SOU 1913:5

FOLKUNDERVISNING8KOMMITTÉN8 BETÄNKANDE I

BAND 2

SÄRSKILDA UTREDNINGAR

OCH FÖRSLAG

FOLKSKOLESEMIKARIERNA

STOCKHOLM

KUNGL. nOKTRYCKRlUKT. P. A. NORSTEDT & SÖNEU

1912

[082815]

SÄRSKILDA UTREDNINGAR

r

OCH FÖRSLAG.

INNEHÅLL.

Band 1. sm.

Skrivelse till Konungen ........................... i

Kommitténs huvudbetänkande.

Inledning....................................... l

Kap. 1. Organisationen 8.

1. Folkskoleseminariernas ändamål....................... 8.

Seminariernas ändamål enligt nu gällande stadga 8. Seminariet och småskolan 8.

Seminariet och högre folkskolan samt kommunala mellanskolan 9. Seminariet och folkskolans

högre avdelning 10. Seminariet och fortsättningsskolan 10. Folkskollärarnas

fortbildning 14. Sammanfattande bestämmelse angående seminariernas ändamål 15.

2. Seminarierna såsom fackbildnings- och allmänbildningsanstalter....... 16.

Böra seminarierna meddela endast fackbildning? 17. Böra seminarierna meddela endast

allmänbildning? 21. Sammanfattning 27.

3. Den praktiska lärarutbildningen. Seminariernas övningsskolor....... 27.

Om praktisk utbildning före inträdet i seminariet. »Lärarlärlingssystemetj 28. Om

praktisk utbildning efter avslutad seminariekurs 30. Om avbrott i seminariearbetet

till förmån för tjänstgöring vid skola 31. Övningsskolans behövlighet 32. Övningsskolans

allmänna organisation 37. Fortsättningsskolan såsom beståndsdel av övningsskolan

39. Övningsskolans förhållande till seminariet 41. Övningsskolan från ekonomisk

synpunkt 43.

4. Seminariekursens längd............................ 44.

Ifrågasatt förlängning av seminariekursen 44. Skäl mot en förlängning av seminariekursen

46.

5. Inträdesfordringar.............................. 49.

Kunskapsfordringarna för inträde 49. Inträdesåldern 52. Nattvardsbegående såsom

villkor för inträde i seminarium 55. Övriga inträdesfordringar 58.

6. Seminariet och realskolan.......................... 59.

Ifrågasatt rätt för dem som avlagt realskolexamen att utan prövning vinna inträde

vid seminarium 59. Om särskild seminariekurs för dem som avlagt realskolexamen 65.

Sill.

7. Seininariekiirs för studenter......................... (is.

Nuvarande förhållanden 68. Annan anordning av studenternas seminarieutbildning 71.

Studentelementet i folkskollärarkåren 74. Förslag till föreskrifter och undervisningsplan

för ettåriga seminariekurser för studenter 77. Om nu gällande rätt för dem som

avlagt teologisk examen eller viss filosofie kandidatexamen 77.

8. Seininariekiirs för småskollärarinnor in. 11................... 79.

Behovet av kortare seminarieutbildning för kvinnliga inträdessökande med högre förbildning

79. Fördelarna av en särskild kurs i stället för parallellklasser 80. Seminariekurs

för småskollärarinnor 81. Tidigare förslag 83. Kursens längd 86. Inträdesfordringar

89. Kortare seminariekurser för vissa andra kvinnliga inträdessökande 91.

Förening av treårig och tvåårig kurs inom samma läroanstalt 92. Be treåriga kursernas

antal och förläggning 94. Förslag till föreskrifter och undervisningsplan för treårig

seminariekurs 95.

!>. Foikskoleseminarierna och småskoleseininarierna .............. 95.

Nuvarande bestämmelser om småskollärarexamen vid slutet av andra klassens kurs

96. Småskoleseminarierna som »bottenseminarier» 98. »Småskola» och »folkskola» 103.

10. Folkskollärarexamen............................. 104.

Examens allmänna karaktär 104. Folkskollärarexamens allmänna form 107. Betygsgivningen

109. Villkor för godkänd examen 115. Efterprövning i vissa fall 116. Frågan

om en andra lärarprövning 116.

11. Dubbelseniinarier. Samseminarier. Interna!................. 118.

Tillfälliga parallellklasser 118. Bubbelseminarier 120. Samseminarier 124. Internat 128.

Kap. II. Undervisnings plan en.......................... 131.

1. Seminarienndervisning och folkskoleundervisning.............. 131.

Äldre uppfattning 131. Förändrad uppfattning angående seminarieundervisningen i

dess förhållande till undervisningen i folkskolan 135.

2. Ämneskretsen................................. 138.

Ämneskretsen enligt nuvarande stadga och enligt kommitténs förslag 138. »Kunskapsämnen»

och »övningsämnen» 140. Främmande språk i seminarieundervisningen 142.

Ekonomilära 148. Husligt arbete 153.

3. Lärokurser.................................. 153.

Kristendomskunskap 154. Modersmålet 157. Matematik 159. Historia 161. Geografi

164. De naturvetenskapliga ämnena i allmänhet 166. Biologi och hälsolära 170. Fysik

och kemi 174. Ekonomilära 176. Främmande språk 178. Psykologi och pedagogik 178.

Teckning 180. Musik 183. Trädgårdsskötsel 185. Manlig slöjd 190. Husligt arbete

197. Gymnastik med lek och idrott 202.

4. Den praktiska lärarutbildningen....................... 205.

Begränsning av seminariets uppgift i fråga om den praktiska utbildningen 205. Den

praktiska utbildningens anordnande 207. Den praktiska utbildningen och seminariets

övningsskola 213.

5. Timplanen

215.

Sid.

(i. Koncentration................................. 220.

Antalet läroämnen 221. Antalet samtidigt förekommande ämnen 222. Koncentration

enligt associationsprincipen 225. Lärarna och koncentrationen. Konferenser 230.

7. ;Undervisningens frihet............................. 232.

Kap. III. Arbetssättet................................ 235.

1. Äldre och nyare uppfattning......................... 235.

2. Frågan om valfrihet, .v............................ 238.

Valfrihetens betydelse 238. Omöjligheten av en mera genomförd valfrihet vid de

svenska seminarierna 239.

3. Befrielse i särskilda fall från deltagande i undervisningen i visst ämne . . . 243.

Rätt till befrielse under förutsättning av redan förvärvad kunskap och färdighet 243.

Rätt till bortval av visst ämne utan förutsättning av förut förvärvad tillräcklig insikt

i ämnet. Påföljd av underbetyg 244. Stadgeförslag angående möjligheten av underbetyg

och av bortval 249. Rätt till efterprövning 250.

4. Enskilt arbete.................................. 251.

»Fria studier» 251. Begränsning av det enskilda arbetets förekomst 252. Ämnen, vari

enskilt arbete må kunna förekomma 254. Elevens frihet och bundenhet med avseende

på det enskilda arbetet 254. Lärarens befattning med det enskilda arbetet 256. Tid

för det enskilda arbetet 258. Stadgebestämmelser 259.

5. Klassundervisningen.............................. 260.

Läxan och läroboken 260. Föredraget som undervisningsform 261. Produktiv verksamhet

från lärjungens sida 262: a) Frågan och svaret. Det fria föredraget. Diskussionen

263. b) Skriftligt arbete 264. c) Omedelbar befattning med kunskapsmaterialet.

Lärjungelaborationer 265. d) Studieutflykter 266. e) Övningsämnena såsom förmedlare

av teoretisk kunskap 267. f) Den praktiska lärarutbildningens betydelse för de teoretiska

studierna vid seminariet 267. De föreslagna lärokurserna och arbetssättet 268.

(!. Arbetets yttre hjälpmedel .......................... 270.

Läroböckerna. Bestämmandet angående ny läroboks införande 270. Bibliotek och

läsrnm 273. Lokaler och materiell i allmänhet 276.

7. Lärare och elever............................... 278.

Kap. IV. Omvårdnaden om eleverna...................... 280.

1. Omvårdnad i moraliskt avseende........................ 281.

Disciplinens upprätthållande inom seminariet 281. Sedlig omvårdnad i djupare mening

283. Rektor och klassföreståndare 285.

2. Omvårdnad i fysiskt avseende......................... 286.

Prövningen av de inträdessökandes kroppsbeskaffenhet 287. Seminarieläkaren 290.

Läkarundersökningar 291. Vård av sjuka elever 292. Undervisningslokalerna 293.

Överansträngningsfrågan 294. Undervisning i hälsovård m. m. 299. Gymnastik med

lek och idrott 300.

3. Elevernas ekonomiska förhållanden...................... 302

Tidigare förhållanden 302. Seminarieelevernas nuvarande levnadsförhållanden studieomkostnader

och skuldsättning 303. Behövlig ökning av stipendiebeloppen 305. Anordningar

för förbättring av elevernas levnadsförhållanden 307.

II—082815. Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Kap. V. Seminariernas lärare

Sid.

311.

1. Behövliga lärarkrafter............................ 311.

Tjänstgöringens allmänna art vid seminarierna 311. Adjunkts tjänstgöringsskyldighet

312. Tjänstgöringsskyldighet för rektor och biträdande föreståndarinna 315. Bibliotekarietjänst

317. Ledning av laboratorieövningar 317. Undervisningsskyldighetens bestämmande

inom de fastställda gränserna 317. Avdrag i vissa fall i den normala undervisningsskyldigheten

318. Antalet lärartimmar för ämneslärarna 318. Behövliga ämneslärare

324. Övningslärare 327. Övningsskollärare 334. Manliga och kvinnliga lärarkrafter

337.

2. Behörighetsvillkor ocli befordringsgrunder ................. 341.

Behovet av bestämda behörighetsvillkor 341. Ämneslärare; allmänna och särskilda

behörighetsvillkor 344. Lektors- eller adjunktskompetens för ämneslärare vid seminarierna?

344. Förstärkt adjunktskompetens 349. Kvinnliga adjunkters kompetens 352.

Allmänna behörighetsvillkor för ämneslärare 354. Om insikter i pedagogik såsom allmänt

behörighetsvillkor för ämneslärare vid seminarierna 358. Om tjänstgöring vid folkskola

såsom allmänt behörighetsvillkor för ämneslärare vid seminarierna 360. Behörighet

för rektorstjänst 362. Kompetens för undervisning i hälsolära (med alkohologi) 362.

Kompetens för undervisning i ekonomilära 364. Befordringsgrunder vid tillsättning av

ämneslärartjänster 368. Allmänna behörighetsvillkor för övningslärare 369. Särskilda

behörighetsvillkor för lärare i teckning 371. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i

musik 372. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i gymnastik 373. Särskilda behörighetsvillkor

för lärare i trädgårdsskötsel 374. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i

manlig slöjd 375. Särskilda behörighetsvillkor för lärarinna i husligt arbete 376. Om

tjänstgöring vid folkskola som behörighetsvillkor för övningslärare. Befordringsgrunder

378. Behörighetsvillkor för lärare vid,övningsskola 379. Befordringsgrunder vid anställning

av övningsskollärare 380. Om förening av olika slags lärarverksamhet vid

seminariet 381.

3. Tjänstetillsättning och avgäng ur tjänsten.................. 383.

Tillsättning av rektorstjänst 383. Tillsättning av adjunktstjänst 383. Övningslärnres

och övningsskollärares hittillsvarande anställning 386. Övningslärares anställning enligt

kommitténs förslag 386. Övningsskollärares anställning enligt kommitténs förslag 387.

Förfarandet vid övningslärar- och övningsskollärartjänsters tillsättning 391. Lärartjänsters

tillsättning i särskilda fall 394. Extra ordinarie lärares tillsättning 395.

Avgång ur tjänsten 396.

4. Avlöning och pensionering.......................... 398

Behovet av löneförbättring 398. Allmän löneprincip 399: a) Hänsyn till levnadsbehoven

och hänsyn till arbetet 400. b) Löntagarnas indelning efter levnadsbehoven 402.

c) Olika löneplan 404. d) Bemötande av invändningar 405. Den av kommittén förordade

löneprincipen i den offentliga diskussionen 407: a) Riksdagen år 1906 407. b) Saedéns

motion vid riksdagen år 1908 407. c) Allmänna svenska lärarmötet år 1909 409.

d) Löneregleringskommitténs betänkande år 1911 410. e) Förhandlingar inom folkskollärarkåren

år 1911 411. f) Exempel från utlandet 411. Den av kommittén förordade

löneprincipens tillämpning 412: a) Lämpligheten och möjligheten av principens tillämpning

vid seminarierna 412. b) Några statistiska uppgifter 414. c) Löneregleringskommittén

om förhållandet mellan manlig och kvinnlig tjänstinnehavares löner 417. d) Kom

-

Sid.

mitténs tillämpning av den ifrågavarande löneprincipen 419. Manlig ämneslärares avlöning

421. Kvinnlig ämneslärares avlöning 427. Kvinnlig ämneslärares pensionsålder

429. Familjeförsörjande ämneslärarinnas avlöning 433. Rektors avlöning 433. Biträdande

föreståndarinnas arvode 435. Adjunkts ock rektors pensionering 435. E. o.

lärares avlöning 436. Ifrågasatt ny lönereglering för lärare vid folkskoleseminarier och

allmänna läroverk 437. Övningslärares avlöning 440: a) Nuvarande förhållanden 440.

b) Enhetligt beräkningssätt 442. c) Lönebeloppen enligt kommitténs förslag 444.

d) Övningslärares pensionering 451. Övningsskollärares avlöning 454: a) Nuvarande

förhållanden 454. b) Till kommittén inkomna framställningar 456. c) Kommitténs

löneförslag 457. d) Kvinnlig övningsskollärares pensionsålder 461 e) Övningsskollärares

pensionering 462. Ortstillägg 463. Översikt av kommitténs löne- och pensionsförslag

469.

Kap. VI. Seminariernas styrelse......................... 471.

1. Överstyrelse.................................. 471.

Behov av förstärkning i seminariernas centrala ledning 471. Överstyrelse för folkundervisningsväsendet

471. Överstyrelsens befattning med seminarierna 473.

2. Lokalstyrelse................................. 474

Behövligheten av lokalstyrelse 474. Om konsistorierna såsom lokalstyrelser för seminarierna

479. Lokalstyrelsernas sammansättning 484. Lokalstyrelsernas arbetssätt 488.

Lokalstyrelsernas åligganden 488.

3. Rektor och kollegium............................. 493.

Enligt äldre och nuvarande förhållanden 493. Enligt kommitténs stadgeförslag 494.

Kap. VII. Förslag till stadga för statens folkskoleseminarier....... 498.

I. Seminariernas ändamål och allmänna anordning.............. 498.

II. Arbetets allmänna anordning........................ 499.

1. Undervisningens syfte och innehåll §§ 6—9.

2. Undervisningsplan och arbetsordning §§ 10—14.

3. Undervisningsmedel §§ 15—16.

4. Lärotider m. m. §§ 17—23.

5. Vitsord och deras bestämmande §§ 24—26.

6. Intagning i seminarium, inträdesfordringar och inträdesprov §§ 27—36.

7. Flyttning samt avgång utan examen §§ 37—40.

8. Ordning och tukt §§ 41—51.

9. Fysisk uppfostran och sundhetsanordningar §§ 52—58.

III. Folkskollärarexamen............................ 522.

IV. Övningsskolan................................ 526.

V. Rektor samt övriga lärare och tjänstemän................. 530.

1. Lärarpersonalen, dess avlöningsförmåner m. m. §§ 85—91.

2. Lärares skyldigheter §§ 92—105.

3. Rektors ämbete §§ 106—115.

4. Bibliotekarie och läkare §§ 116—118.

5. Lärarkollegiet §§ 119—125.

6. Konferenser §§ 126—133.

Sid.

VI. Tillsättning av lärartjänster........................ 553.

1. Rektorstjänst §§ 134—136.

2. Adjunktstjänst §§ 137—149.

3. Övningslärartjänst §§ 150—154.

4. Lärartjänst vid övningsskola §§ 155—ICO.

5. Tillsättning i visst fall av ordinarie lärartjänst genom kallelse § 161.

6. Extra och vikarierande lärare § 162.

VII. Lärares avgäng ur tjänsten......’................. 569.

VIII. Stipendier................................. 571.

IX. Seminariernas ekonomiska förvaltning................... 572.

X. Seminariernas styrelse och tillsyn..................... 573.

1. Överstyrelsen §§ 173—179.

2. Lokalstyrelsen §§ 180—190.

Kap. VIII. Förslag till undervisningsplan för statens folkskoleseminarier 579.

1. Timplan.................................... 579.

2. Kursplan................................... 581.

Kristendomskunskap 581. Modersmålet 583. Matematik 585. Historia 587. Geografi

589. Biologi och hälsolära 591. Fysik och kemi 593. Ekonomilära 595. Främmande

språk 602. Psykologi och pedagogik 602. Teckning 604. Välskrivning 606. Musik

607. Trädgårdsskötsel 609. Manlig slöjd 611. Husligt arbete 613. Gymnastik med

lek och idrott 615.

3. Ordning för den praktiska lärarutbildningen ................ 617.

Band 2.

Särskilda utredningar och förslag.

Sid.

Kap. IX. Särskilda motiveringar till förslag till stadga........... 1.

Kap. X. Grunder för den föreslagna undervisningsplanen........ 42.

A. Kursplanen .................. 42.

1. Kristendomskunskap.............................. 42.

Behovet av ny kursplan 42. Ämnets tid å timplanen 43. Bibelläsning 44. Gamla testamentet

44. Nya testamentet 45. Kyrkohistoria 47. Tros- och sedelära 49. Religionshistoria

Öl. Kristendomskunskapens metodiska behandling i folkskolan 52.

2. Modersmålet.................................. 55.

Nuvarande kursplan och dess brister 55. Modersmålsundervisningens uppgifter: a) Den

reala synpunkten 56. b) Den formella synpunkten 57. Inträdesfordringar 58. Litteraturläsning

och litteraturhistoria 58. Välläsning 65. Anvisningar rörande talröstens an

-

vändning 65. Språklära 66. Övningar i muntlig och skriftlig framställning 69. Modersmålets

metodiska behandling i folkskolan 71.

3. Matematik...................................

Den nuvarande lärokursen 73. Fackutbildningens synpunkt 74. Den formella bildningens

synpunkt 75. Den praktiska bildningens synpunkt 76. Den matematiska lärokursens

tid å timplanen 77. Inträdesfordriugar 78. Undervisningens gång i allmänhet

79. Aritmetik och algebra 80. Räkneundervisningens förhållande till ekonomiläran 82.

Huvudräkning 83. Funktionsbegreppet. Grafisk framställning 83. Geometri 84.

Geometriundervisningens förhållande till linearritningen 86. Matematisk skrivning 87.

Matematikens metodiska behandling i folkskolan 88. Koncentration 89. Enskilt

studiearbete 90.

4. Historia....................................

Inträdesfordringar 92. Ökat utrymme åt allmänna historien 92. Svensk och allmän

historia 94. Det historiska hembygdsstudiet 96. Tillbakaskridande eller framåtskridande

ordningsföljd? 100. Undervisningens anknytning till historiska aktstycken 101.

Historieundervisningens förhållande till den övriga undervisningen 102. Undervisningen

och den historiska utvecklingen 103. Undervisningen och de olika historieuppfattningarna

105. Stats- och kommunalkunskap 107. Undervisningssättet 108. Historiens

metodiska behandling i folkskolan 109.

5. Geografi....................................

Geografien särskilt ämne 110. Inträdesfordringar 110. Seminariets hembygdsstudium:

al Dess förhållande till barndomsskolans hembygdsnndervisning 112. b) Dess förhållande

till den fortsatta geografiundervisningen och seminariets undervisning i övrigt 115.

Allmän fysisk geografi med geologi samt allmän kulturgeografi 117. De främmande

ländernas geografi 118. Sveriges geografi 119. Kurs- och tidsfördelning 120. Den föreslagna

kursens bildningsvärde 121. Ämnets metodiska behandling i folkskolan 124.

C. Biologi och hälsolära.............................

Den nuvarande undervisningen 125. Biologiundervisningens mål 126. Lärotiden och

dess fördelning 126. Arbetssättet 128. Delad klass och dubbellektioner 128. Exkursioner

129. Skolträdgården 129. Det biologiska arbetsrummet 130. Naturaliesamlingar

130. Feriearbete 131. Anteckningsboken 132. Urval av lärostoff 133. Lärokurserna

och deras fördelning på de tre klasserna: a) Botanik 133. b) Zoologi 135.

Djur- och naturskyddssynpunkten 137. Hälsolära: a) Fysiologiska och biologiska förutsättningar

137. b) Allmän och personlig hygien 138. c) Sexuell hygien 139. d) Späda

barns vård 139. o) Skolsjukdomarna 140. f) Tuberkulosen 140. Alkohologi 140.

Biologiens behandling i folkskolan 141.

7. Fysik och kemi................................

Inträdesfordringar 143. Kursfördelningen 143. Stoffurvalet 146. Arbete med delad

klass 149. Arbetssättet 150. Naturlärans metodiska behandling i folkskolan 152. Enskilt

studiearbete 153.

8. Ekonomilära..................................

Undervisningstiden 155. Undervisnifigsplanen 155. Affärslära och bokföring 155.

Hemmets ekonomi 156. Allmän socialekonomi 156. Det ekonomiska livets utveckling.

Ekonomisk politik 157. Beskrivande framställning av Sveriges näringsliv 158.

Den offentliga hushållningen 159. Ämnets detaljer. Lärobok 160. Metodiska anvisningar

160.

Sid.

9. Främmande språk............................... Ig2.

Undervisningens syfte 162. Kursens förläggning 163. Textläsningen 164. Språklära

166. Tillämpningsövningar 166.

10. Psykologi och pedagogik........................... 168.

Ämnets allmänna karaktär och syfte 168. Allmän psykologi 169. Logik 172. Viktigare

drag av den allmänna undervisningsläran 173. Psykologisk pedagogik 174. Pedagogikens

historia 175. Folkskolans anordning och förvaltning 177. Skolhygien 177.

Allmän undervisnings- och uppfostringslära 178.

11. Teckning....................................ISO.

Nuvarande bestämmelser 180. Reformsträvanden 180. Teckningsarterna i folkskolan

181. Teckningsarterna vid seminariet 181. Profllteckning 183. Penselteckning 185.

Stilisering och mönsterteckning 186. Perspektivteckning 187. Åskådningsteckning 188.

Skissteckning 191. Konsthistorisk teckning 192. Linearritning 193. Undervisningssättet

194. Teckningsundervisningens metodiska behandling i folkskolan 195. Timantalet

19G.

12. Välskrivning................................. igg.

Ämnets ställning 198. Synpunkter för undervisningen 199. Vitsord i välskrivning

199. Ämnets metodiska behandling i folkskolan 200.

13. Musik..................................... 201.

Ämnets namn 201. Musikundervisningens ändamål 201. Inträdesfordringar 202. Lärokursens

omfattning 204. Valet av sånger 205. Tonbildningsövningar 206. Gehörsövningar

och musikdiktat 206. Tonträffning 207. Individuell sångundervisning 208.

Teori 208. Sångens metodiska behandling i folkskolan 209. Instrumentalmusik 210.

Hemarbete 211. Enskilt arbete: fiolspelning, körsång 212. Lärotiden och dess fördelning

212.

14. Trädgårdsskötsel........................''........ 215.

Ämnets hittillsvarande ställning 215. Ämnets ställning enligt kommitténs förslag 216.

Lärotidens användning 218. Lärostoffets begränsning. Kursplan 219. Undervisningssätt

221. Undervisningsövningar 223. Seminarieträdgården 224. Lärarna 226.

15. Manlig slöjd.................................. 227.

Nya slöjdarter 227. Inträdesfordringar 229. Förberedelse till inträdesprovet 230.

Inträdesprovet 230. Lärokursen 230. Övnings- och modellserier 232. Fyllnadsarbeten

235. Urvalet av slöjdföremål 236. Samband med andra ämnen 237. Undervisningssättet

239. Slöjdens metodiska behandling i folkskolan 241.

16. Husligt arbete................................. 242.

Behovet av undervisning i husligt arbete i folkskolan 242. Klasslärarinna eller facklärarinna?

246. Nödvändigheten av undervisning i »husligt arbete», kvinnlig slöjd och

hushållsgöromål, på seminariet 247. Undervisningens ändamål 249. Behövlig tid för

ämnet och dennas fördelning 250. Inträdesfordringar 251. Slöjdundervisningens omfattning

254. Sömnad 255. Stickning 256. Lagning 256. Symaskinens användning 256.

Pappslöjd 257. Fyllnadsarbete 257. Teoretisk undervisning 258. Slöjdens metodiska

behandling i folkskolan 259. Undervisningsövningar 261. Hushållsgöromål 261. Teoretisk

undervisning 263. Arbetet i skolköket 264. Arbetsfördelning 266. Undervisningsövningar

267. Undervisningslokaler 268. Anslag 269.

Sid.

17. Gymnastik med lek och idrott......................... 272.

Ämnets hittillsvarande ställning i seminarieundervisningen 272. Ämnets tid å timplanen

enligt kommitténs förslag 274. Gymnastik. Övningstidens fördelning 276.

Gymnastikavdelningar 277. Övningarnas art och hedrivande 277. Lek och idrottsövningar

278. Teoretisk undervisning 280. Undervisningsövningar 282. Betygsgivning

282.

B. Ordningen för den praktiska lärarutbildningen.............. 284.

Inledning 284. 1886 års stadgas föreskrifter angående den praktiska utbildningen 285.

De »praktiska övningarna» 286. »Hospiteringen» 286. Fördelar av de nuvarande anordningarna

287. Olägenheter av de nuvarande anordningarna 287. Kommitténs förslag

291. Åhörande av lärares lektioner i övningsskolan, »timbesök» 292. Skolbesök

i förening med övningsarbete, »heldagsbesök» 293. »Gruppövningar» 295. Ovningsperioder

och gruppindelning 296. Övningslektionernas fördelning på övningsskolans

avdelningar 297. Ämnen vid gruppövningarna 299. Hellektioner och dubbellektioner

301. »Serieövningar» 302. Besök i andra läroanstalter 304. Jämförelse mellan nuvarande

och föreslagna tillfällen till övning 305. Ökning eller lindring i arbetet? 307.

Lektionsberedelse 308. Granskning av övningslektioner 309. Behandling av metodiska

frågor 310. Ledare av undervisningsövningarna 311. Förslagets inverkan på övningsskolan

312. Sammanfattning 314. Exempel på anordningen av gruppövningar 314.

Kap. XI. Lokaler och undervisningsmedel.................. 319.

De första seminariebyggnaderna 319. Brister hos seminariebyggnaderna av 1867 års

typ 320. Seminariebyggnaderna av 1899 års typ 321. Bristen hos seminariebyggnaderna

av 1899 års typ 322. Nya krav på seminariebyggnaderna 322. Nybyggnad för Stockholms

seminarium år 1905 323. Förslag till semiuariebyggnad i Luleå år 1907 324. Kommitténs

utlåtande rörande förslaget till seminariebyggnad i Luleå 324. Den fortsatta behandlingen

av frågan om Luleåseminariet 325. Nybyggnad för seminariet i Växjö 326. Seniinariebyggnader

av 1908 års typ 327. Kostnaderna för seminariebyggnader av 1908

års typ 328. Undervisningsmedel 331.

Kap. XII. De manliga seminarierna och värnpliktstjänstgöringen ... 332.

Olägenheterna för seminarierna och deras elever av den militära tjänstgöringstidens nuvarande

förläggning 333. Kommitténs hemställan den 20 december 1907 342. Värnpliktskommissionens

utlåtande 343. Värnpliktskommissionens anmärkningar mot folkundervisningskommitténs

hemställan 344. Modifikation av kommitténs förslag 345.

Värnpliktskommissionen om det modifierade förslaget 346. Värnpliktskommissionens

förslag 346. Särskilt yttrande av värnpliktskommissionens adjungerade sakkunnige

348. Myndigheters yttrande över värnpliktskommissionens utlåtande 350. Kommitténs

uttalande: a) Värnpliktskommissionens förslag 354. b) Olägenheterna av nuvarande

förhållanden 355. c) Kommitténs förslag 356.

Kap. XIII. Den ettåriga och den treåriga seminariekursens anordning 363.

1. Förslag till föreskrifter för kortare seminariekurser, anordnade i överensstämmelse

med § 3 av förslaget till Seminariestadga

363.

Sid

2. Förslag- till undervisningsplaner för kortare seminariekurser, anordnade i

överensstämmelse med § 3 av förslaget till Seminariestadga........ 369.

A. Undervisningsplan för den ettåriga seminariekursen 369.

B. Undervisningsplan för den treåriga seminnrieknrsen 373.

3. Grunder till förslag till föreskrifter för kortare seminariekurser...... 382.

Kap. XIV. Behovet av lärarkrafter för folkskolorna............. 396.

1. Historik.................................... 396.

2. Lärarbristens omfattning........................... 399.

Inrättandet av nya tjänster 400. Från tjänsten avgångna lärare 401. Lärarprodnktionen

401. Ärligt överskott eller brist 404. Behovet av fast utgångspunkt för beräkningarna

404. Särskild undersökning rörande lärarbristens omfattning och behovet

av vikarier 405. Lärarbristens omfattning år 1907 407. Lärarbristens fördelning på

manliga och kvinnliga lärare 408. Lärarbristens tillväxt efter år 1907 409.

3. Het framtida behovet av lärarkrafter..................... 410.

Inrättandet av nya tjänster 411. Jämförande beräkning av den framtida nyinrättningen

av lärartjänster 414. Nyinrättade tjänsters fördelning mellan manliga och kvinnliga

lärare 415. Avgång av lärare 416. Hela det årligen uppkommande behovet av

lärarkrafter 417. Tillskottet av lärarkrafter från nu befintliga seminarier 417- Lärarbristens

sannolika omfattning under förutsättning av oförändrad lärarproduktion 418.

4. Åtgärder för lärnrbehovets tillgodoseende.................. 419.

Parallellklasser 419. Ett- och tvååriga seminariekurser 421. Enskilda seminarier

423. De lämpligaste åtgärderna för lärarbehovets tillgodoseende 424. Beräkning av den

behövliga ökningen i det årliga lärartillskottet 424. Grunder för nya seminariers förläggning

och befintliga seminariers utvidgning till dubbelseminarier 425. Förslag till

inrättande av nya seminarier och seminariekurser 431. Förutsättningar för lärarbehovets

tillgodoseende 432. Behovet av fortsatta undersökningar 433.

5. Tabeller.................................... 436.

Kap. XV. Kostnadsberäkning.......................... 468.

Kap. XVI. Särskilda yttranden.......................... 474.

1. Av Harald Dahlgren 474. 2. Av Paul Hellström 476. 3. Av Paul Hellström, E. J.

Ljungberg och Hugo Tigcrschiöld 479. 4. Av Paul Hellström och Hugo Tigerschiöld

480. 5. Av L. J. Jansson och Hugo Tigerschiöld 481. 6. Av Hedwig Sidner 482. 7. Av

C. R. Sundeil 486. 8. Av Hugo Tigerschiöld 490.

Bihang.

Anförande till statsrådsprotokollet den 13 juli 1906 angående kommitténs uppdrag 495.

Anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1909 angående kommitténs uppdrag

499. Skrifvelse från översten C. H. Norlander angående gj^mnastikundervisningen 503.

Kap. IX. Särskilda motiveringar

till

Förslag till Stadga för statens folkskoleseminarier.

Såsom framgår av det föregående, har kommittén ansett en helt

och hållet ny stadga för statens folkskoleseminarier erforderlig och därför

uppgjort förslag till en dylik. I flera avseenden har därvid den nya stadgan

för rikets allmänna läroverk tjänat till ledning.

Vid den redaktionella avfattningen av stadgeförslagets bestämmelser

har kommittén tagit direkt hänsyn blott till det fyrklassiga seminariet,

ehuru de flesta av dessa bestämmelser tänkts komma att få sin tillämpning

jämväl vid de av kommittén föreslagna kortare seminariekurserna.

§ 1.

Om seminariernas ändamål se kommitténs framställning Band 1 sid. 8 tf.

Då det i allmänhet torde vara lämpligt, att avgångsexamen från en

läroanstalt har ett särskilt namn och en dylik anordning därjämte bidrager

till att bättre framhålla skillnaden mellan de elever, som avgå utan

att hava avlagt avgångsexamen, och sådana, som avgå efter avlagd dylik

examen, har kommittén föreslagit, att avgångsexamen från folkskoleseminarium

skall benämnas folkskollärarexamen.

§ 2.

Kommitténs åsikter i fråga om anordnande av samseminarier äro

framställda Band 1 sid. 124 ff.

1—082$ 15. Folkunder v.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

2

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 3.

Beträffande de i denna § nämnda seminariekurserna av annan omfattning

än det fyråriga seminariets se kommitténs framställning Band 1 sid.

68 ff. och 79 fi. Jfr ock Band 1 sid. 65 ff. Förslag till särskilda föreskrifter

och undervisningsplaner för sådana kurser lämnas Kap. XIII.

§ 4.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 27 ff.

§ 5.

Med benämningen »elev» åsyftas i stadgeförslaget endast lärjunge

i någon av de fyra seminarieklasserna; benämningen »lärjunge» användes

även och företrädesvis om lärjunge i övningsskolan.

§ 7.

Rörande undervisningsämnenas antal och deras förhållande till de

för närvarande i seminarierna förekommande ämnena se kommitténs framställning

Band 1 sid. 138 ff. samt 146. — Om förhållandet mellan »kunskapsämnen»

och »övningsämnen» har kommittén uttalat sin mening Band

1 sid. 140 ff.

Kommittén har funnit sig böra föreslå några förändringar i avseende

på benämningarna å de olika undervisningsämnena. Så ha namnen »svenska

språket» samt »räkning och geometri» utbytts mot de vid andra läroanstalter

vanligen använda benämningarna »modersmålet» och »matematik». Det

senare ledet i namnet »trädgårdsskötsel och trädplantering», vilket ej torde

kunna anses beteckna något kursmoment, som icke omfattas redan av namnets

första led, har funnits böra utgå. Såsom sammanfattande benämning för

kvinnlig slöjd och hushållsgöromål (»huslig ekonomi») föreslår kommittén

»husligt arbete». Beträffande benämningarna »biologi och hälsolära», »psykologi

och pedagogik», »ekonomilära» samt »musik» se kommitténs framställning

Band 1 sid. 173, 180 och 149 samt Band 2 sid. 201.

Rörande ämnet välskrivning se kommitténs framställning Band 1 sid. 139.

Motiveringar till förslag till stadga.

o

Då i kommitténs framställning understundom användes uttrycket

»läroämne», åsyftas därmed detsamma, som i denna § benämnes »undervisningsämne».

§§ 8 och 9.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 243 ff., 115 ff.

§ 10.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 579 ff. och 232 ff.

§ 11.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 232 ff., 251 ff., 296, 490,

496, 312 ff., 327 ff., 334 ff.

I fråga om kollegiets hörande vid arbetsordningens uppgörande

jämför § 121.

§ 12.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 296 ff.

§ 13.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 251 ff. samt 313.

§ 14.

Att förändringar i arbetsordningen, som förorsakas av lärares sjukdom

eller annan tillfällig anledning, måste vidtagas av rektor, ligger i

sakens natur. Men även beträffande andra tillfälliga förändringar i arbetsordningen,

som nödvändiggöras t. ex. för anordnande av en utflykt,

för vilken den lämpliga tidpunkten ej kan bestämmas längre tid i förväg,

skulle det enligt kommitténs mening vara olämpligt att lämna avgörandet

åt någon annan än rektor, t. ex. åt kollegium eller klasskonferens. Skall

nämligen den för det avsedda syftet lämpligaste tidpunkten kunna tagas

i akt, torde det mången gång vara nödigt, att ett avgörande träffas så

snabbt, att inom den tiden ej ens alla kollegiets medlemmar kunnat anträffas

med kallelse. Jämväl torde det i dylika fall vara av nöden, att

motsatta intressen få underordna sig en enhetlig ledning.

4

Motiveringar till förslag till stadga.

Med rektors bestämmanderätt följer emellertid för honom även

plikten att tillse, det utbildning av här ifrågavarande art i så stor utsträckning

som möjligt beredes eleverna. Men då det blott för den enskilde

läraren kan vara möjligt att bedöma, vid vilken tidpunkt utflykter i

undervisningssyfte lämpligast böra inpassas i ett ämnes lärogång, har

kommittén ansett, att hans skyldighet att i detta hänseende till rektor

göra framställning i stadgan bör uttryckligen framhållas.

§ 15.

Seminariets behov av bibliotek såsom hjälpmedel för undervisningen

har förut av kommittén framhållits (Band 1 sid. 273 ff).

Redan den olika arten av de för övningsskolans lärjungar avsedda

böckerna synes betinga lämpligheten av deras särskiljande från seminariets

övriga bokförråd till ett särskilt bibliotek för övningsskolan, för vars

skötsel någon av denna skolas lärare på grund av bättre kännedom om

lärjungarna torde kunna äga större förutsättningar än seminariets bibliotekarie,

försåvitt nämligen icke till bibliotekarie utsetts någon av

övningsskolans lärare. Därtill kommer det önskvärda i att seminariet kan

erbjuda sina elever tillfälle att praktiskt göra sig förtrogna med ett lämpligen

sammansatt skolbibliotek och dess skötsel.

Vid sidan av seminariets egentliga boksamling, som bör vara tillgänglig

för både lärare och elever, och av vilken lämpliga delar böra

reserveras för begagnande blott i seminariets läsrum, torde lärarnas behov

av ständigt och lätt tillgängliga uppslagsböcker i de flesta fall påkalla

anordnandet av ett mindre referensbibliotek, uppställt i lärarrummet och

innehållande lexika, läroböcker o. d.

§ 16.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 270 ff.

Mom. 2. Stadgandet är avfattat i huvudsaklig överensstämmelse

med kungl. kung. den 6 juli 1907 angående bestämmandet av läroböcker

i kristendom vid de allmänna läroverken.

0

Motiveringar till förslag till stagda.

§ 17-

Mom. 1. Gällande lagstiftning (kungl. kung. den 27 augusti 1904)

fastställer seminariets arbetsår till trettioåtta veckor fyra dagar. Genom

den av kommittén föreslagna jämkningen åstadkommes likformighet med

de för de allmänna läroverken gällande bestämmelserna. Härvid är dock

att märka, att den beräknade tiden för arbetsåret av 273 dagar kan något

underskridas vid de allmänna läroverk, där inträdesprövningarna erfordra

mindre tid än en vecka, men vid seminarierna alltid kommer att bliva

effektiv.

Mom. 2. Stadgandena om tiden för terminernas början överensstämma

med hittills gällande författning (kungl. kung. den 11 mars 1904).

— Då redan nu det övervägande antalet seminarier begagnat sig av den medgivna

rätten att efter Kungl. Maj:ts godkännande förlägga inträdesprövningarna

till tiden omedelbart efter vårterminens slut, bär kommittén däri

trott sig finna en anvisning om vad erfarenheten ådagalagt vara fördelaktigast

och därför föreslagit såsom regel vad som för närvarande allmänt

tillämpas.

§ 18.

Nu gällande bestämmelse, att bön skall förrättas varje dag även

efter sista lärotimmens slut, bör enligt kommitténs mening bortfalla beträffande

seminarierna, liksom den borttagits beträffande de allmänna

läroverken. Till stöd för detta sitt förslag kan kommittén åberopa följande

uttalande av 1890 års skollagskommitté: »För att denna förrättning må

försiggå med allvarlig stämning och en viss högtidlighet, vore utan tvivel

nödigt, att ungdomen liksom på morgonen samlades på bönsalen. Då

denna emellertid ofta är upptagen för skrivningar, torde en sådan anordning

ej sällan befinnas outförbar. Bönens förrättande på läsrummet med

varje klass särskilt är åter ofta förenat med så många olägenheter och

svarar så litet mot vad därmed åsyftas, att det torde vara att föredraga

att låta varje obligatorisk föreskrift i detta avseende utgå.» Stadgebestämmelsens

borttagande innebär givetvis intet hinder för bibehållande av

hävdvunnet bruk i detta avseende.

6

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 19.

Mom. 2. Angående frågan om i vad mån den föreslagna undervisningsplanen

bör vara förpliktande för varje särskilt seminarium, se

kommitténs framställning Band 1 sid. 232 ff.

§ 20.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 297.

Mom. 3. I överensstämmelse med det vid seminarierna vedertagna

bruket, som tydligen äger sin grund i ett förefintligt behov, och i likhet

med för de allmänna läroverken gällande bestämmelser föreslår kommittén

uttryckligt stadgande om viss ledighet för eleverna i samband med

den skriftliga avgångsprövningen.

§ 21.

Ehuru gällande seminariestadga blott föreskriver, att upprop med

lärjungarna skall anställas vid höstterminens början, har givetvis vid

seminarierna såväl som vid andra läroanstalter så skett jämväl vid början

av vårterminen. Stadgandet har ansetts böra avfattas i överensstämmelse

med denna praxis.

Att avgöra, vilka erinringar och meddelanden som i samband med

upprop må göras eleverna, har kommittén ansett böra överlämnas åt

rektors bedömande och har funnit det vara så mycket mindre av nöden

att föreslå bestämmelser om uppläsning av vissa delar av seminariestadgan,

som alla elever enligt kommitténs förslag (§ 36) vid början av sin lärokurs

skola erhålla exemplar av denna stadga och kunna anses ha nått den

mognad, att de själva förmå och böra skaffa sig kännedom om sina skyldigheter

och rättigheter. Därtill kommer, att ett ständigt upprepande av

samma bestämmelser lätt blir rent slentrianmässigt och är ägnat att avtrubba

ordalagens innebörd.

§ 22.

Genom att utbyta gällande stadgas uttryck »årsexamen» mot »årsavslutning»

har kommittén velat åt denna akt ge en benämning, som bättre

Motiveringar till förslag till stadga.

7

överensstämmer med den karaktär, den enligt kommitténs mening bör äga.

Kommittén har emellertid avstått från att föreslå några närmare bestämmelser

för denna årsavslutnings anordnande, i det den ansett lämpligare,

att varje seminarium får tillämpa de för detsamma och lör på dess ort

rådande förhållanden mest passande formerna. Sannolikt skall man finna

det lämpligt att vid årsavslutningen låta någon undervisning förekomma,

icke så mycket i avsikt att framlägga ett av eleverna förvärvat kunskapsmått

som för att lämna allmänheten tillfälle att i någon mån stifta bekantskap

med de vid läroanstalten använda arbetsmetoderna.

Gällande stadgas bestämmelse om elevernas hemförlovande vid höstterminens

slut (§ 40) synes kommittén kunna utgå, i likhet med vad som

skett i den nya läroverksstadgan.

§§ 23-26.

Rörande vitsord och deras bestämmande se kommitténs framställning

Band 1 sid. 109 ff.

§ 25.

Mom. 3. För åstadkommande av större likformighet i betygsgivninsren

de olika seminarierna emellan har kommittén, såsom i annat sammanhang

(Band 1 sid. 114) framhållits, ansett önskligt, att den högsta betygsgraden

endast mera undantagsvis, då elev ådagalagt ovanligare insikt eller

förmåga, må komma till användning. Övriga betygsgrader åter böra enligt

kommitténs mening kunna utdelas för insikter, vilka till omfånget

icke gå utöver den för terminen fastställda kursen. Att uppställa utförandet

av någon utanför denna kurs fallande studieuppgift såsom villkor

för erhållande av högre vitsord torde sålunda i allmänhet icke vara lämpligt,

och betygsgivningen synes i det hela böra bliva beroende av det sätt,

på vilket den fastställda kursen inhämtats.

§ 27.

Då den särskilda rätt till inträde vid seminarium, som enligt § 38 i

gällande seminariestadga tillkommer filosofie och teologie kandidater, enligt

8

Motiveringar till förslag till stadga.

kommitténs mening ej bör bibehållas (se kommitténs framställning Band 1

sid. 77 ff), ha hittillsvarande bestämmelser om annan intagning än i samband

med inträdesprövningen ansetts kunna bortfalla.

§ 28.

Genom den föreslagna bestämmelsen, att ansökan om inträde vid

seminarium skall vara inlämnad senast den 10 maj eller ungefär en månad

före inträdesprövningens början, har kommittén avsett att bereda nödig

tid för den i § 34 mom. 1 omtalade granskningen av läkarredogörelserna

samt till uppgörande av plan för inträdesprövningen.

Tillfälle kan därigenom också beredas de inträdessökande att under

tiden beriktiga och fullständiga möjligen formellt oriktiga ansökningshandlingar.

Bestämmande av en sadan ansökningstid synes så mycket mindre

kunna väcka några betänkligheter, som man torde böra förvänta, att de

inträdessökandes beslut att ägna sig åt lärarbanan varit väl övervägt och

i god tid fattat, vadan ingen oförmånligare ställning därigenom bör kunna

anses uppstå för dem.

Stadgandet angående ålder för intagning i seminarium har ändrats

dels formellt, så att uttrycken skola bliva mindre svårförståeliga, dels ock

i sak, i det inträdesåldern höjts såväl i allmänhet för kvinnliga sökande

som ock för både manliga och kvinnliga sökande för inträde i annan klass

än den första. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 52 ff.

Den nu gällande fordran, att sökande skall genom vederbörande

pastorsämbetes intyg styrka, att han är känd för ett gott uppförande, har

icke alltid kunnat upprätthållas. Prästerna förklara ofta, att de icke känna

till sökandens person och sålunda icke kunna meddela det fordrade intyget

om uppförande. För att undvika dylika svårigheter har kommittén

föreslagit, att pastorsämbetets intyg i ämnet må kunna ersättas av motsvarande

intyg från kommunal förtroendeman i sökandens hemort, t. ex.

kommunalstämmas ordförande, kommunalnämnds ordförande eller ledamot,

nämndeman o. d.

Beträffande betyg från läroanstalt, där sökanden åtnjutit undervisning,

har kommittén föreslagit, att alltid avgångsbetyget skall vid ansök

-

Motiveringar till förslag till stadga.

9

ningen företes, detta för att hindra, att sökanden framvisar ett tidigare

erhållet terminsbetyg, vilket i något avseende, t. ex. beträffande vitsordet

för uppförande, ger en förmånligare uppfattning om honom, än han i själva

verket gjort sig förtjänt av.

§ 29.

Den genom nu gällande stadgas § 38 medgivna rätten till inträde vid

seminarium för den, som visat synnerlig duglighet för lärarkallet, även

om han överskridit den eljest fastställda maximiåldern, har av kommittén

ansetts böra bibehållas, då erfarenheten visat, att på detta sätt goda krafter

kunnat vinnas för arbetet i folkskolan. Maximigränser torde dock

böra även i detta fall fastställas, av kommittén föreslagna att i överensstämmelse

med stadgandena i § 28 A c) gälla för inträde dels i första

klassen, dels i annan klass än den första. Det kan rimligen ej anses lämpligt

att i seminarium intaga elever, som skulle komma att begynna sin

tjänstgöring vid folkskolan vid en så hög ålder, att de komma att ha intjänt

det för pensions erhållande fastställda antalet tjänsteår först vid en levnadsålder

väsentligt högre än den, vid vilken skyldighet att avgå ur tjänsten

inträder.

§§ 28 C och 30.

Rörande fordringarna på sökandes kroppsbeskaffenhet för intagning

i seminarium se kommitténs framställning Band 1 sid. 287 ff. samt 58.

§ 31.

Rörande de föreslagna fordringarna för inträde i seminarium se

kommitténs framställning Band 1 sid. 49 tf.

§ 32.

Mom. 1. Bland de skriftliga inträdesproven anser kommittén två vara

av sådan art, att godkända vitsord i dem böra uppställas som villkor för

ätten att deltaga i de muntliga proven, övningar i rättskrivning, vari

envar inträdessökande utan svårighet bör ha kunnat förvärva färdighet,

2—082815 Folkunderv.-kom. bet. J. Folkskelesem. Band 2.

10

Motiveringar till förslag till stadga.

få enligt kommitténs mening ej vid seminariet upptaga utrymmet för

viktigare grenar av ämnet modersmålet, varför godkänd färdighet i rättskrivning

måste vara ett oeftergivligt villkor för intagning. Och vidare

böra de, som skola tillgodogöra sig seminariets undervisning, ha nått den

allmänna förståndsutveckling och förvärvat den vana att uttrycka sig på

modersmålet, att de kunna godkännas för sitt uppsatsprov.

Vad åter angår de övriga skriftliga proven, stå dessa i närmare samband

med de muntliga förhören i ifrågavarande ämnen. Såväl de ena som

de andra åsyfta nämligen att låta olika sidor av sökandens insikter och

förståndsmognad komma till synes. De kunna därför i viss mån fullständiga

och även beriktiga varandra och böra därför bedömas blott i samband

med varandra.

Mom. 2. Erfarenheten har visat, att mången gång sökande, som utmärkt

sig för god begåvning och i det hela varit väl förberedd för prövningen,

dock i något visst ämne ej kunnat godkännas, vare sig på grund

av otillräcklig förberedelse, bristande anlag eller tillfälligt misslyckande

vid prövningen. Om för dylik sökande inträde omöjliggöres, skulle mången

värdefull arbetskraft berövas folkskolan. Kommittén anser därför, att inträde

bör kunna beviljas även den sökande, som i ett ämne icke erhållit

godkänt vitsord, om han nämligen visat sig äga större kunskaper i andra

ämnen eller på något sätt ådagalagt särskild fallenhet för lärarkallet. Detta

bör nämligen kunna anses vara en borgen för att han, om han vinner

inträde å seminariet, skall äga både förmåga och vilja att genom eget

arbete utfylla den lucka, som vid intagningen i seminariet förefanns i hans

kunskaper. Skulle åter anledningen till underkännandet vara saknad av

anlag för ett visst ämne, bör enligt kommitténs förut utvecklade mening

sistnämnda omständighet, under villkor av vederbörlig kompensation, ej

hindra godkännande i folkskollärarexamen och synes då ej häller böra

hindra intagning i seminariet. Tilläggas må, att här föreslagna stadgande

blott innebär ett utsträckande till andra ämnen av den grundsats, som av

gällande stadgas § 35 fastslås med avseende på ämnet musik.

I fråga om ämnena kristendomskunskap, modersmålet och matematik

böra dock enligt kommitténs mening alla, vilka vinna inträde såsom elever i

seminarium, vid prövningen ha ådagalagt godkända insikter. Dels intaga

Motiveringar till förslag till stadga.

11

ju nämligen dessa ämnen en framskjuten plats inom såväl seminariets som

folkskolans ämneskrets, dels äro de för seminariet föreslagna lärokurserna

i dessa ämnen av den art, att för deras tillägnande och för deltagande

seminarieundervisningen i dessa ämnen med nödvändighet förutsättes insikt

i de uppställda inträdesfordringarna.

§ 33.

De föreslagna bestämmelserna i fråga om saknad av godkänt vitsord

i vissa ämnen vid intagning i annan klass än den första stå i överensstämmelse

med stadgandena i § 9 och äro en konsekvens av den tankegång,

som ligger till grund för dessa.

Nu gällande stadgas fordran på »väl vitsordad tjänstgöring i skola»

eller avlagt undervisningsprov för intagning i tredje klassen behöver ej

bibehållas, om enligt kommitténs förslag de egentliga undervisningsövningarna

komma att börja först i denna klass.

Enligt kommitténs mening bör gällande stadgas uttryck »tjänstgöring

i folkskola» utbytas mot »tjänstgöring vid någon under offentlig kontroll

stående läroanstalt». Kravet på föregående lärarverksamhet bör tydligen

åsyfta en därunder förvärvad allmän vana vid undervisning men ej någon

speciell art av undervisningsskicklighet, och ett särställande av folkskolan

i förhållande till andra läroanstalter är ej att anse som önskvärt.

§ 34.

Mom. 1. De föreslagna bestämmelserna avse att på ett ändamålsenligt

sätt ordna granskningen och bedömandet av läkarredogörelser över

de inträdessökandes kroppsbeskaffenhet, som enligt § 28 C skola vara bifogad

e ansöknin gshandlingarna.

För att de inträdessökande, om vilka det redan av nämnda redogörelser

tydligt framgår, att deras kroppsbeskaffenhet måste utgöra ett hinder

för intagning, må kunna undgå besväret och kostnaden att infinna sig till

prövningen, skola enligt kommitténs förslag läkarredogöreiserna snarast

möjligt granskas av seminarieläkaren och rektor. Dessa kunna därvid av

-

12 Motiveringar till förslag till stadga.

skilja sökande av nyssnämnda beskaffenhet, vilka av rektor erhålla underrättelse

härom.

Bland de övriga sökandena kunna finnas sådana, rörande vilkas fysiska

lämplighet för intagning ett avgörande kan ske först efter seminarieläkarens

personliga undersökning, och andra, vilkas lämplighet att deltaga

i seminariearbetet kan bedömas först med kännedom om deras kunskaper

och förständsmognad. Dessa grupper av sökande böra tydligen deltaga i

prövningen, och avgörandet rörande deras lämplighet får uppskjutas till det

kollegiesammanträde, som hålles efter prövningens slut. Seminarieläkaren

bör dessförinnan till rektor hav a avgivit yttrande och skall vara vid kollegiesammanträdet

närvarande för att tillhandagå med nödiga upplysningar.

Mom. 2. Uppenbarligen kunna inga andra av seminariets lärare

än de, som förrättat prövningen, hava något omdöme om de sökandes egenskaper,

varför inga andra lärare synas böra deltaga i det kollegium, som

avgör om intagning.

Mom. 3. Hava några av seminariets elever vid läsårets slut icke uppflyttats

till högre klass, måste tydligen vid intagningen av nya elever plats

hållas öppen för dem såväl i den klass, de senaste året tillhört, som i den,

till vilken de bort bliva flyttade. Sedan det på hösten efter flyttningsprövningarnas

slut blivit avgjort, vilken klass dessa elever komma att tillhöra,

uppstår sålunda en ledig plats för var och en sådan elev. Dessa lediga platser,

till vilka även kan komma en eller annan genom sjukdom eller av

annan anledning ledigbliven plats, skola naturligtvis fyllas i enlighet med

bestämmelserna i § 35.

Mom. 5. 1 många eller de flesta fall torde något välgrundat om

döme

om de inträdessökandes särskilda begåvning för lärarkallet knappast

kunna avgivas. Men då denna egenskap onekligen är den för det åsyftade

levnadskallet viktigaste, så bör i de fall, där den verkligen är styrkt,

vid intagning tillbörlig hänsyn tagas därtill.

§ 36.

Lärjungar av den ålder, som seminariets elever vid sitt inträde

nått, synas böra på ett mera självständigt sätt bliva förtrogna såväl med

Motiveringar till förslag till stadga.

1o

O

de förmåner, läroanstalten är avsedd att bereda dem, som med de förpliktelser

dessas åtnjutande ålägger dem. I sådant syfte föreslår kommittén,

att alla elever vid intagning i seminarium skola erhålla ett exemplar

av seminariestadgan, med vars tillhjälp de böra kunna vinna sådan

förtrogenhet. Studiet av seminariestadgan bör emellertid även för dem

klargöra de förhållanden, under vilka läroanstalten arbetar, de allmänna

bestämmelser, som ordna dess verksamhet, och över huvud taget låta dem

stifta närmare bekantskap med arten av den organisation, av vilken de

blivit medlemmar. En sådan insikt skall, synes det, hos dem verka en

känsla av samhörighet med anstalten och bringa dem att bättre fatta sin

medansvarighet för att arbetet vid seminariet verkligen måtte nå det därmed

åsyftade målet.

