför det icke torde kunna undvikas, att mycken ojämnhet

uppstode vid afgörandet af hithörande frågor. För importörerna

själfva måste detta vara en bestämd olägenhet.

För öfrigt torde de fall, då, enligt hvad förut nämnts,

rätt till reexport skulle vara önskvärd, utgöra ett ganska

ringa fåtal.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Ytterst sällan lärer nämligen komma att inträffa, att

den oriktiga ursprungsbeteckningen icke kan utplånas eller

neutraliseras, utan att varan i sin helhet förstöres eller förlorar

allt värde såsom handelsvara. Enligt upplysning från

tullkonfiskationskontoret i Stockholm hafva intill den 1

juli 1911 därstädes förekommit allenast två fall, då vara

med oriktig svensk ursprungsbeteckning förstörts på den

grund, att beteckningen ansetts lämpligen icke kunna utplånas

eller neutraliseras. Dessutom torde för bedömande

af fördelen i dylika undantagsfall af varornas reexporterande

icke böra förbises de svårigheter, som säkerligen

ej sällan skulle möta att i annat land finna afnämare af

varor med svensk ursprungsbeteckning, där ej denna beteckning

vore särskildt känd utomlands såsom ett godt

märke.

Oftare kan ju tänkas förekomma fall, att kostnaderna

för beteckningens utplånande eller neutralisering blefve

så stora, eller att varan genom sådan åtgärd komme att

så minskas i värde, att det ur ekonomisk synpunkt skulle

ställa sig ofördelaktigt att vidtaga åtgärden i fråga; och

har i detta hänseende framhållits, att dessa olägenheter

skulle blifva väsentligt mindre, därest varan kunde returneras

för åtgärdens vidtagande af fabrikanten. Det

synes emellertid kommittén kunna ifrågasättas, huruvida

några afsevärdare fördelar häraf skulle vinnas. Kostnaderna

torde väl i regel blifva större, då utgifterna för

varans transporterande till utlandet och återsändande hit

till riket efter vidtagen åtgärd alltid tillkomme. Hvad

angår varans minskande i värde, skulle visserligen kunna

sägas, att faran därför blefve mindre, om utplånandet

eller neutraliseringen verkställdes af fabrikanten, som åsatt

beteckningen i fråga, och som vore bäst skickad att på

förmånligaste sätt vidtaga berörda åtgärd; men vill kommittén

i detta hänseende redan nu framhålla, att enligt

kommitténs förslag, såsom nedan kommer att utvecklas,

det icke är nödvändigt, att åtgärden sker vid tullplatsen,

utan kan importören, där så må anses behöfligt, för åtgärdens

vidtagande föra varan, naturligtvis under tullpersonalens

uppsikt, till verkstad e. d. inne i landet. Härigenom

torde möjlighet finnas att äfven här i riket få utplåningen

eller neutraliseringen verkställd på förmånligaste

sätt.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Proceduren

tillräckligt

skyndsam.

Vill importören icke begagna sig af sin rätt att utplåna

eller neutralisera den oriktiga beteckningen, alldenstund

en sådan åtgärd, vare sig den sker bär i landet

eller utomlands, anses oekonomisk, är ju onekligen rätten

att reexportera varan för försäljning för importören förmånligare

än att få varan konfiskerad. Emellertid vill

kommittén härvid dels erinra om hvad kommittén nyss

nämnt angående svårigheten att utomlands sälja varor

med svensk ursprungsbeteckning, dels påpeka, att, om

varan införes i främmande stat, som anslutit sig till

Madridkonventionen, importören, under förutsättning att

äfven Sverige biträder konventionen, riskerar att få varan

beslagtagen.

Vid öfvervägande af de å frågan inverkande omständigheter

har kommittén funnit de olägenheter, som ett

stadgande om rätt till reexport skulle medföra, vida större

än fördelarna däraf. Den lindring beträffande påföljden

för öfverträdelse af författningen, som kommitténs förslag

innebär i förhållande till nu gällande föreskrift om. godsets

konfiskering, torde få anses motsvara alla berättigade

kraf, i synnerhet som genom förut omförmälda stadgande

i 1 § 3 stycket af förslaget antalet oafsiktliga öfverträdelser

helt visst kommer att väsentligt minskas.

Slutligen har, såsom nämndt, mot nuvarande förordning

riktats eu tredje hufvudanmärkmng, nämligen att

mål rörande öfverträdelse af densamma icke vunne den

skyndsamma behandling, som vore af nöden.

För närvarande upptagas och afgöras sådana mål

af domstol, därvid är att märka, att verkställdt beslag

äger bestånd, intill dess målet blifvit genom laga kraft

ägande beslut afgjordt. Behörig domstol i första instans

är rådstufvurätt i den stad, där förseelsen skett

eller blifvit upptäckt, eller, om den timat eller upptäckts

utom stads jurisdiktion, rådstufvurätt i närmaste stad,

där tullförvaltning finnes, eller gränsetullrätt, då sådan

är närmare.

Dock kan äfven generaltullstyrelsen komma att taga

viss befattning med dylika mål. Om nämligen ägare

eller emottagare af beslagtagen vara inom föreskrifven

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

tid framställer yrkande därom, skall till styrelsens pröfning

danskjutas frågan, huruvida åtal för öfverträdelse

af förordningen må vid domstol anhängiggöra®, eller

om beslaget bör, såsom utan laga skäl verkställdt, återgå;

och torde, enligt hvad redan i annat sammanhang anmärkts,

sådan underställning i de flesta fall äga rum.

Rätt att hos Konungen föra talan mot styrelsens beslut

har ansetts tillkomma såviil beslagaren som ägaren eller

emottagaren af varan.

Med en sådan ordning för målens behandling kan

ofta, i synnerhet om rättegången fullföljes genom alla

instanser, inträffa, att ett mål vinner slutligt afgörande

först ett eller flera år efter beslagets verkställande, och

under hela denna tid är varuägaren förhindrad att disponera

öfver varan. Att detta innebär väsentliga olägenheter,

ligger i öppen dag, då i dylika mål en så snabb

behandling som möjligt är af stor betydelse och det

iramför allt är af vikt för ägaren att skyndsamt utfå

sin vara. Särskild!, skarpt framträda dessa olägenheter i

det fall, att ett beslag fastställts af underdomstolarna,

men däremot upphäfts i högsta instans. Ehuru således

slutligt förklarats, att någon öfverträdelse af författningen

icke ägt rum, har ägaren under kanske åratal varit urståndsatt

att förfoga öfver varan. Härunder kan denna,

särskildt om den utgöres af en säsongartikel, hafva högst

väsentligt minskats i värde, och, äfven om så icke skulle

vara förhållandet, kan ägaren utan någon sin förskyllan

genom dröjsmålet hafva lidit annan ekonomisk skada,

såsom ränteförlust eller skadeståndsskyldighet i förhållande

till annan, till hvilken han i sin ordning förbundit sig att

leverera varan.

_ Att åtgärder vidtagas för undanrödjande, såvidt

möjligt är, af ifrågavarande olägenheter, har kommittén

funnit synnerligen önskligt.

För vinnande af detta mål har af flertalet handels- Vissa i srenoch

_ industrikammare, som yttrat sig i ärendet, hufvud- totjoraul

sakligen föreslagits, att genom särskildt beslut af admini- ners förslag

stativ myndighet eller en för ändamålet tillsatt nämnd k°mmH;

skulle preliminärt algöras, huru vid a oriktig ursprungs- där öfver.

beteckning förelåge, och i så fall om och på hvilket sätt

densamma kunde utplånas eller neutraliseras. Därest

dylik beteckning ej ansåges vara för handen, eller om i

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

motsatt fall varuägaren antingen i enlighet med de föreskrifter,

som i sådant hänseende meddelats, oskadliggjorde

den ifrågavarande beteckningen eller ock reexportera^

varan, skulle han utan hinder af målets handläggning

vid domstol vara berättigad att utfå varan, dock mot

ställande af säkerhet för de böter eller den afgift, han

kunde förpliktas gälda, äfvensom för de kostnader, han

kunde kännas skyldig att ersätta. Emellertid har detta

förslag — oafsedt hvad förut af kommittén anförts i

fråga om den påyrkade rätten att reexportera varan —

icke synts kommittén antagligt, särskildt som det preliminära

beslutet och det slutliga domstolsutslaget ofta

kunde komma att stå i strid mot hvarandra och betydande

oegentlighet^’ däraf föranledas.

Andra förslag Ej heller har kommittén funnit det efter sträfvare

jämte kommit- m^]e^ lämpligen kunna vinnas genom föreskrifter, afsedda

th''lröflerde att, i den mån det läte sig göra, påskynda målens behandling

vid domstolarna, eller genom att, såsom det

jämväl blifvit ifrågasatt, låta varuägare, som genom domstols

beslut fått sig förelagdt att utplåna eller på visst

sätt neutralisera en åsatt beteckning, mot fullgörande åt

hvad sålunda blifvit honom ålagdt äfvensom mot ställande

af säkerhet, hvarom ofvan nämnts, utbekomma varan,

oaktadt talan mot beslutet i högre rätt fullföljes i fråga.

om straff eller annan påföljd. 1 _

Kommitténs Det enda fullt effektiva och lämpliga sätt för erna
försiag.

en(je ay det afsedda ändamålet är enligt kommitténs förmenande,

att handläggningen och afgörandet af ifrågavarande

mål helt öfverflyttas från domstolarna till generaltullstyrelsen

såsom första samt regeringsrätten såsom

andra och sista instans.

Att genom en sådan anordning större skyndsamhet än nu

vid ärendenas behandling skulle kunna vinnas, är uppenbart.

Mot en dylik lagstiftning kan visserligen invändas,

dels att ärenden, hvarom här är fråga, närmast äro att

hänföra till rättstvister, som böra behandlas af domstol,

och dels att talan af varuägaren om ansvar och skadestånd

i anledning af beslaget och sakens fullföljande eller om

godtgörelse för kostnaderna å ärendet hos generaltullstyrelsen

icke lämpligen torde, om den ifrågasatta öfverflyttningen

komme till stånd, kunna behandlas i sammanhang

med hufvudsaken.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Beträffande den första af dessa invändningar är att

märka, att generaltullstyrelsen, enligt livad redan framhållits,

alltsedan den gällande förordningens tillkomst

tagit en icke oväsentlig befattning med flertalet ärenden

angående öfverträdelse af förordningen och därvid förvärfvat

en betydande erfarenhet i hithörande frågor,

likasom ock att den pröfning, som härvid ålegat styrelsen,

ej i synnerligen hög grad skiljer sig från den behandling

af ärendena, som enligt den nya anordningen

skulle åt styrelsen uppdragas. Olikheterna mot hvad nu

i sådant afseende gäller skulle blifva, att styrelsen finge

öfvertaga behandlingen äfven af de jämförelsevis få och

sannolikt i allmänhet mera enkla ärenden, Indika nu icke

underställas styrelsens förberedande pröfning, äfvensom

att ärendenas handläggning hos styrelsen blefve något

vidlyftigare och, då styrelsen ej såsom nu skulle kunna

till domstols bedömande öfverlämna fall af tveksammare

natur, understundom jämväl mera ingående. Någon anledning

att antaga, det styrelsen genom den föreslagna

anordningen skulle för mycket betungas eller eljest icke

kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra den styrelsen

åliggande pröfning, anser kommittén därför icke förefinnas.

Hvad den andra invändningen angår, kan väl dess

riktighet icke bestridas. Dock synes ifrågavarande oegentlighet

ej vara af den väsentliga betydelse, att den bör

utgöra hinder för införande af eu i öfrigt önskvärd anordning.

I de fall, då varuägaren kan vilja föra ansvars-

eller ersättningstalan, torde nämligen sådan utan

alltför stora olägenheter kunna utföras genom särskild

rättegång vid domstol.

På grund af hvad sålunda anförts har kommittén

föreslagit ärendenas fullständiga öfverflyttande från domstolarna

till generaltullstyrelsen med regeringsrätten såsom

andra och högsta instans, därvid kommittén i olika

paragrafer af förslaget intagit stadganden, afsedda att

befordra ärendenas skyndsamma behandling.

Genom den ifrågasatta öfverflyttningen vinnes, förutom

den eftersträfvade skyndsamheten i proceduren,

jämväl den afsevärda fördelen af större enhetlighet vid

ärendenas bedömande, än nu kan ernås, då desamma

skola pröfvas af ett stort antal olika domstolar.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Madridkonven
donen.

Konventionens

tillkomst.

Utom. i ofvannämnda tre viktiga hänseenden, skiljei

sig kommitténs förslag från gällande författning i en

annan punkt af stor och principiell betydelse, i det kommittén,

på sätt förut anmärkts, i 17 § af förslaget upptagit

stadganden för möjliggörande af Sveriges anslutning

till den s. k. Madridkonventionen angående undertryckande

af oriktiga ursprungsbeteckning^ å handelsvaror.

Rörande tillkomsten af sagda konvention skall här

lämnas följande redogörelse. . .

Den 20 mars 1883 afslutades, såsom bekant, i Dans

mellan åtskilliga stater en konvention om internationellt

skydd för den industriella äganderätten, den s. k. Pariskonventionen,

hvilken numera biträdts af nästan alla

europeiska stater, däribland Sverige, och äfven ett flertal

utomeuropeiska.

I artikel 10, jämförd med artikel 9, af denna konvention

med däri'' år 1900 vidtagna ändringar stadgas

följande. Varor, å hvilka falskeligen finnes anbragt

namnet å ett bestämdt ställe såsom ursprungsort, kunna,

därest sådan uppgift utgör tillägg till en uppdiktad eller

i bedräglig afsikt lånad firma, tagas i beslag vid införsel

till någon af konventionsstaterna. Beslaget skei på begäran

antingen af offentlig myndighet eller af enskild

målsägande och i enlighet med vederbörande stats inhemska

lagstiftning. Målsägande är hvarje producent,

fabrikant eller handlande, som sysselsätter sig med

produktion eller fabrikation af eller handel med varor af

ifrågavarande slag samt idkar rörelse vare sig på det

ställe, hvilket falskeligen angifvits såsom ursprungsort,

eller i den trakt, där sådant ställe är beläget. I stater,

hvilkas lagstiftning icke medgifver beslag vid införsel,

må sådant beslag ersättas med införselförbud. Myndigheterna

skola icke vara skyldiga att verkställa beslag å

transitogods.

Ett exempel på fall, som här afses, är, att en fabrikant

i Tyskland förser af honom tillverkade stålvaror

med en fingerad firmabeteckning och det engelska ortnamnet

Sheffield samt exporterar dessa varor till Sverige.

Det skydd mot användande af oriktiga ursprungsbeteckningar,

som gifves genom berörda stadganden, är,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

såsom synes, mycket begränsadt. Härtill kommer, att

vid skilda konferenser, som enligt artikel 14 i Pariskonventionen

hållits mellan delegerade för till konventionen

anslutna stater, erkänts, att dessa bestämmelser

icke äro för konventionsstaterna ovillkorligen bindande

utan endast innefatta önskemål. Också hafva i de olika

staternas lagstiftningar motsvarande föreskrifter ej allmänt

införts. Sålunda saknar den svenska lagstiftningen dylika

stadgande!!. Enligt beslut vid den under innevarande

år i Washington hållna konferens, hvilket beslut dock

ännu icke ratificerats, har emellertid åt ifrågavarande bestämmelser

gifvits en mera bindande karaktär.

Då ett effektivt bekämpande af det alltmer tilltagande

bruket af oriktiga ursprungsbeteckning^’ ansetts vara

af synnerlig vikt, föreslogs redan vid den år 1886 i

Rom afhållna konferens att i konventionen intaga vissa

bestämmelser i sådan riktning. Förslaget blef visserligen

antaget å konferensen, men beslutet härom vann sedermera

icke samtliga konventionsstaternas ratifikation, och

frågan hade således för tillfället förfallit. Emellertid upptogs

densamma i annan form vid konferensen i Madrid

åren 1890 och 1891. Å denna väcktes nämligen förslag

därom, att de bland konventionsstaterna, som härtill kunde

befinnas villiga, skulle sins emellan afsluta en separatkonvention

för bekämpande af missbruket med oriktiga

ursprungsbeteckningar i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de vid konferensen i Rom angifna grunder. Förslaget

antogs af ombuden för åtskilliga bland de vid konferensen

representerade stater, och beslutet ratificerades af Frankrike,

Schweiz, Spanien, Storbritannien och Irland samt

Tunis, hvar]ände senare till konventionen anslutit sig ytterligare

tre stater, nämligen Brasilien, Cuba och Portugal.

Konventionen, som är dagtecknad den 14 april 1891, Konventionens

lyder, med uteslutande af ingress och underskrifter, i ,ydeUe''

svensk öfversättning sålunda:

» Öfverenskommelse

angående undertryckande af oriktiga ursprungsbeteckningar

å handelsvaror.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Artikel 1.

Hvarje vara, som bär en oriktig ursprungsbeteckning,

hvarigenom eu af de kontraherande staterna eller

en plats, belägen inom någon af dessa, direkt eller indirekt

angifves såsom ursprungsland eller ursprungsort, skall

tagas i beslag vid införsel till någon af nämnda stater.

Beslag skall jämväl kunna verkställas inom den stat,

där den oriktiga ursprungsbeteckningen anbragts, eller

inom den stat, i hvilken den med den oriktiga beteckningen

försedda varan blifvit införd.

Om lagstiftningen i någon stat icke medgifver beslag

vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införselförbud.

Därest lagstiftningen i någon stat ej medgifver beslag

inom landet, skall sådant beslag ersättas med de

åtgärder och medel, som det ifrågavarande landets lag i

jämförliga fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.

Artikel 2.

Beslag skall äga rum på begäran af vare sig offentlig

myndighet eller någon målsägande, enskild person eller

bolag, i enlighet med hvarje stats inhemska lagstiftning.

Myndigheterna skola icke vara skyldiga att verkställa

beslag å transitogods.

Artikel 3.

Förevarande bestämmelser utgöra ej hinder därför,

att säljaren angifver sitt namn eller sin adress å varor,

som härstamma från ett annat land än det, inom hvilket

varorna försäljas; men skall i detta fall adressen ellei

namnet åtföljas af en noggrann och i tydliga bokstäfver

framträdande uppgift om det land eller den plats, där

varorna tillverkats eller frambragts.

Artikel 4.

Domstolarna i hvarje stat skola hafva att bedöma,

hvilka beteckningar på grund af sin allmänna karaktär

icke äro underkastade bestämmelserna i denna. öfverenskommelse,

dock att ursprungsbeteckningar för vinodlingsprodukter

ej inbegripas i det genom denna artikel stadgade

undantag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Artikel 5.

De stater, tillhörande unionen till skydd för den industriella

äganderätten, hvilka ej hafva deltagit i förevarande

öfverenskommelse, skola på begäran äga att ansluta

sig till densamma i den ordning, artikel 16 af konventionen

den 20 mars 1883 till skydd för den industriella

äganderätten föreskrifver.

Artikel 6.

Föreliggande öfverenskommelse skall ratificeras och

ratifikationerna skola utväxlas i Madrid inom en tid af

sex månader härefter.

Den träder i kraft en månad efter ratifikationernas

utväxling och skall hafva samma gällande kraft och varaktighet

som konventionen den 20 mars 1883.»

Angående den närmare innebörden af de olika bestämmelserna

i konventionen är att märka följande.

Artikel 1.

Första punkten i artikeln innehåller förbud såväl mot

angifvande af oriktigt ursprungsland som äfven mot uppgifvande

af annan ursprungsort inom visst land än den

verkliga. Något förbud af sistnämnda slag kan uppenbarligen

ej ifrågakomma, då det gäller att förebygga införsel

hit till riket af utländska varor med svenska ursprungsbeteckningar.

Af andra punkten framgår, att konventionen afser

ej blott att förhindra import af varor med oriktiga ursprungsbeteckningar

utan jämväl att bereda skydd mot

åsättande inom landet af dylika beteckningar och saluhållande

af obehörigen märkta varor.

Bestämmelsen i tredje punkten lärer icke utgöra

hinder för att låta en vara införas, sedan den oriktiga

beteckningen oskadliggjorts.

Hvad angår stadgandet i sista punkten, torde detsamma

böra så förstås, att, om den inhemska lagstiftningen

i någon stat ej gifver skydd mot anbringande å

varor af beteckningar, som oriktigt angifva, att varorna

härstamma från detta land, och mot saluhållande af så

märkta varor, samma stat icke är pliktig att i berörda

Den närmare.

innebörden

af bestämmelserna

i konventionen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

hänseenden meddela skydd mot användande af oriktiga

utländska ursprungsbeteckningar. Om och i hvilken mån ett

sådant skydd enligt kommitténs förmenande bör hos oss lämnas,

har kommittén att framdeles angifva i sitt betänkande

angående lagstiftningsåtgärder mot illojal konkurrens.

På sätt i annat sammanhang redan antydts, innebär

konventionen ej förpliktelse för stat, som anslutit sig till

densamma, att beifra missbruk af ursprungsbeteckningar,

hvilka hänvisa å nämnda stat eller en inom densamma

belägen ort, utan endast missbruk af beteckningar, som

hänföra sig till någon annan af konventionsstaterna eller

ort, belägen inom sådan stat. Beifrande af missbruk utaf

förstnämnda slag kan icke gärna blifva föremål för internationell

öfverenskommelse utan må bero på vederbörande

stats egen lagstiftning. Såsom exempel på fall,

då konventionen är tillämplig, kan anföras, att en handlande

i Tyskland från Amerika importerar där tillverkade

stålvaror, å hvilka namnet Sheffield linnes anbragt, och

därefter exporterar sagda varor till Frankrike. Det åligger

då sistnämnda stat att förhindra varornas införande från

Tyskland. Utan betydelse är, att Tyskland ej biträdt

konventionen, då detta är förhållandet med såväl Frankrike

som England. Vidare må såsom exempel nämnas,

att stålvaror med nyss angifven beteckning fabriceras

inom Frankrike eller där hållas till salu, hvarvid dock

är att iakttaga hvad ofvan anmärkts i fråga om tolkningen

af sista punkten i förevarande artikel.

