SOU 1915:1

FÖRSLAG

TILL

LAG OM AVTAL OCH ANDRA RÄTTSHANDLINGAR

PÅ FÖRMÖGENHETSRÄTTENS OMRÅDE,

LAG OM AVBETALNINGSKÖP

M M.

AVGIVNA DEN 31 JAN. 1914

AV DÄRTILL UTSEDDA KOMMITTERADE

STOCKHOLM 1914

ISAAC MARCCs''

Till KONUNGEN.

Efter det Eders Kungl. Maj:t år 1909 tagit initiativ till återupptagande

av samarbetet med Danmark och Norge för åstadkommande

av överensstämmande lagstiftning å obligationsrättens område, enades

delegerade från de tre länderna, som för sådant ändamål sammanträdde

i Stockholm under november månad nämnda år, om ett program

för det gemensamma lagstiftningsarbetet, omfattande följande ämnen:

l:o) avslutande av avtal genom korrespondens samt genom platsagenter

och handelsresande m. m.; betydelsen vid avtals avslutande

av den ena eller andra kontrahentens omyndighet eller konkurs; bestämmelser

mot missbruk av ekonomisk övermakt och dylikt, särskilt angående

köp på avbetalning och avtal om vite samt eventuellt även angående

terminsaffärer;

2:o) kommissions- och speditionsaffärer;

3:o) försäkringsavtal;

4:o) skuldebrev och dylikt samt mortifikation;

5:o) avtal och värdehandlingar, som föranledas av lagerhusrörelse;

6:o) försträckning, kontokurant, ränta, borgen;

7:o) fordringspreskription;

8:o) tidsbestämmelser och villkor vid avtal.

En allmän förutsättning var, att även ämnen, som icke uttryckligen

nämnts, skulle upptagas till behandling, när sådant för sammanhangets

och konsekvensens skull visade sig nödvändigt. Av de nämnda

ämnena borde enligt delegerades mening de under l:o) och 2:o) upptagna

först bliva föremål för behandling.

Med gillande av det sålunda uppgjorda programmet för det ifrågasatta

samarbetet uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 21 maj 1910 åt den

för utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens område den 7 juni

1901 tillsatta kommittén att utarbeta förslag till lagstiftning i ovanberörda

ämnen och bemyndigade kommittén att med motsvarande danska

och norska kommittéer sammanträda till gemensamma överläggningar i

syfte att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas

blivande förslag.

Den 31 december 1912 avlämnade den svenska kommittén förslag

till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande jämte motiv.

Motsvarande danska lagförslag avgavs den 2 april 1913. Det norska

lagförslaget är dagtecknat den 31 december 1912, och motiven till detsamma

avgå vos den 31 december 1913.

3

I fråga om de olika kommittéernas sammansättning tillåter sig

kommittén hänvisa till sin underdåniga skrivelse den 31 december 1912.

Efter nämnda tidpunkt har i detta avseende icke inträffat annan förändring

än att professorn vid universitetet i Kristiania Fr. Stång, efter

att hava avgått från sin ställning såsom norsk justitieminister, i februari

1913 återinträtt såsom ordförande i den norska kommittén.

I berörda skrivelse har kommittén redogjort för det sätt, varpå

arbetet bedrivits i vad det avsett de ämnen, som i nämnda lagförslag

behandlas, och tillika framhållit, att denna del av uppgiften tagit större

delen av den då förflutna tiden i anspråk. Redan vid det första gemensamma

sammanträdet mellan de tre kommittéerna, vilket ägde rum i

Stockholm i september 1910, genomgicks emellertid en av professorn

vid Köpenhamns universitet Julius Lassen på förhand utarbetad promemoria

rörande bland annat ingående av avtal samt om avtals och andra

rättshandlingars ogiltighet på grund av tvång, svek, misstag eller andra

särskilda omständigheter vid rättshandlingens tillkomst ävensom beträffande

fullmakt att sluta avtal eller företaga andra rättshandlingar.

Med ledning av den vid detta möte förda diskussionen utarbetade ett

särskilt utskott, bestående av professorerna Lassen och Stång samt

undertecknad Almén, i mars 1911 ett provisoriskt utkast till lag om

avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, innefattande

jämväl vissa bestämmelser om avbetalningsköp. Vid det följande

mötet i Köpenhamn under september och oktober samma år lades detta

utkast till grund för förhandlingarna, men tiden medgav icke ett fullständigt

genomgående av detsamma, utan måste de delar, som handlade

om fullmakt och om avbetalningsköp, uppskjutas till ett kommande

möte. Sistnämnda ämne upptogs till behandling vid det möte, som

ägde rum i Norge under februari och mars 1912, och därvid enades

man om att uppgiften för en blivande lagstiftning på detta område icke

borde begränsas till att meddela civilrättsliga bestämmelser, varigenom

avtalsfriheten inskränktes till förmån för köparen, utan att det vore

nödigt att anordna ett särskilt handräckningsförfarande i syfte att bereda

säljaren lättad utväg att återbekomma det sålda för den händelse köparen

icke fullgör sina förpliktelser enligt avtalet. Vid sådant förhållande

4

ansågs det lämpligt att sammanföra båda dessa grupper av bestämmelser

i ett särskilt lagförslag om avbetalningsköp. Ett provisoriskt sådant

förslag blev därefter i maj samma år utarbetat av ett särskilt utskott,

bestående av h0jesteretssagf0rer 0. Liebe, amtmand J. Rivertz och undertecknad

Almén. Vid det därpå följande gemensamma mötet i Stockholm

under hösten samma år kunde man endast ägna några få dagar åt

granskningen av detta förslag; reglerna om handräckningsförfarandet

blevo icke därvid föremål för behandling.

Samarbetet på lagstiftningen angående avtal och andra rättshandlingar

på förmögenhetsrättens område, vilket under år 1912 legat nere,

återupptogs i början av februari 1913. Ett redaktionsutskott bestående

av samma medlemmar, som utarbetat det tidigare utkastet i detta ämne,

sammanträdde då i Köpenhamn och var där samlat till mitten av mars.

Ämnet genomgicks nu ånyo fullständigt, och ett nytt utkast utarbetades

på grundvalen av förhandlingarna vid mötet i Köpenhamn hösten 1911.

Under förra hälften av maj månad 1913 omarbetades utkastet angående

avbetalningsköp av samma redaktionsutskott, som författat detsamma.

Efter sådana förberedelser sammanträdde kommittéerna till sitt femte

gemensamma möte, vilket ägde rum i Köpenhamn under tiden 14 maj

—18 juni 1913. I detta möte har undertecknad Gadde varit förhindrad

att deltaga på grund av förordnande att i lagrådet föredraga förut omnämnda

förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande.

Vid mötet underkastades båda de föreliggande utkasten en

ingående granskning och blevo jämväl i redaktionellt avseende omarbetade

av ett särskilt utskott, bestående av h0jesteretsassessor E. Hvidt,

hojesteretsadvokat Fr. Stång Lund och undertecknad Hammarskjöld.

Då det ansågs lämpligt att, innan definitiva förslag framlades,

tillfälle bereddes vissa korporationer och myndigheter att avgiva yttrande

över de utarbetade lagförslagen, blevo dessa den 15 juli 1913 av statsrådet

och chefen för justitiedepartementet remitterade till samtliga handelskammare

i riket och åtskilliga andra korporationer, varjämte lagförslaget

om avbetalningsköp remitterades till överståthållareämbetet, länsstyrelserna

och vissa andra myndigheter, som hava befattning med utsökningsmål,

på det att dessa måtte avgiva yttranden över de föreslagna

bestämmelserna angående handräckning för återbekommande av gods,

som sålts på avbetalning. I syfte att underlätta granskningen av förslagen

hade dessa av kommittén försetts med några kortfattade förklarande

anmärkningar i form av noter vid den föreslagna lagtexten.

Aven under arbetets tidigare skeden har kommittén låtit sig angeläget

vara att förskaffa sig kännedom om den inom affärsvärlden rådande

uppfattningen rörande frågor, som i förslagen behandlas, och för sådant

ändamål med vederbörligt tillstånd hållit sammanträden med köpmän

och andra personer. Åtskilliga spörsmål angående slutande av avtal

dryftades sålunda redan i maj 1911 med tillkallade sakkunnige, nämligen

direktörerna S. Hedberg i Malmö, J. Sachs och G. Åkerlindh, grosshandlarne

W. Bäckström, A. Cederlöf'', V. Engvall i Gävle och J. Josephson

samt advokaterna A. Köersner och T. Åström. Angående avbetalningsköp

höllos i april 1913 särskilda sammanträden, i vilka deltogo

förste stadsfogden vice häradshövdingen E. Bredberg, advokaterna A.

Gård, 0. Lagerström och friherre G. Stjernstedt, direktörerna Sachs och

C. A. Ljunggren, grosshandlaren A. Fischer, handlanden A. Johansson,

konsul N. E. Frykholm, intendenten A. Welin och musikdirektören

K. Bohlin. Jämväl angående s. k. konkurrensklausuler har kommittén

sökt inhämta upplysningar vid en överläggning med sakkunniga

personer.

Under hösten 1913 hava yttranden över lagförslaget om avbetalningsköp

inkommit från överståthållareämbetet, Konungens befallningshavande

i länen samt överexekutorerna i Eskilstuna, Norrköping, Jönköping,

Malmö, Helsingborg, Göteborg, Borås, Örebro, Gävle och Sundsvall

med flera städer. Av handelskammare och övriga korporationer,

till vilka såväl nämnda lagförslag som förslaget om avtal och andra

rättshandlingar på förmögenhetsrättens område remitterats, hava följande

begagnat sig av tillfället att avgiva yttrande: Sverges allmänna handelsförening,

Sverges advokatsamfund, Stockholms handelskammare, Stockholms

stads handels- och sjöfartsnämnd, Handelskammaren i Göteborg,

Handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg, Smålands och Blekinge handelskammare,

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands

län, Handelskammaren i Gävle, Gottlands handels- och sjöfartskamrnare,

6

Handelsföreningen i Norrköping och Karlstads handelsförening. Åven

från åtskilliga andra föreningar och från enskilda näringsidkare eller

grupper av sådana hava yttranden inkommit.

De sålunda inkomna yttrandena hava av kommittén tagits under

övervägande vid den förnyade granskning av förslagen, som ägde rum

i sammanhang med motivens författande, vilket arbete tog sin början

under sommaren 1913. Efter liknande förberedelser från dansk och

norsk sida sammanträdde kommittéerna till sitt sista gemensamma möte,

vilket ägde rum i Kristiania under tiden 27 oktober—17 november 1913.

Den förnyade granskning, som förslagen härvid underkastades, föranledde

åtskilliga ändringar såväl i sakligt som redaktionellt avseende.

Efter nämnda tid har kommittén slutfört arbetet med författande

av motiv till de nu framlagda lagförslagen, nämligen förslag till

l:o) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område;

2:o) lag om avbetalningsköp;

3:o) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen;

4:o) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den

10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall.

De båda förstnämnda lagförslagen hava som nämnt tillkommit

under samverkan med de danska och norska kommittéerna och överensstämma

i det väsentliga med de av dem avgivna förslagen, vilkas text

bifogas. Överensstämmelse har dock icke kunnat uppnås i vissa punkter,

av vilka de viktigaste skola påpekas vid motiveringen av de särskilda

bestämmelserna. Motiven till nämnda lagförslag hava icke varit föremål

för något mera ingående samarbete mellan kommittéerna. De båda

sistnämnda förslagen äro, såsom vid deras motivering skall närmare

utvecklas, föranledda av vissa i 3 kap. av förslaget till lag om avtal

och andra rättshandlingar upptagna bestämmelser rörande rättshandlingars

ogiltighet.

Genom de nu framlagda lagförslagen i förening med det förslag

till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, som förut

avlämnats, anse sig kommittéerna hava, i vad på dem ankommer, slut

-

7

behandlat de ämnen, som äro upptagna i forsta och andra punkterna

av det för deras arbete fastställda programmet. I fråga om skälen därtill

att man icke föreslagit särskilda bestämmelser angående spedition hänvisas

till kommitténs underdåniga skrivelse den 31 december 1912.

Beträffande betydelsen vid avtals avslutande av den ena eller andra

kontrahentens omyndighet eller konkurs torde särskilda bestämmelser

utöver dem, som återfinnas i 23—25 §§ av förslaget till lag om

avtal m. m., icke för närvarande böra meddelas. Enligt kommittéernas

mening kan frågan om rättsverkningarna av avtal med omyndig icke

lämpligen lösas utan ett närmare ingående på myndighetsreglerna, ett

spörsmål, som står på programmet för den gemensamma lagstiftningen

på familjerättens område. Vid sådant förhållande hava kommittéerna

enat sig om att icke upptaga detta ämne till behandling. Vad slutligen

angår den eventuellt på programmet upptagna frågan om särskilda

bestämmelser angående terminsaffärer, hava kommittéerna vid förnyat

övervägande kommit till det resultat, att sådana bestämmelser icke böra

meddelas. Kommittén tillåter sig i sådant avseende hänvisa till de skäl,

som för denna ståndpunkt anförts i motiven till det år 1903 avgivna

förslaget till lag om köp och byte av lös egendom sid. 45.

Stockholm den 31 januari 1914.

Underdånigst

HJ. L. HAMMARSKJÖLD.

TORE ALMÉN. AUG. SUNDSTRÖM. EDV. GADDE.

Rudolf Eklund.

9

Förslag

till

Lag

om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område.

1 kap.

Om slutande av avtal.

1 §•

Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare bindande

för den, som avgivit anbudet eller svaret. Stadgandena i detta

kapitel skola lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet

eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande

av viss form, gälle vad särskilt är stadgat.

/

2 §•

Har anbudsgivaren förbehållit sig svar inom viss tid, skall han

anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till

handa.^

År i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tid för svaret

utsatt, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den

tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

2

10

3 §•

Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsattes,

måste antagande svar komma anbudsgivaren till hända inom den

tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas

åtgå. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat

föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i

rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren

åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet

gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta, att svaret

befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt

till hända.

Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives,

måste omedelbart antagas.

4 §•

Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till banda,

skall gälla såsom nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt

svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste

inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret,

att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter

han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

5 §•

Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det

eljest skolat gälla, ej gått till ända.

6 §•

Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av

tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet,

skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav

svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste

inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga

11

svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter

han det, skall avtal av det innehåll svaret utvisar anses hava kommit

till stånd.

7 §•

Har i svar, varigenom anbud antages, framställts begäran om

bekräftelse (konfirmation) av avtalet eller om avtalets avfattande i skriftlig

form, må ej av den grund svaret anses innefatta avvikelse, som i 6 §

avses.

8 §•

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen

kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till hända innan

han tager del av detta eller samtidigt därmed.

9 §•

Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt

svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant,

vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om

han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom

antagande, är särskilt stadgat.

10 §.

Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud,

använt orden »utan förbindelse», »utan obligo» eller liknande uttryck,

anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det

innehåll meddelandet giver vid banden. Inkommer sådant anbud inom

rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva

anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom

hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma,

att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren;

underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

12

2 kap.

Om fullmakt.

11 §•

Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga

rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande

till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom

fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.

Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av

avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja

följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt

att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna

behörighet.

12 §.

Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid

mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen

ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort

inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.

År fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 19 § avses, vare

rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet

företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var

i god tro.

13 §.

Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 14—17 §§,

åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke

längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer

för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig

tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.

Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 14 § angivna

sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

13

14 §.

Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till

honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad,

när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare

skall gälla, kommit tredje man till hända.

15 §.

Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes

allmänneligen kungjord eller enligt särskilda föreskrifter hos offentlig

myndighet anmäld, återkallas genom tillkännagivande, som i enahanda

ordning kungöres eller anmäles.

Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat lika verksamt

sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet,

som i 18 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende

har att förfara.

16 §.

Fullmakt, som avses i 11 § andra stycket, återkallas därigenom

att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller ställning, i kraft varav han

varit befullmäktigad.

17 §•

Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives

till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man,

återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra

handlingen.

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa

fullmaktshandlingen.

18 §.

Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 17 §

omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke kan få den

åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras kraftlös.

Ansökan härom göres hos Konungens befallningshavande i den

14

ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas,

skall Konungens befallningshavande utfärda och sökanden låta i

allmänna tidningarna införa kungörelse, att handlingen efter utgången

av viss tid, som må bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens

införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där

Konungens befallningshavande det föreskriver, införas i annan tidning,

en eller flera gånger, innan den införes i allmänna tidningarna.

19 §.

Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande

till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren,

att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till hända.

20 §.

Har fullmaktsgivaren särskild anledning att befara, att fullmäktigen,

oaktat fullmakten återkallats eller blivit för kraftlös förklarad, kommer

att på grund av densamma företaga rättshandling gent emot viss man,

vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande, åligger det

honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten icke

vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, såframt den, gent emot

vilken rättshandlingen företagits, var i god tro, icke mot denne åberopa

fullmaktens upphörande.

21 §.

Har fullmaktsgivaren, utan att fullmakten blivit i ovan stadgad

ordning återkallad eller för kraftlös förklarad, tillsagt fullmäktigen att

icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja,

att fullmakten icke längre skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen

företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man

ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.

22 §.

Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så

vitt ej särskilda omständigheter utvisa, att den skall vara förfallen.

Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling,

som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken

%

15

ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens

behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan,

som i 19 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller

fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.

Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet,

äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot

borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av

stärbhusdelägarne.

23 §.

Där fullmaktsgivaren förklaras omyndig eller kommer under annans

målsmanskap, have rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större

verkan än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit densamma.

24 §.

Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, äge tredje

man icke å rättshandling, som fullmäktigen företager, grunda någon

rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen.

25 §.

Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig

och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna

vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar,

i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga

för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

26 §.

Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att

han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att

han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är,

blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande

mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider

därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen;

äge dock, där han hellre vill och hinder däremot icke möter

16

av rättshandlingens beskaffenhet, i huvudmannens ställe fullgöra vad

denne enligt rättshandlingen åligger.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje

man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig

fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen,

handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet,

varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej

heller kunde med fog förutsätta, att han skulle veta besked, icke kan

göras gällande mot huvudmannen.

27 §.

Vad här ovan i detta kapital är stadgat om fullmakt att företaga

rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt

att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas i förhållande

till honom.

28 §.

I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret

anmäld, skall vad i 7 och 32 §§ lagen om handelsregister, firma och

prokura den 13 juli 1887 är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen

blivit införd i handelsregistret och kungjord i ortstidningen,

är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla

fullmakten.

Angående fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta fast egendom

är särskilt stadgat. Har sådan fullmakt blivit, efter ty i 17 och 18 §§

sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.

Genom vad'' här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling

av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren,

sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller angående

verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit

använt till fullmaktsgivarens nytta.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet.

17

29 §.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga,

vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som

innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen

företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den

tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt

uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid

äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

30 §.

Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel,

som i 29 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej

gällande mot den tvungne, där den, gent emot vilken rättshandlingen

företogs, själv utövat tvånget eller han insett eller bort inse, att rättshandlingen

framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

31 §.

Där den, gent emot vilken eu rättshandling företagits, framkallat

densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att

den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av

annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.

Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit

eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse

för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma,

såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat

å rättshandlingen.

32 §.

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne

eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller betinga

3

18

sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag,

som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag

icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande

mot den förfördelade.

Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första

stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen

företogs, och denne ägt eller bort äga kunskap därom.

Genom vad nu är stadgat sker ej ändring i 227 § sjölagen.

33 §.

Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras

gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det

skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa

rättshandlingen, och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs,

måste antagas hava ägt sådan vetskap.

34 §.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning

eller annat därmed jämförligt misstag å hans sida fått annat innehåll

än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där

den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.

Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram

eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen

eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare

avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen

i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning

som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det dock honom att

giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det

förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var

mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

35 §.

Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats

för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den

enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit

å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro.

19

36 §.

Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är

gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare

handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning,

gällande mot honom, där den efter överlåtelse kommit i godtroende

innehavares hand.

År kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur

hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när

fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot,

gällande mot borgenären.

37 §.

Vite i penningar eller annat, som någon utfäst sig att gälda för

den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande förpliktelse

eller eljest företaga eller underlåta att företaga en handling, må nedsättas

efter ty skäligt prövas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit

finnes vara uppenbart obilligt; vid prövning härav skall hänsyn tagas

ej blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade lidit, utan

även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens företagande

eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter. Har

förverkat vite utan förbehåll guldits, äge den, som utfäst vitet, icke på

grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.

38 §.

Har någon för den händelse, att ett av honom ingånget avtal

skulle komma att hävas på grund av underlätet fullgörande från hans

sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han

utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 37 § är

i fråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning.

Lag samma vare, där vid försträckning eller eljest det förord

träffats, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande

av en förpliktelse, skall vara förverkad, där denna icke kommer att

rätteligen fullgöras.

Om vissa avbetalningsköp gälle vad särskilt är stadgat.

20

39 §.

Har till förebyggande av konkurrens någon betingat sig av annan,

att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag

eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet, vare

den, som gjort utfästelsen icke därav bunden, för så vitt utfästelsen i

fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan

erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka honom

i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda

avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse den enligt utfästelsen

berättigade har i densammas fullgörande.

40 §.

Där någon, som är anställd i handel eller annat yrke, gent emot

yrkesidkaren för tid efter anställningens upphörande avgivit utfästelse,

varom i 39 § är sagt, vare all verkan av hans utfästelse förfallen, såframt

han varder skild från anställningen utan att därtill hava givit

skälig anledning eller själv lämnar densamma och har giltig grund

därtill i yrkesidkarens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser mot

honom.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

41 §.

År enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling

beroende därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, icke

ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god

tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt,

då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda

omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt

han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen

inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

21

42 §.

Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid

äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling,

som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom

gällande, och sådant meddelande varder inlämnat för befordran med

post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den

omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda

därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom

åligger.

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller

vad i 8, 14 och 19 §§ är stadgat.

43 §.

Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken,

2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad

i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot

här ovan givna bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

22

Förslag

till

Lag om avbetalningsköp.

l §•

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lös

egendom säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera

skola erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor

tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter

vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva

hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit

erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom

vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet

anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att

den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Lagen äger icke tillämpning, när sammanlagda beloppet av de

poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset),

överstiger tre tusen kronor.

2 §■

Underlåter köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet, äge säljaren

icke på grund därav rätt att taga godset åter, utkräva post, som eljest

ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd

gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar

utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en

tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut

förfallen post utgör minst en tjugondei därav.

23

Där köparen i annat avseende än i forsta stycket sägs åsidosätter

vad honom åligger, må särskild påföljd, som för sådan händelse kan

vara avtalad, icke vinna tillämpning, för sa vitt sådant med hänsyn till

de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.

3 §•

Vill säljaren taga godset åter, skall vid uppgörelse mellan honom

och köparen värdet av godset, då det återtages, räknas köparen till godo.

4 §•

Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo, förutom

oguldna poster, för vilka betingad förfallodag är inne vid tiden för

godsets återtagande, nio tiondelar av övriga då oguldna poster; har

säljaren vid domstol yrkat godsets återbekommande, skall i stället tagas

hänsyn till tiden för stämningens delgivning.

Förmår köparen eller säljaren visa, att det pris, som godset skulle

hava betingat, om det sålts mot kontant betalning (kontantpriset), med

mer eller mindre än en tiondel understiger avbetalningspriset, skall

sammanlagda beloppet av de icke förfallna posterna i stället för att

minskas till nio tiondelar beräknas till den kvotdel, som kontantpriset

utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande,

skall ock räknas honom till godo.

5 §•

Finnes godsets värde överstiga det belopp, som enligt 4 § eller,

där fråga är om handräckning, enligt 12 § räknats säljaren till godo,

äge denne icke återbekomma godset, med mindre överskottet gäldas till

köparen eller nedsättning sker, efter ty i 13 § andra stycket stadgas.

År godsets värde mindre än vad säljaren enligt 4 § har att fordra,

äge han icke utkräva mer än det överskjutande beloppet.

6 §.

Där säljaren yrkat att återbekomma godset, äge köparen, i stället

för att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet, på en gång betala

vad säljaren enligt 4 § har att fordra. Gör köparen det eller gäldar

24

han, där fråga är om handräckning, det belopp, som enligt 12 § räknats

säljaren till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren återbekommit godset, äge köparen rätt att inom fjorton

dagar därefter lösa det åter. Vill köparen göra bruk av den rätt, skall

han betala säljaren godsets värde vid återtagandet jämte det belopp,

som säljaren enligt 5 § andra stycket må hava att fordra.

7 §•

Hava flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, och yrkar

säljaren att återbekomma godset, äge köparen uttaga och behålla eller,

där godset redan återtagits, inom fjorton dagar därefter lösa åter de

föremål han helst vill mot det att han betalar säljaren de värden, som

blivit dem åsätta. Har säljaren enligt 5 § andra stycket något att

fordra, skall jämväl det belopp till honom gäldas.

Vad nu är stadgat skall icke äga tillämpning, när de föremål, som

köparen vill uttaga eller lösa åter, äga sådant samband med de övriga,

att dessas värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet.

8 §■

Har säljaren förbehållit sig, att köparens rätt till gods, som blivit

genom ett avbetalningsköp försålt, skall vara beroende därav att han

rätteligen fullgör vad honom enligt annat sådant avtal åligger, skola,

där köparen det yrkar, vid tillämpning av de i denna lag givna bestämmelser

så anses som om allt godset blivit genom samma avbetalningsköp

försålt.

9 §•

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall medföra, att han icke äger

åtnjuta betingad förfallotid, och utkräver säljaren med åberopande av

sådan bestämmelse hela den överenskomna betalningen eller större del

därav än som frånsett bestämmelsen skulle vara till betalning förfallen,

skola i fråga om beräkningen av säljarens fordran de i 4 § första och

andra stycket givna regler äga motsvarande tillämpning.

25

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats skriftlig avhandling, äge säljaren

hos utmätningsmannen i den ort, där godset finnes, söka handräckning

för godsets återtagande. Sådan ansökan skall göras skriftligen och

innehålla uppgift å oguldna poster med deras förfallotider samt vara

åtföljd av köpeavhandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Kostnaden för handräckningen skall, där utmätningsmannen det

äskar, förskjutas av sökanden.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela handräckning

utan hinder av köparens frånvaro skall vad i 59 och 60 §§

utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet äga motsvarande

tillämpning.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med mindre utmätningsmannen finner

uppenbart, att med betalningen föreligger sådant dröjsmål, som i 2 § sägs.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt

högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som i denna lag avses, skall vad

i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke

äga tillämpning. Ej heller skall i ty fall ränta tillgodoräknas säljaren,

ändå att sådan eljest skulle enligt lag utgå, eller hänsyn tagas till

ränta, som må hava blivit i avtalet särskilt utfäst.

13 §.

Gods, för vars återtagande handräckning meddelas, skall av utmätningsmannen

upptecknas och värderas; och äge utmätningsmannen,

på yrkande av säljaren eller eljest där sådant prövas lämpligt, tillkalla

sakkunniga att vid värderingen biträda.

4

26

Finnes godsets värde överstiga vad säljaren har att fordra, äge

denne icke återbekomma godset, med mindre han hos utmätningsmannen

nedsätter det överskjutande beloppet.

14 §.

Beslut i fråga om handräckning må överklagas hos överexekutor.

Över dennes beslut må ej klagan föras.

År köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan

åtgärd, som vid handräckningen vidtagits, eller vill någon av dem påkalla

sådan uppgörelse, som skolat äga rum, om godset återtagits annorledes

än genom handräckning, vare honom ej förment att efter stämning

å den andre utföra sin talan vid domstol. Visar ej säljaren, att han

instämt sådan talan inom trettio dagar efter det handräckningen beviljades

eller, där förrättningen inom den tid överklagats, inom lika tid

efter det överexekutors beslut meddelades, äge köparen hos utmätningsmannen

lyfta det belopp, som, efter ty i 13 § andra stycket sägs, må

hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Vad i 13 § första stycket är stadgat angående värdering vid handräckning

skall äga tillämpning vid förrättning för verkställighet av dom,

varigenom köparen förpliktats att utgiva gods, som sålts på avbetalning.

År någon missnöjd med sådan förrättning, gälle i fråga om talan

mot densamma vad i 14 § stadgas.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—15 §§ finnas meddelade, skola i

fråga om förrättning, som där avses, utsökningslagens föreskrifter i

tillämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §•

Har köparen, i avtalet eller sedermera, för den händelse han framdeles

skulle komma att åsidosätta sina förpliktelser, avstått från någon

rätt eller förmån, som honom enligt här ovan givna stadganden tillkommer,

skola dessa ändock lända till efterrättelse.

27

18 §.

Vad här ovan i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning

å avbetalningsköp, som slutits före den dag lagen träder i kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

28

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 25 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Invänder gäldenär, att den handling, varå kravet grundas, icke är

gällande mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva

densamma; och visar han sannolika skäl för invändningen; varde ock

målet förvisat till domstol, där ej gäldenären försummat att tvånget

eller förledandet anmäla och kungöra såsom i 26 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

29

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10

augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och

vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. i förordningen om nya

utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den

10 augusti 1877 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Invänder den, som utgivit löpande skuldebrev, varom i föregående

punkt sägs, att skuldebrevet icke är gällande mot honom, och grundar

sig invändningen å förhållande, som avses i 30—34 §§ av lagen om avtal

och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vare den

invändning utan verkan mot den, som efter överlåtelse blivit innehavare

av skuldebrevet och därvid var i god tro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

MOTIV

/

''

''

■

33

förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar pa

förmögenhetsrättens område.

Det av nya lagberedningen år 1894 avgivna förslaget till lag om

köp och byte innehöll, förutom särskilda rättsregler rörande säljares och

köpares inbördes rättigheter och skyldigheter, åtskilliga allmänna bestämmelser

om slutande av köpeavtal och om betydelsen av misstag,

tvång och förledande vid sådana avtal. Vid förslagets granskning inom

högsta domstolen erinrades häremot, att om dylika allmänna bestämmelser

skulle införas i svensk rätt, det ingalunda vore lämpligt att giva

dem direkt tillämpning endast å ett visst slags avtal, utan att de i så

fall borde utsträckas till att gälla avtal i allmänhet. Då sedermera lagstiftningen

på obligationsrättens område blev föremål för samarbete med

Danmark och Norge, beaktades denna erinran. Främst på programmet

för det blivande samarbetet ställdes''»avslutande av förmögenhetsrättsliga

avtal i allmänhet», i andra rummet kommo rättsreglerna om köp. Den

senare uppgiften vann tidigare sin lösning. På grundvalen av de förslag,

som utarbetats av kommitterade för de tre länderna, utfärdades i

allt väsentligt överensstämmande lagar om köp och byte av lös egendom,

i Sverige 1905, i Danmark 1906 och i Norge 1907. Programmets första

punkt har först nu kunnat realiseras.

Det lagförslag, som härmed framlägges, handlar enligt överskriften

om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Innan kommittén ingår på en närmare motivering av förslagets särskilda

bestämmelser, torde en allmän översikt av dess huvudsakliga innehåll

böra meddelas. Såsom kapitelindelningen utvisar, sönderfalla de föreslagna

stadgandena i tre stora huvudgrupper. I 1 kap. givas regler

om slutande av avtal, i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande

bestämmelser i nya lagberedningens ovan omnämnda förslag. 2 kap.

har till uppgift att reglera rättsverkningarna av fullmakt att sluta avtal

eller företaga andra rättshandlingar å huvudmannens vägnar eller att

5

34

inledning, företräda denne vid rättshandlingar, som skola företagas i förhållande

till honom. 3 kap. slutligen handlar om rättshandlingars ogiltighet.

De regler, som i detta kapitel uppställas, äro av beskaffenhet att kunna

tillämpas såväl å avtal som å andra, s. k. ensidiga, rättshandlingar,

t. ex. utfärdande av skuldebrev. Vid sådant förhållande och då vissa

bland de särskilt nämnda ogiltighetsgrunderna, exempelvis tvång och

förledande, hava sin största praktiska betydelse vid rättshandlingar av

sistnämnda slag, hava dessa regler gjorts direkt tillämpliga även å sådana

rättshandlingar. Då härtill kommer, att fullmakt, såsom i det följande

skall närmare utvecklas, alltid är en ensidig rättshandling, har det ansetts

vara riktigast att i den föreslagna lagens överskrift utmärka, att den

skall gälla icke blott avtal utan även andra rättshandlingar.