Det exemplar av vederbörande seminariums senast avgivna årsredogörelse,

som enligt kommitténs förslag samtidigt skall sättas i den nyintagne

elevens hand, bör bidraga till att för honom giva en mer konkret

gestaltning åt stadgans allmänt hållna bestämmelser, att lämna honom

någon kunskap om hans läroanstalts individuella liv, att låta honom i

ett sammanhang överblicka den utbildningskurs, han har att genomgå,

samt särskilt att låta honom på förhand taga kännedom om arten och

omfattningen av det studiearbete, som under den närmaste tiden förestår

honom.

§ 38.

Med uttrycket »tillhört en och samma klass under fyra terminer»

har kommittén velat angiva, att det icke är nödvändigt, att eleven varit

närvarande i klassen och deltagit i undervisningen hela denna tid, utan

att stadgandet skall tillämpas, även om han varit inskriven i klassen och

sedan varit med giltigt förfall frånvarande från undervisningen större eller

mindre del av den angivna tiden. För att minska strängheten i ett dylikt

stadgande har kollegiet medgivits rätt att tillåta undantag, då sjukdom

eller andra giltiga skäl, t. ex. ekonomiska svårigheter, föranleda därtill.

14

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 39.

Det för elev »senast bestämda» vitsordet torde i allmänhet vara det, som

upptagits i nästföregående terminslängd. Inträffar avgången omedelbart

vid slutet av en termin, bör naturligen den då upprättade betygslängden

lända till efterrättelse. Avgår elev, vars kunskaper m. in. senast bedömts

i inträdesprövning eller flyttningsprövning, måste givetvis hänsyn tagas till

de vitsord, han därvid erhållit.

Sista punkten i §:n har tillkommit för att förhindra, att elev, som

gjort sig skyldig till något, som otvivelaktigt komme att medföra sänk*

ning av hans senast erhållna vitsord i uppförande och vilken i anledning

därav lämnat seminariet, skulle ha rätt att erhålla ett avgångsbetyg, däri

nyssnämnda förhållande icke komme till synes.

§ 40.

Stadgandet avser att förebygga, att elevplatser inom seminariet allt

för länge hållas obesatta för att stå öppna för frånvarande elever, om de

till seminariet återvända. Genom bestämmelsen under a) göres det möjligt

att vid höstterminens början i enlighet med § 35 kunna fylla luckor,

vilka uppstå därigenom, att elev, som ej vunnit uppflyttning till högre

klass, icke vill återvända till seminariet. Stadgandet under b) bibehåller

i sak gällande seminariestadgas bestämmelse i § 43 mom. 2 och avser

att bevara rätt till återinträde för med giltigt förfall frånvarande elev,

blott han infinner sig efter förloppet av en tid motsvarande ett läsår; i

motsatt fall besättes hans plats i nyss nämnd ordning.

Exempelvis skall sålunda elev, som från slutet av en vårtermin är

frånvarande under hela följande läsår, få återinträda, om han infinner sig

vid början av därpå följande läsår. Uteblir han då, skall platsen disponeras

för annan behörig sökande. Däremot har kommittén icke ansett

den företrädesrätt böra bibehållas, som nu tillkommer frånvarande elev, att

efter längre tids frånvaro »intaga åtminstone sin vid läroanstalten förut

innehavda plats», så vida han »vid anstålld prövning finnes» därtill »berättigad»;

tydligen skulle nämligen genom en sådan rätts bibehållande

andras berättigade intressen kunna trädas för nära.

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 41—51.

15

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 281 ff.

§ 43.

Mom. 3. Givetvis bör det enligt kommitténs mening till bevarande

av ordning och likformighet tillkomma seminariets rektor att bevilja elev

ledighet från undervisningen. I praxis torde dock rektor mången gång

finna det ändamålsenligare att inom vissa gränser uppdraga åt medlärare

att utöva denna rätt, varför en antydan därom inryckts i momentet.

Särskilt synes det av behovet påkallat, att beviljande åt kvinnliga

elever av för hälsoskäl behövlig kortare ledighet lämnas av en kvinnlig

lärare, som bättre kan bedöma behövligheten därav och till vilken eleverna

i sådant fall lättare kunna vända sig. Också härom har kommittén i detta

moment velat ge en antydan.

§ 44.

Se kommitténs framställning sid. 361.

§ 46.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 282 tf.

§ 47.

Mom. 1. Bestämmelsen i nu gällande stadgas § 54, att det åligger

elev att hörsamma sina lärares »tillrättavisning och förmaning», hör enligt

kommitténs mening naturligare tillsamman med övriga disciplinära bestämmelser.

Genom den nya formuleringen har kommittén sökt giva

uttryck för den enskilde lärarens skyldighet att beivra av honom iakttagna

förseelser.

Mom. 3. Visserligen bör enligt kommitténs mening en av kollegiet

ådömd varning ej givas den skärpa, som skulle bli en följd av att

den tilldelades eleven i kollegiets eller andra elevers närvaro. Men för

att förebygga oriktiga framställningar av vad vid sådant tillfälle förekommit

synes det nödigt, att varnings tilldelande sker i vittnens närvaro,

varför kommittén föreslår, att kollegiet vid varje särskilt tillfälle utser

tvänne sådana.

16

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 49.

Stadgandena i sista delen av denna § avse att göra förvisningsstraffet

fullt verksamt och att förebygga bedrägeriförsök.

§§ 52—58.

Beträffande fysisk uppfostran och sundhetsanordningar se kommitténs

framställning Band 1 sid. 286 ff. samt 300.

§ 53.

Jämför § 117 om seminarieläkarens skyldigheter.

§ 56.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 292.

§ 57.

Av sanitära skäl synes det vara nödigt att uttryckligen stadga rätt

för kollegiet att från seminariet avlägsna elev, vars hälsotillstånd gör

honom uppenbarligen olämplig för seminariearbetet eller hälsovådlig för

sin om<nvnin<?.

För att förhindra, att denna åtgärd tillskyndar eleven ökade obehag

genom att den kunde giva sken av att avgången skett på grund av oförmåga

till studiearbete eller av mindre hedrande skäl, bör anteckning göras

i avgångsbetyget om orsaken till avgången.

§§ 59-68.

Rörande folkskollärarexamen se kommitténs framställning Band 1

sid. 104 ff.

§ 60.

Mom. 1. Det skriftliga provet i modersmålet torde i allmänhet

böra försiggå utan några hjälpmedel. Understundom kan det emellertid

Motiveringar till förslag till stadga.

17

finans lämpligt att utdela ämnen för detta prov, vilkas behandling förutsätter,

att tillgång lämnas till viss litteratur. Bestämmelserna ha därför erhållit

en avfattning, som tillåter en dylik anordning.

Mom. 2. Visserligen skall enligt de i § 64 föreslagna bestämmelserna

utgången av de skriftliga proven ej öva avgörande inflytande på de betyg,

som utdelas i folkskollärarexamen, men då prövningen i alla händelser

måste anses vara av en rätt ingripande art och funnits böra särskilt bedömas,

så är det önskvärt, att plats ej må lämnas för misstankar om partiskhet

vid bedömningen. Kommittén föreslår därför, att varje skriftligt prov

skall bedömas av minst två av kollegiet utsedda lärare samt att de avgivna

vitsorden protokollföras.

§ 65.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 115 ff. samt 249.

Mom. 2. De föreslagna bestämmelserna stå i samband med vad i §§ 9

och 37 föreslagits i fråga om rätt till bortväljande av visst ämne samt

om flyttning.

§ 68.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 116 och 250.

§§ 69—84.

Rörande övningsskolan se kommitténs framställning Band 1 sid. 37 ff.

§ 70.

Mom. 1—3. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 37 fl.

Mom. 4. Om ock undervisningstimmarna i övningsskolan, särskilt med

hänsyn till önskvärdheten av likformighet med seminariet, i regeln torde

komma att omfatta 45 minuter, så har dock kommittén genom momentets

formulering velat bereda möjlighet till anordnande även av kortare lektioner.

Att en begränsning: av lektionerna till högst 30 minuters längd i många

fall visat sig fördelaktig, särskilt i småskolan, är erkänt, även om en sådan

3—082815 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

18

Motivsringar till förslag till stadga.

anordnings genomförande vid seminarierna skulle medföra betydande svårigheter

av schemateknisk art.

A andra sidan kan det i fråga om övningsämnena, t. ex. slöjd och

trädgårdsskötsel, stundom visa sig önskvärt för undervisningen, på samma

gång som det måste anses vara ofarligt i hygieniskt avseende, att åt dem

anslå lektioner av längre utsträckning än 45 minuter.

§ 71.

Då elevernas övningsundervisning avser att förbereda dem för verksamhet

bland folkskolans barn med deras mångfaldiga olikheter i avseende

på samhällsställning och begåvning, vore det tydligen oriktigt, om vid intagning

av lärjungar i övningsskolan något slags urval ägde rum, som

komme att från övningsskolan utestänga i nämnda hänseenden betydelsefulla

grupper.

önskvärt synes dock vara, att där huvudsakligen intagas sådana barn,

om vilka man kan hysa förhoppning, att de ej före hela skolkursens genomgående

komma att överflytta till annan läroanstalt. Av vikt är ju nämligen,

att övningsskolans för elevernas utbildning så betydelsefulla högre avdelningar

äga nödigt lärjungeantal. Måhända skulle det därför vara lämpligt,

att vid intagningen i övningsskolan de barn erhölle företräde, vilkas föräldrar

förklarade sin avsikt vara att låta dem kvarstanna i skolan, tills

denna fullständigt genomgåtts.

Å andra sidan synes det tillrådligt, att i övningsskolan ej intagas

barn med i något avseende ytterligt avvikande läggning. Dessa skulle nämligen

kunna i hög grad försvåra eller rent av förrycka elevernas undcrvisningsövningar

och sålunda fullständigt motverka övningsskolans syfte.

Ej heller skulle de under de säregna och i många hänseenden vanskligare

förhållanden, som råda i övningsskolan, få åtnjuta nödig omvårdnad

och handledning.

§ 72.

Mom. 3. Bestämmandet av läroböcker för övningsskolan måste tydligen

i lika måtto vara föremål för intresse från såväl övningsskolans som

Motiveringar till förslag till stadga.

19

seminariets lärare. Bådadera skola ju nämligen, om ock i olika omfattning,

deltaga i skolans arbete, och för de senare tillkommer även intresset

att kunna bevara enhetlighet mellan seminarieundervisningen och undervisningen

i övningsskolan. Skall tillbörligt inflytande kunna beredas åt

båda dessa parter, synes den befogenhet med avseende på läroböckerna,

som vid vanliga folkskolor tillkommer skolrådet, böra överlåtas åt kollegiet.

§ 73.

Jämför motiveringen för § 15.

§§74 och 75.

Beträffande konferenser för övningsskolan hänvisas till motsvarande

bestämmelser rörande seminariet och till för dem lämnad motivering

(§§ 126-133).

''§ 76.

Mom. 1. För att åt dem av seminariets lärare, vilka leda undervisningsövningar,

bevara tillbörligt inflytande vid bestämmande av vitsord

för uppförande och flit åt övningsskolans lärjungar föreslår kommittén,

att dessa vitsord bestämmas å kollegiesammanträde.

Mom. 2. Då övningsskolans lärjungar, i olikhet med den vanliga

folkskolans, undervisas och betygsättas av flera olika lärare men tydligen

någon enhetlighet vid bestämmande om flyttning eller avgång är nödig,

bör avdelningsföreståndaren vara den, åt vilken detta uppdrag lämnas.

§ 77.

Mom. 1. Liksom kommittén ansett, att formerna för seminariets

årsavslutning ej böra fastställas genom stadgebestämmelser (jfr § 22), finner

den, att även för övningsskolan frihet bör råda i detta hänseende, varför

icke några mot folkskolestadgans § 46 svarande bestämmelser ansetts böra

föreslås.

20

Motiveringar till förslag till stadga.

Mom. 3. Kommittén har visserligen icke funnit skäl att föreslå

terminligt utdelande av betyg åt övningsskolans lärjungar men har å andra

sidan ansett, att inöjliget bör beredas de föräldrar, som ej äro i tillfälle att

vid år savslutningen taga del av examenskatalogen, att erhålla kännedom

om sina barns framsteg, varför kommittén föreslår, att i samband med

årsavslutningen utskrivna betyg lämnas åt lärjungarna.

§ 78.

Jämför § 47 mom. 1 och 3 av gällande folkskolestadga.

§ 79.

Den här stadgade anmälningsskyldigheten är givetvis nödvändig, för

att vederbörande skolråd skola vara. i stånd att även i fråga om barnen i

seminariets övningskola fylla sina författningsenliga åligganden. Jämför

§§ 36, 39 och 48 av folkskolestadgan.

§ 81.

Det reglemente, som i enlighet med § 10 i folkskolestadgan närmare

ordnar arbetet vid vanlig folkskola, ersättes för övningsskolan i det hela

av seminariestadgan. Denna bör emellertid, lika litet som folkskolestadgan,

gå allt för mycket i detalj. Därför erfordras för de särskilda övningsskolorna

speciella bestämmelser. Vad särskilt angår ordning och tukt,

är det tydligt, att de för seminarieeleverna i detta hänseende gällande

stadgandena ej utan vidare kunna tillämpas på övningsskolans lärjungar,

vilka ju befinna sig på ett helt annat ålders- och utvecklingsstadium.

§ 83.

Nagon inspektionsskyldighet i fråga om seminariernas övningsskolor

åligger, åtminstone enligt nu gällande författning, ej statens folkskoleinspektörer.

Utanordnandet av de för dessa skolors verksamhet nödiga

medlen är nämligen ej beroende av någon dessa inspektörers granskning,

Motiveringar till förslag till stadga.

21

och deras användning kontrolleras på samma sätt som användningen av

andra till seminariet utgående medel, liksom övningsskolornas verksamhet

är underkastad samma kontroll som seminariernas.

Ännu mindre kan någon inspektionsskyldighet åligga eller åläggas

kommunernas folkskoleinspektörer, då inga kommunernas medel tagas i

anspråk för övningssskolorna.

§ 85.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 324 ft.

Mom. 2. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 327 ft.

Mom. 4. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 334 tf.

§ 86.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 285 och 337 tf.

Mom. 2. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 337 tf.

Mom. 3. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 39 och 339.

§§ 87.

Såsom i annat sammanhang framhållits, anser kommittén det vara

önskvärt, att överstyrelsen icke onödigt belastas med handläggningen av

mindre viktiga, ärenden, vilka lika väl kunna avgöras av lokala myndigheter.

Till sådana ärenden synes vara att räkna beviljande av tjänstledighet

åt lärare för styrkt sjukdom, åtminstone då det gäller kortare tid.

Vid sjukdomsfall, som fortvarar under längre tid, torde emellertid vara

lämpligt, att frågan om tjänstledighets beviljande underställes Kung]. Maj:ts

prövning.

§ 89.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 489.

§ 90.

Jämför läroverksstadgan § 126 mom. 2 och 3 samt kungl. kung.

den 20 januari 1882 §§ 1 och 2.

22

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 91.

Mom. 1. Jämför kungl. kung. den 27 augusti 1904.

O O O

Mom. 2. Då vissa av seminariets lärare icke erhålla full sysselsättning

vid seminariet och sålunda icke heller deras avlöning kan sättas så

hög, att den bereder dem anständig bärgning, vore det givetvis orimligt

att förhindra dem att söka anställning vid annan läroanstalt. Skall emellertid

sådan anställning icke medföra olägenheter för seminariet, torde böra

stadgas, att densamma icke får innehavas såsom ordinarie. Erfarenheten

har visat, att åtskilliga svårigheter kunna uppstå, om två läroanstalter

kunna med lika rätt ställa krav på eu och samme lärare.

§ 93.

Mom. I och 2. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 39, 350

tf''., 356, 381 tf.

Mom 3. Visserligen bör enligt kommitténs i annat sammanhang

(Band 1 sid. 356 tf.) framställda mening lärare vid seminarium icke kunna

åläggas annan undervisning än i de med hans tjänst förenade ämnen. Men

å andra sidan synes det, som skulle ett stadgande, vilket förhindrade, att

även annan undervisning kunde åt honom överlämnas, understundom

kunna vara till skada. Fall kunna nämligen tänkas, då den största reella

kompetensen för undervisningen i ett ämne besittes av annan lärare än

den, till vars befattning ämnet hör. Såsom exempel må nämnas undervisningen

i hälsolära, som, åtminstone vid lärarinneseminarium med manlig

lärare i biologi, ämpligast torde bestridas af gymnastiklärarinnan.

Jämväl torde kunna inträffa, att en lärares ändrade intresseriktning

och fortsatta studier komma att göra honom både kompetent och lämplig

för undervisningen i ett ämne, för vilket han vid sin anställning vid seminariet

saknade förutsättningar. Hänsyn till dylika och likartade fall har

framkallat det i ifrågavarande moment föreslagna stadgandet, vars formulering

gjorts så vid som möjligt för att ge utrymme åt ändamålsenliga anordningar

av olika art. Klart är emellertid, att om en anordning av detta

slag skulle avse en tillökning av en lärares tjänstgöring utöver stadgat

timtal, vilken skulle betinga särskild ersättning, frågan bör underställas

23

Motiveringar till förslag till stadga.

överordnad, myndighets prövning. Jämför kommitténs framställning Band 1

sid. 381 tf.

§ 94.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 312 ff. samt 256 ff.

§ 95.

So kommitténs framställning Band 1 sid. 327 ff.

§ 96.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 336.

§ 97.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 317.

§ ioi.

Jämför gällande seminariestadga § 28.

§ 103.

Jämför § 176.

§ 104.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 285 ff., 298 och

123 ff.

Mom. 1, 7). Kommitténs förslag, att vid seminarierna skola föras

vederbörliga lektionsanteckningar, har framkallats av dess övertygelse, att

sådana anteckningar äro ägnade att befrämja undervisningens jämna framåtskridande.

De lämna därjämte från år till år goda jämförelsepunkter

och kunna tjäna nytillträdande lärare till ledning. Slutligen äro de för

rektor och inspekterande myndigheter ett hjälpmedel att kunna överblicka

undervisningens gång.

Mom. 2. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 285 ff.

§ 105.

Rörande behovet vid vissa seminarier av biträdande föreståndarinna

se kommitténs framställning Band 1 sid. 285 ff. samt o38 ff.

24

Motiveringar till förslag till stadga.

Punkt 5. I fråga om ämnet husligt arbete torde manlig rektor i

allmänhet äga mindre sakkunskap än beträffande något annat av seminariets

undervisningsämnen och är således här mindre än eljest i tillfälle

att ägna undervisningen sin uppmärksamhet. A andra sidan har erfarenheten

visat, att detta ämne mer än de flesta är i behov av stöd och sakkunnig

ledning, då det dess förutan löper fara att isoleras och förbises

och då det dessutom stundom kan böra sättas i samband med anordningar

till främjande av elevernas hälsotillstånd. Den särskilda uppmärksamhet,

som enligt kommitténs mening biträdande föreståndarinnan bör

ägna ifrågavarande ämne, skall således åsyfta ej så mycket kontroll av

undervisningen som fastmer dess stödjande och främjande för att åt ämnet

tillförsäkra den tillbörliga ställningen inom ämneskretsen.

§ 107.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 43, 285, 298, 477 tf., 493 ff''.

§ 108.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 492 tf.

§ 109.

I syfte att underlätta allmänhetens bekantskap med och kontroll

över seminariernas verksamhet föreslår kommittén i § 184, att ojäviga

personer skola såsom vittnen närvara vid inträdesprövningen och folkskollärarexamen.

Men det synes kommittén, som om, detta oavsett, det endast

kan lända till seminariernas bästa, ju noggrannare och tillförlitligare

kännedom om deras verksamhet allmänheten kan vinna: oriktiga, på bristande

insikt beroende omdömen kunna så rättas, och åtgärder och förhållanden,

vilkas berättigande ej utan vidare kan inses, så finna sin förklaring. Kommittén

anser det därför lämpligt, att de personer, som uttrycka önskan att

taga kännedom om seminariets arbete eller närvara vid dess slutprövning,

Motiveringar till förslag till stadga.

25

sättas i tillfälle därtill, så långt det utan hinder för läroanstaltens verksamhet

är möjligt.

Annorlunda ställer sig saken, om det är fråga om någon längre

tids åhörande av undervisningen; sådant synes för att förebygga missbruk

kunna tillåtas blott genom överordnad myndighets av rektors yttrande

för utgångna beslut.

§ no.

Fördelningen av seminariernas lärjungeförteckningar och årsredogörelser

mellan de olika myndigheter, som böra erhålla exemplar därav

(bl. a. Gymnastiska centralinstitutet enligt nådiga stadgan den 13 juli

1887 § 3), synes enligt kommitténs mening helst böra ske genom överstyrelsens

försorg. Denna har alltså att från seminarierna infordra vederbörligt

antal exemplar.

§ in.

Punkt 4. Enligt praxis ha seminariernas rektorer besvarat de

förfrågningar, som framställts, särskilt rörande inträde i seminarium,

och flerstädes har man till underlättande härav anskaffat tryckta meddelanden

om inträdesfordringar, ekonomiska förhållanden för seminarieelever

in. in. Kommittén har ansett det lämpligt, att denna praxis bevaras och

införes, där så ännu ej skett; uttryckligt stadgande härom har upptagits,

särskilt ''för att rektor med stöd därav må anse sig oförhindrad att

vid dylika förfrågningars besvarande anlita tjänstebrevsrätt.

Punkt 5. Sedan ur de inkomna ansökningshandlingarna nödiga

upplysningar rörande de inträdessökande införts i särskild insökningslängd,

ha tydligen de icke intagna sökandenas handlingar intet värde för seminariet

utan skulle blott utgöra en onödig belastning av arkivet. Det synes

därför lämpligast, att de, där de ej av vederbörande sökande avhämtas, till

dem återsändas.

Punkt 6. För den vanligen använda termen matrikel har kommittén

sökt finna en lämplig försvenskning genom att använda uttrycket

in- och utskrivningsbok.

4—0S2S1S Folkundtro.-kom. btt. 1. Folkskolesem. Band 2.

26

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 112.

Punkt 5. Jämför § 188 punkt 3. Enligt nu gällande bestämmelser

avlämnar rektor räkenskaperna i två exemplar till domkapitlet, som översänder

det ena av dem till kammarrätten, varemot det andra bevaras

i domkapitlets arkiv. Då tydligen lokalstyrelsen, som skall övertaga domkapitlets

granskningsskyldighet, ej har behov av särskilt arkivexemplar, enär

sådant förvaras i seminariets arkiv, så finner kommittén det lämpligast,

att det exemplar av räkenskaperna, som ej är försett med verifikationer,

insändes till överstyrelsen, vilken därigenom får tillfälle till en jämförande

översikt över seminariernas ekonomiska förvaltning.

Ö

Punkt 6. Se kungl. kung. den 23 maj 1884.

Punkt 7. Jämför § 170.

§ 113.

Mom. 1. Vid en läroanstalt av den art som seminariet, där

framgången i utbildningsarbetet i så väsentlig grad är beroende av den

personliga handledning, som rektor och övriga lärare kunna ägna eleverna,

synes det föga lämpligt, att rektors tid skall upptagas av rena skrivgöromål,

som med samma resultat kunna utföras av annan person. Även om

det expeditionella arbetets mängd i och för sig åtminstone vid ett enkelseminarium

ej skulle nödvändiggöra skrivbiträdes anställande, har det därför

synts kommittén önskvärt, att denna åtgärd vidtages, då den syjtes ägnad

att icke oväsentligt främja seminariearbetet. Att, såsom skett vid de allmänna

läroverken, stadga, att skrivbiträdet skall utses bland läroanstaltens

lärare, har kommittén ej funnit lämpligt. Dels torde nämligen en sådan

mången gång vara upptagen av annan sysselsättning, då hans biträde åt

rektor vore mest behövligt, dels torde de ifrågavarande göromålen kunna utföras

av person med betydligt lägre utbildning och därför också lägre löneanspråk.

§ 115.

Nu gällande stadga föreskriver, att konsistorium vid förfall för rektor

bör förordna om ämbetets uppehållande. Det har emellertid synts kom

-

Motiveringar till förslag till stadga.

27

inittén nödigt, att genom en stadgebestämmelse förebygges, det avbrott i

rektorsämbetets utövning skulle kunna uppstå, innan överordnad myndighet

hunnit förordna vikarie.

, § H6.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 273 ff samt 317.

§ H7.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 290 ff.

§ H8.

Punkterna 2 och 3. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 291.

Punkt 4. Här avses såväl seminariets som övningsskolans lärjungar.

Punkt 5. Fri läkarvård även för övningsskolans lärjungar skulle i

flera hänseenden vara önskvärd. Men då sådan i allmänhet ej medges

åt de kommunala folkskolornas lärjungar, och då dessutom många av

övningsskolornas lärjungar hava rätt att erhålla vård av stads- och distriktsläkare

o. d., har kommittén ej ansett sig kunna framställa något förslag i

sådan riktning, helst som en bestämmelse av denna art skulle nödvändiggöra

eu väsentlig höjning av seminarieläkararvodet. Kommittén vill dock

i detta sammanhang framhålla, att om i samhälle, där seminarium

är beläget, fri läkarvård kommer att beviljas de kommunala

folkskolornas lärjungar, det torde bli nödigt att bereda samma

förmåner även för lärjungarna i övningsskolan, då denna eljest

skulle komma i en avgjort ogynnsam ställning.

Punkt 11. Jämför kommitténs framställning Band 1 sid. 230

och 299 ff.

Punkt 12. Jämför § 111 punkt 9.

Punkt 13. För de fall, där seminarieläkaren ej själv vårdat den

sjuke, erhållas de för den statistiska redogörelsen nödiga uppgifterna genom

de intyg, som i enlighet med § 43 mom. 4 skola till rektor avlämnas.

28

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 119.

Enligt gällande seminariestadga (§ 30 mom. 2 och 4) äger, förutom

rektor, vid seminarium tjänstgörande adjunkt och lärarinna med adjunkts

tjänstgöring ävensom den, vilken ensam med fullt ansvar såsom vikarie

förestår adjunktstjänst, rätt att deltaga i kollegiet vid behandlingen av alla

de ärenden, som tillhöra dess handläggning. Övriga lärare tillkommer

sådan rätt, blott då frågor förekomma, som angå deras undervisning eller

övriga verksamhet vid läroanstalten; därjämte kunna de, om rektor finner

det behövligt, även i andra fall av honom kallas att deltaga i överläo-gningarna

men ej i besluten.

För bibehållande av en sådan olikhet mellan seminariets lärare beträffande

ledamotskapet i kollegiet finnas enligt kommiténs mening varken

formella eller sakliga grunder. Redan under nuvarande förhållanden

kunna såväl övningslärarna som övningsskolans lärare anses så fast bundna

vid läroanstalten, att de böra öva inflytande på och dela ansvaret för de

åtgärder rörande dess verksamhet, som av kollegiet beslutas. Och vinna

kommitténs förslag om dessa lärares anställning gillande, blir ju detta

framdeles i ännu högre grad förhållandet. Ej heller synes någon berättigad

skillnad kunna göras mellan de olika grupperna av lärare beträffande

kännedom om och insikt i de föreliggande ärendena, dessa må nu angå

seminariets elever eller beröra läroanstaltens verksamhet och ställning. Vid

samtliga ärendens behandling kunna även de hittills från kollegiet uteslutna

lärargrupperna ha viktiga intressen att bevaka. Och genom den av kommittén

föreslagna utsträckningen av ledamotskapet i kollegiet skulle slutligen berättigade

och vid flera tillfällen uttalade önskningar tillgodoses. Jämför

kommitténs framställning Band 1 sid. 42 och 141.

Däremot böra enligt kommitténs mening tillfälligt eller i mera begränsad

utsträckning vid seminariet tjänstgörande lärare icke genom att

erhålla fullt ledamotskap i kollegiet påläggas det ansvar, som åligger verklig

kollegieledamot; blott vid behandling av sådana frågor, om vilka de

genom sitt undervisningsarbete vunnit direkt erfarenhet och sålunda äro

i tillfälle att lämna upplysningar, synas dessa lärare böra kunna deltaga

i såväl överläggningar som beslut.

Motiveringar till förslag till stadga.

29

Rörande seminarieläkarens ledamotskap i kollegiet se kommitténs

framställning Band 1 sid. 290 och 296.

§ 120.

Jämför gällande seminariestadga § 30 mom. 2 och 3.

§ 121.

Avgörandet om tid för kollegiesammanträde bör enligt kommitténs

mening i allmänhet tillkomma rektor. Annan ledamot bör dock ha rätt

att göra framställning om kollegiets sammankallande. Uppstår därvid

meningsskiljaktighet mellan rektor och ifrågavarande ledamot, synes, på

det berättigade önskningar ej må kunna undertryckas, avgörandet böra

lämnas åt närmaste överordnade myndighet, nämligen lokalstyrelsen.

I allmänhet böra tydligen de ärenden, som skola behandlas vid kollegåesammanträde,

tillkännagivas vid kallelses utfärdande. Men att i detta

hänseende lämna bestämd föreskrift synes kommittén ej rådligt, då ju efter

kallelses utfärdande frågor kunna uppkomma, som kräva kollegiets omedelbara

handläggning.

§ 122.

Mom. 1. Här föreslagna stadgande innebär ingen ändring i sak,

ty även enligt nu gällande bestämmelser skall rektor uppgöra förslag till

läsordning »efter samråd med övriga lärare». Men kommittén har funnit

det vara lämpligast, att detta samråd sker i kollegiet med dess ordnade

förhandlingssätt och protokollsföring. Tillfälle beredes därigenom den

enskilde läraren att medelst anteckning till protokollet bringa eu avvikande

mening inför lokalstyrelsens prövning.

Mom. 2. Jämför rörande upprättande av förslag till stipendiefördelning

§ 166.

Mom. 3. Bestämmandet av vitsord över avlagd folkskollärarexamen,

som enligt nu gällande bestämmelser sker å sammanträde med de lärare

vilka deltagit i prövningen, bör enligt kommitténs mening överflyttas till

kollegiet. Då nämligen vid denna betygsgivning hänsyn skall tagas till

30

Motiveringar till förslag till stadga.

de insikter och färdigheter, s.om av eleverna ådagalagts under hela deras

lärotid vid seminariet och vitsord skola bestämmas över elevernas uppförande

och flit, synes inflytande vid vitsordens avgivande böra tillerkännas

även andra seminariets lärare än dem, vilka bestritt elevernas undervisning

i fjärde klassen, liksom genom denna anordning rättvisa vid betygssättningen

bäst torde betryggas.

§ 123.

Samma behov av överläggning och meningsutbyte mellan vederbörande

lärare angående lärjungarna i eu viss klass, som vid de allmänna

läroverken föranlett inrättande av s. k. klasskonferenser, förefinnes naturligen

även vid seminarierna. Vid läroanstalter med ett jämförelsevis så

pass litet lärarantal och så få klasser som seminarierna, åtminstone enkelseminarierna,

torde dock, synes det, detta behov lika bra eller bättre och

med mindre tidsutdräkt kunna tillgodoses genom kollegiesamraanträden,

där de enskilda eleverna och deras förhållanden samt undervisningsarbetet

inom de olika klasserna bliva föremål för överläggning. Där större

klassantal eller andra omständigheter sådant föranleda, må emellertid kollegiet

kunna besluta om ifrågavarande ärendens överflyttande till klasskonferenser.

Då åtskilliga av de ärenden, som vid här omtalade kollegiesammanträden

komma under överläggning, äro av synnerligen grannlaga natur

och då det givetvis ej kan anses lämpligt att registrera alla de iakttagelser

å eleverna, som kunna ha gjorts och som framföras vid dylika sammanträden,

är uppenbart, att en inskränkning av den i fråga om andra kollegiesaminanti-äden

stadgade protokollsföringsskyldigheten härvidlag är av nöden.

Jämför kommitténs framställning Band 1 sid. 298 tf.

§ 124.

Den djupt ingripande betydelsen av de frågor, om vilkas handläggning

hår stadgas, har synts kommittén kräva särskilda bestämmelser till

förekommande av förhastade eller godtyckliga beslut.

Motiveringar till förslag till stadga.

O 1

ÖL

§§ 126—133.

Gällande seminariestadga ålägger rektor att med oavbruten uppmärksamhet

följa undervisningens gång samt att meddela de övriga lärarna de

råd och anvisningar, han finner nödiga, samt ger honom rätt att kalla lärarna

till sammanträde för behandling av de ärenden, över vilka han anser

nödiof att med dem överlägga. I överensstämmelse härmed torde också

i allmänhet vid seminarierna lärarkåren ha sammanträtt för överläggning

om undervisningens lämpligaste anordnande och bedrivande. Därjämte

har naturligtvis mångenstädes ett enskilt fruktbringande tankeutbyte

mellan lärarna rörande dessa spörsmål ägt rum. Då emellertid allt, som kan

bidraga till skapande av enhetlighet och sammanhang i seminariets undervisningsarbete,

enligt kommitténs mening är av avgörande betydelse för framgången

däri, har kommittén ansett hithörande åtgärder böra inordnas som

ett väsentligt led vid planläggningen och ledningen av seminariernas verksamhet.

Kommittén föreslår därför bestämmelser för konferenser mellan

lärarna för åstadkommande av planmässig enhetlighet i utbildningsarbetet.

Sådana konferenser avse dels visst ämne, dels ämnen, som äga nära samband

med varandra, dels den praktiska utbildningen.

Det stora behovet av ändamålsenlig och tidsbesparande anordning av

arbetet har av kommittén redan framhållits (Band 1 sid. 220 ti. samt 295 fl.).

Att i detta hänseende verka främjande skall vara främsta uppgiften för konferenser

i ämnen, som äga inbördes sammanhang. Därigenom bör kunna undvikas,

att tiden förmötes genom dubbel behandling av ett visst kunskapsområde,

som med ungefär lika fog kan upptagas inom olika läroämnen -— ex. erbjuda

biologien och geografien, ekonomiläran och geografien, kyrkohistorien,

profanhistorien och litteraturhistorien —, eller att tvärtom betydelsefulla partier

överhoppas av en lärare, i tanke att de redan på annat håll behandlats.

Icke mindre synes behovet av planmässighet vara i fråga om elevernas

utbildning och den speciella metodiska undervisningen, vilka spörsmål

komma under överläggning vid konferens med de lärare, som undervisa

i övningsskolan, och övriga lärare, som leda elevernas undervisningsövningar.

I fråga om eventuellt inrättande av klasskonferens och överflyttande

på denna av viss kollegiets befogenhet se § 122.

32

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 134.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 358 och 362.

§ 135.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för tillsättning'' av rektolktjänst

överensstämma i huvudsak med gällande författning (kungl. kung.

den 18 febr. 1905) samt med för de allmänna läroverken utfärdade bestämmelser.

Emellertid har kommittén, såväl i fråga om rektors- som adjunktstjänst,

funnit det lämpligt att minska ansökningstidens längd från

nu stadgade sextio dagar till den för ansökning av lärartjänst vid allmänt

läroverk bestämda tiden av trettio dagar. Den förra tiden har synts

onödigt lång, och genom att den utan skäl fördröjer tillsättning kan den

understundom medföra verklig olägenhet, t. ex. då en rektorsbefattning

blir ledig ett par månader före .början av ett läsår.

Vad angår formen för rektorstjänsts tillsättande, anser kommittén, av

lätt insedda skäl, att detta i allmänhet bör ske genom förordnande och

endast undantagsvis genom utnämning, något som omformuleringen av mom.

1 avser att framhäva. Jämför kommitténs framställning Band 1 sid. 383.

§ 136.

Samma skäl, nämligen svårigheten att genom vikarie få en lärartjänst

på ett tillfredsställande sätt bestridd, som för de allmänna läroverkens

räkning framkallat bestämmelse om att till rektor förordnad lärares befattning

skall besättas med ordinarie innehavare, förefinnes även i fråga

om seminarierna och har redan föranlett lagstiftning i sådan riktning (kungl.

kung. den 9 juni 1905). Kommittén har dock funnit sådan ändring i denna

kungl. kung. nödig, att stadgandet skall tillämpas, även då adjunkt vid seminarium

förordnas till rektor vid allmänt läroverk. Jämför läroverksstadgan

§ 176.

§ 137.

Mom. 2. Ehuru enligt kommitténs mening adjunktstjänst i allmänhet

bör omfatta två ämnen, torde icke sällan, särskilt vid dubbelseminarierna,

vara lämpligt, att sådan tjänst ledigförklaras blott i ett ämne, och detta

även om ifrågavarande ämne icke skulle helt utfylla den för tjänsten

Motiveringar till förslag till stadga.

33

stadgade tjänstgöringsskyldigheten. Genom en sådan anordning torde

nämligen understundom ökad möjlighet beredas att för tjänsten förvärva

eu för undervisningen i ett visst ämne val rustad lärarkraft.

Då enligt gällande examensstadga (kungl. kung. den 1 nov. 1907 § 14)

de mot undervisningsämnet fysik och kemi vid seminarium svarande

två examensämnena kunna i filosofisk ämbetsexamen förbindas dels

med varandra men dels också med andra ämnen och då därjämte ifrågavarande

undervisningsämne i allmänhet i lärartjänst vid seminarium måste

förenas med annat undervisningsämne, torde det stundom visa sig svårt

att finna sökande, som förskaffat sig de enligt § 139 föreskrivna vits

orden

i de mot tjänstens båda ämnen svarande tre (eller, om det med

fysik och kemi förenade undervisningsämnet är biologi och hälsolära, fyra)

examensämnena. Kommittén har därför funnit nödigt föreslå ett stadgande,

som möjliggör en delning av ämnet, så att dess båda grenar vid lärartillsättning

må kunna betraktas som skilda ämnen och var för sic förenas

med andra ämnen. Jämför kommitténs framställning Band 1 sid. 170.

§ 138.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 354 tf. samt 360 tf.

§§ 139—141.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 344 tf.

§§ 144—146.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 383 ff.

§ 144.

Stadgandet överensstämmer i sak med nu gällande författning men

har formulerats i likhet med läroverksstadgans § 182. Jämför gällande

seminariestadga §§ 15 och 21, sådana dessa lyda enligt kungl. kung. den 18

febr. 1905.

§ 145.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 394 tf.

5—082815 Fol kunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

34

Motiveringar till förslag till stadga.

§ 147.

Mom. 1. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 368 tf., 358 tf.

samt 360 tf.

o

Mom. 2. Åt den redan genom gällande stadga § 27 mom. 7 (sådant

detta stadgande lyder enligt kungl. kung. den 18 febr. 1905) fastslagna

grundsatsen, att vid tillsättning av lärartjänst hänsyn även bör tagas till

behovet ,av yngre och friskare krafter, har kommittén sökt giva ett otvetydigare

uttryck genom att uttala, att densamma bör gälla såväl i fråga

om sökande, som är ordinarie lärare vid seminarium, som i fråga om

sökande, som är ordinarie lärare vid allmänt läroverk.

Mom. 3. Kommittén har redan haft anledning framhålla de särskilda

egenskaper, som komma att krävas för befattningen som biträdande

föreståndarinna. Då man ej alltid kan förutsätta, att vid seminarium,

där nämnda befattning är eller väntas snart bliva ledig, någon av de befintliga

ordinarie lärarinnorna äger de antydda särskilda egenskaperna,

har det synts kommittén nödigt att föreslå ett stadgande, som ger vederbörande

myndigheter rätt att vid besättande av adjunktstjänst med kvinnlig

innehavare taga hänsyn även till vid seminariet möjligen förefintligt

eller snart inträdande behov i detta hänseende.

§ 148.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 385.

§ 149.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 338.

§ 150.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 386 ff.

§§ 151 och 152.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 369 tf.

Jämför § 145.

§ 153.

Motiveringar till förslag till stadga.

35

§ 154.

Mom. 1—3. Se kommitténs framställning Band 1 sid. 391 tf. samt 379.

Mom. 4. Den här stadgade anmälningsskyldigheten för klagande

har till syfte att sätta överstyrelsen i stånd att avgöra, om vid besvärstidens

utgång fullmakt för den utnämnde bör utfärdas eller ej.

§ 155.

Mom 1. I fråga om de av kommittén föreslagna grunderna för anställning

av lärare vid övningsskolan so kommitténs framställning Band 1

sid. 391.

Mom. 2. Med hänsyn därtill, att enligt gällande folkskolestadga

(§ 8 mom. 2) den tid, inom vilken det åligger skolråd att utfärda begärt

tjänstgöringsbetyg, uppgår till trettio dagar, kan ansökningsstiden till

lärarbefattning vid övningsskola ej sättas kortare än till fyrtiofem dagar.

§ 156.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 379 ff. samt 358.

§ 157.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 391 tf.

§ 158.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 391 ff.

§ 159.

Se kommitténs framställning Band 1

§ 160.

Jämför § 145.

§ 161.

Se kommitténs framställning Band 1

sid. 380.

sid. 341 ff. samt 358.

§ 162.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 395.

36

Motiveringar till förslag till stadga.

§§ 163 och 164.

Se kommitténs framställning'' Band 1 sid. 396 ff.

§ 164.

Vid seminariestadgans omarbetning år 1886 infördes den ännu

gällande bestämmelsen, att i händelse lärarinna med adjunkts tjänstgöring

träder i gifte, det må ankomma på konsistoriets beprövande, om hon

må bibehållas vid tjänsten, och att konsistoriet äger att sedermera uppsäga

henne, då läroverkets bästa finnes sådant kräva (setninariestadgan § 21

inom. 3). Några särskilt tvingande skäl till denna åtgärd torde knappast

ha förelegat, och stadgandet har sällan, om någonsin, tillämpats.

Den fruktan, som väl legat till grund för detsamma, nämligen att den

gifta lärarinnan skulle åsidosätta sina plikter mot skolan för hemmet och familjen,

torde ha visat sig ogrundad, och de olägenheter, som kunna följa av gift

lärarinnas tidvis nödvändiggjorda tjänstledighet, synas mer än väl uppvägas

av det välgörande inflytande på elevernas vård och utveckling, som en

gift kvinna och moder är i stånd att utöva. Utan olägenheter ha i många

fall gifta övningslärarinnor tjänstgjort vid seminarierna, och det är att

märka, att någon motsvarighet till den här avhandlade bestämmelsen icke

är stadgad i fråga om folkskollärarinnor. Kommittén har således ej

funnit skäl föreligga för ifrågavarande bestämmelses bibehållande.

§: i65.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 307. Fördelningen mellan de

olika seminarierna av det av riksdagen till stipendier anvisade belopp torde

enligt kommitténs mening bäst kunna verkställas av överstyrelsen, som synes

äga den största sakkunskapen därför. Såsom i angivna sammanhang framhållits,

anser kommittén lämpligast, att de normer, enligt hvilka sådan

fördelning skall ske, fastställas efter överläggning mellan seminariernas

rektorer. I varje fall måste fördelningen tydligen liksom hittills grunda

sig på uppgifter från de olika seminarierna. Önskvärt synes emellertid

vara, att dessa uppgifter bleve mera upplysande, än hittills varit fallet.

Motiveringar till förslag till stadga.

o i

Man kan tänka sig, att de upptoge icke blott det antal elever, som anses

vara i behov av understöd, utan ock en fördelning av dessa elever i exempelvis

tre grupper efter graden av deras behov.

§ 166.

Enligt gällande stadga skall det förslag till stipendiefördelning, som

underställts inspektörs granskning och godkännande, upprättas av rektor

»efter samråd med övriga lärare», vilket sistnämnda uttryck vanligen tolkats

såsom liktydigt med klassföreståndare. Ärendets vikt ej mindre än den benägenhet

till misstydning, som beslut om stipendiefördelning lätt kan

framkalla, synes emellertid enligt kommitténs mening förbjuda, att avgörandet,

om också blott formellt, lägges i rektors hand utan hänvisa dess

behandling till kollegiet, där samtliga lärare äga inflytande på men också

medansvarighet för fattade beslut. Jfr Band 1 sid. 307.

t § 167.

Kommittén har ansett, att huvudsakliga grunden för stipendiefördelningen

bör vara elevernas behov av understöd. Ur nu gällande bestämmelse

har därför strukits ordet »skicklig», som för övrigt lätt kan ge

anledning till olika tolkningar. Den likaledes gällande bestämmelsen, att

elev, som fått vidkännas större resekostnader för inställelse i seminariestaden,

bör erhålla större stipendieunderstöd, synes vara överflödig, då

dels sådan omständighet inbegripes under den vidgade lydelse, som givits

åt punkt b), dels resekostnaderna numer ej torde spela samma roll som

i äldre tid.

§ 168.

Se kungl. breven till domkapitlet i Härnösand den 6 november 1874

och till domkapitlet i Västerås den 5 oktober 1877.

§ 170.

Det har vid upprepade tillfällen visat sig vara till stort gagn, att

rektor kunnat begagna sig av den honom i § 63 av nu gällande stadga givna

38

Motiveringar till förslag till stadga.

rätten att utan särskild anmälan låta för seminariets räkning verkställa

mindre reparationer, vilka ej uppgå till högre kostnad än 150 kronor för år.

De många formaliteter med ty åtföljande tidsutdräkt, som fordras för att

hos vederbörande myndigheter utverka åtgärd för seminariebyggnadernas

förbättrande i något avseende, hava ofta medfört, att det anmärkta felet

under tiden förvärrats och att kostnaderna för dess avhjälpande alltmera

ökats.

Kommittén har alltså ansett att ifrågavarande bestämmelse bör bibehållas

och blott föreslagit den ändring däri, att intet bestämt belopp

fastslås men däremot skyldighet stadgas för rektor att omedelbart hos

överintendentsämbetet anmäla åtgärd av denna art.

Skall den föreslagna befogenheten för rektor medföra någon verklig

nytta för seminariet, böra emellertid erforderliga medel mot redovisningsskyldighet

på rekvisition hållas rektor till handa hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

i länet och ej tagas ur den i alla händelser vanligen hårt

anlitade materiellkassan. Ett särskilt årligt förslagsanslag torde därför för

ändamålet böra anvisas.

§ 172.

Liksom särskilda föreskrifter rörande förvaltning, bokföring och

kontroll vid de allmänna läroverken komma att utfärdas för vinnande av

likformighet och underlättande av kontrollen, böra enligt kommitténs mening

dylika föreskrifter ock utfärdas för folkskoleseminarierna.

§§ 173—179.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 471 ff.

§ 176.

Sedan riksdagen beviljat nödigt anslag, har från och med år 1897

vid seminariet i Stockholm provårskurs varit anordnad för kvinnliga

lärarkandidater, vilka därom gjort ansökan. Kursen har i huvudsak

varit ordnad på likartat sätt som provårskursen vid de allmänna läro

-

39

Motiveringar till förslag till stadga.

verken. Under senare år ha deltagarna däri erhållit teoretisk utbildning

tillsammans med provårskandidaterna vid dessa läroverk. Kursen har medfört

behörighet till ämneslärartjänst vid seminarium. Inemot ett tiotal

kvinnliga lärarkandidater har vid nämnda seminarium genomgått provårskurs.

1)

Flera skäl, såväl hänsyn till en ändamålsenlig rekrytering av seminariernas

lärarpersonal som ock andra, synas tala för att provårsinstitutionen

vid seminarierna även komine att omfatta utbildning av manliga

lärare.

Tydligt är dock, att därest vid seminarium genomgången provårskurs

även framdeles skall berättiga till anställning allenast vid seminarium,

det knappast kan förväntas, att lärarkandidater i något större antal och

av den beskaffenhet som önskligt vore skola finna med sin fördel förenligt

att genomgå sådan kurs. Det synes emellertid, som borde den kompetens,

en provårskurs vid seminarium bör giva, kunna bliva åtskilligt mera omfattande,

än den för närvarande är.

Med hänsyn därtill, att seminariets huvuduppgift ju är lärarutbildning

och att provårskandidater där erhålla övningsundervisning såväl med

elever av gymnasialstadiets ålder som med lärjungar på realskolestadiets

ståndpunkt torde utbildningen, om icke i alla, så dock i de flesta avseenden

bliva fullgod även för undervisning vid allmänt läroverk. Skäl

synas alltså föreligga att ifrågasätta, det provårskurs vid seminarium gåve

berättigande till anställning jämväl vid allmänt läroverk. Vidare synes

den tanken icke vara utesluten, att med provårskurs vid seminarium skulle

kunna förbindas erforderlig utbildning för folkskollärarexamens avläggande.

Det borde under sådan förutsättning kunna förväntas, att även personer,

som vilja förvärva meriter för anställning som folkskolinspektörer, skulle

finna fördel i att genomgå provårskurs vid seminarium. Utan att närmare

ingå på frågan om provårsinstitutionens utveckling vid seminarierna

anser kommittén med hänsyn till det nu anförda önskvärt, att denna fråga

blir föremål för vederbörligt beaktande.

Förutom de med särskilt anslag av riksdagen anordnade kurserna i

hälsolära och alkohologi för lärare från de allmänna läroverken och semi

-

Band 3 sid. 109, not. 3.

40

Motiveringar till förslag till stadga.

narierna hava genom läroverksöverstyrelsens försorg tid efter annan varit

anordnade utbildningskurser t. ex. i geologi, laboratoriearbete och bibiioteksteknik.

Likartade kurser torde komina att visa sig behövliga även för

lärare vid seminarierna icke blott i nämnda ämnen utan även i andra

t. ex. i talteknik och ekonomilära. Tydligen bör det tillkomma överstvrelsen,

att göra vederbörlig framställning om anvisande av erforderliga

medel för dylika kurser samt att leda och övervaka deras anordnande.

§ 178. .

Såsom i annat sammanhang framhållits (Band 1 sid. 473), finner

kommittén det naturligt, att seminariernas lärare, sedan en överstyrelse

inrättats, komma att i disciplinärt avseende till denria intaga samma ställning,

som de allmänna läroverkens lärare nu intaga till läroverksöverstyrelsen.

Huruvida en förändring i seminarielärarnas nuvarande disciplinära

ställning påkallar kyrkomötets hörande är en fråga, i vilken kommittén

anser sig icke kunna uttala någon mening.

§§ 180—190.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 474 tf.

§ 183.

Mom. 3. Den föreslagna rätten för lokalstyrelsens medlemmar att

deltaga i kollegiets överläggningar bör, kan man hoppas, verka såsom ett

medel att öka deras intresse och känsla av medansvarighet för läroanstalten.

Därigenom blir det dem även möjligt att i förväg sätta sig

in i ärenden, som sedermera skola komma under deras omprövning, och

i första hand vinna kännedom om de skäl, som framföras för olika meningar.

Men då de i de flesta fall sedermera komma i tillfälle att öva inflytande

på de av kollegiet behandlade ärendena och då tydligen kollegiets

beslut bör vara ett uttryck för kollegiemedlemmarnas åskådning, bör rösträtt

inom kollegiet ej tillkomma styrelsens medlemmar. Ett undantag härifrån

måste dock göras för det fall, då styrelsens ordförande övertagit

ordförandeskapet vid kollegiesammanträde. Den tjänstförrättande ordfö

-

Motiveringar till förslag till stadga.

41

randen måste nämligen äga rösträtt för att i händelse av lika röstetal

kunna hava utslagsröst.

§ 184.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 108. Jämför ock motiveringen

för § 109. *

§ 186.

Det har synts kommittén ur alla synpunkter lända till fördel, att

antagande och avskedande av vaktmästare och övrig betjäning överflyttas

från rektor till lokalstyrelsen. För rektor bör det vara en lättnad att ej

ensam behöva bära ansvaret för dylika åtgärder. Och dessutom kan han

vid möjligen förekommande förseelser hänvisa till en utom själva läroanstalten

befintlig myndighet. För den ifrågavarande personalen åter bör

ställningen kännas säkrare och tryggare, då bibehållande eller avskedande

ej längre är beroende av en enda persons godtycke.

§ 187.

Se kommitténs framställning Band 1 sid. 491.

§ 188.

I fråga om den i punkt 2 omförmälda inventeringen se kungl. kung.

den 15 december 1905.

§ 189.

Givetvis bör ledamot av lokalstyrelsen, som är bosatt utom den stad,

där seminariet är beläget, äga rätt att uppbära reseersättning för resa

till och från sammanträde. Däremot torde det, då fråga här är om ett

förtroendeuppdrag, för vars fullgörande å platsen bosatt ledamot tydligen

icke skall uppbära någon ersättning, ej vara erforderligt,, att rätt till

traktamentsersättning tillerkännes å annan plats boende ledamot.

6—082815 Folkunderv.-kom. bet, I. Folk »kol esem. Band 2.

42

Kap. X. Grunder för den föreslagna under

visningsplanen.

A. Kursplanen.

1. Kristendomskunskap.

(Jämför Band 1 sid. 154 och sid. 581.)

Behovet av I (len nu gällande läroplanen för seminarierna har inom de olika

n''phin.Ä" ämneiia den grundsatsen tillämpats, att undervisningen så mycket som

möjligt begränsats till samma kunskapsområden som undervisningen i folkskolan.

Detta gäller också kristendomskunskapen.. Med undantag av den

kyrkohistoriska delen av kursen har nämligen denna lagts helt inom de

råmärken, som utstakats av den biblisk-historiska och kateketiska kursen

vid folkskolan. Kursen å seminariet har endast utgjort en utvidgning av

denna. Det lärostoff, som redan inhämtats i folkskolan och sedan åter till stor

de! behandlats vid konfirmationsläsningen, har enligt gällande läroplan skolat

ytterligare i två koncentriska kurser genomgås å seminariet. Visserligen

har mången lärare trots det olämpliga häruti förstått att väcka lärjungarnas

intresse och aktning för kristendomsämnet. Men uppenbart är, att en

anordning sådan som den hittillsvarande måst medföra den faran, att

lärjungarna, som upprepade gånger fått genomgå samma sak, lätt förlorat

intresset för ämnet och att kristendomsundervisningen icke blivit så fruktbringande

och personlighetsutvecklande, som den bort vara. Kommittén

har i de förslag till kursplaner, den nu lämnar, frångått den principen,

att undervisningen å seminarierna skulle hålla sig inom folkskoleundervisningens

gränser, och den har icke i detta avseende gjort nagot undantag

för kristendomskunskapen. Redan för inträde i seminariet fordras ju folkskolans

kurs i kristendom väl inhämtad, och de vid folkskolan använda

läroböckerna i ämnet komma att vid seminariet bli föremål för behandling

vid framställningen av ämnets metodik samt vid undervisningsövningarna.

Kristendomskunskap.

43

Därför måste undervisningen i kristendom liksom i andra ämnen vid

seminariet föra utöver folkskolekursen till mera omfattande ock fördjupade

o _ A

kunskaper. Åt den uppfostrande och personlighetsdanande uppgift, som

bör tillkomma undervisningen å seminariet i allmänhet och kristendomsundervisningen

i synnerhet, har kommittén sökt giva uttryck, då den uppställt

som mål för denna undervisning »att med den kristna livsåskådningen

som grundval utbilda lärjungarna till sedliga och självständiga personligheter».

