SOU 1914:2

YTTRANDEN

AVGIVNA AV

DE''1 JÄMLIKT KUNGL. MAJrTS BEMYNDIGANDE

AV DEN 1 DECEMBER 1911 TILLSATTA

TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGEN

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1914

[141281]

■ M

■

3

Inledning.

Detta band innehåller följande yttranden m. m., som avgivits av den jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 december 1911 tillsatta tredje försvarsberedningen,

nämligen:

1. Yttrande angående trängens organisation,

2. Yttrande angående infanteriets organisation,

3. Yttrande angående artilleriets förråd, verkstäder, fabriker in. m.,

4. Yttrande angående artilleritruppförbandens organisation,

5. Yttrande angående arméns hästar,

6. Spörsmål angående kavalleriet (1901—1911).

I vad mån de särskilda yttrandena varit föremål för behandling av försvacsberedningarna

i plenum framgår av nedanstående redogörelse, vilken jämväl

meddelar kortfattade uppgifter rörande kostnadsberäkningar, som av fältintendenten

Einar Wibland verkställts beträffande de särskilda förslagen, men icke kommit

att inflyta i yttrandena. 1

1. Yttrandet angående trängens organisation.

Detta yttrande företogs till behandling vid plenisammanträde med försvarsberedningarna

den 29 november 1913, därvid de i sammanfattningen å sida 22

upptagna tre punkterna preliminärt godkändes.

Årskostnaden för trängens personal (utom värnpliktige, läkarpersonal, musikpersonal,

präster och auditörer) uppgår enligt den för 1914 gällande stat till

940,098 kronor samt enligt tredje beredningens organisationsförslag till 658,639

kronor 84 öre. I sistnämnda belopp ingår en ökning av kostnaden för »personal

över stat» med 27,075 kronor 84 öre eller från 2,000 kronor till 29,075 kronor 84

öre. ökningen förorsakas av kostnader för reservstatsbefäl och ökat antal reservbefäl,

avsedda för trängens reservformationer. Om man bortser från denna ökning

av årskostnaden innebär tredje beredningens organisationsförslag en nedsättning

4

av berörda kostnad med ungefär en tredjedel av nuvarande belopp eller med

308,534 kronor.

Engångskostnaderna för anskaffning av erforderlig materiel (artilleri-, intendentur-

och sjukvårdsmateriel), därest jämväl reservformationer skola kunna

uppsättas, hava beräknats till alternativt 2,086,000 eller 2,106,000 eller 2,255,000

kronor.

2. Yttrandet angående infanteriets organisation.

Detta yttrande jämte en av fjärde beredningen avgiven »P. M. angående

uppbådsindelningen» förekommo till behandling vid försvarsberedningarnas plenisammanträden

den 3, 5 och 6 december 1913. Punkterna 1, 2, 5, 6 och 7 i sammanfattningen

å sida 18 i tredje beredningens yttrande blevo preliminärt godkända,

punkt 7, i vad angår tillägg till § 36 mom. 1 i värnpliktslagen, efter votering

med 14 röster mot 4, som avgåvos för en av fjärde beredningen i dess berörda

promemoria förslagen lydelse av dylikt tillägg. Ifråga om de ämnen, som

avhandlas i punkterna 3 och 4 i tredje beredningens yttrande, beslöto beredningarna

med 10 röster mot 9 preliminärt uttala sig för vad fjärde beredningen

därutinnan i sin berörda promemoria föreslagit eller att första uppbådet skulle

omfatta beväringens nio första årsklasser samt andra uppbådet de därpå följande

sex årsklasserna.

Beträffande behandlingen i beredningarnas plenum av tredje beredningens

ifrågavarande yttrande är för övrigt följande att anteckna.

Hr Thorsson yrkade vid behandlingen av respektive punkter bifall till sin

i yttrandet intagna reservation.

Frih. Beck-Friis framställde under överläggningen beträffande punkterna 1

och 2 följande yrkanden:

1) att på grund av 1907 års försvarskommittés uttalande angående reservorganisationer

varje infanteriregementes stat måtte ökas med två kaptener utöver

vad tredje beredningen föreslagit;

2) att underlöjtnantsgraden måtte bibehållas, men att utredning gjordes

huruvida icke underlöjtnantsfullmakter lämpligen skulle kunna utbytas mot konstitutorial;

3)

samt att Gottlands infanteriregemente måtte organiseras i överenstämmelse

med övriga infanteriregementen, dock med undantag att vice korpralernas

antal bestämdes till 50 och volontärernas antal till 150.

Yrkandena avslogos, det under 2) efter votering med 14 röster mot 4.

Vid behandlingen av punkt 5 hemställde hr Edén, att till fjärde beredningens

behandling måtte remitteras frågan om värnpliktens begynnelse vid 18

år, i syfte att 18- och 19-åringar skulle kunna vid mobilisering inkallas för un

-

5

dergående av övning. Denna hemställan bifölls efter votering med 11 röster

mot 8.

En av frih. Beck-Friis vid behandlingen av punkt 7 gjord hemställan, att

det föreslagna tillägget till § 28 mom. 2 värnpliktslagen måtte formuleras så, att

det komme att avse även Gottlands trupper, blev av beredningarna avslagen.

Årskostnaden för infanteriets personal (utom värnpliktige, läkarpersonal,

musikpersonal, präster och auditörer) enligt tredje beredningens organisationsförslag

uppgår till 12,648,766 kronor. Motsvarande kostnad med enahanda beräkningsgrunder

enligt 1914 års stat utgör 14,122,318 kronor. I förstnämnda belopp

ingår en ökning av kostnaden för »personal över stat» med 544,602 kronor eller

från 80,000 kronor till 624,602 kronor, vilken ökning förorsakas av utgifter för

reservstatsbefäl och ökat antal reservbefäl, avsedda för infanteriets reservformationer.

Å andra sidan ingår i den beräknade kostnaden enligt 1914 års stat ett

belopp av 838,230 kronor för »rustning och rotering» samt avlöning åt indelt manskap.

Om sistnämnda belopp och beloppet 544,602 kronor icke tagas i beräkning,

uppkommer genom tillämpning av tredje beredningens organisationsförslag en

minskning av årskostnaden med 1,179,924 kronor.

Engångskostnaderna för anskaffning av erforderlig materiel (artilleri-, intendentur-

och sjukvårdsmateriel), därest jämväl reservformationer skola kunna

uppsättas, hava beräknats till alternativt 24,292,103 eller 24,514,664 eller 26,733,485

kronor.

3. Yttrandet angående artilleriets förråd, verkstäder, fabriker in. m.

Vid plenisammanträde med försvarsberedningarna den 14 januari 1914 företogs

detta yttrande till behandling, därvid punkterna 1—16 i sammanfattningen

å sidorna 24 och 25 blevo preliminärt godkända.

Punkt 17 hade i tredje beredningens förslag denna lydelse:

»att chefskapet för artilleri- och ingen]örshögskolan i lönehänseende göres

till en självständig beställning med majors löneförmåner, upptagna å högskolans

stat.»

Beredningarna beslöto godkänna punkten med den lydelse, som nu förekommer

å sida 25.

4. Yttrandet angående artilleritruppförbandens organisation.

Detta yttrande förekom till behandling vid försvarsberedningarnas plenisammanträde

den 14 januari 1914 och blev därvid den å sida 30 förekommande

sammanfattningen preliminärt godkänd.

6

Hr Thorsson yrkade vid behandlingen av respektive punkter bifall till sin

i yttrandet intagna reservation.

Vid behandlingen av punkt a) yrkade hr Kobb och frih. Beek-Friis avslag

å tredje beredningens förslag, i vad detsamma avsåg upplösning av det nuvarande

Positionsartilleriregementet. Av frih. Beck-Friis framställdes därjämte vid

behandlingen av punkt c) yrkande, att antalet kaptener vid artilleriet i dess helhet

skulle minskas med allenast 19 samt att någon minskning av nuvarande subalternofficerare

icke borde äga rum. Yrkandena avslogos.

Årskostnaden för artilleriets personal (utom värnpliktige, läkarpersonal, musikpersonal,

präster och auditörer, men inklusive personal vid förråd, verkstäder och

fabriker) uppgår till enligt 1914 års stat 4,783,797 kronor 50 öre samt enligt

tredje beredningens organisationsförslag 4,520,098 kronor. I sistnämnda belopp

inbegripes en ökning av kostnaden för »personal över stat» med 141,599 kronor

eller från 15,000 kronor till 156,599 kronor, vilken ökning föranledes av utgifter

för reservstatsbefäl och ökat antal reservbefäl, avsedda för artilleriets reservformationer.

Om man bortser från denna utgiftsökning, utvisar tredje beredningens

organisationsförslag en minskning av årskostnaden med 405,298 kronor

50 öre.

Tredje beredningens organisationsförslag i vad angår artilleristaben, chefen

för artilleri- och ingenjör shögskolan samt departementsskrivarna, föranleder en

ökning i förhållande till 1914 års stater av 5,895 kronor.

Engångskostnaderna för artilleriet äro angivna i yttrandet å sidorna 28

och 29.

5. Yttrandet angående arméns hästar.

Detta förslag har uppsatts med anledning av inom beredningen fattade

preliminära beslut. Förslaget har icke blivit slutligen utformat, enär beredningen

vid arbetets upphörande icke bestämt huvuddragen av kavalleriets organisation

och ej heller fattat ståndpunkt till vissa detalj spörsmål ifråga om infanteriets

och ingenjörtruppernas förseende med stamhästar samt fortsatt användning för

arméns bruk av från kavalleriet och artilleriet utrangerade stamhästar. Vid beredningsarbetets

avslutande blev förslaget granskat av hrr K. Starbäck, P. Olsson

i Fläsbro och P. M. Olsson i Blädinge samt därvid godkänt såsom innehållande

beredningens preliminära beslut i frågan.

I fråga om trängen hade beredningen funnit, att stamhästar endast borde

finnas för officerarna samt att trängens behov av hästar i övrigt borde tillgodoses

sålunda, att dels för tiden mellan de årliga repetitionsövningarna till varje trängtruppförband

från vederbörande arméfördelnings kavalleri utlämnades såsom lån

ungefär 20 hästar och dels årligen ett visst antal från kavalleriet och artilleriet

utrangerade stamhästar överlämnades till trängtruppförbanden.

6. Spörsmål angående kavalleriet (1901—1911).

Detta arbete var avsett att utgöra bilaga till tredje beredningens yttrande

angående kavalleriet.

En av tredje beredningen avgiven Promemoria angående fortifikationens

och ingenjörtruppernas organisation har såsom varande av hemlig natur icke

kunnat här medtagas.

Tredje beredningen har därjämte under år 1913 avgivit särskilda yttranden

angående möjligheten att åstadkomma besparingar å den åt arméns kasernbyggnadsnämnd

anförtrodda kasernbyggnadsverksamheten dels genom omorganisation

av nämnden och dels genom ändrade föreskrifter ifråga om konstruktiva anordningar

och materialanvändning m. m. vid kasärnbyggnaderna.

Slutligen är att anteckna, att tredje beredningen under åren 1912 och 1913

på anmodan av chefen för lantförsvarsdepartementet för behandling i försvarsberedningarnas

plenum berett och avgivit förslagsyttranden i följande ärenden:

angående anskaffning av skidor och pälsar åt armén,

angående utbytande av nuvarande ammunition för eldhandvapen mot spetskuleammunition.

angående åtgärder för fortsatt genomförande av landstormsorganisationen, samt

angående förläggningsorter för Första och Andra livgrenadjärregementena,

Kalmar regemente och Södermanlands regemente.

I skrivelse till chefen för lantförsvarsdepartementet den 10 mars 1914 har

beredningen redogjort för det läge, vari beredningens arbete i övrigt då befann sig.

Stockholm i april 1914.

J. Hansson

Tredje försvarsbercdningens sekreterare.

I

TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGENS YTTRANDE

ANGÅENDE

TRAN (JENS ORGANISATION

2—141281

1 I

Trängyapnets uppkomst och utveckling inom svenska armén.

Bland de förslag till lantförsvarets ordnande, som under senare FörsUg^tnd

hälften av 1800-talet tid efter annan varit föremål för behandling i riks- riksdag.

dagen, var det först kungl. maj:ts proposition till 1875 års riksdag angående

ny härordning m. m., som innehöll förslag om organisation av

trängtrupper i särskilda förband. I berörda proposition föreslogs nämligen,

att arméns trängtrupper skulle organiseras på tre bataljoner med

tillsammans sex kompanier, ett kompani för varje arméfördelning. Den

fasta befälsstammen på varje bataljon var upptagen till:

1 major,

4 kaptener,

13 löjtnanter,

3 fanjunkare,

20 sergeanter,

30 korpraler.

Dessutom skulle vid varje bataljon firmas 30 eliter.

Eliter voro värnpliktiga, som antingen efter frivillig anmälan eller

tvångsvis efter viss norm skulle uttagas att tjänstgöra intill dess två år

förflutit från första inställelsen till vapenövning i linjen; de skulle bereda

tillgång på underbefälsämnen och särskilda beställningsmän samt till fyllande

av det vid mobilisering behövliga antalet underbefäl.

Berörda proposition, vilken som bekant ej vann riksdagens godkännande,

var grundad dels på ett inom generalstaben utarbetat förslag till

ny härordning och dels på ett över detta förslag i april 1874 av en särskild,

utav militärer sammansatt kommitté avgivet yttrande.

Enligt det inom generalstaben uppgjorda förslaget skulle med varje

artilleriregemente vara förenad en trossavdelning, avsedd för hela den

motsvarande arméfördelningens behov. Artilleriet skulle således förutom

egen tross ombesörja jämväl hela arméfördelningens trängväsen. Denna

förening av artilleri och träng hade sin förebild i den äldre preussiska

arméorganisationen.

Förslag år

1877 av

trängkommittén.

Förslag vid

1878 års

riksdag.

2

Berörda kommitté ansåg emellertid en dylik sammanslagning av arméns

trängväsen med artilleriet icke fullt lämplig. Såväl befäl som manskap

bleve bättre övade i sina åligganden för trängen, om de finge uteslutande

ägna sig åt detta vapen; och det vore ur ekonomisk synpunkt

icke förtänksamt, att till trängen taga officerare med särskild utbildning

för artilleriet och manskap, på vilket bekostats en dyrbarare övning än

som vore erforderligt för trängsoldaten. Kommittén föreslog alltså, att för

en var af sex arméfördelningar skulle uppsättas ett trängkompani samt

att dessa, enär de skulle bliva för små för att utgöra självständiga förband,

två och två skulle sammanslås till trängbataljoner, i följd varav tre

dylika bataljoner borde bildas och förläggas till platser, där armén hade

större förråd (Karlsborg, Stockholm och Norrland).

Angående behovet av trängtrupper anförde kommittén följande: »Då

en armé icke kan förflytta sig utan de medel, som fordras för uppehållandet

av dess tillvaro såsom sådan, är det uppenbart, att ett ordnat trossväsende

eller en träng är ett bland de väsentligaste villkoren för härens

verksamhetsförmåga, och lika nödvändigt som det är, att soldaten i ledet

övas, lika oundgängligt är det ock, att trängsoldaten inläres i de åligganden,

han måste känna, på det den stridande delen av hären aldrig av

brist på vad den behöver för sitt uppehälle, sin fortskaffning, sina sjukas

vård m. m., måtte urståndsättas att kraftigt och såsom härförarens tanke

angiver uppträda mot fienden. Ekonomiska skäl och ett skyldigt avseende

på statsverkets utgifter få således icke hindra ordnandet av härens träng

redan på fredsfot. I vårt land med dess stora vidd, glesa befolkning och

ringa tillgångar, i förhållande till andra stater, är en ordnad träng om

möjligt ännu nödvändigare än annorstädes. Härtill kommer, att vad som

vid krigets utbrott fordrar längsta tiden och största arbetet att sätta i

fullständigt skick, är just trängen, äfven då en sådan finnes i fredstid inrättad.

Att i behovets stund från intet skapa en sådan, därtill kan man

numera aldrig hoppas få tillräcklig tid. Vid införandet af en ny härordning

i vårt land, bör således en trängkorps uppsättande vara en av de

första fordringarna.»

T juni 1877 avgavs av särskilt förordnade kommitterade (trängkommittéen)

betänkande angående ordnande av härens trängväsen, enligt vilket

för varje av sex arméfördelningar skulle finnas en trängbataljon av den

storlek, som angafs i 1875 års härordningsförslag, vadan alltså enligt betänkandet

trängvapnet borde göras dubbelt så stort som det år 1875 föreslagna.

Vid 1878 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i härordningsfrågan.

Det särskilda utskott, som behandlade motionerna, framlade ett förslag

3

angående härordningen, enligt vilket trängvapnet skulle organiseras på sätt

som föreslogs i 1875 års proposition. Ej heller detta förslag vann riksdagens

bifall.

Den år 1880 tillsatta kommittén för utarbetande av fullständigt

förslag till lantförsvarets ordnande föreslog i sitt år 1882 avgivna betänkande

en organisation på det sätt, trängkommittén uttalat sig för, eller

på sex bataljoner, vardera om två kompanier. Enligt kommitténs förslag

skulle vid varje bataljon finnas följande fast anställda befälspersonal:

1 överstelöjtnant eller major,

1 regementsadjutant,

5 kaptener,

10 löj talan der,

5 fanjunkare,

30 sergeanter,

30 korpraler,

35 vicekorpraler tillhörande bataljonens stammanskap.

Halva antalet bataljonschefer skulle vara av överstelöjtnants och

halva antalet av majors grad. Dessutom beräknades värnpliktigt befäl till

visst antal. Enligt förslaget skulle alla härens underlöjtnanter vara värnpliktiga

underlöjtnanter och ur deras klass skulle officerskårens fast anställda

personal rekryteras. En särskild inspektion för trängen skulle anordnas

och inspektören skulle hava överstes grad.

På det år 1882 avgivna betänkandet grundades en proposition i

härordningsfrågan till 1883 års riksdag. Propositionen vann dock ej riksdagens

bifall.

På förslag av kungl. maj:t beslöt 1884 års riksdag uppsättande av

en trängbataljon. Denna bataljon, vilken började uppsättas år 1885 och

benämndes Trängbataljonen, hade följande befälspersonal:

1 major.

5 kaptener,

7 löjtnanter,

4 underlöjtnanter,

5 fanjunkare,

30 sergeanter,

30 korpraler,

35 vicekorpraler.

Dessutom ingingo i bataljonen 6 spel och 171 fast anställda soldater.

Förslag om inrättande av en inspektörsbefattning för trängen vann ej

riksdagens bifall.

I

Förslag av

1880 års

försvarskommitté.

1884 års

riksdag beslutar

uppsättande

äten

trängbataljon.

I 4

Kungl. maj:ts proposition till 1884 års riksdag var grundad å en

av generalintendenten gjord hemställan om uppsättande under år 1885 av

två trängbataljoner. 1 berörda hemställan anfördes bland annat följande.

Behovet av trängväsendets ordnande hade länge varit erkänt. Detta

hade i synnerhet varit fallet, sedan fransk-tyska kriget 1870—1871 ådagalagt

såväl de stora fördelarna och nödvändigheten av att vid utbrytande

krig kunna hastigt försätta en armé i fullt mobilt tillstånd, som ock att

ett av de huvudsakliga villkoren därför vore ett redan under fredstid

ändamålsenligt ordnat trängväsen. Under för handen varande förhållanden

organiserades svenska arméns träng först vid krigsutbrott och bestode

av befäl och manskap, som uttoges från de stridande trupperna utan att

för sina blivande åligganden vid trängen hava erhållit någon föregående

utbildning, samt av beväring, vilken lika litet erhållit någon övning i tränggöroinål.

Under sådana förhållanden kunde man svårligen vänta annat

än att vid ett utbrytande krig trupperna skulle bliva särdeles illa betjänade,

vilket skulle inverka förlamande på krigsrörelserna och förorsaka

stark avgång bland trupperna genom sjukdom. Därtill komrae, att de

stridande trupperna genom uttagande ur dem av befäl och underbefäl åt

trängen måste vidkännas en betänklig minskning av sina redan förut alltför

knappa befälskadrer. Dessa ofördelaktiga förhållanden kunde avhjälpas

endast därigenom, att redan i fredstid inom varje arméfördelning funnes

en kader av trängbefäl och trängtrupp åtminstone av den storlek, som

vore erforderlig för att vid mobilisering besätta de viktigaste befäls- och

underbefälsbefattningarna samt de manskapsplatser, vilka erfordrade en

mera driven detaljutbildning, ävensom ett trängförråd, innehållande, förutom

sjukvårdsmateriel, fordon m. m. för fördelningen, jämväl beklädnadsoch

utredningspersedlar till den för trängen avsedda beväring, vilken redan

i fredstid borde övas.

Dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet framhöll i berörda .

proposition, att, då det vore fråga om ett för den svenska armén dittills

främmande truppslag, om vilket nödig praktisk erfarenhet först borde

vinnas, den första uppsättningen borde inskränkas till en bataljon.

iksda &Tb På framställning av kungl. maj:t beslöt 1890 års riksdag uppsättande

slutar^upp- av ytterligare en trängbataljon (Göta trängbataljon) med samma organisasättande

av tion som den redan befintliga, vilkens benämning därefter blev Svea

Ä?- trängbataljon.

bataljon. Genom den vid 1892 års urtima riksdag antagna härordningen till

Genom

1893kornmo två nya trängbataljoner (Vendes och Norrlands trängbataljoner).

nitationtill-I sammanhang därmed erhöllo trängtruppförbanden en något förändrad

komma yt-° sammansättning.

terligare två c

trängbataljoner.

5 I

Svea och Vendes trängbataljoner, vilka avsågos skola mobilisera

trängformationer vardera för två arméfördelningar, erhöllo envar följande

fast anställda befälspersonal:

1 överstelöjtnant,

6 kaptener,

10 löjtnanter,

4 underlöjtnanter,

6 fanjunkare,

35 sergeanter,

16 distinktionskorpraler,

44 korpraler,

66 vicekorpraler.

Göta och Norrlands trängbataljoners fast anställda befälspersonal

kom för vardera bataljonen att utgöra:

1 major,

4 kaptener,

5 löjtnanter,

2 underlöjtnanter,

3 fanjunkare,

18 sergeanter,

8 distinktionskorpraler,

21 korpraler,

34 vice korpraler.

Ur det inom generalstaben (von der Lancken) utarbetade förslaget

till 1892 års härordning må anföras följande uttalande om trängen:

»Med nittio dagars övning för beväringen varder denna, lärer man

utan överdrift kunna påstå, trängens huvuddel och stamstyrkan vid de

särskilda trängtrupperna kan, utan att desammas krigsduglighet förringas,

omskapas till nära nog allenast en befälsstam. Det torde nämligen icke

erfordra särskilda bevis, att utbildningen till trängtjänst kan ske på kortare

tid än till verklig vapentjänst. Det lär vara nog att hänvisa till utlandets

härordningar, enligt vilka trängens värnpliktiga i allmänhet hava vida

kortare fredstjänstgöringstid än övriga värnpliktiga.»

I härordningspropositionen till 1892 års urtima riksdag anförde dåvarande

chefen för lantförsvarsdepartementet, friherre Rappe, bland annat,

att, då de värnpliktige med den utbildning, de genom den föreslagna

övningen under 90 dagar erhölle, kunde anses i det närmaste vinna all

den militära färdighet, som för mannen i ledet inom trängvapnet vore av

nöden, hade därav blivit en följd att, såsom t. f. chefen för generalstaben

I 6

erinrat, stamstyrkan vid de särskilda trängtrupperna kunnat avses att utgöra

allenast en befälsstam.

Genom 1901 Genom 1901 års härordning erhöll vane arméfördelning sitt trångtruppförband

nämligen:

seras trän- Skånska trängkåren för I arméfördelningen

geiikarer.eX Östgöta trängkår »II »

Göta » » III »

Svea » » IV »

Västmanlands » > V »

Norrlands » »VI »

Varje kår består av ett sjukvårdskompani och två trängkompanier.

Den fast anställda befälspersonalen vid varje kår utgöres av:

1 överstelöjtnant eller major (chef),

5 kaptener,

6 löjtnanter,

3 underlöjtnanter,

6 fanjunkare,

12 sergeanter,

9 distinktionskorpraler,

18 korpraler,

18 vice korpraler.

Av cheferna äro tre överstelöjtnanter och tre majorer.

Spelet vid varje kår utgöres av två musiksergeanter, en musikdistinktionskorpral,

en musikkorpral, två musikvicekorpraler och två trumpetare.

Beställningsmännen äro en hovslagarkorpral, en hovslagarvicekorpral,

en hovslagarsoldat, en gevärshantverkarsoldat och fyra hantverkare.

Volontärerna vid varje kår äro två officers- och reservofficersvolontärer

och 24 övriga volontärer.

Ur det av generalstaben (Rappe) avgivna förslaget till ny härordning,

som låg till grund för kungl. maj:ts proposition i ämnet till 1901

års riksdag, må här anföras följande uttalande om arméns träng- och

sj ukvård strupper:

»Uti svenska härens nuvarande trängbataljoner äro, strängt taget,

tre särskilda tjänstegrenar företrädda, nämligen: den egentliga trängtjänsten

för framförandet av livsmedel till trupperna (tjänsten vid de uti fält erforderliga

förplägnadskolonnerna), sjukvårdstjänsten för omhändertagandet,

transporten och vården av sjuka och sårade, samt förvaltningstjänsten för

handhavandet av fältbagerier och bemanningen av andra dylika formationer.

Den korta utbildningstid, som enligt nu gällande föreskrifter kommer

de värnpliktige till del, har icke medgivit att uti önskvärd grad till

-

godose samtliga de krav, som ifrågavarande tjänstegrenar framställa, men

med den utsträckning av de värnpliktigas tjänstgöring, varom nu är fråga,

varder det möjligt att även på de områden, som tillhöra verksamheten

uti de stridande truppernas rygg, åvägabringa gynnsamma förhållanden

och tillfredsställande resultat.

Visserligen kan det ifrågasättas, huruvida det icke skulle vara lämpligt

att uppsätta självständiga,, från trängtruppförbanden skilda sjukvårdstrupper

och att av militärläkarna bilda en sanitetsofficerskår men hos oss

linnes ännu icke förutsättningar för en dylik organisation. Det nu sagda

kan, åtminstone delvis, även tillämpas i fråga om uppsättandet av fristående

förvaltningstrupper, vilket spörsmål för övrigt står uti ett ganska

nära samband med frågan om det ändamålsenliga ordnandet av svenska

härens förvaltning; och då anstånd med organisation av dylika trupper

icke torde vara förenat med några mera avsevärda olägenheter, synnerligast

som det låter sig: göra att inom bestående organisationsformer utbilda

0 o o o > #

personal för den viktiga brödbakningen i fält, har det ej heller uti detta

avseende ansetts vara ändamålsenligt att, i stället för de nuvarande trängbataljonerna,

föreslå bildandet av ännu ett särskilt fristående ^uppslag.

Men uti ett annat avseende kräves en ändrad organisation av trängoch

sjukvårdstrupperna, nämligen i ändamål att förse varje arméfördelning

med sin särskilda trängkår eller trängbataljon. Det förhållandet, att enligt

nuvarande härordning två arméfördelningar, den andra och femte åro

1 fredstid i saknad av träng- och sjukvårdstrupper, innebär betydande olägenheter

med hänsyn till en snabb och ordnad mobilisering, olägenheter,

vilka det är synnerligen angeläget att avhjälpa. Men utom det att varje

arméfördelning behöver erhålla sitt särskilda träng- och sj ukvårdstruppförband,

bör varje sådant förband (trängkår) utgöras av 2 trängkompanier

och 1 sjukvårdskompani. Så väl med hänsyn till den årliga värnpliktskontingentens

storlek som till behovet av befäl vid mobilisering, är det nämligen

nödvändigt att hava 2 trängkompanier. Under antagande, att trängoch

sjukvårdstrupperna för sin mobilisering erhålla omkring 2,000 man

från kavalleriet, erfordras, för att behöriga trängformationer må kunna

mobiliseras, en årlig kontingent av 260 man för varje kår. Av dessa 260

värnpliktiga per trängkår erfordras omkring 100 värnpliktiga för sjukvårdskompaniet;

återstoden fördelas till lika styrka på de båda trängkompanierna.

»

I det av chefen för generalstaben (Bildt) år 1906 avgivna förslaget Chefens för

till arméns utveckling under perioden 1908—1913 ifrågasattes ingen änd- fen ^förslag

ring i trängens styrka och sammansättning, sådana de blivit bestämda år 1906.

genom 1901 års härordning.

3—U1281

1

1907 års

generalskommission.

1907 års

försvarskommitté.

8

Den år 1907 sammankallade generalskommissionen hade intet att erinra

i fråga om trängens styrka och sammansättning.

Angående trängens organisation anföres i 1907 års försvarskommittés

betänkande:

»Till kommittén har överlämnats en underdånig skrivelse från chefen

för sjätte arméfördelningen angående behovet av så väl stora trängens som

truppträngens inom sjätte arméfördelningen omorganisation, på det att

arméfördelningens personal under krig måtte äga utsikt att erhålla tillförsel

av behövlig ammunition, livsmedel och sjukvård i de stora skogsmarkerna

och i fjällen, där sjuktransportvagnar och andra fordon icke kunna

framföras. Behovet krävde ovillkorligen, att trängen vore redan i fred så

utrustad, att viss del av densammas förnödenheter kunde föras å packdjur,

liksom ock att sjukvårds- och sjuktransportmaterielen bleve ordnad

med hänsyn till den terräng, i vilken striderna sannolikt komme att utkämpas.

En packhäst ginge fram på stigar och spänger, där de tungt

lastade trängfordonen omöjligen kunde köra. Därigenom underlättades i

högsta grad truppernas förseende med förnödenheter. Med nuvarande organisation

av trängen vore det stor sannolikhet för, att under ett krig i

Norrland vissa i skogarna och bergstrakterna opererande truppförband

finge svälta samt bliva utan både ammunition och sjukvård. Även för

bortförande av de sårade ur de stora skogarna fordrades hästar, försedda

med bärstolar. Sjuktransportvagnarna vore i regeln bannlysta från dessa

trakter, likasom från fjällen. Varje fältövning och fälttjängtövning hade

bekräftat denna erfarenhet. Vid fälttjänstövningar i Ångermanland

1909 kunde icke från den ena stranden av Faxälven till den andra framskaffas

livsmedel och ammunition till trupperna under den tid, då endast

eu spång, men ej en körbar bro förmedlade trafiken över älven. Klövjeträng

skulle med lätthet hava förts över spången.

Den utrustning för klövjning och släpning, som år 1905 anbefalldes,

vore icke tillräcklig för att tillgodose behovet. Det fordrades först

och främst, att en ny organisationsplan utarbetades för trängen, som

fastställlde proportionen mellan antalet klövjehästar och fordon, och

vidare att denna plan årligen i praktiken tillämpades under alla fälttjänstövningar.

»

Kommittén sade sig hava funnit vad av chefen för sjätte arméfördelningen

anförts i fråga om behovet av en omorganisation av trängen i

Norrland beaktansvärt och uttalade önskvärdheten av, att en plan därför

utarbetades i av förslagsställaren antydd riktning samt att denna plan genomfördes

utan ökning av de medel, som anvisades för anskaffning av

fordonsmateriel.

9

Beredningens yttrande.

Såsom av förestående framställning angående uppkomsten och utvecklingen

av svenska härens trängväsen framgår, har man vid organisationen

av trängvapnet åsyftat att i detsamma skulle sammanföras samtliga

de icke stridande förband och formationer, som äro oundgängligen

erforderliga för arméns i fält verksamhet. Tre särskilda tjänstegrenar

skulle vara företrädda inom trängtrupp förban den, nämligen egentlig trängtjänst

eller transporttjänst, sjukvårdstjänst samt förvaltnings- eller förplägnadstjänst.

De värnpliktige, som inskrivas vid trängen, indelas också

med hänsyn härtill i olika kategorier, nämligen inskrivna till egentlig

trängtjänst, till sjukbärartjänst och till egentlig sjukvårdstjänst samt till

förvaltningstjänst. De till sjukbärartjänst och till egentlig sjukvårdstjänst

inskrivna erhålla sin utbildning huvudsakligen vid trängkårens sjukvårdskompani.

På trängkårens två trängkompanier uppdelas de till egentlig

trängtjänst inskrivna värnpliktige och hit fördes till en början jämväl de

värnpliktige, som skulle utbildas i förvaltningstjänst.

Sistnämnda kategori värnpliktige hava emellertid numera helt tagits

om hand av intendenturen samt utbildas och övas i av intendenter ledda

skolor, förlagda utom trängkårerna. Nödigt underbefäl för utbildningens

bedrivande vid berörda skolor erhålles huvudsakligen från infanteriet.

Denna utveckling innebär uppenbarligen ett skiljande från trängen av eu

tjänstegren som ursprungligen ansetts höra dit. Att de värnpliktige, som

utbildas i förvaltningstjänst, fortfarande inskrivas till »trängen i förvaltningstjänst»

har tydligtvis sin grund däri, att de jämlikt värnpliktslagen

måste; tilldelas visst bestämt truppslag, men härorganisationen upptager

icke i sig förvaltningstrupper såsom självständigt truppslag. Att en liknande

utveckling icke ägt rum i fråga om den till trängvapnet anslutna

sjukvårdstjänsten har givetvis sin grund bland annat däri, att vapnets

fredsorganisation upptager en särskild formation för denna tjänst, nämligen

ett sjukvårdskompani vid varje trängkår.

Emellertid har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i skrivelse till

chefen för lantförsvarsdepartementet av den 16 maj 1911, jämte det yttrande

avgivits över ett av chefen för generalstaben utarbetat förslag angående

uttagning av värnpliktiga till viss vapentjänst, hemställt, att be

-

Inledning.

Bör

trängens

sjukvårdspersonal

överflyttas

till infanteriet?

-

I 10

mälde chef måtte taga i övervägande, huruvida icke utbildningen av sjukbärare

vid trängen lämpligen borde överflyttas till infanteriets truppförband

och ske i samband med utbildningen av respektive truppförbands sjukbärare.

Därjämte hava av enskilda militärläkare den åsikten framställts,

att man borde helt avskilja sjukvårdstjänsten från trängen och koncentrera

densamma vid de stridande truppslagen, där den skulle bliva bättre tillgodosedd.

På grund härav har beredningen ansett sig böra taga detta

spörsmål under övervägande; och får beredningen, som i saken rådfört

sig med erfarna militärläkare och officerare, härmed i korthet redogöra

för dels de fördelar, som skulle vinnas genom en överflyttning av varje

trängkårs sjukvårdskompani till arméfördelningens infanteri, och dels de

omständigheter, som tala emot en dylik omorganisation.

En överflyttning av trängens sjukbärarpersonal till infanteriet skulle

medföra en önskvärd koncentration av sjukbärarnas fackutbildning, vilken

vore enahanda vid de båda truppslagen. Det vore givetvis alltid en fördel

att kunna koncentrera undervisningen i stället för att fördela den på ett

flertal ställen. Sjukbärarnas vid ett infanteriregemente antal krävde dessutom

en ökning för att övningarna skulle kunna bedrivas fullt fältmässigt.

De militära kunskaper och färdigheter, som erfordras hos sjukvårdspersonalen,

kunde bättre och lättare inläras under tjänstgöring vid de

stridande vapnen än vid trängen, enär vid de förra den militära utbildningen

intoge ett mera framstående rum. Tillfällena till tillämpningsövningar

vore rikligare för infanteriets sjukvårdspersonal än för trängens.

Tack vare närvaron av stridande kamrater och desammas användning som

fingerade sårade kunde vid förekommande fältmarscher övningar i sårades

transport anordnas på ett sätt som komme den verkliga striden närmare

än då förbandsplats måste upprättas av trängen utan tillgång på

fingerade sårade från infanteriets stridsövningar. Alldeles särskilt illa

beställt vore det härutinnan med de två till Hässleholm och Sala förlagda

trängkårerna, vilka icke ens hade tillfälle till samövning med något annat

till resp. orter förlagt truppförband.

Genom överföring av personal för den egentliga sjukvården och av

nödig sjukvårdsmateriel från trängen till infanteriet skulle vidare tillfälle

beredas infanteriets regementsläkare och äldre bataljonsläkare, vilka vore

avsedda att i fält vara chefläkare och sektionsläkare vid krigssjukvårdskompaniet

och fältsjukhusen, att i fredstid flitigt öva sig i utövande av

befäl och fullgörande av de övriga åligganden, som tillkomme dem vid

mobilisering. Under nuvarande förhållanden vore det endast trängens

läkare och officerare vid sjukvårdskompaniet, som utbildades härutinnan.

11 I

Trängläkarna räckte dock till att fylla blott en del av behovet av läkare vid

krigssjukvårdskompaniet och trängofficerarnas övningar i etablerande av

fältsjukhus vore fullkomligt ändamålslösa, enär de i krig icke skulle tjänstgöra

vid dessa formationer. Det vore i stället just regementsläkarna vid

infanteriet, som i regel vore avsedda till chefläkare vid fältsjukhusen.