I fråga om räckvidden av förslagets bestämmelser må utöver det

redan anförda erinras, att dessa endast skola tillämpas å rättshandlingar,

som falla inom förmögenhetsrättens område. Huruvida avtal och andra

rättshandlingar på familjerättens område böra vara underkastade samma

eller andra rättsregler, är i förslaget lämnat öppet. I sådant avseende

må erinras, att de hänsyn till rättssäkerhetens krav och omsättningens

trygghet, som föranlett, att man i den moderna lagstiftningen tillägger

medkontrahentens goda tro så stor betydelse, icke med tillnärmelsevis

samma styrka göra sig gällande i fråga om rättshandlingar på familjerättens

område. Huruvida en rättshandling skall hänföras till det ena

eller andra området, är att avgöra efter hävdvunnen uppfattning, och

förslaget innehåller inga närmare bestämmelser i sådant hänseende.

Utom dess ram falla uppenbarligen sådana avtal som trolovning och

äktenskap, äktenskapsförord och avtal om boskillnad, skifte i anledning

därav och bodelning vid äktenskapsskillnad, likaledes arvskiften och

överenskommelser om sammanlevnad i bo oskifto, testamenten och redovisning

för förmynderskap.

Å rättshandlingar, som falla inom förmögenhetsrättens område,

skola däremot förslagets bestämmelser tillämpas, vare sig rättshandlingen

allenast giver upphov till en fordringsrätt för endera eller båda kontrahenterna

eller innefattar ett förfogande av sådan beskaffenhet, att den,

gent emot vilken rättshandlingen företages, därå kan grunda äganderätt

eller annan sakrätt till fast eller lös egendom. Det är således här fråga

om lagstiftning beträffande ämnen, som i teoretiska framställningar och

systematiska lagverk pläga behandlas inom civilrättens eller åtminstone

förmögenhetsrättens allmänna del. Den föreslagna lagen kommer alltså,

om den antages, att bliva av genomgripande betydelse icke blott för

obligationsrätten utan även för sakrätten.

35

Behovet av lagbestämmelser rörande så pass abstrakta ämnen som

de i förslaget behandlade har stundom varit ifrågasatt. Man möter icke

sällan även hos jurister den uppfattningen, att lösningen av dessa frågor

utan olägenhet skulle kunna överlämnas åt teori och praxis. Enligt

kommitténs förmenande jävas en sådan uppfattning av erfarenheten inom

vårt land. Den insats, som teoriens målsmän gjort på detta område,

bör visserligen icke underskattas, men någon mera ingående behandling

har sällan kommit dessa ämnen till del. Att med ledning av praxis

bilda sig ett omdöme om den svenska rättens ställning till dessa frågor

är också förenat med betydande svårigheter, då domstolarna i regel

undvikit att binda sig genom principiella uttalanden. För kommittén

har det därför stått klart, att lagstiftningen även på detta område har

en viktig uppgift att fylla. Det skulle otvivelaktigt lända till gagn för

den juridiska bildningen i landet och jämväl bidraga till större likformighet

i rättsskipningen, om man åtminstone på vissa punkter kunde få

fastslaget vad som härutinnan skall anses vara gällande rätt. Det är

givetvis också av stor praktisk betydelse att inom denna centrala del

av rätten vinna överensstämmelse med våra närmaste grannländer; därigenom

blir även den rikare litteraturen i dessa länder till mera omedelbart

gagn för teori och praxis i vårt land.

Ehuru det huvudsakliga syftet med förslaget är att fastslå vad

som för närvarande kan anses vara gällande rätt, innehåller detsamma

åtskilliga stadganden, vilka otvivelaktigt innefatta ändring av vad som

nu gäller. Särskilt är detta fallet med de i slutet av 3 kap. föreslagna

inskränkningarna i avtalsfriheten.

Inledning.

1 kap.

Om slutande av avtal.

1 §•’)

När någon erbjuder sig att köpa eller sälja en vara för visst pris

eller eljest föreslår en annan att göra någon affär med honom och den

andre å sin sida förklarar, att han går in på den föreslagna affären, är

avtal därigenom slutet. Vid varje avtal kan man särskilja åtminstone

J) Jfr Nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte 1894 (i det följande

citerat N. L. B.) 2 och 3 §§; Nordling: Föreläsningar i svensk civilrätt, Allmänna delen,

Uppsala 1913 (citerad Nordling) s. 202—203; Lassen: Haandbog i Obligationsretten,

36

1 §• två viljeförklaringar. Den av dessa, som avgives först, kallas anbud eller

offert, den, som följer därefter, antagande eller accept. Vid avtal mellan

närvarande följer accepten i regel omedelbart på offerten. Vid avtal mellan

personer å olika orter kan däremot ganska lång tid förflyta mellan

anbudets avgivande och det antagande svarets framkomst, och ofta

växlas flera brev å ömse sidor, innan enighet uppnås om avtalets innehåll.

Då avtal kommer till stånd genom utbyte av sammanstämmande

viljeförklaringar, ligger det nära till hands att antaga, att kontrahenterna

bliva bundna först i det ögonblick sådan samstämmighet uppnås. Detta

anses också hava varit den romerska rättens ståndpunkt. Först därigenom

att anbudstagaren g av sitt samtycke till det ifrågasatta avtalet

uppkom den »samvilja)) (consensus), som man betraktade såsom grundvalen

för de ömsesidiga förpliktelserna i följd av avtalet. Lika litet

som anbudstagaren var förpliktad före accepten, torde det hava varit

anbudsgivaren betaget att dessförinnan återkalla sitt anbud. Huruvida

detta måste hava skett, innan accepten avsändes, eller om anbudet

kunde återkallas ända till dess accepten framkommit till anbudsgivaren

resp. kommit till hans kunskap, har varit föremål för olika meningar;

se härom vid 8 §. Med den romerska rätten vunno dessa grundsatser

insteg i Tyskland och Frankrike. Åven enligt engel sk-amerikansk rätt

anses ett icke accepterat anbud kunna återkallas; detta beror dock

mindre på den romerska rättens inflytande än på en för engelsk rätt

egendomlig grundsats, att viljeförklaringar i allmänhet icke äro bindande,

med mindre förklaringens mottagare å sin sida erlagt eller utfäst något

vederlag (konsideration).

Almindelig Del, Köpenhamn. 1908, Speciel Del, Köpenhamn 1897 (citerad Lassen) § 9

och samme författares avhandling “Löfte og Akcept“ i Tidsskrift for Retsvidenskab

1888 s. 105—135, 225—271; Stång: Norsk Formueret I, Kristiania 1911 (citerad Stång)

§§14 och 20 — Biirgerliches Gesetzbuch för das Kaiserthnm Oesterreich 1811 (citerad

O.) § 862; Allgemeines deutsches Handelsgesetzbuch 1861 (citerad H. G. B. I) 319: i;

Biirgerliches Gesetzbuch vom 18 August 1896 (tyska civillagen, citerad B. G. B.) § 145;

Bundesgesetz betreffend die Ergänzung des schweizerischen Zivilgesetzbuchs: Obligationenrecht,

vom 30 März 1911 (citerad S. O.) 3-—5; Entwurf eines ungarischen allgemeinen

biirgerlichen Gesetzbuches 1901 (citerad TJ. E.) § 933; Novelle zum allgemeinen

btirgerlichen Gesetzbuche (österrikiskt lagförslag i dess lydelse enligt “Beschliisse des

Subkomitées der juristischen Kommission des Herrenhauses“, Wien 1909, citerat O. E.)

§ 148; Dernburg: Das biirgerliche Recht des deutschen Reichs und Preussens, Halle

1906—1909 (citerad Dernburg) I § 129 I, II; Staub: Kommentar zum Handelsgesetzbuch,

Berlin 1906 —1907 (citerad Staub) Esk. zu § 361 Anm. 1 —17 ; Planiol: Traité

élémentaire de droit civil II, Paris 1900 (citerad Planiol) 1017 — 1023; Lyon-Caen &

Renault: Traité de droit eommercial DT, Paris 1906, 15; Prochownick: Das biirgerliche

Recht Englands, Berlin 1905 —1913 (citerad Prochownick) §§ 189—192, 195.

37

I den moderna rätten har en motsatt grundsats vunnit orkan- 1 Pinande;

anbud äro bindande icke blott så, att de kunna accepteras

med den verkan, att avtal därigenom kommer till stånd, utan även i

den meningen, att de icke kunna återkallas sedan de framkommit till

adressaten resp. kommit till hans kunskap. Bestämmelser av detta

innehåll återfinnas redan i den preussiska lagboken (1794) och i den

österrikiska civillagen (1811). För handelsförhållanden fastslogs denna

grundsats i den för Tyskland och Österrike gemensamma handelslagen

(1861); även i Frankrike synes man numera erkänna anbuds oåterkallelighet

inom handelsförhållanden. På samma ståndpunkt står den nya

tyska civillagen (1896), likaledes den schweiziska lagen om obligationsrätten

(1881, reviderad 1911) och de lagförslag, som nyligen framlagts

i Ungern (1901) och i Österrike (1909). I nyare lagstiftning göres i

detta avseende icke någon skillnad mellan civila förhållanden och handelsförhållanden.

Vad de skandinaviska länderna beträffar, lider det icke något

tvivel, att enligt dansk-norsk rätt anbud äro bindande och oåterkalleliga

redan innan de accepterats. Förpliktelse för anbudsgivaren anses i

allmänhet inträda i det ögonblick anbudet kommer till adressatens kunskap,

men denna hans förpliktelse är vid ömsesidigt förpliktande avtal

i regel betingad därav att anbudstagaren å sin sida förbinder sig att

erlägga den äskade motprestationen. Detta sker genom accepten, som

sålunda på samma gång är ett villkor för an budsgivarens fortfarande

bundenhet och en för anbudstagaren förpliktande viljeförklaring, vilken

blir bindande och oåterkallelig därigenom att den kommer till anbudsgivarens

kunskap. Ehuru man både i dagligt tal och i juridiskt språkbruk

betecknar avtalet såsom det rättsfaktum, varigenom de ömsesidiga

förpliktelserna uppkomma, blir alltså i själva verket vardera kontrahenten

förpliktad genom den av honom avgivna viljeförklaringen. Denna

åskådning har även inom vårt land vunnit allmän anslutning, och ehuru

en viss oklarhet rörande möjligheten att återkalla anbud försports inom

köp man skretsar, kan den uppfattningen sägas vara förhärskande, att ett

avgivet anbud icke kan med laga verkan återkallas, även om det vid

tiden för återkallelsen ännu icke skulle hava accepterats av anbudstagaren.

Nya lagberedningens förut omnämnda förslag till lag om köp

och byte vilade på denna uppfattning, och mot densamma gjordes vid

förslagets granskning inom högsta domstolen icke någon anmärkning.

För de kommittéer, som utarbetat de nu framlagda förslagen, har

det stått klart, att en blivande lagstiftning bör byggas på principen,

att ett anbud, som kommit till adressatens kunskap, i allmänhet bör

38

1 §• vara oåterkalleligt. När avtal komma till stånd genom muntliga förhandlingar,

blir visserligen den praktiska betydelsen härav ringa; ett

muntligt anbud måste nämligen omedelbart antagas, såvida icke anstånd

med svaret medgivits. Desto viktigare är, att den, som fått mottaga ett

brev eller telegram, vari anbud göres, må hava någon tid på sig att

överväga, huruvida han skall antaga detsamma eller icke. Den, som

avgivit anbudet, har ju gjort detta i syfte att därigenom få ett avtal

till stånd, och detta syfte befordras otvivelaktigt därigenom att anbudstagaren

kan förlita sig på det honom tillhandakomna anbudet ; hans

benägenhet att underkasta detsamma en allvarlig prövning och eventuellt

antaga det måste naturligtvis ökas, om han icke riskerar, att den

fördel han därigenom tror sig vinna i sista stunden undanryckes honom

genom en återkallelse. Detta bekräftas också därav att anbudsgivaren

ofta finner med sitt intresse förenligt att i själva anbudet utsätta en

viss tid, under vilken detsamma skall stå fast. En sådan utfästelse

anses i allmänhet även i länder, vilkas lagstiftning vilar på principen

om icke accepterade anbuds återkallelig!^, bindande för anbudsgivaren,

ehuru man för att förena detta av praktiska hänsyn påkallade resultat

med ifrågavarande princip sett sig nödsakad att tillgripa den fiktionen,

att anbudstagaren genom sin underlåtenhet att avböja en sådan utfästelse

måste anses hava accepterat densamma.

Åven på annat sätt har man sökt råda bot på de praktiska olägenheterna

av principen om anbuds återkallelig}^. Man har sålunda

velat göra gällande, att anbudsgivaren genom att återkalla anbudet före

accepten visserligen skulle kunna förhindra, att avtal komme till stånd,

men ändock vara skyldig att ersätta anbudstagaren den förlust, som

denne kan hava lidit genom att förlita sig på anbudets giltighet (det s. k.

negativa intresset). Den praktiska betydelsen härav skulle visa sig däri

att anbudstagaren icke kunde fordra ersättning för den vinst han skulle

hava gjort å det ifrågavarande avtalet (det positiva intresset), utan endast

fordra att bliva försatt i samma ställning som om anbudet aldrig blivit

avgivet. Under det negativa intresset inbegripas emellertid icke blott

direkta kostnader i anledning av anbudet utan även ersättning för utebliven

vinst i följd därav att anbudstagaren i förlitande på detsamma

underlåtit att antaga ett annat, kanske lika fördelaktigt anbud. Det

negativa intresset kan alltså understundom bliva lika stort som det positiva.

Om t. ex. anbudet avser försäljning av ett värdepapper till dagens

kurs, föreligger icke någon skillnad mellan det negativa och det positiva

intresset; anbudstagaren skulle nämligen i sådant fall kunnat köpa värdepapperet

på annat håll för samma pris. Läran om en till det negativa

39

intresset begränsad ersättningsskyldighet har inom teorien spelat en

stor roll, men på nu ifrågavarande område synes denna roll numera

vara utspelad. Oavsett de betänkligheter, som ur teoretisk synpunkt

kunna göras gällande mot att ålägga anbudsgivaren ersättningsskyldighet,

när han endast gör bruk av den rätt att återkalla sitt anbud, som

enligt den principiella utgångspunkten tillkommer honom, tala starka

praktiska betänkligheter mot eu sådan anordning. Det skydd, som man

därigenom velat bereda anbud stagaren, gör icke till fyllest. För att

utfå någon ersättning av anbudsgivaren måste han nämligen visa, att

han i förlitande på anbudet förkastat eller underlåtit att besvara andra

anbud eller ock uraktlåtit att själv framställa anbud till andra personer.

Att förebringa sådan bevisning är naturligtvis i allmänhet förenat med

stora svårigheter, och även om anbudstagaren skalle förmå det, kan

han hava goda skäl att icke för offentligheten framlägga sina planerade

affärstransaktioner. Dessa och andra omständigheter hava gjort,

att man i det praktiska rättslivet i allmänhet ställt sig skeptisk mot

det försök att medla mellan de stridiga intressena, som tagit sig uttryck

i läran om en till det negativa intresset begränsad ersättningsskyldighet.

Att den på det område, varom här är fråga, icke bör läggas till grund

för lagstiftningen, bekräftas även av den ovan lämnade översikten över

de nyare lagbestämmelserna i ämnet.

På nu anförda grunder vilar den i förslagets 1 § uttalade grundsatsen,

att anbud om ingående av avtal och svar a sådant anbud äro

bindande för avgivaren. Härvid förutsättes naturligtvis, att anbudet

eller svaret kommer till adressatens kännedom. Att i lagtexten intaga

en erinran härom har ansetts obehövligt och mindre lämpligt ur den

synpunkten, att en sådan erinran kunde giva anledning till det missförstånd,

att man därigenom skulle hava fastslagit den tidpunkt, då

anbudet kommer till adressatens kännedom, såsom avgörande för det

blivande avtalets rättsverkningar. Härom torde någon allmän regel icke

kunna uppställas. Det är icke heller säkert, att de plikter, som i följd av

avtalet påvila kontrahenterna, uppkomma i samma ögonblick för dem båda.

Att den, som avgivit anbud eller svar, är bunden av detsamma,

gäller enligt förslaget icke blott såsom en tolkningsregel utan är en

utmärkande egenskap för anbud och svar. Har den, som avgivit en

viljeförklaring, vilken eljest vore att anse såsom anbud, givit till känna,

att han icke vill vara bunden av densamma, skall detta tillkännagivande

visserligen lända till efterrättelse, men därav blir, enligt vad 10 § utmärker,

en följd, att den avgivna viljeförklaringen betraktas icke såsom

ett verkligt anbud utan allenast såsom en uppfordran att avgiva anbud.

40

2 §§• Lika litet kan ett svar, vars innehåll giver vid handen, att det icke

skall vara bindande för avgivaren, anses såsom ett antagande. I nu

nämnda avseende intager den grundläggande bestämmelsen i 1 § eu

särställning i förhållande till de följande bestämmelserna i samma kapitel.

Dessa skola allenast tillämpas i den mån ej annat följer av anbudets

eller svarets eget innehåll eller av handelsbruk eller annan sedvänja

vid avtal av det slag, varom fråga är. En erinran härom har intagits

i andra punkten av förevarande paragraf, vilken avfattats i överensstämmelse

med motsvarande bestämmelse i 1 § av förslaget till lag om

kommission, handelsagentur och handelsresande och liksom denna har

sin förebild i 1 § av lagen om köp och byte av lös egendom.

I vissa fall kräver svensk lag iakttagande av särskilda formaliteter

för giltigheten av avtal eller andra rättshandlingar. Så t. ex. stadgas

i fråga om fast egendom i 1 kap. 2 § jordabalken, att köp, skifte

och gåva skola ske skriftligen med tveggemanna vittne. För upplåtelse

av tomträtt och överlåtelse av sådan rätt fordras samma form. Enligt

lagen om nyttjanderätt den 14 juni 1907 skola alla arrendeavtal och

sådana hyresavtal, där upplåtelsen gäller ett år eller längre tid, upprättas

skriftligen, såvida icke kontrahenterna annorlunda åsämjas. Och

i den s. k. norrländska arrendelagen den 25 juni 1909 föreskrives

samma form utan nämnda restriktion. Avtal, som ingås utan iakttagande

av sålunda föreskrivna former, äro ogiltiga. Därav blir också

en följd, att ej heller anbud om slutande av sådana avtal äro bindande.

Först därigenom att avtal upprättas i föreskriven form bliva kontrahenterna

å ömse sidor förpliktade. Förslagets bestämmelser angående

anbud och svar kunna alltså icke vinna tillämpning i ovan angivna eller

andra fall, då en formföreskrift står hindrande i vägen. Fn erinran

härom har ansetts böra i förslaget intagas och har fått sin plats i andra

stycket av förevarande paragraf. Någon motsvarighet till detsamma

förekommer icke i de danska och norska texterna, enär lagstiftningen

i dessa länder varken för fastighetsköp eller andra här ovan omnämnda

avtal fordrar viss form.

2 §•*)

Huru länge ett avgivet anbud är bindande, är naturligtvis i främsta

rummet beroende av anbudets eget innehåll. Innehåller anbudet

J) Jfr N. L. B. § 3: 2; Nor dim g s. 204, 208; Lassen § 10 vid not 13 och 16;

Stång s. 240—241, 244 --B. G. B. § 148 och § 130: l; S. O. 3; U. E. § 935: 4;

Ö. E. § 148 pkt. 1 och § 149 pkt. 1; Dernburg I § 129 in; Staub Exk. zu § 361

Anm. 4 — 9a, 43—50; Planiol 1019, 1021—1023, 1027:3; Prochowniclc II s. 14, 26.

41

ingen bestämmelse i sådant avseende, har man att tillämpa de i 3 § 2 §

givna stadgandena. Förevarande paragraf har allenast till uppgift att

giva vissa regler för tolkningen av anbud, i vilka tid för svaret är utsatt.

Eu sådan tidsbestämmelse kan hava den innebörden, att det är

tillräckligt, om svar avsändes inom den utsatta tiden och sedermera

framkommer inom den tid, som under normala förhållanden åtgår för

dess befordran till adressaten. Att anbudsgivaren velat låta sig nöja

härmed, kan dock icke antagas, med mindre anbudets lydelse, till äventyrs

rådande handelsbruk inom den bransch, varom fråga är, eller andra

särskilda omständigheter giva stöd för en sådan tolkning av tidsbestämmelsen.

År detta icke fallet, måste ett anbud, som innehåller orden

»svar senast den 10:de» eller »svar inom 3 dagar», anses innefatta förbehåll,

att svaret skall inom den utsatta tiden komma anbudsgivaren

till hända. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i första

stycket av förevarande paragraf. Yad sålunda föreslagits överensstämmer

med utländsk lagstiftning. Kommer antagande svar inom utsatt

tid, är avtal slutet; i annat fall är anbudet utan vidare förfallet, och

anbudsgivaren behöver icke återkalla detsamma. Att han emellertid

under vissa förhållanden är pliktig att, om antagande svar sedermera

ingår och han icke vill godtaga detsamma, giva besked därom, framgår

av 4 §.

Innan anbudsgivaren tagit del av svarets innehåll, står det, såsom

vid 8 § skall närmare utvecklas, anbudstagären fritt att återkalla

detsamma. Huruvida anbudsgivaren inom den utsatta tiden eller först

sedermera tager del av svaret, är däremot likgiltigt för frågan om anbudets

bindande kraft. Eu motsatt regel skulle föranleda därtill att

han kunde undandraga sig sin bundenhet vid det gjorda anbudet genom

att låta bli att läsa ett i rätt tid ingånget svar. Här som eljest, då

fråga är om rättsverkningarna av eu viljeförklaring gent emot den, till

vilken densamma är riktad, måste det vara tillräckligt, att förklaringen

framkommit till adressaten på sådant sätt, att denne är i tillfälle att

omedelbart taga del av förklaringens innehåll. För att beteckna detta

förhållande användes i den svenska texten — såväl i förevarande paragraf

som i 3 § om antagande svar, som där avses, i 8 § om återkallelse av

anbud eller svar samt i 14 och 19 §§ om återkallelse av fullmakt —

uttrycket »komma till hända», i de andra texterna »komme Hem», vilket

enligt danskt-norskt psråkbruk är därmed liktydigt. Het i den svenska

texten valda uttrycket förekommer i samma bemärkelse i fråga om försänt

gods i 51 § köplagen.

Tolkningen av uttrycket komma till hända är av stor betydelse

6

42

2 §• för en riktig tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. I allmänhet

måste ett brev eller telegram anses komma adressaten till banda

därmed att det avlämnas till honom eller nedlägges i hans brevlåda;

tillfälle är honom därigenom berett att omedelbart taga del av innehållet

i det meddelande, varom fråga är. Om brevet är adresserat till

en affärsman, vilken har postfack för ankommande försändelser, är dess

inläggande i facket enligt merkantil uppfattning så till vida likvärdigt

med ett avlämnande å kontoret, att ett dröjsmål med avhämtandet icke

får av adressaten åberopas. Härvid liksom för övrigt, då brev eller

telegram avlämnas å ett affärskontor efter det den på platsen och

inom branschen sedvanliga kontorstiden för dagen gått till ända, måste

emellertid göras den reservationen, att detsamma anses hava kommit

adressaten till banda först påföljande arbetsdags morgon, såvida han

icke tillfälligtvis tidigare tager del av dess innehåll. Huruvida ett

rekommenderat eller assurera! brev, som i anseende till adressatens

bortovaro icke kunnat avlämnas, men om vars ankomst han erhållit

avis, kan anses därigenom hava kommit honom till hända, är mera

ovisst. Muntliga meddelanden komma adressaten till hända därigenom

att de framföras till honom eller till någon, som är behörig att å hans

vägnar mottaga meddelanden av den beskaffenhet, varom fråga är.

När anbudet icke utsätter viss tidpunkt, då svar senast skall hava

ingått, utan allenast angiver en tidrymd, inom vilken svaret skall hava

kommit anbudsgivaren till banda, uppstår fråga, från vilken tidpunkt

fristen skall räknas. För sådana fall, då anbudet gjorts i brev eller

telegram, innehåller andra stycket tolkningsregler i detta avseende.

Tiden skall, där anbudet gjorts i brev, räknas från den dag brevet är

daterat. Nämnda dag skall icke medräknas. Ett anbud, som avgivits

den 1 februari och fordrar svar inom tre dagar, måste alltså antagas

genom svar, som senast den 4:de kommer anbudsgivaren till hända.

Skulle brevet hava av misstag daterats oriktigt, har man att tillämpa

de i 34 § första stycket givna reglerna om verkan därav att en viljeförklaring

kommit att innehålla annat än åsyftat varit; har anbudstagaren

icke insett eller bort inse feldateringen, äger han alltså rätta sig

efter det i brevet angivna datum. I fråga om telegrafiska offerter uppställes

däremot den regeln, att tiden skall räknas från den tid på

dagen, då offerten för befordran inlämnats å avgångsortens telegrafstation;

den återstående delen av denna dag medräknas alltså här i

acceptfristen. Skulle tidpunkten för telegrammets inlämnande hava

blivit av vederbörande telegraftjänsteman oriktigt angiven eller i följd av

telegraferingsfel oriktigt återgivits i det telegram, som utlämnats till

43

adressaten, går detta icke ut över avsändaren. Vad sålunda föreslagits

överensstämmer med vad som enligt 34 § andra stycket gäller i fråga

om andra telegraferingsfel. Att bär föreslagna bestämmelser icke skola

tillämpas, när anbudets lydelse eller de omständigheter, varunder det

avgivits, giva vid handen, att annat varit av anbudsgivaren åsyftat,

framgår av 1 § andra punkten.

Det har varit ifrågasatt att i förslaget upptaga en särskild bestämmelse

angående tolkningen av det i anbud ofta förekommande

uttrycket »omgående svar». Enligt ordalydelsen skulle detta betyda,

att svar måste avsändas med den post, som efter anbudets framkomst

först avgår. Med nutidens täta postgång kan dock en sådan tolkning

av uttrycket icke upprätthållas. Vid de överläggningar, som av kommittéerna

hållits med affärsmän inom alla tre länderna, har det visat

sig omöjligt att fastslå någon bestämd innebörd av ifrågavarande uttryck;

man synes i allmänhet därmed endast förbinda den föreställningen,

att det fordras något större skyndsamhet än eljest med anbudets besvarande.

Vid sådant förhållande har någon bestämmelse i ämnet icke

kunnat upptagas.

3 §.*)

När det gäller att fixera tidslängden av anbudsgivarens bundenhet

i sådana fall, då själva anbudet icke lämnar någon ledning härutinnan,

plägar man alltid göra skillnad, allt eftersom anbudet är riktat till en

närvarande eller till en frånvarande person. Denna i utländsk lagstiftning

allmänt genomförda åtskillnad ligger också till grund för förslagets

bestämmelser, vilka emellertid inskränkts till att gälla anbud, som avgivas

i brev eller telegram eller ock framställas muntligen, vare sig i

samtal med en närvarande person eller med användande av telefon.

Beträffande de relativt sällsynta och oviktiga fall, då avtal komma till

stånd på annat sätt, hava särskilda bestämmelser ansetts överflödiga.

Jfr ang. första stycket N. L. B. § 3: i; Nordling s. 206—208; Lassen § 10

vid not 17 — 19 — H. G. B. I 319: i; B. G. B. § 147: 2 och § 130: l; S. O. 5: j, 2;

V. E. § 935: 2; Ö. E. § 148 pkt. 2, 3 och § 149 pkt. 1; Dernburg I § 129 iv: 2; Staub

Exk. zu § 361 Anm. 35 — 42, 49; Prochownick II s. 14—15, 22—23;

ang. andra stycket N. L. B. 2 §; Nordling s. 203—204; Lassen § 10 vid not

13 a—14 — H. G. B. I 318; B. G. B. § 147: l; S. O. 4; U. E. § 935: i, s; Ö. E.

§ 148 pkt. 2; Dernburg I § 129 iv: l; Staub Exk. zu § 361 Anm. 28—34.

2, 3 §§.

44

3 § I fråga om anbud, som framställas i brev eller telegram, stadgar

förslaget i överensstämmelse med modern utländsk lagstiftning, att antagande

svar måste komma anbudsgivaren till hända inom den tid, som

kan beräknas åtgå för erhållande av svar.2) Att anbudsgivaren bör vara

skyldig att under en på nämnda sätt begränsad tidrymd avvakta svar,

betingas av samma skäl, som vid 1 § utvecklats till stöd för att anbud

över huvud böra vara bindande, och utöver den tid, som dessa hänsyn

påkalla, bör han icke vara bunden, såvida han ej själv bundit sig

för längre tid. I fråga om tolkningen av uttrycket komma till hända

hänvisas till det vid 2 § anförda.

Den tidrymd, under vilken anbudsgivaren sålunda är bunden —

den s. k. legala acceptfristen — består av tre moment, nämligen den

tid, som åtgår för anbudets befordran till anbudstagaren, den tid, som

denne bör hava på sig för att överväga, om han skall antaga detsamma,

samt den tid, som kräves för svarets framkomst till anbudsgivaren. Av

dessa tider äro den första och den sista tämligen konstanta. De skola,

enligt vad den föreslagna lagtexten giver vid handen, beräknas efter

normala förhållanden, såvida icke omständigheterna vid anbudets avgivande

till annat föranleda. Anbudsgivaren äger alltså i allmänhet

förutsätta, att såväl anbudet som svaret framkommer i rätt tid, d. v. s.

att dess befordran icke tager nämnvärt längre tid i anspråk än som i

regel åtgår för befordran av sådana meddelanden, varom i det särskilda

fallet är fråga. Blir anbudet eller svaret i följd av oförutsedda omständigheter

försenat på vägen, så att svaret icke hinner fram inom

utgången av acceptfristen, är anbudsgivaren icke vidare bunden av sitt

anbud, men enligt 4 § kan det åligga honom att reklamera, om antagande

svar sedermera kommer honom till hända. Om däremot redan

vid anbudets avsändande snöhinder eller annat avbrott i trafiken veterligen

är för handen, måste anbudsgivaren finna sig i den förlängning

av väntetiden, som kan beräknas bliva en följd därav.

Huru lång tid anbudstagaren bör hava till sitt förfogande för att

bestämma sig, om han skall antaga eller förkasta anbudet, är i hög

grad beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn måste

härvid i främsta rummet tagas till beskaffenheten av det avtal, varom

fråga är — ett anbud om övertagande av en affärsrörelse eller om inträde

i ett handelsbolag kräver längre övervägande än ett vanligt köpe- eller

saluanbud. I allmänhet måste större skyndsamhet fordras av en affärs

-

£) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 29 okt. 1895 (N. J. A. s. 422) och den 23

mars 1911 (N. J. A. not. A n:r 131).

45

man än av en enskild person. Avser anbudet en vara eller ett värdepapper,

som är föremål för hastiga prisväxlingar, ilr uppenbarligen stor

skyndsamhet av nöden, då anbudstagaren eljest skulle kunna under betänketiden

otillbörligt spekulera på anbudstagarens bekostnad. Närmare

bestämmelser i lag angående den tid, inom vilken anbud måste besvaras,

kunna icke uppställas, och man har därför i förslaget nöjt sig med den

allmänt hållna bestämmelsen, att svaret skall avsändas utan uppskov

efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid.

De tre tidsmoment, vilka ingå i den legala acceptfristen, hava icke

vart för sig självständig betydelse utan bilda tillsammans en enhet. Om

t. ex. ett i brev gjort anbud försenats en dag på vägen, kan anbudstagaren

genom att anlita telegrafen och eventuellt knappa in på den

betänketid, som eljest skulle stått honom öppen, bereda sig tillfälle att

antaga detsamma. Å andra sidan äger han, där ej annat framgår av

omständigheterna, dröja med svarets avsändande så lång tid, som han

kan inbespara genom att anlita telegraf eller telefon i stället för att sända

svaret i brev. Får anbudsgivaren svar inom den tid han med fog kunnat

påräkna, är avtal därigenom slutet, även om svaret avsänts senare

än han tänkt sig. Vill anbudsgivaren skydda sig mot den spekulationsmöjlighet,

som anbudstagaren härigenom onekligen kan bereda sig,

handlar han försiktigast, om han utsätter frist för svarets avsändande

eller fordrar telegrafiskt svar.