Såsom i annat sammanhang närmare utvecklats, har kommittén, i

■överensstämmelse med från många håll framställda önskemål, ansett sig

böra förorda upptagande i seminarieundervisningen av tvänne nya ämnen,

nämligen främmande språk och ekonomilära, det förra icke minst till förstärkande

av lärarnas fackliga utbildning, det senare för tillgodoseende av

kravet på de praktiskt-ekonomiska kunskaper, som i vår tid äro av så stor

betydelse. Då det vidare varit nödvändigt att åt de naturvetenskapliga

ämnena giva ett utrymme, som bättre motsvarar deras betydelse och den

nutida uppfattningen om rätta sättet för deras studium, samt att bereda

ökad tid åt gymnastiken och idrotten, har det ej kunnat undgås, att

timtalen för flertalet Övriga ämnen måst minskas. Denna minskning bör

enligt kommitténs mening särskilt träffa de ämnen, i vilka mycket av

arbetet kan utföras av lärjungen på egen hand i hemmet, under det de

ämnen, vilkas studium företrädesvis måste ske i skollokalen under läx*arens

omedelbara ledning, böra få jämförelsevis större timtal. Av dessa skäl

ha sådana ämnen som historien, modersmålet och kristendomskunskapen

fått sina förutvarande timtal tämligen starkt reducerade. Detta innebär

emellertid ingalunda, att kommittén skulle förorda en minskning av dessa

ämnens studium i det hela; genom ett förändrat studiesätt bör enligt kommitténs

mening även med minskat timtal lika stora eller till och med större

studieresultat kunna nås. Den nyssnämnda omläggningen av kristendomskunskapens

kursplan har också gjort en reducering av ämnets timtal lättare

genomförbar. Härtill kommer, att den hittillsvarande kursplanen från

början varit avsedd för elever med lägre allmänbildning och mindre andlig

mognad, än kommittén ansett sig för framtiden kunna förutsätta. Kommitténs

förslag omfattar nämligen en höjning av inträdesfordringarna till

Ämnets tid

å timplaner.

44

Grunderna för undervisningsplanen.

Bibelläs

ning.

Gamla testamentet.

seminariet såväl i kristendomskunskap som i övriga ämnen, varmed

torde vinnas icke blott .en större insikt hos lärjungarna i det ifrågavarande

ämnet utan ock en större utveckling och mognad i det hela.

Den begränsning av kristendomsämnets timtal, som föreslagits, innebär

sålunda icke någon ändring i detta ämnes ställning som ett huvudämne

å seminariet. Även beträffande timtalet står det fortfarande jämte

modersmålet och matematiken främst å seminariets undervisningsplan.

Såsom av förslaget till lärokurser framgår, har kommittén givit

bibelläsningen eu framskjuten plats i seminariets kristendomsundervisning.

Den har därigenom velat beteckna insikt i bibeln såsom

den grundläggande delen av kristendomskunskapen. Att vidlyftigare

utveckla skälen härför torde vara överflödigt. Såväl seminarieelevens blivande

verksamhet som lärare i kristendomsämnet vid folkskolan som ock bibelns

grundläggande betydelse, när det gäller kännedomen om den kristna

livsåskådningen och den kristna kyrkans historia, utgöra eu tillräcklig

grund härför. Att det vid bibelns studium är nödvändigt att införa

lärjungarna i ett historiskt betraktelsesätt är å annat ställe i kommitténs

framställning betonat och torde också för envar sakkunnig vara

självklart. Långt ifrån att en historisk betraktelse av bibelns skrifter skulle

innebära en fara för ett religiöst tillgodogörande av dessa, bör den i stället,

om den rätt tillämpas, bli ett medel att nå detta mål. Det historiska

betraktelsesättet vill nämligen just främja en klarare uppfattning av bibelns

religiösa och sedliga tankar genom att låta oss följa dem under deras allt

rikare utveckling fram mot kristendomen såsom höjdpunkten.

I första klassen skall bibelläsningen omfatta utdrag ur det gamla testamentets

.skrifter. Dessa utdrag böra väljas så, att lärjungen sättes i tillfälle

att göra bekantskap med de stora religiösa personligheterna och de viktigaste

tilldragelserna i det israelitiska folkets historia, framför allt med deu

religiösa utvecklingen hos detta folk. Särskild uppmärksamhet bör sålunda

ägnas åt profeternas förkunnelse, och profeter sådana som Amos, Hosea, Jesaja,

Jeremia, Hesekiel måste bli föremål för ett mera ingående studium. Likaledes

bör läsningen omfatta valda psalmer ur Psaltaren, i vilka det religiösa

livet under skilda tider av Israels historia tagit sig poetiskt uttryck. Också

Ivristendomskunskap.

45

ur andra poetiska skrifter i det gamla testamentet, såsom Jobs bok. Ordspråksboken

och Predikaren, böra lämpliga utdrag läsas. Då för en

riktig uppfattning av förhållandena på Jesu tid erfordras bekantskap med

det sista skedet av Israels inre och yttre historia, århundradena närmast

före kristendomens framträdande, böra även några stycken ur de s. k.

apokryfiska böckerna utväljas till läsning.

Genomgående bör man vid undervisningen i det gamla testamentet

ha i sikte den israelitiska religionens betydelse såsom förberedande kristendomen.

Det gamla testamentet var Jesu och hans lärjungars heliga skrift. I

dess tankar och framtidsförhoppningar levde de. Därför bör vid läsningen av

denna del av bibeln uppmärksamhet ägnas åt de framtidsförväntningar

och messianska förhoppningar, som, växlande för olika tider, städse levat hos

Israels folk. Framför allt böra dock, såsom redan påpekats, det gamla testamentets

religiösa och sedliga tankar framhävas, -varvid uppmärksamhet bör

fästas vid skillnaden mellan sådana, som av Jesus upptagits och fullkomnats,

t. ex. kärleksbudet såsom summan av lagen, och sådana, som endast

tillhörde förberedelsens ståndpunkt och icke fått plats i Jesu evangelium,

såsom den mosaiska vedergällningsrätten och den gammaltestamentliga uppfattningen

av sabbatsbudet. Skall emellertid denna läsning av valda delar

av det gamla testamentet verkligen ge en samlad bild av Israels historia,

O o

måste naturligtvis nödig utfyllnad — vid vissa partier ganska utförlig

sådan — göras, antingen genom lärarens muntliga framställning eller genom

användande av lämplig lärobok.

I samband med framställningen av Israels historia och läsningen av

utdragen ur det gamla testamentets skrifter bör lämnas eu redogörelse för

dessa skrifters uppkomst samt för den gammaltestamentliga kanonbildningens

historia.

I andra klassen omfattar bibelläsningen de nytestainentliga skrifterna.

Först böra valda delar av evangelierna genomgås för att giva eu

bild av Jesu liv och verksamhet. Att i detta sammanhang lämna några

detaljerade anvisningar torde icke vara lämpligt, utan bör det överlämnas

åt den enskilde läraren att följa den plan, han anser för uppnående av

det angivna målet vara tjänligast. Såsom ett önskemål må dock framhållas,

att härvid något evangelium blir grundligare genomgånget. Vid läs

-

Nya testamentet.

46

Grunderna för undervisningsplanen.

ningen av utdragen ur evangelierna böra framhållas de karakteristiska dragen

hos dessa, framför allt den skiftning i framställningen, som möter i

synoptikernas skildring å ena sidan och Johannesevangeliets å den andra.

Huvudsaken bör dock vara att vid läsningen av evangelierna få syn på den

Kristusbild, de tecknat, att sålunda erhålla eu så levande uppfattning som

möjligt av Jesu person och förkunnelse. Aven om ett särskilt evangelium

lägges till grund för framställningen, böra, framför allt när det gäller Jesu

förkunnelse, lämpliga utdrag ur de övriga evangelierna läsas. Särskilt

karakteristiska för Matteus evangelium äro, som bekant, bergspredikan samt

Jesu ord och liknelser om himmelriket. I Lukasevangeliet träffa vi liknelser,

som endast i detta evangelium äro bevarade och som i viss mån sätta sin

prägel på detsamma. För Johan nesevangeliet typiska äro liknelserna om

den gode herden, om vinträdet och grenarna samt vissa av Jesu tal.

särskilt hans avskedsord till lärjungarna dagen före hans död. Sådana

för de olika evangelierna kännetecknande delar torde i varje fall böra

medtagas.

Efter framställningen av Jesu liv och verksamhet bör följa eu

redogörelse för den äldsta kristna menighetens historia. Denna torde lämpligen

lämnas i samband med en översikt av Apostlagärningarna samt under

läsning av valda stycken ur denna skrift. För att vidare belysa aposteln

Paulus person och verksamhet böra naturligtvis läsas utdrag ur de

paulinska breven. Härvid bör man helst tillämpa den grundsatsen, att man

börjar med något brev, som är mera lättfattligt, t. ex. Filipperbrevet.

Även från den synpunkten är detta brev synnerligen lämpligt att lägga till

grund för ett studium av Paulus, att det låter oss blicka in i apostelns personlighet,

hans tankar och känslor vid ett betydelsefullt skede av hans liv.

Jämte det nu nämnda brevet är Galaterbrevet det, som lämnar oss de

bästa upplysningarna om apostelns egen historia. Det senare låter oss också

se honom i hans livs stora strid för kristendomens universalism, dess frigörelse

från judendomen. Galaterbrevet och Romarbrevet ge oss den bästa

inblicken i Paulus evangelieförkunnelse. I det sistnämnda möter denna i

ännu utförligare framställning än i Galaterbrevet. Då dessa båda skrifter

dessutom haft sin stora betydelse för Luthers religiösa utveckling och därmed

för reformationen, torde det vara lämpligt att fullständigt genomgå

Kristendomskunskap.

47

något av dem. För kännedomen om livet i de kristna församlingarna under

den apostoliska tiden — de religiösa, sedliga och kyrkliga frågor, som

där rörde sig — är Första korinterbrevet särskilt betydelsefullt, varför några

utdrag ur detsamma böra läsas.

I den mån tiden det medgiver, bör sedan följa läsning i lämpligt

urval ur de övriga nytestamentliga skrifterna, varvid särskilt kännedomen

om den johanneiska förkunnelsen bör fullständigas genom läsning av valda

stycken ur Johannes brev och Uppenbarelseboken. Den sistnämnda skriften

ger också en inblick i de första förföljelserna mot de kristna från det

romerska världsrikets sida, varför bekantskapen därmed bildar eu lämplig

övergång till den kyrkohistoriska kursen.

Vid läsningen av de nytestamentliga skrifterna lämnas nödiga meddelanden

om deras uppkomst och författare samt om den nytestamentliga

kanons uppkomst.

För att framställningen av den bibliska historien må bliva så levande

och åskådlig som möjligt, må nödiga historiska och kulturhistoriska upplysningar

lämnas, varjämte kartor och avbildnjngar i möjligaste mån användas.

Till den bild av Jesus och apostlarna, som läsningen av de ny- Ky*

testamentliga skrifterna givit, bör sedan ansluta sig en framställning av

den kristna kyrkans historia, av kristendomens viktigaste gestaltningar

och bärande personligheter från äldsta tid till våra dagar. Intet är bättre

ägnat att ge en fördjupad uppfattning av kristendomen och en säkrare

blick för dess framträdande i nutiden än kännedomen om dess historia,

framför allt kännedomen om dess stora personligheter. Av detta skäl

synes det högeligen önskligt, att kyrkohistorien i seminariets kursplan erhåller

större utrymme, än den för närvarande där intager.

Icke minst vid undervisningen i denna ämnesgren måste emellertid

nödig koncentration iakttagas. Endast det viktigaste av det kyrkohistoriska

stoffet bör behandlas, det som ger uttryck åt det för de olika tiderna

utmärkande och det som är av särskild betydelse för uppfattningen av

nutidens religiösa och kyrkliga liv. Sålunda bör vid undervisningen i

kyrkohistoria undvikas inlärandet av en mängd för det föreliggande syftet

onödiga namn och årtal samt andra enskildheter, som icke ge liv och åskådlig

-

48

Grunderna för undervisningsplanen.

het åt de tilldragelser och personer, man vill teckna, utan endast onödigtvis

belasta lärjungens minne och på sin höjd ha intresse för fackmannen. Vad

man framför allt bör eftersträva är att ge en tydlig teckning av de olika

perioderna och en åskådlig bild av de mest framträdande personligheterna

inom dessa. Därför hellre en levande och fyllig bild av några få företeelser

och personer än en matt teckning av många. Studiet av de kvrkohistoriska

personligheterna erbjuder stort intresse icke blott i religiöst och

historiskt avseende utan ock i psykologiskt. Vad det sistnämnda beträffar,

bör uppmärksamhet särskilt ägnas åt de olika uttryck, som fromhetslivet

tagit sig hos olika personligheter och under olika tider.

Då undervisningen i kyrkohistoria framför allt bör eftersträva att ge

en inblick i kristendomens liv i nutiden, maste vikt särskilt läggas på de

skeden av kyrkans historia, som mer än andra varit av betydelse för kristendomens

gestaltning i vår egen tid. Ett sådant skede är först och främst den

äldsta kristna tiden, vars tankar och livsformer utövat inflytande på hela den

följande utvecklingen, samt vidare reformationstiden, som angivit nya riktlinjer

beträffande såväl åskådning som liv. Men skall det målet nås, att undervisningen

i kyrkohistoria skall medföra en verklig inblick i nutidens religiösa

förhållanden, bör den om möjligt gå fram ända till denna tid och därvid

söka ge en framställning såväl av de världsåskådningar och företeelser på

kulturlivets områden, med vilka kristendomen kommer i beröring, som ock

av kristendomens särskilda uppgifter i nutidslivet. Även om huvudvikten

naturligtvis bör ligga på de evangeliska kyrkornas historia, böra dock de

övriga kristna kyrkorna, vilkas historia i nyare tiden erbjuder åtskilligt av

intresse, icke helt förbises. Viktigast är dock, att lärjungen får kännedom

om den svenska kyrkans historia och dess mer framträdande personligheter

och lär känna den gestaltning, som i vårt land givits åt kyrkoförfattning,

gudstjänstordning och kyrkoår, samt det uttryck fromhetslivet

här tagit i psalmdiktningen.

Vid all historieundervisning gäller det att söka ställa personer och

företeelser i tidshistorisk belysning. Ett viktigt medel för uppnående av

detta mål är att i sä stor utsträckning som möjligt gå tillbaka till källskrifterna

och låta de tider, man vill skildra, själva komma till tals. Intet

kan nämligen vara mer ägnat att föra in i en viss tids tankar och känslor

O O

Kristendomskunskap.

40

än att få lära känna dem i den tolkning, som denna tid själv givit dem. Då

särskilt den äldsta kyrkans och reformationstidens historia bör bli föremål

för en fylligare framställning, måste man framför allt vid deras behandling

gå till källorna. Vad den gamla tidens kyrkohistoria angår, synes det

lämpligt att utöver vad som lästs ur nya testamentet till belysning av

apostlatidens förhållanden låta lärjungarna läsa sådana utdrag av kyrkofäderna

och Eusebius kyrkohistoria, som belysa martyrtidens historia, varjämte

utdrag ur Augustinus bekännelser böra läsas. Vid behandlingen av

reformationstidens historia genomgås lämpliga utdrag ur den Augsburgska

bekännelsen och framför allt ur Luthers skrifter, t. ex. »Till den tyska

adeln», »Om en kristen människas frihet», »Den stora katekesen».

Viktigt är också att vid undervisningen i kyrkohistoria söka anknytningspunkter

i det lärostoff, som lärjungarna från annat håll inhämtat, särskilt

från den politiska historien och — vad den svenska kyrkan angår — även

från den svenska litteraturhistorien. För att tillgodose detta önskemål

har kommittén såvitt möjligt är låtit kursen i kyrkohistoria gå parallellt

med kurserna i historia och litteraturhistoria.

Även om undervisningen i kyrkohistoria gäller vad förut i sammanhang

med bibelläsningen påpekats, nämligen att man i största utsträckning

bör använda lämplig åskådningsmateriell, såsom kartor och avbildningar.

Till kursen i bibelkännedom och kyrkohistoria bör ansluta sig en

sammanhängande framställning av den kristna tros- och sedeläran. Den

grundläggande insikten häri har lärjungen redan inhämtat vid läsningen

av framför allt de nytestamentliga skrifterna, där han fått lära

känna den kristna trons och sedlighetens huvudsanningar, sådana de mött

i Jesu och apostlarnas förkunnelse. Och vid kyrkohistoriens behandling

av reformationen har han fått göra bekantskap med huvudtankarna i

Luthers religiösa och sedliga livsåskådning. Likväl har enligt kommitténs

uppfattning en mera sammanhängande framställning av den kristna trosoch

sedeläran en uppgift att fylla å seminarierna. Det är nämligen ett

krav, som tänkandet icke heller på det religiösa området kan släppa, att

det vill nå enhet och sammanhang. Av huru stor betydelse bibelstudiet

och det kyrkohistoriska studiet än må vara i jämförelse med en sådan sam

7—082815

Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Tros- och

sedelära.

i>()

Grunderna för undervisningsplanen.

manhängande framställning, torde de dock ej kunna göra den alldeles umbärlig.

Också från den synpunkten försvarar eu mera självständig framställning

av den kristna tros- och sedeläran sin plats, att den måste ge

uttryck åt kristendomens gestaltning i nutiden och därför behandla frågor,

som röra sig i nutidens liv och sålunda måste tränga sig på den tänkande

lärjungen. Denna framställning lämpar sig därför väl att ansluta sig

till den bibliska och kyrkohistoriska kursen och bilda en avslutning och

tillämpning därav.

Men också mera omedelbart har eu ingående framställning av den kristna

tros- och sedeläran sin betydelse för den blivande läraren, som en gång

i folkskolan skall meddela undervisning i detta ämne och som således

behöver en mera vidgad och fördjupad insikt däri, än den i folkskolan

använda läroboken lämnar. Aven på detta område av kristendomsämnet

äro nämligen sammanhängande och ingående kunskaper en viktig förutsättning

för meddelande av undervisning.

Härmed äro också angivna de riktlinjer, undervisningen inom denna

gren av ämnet bör följa. Den bör vara konkret och verklighetstrogen

och i möjligaste mån söka anknytning i lärjungarnas eget tänkande och

egen erfarenhet. Vidare bör den söka anknytning i bibelns egen framställning,

framför allt i Jesu ord och liknelser, vilka äro präglade av

livfullhet och åskådlighet. Såsom allmän grundsats, när det är fråga om

användande av bibelcitat, gäller, att man måste göra klart för sig såväl det

textsammanhang, i vilket citatet står, som ock det större sammanhang, i vilket

det förekommer, om det t. ex. tillhör den gammaltestamentliga förkunnelsen

eller Jesu ord eller apostlarnas vittnesbörd.

Av vikt är också att vid framställningen av tros- och sedeläran söka

samband med de kyrkohistoriska kunskaper, lärjungen redan inhämtat.

Så lär man t. ex. bättre förstå den formulering, den kristna åskådningen

fått i de olika dogmerna, om man ser dessa i tidshistorisk belysning,

d. v. s. såsom framgångna ur en viss tids tänkande. På detta sätt banas

också väg för en riktig uppfattning och värdesättning av dogmerna, i det

man får blicken öppnad för skillnaden mellan det religiösa innehållet —

de eviga sanningaima — och den mänskliga form, i vilken detta innehåll

måst klädas. Även visar sig betydelsen av sambandet med kyrkohistorien.

Kristendomskunskap.

51

när det är fråga om att anknyta de religiösa och etiska tankarna till

Lnthers lilla katekes. För personer med den förmåga av historisk uppfattning,

som seminarieeleverna på detta stadium böra ha vunnit, få lilla

katekesens ord med Luthers historia som bakgrund större liv och verk1

ighet.

Mer än som förut mången gång skett, bör uppmärksamhet ägnas åt

d.en kristna etiken, vars sammanhang med och särställning från andra

etiska livsåskådningar böra framhållas. Vid framställningen av etiken

erbjuder framförallt Jesu bergspredikan lämplig anknytning, varjämte

Luthers livsideal i dess betydelse för det kristna livet och det allmänna

kulturlivet bör framhållas. Icke minst vid behandlingen av etiken erbjuda

sig en mängd problem av det största intresse för lärjungen. Såväl

den individuella etikens huvudfrågor — plikt- och lyckoproblemet, kallelsearbetets

betydelse för karaktärsdaningen, det sexuella spörsmålet —

som ock den sociala etikens frågor, till vilka hör just den s. k. sociala

frågan, böra bli föremål för behandling och skärskådas i den kristna

etikens ljus.

Kommittén har icke kunnat anse lämpligt att låta religionshistorien få historia

plats som ett självständigt ämne å seminariets kursplan. Detta innebär dock

icke ett underskattande från kommitténs sida av religionshistoriens betydelse.

Allestädes, där religionshistoriska meddelanden äro ägnade att belysa

bibelns utsagor eller klarare framhålla den kristna religionens innehåll,

böra sådana lämnas. Uppenbart är, att man härvid icke bör belasta lärjungens

minne med en mängd detaljer, utan att endast sådant bör medtagas,

som kan ställas i organisk förbindelse med det övriga lärostoff lärjungen

inhämtat. I samband med läsningen av det gamla testamentet böra upplysningar

meddelas om de kananeiska, egyptiska och assvriskt-babyloniska

religionerna. Till den äldsta kyrkohistorien anknyta sig nödiga underrättelser

om den grekiskt-romerska religionen samt parsismen, till medeltidens

kyrkohistoria upplysningar om den germanska religionen och mohammedanismen.

I nyare tidens kyrkohistoria ansluta sig helt naturligt till missionshistorien

nödiga religionshistoriska underrättelser, t. ex. om sulufolkets

religiösa föreställningar såsom typiska för de primitiva folkens religioner,

52

Grunderna för undervisningsplanen.

Kristendomskunskapens

metodiska

behandling

i

folkskolan.

vidare om de kinesiska religionsformerna samt brahmaismen och buddaismen

— allt religiösa företeelser, med vilka de svenska missionerna företrädesvis

kommit i beröring. Mot slutet av lärokursen torde som sammanfattning

av dessa strödda religionshistoriska meddelanden även böra lämnas en kortfattad

religionshistorisk överblick, fin dylik överblick, måhända helst tagen

i anslutning till studiet av den kristna tros- och sedeläran, bör vara ägnad

att låta kristendomen framstå i sitt förhållande av på samma gång samhörighet

med och motsättning mot religiösa åskådningar och religiöst liv

utanför judendomens och kristendomens område och att ådagalägga å ena

sidan det religiösa behovets allmänmänskliga natur och å andra sidan

kristendomens ojämförliga höghet och värde.

Frågan om kristendomsundervisningen i folkskolan är, som bekant,

för närvarande och sedan lång tid tillbaka föremål för livligt meningsutbyte.

Striden gäller ej minst undervisningens form, närmast beskaffenheten

av de läroböcker, som böra komma till användning. På frågan

härom skall kommittén nu icke ingå, så mycket mindre som kommittén

därmed skulle föregripa förslag, som den ärnar att i annat sammanhang

framlägga. Men huru den nämnda frågan slutligen kan komma att lösas,

torde dock huvuddragen av den kurs i kristendomsundervisningens metodik,

som måste tillhöra undervisningen i kristendomskunskap i seminariet,

kunna angivas.

Under höstterminen i fjärde klassen, då eleverna genomgått största

delen av seminariets kristendomskurs, göres en återblick på folkskolans

kurs i ämnet, särskilt med hänsyn till den metodiska behandlingen. Den

vidgade och fördjupade insikt i kristendomskunskap, som eleverna genom

den föregående undervisningen hava vunnit, bör nu sätta dem i stånd

att med mognare omdöme sysselsätta sig med spörsmålen om barnskolans

religionsundervisning:.

Kurserna för småskolan, den egentliga folkskolan och folkskolans

högre avdelning genomgås i översikt med anslutning till läroböcker, som

användas på dessa skolstadier. Viktigare metodiska frågor, såsom den om

utanläsningen, om det kateketiska framställningssättet, om kristendomsundervisningen

i dess förhållande till undervisningen i skolans övriga läro

-

Kristendomskunskap.

53

ämnen in. fl., böra upptagas till utredning. Framför allt gäller det att

söka giva de blivande lärarna de allmänna huvudsynpunkterna för en fruktbringande

kristendomsundervisning.

Om några av dessa huvudsynpunkter må här erinras. Vid ingen

annan undervisning är det nödvändigare att taga hänsyn till lärjungarnas

psykologiska förutsättningar än vid kristendomsundervisningen. Särskilt

måste barnaläraren förstå och beakta skillnaden mellan barnets och den

vuxnes olika religiösa behov och uppfattningssätt. Han måste äga förmåga

att i berättelsens och den åskådliga bildens form framställa de religiösa

tankar och föreställningar, som av barnen skola uppfattas, och han

måste veta att avstå från det fruktlösa försöket att sysselsätta dem med

frågor, som väl för den vuxne» kunna ha den största betydelse men som

falla helt utanför barnets tanke- och känsloliv. I kristendomskunskap liksom

i skolans övriga ämnen gäller det, att barnen verkligen skola lära

något och lära det val, men kunskapens värde beror bär som annorstädes

inom barnskolans område icke på systematisk fullständighet. Vid kristendomsundervisningen

liksom vid varje annan undervisning gäller det vidare

att söka anknytning till barnets omgivning, det vill i detta fall säga till

de yttringar av religiöst liv, som barnet är i tillfälle att iakttaga. I detta

avseende kommer särskilt det kyrkliga församlingslivet i betraktande med

dess gudstjänster och högtider. Även på kristendomsundervisningen skall

ställas den fordran, att den skall vara praktisk. Praktisk blir den framför

allt genom att lägga tonvikten på det etiska. För utvecklingen av

barnets religiösa liv är det av vikt icke blott att det till dess begrepp lär

känna den kristna tron, utan även och framför allt att det lär känna den

som en källa till goda och modiga handlingar. Mer än vid någon annan

undervisning vilar vid denna den förpliktelsen på läraren, att han skall

iakttaga aktsainhet gent emot ämnet och aktsamhet gent emot barnet.

Härtill hör bl. a., att han skall undvika allt agitatoriskt och polemiskt

framställningssätt, liksom även ett sådant, som lämnar lärjungen oberörd

eller verkar uttröttande på honom. Slutligen, religiös övertygelse kan icke

givas någon, än mindre tvingas på någon, och det är ett missgrepp att

vid skolundervisningen söka göra detta. Men å andra sidan är att ihågkomma,

att eu religionsundervisning, som icke givit lärjungen förnim

-

Grunderna för undervisningsplanen.

54

melse ;iv att religionen är något annat än eu viss krets av föreställningar

och kunskaper, alls icke nått fram till det, varom den enligt sitt namn

skulle handla.

*

De synpunkter, som varit ledande för kommitténs förslag till plan

för undervisningen i kristendomskunskap, ha ingalunda varit främmande

för seminarierna. Dessas redogörelser från senare år visa, att man flerstädes,

så långt stadgans kursbestämmelser medgivit, sökt att ordna kristendomsundervisningen

efter grundsatser, liknande dem kommittén här framställt.

En huvudsynpunkt i kommitténs förslag har varit att låta bibeln

vara grundvalen för kristendomsundervisningen och att låta Kristi person

träda i undervisningens medelpunkt. De livsinflytelser, som från honom

utgått och ännu alltjämt äro verksamma inom den kristna världen, bliva

bäst uppfattade, sådana de uppenbara sig i kristendomens historia och i

den kristna kyrkans stora religiösa personligheter. Därför har kommittén

låtit kyrkohistorien intaga en framträdande plats i kursplanen. Det

kyrkohistoriska studium, som här åsyftats, bör ock leda fram till förstående

av kristendomens ställning och betydelse i nutiden med den kamp

mellan idealistisk och materialistisk världsuppfattning och de djupgående

samhällsrörelser, som äro för denna tid utmärkande. Och i all synnerhet

bör vid detta studium uppmärksamheten riktas på vårt eget folk, i dess

nutida förhållanden. Men främsta uppgiften för kristendomsläraren vid

hans undervisning, den uppgift som framför andra ställer anspråk på honom,

blir framdeles som hittills att ej blott bibringa kunskap och insikt i de

olika delarna av det omfattande läroämnet utan att jämväl giva lärjungarna

en uppfattning av religionens egentliga väsen och främja deras egen religiösa

och sedliga utveckling.

Modersmålet.

55

2. Modersmålet.

(Jämför Band 1 sid. 157 och sid. 583.)

Granskar man den för seminarierna gällande kursplanen i »svenska Nuvarande

° i,i kursplan och

språket», skall man finna, att den tar sikte huvudsakligen blott på de- dess brister.

vernas formellt-språkliga utbildning, något som antydes redan av den för

ämnet valda benämningen. De i kursplanen upptagna övningarna i välläsning,

i uppfattning samt muntligt och skriftligt återgivande av lästa

stycken eller av muntliga framställningar, i rättskrivning, i disposition, i

form-, sats- och interpunktionslära samt i språklärans »tillämpning på läsestycken»,

alla syfta de till utveckling av elevernas språkliga färdighet utan

att i någon större grad tillgodose deras behov av ett sakligt värdefullt

innehåll i undervisningen. Det sätt, varpå kursplanen ända intill senaste

tid i allmänhet tillämpats, har icke heller bidragit att minska ensidigheten.

Åt språkläran och rättskrivningen har anslagits huvudparten av ämnets

jämförelsevis rikliga timtal. Ännu i eu årsberättelse av ganska färskt datum

finner man en uppgift, att vid vederbörande seminarium rättskrivningsläran

i första klassen blivit »genomgången och flera gånger repeterad»,

i andra klassen åter repeterad och slutligen i den tredje »ytterligare

genomgången», varjämte dessutom i sista klassen förekommit ett mindre

antal rättskrivningsövningar. Läsningen av »stycken ur den antagna läseboken»,

vilken i början av dennas tillvaro tillförde eleverna åtskilligt nytt

kunskapsmaterial inom olika områden, torde sedermera, då läseboken mången

gång varit i sin helhet känd av eleverna redan före seminariekursens början

och då det däri behandlade faktiska kunskapsmaterialet i bättre sammanhang

meddelats genom undervisningen i de övriga läroämnena, otta ha

öfvergått till en allt mer mekaniserad övning i uppställande av dispositioner

till läseboksstyckena och uppletande av synonyma uttryck. Och den »läsning

av valda stycken ur den fosterländska litteraturen jämte korta med

-

56

Grunderna för undervisningsplanen.

delanden om författarna», åt vilken kursplanen berett ett blygsamt utrymme

i tredje och fjärde klasserna, synes mången gång hava inskränkts till

genomgående av ett mindre antal dikter av Tegnér och Runeberg.

Detta förhållande, som stod i full överensstämmelse med undervisningens

allmänna formella läggning ocli betingades av de härskande åsikterna

om dess syfte, må från början ha ägt sin naturliga förklaringsgrund.

Men klart är, att i män som elevernas förberedelse till inträde i seminariet,

i samband med folkskolans utveckling och under trycket av en allt

starkare konkurrens om lärjungeplatserna, blivit mer och mer förbättrad, har

eu sådan läggning av kurserna liksom en sådan begränsning av undervisningens

uppgift allt mer förlorat sitt berättigande. Följderna därav hava ock

varit ödesdigra, i det undervisningens förnämsta förutsättning och drivande

kraft, elevernas intresse, allt mera slappats, varigenom värdet av den meddelade

undervisningen, allt nit och all god vilja till trots, ännu mer förminskats.

Det har också under trycket av ändrade förhållanden och åskådningar

visat sig omöjligt att kvarstå på den av kursplanen anvisade ståndpunkten.

Seminariernas senaste årsberättelser vittna om huru vid det ena

seminariet efter det andra omläggningar av kursplanen för modersmålet

vidtagits, och omvandlingen synes knappast i avseende på något ämne ha

varit mera genomgripande än beträffande modersmålet. Det är på tiden,

att steget tages fullt ut även i yttre hänseende och att den brytning med

en tidigare uppfattning, som faktiskt redan försiggått eller försiggår, får

synligt uttryck samt stöd och ledning av den officiella kursplanen.

Modersmåls- Den vid seminarierna redan genomförda omläggningen av kursplanen

ningens upp-^)V modersmålet har framför allt åsyftat inskränkning av de rent formella

a) Éen reala ,,vningarna och tillförande av nytt sakligt material genom en utsträckt lässynpunkten.

ning. Kommittén finner eu förändring i denna riktning högst angelägen,

och dess förslag till kursplan är uppgjort med sådant syfte. Att härvid

fortsätta i den riktning, som hittills gällande kursplan, enligt vad ovan

anförts, ursprungligen torde ha åsyftat, genom att anbefalla en läsning

under modersmålslektionerna, som skulle avse att meddela eleverna ett

realencyklopediskt kunskapsinnehåll, kan kommittén dock icke finna riktigt.

Modersmålet.

57

Utan att underskatta de bidrag till allmänbildningens fullständigande, som

på sådant sätt skulle kunna vinnas, torde man dock nödgas medge, att en

kunskapstillägnelse av dylik art blir allt för tillfällig och planlös för att

vara av verkligt värde samt att samma kunskapsinnehåll med mindre tidsutdräkt,

i bättre sammanhang och under bättre handledning kan och bör

förvärvas inom de olika läroämnen, med vilka det äger naturlig samhörighet.

Ett realt innehåll av högsta bildande och uppfostrande värde, som

icke inom något annat läroämne kan göras tillgängligt för seminarieeleverna,

är däremot den säregna kännedom om svensk natur, svenskt lynne

och svensk odling, som står att vinna genom den fosterländska litteraturen

och dess historia. Då kommittén föreslår en sådan omläggning av kursplanen

för modersmålsundervisningen, att eleverna därigenom införas i och

läras skatta denna litteratur med den rikedom av ädla tankar och av sund

näring för känsla och fantasi, som den kan erbjuda, står detta också i överensstämmelse

med den allmänna uppfattning av seminarieundervisningens syfte,

varåt kommittén velat ge uttryck i § 6 av sitt förslag till seminariestadga.

Ett huvudsyfte för modersmålsundervisningen blir alltså att införa

eleverna i den svenska litteraturen, lära dem förstå och älska

dess yppersta skatter och giva dem förmåga att ur dess förråd

välja sig läsning samt att läsa på rätt sätt.

Men erhåller undervisningen sålunda eu ny viktig uppgift, får dock

den språkligt formella utbildning, som hittills varit dess huvudsakliga syfte,

ingalunda lämnas ur sikte. Färdigheten att i tal och skrift klart och språkriktigt

uttrycka sig är för den blivande läraren av oskattbart värde, och

dess utveckling får allra minst av en lärarbildningsanstalt försummas- Kommittén

hyser visserligen den övertygelsen, att ett sådant studium av den

fosterländska litteraturen, som här föreslagits, rätt bedrivet blir ett kraftigt

hjälpmedel för den formella språkfärdighetens utvecklande. Aven

direkta övningar med sådant ändamål äro dock av nöden, och kommitténs

förslag till kursplan upptager därför för alla seminarieklasserna övningar av

olika slag, vilka skola bidraga till att förverkliga modersmålsundervisning-ens

andra huvudsyfte, nämligen att bibringa eleverna kännedom om

det svenska riksspråket i dess olika stilarter samt utveckla

8—082815 Folkmderv-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

b) Den formella

synpunkten.

58

Inträdesf

ordringar

Litteraturläsning

och

litteraturhistoria.

Grunderna för undervisningsplanen.

deras färdighet att muntligen och skriftligen på ett språkriktigt,

klart och följdriktigt sätt uttrycka sina tankar. Men den tid, soin

hittills i många fall ägnats åt sådana övningar, kan enligt kommitténs

mening inskränkas, allenast de anordnas på ett planmässigt och ändamålsenligt

sått. Därigenom torde ock den fara för mekanisering, som förr

ofta hotat dem, kunna undfås.

o

Behovet av formellt språkliga övningar minskas också därigenom,

att de hittills gällande inträdesfordringarna enligt kommitténs mening, vilken

torde bestyrkas av erfarenheten, utan fara kunna höjas. Kravet på

»förmåga att redogöra för det lästa» har sålunda i kommitténs förslag

till inträdesfordringar skärpts till »förmåga att på ett redigt sätt muntligen

redogöra för det lästa». I stället för »förmåga att någorlunda felfritt uppskriva

ett dikterat stycke» bör krävas »säkerhet i rättstavning av svenska ord

samt i användning av skiljetecken inom enklare satsbyggnader», en fordran

som de inträdessökande utan allt för stora svårigheter böra kunna

bliva i stånd att motsvara men som å andra sidan skall i huvudsak befria

seminariet från att behöva offra någon särskild tid åt inlärande av rättstavning

och interpunktion. Kravet på »förmåga att någorlunda felfritt

skriftligen återgiva eu muntlig framställning» skärpes till »förmåga att

redigt och någorlunda felfritt skriftligen redogöra för ett bland flera° uppgivna

lättare ämnen». Och såsom ett nytt moment tillkommer »kännedom

om det allmännaste av form- och satsläran».

Det är kommitténs förhoppning, att insikter och färdigheter av denna

omfattning hos de nyintagna eleverna skola visa sig utgöra tillräcklig

förutsättning för meddelande av en modersmålsundervisning av betydligt

mera bildande, utvecklande och uppfostrande art än'' den, som nu gällande

kursplan utstakar.

Att litteraturläsningens tyngdpunkt måste förläggas till det senaste

århundradets svenska vitterhet, är tydligt. Hit höra ju de flesta av de

författare, vilkas arbeten i främsta- rummet äro ägnade att vidga elevernas

tankekrets eller belysa vår nationella egenart, och här äro de verk att

Modersmålet.

söka, som till form och innehåll kunna utgöra väckande förebilder för

deras egen behandling av modersmålet.

Men seminarieelevens kännedom om svensk litteratur skulle vara allt

för ofullständig, om den icke sträckte sig bortom 1800-talets gräns. Den

märkliga medeltida laglitteraturen, vår främste reformators författarskap,

stormaktstidens nationella renässanssträvanden på litteraturens område,

återspeglingen inom den svenska litteraturen av den fransk-klassiska

strömningen och 1700-talets rationalism — för att nämna några exempel

— innesluta i sig ett bildningsinnehåll av sådant värde, att det ej bör

vara alldeles okänt för den blivande folkskolläraren. Och först bekantskapen

med litterära verk från tämligen skilda tider skall kunna ge honom

någon aning om litteraturens och därmed det allmänna tänkesättets utveckling

samt lära honom uppfatta litteraturen såsom ett uttrvck för eu

viss tids odling.

Då det gäller att meddela en i möjligaste måtto konkret historisk

kännedom om den svenska litteraturen, kunna två olika vägar för framställningen

försökas.

Det torde vara ovedersägligt, att uppfattningen av de äldre tidsåldrarnas

litteraturalster åtminstone ur vissa synpunkter ställer de största kraven på

lärjungarnas utvecklingsståndpunkt. Visserligen kunna den mera naiva

tankevärld och den mindre fulländade och konstmässiga form, som utmärka

dessa verk, i och för sig svnas skäligen lätt uppfattade. Men å andra

sidan skymma mången gång just dessa egenskaper det poetiska värdet,

och de språkliga avvikelserna försvåra tillägnandet. Och över huvud kräves

för en verklig uppfattning av äldre litteratur eu vaken känsla för relativiteten

och ett klart medvetande av utvecklingsbegreppet samt övning att

även bakom en ofullkomlig yttre omklädnad uppspåra det i varje konstverk

innerst skönjbara, sant mänskliga. Däremot erbjuder vanligen det

till tiden närmare liggande i form och innehåll flera anknytningspunkter

till det av den enskilde läsaren förut erfarna, vilket för honom

underlättar uppfattningen därav. Fäster man uppmärksamheten blott vid

dessa omständigheter, vore tydligen att föredraga eu lärogång, där man

med utgångspunkt från sådan samtida litteratur, som ligger elevernas erfarenhetskrets

nära, stegvis överginge till allt mera avlägsna tidsskeden för

60

Grunderna för undervisningsplanen.

att inemot studiekursens avslutning na fram till den fornsvenska litteraturen,

vars värde ur estetisk synpunkt och såsom historiskt dokument då

borde framstå sä klart, som det över huvud med seminariets resurser kan

bli möjligt.

En lärogång av denna art tar emellertid uteslutande hänsyn till litteraturläsningen

såsom ett fristående ämne och skulle medföra, att den litteraturhistoriska

redogörelsen tinge eu rakt motsatt ordningsföljd mot de övriga

historiska framställningar, som bjudas lärjungen i den kyrkliga, politiska

och kulturella utvecklingens samt uppfostringskonstens historia.

Skall en sådan motsättning kunna undvikas, vilket kommittén finner

högeligen önskvärt, blir det tydligen nödvändigt, att den litteraturhistoriska

framställningen och därmed litteraturläsningen i huvudsak följa samma

kronologiska ordning, som är naturlig för all annan historisk betraktelse.

Hänsyn till det behov av koncentration och förbindelse mellan de

olika läroämnena, som framkallas av ämnesträngseln på seminariets timplan,

har nödgat kommittén att i första rummet beakta det historiska sammanhangets

krav och således för litteraturläsningen uppställa en lärogång,

som i det hela ansluter sig till den politiska historiens. Nekas kan ej

heller, att uppfattningen av en viss period i litteraturhistoriskt avseende

betydligt försvåras för eleverna, om dess politiska historia är dem jämförelsevis

föga bekant. Aven i och för sig skulle en genomförd tillbakaskridande

lärogång för litteraturläsningen och litteraturhistorien erbjuda

betydande svårigheter. Den nyromantiska strömningen t. ex. skulle

knappast kunna med framgång behandlas inför elever, som saknade kännedom

om 1700-talets förståndsupplysning och klassicism. Och det torde

böra fasthållas, att ett litterärt verks lämplighet för ett visst åldersstadium

icke enbart är beroende av tidpunkten för dess tillkomst.

Den historiska lärokursens anordning tillåter emellertid, att även det

förra av de förut antydda kraven i någon mån tillgodoses. Då nämligen

den profanhistoriska framställningen först i andra klassen når fram till de

tider, från vilka den svenska litteraturen äger sina äldsta minnesmärken,

kan det första läsåret användas till läsning av sådana arbeten, som genom

tankeinnehåll och framställningssätt äro lättast tillsränedisa för

lärjungarna, eller som genom en så att säga påtaglig poetisk skön

-

Modersmålet.

61

het kunna bidraga att odla och utveckla deras estetiska uppfattningsförmåga.

För dylik läsning torde framför allt böra väljas arbeten

med berättande innehåll, som äro av en »enkel, icke invecklad eller alltför

sammansatt konstnärlighet, mera fyllda av handling än av reflexion, sysslande

mera med naturlivets än med själslivets företeelser, mera med fosterländska

än med kosmopolitiska ämnen, bärande i större utsträckning en

glad — ja gärna lustig — prägel än en dyster och sorglig”. Poesien får

icke för mycket tillgodoses på prosans bekostnad. Och skildringarna av

handlingsförlopp i episk form böra ej utesluta dramatiska framställningar,

vilka kunna vara särskilt verkningsfulla i här antytt syfte.

Bland alster av ifrågavarande art kan exempelvis erinras om Heidenstams

Karolinerna, Strindbergs Svenska öden och äventyr samt Mäster Olof,

Selma Lagerlöfs Legender och Jerusalem, Leffler-Edgrens Gusten får pastoratet,

Rydbergs Sägner, berättelser och skisser, Ödmans Min första kondition,

Vikners Min moders testamente, Topelius Fältskärns berättelser,

Blanches Berättelser, Lundgrens En målares anteckningar. Hedbergs Bröllopet

på Ulvåsa, Almqvists Allmogeberättelser, Tegners tal; valda dikter

av Karlfeldt, Fröding, Melin, Snoilsky, Rydberg, Runeberg, Geijer, Tegnér;

kortare isländska sagor i översättning.

Då med andra läsåret den litteraturhistoriska läsningen begynner, bölden

enligt ovan framställda grundsatser gå jämsides med och så nära som

möjligt ansluta sig till den historiska framställningen. Valet av läsning

kommer alltså att till en viss grad betingas av hänsyn till vad som tillika

äger historiskt, särskilt kulturhistoriskt intresse: finnas t. ex. lätt tillgängliga

samtida skildringar av historiska händelser eller personligheter, så komma

de på sin rätta plats, om de kunna sammanflätas med den ungefär samtidiga

historiska framställningen. Det må vara, att på detta sätt utom

själva ämnet liggande hänsyn bli i viss mån bestämmande därför. Men

har man ställt lärjungarnas införande i den odling, som det svenska språket

uppbär, såsom ett av ämnets huvudsyften, äro dock dessa hänsyn ej för

detsamma främmande.

Valet av läsning får emellertid ingalunda bestämmas blott ur synpunkten

av att den skall utgöra historiskt illustrationsmaterial. Jämväl rent litterära

och estetiska hänsyn måste få göra sig gällande. Och även åt den

Grunderna för uudervisningsplanen.

&2

språkliga synpunkten bör lämnas tillbörligt beaktande. Ju tidigare elevens

uppmärksamhet riktas på språkets förändring, dess mer skall hans intresse

för språkliga frågor väckas, dess större hans iver bliva att iakttaga det

språk, som möter honom i tal och skrift, de uttryckssätt han själv begagnar

sig av. Att redan för det tidigare stadiet anbefalla eu rent språkhistorisk

betraktelse kan givetvis ej åsyftas. Det må till eu början vara

nog, att eleverna uppmärksamma avvikelserna och så samla material för

den kortfattade översikt av modersmålets historiska utveckling, som enligt

kommitténs förslag skall tillhöra det sista läsårets grammatiska kurs. Skall

eleven vid sin läsning kunna finna dylikt material, böra tydligen de avtryck

av äldre skrifter, som sättas i hans hand, vara sådana, att de så

långt tillbaka i tiden som möjligt bevara originalets språkliga dräkt. Den

äldre fornsvenskans litterära minnesmärken kunna väl, med undantag för

ett eller annat mindre språkprov, blott läsas i översättning. Men redan

yngre fornsvenska skrifter torde utan allt för stor svårighet kunna läsas på

originalspråket, helst om läsningen underlättas av textupplagor med ordförklaringar

under texten. Den möda, en sådan läsning till en början förorsakar,

får en tillräcklig ersättning i ökad förtrogenhet med det egna

språkets tillgångar.

Vid den fortsatta litteraturläsningen vöre det helt visst till föga gagn

att eftersträva någon systematisk fullständighet i fråga om författare och

arbeten. Med seminariets snävt begränsade tid leder en sådan strävan till

att eleverna alltjämt bjudas blott lösryckta smakbitar men sällan eller aldrig

få röna intrycket av något organiskt helt. Bättre är då att utvälja

ett mindie antal författare och mera fullständigt behandla dem och deras

verk, helst i så ostympat skick som möjligt.

Att litteraturläsningen ej kan undvara stödet av en litteraturhistorisk

lärobok, är tydligt. Men meningarna kunna vara delade om i vilken utsträckning

och på vilket sätt denna bör användas. Efter att något tidigare,

understundom åtminstone, ha betraktats som huvudsaken vid den litteraturhistoriska

undervisningen och begagnats som en vanlig lärobok, där

man läst sida efter sida, har densamma på många håll övergått att användas

blott som biografisk uppslagsbok vid litteraturläsningen. Skall

emellertid något sammanhang i denna läsning vinnas och någon verklig upp

-

Modersmålet.

(>3

fattning bibringas eleverna av de för litteraturens utveckling bestämmande

grundtankarna, då får deras bekantskap med den litteraturhistoriska läroboken

icke bli alltför ytlig. Det torde ej kunna undvikas och är knappast

heller att beklaga, att eleverna då och då, för att vinna förbindelse

mellan de lästa verken och författarna, i sin lärobok få inhämta upplysningar

om någon författare eller något arbete, som ej ingått i läsningen;

det synes ej vara orimligt att i fråga om litteraturens historia följa eu

likartad metod som vid framställningen av andra sidor av odlingens utveckling.

Huvudbetoningen måste emellertid liksom vid all historisk undervisning,

läggas på det väsentliga utan överlastning med biografiskt eller

bibliografiskt minneskram.

Klart är, att litteraturläsningen för att giva önskat resultat i någon mån

kräver sakliga och språkliga förklaringar samt en analytiskt utredande innehållsbehandling.

Emellertid torde i det hänseendet snarare felas genom

ett för mycket än genom ett för litet. Allra minst i fråga om rena ordförklaringar

kan fullständighet vara eftersträvansvärd. Ett eller annat verk

torde kunna och böra underkastas eu mera ingående analys, medan åter i

andra fall diktens egen inneboende kraft utan någon lärarens anvisning förmår

öva den rätta verkan på sinnen av den utvecklingsgrad som seminarieelevernas.

Allteftersom de lästa arbetena ge anledning därtill, böra nödiga upplysningar

om versslag och diktarter meddelas. Dessa upplysningar kunna

mot slutet av seminariekursen lämpligen i samband med den grammatiska

undervisningen sammanfattas till en kort översikt av poetikens enklaste

grunder.

I den mån tillfälle därtill kan beredas, bör emellertid enligt kommitténs

mening seminarieelevens litterära synkrets vidgas utöver fosterlandets

gränser. Så föreslås, att första klassens litteraturläsning även må omfatta

några utdrag i översättning av grekernas och romarnas litteratur, vilka

böra bidraga att giva önskvärd åskådlighet åt den i sarnma klass meddelade

framställningen af nämnda folks historia. Sådana utdrag böra givetvis

väljas så, att också de motsvara de ovan angivna fordringarna på läsningen

för ifrågavarande klass. Vidare böra de skandinaviska grannländernas

främsta diktare ej vara seminarieeleverna alldeles obekanta, varför ett

64

Grunderna för undervisningsplanen.

eller annat av deras verk bör studeras i samband med behandlingen av den

samtida svensk;! litteraturen. Önskvärt är också, att tillfälle må kunna beredas

till läsning av ett eller annat av världslitteraturens mest betydelsefulla

verk i översättning. Oberäknat den betydelse, en sådan läsning kan

hava för uppfattningen av vissa skeden i historien, synes den så mycket

mera önskvärd, som eleverna på detta sätt skola kunna få göra bekantskap

med fullödiga verk även inom sådana arter av diktning, som inom

vår egen litteratur äro mindre starkt representerade.

Läsningen av norsk och dansk litteratur kan naturligtvis endast hava

till syfte att bibringa någon övning i att förstå en dansk eller norsk bok

samt meddela nå^on kännedom om denna litteraturs betvdelse: åt behandlingen

av uttal och grammatiska skiljaktigheter kan endast ett mycket begränsat

utrymme beredas. Hava eleverna vunnit någon vana att röra sig

med dansk och norsk litteratur, skola de framdeles lättare kunna stifta

bekantskap med våra närmaste grannfolks synnerligen värdefulla pedagogiska

litteratur.

Den frågan framställer sig nu: huru vid den föreslagna minskningen

av ämnets hittillsvarande timtal vinna nödig tid för den här förordade

litteraturläsningen, så att denna ej måste begränsas inom ett alltför snävt

utrymme? Visserligen är det kommitténs uppfattning — och denna torde

avgjort ha bekräftats av den erfarenhet, som under de senare åren vunnits

vid flera seminarier — att man med en sådan anordning av kursplanen

och ett sådant tillvägagångssätt vid läsningen, som i det föregående antytts,

kan redan under de åt modersmålet anslagna lektionstimmarna medhinna

litterärt värdefull läsning i mångfaldiirt större utsträckning, än under

äldre tid var vanligt. Men kommittén har därjämte tänkt sig, att betydliga

partier av den litteraturkurs, man önskar se genomgången, kunna

lämnas eleverna såsom hemuppgift till läsning på egen hand. Genom ett

kort förhör, varvid för övrigt förträffliga tillfällen till övning i återberättande

och muntlig framställning erbjuda sig, kontrolleras hemarbetet, innan

den samfällda läsningen fortsattes. 1 fråga om vissa verk torde det t. o. in.

befinnas ändamålsenligt att giva blott en eller ett par elever i uppdrag

att inför klassen redogöra för vissa partier, vilka ej böra eller hinna upptagas

till gemensam läsning. Denna anordning, vilken torde visa sig syn

-

Modersmålet.

65

nerligen tidsbesparande, kommer att ställa stora krav på lärarens pedagogiska

takt och på planmässighet i undervisningsarbetet. Men den skall

också giva detta en omväxling och friskhet, som skall stegra intresset därför

och öka behållningen därav. I detta sammanhang torde böra erinras

om att det vid flera seminarier förekommit, att ett antal elever frivilligt

samlats på tid utom timplanen för att under lärares ledning läsa något av

världslitteraturens främsta verk, en anordning, som synes vara ur alla synpunkter

värd att uppmuntra.

Det har redan betonats, att den främsta synpunkten vid läsningen

hör bliva att låta innehållet komma till sin rätt och på eleverna utöva

hela det reala bildningsinflytande, varav det kan vara mäktigt. Men skall

så bliva fallet, fordras icke blott läsning utan rä/läsning. Vågar också

kommittén, såsom förut nämnts, i detta hänseende förutsätta åtskilligt

större färdighet hos de nyintagna eleverna, än nuvarande stadga gör, sa

är det dock dess mening, att, jämte det välläsningens krav städse under

litteraturläsningen hållas uppe, även särskilda övningar för färdighetens

ökande äro av nöden. Knappast någon färdighet torde nämligen för ett

lyckligt resultat av den blivande lärarens verksamhet vara mera oundgänglig

än just denna. Särskilt under första läsåret torde åtskillig tid

böra ägnas åt direkta välläsningsövningar. Om betydelsen i detta hänseende

av lärarens mönstergilla föreläsande behöver blott erinras, liksom

om den dramatiska litteraturens förmåga att verka eggande genom intressets

spänning och tävlingsmoinentets införande. I

I nära samband med välläsningsövningarna bör tydligen ställas den

översikt av grunderna för talröstens ändamålsenliga användning, som enligt

kommitténs förslag bör tillhöra första klassens kurs, och om vars behövlighet

så mången lärares genom oförståndig användning förstörda röstorgan

bära vittne. Denna översikt måste grunda sig på den i samband

med ljudläran givna framställningen av röstorganens byggnad och

verksamhet samt lämna nödiga anvisningar till förebyggande av deras

missbruk.

Välläsning

Anvisningai

rörande tal

röstens användning.

9—082S15 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

66

Grunderna för unctervisningsplanen.

Språklära.

Då det gäller anordningen av undervisningen i modersmålets språklära,

befinner sig seminariet i en gynnsammare belägenhet än det allmänna

läroverket. Allmänt är nämligen erkänt och av erfarenheten bestyrkt,

att de delar av denna språklära, som i främsta rummet äro ägnade

att utveckla den språkliga uppfattningen och utbilda färdigheten att i tal

och skrift åt tanken ge de lämpligaste uttrycken, hos eleverna förutsätta

en högre grad av utveckling och förståndsmognad än barnets. Det allmänna

läroverkets kursplan förlägger emellertid — om av gammal hävd

eller på verkligt tvingande grunder, må lämnas därhän — modersmålsgrammatikens

inhämtande till skolans lägre stadium, där lärjungarna ännu

sakna de nämnda förutsättningarna. Seminariet åter mottager elever, vilkas

åldersstadium gör dem lämpade för ifrågavarande undervisning. Och

då man, såsom i det föregående antytts, numera torde våga förutsätta, att

de nyblivna eleverna före inträdet i läroanstalten vunnit någon övning i

språklig iakttagelse samt behärska den enklaste terminologien för satsens

och ordets grammatiska behandling, så kan man redan från seminarieundervisningens

början anlägga de synpunkter därför, som ämnets natur

och det avsedda syftet kräva. Den gynnsamma ställning, som språkläran

redan härigenom erhåller, kommer enligt kommitténs förslag att ytterligare''

stärkas genom upptagandet av ett främmande språk på seminariets kursplan,

varigenom undervisningen vinner det förut saknade materialet för

en härvidlag synnerligen fruktbar språklig jämförelse.