Slutligen har framhållits, att trängens värnpliktiga sjukvårdare redan

nu erhålla en stor del av sin rekrytutbildning vid infanteriet. De undergå

nämligen sjukhusutbildning därstädes under fyra månader.

Gent emot de skäl, som sålunda åberopats för en överflyttning av

sjukvård skompaniet till infanteriet och en koncentration vid nämnda vapen

av sjukvårdstjänsten, har åberopats följande.

Sjukbärarnas övningar vore icke i allo lika vid trängen och vid

infanteriet. Vid trängen övades nämligen personalen i att transportera

sårade jämväl med fordon, övningar i denna transportform, som icke

förekomme vid infanteriet, vore av icke ringa betydelse. För deras bedrivande

vid infanteriet krävdes tillgång på fordon och hästar, för vilka

utrymmen måste beredas.

Den militära utbildningen hos trängens sjukvårdspersonal vore minst

lika god som hos motsvarande personal vid infanteriet. På grund av en

i allmänhet lättare och gynnsammare rekrytering av de fast anställda hade

trängens sjukvårdskompanier haft synnerligen goda instruktörer. Från de

stora fälttjänstövningarna kunde hämtas bevis, att sjukvårdskompaniet, vad

beträffar marschträning, väl kunde mäta sig med infanteriet.

Den enda omständighet, som motiverade en överflyttning av trängens

sjukvårdspersonal till infanteriet, vore att de viktiga tillämpningsövningarna

i sjukvårdstjänst bättre kunde komma till sin rätt vid det stridande

infanteriet; i synnerhet gällde detta Sala- och Hässleholmskårerna,

vilka icke ens hade infanteri förlagt till sin närmaste omgivning. Denna

fördel finge dock icke överskattas beträffande de övriga kårerna, ty i deras

förläggningsorter funnes jämväl stridande truppslag förlagda och därmed

gåves också möjlighet till samövning. För övrigt kunde tillämpningsövningar

för sjukvårdskompaniet ordnas med tillhjälp av trängtruppförbandets

övriga personal, vilken under repetition sövningarna vore ganska

talrik.

Därest sjukvårdskompaniet vid överflyttning till infanteriet, uppdelades

på två eller fyra regementen, bleve följden den, att något enhetligt

sjukvårdskompani icke komme att existera i fred och några övningar

med ett dylikt ej heller att äga rum. Kunde man i fält avstå från ett

för hela arméfördelningen gemensamt sjukvårdskompani och i stället vid

varje av fördelningens fyra infanteriregementen uppsätta en sjukvårds

-

I 12

pluton vore dock härom intet att säga. Nu ansåges det emellertid, att

man svårligen kunde avstå från ett för hela arméfördelningen gemensamt

sjukvårdskompani, försett med mera rikhaltig sjukvårds- och sjuktransportmateriel

och därigenom ägnat att av arméfördelningschefen användas, där

förlusterna väntades bliva större eller redan hopat sig. Ett enhetligt sjukvårdskompani

borde därför finnas även i fred och hava tillfälle till övningar

såsom sådant. Skulle så icke bliva förhållandet vid en överflyttning

av kompaniet till infanteriet, borde en överflyttning icke äga rum,

ty de fördelar ur utbildningssynpunkt, som därigenom skulle ernås, uppvägde

ingalunda olägenheten av att få kompaniet i fred splittrat på två

eller flera enheter.

Dessutom har framhållits, att anledningen till att trängens värnpliktige

sjukvårdare erhålla sjukhusutbildning vid infanteriet, är, att antalet

sjuka vid trängkårerna är ringa och att större militärsjukhus, med undantag

för Skövdekåren1, ännu icke finnas i kårernas förläggningsorter.

Enligt en för beredningen framlagd kostnadsberäkning skulle genom

en utbrytning av sjukvårdskompaniet ur trängen och detsammas uppdelning

på arméfördelningens fyra infanteriregementen kunna vinnas en

minskning å fjärde huvudtitelns anslag till avlöning in. in. av 21,177 kronor.

Vid ett vägande mot varandra av de skäl, som sålunda anförts för

och emot eu överföring av trängens sjukvårdspersonal till infanteriet, har

beredningen funnit, att det beträffande de värnpliktiga sjukbärarnas utbildning

skulle vara synnerligen fördelaktigt, därest densamma kunde äga

rum vid infanteriet. Under senare delen av rekrytskolan och under repetitionsövningarna

skulle rikligt med tillfällen erbjudas sjukbärarna att

praktiskt tillämpa sina inlärda färdigheter i förbinderi- och sjuktransporttjänst.

Sjukvårdspersonalen bleve då fast anknuten till det stridande truppslaget

och vederbörande truppchef, som svarade för utbildningen så i ena

som i andra hänseendet, skulle låta sig angeläget vara att bereda sjukvårdspersonalen

så många tillfällen till samövning med den övriga truppen,

som hänsynen till dennas egen utbildning det medgåve. Det torde

vara huvudsakligen nu berörda samövningssynpunkt som förmått vederbörande

fackmän att framställa yrkande på en överflyttning av trängens

sjukvårdskompani till infanteriet.

Därest det vore fråga om att nyorganisera sjukvårdstrupper, skulle

det följaktligen, enligt beredningens åsikt, vara fördelaktigare att införliva

dem med infanteriet än att giva dem en mera självständig, men isolerad

ställning vid trängen. Genom en införlivning med infanteriet skapade

1 Numera finns större sjukhus jämväl i Svea träugkårs förläggningsort Örebro.

13 I

man förutsättningar för, att sjukvårdspersonalens tillämpningsövningar bleve

så talrika och så givande som möjligt.

Vi ha emellertid att räkna med en redan bestående organisation av

sjukvårdstrupper, trängkårernas sjukvårdskompanier. Olägenheterna av

denna organisation kunna dock icke, vad beträffar de flesta trängkårerna,

anses vara så stora och av den beskaffenhet, att desamma i och för sig

framtvinga eller nödvändiggöra kompaniernas utbrytande ur trängkårerna.

Fyra av trängkårerna, Svea, Göta, Norrlands och Östgöta, åro förlagda

till orter, där jämväl stridande truppslag äro eller komma att bliva kasärnerade.

För dessa kårers sjukvårdskompanier böra tillfällen till samövning

med stridande trupp beredas i den omfattning, som för en rationell

utbildning av kompaniernas sjukbärare är erforderligt. Sämre är det ställt

för Skånska trängkåren och Västmanlands trängkår. Till deras förläggningsorter,

Hässleholm och Sala, finns icke förlagt annat truppförband.

Tillfällena till samövning med stridande truppslag bliva för dessa kårers

sjukvårdskompanier så gott som inga. 1 regel kunna sådana uppstå endast

under tiden för de ärliga fälttjänstövningarna. Under annan tid få kompanierna

för anordnande av tillämpningsövningar i större skala än deras

egen personalstyrka det medgiver nöja sig med, att kårernas trängkompanier

fingera stridande trupper och lämna det erforderliga övningsmaterialet.

Sist påpekade förhållande är givetvis en olägenhet av icke ringa

betydelse och kan avhjälpas endast genom eu omreglering av vissa truppförbands

förläggning. Till frågan härom torde beredningen få tillfälle att

sedermera återkomma.

Beredningen anser det alltså icke oundgängligen nödvändigt att, för

åstadkommande av en mera rationellt ordnad utbildning av trångens sjukbärare,

dessa och övrig sjukvårdspersonal vid trängen överföres till infanteriet.

Ej heller kan beredningen finna de övriga skäl, soin åberopats till

stöd för lämpligheten av en dylik överföring, vara av någon väsentligare

betydelse. Vid trängkårerna bör under energisk och insiktsfull ledning

kunna i erforderlig grad meddelas militär utbildning åt all dess sjukvårdspersonal

och jämväl under nuvarande organisation bör tillfälle kunna beredas

infanteriets läkare att vinna kännedom om de sjukvårds formationer,

vilka de skola betjäna i fält.

En omständighet, som vid bedömandet av nu omhandlade spörsmål

icke bör lämnas ur sikte, är frågan, huruvida vid en överflyttning av

sjukvårdskompaniet till infanteriet utrymme kan beredas åt personal och

materiel utan att nybyggnader i större omfattning måste verkställas.

Beredningen håller för troligt, att för inkvartering av trängens nuvarande

sjukvårdspersonal vid infanteriet, därest densamma uppdelades på

14

arméfördelningens samtliga fyra infanteriregementen, något nybyggnadsbehov

under närmaste tiden framåt icke skulle uppstå. Däremot torde för

förvaring av sjukvårdskompaniets, fältsjukhusens och andra sjukvårdsformationers

talrika och skrymmande materiel nybyggnader bliva erforderliga

i ganska stor omfattning; och skall all denna materiel uppdelas på

fyra infanteriregementen, blir nybyggnadsbehovet desto större. Att låta,

såsom föreslagits, en del materiel bliva kvar vid trängen torde icke vara

lämpligt; härav skulle nämligen med sannolikhet följa olägenheter ur

mobiliseringssynpunkt. Ett par militärläkare, med vilka beredningen haft

överläggning angående nu berörda spörsmål, hava såsom sin åsikt uttalat,

att en överflyttning av trängens sjuk vårdskompani kunde godkännas endast

under förutsättning, att kompaniet sammanhölles i fred så att detsamma

såsom sådant kunde övas. För detta ändamåls vinnande måste alltså kompaniet

vid eu eventuell utbrytning ur trängen odelat förläggas till ett

infanteriregemente. Ur utrymmessynpunkt talar denna omständighet mot

en utbrytning, ty nybyggnadsbehov skulle helt säkert i någon form uppstå

för manskapets inlogering.

På nu anförda skäl har beredningen ansett sig icke kunna föreslå

en omorganisation av arméns sjukvårdsväsende i ovan omförmäld

riktning.

Antalet 1 enlighet med vad här ovan anförts bör alltså enligt beredningens

panier°vi(l åsikt i värjo trän gtr uppförband fortfarande ingå ett sjukvårdskompani. Antalet

varje trång-trängkompanier i varje truppförband har beredningen emellertid funnit,

band kan på skål som här nedan anföras, kunna minskas till ett. Härigenom komminskas:

mer ett nu använt utrymme att bliva ledigt i varje trängetablissement.

till ett Därest man bestämde sig för att uppsätta fredsförplägnadskompanier och

organiskt förena dessa med resp. trängtruppförband, skulle det ledigblivna

utrymmet för sådant ändamål komma väl till pass. Emellertid har beredningen,

på skäl som i annat sammanhang komma att utvecklas, icke ansett

sig böra föreslå »förvaltningstruppernas» uppgående i trängen, vilket emellertid

icke utesluter, att intendenturskolorna temporärt kunna erhålla sin förläggning

i trängetablissementen.

1 förslaget till 1901 års härordning angåvos såsom skäl för att varje

trängkår borde hava två trängkompanier, dels att den erforderliga årliga

värn pliktskontingenten vore för stor för ett kompani och dels att behovet

av mobiliseringsbefäl krävde en större fredskader än som kunde beräknas

för endast ett trängkoinpani.

Beredningen har emellertid vid undersökning av hithörande spörsmål

funnit, att skyldig hänsyn till såväl den årliga värnpliktskontingentens ut

-

15 I

bildning som behovet av mobiliseringsbefäl väl låter förena sig med en

fredsorganisation av transportträngen på endast ett kompani.

Det antal värnpliktige, som inom varje arméfördelning årligen inskrivas

till egentlig trängtjänst, utgör för närvarande 140. På ett vart av

de nuvarande två trängkompanierna komma alltså 70 värnpliktige. Detta

rekrytantal per kompani torde vara väl lågt och bör utan olägenhet kunna

ökas. Ett tillskott av rekryter erhålles, om de värnpliktige, som vid infanteriregementena

årligen uttagas för utbildning till kuskar och fordonsbefälhavare

vid regementenas egen träng, men i brist på instruktörer

och undervisningsmateriel (hästar) icke därstädes i regel kunna erhålla

någon fackutbildning, få fullgöra åtminstone sin rekrytövning vid trängtrupperna.

Huruvida de jämväl i inskrivningshänseende böra tilldelas

trängen, torde vara ett spörsmål, som närmast bör skärskådas ur synpunkten

av vad som härutinnan kan vara lämpligast i mobiliseringshänseende.

Om sistberörda rekrytantal för varje arméfördelning antages vara

högst 50, skulle alltså årskontingenten värnpliktige i egentlig trängtjänst

utgöra högst 190. Härtill kommer det antal »meniga volontärer», som erfordras

för det fast anställda underbefälets rekrytering, för närvarande 8

för ett trängkompani. Sammanlagda antalet rekryter är sålunda icke

större än att detsamma, uppdelat i två omgångar, kan övas på ett kompani.

Ena hälften av rekryterna erhåller sin utbildning i en sommarskola

samt repetitionsövningar under vintern och andra hälften omvänt, rekrytskola

under vinterhalvåret och repetitionsövningar under sommaren.

Förutom det att endast ett trängkompani behöver organiseras medför

en dylik anordning följande fördelar. Det fast anställda befälet kan

icke obetydligt minskas, varjämte befälet erhåller någorlunda jämn sysselsättning

året om. Med det ringa antal manskap, som finnes å trängkårerna,

gives det för närvarande under vinterhalvåret, d. v. s. från repetitionsövningarnas

slut på hösten och till de värnpliktiges inryckning på våren, full

sysselsättning endast för ett fåtal av befälet. Icke minst ur kostnadssynpunkt

är det uppenbarligen nödigt att härutinnan söka åstadkomma rättelse.

Någon menlig inverkan på krigsberedskapen kan en minskning av

det fast anställda trängbefälet näppeligen anses hava, ty trängen, såsom

ett icke stridande vapen, bör i högre grad än de stridande truppslagen,

kunna för sin verksamhet i fält åtnöja sig med reservbefäl.

En uppdelning av de värnpliktige på två rekrytskolor och därmed

en jämnare fördelning av inneliggande manskap på arets alla månader

kommer vidare att möjliggöra ett rationellt ordnande av trängens hästfråga,

varom beredningen yttrar sig i annat sammanhang.

4—141281

I 16

håo(et%iä .Enli»t vad beredningen från sakkunnigt håll inhämtat kräves för en

ett Trång- organisation med ett träng kompani minst följande antal fast anställt befäl:

kompani. 7 kapten, chef för kompaniet (tillika chef för underofficersskola);

3 subalternofficerare, av vilka två avses till troppchefer vid beväringsrekrytskolorna

och en till chef för övriga skolor (med undantag av underofficer

sskolan) jämte vinterrepetitionsskolorna. Vid sommarrepetitionsskolorna

tjänstgöra samtliga subalternofficerare;

1 fanjunkare, kompaniadjutant;

2 sergeanter och 5 distinktionskor pr aler, av vilka fyra, tjänstgöra som

sektionschefer å beväringsrekrytskolorna, två som befäl å övriga skolor och

en som stallunderofficer;

6 korpraler och 7 vice korpraler, vilka tjänstgöra som halvsektionschefer

samt som vakt- och handräckningskorpraler, varjämte de äro instruktörer,

då deras egen utbildning som elever i underbefälsskolan det föranleder

eller tillåter.

behovetTid Vid sjukvårdskompaniet äro de värnpliktige redan genom den olika

ett sjuk- utbildning, som skall meddelas dem, indelade i två olika grupper, nämvårdskom-

ligen sjukbärarna och sjukvårdarna. Därigenom att dessa båda gruppers

pam'' utbildningstid är olika lång och delvis förlagd till olika perioder på året

kommer kompaniets befäl att erhålla en mera jämn sysselsättning under

årets olika delar. Under de tidsperioder, då kompaniets innevarande

personal är ringa, kan trängbefälets behov av ledighet lämpligen tillgodoses.

Behovet av fast anställt befäl för sjukvårdskompaniets fredstjänst

utgör minst:

1 kapten, chef för kompaniet (tillika chef för underofficersskola);

2 subalternofficerare, av vilka en avses till plutonchef vid rekrytskola

och en till chef för övriga skolor med undantag av underofficersskolan;

1

fanjunkare, kompaniadjutant;

2 sergeanter och 4 distinktionskorpraler, av vilka en tjänstgör som

plutonchef och fyra som troppchefer å beväringsrekrytskolan samt en som

befäl å övriga skolor;

5 korpraler och 6 vice korpraler, vilka tjänstgöra som grupp- och

patrullbefälhavare samt som vakt- och handräckningskorpraler, varjämte

de äro instruktörer, då deras egen utbildning som elever i underbefälsskolan

det föranleder eller tillåter.

Övrig fast Antalet fast anställda volontärer för underbefälets rekrytering är för

pet-sonal^vidHärvarande 24 vid varje trängkår eller 8 per kompani. Vid en organisa

ett

trång- tion om endast två kompanier bör antalet per truppförband kunna

truppförband.

17 I

minskas till 15, därav 8 avses för trängkompaniet och 7 för sjukvårdskompaniet.

Förutom nu omförmälda fast anställda personal erfordras vid varje

trängtruppförband:

1 regementsofficer (överstelöjtnant eller major), chef för truppförbandet;

1

kapten, kasern-, tyg- och vapenofficer;

1 subalternofficer, adjutant;

1 fanjunkare, väbel och intendentsbiträde;

1 sergeant, köksföreståndare;

1 sergeant, tyg- och vapenunderofficer, furageuppbördsman och hovslagarunderofficer;

1

liovslagarkorpral, tillika fodermarsk;

samt av civilmilitär personal utom dem, som uppföras på intendenturkårens

stat:

1 regementsläkare;

1 bataljonsläkare;

1 bataljonsveterinär ;

3 hantverkare.

Den å trängkårens nuvarande stater upptagne gevärshantverkarsoldaten

är, enligt vad beredningen inhämtat, obehövlig. De åligganden, som

tillkomma en dylik funktionär, kunna utföras av en utav hantverkarna

(smeden), om denne, såsom hittills jämväl ägt rum, härutinnan erhåller

utbildning.

Musikpersonal har icke medtagits av det skäl, att organisationen av

hela arméns musikpersonal kommer att behandlas i ett sammanhang.

Den fast anställda personalens vid ett trängtruppförband antal och

uppdelning på olika befattningar enligt såväl nuvarande organisation som

förestående förslag framgår av bifogade tablå (bil. 1).

Enligt beredningens förslag skulle antalet officerare oeh underofficerare

vid varje trängtruppförband minskas, de förra med en tredjedel och

de senare med hälften eller från 15 resp. 18 till 10 resp. 9. Manskapsoch

övrig personal vid varje truppförband skulle minskas med 25 beställningar.

Det har för beredningen framhållits såsom ur flera synpunkter Fördelaktigt,

om truppslaget kunde organiseras såsom en enda kår ungefär i såsom en

likhet med vad som är förhållandet beträffande fortifikationen och ingenjör- ffff

trupperna. Officerarna och underofficerarna samt deras vederlikar skulle skap av en

under benämning Trängkåren uppföras på en för hela vapnet gemensam överste.

stat samt av trängchefen, en överste, fördelas till tjänstgöring på träng

-

I 18

trupperna, de nuvarande sex trängkårerna, vilka dock skulle benämnas

trängbataljoner och i stället för särskilt namn betecknas med nummer efter

den arméfördelning, vartill de höra. Manskapet skulle uppföras på resp.

trängbataljoners stater. I spetsen för Trängkåren skulle sättas en chef av

överstes grad och för beredande av möjlighet att förse honom med eu

adjutant skulle ytterligare en kapten upptagas i staten.

Genom nu beskrivna anordning skulle följande fördelar ernås,

fruppslaget erhölle en gemensam chef, vilken kunde övervaka och leda

truppslagets utbildning, så att densamma bleve enhetlig och fullt fältmässig.

Befordringsförhållandena kunde lättare regleras och befordringsturen

bleve mera rättvis. Möjlighet uppstode att genom kommendering

till tjänstgöring efter hand vid olika bataljoner göra befälet förtroget med

förhållandena inom olika trakter av landet.

Angående den föreslagna chefen har framhållits, att han, utom för

högsta ledningen och inspektionen av truppslagets utbildning, vore behövlig

jämväl ur andra sjmpunkter. Vapnet vore i behov av en egen målsman,

som kunde vaka över, att vapnets intressen bleve behörigen tillgodosedda, och

hos vederbörliga myndigheter göra de framställningar angående utbildning,

övningar och anslags äskande, som vore erforderliga för utveckling och

vidmakthållande av truppslagets krigsberedskap. Trängchefen vore vidare

behövlig för utarbetande av förslag till reglementariska bestämmelser,

instruktioner och läroböcker för truppslaget ävensom för avgivande av

förslag till befordran av officerare. Endast en för hela truppslaget gemensam

chef vore i stånd att, då det gällde befordran till regementsofficer,

avgiva ett fullt tillförlitligt befordringsförslag. Därest trängens hästfråga

löstes på det sätt, att dess behov av hästar i stor utsträckning skulle

tillgodoses medelst från andra truppförband utrangerade men användbara

hästar, måste det för fördelningen av dylika hästar finnas en för alla

trängtruppförbanden gemensam ledning. Denna fördelning borde verkställas

av trängchefen, vilken jämväl kunde tillse, att erforderlig lejning

av hästar anordnades på enhetligaste och förmånligaste sätt. För eu

lycklig lösning av frågan om utbildning av värnpliktigt befäl vid trången

krävdes jämväl en enhetlig ledning av alla truppförbanden. Därest

mönstringar av hästar och fordon, som vid mobilisering skola tagas i anspråk,

kornnie att i lag påbjudas, vore trängchefen rätte mannen att planlägga

och leda dylika mönstringar. Trängchefen, som vid mobilisering

borde bekläda post som etappchef, skulle i fred förbereda sig till denna

befattning samt granska och föreslå förbättringar uti de angående etappväsendet

utarbetade planerna.

19 I

Beträffande trängens inspektörsfråga må erinras, att förslag om

uppförande på ordinarie stat av en inspektör för trängen var förelagt

1901 års riksdag, men blev icke av riksdagen bifallet, då riksdagen höll

före, att inspektionen av trängtrupperna skulle kunna utan olägenhet

handhavas av vederbörande arméfördelningschefer. Under tiden för trängtruppernas

organisation i enlighet med 1901 års riksdags beslut var dock

till och med början av 1906 en inspektör för trängen förordnad mot åtnjutande

av särskilt arvode.

Den år 1907 tillsatta för svarskorn mitten åberopade såsom ett ytterligare

skäl förutom andra för uppförande på stat av en kavalleriinspektörsbefattning

den omständigheten, att enligt vad kommittén hade sig bekant

behovet att ånyo införa den alltsedan år 1906 indragna befattningen såsom

inspektör för trängen gjort sig med styrka gällande. Omfattningen av de

åligganden, som tillkomme inspektören för kavalleriet, torde nämligen,

yttrade kommittén, ehuruväl icke utan svårighet medgiva befattningens

innehavare att samtidigt tjänstgöra såsom inspektör för trängen. Enligt

kommitténs förslag skulle alltså kavalleriinspektören förrätta tjänst jämväl

såsom tränginspektör.

Med den minskning, som officers- och underofficerskårerna vid de

särskilda trängtruppförbanden skulle undergå enligt bei''edningens förslag, torde

dessa bliva väl små för att fortfarande bilda självständiga enheter. En

sammanslagning av samtliga trängtruppförbands officers- och underofficerspersonal

till en gemensam kår synes beredningen därför nödvändig.

Såsom framhållits kommer en dylik sammanslagning att möjliggöra rättvisare

befordringsförhållanden för vapnet i dess helhet, varjämte genom

växelkommenderingar tillfälle skapas för ett större antal befäl, än ett

truppförband förfogar över, att vinna kännedom om de säregna förhållanden,

varunder trängtjänst i landets nordliga delar kan äga rum.

Upprättandet av en gemensam officers- och underofficerskår kräver givetvis

upprättandet av ett chefsskap för kåren. En gemensam chef för trängen

i dess helhet synes beredningen dessutom önskvärd ur åtskilliga andra

synpunkter och vill beredningen särskilt framhålla, hurusom enligt beredningens

åsikt en gemensam högsta ledning och inspektion av trängtrupperna

är erforderlig, därest utbildningen vid desamma skall bliva

enhetlig och bedrivas med önskvärd grundlighet.

Jämte det således trängens officers- och underofficerspersonal

sammanföres till en för hela truppslaget gemensam kår, bör för inrättande

av ett gemensamt chefsskap för hela vapnet en överstebeställning upptagas

i staten.

I 20

Kostnads

beräkning.

För befattningens behöriga utövande har trängchefen ansetts böra

erhålla en officer till sitt förfogande. Då det antal officerare, som här

ovan beräknats för varje trängbataljon, icke tillmätts högre än som oundgängligen

erfordras för trupptjänsten, kräver trängchefens förseende med

en adjutant uppförande å trängkårens stat av ytterligare en officer; och har

beredningen för dylikt ändamål upptagit en kapten.

Direkt under trängchefen skulle lyda den för hela truppslaget

gemensamma officerselevskolan, vilken växelvis skulle vara förlagd till en

av trängbataljonerna. Som icke något befäl för skolan av officers grad

kan påräknas från den bataljon, vid vilken skolan förlägges, erfordras

såsom skolchef en subalternofficer. I anledning härav måste på trängkårens

stat upptagas ytterligare en löjtnant.

I Bilaga 2 har angivits hela trängens fast anställda personal (med

undantag av musikpersonal och å intendenturkårens stat upptagen personal)

enligt såväl nuvarande som av beredningen föreslagen organisation ävensom

kostnaden i båda fallen. Under det att personalen för närvarande räknar

ett antal av 690, skulle densamma genom antagande av beredningens

förslag reduceras till 447. Den nuvarande årliga kostnaden uppgår till

1,030,550 kronor 46 öre, men skulle enligt beredningens förslag belöpa

sig till endast 710,344 kronor 78 öre, vadan alltså en besparing i årskostnaden

om 320,205 kronor 68 öre skulle uppkomma.

Till närmare förklaring av nämnda bilaga må, utöver vad som framgår

av den redan lämnade framställningen, här anföras följande.

Det erforderliga antalet subalternofficerare har upptagits såsom löjtnanter.

Underlöjtnansgraden skulle alltså enligt beredningens förslag bortfalla.

Detta innebär dock icke, att de från krigsskolan nyutexaminerade

officersaspiranterna omedelbart skulle utnämnas till löjtnanter, utan har

beredningen tänkt sig, att officersaspiranterna efter avlagd officersexamen

tillsvidare, till dess löjtnantsbeställning bleve ledig, skulle tjänstgöra som

underofficerare. Ett analogt förhållande äger för närvarande rum beträffande

underbefälet, i det att korpraler, som avlagt underoflicersexamen,

icke omedelbarligen befordras till sergeanter utan stå kvar i sin grad till

dess ledighet yppar sig i sergeantsgraden.

Det antal officersaspiranter, som årligen erfordras för att fylla avgången

i officerskåren, har beredningen beräknat till tre. Då aspiranterna

skulle tjänstgöra i underofficers grad minst två år, måste i staten upptagas

sex beställningar av dylikt slag; och har beredningen ansett, att

officersaspiranterna höra avlönas såsom sergeanter av andra lönegraden.

I det föregående har behovet av sergeanter upptagits till 36, vilket antal

21

I

likväl genom tillgången på sex officersaspiranter av underofficers tjänsteställning

minskas till 30.

Då beredningen funnit det önskvärt, att en avlöningsgrad emellan

sergeanter av andra lönegraden och distinkstionskorpraler införes, har beredningen

uppdelat de senare på två olika löneklasser; och skulle i den ena

av dessa den egentliga lönen höjas med 240 kronor utöver distinktionskorprals

nuvarande avlöning. Därjämte får beredningen uttala sig för, att

benämningen för denna manskapsgrad ändras till furir.

Några officersvolontärer hava icke upptagits i staten, då officerselever

kunna uttagas bland de värnpliktiga, som, enligt vad här nedan

anföres, böra utbildas till värnpliktiga officerare.

Uti förestående organisationsförslag har i första hand fredsbehovet

varit avgörande vid bestämmandet av det fast anställda befälets antal.

Trängen har emellertid att vid mobilisering uppsätta en mångfald formationer

av olika slag och dess behov av befäl för sådant ändamål överstiger

betydligt vad som finnes att tillgå i den aktiva fredskadern och av

f. d. fast anställda. Härförut har dock framhållits, att trängen, såsom ett

icke stridande vapen bör i högre grad än de stridande truppslagen kunna

åtnöja sig med befäl, som icke är eller varit yrkesbefäl, eller med s. k.

reservbefäl. För säkerställande av trängens mobiliseringsbehov av befäl

bär beredningen tänkt sig, att värnpliktiga borde utbildas dels till officerare

och dels till underbefäl.

Enligt beredningen meddelad utredning erfordras för fyllande av

detta behov, att årligen dels ungefär 17 värnpliktige utbildas till värnpliktiga

officerare och dels ungefär 100 värnpliktige uttagas för utbildning

till underbefäl. Utbildningstiden för den värnpliktiga officern har

beräknats till 15 månader, varefter han varje år under sin tjänstgöring i

första uppbådet (22—28 åren) skulle fullgöra en repetitionsövning om 15

dagar. Det värnpliktiga underbefälet skulle till ett antal av 8 å 10 för

ett vart av trängens tolv kompanier erhålla en utbildning om ett år.

En dylik anordning kommer tydligtvis att öka den nuvarande kostnaden

för utbildningen av trängens värnpliktige. Denna ökning torde dock

komma att uppvägas av den minskning i utgifter, som uppstår genom en

förkortning av utbildningstiden för huvudmassan av trängens värnpliktige

med en månad i enlighet med fjärde beredningens förslag.

Sättet för uttagande av värnpliktigt befäl vid trängen och detsammas

utbildning och organisation i övrigt äro spörsmål, som torde finna

sin lösning i samband med behandling av frågan om värnpliktigt befäl

vid armén i dess helhet.

Värnpliktigt

befäl

vid trängen

22

I

Samman- På grund av vad sålunda anförts får beredningen föreslå:

fattning. -q trängen organiseras såsom en enda kår under chefskap av

en överste samt med en bataljon förlagd till envar av de sex arméfördelningarna

;

2) att trängens officers- och underofficerspersonal till det antal, som

angives i bilaga 2, uppföres på en för hela vapnet gemensam stat;

3) samt att övrig fast anställd personal till det antal, som angives i

bilaga 2, uppföres på särskilda stater för de sex trängbataljonerna, därvid

för varje bataljon upptages det manskap, de beställningsmän och den

läkarpersonal, som framgår av bilaga 1.

Stockholm den 4 november 1913.

23

I

Bilaga 1.

Ett trängtruppförbands fast anställda personal

(utom musik- och intendenturpersonal).

Enligt

nuvarande

organisation

Enligt

föreslagen

organisation

Minskning

i antal

Överstelöjtnant eller major................

1

1

—

Kaptener........................

5

3

2

Löjtnanter.......................

6

6

—

Underlöjtnanter.....................

3

—

3

Fanjunkare.......................

6

3

3

Sergeanter .......................

12

6

6

Distinktionskorpraler..................

9

9

—

Korpraler........................

18

11

7

Vice korpraler.....................

18

13

5

Volontärer.......................

24

15

9

Hovslagarkorpral....................

1

1

—

Hovslagarvicekorpral..................

1

—

1

Hovslagarsoldat.....................

1

—

1

Gevärshantverkarsoldat.................

1

—

1

Regementsläkare....................

1

1

—

Bataljonsläkare.....................

1

1

—

Batalj onsveterinär....................

1

1

—

Hantverkare......................

4

3

1

Summa

113

74

39

b—141281

I

24

Bilaga 2.

Kostnad för hela trängens fast anställda personal (utom musikoch

intendenturpersonal) enligt nuvarande och föreslagen organisation.

Beställning

Enhets-

kostnad

Totalkostnad med nu- varande organisation

Totalkostnad med före- slagen organisation

Kronor

Öre

Antal

Kronor

Öre

Antal

Kronor

Öre

Överste.................

9 390

_

—

—

—

1

9 390

—

Överstelöjtnanter.............

6 925

—

3

20 775

—

3

20 775

—

Majorer.................

6 425

—

3

19 275

—

3

19 275

—

Kaptener I klass.............

5 260

—

18

94 680

—

12

63120

—

> II >.............

4 360

—

—

—

—

1

4 360

—

» > ».............

4 260

—

12

51120

—

6

25560

—

Löjtnanter I klass............

2 895

—

18

52110

—

19

55 005

—

» II > ............

2 415

—

18

43 470

—

18

43470

—

Underlöjtnanter.............

2115

—

18

38 070

—

—

—

—

Fanjunkare...............

2 482

50

36

89 370

—

18

44 685

Sergeanter I klass ............

1910

—

36

18 760

—

12

22 920

—

> II » ............

1790

—

36

64 440

—

18

32 220

—

Officersaspiranter.............

1790

—

—

—

—

6

10 740

—

Distinktionskorpraler...........

989

87

54

53 452

98

—

—

—

Funder I klass.............

1229

87

—

—

—

12

14 758

44

»II » ..............

989

87

—

—

—

42

41574

54

Korpraler................

893

37

108

96 483

96

66

58 962

42

Vice korpraler..............

796

87

108

86 061

96

78

62 155

86

Officersvolontärer............

683

70

12

8 204

40

—

—

—

Meniga volontärer............

700

37

144

100853

28

90

63 033

30

Hovslagarkorpraler............

893

37

6

5 360

22

6

5 360

22

Hovslagarvicekorpraler..........

796

87

6

4 781

22

—

—

—

Hovslagarsoldater............

736

87

6

4 421

22

—

—

—

Gevärshantverkarsoldater.........

736

87

6

4 421

22

—

—

—

Regementsläkare.............

6 425

—

6

38 550

—

6

38 550

—

Bataljonsläkare.............

4 260

—

6

25 560

—

6

25 560

—

Batalj onsveterinärer...........

2 415

6

14 490

—

6

14 490

—

Hantverkare...............

1910

24

45 840

—

14

34 380

—

Summa

|-

| 690

| 1030550

46

| 447

710344

78

Anm. 1. I lönebeloppen för överstelöjtnanter och majorer hava icke inberäknats de dem för närvarande

tillkommande chefsarvodena om 500 kronor.

Anm. 2. För en kapten med avlöning enligt klass II har inkvarterings- och servisbidrag upptagits med

belopp enligt Stockholmstariffen.

2

TREDJE FÖRSYARSBEREDNINGENS

YTTRANDE

ANGÅENDE

INFANTERIETS ORGANISATION

1

2

Infanteriets organisation enligt 1901 års härordning och därefter

framkomna förslag.

Genom 1901 års härordning organiserades svenska arméns infanteri

på 28 regementen, därav 27 på fastlandet och 1 på Gottland. Av fastland

sregementena äro 24 avsedda att ingå i fälthärens sex arméfördelningar,

varemot de 3 övriga skola utgöra besättningar i de två kustfästningarna

samt i Boden. Gottlands infanteriregemente är avsett för ön Gottlands

försvar.

De i fälthären ingående infanteriregementena hava en ensartad organisation.

De äro indelade i tre bataljoner och varje bataljon omfattar fyra

kompanier. Deras fast anställda personal framgår av bifogade tablå (bilaga

1). För beredande av möjlighet att upprätthålla garnisonstjänst i huvudstaden

hava de två fotgardesregementena erhållit ett större antal vice

korpraler och volontärer än övriga fältinfanteriregementen.

Av fästningsinfanteriregementena har det för Boden avsedda Norrbottens

infanteriregemente samma fredsorganisation som fältinfanteriregementena.

De två för kustfästningarna avsedda infanteriregementena äro

däremot i fred organiserade på endast två bataljoner, vardera om fyra

kompanier, till följd varav deras fast anställda personal också är något

mindre. Densammas antal och fördelning framgår av tablån i bilaga 1.

Gottlands infanteriregemente slutligen har med avseende fästat å sin

särskilda uppgift erhållit en alldeles särskild organisation. Då i övrigt på

ön icke finnas andra truppslag än artilleri (Gottlands artillerikår), har infanteriregementet

organiserats så, att detsamma i sig upptager såväl fältsom

fästningsinfanteri samt träng och spaningsorgan. Regementets fast

anställda personal framgår av tablån i bilaga 1.

Förslaget till 1901 års härordning upptog för ett vart av de 24

fältinfanteriregementena och för Norrbottens regemente ytterligare en major

och två kaptener samt för de två för kustfästningarna avsedda regementena

ytterligare en major. Kadrerna hade nämligen beräknats med hänsyn till,

att varje regemente skulle kunna mobilisera 3 resp. 2 linjebataljoner samt

Infanteriet

enligt 1901

års härordning.

dessutom uppsätta en reservbataljon och en depåbataljon. Därigenom att

1901 års riksdag icke beviljade anslag för anställande av det befäl, som

var avsett för reservtrupperna, bortföll en av förutsättningarna för att

organisationen av dylika trupper skulle kunna påbörjas. Den reservbataljon,

som 1901 års härordning förutsatte skola uppsättas vid varje infanteriregemente,

skulle bildas av värnpliktige ur beväringens andra uppbåd.