Enligt kommitténs uppfattning måste det i första

punkten använda uttrycket »hvarje vara, som bär en oriktig

ursprungsbeteckning» (på originalspråket »tout produit

portant une fausse indication de provenance») så förstås,

att konventionen äger tillämpning jämväl i det fall, att

beteckningen förekommer å emballage, däri varan skall

saluhållas. Med en motsatt tolkning skulle tydligen det

med konventionen åsyftade ändamål ofta förfelas.

Likaledes torde få antagas, att konventionen, hvars

öfverskrift endast talar om handelsvaror, gäller allenast

beträffande varor, som äxo afsedda för försäljning, ehuru

detta icke bestämdt uttalas i sjkifva texten.

Att ej blott tillverkade varor utan äfven naturaprodukter

inbegripas under konventionens bestämmelser,

framgår såväl af denna som särskild! af tredje artikeln.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Artikel 2.

Att, såsom i förordningen den 9 november 1888

finnes stadgadt i fråga om import hit till riket af utländska

varor med svenska ursprungsbeteckningar, vederbörande

tullpersonal städse ex officio skulle öfvervaka,

att varuinförsel icke äger rum i strid mot konventionens

bestämmelser, skulle uppenbarligen vara för tullpersonalen

synnerligen betungande, om ens möjligt. Också förutsätter

denna artikel för tullpersonalens ingripande en föregående

begäran därom från vare sig offentlig myndighet

eller enskild målsägande. Hvem som är att anse såsom

målsägande, säges ej i konventionen. Finge man härutinnan

analogivis tillämpa den för liknande fall gifna

föreskriften i artikel 10 af Pariskonventionen, för hvilken

artikel förut redogjorts, skulle såsom målsägande betraktas

endast producent, fabrikant eller handlande, hvilken sysselsätter

sig med produktion eller fabrikation af eller handel

med varor af ifrågavarande slag samt idkar rörelse i det

land eller å den ort, som oriktigt angifvits såsom ursprungsland

respektive ursprungsort, eller i den trakt,

där sådan ort är belägen. Emellertid torde ifrågavarande

stadgande i Madridkonventionen icke vara att tolka så

inskränkt utan såsom målsägande enligt densamma få

anses jämväl hvarje annan näringsidkare, som må antagas

kunna lida förfång därigenom, att ifrågakomna varor med

oriktig ursprungsbeteckning bringas i handeln. Något

hinder för att, såsom kommittén i 17 § föreslagit, medgifva

eu hvar rätt att göra angifvelse rörande öfverträdelse

af konventionen äfvensom ålägga tullpersonalen

att i uppenbara fall utan angifvelse verkställa beslag

synes icke föreligga.

Bestämmelsen i andra punkten af förevarande artikel

torde hafva sin grund däri, att transiterande gods vanligen ej

underkastas någon närmare undersökning af tullpersonalen.

Artikel 3.

Denna artikel förelåg ej i det ursprungliga förslag

till konvention, som framlades vid konferensen i Madrid,

utan tillkom först under förhandlingarnas gång. Det

framhölls nämligen, hurusom det ofta för eu handlande

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

ur skilda synpunkter, såsom för spridande af kännedomen

om lians affär, vore af betydelse, att han finge förse varor,

som han förde i handeln, med sitt namn och sin adress.

För köparna vore det ej sällan af lika, om icke större

vikt att veta, att varorna inköpts från en handlande, som

vore känd att föra goda varor, än att de tillverkats af

en viss fabrikant eller eljest frambragts å en viss ort.

Med stöd häraf påyrkades, att i konventionen bestämdt

uttalades, att det ej vore förbjudet för en handlande att

anbringa sitt namn och sin adress å af honom saluförda

varor. För att emellertid köparna icke härigenom skulle

vilseledas att tro, det varorna blifvit tillverkade af honom

eller eljest frambragta å den angifna orten, borde det

alltid åligga honom att uppgifva det land eller den ort,

därifrån varorna verkligen ledde sitt ursprung.

Då, såsom förut vid olika tillfallen framhållits, artikel 1

i konventionen ej medför skyldighet för stat, som biträdt

denna, att förhindra användande af ursprungsbeteckningar,

hvarigenom varor oriktigt angifvas härstamma

från detta land, må ifrågavarande bestämmelse, som ju

utgör ett undantag från hufvudstadgandena i artikel 1,

icke tolkas så vidsträckt, att det, om Sverige anslöte sig

till konventionen, skulle åligga en handlande här i riket,

hvilken hit importerar varor, försedda med hans namn

och adress, att jämväl låta å varorna anbringa namnet

å det land eller den ort, hvarifrån de härstamma, utan

är det, enligt 1 § i kommitténs förslag, i sådant fall till

fyllest med en uppgift, att varorna icke äro af svenskt

ursprung. Om däremot en handlande i Slieffield efter

Sveriges biträdande af konventionen till England inför

amerikanska stålvaror samt förser dem med sitt namn

och sin adress och exporterar de sålunda märkta varorna

till Sverige, måste å desamma linnas uppgift därom, att

de blifvit tillverkade i Amerika; hafva varorna icke

importerats från Amerika utan tillverkats inom England

men å annan ort än Sheffield, måste förstnämnda ort

angifvas.

Enligt artikelns ordalydelse skulle neutralisering af

en oriktig ursprungsbeteckning vara tillåten endast i de

fall, som uttryckligen angifvas i artikeln. Emellertid är

detta antagligen icke meningen med ifrågavarande bestämmelse.

Sannolikt har man vid affattandet af artikeln,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

hvilken, såsom nämndt, tillkom först vid själfva konferensen,

ej tänkt sig, att neutralisering rimligen kunde

ifrågakomma i andra än omförmälda fall. Också måste

det visserligen medgifvas, att det vore ganska meningslöst

att t. ex. förse stålvaror, som skola importeras till

Sverige, med beteckningen sheffieldstål och samtidigt å

varorna angifva, att de äro af amerikansk tillverkning.

Emellertid kan det uppenbarligen, om varorna vid införseln

hit äro försedda med endast förstnämnda beteckning,

vara af vikt för den svenske importören att för utbekommande

af varorna få anbringa den neutraliserande

beteckningen. För öfrigt torde jämväl fall kunna förekomma,

då rätt att åsätta varor en i och för sig oriktig

ursprungsbeteckning, åtföljd af en neutraliserande sådan,

är af betydelse för producenten, så t. ex. att angifva ett

i Frankrike produceradt vin såsom portvin med ett tilllägg,

som utmärker dess verkliga ursprung. Till stöd fölen

sådan tolkning af artikeln — förhandlingarna vid

konferensen gifva ej med önskvärd tydlighet vid handen,

huru den rätteligen bör förstås, — kan åberopas, att

enligt gällande bestämmelser i England, hvilken stat

biträdt konventionen, ett sådant förfarande, som nyss

omnämnts, är tillåtet. Visserligen skulle artikeln med

denna tolkning kunna anses öfverflödig, men att märka

är, att densamma icke tillkommit i ändamål att angifva,

när och på hvithet sätt neutralisering af en oriktig ursprungsbeteckning

må äga rum, utan för att bestämdt

uttala, att det ej är förbjudet för en handlande att förse

varor, som han för i handeln, med sitt namn och sin

adress.

Artikel 4.

Denna artikel innebär, att å varor anbragta beteckningar,

som väl enligt sin ordalydelse hänvisa på visst

ursprung för varorna, men enligt handelsbruk öfvergått

till att endast utmärka varornas art, med visst undantag

icke äro att anse såsom ursprungsbeteckningar.

Fluruvida en ursprungsbeteckning öfvergått till artbeteckning,

s. k. generisk beteckning, kan understundom

vara förenadt med svårighet att afgöra och är ej sällan

att bedöma olika inom olika länder. Såsom exempel å

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

beteckningar, hvilka lios oss torde böra betraktas som

generiska, kunna anföras benämningarna gants-de-suéde/

eau-de-cologne, portiandscement, schweizerost samt pilsneröl

och vichyvatten jämte ett flertal andra namn å Öl- och

mineralvattensorter, hvaremot sådana benämningar som

vadstenaspetsar, eskilstunasmide, brieost och rysk kaviar

lära vara att hänföra till ursprungsbeteckningar. Flera

af de nämnda exemplen sakna emellertid praktisk betydelse,

så länge de länder, å hvilka benämningarna hänvisa,

ännu icke anslutit sig till konventionen.

Att såväl en generisk beteckning som en ursprungsbeteckning

genom något till densamma gjordt tillägg,

på grund af varans utstyrsel eller af annan liknande anledning

kan i visst fall förlora sin nämnda karaktär, torde

vara uppenbart. Så t. ex. angifver en sådan benämningsom

äkta portlandscement eller naturligt vichyvatten ej

blott varans art utan äfven dess ursprung. Omvändt

utgör exempelvis benämningen svensk brieost icke någon

fransk ursprungsbeteckning.

Strängt taget måste ifrågavarande stadgande betraktas

såsom öfverflödigt, då redan enligt artikel 1 konventionen

äger tillämpning allenast å beteckningar, genom

hvilka därmed försedda varor oriktigt angifvas härstamma

från visst land eller viss ort, men detta tydligen icke är

förhållandet med generiska beteckningar. Emellertid kali

det helt visst anses ur praktisk synpunkt lämpligt, att

förhållandet uttryckligen påpekats i konventionen, hvarjämte

bestämmelsens intagande i densamma nödvändiggjorts

för framhållande af det i slutet af artikeln angifna

undantag från liufvudregeln.

Berörda undantag intogs i konventionen på yrkande

af de franske och portugisiske delegerade vid konferensen

samt innebär, att, då fråga är om vinodlingsprodukter,

beteckningar, som innehålla hänvisning å visst land eller

viss ort, alltid äro att anse såsom ursprungsbeteckningar.

Så t. ex. nlå benämningarna champagne, portvin, sherry,

madeira och konjak icke betraktas som generiska beteckningar.

Dock kan, såsom redan vid artikel 3 anmärkts,

exempelvis benämningen portvin användas för ett i Frankrike

produceradt vin, såframt benämningen åtföljes af ett

tillägg, som angifver vinets verkliga ursprung.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Artiklarna 5 och 6.

Dessa artiklar innehålla bestämmelser angående konventionens

biträdande af stater, som icke ursprungligen

anslutit »sig till densamma, angående ratificering af konventionen

och angående dennas giltighetstid.

Efter denna redogörelse öfvergår kommittén till besvarande

af frågan, om anledning för vårt land föreligger

att biträda omför-malda konvention.

Enligt hvad förut nämnts, ifrågasattes redan i sammanhang

med förarbetena till förordningen den 9 november

1888 att gifva densamma en sådan omfattning, att

därigenom bereddes skydd jämväl emot missbruk af utländska

ursprungsbeteckningar.

Sedan de i Madridkonventionen slutligen upptagna

bestämmelser redan vid Madridkonferensens sammanträden

år 1890 blifvit af ombuden för åtskilliga bland de

vid konferensen representerade stater preliminärt antagna,

hemställde Sveriges ombud i sin till Kungl. Maj:t afgifna

berättelse öfver konferensförhandlingarna, att nödiga ändringar

måtte vidtagas i vår inhemska lagstiftning för

möjliggörande af Sveriges anslutning till den föreslagna

konventionen.

Till stöd för denna hemställan anfördes bland annat

följande. I Sverige användes ursprungsbeteckningar på

export artiklar i ganska vidsträckt omfattning, dels ensamma

och dels i förening med varumärken. Dylika

svenska ursprungsbeteckningar förekomme t. ex. på järn,

järnmanufaktur, trä, trämassa, tändstickor och smör. Nästan

i fråga om alla dessa artiklar hade under senare åren

förekommit klagomål öfver, att de å dem begagnade ursprungsbeteckningarna

obehörigen användts i utlandet å

därstädes tillverkade varor, utan att de svenska fabrikanterna

kunnat stäfja dessa missbruk.

Hvad sålunda andragits äger fortfarande sin fulla

giltighet, och någon väsentlig rättelse i det öfverklagade

missförhållandet torde icke vara att förvänta, utan att

Sverige å sin sida beviljar skydd för utländska ursprungsbeteckningar.

Också har, på sätt af de till kommittén öfverlämnade

handlingar framgår, svenska handelskammaren i London

FramståIlningar

om Sveriges

anslutning

till Madridkonventionen;

kommitténs

uppfattning

m. m.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

hos Kungl. Magt gjort hemställan om vidtagande af åtgärder

för Sveriges anslutning till Madridkonventionen

samt kommerskollegium i sitt underdåniga utlåtande öfvei

nämnda framställning uttalat, att med hänsyn till den

utveckling, hvari industrien i vart land vore sfadd, det

syntes kollegium angeläget att genom internationella öfverenskommelser

bereda skydd savidt möjligt jämväl i utlandet

åt alster af svensk industri mot obehörig konkurrens.

Den föreskrift i konventionen, som framför allt föranledt,

att denna hittills biträdts . endast af ett jämförelsevis

ringa antal stater, är den i artikel 4 upptagna undantagsbestämmelsen

i fråga om beteckningar å vinodlingsprodukter.

Redan vid konferensen i Madrid uttalades skarpa

betänkligheter mot sagda undantag. Dessa betänkligheter

hafva sedermera från skilda håll upprepats, och särskildt

har det inom Tyskland och Österrike framhållits,

att ett stadgande, hvarigenom benämningen konjak förklarades

icke vara någon generisk beteckning, ej vore

antagligt. Emellertid synes numera inom vissa, stater

förefinnas en ganska stark benägenhet för anslutning till

konventionen.

I likhet med hvad Sveriges ombud vid Madridkonferensen

i sin ofvannämnda berättelse yttrat, finner, kommittén

den omtvistade undantagsbestämmelsen ej böra

utgöra något hinder för Sveriges biträdande af konventionen,

enär sagda stadgande icke kan anses bereda nämnvärdt

afbräck i någon näring inom vårt land, hvilken är

förtjänt af uppmuntran och skydd från det allmännas sida.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Speciel1 motivering.

Svenska ursprungsbeteckningar.

1 §•

Första stycket i paragrafen innehåller hufvudstadgandet,

nämligen att vara, därå finnes anbragt beteckning,

som gifver varan sken af att vara frambragt eller

tillverkad i Sverige, ej må från utrikes ort hit till riket

införas för försäljning; hvarjämte i paragrafens andra

stycke såsom exempel anföras åtskilliga fall, då sådan

ursprungsbeteckning kan anses föreligga.

För lagens tillämpning fordras således, att varan är

afsedd för försäljning vare sig här i riket eller, efter

återutförsel, i utlandet. Beträffande gods, som intages i

frihamn eller å transitoupplag eller omedelbart transitoförsändes,

hänvisas till det af kommittén uppgjorda förslag

till kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i

gällande förordning om frihamn äfvensom motiven till

samma förslag. Vara, som till riket införes för annat

ändamål än för försäljning, t. ex. för att af importören

själf begagnas eller för reparation eller för att tjäna som

prof, drabbas icke af lagens bestämmelser.

Därjämte förutsättes alltid, att den ifrågavarande

beteckningen gifver varan sken af att vara af svenskt

ursprung.

Med de i andra stycket upptagna exemplen är så

icke städse förhållandet. Särskildt gäller detta, när fråga

är om varor, som, enligt hvad allmänt är kändt, ej produceras

här i landet, såsom bomull och kaffe. Äfvenledes

torde, ehuru endast i mycket sällsynta fall, eu utländsk

vara med svensk beteckning kunna gå fri från beslag på

den grund, att det är allmänt bekant, att sådana varor

icke frambringas eller tillverkas å den ort inom Sverige,

hvarpå den förefintliga beteckningen hänvisar.

Hufvud
stadgandet.

Varan afsedd

för försäljning.

Sken af svenskt

ursprung.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Naturaprodukter.

Olika sätt,

hvarpå en

oriktig ursprungsbeteckning

kan vara

anbragt.

Vidare kan inträffa, att en föga känd näringsidkare

i Sverige har samma namn som en äfven här allmänt

bekant näringsidkare utomlands, eller att en obetydligort

här i landet bär samma namn som en betydande utländsk

ort. Om nu ett sådant namn förekommer å en

vara, som hit importeras, torde detsamma i allmänhet ej

kunna anses gifva varan sken af att vara af svenskt ursprung.

Äfven 1 § i gällande förordning lärer böra tolkas

på sätt, nu angifvits. Emellertid har understundom åt

nämnda paragraf gifvits den tydning, att orden »som ger

varan sken af att vara i Sverige tillverkad» hänföra sig

allenast till uttrycket »annan beteckning», och att således

»namn å ort, fastighet, industriell anläggning eller näringsidkare

inom Sverige» alltid är att anse såsom svensk ursprungsbeteckning.

Med den lydelse, föreliggande paragraf

i förslaget erhållit, torde möjligheten af en sådan

tolkning vara utesluten.

I sammanhang härmed bör tillses, huru den frågan

är att bedöma, om ett omvändt förhållande mot det nyssnämnda

föreligger, eller, med andra ord, om den svenske

näringsidkare eller den svenska ort, hvilken har samma

namn som en utländsk, är den mera betydande. I detta fall

synes det gemensamma namnet, om detsamma förekommer

å en hit importerad vara, gifva denna sken af svenskt

ursprung och införsel af varan således vara förbjuden.

Någon större praktisk betydelse torde hvad ofvan

anförts rörande namnlikhet mellan svenska och utländska

näringsidkare eller orter icke äga. Dock kan exempelvis

nämnas, att i Nordamerikas Förenta Stater en ort uppkallats

med det svenska namnet Dannemora. Hvad beträffar

förhållandet främmande länder emellan, lära dylika

fall ej sällan förekomma, hvilket för Sverige skulle erhålla

betydelse, därest vårt land biträder Madridkonventionen.

Genom ordet »frambragts», som i första stycket af

paragrafen upptagits vid sidan af ordet »tillverkats», har

kommittén velat tydligt uttala, att lagen äger tillämpning

äfven i fråga om naturaprodukter, t. ex. ägg.

Sättet, hvarpå en oriktig ursprungsbeteckning finnes

anbragt, är utan betydelse. Den kan exempelvis vara

tryckt, inväfd, inbränd eller ingraverad å varan; den kan

ock förekomma i vattenstämpeln å papper.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Ehuru visserligen alltid från fall till fall måste bedömas,

om en föreliggande beteckning gifver varan sken

åt att härstamma från Sverige, bar det synts kommittén

lämpligt att i paragrafens andra stycke sammanföra de

oftast förekommande fall, då svensk ursprungsbeteckning

kan anses vara för banden. Af ordet »kan» i lagtexten

framgår, att, såsom förut betonats, de uppräknade beteckningarna

icke städse, om också i allmänhet, skola

anses utmärka svenskt ursprung.

Utöfver de i nuvarande författning angifna exemplen

har kommittén upptagit endast svensk näringsidkares

firma. Någon saklig ändring innebär det sålunda gjorda

tillägget uppenbarligen icke.

Att iakttaga är, hurusom det för bedömandet af frågan,

om svensk näringsidkares namn eller firma utgör svensk

ursprungsbeteckning, saknar betydelse, om innehafvaren

af namnet eller firman här i riket idkar fabrikation eller

allenast handel. Visserligen gifves i sistnämnda fall, rent

-objektivt sedt, icke åt varan sken af att härstamma

från Sverige, men otvifvelaktigt är, att den allmänhet,

för hvilken ifrågavarande person ej är närmare känd,

— särskildt kan det inträffa, att varan bringas i handeln

å annan ort än den, hvarest han drifver sin rörelse, —

genom den åsätta beteckningen lätt föranledes att tro,

det varan är af svenskt ursprung. Att uppställandet af

en sådan skillnad mellan fabrikanter och handlande, som

nu antydts, ofta skulle bereda högst afsevärda svårigheter

för de tulltjänstemän, som hafva att afgöra, huruvida

beslag skall äga rum, ligger äfvenledes i öppen dag.

Inom kommittén har varit ifrågasatt att bland

exemplen upptaga äfven svensk näringsidkares varumärke.

Då emellertid ett sådant märke i regel icke torde af

den köpande allmänheten vara kändt såsom tillhörande eu

svensk näringsidkare och i allmänhet ej heller eljest, särskildt

om det utgöres af ett rent figurmärke, lärer vara

ägnadt att framkalla föreställningen om svenskt ursprung

för den vara, å hvilken det finnes anbragt, har kommittén

ansett riktigast att bland exemplen, hvilka böra angifva

endast de viktigare och mera vanliga fallen, icke omnämna

varumärke.

Såvidt kommittén kunnat utröna, har hittills knappast

7

I förslaget

upptagna

exempel ä

svenska ursprungsbeteckningar.

Varumärken.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

något fall förekommit, då en vara enligt nu gällande förordning

dömts förbruten allenast på den grund, att svenskt

varumärke varit åsatt densamma. Vid sådant förhållande

och då några klagomål öfver denna tillämpning af författningen

ej framställts af de korporationer, som yttrat

sig i ärendet, synes det ifrågasatta omnämnandet af varumärke

icke heller vara af något praktiskt behof påkalladt.

Fastmera torde ett sådant omnämnande särskildt ur

den synpunkten få anses föga välbetänkt, att den transitohandel

med utländska varor, hvars åvägabringande är ett

önskemål för många af vårt lands köpmän, skulle försvåras

genom en bestämmelse, som lätt kunde föranleda

den tolkning, att det i allmänhet ålåge den svenske köpmannen

att, om en vara vore försedd med lians varumärke,

låta detta åtföljas af en beteckning, som för den

utländske afnämaren angåfve, att varan icke vore af

svenskt ursprung.