Den omständigheten, att ett anbud gjorts genom telegram, bör

såsom hänvisande på avsändarens önskan om skyndsamt avgörande

naturligtvis tagas i betraktande vid prövning av frågan, om anbudstagaren

kan anses hava överskridit den betänketid, som bör tillkomma

honom. Ej heller för sådana fall låter det sig emellertid göra att fixera

något visst antal timmar, inom vilket svar skall avsändas. Däremot synes

det kunna fordras, att den, som fått mottaga ett telegrafiskt anbud,

också för svaret anlitar telegrafen, såvida han icke är i tillfälle att på

annat lika skyndsamt sätt, exempelvis genom telefon, sätta sig i förbindelse

med anbudsgivaren; en bestämmelse av detta innehåll har upptagits

i första stycket. Telefon torde i allmänhet kunna anlitas, även

om anbudsgivaren uttryckligen fordrat telegrafiskt svar; att denne därmed

skulle hava velat tillgodose något annat intresse än att erhålla

snabbt svar, kan icke utan särskilt skäl antagas.

För sådana fall, då anbud göres muntligen — och härunder innefattas

tydligen telefonmeddelanden, när de icke förmedlas genom särskild

överföring — uppställes i andra stycket, likaledes i överensstämmelse

med utländsk lagstiftning, den regel, att anbudet, om det skall

46

3, 4 §§. leda till avtal, måste omedelbart antagas. Anbudstagaren äger alltså i

dessa fall icke åtnjuta betänketid, såvida lian icke under förhandlingarna

begär och erhåller längre eller kortare tids anstånd med svaret. Lyckas

han utverka sig sådant, blir 2 § tillämplig, och han har alltså att avgiva

svar så tidigt, att det inom den utsatta tiden kommer anbudsgivaren

till hända. ''När däremot anstånd med svaret icke medgives,

förfaller ett muntligt anbud, såvida det ej strax antages. Något särskilt

återkallande av detsamma erfordras icke, utan anbudsgivarens bundenhet

upphör därigenom att han avlägsnar sig eller övergår till ett annat

samtalsämne. Endast så länge anbudet så att säga uppbäres av anbudsgivarens

avvaktande hållning, kan det med laga verkan antagas.

4 §A)

Inser den, som avsänt ett antagande svar, att anbudet försenats

på vägen, eller har han eljest klart för sig, att hans svar icke i rätt

tid kan komma anbudsgivaren till hända, vet han redan vid svarets

avsändande, att avtalets avslutande beror därav om svaret, ehuru försenat,

likväl tages för gott. I sådant fall är svaret tydligen att uppfatta

såsom ett nytt anbud, vilket förfaller, om det ej av den ursprunglige

anbudsgivaren antages inom den i 3 § stadgade tid. Men även

när avsändaren av svaret utgår från att detta skall framkomma i rätt

tid, synes det i allmänhet kunna antagas vara med hans vilja överensstämmande,

att svaret skall gälla såsom nytt anbud, därest det skulle

försenas på vägen. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i

första stycket av förevarande paragraf. Framhållas må emellertid, att

omständigheterna i det särskilda fallet kunna föranleda, att man i accepten

måste inlägga ett tyst förbehåll, att avsändaren vill vara bunden

allenast för den händelse svaret framkommer i rätt tid. Antag t. ex.,

att det ursprungliga anbudet avsåg leverans av en vara, som endast

röner efterfrågan någon viss tid av året; kommer accepten i ett dylikt

fall anbudsgivaren så sent till banda, att varan icke hinner levereras

tillräckligt tidigt för att av anbudstagaren kunna försäljas under säsongen,

bör accepten uppenbarligen icke få gälla såsom nytt anbud.

När anbudstagaren icke äger kännedom därom att en av honom av

-

J) Jfr A7. L. B. 4 §; Nordling s. 208—209; Lassen § 10 vid not 24—28; Stång

s. 256 — H. G. B. I 319: 2; B. G. B. §§ 149 och 150: i; S. 0. 5: 3 ; U. E. §§ 936: l

och 937:1, 3; Ö. E. § 149 pkt. 2; Dernburg I § 129 vi; Staub Exk. zu § 361

Anm. 21, 51—58.

47

sänd accept framkommit för sent, utgår han naturligtvis från att genom 4 §.

densamma ett avtal verkligen kommit till stånd. Denna föreställning

kan för honom medföra menliga följder, därest han icke i tid får

kännedom om rätta förhållandet. Framgår det av svarets datum, att

detsamma blivit försenat på vägen, eller äro omständigheterna eljest

sådana, att den, som mottog svaret, måste förstå, att avsändaren utgår

från att detta kommit fram i rätt tid, synes det därför böra åligga

honom att, om han icke vill godtaga svaret, utan tidsutdräkt giva avsändaren

besked därom; han skulle eljest kunna otillbörligen spekulera

på dennes bekostnad. Denna grundsats har kommit till uttryck i den

moderna utländska lagstiftningen på detta område liksom även i nya

lagberedningens förut omnämnda förslag; i den schweiziska lagen angående

obligationsrätten är dock grundsatsen erkänd endast för sådana

fall, då viss tid för svaret icke var i anbudet utsatt. Såväl i nämnda

lag som i den tyska civillagen uppställes såsom förutsättning för anbudsgivarens

reklamationsskyldighet, att accepten blivit i rätt tid avsänd

men försenats på vägen. Åven när accepten i själva verket avsänts

för sent, kan emellertid avsändaren hysa den föreställningen, att svaret

skulle framkomma i rätt tid; särskilt i sådana fall, då någon acceptfrist

icke blivit i anbudet utsatt, kan han hava tagit sig något längre betänketid

än honom enligt 8 § rätteligen tillkommer. Fråga uppstår då,

huruvida en anbudsgivare, som av svaret måste inse, att eu dylik missuppfattning

föreligger å avsändarens sida, skall vara skyldig att reklamera

eller icke. Det förra synes kommittén vara det riktiga. I överensstämmelse

med denna uppfattning har stadgandet i andra stycket av

förevarande paragraf blivit avfattat. Av formuleringen framgår, att

den i första stycket uttalade regeln, att en försenad accept gäller

såsom nytt anbud, icke skall lända till efterrättelse i de fall, varom

här är fråga.

För tillämpning av andra stycket förutsättes, att anbudsgivaren

måste inse, att den, som avsänt accepten, utgår från att denna verkligen

framkommit i rätt tid; det är sålunda icke nog, att denne vid

acceptens avsändande hade anledning antaga, att detta skulle ske. Enligt

kommitténs tanke föreligger icke något skäl att ålägga anbudsgivaren

reklamationsskyldighet, om exempelvis orsaken därtill att en med posten

befordrad accept framkommit för sent ligger i en järnvägsolycka, som

måste antagas hava blivit avsändaren kunnig. I ett dylikt fall kommer

alltså accepten att gälla som nytt anbud, vilket förfaller, om det ej

antages inom den i 3 § första stycket stadgade tid.

Enligt vad det föreslagna stadgandet giver vid handen, har anbuds

-

48

4, 5 §§. givaren icke fullgjort honom åliggande reklamationsskyldighet allenast

genom att meddela anbudstagaren, att accepten kommit för sent; det

måste av meddelandet framgå, att anbudsgivaren ej vill godtaga accepten.

Underlåter anbudsgivaren att iakttaga vad honom sålunda

åligger, har detta till följd, att avtal anses hava genom svaret kommit

till stånd. I detta hänseende står förslaget i överensstämmelse med

nyss omförmälda utländska lagar.

Av 42 § framgår, att sådana meddelanden, varom här är fråga,

gå på adressatens risk. Den omständigheten, att meddelandet försenas

eller icke kommer fram, har sålunda icke till följd, att anbudsgivaren

anses icke hava fullgjort sin reklamationsskyldighet. Har anbudsgivaren

redan innan något svar kommit honom till hända meddelat anbudstagaren,

att ban icke längre anser sig bunden av sitt anbud, lärer han i

allmänhet icke vara pliktig att sända nytt meddelande, om antagande

svar sedermera kommer. En bestämmelse av detta innehåll återfinnes i

tyska civillagen. Därav att förslaget icke innehåller någon motsvarighet

till denna bestämmelse får icke dragas den slutsatsen, att det icke

kan åligga anbudsgivaren att giva förnyat meddelande, om han av

svarets innehåll får grundad anledning antaga, att hans föregående

meddelande förkommit.

5 §.’)

Avslås ett anbud före acceptfri stens utgång, förefinnes icke någon

anledning att låta anbudsgivaren vidare vara bunden av detsamma. Då

emellertid tvekan möjligen skulle kunna uppstå för sådana fall, då anbudsgivaren

utsatt viss tid, under vilken anbudet skall gälla, har kommittén

i likhet med nya lagberedningen ansett lämpligt att i förslaget

upptaga en uttrycklig föreskrift i ämnet. En liknande bestämmelse

återfinnes i den tyska civillagen. Erinras må emellertid, att den omständigheten,

att anbudstagaren inlett förhandlingar om någon modifikation

i de föreslagna avtalsvillkoren, icke i och för sig får betraktas

såsom avslag; han äger i regel utan hinder därav inom den i 2 eller

3 § stadgade tid antaga anbudet oförändrat. I handelsförhållanden

gör sig emellertid en strängare uppfattning ofta gällande, i det man

håller före, att ett anbud alltid måste utan vidare förhandlingar accep

-

J) Jfr N. L. B. 5 §; Nordling s. 205 — B. G. B. § 146; U. E. § 934: 2; Dernburg

I § 129 vid not 24; Staub Exk. zu § 361 Anm. 19; Prochownick II s. 15—16.

49

teras. Försiktigheten kan därför bjuda, att den, som inleder sådana 5> 6

förhandlingar, tydligen giver till känna, att han icke därmed har för

avsikt att avstå från sin rätt att antaga anbudet oförändrat.

0 §.‘)

Såsom förut nämnts, kommer avtal till stånd genom utbyte av

sammanstämmande viljeförklaringar. För att ett anbud skall leda till

avtal måste det sålunda oförändrat antagas. Detta har tydligen icke

skett, om ett svar, som innehåller, att anbud antages, på grund av

tillägg, inskränkning eller förbehåll, som däri gjorts, icke överensstämmer

med anbudet. Erinras må dock, att för att en dylik bristande överensstämmelse

skall anses föreligga, tillägget, inskränkningen eller förbehållet

måste vara av materiell betydelse, så att därigenom det ifrågasatta

avtalet till sitt innehåll förändras. Det bar sålunda ingen verkan i förevarande

hänseende, om i accepten tillfogas ett förbehåll angående något,

som anbudsgivaren redan på grund av lag eller handelsbruk är skyldig

att underkasta sig. Hit bör exempelvis tillägget »betalning mot konnossement»

i en accept, som avser handelsköp mellan personer, vilka icke

förut stått i affärsförbindelse med varandra. Ett praktiskt exempel på

en accept, som icke kan anses vara vad man plägar kalla ren, erbjuder

däremot det fall, då någon endast delvis accepterar ett anbud. I allmänhet

måste nämligen ett anbud, där ej särskilda omständigheter till

annat föranleda, anses vara odelbart.* 2) Det kan emellertid inträffa,

att någon erbjuder sig att sälja eller köpa en viss kvantitet under sådana

förhållanden, att denna allenast kan anses utgöra ett maximum;

i sådana fall, exempelvis då någon erbjudit sig att sälja intill tusen

ton av en vara, står det anbudstagaren fritt att acceptera en mindre

kvantitet.

När anbudstagaren, innan acceptfristen ännu gått till ända, mottagit

ett svar, som icke överensstämmer med anbudet, skulle det möjligen

kunna bliva föremål för tvekan, om anbudet fortfarande skall gälla under

den återstående tiden. Enligt kommitténs tanke bör detta icke vara

fallet. Genom att avgiva definitivt svar måste nämligen anbudstagaren

*) Jfr N. L. B. 6 §; Nordling s. 205; Lassen § 10 vid not 12—12 a, 24—25

och not 28; Stång s. 256 — Ö. § 869; H. G. B. I 322; B. G. B. § 150: 2; U. E.

§ 936:2; Dernburg I § 129 v: 2; Staub Exk. zu § 361 Anm. 59—65, 91—93; Prochownick

§ 197.

2) Se Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1909 (N. J. A. not. A n:r 127); jfr

emellertid Kungl. Maj:ts domar den 27 okt. 1908 (N. J. A. s. 442).

7

50

6 §• anses hava avstått från vidare betänketid. Denna verkan av ett svar,

varigenom anbud antages med tillägg, inskränkning eller förbehåll,

uttryckes i förslaget på det sätt, att svaret förklaras innebära ett avslag.

I regel måste anbudstagaren vid avgivande av sådant svar, varom

här är fråga, inse, att det icke är giltigt såsom accept och att således

anbudsgivarens godkännande fordras för att avtal skall komma till stånd.

Likasom enligt 4 § första stycket bör därför svaret i allmänhet gälla

såsom nytt anbud.3) Detta bar även kommit till uttryck i den föreslagna

lagtexten. Naturligtvis kan ett sådant nytt anbud i sin ordning mötas

med ett svar, som enligt förevarande stadgande är att anse såsom avslag

i förening med nytt anbud, likaså detta sistnämnda anbud o. s. v.

Medan underhandlingarna om eu affär pågå, kunna kontrahenterna sålunda

växelvis flera gånger uppträda såsom anbudsgivare och anbudstagare.

4)

För sådana undantagsfall, då anbudstagaren tror sig hava avgivit

en ren accept, men detta icke är med verkliga förhållandet överensstämmande,

skulle en tillämpning av stadgandet i första stycket kunna

leda till obilliga resultat. De skäl, som påkallat, att man i 4 § andra

stycket ålagt anbudsgivaren reklamationsskyldighet jämväl när ett svars

försenade ankomst beror därav att avsändaren missuppfattat acceptfristeDS

längd, göra sig med samma styrka gällande, då fråga är om ett svar,

vars bristande överensstämmelse med anbudet icke är klar för avsändaren.

Måste den, som mottog svaret, inse, att avsändaren betraktade

sitt svar såsom en ren accept, åligger det honom enligt andra

stycket i förevarande paragraf att, om han icke vill godtaga svaret, utan

oskäligt uppehåll giva avsändaren besked därom. Denna bestämmelse,

som icke kommittén veterligen bar någon motsvarighet i utländsk lagstiftning,

ansluter sig nära till vad som är stadgat angående reklamation

vid försenad accept. Aven bär är påföljdeu av underlåten reklamation

den, att avtal anses hava kommit till stånd, ehuru på de förändrade

villkor, vartill svaret kan föranleda.

Reklamationsskyldighet enligt förevarande paragraf föreligger

allenast när den bristande överensstämmelsen mellan anbudet och svaret

beror därav att tillägg, inskränkning eller förbehåll gjorts i svaret. År

anledningen till att de båda viljeförklaringarna icke överensstämma att

söka däri att anbudet framkommit till anbudstagaren i förvanskat skick,

äger vad här stadgas icke tillämpning. Att emellertid även i dylika

s) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 13 sept. 1895 (N. J. A. s. 372).

4) Se t. ex. rättsfall, refererat i N. J. A. 1879 s. 307.

51

fall reklamationsskyldighet kan åligga anbudsgivaren, framgår av 34 § 6 7 §§.

andra stycket samt av 82 § i förslaget till lag om kommission, handelsagentur

och handelsresande.

7 §•*)

Vid bedömande av frågan, huruvida en accept på grund av tillägg,

inskränkning eller förbehåll, som däri gjorts, skall anses innefatta sådan

avvikelse från anbudet, som i 6 § avses, eller icke, har man att taga

hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Yppar sig tvist angående

innebörden av en accept, kan det ofta, särskilt då fråga är om

handelsförhållanden, för domstolen vara av stor vikt att äga kännedom

om den innebörd det i accepten använda uttrycket enligt merkantil

åskådning äger. De regler förevarande paragraf innehåller hava uppställts

i syfte att tjäna till ledning vid tolkningen av vissa i merkantilt

språkbruk allmänt förekommande uttryck.

Det är synnerligen vanligt, att ett brev eller telegram, varigenom

ett anbud antages, innehåller begäran om bekräftelse (konfirmation) av

avtalet. Syftet med en dylik framställning från anbudstagarens sida

lärer i regel vara, att han vill därigenom förvissa sig om att accepten

framkommit i rätt tid och finnes vara överensstämmande med anbudet.

Likaledes är det brukligt, att man begär konfirmation av avtal, vid vars

ingående man endast genom telefon meddelat sig med medkontrahenten.

Åven om en dylik begäran utvisar en viss tvekan hos den, som framställt

densamma, synes likväl den omständigheten, att till en accept

fogats orden »konfirmera», »sänd konfirmation» eller dylikt, icke i och

för sig böra medföra, att accepten skall anses icke överensstämma med

anbudet; en annan sak är, att en tolkning av acceptens innehåll i övrigt

kan föranleda, att en sådan slutsats måste dragas. På denna uppfattning,

som bland köpmän synes vara allmänt gällande, vilar den i första

stycket av förevarande paragraf uttalade regeln, att en begäran om

konfirmation icke föranleder därtill att svaret anses innefatta sådan avvikelse

från anbudet, som i 6 § avses.

Sedan en affär kommit till stånd genom telegram- eller brevväxling

mellan kontrahenterna, pläga dessa ofta upprätta skriftligt kontrakt om

affären. I synnerhet gäller detta, när fråga är om affärer, som skola

fullgöras efter hand i särskilda poster eller vilkas avveckling eljest

kräver längre tid. Vid befraktande av fartyg förekommer det likaledes i)

i) Jfr N. L. B. mot. s. 33; Nordling s. 214—215; Stång s. 221— B. G. B. §

154: 2; Dernburg I § 128 in, § 129 vid not 27, § 139 vid not 4; Staub Exk. zu §

361 Anm. 59, 84—86; Planiol 1014; Prochownick § 200.

52

i stor utsträckning, att kontrahenterna därom upprätta skriftlig avhandling

(certeparti). Har i ett dylikt fall anbudstagaren t. ex. i en telegrafisk

accept tillfogat orden »sänd kontrakt)) eller liknande, synes ett

sådant tillägg icke vara av beskaffenhet att betaga accepten dess karaktär

av ren. Detta överensstämmer också med merkantil uppfattning. I anslutning

härtill har kommittén beträffande tillägg av nu angivna beskaffenhet

ansett sig böra uppställa samma presumtionsregel som i fråga

om en i ett antagande svar framställd begäran om konfirmation av avtalet.

Den omständigheten i och för sig, att anbudstagaren framställt

begäran om avtalets avfattande i skriftlig form, skall sålunda, enligt

vad det föreslagna stadgandet giver vid handen, icke anses innefatta

sådan avvikelse från anbudet, som i 6 § avses.2) Uppenbart är emellertid,

att i ett visst fall en motsatt tolkning av tillägget kan vara riktig,

såframt den vinner stöd av de föreliggande omständigheterna.

Av förslagets ståndpunkt blir en följd, att den, som i en accept

framställt begäran om bekräftelse eller om avtalets avfattande i skriftlig

form, kan göra gällande, att avtal blivit slutet, oaktat den andre kontrahenten

vägrat att efterkomma den gjorda framställningen. En dylik

vägran kan emellertid i vissa fall innefatta ett kontraktsbrott och sålunda

enligt allmänna rättsgrundsatser berättiga den, som framställt anmaningen,

att häva det ingångna avtalet.3) Detta är uppenbarligen

händelsen, om den, som mottagit accepten, enligt lag är skyldig att

efterkomma framställningen. Ett exempel härpå erbjuder stadgandet i

109 § sjölagen, att certeparti skall upprättas, om någondera parten det

äskar. Men detsamma bör gälla, om framställningen har stöd i vad

som förut i liknande fall plägat iakttagas mellan kontrahenterna eller i

rådande handelsbruk inom den bransch, varom fråga är.

Enligt särskilda stadganden i lagen om nyttjanderätt den 14 juni

1907 skola, såsom förut påpekats, alla arrendeavtal och sådana hyresavtal,

där upplåtelsen gäller ett år eller längre tid, upprättas skriftligen,

om ej kontrahenterna annorlunda åsämjas. När fråga är om dylika

avtal, kan naturligtvis den här uppställda presumtionsregeln icke komma

till användning. Omförmälda stadganden äro nämligen att anse såsom

formföreskrifter, och enligt andra stycket i 1 § av föreliggande förslag

skall alltså vad här stadgas icke äga tillämpning å dylika avtal.

2) Annorlunda Kungl. Maj:ts dom den 22 mars 1875 (N. J. A. s. 15B); jfr

emellertid Kungl. Maj:ts domar den 30 juni 1893 (N. J. A. s. 275) och den 14 mars

1902 (N. J. A. s. 54).

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 12 dec. 1904 (N. J. A. s. 492).

v

53

Det preliminära utkast, som för avgivande av yttranden remitterades

till åtskilliga handelskorporationer, innehöll jämväl en bestämmelse angående

tolkningen av det i telegrafiska svar ofta förekommande uttrycket

»närmare genom brev». Av de inkomna yttrandena framgick emellertid,

att inom köpmanskretsar åsikterna äro mycket delade angående innebörden

av ifrågavarande uttryck. Enligt en uppfattning, som med styrka

hävdas av danska köpmän och som även i vårt land räknar anhängare,

får en accept, som innehåller orden »närmare genom brev», icke betraktas

såsom ren accept. Den, som avgivit en offert med begäran om svar

t. ex. »senast 15 maj», är enligt denna uppfattning icke bunden, om

han nämnda dag får mottaga ett telegram, innehållande orden »accepteras,

närmare genom brev». Denna åsikt grundas därå att brevet kan innehålla

förbehåll, som offerenten ej vill gå in på, och att hans fordran på

klart besked inom den utsatta tiden därför icke kan anses uppfylld genom

ett sådant telegram. Den, som gjort offerten, har följaktligen, när

brevet sedermera kommer honom till hända, fria händer att antaga eller

förkasta de i brevet uppställda villkoren. Därest inom acceptfristens

utgång även brevet framkommer, beror det givetvis på dettas innehåll,

huruvida giltig accept föreligger eller icke. Enligt en annan uppfattning,

som kommit till uttryck i vissa av de från svenska handelskorporationer

inkomna yttrandena och som bland köpmän i Norge är förhärskande,

har däremot genom telegrammet avtal kommit till stånd på de villkor,

som framgå av den mellan kontrahenterna förda telegram- eller brevväxlingen

eller — i de punkter, varom någon bestämmelse icke träffats

— som överensstämma med lag eller rådande handelsbruk. Den, som

avgivit offerten, kan följaktligen påfordra avtalets fullgörande i enlighet

med dessa villkor, även om brevet innehåller däremot stridande förbehåll;

dessa hava enligt detta betraktelsesätt endast karaktären av

önskemål, vilka icke utgöra villkor för accepten. I anledning av de olika

meningar, som sålunda gjort sig gällande, och särskilt i betraktande

därav att enighet icke kunnat uppnås mellan länderna hava kommittéerna

ansett riktigast att icke upptaga någon bestämmelse i ämnet.

8 §• ’)

Om den, som avsänt ett brev eller telegram, ångrar sig och vill

förebygga, att dess innehåll göres gällande mot honom, står det honom

*) Jfr N. L. B. 7 §; Nordling s. 195, 207; Lassen § 10 II och samme författares

avhandling “Yilje og Erklsering", Köpenhamn 1905, s. 53—54; Stång § 21 II, in, vii

och § 14 v — B. G. B. § 130: i; S. O. 9; U. E. §§ 934: i, 938; Dernburg I § 132 ii: 3;

Staub Exk. zu § 361 Anm. 15.

7, 8 $§.

54

8 §• fritt att stoppa det avsända meddelandet. 2) Lyckas detta honom, så

att meddelandet aldrig kommer adressaten till hända, kan denne naturligtvis

icke grunda någon rätt å detsamma, om han sedermera skulle få

kännedom om förhållandet. Att på detta sätt återkalla ett meddelande

låter sig emellertid i allmänhet icke göra. Enklare är att giva ett nytt

meddelande, varigenom det föregående återkallas, exempelvis att per

telegram eller telefon meddela, att man inte vill stå vid ett anbud eller

en accept, som innehålles i ett förut avsänt brev. Om förutsättningarna

för giltigheten av sådan återkallelse handlar förevarande paragraf.

Får adressaten kännedom om åter kallelsen, innan han tagit del

av det meddelande, som återkallas, eller samtidigt därmed att han tager

del av dess innehåll, bör han uppenbarligen icke kunna grunda någon

rätt å detsamma. De skäl, som eljest betinga, att en anbudstagare må

hava någon tid på sig att överväga, om han skall antaga anbudet, eller

att en anbudsgivare må kunna förlita sig på ett antagande svar, föreligga

uppenbarligen icke, då han redan från början vet, att den andre

icke vill stå fast vid anbudet eller svaret. Härvid torde man emellertid

icke kunna stanna. Har återkallelsen framkommit till adressaten, innan

denne tagit del av det meddelande, som återkallas, bör återkallelsens

giltighet icke bliva beroende av den tillfälliga omständigheten, vilketdera

meddelandet först läses. Underlåter någon att taga del av honom

tillhandakomna meddelanden, bör detta gå ut över honom själv. Liksom

anbudsgivaren i de fall, varom 2 och 3 §§ handla, är bunden, om antagande

svar inom den där angivna tiden kommer honom till hända

på sådant sätt, att han är i tillfälle att omedelbart taga del av dess

innehåll — oavsett om han verkligen gör det — bör i här förutsatta

fall återkallelsen bliva gällande, om den kommer adressaten till hända,

innan han läst det meddelande, som återkallas.

Det skulle kunna ifrågasättas att i enkelhetens intresse — för att

avskära vanskliga bevisspörsmål angående den tidpunkt, då adressaten

tagit del av det meddelande, om vars återkallande är fråga — uppställa

den regel, att återkallelsen måste hava kommit honom till hända senast

samtidigt med nämnda meddelandes framkomst. Detta är den tyska

lagstiftningens ståndpunkt, och samma grundsats har gjort sig gällande

i nya lagberedningens ofta nämnda förslag. Aven den schweiziska

lagen om obligationsrätten vilar på denna princip, ehuru man vid

revideringen av densamma så till vida modifierat principen, att en

2) Jfr Allmänna poststadgan den 9 sept. 1907 § 110 och kungörelsen ang. fastställelse

av telegrafreglemente den 27 maj 1909 § 31.

55

återkallelse, som framkommit senare, tages för god, om den faktiskt

kommit till adressatens kunskap, innan denne tagit del av det meddelande,

som återkallats. Därigenom har man otvivelaktigt kommit

närmare det resultat, som av rättskänslan kräves, utan att dock enligt

kommitténs mening nå fram till detsamma. Om materiella rättslninsyn

bjuda, att ingen bör kunna taga fasta på ett meddelande, som, enligt

vad han vet eller av ett annat honom tillhandakommet meddelande

kunnat inhämta, är återkallat, synes denna princip också böra läggas

till grund för lagstiftningen utan hänsyn till eventuella bevissvårigheter.

Det är härvid att märka, att den, som vill undandraga sig avtalets

fullgörande under åberopande, att han återkallat sitt anbud eller sin

accept, måste förebringa bevisning därom att återkallelsen framkommit

i rätt tid. Har den framkommit senare än det meddelande, som skolat

återkallas, lärer det endast sällan lyckas den återkallande att bevisa,

att den andre vid återkallelsens framkomst icke tagit del av det honom

tidigare tillhandakomna meddelandet. Kan han icke förebringa sådan

bevisning, blir det praktiska resultatet detsamma som enligt tyska lagen,

men skulle han kunna det, synes någon anledning icke förefinnas att

frånkänna nämnda omständighet betydelse.

På dessa grunder vilar den i förevarande paragraf intagna bestämmelsen,

att anbud eller svar, som återkallas, icke är gällande, om

återkallelsen kommer adressaten till hända innan eller samtidigt därmed

att han tager del av anbudet eller svaret. Denna regel är direkt

tillämplig även å sådana svar, som i 5 och 6 §§ avses, och det lider

icke något tvivel, att den kan tillämpas analogt å andra viljeförklaringar

till en frånvarande person. I fråga om innebörden av uttrycket komma

till banda hänvisas till det vid 2 § anförda.

Av det föreslagna stadgandet följer naturligtvis, att en återkallelse,

som framkommer efter den där angivna tidpunkten, i allmänhet icke

kan tagas för god. Omständigheterna vid anbudets avgivande kunna

emellertid vara sådana, att anbudsgivaren måste anses hava förbehållit

sig en vidsträcktare rätt till återkallelse; handelsbruk härutinnan kunna

ock åberopas. I sådant avseende må nämnas, att enligt en uppfattning,

som särskilt i Norge synes vara ganska utbredd och som även i vårt land

har anhängare, det skulle stå en anbudsgivare fritt att återkalla sitt

anbud, även om återkallelsen icke framkomme alldeles samtidigt med

anbudet, såvida nämligen anbudstagaren ännu icke vidtagit någon åtgärd

i anledning av detsamma. Att återkallelsen i sådana fall ofta tages för

god, är icke ägnat att förvåna, men i allmänhet beror nog detta på

tillmötesgående; något verkligt handelsbruk av antydda innehåll torde

56

åtminstone i vårt land icke existera. I förslaget bär endast så till

vida tagits hänsyn till berörda omständighet, att man i 41 § intagit

en bestämmelse, som bereder domstolarna möjlighet att vid bedömande

av frågan om medkontrahentens goda tro taga hänsyn till omständigheter,

som blivit eller bort bliva honom kunniga, innan den ifrågavarande

rättshandlingen inverkat bestämmande å hans handlingssätt.

Av denna bestämmelse, tillämpad å här förutsatta fall, blir en följd, att

om t. ex. ett anbud eller en accept i följd av något misstag fått annat

innehåll än åsyftat varit och avgivaren bringar detta till mottagarens

kännedom, innan denne i anledning av det honom förut tillhandakomna

meddelandet vidtagit eller underlåtit någon åtgärd, mottagaren icke

kan göra detta gällande mot honom. En sådan rättelse av ett misstag

i ett anbud blir till sin verkan jämförlig med en återkallelse av anbudet.

Av det föregående framgår, att i fråga om förutsättningarna för

återkalleligheten anbud och svar äro alldeles likställda. Detta är gemensamt

för alla rättssystem, som över huvud erkänna, att även icke accepterade

anbud kunna vara oåterkalleliga. Inom de rättssystem åter, som

hylla den motsatta principen, råder i nämnda fråga mycken oklarhet.8)

Den härskande meningen synes vara den, att anbudet bliver oåterkalleligt

därigenom att accepten avsändes, accepten däremot först därigenom att

den framkommer till anbudsgivaren resp. kommer till hans kunskap.

Ej heller enligt dessa rättssystem bliva alltså båda kontrahenterna oåterkalleligen

bundna i samma ögonblick, oaktat detta skulle bäst överensstämma

med den principiella uppfattning av avtalet såsom grundläggande

rättsfaktum, vilken ligger till grund för nämnda rättssystem.

Understundom låter man emellertid av denna teoretiska uppfattning förleda

sig till att draga den ur praktisk synpunkt betänkliga konsekvensen,

att enär anbudsgivaren blir oåterkalleligen bunden genom acceptens

avsändande, en avsänd accept icke skulle kunna återkallas ens om återkallelsen

framkommer samtidigt eller tidigare. En annan ännu mera

betänklig konsekvens av denna teori är den i engelsk rätt stundom hävdade

uppfattningen, att avtal kommer till stånd genom acceptens avsändande,

även om denna aldrig kommer anbudsgivaren till hända.

I nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte (8 §)

meddelades särskilda bestämmelser angående betydelsen därav att den,

som avgivit anbud eller svar, avlider eller varder försatt i konkurs eller 3

3) Jfr Lassen § 10 not 30 och i Tidsskrift for Retsvidenskab 1888 s. 230,

232—234, 244—245; Planiol 1027: 2; Prochomtick II s. 17, 24—27.