Angelägnaste uppgiften för seminariets undervisning i modersmåleta

språklära måste givetvis anses vara att bibringa eleverna kännedom om

det svenska riksspråket och dess viktigaste lagar. Riksspråket skall därvid

studeras i sin motsättning till elevernas vanligen dialektiskt färgade språkbruk,

i sina olika för tal och skrift använda stilarter och med hänsyn tagen

till de språkliga uttryckens beståndsdelar, formning och betydelse. Studiet

av riksspråkets lagar måste emellertid bygga på och anknyta sig vid

eu till medvetenhet höjd uppfattning av elevernas i deras eget språkbruk

mer eller mindre omedvetet tillämpade grammatiska lagar. Härtill skall

slutligen komma en framställning av sådana regler för vissa av riksspråkets

stilarter, vilkas kännedom är behövlig för elevernas egna språkliga

försök, eller vad man vanligen benämner stilistik.

Modersmålet.

(57

Rörande ordningsföljden för behandlingen av grammatikens olika

partier kunna olika sätt tänkas. En anordning i koncentriska kurser,

sådan gällande stadga anvisar,1) torde i äldre tid ha haft något fog för

sig på grund av elevernas fullkomliga obekantskap med grammatisk analys

och terminologi. Med de förutsättningar i fråga om elevernas grammatiska

förkunskaper, från vilka kommittén ansett sig kunna utgå, blir dock

en sådan anordning obehövlig. Och den är i och för sig olämplig på grund

av den splittring i behandlingen av de olika företeelserna, som den förorsakar,

och det slöseri med tiden, som blir en följd därav. Däremot skulle

skäl kunna anföras för en analytisk lärogång, där man, utgående från satsen

eller annan större betydelseenhet, genom analyserande uppdelning småningom

tränger fram till det enskilda ordets beståndsdelar, allt i enlighet

med den lärogång man ofta finner tillämpad vid modersmålsundervisningen

i utlandet. Kommittén har dock med hänsyn till svensk lärobokstradition

funnit det lämpligast att föreslå det motsatta, syntetiska förfaringssättet,

detta så mycket hellre som därigenom i det hela överensstämmelse kan

vinnas med den grammatiska lärogång, som torde visa sig ändamålsenligast

vid studiet av det främmande språket. I varje fall synes det lämpligt att

göra början med ljudläran. Därigenom torde nämligen säkrast medvetandet

om olikheten mellan riksspråket och dialektalt språk väckas hos eleverna,

då skiljaktigheterna på ljudlärans område väl äro de lättaste att

iakttaga.

I enlighet härmed föreslår kommittén, att ljudläran och en del av

formläran skola tillhöra första klassens kurs, att återstoden av formläran

samt satsläran genomgås i andra klassen, att tredje klassens kurs skall

omfatta en språkpsykologisk orientering samt översikt av stilistiken, och

att slutligen i fjärde klassen de under litteraturläsningen gjorda språkhistoriska

iakttagelserna sammanfattas till en kort översikt av svenska språkets

utveckling.

x) För de olika klasserna upptager nuvarande undervisningsplan följande kurser i

grammatik: klass /, »det viktigaste av språkläran, med tillämpning på läsestycken»; klass II.

»språkläran, fullständigare genomgången»; klass III, »språkläran, ytterligare inskärpt, med

fortsatta tillämpningsövningar»; klass IV, »språkläran avslutad».

68

Grunderna för undervisningsplanen.

Den »översikt av folkskolans kurs i modersmålet», som enligt kommitténs

förslag tillhör fjärde klassens kurs, har kommittén tänkt sig skola omfatta

även en sammanfattande repetition av seminariets kurs i språklära,

nu likväl betraktad ur synpunkten av språklärans behövlighet för och lämpligaste

behandling i folkskolan.

Materialet för den graminatiska undervisningen måste, då det är

fråga om de av eleverna omedvetet tillämpade språklagarna, vara att

hämta från deras egen användning av språket i tal och skrift. Undervisningen

är sålunda att bringa i förbindelse med de övningar i muntlig och

skriftlig framställning, varom talas i det följande. Gäller det åter riksspråkets

lagar, erbjuder sig det språkliga materialet i den lästa litteraturen.

Icke så att förstå, som skulle litteraturläsningen förbindas med

ingående grammatisk analys; intet skulle väl vara mer ägnat att motverka

det önskade resultatet av denna läsning än en dylik misshandling.

Men läraren kan mången gång hämta grundläggande exempel och språkprov

från den lästa litteraturen, och eleverna kunna uppmuntras att där

uppsöka motsvarigheter. Och då det blir fråga om inlärandet av de

stilistiska reglerna, skola förebilder hämtas där.

Givet är, att blott ett rent hevristiskt undervisningssätt, varvid

eleverna själva så långt möjligt få söka ur förelagda exempel utfinna

reglerna, kan vara ägnat att föra lärjungarna till medvetenhet om de av

dem själva tillämpade språklagarna. En sådan metod grundar sig på och

vänjer vid psykisk självanalys; den ger alltså stöd åt de försök att vänja

eleven vid iakttagelse av själsliga förhållanden, som även ur andra synpunkter

böra vara en uppgift för seminariets undervisning. Det skall nog

också i allmänhet visa sia-, att samma hevristiska framställningssätt blir det

mest fruktbringande vid all undervisning i modersmålets språklära och det,

som för eleverna bast klarlägger de graminatiska reglernas verkliga innebörd

och så möjliggör dessas tillämpning vid egen muntlig eller skriftlig

framställning. I synnerhet då det gäller de partier av grammatiken, vilkas

studium föreslagits skola tillhöra de båda högsta klasserna: språkpsykologi,

stilistik och språkhistorisk översikt, torde det mången gång befinnas ändamålsenligt

att låta den första framställningen av vissa avdelningar lämnas

genom elevers referat eller föredrag, eu framställning, som sedermera

Modersmålet.

(19

diskussionsvis beriktigas och utfylles av kamraterna och läraren. Ett rikt

och givande material för framställningar av sådan art står att finna i flera

populärt hållna språkvetenskapliga arbeten från de senaste årtiondena.

Den grammatiska undervisningen måste alltjämt i första rummet

uppsöka och samla sig kring do delar av språkläran, som visa sig behövliga

och fruktbara för elevernas egen språkbehandling. Och om också stödet

av en grammatisk lärobok ingalunda kan umbäras, så får å andra sidan

läroboken aldrig förleda till behandling av sådana partier, vilka blott ur

rent systematisk synpunkt äga betydelse. Ej heller bör framställningen

av det svenska språkets grammatik bli beroende av hänsyn till främmande

språk, om ock, såsom förut framhållits, jämförelsen med sådana är ett

gott hjälpmedel vid dess inhämtande. Allra minst må det svenska

språkets grammatik ställas i beroende av lagarna för ett dött språk, latinet,

som till byggnad och kynne i väsentliga stycken är detsamma olikt. Det är

ju dock med det svenska språkets lagar, seminarieeleven skall göras förtrogen.

Huvudsynpunkten för grammatikundervisningen måste alltjämt bli

att utveckla elevernas förmåga av språklig iakttagelse, väcka deras språkliga

intresse samt uppodla deras praktiska språkförmåga: färdigheten att i tal

och skrift på ett språkriktigt sätt ge uttryck åt sina tankar.

Då det gäller denna uppgift, modersmålsundervisningens andra huvud- övningar

uppgift, vidgar sig undervisningens föremål åter vida utöver det rent språk- musi^ftUgh

1 i o-as gränser. Visserligen gäller det nämligen härvidlag att bibringa- för- framställ

o

o co c o c tung.

mågan att finna det riktiga språkliga uttrycket för en tanke, avpassat efter

tillfällets krav på stilart. Men ännu betydelsefullare blir övningen i att

åt det som framställes giva den riktiga ordningen, det inre sammanhanget

och den bindande beviskraften. Kravet på klarhet och reda i tanke och

framställning får naturligtvis icke eftersättas i fråga om något av seminariets

läroämnen. Men blott inom modersmålsundervisningen kan det finnas

utrymme för särskilda planmässiga övningar till bibringande av denna färdighet.

Det muntliga referatet och föredraget, diskussionen och uppsatsen

bliva medlen härför.

Såväl den muntliga som den skriftliga framställningen få från seminarieundervisningens

början sin förberedelse genom övningar att samla och

70

Grunderna för undervisningsplanen.

ordna material, som sedan framföres dels under formen av korta anföranden,

antingen förberedda i hemmet eller ock improviserade, dels såsom

skriftliga framställningar, utarbetade under en kortare stund på lärorummet.

Materialet för dessa övningar är givetvis att hämta från sådana områden,

inom vilka eleverna äga säker och lättillgänglig insikt, den må nu tillhöra

deras samtidiga eller föregående erfarenhet eller ha meddelats genom undervisningen.

De korta, jämförelsevis hastigt nedskrivna uppsatsernas lämplighet

som material för grammatisk undersökning är i det föregående antydd.

Med hänsyn till värdet för den blivande läraren ej mindre än medborgaren

av färdighet i att utan långvarig förberedelse kunna muntligen

eller skriftligen redogöra för ett sakförhållande eller framställa en kortare

tankeföljd — en färdighet, vars uppövande i vårt land vanligen allt för litet

uppmärksammas — bör åt övningar av här antydd art under hela seminarietiden

ägnas något utrymme, även om de huvudsakligen tillhöra det

första eller de båda första studieåren och längre fram ersättas av andra

övningar.

I män av tilltagande vana och färdighet skola nämligen ur dem

framväxa dels mera uttömmande och omsorgsfullt utarbetade uppsatser,

dels något längre och sorgfälligare förberedda föredrag och diskussioner.

Vid val av ämnen för uppsatserna måste tydligen hänsyn tagas till

den samtidiga undervisningen i de olika läroämnena. Ty om det också

kan vara av stor och oomtvistlig nytta, att eleven en eller annan gång

kommer i tillfälle att ur ett rikare, mera skiftande litterärt material, som

kanske även lämnar motsägande uppgifter, hämta vad han behöver för det

förelagda spörsmålets utredning och så tvingas att väga och välja, sovra och

ordna, så kan dock på seminariet den för ett sådant arbete nödiga tiden

endast undantagsvis stå till buds, och det sakliga innehållet måste således i

allmänhet vara givet på annat sätt. Härvid måste då, under eftersträvande

av så stor mångsidighet som möjligt, väljas sådana partier, som på grund

av sitt intresseväckande innehåll eller den behandling, som vid undervisningen

kommit dem till del, äga särskild aktualitet för eleverna. Men

aktualitet kan också det tankeinnehåll äga, som bibringats av erfarenheten

utanför läroanstalten. Och om också modersmålsundervisningen, genom att

till en mera fullständig, logisk-stilistisk och formell bearbetning upptaga

Modersmålet.

71

stoff frän övriga Läroämnen, intar ställningen såsom ett i viss mening centralt

läroämne, så blir det å andra sidan en dess icke mindre betydelsefulla

uppgift att bidraga till upprätthållande av förbindelsen mellan seminariets

undervisning och det omgivande livet, mellan skolans framställning samt

den intressekrets och tankevärld, som utom läroanstalten möta eleverna.

Ämnesvalet bör sålunda ej avlägsna från livet, utan det bör vänja de unga

vid att till kritiskt skärskådande och ordnad framställning upptaga även

det sakinnehåll och de åskådningar, som där möta dem. En betydelsefull

roll spelar härvidlag också valet av ämnen för diskussioner. På högsta

stadiet kunna med fördel diskussion och uppsats bringas i förbindelse med

varandra på det sätt, att material, som under en diskussion hopbragts,

sedermera ordnas och skriftligen framställes.

Vad angår valet av ämnen för föredrag, bör tydligen största möjliga

utrymme lämnas åt elevernas individuella intressen, och lärarens sak bör

härvidlag i allmänhet snarare bliva att ge råd och anvisningar än att direkt

förelägga uppgifter. Mången gång skall elevens enskilda arbete lämna

uppslag och material till föredrag. Stundom kunna personliga erfarenheter

och iakttagelser från hembygdens natur eller arbetsliv vara ägnade att

framläggas i föredragsform. Så kan ock vara fallet med erfarenheter, som

vunnits under arbetet inom läroanstalten, särskilt i samband med den praktiska

utbildningen och verksamheten i övningsskolan. Betydelsefullt blir i

varje fall, att de till föredragen valda ämnena ge anledning till insamlande

av ett ej alltför begränsat material, så att övning erhålles i att kritiskt

granska samt logiskt ordna och framlägga ett sådant.

I sammanhang härmed bör erinras om värdet i språkligt bildande avseende

hos den omsorgsfullt utförda skriftliga översättningen från ett främmande

språk.

Rätt ledda bliva övningarna i muntlig och skriftlig framställning

skolans kanske yppersta medel att bidraga till utvecklingen av elevernas

självständiga tänkande.

Om den sammanfattning av det grammatiska studiet med hänsyn till

folkskolans behov och möjligheter, vilken bör utgöra dess avslutning, är

talat i det föregående. Men även de övriga grenarna av modersmålsunder

-

Modersmålets

metodiska

behandling

i

folkskolan.

72

Grundernca för undervisniugsplanen.

visningen i folkskolan, såsom välläsningen, litteraturläsningen, rättstavningen

och uppsatsskrivningen, måste under sista seminarieåret upptagas till

skärskådande ur metodisk synpunkt, naturligtvis under anknytning till vad

som förut blivit genomgånget eller meddelat samt till de under övningsundervisningen

gjorda iakttagelserna.

I anslutning härtill torde, särskilt med hänsyn till nu rådande förhållanden,

en översikt av samtidens barn- och ungdomslitteratur samt av

grunderna för ett lämpligt urval därur, till vägledning för elevernas blivande

uppfostrarverksamhet bland folkskolans barn, väl förtjäna sin plats.

De erfarenheter om skötseln av ett bibliotek, som eleverna under sin vistelse

vid seminariet böra ha förvärvat dels genom användning för eo-en

räkning av läroanstaltens bibliotek och biträde vid skötseln därav (stadgeförslaget

§ 45), dels genom iakttagelse av och befattning med övningsskolans

lärjungebibliotek (stadgeförslaget § 73), böra slutligen sammanfattas

i en kort översikt av grunderna för skötseln av ett skolbibliotek.

Matematik.

3. Matematik.

(Jämför Band 1 sid. 159 och sid. 585.)

Om det är en för folkskoleseminariernas nuvarande läroplan i allmänhet

bestämmande grundsats, att undervisningen vid seminariet bör

begränsas till samma kunskapsområde som undervisningen i folkskolan,

så gäller detta särskilt den föreskrivna kursen i räkning och geometri.

Den utmärker sig för en knapphet, som torde sakna motstycke inom

seminarieundervisningen i andra länder. Undantager man inlärandet av

sättet för utdragning av kvadrat- och kubikrötter, går räkneundervisningen

vid de svenska folkskoleseminarierna, för så vitt den håller sig inom de

av gällande stadga och undervisningsplan utstakade gränserna, icke utöver

den kurs, som återfinnes i folkskolans normalplan. Den algebraiska synpunkten

i vanlig mening, som vid de allmänna läroverken redan från och

med fjärde klassen tillhör matematikundervisningen, saknas helt och hållet.

Vad geometrikursen beträffar, är icke angivet, att för densamma åsyftas

någon annan behandling än den, som i folkskolan och dess högre avdelning

kan förekomma, och till omfånget innehåller den knappast det för en

lärare i folkskolan allra nödtorftigaste.

Att den av stadga och undervisningsplan angivna kursen icke giver

vad folkskolläraren behöver, därom synas ock de i frågan sakkunniga,

bland dem icke minst folkskollärarna själva, vara ense.

Det är under sådana förhållanden rimligt nog, att man vid seminarierna

sökt bringa matematikundervisningen längre, än de stadgade bestämmelserna

giva uppfordran till. Redogörelserna för de senaste läsåren

visa, att man så gott som allestädes överskridit de av dessa bestämmelser

dragna gränserna. Allmänt förekommer algebraisk räkning och utsträc-kes

ekvationsräkningen även till likheter av 2:a graden. Logaritmtabellen är

10—082815 Folkunder».-lcom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Den nuvarande

lärokursen.

74

Grunderna för undervisningsplanen.

Fackutbild

ningens

synpunkt.

flerstädes i användning. Vid några seminarier omfattar matematikkursen

även trigonometri. Till dylika utvidgningar höra sedan praktiska tillämpningar

av olika slag, ägnade att giva undervisningen väsentligen ökat innehåll

och intresse.

Kommittén har redan uttalat sig om det i allmänhet taget olämpliga

i att inskränka den blivande lärarens studier till de skolkurser, som

han i framtiden skall behandla, och kommittén har beträffande matematiken

framhållit, att det även i fråga om detta ämne gäller, att först den

vidgade utsikten över kunskapsområdet ger en klarare insikt i dess närmast

liggande delar. Endast den lärare, som i någon mån behärskar sitt

ämne, förstår att skilja huvudsak från bisak och lämpa sin undervisning

efter olika förutsättningar och behov. Med erinran om, att ordet bildning

betecknar något mycket relativt, skulle man kanske kunna angiva

huvudsynpunkten för planläggningen av seminariekursen i matematik liksom

i andra ämnen genom att fråga : vilken bildning är i detta ämne den

för en folkskollärare behövliga? På motsvarande sätt har man, om ock

länge utan noggrannare avvägande, ställt frågan, när det gällt utbildningen

av lärare för de allmänna läroverken, och det är svårt att inse, varför den

icke skulle ställas så, då det gäller utbildningen av folkskolans lärare.

Matematikundervisningen vid seminariet bör i överensstämmelse härmed

åsyfta att giva eleven en god allmänbildning inom de allra viktigaste

delarna av den elementära matematiken. Den får därvid icke åsidosätta

övningen till praktisk färdighet men heller icke avstå från försöket att

utveckla förmågan av matematiskt tänkande och att framkalla det intresse

för ämnet, som först med denna förmåga vinnes. Dessa anspråk nödvändiggöra

en utvidgning av kursen utöver barnskolans kursområde och

ett upptagande ej blott av praktiska utan ock av teoretiska synpunkter

vid ämnets behandling. I seminariet lika väl som i det allmänna läroverket

bör man vid matematikundervisningen eftersträva den grad av

vetenskaplighet, som lärjungens förståndsutveckling möjliggör och fordrar.

Detta betyder icke vare sig i fråga om den ena eller andra läroanstalten,

att man skall inlåta sig på de vetenskapliga undersökningarna av talens

Matematik.

iO

egenskaper och räknelagarnas eller de geometriska axiomens giltighet.

Men det innebär, att man även vid seminariet giver åt de aritmetiska

förfaringssätten den allmänna räckvidd, som ernås genom algebran, och

åt geometrien den stränghet i framställningen, som även på ett elementärt

stadium är möjlig.

En dvlik omläggning av seminariets matematiska kurs är önsklig Den forJ

. 00 0 . 0.j .. mella bild

även

med hänsyn till den formellt bildande inverkan, som av akter plägat,u-)i5e,iSSyH.

räknas bland matematikundervisningens förnämsta förtjänster.

Sant är, att matematikens betydelse som formellt bildningsmedel

blivit överskattad och lett till ensidighet i behandlingssättet, så att bade

den praktiska, användbarheten och till och med själva det matematiska

innehållet blivit undanskymda. Men denna dess betydelse bör å andra sidan

heller icke underskattas, allra minst dä frågan gäller seminarierna. I nder den

korta lärotiden måste seminarieeleven på flera områden inhämta ett jämförelsevis

stort mått av kunskapsstoff, och den formella förståndsodlingen kan

icke allestädes bliva i samma grad tillgodosedd. Den logiska utredningen av

tankeverksamheten hinner icke att göras till föremål för någon mera utförlig

behandling; språkundervisningen måste rikta sig på det praktiska; de olika

läroämnena behandlas, såsom rätt är, övervägande empiriskt, och endast

undantagsvis hinner man så långt, att den begreppsmässiga skärpan och de

vetenskapliga synpunkterna kunna i högre grad göras gällande; med ett ord:

seminarieundervisningen är och kommer i det hela att vara en »populär»

undervisning. Däri ligger intet hinder för en levande och fruktbar uppfattning

av kunskapsinnehållet eller för ett både förståndet och karaktären

utvecklande studiesätt. Men sin mindre starka sida får denna undervisning

just i fråga om den formella förståndsodlingen. En brist i detta

hänseende är icke att förneka, och den framträder hos eleverna även i

avgångsklassen: en mindre god förmåga av abstraktion, av finare begreppsurskillning

och av tankeinnehållets logiska ordnande.

Att i seminarieundervisningen, vare sig i dess helhet eller i något av

dess ämnen, lägga tonvikten på den formella sidan av utbildningen vore,

såsom kommittén flerstädes framhållit, ett missgrepp. Men klart är, att

den nämnda bristen måste beaktas och så långt möjligt är avhjälpas. Av

76

Grunderna för undervisningsplanen.

detta skäl har kommittén bl. a. föreslagit, att lärokursen i ämnet psykologi

och pedagogik skall upptaga en kortfattad kurs i logik, och av samma

skäl bör enligt kommitténs mening matematikundervisningens formellt bildande

inverkan få komma till sin rätt i seminarieundervisningen. Men

skall detta kunna ske, får denna undervisning icke inskränkas till räkneövningar

inom folkskolekursen, utan erhålla ett sådant omfång och en sådan

läggning, som i det föregående angivits.

Usk/bild- Annu viktigare än den formella bildningens synpunkt är den prak

mnpunktyM''

t''S^a kodningens. Men de två synpunkterna behöva icke stå i strid mot

varandra. Formellt bildande äro de praktiskt betydelsefulla delarna av

matematiken lika mycket som de övriga. Om den teoretiska synpunkten

bör behärska behandlingssättet, så skall den praktiska bestämma tilllåmpningen.

Detta kan genomföras pa sådant sätt, att sammanhängande

insikter därvid erhållas i åtskilliga det praktiska livets, icke minst affärslivets,

förhållanden och att värdefulla bidrag lämnas till elevens kunskaper

i fysik, kemi, geografi o. s. v. för att icke erinra om det praktiska värde,

som den matematiska kunskapen har i och för sig.

Avon från den praktiska synpunkten visar sig nu eu utvidgning

önskvärd av den matematiska kursen utöver dess nuvarande knappa matt.

hörst det algebraiska betraktelsesättet leder till insikt om den matematiska

formelns innebörd och användning inom geometrien och fysiken samt rnöjliggör

uppfattning av funktionsbegreppet, som inom vidsträckta områden

av naturvetenskapen har genomgående betydelse; med 2:a-grads-ekvat-ionen

bliva många praktiskt värdefulla uppgifter, som eljest erbjuda stora svårigheter,

lätt lösbara, bland dem särskild! sådana, som röra boräkninrr av

vtor och rymder; i logaritmerna erhålles ett förträffligt hjälpmedel för sifferräkningars

utförande, genom vilket många eljest på aritmetisk väg icke

eller endast med svårighet utförbara lätt låta sig verkställa; läran om de

geometriska serierna äger tillämpning pa i praktiskt avseende så betydelsefulla

uppgifter som beräkningen av kapitalvärden, livräntor, sparkassor,

amorteringslån rn. m.; likformighetsläran i geometrien har viktig användning

för klargörandet av grunderna för kartläggning och perspektivisk

teckning, och i trigonometrien möter den praktiska geometrien i sin mest

Matematik.

11

använda form. De anförda exemplen äro hämtade från det område, som

ligger närmast utanför den nuvarande seminariekursen.

En utvidgning av matematikens kurs vid seminarierna, varmed ock

följer och bör följa en i teoretiskt avseende skärpt och fördjupad behandling

av ämnet, visar sig således önskvärd såväl med hänsyn till seminarieelevernas

framtida uppgift såsom lärare i matematik i folkskolan som ock med

hänsyn till matematikundervisningens formellt bildande betvdelse och det

matematiska vetandets praktiska värde. I vad mån de uppställda önskemålen

kunna nås, beror naturligtvis i väsentlig grad på huru mycken tid

som kan anslås åt ämnet på timplanen.

Kommittén har uppställt för sig den grundsatsen, att åt »de ämnen,

som företrädesvis måste studeras i skollokalen och under lärarens omedelbara

ledning», bör anslås jämförelsevis stort antal timmar, och matematiken hör

givetvis för det stora flertalet lärjungar till dessa ämnen. A andra sidan har

kommittén dels måst söka bereda plats å timplanen för två nya läroämnen

och i någon mån sörja för behövlig tid för en riktigare bedriven undervisning

i naturkunnighet, dels ock velat eftersträva, såvitt möjligt är, eu

förkortning av den tid, som seminarieeleven har att tillbringa på skolbänken

under omedelbar handledning av läraren. Detta har med nödvändi"- het lett till en minskning i timtalen för de flesta ämnen, och även matematiken

har måst erfara en sådan, i det att ämnets sammanlao-da vecko

C

timtal

för de fyra klasserna, förut 14, i kommitténs förslag blivit 12.

Minskningen belöper sig dock i själva verket till något mera, da ämnets

metodiska behandling, förut förlagd till tid, som å timplanen varit anslagen

åt »pedagogik och metodik», enligt kommittéförslaget huvudsakligen

skall förläggas till ämnets egna timmar. Vad undervisningen i bokföring

beträffar, är den av nuvarande undervisningsplan ställd i sammanhang med

välskrivningsövningarna och skall enligt kommitténs förslag framdeles tillhöra

ekonomiläran.

Sett från ämnets egen synpunkt måste det ju anses beklagligt, att

dess tid sålunda minskas. Det är dock att ihågkomma, att det icke varit brist

på tid, som hittills förhindrat en utvidgning av den nu föreskrivna kursen.

Att man, såsom i det föregående nämnts, vid många seminarier kommit

Den mate

mn fiska

lärokursen

tid å tim

planen.

78

Grunderna för undervisningsplanen.

Inträdesfordringar.

icke obetydligt utöver denna, visar, att mycket är att vinna genom ett

annat och bättre användande av den tid, som ställes till ämnets förfog-ande.

— Därjämte har man att tillse, vad som kan ernås genom möjligheten

att höja inträdesfordringarna i ämnet.

I detta avseende har man enligt kommitténs mening att iakttaga eu

viss försiktighet. Kommittén har bland allmänna grundsatser i fråga om

inträdesfordringarnas höjande velat tillämpa den, att man icke bör fordra

sådana insikter och färdigheter, vilka den inträdessökande icke kan på

egen hand förskaffa sig eller möjligen inhämta under ledning av folkskolläraren

i sin hemort eller i gynnsamt fall i en folkskolas högre avdelning.

Denna grundsats torde göra det svårt att med avseende på matematiken

gå synnerligen mycket utöver den egentliga folkskolans kurs. Möjligen

skulle man kunna tillägga »ekvationer, företrädesvis numeriska, av l:a graden

med en obekant», något som utöver den egentliga folkskolans räknekurs

upptagits i undervisningsplanen för folkskolans högre avdelning.

Detta tillägg skulle dock, utom för det fåtal, som genomgått denna avdelning

eller eljest erhållit skolundervisning i ekvationsräkning, förorsaka

icke långa svårighet, om man nämligen krävde sådan insikt och färdighet,

att en avsevärdare tidsvinst för seminarieundervisningen därigenom erhölles.

Nöjde man sig däremot med endast eu ringa bekantskap med saken i fråga,

bleve vinsten av dess upptagande i inträdesfordringarna mera skenbar än

verklig. Dels kunde lätt hända, att detta lilla insteg på ett nytt område

bleve till sin betydelse överskattat av den inträdessökande och skymde

hans blick för det som i fordringarna måste vara det huvudsakliga och

oeftergivliga; dels ligger det en fördel däri, att seminaricläraren själv får

införa eleverna i ekvationsläran och därmed på det algebraiska området,

då det för hela det följande arbetet är av vikt, att detta sker på rätt sätt.

Det har därför synts lämpligast att icke utsträcka fordringarna till

omfånget längre, än nyss blivit sagt. Däremot har man att så mycket

mera skärpa dem med avseende på beskaffenheten, d. v. s. man bör inom

det område, som betecknas av kursen för folkskola litt. A, med stränghet

upprätthålla anspråk på fullt säker insikt och verklig färdighet.

Matematik.

79

Att den nuvarande kursplanen icke bygger på förutsättningen av eu

sådan insikt och färdighet, framgår därav, att seminariekursen i matematik,

såsom förut nämnts, till omfång och art endast föga skiljer sig från

kursen i folkskolan och dess högre avdelning. I själva verket finner man.

att räknekursen i hela första och hela andra klassen håller sig inom den

egentliga folkskolans område, undantagandes det obetydliga tillägget »utdragning

av kvadratrötter»; först i tredje klassen, där räkneundervisningen

avslutas, kommer man med sifferekvationerna in på kursen för folkskolans

högre avdelning. Och vad geometrikursen beträffar, skiljer den sig åtminstone

i första klassen i intet avseende från kursen i den egentliga

folkskolan. Enbart genom ett strängt fasthållande av de fordringar, som

blivit nämnda, skall man således kunna inbespara en mycket betydlig

tid till förmån för en utsträckt undervisning i ämnet.

Om nu de intagna eleverna visat sig i räkning och geometri mot- Undervis.

° . it. ningens

svara de inträdesfordringar, som enligt kommitténs mening kunna och böra gång i alu

uppställas och upprätthållas, behöver matematikläraren vid seminariet man e''

icke längre göra till sin enda uppgift att genom trägen övning åstadkomma

färdighet inom ett till folkskolekursen begränsat område, utan han kan vid

sidan härav ställa sig även den uppgiften att föra sina elever ett stycke

vidare på matematikens fält, därunder fullföljande de teoretiska och praktiska

syften, om vilka i det föregående erinrats. Därvid torde han kunna

skrida framåt i det hela jämförelsevis raskt. Det kommer nämligen icke

an på fullständighet eller utförlighet i behandlingen av de olika kapitlen.

Utan det fäller att rikta sig mot det i matematiskt avseende eller med

avseende på tillämpningen betydelsefulla, att begränsa sig till det jämförelsevis

enkla och typiska. Att så sker är en förutsättning för den föreslagna

kursen. På samma gång gäller det att bygga upp en sammanhängande

och fast kunskap. Hellre än att äventyra klarhet och säkerhet

i uppfattningen må man lämna en eller annan del av kursen helt å sido.

Olikheten i lärarindividualitet liksom olikheten i elevmaterial fordrar, att

läraren i sådant avseende äger frihet gentemot kursbestämmelserna.

Det sagda syftar såväl på räkneundervisningen som på undervisningen

i geometri. Vad denna senare särskilt beträffar, torde man böra

80

Grunderna för undervisningsplanen.

Aritmetik

och algcbra

beteckna den Euklideiska läroboken, trots dess obestridliga förtjänster, såsom

mindre lämplig för seminarierna. Flera skäl, bland dem icke minst

den knappa lärotiden, göra en lärobok önskvärd, som, särskilt genom att

förbinda algebran med geometrien, underlättar ett snabbare inträngande i

ämnet och tillika skänker ett rikare geometriskt vetande.

Med l:a-grads-ekvationen, vars användning och behandling för närvarande

utgör det viktigaste i kursen för tredje seminarieklassen, kan framdeles

seminariets räkneundervisning begynna. Av stor vikt är därvid att

tillse, att det nya hjälpmedel, som i ekvationen erhålles, icke leden- till

förslöande av elevens mera omedelbara uppfattning och till mekanisering

av hans tänkande. De ifrågakommande uppgifternas lösning även medelst

vanligt resonemang bör aldrig underlåtas, intill dess vid stigande svårighet

ekvationsförfarandet genom de fördelar det erbjuder framstår såsom berättigat.

Ekvationen införes, som brukligt är, i samband med enkla uppgifter såsom

uttryck för den fråga, som i den givna uppgiften föreligger. De allmänna

metoderna för ekvationers hyfsning och lösning böra småningom och av sig

själva få framgå, innan de sammanfattas till regler. Ekvationer med två

eller flera obekanta kunna tidigt upptagas till underlättnad vid problemlösningen

och länge användas utan att föranleda någon svstematisk behandling.

Under det att läraren sålunda gör eleverna bekanta med ekvationen

och dess användning, har han att fullfölja även ett annat syfte, nämligen

att införa eleverna i algebran. Noga är naturligtvis härvid att tillse, att

det algebraiska och det aritmetiska icke åtskiljas och liksom falla vid sidan

av varandra. De algebraiska uttrycken böra för eleverna framträda

såsom av behovet påkallade, sammanfattande och allmängiltiga beteckningar

för aritmetiska utsagor, vilkas innebörd därvid vinner i tydlighet och

skärpa. Ganska länge torde man böra nöja sig med att av den egentliga

algebran upptaga endast sådant, som visar sig behövligt vid ekvationsräkningen

och de geometriska beräkningarna, Först sedan eleverna erhållit

förtrogenhet med det algebraiska betecknings- och betraktelsesättet, göres

räkningen med obestämda tal till föremål för mera fristående behandling

och utvidgas till en fullständigare kurs, omfattande de fyra räknesätten i

Matematik.

81

hela tal och bråk, alltjämt med undvikande av invecklade och i praktiskt

avseende värdelösa exempel.

1 samband med ekvationsräkningen utvidgas talbegreppet till att omfatta

även det negativa talet, vars betydelse i problemlösningen belyses genom

lämpliga uppgifter. De planiinetriska räkneuppgifterna leda till det irrationella

talet, varigenom talområdet för seminarieeleverna erhåller sin sista utvidgning

och fullständigas till att omfatta alla reella tal. Det vanliga förfaringssättet

för utdragning av kvadratrötter i\r siffertal inläres, varjämte

geometriska konstruktioner och tabeller användas för kvadratrötters erhållande.

Kubikrötter, som senare lätt fås med tillhjälp av logaritmer, tagas tills

vidare ur tabeller. Till bråkläran och det irrationella talbegreppet anslutes

en närmare framställning av begreppen mätning och förhållande samt

de viktigaste satserna om analogier. Proportionslära i vanlig mening, däri

det plägar givas dels bevis för räknelagarnas giltighet för de irrationella

talen, dels en fullständigare behandling av läran om förhållanden, torde

icke behöva upptagas som särskild beståndsdel i seminariekursen. Vad det

irrationella talet beträffar, bör det betraktas såsom ett oändligt icke periodiskt

decimalbråk, med vars rationella närmevärden man räknar. Och förhållandet

mellan två storheter tages såsom förhållandet mellan storheternas

mätetal, då de äro uppmätta med samma enhet, varvid alla satser om

förhållanden och analogier låta sig behandlas som enkla fall av bråk- och

ekvationsräkningen. Åt räkningen med närmevärden ägnas särskild omsorg.

Logaritmerna torde väl lämpligast införas på grundvalen av potensläran.

Såväl denna som läran om logaritmer behandlas uteslutande med syfte att

på genaste väg föra eleverna till insikt och färdighet i de vanliga logaritmernas

praktiska bruk. Fyrställig tabell torde få anses fullt tillräcklig och lämpligast

att använda.

Ekvationsräkningen utsträckes till ekvationer av 2:a graden, men dess .

teoretiska behandling bör i det hela icke gå längre, än ekvationens användning

för lösandet av ifrågakommande uppgifter gör behövligt. Det är

framför allt de geometriska räkneuppgifterna, som leda till 2:a-grads-ekvationernas

upptagande i undervisningen, och dessa ekvationer få också sin

huvudsakliga användning för sådana uppgifters lösning. Även några enklare

fall av 2:a-grads-ekvationer med två obekanta samt av s. k. rotekva

11—082815

Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

82

Grunderna för undervisningsplanen.

Räkneunder

visningens

förhållande

till ekonomiläran.

tioner torde kunna upptagas.1) Slutligen lämnas en kortfattad framställning

av de aritmetiska och geometriska serierna med tillämpning, vad de senare

beträffar, på beräkning av sammansatt ränta.2) Eleverna få härvid sysselsätta

sig med beräkning av kapitalvärden och annuiteter, med upprättandet

av planer för amorteringslån o. s. v. Att även meddela dem de första

elementen av sannolikhetsräkningen och i samband därmed grunderna för

försäkringsväsendet, något som man ofta finner upptaget i matematikkurserna

för tyska seminarier/ lärer icke kunna medhinnas.

I allmänhet bör man ju söka binda den matematiska undervisningen

vid lösningen av uppgifter, som hava sakligt värde och kunna väcka lär*

jungens intresse. Innehållet i uppgifterna måste till att börja med underordnas

det metodiska syftet men bör sedermera bestämmas efter praktiska

synpunkter. Vid räkneundervisningen har man att företrädesvis driva lösning

av sådana uppgifter, som tillhöra vad man kallar affärsräkning: procent,

ränta, handelsrabatt, diskont, medelvärden, bolags- och blanduingsproblem

m. m. och med ett sådant innehall, som hänför sig till hemmets

ekonomi och det allmänna praktiska livet samt vara viktigaste näringar, lantbruket,

skogshushållningen, järnindustrien o. s. v. Exemplen sammanföras

efter det sakliga innehållet, så att eleven under någon tid får sysselsätta sig

med uppgifter tillhörande ett visst område och således hinna att tänka sig

in i detta. — På så sätt kommer matematikundervisningen att stödja den

undervisning i affarslära och bokföring, som av kommittén förlagts till ekonomiläran.

Detta sistnämnda ämne kommer å sin sida att giva en sammanfattning

och ett fullständigande av det ekonomiska innehåll, som ingår i

matematikkursen, och får därigenom samma förhållande till matematiken

som till eu del andra läroämnen. Att undervisningen i affarslära och bokförin^

hellre bör höra till ekonomiläran än till matematiken, torde framgå

O

av ämnenas egen natur.

1) Sambandet mellan koefficienter och rötter torde böra med några exempel uppvisas,

men de i allmänhet i läroböckerna härtill anknutna tillämpningarna på algebraiska uttrycks

uppdelning i faktorer och reduktioner av vissa dubbelt irrationella uttryck lämnas a sido såsom

ägande ringa praktisk betydelse; likaså den hithörande teorien för maxima och minima.

2) De enkla exponentialekvationer, som härvid i vissa fall erhållas, äro de enda av

sådant slag, som böra förekomma i seminariekursen.

Matematik.

83

Så nödvändig färdighet i huvudräkning ock är för folkskolläraren,

behöver man dock icke eftersträva en sportraässig förmåga att i huvudet utföra

räkningar med flersiffriga tal. En dylik förmåga går snart förlorad,

och dess praktiska värde är mera skenbart än verkligt. Huvudsaken är,

att eleven vid all räkning vänjes att ha tankarna med sig och icke taga

uppgifterna mekaniskt. Att huvudräkning drives som särskild övning är

emellertid nödvändigt, synnerligast under de båda första seminarieåren. I

allmänhet torde vara lämpligt att använda en kort stund vid lärotimmens

början för sådan övning. När så ske kan, bör man taga innehållet för uppgifterna

ur det område, som eljest för tillfället utgör föremål för undervisningen

i ämnet, varigenom huvudräkningsövningarna erhålla samband med

det övriga arbetet och mera omedelbart komma detta till godo.

Allestädes, där det algebraiska låter sig bringa till åskådlighet genom

geometrisk framställning, bör sådant ske. Det tillkommer i första

rummet fysikundervisningen att giva eleven en elementär insikt i funktionsbegreppet

och vänja honom vid att under användning av rätvinkliga

koordinater grafiskt åskådliggöra en storhets beroende av en annan. Men

även i matematikundervisningen bör, så tidigt lämpligen ske kan, samma

viktiga begrepp införas och uppgifter lämnas, där man med tillhjälp av ett

antal givna sainhöriga värden på grafisk väg erhåller andra sådana. Uppgifter

av detta slag äro av stor praktisk betydelse och kunna hämtas från

många olika områden, och förfaringssättet är ytterst enkelt. I samband med

ekvationsräkningen visas, hurusom en ekvatiön med två obekanta låter sig

geometriskt framställas medelst en linje, rät eller krokig, och hurusom

sifferekvationer kunna approximativt lösas genom sina motsvarande diagram.

Aven ekvationer av högre grad än den andra låta sig på sådant sätt bemästras,

och till och med några enkla uppgifter på maxima och minima

kunna i detta sammanhang företagas till studium.

Den föreslagna kursplanen avser icke, att funktionsbegreppet skulle

göras till en ledande grundsats för undervisningen i dess helhet. Men

allestädes, där ett på detta begrepp grundat föreställningssätt kan anses

befordra eu klar och fullständig uppfattning av en föreliggande uppgift

antingen inom det aritmetisk-algebraiska området eller det geometriska,

Huvudräk

ning.

Funktions

begreppet.

Grafisk

framställ

ning.

84

Grunderna för undervisningsplaneu.

Geometri.

bör ett sådant föreställningssätt tagas i bruk, och diagrammet på rutat

papper bör vara det städse till hands liggande och ofta anlitade hjälpmedlet

till vinnande av större åskådlighet eller till uppgifters lösande, vare sig

vid sidan av eller oberoende av algebraiskt förfarande. Särskilt må härvid

erinras om kvadratrötternas, logaritmernas och de trigonometriska talens

grafiska framställning samt om diagrammen för sammansatt ränta.

Seminariets kurs i geometri bör hava till huvudsakligt ändamål att giva

en teoretiskt grundad insikt i läran om geometriska konstruktioners utförande

och geometriska storheters beräkning. Härmed är ock angivet, att

den till sitt väsentliga syfte bör vara praktisk.

Folkskolekursen i geometri, som hör till inträdesfordringarna, är att

betrakta som eu kurs i geometrisk åskådningslära. Någon sådan bör således

icke längre behöva genomgås i seminariet annat än i samband med den

metodiska undervisningen, utan man kan omedelbart inlåta sig på den

egentliga geometriska lärokursen. I första hand måste denna givetvis

omfatta vanlig plangeometri. Framställningen av denna bör vara genetisk

och bevisande. Man har emellertid att tillse, att det geometriska innehållet

icke för eleven undanskymmes av bevisföringen; bevis undvikas, där

åskådningen gör till fyllest. Men där bevisning göres, bör den naturligtvis

vara sträng. De satser, som fästas i minnet, inskränkas så mycket som

möjligt till antalet men utnyttjas väl genom övningsuppgifter, som fullständiga

innehållet. Stor vikt lägges vid konstruktionsuppgifterna.

Geometrien sättes väl icke genast, men dock snart nog i förbindelse

med aritmetiken och algebran. Bevisföringens metod övergår från att vara

endast geometrisk till att vara geometrisk eller algebraisk, allteftersom den

ena eller andra metoden enklast leder till målet. Att mätetalet för

rektangelytan är produkten av sidornas mätetal, bevisas lätt för hela och

brutna tal och bör för övrigt vara för eleven bekant redan vid inträdet i

seminariet, och de planimetriska räkneövningarna kunna börja redan i första

klassen i samband med de första satserna rörande parallellogrammers och

trianglars ytstorlek. Med kännedomen om den pytagoreiska satsen och

bekantskapen med de irrationella talen vidgas för eleven fältet för beräkningsuppgifterna,

och ju mera hans insikter i algebran å ena sidan och i

Matematik.

85

geometrien å den andra hinna framåt, desto närmare kunna de två områ

0

7

dena förenas.

Med satserna om trianglars likformighet förbindas, i den mån tiden

medgiver, de första grunderna av trigonometrien. Att icke upptaga dessa

1 seminariets geometrikurs vore stridande mot den karaktär man velat giva

åt denna, och de låta sig osökt infoga i det nu nämnda sammanhanget. Någon

större svårighet erbjuda de icke, men ha stort praktiskt värde, även om insikten

i dem begränsas till satserna om den rätvinkliga triangeln samt de

s. k. sinus- och cosinusteoremen. Vid räkningen kunna eleverna, åtminstone

till att börja med, använda själva de trigonometriska talen, icke deras

logaritmer.

Till lämplig årstid förläggas, helst redan i första och andra klasserna,

några enkla övningar i fältmätning, avvägning och kartläggning, förut förberedda

under arbetet i klassen.

Rymdgeometriens hittills vanliga avsöndring från den övriga geometrien

och dess sena införande i undervisningen ha med rätta betecknats som

en ofördelaktig och onaturlig anordning. Det kan icke vara annat än till

gagn för utvecklingen av lärjungens geometriska föreställningsförmåga i

allmänhet, att rymdgeometriska synpunkter tidigt upptagas i undervisningen,

särskilt att rymdgeometriska räkneuppgifter förbindas med de plangeometriska.

Därigenom vinner ock hela geometriundervisningen i intresse

och praktisk betydelse. Aven utan en omkastning av den nuvarande ordningsföljden

mellan plan- och rymdgeometrien — en ordningsföljd, som har

allt för goda skäl för sig för att icke i det hela bibehållas — låter det sig göra

att bringa det rymdgeometriska tidigare in i undervisningen. Askådningsläran

har utgått från och huvudsakligen sysselsatt sig med den geometriska

kroppen och dess egenskaper. Räta prismers och cylindrars rymder

kunna av eleven beräknas, så snart han förstår att beräkna deras bottenytor.

Såväl i fråga om dessa kroppar som i fråga om flera andra kunna

kanter och skärningslinjer, sido- och snittytor med deras vinklar göras till

föremål för beräkning, nät kunna ritas och modeller förfärdigas, innan

ännu någon sammanhängande kurs i rymdgeometri hunnit genomgås.

I den rymdgeometriska kursen för fjärde klassen hava upptagits

»grunderna för projektions- och perspektivritningen», och lämpligheten här

-

86

Grunderna för undervisningsplanen.

av torde icke behöva närmare framhållas. Det i samma kurs upptagna

momentet: »det viktigaste angående konstruktionen av geografiska gradnät»

torde däremot kanske synas mindre berättigat. Men då en elementär kunskap

om de geografiska gradnäten måste anses oumbärlig för den blivande folkskolläraren,

bör ock någon undervisning därom givas honom i seminariet.

Och då väl matematikläraren har bästa möjligheten att sätta en sådan undervisning

i samband med undervisningen inom sitt ämne och de bästa

förutsättningarna att på ett åskådligt sätt meddela den, har det synts

riktigast att också överlåta uppgiften på honom. Klart är, att det icke

kan bli fråga om någon i strängare mening matematisk behandling av

gradnätens konstruktion och att endast de allra vanligaste gradnäten böra

uppmärksammas, varför ock endast ett fåtal lärotimmar bör för det ifrågavarande

ändamålet tagas i anspråk.

Geometri- Något samband mellan lärjungens arbete vid ritbrädet och hans öv

undervis-

ö . .

ningens för- riga geometriska studier är i allmänhet icke att finna i svenska skolor,

linearrit- vare sig seminarier eller allmänna läroverk. Detta kan icke anses lyckmngen.

ocj1 jiar klandrat. Att det geometriska innehåll, som i linear

ritningen

ingår, skall framställas för lärjungen från en företrädesvis

yrkesmässig synpunkt och utan den teoretiska utredning, som man eljest

är man om att giva åt hans geometriska vetande, må med skäl synas

mindre fördelaktigt, liksom ock att det förträffliga hjälpmedel för geometriskt

studium, som den i detta ämne alltjämt tillämpade projektionsläran

erbjuder, icke skall bliva tillgodogjort för den egentliga geometriundervisningen.

Uppenbart vore det riktigast, om linearritningen kunde inordnas

i geometrikursen. Den svenske matematikläraren saknar dock i regeln

utbildning för att undervisa i linearritning. Det har därför under diskussionen

i denna fråga yrkats, att till geometriundervisningen skulle överflyttas

åtminstone de uppgifter, som utgöras av rent geometriska satser och

dessas mera omedelbara tillämpningar, så att allenast de tekniska tillämpningarna

förbleve föremål för undervisningen i linearritning. Aven för en

sådan anordning möter emellertid ett hinder, nämligen i svårigheten att

inordna projektions- och perspektivlärans grunder i geometrikursen så

tidigt, som för deras tillämpning vid linearritningen är behövligt. Särskilt

Matematik.

87

vid seminarierna är detta fallet, ty linearritningen bör där ställas i samband

med slöjden och måste därför komma tämligen tidigt i läroplanen.

Man synes därför vid seminarierna få avstå från försöket att ställa

de båda ämnena i det förhållande till varandra, som deras natur eljest

gjorde önskvärt. En ansats till deras närmande har dock gjorts i den föreliggande

matematiska kursplanen genom det för första och andra klasserna

upptagna kursmomentet: »konstruktionsuppgifter, delvis i förening med noggrant

°utförd ritning». Detta har gjorts huvudsakligen i geometriundervisningens

eget intresse. Motsvarande moment i linearritningskursen: »plana

geometriska konstruktioner», har till följd härav kunnat inskränkas till förmån

för det huvudsakliga i denna kurs, projektionsritningen. Klart är,

att i fråga om den konstruktionsritning, som tillhör geometrikursen, icke

åsyftas ett i tekniskt avseende lika prydligt och tidskrävande utförande som

vid den fackmässiga undervisningen; arbetet skall visserligen göras med

matematisk noggrannhet och med användande av cirkelbesticket men kunna

utföras i klassrummet eller i hemmet och på jämförelsevis kort tid. A

andra sidan skall det i överensstämmelse med den matematiska undervisningens

syften kunna förbindas med beräkningsuppgifter och därigenom

bliva innehållsrikare. Att en och annan från geometrisk synpunkt tämligen

värdelös konstruktion, som nu vid linearritningen mekaniskt utföres efter

given föreskrift, skall komma att bortfalla, är knappast att beklaga. Ett

ytterligare samband mellan de ifrågavarande ämnena innebär det förutnämnda

till fjärde klassens kurs i rymdgeometri fogade momentet: »grunderna

för projektions- och perspektivritningen», som bör giva matematikläraren

uppfordran att, i den mån tiden medger, ägna uppmärksamhet i

teoretiskt avseende åt de förfaringssätt, som eleverna vid undervisningen i

linearritning redan inhämtat.

Till en matematisk kurs med den syftning, som i det föregående

blivit angiven för seminariekursen i ämnet, hör med en viss grad av nödvändighet

även matematisk uppsatsskrivning. I detta fall måste det givetvis

bli fråga om helt anspråkslösa uppsatser, dock av sådan art, att de

medföra övning att riktigt använda den matematiska skriften och att redogöra

för en matematisk tankegång. Skriftligt arbete hör i allmänhet taget

Matematisk

skrivning.

88

Matematikens

metodiska

behandling

i folkskolan.

Grunderna för undervisningsplanen.

tillsammans med varje mera självverksamt studiesätt, och den korta skriftliga

framställningen torde inom seminarierna vinna ökad användning inom

olika ämnen. I fråga om matematiken skall den helt visst befinnas vara

icke blott av hälsosam inverkan på studiearbetet i det hela utan ock särskilt

ägnad att tjäna som prov på elevens insikt och förmåga i ämnet.

Kommittén har ansett, att i folkskollärarexamen bör förekomma ej endast

muntlig prövning i matematik utan ock ett skriftligt prov i form av en

matematisk uppsats (stadgeförslaget § 60). Och i kursförslaget för ämnet

ha för tredje och fjärde klasserna upptagits »några smärre matematiska uppsatser».

Sitt huvudsakliga ändamål torde den matematiska skrivningen fylla,

utan att den behöver förekomma ofta. Rörande innehållet är endast att

erinra, att man även hår har att begränsa sig till enkla och praktiska uppgifter.

Bland sådana torde ock kunna i fjärde klassen förekomma någon

metodisk fråga.

Till höstterminen i fjärde klassen förlägges en metodisk översikt av

•folkskolans matematikkurs. Eleven har då i det närmaste genomgått seminariets

matematikkurs; han har dessutom redan fått börja att själv meddela

undervisning i matematik och därvid fått känna behovet av såväl teoretisk

som metodisk säkerhet. Med den förutsättning för en skarpare uppfattning

och riktigare värdering, som han bör hava vunnit, får han nu

återgå till det område, inom vilket han som lärare skall röra si°\ Att

O

detta område därvid göres till föremål icke blott för metodiskt utan ock

för teoretiskt studium, ligger i sakens natur, då ju en riktig uppfattning

av ett ämnes metodik icke är möjlig utan ett grundligt inträngande i

ämnet självt.

Man behandlar talsystemet och dess uppkomst, bråkbegreppet och

decimalbråken samt talsystemets utvidgning genom det negativa och det

irrationella talet och belyser ånyo det senares egenskaper genom jämförelse

med de avslutade och de periodiska decimalbråken. Ur läran om de hela

talen upptagas särskilt de praktiskt viktiga frågorna om största gemensamma

divisorn och minsta gemensamma dividenden, om primtal och sammansatta

tal, varvid de även i folkskolan använda reglerna för tals delbarhet

algebraiskt utredas och den egenskap hos de hela talen, som finner tillämp

-

Matematik.

89

ning i det s. k. nioprovet, förklaras. Från såväl aritmetisk som algebraisk

synpunkt repeteras de olika räknesätten med klart fastställande av räkningens

betydelse, med noggrant klargörande av förfaringssättet, med bevis

för räknelagarnas giltighet, i den mån sådana äro för eleven fattbara och

av värde. Särskild vikt lägges vid repetitionen av bråkläran och i sammanhang

därmed vid ett förnyat inskärpande av begreppet förhållande.

Vid allt detta hålles nu det metodiska intresset i sikte, och läraren

söker att leda eleverna fram till synpunkter för en planmässig och säker

metodisk behandling av räkneundervisningen i folkskolan. Icke minst

gäller det därvid för honom att arbeta för en förståndig begränsning och

praktisk läggning av denna undervisning, att framhålla vad däri är huvudsakligt

och vad däri icke bör ingå. Viktigare metodiska frågor upptagas

till diskussion, typiska exempel på tillämpningsuppgifter, som höra till

folkskolans kurs, genomgås, och eleverna övas att själva sammansätta uppgifter

av likartad beskaffenhet. Särskilt betonas härvid vikten av att det

sakliga innehållet i uppgifterna företrädesvis hämtas från det praktiska arbetslivet

i barnens omgivning. Huvudräkningens metodik behandlas. Aven

inledningen till ekvationsräkningen genomgås från metodisk synpunkt.

I geometrien bör den teoretisk-metodiska kursen framför allt avse

den egentliga folkskolans kurs. Denna, som helt och hållet bygger eller

bör bygga på erfarenhet och åskådning, som bör begagna sig av mätning,

vägning, ritning, utklippning, hopvikning o. s. v. samt ställas i samband med

slöjdundervisningen och söka sina tillämpningar inom barnets intressekrets,

förutsätter hos folkskolläraren ej blott pedagogisk förmåga utan även goda

geometriska insikter. Också skall behandlingen av dess metodik giva seminarieläraren

anledning att upptaga även några av de rent geometriska spörsmål,

som tillhöra elementargeometrien, och att anlita elevernas under det

föregående arbetet inhämtade vetande.

Lämpligt är, att läraren i detta sammanhang tecknar för eleverna

några drag ur matematikens, särskilt geometriens, äldre historia. I

I allmänhet taget pågår för närvarande i fråga om skolkurserna i

matematik en strävan att allt mera sammangjuta deras olika delar och

bringa dem in under enhetliga synpunkter för behandlingen. Något dylikt

12—082815 Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Koncentra

tion.

90

Grunderna för undervisningsplanen.

