SOU 1914:7

PATE NTLAGST1FT NINGSKOMMITTÉNS BETÄNKAN DEN

in.

FÖRSLAG

TILL

LAG

ANGÅENDE

FÖRBUD MOT VARORS FÖRSEENDE

MED ORIKTIG URSPRUNGSBETECKNING

OCH SALUHÅLLANDE AV ORIKTIGT

MÄRKTA VAROR

STOCKHOLM 1913

ISAAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrivelse.................................................................... 5

Lagförslag........................................................................................ 9

Motivering.

Inhemska ursprungsbeteckningar.......................................... 15

Främmande ursprungsbeteckningar ....................................... 29

Allmänna bestämmelser ........................................................ 41

Bilaga

43

Till Konungen.

Sedan patentlagstiftningskommittén, i vars ursprungliga

uppdrag ingår att verkställa utredning angående

behovet av lagstiftningsåtgärder mot s. k. illojal kon

-

6

kurrens, genom nådigt brev den 13 sistlidne juni fått

sig anbefallt att jämväl utarbeta förslag till en provisorisk

lag med bestämmelser mot åsättande inom landet å varor

av oriktig ursprungsbeteckning och försäljning inom landet

av sålunda märkta varor, får kommittén härmed i underdånighet

överlämna förslag till dylik lag jämte tillhörande

motiv.

Stockholm den 25 september 1913.

Underdånigst

E. O. J. BJÖRKLUND.

PER ANDERSON. FRANS BRUNDIN. JOHN EDBERG.

H. HJERTÉN. JOHN JOSEPHSON. ARVID KUYLENSTJERNA.

TORD MAGNUSON. NILS RAHM. JOSEF SACHS.

KNUT SÖDERBLOM. E. A. THUNHOLM.

LAGFÖRSLAG

\

I

9

Förslag

till

Lag angående förbud mot varors förseende med

oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande

av oriktigt märkta varor.

1 §•

Deri, som å vara, avsedd för försäljning, eller å

emballage, däri varan skall salnhållas, mot bättre vetande

och i avsikt att vilseleda i fråga om varans ursprung

anbringar beteckning, vilken giver varan sken av att

hava frambragts eller tillverkats i Sverige, om varan är

utländsk, eller annorstädes inom Sverige än å den verkliga

ursprungsorten, om varan är svensk, straffes med böter

till belopp av högst tvåtusen kronor eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst

sex månader.

Lag samma vare, om någon i sådan avsikt håller

till salu vara med å denna eller dess emballage eller å

till varan hörande anslag eller skylt anbragt, honom veterligen

oriktig beteckning, varom ovan sägs.

2

10

2 §•

Där så prövas skäligt, äger Konungen förordna, att

vad i 1 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om ursprungsbeteckningar, avseende i förordnandet

angiven främmande stat.

Angående beteckningar för vinodlingsprodnkter må

därvid föreskrivas, att en dylik beteckning, även om

brottslig avsikt, varom i 1 § nämns, icke föreligger, och

således jämväl om beteckningen enligt handelsbruk endast

tjänar att utmärka viss varuart, vid äventyr av ansvar

jämlikt 1 § ej må, på sätt i nämnda § sägs, användas

för vara, som veterligen är av annat ursprung, än beteckningen

angiver, såframt icke denna åtföljes av en beriktigande

uppgift, som, i händelse varan ej frambragts eller

tillverkats inom ifrågavarande stat, skall utmärka det

verkliga ursprungslandet och, därest varan genom beteckningen

angives vara frambragt eller tillverkad annorstädes

inom samma stat än å den verkliga ursprungsorten, denna

sistnämnda.

3 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal

för överträdelse av denna lag, fortsätter samma förbrytelse,

skall för varje gång, åtal därför i laga ordning anhängiggjorts,

fällas till det straff, som i 1 § sägs; dock

må ådömt fängelsestraff icke sammanlagt överstiga sex

månader.

4 §•

Det åligger allmän åklagare att åtala förbrytelse mot

denna lag; skolande sådant åtal anhängiggöras vid allmän

domstol.

11

5 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de

enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den — — —

MOTIVERING

I

f

15

Inhemska iirspriingsbeteckiiingar.

(l §•)''

Genom förordningen den 9 november 1888 infördes

i vår rätt förbud mot import till riket av utländska handelsvaror,

försedda med beteckningar, som gåve varorna

sken av att vara tillverkade i Sverige. Med anledning

av klagomål, vartill nämnda författning i tillämpningen

givit anledning, erhöll kommittén den 11 september 1908

i uppdrag att verkställa utredning angående behovet av

förordningens reviderande, och avlämnade kommittén den

20 september 1911 förslag till ny författning. På grundvalen

av detta förslag avläts till 1913 års riksdag nådig

proposition i ämnet. Kungl. Maj:ts förslag vann i oförändrat

skick Riksdagens bifall, och har den nya författningen

— här nedan benämnd importlagen — vilken,

på sätt i motiven till 2 § skall närmare angivas, även

innefattar vissa bestämmelser angående utländska ursprungsbeteckningar,

den 4 juni 1913 utfärdats.

År det sålunda förbjudet att till riket införa utländska

varor med svensk ursprungsbeteckning, känner vår rätt

däremot icke, om man frånser gällande bestämmelser angående

obligatoriska ursprungsbeteckningar för vissa slags

varor, något stadgande speciellt givet till förhindrande

därav, att, sedan en främmande vara hit införts omärkt,

densamma här i riket förses med svensk ursprungsbeteckning,

eller mot saluhållande av utländska varor, som

genom desamma åsatt beteckning eller annorledes utgivas

såsom svenska, likasom ej heller mot att för svenska

varor angiva oriktigt svenskt ursprung.

Väl kan, om svensk näringsidkares namn, firma eller

registrerade varumärke eller namnet å hans fasta egendom

obehörigen nyttjas såsom varubeteckning och även

Gällande

svensk rätt.

16

oriktigt geografiskt ursprung härigenom angives, denna

förseelse lagligen beivras, men icke ur ursprungssynpunkt

utan endast såsom intrång i annans rätt till sagda beteckningar

och allenast av den speciellt kränkte eller på

angivelse av honom.

Ej heller torde det i 22 kap. 1 § strafflagen givna

stadgande mot bedrägeri annat än undantagsvis kunna

vinna tillämpning. Först och främst fordras nämligen,

för att bedrägeri här skall föreligga, att ett köp verkligen

kommit till stånd. Asättande av en oriktig beteckning

eller saluhållande av en oriktigt märkt vara kan i och

för sig aldrig medföra ansvar jämlikt nämnda lagrum;

försök till bedrägeri är enligt svensk rätt icke straffbart.

Vidare fordras, att köparen genom svikligt förfarande

från säljarens sida blivit förledd till köpet, och såsom

svikligt förfarande lärer enbart användandet av en oriktig

beteckning å varan .ej alltid vara att anse. Slutligen fordras,

att genom köpet ekonomisk förlust tillskyndats köparen,

att, med andra ord, varan ej i värde motsvarat det för densamma

betingade pris. Att mot svarandens nekande bevisa

de båda sistnämnda förutsättningarna för straffbarhet kan

ofta vara förenat med betydande svårighet. Endast mot

den förorättade kunden är bedrägeribrottet att anse som

riktat, icke mot den ifrågavarande affärsmannens konkurrenter,

även om dessa indirekt lidit skada i sin näring

genom förlust av kunder. Ehuru brottet hör under allmänt

åtal, är det därför merendels beroende på den bedragne,

huruvida brottet skall beivras. Att han, då fråga

här oftast är om mindre värden, i allmänhet skall vara

föga benägen att bringa saken till offentligheten genom

åtal med ty åtföljande besvär och obehag, ligger i sakens

natur.

Slutligen är att erinra om stadgandet i 22 kap. 13 §

strafflagen angående ansvar för den, som säljer eller

annorledes emot vedergällning föryttrar ont för gott,

mängt för omängt eller det, varuti han vet fel vara, utan

att sådant uppenbara. Handlingen är, i motsats till vad

ovan yttrats i fråga om bedrägeri, straffbar, även om

ekonomisk förlust icke uppkommit för köparen, d. v. s.

även om priset för varan ej beräknats för högt. Efter

ordalagen kan stadgandet visserligen synas ägnat att

ganska ofta komma till tillämpning vid angivande av

17

oriktigt ursprung för varor. I praxis bär emellertid så

ej blivit händelsen. Medgivas måste ock, att lagbudet

icke innehåller något, som direkt hänvisar på ett sådant

förfarande. För övrigt är det ingalunda alltid fallet, att

en med oriktig ursprungsbeteckning försedd vara kan

sägas vara underhaltig eller, såsom lagen uttrycker det,

ond. Vad beträffar åtalsrätten, hör brottet endast för

det fall under allmänt åtal, att den vara, som föryttras,

utgöres av livsmedel.