Af den omständigheten, att varumärke ej upptagits

bland exemplen, får dock, på sätt redan antydts, gifvetvis

icke dragas den slutsatsen, att ett varumärke aldrig skulle

kunna anses såsom ursprungsbeteckning. Så kan t. ex.

ett kändt svenskt fabriksmärke, anbragt å utländska varor

af det slag, för hvilket märket här användes, utgöra en

oriktig ursprungsbeteckning. Emellertid torde säkerligen

mycket sällan inträffa, att en svensk fabrikant själf importerar

eller låter annan importera sålunda märkta varor.

Ej heller lärer ofta förekomma, att annan än innehafvaren

af märket utan dennes medgifvande inför dylika

varor, då nämligen deras, saluhållande här i landet kan

komma att medföra ansvar enligt 12 § varumärkeslagen.

Oriktig ursprungsbeteckning kan också tydligen föreligga,

då ett varumärke, vare sig handels- eller fabriksmärke,

innehåller någon af de i paragrafens andra stycke omförmälda

beteckningar eller andra ord, som hänvisa på

svenskt ursprung. I sistnämnda afseende är att iakttaga,

hurusom ingalunda hvarje i ett värn märke förekommande

ord på svenska språket är att uppfatta såsom en svensk

ursprungsbeteckning.

Det förhållandet, att importören till äfventyrs genom

registrering fått sig tillförsäkrad! skydd för det åsätta

märket, utgör, lika litet som då fråga är om hans namn

eller firma, hinder för tillämpning af förevarande lags

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

bestämmelser. Genom registrering enligt varumärkeslagen

fritages nämligen märkesinnehafvaren icke från skyldigheten

att vid märkets begagnande ställa sig föreskrifterna

i andra författningar till efterrättelse. Å andra sidan bör

uppenbarligen en näringsidkares rätt att använda en honom

tillkommande beteckning ej inskränkas mera, än af behofvet

finnes påkalladt.

Såsom ytterligare exempel på beteckningar, hvarå

lagen kan vara tillämplig, må nämnas sådana, i hvilka

ordet »svensk» ingår, äfvensom fingerade svenska firmanamn.

För de skäl, som föranledt tillkomsten af den i tredje

stycket af paragrafen upptagna bestämmelsen, har redogjorts

i de allmänna motiven. På sätt af stadgandets

formulering och paragrafens innehåll i öfrigt framgår,

är stadgandets innebörd ingalunda den, att andra ord på

svenska språket än de i närmast föregående stycke af

paragrafen såsom exempel angifna eller afbildning^'' med

svenska motiv ej i något fall skulle kunna betraktas som

svenska ursprungsbeteckningar, utan är bestämmelsen så

att förstå, att den omständigheten, att en beteckning är

affattad på svenska språket eller utgöres af en afbildning

med svenskt motiv, ej i och för sig konstituerar en svensk

ursprungsbeteckning. Så föreligger icke någon sådan i

förut anförda exempel beträffande hit importerade fruktknifvar,

hvilkas omslag försetts med vissa uppgifter om

varans beskaffenhet, eller bägare med Konungens bild,

namn och valspråk. Dylika beteckningar gifva enligt

kommitténs förmenande ej varorna sken af att härstamma

från Sverige utan hafva åsatts allenast därför, att varorna

äro ämnade att hållas till salu och användas här i riket.

Detsamma torde äfven gälla t. ex. i fråga om beteckningen

»hellinne» å kragar, orden »god jul» o. d. å brefkort,

afbildningar af Stockholms slott eller andra svenska

byggna-dsverk å olika slags varor äfvensom väderleksbeteckningar

å barometrar samt, därest ej särskilda omständigheter

i visst fall föranleda en motsatt uppfattning,

beträffande äfven vidlyftigare bruksanvisningar å varor.

Däremot lära sådana ord som »minne från (en angifven

svensk ort))'' understundom vara att anse som oriktig ursprungsbeteckning,

särskildt om den angifna orten är känd

för tillverkning af ifrågavarande slags varor.

Andra

exempel.

Ord på svenska

språket och afbildningar

med

svenska motiv.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bär en utländsk

varas

ursprung alltid

angifvas?

Undantag frän

hufvudstadgandet.

Exporteradef

men åter införda

varor.

Gener iska beteckningar.

Neutralisering

af oriktiga

beteckningar.

Inom kommittén har varit föremål för öfverläggning,

huruvida ej till undvikande af de svårigheter, som otvifvelaktigt

kunna uppkomma vid bedömandet åt frågan,

om oriktig ursprungsbeteckning föreligger eller icke, i

lagen borde stadgas, att utländsk vara, som hit införes

för försäljning, alltid skall, äfven om densamma icke bär

någon beteckning, hänvisande på svenskt ursprung, vara

försedd med uppgift därom, att varan är utländsk. Emellertid

har en sådan föreskrift ansetts onödigt sträng, t. ex. då

fråga är om vissa finare glasvaror, och ofta nästan omöjlig

att efterlefva, särskildt i fråga om mycket små föremål.

I sista punkten af paragrafen gifvas vissa undantagsbestämmelser

från hufvudstadgandet.

Det först angifna undantaget har sin motsvarighet

i gällande förordning. Den vidtagna förändringen, att

ordet »frambragt» inskjutits i lagtexten, sammanhänger

därmed, att åt förslaget gifvits den omfattning, att detsamma

afser icke endast tillverkade varor utan äfven

naturaprodukter. Någon oriktig ursprungsbeteckning föreligger

tydligen ej, då varan verkligen är af svenskt ursprung.

Bevisskyldigheten härutinnan åligger emellertid

varuägaren. Med hänsyn till den föreslagna ändringen

i stadgandets nuvarande lydelse bör bemärkas, att, därest

varan tillverkats utomlands, undantaget gifvetvis icke äger

tillämpning, äfven om därvid användts svenskt råmaterial.

Det andra undantaget har redan berörts i de allmänna

motiven vid redogörelsen för innehållet i Madridkonventionen.

Någon större betydelse äger detta undantag

ej i fråga om svenska beteckningar.

Det tredje undantaget återfinnes, fastän med något

annat innehåll, i den nuvarande förordningen. Afvikelserna

bestå däri, att orden »utländsk tillverkning» ersatts med

orden »utländskt ursprung», samt att enligt förslaget den

neutraliserande beteckningen skall vara anbragt icke allenast,

såsom nu är stadgadt, på ett tydligt och lätt i

ögonen fallande utan äfven på ett varaktigt sätt.

Hvad den förstnämnda af dessa båda ändringar angår,

har densamma sin grund i hvad nyss anförts därom, att

lagförslaget afser jämväl naturaprodukter.

Den andra ändringen, hvilken möjligen torde böra

föranleda motsvarande jämkning i 8 § 1 mom. af gällande

förordning angående kontroll å tillverkningen af margarin

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

m. m., beror på den omständigheten, att det ej sällan

visat sig, hurusom en neutraliserande beteckning anbragts

med lätt utplånlig färg eller eljest på ett så föga varaktigt

sätt, att densamma efter godsets införande kunnat

utan svårighet borttagas, samt att tvekan yppat sig, huruvida

i ett sådant fall den neutraliserande beteckningen

kunnat, i saknad af uttryckligt stadgande därom, förklaras

icke vara tillfyllestgörande.

Af handelskammaren i Göteborg har hemställts, att

i författningen måtte stadgas, att den neutraliserande beteckningen

skall vara anbragt på samma eller lika varaktigt

sätt som den svenska ursprungsbeteckningen.

Emellertid har kommittén ansett en sådan föreskrift ej

sällan kunna vara onödigt betungande och, då den svenska

ursprungsbeteckningen är anbragt på ett ovaraktigt sätt,

t. o. m. verka mindre betryggande än den af kommittén

föreslagna bestämmelsen.

Ej heller har kommittén funnit nödigt att, i enlighet

med hvad samma handelskammare vidare hemställt, såsom

allmän regel föreskrifva, att den neutraliserande beteckningen

måste förekomma i omedelbar närhet af den

svenska ursprungsbeteckningen. Stadgandet, att den skall

vara anbragt på ett lätt i ögonen fallande sätt, torde

nämligen göra till fyllest.

Att för hvarje fall fordra, att den neutraliserande

beteckningen är affattad å svenska språket, synes likaledes

obehöfligt, ehuru visserligen användande af annat

språk endast undantagsvis bör anses tillåtet.

En föreskrift, att den neutraliserande beteckningen

skall innefatta uppgift om det land eller den ort, hvarifrån

godset leder sitt ursprung, har kommittén ansett

icke blott obehöflig utan äfven ur den synpunkten olämplig,

att det särskildt för en engroshandlare kan vara af

betydelse att ej för sina afnämare, detalj örerna, behöfva

uppgifva, hvarifrån en importerad vara förskrifver sig.

I likhet med hvad nu gäller, är det således äfven enligt

kommitténs förslag tillfyllestgörande, om den neutraliserande

beteckningen angifver, att varan icke är af svenskt

ursprung. Detta kan ske på olika sätt. För närvarande

torde oftast å varan anbringas ordet »import» eller »importerad».

Visserligen kan icke förnekas, att, då fråga

är om gods, som är afsedt för återutförsel, dylika be
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Frånvaro af

brottslig af sikt.

teckningar understundom skulle i det land, till hvilket

varan återutföres, kunna uppfattas allenast såsom eu uppgift

därom, att varan icke blifvit frambragt eller tillverkad

i det landet, och således där icke neutralisera den svenska

ursprungsbeteckningen. Emellertid lärer nämnda olägenhet

ej böra föranleda, att sådana beteckningar, som nu

nämnts, och hvilka hittills allmänt brukats, skulle, ehuru

desamma i det ojämförligt största antalet fall verka fullt

neutraliserande, hädanefter anses icke tillfyllestgörande;

att vid införseln göra skillnad mellan gods, som är ämnadt

för återutförsel, och annat gods torde ofta icke vara

möjligt. Hvad angår den nu ej sällan använda förkortningen

sump.», synes denna i regel icke böra godtagas,

då helt visst bland den köpande allmänheten finnes mången,

som icke förstår betydelsen af densamma. Ännu mindre

kan en sådan förkortning som »U. T.» (utländsk tillverkning)

godkännas. Ett angifvande af den utländske fabrikantens

namn och adress eller varan åsatt bruksanvisning

på främmande språk eller annan mera indirekt neutraliserande

beteckning torde däremot, under förutsättning att

varans utländska ursprung därigenom tydligt utmärkes,

göra till fyllest.

Att i fråga om utländska ursprungsbeteckningar en

fullständigare neutralisering är nödvändig än beträffande

svenska, framgår af 17 § i förslaget och har redan framhållits

i de allmänna motiven. Under förutsättning af

Sveriges anslutning till Madridkonventionen lär det komma

att ligga i våra importörers eget intresse att äfven beträffande

svenska ursprungsbeteckningar använda en sådan

fullständigare neutraliserande beteckning i de fall,

då ifrågakomma varor äro afsedda för återutförsel till

annat land, som biträdt sagda konvention.

Det tredje af de i gällande förordning angifna undantag

— att det eljest är uppenbart, att afsikt att vilseleda

genom oriktig ursprungsbeteckning ej föreligger, — har

icke upptagits i kommitténs förslag. År oriktig ursprungsbeteckning

verkligen för handen, bör nämligen enligt kommitténs

förmenande frånvaron af brottslig afsikt ej föranleda,

att varan må obehindradt införas. Emellertid har

ifrågavarande undantagsbestämmelse vanligen så tolkats,

och har i anledning häraf understundom inträffat, att det

med författningen afsedda ändamål icke vunnits. Så t. ex.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

har det ansetts, att, om importören kunnat på tillfredsställande

sätt styrka, att han gifvit leverantören order

därom, att varan ej finge förses med importörens namn

och adress, men så emellertid skett på grund af förbiseende

från leverantörens sida, varan finge utan neutraliserande

beteckning hit införas och här spridas. Då, på

sätt i de allmänna motiven angifvits, kommittén såsom

regel föreslagit en betydligt lindrigare påföljd för öfverträdelse

af författningen än den nu stadgade, har ifrågavarande

undantag i hvarje fall ansetts mindre behöfligt.

För dess uteslutande ur författningen talar också den

omständigheten, att stadgandet ofta i praktiken gifvit

anledning till olika tolkningar och domslut äfven i andra

hänseenden, än ofvan nämnts. Att kommittén däremot

ansett frånvaron af brottslig afsikt böra för visst fall

medföra befrielse från skyldigheten att gälda den af kommittén

för öfverträdelse af författningen föreslagna afgift,

framgår af 7 §.

Slutligen har kommittén att här till besvarande upptaga

den praktiskt viktiga frågan, huru 1 § skall tillämpas

i fråga om hallfabrikat, som hit importeras, försedda med

svenska ursprungsbeteckningar. Lämpligast torde saken

belysas genom anförande af några exempel.

Om en hattfabrikant inom Sverige hit importerar

hattfoder, märkta med hans namn och adress, gifver denna

beteckning tydligen varan, i och för sig betraktad, sken

af att vara tillverkad här i landet. Åro emellertid ifrågavarande

hattfoder afsedda att anbringas i hattar, som

här tillverkas af nämnde fabrikant, torde beteckningen i

den färdiga hatten komma att uppfattas såsom afseende

icke fodret utan själfva hatten och sålunda vara riktig.

Skulle nu i detta fall erfordras, att å den importerade

varan funnes angifvet, att denna tillverkats utomlands,

eller, om dylik beteckning ej vid införseln vore åsatt varan,

det åläggas importören att för utbekommande af varan

förse densamma med sådan neutraliserande beteckning

— att utplåna den svenska beteckningen torde i flertalet

fall ej lämpligen låta sig göra — komme fodret, anbragt i

den här tillverkade hatten, att genom den neutraliserande

beteckningen oriktigt angifva hatten vara utländskt fabrikat.

Enligt kommitténs förmenande bör lagen därför icke vara

i omförmälda fall tillämplig. Också torde detta få anses

Halffabrikat.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

uttryckt genom den affattning, första stycket i paragrafen

erhållit. De ifrågavarande hattfodren införas nämligen icke

hit till riket för att såsom sådana försäljas utan för att af

importören användas vid här bedrifven fabrikation af hattar.

Hvad sålunda yttrats rörande innebörden i paragrafens

första stycke leder därtill, att, äfven om de nämnda hattfodren

äro afsedda att här anbringas i utomlands tillverkade

hattar, fodren ändock må hit införas utan neutraliserande

beteckning. Ej heller i detta fall är nämligen

den importerade varan ämnad att särskilt för sig försäljas.

Den omständigheten, att det utan tvifvel ofta skulle

möta stora praktiska svårigheter att afgöra, när fodren

äro afsedda att användas i här fabricerade hattar eller i

utomlands tillverkade, utgör också ett talande skäl för

att ej uppställa någon skillnad mellan detta fall och det

förut anförda. Huruvida det skall vara tillåtet för hattfabrikanten

att, sedan nämnda foder hit införts, anbringa

desamma i hattar, som i öfrigt tillverkats utomlands,

sammanhänger med frågan om lagstiftning rörande varors

förseende inne i landet med oriktiga ursprungsbeteckningar,

hvilken fråga, på sätt förut nämnts, blir föremål

för behandling i kommitténs betänkande angående lagstiftningsåtgärder

mot illojal konkurrens.

Skulle däremot det fall inträffa, att en fabrikant af hattfoder

inom Sverige söker importera med hans namn och

adress försedda foder för att i sin ordning försälja desamma

till härvarande hattfabrikanter, äro lagens bestämmelser

uppenbarligen å honom tillämpliga. När detta förvisso

mycket sällsynta fall är för handen, lärer i allmänhet ej

vara svårt att bedöma utan framgå af omständigheterna.

Ett i viss män analogt fall med det ofvan först angifna

är, att en fotograf här i riket importerar med hans namn

och adress märkta kartonger, afsedda för uppklistring åt

fotografier, som af honom utföras. Den nämnda svenska

beteckningen hänför sig uppenbarligen icke till de utomlands

tillverkade kartongerna utan till de af importören tagna

fotografierna, och varan må således obehindradt införas.

Ett annat liknande fall är, att en svensk tillverkare

af kemisk-tekniska fabrikat hit inför med hans namn och

adress försedda flaskor, burkar eller tuber, i hvilka af

honom här tillverkade varor skola försäljas.

Att såsom undantagslös regel antaga, att lagen ej

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

skulle vara tillämplig å halffabrikat i andra fall, än närde

äro ämnade att som sådana försäljas, torde emellertid

icke vara riktigt. Om t. ex. en fabrikant här i riket söker

hit importera knifblad, som äro märkta med ett svenskt

ortsnamn, för att förse dem med bär tillverkade skaft och

därefter föra den sålunda färdigställda varan i handeln,

bör införseln af ifrågavarande knifblad kunna med lagens

hjälp förhindras. Den å knifvens viktigaste beståndsdel,

biadet, förekommande beteckningen gifver nämligen — i

motsats till hvad i de föregående exemplen är förhållandet

med beteckningarna å hattfodren och fotografikartongerna —

just denna del af den färdiga varan sken af att vara

fabricerad i Sverige. Något hinder för en tillämpning af

lagen i nu angifna riktning torde ej föreligga i affattningen

af paragrafens första stycke. Den utländska varan

är visserligen icke afsedd att hållas till salu särskildt för

sig, men dock såsom hufvudbeståndsdel i den färdiga varan.

Det afgörande enligt nyssnämnda stadgande är gifvetvis,

huruvida beteckningen i fråga gifver den importerade

varan vid dennas försäljning sken af att härstamma från

Sverige.

2 §•

Behörighet att verkställa beslag å olagligen märkt Behörighet att

vara tillkommer jämlikt första stycket i denna paragraf ve^ffgUa

endast tullpersonalen. Enligt 2 § i gällande förordning

samt tullstadgans där åberopade bestämmelser i fråga om

oloflig införsel af tullpliktigt gods äga för närvarande

jämväl kronofogde, länsman samt lands- och stadsfiskal

i vissa fall rätt att verkställa beslag. Detta torde ock,

då fråga är om oloflig införsel af tullpliktigt gods, vara

af behofvet påkalladt. Däremot har kommittén ansett

dylik föreskrift icke vara här erforderlig. I fråga om

angifvelse för öfverträdande af lagen hänvisas till hvad

därom yttras i motiven till 15 och 17 §§.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall Förvaring af

beslagtagen vara aflämnas till närmaste tullförvaltning,

där den lämpligen kan förvaras. Då jämlikt kommitténs

förslag ärendets behandling uppdragits åt generaltullstyrelsen,

skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida

ej — i analogi med den i 137 § tullstadgan meddelade

föreskrift, att gods, som tagits i beslag, skall aflämnas till

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

tullförvaltningen i den stad, vid hvars rådstufvurätt beslagsmålet

skall handläggas, eller till vederbörande gränsetullförvaltning,

om målet skall anhängiggöras vid gränsetullrätt,

— borde föreskrifvas, att varan alltid skall öfverlämnas

till tullförvaltningen i Stockholm. Emellertid skulle

detta otvifvelaktigt ofta medföra ej oväsentliga kostnader

och besvär utan motsvarande gagn. Erfordras för sakens

bedömande, att gods, som förvaras annorstädes än i Stockholm,

besiktigas, må prof å detsamma insändas till generaltullstyrelsen

eller, om så icke lämpligen kan ske, besiktning

verkställas, där godset finnes.

Underrättelse Enär det tydligen är af vikt för varuägaren, att han

°mbvaranstM snarast möjligt erhåller meddelande om beslaget, har slutadressat.

ligen i paragrafen ansetts lämpligt föreskrifva, att underrättelse

om detsamma ofördröjligen skall af den tullförvaltning,

till hvilken varan öfverlämnats, afsändas till

adressaten, där sådan finnes å varan angifven eller eljest

är för tullförvaltningen känd och han ej personligen varit

närvarande vid beslagets verkställande. Någon undersökning,

huruvida adressaten också är ägare af varan eller

t. ex. endast ombud vid dennas mottagande, skall i detta

sammanhang icke förekomma. Skulle ägaren vara annan

än adressaten, må det ankomma på denne senare att i

sin ordning underrätta ägaren. Att, såsom i paragrafen

förutsättes kunna inträffa, någon adressat icke finnes angifven,

kan särskildt vara händelsen, när godset är sändt

att utlämnas mot konossement, ställdt till innehafvare!. Då

adressaten varit personligen närvarande vid beslagstillfatlet,

erfordras uppenbarligen ej någon särskild underrättelse

om beslaget; det vanligaste förhållandet torde emellertid

vara, att han företrädts af ombud. Genom föreskriften,

att underrättelsen skall sändas i rekommenderadt

bref, vinnes särskild trygghet för, att densamma kommer

vederbörande till hända. Att generaltullstyrelsen i allt fall

skall lämna varuägaren tillfälle att yttra sig i ärendet, innan

detta företages till afgörande, framgår af nästa paragraf.

3 §•

General- Angående stadgandet i första stycket hänvisas till

‘behörighet111 ^ a^,mäuna lUOtiven.

Anmälan hos Ärendets upptagande af generaltullstyrelsen förut
Slyulunetm

satter tydligen eu där gjord anmälan om beslaget. I all
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

mänhet torde den, som verkställt beslaget, med öfverlämnande

af rapport öfver detsamma själf eller genom

vederbörande tullförvaltning komma att gorå dylik anmälan.

Emellertid föreligger enligt ordalydelsen i andra

stycket af paragrafen icke något binder för varuägaren

att underställa beslaget styrelsens pröfning.

Jämlikt tredje stycket skall styrelsen, innan ärendet

företages till afgörande, lämna såväl ofvannämnda båda

sakägare som äfven den tullfiskal, inom hvars tjänstgöringsdistrikt

beslaget skett, tillfälle att yttra sig i ärendet.

