SOU 1914:6

NYKTERHETSKOMMITTÉN

V

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING ANGÅENDE FÖRSÄLJNING

AV RUSDRYCKER M. M.

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 17 NOVEMBER 1911 TILLSATTA

NYKTERHETSKOMMITTÉN.

STOCKHOLM 1914

OSKÄR JJK1UNIIS BOKTRYCKERI.

I serien Nykterhetskommitténs betänkanden hava förut utkommit:

I. Utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag angående

behandling av alkoholister.

H. Utlåtande i anledning av hemställan orrr sammankallande av en internationell

konferens i ändamål att upprätta ett internationellt institut för studium

av alkoholfrågan.

III. Utlåtande över rusdrycksmedelskommitténs betänkande och förslag rörande

statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens frigörande

från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen samt de i anledning därav

av myndigheter och korporationer avgivna utlåtanden och yttranden.

IV. Av Kungl. Maj:t anbefalld närings- och arbetsstatistisk utredning angående

tillverkningen av alkoholhaltiga drycker i riket och därmed sammanhängande

frågor, verkställd inom K. Kommerskollegium.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Konungen

Förslag ................................................................................................

Förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker s. 3.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 1—3, 6, 10, 11, 13 och

14 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av tilllagade,

alkoholfria drycker samt svagdricka s. 45. Förslag till förordning

om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 18 juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet s. 47. Förslag till förordning om

ändrad lydelse av 13 § i förordningen den 7 augusti 1907 angående

tillverkning och beskattning av maltdrycker s. 48. Förslag till förordning

om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin s. 49. Förslag till förordning

om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913

angående statsverkets fond av rusdrycksmedel s. 50.

Motiv......................................................................................................

I. Inledning till och sammanfattning av kommitténs förslag

Behovet av en reformerad rusdryckslagstiftning s. 53. Totalförbudets

samband med en reformerad rusdryckslagstiftning s. 55. Sammanfattning

av kommitténs förslag s. 56. Frågan om lagstiftning

angående vissa surrogat för rusdrycker s. 59.

II. Inrymmande åt kommunerna av större inflytande över rusdrycks

handeln

........................................................................................

1. Innebörden av begreppen av kommunalt och lokalt veto..............

Särskilt tillstånd såsom villkor för idkande av rusdryckshandel s. 61.

Kommunernas ställning vid beviljande av tillstånd s. 61. Kommunalt

veto s. 62. Lokalt veto s. 62.

2. Det kommunala försäljningsförbudets nykterhetseffekt ................

Innebörd s. 64. Värdet av kommunala försäljningsförbud s. 64.

Betydelsen för »torra» områden av rusdryckslagstiftningen i »våta

s. 65. Olovlig försäljning inom torra områden s. 66. Effektiviteten

av kommunala försäljningsförbud s. 67. Erfarenheterna från Norge

* s. 69. Sammanfattning s. 74.

IV

Sid.

3. Kommunalrepresentationens veto (s. k. kommunalt veto)............... 75

a) Gällande bestämmelser om upplåtelse av rättigheter samt tidigare

yrkanden om förändringar därutinnan.................................... 75

Äldre lagstiftning s. 75. Upplåtelse av brännvinsförsäljningsrättigheter

s. 75. Olika slag av vin- och ölförsäljningsrättigheter

s. 76. Viss medbestämmanderätt i andra avseenden än i fråga

om rättighetsupplåtelser s. 78. Tidigare riksdagsmotioner om

vidgad medbestämmanderätt för kommunerna s. 78.

b) 1911 års riksdagsskrivelser om genomförande av kommunalt veto

samt myndigheternas däröver avgivna yttranden..................... 80

c) Stadsfullmäktiges och kommunalstämmas befogenhet att förhindra

upplåtande av försäljningsrättigheter enligt kommitténs förslag 88

Skäl för kommunalrepresentationens medbestämmanderätts. 88.

Medbestämmanderättens utövande genom kommunalstämma och

stadsfullmäktige s. 90. Frågan om kvalificerad majoritet s. 90.

Utskänkning av Öl vid gästgiverier s. 91. Utskänkning av bränn

vin vid gästgiverier s. 99. Rättigheter till utskänkning enl. mom.

2 av övergångsstadgandena till vin- och ölförsäljningsförordningen

s. 99. Utskänkning å passagerarfartyg och tåg s. 100.

d) Sättet för inhämtande av stadsfullmäktiges och kommunalstämmas

yttrande samt dessa myndigheters befogenhet att föreskriva inskränkningar

vid upplåtelser................................................. 100

Ansökningar om rätt till detaljhandel och deras behandling

s. 100. Kommunalmyndighets befogenhet att besluta inskränkningar

s. 101.

4. Folkomröstningsveto (s. k. lokalt veto) ...................................... 102

a) Historik .............................................................................. 102

Uppkomsten av kravet på lokalt veto s. 102. 1893 års riksdag

s. 103. 1894 års riksdag s. 106. 1896 års riksdag s. 112.

1902 års riksdag s. 114. 1907 års riksdag s. 115. 1908 års

riksdag s. 118. 1909 års riksdag s. 120. 1910 års riksdags. 122.

1911 års riksdag s. 124. Den organiserade nykterhetsrörelsens

ställning till det lokala vetot s. 127.

b) Den kommunala folkomröstningens berättigande ..................... 130

Den kommunala folkomröstningens förhållande till bestående

ordning för vår kommunala självstyrelse s. 130. Behovet av

kommunal folkomröstning för avgörande av frågan om rusdryckshandelns

tillåtlighet s. 133. Allmän rösträtt vid kommunal folkomröstning

s. 134. Diskvalifikationsgrunder s. 135. Folkomröstningens

olika verkan i städerna och på landsbygden s. 435.

V

Sid.

c) Lokal-veto-principens närmare utformning i förslaget............... 136

Folkomröstningens begränsning till att omfatta endast frågan

om inrättande av detaljhandel med rusdrycker skall vägras s. 136.

Folkomröstningen anordnad som lagstiftningsakt s. 137. Folkomröstningsbeslutets

giltighetstid s. 138. Folkomröstningen fakultativ,

ej obligatorisk s. 138. Krav på kvalificerad majoritet s. 139.

Folkomröstningen avser alla slag av rusdrycker s. 140. Det

genom folkomröstningen införda försäljningsförbudets omfattning

s. 141.

III. Utminutering av rusdrycker.............................................................. 142

1. Brister i gällande lagstiftning angående försäljning av spritdrycker

annorledes än genom utskänkning............................................. 142

Utminuteringen enligt 1855 års lagstiftning s. 142. Bolagens handhavande

av utminuteringen s. 143. Försäljning på grund av

överlåtna utminuteringsrättigheter s. 146. Partiförsäljning till konsumenter

s. 147. Direkt import till konsumenter s. 148. Sammanfattning

s. 150. Kommunalt veto och stängningstider s 151. Förbud

mot försäljning till vissa personer och till försändning s. 151.

Minuthandelsminimum s. 151. Andra restriktiva bestämmelser s. 155.

2. En enhetlig försäljningsorganisation ifråga om minuthandeln med

spritdrycker............................................................................. 155

Behovet av en likformig försäljningsorganisation s. 155. Partihandel

tillåten endast till återförsäljare s. 156. Utminutering tillåten

endast genom bolag s. 157. Avvecklingen av den enskilda spirituösahandeln

s. 160.

3. Brister i gällande bestämmelser om försäljning av vin och Öl annor

ledes

än genom utskänkning ................................................... 161

Gällande bestämmelser om försäljning av vin och Öl annorledes

än genom utskänkning s. 161. Försäljning till avhämtning från

bryggerier s. 163. Försändning av Öl efter rekvisition s. 167. Försäljning

av Öl genom kringföring s. 169. Försäljning av Öl till avhämtning

annorledes än från bryggeri s. 169. Uppgifter angående

vinförsäljningens omfattnings. 173. Vintillverkares försäljnings. 173.

Försäljning av vin till avhämtning s. 174.

4. En enhetlig försäljningsorganisation ifråga om utminutering av vin

och 01 .................................................................................... 176

Orsakerna till den hittills gällande skillnaden mellan bestämmelserna

om å ena sidan försäljning av brännvin och å andra sidan

försäljning av vin och Öl s. 176. Önskvärdheten av enhetliga

bestämmelser för försäljningen av olika slags rusdrycker s. 177.

Frågan om vin- och ölhandelns läggande under bolagssystemet s. 179.

VI

Sid.

Invändningar mot ölhandelns läggande under bolagen s. 183. Bemötande

av invändningar mot ölhandelns läggande under bolagen

s. 184. Öltillverkares framtida ställning s. 186.. Invändningar mot

vinhandelns läggande under bolagen s. 187. Skäl för vinhandelns

läggande under bolagen s. 187. Vintillverkares framtida ställning

s. 189. Öl- och vinhandelns skiljande från annan handel och dess

läggande under bolag s. 190.

5. Partihandelns organisation

Tillverkare såsom försäljare s. 190. Andra partiförsäljare, som därtill

erhålla tillstånd s. 191. Kontroll å partihandeln s. 191.

190

6. Import av rusdrycker ..................................................................

Bolag och partihandlare ensamma berättigade att importera rusdrycker

s. 192.

192

Särskilda bestämmelser syftande att begränsa rusdrycksbrukets

skadliga verkningar .................................................................. 193

a) Förslag till förändringar i hittills gällande bestämmelser ......... 193

Försäljningstider s. 194. Kontant betalning s. 194. Försäljningsminimum

s. 194. Utlämning av rusdrycker till rusig s. 194.

Minimiålder för inköp av rusdrycker s. 195.

b) Hittills framställda eller i praktiken prövade förslag till nya

bestämmelser angående utminutering av rusdrycker ............... 195

System med svarta listor: Förslag vid 1909 års riksdag s. 195.

1909 års riksdagsskrivelse s. 196. Myndigheternas utlåtanden

över 1909 års riksdags skrivelse s. 197. Behovet av dylika åtgärder

och erfarenheter av desamma s. 200. Uppsala s. 201. Örebro

s. 201. System med kundförteckning: Tidigare framställda förslag

s. 202. Förslag om införande av systemet i Göteborg s. 203.

Göteborgssystembolagens förtroendenämnd s. 204. Systemets

tillämpning i Göteborg och erfarenheterna därifrån s. 204. De

värmländska städerna s. 213. Kristinehamn s. 213. Jönköping

s. 214. Stockholm s. 214. Södertälje s. 215. Uppsala s. 216.

c) Särskilda bestämmelser angående utminutering av rusdrycker 216

Betydelsen av en obligatoriskt genomförd utminuteringsreform

s. 216. Behovet av en enhetlig tillämpning s. 217. Grunder

för avstängning från hemköp av rusdrycker s. 218. Avstängningsförteckning

s. 222. Anmälan om köp s. 223. Kundförteckning

s. 225. Motbok s. 225. Köp genom försändning och genom

ombud s. 226. Försändning av spritdrycker s. 227. Försändning

av vin och Öl från bolag s. 229. Försändning av vin

och Öl från partihandlare s. 230. Köp genom ombud s. 230.

Visst maximum för inköp av spritdrycker s. 231.

VI

Sid.

IV. Utskänkning av rusdrycker.............................................................. 235

1. Utskänkningen enligt gällande lagstiftning.................................... 235

Spritdrycksutskänkningen s. 235. Bolagens egen utskänkning

s. 235. Överlåtna rättigheter s. 236. På auktion inropade rättigheter

s. 240. Tillfälliga utskänkningsrättigheter s. 241. Ständiga

rättigheter till utskänkning av vin och Öl s. 243. Tillfälliga rättigheter

s. 244. S. k. inackorderingsrättigheter s. 245.

•

2. Mera likformigt verkande bestämmelser ifråga om utskänknings

rörelse

............•........................................................................ 246

Behovet av en enhetlig försäljningsorganisation s. 246. Bolagssystemets

genomförande å större orter s. 246. Bolagssystemets genomförande

i mindre samhällen och på landet s. 247. Bolagssystemets

genomförande i fråga om all spritdrycksutskänkning s. 248.

Utskänkning av vin och Öl i kommun, där bolag för detaljhandel

med rusdrycker ej är bildat s. 248. Utskänkning enligt 18 § s. 249.

Utskänkning - enligt 20 § s. 250. Sammanfattning s. 250. Utskänkningsrättigheter

av specialtyp s. 251. Inackorderingsrättigheter enligt

23 § s. 252. Utskänkningsrättigheter å fartyg och järnvägståg, 21

och 22 §§ s. 253. Rusdrycksutskänkningens skiljande från annan

handel s. 254.

3. Överlåtelse av rättighet............................................................ 255

Allmänna bestämmelser s. 255. Begränsning av utskänkarens ekonomiska

intresse av hanteringen s. 255.

4. Särskilda bestämmelser ifråga om utskänkningen ........................ 258

Nu gällande bestämmelser s. 258. Tidsbestämmelser för utskänkningen

enligt 88 § s. 259. Förbud mot utskänkning till minderårig,

91 §, s. 262. Förbud mot utskänkning till rusdrycksmissbrukare,

91 §, s. 262.

V. Bolagens organisation och kontrollen å deras verksamhet ............ 263

1. Motiv för bibehållande av bolagen såsom försäljningsorgan samt

bolagens uppgift och ställning i den nya lagstiftningen 263

Bolagens ställning förr och nu s. 263. Frågan om bolagsformens

övergivande s. 263. Skäl för bibehållande av bolagen som försäljningsorgan

s. 265. Behavet av vissa förändringar ifråga om bolagens

allmänna ställning s. 265. Bolagens uppgift s. 266. Lokal kontroll

och övervakning s. 267. Central kontroll s. 268.

2. Bolagsstyrelsernas organisation ................................................... 269

3. Kontrollnämnderna .................................................................. 270

VIII

Sid.

4. Bolagens förvaltning och kontrollstyrelsens befogenhet.................. 272

Anmärkningar ifråga om bolagens ekonomiska förvaltning s. 272.

Kontrollstyrelsens befogenhet ifråga om bolagens förvaltning s. 281.

5. Nykterhetsnämnderna................................................................. 284

VI. Ersättning till vissa näringsidkare i anledning av den föreslagna

försäljningsförordningens införande ............................................. 286

•

Frågan om ersättning till gästgivare s. 286. Frågan om ersättning

till vin- och spirituosahandlande s. 288. Frågan om ersättning till

vintillverkare s. 289. Frågan om ersättning till maltdryckstillverkare

s. 289. Frågan om medel till täckande av ersättningsbeloppen s. 293.

VII. Speciell motivering till förslaget till förordning angående försäljning

av rusdrycker................................................................................ 294

I kap. s. 294; 11 kap. s. 302; 111 kap.- s. 303; IV kap. s. 306;

V kap. s. 318; VI kap. s. 323; VII kap. s. 329; VIII kap. s. 331;

IX kap. s. 337.

VIII. Andra föreslagna eller ifrågasatta författningsändringar .............. 341

Bestämmelser om tillstånd för påbörjande av rusdryckstillverkning

s. 341. Föreslagna förändringar i förordningen angående försäljning

av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka s. 343. Viss ändring

i förordningen om statsverkets fond av rusdrycksmedel s. 344. Ifrågasatta

författningsändringar s. 344.

Särskilda yttranden av 347

herrar I. Bratt och K. G. Karlsson ......................................................... 349

herr /. Bratt .......................................................................................... 355

herr J. Byström...................................................................................... 364

herrar O. Eklund och C. Ekman samt fröken E. Rathou 369

herr Ollas A. Ericsson ........................................................................... 375

herr Bernh. Eriksson .............................................................................. 377

herr K. G. Karlsson................................................................................. 380

herr Jakob Pettersson.............:................................................................ 392

fröken E. Rathou.................................................................................... 398

herr T. Thunberg

401

IX

Sid.

Bilaga ................................................... 415

Bör staten utgiva ersättning till rusdrycksförsäljare i anledning av den

förlust, som de kunna lida genom den föreslagna försäljningsförordningens

införande? Utredning, på uppdrag av nykterhetskommittén verkställd av

docenten A. V. Lundstedt ........................................................................ 417

1. Kunna rättsliga ersättningsanspråk framställas mot staten? ............... 417

Inledning s. 417. Äro bestämmelserna i den föreslagna försäljningsförordningen,

såvitt de avse vissa rusdrycksförsäljare, att anse allenast

såsom ordnings- och kontrollföreskrifter? s. 419. Den rättsliga

karaktären av vin- och öltillverkares försäljningsbefogenhet enligt 12

§ MF s. 421. Gästgivares utskänkningsbefogenhet enligt 6 § MF

s. 425. Gästgivares utskänkningsbefogenhet enligt 10 § BF s. 426.

Utskänkningsbefogenheten enligt n:r 2 av övergångsstadgandena i

MF s. 429. Utminuteringsbefogenheten enligt 13 § MF m. m. s. 431.

2. Kräver billigheten, att staten utgiver ersättning åt rusdrycksförsäljare? 431

Allmänna anmärkningar s. 431. Ersättningsprincip s. 433. Utminuteringsbefogenheten

enligt 13 § MF s. 434. Gästgivares utskänk- |

ningsbefogenhet enligt 6 § MF; utskänkningsbefogenheten enligt n:r 2

av övergångsstadgandena i MF s. 435. Gästgivares utskänkningsbefogenhet

enligt 10 § BF s. 435. Vintillverkares försäljningsbefogenhet

enligt 12 § MF s. 436. Öltillverkares försäljningsbefogenhet enligt

12 § MF s. 437. Förevarande ersättningsfrågor jämföras med av

den s. k. tobakskommittén behandlade ersättningsspörsmål s. 439.

Öltillverkares försäljningsbefogenhet enligt 12 § MF (forts.) s. 440.

Spörsmålet om ersättning åt öltillverkare bör bedömas oberoende av

om deras förlust förorsakats av införande av veto s. 441.

f

Till Konungen.

Genom nådigt brev den 17 november 1911 har Eders Kungl. Maj:t

uppdragit åt en kommitté att skyndsammast möjligt utarbeta nödiga bestämmelser

för genomförande av lokalt veto för försäljning och utskänkning

XII

av brännvin, vin och Öl, att vidare efter behörig utredning framlägga förslag

till jämväl andra välberäknade och verksamma anordningar för att begränsa

rusdryckshanteringens skadliga verkningar, bland annat genom reformering

av det s. k. Göteborgssystemet, samt att åvägabringa en allsidig

utredning rörande allmänt rusdrycksförbud.

1 denna kommitté förordnade Eders Kungl. Maj:t till ordförande undertecknad

Kvarnzelius, samt till ledamöter undertecknade Bratt, Byström,

Eklund, Ekman, Ollas A. Ericsson, Bernhard Eriksson, Karlsson, Pettersson,

Rathou och Thunberg, varjämte filosofie kandidaten Einar J:son Thulin blev

antagen till sekreterare.

Enligt nådigt bemyndigande hava t. f. revisionssekreteraren, fiskalen i

Eders Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt August Beskow, kanslirådet

i Kungl. Finansdepartementet m. m. Sven Köhler och docenten vid Lunds

universitet, juris doktor A. V. Lundstedt, var och en, i särskilda delar av

arbetet biträtt kommittén vid fullgörandet av dess uppdrag.

I anledning av nådiga remisser har kommittén tidigare avgivit utlåtanden

över dels fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om be

handling av alkoholister, dels en underdånig hemställan om sammankal

lande av en internationell konferens i ändamål att upprätta ett internationellt

institut för studium av alkoholfrågan, dels den s. k. rusdrycksmedelskommitténs

betänkande och förslag rörande statens, kommunernas, landstingens

och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen,

dels ock en av Sveriges Centrala Hotell- och Restaurantförening

u. p. a. gjord underdånig framställning med anhållan om utredning

av hotell- och restaurantrörelsens ekonomiska förhållanden.

Omedelbart efter sitt konstituerande upptog kommittén till behandling

fragan om nödiga bestämmelser för genomförande av lokalt veto. Förslag

till lagbestämmelser i detta avseende utarbetades inom kommittén under

loppet av våren 1912 samt slutbehandlades vid kommitténs sammanträden

under senare delen av samma år. Enär emellertid, såsom i kommitténs

betänkande utförligare angives, syftet med bestämmelserna om det lokala

vetot skulle i långt högre grad ernås, om samtidigt en reformering av försäljningslagstiftningen

bleve vidtagen, upptog kommittén till behandling

jämväl utredningen om ändrade bestämmelser om försäljning av rusdrycker.

Denna utredning har nu blivit slutförd, och får kommittén, såsom resultat

av sina arbeten i nu nämnda två avseenden, härmed överlämna underdånigt

betänkande innehållande

dels förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker, ävensom

förslag till förordning om ändrad lydelse av 1—3, 6, 10, 11, 13 och

14 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av

tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka,

XIII

förslag till förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den

18 juni 18Ö4 angående utvidgad näringsfrihet,

förslag till förordning om ändrad lydelse av 13 § i förordningen den

7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i förordningen

den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin

samt

förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den

18 juli 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel, jämte

motiver till de nämnda författningsförslagen,

dels av undertecknade Bratt, Byström, Eklund, Ekman, Ollas A. Ericsson,

Bernhard Eriksson, Karlsson, Pettersson, Rathou och Thunberg avgivna

särskilda yttranden,

dels ock en av docenten Lundstedt på kommitténs anhållan verkställd utredning

av frågan om ersättning till de tillverkare och försäljare av

rusdrycker, vilkas försäljningsrättighet kommer att inskränkas eller

upphöra, om kommitténs förslag varder antaget.

I samband med utarbetandet av förevarande betänkande har kommittén

upptagit till behandling följande nådiga remisser av

1) Riksdagens skrivelse den 18 maj 1909 med anhållan om förslag till

lagbestämmelser i syfte att för vissa personer försvåra åtkomsten av starka

drycker m. m., jämte i anledning därav avgivna utlåtanden,

2) Riksdagens skrivelse den 9 april 1910 om ändringar i gällande

förordning angående försäljning av brännvin, jämte i anledning därav avgivna

utlåtanden,

3) Riksdagens skrivelse den 27 maj 1911 om ändringar i gällande förordning

angående försäljning av brännvin, jämte i anledning därav avgivna

utlåtanden,

4) Riksdagens skrivelse den 21 mars 1911 angående ändrade bestämmelser

för beviljandet av de i 16 § av gällande brännvinsförsäljningsförordning

omförmälda rättigheter, jämte i anledning därav avgivna utlåtanden,

5) Riksdagens skrivelse den 7 april 1911 angående fullt genomförande

av kommunalt veto beträffande försäljning av vin och Öl, jämte i anledning

därav avgivna utlåtanden,

6) Riksdagens justitieombudsmans skrivelse den 14 januari 1911 angående

ifrågasatt bestämmelse om förbud mot försäljning av brännvin, vin

och Öl under marknader, jämte i anledning därav avgivna utlåtanden,

XIT

7) Kontrollstyrelsens skrivelse den 3 november 1913 angående redovisning

av vinsten å den med iskänkning av brännvin förenade matservering,

8) Eders Kung!. Maj:ts befallningshavandes i Östergötlands län skrivelse

den 7 januari 1912 med förslag till ändringar av vissa bestämmelser

i brännvinsförsäljnings- och brännvinstillverkningsförordningarna,

9) Karlskrona utskänkningsaktiebolags framställning den 19 juli 1911

om införande i brännvinsförsäljningsförordningen av bestämmelser till förebyggande

av viss mindre lojal konkurrens mellan utskänkningsbolag, jämte

Eders Kung!. Majs befallningshavandes i Blekinge län däröver avgivna utlåtande,

10) Eders Kungl. Majs befallningshavandes i Kristianstads län skrivelse

den 6 oktober 1911 med anledning av framställning av Kristianstads

läns hushållningssällskap om ändring i 15 § brännvinsförsäljningsförordningen,

11) Göteborgssystembolagens förtroendenämnds och Sveriges allmänna

vin- och spirituosahandlareförenings underdåniga framställning den 21 februari

1911 med förslag till vissa ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen, .

jämte i anledning därav avgivna utlåtanden,

12) Göteborgssystembolagens förtroendenämnds framställning den 28

maj 1912 om vidtagande av åtgärder för åstadkommande i vissa uppgivna

avseenden av ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen och tulltaxan,

13) Svenska bryggareföreningens framställning den 16 december 1911

om verkställande av utredning om rätt för maltdrycksindustriens utövare

att erhålla ersättning för eventuella förluster i följd av befarade lagbestämmelser,

inskränkande denna industris bedrivande,

14) Styrelsens för svenska riksförbundet för sedlig kultur framställning

den 29 oktober 1910 om vidtagande av åtgärder för avvärjande av den

stora sedliga fara, som från offentliga danstillställningar med utskänkning

av starka drycker hota ungdomen, jämte Överståthållarämbetets däröver avgivna

utlåtande,

15) Sveriges bränneriidkareförenings framställning den 31 januari 1912

om begränsande av brännvinstillverkningen i riket,

16) Skånska spritförädlingsaktiebolagets protest den 22 mars 1912 mot

sistnämnda framställning,

17) Direktören för Skånska spritförädlingsaktiebolaget S. Henriksons

framställning den 14 juni 1912 om åtgärder för reglerande av normalpriset

a råbrännvin,

XV

18) Sveriges handelsresandeförenings i Stockholm m. fl. handelsresandeföreningars

protest den 26 november 1912 mot ett i Svenska läkaresällskapets

kommittérades skrift »Alkoholen och samhället» gjort uttalande

om handelsresandena,

19) Undertecknad B. Erikssons framställning den 6 november 1911 om

inskränkning av bryggeriernas rätt att sälja Öl samt

20) Verkställande direktören för aktiebolaget Oöteborgssystemet i

Stockholm förre polismästaren S. Rubensons och kamreraren vid nämnda

bolag A. Hultengrens framställning den 21 oktober 1912 med förslag till

reformering av brännvinsutminuteringen.

Från Kungl. finansdepartementet har till kommittén överlämnats en redogörelse

rörande en av svenska nykterhetssällskapens representantförsamling

år 1908 till landets samtliga kommuner utsänd förfrågan om deras ställning

till frågan om lokalt veto.

Till kommittén hava vidare från åtskilliga korporationer och enskilda

personer överlämnats vissa förslag, framställningar och resolutioner.

I och för utarbetandet av förevarande betänkande har kommittén

använt sig av vissa på kommitténs föranstaltande verkställda utredningar,

nämligen

1) den av Eders Kungl. Maj:t anbefallda närings- och arbetsstatistiska

utredningen angående tillverkningen av alkoholhaltiga drycker inom riket

och därmed sammanhängande frågor, verkställd inom Kungl. kommerskollegium

och utgiven i serien Nykterhetskommitténs betänkanden såsom

nummer IV,

2) en sammanställning av uppgifter, lämnade av Överståthållarämbetet

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande samt polismyndigheterna, beträffande

brister, som befunnits vidlåda Kungl. förordningarna angående

försäljning av brännvin samt angående försäljning av vin och Öl vid tillämpningen

av desamma,

3) en av andre bibliotekarien vid Kungl. biblioteket filosofie doktor

S. E. Bring på kommitténs uppdrag utarbetad redogörelse för lagstiftningen

i Sverige om rusdryckers försäljning 1800—1911,

4) en av undertecknad Pettersson på kommitténs uppdrag utarbetad

översikt av lagstiftningen om rusdryckers försäljning i åtskilliga främmande

stater, samt

5) en av kommitténs sekreterare utarbetad redogörelse för antalet och

olika slag av försäljningsrättigheter år 1911 samt för rusdrycksbrukets verkningar

i åtskilliga avseenden.

XVI

Enligt nådigt bemyndigande den 26 september 1913 har kommittén

tillkallat sakkunniga för att höras rörande vissa i det föreliggande lagförslaget

ifrågasatta anordningar, nämligen grosshandlaren m. m. W. Laurentz

såsom representant för de vinhandlare, som tillika försälja spirituösa, direktören

m. m. Ernst Andrée och bankdirektören m. m. Tor Bergqvist såsom

representanter för Oöteborgssystembolagen samt disponenten B. Almgren

och direktören m. m. Ernst L. Hartmann såsom representanter för bryggeriindustrien.

De under punkterna 2, 3, 4 och 5 här ovan nämnda utredningarna

jämte de vid sammanträdena med nämnda sakkunniga förda protokoll bifogas

såsom särskilda delar kommitténs betänkande.

De remitterade handlingarna återställas härjämte.

Underdånigst

S. H. KVARNZELIUS.

IVAN BRATT.

CARL EKMAN.

K. G. KARLSSON

J. BYSTRÖM.

OLLAS A. ERICSSON.

JAKOB PETTERSSON.

T. THUNBERG.

OSKAR EKLUND.

BERNH. ERIKSSON.

EMILIE RATHOU.

EINAR J:SON THULIN.

Stockholm den 5 januari 1914.

FÖRSLAG.

Förslag till förordning angående försäljning

av rusdrycker.

I Kapitlet. Allmänna bestämmelser.

1 §•

I denna förordning förstås

med spritdrycker: brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, som

hålla mer än 21 volymprocent alkohol, ävensom sprit;

med vin: alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av malt och

som hålla mer än 2 y4, men ej mer än 21 volymprocent alkohol; och

med Öl: alla alkoholhaltiga maltdrycker, med undantag av sådana, som

enligt Kungl. förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker

äro att hänföra till svagdricka.

Spritdrycker, vin och Öl kallas med en gemensam benämning rusdrycker.

2 §•

Försäljning av rusdrycker med undantag av sådan, som äger rum enligt

3 §, delas i partihandel och detaljhandel.

Med partihandel förstås sådan handel, som bedrives till återförsäljare.

Med detaljhandel förstås all annan försäljning.

Detaljhandel må äga rum antingen till avhämtning (utminutering) eller

till förtäring på stället (utskänkning).

Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminuteringsstället.

Vid utskänkning må ej tillåtas, att något av det sålda

förtäres annorstädes än å utskänkningsstället.

Med rättighet till utminutering av spritdrycker följer rätt till utminutering

av vin och Öl samt med rätt till utskänkning av spritdrycker rättighet

till utskänkning av vin och Öl.

3 §•

1. Spritdrycker och vin må å apotek för medicinskt ändamål säljas på

behörig läkares recept och med iakttagande av de särskilda föreskrifter, som

därom kunna utfärdas. Sådant recept skall kvarlämnas och förvaras å apoteket.

4

I avseende å försäljning av sådana läkemedel, som innehålla sprit,

gäller vad därom är särskilt stadgat.

2. Angående försäljning av rusdrycker för vetenskapligt, tekniskt eller

industriellt ändamål samt av vin för kyrkligt behov meddelas särskilda bestämmelser

av Kungl. Maj:t.

4 §•

1. Tillstånd till försäljning av rusdrycker enligt denna förordning må

ej meddelas annan än den, som äger god frejd, råder över sig och sitt

gods, gjort sig känd för ordentlighet samt prövas i övrigt vara lämplig till

rörelsens utövande.

2. Sådant tillstånd må ej heller meddelas ämbets- eller tjänsteman, som

till följd av sin befattning kan komma att deltaga i beslut angående tillverkning

eller försäljning av rusdrycker eller däröver utöva tillsyn, ecklesiastik ämbetseller

tjänsteman, kyrkobetjänt eller i allmän tjänst anställd lärare.

3. Den, som enligt 12 § 1 mom. äger rätt till partihandel med rusdrycker,

må ej tilldelas rättighet till detaljhandel med sådana drycker.

4. Ej heller må tillstånd till försäljning av rusdrycker meddelas den,

som utövar tillverkning i skattefritt bryggeri.

5. Den, som ej äger undfå tillstånd till försäljning enligt denna §,

må ej heller vara styrelseledamot eller delägare i bolag, varom i denna förordning

sägs.

5 §•

Detaljhandel med rusdrycker må icke vara förenad med annan handel,

till vars drivande särskild anmälan fordras, dock att andra drycker än rusdrycker

må tillhandahållas vid utminutering till avhämtning och vid utskänkning

till förtäring på stället.

6 §•

Rusdrycker, som äro försatta med sackarin, få ej hållas till salu.

7 §■

1. Ej må någon vid personligt besök eller genom ombud hos annan

än innehavare av rätt att försälja rusdrycker till salu utbjuda sådana drycker

eller därå upptaga beställningar.

2. Ej må någon eljest, för egen eller annans vinning, vid personligt

besök eller genom ombud söka förmå annan att å utminuteringsställe inköpa

rusdrycker.

3. Ej heller må innehavare av rätt till utskänkning eller hos honom

anställd person å utskänkningsställe söka förmå gäst att därstädes inköpa

rusdrycker.

5

8 §•

1. Den, som äger rätt till försäljning av rusdrycker, mä ej i samband

med rörelsens bedrivande annorledes än genom försäljning avhända sig

sådana drycker till annan.

2. Den, som ej äger rätt till försäljning av rusdrycker, må ej genom

byteshandel avhända sig sådana eller eljest använda dem som betalningsmedel.

9 §•

Den, som på kredit utskänker rusdrycker, må därför söka betalning

endast om försäljningen vid något tillfälle sker till myckenhet, för vilken försäljningspriset

ej understiger 50 kronor, eller ock försäljningen avser vin

eller Öl åt spisande gäster vid måltid.

10 §.

1. Rusdrycker må till riket införas blott av den, som enligt 13 §

erhållit tillstånd att utöva partihandel med rusdrycker av det slag, som

införseln avser, ävensom av sådant bolag, som enligt denna förordning

driver utminuterings- eller utskänkningsrörelse.

2. Vid varje tullplats i riket skall över därstädes till införsel angivna

rusdrycker föras särskild förteckning enligt formulär, som av generaltullstyrelsen

fastställes efter kontrollstyrelsens hörande. Denna förteckning

skall vid varje års slut insändas till kontrollstyrelsen.

3. Rusdrycker må icke från tullverket utlämnas annorledes än mot

kvitto, utfärdat av den, som enligt 1 mom. är berättigad att införa sådana

drycker, dock att rusdrycker, som för bolags räkning från utlandet ankommit

direkt till någon bolagets avnämare, må till denne utlämnas mot kvitto

och bevis om bolagets medgivande härtill.

4. Vad i denna § stadgas utgör ej hinder för resande, som ankommer

frän utrikes ort, att för eget bruk mot erläggande av stadgad tull medföra

rusdrycker intill viss mindre, av Kungl. Maj:t fastställd kvantitet.

5. Angående införsel till riket av rusdrycker för vetenskapligt, tekniskt

eller industriellt ändamål meddelas särskilda bestämmelser av Kungl. Maj:t.

11 §•

Utöver de i denna förordning meddelade föreskrifter gäller för försäljning

av punsch, arrak och rom vad därom är särskilt stadgat.

Angående villkoren för försäljning av denaturerat brännvin meddelas

särskilda bestämmelser av Kungl. Maj:t.

6

II Kapitlet. Om partihandel med rusdrycker.

12 §.

1. Den, som äger till avsalu tillverka rusdrycker eller rena brännvin,

ävensom den, som enligt 13 § erhållit tillstånd till partihandel, äga försälja

det slags rusdrycker, som tillverkningen eller tillståndet avser, dock inom

riket endast till annan innehavare av dylik rättighet i och för dennes rörelse

samt till bolag, som enligt vad i denna förordning sägs äger rätt till detaljhandel

med rusdrycker.

2. Bolag, som i 1 mom. omförmäles, må ock försälja rusdrycker till

annan innehavare av rätt till detaljhandel med sådana drycker i och för

dennes rörelse.

13 §.

Tillstånd till partihandel meddelas av kontrollstyrelsen. Ansökning om

sådant tillstånd skall innehålla uppgift å den kommun, där handeln skall

utövas, samt vara åtföljd av intyg, utvisande sökandens behörighet att idka

rörelsen.

Tillstånd meddelas att gälla tillsvidare och så länge kontrollstyrelsen

ej finner skäl återkalla detsamma. Sker återkallelse på annan grund än

missbruk av försäljningsrättigheten, äger innehavaren därav åtnjuta 2 års

uppsägningstid.

14 §.

Partihandlare, varom i 12 § 1 mom. sägs, vare skyldig hålla sina

handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för av kontrollstyrelsen

särskilt förordnat ombud och har att vid rörelsens utövande ställa sig

till efterrättelse de föreskrifter, kontrollstyrelsen för tillsyn å rörelsen kan

meddela.

15 §.

1. Avlider den, som efter tillstånd enligt 13 § utövar partihandel med

rusdrycker, må rörelsen för stärbhusets räkning fortsättas, till dess två år

förflutit efter dödsfallet, därest tiden för rättigheten ej dessförinnan utgått.

2. Försättes någon, som i 1 mom. avses, i konkurs, må rörelsen för

konkursboets räkning fortsättas, dock ej längre än till dess tre månader

förflutit efter det förhör enligt 25 § konkurslagen hållits.

3. I fall, som i denna § avses, åligger det dock stärbhuset eller

konkursboet, om de vilja fortsätta rörelsen, att därom inom eu månad efter

dödsfallet eller efter det förhör i konkursen hållits göra anmälan hos

kontrollstyrelsen med uppgift därvid tillika å den person, som antagits till

7

''föreståndare för försäljningen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller

prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, anses försäljningsrätten

hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gick

till ända eller beslut i frågan meddelades.

16 §.

Efter ansökning äger kontrollstyrelsen medgiva, att för konkursbos eller

stärbhus räkning eller där eljest särskilda omständigheter föreligga rusdrycker

må för visst fall utan hinder av de i denna förordning givna föreskrifter

försäljas till partihandlare, varom i 12 § 1 mom. sägs, eller till bolag,

som äger rätt till detaljhandel med rusdrycker.

III Kapitlet. Om rättigheter till detaljhandel med rusdrycker.

17 §•

1. Detaljhandel med rusdrycker inom en kommun må med de undantag,

som i 18 samt 20—23 §§ omförmälas, idkas endast av särskilt, inom

kommunen uteslutande för sådan detaljhandel bildat bolag och icke mellan

flera bolag fördelas.

2. Rättighet, som i 1 mom. avses, meddelas av Konungens befallningshavande

för ett eller flera, dock högst tre kalenderår. Ansökan om rättighet

skall inom januari månad året innan försäljningen är avsedd att taga

sin början av bolag skriftligen göras hos Konungens befallningshavande

med bifogande av intyg om delägarnes behörighet att idka rörelsen, bolagets

stadgar samt redogörelse för hur bolaget ämnar bedriva sin verksamhet.

Denna redogörelse skall innehålla uppgifter om vilka av de i 1 § nämnda

slag av rusdrycker försäljningen skall avse, om antal försäljningsställen, dels

för utminutering och dels för utskänkning av spritdrycker, vin och Öl, om

grunderna för försäljningsställenas förläggning, om i vilken omfattning

utskänkningen är avsedd att äga rum annorledes än vid måltider åt spisande

gäster samt om i vilka fall bolaget ämnar å annan, på sätt i 25 § 2 mom.

stadgas, överlåta rättighet till utskänkning.

3. Över ansökning, som rätteligen skett, skall Konungens befallningshavande

efter januari månads utgång inhämta utlåtanden, i Stockholm av

stadsfullmäktige och i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt

å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma. Dessa utlåtanden böra

innehålla, huruvida och i vilken utsträckning den sökta rätten till detaljhandel

anses böra medgivas, uppgift å det antal försäljningsställen, som bör

få anordnas, dels för utminutering och dels för utskänkning av spritdrycker,

vin och Öl, ävensom förslag till de inskränkningar med hänsyn till försälj

-

8

ningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som anses nödiga.

Hava ansökningar inkommit från flera bolag, skall, om upplåtande av rätt

till detaljhandel tillstyrkes, visst bolag förordas till erhållande av den sökta

rättigheten.

4. Sedan de i 3 mom. omförmäla utlåtanden till Konungens befallningshavande

avgivits, har Konungens befallningshavande, där inkomna

ansökningar ej genast varda avslagna, att, om rörelsen kan antagas vålla

olägenhet för angränsande kommun, i ärendet infordra yttrande från stadsfullmäktige

eller kommunalstämma i sådan kommun.

5. Har ansökning, som i denna § avses, blivit avstyrkt av stadsfullmäktige

eller kommunalstämma inom den kommun, där försäljningen är avsedd

att äga rum, må densamma ej bifallas. Medgiver Konungens befallningshavande

upplåtande av rätt till detaljhandel, må försäljningsställenas

antal ej sättas högre än det av stadsfullmäktige eller kommunalstämman

tillstyrkta. Konungens befallningshavande skall därjämte vid upplåtelsen

föreskriva de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning

och rörelsens bedrivande, som blivit av stadsfullmäktige eller kommunalstämman

föreslagna, såvida beslutet om samma inskränkningar icke

finnes stå i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrida

deras befogenhet, som fattat detsamma.

6. Konungens befallningshavandes beslut i ämnet skall kungöras i

den eller de tidningar, där allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas,

och räknas tiden för anförande av besvär över beslutet från dagen för

kungörandet.

18 §.

1 kommun, där rätt till detaljhandel-enligt 17 § ej upplåtits, må rättighet

till utskänkning av vin eller Öl kunna tilldelas bolag, som inom annan

kommun äger rätt att idka detaljhandel med sådana drycker, dock ej för

längre tid än sistnämnda rättighet gäller.

Vid upplåtande av rättighet, som i denna § avses, skall i tillämpliga

delar lända till efterrättelse vad i 17 § stadgas.

19 §•

1. Bolag, som i 17 och 18 §§ omförmäles, må icke avse att bereda

vare sig delägarna vinning utöver årlig ränta med högst fem procent å de

av delägarna tillskjutna kontanta medel eller kommun någon ekonomisk fördel.

2. Vid utövande av sin verksamhet står bolag under överinseende

av kontrollstyrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

kontrollstyrelsen i avseende å inköp av, försäljningspris för samt alkoholhalt

å saluhållna rusdrycker, räkenskapers förande och i övrigt angående

bolagets förvaltning eller försäljning av rusdrycker kan meddela.

9

Närmare bestämmelser angående kontrollstyrelsens verksamhet härutinnan,

utöver vad denna förordning innehåller, meddelas av Kungl. Maj:t.

3. Bolag äger ej vid utminutering hålla mer än ett försäljningspris å

en och samma varusort av rusdrycker, oavsett om större eller mindre

myckenhet försäljes.

Vid utminutering av vin och Öl åligger det bolag tillse, att om något

slag av dessa drycker genom sin prisbillighet i förening med hög alkoholhalt

eller av annan anledning uppenbarligen är ägnat att för allmänheten

inträda som ersättning för spritdrycker, utminutering av sådan dryck sker

med iakttagande av samma bestämmelser, som gälla för utminutering av

spritdrycker.

4. Bolag må icke inköpa fastighet eller inom redan förvärvad fastighet

vidtaga annan mera omfattande förändring än den, som påkallas av

fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande, utan samtycke av

kontrollstyrelsen, sedan i stad stadsfullmäktige samt å landet kommunalstämman

avgivit yttrande.

Bolag må icke, utan samtycke av kontrollstyrelsen, förhyra andra lägenheter

än dem, vilka äro behövliga för den rörelse, som bolaget självt utövar,

eller utan sådant samtycke ingå hyres- eller andra affärsavtal för

längre tid än bolagets rättighet upplåtits. Bolag må ej heller ingå sådana

avtal med enskilda styrelseledamöter eller delägare i bolaget, eller låta avlöningen

vare sig till styrelsen eller till de hos bolaget anställda personer vara

beroende på omsättningen av rusdrycker eller utgå med viss del av vinsten.

5. Bolags delägare skola vara minst nio, av vilka åtminstone sex

böra vara boende å den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolags

styrelse skall bestå av tre ledamöter, av vilka en, som tillika skall vara ordförande

i styrelsen, utses av kontrollstyrelsen samt två utses av delägarna

i bolaget. På enahanda sätt utses jämväl tre suppleanter.

Den av kontrollstyrelsen utsedde styrelseledamoten och hans suppleant

må icke vara delägare i bolaget.

6. Granskning av bolags förvaltning och räkenskaper skall varje år i

mars eller april månad ålid, som av kontrollstyrelsen bestämmes, verkställas

för näst föregående år av tre revisorer, av vilka två utses av kontrollstyrelsen

och en av delägarna i bolaget. På enahanda sätt utses jämväl tre suppleanter.

Revisorerna skola antingen ibland eller utom sig utse två personer

att å deras vägnar deltaga i inventering av bolagets tillgångar vid löpande

årets slut. Över revisionen avgiva revisorerna berättelse, vilken, utom redogörelse

för bolagets ekonomiska ställning och förvaltning samt vad övrigt

revisorerna kunna finna skäl omnämna, skall innehålla till- eller avstyrkande

av ansvarsfrihet. Av revisionsberättelsen, vid vilkens avfattande de föreskrifter

skola iakttagas, som meddelas av kontrollstyrelsen, skola, sedan bolagets

styrelse lämnats tillfälle att förklara sig över i berättelsen möjligen

10

gjorda anmärkningar, revisorerna före maj månads utgång översända exemplar

till Konungens befaliningshavande, landstinget, stadsfullmäktige eller kommunalstämman

samt kontrollstyrelsen och sådan kontrollnämnd, varom förmäles

i VII kapitlet. Bolagets styrelse må även till nämnda myndigheter

insända sin förklaring.

Granskning av bolags förvaltning och räkenskaper må även när som

helst företagas av chefen för kontrollstyrelsen eller av person, som nämnda

styrelse förordnat.

7. Styrelseledamöter samt revisorer och deras här ovan nämnda ombud

äga att av bolaget åtnjuta ersättning enligt grunder, som av kontrollstyrelsen

bestämmas.

8. Om ansvarsfrihet för bolag beslutar kontrollstyrelsen efter juni

månads utgång, ägande kontrollnämnd samt i stad stadsfullmäktige och på

landet kommunalstämman att dessförinnan till kontrollstyrelsen avgiva yttrande

i ärendet.

Erfordras åtgärd i följd av vägrad ansvarsfrihet eller giver revisionsberättelsen

eljest därtill anledning, äger kontrollstyrelsen meddela erforderliga

föreskrifter eller vidtaga åtgärder för rättelses vinnande.

9. Bolag åligger att inom mars månads utgång efter varje kalenderårs

slut, vid äventyr att utmätning eljest genast sker, å statsverkets giroräkning

i riksbanken insätta hela den nettovinst, som uppkommit av all

den rörelse bolaget idkat. Då bolag upplöses, skall, där ej annorledes i

laga ordning bestämts, på enahanda sätt förfaras med det överskott av bolagets

tillgångar, som kan uppstå, sedan bolagets samtliga skulder blivit

guldna samt de av delägarna tillskjutna medel återbetalats. Omförmälda

nettovinst och överskott tillfalla statsverket.

20 §.

1. Rättighet att endast vid måltid och till spisande gäster utskänka

Öl må inom kommun, där bolag ej erhållit rätt till detaljhandel med rusdrycker,

av Konungens befaliningshavande meddelas att gälla tillsvidare för

ett eller flera, dock högst tre kalenderår. Med måltid förstås i detta mom.

av gäst rekvirerad mat till ett pris, som ej understiger det dubbla priset av

rekvirerat Öl, och får betalning för ölet ej mottagas utan att måltiden är

tillfullo betald.

2. Ansökning om rättighet, som i 1 mom. sägs, skall före utgången

av augusti månad året innan utskänkningen är avsedd att taga sin början

skriftligen göras hos Konungens befaliningshavande med uppgift å det ställe,

där utskänkningen skall äga rum, samt med bifogande av intyg, utvisande

sökandens behörighet att idka rörelsen.

3. Över ansökning, som rätteligen skett, skall Konungens befaliningshavande

efter augusti månads utgång inhämta utlåtanden, i Stockholm av

11

stadsfullmäktige och i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt

å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma. Dessa utlåtanden höra

innehålla bestämt till- eller avstyrkande jämte förslag till de inskränkningar

i avseende å försäljningens bedrivande, som anses nödiga.

4. Har ansökningen blivit avstyrkt, i stad av stadsfullmäktige samt å

landet av kommunalstämma, må densamma av Konungens befallningshavande

ej bifallas. Medgiver Konungens befallningshavande upplåtande av

rättighet, skall vid upplåtelsen föreskrivas de inskränkningar i avseende å

rörelsens bedrivande, som blivit av stadsfullmäktige eller kommunalstämman

föreslagna, såvida beslutet om samma inskränkningar icke finnes stå i strid

med allmän lag eller författning eller annorledes överskrida deras befogenhet,

som fattat detsamma.

21 §.

1. Rättighet till utskänkning av rusdrycker å passagerarfartyg, som

förmedla regelbunden persontrafik till utländsk hamn, må på ansökning

kunna tillsvidare för viss tid, högst ett år, av Konungens befallningshavande

i det län, varest fartygets rederi har sitt säte, tilldelas person, som är behörig

att idka utskänkningsrörelse. Sådan utskänkning må endast äga rum till

förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller

vid land, allenast ske till besättningen och till sådana fartygets passagerare,

som i dess restaurationslokal intaga måltid.

2. Rättighet till utskänkning av Öl å andra passagerarfartyg än som

avses i 1 mom. må på ansökning kunna tillsvidare för viss tid, högst ett

år, av Konungens befallningshavande i det län, varest fartygets rederi har

sitt säte, tilldelas person, som är behörig idka utskänkningsrörelse. Sådan

utskänkning må endast äga rum till förtäring ombord å fartyget och med

den inskränkning, som i 20 § 1 mom. omnämnes, och må allenast ske till

besättningen och fartygets passagerare.

22 §.

Tillstånd till utskänkning av vin eller Öl å statens järnvägars eller enskild,

till persontrafik upplåten järnvägs tåg må på framställning av järnvägens

styrelse kunna tillsvidare för viss tid, högst ett år, av Konungens

befallningshavande i det län, varest styrelsen har sitt säte, meddelas person,

som är behörig att idka utskänkningsrörelse.

23 §.

1. Mottager någon i sitt hem mot betalning gäster till bespisning

vid slutet bord och har avtal om bespisningen träffats för en tid av minst

en vecka, må han, med den inskränkning, varom i 20 § 1 mom. sägs, och

12

efter det sådant bevis för honom meddelats, som nedan omförmäles, utan

särskilt tillstånd till gästerna vid deras måltider utskänka Öl. Sådan utskänkning

må dock äga rum endast i kommun, där rättighet till detaljhandel

enligt 17, 18 eller 20 § är gällande.

2. Vill någon bedriva utskänkning, som i 1 mom. avses, göre därom

skriftligen anmälan, i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan stad

hos magistraten och på landet hos länsmannen, med uppgift å det ställe,

där utskänkningen skall äga rum, samt med bifogande av intyg om god

frejd. Har anmälan sålunda skett, skall, där ej nedan annorledes föreskrives,

meddelas bevis, att anmälan behörigen skett.

3. Bevis, som i 2 mom. omförmäles, må ej meddelas den, till vilken

veterligen rusdrycker ej må utminuteras eller som veterligen under något

av de senaste tre åren meddelats förbud mot fortsättande av utskänkningsrörelse,

varom i denna § är fråga.

24 §.

Den, som erhållit tillstånd till utskänkning enligt 20 §, 21 § 2 mom.

eller 22 §, är skyldig att hos det eller de bolag, Konungens befallningshavande

bestämmer, inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker.

Den, som äger rätt till utskänkning, som avses i 23 §, skall inköpa för

rörelsen erforderligt Öl i den ordning, som i V kapitlet är stadgad.

25 §.

1. Bolag må ej till annan överlåta rättighet till utminutering.

2. Bolag äger till enskild person överlåta rättighet till utskänkning.

Överlåter bolag sådan rättighet, göre bolaget framställning om fastställelse

å överlåtelsen hos Konungens befallningshavande, som, efter kontrollnämndens

hörande och, om så prövas erforderligt, inhämtande av kontrollstyrelsens

utlåtande, har att med avseende å skälen och villkoren för

överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den person, å vilken

överlåtelsen ifrågasättes, bifalla eller avslå framställningen.

Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till

vilken sådan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen

erforderliga rusdrycker, och skall bolaget med iakttagande av de föreskrifter,

kontrollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga

sådana villkor för dylikt inköp, att rättighetsinnehavares ekonomiska fördel

så långt ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker

eller, där fråga är om förut utövad utskänkningsrörelse, hans fördel

i sådant avseende begränsas och efter hand avvecklas.

3. Överlåtelse av rättighet till utskänkning, som avses i 20—23 §§,

vare förbjuden.

13

26 §.

1. Avlider den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 20, 21

eller 22 § innehar rättighet till utskänkning, eller försättes han i konkurs,

må rörelsen för stärbhusets eller konkursboets räkning fortsättas, dock

icke längre än till dess tre månader förflutit efter dödsfallet eller efter

det förhör enligt 25 § konkurslagen hållits.

2. Avlider den, som efter anmälan enligt 23 § äger rätt att utskänka

Öl, må rörelsen för stärbhusets räkning fortsättas till dess tre månader förflutit

efter dödsfallet.

3. I fall, som i 1 inom. avses, åligger det stärbhuset eller konkursboet,

om de vilja fortsätta rörelsen, att därom inom en månad efter dödsfallet

eller efter det förhör i konkursen hållits göra anmälan hos Konungens

befallningshavande med uppgift därvid tillika å den person, som antagits

till föreståndare för försäljningen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid

eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, anses

försäljningsrättigheten hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten

gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

27 §.

Konungens befallningshavande äger att vid meddelande av tillstånd

till detaljhandel eller sedermera under rörelsens utövande stadga de inskränkningar

i avseende å densamma, som kunna anses erforderliga.

28 §.

1. Då försäljningsrättighet beviljas, skall Konungens befaliningshavande

utfärda tillståndsbevis med angivande däri av det lagrum, varå tillståndet

grundar sig, varest eller efter vilka grunder försäljningsställe skall

förläggas ävensom för vilken tid rättigheten må begagnas; skolande i

tillståndsbeviset jämväl utsättas de föreskrifter i avseende å rörelsens utövande,

som lämnats vid tillståndets meddelande.

2. Avskrift av tillståndsbevis skall Konungens befallningshavande tillställa

kontrollstyrelsen ävensom i andra fall än som avses i 21 och 22 §§

magistraten eller kommunalnämnden och länsmannen i orten. Vad i detta

mom. är sagt om magistratens underrättande äger ej tillämpning i Stockholm.

Om beslut, varom i 26 § förmäies, skall Konungens befallningshavande

lämna underrättelse till dem, som enligt detta mom. skola erhålla meddelande

om beviljat tillstånd.

3. Har någon av länsman undfått bevis, att anmälan enligt 23 § behörigen

skett, skall länsmannen därom underrätta kommunalnämndens ordförande

i den kommun, där rörelsen skall utövas.

14

IV Kapitlet. Angående kommunal folkomröstning om förbud

mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel

med rusdrycker.

29 §.

Genom kommunal folkomröstning må i enlighet med de i detta kapitel

meddelade bestämmelser avgöras, huruvida inom en kommun få meddelas

sådana rättigheter till detaljhandel med rusdrycker, som omförmälas

i denna förordning.

Bestämmelserna i detta kapitel äga dock icke tillämpning å de i 21

och 22 §§ omförmälda rättigheter till utskänkning å passagerarfartyg och

järnvägståg.

Kommunal folkomröstning skall avse alla slags rusdrycker och må icke

verkställas oftare än vart tredje år.

30 §.

Om vid kommunal folkomröstning minst 2/s av de röstande uttalat sig

för förbud mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel med rusdrycker,

vare förbud i sådant avseende för kommunen gällande, och må ej tillstånd,

som meddelats enligt 20 §, gälla längre än till utgången av det år, under

vilket omröstningen vunnit laga kraft, och ej heller sådan försäljning, som

avses i 23 §, efter utgången av nämnda år inom kommunen äga rum.

Är, då framställning om omröstning göres, frågan om upplåtande av

sådan rättighet till detaljhandel, som omröstningen avser, på prövning beroende,

må rättigheten ej upplåtas, förrän sig visat, att förbud däremot ej

varder för kommunen gällande.

31 §.

För upphävande av förbud, varom i 30 § sägs, erfordras, att vid ny

folkomröstning minst 2/n av de röstande uttalat sig för upphävandet.

32r §.

Röstberättigad vid sådan omröstning, som i 29 § sägs, är envar i

kommunen mantalsskriven, välfrejdad svensk man och kvinna från och med

kalenderåret näst efter det, varunder han eller hon uppnått 21 års ålder,

dock ej den, som står under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

15

Varje röstande tillkommer en röst.

Rösträtt må ej utövas av annan röstberättigad än den, som vid omröstningen

personligen inställer sig.

33 §.

Berättigad att påkalla kommunal folkomröstning är envar, som enligt

32 § äger rösträtt.

34 §.

Framställning om anordnande av kommunal folkomröstning skall göras

skriftligen hos Konungens befallningshavande under februari månad samt

avfattas enligt formulär 1 vid denna förordning.

35 §.

Har framställning enligt 34 § gjorts av så många personer, att antalet

motsvarar minst l/20 av kommunens mantalsskrivna befolkning enligt senaste

justerade mantalslängd, skall Konungens befallningshavande i länskungörelserna

och i tidning inom orten giva det tillkänna med utsättande av viss

tid av 14 dagar, under vilken tid jäv, skriftligen avfattade, må kunna anföras

mot deras behörighet, som gjort framställningen.

Varder vid prövning av anfört jäv utrett, att framställningen icke omfattas

av röstberättigade till ett antal, utgörande minst V20 av kommunens

mantalsskrivna befolkning, förklare Konungens befallningshavande frågan

om omröstning förfallen.

Föranleder jäv ej dylikt beslut eller har jäv ej inom föreskriven tid

anförts, utlyse Konungens befallningshavande ofördröjligen omröstning.

Över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av sådant jäv,

som i denna paragraf sägs, må klagan ej föras.

36 §.

Omröstning skall, där ej Konungens befallningshavande på framställning

av omröstningsnämnden eller magistraten i fråga om kommun med

större folkmängd annorlunda förordnar, verkställas minst 9, högst 12 veckor

efter dess utlysande samt utsättas till sön- eller helgdag och, om behovet

det kräver, jämväl till närmast föregående eller efterföljande dag.

Omröstningen skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan

9 eftermiddagen, dock att uppehåll göres för den tid högmässogudstjänst

inom kommunen pågår. Där å någon ort andra tider för omröstningen

finnas mera lämpliga, äger Konungens befallningshavande att på framställning

av omröstningsnämnden eller magistraten därom förordna, med iakttagande

att tillträde till omröstningen skall finnas minst tre timmar före

klockan 3 eftermiddagen och minst två timmar efter klockan 6 eftermiddagen.

16

37 §.

Vid utlysande av kommunal folkomröstning tillkännagive Konungens

befallningshavande i länskungörelserna och i tidning inom orten dag och

tid för omröstningen samt stället för densamma. Kungörelsen skall jämväl

innehålla den proposition, efter vilken omröstningen skall försiggå, avfattad

i överensstämmelse med det vid denna förordning fogade formulär 2, ävensom

en erinran om den skyldighet, som jämlikt 56 § åligger vederbörande

omröstningsförrättare att ofördröjligen till Konungens befallningshavande

insända avskrift av omröstningsprotokollet.

Är kommun på landet indelad i två eller flera omröstningsdistrikt,

skall i kungörelsen jämväl tillkännagivas, vilken omröstningsnämnd, som

skall verkställa slutlig sammanräkning av de inom samtliga distrikt avgivna

rösterna.

38 §.

Är kommun, på sätt i 19 § i lagen om val till Riksdagen sägs, delad

i två eller flera valdistrikt, skall samma distriktsindelning gälla vid kommunal

folkomröstning.

39 §.

Omröstning förrättas på landet inför en omröstningsnämnd; och skall

såsom sådan tjänstgöra den valnämnd, som, enligt lagen om val till Riksdagen,

på landet är valförrättare vid valen till Andra kammaren.

I omröstningsnämnden skola minst två ledamöter utom ordföranden

vara närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om vilken

de flesta röstande förena sig, eller vid lika röstetal den mening, ordföranden

biträder.

Vid omröstningsnämndens sammanträden föres protokoll av ordföranden.

40 §.

1 stad, som utgör ett omröstningsdistrikt, förrättas omröstningen inför

magistraten.

År stad delad i flera omröstningsdistrikt, skall magistraten för varje

distrikt utse tre eller flere deputerade att vara omröstningsförrättare i distriktet.

Av dessa för den främste ordet. Protokollet över omröstningen föres

av den, magistraten därtill utsett.

Till deputerad må i fall av behov utses den, som eljest ej tillhör

magistraten.

41 §.

Har kommunal folkomröstning utlysts, skall för kommunen eller, om

den är delad i flere omröstningsdistrikt, för vart och ett av dessa röstlängd

17

snarast möjligt upprättas. Närmare föreskrifter i avseende härå, så ock om

skyldighet för vederbörande myndigheter att lämna uppgifter till införande

i längden, meddelas av Konungen.

Senast inom sex veckor efter omröstningens utlysande skall röstlängd

vara avsänd eller avlämnad, å landet till omröstningsnämndens ordförande och

i stad till magistraten, där denna ej själv verkställt upprättandet. På framställning

av omröstningsnämnden eller magistraten äger Konungens befallningshavande

dock i fråga om kommun med större folkmängd medgiva utsträckning

av den tid, inom vilken röstlängden skall vara avsänd eller avlämnad.

42 §.

Röstlängden skall under tio dagar vara ä lämpligt ställe inom omröstningsdistriktet

under behörig tillsyn framlagd för granskning; och

åligger det omröstningsnämndens ordförande eller magistraten att omedelbart

efter röstlängdens upprättande kungöra tid och ställe för framläggandet,

den tid, inom vilken anmärkning mot röstlängd skall, jämlikt 43 §

här nedan, vara till omröstningsnämndens ordförande eller magistraten

inlämnad, samt tid och ställe för prövning enligt 46 § av sålunda gjorda

anmärkningar.

Kungörelsen skall avfattas enligt formulär 3 vid denna förordning samt

uppläsas i kyrkan och, där så ske kan, införas i tidning inom orten.

43 §.

Vill någon, vilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig pasta

sådan rätt, eller anser någon, att annan icke må vara i längden upptagen såsom

röstberättigad, äger han att sina anmärkningar, skriftligen avfattade och

åtföljda av de bevis han vill åberopa, ingiva till omröstningsnämndens ordförande

eller magistraten sist före kl. 12 på dagen å femte dagen efter

utgången av den tid, under vilken röstlängden varit för granskning

framlagd.

44 §.

Har någon i rätt tid gjort anmärkning däremot, att annan i röstlängden

upptagits såsom röstberättigad, skall härom till denne av omröstningsnämndens

ordförande eller magistraten ofördröjligen med allmänna posten

sändas underrättelse, med angivande av dagen för anmärkningens prövning.

Blanketter till sådan underrättelse, avfattade i överensstämmelse med formulär

4 vid denna förordning, skola av Konungens befallningshavande

hållas vederbörande tillhanda.

45 §.

Varder anmärkning ej ingiven inom föreskriven tid, kommer den ej

under prövning.

9

18

46 §•

Å femte dagen efter utgången av den för framställande av anmärkning

mot röstlängden bestämda tid eller, om nämnda dag är sön- eller

helgdag, nästa helgfria dag därefter sammanträder på landet för varje distrikt

omröstningsnämnden för prövning av de mot röstlängden framställda

anmärkningar. Samma lag vare i stad för magistraten, dock att sammanträde,

som skulle hållas å allmän rättegångsdag, i stället äger rum nästa

helgfria dag. Sammanträdet skall börja klockan 10 förmiddagen, och vare

förhandlingarna offentliga.

Vid sammanträdet lämnas tillfälle till bemötande av gjorda anmärkningar

med rätt för den, mot vilkens rösträtt anmärkning blivit enligt 43 §

framställd, att åberopa jämväl omständigheter, som inträffat efter den för

framställande av anmärkning mot röstlängden bestämda tid.

Över varje i behörig tid framställd anmärkning skall omröstningsnämnden

eller magistraten omedelbart eller senast dagen efter slutad förhandling

avkunna beslut, vilket, med angivande i korthet av skälen därför,

tecknas å den prövade anmärkningsskriften, som bilägges protokollet. Över

sådant beslut må särskild klagan ej föras.

I röstlängden införas de rättelser, som av nämnda beslut föranledas.

47 §.

Sedan i anledning av framställd anmärkning mot röstlängd beslut

avkunnats, samt rättelse, där sådan ifrågakommer, i längden gjorts, underskrives

densamma av omröstningsnämnden eller magistraten.

Har anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid framställts, varde

intyg därom av omröstningsnämndens ordförande eller magistraten tecknat

å längden.

Sedan röstlängden blivit behörigen underskriven eller försedd med

intyg, varom nyss är sagt, lände densamma vid omröstningen till efterrättelse.

48 §.

Anföras besvär över omröstning, vid vilken av omröstningsnämnden

eller magistraten meddelat beslut i fråga om anmärkning mot röstlängden

tjänat till efterrättelse, må i sammanhang därmed talan mot beslutet fullföljas.

Vid sådan klagan må ej andra bevis gälla än de, som hos omröstningsnämnden

eller magistraten varit i laga ordning företedda. Har på

klagan, som i samband med besvär över omröstning blivit förd, röstlängden

i någon del förklarats felaktig, skall, där ny omröstning förordnats skola

äga rum, omröstningsnämndens eller magistratens ordförande i längden

införa de av beslutet föranledda rättelser.

19

49 §.

Omröstningen äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas

eller tryckta eller skrivna upprop till de röstande tillåtas inom omröstningslokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som omröstningsförrättaren för ordningens upprätthållande och omröstningens

behöriga fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som ej

kan avstyras, äge omröstningsförrättaren att avbryta förrättningen.

I omröstningslokal skall propositionen för omröstningen finnas anslagen.

50 §.

Omedelbart före omröstningens början skall ordföranden visa de närvarande,

att rösturnan är tom.

Omröstningen skall ske med omärkta, enkla och slutna sedlar av vitt

papper. Ogin vare varje annan röstsedel.

Röstsedlar skola genom omröstningsförrättarens försorg tillhandahållas

inom omröstningslokalen.

Den, som vill rösta, skall personligen, sedan ordföranden förvissat

sig om att vederbörande är i röstlängden upptagen såsom röstberättigad,

under omröstningsnämndens tillsyn avlämna röstsedeln, i sammanhang

varmed i röstlängden vid den röstandes namn göres anteckning, att rösträtten

utövats.

51 §.

Då uppehåll i förrättningen sker, skall rösturnan omsorgsfullt förseglas

under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar;

och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, omröstningsförrättaren

inför öppna dörrar förvissa sig om, att sigillen äro

obrutna.

52 §.

De röstberättigade, som äro tillstädes i omröstningslokalen eller å

anvisad plats därintill, men som ej hunnit deltaga i omröstningen vid det

klockslag, då omröstningen skall sluta eller då uppehåll däri göres av

annan anledning än för högmässogudstjänst, äga rätt att avlämna sina

röstsedlar.

53 §.

När alla röstberättigade, som äro tillstädes, avlämnat sina röstsedlar,

förklare ordföranden röstningen avslutad.

20

Omedelbart därefter verkställes röstsammanräkningen.

Efter det jämförelse med anteckningarna i röstlängden skett, inläggas

röstsedlarna, de godkända och de underkända var för sig, i omslag, vilka

förses med minst två närvarandes sigill. De sålunda inlagda röstsedlarna

skola förvaras intill dess omröstningen vunnit laga kraft eller förordnande

om ny omröstning meddelats.

54 §.

1 det protokoll, som i överensstämmelse med det vid denna förordning

fogade formulär 5 med däri gjorda anvisningar skall föras vid förrättningen,

antecknas särskilt:

Antalet giltiga ja- och nejröster ävensom antalet av de röstberättigade,

som enligt anteckningarna i röstlängden deltagit i omröstningen;

därest någon förvägrats rösta, dennes namn samt orsaken till sådan

vägran;

om röstsedel förklarats ogin, grunden för detta beslut.

1 protokollet avtryckas även de sigill, varmed röstsedlarna förseglats.

55 §.

Varder sedan omröstningen avslutats nödvändigt att uppskjuta och

avbryta förrättningen, skola alla röstsedlar inläggas i omslag, vilka förseglas

under minst två närvarandes sigill samt jämte andra till omröstningen

hörande handlingar läggas i säkert förvar; och må förrättningen icke ånyo

företagas, innan omröstningsförrättaren inför öppna dörrar förvissat sig om,

att de åsätta sigillen äro obrutna.

56 §.

1. Omröstningens utgång kungöres omedelbart genom uppläsande

av det under förrättningen förda protokollet, som till riktigheten bestyrkes

av ordföranden och tvä av de närvarande.

2. Utgör kommun ett omröstningsdistrikt, är förrättningen avslutad

med uppläsande av det i 1 mom. omförmälda protokoll. Ordföranden

insänder därefter ofördröjligen bestyrkt avskrift av protokollet till Konungens

befallningshavande, som låter offentliggöra resultatet av omröstningen i länskungörelserna

samt i tidning inom orten.

3. - Utgör kommun tvä eller flera omröstningsdistrikt, skall den

slutliga röstsammanräkningen för hela kommunen verkställas i stad av

magistraten och på landet av den bland kommunéns omröstningsnämnder,

som Konungens befallningshavande därtill förordnat. För nämnda ändamål

aligger det omröstningsförrättarne i distrikten att ofördröjligen till magistraten

eller vederbörande omröstningsnämnd insända bestyrkt avskrift av proto

-

21

kollet över omröstningen. Jämväl vid den slutliga röstsammanräkningen,

vilken äger rum inför öppna dörrar, föres protokoll, som omedelbart uppläses

och till riktigheten bestyrkes av ordföranden och två av de närvarande.

Med uppläsande av detta protokoll är förrättningen avslutad.

Ordföranden insänder därefter ofördröjligen protokollet över slutsammanräkningen

till Konungens befallningshavande, som låter offentliggöra

resultatet av omröstningen på sätt i 2 mom. stadgas.

57 §.

Medlem av kommun, som icke åtnöjes med omröstningen, äger rätt,

där han tilltror sig kunna visa, att beslutet icke tillkommit i laga ordning,

att däröver hos Konungen anföra besvär. För sadant ändamål äger klaganden

att begära behörigt protokollsutdrag, i stad hos magistraten och på landet

hos omröstningsnämndens ordförande, eller, då kommun är uppdelad i flera

omröstningsdistrikt, hos den bland ordförandena, inför vilken enligt 56 §

av denna förordning den slutliga sammanräkningen sker. Protokoll skall inom

högst tre dagar till klaganden utlämnas; och skall han vid förlust av talan

sist inom 10 dagar efter förrättningens avslutande sina till Konungen ställda

besvär ingiva till Konungens befallningshavande, som genom tillkännagivande

i länskungörelserna och i tidning inom orten utsätter viss kort tid,

inom vilken förklaring må över besvären till Konungens befallningshavande

avgivas. Sedan den tid tilländagått, har Konunges befallningshavande att

besvärshandlingarna jämte de förklaringar, som må hava inkommit, ofördröjligen

till Konungen insända för att i regeringsrätten skyndsamt föredragas

och avgöras.

Föranleda besvären upphävande av det genom omröstningen fattade

beslutet på annan grund än att den i 30 och 31 §§ för besluts åstadkommande

stadgade majoritet icke ernåtts, skall Konungens befallningshavande,

på sätt i 37 § sägs, ofördröjligen utlysa ny omröstning.

58 §.

1 ärende rörande kommunal folkomröstning må det vara envar tillätet

att, under iakttagande av behörig tid och ordning, på eget äventyr till

myndighet insända handlingar i betalt brev med allmänna posten; dock att .

vad sålunda är stadgat ej äger tillämpning i fråga om besvär.

59 §.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning mot

röstlängd, som i 43 § sägs, sist bör framställas eller då åtgärd för talans

fullföljande eller bevarande sist bör företagas, må anmärkningen framställas

eller åtgärden vidtagas å nästa söckendag.

22

60 §.

Kostnaderna för anordnande av kommunal folkomröstning skola gäldas

av vederbörande kommun, som jämväl har att tillhandahålla för omröstning

lämplig lokal.

V Kapitlet. Särskilda föreskrifter om utminutering av

rusdrycker.

61 §•

Utminutering av rusdrycker må ej äga rum till annan än den, som

hos bolag, vilket äger rätt till utminutering, skriftligen anmält sig önska inköpa

sådana drycker med uppgift å sitt fullständiga namn, födelseår och

födelsedag, yrke, bostad samt hemvist.

Den, som gör anmälan, vare på anfordran skyldig att till riktigheten

styrka de i anmälan lämnade uppgifter.

62 §.

Föreligger ej veterligen i avseende ä den, som gjort anmälan, sådant

hinder för utminutering, varom i 65 och 66 §§ stadgas, har bolaget, därest

bolaget eljest finner utminutering till honom kunna äga rum, att, efter iakttagande

av vad i 74 § för där avsett fall finnes stadgat, tillställa honom en

motbok, innehållande anvisning å visst utminuteringsställe, varest han må

hos bolaget göra inköp av rusdrycker. Därest anmälan avser mera än ett

slag av rusdrycker, må bolaget kunna utfärda särskild motbok och anvisa

särskilt utminuteringsställe för inköp av varje sådant slags dryck.

Oöres anmälan, som i 61 § avses, av kvinna, pröve bolaget, huruvida

och med vilka förbehåll rusdrycker må till henne utminuteras. Lag

samma vare, om anmälan göres av någon, som saknar stadigt hemvist.

63 §.

Bolag må, på köpares begäran eller om så eljest prövas lämpligt, i

stället för redan anvisat utminuteringsställe anvisa annat sådant för inköp

hos bolaget; och skall anteckning om sistnämnda utminuteringsställe göras

i den i 62 § omförmälda motbok.

64 §.

Vill någon, som äger att hos visst bolag inköpa rusdrycker, i stället

verkställa sådant inköp hos annat bolag, må sistnämnda bolag, därest han

23

företer den för honom hos förstnämnda bolag gällande motbok, med iakttagande

av vad i 75 § stadgas anvisa honom utminuteringsställe; och skall

anteckning härom göras i motboken.

65 §.

Bolag må ej utminutera rusdrycker till köpare under tid, då han veterligen

äger att hos annat bolag å utminuteringsställe inköpa rusdrycker

av det slag, försäljningen avser.

66 §.

Rusdrycker må icke utminuteras till

1) den, som icke fyllt 21 år;

2) den, som under de senaste två åren blivit sakfälld för fylleri eller

under de senaste tre åren härför blivit sakfälld mer än en gång;

3) den, som under de senaste tre åren dömts till ansvar för brott,

som i allmänna strafflagen är belagt med straff, om rätten funnit brottet

hava begåtts under inflytande av starka drycker;

4) den, som under de senaste tre åren undérgått straffarbete eller fängelse,

som i fall, varom under 3) sägs, blivit honom annorledes än som

förvandlingsstraff i stället för ådömda böter ålagt;

5) den, som under de senaste tre åren antingen fällts till ansvar för

sådan olovlig försäljning av rusdrycker, som avses i 109 §, eller för olovligt

tillhandagående med anskaffande av rusdrycker eller ock för sådant brott

undergått fängelse, som honom omedelbart ålagts, eller straffarbete, vartill

ådömt fängelse förvandlats;

6) den, som under de senaste tre åren undergått tvångsarbete;

7) den, angående vilken Konungens befallningshavande under de senaste

tre åren genom slutligt beslut förordnat, att han skall intagas å allmän

anstalt för vård av alkoholister, eller som under de senaste tre åren

vårdats å sådan anstalt;

8) den, som under de senaste tre åren å lasarett eller därmed jämförlig

anstalt, sjukstuga eller allmän eller enskild anstalt för sinnessjuka vårdats

för delirium tremens eller annan alkoholpsykos; samt

9) den, angående vilken nykterhetsnämnd enligt 67 § förordnat, att

rusdrycker icke må till honom utminuteras, under den tid beslutet avser.

Vad under 2), 3) och 5) i denna § sägs skall ej äga tillämpning, där

det visas, att den, varom är fråga, genom högre rätts laga kraftägande utslag

blivit befriad från ansvar för brott, som där avses. Ej heller skall

vad under 7) och 9) sägs äga tillämpning, där beslut, som där avses, visas

hava blivit efter förd klagan upphävt.

24

67 §.

Finner nykterhetsnämnd i kommun i fråga om någon, som vistas

inom kommunen, att han brukar rusdrycker till uppenbar skada för sig

eller andra, äger nykterhetsnämnden, där så finnes skäligt, förordna, att

under viss tid, högst tre år från beslutets dag, rusdrycker icke niä till

honom utminuteras.

Sådant beslut må dock fattas endast efter anmälan från kommunalnämnd,

fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, fosterbarnsnämnd, hälsovårdsnämnd,

polismyndighet, präst, läkare, folkskolelärare eller anhörig eller närstående

till deri, beslutet gäller, eller ock efter anhållan av denne.

Över beslutet må besvär inom trettio dagar från delfåendet anföras,

om bolag äger rätt till utminutering av spritdrycker inom kommunen, hos

den kontrollnämnd, som det enligt 96 § åligger att övervaka bolagets försäljning,

eller om sådant bolag inom kommunen ej finnes, hos den kontrollnämnd,

hos vilken enligt av kontrollstyrelsen utfärdade bestämmelser

sådana besvär skola anföras.

68 §.

1. Om någon genom utslag av underrätt blivit sakfälld för fylleri,

sådan olovlig försäljning av rusdrycker, som avses i 109 §, eller olovligt

tillhandagående med anskaffande av sådana drycker, skall från rätten inom

en vecka efter utslagets meddelande därom insändas uppgift till Konungens

befallningshavande i det län, varest den sakfällde har sitt hemvist.

Lag samma vare, där högre rätt dömer till ansvar för brott, varom i

detta mom. sägs, och uppgift på grund av stadgandet i samma moment ej

bort från lägre rätt avsändas.

2. Om underrätt fällt någon till ansvar för brott, som i allmänna

strafflagen är belagt med straff, samt därvid funnit brottet hava begåtts

under inflytande av starka drycker, skall från rätten inom en vecka efter

utslagets meddelande därom avsändas uppgift till Konungens befallningshavande

i det län, varest den sakfällde har sitt hemvist.

Lag samma vare, om högre rätt i mål, som i detta mom. avses, dömer

tilltalad, som blivit av lägre rätt frikänd, till ansvar och den högre rätten

finner brottet hava begåtts under inflytande av starka drycker.

69 §.

Angående den, som frigives vare sig från straffanstalt efter undergånget

straffarbete eller fängelse, som honom annorledes än som förvandlingsstraff

i stället för ådömda böter ålagts genom utslag, varom uppgift skolat lämnas

enligt 68 §, eller från tvångsarbetsanstalt, skall fångvårdsstyrelsen såvitt

möjligt i god tid före frigivningen insända uppgift till Konungens befall

-

25

ningshavande i det län, inom vilket den frigivne har sitt hemvist. Motsvarande

skyldighet åligger vederbörande läkare vid lasarett eller därmed jämförlig

anstalt, sjukstuga eller allmän eller enskild anstalt för sinnessjuka beträffande

den, som utskrives från anstalten efter där erhållen vård för

delirium tremens eller annan alkoholpsykos, ävensom föreståndare för allmän

anstalt för vård av alkoholister beträffande den, som utskrives frän sådan

anstalt.

70 §.

Uppgift, som på grund av stadgandena i 68 eller 69 § inkommit till

Konungens befallningshavande, skall genom Konungens befallningshavandes

försorg ofördröjligen tillställas det bolag, som enligt vad nedan sägs är att

anse som hemortsbolag för den, som uppgiften avser.

Som hemortsbolag anses det bolag, som idkar utminutering av spritdrycker

inom den kommun, varest den, som uppgiften avser, har sitt hemvist,

eller, om sådant bolag ej driver rörelse inom denna kommun, det

bolag för utminutering av spritdrycker, som kontrollstyrelsen för kommunen

anvisat.

71 §•

Har Konungens befallningshavande genom slutligt beslut förordnat

om någons intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister, skall Konungens

befallningshavande ofördröjligen tillställa hans hemortsbolag uppgift

därom.

72 §.

Har nykterhetsnämnd jämlikt 67 § i avseende å någon förordnat, att

rusdrycker icke må till honom utminuteras, åligger det nämnden att ofördröjligen

till hans hemortsbolag meddela uppgift därom och om beslutets

giltighetstid.

73 §.

Över dem, vilka bolag anvisat utminuteringsställe för inköp av rusdrycker,

skall hos bolaget föras förteckning. I denna förteckning skola

jämväl upptagas de personer, i avseende å vilka enligt bolaget tillhandakomma

uppgifter hinder förefinnes för utminutering, varom i 66 § under

2)—9) förmäles.

74 §.

Om någon enligt 61 § anmäler sig för inköp av rusdrycker hos annat

än sitt hemortsbolag, må utminuteringsställe ej anvisas honom, innan med

-

26

delande om den gjorda anmälan lämnats till hemortsbolaget och upplysning

därifrån inhämtats, om i avseende å honom veterligt hinder förefinnes för

utminutering enligt vad i 65 och 66 §§ stadgas. Hemortsbolaget skall, om

sådant hinder ej förefinnes, uppföra honom i den i 73 § omförmälda förteckning

med anmärkning att han ej äger hos bolaget inköpa rusdrycker

av det slag, anmälan avser, och med anteckning om det bolag, varest han

gjort anmälan. Om sedermera i avseende å honom veterligen hinder för

utminutering uppkommer, skall sistnämnda bolag därom ofördröjligen underrättas

av hemortsbolaget.

Därest bolag, hos vilket någon anmält sig för inköp av rusdrycker,

prövar erforderligt att i avseende å honom inhämta upplysning, varom i

denna § sägs, hos annat bolag, som under något av de tre sista kalenderåren

före det anmälan sker varit att anse som hans hemortsbolag, skall

för sistnämnda bolag gälla vad i denna § om hemortsbolag är stadgat.

75 §.

Då någon enligt 64 § mot företeende av för honom förut gällande motbok

anvisas utminuteringsställe av bolag, åligger det bolaget att därom ofördröjligen

lämna meddelande till det bolag, som utfärdat motboken, samt från

detta bolag inhämta upplysning, om i avseende å honom veterligt hinder

förefinnes för utminutering enligt vad i 65 och 66 §§ stadgas. Sistnämnda

bolag skall, om sådant hinder ej förefinjies, avföra honom som köpare ur

den i 73 § omförmälda förteckning och där anmärka, hos vilket bolag han

äger göra inköp. Om sedermera i avseende å honom veterligen hinder för

utminutering uppkommer, skall detta bolag därom ofördröjligen underrättas

av det bolag, som utfärdat motboken.

76 §.

Å varje utminuteringsställe skall finnas förteckning å dem, som där

äga göra inköp av rusdrycker.

77 §.

1. Vid utminutering må rusdrycker i den ordning här nedan stadgas

antingen å utminuteringsställe avhämtas eller därifrån efter rekvisition av

köpare och på hans bekostnad till honom försändas.

2. Avhämtning å utminuteringsställe må äga rum endast mot avlämnande

av köparens egenhändigt undertecknade rekvisition och erläggande av

kontant betalning. Gäller inköpet spritdrycker, skall därjämte köparens motbok

uppvisas. Avhämtas dryckerna genom ombud, må som sådant ej begagnas

person, till vilken veterligen, enligt vad i 66 § stadgas, rusdrycker ej må

utminuteras.

27

3. Spritdrycker må från utminuteringsställe försändas endast till köpare

inom kommun, där bolaget erhållit rätt till utminutering. Innan sådan

försändning sker, skall köparens motbok hava företetts samt skriftlig rekvisition

och betalning för varan erhållits.

Vin och Öl må från utminuteringsställe försändas endast efter det

köparens skriftliga rekvisition och betalning för varan erhållits, dock att

sådana drycker må till köpare inom kommunen i dennes bostad av bolaget

avlämnas mot att den skriftliga rekvisitionen och betalningen därvid erhållas.

4. Rekvisitioner, som i 2 och 3 mom. avses, skola tillhöra för köparen

utfärdad motbok samt för varje innehavare av sådan å utminuteringsställe

förvaras. Vid försäljning av spritdrycker skall i motboken införas uppgift

å varje försåld post spritdrycker och dagen för försäljningen.

78 §.

Bolag äger överenskomma med, den, som äger rätt till partihandel

med vin eller Öl, att sådana från bolaget inköpta drycker jämväl må, med

iakttagande av de av kontrollstyrelsen för sådant fall meddelade föreskrifter,

av partihandlaren försändas direkt till köpare. Sådan försändning må dock

ej ske till köpare, boende inom kommun, där på grund av kommunal folkomröstning

rättigheter till detaljhandel med rusdrycker ej få meddelas.

79 §.

1. Motbok gäller endast för den person, å vilken den är utställd,

och må förty ej någon tillhandagå med att å egen motbok för annans räkning

anskaffa rusdrycker eller med att låta egen motbok av annan användas

för inköp för dennes räkning.

2. Det vare ock i andra fall än i 1 mom. avses förbjudet att yrkesmässigt

eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av

rusdrycker.

3. Har motbok för någon förkommit, äger vederbörande bolag pröva,

under vilka förbehåll ny motbok må till honom utlämnas.

BO §.

Spritdrycker må ej till någon utminuteras i större myckenhet än en

liter i kalenderveckan.

Efter därom skriftligen gjord framställning äger dock bolag, om särskilda

skäl föreligga, medgiva köpare rätt att för visst tillfälle inköpa större

myckenhet än sålunda stadgats.

81 §.

Rusdrycker må ej utminuteras i mindre myckenhet än l/3 liter.

28

82 §.

Anhåller någon å honom anvisat utminuteringsställe att fä inköpa

visst slags rusdryck, sou] därstädes må till honom försäljas, men av vederbörande

bolag ej hålles i lager, vare bolaget, därest det eljest finner utminutering

till honom kunna äga rum och han som säkerhet för betalningens

fullgörande nedsätter det belopp, bolaget kan fordra, pliktigt från namngiven

handlande vare sig inom eller utom riket söka anskaffa varan.

83 §.

Närmare bestämmelser angående förande av de i 73 och 76 §§ omförmälda

förteckningar och i samband därmed stående frågor meddelas av

kontrollstyrelsen, som jämväl har att upprätta och tillhandahålla formulär

till de i detta kapitel avsedda motböcker, uppgifter och meddelanden.

Då bolag upphör med sin utminutering, lände i fråga om anvisning

av utminuteringsställe till dem, som" hos bolaget ägt göra inköp, ävensom

beträffande huru med ovanberörda förteckningar och de i 77 § omförmäla

rekvisitioner skall förfaras jämväl till efterrättelse vad kontrollstyrelsen därom

stadgar.

VI Kapitlet. Övriga föreskrifter angående detaljhandel

med rusdrycker.

84 §.

1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg.

2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa och

luftiga, hava en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt

hållas i ordentligt skick.

85 §.

Försäljning må ej ske annorstädes än i lokal eller å plats, som blivit

för försäljningens bedrivande godkänd vid besiktning, som hålles i stad av

stadsfiskal och på landet av kronobetjänt jämte två personer, utsedda en av

nykterhetsnämnden i kommunen samt en i Stockholm av Överståthåliarämbetet,

i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden.

Besiktningsmännen skola, därest försäljningsställe godkännes, om besiktningen

utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade

lägenheten.

Innan bevis om besiktningen utfärdats, må försäljning ej börjas.

29

Vad i denna § är stadgat gäller jämväl, dä ny rättighet meddelas att

utövas i lägenhet, som förut varit använd som försäljningsställe.

Kostnad för besiktning gäldas av tillståndshavaren med belopp, som

bestämmes av Konungens befallningshavande.

86 §.

1. Om tillstånd meddelats till försäljning a angivet försäljningsställe,

ma ombyte av sådant ej ske, med mindre den myndighet, som meddelat

tillståndet, därtill giver sitt bifall; skolande dessförinnan tillfälle att yttra sig

i ärendet lämnas samma myndigheter, som blivit hörda över ansökningen

om ifrågavarande försäljningsrättighet.

2. Om beslut enligt* 1 mom. meddele Konungens befallningshavande

underrättelse till dem, som enligt 28 § 2 mom. skola erhålla meddelande

om beviljat tillstånd.

3. Sker ombyte av försäljningsställe, som i 23 § avses, skall därom

anmälan ske och underrättelse meddelas i enlighet med vad i nämnda §

och 28 § 3 mom. stadgas.

87 §.

1. Inom eller omedelbart invid kasernområde, läger eller annat område,

som blivit för krigsmaktens behov upplåtet eller där trupp eljest är

för flera dagar sammandragen, vare detaljhandel med rusdrycker förbjuden.

2. Detaljhandel med rusdrycker vare förbjuden inom eller omedelbart

invid för allmänheten upplåten park inom stads planlagda område, dock ma

Konungens befallningshavande, efter framställning av stadsfullmäktige, ifraga

om förut befintligt försäljningsställe härifrån medgiva undantag.

3. Å dag, då ting, marknad, torgdag, uppbördsstämma eller inskrivningsförrättning

hålles, vare å landet annan detaljhandel med rusdrycker än

utskänkning av Öl med den inskränkning, varom i 20 § 1 mom. förmäles,

förbjuden på eller inom 0,5 mil frän förrättningsstället.

4. Vid offentligt skådespel eller varieté-, cirkus- eller annan dylik föreställning

eller, med undantag av konsert, vid vilken uteslutande utföres

instrumentalmusik, varje annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde,

eller vid offentlig danstillställning må utskänkning av rusdrycker icke

ske i lokal eller å plats, där föreställningen eller danstillställningen äger rum,

eller i annan lokal, som med förstnämnda lokal står i inre förbindelse.

88 §.

1. Utminutering av rusdrycker må äga rum endast söckendagar under

högst sju timmar, dock ej före klockan 9 förmiddagen eller efter klockan 5

eftermiddagen.

2. Utskänkning av spritdrycker må begynna tidigast klockan 12 mid

-

30

dagen samt utskänkning av vin och Öl tidigast klockan 9 förmiddagen; och

må utskänkningen ej fortfara längre än till klockan 10 eftermiddagen.

Utskänkning av rusdrycker, som äger rum å sön- och helgdagar eller

ä andra dagar före klockan 3 eftermiddagen, vare tillåten endast vid måltider

åt spisande gäster.

Under högmässogudstjänst vare all utskänkning förbjuden.

3. Där särskilda omständigheter anses föranleda behov av att tiden för

utskänknings avslutande bestämmes senare än till klockan 10 eftermiddagen

eller att utskänkning av rusdrycker under sön- och helgdagar efter klockan

7 eftermiddagen sker annorledes än vid måltider åt spisande gäster, äger

Konungens befallningshavande efter framställning i stad av stadsfullmäktige

och på landet av kommunalstämma samt efter magistrats eller kommunalnämnds

hörande därom förordna.

Konungens befallningshavande äger ock i den ordning, sålunda är

stadgad, förordna om försäljningstidens inskränkning ävensom föreskriva,

att å vissa dagar detaljhandel med rusdrycker skall vara förbjuden.

89 §.

1. Å tider, då handel med rusdrycker enligt nästföregående § ej är

tillåten, vare allt utlämnande av rusdrycker från försäljningsställe förbjudet.

2. Då utskänkning ej är medgiven, vare det förbjudet att låta rusdrycker

å utskänkningsställe förtäras.

90 §.

Om tillstånd erhållits att utskänka endast vin eller Öl, vare det förbjudet

att låta spritdrycker å utskänkningsstället förtäras ävensom att hava

spritdrycker förvarade å utskänkningsstället eller eljest på sådant sätt, att

gästerna äga tillgång till desamma.

Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära

spritdrycker.

91 §.

1. Vid utskänkning av rusdrycker skall lagad mat alltid vara att tillgå,

dock att vad sålunda stadgas ej äger tillämpning vid utskänkning av vin

i samband med servering av konditorivaror.

2. I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten ständigt hällas för varje

gäst lätt tillgängligt.

3. Rusdrycker må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som synbarligen

är berörd av starka drycker, och må sådan person ej heller tillåtas

att å utskänkningsställe förtära rusdrycker. Ej heller må å utskänkningsställe

rusdrycker utlämnas till den, som veterligen gjort sig känd för att

missbruka sådana, eller till någon, som skäligen kan antagas ej hava fyllt

18 år.

31

4. Överlastad person får ej utdrivas från utskänkningsställe, där han

förtärt rusdrycker, eller lämnas utan vård.

92 §.

1. Under det detaljhandel med rusdrycker pågår, får dörren till försäljningsrummet

ej vara läst.

2. Å försäljningsställe skola ett exemplar av denna förordning och

bestyrkt avskrift av det tillståndsbevis, som enligt 28 § 1 mom. utfärdats

för rörelsens innehavare, ävensom prislista å de rusdrycker, som å stället

tillhandahållas, vara för köpare tillgängliga. Därjämte skall å försäljningsställe

finnas för samtliga gäster synligt anslag, som tydligt angiver, å vilka

tider därstädes försäljning av rusdrycker får äga rum.

93 §.

I öppen salubod för handel med andra varor än rusdrycker ävensom

i de för rörelsen använda lägenheter, vid torghandel och auktioner, vid

handel med lappbefolkningen samt eljest vid yrkesmässig handel med andra

varor än rusdrycker vare utdelning av sådana drycker även utan betalning

förbjuden.

94 §.

Stadgandena i 84 och 85 §§, 87 § 2 mom. samt 88, 89 och 92 §§

skola ej äga tillämpning å utskänkning, varom förmäles i 23 §.

Ej heller skall vad i 88 och 89 §§ stadgas äga tillämpning å utskänkning,

som avses i 21 och 22 §§.

VII Kapitlet. Om tillsyn å detaljhandel med rusdrycker och

övervakande av nykterhetstillståndet.

95 §.

All försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att därmed ästadkommes

så ringa skada som möjligt och att syftet med de i denna förordning givna

stadganden sålunda i största möjliga utsträckning vinnes.

96 §.

I varje kommun, där bolag enligt 17 § erhållit rättighet till detaljhandel

med rusdrycker, skall finnas en kontrollnämnd, vilken det åligger

att tillse, att detaljhandeln med rusdrycker inom kommunen, som bolaget

utövar eller å annan överlåtit, sker i enlighet med bestämmelserna i denna

32

förordning. Har bolaget jämlikt 18 § erhållit tillstånd till detaljhandel inom

annan kommun, har kontrollnämnden att utöva tillsyn jämväl å denna handel.

Kontrollnämnden utgöres av tre för den tid, rättigheten inom kommunen

åt bolaget upplåtits, valda ledamöter, vilka utses, en av Konungens

befallningshavande, en i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma

samt eu av landstinget inom det län, där bolagets styrelse har

sitt säte, dock att i Stockholm stadsfullmäktige utse jämväl den ledamot, som

eljest skulle väljas av landstinget. På enahanda sätt utses tre suppleanter.

Vid val å kommunalstämma iakttages, att varje röstande har en röst.

Därest bolag meddelas rättighet till detaljhandel å sådan tid, att ledamot

i nämnden icke kan väljas av landstinget, må landstingets ordförande

utse ledamot under tiden till näst sammanträdande landsting.

97 §.

Kontrollnämnden sammanträder på kallelse av den av Konungens befallningshavande

utsedde ledamoten för val av ordförande och vice ordförande.

Vid nämndens sammanträden skall minst en ledamot utom ordföranden

vara närvarande. Som nämndens beslut gäller den mening, om vilken de

flesta röstande förena sig, eller vid lika röstetal den mening, ordföranden

biträder.

Ordföranden för vid nämndens sammanträden protokoll eller är för

dess ordentliga förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen, emottager alla

till nämnden ställda skrivelser och framställningar samt vårdar nämndens

handlingar. I övrigt bestämmer nämnden själv om sin arbetsordning.

98 §.

Ersättning åt kontrollnämndens ledamöter och för de med dess verksamhet

förenade kostnader gäldas av bolaget med belopp, som bestämmes

av kontrollstyrelsen i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställda grunder.

99 §.

Nykterhetsnämnd i kommun har att övervaka nykterhetstillständet

inom kommunen.

Nämnden åligger därvid särskilt

att hålla förteckning över dem, som nämnden jämlikt 67 § förklarat

obehöriga att ä utminuteringsställe inköpa rusdrycker;

att bereda de ärenden, berörande nykterhetstillständet, vilka i stad av

stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma till nämnden remitteras;

samt

att till stadsfullmäktige eller kommunalstämman göra framställning om

vidtagande av nykterhetsfrämjande åtgärder och avgiva årlig berättelse angående

sin verksamhet och över nykterhetstillständet inom kommunen.

33

100 §.

Bolag och innehavare av från bolag överlåten rättighet vare pliktiga

tillhandagå kontrollnämnden eller av nämnden utsett ombud med erforderliga

upplysningar samt att hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer

tillgängliga för nämnden eller sådant ombud.

Bolag vare ock på anfordran skyldigt låta kontrollnämnden och vederbörande

nykterhetsnämnd eller av sådan nämnd utsedd person taga del av

de i 73 och 76 §§ omförmälda förteckningar.

Ordföranden i kontrollnämnden eller annan av nämnden utsedd ledamot

äger närvara vid sammanträden med bolagets styrelse och deltaga i

överläggningarna, men ej i besluten.

101 §.

Det åligger Konungens befallningshavande att övervaka iakttagandet

av vad i denna förordning är stadgat.

Polismyndighet i stad samt kronobetjänt och kommunalnämnd å landet

skola tillse, att å ställe, där detaljhandel med rusdrycker idkas, ordning

iakttages samt de i denna förordning meddelade föreskrifter noga efterföljas.

102 §.

Innehavare av rättighet till detaljhandel eller i hans frånvaro den, som

försäljningen ombesörjer, vare skyldiga att efter anfordran lämna dem, som

hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna förordning,

tillträde till de försäljningsställen, vilka deras tjänsteåligganden avse.

103 §.

Tredskas bolag att fullgöra de i denna förordning för bolag meddelade

föreskrifter eller de föreskrifter, som kontrollstyrelsen kan hava för bolaget

utfärdat, äger Konungens befallningshavande förbjuda bolaget att efter

utsatt skälig tid fortsätta med försäljningen, om ej de åsidosatta föreskrifterna

iakttagas, eller återkalla bolagets rättighet till detaljhandel att upphöra

med löpande kalenderårs utgång.

104 §.

1. Tillstånd, som meddelats enligt 20—22 §§, må av Konungens

befallningshavande återkallas, när helst Konungens befallningshavande finner

skäl därtill, och skall återkallelse av tillstånd, som meddelats enligt 20 §,

äga rum, dä i stad stadsfullmäktige och på landet kommunalstämma det

påyrka.

2. Över beslut, varigenom tillstånd enligt denna § återkallats, ma

klagan ej föras.

3

34

105 §.

Vid arbetsinställelse, vapenövningsmöte eller auktion eller, i andra

fall än då stadgandet i 87 § 3 mom. äger tillämpning, vid annan till större

folksamling ledande förrättning, ävensom då eljest skäligen kan befaras, att

öppethållande av försäljningsställe kan föranleda oordningar, eller då försäljning

visar sig föranleda sådana, må Konungens befallningshavande ävensom

i stad polismyndighet samt å landet kronobetjänt och kommunalnämnd

för visst tillfälle förbjuda och, om förhållandet sådant påkallar, förhindra

bedrivandet av eljest tillåten detaljhandel med rusdrycker eller för sådant

tillfälle föreskriva de inskränkningar i samma handel, som kunna finnas

nödiga.

106 §.

1. Därest av detaljhandel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits,

oordningar föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel

idkas, osedlighet bedrives och sådant fortfar, oaktat skedd erinran från polismyndighet

i stad samt kronobetjänt eller kommunalnämnd å landet, må i stad

magistraten och på landet kommunalnämnden förbjuda försäljningens fortsatta

bedrivande. Beslutet därom gånge genast i verkställighet, men skall, vid

äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom åtta dagar underställas

prövning av Konungens befallningshavande, som, därest tillståndet, enligt

vad i detta kapitel sägs, ej finnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa

förbudet eller ock upphäva detsamma.

I Stockholm tillkommer det i fall, som i detta mom. sägs, Överståthållarämbetet

att meddela förbud, varom där förmäles.

2. Om sådan utskänkning, varom förmäles i 23 §, befinnes ske i

större omfattning eller på annat sätt än i nämnda lagrum avses, må Konungens

befallningshavande ävensom i annan stad än Stockholm magistrat

samt på landet kommunalnämnd förbjuda fortsättande av rörelsens bedrivande.

107 §.

Därest av försäljning, som bedrives av bolag eller innehavare av från

bolag överlåten rättighet, vid upprepade tillfällen oordningar föranledas eller

å försäljningsställe, där sådan rörelse utövas, osedlighet bedrives, må

Konungens befallningshavande, på anmälan av kontrollnämnd eller i stad

polismyndighet eller stadsfullmäktige och på landet kronobetjänt eller kommunens

eller angränsande kommuns kommunalnämnd eller kommunalstämma,

äga att indraga rättighet till sådan försäljning eller ock därifrån skilja innehavaren.

35

108 §.

Återkallelse av meddelat tillstånd samt förbud mot försäljning, varom

ovan sägs, skola delgivas rörelsens innehavare eller i hans frånvaro den,

som besörjer försäljningen. Därest försäljningen grundar sig på särskilt

tillstånd, skall underrättelse om återkallelse och förbud lämnas dem, som

enligt 28 § 2 mom. skola erhålla meddelande om beviljat tillstånd, dock

att underrättelse om förbud ej skall meddelas kontrollstyrelsen. Har Konungens

befallningshavande meddelat förbud, som avses i 106 § 2 mom.,

skall underrättelse därom meddelas i annan stad än Stockholm magistraten

samt på landet kommunalnämnden och länsmannen i orten.

VIII Kapitlet. Ansvarsbestämmelser m. m.

109 §.

1. Den, som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning

avyttrar rusdrycker, straffes i andra fall än i 2 mom. sägs med böter från

och med trettio till och med tvåhundra kronor.

2. Beträdes någon andra gången eller oftare med olovlig försäljning

av rusdrycker eller bedriver någon olovlig försäljning i större omfattning

eller yrkesmässigt, straffes med böter från och med etthundra till och med

tvåtusen kronor eller med fängelse i högst ett år.

3. I fall, som i denna § avses, vare de å försäljningsstället med därtill

hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda rusdrycker

tillika med kärl och emballage, vari de förvaras, underkastade beslag

och förbrutna.

4. Vad i denna § stadgas skall jämväl äga tillämpning, om någon,

som ej äger rätt till försäljning av rusdrycker, genom byteshandel avhänder

sig sådana eller eljest använder dem som betalningsmedel.

no §.

Överskrider den, som enligt 12 § 1 mom. äger rätt till partihandel

med rusdrycker, honom enligt samma mom. tillkommande försäljningsrättighet,

straffes med böter från och med etthundra till och med femtusen kronor.

Äro omständigheterna försvårande eller beträdes någon andra gången eller

oftare med sådan förbrytelse, må ock dömas till fängelse.

in §.

Överskrides den i 3 § 1 mom. stadgade rättighet till försäljning av rusdrycker

i visst fall å apotek, vare lag som i 109 § sägs.

36

112 §.

1. Avyttrar den, som handhar detaljhandel med rusdrycker, sådana

drycker av annat slag än försäljningsrättigheten avser,

eller beträdes den, som handhar utminutering, med olovlig utskänkning

eller den, som handhar utskänkning, med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med rusdrycker å annat ställe än därtill

uppgivet eller medgivet är,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning

eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,

straffes som i 109 § 1 och 2 mom. sägs.