Man ansåg nämligen, att för mobilisering av regementets linjebataljoner

och depå måste tagas i anspråk så gott som alla regementets värnpliktsklasser

ur beväringens första uppbåd.

Chefens för Uti chefens för generalstaben förslag av år 1906 framhölls, att den

Hen''''förslå utveckling av landstridskrafterna, som under närmaste tiden därefter borde

år 1906.'' äga rum, i främsta rummet måste omfatta en ökning av arméns huvudvapen,

infanteriet. På grund av landets efter unionsupplösningen ändrade

krigspolitiska läge borde infanteriet erhålla ett tillskott av 24 bataljoner,

varjämte de för fästningarnas försvar avsedda regementena borde utvecklas

till full överensstämmelse med övriga infanteriregementen. Den

organisatoriska utvecklingen av infanteriet borde jämväl omfatta införlivandet

med detsamma av kulspruteavdelningar, ty därigenom ernåddes en

avsevärd stegring uti infanteriets anfalls- och försvarskraft.

De nya infanteribataljoner, som enligt nu berörda förslag skulle

uppsättas, avsågos skola vara linjebataljoner. För deras uppsättande och

möjliga övande redan i fred föreslogs ökning av fredskadern vid varje

fastlandsregemente med en major, fyra kaptener och en löjtnant (adjutant).

Den nya personalen ansågs komma att till fullo tagas i anspråk för fredsarbetet.

Därjämte skulle vid ett vart av berörda regementen tillkomma

tolv distinktionskorpralsbeställningar, i samband varmed de menige volontärernas

antal skulle minskas med motsvarande antal.

För mobilisering av infanteriregementena på fyra linjebataljoner erfordrades

enligt uppgift i chefens för generalstaben berörda förslag minst

tio årsklasser värnpliktige, varför beväringens första uppbåd borde ökas

till att omfatta detta antal klasser. Då emellertid under viss del av året

den yngsta klassen icke kunde anses disponibel, skulle den yngsta årsklassen

av andra uppbådet kunna inkallas såsom ersättning.

Enligt chefens för generalstaben förslag borde reservtruppband bildas

av beväringens andra uppbåd, som fortfarande skulle omfatta fyra årsklasser

värnpliktige (11—14 klasserna). Då emellertid tillgången å befäl

för dylika truppförband icke kunde beräknas under den period (1908—

1913), förslaget avsåge, varda så stor, att en organisation av andra uppbådet

kunde under nämnda tid ifrågasättas, måste landstormen tillsvidare

3

2

i stor utsträckning tagas i anspråk för hemortens försvar. För sådant

ändamål föreslogs ett tillägg till § 36 mom. 1 i värnpliktslagen av följande

innehåll: »Därest det för avvärjande av befarat eller börjat angrepp

finnes nödvändigt må konungen, efter statsrådets hörande, oavsett vad ovan

1 detta moment sägs, till tjänstgöring inkalla för det lokala försvaret erforderlig

del av landstormen».

Beträffande kulspruteorganisationen innebar chefens för generalstaben

förslag, att de 36 kulsprutor, för vilkas anskaffande och uppsättning vid

positionsartilleriet anslag beviljats av 1906 års riksdag, skulle överflyttas

till infanteriet och i fredstid uppdelas på tre infanteriregementen, vilkas

kader i anledning härav borde tillökas vardera med 1 kapten, 3 löjtnanter,

2 underlöjtnanter, 6 distinktionskorpraler, 6 korpraler, 6 vicekorpraler och

12 volontärer. Vartdera av dessa regementen skulle sålunda disponera över

tolv kulsprutor och organisationen medgåve uppställande vid krigsutbrott

av inalles sex batterier, vartdera av sex pjäser, vilka antingen kunde sammanhållas

uti batteriförband eller, då omständigheterna det krävde, uppdelas

i mindre avdelningar.

Slutligen må anmärkas, att chefen för generalstaben icke föreslog

någon repetitionsövning för äldre årsklasser ur vare sig första eller andra

uppbådet. Genom att låta beväringsrekrytskolan börja den 15 maj, och

den 1 juni sedan ettårig tjänstgöring införts, skulle det dock bliva möjligt

att under de årliga repetitionsövningarna förfoga över fyra årsklasser,

så .att dessa övningar kunde utföras med samma antal bataljoner som

i fält.

Den år 1907 sammankallade generalskommissionen biträdde chefens

för generalstaben förslag om uppsättande och övande i fredstid av fjärdebataljoner

vid samtliga fastlandsregementen och de två för kustfästningarna

avsedda regementenas utveckling till samma storlek som övriga infanteriregementen

på fastlandet. Emellertid framhöll kommissionen såsom

sin åsikt, att linjeinfanteriets utveckling borde hava till mål uppsättning

av två nya arméfördelningar. Genom uppsättning av fjärdebataljoner vid

fältinfanteriregementena erhölle man det tillskott i infanteritrupp förband,

som möjliggjorde arméns framtida indelning i åtta fördelningar.

Till den av chefen för generalstaben föreslagna kaderförstärkningen

vid varje infanteriregemente ansåg generalskommissionen borde läggas fyra

sergeanter (kompaniadjutanter). Detta vore nödvändigt, om det med fjärdebataljonernas

uppsättande åsyftade ändamålet, ett direkt förstärkande

av linjetrupperna, verkligen skulle kunna ernås.

Generalskommissionen

av år

1907.

2 4

Då enligt chefens för generalstaben meddelande även beväringens

elvte årsklass under viss del av året komme att tagas i anspråk för linjens

mobilisering, borde, för vinnande av enkelhet i lagbestämmelserna,

jämväl denna årsklass överföras till beväringens första uppbåd. Då andra

uppbådet fortfarande borde bestå av fyra årsklasser, komme alltså beväringen

i dess helhet att omfatta femton årsklasser mot fjorton enligt chefens

för generalstaben förslag.

Vad chefen för generalstaben föreslagit ifråga om disposition av

landstormen biträddes av generalkommissionen, som dock föreslog en annan

formulering av det tilläggsstadgande, som skulle införas vid § 36 i värnpliktslagen.

Ifråga om kulspruteorganisationen ansåg kommissionen, att samtliga

arméfördelningar samt Bodens och Gottlands trupper borde förses med

kulspruteavdelningar till det antal, att vid mobilisering varje infanteriregemente

erhölle ett batteri. Positionsartilleriets kulsprutor borde överföras

till infanteriet.

Enligt kommissionens förslag till värnpliktstjänstgöringens fullgörande

skulle beväringsrekrytskolan börja den 1 november, vadan man under repetitionsövningarna

endast komme att förfoga över tre årsklasser. Kommissionen

förmenade emellertid att, även om till en början manskapstillgången

inom dessa tre årsklasser vid vissa regementen bleve något knapp

för de fyra bataljoner, som regementena borde uppställa, funnos dock i

betraktande av den alltjämt stigande folkökningen grundad anledning till

det antagandet, att förhållandena framdeles även vid dessa regementen

skulle i detta hänseende ställa sig gynnsamma.

För den yngsta årsklassen inom andra uppbådet förordade kommissionen

en repetitionsövning om femton dagar. Två medlemmar av kommissionen

(Warberg och Uggla) ansågo, att denna övning för äldre årsklass borde

anordnas för åttonde eller nionde årsklassen inom första uppbådet.

Vid generalskommissionens tilläggsutlåtande, avgivet i juni 1908,

var fogat ett särskilt yttrande av dåvarande kommendanten i Boden, generalmajoren

Tingsten, i vilket beträffande beskaffenheten av de nya infanteribataljoner,

som borde uppsättas, uttalades en från kommissionen i övrigt

avvikande mening. Sedan reservanten framhållit, att det mål för

landstridskrafternas utveckling, varför generalskommissionen uttalat sig,

eller organisationen av två nya fullständiga arméfördelningar läge så långt

fram i tiden, att nödigt underlag för ett uttalande därom saknades, yttras

huvudsakligen följande.

Det torde vara ändamålsenligare att söka stärka rikets landstridskrafter

genom att fylla de luckor i 1901 års härordning, som uppstodo

5

2

genom samma års riksdagsbeslut i härordningsfrågan, samt att därvid göra

de tillökningar och förbättringar, som erfarenheten visat erforderliga och

förhållandena syntes påkalla. Den fordran på erforderliga fästningsbesättningar

och reservtrupper, som förslaget till 1901 års härordning ville tillgodose,

vore i militäriskt avseende synnerligen riktig, enär därigenom

vunnes det stora målet, att fälthären eller fälttrupperna, d. v. s. den del

av de mobiliserade landstridskrafterna, som skulle utföra de rörliga krigsoperationerna,

kunde användas uteslutande för sin huvuduppgift. Saknades

nämligen erforderliga fästningsbesättningar och reservtrupper, måste delar

av fälthären tagas i anspråk för att trygga såväl de befästa orterna och

andra viktiga punkter som ock fälthärens rygg och förbindelser. I samma

mån som man frigjorde fälthären från omsorgerna om försvaret av dylika

orter och punkter samt hölle densammas rygg och förbindelser skyddade

mot fientliga företag, i samma mån stärktes fälthärens kraft, vilken odelad

borde kunna användas för de rörliga krigsoperationerna.

Det närmaste målet för stärkandet av försvaret till lands syntes sålunda

böra bliva organiserandet av erforderliga besättningstrupper och

reservtrupper, så att verkligen sex fullständiga, likformigt sammansatta

arméfördelningar komme att ingå uti fälthären. Detta innebure en verklig

konsolidering av härordningen. Men förhållandena krävde dessutom en

starkare kraftutveckling än den, som avsågs med 1901 års härordningsförslag.

Enligt detta förslag skulle beväringens första uppbåd uppsätta

fältarmén, vissa fästningsbesättningar och depåtrupper, d. v. s. trupper som

vid eller omedelbart efter mobilisering inkallades för att ytterligare utbildas

och göras dugliga att ersätta avgången vid de truppförband och truppavdelningar,

som" ryckt i fält. Nu syntes det emellertid erforderligt, att

årsklasserna i beväringens första uppbåd ökades för att även inom detta

reservtrupper måtte kunna uppsättas, samtidigt därmed att andra uppbådet

bibehölles med uppgift att ävenledes uppställa sådana trupper. Men reservtrupperna

ur första uppbådet borde göras mobila, således förses med

jämförelsevis talrikt och väl utbildat befäl samt erforderlig utrustning av

trängfordon in. in., enär desamma — i mån av tillväxten på befäl sammansattta

till reservregementen och reservbrigader — borde, om och när

så erfordrades, kunna användas å mindre viktiga krigsskådeplatser eller

till och med i anslutning till fältarmén. Reservtrupperna ur andra uppbådet

åter borde, åtminstone till en början, göras halvmobila samt i första

hand erhålla en mera stationär användning för att trygga viktiga punkter

eller orter samt fälthärens förbindelse(etapp-)linjer. De sammansattes ju

ur äldre årsklasser, och under en tid framåt torde tillgången på befäl icke

6 —I412S1

2 ö

medgiva, att de gjordes så mobila, att de kunde utföra operationer av

någon större omfattning eller utsträckning.

Beträffande det antal reservtruppförband, som borde uppsättas, framhöll

reservanten, att man borde uppsätta så många reservbataljoner, som tillgången

på befäl och övriga inverkande förhållanden medgåve. Det vore

dock ej lämpligt att härutinnan ingå uti några enskildheter, liksom ej

häller beträffande reservbataljonernas eventuella sammansättning till reservregementen

och reservbrigader, enär det måste vara en fördel, att antalet

dylika förband och deras sammansättning icke offentliggjordes. Endast

det borde betonas, att organisationen av reservtruppförband borde ske, allt

efter som tillgången på befäl och behövlig utrustning det tilläte. Sålunda

borde man vid ett infanteriregemente icke uppskjuta bildandet av reservtrupper,

därför att det t. ex. vid en viss tidpunkt icke vore möjligt att

uppsätta en hel bataljon. Så fort det vore möjligt att tillöka reservorganisationen

med blott ett kompani, borde det ske. På sådant sätt toges

nämligen efter hand nationens försvarskraft allt bättre i anspråk och tillgodogjordes

i stegrad grad för fosterlandets värnande.

Ehuru de reservbataljoner, vilkas uppsättande reservanten förordade,

voro av olika beskaffenhet med de av chefen för generalstaben och generalskommissionens

pluralitet föreslagna fjärdebataljonerna, krävdes dock

enligt reservantens åsikt för behandling huvudsakligen av ärenden angående

reservtrupperna, deras organisation och mobilisering, den kaderökning,

varför kommissionen uttalat sig. Det lede icke något tvivel, yttrar

reservanten, att personalen komme att erhålla full sysselsättning. Och

med hänsyn till den omfattning och till den betydelse för landets försvar,

som den ifrågasatta reservtrupporganisationen vore avsedd att erhålla,

måste det, framhåller reservanten vidare, anses såsom en angelägenhet av

synnerlig vikt, att den fasta officers- och underofficerskadern erhölle den

angivna tillökningen.

För att reservtruppförbanden ur första uppbådet skulle vinna erforderlig

fasthet och andvändbarhet borde enligt reservantens mening med

dem anordnas en repetitionsövning om femton dagar under åttonde eller

nionde värnpliktsåret. Denna övning borde infalla under sådan del av

året, då vid infanteriet icke några beväringsrekrytskolor eller regementsövningar

påginge. För andra uppådet vore en övning för utrönande av

dess krigsberedskap synnerligen önskvärd.

kommittén Försvarskommittén av år 1907 förordade beträffande infanteriets

av årll907. linjeorganisation dels att de båda mindre för kustfästningarna avsedda

infanteriregementena utvecklades till samma styrka som övriga infanteri

-

regementen på fastlandet och dels att kulspruteorganisationen överfördes

från positionsartilleriet till infanteriet, för vilket ändamål kadrer till den av

chefen för generalstaben föreslagna styrkan borde uppsättas för tre kulsprutebatterier.

I förstnämnda hänseende åberopade kommittén, att enligt den av

kustförsvarskommissionen år 1908 avgivna utredningen de båda kustfästnino-sregementenas

styrkor på krigsfot icke vore tillräckliga för fyllande

av ''behovet av krigsbesättningar i fästningarna. Det i krigstid felande

antalet truppförband måste därför fyllas genom avdelande till fästningarna

av trupper avsedda uteslutande för det rörliga fältkriget. Följden

härav bleve, dels att uti fästningarnas krigsbesättningar komme att ingå

avdelningar, vilka icke alls eller endast högst ofullständigt kunnat göras

förtrogna med de fasta försvarsanstalterna och förhållandena i övrigt på

platsen, och dels att fälthären måste vidkännas en ej ringa minskning uti

antalet i densamma ingående avdelningar. Den föreslagna utvecklingen a\

de båda regementena beredde sålunda fälthären ett under nuvarande förhållanden

välbehövligt tillskott uti infanteri, antingen direkt när ett sådant

krigsfall inträffade, att regementena kunde dragas från fästningarna

till fälthärens omedelbara förstärkning, eller ock indirekt, när fästningarna

hotades, genom att minska detacheringarna från fälthären till fästningarna.

Det syntes sålunda uppenbart, att såväl ur fästningsförsvarets som det

rörliga lantförsvarets synpunkt eu ökning av antalet linjebataljoner vid de

båda°regementena vore i hög grad önskvärd. ,

Beträffande infanteriets reservorganisation förordade kommittén, att

anstalter vidtoges dels för uppsättande vid mobilisering vid varje infanteriregemente

på fastlandet av en reservbataljon ur beväringens första

uppbåd, för vilket ändamål kadern vid varje regemente borde ökas med 1

major, 2 kaptener och 1 löjtnant, varjämte 12 meniga volontärsbeställningar

borde uppflyttas till distinktionskorpralsbeställningar, och dels för

uppsättande vid mobilisering av reservtruppförband ur beväringens andra

uppbåd, ävensom att en reservstatsorganisation i huvudsaklig överensstämmelse

med den av 1909 års kommitterade föreslagna snarligen måtte

komma till stånd.

För att möjliggöra uppsättande av en reservbataljon ur beväringens

första uppbåd föreslog kommittén ökande av detta uppbåd med tre årsklasser

eller från nuvarande åtta till elva klasser. Andra uppbådet skulle

fortfarande räkna fyra årsklasser. Beväringen i sin helhet komme alltså

att omfatta femton klasser mot nuvarande tolv. ^

Beträffande reservtruppernas ur första uppbådet förhållande till linjetrupperna

samt reservtruppernas i allmänhet organisation och uppgift sy

-

2 8

nes kommittén i huvudsak hava anslutit sig till den åsikt, som uttalats i

den vid generalskommissionens utlåtande fogade, här ovan refererade reservationen.

Kommittén uttalade sig vidare för den av chefen för Generalstaben

föreslagna kaderförstärkningen, men ansåg, att svårighet skulle

yppa sig att bereda hela den nya personalen full sysselsättning året om,

så länge tjänstgöringstiden för de värnpliktige vid fotfolket icke utsträckts

utöver 240 dagar. Av de föreslagna nya kaptensbeställningarna kunde

kommittén därför förorda inrättande av endast två.

Angående ett friare förfogande över landstormen föreslog kommittén,

att det tillägg, som för sagda ändamål borde införas vid §°36 i värnpliktslagen,

erhölle denna lydelse:

»Dock må konungen, till skydd för mobilisering av beväringens första

uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning som för inkallande

av sagda uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskriven, till tjänstgöring

inkalla för det lokala försvaret erforderlig del av landstormen. °Landstormsavdelning,

som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad längre

än högst femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbryter.»

Beredningens yttrande.

AddningT , In.fanteriets indelning i regementen sammanhänger i viss mån med

högre enke- a™iens i dess helhet indelning i högre förband eller s. k. operativa euter.

heter. Infanteriet är nämligen arméns huvudvapen och ett visst antal infanteriregementen

ingå såsom huvudbeståndsdel i varje arméfördelning,

såsom de operativa enheterna benämnas i vår härordning.

Enligt de riktlinjer, som av dåvarande chefen för°lantförsvarsdepartementet

anbefalldes till efterrättelse vid utarbetandet av förslaget till

1901 års härordning, skulle härens sammansättning och indelning bestämmas

så, att fälthären komme att utgöras av sex fullständiga, likformigt

sammansatta arméfördelningar och en kavallerifördelning, att fästningarna

erhölle nödiga besättningstrupper, som i regeln borde vara förlagda därstädes

redan under fred, samt att erforderligt antal reservtrupper (ur

andra uppbådet) och landstormstrupper kunde bildas.

Redan genom 1892 års härordning hade hären blivit indelad i sex

arméfördelningar, men det var först den år 1901 antagna härorganisationen

som bragte berörda indelning till fullbordan därigenom, att varje

arméfördelning erhöll en likformig sammansättning av de tre huvudvapenslagen

infanteri, artilleri och kavalleri.

Arméns fredsindelning är för närvarande reglerad genom en kungl.

kungörelse av den 13 juli 1911 (S. F. S. N:o 60). Enligt denna äro ar

-

9 2

méns regementen och kårer i fred uppdelade på sex arméfördelningar,

Bodens trupper och Gottlands trupper. I spetsen för varje arméfördelning

står en arméfördelningschef med stab. Till Bodens trupper hör

kommendantskapet i Boden och till ''Gottlands trupper militärbefälet på

Gottland. Denna arméns fredsindelning överensstämmer alltså i huvudsak

med fälthärens indelning i operativa enheter.

Beredningen har haft under övervägande frågan huruvida en förändrad

indelning av armén i fred och av fälthären nu eller under den

närmaste framtiden bör komma till stånd och har beredningen därvid särskilt

undersökt, huru en indelning av armén i åtta arméfördelningar, vilket

av generalskommissionen förklarats vara det mål som borde eftersträvas,

eller i nio arméfördelningar skulle komma att te sig. Ehuru beredningen

till fullo uppskattar de fördelar, som ur olika synpunkter skulle

uppkomma, därest arméfördelningarnas antal ökades, har beredningen dock,

på skäl som här nedan anföras, icke funnit sig böra förorda någon förändring

av den nu bestående härindelnimmn.

Såsom här ovan framhållits har den nuvarande indelningen erhållit

sin fullbordan först genom 1901 års härordning och i förvaltningshänseende

kan fredsorganisationen sägas hava blivit till fullo genomförd först

genom de år 1907 utfärdade förvaltningsbestämmelserna. Den nuvarande

ordningen är alltså av ganska ungt datum, ja härordningen i alla sina detaljer

är bestämd att vara genomförd först med utgången av år 1913.

Vid sådant förhållande har beredningen icke funnit det lämpligt att föreslå

rubbning av de huvudgrunder, enligt vilka hären är organiserad. Därtill

kommer, att organisationsförändringar i stort alltid äro svåra att genomföra

och draga betydande kostnader; de äro därjämte ur mobiliseringssynpunkt

synnerligen farliga, ty de medföra alltid en viss, längre eller

kortare tids osäkerhetstillstånd inom armén.

Enligt vad beredningen inhämtat är tillgången på värnpliktige i beväringens

första uppbåd icke större än att densamma i sin helhet tages i

anspråk för den nuvarande fälthärens mobilisering. En uppsättning av

två eller tre nya arméfördelningar av samma styrka som de nuvarande

skulle förty nödvändiggöra att ännu äldre årsklasser måste uppbådas för

fälthärens mobilisering. Häremot kan dock med fog invändas, att i så

fall, därest icke flera repetitionsövningar införas, arméfördelningarna komma

att få en lägre stridsvalör än vad nu är förhållandet.

På sätt förutbemälde reservant inom generalskommissionen framhållit

kunna sex fullständiga och likformiga arméfördelningar icke anses

disponibla för det egentliga fältkriget, så länge erforderliga reservtrupper

saknas för mera lokala stridsuppgifter och företag. Då för närvarande

2

10

någon reservorganisation av mera vidsträckt omfattning icke existerar, synes

det därför beredningen som borde uppsättandet av reservtrupper vara

det huvudsakligaste målet för den organisatoriska utvecklingen av armén

under den närmaste framtiden. Detta gäller då framför allt infanteriet

såsom varande arméns huvudvapen. Först sedan tillgången på värnpliktigt

manskap på grund av folkstockens ökning blivit så stor, att man icke

längre kan med fördel tillgodogöra sig densamma inom ramen för den

förefintliga organisationen, synes tid vara inne att lägga om arméorganisationen

i stort. Tillgången å vapenföra värnpliktige inom beväringens första

uppbåd har, såvitt värnpliktsstatistiken utvisar, icke väsentligt ökats under

de närmaste tio åren efter antagandet av 1901 års härordning. Den utgjorde

den 1 januari 1901 181 055 och samma dag 1911 183 350 man.

Infanteriets Utvecklingen av infanteriets linjeorganisation bör enligt berednin

hnlationm''

gens åsikt under den närmaste framtiden främst inriktas på att förse vapnet

med kulsprutor. Härigenom ökas, såsom framhållits, infanteriets

anfalls- och försvarskraft i betydande grad. Inom de flesta arméer äro

också numera vid infanteriet organiserade kulspruteavdelningar i en eller

annan form.

Såväl chefen för generalstaben i hans förslag av år 1906 som 1907

års försvarskommitté förordade en överföring av positionsartilleriets 36

kulsprutor till infanteriet. Någon ytterligare anskaffning av kulsprutor

ifrågasattes icke. En jämn uppdelning av de befintliga kulsprutorna på

arméfördelningarna skulle alltså tillföra varje arméfördelning endast sex

dylika pjäser.

På grund av det synnerligen stora tillskott i eldkraft kulsprutan

skänker infanteriet — man har beräknat att en kulspruta i eldkraft motsvarar

ungefär 50 gevär — har beredningen tagit under övervägande,

huruvida icke såsom mål för infanteriets kulspruteorganisation borde uppställas

ett tilldelande av kulsprutor åt varje infanteriregemente. I fred

skulle vid varje regemente under rekrytskolan kunna anordnas övningar

med två kulsprutor och materialtillgången skulle vara så stor, att man

under repetitionsövningarna kunde formera ett kulsprutekompani om sex

pjäser. Beredningen har låtit verkställa beräkning av kostnaderna för den

materialanskaffning, som med en dylik organisation bleve erforderlig, och

har beräkningen givit följande resultat.

För en tropp om två pjäser skulle all erforderlig materiel, (sprutor,

kärror, utredning för packdjur och all annan behövlig utredning) draga

en kostnad av i runt tal 20 000 kronor. Kulsprutorna hava härvid upptagits

till ett belopp av 5 500 kronor stycket. En del typer betinga dock

Ii

lägre pris. Vid anskaffning av ett större antal torde man dessutom vara

berättigad att räkna med någon prissänkning. För ett kompani om tre

troppar skulle kostnaden alltså belöpa sig till ungefär 60 000 kronor. Särskild

vintermateriel betingar en kostnad av 1 800 kronor för tropp eller

ungefär 6 000 kronor för ett kompani.

En nyanskaffning av sex kulsprutor jämte övrig materiel åt ett vart

av infanteriets 28 regementen skulle alltså medföra en utgift av 1 680 000

kronor. Kostnaden för behövlig vintermateriel åt samtliga regementena

uppgår till 168 000 kronor. Tillgången på 36 kulsprutor och åtskillig

materiel vid positionsartilleriet nedbringar dock anskaffningskostnaden i

någon mån.

Vad beträffar den fast anställda personal som skulle handhava kulsprutematerielen

och leda övningarna med densamma, har beredningen, på

sätt här nedan vidare omnämnes, funnit, att det icke är oundgängligen

nödvändigt att för sådant ändamål öka infanteriets nu fast anställda

personal. "

Ehuru en uppsättning av kulspruteavdelningar vid varje infanteriregemente

av här ovan angiven beskaffenhet således kommer att medföra

dryga utgifter för materialanskaffning, har beredningen dock, med hänsyn

till det betydande krafttillskott som därigenom tillföres armén, icke tvekat

att förorda en dylik organisation. Infanteriets förseende med kulsprutor

torde nämligen vara att hänföra till de försvarsbehov, som i första hand

kräva tillgodoseende.

Den nu behandlade sidan av infanteriets linjeorganisation berör

huvudsakligen infanteriets beväpning. Ifråga om infanteriregementenas

storlek och indelning i bataljoner bär beredningen icke funnit sig böra

föreslå någon annan förändring i den nuvarande organisationen än att de

båda för kustfästningarna avsedda grenadjårregementena omorganiseras till

att omfatta tre bataljoner vardera i stället för såsom nu två. Regementenas

fast anställda ''personal bör alltså utökas till samma numrär som

finns vid övriga fastlandsregementen. En dylik utveckling av sagda regementen

anses numera erforderlig, därest desamma vid behov ensamma

skola kunna förse respektive fästningar och tillhörande anläggningar med

besättningar av nöjaktig storlek. Enligt vad beredningen inhämtat kräves

för berörda ändamål, att vardera regementet mobiliserar fyra bataljoner.

En så omfattande mobilisering kommer att betydligt underlättas, därest

regementena erhålla vardera ytterligare en linjebataljon.

Ett säkerställande av de båda grenadjärregementenas förmåga att

kunna uppsätta de för fästningsförsvaret nödiga infanteriformationerna

innebär, såsom reservanten inom generalskommissionen och försvarskom

-

2 12

mittén påpekat, indirekt ett stärkande av fälthären sålunda, att ur densamma

icke behöva detacheras avdelningar till fästningarna. Och direkt

erhåller fälthären ett tillskott i infanteri, då sådant krigsläge är för handan,

att större eller mindre delar av regementena kunna för understödjande

av fälthärens operationer dragas från fästningarna. Fästningsinfanteriet

bör nämligen, såsom betonades av 1901 års riksdag, erhålla utbildning

ej blott för fästningstjänst utan även för fältinfanteritjänst.

Den kostnad, som förorsakas av de båda regementenas utsvällning

till lika styrka med övriga fastlandsregementen, kommer att här nedan

angivas.

Infanteriets De särskilda värnpliktiga årsklassernas användbarhet och duglighet

renisation.'' för försvaret är givetvis beroende av, huru lång tid som förflutit från det

de erhöllo sin sista fredsutbildning. Fn yngre klass måste alltså antagas

vara mer användbar än en äldre. Här ovan har också framhållits, att

man av sådan anledning för den egentliga fälthärens mobilisering bör avse

endast de årsklasser, som hava sina militära kunskaper och färdigheter i

någorlunda färskt minne.

Om man låter de värnpliktiges första tjänstgöring taga sin början

under första värnpliktsåret samt verkställer en omreglering av inskrivningsområdena

eller vidtager andra lämpliga åtgärder i syfte att få de särskilda

infanteriregementenas årskontingenter värnpliktige ungefär lika stora, har

beredningen, på grund av erhållna uppgifter angående det antal årsklasser

värnpliktige som för närvarande erfordras för mobilisering av fältarmén,

fästningstrupperna och vissa reservformationer jämte depå, grundad anledning

antaga, att de beväringens första uppbåd nu utgörande åtta yngsta

årsklasserna skola förslå för mobilisering av infanteriets linjefoinnationer

med depå.

Såsom av den föregående utredningen framgår, hava emellertid förslag

framställts, att beväringens första uppbåd skulle ökas med ett visst

antal årsklasser, på det att varje infanteriregemente skulle kunna uppsätta

ytterligare en bataljon. Om en dylik bataljons uppgifter och plats i den

militära organisationen synas dock, såsom ovan jämväl framhållits, meningarna

vara delade hos förslagsställarna. Chefen för generalstaben och

generalskommissionens pluralitet föreslå en »fjärdebataljon» och synas därmed

åsyfta, att den nya bataljonen skulle bliva en fjärde linjebataljon i

varje regemente. De framhålla också, att regementena böra under repetitionsövningarna

formeras på fyra bataljoner. Förutbemälde reservant i

generalskommissionen och försvarskommittén anse däremot, att av de årsklasser,

som skulle överföras till första uppbådet, bör uppsättas en reserv

-

13 2

bataljon vid varje infanteriregemente, avsedd att användas å mindre viktiga

krigsskådeplatser, men på grund av sin relativt större användbarhet

än resei''vtrupper ur andra uppbådet även skickad att mera direkt samverka

med fälthären. A ömse sidor föreslås en viss förstärkning av regementenas

fast anställda personal för att möjliggöra uppsättning av den nya

bataljonen.

Infanteriregementenas mobilisering på fyra linjebataljoner kräver

enligt beredningens förmenande en formering av regementena jämväl under

de årliga repetitionsövningarna på samma antal bataljoner. Detta kan med

värnpliktsklassernas nuvarande storlek ej äga rum utan att fyra årsklasser

samtidigt äro inne, och kräver detta i sin ordning att repetionsövningarnas

antal äro fyra. Under förutsättning dock att dessa övningar bibehållas

vid nuvarande antal eller tre och att de icke förläggas så, att de till tiden

sammanfalla med beväringsrekrytskolan, i vilket fall fyra årsklasser på en

gång skulle stå till förfogande, torde det icke varda möjligt att, även om

man för linjeinfanteriets förstärkande överförde ett par årsklasser från

andra till första uppbådet, åstadkomma en organisation av infanteriregementena

på fyra linjebataljoner.

Då likväl vår fälthär med hänsyn till de stridsuppgifter, inför vilka

densamma eventuellt kan komma att ställas, torde vara i behov av någon

förstärkning, har beredningen tänkt sig, att en utökning av första uppbådet

med två årsklasser skulle kunna möjliggöra uppsättande av reservtruppförband,

vilka i stridsvärde stode den egentliga fälthåren ganska

nära. Genom överföring av de för ändamålet behövliga årsklasserna till

första uppbådet skulle hinder för deras mobilisering samtidigt med fälthären

undanröjas; och såsom påpekats, böra sådana reservtrupper kunna

användas till operationer i direkt anslutning till fälthären oeh således

kvantitativt förstärka denna, då så skulle behövas. På grund av sin relativt

stora stridsduglighet kunna de anses intaga en ställning mellan den

egentliga fälthären och reservtrupper, sammansatta av ännu äldre årsklasser,

och denna ställning kan lämpligen utmärkas därigenom att de benämnas

linj er eservbataljoner.

Enligt beredningens åsikt skulle beväringens första uppbåd alltså

komma att i sig innesluta tio årsklasser. För de två årsklasser, den nionde

och den tionde, som skulle överflyttas dit från andra uppbådet, bör sistnämnda

uppbåd hava ersättning ur landstormen. Dennas två yngsta

klasser, den trettonde och den fjortonde, utgöra dock icke full ersättning,

ty årsklassernas numrär minskas ju med åren. På grund härav och då

man beträffande reservformationer ur andra uppbådet enligt beredningens

förmenande bör uppställa som mål att kunna uppsätta åtminstone två

7—141281

14

bataljoner vid varje infanteriregemente, torde försiktigheten bjuda, att

ytterligare en årsklass, den femtonde, överföres från landstormen till andra

uppbådet. För vad landstormen sålunda mister bör den givetvis få ersättning

genom värnpliktens utsträckning, så att landstormen fortfarande

kommer att räkna åtta årsklasser. Någon ökning av antalet klasser därför

att landstorrnen till andra uppbådet avlämnar yngre och i ersättning

mottager äldre årsklasser synes beredningen icke erforderlig.

Aiuj. dispo- Enligt gällande värnpliktslag, § 28, äger konungen icke lika fri dispo

Slväring

ens sitionsrätt över beväringens andra uppbåd som över dess första. Inkallandet

mfq X av andra uppbådet är ställt i beroende av riksdagens sammankomst eller

landstolmen. sammankallande såsom närmare framgår av berörda paragraf i lagen. Detta

förhållande kan alltså medföra att reservtrupper icke skulle, därest sådant

ur försvarssynpunkt ansåges erforderligt, kunna mobiliseras samtidigt med

första uppbådet. Denna militära olägenhet anser beredningen vara i icke

oväsentlig mån avhulpen, därest såsom beredningen föreslagit för bildande

av reservtrupper ur första uppbådet två årsklasser tillföras detta

uppbåd. I fråga om fästningsinfanteriet framstår det dock såsom synnerligen

önskvärt att jämväl dess till andra uppbådet hörande beväringsklasser

kunna disponeras samtidigt med första uppbådet, ty därigenom

uppkommer möjlighet att kunna, därest krigsläget sådant medgiver, använda

fästningsinfanteriets linjeformationer utanför fästningarna antingen

i direkt anslutning till fälthären eller för självständiga operationer å viktigare

krigsskådeplatser. Av nu anförda orsak får beredningen uttala den

åsikten, att stadgandet i § 28 mom. 2 värn pliktslagen bör modifieras sålunda,

att andra uppbådet, i vad detsamma berör fästningsinfanteriet, kan

för det ändamål, som omnämnes i sagda moment, inkallas i den ordning,

som föreskrives i mom. 1 av samma paragraf.

I det föregående har anmärkts, hurusom förslag framställts att göra

landstorrnen lättare disponibel för krigsledningen i ändamål att under en

mobiliserings gång och eljest, då den politiska situationen det kräver,

kunna förfoga över krigsmanskap till skydd för förbindelseleder, viktigare

platser m. in. Uppenbarligen är det av vikt, att fälthärens mobilisering

kan äga rum så ostört som möjligt samt att redan vid ett krigs utbrott

ur försvarssynpunkt betydelsefulla orter och anläggningar (järnvägar och

andra trafikleder, broar och andra konstbyggnader, förråd in. m.) kunna

erhålla behövligt skydd. Det kan enligt beredningens åsikt icke anses

oöverstämmande med landstormens uppgift att använda densamma såsom

skyddsvakt i nu berörda hänseenden, såvitt nämligen angår »hemorten».

På grund härav anser beredningen, att stadgandet i § 36 mom. 1 värn

-

15 2

pliktslagen, bör sålunda modifieras, att landstormen kan inkallas samtidigt

med det att första uppbådet mobiliseras.

Den nuvarande fast anställda personalen vid ett infanteriregemente Infanteriets

har beredningen funnit vara väl högt tilltagen. För att bilda sig en me- ^/sonäl

ning om storleken av deri befälskader, som erfordras för fredstjänsten,

har beredningen vid sina undersökningar av hithörande förhållanden utgått

ifrån, att ett infanteriregementes fast anställda personal bör vara av

det antal, att densamma dels kan lämna erforderlig befälspersonal för beväringsrekrytskolans

formering på tolv kompanier å två plutoner, dels möjliggöra

övning av en signalavdelning och dels medgiva uppsättande och

övning av en kulspruteavdelning. Då de två sistnämnda tjänstegrenarna

äro nya och icke förut tagits i betraktande vid bestämmandet av infanteriregementets

befälskader, komma de alltså att förorsaka en ökning av

den fast anställda personalen utöver vad som eljest skulle varit erforderligt.

För sign al tjänstens övande vid ett infanteriregemente har beredningen

avsett eu subalternofficer och tre underbefäl av manskapet. För

övning med kulsprutor torde följande befälspersonal vara tillräcklig, nämligen

två subalternofficerare, en underofficer och fyra underbefäl av

manskapet.