Tullfiskalen och den, som beslagtagit varan, hafva

båda att bevaka det allmännas rätt i saken. Dock åligger

det uppenbarligen icke tullfiskalen att, äfven för den händelse

han finner beslaget utan laga skäl verkställdt, föra

talan om detsammas fastställande. Förklarar han sig ej

vilja föra sådan talan, skall beslagets giltighet ändock af

styrelsen pröfvas.

Från varuägarens motparter skola yttranden infordras

i den ordning, som i allmänhet gäller beträffande meddelanden

från styrelsen till dess underordnade tjänstemän,

nämligen medelst direkt ämbetsskrifvelse eller genom

vederbörande tullförvaltning. Hvad angår varuägaren,

torde lämpligast vara, att, såsom nu sker i fråga om delgifning

med enskilda sakägare af beslut, som styrelsen

meddelar, anmaning att yttra sig i ärendet tillställes varuägaren

af tullpersonalen eller, om sådan ej finnes å platsen,

genom bref, öfver hvars mottagande af varuägaren bevis

införväntas. Anmaningen till ägaren motsvarar stämningen

å svaranden i rättegångsmål, och synnerlig vikt

ligger följaktligen därpå, att den verkligen kommer varuägaren

till hända. Enär någon gång kan inträffa, att

ägaren icke är känd, eller att han ej kan anträffas med

kallelse, har i förslaget lämnats föreskrift, huru i sådant

fall skall förfaras.

Äfven i andra än sistnämnda fall skall vid anmaning

till sakägare att inkomma med yttrande i ärendet viss tid

honom föreläggas. Dock har det för dessa andra fall icke

ansetts lämpligt att i lagen föreskrifva någon bestämd tid,

utan torde det böra åt styrelsen öfverlämnas att härutinnan

förfara efter omständigheterna. För vinnande af

skyndsamhet vid ärendets behandling bör tiden ej utmätas

längre, än nödigt är; dock att styrelsen på begäran af

Tillfälle för

sakägare att

yttra sig i

ärendet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Sakägares

första

yttrande.

Vidare skriftväxling

och

utredning.

Begreppet

Ȋgaren af

vara».

vederbörande sakägare bär att bevilja anstånd med yttrandets

afgifvande, då skäl härtill föreligger.

Sakägares underlåtenhet att yttra sig i ärendet medför

i intet fall det äfventyr, att han förlorar sin talan,

utan endast att ärendet vinner fortsatt och slutlig handläggning,

med rätt för sakägaren att öfverklaga styrelsens

beslut.

För ärendets snara afgörande är af vikt, att i det

första yttrande, sakägare afgifver, han, såvidt möjligt,

andrager allt hvad han i saken aktar nödigt. Så t. ex.

bör varuägaren dels angifva, om han anser beslaget lagligen

grundadt eller icke, samt, äfven i sistnämnda fall,

huruvida han finner utplåning eller neutralisering af den

ifrågavarande beteckningen möjlig, och, därest så är förhållandet,

på hvilket sätt dylik åtgärd enligt hans förmenande

bör vidtagas, dels för bestämmandet af den afgift,

han jämlikt 7 § i regel har att gälda, förebringa

nödig utredning angående varans värde, dels ock uppgifva,

om han enligt samma paragraf gör anspråk på

befrielse från afgiftens erläggande, och i sådan händelse

bifoga de handlingar, som han till stöd härför kan vilja

åberopa. Om hvad sakägares yttrande skall omfatta, bör

i styrelsens föreläggande lämnas anvisning.

Uppenbart är emellertid, att vidare skriftväxling och

utredning i ärendet understundom kunna befinnas erforderliga;

och äger styrelsen för sådant fall att, på framställning

af sakägare eller om styrelsen eljest aktar nödigt, därom

förordna. Med införskaffande af erforderliga upplysningar

i ärendet lära varuägarens motparter å tjänstens vägnar

vara skyldiga att gå styrelsen till hända.

Med ägaren af vara förstår tullstadgan i allmänhet

den, till hvars mottagande varan är ställd. Ej sällan

kan emellertid inträffa, att denne allenast är ombud för

annan här i riket, för hvilken varan är afsedd; och har,

på sätt af sista stycket i paragrafen framgår, kommittén

för detta fall funnit den senare böra anses såsom ägare.

1 luruvida han är godsets verklige ägare eller icke, bör

däremot vara utan betydelse, särskild! som det understundom,

t. ex. i fråga om kommissionslager, händer, att

den verklige ägaren är bosatt utomlands.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

4 §■

Såsom redan i de allmänna motiven anmärkts, må

ansvars- och ersättningstalan icke af varuägaren mot hans

vederparter anhängiggöras hos generaltullstyrelsen utan

endast genom särskild rättegång vid domstol.

5-9 §§■

Den i gällande förordning stadgade stränga påföljden

af varans förlust i hvarje fall, då öfverträdelse af

författningen föreligger, har kommittén af skäl, som förut

anförts, funnit icke böra bibehållas. Endast i händelse

den oriktiga ursprungsbeteckningen ej kan utplånas eller

neutraliseras, utan att varan därigenom i sin helhet förstöres

eller förlorar allt värde såsom handelsvara, skall

densamma omedelbart förklaras förbruten. I öfriga fall

är varuägaren, om han enligt föreläggande, som generaltullstyrelsen

har att meddela, fullgör vissa stadgade villkor,

berättigad att utfå och disponera öfver varan. De

nämnda villkoren äro, dels att varuägaren på föreskrifvet

sätt utplånar eller neutraliserar den svenska ursprungsbeteckningen,

dels att han utom i visst undantagsfall, för

hvilket nedan skall närmare redogöras, erlägger en efter

varans värde beräknad afgift, och dels slutligen att han

ersätter eller ställer säkerhet för vissa kostnader, som i

saken kunna hafva drabbat det allmänna. Fullgör emellertid

varuägaren icke hvad i dessa hänseenden blifvit honom

förelagdt, förklaras varan förbruten.

Att den . oriktiga ursprungsbeteckningen ej kan utplånas

eller neutraliseras, utan att varan i sin helhet förstöres

eller förlorar allt värde såsom handelsvara, lärer

endast i högst sällsynta fall komma ätt inträffa. Vid

den generaltullstyrelsen tillkommande pröfning äger nämligen

styrelsen icke att taga någon hänsyn därtill, om

det ur ekonomisk synpunkt ställer sig ofördelaktigt för

varuägaren att vidtaga åtgärden. Huruvida detta är förhållandet,

och om varuägaren på grund däraf ej vill företaga

åtgärden, tillkommer honom ensam att bedöma.

Kostnaden för utplåningen eller neutraliseringen skall

gifvetvis bestridas af varuägaren. Kiktigast torde också

vara, att åtgärden må vidtagas genom hans och icke

Beslags upphäfvande;''

ansvars-

och ersättningstalan

af varuägaren.

Beslags fastställande;

allmän

öfversikt.

Beslags fastställande

utan

föreläggande

för varuägaren.

Föreläggande

för varuägaren;

utplåning

eller neutrali
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

sering af den

oriktiga ursprung

sbete ökningen.

Afgift.

genom det allmännas försorg. Då det nämligen är varuägaren,

som har intresse af att utbekomma varan, bör

han också få afgöra, när inom den af generaltullstyrelsen

bestämda tid och af hvem arbetet skall utföras, så att

detsamma blifver verkställdt så skyndsamt, så väl och så

billigt som möjligt, därvid varuägaren emellertid har att

ställa sig till efterrättelse de närmare föreskrifter angående

utplåningen eller neutraliseringen, som generaltullstyrelsen

meddelat. Oftast lärer åtgärden kunna vidtagas

inom tullverkets lokaler. Understundom kan dock inträffa,

att detta icke lämpligen låter sig göra, utan att

varan t. ex. behöfver flyttas till någon verkstad. I bådadera

fallen bör utplåningen eller neutraliseringen uppenbarligen

ske under tillsyn från det allmännas sida.

Genom ofvannämnda åtgärd ernås visserligen det

med lagen afsedda ändamål att förhindra, det utländska

varor, hvilka synas vara af svenskt ursprung, hit införas

för försäljning. Att emellertid varuägaren icke skulle

drabbas af annan påföljd än skyldigheten att vidtaga

sagda åtgärd för en, efter hvad erfarenheten visat vid

tillämpningen af stadgandet i 2 § 2 stycket af nu

gällande förordning, i allmänhet ringa kostnad och därjämte

ersätta statsverket vissa för detsamma eventuellt

uppkomna utgifter, hvilka ej heller de annat än undantagsvis

torde komma att uppgå till något högre belopp,

har icke synts kommittén lämpligt, då en lagstiftning af

sådant innehåll sannolikt ej skulle^ nog verksamt afhålla

från försök till lagöfverträdelser. Adömande af böter eller

annan rent straffrättslig påföljd för dylikt försök har

dock kommittén ansett sig icke böra förorda. Ett förslag

i denna riktning komme nämligen, åtminstone om straffet

skulle utmätas inom vissa minimi- och maximigränser,

att stå i föga öfverensstämmelse med förslaget att till

administrativ myndighet helt öfverflytta behandlingen af

ifrågavarande ärenden. Kommittén har därför såsom

ytterligare påföljd upptagit skyldighet för varuägaren att

erlägga eu efter vissa, såvidt möjligt fixa beräkningsgrunder

fastställd afgift, nämligen tio procent af den

oförtullade varans värde vid införseln, dock ej under tio

eller öfver femhundra kronor för allt med samma lägenhet

till honom ankommet obehörigen märkt gods.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Den värdesättning af varan, som i följd af berörda

stadgande ankommer på generaltullstyrelsen, torde i allmänhet,

med ledning i tillämpliga delar af gällande föreskrifter

angående beräknande af en varas värde för förtullning,

kunna utan särskilt afsevärda svårigheter verkställas,

äfven då godset är tullfritt eller icke skall förtullas

efter sitt värde. Liknande värdering af tullfritt

gods kan redan nu i vissa fall, t, ex. jämlikt 22 § 1 mom.

tullstadgan, komma att åligga tullmyndighet.

Af orden »vid införseln» framgår bland annat, att

vid värdeuppskattningen hänsyn ej skall tagas till den

minskning i värde, som varan genom den oriktiga ursprungsbeteckningens

utplånande eller neutraliserande kan

komma att lida; skulle sådan värdeminskning tagas i betraktande,

blefve otvifvelaktigt värderingen ej sällan ganska

svår och tidsödande. Därjämte har det ansetts böra uttryckligen

stadgas, att i värdet ej skall inberäknas den

tullafgift, som kan belöpa å varan; att dylik afgift

emellertid skall utgå, torde vara öfverflödigt att i lagen

uttala.

Ehuru visserligen, på sätt inom kommittén påpekats,

understundom kan inträffa, att den nettovinst, en köpman

vid försäljning kan beräkna å en vara, understiger tio

procent af dess värde, uppskattadt enligt nu angifna

grunder, har det dock ej synts kommittén välbetänkt att

bestämma afgiften lägre, om nämligen med stadgandet i

allmänhet skall kunna vinnas det åsyftade målet att afhålla

från försök att öfverträda lagen.

Da det icke ansetts lämpligt, att afgiften skulle kunna

nedgå till huru ringa belopp som helst eller uppgå till

alltför afsevärdt belopp, har kommittén, såsom nämndt,

för afgiften föreslagit ett minimum af tio och ett maximum

af femhundra kronor. Gifvetvis må vid tillämpningen

af denna bestämmelse särskild afgift icke beräknas

för hvarje exemplar af en importerad vara. Enligt kommitténs

uppfattning bör icke ens för hvarje slag af samtidigt

införda eller beslagtagna varor eller för hvarje

parti på enahanda sätt olagligen märkta varor beräknas

särskild afgift. Kommittén har såsom det ur praktisk

synpunkt mest lämpliga föreslagit, att gemensam afgift

skall utgå för allt med samma lägenhet -— vare sig fartyg,

järnvägståg eller annat transportmedel — till samme

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

varuägare ankommet obehörigen märkt gods. Enahanda

grund för bestämmande af vissa böter enligt tullstadgan

återfinnes i ofvan åberopade 22 § 1 mom. af nämnda

författning.

Undantag från Förmår ägaren visa, att varan mot hans förbud blifvit

Stttderiägg2 olagligen märkt, torde billigheten fordra, att han befrias

afgift. från skyldigheten att gälda omförmälda afgift, Att, på

sätt inom kommittén varit ifrågasatt, utsträcka detta undantag

att afse hvarje fall, då bevisligen afsikt att vilseleda

genom oriktig ursprungsbeteckning icke hos ägaren förelegat,

har kommittén, med hänsyn till det sväfvande i

ett sådant stadgande, funnit sig icke böra föreslå. Något

verkligt behof af ett dylikt, mera omfattande undantagsynes

ej heller föreligga. På grund af det i förslaget

upptagna stadgandet kan nämligen den, som hit importerar

varor, genom fullständiga och tydliga instruktioner

till den utländske leverantören försäkra sig om att icke

drabbas af ifrågavarande påföljd. Sådana instruktioner,

Indika ej nödvändigtvis behöfva gifvas vid hvarje särskild

beställning utan äfven kunna lämnas mera generellt, lära

redan nu ej sällan förekomma. Någon afsevärd svårighet

att bevisa, det nödiga instruktioner gifvits, torde i

allmänhet icke vara att befara, åtminstone om desamma

lämnats skriftligen.

Särskilda kost- För utbekommande af varan åligger det slutligen

Allmänna61 ägaren att godtgöra de särskilda kostnader, hvilka i saken

kunna för det allmänna hafva uppkommit för transport,

vård och underhåll af varan samt för tillsyn vid den

oriktiga ursprungsbeteckningens utplåning eller neutralisering.

Endast de särskilda kostnader, som i berörda hänseenden

föranledts, skola af varuägaren ersättas. Således

skall godtgörelse icke af honom utgå för tillsyn, hvarom

nyss nämnts, såframt densamma utöfvats af tullpersonal

under tjänstetid. Ej heller skola i något fall de af allmänna

medel gäldade kostnader för andra ändamål än de

uttryckligen angifna, t. ex. för kungörelse angående beslaget

jämlikt 3 § eller för af generaltullstyrelsen föranstaltad

särskild värdering af varan, ersättas af ägaren,

utan har kommittén ansett dylika för ärendets behöriga

handläggning och afgörande nödiga utgifter böra stanna

å statsverket; genom den uti 15 § kronan tillerkända

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

andel i den enligt 7 § utgående afgift eller i försäljningssumman

för förbruten vara kan dessutom statsverket

komma i åtnjutande af visst, om än icke alltid fullständigt

vederlag för samma kostnader.

Den ersättningsskyldighet, som åligger ägaren, skall

i allmänhet fullgöras före varans utbekommande. Skulle

emellertid kostnaderna ännu icke vara till siffran bestämda

eller tvist uppstå i fråga om kostnadsbeloppet, synes den

omständigheten ej böra utgöra hinder för ägaren att utfå

varan mot ställande af nöjaktig säkerhet för kostnaderna.

Enär dessa i regel torde uppgå till jämförelsevis ringa

belopp, har kommittén funnit pröfningen af nämnda säkerhet

kunna, utan några närmare föreskrifter angående

säkerhetens beskaffenhet, öfverlämnas till vederbörande

tullförvaltning. Tvist, hvarom nyss nämnts, må i vanlig

ordning utföras vid domstol.

Det af generaltullstyrelsen jämlikt 8 § meddelade

föreläggande skall upptaga allt hvad ägaren inom den af

styrelsen föreskrifna tid har att iakttaga för att utfå varan.

I föreläggandet skall således angifvas, huruvida den oriktiga

ursprungsbeteckningen skall utplånas, eller om den

skall genom neutralisering oskadliggöras, samt i sistnämnda

fall hvar å godset den neutraliserande beteckniugen

skall anbringas, på hvilket sätt, genom stämpling,

etsning eller annan åtgärd, detta skall ske, och huru beteckningen

i öfrigt skall vara beskaffad; alternativa föreskrifter

i ena eller andra hänseendet kunna dock förekomma.

Vidare skall föreläggandet innehålla uppgift om

beloppet af den afgift, som det kan åligga varuägaren

att erlägga, samt därjämte erinran om ägarens skyldighet

att gälda eller ställa säkerhet för de kostnader, hvarom

i 7 § förmäles; att redan i föreläggandet angifva beloppet

af dessa kostnader torde icke vara möjligt, utan må ägaren

därom framdeles inhämta upplysning hos den tullförvaltning,

som har godset i förvar.

Några närmare föreskrifter angående den utplåning

eller neutralisering, hvarom finnes stadgadt i 2 § af gällande

förordning, pläga domstolarna för närvarande ej

meddela. Afgörandet härutinnan öfverlämnas nämligen

helt och hållet åt vederbörande tullförvaltning. Emellertid

har kommittén för vinnande af större garanti därför,

att den oriktiga ursprungsbeteckningen på ett tillfreds
9
-

Föreläggandets

innehåll.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Fullgörande af

föreläggandet.

Underlåtenhet

att fullgöra

föreläggandet.

Vittnesförhör

■vid domstol.

ställande sätt oskadliggöres, ansett dylika föreskrifter böra

meddelas af generaltullstyrelsen. Då jämlikt 8 § i förslaget

desamma skola lämnas i sammanhang med ärendets

afgörande i öfrigt, torde ock större skyndsamhet i

dettas behandling ernås, än om ifrågavarande pröfningsrätt

skulle tillkomma tullförvaltningen med rätt för sakägare

att mot dess beslut fullfölja talan hos styrelsen.

Ställer sig varuägaren i allo generaltullstyrelsens lagakraftvunna

föreläggande till efterrättelse, äger han att

omedelbart utfå varan. Någon pröfning af nämnda myndighet,

huruvida föreläggandet behörigen fullgjorts, har

kommittén ansett icke vara behöflig utan endast leda till

onödig tidsutdräkt. Den i berörda hänseende erforderliga

pröfning kan enligt kommitténs åsikt anförtros åt vederbörande

tullförvaltning utan rätt för varuägarens motparter

att öfverklaga dess åtgörande härutinnan. Något

beslut af styrelsen utöfver det i 8 § omnämnda förutsättes

således ej i detta fall. Emellertid bör tullförvaltningen

lämpligen hos styrelsen anmäla, att föreläggandet

fullgjorts och varan utlämnats.

1 Om ägaren däremot, vare sig afsiktligt eller oafsiktligt,

helt underlåter att ställa sig föreläggandet till efterrättelse

eller fullgör detsamma ofullständigt eller oriktigt,

skall generaltullstyrelsen genom särskildt beslut förklara,

varan förbruten. Beslutet måste tydligen föregås af en

anmälan antingen från tullförvaltningen eller någon af

varuägarens motparter, att föreläggandet icke behörigen

fullgjorts, eller ock från ägaren, att tullförvaltningen ej

godkänt hvad han för fullgörande af föreläggandet, åtgjort.

Att tillfälle bör lämnas vederbörande att yttra sig öfver

sådan anmälan, är uppenbart, likasom äfven att i detta

fall generaltullstyrelsen skall ingå i pröfning, huruvida

föreläggandet blifvit behörigen fullgjordt eller icke. Anser

styrelsen, att så är händelsen, har varuägaren rätt att utfå

sin vara; och är jämlikt 12 § 2 stycket klagan öfver ett

dylikt beslut ej tillåten.

10 §.

Då understundom kan befinnas önskvärdt att för vinnande

af erforderlig upplysning höra någon såsom vittne

i ärendet, har kommittén i denna paragraf föreslagit bestämmelser

angående sådant förhörs hållande inför domstol.

opaginerad Kontrollera mot PDF

67''

_ Att generaltullstyrelsen af eget initiativ skulle finna

nödigt förordna om vittnesförhör, torde visserligen endast

undantagsvis komma att inträffa, men har kommittén i

allt fall ansett lämpligt att medgifva styrelsen dylik rätt.

Äfven när sakägare framställt begäran om vittnesförhör,

bör det ankomma på styrelsen att afgöra, om sådant skall

tillstädjas eller icke.

11 §•

Delgifning af besluten med varuägaren i den ord- Delgivning åt

"ing, 3 § förutsätter i fråga om anmaning till ägaren att vissa generalyttra

sig i ärendet, har kommittén icke funnit erforderlig. ‘““Sfi"”

Ofriga sakägare skola, ehuru detta ej ansetts behöfva

uttalas i förslaget, underrättas om besluten på sätt, som

i allmänhet tillämpas vid delgifning af generaltullstyrelsens

beslut med dess underordnade tjänstemän.

Då enligt kommitténs mening varuägaren bör erhålla Rätt att erhålla

styrelsens samtliga expeditioner i ärendet afgiftsfritt, torde generaituiidäraf

föranledas tillägg till gällande författningar angå- ^TdUioZ %

ende expeditionslösen och stämpelafgift. giftsfritt.

12 §.

Enligt 34 § i instruktionen för generaltullstyrelsen Besvär öfver

den 2 december 1910 må besvär öfver styrelsens beslut generaituiii

allmänhet hos Konungen anföras innan ‘klockan tolf å styrdsT„T be~

trettionde dagen, efter det klaganden erhållit del af

beslutet. För vinnande af önskvärd skyndsamhet har

kommittén i fråga om fullföljd af talan mot beslut, som

styrelsen meddelar jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § i förslaget,

begränsat besvärstid^ till tjugu dagar, räknade från beslutets

dag. Enligt‘kommitténs uppfattning bör den sålunda

föreslagna begränsningen ej möta afsevärda praktiska

betänkligheter.

Såsom framgår åt förslaget till lag om ändrad lydelse

af 2 § i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26

maj 1909, har kommittén ansett besvären böra tillhöra

regeringsrättens upptagande och afgörande.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Besvär öfver

domstols beslut

i sammanhang

med vittnesförhör.