57

omyndighetstillstånd, innan anbudet antagits eller svaret kommit, till

adressatens kunskap, eller att någon sådan händelse, innan avtal kommit

till stånd, drabbar anbudstagaren. Åven i utländska lagar och lagförslag

förekomma sådana bestämmelser.4) De hava säkerligen mindre

haft sin grund i något praktiskt behov än i eu önskan att bryta med

den gamla uppfattningen om nödvändigheten därav att en sammanstämmande

vilja hos båda kontrahenterna i samma ögonblick är för

handen. Att denna uppfattning icke ligger till grund för förslagets

bestämmelser, framgår nogsamt av det ovan anförda. Uttrycklig föreskrift

i ämnet har alltså ansetts obehövlig. Det torde för övrigt icke

lida något tvivel, att de i 22—24 §§ för fullmakt föreslagna stadgandena

kunna och böra analogt tillämpas å anbud och svar. En sådan tillämpning

leder till det resultat, att verkan av ett anbud eller svar i allmänhet

icke förfaller genom avgivarens död och att ej heller hans omyndighetsförklaring

eller försättande i konkurs förringar giltigheten av ett förut

avgivet anbud eller svar. Vad åter beträffar frågan om verkan av dylika

händelser med avseende å anbudstagarens person, lärer den vara i alltför

hög grad beroende av beskaffenheten av det avtal, varom fråga är, för

att man skulle kunna uppställa någon allmängiltig regel, huruvida

anbudet kan med laga verkan antagas av anbudstagarens stärbhusdelägare

eller förmyndare eller av förvaltningen för hans konkursbo;

där icke avtalet förutsätter personlig verksamhet från anbudstagarens

sida eller eljest hänför sig till hans person, synes denna fråga snarast

böra besvaras jakande.

9 §.*)

Liksom en anbudsgivare kan medgiva anstånd med svaret vida

utöver den tid, inom vilken anbud enligt reglerna i 3 § skola besvaras,

±) Se Ö. § 918; H. G. B. I 297; B. G. B.% 130: 2 och § 153; V. E. § 939;

Ö. E. § 148 pkt. 4. Jfr Nordling s. 217—219; Lassen ''§ 16 in, § 10 not 3 och i

Tidsskrift for Retsvidenskab 1898 s. 87—90; Stång § 17 ii—iv; Dernburg I § 132

ii A; Staub Exk. zu § 361 Anm. 80 — 81; Planiol 1020; Prochownick It s. 16.

J) Jfr ang. första stycket N. L. B. 10 §; Nordling s. 205, 208, 210—211;

Lassen § 10 vid not 20 och i Tidsskrift for Retsvidenskab 1888 s. 257 — 258, 266—268;

ang. andra stycket N. L. B. 9 §; Lassen § 25 vid not 5—6 a — B. G. B. §§

151, 663 och 675; Handelsgesetzbuch vom 10 Mai 1897 (nya tyska bandelslagen,

citerad H. G. B. II) § 362; S. O. 6 och 395; U. E. §§ 940 och 1661; Staub § 346

Anm. 13, 14, Exk. zu § 361 Anm. 66 — 74; Prochownick § 199.

8, 9 §§.

8

58

9 § kan han naturligtvis alldeles avstå från uttryckligt svar å sitt anbud.

Likgiltigt är härvid, om han uttryckligen sagt ifrån, att han icke påfordrar

svar, eller om det framgår av omständigheterna vid anbudets

avgivande, att han icke förväntar sådant. Det senare är ingalunda

ovanligt, särskilt i den mindre handeln. Om man per brev rekvirerar

varor hos en handlande och begär, att dessa skola skickas omedelbart

eller med viss uppgiven lägenhet, förväntar man i allmänhet icke särskilt

svar utan påräknar endast, att rekvisitionen skall å utsatt tid fullgöras.

Sker detta, äger rekvirenten icke undandraga sig avtalets fullgörande,

därför att antagande svar å hans köpeanbud icke kommit honom till

hända inom den tid, som i 3 § angives. Såsom exempel på saluanbud,

å vilka uttryckligt svar icke förväntas, kan nämnas tillsändande av varor

(t. ex. böcker) utan föregående rekvisition.

Att i'' sådana fall som de nu nämnda anbudet icke förfaller därigenom

att det icke omedelbart besvaras, är så uppenbart, att någon

uttrycklig bestämmelse därom icke erfordras. Syftet med förevarande

paragraf, vari denna grundsats endast förutsättningsvis är uttalad,

har varit ett annat. Anbud sgivarens avstående från svar — det må

hava skett uttryckligen eller framgå av de omständigheter, varunder

anbudet avgivits — kan hava den innebörden, att anbudstagaren skall

hava en till tiden obegränsad frihet att antaga anbudet eller avslå detsamma,

men meningen kan också vara den, att anbudsgivaren endast

tills vidare avstår från rätten att erhålla besked härutinnan. Det förra

kan säkerligen icke utan särskilt skäl antagas. Förslaget torde alltså

stå i överensstämmelse med rådande rättsuppfattning, då det stadgar

skyldighet för anbudstagaren att på förfrågan giva besked, huruvida

han vill antaga anbudet. Underlåtenhet att giva sådant besked har till

följd, att anbudet anses förfallet. Huruvida samma påföljd bör inträda,

om besked rätteligen gives, men detsamma över huvud icke eller icke

i rätt tid kommer anbudsgivaren till hända, kan vara föremål för delade

meningar och bör möjligen besvaras olika i olika fall. I förslaget är

detta spörsmål lämnat öppet; 42 § är, enligt vad dess avfattning giver

vid handen, icke tillämplig å ett meddelande av här avsedda slag.

Anbudsgivarens förklaring, att han icke påfordrar svar, klädes

ofta i den formen, att han säger sig betrakta anbudstagarens tystnad

såsom samtycke till det föreslagna avtalet. Genom en sådan förklaring

kan anbudsgivaren naturligtvis icke åvälva anbudstagaren en svarsplikt,

som eljest ej skulle påvilat honom. Den, som utan föregående rekvisition

får sig tillsänd en vara, åtföljd av en sådan förklaring, är, åtminstone

om han icke förut stått i affärsförbindelse med avsändaren, i

59

allmänhet icke pliktig- vare sig att sända varan tillbaka eller att avslå

det gjorda anbudet. Undantagsvis kunna dock förhållandena vara sådana,

att underlåtenhet att avböja ett anbud bör medföra samma rättsverkningar

som ett antagande av detsamma. Att i lag uppställa allmänna

regler angående förutsättningarna för att tystnad sålunda må tolkas

såsom samtycke låter sig svårligen gorå, och ett allmänt uttalande av

innehåll, att där dessa förutsättningar äro för handen, avtal kommer till

stånd genom underlåtenhet att avgiva svar, torde, såsom vid granskningen

av nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte inom

högsta domstolen erinrades, icke hava något värde. För ett särskilt fall

har emellertid i 10 § upptagits en bestämmelse av detta innehåll. Sådana

bestämmelser förekomma också i 5, 79 och 80 §§ av det förslag till

lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, som av kommittén

avgivits den 31 december 1912. En erinran om dessa bestämmelser

har införts i andra stycket av den svenska texten. Därigenom

utmärkes, att de i första stycket givna reglerna icke skola komma till

tillämpning, när med stöd av ovan nämnda bestämmelser eller eljest

antagas måste, att avtal kommit till stånd genom underlåtenhet att avböja

ett anbud. Den skyldighet, som må åligga kontrahenterna att

besvara förfrågningar eller giva meddelanden i anledning av ett dem

emellan redan ingånget avtal,2) bör uppenbarligen icke regleras i ett

kapitel, som enligt sin överskrift handlar om ingående av avtal.

10 §.>)

I affärsmeddelanden, som i och för sig äro att anse såsom anbud,

inryckas understundom orden »utan obligo», »utan förbindelse» eller

liknande uttryck, varigenom avsändaren giver till känna, att han icke

vill vara bunden av meddelandet. Meningen härmed är icke allenast,

att avsändaren skall hava rätt att återkalla sitt erbjudande, innan det

antagits av den, till vilken det är riktat, utan att han, även om denne

går in på den föreslagna affären, skall hava fria händer att antaga eller

förkasta densamma. Då det måste anses ligga i anbudets begrepp, att

genom dess antagande ett avtal skall kunna komma till stånd utan någon

ytterligare viljeförklaring från anbudsgivarens sida, hava dessa s. k.

anbud utan obligo i själva verket icke karaktären av anbud utan utgöra

allenast en uppfordran till den s. k. anbudstagaren att å sin sida fram

2)

Jfr Kungl. Maj:ts domar den 29 jan. 1901 (N. J. A. s. 29) den 15 april

1909 (N. J. A. s. 195) och den 27 juni 1913 (N. J. A. s. 315).

'') Jfr U. E. § 937: 2, 3; Staub Exk. zu § 361 Anm. 16, 17.

9, 10 tf.

60

ställa anbud av det innehåll meddelandet utvisar. Enär det merkantila

språkbruket är ägnat att framkalla missförstånd i detta avseende, har

en erinran härom intagits i första punkten av förevarande paragraf.

Om den, som på nu nämnda sätt blivit särskilt uppfordrad att

avgiva anbud av visst innehåll, ställer sig denna anmaning till efterrättelse,

synes det kunna fordras av den, som vet sig hava sålunda

framkallat anbudet, att han utan oskäligt uppehåll giver besked, om han

icke vill antaga detsamma. Underlåter han det, har detta enligt förslaget

till följd, att han anses hava antagit anbudet och alltså blir skyldig

att fullgöra avtalet eller gälda skadestånd för underlätet fullgörande av

detsamma. Vad sålunda föreslagits torde överensstämma med merkantil

uppfattning. Erinras må, att om sådant besked avsänts i rätt tid, det

icke går ut över avsändaren, om meddelandet försenas eller icke kommer

fram; detta framgår av 42 §.

Om och under vilka förutsättningar en motsvarande reklamationsskyldighet

åligger den, som under andra förhållanden fått mottaga ett

anbud, är, såsom vid 9 § erinrats, i förslaget lämnat öppet. Framhållas

må emellertid, att enligt kommitténs mening någon skyldighet att avböja

inkommande anbud i allmänhet icke kan grundas allenast därå att

dessa framkallats genom annonser eller cirkulär, varigenom en affärsman

givit till känna, att han säljer eller köper vissa varor eller eljest

gör affärer av närmare angiven beskaffenhet. Åven den, som under

hänvisning till ett sådant allmänt tillkännagivande framställer anbud,

erhåller visserligen i allmänhet svar, vare sig hans anbud antages eller

icke, men någon grundad anledning att betrakta uteblivet svar såsom

godkännande har han säkerligen icke. Att dylika till allmänheten riktade

tillkännagivanden icke själva hava egenskapen av anbud, har ansetts

överflödigt att uttala.2)

Närmast efter 10 § hade i det preliminära utkastet till föreliggande

lagförslag upptagits ett stadgande av innehåll, att den, som genom

meddelande i tidning eller annorledes givit allmänneligen till känna,

att han verkställer regelbunden befordran av personer, gods eller meddelanden

mellan olika orter eller olika platser inom samma ort, skulle

vara pliktig att, om befordringen inställdes eller avvikelse skedde från

förut kungjord eller tillämpad befordringsplan, så vitt möjligt kungöra

detta i god tid och på lämpligt sätt vid äventyr av skadeståndsskyldig

-

2) Bestämmelser av detta innehåll återfinnas i N. L. B. It §, H. G. B. I 337,

S. O. 7: 2 och U. E. § 933: 2.

61

het, om sådant underlätes, samt att, om befordran med sådant fortskaffningsmedel,

som i stadgandet avsågs, bleve utan giltig anledning

någon förvägrad, denne skulle äga rätt till ersättning för skada, som

därigenom tillskyndades honom.

Mot detta stadgande framställdes invändningar av åtskilliga bland

de handelskorporationer, vilkas yttranden över det preliminära utkastet

infordrats, och även från andra håll höjdes gensagor däremot; särskilt starkt

motstånd mötte det föreslagna stadgandet från rederinäringens målsmän.

De framkomna invändningarna hava icke förmått rubba kommittén

i dess övertygelse, att de grundsatser, åt vilka man i stadgandet sökt

giva uttryck, äro med rättvisa och billighet överensstämmande. Framhållas

må ock, att en liknande princip sedan länge gjort sig gällande

i fransk och engelsk rättsskipning.

Då kommittén det oaktat icke i det slutliga förslaget upptagit

något stadgande i ämnet, har detta sin orsak dels däri att det visat sig

vara ytterligt svårt att i ett allmänt stadgande med tillräcklig noggrannhet

angiva, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning skadeståndsskyldighet

bör inträda, dels däri att erfarenheten i vårt land näppeligen

kan sägas hava ådagalagt nödvändigheten av generella lagbestämmelser

i ämnet. Järnvägarna äro redan enligt för dem gällande föreskrifter

skyldiga att befordra personer och gods, och något missnöje över deras

sätt att behandla den trafikerande allmänheten, när trafikrubbningar inträffa,

har icke försports. I fråga om ångbåtstrafiken finnas däremot

inga sådana föreskrifter, och klagomål över hänsynslös behandling från

rederiernas sida förspörjas icke sällan. Så t. ex. är det ej ovanligt, att

ångare, som annonserats skola vid viss tidpunkt avgå från angiven ort,

inträffa å den ifrågavarande orten flera dagar försenade, utan att rederiet,

fastän det lång tid på förhand haft kännedom om förhållandet, bekymrat

sig om att bringa detta till allmänhetens kännedom. En lagbestämmelse,

varigenom ersättningsskyldighet ålades rederiet för sådana

och andra fall av uppenbart åsidosättande av trafikanternas intresse, vore

ingalunda opåkallad. Att emellertid i en lag, som handlar om ingående

av avtal och andra till civilrättens allmänna del hörande ämnen, upptaga

ett stadgande i ovan angivet syfte, gällande allenast ångbåtstrafik,

synes svårligen kunna försvaras. Ett dylikt stadgande lärer hava sin

rätta plats i sjölagen. Vid en blivande revision av denna lag måste

givetvis tagas hänsyn till det förhållande, att trafiken numera till stor

del ombesörjes av ångare med fasta router, och därvid torde frågan

om lagbestämmelser rörande befordringsplikt och skyldighet att kungöra

avbrott eller ändringar i trafiken böra tagas i förnyat övervägande.

10 s.

62

2 kap. *)

Om fnllmakt.

Under mera utvecklade ekonomiska förhållanden är det för de

flesta människor svårt eller t. o. m. omöjligt att personligen företaga

alla erforderliga rättshandlingar. Icke blott affärsmän utan även enskilda

personer äro nödsakade att i stor utsträckning anlita annans medverkan

vid ingående av avtal eller företagande av andra rättshandlingar. Härvid

är det i allmänhet både för den, som vid rättshandlingen låter sig företrädas

av en annan, och för den, gent emot vilken rättshandlingen företages

— i detta kapitel kallad tredje man — önskvärt, att rättshandlingen

medför samma rättsverkningar som om huvudmannen själv

företagit den eller, med andra ord, att det rättsförhållande, som genom

handlingen grundlägges, uppstår omedelbart mellan huvudmannen och

tredje man, så att de med sina anspråk i anledning av rättshandlingen

kunna vända sig direkt mot varandra. Och även den, som å en annans

vägnar företager en rättshandling, vill naturligtvis i allmänhet stå

utanför det genom hans handling uppkomna rättsförhållandet, så att

han icke kan tagas i anspråk för därå grundade rättigheters realiserande.

För att en rättshandling skall medföra verkan mot annan än

den, som själv företagit densamma, är det uppenbarligen icke tillräckligt,

att denne och tredje man äro överens därom. Det fordras också, att

den person, som företagit handlingen, blivit av den, å vars vägnar han

handlat, bemyndigad att med nu nämnda verkan företaga densamma.

Sådant bemyndigande kallas fullmakt. Fullmakten är en till tredje man

riktad viljeförklaring av huvudmannen, varigenom denne påtager sig

följderna av den rättshandling ställföreträdaren å hans vägnar företager.

Om ställföreträdaren på grundval av denna huvudmannens viljeförklaring

företager rättshandlingar, medföra dessa i kraft av densamma den verkan,

att det rättsförhållande, som genom handlingen grundlägges, uppkommer

omedelbart mellan huvudmannen och tredje man.

fl Jfr Trygger: Om fullmakt såsom civilrättsligt institut, Uppsala 1884 (citerad

Trygger) särskilt s. 100—115; Stång §§ 25 — 27; jfr ock Wetter: Om trolöshet mot

huvudman, Uppsala 1907, s. 165—169.

.

63

Fullmakten liar icke i och för sig någon betydelse för rättsförhållandet

mellan fullmaktsgivare och fullmäktig; den giver icke upphov till

vare sig rättigheter eller skyldigheter dem emellan. Över huvud medför

fullmakten ej några plikter för fullmäktigen; den sätter honom endast i

stånd att företaga rättshandlingar utan att själv • drabbas av dessas

följder. Visserligen plägar befullmäktigande oftast ske i sammanhang

därmed att fullmaktsgivare och fullmäktig sins emellan ingå ett avtal,

varigenom fullmäktigen åtager sig att handla för fullmaktsgivarens

räkning och som även i övrigt kan medföra rättigheter och förpliktelser

dem emellan. Men detta rättsförhållande, som ligger bakom fullmakten,

grundar sig ej å denna, lika litet som fullmakten, rättsligt sett, har

sin grund i det bakomliggande rättsförhållandet. De kunna existera

oberoende av varandra. Man kan sålunda hava i uppdrag att i eget

namn, utan åberopande av fullmakt från uppdragsgivaren, företaga

rättshandlingar för dennes räkning. Detta är t. ex. förhållandet, då

någon åtagit sig att köpa eller sälja varor i kommission. De rättigheter,

som tredje man förvärvar genom en av kommissionären företagen

rättshandling, kan han emellertid göra gällande allenast mot kommissionären

och icke mot dennes huvudman. Å andra sidan kan fullmakt

föreligga, utan att den, för vilken fullmakten utfärdats, åtagit sig

att handla för fullmaktsgivarens räkning. Det kan tänkas, att man

utfärdar en fullmakt för någon att företaga en rättshandling gent emot

en viss tredje man — t. ex. att lyfta penningar i en bank — och avsänder

fullmakten direkt till denne tredje man, innan man ännu bestämt

sig, om rättshandlingen skall företagas, och att man sedermera, när

man önskar dess företagande, ■■anmodar den, för vilken fullmakten utfärdats,

att företaga densamma. Åven om fullmäktigen icke fått mottaga

någon sådan anmodan utan tvärtom uttryckligen förbjudits att åtminstone

tills vidare göra bruk av fullmakten, kan han, under förutsättning att

tredje man är i god tro, på grund av fullmakten företaga rättshandlingar

med bindande verkan för fullmaktsgivaren. En annan sak är, att fullmäktigen

härigenom kan ådraga sig ersättningsskyldighet i förhållande

till fullmaktsgivaren. Fullmaktens självständiga betydelse visar sig

också däri att en fullmakt, som utfärdats i sammanhang med ett givet

uppdrag, mycket väl kan fortfara att gälla, oaktat uppdragsgivaren

återkallat uppdraget.

Det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, som,

enligt vad ovan sagts, plägar ligga bakom fullmakten, är å förmögenhetsrättens

område i regel ett avtal om sysslomannaskap, men det kan

också vara ett arbetsbeting, en tjänstelega eller ännu något annat. Ibland

2 kap.

64

2 kap. föreligger för fullmäktigen icke plikt utan endast rätt att handla för

fullmaktsgivarens räkning. Detta är t. ex. förhållandet, om A. sänder

en bank meddelande, att han befullmäktigat B. att lyfta ett visst belopp

å hans tillgodohavande i banken, och samtidigt skriver till B. med begäran,

att B. skall göra honom den tjänsten att lyfta beloppet. Ofta

följer av det bakomliggande förhållandet, att fullmäktigen icke är gent

emot fullmaktsgivaren berättigad att begagna fullmakten i hela dess

omfång; se härom närmare vid 12 §.

Ehuru fullmakten och det bakomliggande rättsförhållandet juridiskt

sett hava sitt upphov i skilda rättshandlingar, är det mycket vanligt,

att befullmäktigandet och den rättshandling av fullmaktsgivaren, varigenom

fullmäktigen erhåller uppdrag att handla för hans räkning, i

det yttre te sig såsom en enda handling. Detta är t. ex. fallet, om

A. anmodar B. att hyra en våning åt honom. Denna anmodan måste

anses innefatta ej blott uppdrag för B. att hyra våningen utan även

fullmakt för honom att sluta hyresavtal i Ars namn. Och om C. från

en fastighetsagent får ett brev, vari denne uppgiver sig kunna på

förmånliga villkor anskaffa en fastighet åt honom, samt C. i anledning

därav sänder agenten en skriftlig fullmakt att köpa fastigheten, måste

han anses i och med fullmaktens översändande även hava givit agenten

uppdrag att verkställa köpet.

Den rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på grund

av det bakomliggande förhållandet tillkommer fullmäktigen gent emot

fullmaktsgivaren, kommer i det följande att betecknas med uttrycket

befogenhet. Med fullmäktigens behörighet åter kommer att betecknas

den rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på grund av

fullmakten tillkommer fullmäktigen i förhållande till tredje man. Av

vad ovan sagts framgår, att fullmäktigens befogenhet och hans behörighet

icke nödvändigtvis behöva vara lika omfattande samt att fullmäktigen

kan äga befogenhet men sakna behörighet och tvärt om.

I den romerska rätten nådde fullmaktsinstitutet aldrig fram till

principiellt erkännande. Ursprungligen tilläts över huvud icke ställföre

träd ar skap vid rättshandlingars ingående. Särskilda för den romerska

rätten egendomliga grundsatser gjorde, att man jämförelsevis länge

kvarstod på denna ålderdomliga ståndpunkt. När med stigande utveckling

av handel och samfärdsel behovet att anlita ställföreträdare gjorde sig

mera kännbart, sökte man tillgodose detta behov genom att ombilda

och utveckla de rättsgrundsatser, som gällde för mandatet. Mandatum

förelåg enligt romersk rätt, när en person — mandatarien — åtagit

sig att för en annans — mandantens — räkning ombesörja vissa ange

-

65

lägenheter; det motsvarade närmast vad vi kalla uppdrag. Mandatet

grundläde ursprungligen rättigheter cell skyldigheter endast mellan

mandanten och mandatarien. Men för att nå det resultat, som i den

moderna rätten vinnes genom fullmaktsinstitutet, tilläde man mandatet

liknande rättsverkningar som detta. Härav blev en följd, att fullmakten

kom att betraktas såsom en yttre sida av mandatet och sammanblandades

med detta. På handels- och sjörättens områden förekommo dock redan

i den romerska rätten mera direkta förebilder till den moderna rättens

fullmaktsbegrepp.

Vad vårt eget land beträffar, erkändes redan i landskapslagarna

möjligheten att vid rättshandlingars företagande använda fullmäktig med

den verkan, att rättshandlingen blev lika gild som om fullmaktsgivaren

själv företagit densamma. Däremot funnos ej i våra äldre rättskällor

några allmänna stadganden angående rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare

och fullmäktig inbördes. När saknaden av dylika bestämmelser

började göra sig kännbar, tog man sin tillflykt till den romerska rättens

bestämmelser om mandat. Man förmådde emellertid icke skilja dessa

från den inhemska rättens fullmaktsregler utan sammanblandade de båda

instituten och uppfattade fullmakten såsom en yttre sida av mandatet.

Denna oklarhet vidlåder ännu 1734 års lags stadganden i ämnet. Visserligen

förekomma där på ett par ställen, nämligen i 10 kap. 1 § jordabalken

och 1 kap. 8 § handelsbalken, rena fullmaktsregler, men i 18 kap.

handelsbalken, som innehåller de allmänna bestämmelserna om fullmakt

i förmögenhetsrättsliga förhållanden, äro dessa invävda i stadganden,

vilka avse rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig. Detta

kapitel handlar om sysslo- eller ombudsmannaskap, ett institut, som

närmast motsvarar det romerska mandatet. Sysslomannaskap förutsattes

uppkomma genom avtal mellan huvudman och syssloman och grunda

ett rättsförhållande dem emellan; sida vid sida med reglerna härom

finnas i nämnda kapitel bestämmelser om huvudmannens bundenhet gent

emot tredje man. Lagstiftaren har här tydligen icke förmått frigöra

sig från uppfattningen av fullmakten såsom ett bihang till sysslomannaskapet.

Denna uppfattning var också i det övriga Europa allmänt rådande

inom doktrin och lagstiftning ända långt in på 1800-talet. Först i

mitten av nämnda århundrade kom man till full insikt därom att fullmakt

och mandat äro två skilda institut. Detta betraktelsesätt ligger till

grund för den lagstiftning på området, som därefter kommit till stånd.

Både den schweiziska lagen om obligationsrätten och den tyska civil

9

-

2 kap.

66

2 kap. lagen behandla fullmakten såsom ett från uppdrag alldeles skilt rättsinstitut.

På samma ståndpunkt står det förut omnämnda ungerska

lagförslaget.

Det torde sålunda närmast bero av historiska skäl, att man icke

i dagligt tal eller ens alltid i juridiskt språkbruk så noga skiljer mellan

fullmakten och det bakom denna liggande rättsförhållande, på grund

varav fullmäktigen är verksam för fullm aktsgivarens räkning. I föreliggande

lagförslag är denna skillnad skarpt genomförd, och uttrycket

fullmakt användes allenast för att beteckna den viljeförklaring av fullmaktsgivaren,

varigenom fullmäktigen förlänas behörighet att företaga

rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren eller att företräda

denne vid rättshandlingar, som skola företagas i förhållande till

honom. Härutinnan överensstämmer förslaget med nyssnämnda utländska

lagar och lagförslag.

De bestämmelser, som meddelas i förevarande kapitel, äro ej avsedda

att tillämpas å alla slag av fullmakter; deras giltighetsområde

begränsas av ämnet för föreliggande lagförslag. Detta angår allenast

rättshandlingar å förmögenhetsrättens område, och de föreslagna bestämmelserna

äro utarbetade med tanke allenast på sådana fullmakter, som

skola användas vid rättshandlingar av nyssnämnda slag. De avse således

till en början endast fullmakter, som skola brukas, när en rättshandlingskall

företagas av fullmäktigen eller i förhållande till honom. Vidare

följer av den ifrågavarande begränsningen, att kapitlets bestämmelser

icke äga tillämpning å fullmakter, som äro avsedda att användas vid

rättshandlingar å andra områden än förmögenhetsrättens, t. ex. inom

den offentliga rätten, familjerätten eller processrätten. Förslaget gäller

sålunda exempelvis icke fullmakt att utöva annans rösträtt vid allmänna

val eller förordnande att vara testamentsexekutör, ej heller rättegångsfullmakt.

Emellertid torde de föreslagna reglerna kunna i stor utsträckning

analogiskt tillämpas utanför sitt egentliga giltighetsområde.

Såsom fullmäktig betecknas stundom även eu ställföreträdare, vilken

till stöd för sin behörighet har andra rättsgrunder att åberopa än den

företräddes vilja, exempelvis ställningen såsom målsman eller förmyndare

eller offentlig myndighets förordnande. En dylik terminologi överensstämmer

dock icke med hävdvunnet språkbruk eller rådande rättsuppfattning

i vårt land. För det ställföreträdarskap, som grundar sig

å huvudmannens vilja, måste också i mångt och mycket gälla andra

regler än för dem, vilka hava annan grund. Att i detta sammanhang

upptaga ställföreträdarskap av sistnämnda slag till behandling lärer icke

kunna ifrågakomma. De i förevarande kapitel givna reglerna avse

67

i

endast sådana ställföreträdare, som hava stödet för sin behörighet i

huvudmannens vilja. Detta framgår ock av ordalagen i 11 §.

De, som enligt lag eller särskilda bestämmelser äga handhava

juridiska personers angelägenheter, exempelvis styrelsen för ett aktiebolag,

kunna icke heller anses handla på grund av fullmakt. Fullmaktägivaren

och fullmäktigen måste vara två skilda personer, men de, som

representera en juridisk person, äro endast ett led i dennas organism,

utan vilket rättshandlingar ej skulle kunna företagas av densamma.

Om den behörighet, som tillkommer dylika organ för juridiska personer

eller delägarne i ett handelsbolag i denna deras egenskap, gäller vad i

bolags- och föreningslagstiftningen finnes stadgat. Lika litet äro bestämmelserna

om fullmakt tillämpliga å gode män och syssloman i konkurs;

även de äro närmast att betrakta såsom organ. Angående deras behörighet

att handla å konkursboets vägnar stadgas i konkurslagen.

Inom rättsvetenskapen har det sedan länge varit omtvistat, huru

gränsen bör dragas mellan en fullmäktigs verksamhet och den medverkan

vid annans rättshandling, som lämnas av en budbärare. I allmänhet

hänföres till budbärare endast den, som användes till att överbringa en

av annan avgiven viljeförklaring, medan såsom fullmäktig betraktas den,

som själv i den andres ställe avgiver viljeförklaringen.2) Fullmäktigen

fattar sålunda själv ett beslut och giver uttryck åt detsamma, under det

att budbärarens medverkan är av mera mekanisk art. Om detta också

är teoretiskt riktigt, kan det emellertid mången gång vara svårt att

avgöra, huruvida den medverkan, som lämnats, är av ena eller andra

slaget. Den, som har att överbringa en viljeförklaring, kan nämligen

så gott som alltid i någon mån inverka å densamma. I den mån hans

vilja sålunda kan komma att öva inflytande å rättshandlingen, måste en

fullmakt, om ock av ringa omfattning, anses vara honom meddelad, och

de i förevarande kapitel givna reglerna bliva då tillämpliga.

Innan kommittén ingår på motiveringen av de särskilda bestämmelserna

angående fullmakt, må slutligen framhållas, att dessa ingalunda

avse att vara uttömmande. I förslaget hava till behandling upptagits

huvudsakligen de spörsmål, som uppkomma, när fullmäktigen överskrider

sin behörighet i förhållande till tredje man eller sin befogenhet i förhållande

till huvudmannen, samt de, som avse fullmaktens upphörande.

2 kap.

2) Jfr Trygger s. 15; Lassen § 23 pr.; Stång § 27 in.

68

11 §•

11 §.1)

I första stycket av förevarande paragraf angives inledningsvis den

verkan fullmakten liar, när den behörigen användes, nämligen att fullmaktsgivaren

genom fullmäktigens rättshandling blir omedelbart berättigad

och förpliktad i förhållande till tredje man. De rättigheter och

plikter gent emot tredje man, till vilka rättshandlingen giver upphov,

uppkomma således icke först för fullmäktigen för att av honom överföras

å fullmaktsgivaren, utan uppstå omedelbart för denne, och fullmäktigen

blir helt och hållet stående utanför det uppkomna rättsförhållandet.

2)

För att fullmakten skall medföra denna verkan förutsättes enligt

det föreslagna stadgandet, dels att fullmäktigens rättshandling faller

inom fullmaktens gränser, dels att den företages i fullmaktsgivarens

namn.

1) Rättshandlingen skall falla inom fullmaktens gränser. När det

gäller rättshandlingar inom förmögenhetsrättens område, är en fullmaktsgivare

oförhindrad att, inom gränserna för sin egen rättsliga handlingsförmåga,

utrusta sin fullmäktig med huru vidsträckt befogenhet som helst.

I verkligheten förekommer det dock näppeligen, att en fullmakt meddelas

utan någon som helst begränsning. En sådan fullmakt skulle

innebära, att fullmäktigen bemyndigades att för beständigt och i alla

hänseenden handla för fullmaktsgivarens räkning i hans förmögenhetsrättsliga

förhållanden. För att ej giva fullmäktigen större handlingsfrihet

än nödigt är plägar fullmaktsgivaren i fullmakten intaga vissa begränsningar

av den behörighet, som skall tillkomma fullmäktigen. Ibland

giver fullmakten endast behörighet att företaga eu viss bestämd rättshandling,

ibland är fullmakten vida mera omfattande men inskränkes

till att gälla viss tid, viss plats, visst slag av rättshandlingar o. s. v.

Företager fullmäktigen icke annat eller mera än han i kraft av fullmakten

äger göra, säges han handla inom fullmaktens gränser, vare

sig dessa äro dragna snävare eller vidare.