Då det med hänsyn till de värnpliktiga rekryternas jämförelsevis

ringa antal näppeligen låter sig göra att indela alla beväringsrekrytskolans

tolv kompanier på två plutoner, kommer med den beräkning av befälsbehovet,

varifrån beredningen utgått, ett visst antal befäl att icke tagas i

anspråk för rekrytutbildningen. Detta överskott är behövligt som resen''

för att ersätta tillfälligt sjuka och permitterade samt möjliggöra kommenderingar

till staber, skolor, utbildningskurser in. in.

Ifråga om behovet av fast anställt befäl för reservformationerna

gäller såsom allmän regel vad därutinnan yttrades uti propositionen till

1901 års riksdag angående den nya härordningen eller att allra minst

ett litet land har råd att i fredstid underhålla och avlöna en befälsstyrka

väsentligen större än den, som kan erhålla sysselsättning i fredstid. Det

återstående behovet av befäl vid mobiliseringstillfälle måste fyllas av

reservbefäl. Denna grundsats synes beredningen få om möjligt större

giltighet, därest man beslutar sig för att inrätta s. k. reservstatsbefäl.

För behandling a,v ärenden angående reservtruppernas organisation

och mobilisering erfordras en regementsofficer med adjutanter; och bör

för ändamålet vid varje infanteriregemente avses en major, en löjtnant

och eu sergeant. Att i övrigt å aktiv stat uppföra befäl för reservformationerna

har beredningen icke funnit oundgängligen nödvändigt.

2 16

För tillgodoseende av fälthärens och reservtruppernas behov av mobiliseringsbefäl

har man att tillgå dels pensionerade officerare och underofficerare,

dels officerare och underofficerare, vilka såsom sådana erhållit

sin första anställning i reserv (se kungl. förordning ang. arméns reserver

av befäl och civilmilitär personal den 15 november 1912), dels s. k. reservstatsbefäl,

vars organisation snarast möjligt i enlighet med de i 1909 års

betänkande angivna huvudgrunderna bör påbörjas, dels f. d. fast anställt

underbefäl av manskapet, dels ock slutligen värnpliktige som utbildats till

underbefäl.

Den fast anställda personal, som sålunda enligt beredningens

åsikt bör finnas vid infanteriregementena, har närmare specificerats i

bilaga 2.

Svea och Göta livgarden, som för närvarande hava 12 vice korporaler

och 240 menige volontärer mer än övriga fastlandsregementen, böra,

med hänsyn till garnisonstjänsten i huvudstaden, bibehållas vid denna

förstärkning av deras fast anställda personal.

För Gottlands infanteriregemente hava inga andra förändringar beträffande

den egentliga befälskadern företagits än som betingas av underlöjtnantsgradens

slopande samt utbytande af benämningen distinktionskorpral

mot furir. I stället för de 10 underlöjtnanterna hava upptagits

4 löjtnanter av II klass och 6 officersaspiranter. De 32 distinktionskorpralerna

hava ersatts med 14 furirer av I klass och 18 furirer av

II klass. Regementet, som för närvarande har 120 meniga volontärsbeställningar

mer än fältinfanteriregementena på fastlandet, har bibehållits

vid denna förstärkning av dess fast anställda personal. Beställningsmän

hava för regementet upptagits till likhet med vad därutinnan ansetts behövligt

för fastlandsregementena.

Till närmare förklaring av nyssnämnda bilaga må, utöver vad som

framgår av den redan lämnade framställningen, anföras följande.

I likhet med vad beredningen föreslagit beträffande trängens organisation

har beredningen icke för infanteriet upptagit någon underlöjtnantsgrad.

De från krigsskolan nyutexaminerade officersaspiranterna böra under

minst två år tjänstgöra i underofficersgrad samt därefter, då ledighet uppstår

i löjtnantsgraden, befordras till löjtnanter. Då avgången i ett infanteriregementes

officerskår kan beräknas årligen kräva ett tillskott av tre

nya officerare, blir det alltså erforderligt att i staten för varje regemente

upptaga sex officersaspiranter. Löjtnanternas och officersaspiranternas

sammanlagda antal kommer, såsom framgår av bilagan, att sammanfalla

med subalternoffieerarnas nuvarande antal, ökat med en beställning, regeinentsadjutanten

för linjereservbataljonen.

Jämväl ifråga om infanteriet har en avlöningsgrad införts mellan

sergeanter av andra lönegraden och distinktionskorpraler, varjämte benämningen

för de senare ändrats till furir.

Meniga volontärer hava icke upptagits till större antal än som kan

anses erforderligt för underbefälets rekrytering.

Av samma orsak som anförts i beredningens yttrande angående

trängens organisation, hava några officersvolontärsbeställningar icke upptagits

för infanteriet.

För beställningsinännen har hittills icke funnits möjlighet att avancera

till högre underbefälspost av manskapsgrad än korpral. Detta förhållande

är givetvis av beskaffenhet att kunna inverka menligt på rekryteringen

av hithörande personal. Särskilt ifråga om sjukvårdsbeställningsmännen

har det ansetts, att saknaden av en distinktionskorpralsgrad orsakat

svårighet att hålla personalen fulltalig och få densamma rekryterad

med kvalificerade personer. Ett förslag av Kungl. Maj:t till 1913 års

riksdag, att de i infanteritruppförbandens stater för 1914 uppförda avlöningsmedel

för sjukvårdsbeställningsmän måtte provisoriskt få användas på

det sätt, att genom minskning av antalet beställningar vid varje regemente

med en medel erhölles för avlöning jämväl av sjukvårdsdistinktion

skorpral er, vann icke riksdagens bifall, enär riksdagen icke fann sig

övertygad om, att det föreslagna provisoriet komme att medföra de åsyftade

fördelarna samt vissa olägenheter därav icke torde kunna undvikas.

Beredningen har vid övervägande av hithörande förhållanden funnit, att

sjukvårdsbeställningsmännens antal kan minskas till det i bilaga 2 angivna

eller till 8 från nuvarande 12. Gevärshantverkarmanskapet bör med

hänsyn till tillkomsten av kulsprutor ökas med en beställning, varjämte

en hovslagarsoldat torde bliva behövlig. För att möjliggöra enahanda

befordringsmöjligheter för beställningsmännen som för övrigt manskap har

beredningen bland såväl sjukvårds- som gevärshantverkarmanskapet upptagit

furirsbeställningar.

I bilagorna 3 a, 3 b och 3 c har gjorts en jämförande kostnadsberäkning

för infanteriets fast anställda personal enligt nuvarande och föreslagen

organisation. Den årliga kostnadsminskning, som uppstått för

samtliga regementen utom de två kustfästningsregementena, har huvudsakligen

åstadkommits genom reducering av de menige volontärernas antal.

Kostnadsminskningen uppgår till för ett vart av de båda fotgardesregementena

47,127 kronor 58 öre, för ett vart av tjugutre andra fastlandsregementen

47,387 kronor 58 ör,e samt för Gottlands infanteriregemente

42,578 kronor 53 öre eller för samtliga berörda infanteriregementen

1,226,748 kronor 3 öre. Utökningen av de båda kustfästningsregemen

-

2

18

Samman

fattning.

Ändringar i

värnpliktslagen.

tena till lika storlek med övriga fastlandsregementen kräver en ökad årlig

kostnad av för ett vart av dem 85,522 kronor 2 öre eller för båda

171,044 kronor 4 öre. Kostnadsberäkning angående reservstat m. m. är

utförd i bilaga 5.

I vad mån de båda kustfästningsregementenas etablisement kunna,

för inrymmande av ytterligare en linjebataljon vartdera, vara i behov av

en utvidgning, har beredningen ännu icke haft tillfälle att undersöka.

På grund av vad här ovan anförts får beredningen föreslå:

1) att infanteriregementenas fast anställda personal utom musik- och

läkarpersonal bestämmes på sätt som angivits i bilaga 2;

2) att vid varje infanteriregemente uppsattes en kulspruteavdelning,

som under rekrytskolan övas på en tropp om två kulsprutor och under

repetitionsövningarna på tre troppar om tillsammans sex kulsprutor;

3) att för möjliggörandet av uppsättning vid mobilisering av en linjereservbataljon

ur beväringens första uppbåd vid varje infanteriregemente

sagda uppbåd bestämmes skola innehålla 10 årsklasser värnpliktige;

4) att andra uppbådet, som vad infanteriet beträffar bör hava till

ändamål att lämna personal för uppsättning vid mobilisering av två reservbataljoner

vid varje regemente, bestämmes skola innehålla de fem därefter

följande årsklasserna värnpliktige;

5) att landstormen i aidedning härav skall omfatta 16—23 årsklasserna

värnpliktige;

6) att en reservstatsorganisation i enlighet med de i 1909 års betänkande

angivna huvudgrunderna snarast möjligen må påbörjas;

7) samt att till § 28 mom. 2 och § 36 mom. 1 värnpliktslagen

fogas tillägg av det innehåll som härefter angives.

Under förutsättning att tidpunkten för värnpliktens inträdande sättes

till tjugu år, skulle alltså, med tillämpning av vad beredningen i det

föregående anfört, följande ändringar i värnpliktslagen bliva erforderliga.

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.

§ 1.

§ I

-

Varje svensk man är värnplik- — — — — — — —

tig från och med det kalenderår, — — — — — — — —

under vilket han fyller tjuguett år, — — — — — — tjugu år,

till och med det, under vilket han — — — — — — — —

fyller fyrtio år. — fyrtiotvå år.

Nuvarande lydelse.

§ 2.

För den, som förvärvar svensk

medborgarrätt det kalenderår, under

vilket han fyller tjuguett år, eller

därefter, inträder värnplikten från

och med det år, som infaller näst

efter det han förvärvat nämnda rätt.

§ 3.

1. Värnplikten fullgöres i beväringen

och landstormen. Beväringen

delas i första och andra uppbådet.

Tjänstetiden i beväringen är

tolv år, åtta år i första och därefter

fyra år i andra uppbådet.

§ 3.

1. Värnpliktig är skyldig att

inställa sig till inskrivning i hären

eller flottan det år, han fyller tjuguett

år.

2. ______

3. ______

§ 6.

Även före det år, värnplikten

inträder, må yngling anmäla sig till

inskrivning etc. — — — —

Sålunda inskriven värnpliktig tillhör

likväl första uppbådet, intill

dess antalet av hans tjänsteår i beväringen

uppgår till åtta, räknade

från och med det år, då han fyllde

tjuguett år.

Vad i denna lag etc.

19 2

Föreslagen lydelse.

§ 2.

— — —

— tjugu år, — —

§ 3.

1. —

—

femton år, tio

fem år —

o

år — — — —

Z. —

§ 5.

i. —

år.

2.

3. —

— — — tjuffu

§ 6.

tjugu år.

2 20

Nuvarande lydelse.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräver,

så ock när det erfordras till stillande

av uppror, må konungen, efter statsrådets

hörande, till tjänstgöring inkalla

beväringens första uppbåd eller

de större eller mindre delar därav,

som finnas behövliga.

2. Därest i anseende till krig

eller för avvärjande av befarat eller

börjat angrepp det för rikets försvar

finnes nödigt, att beväringens andra

uppbåd eller någon del därav i skilda

orter eller vid olika truppslag av

hären eller vid flottan inkallas, må

konungen därom förordna, sedan han

statsrådet hört och så vida riksdagen

ej är samlad eller inom trettio

dagar sammanträda skall, låtit riksdagskallelse

utfärda.

§ 36.

1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1

beslut fattats att för rikets försvar

till tjänstgöring inkalla beväringens

första uppbåd eller viss del därav,

må konungen i den ordning, som

för inkallande av beväringens andra

uppbåd i mom. 2 av samma § är

föreskriven, för hemortens försvar

till tjänstgöring inkalla landstormen

eller de större eller mindre delar

därav, som finnas behövliga.

Landstormens inkallande etc. —

Föreslagen lydelse.

§ 28.

2. Därest — — — — —- — — — — — — utfärda.

Vad nu stadgats angående ordningen

för andra uppbådets inkallande

har icke tillämplighet å de

delar av samma uppbåd, vilka kunna

vara avsedda att utgöra besättningar

i rikets fästningar, utan gäller därutinnan

vad i mom. 1 föreskrivits.

§ 36.

1. Sedan — — — — —

— — — — — behövliga;

dock må konungen, i samband med

inkallandet för rikets försvar av beväringens

första uppbåd eller del därav,

efter statsrådets hörande jämväl

inkalla sådana delar av landstormen,

som erfordras till skydd för särskilt

hotade platser. Land stormsav delning,

som sålunda inkallats, må ej hållas

samlad längre tid än tio dagar, såvida

ej krig därförinnan utbryter.

Landstormens inkallande etc. —

Stockholm den 24 november 1913.

21 O

Särskilt yttrande av hr Thorsson.

Den genom 1901 års härordning införda indelningen av infanteriregementet

jämväl under rekrytskolan på tolv kompanier är ur utbildningssynpunkt

icke tillfredsställande, enär de värnpliktiga rekryternas antal icke

är så stort, att regementet under rekrytskolans viktigaste period kan formeras

på tolv kompanier. Väl bedrives under rekrytskolans första och

andra perioder utbildningen i regel i kompaniförband, ehuru kompanierna

äro synnerligen små, men under rekrytskolans tredje period, den ojämförligt

viktigaste då tillämpningen av det förut inlärda skall vidtagas, sammanslås

två, tre eller fyra kompanier till ett, olika vid olika regementen beroende

på tillgången av värnpliktige.

På grund "härav får icke någon avdelning under hela rekrytskolan

orubbat behålla sitt befäl, ingen officer, underofficer eller korpral uteslutande

tjänstgöra vid den avdelning, han från rekrytskolans början arbetat

med. Det säger sig självt, att en dylik ordning icke alls är tillfredsställande.

Ansvaret för utbildningens grundlighet och homogenitet påvilar icke

städse under rekrytskolan ett och samma befäl. Det kompanikadersystem,

på vars införande 1901 års härordning lägger så stor vikt, existerar alltså

i verkligheten icke och kan med en indelning av rekrytskolan på tolv kompanier

icke genomföras, ty kompanierna bliva för små för att kunna medgiva

utbildning i kompaniförband.

En fördel ur militär synpunkt har givetvis indelningen på tolv

kompanier under rekrytskolan medfört; man har tillskapat en befälskader

åtskilligt större än fredsbehovet, mätt efter rekrytskolans verkliga förhållanden,

kräver.

Jag har därför tänkt mig, att man skulle erhålla en ur utbildningssynpunkt

militäriskt bättre organisation och samtidigt kunna något inskränka

det fast anställda befälets antal, därest man lägger om infanteriregementets

indelning. En sådan indelning erhålles, om man låter regementet

under rekrytskolan vara formerat på 8 kompanier å 2 plutoner

och låter dessa kompanier under repetitionsövningen svälla ut till 16 kompanier.

Vid en dylik indelning kunna alla avdelningarna bibehållas orubbade

under rekrytskolans särskilda skeden. Varje kompanichel blir ansvarig

för sitt kompanis utbildning under hela rekrytskolan och kompanikadrerna

bliva verkliga stammar eller medelpunkter för de värnpliktige.

Först då kan man säga, ått kompaniet blir den militära familj, inom vilken

den värnpliktige helt uppfostras till soldat.

8 —141281

2 22

Utsvällningen till 16 kompanier under repetitionsövningen kan ordnas

sålunda, att första plutonen på ett vart av beväringsrekrytskolans åtta

kompanier med dess befäl jämte inryckande äldre årsklasser, vilka erhållit

sin rekrytutbildning vid denna pluton, fortfarande bildar det s. k. stamkompaniet

och ledes av stamkompaniets chef. Rekrytkompaniernas andra

pluton med sitt befäl jämte de inryckande äldre årsklasserna, som erhållit

sin rekrytutbildning vid denna pluton, bilda de kompanier, vilka existera

endast under repetitionsövningen, och ledas av sina ordinarie plutonchefer

såsom kompanichefer eller ock av till tjänstgöring inkallade reservstatskaptener.

Stamkompanierna numreras 1—3—5 o. s. v. och de under repetitionsövningen

nytillkommande kompanierna 2—4—6 o. s. v.

Emot en sådan anordning har invänts, att den skulle om icke omöjliggöra

så åtminstone betydligt försvåra regementenas kompanihushållning,

vilken utan tvivel är av stor betydelse. Det synes mig dock, som om

dessa farhågor äro överdrivna. I korthet må därför här antydas, hur jag

tänkt mig denna fråga ordnad. Under årets 11 månader är kompaniet

med dess förråd och expedition odelat och skötes under denna tid av

kompanifanjunkaren, som i en avdelning av kompaniets förrådslokaler förvarar

första plutonens och i en annan andra plutonens persedlar. Någon

dag före repetitionsövningen överlämnar stamkompaniets förvaltning till

det tillfälligt bildade kompaniets förvaltning andra plutonens persedelförråd.

Vid återställandet av persedlarna efter repetitionsövningens avslutande

sker besiktning för konstaterande i vad mån stamkompaniets förvaltning

icke må bära ansvaret för persedlarnas eventuella försämring.

Genom en dylik anordning kan självhushållningsprincipen icke anses hava

blivit rubbad.

En annan invändning, som gjorts emot regementets indelning på 16

kompanier under repetitionsövningen, är att kompanierna och därmed också

bataljonerna bliva för svaga samt att i anledning därav fyra årsklasser värnpliktige

måste under repetitionsövningen samtidigt stå till förfogande. Jag

håller dock före, att det skall låta sig göra att under repetitionsövningen

formera regementet på 16 kompanier och behöver härutinnan endast

hänvisa till generalskommissionens åsikt, återgiven i beredningens

yttrande.

En formering av regementet på 16 kompanier under repetitionsövningen

är också nödvändig, därest reserv- och reservstatsbefäl skall erhålla

tillfälle till övning i ^uppföring. En organisation, som icke medgiver

inkallande och övande av största möjliga antal reservstats- och reservbefäl

i just de funktioner, detta befäl enligt organisationen är avsett

23 2

att under ett fälttåg bekläda, måste nämligen anses väsentligt minska de

fördelar, man vill tillmäta reservstats- och reservorganisationerna.

Med den av mig sålunda förordade organisationen av infanteriregementet

blir det, såsom förut påpekats, möjligt att rätt väsentligt begränsa

infanteriets fast anställda personal. Emellertid kräves, såsom i beredningens

yttrande framhållits, att ett visst antal befäl avses för nya tjänstegrenar,

kulsprutetjänst och signaltjänst.

Beträffande kulspruteorganisationen vid infanteriet är jag ense med

beredningens pluralitet därutinnan, att en kulspruteavdelning bör formeras

vid varje infanteriregemente. På grund av de stora kostnader en dylik

organisation kommer att medföra och då tillräcklig erfarenhet angående

den lämpligaste organisationsformen ännu icke vunnits, har jag ansett, att

man tillsvidare bort stanna vid att förorda en organisation om en tropp

under rekrytskolan och två troppar under repetitionsövningarna. Materialanskaffningen

kan då inskränkas till att omfatta 2/.s av den utav beredningens

pluralitet förordade. För kulsprutetjänsten vid ett infanteriregemente

har jag beräknat samma antal befäl som beredningens pluralitet.

Beträffande signal tjänsten har jag för densamma avsett en officer, en underofficer

och fem underbefäl av manskapet. Den fast anställda personal,

som jag sålunda funnit tillräcklig för ett infanteriregemente, framgår av

bilaga 4. Officersantalet har tilltagits så rikligt, att fem stycken officerare

äro disponibla för kommenderingar utom regementet. För varje regemente

har jag upptagit en förrådsvaktmästare och får jag såsom skäl härför anföra

följande.

För närvarande kommenderas såsom biträde till förrådsförvaltaren

eu korpral, ett förhållande som av förvaltarna inom armén anses vara otillfredsställande

för persedelvården. Dessa biträden måste nämligen lämna

förrådet just vid den tidpunkt, då de inhämtat nödig rutin och erfarenhet

för att tillfredsställande kunna utföra sitt uppdrag. För trupptjänsten

måste det anses såsom en påtaglig olägenhet att binda en ung och rörlig

korpral vid ett förråd. Då det med all sannolikhet icke kommer att uppstå

någon svårighet att bland avgående korpraler eller andra lämpliga

personer utvälja nödigt antal förrådsvaktmästare, har jag i mitt förslag

upptagit en sådan beställning för varje infanteriregemente och för densammas

innehavare beräknat en årslön av 1 200 kronor.

Den garnisonstjänst, för vars fullgörande Svea och Göta livgarden

erhållit ett betydligt större antal meniga volontärer ävensom vardera tolv

vice korpraler mer än övriga större infanteriregementen, utgöres huvudsakligen

av vakthållning vid kung], slottet och paraderingar vid högtidliga

tillfällen. Denna förstärkning av fotgardenas kadrer är således icke till

-

2 24

kommen i försvarets intresse och kan redan av denna anledning betecknas

såsom onödig. Därtill kommer, att enligt min åsikt den s. k. garnisonstjänsten

är en fullkomligt obehövlig anordning. Vakthållningen vid kung],

slottet, därest sådan anses erforderlig, bör lämpligen kunna bestridas av

för ändamålet anställda civila personer, och att för utveckling av pomp

och ståt vid vissa tillfallen hava anställd särskild personal torde icke ur

utgiftssynpunkt kunna betecknas såsom förtänksamt; kostnaderna för försvaret

bliva dryga nog ändå. På grund härav har jag ansett, att de båda

fotgardena icke böra hava en talrikare fast anställd personal än övriga

infanteriregementen.

Vidare har jag ansett, att Gottlands infanteriregemente bör hava

samma antal fast anställda personal som övriga infanteriregementen.

Enligt mitt förslag komma alltså infanteriets samtliga 28 regementen

att erhålla fast anställd personal till lika antal.

Givetvis kommer den av mig förordade organisationen att ställa

större krav på reservstatsorganisationen än vad enligt beredningens pluralitets

förslag blir förhållandet. Det ökade antal reservstatsofficerare, som

mitt förslag kräver, synes mig dock kunna erhållas, om reservstaten ordnas

sålunda, att förtjänta underofficerare, som genomgått en särskild officerskurs,

därå kunna avancera till officerare (löjtnanter).

För att underlätta övergången till reservstat särskilt för underofficerare

anser jag, att tjänstetiden, som kräves för rätt till övergång, bör bestämmas

till 12 år i stället för av kommittén förordade 15 år, och att

underofficer med 12 års tjänstetid skall äga rätt att vid 32 års ålder övergå

till reservstat. Det är nämligen för en man i underofficerens ställning

av vida större betydelse än för en officer, att övergången till annan

levnadsbana får ske vid en tidig ålder.

I detta sammanhang tillåter jag mig att i korthet antyda, huru jag

tänkt mig underofficersutbildningen ordnad. För närvarande anordnas vid

varje truppförband underofficersskola för de korpraler, som skola erhålla

underofficersutbildning. Utan tvivel skulle det ur flera synpunkter vara

lämpligare, om utbildningen gjordes gemensam för ett flertal regementen,

exempelvis eu eller två underofficersskolor för varje vapenslag. Genom eu

sådan anordning skulle det bliva möjligt att för utbildningen utvälja de

bästa lä rarkrafterna bland officerarna. Under nuvarande förhållanden med

en skola vid varje truppförband är det icke så alldeles givet, att undervisningen

kommer att ledas av därför lämpade personer, ty varje officer

besitter icke nödig pedagogisk förmåga. Dylika gemensamma underofficersskolor,

vilka pågå i åtta å nio månader, kunna lämpligen uppdelas i

två perioder, båda förlagda till tider på året, då värnpliktsövningar ej

25 O

förekomma. Efter befordran till underofficer och fullgjord viss tids trupptjänst

skulle de skickligaste underofficerarna uttagas till genomgående av

en officerskurs. Den underofficer, som genomgått sådan kurs, skulle framdeles,

sedan han övergått till reservstat, kunna befordras till löjtnant. En

på sådant sätt anordnad underofficersutbildning skulle bliva av stor betydelse

för armén och tillföra densamma mycket dugligt befäl.

Skall reservstats- och reservbefälet (officerare och underofficerare)

bliva till någon värklig nytta för armén, måste det erhålla tillfälle till

övning oftare än vart tredje år. Enligt min mening bör sådant befäl

varje år inkallas till en kort tjänstgöring och därvid beredas tillfälle att

mera grundligt än för närvarande sker uppöva och utveckla sin befälsvana.

Med en formering av infanteriregementet i enlighet med mitt förslag

erhållas de rikaste möjligheterna i detta hänseende.

Kostnadsberäkningarna med den av mig förordade organisationen

ställa sig sålunda. Årskostnaden blir för ett vart av de båda fotgardena

381 477 kronor 38 öre och för ett vart av övriga regementen 373 717

kronor 38 öre. I förhållande till nuvarande kostnader uppstår alltså en

årlig utgiftsminskning av för ett vart av de båda fotgardena 276,228

kronor 85 öre, för ett vart av 23 andra fastlandsregementen 96 458 kronor

7 öre samt för Gottlands infanteriregemente 173 728 kronor 42 öre

eller för samtliga berörda regementen 2 944 721 kronor 73 öre. Utökning

av de båda kustfästningsregementena till samma storlek som

övriga regementen kräver en ökad årlig kostnad av för ett vart av dem

36 451 kronor 53 öre eller för båda 72 903 kronor 6 öre. Den uppkommande

årliga besparingen utgör alltså 2 871 818 kronor 67 öre.

I Övriga av mig: här ovan icke berörda delar är jag ense med beredningens

pluralitet.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa:

att infanteriregementenas fast anställda personal utom musik- och

läkarpersonal bestämmes på sätt som angivits i bilaga 4;

att vid varje infanteriregemente uppsättes en kulspruteavdelning,

som under rekrytskolan övas på en tropp om två kulsprutor och under

repetitionsövningarna på två troppar om tillsammans fyra kulsprutor;

att för möjliggörandet av uppsättning vid mobilisering av fyra linjebataljoner

vid varje infanteriregemente beväringens första uppbåd bestämmes

skola innehålla 10 årsklasser värnpliktige;

samt att vid upprättandet av reservstater för officerare och underofficerare,

vilkas organiserande på sätt beredningen yttrat snarast möjligen

bör påbörjas, hänsyn tages till de av mig angivna synpunkterna.

2

26

Bilaga 1.

Infanteriets fast anställda personal enligt nuvarande organisation

(utom musik- och läkarpersonal).

Beställning.

Svea och

Göta

livgarden.

Tjugutre

infanteri-

regementen.

Två

fästnings-

infanteri-

regementen.

Gottlands

infanteri-

regemente.

; Överste..................

1

1

1

1

1

Överstelöjtnant...............

1

1

1

1

Majorer..................

2

2

1

2

Kaptener I klass..............

8

8

6

8

» II » ..............

5

5

5

5

j Löjtnanter I klass.............

10

10

7

12

> II > .............

10

10

7

11

Underlöjtnanter...............

10

10

6

10

Fanjunkare................

13

13

9

9

Sergeanter I klass ............

13

13

9

14

> II » .............

12

12

8

16

Distinktionskorpraler............

36

36

24

32

Korpraler.................

48

48

36

40

Vice korpraler...............

60

48

36

48

Officersvolontärer ..............

12

12

8

10

Övriga volontärer..............

360

120

80

240

Sjukvårdskorpraler.............

4

4

2

3

> vice korpraler...........

4

4

O

O

3

> soldater ..............

4

4

3

3

Gevärshantverkare.............

1

1

1

1

Gevärsh.-korpral..............

1

1

1

1

» vicekorpral.............

1

1

1

1

» soldat...............

1

1

1

1

Summa

617

365

256

472

Bilaga 2.

o

i

Infanteriets fast anställda personal enligt beredningens förslag.

(Utom musik- och läkarpersonal.)

Beställning.

Svea och

Göta

livgarden.

Tjugufem

infanteri-

regementen.

Gottlands

infanteri-

regemente.

Överste....................... .

1

1

1

Överstelöjtnant.....................

1

1

1

Majorer........................

3

3

2

Kaptener I klass....................

8

8

8

> 11 > ....................

5

5

5

Löjtnanter I klass...................

12

12

12

» II > ...................

13

13

15

Fanjunkare.......................

13

13

9

Sergeanter I klass ...................

13

13

14

» II > ...................

12

12

16

Officersaspiranter....................

6

6

6

Furirer I klass.....................

14

14

14

> II » .....................

28

28

18

Korpraler.......................

44

44

40

Vice korpraler.....................

56

44

48

Volontärer.......................

290

50

170

Sjukvårdsfurirer II klass................

2

2

O

tJ

> korpraler...................

2

2

2

> vice korpraler.................

2

2

2

> soldater ....................

2

2

2

Gevärshantverkare...................

1

1

i

Gevärsh.-furir II klass.................

1

1

i

> korpral ....................

1

1

i

» vice korpral ..................

1

1

i

» soldat .....................

1

1

i

Hovslagarsoldat.....................

1

1

i

Summa

533

281

393

2 28

Bilaga 3 a.

Jämförande kostnadsberäkning för Svea och (Jota livgarden.

Beställning.

Enhetskostnad.

Nuvarande organisation.

Föreslagen organi sation.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre.

Överste..............

9 390

_

1

9 390

_

1

9 390

_

Överstelöjtnant..........

7 325

—

1

7 325

—

1

7 325

—

Majorer..............

6 825

—

2

13 650

—

3

20 475

—

Kaptener I klass..........

5 360

—

8

42 880

—

8

42 880

—

> II > .........

4 360

—

5

21800

—

5

21800

—

Löjtnanter I klass.........

2 995

—

10

29 950

—

12

35 940

—

> II > .........

2 515

—

10

25 150

—

13

32 695

—

Underlöjtnanter..........

2 215

—

10

22 150

—

—

—

—

Fanjunkare............

2 542

50

13

33 052

50

13

33 052

60

Sergeanter I klass .........

1970

—

13

25 610

—

13

25 610

—

> II > .........

1850

—

12

22 200

—

12

22 200

—

Officersaspiranter ..........

1850

—

—

—

—

6

11100

—

Furirer I klass..........

1237

17

—

—

—

14

17 350

38

» II > ..........

997

17

—

—

—

28

27 920

76

Distinktionskorpraler........

997

17

36

35 898

12

—

—

—

Korpraler.............

900

67

48

43 232

16

44

39 629

48

Vice korpraler...........

804

17

60

48 250

20

56

45 033

52

Officersvolontärer ..........

691

—

12

8 292

—

—

—

—

Volontärer.............

707

67

360

254 761

20

290

205 224

30

Sjukvårdsfurirer II klass......

997

17

—

—

—

2

1994

34

> korpraler.........

900

67

4

3 602

68

2

1801

34

> vice korpraler.......

804

17

4

3 216

68

2

1608

34

i soldater.........

744

17

4

2 976

68

2

1488

34

Gevärshantverkare.........

1970

—

1

1970

—

1

1970

—

Gevärsh.-furir II klass.......

997

17

—

—

—

1

997

17

» korpral ..........

900

67

1

900

67

1

900

67

> vice korpral........

804

17

1

804

17

1

804

17

» soldat ..........

744

17

1

744

17

1

744

17

Hovslagarsoldat..........

744

17

—

—

—

1

744

17

Summa

—

—

617

657 806

23

533

610678

65

Anm. För regementsofficerare, regementskvartermästare och regementsadjutanter har icke med

räknats

dem nu tillkommande hästersättning.

29 2

Bilaga 3 b.

Jämförande kostnadsberäkning för fastlandsregementena utom Svea och

Göta livgarden.

Beställning.

Enhets-

kostnad.

Nuvarande organisa- tion vid 23 rege- menten.

Nuvarande organisa- tion vid I. 7 och

I. 26.

Föreslagen organisa- tion vid samtliga

dessa regementen.

Kronor.

öre.

Antal

Kronor.

öre.

Antal

Kronor.

öre.

Antal

Kronor.

öre.

Överste........

9 090

_

1

9 090

1

9 090

1

9 090

Överstelöjtnant ....

6 925

—

1

6 925

1

6 925

—

1

6 925

— ’

Majorer........

6 425

—

2

12 850

—

1

6 425

—

3

19 275

Kaptener I klass....

5 260

—

8

42 080

—

6

31 560

—

8

42 080

—

» II > . . . .

4 260

—

5

21300

—

5

21300

—

5

21300

— ;

Löjtnanter I klass . . .

2 895

—

10

28 950

—

7

20265

—

12

34 740

—

> II » . . .

2 415

—

10

24150

—

7

16 905

—

13

31 395

— 1

j Underlöjtnanter ....

2115

—

10

21150

—

6

12 690

—

—

—

— |

! Fanjunkare.....

2 482

60

13

32 272

60

9

22 342

50

13

32 272

50

j Sergeanter I klass . . .

1910

—

13

24 830

—

9

17 190

—

13

24 830

— !

> II > . . .

1790

—

12

21480

—

8

14 320

—

12

21480

—

Officersaspiranter....

1790

—

—

—

—

—

—

—

6

10 740

—

Furirer I klass ....

1237

17

—

—

—

—

—

—

14

17350

38 ''

> II > ....

997

17

—

—

—

—

—

—

28

27 920

76 !

Distinktionskorpraler . .

997

17

36

35 898

12

24

23 932

08

—

—

Korpraler.....

900

67

48

43 232

16

36

32 424

12

44

39 629

48

Vice korpraler.....

804

17

48

38 600

16

36

28 950

12

44

35 383

48

Officersvolontärer....

691

—

12

8 292

—

8

5 528

—

—

—

—

Volontärer.......

707

67

120

84 920

40

80

56 613

60

50

35 383

50 1

Sjukvårdsfurirer It kl. .

997

17

—

—

—

—

—

—

2

1994

34

» korpraler . . .

900

67

4

3 602

68

2

1801

34

2

1801

34

» vice korpraler .

804

17

4

3 216

68

3

2 412

51

2

1608

34 ;

> soldater . . .

744

17

4

2 976

68

3

2 232

51

2

1488

34

Gevärshantverkarc . . .

1910

—

1

1910

—

1

1910

—

1

1910

Gevärsh.-furir II kl. . .

997

17

—

—

—

—

—

—

1

997

17

> korpral ....

900

67

1

900

67

1

900

67

1

900

67

> vice korpral . .

804

17

1

804

17

1

804

17

1

804

17

> soldat ....

744

17

1

744

17

1

744

17

1

744

17

Hovslagarsoldat ....

744

17

—

—

—

—

—

—

1

744

17

Summa

-|

-1

865 |

470175

39 |

256 |

887 265|

79

281 |

422 787 |

81

Anm. För regementsofficerare, regementskvartermästare och regementsadjntanter har icke med

räknats

dem nu tillkommande hästersättning.

9—141281

2 30

Bilaga 3 c.

Jämförande kostnadsberäkning för Gottlands infanteriregemente.

Beställning.

Enhetskostnad.

Nuvarande organisation.

Föreslagen organisation.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre.

Överste..............

9 090

_

1

9090

_

1

9 090

Överstelöjtnant..........

6 925

—

1

6 925

—

1

6 925

—

Majorer..............

6 425

—

2

12 850

—

2

12 850

—

Kaptener I klass.........

5 260

—

8

42 080

—

8

42080

—

» II > .........

4 260

—

5

21300

—

5

21300

—

Löjtnanter I klass.........

2 895

—

12

34 740

—

12

34 740

—

> II > .........

2 415

—

11

26 565

—

15

36 225

—

Underlöjtnanter..........

2115

—

10

21150

—

—

—

—

Fanjunkare............

2 482

60

9

22 342

60

9

22 342

50

Sergeanter I klass .........

1910

—

14

26 740

—

14

26 740

—

> II » .........

1790

—

16

28 640

—

16

28 640

_ j

Officersaspiranter .........

1790

—

—

—

—

6

10 740

Furirer I klass..........

1237

17

—

—

—

14

17 350

38

> II > ..........

997

17

—

—

—

18

27 920

70

Distinktionskorpralcr........

997

17

32

31909

44

—

—

—

Korpraler.............

900

67

40

36 026

80

40

36 026

80

Vice korpraler..........

804

17

48

38 600

16

48

38 600

16

Officersvolontärer.........

691

—

10

6 910

—

—

—

—

Volontärer............

707

67

240

169 840

80

170

120 303

90

Sjukvårdsfnrircr II klass......

997

17

—

—

—

2

1994

34

> korpraler.........

900

67

3

2 702

01

2

1801

34

> vice korpraler ......

804

17

3

2 412

51

2

1608

34

» soldater .........

744

17

3

2 332

51

2

1488

34

Gevärshantverkaro.........

1910

—

1

1910

—

1

1910

—

Gevärsh.-fnrir II klass.......

997

17

—

—

—

1

997

17

> korpral ..........

900

67

1

900

67

1

900

67

> vice korpral .......

804

17

1

804

17

1

804

17

> soldat ..........

744

17

1

774

17

1

744

17

Hovslagarsoldat..........

744

17

—

—

—

1

744

17

Samma

—

—

472

547 445

74

| 393

504867

21

Anm. För regementsofficerare, regementskvartermästare och regementsadjutanter kar icke med

räknats

dem nu tillkommande hästersättning.