I utlandet har särskilt under de senare årtiondena

lagstiftaren alltmera energiskt börjat ingripa emot missförhållandena

på förevarande område. I åtskilliga stater,

t. ex. England, Frankrike och Portugal, finnas sålunda

i likhet med hos oss lagbestämmelser mot import av

varor med oriktig ursprungsbeteckning. Men därjämte

förekomma såväl i dessa som i ett flertal andra främmande

länder, såsom Danmark, Norge och Tyskland,

speciella stadganden emot missbruk av ifrågavarande slag

inom landet. För dessa senare stadganden, vilka helt

naturligt inbördes förete väsentliga olikheter, skall på

skilda ställen i det följande redogöras, i den mån så anses

önskvärt till belysande av uppkommande spörsmål.

Här skall blott, under hänvisning i övrigt till motiven

vid 2 §, påpekas, att skydd gemenligen meddelas icke

allenast för inhemska utan jämväl för främmande nrsprungsbeteckningar.

Frågan om lagbestämmelser emot missbruk av svenska

ursprungsbeteckningar, jämväl vad angår förhållandena

inne i landet, är icke ny.

Av förarbetena till 1888 års förordning finner man,

att en dylik lagstiftning redan då var ifrågasatt, ehuru

förordningen sedermera erhöll en mera inskränkt räckvidd.

I vissa bland de till kommittén i samband med uppdraget

att verkställa utredning angående behovet av revision

av nyssnämnda författning remitterade yttranden

från flertalet av rikets dåvarande handelskammare sattes

i fråga, huruvida icke ansvar borde stadgas för den, som

hölle till salu utländska varor med svensk ursprungsbeteckning,

eller åtminstone för den, vilken, sedan dylika

varor hit införts omärkta, här försåge dem med sådan

3

Utländsk

rätt

Förarbetena

till 1888 års

förordning.

Yttranden

från korporationer

m. fl

18

Kommittén.

Provisorisk

lagstiftning.

beteckning; och i en del av de från olika sammanslutningar

på näringslivets område inkomna utlåtanden över

kommitténs förslag till ny importlag betonades kraftigt

nödvändigheten av denna författnings snara kompletterande

med en lagstiftning i nu ifrågavarande riktning.

Av motiven till sagda förslag framgår, hurusom kommitténs

avsikt varit att i det betänkande angående erforderlig

lagstiftning mot illojal konkurrens, som det enligt

nådigt uppdrag åligger kommittén att avgiva, till

behandling upptaga frågan om användandet av oriktiga

ursprungs beteckningar inom landet. I frågecirkulär, som

kommittén med anledning av nämnda uppdrag utsänt,

har det spörsmålet berörts, huruvida lagbestämmelser erfordras

mot hit införda utländska varors förseende med

svensk ursprungsbeteckning och saluhållande av sålunda

märkta varor; och har i de inkomna svaren önskvärdheten

av dylika bestämmelser i allmänhet och ofta med skärpa

framhållits, om ock därvid i många av svaren särskilt

betonats nödvändigheten av att icke lägga för mycket

besvärande band på en handlandes rätt att vid etikettering

och emballering av utländska varor begagna sig

av sitt namn, sin firma, sin adress, sitt varumärke.

Slutligen har Sveriges allmänna handelsförening i en

till kommittén den 28 oktober 1910 avlåten skrivelse påpekat

vikten därav, att skydd åvägabragtes mot att en

utländsk vara utgåves för svensk, enär — något som

även framhållits i flera bland svaren å kommitténs nyssnämnda

frågecirkulär — utan ett sådant skydd de på

senare tid framkomna strävandena att förmå allmänheten

att mera än hittills genom köp av inhemska varor gynna

den svenska industrien icke kunde medföra det önskade

resultatet. Då skyndsamhet vore av nöden, borde enligt

föreningens åsikt den ifrågavarande lagstiftningen genomföras,

oberoende av huru arbetet på den tilltänkta lagen

mot illojal konkurrens i övrigt fortskrede.

Det kommittén givna uppdraget att utarbeta förslag

till provisorisk lag i ämnet har icke varit fritt från vanskligheter.

Bestämmelsernas lösryckande från övriga stadganden

mot illojal konkurrens och särskilt illojal reklam har,

enligt vad av det följande kommer att närmare framgå,

understundom medfört, att åt desamma icke lämpligen

19

kunnat givas det innehåll, som måhända varit önskvärt.

Att med bestämdhet säga, i vad män det förevarande

förslaget sålunda är att anse som ofullständigt eller eljest

bristfälligt, torde emellertid icke låta sig göra, förrän

lagstiftningen mot illojal konkurrens i andra dess former

föreligger till avgörande. Huruvida de nu föreslagna

bestämmelserna då fortfarande böra efter eventuella

ändringar få kvarstå i särskild lag eller inryckas bland

övriga stadganden mot illojal konkurrens, blir likaledes

att i nämnda sammanhang avgöra.

Det mål, som man genom stadgandena i 1888 års

förordning och motsvarande bestämmelser i den nya importlagen

velat vinna, nämligen att förebygga det främmande

varor utsläppas i den inhemska marknaden med beteckningar,

som giva dem sken av att vara svenska, kan endast

ofullständigt nås, så länge det är tillåtet att hålla till

salu utländska varor med svenska ursprungsbeteckningar,

allenast dessa åsatts varorna först inne i landet. Anses

den svenska industriens och handelns likasom den köpande

allmänhetens intressen kräva förbud mot införsel till riket

av utländska varor med svenska ursprungsbeteckningar,

måste samma intressen ock anses kräva skydd mot enahanda

missbruk inom landet. Att vår gällande lagstiftning

härutinnan är att beteckna såsom inkonsekvent och ofullständig,

kan därför icke förnekas. Exempel saknas icke

ens därpå, att utländska varor samt till dem hörande

etiketter eller emballage med svenska ursprungsbeteckningar

samtidigt men var för sig hit införts, varefter

importören här anbragt etiketterna å varorna eller inlagt

dessa i emballaget. I detta sammanhang bör framhållas,

att en lag, som reglerar förhållandena inne i landet, icke

gör bestämmelser mot import av obehörigen märkta varor

överflödiga, i det genom sådana bestämmelser varornas

saluhållande inom riket kan förekommas redan på ett

tidigare stadium, då deras ursprung lättare går att kontrollera.

För en utsträckt lagstiftning tala vidare kraftigt de

strävanden att befordra omsättningen av svenska varor,

som, på sätt redan nämnts, under de sista åren gjort sig

gällande. Ett led häri är det med beaktansvärd framgång

krönta försöket att införa ett gemensamt svenskt varumärke,

ett märke som skulle åsättas svenska varor för

Behovet av

den ifrågasatta

lagstil

ningen.

20

Anbringande

av oriktig

beteckning och

saluhållande

av oriktigt

märkt vara.

att tydligt angiva deras svenska ursprung och sålunda

skilja dem från utländska. Anser man berörda strävanden

förtjänta att understödjas, kan det icke vara lämpligt,

att utländska varor i allmänhet saklöst kunna föras i

marknaden med svensk ursprungsbeteckning, blott denna

anbragts efter varornas införande i riket. Så mycket

mera gäller detta, som faran för dylika missbruk väsentligt

torde komma att ökas, i samma mån som strävandena

att höja allmänhetens intresse för svenska varor bära frukt.

Det ovan anförda synes väl motivera ett förbud mot

användande inom riket av svenska ursprungsbeteckningar

för utländska varor, i det genom ett sådant stadgande

en ej oväsentlig lucka i gällande rätt kommer alt, fyllas

till fromma för såväl den lojala industrien och handeln

som den köpande allmänheten.

Rörande lagens utsträckande att gälla även angivande

av oriktigt svenskt ursprung för svenska varor får kommittén

hänvisa till det följande i motiven.

Då kommittén härefter — under åberopande i tillämpliga

delar av motiven till den nya importlagen — övergår

till en närmare redogörelse för innehållet i nu förevarande

paragraf, är först att märka, hurusom, i likhet

med vad för motsvarande fall skett exempelvis i varumärkeslagen,

såväl åsättande av oriktig beteckning som

saluhållande av oriktigt märkt vara belagts med ansvar,

ett åsättande dock givetvis endast om varan är avsedd

för försäljning. Har emellertid den, som håller till salu

varan, jämväl åsatt den oriktiga beteckningen, torde icke

mera än ett brott få anses föreligga, ehuru förhållandet

kan komma att inverka på straffmätningen. Att om någon

från en vara, försedd med såväl oriktig ursprungsbeteckning

som eu densamma beriktigande uppgift, avlägsnar

denna senare, han därigenom gör sig skyldig till ansvar

såsom för anbringande av oriktig beteckning, har kommittén

ansett icke behöva särskilt uttalas i lagtexten.

Huruvida vid åsättande inom landet av oriktig beteckning

varan är avsedd att hållas till salu här eller att

exporteras, är utan betydelse för paragrafens tillämplighet.

Omvänt gäller, att straff kan ådömas även för saluhållande

här i riket av en utomlands oriktigt betecknad

vara, som oanmärkt fått hit införas. Har däremot varan

tagits i beslag vid importen men beslaget upphävts, lärer,

21

på sätt ock lagrådet framhållit i sitt utlåtande över förslaget

till ny importlag, frågan om beteckningens lagstridighet

få anses slutgiltigt avgjord, jämväl vad angår

förhållandena inne i landet, och talan om ansvar för

saluhållaude av varan alltså icke kunna väckas. Förbudet

mot saluhållande av obehörigen märkt vara gäller icke

blott detaljhandeln utan även engroshandeln. T. o. m. å

en icke yrkesmässigt, exempelvis genom privat auktion,

bedriven försäljning äger stadgandet tillämplighet. Att

detta sistnämnda förhållande ingalunda saknar sin bety»

delse, skall i annat sammanhang närmare belysas.

