Sök i Ratio Lex

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

105 sidor, varav 101 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 101 av 105 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1913:4, band 5, BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING OM ARFSSKATT OCH SKATT FÖR GÅFYA

AFGIFVET DEN 19 NOVEMBER 1910

DÄRTILL FÖRORDNADE KOMMITTERADE

STOCKHOLM 1910

CSAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI* AKTIEBOLAG

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Till

Hot Statsrådet och chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Enligt nådigt beslut den 14 maj 1910 bemyndigade Kungl. Maj:t

chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga personer

att dels utarbeta förslag till en särskild författning om arfsskatt med

iakttagande därvid af Riksdagens i afseende å skattens anordninguttalade

önskemål, dels i sammanhang med detta arbete verkställa

revision af bestämmelserna rörande stämpel för gåfva, dels uppgöra

förslag till ordning hvarigenom bindande förhandsupplysningar rörande

stämpelskyldigheten i förekommande fall skulle kunna lämnas allmänheten,

dels ock utreda, om och i hvad mån en fullständig omläggning

af stämpelförsäljningsväsendet lämpligen kunde äga rum i syfte

att, jämte det stämplarna gjordes lätt tillgängliga för de stämpelskatteskyldiga,

begränsa statsverkets med försäljningen förenade kostnader.

På grund af berörda nådiga bemyndigande har Herr Statsrådet tillkallat

undertecknade för utförande af ifrågavarande arbete, därvid åt undertecknad

Wachtmeister uppdragits att i egenskap af ordförande leda

arbetet och åt undertecknad Landcn, att förrätta sekreterargöromålen hos

de sakkunniga.

Med stöd af erhållet bemyndigande att antaga nödiga biträden vid

arbetets utförande hafva kommitterade till biträdande sekreterare antagit

amanuensen i finansdepartementet, filosotie doktorn Arvid Nordlindh.

Jämlikt Herr Statsrådets föreskrift hafva kommitterade först till

behandling företagit frågan om utarbetande af en särskild författningom

arfsskatt samt, i samband därmed, frågan om revision af gåfvostämpeln;

och få kommitterade, efter afslutad behandling af dessa frågor,

såsom resultat däraf öfverlämna Betänkande med förslag till förordning

om arfsskatt och skatt för gåfva, jämte särskildt yttrande af undertecknad

Ljungberg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kommitterade hafva ansett de af dem föreslagna skatteskalorna

böra kompletteras med hjälptabeller och hafva därför gått i författning

om sådana tabellers utarbetande. Arbetet härmed har emellertid icke

hunnit blifva färdigt så tidigt, att tabellerna kunna biläggas detta betänkande,

men de komma att under den närmaste framtiden till Herr

Statsrådet öfverlämnas.

Då nyssberörda författnings förslag förutsätter en utbrytning er

gällande stämpelförordning af däri förekommande bestämmelser i afseende

å bouppteckningsstämpeln äfvensom gåfvostämpeln, omfattar kommitterades

uppdrag jämväl att föreslå den lydelse, stämpelförordningen efter

denna utbrytning bör erhålla. Förslag i sådant hänseende är för närvarande

under utarbetande och torde inom kort föreligga färdigt.

Stockholm den 19 november 1910.

HANS WACHTMEISTER.

CARL EM. BENGTSSON.

OTTO V. LANDÉN.

LOUIS LJUNGBERG.

ERIK RÖING.

Arvid Nordlindh.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag
till
-

förordning om a rf sskatt och skatt för gåfva.

i kai\

Om skattens omfång.

1 §•

Den, som erhåller egendom genom arf, testamente eller gåfva,

skall, på sätt i denna förordning närmare stadgas, erlägga skatt till

staten i förhållande till egendomens värde. Denna skatt utgår i form

af stämpelafgift.

Från skatt är kronan befriad.

2 §.

Konungen äger i särskilda fall medgifva, att skatt enligt denna

förordning icke skall utgå för värdet af sådan samling utaf historisk,

vetenskaplig eller konstnärlig beskaffenhet, som, utan att ersättning

eller vederlag till någon delägare i boet därför erlägges, på grund af

fideikommisstiftelse, testamente eller gåfva är afsedd att såsom dylik

samling bibehållas.

2 KAP.

Om arfsskatt.

Om föremål för arfsskatt och om värdering af arfallen egendom.

3 §•

1 mom. Skatt på grund af arf eller testamente (arfsskatt) utgår:

a) för egendom, som efterlämnats af svensk medborgare eller af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

utlänning, hvilken vid dödsfallet varit eller bort vara bär i riket mantalsskriven,

med undantag af fast egendom i utlandet;

b) för här i riket nedlagd förmögenhet, som efterlämnats af annan

afliden utlänning. Med sådan förmögenhet förstås: fast egendom här i

riket, egendom, som utgör beståndsdel af anläggnings- eller driftkapital

för företag inom riket, samt aktier, lotter eller andelar i sådant företag.

2 mom. För egendom, som på grund af testamente tillfaller någon

vid annat tillfälle än förre rättsinnehafvarens dödsfall, utgår arfsskatt

såsom för efterlämnad egendom, hvarom i 1 mom. sägs, där icke skatt

för fånget beräknats i arfsskatten för testamentsgifvarens kvarlåtenskap.

4 §.

Egendom, som utgör föremål för arfsskatt, upptages till dess värde

vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 § 2 inom., till värdet

vid tiden för tillträdet.

5 §•

Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, som

upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke tinnes upprättad, i den

med anledning af egendomsförvärfvet afgifna deklarationen; dock må

värdet af fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets

taxeringsvärde, ej heller värdet å sådana tillgångar, som omförmälas i

6 §, upptagas till lägre belopp än det värde, som bestämmes med tilllämpning

af de i nämnda paragraf angifna grunder. Har för viss egendom

särskildt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,

beräknas värdet enligt intyg af trovärdiga män eller efter domarens

pröfning. Finnes för fast egendom icke särskildt taxeringsvärde, skall

såsom sådant anses det värde, hvartill egendomen skattas enligt intyg

eller pröfning, hvarom nyss sagts.

6 §•

Värdet beräknas:

å aktier, lottbref, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar,

som noteras å inländsk eller utländsk börs, efter det noterade

värdet, så framt omständigheterna föranleda till att detta verkligen

motsvarar pris, som under normala förhållanden kan antagas hafva

varit påräkneligt vid försäljning;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

å fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas

för tid före förfallodagen, till det belopp, som efter en räntefot af fem

för hundra om året utgör fordringens värde vid tidpunkt, som i 4 §

sägs, skolande detta värde beräknas enligt den vid denna förordningfogade

tabell I;

å annan fordran till det belopp, hvarå den lyder, dock att osäker

fordran icke åsättes något värde;

å för evärdlig tid utgående ränta, afkomst eller annan förmån

till tjugu gånger det belopp, hvartill den uppgått nästföregående ar,

å nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst eller annan förmån,

som utgår på viss tid eller under någons lifstid, till rättighetens kapitalvärde,

som uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat nästföregående

år, och en räntefot af fem för hundra om året, enligt de vid

denna förordning fogade tabellerna II, III och IV;

å rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons lifstid

men ändock är af obestämd varaktighet, till tio gånger rättighetens

värde nästföregående år eller, om rättighetens innehafvare uppnått eu

ålder af sjuttiofem år, till fem gånger samma värde.

År rättighet beroende af varaktigheten af flera personers lif sålunda,

att rättigheten upphör vid den först aflidnes frånfälle, bestämmes

kapitalvärdet efter den äldstes lefnadsålder. Fortfar däremot rättigheten

oförändrad till den sist aflidnes frånfälle, beräknas värdet efter

den yngstes ålder.

Årliga värdet af nyttjanderätt till eller rätt till afkomsten af viss

egendom anses utgöra fem för hundra af det penningvärde, som åsatts

egendomen. Rättighet, som afser endast del af egendom eller hvars årliga

värde eljest icke kan enligt nyss angifna grund bestämmas, värderas

enligt intyg af trovärdiga män eller efter domarens pröfning.

7 §•

För fideikommitterad egendom skall värdet beräknas, såsom om

egendomen tillfallit fideikommissarien med äganderätt.

Från egendomens värde må därvid afdrag ske, utom för livad i

8 § sägs, för den i egendomen intecknade gäld, som vid näst föregående

fideikommissariens död kan vara obetald, samt för hvad den nye

fideikommissarien enligt fideikommissbrefvet är skyldig till annan utgifva.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

8 §•

Häftar vid egendom förpliktelse på grund af nyttjanderätt eller rätt

till ränta, afkomst eller annan förmån, minskas egendomens enligt ofvan

angifna grunder beräknade värde med förpliktelsens kapitalvärde. För

beräkning af sistnämnda värde gälla de i afseende å beräkning af rättighets

kapitalvärde meddelade bestämmelser. År förpliktelse beroende af

varaktigheten af flera personers lif sålunda, att förpliktelsen upphör vid

den först aflidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet efter den äldstes lefnadsålder.

Fortfar däremot förpliktelsen oförändrad till den sist aflidnes frånfälle,

beräknas värdet efter den yngstes ålder.

9 §•

Till styrkande af uppgift om egendoms värde tjäna:

# a) i fråga om fast egendom, af vederbörande tjänsteman utfärdadt

taxeringsbevis eller debetsedel, så upprättad som gällande uppbördsreglemente

föreskrifver; samt

b) i fråga om aktier, lottbref, obligationer och andra därmed jämförliga

värdehandlingar, intyg af mäklare eller andra med saken förtrogna

personer.

Om arfsandelar.

10 §.

Artsskatt utgår efter värdet af arfvinges eller testamentstagares

andel . af den dödes kvarlåtenskap, dock att för fast egendom af fideikommissnatur

arfsskatt särskildt utgöres.

11 §•

Såsom arfvinges eller testamentstagares andel af dödsbo, hvaröfver

bouppteckning skall ingifvas till svensk domstol, anses hvad å

sådan andel finnes böra belöpa enligt lag, fideikommissbref och sådant

den aflidnes testamente, som är intaget i bouppteckningen eller i liufvudskrift

eller bestyrkt afskrift fogats vid densamma eller ock före bo
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

uppteckningens inregistrering bevakats vid domstol, dock att, där arfskifte

jämlikt 16 § lägges till grund för arfsskattens bestämmande, den

i arfskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse.

Andel af kvarlåtenskap efter utlänning eller af egendom, som i

3 § 2 mom. sägs, beräknas enligt deklaration och handling, hvarigenom

fördelning af kvarlåtenskapen eller egendomen kan hafva blifvit verkställd.

12 §.

Har någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan

förmån af egendom, men har äganderätten därtill tillfallit annan, anses

äganderätten och nyttjanderätten eller förmånen hvar för sig utgöra

föremål, därå särskilda värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten

eller förmånen tillkomma två eller flera personer, hvar efter annan,

skall värdet af nyttjanderätten eller förmånen i dess helhet inräknas i

den förste rättighetsinnehafvareus arfsandel.

Upplåtelse af egendom med fri förfoganderätt under innehafvarens

lifstid behandlas såsom äganderätt.

13 §.

År i testamente förordnadt, att någon skall erhålla nyttjanderätten

till egendom eller njuta afkomsten däraf samt att äganderätten till

egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkomma

testamentsgifvarens då lefvande arfvingar eller andra då lefvande personer,

och kan förty, då arfsskatt vid testamentsgifvarens frånfälle skall

erläggas, icke med ledning af testamentet afgöras, hvilken eller hvilka

personer komma att varda ägare till egendomen, skall endast värdet

af nyttjanderätten eller förmånen beräknas såsom tillgång i boet etter

testamentsgifvaren. Innebär förordnandet, att nyttjanderätten eller förmånen

skall tillkomma två eller flera personer, hvar efter annan, beräknas

värdet af den nyttjanderätt eller förmån, som på grund af innehafvares

dödsfall sålunda öfvergår till ny innehafvare, såsom tillgång i den

aflidnes bo.

När äganderätten till egendom, livarom i denna paragraf sägs,

enligt testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättsinnehafvares

eller förmånstagares död, skall äganderätten anses

såsom tillgång i boet efter denne.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

14 §.

Behållning i dödsbo, hvaröfver bouppteckning skall ingifvas till svensk

domstol, beräknas med ledning af bouppteckningen jämte ö fri ga företedda

handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, hvarvid särskilt iakttages:

1) att bland boets tillgångar inräknas:

a) lös egendom, som den aflidne innehaft såsom fideikommiss;

b) värdet af förmån eller rättighet, som i följd af dödsfallet

på grund af fideikommissbref skall tillfalla annan än den nye fideikommissarien;
c)

egendom, som den aflidne innehaft med fri förfoganderätt under

sin lifstid;

d) hemföljd eller gåfva, som lämnats till delägare i boet under

sådana förhållanden, att den vid skifte af boet skall dit återbäras;

2) att bland boets tillgångar icke må inräknas:

a) fast egendom af fideikommissnatur;

b) egendom, som den aflidne på grund af testamentsförordnande

med nyttjanderätt innehaft utan att därtill vara ägare eller fideikommissarie,

dock med iakttagande af hvad i 13 § beträffande sådan egendom

för visst fall föreskrifves;

3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad

i fast egendom af fideikommissnatur eller häftar vid fast egendom

i utlandet.

Från behållningen må afdrag ske för begrafnings- och bouppteckningskostnader,

men icke för belopp, som skall betalas i arfsskatt.

15 §.

För den andel i boet, som tillfaller efterlefvande make såsom

fördel, giftorätt och morgougåfva, erlägges ej arfsskatt. Denna andel

beräknas till hälften af den gemensamma behållningen i boet, där den

icke blifvit annorlunda bestämd i arfskifte, som enligt 16 § lägges till

grund för skattens beräknande.

16 §.

År vid bouppteckning fogadt i behörig ordning upprättadt arfskifte

i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift, hvilket, med angifvande af

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

storleken utaf den andel af behållningen i boet, som tillkommer hvarje

arfvinge eller testamentstagare, upptager och fördelar boets samtliga

tillgångar, skall arfskiftet i ifrågavarande delar läggas till grund för

beräkningen af arfsskatten, såvidt icke boets behållning enligt arfskiftet

upptagits till lägre värde än det, hvartill densamma uppgår enligt härofvan

angifna beräkningsgrunder, eller efterlefvande make för andel,

som i 15 § sägs, tillagts mer än honom eller henne lagligen tillkommer.

17 §.

Därest i bouppteckningen uppgifves, att, utom de i bouppteckningen

särskildt uppräknade arfvingarna, finnas andra arfvingar, men att deras

antal ej är kändt, skall arfsskatten för sistnämnda arfvingars sammanlagda

andelar beräknas, som om dessa andelar tillkomme allenast en

af dem.

År i bouppteckningen antecknadt, att kännedom saknas, om viss

uppgifven arfvinge efterlefvat, skall arfsskatt ändock beräknas för den ä

honom belöpande andel.

18 §.

Vid beräkning af andel i kvarlåtenskap, livarom förmäles i 3 §

1 mom. b), må afdrag ske endast för gäld, som är intecknad i den

fasta egendomen.

Om arfsskattens beräknande.

19 §.

Skatt beräknas icke för andel, som på grund af arf eller testamente

tillkommer bröstarfvinge eller på grund af testamente efterlefvande

make eller bröstarfvinges afkomling, där samma andels värde understiger

1,000 kronor, ej heller för annan andel, som icke uppgår till ett

värde af 200 kronor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

I öfrigt beräknas skatten enligt denna

T a r i f f.

Klass I. För andel, som på grund af arf eller testamente tillkommer

bröstarfvinge eller på grund af testamente efterlefvande make

eller bröstarfvinges afkomling.

Ökning för hvarje fullt 100 i

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

Skattebelopp

kronor

kronor, som faller mellan

de i kol. 1 angifna

andelsbeloppen

kronor

1,000

0.6 0

6

1

2,000

0.8 0

16

1.20

4,000

1.00

40

1.60

6,000

1.20

72

2.oo

8,000

1.40

112

2.40

10,000

1.60

160

2.80

12,000

1.80

216

2.80

15,000

2.00

300

2.80

20,000

2.20

440

2.80

30,000

2.40

720

3.40

50,000

2.80

1,400

3.40

75,000

3.oo

2,250

3.80

100,000

3.20

3,200

3.8 0

150,000

3.40

5,100

4.oo

225,000

3.60

8,100

4.25

325,000

3.80

12,350

4.50

450,000

—

—

För andel, som uppgår till 450,000 kronor eller därutöfver, utgör

skatten 4 kronor för hvarje fulla 100 kronor.

Klass II. För andel, som på grund af arf eller testamente tillkommer

fader, moder, broder (halfbroder), syster (lialfsyster) eller broders

(halfbroders) eller systers (lialfsysters) afkomling eller på grund af testamente

. akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,

stipendiefond eller pensionsanstalt, likasom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning

eller annan from stiftelse.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andelsbelopp

Procenttal

Skattebelopp

Ökning för hvarje fullt 100-tal

kronor, som faller mellan

de i kol. 1 angifna

kronor

kronor

andelsbeloppen

200

0.6

1.20

kronor

0.9 0

500

0.8

4.—

1.20

1,000

1.0

10.—

1.80

2,000

3,000

1.4

28.—

2.6 0

1.8

54.—

3.40

4,000

2.2

88.—

4.20

5,000

2.6

130.—

5.oo

6,000

3.0

180.—

5.50

10,000

4.0

400.—

5.60

25,000

5.0

1,250.—

7.oo

50,000

6.0

3,000.—

7.50

150,000

7.0

10,500.—

8.70

365,000

—

—

—

För andel,

som uppgår till

365,000 kronor

eller därutöfver, utgör

skatten 8 kronor för hvarje fnlla 100 kronor.

Klass III. För andel, som tillkommer annan arfvinge eller testamentstagare

än sådan, som omförmäles under klass I eller klass II,

så ock för andel, som är danaarf.

200

1.—

2.—

1.80

500

1.5

7.50

2.50

1,000

2.—

20.—

4.—

2,000

3.—

60.—

6.—

3,000

4.—

120.—

8.—

4,000

5.—

200.—

10.—

5,000

6.—

300.—

12.—

6,000

7.—

420.—

12.—

10,000

9.—

900.—

12.—

30,000

11.—

3,300.—

15.—

60,000

13.—

7,800.—

16.—

175,000

15.—

26,250.—

18.—

260,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 260,000 kronor eller därutöfver, utgör

skatten 16 kronor för hvarje fulla 100 kronor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tillkommer andel kyrka, landsting, kommun eller hushållningssällskap

och uppgår andelen till 7,500 kronor eller därutöfver, nedsättes

skatten med hälften af det belopp, hvarmed densamma enligt ofvan

angifna grunder öfverstiger 8 procent af andelens hela belopp.

20 §.

Från arfsskatten afdrages lösen, som erlägges vid boupptecknings

inregistrering hos underdomstol i stad, eller, om på grund af gällande

förordning dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp.

21 §.

Där egendom på grund af testamente tillfaller äkta makar gemensamt,

skall vid beräkning af skatten så förfaras, som om egendomen

tillfallit endast en af dem och, där makarna tillhöra skilda klasser i

den i 19 § stadgade tariffen, den af makarna, som tillhör den lindrigast

beskattade af ifrågavarande klasser.

22 §.

Har nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst eller annan förmån

tillfallit två eller flera vissa personer^ att oförändradt utgå så länge

någondera af dem lefver eller att af dem åtnjutas hvar efter annan

under deras lifstid, skall rättigheten i sin helhet anses hafva tillfallit

den af nämnda personer, som är yngst.

År rättighet afsedd att tillkomma två eller flera personer hvar

efter annan under annan persons lifstid, skall arfsskatten beräknas,

såsom om rättigheten i sin helhet tillfallit allenast en af förstnämnda

personer; skolande skatten, därest de personer, rättigheten är afsedd

att tillkomma, tillhöra särskilda klasser i tariffen, bestämmas enligt de

grunder, som gälla för den högst beskattade af ifrågavarande klasser.

Hvad här stadgats beträffande rättighet, som tillfallit två eller

flera, hvar efter annan, äger icke tillämpning i fall, som i 13 § sägs.

23 §.

För fideikommitterad egendom beräknas skatten, såsom om egendomen

öfvergått till fideikommissarien från hans närmaste företrädare.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

24 §.

Där egendom på grund af testamente tillfaller någon vid annat

tillfälle än testamentsgifvarens dödsfall och skatt för egendomen icke

blifvit beräknad vid inregistrering af bouppteckning efter testamentsgifvaren,

utan skall utgå vid hvarje tillfälle då egendomen öfvergår

till ny innehafvare, bestämmes skattskyldigheten efter skyldskapsförhållandet

mellan tillträdaren och den förre innehafvaren.

I fall, som omförmäles i 13 §, bestämmes ny ägares skattskyldighet

med hänsyn till skyldskapsförhållandet mellan honom och den förre

ägaren.

25 §.

Har arfvinge eller testamentstagare inom två år före arflåtarens

dödsfall af honom erhållit gåfva, som icke jämlikt 32 § a) eller b)

är fri från skatt, skall värdet häraf sammanläggas med det värde, hvartill

arfvingens eller testamentstagarens andel af kvarlåtenskapen enligt

förut stadgade grunder fastställts, och arfsskatten beräknas som om allt

vore på en gång arffallet. För skatt, som förut särskildt erlagts, skall

afdrag ske.

Bouppteckning skall vid ingifvandet för inregistrering vara åtföljd

af uppgift å gåfva af här angifven beskaffenhet.

26 §.

Har vid arfsskatts beräknande hänsyn icke tagits

a) till testamente, som sedermera bevakats,

b) till testamente, som, ändock detsamma icke bevakats, blifvit åt

arfvingarna godkändt, eller

c) till gåfva af beskaffenhet, som i 25 § sägs,

skall, därest skatten, om hänsyn till testamentet eller gåfvan tagits,

blifvit högre än den som beräknats, ytterligare arfsskatt af testamentstagare

eller arfvinge erläggas med det belopp, som utgör skillnaden

mellan den förut beräknade arfsskatten samt den skatt, som skolat erläggas,

därest hänsyn till testamentet eller gåfvan tagits.

27 §.

Har testamente, som lagts till grund för beräkning af arfsskatt,

genom domstols laga kraftvunna beslut blifvit helt eller delvis ogillt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

förklaradt, skall, därest skatten, om hänsyn icke tagits till de ändrade

eller upphäfda bestämmelserna i testamentet, skolat nppgå till högre

belopp än som erlagts, sålunda ogulden skatt erläggas af den eller de

delägare i boet, till hvilkas förmån ändringen skett.

28 §.

Skattskyldighet inträder

a) i fall, som i 26 § b) sägs, då arfvingarnas godkännande af

testamentet erhållits;

b) i fall, som i 27 § sägs, då domstolens beslut vunnit laga kraft; samt

c) för egendom, som efterlämnats af utlänning, för egendom, som

på grund af testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än förre innehafvarens

dödsfall och för hvilken skatt skall utgå jämlikt 3 § 2 inom.,

äfvensom i fall, som i 26 § c) sägs,

då arfvinge eller testamentstagare äger tillträda egendomen.

29 §.

Skall skatt enligt denna förordning utgå för lös egendom, som

efterlämnats utom riket, och har arfsskatt för egendomen därstädes erlagts,

ankomme på Konungen att, efter ansökan, medgifva motsvarande

nedsättning i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Hvad här är stadgadt äger icke tillämpning å skatt, som till

annan stat erlagts för här i riket nedlagd förmögenhet.

3 KAP.

Om skatt för gåfya.

30 §.

Skyldiga att erlägga skatt för gåfva äro:

a) svensk medborgare:

för gåfva af fast egendom inom riket samt lös egendom;

b) utlänning, som är eller bör vara här i riket mantalsskrifven:

för gåfva af fast och lös egendom inom riket;

c) landsting, kommuner och andra menigheter, samfund, stiftelser,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

verk och inrättningar, bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet

samt andra juridiska personer, med de i 31 § stadgade undantag:

för gåfva af fast egendom inom riket samt lös egendom.

31 §.

Från skatt för gåfva frikallas: kyrkor och religiösa samfund,

hushållningssällskap, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

stipendiefonder, sjuk- och fattigvårdsinrättningar samt andra

fromma stiftelser, sjuk- och begrafningskassor och andra dylika understödsföreningar,

som icke drifvas i affärsmässigt syfte, samt föreningar

och andra sammanslutningar, som, utan att hafva till ändamål att genom

ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas .ekonomiska intressen,

fullfölja öfvervägande religiösa, välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga

eller konstnärliga syften eller afse att främja handel, industri

eller öfriga näringar inom landet.

Frihet från skatt äger dock icke rum:

a) då gåfva är gjord under villkor, att gifvaren skall under sin

lifstid eller under viss tid äga behålla egendomen i sin besittning eller

uppbära afkastningen däraf, eller

b) då afkastningen af den gifna egendomen är förbehållen vissa

familjer eller bestämda personer.

32 §.

Skattskyldighet äger icke rum för

a) gåfva af möbler, husgeråd och andra lösören, som äro afsedda

för gåfvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande

af offentliga byggnader eller deras förseende med inredning;

b) hvad någon erhållit under form af periodiskt understöd eller

såsom bidrag till undervisning eller uppfostran;

c) annan gåfva, hvars värde icke öfverstiger ettusen kronor; dock

att, där gåfvotagaren af samma gifvare inom loppet af två år erhåller

flera sådana gåfvor, skattskyldighet inträder, så snart gåfvornas sammanlagda

värde öfverstiger ettusen kronor.

33 §.

Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling om gåfvan

upprättats eller icke, och inträder vid tiden för gåfvans mottagande.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

34 §•

Skattskyldighet såsom för gåfva inträder vid köp, byte, lega eller

annat sådant aftal, där af missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa

villkor är uppenbart, att aftalet hufvudsakligen har egenskap af

gåfva.

35 §.

Vid beräkning af skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till

öfriga skatt underkastade gåfvor, som den skattskyldige inom två år

före mottagandet af den gåfva, hvarom fråga är, erhållit från samma

gifvare, så att skatten beräknas å gåfvornas sammanlagda belopp, därvid

afdrag sker för den skatt, som redan må hafva erlagts för tidigare

erhållna gåfvor.

36 §.

Skyldskapsförhållandet mellan gifvare och mottagare lägges till

grund för beräkning af skatt enligt detta kapitel.

Egendom, som erhållits genonj gåfva, upptages till dess värde

vid mottagandet.

37 §.

De i fråga om skatt på grund af arf eller testamente i 5, 6, 8, 9,

12, 13, 19, 21, 22 och 24 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga

delar gälla beträffande skatt för gåfva.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

4 KAP.

Gemensamma bestämmelser.

Om deklaration.

38 §.

Eu hvar, som är skyldig att erlägga skatt enligt denna förordning

i andra fall, än då bouppteckning efter arflåtare vid domstol inregistreras

eller testamente efter honom sedermera där bevakas eller lagfart sökes

å fast egendom af fideikommissnatur, är pliktig att inom tre månader

efter det skattskyldigheten inträdt afgifva deklaration till ledning vid

skattens bestämmande. Deklaration skall, då den afser gåfva eller artfallen

egendoms öfvergång vid annat tillfälle än förre rättsinnehafvarens

dödsfall, afhimnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, där

den skattskyldige är bosatt, eller, i fråga om juridisk person, där styrelsen

har sitt säte, samt, då deklarationen afser arffallen egendom i öfrigt,

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, där arflåtaren varit

bosatt, eller, därest egendomen utgöres af här i riket nedlagd förmögenhet,

efterlämnad af utom riket bosatt utlänning, till Kungl. Mapts befallningshafvande

i det län, där förmögenheten i dess helhet eller till

hufvudsaklig del är nedlagd.

Vederbörande kronofogde och magistrat vare pliktiga att på anmodan

af skattskyldig mottaga deklaration och öfverlämna den till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande.

39 §.

Deklaration skall afgifvas på heder och samvete samt innehålla

uppgift å namn och hemvist för den, från hvilken egendomen öfvergått,

skyldskaps förhållan det mellan denne och mottagaren samt egendomens

beskaffenhet och verkliga värde äfvensom, beträffande gåfva, upplysning

om ytterligare gåfvor, till livilka enligt 35 § hänsyn skall tagas

vid skattens beräknande. Skall afdrag ske för tidigare erlagd skatt,

åligger det den uppgiftspliktige att styrka livad han i sådant alseende

redan utgifvit.

Deklaration skall aflämnas i två exemplar och åtföljas af tillgäng
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

liga handlingar, som innefatta npplysning om de förhållanden, på hvilka

skattskyldigheten grundas.

Bevis öfver verkställd deklaration med uppgift tillika om inbetald

skatt skall af vederbörande tjänsteman utan ersättning tillhandahållas

skattskyldig.

Om skattens erläggande.

40 §.

Skatt enligt denna förordning erlägges:

a) där bouppteckning öfver egendomen upprättats, vid bouppteckningens

inregistrering, med iakttagande att, där dödsbo omfattar å

flera orter befintlig egendom, däröfver särskilda bouppteckningar upprättats,

skatten erlägges vid inregistreringen i den ort, där den aflidne

vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskrifven;

b) där jämlikt 26 § a) skatt skall utgå på grund af testamente,

som bevakats efter bouppteckningens inregistrering, då protokollet öfver

bevakningen utlöses;

c) beträffande fast egendom af fideikommissnatur, då lagfart

sökes; samt

d) i de fall, då deklarationsplikt enligt 38 § äger rum, vid deklarationens

aflämnande till behörig myndighet.

Skatten erlägges genom stämpelbeläggning af den handling, som

ligger till grund för skattens beräkning, dock att i fall, som omförmäles

under b) härofvan, stämpeln anbringas å protokollet öfver testamentsbevakningen.

Vid stämpelbeläggningen användas dubbla beläggningsstämplar,

om hvilka i förordningen angående stämpelafgiften stadgas.

Den med stämpel försedda handlingen återställes till den, som

aflämnat densamma.

41 §.

Då ämbets- eller tjänsteman, hvilken har att å tjänstens vägnar

emottaga handling, som enligt 40 § skall vid ingifvandet förses med

stämpel, tillhandahåller stämplar, skola de till handlingen erforderliga

stämplar hos honom köpas; börande i sådant fall ämbets- eller tjänstemannen

verkställa stämpelbeläggningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

42 §.

År bouppteckning eller fideikommissbref icke vid ingifvandet behörigen

åsatt stämpel och erläggas ej genast efter erhållen tillsägelse

penningar till det felande stämpelbeloppet eller, där ämbets- eller tjänstemannen

ej är stämpelförsäljningsman, nämnda stämpelbelopp, må handlingen

ej mottagas.