Laga kraft åt

generaltullstyrelsers

beslut

före

besvärstidens

iitgång.

Försäljning

af förbruten

vara m. m.

Rätt till särskild klagan öfver andra af generaltullstyrelsen

i ärendet gifna beslut än de ofvan omförmälda,

t. ex. i anledning af framställd begäran om vittnesförhör,

har ansetts icke böra medgifvas.

Om domstol i sammanhang med dylikt förhör meddelat

beslut i fråga, som omnämnes i 16 kapitlet 10 §

rättegångsbalken, må talan mot sådant beslut fullföljas i

där föreskrifven ordning.

13 §.

Stadgandet i denna paragraf afser att bereda möjlighet

för varuägaren att, då generaltullstyrelsen icke förklarat

varan förbruten, ej för densammas utbekommande nödgas

afvakta utgången af den i 12 § föreskrift^ besvärstid.

14 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvara med

vissa afvikelse!'' dels de i 170 § 1 och 3 mom. af gällande

tullstadga meddelade och enligt 2 § i förordningen den

9 november 1888 jämväl för där afsedda fall tillämpliga

stadganden, dels ock vissa bland föreskrifterna i andra

stycket af sistnämnda paragraf.

Har varan förklarats förbruten på den grund, att

den oriktiga ursprungsbeteckningen icke kan utplånas eller

neutraliseras, utan att varan därigenom i sin helhet förstöres

eller förlorar allt värde såsom handelsvara, skall

enligt förslaget godset genom fullständig förstöring oskadliggöras.

Om däremot sådan utplåning eller neutralisering

ansetts möjlig, men ägaren förverkat varan genom underlåtenhet

att fullgöra hvad enligt 8 § honom förelagts,

skall varan, sedan den oriktiga ursprungsbeteckningen

genom det allmännas försorg utplånats eller neutraliserats,

försäljas å offentlig auktion utan skyldighet för den, som

härvid inropar varan, att erlägga å densamma eventuellt

belöpande tull eller andra afgifter. I det beslut, hvarigenom

varan förklaras förbruten, skola närmare föreskrifter

lämnas angående utplåningen eller neutraliseringen.

Därvid torde i allmänhet kunna hänvisas till innehållet i

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

det jämlikt 8 § ägaren gifna föreläggande, om ock understundom

andra föreskrifter, än däri meddelats, kunna finnas

påkallade. Då emellertid, såsom redan anmärkts i motiven

till 5—9 §§, vid meddelandet af nyssnämnda föreläggande

hänsyn icke må tagas därtill, om ett utplånande eller neutraliserande

af den oriktiga beteckningen ur ekonomisk synpunkt

skulle ställa sig ofördelaktigt, men denna omständighet

däremot, sedan godset förverkats och det således är

statens intresse som för frågans bedömande är afgörande,

gifvetvis bör tagas i betraktande, bar i förevarande paragraf

stadgats, att, om dylik åtgärd icke lämpligen kan vidtagas,

varan i sin helhet eller till den del, sådant nödigt

är, skall förstöras. Såsom förut erinrats, bar intill den

1 juli 1911 motsvarande bestämmelse i 2 § af gällande

förordning endast i två fall vunnit tillämpning vid tullkonfiskation

skontoret i Stockholm.

Då understundom dröjsmål med varans försäljning

skulle kunna medföra afsevärd ekonomisk förlust, har i

paragrafen intagits stadgande om rätt för generaltullstyrelsen

eller regeringsrätten att i vissa fall, på därom

af sakägare gjord framställning eller om eljest så pröfvas

skäligt, förordna om varans försäljning utan afbidan på

ärendets slutliga afgörande. Att äfven härvid genom det

allmännas försorg utplåning eller neutralisering af den

beteckning, som föranledt varans beslagtagande, skall äga

rum, framgår af paragrafens ordalydelse. Uppenbarligen

kan för ärendets fortsatta behandling försäljningen behöfva

föregås dels af en närmare undersökning och beskrifning

såväl af den beteckning, hvilken gifvit anledning

till beslaget, som af varan i öfrigt, dels ock af nödig

värdesättning å varan. På sätt 12 § utvisar, har särskild

talan mot generaltullstyrelsens beslut, hvarigenom förordnats

om dylik försäljning eller ock därom framställd begäran

lämnats utan bifall, ansetts icke böra vara tillåten.

För öfrigt torde meningsskiljaktighet om lämpligheten af

förtida försäljning endast i undantagsfall komma att yppas.

Har sådan försäljning skett, måste gifvetvis hänsyn därtill

tagas vid meddelande af beslut, som i 4, 8 och 9 §§ omförmälas.

Finnes sålunda beslaget hafva blifvit utan laga skäl

verkställdt, skall varuägaren berättigas att utfå hela köpeskillingen

för varan. Pröfvas däremot beslaget hafva varit

lagligen grundadt, skall föreläggande meddelas ägaren att

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Sammanträffande

af bestämmelserna

i denna och i

andra författningar.

Fördelning af

enligt 7 § utgående

afgift

samt af försäljningssumman

för

förbruten vara

m. m.

-utgifva i 7 § föreskrifven afgift, där sådan skall utgå, äfvensom

eventuellt gälda eller ställa säkerhet för i samma paragraf

omförmälda kostnader för varans transporterande,

vård och underhåll, mot rätt för ägaren att utfå köpeskillingen

efter afdrag, i likhet med hvad i 15 § för där

afsedt fall stadgas, af kostnaderna för försäljningen samt

för den oriktiga beteckningens utplåning eller neutralisering

eller för varans partiella förstörande jämlikt 14 §

sista stycket. Fullgör ägaren ej detta föreläggande, skall

köpeskillingen förklaras förverkad och densamma fördelas

enligt de i 15 § angifna grunder.

Skulle det fall inträffa, att vid oloflig införsel af tullpliktigt

gods eller försök till sådant brott godset befinnes

vara försedt med oriktig ursprungsbeteckning, torde det

ankomma å den domstol, på hvars handläggning målet

angående förbrytelse mot tullstadgan beror, att i enlighet

med bestämmelserna i denna paragraf förordna om utplåning

eller neutralisering af ursprungsbeteckningen före

godsets försäljning eller eventuellt om godsets förstörande.

Varder emellertid åtalet för brott emot tullstadgan ogilladt,

bör målet, i hvad den oriktiga ursprungsbeteckningen

angår, af domstolen hänskjutas till general tullstyrelsens

pröfning. Äfven andra, liknande fall af sammanträffande

mellan bestämmelserna i nu förevarande lag och i andra

författningar kunna förekomma. Uttryckliga föreskrifter

beträffande dylika, helt visst sällsynta undantagsfall har

kommittén icke ansett erforderliga.

15 §.

Enligt 2 § af nuvarande förordning i ämnet, jämförd

med 169 § tullstadgan, skall af behållna försäljningssumman

för vara, som på grund af densamma åsatt oriktig

ursprungsbeteckning dömts förbruten, beslagaren undfå

tre fjärdedelar och återstoden tillfalla kronan, därvid jämlikt

138 § tullstadgan såsom beslagare skall anses den,

genom hvilkens angifning eller åtgärd förseelsen upptäckts.

Hvad sålunda finnes föreskrifvet torde fortfarande

böra gälla samt äfven vinna tillämpning i fråga om den

i 7 § af förslaget stadgade afgift. Dock har det icke

synts kommittén lämpligt att upptaga sistnämnda i tullstadgan

gifna bestämmelse, utan har kommittén funnit

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

den, som verkställt beslaget, alltid böra anses såsom beslagare.

Därjämte har kommittén föreskrifvit, att från försäljningssumman

skola före densammas fördelning dragas

de i 7 § omnämnda kostnader för transport, vård och

underhåll af varan äfvensom kostnaderna för försäljningen

af densamma samt för utplånandet eller neutraliserandet

af den oriktiga ursprungsbeteckningen eller för varans

partiella förstörande enligt sista stycket i 14 §. öfriga

till äfven tyr s uppkomna kostnader för det allmänna hafva

jämväl för detta fall ansetts böra stanna å statsverket,

i likhet med hvad förhållandet är, om varuägaren fullgör

honom enligt 8 § meddeladt föreläggande. Bestämmelserna

i sista stycket af förevarande paragraf, hvilka

delvis återfinnas i 2 § af gällande förordning, hänföra

sig till såväl första som sista stycket i 14 § af förslaget.

16 §.

Denna paragraf motsvarar med en redaktionell ändring

4 § uti nuvarande författning i ämnet.

Utländska ursprungsbeteckning.

17 §■

Förevarande paragraf har affattats i enlighet med

den tolkning, som kommittén i den allmänna motiveringen

gifvit de olika artiklarna i Madridkonventionen.

Beträffande tillämpligheten å utländska beteckningar

af stadgandet i tredje stycket af 1 § är att märka, att

iitländska ord och i viss mån äfven afbildningar med

utländska motiv å varor, som importeras hit till riket,

gifvetvis oftare äro att anse såsom ursprungsbeteckningar

än svenska ord eller afbildningar med svenska motiv.

För anbringande af dessa senare beteckningar kan nämligen,

såsom förut framhållits, en fullt berättigad anledning föreligga

i den omständigheten, att varorna i fråga skola

hållas till salu och komma till användning i Sverige.

Däremot lärer endast mera undantagsvis något berättigadt

intresse kunna åberopas för att t. ex. förse varor af engelskt

ursprung, hvilka äro ämnade för den svenska marknaden,

Emballage.

Öfverensstämmelse

med

Madridkonventionen.

Utländska ord

och afbildningar

med

utländska

motiv.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Beslag efter

av gif velse.

Beslag utan

angifvelse.

med ord på franska språket; i fråga om af bildningar med

franska motiv kan ett sådant intresse något oftare vara

för banden.

Angifvelse, hvarom i denna paragraf förmäles, och

som uppenbarligen jämväl kan ifrågakomma vid obehörigt,

användande af svenska nrsprungsbeteckningar, torde af

lätt förklarliga skäl i allmänhet icke kunna förekomma

första gången, som en viss importör gör sig skyldig till

öfverträdelse af lagen. Har han däremot en gång begått

sådan förseelse och detta blifvit kändt, kan angifvelse

lättare komma i fråga vid förnyad lagöfverträdelse. Någon

särskild angifvelse för hvarje gång, öfverträdelse sker,

synes icke böra fordras, utan torde äfven en mera generell

angifvelse kunna godtagas. Angifvelse medför ej ovillkorlig

skyldighet för tullpersonalen att verkställa beslag,

utan äger tullpersonalen pröfva, huruvida angifvelsen kan

anses befogad eller icke. Rätt för angifvaren att, om

beslag ej kommer till stånd, häröfver anföra besvär har

kommittén icke ansett böra medgifvas, i synnerhet som

en dylik rätt skulle förutsätta, att varan interimistiskt

toges i beslag. Af 3, 10 och 12 §§ framgår, att angifvaren,

om beslag sker, ej ovillkorligen skall erhålla särskilt

tillfälle att yttra sig i ärendet, ehuru visserligen

generaltullstyrelsen, om skäl föreligger, äger därom förordna,

äfvensom att han icke äger öfverklaga styrelsens

beslut i ärendet eller i öfrigt anses som sakägare. På

sätt 15 § utvisar, erhåller angifvaren ej heller någon andel

i den afgift, som varuägaren enligt 7 § kan hafva att

erlägga, eller i försäljningssumman för förbruten vara.

Ehuru endast i undantagsfall torde kunna inträffa,

att det för tullpersonalen är uppenbart, att oriktig ursprungsbeteckning

föreligger, har det emellertid ansetts

lämpligt att bereda möjlighet för tullpersonalen att i sådana

fall ingripa utan angifvelse. Att stadgandet härom

af tullpersonalen måste tillämpas med stor försiktighet

och urskiljning, är tydligt. Så t. ex. får den omständigheten,

att en från Tyskland ankommande vara är försedd

med beteckning, som uppenbart angifver franskt ursprung

för varan, ej i och för sig föranleda beslag, då nämligen

varan gifvetvis kan härstamma från Frankrike, ehuru den

hit importerats öfver Tyskland.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Enligt livad förut angifvits, har paragrafen tillkommit

för att möjliggöra Sveriges anslutning till Madridkonventionen.

Något hinder för att jämlikt de i paragrafen fastställda

grunder träffa separataftal med någon af konventionsstaterna

eller med annan stat föreligger emellertid

tydligen icke.

Däremot äger Konungen enligt förslaget icke att efter

andra grunder än de angifna med främmande stat sluta

aftal i ämnet. Visserligen är det sant, att en del stater,

på hvilka vi drifva en icke obetydlig exporthandel, exempelvis

Tyskland, väl visat sig benägna att verka för undertryckande

af missbruk på ifrågavarande område, men dock

ej ansett sig kunna godkänna de i Madridkonventionen

härutinnan fastställda regler, och att det ur denna synpunkt

kunde vara önskvärdt, om åt Konungen lämnades

ett allmänt bemyndigande att under förutsättning af

ömsesidighet ingå dylika aftal. Emellertid har kommittén

ansett sig icke böra förorda en sådan lagstiftning.

Skulle det i något fall visa sig möjligt och lämpligt att

enligt andra grunder än de i paragrafen upptagna med

främmande stat träffa öfverenskommelse i ämnet, torde

denna fråga lämpligen böra få bero på gemensamt afgörande

af Konung och Riksdag. Ett sådant allmänt

bemyndigande, som ofvan nämnts, förekommer ej heller

i motsvarande fall uti gällande författningar till skydd för

den industriella, litterära och konstnärliga äganderätten.

18 och 19 §§.

Äfven för det fall, att vara tagits i beslag, innan

lagen trädt i kraft, skola de nya bestämmelserna vinna

tillämpning, såframt ej målet redan före nämnda tidpunkt

anhängiggj orts vid domstol eller enligt 3 § i nu gällande

förordning dit hänskjuta.

Möjligheten

af separataftal^

Öfvergängsbestämmelser►
-

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Förslag

till

Lag angående ersättning i vissa fall af allmänna

medel till vittnen i ärende, som afses nti gällande

lag angående förbud mot införsel till riket af varor

med oriktig ursprungsbeteckning.

Att i fall, som angifvas i förevarande förslag, ersättning

till åberopadt vittne bör i första band utgå af allmänna

medel, synes kommittén icke vara tvifvel underkastadt.

Hvem som slutligen skall vidkännas sålunda uppkommen

kostnad, kan däremot vara föremål för olika meningar.

Då emellertid, på sätt 7 § i förslaget till lag angående

förbud mot införsel till riket af varor med oriktig

ursprungsbeteckning samt motiven till samma paragraf

utvisa, varuägaren icke för något fall ansetts skyldig att

godtgöra andra för det allmänna uppkomna kostnader i

ärendet än de uti sagda paragraf omförmälda, bör enligt

kommitténs uppfattning livad i lagen angående ersättning

af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886

stadgas rörande skyldighet för part att till statsverket

återgälda enligt nämnda lag förskjuten vittnesersättning

icke här erhålla motsvarande tillämpning å varuägaren.

Ej heller torde någon af öfriga sakägare böra kunna förpliktas

att godtgöra statsverket af allmänna medel utdömd

ersättning, då nämligen generaltullstyrelsen eller

regeringsrätten har att i hvarje förekommande fall på förhand

pröfva, huruvida vittnesförhör skall medgifvas, och

ej må därom förordna, om beslaget tydligen är utan laga

skäl verkställdt. Kommittén har därför föreslagit, att

sådan kostnad alltid skall stanna å statsverket.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om

Knngl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909.

Någon närmare motivering till detta förslag torde

icke erfordras. Att, om detsamma upphöjes till lag, regeringsrättens

arbetsbörda skulle afsevärdt ökas, lär ej vara

att befara, särskildt som i anledning af bestämmelsen i

1 § 3 stycket åt förslaget till ny författning angående

förbud mot införsel till riket af varor med oriktig

ursprungsbeteckning antalet mera tvistiga beslag helt visst

kommer att högst väsentligt minskas samt, om verkställdt

beslag fastställes, varuägaren på grund af den i allmänhet

föreslagna lindrigare påföljden för öfverträdelse af förbudet

och angelägenheten för ägaren att skyndsamt utfå

varan sannolikt endast ganska sällan kommer att draga

saken, äfven om densamma kan anses tvistig, under

regeringsrättens pröfning.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Förslag

till

Kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen

om frihamn den 15 november 1907.

Af bestämmelserna i 16 § af förordningen om frihamn

synes framgå, att vid införsel af gods i frihamn

detsamma ej må undersökas för utrönande däraf, huruvida

godset är försedt med oriktig ursprungsbeteckning.

Sådant gods torde därför, i likhet med hvad som måste

anses gälla i fråga om gods, hvilket intages å transitoupplag

eller . omedelbart transitoförsändes, icke kunna

tagas i beslag på grund af oriktig ursprungsbeteckning,

förrän detsamma angifves till tullbehandling för inhemsk

förbrukning eller öfverföres till nederlag eller obehörigen

utan tullangifning afföres från frihamnen. Med hänsyn

till den i 1 § af förordningen gifna bestämmelse om, i

hvilka afseenden frihamn skall anses såsom utrikes ort,

framgår emellertid icke oförtydbart af förordningen, att

denna bör så förstås, som nyss angifvits, och har kommittén

i anledning häraf funnit sig böra föreslå, att i

förordningen bestämdt uttalas, att frihamn, äfven såvidt

rörer tillämpningen af gällande bestämmelser angående

förbud mot införsel till riket af varor med oriktig ursprungsbeteckning,

är att anse som utländsk ort.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SärsUldt yttrande af kommitténs ordförande, med hvilken

herrar Brundin, Edberg och Söderblom instämt.

Kommittén har icke bland exemplen å ursprungsbeteckningar

i andra stycket af 1 § upptagit svensk

näringsidkares varumärke, och bar kommittén till en

början såsom skäl härför anfört, att ett sådant märke i

regel icke torde vara kändt af den köpande allmänheten

såsom tillhörande en svensk näringsidkare och i allmänhet

ej heller eljest, särskildt om det utgjordes af ett rent

figurmärke, torde vara ägnadt att framkalla föreställningen

om svenskt ursprung för den vara, å hvilken det funnes

anbragt. Kommittén har därför ansett riktigast att bland

exemplen, hvilka borde angifva endast de viktigare och

mera vanliga fallen, icke omnämna varumärke.

Delvis kan jag instämma i hvad kommittén sålunda

anfört. Ett varumärke, som tillhör en näringsidkare, den

där uteslutande drifver handel, gifver, särskildt om det

utgöres af ett rent figurmärke, i allmänhet icke den vara,

å hvilken märket är anbragt, sken af att vara af svenskt

ursprung. Den del af den köpande allmänheten, som känner

till handlanden i fråga, som således vet, att han icke

idkar någon fabrikation, kan icke, äfven om den känner

till hans varumärke, af detsammas förekomst å en vara

vilseledas att tro, att varan är svensk; och hvad den del

af allmänheten angår, som icke känner till näringsidkaren

i fråga, som således icke vet, huruvida han enbart drifver

handel eller om han jämväl idkar fabrikation, liirer såsom

regel kunna sägas, att samma allmänhet icke heller känner

till hans varumärke, hvarför någon fara för denna allmänhets

vilseledande genom märkets användande näppeligen

kan anses föreligga.

Annorlunda synes mig dock förhållandet vara, då

det blir fråga om fabriksmärken. För den allmänhet,

som känner till en fabrikant och hans verksamhet, är

nog icke sällan äfven hans varumärke bekant; och att

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

detta märke, anbragt å utländska varor, är, åtminstone

då dessa varor äro af samma slag som de, hvilka utgöra

föremål för nyssnämnde näringsidkares fabrikation, ägnadt

att vilseleda omförmälda allmänhet beträffande varornas

ursprung, anser jag uppenbart.

De fall, då ett varumärke sålunda kan vara ägnadt

att framkalla föreställningen om svenskt ursprung för den

vara, å hvilken det finnes anbragt, anser jag icke heller

kunna betecknas såsom särskildt sällsynta. Det är nämligen

enligt min mening i detta hänseende icke erforderligt,

att märket skall vara mera allmänt kändt såsom ett

fabriksmärke; äfven ett märke, som tillhör en näringsidkare,

hvilken drifver en mindre omfattande fabrikation,

kan hafva nyssnämnda karaktär för den näringsidkarens

kundkrets, låt vara att denna är jämförelsevis fåtalig.

Icke heller kommitténs pluralitet har den uppfattning,

att ett varumärke aldrig skulle kunna anses såsom

ursprungsbeteckning. Så kan t. ex., yttrar kommittén,

ett kändt svenskt fabriksmärke, anbragt å utländska varor

af det slag, för hvilket märket här användes, utgöra

en oriktig ursprungsbeteckning, men anser kommittén

sannolikheten af missbruk uti ifrågavarande hänseende

ringa. Huru pass stor denna sannolikhet är, synes

mig nog icke så lätt att afgöra. Det är ett beklagligt

faktum, att illojala företeelser inom näringsverksamheten

i vårt land äro långt ifrån sällsynta; och jag håller det

ingalunda för oantagligt, att i vissa fall en fabriksidkare

skall finna med sin fördel förenligt att utgifva utländska

varor såsom eget fabrikat. Men äfven om jag utgår från

den förutsättningen, att dessa fall blifva mycket sällsynta,

kan jag icke inse vikten af att så strängt hålla på den

principen att bland exemplen endast upptaga de mera

vanliga fallen; och jag kan så mycket mindre medgifva

riktigheten af denna princip, då det är fråga om varumärken,

som dessa, i den mån de tillhöra fabriksidkare,

på samma gång de äro eller åtminstone af allmänheten

uppfattas såsom typiska ursprungsbeteckningar, äro i så

hög grad närbesläktade med andra i paragrafen upptagna

exempel, såsom namn å näringsidkare inom Sverige och

sådan näringsidkares firma.