Likasom 1888 års förordning och den nya import- Beteckningar

lagen avser förslaget jämväl det fall, att beteckningen "al”Herran’.

icke förekommer å själva varan utan å emballage, vari slag m. m.

denna skall saluhållas. Däremot är paragrafen icke tilllämplig

i fråga om beteckningar å ytteremballage, däri

en såld vara försändes, eller omslag, vari den utlämnas

till köparen.

Att uttryckligen i paragrafen utsäga, det även beteckningar

å etiketter, till emballage icke hänförliga omslagsband

o. d., varmed varor saluhållas, falla under lagen,

har ej funnits nödigt, då en sådan beteckning torde få

anses såsom anbragt å varan. Också har 1888 års förordning

så tillämpats, och har ej heller i den nya importlagen

— lika litet som i 12 § varumärkeslagen för där

avsedda fall — etiketter o. s. v. särskilt omnämnts.

Emellertid har förbudet mot saluhållande av varor

under oriktig uppgift om ursprunget icke ansetts böra

begränsas till endast de fall, då oriktig beteckning förekommer

å varan eller emballaget, utan bär jämväl en

oriktig uppgift å till varan hörande anslag eller skylt

förklarats medföra ansvar. Utan eu dylik föreskrift skulle

förbudet i övrigt lätteligen kunna kringgås, därigenom att

en handlande exempelvis i ett sitt skyltfönster utlade

omärkta utländska varor och intill desamma anbringade

ett anslag med uppgift, att varorna vore av svenskt ursprung.

Att även med det innehåll, kommittén sålunda givit

åt stadgandet, detsamma icke varder fullt effektivt, skall

ej förnekas. I åtskilliga främmande lagstiftningar finnes

också förbud stadgat mot att i annonser, priskuranter,

prospekt, cirkulär o. d. angiva oriktigt ursprung för salu

-

22

Oriktig

beteckning.

förda varor. Då emellertid, om ett sådant förbud skulle

införas lios oss, den frågan uppkommer, huruvida och i

vad mån därav påkallas ändring i gällande tryckfrihetsförordning,

samt denna fråga synes böra lösas först i

sammanhang med spörsmålet om de ändringar i samma

författning, vilka kunna föranledas av en allmän lagstiftning

mot illojal konkurrens, har kommittén ej i föreliggande

förslag till provisorisk lag beträffande ett begränsat

område av den illojala konkurrensen upptagit några bestämmelser,

motsvarande de nämnda i utländsk rätt förekommande.

Vad till slut angår sådana oriktiga ursprungsuppgifter

som t. ex. muntligen i en affär eller genom brev

till enskild kund lämnade meddelanden, synes någon

annan lagstiftning häremot än den, 22 kap. strafflagen

innehåller, varken av behovet vara särskilt påkallad eller

lämpligen kunna genomföras.

Icke blott ett angivande av svenskt ursprung för en

utländsk vara är förbjudet utan även angivande av oriktigt

svenskt ursprung för en vara, som verkligen frambragts

eller tillverkats inom Sverige fastän annorstädes,

än beteckningen utmärker. Om ock kravet från näringslivets

representanter på en lagstiftning i ämnet egentligen

gått därpå ut, att förbud måtte stadgas mot att utgiva

främmande varor för svenska, lärer det utsträckande av

förbudet, som kommittén föreslagit, få anses välgrundat.

Därest stålvaror, tillverkade annorstädes — låt vara inom

Sverige — än i Eskilstuna, utbjudas under beteckningen

»Eskilstuna», är detta ägnat att lända eskilstunafabrikanterna

till skada såväl genom att minska omsättningen och

kanske pressa ned priset för det äkta eskilstunafabrikatet

som också, om de utbjudna varorna äro av sämre kvalitet,

genom att misskreditera eskilstunasmidet. Även

för andra stålfabrikanter likasom för handlande i branschen,

vilka ej använda sig av dylika medel för att

vinna kunder, och äntligen för den köpande allmänheten,

som blir vilseledd, kan genom förfarandet väsentlig skada

vållas.

Ett direkt angivande av visst ursprung fordras icke

för paragrafens tillämplighet, utan är jämväl en indirekt

hänvisning tillräcklig. Vilken som helst beteckning, ägnad

att vilseleda i något av de hänseenden, paragrafen om

-

23

nämner, är förbjuden. Exempel å beteckningar, vara

lagen kan vinna tillämpning, äro sådana, i vilka ordet

»svensk» ingår (»Svensk tillverkning», »Svensk vara»),

namn å landsdel, trakt, stad eller annan ort inom Sverige,

svensk näringsidkares namn eller firma samt fingerade

svenska firmanamn. Att t. ex. ett ortsnamn återgives

med en obetydlig förändring, utesluter icke straff, om

fara för vilseledande ändock föreligger. Vad särskilt beträffar

svensk handlandes namn eller firma, hänvisas till

vad därom kommer att i det följande vidare yttras.

Att efter förebild från vissa främmande lagar begränsa

förbudet att gälla allenast för det fall, att vårt

land, respektive det angivna ursprungsstället, speciellt

vunnit anseende för producerandet av ifrågakomna slags

varor — man tänke å sådana beteckningar som »Svenska

tändstickor», »Skånska handskar», »Eskilstunasmide»,

»Vadstenaspetsar», »Norrköpings vävnader» — har kommittén,

om ock missbruk av dylika ursprungsbeteckning^- medföra den största vådan, icke kunnat förorda, då med

en sådan lagstiftning det eftersträvade målet att i allmänhet

befrämja avsättningen av svenska varor ej i full

utsträckning skulle kunna nås. Samma princip skulle

även komma att stå i strid med den, som tillämpats

rörande import av varor med oriktig ursprungsbeteckning.

Beteckningens oriktighet skall alltid styrkas av åklagaren.

Någon motsvarighet till importlagens stadgande

om skyldighet för importören av en tidigare ur riket utförd

men ånyo dit importerad svensk vara att visa, att

denna verkligen härstammar från Sverige, känner icke

föi-slaget.

I likhet med vad som gäller angående förhållandena

vid gränsen, är förevarande lag tillämplig beträffande

såväl industrialster som naturaprodukter, t. ex. frukt.

Vilken ort som är att anse såsom den riktiga ursprungsorten,

kan, då fråga är om mer eller mindre bearbetade

varor, icke rena naturaprodukter, ofta vara förenat med

svårighet att avgöra. Huvudregeln är, att den ort, där

det slutliga arbetet nedlagts å varan, icke den, varest

råvaran producerats eller halvfabrikatet framställts, är att

betrakta som ursprungsort. Dock kan understundom inträffa,

att själva råmaterialet är så bestämmande för varan,

att produktionsorten för detsamma jämväl är att anse

Industrialster.

Xatu råprodukter.

Halvfabrikat.

24

Subjektiva

förutsätt

ningar.

såsom den färdiga varans ursprungsort. Åro råmaterialet

och fabrikationen i förening av avgörande betydelse för

varans beskaffenhet, må denua icke angivas härröra från

eu viss ort, utan att både råprodukten där frambragts

och varan där förfärdigats. Uppenbarligen kunna i varje

fall både orten för råmaterialets producerande och fabrikationsorten

angivas. Vad ovan yttrats äger motsvarande

tillämplighet i fråga om varor, vilkas olika beståndsdelar

frambragts eller tillverkats å skilda ställen; ursprungsorten

för den väsentligaste beståndsdelen i varan är här

avgörande. För övrigt gäller alltid, att en obetydlig åtgärd

med en redan i huvudsak slutförfärdigad vara icke

har något inflytande på frågan om ursprungsorten. I

motiven till 2 § skall kommittén återkomma till föreliggande

spörsmål, såvitt angår några varor, beträffande

vilka detsamma är av särskild betydelse.

I subjektivt avseende fordras till en början, för att

paragrafen skall kunna vinna tillämpning, att gärningsmannen

handlat mot bättre vetande, med kännedom om

det oriktiga i ursprungsbeteckningen. Har t. ex. en

detaljhandlare saknat vetskap om, att en av honom saluhållen

vara blivit av den, från vilken han i sin ordning

inköpt densamma, försedd med oriktig beteckning, kan

således icke han men väl eventuellt den andre straffas.

Vidare fordras i subjektivt hänseende avsikt hos gärningsmannen

att vilseleda i fråga om varans ursprung.

Att någon verkligen blivit vilseledd, att någon till följd

av den oriktiga beteckningen förmåtts att köpa varan,

erfordras däremot icke, likasom ej heller att denna varit

av sämre beskaffenhet, än beteckningen givit anledning

förmoda, eller att priset för den varit för högt; framför

allt i dessa avseenden skiljer sig brott av ifrågavarande

slag från bedrägeri.