2. Har försäljning skett av drycker av annat slag än försäljningsrätten

avser, skall ifråga om sådana drycker tillämpas även vad i 109 § 3 mom.

finnes stadgat.

113 §.

Förbrytelse mot 6 §, 7 § 3 mom., 90, 91 eller 92 § straffes med

böter från och med tio till och med etthundra kronor.

114 §.

Bryter den, som handhar tillåten försäljning av rusdrycker, i andra fall

än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna förordning är stadgat eller

mot de föreskrifter, som vederbörande myndighet i enlighet med denna

förordning kunna hava meddelat, straffes med böter från och med tio till

och med ettusen kronor.

115 §.

Dömes den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 20, 21 eller

22 § äger rätt till utskänkning av rusdrycker, till ansvar efter 112 eller

114 §, och har han förut undergått bestraffning för förbrytelse, varom sägs

i någon av dessa §§, skall han tillika förklaras sin rätt till försäljning

förlustig.

Lag samma vare, om sådan rättighet avser utskänkning av endast vin

eller Öl och rättighetsinnehavaren dömes till ansvar för olovlig försäljning

av spritdrycker.

116 §.

Bryter någon, som ej handhar försäljning enligt denna förordning,

mot 7 § 1 eller 2 mom. eller förbryter sig någon mot stadgandet i 93 §,

straffes som i 114 § sägs.

37

117 §.

Tillhandagär någon mot föreskrifterna i 79 § 1 eller 2 mom. med anskaffande

av rusdrycker, dömes till böter från och med tio till och med

etthundra kronor. Sker förbrytelsen i större omfattning eller yrkesmässigt

eller beträdes någon andra gången eller oftare med sådan förbrytelse, vare

straffet böter från och med femtio till och med femhundra kronor eller fängelse

i högst sex månader.

118 §.

Den, som utan att vara därtill berättigad till riket inför rusdrycker

eller gör försök därtill, böte från och med trettio till och med ettusen

kronor, och vare dryckerna tillika med kärl och emballage, vari de förvaras,

underkastade beslag och förbrutna.

119 §.

Försäljer någon till dryck ej hänförlig alkoholhaltig vätska eller ämne,

som innehåller alkohol, och försäljningen sker under omständigheter, vilka

kunna giva säljaren skälig anledning antaga, att det försålda varit avsett att

användas som berusningsmedel, straffes som i 109 § 1 och 2 mom. sägs,

och vare å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintlig vara,

varav försäljning skett, tillika med kärl och emballage underkastad beslag

och förbruten.

120 §.

Den, som har eller haft att taga befattning med tillsyn å sådan försäljning

av rusdrycker, som bedrives av partihandlare, varom i 12 § 1 mom.

sägs, eller av innehavare av överlåten rättighet, vare förbjudet att, där det

ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, yppa sådan försäljares affärsförhållanden.

Gör han detta och framgår ej av omständigheterna, att han

om de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid, då han ej innehaft dylik

befattning, straffes med böter från och med trettio till och med ettusen kronor.

Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till

egen eller annans fördel, må dömas till fängelse.

121 §.

Skulle den, som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning,

själv beträdas med olovlig försäljning av rusdrycker, vare det ansett som

försvårande omständighet, och vare han därjämte förlustig tjänsten.

38

122 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse mot

denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han därtill varder

lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,

dömas till de böter eller det fängelsestraff, som äro stadgade för sådan

förbrytelse; dock må sammanlagda fängelsestraffet icke överstiga två år.

123 §.

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av detaljhandel

enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller i hans

arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av honom själv,

därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans

vetskap och vilja.

124 §.

1. Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, vilka

särskilt antagits att vaka över förordningens efterlevnad, åligger att åtala

förbrytelser mot densamma.

2. 1 övrigt äger envar rättighet att för sådana förbrytelser anställa

åtal, dock ej föräldrar och barn eller makar eller syskon mot varandra, ej

heller annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller underhålli,

ej fosterbarn mot fosterföräldrar och ej heller tjänare mot husbondefolk,

under den tid, de äro i tjänsten.

3. Då åtal anställes av annan än den, som är nämnd i 1 mom.,

give han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må kunna

övervara målets utförande.

125 §.

1. Å landet bör kommunalnämnd och i stad magistrat ägna synnerlig

uppmärksamhet däråt, att förbrytelser mot denna förordning varda angivna

till åtal.

2. Tullverkets personal åligger att med uppmärksamhet övervaka in

förseln till riket av rusdrycker.

126 §.

1. Rättighet att verkställa beslag tillkommer de i 124 § 1 mom. omförmälda

allmänna åklagare, ävensom, då rusdrycker jämlikt 118 § äro underkastade

beslag, vederbörande tulltjänsteman. Beslag skall göras i tvä

vittnens närvaro.

2. Rusdrycker, som förklarats förbrutna, må försäljas endast till sådan

partihandlare, som avses i 12 § 1 mom., eller till bolag, som äger rätt till

39

detaljhandel med rusdrycker. Är mängden så ringa, att dess värde ej

anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.

3. Då Öl blivit taget i beslag, äger beslagaren, sedan syn och värdering

av två ojävige män hållits, därmed förfara i nyss stadgad ordning,

innan frågan om detsamma skall anses förbrutet blivit slutligen avgjord.

127 §.

Böter, som äro ådömda efter denna förordning, skola, om tillgång

till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.

128 §.

Av böter, som enligt denna förordning ådömas, samt värde av rusdrycker,

som anses förbrutna, tillfaller två tredjedelar åklagaren och en

tredjedel den kommuns fattigkassa, där den åtalade förbrytelsen är begången.

Finnes särskild angivare eller är annan än åklagaren beslagare, äger sådan

angivare eller beslagare taga hälften av åklagarens andel.

129 §.

Ej vare någon jävig att bära vittne angående olovlig försäljning av

rusdrycker endast på den grund, att han därvid tillhandlat sig eller förtärt

sådana drycker.

130 §.

Förbrytelser mot denna förordning skola åtalas och avdömas vid allmän

domstol, dock att i stad, där poliskammare finnes, åtal för sådana förbrytelser

skola behandlas i hittills vanlig ordning.

131 §.

Vad enligt denna förordning tillhör stadsfullmäktiges handläggning

tillkommer i stad, där stadsfullmäktige ej finnas, allmän rådstuga; skolande

vid val å allmän rådstuga enligt 96 § av ledamot i kontrollnämnden iakttagas,

att varje röstande har en röst.

Vad i denna förordning är stadgat i avseende å magistrat, vare i stad,

där magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskilt tillsatta

styrelse, och skall vad enligt III, VI, VII och Vill kapitlen i denna förordning

tillhör magistrats handläggning tillkomma poliskammare i stad, där

sådan finnes.

40

IX Kapitlet. Särskilda föreskrifter i avseende å förordningens

ikraftträdande m. m.

132 §.

Denna förordning, varigenom förordningarna den 9 juni 1905 angående

försäljning av brännvin samt angående försäljning av vin och Öl

upphävas, träder i kraft den 1 januari 1917, från vilken dag försäljning av

rusdrycker blott må utövas av den, som enligt denna förordning därtill äger

rättighet.

Härvid skall dock iakttagas

dels att åtgärder, som före sistnämnda dag erfordras i avseende ä

ordnandet av handeln med rusdrycker enligt denna förordning, skola vidtagas

i enlighet med bestämmelserna i densamma,

dels* att IV kapitlet skall tillämpas under år 1916,

dels ock att i avseende å bolag, som under år 1916 utövar rätt till

försäljning av brännvin, granskning av förvaltning och räkenskaper, beslut

om ansvarsfrihet samt inleverering till statsverket av avgifter, nettovinst och

överskott av bolagets tillgångar skola ske enligt nu gällande föreskrifter.

133 §.

Genom kommunal folkomröstning må under år 1915 i enlighet med

de i IV kapitlet av denna förordning meddelade bestämmelser avgöras,

huruvida inom en kommun få meddelas sådana på särskilt tillstånd beroende

rättigheter till försäljning av rusdrycker, som omförmälas i förordningarna

den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin samt angående

försäljning av vin och Öl. Vad nu är sagt gäller dock ej de i 16 § 3 mom.

av förordningen angående försäljning av brännvin samt de i 9 § 2 mom. av

förordningen angående försäljning av vin och Öl omförmälda rättigheter till

utskänkning å passagerarfartyg, ej heller de i 8 § andra stycket av

sistnämnda förordning omförmälda rättigheter till utskänkning å järnvägståg.

Har nu sagd omröstning ägt rum, vare det, efter det denna förordning

trätt i kraft, så ansett, som om omröstningen angått den i IV kapitlet avsedda

rusdrycksförsäljning.

134 §.

Intill dess denna förordning träder i kraft, må rätt till detaljhandel med

brännvin enligt 11 och 13 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående

försäljning av brännvin samt rätt till utskänkning av vin och Öl enligt

7 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av vin och Öl ej

meddelas att gälla för längre tid än till den 1 januari 1917.

41

135 §.

Den, som efter överlåtelse enligt 17 § 2 mom. i förordningen den 9

juni 1905 angående försäljning av brännvin idkar utminutering av rusdrycker,

och den, som jämlikt 13 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning

av vin och Öl idkar utminutering av vin, som ej är förenad med

handel med andra varor än spritdrycker, må, om han före den 1 januari

1917 hos kontrollstyrelsen därom gör anmälan, under en tid av tre år efter

sistnämnda dag utan särskilt tillstånd fortsätta försäljningen ifråga, dock

blott i den ordning, som i II kapitlet föreskrives för partihandlare. Det

åligger kontrollstyrelsen att på nu avsedd försäljningsidkares framställning

meddela nödiga föreskrifter för att underlätta försäljningen av det lager av

ifrågavarande drycker, som han vid tiden för förordningens trädande i kraft

innehar.

42

Formulär 1.

Till Konungens befallningshavande i N. N. län.

Jämlikt förordningen angående försäljning av rusdrycker den ............... 19... får

jag (få vi) härigenom anhålla, att folkomröstning om förbud mot upplåtande av rättigheter

till detaljhandel med1 sådana drycker måtte i N. N. kommun anordnas år 19......

På heder och samvete försäkrar jag mig (försäkra vi oss var och en för sin del)

vara i N. N. kommun mantalsskriven (-vna), välfrejdad (-dåde) svensk (ske) medborgare, före

detta års början hava fyllt 21 år, samt ej stå under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses

målsmansrätt.

Egenhändig namnunderskrift

Datum

Bostadsadress

Formulär 2 A.

Voteringsproposition A.

Den, som vill, att inom N. N. kommun förbud mot upplåtande av rättigheter till

detaljhandel med1 rusdrycker må införas, röstar

ja.

Den det ej vill röstar

nej.

• Varda nejröster vid omröstningen avgivna till ett antal, motsvarande mer än l/3

av samtliga avgivna röster, vare frågan om införande av sådant förbud förfallen.

1 Vid omröstning under 1915 utbytas orden »detaljhandel med» mot orden -försäljning av».

43

Formulär 2 B.

Voteringsproposition B.

Den, som vill, att det inom N. N. kommun gällande förbudet mot upplåtande av

rättigheter till detaljhandel med1 rusdrycker må upphävas, röstar

Den det ej vill röstar

ja

nej.

Varda nejröster vid omröstningen avgivna till ett antal, motsvarande mer än V3 av

samtliga avgivna röster, vare frågan om förbudets upphävande förfallen.

Formulär 3.

KUNGÖRELSE.

Härmed tillkännagives, att röstlängden till efterrättelse vid kommunal folkomröstning

om förbud mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel med1 rusdrycker inom N. N.

kommun finnes under tiden från och med den ...... till och med den ...... framlagd i

..........................2 för att där vara för granskning tillgänglig; och erinras tillika, att den.

vilken rösträtt enligt denna längd ej tillkommer, men som för sig vill påstå sådan rätt,

eller den, som anser, att annan icke må vara i längden upptagen såsom röstberättigad,

äger att sina anmärkningar, skriftligen avfattade och åtföljda av de bevis han vill åberopa,

ingiva till ..........................1 * 3 sist å ....... 4dagen den ...........................4 före klockan

12 på dagen, ävensom att prövning av de mot röstlängden framställda anmärkningar äger

rum i ...........................5 .........6dagen den ..........................6.

Ort och tid.

Underskrift.

Formulär 4.

Härigenom varder Eder till kännedom meddelat, att i rätt tid anmärkning^) framställts

däremot, att i den röstlängd, som detta år upprättats för att i N. N. kommun (stad)

[N. N. omröstningsdistrikt inom N. N. kommun (stad)] tjäna till efterrättelse vid kommunal

folkomröstning om förbud mot upplåtande av rättigheter till detaljhandel med1 rusdrycker,

Ni upptagits såsom röstberättigad, samt att anmärkningen(arna) avser (avse) att

Prövning av anmärkningen(arna) äger rum i ....................................dagen den

.......................... med början kl. 10 förmiddagen, då tillfälle lämnas Eder att bemöta

anmärkningen (ärna).

Poststämpelns datum.

Underskrift.

1 Vid omröstning under 1915 utbytas orden -detaljhandel med. mot orden .försäljning av*.

5 Här angives den lokal, i vilken röstlängden kommer att framläggas. Vid bestämmande av lokal iakttages,

att behörig tillsyn över längden må kunna å det angivna stället utövas till förekommande av att eljest

anteckning i längden skulle av någon kunna verkställas

5 Omröstningsnämndens ordförande, magistrat eller stadsstyrelse.

4 Här utsättes med angivande av veckodag och datum den tid, inom vilken anmärkningarna sist skola

vara ingivna.

• Sockenstuga, rådhus eller firman lämplig lokal.

* Här utsättes med angivande av veckodag och datum den för anmärkningars prövning bestämda tid.

44

Formulär 5.

Protokoll fört i N. N. kommun (stad) [N. N. omröstningsdistrikt

av N. N. kommun (stad)] vid folkomröstning angående väckt förslag

om införande (upphävande) av förbud mot upplåtande av rättigheter till

detaljhandel med1 rusdrycker inom kommunen (staden) å..................

(omröstningslokalen) i ........................ (orten) den........................

(dag (-ar), månad, år).

Till förrättande av den folkomröstning, som blivit utsatt att hållas härstädes.........dagen

den ........................ (och .........dagen den ........................) sammanträdde klockan

...... (och klockan ......) omröstningsnämnden (stadens magistrat2, magistratens deputerade3).

....................................4.

Omröstningen fortgick till klockan ...... med uppehåll .................5.

Vid omröstningen avgåvos av ...............röstande ...............giltiga jaröster och

...............giltiga nejröster.

....................................6

....................................7.

Samtliga röstsedlar inlades efter verkställd räkning i ......... (antal) omslag, som

förseglades med de ...... (antalet) sigill, som här nedan finnas avtryckta.

8.

Vid protokollet

N. N.

Avtryck

Avtryck

Att detta protokoll vid omröstningsförrättningen upplästs och befunni''ts riktigt,

bekräftas.

N. N.

Ordförande.

N. N. N. N.

1 Vid omröstning under 1915 utbytas orden vdetaljhandel med> mot orden vförsäljning av».

2 I stad, som utgör ett omröstningsdistrikt.

3 I stad, som består av flere omröstningsdistrikt.

4 Har omröstningen till följd av gudstjänst ej hunnit börja å bestämd tid, varde detta här anmärkt.

6 Här angivas tider, varunder uppehåll i förrättningen, även på grund av gudstjänst, ägt rum.

* Har någon förvägrats att utöva rösträtt, varde det, med tydligt angivande av personens namn och

orsaken till denna vägran, här anmärkt.

7 Har röstsedel förklarats ogin, angives detta här jämte grunden därför.

* Här upptages vad i övrigt förekommit av beskaffenhet att böra i protokollet antecknas.

45

Förslag till förordning om ändrad lydelse av

1—3, 6, 10, 11, 13 och 14 §§ i förordningen

den 9 juni 1905 angående försäljning av tilllagade,

alkoholfria drycker samt svagdricka.

Härigenom förordnas, att 1—3, 6, 10, 11, 13 och 14 §§ i förordningen

den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt

svagdricka skola erhålla följande ändrade lydelse1:

1 §•

1. Försäljning--------------gällande.

2. Lika med tillagade, alkoholfria drycker anses i denna förordning

alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av malt och som ej innehålla

mer än 2 l/4 volymprocent alkohol.

3. Vad i 1 mom. är stadgat gälle ock försäljning av svagdricka, dä

denna ej sker till förtäring på stället.

4. Med svagdricka förstås ----svagdricka ävensom alkoholfria

maltdrycker.

Den

svagdricka.

2 §•

utskänkning av spritdrycker, vin eller Öl, —

3 §•

1. Vill — — — — — — — — — _ — — —--ombytes.

2. Bevis — — — — förbjudits att försälja spritdrycker, vin eller Öl,

— — — — tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller Öl återkallats, eller

att han dömts förlustig rätt till försäljning av sådana drycker eller drycker,

som avses i denna förordning.

1 För beredande av större överskådlighet hava i förslaget införts endast ändrade

delar av nu gällande förordning.

46

3. Vill någon----förordning, eller att försälja spritdrycker,

vin eller Öl upphört----tillstånd att försälja spritdrycker, vin eller

Öl återkallats,----tillämpning.

4. Inom---------------— tillstånd.

5. Har----------------upphört.

6 §•

1. Utskänkning — — — — — — — - — — — — — resande.

2. Om utskänkning på grund av anmälan eller tillstånd enligt 3 §

idkas, vare det förbjudet att låta rusdrycker å utskänkningsstället förtäras

ävensom att hava sådana drycker förvarade å utskänkningsstället eller eljest

på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma.

Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära

rusdrycker.

10 §.

1. Den--------— ----—--- - kronor.

2. Överträder — — — — — — — — — — — — — — — sagt.

3. Överträder — — ____ — ______ — _ kronor.

4. Förbryter sig någon mot vad i 5 § eller 6 § 2 mom. är föreskrivet,

eller utövar någon utskänkning av i denna förordning avsedda drycker

å otillåten tid, böte från och med fem till och med trettio kronor.

O §•

Varder — — — — olovlig försäljning av spritdrycker, vin eller Öl

— — — — föranleda.

13 §•

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av försäljning

enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller i hans

arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av honom själv,

därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans

vetskap och vilja.

14 §.

Om — — — — försäljning av rusdrycker är eller varder stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1917.

47

Förslag till förordning om ändrad lydelse av

7 § i förordningen den 18 juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att 7 § i förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet skall erhålla följande ändrade lydelse1:

7 §■

1 mom. Sådan — — — — — — — — — — — — — — yrket.

2 mom. Tillverkning eller beredning av drycker, hållande mer än 2l/4

volymprocent alkohol, må i andra fall än som avses i Kungl. förordningen

den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker

och Kungl. förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av

brännvin, icke, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd, äga rum i reningsverk,

vinfabrik eller annan byggnad, som för ifrågavarande verksamhet

anlagts eller inrättats efter ingången av juli månad 1914. Lag samma vare

angående tillverkning och beredning av nu ifrågavarande drycker i härför

förut använd byggnad, varest sådan verksamhet nedlagts och ej återupptagits

före ingången av juli månad 1914.

Denna förordning träder genast i kraft.

1 Se noten å sid. 45.

48

Förslag till förordning om ändrad lydelse av

13 § i förordningen den 7 augusti 1907

angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 13 § i förordningen den 7 augusti 1907 angående

tillverkning och beskattning av maltdrycker skall erhålla följande

ändrade lydelse1:

13 §.

1. 1 bryggeri, som anlagts eller för tillverkning av andra maltdrycker

än svagdricka inrättats efter ingången av juli månad 1914, må sådan tillverkning

ej äga rum, utan att Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd. Lag

samma vare angående tillverkning av ifrågavarande drycker i bryggeri, varest

sådan verksamhet nedlagts och ej återupptagits före ingången av juli

månad 1914.

2. Då skattepliktigt--------

företräda honom inför kontrolltjänsteman;

varjämte vid anmälan skall fogas dels, därest bryggeriet ej står under

tillsyn av kontrollör, då anmälan göres, intyg---------

ordningsstadgans föreskrifter, dels ock i fall som avses i 1 mom. bevis

att Kungl. Maj:t lämnat sådant tillstånd, som där är sagt.

3. Samtidigt--------------kronor.

4. Ingives — — — — — — — — — — — — — — krossas.

5 Har _ — — — — — — — —-- återkallas.

6. När-----------------kronor.

7. Förfaller-------------återkallas.

Denna förordning träder genast i kraft.

1 Se noten a sid. 45.

49

Förslag till förordning om ändrad lydelse av

1 och 4 §§ i förordningen den 11 oktober 1907

angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ i förordningen den 11 oktober 1907

angående tillverkning av brännvin skola erhålla följande ändrade lydelse1:

1 §•

1. Brännvin — — —--— — — — — — — — konkursboet.

2. Överståthållare-----------förordning.

3. Å-----------------förbjuden.

4. I bränneri, som anlagts eller för brännvinstillverkning inrättats efter

ingången av juli månad 1914, må sådan tillverkning ej äga rum, utan att

Kung!. Maj:t därtill lämnat tillstånd. Lag samma vare angående tillverkning

i bränneri, varest sådan verksamhet nedlagts och ej återupptagits före ingången

av juli månad 1914.

4 §•

Den, som — — — — — — — — samt därvid avlämna bevis dels

att han är behörig att utöva brännvinstillverkning, dels ock i fall som avses

i 1 § 4 mom. att Kungl. Maj:t lämnat sådant tillstånd, som där är sagt.

Av bolag---—-------------utfärdat.

Denna förordning träder genast i kraft.

1 Se noten å sid. 45.

4

50

Förslag till förordning om ändrad lydelse av

1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående

statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående

statsverkets fond av rusdrycksmedel skall erhålla följande ändrade

lydelse1:

1 §•

Av — — — — punschskatt och rusdrycksförsäljningsmedel skall,

efter restitution — — — — — — — — — — — — — — —--—

— — — nedgått.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1917.

1 Se noten å sid. 45.

MOTIV.

I. Inledning till och sammanfattning av

kommitténs förslag.

Knappast på något område för lagstiftningen hava förändringar så ofta

ägt rum som ifråga om tillverkningen av och handeln med rusdrycker.

Under åren 1825—1854 utfärdades sålunda omkring 75 särskilda förordningar,

kungörelser, cirkulär m. m. angående brännvins tillverkning och försäljning.

Från och med år 1855 till och med år 1911 hava utfärdats icke

mindre än omkring 115 förordningar, stadgar, kungörelser, cirkulär, skrivelser

m. m. angående tillverkning och beskattning av brännvin och därmed

jämnställda drycker, omkring 60 förordningar m. m. angående försäljning

och tullbeläggning av dylika drycker, 16 förordningar m. m. angående tillverkning

och beskattning av maltdrycker samt 17 förordningar m. m. angående

försäljning av vin och Öl.

Trots den oavlåtliga uppmärksamhet, som sålunda från lagstiftarnas

sida ägnats åt detta spörsmål, hava kraven på reformer ifråga om rusdryckslagstiftningen

icke avtagit i styrka, och särskilt har vid behandlingen inom

Riksdagen lagstiftningen om försäljning av brännvin, vin och Öl sedan

länge varit utsatt för ständiga anmärkningar. Ehuruväl Riksdagen så sent

som år 1905 vidtog en revision av förordningarna angående försäljning av

brännvin samt angående försäljning av vin och Öl, hava vid riksdagarna åren

1906—1912 blivit väckta ett 70-tal motioner angående ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen

och ett 40-tal motioner beträffande vin- och ölförsäljningsförordningen.

Under denna tid hava också jämväl utom Riksdagen förslag

framställts, avseende mer eller mindre djupgående förändringar i rusdryckslagstiftningen,

bland vilka särskilt den s. k. förbudsomröstningen med

sina 1,884,298 röster för totalförbud väckt berättigad uppmärksamhet.

Såsom framgår av den vid kommitténs betänkande fogade sammanställning

av uppgifter, hämtade ur olika delar av Sveriges officiella statistik,

rörande bruket av alkoholhaltiga drycker och dess verkningar (se del VI),

har visserligen, sedan 1905 års brännvinsförsäljningsförordning genomfördes,

brännvinsförbrukningen minskats med ej fullt en tiondedel. Dock beräknades

år 1911 totalkonsumtionen uppgå till den betydande mängden av 38,880,464

Behovet av

en reformerad

rusdryckslagstiftning.

54

liter brännvin å 50 % eller 6.r, liter per individ. Förbrukningen av Öl har däremot

minskats proportionsvis mera eller under loppet av 10 är med nära 1/H.

Konsumtionen av skattepliktiga maltdrycker uppgick under tillverkningsåret

1911—1912 till 109,347,800 liter eller 19.7 liter per invånare. Nedgången i

maltdryckskonsumtionen torde emellertid hava sin orsak bl. a. i den fördyring

av dessa drycker, som blivit följden av den sedan år 1903 upprepade

gånger höjda beskattningen å malt.

Att döma enbart av konsumtionssiffrorna, skulle nykterhetstillståndet i

landet hava något förbättrats sedan 1905 års förordningar trädde i kraft.

Det oaktat äro emellertid förhållandena allt fortfarande synnerligen otillfredsställande.

Fylleriförseelserna hava sålunda hittills icke visat Hägra

nämnvärda tendenser att minskas, och dryckenskap förekommer fortfarande

i stor omfattning, särskilt i de större städerna. Detta är så mycket

mer anmärkningsvärt, som under de sistförflutna decennierna nykterhetsrörelsen

fått en allt större anslutning. För närvarande uppskattas

antalet personer, som äro anslutna till de egentliga nykterhetsföreningarna,

till minst 450,000. Och vidare finnes säkerligen ett icke ringa antal personer,

som äro absolutister utan att vara anslutna till någon sådan förening.

Med hänsyn till denna omständighet, vilken tyder på att massan

av konsumenter icke ökats i samma grad som folkmängden eller måhända

stått stilla eller minskats, lämnar den nyss påpekade sänkningen av konsumtionssiffran

icke i och för sig något bevis för att konsumtionen bland de

verkliga konsumenterna minskats. Snarare torde det kunna antagas, att

konsumtionen, åtminstone inom vissa folkgrupper och å vissa platser, stegrats.

Det kan i detta avseende förtjäna erinras, att spirituosaomsättningen i

Stockholm å Aktiebolaget Göteborgssystemets egna försäljningsställen, vilken

är 1912 utgjorde ungefär en sjundedel av landets hela spritdryckskonsumtion,

detta år var större per individ räknat än något föregående år sedan

år 1901. Det anförda ger vid handen, att nykterhetsrörelsen, hur omfattande

dess med allmänna medel understödda upplysningsverksamhet än må

bedrivas, ej är tillräcklig som medel att bekämpa alkoholmissbruket. Den

frivilliga nykterhetsverksamheten har sin begränsning. Den kan icke nå

längre än till dem, som vilja höra och som söka helt eller delvis tillägna

sig dess grundsatser. Alltför många ställa sig fullständigt avvisande till

densamma. Under påverkan av annan uppfattning eller av gammal sed

hemfalla de till ett rusdrycksbruk, som lätt leder till missbruk, varigenom de

bliva en börda för samhället, sin omgivning och sin familj. Icke heller fa

i detta sammanhang glömmas de rådande sociala missförhållandena, vilka

tyvärr ofta medföra stor fattigdom med åtföljande trångboddhet, upplösning

av familjebanden och allsköns otrevnad, som driva den därav förföljde

att undan eländet söka en bedräglig tröst i rusdryckerna. Orsakerna må

vara vilka som helst. Men nykterhetsrörelsen och upplysningsverksamheten

55

stå ofta vanmäktiga, och det är därför lagstiftningen måste skyddande ingripa

till förekommande av att allt flere bringas på fall.

Även de många, som äro anhängare av förbud mot tillverkning, för- Totalförbusäljning

och import av rusdrycker, varigenom de skadeverkningar, som bni- band^ncd

ket av dessa drycker medför, skulle så fullständigt som möjligt förebyggas, en reformemåste

erkänna, att det på grund av åtskilliga omständigheter icke låter sig arycksla,ggöra

att omedelbart genomföra ett sådant förbud. Den omfattning, som stiftning.

rusdrycksbruket ännu har i värt land och varom bl. a. de ovan angivna

förbrukningssiffrorna bära vittne, bildar i och för sig ett mäktigt hinder.

Härtill komma de ekonomiska faktorer, som man under nuvarande förhållanden

tvingas att räkna med. Icke blott staten får en icke ringa del av

sina inkomster genom beskattning av rusdryckshanteringen, utan även många

enskilda samhällsmedlemmar hämta därav sin inkomst. Genomförandet av

ett förbud förutsätter därför antingen genomgripande förberedelser eller en

under viss övergångstid ordnad avveckling. Oavsett vilken ställning man

intager till frågan om införande av ett rusdrycksförbud, måste det framstå såsom

ett viktigt samhällsintresse, att förhållandena icke få fortbestå sådana

de nu äro.

Kommittén, som jämväl erhållit i uppdrag att verkställa utredning om

totalförbud och framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning,

har upptagit till prövning frågan, huruvida förslag om ett dylikt totalförbud

lämpligen bör framläggas i samband med förslag till en försäljningslagstiftning,

som har till syfte att möjliggöra en minskning i rusdrycksförbrukningen.

Av flere skäl synes emellertid ett sammanförande av dessa frågor för

närvarande icke lämpligt.

Först och främst är det nämligen uppenbart, att en sammankoppling

av förbudsutredningen med frågorna om lokalt veto och reformer i försäljningsförordningen

skulle fördröjt framläggandet av förslag angående de

bägge sistnämnda, vilka dock synas för ögonblicket mest trängande. Vidare

skulle ett förslag till lagstiftning, omfattande alla tre berörda spörsmål, om

det för närvarande eller under den allra närmaste framtiden framlägges, antagligen

stöta på ett synnerligen kraftigt motstånd, vilket däremot icke kan antagas

i samma grad göra sig gällande gent emot ett förslag angående lokalt

veto och reformering av försäljningslagstiftningen. Efter allt att döma är

man inom vår nations olika samhällslager, även inom kretsar, där man icke

är speciellt nykterhetsintresserad, vida mer beredd att ställa sig tillmötesgående

gent emot kravet på nu nämnda reformer än mot införande av allmänt

rusdrycksförbud.

Härtill kommer, att det enligt kommitténs mening under våra nuvarande

förhållanden icke låter sig göra att på tillfredsställande sätt kombinera

en lagstiftning, som avser att reglera försäljningen av rusdrycker, med en

56

Sammanfattning

av

kommitténs

förslag.

lagstiftning, som syftar till att efter vissa år fullständigt förbjuda all tillverkning,

import och försäljning av sådana. Med den nuvarande rusdryckskonsumtionens

omfattning lär man icke kunna omedelbart införa ett dylikt

förbud i Sverige, och den tid, som skulle åtgå härför, är beroende på flere

olika faktorer. Även om man efter en viss på förhand bestämd tids förlopp

hade avkopplat en del av dessa, såsom statens och de enskilda samhällsmedlemmarnas

ekonomiska beroende av rusdryckshanteringen, kvarstode

fortfarande andra för en förbudslagstiftning hinderliga förhållanden.

Till dessa är främst att räkna rusdrycksbruket. Erfarenheten giver också

vid handen, att det främst är mot detta bruk, som ansträngningarna

måste inrikta sig för att ernå ett förbud, som kan anses vara effektivt

och definitivt. Men den tid, som åtgår för att tillbakatränga rusdrycksbruket,

låter sig ingalunda på förhand bestämmas, utan den beror på folket

självt och på verksamheten av de på denna folksed riktade omdanande

krafterna.

Emellertid har kommittén vid utarbetande av det föreliggande förslaget

noga tillsett, att inga hinder därigenom lagts i vägen för införandet av ett fullständigt

rusdrycksförbud. Förslaget banar enligt kommitténs mening tvärtom

vägen för ett snabbare genomförande av ett sådant, på samma gång som

dess tillämplighet i sig innebär möjligheter till skapande av sådana vanor

och åskådningar hos landets befolkning, att ett rusdrycksförbud säkrare

och effektivare kan upprätthållas. Det blir nämligen med genomförandet

av kommitténs förslag möjligt för de nykterhetsintresserade bland folkets

olika lager att med större verkan än hittills kämpa för dryckessedens undertryckande.

Kommitténs förslag utgår från en huvudsakligen lika behandling

av de olika slagen av rusdrycker. Det avser att bereda kommunerna

genom deras beslutande organ och myndiga befolkning ett avgörande

inflytande beträffande inskränkningar i eller förbjudande av rusdryckshandeln.

Det syftar till att skapa större effektivitet åt kommunernas beslut

i dylikt avseende. Det öppnar möjlighet att förhindra rusdrycksmissbrukare

att i samma omfattning som hittills förskaffa sig rusdrycker.

Det skapar slutligen en enhetlig, all rusdryckshandel omfattande organisation,

vilken utgör förutsättningen för kontroll och övervakning av denna

handel.

Den lagstiftning angående försäljning av brännvin, som genomfördes

vid 1853—54 års riksdag, är ännu i sina grunddrag gällande, och flere av

dess viktigare principer hava utsträckts att gälla ifråga om vin- och ölförsäljningen.

Hittills hava emellertid bestämmelserna ifråga om brännvinsförsäljning,

å ena, samt om vin- och ölförsäljning, å andra sidan, samman

-

57

fattats i skilda förordningar, och stadgandena rörande den förra hava varit

betydligt mera inskränkande än bestämmelserna angående den senare. Orsaken

härtill torde böra sökas däri, att man ansett vin- och ölförbrukningcn

vara mera ofarlig ur samhällets synpunkt. De erfarenheter, som numera

vunnits, synas emellertid bestämt ådagalägga, att såväl vin som Öl med

förde! kunna användas som surrogat för spritdrycker. På grund härav

synas icke längre skäl föreligga att i olika författningar uppställa särskilda

bestämmelser för försäljningen av skilda slag av rusdrycker, utan har kommittén

i en förordning sammanfört alla dessa bestämmelser efter såvitt möjligt

enhetliga principer. Undantag från den principiellt lika behandlingen

av olika slags drycker har kommittén allenast föreslagit, när praktiska hänsyn

hava talat därför.

Ett av de utmärkande dragen i 1855 års brännvinsförsäljningsförordning

var, att den i vidsträckt omfattning överlät åt kommunen att förbjuda

brännvinsförsäljning inom sitt område. Denna tendens har av lagstiftningen

sedermera utsträckts jämväl till åtskilliga slag av vin- och ölförsäljning.

Enligt kommitténs uppfattning bör denna grundtanke i den svenska

rusdryckslagstiftningen nu mera fullständigt genomföras. Den har i

förslaget utvecklats efter två olika linjer. Å ena sidan har det veto, som

redan nu är de kommunala myndigheterna tillerkänt ifråga om vissa slag

av rusdrycksförsäljning, dels utsträckts att gälla ifråga om all dylik försäljning,

dels ock lagts i stadsfullmäktiges eller kommunalstämmans hand. Å

andra sidan har möjlighet beretts för kommunens samtliga myndiga och

välfrejdade medlemmar att förbjuda varje slag av rusdryckshandel.

Kommittén följer samma princip, som i allmänhet varit rådande i hittills

gällande brännvinslagstiftning, nämligen att försäljning ej far äga rum,

utan att tillstånd därtill medgivits samt vissa betryggande garantier förebragts,

för att försäljningen kommer att handhavas i lagens syfte. Förutsättningen

för inrättande av försäljning är sålunda, dels att det inom vederbörande

kommun framträtt ett konsumentintresse av den styrka, att det

vinner beaktande från kommunens och Konungens befallningshavandes sida,

och dels att detta intresse är representerat av personer, vilkas personliga

egenskaper utgöra borgen för att den av dem handhavda försäljningen

åstadkommer en så ringa skada som möjligt och att syftet med de i förordningen

givna stadgandena i största möjliga utsträckning vinnes.

I regel böra därför inga rättigheter till detaljförsäljning av rusdrycker få

upplåtas direkt till enskilda personer, enär deras ekonomiska intresse av ökad

vinst på .försäljningen nödvändigtvis leder till konflikt med lagstiftningens

strävan att nedbringa konsumtionen, utan bör rusdrycksförsäljningen enhetligt

organiseras genom bolag, vilka bildats för uppgiften att försälja rusdrycker

utan att därå erhålla någon ekonomisk vinning. Bolagen skola sålunda hava

58

hand om all försäljning till direkt konsumtion och själva driva all utminutering

av rusdrycker samt antingen själva eller genom överlåtna rättigheter

utskänka dessa drycker.

Detta betingar emellertid en sådan ändring i tillverkarnas hittillsvarande

ställning, att de framdeles icke få sälja direkt till konsumenter, utan allenast

till återförsäljare. I denna sin egenskap hava de benämnts partihandlare.

Denna nya grupp rättighetsinnehavare, som karaktäriseras av sin ställning

som bolagens leverantörer, kommer att omfatta ej blott tillverkare utan ock

de tillverkarna närstående näringsidkare, vilka bereda, lagra och förskära

vissa slags rusdrycker och vilka på den grund av kontrollstyrelsen få rättigheter

till partihandel.

Med denna enhetliga försäljningsorganisation har grunden blivit lagd

för eu enhetligt verkande restriktivpolitik. Huvudsyftet med gällande rusdryckslagstiftning

har varit att genom inskränkande försäljningsbestämmelser

försvåra åtkomsten av starka drycker för befolkningen, såsom genom försäljningstidens

inskränkning, minskande av antalet försäljningsställen, bestämmelse

om visst utminuteringsminimum in. m. Dessa bestämmelser, som

kunna benämnas generella, emedan de träffa alla på samma sätt, torde hava

haft och fortfarande hava sin viktiga uppgift, men äro i flere avseenden

icke tillräckliga. De förhindra sålunda icke åtkomsten av rusdrycker för den

notoriska alkoholmissbrukaren i högre grad än för den mera måttlige konsumenten,

och den, som tillhandagår andra med anskaffande av rusdrycker,

kan för detta ändamål inköpa huru mycket honom lyster. Det är ej heller

möjligt att med dylika generella bestämmelser mera verksamt förhindra införseln

till kommuner, som icke tolerera rusdryckshandel inom sitt område.

För uppställande av bestämmelser i nu antydd riktning är det erforderligt

att genomföra ett försäljningssystem med restriktioner av mera individuell

art, enligt vilket försäljarna, d. v. s. bolagen, skola vara skyldiga

att hava kännedom om till vilka de sälja, myckenheten av det försålda och

när försäljningen ägt rum. Med detta system blir det för det första möjligt

att avstänga vissa notoriska alkoholmissbrukare från att å utminuteringsställena

inköpa rusdrycker. Vidare blir det i stor omfattning möjligt att

förhindra den nu ofta förekommande salningen och langningen av rusdrycker.

Slutligen har det blivit möjligt att på grundvalen av ifrågavarande försäljningssystem

genomföra vissa generella restriktioner av stort värde, såsom

förbud mot viss försändning av rusdrycker utom kommun, ett närmare reglerande

av rätten att köpa genom ombud och maximigräns för köp.

För att bereda effektivitet åt nu nämnda bestämmelser har kommittén

föreslagit, att den direkta importen från utlandet skall handhavas av partihandlare

och bolag. Systemet förutsätter nämligen kontroll över inköpen,

men sådan kontroll blir icke möjlig, om vem som helst skulle kunna importera

rusdrycker från utlandet. Lagförslaget innehåller emellertid även

59

bestämmelse därom, att bolag är skyldigt att på anhållan av köpberättigad

kund införskaffa de olika varusorter eller -märken, som denne rekvirerar.

För att vinna större trygghet för att all utskänkning handhaves i den

nya lagstiftningens anda har det ansetts nödvändigt, att innehavarne av de

överlåtna utskänkningsrättigheterna ej få någon ekonomisk fördel beroende

på myckenheten av utskänkta rusdrycker och att, där rättighetshavare nu

har dylik fördel, denna begränsas och efter hand avvecklas.

Utvidgningen av bolagens verksamhetsområde stärker emellertid ett

redan förut framställt krav på att bolagen skola ställas under en mera enhetlig

ledning och kontroll. Därför har kontrollstyrelsen ansetts böra utse en

ledamot i varje bolags styrelse. Bolagen ställas vidare under närmare uppsikt

av kontrollstyrelsen, som har att meddela föreskrifter avseende inköp

av, försäljningspris för samt alkoholhalt å saluhållna rusdrycker, räkenskapers

förande och i övrigt angående bolagens förvaltning och försäljning av

rusdrycker.

För utövande av kontroll å bolagens handhavande av försäljningen i

nykterhetens intresse har kommittén föreslagit tillsättande av särskilda kontrollnämnder.

Dylik kontrollnämnd skall finnas i varje kommun, där bolag

inrättats.

De genom lagen om behandling av alkoholister föreskrivna nykterhetsnämnderna

få sig| genom förslaget vissa funktioner tillagda, som sammanhänga

med deras ställning som lokala organ för motarbetande av alkoholismen.

I

I nära samband med frågan om åtgärder till bekämpande av rusdrycksbruket

står frågan om åtgärder mot användande av vissa tekniska

och medicinska preparat som rusmedel. Detta spörsmål har också blivit

förelagt kommittén genom nådiga remisser dels av Riksdagens skrivelse

angående ifrågasatta åtgärder mot användande av denaturerat brännvin som

berusningsmedel, dels ock av handlingar angående användande av läkemedel

och kosmetiska medel i dylikt syfte. Att åtgärder i detta avseende

äro av nöden, framgår bl. a. av de yttranden, som ingivits av åtskilliga

myndigheter till kommittén i anledning av förfrågan om brister i gällande

förordningar om försäljning av rusdrycker, i vilka yttranden det vitsordas,

att denaturerad sprit, antiseptiska preparat, eau de cologne in. m. på flere

håll användas som surrogat för rusdrycker. Ifrågavarande användning har

man i gällande brännvinsförsäljningsförordning sökt förhindra genom stadgandet

att den, som ej innehar rättighet till detaljhandel med brännvin och

som försäljer till dryck ej hänförlig alkoholhaltig vätska under omständigheter,

som kunna giva skälig anledning antaga, att vätskan varit avsedd att

användas som dryck, skall stånda ansvar som för olovlig brännvinsförsäljning.

Detta stadgande har, i någon män utvidgat, upptagits i

Frågan om

lagstiftning

angående

vissa surrogat

för rusdrycker.

60

kommitténs förslag, men detta lämnar efter kommitténs mening ingen mera

betryggande garanti för att användningen av dylika alkoholhaltiga preparat

i större utsträckning förhindras. Andra åtgärder torde därför vara av nöden.

Huru önskligt det än varit, att kommittén samtidigt med det nu föreliggande

förslaget kunnat framlägga förslag till bestämmelser i förenämnda

avseende, har det dock ej varit möjligt att medhinna utarbetandet av dessa

bestämmelser. Kommittén har emellertid för avsikt att upptaga denna fråga

till behandling och framlägga förslag snarast möjligt och i varje fall i så

god tid, att bestämmelserna hinna träda i kraft samtidigt med den föreslagna

förordningen.

II.

Inrymmande

flytande

åt kommunerna av större inöver

rusdryckshandeln.

1. Innebörden av begreppen kommunalt och lokalt veto.

Rättigheten att försälja alkoholhaltiga drycker har på grund av dessas Särskilt tillrusgivande

och samhällsskadliga egenskaper i många länder undantagits från SvMkorSför

den allmänna näringsfriheten och gjorts beroende av särskilt meddelat till- idkande av

stånd. Vid prövningen av ansökningar om dylikt tillstånd har det läm- ^handei''

nats den tillståndsbeviljande myndigheten eller korporationen större eller

mindre frihet. I några stater gäller den bestämmelsen, att antalet försäljningsrättigheter

skall stå i visst förhållande till folkmängden inom ett visst område.

1 andra stater lämnas det åter vederbörande myndighet eller korporation

frihet att »efter behovet» bestämma antalet rättigheter, men upplåtelse

av sådana kan också vägras, i följd varav det kan komma att råda

förbud mot försäljning av rusdrycker inom vissa områden.

I den mån som de lokala samfälligheterna inom en stat fått rätt

att handlägga eller åtminstone deltaga i handläggningen av ärenden, som

uteslutande angå dem, eller varav de äga ett större eller mindre intresse,

hava också på många håll kommunerna fått vidsträcktare befogenheter beträffande

rusdryckshandeln. En dylik utveckling är så mycket mera naturlig,

som de olägenheter av mångahanda art, som rusdrycksförsäijningen

medför, i regel i första hand drabba befolkningen inom den ort, där

försäljningen äger rum.

Om kommunerna hava befogenhet att fullständigt och ovillkorligt ordna Kommunerrusdryckshandeln,

utan rätt för de administrativa myndigheterna att därvid"“vid^evii-8

medverka, föreligger den kommunernas rätt beträffande rusdryckshandeln, jande av tillsom

i den utländska litteraturen plägar kallas »local option» (tyskarnas

»Gemeindebestimmungsrechh). Beroende på vederbörande stats lagstiftning

och de genom denna åt kommunerna uppdragna befogenheterna, kan en dylik

bestämmanderätt innebära rätt för de kommunala korporationerna att besluta

ökning, bibehållande, inskränkning eller avskaffande av försäljningsrättigheter,

att pålägga restriktioner eller eventuellt att borttaga eller mildra sådana.

62

Kommunalt

veto.

Lokalt veto.

Eu sådan vidsträckt självbestämningsrätt åtnjuta kommunerna sedan gammalt

inom åtskilliga stater i den nordamerikanska unionen.

Mer inskränkt är denna kommunernas beslutanderätt, när det uppdragits

åt administrativa myndigheter att jämte de kommunala ordna rusdryckshandeln.

Man kan då ej längre tala om en kommunernas ensambestämmanderätt,

endast om en deras medbestämmanderätt. Denna medbestämmanderätt

kan vara anordnad på olika sätt, och den kan vara mer

eller mindre omfattande. I organisationsavseende kan man skilja mellan de

fall, då denna rätt utövas av en enda kommunal myndighet och de fall, då

det erfordras sammanstämmande beslut av två eller flera myndigheter, för att

rusdrycksförsäljning skall komma till stånd, resp. förbjudas. Med hänsyn till

omfattningen framstår medbestämmanderätten såsom åtminstone i negativt

avseende fullständig, då vederbörande kommunala myndighet tillagts befogenhet

att med bindande verkan förbjuda all rusdryckshandel inom kommunen,

varemot samma rätt är ofullständig, då de kommunala myndigheterna

kunna inlägga sitt veto endast mot vissa slag av försäljningsrättigheter.

Ofullständig är för närvarande den kommunala medbestämmanderätten i

Sverige, där de administrativa myndigheterna äga befogenhet att med eller utan

hörande av de kommunala myndigheterna medgiva inrättande av åtskilliga

försäljningsrättigheter samt vissa försäljningsrättigheter få utövas utan särskilt

tillstånd.

När yrkanden framställts om genomförande av fullständigt kommunali

veto, innebär detta alltså krav på att kommunalrepresentationerna må kunna

förbjuda inrättande av rusdryckshandel av varje slag inom sina respektive

områden.

Vad beträffar den ordning, i vilken den lokala bestämmanderätten kan

utövas, kan man skilja mellan ett direkt och ett mer indirekt utövande av

densamma. Av mer direkt art blir denna rätt, då den omedelbart tillkommer

kommunens efter den ena eller andra grunden röstberättigade invånare,

under det den får en mer indirekt karaktär, då den är lagd i den valda

kommunalrepresentationens hand.

1 sin indirekta form har denna rätt tidigare tillämpats i åtskilliga amerikanska

förbundsstater, men har där befunnits mindre lämplig och efter hand

utträngts av den direkta formen. Den opinion, som i fråga om rusdryckshandelns

reglerande eller avskaffande tilläventyrs förefunnes inom

ett lokalt självstyrelseområde, kunde nämligen vid indirekt bestämmanderätt

göra sig gällande allenast vid valen av de kommunala myndigheterna och

då endast i viss grad. Vid dessa val måste nämligen utom nykterhetssynpunkten

jämväl en mängd andra omständigheter spela in, såsom vederbörande

kandidaters allmänna lämplighet för de poster, de skulle bekläda

63

in. m. Genom den direkta bestämmanderätten sattes åter invånarne inom

vederbörande område i tillfälle att avgiva sina röster uteslutande med hänsyn

till frågan om rusdryckshandeln, och de i omröstningen deltagande

kunde samla sig helt och hållet efter sin ställning till detta spörsmål.

Den direkta lokala bestämmanderätten innebär sålunda ett utbrytande av

frågor rörande rusdryckshandeln från den för handläggning av kommunala

ärenden i allmänhet stadgade ordning. Detta utbrytande är en yttring

av den allmänna uppfattningen, att rusdryckshandeln har så påtagliga och

direkta följder för befolkningen, att frågan om dess medgivande bör avgöras

av de lokala områdenas (kommunernas) invånare direkt. Då vidare

rusdryckshandeln berör alla kommunens medlemmar, oberoende av förmögenhetsställning,

samhällsställning eller kön, samt dessutom upplåtelser

av rättigheter till dylik handel och dess ordnande har vittgående följder

för det sedliga tillståndet inom kommunen, har det ansetts, att rösträtten

vid beslut om rusdryckshandeln bör vara lika och allmän. Att icke fråga

härom uppstått vid införandet av den direkta lokala bestämmanderätten

i Nordamerikas Förenta Stater, Canada och Australien, sammanhänger

därmed, att såväl den politiska som den kommunala rösträtten i dessa

länder principiellt är lika och allmän, dock med den reservationen, att

kvinnorna i flertalet stater sakna rösträtt. Bestämmelserna om rösträtten

vid utövandet av den lokala bestämmanderätten kunna därför i dessa

länder lättare ansluta sig till de stadganden, som i detta avseende

gälla för de politiska och kommunala valen. Däremot framträdde den

nyss framhållna karaktären hos den lokala bestämmanderätten vid dess införande

i Norge år 1894, då allmän och lika rösträtt medgavs män och

kvinnor vid de kommunala omröstningarna om upplåtande av brännvinshandeln

till bolag, oaktat allmän rösträtt vid politiska och kommunala val

icke var genomförd.

Det är närmast på denna sida av den lokala bestämmanderätten, som

man syftat, när man i Sverige framställt krav på införande av lokalt veto.

I den allmänna diskussionen har emellertid uttrycket lokalt veto icke närmare

preciserats till sin innebörd. Ofta har det utan vidare identifierats med

lokal bestämmanderätt, varvid man bortsett från att uttrycket veto väsentligen

måste innebära befogenhet att förbjuda rusdryckshandeln. Det lokala

vetot bör därför rätteligen anses som ett särskilt slag av lokal bestämmanderätt.

I Sverige synes man merendels i uttrycket lokalt veto hava

inlagt befogenheten att förbjuda dylik handel, och det torde också vara i

överensstämmelse med vedertaget svenskt språkbruk, om man bestämmer

lokalt veto såsom den åt en kommuns till myndig ålder komna män och

kvinnor tillerkända befogenheten att genom direkt omröstning per capita

förbjuda handeln med rusdrycker inom kommunens område. I denna befogenhet

inlägges enligt kommitténs förslag i överensstämmelse med vad å

64

Innebörd.

Värdet av

kommunala

försäljningsförbud.

sid. 137 närmare utvecklas jämväl befogenheten att genom särskilt beslut

häva ett bestående veto, eller, närmare preciserat, rätten att häva det förbud

mot försäljning, som förut genom veto införts, en rätt, som ej får fattas

såsom identisk med ett direkt meddelande av försäljningsrättigheter, vilket

under alla förhållanden blir de administrativa myndigheterna förbehållet.