31 2

Bilaga 4.

Infanteriets fast anställda personal enligt lierr Thorssons förslag

(utom musik- och läkarpersonal).

Beställning.

Samtliga

infanteri-

regementen.

Överste.........................

1

Överstelöjtnant.....................

1

Majorer.........................

3

Kaptener I klass....................

6

» II > ....................

5

Löjtnanter I klass....................

13

» II > ....................

13

Fanjunkare.......................

9

Sergeanter I klass ....................

12

> II » ....................

8

Officcrsaspiranter ....................

6

Furirer I klass.....................

18

• II » ....................

20

Korpraler........................

34

Vice korpraler......................

34

Volontärer.......................

45

Sjukvårdsfurirer II klass.................

2

» korpraler....................

2

v vice korpraler.................

2

> soldater....................

2

Gevärshantverkare....................

1

Gevärsh.-furir II klass..................

1

> korpral.....................

1

» vice korpral..................

1

> soldat .....................

1

Hovslagarsoldat.....................

1

Förråds vaktmästare...................

1

Summa

243

2 32

Bilaga 5.

Approximativ beräkning av de årliga kostnaderna för reservstat, reservbefäl

och värnpliktigt befäl vid infanteriet efter genomförd organisation.

1

A. Reservstaten (förtidspensionerade).

Lön.

Dag- avlöning,

rese- och

trakta- ments- ersättning,

häst-

Samma

kronor.

1 infanteriregemente:

ersättning.

Regementsofficerare.

1 överstelöjtnant...................

1 major.......................

2 500

2 350

_

—

_

4 850

_

för halva antalet: dagavlöning.....160: —

rese- och traktam.-ers. '') 42: —

hästersättning . . . 2) 224: —

426

426

Kompaniofficerare:

6 kaptener å 1 580: —.................

9 480

—

—

—

9 480

—

för halva antalet: dagavlöning.....128: —

; rese- och traktam.-ers. *) 36: —

_

_

—

_

Säger 164: —

492

—

492

_

2 löjtnanter a 1 580: — kr................

3160

—

—

—

3160

—

för halva antalet: dagavlöning..... 96: —

rese- och traktam.-ers. l) 36: —

_

_

132

_

132

Underofficerare:

8 fanjunkare å 580: —.................

4 640

—

—

—

4 640

|

för halva antalet: dagavlöning..... 80: —

rese- och traktam.-ers. l) 28: —

Sgr 108: —

—

—

432

—

432

—

Säger

—

—

—

—

23 612

—

27 infanteriregementen ä 23 612: — kr.............

—

—

—

—

637 524

—

Samma

—

—

—

—

661136

—

Härifrän avgä 40 %, varefter den verkliga kostnaden ntgör . .

—

—

—

—

396 682

—

B. Reservbefäl ocli värnpliktigt befäl.

1 infanteriregemente:

5 kaptener ä avlöning .....s) 338: 56

rese- och traktam.-ers. 36: —

Sgr 374:66

10 löjtnanter å avlöning......4) 185: 28

rese- ooh traktam.-ers. 36: —

—

—

—

—

1872

80

Sgr 221:28

20 sergeanter ä avlöning......6) 132:48

rese- och traktam.-ers. 28: —

—

—

—

—

2 212

80

Sgr 160:48

66 korpraler ä dagavlöning 0: 40 kr pr dag

—

_

—

—

3 209

844

60

80

Säger

—

—

—

—

8140

—

27 infanteriregementen ä 8 140: — kr.............

—

—

—

—

219 780

—

Summa

—

—

—

—

227 920

—

Summa summarum

—

—

—

—

624602

—

Anm. 1. Allt förtidspensionerat befäl förutsättes tjänstgöra under en repetitionsövning

vart annat år, vadan dagavlöning, rese- och traktan)entsersättning samt hästersättning

beräknas årligen endast för halva antalet dylikt befäl.

Anm. 2. Antalet förtidspensionerade inom olika grader är upptaget i huvudsaklig

överensstämmelse med till 4. beredningen avgivet förslag, hela antalet har dock upptagits i

enlighet med 3. beredningens P. M.

Anm. 3. Beträffande lönebeloppen per förtidspensionerad officer och underofficer äro

dessa överensstämmande med beräkningarna å sid. 7 i 1909 års betänkande. Majorer hava

tänkts avgå vid en medelålder (mellan 40 och 54 år) av 47 år, »kompaniofficerare» (betänkandet

skiljer ej mellan kaptener och löjtnanter) vid en medelålder (mellan 35 och 49

år) av 42 år. Fanjunkare hava tänkts avgå vid en medelålder (mellan 35 och 49 år) av

42 år. Dagavlöningen för förtidspensionerade är beräknad med samma belopp per dag som

för motsvarande aktiva officerare och underofficerare.

Anm. 4. Den kostnad i löner och pensioner, som en reservstat vid hela armén

(samtliga vapenslag) av i 1909 års kommittébetänkande angiven storlek skulle, slutligen genomförd,

kräva för statsverket, uppgår enligt betänkandet till omkring 500 000 kronor om året.

Härvid är, såsom framhållits av 1908 års kommitterade, att märka, att den direkta årliga

utgiften i lönemedel enligt samma kommitterades beräkning uppgår till 1 017 330 kronor.

Om sistnämnda belopp utföres på anslaget till ifrågavarande reservstat, skulle emellertid en

avsevärd minskning kunna ske å anslaget till arméns pensionering, en minskning, som av

kommitterade beräknats till 520 000 kronor. Nettokostnadsbeloppet, 500 000 kronor, kräves

efter organisationens fullständiga genomförande. Under övergångstiden, 8 å 12 år, och även

den närmast efterföljande tiden uppgår det till varierande belopp (1908 års betänkande sid.

116). Det har därför ansetts riktigt, att i ovanstående beräkningar angiva den verkliga

kostnaden för fullt genomförd förtidspensionering vid infanteriet, vilket approximativt skett

sålunda, att de för förtidspensioneringen utgående sammanlagda löne- och dagavlöningsbeloppen

för ett infanteriregemente reducerats med 40 /. (De i beräkningen upptagna dagavlöningsbeloppen

m. m. utgöra nämligen omkring 10 % av lönebeloppen).

Anm. 5. Värnpliktiga officerares och underofficerares avlöning beräknas lika med

reservofficers och reservunderofficei-s; värnpliktiga korpraler antagas åtnjuta förmåner i enligt

het med § 20 i 1913 års förordning (Sv. F. S. 413/1913), av vilka här endast upptagits

dagavlöning, enär övriga förmåner utgå under alla förhållanden till ifrågavarande personer i

deras egenskap av värnpliktige.

Anm. 6. Antalet årligen under en regementsövning tjänstgörande reservbefäl och

värnpliktigt befäl är upptaget i enlighet med 3. beredningens P. M., varvid officerarna antagits

utgöra 5 kaptener och 10 löjtnanter per infanteriregemente, underofficerarna endast

sergeanter.

'') Se sid. 37 i 1909 års betänkande.

2) Hästlega och fnrageersättning enl. § 23 i 1913 års förordning.

4)

3’

2 400 + 1 460

365

1 020 + 1 095

365

x 32 (se § 16 mom. 1 i 1913 års förordning).

x 32 (

)•

780 + 730

)

2 34

Beträffande kostnaderna under övergångsperioden, innan här ovan

upptagna organisationer bliva slutförda, är framför allt längden av nämnda

period av betydelse. 1909 års kommitté har emellertid för den första

femårsperioden beräknat kostnaderna för reservstaten vid hela armén (sid.

36 och 37 i betänkandet), varav infanteriet utgör 2/3. Följas dessa beräkningsgrunder,

skulle kostnaderna för reservstaten vid infanteriet bliva

(med 40 % avdrag enligt anm. 4):

under

1. året

omkring 33 600

kronor

»

2. »

» 57 600

»

»

3. »

» 81 600

»

4. »

» 102 600

»

»

5. »

» 123 600

»

Vidkommande kostnaderna under en övergångsperiod för reservbefälet

och det värnpliktiga befälet bliva desamma — om man utgår från exempelvis

en övergångsperiod av 10 år samt icke tager någon hänsyn till

nuvarande reservbefälsorganisation — i medeltal första året 22 800 kronor

och därefter för varje år ökade med samma belopp. Under första femårsperioden

skulle kostnaderna sålunda utgöra:

under 1. året omkring 22 800 kronor

» 2. » > 45 600 »

» 3. » » 68 400 »

» 4. » » 91 200 »

» 5. » » 114 000 »

Sammanlagda kostnaderna för reservstat, reservbefäl och värnpliktigt

befäl vid infanteriet skulle sålunda utgöra:

Under 1. året omkring 56 400 kronor

» 2. » » 103 200 »

» 3. » » 150 000 »

» 4. » » 193 800 »

» 5. » » 237 600 »

3

TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGENS

YTTRANDE

ANGÅENDE

ARTILLERIETS FÖRRÅD, VERKSTÄDER,

FABRIKER M. M.

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

sid.

A. Nuvarande organisation........................5.

1) Artilleriets förråd och verkstäder..................5.

2) Artilleriets fabriker........................7.

3) Arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå och artilleristaben . 8.

B. Förslag angående vissa befattningars uppförande på särskilda stater . . .10.

C. Beredningens yttrande........................12.

1) Artilleriets förråd och verkstäder..................12.

2) Artilleriets fahriker........................20.

3) Arméförvaltningens artilleridepartements militär byrå och artilleristaben . 22.

4) Chefen för artilleri- ingenjörshögskolan...............23.

5) Sammanfattning..........................24.

I

10—141281

5

3

A) Nuvarande organisation.

1) Artilleriets förråd och verkstäder.

Artilleriförråden lyda under arméförvaltningens artilleridepartement

samt stå därjämte under generalfälttygmästarens eller, å dennes vägnar,

fälttygmästarens överinseende. Förråden äro av två slag, huvudförråd och

truppförråd. Varje huvudförråd består av tygförråd, gevärsförråd och ammunitionsförråd

med tillhörande verkstäder (resp. tygverkstad, gevärsreparationsverkstad

och laboratorium). Varje truppförråd består av fältförråd,

gevärsförråd, stallförråd och övningsrnaterielförråd.

De särskilda förråden inrymma:

tygförråd: artillerimateriel,

gevärförråd: gevärsmateriel och målskjutningsmateriel för eldhandvapen,

ammunitionsförråd: ammunitionsmateriel,

fältförråd: artillerimateriel, avsatt för viss formation (stab, batteri,

kolonn etc.),

stallförråd: häst- och ridskolepersedlar,

övningsförråd: övrig vid artilleritruppförband befintling materiel, som

redovisas inför arméförvaltningens artilleridepartement,

jämte för förråden erforderliga inventarier, maskiner, verktyg in. m.

De huvudförråd med därför avsedda byggnader och områden samt

personal, som äro ställda under en gemensam förrådschef, tygmästare,

bilda tillsammans en tygstation. Tygmästarna lyda närmast under fälttygmästare^

vilken är chef för militärbyrån i arméförvaltningens artilleridepartement.

Truppförråden tillhöra i regel vederbörande truppförbands

förvaltning och lyda under truppförbandschefen.

Tygstationer finnas å varje ort, där artilleritruppförband är förlagt,

således i Stockholm, Göteborg, Kristianstad, Östersund, Uppsala, Jönköping,

Visby, Karlsborg och Boden. Tygstationen i Stockholm är störst,

därnäst den å Karlsborg.

För tjänstens bestridande vid tygstationerna finnes följande tygperso

-

3

o

mai: tygmästare, tygofficerare, tygingenjör, tygförvaltare, tygunderofficerare,

tygverkmästare (besiktningsrustmästare), tygskrivare och tyghantverkare

samt tygvaktare och tygarbetare.

Till tjänstgöring såsom tygmästare och tygofficerare beordras officerare

vid artilleritruppförbanden och äro för närvarande tolv officerare

av kompaniofficers grad förordnade att bestrida dylik tjänst, nämligen tre

i Stockholm, två å Karlsborg och en å envar av övriga orter, där tygstation

finns.

Med generalfälttygmästarens begivande kan vederbörande regementschef

av artillleriet förordna tygmästare att jämväl vara vapenofficer vid

regementet ävensom beordra tygmästare och tygofficer till tjänstgöring

vid regementet i den mån sådant kan ske utan hinder av deras verksamhet

vid tygstationen.

övrig tygpersonal utom tygvaktare och tygarbetare är uppförd på

en särskild avlöningsstat, benämnd Artilleriets tygstater, till följande antal:

1 tygingenjör,

13 tygförvaltare,

10 tygunderofficerare,

9 besiktningsrustmästare eller tygverkmästare,

14 tygskrivare,

60 tyghantverkare.

Tygmästare och tygofficerare beordras av konungen på förslag av

generalfälttygmästaren. Tygstatspersonalen utom tygförvaltarna, placeras

av generalfälttygmästaren till tjänstgöring vid viss tygstation. Tygförvaltarna,

vilka handhava kassa- och materialförvaltningen vid tygstationerna,

placeras av arméförvaltningens artilleridepartement.

På Artilleriets tygstater äro dessutom uppförda 6 departementsskrivare,

vilka tjänstgöra å arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå,

samt 6 fortmaskinister, vilka göra tjänst i Boden. Från och med

1914 års början tillkommer en fortmaskinist, avsedd för Tingstäde på

Gottland.

Tygvaktarna och tygarbetarna äro icke fast anställda, utan antagas,

de förstnämnde medelst kontrakt på viss tid och de sistnämnde såsom arbetare

utan tidsbestämning.

Vid tygstation skola även vederbörligt artilleriregementes hantverksbeställningsmän

för egen fortsatt utbildning och för utförande av där förekommande

arbeten tjänstgöra, när deras arbete icke erfordras för regementets

räkning i hantverkstjänst. Därjämte kan på anhållan av tygmästare

handräckningspersonal beordras från regementet till tjänstgöring vid tygstationen.

7

Truppförråd lyder under regementschefen och handhaves av vederbörande

uppbördsman, som är för batteris fältförråd och stallförråd batterichefen,

för annat fältförråd en kompaniofficer samt för gevärs- och

övningsmaterielförråd vapenunderofficeren. Såsom biträde vid handhavandet

och redovisningen av fältförråd beordras en underofficer (förrådsunderofficer).

Samtliga truppförråd stå under överinsende av en tillsyningsman,

som är vid divisions truppförråd divisionschefen och vid övriga truppförråd

en av regementschefen beordrad regementsofficei’.

2) Artilleriets fabriker.

Artilleriets fabriker äro tre: Karl Gustavs stads gevärsfaktori i Eskilstuna,

Ammunitionsfabrikeij med en avdelning å Marieberg vid Stockholm

och en å Karlsborg samt Åkers krutbruk invid Mariefred.

I spetsen för vardera fabriken står såsom styresman en artillerofficer.

Till fabrikerna beordras därjämte officerare för att tjänstgöra såsom arbets-,

besiktnings- och skottställningsofficerare samt underofficerare såsom

biträden åt dessa. Sålunda tjänstgöra vid gevärsfaktoriet 2 besiktningsofficerare

och 1 skottställningsofficer, vid ammunitionsfabriken 2 arbetsoch

2 besiktningsofficerare samt 4 underofficerare samt vid krutbruket

1 arbetsofficer och 1 underofficer. Samtliga nu nämnda funktionärer vid

fabrikerna åtnjuta avlöning från sina resp. regementen enligt innehavande

grad. För tjänstgöringen vid fabrikerna bekomma styresmännen, arbetsofficerarna

och vissa av underofficerarna dessutom arvoden, som utgå

från ordinarie vapenanslaget.

Vid vardera fabriken finnes fast anställd personal till följande antal:

vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori:

1 fabriksingenjör

2 fabriksförvaltare

4 besiktningsrustmästare

2 fabriksskrivare

vid Ammunitionsfabriken:

1 fabriksingenjör

2 fabriksförvaltare

1 verkmästare

2 fabriksskrivare

3 8

o

vid Åkers krutbruk:

1 fabriksingenjör

1 fabriksförvaltare

1 verkmästare.

Vid fabrikerna antagas dessutom i mån av behov rit- oeh skrivbiträden,

arbetsförmän och arbetare samt annan erforderlig personal.

I detta sammanhang må därjämte anmärkas, att för utövande av

kontroll vid enskilda fabriker, som utföra beställningar för kronans räkning,

äro beordrade 3 officerare och 2 underofficerare av artilleriet.

3) Arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå och artilleristaben.

Arméförvaltningens artilleridepartement handlägger ärenden angående

arméns vapen, ammunition och målskjutningsmateriel, lantbefästningarnas

bestyckning samt artilleriets fabriker, verkstäder, förråd och skjutfält med

därtill hörande byggnader m. m. Chef för departementet är generalfälttygmästaren,

vilken åtnjuter avlöning på generalitetets stat. Göromålen i

departemtet handläggas å två byråer: militärbyrån och civilbyrån. Chef

för militärbyrån är fälttygmästare^ vilken i egenskap av artilleriofficer

åtnjuter avlöning från sitt truppförband efter innehavande grad samt för

tjänstgöring såsom fälttygmästare bekommer ett arvode om 1 800 kronor,

som utgår från ordinarie vapenanslaget. Militärbyrån, å vilken artilleristabsofficerare

efter behov och de sex å »Artilleriets tygstater» uppförda

departementsskrivarna tjänstgöra, indelas i två expeditionsavdelningar och

en konstruktionsavdelning.

Artilleristaben består av chef och 10 artilleristabsofficerare. Samtliga

uppbära avlöning från resp. truppförband efter innehavande grad samt

dessutom för sin tjänstgöring vid artilleristaben arvoden, vilka äro upptagna

på särskilt anslag för artilleristaben. Arvodena äro: ett å 1 800

kronor för artilleristabschefen, ett å 1 500 kronor för chefen för konstruktionsavdelningen,

tre å 1 200 kronor, fyra å 1 000 kronor och två å 750

kronor.

Artilleristaben lyder under generalfälttygmästaren och inspektören

för artilleriet. Artilleristabschefen förestår inspektörens för artilleriet expedition,

varemot dennes expedition i egenskap av gereralfälttygmästare

förestås av fälttygmästare^ Generalfälttygmästaren fördelar artilleristabsofficerarna

till tjänstgöring. För närvarande tjänstgöra 6 av dem under

fälttygmåstaren å artilleridepartementets militärbyrå, nämligen 2 å första

9 3

och 1 å andra expeditionsavdelningen samt 3 å konstruktionsavdelningen.

A artilleristabens båda avdelningar, utrustnings- och den statistiska avdelningen,

tjänstgöra sammanlagt 3 artilleristabsofficerare, resp. 2 och 1.

Den återstående artilleristabsofficeren tjänstgör vid inspektörens för artilleriet

expedition.

3

10

B) Förslag angående vissa befattningars uppförande på andra

stater än de nuvarande.

Såsom av förestående redogörelse framgår, beklädas befattningarna

såsom fälttygmästare och chef för artilleristaben av artilleriofficerare, som

kvarstå vid sina truppförband och därifrån uppbära avlöning men för berörda

befattningars fullgörande erhålla tilläggsarvoden. Enahanda är förhållandet

med befattningen såsom chef för artilleri- och ingen jörshögskolan.

På förslag av generalfältygmästaren förordade 1907 års generalskommission

vidtagande av åtgärder till förebyggande av de olägenheter,

som komrne att göra sig gällande på den grund, att berörda tre befattningar

framdeles måste besättas med regementsofficerare, som vore uppförda

å artilleritruppförbandens stater såsom divisionschefer.

Ifråga om chefen för artilleristaben samt chefen för artilleri- och

ingen]örshögskolan tillstyrkte generalskommissionen, att de måtte uppföras,

den förre å artilleristabens stat med majors avlöningsförmåner och den

senare å staten för krigshögskolor med överstelöjtnants avlöningsförmåner.

Beträffande fälttygmästaren hade kommissionen tagit under omprövning

lämpligheten av hans uppförande å »Artilleriets tygstater», men funnit vissa

olägenheter förenade med en sådan anordning. Härom yttrar kommissionen

:

»Det inträffar ej sällan, att en officer, vilken avses till erhållande

av förordnande såsom fälttygmästare, icke nått den tjänsteålder, att han

lämpligen bör omedelbart komma i åtnjutande av en avlöning till nära

likhet med den för överste bestämda. Dessutom torde, därest denne officer

skulle visa sig mindre väl lämpad för denna befattning, svårighet yppa

sig att återtransportera honom till regementsofficersbeställning vid artilleritruppförband.

Då dessa olägenheter undanröjas, därest vid ett artilleritruppförband

uppföras avlöningsförmåner på stat för ytterligare en regementsofficer,

avsedda att förutom särskilt arvode tillgodonjutas av den

11 3

officer, som förordnas till fälttygmästare, får kommissionen förorda, att

medel måtte beredas till fälttygmästarens avlöning genom uppförande å

Svea artilleriregementes stat av ytterligare en överstelöjtnantsbeställning.»

I anledning av nu berörda förslag yttrade 1907 års försvarskom

mitté:

»Kommittén

hade visserligen icke kunnat undgå att finna, det beredandet

av särskilda lönerum utöver de för artilleriet år 1901 beslutade

för innehavarna av befattningarna såsom fälttygmästare, chef för artilleristaben

samt chef för artilleri- och ingenjörshögskolan skulle vara förenat

med fördelar ur synpunkten av tjänstgöringen vid artilleriets truppförband.

På enahanda grunder skulle dock kunna göras gällande, att särskilda

lönerum borde beredas jämväl för styi’esmannen för Karl Gustavs

stads gevärsfaktori och tygmästaren i Stockholm, vilka under en följd av

år uppburit fasta avlöningsförmåner såsom regementsofficerare å de fältartilleriregementens

stater, vilka de tillhört. Härigenom komme emellertid

antalet regementsofficersbeställningar vid artilleriet att ökas med icke

mindre än 5, nära motsvarande 1 regementsofficer per artilleriregemente

å fastlandet, vilken avsevärda kaderökning kommittén ansett för närvarande

icke böra ifrågasättas.

Förutsatt att ökningen inskränktes allenast till de tre förstnämnda

befattningsinnehavarna, torde det emellertid vara tvivel underkastat, huruvida

den av generalskommissionen föreslagna formen för uppförande å

stat vore den mest ändamålsenliga i fråga om chefen för artilleristaben

samt chefen för artilleri- och ingenjörshögskolan. Även i fråga om dessa

befattningar vore ju, såsom av generalskommissionen framhållits beträffande

fälttygmästarebefattningen, den möjligheten icke utesluten, att regementsofficer,

vilken förordnats bekläda någon av desamma, sedermera

kunde visa sig mindre lämpad för befattningen, i vilket fall svårigheten

att gottgöra ett mindre lyckligt val genom återförflyttning till trupptjänsten

bleve mindre, för den händelse befattningsinnehavaren vore uppförd

å truppförbands stat, än om han vore uppförd å särskild mot befattningen

svarande stat.

Kommittén hade emellei‘tid icke funnit de skäl, som av generalskommissionen

anförts, vara så avgörande, att kommittén ansett sig böra

biträda förslaget om kaderökning vid artilleriet.»

11—141281

3

12

C. Beredningens yttrande»

1) Artilleriets förråd och verkstäder.

Under början av 1800-talet förvarades all artilleriraateriel vid de

under generalfälttygmästaren direkt lydande tygstationerna. Den materiel,

som truppförbanden hade behov av för övningars bedrivande, utlämnades

till dem endast under de årliga exereistiderna; vid övningarnas slut återställdes

materielen till tygstationerna. Så småningom överlämnades fältbatteriernas

förråd till truppförbanden, men materielen fick dock icke användas

utan efter artilleridepartementets särskilda order och för varje gång,

materielen varit använd, skulle besiktning av densamma äga rum. Vid

tygstationerna förvarades fortfarande materielen för sådana formationer,

som skulle uppsättas vid mobilisering, såsom staber, kolonner m. m. I

början av 1900-talet överlämnades även sistberörda materiel till truppförbanden,

så att dessa numera under egen uppbörd hava all den materiel

som erfordras vid mobilisering med undantag av ammunition och vissa

förbrukningsartiklar. Besiktningen och iståndsättandet av materielen vid

de årliga övningarnas avslutande tillgår dock på samma sätt som då materielen

låg under tygstationernas uppbörd. Detta har givetvis sin grund

däri, att de för de särskilda slagen förråd avsedda verkstäderna fortfarande

tillhöra tygstationerna. Därigenom att tygstationerna intaga en

självständig ställning i förhållande till resp. truppförband och själva äro

underställda arméförvaltningens artilleridepartement blir den vid besiktning

och reparation av artillerimaterielen använda proceduren ganska invecklad

och förorsakar en icke obetydlig skriftväxling mellan resp. myndigheter.

Detsamma gäller i fråga om truppförbandens förseende med ny

materiel; dylik översändes från artilleridepartementet till vederbörlig tygstation,

vilken i sin ordning har att överlämna materielen till truppförbandet.

Tygstationerna kunna alltså i detta hänseende betecknas såsom

13 3

ett slags kommissionärer mellan artilleridepartementet och truppförbanden.

På grund härav kan det med fog sättas i fråga, huruvida icke de mindre

tygstationerna (de i Göteborg, Kristianstad, Östersund, Uppsala, Jönköping

och Visby) böra upphöra såsom självständiga förvaltningsenheter samt införlivas

med vederbörande truppförband och uppgå i dessas förvaltningar.

Eu dylik åtgärd framstår såsom än mera befogad, därest det låter sig

göra att samtidigt reducera den nu för tygstationerna avsedda personalens

antal.

Sedan, såsom ovan påpekats, den mesta materielen blivit överflyttad

från tygstationerna till truppförbanden, bör även återstoden av den för

mobilisering erforderliga överlämnas dit. Om så sker, komma tygstationernas

förråd att innehålla endast en del omodern materiel samt reservpersedlar

och materialier för reparationers utförande. Vad som härav är

erforderligt för truppförbanden bör överlämnas till förvaltning av dem.

Återstoden kan överföras till ett centralförråd, vilket såsom här nedan

kommer att framhållas bör förläggas till Karlsborg.

Tygstationernas verkstäder äro avsedda att hålla truppförbandens

materiel i brukbart skick. Då materielen numera användes i långt större

utsträckning än förut var förhållandet och det är av största vikt, att densamma

städse befinner sig i fullt fältdugligt skick samt att förslitningen

och omsättningen sker systematiskt, har därmed också arbetet med vidmakthållande

och iståndsättande av materielen kommit att på ett mera

intimt sätt beröra truppförbanden och torde därför böra överlämnas åt

dem. Därtill kommer, att vid de sex mindre tygstationerna den i verkstäderna

tjänstgörande personalen till huvudsaklig del utgöres av de vid

truppförbanden fast anställda hantverksbeställningsmännen och yrkeskuuniga

värnpliktiga. Jämväl ur denna synpunkt torde det vara förenat med

vissa fördelar, om verkstäderna komme att sortera under truppförbandstörvaltningarna.

Med den särställning, som tygstationerna för närvarande

intaga i förhållande till resp. truppförband, är det icke uteslutet att verkstadsdriften

anordnas på ett sätt, som ur kostnadssynpunkt icke i allo

tillgodoser statens intressen. Med tygverkstädernas inordnande under

truppförbanden kan verkstadsdriften ordnas så, att den betjänar icke blott

artillerimaterielvården utan jämväl regementsförvaltningen i övrigt.

Vidare är att märka, att det åligger truppförbandscheferna att sörja

för att den för kriget behövliga utrustningen av vapen och ammunition

är fullständig och befinner sig i krigsdugligt skick. Det synes då som

borde all för truppförbandet avsedd materiel och de inrättningar, som äro

till finnandes för materielens vidmakthållande, ställas under truppförbandsförvaltningens

direkta vård och uppsikt.

3 14

Vad nu anförts gäller de sex mindre tygstationerna. Tygstationen

i Boden har fått en speciell karaktär därigenom, att den betjänar såväl

därstädes förlagda artilleritruppförband som till fästningsanläggningen

hörande fästen och batterier. Denna tygstation torde förty böra bibehållas

såsom en självständig förvaltningsenhet.

Tygstationerna i Stockholm och Karlsborg, vilka såsom här ovan

anmärkts äro de största, hava så småningom utvecklats därhän, att de

numera kunna betecknas såsom centralförråd för artillerimateriel. Det är

endast vid dessa två tygstationer som förutom tygmästare även tygofficer

finnes anställd; vid tygstationen i Stockholm tjänstgör också den å »Artilleriets

tygstater» uppförde tygingenjören. Dessa två tygstationer kunna i

fråga om artillerimaterielen sägas intaga samma ställning som arméns

centrala intendenturförråd i förhållande till intendenturmaterielen.

På grund av sitt läge torde Stockholm dock ur försvarssynpunkt

vara mindre lämpligt såsom centralförrådsort och för verkstadsdrift i större

skala. Inför beredningen har också framhållits önskvärdheten av att Stockholms

tygverkstäder förläggas till en ur militär synpunkt väl skyddad ort

och har såsom lämplig plats angivits dels Örebro och dels Karlsborg.

Visserligen har förstnämnda ort ur kommunikationssynpunkt och möjligen

jämväl med hänsyn till tillgången på arbetskraft vissa företräden framför

Karlsborg. Det är emellertid att beakta, att en tygstation med förråd och

verkstäder under alla förhållanden torde bliva behövlig å Karlsborg, att

tygstation med verkstäder redan finnas där, att en förflyttning dit av

verkstadsdriften under de senaste åren delvis ägt rum, samt att driften

vid tygverkstäderna knappast kan påräknas skola pågå i samma skala för

framtiden som nu. På grund härav har beredningen antagit, att det

centrala artilleriförrådet med tillhörande verkstäder framdeles kommer att

förläggas till Karlsborg. Det i Stockholm förlagda artilleriet måste likväl

i så fall erhålla egna verkstäder för underhåll och reparationer av sin

materiel; och böra dessa''verkstäder inrättas så, att å dem kunna utföras de

försök med och undersökningar av materiel o. d., som arméförvaltningens

artilleridepartement kan finna nödiga.

Enligt beredningens åsikt skulle alltså artilleriets förråd och verkstäder

ordnas så, att tygstationerna å Karlsborg och i Boden bibehållas såsom

självständiga förvaltningsenheter, att tygstationen å Karlsborg utvecklas

till ett centralförråd för hela artilleriet med verkstäder för nytillverkning

och större omändringsarbeten och att dit förflyttas tygverkstädernas i

i Stockholm drift och den i Stockholm sförråden befintliga materielen som

icke bör förvaras vid artilleritruppförband därstädes, samt att tygstationerna

vid samtliga artilleritruppförband utom de till Karlsborg och Boden

15 3

förlagda införlivas med truppförbanden och ställas under deras förvaltning.

Den å »Artilleriets tygstater» upptagna personalens utom departementsskrivarna

och fortmaskinisterna placering till tjänstgöring vid tygstationerna

den 1 januari 1913 framgår av Bilaga 1. Såsom förut anmärkts

tjänstgöra departementsskrivarna i arméförvaltningens artilleri departement

samt sex fortmaskinister i Boden och en fortmaskinist från och

med 1914 vid Tingstäde å Gottland.

Ett införlivande av de små tygstationerna med resp. truppförband

möjliggör, enligt vad beredningen inhämtat, en minskning av den nuvarande

tygstatspersonalen. I detta hänseende är särskilt att märka, att de

nuvarande tygstationerna hava egen kassaförvaltning, som givetvis tager i

anspråk en del av personalens arbetstid. En sammanslagning med truppförbandet

medför härutinnan den förenkling, att truppförbandets kassaförvaltning

handhar även det kassaväsende som nu kommer på tygstationen.

I det föregående har påpekats, att enligt gällande bestämmelser tygmästare

med generalfälttygmästarens medgivande kan förordnas att även

vara vapenofficer vid vederbörligt truppförband, i den mån sådant kan ske

utan hinder av hans verksamhet vid tygstationen. Sedan de små tygstationerna

införlivats med truppförbanden, bör detta bliva regel. Vapenofficersbefattningen

bör alltid uppdragas åt den kompaniofficer, som förordnats

till tygmästare vid truppförbandet. Enligt vad beredningen inhämtat

är eu dylik anordning icke blott genomförbar utan även önskvärd,

ty därigenom minskas antalet officerare, som dragas från trupptjänsten till

teknisk tjänst.

De nuvarande tygofficersbeställningarna lära efter den omläggning

av tygstationerna, som beredningen tänkt sig, icke längre bliva erforderliga.

För närvarande beordras endast tre tygofficerare, två i Stockholm

och en å Karlsborg. Efter Stockholmsverkstädernas flyttning till Karlsborg

bortfaller behovet av tygofficerare i Stockholm. Beträffande förråden och

verkstäderna å Karlsborg bör antalet fast anställd personal tillmätas så,

att beordrande av tygofficer till tjänstgöring därstädes icke blir behövligt.

Den personal, som efter tygstationernas införlivning med artilleritruppförbanden

vid varje truppförband erfordras för handhavande av tyggöromålen

utgöres av, förutom tygmästare, en tygförvaltare och en verkmästare.

Då tygmästaren därjämte skall övertaga vapenofficerens åligganden

beträffande vapenvården, bör vapenunderofficeren beordras såsom biträde

åt honom.

De å »Artilleriets tygstater» nu upptagna 13 tygförvaltarna äro i

avlöningshänseende likställda med löjtnant av första klass samt bekomma

3 16

dessutom ålderstillägg. Beredningen anser emellertid, att de tygförvaltare,

som placeras till tjänstgöring vid truppförbanden, böra, vid det förhållande

att de bliva endast materialförvaltare och icke vidare kassaförvaltare,

beträffande avlöningsförmånerna likställas med de vid truppförbanden

placerade, intendenturkåren tillhörande förrådsförvaltarna, vilka åtnjuta

fanjunkares löneförmåner. Däremot torde de tygförvaltare, som skola tjänstgöra

vid tygstationerna å Karlsborg och i Boden, med hänsyn till där förekommande

göromåls art och omfattning böra bibehållas vid de löneförmåner,

som för närvarande tillkomma tygförvaltare.

De nu vid tygstationerna utom den i Boden placerade tygunderofficerarna

äro f. d. underofficerare men göra tjänst som verkmästare. Då

det är av vikt, att verkmästarna äro fullt yrkeskunniga och i sina fack

dugliga män, böra i stället för tygunderofficerare anställas yrkeskunniga

verkmästare, en vid varje truppförband.

Besiktningsrustmästare äro för närvarande, såsom framgår av Bilaga

1, placerade, förutom i Stockholm, Karlsborg och Boden, i Kristianstad,

Östersund och å Gottland. Att dylika funktionärer icke äro placerade vid

tygstationerna i Göteborg, Uppsala och Jönköping har sin grund däruti,

att större gevärsreparationsverkstäder icke finnas vid dessa tygstationer.

Besiktningsrustmästargöromålen vid truppförbanden kunna, enligt vad

för beredningen uppgivits, utföras antingen av de verkmästare, som på

sätt ovan anmärkts böra placeras till tjänstgöring en vid varje artilleritruppförband

utom å Karlsborg och i Boden, eller ock av truppförbandens

vapenunderofficerare. Dessa böra dock för vinnande av erforderlig kompetens

genomgå en kurs i vapenvård in. m. vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna.

Endast vid tygstationerna å Karlsborg och i Boden blir det behövligt att

anställa besiktningsrustmästare.

Några tygskrivare anses icke behövliga vid truppförbanden. Nödigt

biträde för skrivgöromåls utförande kan tygförvaltaren erhålla från truppförbandet.

Den personal, som erfordras vid tygstationerna å Karlsborg och i Boden,

utgöres av:

vid tygstationen å Karlsborg:

1 tygmästare

1 tygingenjör

4 tygförvaltare

3 tygverkmästare

1 besiktningsrustmästare

3 tygskrivare

17 3

vid ty g stationen i Boden:

1 tygmästare

1 tygförvaltare

1 tygverkmästare

1 besiktningsrustmästare

1 tygskrivare.

Vid tygstationen å Karlsborg, vilken med avseende å såväl förråd

som verkstadsdrift skulle, jämte det densamma betjänar därstädes möjligen

förlagt artilleri, bliva en central för anskaffning och upplag av artillerimateriel,

blir tydligtvis personalbehovet större än vid tygstationen i

Boden. Tygingenjören blir chef för verkstäderna (sadelmakar-, snickar-,

smides- och gevärsreparationsverkstäderna), vilka hava vardera sin verkmästare,

de tre tygverkmästarna och besiktningsrustmästaren. Av de fyra

tygförvaltarna handhar en tygstationens kassaförvaltning, under det de tre

övriga förestå förråden, (tyg-, gevärs-, ammunitions- och materialförråden),

Sistnämnda tre tygförvaltare biträdas vardera av en tygskrivare. Vid tygstationen

i Boden erfordras ingen ingenjör och anses en verkmästare kunna

hava uppsikt över all den egentliga verkstadsdriften. Förvaltaren kommer

att med biträde av tygskrivaren handhava både material- och kassaförvaltningen.