Genom nämnda fordran på viss brottslig avsikt uteslutes

i allmänhet från lagens tillämplighetsområde det

fall, att en handlande, vare sig engrossist eller detaljör,

å emballaget till en vara, som har sitt ursprung från

annan ort än den, varest han driver sin rörelse, eller å

en varan vidhäftad prislapp eller liknande etikett anbringar

sitt namn eller sin firma jämte sin adress, naturligtvis

såframt icke firman innehåller något ord, som i och för

sig är ägnat och avsett att vilseleda angående varans ur

-

25

i

sprung. Omförmälda slags beteckningar äro nämligen

merendels tillkomna endast för att angiva, hos vem varan

är köpt, ej vem som tillverkat densamma; ofta äger icke

affärsmannen själv, som kanske i andra eller t. o. m.

tredje hand inköpt varan, kännedom om dess verkliga ursprung,

varför samma princip, som i detta fall gäller för

import av varor, icke kunnat, åtminstone i en författning

av ren strafflags natur, upprätthållas beträffande förhållandena

inne i landet. Undantagsvis kan emellertid avsikt

att vilseleda även i nu ifrågavarande fall tänkas föreligga,

och är paragrafen då tillämplig. Så t. ex. kan detta

bliva händelsen, om en handlande etablerar sig i Eskilstuna

för att därifrån till andra orter, å vilka han icke är

känd, försända importerade underhaltiga stålvaror i emballage

med sin firma och ortsnamnet Eskilstuna. Den

schweiziska varumärkeslagen, vilken jämväl innehåller

bestämmelser mot användande av oriktiga ursprungsbeteckningar,

stadgar ock uttryckligen, med viss restriktion,

skyldighet för personer, som bo å en plats, berömd

för fabrikation eller produktion av vissa varor, att, om

de idka handel med liknande varor från annan ort, vidtaga

nödiga åtgärder, för att anbringandet av deras märken

eller firmabeteckningar icke skall kunna vilseleda

allmänheten beträffande dessa senare varors ursprung.

Enahanda ståndpunkt intages av den tyska rätten, om

ock uttryckligt stadgande i frågan där saknas. Att även

enligt kommitténs förslag neutralisering utesluter ansvar,

framgår av det följande. Det sagda avser endast sådana

fall, då beteckningen förekommer å varans emballage

eller varan vidhäftad etikett. Har beteckningen anbragts

omedelbart å själva varan, såsom genom tryck, gravering

eller etsning, är frågan, om brottslig avsikt föreligger

eller icke, mera tvivelaktig och svaret å densamma beroende

på omständigheterna i de olika fallen. Bristande

kännedom hos säljaren om varans ursprung lärer i regel

här icke kunna åberopas, då beteckningen i allmänhet

påsättes i samband med fabrikationen och på hans begäran.

Men att i dylika fall alltid presumera avsikt att

vilseleda skulle ej vara riktigt, då ibland nog förekommer,

att såväl engrossister som detaljörer för det ändamål, varom

ovan nämnts, låta fabrikanterna på angivet sätt märka

själva varorna. Vad i det föregående yttrats gäller blott

4

26

en handlandes namn eller firma jämte adress. År fråga om

en fabrikants motsvarande beteckning, torde, vare sig

denna anbringas å själva varan eller å etikett eller emballage,

brottslig avsikt nästan alltid föreligga. Undantag

givas dock, t. ex. om en fabrikant med sin firma

och namnet å den ort, där huvudrörelsen bedrives, märker

varor, helt eller delvis tillverkade vid en filial å annan ort.

1 § 2 stycket av den nya importlagen innehåller, att

den omständigheten, att å vara förekommande beteckning

är avfattad på svenska språket eller att å vara anbragts

avbildning med svenskt motiv, ej i och för sig

skall, även om i sistnämnda fall avbildningen åtföljes av

förklarande text, utgöra hinder för varans införande.

Någon motsvarande föreskrift har icke ansetts här erforderlig,

då nämligen i de fall, vilka åsyftats med berörda

stadgande, avsikt att vilseleda beträffande varans

ursprung icke kan anses vara för handen; erinras må t. ex.

om sådana beteckningar som »Högsta kvalitet» å en vara,

»Hellinne» å kragar, »God jul» å brevkort, svenska ord,

som endast angiva en varas ändamål, eu sentens på svenska

språket såsom titsmyckning å en vara, en avbildning av

Stockholms slott å en vas. Föreligger däremot eljest vid

användande av svensk text eller avbildning med svenskt

motiv brottslig avsikt, är under i övrigt erforderliga förutsättningar

paragrafen tillämplig.

Av enahanda anledning har ej heller i förslaget upptagits

något särskilt undantag för s. k. generiska beteckningar,

beteckningar som väl enligt sin ordalydelse hänvisa

på visst ursprung men i den lojala handeln allmänt

övergått till att utmärka viss varuart. Brottslig avsikt

lärer i regel ej kunna förutsättas hos den, som exempelvis

säljer handskar av utländskt fabrikat under beteckningen

»Gants-de-suéde», eller som säljer äpplen under namn av

»Akeröäpplen», päron under namn av »Grennapäron»,

ehuru de icke skördats å den plats, varpå sålunda häntydes,

men äro av den sort, som betecknas på detta sätt.

Slutligen är på grund av ifrågavarande subjektiva

fordran paragrafen jämväl otillämplig, i händelse den felaktiga

beteckningen beriktigas genom annan förekommande

beteckning. Någon uttrycklig undantagsbestämmelse,

såsom i importlageD, erfordras således icke heller

för detta fall. Emellertid måste, för att ansvar ej skall

27

kunna ifrågakomma, den neutraliserande beteckningen vara

sådan, att den verkligen utesluter faran för ett vilseledande

angående varans ursprung. Detta är t. ex. icke förhållandet,

om densamma anbragts på ett sådant ställe och

med så liten stil, att den endast med iakttagande av särskild

uppmärksamhet observeras, under det att den oriktiga

beteckningen genast faller i ögonen. Någon ovillkorlig

fordran på att, såsom importlagen kräver, den

neutraliserande beteckningen skall vara åsatt på ett varaktigt

sätt, torde däremot ej kunna uppställas; brottsligavsikt

kan alltså i motsatt fall icke utan vidare presumeras.

År varan svensk men frambragt eller tillverkad

annorstädes inom Sverige, än ursprungsbetec-kningen giver

vid handen, skall uppenbarligen den neutraliserande beteckningen

vara av annat innehåll, än 1 § av importlagen

föreskriver. Densamma skall i sådan händelse utmärka,

att varan icke härrör från det angivna stället; den verkliga

ursprungsorten behöver däremot ej heller här uppgivas.

Tillvaron av de subjektiva förutsättningarna måste

av åklagaren bevisas. Att med hänsyn till de svårigheter,

som därmed kunna vara förenade, eu tilltalad understundom

genom sitt bestridande kan fria sig från ett i

själva verket befogat åtal, låter sig icke förnekas, om ock

å andra sidan är att märka, hurusom särskilt för bedömande

av den brottsliga avsikten omständigheterna i

målet ofta kunna vara av avgörande betydelse.

Ett sätt att väsentligen förekomma nyssnämnda olägenhet

vore att ordna bevisskyldigheten sålunda, att det ålåge

svaranden, om han skulle undgå ansvar, att styrka, det

han handlat i god tro. En dylik föreskrift återfinnes

också i den engelska lagstiftningen i ämnet. Den nämnda

utvägen har kommittén emellertid icke ansett sig böra

förorda, då det nämligen kan befaras, att ett stadgande

av berörda innehåll skulle medföra en ännu betänkligare

olägenhet, fastän i motsatt riktning, i det straff skulle

kunna komma att ådömas den, som verkligen varit i fullkomligt

god tro men ej tillbörligen kan styrka detta.

Icke ens om misstaget bevisligen kuunat med iakttagande

av vanlig uppmärksamhet undvikas, torde en sådan påföljd

som straff här böra ifrågakomma.

Däremot kan med mera fog ifrågasättas, huruvida ej

28

Straff.

Sammanträffande

av brott.

till ernående av större effektivitet hos lagen bör i denna

upptagas en bestämmelse, varigenom möjlighet i större

eller mindre utsträckning beredes att, oavsett gärningsmannens

goda tro, genom domstol la utfärdat förbud för

honom att vidare begagna sig av den oriktiga beteckningen,

vid äventyr av ansvar i händelse han överträder

förbudet. Genom ett dylikt stadgande skulle jämväl

vinnas fördelen av mera överensstämmelse med den nya

lagstiftningen mot import av oriktigt märkta varor, enligt

\ öken frågan om subjektiv skuld med ett obetydligt

undantag saknar betydelse. Ser man på utländsk rätt,

finner man, att sådana bestämmelser förekomma exempelvis

i Norge och Tyskland. Principen är emellertid där

mera allmänt genomförd, även beträffande andra former

av illojal konkurrens. Att i förevarande förslag endast

till provisorisk lag emot missbruk av ursprungsbeteckningar

vipptaga omförmälda rättsinstitut bär icke synts

kommittén lämpligt, utan torde med denna fråga böra få

anstå, till dess densamma kommer under omprövning i

sammanhang med stiftandet av en allmän lag mot illojal

konkurrens. Med spörsmålet rörande det ifrågasatta stadgandet

sammanhänger givetvis även frågan om en handlandes

rätt att vid etikettering och emballering av sina

varor begagna sig av sitt namn eller sin firma och sin

adress. Bör sålunda enligt kommitténs uppfattning frågan

om en mera omfattande lagstiftning i ämnet tills vidare

lämnas å sido, lärer tvivel likväl ej råda, att även med

den föreslagna provisoriska lagen ett kraftigt medel skulle

komma att givas i kampen mot nu förevarande missbruk.