Visserligen är i nu gällande förordning varumärke

icke särskildt nämndt; men i det utkast till dylik för
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

ordning, som på sin tid uppgjordes af dåvarande chefen

för Kungl. patentbyrån, berördes äfven varumärken, och

synas mig förhållandena nu, då användandet af varumärken

är så betydligt mycket mera omfattande än vid

tiden för nämnda förordnings tillkomst, än mera påkalla

ett särskildt omnämnande af dessa beteckningar. Kommittén

har erinrat därom, att såvidt kommittén kunnat

utröna hittills knappast något fall förekommit, då en vara

enligt nu gällande förordning dömts förbruten allenast på

den grund, att svenskt varumärke varit åsatt densamma,

och har kommittén af denna omständighet och då några

klagomål öfver en sådan tillämpning af författningen ej

framställts af de korporationer, som yttrat sig i ärendet,

dragit den slutsatsen, att ett omnämnande af varumärke

icke vore af något praktiskt behof påkalladt. Erkännas

må, att frånvaron af klagomål i berörda riktning tyder

på, att några missbruk af varumärken uti ifrågavarande

hänseende icke förekommit; något bevis därför torde detta

förhållande dock icke innebära. Det lärer icke vara uteslutet,

att den omständigheten, att varumärke icke särskildt

vant nämndt i den nuvarande förordningen, åtminstone

bidragit till omförmälda praxis; och då nu, såsom jämväl

kommitténs pluralitet anser, ett varumärke i och för sig

kan vara en sådan oriktig ursprungsbeteckning, som i

1 § afses, synes mig äfven ur denna synpunkt varumärkes

upptagande bland exemplen vara lämpligt.

Den enda olägenhet, som kommittén anfört såsom

förenad med upptagande af varumärke bland exemplen,

är, att en möjlig transitohandel med utländska varor skulle

försvåras genom en bestämmelse, som lätt kunde föranleda

den tolkning, att det i allmänhet ålåge den svenske

köpmannen att, om en utländsk vara vore försedd med

hans varumärke, låta detta åtföljas åt en beteckning, som

för den utländske afnämaren angåfve, att varan icke vore

åt svenskt ursprung. Hvad kommittén sålunda anfört kan

jag icke tillmäta någon större bety delse. Snarare synes

mig frånvaron bland de i lagen uppräknade exemplen af

en så allmänt brukad och med öfriga exempel närbesläktad

beteckning som ett varumärke kunna leda till den tolkning,

att varumärken aldrig kunna falla under lagens

bestämmelser; och detta anser jag betänkligare.

På grund af hvad jag sålunda anfört är jag så till

11

opaginerad Kontrollera mot PDF

82,

vida skiljaktig från kommitténs förslag till § 1, att jaganser

denna paragrafs andra stycke böra erhålla följande

lydelse:

»Såsom ursprungsbeteckning, hvarom ofvan sägs,

kan exempelvis anses namn å ort, fastighet, industriell

anläggning eller näringsidkare inom Sverige eller sådan

näringsidkares firma eller varumärke.»

Nu torde det i flertalet fall icke vara möjligt för

tullpersonalen att utan vidare veta, huruvida ett å en

vara förekommande märke är en svensk näringsidkares

varumärke eller huruvida ett sådant märke tillhör eu

fabrikant eller eu handlande. Att tullpersonalen skulle i

hvarje fall, då eu vara med ett åsatt märke ankom från

utrikes ort, ingå i en ofta synnerligen tidsödande undersökning

angående detta märkes art, synes mig icke kunna

ifrågasättas. År det för tullpersonalen uppenbart, att ett

märke, anbragt å en utländsk vara, som hit införes, är

ett sådant varumärke, som gifver varan sken af att vara

tillverkad i Sverige, bör varan tagas i beslag. Detta

torde emellertid endast i undantagsfall vara förhållandet;.

<mh anser jag, att i öfriga fall förekomsten af ett varumärke

å eu dylik vara bör föranleda beslag endast efter

angifvelse. Rätt till angifvelse uti ifrågavarande ärenden

är icke någon nyhet; en dylik rätt finnes otvifvelaktigt,,

såsom kommittén jämväl framhållit, redan nu. Likasom

kommittén i fråga om utländska ursprungsbeteckningar

ansett en hvar böra vara berättigad att angifva, finner

jag icke heller i detta fall någon anledning att inskränka

angifvelserätten till vissa personer. I öfrigt vill jag, beträffande

denna rätt, hänvisa till hvad kommittén i motiven

till 17 § i motsvarande fall anfört.

Bestämmelser uti ifrågavarande hänseende anser jagböra

upptagas i 2 § såsom ett undantag från den i första,

stycket af samma paragraf uttalade regeln, att om till

riket ankommer vara, som jämlikt 1 § ej må hit införas,

varan skall vid införseln tagas i beslag af tullpersonalen;

och håller jag före, att sådana bestämmelser äro af stor

betydelse, då eljest och utan några som helst direktiv

uti ifrågavarande hänseende en betänklig osäkerhet synes

mig kunna befaras vid lagens tillämpning i fråga om

varumärken. Jag vill slutligen tillägga, att berörda

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

undantagsbestämmelser endast skola gälla, då det är ett

varumärke såsom sådant, hvilket skall föranleda beslaget.

Förekomma i ett varumärke ord eller beteckningar, hvilka

1 och för sig enligt andra bestämmelser i 1 § böra hafva

ett beslag till följd, har tullpersonalen att ex oflicio verkställa

beslaget.

Enligt min mening bör alltså efter första stycket af

2 § i kommitténs förslag införas följande stadgande:

»Förekomsten å gods af varumärke må föranleda

beslag endast efter angifvelse, eller om tullperSon alen

eljest finner uppenbart, att märket jämlikt 1 § innebär

oriktig ursprungsbeteckning.»

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Särskildt yttrande af herr Rohm.

[ andra stycket af kommitténs förslag till 1 § hafva

några fall uppräknats, då svensk ursprungsbeteckning kan

anses vara för handen. De uppräknade beteckningarna

äro icke uttömmande utan endast afsedda att tjäna såsom

exempel, men å andra sidan gifva icke ens dessa beteckningar

alltid varan, hvarå de finnas anbragta, sken af att

vara tillverkad i Sverige. Deras värde såsom vägledande

exempel för tillämpningen af det allmänna stadgandet i

paragrafens första stycke synes mig vid sådant förhållande

ganska tvifvelaktigt, och det torde kunna ifrågasättas,

huruvida icke hela andra stycket lämpligen borde

utgå, såsom obehöflig! och måhända missledande.

Därest emellertid andra stycket skall bibehållas,

anser jag, i likhet med ordföranden, att äfven varumärken

böra uppräknas bland exemplen och på de af honom

anförda skäl; dock att jag anser, att skillnad mellan

handels märken och fabriksmärken icke kan eller bör

göras. Det torde numera icke förekomma ofta, att eu

näringsidkare af någon betydenhet är så uteslutande

handlande, att han icke idkar någon om ock relativt

ringa fabrikation eller under sitt varumärke försäljer för

sin räkning tillverkade varor. Och om några sådana fall

skulle för tillfället förekomma, kan ändring när som helst

inträffa. För den ifrågakommande, köpande allmänheten

blir det, enligt mitt förmenande, ofta icke möjligt att afgöra,

huruvida man hos en handlande bekommer en hos

honom endast saluhållen eller för hans räkning eller af

honom själf tillverkad vara, liksom det omvändt torde

inträffa, att i en fabriksbod tillhandahållas eller af en

fabrikant utbjudas från annat håll inköpta varor.

Ehuru jag sålunda anser, att bland exemplen i andra

stycket af 1 § äfven varumärken böra upptagas, finner

jag dock icke det vara lämpligt eller behöflig!, att ett

tillägg göres till förslagets 2 §, hvarigenom de vid tullbehandlingen

försättas i annan ställning än öfriga i 1 §

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

uppräknade beteckningar. Det synes mig i sådant fall

kunna befaras, att hvad som vinnes genom varumärkenas

upptagande bland exemplen skulle genom ett dylikt tilllägg

äfventyras. För min del anser jag, att tullpersonalen

bör vid tullbehandlingen ägna varumärkena motsvarande

uppmärksamhet som åt öfriga beteckningar,

hvilka kunna anses angifva ursprunget. Däraf lärer icke

behöfva följa, att tullpersonalen skall i hvarje fall, då ett

varumärke förekommer, anses skyldig att företaga särskilda

efterforskningar i register eller på annat sätt för att utröna,

huruvida oriktig ursprungsbeteckning möjligen föreligger,

utan endast när varumärket ger anledning därtill

eller förefaller misstänkt, äfven om dess ställning icke

skulle vara uppenbar. Någon olöslig eller alltför betungande

uppgift trop jag icke blir på detta sätt tullpersonalen

förelagd. Äfven kommittén framhåller i motiven

till 1 §, att af den omständigheten, att varumärke ej

upptagits bland exemplen, gifvetvis icke finge dragas den

slutsatsen, att ett varumärke aldrig skulle kunna anses

såsom ursprungsbeteckning. Häraf följer, såvidt jag kan

finna, att, jämväl enligt pluralitetens ståndpunkt, det tillkommer

tullpersonalen att vid tullbehandlingen af inkommande

varor tillbörligt beakta å dem förekommande varumärken.

Om det för öfrigt å större importplatser måhända

ställer sig svårare att afgöra ett varumärkes betydelse

såsom ursprungsbeteckning, torde däremot vid andra

platser tullpersonalen kunna antagas besitta eller lätt förvärfva

tillräcklig kännedom om där i allmänhet förekommande

näringsidkares varumärken.

Om skyddet för svenska ursprungsbeteckningar skall

för vår industri och handel komma till full och verklignytta,

är det säkerligen icke tillräckligt, att det blir

gällande allenast inom landet. Kommittén har också

tänkt sig, att Sverige kunde komma att biträda den så

kallade Madridkonventionen om undertryckande af oriktiga

ursprungsbeteckningar, och i förslagets 17 § har

intagits ett stadgande, som gifver åt Konungen härför

erforderligt bemyndigande, hvilket är i kommittéförslaget

anpassadt efter Madridkonventionens bestämmelser.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Nu är emellertid förhållandet, att nyssnämnda konvention

hittills blifvit biträdd af endast några bland de

stater, hvilka anslutit sig till den så kallade patentunionen.

Flera stater, hvilka för vår export torde vara af

mycket stor betydelse, stå ännu utanför konventionen,

och ovisst torde vara, huruvida och när de ämna biträda

densamma. Däribland må nämnas: Tyskland, Norge,

Danmark, Österrike-Ungern, Japan in. fl. Vidare finnas

för vår export viktiga stater, såsom Ryssland med Finland,

Argentina in. fl., hvilka icke ens tillhöra patentunionen

och således ej heller, så länge detta är förhållandet,

kunna biträda Madridkonventionen.

För att åt svenska ursprungsbeteckningar förvärfva

möjlighet till skydd i dessa stater lärer ingen annan

utväg stå öppen än att med dem utsluta särskilda överenskommelser.

Det är dock möjligt, att de icke äro

villiga att ingå aftal på just de bestämmelser, hvilka

innehållas i Madridkonventionen och som fått sitt motsvarande

uttryck i den föreslagna 17 §, och detta synes

desto mer kunna befaras, som befogade invändningar

utan tvifvel kunna framställas mot Madrid konventionens

nuvarande innehåll. Lagändring, måhända upprepade

gånger, måste i sådant fall ske för att åt Konungen gifva

det Dya bemyndigande, som kan komma att kräfvas,

hvarigenom eventuella aftal uppenbarligen försvåras och

fördröjas till skada för den svenska handeln och industrien.

Ett mer allmänt bemyndigande för Konungen än

det af kommittén i 17 § föreslagna synes mig därför

vara att föredraga, exempelvis af följande innehåll:

17 §.

Efter aftal med främmande stat må Konungen under

förutsättning af ömsesidighet förordna, att här ofvan

gifna stadganden, med de särskilda ändringar och tilllägg,

som pröfvas nödiga, skola äga motsvarande tilllämpning

i fråga om vara, som från utrikes ort hit ankommer

och är försedd med beteckning, som oriktigt

gifver varan sken af att hafva frambragts eller tillverkats

i den främmande staten eller å någon inom

denna belägen ort.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kommittén har ansett sig icke böra förorda ett lagstadgande

af detta allmänna innehåll samt därvid påpekat,

att ett dylikt bemyndigande ej heller i motsvarande fall

förekomme i gällande författningar till skydd för den

industriella, litterära och konstnärliga äganderätten.

Det må vara riktigt, att den af mig föreslagna formuleringen

af 17 § innebär en afvikelse från den princip,

som hittills iakttagits i de nämnda författningarna. Men

detta förhållande anser jag, för min del, icke utgöra skäl

till att alltjämt kvarstå på en ståndpunkt, hvilken, så vidt

jag kunnat finna, utan motsvarande praktiskt gagn ofta

visat sig föranleda svårighet och fördröja internationella

överenskommelser åtminstone på det industriella rättsskyddets

område. Den svenska patentförordningens 25

§:s historia, bland annat, synes mig i detta afseende erbjuda

ett ganska belysande exempel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

REDOGÖRELSE

FÖR

DET VIKTIGASTE AF UTLÄNDSK LAGSTIFTNING ANGÅENDE

FÖRBUD MOT IMPORT AF VAROR MED ORIKTIG

URSPRUNGSBETECKNING ÄFVENSOM VISSA INTERNATIONELLA

ÖFVERENSKOMMELSER I SAMMA ÄMNE.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Inledande anmärkningar.

I ett flertal länder, såsom Danmark, England, Frankrike,

Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz,

Spanien och Tyskland, finnas, i motsats till hos oss,

Jagbestämmelser, innefattande förbud mot saluhållande af

varor med oriktiga ursprungsbeteckningar samt i en del

af nämnda länder äfven mot åsättande af sådana beteckningar

å handelsvaror.

Dessa bestämmelser äro i flera afseenden af väsentligen

olika innebörd i de olika länderna.

Sålunda förbjuda några lagstiftningar endast användandet

af oriktiga inhemska ursprungsbeteckningar, andra

lagstiftningar åter jämväl begagnandet af oriktiga utJ

ändska ursprungsbeteckningar.

Inom vissa länder, t. ex. Schweiz, betraktas såsom

oriktig ursprungsbeteckning endast en beteckning, som

oriktigt angifver en vara härstamma från en stad, en ort,

en trakt eller ett land, som vunnit anseende för producerandet

af detta slags varor, under det att i andra länder

såsom oriktig ursprungsbeteckning anses en beteckning,

som i allmänhet angifver en vara härstamma från

annan plats än den, hvarifrån den verkligen leder sitt

ursprung.

I Tyskland betraktas såsom ursprungsbeteckningar

allenast statsvapen samt orters eller större eller mindre

samhällens namn eller vapen, under det att i England

begreppet ursprungsbeteckning i allmänhet omfattar hvarje

direkt eller indirekt beskrifning, uppgift eller annan hänvisning

å den ort eller det land, där en vara tillverkats

eller frambragts.

Enligt vissa lagstiftningar fordras för tillämpligheten

af desamma afsikt att vilseleda, enligt andra icke.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Påföljden för öfverträdelse af förbudet, är olika i de

skilda lagstiftningarna (straff, skadeståndsskyldighet, förlust

af varan, den oriktiga ursprungsbeteckningens utplånande

eller oskadliggörande genom neutraliserande

tillägg).

Äfven i processuellt hänseende afvika helt naturligt

de olika ländernas lagstiftningar väsentligt från hvarandra.

Bestämmelser af det slag, hvarom här ofvan förmäles,

återfinnas jämväl i Madridkonventionen af år 1891

och konventionen mellan Frankrike och Rumänien af år

1895 (so nedan sid. Ilo och 114).

Emellertid afser denna redogörelse ej dylika föreskrifter

utan endast bestämmelser, innefattande förbud

mot import af varor med oriktig ursprungsbeteckning.

Ett påpekande af förstnämnda stadganden har dock ansetts

här vara på sin plats.

Vidare må anmärkas, hurusom i en del främmande

lagstiftningar återfinnas bestämmelser, enligt hvilka innehafvaren

af en firma eller ett varumärke kan icke blott,

såsom hos oss, beifra ett olofligt anbringande å handelsvaror

af hans firma eller varumärke och saluliållande af

sålunda märkta varor, utan äfven påfordra, att, om handelsvaror

ankomma till landet, försedda med hans olofligen

anbragta firma eller varumärke, desamma vid införseln

skola tagas i beslag.

Så stadgas t. ex. i tyska varumärkeslagen, att utländska

varor, hvilka obehörigen äro försedda med en

tysk firma- och ortsbeteckning eller med ett i varumärkesregistret

intaget varumärke, skola vid deras införsel till

Tyskland för import eller transitofart på yrkande af den

förorättade och mot ställande af borgen beslagtagas och

konfiskeras.

Jämväl i Pariskonventionen af år 1883 förekommer

en bestämmelse af liknande innehåll.

Där stadgas nämligen i art. 9, att varor, å hvilka

olofligen finnes anbragt ett fabriks- eller handelsmärke

eller en firma, kunna tagas i beslag vid införsel i sådana

till konventionen anslutna stater, i hvilka ifrågavarande

märke eller ’ firma äger rätt till laga skydd. Beslaget

sker på begäran antingen af offentlig myndighet eller af

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

enskild målsägande och i enlighet med vederbörande stats

inhemska lagstiftning. I stater, hvilkas lagstiftning icke

medgifver beslag vid införsel, må sådant beslag ersättas

med införselförbud. Myndigheterna skola icke vara skyldiga

att verkställa beslag å transitogods.

Hvad sålunda i särskilda länders lagstiftningar och

i Pariskonventionen stadgas afser emellertid icke att förhindra

användandet af oriktiga ursprungsbeteckningar,

ehuru visserligen stadgandena i viss mån kunna tjäna

därtill, utan äro ifrågavarande bestämmelser tillkomna för

att skydda innehafvaren af ett varumärke eller en firma

mot olofligt användande af märket eller firman. Att ej

önskan att förekomma begagnandet af oriktiga ursprungsbeteckningar

här varit afgörande, framgår särskildt däraf,

att, om varumärket eller firmanamnet användes af innehafvaren

själf eller af annan med hans begifvande, stadgandena

icke äro tillämpliga.

Rörande det ämne, som utgör det egentliga föremålet

för denna redogörelse, nämligen utländska lagbestämmelser

och internationella överenskommelser angående förbud

mot import af varor med oriktig ursprungsbeteckning,

är hufvudsakligen följande att anmärka.

Lagstiftning.

England.

Lagen angående varubeteckningar (»Merchandise

Marks Act») den 23 augusti 1887 stadgar i sect. 16 bland

annat följande:

Varor, hvilka själfva eller hvilkas emballage äro försedda

med en falsk handelsbeteckning, äfvensom varor af

utländsk tillverkning, som bära ett namn eller varumärke,

livilket är eller kan antagas vara namnet på eller ett

varumärke tillhörande någon fabrikant, engrossist eller

minuthandlare i England, utan att ifrågavarande namn

eller varumärke åtföljes af eu bestämd uppgift om det

land, där varorna tillverkats eller frambragts, må ej införas

till England.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

(Enligt sect. 3 förstås med »varor» allt, som är föremål

för handel, tillverkning eller omsättning; ordet »handelsbeteckning»

afser, såvidt nu är i fråga, hvarje direkt

eller indirekt beskrifning, uppgift eller annan hänvisning

å den ort eller det land, där varorna tillverkats eller

frambragts; och under ordet »namn» inbegripes äfven

hvarje förkortning af ett namn.)

Då å varor förekommer ett namn, som är identiskt

med eller en efterbildning af namnet å en ort i England,

skall det åsätta namnet, såvida det icke åtföljes af namnet

å det land, i hvilket den främmande ursprungsorten är

belägen, betraktas så, som vore det namnet å en ort i

England.

Sect. 18 i samma lag innehåller nedanstående bestämmelser:
Om

vid lagens antagande en handelsbeteckning lagligen

och allmänligen begagnas å varor af ett visst slag

eller tillverkade efter en viss metod för att angifva detta

särskilda varuslag eller tillverkningssätt, skola lagens bestämmelser

med afseende å falska handelsbeteckningar

icke gälla i fråga om en sålunda använd handelsbeteckning.

Därest emellertid en dylik handelsbeteckning innefattar

namnet på en ort eller ett land och synes vara

afsedd att vilseleda beträffande den ort eller det land,

där varorna i fråga tillverkats eller frambragts, samt

varorna i verkligheten icke tillverkats eller frambragts

på den ort eller i det land, hvarå beteckningen hänvisar,

skall nu stadgade undantag icke äga tillämpning, med

mindre till handels beteckningen finnes fogadt, omedelbart

före eller efter det ifrågavarande ortsnamnet och på ett

i ögonen fallande sätt, namnet å den ort eller det land,

där varorna verkligen tillverkats eller frambragts, jämte

en uppgift, att de tillverkats eller frambragts därstädes.

I sect. 7 stadgas, att, om å boetten till ett fickur

förekomma några ord eller märken, som innefatta eller

allmänt anses innefatta en uppgift om det land, hvarest

själ foa uret tillverkats, men detta senare däremot icke

bär någon beteckning, utmärkande det land, där det förfärdigats,

nämnda ord eller märken prima facie skola

anses innebära en uppgift om detta land.

Jämlikt sect. 10 skall vid import af varor konstaterandet

af den hamn, där varorna inlastats, utgöra ett

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

prima-facie-bevis om orten eller landet, där varorna tillverkats

eller frambragts.

Enligt lag den 11 maj 1891, innefattande ändring

af lagen angående varubeteckningar, skall en tullanmälan

rörande varor, som importeras, anses såsom en varorna

åsatt handelsbeteckning.