43 §.

År deklaration icke vid ingifvandet till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

försedd med stämpel till erforderligt belopp eller åtföljes densamma

icke af penningar till stämpels anskaffande, äger Kungl. Maj:ts

befallningshafvande förordna om uttagande af skattebeloppet.

44 §.

Arfsskatt, som erlägges vid boupptecknings inregistrering, förskjutes

af boet. Skatten skall af delägare i boet sålunda gäldas, att

en hvar vid tillträde af den honom tillkommande andel i boet erlägger

så mycket af skatten, som enligt därför stadgade grunder å nämnda

andel belöper, jämte ränta efter fem för lnindra om året. Där skatt

utgått dels för äganderätten till egendom och dels för nyttjanderätt

till eller förmån af samma egendom, skall ägaren genast utgifva hvad

af skatten å äganderätten belöper, fastän tillträdet af egendomen sker

senare. Därest ny ttj anderätten eller förmånen tillkommer två eller flera,

hvar efter annan, åligger det efterföljande innehafvare att vid tillträdet

till företrädaren återbära hvad af skatten belöper å rättighetens återstående

värde.

Om anstånd med skattens erläggande.

45 §.

1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet af kontanta medel samt

värdet af obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagdt

icke till dubbla beloppet af den arfsskatt, som för behållningen

i boet skall erläggas, eller föreligger i andra fall för någon, som är

skattskyldig enligt denna förordning, afsevärd svårighet att genast erlägga

hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, vare

han berättigad, såvida skatten uppgår till minst femhundra kronor, att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

betala densamma genom högst fem lika årliga inbetalningar efter domarens

eller Konungens befallningshafvandes pröfning.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst

eller annan förmån och pröfvas afsevärd svårighet föreligga att genast

erlägga skattebeloppet eller skull skatt utgå för egendom af fideikommissnatur,

äge skattskyldig jämväl rätt till anstånd såsom ofvan sägs; och

må, där den skattskyldige tillhör klass II eller klass III i tariffen, anståndet

kunna utsträckas till högst tio årliga inbetalningar.

2 mom, Önskar skattskyldig erhålla anstånd enligt denna paragraf,

skall begäran därom skriftligen göras senast vid ingifvandet af den

handling, som lägges till grund för skattens beräkning; skolande, därest

ansökningen skall vinna afseende, vid densamma fogas behörig till

Ivungl. Maj:t och kronan utfärdad skuldförbindelse å skattebeloppet. I

tall, som afses i 1 mom. A, skall därjämte ställas säkerhet, som af

domaren eller Kungl. Maj ds befallningshafvande godkännes.

3 mom. Sedan skattskyldig erhållit anstånd med skatts erläggande,

vare han berättigad att, mot aflämnande af den godkända skuldförbindelsen

med därtill i förekommande fall hörande säkerhet, hos

stämpel försälj are erhålla stämplar till det belopp, hvarför anstånd lämnats.

Skuldförbindelsen med säkerhet skall vid stämpelförsäljares redovisning

till statskontoret gälla såsom kontant betalning.

4 mom. Skattskyldig, som erhållit anstånd med skatts erläggande,

vare pliktig göra första inbetalningen vid tillfälle, som afses i 40 §, samt

att vid hvarje följande inbetalning erlägga ränta efter fem för hundra

om året för oguldet belopp.

Skattskyldig vare berättigad att göra inbetalning jämväl före förfallodag.

Varder genom löftesmäns död eller af annan orsak den ställda

säkerheten minskad och lämnas icke efter tillsägelse annan nöjaktig

säkerhet, vare ogulden del af skatten genast till betalning förfallen.

5 mom. Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående

ordningen för inbetalningar, hvarom i denna paragraf sägs.

Om eftergift af skatt.

40 §.

1 mom. Aflider någon, som är skyldig utgifva skatt enligt denna

förordning, inom sex månader från det arf fallit eller gåfva skett, eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

aflider innehafvare af fast egendom af fideikommissnatur, innan han

tillträdt egendomen, eftergifves skatten.

2 mom. Aflider fideikommissinnehafvare, hvilken är skattskyldig

enligt klass 1 i tariffen, inom två år från det han fideikommisset tillträdt

eller fideikommissinnehafvare, som är skattskyldig enligt klass II

eller klass III i tariffen, inom fem år från tillträdet, eftergifves hvad

af skatten icke förfallit till betalning vid dödstillfället. Därest fideikommissinnehafvare,

som, utan att hafva begärt anstånd med skattens

erläggande, på en gång inbetalt hela skattebeloppet, aflider innan nu

angifna tider förlupit, eftergifves så stor del af skatten, som, ifall anstånd

medgifvits vid arffall enligt klass I under tre år och vid arffall

enligt klass II eller klass III under sex år, icke skulle varit till betalning

förfallen vid dödstillfället.

Hvad sålunda stadgats äger tillämpning jämväl i fråga om den.

som på lifstid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst eller

annan förmån.

Om restitution.

47 §.

1 mom. Är någon berättigad till eftergift af erlagd skatt eller

visar sig på grund af förhållanden, som antingen inträtiat efter tiden

för skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända, att skatt utgått

med högre belopp än som på grund af bestämmelserna i denna förordning

bort erläggas, må skatten, i den män den icke bort utgå, på

ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som i fråga om restitution

af kronoutskylder är föreskrifven. Har enligt 45 § skuldförbindelse

å skattebeloppet utfärdats, skall vid eftergift af skatten skuldförbindelsen

återställas och skola, där skatt utgått med högre belopp

än vederbort, de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

Ansökan, hvarom ofvan sägs, skall, då den grundar sig därå, att

efter boupptecknings inregistrering guld yppat sig efter den aflidne,

göras inom två år efter det inregistreringen skett.

2 mom. Vill någon af annan anledning än i 1 mom. sägs föra talan

om återfående af skatt eller del däraf, skall ansökan därom inom sex

månader från det skatt blifvit erlagd ingifvas till vederbörande hofrätt.

Part, som med hofrätts beslut icke åtnöjes, så ock vederbörande

advokat fiskal, där han finner sådant nödigt för bevarande af kronans

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

rätt, äger att mot beslutet fullfölja talan genom besvär, hvilka skola

till nedre justitierevisionen ingifvas före klockan 12 å trettionde dagen

från den dag, då beslutet meddelades.

Styrker part, att ansökan om återfående af skatt, livarom i detta

mom. sägs, icke kunnat ingifvas inom föreskrifven tid, ankomme efter

därom gjord ansökning på Konungen att efter pröfning af föreliggande

omständigheter förordna om restitution af livad i skatt för mycket

erlagts.

Om tillsyn å skattens utgörande.

48 §.

Ambets- eller tjänsteman, till livilken stämpel underkastad handling

ingifves, bör tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel.

49 §.

I det protokoll, hvari bouppteckning inregistreras, antecknas dels

beloppet af samtliga, på sätt förut stadgats, beräknade andelar af behållningen

i boet, dels den arfsskatt, som å hvarje andel belöjier, eller,

där frihet från skatt för visst fall är medgifven, uppgift därom, dels

beloppet af den stämpel, hvarmed bouppteckningen enligt sålunda angifna

grunder blifvit belagd, dels ock, där anstånd enligt 45 § meddelats,

uppgift därom. Har stämpelbeläggning skett enligt 26 § a), skola i

protokollet antecknas de grunder, hvarefter den särskilda stämpeln bei''äknats.

50 §.

Å brädden af det i 49 § omförmälda protokoll skall vid testamentsbevakning,

som äger rum, innan bouppteckning efter testamentsgifvaren

för inregistrering ingilvits, anteckning göras därom, att bouppteckningen

ännu icke blifvit inregistrerad, samt vid bevakning af testamente, efter

det bouppteckning inregistrerats, antecknas dagen för inregistreringen.,

Hvad i förordningen angående stämpelafgiften finnes stadgadt om

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

anteckningar å brädden åt underrätts protokoll skall iakttagas jämväl i

livad protokollen afse handlingar, sotn äro underkastade skatt enligt denna

förordning.

51 §.

1 mom. Redovisning af stämpel för i denna förordning afsedda

handlingar, som ingifvits till domstol, samt granskning af sådan redovisning

skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelafgiften

är stadgadt beträffande öfriga till domstol ingifna stämpel underkastade

handlingar.

2 mom. För kontroll å Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppbörd

enligt denna förordning skall föras särskild förteckning enligt fastställdt

formulär. Afskrift af denna förteckning jämte de med nr 2 betecknade

delar af de inköpta stämplarna insändas för hvarje år inom den 1 april

det nästföljande året till vederbörande hofrätt, hvarest granskning af

den verkställda stämpelbeläggningen äger rum.

Ansvarsbestämmelser.

52 §.

1 mom. Den, som uppgifvit död mans bo, men därvid uppsåtligen

dolt undan tillgång af det värde eller lämnat annan falsk uppgift

af sådan beskaffenhet, att arfsskatt uttagits med lägre belopp, än

eljest vederbort, böte två gånger det felande skattebeloppet, dock vare

minsta bot tjugufem kronor; och må den domstol, där bouppteckning

skall ingifvas, på yrkande vid underrätt af allmän åklagare och vid

hofrätt af advokatfiskal, vid vite tillhålla den, som uppgifvit boet, att

med ed fästa uppgiftens riktighet.

2 mom. Har någon mot bättre vetande i deklaration lämnat oriktig

uppgift och har däraf föranledts, att skatten utgått med lägre belopp

än vederbort, böte på sätt i 1 mom. stadgas.

3 mom. Underlåter någon att inom föreskrifven tid afgifva deklaration,

böte högst femhundra kronor, och äger domstol, på yrkande

af allmän åklagare, att vid vite tillhålla den försumlige att sin skyldighet

i sådant afseende fullgöra.

4 mom. I de fall, som i denna paragraf afses, följe ock skyldighet

att ersätta kronans förlust.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

53 §.

De i 52 § omförmälda förseelser åtalas af allmän åklagare vid

allmän domstol.

54 §.

I fråga om skyldighet för vederbörande ämbets- eller tjänsteman

att makulera stämpel och att i vissa fall gifva kvitto å mottagna stämplar

eller stämpelmedel samt angående provision, påföljd för bristande redovisning

samt böters fördelning och förvandling skola föreskrifterna i

förordningen angående stämpelafgiften äga tillämpning.

Öfvergångsstadgande.

Hvad i 25 §, 32 § c) och 35 § stadgas därom, att vid skatts beräkning •

hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåfvor, äger icke tillämpning

å gåfva, som fullbordats innan denna förordning trädt i kraft.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tabell I

utvisande kapitalvärdet efter en räntefot af 5 %, af en efter förloppet af nedanstående

antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta ej skall

beräknas för tid före förfallodagen.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1

95,2 4

26

28,12

51

8,31

76

2,45

2

90,7 0

27

26,7 8

52

7,91

V i

2,3 4

3

86,3 8

28

25,51

53

7,53

78

2.2 2

4

82,2 7

29

24,2 9

54

7.1 7

79

2.12

5

78,35

30

23,14

55

6.83

80

2.02

6

74,62

31

22,04

56

6,51

81

1,92

7

71.07

32

20,9 9

57

6,2 0

82

1.83

8

67,6 8

33

19,9 9

58

5,90

83

1.74

9

64,4 6

34

19,04

59

5,6 2

84

1,66

10

61,3 9

35

18,13

60

5,35

85

1.58

11

58,4 7

36

17,27

61

5,10

86

1.51

12

55,6 8

37

16,4 4

62

4,86

87

1.43

18

53,0 3

38

15,6 6

63

4,62

88

1,37

14

50,51

39

14,91

64

4.40

89

1.3 0

15

48,10

40

14,20

65

4.1 9

90

1.24

16

45,8 1

41

13,53

66

3,99

91

1.18

17

43,6 3

42

12,88

67

3.80

92

1,12

18

41,55

43

12,27

68

3,62

93

1.07

19

39,5 7

44

11,69

69

3,45

94

1,02

20

37,69

45

11,13

70

3,29

95

0.9 7

21

35,8 9

46

10,60

71

3,13

96

0.92

22

34,18

47

10,0 9

72

2,9 8

97

0.8 8

23

32,5 6

48

9,6 1

73

2,84

98

0.84

24

31.oi

49

9,16

74

2,70

99

0.8 0

25

29,5 3

50

8,7 2

75

2,58

100

0.7 6

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en under nedanstående antal

år utgående, vid slutet af hvarje år till betalning förfallen ränta (afkomst, förmån)

å 1 krona.

Antal år

j

I Kapitalvärde

1

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1

0,9 5

26

14,38

51

18,34

76

19,51

2

1,86

27

14,64

52

18,4 2

77

19.5 3

3

2,72

28

14,90

53

18,49

78

19,5 6

4

3,55

29

15,1 4

54

18,57

79

19,58

5

4,33

30

15,37

55

18,63

80

19,60

6

5,08

31

15,59

56

18,70

81

19,62

7

5,79

32

15,80

57

18,7 6

82

19,6 3

8

6,46

33

16,00

58

18,82

83

19,65

9

7,11

34

16,19

59

18,88

84

19,6 7’

10

7,72

35

16,3 7

60

18,9 3

85

19,6 8

11

8,3 1

36

16,5 5

61

18,98

86

19,7 0

12

8,86

37

16,7 1

62

19,03

87

19,71

13

9,39

38

16,8 7

63

19,08

88

19,7 3

14

9,9 0

39

17,02

64

19,12

89

19,7 4

15

10,38

40

17,1 6

65

19,1 6

90

19,7 5

16

10,8 4

41

17,29

66

19,20

91

19,7 6

17

11,27

42

17,4 2

67

19,2 4

92

19,7 8

18

11,69

43

17,55

68

19,28

93

19,7 9

19

12,09

44

17,66

69

19.31

94

19,80

20

12,46

45

17,77

70

19,34

95

19,81

21

12,82

46

17,88

71

19,37

96

19,82

22

13,16

47

17,98

72

19,4 0

97

19,82

23

13,4 9

48

18,08

73

19,43

98

19,83

24

13,80

49

18,1 7

74

19,4 6

99

19,84

25

14,09

50

18,26

75

19,48

100

19,85

Utgår beloppet i stället vid början af hvarje år, erhålles kapitalvärdet genom

att öka närmast föregående tal med 1.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,

som vid slutet af hvarje år under en persons af mankön lifstid utgår med belopp

eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

14,9 9

30

15,54

60

9,58

90

1.70

1

16,70

31

15,43

61

9,29

91

1.58

2

17,07

32

15,3 l

62

8,99

92

1.43

3

17,23

33

15,1 9

63

8,68

93

1.34

4

17,32

34

15,05

64

8,38

94

1,2 7

5

17,37

35

14,91

65

8,07

95

1.23

6

17,3 8

36

14,77

66

7,77

96

1.19

7

17.37

37

14,62

67

i, 4 5

97

1.14

8

17,34

38

14.4 8

68

7,14

98

1.06

9

17,30

39

14,32

69

6,83

99

1.01

10

17,24

40

14,15

70

6,5 2

100

1.00

11

17,1 8

41

13,98

71

6,21

101

0.9 3

12

17,10

42

13,81

72

5,89

102

0.72

13

17,oi

43

13,6 2

73

5,5 9

103

0.36

14

16,92

44

13,4 4

74

5,29

15

16,82

45

13,24

75

4.98

16

16,72

46

13,04

76

4.69

17

16,63

47

12,83

77

4.40

18

16,55

48

12,62

78

4.1 3

19

16,46

49

12,40

79

3,87

20

16,3 9

50

12,1 8

80

3,61

21

16,32

51

11.95

81

3,36

22

16,26

52

11,71

82

3,12

23

16,1 9

53

11,46

83

2,91

24

16,1 1

54

11,30

84

2.71

25

16,03

55

10,95

85

2,53

26

15,94

56

10,6 9

86

2,34

27

15,85

57

10,4 2

87

2,1 5

28

15,76

58

10,15

88

1.96

29

15,6 5

59

9,8 7

89

1,81

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid

början af hvarje år, ökas det med 1.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,

som vid slutet af hvarje år under en persons af kvinnkön lifstid utgår med

belopp eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

15,41

30

15,84

60

10,09

90

1,96

1

16,82

31

15,74

61

9,7 9

91

1,82

2

17,1 7

32

15,64

62

9,49

92

1,69

3

17,32

33

15,53

63

9,1 7

93

1,58

4

17,40

34

15,41

64

8,85

94

1,47

5

17,46

35

15,29

65

8,5 3

95

1,38

6

17,48

36

15,17

66

8,21

96

1,29

7

17.47

37

15,04

67

7,89

97

1,21

8

17,45

38

14,90

. 68

7,59

98

1,17

9

17,42

39

14,76

69

7,24

99

1,15

10

17,37

40

14,62

70

6,9 2

100

1,14

11

17,31

41

14,47

71

6,61

101

1,09

12

17,2 4

42

14,31

72

6,2 8

102

0,94

13

17,1 7

43

14,15

73

5,9 8

103

0,68

14

17,11

44

13,9 7

74

5,66

104

0,3 3

15

17,02

45

13,7 9

75

5,3 6

16

16,95

46

13,6 0

76

5,0 7

17

16,88

47

13,40

77

4,7 8

18

16,80

48

13,19

78

4,50

19

16,7 3

49

12,9 7

79

4,23

20

16,6 6

50

12,75

80

3,97

21

16,59

51

12,52

81

3,7 3

22

16,52

52

12,28

82

3,48

28

16,44

53

12,04

83

3,2 5

24

16,37

54

11,79

84

3,03

25

16,2 9

55

11,52

85

2,82

26

16,21

56

11,25

86

2,62

27

16,1 3

57

10,9 7

87

2,43

28

16,04

58

10,68

88

2,27

1 29

15,94

59

10,3 9

89

2,12

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,3 7 5. Utgår den vid

början af hvarje år, ökas det med 1.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Allmänna motiv.

Då chefen för finansdepartementet den 14 januari 1910 inför

Kungl. Maj:t föredrog frågan om aflåtande af en kungl. proposition

med förslag till vissa ändringar i allmänna stämpelförordningen, afseende,

bland annat, höjning af skattesatserna för bouppteckningsstämpeln, meddelade

departementschefen, att under år 1909 inom finansdepartementet

påbörjats utarbetandet af förslag till en författning, däri alla bestämmelser

rörande bouppteckningsstämpeln äfvensom gåfvostämpeln skulle

sammanföras. Att i sammanhang med revision af skatteskalorna för

bouppteckningsstämpeln ur stämpelförordningen utbryta alla bestämmelser

rörande samma stämpel hade, såsom departementschefen vid

samma tillfälle angaf, fallit sig så mycket naturligare, som i och med

arfsskattens ökade belastning en del spörsmål af kompletterande natur

framträdde, som borde, om ock icke nödtvunget i sammanhang med

nämnda revision, dock utan längre dröjsmål, erhålla sin lösning. Bland

dessa spörsmål omnämnde departementschefen frågan om revision af

gåfvostämpeln samt frågan om anstånd i vissa fall med skattens utgörande.

Det arbete,'' som sålunda i samband med utarbetandet af ofvannämnda

proposition till 1910 års Riksdag inom finansdepartementet påbörjades,

hafva kommitterade erhållit i uppdrag att fullfölja och slutföra.

Vid lösande af denna uppgift hafva kommitterade haft att i främsta

rummet ställa sig till efterrättelse det yttrande, som chefen för finansdepartementet

den 14 maj 1910, vid anhållan om bemyndigande att tillkalla

sakkunniga för uppdragets utförande, afgaf till statsrådsprotokollet.

I berörda anförande erinrade departementschefen till en början

om sitt ofvan omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari

1910 och hänvisade vidare, efter att hafva berört tvenne frågor, som

först senare komma att blifva föremål för kommitterades behandling,

till Riksdagens skrifvelse den 22 april 1910, däri Riksdagen, i anledning

Kommitterades

uppdrag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

af ofvanberörda proposition, anmält sitt beslut om vissa ändringar i

gällande stämpelförordning. 1 nämnda skrivelse hade Riksdagen anhållit,

att Kungl. Maj:t måtte, försåvidt hinder däremot ej mötte, till

nästkommande års Riksdag afgifva förslag, dels i syfte att åt arfvinge och

testamentstagare måtte kunna i vissa fall medgifvas anstånd med stämpelskattens

erläggande, då boets tillgångar utgjordes hufvudsakligen af

fastighet med tillbehör eller annan egendom, som ur anstånd ssynpunkt

skäligen borde därmed likställas, dels ock i syfte att förhindra att genom

gåfva förmögenhet undandroges arfsbeskattning.

I fråga om gåfvostämpeln framhöll departementschefen i samma

anförande, att under utredningsarbetet borde tagas under öfvervägande,

huruvida stadgandena beträffande denna stämpel borde bibehållas i allmänna

stämpelförordningen eller inarbetas i författningen om arfsskatt.

Utom berörda anförande och Riksdagens nämnda skrivelse hafva

kommitterade vidare haft att taga hänsyn till Riksdagens skrivelse den

27 februari 1901, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes efter

verkställd utredning för en kommande Riksdag framlägga förslag till

bestämmelser angående arfsskatts utgörande dels för egendom, som utländsk

undersåte efterlämnade i Sverige, dels ock för egendom, som

svensk undersåte efterlämnade i utlandet, äfvensom till de lagbestämmelser

i öfrigt, som för reglerandet af frågan om arfsskattens föremål

kunde finnas erforderliga.

Till en närmare redogörelse för hvad Riksdagen i såväl sistnämnda

som ofvan berörda skrivelse beträffande de till kommitterades behandling

nu föreliggande frågor uttalat torde kommitterade få återkomma

vid behandlingen af de särskilda frågorna.

Kommitterades närmaste uppgift är sålunda att ur gällande stämpelförordning

utbryta de bestämmelser, som röra bouppteckningsstämpeln

och sammanföra dem i en särskild författning, samt att därvid ställa

sig till efterrättelse hvad, enligt hvad ofvan anförts, Riksdagen och

departementschefen beträffande vissa frågor uttalat.

Emellertid torde, i och med det att uppdraget afser afgifvande

af förslag till en ny författning, detsamma äfven få anses innebåra, att

kommitterade hafva att föreslå ändringar i gällande bestämmelser jämväl

i andra delar än dem, som af Riksdagen eller departementschefen särskildt

berörts. I anslutning till denna uppfattning af uppdragets innebörd

hafva kommitterade i förslaget dels intagit eu del nyheter och

ändringar, för hvilka redogörelse kommer att lämnas i hufvudsakligen

den speciella delen af motiveringen, dels ock, ur principiell synpunkt,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

sökt att tillvarataga de möjligbeter, som erbjudit sig att fullfölja den

utveckling i riktning mot en arfsskatt i egentlig mening, livilken med

1884 års stämpelförordning inleddes.

Arfsbeskattningen kan anordnas efter två skilda principer, antingen

såsom en kvarlåtenskapsskatt, det vill säga en skatt på den arffallna

egendomen i dess helhet, eller ock såsom en arfsskatt i egentlig mening,

en skatt å hvarje särskild andel af kvarlåtenskapen.

Den svenska arfsbeskattningen var ursprungligen en ren kvarlåtenskapsskatt

och bibehöll denna karaktär utan afvikelser till ineråneren af

år 1885.

I 1884 års stämpelförfattning infördes bestämmelser, som bröto

bouppteckningsstämpelns karaktär af en ren kvarlåtenskapsskatt och

närmade den i någon mån till den rena arfsskatten. Då stadgades

nämligen, att fideikommissarie och testamentstagare skulle vara pliktiga

att till boet återgälda hvad af stämpelafgiften belöpte på deras andelar

i boet. Tillika infördes eu liten början till en gradering af stämpelafgiften

efter skyldskapsgraden genom bestämmelsen, att bouppteckningsstämpeln

skulle för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet

utgöra, då arflåtaren efterlämnat bröstarfvinge, 50 öre och, då arflåtaren

efterlämnat fjärmare arfvinge eller aflidit utan känd arfvinge, 60 öre.

Då statsverkets inkomstbehof sedermera påkallade ett kraftigare

anlitande af arfsbeskattningen, visade det sig nödvändigt att i fråga om

bouppteckningsstämpeln införa sådana bestämmelser, som ytterligare

närmade densamma till den rena arfsskatten. De af chefen för tinansdepartementet

år 1893 tillsatta kommitterade, hvilkas förslag låg till

grund för 1894 års stämpelförordning, angåfvo i sitt betänkande uttryckligen

såsom syfte med det af dem uppgjorda förslaget, att — med fasthållande

af vissa med civillagstiftningen sammanhängande grunder för

arfsbeskattningen — »i möjligaste man närma sig en på rationella

grunder fotad arfsskatt».

Ur den motivering härför, som återfinnes i 1893 års nyssberörda

betänkande, tillåta sig kommitterade anföra följande utdrag:

»Tillser man, hvilken uppgift arfsskatten inom skattesystemet bar

att fylla, synes denna vara af dubbel art, nämligen dels att utgöra ett

komplement till den mer eller mindre ofullständiga inkomstbeskattning,

som den aflidne i lifstiden varit underkastad, dels äfven att utgöra en

skatt å den tillväxt i förmögenhet, som arftagaren i följd af dödsfallet

erhåller. Tillägger man den förra synpunkten afgörande betydelse,

utfaller tydligen valet mellan den ena eller den andra af de bägge

5

Kvarlåtenskapsskatt

och

skatt på

ar fslott.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

nämnda formerna för skattens anordnande till förmån för den förstnämnda,

hos oss nu rådande, hvilken i tillämpningen har företrädet af

vida större enkelhet än beskattningen af hvarje lott i boet särskildt.

Uppfattar man skatten allenast eller väsentligen såsom ett komplement

till den inkomstbeskattning, arflåtaren haft att utgöra, äro nämligen de

verkningar, skatten medför med afseende å dem, som tillträda arfvet, af

jämförelsevis underordnad betydelse. Vill man däremot genom denna

skatt vinna äfven andra ändamål och i densamma se jämväl en skatt

å den förmögenhetstillväxt, som kvarlåtenskapens tillträdare i följd af

dödsfallet vinna, hvilket torde vara riktigare, kan man däremot svårligen

stanna vid den hos oss nu rådande formen för arfsskattens upptagande.

Sant är visserligen, att äfven en sådan skatt i viss mån verkar på samma

sätt som en arfsskatt i egentlig mening, då, såsom hos oss finnes stadgadt,

boet äger att hos fideikommissarie eller testamentstagare uttaga

den del af skatten, som å den honom tillfallande egendomen belöper.

Åfven med ett sådant stadgande kan det dock icke lörnekas, att en

skatt å boets egendom i dess helhet, betraktad ur synpunkten af en

skatt å delägarne i boet, verkar ytterst ojämnt. Detta inses lätt genom

ett exempel. Om en person vid sin död efterlämnar tillhopa 5,000

kronor, verkar skatten därå tydligen mycket olika, om arfvet tillfaller

en person, eller om detsamma skall fördelas på tio eller ännu flera

händer. En sådan ojämnhet i skattens verkan står uppenbarligen illa

tillsammans med den grundsats, som numera inom skattelagstiftningen

framträder med ett allt starkare kraf på erkännande, nämligen den, att

skatten bör lämpas efter skatteförmågan.

Hufvudsakliga anledningen till att arfsskatten hos oss icke redan förut

omdanats till en arfsskatt i egentlig mening synes ock hafva varit den obestridliga

svårigheten att finna en lämplig form för skattens upptagande, en

svårighet, som sammanhänger med grunderna för vår civila arfslagstiftning.

Enligt livad förut är sagdt, uppbäres arfsskatten nu hos oss under

form af stämpel å bouppteckningen efter den aflidne. Enligt lag åligger

det efterlefvande make, arfvingarne eller den, som eljest har boet i

vård, att inoi^^.^viss. tid pftpT ;!död^fallet föranstalta om bouppteckning.

Förs,upan|plsp;. hä^tinnän.,,äp förenad, ipjeddäfyentyr,,,olika allt efter den

förfqpfligps. j ^tiilliupg , till ^aet/, ^Jnoip, .yjs-ss ..ticj eft§f. det bouppteckningen

sjkptt^.skfiU ideus^ipmal^jll yederbörlig dpimfiol .jngifvas , ,oph| därvid v$$a.

föpjéfcfped ’(sb^ppel,,, billdd^ <.b^opp,..st$mp4förprdippge:p t föreskrifter^

Ö^aptippa,.ftpy.atfrt Jiapdiäig.efl,, bpr , bpbjöri,gffn f$8%

ijii^bjtfdgt •,£<>*..tdojmq,x^i ,:mpjttagfi,l!^tämpelpliktig./handliing,utan fa1jU

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

denna är med föreskrifven stämpel försedd, dels i den kontroll, som

underdomarne äro underkastade med afseende å stämpelbeläggningen af

vissa enskilda handlingar, bland dem bouppteckningar.

Att det sålunda stadgade uppbörd ssättet äger fördelarne af att

vara synnerligen enkelt samt att medgifva en lätt och säker kontroll,

är obestridligt.

Arfsskatt i egentlig mening fordrar däremot en utredning af huru

mycket af kvarlåtenskapen på hvarje delägare i boet belöper. Denna

form för skattens upptagande förutsätter därför egentligen, så snart

delägarne i boet äro flera än en, att skifte af boet försiggår, innan

skatten till statskassan inbetalas. Först genom skiftet vinnes nämligen

upplysning om storleken af den andel i boet, hvarje delägare tillkommer.

Bouppteckningen i och för sig ger därom ej full visshet. Arfskiftet

åter är i allmänhet — på landsbygden och numera i ett stort

antal städer — en rent privat åtgärd utan all offentlig kontroll. Arfvingarne

kunna dessutom huru länge som helst lefva i bo oskifto, och

det sätt, hvarpå arfvet fördelas, kommer, då arfvingarne fritt kunna om

fördelningen öfverenskomma, i allmänhet icke till offentlig kännedom.

Införande af en verklig arfsskatt är således förbundet med den svårighet,

ått ingen af de civilrättsliga formaliteter, som äro med dödsfallet

förbundna, bildar eu lämplig anknytningspunkt för skattens upptagande.

Att för genomförande af den ifrågavarande reformen vidtaga en

så pass väsentlig rubbning i grunderna för arfslagstiftningen, som en

omskapning af arfskiftesinstitutet skulle innebära, torde knappast vara

lämpligt eller tillrådligt. Vill man skrida’ till en sådan åtgärd, torde

man svårligen kunna undvika att tillskapa eu särskild myndighet i och

för arfskiftens verkställande å landet. Åfven om man icke af andra

skäl vore obenägen att för ifrågavarande ändamål inrätta en särskild

myndighet, får man ej förbise, att en sådan anordning skulle kräfva

kostnader, som utan tvifvel komme att medtaga en icke oväsentlig del

af de inkomster, arfsskatten må komma att tillföra statsverket.