Företager fullmäktigen en rättshandling, som faller utom full

:)

Jfr ang. första stycket Trygger s. 162 —163, 166; Lassen § 23 vid not 1—7

och 9 a; Stång §§ 29 I, 31, 32 I - B. G. B. § 164: l, 2; S. O. 32, 33: 2, 3; U. E. §§

1006, 1008, 1013, 1014; Dernburg I §§ 164, 168 I, II; Brochownick § 121;

ang. andra stycket Trygger s. 150 noten — Ö. § 1029; H. G. B. II § 54: 1;

Dernburg I § 164 IV; Staub § 54 Anm. 5, 6, 16 —19; Prochownick §§ 126 —131, 134.

ä) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 16 mars 1899 (N. J. A. s. 125).

69

maktens gränser, blir rättshandlingen icke gällande mot fullmaktsgivaren.8) 11 §■

Fallet är tydligtvis att likställa med det fall, då en person handlar som

fullmäktig för en annan utan att äga någon fullmakt alls. Alldeles utan

betydelse för den uppgivne huvudmannen är dock icke eu rättshandling,

som i hans namn företages utan stöd av fullmakt. Huvudmannen kan

nämligen godkänna eller, såsom man plägar uttrycka det, ratihabera

rättshandlingen med den påföljd, att denna får samma rättsverkningar

som den skulle haft, om den företagits på grund av behörig fullmakt.

Rättshandlingen kan ock bliva gällande mot huvudmannen på grund av

stadgandet i 18 kap. 3 § handelsbalken andra punkten. Blir den icke

gällande mot honom, måste den, som handlat såsom fullmäktig, i allmänhet

själv ansvara för densamma. Bestämmelser härom hava upptagits

i 26 §.

Bland de tvister, som yppas i anledning av rättshandlingar företagna

genom fullmäktig, äro inga vanligare än de, som angå frågan,

om fullmäktigen överskridit sin behörighet, och där det således gäller

att bestämma den ifrågavarande fullmaktens gränser.3 4) Het oaktat innehåller

förslaget, bortsett från det i andra stycket av förevarande paragraf

intagna stadgandet, icke några närmare bestämmelser i detta avseende.

Att i lag uppställa särskilda regler för tolkning av fullmakters innehåll

och omfång är nämligen omöjligt. De förhållanden, som härvidlag

kunna vara av betydelse, äro av allt för skiftande art. Dylika tvistefrågor

måste avgöras efter vanliga regler om tolkning av rättshandlingar.

Bland omständigheter, som härvid böra tagas i betraktande, där

icke fullmakten själv lämnar erforderlig ledning för bestämmande av

dess gränser, må nämnas beskaffenheten av det rättsförhållande mellan

fullmaktsgivare och fullmäktig, som ligger bakom fullmakten, och arten

av den rättshandling, vid vilken fullmakten skall begagnas. Det torde

knappast behöva påpekas, att fullmaktsgivaren endast är bunden av det

innehåll han själv givit fullmakten; om denna, sedan den utgivits, förfalskas,

går detta alltså icke ut över fullmaktsgivaren.

2) Rättshandlingen skall vidare företagas i fullmaktsgivarens namn.

Den, som vid företagande av en rättshandling för annans räkning ställer

sig själv i förgrunden, så att det är klart mellan honom och den,

gent emot vilken rättshandlingen företages, att denne endast skall hava

med honom att skaffa och icke med den person, för vars räkning han

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 17 okt. 1890 (N. J. A. s. 389).

4) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 27 nov. 1896 (N. J. A. s. 426) och den 24

febr. 1899 (N. J. A. s. 102).

70

11 §•'' handlar, säges handla i eget namn. Däremot säges den, som företager

en rättshandling för annans räkning, handla i dennes namn, när han

uppträder på sådant sätt, att den, gent emot vilken rättshandlingen

företages, får klart för sig, att rättshandlingen skall grunda ett rättsförhållande

mellan honom och den person, för vars räkning den handlande

är verksam, så att det är till denne han har att hålla sig,

om han vill göra sina rättigheter på grund av rättshandlingen gällande.

Har den handlande icke genom sitt uppträdande ådagalagt,

huruvida det varit hans mening att handla i eget eller i annans namn,

måste han i allmänhet anses hava handlat i eget namn. Förhållandena

kunna emellertid vara sådana, att medkontrahenten tydligen icke lagt

någon vikt vid den handlandes person utan tänkt sig skola komma i rättsförhållande

till den, för vars räkning affären ingås — detta är exempelvis

fallet, när någon gör inköp i en butik utan att veta, om det är

principalen eller ett biträde, som säljer. Ett avtal, som under sådana

förhållanden ingås för principalens räkning, måste också anses vara

ingånget i dennes namn.

Sysslande för annans räkning men i eget namn föreligger bland

annat vid kommission. I vissa avseenden kunna kommissionärens rättshandlingar

medföra rättsverkningar direkt mellan huvudmannen och

tredje man. När t. ex. kommissionären säljer eller köper gods för sin

huvudmans räkning, övergår äganderätten till godset direkt från huvudmannen

till tredje man resp. från tredje man till huvudmannen. Detta

har föranlett vissa författare att påstå, att även kommissionären skulle

hava en viss begränsad fullmakt. Detta överensstämmer dock varken

med rådande rättsuppfattning i vårt land eller med förslagets språkbruk.

Det rättsförhållande, som genom kommissionärens rättshandling grundlägges,

är ingalunda av samma omedelbara beskaffenhet som det, till

vilket en i huvudmannens namn företagen rättshandling giver upphov;,

även om vissa rättigheter kunna av kommissionärens huvudman förvärvas

direkt från tredje man och vice versa, kräves dock i allmänhet

för deras realiserande kommissionärens medverkan i en eller annan form.

För att fullmakten skall hava den verkan, att den av fullmäktigen

företagna rättshandlingen grundlägger ett rättsförhållande mellan fullmaktsgivaren

och tredje man, erfordras naturligtvis jämväl, att fullmakten

i och för sig är giltig såsom rättshandling. I sådant avseende böra de

rättsregler, som i allmänhet gälla för rättshandlingars giltighet, vinna

tillämpning. Hänsyn är således bland annat att taga till de bestämmelser,

som innehållas i 3 kap. av föreliggande lagförslag. Den, som

icke själv kan med laga verkan företaga en rättshandling, kan natur

-

71

ligtvis ej heller företaga deri genom eu annan såsom fullmäktig. Härav

följer bl. a., att en fullmakt, som utgivits av eu person, vilken är i

saknad av full rättslig handlingsförmåga — exempelvis en omyndig

över 15 år — kan vara gällande i vad den avser vissa rättshandlingars

företagande, men i övrigt vara utan verkan.

För fullmaktens giltighet kräves lika litet enligt förslaget som

enligt gällande rätt viss form. Ett undantag linnes dock. Enligt 10

kap. 1 § jordabalken fordras skriftlig form för fullmakt att sälja, förbyta

eller förpanta annans fasta egendom. I detta stadgande avser försiaget

ej att göra ändring; eu erinran härom har upptagits i 28 § andra

stycket. Ej heller avse förslagets bestämmelser att uttömmande angiva

de olika sätt, på vilka befullmäktigande kan ske. En giltig tullmakt

kan vara för handen, även om den icke meddelats på något av de

sätt, som i förslaget särskilt uppmärksammats. Om t. ex. någon upprepade

gånger uppträtt såsom fullmäktig för en annan utan att denne

haft något att anmärka däremot, kan i en sådan passivitet under vissa

förhållanden ligga en fullmakt att även för framtiden företaga rättshandlingar

av ifrågavarande slag.5)

Enligt förslaget liksom enligt gällande rätt kan en fullmakt ställas

på innehavaren eller eljest meddelas på sådant sätt, att det i viss

mån lämnas oavgjort, vem som skall använda fullmakten. Beträffande

spörsmålet, huruvida fullmäktigen även när fullmakten icke innehåller

någon bestämmelse i sådant avseende äger sätta annan i sitt ställe,

d. v. s. å annan person överflytta den behörighet att med bindande

verkan för fullmaktsgivaren företaga rättshandlingar, som fullmakten

tillägger honom, innehåller förslaget icke något uttalande. En allmängiltig

regel härom låter sig svårligen uppställa. Att prokura icke får

överlåtas, är uttryckligen stadgat i 29 § av lagen om handelsregister,

firma och prokura den 13 juli 1887. Vad andra fullmakter beträffar, lärer

fullmäktigen i regel icke vara berättigad att sätta annan i sitt ställe, när

han icke erhållit fullmaktsgivarens tillstånd därtill; gör han det, blir den

rättshandling, som den andre under åberopande av fullmakten företager,

icke bindande för fullmaktsgivaren. Men i sådana fall, då fullmaktsgivaren

icke kan antagas hava lagt någon vikt på vem som företager

rättshandlingen i fråga, torde en invändning av honom, att fullmäktigen

utan hans tillstånd låtit annan person företaga densamma, icke förtjäna

avseende. Tillåtelsen att sätta annan i sitt ställe behöver naturligtvis

icke för att vara giltig hava lämnats på samma gång eller i samma

5) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 10 aug. 1875 (N. J. A. s. 325).

72

11 §■ form som själva fullmakten. Åven om denna är skriftlig, kan tillåtelsen

lämnas muntligen. Endast om viss form för fullmakten finnes föreskriven

i lag, måste även tillåtelsen klädas i samma form.

Omtvistat är, huruvida den, som skall ingå avtal eller eljest företaga

en rättshandling för annans räkning, därvid äger företaga rättshandlingen

gent emot sig själv och sålunda inträda såsom part i det

genom rättshandlingen uppkommande rättsförhållandet, t. ex. själv köpa

den sak han för annans räkning skall sälja.6) Frågan har stor praktisk

betydelse i kommissionsförhållanden. Beträffande dem har kommittén i

det förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande,

som nyligen avlämnats, ansett sig böra uppställa en presumtion mot

lovligheten av självinträde; endast när rätt därtill följer av avtal eller

av handelsbruk eller annan sedvänja äger kommissionären utföra sitt

uppdrag genom att för egen räkning inträda såsom köpare eller säljare.

De skal, som föranlett kommittén att uppställa en dylik presumtion,

kunna också åberopas mot självinträde av en fullmäktig. Å andra

sidan givas även i full maktsförhållanden fall, där fullmäktigen i följd av

fullmaktsgivarens tysta eller uttryckliga medgivande eller allmänt skick

och bruk måste anses berättigad till självinträde. Då emellertid frågan

icke har särdeles stor praktisk betydelse utanför kommissionsförhållanden,

har någon bestämmelse i ämnet icke upptagits i föreliggande lagförslag.

När fullmakten föreligger i skriftlig form eller åtminstone i ett

muntligt meddelande från fullmaktsgivaren direkt till tredje man, har

denne däri både ett vittnesbörd om fullmaktens existens och ett gott

rättesnöre för bedömande av gränserna för fullmäktigens behörighet.

När däremot en person såsom grund för sin behörighet att företaga

en rättshandling i annans namn åberopar, att den ställning han intager

till denne förlänar honom dylik behörighet, är det svårare för tredje

man att bedöma, huru härmed förhåller sig. I många dylika fall kan

man emellertid av gängse skick och bruk hämta ledning för bedömande

av den handlandes behörighet. Vid åtskilliga slag av anställning i

annans tjänst är det nämligen så vanligt, att den anställde företager

rättshandlingar med bindande verkan för sin husbonde eller principal,

att den allmänna rättsuppfattningen utan vidare tillägger en person i

dylik ställning behörighet att i den omfattning skick och bruk giva vid

handen handla i husbondens eller principalens namn. En tjänstflicka

anses sålunda behörig att företaga smärre inköp för husbondens hus

-

*) Jfr Lassen § 23 not 7; Stång § 29 in, iv — B. G. B. § 181; U. E. § 1011.

73

håll, ett butiksbiträde äger rätt att sälja de varor, som finnas i den

butik, där lian är anställd. Åven en person, som icke är anställd i

annans tjänst, kan på grund av den ställning han intager i förhållande

till den andre enligt rådande rättsuppfattning vara behörig att handla

å dennes vägnar. Så t. ex. lärer en vice värd i denna sin egenskap

vara behörig att ombesörja smärre reparationer å den fastighet han är

satt att tillse. Ett allmänt stadgande, som lagfäster grundsatsen, att i

fall sådana som de nu omförmälda ställföreträdarens behörighet skall

bedömas enligt vanliga regler för fullmakt och att fullmaktens omfång

bestämmes av rådande rättsuppfattning, torde icke böra saknas i en lagstiftning

om fullmakt.

På nu utvecklade grunder vilar det i andra stycket upptagna

stadgandet, att den, som giver annan en tjänst eller ställning, varmed

enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å hans vägnar,

anses därmed hava givit honom fullmakt att företaga vissa rättshandlingar,

samt att inom gränserna för sådan fullmakt fälla alla rättshandlingar,

som en person i den ifrågavarande ställningen enligt lag

eller sedvänja är behörig att företaga. Av detta stadgande blir en

följd, att när en person vill på grund av den ställning han intager till

en annan i dennes namn företaga en rättshandling gent emot tredje

man, hänsyn allenast behöver tagas därtill om en rättshandling av det

slag, varom fråga är, enligt lag eller sedvänja får företagas av en

person i sådan ställning; det är således icke nödigt, att den handlande

i det förliggande fallet varit gent emot sin huvudman befogad att företaga

den ifrågavarande rättshandlingen. Om tredje man haft eller bort

hava sig bekant, att den handlande av sin huvudman tillsagts att icke

företaga rättshandlingen, gälla emellertid andra regler, vilka vid 12 §

skola närmare utvecklas.

Det ligger i öppen dag, att den sålunda fastslagna rättsgrundsatsen

är i hög grad ägnad att betrygga omsättningens säkerhet. 7)

Dess huvudsakliga betydelse ligger, såsom redan antytts, däri att tredje

man icke behöver efterforska, huruvida huvudmannen i det särskilda

fallet inskränkt fullmäktigens befogenhet, utan allenast har att hålla sig

till det yttre förhållandet, att denne intager en ställning, som enligt

gängse uppfattning förlänar makt att sluta avtal eller företaga rätts

-

7) Jfr ang. praxis Ivungl. Maj:ts domar den 9 maj 1877 (X. J. A. s. 268), den

3 mars 1899 (N. J. A. s. 87), den 28 okt. 1901 (X. J. A. s. 453), den 8 nov. 1906

(X. J. A. s. 457), den 27 febr. och 21 dec. 1908 (X. J. A. s. 47 och 567), den 25

okt. 1910 (X. J. A. not. A n:r 488) och den 4 dec. 1912 (X. J. A. not. A n:r 563).

10

74

11, 12 §§. handlingar av det slag, varom fråga är. Samma princip har kommit

till uttryck i sjölagens stadganden angående befälhavares behörighet att

sluta avtal och ingå andra förbindelser (48—51 och 54—56 §§ sjölagen).

Det föreslagna stadgandet skall, enligt vad dess ordalydelse utvisar,

endast tillämpas i sådana fall, då den ställning, varur den handlande

hämtar sin behörighet, av honom förvärvats genom avtal med

den, för vars räkning han handlar. Denna begränsning har sin grund

däri att, på sätt i inledningen till förevarande kapitel framhållits, till

fullmäktige hänföras allenast sådana ställföreträdare, vilkas behörighet

att företräda huvudmannen grundas å dennes vilja. En förmyndare

t. ex. kommer sålunda icke under det föreslagna stadgandet; han intager

visserligen i förhållande till sin myndling en ställning, med vilken följer

behörighet att handla å dennes vägnar, men han innehar icke sin

ställning på grund av avtal med myndlingen.

I det norska förslaget har man i förevarande paragraf icke upptagit

någon bestämmelse motsvarande andra stycket i svenska texten.

Att emellertid detta icke innebär någon olikhet i sak, framgår av en

jämförelse mellan 12 och 16 §§ i samma förslag.

12 §. i)

Fullmäktigens behörighet, d. v. s. hans makt att med bindande

verkan för fullmaktsgivaren företaga rättshandlingar, kan vara vidsträcktare

än hans befogenhet, d. v. s. den rätt att handla, som tillkommer

honom i förhållande till fullmaktsgivaren. Eller, med andra

ord, fullmäktigen har icke alltid lov att företaga alla de rättshandlingar,

som ligga inom fullmaktens gränser. Det är nämligen mycket vanligt,

att fullmaktsgivaren, vid sidan av fullmakten, skriftligen eller muntligen

giver fullmäktigen särskilda föreskrifter, som mer eller mindre detaljerat

angiva, huru fullmaktsgivaren vill, att fullmäktigen skall förfara, eller som

i övrigt inskränka fullmäktigens handlingsfrihet. Att dessa föreskrifter

eller instruktioner ej upptagas i fullmakten, kan bero av olika anledningar.

Ibland sker det helt enkelt därför att fullmakten skulle bliva för lång

och omständlig, om däri skulle införas allt vad fullmaktsgivaren önskar,

att fullmäktigen vid rättshandlingens utförande skall iakttaga. Om t. ex.

en person giver en annan i uppdrag att inköpa en fastighet och för

sådant ändamål lämnar honom en skriftlig fullmakt, uppräknas icke i

J) Jfr Trygger s. 112—113; Lassen § 23 in: i; Stång § 32 vid not 1 — II. Gr. B. II

§ 54: 3; S. O. 33: 3; Dernburg I § 164: v; Staub § 54 Anm. 22; Prochownick I s. 646.

75

donna alla do egenskaper, som fastigheten bör Lava för att fullmaktsgivaren

skall vilja köpa den, utan fullmakten innehåller allenast i allmänna

ordalag ett befullmäktigande att inköpa fastigheten, under det

att fullmaktsgivaren muntligen meddelar fullmäktigen, att om fastigheten

visar sig hava vissa önskade egenskaper, fullmäktigen får betala

så och så mycket för den, men att om den eller den egenskapen fattas,

han ej bör köpa fastigheten eller i varje fall endast betala en lägre

köpeskilling för den. En annan nära till hands liggande anledning därtill

att särskilda instruktioner givas vid sidan av fullmakten är, att fullmaktsgivaren

icke vill visa tredje man, huru långt han är villig att gå i eftergifter

för att få ett visst avtal till stånd. Om fullmaktsgivaren ger

fullmäktigen i uppdrag att först bjuda eu mindre summa för den egendom,

som skall köpas, och endast i fall säljaren visar sig omedgörlig öka

anbudet, talar han naturligtvis icke om detta i fullmakten. Och när

fullmakten är sådan, som i 11 § andra stycket avses, är det självfallet,

att fullmaktsgivaren ofta söker genom särskilda instruktioner inskränka

fullmäktigens handlingsfrihet, t. ex. förbjuder honom att inlåta sig med

vissa personer eller att företaga vissa slags rättshandlingar, som i kraft

av fullmäktigens ställning ligga inom hans behörighet.

Om tiu fullmäktigen vid företagande av en rättshandling underlåter

att följa de föreskrifter fullmaktsgivaren meddelat honom och sålunda

överskrider sin befogenhet, blir fullmaktsgivaren lika fullt geut

emot tredje man bunden av rättshandlingen, för så vitt denna faller

inom fullmaktens gränser. 2) Åsidosättande av instruktioner verkar sålunda

icke i och för sig någon ändring i den i 11 § första stycket

uttalade regeln. Fullmakten utgör ju en fullmaktsgivarens förklaring

till tredje man, att fullmaktsgivaren vill vara bunden av vad fullmäktigen

i överensstämmelse med fullmaktens innehåll företager, och denna förklaring

äger tredje man åberopa mot fullmaktsgivaren, även om fullmäktigen

handlat i strid mot dennes föreskrifter. Dessa hava icke med

fullmakten att skaffa; de reglera det inre förhållandet mellan fullmaktsgivare

och fullmäktig. Har fullmäktigen vid rättshandlingens företagande

icke rättat sig efter dem, kan fullmaktsgivaren naturligtvis

göra honom ansvarig för en sådan pliktförsummelse, men mot tredje

man kan förhållandet icke utan vidare åberopas.

Att fullmaktsgivaren är bunden av fullmaktens innehåll, även om

fullmäktigen underlåtit att följa hans särskilda instruktioner, är en

2) Jfr Ivungl. Maj:ts domar den 15 mars 1895 (N. J. A. s. 83) och den 7 aug.

1907 (N. J. A. s. 318).

12 §.

76

allmänt erkänd rättsgrundsats, som även i svensk lagstiftning vunnit

uttryckligt erkännande; se t. ex. 51 och 56 §§ i sjölagen samt 27 § i

lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887.

Grundsatsen bör emellertid, såsom nämnda lagrum också utmärka, icke

vinna tillämpning, därest tredje man icke var i god tro, d. v. s. insåg

eller bort inse, att fullmäktigen genom rättshandlingen överskred sin

befogenhet. Ifrågavarande grundsats förklaras ju därav att fullmaktsgivaren

genom fullmakten givit tredje man anledning att tro, att han

vill vara bunden av alla rättshandlingar, som fullmäktigen enligt fullmakten

är berättigad att företaga. Men om tredje man icke har anledning

att tro detta utan tvärt om inser eller bör inse, att fullmäktigen

vid rättshandlingens företagande handlat i strid mot de föreskrifter, som

lämnats honom av fullmaktsgivaren, finnes icke något skäl att av hänsyn

till tredje man låta fullmaktsgivaren bliva bunden av den mot hans vilja

företagna rättshandlingen.

De grundsatser, som nu utvecklats, hava erhållit uttryck i förevarande

paragrafs första stycke, vilket således innehåller ett undantag

från huvudregeln i 11 §. I 41 § besvaras spörsmålet, vid vilken tidpunkt

tredje man, för att hans onda tro skall kunna av fullmaktsgivaren

åberopas, måste hava insett eller bort inse, att fullmäktigen överskred

sin befogenhet.

I vissa särskilda författningar föreskrives, att utlänning skall hava

ett här i riket bosatt ombud, som är utrustat med en fullmakt av

närmare angiven beskaffenhet. Så t. ex. skall enligt 4 § 1 mom. av

förordningen angående patent den 16 maj 1884 den, som vill erhålla

patent, om han ej är boende inom riket, vid sin ansökan foga fullmakt

för ett inom riket bosatt ombud att i allt vad patentet angår för

honom svara. Liknande bestämmelser återfinnas i 16 § av lagen om

skydd för varumärken den 5 juli 1884 och i 5 § av lagen om skydd

för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899. Och i 4 § av lagen

om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i

riket den 24 juli 1903 stadgas, att innan sådan anstalt må börja drivandet

av rörelsen, skall till försäkringsinspektionen ingivas fullmakt för generalagent

att å anstaltens vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen och att

uti alla därav härflytande rättsförhållanden för anstalten mottaga stämning

samt själv eller genom annan tala och svara. Av dylika stadganden blir

en följd, att fullmäktigen, så länge fullmakten består, äger företräda fullmaktsgivaren

i den omfattning fullmakten utvisar, även om fullmaktsgivaren

skulle hava meddelat honom särskilda inskränkande instruktioner

och tredje man skulle äga kännedom härom. I dessa och liknande fall

77

finnes alltså icke något utrymme för tillämpning av förevarande paragraf.

En erinran härom i lagtexten har ansetts överflödig.

Att skilja mellan fullmaktens gränser och fullmaktsgivarens särskilda

instruktioner låter sig icke göra vid alla slags fullmakter.

Huruvida eu dylik åtskillnad är möjlig att genomföra eller icke, beror

av det sätt, varpå fullmakten tillkännagivits för tredje man. Då det

gäller att bringa fallmakten till tredje mans kännedom, kan fullmaktsgivaren

gå till väga på två väsentligen olika sätt. Antingen kan han

låta fullmakten grunda sig allenast å ett meddelande till fullmäktigen,

d. v. s. giva fullmäktigen besked, vilka rättshandlingar denne har

lov att företaga, och lämna åt honom att återgiva detta besked för

tredje man; om sådana fullmakter handlar 19 §. Eller också kan fullmaktsgivaren

förläna fullmakten en av fullmäktigens uppgifter oberoende

tillvaro, i det att han knyter fullmakten vid ett yttre faktum — t. ex.

en skriftlig urkund eller en viss ställning, vari fullmäktigen anbringas

— och av detta faktum kan då tredje man hämta upplysning om fullmaktens

existens och innehåll. På sistnämnda sätt måste fullmaktsgivaren

gå till väga, om tredje man skall hava erforderlig trygghet, att

fullmäktigen är behörig att företaga den rättshandling, varom fråga är.

Uppenbart är nämligen, att tredje man i allmänhet måste vara obenägen

att inlåta sig med en person, som till stöd för sin behörighet allenast

har ett muntligt bemyndigande att åberopa. Fullmakter, som erhållit

eu självständig tillvaro i förhållande till tredje man, omhandlas i 14

—18 §§ av förslaget. På samma gång fullmaktsgivaren genom ett dylikt

tillvägagångssätt vinner den fördelen, att fullmäktigen kan för tredje

man styrka sin behörighet, och därigenom underlättar rättshandlingens

företagande, har emellertid hans åtgärd till följd, att så länge det faktum,

varå fullmakten stöder sig, kvarstår orubbat, alla fullmäktigens rättshandlingar,

som falla inom fullmaktens gränser, bliva gällande mot fullmaktsgivaren,

förutsatt att tredje man var i god tro. Vid fullmakter,

som erhållit en självständig tillvaro, kan man sålunda utan svårighet

skilja mellan själva fullmaktens gränser och fullmaktsgivarens särskilda

instruktioner.

Annorlunda är förhållandet vid sådana fullmakter, varom i 19 §

är fråga. En dylik fullmakt har icke erhållit en av fullmäktigens uppgifter

oberoende tillvaro och kan därför icke förläna fullmäktigen behörighet

i större omfattning än han äger befogenhet. Intet yttre faktum

finnes ju, som för tredje man utvisar fullmaktens existens och gränser.

Tredje man har för sin kännedom om en fullmakt av ifrågavarande slag

icke annat att hålla sig till än fullmäktigens egna uppgifter. Vill han

78

12, 13 §§. lita på dessa, får lian göra det på egen risk; visar det sig sedan, att

de äro felaktiga och att fullmäktigen icke ägt företaga den ifrågavarande

rättshandlingen, kan tredje man icke framställa något anspråk

mot fullmaktsgivaren, ty han har icke någon omedelbart till honom

riktad fullm aktsförklaring från denne att bygga sitt anspråk på. För de

fall, då en fullmakt av nu nämnda slag föreligger, uppställes därför i andra

stycket en regel av innehåll, att rättshandling, som fullmäktigen med

överskridande av sin befogenhet företager, icke blir gällande mot fullmaktsgivaren,

även om tredje man var i god tro, d. v. s. varken insåg

eller bort inse detta förhållande.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer säkerligen med rådande

rättsuppfattning. I det dagliga livet inlåter man sig visserligen titt

och ofta med personer, vilka till stöd för sin behörighet endast åberopa

muntlig fullmakt, men detta beror antingen därpå att man har förtroende

för personen i fråga eller också därpå att rättshandlingen är av

sådan beskaffenhet, att man icke löper någon större risk, i fall den icke

skulle bliva gällande mot den uppgivne huvudmannen. År det fråga

om viktigare rättshandlingar, inlåter sig däremot ingen med ett okänt

ombud, som icke kan på något sätt styrka sin behörighet.

13 §.*)

När en fullmakt är given på viss tid eller för visst ärende eller

dess giltighet eljest är till tiden begränsad, blir fullmaktsgivaren uppenbarligen

icke bunden av rättshandlingar, som fullmäktigen företager

efter det fullmakten sålunda upphört att gälla. För upphörande av

fullmakt, som erhållit en av fullmäktigens uppgifter oberoende existens,

förutsättes emellertid, att begränsningen av fullmaktens fortvaro framgår

av fullmaktens eget innehåll. I annat fall är begränsningen allenast

att betrakta såsom en sådan särskild instruktion, som, enligt vad vid

föregående paragraf utvecklats, icke kan åberopas mot tredje man i

god tro.

Om en fullmakt icke av sig själv upphör vid den tidpunkt, då

fullmaktsgivaren icke längre vill vara bunden av den, kan han bringa

den till upphörande genom att återkalla densamma. Med återkallelse

förstås enligt förslaget vidtagande av sådana åtgärder, som äro nödiga

för att fullmakten skall upphöra att gälla. Dessa åtgärder äro,

'') Jfr Lassen § 23 vid not 24—26; Stång s. 357 —

§ 166.

S. O. 34: 3; Dernburg I

79

såsom nedan skall närmare utvecklas, icke desamma vid alla fullmakter.

För återkallelse av fullmakter, som erhållit eu självständig tillvaro d. v. s.

av full maktsgivaren anknutits till ett visst yttre faktum, utgör det

emellertid en gemensam förutsättning, att detta faktum bringas till upphörande

eller neutraliseras. Detta kräves av tredje mans intresse. Syll et

med ett sådant befullmäktigande är nämligen, att tredje man av berörda

faktum skall kunna förvissa sig om fullmäktigens behörighet att handla

å fullmaktsgivarens vägnar.

De åtgärder, som erfordras för återkallelse av fullmakter, vilka

erhållit eu självständig tillvaro, måste för den skull gå ut på att upphäva

det faktum, vara fullmakten grundar sig, eller, där detta icke låter sig

göra, att på lämpligaste sätt göra veterligt, att berörda faktum icke

längre utgör något stöd för fullmakten. De ifrågavarande åtgärderna

komma sålunda att i väsentlig mån rätta sig efter beskaffenheten av

det faktum, varå fullmakten grundar sig, eller, med andra ord, efter det

sätt, på vilket fullmakten givits till känna. Allt eftersom detta växlar,

kommer också sättet för återkallelsen att växla. Vissa åtgärder, som

äro lämpliga för återkallelse av fullmakter, vilka givits till känna på ett

sätt, passa icke, då fråga är om återkallelse av en fullmakt, som meddelats

på annat sätt. När, såsom i allmänhet är fallet, fullmaktsgivaren

icke har sig bekant, med vilka personer fullmäktigen inlåtit sig eller

lian komma att inlåta sig, d. v. s. icke vet till vem han skall vända

sig för att återkalla fullmakten, kan man icke rimligen för återkallelse^

giltighet fordra, att de åtgärder, som i sådant syfte vidtagits, verkligen

kommit till tredje mans kännedom; man måste nöja sig därmed att

åtgärderna äro så beskaffade, att de äro ägnade att medföra en sådan

verkan.

Helt naturligt kan det för en fullmaktsgivare vara vanskligt

att avgöra, vilka åtgärder han i ett visst fall bör vidtaga, för att en

fullmakt, som han givit självständig tillvaro, skall anses vara behörigen

återkallad. Det har därför ansetts lämpligt att i förslaget upptaga närmare

bestämmelser i sådant avseende. Att uttömmande angiva, huru

återkallelse skall ske, kan emellertid icke ifrågakomma; det är lika

omöjligt som att uppräkna alla de sätt, på vilka en fullmakt kan givas

till känna. Kommittén har därför inskränkt sig till att beträffande fullmakter,

som meddelats på något av de mera vanligt förekommande

sätten, angiva, vilka åtgärder erfordras för giltig återkallelse. Bestämmelser

härom hava upptagits i 13—17 §§.

Förevarande paragraf tjänar närmast såsom en inledning till de

följande bestämmelserna och innehåller till en början en erinran därom

13 §.

80

13 §

att dessa bestämmelser skola av fullmaktsgivaren iakttagas, även om

han meddelat fullmäktigen, att han icke vidare vill låta fullmakten

gälla. En sådan erinran har ansetts vara av behovet påkallad, enär

man i dagligt tal och även i juridiskt språkbruk stundom betecknar

ett dylikt meddelande till fullmäktigen såsom en återkallelse av fullmakten.

Med förslagets ståndpunkt står detta icke i överensstämmelse;

en tillsägelse till fullmäktigen har, när fråga är om fullmakter, vilka

erhållit självständig tillvaro, endast karaktären av en sådan särskild

instruktion, varom föregående paragraf talar. Över huvud är det vid

detta slags fullmakter icke för återkallelsens giltighet nödvändigt, att

den meddelas fullmäktigen. En annan sak är, att hänsyn till fullmäktigen

i allmänhet kräver, att han får underrättelse om förhållandet.