En den 1 december 1887 utfärdad förordning i ämnet

föreskrifver hufvudsakligen följande:

Olagligen märkta varor, hvilka efter besiktning upptäckas

af tulltjänstemännen, skola af dem beslagtagas,

oberoende af om angifvelse gjorts eller icke.

Vid angifvelse med yrkande om beslag skall angifvaren

till tulltjänsteman i den hamn, där varorna väntas

blifva införda, aflämna en skriftlig anmälan, innehållande

dels uppgift om antalet kolli, som väntas, för så vidt

han kan uppgifva detsamma, dels beskrifning på varorna

genom angifvande af därå befintliga märken eller andra

för varornas identifiering tillfyllestgörande omständigheter,

dels uppgift om namnet å eller annat tillräckligt angifvande

af det fartyg, med hvilket de införas, dels upplysning

om dagen, då fartyget väntas ankomma, dels

ock uppgift om det sätt, hvarpå lagen anses blifva öfverträdd.

Därjämte åligger det angifvaren att hos vederbörande

tulltjänsteman nedsätta ett enligt dennes åsikt

tillräckligt belopp för att täcka all ökad utgift, som

betingas af den på grund af angifvelsen erforderliga

besiktning.

Om vederbörande tulltjänsteman efter varornas ankomst

och besiktning är öfvertygad om, att det icke

linnes någon anledning att taga varorna i beslag, skola

de utlämnas.

År han icke därom öfvertygad, skall han antingen

beslagtaga varorna, såsom stadgadt är i fråga om beslag

efter vanlig besiktning, eller ock affordra angifvaren

närmare föreskrifven säkerhet, afsedd att återgälda tullkommissarierna

(»the Commissioners of Customs») eller

deras tjänstemän alla utgifter och allt skadestånd, de

kunna komma att ådraga sig i anledning af beslaget och

dära följande rättsåtgärder. Därest föreskrifven säkerhet

ej ställes, skola varorna icke vidare kvarhållas.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Vidare har den. 26 februari 1900 utfärdats en förordning,

innehållande detaljerade bestämmelser rörande

tillämpningen af lagen angående varubeteckningar. Denna

förordning, som i vissa detaljer är modifierad genom

en den 18 oktober 1909 dagtecknad författning, i hufvudsakliga

delar intagen i det följande af denna redogörelse,

innehåller bland annat nedanstående föreskrifter.

I sect. 2 stadgas:

Varor, som importeras till England, utan att något

märke finnes anbragt vare sig på dem själfva eller på

deras emballage, falla icke under bestämmelserna i lagen

angående varubeteckningar och behöfva följaktligen icke

bära någon sådan uppgift som »made abroad», »made

in Germany» etc.

Sect. 4—11 innehålla:

4. Varor, försedda med märken, som bibringa föreställningen

om engelskt ursprung, kunna uppdelas på

följande sätt:

a) arbetade eller oarbetade varor, försedda med en

af figurer, ord eller märken eller en kombination häraf

bestående handelsbeteckning, som vare sig uttryckligen eliminera

indirekt bildar eller i sig innesluter namnet å en

i England belägen ort eller namnet å en del af England

(t. ex. »irländsk» = »från Irland») samt härigenom eller

på hvilket som helst annat sätt utgör eu uppgift eller

häntydan om, att ifrågakomna varor äro tillverkade eller

frambragta i England;

b) varor af utländsk tillverkning, försedda med ett

namn eller ett varumärke, som är eller kan antagas vara

en i England etablerad fabrikants, engrossists eller minuthandlares

namn eller varumärke;

c) arbetade eller oarbetade varor, försedda med en

allmänt bruklig handelsbeteckning, hvilken, på samma

gång den utmärker varor af ett visst slag eller tillverkade

enligt en viss metod, uttryckligen innefattar namnet å

en i England belägen ort eller namnet å en del af England

samt följaktligen är af beskaffenhet att vilseleda i

fråga om orten, där varorna tillverkats eller frambragts.

Ehuru denna kategori af varor i själfva verket faller

under litt. a), utgör den dock föremål för ett särskildt

stadgande i lagen angående varubeteckninger (sect. 18).

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

5. De under litt. b) omnämnda varor utgöras af

arbetade och icke af helt och hållet oarbetade produkter;

och uttrycket »kan antagas vara» äger tillämplighet, då

fråga är antingen om ett eller flera namn, som skäligen

kunna bibringa föreställningen om en engelsk fabrikant,

eugrossist eller minuthandlare, vare sig dessa namn äro

kända af tulltjänstemannen eller icke, eller ock om ett

varumärke, som ej är uteslutande ett figurmärke, och

som skäligen kan tagas för ett engelskt varumärke på

den grund, att det innehåller en engelsk inskription eller

en annan framställning, som är särskilt ämnad att gifva

och i sj kifva verket också gifver intryck af eu i England

tillverkad vara.

6. Hvad beträffar litt. c), syftar uttrycket »handelsbeteckning,

hvilken, på samma gång den utmärker varor

af ett visst slag eller tillverkade enligt eu viss metod,

uttryckligen innefattar namnet å en i England belägen

ort eller namnet å en del af England samt följaktligen

är af beskaffenhet att vilseleda,» å sådana ord som »Kidderminster»

på mattor, »Balbriggan» på strumpor, kalsonger

o. d. eller »Shetland» på schalar, hvilka oi''d, ehuru de

kunna uppfattas såsom hänsyftande endast på fabrikationssättet,

dock äro af beskaffenhet att vilseleda i fråga om

ursprungsorten. När emellertid en dylik beteckning förekommer

å varor af ett visst slag under omständigheter,

som utesluta hvarje sannolikhet för ett vilseledande, såsom

förhållandet är i fråga om orden »Portlandscement» och

»Bath (Jhaps», beliöfver beteckningen icke åtföljas af någon

uppgift om det verkliga ursprungslandet. Hvad nu sagts

äger tillämpning äfven i sådana fall, då namn å platser,

belägna i kolonierna, användas för att t. ex. utmärka

olika kvalitéer af ull, emedan i dylika fall omständigheterna

utesluta hvarje villfarelse, ehuruväl fråga är om engelska

namn.

7. Alla varor, specificerade här ofvan, skola kvarhållas

och göras till föremål för en rapport till tullstyrelsen,

såframt icke deras ursprung är angifvet på

något af följande sätt:

i det under litt. a) omnämnda fall genom en tydliguppgift,

att varorna tillverkats eller frambragts utom

England;

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

i det under litt. b) angifna fall genom eu noggrann

uppgift om det land, där varorna tillverkats;

i det under litt. c) omförmälda fall genom angilvande

af namnet å det land, där varorna verkligen tillverkats

eller frambragts, tillika med en uppgift, att de tillverkats

eller frambragts därstädes.

8. Hvad beträffar litt. a), göra orden »made abroad» i

allmänhet till fyllest. I fråga om litt. b) utgör namnet å

det ifrågavarande landet utan orden »made in» en tillräcklig

neutralisering, om det är bifogadt ett blott och

bart personnamn, firmanamn eller varumärke.. Om däremot

ä varorna förekommer en adress, såsom »John Smith,

Sheffield», måste uppgiften om varornas ursprung bestå i

orden »made in Germany» eller motsvarande uttryck;

ordet »Germany» ensamt skulle icke neutralisera verkan

af ordet »Sheffield». Litt. c) fordrar den fullständiga uppgiften

»made in Germany».

9. Man förväntar icke af tulltjänstemännen, att de

skola afgöra, om varorna verkligen tillverkats eller frambragts

i det land, hvarifrån de enligt det beriktigande

tillägget skulle härröra; det är till fyllest, att namnet å

ett främmande land, hvilket som helst, eller å en ort,

hvilken som helst, i ett främmande land är angifvet.

10. Om varor bära ett ortnamn, som är identiskt

med namnet å en ort i England eller utgör eu efterbildning

däraf, skall det åsätta namnet vara åtföljdt af

namnet å det land, hvarest ursprungsorten är belägen.

Sålunda skall namnet å staden Boston i Massachusetts

vara åtföljdt af orden »United States» eller af initialerna

»U. S. A.» eller ock af förkortningen »Mass».

11. Beteckningar på engelska språket å varor, importerade

från land, där man ej talar engelska, utgöra

icke, endast på grund af det använda språket och när

de ej innehålla namnet å en ort i England eller namnet

å en del af England, en direkt hänvisning på engelskt

ursprung och äro ej heller i regel att anse såsom indirekt

hänvisning på sådant ursprung. Men, när det föreligger

goda skäl att antaga, att användandet af engelska språket

särskild! har till ändamål att gifva och i själfva verket

också gifver intryck af engelskt ursprung, skall användandet

af engelska språket anses konstituera en sådan

handelsbeteekning, som afses under 4 a).

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

I sect. 12 stadgas, att initialer under vissa omständigheter

äro att anse såsom nrsprungsbeteckningar, såsom

då initialerna åtföljas af ett tillägg, som tydligen bibringar

uppfattningen om ett engelskt affärshus, t. ex. »& C:o» å

varor, hvilka komma från ett land, där detta tillägg ej

brukas, eller »Brothers», »Bros» (bröder) o. d. å varor,

kommande från ett land, där man icke talar engelska,

eller då initialerna äro lätt igenkännbara såsom tillhörande

personer eller firmor, hvilka äro tillräckligt kända, för

att deras initialer praktiskt taget skola gälla lika med

deras namn.

Enligt sect. 13 skola beteckningar å emballagelådor

och yttre emballage, hvari varor inkomma, men hvari de

ej äro afsedda att hållas till salu, i allmänhet icke betraktas

såsom nrsprungsbeteckningar. Detsamma galler

i fråga om adresser för underlättande af transporten.

I sect. 14—10 uttalas, att, då beteckningar förekomma

a askar, flaskor, kapslar eller liknande emballage,

man bär att taga hänsyn till, huruvida beteckningarna

afse emballaget eller den vara, som däri förvaras eller

skall förvaras.

Sect. 17 stadgar, att profver, som lätteligen igenkännas

såsom sådana och i och för sig äro utan värde,

ej skola behandlas såsom fallande under bestämmelserna

i lagen angående varubeteckningar, så vidt gäller engelska

ursj »rungsbeteckningar.

Sect. 18 lyder:

Varor, som England icke frambringar, t. ex. vin och

tö, samt andra produkter, hvilka icke odlas i England,

exempelvis linfrön och rapsfrön, skola likaledes behandlas

såsom fallande utom nämnda lags tillämplig] jetsområde,

för så vidt fråga är om engelska ursprungsbeteckningar.

Detsamma gäller beträffande vissa slag af tillverkade

produkter, hvilka på grund af sin form, fasonering

eller färg icke kunna förväxlas med produkter af samma

slag, tillverkade i England; så är t, ex. fallet, om en

holländsk ost åt en sort, som allmänt är känd för att tillverkas

i Holland, bär eu engelsk handelsidkares initialer.

Sect. 19—23 stadga i hithörande delar:

19. Varor, arbetade eller oarbetade, hvilka äro till

införsel förbjudna af andra anledningar, än att de bära

någon beteckning, som framkallar föreställningen om

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

engelskt ursprung, utgöras af sådana, som äro försedda

med falsk handelsbeteckning:

a) beträffande orten eller landet, där varorna tillverkats

eller frambragts;

20. Lutt. a) syftar på förhållandena mellan två främmande

land, nämligen å varor, som äro försedda med

beteckningar, hänvisande på att varorna äro tillverkade

eller frambragta å en annan utländsk ort eller i ett annat

främmande land, än där de verkligen tillverkats eller

frambragts. Lagen angående varubeteckningar angifver

icke uttryckligen, på bvilket sätt beteckningarna i dylika

fall skola vara neutraliserade; men, om en beteckning

uttryckligen eller mera indirekt angifver en annan ort

eller ett annat land än den ort eller det land, där varorna

verkligen tillverkats eller frambragts, har man att till

beteckningen foga antingen en uppgift, som tydligt gifver

till känna, att varorna icke äro tillverkade eller frambragta

å den ort eller i det land, som genom beteckningen angifvits,

eller ock en noggrann uppgift om orten eller

landet, där varorna tillverkats eller frambragts.

21. En beteckning, som utan att innehålla namnet

å en ort eller ett land hänvisar på ett sådant namn,

skall anses innehålla namnet å ifrågavarande ort eller

land. Så t. ex. skall ett vin, produceradt i Tyskland och

benämndt »Port» eller »Sherry» (ord, som hänvisa å ortnamnen

Oporto och Xérés), såsom kompletterande beteckning

bära orden »Produced in Germany» eller benämnas

»Port German» etc. Eu beteckning sådan som »Lancashire

Swedish», där det ord, som angifver det verkliga ursprunget,

omedelbart åtföljer det namn, som är ägnadt

att vilseleda, kan godtagas. Såsom i fråga om beteckningar,

h vil ka ingifva föreställningen om engelskt ursprung,

är det gjordt undantag för fall, då ett ortnamn,

som ingår i en handelsbeteckning, har afseende endast på

varornas natur och icke är ägnadt att vilseleda i fråga

om ursprungslandet. Beteckningen »Brysselmatta» är ett

undantag af detta slag.

22. Då det gäller att afgöra, hvilketdera af två

främmande land som är ursprungslandet, föreskrifver

lagen, att, såframt ej motsatsen visas, konstaterandet af

den hamn, där varorna inlastats, skall utgöra ett prima
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

facie-bevis om orten eller landet, där varorna tillverkats

eller frambragts. Tulltjänstemannen kunna i allmänhet

stödja sig på denna regel. Om emellertid inlastningshamnen

ligger vid den allmänna handelsväg, som kommer

från ett inre land, såsom fallet är med Rotterdam och

Antwerpen i förhållande till Tyskland samt med Hamburg

i förhållande till Österrike, skola tulltjänstemännen, om

de ej hafva skäl att misstänka importörens goda tro,

kunna godtaga en uppgift, att varorna tillverkats eller

frambragts i det inre landet.

23. Användandet af ett främmande lands språk på

varor från ett annat främmande land skall icke behandlas

strängare, än som i seet. 11 är föreskrifvet, då det gäller

att afgöra, huruvida användandet af engelska språket skall

anses konstituera en engelsk ursprungsbeteckning. Begagnandet

af ett visst språk är tillåtet beträffande varor,

oafsedt från hvilket land de komma, om detta språk

plägar användas på ifrågavarande slags varor, t. ex.

spanska på tobak och cigarrer, såvidt angår ord, som

endast hafva afseende å färg, form e. d., samt franska

på sardinburkar, när fråga är allenast om orden »Sardines

å bilinie)) utan något tillägg på franska språket.

1 sect. 25—28 stadgas, att och på hvilket sätt fabrikanter,

engrossister och minuthandlare kunna i en eller

flera engelska hamnar låta registrera sina namn eller varumärken,

samt att tulltjänstemännen vid hamn, där sådan

registering skett, äro skyldiga att, om registreradt namn

eller märke missbrukas å varor, som där importeras, ex

officio anhålla dylika varor.

Dock är att märka innehållet i sect. 29, som lyder:

Det är emellertid noga att iakttaga, hurusom det är

förbjudet för en fabrikant, engrossist eller minuthandlare

i England att anbringa äfven sitt eget namn på utländska

varor likasom ock för hvarje fabrikant, engrossist eller

minuthandlare att å sådana varor anbringa ord, figurer

eller beteckningar af hvilken som helst beskaffenhet, hvarigenom

direkt eller indirekt uppgifves eller antydes, att

varorna äro tillverkade eller frambragta i England, såframt

icke varorna äro vederbörligen försedda med en noggrann

uppgift om deras ursprung. Man skall fördenskull för

en hvar, som registrerar ett namn eller ett varumärke,

innehållande en dylik uppgift eller antydan, — något som

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

sannolikt ofta kommer att inträffa — tydligt förklara, att,

ehuruväl namnet eller varumärket är skyddadt genom

registreringen, det likväl icke kan användas vid varm

införsel, med mindre det hvarje gång åtföljes af det beriktigande

tillägg, som lagen fördrar.

I sect. 31—33 stadgas, att bestämmelserna om oriktiga

ursprungsbeteckningar icke äro tillämpliga å förut

exporterade engelska varor, som återinföras till England;

h varjämte meddelas närmare bestämmelser om, huru

styrkas skall, att varorna äro sådana, som nu nämnts.

I sect. 34 och 35 samt andra stycket af sect. 37 finnes

föreskrifvet, att varor, som icke införas för försäljning

utan för privat bruk etc., särskild! begagnade varor och

varor, söm införas för reparation, i allmänhet icke äro

underkastade stadgandena om oriktiga ursprungsbeteckningar.

Sect. 36 innehåller föreskrifter, enligt hvilka äfven

omlastningsgods, transitogods och gods, som, ehuru tullangifvet

till inhemsk förbrukning'', omedelbart inskeppas

för reexport, i vissa fall skall tagas i beslag på grund

af förefintlig oriktig ursprungsbeteckning.

Första stycket af sect. 37 lyder:

Då ord eller hvilket som helst annat märke icke utgör

en varan åsatt beteckning utan bildar eu del af själ/va raran

— t. ex. beteckningar å termometrar, titlar på böcker,

egennamn på näsdukar, ord sådana som »Minne från Margate»

(Margate = eu stad i England) å porslinsvaror samt

andra liknande beteckningar — äro varorna icke underkastade

bestämmelserna i denna förordning.

1 sect. 41 stadgas, att hvarje neutraliserande beteckning

skall vara anbragt i omedelbar närhet af den oriktiga

beteckningen samt med bokstäfver, som äro tydliga, synliga

och lika svåra att utplåna som denna.

Slutligen har den 18 oktober 1901) af vederbörande

högre tullmyndighet utfärdats ett memorandum rörande

märken å för inrikes begagnande eller förbrukning importerade

varor. Detta memorandum, hvilket, på sätt

redan nämnts, i vissa detaljer modifierar 1900 års förordning,

innehåller hufvudsakligen följande:

1. Till England importerade varor, som icke bära

något som helst märke vare sig å själfva varorna eller

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

å deras emballage, behöfva icke vara försedda med någon

sådan beteckning som »made abroad» eller »made in

Germany».

2. I utlandet tillverkade varor, som bära ett namn

eller varumärke, hvilket är eller kan antagas vara en

engelsk fabriksidkares, engrossists eller minuthandlares

namn eller varumärke, måste jämväl vara försedda med

eu bestämd uppgift om varornas ursprungsland. Landets

namn utgör en tillräcklig neutralisering utan orden »made

in», om endast ett namn eller ett varumärke förekommer

å varorna; så t. ex. skall »John Smith, Germany» anses

tillfyllestgörande. Finnes däremot å varorna eu sådan

beteckning som »John Smith, Sheffield», måste den neutraliserande

beteckningen utgöras af orden »made in

Germany» eller motsvarande uttryck.

3. Bära importerade utländska varor ett ortnamn,

som är identiskt med eller utgör eu efterbildning af

namnet på en ort i England, skall det å varorna befintliga

namnet åtföljas af namnet på det land, i hvilket

ursprungsorten är belägen. Sålunda skall Boston i Massachusetts

åtföljas af namnet »United States» eller af initialerna

»U. S. A.»

4. Innefattar en handelsbeteckning namnet på en

ort, och utgöra de varor, å hvilka den förekommer, icke

alster af nämnda ort eller af det land, i hvilket denna är

belägen, måste ifrågavarande handelsbeteckning åtföljas

af en uppgift om det verkliga produktionslandet. Så t. ex.

skall vin, som är produceradt i Tyskland och betecknas

såsom »Bort» eller »Sherry» (hvilka ord hänvisa å ortnamnen

Oporto och Xéres), hafva sagda beteckning åtföljd

af uttrycket »Produced in Germany» eller ock betecknas

såsom »German Port» eller »German Sherry».

Undantag från denna regel göres för det fall, då ortnamnet

i en handelsbeteckning endast tjänar att angifva

varornas natur och icke är ägnadt att vilseleda i fråga

om ursprungslandet. Sålunda behöfver icke en sådan

beteckning som »Brysselm åtta» eller »Portlandscement»

åtföljas af uppgift om det verkliga produktionslandet,

såframt icke bestämmelserna under 2) bär ofvan äro tilllämpliga.

5. Handelsbeteckningar på engelska språket, åsätta

utländska varor, som från länder, där engelska icke talas,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

importeras till England för inrikes begagnande eller förbrukning,

betraktas ej såsom indirekta uppgifter, att

varorna äro af engelskt ursprung, med mindre tulltjänstemannen

hafva god grund att antaga, det ifrågavarande

handelsbeteckningar äro särskildt ämnade att gifva och i

själfva verket också gifva det intryck, att varorna äro af

engelskt ursprung.

A importerade varor förefintliga handelsbeteckningar

på ett främmande språk, som icke är det lands, från

hvilket varorna importeras, måste vara åtföljda af uppgift

om varornas verkliga produktionsland, t. ex. »made in

Gerna any».

6. Hvad angår fickur, anses hvarje märke å boetten

sträcka sig till själfva uret. Har sålunda en urboett tillverkats

i England, och bär den en beteckning, angifvande

sådant ursprung (såsom t. ex. en engelsk kontrollstämpel),

men har urverket tillverkats i Schweiz, så måste på ett

fullt läsligt och outplånligt sätt angifvas, att detsamma,

är af schweiziskt ursprung, antingen genom

a) en uppgift, ingraverad i omedelbar närhet af kontrollstämpeln,

eller genom

b) ett märke, anbragt å urtaflan äfvensom (på närmare

angifvet sätt) å fjäderhuset eller urplåten.

7. Alla neutraliserande beteckningar måste vara

tydliga samt anbragta med lika synliga och outplånliga

bokstäfver som de beteckningar, hvilka de äro afsedda

att neutralisera, och i omedelbar närhet af dessa.