Då brott av förevarande slag i viss mån stå nära

bedrägeribrott, har straffmaximum ansetts böra sättas

relativt högt, nämligen till fängelse i sex månader. Det

normala straffet är emellertid böter, högst tvåtusen kronor;

endast där omständigheterna äro synnerligen försvårande,

t. ex. vid ofta upprepad förbrytelse, må fängelse ådömas.

Varan blir icke konfiskerad, såsom enligt vissa främmande

lagstiftningar. Det står därför vederbörande fritt

att, om så lämpligen kan ske, utplåna eller neutralisera

den oriktiga beteckningen och därigenom bringa varan

i det skick, att något hinder för dess saiuhållande icke

längre möter.

Föreligger fullbordat bedrägeribrott eller oredlighets

-

29

brott enligt 22 kap. 13 § strafflagen, komma reglerna

om sammanträffande av brott till användning. Att för

sådana fall utesluta tillämpligheten av förevarande mildare

lag har kommittén ej funnit riktigt, då nämligen handlingen

är ur olika synpunkter straffbar. Detsamma gäller,

om genom obehörigt begagnande å en vara av annans

namn, firma eller registrerade varumärke eller namnet å

annans fasta egendom jämväl oriktigt geografiskt ursprungför

varan angives; att här låta endast varumärkeslagen

komma till användning skulle t. o. m. inverka på åtaisrätten.

Likaså är ett samtidigt ådömande av straff enligt

föreliggande lag och gällande bestämmelser om obligatoriska

ursprungsbeteckningar för vissa varor (se t. ex.

Kungl. kungörelserna den 5 februari 1909 och den 4

april 1910 angående införsel av samt handel med vissa

slag av utländskt frö) icke uteslutet.

Främmande ursprungsbeteckningar.

(2 §•)

I motsats till 1888 års förordning innehåller den nya

importlagen även bestämmelser rörande införsel av varor

med oriktiga utländska ursprungsbeteckningar. Dessa

stadganden, vilka återfinnas i lagens 18 §, avse i främsta

rummet att bereda, möjlighet för Konungen att för Sveriges

del biträda den s. k. Madridkonventionen den 14 april

1891 angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar

å handelsvaror men innebära jämväl rätt för

Konungen att enligt samma grunder träffa separatavtal

med främmande stat om ömsesidigt skydd för ursprungsbeteckningar.

Att däremot, då speciella bestämmelser

emot missbrukande av svenska ursprungsbeteckningar

inom landet saknas i vår rätt, sådana bestämmelser ej

heller finnas i fråga om utländska beteckningar, är helt

naturligt.

De främmande lagstiftningar, som innehålla stadganden

mot obehörigt användande av inhemska ursprungsbeteckningar

inne i landet, upptaga i allmänhet dylika

Gällande

svensk rätt.

Utländsk rätt.

30

Förarbetena

till 1888 års

förordning.

Yttranden

från korporationer

m. fl.

stadgande!! till skydd jämväl för utländska beteckningar.

Antingen är förhållandet härvid, att någon skillnad icke

göres mellan inhemska och främmande beteckningar, eller

ock gäller, att skydd för sistnämnda slags beteckningar

meddelas endast under förutsättning av reciprocitet, därvid

understundom beträffande utländska beteckningar tilllämpas

andra regler än i fråga om inhemska. 1 fortsättningen

skall, där så finnes behövligt, ett utförligare omnämnande

ägnas åt främmande rätt i ämnet.

Redan vid utarbetandet av 1888 års förordning väcktes

fråga, huruvida ej åt densamma borde givas en sådan

omfattning, att skydd bereddes icke blott mot import av

varor med oriktiga främmande ursprungsbeteckningar

utan även mot åsättande av dylika beteckningar och saluhållande

av obehörigen märkta varor.

Sedermera bar i sammanhang med kravet på Sveriges

anslutning till Madridkonventionen frågan om lagbestämmelser

emot missbruk av utländska ursprungsbeteckningar

jämväl inom landet åter blivit aktuell.

Åven i vissa bland svaren å kommitténs i motiven

till 1 § omnämnda frågecirkulär har saken berörts, därvid

bland annat framhållits, hurusom inom skobranschen förekonime,

att utländska beteckningar sådana som »Boston»

och »Filadelfia» åsattes svenska fabrikat för att göra dessa

mera begärliga för allmänheten.

Att nämna är till slut, att styrelsen för Sveriges allmänna

vin- och spirituosahandlareförening i skrivelse till

kommittén av den 22 april 1912 påpekat behovet av lagstiftningens

ingripande mot användandet av falska etiketter

för konstgjorda viner. Då, yttras det i skrivelsen, det

här i landet vore tillåtet för vem som helst att trycka och

sälja in- och utländska etiketter, vore det ej så synnerligen

svårt att anbringa falska etiketter å sämre viner. Dessa

utbjödes sedermera genom anonyma försäljare, vanligen

å auktioner i sammanhang med försäljning av viner från

avlidna personers bon. Auktionen försigginge i regel i

den avlidnes bostad, och annonserna om de till försäljning

utbjudna främmande vinerna stode i samband med

annonserna om boets försäljning. Då boets ägare ofta

icke verkställde någon närmare undersökning, märkte de

alltför sent, att de varit utsatta för bedrägeri.

31

Likasom då fråga är om svenska ursprungsbeteckningar,

gäller tydligen, att ett provisoriskt lagstiftande

emot missbruk av utländska ursprungsbeteckningar är

förenat med vissa vanskligbeter, och att därför i sammanhang

med införandet av en allmän lag mot illojal konkurrens

de nu föreslagna bestämmelserna kunna behöva

i mer eller mindre mån revideras.

Av kommitténs betänkande med förslag till ny importlag

framgår, att i Madridkonventionen upptagits bestämmelser

såväl mot införsel av varor med oriktiga ursprungsbeteckningar

som ock mot åsättande av sådana beteckningar

och saluhållande av oriktigt märkta varor. Emellertid

framhölls i motiven till förslaget, hurusom konventionen

torde vara så att förstå, att, därest lagstiftningen

i en konventionsstat icke innehölle några stadganden emot

missbruk inne i landet av inhemska ursprungsbeteckningar,

samma stat ej heller vore pliktig att i berörda hänseende

meddela skydd för ursprungsbeteckningar, hänvisande

å någon bland de övriga konventionsstaterna. På

grund härav ansåg sig kommittén ock kunna förorda

Sveriges anslutning till konventionen, oaktat i kommitténs

förslag bestämmelser upptogos endast mot införsel av

obehörigen märkta varor. A den under år 1911 i Washington

hållna konferens med delegerade för de till konventionen

anslutna stater gavs, såsom framgår av den vid

föreliggande betänkande fogade bilaga, en något ändrad

lydelse åt konventionen; och har denna numera i sin nva

lydelse ratificerats av samtliga förutvarande konventionsstater

med undantag av Brasilien och Cuba, nämligen av

Frankrike, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien och

Irland samt Tunis, varförutom jämväl Nya Zeeland biträtt

konventionen. Likasom de vidtagna ändringarna icke

synas vara av beskaffenhet att föranleda någon jämkning

uti importlagens stadganden mot införsel av varor

med oriktig utländsk ursprungsbeteckning, så lärer, även

med den nya avfattning, som givits åt 1 art. 2 mom.,

kommitténs ovannämnda uttalande rörande tolkningen av

konventionen fortfarande få auses äga giltighet. Någon

förpliktelse att lämna skydd för främmande ursprungsbeteckningar,

vad angår förhållandena inom landet, torde

således ej heller nu föreligga, såframt dylikt skydd

saknas för inhemska beteckningar. Givas däremot,

Kommittén.

Provisorisk

lagstiftning.

Förslaget och

Sveriges biträdande

av Madridkonventionen.

32

Avvikelser

från Madridkonventionen.

Reciprocitet ej

erforderlig.

såsom kommittén föreslagit, bestämmelser i fråga om

dessa senare, måste jämväl motsvarande bestämmelser

meddelas rörande övriga konventionsstaters ursprungsbeteckningar.

Att så sker, kan, i likhet med vad förut

i motiven till 1 § yttrats för där avsedda fall, icke heller

betraktas annorlunda än som eu konsekvens av ett förbud

mot införsel av varor med oriktig utländsk beteckning.