På grund av det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig,

som ligger bakom fullmakten, kan nämligen fullmaktsgivaren eljest

ådraga sig skyldighet att hålla fullmäktigen skadeslös för de åtgärder

denne i förlitande på fullmakten vidtagit.

Då sättet för återkallelsen måste rätta sig efter det sätt, på vilket

tullmakten givits till känna, är en fullmakt, som givits till känna på

mer än ett sätt, t. ex. både så som i 15 § och så som i 16 § angives,

icke återkallad, förrän samtliga de åtgärder vidtagits, som med hänsyn

till de olika sätt, på vilka fullmakten givits till känna, äro för återkallelse

erforderliga. En bestämmelse härom har, till förebyggande av

missförstånd, införts i paragrafens första stycke. Det torde knappast

behöva påpekas, att för den händelse en fullmakt på olika sätt givits

till känna för olika personer, en tredje man, gent emot vilken fullmakten

återkallats på föreskrivet sätt, icke äger göra gällande, att fullmakten

icke återkallats jämväl på annat för återkallelsens giltighet mot en

annan erforderligt sätt.

Det sätt för återkallelse, vilket bäst tillgodoser tredje mans intresse,

är, att fullmaktsgivaren tillställer honom ett särskilt meddelande,

att fullmakten icke vidare skall gälla. Detta sätt för återkallelse kan

alltid anlitas, när fullmakten enligt sitt innehåll riktar sig endast mot vissa

bestämda personer. Riktar sig fullmakten till ett obestämt flertal, kan

däremot fullmaktsgivaren icke veta, till vilka han skall sända sådana

meddelanden. Om emellertid en viss tredje man erhållit ett dylikt meddelande,

bör fullmakten därigenom anses i förhållande till honom återkallad,

på vilket eller vilka sätt den än bragts till hans kännedom.

Det vore tydligtvis onödigt att vid sidan härav ålägga fullmaktsgivaren

att företaga åtgärder, som allenast medföra en viss grad av sannolikhet,

att återkallelsen skall komma till vederbörandes kännedom. I

81

andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att den tredje man, 13 §•

hos vilken fullmakten på nämnda sätt återkallats, icke äger åberopa,

att återkallelse ej skett jämväl på annat sätt.

Om en fullmaktsgivare, som vill återkalla fullmakten, i sådant syfte

vidtagit vissa åtgärder, men icke de rätta, d. v. s. icke dem, som för

det föreliggande fallet äro i lag föreskrivna eller eljest erforderliga, äro

de vidtagna åtgärderna dock icke alltid betydelselösa. Rättshandling,

som fullmäktigen därefter företager, får icke åberopas mot fullmaktsgivaren,

såvida tredje man ägt eller bort äga kännedom om de företagna

åtgärderna. Detta framgår av 21 §. Vad sålunda gäller är av

betydelse icke minst i sådana fall, då en fullmaktsgivare, som vid återkallelse

av fullmakten bort iakttaga två eller flera av de i 14—17 §§

givna föreskrifterna, allenast iakttagit en av dem.

När en fullmakt i laga ordning återkallas, bliva naturligtvis rättshandlingar,

som fullmäktigen därefter på grund av fullmakten företager,

icke gällande mot fullmaktsgivaren. Däremot inverkar återkallelsen i

allmänhet icke å rättshandlingar, som företagits tidigare. Förhållandena

kunna emellertid vara sådana, att en återkallelse av fullmakten måste

anses innefatta återkallelse av rättshandlingar, som dessförinnan företagits

men ännu icke kommit till tredje mans kunskap. En sådan tolkning

ligger nära till hands, när återkallelsen sker genom ett meddelande till

tredje man, vari fullmaktsgivaren såsom skäl för sitt återkallande av

fullmakten åberopar, att fullmäktigen missbrukat densamma. Får tredje

man kännedom härom, innan en av fullmäktigen företagen rättshandling

kommer till hans kunskap, eller samtidigt därmed, kan han icke anses

vara i god tro med avseende å den ifrågavarande rättshandlingen och

bör alltså icke kunna åberopa densamma mot fullmaktsgivaren. Närmare

bestämmelser härom i lag hava icke funnits erforderliga.

Sedan gammalt har det ansetts ligga i fullmaktens begrepp, att

fullmaktsgivaren äger rätt att när som helst återkalla densamma och

att han icke kan avsäga sig denna rätt. Till stöd därför plägar åberopas,

att den, som råder över sig och sitt gods, icke kan med laga

verkan frånskriva sig rätten att själv ombesörja sina angelägenheter.

Då en fullmakt ej berövar fullmaktsgivaren möjligheten att själv företaga

den rättshandling fullmakten avser, skulle det för övrigt vara till

litet gagn att göra fullmakten oåterkallelig. Fullmaktsgivaren kunde

ju ändock, genom att själv företaga den ifrågavarande rättshandlingen

eller ombesörja dess företagande genom en annan person, göra det

omöjligt för fullmäktigen att begagna fullmakten. I nyare utländsk

lagstiftning erkännes emellertid, att en fullmakt i vissa fall kan vara oåter

11

-

82

13, 14 §§. kallelig2). Såsom exempel på sådana fullmakter plägar anföras, att en

person, som är skyldig en annan penningar, i syfte att betala sin skuld

giver den andre fullmakt att lyfta beloppet å fullmaktsgivarens tillgodohavande

i en bank och förbinder sig att ej återkalla fullmakten. Banken

skulle då icke behöva fästa sig vid ett meddelande från fullmaktsgivaren,

att han återkallat fullmakten, utan ändock kunna utbetala beloppet till

fullmäktigen. Huruvida i detta och andra fall, då fullmakten utfärdats

i fullmäktigens eget intresse, det i själva verket föreligger en fullmakt,

eller om icke fastmera den s. k. fullmakten innefattar en överlåtelse av

fullmaktsgivarens rätt mot tredje man, kan emellertid vara föremål för

olika meningar. I förslaget har man icke tagit ståndpunkt till detta eller

andra med frågan om oåterkalleliga fullmakter sammanhängande spörsmål.

3) Gives det sådana fullmakter, har naturligtvis en återkallelse av

fullmakten icke någon verkan.

14 §G)

Förevarande paragraf handlar om återkallelse av sådan fullmakt, som

bragts till tredje mans kunskap genom ett till honom särskilt riktat

meddelande från fullmaktsgivaren. Detta sätt att giva en fullmakt till

känna kan fullmaktsgivaren använda, när han vet, med vilken eller vilka

personer fullmäktigen skall inlåta sig. Affärsmannen A. skriver t. ex.

till postanstalten å sin ort och meddelar, att hans kontorist B. äger rätt

att utkvittera till A. anländande värdeförsändelser.

Ett sådant meddelande kan antingen hava den innebörden, att

själva befullmäktigande! sker genom detsamma, eller ock innehålla underrättelse

om ett föregående befullmäktigande. Meddelandets rättsverkningar

bliva dock i båda fallen praktiskt taget desamma. Åven om

meddelandet avfattats på sistnämnda sätt, äger nämligen tredje man i

allmänhet å detsamma grunda anspråk, att rättsförhållandet mellan

honom och fullmaktsgivaren bedömes i enlighet med meddelandet. Om

t. ex. det bemyndigande, varom meddelandet avser att giva underrättelse,

i följd av någon sådan omständighet, som i 3 kap. av föreliggande lagförslag

omförmäles, skulle vara ogiltigt, äger tredje man lika fullt åbe

-

2) Se B. G. B. § 168 pkt. 2; U. E. § 1017: 1. Annorlunda S. O. 34: i, 2.

3) Jfr Trygger s. 145 —147; Lassen § 23 vid not 25, § 139 vid not 73—88;

Stång § 34 in •— Prochownick I s. 688.

>) Jfr Stång s. 357 — B. G. B. §§ 170, 171: 2 och 130; U. E. § 1018: 2

pkt. 1 och § 1017: 2.

83

ropa meddelandet, såvida icke även detta i följd av samma eller någon

annan omständighet är ogiltigt. Och om i meddelandet innehållet av

eu förut given fullmakt beskrives oriktigt härutinnan att fullmäktigens

behörighet säges vara större än den i själva verket är enligt nämnda

fullmakt, äger tredje man, om han är i god tro, i fråga om fullmäktigens

behörighet hålla sig till meddelandet. Detta gäller dock icke, om meddelandet

saknar självständig betydelse och allenast innefattar en anmaning

till tredje man att taga del av den däri omhandlade fullmaktens

innehåll.

Ett meddelande av här avsedda slag föreligger endast om det

har karaktären av en viljeförklaring från fullmaktsgivaren till tredje

man; samtalsvis framkomna yttranden till andra personer kunna icke i

sådant avseende åberopas. Huru meddelandet bringas till tredje mans

kännedom, är däremot likgiltigt. Det kan ske muntligen eller skriftligen.

Det kan ock tillställas tredje man genom fullmäktigen, men måste i så

fall hava skriftlig form; en fullmakt, som av fullmäktigen muntligen

återgives för tredje man, hör icke hit, utan omhandlas i 19 §.

För att ett meddelande skall kunna sägas vara särskilt riktat till

en viss tredje man, erfordras, att det har karaktären av ett enskilt brev

eller eu enskild underrättelse till honom. Förevarande paragraf handlar

således icke om fullmakter, vilka grunda sig å cirkulär eller andra därmed

jämförliga meddelanden, som en fullmaktsgivare i syfte att göra

fullmaktsförklaringen mer eller mindre allmänt känd sprider bland ett

obestämt flertal personer utan att närmare hålla reda på alla dem, som

få sig meddelandet tillställt. Dylika fullmakter omhandlas i lo §. När

underrättelse om given fullmakt lämnats ett flertal personer, kan det

ofta vara svårt att avgöra, huruvida underrättelsen haft karaktären av

sådant särskilt meddelande, som här avses, eller icke. Men att skarpare

än som skett draga gränsen mellan de meddelanden, som avses i 14 §,

och de, som böra falla under 15 §, låter sig icke göra. Huruvida det

ena eller det andra lagrummet skall äga tillämpning, måste nämligen

bero på förhållandena i det särskilda fallet. Den omständigheten, att

ett skriftligt meddelande är försett med särskild adress till den person,

vilken det kommer till hända, är icke alltid nog för att det skall anses

vara särskilt riktat till honom. Om t. ex. en affärsman, som vill introducera

en fullmäktig å viss ort eller inom visst distrikt, gör detta genom

skrivelser, som i hundratals exemplar utskickas till affärsmän inom orten

eller distriktet, kunna dessa skrivelser naturligtvis icke anses såsom

enskilda brev.

Vill fullmaktsgivaren återkalla en fullmakt, som grundar sig å ett

14 §.

84

14, 15 §§ tjp tredje man särskilt riktat meddelande, bör lian, såsom redan vid 13

§ antytts, göra vad på honom ankommer för att betaga ifrågavarande

meddelande dess verkan. Detta kan vid här omhandlade slag av fullmakter,

vilka ju förläna fullmäktigen behörighet att inlåta sig allenast

med den, till vilken meddelandet riktats, och där följaktligen fullmaktsgivaren

alltid kan komma i förbindelse med denne, icke ske på lämpligare

sätt än därigenom att fullmaktsgivaren på samma sätt som han

förut meddelat fullmakten tillställer tredje man meddelande, att fullmakten

icke vidare skall gälla. I förevarande paragraf stadgas därför,

att återkallelse skall ske på detta sätt. I överensstämmelse med vad

som i allmänhet gäller i fråga om meddelanden, vilka innehålla en återkallelse,

inträder i här förutsatta fall verkan av återkallelsen i och med

det att meddelandet därom kommer tredje man till banda, så att han

är i tillfälle att omedelbart taga del därav. Det är således icke nödvändigt,

att tredje man faktiskt tagit kännedom om innehållet i det

brev eller telegram, varigenom återkallelsen skett. I fråga om den

närmare innebörden av uttrycket komma till hända hänvisas till det vid

2 § anförda.

15 §•'')

När en person önskar bringa till en större allmänhets kännedom,

att någon är hans fullmäktig, annonserar han därom i tidningarna eller

låter annorledes allmänneligen kungöra förhållandet, t. ex. genom anslag

eller genom kringsändande av cirkulär. Genom att sålunda offentliggöra

fullmakten förlänar han densamma en självständig tillvaro. Det vanligaste

är visserligen, att eu fullmakt, som offentliggöres på sätt nu sagts,

redan förut erhållit självständig tillvaro på annat sätt, exempelvis därigenom

att fullmäktigen anbragts i en viss ställning eller erhållit särskild

skriftlig fullmakt, men undantagsvis är offentliggörandet det enda yttre

faktum, vartill eu fullmakt är knuten.

I likhet med vad som är förhållandet med sådana meddelanden,

som i 14 § avses, kan offentliggörandet antingen innefatta själva befullmäktigande!

eller ock avse att bringa en förut given fullmakt till allmänhetens

kännedom; i båda fallen bliva verkningarna i allmänhet desamma.

Härutinnan hänvisas till det vid 14 § anförda. Det torde näppeligen

behöva påpekas, att offentliggörandet giver fullmakten självständig tillvaro

]) Jfr Trygger s. 174; Lassen § 23 vid not 29; Stång § 34 vid not 5 —

B. G. B. § 171: 2; U. E. § 1018: i.

85

endast i fall det ägt rum på fullmaktsgivarens föranstaltande; om

fullmakter, kungjorda av fullmäktigen på eget bevåg, är här icke fråga.

Stundom kan det vara svårt att avgöra, huruvida ett meddelande

om fullmakt, vilket riktats till ett flertal personer, är av det slag, som

avses i förevarande paragraf, eller om det bör falla under 14 §. Vid

sistnämnda paragraf har närmare utvecklats, huru gränsen mellan dessa

båda slag av meddelanden bör dragas.

En fullmakt, som blivit allmänneligen kungjord, är väl alltid så

beskaffad, att fullmäktigen på grund av densamma kan företaga rättshandlingar

gent emot ett obestämt flertal personer. På grund härav är

det för fullmaktsgivaren icke möjligt att verkställa återkallelsen genom

direkt meddelande till tredje man. Det lämpligaste sätt, på vilket fullmaktsgivaren

vid detta slags fullmakter kan bringa till tredje mans

kännedom, att fullmakten icke vidare skall gälla, är ett till allmänheten

riktat tillkännagivande, vilket sprides på samma sätt som det föregående

tillkännagivandet av fullmakten. I enlighet härmed stadgas i förevarande

paragraf, att återkallelsen skall kungöras i enahanda ordning

som fullmakten kungjorts. Har fullmakten stått att läsa i en tidning,

skall således återkallelsen införas i samma tidning; har fullmakten kungjorts

genom anslag, skall återkallelsen på samma sätt anslås. När

fullmakten tillkännagivits genom cirkulär till ett flertal personer, återkallas

den genom cirkulär, åt vilka så vitt möjligt gives lika vidsträckt

spridning. Har detta skett, är fullmakten återkallad, även om någon enstaka

person, vilken det tidigare cirkuläret kommit till hända, icke skulle

fått del av det senare. I detta avseende förefinnes alltså en skillnad mellan

de meddelanden, som avses i förevarande paragraf, och dem, varom

14 § handlar. Att återkallelsen skall ske i enahanda ordning som offentliggörandet,

betyder icke, att för giltig återkallelse av en fullmakt, som

ett flertal gånger varit införd i tidning, erfordras, att återkallelsen införes

lika många gånger. Huru ofta en återkallelse skall kungöras, är ett

spörsmål, som endast kan avgöras efter omständigheterna i varje

särskilt fall.

I vissa lagar och författningar förekomma stadganden, att en utfärdad

fullmakt skall anmälas hos offentlig myndighet. Så t. ex. föreskri

ves i 11 § av flottningsstadgan den 30 december 1880, att val av

syssloman för flottningsförening skall anmälas hos Konungens befallningshavande.

En liknande bestämmelse återfinnes i 16 § av lagen om

skydd för varumärken den 5 juli 1884. Syftet med dylika föreskrifter

är uppenbarligen, att den, som har intresse därav, skall kunna vid

behov hos vederbörande myndighet erhålla besked om vem som äger

86

15, 16 §§. företräda fullmaktsgivaren. Eu anmälan av här avsedda beskaffenhet

avser alltså att bringa fullmaktsförhållandet till allmänhetens kännedom

och är så till vida likställd med ett kungörande av fullmakten. Denna

erhåller genom att anmälas hos offentlig myndighet en självständig

tillvaro och bör därför endast kunna återkallas genom en åtgärd, som

betager nämnda anmälan dess verkan. På dessa grunder vilar den i

förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att fullmakt, som blivit

enligt särskilda föreskrifter hos offentlig myndighet anmäld, återkallas

genom anmälan i enahanda ordning.

Det kan tänkas, att det är omöjligt för fullmaktsgivaren att återkalla

fullmakten i enahanda ordning som den offentliggjorts. Den

tidning, i vilken fullmakten kungjorts, kan t. ex. hava upphört att utkomma.

I dylika fall torde det böra medgivas fullmaktsgivaren att

kungöra återkallelsen på annat lika verksamt sätt. En bestämmelse

härom har införts i paragrafens andra stycke. När en fullmaktsgivare

sålunda nödgas återkalla fullmakten på annat sätt än den offentliggjorts,

kan det vara svårt för honom att avgöra, om ett visst slag av offentliggörande

kan anses vara tillräckligt verksamt såsom återkallelse. Då

det å andra sidan för fullmaktsgivaren är av stor vikt, att de åtgärder

han vidtager för att återkalla fullmakten också verkligen leda till det

åsyftade resultatet, föreslås i slutet av andra stycket, att fullmaktsgivaren

må kunna hos offentlig myndighet erhålla anvisning, huru han skall gå

till väga vid återkallelsen.

Verkan av återkallelse enligt denna paragraf inträder icke alltid i

det ögonblick, då tillkännagivandet därom kungöres. Tidpunkten för

återkallelsens verkan måste bero av omständigheterna i det särskilda

fallet. Under alla förhållanden måste det fordras, att tredje man efter

återkallelsens offentliggörande haft rimlig tid på sig att taga del av

densamma. Om t. ex. återkallelsen skall annonseras i tidning, kan det

icke bliva tal därom att återkallelsen skulle gälla mot tredje man, som

är bosatt å annan ort än den, där tidningen utkommer, förrän det

nummer av tidningen, i vilket annonsen står införd, anlänt till hans ort.

16 §.'')

Enligt 11 § andra stycket gäller, att där någon såsom anställd i

annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning,

varmed enligt lag eller sedvänja följer behörighet att i viss.ut

-

:) Jfr Lassen § 23 not 27 ; Stång § 34 vid not 6.

87

sträckning handla å den andres vägnar, innehavaren av ställningen anses

befullmäktigad att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna

för denna behörighet. Den, som anbringar en annan i eu sådan

ställning, giver honom alltså därmed fullmakt att företaga alla rättshandlingar,

som en person i dylik ställning enligt rådande rättsuppfattning

äger företaga för sin huvudmans räkning. I1 ullmakten hör till

ställningen och har därigenom självständig tillvaro. Så länge ställningen

varar, varar ock fullmakten. Den anförda bestämmelsen bär tillkommit

just för att tredje man av den ställning en person intager i förhållande

till en annan skall kimma sluta sig till att och i vilket omfång den

ifrågavarande personen äger behörighet att företaga rättshandlingar för

den andres räkning, och fullmaktsgivaren bör därför, så länge fullmäktigen

är kvar i sin ställning, icke kunna med laga verkan mot

tredje man i god tro inskränka hans behörighet eller fullständigt beröva

honom densamma. Såsom en given följd härav föreslås i förevarande

paragraf, att eu fullmakt av ifrågavarande slag återkallas först därigenom

att fullmäktigen avlägsnas från den tjänst eller ställning, i kraft varav

han varit befullmäktigad.

Även om fullmaktsgivaren bibehåller fullmäktigen vid ställningen,

kan han visserligen, enligt vad 13 § andra stycket giver vid handen,

genom särskilt meddelande till vissa personer fråntaga fullmäktigen

hans behörighet att företaga rättshandlingar gent emot dem, men eu

sådan återkallelse verkar endast partiellt; vill lullmaktsgivaren, att fullmakten

skall vara återkallad gent emot alla och en var, som fullmäktigen

kan tänkas komma att inlåta sig med, finnes intet annat sätt, på vilket

han kan gå till väga, än det, som anvisas i förevarande paragraf.

Vad som erfordras för att fullmäktigen skall kunna sägas vara

avlägsnad från sin ställning måste avgöras efter omständigheterna i

varje särskilt fall. Att han uppsäges till avflyttniug, är uppenbarligen

icke tillräckligt. Om den verksamhet, med vilken fullmakten är förbunden,

är sådan, att den försiggår å viss plats eller eljest under vissa

yttre förhållanden, erfordras för återkallelsens giltighet, att dessa förhållanden

bringas till upphörande. Kassörskan i en affär är således

behörig att mottaga betalning, så länge hon intager sin plats vid

kassan. Kvarstannar fullmäktigen trots anmaning självrådigt i sin

ställning, fortfar också fullmakten att gälla. Om befälhavaren å ett

fartyg får meddelande från rederiet, att han är avsatt, men det oaktat

faktiskt kvarbliver i sin ställning, är han sålunda behörig att sluta avtal

å rederiets och lastägarens vägnar ända tills någon annan tager befälet

å fartyget.

16

88

17 f

17 §0)

En viktig roll i det praktiska rättslivet spela de s. k. skriftliga

fullmakterna. När man i dagligt tal använder uttrycket fullmakt, menar

man också vanligen skriftlig fullmakt. Syftet med den skriftliga fullmakten

är, att fullmäktigen genom företeende av densamma skall kunna

styrka sin behörighet att handla å fullmaktsgivarens vägnar. Såsom

skriftlig fullmakt bör följaktligen icke betraktas varje skriftlig handling,

vars innehåll utvisar, att fullmäktigen är behörig att handla med bindande

verkan för fullmaktsgivaren, utan endast en sådan handling, som

utgives till fullmäktigen för att såsom ett legitimationspapper innehavas

av honom och vid behov företes för tredje man.

En skriftlig fullmakt i förslagets mening föreligger alltså icke,

när fullmakten innefattas i ett till tredje man särskilt riktat — låt vara

skriftligt — meddelande. Ett dylikt meddelande har karaktären av brev,

ej av legitimationspapper. I regel tillställes det tredje man direkt från

fullmaktsgivaren, och även om fullmäktigen anlitas för att överbringa

detsamma, gäller i fråga om återkallelse därav vad i 14 § stadgas.

Ehuru således, för att skriftlig fullmakt skall anses föreligga, fordras,

att den handling, som innefattar fullmakten, utgör ett legitimationspapper,

är det dock icke nödvändigt, att detta är det för handlingen ensamt

eller ens huvudsakligen utmärkande. Om t. ex. A. i ett brev till B.

rörande åtskilliga angelägenheter anmodar denne att, om tillfälle yppas,

hyra en våning åt A. och tillägger, att därest hyresvärden vill, att B.

skall styrka sin behörighet, denne kan visa brevet för honom, är brevet

att anse såsom en skriftlig fullmakt för B. att hyra våningen. Sådan

fullmakt föreligger däremot icke, om brevet ej innehåller någon uppmaning

till B. att förevisa detsamma för hyresvärden; den däri liggande

fullmakten kan då återkallas på sätt i 19 § sägs.

Liksom i de fall, varom 14 och 15 §§ handla, själva befullmäktigande!

kan hava ägt rum tidigare än fullmakten på sätt där angives

bringas till tredje mans kunskap, kan det förekomma, att den till fullmäktigen

utgivna fullmaktshandlingen allenast innefattar meddelande om

tidigare given fullmakt. Åven när detta är händelsen äger tredje man

fordra, att rättsförhållandet mellan honom och fullmaktsgivaren bedömes

i enlighet med fullmaktshandlingen och vad denna innehåller om full

-

b Jfr Trygger s. 172; Lassen § 23 vid not 27 a; Stång s. 358 — 359 — B. G. B.

§§ 172:2, 175; S. O. 36; U. E. § 1020.

89

mäktigens behörighet. Betydelsen härav belyses av vad ovan vid 14 §

anförts.

Så länge fullmäktigen innehar huvudskriften till den handling,

varå hans fullmakt grundar sig, måste de rättshandlingar, som han på

grund av densamma företager, bliva bindande för full maktsgiv aren. Detta

är en given följd därav att fullmaktshandlingen just har till ändamål att

tjäna tredje man till bevis, att fullmaktsgivaren vill vara bunden av

fullmäktigens rättshandlingar. Skriftlig fullmakt bör för den skull icke

kunna återkallas, med mindre fullmäktigen berövas tillfälle att vidare

använda fullmakten. I likhet med tyska civillagen stadgar därför förevarande

paragraf, att skriftlig fullmakt återkallas först därigenom att

fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra fullmaktshandlingen.

Det kan synas hårt mot fullmaktsgivaren, att han skall vara

bunden av en fullmakt, som han gjort allt vad göras kan för att få åter

av fullmäktigen, men som denne icke vill lämna ifrån sig; detta kräves

emellertid av tredje mans intresse att kunna tryggt lita på en förevisad

fullmaktshandling. Endast om fullmaktsgivaren begagnar sig av den

utväg 18 § erbjuder att under vissa för tredje mans rätt betryggande

former få en fullmakt, som han icke kan återbekomma, förklarad kraftlös,

kan man utan fara för rättssäkerheten eftergiva fordringen, att originalhandlingen

måste återställas eller förstöras. Vad nu sagts gäller naturligtvis

endast om tredje man varit i god tro. Har han ägt eller bort

äga kännedom därom att fullmaktsgivaren förbjudit fullmäktigen att göra

bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna, att denna icke längre

skall gälla, kan han, enligt vad 21 § giver vid handen, icke grunda någon

rätt å en av fullmäktigen företagen rättshandling. I detta sammanhang

må ock erinras om stadgandet i 13 § andra stycket. Av detsamma

följer, att den tredje man, som fått särskilt meddelande från fullmaktsgivaren,

att fullmakten icke vidare skall gälla, icke i något fall äger

åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt. I förhållande till honom

är fullmakten genom ett sådant meddelande återkallad. Därest en skriftlig

fullmakt enligt sitt innehåll förlänar fullmäktigen behörighet att företaga

rättshandlingar endast gent emot viss man, är det alltså för fullmaktsgivaren

obehövligt att därjämte återtaga eller låta förstöra fullmaktshandlingen

eller vidtaga åtgärder för att få densamma förklarad kraftlös.

Då en skriftlig fullmakt är återkallad i och med fullmaktshandlingens

återtagande, kunna rättshandlingar, som fullmäktigen därefter

företager, icke göras gällande mot fullmaktsgivaren. Tredje man handlar

alltså på egen risk, om han icke förvissar sig därom att fullmäktigen vid

rättshandlingens företagande fortfarande innehar fullmakten; att denna i

12

17 §

90

anledning av en föregående affär blivit företedd för tredje man, gagnar

honom icke. Å andra sidan följer av det föreslagna stadgandet, att

fullmäktigen, så länge han innehar fullmaktshandlingen, kan på grund av

densamma företaga rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren,

även om denne skulle hava förbjudit honom att göra bruk av

densamma. Rättssäkerheten kräver, att en rättshandling, som tillkommit

under sådana förhållanden, må kunna åberopas av tredje man, när denne

varit i god tro. Att detta måste gälla, om fullmaktshandlingen faktiskt

blivit företedd för tredje man vid rättshandlingens företagande, är uppenbart.

Däremot kunna meningarna vara delade, huruvida tredje man bör

kunna åberopa en rättshandling, som fullmäktigen företagit på grund av

en icke återkallad skriftlig fullmakt, vilken aldrig blivit företedd för

tredje man. Detta spörsmål är icke i förslaget avgjort. Därav att lagtexten

såsom utmärkande för skriftlig fullmakt angiver, att fullmakten

innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för

att av honom företes för tredje man, får icke dragas den slutsatsen,

att fullmaktens företeende skulle vara ett oeftergivligt villkor för tilllämpningen

av de rättsgrundsatser, som gälla om rättshandlingar företagna

på grund av skriftlig fullmakt.

När fullmaktsgivaren i syfte att återkalla en skriftlig fullmakt

avfordrar fullmäktigen den handling, varå fullmakten grundas, bör fullmäktigen

icke under några förhållanden äga kvarhålla densamma. En

dylik befogenhet skulle visserligen för fullmäktigen kunna vara av värde

såsom ett medel att framtvinga betalning av fordringar, som han på

grund av det honom givna uppdraget kan äga hos sin huvudman. Men

detta fullmäktigens intresse måste stå tillbaka för fullmaktsgivarens intresse

att återfå den handling, som sätter fullmäktigen i stånd att företaga

rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren. På

dessa grunder vilar det i andra stycket upptagna stadgandet, vilket

även det äger motsvarighet i tyska civillagen.

I 88 § av det förslag till lag om kommission, handelsagentur och

handelsresande, som kommittén den 31 december 1912 avgivit, stadgas,

att om en handelsresande är av sin huvudman försedd med slutsedelsblanketter

av visst innehåll, ett försälj ningsavtal, som den resande med

ifyllande av sådan blankett ingår, blir lika bindande för huvudmannen

som om denne uttryckligen bemyndigat den resande att sluta avtalet.

Då dylika blanketter icke pläga undertecknas av den, i vilkens namn

de äro utfärdade, lära de icke kunna betraktas såsom skriftliga fullmakter,

och förevarande paragraf är alltså icke tillämplig å dem. Vad

det anförda stadgandet i nyss nämnda förslag beträffar, förutsätter det

-

91

samma uppenbarligen, att den, som begagnar blanketten, är anställd l7,

såsom handelresande lios den, för vars räkning han handlar, men det

uttalar sig icke rörande verkan av blanketternas användande efter det

att anställningen såsom handelsresande upphört. Huruvida även i sist

nämnda fall försäljningsavtalet bör anses bindande för den, i vars namn

det slutits, är ett spörsmål, som är alltför beroende av omständigheterna

i det särskilda fallet för att kunna lösas genom en allmängiltig regel.

Med hänsyn till spörsmålets ringa praktiska betydelse torde bestämmelser

därom ej heller vara erforderliga.

18 §.J)

Enligt föregående paragraf sker återkallelse av skriftlig fullmakt

därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra fullmaktshandlingen.

Detta är icke alltid möjligt. För att återkallelse skall

kunna ske är det nämligen nödvändigt, att handlingen blir tillgänglig

för fullmaktsgivaren. Det kan emellertid hända, att fullmäktigen icke

kan anträffas eller att han uppgiver sig hava förlorat handlingen. I

sådana fall bör fullmaktsgivaren för att kunna förebygga missbruk av

fullmakten hava en utväg att betaga densamma dess förbindande kraft,

utan att handlingen behöver tillrättaskaffas. Enahanda utväg torde

böra stå fullmaktsgivaren till buds, i fall fullmäktigen tredskas och icke

vill lämna ifrån sig fullmakten; fullmaktsgivaren bör icke behöva underkasta

sig den tidsutdräkt och de kostnader, som äro förenade med en

rättegång om fullmaktens utfående, och ej heller vara utsatt för risken,

att fullmäktigen under tiden gör obehörigt bruk av fullmakten.

I betraktande härav och efter förebild av en liknande bestämmelse

i tyska civillagen föreslås i förevarande paragraf, att åt fullmaktsgivaren

må under vissa omständigheter medgivas rätt att, på därom

framställd ansökan, få en fullmaktshandling av offentlig myndighet förklarad

kraftlös. Enligt kommitténs preliminära utkast skulle fullmaktsgivaren

för sådant ändamål vända sig till allmän domstol. Såsom i

åtskilliga av de över utkastet avgivna yttrandena erinrades, kan det

emellertid för fullmaktsgivaren vara av största vikt, att handlingen utan

tidsutdräkt må kunna förklaras kraftlös. Detta skulle icke kunna ske, om

ärendet måste handläggas vid allmän domstol; särskilt på landet kan ju

lång tid förflyta mellan rättens sammanträden. Konungens befallningshavande

är däremot en myndighet, som alltid är för allmänheten till

-

l) Jfr Lassen § 23 vid not 28; Stång s. 359 — 360 — B. G. B. g 176; U. E.