Av denna redogörelse torde framgå, att man genom uttrycket »kommunal

folkomröstning» träffar det väsentliga i det lokala vetoinstitutet. Kommittén

har också i sitt lagförslag använt detta uttryck, då den med dylik

tillgång till en invändningsfri, rent svensk term ansett onödigt och mindre

lämpligt att där införa uttrycket lokalt veto.

En lagstiftning, som innehåller bestämmelser om ett fullständigt kommunalt

veto och om kommunala folkomröstningar, innebär sålunda dels att

bereda stadsfullmäktige eller kommunalstämma rätt att genomföra kommunala

försäljningsförbud och dels att tillförsäkra kommunens myndiga

medlemmar samma rätt.

2. Det kommunala försäljningsförbudets nykterhetseffekt.

Ett kommunalt försäljningsförbud avser vanligen all handel med rusdrycker,

men kan också avse visst slags handel eller vissa slags drycker

(t. ex. i Norge brännvinshandel genom bolag). Däremot avser det, såsom

av uttrycket försäljningsförbud också framgår, icke förbud mot tillverkning

av rusdrycker eller införsel av sådana från andra kommuner inom landet

eller från utrikes ort. Det är alltså skarpt åtskilt från ett totalt, lokalt rusdrycksförbud.

1

Den omständigheten, att invånarna i en förbudskommun alltså hava

laglig rätt att från andra håll skaffa sig rusdrycker, hade mindre betydelse

tidigare, när kommunikationerna voro mindre utvecklade, men med den numera

livliga samfärdseln inom ett land har försändandet av rusdrycker till

förbudskommunerna fått en betydande omfattning. Kommerskollegii utredning

(nykterhetskommittén IV sidd. 210—212, 253, 306) giver sålunda vid

handen, att försäljning genom försändelser från brännvinsbolag, spirituösahandlande

och maltdrycksbryggerier till förbrukare utom kommunen omfattar

en ej ringa del av rusdrycksomsättningen. Härav torde stora kvantiteter

gå till torra områden.

1 Deri kommun, där försäljningsförbud råder, har, med ett kort och expressivt, från

engelskan överflyttat uttryck, plägat kallas »torrlagd» eller »torr» kommun. 1 motsats

härtill kallas kommuner, där rusdrycksförsäljning utövas, »våta».

65

De nu framhållna omständigheterna hava ansetts vara ägnade att i större

eller mindre grad förringa värdet av lokala försäljningsförbud, då åtkomsten

av rusdrycker för befolkningen inom torra områden i vissa avseenden fortfarande

är fri. Redan förbudet mot yrkesmässig handel inom en kommuns

område måste emellertid betecknas som en avsevärd vinst i nykterhetshänseende.

Förekomsten av rusdryckshandel inom en kommun i förening

med de lockelser, som pläga förbindas med denna handel, äro omständigheter,

ägnade att kraftigt stegra rusdryckskonsumtionen. Undanröjandet av

dessa omständigheter bör sålunda bidraga till konsumtionens minskning.

Förbjudes rusdryckshandeln, kommer den förtäring på stället, som äger

rum på utskänkningsställen, för vederbörande kommun att helt och hållet

bortfalla. Vad åter inköp av rusdrycker från utminuteringsställen beträffar,

så påverkas detta visserligen ej av ett kommunalt försäljningsförbud i samma

grad som utskänkningen. Möjligheten till hemköp förefinnes fortfarande.

Men i den mån utminuteringen inom andra kommuner begränsas, uppstå

vid hemköp ökat besvär, ökade kostnader och ökad tidsutdräkt, som givetvis

inverka hämmande på rusdryckskonsumtionen. Och då dessa omständigheter

i allmänhet växa i betydenhet, ju längre avståndet från eu förbudskommun

till närmaste utminuteringsställe är, blir också nykterhetseffekten

kraftigare för kommuner med långt avstånd från utminuteringsställe. Äro

därtill kommunikationerna dåliga, kommer detta givetvis ytterligare att bidraga

till minskad förbrukning. Också är rusdrycksförbrukningen i de flesta

orter utan försäljningsrättigheter, åtminstone om de ligga på längre avstånd

från tillståndskommuner, i regel och under årets flesta dagar mycket liten.

Endast vid de större högtiderna torde den förekomma i större omfattning.

Då de lokala förbuden allenast avse rusdrycksförsäljning inom kommunen

och sålunda icke hava något inflytande på försäljningen i andra

kommuner, hava de restriktiva bestämmelserna beträffande försäljningen av

rusdrycker inom våta områden den största betydelse för de torra områdena.

Också kunna restriktioner påläggas försäljningen i en våt kommun, vilka

hava till huvudsyfte att försvåra åtkomsten av rusdrycker för personer,

boende i torra kommuner. En dylik restriktion är det i Sverige gällande

förbudet mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra

brända eller destillerade drycker, som påbjöds genom kungi. kungörelsen

den 21 december 1904. Det vid flera tillfällen ifrågasatta förbudet mot

transport av rusdrycker å järnväg skulle jämväl bliva en dylik restriktion,

som huvudsakligen träffade försäljningen till torrlagda kommuner. 1 Nordamerikas

Förenta Stater har det nära sambandet mellan de lokala förbudens

effektivitet och försäljningslagstiftningens restriktiva bestämmelser tidigt

uppmärksammats, men har det hittills på grund av den amerikanska konstitutionens

bestämmelser om den niellanstatliga handelns frihet varit

Betydelsen

för “iorra“

områden av

rusdryckslagstiftningen

i “väta

66

omöjligt för eu stat att förhindra införseln av spritdrycker till torrt

område från en annan stat, i följd varav stora svårigheter varit förbundna

med att upprätthålla de lokala förbuden vid önskvärd effektivitet. Man har

därför fått inskränka sig till att söka förhindra, att järnvägs- eller speditionsbolag

göra sig till mellanhänder vid försäljningen; stadganden finnas jämväl,

att varans namn och art skola vara ordentligt angivna, att fingerade

adresser ej få förekomma o. s. v., bestämmelser, vilka påminna om dem,

som gälla för försändning av Öl på landsbygden i Sverige.1 Emellertid har

nyligen av Förenta Staternas kongress antagits en lag — den s. k. KenyonSheppard-Webb-lagen

— enligt vilken det förbjudes import (utifrån) eller

transport av alla slags rusdrycker, avsedda att mot statens lagar mottagas,

innehavas, säljas eller eljest användas. Härmed torde i de särskilda unionsstaternas

hand lagts en större maktbefogenhet att reglera eller förhindra

införseln av rusdrycker.

Med hänsyn till de missförhållanden, som nu otvivelaktigt förefinnas i

åtskilliga torra kommuner i Sverige på grund av den obehindrade och

okontrollerade rusdrycksinförseln, synas bestämmelser böra införas i försäljningslagstiftningen,

varigenom i detta avseende åtkomsten av rusdrycker

och frestelsen till rusdrycksbruk försvåras. Dylika åtgärder synas vara så

mycket mera påkallade, som det är av stor vikt att skapa ett effektivt medel

i kampen mot alkoholismen åt de kommuner, vilka funnit det lokala förbudet

vara den för dem bäst lämpade restriktiva lagstiftningsåtgärden. Bestämmelser

i detta syfte hava också införts i förslaget.

Olovlig I nära samband med frågan om det lokala förbudets effektivitet står

f/wm^torra ^San om förekomsten av olovlig försäljning inom torrlagda områden och

områden, om åtgärder för bekämpande av dylik handel. Från några häll har sålunda

hävdats, att den av de lokala förbuden alstrade olaga handeln till sina demoraliserande

verkningar mer än uppväger den minskade rusdryckskonsumtion,

som tilläventyrs beror på dessa förbud. Det har till och med påståtts,

att den på detta sätt uppkomna illegala försäljningen skulle vara till

sina följder betydligt mera fördärvbringande än eu kontrollerad laglig handel.

A andra sidan har man gjort gällande, att, även om olaga handel i viss utsträckning

skulle förekomma, fördelen att icke hava för alla lätt tillgängliga

försäljningsställen är så betydande, att ett lokalt förbud det oaktat

är berättigat.

Beträffande denna fråga må till en början framhållas, att man för bedömandet

av densamma saknar fasta utgångspunkter. 1 vad män olaga

handel förekommer inom olika områden av ett land, låter sig nämligen icke

1 I Syd-Carolina, där det lokala vetot är förbundet med statsförsäljningsmonopol,

kan all försäljning frän våta till torra områden inom staten förbjudas.

67

fullt exakt bedömas genom uppgifterna om antalet fall, då personer blivit

sakfällda för dylika förseelser. Redan påståendet, att lagöverträdelser förekomma

i mindre omfattning inom områden med laglig försäljning, än där

sådan icke finnes inrättad, torde få anses obevisat. Det är sålunda icke

osannolikt, att flere brott emot gällande rusdrycksförordningar förekomma

i våra större städer än i åtskilliga landsbygdsområden med samma folkmängd

utan försäijningsrättigheter. Antalet beivrade fall lämna i förevarande

avseende icke heller tillräcklig vägledning för avgörandet av detta

spörsmål. Ett stort antal dylika fall inom ett visst område kan nämligen allenast

innebära, att åklagarmakten är särskilt nitisk i beivrandet av överträdelser,

men därav får ej utan vidare dragas den slutsatsen, att den olaga handeln

inom ifrågavarande område i verkligheten är större än inom ett

område, där antalet för dylika förseelser sakfällda är litet. Inom detta senare

område kan nämligen orsaken till det mindre antalet för olaga handel sakfällda

vara att söka däri, att man icke med tillräcklig uppmärksamhet följt

hithörande företeelser.

Vad särskilt beträffar omfattningen av den olaga handeln inom torra Effektiviteten

kommuner, beror den av åtskilliga faktorer, bland annat av åklagarmaktens intresse

för att ingripa mot fall av illegal försäljning och lagstiftningens allmänna säljningskaraktär.

Tillämpar vederbörande åklagare förbudsbestämmelserna strängt, kan förbud.

det i regel förväntas, att den olaga handeln hålles nere eller alldeles utrotas. Tilllämpas

åter förbudsbestämmelserna slappt, kan detta slags handel taga en

jämförelsevis stor omfattning. I den mån som lagstiftningen medgiver en

obehindrad och okontrollerad handel inom de våta områdena, möjliggöres

också illegal försäljning inom de torra områdena, i det att vissa personer finna

det ekonomiskt fördelaktigt att inom torra områden försälja varor, inköpta

i de väta kommunerna. I den män åter som lagstiftningen möjliggör eu

effektiv kontroll å försäljningen i de våta områdena, torde man i regel

mindre hava att befara illegal handel inom torra områden. Förutsättningarna

för en dylik kontroll har kommittén sökt åstadkomma genom en enhetlig

försäljningsorganisation och likformigt verkande försäljningsbestämmelser.

Det största inflytandet å efterlevnaden av förbudsbestämmelserna utövar

emellertid folkmeningen i orten. Är denna övervägande för det lokala

förbudet, torde också befolkningen vara intresserad av att tillse, att möjligen

förekommande olaga handel uppdagas och att förbudet i olika hänseenden

efterleves. Stödet av en stark allmän opinion vid tillämpningen

av lokala förbudsbestämmelser är därför mycket betydelsefullt.

Under diskussionen om de lokala förbudens effektivitet såväl i den

svenska Riksdagen som i den utländska litteraturen har från åtskilliga håll

gjorts gällande, att ett lokalt förbud är svårare att upprätthålla i tätare befolkade

trakter än i glest befolkade, i följd varav upprätthållande av för

-

68

budet skulle vara förenat med särskilda svårigheter, för att icke säga omöjligt,

i städerna. Man har därför ansett, att eu vederbörligen kontrollerad

rusdrycksförsäljning är den lämpligaste formen för rusdryckslagstiftningen

i fråga om städerna.

Någon fullt pålitlig erfarenhet av de med upprätthållande av ett lokalt

förbud förenade svårigheterna i städerna, särskilt i de större, föreligger

icke. Visserligen finnas lokala förbud genomförda i mänga amerikanska

städer, men de i dessa härutinnan vunna erfarenheterna låta sig icke utan

vidare tillämpas på våra förhållanden med hänsyn till den egenartade beskaffenheten

av det amerikanska samhällslivet och icke minst den amerikanska

nykterhetslagstiftningen. Den enda omständighet, varur någon slutsats kan

dragas i avseende å svårigheten att upprätthålla lokala förbud, är frågan huruvida

ett en gång infört förbud bibehållits under någon längre tid. Det kan

nämligen då antagas, att upprätthållandet icke visat sig vara förbundet med

allt för betydande svårigheter och att i varje fall det lokala förbudet, trots

möjligen förekommande därmed förenade olägenheter, visat sig vara fördelaktigare

än ett tidigare system med rusdryckshandel.

I Sverige hava lokala förbud sedan längre tid tillämpats i åtskilliga av

de större municipalsamhällena, som ju äro att anse såsom tättbebyggda orter.

Däremot har lokalt förbud tillämpats endast i fyra städer, nämligen Säter,

Gränna, Tidaholm1 och Huskvarna. Av dessa hava Säter och Gränna tilllämpat

förbudet sedan 1907; i de två övriga har förbud rått sedan de erhöllo

stadsrättigheter, resp. är 1910 och 1911. 1 Huskvarna gäller förbudet

samtliga drycker, i de övriga endast försäljning av brännvin. Samtliga

städerna äro emellertid små, och några vittgående slutsatser torde därför

icke kunna dragas ur de i dem vunna erfarenheterna.

Tidigare förekom rusdrycksförsäljning i större omfattning även i landskommunerna,

men har tendensen, vad dem beträffar, i allmänhet gått i den

riktningen, att upplåtelse av nya rättigheter vägrats och gamla rättigheter icke

förnyats. Försäljning av brännvin finnes sålunda numera endast i några få

landskommuner och försäljning av vin och Öl förekommer icke heller i något

större antal, om man bortser från gästgiveriernas begränsade ölutskänkningsrätt.

Det råder sålunda på de flesta ställen av den svenska landsbygden och

därmed också på eu mängd tättbefolkade orter ett tillstånd, som reellt sett

är identiskt med försäljningsförbud. Det torde därför kunna antagas, att man

i allmänhet på landsbygden ansett det nuvarande tillståndet utan försäljningsrättigheter

vara fördelaktigare än det tidigare systemet med dylika rättigheter.

För närvarande föreligga icke så säkra erfarenheter, att man kan draga

bestämda slutsatser om de svårigheter, som äro förenade med upprätthållandet

av nu gällande försäljningslagstiftning. Det kan emellertid förtjäna

1 I Tidaholm tillstyrkte stadsfullmäktige år 1912 att införa brännvinshandel, men

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län avslog framställningen härom.

69

framhållas, att i Jockmocks socken av Norrbottens län anordnades den 1

november 1900 en laglig brännvinsförsäljning i syfte att motverka det därstädes

florerande lönkrögeriet. I samma syfte medgavs eu försäljningsrätt

i Gellivare socken den 1 november 1902. Erfarenheterna torde icke hava

motsvarat förväntningarna, enär rättigheterna fingo utövas endast under tre

år vardera. Lönkrögeri förekom nämligen också under den tid, då den

lagliga brännvinsförsäljningen pågick; i Norrbottens län utgjorde antalet fall,

då personer sakfällts för förseelser mot brännvinsförsäljningsförordningen,

under åren 1896—1900 245 och åren 1901 —1905 221. Härvid bör tillläggas,

att i sammandraget av Konungens befallningshavandes femarsberättelser

för åren 1901- 1905 uppgives, att i Västerbottens och Norrbottens län, i

synnerhet i lappmarkerna, en avsevärd minskning i spritdrycksförbrukningen

ernåtts och att detta anses vara en frukt dels av ett nitiskt beivrande av lönkrögeriförseelserna

(i Västerbottens län utgjorde de under åren 1896—1900

543, men åren 1901—1905 216, sålunda en vida större minskning än i Norrbotten,

ehuru där under den senare perioden ovannämnda två försäljningsställen

inrättades), dels ock av det genom k. kungörelsen den 21 december

1904 införda förbudet mot postbefordran av försändelser, som innehålla

brännvin och spirituösa drycker.

I Norge rada för närvarande lokala förbud mot detaljhandel med brännvin

genom bolag i 34 av rikets 61 städer.'' Folkmängden i dessa städer utgjorde

år 1907 26'' , % av rikets stadsbefolkning, eller om man frånräknar

folkmängden i Kristiania, 40 %. Förhållandet är nämligen, att medan flertalet

av de mindre städerna och ungefär hälften av de medelstora städerna

(med .5,000—20,000 inv.) hava genomfört lokala förbud, har detta ägt rum

i endast en av de fem större städerna, nämligen Stavanger.

Under senare delen av är 1913 hava omröstningar rörande bolagen ägt

rum dels i 23 av de 27 städer, där bolag nu finnas, och dels i 3 städer, där bolagen

nu äro nedlagda, med det resultat, att i ingen av de sistnämnda städerna

bolag återinförts, under det att 15 bolag nedröstats och endast 8 bibehållits.

Såsom framgår av omstående tabell, vari redogjorts för de norska

städernas folkmängd och det år, dä lokalt förbud införts resp. brännvinsbolag

återinförts eller bibehållits, komma alltså frän och med den 1 juli 1914

brännvinsbolag att finnas endast i 12 av Norges 61 städer, vartill dock bör

anmärkas, att i Stavanger utövas eu partihandelsrättighet samt att en detaljhandelsrättighet

finnes i vardera av städerna Sarpsborg (Borregaard) och

Skien, varjämte två personliga, privilegierade detaljhandelsrättigheter finnas

å landsbygden i Söndmöre, Romsdals amf. Utan brännvinsbolag bliva från

1 Uppgifterna i förevarande avseende äro hämtade från Meddelelser fra det statistiske

Centralbureau». Tvä Uadesteder», Hvitsten och Holmsbu, äro ej medräknade, da de

ej utgöra egna kommuner och i dem sålunda omröstning om brännvinsbolag ej kan äga rum.

Erfarenheterna

från

Norge.

70

Tabell 1. Resultatet av omröstningarna angående

Första omröstningen

Andra omröstningen

Stad

Folk-

Till-

mängd

stånd

1910

1895

År

Utgång

År

Utgång

Aalesund ........................

13,858

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Ej återinfört

Aasgaardstrand.................

370

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Återinfört

Arendal .........................

10,315

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Återinfört

Bergen ...........................

76,867

Bolag

1896

Bibehållet

—

Bod0 .............................

4,688

Bolag

1895

Bibehållet

1900

Bibehållet

2,138

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Ej återinfört

Dranimen ......................

24,895

Bolag

1897

Bibehållet

—

—

Drobak ...........................

1,979

Bolag

1896

Bibehållet

1901

Bibehållet

Egersund ........................

3,192

Bolag

1898

Bibehållet

1903

Bibehållet

Farsund...........................

1,519

Bolag

1896

Nedröstat

1901

Ej återinfört

Flekkefjord .....................

2,181

Bolag

1898

Nedröstat

1903

Ej återinfört

Floro ..............................

1,318

Förbud

—

Fredrikshald .....................

11,992

Bolag

1897

Bibehållet

1902

Bibehållet

Fredrikstad........................

15,597

Bolag

1898

Nedröstat

1903

Återinfört

Gjovik ...........................

3,967

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Återinfört

Grimstad ........................

2,373

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Återinfört

Håmär ...........................

6,104

Bolag

1897

Bibehållet

—

—

2,707

Bolag

1898

Bibehållet

_

_

Harstad ...........................

2,055

—

—

-

Haugesund .....................

12,987

Förbud

—

—

-

—

Holmestrand....................

2,355

Bolag

1897

Bibehållet

1902

Bibehållet

Horten ..........................

9,817

Bolag

1897

Bibehållet

1902

Bibehållet

( Annan

Holen...............................

171

t brännv.- (försäljn.

1897

Inrättat

—

Honefoss ........................

2,679

Bolag

1898

Bibehållet

1903

Bibehållet

6,024

Bolag

1897

Bibehållet

_

_

Kongsvinger.....................

1,623

Bolag

1896

Bibehållet

1901

Bibehållet

Kopervik .....................

1,447

Förbud

—

—

—

Kragero............................

4,970

Bolag

1898

Nedröstat

1903

Ej återinfört

Kristiania ........................

241,834

Bolag

1899

Bibehållet

—

Kristiansand .....................

15,291

Bolag

1898

Bibehållet

1903

Bibehållet

Kristiansund .....................

13,201

Bolag

1897

Nedröstat

1902

Ej återinfört

Langesund.......................

1,585

Bolag

1899

Bibehållet

1904

Nedröstat

Larvik..............................

10,105

Bolag

1897

Bibehållet

1902

Bibehållet j

Levanger ........................

1,598

Bolag

1896

Nedröstat

—

71

brännvinsbolagen i de norska städerna.

Tredje

omröstningen

1907

Fjärde

omröstningen

1913

Tillstånd

efter

den 1 juli 1914

Anmärkningar Stad

—

1

Förbud

Aalesund.

—

Bibehållet

Bolag

Aasgaardstrand.

Bibehållet

Bibehållet

Bolag

Arendal.

—

Bibehållet

Bolag

Bergen.

—

Bibehållet

Bolag

Bodo.

—

—

Förbud

Brevlk.

—

Nedröstat

Förbud

Drammen.

— ''

Bibehållet

Bolag

Drobak.

Bibehållet

Nedröstat

Förbud

Egersund.

Ej återinfört

—

Förbud

Farsund.

—

—

Förbud

Flekkefjord.

—

—

Förbud

Brännvinshandel förbjuden sedan 1860. Flora.

—

Nedröstat

Förbud

Fredrikshald.

Nedröstat

Ej återinfört

Förbud

Fredrikstad.

—

Bibehållet

Bolag

Gjovik.

—

Nedröstat

Förbud

Grimstad.

-

—

Bolag

i Håmär.

Nedröstat

—

Förbud

Hammerfest.

—

—

Förbud

Kjobstadsrättigheter är 1904. Harstad.

—

—

Förbud

Brännvinshandel förbjuden sedan 1854. Haugesiltld.

—

Bibehållet

Bolag

Holmestrand.

—

Nedröstat

Förbud

j Horten.

—

Nedröstat

Förbud

Holen.

Bibehållet

Nedröstat

Förbud

Honefoss.

—

Nedröstat

Förbud

Kongsberg.

—

—

Bolag

Kongsvinger.

—

—

Förbud

Brännvinshandel förbjuden sedan 1860. Kopervik.

—

—

Förbud

Kragero.

—

—

Bolag

Kristiania.

—

Nedröstat

Förbud

Kristiansand.

—

—

Förbud

Kristiansund.

—

—

Förbud

Langesund.

Bibehållet

Nedröstat

Förbud

Larvi k.

—

—

Förbud

Levanger.

72

I

Stad

Folk-

Till-

stånd

1895

1

Första omröstningen |

Andra omröstningen

mängd

1910

1

Är

Utgång

1

År

Utgång

Lillehammer...................

3,862

Bolag

1

1898 j

|

Bibehållet

1903

Bibehållet ■

Lillesand ........................;

1,239

Bolag

1896

Nedröstat

1901

Ej återinfört

Mandat ...........................

3,445

Bolag

1899 |

Nedröstat

1904

Ej återinfört

Molde ........................

2,142

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Återinfört

Mosjoen .........................

1,697

Bolag

1896

Bibehållet

1901

Bibehållet

Moss ............................

8,648

Bolag

1898

Bibehållet

1903

Bibehållet

; Namsos..........................

2,434

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Ej återinfört

Narvik.............................

4,643

—

—

Porsgrund ........................

4,860

Bolag

1897

Nedröstat

—

Risor ..............................

3,758

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Ej återinfört

Sandefjord .....................

5,183

Bolag

1898

Nedröstat

1903

Ej återinfört

Sandnes..........................

2,595

Förbud

—

—

1902

Ej inrättat

Sarpsborg .......................

9,846

Bolag

1897

Nedröstat

—

_

Skien ..............................

11,856

Bolag

1895

Nedröstat

—

—

Skudeneshavn .................

1,204

Förbud

—

—

—

—

Sogndal............................

356

Bolag

1896

Nedröstat

—

—

Son ...............................

604

1 Annan

1895

Ej inrättat

1900

Ej inrättat

Stathelle .......................

484

1 försälja

1897

Inrättat

1902

Nedröstat

Stavanger .......................

37,261

Bolag

1896

Nedröstat

1901

Ej återinfört

Stenkar .........................

2,433

Bolag

1899

Nedröstat

1904

Ej återinfört

Svelvik ..........................

1,043

Bolag

1898

Bibehållet

1903

Bibehållet

Trondhjem........................

45,335

i Bolag

1898

Bibehållet

-

—

Tromso ..........................

7,633

Bolag

1897

Bibehållet

—

Tvedestrand ..................

1,533

Bolag

1899

Bibehållet

: 1904

Bibehållet

Tonsberg .......................

9,769

Bolag

1895

Nedröstat

1900

Återinfört

| Vadso ...........................

| 1,905

Bolag

1895

Bibehållet

—

—

Varde.............................

3,023

Bolag

1899

| Nedröstat

—

—

73

Tredje

omröstningen

1907

Fjärde

omröstningen

1913

Tillstånd

efter

den 1 juli 1914

Anmärkningar Stad

Nedröstat

Förbud

Lillehammer.

Ej återinfört

—

Förbud

Lillesand.

—

Förbud

Mandal.

Bibehållet

Nedröstat

Förbud

Molde.

Nedröstat

Ej återinfört

Förbud

Mosjoen.

Nedröstat

Ej återinfört

Förbud

Moss.

—

—

Förbud

Namsos.

—

—

Förbud

Kjobstadsrättigheter år 1902. Narvik.

Ej återinfört

—

Förbud

Porsgrund.

Ej återinfört

—

Förbud

Risor.

—

—

Förbud

Sandefjord.

—

—

Förbud

Brännvinshandel förbjuden sedan 1860.1 Sandnes.

—

—

[Förbud]

Brännvinshandel förekommer på grund Sarpsborg.

av privilegierad rättighet.

—

—

[Förbud]

Brännvinshandel förekommer på grund Skien.

av privilegierad rättighet.

—

—

Förbud

Brännvinshandel förbjuden sedan 1857. Skudeneshavn.

—

—

Förbud

I Sogndal.

—

—

Förbud

Son.

—

—

Förbud

Stathelle.

Ej återinfört

—

Förbud

Förbud

En rättighet till partihandel med Stavanger,

brännvin.

Stenkjaer.

—

Nedröstat

Förbud

Svelvik.

—

—

Bolag

Trondhjem.

Bibehållet

Bibehållet

Bolag

Tromso.

Nedröstat

—

Förbud

Tvedestrand.

—

Nedröstat

Förbud

Tonsberg.

Bibehållet

Nedröstat

Förbud

: Vadso.

—

Förbud

i Värde.

74

Sammanfatt

ning.

och med den 1 juli 1914 2 städer med mer än 20,000 invånare, 8 med mellan

10,000 och 20,000 invånare, 6 med mellan 5,000 och 10,000 invånare samt

33 med mindre än 5,000 invånare.

Endast i 7 fall (samtliga under andra omröstningsperioden) hava en

gång nedröstade bolag återinförts, och av dessa hava fyra bolag ånyo nedröstats.

På grund härav torde det få anses sannolikt, att det lokala förbudet

haft god verkan, då det övervägande flertalet icke blott av mindre utan även

av medelstora städer anslutit sig till förbudssystemet. Framhållas må, att de

norska städerna icke stå ekonomiskt oberoende av brännvinsförsäljningen,

utan av vinsten å densamma uppbära viss andel, i det varje brännvinsbolag

till vederbörande stad måste avstå 15 % av nettovinsten, vartill kommer,

att ytterligare 10 % av denna skall av bolaget användas till allmänna ändamål,

som kommunen icke enligt lag är skyldig att tillgodose. Emellertid äro

de norska städernas inkomster av brännvinsmedlen till beloppen betydligt

mindre än vad de svenska städernas hittills hava varit.

Ifrån Norge kan däremot mindre erfarenhet hämtas rörande lokalt

förbud i städer mot försäljning av alla slags rusdrycker, enär dylikt förbud

år 1911 förekom allenast i 5 städer.1 Då partiförsäljning av Öl är fri näring

i städerna, kan förbud beträffande dylik försäljning ej genomföras.

Såsom framgår av den föregående framställningen och med särskild

hänsyn till erfarenheterna från Norge, torde lokala försäljningsförbud vara

lämpliga jämväl i städerna, och erfarenheterna från de tättbebyggda orter i

Sverige, där rusdrycksförsäljning icke finnes, jäva icke denna uppfattning.

Man har sålunda rätt att vänta, att de lokala förbuden i allmänhet skola

erbjuda stora fördelar ur nykterhetssynpunkt och visa sig möjliga att

upprätthålla. Detta torde bliva fallet än mera, dels i den mån som ordningsmakten

noggrant tillser efterlevnaden av rusdryckslagstiftningen, dels

ock framför allt med eu sådan efter enhetliga principer uppbyggd försäljningslagstiftning,

som kommittén föreslagit.

Så långt erfarenhet om de lokala förbudens natur och verkningar

föreligger, torde följande satser kunna uppställas:

De lokala förbuden hava i regel visat sig utgöra ett betydelsefullt

vapen i kampen mot alkoholismen;

grundförutsättningen för deras införande är, att de uppbäras av en

stark folkopinion å vederbörande ort;

effektiviteten av lokala förbud beror, utom på folkopinionen, i hög grad

på myndigheternas övervakande av deras efterlevnad;

syftet med dylika förbud realiseras i högre grad, ju mera restriktivt

försäljningen handhaves å orter med rusdryckshandel, ju mera effektiv kontrollen

är och ju färre kryphål lagstiftningen erbjuder.

1 Enligt uppgift i Handbok för Åttonde Nordiska Nykterhetsmötet.

75

3. Kommunalrepresentationens veto (s. k. kommunalt veto).

a) Gällande bestämmelser om upplåtelse av rättigheter samt tidigare

yrkanden om förändringar därutinnan.

Redan genom kungl. förordningen den 19 juni 1835 tillerkändes kommunerna

viss befogenhet ifråga om upplåtande av brännvinsförsäljningsrättigheter,

vilken befogenhet väsentligt vidgades genom 1855 års försäljningsförordning,

enligt vilken Konungens befallningshavande icke fick upplåta

ständig brännvinsförsäljningsrätt, om den avstyrkts, på landet av sockennämnd

och sockenstämma samt i stad av magistrat och stadens äldste.

Dessa bestämmelser ändrades för landet genom kungl. förordningen den

24 augusti 1877 och för städerna genom kungl. förordningen den 24 maj

1895, på grund av vilka förordningar rättighet till försäljning av brännvin

icke fick upplåtas mot kommunalstämmans och stadsfullmäktiges avstyrkande.

Därmed var sålunda det kommunala vetot fullt genomfört ifråga om detta

slags rättigheter.

Jämväl beträffande upplåtande av andra rättigheter till försäljning av

spritdrycker samt av rättigheter till försäljning av vin och Öl har åt kommunerna

efter hand inrymts större inflytande. Kommunerna hava dock

icke ifråga om sådana rättigheter på långt när erhållit så stora befogenheter

som beträffande förstnämnda slags rättigheter.1

Äldre lagstiftning.

Enligt 11 och 12 §§ i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning skall Upplåtelse av

vid upplåtelse av ständiga brännvinsförsäljningsrättigheter i stad tillgå pa fö^åljningsföljande

sätt. Förslag om bedrivande av detaljhandel skall först väckas hos rättigheter.

stadsfullmäktige, som därefter fatta beslut, om sådan handel skall få inom

kommunen idkas. Avstyrkes förslaget av stadsfullmäktige, har frågan om

inrättande av detaljhandel förfallit. Anses detaljhandel böra få äga rum,

skola stadsfullmäktige lämna uppgift om antal försäljningsställen ävensom,

där så anses nödigt, i vilken trakt av staden varje försäljningsställe må finnas.

Frågan går därefter till magistraten, som med eget yttrande underställer

den Konungens befallningshavandes prövning. Medgiver befallningshavanden

upplåtande av rätt till detaljhandel, får försäljningsställenas antal

ej sättas högre än det av stadsfullmäktige beslutade, varjämte Konungens

befallningshavande skall bestämma den tid, under vilken detaljhandeln får

utövas. Genom detta befallningshavandens beslut har i princip fastslagits,

1 En redogörelse för det efter hand ökade inflytande, som inrymts åt kommunerna,

finnes lämnad i den av fil. dr. S. E. Bring pa uppdrag av kommittén utarbetade redogörelsen

för lagstiftningen i Sverige om rusdryckers försäljning 1800 —1911 (se kommitténs

betänkande, del VI).

76

Olika slag av

vin- och ölförsäljningsrättigheter.

att om lämpligt bolag anmäler sig, detaljhandel inom kommunen fär idkas.

Beslutet skall delgivas magistraten och på angivet sätt kungöras. Magistraten

har därefter att i viss ordning infordra skriftliga anbud från bolag

å övertagande av rätten till detaljhandel under den av befallningshavanden

bestämda tid. Dessa anbud granskas av magistraten, varefter stadsfullmäktige

ånyo skola höras och yttra sig angående anbuden. Ärendet går därefter

andra gången till befallningshavanden, som med avseende å bolagens

lämplighet äger antaga eller förkasta anbuden. Under vissa förutsättningar

skola nya anbud infordras, och om antagliga sådana icke inkomma, skall

beslutet om upplåtande av rätt till detaljhandel anses förfallet.

Enligt 13 och 14 §§ i samma förordning tillämpas vid upplåtelse av

rätt till detaljhandel å landet i huvudsak likartade bestämmelser, som gälla

för upplåtande av sådan rätt i stad, dock att om antagligt anbud ej avgives

ävensom då fråga om rättigheternas upplåtande till bolag ej uppstått inom

kommunen, samma rättigheter av länsmannen utbjudas å offentlig auktion

åt den eller dem, som åtaga sig avgift för högsta litertal. Dessutom skall,

därest trakt inom kommunen, varest detaljhandel skulle utövas, är så belägen,

att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, sådan kommun

i viss ordning lämnas tillfälle att yttra sig i frågan.

För upplåtelse av s. k. tillfälliga rättigheter gälla följande bestämmelser.

Konungens befallningshavande skall över ansökan om rättighet till utskänkning

av brännvin inom s. k. klubb eller annan förening (16 § 1 mom.) höra

vederbörande kommunalstyrelse samt över ansökan om rättighet till dylik utskänkning

vid hälsobrunn, badort eller annan kurort pä landet (16 § 2 mom.)

lämna vederbörande kommunalstämma tillfälle att yttra sig. Däremot finnes

ej skyldighet stadgad för Konungens befallningshavande att höra vederbörande

kommunalstyrelse beträffande ansökan om rättighet till brännvinsutskänkning

å passagerarfartyg (16 § 3 mom.) eller i förening med värdshusrörelse,

som för någon del av året tillfälligtvis kan av omständigheterna vara påkallad

(16 § 4 inom.). I detta sammanhang må framhållas, att den kommunala

vetorätten i ett fåtal kommuner är inskränkt även därigenom, att

där förekommer av gästgivare utövad brännvinsutskänkning.

En mängd skiftande bestämmelser gälla enligt 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning

beträffande rättigheter till vin- och ölförsäljning.

För överskådlighetens skull torde dessa olika slag av rättigheter ur

den synpunkt, de här behandlas, kunna uppdelas i följande grupper:

1. Rättigheter, vilka icke få upplåtas mot den beslutande kommunalmyndighetens

avstyrkande. Hit höra endast rättigheter till utskänkning av vin

och Öl i Stockholm (jämlikt 7 §). Ifråga om dessa hava stadsfullmäktige

sålunda fullständig kommunal medbestämmanderätt.

77

2. Rättigheter, vilka icke få upplåtas mot avstyrkande, i stad av både

stadsfullmäktige (allmän rådstuga) och magistrat samt på landet av både

kommunalstämma och kommunalnämnd. Hit äro att räkna rättigheter

till utskänkning av vin och Öl (jämlikt 7 §) i andra städer än Stockholm

och på landet samt rättigheter till försäljning till avhämtning av vin och

Öl på landet (jämlikt 13 § 3 mom.).

3. Rättigheter, beträffande vilka vederbörande kommunalstyrelse (varmed

torde förstås kommunalstämma och stadsfullmäktige) skall lämnas tillfälle

att yttra sig. Hit höra rättigheter till utskänkning av vin och Öl

vid hälsobrunn, badort eller annan kurort (9 § 1 inom.).

4. Rättigheter, beträffande vilka vederbörande kommunalnämnd och kommunalstämma

skola höras. Hit höra rättigheter till utskänkning av

vin och Öl inom område för järnvägsstation å landet (8 §, första

stycket).

5. Rättigheter, beträffande vilka vederbörande magistrat i annan stad än

Stockholm skall höras. Hit äro att räkna rättigheter till försäljning till

avhämtning av vin och Öl (13 §), rättigheter till utskänkning av vin

och Öl inom område för järnvägsstation (8 §, första stycket) samt rättigheter

för tillverkare att kringföra vin och Öl utom stads planlagda område

(15 §).

6. Rättigheter, som kunna meddelas utan de kommunala myndigheternas

hörande. Hit höra:

a) rättigheter till försäljning till avhämtning av vin och Öl i Stockholm

(13 §),

b) rättigheter till utskänkning av vin och Öl inom område för järnvägsstation

i Stockholm (8 §, första stycket),

c) rättigheter för tillverkare att kringföra vin eller Öl i Stockhoim utom

stadens planlagda område (15 §),

d) rättigheter till utskänkning av vin och Öl för kortare tid än år (9 §

3 mom.),

e) rättigheter att vid bestämt tillfälle utskänka vin eller Öl (10 §),

f) rättigheter för tillverkare av Öl att till avhämtning eller genom kringföring

försälja av annan tillverkat Öl (16 §).

Till denna grupp kunna också räknas sådana rättigheter, vilka

icke äro avsedda att utövas inom viss kommun, nämligen rättigheter

till utskänkning av vin och Öl å järnvägståg (8 §, andra stycket) och

å passagerarfartyg (9 § 2 inom.).

7. Rättigheter, vilka få utövas utan särskilt tillstånd. Hit äro att räkna:

a) brännvinsförsäljares rätt att försälja vin och Öl (6 § 1 mom. och

12 §),

b) gästgivares rätt att till resande utskänka Öl i samband med servering

av mat (6 § 2 inom.),

78

Viss medbestämmanderätt

i

andra avseenden

än

i fråga om

rättighetsupplätelser.

Tidigare

riksdagsmotioner

om

vidgad medbestämmanderätt

för kommunerna.

c) rätt för den, som i sitt hem mot betalning mottager gäster till bespisning

vid slutet bord, att till gästerna vid deras måltider utskälla

Öl (6 § 3 mom.),

d) vin- och öltillverkares rätt att till avhämtning försälja sina drycker

från tillverkningsstället (12 §),

e) vin- och öltillverkares rätt att genom kringföring försälja sina drycker

inom stads planlagda område (15 §),

f) rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker, vilka i laga ordning

förvärvats före utgången av år 1874 och fortfarande utövas

(mom. 2 av övergangsstadganden).

Såsom härav framgår, framträder i hög grad bristen pa enhetlighet i

bestämmelserna beträffande vin- och ölförsäljningsrättigheter.

Enhetlighet saknas också beträffande den befogenhet, som tillkommer

kommunal myndighet med hänsyn til! försäljning, som anses böra äga rum.

I vissa fall innefattar denna befogenhet allenast eu prövning av frågan om den

trakt inom kommunen, där försäljningen skall utövas, i andra fall åter — såsom

vid överlåtelse av rättighet — skall magistrat och kommunalnämnd jämväl

taga hänsyn till sökandens lämplighet att förestå försäljningen. Och ifråga

om rättigheter till utskänkning av vin och Öl skola de sistnämnda myndigheterna

avgiva yttrande, huruvida särskilda föreskrifter för utskänkningens

bedrivande anses nödiga. Vad slutligen beträffar tiderna för de särskilda

försäljningsrättigheterna, växla bestämmelserna härom.

Frågan om en vidgad medbestämmanderätt för kommunerna i nu nämnda

avseenden har under senare tid varit föremål för stor uppmärksamhet.

Redan vid behandlingen inom 1905 års riksdag av förslagen till nya försäljningsförordningar

framställdes i ett flertal motioner yrkanden, att kommunernas

medbestämmanderätt ifråga om upplåtande av försäljningsrättigheter i flera avseenden

skulle vidgas. Sålunda yrkades i några motioner, att klubbrättigheter

och rättigheter till utskänkning vid hälsobrunnar icke skulle kunna medgivas

utan bifall av stadsfullmäktige, respektive kommunalstämma, och vad de i lö §

4 mom. brännvinsförsäljningsförordningen omnämnda rättigheter beträffar,

att vederbörande kommunalstyrelse skulle lämnas tillfälle att yttra sig, då

rättighet till brännvinsutskänkning efter detta moment avsåg längre tid än

14 dagar. I andra motioner föreslogs upphävande av samtliga eller vissa

av de tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheterna, och i en motion yrkades,

att klubbrättigheter allenast skulle få förekomma såsom av bolag överlåtna

rättigheter. Jämväl föreslogs, att ständiga vin- och ölutskänkningsrättigheter

och s. k. stationsrättigheter icke skulle kunna beviljas utan stadsfullmäktiges,

respektive kommunalstämmas, medgivande. Slutligen föreslogs i

nägra motioner, att för den utskänkningsrätt, som tillkom inackorderingsställen,

skulle stadgas anmälningsskyldighet, och att bestämmelserna om

79

rättighet till utskänkning av vin och Öl vid bestämt tillfälle skulle utgå ur

den ifrågasatta författningen.

Vid 1909 års riksdag väcktes tre motioner, som ävenledes berörde

det föreliggande spörsmålet. I eu av dessa yrkades av herr J. Byström m. fl.,

att rätt till utskänkning å passagerarfartyg måtte kunna medgivas först sedan

kommunalstämmorna i de kommuner, som berördes av den ifrågavaravarande

ångbåtstrafiken, hörts och till övervägande antal givit sitt bifall till densamma.

Förslaget avstyrktes emellertid av vederbörande utskott och avslogs

av Riksdagen. Samma öde rönte en av herr Ernst Beckman m. fl. väckt

motion om upphävande av 9 § 3 mom. och 10 § i vin- och ölförsäljningsförordningen.

Slutligen yrkades i eu tredje motion av sistnämnda motionär,

att 16 § 1 och 4 inom. i brännvinsförsäljningsförordningen skulle upphävas.

Vederbörande utskott tillstyrkte klubbrättigheternas borttagande, men avstyrkte

motionen i övrigt, varefter frågan på grund av kamrarnas skiljaktiga

beslut förföll.

Vid 1910 års riksdag avgavos åtskilliga motioner, avseende ett mera

fullständigt genomförande av det kommunala vetot. Sålunda yrkades i

eu inom Andra kammaren av herr E. Räf väckt motion, att Riksdagen

skulle hos Kung!. Maj:t anhålla om framläggande av förslag till sådana

ändringar i gällande förordningar, att rättighet till försäljning av brännvin,

vin och Öl icke i något fall måtte tilldelas någon, utan att ifråga om

stad stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän radstuga och ifråga

om landet kommunalstämma därtill givit sitt tillstyrkande. I en annan, likaledes

inom Andra kammaren väckt motion av herr Fr. Söderbergh in. fl.

yrkades, dels att för upplåtelse av rättighet till utskänkning vid hälsobrunn

skulle erfordras, att vederbörande kommunalstämma därtill lämnat sitt bifall,

dels ock att 16 § 1 och 4 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen skulle

utgå. Jämlikt bevillningsutskottets hemställan blevo bägge dessa motioner

av Första kammaren avslagna, varemot Andra kammaren biföll den

sistnämnda motionen. I två inom Andra kammaren av herr R. Hagberg

in. fl. avgivna motioner yrkades, att bestämmelserna angående utskänkning

av brännvin samt av vin och Öl å passagerarfartyg skulle ur

författningarna utgå. Vederbörande utskott avstyrkte motionerna, och sedan

Första kammaien bifallit vad utskotten yrkat, men Andra kammaren godkänt

ett reservationsvis framlagt förslag om upphävande av brännvinsutskänkning

på passagerarfartyg, förföll även denna fråga. Samma öde

rönte även en inom Andra kammaren av herrar J. Byström och O. Berg väckt

motion, att samma tillvägagångssätt skulle tillämpas vid upplåtelse av^rättighet

till avhämtning av vin och Öl som vid upplåtelse av s. k. ständig vinoch

ölutskänkningsrätt. I anledning av eu av herr L. J. Carlsson i Malmberget

väckt motion om upphävande av rättigheten att iskänka Öl i samband

med inackorderingsrörelse hemställde lagutskottet om skrivelse med

80

begäran om utredning av berörda spörsmål, vilken hemställan av Andra

kammaren bifölls, men på grund av Första kammarens avslag förföll även

denna fråga.

b) 1911 års riksdagsskrivelser om genomförande av kommunalt veto

samt myndigheternas däröver avgivna yttranden.

Vid 1911 års riksdag väcktes ett flertal motioner i frågan. Sålunda

hemställdes i två inom Första kammaren av herr C. H. von Mentzer m. fl.

väckta motioner om förslag till sådana ändringar i förordningarna angående

försäljning av brännvin samt angående försäljning av vin och Öl, att försäljningsrättigheter

icke skulle kunna beviljas utan bifall, i fråga om stad

av stadsfullmäktige, resp. allmän rådstuga, samt ifråga om landet av kommunalstämma.

Samma yrkande framställdes i två inom Andra kammaren

väckta motioner av herr E. Räf m. fl.

Vidare yrkades i lika lydande motioner avgivna, inom Första kammaren

av herr Ernst Beckman och Er. Söderbergh och inom Andra kammaren

av herr K. Fl. G. von Schéele, att det för upplåtande av rättighet till utskänkning

av brännvin vid hälsobrunn, badort eller annan kurort på landet

skulle erfordras kommunalstämmas bifall samt att bestämmelserna angående

klubbrättighet, rättighet till brännvinsutskänkning å passagerarfartyg och

rättighet till annan tillfällig utskänkning skulle ur förordningen utgå. I anledning

av dessa motioner beslöt Riksdagen på hemställan av vederbörande

utskott att till Kung!. Maj:t avläta skrivelser i ifrågavarande ämne. 1 den

ena av dessa skrivelser, avseende brännvinsförsäljningsförordningen och

dagtecknad den 21 mars 1911, lämnades först en redogörelse såväl för

tidigare som vid årets riksdag framställda förslag i ämnet, och anfördes

därefter följande:

»Dä under den offentliga diskussionen såväl inom som utom Riksdagen onekligen

framburits starkt talande skäl för en förändring av hithörande lagstiftning i fråga om åtminstone

en del av de önskemål, som påyrkats i förevarande motioner, anser sig Riksdagen

nu böra tillmötesgå de gjorda framställningarna. Att omedelbart vidtaga ändringar

i vissa paragrafer av brännvinsförsäljningsförordningen, finner Riksdagen dock icke tillrådligt.

Erkännas måste visserligen, att det måhända skulle erbjuda föga risk att omedelbart

vidtaga en eller annan bland de föreslagna förändringarna. Men å andra sidan utgör

dock förordningen ett sammanhängande helt, som har tillkommit så pass sent. som

är 1905 efter vidlyftiga förberedande utredningar och överläggningar. Riksdagen anser

det dä icke vara lämpligt att utan mera ingående utredning besluta så betydelsefulla

ändringar däri, som av motionärerna föreslagits. Ett eller annat önskemål, som vid hastigt

påseende kan synas nog så välgrundat, kan vid närmare prövning visa sig stöta på oförutsedda

svårigheter. I sådant avseende vill Riksdagen exempelvis framhålla, att frågan

om borttagandet av utskänkningsrättigheterna å passagerarfartyg helt visst tarvar en närmare

utredning. Riksdagen instämmer till fullo med sammansatta bevillnings- och lagutskottet

vid 1909 års riksdag, som då hade frågan under förberedande behandling och i sitt

81

— likväl avstyrkande — utlåtande yttrade, att ’det torde vara obestridligt, att den utskänkning

å passagerarfartyg, varom här är fråga, föranlett missbruk och olägenheter på

en mängd orter i landet’. Men samtidigt som Riksdagen biträder detta och därför även

tillstyrker åtgärder för det ondas avhjälpande, anser Riksdagen det vara skäl framhålla,

att vid frågans lösning viss hänsyn måste tagas till de ganska olika förhållanden, som

kunna föreligga. Så synes t. ex. påtagligt, att på de förbindelseleder, där trafiken uppehälles

av dels svenska och dels utländska fartyg, de svenska fartygen skulle i konkurrensavseende

råka i ett ofördelaktigt läge, om spirituosautskänkning å dessa förbjödes, under

det den fortfarande ägde rum å de utländska fartygen. Riksdagen vill i detta avseende

särskilt erinra om linjerna Trelleborg—Sassnitz och Malmö-Köpenhamn, där trafiken,

som bekant, upprätthålles medelst svenska, respektive tyska och danska fartyg. Likaså

vill det synas, att f ågan om vissa mera tillfälliga rättigheter och s. k. klubbrättigheter

kanske bäst löses genom en noggrannare klassificering av vad som helt bör indragas och

vad som lämpligen må bibehållas. Och beträffande sådana rättigheter, som fortfarande

höra ifrågakomma, torde ur principiell synpunkt sett respektive kommuner böra tillerkännas

ökat inflytande, så att rättigheterna icke må beviljas mot avstyrkande, i stad av

stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga samt å landet av kommunalstämma.

Alla dessa frågor kräva ganska visst för en tillfredsställande lösning en sådan

utredning, som blott Eders Kungl. Maj:t har utvägar att åstadkomma.

Då Riksdagen alltså anser, att åtskilliga av de önskemål, som framburits i förevarande

motioner, hava fog för sig, men tillika finner, att vidtagandet av så pass omfattande

förändringar i gällande brännvinsförsäljningsförordning, som av motionärerna föreslagits,

bör föregås av en allsidig och grundlig utredning av Eders Kungl. Maj:t, får

Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta snarast möjligt utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av förordningen den 9 juni 1905 angående

försäljning av brännvin, att dels i den mån hänsynen till andra berättigade intressen medgiver

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt förordningens 16 § nu tillkommande

befogenhet att meddela tillstånd till brännvinsutskänkning göres mindre omfattande, och

dels, vad angår de i sagda paragrafs 1, 2 och 4 mom. avsedda utskänkningsrättigheter, i

den män de anses fortfarande böra ifrågakomma, vederbörande kommunala myndigheter

alltid må höras och mot dessas avstyrkande tillstånd till dylika rättigheter icke meddelas.-

I den andra riksdagsskrivelsen, avseende vin- och ölförsäljningsförordningen

och dagtecknad den 7 april 1911, erinrades till en början om

Riksdagens här ovan återgivna skrivelse av den 21 mars och anfördes

därefter:

*Av Riksdagens ovanberörda beslut om inrymmande i fall, som i beslutet åsyftas,

av en vidsträcktare rätt åt de kommunala myndigheterna följer väl icke, att i fråga om

utskänkning och försäljning av vin och Öl samma myndigheter skola givas den befogenhet,

som nu påyrkas. Då emellertid, såsom framhållits, liknande skäl, som föranlett

Riksdagens berörda beslut, otvivelaktigt göra sig gällande även i fråga om sist

avsedda drycker, synes anledning föreligga för Riksdagen att i viss mån tillmötesgå även

nu ifrågavarande framställ ingår.

Det har synts Riksdagen kunna ifrågasättas, huruvida fullständig likställighet bör i

nu ifrågavarande avseende råda mellan den i 7 § av omförmälda förordning angående

försäljning av vin och Öl avsedda utskänkningsrätt och sådan rätt till försäljning till avhämtning,

varom förmäles i förordningens 13 §, ävensom huruvida de berörda, i förordningens

8, 9 och 10 §§ avsedda utskänkningsrättigheter samtliga böra i samma avseende

likställas med det ena eller andra slaget av nyssnämnda rättigheter; men en blivande

undersökning synes böra omfatta även dessa spörsmål.