8. Profver eller modeller vare sig af engelsk eller

utländsk tillverkning behöfva icke vara försedda med

någon neutraliserande beteckning, förutsatt att de i och

för sig äro utan värde, icke utgöra hela eller fullbordade

artiklar samt vid första påseendet kunna igenkännas såsom

profver eller modeller.

Frankrike.

Art. 19 i franska varumärkeslagen af den 23 juni

1857 stadgar följande:

Inga utländska varor, som äro försedda med en i

Frankrike etablerad fabriksläkares märke eller namn eller

äro betecknade med namnet å en fransk fabrik eller den

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

ort, där fabriken är belägen, må importeras, transitoförsändas

eller läggas på nederlag samt kunna beslagtagas

på hvilken plats som helst vare sig på ansökan af

tullmyndighet eller på begäran af allmän åklagare eller

förorättad part.

År beslaget verkställdt på ansökan af tullmyndighet,

skall protokollet rörande beslaget ofördröjligen insändas

till allmän åklagare.

Åtal skall af förorättad part eller allmän åklagare

väckas inom två månader, vid äfventyr af beslagets upphäfvande.

Enligt samma artikel, jämförd med art. 14, kan den

domstol, som handlägger målet, förordna, att de beslagtagna

varorna skola öfverlämnas till innehafvare!! af

obehörigen anbragt märke eller namn, oberoende af

möjligen förekommande ytterligare skadeståndsanspråk.

1 alla förekommande fall skall domstolen förordna om

utplånande af obehörigen anbragt märke eller namn.

Jämlikt art. 20 äro ofvannämnda bestämmelser äfven

tillämpliga på vin, brännvin och andra drycker, på boskap,

spannmål, mjöl och i allmänhet alla jordbruksprodukter.

Art. 15 i lagen om tullväsendet den 11 januari 1892,

hvilken artikel förtydligar och kompletterar ofvanberörda

föreskrifter, stadgar bland annat:

Utländska varor, naturliga eller tillverkade, må icke

importeras, transitoförsändas, läggas på nederlag eller

bringas i allmänna rörelsen, om vare sig å varorna själfva

eller å inpackning, låda, bal, omslag, band eller etikett

etc. förekommer ett fabriks- eller handel sm ärke^ ett namn,

en beteckning eller hvilken som helst uppgift af beskaffenhet

att bibringa den föreställningen, att varorna äro tillverkade

eller frambragta i Frankrike.

Detta stadgande äger tillämpning äfven å utländska

varor, tillverkade eller naturliga, hvilka åstadkommits å

en ort med samma namn som en fransk ort, och å hvilka

icke, jämte ifrågavarande namn, finnas med fullt synliga

bokstäfver anbragta namnet på ursprungslandet äfvensom

beteckningen »importé».

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Rörande tolkningen af nämnda artikel i 1892 års lag

yttrar den franska generaltullstyrelsen i ett cirkulär af

den 18 februari 1905 hufvudsakligen följande:

Artikeln innehölle två bestämdt skilda moment, livilka

borde skärskådas hvar för sig, då de afsåge två olika fall.

Första momentet förbjöde införsel, transitofart, läggande

på nederlag och bringande i allmänna rörelsen af

utländska varor, naturliga eller tillverkade, om vare sig

å dem själfva eller å inpackning, låda, bal, omslag, band

eller etikett etc. förekomma ett fabriks- eller handelsmärke,

ett namn, en beteckning eller hvilken som helst

uppgift af beskaffenhet att bibringa den föreställningen,

att varorna tillverkats eller frambragts i Frankrike.

Om man jämförde detta stadgande med art. 19 i

varumärkeslagen den 23 juni 1857, framginge tydligt,

att lagstiftaren med 1892 års lag afsett att fylla luckorna

i den förstnämnda af dessa lagar för att bättre skydda

den nationella produktionen mot den utländska konkurrensens

illojala tilltag.

Ty, under det att 1857 års varumärkeslag träffade

endast angifvande! på en utländsk vara af »namnet å eu

fransk fabrik eller den ort, där fabriken är belägen», i)

afsåge 1892 års lag, förutom fabriksmärken i egentlig

mening, också handelsmärken och hvilken annan beteckning

som helst af beskaffenhet att bibringa den föreställningen,

att de utländska varorna vore af franskt ursprung.

På grund af detta stadgande ägde tulltjänstemännen att

taga i beslag alla utländska varor, hvilkas märken syntes

dem af beskaffenhet, att varorna kunde antagas vara

franska.

Följaktligen måste franska handelsfirmors märken

sådana som »Félix Potin & (J:ie» eller »au Louvre» uppenbarligen

betraktas såsom otillåtna, utan att någon undersökning

behöfde göras, huruvida affärshuset Félix Potin

eller Louvremagasinet tillverkade eller i Frankrike läte tillverka

varor lika dem, livilka de importerade från utlandet

under ofvanberörda märken.

Det vore vidare icke behöfligt att tillse, huruvida

beteckningen utgjordes af någon fransk eller utländsk

näringsidkares registrerade eller ej registrerade märke.

) Ofullständigt citat, se lagtexten.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Det vore tillräckligt, för att utländska varor skulle

tagas i beslag, att därå eller å deras förpackning förekomme,

såsom lagen uttryckligen angåfve, en beteckning

hvilken som helst af beskaffenhet att bibringa den föreställningen,

att varorna vore af franskt ursprung.

A andra sidan konstituerade enligt kassationsdomstolens

lagtolkning användandet af franska språket för

att angifva naturen af importerade varor icke ett brott

mot art. 15. Men det i denna artikel stadgade förbud

inträdde, så snart en beteckning på franska språket vore

af natur att vilseleda köparna i fråga om varornas verkliga

ursprung. Så vore uppenbarligen förhållandet med sådana

beteckningar som »Carnot», »Loubet», »Millerand», »Jules

Lemaitre», anbragta på linnevaror utan annan beteckning,

som tydligt angåfve varornas utländska ursprung.

Andra momentet af art. 15 afsåge sådana varor,

naturliga eller tillverkade, Indika framställts å en ort

med samma namn som en fransk ort.

Om dylika varor förekomme betecknade med sagda

namn, så, ehuru denna beteckning vore i full öfverensstämmelse

med verkliga förhållandet, träffades varorna

icke desto mindre af lagen, alldenstund beteckningen

uppenbarligen vore af natur att framkalla föreställningen,

att varorna vore af franskt ursprung. Emellertid öppnade

lagen själ!'' för importören eu möjlighet att aflägsna denna

svårighet, nämligen genom att, jämte ortsnamnet, med

lätt iakttagbara bokstäfver anbringa namnet på ursprungslandet

tillika med beteckningen »importé».

Sålunda skulle exempelvis en i Wien, Österrike, tillverkad

vara icke kunna importeras till Frankrike med

endast beteckningen »Vienne», men däremot med beteckningen

»Vienne (Autriche) importé», enär en sådan beteckning

klart angåfve varans österrikiska ursprung.

Ad samma skäl vore det styrelsens åsikt, att hvarje

beteckning, som vore af beskaffenhet att framkalla den

uppfattningen, att en vara tillverkats i Frankrike, på enahanda

sätt kunde neutraliseras genom anbringande med

tydliga bokstäfver af ordet »importé» tillika med namnet

å ursprungslandet.

Men styrelsen fordrade båda dessa uppgifter i förening,

enär ordet »importé» ensamt icke vore tillräckligt

för att från vissa beteckningar borttaga deras otillåtna

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

karaktär. Det kunde nämligen t, ex. inträffa, att en

vara infördes till Frankrike blott för att reexporteras till

ett främmande land, och att i detta land ordet limpor te»

komme att utmärka allenast, att varan komme från annat

båll, utan att det på något sätt angåfves, att densamma

icke vore tillverkad i Frankrike, medan däremot^ användandet

af franska språket gåfve anledning att förmoda

ett franskt ursprung.

Den nyss angifna formuleringen vore dock icke den

enda möjliga; beteckningen »fabriqué en Ailemagne»,

»fabriqué en Italien eller hvarje därmed analog beteckning

skulle tydligen uppfylla samma ändamål, under förutsättning

emellertid att det utländska ursprunget därigenom

klart angåfves.

För öfrigt vore det lämpligt att fästa uppmärksamheten

på ett ganska ofta förekommande tillvägagångssätt

att å varorna endast med lackfärg anbringa den supplerande

uppgiften om ursprungslandet jämte ordet »importe». Vid

varornas ankomst till adressatens magasin kunde denna

beteckning genom en enkel tvättning med någon essens

aflägsnas, hvarefter den otillåtna beteckningen ensam kvarstode

i sin fulla betydelse. Det behöfde knappt tilläggas,

att i detta fall såväl som i alla andra, då en sviklig alsikt

vore uppenbar, ett allvarligt ingripande vore påkalladt.

Nordamerikas Förenta Stater.

Seet. 27 i varumärkeslagen den 20 februari 1905

stadgar i förevarande ämne, att varor, som bära ett namn

eller ett märke, ägnadt att bibringa allmänheten den

föreställningen, att detsamma afser varor, som äro tillverkade

i Förenta Staterna eller i en annan utländsk stat

eller ort än den, hvarest de i verkligheten tillverkats,

icke må införas vid någon tullplats i Förenta Staterna.

Fn den 5 augusti 1909 utfärdad tull författning innehåller

följande bestämmelser angående obligatoriska ursprungsbeteckningar.

I seet. 7 stadgas:

Alla i utlandet tillverkade eller frambragta varor,

som lämpligen kunna stämplas, genom bränning eller

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

annorledes märkas eller oek etiketteras utan att därigenom

lida någon skada, skola vid import till Förenta Staterna

vara stämplade, genom bränning eller annorledes märkta

eller ock etiketterade så, att ursprungslandet därigenom

angifves, och detta med läsliga ord på engelska språket

och å ett synligt ställe, som ej kan vare sig öfvertäckas

eller borttagas genom senare tillägg eller andra åtgärder.

Dessa stämplar, märken eller etiketter skola vara så outplånliga

och varaktiga, som varornas natur medgifver.

Alla packor, innehållande för import afsedda varor,

skola vara stämplade, genom bränning eller annorledes

märkta eller ock etiketterade så, att varornas ursprungsland

— — — — — på ett läsligt och tydligt sätt

angifves å engelska språket; och, så länge detta icke

skett, skola varorna och packorna ej utlämnas till importören.

— — — — —

Angående knifsmide!!, ur, urtaflor och urverk med

etuier är i förordningen särskilt stadgadt, att å desamma

skall på närmare föreskrifvet sätt angifvas, förutom ursprungslandet,

äfven fabrikanten eller, dock endast i fråga

om knifsmiden, försäljaren.

I sect. 8 stadgas ansvar, böter eller fängelse eller

båda dessa straff, för den, som svikligen bryter mot

ofvannämnda föreskrifter, eller som borttager, förstör,

ändrar eller vanställer stämplar, märken eller etiketter,

hvarom ofvan förmälts, i afsikt att vilseleda beträffande

däri lämnade uppgifter.

Genom särskilda cirkulär och skrivelser rörande

tillämpningen af dessa bestämmelser har bland annat

förklarats,

att vid tolkningen af uttrycket »som lämpligen kunna

stämplas etc. utan att därigenom lida någon skada»

begreppet »skada» skall anses omfatta icke allenast skada

å varornas struktur utan jämväl annan minskning i varornas

saluvärde, i följd hvaraf och då exempelvis statyer,

vaser, guldsmedsarbeten och andra prydnadsföremål skulle

vara af mindre värde och i många fall absolut osäljbara,

om ursprungslandet funnes å dem angifvet på ett synligt

ställe, dylika föremål ej folie under ifrågavarande bestämmelser;
att

kärl, i hvilka varor, producerade inom Förenta

Staterna, äro ämnade att saluhållas, icke skola vara för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

sedda med uppgift om det främmande ursprungslandet,

enär i sådant fall denna uppgift skulle komma att fattas

såsom afseende innehållet i kärlen;

att af liknande anledning etiketter och band, som

äro afsedda för inländska cigarrer, ej heller skola bära

någon uppgift om sitt främmande ursprung, hvaremot

omslagen till dylika etiketter och band vid importen till

Förenta Staterna måste vara försedda med sådan uppgift;

att författningen icke har alseende å varor, som

anmälas till omedelbar reexport eller transito försändas

genom landet;

att beträffande varor, tillverkade i ett land af rnaterialier

frambragta i ett annat land, det förstnämnda landet

skall anses såsom ursprungsland;

samt att vederbörande tulltjänstemän ex officio skola

hindra införandet af varor, som icke äro behörigen stämplade,

märkta eller etiketterade, och ej annat än för returnering

utlämna desamma, innan de af importören vederbörligen''

stämplats, märkts eller etiketterats.

Italien.

Art. 297 i strafflagen den 30 juni 1889 lyder i

hithörande delar:

En hvar, som för försäljning eller för att bringa i

handeln eller eljest i allmänna rörelsen till Italien inför

alster af andligt arbete eller produkter af hvilket som

helst näringsyrke, försedda med — — _ namn,

märken eller tecken, hvilka äro ägnade att vilseleda

köparna i fråga om alstrens eller produkternas ursprung

— — — —, straffes med fängelse fr. o. m. en månad

t. o. in. två år och med böter fr. o. in. femtio t. o. in.

femtusen lires.

Portugal.

Den portugisiska lagstiftningen i detta ämne återfinnes

hufvudsakligen i lagen den 21 maj 1896 angående

skydd för den industriella och kommersiella äganderätten.

I art. 202 af nämnda lag stadgas, att föremål, försedda

med beteckningar, som afse att framkalla deri

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

uppfattningen, att föremålen äro af portugisiskt ursprung,

(‘huru de äro fabricerade utrikes, skola vid införsel till

Portugal -tagas i beslag af tullpersonalen.

Enligt samma artikel presumeras med undantag för

fall, hvarom stadgas i art. 200 (se nedan), oriktig ursprungsbeteckning

föreligga, då föremål, som importeras

från ett främmande land annat än Brasilien, bära portugisiska

märken eller beteckningar på portugisiska språket,

skr i fn a, invända, intryckta, inpräntade eller påsatta på

hvilket som helst annat sätt.

Undantagna från beslag äro jämlikt art. 202:

1) föremål, hvilka, på samma gång de äro lika dem,

som. fabriceras i 1 ortugal, och bära lika märken, jämväl

aio föi se dd a med en lätt synlig beteckning, angifvande

att de fabricerats utomlands;

2) transiterande handelsvaror;

b) föremål, beträffande hvilka det styrkes, att de förut

exporterats. 0

Vidare göres. i art. 198 undantag för det fall, att

en geografisk benämning förlorat sin egentliga betydelse

och numera utmärker ett visst slag af varor, i handeln

kändt under denna benämning; dock att sagda undantag

ej gäller i fråga om vinodlingsprodukter.

Därjämte stadgas i art. 200 bland annat, att utomlands

fabricerade varor kunna bära en portugisisk handlandes

namn eller märke, under villkor dels att å varorna

tillika förekommer en lätt synlig beteckning, angifvande

fabrikationslandet, dels ock att genom vederbörlig handling

styrkes, att namnet eller märket åsatts med den

ifrågavarande handlandens tillstånd.

Jämlikt art. 203 verkställes vid import af föremål

med oriktiga portugisiska ursprungsbeteckningar beslag,

oberoende af om angifvelse gjorts eller icke.

Enligt art. 203, jämförd med art. 198—200, kunna

äfven föremål, .som äro försedda med oriktiga utländska

ursprungsbeteckningar af närmare angifven beskaffenhet,

vid införseln tagas i beslag, men endast på begäran af

enskild målsägande eller efter anmälan från viss offentlig

myndighet.

9 Undantaget synes öfverflödigt, jmfr hufvudstadgandet.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Andra länder.

Äfven i vissa andra stater, t. ex. Spanien och Nederländerna,

förekomma allmänna bestämmelser mot import

af varor med oriktiga ursprungsbeteckningar, ehuru det

icke ansetts nödigt att här redogöra för dessa stadgande!).

Andra länder åter, såsom Tyskland, Norge och

Danmark, sakna dylika allmänna föreskrifter. Att emellertid

i en del sådana stater finnes stadgadt förbud mot

saluhållande af varor med oriktiga ursprungsbeteckningar

äfvensom mot åsättande af dylika beteckningar, har

förut anmärkts.

Internationella öfverensfcommel ser.

Pariskonventionen den 20 mars 1883 med däri den 14

december 1900 gjorda ändringar.

I art. 10, jämförd med art. 9, af denna konvention

stadgas, att varor, å Indika falskeligen finnes anbragt

namnet å ett bestämdt ställe såsom ursprungsort, kunna,

därest sådan uppgift utgör tillägg till en uppdiktad eller

i bedräglig afsikt lånad firma, tagas i beslag vid införsel

till någon af konventionsstaterna. Beslaget sker på begäran

antingen af offentlig myndighet eller af enskild

målsägande och i enlighet med vederbörande stats

inhemska lagstiftning. Målsägande är hvarje producent,

fabrikant eller handlande, som sysselsätter sig med produktion

eller fabrikation af eller handel med varor af

ifrågavarande slag samt idkar rörelse vare sig på det

ställe, hvilket falskeligen angifvits såsom ursprungsort,

eller i den trakt, där sådant ställe är beläget. I stater,

hvilkas lagstiftning icke medgifver beslag vid införsel,

må sådant beslag ersättas med införselförbud. Myndigheterna

skola icke vara skyldiga att verkställa beslag å

transitogods.

Dock är att märka, hurusom vid skilda konferenser,

som hållits mellan delegerade för till unionen hörande

stater, fastslagits, att ofvannämnda bestämmelser, likasom

de redan i inledningen till denna redogörelse omförmälda

stadgandena i art. 9 af konventionen, icke äro för unions
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

staterna ovillkorligen bindande utan endast innefatta

önskemål. Enligt beslut vid den under innevarande år i

Washington hållna konferens, hvilket beslut likväl ännu

ej ratificerats, har emellertid åt samma bestämmelser

gifvits en mera bindande karaktär.

Till unionen höra numera nästan alla europeiska

stater och ett flertal utomeuropeiska.

Madrid konventionen den 14 april 1891 angående undertryckande

af oriktiga ursprnngsbeteckningar å lian dels varor.

Denna konvention lyder:

Art. 1.

Hvarje vara, som bär en oriktig ursprungsbeteckning,

hvarigenom en af de kontraherande staterna eller

en plats, belägen inom någon af dessa, direkt eller indirekt

angifves såsom ursprungsland eller ursprungsort,

skall tagas i beslag vid införsel till någon af nämnda

stater.

Beslag skall jämväl kunna verkställas inom den stat,

där den oriktiga ursprungsbeteckningen anbragts, eller

inom den stat, i hvilken den med den oriktiga beteckningen

försedda varan blifvit införd.

Om lagstiftningen i någon stat icke medgifver beslag

vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införselförbud.

Därest lagstiftningen i någon stat ej medgifver beslag

inom landet, skall sådant beslag ersättas med de

åtgärder och medel, som det ifrågavarande landets lag i

jämförliga fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.

Art. 2.

Beslag skall äga rum på begäran af vare sig offentligmyndighet

eller någon målsägande, enskild person eller

bolag, i enlighet med hvarje stats inhemska lagstiftning.

Myndigheterna skola icke vara skyldiga att verkställa

beslag å transitogods.

Art. 3.

Förevarande bestämmelser utgöra ej hinder därför,

att säljaren angifver sitt namn eller sin adress å

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

varor, som härstamma från ett annat land än det,

inom hvithet varorna försäljas; men skall i detta fall

adressen eller namnet åtföljas af en noggrann och i

tydliga bokstäfver framträdande uppgift om det land

eller den plats, där varorna tillverkats eller frambragts.

« Art. 4.

Domstolarna i hvarje stat skola hafva att bedöma,

Indika beteckningar på grund af sin allmänna karaktär

icke äro underkastade bestämmelserna i denna öfverenskommelse,

dock att ursprungsbeteckningar för vinodlingsprodukter

ej inbegripas i det genom denna artikel stadgade

undantag.

Art. 5.

De stater, tillhörande unionen till skydd för den

industriella äganderätten, livilka ej hafva-deltagit i förevarande

öfverenskommelse, skola på begäran äga att

ansluta sig till densamma i den ordning, artikel 16 af

konventionen den 20 mars 1883 till skydd för den industriella

äganderätten föreskrifter.

Art. 6.

Föreliggande öfverenskommelse skall ratificeras och

ratifikationerna skola utväxlas i Madrid inom en tid af

sex månader härefter.

Den träder i kraft en månad efter ratifikationernas

utväxling och skall hafva samma gällande kraft och

varaktighet som konventionen den 20 mars 1883.

Madridkonventionen har hittills biträdts af Brasilien,

(Juha, England, Frankrike, Portugal, Schweiz, Spanien

och Tunis.

Andra öfyerenskommelser.

Äfven mellan enskilda stater hafva överenskommelser

slutits angående bekämpande af ifrågavarande missbruk,

så t. ex. år 1895 mellan Frankrike och Rumänien, hvilken

öfverenskommelse är af enahanda innehåll som Madridkonventionen.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Obligatoriska ursprimgsbeteckningar för vissa

slags varor.

Slutligen torde böra omnämnas, att i en del främmande

lagstiftningar förekomma bestämmelser om obligatoriska

ursprimgsbeteckningar för vissa slags varor, t. ex.

viner. Äfven i vår lagstiftning återfinnas dylika stadganden

i Kungl. förordningen den 28 november 1884 om

svenska järn- och. ståleffekters stämpling samt i Kungl.

kungörelserna den 5 februari 1909 och den 4 april 1910

angående införsel af samt handel med vissa slag af utländskt

frö, hvarjämte sådana föreskrifter ifrågasatts med

afseende å import och saluhållande af utländska ägg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.