Då det således icke synes vara lämpligt, att den ifrågasatta förändringen

i grunderna för arfsskattens utgående må föranleda till

rubbningar i en viktig gren af den civila lagstiftningen samt det tillika

måste vara ur alla synpunkter önskvärdt, att reformen må kunna genomföras

på sådant sätt, att dess finansiella resultat icke alltför mycket

reduceras genom de kostnader, densamma skulle komma att medföra,

återstår icke något annat än att, med bibehållande af den nuvarande i

flere afseenden förmånliga formen för skattens uppbärande, eller bouppteckningsstämpeln,

söka i möjligaste män närma sig en på rationella

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

grunder fotad arfsskatt. Med denna utgångspunkt hafva kommitterade

uppgjort sitt förslag i ämnet.»

Såväl den kungl. propositionen som Riksdagens beslut anslöto

sig i allt väsentligt till de af 1893 års kommitterade sålunda angifna

principerna.

Det med afseende på utvecklingen till en ren arfsskatt grundläggande

stadgandet i 1894 års författning, var det, livarigenom bestämdes,

att bouppteckningsstämpeln, som dittills fastställts i förhållande

till behållningen i boet i dess helhet, nu skulle utgå med belopp, motsvarande

hvad sammanlagdt belöpte å värdet af samtliga arfvingars och

testamentstagares andelar af behållningen. I syfte att af dessa kunna

uttaga högre skattebelopp i förhållande till skyldskapens aflägsenliet

utvecklades indelningen efter skyldskapsgrader ytterligare, hvarjämte

progressionsprincipen kom till användning icke blott i klassernas

förhållande inbördes utan äfven inom hvarje klass, i förhållande till

andelens storlek.

Åfven andra bestämmelser i 1894 års författning innebära en

utveckling i angifven riktning.

Såsom framgår af det utdrag af 1893 års kommitterades betänkande,

som ofvan anförts, ville kommitterade fasthålla vid bouppteckningen

såsom grundval för stämpelberäkningen.

Då arfsskifte vid bouppteckningens inregistrering funnes upprättadt,

skulle emellertid detta enligt kommitterades förslag och 1894

års författning läggas till grund för stämpelberäkningen. För att nu

möjliggöra en beräkning af andelarna i alla de fall, då arfskifte icke

vore att tillgå, måste ett hvad kommitterade kallade »provisoriskt arfskifte»

anordnas. Vid detta skifte, som endast skulle hafva betydelse

för stämpelberäkningen, skulle hänsyn tagas till bouppteckningen samt

till sådant testamente, som funnes i bouppteckningen intaget eller vid

densamma fogadt eller ock före inregistreringen vid domstol bevakats.

Såsom arfvinges eller testamentstagares andel skulle anses livad å sådan

andel funnes böra sig belöpa enligt lag och sådant testamente, hvarom

nyss är sagdt.

Ytterligare ett år 1894 infördt stadgande är att anteckna i detta

sammanhang, nämligen bestämmelsen, att vid beräkning af behållningen

i dödsbo skulle undantagas fideikommiss och däri intecknad gäld. Härigenom

vanns, dels att vid beräkning af skatt för den fideikommitterade

egendomen skuld, som vidlådde kvarlåtenskapen i öfrigt, icke kunde afdragas,

dels ock att boet icke vidare blef betungadt med erläggande

i första hand af skatten för den fideikommitterade egendomen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Det är tydligt, att samtliga nu anförda bestämmelser i 1894 års

författning innebära en utveckling i riktningen att med skatten trätfa

de särskilda andelarna i boet.

Samtliga ifrågavarande bestämmelser återfinnas, i hufvudsak oförändrade,

i nu gällande stämpelförfattning.

De förändringar, vår arfsbeskattning efter 1894 undergått, innefatta

icke någon vidare utveckling i nu ifrågavarande afseende.

Kommitterade hatva icke ansett det ligga inom ramen för deras

uppdrag att föreslå en omläggning af arfskiftesinstitutet, något, som,

enligt livad af det ofvan lämnade utdraget ur 1893 års betänkande

rörande arfsbeskattningen framgår, skulle vara erforderligt för införande

af en fullt utvecklad ren arfsskatt. Kommitterade hafva fastmera utgått

från förutsättningen, att bouppteckningen bör fortfarande läggas till

grund för arfsskattens beräkning i de fall, där sådant nu äger rum.

Det gifves emellertid redan enligt nu gällande lagstiftning fall, då

arlsskatten icke kunnat uttagas genom stämpel vid boupptecknings inregistrering.

I flertalet af dessa fall bar stämpelafgiftens uttagande kunnat

bindas vid en annan rättslig åtgärd än bouppteckningens inregistrering.

Så är förhållandet, då fideikommiss i fast egendom tillträdes, därvid

fideikommissbrefvet förses med stämpel, då lagfart sökes. I fråga om

testamente, hvartill vid boupptecknings inregistrering liänsyn icke tagits

och som skall beläggas med tilläggsstämpel, gäller samma förhållande

i de fall, då testamentet bevakas vid domstol, i det att skatten då uttages

genom stämpel å protokollet öfver bevakningen. Det förekommer

emellertid i gällande stämpelförordning ett fall, då man saknat möjlighet

att binda arfsskatten vid någon åtgärd af domstol, och därför måst

inskränka sig till att ålägga den enskilde skyldighet att belägga viss

handling med föreskrifven stämpel. Detta fall föreligger, då sådant

testamente, som nyss nämndes, utan att vara bevakadt, godkännes af

vederbörande arfvingar. Det åligger då testamentstagare att, därest

han vill begagna sig af testamentet, förse detsamma med stämpel.

I detta sammanhang bör erinras om en annan bestämmelse i

gällande stämpelförordning, enligt hvilken stämpelbeläggning icke är

knuten vid domstols åtgärd, nämligen bestämmelsen att, vid gåfva af lös

egendom, häröfver upprättad afhandling skall af den, som utfärdar handlingen,

förses med stämpel.

I fråga om nu angifna bägge tillfällen har gällande stämpelförordning

icke haft annan utväg än att åt den skattskyldige själf anförtro

stämpelbeläggningen och icke förutsatt annan garanti för skyldig
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

hetens fullgörande än den, som ligger i den skattskyldiges goda vilja

och den straffpåföljd, som blifvit stadgad för uraktlåten stämpelbeläggning.

Dessa tillfällen äro emellertid enligt nu rådande lagstiftning af

ringa praktisk betydelse. Men saknaden af en lämplig anordning, som

möjliggör skatts uttagande äfven utan samband med bärofvan angifna

rättsliga åtgärder, har otvifvelaktigt lagt hinder i vägen för en omläggning

i rationell riktning af åtskilliga bestämmelser om skatten

såväl vid arf som vid gåfva.

Kommitterade, i hvilkas uppdrag det, såsom ofvan är berördt,

ingår att afgifva förslag till en revision af gåfvostämpeln, hafva såväl

vid den bäraf påkallade utredningen som beträffande åtskilliga nyheter

i fråga om arfsbeskattningen, hvilka ingå i kommitterades förslag,

kommit till insikt om nödvändigheten att skapa en ny form för uttagande

af skatt för gåfva och i vissa fall äfven af arfsskatt.

Kommitterade hafva därvid tagit till förebild den deklarationsskyldighet,

som beträffande inkomstbeskattningen hos oss infördes geuom

1902 års förordning om inkomstskatt och som innebär, att sistnämnda

beskattning i stor omfattning grundas på de skattskyldigas egna uppgifter.

Erfarenheten har visat, att denna anordning vid inkomstbeskattningen

varit för sitt ändamål tillfredsställande, och det torde icke

vara oberättigadt att antaga, att införande af en liknande skyldighet

beträffande skatt vid arf och gåfva äfvenledes skall föra till ett gynnsamt

resultat. Det föreliggande förslaget innebär sålunda, att en hvar,

som genom arf, testamente eller gåfva erhåller egendom, hvarför skatt

skall erläggas i annan ordning än i sammanhang med boupptecknings

inregistrering, lagfart eller testamentsbevakning, skall vara skyldig att

till viss myndighet afgifva deklaration på heder och samvete om förvärfvet

äfvensom om de omständigheter, som äro af betydelse för skattskyldighetens

bestämmande.

Såsom den föregående framställningen gifver vid handen, stå

arfsskattens uttagande i form af stämpel å bouppteckningen och den

därmed sammanhängande anordningen, att stämpeln förskjutes af boet,

icke väl tillsammans med principerna för den rena arfsskatten. Deklarationsinstitutet

däremot, hvilket ålägger den enskilde skattskyldige förpliktelse

att lämna de uppgifter, som för bedömande af honom åliggande

skatteplikt äro erforderliga, står i full öfverensstämmelse med

berörda principer, och dess införande i lagstiftningen vore därför enligt

kommitterades uppfattning att anse såsom en utveckling i önskvärd

riktning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Bland de fall på arfsbeskattningens område, i hvilka enligt föreliggande

förslag deklarationsinstitutet kommer till användning, är först

att nämna det ofvan berörda, då tilläggsstämpel skall utgöras för testamente,

som, utan att vara bevakadt, godkänts af arfvingarna. Afven

under en annan förutsättning skall, enligt kommitterades förslag, utöfver

den stämpel, som erlagts vid boupptecknings inregistrering, ytterligare

stämpel erläggas. Detta förekommer i vissa fall, då testamente,

som lagts till grund för beräkning af andel i dödsbo, genom domstols

lagakraftvunna beslut blifvit helt eller delvis ogillt förkiaradt. Afven

här ålägger förslaget den skattskyldige deklarationsplikt.

Enligt gällande stämpelförordning uttages vid boupptecknings inregistrering

skatt för samtliga andelar af kvarlåtenskapen, äfven för

dem som enligt testamente icke förrän vid senare tidpunkt tillfalla i

testamentet angifna personer. Om än deklarationsinstitutet bereder

möjlighet att frångå denna anordning och att i öfverensstämmelse med

den rena arfsskattens karaktär icke beskatta nagon andel, förrän densamma

tillfaller den därtill berättigade, hafva kommitterade dock icke ansett sig

böra föreslå en så långt gående afvikelse från nu gällande förfaringssätt.

Någon praktisk olägenhet torde nämligen knappast vara med detsamma

förenad i de fall, då samtliga andelsägare i dödsboet äro genom testamentet

individuellt angifna. För dessa fall hafva kommitterade sålunda

bibehållit nu gällande bestämmelser om stämpelbeläggningen. Hvad

åter angår det genom en särskild bestämmelse i gällande stämpelförordning

[8 § Å) 14 punkten] afsedda fall, då nyttjanderätten till viss

egendom skall vid testamentsgifvarens död tillfalla någon, men äganderätten

till egendomen vid viss framtida tidpunkt tillkomma vissa då

lefvande personer, hafva kommitterade ansett giltiga skäl föreligga att

frånträda den anordning, som för detta fall nu är föreskrilven. Densamma

innebär, att såsom ägare skola anses den eller de, sonp skolat

i egenskap af arfvingar eller på grund af testamente såsom ägare tillträda

egendomen, därest den framtida tidpunkt, som enligt förordnandet skulle

vara i ifrågavarande hänseende bestämmande, inträffat samtidigt med

testamentsgifvarens -död. Till en ändring af denna bestämmelse hafva

kommitterade funnit en särskild anledning i den omständigheten, att

densamma redan vid sin tillkomst betecknades såsom otillfredsställande.

Detta framgår af hvad chefen för finansdepartementet vid förediagning

af den proposition (nr 160 år 1908), däri förslag om stadgandets införande

i stämpelförordningen framställdes, i frågan anförde, ur hvilket

anförande kommitterade tillata sig att här införa följande.

»Under erinran, hurusom i testamente ofta förekomme förord
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

nande, att egendom i första hand skulle med nyttjanderätt tillkomma

eu person och äganderätten vid en viss framtida tidpunkt en annan,

sasom exempel hvarå anförts det fall, då äkta makar i inbördes testamente

förordnade, att den af dem, som öfverlefde den andre, skulle

sitta i orubbadt bo, samt att äganderätten efter bådas död skulle tillfalla

deras då lelvande arfvingar eller andra personer, hafva sakkunniga '')

framhållit, att det i sadana fall mötte svårighet att afgöra, livilka ägarna

vore; Stämpelförordningen, anföra de sakkunniga vidare, lämnade föga

ledning för lösning af hithörande spörsmål. Lagskipningen hade ock

härutinnan visat sig synnerligen vacklande, i det att man än hade beskattat

endast den kapitaliserade ny ttj anderätten och lämnat äganderätten

obeskattad, än betraktat ny ttj anderätten såsom en fideikommissrätt

och följaktligen beskattat densamma såsom äganderätt. Det förstnämnda

förfaringssättet innebure, att den del af egendomens värde, som

motsvarade själfva äganderätten, icke alls blefvo föremål för arfsskatt.

Egendomen behöfde nämligen icke och borde väl, konsekvent, icke heller

upptagas i bouppteckningen efter nyttjanderättshafvaren, men resultatet

häraf stode tydligen icke väl tillsammans med grunderna för den nuvarande

stämpelförordningen, enär redan den allmänna regeln, att bouppteckning

skall förses med stämpel till belopp, motsvarande livad

sammanlagdt belöper å värdet af samtliga arfvingars och testamentstagares

andelar af behållningen i boet, pekade åt annat håll. Åfven §

17 mom. f) antydde, att ett sådant förfarande icke varit afsedt, utan

att fasthellre författningens mening varit, att egendomens värde i dess

lielhet skulle beskattas.

Ehuru i senare tid det andra af ofvan omförmälda tillvägagångssätt,

eller att beskatta ny ttj anderätten såsom fideikommiss, alltmera

syntes hafva gjort sig gällande och ehuru detta förfarande onekligen

ägde fördelen af enkelhet och konsekvens samt ock i allmänhet lände

statsverket till förmån, hade dock sakkunniga ansett det knappast vara

med en på billiga grunder fotad arfsbeskattning öfverensstämmande att

vid arfsbeskattningen tillämpa fideikommissprincipen jämväl å här afsedda

fall. Under fideikommitterad egendom borde nämligen med afseende

å stämpelbeskattning icke inbegripas annat än så kallade fämiljefideikommiss

i egentlig mening eller sådan egendom, därtill fideikommissrätten

enligt fideikommissbrefvet skulle öfvergå från den ene till den

'') De af chefen för finansdepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande den 7 december

1900, tillkallade sakkunniga, hvilkas på hösten 1901 afgifna förslag låg till grund för

nyssberörda proposition, i hvad den rörde arfsskatten.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

andre inom en viss släkt eller flera släkter, utan att en sådan öfvergång

begränsats till vissa bestämda personer.

Af de flera utvägar, som kunde tänkas, då det gällde att finna

en regel för ifrågavarande fall, hade sakkunniga ansett den lämpligaste

vara att stadga, att äganderätten efter testator skulle anses hafva tillfallit

den eller dem, som på grund af arf eller testamente skulle varit

ägare, därest nyttjanderättshafvaren aflidit samtidigt med testator eller

den framtida tidpunkt, som eljest vore i fråga, inträffat samtidigt med

testators död. Enligt hvad sakkunniga påpeka, skulle detta visserligen

stundom leda till nackdel för statsverket, i det att t. ex. de verkliga

ägarna i följd af mellankommande dödsfall eller andra omständigheter

sedermera kunde befinnas tillhöra en högre beskattad klass i skattetariffen,

och i vissa fall till nackdel för de skattdragande, i den mån

nämligen andelarna inom samma skatteklass i anledning af dödsfall

eller eljest till antalet ökats. Men å andra sidan borde i en stor mängd

fäll det här förutsatta antagandet sammanfalla med testamentets tillämpning

i verkligheten, i många andra fall åter den afvikelse, som därifrån

uppkomme, föga inverka å stämpelns belopp. Därjämte skulle

ett dylikt förfaringssätt i allmänhet icke för de skattepliktige framstå

såsom en obillighet. Väl kunde det invändas, att ett sådant stadgande,

som ofvan nämnts, hvilade på antaganden, samt att det icke kunde

vara rättvist att ålägga personer skattskyldighet, som måhända aldrig

finge tillträda egendomen. Härvid borde man dock enligt sakkunnigas

mening icke förbise, att, så länge arfsskatten uttoges i dess nuvarande

form eller medelst stämpel å bouppteckning utan föregående boutredning,

man svårligen i vissa fall kunde undvika att tillgripa fiktioner.

Skulle emellertid de gjorda antagandena visa sig strida mot verkligheten,

komme ju dock onekligen skatten, därest densamma i vanlig

ordning fördelats, att drabba andra än de verkliga ägarne. Denna

olägenhet syntes dock kunna undvikas, i fäll ett sådant stadgande som

det föreslagna kombinerades med en bestämmelse, att den stämpel,

som belöpte å den ifrågavarande egendomen, skulle förskjutas af den,

som i första hand bekomme egendomen (nyttjanderättshafvaren), och

till denne eller hans rättsinnehafvare af (de verkliga) ägarna med ränta

återgäldas i den mån och i det förhållande dem emellan, som de sedermera

i verkligheten finge tillträda egendomen. Väl kunde, såsom ofvan

nämndt, inträffa, att vid tillämpningen häraf ägarna finge vidkännas

en något högre beskattning än den, som skulle utgått, därest den

verkliga fördelningen af egendomen vid skattens uträknande varit känd,

men i regel borde de afvikelser i sådan riktning, som kunde förekomma,

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

visa sig blifva tämligen ringa och föga kännbara. Att statsverket i följd

af förskjutningar i motsatt riktning stundom ginge miste om någon mindre

del af det skattebelopp, som eljest rätteligen skulle till statskassan inflyta,

borde enligt sakkunnigas åsikt icke tillerkännas någon afgörande vikt.

Därest beskattningen i nu afsedda fall ordnades på detta sätt,

syntes det de sakkunniga, som om man skulle hafva funnit en i det

hela tämligen tillfredsställande lösning.

Att med bibehållande af bouppteckningsstämpeln såsom form för

arfsskatten kunna åstadkomma en regel, som innefattade en för alla

här åsyftade fall fullt rättvis lösning torde knappast vara möjligt. Den

af de sakkunniga föreslagna bestämmelsen synes mig emellertid på ett

ganska praktiskt sätt lösa det ifrågavarande spörsmålet; och har jag

därför i denna punkt anslutit mig till deras förslag.»

Hvad sålunda vid tillkomsten af berörda stadgande anförts visar,

att detsamma tillgreps såsom en nödfallsutväg, hvilken, så länge bouppteckningsstämpeln

var den enda formen för arfsskatten, torde hafva varit

den bästa. Att i detta fall tillvarataga den i och med deklarationsförfarandet

gifna möjligheten att införa ett, med såväl statens som den

enskildes rätt mera öfverensstämmande stadgande har sålunda varit kommitterade

angeläget. Enligt kommitterades förslag är ifrågavarande fall,

i öfverensstämmelse med den rena arfsskattens principer, regleradt så att

vid testators död arfsskatt skall utgå endast för ny ttj anderättens kapitaliserade

värde. Skattskyldigheten för äganderätten skall åter inträda vid

den tidpunkt, då densamma tillfaller den därtill berättigade, vare sig

detta sker vid nyttjanderättsinnehafvares död eller vid annat tillfälle.

I det förra af sistnämnda bägge fall utgår skatten i form af stämpel å

bouppteckningen efter nyttjanderättsinnehafvaren. I det senare fallet

däremot stämpelbelägges den deklaration, som det enligt förslaget åligger

den skattskyldige att aflämna.

Med de i sådant afseende föreslagna bestämmelserna hafva kommitterade

äfven afsett att reglera det fall, då enligt testamente afkomsten

af viss egendom skall åtnjutas imder vissa antal år eller på annat sätt

bestämda tidrymder af flera personer, den ena efter den andra, samt

äganderätten till egendomen, då ingen för ny ttj anderättens åtnjutande

kvalificerad vidare finnes, på visst sätt disponeras. Hvarje ny afkomsttagare

blir enligt förslaget först vid sitt tillträde till rättigheten skattskyldig

för densamma och skattskyldigheten knytes vid den honom ålagda

förpliktelsen att vid tillträdet afgifva deklaration.

Såsom ofvan är omförmäldt omfattar kommitterades iippdrag, bland

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

annat, att verkställa utredning om den skattskyldighet, som bör kunna

åläggas för egendom, som utländsk undersåte efterlämnar i Sverige.

Med de resurser, den nuvarande lagstiftningen erbjuder, möter eu lagstiftning

i sådant syfte stora svårigheter. Någon skyldighet att atgitva

bouppteckning efter utlänning, som här efterlämnat egendom, stadgas

nämligen icke i svensk lag. Komniitterade, hvilka icke ansett sig böra

afgifva förslag till sådan bestämmelse af civillags natur, enligt hvilken

bouppteckning till svensk domstol i vissa fall skulle afgifvas efter utlänning,

hafva i stället äfven i detta fall låtit deklarationsförfarandet

komma till tillämpning. 1 de fall, då enligt kommitterades förslag skattskyldighet

åligger arfvinge eller testamentstagare efter utlänning, skall

sålunda enligt förslaget deklaration af den skattskyldige afgifvas.

Enligt gällande lagstiftning åligger det vederbörande domstol att

öfva tillsyn öfver stämpelafgiftens utgörande i alla fall, då afgiften

skall erläggas i samband med någon dess rättsliga åtgärd. Hvad härutinnan

är stadgadt föreslås att oförändradt bibehållas. Däremot har

det icke ansetts möjligt eller åtminstone mindre lämpligt att utsträcka

denna domstolens öfvervakande myndighet till de fall, då enligt förslaget

arfsskatt eller skatt för gåfva skall uttagas utan sådant samband.

Domstolens uppgift är ju icke att ombesörja statens skattenppbörd, och

dess skvldighet att öfvervaka stämpelbeläggningen af de handlingar,

som till densamma ingifvas, bör icke utsträckas till fall, som icke på

grund af sin natur höra under dess handläggning. För sådana fall bör

staten påkalla medverkan af de administrativa myndigheter, hvilka hafva

till åliggande att verkställa eller öfvervaka den allmänna uppbörden.

Vid valet mellan de myndigheter, som för närvarande taga befattning

med statens uppbördsväsen, hafva komniitterade för sin del ansett Kungi.

Maj:ts befallningshafvande bäst skickade att öfvertaga bestyret med deklarations

mottagande och granskning samt den därmed förenade tillsynen

öfver skattebetalningen.

Då man, såsom i kommitterades förslag sker, söker så långt som

möjligt genomföra principen om skatt på arfslott, kunde det måhända

synas följdriktigast att, då det gäller att reglera, hvad som skall utgöra

föremål för den svenska statens anspråk på arfsskatt, i främsta rummet

taga hänsyn till den persons förhållande till staten, som arfslott tillfaller.

En sådan konsekvens af berörda princip torde emellertid icke böra

dragas. När frågan är att bestämma, hvad som skall utgöra föremål

Omfattningen

af statens

rätt till

arfsskatt.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

för statens anspråk på artsskatt, gäller det nämligen att angifva de

kategorier af egendom, som staten anser sig böra beskatta. För denna

frågas afgörande är den omständigheten, till hvem egendomen på grund

af dödsfall öfvergår, af en mera tillfällig betydelse. Det gäller för

staten i första hand att med arfsskatten söka nå den egendom, som

befinner sig inom dess territorium eller som förvärfvats under skyddet

af dess statshöghet. Och för sådant ändamål är gifvet, att arflåtarens

förhållande till staten bör, åtminstone i främsta rummet, läggas till grund för

de bestämmelser, som skola reglera omfattningen af statens rätt till arfsskatt.

För en sådan anordning tala äfven viktiga skattetekniska skäl.

Dels har nämligen staten lättare att utöfva sin skatterätt öfver sådan

egendom, som genom arflåtarens person redan tillhör dess maktområde,

dels kunde olika staters arfsskattelagar eljest komma att träffa boets särskilda

delar, hvaraf omgångar och svårigheter måste uppstå.

I utländsk lagstiftning är också genomgående principen den, att arflåtarens

förhållande till staten är det i ifrågavarande hänseende afgörande.

Två olika liufvudprinciper komma i den utländska lagstiftningen till

tillämpning härvidlag: personalitetsprincipen och territorialitetsprincipen.

Enligt den förra är det arflåtarens personliga förhållande till

staten, som är afgörande. Därvid kan hänsyn tagas antingen till arflåtarens

medborgarskap (den rena personalitetsprincipen) eller till hans

hemvist vid dödstillfället (domicilprincipen).

Enligt territorialitetsprincipen är platsen för egendomens befintlighet

afgörande.

Sällan torde någon af dessa principer vara allenuhärskande inom

något lands arfsskattelagstiftning.

Territorialitetsprincipen kommer nästan öfverallt till användning

beträffande fast egendom. Arfsskatt uttages af den stat och i allmänhet

endast af den stat, där egendomen är belägen. 1 Danmark (Lov om

Arveafgift den 27 maj 1908) och i Norge (Lov om Afgift af Arv den 8

april 1905) kommer dock äfven personalitetsprincipen i visst afseende

till tillämpning beträffande fast egendom. I bägge länderna uttages arfsskatt

för all fast egendom inom riket, men därutöfver äfven för fast

egendom i utlandet, som efterlämnats af eu inom riket bosatt person,

i ISorge dock endast under förutsättning att arfsskatt icke uttages af

den stat, där egendomen är belägen. I Danmark har finansministeriet

befogenhet att under motsatt förutsättning medgifva afdrag för den

utomlands erlagda skatten.

Beträffande lös egendom är personalitetsprincipen i någon af dess

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

angifna former den företrädesvis tillämpade. I Danmark och Norge

är arflåtarens hemvist vid dödstillfället afgörande. Arfsskatt uttages

nämligen för all den lösa egendom, som efterlämnats af en person,

som haft sitt Hjemsted (Danmark) eller Bopael (Norge) inom riket.

Arflåtarens statsborgarskap saknar däremot all betydelse och någon

skatt på egendom, som efterlämnats af i utlandet bosatt dansk eller

norsk undersåte utkräfves icke.

I Tyskland (Erbschaftssteuergesetz den 3 juni 1906) är arflåtarens

såväl hemvist som statsborgarskap af betydelse. Där gäller, med visst

undantag beträffande egendom, som finnes inom tyskt skyddsområde, att

lös egendom, som efterlämnats af tysk medborgare, är underkastad arfsskatt,

hvar arflåtaren än varit bosatt och oberoende af egendomens

befintlighet inom eller utom riket. Dock må från skattens belopp afräknas

beloppet af den skatt, som erlagts utomlands för där befintlig egendom.

Därjämte beskattas lös egendom inom riket, efterlämnad af utlänning,

som haft sitt hemvist (Wohnsitz) eller i saknad af hemvist sitt vanliga

uppehåll (gewöhnlicher Aufenthalt) i en tysk förbundsstat. Än vidare

utgår arfsskatt för inom tyska riket befintlig lös egendom, som efterlämnats

af utlänning, hvilken vid tiden för dödsfallet icke hade sitt

hemvist eller sitt vanliga uppehåll i en tysk förbundsstat, för så vidt och

i den mån egendomen tillfaller en person, som vid tiden för artfallet

har sitt hemvist eller sitt vanliga uppehåll i Tyskland. Afdrag medgifves

i detta fall för skatt, som erlagts utomlands för samma egendom.

Den tyska lagen föreskrifver vidare, att för utlännings kvarlåtenskap skatt

i samma mån efterskänkes, som i utlänningens hemland i motsvarande

fall nedsättning eller befrielse från skatt efter tysk arflåtare medgifves.

Ytterligare tillerkännes rikskanslern befogenhet att med förbundsrådets

samtycke, i syfte att åstadkomma ömsesidighet i förhållande till andra

länders arfsbeskattning äfvensom att undvika dubbelbeskattning, föreskrifva

afvikelser från bestämmelserna om arfsskatt å lös egendom, som

efterlämnats af i Tyskland bosatt utlänning.

Tyska lagen har särskilda bestämmelser för att afgöra, när egendom

skall anses befintlig inom eller utom riket. Den skiljer därvid på

föremål och anspråk. Föremål gäller såsom befintligt i Tyskland, om

af tysk myndighet föres bok eller register för upptagande af de med

afseende därå berättigade. Anspråk gäller såsom befintligt inom riket,

om tysk domstol är behörig att upptaga tvist därom. Med »föremål»

menar den tyska lagen icke blott saker, kroppsliga föremål, utan äfven

vissa rättigheter. Enligt den första af nyssnämnda regler äro sålunda

samtliga till fastigheter knutna rättigheter, hvilka böra införas i tysk

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

fastiglietsbok — med nedan angifvet undantag — att anse såsom befintliga

i Tyskland, hvar än de handlingar finnas, på hvilka rättigheterna i öfrigt

må grunda sig. Motsvarande förhållande gäller beträffande patenträttigheter

och rättigheter till mönster och modeller. Lösöre däremot

räknas såsom befintligt på den plats, där det i rummet befinner sig.

Enahanda är förhållandet med innehafvarpapper — äfven på innehafvaren

ställda inteckningar i fast egendom (Grundschuldbriefe) — samt orderpapper,

försedda med indossament in blanco. Enligt regeln om anspråks

befintlighet äro andelsrättigheter i bolag och föreningar, hvilka kunna tala

och svara för domstol, belägna i Tyskland, därest bolaget eller föreningen

därstädes har sitt säte. Härefter bestämmes särskildt befintlighetsorten

för aktier, ställda till viss man.

1 England (Finance Act 1894) förekommer dels eu kvarlåtenskapsskatt

(estate duty), dels en arfsskatt i egentlig bemärkelse (legacy duty).

1 fråga om den förra är det i första hand egendomens natur af engelsk

eller utländsk som är afgörande. Estate duty utgår nämligen för all

lös egendom af engelsk natur, oberoende af arflåtarens och arftagarens

hemvist och nationalitet och vare sig egendomen vid arffallet förvaras

i eller utom England. Estate duty drabbar emellertid dessutom äfven

utländsk lös egendom, därest arflåtaren varit domicilierad i England.

Beträffande legacy duty är arflåtarens hemvist vid dödsfallet ensamt afgörande.

Hade han sitt hemvist i England, utgår denna skatt af all

hans lösa egendom, vare sig den befinner sig utom eller inom landet.