6

82

På grund av vad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes låta utreda, i vilken omfattning meddelande av tillstånd till utskänkning av vin

och Öl samt till försäljning till avhämtning av sådana drycker må i vidare mån än för

närvarande är händelsen göras beroende av vederbörande kommunalmyndigheters bestämmande,

ävensom för Riksdagen framlägga det förslag, som därav kan föranledas.-

Över dessa skrivelser hava inhämtats utlåtanden av överståthåliarämbetet

och Konungens befallningshavande i länen, varefter såväl skrivelserna

som sagda utlåtanden överlämnats till kommittén.

Ur myndigheternas utlåtanden beträffande Riksdagens skrivelse av

den 21 mars 1911 angående ändrade bestämmelser för beviljandet av de i

16 § brännvinsförsäljningsförordningen omförmälda rättigheter må följande

anföras:

Konungens befallningshavande i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län anse för sin del

icke några skäl föreligga för borttagande eller inskränkande av de i Riksdagens skrivelse

omförmälda försäljningsrättigheter. Däremot hava befalllningshavandena i Älvsborgs,

Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län anslutit sig till den i riksdagsskrivelsen uttalade

uppfattningen, dels ur nykterhetssynpunkt och dels med hänsyn till obehövligheten

av åtminstone vissa tillfälliga utskänkningsrättigheter.

Beträffande frågan om de komunala myndigheternas inflytande på behandlingen av

ansökningar om tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheter samt deras beviljande eller

avslående hava befallningshavandena i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län ansett, att detta inflytande ej

bör ökas utöver vad nu gällande lagstiftning stadgar. Därvid har bland annat anförts, att

dessa rättigheters beviljande i allmänhet ej direkt är av något kommunalt intresse och ej

bör göras ''beroende av en tillfällig majoritet inom kommunalrepresentationen, utan avgöras

av en utanför de olika partierna och intressena inom kommunen stående myndighet,

Konungens befallningshavande, som handlar under ämbetsansvar och bland sina förnämsta

uppgifter här att övervaka sedligheten och den allmänna ordningens upprätthållande. Det

har vidare erinrats, att befallningshavandens beslut över ansökningar om tillstånd till

tillfälliga brännvinsrättigheter kan överklagas, och att för den händelse en beviljad utskänkningsrättighet

skulle visa sig medföra olägenheter ur sedlighetens eller den allmänna ordningens

synpunkt, befallningshavanden har i sin makt att indraga rättigheten.

Däremot hava befallningshavandena i Jönköpings, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Kopparbergs. Gävleborgs och Västerbottens län uttalat sig för en mer eller mindre avsevärd

ökning i de kommunala myndigheternas befogenhet med avseende pa beviljande av tillfälliga

brännvinsutskänkningsrättigheter. Sålunda har befallningshavanden i Jönköpings län uttalat

sig för principen, att kommunalt veto bör gälla fullt genomfört, utom då utskänkningen

huvudsakligen eller till väsentlig del är avsedd att ske till personer, vilka äro bosatta ä

annan ort än den, där utskänkningen beviljas, dock att i detta fall åtgärder böra vidtagas

för att så vitt ske kan förebygga utskänkning till ortsbefolkningen. Befallningshavandena

i Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län anse, att en vidgad bestämmanderätt i allmänhet

bör inrymmas åt de kommunala myndigheterna vid avgörande av hithörande frågor,

och befallningshavandena i Hallands, Gävleborgs och Västerbottens län vilja icke motsätta

sig en sådan ändrad lagstiftning. Befallningshavanden i Gävleborgs län anser det dock

böra stanna vid, att då den ifrågasätta rättigheten är av mera permanent natur och tillika

kan anses vara uteslutande beroende av lokala förhållanden å varje särskild ort, i stad

magistrat och stadsfullmäktige och på landet kommunalnämnd och kommunalstämma

bliva hörda över ansökningen, som ej bör beviljas, för den händelse båda de kommunala

83

myndigheterna avstyrka densamma. Befallningshavandena i Hallands och Västerbottens län

anse, att för den händelse i något av de uti riksdagsskrivelsen ifrågasatta fallen tillfällig rättighets

beviljande skall göras beroende av kommunalstyrelsens till- eller avstyrkande, det senare

dock ej skall vara för länstyrelserna bindande i andra fall, än då beslutet härom fattats med

viss kvalificerad majoritet. 1 allmänhet har till stöd för ett mer eller mindre genomfört kommunalt

veto beträffande de tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheterna bl. a. anförts önskvärdheten

av inskränkning i dessa rättigheter, samt att en alltför lätt tillgäng till spirituösa

drycker inom en kommun kan medföra utgifter, som i första hand drabba kommunen själv.

Några befallningshavande hava i det stora hela inskränkt sig till att uttala sin anslutning

till de strävanden, som kommit till uttryck i Riksdagens skrivelse, samt hemställt

om bifall till däruti ifrågasatta ändringar i den gällande lagstiftningen.

Vad särskilt beträffar de i 16 § 1 mom. brännvinsförsäljningsförordningen omnämnda

rättigheterna för klubb eller annan förening att under högst ett ar i sänder

utskänka brännvin åt sina medlemmar och inbjudna gäster, hava länsstyrelserna i allmänhet

uttalat, att de, där så utan olägenhet kunnat ske, plägat inhämta kommunalnämndernas yttranden

över inkomna ansökningar om tillfälliga utskänkningsrättigheter, även där detta icke

föreskrivits i lagen, och att det sällan förekommit, att Konungens befallningshavande beviljat

en ansökan, som av vederbörande kommunalmyndigheter avstyrkts. Ändring av

stadgandet har avstyrkts av överståthällarämbetet samt befallningshavandena i Uppsala,

Gottlands, Blekinge, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Till stöd för denna ståndpunkt har anförts bland annat: att

dessa utskänkningsrättigheter ej mycket beröra kommunens medlemmar, att klubbarna stå

på gränsen till privatlivet, att det skulle bli ett godtyckligt förfarande, om kommunerna

skulle hava medbestämmanderätt vid dessa rättigheters beviljande, och att däremot Konungens

befallningshavande har större möjlighet att sakligt, objektivt och enhetligt bedöma

och avgöra frågor om beviljande av dessa rättigheter. Ävenledes hava uttalats farhågor för,

att ett borttagande av klubbrättigheterna skulle medföra ett kringgående av lagen pa så sätt,

att klubbens eller föreningens medlemmar komme att var för sig hälla upplag av spritvaror.

Därjämte hava betänkligheter uttalats mot den av Riksdagen ifrågasatta klassificeringen

av klubbar och föreningar i sådana, vilka under inga förhållanden må kunna

erhålla brännvinsförsäljningsrättighet, och sådana, vilka av Konungens befallningshavande

kunna beviljas dylik rättighet. Befallningshavanden i Hallands län förklarar sig icke hava

något att invända mot, att förutom kommunalstämma resp. stadsfullmäktige även kommunalnämnd

resp. magistrat höras över inkomna ansökningar. Å andra sidan hava befallningshavandena

i Stockholms och Jämtlands län ansett, att hela momentet bör kunna

utgå ur förordningen, varjämte den senare uttalat, att om bestämmelsen om rätt för länsstyrelse

att medgiva dylik utskänkningsrätt skall kvarstå, sa bör dock sådant medgivande

ej kunna göras utan hörande av i stad magistrat och stadsfullmäktige och pa landet

kommunalnämnd och kommunalstämma och ej heller kunna göras emot stadsfullmäktiges

resp. kommunalstämmas avstyrkande. Genomförande av kommunalt veto beträffande s. k.

klubbrättigheter har även påyrkats eller ifrågasatts av befallningshavandena i Jönköpings,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs

och Jämtlands län. Sålunda har befallningshavanden i Malmöhus län anfört, att kommunalstyrelsens

samtycke bör erfordras för beviljande av dylika rättigheter, då de merendels

i realiteten äro att betrakta som ständiga utskänkningsrättigheter, emedan den omständigheten

att spritdryckerna endast fä utskänkas till klubbens eller föreningens medlemmar och

deras gäster kan bliva av mindre betydelse genom den större eller mindre lätthet, varmed

medlemskap i klubben eller föreningen vinnes. Även befallningshavanden i Gävleborgs län

hänvisar till, att dessa rättigheter i allmänhet äro av mera permanent natur. Befallningshavanden

i Göteborgs och Bohus län anser, att kommunerna böra kunna tillerkännas vetorätt,

emedan något allmänt intresse ej beröres av dessa klubbrättigheter.

84

Emot borttagandet av de i brännvinsförsäljningsförordningens 16 § 2 mom. berörda

utskänkningsrättigheter vid hälsobrunn, badort eller kurort på landet, där särskild läkare

finnes anställd, eller eventuellt införande av kommunalt veto beträffande desamma hava

uttalats betänkligheter av överståthållarämbetet samt befallningshavandena i Stockholms,

Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. I allmänhet

har i dessa myndigheters yttranden såsom stöd för denna uppfattning anförts: att några

olägenheter med hittills beviljade rättigheter av detta slag icke visat sig, att möjlighet till

utskänkning av spirituösa drycker vid svenska kurorter är av betydelse i deras konkurrens

med utländska anstalter, att dessa rättigheters beviljande är mera ett allmänt än ett kommunalt

intresse, och att tillräcklig garanti mot deras missbrukande ligger i bestämmelsen,

att utskänkningen, där den beviljas, enligt lagens stadgande får ske endast vid måltider

åt spisande gäster. Befallningshavanden i Stockholms län yttrar, att rätten till brännvinsutskänkning

vid kurorter av ifrågavarande slag har en ganska avsevärd betydelse för möjligheten

att vid kurorterna tillhandahålla lämplig mat för skäligt pris, liksom också tillvaron

eller frånvaron av utskänkning får anses inverka på antalet besökande kurgäster,

och att om utskänkningens bibehållande vid redan befintliga kuranstalter av ifrågavarande

slag bleve beroende av de särskilda kommunalstämmornas olika uppfattning, sä uppkomme

lätt en för kurorternas ändamål främmande, alltför stark inverkan på dessas tävlan

med varandra genom bifall på ett håll och avslag på ett annat. Icke heller äro de kommunala

intressena uti ifrågavarande hänseende synnerligen berörda av vad som sker inom eu kurorts

område. Möjligen kunde man i allt fall taga den hänsynen till de kommunala intressena, att

det föreskreves, att mot kommunalstämmas avstyrkande utskänkning icke finge ske till andra

än inskrivna kurgäster eller resande samt kurgästernas och de resandes gäster. 1 huvudsak

samma inskränkning har äveh förordats av befallningshavandena i Jönköpings och

Hallands län. Befallningshavanden i Malmöhus län yttrar, att till platser, varom här

är fråga, är knutet ett mera allmänt intresse, för vilket det lokala torde böra vika, och

frågan huru vid en kurort förhållandena lämpligen till gästernas trevnad och bekvämlighet

ordnas, borde i möjligaste mån vara undandragen inverkan frän sociala stämningar inom

orten. Befallningshavanden i Västerbottens län anför bland annat, att sådana rättigheter

icke äro direkt avsedda att uppfylla ett behov för ortens befolkning utan mera att kunna

tillgodose till kurorten ankommande gästers vanor, önskningar och anspråk, vilkas förbiseende

skulle vålla anstalten svårigheter. Den opartiskhet, som för en sådan ansöknings

avgörande är av nöden, förefinnes säkerligen i högre grad hos vederbörande länsstyrelse

än hos den kommunala styrelsen på orten. Kommunalt veto vid dessa utskänkningsrättigneters

beviljande har förordats eller ifrågasatts av befallninghavandena i Gottlands,

Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län. Befallningshavanden

i Gottlands län har anfört, att vetorätt ifråga om kurort på landet synes så mycket

mera vara på sin plats, som dylik rätt kan sägas förefinnas redan nu beträffande kurort

inom stads område. Befallningshavanden i Jämtlands län anser, att utskänkning vid

hälsobrunnar etc. kan utan olägenhet helt undvaras, om en allmän föreskrift kommer till

stånd, som borttager brännvinsutskänkningen vid alla dylika platser. Om så emellertid ej

blir fallet, förordar länsstyrelsen kommunalt veto i samma utsträckning, som den angivit

beträffande de i 16 § 1 mom. omförmälda rättigheter. Befallningshavanden i Värmlands

län anser, att sådan utskänkningsrättighet vid hälsobrunnar etc. ej bör få beviljas emot

de kommunala myndigheternas samstämmiga avstyrkande.

Den i brännvinsförsäljningsförordningens 16 § 3 mom. berörda utskänkningen å

passagerarefartyg har av de flesta befallningshavande ansetts medföra missbruk i större

eller mindre utsträckning, olika i olika delar av landet, och klagomål hava icke sällan hörts

över, att denna utskänkning ganska ofta kommit att tjäna ett annat ändamål än det av

lagstiftaren med det förevarande stadgandet avsedda. Emellertid hava överståthållarämbe

-

85

tet samt befallningshavandena i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens

län ansett det icke vara av behovet påkallat att nu vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser

härvidlag. Befallningshavanden i Stockholms län har dock förklarat sig icke hava

något att invända mot en bestämmelse, att egentligt brännvin ej må utskänkas till passagerare

annat än i sammanhang med måltid, och befallningshavanden i Göteborgs och Bohus län har

uttalat önskvärdheten av, att Konungens befallningshavande borde kunna föreskriva inskränkning

i redan beviljad rättighet. Nagra befallningshavande hava uttalat, att genom vid tillståndet

fästade villkor och genom ett noggrant övervakande missbruk borde kunna i väsentlig

män förebyggas, och andra hava för sina läns vidkommande uppgivit, att pa grund av

vidtagna inskränkningar missbruk av ifrågavarande rättigheter på senare tid endast sällan

eller ock icke alls förekommit. Befallningshavanden i Värmlands län har ansett, att polismyndigheten

bör höras, innan tillstånd till brännvinsutskänkning å passagerarefartyg meddelas.

Däremot hava lagstiftningsåtgärder i syfte att inskränka utskänkningen av spirituösa

å passagerarefartyg påyrkats eller ifrågasatts av befallningshavandena i Gottiands, Blekinge,

Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens

län. Befallningshavandena i Skaraborgs och Kopparbergs län ansluta sig till den av Riksdagen

i förevarande skrivelse uttalade uppfattningen, och befallningshavanden i Gottiands

län anser, att under inga omständigheter iskänkning bör fä ske till andra än besättning

och passagerare. Befallningshavandena i Hallands och Västerbottens län anse, att faran

för att befolkningen skall utnyttja dessa utskänkningsrättigheter till att pa olagligt sätt

anskaffa spirituösa drycker borde kunna undanröjas, om utskänkningen endast finge ske

till passagerare, som innehava biljett för ett visst, icke alltför lågt minimipris. De anse

däremot icke, att utskänkning bör göras beroende av, om fartyget ifraga anlöper utländsk

hamn. Däremot anser befallningshavanden i Jämtlands län, att dessa utskänkningsrättigheter

kunna undvaras beträffande passagerarefartyg, som endast gä i inrikes sjöfart, och

befallningshavanden i Blekinge län förordar en bestämmelse, att utskänkning av brännvin

icke får äga rum ä andra passagerarefartyg än dem, som äro insatta å längre trader eller,

om detta skulle möta alltför stora svårigheter, endast å fartyg, som i regelbunden trafik

anlöpa utländsk hamn. Befallningshavanden i Kristianstads län förordar den bestämmelsen,

att egentligt brännvin må tillhandahållas endast vid måltider åt spisande gäster, samt

att, under det lartyg ligger i hamn eller vid land, utskänkningen må ske allenast till besättningen

och till passagerare, som i fartygets restaurationslokal intaga måltid. Kommunalt

veto har beträffande dessa rättigheter icke av någon befallningshavande förordats, men

däremot hava befallningshavandena i Kristianstads och Älvsborgs län ifragasatt, att beträffande

fartyg med regelbundna turer Konungens befallningshavande i de län, varest fartyget

skall hava tilläggsplatser, skulle yttra sig, innan tillståndet meddelades.

Vad till sist angår de andra tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheter, för vilka bestämmelser

givas i 16 § 4 mom. brännvinsförsäljningsförordningen, så har ändring i dessa bestämmelser

avstyrkts av överståthållarämbetet samt befallningshavandena i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands,

Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län. Till stöd för avstyrkandet har i allmänhet

anförts, att dessa rättigheter mången gång kunna vara av så tillfällig beskaffenhet, att

stadsfullmäktiges eller kommunalstämmans hörande i ärendet skulle innebära en alltför stor

omgång eller rent av icke medhinnas; tillräcklig garanti för en omsorgsfull prövning av

ansökningar om rättigheter av här föreliggande slag torde ligga i, att denna prövning är

lämnad åt Konungens befallningshavande, som i de fall, dä de kommunala myndigheterna

utan olägenhet kunna höras, säkerligen icke lära underlåta att från dem infordra yttranden.

Däremot anse befallningshavandena i Älvsborgs och Värmlands län, att beviljande

av dessa rättigheter mycket väl kan göras beroende av kommunalstyrelsens tillstyrkande,

eller i allt fall att tillstånd icke bör beviljas emot de kommunala myndigheternas samstämmiga

beslut. Befallningshavandena i Skaraborgs och Kopparbergs län instämma i

86

riksdagsskrivelsen. Befallningshavanden i Jämtlands län anser, att ifrågavarande rättigheter

visserligen icke helt böra borttagas, men att frågor om deras beviljande böra avgöras

efter samma grunder, som befallningshavanden för sin del påyrkat beträffande de

s. k. klubbrättigheterna. Befallningshavandena i Gottlands, Blekinge och Kristianstads

län anse, att stadgandet i 16 § 4 mom. är för vidsträckt och att det bör kunna inskränkas,

sä att endast beträffande rättigheter gällande för högst 8 dagar Konungens befallningshavande

utan vidare skall kunna bifalla en ansökan; för rättigheter av längre varaktighet

borde kommunalt veto införas. Befallningshavanden i Norrbottens län har velat sätta tidsgränsen

för de rättigheter, som Konungens befallningshavande efter ansökan utan vidare

kan bevilja, till 4 månader.

Ur de över Riksdagens skrivelse den 7 april 1911, angående fullt genomförande

av kommunalt veto beträffande försäljningen av vin och Öl, av

myndigheterna avgivna yttranden må följande anföras:

En del befallningshavande hava hänvisat till sina uttalanden om det kommunala

vetot i yttrandena över ifrågasatta ändringar i 16 § brännvinsförsäljningsförordningen.

Överståthållarämbetet och befallningshavandena i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands

och Norrbottens län hava ansett de nuvarande bestämmelserna i det stora hela väl

avvägda, varför sålunda icke något större inflytande — åtminstone icke i nämnvärd grad —

bör inrymmas åt de kommunala myndigheterna beträffande försäljning av vin och Öl.

Man har härvid i allmänhet uttalat, att det nu föreskrivna förfaringssättet vid prövning av

ansökning om rättighet till dylik försäljning icke medfört några olägenheter, och att för den

händelse beviljad rättighet skulle leda till missbruk, Konungens befallningshavande har i sin

makt att återkalla tillståndet när som helst. Befallningshavanden i Östergötlands län yttrar,

att grundfelet i lagstiftningen ligger däri, att den vara, som försäljes under namn av

vin, icke är underkastad andra föreskrifter med avseende på tillverkningen än de, som

gälla alkoholprocenten. Därför importeras och tillverkas inom landet i stor utsträckning

färgat brännvin, tillsatt med mer eller mindre skadliga ämnen, vilket sedan säljes såsom

vin. Vidare anföres, att tyvärr mångenstädes förekommer en alltför stor ölkonsumtion,

särskilt i arbetarkretsar. Insikten i det fördärvliga däri har emellertid mer och mer börjat

sprida sig inom stora lager av vårt folk. Och då nykterhetsfrågan utvecklat sig till en

maktfråga mellan olika tänkande, sä bör rätten att bevilja tillstånd till försäljning eller utskänkning

läggas hos en utanför partierna stående myndighet, lämpligen Konungens befallningshavande,

som till ämbetsåliggande har övervakande av sedlighet och upprätthållande

av god ordning. Vidare skulle, för den händelse de kommunala myndigheterna

hade större befogenhet än för närvarande i dessa frågor, olikheter lätt uppstå, då det i

den ena kommunen blefve förbud, men i den angränsande icke. Ävenså hava några befallningshavande

starkt framhävt olikheten mellan brännvin ä ena sidan och vin och Öl ä

andra sidan med avseende å dessa dryckers farlighet för ordning och sedlighet. Befallningshavanden

i Gävleborgs län anser, att giltiga skäl saknas för ytterligare inskränkning i

Konungens befallningshavandes befogenhet uti ifrågavarande avseende annat än beträffande

försäljningen till avhämtning i stad, samt anför vidare, att de fall, då Konungens

befallningshavande äger meddela tillstånd till utskänkning av vin. och Öl oberoende av de

kommunala myndigheterna, i allmänhet gälla platser och tillfällen, där icke ortsinvånarnas

intressen allena kunna anses vara berörda, utan där hänsyn måste tagas jämväl till andras

önskemål och behov; och att i sådana fall ett avgörande inflytande på utskänkningsfrägan

icke bör tillerkännas de lokala myndigheterna.

Däremot har ett mera omfattande kommunalt veto än det nu gällande förordats av

befallningshavandena i Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands

och Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att den i allmänhet,

där så varit möjligt, inhämtat de kommunala myndigheternas yttranden, även där sådant

87

icke är föreskrivet i förordningen, och därför icke har något emot, att denna praxis lagfästes.

Befallningshavanden i Kopparbergs län uttalar sitt gillande av uppfattningen i de

till grund för riksdagsskrivelsen liggande motionerna, och befallningshavanden i Jönköpings

län anser, att lokalt veto bör fullt genomföras, utom da det gäller utskänkning

till personer, som äro bosatta å annan ort än den, där rättigheten beviljas, men att

åtgärder i sådant fall böra vidtagas för att sävitt möjligt förebygga utskänkning till ortsbefolkningen.

Befallningshavanden i Hallands län anser, att synnerlig hänsyn bör tagas

till de kommunala myndigheternas önskemål, där sådant utan åsidosättande av andra berättigade

intressen kan ske. Samma uppfattning har uttalats av befallningshavanden i Västerbottens

län, som dock ställer sig tveksam beträffande det praktiska värdet av eu utvidgning

av de kommunala myndigheternas befogenhet beträffande rättigheter, som omnämnas

i 8, 9 och 10 §§ vin- och ölförsäljningsförordningen.

Beträffande de ständiga vin- och ölutskänkningsrättigheterna (7 §) avstyrkes ändring

av överståthållarämbetet samt befallningshavandena i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar, Gottlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västernorrlands

län, vilka i allmänhet ansett, att det ej kräves samma garantier beträffande vin- och ölutskänkning

som beträffande brännvinsutskänkning. Däremot hava befallningshavandena i

Älvsborgs och Kopparbergs län ansett, att sådan rättighets beviljande bör göras beroende

av kommunalstämmas, respektive stadsfullmäktiges bifall, och befallningshavanden i Kristianstads

län har icke haft något att erinra emot en bestämmelse, att den ej må beviljas mot

vederbörande kommunalstyrelses avstyrkande.

Stadgandena i 8 § vin- och ölförsäljningsförordningen angående rättighet till utskänkning

av vin och Öl inom stationsområde och ä bantåg hava av överståthållarämbetet

samt befallningshavandena i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,

Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ansetts ej böra underkastas någon

ändring. Det har i detta hänseende bl. a. anförts: att ifrågavarande rättigheter ej få beviljas

i andra fall, än när utskänkningen för trafikens behov finnes erforderlig, att utskänkningen

är i hög grad begränsad, och att den ej mycket berör kommunens intressen, om tillräcklig

kontroll utövas. Beträffande utskänkning å järnvägståg skulle det även möta praktiska

svårigheter att inhämta yttranden från alla de kommuner, genom vilka trafikleder gä fram.

Befallningshavanden i Jämtlands län anser, att statsmakten icke bör lämna ifrån sig rätten

att efter behov reglera utskänkningen inom statens egna områden, men förordar däremot

kommunalt veto beträffande station, som tillhör enskild järnväg, i samma utsträckning som

för ständiga utskänkningsrättigheter enligt 7 §. Sådant kommunalt veto beträffande alla

järnvägsstationer förordas av befallningshavandena i Jönköpings och Värmlands län, den

förra dock endast då det är fråga om utskänkning till andra än resande. Befallningshavanden

i Uppsala län förklarar sig icke hava något att invända mot dylikt kommunalt veto,

och befallningshavanden i Kristianstads län vill jämställa utskänkning a stationsområde

med ständig vin- och ölutskänkning.

Beträffande Öl- och vinutskänkning vid hälsobrunn, badort eller annan kurort (9 £

1 mom.) hava de nuvarande bestämmelserna ansetts tillräckliga av överstäthällareämbetet

samt befallningshavandena i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Gottlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Man har ställt sig betänksam mot

kommunalt veto beträffande denna utskänkning, emedan de berörda anstalterna oftast äro

avsedda för gäster från andra kommuner, samt vid hithörande frågors behandling hos de

kommunala myndigheterna andra hänsyn kunna göra sig gällande än till ordning och sedlighet.

Däremot anser befallningshavanden i Värmlands län, att tillstånd enligt sistnämnda

lagrum ej bör meddelas emot båda de kommunala myndigheternas beslut, och befallningshavanden

i Jämtlands län anser, att förutom kommunalstämma och stadsfullmäktige även

kommunalnämnd och magistrat böra höras över inkomna ansökningar. Befallningshavanden

88

Skäl för

kommunalrepresentutionens

medbestämmanderätt.

i Stockholms län anser intet hinder mota, att det ytterligare tillfogas det villkoret, att mot

kommunalstämmas eller stadsfullmäktiges resp. allmän rådstugas avstyrkande utskänkning

i detta fall ej får ske till andra än kurgäster och resande samt deras gäster.

Överstäthållarämbetet och nästan samtliga befallningshavandena hava avstyrkt ändring

i bestämmelserna angående utskänkning av vin och Öl å passagerarfartyg (9 § 2 mom.).

Befallningshavanden i Västerbottens län har dock påyrkat garantier emot, att ortsbefolkningen

begagnar sig av denna utskänkning i annan utsträckning, än avsett är. Befallningshavanden

i Oottlands län anser, att utskänkning under inga förhållanden bör fä äga

mm till andra än passagerare och besättning, och befallningshavanden i Hallands län har

för vinnande av detta syfte föreslagit, att det skulle stadgas, att utskänkning ej finge ske till

andra än besättning samt dem, som innehava biljett till visst, ej alltför lågt minimipris.

Även beträffande de i 9 § 3 mom. och 10 § omförmälda utskänkningsrättigheter

hava överstäthållarämbetet och de flesta befallningshavande avstyrkt kommunalt veto,

särskilt med framhävande av svårigheten i mänga fall att medhinna inhämtande av kommunala

myndigheters yttrande. Befallningshavanden i Jämtlands län har dock beträffande

9 § 3 mom. förordat kommunalt veto i samma utsträckning som för utskänkning enligt 7 §;

samma yrkande har framställts av befallningshavandena i Gottlands, Kristianstads, Malmöhus

och Värmlands län för det fall, att rättigheten vore avsedd för längre tid än 8 å 14

dagar. Befallningshavanden i Norrbottens län har ansett, att då rättigheten avser längre tid,

exempelvis fyra månader, vederbörande kommunalmyndighet bör beredas tillfälle att yttra sig.

Vad till sist angår försäljning av vin och Öl till avhämtning (13 §), så hava överståthållarämbetet

samt befallningshavandena i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kalmar,

Gottlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län

ansett, att någon ändring i nu gällande bestämmelser ej är av behovet påkallad. Det har

bl. a. anförts beträffande försäljning i stad, att frågor om dessa rättigheter, särskilt i de

större städerna, skulle vålla stadfullmäktige alltför mycket besvär. Befallningshavandena i

Örebro och Norrbottens län framhålla, att ifrågavarande rättighet endast avser avyttrande

av en näringsprodukt, vars såväl tillverkning som försäljning är enligt svensk lag tilläten.

Däremot hava ändringar i bestämmelserna angående dessa försäljningsrättigheters beviljande

påyrkats eller ifrågasatts av befallningshavandena i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs,

Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens

län. De flesta av dessa myndigheter hava för dylika rättigheter förordat samma bestämmelser

som dem, vilka nu gälla för ständiga utskänkningsrättigheter i stad och för rättigheter

till försäljning till avhämtning på landet; man har framhållit önskvärdheten av likformighet

i dessa avseenden, särskilt som även de i 13 § omförmälda rättigheterna i allmänhet äro

av mera permanent natur. Befallningshavanden i Södermanlands län har ansett, att båda

de kommunala myndigheterna böra lämnas tillfälle att yttra sig över inkomna ansökningar,

men att deras beviljande ej bör göras beroende av dessa myndigheters bifall. Befallningshavanden

i Alvsborgs län har däremot ansett, att rättighet till försäljning till avhämtning

på landet bör göras beroende av kommunalstämmans bifall.

c) Stadsfullmäktiges och kommunalstämmas befogenhet att förhindra

upplåtande av försäljningsrättigheter enligt kommitténs förslag.

Då såväl Riksdagens skrivelser av den 21 mars och den 7 april 1911

som de över desamma avgivna yttranden remitterats till kommittén, har

■ kommittén ansett sig böra så utförligt som ovan skett återgiva den ställning,

de särskilda länsstyrelserna intagit till frågan om vidgad eller fullständig kommunal

vetorätt beträffande inrättandet av rusdryckshandel inom kommunen.

89

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att länsstyrelserna förklarligt

nog i den omhandlade frågan intaga i hög grad olika ståndpunkter.

Då emellertid såväl Riksdagens berörda skrivelser som länsstyrelsernas

däröver avgivna yttranden givetvis äro avfattade med fästat avseende på de

i gällande förordningar givna former för rusdryckshandeln, under det kommittén

föreslår vad man väl kan kalla ett nytt system för denna handels ordnande,

torde det vara till föga gagn att, även där kommittén hyser åsikter,

som skilja sig från dem, olika länsstyrelser uttalat, söka i detalj ingå på ett

bemötande. Det kan till och med även för den, som principiellt ansluter

sig till den åsikten, att i dessa frågor de kommunala organen böra ha vetorätt

gent emot de administrativa myndigheterna, dock synas förklarligt nog,

att med den mängd av olikartade rättigheter, som känneteckna de nuvarande

förordningarna, yttersta avgörandet i många punkter är förlagt hos

Konungens befaliningshavande, som måhända ansetts bättre kunna överblicka

alla de skiftande bestämmelserna. De mera enhetliga anordningar

åter, som kommittén vågar påstå prägla dess förslag, enligt vilket bolagen

skola utöva det övervägande antalet av försäljningsrättigheter, ställa frågan

om kommunernas självbestämningsrätt uti ifrågavarande avseende på en

helt annan grund och underlätta i hög grad denna rätts genomförande.

Kravet på en sådan självbestämningsrätt har under de senaste årtiondena

i allt högre grad vunnit beaktande i vår lagstiftning. Den allenahärskande

ställning, som de administrativa myndigheterna fordom intogo, har

sålunda blivit alltmer begränsad, utan att detta berott på misstroende mot

dessa myndigheters förmåga att handlägga ifrågavarande ärenden. Orsaken

till denna tendens i lagstiftningen bör i stället ses mot bakgrunden av den

utveckling, som under de sistförflutna femtio åren ägt rum på det kommunala

området. De befogenheter, som genom 1862 års kommunalförordningar gåvos

kommunerna att självständigt handlägga sina angelägenheter under vissa former,

återverkade även på behandlingen av vissa frågor, vilka icke ansågos

vara av egentlig kommunal natur, men som nära angingo kommunen och

dess invånare och för dem voro av stor betydelse. Det intresse, som kommunerna

hade beträffande det sätt, varpå dessa frågor avgjordes, förde med

sig anspråk på att få deltaga i deras avgörande. Principiellt sett, synas ej

heller några bärande skäl kunna anföras mot det befogade i dessa anspråk.

Det är ju icke fråga om att fullständigt upphäva de administrativa

myndigheternas befogenhet, utan endast att såtillvida inskränka denna,

att de icke kunna medgiva upplåtande av rättigheter, som de lokala myndigheterna

avstyrka. Konungens befallningshavandes uppgift att övervaka

sedligheten och den allmänna ordningen blir givetvis icke i någon mån inskränkt

av denna medbestämmanderätt, enär befallningshavanden allt framgent

skulle behålla sin befogenhet att avslå ansökningar om rättigheter.

Och vad beträffar den uttalade farhågan, att införande av dylik medbestäm

-

90

Medbestämmanderättens

utövande

genom

kommunalstämma

och

stadsfullmäktige.

Frågan om

kvalificerad

majoritet.

manderätt skulle kunna innebära, att avgörandet beträffande dylika ansökningar

bleve beroende på förefintliga sociala »stämningar» inom kommunen,

synes detta icke vara något ont, som bör undvikas. Det är dessa sociala

»stämningar», särskilt framträdande i nykterhetsrörelsen, vilka lagstiftningen

hittills sökt tillmötesgå och vilkas strävan att realisera en större folknykterhet

allmänt vunnit erkännande.

Utövandet av kommunernas fullständiga medbestämmanderätt beträffande

rusdryckshandeln synes böra tillkomma den beslutande kommunalmyndigheten,

nämligen i stad stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan

och på landet kommunalstämman. Då vid 1877 års riksdag

den förändringen vidtogs, att kommunalstämman ensam med bindande

verkan kunde avstyrka inrättande av brännvinshandel, motiverades detta

därmed, att, då kommunalnämnden endast vore en delegation av kommunalstämman,

det icke kunde vara rimligt att tillägga kommunalnämndens

beslut en sådan betydelse gent emot kommunalstämmans, som det hade

enligt gällande författning. Om själva församlingen eller hela kommunalstämman

med sin majoritet beslutade något, borde väl icke, framhölls det,

en delegation av kommunalstämman hava en sådan makt, att den skulle

kunna genom sitt yttrande omintetgöra stämmans beslut. Magistratens ställning

i städerna är ju en annan än kommunalnämndens på landet. Men

då magistraten enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad icke har

befogenhet att vägra verkställighet av stadsfullmäktiges beslut i rent kommunala

ärenden, såvida beslutet blott står i överensstämmelse med gällande

författningar eller särskilda föreskrifter, synes magistraten icke heller ifråga

om ärenden- rörande rättigheter till rusdrycksförsäljning böra äga befogenhet

att hindra genomförandet av ett stadsfullmäktiges eller allmänna rådstugans

beslut.

Några myndigheter hava, under framhållande av att det syntes önskvärt,

att garantier uppställdes, som förhindrade en tillfällig majoritet inom en

kommunal representation att genom sitt avstyrkande omöjliggöra beviljande

av önskvärda försäljningsrättigheter inom kommunen, föreslagit bestämmelser,

i syfte att den kommunala representationens avstyrkande av sökt rättighet

icke skulle vara för den administrativa myndigheten bindande i andra

fall, än då beslutet härom fattades med viss kvalificerad majoritet, t. ex. 2/3

av de avgivna rösterna.

1 detta sammanhang må erinras, hurusom vid 1876 års riksdag av

herr Wallenius i Första kammaren och av herr von Koch i Andra kammaren

väcktes förslag i alldeles motsatt riktning mot det nyssnämnda. Dessa förslag

gingo ut därpå, att det för att bereda ett kraftigt understöd åt dem,

som ville bekämpa fyllerilastens utbredning inom sina kommuner, skulle

91

fordras en pluralitet av ■/,. resp. r,/B av de avgivna rösterna, för att den

kommunala myndigheten skulle anses hava tillstyrkt medgivande av rätt

till rusdrycksförsäljning inom kommunen. Det förra förslaget tillstyrktes

av vederbörande utskott samt bifölls av Första kammaren, men avslogs

av Andra kammaren med 2 rösters pluralitet.

Kommittén kan för sin del icke finna, att bärande skäl blivit anförda

för kravet på annan majoritet vid avgörandet av dessa frågor än den, som

i allmänhet gäller vid fattandet av beslut i kommunala ärenden.

En särskild undersökning kräver frågan om rätt till utskänkning vid

gästgiverier. gästgiverjer

Enligt kommittén tillhandakomna uppgifter skulle dét år 1911 hava

funnits 745 gästgiverier, som innehade rätt till ölutskänkning. Emellertid

har vid uppgifternas avlämnande ifråga om ett mindre antal gästgiverier

blivit anmärkt, att Öl därstädes icke serveras eller att ölutskänkning där

förekommer allenast i mycket ringa omfattning. Några fullständiga uppgifter

föreligga emellertid icke, om vilka de gästgiverier äro, som upphört

med utskänkning av Öl. Sedan länge hava klagomål anförts mot ifrågavarande

utskänkningsrättigheter. Polismyndigheterna i så gott som alla län

hava också bland andra brister i gällande försäljningsförordningar särskilt

fäst uppmärksamheten på bestämmelsen i 6 § vin- och ölförsäljningsförordningen,

vilken allmänt anses vara alltför otydligt avfattad. Utskänkningen

blir i följd härav mera omfattande, än som åsyftats vid författningens

tillkomst. Visserligen har Konungens befallningshavande befogenhet att

jämlikt 29 § vin- och ölförsäljningsförordningen indraga eller inskränka

dylika rättigheter, om de missbrukas. Vad härmed rätteligen bör förstås,

synes emellertid vara föremål för olika meningar. Sålunda anför befallningshavanden

i Göteborgs och Bohus län, att det icke vore alltför stora svårigheter

att råda bot för de med gästgiveriernas utskänkningsrörelse förenade

missförhållandena. Däremot anser befallningshavanden i Uppsala län, att det

vore önskvärt, att Konungens befallningshavande finge en friare diskretionär

myndighet med hänsyn till upphävande eller inskränkande av gästgiveriernas

utskänkningsrätt. Några myndigheter, bland dem befallningshavanden i

Gottlands län, hava ansett, att det borde erfordras särskilt tillstånd för att

vid gästgiveri få utskänka Öl, enär det under nuvarande förhållanden ej

funnes någon tillräcklig garanti för att icke gästgiveriernas självskrivna rättighet

missbrukades.

Den undantagsställning, som dessa rättigheter i förevarande hänseende

intaga i lagstiftningen, utgör en betydande inskränkning i kommunernas

medbestämmanderätt i fråga om rusdrycksförsäljningens ordnande. Önsk- ■

ligt vore därför, att dessa självskrivna utskänkningsrättigheter kunde upphävas.

För besvarande av frågan huruvida några lagliga hinder möta för

92

ett sådant upphävande, torde en återblick på gästgiveriinstitutets utveckling

i vårt land efter år 1734 vara erforderlig.

Enligt 1734 års gästgiveriordning samt 1736 års lag 28 kap. byggningabalken

gällde beträffande gästgiveri- och skjutshållningen på landsbygden

följande bestämmelser:

Inom varje härad skulle vid allmän väg finnas gästgivaregårdar, högst

två mil från varandra. De borde hälst anläggas på kronojord. Funnes ej

lämplig sådan egendom, voro enskilda jordägare skyldiga att mot vederlag

upplåta behövlig mark. Nybyggnadsskyldigheten ålåg häradet, så framt ej

enskilde hade nog stort intresse att själva bygga för att få hålla gästgiveriet.

Landshövdingen ålåge att tillse, att gästgiverierna bleve försedda med

lämpliga gästgivare. Gästgivarna hade skyldighet att mot betalning förse

resande med husrum och förplägning samt tillhandahålla skjuts, den s. k.

gästgivareskjutsen. Men gästgivaren svarade icke under alla förhållanden

ensam för gästgiveri- och skjutshållningen. När behovet var större, än att

det kunde fyllas av gästgivaregårdens egna resurser, skulle »nästa grannar»

subsidiärt prestera det felande. I denna de nästa grannarnas skyldighet att

hjälpa till särskilt med skjutsningen, vilket då skedde på det sätt, att de i

tur och ordning efter budskickning inställde sig vid gästgivaregården för

att utgöra beställd skjuts, ligger grunden till de i författningarna meddelade

bestämmelserna om den s. k. reservskjutsen. Om det var större farväg,

än att skjutsen kunde på detta sätt uppehållas, skulle jämväl utgöras

s. k. hållskjuts, vilket innebar skyldighet för mera avlägset boende jordägare

att i tur och ordning under viss tid hava en eller flere hästar stående

vid gästgivaregården för att skjutsa.

Jämlikt ovannämnda författning och lagrum var gästgiveriskyldigheten

visserligen icke något jorden åliggande legalt onus i egentlig mening, men

denna skyldighet har dock städse ansetts vidlåda gästgiverihemmanen, till

dess vederbörande skjutsanstalter indragits! Skyldigheten att utgöra reservoch

hållskjuts var däremot ett allmänt, den icke privilegierade jorden åliggande

besvär.

I gengäld för de skyldigheter, som ålågo gästgivarne såsom sådana,

voro dessa tillförsäkrade vissa friheter och förmåner, såsom frihet från rotering

och inkvartering m. m. En del gästgiverier åtnjöto även särskilda

understöd i form av disposition av mindre kronolägenheter, kontanta penningebelopp,

s. k. gästgivarelöner m. m. I fråga om gästgivarnes rätt

till försäljning av vin och Öl gällde följande stadganden:

I 1734 års gästgiveriordning föreskrevs, att gästgivarne skulle till

de resandes behov vara försedda med bland annat Öl och svagöl efter

fastställd taxa. Gästgivarne hade ock frihet att till sina gäster sälja vin.

Ingen å landet — med visst förbehåll dock för ridderskapet och adeln —

finge på två mil när gästgivaregården sälja vin eller Öl till de resande, utan

93

stode det gästgivaren allena fritt. De i 28 kap. byggninga-balken upptagna

bestämmelserna i förevarande hänseende äro i någon mån olika de nyssnämnda.

Här säges sålunda, att gästgivare må sälja vin och Öl kanneoch

stoptals; detta medges honom såsom en rättighet. Däremot är han

skyldig att för vägfarande alltid hava i förråd husmanskost och dricka;

fullgör han ej denna skyldighet, får han bota.

Ovan anförda bestämmelser torde hava gällt åtminstone i huvudsak

oförändrade, intill dess att 1878 års skjutsstadga utfärdades. Väl utkommo

under tiden 1734—1878 flera allmänna författningar angående försäljning av

vin och Öl, i vilka reglerna för dylik handel tid efter annan ändrades, men

i dessa författningar undantogos städse gästgivarnes försäljningsrätt.

Genom 1878 års skjutsstadga vidtogos väsentliga förändringar i förut

gällande bestämmelser angående gästgiveri- och skjutshållningen. Såsom

regel föreskrevs i denna stadga, att all skjuts för resandes befordran skulle

upplåtas på entreprenad. I vissa i stadgan angivna undantagsfall skulle

dock den gamla ordningen fortfarande tillämpas. I överensstämmelse härmed

föreskrevs i 60 §, att tillämpningen av ovanberörda i 1734 års

gästgiveriordning och i 28 kap. byggninga-balken meddelade bestämmelser

skulle vila, där ej sådan tillämpning påkallades av nyssnämnda i skjutsstadgan

angivna undantagsfall.

Enligt 1878 års stadga skola skjutsanstalterna i riket vara antingen

gästgiverier med skyldighet att lämna resande härberge och förplägning

eller skjutsstationer utan sådan skyldighet. Beträffande gästgivares rätt till

försäljning av vin saknar stadgan alla bestämmelser härom. Gästgivarna

vid gästgiverier, där entreprenadsystemet kommit till tillämpning, blevo sålunda

berövade vinförsäljningsrätten, en åtgärd som motiverades därmed,

att förfalskning av vin allmänt förekomme och att försäljningen av denna

dryck vid skjutsanstalterna visat sig giva anledning till oordningar. Vad åter

angår rätten till ölförsäljning, innehöll 8 § av skjutsstadgan, att såväl gästgivare

som skjutsstationsföreståndare voro berättigade att med den inskränkning,

som föranleddes av föreskrifterna i 28 §, vid eller utom måltider till

vägfarande försälja maltdrycker till förtäring på stället. Enligt nyssnämnda

28 § skulle, därest vid entreprenadauktion å skjutsningen vid gästgiveri å

landet denna bleve övertagen av annan än gästgivaren, men gästgiverihållningen

icke tillika på entreprenören överlätes, gästgivaren fortfarande

vara bibehållen vid rättigheten att till vägfarande utskänka maltdrycker.

Bleve åter gästgiverihåliningen i sammanhang med skjutsningen för den

period, entreprenaden omfattade, på entreprenören överlåten och till den

av honom erbjudna lägenhet förflyttad, finge gästgivaren under tiden icke

utöva ifrågavarande försäljningsrättighet, utan komme densamma i förening

med gästgiverihåliningen för nämnda tid att övergå på entreprenören.

Därjämte var i 28 § inrymd en bestämmelse, som tillerkände Konungens be

-

94

fallningshavande befogenhet att medgiva försäljningsrätt för skjutsentreprenör

även i det fall, att denne ej övertagit gästgiverihållningen. Genom de i

1878 års skjutsstadga meddelade bestämmelser inskränktes sålunda gästgivarnes

rusdrycksförsäljningsrätt högst betydligt. Rätten att försälja dels vin,

dels Öl till avhämtning fråntogs dem helt och hållet, varjämte rätten till utskänkning

av Öl inskränktes så till vida, att den fick ske endast till vägfarande.

Jämväl i den efter tillkomsten av 1878 års skjutsstadga utfärdade

allmänna förordningen angående försäljningen av vin och maltdrycker av

den 24 oktober 1885 undantogs — i 22 § — gästgivarnes försäljningsrätt.

Beträffande tillämpningen av de genom 1878 års stadga meddelade nya bestämmelserna

angående gästgivares rätt till dryckesförsäljning är följande

prejudikat av intresse.

Sedan länsmannen O. under 1898 vid vederbörlig häradsrätt yrkat ansvar

å gästgivaren G., för det denne vid gästgivaregården i F. under de

två sista åren olovligen utskänkt maltdrycker till andra än vägfarande ävensom

vin, yttrade häradsrätten i utslag den 2 mars 1898, att, då G. erkänt,

att han under den tid, åtalet avsåge, till förtäring på stället försålt dels

maltdrycker till andra än vägfarande och dels vin, samt G., vilken ej i sin

egenskap av gästgivare varit till dylik försäljning berättigad, icke ens uppgivit,

att han på annan grund därtill ägt befogenhet, dömdes G. med stöd

av åberopad bestämmelse i 1885 års försäljningsförordning till ansvar för

olaga försäljning av vin och maltdrycker.

G. besvärade sig och anförde: Enligt 60 § skjutsstadgan skulle tilllämpningen

av 28 kap. byggninga-balken vila endast under förutsättning, att

skjutsentreprenader blivit i överensstämmelse med skjutsstadgan inrättade

och ordnade. Följaktligen gällde nämnda kapitel fortfarande för de gästgiverier,

vid vilka skjutsningen uppehölles av s. k. skjutslag. Som Konungens

befallningshavande i länet förordnat, att skjutsningen vid F. gästgiveri skulle

av skjutslagen uppehållas till den 1 januari 1898, och åtalet avsåge åren

1896 och 1897, hade de förmenta förseelserna ägt rum å tider, innan skjutsentreprenader

inrättats. G. yrkade därför att varda befriad från ansvar.

Göta hovrätt fann enligt utslag den 5 juli 1898 ej skäl att göra ändring

i häradsrättens utslag. Målet föredrogs den 10 maj 1899 i Högsta

domstolen; och som efter vad G. uppgivit och åklagaren lämnat obestritt,

skjutsentreprenad i överensstämmelse med 1878 års skjutsstadga ännu icke

varit ordnad vid ifrågavarande gästgiveri å den tid, åtalet avsåge, samt vid

sådant förhållande G. med hänsyn till bestämmelserna i 60 § av sagda

stadga, jämförda med ovannämnda 22 § i 1885 års förordning angående

försäljning av vin och maltdrycker, under åtalstiden ägt tillgodonjuta den i

28 kap. 4 § byggninga-balken gästgivare tillförsäkrade rätt till försäljning av

vin och Öl, prövade Högsta domstolens flesta ledamöter lagligt att, med

upphävande av underrätternas beslut, befria G. från åtal.

95

Första gången några särskilda bestämmelser angående gästgivares

rätt till ölförsäljning intogos i den allmänna försäljningsförordningen, skedde

i nu gällande förordning angående försäljning av vin och Öl den 9 juni

1905. Föreskrifterna härom återfinnas i 6 § 2 mom. I det kommittébetänkande,

som låg till grund för sistnämnda förordning, anfördes i berörda

hänseende följande:

Någon ansvarsbestämmelse för det fall att gästgivare överträdde sin

i skjutsstadgan omförmälda utskänkningsrätt funnes icke i denna stadga

meddelad, utan då sådan överträdelse ägde rum, skulle gästgivaren vara

underkastad de stadgande!! för dryckesförsäljning, som gällde för envar

annan. Detta förhållande hade emellertid vid tillämpningen föranlett stora

svårigheter. Till undanröjande av dessa svårigheter i lagskipningen hade

det synts kommitterade lämpligast, att även den rätt till utskänkning av

maltdrycker, som tiilkomme gästgivare och stationsföreståndare såsom

sådana, intoges i den allmänna förordningen om maltdryckshandel. Detta

stode jämväl i överensstämmelse med vad som skett i fråga om brännvin.

Den rätt, som i avseende härå ännu tiilkomme gästgivare, beskreves icke

i skjutsstadgan utan i den för alla gällande brännvinsförsäljningsförordningen.

Bestämmelserna angående vilken person, som ägde utöva utskänkning

vid skjutsanstalt, hade däremot lämpligen synts kunna kvarstå i skjutsstadgan.

1 avseende härå föreslogo dock kommitterade den ändring, att

den i 28 § inrymda rätten för Konungens befallningshavande att medgiva

utskänkningsrätt för skjutsentreprenör, som icke övertagit gästgiverihållningen,

borttoges. Detta stadgande hade nämligen synts innebära en onödig inskränkning

i den kommunerna eljest tillkommande rätten att bestämma i fråga

om sådan rörelse, där utskänkning utan sammanhang med måltid finge äga

rum. Beträffande omfattningen av den gästgivare såsom skjutsstationsföreståndare

tillkommande utskänkningsrätten föreslogo kommitterade icke någon

ändring i förut gällande stadganden.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 31 mars 1905 yttrade

chefen för finansdepartementet, att han i förevarande hänseende, om än

icke utan all tvekan, ställt sig på samma ståndpunkt som kommitterade.

På flera håll hade ifrågavarande gästgivare och stationsföreståndare tillerkända

utskänkningsrätt ofta missbrukats och givit anledning till klagomål.

Men å andra sidan syntes tiden för en indragning av ifrågavarande rättighet,

vilken ju tillkommit i syfte att tillgodose de resandes behov, knappast

då ännu vara inne. Om på sätt förslaget innehölle, ansvaret för överskridande

eller missbruk av rättighet, varom vore fråga, skärptes och Konungens

befallningshavande tillerkändes rätt att, så snart missbruk av sådan rättighet

förekomme, förbjuda innehavaren därav att fortsätta med utskänkningsrörelsen

eller ock stadga de inskränkningar därvid, som funnes erforderliga.

96

syntes detta vara ägnat att åtminstone i någon mån motverka de överklagade

missförhållandena.