Enskilt

studiearbeta.

har ock kommittén eftersträvat i fråga om den föreslagna seminariekursen,

såsom av det föregående torde framgå. Matematikundervisningens huvudsyften

skola verka bestämmande på lärosättet och stoffurvalet; icke den

formella övningen, utan uppgiftens sakliga intresse skall träda i förgrunden;

de olika momenten få icke behandlas vart och ett liksom för sin

egen skull; varje ny del skall organiskt framgå ur det förut givna och

upptagas endast till den utsträckning, vari den visar sig verkligt behövlig

för vinnande av det huvudsakliga mål, man satt sig före; den inom ett

område förvärvade kunskapen skall göras fruktbar inom ett följande. De

olika sidorna av ämnet skola så mycket som möjligt hållas samman och

ställas i förbindelse med varandra: algebran skall icke oförmedlat inträda

liksom ett nytt ämne, utan framgå ur aritmetiken; geometrien skall från

början förbindas med algebran, rymdgeometrien sammanhållas med plangeometrien,

det trigorlometriska ingå som natuidig beståndsdel i planiinetrien;

linearritningen skall, åtminstone i någon mån, ställas i samband

med geometrien i övrigt; funktionsbegreppet med dess geometriska uttryck,

den grafiska framställningen, skall under ett gemensamt betraktelsesätt

sammanföra eu mängd olikartade uppgifter och bilda ett ytterligare föreningsband

mellan geometri och algebra. Utan fasthållandet av sådana synpunkter

skulle den föreslagna kursen sakna koncentration och icke giva ett

sammanhängande helt av kunskap. Det sagda innebär icke, att de olika

beståndsdelarna av en årskurs skola samtidigt förekomma i undervisningen.

Tvärtom ligger det ju i sammanhållningens intresse, att så icke sker. Man

både kan och bör under olika delar av läsåret koncentrera sig på olika

delar av kursen. Därmed vinner man ock i arbetsintensitet och hushållar

bäst med den knappa tid, som står till ämnets förfogande.

För det enskilda studiearbetet erbjuder matematiken lämpliga uppgifter,

i det att åt den intresserade och begåvade eleven kan lämnas att

med hjälp av en utförligare lärobok söka att på egen hand skaffa sig utvidgad

och tillika fördjupad kunskap inom ett eller annat område eller att

genom lösning av uppgifter ur en omfångsrikare exempelsamling vinna

större övning och säkerhet inom någon del av kursen. Särskilt ägnar

Matematik.

91

sig trigonometrien för ett genom enskilt arbete fortsatt studium; med någon

hjälp från lärarens sida skall även den analytiska geometrien vara

tillgänglig för eleven, van som han genom den grafiska framställningen

blivit vid det analytiska betraktelsesättet. För det arbete han utfört skall

han i de flesta fall lämpligast redovisa skriftligen.

92

Grunderna för undervisningsplauen.

lnträdesfordringar.

Ökat utrymme

åt

allmänna

historien.

Historia.

(Jämför Band 1 sid. 161 och sid. 587.)

Såsom inträdesfordran i historia skulle kommittén helst önskat uppställa

det mått av insikter i ämnet, som förutsättes för uppflyttning frän

femte läroverksklassen till gymnasiets första ring. Den inträdessökande

borde alltså ha genomgått en sammanhängande, ehuru kortfattad kurs såväl

i svensk historia som ock i allmän. Då emellertid allmänna historien

ej har plats på den egentliga folkskolans undervisningsplan och överbyggnader

på folkskolan ännu i alltför ringa omfattning kommit till stånd, har

det synts kommittén lämpligast att för närvarande avstå från detta krav

och att såsom inträdesfordran till seminariets första klass uppställa endast

kännedom om fäderneslandets och de skandinaviska grannlandens historia.

Att denna kännedom måste vara mera omfattande än den, som kan inhämtas

i den egentliga folkskolan, är uppenbart. Och då ifrågavarande

ämne bättre än många andra ägnar sig för självstudier, har kommittén

ansett, att som inträdesfordran bör kunna uppställas kännedom om Sveriges

och de skandinaviska grannlandens historia till omfattning i huvudsak

motsvarande den, som fordras för inträde å gymnasium.

Den första fråga, som vid uppgörande av planen för seminariets

historieundervisning framställer sig, blir då helt naturligt den: i vilken

omfattning och på vad sätt bör allmänna historien däri ingå?

För närvarande har denna sida av historien ett synnerligen knappt

utrymme sig tillmätt. Såsom ofta framhållits, ha seminariernas lärokurser

fordom ansetts ej böra omfatta väsentligen annat än sådant, som alldeles

omedelbart avsett den undervisning, vilken eleven efter sitt utträde ur

Historia.

93

seminariet själv skulle ha att meddela barnen i folkskolan. Då nu, såsom

nyss blivit nämnt, folkskolans läroplan icke upptagit någon kurs i allmän

historia, har i enlighet med denna uppfattning seminariernas gällande

undervisningsplan i ämnet kommit att utöver fäderneslandets

historia begränsa sig till »bilder ur allmänna historien» samt »kort översikt

av allmänna historien under nyare tiden». Uttrycket »bilder» har naturligtvis

kunnat fattas på mycket olika sätt, men ofta torde därmed hava menats

knappa notisartade stycken, lösryckta ur det historiska sammanhanget.

Det synes kommittén påtagligt, att en ändring i detta förhållande

är nödvändig. Härför talar ej blott jämförelsen med allmänna läroverket,

där en dubbel kurs i allmän historia ansetts behövlig: en lägre i realskoleklasserna

2—5 och en högre i gymnasialringarna I—IV. Den första av

dessa kurser ådagalägger, att man ansett kunskap i allmän historia vara

en alldeles oumbärlig del av grundläggande allmänbildning. Ensamt

ur sådan synpunkt vore ock ett väsentligt utvidgande av seminariets

undervisning i allmän historia väl motiverat. Härtill komma emellertid

andra skäl, som äro av om möjligt ännu mera genomgripande betydelse.

En något så när fyllig allmänhistorisk undervisning är nämligen

en oumbärlig förutsättning, för att seminarieleverna skola kunna i

önskvärd grad tillgodogöra sig dels undervisningen i Sveriges historia, dels

undervisningen i åtskilliga andra av seminariets ämnen och ämnesgrenar.

Först och främst är tydligt, att med den starka påverkan, som Sverige

under tidernas lopp rönt från övriga land, och med den betydande och

ärofulla del, som vårt folk tagit i världshändelserna, det måste vara omöjligt

att erhålla en någorlunda riktig föreställning om detta folks egna

öden, om de ej få ses i sitt samband med historien i det hela. Härtill

kommer, att seminariernas elever för en del av sin speciella utbildning

ha behov av insikt i allmän historia. De ha nämligen att såsom blivande

undervisare i kristendomskunskap inhämta en ganska ingående kurs i kyrkohistoria,

och de skola därjämte studera pedagogikens och uppfostringsväsendets

historia. Men för att undervisningen i kyrkohistoria samt i pedagogikens

och uppfostringsväsendets historia må medföra avsett gagn,

måste den kunna ansluta sig till en fast stomme av allmänhistorisk kunskap.

Finnes ej en sådan, kommer den att mer eller mindre sväva i luften.

94

Grunderna för undervisuiugsplanen.

Svensk och

allmän historia.

Hänsynen till såväl folkskollärarnas allmänbildning som deras yrkesbildning

kräver alltså ett väsentligt utvidgande av den undervisning i allmän

historia, som hittills vid våra seminarier meddelats.

Om det sålunda är givet, att i seminariets historiska kurs den allmänna

historien måste vida bättre tillgodoses, än hittills i allmänhet

varit fallet, torde följa närmast i ordningen att bestämma, i vilket förhållande

densamma därstädes lämpligen bör ställas till fäderneslandets

historia.

Närmast till hands och även mest i överensstämmelse med hittills

inom skolvärlden gängse praxis skulle det givetvis vara, om man läte svensk

och allmän historia bilda två från varandra skilda kurser, vilka kunde antingen

följa efter varandra eller ock löpa parallellt vid sidan av varandra.

Med vilkendera anordningen som helst skulle emellertid ett sådant förhållande

de båda ämnesgrenarna emellan vara förknippat med synnerligen stora

olägenheter. Enär seminariet är fyrårigt, skulle den förra anordningen

antagligen innebära, att den svenskhistoriska kursen komme att upptaga

ett par år och den allmänhistoriska likaledes ett par år. Givet är, att

under sådana omständigheter båda kurserna måste löpa fara att bliva

ganska magra översiktskurser av ringa intresse och följaktligen även med

ringa behållning. Lika ofördelaktig bleve dock på grund av tidens begränsning

även den motsatta anordningen: att låta den svenska och den allmänna

historien fortgå vid sidan av varandra och oberoende av varandra alla fyra

klasserna igenom. Timtalet för var och en av ‘dem bleve nämligen i så

fall alltför ringa, för att på någotdera området erforderlig fyllighet skulle

kunna vinnas.

Genom ingen av nu nämnda båda anordningar tillfredsställdes för

övrigt den sunda pedagogiska grundsats, som kräver koncentration, d. v. s.

att det, som i verkligheten hör samman, må, såvitt görligt är, även i undervisningen

få höra samman. Skall denna grundsats komma till sin rätt,

måste vid undervisningen allmän historia och svensk historia på det närmaste

förknippas med varandra. I verkligheten är nämligen sambandet mellan

dem så genomgripande, att icke ens den enklaste svenskhistoriska kurs

kan genomgås, utan att detta samband i någon mån framhålles. Man be

-

Historia.

95

höver blott tänka på sådana historiska företeelser som folkvandringarna,

vikingatågen, kristendomens utbredning, katolska kyrkans grundläggning

och tillväxt, korstågen, riddarväsendet, stadsväsendets uppkomst, reformationen,

trettioåriga kriget, enväldet, den upplysta despotismen, franska revolutionen

o. s. v. för att finna, att så är. Förhållandet är så påtagligt,

att det icke ens på undervisningens lägsta stadium kunnat helt förbises.

Även i kortfattade svenskhistoriska läroböcker hava därför en del upplysningar

och drajr ur världshistorien måst här och var inflätas, och ju större

Ö 0 ,

fordringar som komma att ställas på undervisningens inre helgjutenhet och

sammanhang, ju strängare måste uppenbarligen det kravet vidhållas, att

den svenska och den allmänna historien måste sättas i organisk förbindelse

med varandra.

Att svenska historien härvid måste utgöra undervisningens huvudföremål

och få sig brorslotten av utrymmet tillmätt är givet. Den

är uppenbarligen av det ojämförligen största värdet för seminarieeleverna

ej blott i fråga om deras allmänt medborgerliga bildning utan även med

avseende å deras utbildning till blivande lärare i folkskolan. Men just

för att den svenska historien skall kunna fullt komma till sin rätt, får den

icke behandlas såsom fristående och lösryckt ur sitt allmänhistoriska sammanhang.

Dess personligheter och tilldragelser böra, där så år möjligt,

framställas mot de världshistoriska händelsernas bakgrund; i de flesta fall

torde de först därigenom komma att framstå i en belysning, som gör

deras betydelse påtagligt klar.

Utan en sålunda genomförd inre förbindelse mellan allmänna och

svenska historien torde det knappast vara möjligt att så strängt hushalla

med den knappa tiden, som nödvändigheten fordrar. Anordningen i fråga

är säkerligen den enda, genom vilken det kan bliva tänkbart, att man under

eu kurs av i regeln endast fyra år skall kunna lyckas bibringa eleverna

en någorlunda tillfredsställande helhetsuppfattning av den historiska

utvecklingen och en tillnärmelsevis riktig föreställning om det svenska

folkets uppgift och plats i denna utveckling.

Klart är, att en djupare kännedom om Sveriges historia icke är

möjlig utan bekantskap med de viktigaste dragen av de skandinaviska

Grunderna för undervisningsplanen.

9(5

grannlandens historia och att sålunda alltjämt vid undervisningen i svensk

historia anknytning måste sökas härtill.

D<-ka1 hemSåsom kommittén upprepade gånger haft tillfälle påpeka, har i fråga

bygds- om skolundervisning i allmänhet den tankegången ursprungligen varit härskande,

att det endast kan vara vetandets erhållna resultat, som böra

meddelas, men att undervisningen ingalunda kan sätta som mål att tillika

visa den väg, på vilken kunskapsresultatet erhållits. Sättet för vetandets

bibringande har därför länge på alla områden huvudsakligen varit det

dogmatiskt meddelande.

Så småningom har emellertid i förevarande hänseende inom alla

ämnen en genomgripande ändring ägt rum. Undervisningen har efter hand

blivit omlagd så, att man, med utgångspunkt i den av lärjungarna omedelbart

iakttagna verkligheten, sökt leda dem att, åtminstone i någon mån,

själva finna vägen till kunskapen. Behållningen bör vinnas icke genom

rent överlämnande från läraren till eleverna utan i största möjliga grad genom

dessas eget självverksamma sökande (»hevristisk metod»). Tidigast har —

såsom förklarligt är — en sådan omläggning av undervisningen blivit genomförd

i fråga om matematiken och de naturvetenskapliga ämnena, och ej sällan

har därför den föreställningen gjort sig gällande, att nu antydda förfaringssätt

egentligen endast kunde tillämpas på det matematisk-naturvetenskapliga

området, icke på det s. k. humanistiska. Steg för steg har man emellertid

funnit, att det även inom detta sistnämnda är på sin plats, ehuru av

flera orsaker dess genomförande här varit förbundet med vida större

svårigheter.

Icke minst hava dessa svårigheter gjort sig gällande i fråga om

historieundervisningen. Att det innehåll, varmed denna undervisning rör

sig, till sin art legat den barnsliga och ungdomliga uppfattningen särdeles

nära, har visserligen aldrig kunnat förbises. Därom har ju det starka

intresse, som historiskt berättande alltifrån uråldriga tider förmått tillvinna

sig, burit alltför påtagligt vittnesbörd. Men lika oförnekligt är — åtminstone

vad beträffar den historieundervisning, som i våra barnskolor vanligen meddelats

— att densammas innehåll så till tid som rum mången gång tett

sig för lärjungarna såsom nästan fullständigt saknande samband med den

Historia.

97

omgivning, vari de själva leva. Det har måst förefalla dem, som om

människorna inom denna omgivning och deras arbeten å ena sidan samt

historiens människor och deras liv å andra sidan vore två alldeles skilda

världar. Att det är iakttagelsen av de förra, som huvudsakligen ger oss

nyckeln till uppfattningen av de senare, samt att vi stå i omedelbar

förbindelse med gångna släkten just genom de alster av dessas egen verksamhet,

som de lämnat efter sig, detta är något, som man vid historieundervisningen

vanligen icke tillräckligt beaktat och som i hög grad bidragit

att giva nämnda undervisning det drag av »opraktiskhet», av isolering

från nutidslivet, som onekligen alltför mycket kännetecknat densamma.

I detta avseende bör mycket kunna vinnas, om undervisningen i

historia likaväl som undervisningen i geografi och naturvetenskap får sin

utgångspunkt och sitt stöd i hembygdsstudium.

Angående hembygdsstudiets ställning inom seminariet har kommittén

tillfälle att utförligare vttra sig vid behandlingen av geografiundervis

O

J o o o O

ningen, med vilken detta studium onekligen allra närmast hör samman.

Såsom där påvisas, måste ett av hembygdsstudiets huvudsyften vara

att bibringa en omedelbar konkret bekantskap med hembygdens befolkningsförhållanden

samt dess näringsgrenar och de enklaste yttringarna av

dess samhällsliv (jfr sid. 116). Genom ett dylikt, till den omgivande verkligheten

omedelbart anslutet studium böra eleverna kunna vinna förtrogenhet

med de stora faktorer av fysisk och andlig art, vilka i skiftande former

på alla orter och under alla tider gjort sig gällande, och till vilka

man därför nästan på varje punkt måste gå tillbaka icke blott vid den

geografiska undervisningen utan ock vid den historiska.

Hembygdsstudiets betydelse för historieundervisningen ligger emellertid

ej endast däruti, att det knappast är möjligt att utan bekantskap

med den omgivande verkligheten i nutiden vinna en rätt uppfattning av

förra tiders människoliv. Såsom ovan blivit antytt, öppnar detta studium

därjämte en möjlighet att ej endast liknelsevis skapa oss en föreställning

om forna släkten utan tillika att träda i omedelbar beröring med dem

genom de ända in i nutiden bevarade alstren av deras egen verksamhet.

Det förhåller sig med varje hembygd som med varje hem; den är en

13—082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

98

Grunderna för undervisningsplanen.

skapelse icke allenast av naturen utan ock av människorna. Näppeligen

finns det i vårt land en bygd, som ej är rik på talande vittnesbörd från

framfarna dagar. Varje hemman och torp har sitt stycke historia, snart

sagt vavje byggnad likaså. Särskilt kyrkorna med de i dem bevarade föremålen

och de dem omgivande kyrkogårdarna utgöra, ur denna synpunkt sett,

ofta sannskyldiga museer, vilkas studerande under sakkunnig ledning skulle

kunna giva en långt mera åskådlig och levande kunskap av kulturhistorisk

och personhistorisk art, än böcker ensamma i allmänhet förmå skänka.

I många, att icke säga de flesta svenska bygder är det med stöd av gravar,

runstenar, hällristningar och andra fornlämningar av olika slag möjligt

att leda sig väl tusen år tillbaka i tiden, ocli där dylika minnesmärken

saknas, har man ej sällan i själva ortnamnen en kvarlevande historisk

källa, som, enligt vad den nyaste forskningen givit vid handen, lämnar

värdefulla upplysningar från ännu avlägsnare tidsåldrar. Till nu antydda

minnesmärken komma naturligtvis även de urkunder i form av skrivna

handlingar, gamla stadsplaner, kartor och bildverk in. in., vilka seminariestadens

egna allmänna verk och inrättningar i sina arkiv inrymma och

vilka erbjuda det i flera hänseenden säkraste materialet för dess lokaloch

personhistoria. Seminariet äger ju i de flesta fall t. o. in. självt ett

arkiv, genom vars urkunder dess öden kunna följas tillbaka från våra

dagar till dess äldre tider, år bortom år.

Genom att låta historieundervisningen inledas med ett hembygdsstudium

av här i korthet antydd art blir det möjligt att också vid denna

undervisning kunna fortskrida från det närmare till det avlägsnare, att låta

även den historiska kunskapen i väsentlig mån byggas på självverksamhet

och egen iakttagelse samt att alltifrån begynnelsen giva lärjungarna ett

starkt och omedelbart intryck av vad historisk verklighet och visshet i

själva verket innebära.

Just i detta stycke har historieundervisningen, sådan den ofta bedrivits,

icke åtnjutit det bästa anseende, vare sig hos den stora allmänheten

eller bland mera kritiskt skärskådande pedagoger. Det finnes, har en av

våra mest bemärkta pedagogiska tänkare1) yttrat, intet mera bildande läro

-

J) I’. A. Siljeström: Smärre skrifter rörande uppfostran ock undervisning, sid. 305.

Historia.

09

iiinne än människans historia men tillika intet, i vilket undervisningen

bedrives på ett i bokstavlig mening mera bakvänt sätt. »Den historiska

kunskapen bygges upp på sagans och traditionens moln och dimmor,

från vilka den sedan stiger upp ända till vår tid på auktoritetens stege.

Lärjungen får alltifrån början intet begrepp om historisk sanning eller möjligheten

av historisk sanning, icke om någon annan historisk visshet än

föresägandets. Att dessutom vad som föresäges alltför ofta är sken för

verklighet, bisak för huvudsak, gissningar för sanning, osäkra omdömen

för faktum — sådant kommer därtill. Vad nu detta senare beträffar, äro

säkert alla överens därom, att lärare och läroboksförfattare icke kunna vara

nog försiktiga och uppmärksamma, att dylika fel må kunna undvikas. Vad

åter den förra anmärkningen angår, praktiseras allmänt och utan motsägelse

den metoden att släppa in lärjungen i historien, icke genom nutidens vida

öppnade portar utan genom sagoperiodens bakport. Sunda pedagogiska

åsikter föreskriva likväl i det fallet, att lärjungen införes i historia (vilket

icke menar: fullbordar sin historia) genom att gå från det närvarande

till det förflutna. Endast så kan han få något begrepp om vad historia

verkligt är.»

Må vara, att dessa tankar fått en nog starkt tillspetsad form och att

de praktiska slutsatser, man ur dem velat draga, till stor del varit ohållbara;

de anmärkningar mot den gängse historieundervisningen i många av våra

skolor, som i dem innehållas, torde dock i det hela icke kunna jävas.

Vill man i förevarande hänseende något avsevärt vinna, måste denna undervisning

söka sin anknytnings- och utgångspunkt i lärjungarnas kännedom

om hembygdens samhällsförhållanden och historiska minnesmärken. < >eh

samma skäl, som tala för införande också på seminariet av hembygdsstudiet

såsom grundval för den geografiska undervisningen (sid. 112 ff.), äga

giltighet även i fråga om en motsvarande åtgärd med avseende på undervisningen

i historia. Utan en föregående sakkunnig handledning kan det

icke väntas, att den blivande folkskolläraren skall kunna ur historisk synpunkt

planmässigt utforska den bygd, till vilken han får sin verksamhet

förlagd och på ett tillfredsställande sätt förmå tillgodogöra sig de åskådningsmedel

för historieundervisningen, som denna bygds förhållanden kunna

erbjuda.

100

Grunderna för undervisningsplanen.

Tillbakaskridandc

eller framåt

skridande

ordningsföljd?

-

Huru berättigat det kravet än må vara, att historieundervisningen

-bör utgå från en av lärjungen känd verklighet, alltså från sådant som

tillhör hans erfarenhetskrets i nutiden, får doek detta krav — såsom understundom

skett — ej drivas över det rimligas gränser.

Ur den gamla pedagogiska grundsatsen »från det närmare till det

avlägsnare» har man på sina håll velat härleda den fordran, att vid historieundervisningen

den kronologiska ordningen borde i möjligaste mån omkastas.

I vårt land torde denna tanke ha stannat på papperet, men annorstädes,

särskilt i Tyskland, har man med stor energi arbetat på att sätta

den i verket. Efter åtskilliga mer eller mindre följdriktiga ansatser i

sådan riktning (exempelvis av Karl Biedermann och den Herbart-Zillerska

skolan) erhöll yrkandet på ett tillbakaskridande (»regressivt») framställningssätt

eu alldeles särskild auktoritet vid den officiella skolkonferensen i

Berlin år 1890, då kejsar Wilhelm gav detsamma sin obetingade tillslutning

med de bevingade orden: »Hittills har vägen, om jag så må säga, lett

från Termopyla: över Canna? till liossbach och Vionville — jag leder ungdomen

från Sedan och Gravelotte över Leuthen och Rossbach tillbaka till

Mantinea och till Termopyla?; jag tror, att detta är den rätta vägen, och

den måste vi med vår ungdom vandra.» 1 enlighet härmed ha ock i Tyskland

en del läroplaner blivit uppgjorda samt läro- och läseböcker utarbetade.

Vid bemödandena att följa den sålunda utpekade vägen har det

emellertid alltmera tydligt visat sig, att den i själva verket är oframkomlig.

Historiens innehåll är vad som sker, och skeendet försiggår i framåtgående

tidsföljd samt måste, i fall det skall kunna uppfattas, även så

framställas. Visserligen förmår vår tanke språngvis förflytta sig ett större

eller mindre stycke tillbaka i tiden, men efter varje språng måste den, i

fall sammanhang skall kunna vinnas, fortskrida framåt igen i kronologisk

ordning; att berätta baklänges strider mot berättandets natur. Ju mera strängt

man söker tillämpa den s. k. regressiva metoden, ju mera uppenbart blir

det därför, att den i sig själv är ett konstleri, som, långt ifrån att kunna

bringa reda i uppfattningen av det historiska förloppet, endast är ägnat

att ohjälpligt inveckla och tilltrassla densamma.

Det riktiga synes sålunda vara att låta den tillbakaskridande ordningsföljden

komma till användning, endast då det gäller att genom ett

Historia.

•101

historiskt hembygdsstudium bibringa lärjungarna un möjligast konkret

bekantskap med de grundläggande begreppen: historisk verklighet, historisk

förändring, historiskt avstånd. När på sådant sätt sammanhanget mellan

nu och fordom gjorts mera levande för Järjungarnas medvetande, har hembygdsstudiet

i sin egenskap av inledande åskådningskurs fyllt sitt syfte,

och den egentliga historieundervisningen kan då med framgång begynna

och fortgå i tidsordning från den förhistoriska åldern intill våra dagar.

Såsom vid behandlingen av geografiundervisningen närmare utvecklas

(sid. 112—115), bör hembygdsundervisningen inom folkskolan erhålla en

mera självständig plats såväl på skolans grundläggande som på dess avslutande

stadium, varjämte studiet av hembygdens förhållanden helt igenom bör fa

tjäna såsom ett huvudsakligt hjälpmedel för vinnande av åskådlighet pa

alla de kunskapsområden, där sådant är möjligt. Något liknande gäller

ock om historieundervisningen icke blott i folkskolan utan ock på seminariet.

Givet är emellertid, att stora och viktiga delar av den historieundervisning,

som seminariet måste meddela, icke på osökt sätt kunna omedelbart

anknytas till föremål och företeelser i hembygden. För att det oaktat

åt denna undervisning bevara den verklighetsprägel, som den ej utan skada

kan umbära, bör man i möjligaste mån grunda densamma på trogna återgivningar

av verkliga historiska aktstycken, vare sig i ord eller bild.

Utomlands, särskilt i Tyskland, har man sedan mer än ett halvt arhundrade

tillbaka i dylikt syfte begagnat sig av för skolans behov lämpade urkundssamlingar

(»Quellenbucher»). Även hos oss hava under senaste tiden

liknande samlingar av valda historiska aktstycken för skolbruk utgivits. Man

kan i detta avseende hänvisa dels till G. Löws »Allmän historia» dels till

Emil Hildebrands och Carl Grimbergs »Ur källorna till Sveriges historia

under nyare tiden», vilket sistnämnda arbete bland annat är avsett just

för seminarierna. Om hjälpmedel av dylik beskaffenhet komme till användning,

skulle omständliga läroböcker bli överflödiga och läxläsningen

kunna i väsentlig mån inskränkas men den verkliga kunskapsbehållningen

det oaktat bliva betydligt större, än hittills i allmänhet varit fallet.

Undervisningens

anknytning

till

historiska

aktstycken.

102

Grunderna för undervisningsplanen.

Till de aktstycken, som vid historieundervisningen böra begagnas,

höra icke blott texter utan ock bilder, helst givetvis sådana, som stamma

just från den tid, till vilken deras ämnen hänföra sig. Bilder av denna

art kunna ofta giva ett långt rikare innehåll än många ord.

Historieundervisninaens

förhållande

till

den övriga

undervisningen.

I samband med det nyss framhållna står frågan om historieundervisningens

förhållande till undervisningen i övriga ämnen.

Om dess förbindelse med geografiundervisningen är i det föregående

nämnt. Synnerligen nära står den ock undervisningen i kristendomskunskap,

i modersmålet och i pedagogik. Kristendomsundervisningen grundar sig

väsentligen på urkunder av icke blott religiöst utan även utomordentligt högt

historiskt värde, och i densamma ingå dessutom två historiska ämnesgrenar,

nämligen allmän religionshistoria och kyrkohistoria. Modersmålsundervisningen

skall enligt kommitténs förslag inrymma en kortfattad framställning

av vårt språks historiska utveckling samt i rätt betydlig utsträckning

därjämte läsning av framstående litteraturalster från olika tidsåldrar,

vilka, om de ock ej kunna räknas såsom historiska dokument i ordets

strängaste mening, dock äro ägnade att giva liv och åskådlighet åt historieundervisningen

samt att belysa en synnerligen viktig sida av utvecklingen.

Detsamma är i hög- grad förhållandet även med den del av undervisningen

i pedagogik, som behandlar uppfostrans och skolväsendets historia.

Som av kommitténs förslag till undervisningsplan framgår, har den

sökt så ordna förhållandet mellan nu nämnda ämnen å ena sidan och

historien å den andra, att de alla genom sin inbördes ordningsföljd skola

komma att på ett ändamålsenligt sätt antingen grundlägga och förbereda

eller ock stödja och utfylla varandra.

Ett nära samband bör äga rum även mellan historieundervisningen

och undervisningen i det nya ämne, som kommittén önskar på

seminariets läroplan infört, nämligen ekonomilära. Historieundervisningen

skulle bli i hög grad ofullständig och förfelad, i fall den icke vid sidan

av annat även kraftigt framhölle de faktorer av ekonomisk innebörd, som

ofta på ett avgörande sätt betingat den historiska utvecklingens gång.

Bland historiska företeelser av djupt ingripande vikt, om vilka ingen riktig

föreställning kan vinnas, utan att de ses även ur ekonomisk synpunkt,

Historia.

103

kunna ruinmas: den förhistoriska kulturen, slaveriet-, koloniväsendet, samhällsbrytningarna

i det gamla Grekland och Rom, folkvandringarna, läns\ äsendet,

livegenskapen, ståndens ursprung och utveckling, städernas uppkomst, korstågens

inverkan på Europas odling, det stora geografiska upptäckterna o. s. %.

Genom det sätt, varpå historieundervisningen behandlar sådana ämnen,

bör den kunna lägga en god grund för den framställning av det ekonomiska

livet, som det är ekonomilärans uppgift att giva.

Slutligen bör påpekas, att historieundervisningen kan sättas i samband

även med sådana ämnen som teckning och musik. \ id undervisningen

i teckning böra, såsom kommittén vid detta ämnes behandling har

tillfälle framhålla, förebilderna i någon om ock ganska begränsad män

väljas från olika historiska tidsåldrar och kulturkretsar och så ordnas, att

de komma att belysa den allmänna historiska framställningen. På samma

sätt kan undervisningen i musik komma att gagna historieundervisningen

och på samma gång själv vinna i intresse, om den upptager folkvisor,

historiska visor, nationalsånger in. m., vilka med sitt musikaliska värde

även förknippa ett historiskt.

Att en framåtskridande ordningsföljd, såsom i det föregående uttalats,

är den för historieundervisningen naturliga, visar sig ännu påtagligare vid

en blick på ämnets art och på det syfte, som man med undervisningen

däruti vill uppnå.

Historiens föremål äro mänskliga händelser och tillstånd, sådana de

framträtt under tidernas lopp, men icke betraktade såsom fristående eller

tillfälligt hopade utan framställda så, som de under individernas och folkens

samliv kommit att utveckla sig ur varandra. Det är utvecklingen,

det inre sammanhanget, som är historiens huvudbegrepp.

Medvetandet härom har icke alltid varit så klart, som det i vår tid

är. Utvecklingsbegreppet har självt haft en lång utveckling att genomgå,

och det kan från historieundervisningens synpunkt hava ett visst intresse

att erinra sig denna utveckling.

Det har, som känt är,funnits en tid, då det historiska intresset riktade sig

framför allt på själva händelsestoffet samt helst sysslade med spännande bragder

och äventyr och då den historiska framställningen därför så gott som

Undervisningen

och

den historiska

utvecklingen.

104

Grunderna för undervisningsplanen.

uteslutande hade formen av episk berättelse. Redan då val- emellertid utvecklingstanken

med, ehuru visserligen ej begreppsmässigt medveten; även

i den enklaste historiska saga förbindas nämligen enskildheterna av en

inre kausalitet, tilldragelserna framgå ur varandra och giva upphov åt varandra,

och ju högre den historiska sagans konst når, ju strängare är den

nödvändighet, med vilken det, som däri försiggår, leder sitt ursprung ur

de handlande personernas själsliga natur.

Tydligare framträder utvecklingstanken i den art av historisk fram*- ställning, som redan under forntiden började steg för steg avlösa den

rent berättande historieformen, nämligen den bedömande och tillämpande

(den s. k. pragmatiska). På detta andra stadium nöjde man sig ej med att

låta händelsernas och livsödenas brokiga kedja passera förbi den inre åskådningen

samt att omedvetet och huvudsakligen estetiskt njuta av den enhetlighet,

som genomgick de skilda länkarna i händelseförloppet och förband

dem till ett harmoniskt helt. Man ville därjämte sammanställa karaktärer

och händelser med varandra efter deras inbördes likheter och

olikheter samt ur jämförelsen dem emellan draga vissa allmängiltiga slutsatser

och lärdomar, ägnade att utgöra rättesnören för handlandet; och

man använde med förkärlek forna tiders personligheter och tilldragelser

såsom uppmuntrande eller varnande exempel för samtidens människor.

Först jämförelsevis sent har emellertid utvecklingstanken mera helt

genomträngt betraktelsesättet. Vår tids historiefrainställning är icke blott

berättande och bedömande, den är därjämte och framför allt orsaksförklarande,

»genetisk», och den sätter som sitt mål att låta mänsklighetens

levnadslopp framstå såsom en oavlåtligt fortgående utveckling. Och det är

först därigenom, att historien sålunda riktat sig på uppdagandet och påvisandet

av orsakssammanhanget i det mänskliga livet, som den blivit en

vetenskap, likställd om ock i mycket olikartad med övriga vetenskaper.

Det säger sig självt, att nu nämnda tre stadier av historisk uppfattning

ingalunda fullständigt avlösa och upphäva varandra. Historien upphör icke

att vara berättande därför, att den därjämte blir bedömande, och den upphör

icke att vara berättande och bedömande därför, att den tillika i allt vidsträcktare

och strängare mån blir orsaksförklarande. Vid historieundervisningen

komma ock helt naturligt alla tre framställningssätten att allt

Historia.

105

ifrån början göra sig gällande, ehuru i väsentligen olika grad allt efter

lärjungarnas ståndpunkt. Under barndomsåldern måste den berättande

formen vara den förhärskande; under övergångsåldern kan i något starkare

mån även bedömandet och tillämpandet komma till; först under ungdomsåldern

låter det tänka sig, att uppfattningen blir i strängare mening

genetisk, så att personligheter och händelser sättas i ett mera vidsträckt

samband med sin omgivning och med tidsomständigheterna samt med

den föregående och efterföljande utvecklingen.

Att en av de främsta uppgifterna för den historieundervisning, som

skall på seminariet meddelas, måste bliva påvisandet av utvecklingen och

dennas huvudsakliga drivkrafter är med hänsyn till det åldersstadium, på

vilket seminarieeleverna befinna sig, utan vidare uppenbart.

Med uppställandet av nu sist angivna fordran är man emellertid inne

på ett område, där den personliga uppfattningen spelar och i viss män

även måste spela en högst väsentlig roll. Med hänsyn till den avgörande

betydelse de motsatta åsikterna på detta område få i fråga om undervisningens

innehåll och läggning torde det vara anledning att i detta sammanhang

erinra även om dessa för fackmannen kända förhållanden.

Inom den historiska undervisningen liksom inom den historiska vetenskapen

ha, såsom allmänt är känt, förts långvariga strider mellan skilda

meningsriktningar: å ena sidan den, som skjuter statslivet och de enskilda

ledande personligheterna i förgrunden, å andra sidan den, som företrädesvis

sysslar med massföreteelserna och kulturtillstånden. Ingen av dessa huvudriktningar

har någonsin varit fullständigt allenarådande; berättelsen om personligheters

levnadslopp och staters öden har städse inrymt kulturhistoriska

drag och skildringar, och vid redogörelsen för kulturens stegvis fortskridande

utveckling har det icke kunnat undgås, att framställningen gärna

kommit att samla sig om sådana personer och stater, vilka på olika områden

under skilda tider varit kulturutvecklingens främsta bärare. Obestridligt

är ju emellertid, att medan under forna tider den förra riktningen

uppenbarligen var den utan all jämförelse övervägande, så har under nyaste

tiden det vetenskapliga intresset därjämte i stigande grad flyttats över på

den senare. De metoder, som på den naturvetenskapliga forskningens fält lett

14—082815. Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Undervisningen

och

de olika

historieuppfattningarna.

106

Grunderna för undervisningsplanen.

till så stora framgångar, ha i allt vidsträcktare omfång tillämpats även på

historien, och människorna ha därvid för betraktelsesättet ej sällan reducerats

till rena naturväsenden, lydande i ett och allt under biologiska lagar,

vilka i sin ordning ansetts utan rest uppgå i fysiska och kemiska samt i

sista hand i mekaniska.

Bland de mångahanda hypoteser, som hava sitt ursprung i denna tankegång,

har som bekant en av de mest uppmärksammade blivit den s. k. materialistiska

historieuppfattningen. Enligt denna är utvecklingen i det hela

uteslutande eller så gott som uteslutande bestämd av de rent yttre ekonomiska

betingelserna för livet. De materiella produktionsförhållandena

bilda, heter det, i sin sammanfattning samhällets ekonomiska struktur, den

reala grund, ur vilken rätts- och statslivet sedan höjer sig blott som en »överbyggnad»,

och allt andligt liv förklaras uppkomma endast därigenom, att

dessa produktionsförhållanden »i människornas huvuden omsätta sig i

idéer» samt sålunda komma att »avspegla» sig i de »medvetenhetsformer»,

vilka gå under namnen vetenskap, konst, moral och religion. Det blir

enligt ifrågavarande uppfattning helt enkelt produktionsteknikens fortskridande,

som med naturnödvändighet framkallar, de historiska tilldragelserna

och de historiska personligheterna, och det är följaktligen också

däruti, som man har att söka den uttömmande vetenskapliga förklaringen

till sådana historiska företeelser som kristendomens uppkomst och utbredning,

Luthers reformation, Lionardos konst och Shakespeares sorgespel in. in.

För dylika våldsamma generaliseringar som den nu antydda och

därmed besläktade är naturligtvis historieundervisningen i våra ungdomsskolor

icke rätta platsen. Denna undervisning får visserligen icke förbise,

att de under skilda tider rådande kulturtillstånden äro historiska makter,

som i väsentlig mån inverka på varje enskilds liv och behärska massorna

samt därmed driva utvecklingen i en viss riktning. Den får, såsom kommittén

ock i det föregående framhållit, icke heller förbise, att de ekonomiska

förhållandena äro att räkna bland utvecklingens huvudfaktorer samt

att varje historieframställning, som lämnar dem a sido, maste bli i högsta

grad ensidig och vilseledande. Men minst lika ensidig och vilseledande

skulle den bli, i fall den helt enkelt satte likhetstecken mellan kultur och

materiell -kultur samt uppfattade det andliga livet blott såsom en reflex» av

Historia.

107

det ekonomiska ocli i fall don betraktade kulturtillstånden, med undanskjutande

av personerna och staterna, såsom historiens egentliga, att icke säga

enda verkliga föremål. Uppenbart är ju nämligen, att de s. k. kulturtillstånden

ingalunda äga någon självständig tillvaro, oberoende av människorna,

utan att de tvärtom till sina element — teknik, ekonomi, vetenskap,

konst, religion, uppfostran, samhällsskick — endast äro den samlade behållningen

av människors känslor, tankar och strävanden, vilken som sådan

kommer ej blott de enskilda upphovsmännen till godo utan blir allmän

egendom och överlämnas i arv från släktled till släktled. Vad historien

O

därför ock i övrigt må vara, alltid är den först och sist skildringen av

människorna, såsom individer och i sitt samliv med varandra.

En av huvuduppgifterna för seminariets historieundervisning måste

vara att bibringa eleverna kunskap om samhällslivet ej blott under förflutna

tider utan framför allt i våra dagar. Ett visst mått av dylik

kunskap utgör numera en så oundgänglig beståndsdel av grundläggande

allmän medborgerlig bildning, att icke ens folkskolan, än mindre fortsättningsskolan

torde i längden kunna visa ifrån sig förpliktelsen att upptaga

någon undervisning häruti på sin läroplan. Så mycket angelägnare måste

det då vara, att den insikt i ämnet, som på seminariet meddelas de

blivande lärarna, kvinnliga såväl som manliga, blir sådan, att den

väcker deras intresse och ger dem förmåga att bibringa detta åt sina

lärjungar.

Den kurs i stats- och kommunalkunskap, som kommittén inrymt

på historiens läroplan, har av lätt insedda skäl fått sin plats vid den historiska

kursens slut. Den kan då stödja sig på den samlade kunskap om

hithörande förhållanden, som eleverna varit i tillfälle att inhämta dels

under hembygd sst udiet, dels även under hela den därpå följande undervisningen

i geografi och historia. Genom att sålunda sättas in i ett konkret

sammanhang bör ämnet kunna undgå den karaktär av torr systematik,

som så gärna velat vidlåda detsamma.

För övrigt gälla för undervisningen i stats- och kommunalkunskap

O o 0 1

på folkskoleseminariet i det hela samma grundsatser som för motsvarande

undervisning på gymnasiet. Såsom i de metodiska anvisningarna till gym

-

Stats- och

kommunalkunskap.

108

Grunderna för undervisuiugsplanen.

nasiets kursplan angives, bör ett huvudsyfte för denna undervisning vara

att påvisa, hurusom vårt nuvarande samhällsskick »framgått såsom en produkt

av föregående tiders utvecklingsarbete. Därvid bör ock lärjungarnas uppmärksamhet

fästas vid svensk medborgares rättigheter och skyldigheter

samt nödiga upplysningar meddelas angående det nationella försvarets betydelse

och värnpliktslagens viktigaste bestämmelser».

Undervisning

ssättet.

I)å kommittén vågar hoppas, att en historieundervisning i enlighet

med här framlagd plan skall visa sig fruktbärande, bygger den sin förväntan

härom huvudsakligen på samma omständigheter, som den föreställt

sig skola medföra en liknande verkan även i fråga om andra ämnen,

exempelvis geografien. Dessa omständigheter äro: dels det förhållande, i

vilket historieundervisningen, såsom ovan utvecklats, blivit ställd till undervisningen

i en del Övriga ämnen, dels den strängt enhetliga anordning,

som inom ämnet självt kommit till stånd, icke minst i fråga om den allmänhistoriska

och den svenskhistoriska sidan därav, dels och framför allt

det undervisningssätt, som kommittén tänkt sig begagnat, nämligen anlitandet

i möjligast vidsträckta mån av elevernas själ v verksamhet.

Liksom det geografiska hembygdsstudiet skall grunda sig på studiebesök

och studieutflykter, så ock det historiska; och även i den följande historieundervisningen

böra de komma till flitig användning. Där de historiska

källorna i original ej äro tillgängliga, bör undervisningen, såsom i det

föregående framhållits, i den mån så ske kan, anknyta sig till återgivningar

av texter och bilder från den tid som behandlas. Elevernas intresse för

den episka sidan av historien bör tillgodoses framför allt genom läsning

av berättande verk, varpå seminariebiblioteket bör hava god tillgång, deras

intresse för historisk värdesättning och tillämpning genom deras skriftliga

arbeten och diskussioner.

Vid sidan av det nu angivna bör finnas rum även för läroboken.

Men denna får icke göras till huvudkällan för elevernas historiska vetande;

den skall endast vara ett hjälpmedel, då det gäller att i korta drag

klart sammanfatta och last inprägla vad som väsentligen på andra och

mera givande vägar blivit inhämtat.

Historia.

109

Bland lämpliga föremål för elevernas enskilda arbeten må i främsta

rummet erinras om uppgifter ur hembygdens historia; de erbjuda utan

tvivel de ojämförligt bästa tillfällena att låta eleverna få den inblick i

historieforskningens material och arbetssätt, som en rätt bedriven historieundervisning

bör skänka.

Genom ett sådant undervisningssätt, som kommittén här uttalat sig Historiens

för, böra eleverna under sin studiekurs vid seminariet hava vunnit en viss behandling

förtrogenhet med det undervisningssätt, som, avpassat efter barnens upp- folkskolan

fattningsförmåga, bör bliva vägledande för deras framtida verksamhet som

lärare i historia inom folkskolan. Undervisningen, i ämnets metodik å

seminariet bör alltså hava till syfte att ytterligare klargöra de grundsatser,

av vilka nämnda undervisningssätt bestämmes. Därvid skall således uppmärksamheten

riktas på vikten av att söka anknytningar för historieundervisningen

i hembygdens förhållanden liksom på betydelsen av att även

vid denna undervisning använda åskådningsarbeten och åskådningsteckning.

Och särskild omvårdnad måste ägnas åt utvecklandet hos eleverna av förmågan

att berätta enkelt, klart och sakligt på ett för barnens uppfattning

lämpat sätt.

no

Grunderna för undervisningsplanen.

Geografien

särskilt

ämne.

Inträdes

fordringar.

5. Geografi.

(Jämför liand 1 sid. 164 och sid. 589.)

Länge har enligt allmänna föreställningssättet geografien utgjort endast

ett biämne till historien. I överensstämmelse härmed liar den såväl

på allmänna läroverkens som ock på folkskoleseminariernas undervisningsplan

varit sammankopplad med historien till ett enda ämne, kallat »historia

och geografi». Sedan geografien emellertid under senare hälften av förra

århundradet utvecklats till en vetenskap för sig, bär dess gamla underordnade

ställning till historien ej längre kunnat vidhållas. År 1895 utbröts

till följd härav i de fem lägre läroverksklasserna geografien från

historien och uppfördes å undervisningsplanen såsom ett självständigt ämne

med egna timmar på arbetsordningen, och genom 1904 års reform blev

inom läroverket dess utsöndring från historien fullständigt genomförd. A

seminariernas undervisningsplan däremot har, åtminstone formellt, sammankopplingen

med historien allt hitintills blivit beståndande. Att ifrågavarande

oegentlighet nu bör undanröjas är utan vidare motivering påtagligt.

Kommittén föreslår alltså, att geografien även vid seminarierna skiljes

från historien och hädanefter såväl vid undervisning och betygsgivning

som ock vid lärartillsättning behandlas som ett särskilt ämne. Såsom

lätt inses, innebär detta ingalunda, att all förbindelse mellan geografien

och historien härmed skulle vara avklippt. Tvärtom torde de bada ämnena,

enligt vad kommittén förut varit i tillfälle påpeka, fortfarande kunna

i minst lika hög grad som hittills ömsesidigt stödja och fullständiga

varandra.

Enligt kommitténs förslag till seminariestadga § 31 skall för inträde

i seminariets första klass bland annat fordras »kännedom om d,e olika ländernas,

särskilt fäderneslandets, geografi, till omfattning i huvudsak motsvarande

den, som fordras för inträde å gymnasium».

Geografi.

in

Av gällande undervisningsplan för realskolan framgår, att vid inträdet

i gymnasiet följande geografiska kurs blivit genomgången: Sveriges

geografi, »fylligt med ingående behandling av landskapstyper, folklivs- och

näringsförhållanden» (klass 1), Norges geografi och en sammanhängande

översikt av Skandinaviska halvön (likaledes klass 1), Europas geografi jämte

en sammanfattande översikt av densamma (klasserna 1, 2 och 3) samt de

främmande världsdelarnas geografi (klasserna 4 och 5), varjämte (redan

i klass 1) givits en översikt av världsdelarna och världshaven jämte korta

upplysningar om jordens form och rörelse.

En grundläggande geografisk kunskap av motsvarande omfattnimj

bör enligt kommitténs mening med skäl kunna förutsättas hos varje inträdessökande

i seminariets första klass. Den, som genomgått en väl skött

småskola och folkskola, bör därstädes till en början ha genomgått en kurs

i hembygdskännedom och härunder blivit förtrogen med de viktigaste typiska

grundföreställningarna inom den allmänna geografien (liksom för

övrigt även inom naturkunnigheten, samhällskännedomen och historien),

varjämte han bör ha lärt att förstå och använda kartan. Av landbeskrivningen,

den s. k. speciella geografien, torde han därpå efter vartannat

ha genomgått fäderneslandets, de övriga skandinaviska ländernas, de övriga

europeiska ländernas och de övriga världsdelarnas geografi. Av vad som tillhör

den matematiska eller astronomiska geografien har han fått åtminstone

någon föreställning om jorden i dess helhet. Har han ytterligare, efter den

egentliga folkskolans genomgående, antingen erhållit fortsatt undervisning i

någon folkskolans överbyggnad eller åtnjutit enskild undervisning eller ock läst

vidare alldeles på egen hand — vilket senare i förevarande ämne låter sig

göra med jämförelsevis större lätthet än i fråga om många andra ämnen —,

torde han ha inhämtat ungefär samma mått av geografisk elementarkunskap,

som är föreskrivet för läroverksklasserna 1—5 och som enligt

kommitténs mening bör förutsättas såsom grundval för seminariets geografiu

nd ervisning.

Då man erinrar sig, att ämnet hembygdskännedom dels ännu ej erhållit

den utveckling i metodiskt hänseende, som önskligt vore, dels hittills

varit främmande för de flesta av våra småskolor och folkskolor samt

att ämnet geografi inom ett stort antal folkskolor av lägre organisations

o

o o o

112

Grunderna för undervisningsplanen.

typ fått sig ett ganska knappt utrymme tillmätt, måste man visserligen

förutse, att den geografiska insikt, som enligt det ovan anförda skall av

de inträdessökande fordras, understundom kan komma att med avseende

på sin inre beskaffenhet lämna åtskilligt övrigt att önska. Men även om

så blir fallet, bör genom de nya inträdesfordringarna åtminstone den

fördelen vinnas, att de yttre minnessaker, som inom geografien ej kunna

umbäras, blivit redan före inträdet till rätt betydande omfattning säkert

inpräglade. Genom seminariernas reformerande och i samband därmed

folkskolans höjande skola ock förhållandena även i förevarande avseende

efter hand väsentligen förbättras.

S emmariets

hembygdsstudium,

a) Dess förhållande

till

barndomsskolans

hembygdsundervisning.

Om nu seminarieeleven redan i barndomsskolans lägsta klasser fått sina

geografiska insikter grundlagda på det enda pedagogiskt riktiga sättet, nämligen

genom undervisning i »hembygdskännedom», d. ä. genom konkret bekantskap

med förhållandena i hem och hembygd, skulle det kunna sättas

ifråga, huruvida hembygdsstudium såsom eu särskild beståndsdel av geografiundervisningen

över huvud behöver upptagas på seminariets läroplan.

Vad som givit upphov åt yrkandet, att »hembygdskännedom» såsom

ett särskilt ämne, grundläggande för geografien (liksom ock för naturkunnighet,

samhällskännedom och historia), bör inrymmas på läsordningen för

barndomsskolans lägsta klasser, är den omständigheten, att den geografiska

kunskapen måste ha sin allra första utgångspunkt i barnens omedelbara

erfarenhet, alltså i deras egen iakttagelse av den för dem tillgängliga

närmaste omgivningen, d. v. s. det område av jorden, inom

vilket de under sitt dagliga liv röra sig. Skolans första undervisning i

geografi liksom i andra ämnen måste — har man menat — väsentligen

avse att sanda, fullständiga, beriktiga och ordna den krets av konkreta föreställningar,

som barnen hämtat och allt fortfarande hämta från området för

egen personliga erfarenhet. Angående de föremål och företeelser,

Sill

vilka inom detta område möta dem eller som de genom kortare besök och

e beröring med, är det dem möjligt att

utflykter kunna komma i personli

erhålla ett vetande, som är omedelbart och ursprungligt, medan de däremot

beträffande allt, som ligger utanför samma område, endast kunna

ha eu kunskap, som är medelbar och avledd. Härav följer, att ämnet

Geografi.

113

i sm egenskap av allra första grundläggning för geografisk insikt måste

vara förlagt till småskolan och folkskolans första år samt följaktligen

icke behöver och icke kan i samma egenskap och syfte användas för den

ålder, i vilken seminariets elever befinna sio-.

C*

På folkskolans översta stadium och framför allt inom dess överbyggnader

får hembygdsundervisningen även en annan och mera självständig

uppgift. Den har nämligen där att, såsom beståndsdel av ämnet

geografi, söka göra de unga närmast före deras utträdande i det prakboreerh0a

liv t na^ot mera förtrogna med just den ort

och det samhälle, i vars arbete och utveckling de flesta av dem

inom kort skola hava att göra sin insats och för vars förhållanden

de på grund härav måste vara i alldeles särskild grad intresserade.

Ty^dligt är emellertid, att om en hembygdsundervisning av denna senare

art måste gälla detsamma som om den nyss förut karakteriserade,

nämligen att den, med hänsyn till sitt syfte och sin därav beroende

natur, egentligen avser en vida tidigare ålder än seminarieelevernas.

I betraktande av vad sålunda påpekats, skulle det kunna tyckas, som

om någon hembygdsundervisning överhuvudtaget ej alls borde behöva

förekomma å seminariet i annan form än i egenskap av metodiska anvisningar

åt de blivande lärarna och lärarinnorna angående »hembvgdskännedomens»

ändamålsenliga meddelande å folkskolans lägsta och högsta stadier.

Denna slutsats vilar emellertid på ett förbiseende av vissa omständigheter,

vilka för ämnet i fråga äro i alldeles särskild grad utmärkande.

För det första kan det ingalunda förutsättas, att den hembygdskännedom,

som seminarieeleven under sin barndom inhämtat, är till sitt

stoff sammanfallande med den, som han efter avgången från seminariet

har att meddela sina lärjungar. Eu sådan förutsättning är naturligtvis

ej för handen, såvida seminarieeleven icke med säkerhet kommer att såsom

lärare återvända till alldeles samma bygd, där han själv en gång

varit lärjunge i småskola och folkskola. Men på en dylik tillfällighet

kan man uppenbarligen icke räkna. I de flesta fall torde den hembygd,.om

vilken den från seminariet utgående läraren skall undervisa, bli en helt

annan än den, om vilken han själv såsom barn erhållit undervisning.

15—082815. Follcunrlerv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

114

Grunderna för undervisningsplanen.

Vidare kan det lika litet påräknas, att läraren i dylikt fall skall

kunna alldeles på egen hand själv skaffa sig vad lian för folkskolans hembygdsundervisning

behöver. Ytterst få torde nämligen de enskilda bygder

ännu vara, om vilka en så rik och i alla avseenden tillräcklig beskrivande

litteratur finnes, att den lärare, som får sin verksamhet dit förlagd, skall

kunna ensamt därur hämta erforderlig vägledning för sin undervisning i

hembygdskännedom. För de ojämförligen flesta bygder måste det tvärtom

bli lärarens lott att själv alltifrån grunden sammanbringa, ordna och bearbeta

så gott som hela det erforderliga stoffet. Förmåga att uträtta ett

sådant arbete lär han emellertid i regel ej kunna förvärva på egen hand;

i högre grad än beträffande de flesta övriga ämnen behöver han härvid

sakkunniga lärares omedelbara handledning. Han bör fördenskull under

tiden för sin grundläggande utbildning få vara med om att planmässigt

genomforska den seminariet omgivande bygden, dennas naturliv, samhällsliv

och historiska minnen samt att i bilder, kartskisser och skildringar

återgiva, vad han härunder funnit. Endast pa sa sätt blir han satt i

stånd att framdeles efter liknande metoder allsidigt genomforska den bygd,

där han får sin lärarverksamhet, Utan att han rustats med duglighet härtill,

bär föga utsikt finnas, att han skall kunna ge sin hembygdsundervisning

den levande verklighetsprägel, utan vilken densamma måste anses

väsentligen förfelad.

Det finnes slutligen ännu ett skäl för hembygdsstudiets upptagande å

seminariets läroplan. Hembygdsundervisningens betydelse för folkskolan är

nämligen ej uttömd därmed, att hembygdskännedom skall utgöra ett särskilt

undervisningsämne i denna skola såväl på det grundläggande som pa det avslutande

stadiet. Den har därjämte eu lika viktig uppgift att fylla i så måtto,

att den bör tjäna såsom ett huvudsakligt hjälpmedel för vinnande av åskådlighet,

enär på alla kunskapsområden hembygdens företeelser vanligen erbjuda

de bästa utgångspunkterna, då det gäller att med mera bekanta och lättfattliga

exempel klargöra mera främmande och svårfattliga förhållanden. Hembygden

är ett slags storartat åskådningsförråd eller undervisningsmuseum,

vars tillgodogörande i största möjliga utsträckning ej får försummas. Aven

ur denna synpunkt är det nödvändigt, att varje folkskollärare, såsom nj ss

är nämnt, under sin seminarietid bibringats förmåga att själv skaffa sig

Geografi.