Ett af finska lagberedningen år 1908 afgifvet förslag till lag om

arfsskatt följer i fråga om bestämmande af skattens föremål samma

grundsatser som den tyska lagen, dock att inom landet befintlig lös

egendom, tillhörig utomlands bosatt utlänning, under inga förhållanden

beskattas. Arfsskatt för lös egendom, som redan utrikes erlagts, får afdragas

från den arfsskatt, som iför samma egendom skall erläggas i Finland.

. v, ttnfisähx; rno surt.

Efter denna redogörelse! i för''ilagstiftningen på ifrågavarande område

i några ‘Vaka tgrannländtetrn ftörde< . kommit terade få erinra om livad

Riksdagen i sin ofvhtaberörda ; skrivelse den 27 februari 1901 uttalade

i förevarän^é affpifrifäåeöm;ostöd-nJärgdén hemställan . Jill Kung]. Maj:t,

som likaledesijfflffyaåKjpfmnäiinntäidyftiksdågeåiC^ttraå^moxlgii

. -AidImieri svenska ilagstiftnm^bip såkmaSiibestähiniélSöpjföm-pfevilka,'' personer

n skola'' > Mara i underkastad© ;arf^skatt r.tilii nevfinfekö; sta tern. j > Allt vbeliof

afl veu n sådafix i lagstiftning; |förefinne® , hor! lädgé xvarit ejckändfiebcaui thari

frågahAiäröm/ i pen iaraevänande år vä®kti moMolrpifitåtnställifesiiijifitens Rifeäv

dbgéni eErahan prinfcipiéE/1 synpurikfllsiodfr; iböari lirfsskatk i föri s Ä magéige ur
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

dom ej utgå till mer än ett land; men intill dess internationell öfverensstämmelse

kan uppnås, måste för hvarje land fastställas de regler,

som där anses riktiga. Därvid torde i första rummet hänsyn böra tagas

till arffallen egendoms beskaffenhet af lös eller fast samt egendomens

befintlighet utom eller inom landet; hvarjämte kan ifrågasättas, huruvida

skyldighet att erlägga arfsskatt bör vara beroende på arfiåtarens

egenskap af svensk eller utländsk undersåte eller på hans bostad utom

eller inom landet, Beträffande fast egendom torde dennas belägenhet

inom eller utom landet böra vara afgörande för frågan, huruvida arfsskatt

för densamma skall erläggas till svenska staten eller icke, och

detta utan hänsyn till, huruvida arflåtaren är svensk eller utländsk medborgare

eller bosatt inom eller utom landet. Hvad åter angår lös egendom,

kunna meningarna vara delade; och anser sig Riksdagen i detta

hänseude icke utan föregående utredning kunna uttala uågot bestämdt

omdöme. Så mycket torde dock kunna sägas, att, om den lösa egendom,

som utländsk medborgare efterlämnar i Sverige, här göres till

föremål för beskattning, svenska staten ej bör utkräfva skatt för sådan

lös egendom, som svensk man efterlämnar i utlandet, samt att däremot,

om arfsskatt ej utkräfves för utländsk mans här i landet befintliga lösa

egendom, skäl ej förefinnes för svenska staten att afstå från skatt för

den lösa egendom, som svensk man efterlämnar i utlandet; och den

omständigheten, att ett annat land arfsbeskattar egendom, som svenska

staten anser sig berättigad att beskatta, kan ej utgöra tillräckligt skäl

för svenska staten att afstå sin beskattningsrätt, men måhända kan det

anses billigt, att i sådant fall det i utlandet erlagda skattebeloppet

må afdragas från behållningen i boet.

Huruvida denna fråga kan lösas genom ändringar allenast i gällande

föreskrifter angående arfsbeskattningen, eller om i sammanhang därmed

erfordras ändringar äfven i allmän civillag, är emellertid en fråga, för

hvars besvarande erfordras utredning rörande alla hithörande omständigheter.

Uppenbart är ock, att, då frågan är af internationell natur,

med främmande makter redan ingångna traktater möjligen äfven kunna

på densamma inverka.»

-no; ,! möbler 1 .

yl, pfvprengstänamelse med Riksdagens salunda uttalade mening, att

fråni^ppiucipjelk^syjnpunkt axfssk^jtt jpJsfr.,bör,, utgå för samma egendom

till.pa,er? anuptfijand^ ippn:att,.jnjålji^essInternationell öfverensstämmelse

kan .uppi^as^ ,fpr hyi\rjö; fond^ste ;d^ nom där anses

riktign^iiMyniio^j^erä^ fö?;s|t,sö:fct ut^ed^ frågan,,efter ihyilkä grund-,

sats^.ydenf ''pvqn^a., fifflen^(krgöya anspråk på,.arfsskatt, prfi i,andra

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

hand sett till, i hvad mån med hiinsyn till utländsk lagstiftning afvikelser

från de sålunda uppställda principerna må vara påkallade.

Hvad först beträffar fast egendom hafva kommitterade anslutit sig

till den af Riksdagen i berörda skrivelse uttalade mening, att egendomeus

belägenhet inom eller utom landet bör vara afgörande för frågan,

huruvida arfsskaft för densamma skall eiläggas till svenska staten eller

icke, utan hänsyn till huruvida arflåtaren är svensk eller utländsk

medborgare eller bosatt inom eller utom landet. Denna grundsats har

ju också vunnit tillämpning i de flesta utländska lagstiftningar. De

undantag härifrån, som dansk och norsk lagstiftning på något olika sätt

genomfört, mana så mycket mindre till efterföljd, som med de danska

och norska reglerna aifsskatt för i utlandet belägen fast egendom

endast i undantagsfall torde komma att uppbäras.

Beträffande frågan om de grundsatser, efter hvilka beskattningen

af lös egendom bör ordnas, torde böra uppmärksammas, att, då England

genom estate duty beskattar all lös egendom af engelsk natur,

detta kan anses innebära en tillämpning af territorialitetsprincipen.

Egendom af engelsk natur torde nämligen, åtminstone delvis, sammanfalla

med egendom, som, om den tyska lagens ofvan refererade bestämmelser

om hvad som är att anse såsom inom riket befintligt tillämpades,

komrae att anses vara befintlig inom England.

Vid öfvervägande af frågan, huruvida territorialitetsprincipen bör

få någon tillämpning i vår arfslagstiftning beträffande lös egendom,

hafva kommitterade tagit i betraktande, hurusom den af innevarande

års Riksdag antagna förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

stadgar skattskyldighet under alla förhållanden för icke blott fast egendom

inom riket, utan äfven förmögenhet, som utgör beståndsdel af

anläggnings- eller driftkapital för företag, som här i riket bedrifves,

äfvensom aktier eller andelar i sådant företag. Det synes kommitterade,

att samma skäl, som tala för förmögenhetsbeskattning af sådan egendom,

äfven böra tillmätas afgörande betydelse i fråga om deras arfsbeskattning.

1 öfverensstämmelse med denna uppfattning hafva kommitterade

affattat sitt förslag i denna del.

Vidkommande arfsbeskattning i öfrigt af lös egendom hafva kommitterade

icke kunnat helt följa de anvisningar Riksdagen gifvit, då

den uttalat, att, om den lösa egendom, som utländsk medborgare efterlämnade

i Sverige, här gjordes till föremål för beskattning, svenska

staten ej borde utkräfva skatt för sådan lös egendom, som svensk man

efterlämnade i utlandet, samt att däremot, om arfsskatt ej utkräfdes för

utländsk mans här i landet befintliga lösa egendom, skäl ej förefunnes

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

för svenska staten att afstå från skatt för den lösa egendom, som

svensk man efterlämnade i utlandet.

Vid valet mellan de tvenne hufvudprinciper beträffande beskattning

af lös egendom, som i utländsk lagstiftning tillämpas, hafva kommitterade

stannat vid den, enligt hvilken arflåtarens domicil vid tiden för dödsfallet

bör vara afgörande, och sålunda föreslagit, att svenska staten

skall uttaga arfsskatt af all den lösa egendom, som efterlämnas af en

person, som vid dödsfallet varit eller bort vara här mantalsskrifven.

Det har nämligen synts kommitterade, att den egendom, som efterlämnas

af en här i riket domicilierad person, bör underkastas arfsskatt i samma

utsträckning, vare sig han är svensk medborgare eller icke, helst en här

fast bosatt utlänning kanske förvärfvat all sin förmögenhet i Sverige

och utöfvat långvarig verksamhet under det svenska samhällets skydd.

Ytterligare ett tungt vägande skäl för sin ståndpunkt hafva kommitterade

funnit i den omständigheten, att såväl Danmark och Norge som England

tillämpa denna princip; det torde nämligen vara synnerligen önskvärdt

att såvidt möjligt i ifrågavarande afseende erhålla stadganden, som

stämma öfverens med grundtanken i dessa grannländers lagstiftning. Att

åtskilliga främmande lagstiftningar — så den tyska lagen, liksom det

finska förslaget — utgå från den andra grundsatsen, enligt hvilken

skattskyldigheten i främsta rummet göres beroende af arflåtarens statsborgarskap,

hafva kommitterade icke lämnat obeaktadt. Utgående från

den uppfattningen, att den svenska lagstiftningen bör låta det skatteanspråk,

som den svenska staten gör gällande med afseende på utomlands

befintlig lös egendom, träda tillbaka för det anspråk på skatt för samma

egendom, som framställes af den stat, där arflåtaren varit domicilierad,

föreslå kommitterade nämligen, att skatt, erlagd för lös egendom i utlandet,

skall afdragas från den skatt, som för samma egendom här skall

erläggas. Därigenom undvikes den dubbelbeskattning, som eljest skulle

komma att drabba i hemlandet befintlig lös egendom, efterlämnad af här

domicilierade medborgare i tyska riket eller andra stater, där den rena

personalitetsprincipen kommer till tillämpning. Beträffande frågan, livar

lös egendom skall anses befintlig, må anmärkas, hurusom, i öfverensstämmelse

med den ofvan uppställda grundsatsen om skatt å här i riket

nedlagd förmögenhet, sådan förmögenhet alltid torde böra anses såsom

här befintlig, äfven om de handlingar, som grunda eller utgöra bevis

om rättighet till densamma, finnas i utlandet.

Om kommitterade sålunda ansett sig böra i arfsbeskattningshänseende

jämställa egendom, som efterlämnats af här bosatt utlänning,

med egendom, som efterlämnats af här bosatt svensk medborgare, hafva

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

kommitterade dock icke ansett svenska statens anspråk på arfsskatt böra

inskränkas bärtill. Enligt nu gällande rätt uttages skatt på arf efter

hvarje svensk medborgare, oberoende af lians bosättning inom eller

utom landet, så snart bouppteckning efter honom ingifves till svensk

domstol. Krafvet på arfsskatt efter en i utlandet domicilierad svensk

medborgare torde icke böra uppgifvas, äfven om i många fall stadgandet

härom blir illusoriskt. Med tillämpning af den nyss uppställda

principen bör emellertid nu ifrågavarande skatteanspråk, i hvad det angår

lös egendom i utlandet, eftergifvas för den utländska statens anspråk

på skatt för samma egendom. Genom denna bestämmelse torde man

för de flesta fall lyckas förebygga den dubbelbeskattning, som den af

kommitterade föreslagna tillämpningen af den rena personalitetsprincipen

eljest skulle medföra. Beträffande Tyskland gäller i sådant hänseende,

att dubbelbeskattning icke behöfver förekomma, då ju Tyskland beskattar

därstädes bosatt svensk medborgares lösa egendom endast för så vidt den

befinner sig inom Tyskland, och kommitterades förslag, såsom nämndt,

innebär, att Sverige för sådant fall skulle medgifva afdrag för skatt,

erlagd för samma egendom. Vidkommande Danmark, Norge och England

ställer sig saken något annorlunda, då dessa länder uttaga arfsskatt af all

lös egendom, efterlämnad af inom något af dessa länder domicilierad

svensk medborgare. För den skatt, som belöper på i Sverige befintlig lös

egendom, skulle sålunda dubbelbeskattning icke kunna undvikas. Förekommer

i ett dödsbo efter en utomlands domicilierad svensk medborgare

lös egendom, som är att anse såsom i Sverige befintlig, torde den emellertid

sannolikt i de flesta fall utgöras af sådana tillgångar som i kommitterades

författningsförslag inbegripas under benämningen »här i riket nedlagd

förmögenhet» och hvilka, enligt hvad kommitterade ofvan anfört, alltid

synas böra göras till föremål för arfsskatt. Det torde böra anmärkas,

att dubbelbeskattning, äfven med de af kommitterade föreslagna bestämmelserna

om afdrag för utomlands erlagd skatt, ytterligare kan

tänkas förekomma i fall, då den utländska lagstiftning, som kommer

ifråga, tillämpar andra regler än de för Sverige föreslagna beträffande

afgörandet, hvar lös egendom skall anses befintlig.

Genom att föreslå bestämmelser i syfte att staten må i ofvan omnämnda

fall medgifva afdrag för skatt, som erlagts till utländsk stat, tro

sig kommitterade liafva i hufvudsak och så långt, enligt kommitterades

mening, hänsynen till den svenska statens intresse i ifrågavarande afseende

medgifver liafva följt den anvisning, som Riksdagen med sitt

ofvan senast anförda yttrande lämnat, om än kommitterade icke kunnat i

de föreslagna bestämmelsernas bokstaf ansluta sig till berörda uttalande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

I vissa fördrag- med främmande makter förekomma bestämmelser,

enligt hvilka egendom, som efterlämnas af bär domicilierad utlänning

eller som utlänning här erhåller i arf eller på grund af testamente, icke

får af den svenska staten beskattas högre, än om egendomen efterlämnats

af och gått i arf till svensk medborgare. Genom kommitterades förslag

i förevarande del har hänsyn tagits till hvad ingångna traktater i sådant

afseende innehålla.

Såsom kommitterade i början af detta betänkande anmärkt, omfattar

deras uppdrag vidare att utreda frågan om medgifvande i vissa

fall af anstånd med erläggande af arfsskatt äfvensom att afgifva förslagtill

bestämmelser i sådant syfte. Innan kommitterade ingå på en redogörelse

för uppdragets närmare innebörd, torde äfven här eu kort redogörelse

för hvad lagstiftningen i vissa främmande länder i ämnet innehåller

kunna vara af intresse.

Enligt den danska arfsskattelagen har finansministern befogenhet

att, därest ett enligt lagen skattepliktigt förvärf omfattar fast egendom

inom riket, medgifva, att skatten helt eller delvis må erläggas i lika

många årliga afbetalningar, som skattens procenttal utgör i hela tal.

Skattebeloppet skall höjas med två procent för ett hvart af de år, anståndet

omfattar. I regel skall härvid fordras, att säkerhet för skatten

ställes genom pant i ifrågavarande fastighet efter de förut vid densamma

häftande förpliktelser. Då arfslotten utgöres af fideikommiss, viss afkomst

af familjestiftelse, vissa lifräntor och andra dylika, särskilt angifna

rättigheter, har vederbörande skattemyndighet, därest skatten uppgår

till minst två procent, befogenhet att medgifva anstånd på enahanda

villkor, dock att säkerhet icke fordras.

I Norge gäller, att vederbörande regeringsdepartement kan, där

omständigheterna det påfordra och mot godkänd säkerhet, bevilja anstånd

med arfsskattens utgörande, därvid ränta skall erläggas under anståndstiden.

Tyska arfsskattelagen innehåller, att i de fall, då skattens omedelbara

erläggande skulle vara förbundet med afsevärda svårigheter (erhebliche

Härten) för den skattepliktige, anstånd med skattens erläggande

må medgifvas äfvensom dess erläggando genom afbetalningar tillåtas.

Om så pröfvas nödigt bör säkerhet fordras. För skatt, som skall utgå

för fastighet, gälla dessutom särskilda bestämmelser. Försåvidt nämligen

den skattskyldiges förmögenhetsförhållanden icke utesluta, att skattens

omedelbara erläggande kan för honom vara förenadt med svårigheter

(Härte), har den skattskyldige rätt till skattens fördelning på högst tio

Om anstånd

med skattens

crläggandc.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

inbetalningar. Anståndet kan i detta fall upphäfvas, därest skälen för

detsamma bortfalla, och i fråga om säkerhet stadgas, att hypotek i

fastigheten, hvilket kommer närmast efter de vid förvärfvet på fastigheten

hvilande förpliktelser, skall godkännas.

Enligt engelsk lagstiftning gäller, att, där det visas, att den på viss

kvarlåtenskap hvilande estate dnty icke utan största uppoffring kan på

en gång göras disponibel, skattemyndigheten äger lämna anstånd med

betalningen så länge och i den omfattning, som myndigheten aktar

skäligt. Ränta skall erläggas och villkoren i öfrigt skola bestämmas

af skattemyndigheten.

Enligt ofvan omförmälda finska förslag till lag om arfsskatt äger

guvernören, där ett omedelbart erläggande af arfsskatten skulle vara

förenadt med svårigheter för de skattepliktige, efter ansökan bevilja

betalning i årsrater, att erläggas under förloppet af högst fem år

eller, för den del som faller på fastighet, under högst tio år. Antaglig

borgen skall ställas och ränta betalas under anståndstiden.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t af den proposition till 1910

års Riksdag däri, bland annat, en förhöjd arfsskatt föreslogs, berörde

chefen för finansdepartementet med några ord frågan om anstånd med

skattens utgörande, i det han, under framhållande att detta spörsmål

sammanhängde med de höjda skattesatserna å arf, vidare anförde, att

sådant anstånd särskildt ansetts erforderligt för lott, därpå faller fast

egendom, då svårighet alltemellanåt kunde tänkas uppstå för vederbörande

att redan vid bouppteckningsinstrumentets inregistrering vid domstol

anskaffa reda penningar. Denna svårighet gjorde sig, enligt departementschefens

mening, framför allt gällande vid mindre förmögna stärbhus

och vore särskildt ömmande, då fastighet öfverginge från hvarandra

mera närstående, alltså till personer, hvarom i klass I af den beträffande

arfsskattens beräkning föreslagna tariff förmäldes, eller efterlefvande

make eller bröstarfvinge. Ehuru den skatteskala, som enligt det i

propositionen gjorda förslaget skulle tillämpas med afseende å nämnda

kategorier stärbhus och stärbhusdelägare, ej kunde sägas vara ovanligt

hög, förklarade sig departementschefen dock afse att i det förslag till

förordning om arfsskatt och gåfvostämpel, som han ställt i utsikt, inrymma

bestämmelser i angifna syfte.

I anledning af berörda proposition framställdes vid 1910 års

Riksdag i tre särskilda motioner förslag, som åsyftade bestämmelser i

nu ifrågavarande syfte.

I två af dessa motioner, afgifna en i hvardera kammaren och af

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

samma lydelse, berördes frågan om anstånd med arfsskattens erläggande

endast beträffande andel, som liufvudsakligen består af fast egendom

med tillbehör. I den tredje motionen, väckt inom första kammaren,

framhölls i samband med ett yrkande på förhöjning af de af Knngl.

Maj:t föreslagna högre skattesatserna, hurusom behof af anstånd med

skattens erläggande kunde föreligga icke blott, då arfvet utgjordes af

fast egendom, utan äfven då tillgångarna i boet vore fastlåsta i affärsverksamhet.

Det i denna motion beträffande anstånd gjorda yrkandet

gick ut på, att i stämpelförordningen måtte införas bestämmelse därom,

att, därest bouppteckningsstämpel, som belöpte å viss andel i boet,

öfverstege tre procent af samma andel samt boets hufvudsakliga inkomst

härflöte antingen af fast egendom eller ock af handel, fabrik

eller annan industriell verksamhet, vederbörande domstol skulle äga på

ansökan af arfvingen eller testamentstagaren medgifva stämpelafgiftens

erläggande i skilda poster med viss tids, högst ett års, mellanrum och

efter fördelning, som af domstolen bestämdes. Af domstolen godkänd

säkerhet för afgiftens erläggande skulle ställas. Förslaget afsåg äfven

ett ytterligare medgifvande för det fall, då behållningen i boet till

största delen utgjordes af fäst egendom. Anstånd mot säkerhet borde

då kunna oberoende af nyss angifna villkor beviljas för en tid af högst

sex månader.

I anledning af dessa motioner gjorde Riksdagen i sin ofvan omförmälda

skrivelse den 22 april 1910 följande uttalande:

»Det torde icke kunna förnekas, att i åtskilliga fall, såsom då

arfs- eller testamentslott utgöres hufvudsakligen af fast egendom med

inventarier, särskildt af fideikommissnatur, eller af egendom, som är

bunden i affärsrörelse eller eljest icke med lätthet kan realiseras, svårigheter

kunna uppstå för vederbörande att utan direkt skuldsättning på

eu gång utgöra den å lotten belöpande stämpelafgiften. Det lärer

fördenskull få anses med billighet öfverensstämmande, att något göres

till minskande af de antydda svårigheterna. Emellertid har, såsom

framgår af det nu ifrågavarande statsrådsprotokollet, chefen för finansdepartementet

riktat sin uppmärksamhet å nu anförda förhållanden.

Det kunde måhända därför synas icke vara erforderligt att här upptaga

denna fråga, men då Riksdagen anser dess lösning icke böra längre än

nödigt undanskjutas, har Riksdagen i de väckta motionerna funnit anledning

till en anhållan hos Eders Kungl. Maj:t, att förslag i ämnet

måtte om möjligt föreläggas nästkommande års Riksdag samt att vid

den utredning, som lärer komma att föregå ett dylikt förslag, hänsyn

tages till icke allenast sådana fall, då boets tillgångar utgöras hufvud
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

sakligen af fastighet med tillbehör, utan äfven då tillgångarna bestå af

annan egendom, som ur anståndssynpunkt skäligen bör därmed likställas.»

I anslutning härtill framställde Riksdagen den anhållan om förslag

i ämnet till nästkommande års Riksdag, hvarom kom mittera de förut

erinrat.

Vid anordnandet af en inkomst- eller förmögenhetsskatt får naturligtvis

skattesatsen icke sättas högre än att skatten kan utgå i förra

fallet af årsinkomsten och i det senare fallet af den befintliga förmögenheten.

Tillämpningen af denna själfklara sats möter ingen svårighet

ifråga om inkomstskatten, och, på grund af den egentliga förmögenhetsskattens

i allmänhet relativt låga belopp, i regeln ej heller i fråga om

denna skatt. Annat blir i vissa fall förhållandet vid uttagandet af det

särskilda slag af förmögenhetsskatt, som utgöres af arfsskatten.

Vid tillämpning af nutidens i förhållande till den arffallna egendomens

storlek och skyldskapens aflägsenhet progressiva arfsskatter

kunna ej sällan inträffa fall, då skatten uppgår till så höga belopp, att

densamma, på grund af den särskilda arten af den egendom, af hvilken

skatten skall utgå, i brist på medel till skattskyldighetens fullgörande

icke kan utgå eller åtminstone drabbar oskäligt hårdt.

I syfte att förebygga dylika obilliga verkningar af arfsskatten har

i utländsk lagstiftning i ganska stor omfattning beredts möjlighet för

de skattskyldige att i eu eller annan form erhålla anstånd med skattens

erläggande. Idvad vårt land beträffar, kunde redan vid tillämpningen

af de före den 1 maj innevarande år gällande bestämmelser om arfsskatt

svårigheter i nu angifna hänseende uppstå och torde väl äfven Imf va i

ett eller annat fall uppstått. Men en helt annan räckvidd imfva dessa

svårigheter erhållit, sedan genom nådiga förordningen den 23 april

1910 en högst väsentlig höjning i skattesatserna inträdt.

Särskildt med hänsyn härtill torde det vara af synnerlig vikt att

äfven i vår lagstiftning införas bestämmelser om anstånd med erläggande

af arfsskatt.

Beträffande frågan om den utsträckning, hvari anstånd bör kunna

medgifvas, hafva kommitterade att ställa sig till efterrättelse Riksdagens

anvisning, att hänsyn härvid bör tagas icke allenast till sådana fall, då

boets tillgångar utgöras hufvudsakligen af fastighet med tillbehör, utan

äfven till sådana, där tillgångarna bestå af annan egendom, som ur

anståndssynpunkt skäligen bör därmed likställas.

Hå kommitterade haft att i öfverensstämmelse härmed affatta sitt

förslag, har först den utvägen erbjudit sig att, såsom flerstädes i utländsk

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

lagstiftning tillämpas, åt vederbörande myndighets fria pröfning i hvarje

särskilt fall öfverlämna, huruvida för den skattskyldige så afsevärda

svårigheter kunna anses vara förbundna med hela skattens omedelbara

erläggande, att anstånd bör honom beviljas. En sådan affattning af

bestämmelserna om anstånd hafva kommitterade emellertid ansett sig

icke böra förorda och detta redan af den anledning, att enligt kommitterades

mening vissa fall förekomma, då det näppeligen är skäligt

att låta anstånds medgifvande bero på myndighets fria pröfning, utan

där det, under gifna objektiva förutsättningar, bör vara den skattskyldiges

ovillkorliga rätt att erhålla anstånd. Kommitterade afse därvid i främsta

rummet fideikommiss. Riksdagen har ju äfven i sin ofvan anförda skrifvelse

framhållit, att svårigheterna vid den förhöjda arfsskattens erläggande i

särskildt hög grad komme att framträda i fråga om fideikommitterad

egendom. Kommitterade gå nu att yttra sig rörande arfsskattens inverkan

ifråga om fideikommiss.

I 17 § af gällande stämpelförordning stadgas, att för fideikommitterad

egendom värdet skall vid stämpelafgifts bestämmande beräknas såsom

om egendomen tillfallit fideikommissarien med äganderätt. Den fiktion,

som ligger i denna bestämmelse, är föranledd af den omständigheten,

att då fideikommitterad egendom icke är afsedd att, så länge fideikommissstiftelsen

varar, öfvergå med full äganderätt till någon innehafvare, staten

skulle, sammanlagdt för en längre tidsperiod beräknadt, komma att af

sådan egendom upphämta väsentligt mindre skattebidrag än af annan,

så vida icke den fideikommitterade egendomens öfvergång från en innehafvare

till en annan i skattehänseende likställdes med öfvergång med

full äganderätt. Om nyssnämnda fiktion sålunda ur statsfinansiell synpunkt

har sitt berättigande, är det emellertid gifvet, att densamma för den

person, till hvilken fideikommisset öfvergår, föranleder en mycket betydande

skärpning af arfsskatten i förhållande till den skatt, som utgår

vid andra arffall. Om ett fideikommiss till värde af 1,000,000 kronor

med en beräknad afkastning af 5 procent, öfvergår till en person af

25 års ålder, motsvarar fideikommissets värde, enligt de vid gällande

stämpelförordning fogade tabeller, för den nye innehafvaren ett värde af

779,650 kronor; är den nye innehafvarens lefnadsålder 50 år, blir värdet

för honom 578,275 kronor, men i hvarje fall skall skatten utgå för ett

värde af 1,000,000 kronor. Om detta förhållande, att arfsskatten vid

öfvergång af fideikommiss under alla förhållanden är högre och i många

fall betydligt högre än den vid andra arffall utgående arfsskatt — ett

förhållande, i hvilket kommitterade icke ifrågasätta någon ändring —

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

hafva kommitterade i detta sammanhang ansett sig böra erinra. Vid

öfvergång af fideikommiss i fast egendom tillkommer därjämte lagfartsstämpeln

af 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde,

hvilken skatt icke har någon motsvarighet vid arffall af annan fast

egendom annorlunda än på grund af testamente.

Arfsskatten för fideikommiss i fast egendom skall utgöras då lagfart

å fånget sökes, och sådan lagfart skall enligt lagfartsförordningen sökas

å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader,

och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; och beräknas ifråga

om fideikommiss denna tid från dagen för bouppteckningens upprättande.

Då nu i regeln stärbhuset efter den föregående fideikommissarien åtnjuter

rätt till fardagsår, skall i de flesta fall arfsskatten erläggas någon, stundom

rätt lång tid före tillträdet af fideikommisset och så godt som alltid

innan någon som helst inkomst från detta vunnits. Hvilka svårigheter,

som uppkomma för erläggande af en sålunda anordnad arfsskatt, torde

klart framgå af det följande. För ett fideikommiss om t. ex. 2,000,000

kronors taxeringsvärde utgör, enligt förordningen den 23 april 1910,

arfsskatten jämte lagfartsstämpeln vid arffall enligt klass I i tariffen

92,000 kronor, vid arffall enligt klass II 172,000 kronor och vid arffall

enligt klass III 332,000 kronor *). Om, såsom naturligtvis lätt kan

inträffa, den nye fideikommissarien är i saknad af nämnvärda egna tillgångar

måste det, med mindre alldeles exceptionella förhållanden föreligga,

för honom möta synnerlig svårighet att vid tidpunkten för lagfarten

erlägga arfsskatten, en svårighet, som i talrika fall måste öfvergå till

omöjlighet. För det lån, som den nye fideikommissarien för arfsskattens

erläggande skulle nödgas upptaga, kan han nämligen icke erbjuda säkerhet

af inteckning i fideikommisset, emedan intecknandet af fideikommiss för

sådant ändamål icke medgifves, och ringa utsikt torde föreligga att

erhålla borgenssäkerhet för ett lån å tilläfventyrs flera hundra tusen

kronor, för hvars gäldande i händelse af fideikommissariens kort efter

länets upptagande inträffande död måhända inga tillgångar förefunnes.

Förbises bör ej heller, att den nye fideikommissinnehafvaren för uppsättning

af inventarier, inlösen'' af inneliggande förråd samt ersättning

för höstbrukning af jorden m. in. måste anskaffa driftkapital till ett

belopp, som i det fall, då innehafvaren själf brukar egendomen, vid

ett fideikommiss af ofvan antagna värde af 2,000,000 kronor oftare

’) För det enligt senaste uppgifter högst taxerade fideikommisset, hvars värde

utgör 4,793,600 kronor skulle, om fideikommisset t. ex. öfverginge till ett syskonbarn

till förre innehafvaren, arfsskatten jämte lagfartsstämpeln uppgå till 795,737 kronor

60 öre.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

torde öfver- än understiga 300,000 kronor. Skulle äfven möjlighet

förefinnas att genom lån bereda tillgång till arfsskattens erläggande,

lärer, där skatten uppgår till mycket högt belopp, en fideikommissarie,

som hunnit till något framskriden ålder och bildat familj, svårligen kunna

våga begagna sig'' af en sådan utväg, hvilken vid hans förtidiga död

skulle kunna medföra fullständig ruin för hans efterlämnade familj.