Redan innan Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny vin- och

ölförsäljningsförordning framlagts för Riksdagen, hade emellertid Riksdagen

beslutat en skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om

ändringar i stadgan angående skjutsväsendet. I nämnda skrivelse anhöll Riksdagen

bl. a. om utredning, huruvida den gästgivare och skjutsstationsföreståndare

tillkommande särskilda rätt att utskänka maltdrycker kunde helt

och hållet upphävas eller, därest hinder därför mötte, på vad sätt densamma

lämpligen kunde till förebyggande av missbruk inskränkas. Till

stöd härför framhölls, att olägenheterna med den nuvarande maltdrycksutskänkningen

vid skjutsanstalterna voro allmänt erkända och överklagade.

En genomgripande förändring uti ifrågavarande avseende vore därför av

behovet påkallad. I främsta rummet borde tagas under övervägande, huruvida

icke skjutsanstalternas utskänkningsrätt lämpligen kunde och borde

helt och hållet upphävas och maltdrycksutskänkningen vid gästgiverier och

skjutsstationer inordnas under enahanda bestämmelser, som gälla om all

annan sådan utskänkning. Den flerstädes på landsbygden stegrade ölförbrukningen,

vartill bibehållandet av skjutsanstalternas utskänkningsrätt i hög

grad bidragit, ävensom den omständigheten att skjutsanstalterna på de flesta

håll förlorat sin förra betydelse att även tjäna till de resandes härbergerande och

förplägande talade i hög grad för den föreslagna åtgärden. En sådan förändring

vore också betingad av den svårighet, varmed det visat sig vara

förenat att på ett verksamt sätt beivra de överklagade missbruken och de

oordningar, som plägade följa dessa i spåren. Hinder för en fullständig

indragning av ifrågavarande utskänkningsrätt genom befintligheten av äldre

ännu gällande privilegier skulle emellertid till äventyrs kunna i ett eller

annat fall uppstå. Skulle av denna anledning eller eljest praktiska svårigheter

möta för utskänkningsrättens fullständiga upphävande, syntes det

Riksdagen i allt fall, att vittgående begränsningar i den skjutsanstalterna

medgivna utskänkningsrätten borde komma till stånd. En inskränkning

därhän att vid skjutsanstalter utskänkning av maltdrycker ej i något fall

medgåves annat än vid måltider och till personer, som kunna anses såsom

verkliga vägfarande, ansåg Riksdagen under alla förhållanden böra åvägabringas,

och borde utskänkningsrätten i så fall omgärdas med sådana bestämmelser,

att missbruk av densamma kunde i största möjliga mån förebyggas.

1 flere av de fem särskilda motioner, som väcktes vid 1905 års riksdag

om inskränkningar i eller borttagande av den utskänkningsrätt, som gästgivarne

enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle äga att utan särskilt tillstånd utöva,

åberopas nyssnämnda riksdagsskrivelse som motiv härför. Det särskilda

utskott, som behandlade den föreslagna vin- och ölförsäljningsförordningen

97

ansåg sig emellertid, enär frågan om maltdrycksförsäljningen i sin helhet

förelåg till Riksdagens behandling, kunna, utan hinder av Riksdagens nyssberörda

skrivelse, föreslå de förändringar i fråga om gästgivares utskänkningsrätt,

som utskottet funnit nödiga. Utskottet hemställde sålunda, dels

att skjutsstationsföreståndarnas rätt till maltdrycksutskänkning skulle helt

och hållet borttagas, dels att gästgivarnas försäljningsrätt skulle inskränkas

till utskänkning allenast i samband med servering av mat. Till stöd för

borttagandet av skjutsstationsföreståndarnas utskänkningsrätt anförde utskottet,

att det mellan gästgiverier och skjutsstationer förefunnes den grundväsentliga

skillnad, att för de förra vore stadgad skyldighet att lämna

resande härberge och förplägning, varemot sådan skyldighet icke älåge

skjutsstationerna. Denna olikhet borde även vara normerande för rätten

att utan särskilt tillstånd utskänka Öl, så att skyldigheten att lämna resande

härberge och förplägning motsvarades av rätt men icke skyldighet att till

dem servera Öl. Den förändring, som åsyftade att utskänkning endast

skulle få äga till resande vid deras måltider, sammanhängde med den av

utskottet, på sätt nyss nämnts, uttalade uppfattning angående grunden till

ifrågavarande utskänkningsrätt.

Riksdagen biträdde det av utskottet framställda förslaget.

I sammanhang med utfärdande av 1905 års försäljningsförordning ersattes

förenämnda i 8 § av skjutsstadgan meddelade föreskrifter med en

hänvisning till vad i försäljningsförordningen funnes stadgat angående

gästgivares försäljningsrättigheter, och ändrades jämväl 28 § i nyssnämnda

stadga i överensstämmelse med vad kommitterade och föredragande

departementschefen härutinnan anfört.

Vid 1911 års riksdag antogs ny stadga för skjutsväsendet att träda i

kraft den 1 januari 1914, då såväl 1878 års skjutsstadga som 1734 års

gästgiveriordning och 28 kap. byggninga-balken upphöra att gälla. Enligt

den nya skjutsstadgan komma såväl gästgiverihållningen som skjutsning^! att

framdeles uppehållas uteslutande på frivillighetens väg samt gästgiverihemmanens

skyldigheter såsom sådana att helt och hållet upphöra. Vid det

tillfälle - den 31 mars 1911 — då beslut fattades om avlatande av proposition

till Riksdagen med förslag till den nya skjutsstadgan, berörde föredragande

departementschefen — chefen för jordbruksdepartementet - även

frågan om den verkan den nya ordningen komme att medföra i avseende

å de förmåner och friheter, som gästgiverihemmanen från det allmännas

sida haft att åtnjuta såsom ekvivalent för de med gästgiveriskyldigheternas

fullgörande förenade besvär, och omnämndes bland dylika förmåner jämväl

gästgivarnes ölförsäljningsrätt. Av den genom den nya lagstiftningen

vidtagna förändringen bleve, anförde departementschefen, en naturlig följd

att samtliga från statsverket nu utgående anslag och understöd till gästgivarehemmanen

i och för deras ifrågavarande besvär skulle indragas.

7

98

Enahanda borde förhållandet bliva med de gästgivarelöner och andra anslag,

som hittills utgått till gästgiveri- och skjutshållningen i orter, där inga gästgivarehemman

funnes. Någon särskild anledning varför staten, efter det

gästgiveri- och stationshållningen blivit ställd på entreprenad, skulle påtaga

sig ensam kostnaden därför till skillnad från entreprenadbidragen i övrigt,

kunde departementschefen icke finna. Med hänsyn därtill att gästgiverihållningen

i gynnsamma fall kunde för sin utövare ställa sig avsevärt

lönande, skulle det möjligen — anförde departementschefen vidare — kunna

sättas i fråga, huruvida den gästgiverihemman åtföljande så kallade gästgiverirättigheten

eller rättigheten att få hålla gästgiveriet och tillgodonjuta

de därmed förenade om ock numera betydligt kringskurna friheter och förmåner

skäligen kunde utan vidare genom en reglering i förslagets syfte

vederbörande betagas. Någon betänklighet härutinnan kunde departementschefen

emellertid icke finna. Redan enligt nu gällande ordning kunde ett

gästgiveri förändras till skjutsstation eller alldeles indragas, varvid i båda

fallen gästgiverirättigheten utan vidare upphörde. Och när entreprenad å

skjutsningen vid ett gästgiveri komme till stånd, vore entreprenören i varje

fall — så framt han förfogade över erforderlig och lämplig lägenhet - berättigad att övertaga jämväl gästgiverihållningen, varvid omförmälda rättighet

för den ordinarie innehavaren suspenderades. Det torde härav vara

tydligt, att gästgiverirättigheten icke vore någon självständig sådan, fristående

från den motsvarande skyldigheten, utan vore beroende av denna sistnämnda

sålunda att med dennas upphörande jämväl rättigheten förfölle.

Den nya skjutsstadgan saknar alla bestämmelser angående gästgivares

eller skjutsentreprenörers rätt till ölförsäljning. Med avseende å den i andra

stycket av 6 § 2 mom. i vin- och ölförsäljningsförordningen förekommande

hänvisning till de i 28 § av 1878 års skjutsstadga meddelade bestämmelser är att

erinra, att enligt nya stadgan entreprenad vid gästgiveri skall omfatta såväl

gästgiverihållningen som skjutsningen. Ölutskänkningsrätten är alltså fortfarande

förbehållen endast sådan skjutsentreprenör, som jämväl ombesörjer

gästgiverihållningen. Den nya stadgan har emellertid gjort hänvisningen

i 2:dra stycket av 6 § 2 mom. i vin- och ölförsäljningsförordningen ej

vidare tillämplig, ett förhållande, som synts påkalla en omformulering av

nyssnämnda moment. Någon sådan har dock ännu ej vidtagits.

Vid tiden för nu gällande försäljningsförordnings tillkomst yttrade, såsom

ovan redan erinrats, chefen för finansdepartementet, att tiden för en

indragning av gästgivarnes försäljningsrätt knappast då ännu vore inne;

och antyddes vid samma tillfälle, att denna rättighet tillkommit i syfte att

tillgodose de resandes behov. Det vill dock synas, som om hänsynen för

de resande ingalunda behövde föranleda, att ölförsäljningen vid gästgiverierna

göres oberoende av den kommunala bestämmanderätten i fråga om rusdryckshandeln

inom kommunen. Då värdshusidkare i allmänhet i städer och andra

99

platser med ordnat polisväsende icke tillåtas att utan särskilt tillstånd idka

dylik handel, bör, då frågan betraktas från ordningssynpunkt, med än större

skäl fordras särskilt tillstånd för sådan handel vid gästgiveri å landsbygden,

där polisväsendet ofta är ganska bristfälligt ordnat.

Anledningen till den i lagstiftningen gästgivarne av ålder medgivna

undantagsställning i förevarande hänseende torde hava varit den, att — såsom

chefen för jordbruksdepartementet i ovan anförda yttrande framhållit - gästgivarnes ifrågavarande försäljningsrätt ansetts såsom en ersättning för

de innehavarne av gästgiverihemman åliggande skyldigheter. Så länge staten

av dem utkrävt dessa skyldigheter, hava statsmakterna ansett sig icke

böra upphäva den rätt till rusdrycksförsäljning, som av ålder utövats vid

gästgiverierna. Konsekvensen av detta åskådningssätt är ju den, att, när

det allmänna ej längre krävt fullgörande av nämnda skyldighet, statsmakterna

ock varit oförhindrade att indraga de med densamma förenade förmåner.

Vad angår gästgivarnes vinförsäljningsrätt, hava ock statsmakterna

— såsom framgår av ovan lämnade redogörelse — tillämpat ett dylikt betraktelsesätt.

Att från rättssynpunkt något hinder förelegat för tillämpning

av enahanda grundsats beträffande jämväl gästgivarnes ölförsäljningsrätt,

torde icke kunna påvisas.

Då nu jämlikt bestämmelserna i 1911 års skjutsstadga något utkrävande

av de gästgiverihemman av ålder åliggande skyldigheter icke vidare

kan ifrågakomma, utan gästgiveri- och skjutshållning för framtiden skall

uppehållas uteslutande på frivillighetens väg, synas inga skäl förefinnas att

längre bibehålla gästgivarnes ifrågavarande undantagsställning. Kommittén

har därför icke upptagit ifrågavarande slag av rättigheter i förslaget.

Enär bibehållandet av de rättigheter till brännvinsutskänkning, som utskänkning

fortfarande äro ett fåtal gästgiverier förbehållna, ännu mindre låter sig för- av brännvin

ena med de principer, på vilka kommittéförslaget vilar, har kommittén ej giverier.

heller däri upptagit detta slags rättigheter. Då emellertid ifrågasatts, att

dessa rättigheter av lagstiftningen skulle tillerkänts en viss privilegiikaraktär,

har kommittén å annat ställe upptagit till undersökning frågan om ersättning

till gästgiveriinnehavarne för den förlust, de genom indragande av desamma

kunna anses lida (se sid. 286).

Ett annat slag av utskänkningsrättigheter, som hava i viss man samma Rättigheter

karaktär som de nu behandlade, äro de i mom. 2 av övergångsstadgandena ^ utskänktiH

vin- och ölförsäljningsförordningen omförmälda rättigheterna att utan mom. 2 av

särskilt tillstånd utskälla vin och maltdrycker, vilka, om de förvärvats före översängsutgången

av år 1874, av förordningen förklarats »fortfarande skola åtnjutas». Stufvin-doch

Då bibehållandet av dessa rättigheter skulle innebära ett omotiverat intrång plförsälji

de kommunala myndigheternas bestämmanderätt ifråga om rusdryckshan- "‘"ningen^''

deln, har kommittén föreslagit, att de skola upphöra.

100

Utskänkning Vad slutligen beträffar de försäljningsrättigheter, som icke äro avsedda

drarfartyg a^ u^vas >nom viss kommun, nämligen rättighet till utskänkning av brännoch

tåg. vin eller av vin och Öl å passagerarfartyg eller å järnvägståg, ligger det

nästan i sakens natur, att desamma undantagas från de kommunala vetobestämmelserna.

Om exempelvis ett järnvägståg löper genom flera kommuner,

kan det ej gärna komma i fråga att i avseende å rätten till försäljning

av rusdrycker å tåget tillämpa olika bestämmelser i olika kommuner.

Efterlevnaden av en föreskrift i sådant syfte vore för övrigt knappast möjlig

att övervaka.

Därest ändstationerna för en kommunikationsled av ifrågavarande slag

äro belägna inom samma kommun, kunde visserligen det kommunala vetot

för sådant fall lämpligen komma till användning. En lagbestämmelse i detta

syfte synes emellertid icke påkallad, enär dylika fall, om de ens någonsin

förekomma, torde vara ytterst sällsynta och det i varje händelse synes

föga antagligt, att för dylika fall utskänkningsrätt anses behövlig.

d) Sättet för inhämtande av stadsfullmäktiges och kommunalstämmas

yttrande samt dessa myndigheters befogenhet att föreskriva inskränkningar

vid upplåtelser.

Ansökningar På sätt av den ovan under a) intagna redogörelsen framgår, skall enligt

‘detaljhandelnuvarande bestämmelser initiativet till inrättande av detaljhandel med spritoch

deras drycker inom en kommun, där denna handel skall övertagas av bolag, utgå frän

behandling. kommunala myndigheten. I och för sig synes det emellertid mera egentligt,

att initiativet i detta fall, liksom vid upplåtelse av andra rättigheter

enligt nuvarande bestämmelser utgår från dem, som önska erhålla en rättighet,

d. v. s. från bolaget, och detta desto hällre som förutsättningen för

handelns bedrivande är, att ett intresse därför förefinnes av sådan styrka,

att ett bolag kommer till stånd. Kommittén har därför som villkor för upplåtelse

av rättighet till bolag (17 och 18 §§) föreslagit, att ett sådant skall

göra ansökan hos Konungens befallningshavande, vilken ansökan med hänsyn

till de föreslagna bestämmelserna om tiden för påkallande av kommunal

folkomröstning skall ingivas inom januari månad året innan handeln

är avsedd att taga sin början. Befallningshavanden har därefter att

över inkomna ansökningar inhämta utlåtanden, i stad av magistrat och

stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och kommunalstämma.

1 Stockholm har magistraten, i likhet med vad nu gäller ifråga om upplåtelse

enligt vin- och ölförsäljningsförordningen, dock ej ansetts böra betungas

med avgivande av yttrande. De kommunala myndigheterna hava

att i sina utlåtanden angiva, bland annat, huruvida och i vilken utsträckning

den sökta rätten till detaljhandel skall anses böra medgivas. Hava

ansökningar inkommit från flera bolag, skall, om upplåtande av rätt till

101

detaljhandel tillstyrkes, visst bolag förordas till erhållande av den sökta

rättigheten. Frågan går därefter till Konungens befallningshavande, som

har att meddela beslut i frågan, därvid ansökning, som blivit av stadsfullmäktige

eller kommunalstämma avstyrkt, ej må bifallas.

Genom den sålunda föreslagna anordningen synes, utom att ett enhetligt

förfarande skulle gälla vid upplåtande av alla rättigheter, jämväl andra fördelar

komma att ernås. För det första är nämnda förfarande enklare än det

nu gällande, i det att varken kommunalmyndigheterna eller Konungens befallningshavande

skulle behöva pröva ärendet vid mera än ett tillfälle. Vidare

skulle de kommunala myndigheterna, då de hade att yttra sig om, huruvida

detaljhandel skall inrättas, samtidigt äga kännedom om, vilket eller vilka

bolag, som önska övertaga handeln, och sålunda i detta sammanhang kunna

bilda sig ett omdöme om sökandebolagets eller bolagens lämplighet. För

att lämna myndigheterna material för ett sådant omdöme, skola bolagen

vid begäran om koncession framlägga ett fullständigt program angående

sin verksamhet. Detta program skall innehålla ej endast uppgift om de

rusdrycker, försäljningen skall avse, utan jämväl om anta! försäljningsställen,

om grunderna för dessas förläggning, om den omfattning, i vilken

utskänkning är avsedd att äga rum annorledes än vid måltider åt spisande

gäster och beträffande de fall, då bolaget ämnar å annan överlåta rättighet

till utskänkning.

Sedan kommunalstämma eller stadsfullmäktige yttrat sig, skall Konungens

befallningshavande, där inkomna ansökningar ej genast avslås, enligt

förslaget hava att, om rörelsen kan antagas vålla olägenhet för angränsande

kommun, i ärendet infordra yttrande från stadsfullmäktige eller kommunalstämma

i sådan kommun. Tillräckliga skäl synas nämligen ej förefinnas

att, på sätt nu är stadgat, lämna angränsande kommun tillfälle att yttra sig

endast då fråga är om upplåtande av rättighet å landet.

Slutligen hava bestämmelserna om kungörelse av Konungens befallningshavandes

beslut i förslaget i någon mån ändrats. I

I sammanhang med frågan om sättet för inhämtande av de kommu- Kommunalnala

myndigheternas utlåtande anser sig kommittén böra till behandling Tefo^nhet

upptaga frågan om befogenhet för de kommunala myndigheterna att föreskriva att besluta

inskränkningar i avseende å utövande av detaljhandel, vare sig rättighet

härtill upplåtes till bolag eller till annan i de fall, då kommunalmyndig- n"''Mar''

heterna hava att avgiva yttrande. På sätt av den föregående redogörelsen

framgår, äga kommunalmyndigheterna för närvarande att ifråga om rättighet,

som meddelas bolag, bestämma försäljningsställenas antal. Däremot

äro kommunalmyndigheternas beslut om andra inskränkningar beträffande

sådan rättighet ej bindande, liksom nämnda myndigheter ej tillagts någon

som helst rätt att vid upplåtelse till annan än bolag, vare sig enligt bränn

-

102

vinsförsäljningsförordningen eller enligt vin- och ölförsäljningsförordningen,

meddela inskränkande föreskrifter i avseende å försäljningens bedrivande.

I 7 § 3 mom. av sistnämnda förordning har dock anvisning lämnats kommunalmyndigheterna

att ifråga om där avsedd rättighet avgiva yttrande,

. huruvida sådana föreskrifter anses nödiga. Då kommittén ansett de kommunala

myndigheterna böra beredas befogenhet att förhindra, att upplåtelse av rättighet

till försäljning äger rum, har det synts kommittén såsom en konsekvens

härav böra följa, att nämnda myndigheter jämväl skola äga att med för Konungens

befallningshavande bindande verkan förorda de inskränkningar, som anses

vara nödiga med avseende på försäljningens bedrivande. Frågan om försäljningsställenas

antal synes i och för sig ej vara av så avgörande betydelse,

att kommunalmyndigheternas befogenhet härutinnan bör begränsas

till densamma, utan torde den böra omfatta jämväl andra frågor, såsom

grunderna för försäljningsställenas förläggning, på vilka tider och huru försäljningen

skall bedrivas o. s. v. För att de av kommunalmyndigheterna

föreslagna inskränkningarna skola vara för Konungens befallningshavande

bindande, har dock ansetts böra uppställas den självklara förutsättningen, att

beslutet om samma inskränkningar icke finnes stå i strid med allmän lag eller

författning eller annorledes överskrida deras befogenhet, som fattat detsamma.

4. Folkomröstningsveto (s. k. lokalt veto),

a) Historik.

Uppkomsten Om man med kommunalt veto menar de beslutande kommunalmyndig^tokalt^eto^

^ie^ernas befogenhet att förbjuda inrättande av rusdryckshandel i kommunen,

var, såsom i annat sammanhang nämnts, under förra hälften av 1890-talet

kommunalt veto fullständigt genomfört endast i fråga om ständiga brännvinsförsäljningsrättigheter

på landet. I fråga om annan försäljning av brännvin

samt beträffande utskänkning och utminutering av vin och Öl är det kommunala

vetot ännu icke fullständigt genomfört, men hade vid sagda tidpunkt

ännu mindre omfattning. Härtill kom, att den för utövande av kommunal

rösträtt stadgade graderade skalan, vilken vid denna tidpunkt var obegränsad

på landet och hundragradig i städerna, förläde det verkliga inflytandet i kommunens

angelägenheter hos ett fätal. I den män bestämmanderätten i fråga

om rusdrycksförsäljningen var underkastad den kommunala självstyrelsen, blev

det därför även ett fåtal, som i de flesta fall hade avgöranderätten i sin hand,

jämväl när det gällde behandlingen av frågor rörande rättigheter till försäljning

av rusdrycker.

Denna omständighet föranledde vid upprepade tillfällen, att när dylika

frågor behandlades i landskommunerna, en perso/zmajoritet för avslag nedröstades

av en /yr/rmajoritet för bifall. Och i städerna, där frågor av denna

103

art behandlades av stadsfullmäktige, blevo likaledes ofta försäljningsrättigheter

tillstyrkta utan hänsyn till befintligheten av en motsatt mening hos

en stark majoritet av stadens invånare. När sedan på dylikt sätt tillstyrkta

och därefter upplåtna rättigheter föranledde dryckenskap eller andra missförhållanden,

vände sig givetvis missbelåtenheten därmed även och i alldeles

särskild grad emot de gällande lagbestämmelserna, som tilläto, att försäljningsrättigheter

kommo till stånd, oaktat den allmänna meningen i orten

varit däremot.

Detta förhållande uppmärksammades naturligen av den nykterhetsrörelse

med absolutistiskt program, som sedan 1880-talets början vunnit

stor utbredning. I den kritik, som från detta håll riktades mot rusdryckslagstiftningen

i nämnda avseende, vann också nykterhetsrörelsen stöd från

personer utanför dess egna led, och man sökte förebilderna till en ny

sakernas ordning i åtskilliga främmande staters lagstiftning, enligt vilken

det åt kommunernas lika röstberättigade medlemmar inrymdes befogenhet

att fatta beslut i ärenden angående rusdryckshandeln inom kommunen.

Härmed var man framme vid kravet på införande av det tillvägagångssätt

vid bestämmandet över rusdryckshandeln, som här i landet är

känt under namn av lokalt veto.

Den första motionen om införande av sådant veto väcktes vid 1893 ars

riksdag i Andra kammaren av herr J. Andersson i Tenhult. Den gick ut på, att

de befogenheter, som dittills varit de kommunala myndigheterna tillerkända i

fråga om brännvinshandeln inom kommunen, i stället skulle utövas genom

allmän per capita-omröstning av alla myndiga män och kvinnor såväl inom

den kommun, där brännvinshandel ifrågasatts, som inom dess grannkommuner

och sådana, som vore belägna på visst avstånd — exempelvis en

mil — därifrån. Enligt förslaget skulle sålunda kommunernas vuxna invånare

hava rätt icke blott att inlägga veto mot inrättande av brännvinshandel,

utan även, om försäljning tillåtits, att fastställa försäljningsställenas antal.

Till motivering för förslaget anfördes, att brännvinslagstiftningen icke

vore tillfredställande, och att förändringar därför voro av behovet påkallade.

Ej minst i städerna kunde man även av dem, som voro begivna

på dryckenskap, fä höra den önskan uttalas, att brännvinsförsäljningsställena

borde, om ej helt och hållet avskaffas, så åtminstone till antalet inskränkas,

för att icke krogarna i nästan varje stadsdel skulle leda till frestelser.

Emellanåt och till och med rätt ofta hörde man arbetare bestämt

förklara, att om de hade avgörandet i sin hand, skulle lokaler för försäljning

av spirituösa inom kort icke mera finnas till. Hustrur, mödrar och

döttrar uttalade sig ännu oftare i samma riktning. Helt naturligt vore, att

de styrande inom kommunen, som hade att bestämma över utskänkningsställenas

antal och rörelsens bedrivande, skulle söka åstadkomma så stor

1893 drs

Riksdag.

104

vinst som möjligt och sträva att driva rörelsen i så stor omfattning som

möjligt. Ju större vinsten vore, desto större bleve kommunens andel av de s. k.

brännvinsmedlen, vilket bidroge till att göra de kommunala utskylderna mindre

betungande. Att omsättningens storlek läge vederbörande om hjärtat, syntes

framgå därav, att krogar anordnades ej allenast vid varje salutorg, utan även

i städernas övriga delar och framför allt i städernas utkanter, där större

allmänna vägar tillstötte eller i allmänhet på sådana platser inom området,

varest största trafiken rådde; även på landsbygden, där krogar inrättades,

plägade man för dessa välja ett läge, som vore lämpat att befordra omsättningen.

Då Riksdagen genom tidigare fattade beslut visat sig ej vilja

vara med om en förbudslagstiftning för hela riket, ansåge motionären,

att man borde försöka den möjligheten, att folket självt finge rättighet

att inom de olika delarna av landet avgöra, huruvida det ville hava

minuterings- eller utskänkningsrättigheter inom orten. Detta avgörande

kunde ske på så sätt, att alla välfrejdade män och kvinnor, som fyllt

21 år, finge genom omröstning per capita bestämma, huruvida inom

kommunen spirituosaförsäljning skulle få äga rum eller icke samt, om sådan

försäljning medgivits, på enahanda sätt fastställa försäljningsställenas antal;

många samhällen skulle då otvivelaktigt befrias från krogrörelse. Men det vore

ej nog med att invånare i stads- och landskommuner, varest fråga uppstått om

inrättande av nya eller bibehållande av redan befintliga försäljningsställen, finge

utöva en sådan rösträtt, utan även invånare i angränsande kommuner och sådana,

som voro belägna på visst avstånd, t. ex. på mindre än en mil, borde

av lätt insedda skäl äga att deltaga i omröstningen, varvid deras röster

skulle åtnjuta samma värdeberäkning, som den först nämnda kommunens,

vilken frågan närmast gällde. På grund av vad ovan blivit anfört, yrkade

motionären, att Riksdagen skulle besluta, att inga förhandenvarande eller

ifrågasatta nya spirituosaförsäljningsställen inom en kommun skulle efter

viss tid, t. ex. efter den 1 januari 1894, få utöva sin verksamhet, förr än sådana

ovan antydda omröstningar försiggått.

Impulsen till förslaget kan motionären möjligen hava fått från England,

där ett förslag om införande av s. k. local option nästan samtidigt framlades

i parlamentet. I varje fall synes han ej hava stått främmande för den i

England pågående local-option-rörelsen, såsom framgår av hans inlägg i

debatten om hans motion. Huvudsyftet i motionen vid 1893 års riksdag var

att genomföra lika och allmän rösträtt vid alla kommunala beslut ifråga om

ärenden rörande brännvinshandeln. Men detta syfte kunde icke uppnås,

med mindre än att dessa ärenden avskildes från andra kommunala ärenden

och handlades efter särskilda regler. Enligt motionen skulle detta avskiljande

vara fullständigt, i följd varav de kommunala myndigheterna icke

skulle äga någon självständig beslutanderätt i fråga om brännvinshandeln.

Bevillningsutskottet avstyrkte motionen. Efter utskottets förmenande

105

kunde det visserligen med skäl sättas i fråga, om ej i ifrågavarande angelägenhet

större inflytande borde inom kommunen tillerkännas flertalets åsikt.

Den av motionären i detta syfte föreslagna anordningen ansåg sig utskottet

emellertid icke kunna förorda, enär densamma uppenbarligen skulle

innebära en alltför stor avvikelse från gällande grundsatser för kommunala

ärendens avgörande.

Bägge kamrarne biföllo utan votering utskottets avstyrkande hemställan,

Andra kammaren dock först efter en längre överläggning, varunder flere talare

uttalade sympatier för den tanke, som låg till grund för motionen. Herr S. A.

Hedin framhöll, att för att sätta den nya valmanskåren i tillfälle att utöva en sådan

rätt, som motionären ville giva den, erfordrades det regler för utövandet av denna

rätt. Då emellertid sådana ej voro upprättade, skulle ett eventuellt bifall

från Riksdagens sida till motionen ej leda till någon effektiv åtgärd. Herr

Hedin ansåg, att man väl kunde medgiva angränsande kommuner veto mot

öppnande av brännvinsförsäljning i en kommun, men att man icke kunde

låta de angränsande kommunerna deltaga i den ifrågavarande kommunens

omröstning, så att genom de förras röster den ifrågavarande kommunen

skulle kunna påtvingas ett eller flere spirituosaförsäljningsställen. Icke blott

härutinnan utan jämväl i andra avseenden krävde frågan ganska mycket

övervägande, såsom beträffande reglerna för rösträttens utövande och de

omständigheter, under vilka apparaten skulle sättas i gång. Det kunde sålunda

ifrågasättas, huruvida, när spörsmål om spirituosaförsäljning uppstode

inom en kommun, den skulle avgöras ensamt, uteslutande och definitivt

genom omröstning, eller om omröstningen skulle komma till stånd, först

sedan några myndigheter inom kommunen yttrat sig, eller om man skulle

avvakta yrkande därpå av ett visst antal av de röstberättigade. Skulle de

röstberättigade äga allenast veto, eller initiativ med fullständigt undanskjutande

av andra bestående kommunala myndigheter? Herr Hedin framhöll

vidare, att man ej borde frukta, att det genom den föreslagna lagstiftningen

skulle göras någon inskränkning i statens uniformerande lagstiftningsrätt,

då man hade betydande föredömen från andra länder såsom England, Schweiz

och Förenta Staterna. Det funnes nämligen åtskilliga lagar, som hade mycket

ringa effektivitet, om de icke hade sitt förnämsta stöd i den lokala allmänna

opinionen», och det funnes väl knappast någon del av lagstiftningen i vårt

land, varom detta gällde i högre grad än försäljningen av starka drycker.

Herr E. Wavrinsky uttalade den uppfattningen, att avgörandet, huruvida

utminuterings- och utskänkningsställen skulle få finnas inom en ort,

icke borde fattas genom enkel majoritet. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida

man icke borde upptaga en sådan bestämmelse som i det engelska

lagförslaget, varigenom fordrades -’/3 majoritet för att dylikt beslut skall

bliva giltigt. Härigenom skulle visserligen arbetet försvåras för nykterhetsvännerna,

men det skulle också förvärva en stabilitet, som eljes

106

1894 års

Riksdag.

vore svär att ernå, och vad man eu gäng vunnit skulle bliva lättare att

hålla kvar.

Vid 1894 ärs riksdag kom frågan ånyo före genom två inom Andra

kammaren väckta motioner. I den ena av dessa upptog herr Andersson i

Tenhult sina yrkanden frän 1893 års riksdag, försedda med åtskilliga kompletteringar

och tillägg. Sålunda yrkades till en början, att såväl de personliga

privilegierade rättigheterna som gästgiverirättigheterna skulle upphävas.

I fråga om övriga slag av rättigheter, som meddelades av Konungens

befallningshavande på tillstyrkan av stadsfullmäktige och magistrat

eller kommunalstämma, framhöll motionären, att det för de kommunala myndigheterna

kunde uppkomma frestelse att begagna brännvinsförsäljningen i

stor skala såsom inkomstkälla. Särskilt läge en stor våda däruti, att ett

fåtal bättre lottade personer hade att avgiva förslag, som så nära rörde den

stora allmänhetens ekonomiska välfärd. Om i något fall lokal självstyrelse

på bred basis skulle ifrågakomma, borde det vara vid dessa angelägenheters

ordnande.

Enligt det ifrågavarande förslaget skulle i stad magistraten före januari

månads utgång 1895 — eller, där bolag vore bildat, samma månad året

innan bolagets rättigheter upphörde — och sedermera på samma sätt vart

tredje år genom omröstning utröna, huruvida befolkningen önskade utminuterings-

och utskänkningsställen inom staden. Utfölle omröstningen till

förmån härför, bestämdes genom omröstning jämväl försäljningsställenas

antal, dock sä, att större antal än det förhandenvarande icke finge komma

under omröstning. Omröstning skulle ske med slutna sedlar per capita och

beslut fattas genom enkel pluralitet; i omröstningarna ägde varje inom

kommunen mantalsskriven välfrejdad man och kvinna, som fyllt 21 år, rätt

att deltaga. Härefter skulle magistraten till Konungens befallningshavande

insända det förda protokollet, åtföljt av magistratens eget utlåtande, varuti

magistraten, därest den tillstyrkte upprättande av spirituosaförsäljningsställen,

jämväl skulle framställa förslag om dessas belägenhet. Konungens

befallningshavande skulle därpå, om staden vid omröstningen uttalat sig för

spirituosaförsäljning, genom allmän kungörelse avfordra de kommuner, vilkas

områden gränsade intill stadens mark, deras utlåtande i form av omröstningar,

likartade med de nyssnämnda. Yrkade pluraliteten bland de

röstande avslag, skulle utminutering eller iskänkning icke tillåtas. Hade

åter pluraliteten uttalat sig för spirituosaförsäljning, skulle Konungens befallningshavande

fatta sitt beslut och giva det magistraten tillkänna. Ville

någon på landet väcka förslag, att utskänkning och utminutering där måtte

äga rum, skulle skriftlig framställning därom göras hos kommunalstämmans

ordförande inom mars månad det år, då försäljningen skulle börjas, varefter

kommunalstämmans ordförande före utgången av påföljande april månad

107

skulle på allmän, minst 14 dagar förut utlyst, stämma, förrätta sådan omröstning,

som för stad vore bestämd. Ogillades framställningen, förfölle

frågan. Om däremot genom omröstningen upplåtelse av spirituosaförsäljning

tillstyrktes, skulle ordföranden sända protokollet och övriga handlingar

till Konungens befallningshavande, som därefter genom allmän kungörelse

skulle avfordra angränsande kommuner deras utlåtande i form av sådan

omröstning, som den för stad stadgade. Konungens befallningshavande,

som, även om tillstyrkan skett, ägde rätt pröva, om dylik försäljning borde

tillåtas, skulle därefter fatta beslut i ärendet. Motionären föreslog slutligen,

att inga befintliga eller sedermera ifrågasatta spirituosaförsäljningsrättigheter

inom en kommun skulle efter viss tid få utövas, förrän dylika omröstningar

ägt rum. Alternativt yrkades, att Riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.

Maj:t begära utarbetandet av ändringar i brännvinsförsäljningsförordningen

i motionens syfte.

i den andra motionen, avgiven av herrar Oskar Eklund och S. A.

Hedin, med instämmande av 63 av Andra kammarens ledamöter, framlades

icke något lagförslag i ämnet, utan hemställdes endast om skrivelse till

Kungl. Maj:t med anhållan om utarbetande och framläggande av sådant

enligt följande grunder:

l:o) När i stads- eller landskommun fråga uppstode, att rättighet till

annan minuthandel med eller utskänkning av brännvin, än sådan som i stad

ägde rum på grund av burskap eller särskilt privilegium och på landet kunde

tillkomma innehavare av gästgiveri, skulle inom kommunen meddelas, skulle

det åligga Konungens befallningshavande, därest inom viss tid skriftlig ansökan

därom inkomme, undertecknad av välfrejdade, till myndig ålder komna

medlemmar av kommunen, som vore svenska medborgare, till ett antal

motsvarande minst en tjugondedel av kommunens mantalsskrivna folkmängd,

att förordna om anställande i kommunen av omröstning rörande den sålunda

väckta frågan.

2:o) I omröstningen skulle alla de kommunalmedlemmar äga att deltaga,

som uppnått myndig ålder, ägde god frejd och voro svenska medborgare.

3:o) Omröstningen, som skulle ske med slutna sedlar, gällde endast

förbud eller icke förbud mot ifrågasatt upplåtande av försäljningsrättigheter.

4:o) Om förbudsförslaget av mer än hälften av de i omröstningen

deltagande antoges, skulle det träda i kraft från den tidpunkt, då förut beviljade

rättigheter upphörde, och skulle ny fråga om upplåtande av rättigheter

ej kunna väckas förrän efter tre år. Om förslaget av flertalet röstande

ogillades, hade det förfallit och kunde ny fråga om förbudsomröstning icke

väckas förrän efter tre år.

5:o) Besvär över det genom omröstningen fattade beslutet skulle

ej kunna anföras på annan grund, än att det förmenades icke hava till

-

108

kommit i laga ordning; och skulle Konungens befallningshavande, därest

beslutet av sådan anledning undanröjdes, förordna om anställande av ny

omröstning.

Frän det av herr Andersson i Tenhult framställda förslaget skilde sig sålunda

motionen i flere väsentliga avseenden. Herrar Eklund och Hedin ifrågasatte

icke, att kommunens medlemmar skulle kunna genom allmän omröstning

medgiva rättigheter till spirituosaförsäljning inom kommunen eller

förbjuda upplåtelse av sådana rättigheter, utan allenast, att de skulle erhålla

rätt att genom omröstning uttala sitt veto mot ett i stadgad ordning väckt

förslag om beviljande av rättighet till minuthandel och utskänkning. I syfte

att bereda garanti för ett mera medvetet intresse för saken, föreslogo motionärerna

därjämte, att omröstningen skulle bero på initiativ från ett visst

antal av kommunens medlemmar. Där initiativet icke begagnades eller förbudet

icke segrade vid omröstningen, skulle de kommunala och administrativa

myndigheterna behålla sin nuvarande beslutanderätt. Någon befogenhet

för angränsande eller eljes närbelägna kommuner att deltaga i omröstninningen

ifrågasattes ej.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet, till vars behandling de båda

motionerna överlämnades, ingick på en ganska utförlig behandling av frågan,

särskilt vad beträffade den utländska lagstiftningen i ämnet. Utskottet

erinrade därefter, att i Sverige Konungens befallningshavande visserligen i

allmänhet ägde befogenhet att besluta om upplåtelse av rätt till minuthandel

med eller utskänkning av brännvin, men med den inskränkning, att denna myndighet

ej ägde att i stad mot både magistratens och stadsfullmäktiges (resp.

allmän rådstugas) samt på landsbygden mot kommunalstämmas avstyrkande

medgiva dylik rätt.1 Beträffande särskilt nyssberörda för stad gällande stadgande,

tillämpades, enligt vad utskottet inhämtat, detta i allmänhet sålunda, att

Konungens befallningshavande ej meddelade tillstånd till utövande av ifrågavarande

rättigheter med mindre framställningen härom blivit av vederbörande

stadsrepresentation tillstyrkt. Enligt gällande bestämmelser och praxis kunde

sålunda vederbörande kommunalrepresentationer i allmänhet förhindra, att

minuthandel eller utskänkning av brännvin bedreves inom en kommun.

Utskottet erinrade därefter, hurusom brännvinsförsäljningsställenas antal

minskats från försäljningsåret 1855—56 till försäljningsåret 1891—92.

Ständiga rättigheter för utminutering och utskänkning hade nedgått från

1,754 till 865, därav

utskänkningsrättigheter:

i städerna från 1,170 till 600,

1 Genom 1895 års försäljningsförordning stadgades, att om allenast stadsfullmäktige

(resp. allmän rådstuga) avstyrkt upplåtande av rättighet, Konungens befallningshavande ej

ägde medgiva dylik upplåtelse.

109

å landsbygden från 487 till 137, varav 109 privilegierade, vilkas upphörande

endast vore en tidsfråga;

utminuteringsrättigheter:

i städerna från 584 till 265,

å landsbygden från 62 till 35.

Märkligt vore, att det kommunala veto, som genom 1855 års försäljningsförordning

införts i lagstiftningen, vad landsbygden angick, borttagit

samtliga på auktion tillförene utbjudna utskänkningsrättigheter i icke mindre

än 18 av rikets 24 län, i följd varav, under försäljningsåret 1891—92 av

sådana rättigheter allenast 28 vore kvarstående i Stockholms, Östergötlands,

Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Västernorrlands län. I det närmaste

lika kraftigt hade nämnda veto verkat på minskningen av utminuteringsrättigheterna,

enär även dessa rättigheter hade försvunnit från landsbygden

i 15 av rikets län. Under sistnämnda försäljningsår kvarstode

sådana rättigheter till ett antal av tillsammans 35 i Östergötlands, Kalmar,

Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs

och Västernorrlands län. 1 vartdera av Södermanlands, Skaraborgs,

Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län funnes blott

en ständig brännvinsförsäljningsrättighet å landsbygden, och alla dessa rättigheter

vore privilegierade, vadan de icke kunnat avlägsnas. Å Gävleborgs och

Jämtlands läns landsbygder funnes ingen sådan rättighet.

Enligt utskottets åsikt framginge det av den utländska lagstiftningen,

att det lokala optionssystemet icke vore mindre fullständigt tillämpat i vårt

land än uti övriga anförda länder. De kommunala myndigheterna hade

i Sverige med större framgång än uti de flesta andra länder inskränkt

brännvinsförsäljningen och uti de flesta landskommuner till och med infört

absolut förbud. Att stadskommunerna hos oss icke hade ansett sig

med framgång kunna genomföra ett dylikt förbud, kunde icke väcka för^

våning hos den, som sett, att så gott som överallt i andra länder, där försök

i städerna gjorts i den riktningen, dessa försök utfallit mindre gynnsamt

och måst övergivas. Fördelen att måhända något inskränka förbrukningens

totala belopp hade uppvägts av den demoralisation och de

andra olägenheter, som förbudets kringgående så gott som allestädes medfört.

Emellertid voro även stadskommunerna i vårt land i sin fulla rätt att

införa förbud för minuthandel med eller utskänkning av brännvin, om

blott stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och magistraten vore ense

om fördelen därav. Utskottet hade icke i de av motionärerna anförda utländska

förhållandena kunnat finna något exempel på, att den lokala optionen

varit uppdragen åt en vidsträcktare krets röstberättigade än den, som

utgjorts av de i allmänhet i kommunala angelägenheter röstberättigade, men

väl hade det visat sig på flere ställen fördelaktigt att lägga avgörandet i

händerna på ett mindre antal personer, som representerade ett större om

-

no

råde, i ändamål att minska deras inflytande, vilkas intressen voro mer eller

mindre förbundna med spirituosaförsäljningen. 1 likhet med 1893 års

bevillningsutskott medgav utskottet visserligen, att önskvärt vore, att ett

större inflytande än nu vore fallet tillerkändes flertalets åsikt, men ansåg,

att den av motionärerna föreslagna anordningen skulle alltför mycket komma

att avvika från de i kommunala angelägenheter rådande rösträttsförhällandena.

Med brännvinsförsäljningen vore förbundna så stora intressen och sättet

för dess tillämpning vore av så genomgripande betydelse för kommunernas

lugna och livskraftiga utveckling, att något talande skäl näppeligen kunde

anföras, varför icke hithörande frågor borde avgöras på enahanda sätt och

av samma korporationer som kommunens övriga angelägenheter. Nykterhetsfrågan

hade såväl i vårt land som i andra länder visat sig äga förmåga

att sätta sinnena i sådan rörelse, att större betänksamhet och mogenhet

i uppfattningen erfordrades för deras lugna prövande än vid

avgörande av andra oftare förekommande kommunala frågor. Såväl licenssystemet

som särskilt en på den lokala optionen grundad ren förbudslagstiftning

innebure, enligt utskottets uppfattning, ett sådant ingripande i

den enskilda individens handlingsfrihet och levnadsförhållanden, att varje

fortskridande på dessa vägar borde ske endast i den mån som det allmänna

rättsmedvetandet uppbure och gillade de föreslagna åtgärderna. Ett

förhastat steg i nämnda riktning, även om det vore framkallat av aldrig sä

välmenande och entusiastiska strävanden, skulle lätt framkalla motsatsen av

den verkan, som åsyftades.

Första kammaren biföll utan debatt utskottets avstyrkande hemställan.

1 Andra kammaren uppstod en längre överläggning. De grunder för

lokalt veto, som föreslagits i herr Anderssons i Tenhult motion, erhöllo föga

anslutning, under det mänga talare yttrade sig till förmån för den av herrar

Eklund och Hedin väckta motionen.

Gent emot utskottets utlåtande gjordes bl. a. gällande, att motionärernas

hänvisning till utländska, särskilt amerikanska, lagar icke åsyftat att

angiva dem såsom mönster, som utan vidare skulle accepteras, utan endast

att framhålla, att den idé, som läge till grund för motionen, icke vore eu

uppfinning för vårt land, utan sedan länge blivit prövad i andra länder.

Det sammansatta system av lokal option och försäljningstillstånd, som i

Amerika sattes högst av den allmänna meningen, och vilken det hade

synts utskottet vara lämpligt att rekommendera för vårt land, vore ingenting

annat än vad motionärerna önskade, så att det bleve förbud, där

det kunde genomföras, och försäljningstillstånd, där man ej kunde åstadkomma

förbud. Man hade i England och även i viss män hos oss kunnat

frångå den uppfattningen, att alla kommunala frågor skola avgöras på ett

och samma sätt. Vissa ärenden hade ett mera direkt intresse för individen

än andra, och det vore därför önskvärt, om just i dylika åt individerna in

-

111

rymdes ett större inflytande. Frågan om rusdrycksförsäljning vore en sådan,

som rörde individen mer än den rörde fyrktalet, och detta syntes utskottet

hava erkänt genom att framhålla önskvärdheten av flertalets större inflytande

i densamma.

En av motionärerna, herr Ffedin, gjorde gällande, att när utskottet pastode,

att man i Sverige skulle hava minst sagt lika god lokal självstyrelse

i fråga om brännvinshandeln som i något annat land, och uppgåve, att man

icke kunde finna något exempel på, att lokal option i andra länder varit

uppdragen åt andra eller flere röstberättigade än dem, som hos oss i allmänhet

hade att handlägga och avgöra kommunala frågor, hade utskottet

sökt att under en formell likhet dölja sakens stora olikhet. Ty man kunde

icke jämföra de amerikanska kommunalstämmorna, där den allmänna rösträtten

fäller utslaget, med de svenska kommunalstämmorna, där fyrktalsrösträtten

rådde, eller med stadsfullmäktige, som tillsattes efter bevillningsrösträtt.

Det vore en underlig självmotsägelse, som man å utskottets sida

gjorde sig skyldig till, när man å ena sidan prisade det nuvarande svenska

lokalvetosystemet nära nog som ett ideal och å andra sidan yttrade, att en

på den lokala optionen grundad ren förbudslagstiftning innebure ett sådant

ingripande i den enskilde individens handlingsfrihet och levnadsförhållanden,

att varje fortskridande på dessa vägar borde ske endast i den

mån, som det allmänna rättsmedvetandet uppbure och gillade de föreslagna

åtgärderna. Det ville således säga, att om ett förbud tillämpades i enlighet

med nu gällande lagstiftning av myndigheterna, då vore ett sådant förbud

bra och då vore det ingenting att invända mot detsamma från synpunkten

av individens berättigade krav. Men om detta förbud genomfördes på det

sätt, att alla myndiga män och kvinnor inom kommunen, vilka ej äro diskvalificerade,

genom omröstning uttalade sig för ett sådant rent förbud gentemot

kommunalmyndigheten, som hölle på brännvinsavgiften, då vore detta förbud

fördömligt. Utskottet menade, att ett fortskridande på dessa vägar

borde ske endast i den mån, som det allmänna rättsmedvetandet uppbure och

gillade dessa åtgärder Detta vore riktigt, men innebure ej någon invändning

mot motionärerna, vilkas förslag just avsåge att bereda det allmänna

rättsmedvetandet ett tillfälle, som det hittills saknat, att göra sin röst hörd

och sin vilja gällande. Det resultat, som komme till stånd genom det nuvarande

fyrktalsväldet, vore nämligen ingalunda det allmänna rättsmedvetandets

oförfalskade uttryck.

Å andra sidan gjorde sig oppositionen mot det lokala vetot starkt

gällande under debatten. Det framhölls sålunda, att den redan gällande

lokala optionen på den svenska landsbygden lett till det resultatet, att brännvinsförsäljning

vore upplåten allenast i ett par hundra kommuner, varav

över hälvten hade privilegierade rättigheter. Ett sådant resultat, att lokalt

förbud mot brännvinsförsäljning tillämpades i de ojämförligt flesta kommu

-

112

1896 års

Riksdag.

nerna, kunde icke något annat land uppvisa. Vid sådant förhållande kunde

det icke bliva tal om att nu bifalla motionerna. Dessa ginge nämligen ut

på, att den redan befintliga lokala bestämmanderätten skulle tagas från de

kommunala myndigheterna och överflyttas till den allmänna rösträtten, samt

läggas i händerna på en myndighet, som skulle bestå av varje myndig man

och kvinna. De, som undertecknat den ena motionen, hade dock öppet

erkänt sin tvekan om den sistnämnda myndighetens företräde framför den

gamla genom att icke vilja giva denna nya kommunala myndighet rätt att

bevilja försäljningsrättigheter, utan de hade endast velat tillägga den rösträtt

för utövande av veto. De hade därmed själva visat, att de ansett

denna myndighet så omogen och oerfaren, att den icke kunde behandla

denna fråga positivt, utan att de endast hoppats, att under inflytande av

entusiastiska och väckande tal kunna få den att vid ett visst tillfälle rösta

emot en föreslagen utskänkningsrättighet. Någon positiv bestämmanderätt

hade de icke velat lägga i denna myndighets händer.

Gent emot det i motionen framställda kravet på lokal självstyrelse

gjordes vidare gällande, att nykterhetsvännerna i England nöjde sig med, att

rätten till att begära lokal option förbehölles de i kommunalt hänseende

röstberättigade och att det fordrades Vio av de röstberättigade för att omröstning

skulle medgivas. Då de svenska nykterhetsvännerna ville, att vetot

skulle bestämmas med enkel majoritet, fordrade de engelska i sådant hänseende

av de röstande.

Kammaren avslog herr Anderssons i Tenhult motion utan votering

och herr Eklunds m. fl. motion med 141 röster mot 74.

Vid 1896 års riksdag väcktes ånyo två motioner inom Andra kammaren

med förslag om införande av lokalt veto.

Den ena av dessa avgavs av herr E. J. Ekman med instämmanden

av 47 bland kammarens ledamöter. I densamma framhölls, att frågan om

minuthandel med eller utskänkning av brännvin framför allt vore en sedlighetsfråga,

som nära berörde individernas och familjernas liv. Det vore

därför på sin plats, att vid dess behandling en annan röstgrund än den

vanliga finge göra sig gällande, varigenom personlighetsprincipen mera

komme till sin rätt. Även i andra frågor av långt mindre betydelse hade

man börjat tillämpa en annan röstgrund än den vanliga. Sålunda tillämpades

per-capita-omröstning vid val av nämndemän, av godemän vid Iantmäteriförrättningar,

och av riksdagsmän till Andra kammaren, vid kallande

av fjärde provpredikant samt vid val av kyrkomötesombud. Motionärerna

hade icke något emot att i denna fråga giva per-capita-omröstningen en

ganska stor utsträckning, men då en större utsträckning i nämnda riktning

säkerligen icke för det dåvarande kunde påräkna Riksdagens bifall, inskränkte

motionärerna sitt yrkande därtill, att per-capita-omröstning skulle vid dylika

113

frågors avgörande äga rum endast bland de kommunalt röstberättigade. I

överensstämmelse härmed framställde motionärerna formulerade förslag till

ändrad lydelse av §§ 8, 9, 10 och 13 i förordningen den 24 maj 1895 angående

villkoren för försäljning av brännvin och andra brända eller destillerade

spirituösa drycker.

I den andra motionen återupptog herr Oskar Eklund jämte 14 andra

av kammarens ledamöter sitt yrkande från 1894 års riksdag.