115

en så allsidig och grundlig kännedom om den bygd, dit, han får sin verksamhet

förlagd, att han i full utsträckning kan begagna sig av det oumbärliga

hjälpmedel för åskådliggörande av undervisningen i olika ämnen,

som denna bygds förhållanden i rikt mått erbjuda.

Vid bedömande av frågan om helnbygdsstudiets inrymmande på

seminariets undervisningsplan måste hänsyn tagas till ännu en omständighet

av synnerlig vikt. Hembygdsstudiet vid seminariet är nödvändigt icke

endast som en förberedelse till , den undervisning i folkskolan, vilken seminarieeleven

framdeles såsom självständig lärare skall meddela. Det är

oumbärligt även för den undervisning i olika ämnen, som på seminariet

skall åt honom själv meddelas.

Isynnerhet gäller naturligtvis detta om seminariets geografiska undervisning

och framför allt, om dess undervisning i s. k. allmän geografi. Skall

den allmängeografiska undervisningen erhålla det värde för seminarieelevens

egen bildning och blivande lärarverksamhet i barndomsskolan, som man måste

önska, får den nämligen på inga villkor urarta till ett abstrakt definierande

och systematiserande av de allmängeografiska företeelserna. Tvärtom

måste på varje punkt, där så är möjligt, behandlingen av dessa företeelser

ansluta sig till hembygdsstudiet och utgöra ett slags utvidgning

av detta. :

Så böra de partier av den matematiska eller astronomiska geografien,

som i seminariekursen medtagas, få sin anknytningspunkt i elevernas egna

iakttagelser av 1 sådana naturförhållanden, vilka ha sin grund i jordens dagliga

och årliga rörelse m. m. Vidare bör den fysiska geografien i sina olika

underarter jämte den därmed förbundna geologien grunda sig på enkla

iakttagelser av markens viktigaste beståndsdelar, jordytans fördelning i

land och vatten, hög* och lågland, berg, dalar och slätter samt av luftkretsens

tillstånd och väderlekens växlingar o. s. v. Och på samma sätt

bör framställningen av den biologiska geografien utgå från aktgivandet på

sådana drag i hembygdens natur, vilka i växt- och djurgeografiskt hänseende

äro för densamma bestämmande.

Ur liknande; omedelbara erfarenheter från den närmast omgivande

c!>

verkligheten måste ock de .typiska grundföreställningar om befolknings

-

b) Dess förhållande

till

den fortsatta

geografiundervisningen

och seminariets

undervisning

i

övrigt.

116

Grunderna för undervisningsplanen.

förhållanden samt samhälls- och näringsliv härledas, vilka äro den oumbärliga

förutsättningen för att en undervisning av kulturgeografisk innebörd

skall kunna på ett klart och levande sätt uppfattas. Vill man undvika,

att den kunskap av etnografisk, politisk och ekonomisk art, som

studiet av såväl vårt eget som främmande lands geografi bör giva,

kommer att i det väsentliga stanna vid en sken- och ordkunskap, måste

man låta detta studium ha sin rot i en omedelbar konkret bekantskap med

hembygdens befolkningsförhållanden samt dess näringsgrenar och de enklaste

yttringarna av dess samhällsliv. De första grundföreställningarna på

det ekonomiska livets område, såsom behov och förnödenheter, natur och

arbete, arbetsfördelning och arbetsprodukt, tillverkning och förbrukning,

handel och penningar in. m. böra för seminariecleverna bliva klarare och

åskådligare utbildade genom deras aktgivande på de ekonomiska sysselsättningar

och företag av olika slag, som å seminarieorten äro tillgängliga för

iakttagelsen. Likaså bör genom uppmärksammandet av seminariestadens

offentliga verk och inrättningar med därtill knutna samhällsuppgifter och

offentliga arbeten elevernas eftertanke kunna riktas på samhällslärans

viktigaste föremål: familj, kommun och stat, kyrka och skola, fattigvård

och hälsovård, kyrkostämma, kommunalstämma och stadsfullmäktige, rättskipning

och förvaltning m. in. Allt detta naturligtvis icke i form av

ett på definitioner och begreppsdistinktioner byggt system utan i form

av konkreta drag ur livet, ägnade att för eleverna möjliggöra en rätt

uppfattning av de besläktade företeelser på näringslivets och samhällslivets

områden, varmed den geografiska, historiska och ekonomiska undervisningen

på seminariets samtliga följande stadier så gott som oavbrutet kommer

att syssla.

Att det företrädesvis till seminariets första klass förlagda hembygdsstudiet

icke förmår giva den mera begrepp smässig a och strängt systematiska

sammanfattning av hithörande förhållanden, vilken kan vara på sin plats,

sedan lärokurserna i geografi och historia blivit till någon väsentligare

del genomgångna, säger sig självt. Den uppgiften tillkommer givetvis de

framställningar i allmän socialekonomi och ekonomisk politik samt i statsoch

kommunalkunskap, vilka kommittén tänkt sig inrymda i de båda högre

seminarieklassernas kurser i ekonomilära och i historia. Vad hembygds

-

Geografi.

117

studiet kan giva är endast de rent grundläggande förutsättningarna. Men

dessa måste det ock giva; utan att så sker, kommer den följande undervisningen

att alltifrån sin begynnelse till stor del sväva i luften.

Av det sålunda anförda framgår, att seminariets geografiska undervisning

enligt kommitténs mening bör inledas med hembygdsstudium men

att detta måste få eu annan karaktär och en större omfattning, än barndomsskolans

hembygdsundervisning kan och behöver äga.

På grundvalen av det studium av seminarieorten och den omgivande Allmän fy°

i . . . sisk geografi

bygden, varmed geogranundervisningen på seminariet sålunda skall inledas med geologi

och vilket även sedermera måste i mån av behov fortsättas, samt med an- \uiturgeo

knytning därjämte till den förberedande kunskap om Sverige och andra grafi

land,

som eleverna före inträdet skola hava inhämtat, bör i seminariet

genomgås en kurs i allmän geografi, såväl fysisk geografi som kulturgeografi.

Genom denna kurs böra eleverna erhålla en helhetsuppfattning av

jorden såsom himlakropp, fördelningen av land och vatten, högland och

lågland, berg och slätter, klimatbältena, de viktigaste växt- och djurgeografiska

områdena, de förnämsta människorasernas och folkslagens utbredning,

näringslivets och samhällsformernas geografi, människornas fördelning

efter religion och andlig odling o. s. v.

Inom den fysiskt-geografiska delen därav torde bland annat böra behandlas:

markens viktigaste beståndsdelar, luftkretsen, det rinnande vattnet

och de vulkaniska företeelserna samt de förändringar av jordytan, vilka

äro en följd av luftens, vattnets och vulkanismens inverkan; vidare huvuddragen

av jordens geologiska utveckling, särskilt med avseende på Sverige,

samt växt- och djurvärldens utbredning och fördelning.

Ehuru ifrågavarande allmängeografiska kurs, såsom nämnt är, bör

så mycket som möjligt utgå från iakttagelser i den för eleverna omedelbart

tillgängliga omgivningen, måste givetvis det sålunda samlade ertarenhetsstoffét

på vederbörliga ställen fullständigas med upplysningar om de

viktigaste av de allmängeografiskai företeelser, vilka icke träffas inom denna

omgivning och därför ej där kunna av eleverna iakttagas, bland annat sådana,

som äro för vårt land helt och hållet främmande, exempelvis vulkaner,

öknar, arktisk och tropisk natur, vildeliv, slaveri, lägre samhälls

-

118

Grunderna för undervisningsplanen.

och religionsformer m. in. d.,— Sorgfälligt synes man böra undvika att

giva framställningen en utförligt systematiserande och definierande form,

genom vilken den på ett oskäligt sätt skulle upptaga tid och öka arbetsbördan

utan att i motsvarande grad bidraga till klargörande av det geografiska-

orsakssammanhanget och den därav beroende helhetsuppfattningen.

På flera punkter måste såväl undervisningen i allmän geografi som

ock geografiundervisningen i övrigt komma att förutsätta någon kunskap i

astronomisk eller s. k. matematisk geografi. Kännedom om astronomiens allra

första och enklaste grunder tillhör därför ock inträdesfordringarna. Sådana

upplysningar ur den astronomiska geografi cm, vilka eleverna därutöver

behöva för att kunna tillgodogöra sig seminarieundervisningen, bör läraren

vid lämpliga tillfällen meddela, allteftersom behovet gör sig gällande.

Den mera sammanhängande framställningen av jorden såsom himlakropp

(dess form, storlek, ställning, rörelser in. in.) har av skäl, som på annat

ställe (sid. 145 ff.) omförmälas, ansetts böra givas av läraren i fysik i samband

med den astronomiska kurs, som skall ingå i sistnämnda ämne.

Sedan eleverna fått deltaga i denna undervisning, vilken emellertid av hänsyn

till den därför nödvändiga förbildningen i matematik och fysik ej

lämpligen lärer kunna meddelas förr än närmare slutet av seininariekursen,

torde i samband med matematikundervisningen böra genomgås det allra

viktigaste rörande kartors tillkomst: kartprojektioner in. in. (sid. 86).

De främ■ Till nu omnämnda allmängeografiska kurs bör på det närmaste an

slag

aeo- sluta sig eu kurs även i speciell geografi, d. v. s. beskrivning av särskilda

grafi. landområden. Sedan eleverna erhållit en något närmare kännedom, än de

på skolstadiet inhämtat, om de natur- och kulturförhållanden, som den

allmänna geografien behandlar, böra de insikter, som de härigenom förvärvat,

få komma dem till godo under ett förnyat genomgående av de

förnämsta främmande ländernas geografi.

Att tillmäta denna del av seminariets geografiundervisning något

bredare rum skulle emellertid säkerligen vara både obehövligt och betänkligt.

Det vore obehövligt, ty den landbeskrivande geografien är obestridligen

den del av ämnet, med vilken eleverna vid inträdet i seminariet äro

jämförelsevis mest förtrogna, och tillika den, i vilken de efter avgången

Geografi.

119

från seminariet med minsta svårighet äro i tillfälle att själva gå vidare,

enär den — i fall nämligen genom hembygdsstudiet och undervisningen i

allmän geografi nödiga förutsättningar erhållits — i stor utsträckning kan inhämtas

genom studerande på egen hand av en synnerligen mångsidig och

fängslande samt ganska lätt tillgänglig litteratur. Att ägna något större

utrymme på seminariets läroplan åt ifrågavarande del av ämnet skulle

vidare vara betänkligt, enär undervisningen, om så skedde, löpte fara att

drunkna i alla de detaljer, på vilka den speciella geografien är så oerhört

rik. Lärarens och elevernas arbete kunde i så fall lätteligen komma att

gå ut därpå, att till de specialgeografiska enskildheter, som eleven redan

före inträdet inhämtat, skulle läggas massor av nya sådana enskildheter,

vilka kanske delvis vore rätt oväsentliga och tillfälliga samt i alla händelser

av ringa betydelse för den blivande lärarens bildning i det hela och

utan något vidare värde för hans kommande undervisning.

Uppenbart är däremot, att den landbeskrivande delen av geografien

erbjuder ett rikt och i flera avseenden utmärkt lämpligt fält för elevernas

enskilda arbete, för fria uppsatser och föredrag samt för välbehövlig övning

i den geografiska skildringens svåra konst in. m. d.

o o o

Genom att med avseende på den speciella geografien i allmänhet Sve’gi^ye,>''

iakttaga den stränga begränsning, som här antytts, vinnes den fördelen,

att något så när tillräcklig tid kan erhållas för den del därav, vari seminariets

geografi undervisning bör få sitt slutmål, nämligen framställningen

av fäderneslandet.

Vid denna framställning torde, efter en överblick över landets ytbildning,

markbeskaffenhet, bevattning och klimat samt dess därav betingade

naturliga näringsområden, företrädesvis böra behandlas följande: de råvarualstrande

näringarna (jordbruk, boskapsskötsel, skogsbruk, bergsbruk,

fiske och jakt), de råvaruförädlande (hemslöjd, hantverk och storindustri),

varubytet (inrikes och utrikes handel), samfärdseln (landsvägar, järnvägar,

kanaler och sjöfart, samt post, telegraf och telefon). I den mån elevernas

naturvetenskapliga insikter sådant medgiva, böra vid undervisningen de

fysiska, kemiska, geologiska, meteorologiska och biologiska förutsättningarna

för de olika näringarnas framgångsrika utövande påpekas. Likaså böra de

120

Grunderna för undervisningsplanen.

anordningar uppmärksammas, som från det allmännas sida i form av lagstiftningsåtgärder,

statsanslag o. d. blivit vidtagna för deras förkovran. För

den händelse framställningen av Sveriges näringsliv fullständigt skolat inrymmas

i geografi undervisningen, borde i samband med handeln givetvis

ha berörts även Sveriges penninge-, kredit-, bank-, sparkasse-, försäkringsoch

bolagsväsende, dess in- och utförsel samt handelsbalans, nationalförmögenheten

och dennas fördelning in. in., varjämte med stöd av statistiken här borde

ha tagits en överblick över kommunernas, landstingens och statens ekonomi.

Tydligt är emellertid, att efter införande på seminariets undervisning*^ lan av

det nya ämnet ekonomilära allt detta närmast har sin plats inom sistnämnda

ämne, där det erhåller en fylligare och mera sammanhängande behandling.

Till den geografiska skildringen av fäderneslandet hör däremot att

med stöd av statistiken giva en överblick över befolkningsförhållandena:

ras- och språkfördelning, födelse och dödlighet, omflyttning, in- och utvandring,

fördelning på yrkes- och förmögen hetsgrupper, o. s. v.

Kurs- och

tidsfördelning.

Genom föregående framställning har även den ordning blivit angiven,

i vilken geografiundervisningens olika delar lämpligast torde böra följa på

varandra. Under första terminen bör den åt geografien anslagna tiden,

beräknad till 2 timmar i veckan, huvudsakligen ägnas åt studiebesök och studieutflykter

i den omgivande bygden, utförda efter en omsorgsfullt genomtänkt

plan. Antagligen torde det befinnas förmånligt att icke fördela denna

tid jämnt på alla veckor under terminen utan samla den företrädesvis i början

därav, vilket, där så låter sig göra, helst torde böra ske genom byte

med historien. En liknande anordning synes vara önsklig även i fråga

om den biologiska undervisningen, och om den även där anlitades,

skulle studiebesök och studieutflykter möjligen kunna bliva i så stor

utsträckning förlagda till första delen av första terminen, att eleverna

under denna tid komme att till rätt stor del befinna sig på rörlig

fot, ett förhållande som emellertid ej torde vara ägnat att väcka betänkligheter,

snarare tvärtom. (Jfr sid. 129.) Andra terminen, fortfarande

med 2 timmar i veckan, skulle enligt kursplanen tilldelas den allmänna

fysiska geografien med geologi. 1 andra klassen, där åt ämnet likaledes

anslagits 2 veckotimmar, borde följa allmän kulturgeografi och de viktigaste

Geografi.

121

främmande ländernas geografi. Till tredje klassen med endast en timme i

veckan skulle förläggas den beskrivande framställningen av Sverige, nämligen

de delar därav, som icke komme att falla inom ekonomilärans område, samt

därjämte slutligen hembygdsundervisningens och geografiens metodiska behandling

i barndomsskolan.

Då hittills historia och geografi räknats såsom ett enda ämne, äro Den föregenom

den nu gällande undervisningsplanen inga särskilda timmar åt geo- kursens

grafien anvisade. 1 allmänhet har undervisning i geografi emellertid före- bl^y^[s

kommit i tre av seminariets klasser med 2 veckotimmar i varje. Enligt

nu föreliggande förslag skulle ämnets samlade tid sålunda bliva i någon

man minskad.

Om det icke desto mindre kan antagas, att den geografiska kurs, som

här blivit förordad, skall i värde kunna fullt mäta sig med, ja, i åtskilliga

hänseenden äga företräde framför den, som hittills i allmänhet inhämtats,

torde grunden härtill vara att söka förnämligast i tre omständigheter.

Den första av dessa omständigheter är det förhållande, vari geografien

enligt planen skulle komma att stå till åtskilliga av seminariets övriga

ämnen, särskilt naturvetenskap, historia och ekonomilära. Framför allt

genom hembygdsstudiet men därjämte även i övrigt skulle geografien kraftigt

bidraga att bereda nämnda ämnen ett underlag av genom elevernas

självverksamhet och egna iakttagelser vunna samt därför hos dem fast rotade

åskådningar, på vilka undervisningen i naturvetenskap, historia och

ekonomilära sedan, allt efter dessa ämnens särskilda art, hade att bygga

vidare. Men till gengäld skulle ock den fysiskt-kemiska, den biologiska

och den historiska undervisningen på mångfaldigt sätt komma den allmänna

och speciella geografien till godo, och genom den till ekonomiläran å dess

högsta stadium förlagda framställningen av Sveriges näringsliv skulle slutligen

geografiens mera grundläggande skildring av samma ämne erhålla en

synnerligen omfattande överbyggnad, vartill motstycke inom seminarieundervisningen

hittills saknats.

En annan förmån, som synes tillkomma den av kommittén föreslagna

undervisningsplanen, är den, att inom ämnet självt en sådan anordning

kommit till stånd, att dess samtliga delar satts i ett strängare samband

16—082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesein. Band 2.

122

Grunderna för undervisningsplanen.

med varandra och därför böra kunna giva varandra ett fastare stöd. Syftet

har varit, att hela undervisningsarbetet skall vida mindre än hittills ofta varit

fallet avse att bibringa en massa mer eller mindre isolerade enskildheter, uppräkningar

och sifferuppgifter; det skall tvärtom framför allt rikta elevernas

uppmärksamhet på det genomgående och enhetliga, d. ä. på de stora, allestädes

återkommande natur- och kulturinflytelser, vilka genom sitt växelspel bestämma

de geografiska företeelserna i deras oändligt skiftande mångfald

och vilka därför såsom de huvudsakligen verkande måste gång på gång

träda i förgrunden på undervisningens samtliga stadier: i hembygdsundervisningen,

i den allmänna geografien, i de främmande ländernas geografi

och i framställningen av fäderneslandet. Just det, som för en riktig

uppfattning måste vara det väsentliga, och som ock därför framför allt

förtjänar att inläras, blir härigenom i olika sammanhang och på skilda tider

föremål för upprepat framhållande (s. k. immanent repetition), vadan största

utsikt torde finnas, att det skall bliva grundligt och allsidigt inpräglat.

Vad som framför allt bör kunna bidraga till ett gott resultat av

undervisningen är emellertid det undervisningssätt, som den föreslagna läroplanen

förutsätter. Enligt detsamma skall användandet av lärobok visserligen

icke vara bannlyst; tvärtom kan en lärobok, vid vars avfattande överlastning

med dött material omsorgsfullt undvikits, bliva av god nytta såväl

vid genomgåendet av den allmänna geografien och de främmande kulturländernas

geografi som vid framställningen av fäderneslandet. Men för

läxläsning i detta ords gängse bemärkelse är ämnet i dess här antydda

läggning särdeles litet ägnat. Ett visst minnesförråd av namn är visserligen

vid geografiundervisningen alldeles oumbärligt, men dels bör detta

förråd kunna inskränkas i långt starkare grad, än man hittills i allmänhet

varit böjd att anse, dels får inhämtandet därav på inga villkor ske genom

utanläsning utan måste alltid försiggå genom inpräglande av kartan samt

därjämte söka sitt stöd i bilder och åskådliga skildringar. På samma sätt

böra statistiska tabeller komma till användning, där slutsatser av vikt ur

dem kunna dragas, men någon utanläsning av sifferuppgifter bör icke

ifrågakomma.

Huvudgarantien för de inhämtade kunskapernas säkerhet och praktiska

användbarhet måste först och sist sökas däruti, att de vunnits

Geografi.

123

genom elevernas självverksamhet. Studiebesök och studieutflykter skola

alltigenom utgöra grundvalen för hembygdsundervisningen, och de böra få

tjäna såsom ett huvudmedel för seminariets geografiundervisning även på

dess högre stadier. Åt de iakttagelser, som under sådana studiebesök och

studieutflykter göras, skola eleverna giva uttryck genom teckningar, kartskisser,

reliefer, modeller, diagram, förteckningar, beskrivningar in. in.,

åstadkomna av dem själva under lärarens ledning och medverkan. Så snart

eleverna under det samfällda klassarbetet hunnit få någon förtrogenhet

med den lämpligaste arbetsmetoden för undersökningar av här angiven art,

böra de uppmuntras att själva fortsätta dem. De enskilda arbeten, som

eleverna på geografiens område komma att få utföra, torde i väsentlig

mån böra bestå just i anställandet av jakttagelser på egen hand samt i

dessa iakttagelsers ordnande och bearbetande. Få uppgifter torde vara i

så hö»; grad ägnade för det enskilda arbetet, särskilt under sommarferierna,

som utforskningen i enlighet med hcmbygdsstudiets grundsatser av elevens

egen hembygd eller annan trakt, där han under längre tider vistas. — Om

för de enskilda arbetena väljas sådana uppgifter, för vilkas lösande huvudsakligen

litterära hjälpmedel måste anlitas, bör i alla fall största möjliga

utrymme lämnas åt självverksamheten.

Icke minst av sistnämnda skäl är det av nöden, att seminariets

bibliotek är i tillräcklig grad försett med geografiska skildringar, statistiska

arbeten och kartor av olika slag. Beträffande särskilt dessa senare

synes det vara uppenbaxd, att eleverna böra vid seminariet lära sig

förstå icke blott de vanliga skolkartorna utan ock våra topografiska, geologiska

och ekonomiska kartblad ävensom sjökort, samt att de där böra få

göra bekantskap även med de många värdefulla kartografiska och andra

grafiska framställningar, som åstadkommits över varjehanda ekonoiniskt-geografiska

och kulturgeografiska förhållanden: över vårt lands markbeskaffenhet,

klimat, skogsutbredning, gruvområden, samfärdsmedel (post, telegraf,

telefon, järnvägar, ångbåtslinjer, fyrväsen), folkmängdstäthet, indelningar

av olika slag o. s. v. Då så gott som alla dessa framställningar tillkommit på

statens bekostnad eller med understöd av statsmedel, lärer deras anskaffande

till seminarierna ej behöva vålla de sistnämnda några avsevärda utgifter.

124

Grunderna för undervisningsplanen.

Ämnets me

todislca be

-

follcskolan.

dighet, att

ämnes rätta behandling i

Vad

Den fullständiga omvälvning på geografimetodikens område, som ägt

handling i ram under de senare åren och som ännu fortgår, gör det till en nödvänå

seminariet en alldeles särskild uppmärksamhet ägnas åt detta

barndomsskolan.

som härvid i främsta rummet kräver beaktande, är dels införandet

av hembygdsundervisning i småskola och folkskola, dels undervisningsmetodens

omläggning i sådan riktning, att kunskaperna i största möjliga

utsträckning vinnas genom frambringande arbete från barnens egen

sida. En synnerligen god ledning i detta hänseende böra eleverna visserligen

erhålla genom det hembygdsstudium och den därtill anslutna undervisning

i geografi, vilka seminariet skall meddela, och vilka i stort sett

måste uppbäras av samma anda, som bör genomgå barndomsskolans undervisning

i hembygdskännedom och geografi. Men därutöver torde vara behövligt,

att seminariets geografilärare genom föredrag och förevisning utvecklar

för eleverna de grundsatser, vilka i den reformerade geografi un dervisningen

kommit till uttryck, samt lämnar anvisning om de hjälpmedel,

av vilka denna undervisning företrädesvis begagnar sig. Härvid synes anledning

förefinnas att särskilt dröja vid betydelsen av de s. k. åskådningsarbeten

av olika slag, vilka äro ägnade att i hittills okänd grad tillvinna

geografien barnens intresse samt att förvandla detta ämne från ett pluggämne

till ett utvecklings- och uppfostringsmedel av högt värde.

Märkas bör emellertid, att folkskolans hembygdsundervisning berör

icke blott dess geografi undervisning utan även dess undervisning i naturkunnighet

och historia samt att åskådningsarbeten böra förekomma ej

endast i nämnda ämnen utan därjämte i de flesta övriga. På grund härav

ha ock de flesta av seminariets lärare anledning att var och en i sin män

syssla med olika delar av hembygdsundervisningens metodik samt med olika

slag av åskådningsarbeten.

Den närmaste handledningen rörande den första hembygdsundervisningens

metodik liksom vid elevernas inhämtande av åskådningsarbetenas

teknik torde böra överlåtas åt vederbörande lärare i övningsskolan, i sistnämnda

hänseende under medverkan, där så kan finnas nödigt, av lärarna i

teckning och slöjd.

Biologi och hälsolära.

125

6. Biologi och hälsolära.

(Jämför Band 1 sid. 170 och sid. 591.)

Utan tvivel är biologien den del av ämnet naturkunnighet, i vilken Den nuva

.

. „ -. rande under

undervisningen

vid seminarierna hittills bort kunna bliva mest tillfreds- visningen.

ställande. Åt »naturhistorien» äro nämligen enligt nu gällande bestämmelser

anslagna 3 timmar i vardera av klasserna I och II samt någon del av

tiden i klass III, alltså inemot två tredjedelar av de 11 till hela ämnet

anslagna veckotimmarna. Vidare har undervisningen i biologi kunnat

byggas på vissa förkunskaper, enär de inträdessökande förhörts i »läran om

människokroppen, djuren och växterna efter någon kortfattad lärobok».

Att det oaktat samma ogynnsamma ställning, varav den naturvetenskapliga

undervisningen vid seminarierna i allmänhet lidit (se Band 1 sid. 166), gjort

sig gällande även i fråga om undervisningen i biologi, torde böra tillskrivas

särskilt två omständigheter: den har varit förlagd till första och andra

klasserna, under det att de övriga naturvetenskapliga ämnena uppskjutits

till tredje och fjärde klasserna, och trots det att biologien erhållit större

del av den anslagna undervisningstiden än naturkunnighetens övriga grenar,

har denna tid varit allt för knapp i förhållande till det rikhaltiga lärostoffet.

Till första klassen har hälsoläran varit helt och hållet förlagd, varjämte

zoologi och botanik där påbörjats. En sådan anordning kan tyckas

väl motiverad av omsorgen om elevernas fysiska vård, eftersom de därigenom

kunna få en grundlig och välbehövlig undervisning om hur de

böra vårda sin hälsa under studieåren. Likaså bör det ju vara en fördel

att få anknyta undervisningen i zoologi och botanik till de i inträdesprövningen

ådagalagda insikterna.

Men nämnda fördelar hava icke varit tillräckliga att uppväga olägenheterna

av att de biologiska studierna avslutats, innan eleverna erhållit

någon undervisning i fysik och kemi. Då eleverna sålunda saknat de

126

Grunderna för undervisningsplanen.

Biologiundervisningens

mål

Lärotiden

och dess fördelning.

kunskaper i sistnämnda ämnen, vilka krävas för de fysiologiska företeelsernas

förklaring, har den mest bildande och på samma gång från praktisk

synpunkt viktigaste delen av ämnet, nämligen den, som berör livets

betingelser och yttringar, icke kunnat få en tillfredsställande behandling. De

meddelade insikterna hava till stor del måst bliva av samma elementära

art som de före inträdet förvärvade, om än detaljernas antal ökats och omfånget

av artkännedomen inom växt- och djurvärlden vidgats. Då härtill

kommer, att man ansett sig böra söka tillfredsställa de från flera håll (se

Band 1 sid. 166) framställda kraven på upptagande i undervisningen av

en hel del nytt lärostoff, utan att tillgången på tid eller hjälpmedel för

undervisningen ökats i förhållande härtill, är det lätt förklarligt, att undervisningens

resultat i vissa fall inskränkts till en visserligen icke ringa men

nästan uteslutande ur böcker hämtad minneskunskap av företrädesvis

morfologisk-systematisk art. Hur föga ett sådant resultat stämmer med de

berättigade anspråk på biologiundervisningen, vilka å annat ställe uttalats,

är tydligt.

Det å nyss nämnda ställe i kommitténs framställning angivna målet

för biologiundervisningen skulle kunna med bi ord sägas vara att lämna en

så långt möjligt på elevernas egna iakttagelser grundad kännedom om de

levande varelserna, företrädesvis med hänsyn till deras yttre och inre livsförhållanden.

De förändringar i de hittills gällande bestämmelserna, vilka

krävas för detta måls ernående, beröra den åt ämnet anvisade tiden och

dess fördelning på ämnets olika grenar, arbetssättet och hjälpmedlen därför

och slutligen urvalet av lärostoff. I

I annat sammanhang har redan framhållits, att åt biologi undervisningen

icke kunnat anslås mer än 8 veckotimmar. Desto viktigare är det

då, att dessa timmar förläggas så, att tiden på bästa sätt kan utnyttjas.

Av ovan angivna skäl vore det en stor fördel att kunna förlägga dem till

sådan klass, att vissa delar av kemien och fysiken vore genomgångna,

innan biologien börjar. Då det med hänsyn till biologiens ställning till

övriga ämnen, exempelvis geografi och ekonomilära, ej låter sig göra att

uppskjuta undervisningen till de högsta klasserna, måste den liksom hittills

Biologi och hälsolära.

127

börjas redan i första klassen. Men det är att hoppas, att det mått aT,

kunskap om naturföreteelserna, som föreslagits såsom inträdesfordran, tillika

med den redan i första klassen börjande undervisningen i fysik och kemi

skall i sin mån bidraga att möjliggöra en mera ingående framställning av

växternas och djurens livsyttringar. Viktigast är emellertid, att hälsoläran

erhåller en så stark ställning som möjligt. Detta mål vinnes enligt förslaget

dels därigenom, att en stor del av den ökade tid, som anvisats biologien,

kommer hälsoläran till del, dels därigenom, att större delen av lärokursen

i denna del av ämnet förlagts till tredje klassen.

Den från koncentrationssynpunkt fördelaktigaste anordningen, nämligen

att varje år upptaga blott en av ämnets tre grenar till behandling,

omöjliggöres genom nödvändigheten att för växtläran använda tider, då

levande material lättast kan anskaffas. Lärokursen har därför i kommitténs

kursförslag fördelats med hänsyn till att förra delen av höstterminen i första,

andra och tredje klasserna samt senare delen av vårterminen i första och

andra klasserna skola användas till behandling av växtläran. Av den tid,

som i första klassen anvisats biologien, skulle i så fall ett fåtal timmar

användas till en liten kurs i hälsolära. Den övriga tiden i första klassen

jämte ett antal av biologitimmarna i andra klassen anslås till zoologi. Den

återstående delen av de åt ämnet anvisade timmarna skulle komma på hälsolärans

del.

Ämnets lärotid, sammanlagt inemot 290 timmar, har i timplanen

fördelats så, att 3 veckotimmar förlagts till första, 3 till andra och 2 till

tredje klassen. Då det arbetssätt, som i annat sammanhang av kommittén

framhållits såsom önskvärt, i mindre grad lämpar sig för zoologien än lör

biologiens övriga delar, synes det riktigast, att åt läran om djuren icke

ägnas mera tid, än som hittills använts därtill, nämligen högst 72 timmar.

Om vidare omkring 6 timmar i första klassen avsättas lör den ovan nämnda

korta kursen i hälsolära, torde den återstående tiden, 210 timmar, kunna

ungefär lika tagas i anspråk för botaniken och hälsoläran. Fördelningen

av tiden skulle alltså kunna göras exempelvis på följande sätt:

128

Grunderna för undervisningsplanen.

Botanik:

Zoologi

Hälsolära:

Klass I: höst- o. vårmånader

17

veckor = 51 t:r

—

2

veckor = 6

t:r

vintermånader.....

—

17 veckor =

51

t:r

__

Klass II: höst- o. vårmånader

15

il

Oi

__

vintermånader.....

7 » =

21

»

14

» = 42

Klass III: höstmånaderna . .

3

» = G »

Återstående del av året . . .

—

—

33

» = G6

»

S:a 102 t:r

72

t:r

114

t:r.

Arbetssättet. Det som i betänkandet, Band 1 sid. 167 ff., sagts angående arbetssättet i

fråga om de naturvetenskapliga ämnena i allmänhet äger i allo tillämpning

på läran om djuren och växterna. Lärobok och läxläsning hava i regeln haft

för stor plats i undervisningen, delvis fullständigt behärskat densamma. Men

skall biologiens stora betydelse komma till sin rätt, måste undervisningen

i alla ämnets grenar så vitt möjligt grundas på lärjungarnas egna iakttagelser.

Lärarens verksamhet kommer därför i många fall att bestå icke i

att meddela kunskap utan i att handleda eleven vid hans försök att själv

förvärva sådan dels genom aktgivande på livet ute i den fria naturen,

dels genom flitigt bruk av alla inom läroanstalten härför tillgängliga hjälpmedel.

Lärjungen skall sålunda vänjas vid att genom upprepade iakttagelser

själv konstatera vissa fakta, ordna dessa och draga slutsatser, kontrollera

slutsatserna genom nya iakttagelser o. s. v. Härvid erbjuder sig för

läraren osökta tillfällen att påpeka vad som lett till äldre och nyare

vetenskapliga teoriers uppställande eller förkastande, såsom t. ex. läran

om självalstring, läran om arternas förändring, härstamnings]äran m. m.

Av stor vikt är det emellertid, att framställningen är så vitt möjligt

objektiv, och att endast sådant upptages, som är av större vetenskaplig

eller praktisk betydelse.

Delad iclass Men eu undervisning av ovan nämnda slag måste ofta vara rent

lektioner, individuell, varför läraren blott med stor svårighet kan undervisa hela

klassen samtidigt. Denna bör därför vissa timmar vara delad. Antalet

lärartimmar bör salunda i varje klass vara en eller två timmar större än

antalet elevtimmar. På grund av svårigheten att anskaffa och förvara

undersökningsmaterial är det även önskvärt, att två av lektionerna läggas

Biologi ocli hälsolära.

120

omedelbart efter varandra, eller om detta befinnes möta svårighet, att åtminstone

utbyte av lektioner vid behov kan ske, så att dubbellektion erhålles

för ämnet.

Ett studium av de levande varelserna just såsom levande förutsätter,

att djur och växter uppsökas och iakttagas i sina naturliga omgivningar.

I den mån detta kan ske med hänsyn till den omgivande traktens växtooh

djurvärld, bör tillfälle därtill beredas dels genom exkursioner i omgivningarna,

dels genom lämplig anordning och användning av seminarieträdgården.

Exkursionerna kunna visserligen varken bliva många eller mycket

långa, och om de därtill, såsom val torde bliva regel, skola företagas

av hela klassen under en lärares ledning, kan kunskapsutbytet icke bliva stort.

Men det oaktat bör deras betydelse icke underskattas. Dels erbjuda de tillfälle

till insamlande av material för kommande lektioner. Dels skola de

giva läraren tillfälle att fästa lärjungarnas uppmärksamhet vid vad som

tinnes att studera. Han skall för dem påpeka allt, som kan väcka det

verkliga intresse hos dem för livet ute i skog och sjö, på åker och äng,

som förmår dem att sedermera genom ihärdiga iakttagelser själva förvärva

kunskap om livet i naturen. Såsom exempel har redan i annat sammanhang

(Band 1 sid. 170) nämnts begreppet biologiskt samhälle. Att ett sådant

karakteriseras icke blott av vissa växter utan även av ett antal djur, blir

lätt uppenbart även för den ytlige betraktaren. Att studera ett speciellt

sådant samhälle blir sedan de enskilda elevernas uppgift under ferierna,

eu uppgift, vars art naturligtvis kommer att bero av den trakt, där eleven

skall vistas.

Av större omedelbart gagn för botanikundervisningen komma besöken

i skolträdgården att vara. Mången lektion både under höst och vår kan

förläggas dit. Trädgården skall nämligen innehålla det mest rikhaltiga material

för den botaniska delen av biologien. För det ändamålet bör ett särskilt

område vara reserverat för inplantering av även sådana växter, som eljest

icke höra hemma i trädgården men som äro viktiga ur dels biologisk, dels

kulturell synpunkt. Till de senare höra i främsta rummet alla våra sädesslag

och foderväxter men även vanligare växter med medicinsk användning,

17—0S2S15. Folkitnderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Exkur

sioner.

Skol träd

gården.

Grunderna för undervisningsplanen.

Det biologiska

arbetsrummet.

Naturalie

samlingar.

130

spånadsväxter och andra för industrien viktiga växter. De för lantbruket

betydelsefulla växterna kunna möjligen ordnas och odlas såsom ett växelbruk

i miniatyr. Genom samarbete mellan lärarna i biologi och trädgårdsskötsel

kunna anordningar vidtagas, så att vissa delar av undervisningen

i bådas ämnen sättas i direkt samband med varandra, så t. ex. vid undervisningen

om kulturväxterna, om skogssadd och plantering av skogsträd o. s. v.

Till stor del måste elevernas iakttagelser av levande organismer försiggå

i det biologiska arbetsrummet. Till dess utrustning bör därför höra

akvarier och inbyggda växtfönster. Helst bör det — där omständigheterna

så medgiva — finnas två akvarier, ett för söt- och ett för saltvattendjur,

samt likaledes helst två inbyggda växtfönster för växter, som kräva olika

temperatur. På så sätt kunna utan synnerlig svårighet odlas några mindre,

utländska kulturväxter. En del av elevernas arbete i biologirummet skall

bestå dels i att turvis sköta nämnda inrättningar, dels i att studera de

olika organismerna och betingelserna för deras liv, för jämvikten mellan

växt- och djurlivet i akvarierna in. in., dels i att anteckna dessa iakttagelser

och i att avteckna organismerna i olika utvecklingsstadier. Det

övriga laboratoriearbetet skall utgöras av anordnande och observerande av

växtbiologiska försök, dissektioner, enklare mikroskopiska undersökningar,

sterilisering, renodling av bakterier o. s. v. Härför erfordras, att arbetsrummet

är försett med erforderliga hjälpmedel, såsom dissektiorisbestick,

lupper, mikroskop och andra utensilier av olika slag, till det omfång, att

halva klassen kan sysselsättas samtidigt, ehuru icke nödvändigtvis med

samma slags arbete. Det kan nämligen mången gång vara nödvändigt på

grund av svårigheten att skaffa eller förvara material, att de enskilda

eleverna under arbetstimmarna sysselsättas med olika slags undersökningar.

Mycken omtanke och omsorgsfull planläggning av laboratoriearbetet kräves

från lärarens sida, för att såväl tiden som det mången gång med icke ringa

möda och kostnad anskaffade materialet skall på bästa sätt utnyttjas.

Vad angår de stora delar av lärokursen, där undervisningen icke

kan grundas på studium av organismerna i levande tillstånd, måste kunskapen

vinnas i främsta rummet genom flitigt användande och studium av

Biologi och hälsolära.

131

seminariets samlingar. Dessa böra utgöras icke blott av uppstoppade eller

på annat sätt konserverade djur och av pressade växter utan även av delarav

djurkroppar och växter, önskvärt är naturligtvis, att samlingarna äro

så fullständiga som möjligt, men stor artrikedom är dock ej lika viktig

som ett tillräckligt antal exemplar av vissa typiska arter. I fråga om

sådana föremål, som äro så små, att hela klassen icke samtidigt kan tydligt

se och iakttaga detaljerna, är det nödvändigt, att flera, exemplar finnas

fill fördelning inom klassen. I annat fall kommer antingen mycken tid

att förspillas under väntan, att alla turvis skola hinna se föremålet, eller

ock kommer undervisningen, liksom hittills ofta skett, att blott skenbart

grunda sig på åskådning, under det att den förvärvade kunskapen blir en

genom eftersägande förvärvad minneskunskap. Alltså t. ex. hellre tio likadana

smärre samlingar av blott de ur praktisk och biologisk synpunkt

mest typiska insekterna än endast en stor, om än så utmärkt samling, innehållande

tio gånger så många arter. Att det särskilt för de elevers skull,

som välja biologi för enskilt arbete, är av stor betydelse, att samlingarna

även äro artrika och omfattande, är självklart. Det som i detta

hänseende fattas i seminariets samlingar torde dock i de flesta, fall kunna

göras tillgängligt genom museibesök av ett, eller annat slag.

-C* o O O Ö 1

Av stor betydelse för elevernas kommande verksamhet är det, att de

vänjas vid att själva söka hopbringa små samlingar av naturföremål. Det

är därför lämpligt, att läraren vid insamlande av undervisningsmateriell tar

deras hjälp'' i anspråk icke blott under exkursionerna, utan även eljest

någon gång, där detta kan ske utan att bliva för den enskilda eleven betungande.

Den lämpligaste tiden för ett mera självständigt biologiskt studium Feriearbete.

är naturligtvis ferierna. Man må hysa vilken mening som helst om lämpligheten

att ålägga eleverna uppgifter för feriearbete i de särskilda undervisningsämnena

i övrigt, så torde det dock knappast kunna törnekas, att

ferierna till någon del böra få tagas i anspråk för biologien. Det finns

nämligen vissa delar av ämnet, vilka icke kunna studeras under andra

tider än sommarferierna. Den utmärkta anledning till ett för seininarieelevens

fysiska välbefinnande behövligt friluftsliv, som biologistudiet med

-

Grunderna för undervisningsplanen.

Anteck

ningsboken.

132

för, får heller icke förglömmas, liedan under nuvarande förhållanden

har dylikt arbete förekommit, ehuru det inskränkt sig till insamlande och

bestämmande av ett större eller mindre antal växter. Aven hädanefter

bör växtinsamlandet, utgöra en icke oviktig del av feriearbetet, men icke''

såsom mål i och för sig. De väl pressade växterna och den åtföljande

beskrivningen skola tydligt visa vad som varit arbetets huvudändamål:

icke att insamla 30 eller 50 eller flera växter, utan att lära känna en

särskild vegetationstyp, t. ex. åkern eller ängen med dess karakteristiska

odlade växter och dess ogräs, eller växt- och djurlivet i en särskild sjö, eller

en granskog i hemtrakten med dess växt- och djurvärld e. d. Det är

således i främsta rummet ett eller flera biologiska samhällen, vilka eleven

närmare lärt känna under ferierna, som man skall återfinna i hans herbarium.

Feriearbetet kan oek bestå i observerande av den ena eller andra

växten från frö till frö, av fruktens eller någon annan växtdels beskaffenhet,

i iakttagande av någon viss djurarts samband med det ena eller andra

växtsamhället eller någon viss växt o. s. v. Uppgifterna både kunna och

böra växla allt efter den trakt, där de särskilda eleverna skola tillbringa

sina ferier, och lika växlande måste de samlingar av naturföremål bliva,

som skola bära vittne om resultatet av arbetet.

Feriearbete bör förekomma tre särskilda gånger, nämligen i första

klassen (omedelbart efter intagningen i seminariet) samt i andra och tredje

klasserna.

Om det i allmänhet är nyttigt att studera med pennan i hand, är

detta i all synnerhet fallet i fråga om biologien. Anteckningsboken bör

städse finnas till hands vid arbetet såväl ute i det fria som i museet och

arbetsrummet, vid de biologiska experimenten liksom vid dissekering och

mikroskopering, överallt skola de gjorda iakttagelserna antecknas i ord

eller bild eller på bådadera sätten. I vissa delar av ämnet blir läroboken,

till och med vid repetitionerna, så gott som alldeles undanträngd av anteckningsboken,

och den blir i intet fall den enda eller egentliga kunskapskällan.

Den bör huvudsakligen blott göra tjänst vid sammanfattningarna

av det, som lärjungen inhämtat dels genom de egna iakttagelserna och

Biologi och hälsolära.

133

lärarens utfyllande framställning, dels genom läsning pa egen hand av

större biologiska arbeten.

Vid urvalet av stoff för lärokursen kan huvudsynpunkten icke vara r>rai av

0 1-n lärostoff

någon annan än biologiundervisningen i folkskolan, med hänsyn såväl till

dennas formella betydelse för barnets utveckling som till dess praktiska uppgift

att för lärjungarna förklara de närmast liggande biologiska företeelserna

inom hemtraktens växt- och djurvärld samt beträffande den egna kroppen och

dess vård. Men då de trakter, där de blivande lärarna skola få sin verksamhet,

äro så ytterst växlande, är det i fråga om vissa delar av ämnet omöjligt

att giva lärokursen ett innehåll, som i detalj belyser den levande naturen

i just den trakt, där den enskilde läraren kommer att arbeta. Det

gäller därför att vid undervisningen icke blott meddela seminarieeleven

ett visst mått av kunskap utan i lika hög grad att sätta honom i stånd

att själv förvärva kunskap om och intressera sig för den trakts biologiska

förhållanden, till vilken hans arbete blir förlagt. Denna synpunkt sammanfaller

till stor del med den andra synpunkt, som varit bestämmande

för stoffurvalet, nämligen nödvändigheten av att utvälja sådana delar av

biologien, som lämpa sig för det ovan förordade arbetssättet. Slutligen

har heller icke förbisetts betydelsen av en systematisk överblick av ämnets

olika grenar, varvid även utvecklingsläran och de fakta, som ligga till

grund för densamma, i korthet beröras.

Såsom redan antytts, bör den nyintagne seminarieeleven omedelbart

efter intagningen erhålla uppgift för egna biologiska iakttagelser under

sommaren, för vilka han vid återkomsten till seminariet skall i eu eller

annan form lämna redogörelse. På hösten fortsättas iakttagelserna under

lärarens ledning dels i skolträdgården, dels vid exkursioner, och det insamlade

materialet bearbetas på lärorummet. Till föremal för framställningen

väljas företrädesvis sådana växter och växtfamiljer, vilkas frukter

och frön äga största betydelse ur biologisk, praktisk eller systematisk

synpunkt. Det torde ej få anses obehövligt att påpeka nödvändigheten

av att den morfologisk-systematiska eller delvis rent terminologiska synpunkt,

som länge synts vara bestämmande för undervisningen, ingalunda

Lärokurserna

och deras

fördelning

på de tre

klasserna.

a> Botanik.

134

Grunderna för undervisningsplanen.

bör förbises men dock får träda tillbaka och att huvudvikten lätrares vid

växtlärans biologiska del. Höstfloran lämnar material i synnerhet för

iakttagelser rörande fruktens byggnad, fröspridning, betingelserna för övervintring

in. in. Särskilt under senhösten studeras lämpligen trädens kvistar

och knoppar från sistnämnda synpunkt. Frön av de studerade växterna

insamlas och användas sedan till groningsförsök, då botanikstudiet, efter

fyra till fem månaders vila, på våren återupptages. Det blir då fröets

byggnad, groningen och dess betingelser, groddplantans morfologi in. in.,

som göras till föremål för de biologiska försöken i laboratoriet, till dess

att levande material kan erhållas i det fria. Då sådant under vårterminens

senaste del blir tillgängligt, är tiden inne för ett grundligare

studium av blommans byggnad, av anordningarna för pollinationen

och av insekternas betydelse för växterna i detta hänseende. Sedan någon

bekantskap med blommans morfologi sålunda vunnits, d. v. s. under vårterminen

i första klassen, kan större uppmärksamhet ägnas åt det vetenskapliga

systemet. De uppgifter, som lämnas för sommarens feriearbeten,

kunna givetvis vara av mera krävande art än föregående sommars och

förbindas med uppgifter av zoologiskt innehåll.

Resultatet av sistnämnda feriearbete framlägges under det andra läsårets

första termin, i vissa fall exempelvis i form av enkla föredrag inför

klassen, illustrerade dels genom herbarierna, dels av teckningar. Under

denna termin fortsättes med de fanerogama växterna, företrädesvis viktigare

kulturväxter. Särskilt böra de svenska sädesslagen, de viktigaste

foderväxterna och de skogbildande träden erhålla eu så vitt möjligt allsidigbehandling.

För alla tre de olika grenarna av ämnet biologi är eu kort framställning

av cell- och vävnadsläran nödvändig. Eu dylik framställning, grundad

på eller belyst av mikroskopiska undersökningar, verkställda av eleverna,

torde i allmänhet lättare åstadkommas medelst växtmaterial än medelst

material från djurriket, särskilt om eleverna själva skola utan alltför stor

tidsspillan preparera materialet. Det torde därför vara lämpligt att inleda

undervisningen om växtens inre byggnad med en på enkla mikroskopiska

undersökningar grundad framställning av cellen och vävnadernas funktioner.

Biologi och hälsolära.

135

Då en väsentlig del av kursen i kemi genomgåtts i första klassen

och under andra klassens första termin, böra eleverna i denna klass äga

förutsättning för att kunna tillgodogöra sig växtfysiologiens huvuddrag.

Växtorganismens livsprocesser skola emellertid behandlas icke blott från

synpunkten av deras betydelse för växten själv utan även från synpunkten

av dessa processers betydelse i det praktiska jordbruket, skogsvården och

trädgårdsodlingen, så att framställningen blir av grundläggande betydelse

för motsvarande delar av ekonomiläran. (Jämför Band 1 sid. 151.) I samband

därmed beaktas även artförändringar på grund av växlande inflytelser,

dels tillfälliga, dels av odlaren avsiktligt framkallade.

Laboratoriearbetet torde i denna klass böra utgöras, utom av förutnämnda

mikroskopiska undersökningar, av fysiologiska försök och iakttagelser,

t. ex. över växtnäringens sammansättning, olika ämnens inverkan på tillväxten,

kväveupptagandet, skottens och rotens tillväxt, vattenavdunstningen,

stärkelsebildningen och ljusets betydelse för näringsarbetet, den beredda

näringens kringförande, tillväxtriktningens beroende av yttre retmedel in. m.

I denna klass måste eleverna även få göra bekantskap med några

typiska sporväxter och slutligen med vissa mikroorganismer, framför allt

sådana, om vilka kunskap är nödvändig för förklaringen av en del sjukdomar

hos kulturväxterna.

De åt botaniken i tredje klassen anslagna timmarna äro avsedda för

granskning av föregående sommars feriearbete samt för eu kort överblick

av växtläran särskilt ur systematisk synpunkt. 1

1 lika hög, om icke i ännu högre grad än undervisningen i botanik i>) Zoologi.

löper zoologiundervisningen i skolorna fara att urarta till eu läxläsningskurs

med huvudvikten lagd vid de för systematiken behövliga släkt- och

artkännemärkena. Eleven kommer därför ej sällan till seminariet rustad

med kunskap av företrädesvis nämnda art. På grund därav är det nödvändigt,

att även i zoologien den biologiska sidan redan från seminarieundervisningens

början framhålles, i det att det levande djuret i dess rätta

omgivning samt djurkroppens byggnad och förrättningar göras till föremål

för undervisningen. Ehuru exkursionerna icke kunna giva stor behållning

i denna riktning, bör läraren dock icke försumma att därvid även påpeka,

136

Grunderna för undervisningsplaneii.

vilka djur som bidraga till att giva de biologiska samhällena deras typiska

karaktär. Mycket utöver vad akvarierna erbjuda, torde han emellertid icke

få tillfälle att visa i fråga om levande djur. Desto viktigare är det då,

att läraren försöker att medelst livfulla skildringar framställa djuren mot

deras rätta bakgrund. Även i zoologien bör alltså till en början det biologiska

samhället vara utgångspunkten. Vid de djurgeografiska skildringarna

böra de för fäderneslandets olika trakter typiska djuren naturligtvis

erhålla eu grundligare framställning än övriga regioners.

Läran om djurkroppens byggnad och förrättningar begränsas till en

framställning av de viktigaste organsystemen, grundad delvis på studiet

av tillgängliga preparat men i huvudsak på dissektion av ett mindre antal

typdjur. Vilka djur som skola väljas måste bero av möjligheten att

skaffa material. Naturligtvis skulle det falla sig bekvämast att kunna

utgå från det material, som akvarierna innehålla, och därifrån övergå

till de högre djuren. Men i många fall äro de djur, som där kunna observeras

i levande tillstånd, så små, att deras organsystem icke av nybörjaren

kunna med någon grad av noggrannhet och därför heller icke med

någon verklig vinst studeras genom dissektion. Materialet måste därför

till stor del anskaffas från annat håll. På grund av svårigheten att skaffa

tillräckligt material av samma slag för alla eleverna, torde de mången

gång samtidigt få sysselsättas med studium av olika organ av samma

djur eller ock av olika djur, helst dock tillhörande samma större grupp.

Därför fordras en omsorgsfull planläggning av arbetet, om resultatet skall

bliva det önskade.

I andra klassens kurs skall den mest betydande delen utgöras av

de för vårt land viktigaste husdjuren. De skola beskrivas icke blott från

systematisk och anatomisk utan i synnerhet från fysiologisk och praktisk

synpunkt. I fråga om t. ex. nötkreaturen skall alltså stor uppmärksamhet

ägnas åt de fysiologiska processerna och därmed sammanhängande praktiska

spörsmål, såsom utfodringens sammansättning, dess inflytande på

mjölkens mängd och beskaffenhet, kreatursrasers lämplighet för olika trakter

av vårt land m. in. I anslutning till förutnämnda påvisande av artförändringar

hos växterna bör ärftlighctsprincipen och dess betydelse

inom den praktiska boskapsskötseln beröras. Även den växelverkan, som

Biologi och liiilsoliira.

1B7

inom lantbruket råder mellan å ena sidan jorden och dess avkastning

samt å andra sidan ladugården och dess avkastning torde böra påpekas.

Kursen i denna klass avslutas lämpligen med eu jämförande översikt

av d urkroppens organ ocl dessas viktigaste förrättningar i samband

med dissektion och undersökning av något mindre däggdjur, såsom exempelvis

kanin, hare eller dylikt.

Det torde icke vara överflödigt erinra om vikten av att de djur, som

anskaffas till dissektionsmaterial, icke utsättas för grymhet samt att eleverna

vänjas vid aktning för livet även i dess lägre former. Ävenså höra

alla tillfällen begagnas att fästa elevernas uppmärksamhet vid vad som ur

djurskyddsvänlig synpunkt är att iakttaga vid jakt, slakt, fiske med flera

dylika tillfällen, samt likaledes vid det, som ur naturskyddssynpunkt kan

»röras för att motarbeta eller förhindra den tanklösa grymhet och förstarelselust,

vartill både barn och vuxna allt för ofta göra sig skyldiga i

fråga om såväl djur- som växtvärlden.

Då hälsoläran obetingat måste betraktas som biologiens viktigaste

gren, har, såsom förut nämnts, eu större del av lärotiden avsatts för densamma

än för vardera av ämnets öv riga grenar. Undervisningen skall börja

redan i första klassen, ehuru där med blott så många timmar, som behövas

för att åt de nyintagna eleverna, av vilka flertalet inträtt i alldeles nya

förhållanden både med avseende på verksamhet och omgivning, lämna eu

del enkla föreskrifter angående sättet att ordna för sig i fråga om bostad,

föda, renlighet, arbete och vila in. in.

Sedan zoologikursen avslutats, användes i andra klassen den återstående,

större delen av tiden under vintermånaderna till genomgående av

människokroppens byggnad, varvid som dissektionsmaterial för belysande

av organsystemen användas organ av däggdjur. Sålunda undersökas lämpligen

enstaka organ såsom hjärta, lunga, hjärna, njure, öga o. s. v. av kalv,

får eller svin. Förklaringen av de fysiologiska förloppen grundas dels på

de inhämtade kunskaperna i biologi, kemi och fysik, dels, där så är möjligt,

på av eleverna själva utförda experiment, t. ex. i fråga om salivens, pep

18—082815

Folkunderv.-kmn. bet. 1. Folkskolesem. Band 2.

Djur- och

■naturskyddssynpunkten.

Hälsolära.

a) Fysiologiska

och

biologiska

förutsättningar.