Då de båda tygmästarbefattningarna å Karlsborg och i Boden med säkerhet

komma att helt taga i anspråk sina innehavares tid och arbetskraft,

anser beredningen att för befattningarnas bestridande icke böra beordras

officerare ur artilleriet utan böra desamma uppföras å vederbörlig stat

såsom självständiga beställningar med fulla löneförmåner.

Å »Artilleriets tygstater» äro upptagna 60 tyghantverkarbeställningar,

vilkas innehavare för närvarande äro placerade till tjänstgöring

sålunda: 20 i Stockholm, 3 i Göteborg, 6 i Kristianstad, 4 i Östersund,

5 i Uppsala, 5 i Jönköping, 4 å Gottland, 5 å Karlsborg och 8 i Boden.

Till jämförelse må erinras, att vid artilleriets fabriker icke finnas några

motsvarande fasta beställningar, utan antagas därstädes arbetsförmän och

arbetare efter behov mot ackords-, tim- eller månadsavlöning. Enahanda

är förhållandet vid de till de centrala intendenturförråden hörande verkstäderna.

Artilleriets tygverkstäders behov av arbetskrafter fylles icke med

nyssnämnda hantverkare. Vid verkstäderna antagas dessutom i mån av

behov tygarbetare såsom tillfälligt anställda.

Anställning av tygarbetare på fast stat såsom tyghantverkare har

ansetts medföra den fördelen, att man vid varje verkstad kan förfoga över

3 18

några stycken arbetare, vilka på grund av sin ständiga sysselsättning å verkstaden

äro närmare förtrogna med göromålen därstädes och kunna tjäna

som förgångsmän för andra å verkstaden arbetande. Med nutidens allt

större och större specialisering inom de särskilda yrkena samt maskinella

anordningars användning på de flesta arbetsområden torde dock berörda

fördel hava icke oväsentligt förlorat i betydelse. Därtill kommer att i

tygverkstäderna året runt och år efter år kunna vara anställda extra arbetare,

vilka i yrkesskicklighet väl mäta sig med de fast anställda tyghantverkarna.

Exempel finnes också därpå, att vid förfall för tygverkmästare

en extra tygarbetare och icke eu tyghantverkare förordnats till vikarie.

Konsekvent tillämpat borde därför systemet med fast anställda tygarbetare

medföra, att sådana anställas till det antal, som normalt året om kunna

finna sysselsättning å tygverkståderna. Ett sådant antal låter dock näppeligen

fixera, sig beträffande de tygverkstäder, där nytillverkning äger rum,

ty denna är givetvis beroende av behov, som variera år för år. Vid truppförbandens

tygverkstäder förekomma i regel endast reparationsarbeten och

med avseende å dem torde det icke vara erforderligt att förutom de vid

truppförband anställda hantverksbeställningsmännen hava arbetare på fast

stat.

Av nu anförda skäl och då det vid artilleriets fabriker och intendenturverkstäderna

icke ansetts lämpligt att hava därstädes sysselsatta arbetare

på fast stat, anser beredningen, att de nu å »Artilleriets tygstater»

uppförda beställningarna såsom tyghan t verkare icke böra, i den mån de

bliva vakanta, ånyo besättas utan bör behovet av arbetskraft vid samtliga

fygverkstäder tillgodoses genom anställning av arbetare mot ackords-, timeller

månadsavlöning. Undantag härifrån bör dock lämpligen äga rum

beträffande de tyghantverkare vid tygstationen i Boden, vilka hava sin

huvadsakligaste tjänstgöring vid de särskilda fästena i Boden och i sådant

hänseende jämte sex av de å »Artilleriets tygstater» uppförda fortmaskinisterna

tillhöra fortförvaltningen i Boden. Dessa hantverkare, sex till antalet,

synas lämpligen med hänsyn till sin huvudsakliga sysselsättning

höra benämnas forthantverkare, dock med skyldighet att,"i den mån deras

tjänstgöring vid fästena det medgiver, deltaga i arbetena vid Bodens tygstation.

Genom ett succesivt avförande ur »Artilleriets tygstater» av 54 tyghantverkarbeställningar

uppkommer tydligtvis icke eu dessa beställningars

löneförmåner motsvarande besparing i utgifter, ty nämnda personal måste

ersättas med mer eller mindre tillfälligt anställda arbetare, till vilka avlöning

kommer att utbetalas från vederbörliga anslag för inaterialanskaffning.

Emellertid giver förhållandet mellan tyghantverkarnas löneförmåner

19 3

och tygarbetarnas nuvarande löneinkomster anledning till det antagandet,

att någon minskning i utgifterna för verkstadsdriften kan uppkomma.

Hithörande förhållanden undandraga sig dock ett säkert bedömande, ty

arbetspriserna variera ju icke blott för olika orter utan även tid efter

annan. En indirekt besparing uppstår givetvis därigenom, att utgifterna

för pensionering minskas. Härutinnan blir dock förhållandet ett annat,

därest den ifrågasatta skyldigheten för staten att sörja för pensionering

av sina vid förvaltande verk anställda arbetare blir verklighet.

Den personal, som i enlighet med beredningens förslag bör för artilleriets

förråd och verkstäder upptagas å särskild stat såsom fast anställd,

utgöres alltså av:

2 tygmästare

1 tygingenjör

5 tygförvaltare av I klass

7 tygförvaltare av II klass

11 tygverkmästare

2 besiktningsrustmästare

4 tygskrivare.

Härtill komma 7 tygmästare vid artilleritruppförbanden, vartill beordras

å truppförbandens stater upptagna kompaniofficerare. Enär enligt

beredningens förslag angående artilleriets organisation det nu i Positionsartilleriregementet

ingående tunga artilleriet bör överföras till vissa fältartilleritruppförband,

har tygpersonal icke beräknats för sagda regemente.

I förhållande till nuvarande organisation uppkommer alltså följande

minskning i fast anställd personal:

i stället för 10 tygmästare och 2 tygofficerare: 7 tygmästare vid

truppförbanden och 2 tygmästare vid tygstationerna å Karlsborg och i

Boden,

i stället för 13 tygförvaltare: 5 tygförvaltare av 1 klass och 7 tygförvaltare

av II klass,

i stället för 10 tygunderofficerare samt 9 besiktningsrustmästare

eller tygverkmästare: 11 tygverkmästare och 2 besiktningsrustmästare,

i stället för 14 tygskrivare: 4 tygskrivare samt

i stället för 60 tyghantverkare: 6 forthantverkare.

Till fälttygmästare beordras en officer ur artilleriet (för närvarande

en överstelöjtnant), vilken uppbär lön från sitt truppförband samt dessutom

bekommer ett arvode om 1800 kronor, som utgår från ordinarie

vapenanslaget. Denna anordning medför för det truppförband, varifrån

fälttygmästaren tages, den olägenheten, att detsamma mister en av sina

12—141281

3 20

divisionschefer. Beredningen anser därför, att för fälttygmästarbefattningen

fulla löneförmåner såsom för överstelöjtnant ökade med det nu

utgående arvodet böra uppföras på den stat, som upptager artilleriets övriga

tekniska personal. Genom att låta befattningen vid uppkommande

ledighet under någon kortare tid först skötas på förordnande för vinnande

av kännedom om vederbörandes lämplighet för tjänstens bestridande torde

man undvika den olägenhet, som enligt generalskommissionens här förut

återgivna åsikt skulle vara förknippad med uppförande på särskild stat av

avlöningsförmåner för fälttygmästare!!.

I bilaga 2 har gjorts en jämförande kostnadsberäkning beträffande

den fast anställda personalen, inklusive fälttygmästare!!, vid artilleriets

förråd och verkstäder enligt såväl nuvarande som föreslagen organisation.

All den å »Artilleriets tygstater» nu uppförda personalen utom de sex departementsskrivarna

återfinnes i kolumnen .»nuvarande organisation». Till

slutsumman i denna kolumn bör, om jämförelsen skall bliva fullt adekvat,

läggas avlöningar för en överstelöjtnant och två kaptener.

2) Artilleriets fabriker.

Befattningarna såsom styresmän för artilleriets tre fabriker innehavas

för närvarande av tre kaptener ur fältartilleriet, vilka förutom avlöningsförmåner

från resp. truppförband i arvode uppbära vardera 2 500

kronor, som utgå från ordinarie vapenanslaget. Enär dessa befattningar äro

fullt självständiga tjänster, anser beredningen, att för innehavarna av

dem fulla löneförmåner böra uppföras å vederbörlig stat för artilleriets

fabriker.

Såsom ovan framhållits består Ammunitionsfabriken av två avdelningar,

eu å Marieberg i Stockholm och en å Karlsborg. Fabriksavdelningen

å Marieberg är ett av de etablissement, som enligt av arméförvaltningens

fortifikationsdepartement uppgjord plan först skall flyttas ut

från Stockholms stads område. De skäl, som anförts för lämpligheten av

att till Karlsborg förlägga artilleriets centrala förråd och verkstäder, kunna

jämväl åberopas för en ditflyttning av Mariebergsfabriken och densammas

sammanslagning med fabriksavdelningen å Karlsborg. A Karlsborg finnes

invid därvarande fabrik utrymme för utvidgning av fabriksetablissementet.

Genom ett sammanförande -av båda fabriksavdelningarna på en plats till

en enda fabrik kunna besparingar göras beträffande förvaltning, maskinella

anordningar och förråd och dessa besparingar torde komma att uppväga

de ökade transportkostnader som uppstå vid en distribuering av fabrikens

tillverkningar ensamt från Karlsborg. För övrigt må erinras, att största

21 3

delen av Mariebergsfabrikens tillverkningar icke uppläggas i förråd invid

fabriken utan transporteras till Stockholms tygstations ammunitionsförråd

å Ladugårdsgärdet; och uppgår årliga kostnaden för transporter

till och från förrådet till, enligt vad för beredningen uppgivits, ungefär

9 000 kronor. Genom hela fabriksdriftens förläggning till en ort och anordnande

av förrådslokaler invid fabriken undgår man tydligtvis utgifterna

för dylika transporter.

Eu koncentrering av Ammunitionsfabrikens verksamhet till Karlsborg

möjliggör, såsom ovan framhållits, en minskning av fabrikens förvaltningspersonal.

För närvarande tjänstgöra vid fabriken två arbetsofficerarc,

en å Marieberg oeh en å Karlsborg, av vilka den å Karlsborg, vid

det förhållande att styresmannen för hela fabriken är placerad vid Mariebergsavdelningen,

kan anses såsom souschef för Karlborgsavdelningen. Förutom

avlöning från sina truppförband uppbära arbetsofficerarna från ordinarie

vapenanslaget arvoden, den å Marieberg 1 000 kronor och den å

Karlsborg 1 400 kronor. Efter en sammanslagning av de båda fabriksavdelningarna

synes endast en arbetsofficer erforderlig.

Vidare möjliggör berörda fabrikssammanslagning indragning av

en fabriksförvaltar- och en fabriksskrivarbefattning.

Vid Ainmunitionsfabriken tjänstgöra för närvarande fyra underofficerare

såsom verkmästare, två å Marieberg och två å Karlsborg, vardera

med ett arvode å 500 kronor från ordinarie vapenanslaget. A fabrikens

stat är dessutom upptagen en verkmästarbeställning. Samtliga dessa fem

verkmästarbefattningar anses behövliga även efter fabriksavdelningarnas

sammanslagning och böra de samtliga uppföras å vederbörlig stat för artilleriets

fabriker.

Vad beträffar Gevärsfaktoriet kan dess fast anställda fabrikspersonal

minskas med en fabriksförvaltar- och en fabriksskrivarbeställning, varjämte

endast en b^siktningsofficer behöver ditkommenderas.

Vid Åkers krutbruk erfordras däremot ytterligare två verkmästare,

vilka skulle ersätta förmännen vid vissa delar av fabrikationen. Löneförmånerna

för dem har ansetts böra upptagas till samma belopp som för

fabriksskrivare. Den vid krutbruket tjänstgörande arbetsofficern åtnjuter,

förutom avlöning från sitt truppförband, ett arvode om 1 200 kronor.

Den fast anställda personalen vid artilleriets fabriker skulle alltså

utgöras av:

vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori:

1 styresman

1 fabriksingenjör

3 22

1 fabriksförvaltare

4 besiktningsrustmästare

1 fabriksskrivare

vid Ammunitions/abriken:

1 styresman

1 fabriksingenjör

1 fabriksförvaltare

5 verkmästare

1 fabriksskrivare

o

vid Åkers krutbruk:

1 styresman

1 fabriksingenjör

1 fabriksförvaltare

3 verkmästare.

I bilaga 3 har gjorts en jämförande kostnadsberäkning beträffande

den fast anställda personalen vid artilleriets fabriker enligt såväl nuvarande

som föreslagen organisation. Samtliga de i kolumnen »nuvarande

organisation» angivna beloppen utgå från det ordinarie vapenanslaget.

Till slutsumman i denna kolumn bör, om jämförelsen skall bliva

fullt adekvat, läggas avlöningar för tre kaptener och fyra underofficerare.

3) Arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå och

artilleristaben.

o

A militärbyråns första expeditionsavdelning handläggas huvudsakligen

ärenden angående arméns handvapen och dessas ammunition. Med

nuvarande organisation av denna avdelning behandlas dylika ärenden uteslutande

av artilleriolficerare. Då infanteriet kan hava berättigade anspråk

på att vid behandlingen av ifrågavarande ärenden vara företrätt av representanter

ur egna led, har det synts beredningen som borde till tjänstgöring

vid nämnda expeditionsavdelning i stället för de två därstädes nu

anställda artilleristabsofficerarna beordras två infanteriofticerare, av vilka

chefen för avdelningen böra hava genomgått artilleri- och ingenjörshögskolans

högre kurs samt biträdande officern åtminstone allmänna kursen

vid samma skola. Den förstnämnde bör därjämte biträda å konstruktionsavdelningen

vid behandling av ärenden angående infanteriets vapen.

23 3

Såsom den föregående framställningen visar, tillhör artilleriets konstruktionsavdelning

artilleridepartementets militärbyrå, under det att utrustningsavdelningen

sortei''ar under artilleristaben. En stor del av de

ärenden, som behandlas av dessa båda avdelningar, äro dock mycket närbesläktade

och avdelningarna äro beträffande vissa ärenden uttryckligen

ålagda att samråda med varandra. På grund härav torde det få anses

lämpligt att båda avdelningarna ställas under fälttygmästarens chefsskap,

vilket blir händelsen om utrustningsavdelningen överflyttas till artilleridepartementets

militärbyrå.

Enligt beredningens åsikt bör å konstruktionsavdelningen finnas tillgång

till en person med högre ingenjörsutbildning och bör för vinnande

av detta ändamål därstädes placeras eu vapentekniskt bildad ingenjör, för

vilken avlöningen bestämmes till det belopp, som tillkommer mariningenjör

av första graden eller 5 960 kronor. De å avdelningen tjänstgörande

artilleristabsofficerarnas antal kan då minskas från tre till två.

Av de sex departementsskrivarna, vilkas löneförmåner utgöra, förutom

inkvarterings- och servisbidrag, 2 595 kronor jämte ålderstillägg,

tjänstgöra två å första och två å andra expeditionsavdelningen samt två å

konstruktionsavdelningen. De två sistnämnda äro egentligen ritare, varemot

de fyra å expeditionsavdelningarna tjänstgörande under eu stor del

av arbetstiden äro sysselsatta med renskrivningsarbete. I anledning härav

har beredningen funnit, att en departementsskrivare å vardera första och

andra expeditionsavdelningarna bör vid uppkommande ledighet utbytas mot

ett skrivbiträde. Vidare anser beredningen, att nu berörda funktionärer

böra överföras från staten »Artilleriets tygstater» till staten för arméförvaltningen.

Befattningen som chef för artilleristaben är. vad avlöningen beträffar,

ingen självständig beställning utan förordnas därtill i regel en kapten,

vilken jämte sin kaptenslön uppbär ett arvode å 1 800 kronor. Hans sammanlagda

löneförmåner motsvara alltså ungefär majors avlöning. Då befattningen

är av stadigvarande art, anser beredningen, att för densammas

beklädande bör avses en särskild officersbeställning av majors grad; och

bör för detta ändamål å Svea artilleriregementes stat uppföras en majorsbeställning

utöver de för regementet eljest erforderliga.

4) Chefen för artilleri- ooh ingenjörshögskolan.

Beträffande chefens för artilleri- och ingenjörshögskolan avlöning gäller

detsamma som nyss anförts ifråga om chefen för artilleristaben. Han

kvarstår som officer vid det truppförband, han vid beordrandet till chef

3 24

för högskolan tillhörde och uppbär därifrån avlöning för innehavande grad.

Som chef för högskolan bekommer han därjämte ett årligt arvode om 1 500

kronor. Beredningen anser, att i likhet med vad förhållandet är beträffande

övriga militära läroverk chefsskapet för artilleri- och ingenjörshögskolan

bör i lönehänseende göras till en självständig befattning och att

fördenskull fulla löneförmåner för chefen böra uppföras å högskolans stat.

Det synes därvid lämpligt, att avlöningen sättes till samma belopp som

tillkommer major.

5) Sammanfattning.

På grund av vad sålunda anförts får beredningen föreslå:

angående artilleriets förråd och verkstäder:

1) att tygstationerna vid samtliga artilleritruppförband utom de till

Karlsborg och Boden förlagda införlivas med resp. truppförband och ställas

under deras förvaltning;

2) att tygstationerna å Karlsborg och i Boden bibehållas såsom självständiga

förvaltningsenheter;

3) att tygstationen å Karlsborg utvecklas till ett centralförråd för

hela artilleriet med verkstäder för ny till verkning och större omändringsarbeten

och att dit förflyttas tygverkstädernas i Stockholm drift, i vad

densamma icke avser därstädes förlagt truppförband, och den i Stockholmsförråden

befintliga materielen, som icke bör förvaras vid truppförband;

4) att den personal, som vid ett vart av de sex fältartilleriregementena

och Gottlands artillerikår erfordras för handhavandet av tyggöromålen

bestämmes till, förutom tygmästare vartill utses en av truppförbandets

kompaniofficerare, en tygförvaltare av andra klass och en verkmästare;

5) att den fast anställda personalen vid tygstationen å Karlsborg

bestämmes till: 1 tygmästare, 1 tygingenjör, 4 tygförvaltare, 3 tygverkmästare,

1 besiktningsrustmästare och 3 tygskrivare;

6) att den fast anställda personalen vid tygstationen i Boden bestämmes

till: 1 tygmästare, 1 tygförvaltare, 1 tygverkmästare, 1 besiktningsrustmästare

och 1 tygskrivare;

7) att av de å »Artilleriets tygstater» nu uppförda 60 tyghantverkarna

6 under benämning forthantverkare avses för Bodens fortförvaltning;

8)

att övriga å »Artilleriets tygstater» nu uppförda, här ovan icke

berörda beställningar utom de sju fortmaskinisterna, indragas; samt

9) att särskilda löneförmåner för fälttygmästare uppföras å stat för

artilleriets förråd, verkstäder m. m.

25 3

angående artilleriets fabriker:

10) att Ammunitionsfabrikens hela verksamhet koncentreras till

Karlsborg och att fabriksavdelningen å Marieberg således indrages; samt

11) att fabrikernas fast anställda personal bestämmes till följande

antal:

vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori: 1 styresman, 1 fabriksingenjör,

1 fabriksförvaltäre, 4 besiktningsrustmästare och 1 fabriksskrivare;

vid Ammunitions fabriken: 1 styresman, 1 fabriksingenjör, 1 fabriksförvaltare,

5 o verkmästare och 1 fabriksskrivare;

vid Åkers krutbruk: 1 styresman, 1 fabriksingenjör, 1 fabriksförvaltare,

1 verkmästare av första klass och 2 vei’kmästare av andra klass;

angående arméförvaltningens artilleridepartements militärbyrå och

artilleristaben:

12) att till tjänstgöring vid militärbyråns första expeditionsavdelning

bör beordras två infanteriofficerare med erforderlig kompetens i stället

för två artilleristabsofficerare;

13) att den under artilleristaben sorterande utrustningsavdelningen

överföres till artilleridepartementets militärbyrå;

14) att å militärbyråns konstruktionsavdelning anställes i stället för

en artilleristabsofficer eu vapentekniskt bildad ingenjör;

15) att två av de sex å »Artilleriets tygstater» uppförda departementsskrivarna,

ersättas med skrivbiträden och att samtliga sex beställningar

upptagas å arméförvaltningens stat;

16) att för befattningen såsom chef för artilleristaben inrättas en

majorsbeställning, vilken upptages å Svea artilleriregementes stat; samt

angående chefen för artilleri- och ing enjörshög skolan:

17) att för chefen för artilleri- och ingenjörshögskolan särskilda

löneförmåner såsom för major uppföras å högskolans stat.

Stockholm den 20 december 1913.

Bilaga 1.

3

26

Artilleriets tygstaters personals placering till tjänstgöring den 1 januari

1913.

Beställning.

Stock-

holm.

Göte-

borg.

Kristi-

anstad.

Öster-

sund.

Upp-

sala.

Jön-

köping.

Gott-

land.

Karls-

borg.

Boden.

Summa

Tygingenjör ....

1

_

_

_

_

_

_

_

1

Tygförvaltare . . .

3

1

2

1

1

1

1

2

1

13

Tygunderofflcerare .

2

1

1

1

1

1

1

2

—

10

Besiktningsrustmä- stare .......

1

_

1

1

_

__

1

2

1

7

Tygverkmästare . .

1

—

—

—

—

—

—

—

1

2 1

Tygskrivare ....

5

1

1

1

1

1

1

2

1

14

Tyghantverkare . .

20

3

o

4

5

5

4

5

8

60

s

27

3

Bilaga 2.

Jämförande kostnadsberäkning för fast anställd personal vid artilleriets

förråd och verkstäder m. m. (lön, dagavlöning och arvode).

Beställning.

Enhetskostnad.

Nuvarande organisa- tion.

Föreslagen organisa- tion.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre.

Fälttygmästare...........

8125

l)~

1

S)1 800

_

1

8125

_

Tygmästare (Karlsborg).......

5 825

8)-

1

—

—

1

5 825

—

Tygmästare (Boden).........

4 860

4)-

1

—

—

1

4 860

“ 1

Ingenjör ..............

4 460

—

1

4 460

—

1

4 460

Tygförvaltare I. kl..........

2 595

—

13

33 735

—

5

12 975

—

» II. ».........

2112

50

—

—

—

7

14 787

50

Tygunderofficerare..........

2112

50

10

21125

—

—

—

—

Besiktningsrustmästare eller tygverk- mästare .............

2112

50

9

19 012

50

13

27 462

50

Tygskrivare............

1630

—

14

22 820

—

4

6 520

—

Tyghantverkare...........

1630

—

60

97 800

—

—

—

Forthandtvcrkare ..........

1630

—

—

—

—

6

9 780

--|

Fortmaskinister...........

1630

—

7

11410

—

7

11 410

- j

Summa

—

—

—

212162

50

—

106205

— j

*) Överstelöjtnants avlöning och arvode å 1 800 kronor.

*) Endast arvode; avlöning i övrigt från truppförband.

s) Majors avlöning.

4) Kaptens av I. klass avlöning.

13—141281

3 28

Bilaga 3.

Jämförande kostnadsberäkning för fast anställd personal vid artilleriets

fabriker (lön, dagavlöning och arvode). *)

Beställning.

Enhetskostnad

Nuvarande organisa- tion.

Föreslagen organisa- 1

tion.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre. j

Styresmän.............

7 360

*)-

3

7 500

*) -

3

22 080

_

Fabriksingenjörer..........

4 460

—

3

13 380

—

3

13 380

—

Fabriksförvaltare..........

2 595

—

5

12 975

—

3

7 785

—

Besiktningsrustmästare.......

2112

60

4

8 450

—

4

8 450

—

Verkmästare, I. klass........

2112

50

2

4 225

—

6

12 675

—

» (underofficerare) ....

—

—

4

2 000

s)~

—

—

—

» II. klass .......

1630

—

—

—

—

2

3 260

—

Fabriksskrivare...........

1630

—

4

6 520

—

2

3 260

—

Summa

—

—

—

55050

—

—

70 890

—

*) Kaptens av I. klass avlöning ock arvode å 2 500 kr.

2) Endast tre arvoden å 2 500 kronor. Avlöning i övrigt från truppförband.

s) Endast fyra arvoden å 500 kronor. Avlöning i övrigt från truppförband.

4

TREDJE FÖRSVARSBEREDNINGENS

YTTRANDE

ANGÅENDE

ARTILLERI TRUPPFÖRBANDENS

ORGANISATION

4

Innehållsförteckning.

Sid.

A. Nuvarande organisation......................... 1

1) Fältartilleriet........................... 1

2) Fästningsartilleriet......................... 5

3) Positionsartilleriet......................... 7

B. Framkomna förslag till ändring av artilleriets organisation......... 9

1) Fältartilleriet........................... 9

2) Fästningsartilleriet...........................

3) Positionsartilleriet........................10

4) Bergs- och skogsartilleri.......................

C. Kort översikt över beviljade medel för anskaffning av artillerimateriel in. in. . . 14

1). Beredningens yttrande...........................

1) Inledning...............................

2) Fältartilleriet.............................

3) Positionsartilleriet.........................20

4) Fästningsartilleriet.........................24

5) Bergs- och skogsartilleri......................26

6) Reservformationer.........................27

7) Personal.............................27

8) Nybyggnadskostnader .......................29

9) Artillerimaterielkostnader......................29

10) Intendentur- och sjukvårdsmaterielkostnader..............30

11) Sammanfattning............................

Särskilt yttrande av hr Thorsson........................

Bilagor...................................

A. Nuvarande organisation.

1) Fältartilleriet.

Genom 1892 års härordning erhöll en var av arméns sex arméfördelningar

ett fältartilleriregemente, organiserat på två divisioner om tre

sexkanonsbatterier. Vid Vendes artilleriregemente organiserades därjämte

det ridande artilleriet sålunda, att samma artilleri kom att bestå av en

division om två sexkanonsbatterier, vilka voro avsedda att i fält tilldelas

den skånska kavallerifördelningens två brigader. Vid Gottlands artillerikår

skulle fortfarande finnas två sexkanonsbatterier. Fältartilleriets sammanlagda

styrka kom alltså att utgöras av, förutom nödiga ammunitionskolonner,

40 batterier om tillsammans 240 kanoner.

De förändringar, som fältartilleriets organisation undergick genom

1901 års härordning, voro uppsättande av en fälthaubitsdivision om två

batterier å fyra pjäser vid ett vart av de sex fältartilleriregementena samt

omorganisation av nämnda regementens och Gottlands artillerikårs kanonbatterier

så, att batterierna komma att bestå av fyra i stället för sex kanoner.

Varje fältartilleriregemente kom till följd härav att bestå av 3 kanondivisioner,

vardera om 3 batterier ä 4 kanoner, och en haubitsdivision

om 2 batterier ä 4 haubitser; vid Vendes artilleriregemente dessutom en

ridande kanondivision om 3 batterier å 4 kanoner. Gottlands artillerikår

kom att utgöras av 3 kanonbatterier å 4 kanoner; dess förutvarande fästningskompani

ombildades till ett positionsbatteri.

Beträffande förläggningen är att märka, att för stärkande av de rörliga

försvarskrafterna i Norrbotten skulle av Norrlands artilleriregemente

en kanondivision och haubitsdivisionen förläggas till Boden.

Angående uppsättandet av haubitsbatterier anfördes i härordningsförslaget

följande:

»Den utveckling, som artilleritekniken undergått under senaste årtionden,

har bland annat funnit ett uttryck uti framställandet av fältkanoner

med mycket flack (bestrykande) kulbana. Denna egenskap, som medfört

större skottvidd och ökad träffsäkerhet, har i väsentlig grad höjt fältkano

-

nens verkan mot levande obetäckta mål, varemot densamma snarare minskats

mot av betäckningar skyddade trupper och mot befästningar. Erfarenheten

från kriget mellan England och Transvaal har bestyrkt riktigheten

av detta uttalande. För erhållande av kraftig verkan mot mål av sistnämnda

slag har man i flera arméer uti fältartilleriet infört den s. k. jälthaubitsen,

en pjäs som är konstruerad huvudsakligen för kasteld, men som

är användbar även vid direkt skjutning. Då det torde vara i hög grad

önskvärt att i fältkriget kunna med god verkan beskjuta ej blott levande

obetäckta mål utan även mål, som finna skydd i terrängen eller befinna

sig i befästningar, synes tidpunkten för införande av fälthaubitsen i svenska

hären vara inne.»

Ifråga om kanonbatteriernas omorganisation framhölls i nämnda förslag

följande:

»Fältartilleriet spelar en stor roll i nutida strider och ur vissa synpunkter

vore det onekligen önskvärt, att detta truppslag icke blott, på sätt

som nyss föreslagits, förses med fälthaubitser, utan även ökas, vad beträffar

antalet fältkanoner.

Den bestående organisationen av vårt arméfördelningsartilleri innehåller

emellertid, sedan fältartilleriet skall ombeväpnas med snabbskjutande

kanoner, en beaktansvärd möjlighet att utan någon ökning av kanonantalet

vinna ett betydande krafttillskott. Denna möjlighet består uti införandet

av fyrakanonsbatterier i stället för, såsom nu är förhållandet, sexkanonsbatterier.

Inom facklitteraturen har under senare år, med anledning av införandet

av snabbskjutande fältartillerimateriel, pågått ett livligt meningsutbyte

om lämpligheten av en sådan ändring uti batteriets sammansättning.

I sådant syfte framställda förslag hava rönt motstånd huvudsakligen av den

orsaken, att man samtidigt velat minska antalet fältkanoner i dess helhet.

En sådan minskning kan emellertid ingalunda vara att förorda, men väl

att inom ramen av det bestående fältkanonantalet söka åstadkomma möjligast

största verkan av den nya materielen.

Man har beräknat, att 30 st. fyrakanonsbatterier skola göra samma,

om icke större, verkan än 24 st. sexkanonsbatterier, det vill med andra

ord säga, att man skulle av 120 kanoner, indelade uti fyrakanonsbatterier,

ifråga om verkan kunna hämta minst samma utbyte som av 144 kanoner,

indelade uti sexkanonsbatterier. Tillämpas denna beräkningsgrund på det

svenska för fälthären avsedda artilleriet, tillsammans 240 kanoner, skulle

dessa, indelade uti batterier om fyra kanoner, motsvara 288 kanoner enligt

nuvarande batterisammansättning. Den nya batteriorganisationen skulle

således utgöra ett kraftutskott, motsvarande uppsättandet av 8 sexkanons

-

batterier. I franska fältartilleriet synes införandet av fyrakanonsbatteriet

vara nära förestående, och inom det schweiziska står denna organisationsändring

på dagordningen.

Batteriets sammansättning av allenast fyra kanoner synes medföra

åtskilliga avsevärda fördelar och torde särskilt lämpa sig för våra terrängförhållanden,

enär vår terräng ofta är sådan, att man uti en och samma

batteriuppställning kan finna tillräckligt utrymme för fyra pjeser. men

icke för sex. Batteriet erhåller dessutom en sådan frontlängd uti eldställning,

som medgiver batterichefen att säkrare än vid sexkanonsbatteriet leda

elden och att omedelbart ingripa, när så erfordras. Så är icke alltid förhållandet

vid sexkanonsbatteriet, för vilket det stundom är svårt att med

samtliga kanoner finna en för eldledningen gynnsam uppställning. Av nu

antydda orsaker kommer även divisionschefens ledning av divisionens strid

att Väsentligen underlättas och hans ingripande i rätt tid att göra sig gällande.

Regementets indelning, vad kanonbatterierna angår, på divisioner, vardera

om 3 fyrakanonsbatterier, gör detsamma mera del- och användbart för

taktiska ändamål, såsom vid avdelande av artilleri till avant- (arrier-) garden

eller sidokolonner (detachement) o. s. v. Dess inryckning uti eldställning

varder också underlättad och uti sådan ställning kan under eldgivning°en

ändamålsenligare eld- eller målfördelning åvägabringas.

Fyrakanonsbatteriets taktiska företräden torde således vara ganska

påtagliga och i ögonen fallande. De gälla dock endast under den förutsättningen,

att fyrakanonsbatteriet, betraktat ur eldteknisk synpunkt, icke

är för svagt, utan förmår utveckla erforderlig eldkraft.

Det "ligger emellertid uti sakens natur, att ju mera fältartilleri materielen

utvecklas i riktning mot en ökad skjutförmåga (snabbskjutning),

dess starkare varda skälen att minska batteriet, b öregående tiders erfarenhet

bekräftar denna sak. Då man i början av 1880-talet övergick från

åttakanonsbatteriet till sexkanonsbatteriet, framhölls detta skola medföra åtskilliga

olägenheter. Men inom de härar, där man bibehöll det förstnämnda

batteriet, har man såsom en slags eldteknisk enhet sett sig nödsakad införa

»halvbatteriet», i själva verket endast ett närmande till organisationen

uti f}rrakanonsbatterier.

Under inskjutningen eller i allmänhet intill den tidpunkt, dä elden

skall regleras, bestämmes eldhastigheten av verkställandet av de erforderliga

observationerna samt överförandet av kommandoorden från batterichefen

till kanonbefälhavarna. Observationerna äro oberoende av antalet kanoner

uti batteriet och kommandoorden böra kunna framföras både hastigare

och säkrare vid fyrakanonsbatteriet än vid sexkanonsbatteriet.

Erfordras efter eldens reglering övergång till snabbeld kan, enligt

fackmäns utsago, vid fyrakanonsbatteriet under eldgivning efter hand (från

den ena kanonen till den andra) avgivas 12—16 väl riktade skott i minuten,

ett resultat som ur praktisk och fältmässig synpunkt torde vara fullt

tillfredsställande.

Att verkan under snabbeld är större från ett sexkanonsbatteri än

från ett fyrakanonsbatteri, kan visserligen icke lida något tvivel. Men det

är ju icke detta som jämförelsen gäller, utan de storheter, som skola

mätas med varandra, äro å ena sidan 36 kanoner, indelade uti 3 divisioner

om 3 batterier, således tillsammans 9 eldtekniska enheter, och å andra

sidan ett lika stort antal kanoner, indelade uti 2 divisioner om 3 batterier,

d. v. s. inalles 6 eldtekniska enheter, och vid sådant förhållande måste

jämförelsen utfalla till fördel för den förstnämnda organisationen. Det

torde för övrigt vara uppenbart, att det under snabbeld är lättare vid

det mindre batteriet än vid det större att förebygga ammunitionsslöseri eller

en ändamålslös användning av ammunitionen.»

I härordningspropositionen till 1901 års riksdag anförde chefen för

^^försvarsdepartementet angående kanonbatteriernas omorganisation: »Förutom

det att indelningen i batterier om fyra pjeser medgiver ett ökat tillgodogörande

av det snabbskjutande fältartilleriets förmåga av eldverkan,

synnerligast uti de avgörande ögonblicken, lämpar den sig särdeles för vår

terräng och våra förhållanden. Denna sammansättning av fältbatteriet

lärer vara definitivt fastställd uti franska hären och man har anledning

antaga, att denna organisationsändring kommer att även i andra länder

vinna avseende. I Tyskland, där fältartilleriet nyligen erhållit en stor

ökning och där varje infanterifördelning numera räknar 12 batterier med

tillsammans 72 kanoner, tyda tecken på, att de ridande batterierna komma

att omorganiseras till fyrakanonsbatterier. Enligt vad som blivit uppgivet

i militärlitteraturen, lära av tyska fältartilleriets prövningskommission utförda

försök hava givit vid handen, att effekten per kanon uti ett fyrakanonsbatteri

bliver åtminstone 20 procent större än uti ett sexkanonsbatteri.

Vad som enligt min uppfattning särskilt talar för fältbatteriernas

sammansättning av allenast fyra pjeser, är, såsom redan antytts, dels den

omständigheten, att därigenom vinnas otvivelaktiga fördelar uti eldtekniskt

avseende, d. v. s. med hänsyn till relativ eldverkan och hushållning med

ammution, dels den omständigheten, att organisationen är, taktiskt sett,

lämpad efter våra förhållanden, i det att vid de små batterierna större

hänsyn kan tagas till det skydd terrängen erbjuder och till en nära samverkan

med infanteriet. Jag drager således icke i betänkande att förorda

fåltartilleriets förstärkande medelst en ändrad batterisammansättning i stället

5 4

för att påyrka ett ökat antal kanoner. Att den förra åtgärden är förenad

med mindre kostnader än den senare torde ligga i öppen dag.»

Omorganisationen av fältartilleriet från sex- till fyra-kanonsbatterier

vidtog i samband med överlämnandet till regementena av nya snabbskjutande

kanoner och var i sin helhet genomförd med utgången av 1907.

Nyuppsättningen av haubitsbatterierna är ännu icke lord till slut.