Motionärerna erinrade, att huvudspörsmålet vore, huruvida brännvinsförsäljningsfrågor

borde avgöras på annat sätt och efter andra grunder än

andra kommunala frågor. Jämväl Riksdagens utskott hade erkänt önskvärdheten

av att befolkningens stora flertal finge ett större inflytande på sådana

frågor, och detta kunde icke realiseras på annat sätt än att de avgjordes

i annan ordning än övriga kommunala angelägenheter. Fördelen härav vore,

att nykterhetsintresset då finge göra sig gällande direkt utan att behöva

söka bemäktiga sig ledningen vid de kommunala och politiska valen, där

man mera borde taga hänsyn till eu persons allmänna lämplighet än till

hans ståndpunkt i en speciell, om än så viktig fråga. Brännvinsförsäljningsfrågorna

berörde vida mera folkets breda lager än de förmögna och bildade.

Brännvinshandeln borde väl icke behandlas såsom ett medel att taga ut

skattebidrag av dessa breda lager utan fastmer såsom ett ont, som man

visserligen tills vidare icke kunde bliva alldeles kvitt, men som samhället

borde så mycket som möjligt begränsa och mot vilket det borde taga i

anspråk sina medlemmars moraliska kraft. Denna väcktes och sattes i

verksamhet i samma mån som utsikt öppnades att kunna göra något

för att bekämpa det onda. Allt detta talade för att giva flertalet av en

kommuns medlemmar makt att hindra beviljandet av brännvinsförsäljningsrättigheter

inom kommunen. Om annars statsmakterna ville betrakta brännvinshandeln

ur någon annan synpunkt än såsom ett medel att uttaga skattebidrag

av de minst bemedlade, syntes det vara en mycket befogad och

mycket rättvis fordran, att de samhällslager, som mest ledo av brännvinshandelns

följder, också fingo någon bestämmanderätt i fråga om en sådan

rörelses fortsättande. Dryckenskapen verkade upplösande och förstörande

på familjen och störtade otaliga familjer i elände. De som mest finge lida

av brännvinshandelns följder vore kvinnorna och barnen; de senare kunde

icke föra sin egen talan, men kvinnan måste känna det såsom sin plikt att

göra allt vad hon kunde för att skydda de sina för detta elände, och där

familjefadern hemfallit åt dryckenskapslasten, vilade uppgiften att skydda

familjens intressen uteslutande på kvinnan. Hos kvinnorna hade också

bruket av spritdrycker aldrig så vunnit insteg som hos männen. Därför

fordrade både rättvisa och klokhet, att även kvinnan finge en bestämmande

röst med, när det gällde att sätta eu gräns för de ödeläggelse^ som spritdryckerna

förorsakade.

s

114

1902 års

Riksdag.

Bevillningsutskottet hemställde om avslag å motionerna under åberopande

av huvudsakligen samma skäl, som utskottet vid 1893 och 1894 års

riksdagar anfört.

Vid betänkandet voro fogade flera reservationer, i vilka yrkades bifall

till den av herr Eklund m. fl. avgivna motionen.

Första kammaren biföll utan debatt utskottets avstyrkande hemställan.

I Andra kammaren uppstod vid utlåtandets behandling en längre diskussion,

varunder några nya synpunkter på frågan icke framkommo utöver

dem, som redan under dess tidigare behandling blivit framförda. Av överläggningen

framgick emellertid, att den av herr Ekman m. fl. avgivna motionen

var ett kompromissförslag, tillkommet i syfte att få en del motståndare

över på sin sida. Redan under utskottsbehandlingen hade emellertid

några ledamöter funnit, att denna väg icke förde närmare till målet än den

av hr Eklund föreslagna, varför de också under debatten frånföllo yrkandet

om bifall till hr Ekmans motion.

Av herr Bruhn framställdes under diskussionen ett medlingsförsjag,

som innebar införande av lokalt veto med initiativ av en tjugondedel av

de kommunalt röstberättigade och med rösträtt allenast för de kommunalt

röstberättigade, varvid percapita-principen skulle tillämpas. Ifrågavarande

förslag vann icke häller någon större anslutning; med 131 röster mot 61

avslog kammaren hr Ekmans motion och med 121 röster mot 58 hr Eklunds.

Vid 1902 års riksdag hemställde herrar E. G. Åkerlind och C. P.

Jansson i Edsbäcken i en inom Andra kammaren väckt motion, att Riksdagen

ville i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring i gällande

förordning om försäljning av brännvin i enlighet med grunderna i den av

hr Eklund vid 1894 års riksdag avgivna motionen om införande av lokal

självstyrelse i fråga om brännvinsförsäljning.

1 sitt över motionen avgivna utlåtande gav bevillningsutskottet en

framställning av de i Norge rådande förhållandena och fann sig därav kunna

sluta, att man i åtskilliga norska städer, där på grund av allmän omröstning

brännvinsförsäljningen avskaffats, hade funnit sig föranlåten att redan

vid första tillfälle till ny omröstning åter medgiva dylik försäljning. Då

det dessutom hade visat sig, att den i Norge gällande lagstiftningen icke

lett till någon stadigvarande minskning i spritförbrukningen, kunde man

säga, att ifrågavarande lagstiftning icke utgjorde något föredöme, som manade

till efterföljd. Utskottet hemställde därför om avslag å den framställda motionen.

Kamrarna biföllo utskottets hemställan, Andra kammaren efter ett

kortare yttrande av den ene motionären.

115

Först vid 1907 års riksdag återupptogs frågan om införande av

lokalt veto. Det begränsades emellertid nu icke enbart till handeln med

brännvin, utan föreslogs att omfatta jämväl handeln med vin och Öl.

I Andra kammaren yrkade sålunda herr G. Thavenius, att Riksdagen

måtte för sin del besluta sådana förändringar i förordningarna angående

försäljning av brännvin samt angående försäljning av vin och Öl, att Konungens

befallningshavande icke skulle äga rätt att, mot vederbörande kommuns

beslut, för längre eller kortare tid meddela rätt till utskänkning eller

försäljning till avhämtning av nämnda drycker, Konungens befallningshavande

dock obetaget, att, då sådana omständigheter ansågos föreligga,

neka dylika rättigheter på viss ort. I sammanhang härmed föreslog motionären,

att kommunernas beslut i dylika frågor skulle fattas genom allmän

omröstning, i stad inför magistraten och på landet inför kommunalstämmans

ordförande, vid vilken omröstning varje välfrejdad, myndig och inom kommunen

mantalsskriven man eller kvinna skulle äga en röst, samt att det

skulle erfordras en majoritet av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna

för att beslut om veto skulle anses vara åstadkommet. Dylikt beslut skulle

icke kunna ändras förrän efter 5 år.

Därjämte upptogo herrar Ernst Beckman, Johan Ericsson i Vallsta och

Jakob Pettersson i Södertälje med instämmanden av 63 av kammarens ledamöter

(Riksdagens nykterhetsgrupp) det förslag, som framställts av herr

Eklund m. fl. vid tidigare riksdagar, dock med den utvidgning att vetot

skulle avse jämväl handeln med vin och Öl, såvida denna handel berodde

av särskilt meddelat tillstånd. Till stöd för sina förslag anförde

motionärerna, att den uppfattningen allt allmännare syntes göra sig gällande,

att det s. k. kommunala vetot i fråga om rusdrycksförsäljningen borde

göras mera effektivt. Särskilt för landsbygden vore nämligen ölet fullt

ut lika mycket som brännvinet en källa till dryckenskap och alkoholism

i alla dess yttringar. För vinnande av målet »effektivt kommunalt veto»

fordrades närmast, att försäljning av rusdrycker icke, mot kommunalrepresentationens

uttalande, genom högre myndighets ingripande tillätes i större

utsträckning, än som kommunen ansåge önskvärt. Åtskilliga förändringar

i syfte att ur nu bestående lag avlägsna vissa av de bestämmelser, som

i detta avseende åt Konungens befallningshavande tillerkänt förmynderskap

över kommunerna, vore därför behövliga. Det krävdes emellertid

långt mera ingripande åtgärder än de nu nämnda, för att kommunen

skulle kunna ställa ett effektivt veto mot rusdrycksförsäljning, framför

allt om man med kommunens vilja förstode den uppfattning, som gjorde

sig gällande hos flertalet av dess myndiga medborgare. Uppfattningen

både inom och utom Riksdagen hade på den senaste tiden i vissa avseenden

undergått en så väsentlig förändring, att rätta ögonblicket vore

inne att ånyo frambära förslaget om kommunal vetorätt mot försäljning

1907 års

Riksdag.

116

av rusdrycker. Denna rätt borde vara grundad på allmän omröstning

med lika rösträtt för myndiga män och kvinnor. Tanken på den allmänna

rösträttens tillämpning på ett speciellt, noga begränsat område av

det kommunala livet förefölle numer knappast lika främmande för våra förhållanden

som fallet varit för blott några år sedan. Vidare hade samtidigt

med kraven på en såväl politisk som kommunal rösträttsreform det berättigade

i kvinnans inflytande på det offentliga livet vunnit allt större erkännande.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet, till vars behandling motionerna

hänvisades, upptog till en början frågan om verkningarna av de i

främmande länder tillämpade lokala förbuden. Utskottet erinrade om det

utlåtande, som avgivits i februari 1898 av den departemental kommittén

angående revision av Öl-, vin- och brännvinslagstiftningen i Norge, och den

uppfattning, som i nämnda utlåtande kommit till synes. Den norska lagen

av 1894 hade befordrat superiet, befrämjat lönkrögeri och olaga försäljning,

lönbränning samt utbredning av andra skadliga drycker, ävensom

tillfogat inhemsk handel och näring onödig skada med motsvarande fördel

för utlänningarna m. m. Kommittén hade därför förordat folkomröstningens

avskaffande. Efter de första omröstningarna i anledning av 1894 års lag

hade för övrigt icke i någon norsk stad brännvinsförsäljningen nedvoterats.

Utskottet erinrade jämväl om de undersökningar rörande motsvarande förhållanden

i Nordamerika, vilka under senaste tiden hade företagits av från

Finland särskilt utsända delegerade. Bedömda efter hittills i vårt land upprätthållna

anspråk på effektivitet i rusdryckslagstiftningens tillämpning syntes

förhållandena i de Nordamerikanska stater, där lokal option eller förbudslagstiftning

i annan form vore gällande, ingalunda vara tillfredsställande.

Såväl på grund härav som även med hänsyn till rusdryckslagstiftningens

ställning i Nordamerika såsom en politisk partifråga ansåg utskottet, att

detta lands lagstiftning icke lämpligen borde uppställas såsom ett föredöme

uti ifrågavarande avseende. Samtliga för utskottet tillgängliga upplysningar

hade givit vid handen, att ingenstädes, där genom allmän folkomröstning

förbud mot försäljning av rusdrycker införts, förbudet medfört åsyftad

verkan. 1 stället för kontrollerad och till lagöverträdelser icke lockande

rusdrycksförsäljning, hade uppstått en okontrollerad dylik försäljning, och

om de allmänna moraliska vådorna av en sådan lagstridig handel kunde

meningarna icke vara delade. I en sådan riktning hade också Riksdagen

vid ett föregående tillfälle uttalat sig, då Riksdagen år 1897 skrivit till Kungl.

Maj:t med hemställan om upphävande av det dä gällande förbudet mot införsel

av brännvin till lappmarkerna.

Förslag till vittgående reformer med avseende på den kommunala rösträtten

i dess helhet förelåge till Riksdagens prövning. Den av motionärerna

ifrågasatta anordningen med allmän rösträtt för ett speciellt område av det

117

kommunala livet vore desto mindre av behovet påkallad som, därest den

ifrågasatta reformen av hela den kommunala rösträtten bleve genomförd,

flertalets åsikt skulle på behörigt sätt kunna göra sig gällande jämväl beträffande

rusdryckshandeln. 1 sådant hänseende erinrade utskottet, att därest

den av Kungl. Maj:t föreslagna röstskalan för utövande av kommunal

rösträtt hade tillämpats vid de av motionärerna anförda exemplen på fyrksegrar

för utskänkning, resultatet i samtliga de anförda fallen med säkerhet

kunde antagas hava blivit i enlighet med flertalet röstandes åsikt.

Utskottet fäste slutligen uppmärksamheten därpå, att den ifrågasätta

folkomröstningen ingalunda innebure absolut visshet för ernående i alla fall

av beslut i sådan riktning, som motionerna uppenbarligen åsyftade. Det

kunde nämligen ganska väl tänkas, att i följd av verksam agitation bland

de många röstberättigade flertalet uttalade sig för en försäljningsrätt, som

icke skulle ha blivit beviljad, därest frågan fått behandlas i lagstadgad ordning.

Utskottet hemställde därför om avslag å samtliga de i ärendet väckta

motionerna.

Vid betänkandet var fogad en reservation av 5 av utskottets ledamöter,

vari yrkades, att Riksdagen i anledning av de väckta motionerna matte

hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen av förslag till

bestämmelser i syfte att avgörandet inom kommun av väckt fråga om tillstånd

till detaljhandel med brännvin samt till försäljning av vin och Öl matte

äga rum medels allmän och lika rösträtt, huvudsakligen överensstämmande

med motionärernas förslag. Som stöd härför anförde reservanterna, att

detta av nykterhetsvännerna i landet sedan länge framställda krav vore

grundat på den erfarenheten, att det redan förefintliga vetot ofta vore svart

att genomföra, även när saken otvivelaktigt understöddes av flertalet kommunmedlemmar,

därför att de medlemmar, som i följd av sina höga röstetal

dikterade utgången, i allmänhet stode mera främmande för nykterhetsrörelsen

än menige man, ja, mången gång visat sig rent av fientliga mot densamma.

Ett ytterligare vittnesbörd härom vore också, att den fyrkvalda

Första kammaren vid tidigare behandling av enahanda framställningar som

de ifrågavarande, merendels icke ägnat frågan ens någon diskussion. Reservanterna

medgåvo, att en lagstiftning på ifrågavarande område likaväl som

mången annan lagstiftning kunde giva anledning till försök att kringgå densamma,

och att under vissa förhållanden dylika försök kunde antaga den

omfattning och framträda på sådant sätt, att de gåve upphov till verkliga

missförhållanden. Men detta borde här lika litet som i fråga om annan lagstiftning

i och för sig utgöra ett oavvisligt hinder att söka på bästa sätt

genomföra en ordning, som vore principiellt riktig och syftade till befrämjandet

av ett stort samhällsgagn. Vad anginge de erfarenheter, utskottet

trott sig hava inhämtat från utlandet, så vore dessa icke av den beskaffenhet,

att därpå med fog kunde byggas normer för svenska förhållanden. Det

118

vore omöjligt att på avstånd kunna bedöma omfattningen av och orsakerna

till de påstådda missförhållandena, och de av utskottet uppletade omdömen,

varpå utskottet åberopade sig, vore måhända fällda av personer, som genom

förutfattade meningar ofrivilligt letts att överdriva saken, utan att utskottet

blivit i tillfälle att höra även andra sidans meningar. Hur därmed än förhölle

sig, så syntes man dock vid denna saks bedömande väl främst böra

lita till våra egna erfarenheter. I en mängd av våra landskommuner hade

man dock lyckats genomföra lokalt veto mot försäljning av såväl brännvin

som vin och Öl, och det hade icke försports, att detta lett till olägenheter,

som gjorde beslutets upphävande önskligt, utan tvärtom sades åtgärderna

i de allra flesta fall hava medfört uteslutande goda verkningar. Det vore

påtagligt, att en utvidgad möjlighet för andra landskommuner att där införa

enahanda ordning borde i regel kunna antagas få samma goda verkan.

Beträffande städerna förelåge visserligen icke någon erfarenhet om ett lokalt

vetos verkningar, och i åtskilliga bland dem skulle av naturliga skäl lättare

uppstå försök att kringgå förbudet. Men mycket berodde på den stränghet,

varmed lagen tillämpades. De av utskottet åberopade utsagorna om utländska

förhållanden innefattade även vittnesbörd om att vederbörande myndigheter

på ort och ställe hade synts på ett för svenska förhållanden okänt

sätt öppet överse med de mest flagranta överträdelser av ett genomfört

lokalt veto. Ett dylikt uppträdande av lagens väktare skulle säkerligen icke

anses förenligt med svensk åskådning, och därtill komme, att hos oss nykterhetsrörelsen

växt sig så stark och målmedveten, att lagens handhavare

helt visst skulle hos nykterhetsorganisationerna erhålla verksamt bistånd i

förbudets övervakande. För övrigt ankomme det på medlemmarna i varje

stadskommun att själva bedöma lämpligheten av vetots begagnande, och

visade det sig vid tillämpningen väsentliga olägenheter, finge väl detta föranleda

kommunen till särskilda åtgärder och i olyckligaste fall beslutets upphävande.

Ingalunda finge dock eu dylik eventualitet tjäna till förevändning

att motsätta sig ett försök med en lagstiftning av ifrågavarande beskaffenhet.

Reservanterna ansågo, att den av utskottet uttalade farhågan, att en

försäljningsrättighet skulle kunna komma till stånd genom kommunal folkomröstning,

men att den icke skulle hava blivit beviljad, därest frågan fått

behandlas i iagstadgad ordning, icke syntes vara grundad på erfarenhetens

vittnesbörd; skulle så i något fall ske, vore det ju icke annat än tillbörligt,

att flertalets vilja bleve gällande.

Första kammaren biföll utan debatt och votering utskottets hemställan.

Andra kammaren anslöt sig åter, efter ett anförande av herr Beckman, med

113 röster mot 69 till reservationen.

1908 års Vid 1908 års riksdag återupptog herr Karl Staaff jämte 14 av Andra

Riksdag, hammarens ledamöter (Liberala samlingspartiets förtroenderåd) i två särskilda

119

motioner samma förslag som hr Beckman m. fl. framställt vid 1907 års riksdag,

dock med den förändring, att det för införande av förbud mot detaljhandel

med brännvin, vin och Öl skulle erfordras - majoritet, samt i kommuner,

där detaljhandel med rusdrycker förut icke funnits, majoritet för

beslut om upphävande av dylikt förbud.

Jämväl herr Ernst Beckman jämte fyra av kammarens ledamöter (Riksdagens

nykterhetsgrupps styrelse) upptogo i tva andra motioner det av

hr Beckman vid 1907 års riksdag framställda förslaget, dock med samma

förändring i fråga om kravet på kvalificerad majoritet som i hr Staaffs m. fl.

motioner.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande anförde sammansatta bevilinings-

och lagutskottet bland annat följande: Den årliga förbrukningen

av spirituösa drycker inom landet hade nedgått, och jämväl konsumtionen

av skattepliktiga maltdrycker hade visat eu mindre nedgång. Antalet begagnade

ständiga försäljningsrättigheter hade också minskats. Det kunde därför

svårligen bestridas, att redan gällande lagstadganden vore tillfyllest för

åvägabringandet av ett kommunalt rusdrycksförbud, därest ett sådant förbud

uppbures av eu mera allmän folkmening. Härom vittnade därjämte den

omständigheten, att försäljningsrättigheter, tillkomna under medverkan av de

kommunala myndigheterna, i stora delar av landet icke förekomme pa landsbygden.

Enligt officiella uppgifter för 1905—1906 funnes ingen enda ständig

brännvinsförsäljningsrättighet å landsbygden i fyra län. I 7 län funnes

blott en dylik rättighet och 5 av dessa voro privilegierade. 1 ytterligare 3

län funnes på landsbygden endast privilegierade rättigheter, i 12 län funnes

sålunda å landsbygden icke någon enda ständig försäljningsrättighet, till

vars upprättande vederbörande kommunala myndigheter medverkat. Det vore

under sådana förhållanden icke befogat att, såsom i motionerna skett, tala

om storfyrkarnas övermäktiga inflytande till rusdryckshanteringens förman.

Fast mer ansåg utskottet det vara ådagalagt, att därest inom en kommun

ett allmänt krav på lokalt rusdrycksförbud förefunnes, detta redan med gällande

kommunala rösträttsbestämmelser kunde förverkligas. Utskottet erinrade

vidare om den av 1907 års riksdag antagna kommunala rösträttsreformen,

vilken med all säkerhet skulle komma att i avsevärd mån överflytta

bestämmanderätten i kommunala angelägenheter på de mindre fyrktalens

innehavare. Den av motionärerna ifrågasatta anordningen vore så mycket

mindre påkallad av något verkligt behov, som efter allt att döma rösträttsreformen

inom jämförelsevis kort tid kunde antagas vinna tillämpning. Till

nedgången i konsumtionen av alkoholhaltiga drycker hade nykterhetsrörelsen

ostridigt medverkat, liksom ock lämpliga lagbestämmelser främjat detta

goda förhållande. Men huvudsakligen vore det säkerligen allmänbildningens

väsentliga höjande och det alltjämt fortskridande folkupplysningsarbetet, som

mest hade medverkat därtill. Utskottet höll ock bestämt före, att ett försök

120

W09 års

Riksdag.

att genom skärpta lagbestämmelser, vilka icke uppbures av en mera allmän

folkmening, söka åstadkomma avhållsamhet, lätt kunde medföra, att det

resultat, som i nu berörda avseende vunnits, äventyrades. Så länge den

ojämförligt största delen av folket icke såge något brottsligt i ett måttligt

njutande av alkoholhaltiga drycker skulle alltför stränga restriktiva lagbestämmelser

uppfattas som ett obehörigt intrång i den personliga friheten.

Dylika restriktioner skulle då icke medföra åsyftat gagn men väl allvarliga

olägenheter. De bestämmelser, vilka genom 1905 års förordning infördes

i nykterhetens intresse och som trätt i tillämpning så sent som i slutet av

år 1907, ansågos då vara tillfyllest; och det vore efter utskottets mening

skäl att avvakta resultatet därav, innan ytterligare bestämmelser i samma

riktning infördes. Ett fortsatt upplysningsarbete med syfte att uppfostra

folket till nykterhet vore den väg, som bäst ledde till ett varaktigt resultat.

Utskottet hemställde på nu angivna grunder om avslag å de i ämnet

väckta motionerna.

I en till betänkandet fogad reservation yrkade 6 av utskottets ledamöter

bifall till de i ärendet väckta motionerna. Efter en kortare överläggning

biföll Första kammaren utskottets hemställan, under det att Andra kammaren

biföll reservationen.

Vid 1909 ars riksdag väcktes ånyo i Andra kammaren förslag om

införande av allmän folkomröstning i fråga om rusdrycksförsäljning av

herr Staaff med instämmanden av 17 kammarens ledamöter och av herr

Beckman med instämmanden av 7 kammarens ledamöter.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet hänvisade till vad 1908 års

utskott yttrat i ämnet och framhöll ytterligare, att enligt den senast publicerade

officiella statistiken antalet ständiga försäljningsrättigheter fortfore att

nedgå. Utskottet erinrade därjämte, att Riksdagen i samband med antagandet

av förändrade bestämmelser för utövandet av den politiska rösträtten

definitivt godkänt den redan år 1907 framlagda vittgående kommunala

rösträttsreformen. Skulle emellertid även efter denna reforms genomförande

kravet på en förändrad ordning för avgörande av förevarande frågor kvarstå,

så borde ett avgörande träffas först sedan en allsidig och verkligt vägledande

utredning förebragts såväl om verkningarna i nykterhetens intresse av de

bestämmelser, vilka i förevarande avseende föreslagits, som ock rörande

de följder i ekonomiskt avseende, som ett mycket hastigt utsträckande

av det lokala rusdrycksförbudet till ett större antal kommuner komme att

medföra. Att fråntaga de kommunala myndigheter, vilka bära ansvaret

för den ekonomiska förvaltningen, beslutanderätten i ovan berörda frågor

måste under nuvarande förhållanden vara i ekonomiskt avseende mycket

betänkligt, och det syntes utskottet tvivelaktigt, huruvida en sådan ordning

skulle vara av bestående gagn för nykterhetssaken. Den allmänna folk

-

121

omröstningen vore ett mycket oberäkneligt maktmedel och kunde ofta utfalla

till förmån för den mening, från vars sida den häftigaste agitationen hade

förts. Den sakliga och insiktsfulla prövning, som alltid borde föregå en

frågas avgörande, komme sålunda i regel att saknas, i synnerhet som den

känsla av ansvar, varunder de kommunala myndigheterna handlade, icke så

starkt förnummes hos de i en dylik folkomröstning deltagande. Utskottet

hemställde om avslag å de i ärendet väckta motionerna.

Vid betänkandet var fogad en reservation av sex av utskottets ledamöter,

vilka yrkade bifall till en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas

syfte. Till stöd härför anförde reservanterna, att nedgången i antalet ständiga

försäljningsrättigheter till huvudsaklig del tillkommit genom Riksdagens

beslut rörande upphörande av gästgiveriernas brännvinsförsäljningsrätt. De

av utskottet anförda siffrorna avsåge vidare endast antal brännvinsförsäljningsrättigheter,

icke rättigheter till försäljning av vin och Öl. Huruvida

även antalet sistnämnda rättigheter vore statt i nedgående, vore icke bekant.

I alla händelser kunde den omständigheten, att antalet av vissa slags titskänkningsrättigheter

undergått minskning, icke förringa önskvärdheten av

att varje kommun finge tillfälle att genom allmän omröstning ytterligare påskynda

ifrågavarande minskning. Gentemot det skäl för avslag, som utskottet

funnit i saknaden av en allsidig och verkligt vägledande utredning

om de sannolika verkningarna av lokala rusdrycksförbud, anmärkte reservanterna,

att förslag om anställande av eu dylik omfattande utredning under

de senaste åren upprepade gånger förelagts Riksdagen men dittills alltid

fallit på Första kammarens motstånd. Det vore för övrigt uppenbart, att

varje kommun som skulle få att behandla förslag om förbud mot all försäljning

av starka drycker inom dess område, skulle finna sig föranlåten att

underkasta förslaget en grundlig och omfattande utredning, innan den fattade

sitt beslut. Den av utskottet uttalade farhågan, att den allmänna folkomröstningen

skulle visa sig vara ett mycket opålitligt maktmedel, skulle väl

emellanåt komma att besannas; detta vore emellertid icke annat än vad som

kunde inträffa redan med nu gällande rösträttsbestämmelser. Reservanterna

framhöllo till slut, att kravet på en lokalvetolagstiftning verkligen uppbures

av en synnerligen stark och utbredd folkmening. Till stöd härför åberopades

dels den i utskottets betänkande intagna historiken angående frågans

föregående riksdagsbehandling och dels den stora tillslutning, som Sveriges

nykterhetssällskaps representantförsamling hade erhållit på sin till rikets

kommuner riktade framställning om instämmande i Andra kammarens beslut

i ämnet år 1908.

Första kammaren biföll utan debatt utskottets hemställan, under det

att Andra kammaren avslog utskottets hemställan och biföll reservationen

med 145 röster mot 58.

122

1910 års Genom fyra särskilda inom Andra kammaren väckta motioner, nämli

Riksdctg.

geil rörande införande av lokalt veto i fråga om brännvinsförsäljning

och tvä i fråga om vin- och ölförsäljning, bragtes frågan om införande av

lokalt veto med lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med rusdrycker

inför 1910 års riksdags prövning. Motionerna avgåvos dels av

herr Staaff jämte 19 andra av kammarens ledamöter, dels av herr Beckman

m. fl. och voro i det närmaste likalydande med de vid föregående riksdagar

av herr Staaff resp. herr Beckman m. fl. i ämnet väckta motionerna. Det

lokala vetot behandlades vid denna riksdag icke i ett sammanhang, utan

hänvisades motionerna angående lokalt veto i fråga om brännvin till bevillningsutskottet

och i fråga om vin och Öl till lagutskottet. I sitt över

motionerna om införande av lokalt veto i fråga om brännvinsförsäljning

avgivna utlåtande anförde bevillningsutskottet bland annat, att det med hänsyn

till den nyligen antagna kommunala rösträttsreformen vore lämpligt att

åtminstone avvakta någon tids erfarenhet av denna, innan man vidtoge åtgärder,

vilkas följder icke till fullo kunde överskådas och mot vilka betänkligheter

av principiell art kunde resas. För övrigt kunde även andra utvägar

tänkas för främjande av ett kraftigt nykterhetsarbete. Utskottet syftade

därmed i främsta rummet på ett fortsatt målmedvetet folkupplysningsarbete

i nykterhetens tjänst, ett arbete som redan i åtskilliga avseenden burit goda

frukter. Vad därefter anginge den viktiga ekonomiska sidan av saken, erinrade

utskottet om Riksdagens tidigare uttalande rörande behövligheten av en allsidig

utredning av de ekonomiska förhållandena såsom en nödvändig förutsättning

för mera ingående åtgärder på nykterhetslagstiftningens område.

Utskottet framhöll vidare, att såväl inom Första som Andra kammaren hade

väckts motioner, avseende en fullständig och uttömmande utredning av nykterhetsfrågan

i hela dess vidd eller efter ordalydelsen »utredning rörande de

lämpligaste medlen att motarbeta alkoholmissbruket i Sverige». Med den stora

betydelse nykterhetsfrågan numer hade kommit att intaga och då till följd

därav städse eu mångfald olikartade förslag till lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande

område framkommo, borde man utgå därifrån, att hithörande spörsmål

i hela deras vidd och i ett sammanhang bleve föremål för utredning.

Flärvid borde allt vad till saken hörde vinna beaktande och följaktligen

saväl nu föreliggande som andra tidigare framställda förslag komma under

omprövning. Bevillningsutskottet hemställde på dessa skäl om avslag å

de sålunda väckta motionerna.

1 eu till betänkandet fogad reservation hemställde sju av utskottets

ledamöter om en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte. Reservanterna

framhöllo bland annat, att det av utskottet förordade fortsatta målmedvetna

folkupplysningsarbetet i nykterhetens tjänst, hur nödvändigt och nyttigt det

än vore, omöjligen kunde anses göra en lagstiftning av här ifrågavarande

slag obehövlig, i fråga om utskottets hänvisning av de framställda förslå

-

123

gen till en framtida fullständig och uttömmande utredning av nykterhetsfrågan

i hela dess vidd framhöllo reservanterna, att frågan om lokala vetot

under inga förhållanden borde sammanslås med eu sådan större utredning.

Då en allsidig utredning av alkoholspörsmålet otvivelaktigt torde komma att

kräva lång tid, skulle en sådan åtgärd fördröja avgörandet av denna fråga,

för vars snara lösning folkmeningen mycket kraftigt och enigt uttalat sig,

och åberopade reservanterna till stöd härför dels frågans föregående riksdagsbehandling,

dels de instämmanden i Andra kammarens beslut om lokalt

veto, som 1908 gjorts av ett stort antal kommunalstämmor. Den allmänna

tillfredsställelse, varmed det under år 1909 vid den stora arbetskonflikten

rådande tillfälliga rusdrycksförbudet hade mottagits, utgjorde ett ytterligare

vittnesbörd om denna folkmenings utbredning och styrka.

Vid frågans behandling uppstod i Första kammaren en kortare överläggning,

varunder herrS. Wieselgren framhöll, att frågan borde bedömas med

öppet öga för den förutsättning, att det vore en gammal rätt i vårt land,

som saken gällde. Det vore icke fråga om införande av lokalt veto utan

blott om att ändra sättet för besluts fattande i denna fråga. Denna reform

vore icke lätt att genomföra, men om en skrivelse beslötes, skulle Kungl.

Maj:t vid sin utredning av önskemålet nödvändigtvis också taga i betraktande

de ovissa punkter, som för frågans klarerande måste belysas. Det

vore en mycket kinkig sak att nöja sig med att giva rätt åt en kommun

att besluta lokalt veto på grund av allmän folkomröstning, under det att

nästa kommun alldeles gräns i gräns med den hade en befolkning, som

icke hyllade samma princip. Det vore då naturligtvis en ganska oviss vinst

man erhölle, därest grannkommunen lade krogen på sin sida om gränsen.

Ovillkorligen vore bestämmelser av nöden, vilka gjorde den ena kommunens

beslut i någon mån förbindande för förhållandena i grannkommunen och

häri läge en stor svårighet.

Från den motsatta sidan gjordes emellertid gällande, att av alla de

nykterhetskrav, som hade framställts, vore kravet på lokalt veto på den

allmänna och direkta rösträttens grund det, som innebure de största svårigheterna.

Staten, som i gällande lagstiftning medgåve utövandet av en viss

hantering, skulle överlämna åt den ovissa folkmeningen i de särskilda kommunerna

att avgöra om den lagliga hanteringens öde. Genom en dylik

allmän folkomröstning ställde man ju på det oberäkneligas, på den plötsliga

omkastningens grund den ekonomiska planläggningen hos de särskilda

samhällena och de stora statsinstitutionerna. Man beredde lika plötsligt

undergång åt mängen under statens hägn tillkommen industriell anläggning,

åtminstone sådana, vars huvudsakliga avsättning skedde inom det samhälle,

där anläggningen vore belägen, man beredde i ett nu ruin åt många medborgare,

som kanske just hämtat sin huvudsakliga utkomst från denna under

hägn av statens lagar tillkomna industri.

124

1911 års

Riksdag.

Med 107 röster mot 7 biföll kammaren utskottets förslag.

Andra kammaren biföll efter en kortare debatt utan votering reservationen.

Då frågan om införande av lokalt veto beträffande brännvin sålunda

förfallit, avslogos jämväl motionerna om lokalt veto beträffande vin och Öl.

Vid 1911 års riksdag bragtes ånyo frågan om införande av lokalt veto

med lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin, vin och

Öl inför Riksdagen genom motioner dels av herr Beckman m. fl. i Första

kammaren, dels av herr Staaff m. fl. i Andra kammaren och dels av herr

von Schéele m. fl. i Andra kammaren. Yrkandena i samtliga motioner

voro desamma som allt sedan år 1908 årligen bragts under Riksdagens

prövning.

Bevillningsutskottet, till vilket lokal-veto-motionerna i fråga om försäljning

av brännvin hänvisades, åberopade de skäl, som av vederbörande

utskott tidigare anförts mot bifall till förut gjorda framställningar i ämnet,

samt erinrade, att Kung!. Maj:t under juli månad 1910 uppdragit åt särskild

person att verkställa viss förberedande utredning i fråga om alkoholmissbrukets

motarbetande, vilken utredning ännu icke blivit slutförd. På dessa

grunder hemställde utskottet om avslag å de väckta motionerna.

Vid utskottets betänkande voro fogade flera reservationer; i två av dessa,

den ena avgiven av 7 av utskottets ledamöter, föreslogs en skrivelse till

Kungl. Maj:t i motionernas syfte. I en tredje reservation, avgiven av herr

Jeansson, framhölls, att de viktigaste farhågor, som uttalats mot införande

av lokalt veto med rösträtt per capita, hade varit, att det skulle medföra för

hastiga omkastningar. Med de garantier mot sådana omkastningar, som i

motionerna stipulerades, och då dessa ytterligare skulle kunna stärkas genom

att icke röstande personer räknades såsom havande röstat emot, så

att -j., av ett samhälles män och kvinnor måste ha avgivit sina röster, för

att ett förbud skulle kunna genomföras, skulle förslagets största olägenheter

vara undanröjda.

1 Första kammaren uppstod vid behandlingen av frågan en längre debatt.

Därunder gjordes bland annat gällande, att den föreslagna anordningen

ställde ett stort antal kommuner inför utsikten att vart tredje år uppröras av

en våldsam agitation för och emot försäljningsförbud. Förbudets såväl anhängare

som motståndare skulle säkerligen uppbjuda sina yttersta krafter

för att söka vinna framgång åt sin sak. Dessa strider skulle vidare icke

kunna undgå att sträcka sina verkningar även in på det kommunala området

i övrigt och in på det politiska livet och där orsaka en upphetsning,

som ytterligare skärpte partimotsatserna. Fördelarna av detta veto vore icke

så överväldigande, att de lagstiftande myndigheterna borde låta sina betänkligheter

fara och acceptera detsamma. Med den begränsning av den

125

kommunala rösträtten, som nu vore gällande, och då varje gift kvinna lätt

kunde erhålla denna kommunala rösträtt, skulle man lika lätt kunna na fram

till målet på det kommunala vetots väg som på det lokala vetots. I det förra

fallet fordrades blott enkel majoritet inom kommunen, medan i det senare

fallet fordrades ‘-/n majoritet. I förra fallet hade man också den stora fördelen,

att det vore de mera bofasta inom kommunen, som skulle få besluta,

då det däremot i senare fallet mycket lätt kunde hända, att majoriteten utgjordes

av en lösare del av befolkningen, som, då beslutet skulle tillämpas,

redan vore borta från kommunen. Vidare åberopades emot det lokala vetot

förhållandena i Säter, där brännvinsförsäljningen avskaffats. Inkomsten av

brännvinshandeln i Hedemora hade betydligt stigit och det hade förklarats,

att någon synnerlig minskning i spritkonsumtionen i Säter icke hade inträffat.

Möjligen hade tillfälliga anledningar härtill förelegat, men det vore

ingen genomgripande kraft i det lokala vetot, så länge det fanns möjlighet

att få spirituösa på annat håll. Samma erfarenheter åberopades jämväl från

Malmöhus län; där funnes spritförsäljning endast i ett 20-tal av länets ungefär

250 landskommuner. 1 många s. k. spritfria kommuner vore dock eländet

i hög grad framträdande, beroende därpå att sprit hämtades frän mer eller

mindre avlägsna orter och förtärdes i övermått, då det åtkommes. Konsten

att finna utvägar för att komma åt spritdrycker vore ofantlig, och det vore

minuthandelsställena, som på landsbygden kommit mest ofärd åstad, varemot

förtäringen på utskänkningsställena enligt sakens natur ägde en viss

begränsning.

Från anhängare till det lokala vetot gjordes å andra sidan gällande, att

frågan icke blott hade den viktiga ekonomiska sidan, att en hel del samhällen

i ganska stor utsträckning grundade sin ekonomi på rusdrycksmedlen,

utan även den, att upphörandet av rusdrycksförsäljningen inom kommunen

innebure ett förbättrande av kommunens ekonomi. Rusdryckshanteringen

vore kommunalekonomiskt sett icke någon värdeskapande hantering

utan endast eu uppsamlingsmetod för utkrävande av förut befintliga värden.

Den vore dessutom den orättvisaste av uppsamlingsmetoder, ty den toge

det mesta av de svagaste, ja, den toge av dem, som icke kunde säga nej,

ofta allt.

Under debatten yrkades jämväl bifall till den av herr Jeansson avgivna

reservationen. Ärendets avgörande påkallade dubbla voteringar, varvid i

första voteringen utskottets förslag antogs med 61 röster mot 56, som tillföllo

herr Jeanssons reservation. I huvudvoteringen segrade utskottets avstyrkande

hemställan med 89 röster mot 26, som avgåvos för förslaget om

skrivelse till Kung!. Maj:t i motionernas syfte.

1 Andra kammaren uppstod jämväl vid frågans behandling en längre

debatt, varunder det såsom skäl mot genomförande av lokalt veto bland

annat åberopades, att i fråga om den kommunala rösträtten inträtt en vä

-

126

sentlig förändring och att de breda lagren nu vore i tillfälle att göra sin

mening och sina önskningar gällande. Häremot framhölls emellertid, att

beträffande städerna de senast förrättade stadsfullmäktigevalen givit vid

handen, att majoriteten tämligen säkert läge, där den förut hade legat. Om

man undantoge några få städer, hade det genomgående visat sig, att de

som förut suttit vid styret i städerna fortfarande hade majoritet, och vid

avgörandet av såväl dessa som andra frågor bleve det icke fråga om annat

än majoritetsbeslut.

Gentemot herr Jeanssons reservation, till vilken under överläggningen

yrkades bifall, framhölls, att det vore att ställa upp alltför starka garantier,

när man begärde, att alla de som icke kommo tillstädes för att rösta, oavsett

vilka skäl, som föranlett deras uteblivande, skulle betraktas som nejröstande.

Man måste därvidlag icke blott tänka på dem, som måhända

gärna skulle vilja avgiva sina röster, men voro hindrade av någon fysisk

orsak, utan man mäste också tänka på att det vid en sådan omröstning

utan allt tvivel vore mer än en, som gärna skulle önska avgiva en jaröst,

men som måste avhålla sig därifrån därför att annan person lagt

hinder i vägen därför. 1 sådana fall vore det oriktigt, att den som på detta

sätt hölles borta från omröstningen icke blott med sin röst skulle helt och

hållet räknas bort utan att rent av hans — eller kanske snarare hennes —

röst skulle komma att räknas såsom ett nej i stället för ett ja. Motståndarne

till reformen hade gjort gällande, att ifråga om ekonomiska angelägen

heter borde det i intet fall tillkomma någon annan att rösta än dem, som

själva bidrogo med ekonomiska offer. Denna ståndpunkt i den sak, som

det här gällde, måste anses vara förfelad. Den skulle ju ytterst grunda sig

på att endast den, som på ett eller annat sätt deltoge med ett offer, som

så att säga satte in något, riskerade någonting genom ett visst avgörande,

skulle äga rätt att deltaga i samma avgörande, men man kunde säga, att

alla de, som det här vore fråga om att giva rösträtt åt, i själva verket riskerade

något, riskerade att få bidraga med offer, större än penningeoffer.

Om man såge denna sak som den borde ses, vore alla de, vilka det här

gällde, fullkomligt lika berättigade att deltaga i omröstningen, och om

några möjligtvis skulle vara ännu mera berättigade än andra, vore det måhända

just de, som eljest voro svaga, undanskjutna och tillbakasätta till

följd av sin fattigdom.

Med 126 röster mot 39 beslöt kammaren bifalla reservanternas hemställan

om en skrivelse till Kung!. Maj:t i motionernas syfte.

De motioner, i vilka föreslogs införande av lokalt veto rörande försäljning

av vin och Öl, hade hänvisats till lagutskottet, vilket i sitt utlåtande,

under hänvisning till att frågan om genomförande av lokalt veto ifråga

om försäljning av brännvin förfallit till följd av kamrarnes skiljaktiga me

-

127

ningar, hemställde, att motionen icke skulle till någon Riksdagens åtgärd

föranleda, en hemställan vilken blev av bägge kamrarna bifallen.

Inom den organiserade nykterhetsrörelsen har tanken på lokalt veto

vunnit en nästan enhällig anslutning, såsom särskilt framgår av förhandlingarna

vid nykterhetsorganisationernas under de bägge sista årtiondena

hållna gemensamma kongresser. Redan vid den första av dessa, 1896 års

förbudskongress, upptogs frågan till behandling, därvid kongressen uttalade

sin enhälliga anslutning till den motion, som vid 1896 års riksdag

avgivits av herr Eklund m. fl. Däremot ställde sig kongressen avvisande

till den av herr E. J. Ekman m. fl. vid samma riksdag väckta motionen, dels

därför, att rätten att deltaga i omröstningarna däri inskränkts till de kommunalt

röstberättigade, dels ock därför, att enligt denna motion omröstning

skulle kunna påkallas ej blott angående förbud mot brännvinsförsäljning,

utan även angående meddelande av tillstånd därtill, något som för nykterhetssaken

ansågs vara av högst tvivelaktigt värde. Genom en lagstiftning

enligt detta förslag kunde nämligen portarna öppnas för brännvinsförsäljning

på platser, där de dittills varit tillbommade. Eu sådan fara läge sa

mycket närmare, som kvinnorna, vilka i denna fråga hade oomtvistlig rätt

att göra sin mening hörd, enligt det Ekmanska förslaget icke skulle äga

att deltaga i omröstningen.

Vid 1899 års förbudskongress upptogs frågan ånyo. Därvid uttalades

emellertid från några håll betänkligheter mot att skjuta densamma allt för

mycket i förgrunden. Det funnes redan kommunal bestämmanderätt i brännvinsfrågan,

och denna rätt hade man börjat allmänt begagna på landsbygden,

där man i allmänhet voterat bort krogarna. De förbättrade kommunikationerna

hade emellertid på sina ställen gjort denna rätt betydelselös, i det att

man lätt kunde skaffa sig rusdrycker från långt avlägsna trakter. Genom

en vetolag skulle också en annan allt för litet beaktad olägenhet uppkomma,

nämligen bristen på överensstämmelse och samverkan mellan den valmanskår,

som skulle votera bort krogarna och den valmanskår, som ägde att välja

dem, som hade att bestämma över kommunens drätsel. Ölet vore det

svenska folkets farligaste fiende, och det skulle vara mycket vunnet, om

den kommunala vetorätten kunde få sin tillämpning jämväl på ölhandeln.

Å andra sidan gjordes gällande, att det lokala vetot skulle i hög grad gagna

nykterhetssaken, även om det ej skulle komma att medföra seger för nykterhetsvännerna

i de större städerna. På landsbygden och i de mindre städerna

skulle det dock säkerligen föra hän till försäljningsförbud, och krogens

borttagande på en plats skulle under alla omständigheter försvåra tillgången

på rusdrycker. Ett försäljningsförbud borde vila på folkets vilja, och rösträtt

borde därför i denna fråga tillerkännas varje medborgare. Alla nykterhetsvänner

och alla de, som lidit av krogarnas fördärvlighet, skulle natur

-

Den organiserade

nykterhetsrörelsens

ställning till

det lokala

vetot.

128

ligtvis vara med om att rösta bort krogarna, och i de flesta kommuner

skulle dessa båda kategorier utgöra majoritet. Med 26 röster mot 12 beslöt

kongressen yrka på upptagande av den principen i vår rusdryckslagstiftning,

att rusdryckshandeln inom en kommun skulle kunna genom per capita-omröstning

avskaffas av en kvalificerad majoritet av till myndig ålder komna

medborgare.

Vid 1902 och 1905 års förbudskongresser var lokal-vetofrågan icke

föremål för behandling, enär nykterhetsvännernas intresse och uppmärksamhet

vid denna tidpunkt huvudsakligen voro fästade vid en reformering

av vin- och ölhandeln.

Vid 1908 års förbudskongress, den första, som var samlad efter genomförandet

av 1905 års rusdryckslagstiftning, upptogs emellertid lokal-vetofrågan

ånyo. Kongressen uttalade, att Sveriges nykterhetsfolk sedan länge

enat sig om det lokala vetot, vilket i de länder, där det var genomfört, visat

sig vara en synnerligen god hjälp för de i nykterhetshänseende längst framskridna

kommunerna att värja sig mot rusdryckshanteringens värsta yttringar.

Kongressen erinrade emellertid, att i vårt land med den särskilda försäljningsrätt,

som vore medgiven tillverkare, särskilt ölindustrien, det kommunala

vetots verkningar i avsevärd grad kunde omintetgöras genom upprättande

av ölbryggerier. Det krävdes därför jämte det kommunala vetot en lagstiftning,

som upphävde rusdryckstillverkares självfallna försäljningsrätt och

gjorde densamma beroende av samma bestämmelser, som gällde för övriga

rusdrycksförsäljare. Kongressen erinrade vidare om de vid 1908 års riksdag

väckta motionerna om lokalt veto och upptog särskilt den i dessa motioner

föreslagna bestämmelsen att två tredjedelars majoritet skulle krävas för förändring

av det befintliga förhållandet, vare sig det gällde att borttaga förefintlig

rusdrycksförsäljningsrätt eller införa sådan, där den ej funnits. 1

denna bestämmelse om kvalificerad majoritet läge efter kongressens uppfattning

en återhållande faktor, som skulle visa sig icke obetydligt försvåra

vinnande av lokalt förbud inom en del kommuner. Kongressen ville emellertid

icke motsätta sig densamma, då den i likhet med motionärerna önskade

bygga alla åtgärder mot rusdryckshanteringen på en bestämd och beståndande

folkviljas grund och ingalunda tvivlade på, att sund rättsuppfattning

och samhällskänsla vid en sådan omröstning skulle komma att finna nödig

anslutning. Kongressen anslöt sig därför till de i ämnet väckta riksdagsmotionerna.

På hösten 1908 beslöt Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling,

som utgöres av ombud för samtliga större svenska nykterhetssällskap

och som mellan förbudskongresserna är den organiserade nykterhetsrörelsens

gemensamma representation, att till landets samtliga kommuner utsända en

förfrågan om deras ställning till den av Riksdagens nykterhetsgrupp i Riksdagen

framförda frågan om lokalt veto. Efter en redogörelse för frågans

129

*

tidigare behandling inom Riksdagen och det vid 1908 års riksdag framställda,

av Andra kammaren utan votering bifallna förslaget framhöll representantförsamlingen,

att frågan om försäljning av alkoholhaltiga drycker vore

icke blott en närings- och skattefråga utan en sedlighetsfräga, som på det

närmaste berörde den enskildes och familjens liv. 1 en sådan fråga vore

allmän folkomröstning på personlighetsprincipens grund den enda riktiga

röstgrunden. Med särskild hänsyn till frågans sedliga och för familjelivet

betydande innebörd, vore det orätt, att såsom även efter genomförande

av den föreslagna ändringen i de kommunala rösträttsbestämmelserna

måste bliva fallet, kvinnan i största utsträckning uteslötes från att

med sin röst inverka på kommunens beslut, i den mån nykterhetsintresset

genom en sådan allmän folkomröstning kunde mera än under nuvarande

kommunala rösträttsförhållanden göra sig gällande inom en kommun, måste

detta anses beteckna ett framsteg i utvecklingen. Detta upphävdes ej därav,

att inom ett samhälle, där lokalt veto gjort sig gällande, enskilda individer,

särskilt under övergångsperioder, till äventyrs sökte och delvis kanske även

lyckades kringgå förbudet. All erfarenhet gåve vid handen, att minskade

tillfällen att åtkomma spritdrycker minskade superiet, blott restriktionen gåves

tid att verka. Ej minst från vårt eget lands lagstiftnings historia på detta

område funne man bestyrkt, att ingrepp i restriktivt avseende verkat till

välsignelse. Genom den ifrågasatta bestämmelsen om en kvalificerad majoritet

av 2/a hade i förslaget angivits en extra garanti mot att rusdrycksförbud

genomfördes i en kommun, utan att en mera allmän opinion därför

läge till grund. Representantförsamlingen anhöll därför, att vederbörande

representation ville uttala sin anslutning till Andra kammarens beslut vid

1908 års riksdag.

Från kommunalstämmorna i 1,342 av Sveriges samtliga 2,406 landskommuner

ingingo svar å skrivelsen, varemot 1,064 kommuner icke besvarade

densamma. Av de förra uttalade sig 1,044 kommunalstämmor för lokalt

veto, varav 28 med visst förbehåll, 55 uttalade sig mot lokalt veto och 243

vägrade att göra något uttalande. I samtliga norrlandslänen samt i Jönköpings,

Värmlands och Kopparbergs län voro de kommuner, som uttalade

sig för lokalt veto, i absolut majoritet av respektive läns samtliga landskommuner.

Till rikets städer utsände representantförsamlingen en liknande anhållan.

Fullmäktige i 39 städer förklarade, att skrivelsen ej föranledde till någon

fullmäktiges åtgärd, och städerna Säter, Gränna, Skanör och Hedemora förklarade

sig vara för lokalt veto. Från flertalet städer ingick icke något svar

å skrivelsen.

Vid 1911 års förbudskongress — den senast hållna — behandlades

ånyo lokal-veto-frågan. Därvid framhölls bl. a., att det med det lokala

vetot avsedda resultatet icke kunde fullständigt vinnas enbart genom en

9

130

*

lagstiftning av den omfattning, som dittills föreslagits i vårt land. I synnerhet

äventyrades detsamma därigenom, att man tack vare de förbättrade

kommunikationerna kunde införa alkoholhaltiga drycker i obegränsade mängder,

jämväl i kommuner, där veto fullständigt genomförts. För att undanröja

dessa olägenheter ifrågasattes förbud mot att transportera rusdrycker

till andra än dem, som hade rätt att sälja. Förbudskongressen anslöt sig

sålunda till det i Riksdagen framlagda lokal-veto-förslaget, men uttalade tilllika,

att förbudet mot försäljning inom en kommun borde fullständigas, så

att det även omfattade tillverkares försäljningsrätt inom området, så att försändning

å järnväg av spirituösa drycker till andra än rättighetsinnehavare

ej finge äga rum, och så att bolag ej skulle äga att försälja sina varor annorledes

än frän stället för minuthandel, d. v. s. över disk.