Något fullt effektivt skydd kan uppenbarligen lika

litet åstadkommas för beteckningar av sistnämnda slag,

om främmande varor efter införseln bit till riket ävensom

här tillverkade varor kunna utan laga påföljd förses med

oriktig utländsk beteckning; erinras må t. ex. om det fall,

att viner importeras å fat samt först bär tappas å flaskor,

vilka förses med oriktiga etiketter. Också lämnas i åtminstone

samtliga de europeiska stater, som biträtt Madridkonventionen,

i mer eller mindre mån skydd även emot

missbrukande av ursprungsbeteckningar inne i landet.

De i 2 § av förslaget upptagna stadgandena överensstämma

ej i allo med innehållet i 1 art. 1 och 2 mom.

av Madridkonventionen. Så gäller särskilt, att, medan

det enligt konventionen lärer sakna betydelse, huruvida

den, som åsätter beteckningen eller saluhåller varan, handlar

i ond tro och med avsikt att vilseleda, detta — med

undantag i sistnämnda hänseende i fråga om beteckningar

för vinodlingsprodukter — däremot fordras enligt kommitténs

förslag. Någon sådan överensstämmelse är emellertid,

på sätt redan framgår av det ovan anförda, icke betingad

av en eventuell anslutning till konventionen. Det gör till

fyllest, om de bestämmelser, som gälla angående svenska

ursprungsbeteckningar, även tillämpas å beteckningar,

hänvisande å någon av de övriga konventionsstaterna.

1 detta sammanhang må framhållas, att, då det i 1

art. 1 mom. av Madridkonventionen använda ordet »lieu»

(»plats» eller, såsom ordet återgivits i 18 § av importlagen,

»ort») torde vara att fatta i vidsträcktaste bemärkelse, så

att detsamma omfattar även provinser, andra landsdelar,

öar samt, något som är av särskild betydelse i fråga om

vinodlingsprodukter, slott, floder och berg in. m., någon

materiell skillnad mellan konventionen och kommittéförslaget

icke, trots det olika uttryckssättet i dem båda, föreligger

på denna punkt.-

Då stat, som biträtt Madridkonventionen och vars

33

lagstiftning innehåller bestämmelser till skydd för inhemska

ursprungsbeteckningar inne i landet, är pliktig att lämna

motsvarande skydd för samtliga övriga konventionsstaters

ursprungsbeteckningar, även om lagstiftningen i någon

av dessa stater icke känner bestämmelser mot användande

av oriktiga beteckningar inom landet eller har sådana av

mindre räckvidd eller eljest annan innebörd än den ifrågavarande

statens, har reciprocitet ej kunnat uppställas såsom

villkor för Konungens rätt att meddela förordnande,

varom i paragrafen sägs. Biträdes konventionen för Sveriges

del, måste alltså dylikt förordnande givas rörande alla

de andra konventionsstaterna. Men jämväl beträffande

stat, som icke anslutit sig till konventionen, kan enahanda

förordnande meddelas och detta, i motsats till vad som

gäller enligt 18 § i importlagen, oberoende av reciprocitet,

om så någon gång skulle anses önskvärt och lämpligt.

Att i nyssnämnda paragraf av importlagen reciprocitet

uppställts såsom villkor för förordnandet, har sin naturliga

orsak däri, att berörda stadgande närmast avser möjligheten

för Sverige att ansluta sig till Madridkonventionen,

och att enligt denna skydd, varom i importlagen stadgas,

är obligatoriskt.

Inom kommittén har t. o. m. varit ifrågasatt, om icke

förbud mot användande av oriktiga utländska ursprungsbeteckningar

borde stadgas oberoende av särskilt förordnande

därom. I ett stort antal främmande stater, t. ex.

England och Norge, är detta förhållandet; svensk industri

åtnjuter alltså i dessa stater ett skydd, som den för närvarande

icke äger i sitt eget land. Det kan icke förnekas,

att talande skäl för en lagstiftning sådan som den

engelska och norska åtminstone för vissa fall föreligga,

Har det land, den trakt, den ort, som oriktigt angivits,

förvärvat speciellt anseende för producerande av det

varuslag, varom fråga är — någon saluhåller exempelvis

amerikanska stålvaror, märkta med ordet »Solingen» —

är, på sätt ock i motiven till 1 § anförts beträffande ett

motsvarande fall, ett dylikt förfarande ägnat att skada

icke blott stålindustrien i nämnda stad utan även vår

egen stålindustri likasom den lojale handlanden och den

köpande allmänheten; om ock lagbestämmelser mot användande

av oriktiga ursprungsbeteckningar i främsta

rummet hava till ändamål att bereda skydd för industrien,

5

Ifrågasatt

skydd oberoende

av särskilt

förordnande.

34

Hänvisning

till motiven

vid 1 §.

Beteckningar

pa främmande

språk, avbildningar

med

främmande

motiv.

beröra de således i väsentlig grad jämväl handelns och

allmänhetens intressen. Genom en lagstiftning oberoende

av Konungens förordnande skulle vidare ernås likformighet

i förhållande till alla främmande stater, så att

icke t. ex. missbruk av en fransk ursprungsbeteckning

vore förbjudet, av en rysk däremot tillåtet, samt ett

oriktigt angivande över huvud taget av främmande ursprung

utan hänvisning på någon viss stat (»importerad»,

»utländskt fabrikat», »orientalisk tillverkning»)

kunna beivras, när ett d}dikt beteckningssätt undantagsvis

förekommer. Då kommittén icke desto mindre

ställt sig å en motsatt ståndpunkt, har detta sin grund

däri, att kommittén icke ansett det vara lämpligt att nu

helt uppgiva varje möjlighet till kompensation för det

skydd, varom här är fråga, och att spörsmålet, huruvida

undantag från huvudregeln bör till skydd för vår egen

industri och handel samt allmänheten ävensom för vinnande

av likformighet med en blivande lagstiftning mot

övriga former av illojal reklam göras i större eller mindre

utsträckning, synes böra behandlas i samband med genomförandet

av en dylik lagstiftning. Kommitténs ståndpunkt

överensstämmer även närmare, om ock, såsom ovan

nämnts, icke fullständigt, med den princip, som kommit

till uttryck i 18 § av importlagen.

Beträffande 2 §:s innehåll i övrigt — med undantag

för vad i det följande kommer att yttras angående specialstadgandet

i andra stycket och vad därmed står i samband

— får kommittén hänvisa till motiven vid 1 §.

Dock är att iakttaga, att vad där sägs om användande

av beteckningar på svenska språket och avbildningar

med svenska motiv, eller att avsikt att vilseleda ofta i

sådant fall ej kan anses vara för handen, icke äger helt

motsvarande tillämplighet angående beteckningar å främmande

språk och avbildningar med främmande motiv.

Väl är detta händelsen, om sålunda märkta varor här

tillverkas för export på det ifrågakomna främmande landet,

då nämligen i detta fall ett berättigat intresse för beteckningarnas

åsättande ligger i det förhållandet, att varorna

skola där säljas och användas; att emellertid enligt lagstiftningen

i en eller annan stat införsel dit av varor, märkta

på detta sätt, kan vara förbjuden, är en sak, som tillverkaren

givetvis har att taga med i räkningen. Åro

35

varorna däremot uteslutande avsedda för den svenska marknaden

eller för export till annan utländsk stat, ställer sig

saken annorlunda. Vad nyss anförts har nämligen här i allmänhet

ej sin motsvarighet, särskilt vad angår beteckningar

å utländskt språk, t. ex. bruksanvisningar å franska språket

på svenska varor eller ryska inskriptioner å cigarretter

av svensk fabrikation, mera beträffande avbildningar med

främmande motiv, t. ex. en bild av Kölnerdomen å en i

Frankrike tillverkad vas. I förstnämnda hänseende bör

likväl bemärkas, att understundom i fråga om generiska

beteckningar ett visst språk mera uteslutande användes,

t. ex. »Eau-de-cologne», »Gants-de-suéde», under det att

åtminstone beteckningen »Svenska handskar» icke kan

anses såsom generisk beteckning. Vidare har även eljest

någon gång, när det gäller att angiva en varas kvalitet

eller vissa egenskaper hos varan, likasom ock i fråga om

fantasinamn å varor ett särskilt språk inom vissa branscher

iklätt sig karaktären av internationellt. Redan i

kommitténs motiv till importlagen har förevarande fråga

upptagits till behandling och där besvarats i enahanda

riktning.

På sätt i det föregående omnämnts, gäller såsom

regel, att den föreslagna lagen icke är tillämplig å generiska

beteckningar. Åven enligt främmande lagstiftningar

är förhållandet allmänt det, att sådana beteckningar ej

betraktas som ursprungsbeteckningar, dock att i vissa

länder, framför allt Frankrike, beteckningar för produkter,

vilkas kvalitet väsentligen är beroende av klimat och jordmån

eller andra naturförhållanden — särskilt vinodlingsprodukter,

inklusive konjak, samt mineralvatten — merendels

anses icke kunna övergå till generiska beteckningar.

Vad angår Madridkonventionen, innehåller jämväl denna

1 sin 4 art., att beteckningar för vinodlingsprodukter icke

må betraktas såsom generiska. Bestämmelsen härom upptogs

i konventionen på yrkande från Portugals och Frankrikes

sida.