Sedan 1909 års riksdag beviljat medel för anskaffning av haubitser, har

den av nyuppsättningen betingade utökningen av artilleriregementenas befäls-

och underbefälskårer påbörjat. Då emellertid frågan om nämnda

ökning var före vid 1911 års riksdag, framhölls vid överläggningarna inom

riksdagen, att artilleriregementenas haubitsdivisioner borde kunna uppsättas

utan så stor ökning av fältartilleriets kader, som då sattes i fråga.

Med hänsyn härtill och i anledning av den pågående utredningen angående

försvarsväsendet har Kungl. Maj:t varken vid 1912 eller 1913 års

riksdagar föreslagit någon ökning av artilleriregementenas befäls- och underbefälskårer.

Fältartilleriets fast anställda personal (utom musik- och läkarpersonal)

enligt 1901 års härordning och de för 1914 godkända staterna redovisas

i Bilaga 1. Av bilagan framgår, att vid Gottian ds artillerikår 1901

års organisation är genomförd, men att för ett vart av de sex fältaitilleriregementena

återstå att i staterna uppföra två kaptener (vid Svea artilleriregemente

dock endast en), två löjtnanter, tva sergeanter, aderton konstaplar

och en officers- eller reservofficersvolontär samt vid ett vart av

Vendes och Upplands artilleriregementen dessutom eu major.

Erinras må, att Kungl. Magt den 3 november 1911 förordnat, att

ett första haubitsbatteri skulle snarast möjligt uppsättas vid vart och ett

av de sex fältartilleriregementena utom Norrlands artilleriregemente. I

propositionen till 1912 års riksdag om anslagen till lantförsvaret erinrade

Kungl. Maj:t, i samband med anslags äskande för anskaffning av hästar

till fältartilleriets första haubitsbatterier, att vid ett par av fältartilleriregementena

torde det andra haubitsbatteriet icke kunna uppsättas, innan ganska

omfattande förläggnings- och byggnadsfrågor vunnit sin lösning.

2) Fästningsartilleriet.

Enligt 1892 års härordning skulle fästningsartilleriet bestå av två

kårer, Karlsborgs artillerikår om två kompanier och \ axholms artillerikår

om fyra kompanier. I propositionen om denna härordning föreslogs, att

jämväl Karlsborgs artillerikår skulle organiseras på fyra kompanier, men

riksdagen bestämde antalet till två.

4 6

Angående fästningsartilleriets användning anfördes i förslaget till

1892 års härordning följande:

»Fästningsartilleriet i utlandets härar har en dubbel uppgift, nämligen

å ena sidan att utföra artilleriförsvaret å de fästningar” där detsamma

är förlagt, samt å andra den, att vid ifrågakommande belägringar

tjänstgöra säsom belägringsartilleri, för vilket senare ändamål särskilda

belägringskompanier eller liknande formationer avdelas från fästningsartilleriregementena

eller -bataljonerna å de fästningar, vilka ligga undandragna

från krigsskådeplatsen. Denna senare uppgift torde kunna lämnas

helt och hållet utom räkningen i fråga om det svenska fästningsartilleriet.

Däremot kan en annan särskild uppgift sägas vara genom redan vidtagna

åtgärder förbehållen åt vårt fästningsartilleri, nämligen att uti de provisoriska

befästningar, som kunna under krig varda anlagda å viktiga punkter,

handhava den för desammas bestyckande avsedda s. k. positionsartillerimaterielen.

Ehuru i det förslag till fästningsartilleriets organisation, för vilket

redogörelse nu lämnas, den nybildade Karlsborgs artillerikår icke genom

sitt namn giver vid handen, att densamma är avsedd att fylla ovan antydda

dubbla uppgift, är därmed ingalunda sagt, att icke kåren skall

kunna användas även som positionsartilleri, alldenstund den utbildning,

som av ett dylikt artilleri erfordras, icke väsentligt skiljer sig från den

för artilleribesättningen å eu större landfästning behövliga.

Att Vaxholms artillerikår i motsats mot Karlsborgs måste tänkas såsom

städse bunden vid den skärgårdsfästning, Vaxholm Oscar-Fredriksborg,

vars försvar är åt densamma anförtrott, ligger i öppen dag.»

Denom 1901 års härordning tillkom Boden-Karlsborgs artilleriregemente

om tio kompanier, sex avsedda för Bodenbefästningarna och fyra

för Karlsborg. Förslag till organisation av ett landfästningsartilleriregemente

hade uppgjorts av den år 1897 tillsatta befästningskommittén och

i överensstämmelse därmed blev berörda regemente organiserat. Karlsborgs

artillerikår uppgick i det nya regementet.

Regementets fast anställda personal (utom musik- och läkarpersonal)

är angiven uti Bilaga 2.

Vaxholms artillerikår blev, såsom tillhörande sjöfästningsartilleriet,

icke upptagen i 1901 års härreform. Kåren uppgick sedermera i Vaxholms

kustartilleriregeinente.

7 4

3) Positionsartilleriet.

Genom 1901 års härordning uppsattes ett självständigt positionsartilleriregemente.

Angående detta vapenslag anfördes i förslaget till härordningen

följande:

»Betydelsen av att uti fält vid de där ofta förekommande striderna

om och uti ställningar hava ett grövre och kraftigare artilleri ån fältartilleriet

har länge varit erkänd, och denna betydelse har kriget mellan

England och Transvaal visat på ett i ögonen fallande sätt. Bristen på ett

rörligt sådant artilleri har där på ömse sidor gjort sig synnerligen kännbar.

Vilken fördel skulle det t. ex. icke hava varit för engelsmännen, om

de vid undsättandet av de av fienden belägrade städerna kunnat förfoga

över grövre artilleripjeser! Riktigheten av detta uttalande bevisas bäst

av den roll, som såväl boernas grova kanoner som de engelska skeppskanonerna

spelat trots det ringa antalet å såväl ena som andra sidan.

Organiserandet av ett positionsartilleri har varit uppmärksammat i

de båda senast avgivna fullständiga härordningsförslagen, det av år 1883

och det av år 1891. Det torde icke kunna bestridas, att ett sådant artilleri

medför ett betydligt krafttillskott för försvaret uti befästa fältställningar,

som inretts till ett ihärdigt motstånd. Vid försvaret t. ex. av

Stockholms obefästa landfronter, av så strategiskt viktiga punkter som

Uppsala och Södertelge o. s. v. kan positionsartilleriet spela rent av en

avgörande roll.

De pjeser, som böra ingå uti positionsartilleriet, synas böra vara

12 cm. kanoner och 15 cm. haubitser, vartill komma kulsprutor. De båda

förstnämnda pjesslagen förena rörlighet och verkan på ändamålsenligt vis

och kulsprutorna äro numera av stor betydelse vid försvaret av alla förberedda

försvarsställningar. På fältfot synes positionsartilleriet böra vara

ordnat uti sex divisioner, varje sådan bestående av: två 12. cm. kanonbatterier

k 4 kanoner, ett 15 cm. haubitsbatteri k 4 haubitser och ett

kulsprutebatteri. På fredsfot bör det utgöras av 6 batterier, vilka vid

krigstillfälle utsvälla till lika många divisioner.»

Enligt 1901 års härorganisation skulle positionsartilleriet alltså huvudsakligen

finna användning i det s. k. ställningskriget och det föreslagna

regementet skulle i fält uppsätta 48 kanoner, 24 haubitser och 36 kulsprutor,

fördelade på sex divisioner, sammansatta av två kanonbatterier

samt ett haubits- och ett kulsprutebatteri.

4

8

Vid 1906 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att för anskaffning

av materiel för positionsartilleriet (36 haubitser och 30 kulsprutor)

bevilja 3,485,000 kronor. Förslaget bifölls, och blevo medlen anvisade

för åren 1907—1909.

I samband med framläggande av nämnda anslagsäskande för 1906

års riksdag redogjorde Kungl. Maj:t för en plan till förändrad sammansättning

av positionsartilleriet. Den materiel, som för det dåvarande funnes

för Positionsartilleriregementet, utgjordes av 36 st. 12 cm. kanoner

och 6 kulsprutor och lämpade sig mast för användning i ställningskriget.

För ett positionsartilleri, avsett för det rörliga fältkriget, krävdes pjeser

av större rörlighet och eldberedskap. Vid anskaffning av ny materiel för

positionsartilleriet borde därför haubitser och kulsprutor sättas i första

rummet samt haubitser ingå i vapenslaget till dubbla antalet mot vanliga

kanoner. Regementet skulle uppsätta regementsstab, 3 divisionsstaber,

6 haubitsbatterier å 4 pjeser, 3 kanonbatterier å 4 pjeser, 6 kulsprutebatterier

å 6 pjeser, 3 ammunitionskolonner samt depåbatterier (ett batteri

för varje division). Regementet skulle alltså bestå av tre divisioner, därav

två haubits- och en kanondivision. Kulsprutebatterierna skulle ordnas fristående.

Regementets fast anställda personal (utom musik- och läkarpersonal)

redovisas i Bilaga 2.

Såsom här förut påpekats blev genom 1901 års härordning det

Gottlands artillerikår tillhöriga fästningskompaniet ombildat till ett positionsbatteri.

B. Framkomna förslag till ändring av artilleriets

organisation.

1) Fältartilleriet.

I chefens för generalstaben förslag av 1906 till arméns utveckling

under perioden 1908—1913 ifrågasattes ingen ändring uti fältartilleriets

genom 1901 års härordning fastställda organisation.

Den år 1907 sammankallade generalskommissionen, som hade att

yttra sig över chefens för generalstaben nämnda förslag, uttalade sig för

en ökning av det till Norrland förlagda artilleriet med två divisioner, varigenom

ett helt fältartilleriregemente kunde förläggas till Östersund och

två divisioner artilleri till Boden. När artilleriregementet i Östersund

blivit fulltaligt, borde de båda i Boden förlagda divisionerna av Norrlands

artilleriregemente skiljas från sjätte arméfördelningen och bilda ett fristående

truppförband. Denna ökning av artilleriet kunde emellertid icke

ifrågasättas under perioden 1908—1913.

Vidare förordade generalskommissionen, på förslag av militärbefälhavaren

på Gottland, att för tillgodoseende av behovet utav en kommendant

i Tingstäde den ena av kaptensbeställningarna av första klass vid Gottlands

artillerikår måtte uppflyttas till majorsbeställning.

I sitt tilläggsutlåtande av 1908 framhöll generalskommissionen, i

anslutning till sin tanke om uppsättande framdeles av två nya arméfördelningar,

att, i den mån utvecklingen till åtta arméfördelningar fortskrede,

två nya fältartilleriregementen borde uppsättas, för vilka förläggningsorter

borde utses i anslutning till rikets blivande indelning i åtta arméfördelningsområden.

Försvarskommittén av 1907 yttrade beträffande generalskommissionens

förslag om förstärkning av fältartilleriet i Norrland, att då densamma icke

vore avsedd att tillkomma under närmast liggande period, kommittén ej

funnit anledning yttra sig i frågan.

Beträffande förslaget att göra en av kaptenerna vid Gottlands infanteriregemente

till kommendant i Tingstäde anförde försvarskommittén

följande:

4 io

»Vid bedömandet av denna fråga torde först och främst böra erinras,

att Tingstäde icke är någon fästning. De befästningar, vilka där blivit

uppförda, äro avsedda att i krigstid tjäna till stöd för de rörliga stridskrafterna

på ön, från vilka då erforderlig säkerhetsbesättning torde komma

att vid behov avdelas. För närvarande finnes i Tingstäde ingen säkerhetsbesättning

i fredstid, endast en mindre styrka för bestridande av vakttjänst

vid befästningarna samt vid där uppförda etablissement m. in.

Kommittén finner visserligen, att befintligheten av vissa försvarsanstalter

vid Tingstäde kan göra det önskvärt, att en officer förordnas att

i fredstid hava överinseende över densamma, men kommittén har ej prövat

vare sig befästnings- eller förrådsanläggningarna nu vara av den omfattning,

att tillsättande i fredstid av en särskild kommendant av regementsofficers

grad och av särskild kommendantsadjutant därav betingas, så mycket

mindre som orten saknar fredsgarnison.»

2) Fästningsartilleriet.

I chefens för generalstaben förslag av 1906 ifrågasattes ingen ökning

av fästningsartilleriet under den ifrågavarande perioden utöver vad som

erfordrades för genomförande av 1901 års härordning. Däremot Bleve

det vid periodens slut nödvändigt att taga under förnyad och allsidig

omprövning frågan om tillräckligheten av den för fästningen Bodens försvar

då tillgängliga artilleristyrkan.

Generalskommissionen fann intet att erinra mot generalstabschefens

uttalande.

3) Positionsartilleriet.

I sitt utlåtande av år 1906 framhöll chefen för generalstaben, att

positionsartilleriets hnvuduppgift vore deltagande uti det rörliga fältkriget

för betvingande av sådant motstånd, som ej kunde övervinnas med vanligt

fältartilleri. En sådan användning nödvändiggjorde emellertid batteriernas

förseende med en talrikare personal och ett större antal hästar och fordon

in. in. än som erfordrades för batterier, uteslutande avsedda för användning

i befästa ställningar.

Med ett bibehållande av regementets genom 1901 års härordning

bestämda fredsstyrka bleve alltså det antal enheter, som kunde vid mobilisering

uppsättas, minskat. Enligt den vid 1906 års riksdag framlagda

planen för regementets organisation i fält vore också antalet batterier

lägre än vad som beräknats i härordningsförslaget.

11 4

Generalstabschefen erinrade vidare, att enligt sistnämnda plan depåbatteriernas

sammansättning måst, vad personalen beträffade, göras ganska

svag, då det gällt att med tillgängliga resurser i första hand tillgodose

linjeavdelningarna av regementet. Genom den av chefen i annat sammanhang

föreslagna överföringen av kulsprutebatterierna till infanteriet och

deri'' därmed sammanhängande person al vinsten för regementet yppade sig

emellertid möjlighet att giva depåbatterierna en, vad befälspersonalens antal

beträffade, med linjebatterierna i det närmaste likartad sammansättning,

en omständighet, som särskilt vid artilleriet, där en var av befälet

mer än vid andra truppslag hade sin särskilda, strängt begränsade uppgift,

vore av yttersta vikt.

Generalskommissionen fann chefens för generalstaben uttalande välgrundat

och biträdde detsamma.

Försvarskommmittén av 1907, som anslöt sig till förslaget om kulspruteorganisationens

överförande till infanteriet, anförde i nu förevarande

ämne följande:

»Den styrka av fast anställd personal, som från början kunnat vara

avsedd för kulsprutebatteriernas betjänande, torde hava varit jämförelsevis

ringa, då nämligen kulsprutorna ursprungligen avsågos uteslutande för användning

uti befästa ställningar och alltså förutsattes icke vara anspända.

Då enligt 1906 års plan för Positionsartilleriregementets organisation vid

krigsutbrott kulsprutorna, i likhet med övriga positionsartilleriet tillhörande

pjäser, avsåges att åtfölja hären i fält, blev det nödvändigt, att

samtliga batterier gjordes rörliga, och härigenom uppstod krav på bland

annat betydligt talrikare personal vid de mobiliserade batterierna. Då emellertid

ingen kaderökning för regementet tillkom, blev följden, att i de mobiliserade

kulsprutebatterierna den värnpliktiga personalen måste ingå i

jämförelsevis stor utsträckning och den fast anställda sålunda fortfarande

kunde endast fåtaligt bliva företrädd. En eventuell minskning av kadern

vid Positionsartilleriregementet i samband med kulsprutematerielens överföring

till infanteriet synes i betraktande härav icke böra ifrågasättas, utan

torde, såsom av chefen för generalstaben framhållits, den jämförelsevis

ringa personalvinsten böra komma regementet till godo i syfte att möjliggöra

en väl behövlig förstärkning av depåbatteriernas sammansättning.»

4) Förslag angående uppsättande av bergs- eller skogsartilleri i Norrland.

I skrivelse till Kung!. Maj:t den 20 juli 1910 gjorde dåvarande chefen

för sjätte arméfördelningen hemställan om uppsättande vid arméför15—unsi

-

4

12

delningen av en division dylikt artilleri. I denna hemställan anfördes

följande:

Behovet av en division bergs- eller skogsartilleri, d. v. s. av ett

bärbart artilleri, som framfördes å packdjur, hade gjort sig oavvisligen

gällande, enär eljest de lämpligaste artilleriställningarna under en strid

vare sig i fjällen eller i stora skogstrakter icke skulle kunna utnyttjas.

Huruvida denna division lämpligast borde träda i stället för den planlagda

haubitsdivisionen eller i stället för den division, som redan förlagts

från Östersund till Bodens fästning, med vilken förläggning liera olägenheter

voro förbundna för arméfördelningen, syntes böra bero av särskild

utredning. Sjätte arméfördelningen hade emellertid för sitt artilleri icke

mindre behov av enhetlig utbildning och samverkan med olika truppslag

än övriga arméfördelningar, och framför allt måste den hava tillgång till

några batterier, vilka vore särskilt lämpade efter den terräng, i vilken de

skulle uppträda, och vilka ägde framkomlighet å spänger över älvarna

samt å stigar genom skogarna och på fjällsluttningarna, med ett ord till

ett bärbart artilleri, som satte arméfördelningen i stånd att från lämpliga

ställningar verksamt bekämpa en blivande motståndare och stödja egna

trupper i striden. Då båda våra grannar, såväl den östra som den västra,

förfogade över bergsartilleri, komme vi givetvis att uti eu eventuell strid

ligga under, endast därför att vi fullständigt saknade tillgång på ett artilleri,

som kunde mäta sig med fiendens rörligare artilleri och som kunde

utnyttja den terräng, i vilken kriget sannolikt komme att föras och i vilken

vi såväl genom organisation som övning borde vara överlägsen vår

motståndare.

I yttrande den 10 augusti 1910 över nu berörda hemställan förklarade

chefen för generalstaben sig vilja på det allra bestämdaste avstyrka

förslaget angående utbytandet av den blivande fälthaubitsdivisionen

vid Norrlands artilleriregemente mot en division bergs- eller skogsartilleri.

Varje ytterligare utredning i denna fråga vore onödig och olämplig. Att

utbyta en redan befintlig kanondivision mot eu bergsartilleridivision borde

icke heller kunna komma i fråga. Behovet av bergsartilleri hade ingalunda

visat sig till den grad framträdande, som chefen för sjätte arméfördelningen

anfört. Fälthaubitsdivisionernas organisation och utrustning borde först

fullständigt avslutas liksom även vissa frågor rörande positions- och fästningsartilleriet

få sin lösning, innan man upptoge frågan om. införande

av bergsartilleri. Ett sådant borde, i följd av dess till vissa fall inskränkta

användbarhet, i alla händelser bliva ett tillskott i befintlig artilleristyrka

och icke införas i stället för andra, än bättre behövliga batterier.

Jämväl generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet, i ytt

-

13 4

rande den 30 augusti 1910, ansåg, att chefens för sjätte arméfördelningen

ifrågavarande hemställan icke borde för det dåvarande föranleda någon

Kungl. Maj:ts åtgärd; och åberopades härför huvudsakligen de av chefen

för generalstaben anförda skälen.

Försvarskommittén av 1907 yttrade angående nu berörda fråga, att

den funne taktiska fördelar förenade med tillgång å bergs- och skogsartilleri

vid krigföring i vissa delar av Norrland, vadan det vore önskvärt, att

frågan om införande av sådant artilleri för Norrland upptoges, sedan fältartilleriets

organisation vid samtliga regementen i enlighet med 1901 års

riksdagsbeslut blivit genomförd.

4

14

C. Kort översikt över beviljade medel för anskaffning av ny

artillerimateriel in. in.

1900 års riksdag beviljade 12,000,000 kr. för anskaffning av ny

fältartillerimateriel och ammunition. Beloppet anvisades för åren 1901

1906 med 2,000,000 åt gången.

1902 års riksdag beviljade 100,000 kr. för anställande . av försök

med materiel, avsedd för fälthaubitsdivisionerna och positionsartilleriet.

1903 års riksdag beviljade 238,600 kr. för anställande av fortsatta

försök med materiel, avsedd för fälthaubitsdivisionerna och positionsartilleriet,

samt till inköp av ammunition för positionsartilleriet.

1904 års riksdag beviljade 136,500 kr. för inköp av ammunition åt

positionsartilleriet.

1905 års riksdag beviljade för anskaffning av ny fältartillerimateriel

ytterligare 2,280,000 kr., därav 100,000 kr. anvisades för 1906.

Samma riksdag beviljade för inköp av ammunition och utredning åt

positionsartilleriet 166,500 kronor.

1906 års riksdag beviljade för anskaffning av ny fältartillerimateriel

ytterligare 720,000 kronor. Förut funnos för ändamålet beviljade men ej

anvisade 2,180,000 kronor. Dessa två belopp, tillsammans 2,900,000

kronor, anvisades för åren 1907—1909 med en tredjedel åt gången.. .

Samma riksdag beviljade för anskaffning av materiel åt positionsartilleriet

3,485,000 kronor, därav anvisades för 1907 1,250,000 kronor,

för 1908 1,250,000 och för 1909 985,000 kronor.

1909 års riksdag beviljade för anskaffning av ny fältartillerimateriel

(fälthaubitser) 3,000,000 kronor, därav anvisats för 1910 800,000 kronor,

för 1912 800,000 kronor, för 1913 400,000 kronor samt för 1914 380,000

Vid 1910 års riksdag anmäldes, att för anskaffning av fälthaubitsmaterielen

kunde användas''dels en besparing av omkring 400,000 kronor

på de för anskaffning av nya fältkanoner beviljade medlen och dels be

-

15 4

sparingar på det ordinarie anslaget till arméns vapen, ammunition m. in.,

uppgående till över 400,000 kronor.

1912 års riksdag medgav, att för anskaffningen av fälthaubitser

finge användas dels 175,000 kronor, utgörande disponibel behållning å

de medel, som 1905 och 1906 års riksdagar beviljat till anskaffning av

ny fältartillerimateriel (kanonmateriel) och dels 375,000 kronor, utgörande

disponibel behållning å de medel, som 1906 års riksdag beviljat för anskaffning

av materiel åt positionsartilleriet (positionshaubitser).

4 16

I), Beredningens yttrande.

1) Inledning.

Fältartilleriets nuvarande organisation kan sägas ganska väl tillgodose

fälthärens, d. v. s. de sex arméfördelningarnas behov av artilleri. Detta

gäller dock sjätte arméfördelningen endast under den förutsättningen, att

dess till Boden förlagda kanondivision ävensom dess haubitsdivision, vilken

enligt gällande plan är avsedd att jämväl uppsättas i Boden, vid en eventuell

mobilisering kunna förenas med övriga delar av Norrlands artilleriregemente.

Denna splittring av regementet vid fredsförläggningen kan ur

utbildningssynpunkt givetvis icke vara lämplig och den kan ur mobiliseringssynpunkt

betecknas såsom i viss mån äventyrlig. Frånsett att fästningsförsvaret

i och för sig kräver tillgång på jämväl ett mobilt artilleri,

kan krigsläget i övrigt varda sådant, att detachementet icke kan frigöras

från fästningen, och i sådant fall får sjätte arméfördelningen nöja sig med

hälften av den artilleristyrka, som står övriga arméfördelningar till förfogande.

Beredningen har för den skull funnit, att sådana åtgärder böra

organisatoriskt vidtagas, som tillförsäkra sjätte arméfördelningen vid mobilisering

en artilleristyrka av samma storlek, som tillkommer övriga

arméfördelningar, på samma gång som fästningen Bodens behov av rörligt

artilleri tillgodoses. På sätt nedan angives bör denna organisationsfråga

kunna lösas utan någon nyuppsättning, därigenom att den Vendes artilleriregemente.

nu tillhörande ridande divisionen, avsedd att vid mobilisering

tilldelas kavallerifördelningen, för ändamålet tages i anspråk.

Sedan befästningsanläggningarna vid Boden numera blivit i det

väsentligaste färdigställda, är det av vikt att tillse, att de för fästningsförsvaret

erforderliga artilleristyrkorna kunna vid mobilisering uppsättas,

hör sådant ändamål är den nu till Boden förlagda delen av fästningsartilleriregementet

icke tillräcklig. Då fälthärens behov av tungt kanonartilleri

lär kunna fyllas med en mindre förläggning till Karlsborg än vad

nu är händelsen, gives härmedelst en utväg att utan någon egentlig nyuppsättning

utöka Bodens fredsartilleribesättning.

Det svenska positionsartilleriet har utvecklats till att huvudsakligen

utgöra ett tungt fälthaubitsartilleri. Såsom beredningen i annat sammanhang

framhållit, böra de med sagda artilleri i fred förlagda kulsprutorna

skiljas därifrån och överföras till annat truppslag. Positionsartilleriregementets

tunga kanondivision anses numera icke hava någon organisatorisk

samhörighet med regementets haubitsdivisioner, varför dessa två artillerislag

böra skiljas åt. Såsom här nedan kommer att närmare utvecklas böra

de grova haubitserna organisatoriskt förenas med fältartilleriet, varemot

det tunga kanonartilleriet kan i fred lämpligen koncentreras till Karlsborg,

där erforderligt etablissement för sådant ändamål står till buds.

Vidare har beredningen tagit i övervägande, huruvida icke åtminstone

den nordligast förlagda arméfördelningen borde hava tillgång till s. k.

bergs- eller skogsartilleri.

Slutligen har, vad beträffar artilleriets yttre organisation, tillsetts i

vad mån det är behövligt och möjligt att vid mobilisering uppsätta för

reservtrupperna nödiga artilleriformationer.

2) Fältartilleriet.

Erinras må till en början, att ett fältartilleriregemente, sedan fälthaubitsorganisationen

till fullo genomförts, är fredsorganiserat på tre

kanondivisioner å tre batterier och en haubitsdivision ä två batterier eller

inalles elva batterier. Materiel finnes därjämte för depåformationer. För

Vendes artilleriregemente tillkommer den ridande divisionen om tre

batterier.

Den ridande divisionens materiel är försliten och med hänsyn till

sitt ändamål i många hänseenden omodern, vadan divisionens bibehållande

inom kort skulle kräva en ombeväpning.

Frågan om behovet av ett särskilt slag för kavalleri avsett artilleri

sammanhänger tydligtvis med kavalleriets yttre organisation, d. v. s. med

frågan om kavallerifördelningens vara eller icke vara. Utan att i detta

sammanhang ingå på bedömande av sistberörda spörsmål vill beredningen

dock angiva huru den tänkt sig behovet av kavalleriartilleri kunna vid

mobilisering fyllas utan att för ändamålet en särskild fredsorganisation

finnes.

Våra åkande kanonbatterier med sin moderna materiel samt ganska

stora rörlighet och framkomlighet i olika slags terräng anses kunna i erforderlig

grad fylla de uppgifter, som i vårt land kunna tänkas tillkomma

ett kavalleriartilleri. Ett eller flera, beroende på behovet, av fåltartille

-

4 18

riets åkande kanonbatterier kunna därför tilldelas de kavalleriförband,

vilka avses för självständiga operationer. De artilleriregementen, som sålunda

avses att vid mobilisering lämna ifrån sig ett kanonbatteri, böra

bekomma ersättning därför ur sin mobila depå, vilken förty måste utökas

i motsvarande grad utöver vad förhållandet är vid övriga artilleriregementen.

Man kan även tänka sig en del åtgärder redan i fredstid vidtagna

beträffande dylika för kavalleriet avsedda åkande kanonbatterier,

avseende att giva dem ännu större rörlighet och uthållighet samt större

ammunitionsutrustning. Detta allt blir dock huvudsakligen en mobiliseringsfråga

inom respektive regementen.

Vidkommande antalet dylika batterier, som böra beräknas, är att

märka, att kavallerifördelningen såsom sådan näppeligen kan tänkas komma

att uppträda samlad. Den är redan i viss mån splittrad på ett sätt,

som synes utmärka, att man numera icke tänker sig ett samlat uppträdande

av detta kavalleri, och en tillfälligt sammansatt kavalleristyrka av

delar av detta kavalleri och fördelningskavalleri lär icke kunna uppbringas

till den storlek, att dess artilleristöd bör beräknas till en hel division.

Kavalleribrigaden, d. v. s. en kavalleristyrka av den storlek som ett vart

av de två till kavallerifördelningen hörande regementena uppsätter, lär

vara den form, under vilken ett självständigt opererande kavalleri i vårt

land kan tänkas lämpligast komma att uppträda. För en kavalleribrigad

anses ett kanonbatteri tillräckligt som artilleristöd. För de båda brigader,

varav kavallerifördelningen nominellt består, skulle alltså det erforderliga

artilleriet utgöra två batterier.

Materiel till de två extra depåbatterier, som skulle ersätta de åt

kavalleriet lämnade batterierna, kan delvis tagas från det lätta kanonartilleriet

i Boden och å Gottland, å vilka två orter man synes kunna

nöja sig med enklare, stationära depåer.

Då kavallerifördelningen, därest densamma kommer att fortfarande

helt eller delvis äga bestånd, till sin allra huvudsakligaste del kan antagas

i förläggningshänseende vara bunden vid Skåne, följer därav, att det i

första hand bör tillkomma det därstädes förlagda artilleriregementet att

uppsätta erforderligt kavalleriartilleri. Vendes artilleriregemente bör alltså,

i händelse av det självständiga kavalleriets bibehållande, erhålla materiel

för uppsättande av ett extra depåkanonbatteri. Det andra batteriet kan

lämpligen lämnas av Svea artilleriregemente, och bör i så fall även detta

regemente erhålla materiel för ett extra depåkanonbatteri.

Vid de regementen, som sålunda erhålla ett extra depåkanonbatteri,

blir det nödvändigt att något utvidga deras förrådslokaler.

19 4

Fråga uppstår då, för vad ändamål den sålunda frigjorda ridande

divisionen bör användas. Att helt och hållet stryka ut denna artilleristyrka

ur härorganisationen har beredningen icke funnit tillrådligt. Sjätte

arméfördelningen har behov av ett fulltaligt artilleriregemente, men det

tidiga gränsförsvaret och fästningsförsvaret i Norrbotten kräva även tillgång

på en rörlig artilleristyrka. I Boden måste alltså vara förlagd

en lätt kanondivision. Men om denna är detacherad ur sjätte arméfördelningens

artilleri uppkommer, såsom redan framhållits, fara för att

nämnda arméfördelning vid mobilisering får nöja sig med endast två

kanondivisioner. För avhjälpandet av dessa organisatoriska brister kommer

den ridande divisionen väl till pass. Beredningen anser därför, att Norrlands

artilleriregementes i Boden förlagda kanondivision bör definitivt avskiljas

från regementet och införlivas med det övriga till Boden förlagda

artilleriet. Såsom här nedan kommer att närmare utvecklas, bör allt

det i Boden förlagda artilleriet förenas till ett truppförband under

benämning Bodens artilleriregemente. För den sålunda avstådda kanondivisionen

bekommer Norrlands artilleriregemente ersättning därigenom,

att den ridande divisionen överflyttas till Östersund och införlivas med

regementet såsom dess tredje kanondivision. Då, såsom redan påpekats,

den ridande divisionens kanonmateriel är försliten och omodern, kommer

beredningen att i det följande angiva, huruvida enligt dess åsikt divisionen

efter överflyttningen till Östersund bör ombeväpnas med ny, modern

fältkanonmateriel eller med pjäser avsedda för bergs- eller skogsartilleri.

Norrlands artilleriregementes haubitsdivision skall enligt 1901 års

härordning förläggas till Boden, men dess uppsättning har ännu icke påbegynts.

Med förläggningen av två utav regementets divisioner till Boden

av sågs, såsom redan anmärkts, att stärka de rörliga försvarskrafterna

i Norrb otten. En fredsförläggning i Boden av mobilt haubitsartilleri är

givetvis av nöden, därest det tidiga gränsförsvaret med utsikt till framgång

skall kunna genomföras. En transport av dylikt artilleri från Östersund

skulle rätt väsentligt försena dess insättande i striden.

Enligt beredningens åsikt bör därför en division tungt haubitsartilleri,

vartill materiel i huvudsak finns, uppsättas i Boden. Därest

denna division göres fullt mobil, erhålles ett för användning i fält dugligt

hau bitsartilleri, avsett för gränsförsvaret och striderna framför fästningen.

Härigenom varder det ock möjligt att tillförsäkra sjätte arméfördelningen

dess haubitsdivision, vilken alltså bör uppsättas i Norrlands

artilleriregementes förläggningsort Östersund.

16—141281

4 20

I Östersund blir det följaktligen nödvändigt att utöka artillerietablissementet,

så att detsamma kan inrymma jämväl den nuvarande ridande

divisionen och regementets egen lätta haubitsdivision. I Boden

finnes redan uppfört etablissement för dels en kanondivision och dels en

haubitsdivision.

Genom nu angivna organisationsförändringar skulle alltså följande

resultat ernås. Norrlands artilleriregemente kommer att liksom övriga

fältartilleriregementen erhålla fyra divisioner, tre kanon- och en haubitsdivision,

samtliga förlagda till en ort och utan andra uppgifter än att vara

arméfördelningens artilleri. Det tidiga gränsförsvarets och fästningsförsvarets

behov av mobilt artilleri tillgodoses genom två i Bodens artilleriregemente

ingående divisioner, en lätt fältkanondivision och en tung

haubitsdivision. För det självständiga kavalleriet behövligt artilleri kan

uppsättas utan att fredsorganisationen för sådant ändamål utvidgas.

3) Positionsartilleriet.

Positionsartilleriregementet är i fredstid organiserat på tre divisioner,

nämligen två haubitsdivisioner, vardera om två batterier 15 cm. haubitser

samt en division om ett batteri 12 cm. kanoner och ett batteri kulsprutor.

Varje haubits- och kanonbatteri räknar fyra pjäser samt varje

kulsprutebatteri sex kulsprutor. Tillgänglig materiel, såväl haubitser och

kanoner som kulsprutor, medgiver dessutom en viss utsvällning av fredsorganisationen

och uppsättande av depåformationer.

Såsom av redogörelsen här ovan framgår, har positionsartilleriet,

representerat av Positionsartilleriregementet, under sin uppsättning och

senare utveckling erhållit en annan uppgift än man ursprungligen tillämnade

detta artillerislag. Denna förändring i uppgiften har funnit uttryck

i regementets beväpning. Enligt den uppfattning, som gjorde sig

gällande vid beslutet om regementets uppsättning, skulle dess uppgift

huvudsakligen vara av defensiv natur. Detta artilleri skulle, såsom också

dess benämning angav, företrädesvis vinna användning vid försvaret av

positioner, d. v. s. på förhand utsedda, strategiskt betydelsefulla punkter,

där befästningsanordningar skulle vidtagas. Regementets huvudmassa

skulle för den skull bestå av grova kanonbatterier; haubitsbatterier skulle

i regementets mobiliserade förband ingå endast till halva antalet mot dess

kanonbatterier. En var av regementets mobiliserade sex divisioner skulle

nämligen bestå av två kanonbatterier, ett haubitsbatteri och ett kulsprutebatteri.

På grund av regementets nu angivna uppgift var det natur

-

21 4

ligt, att jämväl kulsprutebatterier avsågos böra ingå i dess mobiliserade

förband.

Då anslag begärdes och beviljades av 1906 års riksdag för anskaffning

av ny materiel för positionsartilleriet hade uppfattningen om regementets

uppgift väsentligen förändrats. Den ombeväpning, vartill nämnda

års riksdag beviljade medel, avsåg att göra den grova 15 cm. haubitsen

till regementets huvudvapen. Numera uppsätter regementet det dubbla

antalet haubitsbatterier mot kanonbatterier, varjämte kulsprutebatterierna

ordnas fristående för sig. De mera defensiva uppgifter, som förut ansågos

tillkomma Positionsartilleriregementet, hava nu lagts på den del av BodenKarlsborgs

artilleriregemente, som är förlagd till Karlsborg, eller Karlsborgs

artilleribataljon, vilken har till uppgift att uppsätta bland annat visst antal

tunga kanonbatterier, s. k. arméartilleri. Positionsartilleriregementet har

sålunda utvecklats till att bliva ett tungt fältartilleri, avsett att åtfölja

fältarmén och insättas i striden för betvingande av sådant motstånd, som

icke kan övervinnas med det vanliga, det lätta fältartilleriet.

Denna förändring i uppfattningen av vårt Positionsartilleriregementes

uppgift gick jämsides med att man inom främmande arméer allt

mer och mer började tilldela fälttrupperna tungt artilleri, huvudsakligen

grova haubitser. Genom införandet under förra hälften av 1900-talet av

snabbskjutande fältkanoner med sköldskydd och moderna riktmedel blev

det nödvändigt, om man icke skulle komma att stå maktlös vid dessas

bekämpande, att i stor utsträckning förse fältartilleriet med haubitser av

såväl finare som grövre kaliber. Men icke blott för den rena artilleristriden

bar den tunga haubitsen betydelse. Redan därförinnan hade

man funnit, att den tunga haubitsen var ett kraftigt verkande vapen

då det gällde att betvinga motståndare bakom starka fältförskansningar.