Från nykterhetsrörelsens sida har sålunda tanken på genomförandet

av lokalt veto fått det kraftigaste understöd. Icke blott förbudskongresserna

utan jämväl de olika lokala nykterhetsföreningarna hava, alltsedan förslag om

lokalt veto första gången framställdes i Riksdagen, uttalat sig för en dylik

lagstiftning, såsom framgår av de adresser och resolutioner, vilka vid frågans

behandling vid olika tillfällen föredragits av enskilda riksdagsmän.

Det förhållandet, att lokal-veio-idén upprepade gånger vunnit bifall av

Andra kammaren och vid 1911 års riksdag av en icke obetydlig minoritet

inom Första kammaren samt fått eu omfattande anslutning bland breda lager

av vårt folk, synes vittna om, att man i stort sett samlar sig omkring införande

av denna reform, såsom det första steget i fråga om en mera effektiv

rusdryckslagstiftning.

b) Den kommunala folkomröstningens berättigande.

Och kommu- Såsom framgår av historiken, har den åsikten alltmera trängt igenom,

omröstnin" at* kommunens medlemmar böra erhålla större inflytande på handläggens

för- ningen av ärenden rörande rusdryckshandeln, än de nu äga, och i överenshbestående1

stämmelse härmed gå de framställda förslagen allmänt i den riktningen, att

ordning för kommunens myndiga och välfrejdade män och kvinnor tillerkännas lika rätt

V<ta!a°sdtv~direkt besluta om införande av lokala förbud.

styrelse. Införande av detta s. k. lokala veto eller, rättare uttryckt, införande

av kommunala folkomröstningar angående lokalt rusdrycksförsäljningsförbud,

innebär i själva verket, att en viss grupp ärenden, som plägat

anses vara av kommunal natur, komma att behandlas i annan ordning än

den, som är bestämd för kommunala ärenden i allmänhet. Med hänsyn

härtill har den principiella invändningen riktats mot det lokala vetot, att det

skulle innebära ett första steg till upprivande av den ordning för besluts

fattande, som kommunalförordningarna föreskriva. Vikten av denna invändning

nödvändiggör måhända en något mera ingående undersökning av den

131

ställning, som kommunerna intaga vid behandlingen av ärenden rörande

rusdryckshandeln.

Kommittén vill till eu början något närmare ingå pa spörsmålet,

huruvida frågor rörande rusdrycksförsäljning äro att anse såsom sådana

kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, varom

talas i § 1 av förordningarna om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse

i stad. Den omständigheten, att dylika frågor handläggas av

kommunala myndigheter, torde nämligen icke i och för sig vara avgörande

för besvarandet av denna fråga.

1 detta avseende må framhållas, att ursprungligen landskommunerna

icke alls och städerna allenast i mindre omfattning haft befogenheter i fråga

om rusdryckshandeln. Först med förordningen den 19 juni 1835 gavs åt

kommunerna, å landet genom pastor och socknemän och i stad genom

stadens äldste, befogenhet att avgiva yttrande över det antal minutförsäljningsställen

för brännvin, som skulle av Konungens befallningshavande medgivas.

Om motiven till detta stadgande har kommittén icke kunnat finna några upplysningar

i riksdagshandlingarna. Stadgandet torde emellertid hava visat sig

fördelaktigt ur nykterhetssynpunkt, och denna kommunernas befogenhet vidgades

småningom. Genom 1855 års brännvinsförsäljningsförordning föreskrevs,

att tillstånd till minutförsäljning och utskänkning av brännvin icke

skulle få meddelas, om i stad magistraten och stadens äldste samt på landet

sockennämnd och sockenstämma inlagt veto däremot. Som skäl för denna

bestämmelse, enligt vilken annan brännvinshandel än den privilegierade icke

skulle få utövas »mot menigheternas vilja genom deras kommunalmyndigheter

uttalad», anförde särskilda utskottet, att det syntes »skäligt, att de vältänkande

och kloke bland församlingarnas och kommunernas invånare må kunna

från den mindre stadgade delen av befolkningen avlägsna lockelser och tillfällen

till missbruk av starka drycker». Det var sålunda i främsta rummet

nykterhetssynpunkten, som i 1855 års lagstiftning gjordes gällande beträffande

kommunernas befogenheter i fråga om brännvinshandeln, och även

om formerna för fattande av kommunens beslut sedermera förändrats, har

kommunens allmänna uppgifter att »avlägsna lockelser och tillfällen» till

rusdrycksmissbruk icke undergått någon förändring. Att denna viktiga

sedliga uppgift förlädes hos de »vältänkande och kloke» bland kommunernas

medlemmar, torde böra ses mot bakgrunden därav, att denna tids nykterhetsrörelse

huvudsakligen hade sitt fotfäste hos de bättre situerade samhällsklasserna,

på grund varav dessa klasser också bäst kunde tillgodose

meromnämnda viktiga intresse. Kommunens i 1855 års lagstiftning fastslagna

uppgift att verka till rusdryckshandelns begränsande framstod jämväl

däri, att Konungens befallningshavande icke ägde bestämma rättigheternas

antal högre än vad kommunens myndigheter gemensamt tillstyrkt. I övrigt erhöll

kommunen icke någon självständig befogenhet, utan hade allenast att till

132

Konungens befallningshavande avgiva förslag och yttranden om upplåtelser

av försäljningsrättigheter och om de villkor, som därvid kunde fästas. Kommunerna

kunna därför sägas genom 1855 års lagstiftning hava erhållit absolut

beslutanderätt i vad det gäller begränsning eller upphävande av på

särskilt tillstånd beroende brännvinshandel, men endast eu rådgivande ställning

beträffande övriga frågor om denna handel.

Den omständigheten att kommunen fått sig tilldelad en viss uppgift,

emedan kommunen såsom intresserad därav bäst anses kunna tillgodose

densamma, innebär icke att uppgiften är att hänföra till de gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter, där en på skattskyldigheten

grundad rösträtt anses motiverad.

De i egentlig mening kommunala ärendena handläggas i den ordning,

som finnes i kommunalförordningarna föreskriven och som innebär, att pa

landet kommunalstämma (resp. kommunalfullmäktige med vissa förbehåll)

besluter, under det att kommunalnämnden eller särskilt utsedda personer

och styrelser förbereda handläggningen och verkställa besluten; samt att i

stad stadsfullmäktige (resp. allmän rådstuga) besluter, under det att magistraten

eller särskilt tillsatta nämnder, styrelser eller personer hava uppgiften

att förbereda eller verkställa besluten. Dessa regler för fattande av ett

kommunalt beslut sammanfalla icke med de regler, vilka i försäljningsförordningarna

finnas föreskrivna för behandling av ärenden rörande rusdryckshandeln.

i fråga om upplåtelse av ständiga brännvinsförsäljningsrättigheter

gäller stadsfullmäktiges och kommunalstämmas beslut allenast för så vitt

det innebär avslag å frågan om upplåtelser eller fastställande av rättigheternas

högsta antal. I fråga om upplåtelse av vissa slag av tillfälliga brännvinsförsäljningsrättigheter

hava dessa myndigheter endast en konsulterande ställning,

och i fråga om andra rättighetsupplåtelser behöva de icke ens höras.

1 ännu högre grad avvikande från den vanliga kommunala ordningen äro

reglerna för handläggningen av frågor om upplåtelser av rättigheter till vin- och

ölförsäljning. I fråga om vissa av dessa slag av rättigheter skola kommunalstämman

och kommunalnämnden resp. stadsfullmäktige (allmän rådstuga)

och magistrat hava fattat samstämmande beslut, för att veto skall anses föreligga.

Och beträffande samtliga slags rättigheter, såväl till brännvins- som

till vin- och ölförsäljning, är det icke en kommunal utan en administrativ

myndighet, som fattar beslut, såvida icke veto föreligger.

Härmed torde hava uppvisats, att det med fullt fog kan sägas råda

eu bestämd skillnad mellan kommunens befogenhet att handlägga ärenden

tillhörande rusdryckslagstiftningen och dess befogenhet att bestämma över

kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, och

det torde ej vara för mycket sagt, att detta förhållande bryter udden

av den förut nämnda principiella invändningen mot det lokala vetot, att

133

dettas införande skulle innebära början till ett upprivande av den ordning,

som nu gäller för kommunala besluts fattande.

Emellertid kan man ju ej bortse från det faktum, att kommunen realiter

haft och har ett betydande inflytande på avgörandet av frågan om, huruvida

inom densamma rusdrycksförsäljning må få äga rum eller icke. Och

vad man med införandet av kommunal folkomröstning avser är dels att

utvidga denna kommunala självbestämmanderätt och dels att på ett strängt

begränsat område låta personlighetsprincipen göra sig starkare gällande än

på andra kommunala verksamhetsområden. Lättheten att bestämt begränsa

det område, där det nya folkomröstningsinstitutet skulle äga tillämpning, i

förening med det förhållandet, att här föreligger en fråga, som alldeles särskilt

berör de breda folklagrens väl och ve, borde häva de betänkligheter,

som tilläventyrs ännu kunna hysas mot införandet av ett nytt och mera

demokratiskt tillvägagångssätt vid avgörande av med rusdryckshandeln sammanhängande

spörsmål.

Behovet av en ny vetoinstans har länge gjort sig kännbart. Det torde Behovet av

nämligen icke kunna förnekas, att de kommunala myndigheter, vilka haft att folkoTinösiavgiva

yttrande i rusdrycksförsäljningsfrågor, varit benägna att se dessa ur ning för kl - andra synpunkter, än det stora flertalet kommunalmedlemmar vanligen an- fräganom

lägga på desamma. De nuvarande kommunala myndigheterna sakna för- rusdrycks

visso

fortfarande i många fall inblick i och sinne för den betydelse, rus- tiUdafJhet

dryckskonsumtionen äger i de breda folklagrens liv. Under sådana för

hållanden

uppstår lätt en bestämd skiljaktighet i uppfattning beträffande frågan

om upplåtande av försäljningsrättigheter mellan personflertalet och de

kommunala myndigheterna inom en kommun. Åtskilliga gånger har därför

inträffat, att röstmajoriteten, som representerar de högre röstetalen, å en

kommunalstämma tillstyrkt upplåtande av rusdrycksförsäljningsrätt, men personflertalet,

som väsentligen bestått av de lägre röstetalsägarna, uttalat sig

däremot. Vad särskilt de valda kommunala myndigheterna beträffar, nämligen

stadsfullmäktige, kommunalnämnd och kommunalfullmäktige, får flertalets

mening i nykterhetsfrågan i många fall icke ett riktigt uttryck inom dessa

korporationer. Det bör därför vara till fördel, att en anordning införes,

varigenom kommunens befolkning beredes tillfälle att direkt och utan

sammankoppling med andra frågor giva sin mening tillkänna, om rusdryckshandeln

inom kommunen skall förbjudas.

Visserligen hava de kommunala rösträttsbestämmelserna under det

senast förflutna årtiondet ändrats i sådan riktning, att ett större inflytande

på kommunens angelägenheter beretts åt innehavarne av de mindre röstetalen,

men oaktat dessa ändringar kan en fullt tillfredsställande ordning icke

anses hava åstadkommits för handläggningen av kommunala nykterhetsfrågor.

De skäl, som enligt mångas uppfattning tala för, att rösträtten vid

134

Allmän rösträtt

vid

kommunal

folkomröstning.

behandlingen av kommunala ärenden bör stå i visst förhållande till de utskylder,

varmed man bidrager till kommunens utgifter, torde nämligen icke

kunna göras gällande för rösträtts utövande vid avgörandet av ärenden rörande

rusdrycksförsäljningen. Ty förbud mot rusdrycksförsäljning inom

kommunen medför numera icke så som förut minskning i kommunens

inkomster.

Såsom förut framhållits, har den uppgift, som de lokala korporationerna,

kommunerna, genom lagstiftningen tilldelats i fråga om rusdrycksförsäljningen,

begränsats till att tillgodose nykterhetsintresset. Önskvärdheten

av att denna uppgift kan få utan andra hänsyn göra sig gällande

vid kommunernas behandling av rättighetsupplåtelser har upprepade gånger

betonats under nykterhetsfrågans behandling i vårt land. Senast har detta

fått ett starkt uttryck i den av statsmakterna godkända planen rörande frigörandet

av kommunerna från deras ekonomiska beroende av från rusdryckshanteringen

härflytande medel. För hela samhället är det givetvis av stor

vikt, att denna kommunernas uppgift att främja nykterheten, vilken redan i

1855 års lagstiftning erhållit en så betydelsefull ställning, kan vinna näring

från den strävan mot större folknykterhet, som sedermera med allt större

styrka framträtt icke minst hos de djupa lagren av vårt folk.

Frågan huruvida rusdryckshandeln bör inom en kommun förbjudas är så

väsentligen en sedlighetsfråga, att den enda riktiga grundsatsen synes vara,

att var och en, oavsett om han i större eller mindre grad eller icke alls

bidrager till kommunens utgifter, får lika rösträtt vid handläggningen av

denna fråga. För att i densamma bilda sig en mening fordras icke någon

mera speciell sakkunskap eller studium av utredningsmaterial; upplysningen

om och daglig erfarenhet av rusdrycksbrukets följder torde vara så spridda

bland flertalet medborgare i vårt land, att man i allmänhet med någon eftertanke

torde kunna bilda sig ett omdöme, om rusdryckshandeln bör inom

vederbörande kommun förbjudas. Särskilt synas de i ekonomiskt avseende

sämst ställda samhällsklasserna icke böra utestängas från att utöva inflytande,

såsom nu är fallet. Inom dessa samhällsklasser framträda nämligen

följderna av rusdrycksbruket i sina svåraste former, emedan den minsta

ekonomiska motståndskraften där är tillfinnandes. Det är också icke minst

bland dem, som en riklig erfarenhet finnes om denna fråga. Om medlemmarna

inom dessa klasser tillerkännes rösträtt i frågor av denna art, har

därmed de sämst ställda befolkningslagren beretts möjlighet att höja sig

själva i ekonomiskt och socialt hänseende. Säkerligen skulle de i regel

använda denna möjlighet till båtnad för samhället.

Vad särskilt beträffar medgivande av rösträtt åt kvinnorna, då fråga är

om införande av rusdrycksförsäljning inom kommunen, må erinras, att arbetet

för höjandet av sedligheten och värnandet om hemmen alltid har ansetts så

-

135

som en för kvinnorna särskilt lämpad uppgift, och då rusdrycksbruket visat

sig utöva ett fördärvligt inflytande i sedligt avseende och på hemlivet, hava

kvinnorna att representera och tillvarataga viktiga intressen beträffande frågan

om inrättande av rusdrycksförsäljning inom kommunerna. Beredande av rösträtt

åt kvinnorna skulle också otvivelaktigt främja nykterhetsintresset, enär

kvinnorna i mycket mindre omfattning än männen äro begivna på dryckenskap

och i hemmen hava rikliga tillfällen att iakttaga rusdrycksbrukets följder

för familjen och det uppväxande släktet.

Personlighetsprincipen synes därför böra i så vidsträckt omfattning Disk va nfika - som möjligt komma till användning vid avgöranden beträffande denna, i för- tionsSr^dcr.

hållande till övriga samhällsangelägenheter strängt begränsade fråga. I överensstämmelse

härmed böra inga andra utestängas från rösträtt än de, som enligt

hävdvunnen och allmänt erkänd uppfattning lämpligen icke kunna tillerkännas

rätt att deltaga i avgörandet av allmänna angelägenheter. Till denna grupp

äro att räkna utländska undersåtar, vanfrejdade och omyndiga samt de, vilka

stå under fattigvårdsstyrelses målsmansrätt. Med hänsyn därtill, att de

sistnämnda icke kunna taga vård om sig själva, äga de icke den självständighet,

som är erforderlig för deltagande i avgörandet av en offentlig angelägenhet.

Åtnjutande av fattigvårdsunderstöd av mera tillfällig beskaffenhet

såsom vid sjukdom, arbetslöshet m. m. bör däremot icke diskvalificera någon

i avseende å rösträtt. Ej heller böra de, som häfta för obetalda utskylder,

eller äro i konkurstillstånd, berövas sin rösträtt, då dessa omständigheter

icke torde göra dem mindre skickade för deltagande i avgöranden av frågor

rörande rusdrycksförsäljning inom kommunen. Några skäl att frångå myndighetsåldern

21 år, såsom skedde vid 1907 års politiska rösträttsreform,

kunna i detta speciella fall icke anses föreligga.

En dylik vidsträckt rösträtt för myndiga och välfrejdade svenska män

och kvinnor synes innebära en efter nuvarande samhällsförhållanden anpassad

tillämpning av de grundtankar, som finnas nedlagda i 1855 års

lagstiftning. De »vältänkande och kloke», varom talas i särskilda utskottets

utlåtande vid 1853—54 års riksdag, torde nämligen numera icke enbart

vara tillfinnandes bland dem, som kunna giva utslaget vid stadsfullmäktigeval

och inom de kommunala församlingarna, utan även bland dem, som

icke äga inflytande på de kommunala angelägenheterna. Det välsignelsebringande

arbete, många icke kommunalt röstberättigade män och kvinnor

utfört till fromma för nykterheten bland de breda lagren i vårt land, bär

härom ett oförtydbart vittnesbörd.

En omständighet, som enligt någras mening gör den kommunala Folkomröstfolkomröstningens

införande obehövligt, är det förhållandet, att redan nu tingens olika

på grund av kommunalstyrelsernas beslut försäljningsförbud existerar ''derna och%

inom det övervägande flertalet av landets kommuner. Försäljning av bränn- landsbygden.

136

vin är huvudsakligen inskränkt till städerna, och ej heller försäljning av vin

och Öl förekommer i större omfattning på landsbygden. Under sådana

förhållanden är det uppenbart, att den kommunala folkomröstningens införande

kommer att få sin största direkta betydelse för städerna, alldenstund

de demokratiska rösträttsbestämmelserna för folkomröstningen där torde

underlätta beslut om försäljningsförbud. Indirekt kommer emellertid försäljningsförbud

i en stad och därför också det omröstningssätt, som underlättar

dess införande, att kraftigt återverka på landsbygden, särskilt den

närmast kringliggande landsbygden, som har sin naturliga inköpsort i staden.

Stängningen av stadens utskänknings- och utminuteringslokaler skyddar

besökande landsbefolkning i lika hög grad som stadens egna invånare,

vartill kommer, att helt säkert i många fall hemköp av rusdrycker försvåras

för orter utan egen rusdrycksförsäljning.

Sättes kommunens befolkning i tillfälle att direkt och efter allmän

och lika rösträtt uttala sig i fråga om rusdryckshandeln inom kommunen,

kommer på åtskilliga orter den bland befolkningen härskande uppfattningen

i nykterhetsfrågan otvivelaktigt att leda till införande av försäljningsförbud.

På andra orter, särskilt i de större städerna, torde däremot, åtminstone under

den närmaste framtiden, en eventuell omröstning giva ett negativt resultat,

om man får döma av siffrorna från den s. k. förbudsomröstningen. Men även

för dessa platser har otvivelaktigt vetoinstitutet ett visst värde. Full visshet

vinnes nämligen genom en omröstning om folkmeningens riktning i nykterhetsfrågan,

något som kan bliva av betydelse för fortsatt lagstiftningsarbete.

Och även om icke den av kommittén föreslagna kvalificerade majoriteten

vid en omröstning till fullo skulle komma att uppnås, får Konungens befallningshavande

genom densamma ett långt fullständigare material, än som

med hittillsvarande lagstiftning varit möjligt, för bedömande av den lokala

opinionens styrka för eller emot inrättande av rusdryckshandel inom kommunen

och kan därför också vid prövningen av frågor om rättighetsupplåtelser

taga vederbörlig hänsyn härtill.

c) Lokal-veto-principens närmare utformning i förslaget.

Folkomröst- 1 några av de första inom Riksdagen väckta motionerna rörande infö''''r^snin

betill ran<^e av ''okalt veto ifrågasattes, att det genom kommunal folkomröstning jäm''

att omfatta väl skulle avgöras, vilket antal försäljningsrättigheter, som borde medgivas

"an^fm^n- ''nom kommunen. Enligt dessa förslag skulle alltså de kommunala myndignittande

av heternas befogenhet härutinnan överflyttas på den kommunala folkomröst^meitrus^

n''ngen- dylik form för avgörandet av ärenden angående rusdryckshandeln

drycker skall finnes tillämpad i åtskilliga stater. I vårt land har emellertid den allmänna

''''“gräs. uppfattningen gått i den riktningen, att en sådan anordning icke vore att

förorda, och under de senare åren har icke heller inom Riksdagen något yrkande

137

på en sådan mera detaljerad omröstning blivit framställt. Kommittén har

icke heller ansett sig böra framställa förslag i sådant avseende.

Då det är möjligt att genom ett kommunalt folkomröstningsveto bereda

de breda folklagren erforderligt inflytande vid försäljningsfrågors avgörande,

utan att därmed någon av de förutvarande vetoinstanserna upphäves, synes

nämligen en sådan anordning vara att föredraga. Konungens befallningshavandes

befogenhet att medgiva rättigheter skulle, såsom förut framhållits,

genom denna nya instans visserligen ytterligare begränsas, men någon

olägenhet därav synes icke behöva befaras, då denna myndighet fortfarande

skulle äga att i sista hand bestämma om rusdryckshandelns ordnande, såvida

icke kommunalt eller lokalt veto förelåge.

Anordnas vetoinstanserna på detta sätt, torde ur nykterhetssynpunkt

vinnas betydande fördelar. Utfölle en kommunal folkomröstning icke för

införande av försäljningsförbud, skulle denna utgång icke behöva direkt

leda till, att rätt till rusdryckshandel meddelades i kommunen, alldenstund

såväl den beslutande kommunalmyndigheten som Konungens befallningshavande

fortfarande bibehållas vid sin rätt att vägra upplåtelse av rättigheter.

Den befogenhet, som tillerkännes kommunens befolkning att genom Folkomröstallmän

omröstning med bindande verkan uttala sig mot detaljhandel med anordnad

rusdrycker inom kommunen, måste emellertid utformas på ett annat sätt än som lagstiftden

befogenhet, som i samma avseende tillkommer de kommunala myndig- n,nSS(lkL

heterna. Denna skillnad sammanhänger därmed, att en kommunal folkomröstning

enligt kommitténs förmenande alltid måste erhålla karaktären

av ett principuttalande angående frågan, huruvida detaljhandel med rusdrycker

överhuvudtaget bör inom kommunen tillåtas eller ej — vilket däremot

ej är fallet med ett stadsfullmäktiges eller kommunalstämmans utlåtande

över vissa föreliggande ansökningar om rätt till sådan detaljhandel. Kommittén

har därför anordnat den kommunala folkomröstningen i form av en

lagstiftningsakt rörande rusdryckshandeln inom kommunen och icke i form

av ett beslut av en högre instans över stadsfullmäktige och kommunalstämma

beträffande deras uttalande om samma handel. Med denna anordning

av folkomröstningsinstitutet faller det sig helt naturligt att, såsom kommittén

här nedan närmare utvecklar, låta resultatet av en omröstning äga

bindande verkan, till dess en ny folkomröstning givit utslag i motsatt riktning.

Genom denna bestämmelse, förstärkt med föreskriften, att omröstning

ej får företagas oftare än vart tredje år, vinnes den fördelen, att ifrågavarande

stora och besvärliga apparat ej allt för ofta tages i anspråk samt att förhållandena

i fråga om rusdryckshandeln inom varje kommun efter en omröstnings

företagande lämnas någon tid att stadga sig, innan nya förändringar

påkallas. Önskemålet att låta den allmänna omröstningen framstå

såsom inom kommunen normgivande och fördelen av att sålunda bereda större

138

stabilitet åt det genom en sådan erhållna uttalandet, synas ej lika osökt

kunna vinnas, därest den kommunala omröstningen anordnas såsom en

instans över stadsfullmäktige eller kommunalstämma i hithörande frågor.

nin^sbeslu'' Den SOm m^s^e förflyta, innan ny omröstning får företagas, är olika

tets giltig- bestämd i olika länders lagstiftning. 1 Nord Amerikas Förenta Stater, Austrahetstid.

|jen och Canada växlar denna period mellan ett och fyra år; i Norge valperioden

tidigare fem år, men är efter år 1904 fastställd till sex år. I de motioner,

som avgivits inom Riksdagen, har föreslagits, att tre år skulle förflyta,

innan ny omröstning finge äga rum. Då det å ena sidan är önskvärt, att

kommunens medlemmar få tillfälle att under någonjid pröva verkningarna

av det genom omröstningen inträdda tillståndet, men det å andra sidan icke

är lämpligt, att denna tid göres så lång, att det icke beredes tillfälle för de

röstberättigade att efter vunnen erfarenhet ändra ett tidigare beslut, förrän

allvarliga missförhållanden hunnit inrota sig, torde den i riksdagsmotionerna

föreslagna tiden av tre år vara lämplig. Denna tid äger jämväl den fördelen

att sammanfalla med den tid, för vilken försäljningsrättigheterna nu

vanligen skola meddelas.

Fningen tf cl- * Hägra stater äro de kommunala folkomröstningarna obligatoriska,

kultativ, ej d. v. s. de skola förrättas med vissa tidsmellanrum (t. ex. varannat år, vart

obligatorisk, tredje år o. s. v.) i alla kommuner samtidigt. Ett dylikt system kan emellertid

leda till, att i åtskilliga kommuner onödiga omröstningar komma att

äga rum i de fall, då en fullt stadgad, kanske i det närmaste enhällig folkmening

finnes antingen för eller emot försäljningsförbudet. Obligatoriska

omröstningar synas i varje fall icke vara lämpliga i Sverige. I det stora

flertalet kommuner förekommer nämligen hos oss icke någon rusdrycksförsäljning,

och verkställandet av omröstningar inom dessa kommuner skulle

förefalla mången meningslöst. Då dessutom antalet kommuner i Sverige är

synnerligen betydande, skulle obligatoriska omröstningar här i landet föra

med sig ansenliga kostnader. För att en folkmening till förmån för införande

eller undanrödjande av försäljningsförbud i en kommun skall fä

göra sig gällande, är det tillräckligt, att lagstiftningen öppnar möjlighet för

avhållande av kommunal folkomröstning. Omröstningarna böra därför bliva

fakultativa och kunna äga rum, när ett visst antal kommunalmedlemmar

därtill tagit initiativ.

Giltighetstiden för det genom en obligatorisk omröstning uppnådda

resultatet är den tid, som förflyter tills ny omröstning enligt lagen skall äga

rum. Vid fakultativa omröstningar är åter i alla stater, där denna omröstningsform

tillämpas, nämnda giltighetstid lika med den tid, som förflyter, tills

en på grund av behörigt initiativ företagen ny omröstning givit utslag i

motsatt riktning, och i alla stater gäller, att upphävandet skall försiggå i samma

139

ordning som införandet. Denna regel synes också fullt naturlig och rättvis,

då den allmänna folkmening, som visat sig förefinnas vid eu omröstning,

också bör anses föreligga, till dess det visat sig, att en lika allmän folkmening

i motsatt riktning bildats. Skulle det genom eu omröstning vunna

resultatet gälla allenast för viss bestämd tid, kunde detta leda till, att omröstningar

komme att äga rum oftare än vad som behövdes. 1 de kommuner,

där det funnes en bestämd folkmening för försäljningsförbud, skulle

en dylik bestämmelse troligen leda till, att ny omröstning påkallades efter

varje giltighetsperiods utgång, för att en fullt säker garanti skulle vinnas,

att icke rusdrycksförsäljningsrättigheter upplåtas inom kommunen.

För att garantera, att resultatet av en kommunal folkomröstning blir så Krav pa kvaauktoritativt

som möjligt och att en bestämd och utbredd folkmening står li^u''^räet°"

bakom beslutet, har man i åtskilliga främmande stater uppställt vissa försvårande

villkor, för att bindande beslut om ändring av de rådande förhållandena

skall anses föreligga. 1 Canada fordra lokalvetolagarna för Ontario och Alberta

3/s majoritet. På Nya Zeeland fordras för förbuds genomförande majoritet

samt att antalet röstande utgjort minst hälvten av samtliga röstberättigade

i omröstningsdistriktet. Har förbud införts, fordras 3/r, röstmajoritet för dess

upphävande. 1 Nya Syd Wales, Victoria och Västaustralien fordras 3/- majoritet

samt att minst 30 procent av de röstberättigade röstat för förbud, resp.

för dess upphävande. 1 Queensland fordras */3 majoritet. 1 Norge erfordras

såväl för brännvinshandelns avskaffande som för dess återinförande

majoritet bland de röstberättigade.

Vad först beträffar de bestämmelser, som i nu förevarande avseende

tillämpas i Norge, hava de visat sig mindre tillfredsställande. Då de, som

icke deltaga i omröstningen, anses hava röstat för bibehållande av rusdrycksförsäljning,

resp. för bibehållande av förbud, komma personer, vilka

äro motståndare till rusdrycksförsäljningen, resp. till förbudet, men vilka av

en eller annan anledning, såsom sjukdom, bortresa, tillfälligt förhinder,

glömska och dylikt, icke deltaga i omröstningen, att räknas till den meningsgrupp,

vilken de faktiskt icke tillhöra. Det kan även finnas personer,

vilka ställa sig mera likgiltiga till frågan och därför icke deltaga; jämväl

dessa anses hava röstat för det bestående, även om de skulle hava röstat

för ändring, om de blivit tvungna att rösta. De nu framhållna olägenheterna

av det norska systemet äro påtagliga, och resultatet av en omröstning

blir i allmänhet missvisande i fråga om den mening, till vilken det relativa

flertalet bland befolkningen ansluter sig.

För att vinna en garanti för att en mera allmän folkmening står bakom

ett beslut om införande av förbud, resp. om upphävande av detsamma, synes

det emellertid böra erfordras en kvalificerad majoritet bland de röstande. Det

livliga intresse, varmed nykterhetsfrågan omfattas i vårt land, torde icke

140

göra det behövligt att med fordran på kvalificerad majoritet förbinda fordran

på att ett visst minimum röstberättigade deltagit i omröstningen. I

riksdagsmotionerna bar på senare tiden föreslagits,att det för förbuds införande,

resp. upphävande, skulle erfordras majoritet bland de röstande, och har

det synts kommittén, som om kravet på 2/s majoritet skulle komma att

giva nödig stadga och auktoritet åt ett kommunalt folkomröstningsbeslut.

Folkomröst- Beträffande det lokala vetots omfattning har, såsom framgår av histo

1alta''slagSav

ril<en> tidigare föreslagits, att det lokala vetot allenast skulle avse frågan om

rusdrycker, förbud mot detaljhandel med brännvin. Sedan 1907 hava emellertid motionerna

utmynnat i yrkande, att folkomröstningarna jämväl skulle avse frågan

om förbud mot vin- och ölhandel; det framgår dock ej fullt tydligt av

dessa motioner, huruvida omröstningarna böra avse förbud mot rusdryckshandel

överhuvud, eller huruvida det bör omröstas särskilt om förbud mot

brännvinshandel och om förbud mot vin- och ölhandel ''. En anordning,

varigenom det lämnades de röstande en viss valfrihet vid omröstningen,

så att handeln antingen med alla slags rusdrycker eller endast med vissa

slags rusdrycker kunde förbjudas, synes erbjuda vissa fördelar. Därigenom

kunde det nämligen bland annat möjliggöras för befolkningen i en kommun

att successivt torrlägga kommunen, om det stötte på allt för stort

motstånd att införa förbud mot all rusdryckshandel på en gång. Ehuru

medgivande av eu dylik valfrihet skulle komma att göra proceduren vid

omröstningarna mera invecklad, än eljest skulle bliva fallet, och jämväl

kunna leda till misstag från de röstandes sida, torde de rent tekniska

svårigheterna icke vara så stora, att de utgöra ett avgörande hinder för medgivande

av en dylik valfrihet, om densamma i övrigt anses önskvärd eller

lämplig. Vore det så, att de skilda slagen av rusdrycker kunde anses väsentligen

olika med hänsyn till den skada, bruket av desamma kan medföra,

synes en dylik valfrihet böra medgivas. Enär emellertid, såsom i annat

sammanhang utförligare angives, någon skillnad i detta avseende icke kan

anses föreligga, och då den kommunala folkomröstningen avser inrymmande

av en principprövning åt de röstberättigade, om rusdryckshandeln överhuvud

bör förbjudas, synes ur dessa synpunkter icke skäl föreligga för

medgivande av valfrihet. En dylik valfrihet synes ej heller behövlig med

den ställning, som i kommitténs förslag inrymmes åt det lokala vetot. De

kommunala myndigheterna skulle nämligen fortfararande äga att pröva frågor

rörande förbud mot upplåtelse av särskilda rättigheter och därför också 1

1 Ifrågavarande otydlighet är bl. a. föranledd därav, att förslag om genomförande av

lokalt veto på grund av grundlagens bestämmelser måste framställas i två motioner, nämligen

en motion om genomförande av lokalt brännvinsveto och en motion om genomförande

av lokalt vin- och ölveto.

141

kunna införa förbud mot handel med visst slags drycker, om de anse sådant

erforderligt.

Med det förevarande förslaget till förordning angående försäljning av Det genom

rusdrycker, vari bestämmelserna om kommunala folkomröstningar ingå såsom ning°?nförda

en del, komma dessa omröstningar sålunda att avse all detaljhandel med rus - försäljningsdrycker,

som kan utövas inom kommunen, med undantag för utskänkning å omfattning.

passagerarfartyg och å järnvägståg. Utfaller sålunda en omröstning för förbud

mot rusdryckshandel, får sådan detaljhandel med rusdrycker, som beviljas

enligt 17 eller 18 §§ i förslaget, icke vidare medgivas, och om den är inom

kommunen upplåten, icke utövas längre än till dess tiden för tillståndet är

utlupen. Ej häller får sådan utskänkning av Öl, som beviljas enligt 20 §,

vidare upplåtas, och om sådan rättighet upplåtits, skall den upphöra

med utgången av det år, under vilket omröstningen vinner laga kraft, även

om dess i tillståndsresolutionen bestämda giltighetstid då icke tilländalupit.

Slutligen får efter utgången av det år, då omröstningen virmer laga kraft,

icke inom kommunen utövas utskänkning i samband med inackorderingsrörelse

enligt 23 § eller till kommunen sådan försändning äga rum, vartill

enligt 78 § partihandlare är berättigad efter överenskommelse med bolag.

Utminuter ingen

enligt

1855 års

lagstiftning.

III. Utminutering av rusdrycker.

1 Brister i gällande lagstiftning angående försäljning av

spritdrycker annorledes än genom iskänkning.

Den spritdryckshandel, som benämnes utminutering, d. v. s. försäljning

till avhämtning, erhöll sin väsentliga utformning i 1855 års lagstiftning.

Då man inom särskilda utskottet vid 1853—54 års riksdag upptog

till behandling frågan om en ny förordning om försäljning av spritdrycker,

ansåg man sig böra föreslå, att rättigheten att försälja spritdrycker intill viss

större myckenhet (15 kannor), skulle bliva beroende av särskilt meddelat

tillstånd. Ur motiveringen må anföras följande:

Efter utskottets uppfattning utgjorde den omedelbara övergången frän den minsta

försäljningen, d. v. s. utskänkningen, till den fria partihandeln en lucka, som behövde

fyllas. Det vore nämligen icke rådligt att lägga all minuthandel med brännvin i utskänkares^händer.

Kroglivet eller en mängd personers vana att tillbringa en del av sin

tid i samkväm på ställen, där rusgivande drycker tillhandahölles, utgjorde en ovillkorlig

och stor våda för sedlighet och arbetsdrift och varje anledning, som lockade till en sådan

vana, borde därför omsorgsfullt undanröjas. Bland dylika anledningar vore säkert icke

den minsta, att var och en, som ansåge sig behöva köpa ett mindre belopp sådana

drycker för att i hemmet förbruka, skulle nödgas infinna sig på ett ställe, där de icke

blott försåldes utan även förtärdes, och där han träffade bekanta, vilka på stället åtnjöto,

vad han ämnade hämta till sparsamt och därigenom mera oskadligt bruk. Att minska

det anstötliga och hemska av dryckenskapslastens företeelser vore säkerligen icke omöjligt

genom ändamålsenliga anstalter och författningar och dit hörde att söka undanröja

lockelsen, snart sagt tvånget för den, som ansåge sig behöva ett mindre kvantum spritdrycker,

att för det ändamålet besöka en krog. Den form av spritdryckshandel, som utskottet

åsyftade, ansågs lämpligen kunna erhålla benämningen »minuthandel med brännvin», och

vid densamma borde föreskrivas ett något ringare försäljningsminimum än som dittills

varit tillåtet uti de vanliga minuthandelsbodarna, som befattat sig med dylik handel. Det

hade nämligen icke utan skäl blivit anmärkt, att om minuthandeln skulle kunna tävla

med utskänkningsställena eller de s. k. krogarna och uttränga dem genom att mera vänja

allmänheten att hemma hos sig förtära de spritdrycker, som vana och fördom gjorde till

ett behov, så måste inköpet av varan till denna förbrukning i hemmet lättas genom ringheten

av det belopp, som finge på utminuteringsstället köpas.

143

Kommittén har något dröjt vid den motivering, som av särskilda utskottet

anfördes till stöd för införande av en särskild minuthandel. Av densamma

synes nämligen framgå, att man i skapandet av denna särskilda

form av spritdryckshandel trott sig finna ett medel i kampen mot vådorna

i den tidens krogliv. Det sistnämnda utgjorde nämligen otvivelaktigt —

något som också flerstädes framgår av särskilda utskottets utlåtande — en

kräftskada på dåtidens samhälle, och det torde vara förklarligt, att utskottet

i bekämpandet av kroglivet fann en av de väsentliga uppgifterna för den

tidens nykterhetspolitik. De i sådant syfte utarbetade bestämmelserna

för utminutering inneburo, att spritdrycker ej finge säljas i mindre belopp

än en halv kanna, att det sålda ej finge å försäljningsstället förtäras, att spritdrycker

icke finge utlämnas till den, som vore synbarligen överlastad och

att betalning icke finge utsökas, om spritdrycker utborgats i mindre myckenhet

än 1 kanna. Den utveckling, minuthandeln sedan dess tagit, har emellertid

i åtskilliga avseenden blivit en annan, än den utskottet förmodat. Nyss angivna

bestämmelser hava efter hand visat sig alldeles otillräckliga. Och utskottets

förhoppning, att genom dem brännvinsförtäringen skulle ledas in

på andra och efter dess mening måttligare banor, kan därför sägas ej hava

blivit fylld.

Förklaringen till att sä litet hittills åtgjorts pa minuthandelns område Bolagens

till begränsande av de skadliga verkningarna av densamma, torde bland annat havdutminukunna

sökas dän, att den allmänna uppmärksamheten huvudsakligen varit teringen.

inriktad på ordnandet av utskänkningsväsendet. Och även sedan bolagsinstitutionen

tillkommit med uppgift att i sedlighetens intresse ordna

och handhava spritdryckshandeln, hava bolagen ända till senaste tid sett sin

uppgift i ett reformerande mera av utskänkningen än av utminuteringen av

spritdrycker, vilken fått försiggå efter i stort sett samma bestämmelser, som

under den tid, då minuthandeln ännu utövades av enskilda. Till belysning

härav kan nämnas, att enligt en til! kommitténs förfogande ställd promemoria

de restriktioner med hänsyn till utminuteringen, som genomförts av systembolaget

i Göteborg under tiden 1867—1909, inskränka sig till något minskad

försäljningstid samt till nedsättning av brännvinets alkoholstyrka från 47 till

39.7 %. Såvitt kommittén har kunnat finna, äro också de av övriga bolag

vidtagna restriktiva åtgärderna, möjligen med ett och annat undantag, huvudsakligen

desamma, som vidtagits i Göteborg. I fråga om utskänkningen

hava reformerna däremot flerstädes varit till sina verkningar betydelsefulla,

och konsumtionen av utskänkningsvis försålda spritdrycker har också pa

grund härav betydligt nedgått.

Några officiella uppgifter rörande vad bolagen försålt utminuteringsvis

och utskänkningsvis finnas icke publicerade i kontrollstyrelsens berättelser,

vadan man icke för en följd av år kan följa spritdrycksförsäljningen för var

144

och en av dessa grenar. Däremot finnas uppgifter i nu berörda avseende

publicerade i kommerskollegii utredning om tillverkningen av alkoholhaltiga

drycker i Sverige 1911 sid. 398—467 och i den på initiativ av Göteborgssystembolagens

förtroendenämnd utarbetade sammanställningen av uppgifter

rörande Göteborgssystembolagens verksamhet åren 1900—01, 1902—03,

1906—07 och 1910. Av förstnämnda uppgifter framgår, att bolagen i egen utminutering

år 1911 försålt omkring 21 miljoner liter, egentligt brännvin och 3.2

miljoner liter konjak och i egen utskänkning 2.26 miljoner liter egentligt brännvin

och 335 tusen liter konjak. Bolagens utminutering utgjorde sålunda den vida

övervägande delen av bolagens omsättning eller omkring ''■’/10 av densamma.

Tidigare torde utminuteringen hava haft relativt mindre omfattning. Bristen

på statistiska uppgifter i detta avseende åstadkommer emellertid, att

saken undandrager sig ett mera säkert bedömande. Av de i Aktiebolaget

Göteborgssystemets i Stockholm styrelseberättelser intagna uppgifterna beträffande

bolagets försäljning av egentligt brännvin (se omstående tabell 2

sid. 145) framgår emellertid, att det av bolaget utskänkningsvis försålda

brännvinet från bolagets första verksamhetsår alltmera nedgått, under det

att försäljningen utminuteringsvis av brännvin visserligen har varierat och

vissa tider varit mindre, men att försäljningen år 1912 uppgick till större

myckenhet per individ än under något år sedan bolagets första verksamhetsår.

Förklaringen till att försäljningen utminuteringsvis i så hög grad trängt

ut försäljningen utskänkningsvis, torde huvudsakligen vara att söka däri, att

de av bolagen vidtagna reformerna på utskänkningens område försvårat för de

personer, som mera omättligt velat förtära spritdrycker, att å utskänkningsställena

förskaffa sig denna vara. Genom inköp å utminuteringsställena

hava de däremot kunnat förskaffa sig spritdrycker i huru stora mängder

som hälst.

Att spritdrycksförbrukningen, trots de mångahanda åtgärder, som genom

lagstiftningen vidtagits till dess hämmande, nedgått i mindre grad än man kunnat

vänta, torde i väsentlig mån bero därpå, att dessa åtgärder icke haft någon större

verkan beträffande försäljningen från utminuteringsställena. Verkningarna av

den fortgående torrläggning, som ägt rum därigenom att brännvinshandeln upphört

att finnas på allt större områden av landsbygden och de privilegierade försäljningsställena

alltmer minskats i antal, hava motverkats av denna fria utminutering,

som i samband med de förbättrade kommunikationerna åstadkommit,

att städernas försäljningsställen blivit för landsbygdens befolkning lättare

tillgängliga. Och bolagens strävan synes också på åtskilliga ställen hava

gått ut på att i största utsträckning söka avsättning utom den kommun,

där bolaget fått tillstånd att sälja. På mänga håll hava numera också försäljningsställena

i städerna sin egentliga kundkrets i landsbygdens befolkning.

145

Tabell 2. Aktiebolaget Göteborgssystemets i Stockholm egen

försäljning av egentligt brännvin å 50% åren 1877—1912.

Försäljningsär

Antal

sålda liter brännvin å

50 %

Vid utskärning

Vid utminutering

Summa

Inalles

Liter

pr inv.

Inalles

Liter

pr inv.

Inalles

Liter

pr inv.

1877—1878..................

1,849,079

12.04

1,757,207

I

11.45

3,606,286

23.49

1878—1879..................

1,849,544

11.44

1,535,292

9.49

3,384,836

20.93

1879 -1880..................

1,820,279

11.17

1,539,477

9.44 j!

3,359,756

20.61

1880-1881..................

1,938,329

11.55

1,471,491

8.76

3,409,820

20.31

1881-1882 ................

1,910,842

10.94

1,439,609

8.24

3,350,451

19.18 !

1882- 1883...............

1,451,891

7.96

1.802,230

9.88 !

3,254,121

17.84 j

1883 -1884 ................

1,361,195

7.13

1,658,396

8.69 j|

3,019,591

15.82 S

1884-1885.................

1,452,757

7.23

1,774,553

8.84 ,

3,227,310

16.07

1885-1886 ...............

1,395,624

6.61

1,741,764

8.25 :

3,137,388

14.86

1886-1887.................

1,402,189

6.47

1,719,597

7.93

3,121,786

14.40

1887—1888..................

1,390,838

6.28

1,642,878

7.41 jj

3,033,716

13.69 |

1888—1889 .................

1,334,497

5.85

1,624,526

7.12

2,959,023

12.97

1889-1890.................

1,298,510

5.49

1,736,615

7.35

3,035,125

12.84 1

1890-1891..................

1,298,894

5.29

1,657,460

6.76 ;

2,956,354

12.05

1891-1892..................

1,246,521

5.03

1,627,401

6.56

2,873,922

11.59

1892—1893..................

1,238,022

4.96

1,716,848

6.89

2,954,870

11.85 !

1893- 1894..................

1,227,195

4.86

1,677,260

6.63

2,904,455

11.48

1894—1895..................

1,293,069

4.99

1,772,563

6.83 j

3,065,632

11.82

1 1895-1896..................

1,390,078

5.21

1,841,411

6.89

3,231,489

12.10

1896-1897..................

1,570,530

5.72

2,060,869

7.50 j

3,631,399

13.22

1897-1898................

1,594,303

5.64

2,056,112

7.27 !''

3,650,415

12.91

1898-1899 ...............

1,753,636

6.01

2,384,546

8.18

4,138,182

14.19

1 1899-1900..............

1,549,307

5.21

2,738,095

9.22

4,287,402

14.43

1900-1901 .................

1,464,417

4.87

2,790,919

9.29

4,255,336

14.16

1901-1902..................

1,400,733

4.64

2,720,329

9.02 !

4,121,062

13.66

| 1902-1903 ................

1,396,699

4.57

2,334,853

7.65

3,731,552

12.22

1903-1904..................

1,365,805

4.41

2,527,775

8.17

3,893,580

12.58

1904-1905 ................

1,361,452

4.27

2,639,567

8.29

4,001,019

12.66

1905-1906...............

1,233,706

3.80

2,814,493

8.67

4,048,199

12.47

1906-1907..............

719,480

2.16

2,399,767

7.21

3,119,247

9.87

Vio—S1/i2 ''907 ............

138,262

1.66

796,718

9.58

934,980

11.24 j

1908...........................

508,252

1.51

3,107,619

9.21

3,615,871

10.72

10

146

Försäljning

på grund

av överlåtna

utminutera

gs rättigheter.

Tabell 2 (forts.).

Försäljningsår

Antal

sålda liter brännvin å

o

Vid utskänkning

Vid utminutering

Summa

Inalles

Liter

pr inv.

Inalles

Liter

pr inv.

Inalles

Liter

pr inv.

1909...........................

500,745

1.47

2,565,535

7.66

3,066,280

9.02

1910..........................

607,062

1.78

3,002,616

8.78

3,609,078

10.66

1911...........................

602,618

1.76

3,249,051

9.45

3,851,669

11.20

1 1912..........................

606,870

1.76

3,648.688

10.62

4,255,558

12.27

Jämväl i fråga om den spritdryckshandel, som bedrives på grund av

överlåtna utminuteringsrättigheter, gäller samma omdöme, som det ovan

om bolagens utminutering fällda. Utan någon som helst kontroll utlämnas

spritdrycker från dessa affärer i huru stora kvantiteter som helst. I några

städer hava bolagen genom prisgränser sökt hänvisa utminuteringsinnehavarna

att inom staden och dess omnejd söka avsättning allenast för s. k.

bättre spirituösa, men däremot ej uppställt så stränga villkor för handeln

till längre bort liggande orter. Syftet med dessa bestämmelser har givetvis

varit att skaffa bolaget större kontroll över den egentliga brännvinshandeln

inom staden och dess omnejd, men de hava haft till konsekvens,

att spirituosahandlandena sett sig om efter marknad för sina varor

i andra delar av landet. 1 sådant avseende hava de genom annonser i tidningarna

och annan reklam samt i åtskilliga fall även genom skriftliga hänvändelser

sökt stimulera till köp av spritdrycker. I detta senare avseende

synas vissa firmor hava utvecklat reklamsystemet till stor fullkomning.

Så utbjuder exempelvis i ett tryckt cirkulär en spirituosahandlande i Göteborg

»goda varor till billiga priser», såsom konjak i parti om 250 liter till kr.

1.25 per liter och i mindre partier till kr. 1.so per liter. Till cirkuläret äro fogade

tryckta kuvert, rekvisitionsblanketter, reklamsedlar och postanvisningsblankett,

särskilt avsedd för rekvisition av »sortimentslåda». Dylika cirkulärskrivelser

lära i synnerhet utgå före de större helgerna och bidraga givetvis

icke så litet till att rekvisitionssystemet florerar. Ett dylikt sätt att

handhava brännvinshandeln befinner sig otvivelaktigt i uppenbar strid med

brännvinsförsäljningsförordningens föreskrift, att denna handel skall handhavas

i sedlighetens intresse. Genom denna fullständigt okontrollerade

handel möjliggöres också salning, langning och lönkrögeri. 1 flere av de

från myndigheterna till kommittén överlämnade yttrandena hava givits ut

-

147

tryck åt svårigheterna att med nu gällande bestämmelser effektivt kunna

ingripa mot dylika missförhållanden.

Den uppfattning, som här ovan gjorts gällande ifråga om överlåtelse

av minuthandelsrättigheter till enskilda spirituosahandlande, sammanfaller i

det stora hela med den mening, som uttalats av en inom Göteborgssystembolagens

förtroendenämnd tillsatt delegation. Nämnda delegation framhåller,

att under årens lopp vissa principer, särskilt ifråga om utminuteringen,

vunnit hävd och kommit att allmännare tillämpas av bolagen. Bland dessa

framhålles den grundsatsen, att bolagen icke genom agenter eller annonsering

locka allmänheten till inköp och icke heller konkurrera med varandra, utan

hälla sig vart och ett inom det område, för vilket det kan anses vara stiftat.

»Från denna viktiga grundsats», yttrar delegationen, »göra emellertid en del

bolag ganska väsentliga avvikelser, i det att de, låt vara med vederbörligt tillstånd,

till enskilda personer överlåta utminuteringsrättigheter, som därefter

utnyttjas på ett sätt, som fullkomligt strider emot de ovan angivna principerna.

» Ifråga om handhavandet av de överlåtna minuthandelsrättigheterna

anföres vidare: »Såsom förhållandena nu äro, måste innehavarne av överlåtna

rättigheter först och främst intjäna avgiften till bolaget och därefter

förtjäna till sitt eget uppehälle, och då är det ju klart, att de göra allt vad

i deras förmåga står för att öka sin omsättning och följaktligen även sin

vinst. Allmänheten översvämmas också med priskuranter och offerter såväl

muntliga som skriftliga och förledes härigenom till inköp, som, särskilt

i anseende till kvantiteten, äro mångdubbelt större än som skulle ifrågakomma,

därest inköpet måste göras hos vederbörande Göteborgssystembolag.''

Även på andra sätt än de nu nämnda äger en omfattande spritdryckshandel

för närvarande rum, och denna synes vara så mycket farligare, som

den är undandragen varje kontroll. Kommittén syftar härvid dels på visst