§§ 1021, 1022.

92

18, 19 §§. gänglig. Enligt kommitténs mening möter icke någon betänklighet att

anförtro prövningen av dylika ärenden åt nämnda myndighet, vilken

också genom sin övriga verksamhet är väl skickad att avgöra vad

fullmaktsgivaren bör iakttaga för att bringa kraftlösförklaringen till

allmänhetens kännedom.

Ett naket påstående av fullmaktsgivaren, att han icke kan få

fullmaktshandlingen tillbaka, bör naturligtvis icke vara tillräckligt för

bifall till ansökningen. Å andra sidan skulle det i många fall innebära

en obillighet mot fullmaktsgivaren, om man av honom fordrade full

bevisning i nämnda hänseende. Om t. ex. handlingen uppgives hava

förkommit, är det ju i allmänhet omöjligt att styrka, att den icke skulle

kunna tillrättaskaffas. Förslaget uppställer för den skull såsom villkor

för rätt att få fullmaktshandlingen förklarad kraftlös, att fullmaktsgivaren

visar sannolika skäl, att densamma förkommit eller att han av

annan orsak icke kan få den åter. Vederbörande myndighet har även

i övrigt att tillse, att omständigheterna äro sådana, att ansökningen

kan bifallas. I de flesta fall torde tillfälle böra lämnas fullmäktigen

att yttra sig i ärendet, såvida detta utan tidsutdräkt låter sig göra.

Finnes fullmaktsgivarens ansökning kunna bifallas, skall Konungens

befallningshavande utfärda kungörelse, att fullmaktshandlingen efter

viss tid skall vara kraftlös. Närmare bestämmelser härom och huru kungörelsen

skall av fullmaktsgivaren offentliggöras lämnas i andra stycket.

När fullmaktsgivaren vederbörligen offentliggjort nämnda kungörelse

och den av Konungens befallningshavande bestämda tiden gått

till ända, kan fullmäktigen icke längre på grund av fullmakten företaga

rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren. Vid berörda

tidpunkt inträder således samma situation som om fullmaktshandlingen

då hade återställts eller förstörts. Därigenom är fullmaktsgivaren alltså

icke fritagen från skyldigheten att iakttaga vad i 14 eller 16 § föreskrives,

om fullmakten jämväl på där angivna sätt bragts till tredje

mans kunskap.

De danska och norska förslagen förete i avseende å detaljbestämmelserna

vissa skiljaktigheter såväl sins emellan som från det

svenska förslaget.

19 §.’)

\ id motiveringen av 12 § andra stycket har närmare utvecklats,

hurusom fullmaktsgivaren i och för fullmaktens bringande till tredje

’) Jfr Stång s. 360.

93

mans kännedom kan gå till väga på två väsentligt skilda sätt. Antingen

kan han knyta fullmakten vid ett eller flera yttre fäkta, av vilka tredje

man kan hämta upplysning om fullmaktens tillvaro och innehåll. Eller

också kan han inskränka sig till att giva fullmäktigen besked, vilka

rättshandlingar denne har lov att företaga, och överlämna åt honom

att för tredje man återgiva den sålunda meddelade fullmaktens innehåll.

I sistnämnda fall, när fullmakten allenast grundar sig å fullmaktsgivarens

meddelande till fullmäktigen, föreligger vad man plägar kalla

muntlig fullmakt.

Fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen behöver emellertid

icke vara muntligt; varje tyst eller uttrycklig till fullmäktigen riktad

viljeförklaring av innehåll, att denne skall äga företaga rättshandlingen

i fullmaktsgivarens namn, är att anse såsom en muntlig fullmakt.

När däremot viljeförklaringen innefattas i sådan skriftlig handling, som

utgives till fullmäktigen för att av honom företes för tredje man, föreligger

en skriftlig fullmakt, å vilken 17 § äger tillämpning. År åter

skrivelsen allenast avsedd för fullmäktigen, har den icke annan verkan

än ett muntligt meddelande till honom.

Vid 12 § har kommittén angivit skälen, varför en rättshandling,

som fullmäktigen under åberopande av muntlig fullmakt företager, icke

bör bliva gällande mot fullmaktsgivaren, om fullmäktigen handlat i strid

mot dennes föreskrifter. Samma skäl tala för att fullmaktsgivaren icke

bör bliva bunden av rättshandlingar, som fullmäktigen företager efter det

fullmaktsgivaren alldeles förbjudit honom att vidare handla för hans

räkning. För återkallelse av muntlig fullmakt behöver därför icke

fordras annat eller mera än ett sådant förbud för fullmäktigen. Får

tredje man själv bära förlusten, när han inlåter sig med någon, som

uppgiver sig handla på grund av muntlig fullmakt men aldrig haft

någon sådan, bör han också själv stå risken, i fäll han förlitar sig på

den, som en gång haft muntlig fullmakt men förbjudits att vidare

använda densamma. I enlighet härmed stadgas i förevarande paragraf,

att en muntlig fullmakt är återkallad, när meddelande, att fullmakten

icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till hända. Rättshandlingar,

som fullmäktigen därefter må företaga, bliva alltså icke gällande mot

fullmaktsgivaren, även om tredje man var i god tro. I fråga om tolkning

av uttrycket komma till hända hänvisas till det vid 2 § anförda.

Flerstädes i det föregående är nämnt, att en och samma fullmakt

kan hava meddelats på två eller flera av de olika sätt, som i

14—17 §§ angivas; den kan t. ex. vara både skriftlig och allmänneligen

kungjord. När detta är förhållandet, erfordras enligt 13 § för full

-

94

19, 20 §§• maktens återkallande, att samtliga de åtgärder vidtagas, som äro föreskrivna

för de olika sätt, varpå fullmakten tillkännagivits. En fullmakt

kan däremot icke på samma gång föreligga både i självständig gestalt

och såsom muntlig. Muntlig är nämligen enligt förslaget en fullmakt

endast när den icke erhållit en av fullmäktigens uppgifter oberoende

tillvaro utan grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till

fullmäktigen. Har fullmaktsgivaren knutit fullmakten vid ett yttre

faktum, äga hans meddelanden till fullmäktigen allenast betydelse för

det inre rättsförhållandet mellan dem. För giltig återkallelse av fullmakt,

som givits till känna på något av de i 14—17 §§ nämnda

sätt, är det alltså, såsom förut framhållits, aldrig erforderligt att iakttaga

vad i 19 § föreskrives.

20 §2)

Vid 13 § har framhållits, att man såsom villkor för giltig återkallelse

av tullmakter, vilka meddelats på något av de i 14—17 §§

angivna sätt, icke kan uppställa, att återkallelsen faktiskt skall hava

kommit till tredje mans kännedom, utan att det är tillräckligt, om fullmaktsgivaren

vidtager sådana åtgärder, som måste anses tjänliga att

för tredje man göra kunnigt, att fullmakten icke vidare skall gälla. Och

återkallelse av muntlig fullmakt sker, enligt vad föregående paragraf

utvisar, genom ett meddelande från fullmaktsgivaren till fullmäktigen;

att tredje man får kännedom om återkallelsen, erfordras icke. Vid det

ena som det andra slaget av fullmakter kan det således inträffa, att

giltig återkallelse föreligger, oaktat tredje man saknar kännedom om

förhållandet. Möjligheten, att tredje man stannar i okunnighet därom

att en fullmakt blivit för kraftlös förklarad, är icke heller utesluten.

Så länge tredje man icke har sig bekant, att fullmakten upphört,

finnes det tillfälle för fullmäktigen att använda fullmakten till att i fullmaktsgivarens

namn företaga rättshandlingar, vilka på grund av fullmaktens

återkallelse eller kraftlösförklaring icke kunna göras gällande

mot fullmaktsgivaren. Härigenom kan tredje man tillskyndas förlust,

vilken i viss mån är att tillskriva fullmaktsgivaren. Genom den fullmakt

han givit men sedan återtagit har han lämnat fullmäktigen ett medel

i händerna att förmå tredje man att inlåta sig i avtal eller andra

rättshandlingar med fullmäktigen. Med hänsyn härtill torde det under

vissa förhållanden kunna fordras av fullmaktsgivaren, att han såsom

'') Jfr Stång s. 361 — U. E. § 1018: 2 pkt. 2; Prochownick I s. 683, 686.

95

fullmaktens upphovsman kommer tredje man till hjälp i en dylik situation.

I sådant syfte föreslås i förevarande paragraf, att fullmaktsgivaren skall

hava en auss skyldighet att underrätta tredje man därom att tullmakten

icke vidare är gällande.

För denna underrättelseplikt måste emellertid ganska snäva gränser

uppdragas. Eljest skulle nämligen den säkerhet mot fullmaktens användande,

som fullmaktsgivaren genom dess återkallande avser att bereda

sig, komma att i hög grad äventyras. Endast när fullmaktsgivarens

tystnad skulle utgöra ett uppenbart åsidosättande av tredje mans intresse

kan det åläggas fullmaktsgivaren att varsko honom. Med hänsyn härtill

har den föreslagna underrättelseplikten gjorts beroende av vissa i paragrafen

närmare angivna förutsättningar.

Sålunda erfordras till en början, att fullmaktsgivaren har särskild

anledning att befara, att fullmäktigen kommer att på grund av fullmakten

företaga en eller flera rättshandlingar. För att den föreslagna bestämmelsen

skall kunna tillämpas är det således icke tillräckligt, att fullmaktsgivaren

med den kännedom han har om fullmäktigen kan tänka

sig möjligheten, att denne skall söka begagna sig av fullmakten;

endast i sådana fall, då fullmaktsgivaren har grundad anledning antaga,

att fullmäktigen kommer att göra bruk av densamma, är fullmaktsgivaren

pliktig att inskrida. För att en dylik skyldighet skall åligga honom

förutsattes vidare, att han känner till, med vilken eller vilka fullmäktigen

ärnar inleda eller fortsätta affärsförbindelser. Vet han icke detta, kan

han icke på sätt här föreslås varsko dem, som fullmäktigen genom

sitt handlingssätt kan tillskynda förlust. Ett tredje villkor för det föreslagna

stadgandets tillämplighet, vilket ej torde tarva närmare utveckling,

är, att fullmaktsgivaren skall hava anledning antaga, att den tredje man,

om vars underrättande är fråga, saknar vetskap om fullmaktens upphörande.

Däremot är det, för att ifrågavarande bestämmelse skall äga

tillämpning, ej nödvändigt, att den befarade rättshandlingen är förbunden

med bedrägligt syfte hos fullmäktigen; fullmaktsgivaren är underrättelsepliktig

jämväl i sådana fall, då fullmäktigen icke äger kännedom därom

att fullmakten återkallats eller förklarats för kraftlös och sålunda handlar

i god tro, då han gör bruk av fullmakten.

Skulle det på grund av en eller annan omständighet vara omöjligt

för fullmaktsgivaren att träffa vederbörande tredje man med en underrättelse

av nu omhandlade slag, får detta icke gå ut över fullmaktsgivaren.

Då ifrågavarande underrättelseplikt är honom ålagd i tredje

mans intresse, bör den icke göras mera betungande än omständigheterna

oundgängligen kräva. Fullmaktsgivaren är också enligt det föreslagna

20

96

2°> 21 §§• lagrummet pliktig att giva underrättelse endast där så ske kan. Och

av 42 § följer, att fullmaktsgivaren måste anses hava fullgjort sin

skyldighet härutinnan, när han inlämnat underrättelsen för befordran

med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt densamma

till tredje man; risken för att försändelsen kommer bort på vägen

till adressaten ligger alltså å denne. Detta överensstämmer med vanliga

regler om reklamationsskyldighet men innefattar en avvikelse från

vad som gäller om meddelanden, varigenom en fullmakt återkallas; dessa

hava nämligen ingen verkan, om de icke kornmal adressaten till hända.

Den påföljd, som enligt paragrafens andra punkt inträder i händelse

fullmaktsgivaren åsidosätter sin underrättelseplikt — nämligen att

han blir bunden av den utav fullmäktigen företagna rättshandlingen,

såvida tredje man var i god tro — överensstämmer också med vad som

eljest enligt förslaget gäller i fråga om reklamationsskyldighet.

21 §.*)

När en fullmaktsgivare vill återkalla en fullmakt, vidtager han

icke alltid de åtgärder, som i det föreliggande fallet äro erforderliga

för att återkallelsen skall anses giltig. Den, som givit annan skriftlig

fullmakt, tror kanske, att han behörigen återkallat denna, när han tillsagt

fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten. Och även om han

vet, att fullmakten icke är återkallad förrän den återtagits från fullmäktigen,

nöjer han sig ofta med att tillsäga fullmäktigen att icke använda

fullmakten i förlitande därpå att denne skall hörsamma tillsägelsen.

Det kan ock tänkas, att fullmaktsgivaren söker återkalla fullmakten på

riktigt sätt men icke är i stånd att företaga härför erforderliga åtgärder.

Rederiet för ett fartyg, som befinner sig å främmande ort, kan t. ex.

tillskriva befälhavaren att omedelbart lämna sin tjänst och överlämna

fartygets förande åt någon annan, men befälhavaren bryr sig ej om

tillsägelsen utan fortfar att föra befälet.

I fall sådana som de nu nämnda är fullmakten uppenbarligen icke

på behörigt sätt återkallad. Men om i ett visst fall tredje man ägt

kännedom därom att fullmaktsgivaren vidtagit åtgärder för att göra

slut på fullmakten eller eljest givit till känna sin vilja, att fullmakten

icke vidare skall gälla, bör fullmäktigen icke kunna på grund av sin

fullmakt binda fullmaktsgivaren i förhållande till denne tredje man.2)

!) Jfr Stång § 34 not 4 — B. G. B. % 173; S. O. 37: 2; U. E. § 1019.

2) Jfr Kungl. Maj.-ts utslag den 29 juni 1911 (N. J. A. s. 332).

97

De åtgärder, som erfordras för att en fullmakt skall anses behörigen 21> 22 §§

återkallad, hava ju endast till syfte, att tredje man skall få kännedom

därom att fullrnaktsgivaren icke vill låta fullmakten gälla. Om nu denna

fullmaktsgivarens vilja blir eller bort bliva en viss tredje man bekant

på annat sätt, bör denne uppenbarligen icke kunna grunda någon rätt därå

att föreskrivna återkallelseåtgärder icke blivit vidtagna. På dessa grunder

vilar bestämmelsen i förevarande paragraf. Det torde näppeligen behöva

påpekas, huru nära den står den i 12 § första stycket uttalade grundsatsen,

att en rättshandling, som fullmäktigen företager i strid mot särskilda

av fullrnaktsgivaren meddelade föreskrifter, icke kan av tredje

man i ond tro göras gällande mot fullrnaktsgivaren, även om rättshandlingen

faller inom fullmaktens gränser.

Den föreslagna bestämmelsen kan naturligtvis icke åberopas i sådana

fäll, då tredje man allenast har anledning att tro, att fullrnaktsgivaren

helst skulle se, att fullmakten icke funnes till, eller vet, att denne samtalsvis

uttalat önskningar i sådan riktning. Genom ett sådant uttalande

har fullrnaktsgivaren icke tillräckligt tydligt givit uttryck åt sin vilja,

att fullmakten icke vidare skall gälla.

22 §P)

Huruvida en utfärdad fullmakt förlorar sin verkan genom fullmaktsgivarens

död eller utan hinder därav fortfar att gälla, är ett spörsmål,

som blivit inom olika rättssystem och för olika slag av fullmakter

olika besvarat. Den romerska rättens grundsatser om mandat hava även

i detta avseende utövat ett mäktigt inflytande. Liksom mandatet upphörde

genom mandantens död, ansågs förr allmänt en fullmakt förfalla

genom fullmaktsgivarens död. Denna grundsats har emellertid visat sig

medföra kännbara olägenheter. I all synnerhet när fullmakten meddelats

av en affärsman i och för hans rörelse och rörelsen fortsättes efter hans

död, är det praktiskt olämpligt, att fullmakten skall förlora sin verkan

genom dödsfallet. På handelsrättens område __ bär man därför i nyare

tid allmänt brutit med nämnda grundsats. Åven i den moderna processrätten

bär den motsatta grundsatsen vunnit insteg; en rättegångsfullmakt

anses icke förlora sin verkan därigenom att den part, som

utfärdat densamma, under rättegången avlider. Också i det avseende,

varom här är fråga, har handelsrätten visat sig vara en föregångare

’) Jfr Trygger s. 175; Lassen § 23 vid not 31; Stång § 34 v — Coda civil

(franska civillagen, citerad C. c.) 2003, 2009; Ö. § 1022 pkt. 1, § 1026; B. G. B.

§§ 168 pkt. 1 och 672 pkt. 1 samt §§ 169 och 674; S. O. 35: l, 37, 465: 2; 77. E.

§ 1017 pkt. 2, § 1674: i; Dernburg I § 165 in; Prochowmck I s. 684, 686, 687.

13

98

22 § för den allmänna civilrätten. Många rättssystem kvarstå visserligen på

den äldre ståndpunkten, att fullmakt förfaller genom fullmaktsgivarens

död, men den motsatta principen ligger till grund för den tyska civillagen

och det ofta nämnda ungerska lagförslaget.

Vad vårt eget land beträffar, synas hithörande stadganden i 1734

års lag vila på den förutsättningen, att ett uppdrag eller en fullmakt

förfaller genom huvudmannens död. I 18 kap. 8 § handelsbalken

stadgas sålunda, att syssloman i händelse av huvudmannens död skall

avgiva redovisning för dennes arvingar och sedan vara skild från

sysslan, där dem ej annorlunda åsämjer. Och enligt 15 kap. 8 § rättegångsbalken

åligger det rättegångsfullmäktig att, om huvudmannen dör

under rättegången, kungöra detta för rätten och taga ny fullmakt av

dem, som genom dödsfallet bliva sakägare. Ehuru sistnämnda stadgande

ingalunda giver vid handen, att en utfärdad fullmakt skulle i och med

fullmaktsgivarens död omedelbart förlora sin verkan,3) utvisar det i allt

fall, att ny fullmakt erfordras från stärbhusdelägarnes sida. I fråga om

fullmakter av det i 18 kap. handelsbalken avsedda slag finnes icke någon

uttrycklig bestämmelse av detta innehåll, men det torde vara den allmänna

meningen, att de i regel förlora sin giltighet genom fullmaktsgivarens

död. En motsatt princip har emellertid gjort sig gällande i lagen den 13

juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura; i dess 30 §

stadgas nämligen, att huvudmanuens död ej medför prokurans upphörande.

Enligt kommitténs tanke tala övervägande skäl för att lägga denna

senare princip till grund för lagstiftningen. Att i detta avseende tilllämpa

olika grundsatser, allt eftersom fullmakten avser merkantila förhållanden

eller icke, synes icke kunna försvaras. De skäl, som föranlett,

att en prokura förblir gällande efter firmainnehavarens död, betinga i

själva verket, att samma grundsats genomföres i fråga om andra fullmakter.

Det torde icke kunna påstås, att flertalet av de rättshandlingar,

som företagas på grund av fullmakt, äro av den beskaffenhet, att fullmaktsgivarens

död skulle göra det önskvärt, att de bleve ogjorda. Stärbhusdelägarnes

intresse tillgodoses säkerligen bättre genom en rättsregel,

som gör det möjligt för fullmäktigen att handla på grund av fullmakten,

än genom den motsatta. På dessa grunder vilar den i förevarande

paragraf uppställda huvudregeln, att om fullmaktsgivaren dör, fullmakten

ändock blir gällande.

Denna sats kan dock icke uppställas såsom en undantagslös regel.

2) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 17 maj 1888 (N. J. A. s. 151), den 31 juli

1889 (N. J. A. s. 273) och den 15 nov. 1899 (N. J. A. s. 464) samt Kungl. Maj:ts

utslag den 14 sept. 1909 (N. J. A. s. 422).

99

Omständigheterna kunna vara sådana, att fullmäktigen, även om full- 22 §•

makten icke uttryckligen innehåller, att den skall upphöra att gälla vid

fullmaktsgivarens död, på grund av dödsfallet bör avhålla sig från att

företaga eu rättshandling, som i och för sig faller inom fullmaktens

gränser. Detta är t. ex. förhållandet, om en person, vilken i uteslutande

syfte att erhålla en för hans personliga förhållanden lämpad bostad

beslutit sig för att inköpa en villa, som det eljest aldrig skulle fallit .

honom in att förvärva, giver någon fullmakt att verkställa inköpet, men

avlider innan detta ägt rum. I dylika undantagsfall, där särskilda

omständigheter utvisa, att förutsättningarna för fullmaktens brukande

icke vidare äro för handen, bör fullmakten genom fullmaktsgivarens

dödsfall förlora sin giltighet — helt eller delvis, allt eftersom den uteslutande

avser en rättshandling, vars förutsättningar genom dödsfallet

förfallit, eller den jämväl skänker behörighet att företaga andra rättshandlingar.

För att fullmaktsgivarens död skall hava nu nämnda verkan måste

emellertid, där fråga är om en rättshandling, som företagits på grund

av fullmakt, vilken annorledes än genom fullmäktigen bragts till tredje

mans kunskap, fordras, att denne ägt eller bort äga vetskap om dödsfallet

och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga den

ifrågavarande rättshandlingen. Denna fordran måste uppställas för vinnande

av nödig överensstämmelse med de grundsatser, som enligt förslaget

gälla i fråga om återkallelse av sådana fullmakter. Har återkallelse

ej i vederbörlig ordning skett, kan rättshandling, som på grund

av fullmakten företages, åberopas av tredje man, även om fullmaktsgivaren

på annat sätt givit till känna, att han icke vill låta fullmakten

gälla. Lika litet som ett sådant tillkännagivande har någon verkan mot

tredje man i god tro, bör fullmaktsgivarens död kunna mot honom åberopas,

med mindre han ägt eller bort äga kännedom om dödsfallet och dess

betydelse för rättshandlingen. Annorlunda förhåller sig detta, när den

rättshandling, varom fråga är, företagits på grund av muntlig fullmakt.

Tredje mans goda tro kan då ej förläna rättshandlingen giltighet, med

mindre även fullmäktigen var i god tro, då han företog densamma. Detta

överensstämmer med vad som enligt 19 § gäller, när en rättshandling

företagits på grund av muntlig fullmakt efter det denna återkallats hos

fullmäktigen. På dessa grunder vila de i andra punkten av första stycket

upptagna bestämmelserna.

En rättshandling, som enligt 2 § i förordningen huru gäld vid dödsfall

betalas skall och om urarvagörelse m. m. den 18 september 1862 är

utan verkan mot den avlidnes borgenärer, i fall den företages av stärb

-

100

22. 23 §§. husdelägarne, bör naturligtvis icke medföra större verkan, om den företages

av en fullmäktig på grund av fullmakt, som den avlidne i livstiden

utfärdat. En erinran härom har upptagits i andra stycket av förevarande

paragraf.

För sådana fall, då fullmäktigen, efter det fullmaktsgivaren avlidit

men innan tiden till egendomsavträde är ute, på grund av sin fullmakt

. betalar förfallen gäld utan att fordra borgen eller annan säkerhet eller

då fullmäktigen eljest under sådana förhållanden, som i 23 § av samma

förordning avses, företager en rättshandling av den beskaffenhet, att

densamma, om den företagits av stärbhusdelägarne, visserligen skulle

blivit gällande mot borgenärerna men föranlett, att stärbhusdelägarne blivit

personligen ansvariga för den dödes gäld, innehåller förslaget icke någon

bestämmelse. Har rättshandlingen företagits med stärbhusdelägarnes goda

minne, böra uppenbarligen samma påföljder inträda som om stärbhusdelägarne

själva företagit handlingen. Om däremot fullmäktigen handlat

utan deras vetskap och vilja, skulle det kunna ifrågasättas, att rättshandlingen

borde bliva utan verkan mot borgenärerna. Att fullmäktigen

på grund av sitt handlingssätt skulle kunna bliva personligen ansvarig

för boets gäld, är nämligen uteslutet, och att i här förutsatta fall ålägga

stärbhusdelägarne dylik ansvarighet kan icke ifrågakomma. Emellertid

skulle det icke väl överensstämma med de rättsgrundsatser, som gjort

sig gällande i förordningen om urarvagörelse m. m., att låta rättshandlingar

av annan beskaffenhet än de i förordningens 2 § avsedda bliva

utan verkan mot borgenärerna. Dessas rätt synes vara tillräckligt tillgodosedd

genom den ersättningsskyldighet, som enligt allmänna rättsregler

torde åligga fullmäktigen, därest han kan övertygas om att genom

den ifrågavarande rättshandlingen hava av uppsåt eller oaktsamhet skadat

deras intressen. 23

23 §0)

Enligt vissas mening bör en fullmakt icke upphöra att gälla därigenom

att fullmaktsgivaren förklaras omyndig. Till stöd härför plägar

åberopas, att det icke skulle vara förenligt med fullmaktsgivarens intresse,

om alla av honom utfärdade fullmakter förfölle i och med omyndighetsförklaringen,

då härigenom lätt kunde hända, att för honom fördelaktiga

affärer, som fullmäktigen inlett för hans räkning, ginge om

3) Jfr Trygger s. 175; Lassen § 23 vid not 32; Stång s. 366 — 367 — U. E.

§ 1017 pkt. 2, § 1674: 2 samt ovan under 22 § anförda stadganden i C. c., B. G. B.

och S. O.

101

intet. Det liar ock framhållits, att fullmäktigen kan vara väl skickad

att ombesörja de rättshandlingar, som han befullmäktigats att företaga,

ehuru fullmaktsgivaren själv är oförmögen att vidare handhava sina

angelägenheter.

Enligt kommitténs tanke lider det icke något tvivel, att den motsatta

ståndpunkten förtjänar företrädet. Skulle rättshandlingar kunna

företagas på grund av fullmakter, utfärdade av eu omyndigförklarad

person, kunde syftet med omyndighetsförklaringen därigenom lätteligen

törielas. Man tänke t. ex. på sådana fall, då en person på grund av

slöseri förklaras omyndig; finge reverser och andra förbindelser, som

efter omyndighetsförklaringen utfärdas i hans namn under åberopande

av förut lämnad fullmakt, göras gällande mot honom, bleve han ju i

tillfälle att trots omyndighetsförklaringen förslösa sin förmögenhet. Sant

är visserligen, att förmyndaren är berättigad att återkalla sådana fullmakter,

men detta kan vara förenat med stora svårigheter, särskilt om

de äro ställda på innehavaren och fullmäktigen handlar i samförstånd

med den omyndigförklarade. Beträffande förvaltningen av den omyndigförklarades

angelägenheter bör endast en vilja råda, nämligen förmyndarens;

då denne bär ansvaret för förvaltningen, bör han också hava

alla dess trådar i sin hand.

Förevarande paragraf vilar alltså på grundsatsen, att fullmaktsgivarens

omyndighetsförklarande bringar fullmakten till upphörande.

Denna grundsats kan dock icke genomföras i fråga om alla rättshandlingar.

I den mån den omyndigförklarade fortfarande äger rättslig handlingsförmåga,

böra rättshandlingar, som företagas på grund av hans fullmakt,

bliva gällande mot honom. Men hänsyn härtill har åt det föreslagna

stadgandet givits en avfattning, som utmärker, att en rättshandling, som

företages på grund av sådan fullmakt, icke har större rättsverkan än

den skulle haft, om den omyndigförklarade själv företagit densamma.

För att den av fullmäktigen företagna rättshandlingen skall bliva

ogiltig förutsättes enligt förslaget icke, att tredje man ägde eller bort

äga vetskap om omyndighetsförklaringen. Detta överensstämmer med

den i vår rätt vedertagna grundsatsen, att verkan av omyndighetsförklaring

inträder omedelbart i och med rättens beslut därom, så att rättshandling,

som den omyndigförklarade själv därefter företager, blir ogiltig

utan avseende därå, om den, gent emot vilken rättshandlingen företages,

äger kännedom om omyndighetsförklaringen, eller ens om något gjorts

för att bringa denna till allmän kunskap. 1734 års lag innehöll inga

bestämmelser i sådant syfte, och då genom kungörelsen den 11 maj

1774 stadgades skyldighet för vederbörande domare att, när någon ställes

23 $.

102

23 § under förmyndare, genast låta kungöra detta i Post- och Inrikestidningar,

gjordes iakttagandet av denna föreskrift icke till ett villkor för omyndighetsförklaringens

verkan mot tredje man.

Det norska förslaget gör lika litet som det svenska den av fullmäktigen

företagna rättshandlingens verkan beroende av tredje mans

goda eller onda tro. Det danska förslaget intager däremot en annan

ståndpunkt; enligt detsamma blir en rättshandling, som fullmäktigen

företagit på grund av sådan fullmakt, som i 14—17 §§ avses, icke ogiltig,

med mindre omyndighetsförklaringen vederbörligen kungjorts eller tredje

man ändock ägde eller bort äga kunskap om den. Denna med gällande

dansk rätt överensstämmande ståndpunkt synes äga företräde framför

den, som kommit till uttryck i de svenska och norska förslagen.

Men då å ena sidan det icke ligger inom kommitténs uppgift att föreslå

ändrade bestämmelser beträffande verkningarna av omyndighetsförklaring

över huvud, och å andra sidan det icke låter sig göra att i fråga om

rättshandlingar, som företagas på grund av fullmakt, uppställa regler,

avvikande från dem, som gälla beträffande fullmaktsgivarens egna rättshandlingar,

har nämnda ståndpunkt icke kunnat läggas till grund för

det svenska förslaget.

Rättshandlingar, som av fullmäktigen företagits före omyndighetsförklaringen

men som först efter densamma komma till tredje mans

kunskap, falla icke in under det föreslagna stadgandet. Detta är en

naturlig följd därav att omyndighetsförklaringen icke kan hava kraftigare

verkan å rättshandlingar, vilka förut företagits på grund av fullmakt,

än å dem, vilka fullmaktsgivaren själv företagit medan han ännu rådde

över sig och sitt gods. En rättshandling av sistnämnda slag lärer, där

ej särskilda omständigheter till annat föranleda, enligt svensk rätt vara

giltig, även om den först efter omyndighetsförklaringen kommer till medkontrahentens

kunskap.

Det föreslagna stadgandet skall enligt den svenska texten tillämpas

även i sådana fall, då en rättshandling företagits på grund av fullmakt,

utfärdad av en kvinna, som sedermera, innan fullmäktigen gjort bruk av

fullmakten, ingått äktenskap och därigenom kommit under sin mans

målsmanskap. Gift kvinnas rätt att råda över sin egendom är enligt

svensk lag mycket begränsad. Förvaltningen däröver tillkommer i det

störa hela mannen, där ej genom äktenskapsförord annorlunda bestämts

eller viss egendom enligt bestämmelse i gåva eller testamente är undantagen

från mannens förvaltning. Att samma resultat som genom sådana

bestämmelser skulle kunna uppnås på det sätt, att kvinnan före giftermålet

utfärdade en mer eller mindre vidsträckt fullmakt att förvalta hennes

103

egendom, är naturligtvis uteslutet. Rättshandlingar, som företagas på ^ 24

grund av sådan fullmakt, böra icke medföra annan verkan än de skulle

haft, om de företagits av hustrun själv. Det är icke fullmaktens utan

rättshandlingens datum, som i det avseende, varom här är fråga, bör

tillmätas avgörande betydelse. 2) Gäld, som genom en sådan rättshandling

uppkommer, är icke att anse såsom gjord före äktenskapet utan av den

i 11 kap. 5 § giftermålsbalken angivna beskaffenhet. Nödig hänsyn till

tredje man kan icke härigenom anses åsidosatt. Liksom en var, som

sluter avtal med en kvinna, har att förvissa sig om, huruvida hon är

gift och vilken egendom i sådant fall svarar för gälden, bör tredje man,

gent emot vilken rättshandling företages på grund av fullmakt, som

utfärdats av kvinna, göra sig underrättad om dessa förhållanden.

24 §. '')

Försättes fullmaktsgivaren i konkurs, kunna rättshandlingar, som

därefter företagas på grund av fullmakten, icke göras gällande mot konkursboet.