Såsom exempel på de lätta och de tunga haubitsernas olika verkningsförmåga,

då det gäller att förstöra fältförskansningar, må anföras, att,

medan 10,5 cm. granaten förmår genomtränga högst ett jordlager om en

meter med underliggande två lager stockar, lämnar en förskansning om två

meter jord och tre lager stockar icke skydd mot 15 cm. granaten. Förutom

större genomslagskraft besitter 15 cm. granaten större spräng- och splitterverkan

än den mindre projektilen. Tunga och lätta haubitser anses därför

böra gemensamt komma till användning vid bekämpande av artilleri

samt mot starka infanteriställningar.

Beredningen har i anledning härav tagit i övervägande, huruvida

icke vårt tunga haubitsartilleri bör erhålla en fredsorganisation, som mer

än vad nu är förhållandet svarar emot de former, under vilka detta artilleri

kan antagas komma att uppträda under ett krig. Positionsartilleri

-

4 22

regementet avses icke skola såsom sådant enhetligt uppträda i fält. Kulsprutorna

mobiliseras fristående för sig och böra tilldelas infanteriet. De

grova kanonerna anses icke lämpa sig för samfällt uppträdande med haubitserna,

utan torde komma till användning vid lösande av mera speciella

stridsuppgifter. Positionsartilleriregementet upplöses alltså vid övergång

till krigsfot i minst tre större grupper. Regementsförbandet här har således

betydelse huvudsakligen ur fredsförvaltningssynpunkt.

Exercisreglementet för fältartilleri et förutsätter samverkan mellan

fältartilleriet och tungt artilleri. Härom stadgas nämligen följande:

»Enhetlig ledning av artilleriet inom högre förband är ett oundgängligt

villkor för att vapnets verkningsförmåga skall kunna till fullo

uttagas.

Så snart förhållandena möjliggöra en varaktig samverkan av artilleri,

delat till olika marschkolonner och dylikt, bör detta därför sammanföras

under enhetlig ledning. Härvid kan artilleriregementschefen få delar av

annat artilleriregemente eller fälthärens tunga artilleri sig underställda.»

Inom åtskilliga främmande arméer är det tunga artilleriet, företrädesvis

haubitsartilleriet, tilldelat de operativa enheterna, d. v. s. armékårerna.

Så är förhållandet i Tyskland och Österrike och möjligen även

ett par andra länder.

Beträffande den tyska arméns tunga artilleri föreskrives, att detsamma

har till uppgift att i förening med fältartilleriet understödja infanteriet,

vilket uppnås huvudsakligast genom nedkäinpande av det fientliga

artilleriet.

Då inom den svenska härorganisationen arméfördelningen utgör den

operativa enheten, vilken alltså skall besitta samtliga förutsättningar för

att självständigt kunna genomföra en stridsuppgift, torde densamma ofta

böra till sitt förfogande hava jämväl tungt artilleri. Exercisreglementet

för fältartilleriet har också, såsom framgår av nyss återgivna bestämmelse

därur, förutsett, att fältartilleriregementschef kan erhålla tungt artilleri

sig underställt. På grund härav synes det beredningen, som borde detta

samband mellan det lätta fältartilleriet och det tunga artilleriet komma

till uttryck redan i fredsorganisationen. En uppdelning av det tunga artilleriet

på fältartilleriregementena skulle ävenledes bereda möjlighet åt

cheferna för fältartilleriregementena att i fred studera och leda ett artillerislag,

som de med sannolikhet få sig underställt i fält. Det tunga artilleriets

sammanhållande i ett enda truppförband giver för övrigt åt detta

artillerislag en isolerad ställning, som icke kan anses fördelaktig åtminstone

ur synpunkten av goda befordringsmöjligheter för dess fast anställda

personal. En överflyttning av det tunga haubitsartilleriet till det lätta

23 ^

fältartilleriet möjliggör samarbete mellan dessa artillerislag, vilket givetvis är av

stor betydelse för fältartilleriets i dess helhet utveckling och rätta användning.

Härigenom behöver dock det tunga haubitsartilleriets eventuella användande

som arméartilleri icke omöjliggöras, därest sådant skulle anses lämpligt.

En uppdelning av det tunga haubitsartilleriet på fältartilleriet har

ansetts böra äga rum i divisionsförband, enär möjlighet då förefinns att

utbilda jämväl detta artillerislag i sådant förband. Utan att nyuppsättning

behöver äga rum, medgiver tillgången å tung haubitsmateriel, att tre

divisioner, vardera om två batterier i fred, tilldelas fältartilleriet, varjämte

materiel i huvudsak finnes till tre reserv- eller depåbatterier. För det år

1906 beviljade anslaget har nämligen anskaffats så stort antal pjäser som

motsvarar en dylik organisation av det tunga haubitsartilleriet.

Sedan kulsprutorna avskilts från Positionsartilleriregementet samt

uppsättningen av tungt kanonartilleri överlämnats åt det artilleri, som är

förlagt till Karlsborg, kan Positionsartilleriregementets kader tagas i anspråk

för uppsättning vid tre fältartilleriregementen av tunga haubitsdivisioner,

en vid varje regemente. Denna uppsättning bör lämpligen ega

rum vid Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen. Sedan den ridande

divisionen avskilts från Vendes artilleriregemente står där förläggningsutrymme

till buds för en tung haubitsdivision. Vid de två övriga regementena

måste däremot nybyggnader uppföras för beredande av lokaler

för det tunga artilleriet. Såsom förut anmärkts erfordras i Östersund nybyggnader

jämväl för en kanondivision och en lätt haubitsdivision; inalles

skulle där alltså tarvas nybyggnader för tre artilleridivisioner. Vad Svea

artilleriregemente vidkommer torde provisoriskt förläggningsutrymme åt

dess tunga haubitsdivision kunna beredas, till dess nybvggnadsfrågan för

regementet i dess helhet vunnit sin lösning.

Genom den nu föreslagna omorganisationen skulle alltså Positionsartilleriregementet

upphöra och det tunga artilleriets förläggningsfråga

lösas på ett billigt och enkelt sätt. Det nuvarande regementets förläggning

i Stockholm torde nämligen få anses såsom provisorisk och nytt

etablissement måste, om regementet bibehålies, inom den allra närmaste

tiden uppföras åt detsamma. Av mobiliseringsskäl kan regementet då icke

tänkas få kvarbliva i eller invid Stockholm utan måste flyttas till ort, där

dess mobiliseringsbehov av hästar väl kan tillgodoses.

Slutligen må framhållas, att en uppdelning av det tunga haubitsartilleriet

på sätt som föreslagits kommer att möjliggöra snabbare transporterande

av dylikt artilleri till kusttrakter, som kunna varda hotade av

fientliga landstigningsföretag och tillförsäkrar de norrländska stridskrafterna

särskilt tungt fältartilleri.

4 24

4) Fästningsartilleriet.

Av Boden Karlsborgs artilleriregemente äro sex kompanier under

benämning Bodens artilleribataljon förlagda till Boden. De utgöra artilleribesättning

i fästningen och avses skola vid mobilisering tillgodose även den

rörliga bestyckningen. Regementets fyra övriga kompanier bilda Karlsborgs

artilleribataljon och hava till huvudsaklig uppgift att uppsätta tuno-t

kanonartilleri, avsett att användas som arméartilleri. Under det Bodenbataljonen.

således utgör fästningsartilleri i egentlig mening, kan Karlsborgsbataljonen

sägas företräda ett verkligt positionskanonartilleri.

Då regementets två bataljoner alltså hava olika huvuduppgifter och

åro förlagda på ett betydande avstånd från varandra, finnes näppeligen

något skäl att låta dem ingå i gemensamt regementsförband. Beredningen

anser därför, att det till Boden nu förlagda fästningsartilleriet, förstärkt

med två kompanier från Karlsborg på sätt nedan föreslås, jämte den fältkanondivision,

som enligt vad ovan föreslagits bör kvarbliva därstädes, bör

förenas i ett regementsförband under benämning Bodens artilleriregemente.

''

Det artilleri, som kommer att vara förlagt å Karlsborg och vars

huvuduppgift bör vara att uppsätta tungt kanonartilleri, kan lämpligen

utgöra ett. detachement av Göta artilleriregemente. På så sätt komma

fyra fältartilleriregementen att ungefär likformigt utökas med tungt artilleri,

Göta artilleriregemente dock med sådant av annan beskaffenhet och

med andra uppgifter än vad förhållandet blir beträffande de tre Övriga

regementena.

Då fästningsartilleriet i krig skall uppträda i divisioner och batterier

samt. all utbildning enligt förslag till excercisreglemente för fästningsartillenet

skall ske i dessa förband, torde det vara meningslöst att bibehålla

de nu använda benämningarna, bataljon och kompani, utan bör ifrågavarande

artilleri, såväl det i Boden som det å Karlsborg förlagda, indelas i

divisioner och batterier.

Bodens behov av artilleri för den fasta och den rörliga bestyckningen

anses icke tillräckligt tillgodosett med den nuvarande Bodenbataljonen.

Sedan befästningsanläggningarna numera blivit i det väsentligaste färdigställda,

räcka de sex kompanierna icke till att lämna fredskader åt samtida

fästen och batterier samt den rörliga bestyckningen. Det är därför

nödvändigt att ditflytta två kompanier från Karlsborg. De åtta kompanierna

kunna därefter två och två sammanföras till fyra divisioner, vardera

om två batterier, av vilka tre divisioner avses för fästena och de perma

-

25

4

nenta batterierna samt den fjärde, en tung haubitsdivision, för den rörliga

bestyckningen. En femte division blir den lätta fältkanondivisionen.

Bodens artilleriregemente skulle alltså bestå av dessa fem divisioner. Genom

denna omorganisation komma freds- och krigsorganisation i närmare

överensstämmelse med varandra än vad nu är händelsen. Organisationen

kräver anordnande av bostäder för sju officerare i Boden och någon

materialanskaffning.

Såsom redan framhållits bör den å Karlsborg kvarvarande delen av

det nuvarande Boden—Karlsborgs artilleriregemente bilda ett detachement

ur Göta artilleriregemente med huvudsaklig uppgift att uppsätta tungt

kanonartilleri, vars förnämsta användning lär bliva att uppträda såsom

arméartilleri samt att medverka vid avvärjande av fientliga landstigningsföretag.

Detachementet bör i fred vara organiserat såsom en division om

tre batterier. Karlsborgs tillgång på lokaler för personal och materiel

blir härigenom utnyttjad utan att något större förband bindes vid denna

fästning. Därtill kommer att genom förläggningen å Karlsborg detachementets

personal kan bibringas nödtorftig kännedom om fästningen och

dess materiel, så att detachementets krigsdepå kan utgöra fästningens säkerhetsbesättning

på samma gång den bildar ersättningsdepå för det tunga

kanonartilleriet. Så länge fästningen finnes, blir något slags besättning

nödvändig, men detachementets egentliga uppgift blir att uppsätta tungt

kanonartilleri åt armén.

Vad särskildt det tunga fältkanonartilleriet beträffar må framhållas,

att detsamma under de senare åren börjat inom främmande arméer tilldraga

sig allt större uppmärksamhet. Moderna eller moderniserade grova

kanoner finnas för närvarande i England, Japan, Norge, Ryssland och

Tyskland. Under Balkankriget lära dylika kanoner på serbisk sida hava

kommit till användning särskilt vid striderna om Monastir och därvid

gjort betydande verkan. Svenska armén har för närvarande ganska riklig

tillgång på grova kanoner, 12 cm. m/85, nämligen icke mindre än för

elva batterier. För närvarande utföres försöksvis modernisering av ett

batteri dylika kanoner. Den moderniserade pjäsen lär visserligen komma

att bliva ganska tung och därför ej fullt lämpad att direkt åtfölja fälthären,

men torde dock en tid framåt fylla vårt behov av en tung kanon

för fältbruk.

5) Bergs- och skogsartilleri.

Behovet av ett dylikt artilleri gör sig kännbart särskilt vid infanteriets

framryckning i skogsklädd och oländig terräng. Visserligen anses

4

2fi

vår fältkanon hava under övningar i de norrländska skogs- och bergstrakterna

visat sig äga mycket stor framkomlighet, men då det gäller att

följa infanteriets rörelser i väglösa och oländiga marker kommer den

säkerligen ofta nog till korta. Såsom dåvarande chefen för sjätte arméfördelningen

i sin härovan refererade skrivelse av den 20 juli 1910 framhållit,

kan det under ett fälttåg i Norrland mycket väl inträffa, att de för

ffendens bekämpande och eget infanteris understödjande lämpligaste artilleriställningarna

icke alls eller icke i rätt tid kunna uppnås, om man icke

har tillgång till artilleri som kan framförs!as på smala skogsstigar, uppför

fjällsluttningar och på spänger över älvarna. Också hava våra närmaste

grannländer under de senaste åren förskaffat sig ett dylikt mycket

framkomligt artilleri.

Ryssland var vid ostasiatiska krigets början sin motståndare betydligt

underlägsen i fråga om tillgången å bergsartilleri, men såväl under

krigets gång som sedermera har ett betydande antal batterier dylikt

artilleri uppsatts. I Finland äro för närvarande förlagda tre divisioner

sådant artilleri om tillhopa 24 pjäser. Uppsättning av ytterligare en

division lär vara förestående. Den ryska bergskanonen antingen köres

eller bäres eller föres å packdjur, beroende på terrängförhållandena.

I Norge uppsättas vid mobilisering 6 batterier bergskanoner, vardera

om 4 pjäser. Omfattande försök med dylik materiel avslutades 1911.

Den norska bergskanonen är avsedd att transporteras såväl anspänd som

buren av manskap. Transport medelst packdjur, klösning, förekommer

alltså icke.

Beredningen anser, att ett lätt framkomligt bergs- eller skogsartilleri

otvivelaktigt skulle vara den svenska armén till stor nytta under ett fälttåg

i landets norra delar. Dylikt artilleri kan till en början tilldelas

sjätte arméfördelningen sålunda, att den ridande divisionen, vilken enligt

beredningens förslag skulle överflyttas till Norrlands artilleriregemente och

inom snar framtid är i behov av ny kanonmateriel, omorganiseras till en

bergs- eller skogsartilleridivision. Sagda regementes tredje kanondivision

skulle följaktligen vara beväpnad med annat slags materiel än de två övriga

kanondivisionerna. Då längre fram arméns lätta kanonmateriel blir

så försliten, att den kräver ersättning, blir det tillfälle att taga i övervägande,

huruvida jämväl vid en eller flera av övriga arméfördelningar

bergs- eller skogsartilleri bör organiseras. Emellertid torde det vara nödvändigt,

att försök med för dylikt artilleri avsedd materiel snarast möjligen

sättes i gång för utrönande av vilken materiel och vilket transportsätt

som är lämpligast för vår terräng. De pågående försöken med kul

-

sprutemateriel böra kunna lämna någon vägledning för försöksövningar

med materiel av nu ifrågavarande slag.

6) Reservformationer.

Såsom redan omnämnts uppsätter varje fältartilleriregemente för

närvarande en mobil depådivision om tre batterier, varjämte i varje regementes

stationära depå ingår ett anspänt batteri. Denna organisation kan

ej anses tillfyllest att jämväl förse vid mobilisering uppsatta reservtrupper

av högre förband med nödigt artilleri. Beredningen har därför tänkt sig

fältartilleriets organisation lagd så, att varje regemente skall vid mobilisering

uppsätta ett reservregemente om 2 divisioner å 3 batterier, varjämte

vid varje regemente skall kunna uppsättas ett depåbatteri, vid behov användbart

för lokalförsvaret. Härvid förutsattes äldre befintlig materiel, 8

cm. m/81, tagen i anspråk.

Av tunga haubitser blir det möjligt att uppsätta en reservdivision

om 2 batterier samt ett fristående reservbatteri.

Den nuvarande tunga kanonmaterielen medgiver uppsättande vid mobilisering

av, förutom de för Bodens fästning och Gottlands artillerikår

erforderliga batterierna, ett arméartilleri om visst antal batterier med depå.

7) Personal.

Till följd av den utav beredningen i det föregående föreslagna organisationen

av artilleriets truppförband skulle följande antal fredsbatterier

komma att finnas vid de särskilda truppförbanden:

vid Göta artilleriregemente 14 batterier,

vid ett vart av Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen 13

batterier,

vid ett vart av Upplands och Smålands artilleriregementen 11 batterier,

vid Gottlands artillerikår 4 batterier samt

vid Bodens artilleriregemente 11 batterier.

Batteriernas nuvarande sammansättning av fyra pjäser medför otvivelaktigt,

såsom framhölls i 1901 års härordningsproposition, synnerliga

fördelar såväl i eldtekniskt som taktiskt hänseende framför en batterisammansättning

om sex pjäser. På grund härav har beredningen, ehuruväl

batteriernas sammansättning av sex pjäser möjliggör en minskning av antalet

batterier pr regemente och därmed också av antalet fast anställd per

17—141281

-

4 28

sonal, icke ansett sig höra föreslå någon förändring i den nuvarande batteriorganisationen.

Bilaga 3 angiver den fast anställda personal (utom musik- och läkarpersonal),

som beredningen funnit erforderlig vid de särskilda truppförbanden.

Vid beräkningen av antalet menige volontärer har beredningen utgått

ifrån, att den första anställningen är treårig, att befordran till furir

äger rum först efter tredje anställningsåret, således för rekapitulanter, att

befordran till konstapel eger rum först efter tjänstgöring i två år, att befordran

till vice konstapel kan äga rum under senare hälften av andra

tjänsteåret, att för. varje batteri årligen antagas åtta rekryter, samt att

efter första årets tjänst en rekryt per batteri överföres till beställningsinännens

lägsta grad.

Bilaga 5 utvisar ökning eller minskning av fast anställd personal

enligt beredningens förslag, jämfört med 1901 års organisation.

Bilagorna 7 och 8 innehålla jämförande kostnadsberäkning för artilleriets

fast anställda personal enligt 1901 års härordning, 1914 års stater

och beredningens förslag.

O o

Den av beredningen föreslagna organisationen medför en minskning

i de årliga utgifterna för artilleriets truppförband av 294,174 kronor 69

öre i jämförelse med den för 1914 gällande organisationen och av 502,203

kronor och 5 öre i jämförelse med 1901 års organisation.

I kostnadsberäkningen bar icke medtagits inkvarterings- och servisbidrag

för officerare, underofficerare och officersaspiranter. Statsverkets utgifter

i dessa hänseenden till personalen enligt 1914 års stater uppgå till

258 310 kronor. Dylika utgifter enligt beredningens förslag hava beräknats

till 242 560 kronor, vadan minskningen i årsutgifter härutinnan belöper

sig till 15 750 kronor.

Den årliga kostnaden för reserv- och reservstatsbefäl har beräknats

till i runt tal 156,000 kronor.

Vidare må erinras, att genom artilleritruppförbandens minskning till

åtta från nuvarande nio en regementsförvaltning med alla dess särskilda

kostnader bortfaller; och beräknas dessa kostnader belöpa siar till ungefär

24 000 kronor. r 6 °

8) Nybyggnadskostnader.

De utgifter för nybyggnader, som föranledas av den utav beredningen

föreslagna omorganisationen, hava approximativt beräknats till 2 460 000

29 4

kronor (Bilaga 9). Enligt sedermera erhållen uppgift tillkomma följande

kostnader:

utvidgning av Norrlands artilleriregementes kaserntomt. . . .100 000 kr.

utvidgning av Norrlands artilleriregementes exercisfält ... 80 000 »

bostäder för officerare vid Bodens artilleriregemente .... 150 000 >

Summa 330 000 kr.

På grund av tomtens läge omedelbart intill den nuvarande kasernen,

minskas de i Bilaga 9 angivna byggnadskostnaderna med 50 000 kronor.

Sammanlagda nybyggnadskostnaden uppgår således till 2 740 000 kronor.

Härvid är dock att märka, att behovet av nytt etablissement för Positionsartilleriregementet

bortfaller och att regementets nuvarande värdefulla tomter

i Stockholm kunna försäljas till bebyggande. Ett nytt etablissement

för det nuvarande Positionsartilleriregementet beräknas kosta i runt tal

2 000 000 kronor. Regementets nu disponerade tomter äro taxerade till

4 000 000 kronor.

9) Artillerimaterielkostnader.

För sättande av befintlig artillerimateriel i fältdugligt skick och

anskaffning av kompletterande materiel till de artilleriformationer, som enligt

den av beredningen föreslagna organisationen skulle kunna vid mobilisering

uppsättas, hava kostnaderna beräknats till 5 800 000 kronor.

Därest utrustning för vinterförhållanden i viss omfattning anskaffas, ökas

kostnaden med 200,000 kronor.

ökning av tillgången å handvapen och ammunition för dem har beräknats

draga en kostnad av 552 000 kronor.

Nu berörda kostnadsberäkningar, vilka här icke bifogas, hava utförts

i arméförvaltningens artilleridepartement.

10) Intendentur- och sjukvårdsmaterielkostnader.

För anskaffning av behövlig intendenturmateriel har kostnaden beräknats

till alternativt 1 612 000, 1 629 000 eller 2 098 000 kronor. Anskaffning

av nödig sjukvårdsmateriel drager en kostnad av 42 000 kronor.

4

30

11) Sammanfattning.

På grund av vad sålunda anförts får beredningen föreslå:

a) att artilleriet organiseras på åtta truppförband, nämligen Svea,

Göta, Vendes, Norrlands, Upplands och Smålands artilleriregementen, Gottlands

artillerikår samt Bodens artilleriregemente;

b) att truppförbanden erhålla följande fredsindelning:

Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen vardera 3 lätta kanondivisioner

k 3 batterier, 1 lätt haubitsdivision å 2 batterier och 1 tung

haubitsdivision ä 2 batterier,

Göta artilleriregemente 3 lätta kanondivisioner ä 3 batterier, 1 lätt

haubitsdivision å 2 batterier samt 1 tung kanondivision å 3 batterier, sistnämnda

division förlagd till Ivarlsborg,

Upplands och Smålands artilleriregementen vardera 3 lätta kanondivisioner

ä 3 batterier och 1 lätt haubitsdivision å 2 batterier.

Gottlands artillerikår 3 lätta kanonbatterier och 1 positionskanonbatteri,

samt

Bodens artilleriregemente 3 fästningsdivisioner k 2 batterier, 1 lätt

kanondivision a 3 batterier och 1 tung haubitsdivision å 2 batterier;

c) att artilleritruppförbandens fast anställda personal bestämmes till

det antal, som angives i Bilaga 3;

d) att en reservstatsorganisation för artilleriet i enlighet med de i

1909 års betänkande angivna huvudgrunderna snarast möjligen må påbörjas;

e) att de nybyggnader, som ett genomförande av den utav beredningen

föreslagna organisationen oundgängligen kräver, måtte komma till

utförande;

f) samt att den artillerimateriel och den intendenturmateriel, som

oundgängligen erfordras vid en organisation av artilleriet i enlighet med

beredningens förslag, måtte anskaffas.

I annat sammanhang kommer beredningen att behandla frågorna om

artilleriets musikpersonal och hästar.

Stockholm den 11 januari 1914.

31 4

Särskilt yttrande af herr Thorsson.

Jag delar beredningens uppfattning, att sjätte arméfördelningens

och fästningen Bodens artilleri bör förstärkas, men anser, att förstärkningen

bör, vad Norrlands artilleriregemente vidkommer, begränsas till att

regementets lätta haubitsdivision uppsättes i Östersund och icke i Boden,

såsom 1901 års härordning avser, samt att regementet liksom Svea och

Vendes artilleriregementen erhåller en tung haubitsdivision. Enligt min

åsikt skulle Norrlands artilleriregemente således komma att bestå av 2

lätta kanondivisioner, 1 lätt haubitsdivision och 1 tung haubitsdivision

eller inalles 10 batterier mot av beredningen föreslagna 13 batterier. Nybyggnader

i Östersund erfordras då för endast 4 batterier.

Den Vendes artilleriregemente nu tillhörande ridande divisionen

anser jag böra indragas. Då vårt kavalleri i sin helhet bör organiseras

såsom '' fördelningskavalleri, föreligger nämligen intet behov av särskilt för

kavalleri avsett artilleri.

Göta artilleriregemente bör enligt min mening bibehållas vid sin

nuvarande organisation. Jag kan således icke biträda beredningens förslag

att av de kompanier av det nuvarande Boden-Karlsborgs artilleriregemente,

som icke förflyttas till Boden för att ingå i Bodens artilleriregemente,

bilda en tung kanondivision, förlagd å Karlsborg samt detacherad ur Göta

artilleriregemente. Det tunga artilleriet finner jag tillräckligt tillgodosett

genom de tre tunga haubitsdivisionerna. Den tillgängliga grova kanonmaterielen,

vilken är ganska gammal och omodern, kan tillsvidare, så länge

den anses brukbar, avses för reservformationerna.

En kanondivision, förlagd å Karlsborg, skall givetvis också hava till

uppgift att öva sig med fästningsmaterielen och vid mobilisering lämna

besättning åt fästningen. Häråt kan jag dock icke tillmäta någon betydelse.

Skulle krigsläget bliva sådant, att fientliga trupper stå utanför Karlsborg,

torde försvaret av denna fästning göra varken från eller till för den slutliga

utgången. För övrigt kan man nog antaga, att vid en sådan eventualitet

egna trupper sammandragits till fästningen, och av dessa torde därvarande

materiel kunna nöjaktigt betjänas. Emellertid synes det mig som kunde

den å Waberget befintliga materielen komma landets försvar till godo på

ett effektivt sätt, om den förflyttades till orter, som anses särskilt blottställda

vid ett eventuellt krigsutbrott.

Genom indragning av den ridande divisionen och av två kompanier

fästningsartilleri blir givetvis artilleriets behov av fast anställd personal

mindre än enligt beredningens förslag. I Bilaga 6 har angivits ökning

eller minskning av dylik personal enligt mitt förslag, jämfört med 1901

års organisation. Såsom framgår av Bilaga 8 medför den av mig föreslagna

organisationen en minskning av de årliga utgifterna med 244 861

kronor 4 öre utöver den nedsättning som skulle följa med ett antagande

av beredningens förslag.

Jag får alltså till avvikelse från beredningens förslag hemställa:

a) att Göta och Norrlands artilleriregementen erhålla följande fredsindelning,

nämligen Göta artilleriregemente 3 lätta kanondivisioner å 3

batterier och 1 lätt haubitsdivision ä 2 batterier samt Norrlands artilleriregemente

2 lätta kanondivisioner å 3 batterier, 1 lätt haubitsdivision ä

2 batterier och 1 tung haubitsdivision ä 2 batterier;

b) samt att nämnda regementens fast anställda personal bestämmes

till det antal som angives i Bilaga 4.

33 ^

Bil. 1.

Fältartilleriets fast anställda personal enligt 1901 års härordning och 1914

års Stater. (Utom musik- och läkarpersonal).

Beställningar.

Fem fältart.-rege- menten.

Wendes art.-rege- mente.

Gottlands

artilleri-

kår.

1901 års

härordning.

1914 års

stat.

1901 års

härordning.

1901 års

stat.

Överstar................

1

1

1

1

—

Överstelöjtnanter.............

1

1

1

1

1

Majorer.................

3

3 1

4

3

Kaptener I klass............

11

l 2 J

14

12

4

» II > ............

9

I i

10

10

2

Löjtnanter I > ............

11

11

14

14

5

> II . ............

9

7

10

8

5

Underlöjtnanter.............

10

10

12

12

4

Styckjunkare..............

15

15

18

18

4

Sergeanter I klass ...........

15

15

19

19

5

» II > ...........

15

13

19

17

4

Förstekonstaplar.............

55

49

70

64

22

Andre > .............

55

49

70

64

22

Vice » .............

55

49

70

64

22

Sjukvårdsandrekonstaplar.........

3

3

4

4

2

> vice > .........

4

4

5

5

2

> artillerister...........

4

4

5

5

3

Hantverksandrekonstaplar.........

3

3

4

4

1

> vice > .........

4

4

5

5

i ;

> artillerister ..........

4

4

5

5

2

Hovslagarandrekonstaplar.........

3

3

4

4

1

y vice » .........

4

4

5

5

1

> artillerister...........

4

4

5

5

1

Officersvolontärer............

18

17

20

19

4

Övriga volontärer............

132

132

168

168

67

Samma

448

428

562

536

185

1 Vid Upplands art.-regemente endast 2 majorer.

* Vid Svea art.-regemente 19 kaptener, 10 av I och 9 av II klass. Vid Göta och Upplands

art.-regementen 9 av I och 9 av II klass samt vid Norrlands och Smålands art.-regementen 10 av I och

8 av II klass.

4 34

Bil. 2.

Fästningsartilleriets och positionsartilleriets fast anställda personal enligt

1901 års härordning och 1914 års Stater. (Utom musik- och läkarpersonal.)

Beställningar.

Fästnings-

artilleriet.

Positions-

artilleriet.

Överstar...............

1

1

Överstelöjtnanter............

2

1

Majorer...............

2

2

Kaptener I klass..............

10

6

> II » ..............

10

6

Löjtnanter I > ............

11

7

» II » ..........

9

5

Underlöjtnanter............

10

6

Styckjunkare.............

20

12

Sergeanter I klass ..........

20

12

» II » ............

20

12

Förstekonstaplar............

50

30

Andre » ..........

50

30

Vice > ............

50

30

Sjukvårdsandrekonstaplar...........

3

2

» vice » ..........

3

2

> artillerister ............

4

2

Hantverksandrekonstaplar .....

3

2

» vice » .........

3

2

> artillerister ..........

4

2

Hovslagarandrekonstaplar.........

—

2

t> vice » ...........

—

2

> artillerister.............

—

2

Officersvolontärer .............

16

14

Övriga volontärer.............

130

72

Summa

431

264

35 4

Sil. 3.

Artilleriets fast anställda personal enligt beredningens förslag.

(Utom musik- ock läkarpersonal.)

Beställningar.

Svea

artille-

rirege-

mente.

Göta

artille-

rirege-

mente.

Wendes

artille-

rirege-

mente.

Norr-

lands

artille-

rirege-

mente.

Upp-

lands

artille-

rirege-

mente.

Små-

lands

artille-

rirege-

mente.

Gott-

lands

artille-

rikår.

Bodens

artille-

rirege-

mente.

Summa.

Överstar.........

1

i

1

1

1

1

1

7

Överstelöjtnanter.....

2

''2

2

2

1

1

1

2

13

Majorer.........

4 1

3

3

3

3

3

—

3

22''

Kaptener I klass ....

10

11

10

10

9

9

4

12

75

» II > ....

9

9

9

9

7

7

2

10

62

Löjtnanter I » ....

15

17

15

15

13

13

7

15

no

> II » ....

12

14

12

12

10

10

5

12

87

Styckjunkare.......

15

17

15

15

13

13

4

16

10S

Sergeanter I klass ....

19

21

19

19

16

16

5

20

135

> II > . . . .

18

21

18

18

16

16

5

20

132

Officersaspiranter .....

6

6

6

6

6

6

1

6

43

Fnrirer I klass .....

13

14

13

13

11

11

4

11

90

» II » .....

39

42

39

39

33

33

12

33

270

Konstaplar........

39

42

39

39

33

33

16

33

274

Vice konstaplar......

26

28

26

26

22

22

8

22

180

Menige volontärer.....

208

224

208

208

176

176

64

176

1440

Sjnkvårdsfurirer II klass .

1

2

1

1

1

1

1

1

9

> konstaplar....

3

3

3

3

2

2

1

2

19

> artillerister . . .

3

4

3

3

3

3

2

3

24

Hantverksfnrirer II klass .

1

2

1

1

1

1

1

1

9

> konstaplar . . .

3

3

3

3

2

2

1

2

19

> artillerister . . .

3

4

3

3

3

3

2

3

24

Hovslagarfurirer II klass .

1

2

1

1

1

1

1

1

9

» konstaplar....

5

5

5

5

4

4

1

1

30

» artillerister . . .

5

6

5

5

5

1 5

2

2

35

1 Därav en avsedd för chefen för artilleristaben.

18—141281

4 36

Bilaga 4.

Göta och Norrlands artilleriregementens fast anställda personal enligt

hr Thorssons förslag

(utom musik- och läkarpersonal).

Beställningar.

Göta

artillerirege-

mente.

Norrlands

artillerirege-

mente.

Överstar..................

1

1

Överstelöjtnanter..............

1

1

Majorer...................

3

3

Kaptener I klass..............

9

9

> II > ..............

7

7

Löjtnanter I klass.............

13

12

> II > .............

10

10

Styckjunkare................

13

12

Sergeant I klass ..............

16

15

» II » ..............

16

15

Officersaspiranter........ ....

6

6

Kuriror I klass...............

11

10

> II ».............

33

30

Konstaplar.................

33

30

Vice konstaplar .............

22

20

Menige volontärer..............

176

160

Sjukvårdsfurirer II klass...........

1

1

Sjukvärdskonstaplar.............

2

2

> artillerister ............

3

3

Hantverksfurirer II klass...........

1

1

> konstaplar.............

2

2

> artillerister .............

3

3

Hovslagarfurirer II klass...........

1

1

> konstaplar .............

4

4

> artillerister ............

5

5

37 4

Bilaga 5.

Tablå, utvisande ökning och minskning av artilleriets fast anställda personal

enligt beredningens förslag jämfört med 1901 års organisation.

Beställningar.

Antal

enligt

1901 års

organisa- tion.

Antal

enligt be- redningens

förslag.

Ökning.

Minsk-

ning.

Överstar..................

8

7

_

1

Överstelöjtnanter..............

10

13

3

—

Majorer..................

23

22

—

1

Kaptener..................

162

137

—

25

Löjtnanter.................

Underlöjtnanter...............

l 248

240

_

8

Offlcersaspiranter..............

Styckjunkare................

1

129

108

_

21

Sergeanter .................

261

267

6

—

Furirer (1. konstaplar)...........

447

360

—

87

Konstaplar (2. konstaplar)..........

447

274

—

173

Vice konstaplar ..............

447

180

—

267

Menige volontärer..............

1097

1440

343

—

Sjukvårdsbeställningsmän..........

92

52

—

40

Hantverks- » ..........

89

52

—

37

Hovslagar- » ..........

78

74

—

4

4 38

Bilaga 6.

Tablå, utvisande ökning och minskning av artilleriets fast anställda personal

enligt hr Thorssons förslag jämfört med 1901 års organisation.

Beställningar.

Antal

enligt

1901 års

organisa- tion.

Antal

enligt hr

Thorssons

förslag.

Ökning.

Minsk-

ning.

Överstar..................

8

7

_

1

Överstelöjtnanter..............

10

11

1

—

Majorer..................

23

22

—

1

Kaptener..................

162

130

—

32

Löjtnanter.................

1

Underlöjtnanter...............

> 248

227

—

21

Officersaspiranter..............

1

Styckjunkare................

129

101

—

28

Sergeanter .................

261

250

—

11

Fnrirer (1. konstaplar)...........

447

336

—

111

Konstaplar (2. konstaplar)..........

447

256

—

191

Vice konstaplar..............

447

168

—

279

Menige volontärer..............

1097

1344

247

—

Sjukvårdsbeställningsmän..........

92

48

—

44

Hantverks- > ..........

89

48

—

41

Hovslagar- > ..........

78

70

—

8

39 ^

Bilaga 7.

Kostnadsberäkning för artilleriets fast anställda personal enligt 1901 års

organisation och enligt 1914 års stater.

Beställningar.

Enhetskost-

nad.

1901 års organisation.

1914 års stater.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre.

Antal.

Kronor.

öre.

Överstar...............

8190

—

8

65 520

—

8

65 520

—

Överstelöjtnanter...........

6 325

—

10

63 250

—

10

63 250

—

Majorer...............

5 825

—

23

133 975

—

21

122 325

—

Kaptener I klass...........

4 860

—

89

432 540

—

80

388 800

—

> II » ...........

3 860

—

73

281780

—

71

274 060

—

Löjtnanter I klass..........

2 595

—

92

238 740

—

92

238 740

—

» II » ..........

2115

—

74

156 510

—

62

131130

—

Underlöjtnanter............

1815

—

82

148 830

—

82

148 830

—

Styckjunkare.............

2 112

50

129

272 512

50

129

272 512

50

Sergeanter I klass ..........

1630

—

131

213 530

—

131

213 530

—

» II » ..........

1510

—

130

196 300

—

118

178180

—

Förste konstaplar...........

997

17

447

445 734

99

411

409 836

87

Andre konstaplar...........

900

67

447

402 599

49

411

370175

37

Vice konstaplar...........

804

17

447

359 463

99

411

330513

87

Offlcersvolontärer...........

691

—

144

99 504

—

138

95 358

—

Menige volontärer..........

707

67

1097

776 313

99

1097

776 313

99

Sjukvårds andre konstaplar......

900

67

26

23 417

42

26

23 417

42

Sjukvårds vice konstaplar.......

804

17

32

25 733

44

32

25 733

44

Sjukvårdsartillerister.........

744

17

34

25 301

78

34

25 301

78

Hantverks andre konstaplar......

900

67

25

22516

75

25

22 516

75