Af det anförda torde med full tydlighet framgå, att bestämmelserna

i förordningen af den 23 april 1910 ej sällan måste komma att leda

därtill, att personer, som enligt gällande fideikommisstiftelse skidle äga

rätt tillträda fideikommiss, i saknad af förmåga att utgöra skatten komme

att afsäga sig sin berörda rätt, samt att efter eu serie sådana afsägelser

fideikommisset komme att stå utan innehafvare. Där fideikommissfastighet

är af högre värde och densamma skulle öfvergå till annan än descendent,

torde, så vidt icke alldeles särskilda förhållanden föreligga, verkan af

nyssberörda bestämmelser vid deras tillämpning å fideikommiss varda,

icke den, att statskassan tillföres det stadgade skattebeloppet, utan den,

att fideikommisstiftelsen faktiskt uppliäfves. Hvilken åsikt man än må

hysa rörande frågan om önskvärdheten af afskaffandet af fastighetsfideikommiss,

torde få anses ostridigt, att, därest en sådan åtgärd bör

vidtagas, detsamma bör ske genom en på ändamålet särskildt riktad

lagstiftning, genom hvilken samtliga hithörande förhållanden kunna

ordnas, och icke genom återverkan af en i helt annat syfte tillkommen

författning. Särskildt bör erinras, att synnerligen svårlösta rättsfrågor

måste uppstå, då det gäller att afgöra, hvem äganderätten till ett fideikommiss,

som genom därtill berättigades afsägelse blifvit utan innehafvare,

lagligen bör tillkomma.

Hvad nu anförts torde få anses innebära starka skäl för att sättet

för uttagande af arfsskatt för fideikommiss städse bör anpassas efter

den arffallna egendomens särskilda natur och att sålunda tillträdande

fideikommissarie bör få åtnjuta ovillkorlig rätt till anstånd med skattens

erläggande.

Något principiellt skäl hvarför eu sådan anpassning icke skall

äga rum, torde icke förefinnas. I detta sammanhang torde icke vara

ur vägen att erinra, att, i olikhet med livad i åtskilliga andra länder

äger rum, familjefideikommissinstitutionen i Sverige icke i någon mån

grundar sig på något slags länsrätt eller privilegielagstiftning, utan har

en helt och hållet privaträttslig karaktär, i det att samtliga svenska

fideikommiss utgöras af egendom, som innehafts under enskild äganderätt

och med stöd af allmän lag, för alla samhällsklasser lika gällande,

förklarats skola gå i arf enligt särskildt bestämd arfsföljd. Sker en

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

sådan anpassning- på ett väl afvägdt sätt, lärer densamma komma att

leda icke allenast till billighet mot den skattskyldige, utan äfven till

ökad inkomst för statsverket, i det att de stundom mycket stora skattebelopp,

om hvilka här är fråga, åtminstone till större delen kunna

antagas komma att verkligen inflyta, hvilket, såsom ofvan blifvit nämndt,

med tillämpning af nu gällande bestämmelser säkerligen ganska ofta

icke skulle blifva fallet.

Under det att staten för utfående af skatt för fideikommiss är

uteslutande hänvisad till fideikommissariens skatteförmåga, äger staten i

fråga om skatt för annan arffallen egendom att anlita hela boets skattekraft.

När det gäller en annan skattskyldig än lideikommissarie, sjmes

därför såsom villkor för ovillkorlig rätt att erhålla anstånd böra uppställas,

att boets ställning i det hela är sådan, att skattebeloppet icke

utan obillig hårdhet kan ur detsamma genast uttagas. Huruvida så är

fallet, torde kunna anses bero af förhållandet mellan, å ena sidan, beloppet

af den skatt, som skall erläggas, och å andra sidan, värdet af de kontanta

eller lätt realiserbara tillgångar, som ingå i boet. Emellertid

torde, äfven om boets tillgångar utvisa ett ogynnsamt förhållande i

berörda hänseende, anstånd icke böra få medgifvas skattskyldig, därest

icke tillika den skatt, som af honom skall utgöras, uppgår till ett

tämligen högt belopp. Anskaffandet af ett mindre belopp kan nämligen,

enligt kommitterades mening, icke förutsättas medföra så stora svårigheter,

att dess omedelbara utkräfvande kan anses såsom en obillighet.

Och det är af största vikt att tillse, att anståndsinstitutets tillämpning

icke utsträckes till sådana fall, där det icke är af verkligt behof påkalladt

utan endast af bekvämlighetshänsyn kan anses för den skattskyldige

önskvärdt. Man får nämligen icke förbise, att anståndsförfarandet

vållar dels genom den pröfning, som h varje särskildt fall

förutsätter, dels ock genom de på kanske ett flertal år fördelade inbetalningarna

ej ringa möda och tidspillan för de myndigheter, som

skola taga befattning därmed.

Kommitterade hafva emellertid icke ansett sig böra stanna vid nu

omförmälda förslag i fråga om anstånd. Det torde nämligen kunna

förekomma åtskilliga fall, på hvilka de förutsättningar, som hittills uppställts,

icke passa in och som dock äro väl ägnade att göras till föremål

för anståndsinstitutets tillämpning. Det kan nämligen inträffa, att ett

dödsbo omfattar betydande värden af sådan natur, att de lätt kunna

realiseras, under det att en testamentstagare på sin lott erhållit endast

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

fast egendom ■ eller ock en nyttjande- eller afkomsträtt till fast egendom.

Om än staten har rätt att för sin skattefordran hos hvarje enskild andelsägare

i dödsbo hålla sig till boet i dess helhet, bjuder dock billigheten,

att staten äfven tager hänsyn till den enskilde skattskyldige och ser till,

att denne icke oskäligt hårdt drabbas af skatten. Denna synpunkt måste

göra sig gällande med särskild styrka i eu lagstiftning, hvilken söker

såvidt möjligt genomföra den rena arfsskatten och vid skattesatsernas

beräknande tager hänsyn till den enskilda andelsägarens skattekraft.

Den, som genom testamente på lifstid erhållit nyttjanderätt eller rätt

till ränta, afkomst eller annan förmån, är visserligen i regeln icke i samma

ofördelaktiga läge i fråga om tillgång till skattens erläggande som

fideikommissarie. Dels utgår skatten endast efter rättighetens kapitaliserade

värde, dels äger rättighetsinnehafvaren dispositionsrätt öfver

nämnda värde. Men rättighetens verkliga kapitalvärde är alltid beroende

af en tillfällig omständighet, nämligen innehafvarens lifstid, och kan

därför oftast blott i ringa omfattning tagas i anspråk för anskaffande

af kontanta medel. Enda utvägen för rättighetsinnehafvaren att komma

ut med arfsskatten kan under ogynnsamma omständigheter blifva rättighetens

försäljning.

Åfven för den, som med äganderätt erhållit fast egendom, kan det

vålla svårigheter att omedelbart anskaffa medel till skattens erläggande.

För bägge nu nämnda fall, i hvilka den enskilde andelsägaren i

dödsbo med afseende på de möjligheter att skaffa reda penningar, hans

andel erbjuder, är ofördelaktigare ställd än boet i det hela, torde det

sålunda var nödvändigt att bereda möjlighet till anstånd. Men utom

dessa kunna många andra fall af liknande natur förekomma. Kommitterade

hafva också afsett, att äfven vid fråga om skatt för gåfvn anstånd,

då sådant kan anses erforderligt, må kunna medgifvas, om än kommitterade

hysa den uppfattningen, att tvingande behof däraf mera sällan

kommer att göra sig gällande. Med afseende på alla dessa fall förmena

kommitterade, att man icke utan att komma till en för snäf begränsning

kan närmare precisera de förutsättningar, under hvilka anstånd bör få

meddelas. Det torde i stället kunna öfverlämnas till vederbörande

myndighet att i dessa fall afgöra, huruvida hela skattens omedelbara

erläggande skulle för den skattskyldige vara förenadt med afsevärd

svårighet, och att, om så tinnes vara förhållandet, medgifva anstånd.

A id den fria pröfning af hithörande fall, som sålunda enligt förslaget

skulle ankomma på vederbörande myndigheter, lära dessa icke underlåta

att taga ledning af de särskilda förutsättningar, som enligt livad ofvan

är utredt ansetts böra för vissa fall medföra ovillkorlig rätt till anstånd.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Eftergift

skatt.

Såsom den lämpligaste formen för anstånd hafva kommitterade

tänkt sig skattens erläggande genom flera lika inbetalningar, fördelade

med ett års mellantid. Antalet inbetalningar skulle bero på domarens

pröfning, därvid för flertalet fall en maximigräns af fem inbetalningar

ansetts kunna sättas. Då skatten utgår för nyttjanderätt eller rätt till

ränta, afkomst eller annan förmån eller för egendom af fideikommissnatur,

har denna gräns dock synts kunna vara för låg i fall, då skatten

kan uppgå till särskildt höga belopp i förhållande till rättighetens årliga

afkastning, såsom förhållandet är då klass II eller klass IIL i tariffen

kommer till tillämpning. För dessa fall har därför föreslagits en maximigräns

af tio inbetalningar.

Med anstånds beviljande bör infriandet af statens skattefordran

icke äfventyras. Därför måste i regel kräfvas, att säkerhet ställes, som

kan af vederbörande myndighet godkännas. Att uppställa några föreskrifter

beträffande arten af sådan säkerhet har icke synts kommitterade

erforderligt.

I vissa fall torde staten dock icke böra fordra säkerhet. Om man

utgår från den ofvan uppställda satsen, att skattebeloppet vid en förmögenhetsskatt

icke får sättas högre, än att detsamma verkligen kan

utgå af den befintliga förmögenheten, så kan med samma skäl sägas,

att staten icke utan obillighet kan för ett visst skattebelopp fordra eu

säkerhet, som icke kan utgå ur den egendom, för hvilken skatten skall

erläggas. Erkännes riktigheten häraf, torde därmed också vara gifvet,

att hvad ofvan anförts beträffande fideikommiss äfvensom i fråga om

nyttjanderätt och rätt till ränta, afkomst eller annan förmån innefattar

tillräckliga skäl för att eftergifva statens anspråk på säkerhet för skatt,

som skall utgå för fideikommiss eller rättighet af nyss berörda slag.

Det torde i många fall, kanske de flesta, medföra lika stor svårighet

för fideikommissarie eller rättighetsinnehafvare att ställa antaglig säkerhet

för anstånd som att anskaffa det erforderliga kontanta beloppet.

Väsentligen enahanda skäl, som föranledt den moderna arfsskattelagstiftningen

att upptaga bestämmelser om anstånd under gifna förutsättningar

med skattens utgörande, har i åtskilliga länder gifvit anledning

att i vissa fäll helt eller delvis eftergifva skatten.

I den danska arfsskattelagen stadgas, att, där förvärfvaren af egendom,

därför arfsskatt skall utgå, aflider innan afgiften eller någon

del af densamma enligt lagens bestämmelser skall vara erlagd, arfsskatt

endast en gång skall erläggas. Ofvergår egendomen till personer, som

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

stå i närmare eller fjärm are sky 1 d s k a p s f ör h å 11 a n cl e till den förste förvärfyaren

än denne till den ursprunglige arflåtaren, skall skatten beräknas

efter det skyldskapsförhållande, som medför de högsta skattesatserna.

Därest den, som erhållit anstånd med skatts erläggande, dör

sedan inbetalning af skattebeloppet påbörjats men icke afslutats, eftergifves

i vissa fall det resterande beloppet, i andra fall skall den nye

förvärfvaren erlägga sistnämnda belopp tillika med den skatt, som

belöper på haDS förvärf, dock att den skatt, han sålunda skall erlägga,

icke må blifva högre än om närmast högre klass i skattetariffen skolat

tillämpas.

I Tyskland medgifves eftergift för skatt uteslutande i fråga om

fast egendom och endast då den skattskyldige tillhör första skyldskapsklassen,

hvilken omfattar föräldrar, syskon och halfsyskon samt syskons

afkomlingar i första led. Förutsättning för fullständig eftergift är vidare,

att egendomen under de fem år, som närmast föregått arfsöfverlåtelsen,

varit föremål för förvärf, därför arfsskattelagen stadgar skatteplikt. Nedsättning

till halfva skattebeloppet sker, där berörda tidrymd utgör mera

än fem men icke mera än tio år. Befrielse eller nedsättning inträder

icke, om egendomen under angifna tider mot vederlag öfverlåtits till

personer, som icke till öfverlåtaren stå i sådant förhållande, som föranleder

frihet från arfsskatt.

Den norska arfsskattelagen innehåller den bestämmelsen, att, om

en afkomsträtt upphör, innan ett år gått till ända, kapitalvärdet beräknas

efter den tid, hvarunder rättigheten verkligen åtnjutits.

Vid af vägandet af skattesatserna för egendom, som tillfaller någon

genom arf eller testamente, torde man, teoretiskt sedt, hafva byggt på

den förutsättningen, att vederbörande arfvinge eller testamentstagare

under någon längre tid får innehafva egendomen och draga nytta af

densamma. För ett sådant antagande talar bland annat den omständigheten,

att i de flesta länders skattelagstiftning särskilda bestämmelser

ansetts behöfliga för åstadkommande af lägre värdesättning å egendom,

som enligt sannolikhetsberäkning kommer att innehafvas under en begränsad

kortare tid. Gifvet är ock, att en förmögenhet icke kan, utan

att så småningom helt förtäras, bära en alltför ofta återkommande beskattning

af den afsevärda storlek, som arfsskatten åtminstone i vissa

fall utgör. Att på grund af två eller flei’e tätt på hvarandra följande

dödsfall uttaga dubbel eller än större arfsskatt i ett sammanhang är

onekligen något för tanken motbjudande. I sådana fall kan man näppeligen

grunda statens rätt till skatt på den skattskyldiges förmåga att

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

bära skatten, då lian i själfva verket ju icke fått njuta någon egentlig

lördel af den lionom tillfallna egendomen, utan endast förmedlat egendomens

öfvergång till sin närmaste efterträdare i arfsrätten. Starka skäl

synas fördenskull tala för att staten i vissa fall fullständigt och i vissa

andra fall åtminstone till någon del eftergifver sitt anspråk på skatt.

Afven i fråga om skatt för gåfva torde eftergift böra ifrågakomma.

Med ledning af de sålunda angifna synpunkterna liafva kommitterade

atfattat ett förslag till bestämmelser om eftergift i vissa fall af skatt för

arf eller gåfva.

Skatt för

gåfva.

Kommitterade öfvergå nu till frågan om revision af gåfvostämpeln,

hvars utredande enligt hvad ofvan nämnts blifvit kommitterade

anbefalld.

Skatt för gåfva af såväl fast som lös egendom har hos oss tidigare

uttagits i form af bevillning, hvarjämte gåfva af fast egendom

sedan gammalt varit underkastad lagfartsstämpel.

År 1861 uteslöts, i samband med den omläggning af bevillningen,

som då företogs, bevillning för gåfva af lös egendom ur bevillningsförordningen.

Först med 1883 års stämpelförordning infördes stämpelbeskattning

af gåfva, hvilken då kom att gälla gåfva såväl af fast som

af lös egendom. Beträffande stämpeln för gåfva af lös egendom angafs

därvid af dåvarande chefen för finansdepartementet såsom motiv för dess

införande afsikten att söka förebygga försök att genom gåfvor med

varm hand undgå den samtidigt höjda arfsskatten.

Sedermera har gåfvostämpeln för både fast och lös egendom alltjämt

bibehållits i våra stämpelförordningar.

Skatten för gåfva af såväl fast som lös egendom utgör enligt nu

gällande stämpelförordning 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens

värde, då egendomen gifvits till skyldeman i rätt nedstigande led,

samt 1 krona 60 öre i andra fall. För gåfva af fast egendom uttages

skatten genom stämpelbeläggning, då lagfart å egendomen sökes. Gåfva

af lös egendom beskattas endast, då afhandling därom upprättas, och

uttages genom stämpel å sådan afhandling.

Efter dessa korta erinringar, som endast afsett att visa, hurusom

skatt för gåfva af såväl fast som lös egendom sedan lång tid tillbaka

haft plats i vår skattelagstiftning, torde kommitterade få, för bestämmande

af det uppdrag i fråga om denna skatt, som meddelats kommitterade,

anföra de uttalanden i frågan, som afgifvits af chefen för

finansdepartementet och af Riksdagen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Enligt det statsrådsprotokoll, som fanns vidfogadt den ofvan flere

gånger omförmälda proposition till 1910 års Riksdag, däri höjning af

arfsskatten föreslogs, anförde chefen för finansdepartementet, vid propositionens

föredragning inför Kungl. Maj:t, beträffande frågan om gåfvostämpelns

reviderande följande:

»Vid anordnande af arfsskatt får icke lämnas obeaktad benägenheten

att genom gåfvor med varm hand undandraga förmögenhet arfsbeskattningen.

Denna benägenhet växer tydligtvis med ökning af nämnda

beskattning. De åtgärder, som till mötande häraf i flera länder vidtagits,

afse mindre att direkt höja stämpelskyldigheten för gåfva än att

till arfsskattepliktig egendom hänföra gåfvor, som den aflidne i lifvet

bortgifvit. Sålunda föreskrifves, att dylik gåfva, gifven viss tid, i regel

högst 5 år, före dödsfallet, skall inräknas i kvarlåtenskapen, såvidt

angår skattskyldigheten. Åfven om faran för att arfsskattebestämmelserna

eljest skulle förlora i värde icke torde vara så synnerligen stor,

synes mig dock behöfligt att jämväl hos oss stadganden i omförmälda

riktning lämnas. Bestämmelser härom hade jag tänkt mig böra införas

i samma författning som stadgandena om arfsskatten; och syntes mig

lämpligt, att gåfvostämpeln, oafsedt dess förhållande till arfsskatten,

i nämnda sammanhang underkastades särskild granskning. Under nu

nämnda förhållanden kan förslag i ämnet icke föreligga utarbetadt

förrän till nästkommande års Riksdag. De dispositioner dessförinnan,

som kunna liafva träffats i det af mig nyss angifna syfte, torde i stort

sedt, hvad staten vidkommer, icke blifva af någon nämnvärd betydelse.

I hvarje fall lärer nämligen den tid före dödstillfället, inom hvilken af

den aflidne i lifstiden gifven gåfva skall räknas till arfslott och sålunda

lika med kvarlåtenskapen drabbas af bouppteckningsstämpeln, komma

att omfatta öfver ett år.»

I en af de motioner, som vid berörda Riksdag väckts i anledning

af nämnda proposition, framhölls, i anslutning till departementschefens

uttalande i frågan, att den nuvarande gåfvostämpeln icke vore tillfyllestgörande

för att råda bot för eventuellt kringgående af stämpelförordningens

bestämmelser om arfsskatt, och yrkades, att Riksdagen måtte

besluta införande i stämpelförordningen af en af motionären föreslagen

bestämmelse, som var afsedd att förebygga, att genom gåfvor, som

komme till vederbörande myndigheters kännedom, arfsskatt undginges.

Med anledning af livad sålunda förekommit anförde Riksdagen i

den skrivelse, hvari Riksdagen anmälde sina beslut i anledning af ofvanberörda

proposition, att det finge anses vara ställdt utom allt tvifvel,

att med en höjning af arfsskatten benägenhet att genom gåfvor med

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

varm hand undandraga förmögenhet arfsbeskattning, komme att växa.

Uppenbart vore ock, att under sådana förhållanden särskilda åtgärder

måste vidtagas till förhindrande af dylika transaktioner. Under hänvisning

till att frågan vore föremål för chefens för finansdepartementet

uppmärksamhet förklarade sig Riksdagen emellertid vilja afvakta det

förslag, som vore att förvänta, helst spörsmålet kunde sägas vara ett

problem af svårlöst natur. Med hänsyn till frågans stora vikt och betydelse

ville Riksdagen emellertid framhålla angelägenheten af att förslag

i ämnet om möjligt förelädes nästkommande Riksdag.

Den närmaste anledningen till den revision af gåfvostämpeln, som

nu anbefallts, är sålunda den höjda arfsskatten, och det uppdrag, som

beträffande berörda stämpel i detta sammanhang åligger kommitterade,

innebär att verkställa utredning om hvad som kan göras för att staten

icke genom gåfvor med varm hand må gå miste om en del af de inkomster,

som arfsskatten afser att inbringa. Men i samband därmed

åligger kommitterade tillika att underkasta gåfvostämpeln granskning

jämväl oafsedt dess förhållande till arfsskatten.

Innan kommitterade ingå på en redogörelse för den utredning,

som till fullgörande af deras uppdrag i förevarande del blifvit verkställd,

torde kommitterade få i korthet redogöra för hvad i några våra

grannländers lagstiftning på ifrågavarande område förekommer.

De danska och norska arfsskattelagarna likasom det finska lagförslaget

innehålla bestämmelser, som åsyfta att förhindra att genom

gåfva skatten undvikes. Bestämmelserna innebära att vid uttagande af

skatt för arf skatt ålägges jämväl vissa angifna kategorier af gåfvor,

hvilka anses böra i beskattningshänseende likställas med arf.

I Danmark gäller, att samma skatt som för arf erlägges, bland

annat, för

a) legater och gåfvor för dödsfalls skull (dödsgaver);

b) förskott på arf äfvensom vissa till bröstarfvingar lämnade försträckningar,

hvilka afräknas på arfvet;

c) gåfvor, af hvilka gifvaren förbehållit sig afkomsten eller nyttjanderätten

under sin lifstid eller för en tidrymd, som icke utlupit vid lians

död; samt

d) öfverlåtelser, som skett för att undgå arfsskatt.

Vid bestämmandet af de särskilda arfslotternas storlek skall allt,

som samma person erhåller från samma arflåtare, betraktas som en

samlad arfslott. Har en arfvinge eller testamentstagare tidigare mottagit

arf, legat eller skattepliktigt förskott eller försträckningar från

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

samma arflåtare, skall såsom följd häraf livad sålunda mottagits medräknas

vid bestämmandet af den skattepliktiga lotten, men från den

arfsskatt, som härvid framkommer, må afräknas den skatt, som redan

kan vara erlagd.

I den norska kungörelsen om arfsskattens belopp, hvilken årligen

utfärdas och sedan år 1904 icke undergått någon förändring, stadgas,

att med arf skall likställas förskott på arf, vidare legater och gåfvor,

som tillfalla någon vid dödsfall, därunder innefattade kontraktsenliga

gåfvor, hvilka ej äro fullbordade vid gifvarens död, gåfvor på dödsbädden

eller i den sista månaden före gifvarens död samt slutligen

alla gåfvor, livilkas afkastning eller disposition gifvaren för sin lifstid

förbehållit sig.

Ofvan omförmälda finska lagförslag innehåller följande bestämmelser.

Har arflåtare gifvit arfvinge något förut, som skall afräknas på

arfvet, så skall denne därför erlägga arfsskatt, såsom om sådan gåfva

vore arflallen på en gång jämte arfvet.

Har någon inom de två senaste åren, förrän han aflider, till annan,

skyld eller oskyld, gjort gåfva, skall ock arfsskatt därför erläggas. Detsamma

gäller, där någon till annan gör gåfva med det villkor, att densamma

skall förblifva i gifvarens besittning till hans död. Har stämpelskatt

redan erlagts för gåfvobref, må densamma afdragas från arfsskatten.

Falla arf, testamente och sådan skattepliktig gåfva i en hand eller

erhåller någon efter samma arflåtare egendom genom två eller flera

sådana fång, skall arfsskatt härför beräknas, som om allt vore på en

gång arffallet.

Enligt den tyska arfsskattelagen äro gåfvor (Schenkungen unter

Lebendeu) underkastade samma skatt som arf, med iakttagande att

i stället för förhållandet mellan arflåtaren eller testamentsgifvaren,

å ena sidan, och arfvingen eller testamentstagaren, å den andra, förhållandet

mellan gifvaren och mottagaren skall lända till efterrättelse

vid skattens beräknande.

Hvad någon i en eller flera poster förvärfvat från samma arflåtare

under fem år före arflåtarens dödsfall, skall med afseende å skattskyldigheten

anses såsom ett förvärf, om det är antagligt, att sådan

fördelning af arfvet skett för att undgå skatt eller för att undvika

skattens beräkning efter en högre skatteprocent.

I Frankrike gäller enligt lag den 25 februari 1901, att gåfva

beskattas progressivt efter aflägsenheten i släktskap mellan gifvare och

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

mottagare enligt en särskild skala, men däremot icke progressivt efter

gåfvans storlek. Skatten erlägges såsom inregistreringsafgift.

Såsom ofvan är nämndt, uttages hos oss skatt för gåfva af fast

egendom i form af lagfartsstämpel. Denna beskattningsform lämnar

gifvetvis intet öfrigt att önska i fråga om effektivitet.

Däremot ligger det i öppen dag, att det sätt för uttagande af

skatt för gåfva af lös egendom, som enligt gällande stämpelförordning

tillämpas, är synnerligen otillfredsställande. Endast i undantagsfall utfärdas

någon afhandling'' om sådan gåfva. Den, som vid gåfva af lös

egendom vill fastställa sådana villkor och bestämmelser, att skriftlig

form därför är erforderlig, har dessutom andra möjligheter att kringgå

lagens bestämmelser om stämpelbeskattning. Därom vittnar, bland

annat, en af justitieombudsmannen till Konungen den 29 april 1910

aflåten skrivelse, som öfverlämnats till kommitterade för att vid utredningen

af förevarande fråga beaktas. Justitieombudsmannen har i

berörda skrivelse redogjort för följande fall. En gåfva af lös egendom

hade gifvits i tillkallade vittnens närvaro, inför hvilka gifvaren muntligen

tillkännagifvit de vid gåfvan fästa villkoren. Vittnena hade därefter

blifvit hörda inför domstol öfver livad sålunda förefallit. Domstolen

hade beslutit stämpelbelägga vittnesattesten såsom gåfvobref och

vägrat att utan likvid för stämpeln, hvilken skulle debiteras å utdrag

af protokollet öfver vittnesförhöret, utlämna vare sig protokollsutdraget

eller vittnesintyget. Den som föranstaltat om vittnesförhöret hade i

anledning häraf i en till justitieombudsmannen ingifven skrift, under

framhållande af, bland annat, att gåfvan ifråga varit muntlig samt att

vittnesintyget ingalunda kunde likställas med en afhandling om gåfva,

anhållit att blifva förhjälpt till sin rätt att utan stämpels erläggande

utbekomma berörda handlingar. I afgifven förklaring vidhöll domstolen

sin uttalade mening beträffande stämpelskyldigheten, men förklarade sig,

därest justitieombudsmannen hyste annan uppfattning i frågan, vara

beredd att till vederbörande omedelbart utlämna handlingarna utan

annan afgift än protokollslösen. Af ett vid förklaringen fogadt utdrag

af protokollet öfver vittnesförhöret, hvilket protokollsutdrag finnes bilagdt

justitieombudsmannens skrifvelse, framgår, att den bortskänkta egendomen

haft det värde, att om gåfvohandling däröfver upprättats, den

ostridigt bort beläggas med stämpel till ett belopp af mer än 2,800

kronor. Vid pröfning af detta ärende hade justitieombudsmannen funnit,

att ofvanberörda handling icke borde förses med stämpel, såsom vore

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

den en afhandling om gåfva; och hade justitieombudsmannen underrättat

domstolen om denna sin uppfattning.

En annan utväg att undgå stämpel för gåfva af lös egendom

ligger äfven ganska nära till hands. Gåfvan kan nämligen göras genom

en afhandling, som har form af köp, byte eller lega, men i verkligheten,

på grund af förhållandet mellan de å ömse sidor lämnade vederlag, icke

är annat än gåfva.

Den närmaste uppgiften beträffande gåfvostämpeln blir sålunda

för kommitterade att se till, att densamma, i livad den afser gåfva af

lös egendom, må göras i möjligaste mån effektiv.

Det har därvid stått klart för kommitterade, att en anordningmåste

träffas, hvarigenom skatten kan uttagas oberoende af huruvida

någon handling rörande gåfvan upprättas eller icke. En sådan anordning

hafva kommitterade funnit i det ofvan omförmälda deklarationsförfarandet.

Förslaget innebär i denna del, att en hvar, som mottagit

gåfva, därför skatt skall utgå, skall vara skyldig att inom viss tid efter

mottagandet till vederbörande myndighet afgifva deklaration till ledning

vid skattens bestämmande. Denna bestämmelse, hvars behöriga

tillämpning kommitterade ansett sig hafva betryggat genom böter för

uraktlåten deklaration, hvarom förslaget innehåller stadgande, bereder

möjlighet att uttaga skatt för gåfva af lös egendom vare sig afhandling

därom upprättas eller icke.

För att förhindra att genom fingeradt köp, byte, lega eller annat

sådant aftal gåfvoskatten kringgås, hafva kommitterade föreslagit en bestämmelse,

hvars ordalydelse med en mindre afvikelse är hämtad från

konkurslagens 36 § 1 mom. och som innebär, att, därest af missförhållandet

mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att aftalet liufvudsakligen

har egenskap af gåfva, skattskyldighet inträder såsom för gåfva.

Med de sålunda föreslagna bestämmelserna torde möjlighet vara

beredd att utveckla gåfvobeskattningen på sätt, som med hänsyn till

arfsbeskattningen eller eljest må finnas önskvärdt.

Med afseende på det berörda förhållandet till arfsbeskattningen

torde då till en början vara klart, att den beskattning af gåfva, som

skall kunna fylla sitt syfte att förebygga arfsskattens kringgående,

måste röra sig med samma skattesatser, som tillämpas vid arfsskatten.

Vare sig skattskyldigheten för gåfva hålles inom snäfva gränser eller

får en vidsträckt omfattning, alltid måste densamma därför regleras

efter samma tariffer som arfsskatten. I öfverensstämmelse härmed är

också kommitterades förslag affattadt.

Frågan gäller härefter, huruvida, med hänsyn till de högst väsentliga

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

höjningarna af skatten för gåfva, hvilka sålunda innefattas i kommitterades

förslag, någon begränsning bör företagas, så att icke alla gåfvor blifva

föremål för skatt.

Med hänsyn därtill att gällande stämpelförordning beskattar all

gåfva, så snart afhandling därom upprättats, ligger det närmast till

bands att se till, huruvida äfven under förutsättning, att beskattningsker

vare sig afhandling upprättats eller icke, en allmän beskattning

utan inskränkningar kan anses lämplig.

De invändningar, som kunna tänkas framställda mot en beskattning,

som gäller all gåfva, torde kunna hänföras till två olika synpunkter.