138

Grunderna för undervisningsplanen.

si Hets och saltsyrans inverkan på födoämnena, blodets sammansättning, utandningsluftens

volym och sammansättning, musklernas arbetsförmåga in. in.

Hela den åt biologi i tredje klassen anslagna tiden, med undantag

av ett fåtal timmar, som behövas dels till granskning av sommarens feriearbete,

dels till en överblick av ämnets behandling i folkskolan, skall användas

till den egentliga hälsoläran, hygienen. Den korta framställning

av mikroorganismerna, vilken bör inleda densamma, skall grundas på laboratoriearbete

bestående i sterilisering, renodling av bakterier m. in. Den

skall omfatta de vanligaste av de vid födoämnenas beredande, förvaring och

förstöring verksamma bakterierna samt de i synnerhet för barnaåldern farligaste

av de sjukdomsalstrande bakterierna. I fråga om de senare är det för

den blivande läraren särskilt viktigt att få kännedom om sådana för skolans

hygien betydelsefulla omständigheter som inkubationstidens längd och de

lättast iakttagbara kännetecknen på den av eu viss bakterie orsakade sjukdomen,

för att läraren må lättare kunna bedöma, huruvida läkares påkallande

är nödvändigt.

b) Allmän Av andra klassens fysiologikurs skall hava framgått, vilka förutsätt

hygien,

ningarna äro för ett sunt och naturenligt levnadssätt. Hygienkursen i

tredje klassen har att påvisa de härför gynnsamma eller hämmande inflytelser,

som härleda sig dels från de personliga vanorna i fråga om mat och

dryck, kroppsrörelse, reidighet, o. s. v., dels från yttre förhållanden, dessa må

bero på av den enskilde eller av det allmänna vidtagna anordningar, såsom

bostaden, dess läge, uppvärmning, luftväxling, renhållning, vattentillgång

och sundhetsanordningar av olika slag in. in. Den bör sättas i närmaste

samband med vad eleverna inhämtat om kroppens organsystem och organens

funktioner, så att exempelvis framställningen i fråga om den personliga

renligheten, tvättning och bad, förbindes med redogörelsen för

hudens byggnad och förrättningar samt kroppens värmeförhållanden, härdning

o. s. v. Undervisningen bör i detta fall icke mindre än i förut

nämnda hänseenden göras så konkret och praktisk som möjligt, genom

att den delvis grundas, delvis tillämpas på erfarenhet, som eleverna kunna

vinna både i hemmet och skolan genom iakttagelser, mätningar och beräkningar.

Så kunna, för att nämna blott ett exempel, vid undervisning om

biologi och hälsolära.

1H9

rumsluften iakttagelser göras i fråga om maximi- och minimitemperatur,

fuktighetsgrad, kolsyrehalt, luftvolym för varje person i ett rum o. s. v.

Lika litet får den viktiga del av den personliga hygienen förbigås,

som berör de sexuella organen och deras funktioner. I skrivelse till

kommittén av den 16 juni 1908 föreslår Svenska läkarsällskapets sektion

för hygien upptagandet av denna gren av hygienen på seminariernas läroplan,

och motiveras förslaget i huvudsak därmed, att »denna undervisning

(om könsorganens byggnad och de mänskliga könsförhållandena) bör bibringas

folkskolans barn av deras ordinarie lärare, men innan detta låter

sig göra, måste emellertid de blivande folkskollärarna genom seminarierna

bibringas kompetens på detta område.»

Aven om det torde kunna ifrågasättas, huruvida detta ämnes upptagande

i folkskolan kan anses under alla förhållanden lämpligt, måste

dock enligt kommitténs förmenande åt detsamma tillmätas stor betydelse

för seminarieeleven personligen, varför det bör ingå i hygienkursen. Framställningen

inledes lämpligast med en kort översikt av motsvarande kapitel

av botaniken och zoologien samt en redogörelse för de viktigaste

dragen av embryologien, den sistnämnda möjligen under demonstration avexempelvis

hönsäggets utveckling (med tillhjälp av termostat). Den skall

omfatta de sexuella organens byggnad och funktioner samt deras hygien

och därmed sammanhängande frågor, som äro av vital betydelse för individen

och samhället: sedlighet ur hygienisk synpunkt, äktenskap och

nativitet, de veneriska sjukdomarna o. s. v. — Särskilt måste emellertid

betonas vikten av att undervisningen i sistnämnda del av hälsoläran ombetros

åt lämplig person. Vid behov bör därför den sexuella hygienen

skiljas från den övriga hälsoläran och undervisningen överlämnas åt annan

härför kvalificerad lärare eller ock åt skolläkaren.

Ett kapitel, som ligger det nyssnämnda nära och som vid lärarinneseminarierna

icke bör förbigås, är grunderna för en rationell vård av späda

barn. Nödig tid för en kort framställning därav kan lätt vinnas, då en

del av vad som eljest tillhör hälsoläran, såsom födans sammansättning, bostadens

vård, kläder och beklädnadsmaterial in. in., vid dessa seminarier

upptages i undervisningen i husligt arbete.

c) Sexuell

hygien.

d) Späda

barns vård

140

Grunderna för undervisningsplanen.

e) Skolsjuk

domarna.,

f) Tuberkn

lönen.

Åt kol/olog i.

Ed synnerligen viktig del av hygienen är den, som berör de s. k.

skolsjukdomarna (närsynthet, bleksot, nervositet, snedrygg o. s. v.) och

deras orsaker (arbetstider och arbetsmängd, belysning, skolbänkarnas form

och storlek, kroppsställning under arbetet o. s. v.) samt möjlighet

och medel att bekämpa dem. Ehuru dessa omständigheter naturligtvis

äfven beröras i pedagogiken, böra de icke lämnas obeaktade i samband

med den allmänna hälsoläran.

Utom åt förutnämnda smittosamma sjukdomar skall uppmärksamhet

ägnas åt tuberkulosen och dess härjningar bland vårt folk. Syftet därmed

hör vara att påpeka å ena sidan faran av smitta och medel till dess bekämpande

men å andra sidan nödvändigheten av att väcka ansvarskänslan

hos den sjuke och förebygga, hos hans omgivning och allmänheten den

rädsla för smitta, som mången gång yttrar sig i obarmhärtighet mot den

lidande.

Såsom eu avslutning av kursen i biologi och hälsolära återstår till

sist läran om njutningsmedlen, förnämligast de alkoholhaltiga dryckerna.

Närmast torde den ju ansluta sig till läran om nervsystemet och dess

funktioner, men då den ger osökt anledning till en återblick på de flesta

av organsystemen och de viktigaste fysiologiska processerna, t. ex. matsmältningen

och näringsupptagandet, förbränningen, kroppsvärmen och

värmeförnimmelsen, nervsystemet och dess betydelse för muskelarbete och

själsarbete o. s. v., torde det vara lämpligast att spara den till sist.

Kursen i alkohologi torde således böra begynna med eu hastig

återblick på de delar av kurserna i kemi, biologi och fysiologi, som närmast

ha betydelse för studiet av de alkoholhaltiga ämnenas natur och verkningar.

Undervisningens närmaste uppgift blir sedan att giva eleverna

kännedom om alkoholens kemiska egenskaper och bildningssätt, om de

olika alkoholhaltiga dryckerna, sättet för dessas framställning, bestämmandet

av deras alkoholhalt o. s. v. Härvid bör framställningssättet i största

möjliga utsträckning vara experimentellt. Därefter kommer den fysiologiska

sidan av ämnet under behandling: de alkoholhaltiga njutningsmedlens fysiologiska

och med dem sammanhängande psykiska verkningar vid måttligt

och omåttligt bruk, alkoholismen som sjukdomsform samt spörsmålet

Iiiologi och hälsolära.

141

om alkoholmissbrukets inverkan på avkomman. Av största vikt är, att

undervisningen grundar sig på vetenskapligt bestyrkta fakta och i det .

hela har en objektiv och lidelsefri karaktär.

För den enskildes ställning till nykterhetsarbetet blir i de flesta fall

kännedomen om alkoholens sociala verkningar av den största betydelsen.

Med avseende på alkoholspörsmålets sociala sida har undervisningen att

giva eu, naturligtvis översiktlig och kortfattad, huvudsakligen statistisk

framställning av de alkoholhaltiga dryckernas förbrukning, av alkoholmissbruket

såsom sjukdoms- och dödsorsak, särskilt av dess samband med

tuberkulosen, könssjukdomarna och sinnessjukdomarna samt av brottsligheten

och fattigdomen. Särskild uppmärksamhet ägnas åt alkoholens

ekonomiska verkningar, dess nationalekonomiska debet och kredit. Till

sist lämnas en kort översikt över nykterhetsrörelsens historia i Sverige

samt över det nutida nykterhetsarbetet i vårt land, i samband varmed

även gives eu till det hufvudsakliga begränsad redogörelse för gällande

lagstiftning angående tillverkningen av och handeln med alkoholhaltiga drycker,

utskänkningen, rusdryckshanteringens beskattning och skattemedlens

fördelning på stat och kommun.

Undervisningen i fråga om lärokursen i alkohologi torde till det

mesta kunna ske genom föredrag under användande av grafiska framställningar

och andra lämpliga åskådningsmedel. Hänvisningar böra ock

göras till värdefullare litteratur i alkoholfrågan.

Fn kort överblick av biologiens ställning i folkskolan och ämnets Bio!,»/;,*,*

metodiska behandling i folkskoleundervisningen måste göras i tredje se- heh"n!h!HJ

minarieklassen, eftersom biologien avslutas i denna klass. Denna överblick

skall utgöra eu sammanfattning av vad som dels påvisats vid seminarieundervisningen,

dels av vad seminaristerna haft tillfälle att iakttaga vid

sina skolbesök. Huvudsynpunkterna för denna framställning skola vara, vad

biologien i folkskolan bör omfatta och hur ämnet bör behandlas vid undervisningen.

I förra avseendet torde det gamla »icke mångahanda utan

mycket» böra tillämpas på det sätt, att barnet skall göra grundlig bekantskap

med sådant, som kan giva hembygdsundervisningen ett rikare innehåll

samt väcka dess intresse för och lära det att förstå den levande

14-2

Grunderna för undervisningsplauen.

naturen, i främsta rummet hemtraktens och fäderneslandets, men även andra

länders, ehuru blott i den mån geografiundervisningen kan sträcka sig

utöver fäderneslandets gränser. Och den kunskap, som om dessa levande

varelser meddelas, skall icke utgöras av morfologiska detaljer och termer

i fråga om vissa i läroboken från systematisk synpunkt valda djur eller

växter, utan av sådant, som bidrar till att ställa dessa varelser på deras

plats i naturen mera än i systemet, och som belyser såväl villkoren för

deras liv och dettas yttringar som växternas och djurens nödvändighet för

varandra, deras betydelse för människorna, den vård och behandling

de därför även böra få o. s. v. Slutligen skall den naturligtvis även

omfatta den egna kroppen och dess vård. Beträffande sättet för kunskapens

meddelande torde huvudsaken vara, att den blivande läraren får blick

för vikten av att barnet vänjes vid att på egen hand söka skaffa sig

kunskap, icke så mycket ur böcker utan från naturen själv, att läraren

således skall leda det till att göra iakttagelser, så vitt detta är möjligt,

på de verkliga naturföremålen eller, i brist på sådana, genom betraktande

av avbildningar o. s. v., alldeles så, som seminarieeleven skall hava lärt

under sin studietid. Blott därigenom kommer också ämnets stora formellt

bildande betydelse till sin rätt jämväl i folkskolan.

Fysik ock kemi.

143

7. Fysik och kemi.

(Jämför Band 1 sid. 17J och sid. 593.)

Om de naturvetenskapliga ämnenas hittillsvarande ogynnsamma ställning

i seminarierna, om deras behov av ökad tid å undervisningsplanen

och förbättrade yttre hjälpmedel har kommittén uttalat sig i föregående

del av sitt betänkande och därvid även framhållit, att det, som sålunda

blivit sagt om de naturvetenskapliga ämnena i allmänhet, i all synnerhet

gäller fysiken och kemien.

Att i fysik och kemi vid inträdet i seminariet fordra något mera,

än vad folkskolan kan giva, vore uppenbarligen olämpligt. Ett inhämtande

ur bok av någon ytterligare kunskap utan nämnvärd möjlighet för den

studerande till egen iakttagelse skulle föga gagna. Att man däremot

som inträdesvillkor kräver det lilla, som i dessa ämnen rimligen kan

krävas, nämligen folkskolekursen, är endast i sin ordning.

Kommitténs förslag till timplan upptager för läroämnet fysik och

kemi sammanlagt 8 veckotimmar, fördelade på de fyra klasserna med timtalen

3, 1, 2, 2. Lärotidens såväl som kursinnehållets fördelning kan tänkas

olika och torde komma att gestalta sig olika vid skilda seminarier.

De grunder, som bestämt kursfördelningen i kommitténs förslag, skola bär

i korthet angivas.

Knappast någon av naturkunnighetens många olika grenar har sådan

betydelse för studiet av de övriga som kemien. Ett naturhistoriskt

studium, som avser kunskap ej blott om växt- och djurrikets yttre former

utan även och företrädesvis om växternas och djurens yttre och inre

livsförhållanden, kommer icke långt utan kemien; hälsoläran grundar sig i

väsentliga delar på kemien; geologien kan icke undvara den; mellan fysiken

och kemien bliva beröringspunkterna allt dera. Så ej blott på det

rent vetenskapliga området utan också i skolundervisningen. Aven åtskil

-

Intrådesfordringar.

Knrsfördel

ningen.

144

Grunderna för undervisningsplanen.

li<rt av det, som där behandlas i samband med andra ämnen än de

nn nämnda, blir av lärjungen på ett helt annat och bättre sätt uppfattat,

om han äger någon insikt i kemi, än om han saknar sådan: frågor angående

jordbruket, angående industrier och hantverk, angående handelsvaror

och deras pris, o. s. v. Särskilt i geografien och ekonomiläran träffar

man dylika frågor. Vid sysselsättningen med trädgårdsskötsel och övningen i

metallslöjd komma kemiska kunskaper till nytta, och det uppblomstrande

skolämnet huslig ekonomi faller till betydande del inom kemiens område.

Noo- av, kemien har för en mängd av skolornas och seminariernas läroämnen

betydelse såsom ett grundläggande ämne eller såsom ett hjälpämne,

då man däremot knappast kan säga, att något annat ämne, fysiken undantagen,

har i samma grad motsvarande betydelse för kemien. Detta allt

anvisar åt kemien en jämförelsevis tidig plats i läroplanen, under förutsättning

nämligen att lärjungarna besitta den förståndsmognad, som för

kemiens studium är behövlig.

Kommittén har icke tvekat att med tillämpning av dessa synpunkter

förlägga den lilla kemikurs, som kan förekomma i folkskoleseminarierna,

“er ''

till dessas första och andra klasser. Att denna kurs, som mer än någon

annan inom seminariets läroplan ägnar sig för ett erfarenhetsmässigt och

experimentellt studiesätt, kommer tidigt, torde vara fördelaktigt även därför,

att eleven därigenom från början får ett riktigt begrepp om och ett

rätt grepp i naturvetenskapligt studium i allmänhet.

Samma skäl, som göra det önskligt, att kemikursen förlägges redan

till de båda första klasserna, tala för, att man dit förlägger även vissa

delar av kursen i fysik. Skulle man fästa sig allenast vid nyttan av kunskaper

i fysik för studiet av eu del andra ämnen, skulle man naturligtvis

helst se så stor del av fysikkursen som möjligt förlagd till början

av lärotiden, men hänsynen till ämnet självt, vilket i det hela ställer stora

anspråk på lärjungens tankeförmåga, gör, att man till genomgång på det

tidigaste stadiet bör utvälja endast det för de ifrågakommande andra ämnena

allra behövligaste. Detsamma kunde visserligen sägas även om

kemikursen, men dennas ringa omfattning bjuder, att den icke delas, utan

behandlas i ett sammanhang. I fråga om fysiken torde man ock kunna

något bygga på de kunskaper eleven för med sig vid inträdet på semina

-

Fysik och kemi.

Uö

riet, något som val icke i lika grad låter sig göra i fråga om kemien.

Det är i synnerhet biologien, hälsoläran och geografien samt kemien, som

hos lärjungarna kräva vissa förutsättningar av fysikaliska insikter, och ser

man till vad därvid kommer i första rummet, torde det befinnas vara

kännedomen om vätskornas och gasernas fysiska egenskaper, det mekaniska

arbetsbegreppet, viktigare delar av värmeläran, däri lagen om sambandet

mellan värme och arbete, slutligen grunddragen av väderleksläran. Dessa

delar av fysiken torde ock vara lättast tillgängliga för mindre utbildade

lärjungar. Kemien förutsätter visserligen därjämte kännedom om en del

elektriska företeelser, men dessa torde dock kunna i mån av behov upptagas

till nödtorftig behandling vid den kemiska undervisningen.

Ordningsföljden för fysiken och kemien vid undervisningen i första

klassen bör således vara den, att man börjar med fvsiken och först sedan

man genomgått dess kurs övergår till kemien.

Såväl med hänsyn till de svårigheter, som de följande delarna av

fysiken erbjuda, som ock med hänsyn till betydelsen för fysikundervisningen

av matematisk underbyggnad hos eleverna är det önskligt, att

huvudsumman av dess kurs samlas på de två sista seminarieåren. Elektricitetsläran

har i kursplansförslaget förlagts till tredje klassen och erhållit

jämförelsevis stort utrymme på grund av sin stora praktiska betydelse.

Läran om ljuset är förlagd till det sista året särskilt av det skäl, att

man då för dess behandling kan draga nytta av elevernas insikter i likformighetsläran

och bekantskap med de trigonometriska talen. I lärokursen

för samma klass hava ock upptagits de elementära delar av mekaniken, som

kunna behandlas i seminarieundervisningen. Redan i första klassens kurs

ingår något mekanik, och under den fortsatta fysikundervisningen skall

anledning ofta givas till sysselsättning med mekaniska företeelser. Men

bär i fjärde klassen skulle nu mekaniken göras till föremål för en mera

sammanhängande och i någon mån matematisk framställning.

1 ill sista årsklassen har ock förlagts den lilla astronomiska kursen.

Någon kännedom om världsbyggnaden och om jorden som himlakropp har

man att förutsätta hos eleverna redan vid deras inträde i seminariet, varför

geografiundervisningen i dithörande delar icke är ställd alldeles utan

grund. Om man således icke kan anses nödgad att för geografiens skull

19 082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

Grunderna för undervisningsplanen.

Stoffurvalet.

146

taga upp den astronomiska kursen strax i början av seminariets lärotid,

är det allt skäl att uppskjuta den till lärotidens sista skede, då elevernas

större förståndsmognad samt deras i matematik och fysik förvärvade insikter

tillåta en på samma gång raskare och fylligare behandling av detta

jämförelsevis svåra område.

Att slutligen undervisningen om fysikens och kemiens metodiska

behandling i folkskolan bör tillhöra fjärde klassens kurs, torde vara tämligen

givet. Den synes dock där icke gärna böra komma senare än omkring

mitten av höstterminen.

Måhända skulle för ämnet fysik och kemi eu timfördelning, som

tilldelade ämnet 4 timmar i första klassen men däremot icke någon timme

i andra klassen, anses lämpligare än den av kommittén föreslagna. Men

ehuru en timfördelning, som ger ett ämne i någon klass endast 1 veckotimme,

i regeln bör undvikas, torde i detta fall den föreslagna anordningen

vara att föredraga. För ett så pass svårt läroämne som kemien måste det vara

mindre fördelaktigt, om dess kurs helt och hållet hänvisas till första seminariekLassen.

I många fall torde dessutom genom timbyte med annat ämne

tiden i andra klassen kunna koncentreras på ena hälften av läsåret med 2

veckotimmar.

Kommitténs kurs- och timplan förutsätter, att fysiken och kemien

handhavas av samma lärare. Detta är dock icke nödvändigt. Man kan

ock tänka sig, att kemi och biologi förenas i en lärares hand. I så fall

torde timplanen för ifrågavarande ämnen kunna få följande utseende:

Kemi samt biologi och hälsolära . . . 5, 4, 2, —.

Fysik.............1, —, 2, 2.

Läraren är även i detta fall oförhindrad att, om han så finner

lämpligt, fördela kemikursen på de två första klasserna i enlighet med den

här föreslagna kursplanen. Den antydda timfördelningen ger emellertid

något mindre tid åt fysiken, än i kommitténs kursplan är förutsatt.

Klart medveten måste seminarieläraren i fysik och kemi vara om

nödvändigheten av att avstå från att eftersträva en fullständighet, som,

med den ringa tid han har till sitt förfogande, lätt skulle kunna göra

Fysik och kemi.

147

seminariets kurs i hans läroämne till endast en innehållsfattig översiktskurs

av ringa värde för elevernas intellektuella utveckling och insikt i

naturkunskapen. Att ur det rika innehållet, däri varje del äger intresse

och betydelse, göra det behövliga urvalet blir för honom eu ingalunda lätt

uppgift. Mindre än någon annan lärare bör han därvid känna sig bunden

av den officiella kursplanen, vilken, om den ej skall få en allt för

omständlig avfattning, knappast kan undvika skenet av att åsyfta eu översiktlig

fullständighet.

Vad som bör utväljas bestämmes dels naturligtvis av sakens betydelse

i och för sig, dels också av de möjligheter den giver till ett hevristiskt

studium. Särskilt beaktande förtjänar sådant, som anknyter sig till undervisningen

i andra ämnen eller i allmänhet är ägnat att stärka intressen,

som seminarieundervisningen i sin helhet åsyftar att främja. Så t. ex.

torde fysikens lära om tonerna närmare erbjuda sig till upptagande i ett

seminarium än i ett allmänt läroverk med hänsyn till den betydelse musiken

äger i folkskollärarens bildning; skioptikonet och mikroskopet, som

äro viktiga verktyg för skolundervisningen, förtjäna en noggrannare behandling

än exempelvis de buktiga speglarna eller Galileis kikare; det

fysikaliska studiet av syn- och hörselförnimmelserna är ägnat att stödja

viktiga delar av elevernas psykologiska insikter; kännedomen om tillvägagångssätten

och de kemiska förloppen vid järnets framställning och förädling

är tillika ett bidrag till kännedomen om en viktig inhemsk näringsgren

och ordnar sig som sådan in i den kunskap om Sveriges land och

folk, vars bibringande utgör ett av seminarieundervisningens förnämsta mål.

o. s. v. Likaså ägnas särskild uppmärksamhet åt de visserligen endast

ytterst elementära drag ur jordbrukets kemi, som kunna upptagas i undervisningen:

det huvudsakligaste angående växtnäringen, åkerjordens bildning

och väsentligare egenskaper, de vanligaste jordförbättringsmedlen och gödningsämnena

samt deras inverkan på växtligheten o. d.

Om sålunda ett urval måste ske, gäller det å andra sidan att

tillse, att elevernas vetande icke blir allt för brottstycksartat och osammanhängande.

Härvid i synnerhet får läroboken sin uppgift i undervisningen.

Särskilt kemikursens planläggning erbjuder svårigheter. Först

erfarenheten lärer kunna med större bestämdhet utvisa, vad i denna kurs

148

Grunderna för undervisningsplanen.

bör och icke bör ingå. Tiden är den minsta möjliga; något mer än hälften

av det för fysik och kemi i första och andra klasserna anslagna timtalet

torde kunna användas för kemiens räkning, varjämte någon liten del av

tredje klassens lärotid kommer kemien till godo, men i allt torde man

icke kunna för den kemiska kursen beräkna mera än omkring 90 undervisningstimmar.

Den rätta lärogången för den inledande undervisningen i kemi är ett

svårt och måhända ännu olöst problem. Men ense torde man vara därom, att

man bär att utgå från erfarenhetsrön, som lärjungen själv kan göra, och

att det är bättre, ju längre man kan hålla sig inom den rena erfarenhetens

område. Insikt om bestämda kvantitetsförhållanden vid de kemiska ämnenas

bildande bör redan tidigt framgå som resultat ur arbetet. Undan för

undan upptagas teoretiska synpunkter. Hur långt man vid seminarieundervisningen

bör gå i teoretiskt avseende, är huvudsakligen en metodisk

fråga. Till insikt om det kemiska teckenspråkets användande till att uttrycka

de bestämda viktsförhållandena vid kemiska förlopp bör man givetvis

söka komma, och det synes både önskligt och möjligt, att man också

söker giva eleverna kännedom om jonbegreppet samt inblick i atomteorien.

Så snart undervisningen i kemi eftersträvar en i någon mån sammanhängande

kunskap, blir det uttrycksmedel, som teorien utgör, svårt att undvara.

Det är icke heller utan värde för seininarieelevens bildning, att han

får någon insikt om det hypotetiska föreställningssättets betydelse för det

vetenskapliga forskningsarbetet och detta på ett område, som kanske mer

än något annat i sådant avseende lämnar utmärkta exempel. Men klart

är, att begränsning bör ske till det allra väsentligaste och att det gäller

att städse göra skarp åtskillnad mellan teori och erfarenhet.

En huvudsynpunkt för stoffurvalet är: icke fackvetande, utan allmänbildning.

För den i laboratoriet arbetande yrkeskemisten kommer eu

del kunskap i första rummet, som från allmänbildningens synpunkt har

ringa intresse, en sak som skolläroböckerna i kemi icke alltid beaktat. Man

bör i stället utvälja sådant, som har allmännare betydelse i naturen eller

finner tilllämpning i tekniken, även om man icke kan göra anspråk på

att därvid allestädes kunna nå fram till en fullständigare förklaring. Eif

syfte bland andra är att giva eleven ett förråd av kemisk varukunskap.

Fysik och kemi.

149

Kommittén liar icke begränsat kursen till endast och allenast den oorganiska

kemien; ett stort antal dithörande grundämnen och deras föreningar,

vanligtvis upptagna även i kortfattade läroböcker, kunna saklöst lämnas

åsido, då däremot någon kännedom om den organiska kemiens viktigaste

ämnesgrupper och reaktioner måste från den nämnda huvudsynpunkten tillmätas

stort värde. En sådan kännedom har den största betydelse för undervisningen

i biologi, i hälsolära och i husligt arbete. Undervisningen

samlar sig kring sådana för n 11 naturkunskap viktiga stycken, som luftens

och vattnets kemiska egenskaper, förbränningen och andningen, födoämnenas

sammansättning och upptagande, åkerjordens uppkomst och egenskaper.

Och i den mån tiden medgiver, ägnas i lämpligt sammanhang

uppmärksamhet åt våra viktigaste kemiska industrier, sådana som lysgasframställningen,

sprittillverkningen, tvålberedningen, sockertillverkningen,

pappersmassefabrikationen, järn- och stålindustrien. Eu och annan industri

kan möjligen göras till föremål för något utförligare behandling, i synnerhet

där den tillika kan studeras genom besök vid industriella anläggningar.

Under genomgåendet av sin kemiska kurs vinner eleven någon kännedom

om våra viktigaste mineral och malmer samt de bergarter, som utgöra

huvudbeståndsdelen av den fasta berggrunden i vårt land och förnämligast

medverkat vid bildandet av dess lösa jordlager, varjämte han erhåller

insikt i det väsentliga av vittringens, kalkstensbildningens och några andra

geologiskt viktiga företeelsers förlopp. I övrigt är geologien i kommitténs

undervisningsplan huvudsakligen hänvisad till geografien (sid. 117). För

en sammanhängande geologisk kurs, som gåve något mera än blott eu

ytlig och föga värdefull kännedom om en del forskningsresultat, har kommittén

icke funnit utrymme. Med den läggning, som kommittén velat

giva åt geografiundervisningen, bliva eleverna dock icke i saknad av geologisk

kunskap. Visserligen få de icke någon fullständigare översikt av den

histoiäska geologien, men de erhålla en av egna iakttagelser stödd insikt

i de geologiskt verksamma krafternas arbete samt bekantskap med det

viktigaste av vårt eget lands geologiska, bildningshistoria.

Då kommittén icke kunnat bereda de naturvetenskapliga ämnena så

mycken tid på timplanen, som från dessa ämnens synpunkt varit önskligt,

Arbete med

delad klass

150

Grunderna för undervisningsplanen.

rbetssättet.

bär kommittén, såsom i annat sammanhang redan omtalats (band 1, sid. 167

tf.), till deras förmån föreslagit eu väsentligare ökning av det åt dem tillmätta

antalet lärartimmar. Fysiken och kemien skulle få för sin räkning

14 lärartimmar, och därmed skulle möjlighet beredas dels till anordnandet

av frivilliga laborationsövningar under lärarens ledning, dels till undervisning

med delad klass, så att läraren under vissa timmar finge arbeta

med endast halva antalet av klassens elever och således hade att genomgå

samma sak först med ena hälften av klassen och sedan med den andra.

Genom eu sådan anordning uppkommer ingen ökning i elevernas arbetstid,

men den undervisning de erhålla kan på ett vida bättre sätt komma dem

till godo. Då 2 lärartimmar skulle anslås för de frivilliga laborationsövningarna,

skulle arbetet under 4 av de 8 undervisningstimmarna kunna

ske med delad klass.

Vilka partier av kursen som böra genomgås med delad klass, beror

i väsentlig mån på metodiska synpunkter och kan ej en gång för alla fastslås.

Att första klassens kurs hör till dessa partier, synes dock tämligen

uppenbart. Med avseende på tillämpningen av anordningen i fråga bör

märkas, att det ej gärna låter sig göra att använda den endast under eu

del av ett läsår eller eu termin, enär väl därigenom uppgörandet av eu för

hela läsåret eller terminen gällande arbetsordning skulle mycket försväras.

Vidare torde man icke kunna behandla samma parti av ämnet under samma

tidsskede dels med delad och dels med odelad klass av hänsyn till de

svårigheter detta skulle medföra i själva undervisningen. Timtalet för

delad klass bör således gälla för helt läsår eller hel termin, och undervisning

med såväl delad som odelad klass under en och samma tidsperiod

förekomma endast i det fåll, att olika kapitel av kursen samtidigt behandlas,

något som åter i koncentrationens intresse helst bör undvikas.

Vad som hår sagts om termin gäller naturligtvis om varje de! av läsåret,

under vilken en given arbetsordning skall äga bestånd (jfr Band 1 sid. 223 tf.).

De väsentliga synpunkterna för arbetssättet äro redan påpekade i

föregående del av betänkandet (Band 1 sid. 265 ff.): experimentet skall utgöra

medelpunkten i undervisningen, och eleven skall själv få utföra experimentellt

arbete. Det har ock framhållits, att, ehuru den tid, som åt fysiken och

Fysik och kemi.

kemien kan anslås, icke medgiver annat än ett mycket ofullständigt genomförande

av ett på elevens eget experimentella arbete grundat lä rosätt, ett

sådant dock bör, i den mån möjligt är, eftersträvas. Sin experimentella

grundbeskaffenhet kan undervisningen i varje fall behålla: där tiden icke

längre räcker till för elevens arbete på laboratoriet, vidtager lärarens framställning,

stödd på av honom med eller utan elevernas medverkan utförda

experiment. Man får således en förening av klassundervisning och laboratoriearbete.

Det är framför allt klassens delning, som skall giva läraren möjlighet

att låta eleverna självverksamt deltaga i undervisningen. Under de

lärotimmar, då han endast har halva antalet av eleverna i klassen omkring

sig, bör arbetet i regeln erhålla karaktären av ett samarbete mellan lärare

och elever, därvid läraren experimenterar med biträde av eleverna eller

dessa med hjälp av läraren. I senare fallet förlägges arbetet till laboratoriet,

där eleverna sysselsättas var för sig eller förenade i grupper om

två eller tre. Klart är, att lärotidens sammanförande på dubbeltimmar

är till fördel för eu sådan undervisningsmetod. I första och tredje

klasserna bör möjlighet till denna anordning av tiden icke saknas.

Lärobok är naturligtvis behövlig, innehållande en sammanhängande

framställning av ämnet i dess helhet. Kanske skall ock en mindre handbok,

som avser att tjäna till ledning för laboratoriearbetet och därvid stödja

läraren i hans verksamhet, vara god att tillgå. Men vid sidan av läroboken

bör den av eleven förda anteckningsboken bliva av stor betydelse

vid undervisningen. Däri bokför eleven sina egna iakttagelser och redogör

medelst teckning och anteckning för de utförda försöken.

Elevlaborationernas plats i lärogången kan vara olika: dels kunna de

komma i efterhand, utgöra tillämpningar av förut genom undervisningen

inhämtad kunskap; dels kunna de gå före, avse en genomarbetning (naturligtvis

mer eller mindre ofullständig) av ett visst område, som sedan av

läi’aren upptages till sammanfattande behandling. Aven i senare fallet

måste läraren naturligtvis sörja för nödig förberedelse. 1 kemien bliva

försöken i allmänhet av kvalitativ art; i fysiken böra de däremot i regeln

vara kvantitiva och ägnade att vänja eleven vid att uppfatta en företeelse

såsom funktion av en annan. Grafisk framställning bör ofta komma till

152

Grunderna för uiidervisningsplanen.

användning. Viktigt är, att eleven blir vand att kunna hjälpa sig med

enkla medel och att själv förfärdiga enklare försöksanordningar. 1 sådant

syfte bör läraren i fysik och kemi söka bistånd av slöjdläraren. Även

ordnade iakttagelser ute i naturen kunna och böra utföras av eleverna, såsom

väderleksobservationer och iakttagelser på stjärnhimmelen. Redan året

innan den astronomiska kursen skall genomgås, bör läraren söka intressera

eleverna för anställandet under någon längre tid av regelbundet återkommande

iakttagelser av himlakropparnas rörelse och giva dem för ändamålet

behövlig ledning.

Vissa partier, såsom väderleksläran, det mesta av den astronomiska

kursen, tekniska tillämpningar, kursmoment av mera teoretisk natur, äro

ägnade att genomgås föreläsningsvis, och i allmänhet blir med undervisningens

fortgång inom ett område lärarens föredragande och förevisande framställning

mer och mer på sin plats och nödvändig med hänsyn till den knappa

tiden. Eu och annan gång torde läraren härvid kunna överlämna någon

mindre krävande uppgift till eu elev, som under hans ledning fått särskilt

förbereda sig därför.

Klart är, att till en studiekurs sådan som den ifrågavarande höra

räkneuppgifter, ej blott i samband med det experimentella arbetet utan i allmänhet

såsom ett icke oviktigt led i undervisningen, tjänande till ett klarare

uppfattande av fysiska och kemiska lagar och till deras befästande i minnet.

Dock torde med avseende på dessa räkneuppgifter böra gälla som grund1

^ de skola utnöra en jämförelsevis underordnad del av arbetet. Att

de skola vara enkla och så mycket som möjligt ansluta si" till verkliga

, # J .JO O o

förhållanden följer av undervisningens allmänna läggning. Vissa slag,

som kräva flitigare övning, såsom t. ex. uppgifter rörande specifik vikt,

upptagas även vid matematikundervisningen. Ofta torde undervisningen i

matematik och fysik komma att bestridas av samma lärare, och de båda

ämnena kunna då på bästa sätt bringas att stödja varandra.

Allt från undervisningens början har läraren tillfälle

och

anledning

Naturlärans

metodiska

behandling i att fasta elevernas uppmärksamhet på behandlingen i folkskolan av de

folkskolan. jfrågavarande delarna av naturkunnigheten. Frågan härom inställer si"

självmant och föranleder samtal mellan lärare och elever om vad som läinp

-

Fysik och kemi.

158

ligen kan och icke kan upptagas i folkskoleundervisningen och huru det

som upptages bör i metodiskt avseende behandlas, önskligt är, att läraren

även blir i tillfälle att genom undervisning i övningsskolan med eget

föredöme visa, vad han åsyftar. Har seminarieeleven fått sina egna kunskaper

i naturkunnighet på ett rätt sätt uppbyggda, skall han ock lättare

såsom undervisare få det rätta greppet i ämnet. I fjärde seminarieklassen

göras de ledande synpunkterna för naturlärans metodiska behandling i folkskolan

till föremål för sammanhängande framställning. Därvid gäller det

såväl att anvisa naturläran dess rätta plats i folkskoleundervisningen såsom

eu beståndsdel i barnets kunskap om sin omgivning, med i viss man olika

gestaltning: allt efter denna omgivnings olika art, som ock att fastslå dess

beskaffenhet i metodiskt avseende såsom läroämne i barnskolan, nämligen

att utgöra ett led i en till högre åldersklasser utsträckt och i enlighet därmed

utvecklad »åskådningsundervisning» eller »arbetsundervisning» med

huvudsyfte att utveckla barnets praktiska sinne och förmåga av självverksamhet.

Såväl i ena som i andra avseendet föreligger för folkskolläraren

eu visserligen svår men ock betydelsefull och tacksam uppgift.

För elevernas enskilda studiearbete erbjuda fysiken och kemien ett

obegränsat fält.

Till sådant arbete äro de frivilliga laborationsövningarna, liknande dem

som förekomma vid de allmänna läroverken, att räkna, enär de icke äro

avsedda för samtliga elever. Detta gör ock, att dessa laborationsövningar

icke kunna inordnas i den egentliga, för samtliga elever avsedda kursen.

De bliva sidoordnade med denna, komma att utgöra tillämpningar eller

utvidgningar inom vissa områden av kunskaper, som inhämtats vid den

gemensamma undervisningen. Vid dessa övningar bör läraren naturligtvis

ständigt vara närvarande och leda arbetet. Tolv till femton elever

torde vara det högsta antal, som samtidigt kan handledas av en enda

lärare. I allmänhet måste laborationsövningarna förläggas till eftermiddagarna.

De böra komma såväl fysiken som kemien till godo, så att åtminstone

en termin med en laborationseftermiddag i veckan anslås åt vartdera

ämnet. De kemiska kunna tänkas förlagda exempelvis till andra klassen,

de fysiska till fjärde. Vid beräkning av lärarens tjänstgöring upptages

20 —082815. Folkunder v .-lom. bet. 1. Folhskolesem. Band 2.

Enskilt

studiearbete

154

Grunderna för undervisningsplanen.

en laborationsövning till 2 timmar, vilket icke bör hindra, att den utsträckes

längre, om lärares och lärjungars tid så tillåter.

Skulle seminariet i något fall erbjuda allt för ogynnsamma villkor

för anställandet av dylika laborationsövningar, eller skulle eleverna till allt

för litet antal begagna sig av det givna tillfället, kan den därför anslagna

tiden minskas eller utgå, och de sålunda erhållna lärartimmarna med säker

fördel användas för en ytterligare utsträckt undervisning med delad klass.

Nu nämnda slag av laborationsövningar bilda en regelbundet återkommande

frivillig tilläggskurs med i det hela samma eller likartade uppgifter

för de i kursen deltagande. De böra emellertid icke utgöra det

enda tillfället för eleverna att med begagnande av läroanstaltens hjälpmedel

idka enskilt studiearbete inom fysiken och kemien. Åt den för

dessa ämnen särskilt begåvade och intresserade eleven må möjlighet finnas

att även på andra tider få i laboratoriet sysselsätta sig med arbete efter

överenskommelse med läraren och enligt av honom givna anvisningar.

Ekonomilära.

155

8. Ekonomilära.

(Jämför Band 1 sid. 176 och sid. 595.)

Den åt ämnet ekonomilära anslagna undervisningstiden utgör sammanlagt

fem veckotimmar, vilken tid synes kommittén oundgängligen erfordras,

om ämnets upptagande skall kunna vara till verkligt gagn. Ekonomiläran

är nämligen icke blott mycket omfattande, utan den ställer dessutom

delvis så pass stora krav på tankeförmågan, att undervisningen måste

gå jämförelsevis långsamt framåt; och därtill kommer, att eleverna ej för

detta ämne som för de flesta andra äga några i folkskolan inhämtade förkunskaper.

De fem timmarna ha fördelats på de tre sista åren med eu

timme på vardera av klasserna II och III samt tre på klass I\ . För ett

ämne sådant som detta är nämligen elevernas allmänna mognad av särskild

betydelse, och i synnerhet måste man vara i stånd att bygga på den grund,

som lagts genom de första seminarieårens undervisning i historia och geografi.

A andra sidan är det nödvändigt, att de inhämtade kunskaperna få tid att

mogna, vilket gör en ännu starkare koncentrering av ämnet på klass IV

olämplig.

De allmänna grunderna för undervisningsplanen ha framställts förut

Band 1 sid. 176 tf., och vad som här återstår att motivera är närmast ordningen

för ämnets olika delar. Den torde så mycket som möjligt böra följa den

allmänna pedagogiska regeln att övergå från det bekanta till det obekanta.

Undervisningen i klass II synes därför böra gälla den del av ämnet,

varom eleverna torde äga någon egen erfarenhet, nämligen den enskilda

hushållningen, och sålunda omfatta dels affärslära och bokföring, dels hemmets

ekonomi.

Vad undervisningen i affärslära och bokföring beträffar, skall den

åsyfta att fullständiga de kunskaper av ekonomisk natur, som eleverna erhållit

under matematikundervisningen i och genom sysselsättningen med

räkneuppgifter, vilka röra sig om frågor rörande ränta, handelsrabatt, diskont,

Undervis

ningstiden.

Undervis

ningsplanen

-

Affärslära

och bokföring.

lön

Grunderna för undervisningsplanen.

Hemmets

ekonomi.

Allmän socialekonomi

-

medelvärden, bolagsaftärer o. d. Det sakliga innehållet i sådana uppgifter

göres nu till föremål för eu mera systematisk framställning. Undervisningen

upptager till behandling affärslivets allmännare transaktioner, särskilt

från deras tekniska sida, exempelvis köp, lån, inteckningar, frakter

o. s. v. samt olika slag av affärshandlingar, såsom reverser, kvitton, bankanvisningar,

växlar, obligationer, aktiebrev m. in.

Sin sammanfattning och avslutning får denna undervisning i eu elemental*

kurs i bokföring. Åt denna torde kunna givas en något större

omfattning än åt den bokföringskurs, som ingår i realskolans undervisningsplan.

Sistnämnda kurs skall enligt de metodiska anvisningar, som äro

fogade till den för realskolan utfärdade undervisningsplanen, omfatta »bokföringens

grundbegrepp och de viktigaste räkenskapsuttryckens betydelse,

därjämte förandet av vanliga konton, framför allt kassakonto över inkomster

och utgifter samt balanskonto över tillgångar och skulder, vidare memorialanteckningar

över kreditaffärer samt slutligen uppsättandet av kvittenser

och räkningar, avfattandet av reverser och växlar o. s. v.» Eu kurs i bokföring

av detta enkla slag, som dock »tillfredsställer lagens fordringar på

handelsböckers förande» och jämväl innefattar huvudgrunderna till affärslära,

beräknas kunna medhinnas på 15 till 20 timmar. I seminariet torde

väl en något längre tid kunna anslås åt undervisningen i affärslära och

bokföring.

Denna undervisning torde även kunna anläggas så, att den till väsentlig

del kommer att innefatta läran om »hemmets ekonomi», som avslutar

andra klassens kurs i ekonomilära. Denna kurs åsyftar att göra eleverna i någon

mån förtrogna med uppgiften att i sin blivande undervisning såsom folkskollärare

klargöra konsumtionens och över huvud det egna hushållets rätta

ordnande, vilket tydligen är eu fråga av den mest genomgripande praktiska

betydelse.

Med klass III kommer man över till ekonomilärans nationalekonomiska

del. Det skulle i och för sig varit lämpligast att inleda denna med eu

behandling av det ekonomiska livets utveckling; men detta stöter på ett

oöverstigligt hinder i det förhållandet, att historieundervisningen först i

klass IV kan behandla 1800-talets politiska historia och att, alltså eleverna

Ekonomilära.

157

i klass III sakna nödiga förutsättningar att förstå den ekonomiska historiens

viktigaste period.

Av detta skäl blir det nödvändigt att förlägga den allmänna socialekonomien

till klass III, vilket väl låter sig göra, då denna del av ämnet

ej nödvändigt kräver historiska förkunskaper, och vilket dessutom rent av

är fördelaktigt från den synpunkten, att denna del av ekonomiläran behöver

längsta tiden att smältas och tillgodogöras.

Den allmänna social ekonomien måste av redan förut angivna skäl

taga i anspråk ett ganska betydligt utrymme, och man torde därför böra

ägna hela undervisningstiden i klass III åt denna del av ämnet. Aven

med den sålunda anslagna tiden måste emellertid undervisningens resultat

bli mindre tillfredsställande än önskvärt är på grund av nationalekonomiens

egendomliga natur. Det är nämligen utmärkande för nationalekonomien

mera än för de flesta andra vetenskaper, att de olika faktorerna ömsesidigt betinga

varandra och att följaktligen i detta ämne varje särskild del därav i viss

mån förutsätter kännedom om varje annan. Av detta skäl är det knappast

möjligt att draga full nytta av eu nationalekonomisk kurs, första gången

den genomgås. Den rätta lösningen torde under dessa förhållanden vara

att förlägga första genomgåendet av den allmänna socialekonomien till klass

III, men att bereda tid för ämnets repeterande i slutet av klass IV,

då den utförliga beskrivande framställningen av vårt eget lands näringsliv

liksom ämnets övriga delar hunnit genomgås och kunna göras fruktbringande

för denna förnyade behandling av den allmänna socialekonomien.

Med klass IV kan framställningen av det ekonomiska livets utveckling,

jämte den därmed förenade behandlingen av den ekonomiska politiken,

taga sin början, då historieundervisningen nu hunnit fram till den nyaste

tidens historia. Genom att sättas i spetsen för fjärde klassens kurs kommer

denna del av ämnet att direkt leda över till den avdelning, varmed

den har det närmaste sammanhanget, nämligen översikten av Sveriges nuvarande

näringsliv.

Den nu ifrågavarande avdelningen innebär på intet sätt något ingrepp

på den egentliga historiens område. Historieundervisningen måste nämligen

för att erhålla någon enhetlighet taga till sin medelpunkt den politiska ut

-

Det ekonomiska

livets

utveckling.

Ekonomisk

politik.

Grunderna för undervisningsplanen.

158

vecklingen och beakta övriga faktorer, även de ekonomiska, egentligen i

den mån de påverka de politiska, såsom exempelvis naturahushållningen

från synpunkten av dess betydelse för vad som kallas feodalismen och den

ekonomiska expansionen såsom förutsättning för nutidens världspolitik.

Den ekonomiska utvecklingen är emellertid ett sammanhängande helt för

sig självt ocli kännedomen därom den bästa utgångspunkten för att förstå

vår egen tids ekonomi. För att ej taga mera tid i anspråk än strängt

nödvändigt torde man emellertid böra inskränka behandlingen av den

ekonomiska utvecklingen före det 19:e århundradet till några få lektioner,

blott avsedda att antyda bakgrunden för sista århundradets ekonomiska

historia, och i övrigt hänvisa denna del av ämnet till historieundervisn

ingen. Vad den nyaste ekonomiska utvecklingen beträffar, måste det

däremot anses uteslutet, att man skulle kunna bereda tillräckligt fyllig

plats däråt inom historiens ram, redan av det skäl att ett så ofantligt

material även därförutan inom denna ram tränges om utrymmet; och därtill

kommer ytterligare, att för dessa nära liggande tiders ekonomiska historia

krävas nationalekonomiska insikter, som icke kunna väntas av historieläraren.

Därjämte skall denna historiska behandling av ämnet innebära en framställning

av nutidens ekonomiska idéer och ekonomiska politik, vilket ej

kan göras på verkligt organiskt sätt annat än i sammanhang med en översikt

av den allmänna ekonomiska utvecklingsgången. Den tid, som skulle

behövts för en fristående behandling av den ekonomiska politiken, skulle

därför antagligen ej vara mycket mindre än den, som bär anslagits åt hela

den nu ifrågavarande avdelningen.

o o

Beskrivande

framställning

av

Sveriges

näringsliv.

Såsom redan antytts, leder den historiska framställningen direkt

över till ämnets ojämförligt vidlyftigaste del, den beskrivande behandlingen

av Sveriges nuvarande näringsliv, som då bör framträda såsom ett

helt, skapat av de historiska och allmänt ekonomiska faktorer, vilka förut

klargjorts. Att ämnets tyngdpunkt bör ligga bär, synes utan särskild

motivering vara uppenbart, dä syftet med dess upptagande i läroplanen ju

framför allt är att skapa förtrogenhet med vårt lands naturliga tillgångar

och produktiva arbete.

Dels för att skapa den rätta uppfattningen om det svenska näringslivets

enhet och sammanhang — de olika näringarnas beroende av var

-

Ekonomilära.

159

andra och av landets allmänna karaktär — dels även för att sammanbinda

framställningen med föregående del av ämnet synes den beskrivande avdelningen

böra inledas med en översikt av den svenska folkhushällningen,

varåt måste beredas ett ej alltför litet utrymme. I denna översikt böra

även kunna göras anknytningar till behandlingen av Sverige inom ämnet

geografi, där — såsom på annat ställe i betänkandet anmärkts — de

ekonomiskt-geografiska synpunkterna böra starkt framhållas.

Återstoden av den beskrivande avdelningen bör ägnas åt de olika näringsgrenarna.

Av dessa olika näringsgrenar bör jordbruket göra anspråk

på det ojämförligt största utrymmet. Detta beror icke blott därpå, att

jordbruket fortfarande är vår viktigaste näring, utan framför allt därpå,

att endast inom denna näring det stora flertalet har utsikt att bliva ledare

för ekonomisk verksamhet. Det följer nämligen härav, att för dem, som

undervisas i folkskolan, jordbrukets fysiska och ekonomiska förutsättningar

ha en alltigenom annan betydelse än motsvarande förhållanden inom andra

näringar. Det är också behovet av undervisning i jordbrukets ekonomi vid

folkskoleseminarierna, som närmast föranlett frågan om ekonomilärans upptagande

i undervisningsplanen. Den omläggning av folkundervisningen j

mer praktisk riktning, som tidförhållandena fordra och varom jämväl

hushållningssällskapens ombudsmöte i dess underdåniga, av Kungl. Maj:t

till kommittén överlämnade skrivelse gjort framställning, betingar även, att

redan i seminariet de blivande folkskollärarna göras förtrogna med grunderna

för jordbruksnäringen. Med hänsyn till betydelsen härav bör därför

särskild vikt läggas vid jordbrukssynpunkterna även inom andra delar

av ekonomiläran.

Undervisningens praktiska syfte kräver, att behandlingen av de olika

näringsgrenarna och särskilt av jordbruket tager hänsyn ej blott till de

nationalekonomiska och — i betydligt mindre grad — statistiska momenten,

utan att själva produktionsmetoderna klargöras och i afl synnerhet med hänsyn

till deras ekonomiska betydelse. För den enskilde jordbrukaren böra

de tekniska problemen i första rummet vara ekonomiska, och det är också

från denna synpunkt de här böra huvudsakligen behandlas.

Då undervisningen i statskunskap, vilken ingår i historieundervisningen,

är förlagd till slutet av fjärde klassen, måste det anses lämpligt

De it offentliga

hushållningen.

160

Grunderna för undervisningsplanen.

Ämnets

detaljer.

Lärobok.

Metodiska

anvisningar.

att till samma tid förlägga den erforderliga korta framställningen av den

offentliga hushållningen. Att den blivande folkskolläraren behöver någon

kännedom om de kollektiva behoven och sättet för deras täckande, torde

ej behöva särskilt motiveras, då i våra dagar varje medborgare, och sålunda

även de, som av folkskolläraren skola uppfostras, hava del i ansvaret för

den offentliga hushållningen. Det är också uppenbart, att denna kännedom

ej med fördel kan inskränkas till den insikt i den offentliga hushållningens

författningsorganisation, som meddelas genom undervisningen i

statskunskap.

Såsom avslutning på hela kursen kommer därefter repetitionen av den

allmänna socialekonomien.

Huruledes de olika avdelningarna tänkts mera i detalj ordnade,

framgår utan särskild förklaring av den i det föregående meddelade läroplanen.

De där angivna timantalen för underavdelningarna avse blott att

ant}-da deras relativa omfattning. Planen bär gjorts så pass utförlig som

här skett, för att den skall kunna giva någon ledning vid utarbetandet av

de blivande läroböcker i ämnet, som icke kunna undvaras, om det skall

kunna motsvara sitt ändamål.

Ekonomiläran hör uppenbarligen till de läroämnen, i fråga om vilka

undervisningen i stor utsträckning kan och bör antaga föredragets form.

Särskilt gäller detta om den del av ämnets kurs, som förlagts till fjärde

klassen. I denna klass böra eleverna ock ha fått den mognad och erhållit

den studievana, att de äga förmåga att tillgodogöra sig en i sådan form

meddelad undervisning. Den föregående undervisningen i de naturvetenskapliga

ämnena har dessutom givit dem eu mängd för ekonomilärans

studium behövliga förkunskaper, och ännu mera gäller detta om den föregående

undervisningen i historien och geografien. Särskilt må i fråga

härom erinras om de inledande delarna av dessa ämnens lärokurser, som

erhållit karaktären av »hembygdsstudium» och som böra hava tillfört eleverna

ett förråd av konkreta föreställningar, tillhörande det ekonomiska

området och ägnat att bilda en god grund för den mera begreppsmässiga

och systematiska framställning som förekommer i ekonomiläran.

Ekonomilära.

161

Av stor vikt är emellertid, att de hjälpmedel, som kunna finnas till

vinnande av åskådlighet och helhetsintryck, komma till användning. Bland

sådana medel äro att nämna historiska och geografiska planscher och ljusbilder,

geologiska, växt- och djurgeografiska och politiska kartor samt

grafiska framställningar av olika slag. I all synnerhet bör det statistiska

diagrammet bliva av stor betydelse. Vid sysselsättningen med Sveriges

näringsliv torde en och annan utflykt i studiesyfte kunna företagas, exempelvis

till någon välskött lantgård eller någon större industriell anläggning.

Klart är ock, att läraren vid sitt föredrag bör hålla sig i ständig

kontakt med sina åhörare, dels genom då och då framställda frågor, dels

genom att giva eleverna tillfälle att själva framställa spörsmål.

Till lärarens föredrag kunna här och var knyta sig diskussioner över

begränsade ämnen, särskilt sådana av större aktuellt intresse. Sådana diskussioner

skola ock visa läraren, i vad mån hans undervisning blivit rätt

förstådd, och giva honom anledning att upptaga till förnyad behandling

sådant, som blivit mindre väl uppfattat.

Diktamenskrivande måste så långt möjligt undvikas, och eleverna

böra ej allt för mycket betungas med anteckningars förande. Sedan något

parti av kursen blivit genomgånget, böra de dock vara skyldiga att kunna

redogöra för det huvudsakligaste av innehållet.

Givetvis måste det, så länge lämplig lärobok saknas, bliva ganska

svårt för läraren att vinna ett resultat av ordnade och bestående kunskaper.

De faktiska kunskaperna äro dock icke det väsentligaste. Det metodiska

huvudsyftet måste för läraren bliva att genom sin undervisning

väcka intresse för de ekonomiska frågorna och giva eleverna blick för det

ekonomiska sammanhanget mellan företeelserna i historien och samtiden.

Endast därigenom främjas folkskollärarens förmåga och benägenhet att vid

sin undervisning söka anknytning till arbetslivet och de ekonomiska intressena

i den omgivning, i vilken han har sin verksamhet.

Rörande kompetensfordringarna för anställning som lärare i ekonomilära

har kommittén redan i annat sammanhang uttalat sig (Band 1 sid. 364 ff.)

21—082815. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 2.

162

Grunderna för undervisningsplanen.

Undervis

ningens

syfte.

9. Främmande språk.

(Jämför Band 1 sid. 142 och sid. 602.)