Fn liknande särställning har nu i senare stycket av

2 § i förslaget givits åt sistnämnda slags beteckningar.

Där stadgas nämligen rätt för Konungen att vid meddelande

av förordnande, varom i första stycket av paragrafen

förmäles, angående beteckningar för vinodlingsprodukter

föreskriva, att eu dylik beteckning, även om

Beteckningar

för vinodlingsprodukter.

36

brottslig avsikt, varom i 1 § nämns, icke föreligger, och

således jämväl om beteckningen enligt handelsbruk endast

tjänar att utmärka viss varuart, ej må utan neutralisering

av närmare angiven beskaffenhet användas för vara,

som veterligen är av annat ursprung, än beteckningen

angiver.

Såvitt angår införsel av varor till riket, kunna

enligt den nya importlagen beteckningar för vinodlingsprodukter

förklaras aldrig vara att anse som generiska.

Genom den nu ifrågavarande bestämmelsen i förslaget

ernås således i detta hänseende överensstämmelse mellan

de båda författningarna.

Men, även frånsett detta, torde förevarande stadgande

få anses ändamålsenligt. Under det blott få svenska

ursprungsbeteckningar finnas, som övergått till generiska,

äro exemplen på utländska beteckningar, med vilka detta

är förhållandet, synnerligen talrika. Att säga, huruvida

en verklig ursprungsbeteckning eller en generisk beteckning

föreligger, kan vara ganska vanskligt, varför, när

eu dylik, ofta för en hel industri synnerligen viktig

fråga föreligger till avgörande vid domstol, sakkunniges

hörande ej sällan kan vara av nöden. Om ock, sedan

missbruk av iirsprungsbeteckningar lagligen förbjudits

och begreppet oriktig ursprungsbeteckning således upptagits

i lagstiftningen, detta i viss mån är ägnat att begränsa

de generiska beteckningarnas antal och särskilt

hindra uppkomsten av nya sådana, är det icke uteslutet,

att en affärsman genom att invända, att han endast använt

sig av en beteckning, som han ansett hava karaktären

av generisk, och att han således icke handlat i avsikt

att vilseleda, undgår ansvar, oaktat beteckningen av

kunderna — och det är deras, köparnas, uppfattning, som

är den huvudsakligen avgörande — betraktas såsom en

ursprungsbeteckning. Framför allt kanske i fråga om

beteckningar för vinodlingsprodukter ligger faran av ett

sådant osäkerhets tillstånd nära till hands. Såsom bevis

härå må tjäna förhållandena i Tyskland, innan genom

vinlagen den 7 april 1909 den huvudregel uppställdes,

att för icke musserande viner — stadgandet avser alltså

ej champagne och dylika viner likasom ej heller konjak

— geografiska beteckningar må användas endast för utmärkande

av varans ursprung. Genom det av kommittén

37

föreslagna stadgandet skulle helt visst å en praktiskt särskilt

betydelsefull punkt större säkerhet vinnas och faran

för kringgående av lagen undvikas.

Om således, vad angår beteckningar för vinodlingsprodukter,

brottslig avsikt hos gärningsmannen icke fordras

för ådömande av ansvar, har däremot den andra subjektiva

förutsättningen, nämligen ond tro, vetskap om att

varan är av annat ursprung, även här bibehållits. Emellertid

må erinras om vad i motiven till 1 § yttrats angående

ett eventuellt genomförande framdeles av en mera

omfattande lagstiftning rörande ursprungsbeteckningar.

Innan kommittén går vidare i redogörelsen för nu

föreliggande stadgande, skall nämnas, att i fortsättningen

ett och annat kommer att yttras, som visserligen avser

andra slag av ursprungsbeteckningar, men som kommittén

funnit lämpligast kunna här upptagas.

Särskilt angående beteckningar för vinodlingsprodukter

gäller, att ett geografiskt namn ofta användes i

mer eller mindre förändrad form — jämför exempelvis

beteckningarna »Sherry» i stället för »Jeres», »Portvin»

i stället för »Oportovin», »Konjak» i stället för »Cognac».

Att lagen är tillämplig även å sådana beteckningar,

framgår utan speciellt stadgande av 1 §:s formulering.

Beriktigas en eljest otillåten beteckning för en vinodlingsprodukt

på visst i 2 § föreskrivet sätt, är ansvar

uteslutet. Motsvarande bestämmelse återfinnes i den nya

importlagen och överensstämmer med den tolkning, kommittén

i motiven till samma lag givit åt Madridkonventionen.

Blott i fråga om beteckningar för vinodlingsprodukter

är emellertid, i motsats till vad som gäller

enligt nyssnämnda lag, det i paragrafen angivna sätt för

neutralisering obligatoriskt, men detta oavsett om beteckningen

direkt angiver varans ursprung (»Marsala»,

»Oporto»), eller om den endast indirekt utmärker detsamma

(ett fingerat firma- eller ortsnamn, häntydande på ett

särskilt land, eller eljest ord å ett visst språk, t. ex. orden

»Grand vin mousseux» å en flaska tyskt vin, varemot,

då handeln med portvin, madeira och sherry sedan gammalt

till största delen ligger i händerna på engelska firmor,

användandet av sådana engelska ord som »Gulden»,

»Påle», »Old superior» å flaskor, innehållande dylika viner,

38

ej konstituerar eu engelsk ursprungsbeteckning). Beträffande

oriktiga ursprungsbeteckningar för andra varor än

vinodlingsprodukter är det, såvitt angår förhållandena inne

i landet, tillräckligt med en uppgift, att varan icke härstammar

från det land, den stad o. s. v., som den oriktiga

beteckningen antyder; att t. ex. ett svenskt firmanamn,

anbragt å en här i riket tillverkad vara med främmande ursprungsbeteckning,

ingalunda alltid neutraliserar denna

senare, torde bland annat framgå av vad förut yttrats angående

svenskt firmanamn o. d. som ursprungsbeteckning.

Såsom nyss antytts, erfordras enligt importlagen för alla

fall det fullständigare neutraliseringssättet. Där har för

uppfyllande av Madridkonventionens bestämmelser en sådan

allmän föreskrift varit nödvändig; bär åter har samma föreskrift

kunnat begränsas till det praktiskt särskilt viktiga

fallet rörande beteckningar för vinodlingsprodukter, så att

exempelvis en sådan beteckning som »Portvin från (en angiven

spansk ort)» icke är tillåten men väl beteckningen

»Spanskt portvin». Uppenbarligen gäller angående alla

beteckningar, brukliga för vinodlingsprodukter, att, om en

vara så betecknas, att därav tydligt framgår, att fråga

icke alls är om någon verklig vinodlingsprodukt (t. ex.

»Applechampagne»), någon annan neutralisering, något angivande

av ursprungslandet eller ursprungsorten ej fordras.

1 anledning av kommitténs ovannämnda tolkning av

Madridkonventionen skall här anmärkas, att särskilt inom

Frankrike och, efter vad det vill synas, jämväl Portugal

konventionen tolkats så, att med undantag för det i

3 art. uttryckligen om förmälda fall en oriktig ursprungsbeteckning

ej må neutraliseras. En dylik uppfattning

synes emellertid innebära en oegentlighet. Syftet med

en lag eller internationell överenskommelse till skydd

mot användande av oriktiga ursprungsbeteckningar bör ju

nämligen vara att förhindra, att eventuella köpare vilseledas

beträffande en varas ursprung, men något sådant

vilseledande kan ej förekomma, i händelse det verkliga

ursprunget fullt tydligt angives; också är i England och

Spanien, vilka stater anslutit sig till konventionen, neutralisering

av oriktiga ursprungsbeteckningar av vad slag

det vara må tillåten. Vill man åter ingripa icke blott

mot ett vilseledande i nyss omförmälda hänseende utan

över huvud taget mot ett utnyttjande av den dragnings

-

39

kraft, ett renommerat namn i och för sig innebär, är den

franska ståndpunkten riktig. Den tyska vinlagen av år

1909 intager ock i fråga om icke musserande viner (se

ovan) samma ståndpunkt, varemot eljest enligt tysk rätt

en oriktig ursprungsbeteckning må neutraliseras, om detta

sker på ett fullt tydligt sätt.

Vid besvarandet av frågan, vilken ort som är att

anse såsom ursprungsort för ett vin, torde en viss skillnad

böra göras mellan å ena sidan icke musserande viner och

å andra sidan musserande.

Beträffande ett icke musserande vin är ju förhållandet

det, att vinets karaktär, om också ej uteslutande, så

dock i alldeles övervägande grad bestämmes av beskaffenheten

hos råvaran, det vill här säga den till vinet använda

druvan. Orten, där denna vuxit, är därför i regel

att betrakta såsom vinets ursprungsort, även om detta

kanske till någon del eller undantagsvis t. o. m. helt och

hållet beretts annorstädes.

Vad därefter angår musserande viner, är visserligen

jämväl här druvans kvalitet men också beredningen av

en avgörande vikt. För att exempelvis beteckningen

»Champagne» skall utan neutraliserande tillägg få nyttjas

för ett vin, synes på grund härav böra fordras, icke

blott att den använda druvan vuxit inom det franska

champagnedistriktet, utan även att fabrikationen i sin

helhet där försiggått och vinet där tappats.