Ur den ena af dessa ser man i gåfvobeskattningen ett oberättigadt

och förhatligt intrång i det enskilda lifvets förhållanden. De

ytterst ofta förekommande gåfvorna släktingar och vänner emellan,

särskildt vid vissa högtider eller bemärkelsedagar i det privata lifvet,

finner man icke komma offentligheten vid; och man vill för en oinskränkt

beskattning af gåfva icke godtaga analogien från den förmögenhetsöfverflyttning,

som beskattas genom arfsskatt. Att död mans

efterlämnade kvarlåtenskap skall uppgifvas för offentlig myndighet och

beläggas med skatt, har ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Men

att, där någon under lefvande lifvet, i det fria valet mellan att själf

behålla eller bortgifva viss egendom, väljer det senare alternativet, uppgift

om gåfvan skall lämnas till offentlig myndighet och skatt erläggas, det

har man svårt att förlika sig med.

Ur en annan rent praktisk synpunkt invänder man, att gåfvor till

allmännyttiga och välgörande ändamål icke böra beskattas. Det ligger,

säger man, i statens intresse, att företag, som arbeta för dylika ändamål,

blifva tillgodosedda med frivilligt understöd; men en beskattning liäraf

kunde med skäl befaras afhålla mången från att skänka till sådana

ändamål. Man framhåller särskildt fall, då för ett visst syfte en bestämd

summa är erforderlig, hvilken någon kunde vara villig att skänka; då

utgiften för skatten komme till, kunde det hända att hela gåfvan uteblefve.

I samma syfte påpekas, hurusom, om staten afstår från skatt

på gåfvor för ifrågavarande ändamål, detta icke behöfver innebära, att

den egendom, som bortgifves, kommer att undgå en skatt, som eljest

skulle hafva drabbat densamma. Man kan nämligen icke utan vidare

antaga såsom själffallet, att ifrågavarande egendom, om den icke bortgifves,

finnes kvar, då arfsskatt för densamma skulle komma i fråga.

De sålunda anförda invändningarna torde icke kunna frånkännas

betydelse, och det gäller sålunda att se till, i hvad män de böra föranleda

inskränkning i gåfvobeskattningen. Därvid måste man emellertid

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

i främsta rummet se till, att icke det syfte förfelas, hvars förverkligande

närmast afsetts med den kommitterade anbefallda revisionen af gåfvostämpeln,

nämligen syftet att förebygga arfsskattens kringgående.

Inskränkning af gåfvobeskattningen med hänsyn till berörda invändningar

kan tänkas genomförd på två olika sätt, antingen så att beskattningen

inskränkes att gälla endast vissa slag af gåfvor eller ock så att

allmän gåfvobeskattning uppställes såsom princip, från hvilken afvikelser

stadgas genom undantag för vissa slag af gåfvor.

Det förra sättet tillämpas, såsom ofvan erinrats, i den norska och

den danska lagstiftningen och förekommer i skilda former, därvid man

på olika sätt sökt angifva de fall, då gåfva kan anses innebära ett

kringgående af arfsskatt. Man har därvid, såsom ock den ofvan lämnade

redogörelsen för vissa främmande länders lagstiftning utvisar, gått så

tillväga, att man föreskrifvit, att vid uttagande af arfsskatt samma skatt

som för arf skall uttagas för vissa slag af gåfvor.

Efter pröfning af de olika sätt, som försökts för åstadkommande

af en sådan begränsning, måste kommitterade till en början taga bestämdt

afstånd från tanken att åt vederbörande myndighet öfverlämna

att i det individuella fallet söka utforska, huruvida den, som gjort

gåfvan, haft för afsikt att därigenom undvika arfsskatt. Utom det att

för en sådan undersökning sällan några hållpunkter torde finnas, måste

densamma ovillkorligen få en synnerligen förhatlig karaktär, allrahelst

den finge till föremål viljeyttringar af en person, som vid tidpunkten

för undersökningens verkställande vore död.

Om man begränsar skattskyldigheten till sådana gåfvor, som gifvits

för dödsfalls skull eller i förskott på arf eller därvid gifvaren förbehållit

sig att under sin lifstid eller under viss tid behålla egendomen i sin

besittning eller uppbära afkomsten däraf, så torde man därmed visserligen

ernå, att en del gåfvor, som ostridigt böra beskattas, också drabbas

af skatt, men ingalunda lyckas träffa ens tillnärmelsevis alla de gåfvor,

som kunna tänkas gifna i syfte att undgå arfsskatten. Att ytterligare

bland beskattningsbara gåfvor upptaga sådana, som gifvits under viss

tid af ett, två eller flera år före gifvarens död, har icke heller synts

kommitterade tilltalande. En sådan gräns har ju en rent tillfällig karaktär

och skulle säkerligen träffa synnerligen ojämnt. En man, som i sin ålders

sena höst, i tanke att han icke har långt kvar att lefva, skänker bort en

del af sin förmögenhet, men sedan oförmodadt kommer att lefva ännu

åtskilliga år, skulle för berörda förmögenhetsdelar undgå beskattning,

under det att gåfvor, gjorda af en ung man utan minsta tanke på döden,

skulle blifva föremål för skatt, därest gifvaren kort därefter, kanske

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

till följd af olyckshändelse, miste lifvet. En begränsning, som kan få

sådana verkningar, anse sig kommitterade icke böra förorda för afgörande

af en så viktig fråga, som den, huruvida en gåfva bör beskattas

eller icke. Emellertid hafva kommitterade icke tilltrott sig att alldeles

lämna åsido det förhållandet, att gåfva, som inom viss kort tid före

arflåtares dödsfall gifvits till arfvinge eller testamentstagare, kan hafva

skett i syfte att åstadkomma lindring i arfsbeskattningen, och hafva

fördenskull i förslaget upptagit stadgande, att till skattepliktiga gåfvor

åt arfvingar eller testamenttagare, som skett inom två år före arflåtares

dödsfall, skall tagas hänsyn vid beräkning af skatten å gåfvotagarnas

arfsandelar.

Ungefär samma invändningar torde kunna göras mot andra möjligheter

att begränsa skattskyldigheten till vissa kategorier af gåfvor.

Det gäller därför att se till, huruvida det andra af ofvan omförmälda

sätt att begränsa skattskyldigheten leder till bättre resultat.

Uppgiften är med andra ord att undersöka, om man, med uppställande

af allmän skattskyldighet för gåfva såsom grundsats, kan genom undantag

härifrån taga behörig hänsyn till de invändningar mot en sådan beskattning,

som ofvan anförts.

Hvad beträffar de anspråk på inskränkningar, som framställts

hufvudsakligen ur synpunkten, att staten icke bör göra onödiga intrång

i det enskilda lifvets förhållanden, torde man kunna tillfredsställa dem

genom att från skattskyldighet undantaga sådana slag af gåfvor, som

kunna sägas ofta förekomma släktingar eller vänner emellan.

De invändningar, som, enligt hvad ofvan anförts, blifvit gjorda ur

synpunkten af vissa gåfvotagares intresse, torde utan större svårighet

kunna afvärjas genom att från skattskyldighet undantaga vissa samfund,

inrättningar, föreningar och andra juridiska personer, hvilka verka i

välgörande syfte, eller ock för ändamål, som för den kulturella utvecklingen

inom landet, vare sig den ideella eller den materiella, kunna

anses vara af allmännare betydelse.

Kommitterade hafva sålunda kommit till det resultatet, att skatt

på gåfva utan inskränkning till vissa slag af gåfvor bör i vår lagstiftning

bibehållas såsom princip samt att härifrån undantag ur två olika synpunkter

böra stadgas. I sådant hänseende innefattar kommitterades

förslag undantag dels i fråga om den objektiva skattskyldigheten, dels

ock i fråga om den subjektiva.

Med hänsyn till gällande föreskrift om lagfartsstämpel vid fast

egendoms öfvergång såsom fideikommiss eller på grund af testamente

torde enahanda stämpel för gåfva af fast egendom böra bibehållas.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Gifvet är emellertid, att kommitterades förslag i fråga om skatt för

gåfva bör föranleda upphörande af det tillägg af eu krona till den

vanliga lagfartsstämpeln, som för närvarande uttages i de fall, då fast

egendom gifves åt annan än skyldeman i rätt nedstigande led.

Slutligen gäller det att äfven beträffande skatt för gåfva afgöra

frågan, hvad som bör utgöra föremål för den svenska statens anspråk

på°sådan skatt. Under det att arfsskatten är en förmögenhetsskatt,

står skatt för gåfva närmare inkomstskatten. Det synes därför vara

naturligast att i fråga om skatt för gåfva lata mottagarens föihallande

till staten vara afgörande för frågan, huruvida beskattning bör itrågakomma

eller icke. I öfverensstämmelse med denna grundtanke torde

svensk medborgare äfvensom utlänning, som är eller bör vara här i

riket mantalsskrifven, böra vara skattskyldiga för af dem mottagna gåfvor,

• dock med den inskränkning, att skatt icke synes böra utkräfvas af utlänning

för gåfva af egendom utom riket.

I chefens för finansdepartementet ofvan berörda anförande till

statsrådsprotokollet den 14 maj 1910 uttalades, såsom kommitterade i

början af detta betänkande erinrat, att det borde tagas under öfvervägande,

huruvida stadgandena beträffande gåfvostämpeln borde bibehållas

i allmänna stämpelförordningen eller inarbetas i författningen om arfsskatt.

I betraktande däraf att, enligt kommitterades förslag, skatten för gåfva

skall vara underkastad samma tariff och i det hela äfven i öfrigt enahanda

bestämmelser som arfsskatten, är det gifvet, att de bestämmelser,

som äro afsedda ritt reglera skatten för gåfva, i förslaget fått sin plats

i samma förordning, som behandlar arfsskatten.

I en af de förut omförmälda, i anledning af den kungl. propositionen om

arfsskatten väckta motionerna framkastades, vidkommande skatteskalorna

och den i dem föreslagna progressionen, den tanken, att för undvikande

af olämpliga språng i stegringen och åstadkommande af kontinuerliga

skattesatser en omläggning af skatteskalorna borde ske i öfverensstämmelse

med den progressionsmetod, som vunnit tillämpning i gällande

inkomstskatteförordning. I anledning häraf uttalade bevillningsutskottet

i sitt öfver propositionen afgifna betänkande, att utskottet visserligen

funne, att en riktig tillämpning af den ifrågasatta metoden skulle aflägsna

nyssnämnda i motionen antydda olägenheter och att i följd häraf den

af motionären framhållna synpunkten vore förtjänt af beaktande.. Da

emellertid tillräckliga skäl att frångå den hittills använda progressionsmetoden

ej kunde anses förebragta, hade utskottet anslutit sig till Kungl.

Skatte
skalorna.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Maj:ts förslag i denna del. Utskottet hade emellertid icke kunnat undgå

att beakta, hurusom det kungi. förslaget i denna del företedde afsevärda

språng i skatteskalorna. Förslag hade ock inom utskottet framställts,

hvilka utan att principiellt afvika från nuvarande anordning varit ägnade

att i väsentlig mån af hjälpa denna brist, men då i andra afseenden

anmärkningar framkommit mot samma förslag och det i hufvudsak borde

vara fråga allenast om eu formell förbättring af den nuvarande tariffen,

hade det synts utskottet lämpligast, att frågan finge underkastas en mera

ingående behandling i samband med det arbete, som, enligt livad departementschefen

till det vid berörda proposition fogade statsrådsprotokollet

omförmält, påginge i och för en formell omgestaltning af bestämmelserna

rörande arfsskatten. Utskottet hade nämligen ansett siv kunna

antaga, att, sedan uppmärksamheten riktats å nu ifrågavarande olägenhet,

Kungl. Maj:t icke skulle underlåta att i samband med omförmälda aids- *

beskattningen rörande arbete vidtaga erforderliga åtgärder till olägenhetens

afhjälpande.

Riksdagens skrifvelse i anledning af nyssberörda proposition innehåller

intet uttalande i ifrågavarande ämne.

Kommitteräde hafva emellertid af chefen för finansdepartementet

erhållit i uppdrag att utreda, hvilka ändringar i de af Riksdagen antagna

skatteskalorna må kunna vidtagas till afhjälpande af de af bevillningsutskottet

påpekade olägenheterna.

Till fullgörande häraf hafva kommitteräde låtit utarbeta nya skatteskalor

efter en progressionsmetod, som tämligen nära öfverensstämmer

med den metod, som tillämpades i den år 1902 antagna förordningen

om inkomstskatt. Genom de af kommitteräde sålunda föreslagna skatteskalorna

åstadkommes — utan väsentlig rubbning af skattesatserna för

de andelsbelopp, som inleda de särskilda skattegrupper, hvari andelarna

med hänsyn till sin storlek blifvit indelade — en kontinuerlig stegring

af skatten för hvarje hundratal kronor inom hvarje sådan grupp, och

de stora språng i stegringen, som i gällande skatteskalor framträda vid

öfvergången, särskild! från de högre andelsbeloppen i en lägre grupp

till de andelsbelopp, hvarmed närmast högre grupp begynner, hafva

undanröjts, om än ojämnheter icke kunnat helt och hållet undvikas.

Beräkning

af arfs- och

gåfvoskatternas

afkastning.

Kommitterades förevarande förslag torde föranleda, att de belopp,

som genom beskattning af arf och gåfva inflyta till statsverket, komma

att uppföras under särskild titel i riksstaten. Det är af största vikt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

att den statistik, som skall läggas till grund för beräkningen af denna

skattetitel, lämnar noggrann kännedom om ifrågavarande skatters afkastning.

För erhållande af uppgifter rörande beloppet af den arfsskatt,

som inflyter genom bouppteckningsstämpel, lagfartsstämpel och stämpel

å protokoll öfver testamentsbevakning, är sörjdt genom föreskriften om

skyldighet för underdomstolarna att till hofrätterna afgifva stämpelredovisning.

Bestämmelser rörande den statistiska behandlingen af sålunda

inkomna uppgifter äfvensom af de hithörande stämpelbelagda

handlingar, som ingifvas direkt till hofrätterna, finnas meddelade i

nådiga skrifvelsen till statskontoret den 12 september 1884 angående

statistiska uppgifter öfver inkomsten af stämpelpapper, som användes

till beläggning af lagfarts-, intecknings- med flera handlingar. För att

statistiken öfver beloppet af ifrågavarande skatters af kastning skall

blifva fullständig, erfordras emellertid ytterligare, att hvad i nyssnämnda

hänseende föreskrifves i 1884 års författning utsträckes att gälla äfven

beträffande de uppgifter öfver upptagen skatt, som enligt den af kommitterade

föreslagna förordningen äro afsedda att inkomma från Kungl.

Maj:ts befallningshafvande. Om behofvet af att föreskrift i sådant hänseende

meddelas, hafva kommitterade härmed velat erinra.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Special-motiv.

1 KAP.

Om skattens omfång.

1 §•

Här angifves i sina hufvuddrag omfattningen af den skattskyldighet,

som förslaget afser att reglera och som till sina detaljer närmare bestämmes

genom de följande paragraferna. Principen att skattskyldigheten

för andel i dödsbo påhvilar vederbörande arfvinge eller testamentstagare

har blifvit mera bestämdt framhållen än som skett i de tidigare förordningarna

om arfsskatt (stämpelförordningarna); såsom föremål för

skatt har angifvits förvärf af egendom ej blott genom arf och testamente,

utan äfven genom gåfva och såsom i grunden bestämmande för

skattens storlek har angifvits egendomens värde. Åfven har ansetts

lämpligt att i denna paragraf framhålla, att skatten så till vida är eu

stämpelskatt, att den utgår i form af stämpelafgift, hvilken form kommitterade

af historiska och praktiska skäl funnit lämpligt att för arfsskattens

vidkommande bibehålla och jämväl trott sig kunna föreslå att

tillämpas å skatten för gåfva äfven i den ökade omfattning, skattskyldighet

för sådant förvärf enligt förslaget blifvit bestämd.

Att och huru skyldskapsförhållandet mellan arflåtare och arfvinge

samt mellan gifvare och mottagare jämte egendomens värde har inverkan

på skattens storlek, angifves i 19 §.

2 §

innehåller samma stadgande, som återfinnes i 8 § A) 5 i gällande

stämpelförordning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

2 KAP.

Om arfsskatt.

Om föremål för arfsskatt och om värdering af arfallen egendom.

3 §•

För de grundsatser, som kommitterade ansett sig böra följa vid

normerandet af dels svensk medborgares dels utlännings skyldighet att

vidkännas arfsskatt till svenska staten, har redogörelse lämnats i den allmänna

motiveringen. Skattskyldigheten har gjorts beroende åt arflåtarens

medborgarskap eller bosättningsort utan afseende å arfvingens förhållanden

i denna del. Sålunda uttages enligt förslaget arfsskatt för all

kvarlåtenskap efter svensk medborgare, med undantag för fast egendom

i utlandet. Enligt stadgandet skall alltså, med nämnda undantag, skatt

erläggas jämväl för kvarlåtenskap efter utrikes bosatt svensk medborgare,

vare sig kvarlåtenskapen tinnes inom eller utom riket. Hvad

paragrafen i denna del innehåller torde måhända blifva utan praktisk

betydelse i de många fall, då bouppteckning efter i utlandet afliden

svensk man icke blir till svensk domstol ingifven, men tillräckliga skäl

synas icke tala för en förändring af nu gällande bestämmelser härutinnan,

helst som staten enligt kommitterades mening icke bör afstå från sin

rätt att uttaga skatt af de egna undersåtarna, för så vidt icke särskilda

omständigheter därtill föranleda. Sådana kunna emellertid föreligga

och särskildt den omständigheten är då af betydelse, att en främmande

stat uttager skatt för kvarlåtenskap, som efterlämnats inom dess område.

I sådant fall kommer, vid strängt fasthållande af krafvet på skatt härstädes

för all den aflidnes kvarlåtenskap äfven till den del densamma

utgöres af egendom i utlandet, dubbel beskattning att träffa den del

af egendomen, som finnes utom riket, och det synes vara en enkel gärd

af rättvisa att svenska staten afstår sin rätt till skatt af sådan kvarlåtenskap,

i den mån skatten icke öfverstiger den i utlandet erlagda.

I syfte att förebygga sådan dubbelbeskattning har ock i 29 § införts

ett härför lämpligt stadgande. Bestämmelsen att fast egendom i utlandet

icke träffas af arfsskatt till svenska staten är ny och har sin

motsvarighet i det föreslagna nya stadgandet om skatteplikt för här i

riket belägen fast egendom, som efterlämnats af utlänning, vare sig

denne vid dödstillfället haft sin bostad inom riket eller icke. Dessa

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

bestämmelser öfverensstämma med den princip, som tämligen allmänt

vunnit erkännande i främmande länders lagstiftning:.

I Iråga om skattskyldighet för kvarlåtenskap efter utlänning saknas

i stämpellörordningen alla bestämmelser, men i rättspraxis bär frågan

härom blifvit löst sålunda, att arfsskatt för sådan kvarlåtenskap icke

härstädes uttages. Kommitterade hafva emellertid ansett sig böra föreslå,

att skatt för kvarlåtenskap efter utlänning, som varit eller bort

vara mantalsskrifven här i riket, skall utgå i samma omfattning som

för afliden svensk medborgares efterlämnade egendom, alltså, med undantag

för utrikes belägen fast egendom, för kvarlåtenskapen i dess helhet,

oberoende af dess befintlighet inom eller utom riket.

En särskild ställning intages af sådan kvarlåtenskap i utlandet,

som utgöres af egendom »af svensk natur» — såsom aktier i svenska

aktiebolag, svenska obligationer, depositionsbevis af svenska banker och

annat dylikt. Af åtskilliga skäl, på livilka det torde vara öfverflödigt

att här ingå, hafva kommitterade ansett olämpligt att införa skattskyldighet

vid öfvergång genom arf eller testamente af sådana tillgångar,

som representera utlänningars fordringar i Sverige, exempelvis

på grund af försträckningar till svenska staten, svenska kommuner,

inländska företag eller svenska medborgare o. s. v. Däremot tala åtskilliga

skäl för att aktier i svenska bolag och förmögenhet, som eljest

nedlagts i svenska affärsföretag, vid öfvergång på grund af dödsfall

träffas af arfsskatt.

Det må emellertid framhållas, att de föreslagna bestämmelserna för

att blifva fullt effektiva hafva behof af stöd i bestämmelser i civillag

angående t. ex. villkoren för inregistrering af aktier, som från afliden

utlänuing öfvergått till ny innehafvare, om skyldighet för utlännings

här i riket bosatta ombud att ansvara för skatt, som vid dödsfall bör

utkräfvas af utlänningens här nedlagda förmögenhet o. s. v., och torde

förslag till sådana bestämmelser böra utarbetas, därest de af kommitterade

föreslagna principerna vinna godkännande.

I 18 § meddelas bestämmelser om den rätt till afdrag för gäld,

som må ifrågakomma vid uppskattning af värdet å egendom, som efterlämnats

af utlänning, hvilken icke varit bosatt inom riket.

I 3 § 2 mom. har införts en ny bestämmelse om skyldighet att

erlägga arfsskatt för egendom, som på grund af testamente tillfaller

någon vid annat tillfälle än förre rättsinnehafvarens dödsfall. Beträffande

fäst egendom, som på grund af fldeikommissbref eller annat testamente

öfvergår till flera personer efter hvarandra, är redan i gällande stämpelförordning

denna princip tillämpad genom föreskriften i 18 §, att stämpel

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

skall erläggas hvarje gång, då, efter det egendomen öfvergått till ny

innehafvare, lagfart därå sökes. Den nu föreslagna bestämmelsen afser

emellertid att gälla icke blott i berörda fall, utan får äfven tillämpning,

då lös egendom på grund af fideikommissbref eller annat testamente

tillfaller någon vid annat tillfälle än förre rättsinnehafvarens dödsfall,

utan att skatt för egendomens värde för den nye innehafvaren beräknats

vid testamentsgifvarens död. I hvilka fall skatten beräknas vid testamentsgifvarens

död, framgår af 12, 13 och 14 §§, jämförda med 22 §. Tilltälle

att i fall, som sägs i 3 § 2 inom., uttaga arfsskatt har möjliggjorts

genom det föreslagna deklarationsförfarandet beträffande vissa förvärf,

som i förslaget afses.

4-6 §§.

Enligt gällande stämpelförordning skall vid beräkning af stämpel

å bouppteckning egendomens värde upptagas med ledning af bouppteckningen,

dock med iakttagande att värdet af fast egendom icke må

upptagas lägre än nästföregående årets taxeringsvärde samt att värdet

af aktier, lottbref, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar

icke må beräknas lägre än det, som vid dödstillfället var det i

allmänhet gällande, och meddelas därjämte i stämpelförordningen särskilda

föreskrifter angående uppskattning af värdet af nyttjanderätt och

rätt till ränta, afkomst och annan förmån. Åfven gifvas i samma förordning

föreskrifter, huru värdet å viss egendom, som i bouppteckningen

icke blifvit åsatt särskildt värde, skall beräknas. Motsvarande bestämmelser

hafva, i hufvudsak oförändrade, införts i arfsskatteförordningen.

Det har emellertid ansetts följdriktigt att såsom hufvudregel införa bestämmelse

därom, att all arffallen egendom skall beräknas till det värde

den har vid tidpunkt, då densamma öfvergår till den nye innehafvaren,

och stadganden, som uttrycka denna uppfattning, hafva blifvit föreslagna

i 4 §. I fråga om gåfva återfinnes motsvarande bestämmelse i 36 §.

Vidare har bestämmelse gifvits om, hvilket värde skall träda i stället för

taxeringsvärdet, när särskildt sådant värde ej finnes för viss fast egendom.

Den nya formuleringen af de bestämmelser, som fått plats i 6 §,

öfverensstämmer i det väsentliga med den lydelse, motsvarande bestämmelser

erhållit i den nya förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

1-9 §§

motsvara hvad gällande stämpelförordning i hithörande delar innehåller.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Om arfsandelar.

Enär arfsskatten enligt förslaget — på sätt jämväl enligt gällande

lagstiftning äger rum — i regel kommer att uttagas genom stämpel å

bouppteckning, innan ännu genom arfskifte verklig uppdelning af kvarlåtenskapen

mellan bodelägarna företagits, måste, för skattebeloppets

bestämmande, genom vederbörande myndighets åtgärd en beräkning företagas,

huru arfskiftet bör ske enligt lag eller särskilda bestämmelser i

testamente. För detta ändamål måste i första rummet åstadkommas utredning

om värdet af de tillgångar, som skola skiftas mellan de därtill

berättigade, hvarefter med detta värde såsom utgångspunkt värdet å

livarje arfslott eller annan andel i boet beräknas med stöd af tillämpliga

bestämmelser. De föreskrifter, som skola följas vid andelarnas beräkning

och värdering, hafva i förslaget erhållit sin plats i 10—17 §§, hvarjämte

i 18 § gifvits en särskild bestämmelse att tillämpas vid beräkning af

värdet å andel i kvarlåtenskap efter utlänning.

10-14 §§.

Gifvet är att i fall, då den andel, som skall tillkomma någon

testamentstagare eller fideikommissarie, utgöres endast af viss egendom

eller då arfsskatt eljes utgår endast för vissa förmögenhetsobjekt, t. ex. för

af utlänning efterlämnade aktier i svenska aktiebolag, allenast värdet å

sådan egendom behöfver utredas för att därå belöpande skatt skall kunna

till sin storlek beräknas. Någon beräkning af denna egendoms värde i

förhållande till den öfriga behållningen i boet behöfver sålunda ej äga

rum. Ej heller behöfver i andra fall domstolen verkställa särskild beräkning

af arfslotternas värde, då behörigen upprättadt arfskifte omedelbart

kan läggas till grund för skattebeloppens bestämmande. Måste

emellertid för arfsandelarnas bestämmande skifte företagas och föreligger

ej ett sådant, har domaren att räkna med ett fingeradt arfskifte, byggdt

på den förutsättningen att boets tillgångar skola skiftas enligt lag eller

bestämmelser i de vid tiden för skattens erläggande kända testamentariska

förordnandena. Därvid skola boets tillgångar beräknas med ledning

af bouppteckningen och andra handlingar eller inhämtade upplysningar,

med iakttagande att hvad som ej skall inräknas såsom skattepliktig

tillgång varder behörigen frånskildt. Af den utrönta skattepliktiga

behållningen uppdelas på rättsägarna hvad å en livar linnes böra

belöpa, och hvarje sålunda beräknad andel påföres därå belöpande skatt.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Detta nu gällande förfaringssätt, som ju i många fall kan leda

till oriktig beräkning af skattebeloppen, hafva kommitterade det oaktadt

ansett sig böra i förslaget bibehålla, särskildt med hänsyn till den

lättnad som det ostridigt för med sig i fråga om skattens upptagande.

Det är uppenbarligen en stor fördel för staten att kunna uttaga arfsskatten

genom en så enkel åtgärd som bouppteckningsinstrumentets

stämpelbeläggning vid det tillfälle, då detsamma ingifves till domstolen

för att där inregistreras. Ett frångående af denna metod skulle påkalla

en del mer eller mindre komplicerade anordningar för skatteuppbörden,

som det åtminstone för närvarande icke torde vara lämpligt

att sätta i fråga.

öfver den kvarlåtenskap, som efterlämnats af här i riket bosatt

utlänning, upprättas icke bouppteckning för att ingifvas till svensk

domstol och där inregistreras. För beräkning af värdet å andel af

sådan kvarlåtenskap har vederbörande myndighet vid skattens beräkning

att rätta sig efter uppgifterna i den deklaration, som det ålagts arfvingar

och testamentstagare att afgifva och som väl torde komma att grunda

sig på en uppteckning och fördelning af kvarlåtenskapen. Fn sådan

uppteckning och fördelning måste uppenbarligen äga rum, där flera

delägare i boet finnas, för tillvaratagandet af deras särskilda intressen,

men äfven eljes för att deklarationsplikten skall kunna fullgöras.

Hvad nu beträffar sådan kvarlåtenskap, hvaröfver bouppteckning

ingifves till svensk domstol, är det att märka, att bouppteckningens

uppgifter om boets behållning icke alltid kunna läggas till grund för

skattens bestämmande. Dels kan i bouppteckningen upptagas egendom,

hvilken skall lämnas utan afseende vid bestämmandet af den skatt, som

skall erläggas af de vid tiden för bouppteckningens inregistrering skattskyldiga

bodelägarna, dels kunna sådana fall föreligga, att vid inträffad t

dödsfall arfsskatt skall erläggas för egendom, som icke upptagits såsom

tillgång i bouppteckningen efter den aflidne. De fall, då afvikelser

från bouppteckningens uppgifter i nämnda afseenden ansetts böra ifrågakomma,

angifvas i 13 och 14 §§. Där gifna bestämmelser öfverensstämma

delvis med bestämmelserna i 8 § A) 2 och 3 i stämpelförordningen,

men för visst fall afser förslaget därjämte att åstadkomma en

tämligen betydelsefull förändring i de nu bestående grunderna för behållningens

och arfsandelarnas beräkning. Af de angifna paragrafernas

innehåll torde framgå, att förändringen afser fall, då om kvarlåtenskap

gifvits sådant förordnande, att icke hvarje testamentstagare kan omedelbart

inträda i besittning af den rätt till kvarlåtenskapen, som blifvit

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

honom tillförsäkrad, särskild! af den anledning, att den blifvande ägaren

till yiss egendom icke blifvit i testamente individuellt bestämd.

Enligt bestämmelserna i stämpelförordningen skall skatt omedelbart

vid bouppteckningens inregistrering erläggas för hela kvarlåtenskapens

värde. För beräkning af skattens storlek uppdelas berörda

värde emellan arfvingar och testamentstagare, men skatt uttages icke

blott för den andel, som verkligen tillfaller de förhandenvarande rättsägarna,

utan äfven för värdet af hvad, som i en framtid skall på grund

af föreskrifter i testamente tillfalla efterföljande rättsägare. Skatten

förskjutes i sin helhet af boet, som bär att i sin ordning göra sig ersatt

för det förskjutna beloppet af en hvar, som tillträder honom tillkommande

andel, vid den tidpunkt, då tillträdandet sker. På grund af

särskilda bestämmelser i 8 § A) 12 och 14 § i stämpelförordningen får

den, hvilken tillträder nyttjanderätt till egendom, som vid en framtida

tidpunkt skall med samma rätt öfvergå till ny innehafvare eller hvartill

äganderätten först efter ny ttj anderättens upphörande skall tillfalla annan,

erlägga den andel af skatten, som belöper icke blott å värdet af den

rätt, som tillkommer honom, utan äfven den skatt, som beräknas belöpa

såväl å de efterföljande testamentstagarnas andel i rättigheten som å

själfva äganderätten. Aro de efterföljande rättsinnehafvarne icke kända

vid tiden för stämpelbeläggningen, skola enligt förordningens bestämmelser

vissa personer helt enkelt anses såsom de blifvande testamentstagarna

och skatten grundas på denna förutsättning.