Om det i fråga om samtliga seminariets läroämnen måste anses som

en oundgänglig förutsättning för framgången i undervisningsarbetet och

uppnåendet av det önskvärda resultatet därav, att dess mål är klart uppfattat

och noga begränsat, så gäller detta i all synnerhet om ämnet främmande

språk. Den tid, som med hänsyn till andra ämnens berättigade

krav kan å seminariets timplan avsättas för detta ämne, är nämligen enligt

kommitténs mening så pass ringa — sammanlagt 6 veckotimmar, fördelade

på de tre första klasserna — att om något för elevernas utbildning

verkligen värdefullt resultat skall kunna vinnas, ingen del därav kan få

ägnas åt studier, som icke direkt tjäna ett och samma väl avgränsade syfte.

Bland de olika uppgifter, som kunna föreligga för undervisningen i ett

främmande språk: förmåga att läsa och förstå text, färdighet att i tal och

skrift använda språket, vidgad litterär kunskap, grammatisk insikt i språkets

byggnad o. s. v., måste man alltså inom seminariet utvälja en, på

vilken undervisningsarbetet helt och hållet inriktas, under det de övriga

tillgodoses, blott i den mån de äro förutsättningar för eller direkt kunna

främja den förstnämnda. Vilken uppgift för seminariets undervisning i

främmande språk som bör väljas, därom kan man ej vara tveksam. Uppgiften

måste bliva att sätta eleven i tillfälle att förvärva ett hjälpmedel, varav

han under det fortsatta arbetet för sin utbildning kan hava gagn, att, för

honom öppna eu väg till ett nytt område för allmän bildning och framför

allt för fortsatt pedagogiskt-facklig utlåning, på vilken väg han i mån

av tillfälle och personlig läggning framdeles kan vandra vidare. Det måste

således bli den förstnämnda bland de ovan antydda uppgifterna, nämlig en

att på genaste väg möjliggöra för eleven att med något så när riktigt

uttal kunna läsa det främmande språket och — med hjälp, där

så behöves, av ordboken — riktigt uppfatta innehållet av det lästa.

Främmande språk.

163

Enligt denna grundsats ha också i allmänhet de frivilliga kurser i

tyska och engelska varit anlagda, vilka sedan ett tiotal år tillbaka vid

flera olika seminarier anordnats, vanligen på elevernas begäran, och vilka

enligt samstämmiga vittnesbörd visat oftast goda, stundom förvånande

resultat i fråga om uppnåendet av det föresatta målet.

Men även med en så snäv begränsning av det främmande språkets

studium skall detta dock tvivelsutan giva seminarieeleven ett beaktansvärt

tillskott i hans allmänna språkliga bildning, på samma gång det understödjer

och främjar hans strävanden att lära känna och behärska det svenska

språkets lagar samt kunna begagna sig av dess uttrycksmedel. Och genom

ett väl avpassat val av litteratur skall kunna tillföras honom ett kunskapsinnehåll

av allmänt kulturell art, som ingalunda bör försmås. Över huvud

skall hans andliga synkrets i någon mån vinna en utvidgning, som skall

komma åtskilligt på närmare håll liggande att framträda i klarare belysning

och i riktigare proportioner.

Olika åsikter ha framställts rörande lämpligaste förläggningen av

kursen i främmande språk på timplanen. Så har yrkats, att den borde be-^°

gynna först med andra klassen, varigenom studiet skulle vinna stöd avelevernas

i första klassen förvärvade insikt i modersmålets grammatik. Med

de föreslagna inträdesfordringarna i svensk språklära torde emellertid kunna

förutsättas en tillräcklig grammatisk underbyggnad för ämnets inträdande

i första klassen. Och härför tala flera skäl. Därigenom vinnes nämligen

en för både modersmålet och det främmande språket värdefull samtidighet

i den grammatiska undervisningen, som erbjuder ständiga tillfällen

och anledningar till jämförelser. Så kommer också inlärandet av det nödiga

språkliga minnesgodset att förläggas till den härför bäst lämpade delen

av seminariekursen. Och ju tidigare den insikt och färdighet, som studiet

av det främmande språket kan giva, får komma andra ämnen till godo,

dess bättre fyller detta studium sin uppgift. Däremot synes andra klassen,

där psykologi och pedagogik samt ekonomilära inträda såsom nya

ämnen, föga lämpa sig för upptagande av ytterligare ett nytt ämne. —

Erfarenheter från de förutnämnda frivilliga kurserna synas bestyrka, att

kommitténs uppfattning i detta hänseende äger stöd i verkligheten.

104

Grunderna för undervisningsplanon.

Textläs

ningen.

Att ämnets kursplan och sättet för undervisningens bedrivande skola

avpassas efter dess mål, är tydligt. Men såväl kursplan som undervisningsmetod

måste därjämte bliva beroende av seminarieelevernas ålder och utvecklingsståndpunkt,

vilka ställa andra krav i dessa hänseenden än nybegynnarstadiet

i det allmänna läroverket. Särskilt gäller detta om valet av läsning.

Textläsningen intager ju enligt nutida metodisk uppfattning en central

plats vid undervisningen i främmande språk, även där dennas mål

kan givas en större omfattning, än vid seminariet är möjligt. Där måste

den göra det i ännu högre grad.

Vanligen har på den för undervisningen avsedda texten ställts

huvudsakligen det kravet, att den skall vara avfattad på modernt språk

och av roande art. 1 enlighet därmed ha ej sällan använts texter, som

saknat högre litterärt värde och varit blottade på sakligt värdefullt innehåll.

Men seminariets krav på verklighetsinnehåll i undervisningen kan ej

heller i detta fall uppgivas. Den för undervisningen valda texten måste

sålunda, på samma gång den tillfredsställer rent språkliga och metodiska

krav, så långt det är möjligt, vara av den art, att den i och för sig väcker

sakligt intresse och ger sakligt värdefull kunskap.

Närmast erbjuder sig då ett litteraturval med hänsyn till det för

land och folk, natur och samhällsliv säregna. Och härvidlag sammanfaller

seminariets krav med de samtida strömningarna inom språkundervisningsmetodiken,

där fordran blir alltmera framträdande på en textläsning,

som är avsedd att meddela en mångsidig och konkret livfull kunskap

om det främmande landet och dess odling. Också i vårt land ha på

senaste tid utgivits flera läseböcker, vilka torde vara ägnade att motsvara

<>-anska hö<jt ställda fordringar i detta hänseende. Därmed behöver icke läsningen

av skönlitteratur vara bannlyst; även rent vittra alster kunna ju

stundom vara av den art, att de fylla det ovan framställda kravet. Men

såsom föga lämpligt måste det i varje fall betecknas att under hela

lärokursen bjuda seminariets elever endast novellistisk litteratur av den innehållstomma

och föga utvecklande beskaffenhet, som utmärker mer än ett

»textbibliotek».

Men även ett annat område inom litteraturen kan fylla kravet på

värdefullt innehåll och därjämte erbjuda lämpliga anknytningspunkter för

Främmande språk.

lt>5

seminarieelevernas intresse. Ett bland de viktigaste syften, som betinga

undervisningen i främmande språk vid seminarierna, är ju att bereda de

blivande lärarna tillträde till utlandets pedagogiskt värdefulla litteratur.

Det kan då synas rimligt, att seminariets undervisning åtminstone ger en

väckelse till fortsatt sådant studium genom att förmedla bekantskapen med

någon skrift av pedagogiskt innehåll. Blott undantagsvis torde det väl

därvid kunna komma i fråga att gå till de äldre uppslagsgivande pedagogernas

originalskrifter, emedan dessas språk är alltför svårt och dessutom

avvikande från det nutida språkbruket. Men bland moderna arbeten

torde till stil och innehåll lämpade verk stå att finna. Och särskilt synas

biografier över pedagogiska banbrytare, vilka allra minst i fråga om blivande

lärare torde förfela att utöva ett lockande och intresserande inflytande,

kunna erbjuda en lämplig förberedelse och uppfordran till framtida

studium av pedagogisk litteratur på egen hand.

Att undervisningen bör begynna med text, vars språk i avseende på

satsbyggnad o. d. icke för mycket avviker från talspråket, torde man vara

tämligen ense om. Med hänsyn till vad ovan sagts om det innehåll hos

den lästa texten, som synes lämpligast, är det dock tydligt, att man snart

nog måste övergå till ett språk av mera litterär läggning. Den fordran

på den valda textens språkliga form synes emellertid alltjämt böra upprätthållas,

att den skall vara enkel och naturlig.

I fråga om sättet för undervisningens meddelande torde utan tvivel

den förut påpekade åldersolikheten mellan seminariets elever och läroverkslärjungarna

på begynnarstadiet tillåta en eller annan tidsbesparande förenkling

och inskränkning. Vad närmast angår textläsningen, bör, synes

det, den noggranna och med omsorg utförda översättningen icke på något

stadium alldeles lämnas å sido; den äger i och för sig så mycken språkligt

bildande och tankeodlande kraft, att dess försummande skulle medföra

en verklig förlust. Däremot torde den ingalunda alltid vara nödvändig

utan kunna, dess oftare ju större förtrogenheten med språket blir, ersättas

av andra sätt att främja och kontrollera den riktiga uppfattningen av

texten, såsom utfrågning av innehållet, lärjungarnas återgivande därav med

egna ord på modersmålet m. in. Ju större åskådlighet textinnehållet i

sig självt äger eller genom undervisningen erhåller, i dess större utsträck

-

166

Grunderna för undervisningsplanen.

ning skall sistnämnda förfaringssätt visa sig tjänligt. Därigenom skall ett

raskare framåtskridande befrämjas och så ett rikare intresse väckas.

Språklära. Vilken ståndpunkt i fråga om språkundervisningen man än må in

taga,

är det klart, att med ett sådant syfte för denna undervisning, som

måste vara seminariets, icke en så central plats kan lämnas åt språkläran,

som under äldre tid vanligen tilldelats densamma i vår skolundervisning.

Åt ett grammatikstudium blott för övnings skull och för vinnande av s. k.

formell bildning kan seminariet icke bereda något utrymme; grammatiken

måste, såsom redan förut framhållits, betraktas blott som ett medel och

studeras endast i den utsträckning, som för huvudsyftet, läsfärdighetens

vinnande, samt med hänsyn till den olika behövligheten därav i de båda

ifrågakommande språken, tyskan och engelskan, kan finnas nödigt. Ä andra

sidan får det tänkande över de språkliga företeelserna, som grammatikstudiet

innebär, icke helt och hållet undanskjutas. Förutom den kännedom om

former samt om vanligare och särskilt från det svenska språket avvikande

satsbvggnadslagar, varförutan en riktig uppfattning av språktexten är

omöjlig, synes grammatikundervisningen böra lämna en icke alltför ofullständig

redogörelse för det främmande språkets ljudsystem, byggd på

samma fonetiska grund, som redogörelsen för modersmålets ljudförhållanden

kräver, och meddelad under ständiga jämförelser med de sistnämnda.

Åven åt iakttagelser av synonymisk och stilistisk art bör något, om ock

mycket begränsat, utrymme kunna beredas.

Till främjande av elevernas allmänbildning synes det önskvärt, att,

då tillfälle därtill osökt erbjuder sig, deras uppmärksamhet fästes på lånord,

som från det ifrågavarande språket upptagits i svenskan.

Tillämp- Vad nu sagts rörande omfattningen av grammatikens studium

mngsovmng- måste tydligen gälla även om tillämpningsövningar, tal-, skriv- och

reproduktionsövningar: de ha sitt berättigande och böra komma till användning,

endast i den mån de främja den för textläsningen nödiga språkliga

insikten. Härav följer, att de icke kunna få någon fristående plats

utan ständigt måste ställas i förbindelse med, grunda sig på och åsyfta

ett fullständigare tillägnande av den lästa texten, på samma gång som

Främmande språk.

167

den rent språkliga insikten genom dem befästes och fördjupas. De ifrågavarande

övningarnas betydelse i sistnämnda hänseende må å andra sidan

icke underskattas, och det har därför synts lämpligt att i de föreslagna

kursplansbestämmelserna göra antydan om deras tjänlighet, varvid likväl

förutsättes, att de anordnas så, att de icke medföra någon avsevärdare

ökning av elevernas arbete och icke hindra ett tämligen raskt fortskridande

av läsningen.

Det må slutligen erinras därom, att de elever, vilka redan före inträdet

i seminariet förvärvat en insikt i främmande språk, som kan anses

fullt motsvara seminariets kurs i ämnet eller viss del därav, kunna, om

de så önska, av lärarkollegiet i enlighet med § 8: 2 av stadgeförslaget,

helt eller delvis befrias från undervisningen i detta ämne och så vinna

tid för studier i andra ämnen, vilka för dem kunna bliva mera fruktbringande.

168

Grunderna för undervisningsplanen.

Ämnets allmänna

karaktär

och

syfte.

10. Psykologi och pedagogik.

(Jämför Band 1 sid. 178 och sid. 602.)

Inom seminariets ämneskrets intager ämnet psykologi och pedagogik

i viss mån en särställning såsom i synnerlig grad både fackutdanande och

allmän bildan de.

Visserligen finner seminarieeleven ej i detta ämne något kunskapsmaterial

av den art, att det är direkt ägnat att meddelas hans blivande

lärjungar i folkskolan. Men genom undervisningen däri skall han icke

blott erhålla en sammanfattande framställning av de grundsatser för uppfostran

och undervisning, som han under sin kommande verksamhet bör

tillämpa, utan han skall också, och framför allt, genom förvärvad kännedom

om uppfostrans föremål, barnet, samt dettas fysiska och psykiska

egenskaper, lära sig förstå nämnda grundsatsers berättigande och sättas i

stånd att självständigt uppfatta och bedöma dem samt därjämte vinna

någon klarhet över det mål, som bör bliva bestämmande för hans uppfostringsarbete,

liksom över detta arbetes medel, möjligheter och gränser.

A andra sidan är ämnet särskilt ägnat att utveckla hans intellektuella

smidighet och vakenhet, att göra honom bekant med de tankeströmningar,

som under skilda tider behärskat det allmänna kulturarbetet och

därmed också uppfostran, samt att lära honom inse sambandet mellan hans

blivande verksamhet och kulturlivet i dess helhet.

Denna ämnets dubbla syftning måste bliva bestämmande för såväl

stoffval som framställningssätt.

I enlighet med det förut sagda måste en central och grundläggande

beståndsdel av ämnet bliva kännedomen om barnets själsliv. Kommittén

har redan genom valet av benämning för ämnet velat framhäva den betydelse,

som enligt dess mening måste tillmätas psykologien, i främsta rummet

barnpsykologien, och som måste bliva betydligt större, än vad hittills

Psykologi och pedagogik.

169

i allmänhet kommit den till del vid seminarieundervisningen. Under nu

gällande stadgas uttryck: »inledande framställning av det allmännaste rörande

läran om människan såsom uppfostrans föremål» eller »utförligare .

framställning av läran om uppfostrans föremål», kan naturligen rymmas eu

kurs i allmän psykologi och framför allt i barnpsykologi av den omfattning,

som lämpligen kan och bör ifrågakomma vid seminariet, och vid ett

och annat seminarium torde man nog också, särskilt under de senaste åren,

ha låtit den psykologiska kursen svälla ut rätt ansenligt. Men knappast har

detta stått i full överensstämmelse med nuvarande stadgas ursprungliga

avsikter, och ännu mindre kan det sägas med tydlighet framgå av dess

kursbestämmelser. En omfomulering av dessa har därför varit av nöden.

Studiet av barnets själsliv förutsätter emellertid först och främst

kännedom om och vana att iakttaga den vuxnes själsliga liv, ty först eu

jämförelse med detta senare kan bibringa någon verklig och levande kunskap

om barnasjälens väsentliga egenskaper. Och då seminarieeleven i vanliga

fall icke från sin föregående utbildning medför någon insikt om själslivets

allmänna lagar och dessutom saknar den övning i själviakttagelse,

som utgör den oundgängliga förutsättningen för allt psykologiskt studium,

måste seminariets undervisning till en början åsyfta att bibringa honom

sådan insikt och färdighet.

Ämnets första kursmoment blir sålunda grunddragen av den all- Allmän psy

.

. , teologi.

männa psykologien. Lärogången för denna kurs ger sig av sig sjaiv: undersökningen

av det psykiska livet får sin naturliga förberedelse och inledning

genom bekantskapen med detta livs kroppsliga organ. Att dessas

anatomiska och fysiologiska beskaffenhet ej får lämnas obeaktad, är uppenbart.

Den nutida psykologiska och pedagogiska forskningen står ju i så

nära beroende av dessa förkunskaper, att den blivande läraren icke bör

sakna en dylik insikt. Jämväl den skolhygieniska kursen förutsätter en

sådan. Vid dessa förkunskapers meddelande böra tydligen alla tillgängliga

åskådningsmedel tagas i flitigt bruk, och även enkla och lätt anordnade

experiment böra få lämna sitt bidrag till klargörande av sinnesorganens

förrättningar. Alltjämt böra också byggnad och funktion sättas i samband

med varandra.

22—082815 Folkunderv.-kom. bet. /. Folkskolesem. Band 2.

170

Grunderna för undervisningsplanen.

Nu vore det tydligen att önska, att framställningen av själslivets

kroppsliga organ komme att gå hand i hand med den undersökning därav,

som tillhör det biologiska och fysikaliska studiet; av en samtidig och flersidig

belysning av föremålet vore här att vänta samma fördelar, som kommittén

på andra områden strävat att åvägabringa genom en sådan anordning.

Läroplanens riktiga anordning inom biologien och fysiken kräver

emellertid, att det närmare studiet av hithörande ting inom nämnda ämnen

kommer på ett något senare stadium, än de enligt vad nyss sagts böra upptagas

till behandling inom psykologien. Att återigen uppskjuta deras behandling

inom psykologien, tills de hunnit genomgås inom biologien eller

fysiken, skulle enligt kommitténs mening innebära ett våldförande av den

naturliga ordningsföljden inom här förevarande ämne. Den önskade parallellismen

i behandlingen står sålunda på denna punkt ej att vinna, Och

det återstår ingen annan utväg än att vid psykologiundervisningen upptaga

ifrågavarande partier i den utsträckning, som för denna undervisnings

syfte är nödvändigt, något som givetvis förutsätter, att psykologiläraren

äger en tillräcklig och väl även för övrigt knappast umbärlig insikt däri.

Då sålunda behandlingen av nervsystemet och sinnesorganen inom olika

ämnen måste förläggas till olika tidpunkter, torde det vara en fördel, att

det är biologien och fysiken, som komma i efterhand. Ty ha lärjungarna

fått uppmärksamheten fäst vid de kroppsliga organens betydelse för det

psykiska livet, är det att förmoda, att den utförligare och ur andra synpunkter

anlagda framställning därav, som senare lämnas dem, skall omfattas

med så mycket större intresse.

Men det får icke förgätas, att de anatomiska och fysiologiska insikterna

i detta sammanhang blott hava ett förberedande syfte, och att således

därav bör upptagas huvudsakligen blott det, som är från psykologisk

synpunkt viktigt. Och icke heller får åt studiet härav lämnas ett så stort

utrymme, att det för mycket inkräktar på tiden för vad som dock måste

vara kursens viktigäste del, undersökningen av det rent själsliga i dess

lägre och högre former, dess mera elementära och dess mera sammansatta

förrättningar.

Sättet för undervisningens bedrivande blir av ej mindre vikt än valet

av lärostoff. Att därvid ingen annan metod än en rent induktiv kan

Psykologi och pedagogik.

171

föra till önskat resultat, är klart. Alla försök att meddela ett på förhand

färdiglagat vetande, en schematiserande översikt eller en i dogmatiskt fastslagna

satser sammanfattad redogörelse eller att ge inblick i något spekulativt

antropologiskt system skulle blott motverka det avsedda syftet, uppövande

av vanan vid själslig iakttagelse. På rent induktiv väg, genom egna

iakttagelser, egna slutsatser och egen begreppsbildning måste lärjungen

under lärarens hjälp och ledning söka förskaffa sig den avsedda kunskapen

samt bringa reda och sammanhang däri.

Huvudkällan för denna kunskap måste bliva elevernas egen inre erfarenhet,

som det alltså gäller att fixera och höja till större medvetenhet.

Så gives dem ock ett hjälpmedel till tolkning av själslivets yttringar hos

andra. Själviakttagelserna måste nämligen kontrolleras och utfyllas genom

iakttagelser av andra personers själsliv. Omedelbart erbjuder sig jämförelsen

mellan de olika eleverna i klassen, en jämförelse som åt själviakttagelsen

ger ett förut ej anat intresse. Iakttagelser från den närmaste omgivningen

framdragas, exempel ur historien och litteraturen uppsökas och sammanställas

med förut vunna erfarenheter, allt syftande till att giva en så

långt som möjligt genom elevens eget arbete vunnen samt därför också

personlig och levande bekantskap med själsliga företeelser samt färdighet

och lust att iakttaga sådana.

Så snart som möjligt bör den för undervisningens huvudsyfte betydelsefulla

jämförelsen mellan den vuxnes och barnets psykiska liv vidtaga

och alltjämt på olika punkter bidraga att giva klarare belysning och fördjupad

uppfattning av de olika företeelserna.

För uppövande av förmågan av psykisk observation skulle en tämligen

kort kurs i allmän psykologi kunna anses tillfyllestgörande. Men

hänsyn till det betydande bildningsvärde, som måste tillmätas detta ämne

i och för sig, kräver, att seminarieelevens bekantskap därmed ej får bliva

allt för ytlig. Jämväl det hos ungdom av den åldersmognad, som seminarieeleverna

äga, ofta förefintliga behovet att vinna klarhet över själslivets

allmännaste företeelser gör en fördjupning av det allmänt psykologiska

studiet önskvärd. Kommittén har därför tänkt sig, att detta studium skulle

fortgå under större delen av andra klassens läsår.

O

172

Grunderna för undervisningsplanen.

Logik.

Till kursen i ämnet för samma klass böra dock enligt kommitténs

mening fogas ytterligare ett par moment, ehuru av mindre omfattning.

Knappast torde någon meningsskiljaktighet råda därom, att det skulle

utgöra en avsevärd brist i den blivande folkskollärarens studiekurs icke

blott ur den allmänna bildningens utan även ur fackbildningens synpunkt,

om han saknade en genom en mera systematisk framställning vunnen bekantskap

med lagarna för ett riktigt tänkande och om de brister, som i

detta hänseende vidlåda det vardagliga och oskolade tänkandet, icke gjorts

till föremål för hans medvetna iakttagelse och eftertanke. Tydligt är också,

att ämnet psykologi och pedagogik härvid erbjuder de lämpligaste anknytningspunkterna.

Mindre klart är det, till vilket skede av hans utbildning

den kurs i logik, som sålunda bör förbindas med undervisningen i psykologi

och pedagogik, skall förläggas. Vissa av de insikter, som skulle meddelas

genom denna kurs, äro av den art, att de böra kunna förvärvas på

ett jämförelsevis tidigt stadium och att deras förefintlighet skulle vara till

särskilt gagn för undervisningen i andra läroämnen och främja studiearbetet

i det hela. Till sådant gagn måste det vara, om eleven snarast möjligt

får blicken öppen för behovet, ej mindre för det vardagliga tänkandet

än för studiearbetet, av fast och klar begreppsbildning samt lär känna,

huru denna vinnes, samt om han vänjer sig vid att kritiskt och efter logiska

grunder granska sin anordning av ett tankeinnehåll såväl vid muntlig

framställning som vid avfattande av uppsatser eller lektionsutkast o. s. v.

Andra delar av logiken åter, såsom slutlednings- och systemläran, synas

hava sin naturliga plats inemot hela studiekursens slut och lämna största

behållning för elevens utbildning, om undervisningen därom får till främsta

syfte att till elevens medvetenhet och avsiktliga eftertanke höja de tankeförlopp

av olika slag, genom vilka han själv inom skilda ämnen tillägnat

sig sina insikter, och att medelst den så vunna översikten av huvudvägarna

för vinnandet av kunskap giva honom ett ytterligare hjälpmedel

för fortsatt studium.

Båda de här berörda intressena synas värda att vinna beaktande, och

kommitténs kursplansförslag är uppgjort med hänsyn härtill. Begreppsläran

och omdömesläran, vartill naturligt ansluter si" framställningen av

'' <7(7 O

Psykologi och pedagogik.

173

logisk definition och division, närmast som grund för dispositionsläran,

skola i enlighet härmed få sin plats i sammanhang med andra klassens

kurs i allmän psykologi och utgöra en fortsättning på och utveckling av

de antydningar om språkets och tänkandets psykologi, som ingå däri. Behandlingen

av slutlednings- och systemläran åter uppskjutes till fjärde klassen

och anknytes där till en sammanfattande översikt av den allmänna

didaktiken och av de olika läroämnenas metodiska behandling, vilken så

kan utvidgas till en antydan om de olika hufvudsätten för vinnande av

kunskap.

Viktigaste förutsättningen för att det med undervisningen i logik avsedda

målet skall vinnas torde vara, att framställningen i görligaste måtto

befrias från den ålderdomliga, förvirrande och avskräckande terminologiska

omklädnad, som i så många fall gjort studiet av ämnet vid våra läroverk

obegripligt och ofruktbart. De utredningar och regler, som skola framställas,

måste få en enkel och lättfattlig form och alltjämt finna konkret

anknytning och tillämpning i det alldagliga tänkandet eller inom den samtidigt

meddelade undervisningen, och skolastisk spetsfundighet, som saknar

realt underlag, måste utan hänsyn till systematikens krav lämnas å sido.

Det viktigaste blir alltjämt att analysera och utreda exempel (»problem»)

och med ledning av dem söka tränga fram till verklig förståelse av tankeförloppen,

ej att inlära schematiska regler.

För att eleverna skola äga några hållpunkter för sina under det tredje

studieåret begynnande undervisningsförsök i övningsskolan, synes det kommittén

nödigt, att de dessförinnan erhålla några kortfattade anvisningar

ur den allmänna undervisningsläran, såsom rörande lärostoffets anordning

för eu lektion, frågans formulering, skillnaden mellan induktiv och deduktiv,

analytisk och syntetisk framställning in. in., med ett ord det allmännaste

rörande undervisningens teknik. — I viss mån innebär upptagandet

av detta kursmoment på ifrågavarande stadium ett avsteg från den (rent

induktiva) lärogång, som enligt kommitténs mening bör behärska den psykologisk-pedagogiska

undervisningen. Men ovannämnda praktiska hänsyn

synes göra detta avsteg nödvändigt.

Viktigare

drag av de

allmänna

undervisningsläran

-

174

Grunderna för undervisningsplanen.

Det psykologiska studium, vartill grunden blivit lagd under andra

läsåret, skall nu i följande klass utvidgas och fördjupas samt koncentrerar

sig då huvudsakligen kring det i skolåldern varande barnet och dess behandling

och övergår därmed till vad man lämpligen torde kunna kalla

psykologisk pedagogik.

Här måste till behandling upptagas de viktigaste av de frågor, som

sysselsätta den samtida barnpsykologiska och experimentellt pedagogiska

forskningen, samt diskuteras de olika undervisnings- och uppfostringsspörsmål,

vilkas lösning förutsätter kännedom om barnets psykiska liv.

Barnets fysiska beskaffenhet kan med hänsyn till sambandet och växelverkan

mellan det själsliga och det kroppsliga därvid tydligen icke lämnas ur sikte.

Eu naturlig anordning av lärostoffet synes böra så mycket som

möjligt anknyta sig till barnets normala utvecklingsgång.

Ut gångspunkten blir då en sammanfattande översikt av barnets fysiska

och psykiska beskaffenhet vid skolålderns inträde. De huvudsakliga

avvikelserna från den vuxnes själsliv uppsökas, t. ex. i fråga om åskådningsförmåga,

föreställningssätt och föreställningskrets, fantasiliv, intressen; förhållandet

mellan den kroppsliga och andliga utvecklingen undersökes; olikheterna

mellan gossar och flickor framhållas o. s. v. Eleverna böra så

vinna en stödje- och anknytningspunkt för egna iakttagelser å barnen i

övningsskolan. Dessa iakttagelser, vilka eleverna givetvis alltjämt böra

räkna bland sina betydelsefullaste studieförvärv, skola sedan läggas till

grund för undersökningen av barnets utveckling under skolåldern. Härvid

äro att taga i betraktande de olika faktorer: hemmet, skolarbetet,

kamratkretsen, som öva inflytande på denna utveckling. Den kroppsliga

tillväxtens normala och abnorma förlopp skildras. De olika själsför1

mögenheterna och deras utveckling bli föremål för särskilt ingående behandling,

då i dem grunderna för undervisningsförfarandet och karaktärsdaningen

framför allt äro att söka. Sinnesiakttagelsen, minnet, fantasien,

tänkandet, uppmärksamheten, intresset in. m. studeras; likaså övningens och

trötthetens problem. Känslo- och viljelivet, exemplets och vanans makt

undersökas. Avvikelser från den normala utvecklingsgången, såsom efterblivenhet

och brådmognad, likasom även störningar av patologisk art uppmärksammas,

och åt den individuella differentieringen ägnas tillbörligt beaktande.

Psykologi och pedagogik.

175

Undersökningen skall alltjämt behärskas och ledas av det pedagogiska

intresset och så vitt möjligt är mynna ut i råd och tillämpningar för

undervisnings- och uppfostringsverksamheten. För de anvisningar rörande

skolarbetets teknik, som meddelats eller meddelas eleven, skall han här

Unna den fullständigare psykologiska motiveringen och förklaringen. Materialet

för kunskapen bör, såsom redan antytts, i icke oväsentlig mån kunna

vinnas genom elevernas egna iakttagelser å övningsskolans barn, anordnade

under lärarens ledning och efter genomtänkt plan. Och studiesättet måste

också här så långt möjligt är bli ett rent hevristiskt.

Kursen får sin avslutning med en redogörelse för de karakteristiska

dragen i ungdomens utveckling under de betydelsefulla övergångsåren närmast

efter skolpliktstidens slut. Härtill anknyter sig naturligt eu översikt av

de åtgärder, som vidtagits eller måste anses önskvärda för de ungas Knäsatta

utbildning och sedliga vård under denna tid.

Många för den blivande lärargärningen betydelsefulla lärdomar böra

genom en lärokurs av denna anläggning kunna förvärvas. Men av icke mindre

vikt blir, att lärarkandidaten genom ett studiesätt av antydd art bringas i

närmaste beröring med barnen och att hos honom kan väckas intresse lör

att iakttaga och förstå barnens själsliv.

Kommer alltså enligt kommitténs förslag psykologien och eu på denna

sig stödjande pedagogisk betraktelse att utgöra en väsentlig eller kanske

den väsentligaste delen av kursen i ifrågavarande ämne, så innebär dock

detta ingalunda, att den historiska framställningen av uppfostran skulle,

såsom stundom yrkats, lämnas ur räkningen. Tvärtom måste enligt kommitténs

mening denna tillmätas en betydelsefull plats i seminarieelevens

pedagogiska utbildning.

Redan vid den från psykologisk synpunkt utgående behandlingen av

de pedagogiska spörsmålen torde läraren understundom finna en historisk

belysning vara ett verksamt medel att förbereda ett djupare inträngande i

och ett klarare uppfattande av en nutida pedagogisk åskådning, i det nämligen

denna får framträda i sin förbindelse med och sin motsättning

till äldre betraktelsesätt.

Pedagogikens

historia.

176

Grunderna för undervisningsplanen.

En mera sammanhängande kurs i pedagogikens historia skall enligt

kommitténs mening genomgås under de båda sista seminarieåren. Visserligen

må det vara sant, att tiden långt ifrån kan räcka till att giva en

framställning av uppfostrans och den pedagogiska teoriens utveckling, tillräckligt

djupgående och detaljerad för att kunna, föra till en mognad

uppfattning av de olika historiskt givna pedagogiska åskådningarna och

deras samband. Och ej kan det förnekas, att de för den blivande lärarens

dagliga arbete direkt tillämpliga anvisningar, som kunna vinnas genom

studiet av pedagogikens historia och de pedagogiska banbrytarnas skrifter,

i rätt betydande utsträckning redan upptagits i samtidens allmänna pedagogiska

åskådning och tillämpas i dess undervisningsarbete, varför de med

mindre tidsutdräkt skulle kunna studeras i en pedagogisk handbok. Men

för att kunna rätt förstå och värdesätta det nuvarande fordras kännedom

om dess historiska förutsättningar, och historien om begångna misstag ger

stöd för omdömet om det nya som erbjuder sig. Historiens lärdomarge dessutom

den bästa grundläggningen för en uppfattning av uppfostrans beroende

av och inverkan på det samhälleliga livet. 1 uppfostrans historia framlyser

också dess samband med kulturlivets övriga yttringar och uppfostringsidealens

beroende av det allmänna tänkesättets huvudriktningar. Här erbjuder

sig sålunda ett tillfälle att låta seminarieeleven göra åtminstone någon

bekantskap med detta tänkandes förnämsta strömningar och dessas

främsta företrädare. Ju vidare alltså ramen för denna undervisning kan

hållas, dess mera fruktbringande och givande kan den bliva.

I övrigt är det naturligt, att vårt eget lands pedagogiska historia

så mycket som möjligt bör ses i samband med den allmänna. Största utbytet

av detta studium torde vinnas, om framställningen ej kommer att

bestå blott av skäligen fristående biografiska meddelanden om en rad pedagogiska

förgångs män och deras verk utan samlar stoffet kring de ledande och

varandra motsatta grundtankarna, deras uppkomst, utveckling och inbördes

förhållande, samt syftar till en genetisk förklaring av det nutida uppfostringsväsendet

i dess olika former. Framställningar av förra slaget kunna vara

sådana, som röra t. ex. motsättningen mellan formalism och realism, humanistiska

och reala bildningsmål, individ ualpedagogiska och social pedagogiska

uppfostringsideal o. s. v. I senare hänseendet erbjuda sig exempelvis utred

-

Psykologi och pedagogik.

177

ningar av sådana spörsmål som motsatsen mellan lärd och folklig bildning

och i samband därmed redogörelse för folkskoletankens uppkomst och förverkligande,

åskådningsgrundsatsens framträdande och utveckling, den växlande

uppfattningen av tuktens väsen och medel. En historisk undervisning

av sådan anläggning skall visserligen ställa större fordringar på lärarens

insikt och förmåga men å andra sidan också bliva mera intresseväckande

och givande för både lärjungar och lärare än en kompendieartad, rent biografiskt

hållen framställning.

Studiet av ingående pedagogiska levnadsteckningar, vilkas värde för

uppväckande av intresse och hängivenhet för uppfostrarkallet icke kan

skattas nog högt, torde däremot med fördel kunna överlåtas huvudsakligen

åt elevernas enskilda arbete.

Nödiga underrättelser om uppfostringsväsendet hos forntidens folk

och under medeltiden böra på tillfredsställande sätt kunna meddelas

i samband med den historiska undervisningen rörande dessa tidsskeden.

Kursen i pedagogikens historia i övrigt skulle som sagt enligt kommitténs

förslag tillhöra senare delen av det tredje och förra delen av det fjärde

läsåret. Den yttre historiska ramen därför ha eleverna då redan i huvudsak

förvärvat genom den föregående eller samtidiga politiskt-historiska,

kyrkohistoriska och litteraturhistoriska undervisningen, till vilken framställningen

givetvis alltjämt måste anknytas.

Den historiska behandlingen av folkskolans uppkomst och utveck- Folkskolans

ling får sin naturliga fortsättning i eu redogörelse för hennes nuvarande 0^h°förvaftanordning

och förvaltning i vårt land enligt gällande författningar och ut- n,n3- bildad praxis. Härmed förbindas nödiga övningar för inlärande av folkskolans

bokföring och statistiska redovisning. Givetvis bör denna undervisning

erhålla tillbörlig åskådlighet och verklighetsprägel genom tillämpning

på den med seminariet förbundna övningsskolan, varifrån eleverna också

ha att hämta det behövliga materialet för övningarna i skolbokföring.

Undervisningen i skolhygien, om vars behövlighet för den blivande folk- Skolhygien.

skollärarens utbildning ingen meningsskiljaktighet numera torde råda, synes

kommittén lämpligast böra ställas i samband med den pedagogiska lärokursen.

23—082815 Follcundtrv.-lcom. het. I. FolksJcolesem. Band 2.

178

Grunderna för undervisningsplanen.

Dess praktiska betydelse torde i denna förbindelse klarare framstå och ämnet

därigenom vinna ökat intresse, önskvärdheten av att för denna kurs kunna

tillgodogöra sigalla genom undervisningen i biologi och hälsolära vunna insikter

synes betinga dess förläggande till fjärde klassen. Den torde där

kunna upptagas vid början av läsåret eller också efter genomgåendet av

nyssnämnda kurs i skollagstiftning.

Härvid böra behandlas sådana hos skolbarnet möjligen förekommande

abnormiteter eller patologiska tillstånd, som kunna vara hinderliga för

eller röna inverkan av skolarbetet och som därför påkalla lärarens uppmärksamhet

och ingripande, t. ex. närsynthet, dövhet, ryggradskrökning,

adenoida vegetationer, hysteri, sexuell abnormitet m. m. Vidare redogöres

för de krav, som ur hygienisk synpunkt böra ställas på undervisningens

yttre hjälpmedel, samt för de åtgärder, som äro av nöden för att förebygga

ogynnsamma verkningar på barnens hälsotillstånd av undervisningen

och skollivet. Nödig åskådningsmateriell till belysande av de skolhygieniska

reglerna i fråga om uppvärmning, belysning, skolmöbler o s. v. ctår att

finna såväl inom seminariet självt som i andra skolbyggnader i seininariestaden

och dess närmaste omgivning, varvid exempel både till efterföljd

och till undvikande torde böra uppsökas.

Uppenbart är, att genom en kurs i skolhvgien av den begränsade

omfattning, som seminariet förmår meddela, icke kan givas tillräcklig insikt

åt dem bland eleverna, vilka framdeles komma att såsom lärare i s. k.

hjälpklasser få hand om de psykiskt vanlottade barnens undervisning. För

denna synnerligen krävande verksamhet erfordras givetvis, jämte vissa

personliga egenskaper, särskild utbildning efter seminariekursen. Men

genom seminariets undervisning i skolhygien bör varje lärare ha satts i

stånd att bedöma, om och när ett barn är i behov av den särskilda omvårdnad,

som dylika hjälpklasser avse att lämna.

Allmän un- Som sammanfattande avslutning av hela den psykologiskt-pedagogiska

AochuZfosi- undervisningen inom seminariet skulle enligt kommitténs mening komma

nngstära. en översikt av den allmänna undervisnings- och uppfostringsläran.

Med användande av den kännedom om pedagogiska frågor och den

vana vid dessas behandling samt den personliga lärarerfarenhet, som den

Psykologi och pedagogik.

179

föregående utbildningen bör ha lämnat, och under tillgodogörande av de

insikter, som inom andra undervisningsämnen förvärvats, skall seminarieeleven

sålunda mot slutet av sin studiekurs få till närmare <jransknin<j och

mera systematiskt ordnad behandling upptaga de mest grundläggande spörsmålen

inom undervisningens och uppfostrans område. Här skall givas honom

en sammanhängande framställning av frågorna om lärogång, läroformer

och läroton. De anvisningar rörande de olika läroämnenas metodiska

behandling, som meddelats i sammanhang med undervisningen i dessa ämnen,

sammanfattas under vidare och mera djupgående synpunkter. Och

denna redogörelse för kunskapsmeddelelsens olika vägar vidgas, under anslutning

till en kort översikt av den logiska slutlednings- och systemläran,

till en översikt av de olika hvuvudsätterr för kunskapens vinnande, vartill också,

då så finnes möjligt och lämpligt, kan anknytas en i någon mån kritisk

diskussion av kunskapens väsen. Med stöd särskilt av den insikt av etisk

och sociologisk art, som framför allt kristendoms- och historieundervisningen

samt undervisningen i ekonomilära böra ha lämnat, skall eleven vinna en

översikt av uppfostrans väsen, mål och medel, bildningens begrepp och

arter, bildningsanstalternas olika slag, skolorganisationernas sociala grunder

och uppgifter, de allmännaste principerna för valet av lärostoff m. in. De

moralpedagogiska spörsmålen om tuktens väsen och medel samt om skoldisciplinen

få nu också en mera sammanhängande framställning. Hit hör

jämväl en undersökning av uppfostrarkallets krav på lärarpersonligheten.

Det är ty^dligt, att en översikt av denna art, på samma gång den

kan meddela åtskilligt nytt innehåll, oavlåtligen skall giva anledning till repetitioner

av och sammanfattande återblickar på det förut genomgångna, som

nu emellertid belyses från nya sidor och därigenom vinner nytt intresse

och ökat värde. Den läggning av lärokursen, som här föreslagits, bör sålunda

kunna bidraga till att den pedagogiska insikt seminariet kan bibringa

sina elever vid slutet av deras utbildningskurs är jämförelsevis aktuell för

medvetandet samt att den, därigenom att dess skilda grenar betraktats ur

enhetliga synpunkter, vunnit organiskt sammanhang.

180

Grunderna för undervisningsplanen.

Nuvarande

bestäm

melser.

Reform

strävanden.

11. Teckning.

(Jämför Band 1 sid. 180 och sid. 604.)

Enligt nu gällande normalplan för undervisningen i folkskolor ocn

småskolor innefattar undervisningen i teckning frihandsteckning och linearritning.

Lärokursen i frihandsteckning utgöres huvudsakligen av teckning

efter företeckning eller förläggstavlor, det vill säga kopiering av andras

teckningar; i fjärde årsklassen tillkommer dock i någon mån teckning av

enkla föremål efter naturen. Lärokursen i. linearritning utgöres av enkla

geometriska figurer och geometriska föremål, bland dessa senare möbler,

slöjdmodeller, husgerådssaker, byggnader m. m.

Den för folkskoleseminarierna föreskrivna lärokursen i teckning går

visserligen något utöver folkskolans, i det den för frihandsteckningen

upptager plana gipser, skugg-gipser och klotsar samt för linearritningen

ytmönster och enklare redskap, men i övrigt är den av samma art som

folkskolans och utgöres således huvudsakligen av kopieringsarbete.

Att detta slag av teckning, som i praxis huvudsakligen varit ordnat

på grundvalen av intresselösa geometriska former, numera icke motsvarar

tidens krav är så allmänt insett och erkänt, att något bevis härför icke

är av nöden. 1 utlandet har man, såsom förut är antytt (Band 1 sid 181), under

de senaste årtiondena allmänt övergivit detta föga naturenliga och synnerligen

opraktiska slag av teckning, och ett intresserat och ihärdigt arbete

har nedlagts på att leda teckningsundervisningen in på nya banor, så

att teckningen redan i skolan får liksom talspråket och skriftspråket vara

ett medel, genom vilket barnet giver uttryck åt sina föreställningar och

känslor.

Även hos oss har under de senaste åren inom läroanstalter av

olika slag pågått ett livligt reformarbete på teckningsundervisningens

område. Beträffande folkskolorna må erinras dels om de fortbildnings

-

Teckning.

181

kurser i teckning, vilka sedan flera år tillbaka för folkskolans lärare anordnats

av enskilda skoldistrikt eller smärre lärarföreningar, dels om de

fortbildningskurser av samma slag, vilka årligen sedan år 1907 med statsunderstöd

anordnats av Sveriges allmänna folkskollärarförenings centralstyrelse.

Och vad folkskoleseminarierna vidkommer, vittna de senaste

årsberättelserna om att intet enda seminarium numera står helt kvar

på den gamla ståndpunkten. I alla hava mer eller mindre omfattande

försök gjorts till införande av en naturerdigare och mera fruktbärande

teckningsundervisning. Vad frihandsteckningen beträffar, har reformarbetet

även hos oss åsyftat att alltmera låta teckningen i skolan bliva

vad den bör vara, ett avbildande av verkliga föremål, och i fråga om linearritningen

har man sökt att alltmera närma sig det praktiska livets behov.

Den sålunda beträdda vägen finner kommittén vara den rätta, och

har den för avsikt att i överensstämmelse härined upprätta sitt förslag

till kursplan för teckningsundérvisningen i folkskolan.

Enligt kommitténs mening bör frihandsteckningen i folkskolan under

de tre första skolåren (småskolans båda årsklasser och folkskolans första

klass) ingå såsom ett moment i hembygdsundervisningen och höra till det

olikartade formningsarbete, som i samband med denna undervisning kan

förekomma.

Först med fjärde skolåret skulle enligt kommitténs tanke en mera

systematisk teckningsundervisning inträda. Från och med detta skolår

och sedan allt framgent skulle sagda undervisning företrädesvis avse

teckning efter föremål, vilka såväl till färg som form skulle avbildas.

Teckningsarterna skulle vara profilteckning, penselteckning, stilisering och

mönsterteckning samt perspektivteckning. — Linearritningen i folkskolan

skulle avse en direkt tillämpning på det praktiska livets förhållanden och

därför bestå förnämligast i projektionsritning av enkla föremål samt, då så

ske kunde, sättas i omedelbart samband med slöjden.

Med hänsyn såväl till förut nämnda nya principer rörande teckningsundervisningen

som till denna tilltänkta läroplan för folkskolan har kommittén

upprättat sitt förslag till läroplan för seminarierna. I detta förslag

Teckningsarterna

i

folkskola n

Teckningsarterna

vid

seminariet.

182

Grunderna för undervisningsplanen.

ingå följaktligen först och främst samma teckningsarter, som ovan nämnts

i fråga om folkskolan. Men därutöver måste ännu något mera tillhöra

lärarutbildningen.

Mycket av det, som en lärare har att meddela sina lärjungar, åskådliggöres

lättare, bättre och på kortare tid genom en på skoltavlan i hast

uppkastad teckning än genom många ord. Till en lärares fackliga utbildning

måste därför numera med nödvändighet höra, att han förvärvar sig

färdighet i det slags snabbteckning, vilken under senare tiden allmänt

blivit kallad åskådningsteckning.

Särskilt med hänsyn till denna åskådningsteckning är det av vikt,

att varje lärare besitter förmågan att t. ex. i sin anteckningsbok genom

en hastigt uppkastad skiss avbilda ett föremål, som han finner för undervisningsändarnål

tjänligt, och sålunda att själv samla det förråd av bilder,

som för undervisningen kan vara behövligt. Det blir därför nödvändigt

att på seminariets läroplan införa även skissteckning.

Aven om teckningsundervisningens huvuduppgift är av praktisk art,

i det den vill erbjuda lärjungarna teckningen såsom ett uttrycksmedel i det

praktiska livets, framför allt yrkeslivets, tjänst, så må dock icke förgätas,

att denna undervisning även har ett estetiskt syfte, nämligen att öppna lärjungarnas

ögon för skönheten i de former och färger, som natur och konst

erbjuda, och således väcka och uppöva skönhetssinnet. Detta senare bör

visserligen ske alltjämt under den systematiska teckningsundervisningen, men

för dem, som skola bliva lärare och således bland annat få till uppgift

att fästa det uppväxande släktets uppmärksarphet på de skönhetsvärden

vårt folk äger i sin kultur torde dessutom vara av nöden, att de erhålla

någon kännedom om den konst, som inom olika tidsskeden framträtt i vårt

folks klädedräkt, husgeråd, möbler, byggnader in. m. Då vad härtill hör

har sin givna plats icke blott inom historieundervisningen utan även till en

viss grad inom teckningsundervisningen, för så vitt tid därtill kan beredas,

har i seminariets läroplan för den sistnämnda jämväl upptagits en kortare

kurs i konsthistorisk teckning. Därigenom erhåller den blivande läraren

åtminstone någon förutsättning för att i förevarande hänseende genom

teckning på skoltavlan illustrera sin egen historieundervisning i folkskolan.

Teckning.

183

Av nu nämnda teckningsarter är profilteckningen otvivelaktigt den

grundläggande såväl för uppfattningen av former, proportioner och färger

som ock för handens och armens uppövning. På samma gång är profiltecknino-en

även den lättaste. Profilteckningen har därför blivit förlagd

till första och andra årsklasserna.

De föremål, som skola avtecknas, böra tydligen vara av den beskaffenhet,

att de kunna tilldraga sig elevernas intresse. Särskilt böra sädana

utväljas, vilka kunna anses typiska för de olika slag av föremål, som

böra förekomma vid teckningsundervisningen i folkskolan, så att seminariets

elever själva av egen erfarenhet känna till de svårigheter, dessa

erbjuda, när de i sin tur skola uppträda som lärare i seminariets övningsskola.

En självklar fordran på dessa föremål är dessutom, att de i estetiskt

avseende skola vara oklanderliga, så att de med hänsyn till form och färg

kunna främja utvecklingen av elevernas smak. Ur metodisk synpunkt

torde vara lämpligast att till en början använda endast sådana föremål,

hos vilka den perspektiviska, förkortningen gör sig föga gällande och

vilka således te sig för ögat som tvådimensionala, t. ex. blad, ägg, fjärilar

m. fl. Först sedan någorlunda säkerhet i uppfattning och framställning

av dylika föremål vunnits, kan man övergå till sådana, som erbjuda större

svårigheter.

Profilteckningen kan äga rum dels efter verkliga föremål, dels ur

minnet. I båda fallen gäller det på det tidigaste stadiet att under bortseende

från mindre viktiga detaljer fästa uppmärksamheten vid det väsentliga

i formen och att i raska och djärva drag återgiva detta. För detta

ändamål bör teckningen utföras i stor skala och med tillhjälp av grova

materialier, såsom grovt papper, kol, krita och lös blyerts in. m.

För att eleven fortast möjligt skall erhålla det behövliga väldet över

handens och armens muskler, är det önskvärt, att han vid teckningen av

ett föremål med så stor noggrannhet som möjligt gör de iakttagelser, vilka

sedermera skola vara de ledande för hans rörelser. Med hänsyn härtill

torde det vara ändamålsenligt, att det gamla teckningssättet med ideliga

utstrykningar av felaktigheter övergives, och att således torklappar, hartassar

och radergumini icke komma till användning vid den första teckningsundervisningen.

Den, som vet, att en tecknad linje icke får utsuddas, även

184

Grunderna för undervisningsplanen.

om den är felaktig, skärper nämligen frivilligt och avsiktligt sin uppmärksamhet

vid iakttagelsen i betydligt högre grad, än han skulle göra, om

han hade rätt att genast utplåna sin felteckning. Men därjämte kommer

han ock att använda ett större mått av uppmärksamhet och ansträngning för

att vid själva utförandet få handens och armens muskler att följa ögats anvisning.

Den övning, som är behövlig, för att eleven vid sin framställning

av ett föremål ändå till slut, innan han övergår till ett nytt, skall så

mycket som möjligt närma sig den rätta formen, erhålles lämpligare därigenom,

att föremålet tecknas om på nytt papper så många gånger, som

enligt lärarens beprövande är erforderligt. Omväxling kan härvid beredas

genom användning av olika materialier, så att om föremålet först tecknas

med kol, det en annan gång tecknas med krita, en tredje gång med

blyerts.

Nu ifrågavarande teckningar utföras på billigt, oglättat papper.

Lösa ritpappersblad kunna naturligtvis begagnas, men fördelaktigare är,

om bladen äro sammanklistrade till block. På det eleven från början må

vänjas vid frihet och ledighet i rörelserna, fästes ritpapperet eller blocket

på ett lodrätt eller något lutande stativ, som ställes på ritbordet, eller

fastgöres det på insidan av ritbordets uppslagna lock eller på annat sätt,

så att eleven med fri arm utan stöd må kunna utföra sin tecknino-.

Ö

Vid de första teckningsövningarna gäller det, såsom förut är sagt,

framför allt att få fram en viss raskhet och bredd i linjeföringen. Fordringarna

på formen böra därför icke vara alltför stora. Först sedan eleven genom

avteckning av flera föremål uppnått en viss fart och säkerhet i handen,

kan någon korrekthet i formen förväntas. I män av tilltagande färdighet

böra dock fordringarna på noggrannhet skärpas. Så småningom kan man

då ock övergå till blyertsteckning på vanligt ritpapper, varvid ur tidsbesparingssynpunkt

radering med mjuk kautschuk må kunna tillåtas. Innan

detta senare sker, bör dock träffsäkerheten hava blivit så stor, att nå^on

fara för kautschukens missbruk icke föreli<>-<rer.

OO

I ill ett föremåls avbildning hör även, att färger och belysningsförhållanden

få komma till sin rätt. Färger, skuggor och dagrar böra

därför redan på ett tidigt stadium iakttagas och i mån av elevens förmåga

avbildas. För detta ändamål torde vara lämpligast att till en början an

-

Teckning.

185

vända färgkritor, men å andra sidan bör det icke dröja alltför länge, innan

försök göras även med vattenfärger. Under alla omständigheter bör den

grundläggande undervisningen och övningen i färgläggning med vattenfärg

vara undangjord i första klassen. Huvudvikten måste härvid läggas på

färodräffningar. Även härutinnan gäller det att fasthålla det väsentliga

och att bortse från mindre viktiga nyanser. Till en början väljas därför

föremål, vilkas huvudfärg kan återgivas med jämna toner. Tydligt markerade

skuggor återgivas även med jämna toner, glansdagrar avbildas

genom utsparning. På ett följande stadium däremot, således i andra klassen,

bör ett fullständigare återgivande av färgnyanser, skuggor och dagrar äga

rum. På grundvalen av de studier och försök, som eleverna sålunda själva

fått utföra, kan då i sistnämnda klass en kortare teoretisk framställning

av färglärans och belysningslärans allmänna grunder lämpligen meddelas.

Härmed är ingalunda sagt, att icke vissa föremål även på ett mera

framskridet stadium skulle kunna avtecknas enbart i kontur. Huruvida

så skall ske eller färger och skuggor även skola komina till användning,

måste i varje särskilt fall prövas och det behandlingssätt väljas, som

står i bästa överensstämmelse med föremålets beskaffenhet. Den undervisning,

som är erforderlig rörande själva tekniken samt de olika slag av

teknik, som kunna ifrågakomma — kolteknik, kritteknik, pennteknik

in. m. — meddelas lämpligast i samband med elevernas övningsuppgifter.

Som förut nämnts, har kommittén ansett sig böra på seminariets

läroplan upptaga profilteckning icke blott efter verkliga föremål utan även

ur minnet. För seminariets elever är teckning ur minnet av särskilt

värde, enär färdighet i sådan teckning är eu oumbärlig förutsättning för

att de framdeles skola kunna genom en hastigt uppkastad teckning på

skoltavlan illustrera sin undervisning i olika ämnen. Teckningen ur

minnet i seminariets första klass avser således att i sin mån utgöra eu

inledning till den åskådningsteckning, som sedermera förekommer på läroplanen

för de följande klasserna. Föremålen för teckning ur minnet böra

således väljas med hänsyn härtill. I

I nära samband med profilteckningen står penselteckningen eller

avbildning i vattenfärg utan föregående konturteckning. Penselteckningen

24—082815 77. Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskoletem. Band 2.

Pensel

teckning

-

186

Grunderna för undervisningsplanen.

Stilisering

och mönster

teckning.

förutsätter dock större säkerhet och smidighet vid utförandet. Det har därför

ansetts lämpligt att uppskjuta penselteckningen, tills eleverna genom

profilteckning vunnit någon utveckling av öga och hand samt genom

färgläggning förvärvat någon vana vid penselns förande och vid behandling

av vattenfärgerna. På grund härav har penselteckningen fått inträda först

i andra klassen.

I och för sig utgör penselteckning en god övning för erhållande

av eu säker och lätt hand samt av fart i framställningen, på samma gång

som den tvingar eleven att under arbetet skarpt fasthålla totalformen. Då