Då konjak i lika grad som ett musserande vin är en

industriprodukt, torde rörande beteckningen »Konjak» detsamma

få anses gälla som angående beteckningar för

musserande viner, dock att orten för konjakens tappande

från fat till flaska är utan betydelse.

För att i detta sammanhang taga några exempel

från en annan bransch må en cigarr icke märkas med

ordet »Habana» eller betecknas såsom »Havannacigarr»

utan att vara tillverkad på Cuba och av där producerad

tobak; det motsvarande är exempelvis förhållandet med

beteckningen »Manillacigarr». I fråga åter om sådana

beteckningar som »Holländsk cigarr», »Bremercigarr»,

»Hamburgercigarr» likasom merendels i fråga om beteckningar

för cigarretter, t. ex. »Ryska cigarretter», där

vikten mera uteslutande ligger på själva tillverkningen,

gäller, att dylika beteckningar må användas, så snart

40

varan fabricerats inom det angivna landet eller å den

angivna orten, oavsett varifrån råprodukten kommit.

Beträffande s. k. förskärning och kypring av vin och

konjak är regeln den, att varans ursprung bestämmes

av den beståndsdel i varan, som giver denna dess karaktär.

Ett vin må alltså icke betecknas såsom »Sherry», utan

att dess väsentliga beståndsdel utgöres av verkligt Jeresvin.

Uppenbarligen må ej heller i nämnda fall varan

utgivas för att uteslutande bestå av sådant vin; en

uttrycklig uppgift om den behandling, vinet undergått,

erfordras däremot icke.

Rörande varor i allmänhet gäller, att en använd

ursprungsbeteckning icke alltid får tagas strängt efter

ordalydelsen; så t. ex. plägar ur affärssynpunkt merendels

till en fabriksstad räknas jämväl dess närmaste omgivningar.

Särskilt i fråga om vinodlingsprodukter är

förhållandet, att det geografiska och det kommersiella

språkbruket ofta ganska väsentligt skilja sig från varandra.

I en del främmande vinlagar — speciella sådana givas

utom för Tyskland jämväl för vissa andra vinproducerande

länder — finnes också bestämt, för vilka områden

den ena eller andra beteckningen må användas. Enligt

portugisisk rätt t. ex. behöver ett vin, som benämnes

»Oporto», icke härstamma från själva staden med detta

namn, utan kan det även, och givetvis är detta vanligen

fallet, leda sitt ursprung från annan ort inom det s. k.

Dourodistriktet i Portugal. Det motsvarande gäller enligt

fransk rätt angående beteckningen »Cognac»; så snart varan

härrör från Charentedistriktet i Frankrike, är beteckningen

tillåten. Andra exempel äro »Bordeaux», »Marsala» och

»Tokajer». Huvudorten eller eljest den ort inom ett visst

område, varifrån handeln i förevarande varuslag väsentligast

bedrives, har här givit namn även åt varor från

den kringliggande trakten.

Att ifrågavarande av kommittén föreslagna bestämmelser

innebära en avsevärd ändring i bestående förhållanden

på vin- och konjakshandelns område, ligger

för den, som närmare känner det nuvarande tillståndet,

i öppen dag. Då åtminstone beteckningen »Cognac»

verkligen hos oss, om också ej i den äkta konjakens

hemland Frankrike, antagit karaktären av generisk beteckning,

kan det synas strängt att förbjuda dess användande

41

som sådan utan neutraliserande tillägg; och helt visst

kan jämväl, enligt vad det ovan sagda torde giva vid

handen, lagen på en eller annan punkt komma att erbjuda

svårigheter i tillämpningen. Men å andra sidan låter det

sig icke förnekas, att, på sätt ock i viss mån bestyrkes

av vad styrelsen för Sveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening

i sin förut refererade skrivelse anfört,

inom vin- och konjaksbranschen förekomma missförhållanden,

som den föreslagna lagstiftningen är ägnad att i

det väsentliga avhjälpa. De betänkligheter, vilka kunna

göras gällande mot denna, synas även av det skäl böra

få vika, att genom bestämmelserna i fråga möjlighet

beredes för Konungen att för Sveriges del tillmötesgå de

krav från vissa vinproducerande länders sida på skydd

i nu förevarande hänseende, som alltmera framställts

under senare år, och som resulterat i särskilda överenskommelser

olika stater emellan.

Allmänna bestämmelser.

(3-5 §§•)

Någon vidlyftigare motivering lära dessa bestämmelser

icke erfordra.

Stadgandet i 3 § har sin motsvarighet i åtskilliga

andra författningar på näringslivets område och lärer

även här få anses på sin plats, då användande av oriktig

ursprungsbeteckning vanligen ej förekommer som en enstaka

handling utan har karaktären av fortsatt brott.

För att utmärka, att det är likgiltigt, huruvida åtal

anhängiggöres genom stämning eller muntligen vid

rätten, om svaranden själv är där tillstädes, har åt stadgandet

givits en något olika avfattning mot den vanliga.

Enligt förslaget har åtalsrätten lagts i händerna på

allmänne åklagaren. Emellertid torde framdeles vid det

fortsatta lagstiftningsarbetet mot illojal konkurrens vara

att taga i övervägande, om icke den jämkning i stadgandet

angående åtalsrätten lämpligen bör vidtagas, att

efter mönster från vissa utländska lagar nämnda rätt,

6

42

möjligen med allmänne åklagarens uteslutande, anförtros

åt den brottsliges konkurrenter — i vilket hänseende må

erinras om innehållet i 2 art. av Madridkonventionen —

samt eventuellt jämväl handelskammare och liknande

sammanslutningar av näringsidkare, med rätt för konkurrenterna

att även utkräva ersättning för liden skada.

Någon andel i ådömda böter har icke ansetts böra

tillerkännas åklagare eller angivare.

Då ej för kort tid bör lämnas industri och handel

att anpassa sig efter lagens bestämmelser, synes, om ock

ur andra synpunkter dennas ikraftträdande snarast möjligt

må anses önskvärt, tiden härför böra bestämmas till

tidigast den 1 januari 1915. Att vid lagens trädande i

kraft varor med oriktig ursprungsbeteckning finnas på

lager hos en affärsman, hindrar icke ådömande av ansvar

för varornas saluhållande efter nämnda tidpunkt, om

eljest förutsättningarna för straffbarhet föreligga; genom

en oftast så enkel åtgärd som neutralisering av den

oriktiga beteckningen kan emellertid ansvar undvikas.

43

Bilaga.

Madridö verenskomm el sen

den 14 april 1891

angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar

å handelsvaror,

reviderad i Washington den 2 juni 1911.

Artikel 1.

Varje vara, som bär en oriktig ursprungsbeteckning,

varigenom ett av de kontraherande länderna eller en plats,

belägen inom något av dessa, direkt eller indirekt angives

såsom ursprungsland eller ursprungsort, skall tagas i

beslag vid införsel till något av nämnda länder.

Beslag skall likaledes verkställas inom det land, där

den oriktiga ursprungsbeteckningen anbragts, eller inom

det land, i vilket den med den oriktiga beteckningen

försedda varan blivit införd.

Om lagstiftningen i något land icke medgiver beslag

vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införselförbud.

Därest lagstiftningen i något land ej medgiver beslag

inom landet, skall sådant beslag ersättas med de åtgärder

och medel, som det ifrågavarande landets lag i jämförliga

fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.

44

Artikel 2.

Beslag skall äga rum på begäran av vare sig allmän

åklagare eller vilken som helst behörig myndighet, t. ex.

tullmyndighet, eller någon målsägande, enskild person eller

bolag, i enlighet med varje lands inhemska lagstiftning.

Myndigheterna skola icke vara skyldiga att verkställa

beslag å transitogods.

Artikel 3.

Förevarande bestämmelser utgöra ej hinder därför,

att säljaren angiver sitt namn eller sin adress å varor,

som härstamma från ett annat land än det, inom vilket

varorna försäljas; men skall i detta fall adressen eller

namnet åtföljas av en noggrann och med tydliga bokstäver

anbragt uppgift om det land eller den plats, där

varorna tillverkats eller frambragts.

Artikel 4.

Domstolarna i varje land skola hava att bedöma,

vilka beteckningar på grund av sin allmänna karaktär

icke äro underkastade bestämmelserna i denna överenskommelse,

dock att ursprungsbeteckningar för vinodlingsprodukter

ej inbegripas i det uti denna artikel omförmälda

undantag.

Artikel 5.

De stater, tillhörande unionen till skydd för den

industriella äganderätten, vilka ej hava deltagit i förevarande

överenskommelse, skola på begäran äga att ansluta

sig till densamma i den ordning, artikel 16 av den allmänna

konventionen (konventionen den 20 mars 1883 till

skydd för den industriella äganderätten) föreskriver.

45

Artikel 6.

Föreliggande överenskommelse skall ratificeras och

ratifikationerna skola deponeras i Washington senast den

1 april 1913.

Den skall träda i kraft en månad efter utgången av

denna tidsfrist och hava samma gällande kraft och varaktighet

som den allmänna konventionen.