Sin grund torde bestämmelserna hafva dels i den gällande anordningen,

enligt hvilken arfsskatt i regel uttages endast i sammanhang

med inregistrering af bouppteckning efter den aflidne arflåtaren, dels i

den ännu icke helt öfvergifna uppfattningen att statens anspråk på arfsskatt

är i främsta rummet riktadt mot den aflidnes kvarlåtenskap och

endast i andra rummet bör ställas i beroende af de torfoganden, som

träffats angående kvarlåtenskapens uppdelning emellan arfvingarna och

testamentstagarna. Men principen står icke väl öfverens med ett skattesystem,

hvilket, såsom det i Sverige från och med år 1895 gällande,

afser att uttaga skatt på arfslott och enligt hvilket skatten är progressiv

såväl i förhållande till arfslottens storlek som med hänsyn till arfvingens

eller testamentstagarens personliga förhållanden. Kommitterade hafva

därför sökt att finna utvägar för att, såvidt möjligt är, afhigsna de nu

bestående olägenheterna härutinnan. Till fullo har det emellertid icke

kunnat ske, då kommitterade af praktiska hänsyn funnit sig böra bibehålla

nu tillämpade förfaringssätt för de fall, då samtliga på grund af

testamente hvarandra efterträdande rättsägare äro individuellt angifna,

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

så att de vid tiden för skattens erläggande äro fullt kända. I alla öfriga

fall skall däremot enligt förslaget skatt uttagas endast å värdet af den

egendom, som tillfaller hvarje arfvinge eller testamentstagare, och erläggas

vid de särskilda tidpunkter, då samma egendom enligt gifna

regler och i förekommande fall enligt den bestämda successionsordningen

tillfaller den därtill berättigade. För möjliggörande af denna anordningbar

i 13 § träffats bestämmelse, huru egendom, b varom bär sägs, skall

upptagas vid beräkning af behållningen i dödsbo såväl efter testamentsgifvaren

som efter en livar af de personer, som med nyttjanderätt innehaft

egendomen. Någon svårighet att tillämpa, hvad sålunda föreslagits,

synes näppeligen vara att befara, och statens rätt att erhålla skatt af

hvarje testamentstagares andel af kvarlåtenskapen i förhållande till dess

värde för testamentstagaren synes genom de föreslagna bestämmelserna

hafva erhållit de garantier, som under föreliggande omständigheter

kunna anses erforderliga och lämpliga, på samma gång som skattskyldigheten

öfverflytt-ats på de personer, som rätteligen böra träffas af

densamma.

Om nyttjanderätt till egendom i fall, som här afses, vid annan

tidpunkt än innehafvarens död öfvergår till ny innehafvare eller förvandlas

till äganderätt, skall med tillämpning af bestämmelsen i 3 §

2 mom. skatt erläggas af den, som sålunda tillträder egendomen. Skattskyldigheten

inträder vid tidpunkten för tillträdet och skatten uttages

genom stämpelbeläggning af den deklaration, som enligt 38 § skall atgifvas

af den skattskyldige.

Vissa af de föreslagna detaljbestämmelserna torde erfordra någon

förklaring.

Stadgandet i 10 § att den del af kvarlåtenskapen, som utgöres

af fideikommiss i fast egendom, alltid skall behandlas såsom eu särskild

arfslott och draga sin särskilda skatt afser att uttryckligen angifva, att

i detta afseende nu tillämpade grunder för stämpelbeläggning af fideikommissbref

skola lämnas orubbade. Värdet af egendom, som här afses,

skall alltså icke tagas i beräkning vid bestämmandet af skatten för

lideikommissarien i öfrigt tillfallande andel åt den dödes kvarlåtenskap.

I 12 § har inrymts ett stadgande därom, att upplåtelse af egendom

med fri förfoganderätt under innehafvarens lifstid skall i skattehänseende

anses såsom upplåtelse med äganderätt. Den sålunda upplåtna rätten

innebär ju ingen annan inskränkning i egendomens disponerande än

den, att testamentstagaren icke kan genom testamente förfoga öfver

egendomen på annat sätt än testamentsgifvaren bestämt. Däremot kan

egendomen säljas, bortgifvas eller på annat sätt föryttras och den efter
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

följande testamentstagaren har ingen trygghet för att egendomen finnes

kvar vid den tidpunkt, då densamma skulle tillfalla honom. Redan nu

lär enligt tämligen allmänt vedertagen praxis ett sådant förfogande öfver

egendomen behandlas såsom upplåtelse med äganderätt och bestämmelsen

afser att åt denna praxis gifva stöd i författningen.

Bestämmelsen för med sig, att egendom af här angifven beskaffenhet

bör inräknas bland tillgångarna efter den, som innehaft egendomen

med fri förfoganderätt, hvarom bestämmelse jämväl gifvits i 14 § 1) c).

Hvad 14 § 3) innehåller därom, att gäld, som häftar vid fast

egendom i utlandet, ej må inräknas bland boets skulder, är en naturlig

följd af förslagets bestämmelse, att arfsskatt icke skall erläggas för sådan

egendom.

15 §.

Enligt nu gällande stämpelförordning skall den andel af kvarlåtenskapeu,

hvilken såsom fördel, giftorätt och morgongåfva tillkommer

efterlefvande make, alltid anses motsvara hälften af egendom och rättigheter,

som tillhört makarna gemensamt eller den afiidne enskildt. Denna

bestämmelse, som torde hafva föranledts af svårigheterna att vid stämpelbeläggningen

beräkna giftorättens storlek i hvarje särskildt fall, i synnerhet

under den tid då densamma beräknades efter olika grunder i

afseende å äktenskap som ingåtts före och efter den 14 september

1845, synes numera ej behöfva bibehållas, helst som densammas tillämpning

är ägnad att skapa svårigheter i andra afseenden, och kommitterade

hafva ansett sig hafva giltig anledning att föreslå bestämmelser

om beräknande af ifrågavarande andel i dödsboet efter grunder, som

mera öfverensstämma med gällande lagstiftning om andelens verkliga

storlek.

16 och 17 §§

innefatta bestämmelser, som i stämpelförordningen återfinnas, i hufvudsak

lika lydande, i 8 § A) 19 och 20. Emellertid har 16 § kompletterats

med ett tillägg, som hänför sig till det nya stadgandet i 15 §

om beräkning af efterlefvande makes fördel, giftorätt och morgongåfva.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

18 §.

När arfsskatt uttages endast af viss egendom, som tillhör kvarlåtenskapen

efter en utom riket bosatt utlänning, uppstår utan tvifvel

en viss svårighet att reglera rätten till afdrag för gäld, som livilar å

samma kvarlåtenskap. Beträffande den del af kvarlåtenskapen, som

utgöres af fast egendom här i riket, synes denna svårighet kunna lösas

på det af kommitterade föreslagna sättet, att afdrag medgifves endast

för den i egendomen intecknade gälden. Beträffande åter annan egendom

såsom aktier i inländska bolag och annan här i riket nedlagd förmögenhet

hafva kommitterade af praktiska hänsyn, särskilt af hänsyn

till svårigheten att afgöra i livad mån befintlig'' gäld rätteligen hänför

sig till sådan egendom, ansett sig icke kunna medgifva något afdrag

för gäld.

Om arfsskattens beräknande.

19 §•

De nya skatteskalorna äro så anordnade, att hvarje ökning af

arfslotten med 100 kronor inom hvarje intervall framkallar en proportionsvis

skeende ökning af skatteprocenten. För att med ledning af

skalan i klass I uträkna skatten å en arfsandel af t. ex. 5,900 kronor

förfar man på följande sätt: Skatten på det i skalan upptagna närmast

lägre andelsbeloppet 4,000 kronor är 40 kronor. För hvarje hundratal

kronor, hvarmed det föreliggande andelsbeloppet öfverstiger nyssnämnda

andelsbelopp, ökas skatten med 1 krona 6Ö öre, i det valda exemplet

alltså med 19 x 1.60 = 30 kronor 40 öre. Lägger man tillsammans de

två skattebeloppen 40 kronor och 30 kronor 40 öre erhåller man den

sökta skatten å 5,900 kronor, som utgör 70 kronor 40 öre.

Huru de föreslagna nya skatteskalorna verka vid jämförelse med

de nu gällande skalorna framgår af här intagna tablå, hvilken särskild!,

afser att visa, jiuru förhållandet ställer sig vid öfvergången från en

intervall till en annan. Af densamma torde framgå, att den nu ånmärkningsvärdt

ojämna stegringen vid dessa öfvergångar i det stora hela

försvunnit.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Jämförelse mellan de nu gällande och de föreslagna skattesatserna beträffande

vissa andelsbelopp.

Andelsbelopp

Klass I

Klass 11

Kl

a s s III

a

b

a

b

a

b

200

i

20

1

20

2

2

300

—

—

- -

i

80

2

10

3

3

80

400

—

—

- 1-

2

40

3

—

4

—

5

60

500

—

—

- -

4

—

4

—

7

50

7

5 0

600

—

—

- ''-

4

80

5

2 0

9

—

10

—

700

—

—

- -

5

60

6

40

10

50

12

50

800

—

—

- -

6

40

7

60

12

—

15

—

900

—

—

- -

7

20

8

80

13

5 0

17

5 0

1.000

6

—

6!—

10

—

10

—

20

—

20

—

1.100

6

60

7 j—

11

—

11

80

22

—

24

—

1.200

7

20

8 —

12

—

13

60

24

—

28

—

1.300

7

80

9 —

13

—

15

40

26

—

32

—

1.400

8

40

10 -

14

—

17

2 0

28

—

36

—

1.500

9

—

11 -

18

—

19

—

37

50

40

—

1,600

9

60

12 —

19

20

20

80

40

—

44

—

1,700

10

20

13 -

20

40

22

60

42

50

48

—

1.800

10

80

14 -

21

60

24

40

45

—

52

—

1.900

11

40

15 -

22

80

26

20

47

50

56

_

2.000

16

—

16 —

28

—

28

—

60

—

60

—

2,100

16

80

17 20

29

40

30

60

63

—

66

—

3,900

31

20

38 so

78

_

84

60

175

50

192

4,000

40

—

40 -

88

—

88

—

200

—

200

—

4,100

41

—

41 60

90

20

92

20

205

—

210

—

5,900

59

_

70 4 0

165

20

175

_

383

50

408

_

6.000

72

—

72 J~

180

—

180

—

420

—

420

—

6,100

73

20

74 |-

183

—

185

50

427

—

432

-

a) enligt kungl. förordningen den 23 april 1910.

b) enligt förslaget.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Andelsbelopp

Klass 1

Klass II

Kl

a ss III

a

b

a

b

a

b

7,900

94

80

no

284

40

284

50

671

50

648

_

8,000

112

—

112

—

304

—

290

—

680

—

660

—!

8,100

113

40

114

40

307

80

295

50

688

50

672

_;

9,900

138

60

157

60

396

_

394

50

841

50

888

10,000

160

—

160

—

420

—

400

—

900

—

900

—

10,100

161

60

162

80

424

20

405

60

909

—

912

—

14,900

268

20

297

20

655

60

674

40

1,341

__

1,488

_

15,000

300

—

300

—

690

—

680

—

1.425

—

1,500

—

15,100

302

—

302

80

694

60

685

60

1,434

50

1,512

—

20,000

440

—

440

--

960

960

—

2,000

—

2,100

—

24,900

547

80

577

20

1,195

20

1,234

40

2,490

_

2,688

_

25,000

600

—

580

—

1,250

—

1.250

—

2,625

—

2,700

—

25,100

602

40

582

80

1,255

_

1,257

—

2,635

50

2,712

—

80,000

720

-

720

—

1,560

-

1,600

—

3,300

—

3,300

—

50,000

1,300

—

1,400

—

3,000

—

3,000

—

6,250

—

6,300

—

59,900

1,677

20

1,736

60

3,594

3,742

50

7,487

50

7,785

_

60,000

1,680

—

1,740

—

3,720

—

3,750

—

7.500

—

7.800

—

60,100

1,682

80

1,743

40

3,726

20

3,757

50

7,512

50

7,816

—

74,900

2,097

20

2,246

60

4,643

80

4,867

50

9,737

_

10,184

_

75,000

2,250

—

2,250

—

4,800

4,875

—

9,750

—

10,200

—

99,900

2,997

_

3,196

20

6,593

40

6.742

50

13,486

50

14.184

_

100,000

3,200

—

3,200

—

6,600

—

6,750

—

13,500

—

14,200

—

149,900

4,796

80

5,096

20

10,193

20

10,492

50

21,735

50

22,184

—

150,000

5,100

—

5,100

—

10,500

_

10,500

—

21.750

—

22,200

—

150,100

5,103

40

5,104

—

10,507

10,508

70

21,764

50

22,216

—

174,900

5,946

60

6,096

_

12,243

_

12,666

30

25,360

50

26,184

175,000

5,950

—

6,100

—

12,250

j-

12,675

—

26,250

—

26,250

—

175,100

5,953

40

6,104

—

12,257

1 —

12,683

70

26,265

—

26.268

—

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andelsbelopp

Klass I

Klass II

Klass III

a

b

a

b

a

b

224,900

7,646

60

8,096 -

16,192

..

17,016

30

34,859

50

35,232

225,000

8,100

—

8,100 j—

16,650

—

17,025

—

34,875

—

35,250

—

225,100

8,103

60

8,104 2 5

16,657

40

17,033

70

34,890

50

35,268

—

259,900

9,356

40

9,583 25

19,232

60

20,061

30

40,284

50

41,532

_

260,000

9,360

9,587 so

19,240

—

20,070

—

41,600

—

41,600

—

260,100

9,363

60

9,591 75

19,247

40

20,078

70

41,616

—

41,616

—

324,900

11,696

40

12,345 75

25,342

20

25,716

30

51,984

_

51,984

_

325,000

12,350

_

12,860 -

25,350

—

25,725

—

52,000

—

52,000

—

325,100

12,353

80

12,354 50

25,357

80

25,733

70

52,016

—

52,016

—

364,900

13,866

20

14,145 so

28,462

20

29,196

30

58,384

_

58,384

_

365,000

13,870

—

14,150,—

28,470

—

29,200

—

58,400

—

58,400

—

365,100

13,873

80

14,154 so

28,477

80

29,208

—

58,416

—

58,416

—

449,900

17,096

_

17,970 so

35,992

__

35,992

_

71,984

_

71,984

_

450,000

18,000

—

18,000 -

36,000

—

36,000

—

72.000

—

72,000

—

450,100

18,004

—

18,004 -

36,008

36,008

—

72,016

—

72,016

—

Den nya anordningen för emellertid med sig ändrade skattesatser

för de flesta andelsbelopp under de gränser, vid h vilka skatten når sitt

maximum, och kan med anledning häraf jämväl antagas åstadkomma

någon förändring i skattens beräknade af kastning. För utredning om

de nya skalornas sannolika verkningar i detta afseende hafva kommitterade

låtit verkställa en beräkning på grundvalen af tillgängliga uppgifter

för åren 1906—1908, hvars resultat framgår af följande af docenten

Gustaf Kobb upprättade tablå:

Ökning i skattebeloppen enligt den föreslagna nya skalan.

1906 1907 1908

Klass 1

„ II

„ III

88,267

26,617

50,201

kr.

n

ii

4 %

2.4 %

5.7 %

105,712

44,648

48,103

kr.

11

11

2.9

4.g

4.2

0/

/o

°/

/o

0/

/o

101,407

45,490

63,718

kr.

11

11

, 2.7

3.1

3.8

%

%

0/

/o

Summa

165,085

kr.

3.9 %

198,463

kr.

3.5

0/

/o

210,615

kr.

. 3.1

0/

/o

medeltal —. 191,388 kr., 3.4 %•

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

De af kommitterade föreslagna nya skatteskalorna torde böra

kompletteras med hjälptabeller och. kommitterade hafva gått i författning

om sådana tabellers utarbetande. Nämnda arbete har emellertid

ej hunnit blifva färdigt så tidigt, att tabellerna kunna biläggas detta

betänkande, utan skola de särskild! öfverlämnas.

20 och 21 §§.

De häri meddelade bestämmelserna hafva öfverflyttats från stämpelförordningen

8 § A) 17 och 21. Det nya stadgandet i 21 § har tillkommit

för att åstadkomma enhetlighet i fråga om beskattning af egendom,

som tillfaller äkta makar gemensamt.

22 §.

Bestämmelserna i denna paragraf öfverensstämma med bestämmelserna

i andra och tredje styckena af 8 § A) 12 i stämpelförordningen.

Att deras tillämpning blifvit i viss mån begränsad, öfverensstämmer

med de principer för beskattning af successivt öfvergående rättigheter,

som förslaget afser att genomföra och för hvilka redogörelse lämnats

vid behandlingen af 10—14 §§.

23 §

motsvarar hvad 17 § stämpelförordningen stadgar i hithörande del.

24 §.

Såsom tidigare framhållits, är det föreliggande förslaget byggdt på

den principen, att den, som på grund af arf eller testamente erhåller

egendom af en eller annan beskaffenhet, därför skall erlägga arfsskatt

vid den tidpunkt, då egendomen tillfaller honom med den rätt, som för

hans vidkommande må vara närmare bestämd, och denna princip har

alltigenom blifvit följdriktigt genomförd med det undantag, som afses i

12 §. För komplettering af hithörande bestämmelser bär i nu förevarande

paragraf lämnats föreskrift om, hvilken skall anses såsom arflåtare

i förhållande till den nye innehafvaren i fall, där egendom på

grund af testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än testamentsgifvarens

död, sålunda vid en i förhållande till den nye tillträdaren

föregående innehafvares dödsfall eller annan tidpunkt, som icke hänför

sig direkt till testamentsgifvarens död.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Från den i denna paragraf angifna allmänna regeln, att skyldskapsförliållandet

mellan två omedelbart efter hvarandra följande nyttjanderättsinnehafvare

skall vara afgörande för bestämmandet af skattens storlek,

för så vidt af skyldskapen beror, har undantag skett beträffande sådana

fall, som afses i 12 §. I dessa fall skall nämligen skatten för värdet

af såväl äganderätt som alla upplåtna nyttjanderätter beräknas och

erläggas i sammanhang med inregistreringen af bouppteckningen efter

testamentsgifvaren, med iakttagande därvid af de i 22 § gifna föreskrifterna

för vissa fall, och testamentsgifvarens skyldskap till testamentstagarna

eller vissa af dem blir bestämmande för skattens beräkning.

25 §.

Frestelsen att i lifstiden genom gåfvor till sina närmaste undandraga

staten större eller mindre del af den arfsskatt, som enligt gifna

bestämmelser skall utgå, kan, såsom ofta framhållits, antagas blifva

större i samma mån som skattesatserna blifvit höjda. Genom den föreslagna

skatten för gåfva hafva kommitterade sökt förekomma ett kringgående

på denna väg af bestämmelserna om arfsskatt. Som emellertid

en obehörig lindring i skatten kan vinnas därigenom, att en person

genom tid efter annan gjorda gåfvor i lifstiden i smärre belopp uppdelar

den förmögenhet, som efter hans frånfälle skall genom arf eller

på grund af testamente tillfalla arfvingarna eller andra närstående, hafva

kommitterade sökt finna utväg att göra sådana åtgärder betydelselösa,

för så vidt med dem åsyftats att vinna en lindrigare beskattning än

eljest bort ifrågakomma. Bestämmelsen i 25 § innebär, att de gåfvor,

som en arfvinge eller annan delägare i boet må hafva erhållit af arflåtaren

inom två år före hans död, skola sammanläggas med den andel

af kvar låtenskapen, som tillfaller honom vid dödsfallet, och sålunda

träffas af den högre skatteprocent, som gäller för det beräknade större

andelsbeloppet. Någon undersökning, huruvida afsikt att undandraga

staten någon del af skatten förelegat, behöfver icke företagas. Fn

sådan undersökning är alltid förhatlig och torde dessutom i det stora

flertalet fall icke kunna leda till något säkert resultat. När gåfvan

gifvits inom viss kortare tid före arflåtarens dödsfall, föreligger åtminstone

i många fall en viss sannolikhet för att, utom annat, äfven en

lindring i blifvande arfsskatt varit åsyftad.

Den valda tiden af två år före dödsfallet har synts kommitterade

vara för det afsedda ändamålet väl afpassad.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

26 och 27 §§.

De i stämpelförordningen gifna bestämmelserna om särskild''stämpel

å testamente, hvartill hänsyn icke tagits vid boupptecknings inregistrering

och hvars innehåll påkallar en förhöjning af den redan erlagda skatten,

hafva öfverförts till 26 § i föreliggande förslag. I fråga om testamente,

som af arfvingarna godkännes, ändock detsamma icke bevakats, har föreslagits

skyldighet för vederbörande testamentstagare att göra anmälan

om detsamma i den ordning, som gäller för deklaration, och torde härigenom

vinnas större garanti för skattens erläggande än nu gällande

bestämmelser erbjuda.

Vidare har här inrymts ett stadgande om efterbeskattning al gålva,

hvartill behörig hänsyn icke jämlikt 25 § tagits vid beräknande åt den

arfsskatt, som erlagts vid boupptecknings inregistrering, vare sig detta

skett af den anledning, att gåfvan då icke varit känd, eller därför att

hänsyn till densamma icke då behöft tagas, enär gåfvotagaren vid denna

tidpunkt icke varit att anse såsom delägare i boet. När i sistnämnda

fall denna lians ställning emellertid blir konstaterad t. ex. därigenom

att ett testamente, som grundlägger densamma, göres gällande, skall

tilläggsskatt för gåfvan utgöras i sammanhang med den på grund af

testamentet utgående skatten. Till ledning för skattens beräkning tjänar

den skattskyldiges deklaration om de förhållanden, som grunda skattskyldigheten.

För det fall att ett testamente, hvartill hänsyn tagits vid boupptecknings

stämpelbeläggning, genom domstols beslut blifvit helt eller

delvis ogillt förklaradt, innehåller stämpelförordningen visserligen bestämmelse

om restitution af stämpelafgift, som uttagits till för högt

belopp därför, att vid afgiftens bestämmande hänsyn tagits till de upphäfda

testamentsbestämmelserna, men förordningen synes icke förutsätta,

att ett testamentes upphäfvande eller ändrande i vissa delar äfven

kan medföra en ökad skattskyldighet. Som emellertid äfven sådana

fall kunna inträffa, har i 27 § meddelats föreskrift om fullgörande af den

ökade skattskyldighet, som kan uppstå därigenom, att bestämmelser i

ett testamente, hvartill hänsyn tagits vid arfsskattens beräknande, blifva

upphäfda.

28 §.

När skatt skall erläggas vid boupptecknings inregistrering, vid

lagfart å fast egendom eller vid bevakning af testamente, uttages

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

skatten oberoende af tiden för skattskyldighetens inträdande. Berörda

tid sammanfaller emellertid med arffallet och några särskilda bestämmelser

därom torde icke erfordras. Däremot torde bestämmelser

angående tiden för skattskyldighets inträdande icke kunna undvaras i

de fall, som omförmälas i denna paragraf och med afseende å hvilka

kommitterade föreslagit, att skatten skall erläggas vid afgifvandet af

deklaration om de förhållanden, som grunda skattskyldighet. Den

tidpunkt, som är bestämmande för skattskyldighetens inträdande i de

särskilda fallen, måste i förordningen noggrant angifvas, på det att

äfven den tid, inom hvilken deklarationsplikten bör fullgöras, må erhålla

sin nödvändiga bestämning.

Med afseende å de i förslaget angifna tidpunkterna för skattskyldighetens

inträdande i olika fall torde någon motivering icke erfordras.

29 §.

Med anledning af den svårighet, som för visso skulle vara att

emotse med afseende å beräknandet af den i denna paragraf omförmälda

nedsättning i viss skatt, därest beräknandet skulle ske vid skattens erläggande

och verkställas af domare, hvilka efter livad i allmänhet

kan antagas icke hafva tillgång till den utländska lagstiftning, hvartill

vid frågans bedömande hänsyn bör tagas, har det ansetts lämpligt att

till Konungens pröfning hänskjuta frågor om efterskänkande af skatt,

som här sägs. Skatten måste vid sådant förhållande till fullo erläggas i

vanlig ordning, därest icke Konungen före tiden för skattens erläggande

medgifvit nedsättning i skattebeloppet, och den nedsättning i skatten,

som senare må medgifvas, får komma vederbörande till godo genom

restitution.

3 KAP.

öm skatt för gåfva.

Med afseende å de grundsatser, som enligt kommitterades meningböra

vara bestämmande vid revision af de nu gällande bestämmelserna

om skatt för gåfva, hänvisas till den allmänna motiveringen. Här

lämnas därjämte redogörelse för åtskilliga af förslagets detaljer.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

30 och 31 §§.

Den subjektiva skattskyldigheten normeras i 30 och 31 §§• Såsom

regel gäller, att en hvar svensk medborgare äfvensom här i riket bosatt

utlänning är skyldig att erlägga skatt för af honom erhållen gåfva

efter ungefärligen enahanda grunder, som gälla beträffande arfsskatt.

Äfven juridiska personer hafva med vissa undantag underkastats samma

skattskyldighet.

Från skattskyldighet hafva, under visst förbehåll med afseeude å

de vid gåfvan fästa villkoren, frikallats till en början de icke fysiska

personer, som enligt de vid innevarande års Riksdag antagna ändringarna

i stämpelförordningen blifvit hänförda till klass II i tariffen,

samt därjämte kyrkor, religiösa samfund och hushållningssällskap, vissa

sjuk- och begrafningskassor samt understödsföreningar, äfvensom föreningar

och andra sammanslutningar, som hufvudsakligen fullfölja

religiösa, välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga eller konstnärliga

syften eller afse att höja landets näringslif. Den omständigheten att

samtliga dessa äro underkastade arfsskatt för livad de erhålla på grund

af testamente, kräfver enligt kommitterades mening icke med nödvändighet,

att de jämväl skola vara underkastade skatt för donationer, som

göras i lefvande lifvet. Afsikt att genom donationer till fromma stiftelser

eller andra välgörande eller allmännyttiga institutioner kringgå bestämmelserna

om arfsskatt torde väl ytterst sällan vara för handen. Däremot

torde det kunna antagas, att benägenheten att genom gåfvor understödja

sådana institutioner skulle i hög grad minskas, om på grund af

stränga bestämmelser om skatt på gåfva en under alla förhållanden afsevärd

del af det skänkta beloppet skulle indragas till staten. Den offervillighet,

hvilken visar sig i donationer till ändamål, som främjas af de

i 31 § uppräknade stiftelserna och inrättningarna m. fl., synes emellertid

böra på allt sätt främjas och ingalunda genom skattelagstiftningen

motarbetas.

Det kan ju blifva föremål för tvekan, huruvida icke andra institutioner

och sammanslutningar än de, som falla under bestämmelserna i

31 §, kunde vara berättigade att komma i åtnjutande af enahanda skattefrihet,

som för dessa blifvit föreslagen. Kommitterade hysa dock den

uppfattningen, att med den lydelse paragrafen erhållit ramen för skattefrihet

gjorts så vid, att alla gåfvor, som gifvas till främjande af ett för

samhället såsom helhet bebjärtansvärdt ändamål, undantagas från skattskyldighet

enligt detta kapitel, och hålla före, att, då i tvifvelaktiga

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

fall pröfning af rätten till skattefrihet skall äga rum, den pröfvande

myndigheten med ledning af de här angifna allmänna synpunkterna

skall komma till ett resultat, som öfverensstämmer med förslagets anda.

Därest vid en gåfva till institution eller sammanslutning, som här

afses, knutits sådana villkor, att gåfvan i själfva verket kommer att

främja enskilda intressen, eller gåfvan gifvits under förbehåll om rätt

för gifvaren att under bestämd tid eller under sin lifstid draga nyttan

af den gifna egendomen, kan af lätt förklarliga skäl skattefrihet icke

medgifvas. I förstnämnda fallet saknas ju själfva grunden för den

skattefrihet, som kommitterade afsett att införa, i senare fallet synes

afsikten att kringgå arfsskattebestämmelserna åtminstone kunna antagas

icke vara alldeles utesluten. Af skäl, som antydts vid behandlingen af

25 §, synes man äfven här böra undvika att efterforska, huruvida sådan

afsikt kan anses föreligga, och låta sig nöja med de yttre tecken, som

i det stora flertalet fall torde nifva starkt stöd för det antagandet, att

gåfvan egentligen är af samma natur, som om densamma gifvits i ett

testamente, och förty bör i skattehänseende underkastas samma bestämmelser,

som gälla för testamenterad egendom.

Äfven då man erkänner, att skattskyldigheten för gåfva i regel

bör afse alla sådana gåfvor, som innebära en öfverflyttning af förmögenhet

från eu till annan, och sålunda icke bör begränsas till fält, då gåfvan

kan antagas vara gifven för att undandraga staten större eller mindre

del af den arfsskatt, hvarå från dess sida anspråk ställes, torde man,

såsom i den allmänna motiveringen redan berörts, icke böra sträcka

skattekrafvet så långt, att skatten utan motsvarande gagn för staten

skapar berättigadt missnöje eller föranleder ett alltid förhatligt intrång

i familjelifvets hvardagliga förhållanden. För att förebygga sådana

verkningar af gåfvoskatten i dess nu föreslagna större omfattning hafva

kommitterade föreslagit vissa begränsningar i den objektiva skattskyldigheten

vid sidan af de begränsningar i den subjektiva skattskyldigheten,

som behandlats i 31 §. De nu ifrågakommande begränsningarna afse

att från skatt fritaga dels gåfvor, som vanligen gifvas af släktingar

och vänner, såsom julgåfvor eller gåfvor till firande af namnsoch

födelsedagar eller andra bemärkelsedagar, till hjälp åt makar vid

deras bosättning och så vidare, dels gåfvor, som gifvas under form af

periodiskt understöd eller såsom bidrag till undervisning eller uppfostran.

Af de i 32 § angifna undantagen höra till den förstnämnda gruppen

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

gåfvor af'' lösören för personligt bruk och därmed likställda lösören,

som gifvas till prydande af offentliga b}7ggnader eller deras förseende

med inredning, äfvensom andra gåfvor af ett visst mindre värde; till

den andra gruppen hänföras de gåfvor, som afses i 32 § b). I de fall

då gåfvor af sistnämnda slag icke gifvas under sådana förhållanden,

att skattefrihet för dem i alla afseenden bör medgifvas, träffas de af

inkomst- och förmögenhetsskatt enligt bestämmelserna i den vid innevarande

års Riksdag antagna förordningen om sådan skatt och det synes

icke lämpligt att därutöfver låta dem äfven drabbas af skatt enligt föreliggande

förordning.

33 §.

Denna paragraf fastställer den i den allmänna motiveringen närmare

berörda grundsatsen, att skatten för gåfva skall utgå oberoende

af den form gåfvan erhållit.

Hvad paragrafen vidare innehåller om tiden för skattskyldighetens

inträdande står i öfverensstämmelse med livad beträffande förvärf på

grund af arf eller testamente i motsvarande fall stadgats i 28 §.

34 §.

Att vid uppskattning af gåfvans värde i här omnämnda fall

afdrag får ske för värdet af motprestationen, torde, utan att särskildt

stadgande därom gifves, få anses själffallet.

35 §.

Skatten för gåfva växer med gåfvans storlek efter samma progressionsmetod,

som gäller för arfsskatten. Genom uppdelning af en gåfva

i flera smärre gåfvor, hvilka hvar för sig träffas af skatt efter en lägre

skatteprocent än den, som gäller för gåfvans sammanlagda belopp, kan

således på en lätt väg en obehörig skattelindring beredas den skattskyldige,

därest icke i förordningen meddelas lämpliga bestämmelser,

som äro ägnade att förebygga ett sådant kringgående af densamma.

Kommitterade hafva fördenskull sökt finna sådana bestämmelser, och

hvad i sådant afseende föreslagits innebär, i öfverensstämmelse med

hvad i 25 § föreslagits beträffande där omförmälda fall, att alla gåfvor,

som någon inom en viss tidrymd, här föreslagen till två år, erhåller

från samma gifvare, skola med afseende å skattskyldighet anses såsom

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

eu gåfva och sålunda träffas af skatt enligt den skatteprocent, som

gäller för det sammanlagda beloppet. För tillämpning af denna föreskrift

hafva gifvits särskilda anvisningar i sammanhang med deklarationsförfarandets

reglerande.

36 och 37 §§.

Principen att skatt för egendom, som erhålles genom gåfva, skall

utgå, såsom om egendomen förvärfvats på grund af arf eller testamente,

framhålles ytterligare genom de här gifna stadgandena, som i sak innebära,

att flertalet af de med afseende å arfsskatten gifna bestämmelserna

i tillämpliga delar skall gälla äfven i fråga om gåfvoskatten.

4 KAP.

Gemensamma bestämmelser.

Om deklaration.

Likasom bouppteckning, fideikommissbref och afhandling om gåfva

bilda underlag för beräknande af den skatt, som på grund af dessa

handlingars innehåll skall uttagas, och äfven förmedla skatteuppbörden

genom handlingarnas stämpelbeläggning, skall, enligt förslaget, deklarationen,

då den är upprättad i behörig- ordning och åtföljes af erforderliga

handlingar till styrkande af däri lämnade uppgifter, i regel tillmätas

en afgörande betydelse med afseende å beräkning och uppbörd af skatten

för förvärf, hvarom densamma innehåller upplysning. Deklarationen

skall sålunda tagas för god, därest den ej visas vara oriktig, och skatt

på grund af densamma skall erläggas genom deklarationshandlingens

stämpelbeläggning. Om deklarationen innehåller medvetet oriktiga uppgifter,

som föranleda att skatt uttages med för lågt belopp, skall den

som meddelat de oriktiga uppgifterna vara underkastad ansvar enligt

särskilda bestämmelser och underlåtenhet att aflämna uppgift skall likaledes

medföra ansvarspåföljd. Bestämmelserna härom hafva i allt väsentligt

affattats i full öfverensstämmelse med hvad som gäller beträffande

deklaration enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt;

dock tovde böra anmärkas, att där stadgade påföljd af talans förlust för

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

underlåtenhet att afgifva deklaration i förslaget måst ersättas med andra

bestämmelser, då det torde möta synnerligen stora svårigheter att finna

en anordning, som gör det möjligt att utan ledning af deklaration bestämma

skattskyldigheten i de fall, i hvilka kommitterade föreslagit

deklarationsförfarandet såsom den lämpliga utvägen att vinna kännedom

om de olikartade förhållanden, som inverka på skattens beräkning. För

att framtvinga deklaration, som trots den stadgade ansvarspåföljden icke

aflämnats inom behörig tid, har sålunda domstol tillagts befogenhet

att på yrkande af allmän åklagare vid vite tillhålla den uppgiftspliktige

att fullgöra sin skyldighet.

Till lättnad för de skattskyldige har medgifvits, att deklaration

må afhimnas till vederbörande kronofogde eller magistrat, hvilka det

åligger att till Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfversända de mottagna

handlingarna.

Blanketter till deklaration torde böra tillhandahållas de skattskyldige

genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg.

Om skattens erläggande.

De meddelade bestämmelserna om tiden och sättet för skattens

erläggande stå i hufvudsak i öfverensstämmelse med de grundsatser,

som med afseende härå äro gällande enligt stämpelförordningen, hvilken

kommitterade ansett sig böra taga till ledning äfven vid normerandet

af den skatteuppbörd, som äger rum i samband med deklarations

aflämnande. Såsom redan i 1 § betonats erlägges skatten i form af

stämpelafgift. Beträffande sättet härför stadgas i 40 §, att skattebetalningen

sker genom stämpelbeläggning af den handling, som ligger till

grund för skattens beräkning, dock att i fråga om testamente som

bevakas stämpeln anbringas å protokollet öfver bevakningen. ATd

stämpelbeläggningen användas dubbla beläggningsstämplar och kontrollen

öfver densamma utöfvas enligt bestämmelserna i 48—Öl §§ på

samma sätt som enligt stämpelförordningen äger rum. Föreskriften att

handling, som icke är behörigen stämpelbelagd, icke må. mottagas,

har bibehållits beträffande de handlingar, som ingifvas till domstol.

Beträffande åter deklaration torde ett dylikt stadgande näppeligen kunna

antagas medföra den verkan, som därmed åsyftas, eller att framtvinga

skattebetalningen, och kommitterade hafva fördenskull ansett sig böra

föreslå ett annat förfaringssätt för framtvingande af skatt på grund af

deklaration, hvilken vid aflämnandet icke blifvit försedd med stämpel

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

till behörigt belopp, i det alt åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande

inrymts befogenhet att låta uttaga det felande skattebeloppet.

I det åt kominitterade lämnade uppdraget ingår älven att verkställa

utredning, om och huru en omläggning af gällande bestämmelser

angående stämpelpappersförsäljningen lämpligen kan äga rum. Denna

fråga har emellertid ännu icke varit föremål för kommitterades öfverläggningar

och kominitterade hafva fördenskull ansett sig böra vid

afgifvande af förslag till förordningen om arfsskatt och skatt för gåfva

taga hänsyn till det sätt, hvarpå stämpelförsäljningen för närvarande

är ordnad. I enlighet härmed har 42 § blifvit affattad i öfverensstämmelse

med de grunder, som varit bestämmande för 35 § i stämpelförordningen.

Boets skyldighet att förskjuta arfsskatt har bibehållits i sin nuvarande

omfattning, likaså nu gällande bestämmelser om ordningen för

det förskjutna skattebeloppets återgäldande till boet. Bestämmelsen i

13 § och'' däraf föranledd ordning för skattskyldighets inträdande i vissa

fall torde dock i nämnda fall åstadkomma en faktisk lindring med

afseende såväl å boets som å vissa bodelägares skyldigheter härutinnan.

Om anstånd med skattens erläggande.

Till närmare utförande af livad i den allmänna motiveringen anförts

beträffande anstånd må här ytterligare anföras följande.

Svårighet att på en gång erlägga skatten torde enligt kommitterades

mening göra sig gällande framför allt, då i dödsbo icke

finnes någon nämnvärd tillgång på kontanta penningar eller lätt realiserbara

värdepapper. Dödsboet företräder samtliga arfvingarna och är äfven

skyldigt att för deras räkning i första hand betala hela den arfsskatt,

som belöper å samtliga andelar i boet. Med hänsyn härtill hafva

kommitterade ansett boets tillgång på eller saknad af bekväma betalningsmedel

vara eu omständighet, som bör tillmätas en synnerlig betydelse

vid bedömandet af frågan, huruvida behof af anstånd, i afseende som

här är i fråga, föreligger eller icke. Boet må i öfrigt bestå af fastighet,

kapital som bundits i affärsrörelse eller nedlagts i inventarier eller

lösören, eller hvad annan egendom som helst, så torde, därest betalningsmedel

af nyssnämnda art saknas, svårighet att på en gång erlägga ett

större skattebelopp, kunna antagas vara för handen. Kommitterade

hafva därför framhållit denna omständighet såsom i första hand värd

att beakta. Men då hänsyn äfven bör tagas till de särskilda arfvingarnas

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

(testaments- eller gåfvotagarnas) svårigheter att på en gång gälda de

skattebelopp, som skola af dem erläggas, har den föreslagna bestämmelsen

erhållit ett rymligare innehåll, afsedt att, oberoende af boets större eller

mindre tillgångar på användbara betalningsmedel, i förekommande fall

bereda de verkligen skattskyldiga den lindring, som ett anstånd med

skattebetalningen får anses innebära.

Enligt kommitterades mening torde rätt till anstånd emellertid

icke böra medgifvas, därest icke skattebeloppet är något så när stort.

Denna rätt kan gifvetyis icke ntöfvas utan att medföra afsevärdt arbete

och besvär för de myndigheter, som hafva att taga befattning med

skattens beräknande och indrifvande. Pröfningen af ett stort antal ansökningar

om betalningsanstånd skulle särskild! vålla domstolarna så stor

ökning i deras vanliga göromål, att mycket kännbara olägenheter för

den rättssökande allmänheten skulle kunna uppstå, och besväret att bokföra,

bevaka och indrifva en mängd fordringar på smärre skattebelopp

skulle för de administrativa myndigheterna medföra en ökad arbetsbörda,

hvars verkningar för närvarande ej kunna beräknas. Då vidare svårigheten

att eidägga ett mindre skattebelopp i allmänhet icke torde vara

alltför''stor, särskild! med hänsyn därtill, att den skattskyldiges ekonomiska

ställning i och med förvärfvet af den egendom, hvarför skatten

skall utgå, får antagas vara stärkt i förhållande till egendomens värde,

hafva kommitterade ansett sig böra göra rätten till anstånd i någon

mån beroende af skattens storlek. Såsom minimigräns har föreslagits

ett skattebelopp af femhundra kronor, som ungefärligen motsvarar skatten

enligt klass III i tariffen å en andel af 6,700 kronors värde.

Rätten till anstånd har gjorts beroende af ansökning, som för att

komma under pröfning bör vara åtföljd af skuldförbindelse å det belopp,

med hvars erläggande anstånd begäres, samt antaglig säkerhet för betalningen.

Hvad här anförts afser emellertid icke förvärf, som omfatta nyttjanderätt

eller rätt till ränta, afkomst eller annan förmån af egendom, ej

heller förvärf af egendom af fideikommissnatur. För den som erhåller

egendom af sådan beskaffenhet föreligger en alldeles särskild svårighet

att på en gång erlägga ett stort skattebelopp, så mycket mera påtaglig,

som förvärfvet omfattar endast af kastning af egendom och själfva egendomen

icke kan tagas i anspråk för att bereda medel till skatten eller

ens kan ställas såsom säkerhet för skattebeloppet. Några exempel kunna

vara ägnade att belysa detta.

En tjugufemårig man, som på grund af sjukdom är oförmögen att

bidraga till sin försörjning, tillträder enligt en aflägsen släktings testa
13
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

93

mente en lifränta på 1,000 kronor, hvars kapitalvärde enligt tabellen III

uppgår till 16,030 kronor. Skatten för denna arfsandel utgör enligt

klass III i tariffen 1,620 kronor. Utan andra tillgångar än lifräntan,

hvars årsbelopp rätt mycket understiger skattebeloppet, måste denne

person anses urståndsatt att gälda hela det i förhållande till hans bärkraft

stora skattebeloppet på en gåDg. Däremot skulle han uppenbarligen,

om än med uppoffring, kunna fullgöra sin skyldighet, om skattebetalningen

finge ske genom afbetalningar under vissa år, hvilkas antal

bestämdes med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.

En femtiotvåårig tjänarinna tillförsäkras i sin aflidna matmoders

testamente en lifränta å 500 kronor, hvars kapitalvärde enligt tabell IV

uträknats till 6,140 kronor. Skatten härför enligt klass III i tariffen

utgör 432 kronor, ett belopp, som uppenbarligen icke kan af den fattiga

tjänarinnan på en gång erläggas, därest hon för sitt uppehälle är hänvisad

till den erhållna lifräntan.

En fideikommissarie, som icke har egen förmögenhet, får tillträda

en fideikommissegendom till ett värde af 1,000,000 kronor och med en

årlig afkastning af 40,000 kronor. Arfsskatten för egendomen utgör

enligt klass III i tariffen 160,000 kronor, men dessutom har han att

erlägga lagfartsstämpel med 6,000 kronor. Ytterligare måste han för

anskaffando af inventarier upplåna 200,000 kronor, som med ränta och

amortering draga en årlig utgift af minst 12,000 kronor. Att under

sådana förhållanden anskaffa penningar till inbetalning på en gång af

hela arfsskattebeloppet torde bereda honom så stora svårigheter, att det

i vissa fall till och med torde inträffa, att han icke kan tillträda sin

egendom.

I dessa och liknande fall, där den förvärfvade egendomen utgöres

af rättigheter, hvilkas bestånd är beroende af att innehafvarna äro i

lifvet, lärer det alltid möta svårigheter att genom lån af enskilda eller

penninginrättningar anskaffa de medel, som erfordras för utgifter af här

antydd art. Den enda säkerhet, som kan ställas, eller själfva rättigheten

är ju beroende af något så ovisst som en människas lifstid och

hvarje långifvare måste ställa sig mer eller mindre betänksam mot att

utlämna penningar mot en så tvifvelaktig garanti för deras återbekommande.

Af samma skäl torde det äfven blifva svårt eller omöjligt

att anskaffa borgen för att mot sådan säkerhet upplåna erforderliga

medel till skattelikviden, med ett ord, förhållandena kunna te sig så

olidliga, att räntetagaren eller fideikommissarien ser sig nödsakad att

afstå sin rätt till den erhållna egendomen på grund af svårigheten eller

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

omöjligheten att uppfylla de skyldigheter till staten, som egendomens

öfvertagande medför.

En sådan verkan af den beslutade skatteförhöjningen har ju icke

kunnat vara åsyftad och behöfver icke heller inträda, om sättet för skattskyldighetens

fullgörande normeras med hänsyn till hvad som är möjligt

och skäligt att i sådant afseende kräfva. Kommitterade hafva också,

med beaktande af de antydda svårigheterna, för sin del föreslagit en

utväg att lösa frågan utan den skattskyldiges onödiga betungande. Förslaget

återfinnes i 45 § 1 mom. b) och innebär endast en utvidgning

af bestämmelserna om rätten till anstånd, sådana de under a) i samma

moment blifvit gifna för de allmännast förekommande fallen. De särskilda

förmåner, som vid förvärf af afkomsträtt eller fideikommissegendom

anses i förevarande afseende böra få åtnjutas, äro dels frihet från skyldighet

att ställa säkerhet för betalning af skatt, hvarmed anstånd erhållits,

dels skattens fördelning på ett större antal år, då skatten utgår enligt

de två dyrare klasserna i tariffen. Den risk, staten genom de sålunda

föreslagna medgifvandena torde kunna löpa, är endast den, att skatt

måhända icke erlägges till fullo i det fall att den skattskyldige aflider,

innan han i afkomst eller ränta hunnit intjäna så mycket som behöfves

för skattens fulla gäldande. Men den risken synes staten i förevarande

fall böra löpa, då dess rätt till skatt icke torde kunna sträcka sig längre

än till att utbekomma i det närmaste hela värdet af den förmögenhet,

som kommit den skattskyldige till godo; eu vidsträcktare rätt torde

näppeligen kunna med framgång försvaras.

Den ifrågasatta anstånd srätten synes icke böra få åtnjutas under

sådana villkor, att den faktiskt kommer att medföra minskning af skattens

storlek därigenom, att endast skattens kapitalbelopp återbetalas. Ändamålet

med anståndet är att i någon mån underlätta den skattskyldiges

svårigheter att genast inbetala skatt, till hvars gäldande han saknar reda

penningar eller andra lätt användbara betalningsmedel. För att vinna

denna lättnad synes han gifvetvis böra underkasta sig skyldighet att

betala ränta å det belopp, hvarmed anstånd lämnats, och kommitterade

hafva för sin del föreslagit, att ränta skall utgå samt beräknas till fem

procent å oguldet belopp.

Beträffande beskaffenheten^af den säkerhet, som skall ställas, när

anstånd beviljas enligt 45 § 1 mom. a), har i förslaget ingen annan

fordran blifvit uppställd än att den skall godkännas af den pröfvande

ämbetsmyndigheten, detta gifvetvis beroende därpå, att nämnda myndighet

måste antagas vara bättre än någon annan i stånd att bedöma, om

den erbjudna säkerheten innebär tillräcklig trygghet för skattebeloppets

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

inbetalning, och fördenskull bör liafva i möjligaste mån fria bänder att

härvid handla efter bästa förstånd. Det kunde ju sättas i fråga, huruvida

icke i förordningen kunde uttryckligen föreskrifvas, att inteckning

i fast egendom under alla förhållanden skall godkännas såsom säkerhet

för skatt, som belöper å samma egendom, därest inteckningen nämligen

medför förmånsrätt närmast efter de inteckningar i egendomen, som

gälla vid arffallet. Ett sådant stadgande synes emellertid obehöfligt

i det fall, då arfvet hufvudsakligen utgöres af den fasta egendomen;

inteckning af angifven beskaffenhet utgör då uppenbarligen så god

säkerhet, att någon tvekan om dess godkännande icke torde kunna uppstå.

I andra fall åter, då eu arfslott exempelvis utgöres af en högt

intecknad fastighet och därjämte annan egendom af högt värde, skulle

det uppenbarligen vara ett synnerligen dåligt tillvaratagande af statens

intresse att godkänna eu inteckning med sämre rätt än de förut bestående

såsom säkerhet för skatten, hvars storlek ju väsentligen komme

att bestämmas af den icke intecknade egendomens värde. Vore den fasta

egendomen med därå hvilande gäld alldeles afskild från arfsandelen i

öfrigt och påförd sin särskilda skatt, vore ingen olägenhet att befara, men

andelen utgör ju eu enda massa och det är i många fäll mycket svårt

att bestämdt afgöra, huru skulderna rätteligen böra på de särskilda

förmögenhetsandelarna uppdelas och följaktligen ock, huru stor del af

hela skatten belöper å viss egendom. Ån svårare förefaller det att i

förordningen gifva fullt tillfredsställande regler, huru i olika fall sådan

uppdelning af skuld och skattebelopp å särskilda tillgångar skall verkställas;

och kommitterade hafva fallit undan för denna svårighet så

mycket hellre som den föreslagna bestämmelsen om vederbörande

myndighets obundna pröfningsrätt synes erbjuda den lämpligaste utvägen

att utan den skattskyldiges onödiga betungande trygga statens rätt.

Genom 45 § 3 mom. hafva kommitterade sökt reglera förfarandet

med stämpelbeläggning i fäll, där anstånd med skattens erläggande

gifvits. Utgående från den förutsättning, att en handling, som är underkastad

skatt enligt denna förordning, under alla förhållanden skall beläggas

med stämpel vid därför bestämdt tillfälle, äfven om skatten icke

kontant erlägges, hafva kommitterade ansett ett sådant förfarande kunna

möjliggöras genom bestämmelsen därom, att godkänd skuldförbindelse

å ogulden skatt med därtill hörande säkerhet skall gälla som kontant

betalning vid inköp af stämplar och vid stämpelförsäljares redovisningför

erhållna stämplar.

Hvad i öfrigt stadgats i 45 § torde icke erfordra någon särskild

motivering.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Om eftergift af skatt.

«§■

De föreslagna bestämmelserna om eftergift af skatt aise i främsta

rummet att reglera det fall, då en arfvinge (testaments- eller gåfvotagare)

aflider så tidigt efter det skattepliktiga förvärfvet, att han ännu

icke hunnit tillgodogöra sig någon nämnvärd afkastning af den erhållna

egendomen eller i öfrigt bereda sig afsevärdt gagn af densamma. Sådant

fall torde i regeln kunna antagas föreligga, därest döden träffar honom,

innan skyldighet att betala skatten inträdt, således innan laga tid för

boupptecknings inregistrering, för deklarations afiämnande o. s. v. gatt

till ända. Det kunde därför synas lämpligt, att rätten till eftergift

gjordes beroende däraf, att den skattskyldige aflidit före utgången af.

berörda tid. Men tidpunkterna för betalningsskyldighetens fullgörande

växla i olika fall och äro exempelvis olika beträffande kvarlåtenskap

på landsbygden och i städerna, beträffande förvar!, hvarom deklaration

skall afgifvas o. s. v., och ett stadgande, enligt hvilket rätten till eftergift

blefve sålunda bestämd, skulle följaktligen verka tämligen ojämnt

i särskilda fall. Med hänsyn härtill hafva kommitterade gjort ifrågavarande

rätt beroende däraf, att dödsfallet inträffat inom en bestämd

tidrymd, från förvärfvet räknadt, och vid fastställandet af denna tidrymd

låtit de i allmänhet gällande bestämmelserna om tiden för betalningsskyldighetens

fullgörande vara vägledande. Sålunda har i 46 §

1 inom. tidrymden i regeln bestämts till sex månader från arffallet

eller annat förvärf, som grundar skattskyldighet.

Denna tidsbestämning kan emellertid icke anses tillräckligt rymlig

i de fall, som behandlas i 46 § 2 mom. I dessa fall består den tillgång,

som träffas af skatten och kan tagas i anspråk för skattens gäldande,

allenast af den begränsade rätt till viss egendom, som tillkommer en

fideikommissane, nyttjanderättsinnehafvare eller af komsttagare. Staten

synes icke kunna göra anspråk på att af sådan egendom uttaga skatt

till högre belopp än som motsvarar behållen afkastning under den skattskyldiges

besittningstid. Aflider sålunda den skattskyldige, innan hans

åtnjutna inkomst af egendomen kan antagas hafva uppgått till sä stort

belopp, som erfordras för att täcka skatten och andra med egendomens

öfvertagande nödvändigt förbundna utgifter, synes han böra befrias från

skyldighet att gälda skatt, som icke kunnat betalas med de uppburna

inkomsterna, och bestämmelserna om eftergift af skatt för sådana tall

hafva i enlighet med denna, af kommitterade gillade uppfattning atlattats

på sätt i förslaget angifves.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Om restitution.

47 §.

Enligt 24 § stämpelförordningen är restitution af erlagd bouppteckningsstämpel

medgifven, endast om efter stämpelbeläggningen visar

sig, att afgiften blifvit för högt beräknad på grund däraf,

att testamente, livartill hänsyn tagits vid stämpelbeläggningen,

sedermera blifvit genom domstols beslut helt eller delvis ogillt förklaradt,

eller

att, efter det bouppteckning för inregistrering ingifvits till domstol,

gäld efter den döde yppat sig.

Då det emellertid kan inträffa, att arfsskatt i andra fall än de

sålunda angifna beräknas till för högt belopp på grund af förutsättningar,

som sedermera visat sig vara oriktiga, och den för mycket

erlagda delen af skatten äfven i sådana fall synes böra restitueras,

hafva bestämmelserna om restitution i 47 § 1 mom. i förslaget erhållit

ett något rymligare innehåll.

Härigenom har äfven beredts möjlighet för vederbörande att återfå

arfsskatt, som för mycket erlagts på grund af de i 15 § stämpelförordningen

omförmälda omständigheterna, och något behof af särskilda

bestämmelser för de i nämnda paragraf afsedda fall synes efter antagande

af de föreslagna mera omfattande restitutionsbestämmelserna

icke längre föreligga.

I 47 § 2 mom. har föreslagits ett med innehållet i 25 och 20 §§

i stämpelförordningen öfverensstämmande stadgande om återbekommande

af skatt i vissa fall, då bestämmelserna i 47 § 1 mom. icke finna användning.

Af stadgandets innehåll i förra delen följer, att därmed afsedda

ansökningar om restitution äfven i stämpelärenden, som handlagts af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hädanefter skola behandlas af hofrätt.

Bestämmelsen står i nära sammanhang med hvad i 51 § 2 mom. föreslagits

om förläggandet till hofrätt af kontrollen öfver Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes stämpeluppbörd enligt denna förordning; härför

har motivering gifvits vid redogörelsen för nämnda paragraf.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Om tillsyn å skattens utgörande.

48—51 §§.

De här gifna bestämmelserna äro Imfviidsakligen hämtade nr

stämpelförordningen (se 3 § under rubrik »Protokoll angående bevakning

af testamente)), 8 § A) 23, 35 § och vissa paragrafer i V art.) och

kompletterade med hänsyn till de nya bestämmelser, förslaget i öfrigt

innehåller.

Enligt stämpelförordningen skola vid insändandet till hofrätt af

renoveradt exemplar af underrätts protokoll öfver vissa ärenden, bland

dem bouppteckningar, testamentsbevakningar och lagfarter, tillika öfverlämnas

de med nr 2 märkta delarna af de dubbla beläggningsstämplar,

med hvilka de till protokollen hörande handlingar blifvit försedda, och

skall med ledning af protokollen och de insända stämpeldelarna den

verkställda stämpelbeläggningen i liofrättens advokatfiskalskontor granskas.

Hvad sålunda är stadgadt hafva kommitterade ansett fortfarande böra

gälla för vinnande af kontroll öfver den uppbörd af arfsskatt, som enligt

förslaget skall öfvervakas af domstol. Men kommitterade hafva funnit

det ändamålsenligt, att äfven kontrollen ölver den skatteuppbörd, som

enligt förslaget skall ske i sammanhang med deklarations aflämnande

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, utöfvas af samma myndighet, som

har att granska stämpelbeläggning, då den sker i sammanhang med

någon rättslig åtgärd af vederbörande domstol. Det synes nämligen

ligga i öppen dag, att härigenom kan vinnas enhetlighet i tillämpningen

af de i allmänhet likartade bestämmelser, som enligt förslaget gälla för

stämpelbeläggning i det ena eller andra fallet, och det synes knappast

antagligt, att den ökning i göromål, som på denna väg kan åläggas

vederbörande tjänstemän i hofrätterna, kan blifva särdeles betungande.

I enlighet med denna uppfattning hafva ock kommitterade i 51 § 2 inom.

föreslagit bestämmelser om skyldighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att till hofrätt insända redovisningar öfver stämpelbeläggningen

äf mottagna deklarationer och därvid förutsatt, att nämnda redovisningar

skola undergå granskning i samma ordning, som gäller beträffande den

af domstol öfvervakade stämpelbeläggningen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Ansvarsbestämmelser.

52 och 53 §§.

Åfven här föreslagna bestämmelser äro affattade med ledning af

stämpelförordningens motsvarande bestämmelser (se 52 och 55 §§), hvarjämte

särskilt stadgats om ansvar för meddelande af oriktig uppgift i

deklaration och för underlåtenhet att ailämna sådan handling.

54 §.

I den män öfriga föreskrifter i stämpelförordningen tinna användning

å de förhållanden, som regleras genom den nya förordningen,

skola de enligt hänvisningen i 54 § lända till efterrättelse.

Öfvergångsstadgande.

Bestämmelserna, att för skattens beräkning hänsyn skall tagas till

gåfva, som gifvits inom två år före vissa särskildt angifna tidpunkter,

böra, enligt kommitterades mening, icke erhålla retroaktiv verkan med

afseende å gåfvor, som skett innan denna förordning trädt i kraft.

Ofvergångsstadgandet afser att förekomma en sådan tillämpning.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Särskild! yttrande af herr Ljungberg.

I fråga om rätt till eftergift af skatt liar jag, i olikhet med öfriga

kommitterade, icke funnit tillräckliga skäl att åt bestämmelserna därutinnan

gifva den omfattning, som det upprättade skatteförslaget innehåller.

De förhållanden, som betinga en dylik modifikation i skatteplikten,

äro å ena sidan dels att vid tätt på hvarandra följande dödsfall samma

förmögenhet kunde komma att alltför hårdt drabbas af arfsskatt och

dels att det vore obilligt att i visst fäll uttaga skatt af den, som ej

ens kommit att tillträda honom tillfallen egendom, samt å andra sidan

att, då erhållen egendom utgöres af fideikommiss eller på lifstid bestående

nyttjanderätt, rätt till ränta, afkomst eller annan förmån, innehafvaren

kan till påhvilande aids- eller gåfvoskatts gäldande vara uteslutande

eller i väsentlig mån hänvisad till fideikommissets eller rättighetens

afkastning, hvadan billigtvis åt honom bör, utöfver rätt till

anstånd med skattens erläggande, tillika, för den händelse han aflider

innan anståndstiden är ute, beredas befrielse från utgifvande af oguldna,

vid dödstillfället ej förfallna skattebelopp. Grunden till skattens eftergifvande

i sist anförda fall är gifvetvis den skattskyldiges oförmåga

att komma ut med densamma.

Men om skattskyldig, som erhållit fideikommissegendom eller rättighet

af sagda slag, är i tillfälle att ntan svårighet med kontanta medel

erlägga därför utgående skatt och äfven sålunda fullgör sin betalningsskyldighet-,

torde praktiskt taget för staten icke finnas fullgiltiga skäl

att vid inträffande dödsfall, under annan förutsättning än som gäller

för öfriga aids- eller gåfvotagare, återbära någon del af den sålunda

erlagda skatten. Stadganden i sådant syfte blifva också af invecklad

beskaffenhet, såsom framgår af förslagets affattning härutinnan.

Teoretiskt sedt kan kommittémajoritetens ståndpunkt i frågan

visserligen hafva godt fog för sig, men enligt min mening äro de skäl

af öfvervägande betydelse, som ur rent praktisk skattesynpunkt tala

för en begränsning af kontant gulden skatts eftergifvande till de i

46 § 1 mom. angifha fall.

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Med tillämpning af min uppfattning i saken skulle första stycket

af 2 mom. i 46 § erhålla följande lydelse: »Aflider fideikommissinnehafvare,

hvilken är skattskyldig enligt klass I i tariffen, inom två år från

det han fideikommisset tillträdt eller fideikommissinnehafvare, som är

skattskyldig enligt klass II eller klass III i tariffen, inom fem år från

tillträdet, eftergifves så stor del af skatten, som vid dödstillfället är

ogulden och icke till betalning förfallen.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.