Lika litet som gäldenären själv efter konkursen kan avhända

boet egendom eller ingå avtal, som grunda rätt till betalning ur de avträdda"

tillgångarna, bör fullmäktigen efter nämnda tidpunkt kunna göra

det på grund av fullmakt från gäldenären. Bestämmanderätten över

boets angelägenheter tillkommer borgenärerna och deras förtroendemän,

gode männen eller sysslomannen. I överensstämmelse härmed uppställes

i förevarande paragraf den regeln, att därest fullmaktsgivaren försättes i

konkurs, rättshandlingar, som fullmäktigen företager, icke grunda någon

rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen. Av stadgandets

avfattning framgår, att det icke lägger hinder i vägen för att

en sådan rättshandling göres gällande mot gäldenären personligen.

Enligt svensk konkursrätt äro rättshandlingar, som en i konkurs

försatt gäldenär företager, utan verkan mot konkursboet, oavsett om

medkontrahenten ägt kännedom om konkursen. Detta torde gälla, även

om offentlig stämning icke skulle hava utfärdats, då den rättshandling

företages, om vars verkan mot konkursboet är fråga. Ej heller för tilllämpning

av här föreslagna bestämmelse kräves därför, att tredje man

ägt eller bort äga vetskap om konkursen.

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 26 juni 1912 (N. J. A. s. 302).

s) Jfr Trygger s. 175; Lassen § 23 vid not 33; Stång § 34 vii — Ö. § 1024,

tyska konkurslagen (1898) § 23; Dernburg I § 165 not 5; Prochownick I s. 685 samt

ovan under 22 § anförda stadganden i C. c., S. O. och U. E.

104

Lika litet som närmast föregående paragraf avser den nu förevarande

sådana rättshandlingar, som av fullmäktigen företagits, innan

fullmaktsgivaren försattes i konkurs, men som först efter nämnda tidpunkt

komma till tredje mans kunskap. En sådan rättshandling kan

således icke på grund av bestämmelsen i förevarande paragraf bliva

ogiltig. Detta är en följd av gällande rätts ståndpunkt i fråga om rättshandlingar,

företagna av gäldenären själv medan han ännu rådde över

sig och sitt gods. En dylik rättshandling lärer nämligen icke vara

ogiltig, därför att den kommer till tredje mans kunskap först efter det

egendomen blivit avträdd till konkurs; vilja borgenärerna icke låta den

gälla, måste återvinningstalan enligt vanliga regler anställas.

Både i fråga om betydelsen av tredje mans goda tro och beträffande

rättshandlingar, som företagits före konkurstillståndets inträdande,

står det danska förslaget på en annan ståndpunkt än de svenska och

norska, vilka i dessa avseenden till fullo överensstämma. Enligt förstnämnda

förslag blir fullmäktigens rättshandling i allmänhet gällande

mot konkursboet, såframt den blivit tredje man kunnig innan konkursen

vederbörligen kungjorts eller konkursen ändock blivit eller bort bliva

tredje man bekant. Eljest blir rättshandlingen utan verkan mot konkursboet,

även om den företagits före konkursen. Dessa skiljaktigheter

hava sin grund i den ståndpunkt den danska konkurslagen intager i

fråga om rättshandlingar företagna av gäldenären själv.

25 §. fl

Enligt närmast föregående båda paragrafer äga rättshandlingar, som

på grund av fullmakt företagas efter det fullmaktsgivaren upphört att

råda över sig och sitt gods, icke större verkan än de skulle haft, om

de företagits av fullmaktsgivaren själv. Med en sålunda begränsad rätt

är tredje man icke betjänt, och han lärer därför icke vara villig att

inlåta sig i avtal med fullmäktigen. Ligger han i underhandlingar med

denne om någon affär, komma dessa sålunda i allmänhet att avbrytas.

Detta kan, särskilt när det är fråga om en affär av brådskande natur,

uppenbarligen medföra betydande olägenheter för fullmaktsgivaren. Sant

är visserligen, att förmyndaren eller konkursförvaltningen kan förse fullmäktigen

med ny fullmakt, men innan de hinna sätta sig in i förhållandena,

måste alltid någon tid förflyta. Den ende, för vilken det är

b Jfr Ö. § 1022 pkt. 2, § 1025; B. G. B. § 168 pkt. 1 och § 672 pkt. 2;

S. O. 405: 2; U. E. § 1017 pkt. 2 och § 1676: i.

105

möjligt att handla med den skyndsamhet omständigheterna kräva, är 25, 26 %

fullmäktigen. Vill man i dylika fall skydda fullmaktsgivaren eller hans

konkursbo mot förlust, är det alltså nödigt att låta fullmäktigen tillvarataga

fullmaktsgivarens intresse intill dess erforderliga åtgärder

kunna vidtagas av förmyndaren eller konkursförvaltningen. Da avfattningen

av 23 och 24 §§ skulle kunna anses lägga hinder i vägen härför,

har det funnits nödigt att i lagtexten upptaga en uttrycklig bestämmelse

av detta innehåll. Denna bestämmelse har fått sin plats i förevarande paragraf.

Dess avfattning torde med tillräcklig tydlighet utmärka, att fullmaktens

giltighet icke får utsträckas utöver vad fullmaktsgivarens eller

hans konkursbos intresse oundgängligen kräver. Fullmakten bör i allmänhet

icke få användas till inledande av underhandlingar om nya avtal;

endast till fullföljande av underhandlingar, som vid tiden för fullmaktsgivarens

omyndighetsförklaring eller försättande i konkurs redan varit

påbörjade, eller till företagande av andra åtgärder, som icke tåla uppskov,

''är fullmäktigen i kraft av förevarande paragraf behörig.

Det föreslagna stadgandet fastslår allenast, att fullmäktigen under

sådana förhållanden, som där avses, är behörig att handla med bindande

verkan för fullmaktsgivaren eller hans konkursbo. Huruvida han är

därtill pliktig, avgöres icke i föreliggande lagförslag, vilket, på sätt i

den inledande motiveringen till detta kapitel närmare utvecklats, icke

reglerar det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, som

i allmänhet ligger bakom fullmakten. För vissa särskilda fall hava

bestämmelser om dylik plikt upptagits i det av kommittén framlagda

förslaget till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande;

enligt hänvisningar i 76 och 87 §§ av nämnda lagförslag skall nämligen

vad i dess 48 § är föreskrivet beträffande kommissionärer äga tillämpning

å handelsagenter och handelsresande.

§ 26.

När den, som i annans namn företager en rättshandling, därvid

handlar efter fullmakt, d. v. s. på grund av fullmakt och inom de

gränser fullmakten sätter för hans behörighet, blir rättshandlingen

järn ligt 11 § gällande mot fullmaktsgivaren, och fullmäktigen står helt

och hållet utom densamma. Annorlunda förhåller sig detta, om den, 1

1) Jfr Trygger s. 155—162; Lassen § 23 in: 4; Stång §33 — C. c. 1997;

H. G. B. I 55; B. G. B. § 179; S. O. 39; 77. E. § 1024; Dernburg I § 169 ii: 2;

Prochownick § 141 b, § 142.

14

106

26 §■ som uppträder såsom fullmäktig för annan, icke handlar efter fullmakt.

Likgiltigt är härvid, om han överskrider den behörighet hans fullmakt

förlänar honom eller han icke har någon fullmakt alls, vare sig nu detta

beror därpå att fullmakt aldrig meddelats honom eller därpå att den

fullmakt^ han fått från början varit ogiltig eller sedermera upphört att

gälla. Aven om han själv inser, att han icke har erforderlig fullmakt,

är det icke sagt, att han handlar i något ohederligt syfte. I sådana

fall, då det gäller att handla snabbt, är det mycket vanligt, att ett

ombud sluter avtal i sin huvudmans namn, utan att avvakta fullmakt

från honom, i förväntan att huvudmannen sedan skall godkänna avtalet.

En rättshandling, vilken företagits av någon, som icke handlat

efter fullmakt, kan nämligen genom att godkännas — ratihaberas —

av den, i vars namn rättshandlingen företagits, bliva gällande mot

denne på samma sätt som om den företagits på grund av behörig

fullmakt. Frågan, huruvida tredje man är pliktig att avvakta dylikt

godkännande, måste besvaras olika i olika fall.2) Insåg han, att

erforderlig fullmakt ej förefanns, måste ett avtal mellan honom och

fullmäktigen anses vara ingånget under förutsättning, att åt den uppgivne

huvudmannen skall lämnas tillfälle att godkänna detsamma, och

tredje man bör därför vara pliktig att stå fast vid avtalet så lång tid,

som kan beräknas åtgå för att erhålla ett dylikt godkännande. Om

däremot tredje man antog, att den uppgivne fullmäktigen handlade på

grund av behörig fullmakt, lärer han vara berättigad att draga sig

ifrån avtalet, så snart han får kännedom därom att den, i vars namn

fullmäktigen uppträdde, icke är bunden av avtalet; om dennes godkännande

kommer, innan tredje man hunnit draga sig tillbaka, torde

emellertid avtalet därigenom bliva bindande för tredje man.

Understundom kan ett avtal bliva bindande för den, i vars namn

det slutits, utan något godkännande från lians sida. Så t. ex. stadgas

i 78 och 89 §§ av det ofta berörda förslaget till lag om kommission,

handelsagentur och handelsresande, att om en handelsagent eller en

handelsresande till sin huvudman inberättar försäljningsavtal, som han

för dennes räkning slutit, och huvudmannen förmenar, att agenten

eller den resande handlat utan bemyndigande eller överskridit givet

bemyndigande, det åligger huvudmannen att, om han icke vill godkänna

avtalet, utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom vid äventyr att

avtalet eljest anses vara av honom godkänt.

2) Jfr Trygger s. 104; Stång s. 349 — 350 — B. G. B. §§ 177, 178; S. O. 38

U. E. § 1023; Dernburg I § 169 ii: i; Prochownick § 125.

107

En annan omständighet, som kan medföra, att en i annans namn

utan stöd av fullmakt företagen rättshandling blir gällande mot den

uppgivne huvudmannen, är, såsom vid 28 § skall närmare utvecklas,

att vad som genom rättshandlingen åtkommits blivit använt till huvudmannens

nytta.

När helst huvudmannen blir bunden av den i hans namn företagna

rättshandlingen, står fullmäktigen, såsom redan nämnts, helt och

hållet utanför det genom hans handling uppkomna rättsförhållandet;

tredje man kan icke mot honom göra gällande några anspråk på

grund av rättshandlingen, även om huvudmannen skulle vägra att fullgöra

vad honom enligt densamma åligger.3)

För sådana fall, då den uppgivne huvudmannen icke blir bunden

av rättshandlingen och då tredje man således icke kan mot honom

göra sina rättigheter gällande, uppstår fråga, om tredje man skall äga

hålla sig till den, som företagit rättshandlingen. Det är denna praktiskt

viktiga fråga, som i förevarande paragraf besvaras. Understundom

göres gällande, att då rättshandlingen företagits i annans namn och

den, som företagit densamma, alltså genom sitt uppträdande givit till

känna, att han icke vill vara bunden av rättshandlingen, tredje man

icke bör kunna mot honom grunda något anspråk å densamma. Endast

om den, som företagit rättshandlingen, vetat med sig, att han icke

haft erforderlig fullmakt, eller om han gjort sig skyldig till vårdslöshet

genom att icke förvissa sig om, huru härmed förhåller sig, skulle han

genom att. företaga densamma ådraga sig skadeståndsskyldighet i förhållande

till tredje man. Den skada, som i sådant fall skulle av honom

ersättas, vore icke den skada, som tredje man lider därigenom att rättshandlingen

icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen (det

positiva intresset), utan den, som tillskyndas tredje man därigenom att

han i anledning av rättshandlingen haft utgifter och kostnader eller i

förlitande på dess giltighet underlåtit att göra en annan affär, som

måhända kunnat bliva lika inbringande (det negativa intresset).

Med ett sålunda till sina förutsättningar och sitt omfång begränsat

ersättningsanspråk är emellertid tredje man icke betjänt. Rättssäkerheten

kräver, att den, som inlåter sig i avtal eller annan rättshandling

med en person, vilken handlar såsom fullmäktig för annan, må kunna

förlita sig därpå att denne har erforderlig fullmakt och, om han icke

har sådan, göra honom ansvarig för all förlust i följd därav att rättshandlingen

icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen.

2G $.

3) Jfr Kung]. Maj:ts dom den 5 april 1892 (N. J. A. s. 213).

108

Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande svensk rätt;4)

jämför 18 kap. 2 § liandelsbalken sista punkten. Grundsatsen är också

erkänd i dansk-norsk rätt. Till stöd för densamma kan ur teoretisk

synpunkt anföras, att den, som uppträder såsom fullmäktig för annan,

i allmänhet maste anses hava iklätt sig’ garanti, att han är berättigad

att handla å dennes vägnar.

På dessa grunder vilar den i första stycket av förevarande paragraf

upptagna bestämmelsen, att den, som vid slutande av avtal eller företagande

av annan rättshandling uppträder såsom fullmäktig för annan,

är ansvarig för att han har erforderlig fullmakt och förty pliktig att,

om rättshandlingen icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen,

ersätta tredje man all skada, som därigenom tillskyndas denne.

Då ersättningsskyldigheten sålunda grundas därpå att den, som handlar

såsom fullmäktig, skall anses hava iklätt sig ansvarighet för att han

har erforderlig fullmakt, är det tydligt, att stadgandet icke kan åberopas

mot den förmente fullmäktigen, därest denne på grund av omyndighet

icke kan med laga verkan ikläda sig en sådan förbindelse. Detta

hindrar emellertid icke, att en omyndig, som obehörigen uppträtt såsom

fullmäktig, kan ådraga sig ersättningsskyldighet i förhållande till tredje

man. Har han mot bättre vetande uppgivit sig hava fullmakt eller

i detta avseende gjort sig skyldig till vårdslöshet, åligger det honom

enligt allmänna rättsgrundsatser att ersätta därigenom uppkommande

skada; ersättningsskyldigheten torde dock i detta fall endast omfatta det

s. k. negativa intresset.

Beträffande ersättningsskyldighetens omfattning i de fall, då det

föreslagna stadgandet äger tillämpning, är att märka, att den skada, som

skall ersättas, är den, som tredje man lider därigenom att han icke kan

göra rättshandlingen gällande mot den uppgivne huvudmannen. Visar

det sig, att denne, om rättshandlingen varit för honom bindande, icke

skulle kunnat fullgöra sina skyldigheter enligt densamma, har tredje

man icke igenom den förmente fullmäktigens handlingssätt lidit skada i

vidare mån än han kunnat göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen.

Om denne försatts i konkurs, bör alltså ersättningen begränsas

till det belopp, som kunnat erhallas såsom utdelning i konkursen.

Den, som handlat såsom fullmäktig, har nämligen därigenom allenast

iklätt sig garanti för rättshandlingens giltighet mot den uppgivne

huvudmannen, icke för dennes vederhäftighet eller förmåga att fullgöra

densamma.

*) Se Kungl. Maj:ts domar den 7 april 1891 (N. J. A. s. 160), den 16 okt.

1912 (N. J. A. s. 412) och nedan not 6 först anförda båda rättsfall.

109

Enligt vissa främmande lagar äger tredje man, när rättshandlingen 26 §

icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen, välja mellan att

påfordra dess fullgörande av den förmente fullmäktigen och att av honom

kräva skadestånd på grund därav att den icke blivit fullgjord. Eu sådan

valrätt för tredje man är enligt kommitténs tanke icke av något praktiskt

behov påkallad; får han av fullmäktigen full ersättning för all skada,

som av rättshandlingens ogiltighet gent emot huvudmannen blir en följd,

synes hans intresse därigenom vara tillräckligt tillgodosett. Om emellertid

rättshandlingen är av sådan beskaffenhet, att den kan fullgöras av

fullmäktigen lika väl som av huvudmannen — detta är exempelvis fallet,

då fråga är om ett köpeavtal, enligt vilket huvudmannen är köpare eller

har att leverera vanliga handelsvaror — torde det icke böra förvägras

fullmäktigen att i huvudmannens ställe fullgöra rättshandlingen, därest

han finner detta fördelaktigare än att gälda skadestånd i anledning av

underlätet fullgörande. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits

i slutet av första stycket. Det är alltså enligt förslaget den förmente

fullmäktigen och icke tredje man, som har att välja mellan dessa båda

alternativ, såvida något val över huvud kan ifrågakomma. Detta är

uppenbarligen icke fallet, då tredje man har anspråk på en prestation

från den uppgivne huvudmannen själv, exempelvis då fråga är om

leverans av varor, som skola tillverkas vid dennes fabrik.

Ett praktiskt synnerligen viktigt spörsmål är, huruvida tredje man,

när han i anledning av rättshandlingen vill framställa anspråk mot den,

som i uppgiven egenskap av fullmäktig företagit densamma, har att

styrka, att rättshandlingen icke kan göras gällande mot den uppgivne

huvudmannen, eller om det är den förmente fullmäktigen, som, för att

undgå ersättningsskyldighet, måste visa, att han handlat efter fullmakt

eller att rättshandlingen blivit godkänd av huvudmannen eller ändock

är gällande mot denne. Uppenbart är, att effektiviteten av det föreslagna

stadgandet skulle i hög grad förringas, därest tredje man måste

styrka, att rättshandlingen icke är bindande för den uppgivne huvudmannen.

Att förebringa utredning härom i en process, vari denne icke

är part, är så gott som omöjligt, och tredje man skulle därför ofta bliva

nödsakad att först anhängiggöra rättegång mot den uppgivne huvudmannen.

Det behöver icke närmare utvecklas, med vilka olägenheter

detta skulle vara förbundet,5) särskilt när denne icke kan stämmas till

svensk domstol — och detta är regel, när tvist uppstår, huruvida en

handelsagent överskridit givet bemyndigande. Enligt kommitténs tanke 6

6) Jfr rättsfall, refererade i N. J. A. 1883 s. 479 och 1908 s. 442.

no

26 §.

kan det icke råda något tvivel därom att det bör åligga den, som uppträtt

såsom fullmäktig, att visa, att den av honom företagna rättshandlingen

är bindande för den uppgivne huvudmannen, såvida han vill

undgå att själv ansvara för densamma. Att bevisbördan ligger å honom,

framgår av det föreslagna stadgandets avfattning. Förslaget överensstämmer

härutinnan med den tyska civillagen, och samma uppfattning

har gjort sig gällande i svensk rättspraxis.6)

Grundsatsen, att den, som handlat såsom fullmäktig för annan,

skall ansvara för att hans rättshandling blir gällande mot denne, kan icke

alltid upprätthållas. Om nämnda ansvarighet grundas därå att fullmäktigen,

när ej annat framgår av omständigheterna, måste anses hava

iklätt sig garanti i nämnda avseende, är det uppenbart, att densamma

icke bör vinna tillämpning, därest han uttryckligen sagt ifrån, att den

av honom företagna rättshandlingen faller utom gränserna för hans

fullmakt — förutsatt naturligtvis att han icke i sammanhang därmed,

på framställning av tredje man eller av eget initiativ, garanterat denne,

att rättshandlingen skulle bliva godkänd av den uppgivne huvudmannen.

Men detsamma måste gälla, därest tredje man annorledes än genom

fullmäktigen fått vetskap därom att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig

fullmakt överskreds, och jämväl när omständigheterna vid rättshandlingens

företagande voro sådana, att tredje man bort inse, att erforderlig

fullmakt icke var för handen. En undantagsbestämmelse för

sådana fall som de nu nämnda har införts i andra stycket. Av densamma

blir en följd, att om t. ex. en fullmaktsgivare genom särskilt

meddelande till tredje man återkallat fullmakten utan att underrätta

fullmäktigen härom, denne icke ådrager sig någon ersättningsskyldighet

i förhållande till denne tredje man genom en rättshandling, som han företager

i förlitande på den återkallade fullmakten. År tredje man i tillfälle att

granska en av fullmäktigen åberopad skriftlig fullmakt, bör fullmäktigen

likaledes undgå ersättningsskyldighet, därest han överlämnat åt tredje

man att tolka fullmaktens omfattning och denne med orätt antager, att

fullmäktigen i kraft av densamma har vidsträcktare behörighet än honom

i själva verket tillkommer. Tredje man torde ej heller kunna framställa

något anspråk mot fullmäktigen, därest denne handlat på grund av en

skriftlig fullmakt, som utan hans vetskap blivit förklarad kraftlös.

Även bortsett från sådana fall, då tredje man insett eller bort inse

fullmäktigens bristande behörighet, skulle det under vissa förhållanden

6) Se Kungl. Maj:ts domar den 14 okt. och 25 nov. 1910 (N. J. A. s. 516 och

not. A n:r 556). Jfr emellertid Kungl. Maj:ts dom den 29 dec. 1876 (N. J. A. s. 557).

in

leda till obillig hårdliet mot fullmäktigen, om lian skulle svara för rätts- 27 §§•

handlingar, som han i god tro företagit. Ansvarighet bör visserligen,

såsom förut framhållits, åligga honom, även om någon vårdslöshet icke

kan läggas honom till last härutinnan att lian handlat såsom fullmäktig,

men om han till stöd för sin behörighet kan åberopa en fullmakt,

som — i följd av någon särskild omständighet, varom han vid rättshandlingens

företagande varken ägt eller kunnat med log förutsättas hava

ägt någon kunskap — från början var eller sedermera blivit ogiltig,

synes man icke skäligen i hans handlande på grund av fullmakten kunna

inlägga en garanti för dess giltighet. I andra stycket har därlör införts

en undantagsbestämmelse, varigenom fullmäktigen jämväl för sådana

fall fritages från ersättningsskyldighet. Något försök att i lagtexten

närmare angiva beskaffenheten av de åsjfftade omständigheterna bär icke

gjorts; syftet med bestämmelsen är allenast att öppna möjlighet för

domstolarna att i ömmande fall fritaga en fullmäktig från ersättningsskyldighet,

när han handlat i förlitande på en honom given fullmakt.

Såsom exempel på omständigheter, vilka enligt kommitténs mening böra

kunna åberopas till fredande från ersättningsskyldighet, må nämnas, att

en skriftlig fullmakt visar sig vara förfalskad, utan att handlingen bär

spår därav, eller att en fullmakt, som meddelats genom telegram, blivit

genom telegraferingsfel till sitt innehåll förvanskad och i följd därav

jämlikt andra stycket av den föreslagna 34- § icke kan göras gällande

mot fullmaktsgivaren, likaledes att denne blivit sinnnessjuk eller förklarats

omyndig eller försatts i konkurs så kort tid före rättshandlingens företagande,

att förhållandet icke kan antagas hava varit fullmäktigen kunnigt,

då han företog rättshandlingen.

27 §. >)

I de föregående paragraferna av detta kapitel har endast varit

fråga om fullmakter, vilka giva fullmäktigen behörighet att företaga

rättshandlingar för fullmaktsgivarens räkning. Men en fullmakt kan

också gå ut på att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som

företagas i förhållande- till honom. Rättshandling, som på grund av

sådan fullmakt företages gent emot fullmäktigen, har då samma verkan

mot fullmaktsgivaren som om den hade företagits mot denne själv.

En fullmakt av detta slag föreligger t. ex. när stärbhusdelägare efter en

avliden person annonsera, att en viss advokat är bemyndigad att upp

-

*) Jfr B. G. B. § 164: 3.

112

27 §• bära boets utestående fordringar. Ofta har fullmakten sin grund däri

att fullmäktigen intager en sådan ställning, som i 16 § avses. Exempelvis

må nämnas, att enligt 84 och 92 §§ i det ofta nämnda förslaget till

lag om kommission in. m. handelsagenter och handelsresande under vissa

förutsättningar äga å sin huvudmans vägnar mottaga reklamationer och

andra meddelanden i anledning av verkställda försäljningar.

Det vanligaste är för övrigt, att en och samma fullmakt förlänar

fullmäktigen behörighet i båda ovannämnda avseenden. Detta är alltid

fallet, när fullmakten avser slutande av avtal; fullmäktigen är då behörig

att avgiva anbud och mottaga svar därå med samma verkan

som om anbudet avgivits av fullmaktsgivaren och svaret kommit honom

till banda.

Att föreskrifterna i 11—26 §§ böra finna användning även å fullmakter,

som på sätt nu sagts giva fullmäktigen en passiv behörighet,

utsäges i förevarande paragraf. Fullmaktsgivaren blir således jämlikt

11 § omedelbart berättigad och förpliktad genom rättshandlingar, som

företagas och i kraft av fullmakten kunna företagas gent emot fullmäktigen.

I fråga om återkallelse av fullmakten skola de i 13—19 §§

givna regler lända till efterrättelse. Om t. ex. hyresvärden A. meddelat

sina hyresgäster, att vice värden B. äger å hans vägnar mottaga uppsägning

av hyreskontrakten, kunna hyresgästerna, även om A. sedermera

förbjuder B. att vidare mottaga uppsägningar, verkställa giltig

uppsägning hos B. ända tills A. underrättar dem om förbudet (14 §),

dock icke där de annorledes erhållit kännedom om detsamma (21 §).

Har däremot B. för sin behörighet i sådant avseende icke något annat

stöd än att A. muntligen uppdragit åt honom att mottaga hyresgästernas

uppsägningar, blir en uppsägning, som göres efter det A. meddelat B.,

att hans uppdrag återkallas, icke gällande mot A. (19 §). Följer fullmakten

av den ställning fullmäktigen intager i förhållande till fullmaktsgivaren,

upphör den först därigenom att fullmäktigen avlägsnas från

ställningen. En handelsagent, som är anställd med viss uppsägningstid,

är sålunda behörig att mottaga reklamationer även efter det han blivit

uppsagd; först när uppsägningstiden gått till ända, har hans ställning och

därmed hans fullmakt upphört. Uppträder någon så som om han hade

en fullmakt av här avsedd beskaffenhet utan att äga sådan, skola de i

26 § givna reglerna lända till efterrättelse. En avskedad handelsagent, som

mottager en reklamation för sin förre huvudman, kan alltså bliva skyldig

att ersätta den, som gjort reklamationen, all förlust, som kan tillskyndas

honom därigenom att denna icke blir gällande mot huvudmannen.

Angående verkan därav att fullmäktigen, när en rättshandling skall

113

företagas gent emot honom, vägrar att taga någon befattning med den- 27, 28 §§.

samma innehåller förslaget icke någon bestämmelse. Någon allmängiltig

regel härom torde icke kunna uppställas och förekommer ej heller

kommittén veterligen i utländsk lagstiftning. Uppenbart är, att om t. ex.

uppsägning av ett hyreskontrakt skall ske och tredje man för sådant

ändamål omedelbart före uppsägningstidens utgång inställer sig hos

fullmäktigen, han därvid icke kan mötas med det besked, att denne av

fullmaktsgivaren förbjudits att mottaga uppsägningen. Får däremot

hyresgästen i god tid kännedom om förhållandet, synes det kunna fordras,

att han för uppsägningens verkställande vänder sig till husvärden personligen.

28 §.

I 7 och 32 §§ av lagen angående handelsregister, firma och prokura

den 13 juli 1887 *— här nedan kallad firmalagen — meddelas

bestämmelser om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret

anmäld, och om verkan därav att sådan återkallelse kungjorts eller icke

kungjorts. Dessa bestämmelser avvika i åtskilliga avseenden från reglerna

i föreliggande lagförslag. Om innehavaren av eu firma vill återkalla

anmäld prokura, åligger det honom sålunda enligt 32 § firmalagen

att till handelsregistret göra anmälan om återkallelsen. Och av 7 § samma

lag följer, att återkallelse, som blivit införd i handelsregistret och kungjord

i ortstidningen, anses hava kommit till tredje mans kännedom, där

ej av omständigheterna framgår, att han varken ägt eller bort äga kunskap

därom. Åven om pro kuran tillkännagivits för tredje man på något

av de sätt, som i 14—17 §§ av föreliggande förslag avses, lärer det

alltså enligt firmalagen icke vara nödvändigt att för dess återkallande

vidtaga sådana åtgärder, som i berörda paragrafer föreskrivas. Av 7 §

firmalagen följer vidare, att en återkallelse av prokura, innan den kungjorts

i ortstidningen, icke kan med laga verkan åberopas mot annan

än den, som visas hava ägt vetskap därom. Nämnda paragraf innehåller

däremot icke någon motsvarighet till den i 21 § av förslaget upptagna

bestämmelsen, att jämväl den tredje man, som borde haft vetskap om

fullmaktsgivarens åtgärder för att bringa fullmakten till upphörande, icke

äger göra någon på grund av densamma företagen rättshandling gällande

mot fullmaktsgivaren.

Då firmalagens ifrågavarande stadganden överenstämma med de i

nämnda lag i övrigt tillämpade principer angående anmälan av förhållanden,

varom handelsregistret skall giva upplysning, kan det icke

komma i fråga att söka bringa dem till överensstämmelse med föreliggande

15

114

28 § lagförslag. Att de fortfarande skola lända till efterrättelse, framgår av

första stycket i förevarande paragraf. Om sålunda en till handelsregistret

anmäld prokura, såsom ofta är händelsen, bragts till tredje mans

kännedom även genom ett särskilt meddelande från firmainnehavaren, t. ex.

därigenom att denne lämnat en avskrift av prokuran till en bank eller

till postverket, behöver firmainnehavaren, när han vill återkalla prokuran,

icke genom särskilt meddelande underrätta banken eller postverket, att

prokuran icke vidare skall gälla. Och om skriftlig prokura utfärdats

och anmälts till handelsregistret, kan firmainnehavaren icke återkalla

densamma genom att taga tillbaka eller låta förstöra originalhandlingen;

är denna förkommen, behöver han icke anlita det i 18 § av förslaget

föreskrivna förfarandet utan kan göra den oskadlig genom en enkel anmälan

till handelsregistret. Vad beträffar 20 §, förefinnes ej heller något

utrymme för dess tillämpning å anmäld prokura. Där givna bestämmelser

hava föranletts därav att enligt förslaget en fullmakt kan vara återkallad,

oaktat de åtgärder, som i sådant 83rfte vidtagits, icke kommit

eller bort komma till tredje mans kunskap. Detta är däremot aldrig

fallet, när en anmäld prokura blivit återkallad. Av 7 § första stycket

firmalagen framgår nämligen, att sådan återkallelse, även om den blivit

anmäld till handelsregistret och kungjord i ortstidningen, icke kan åberopas

gent emot den tredje man, vilken, enligt vad omständigheterna

utvisa, varken haft eller bort hava kunskap om återkallelse!!.

I den mån lagförslagets bestämmelser icke strida mot firmalagens,

böra de finna användning å den anmälda prokuran. I sådant avseende

må särskilt framhållas, att de i 12 § samt 23—25 §§ föreslagna stadgandena

äro av beskaffenhet att kunna tillämpas å anmäld prokura.

A prokura, som icke blivit till handelsregistret anmäld, böra förslagets

bestämmelser i sin helhet tillämpas. Det torde knappast behöva påpekas,

att om en prokurist oberoende av prokuran försetts med särskild fullmakt,

denna måste återkallas på sätt i detta förslag för varje särskilt fall

stadgas.

Såsom förut framhållits, kräves i allmänhet icke någon viss form

för fullmakt. Från denna grundsats innehåller gällande rätt ett viktigt

undantag, ity att enligt 10 kap. 1 § jordabalken för behörighet att

sälja, förbyta eller förpanta annans fasta egendom fordras skriftlig fullmakt

av ägaren. Någon förändring härutinnan torde icke böra vidtagas.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller för den skull ett förbehåll,

att den ifrågavarande bestämmelsen fortfarande skall gälla. När

en fullmakt enligt lag kräver skriftlig form, stål’ och faller fullmakten

med den skriftliga handlingen. Med hänsyn härtill har i andra stycket

115

upptagits eu erinran, att om fullmaktsgivaren i syfte att bringa fullmakten 28 3 kaP

till upphörande återtagit fullmaktshandlingen eller enligt 18 § fått densamma

förklarad kraftlös, fullmakten är utan verkan. Rättshandling, som

därefter företages, kan alltså ej göras gällande mot fullmaktsgivaren,

även om fullmakten jämväl på annat sätt skulle hava bragts till tredje

mans kännedom eller sådant fall är för handen, som i 20 § avses.

1 18 kap. 3 § handelsbalken stadgas bl. a., att fullmaktsgivaren

är saklös i allt vad syssloman utom hans ombud och vilja av annan

lånt eller med någon slutit haver, utan det visas, att det honom till

nytta använt är. Det förbehåll, som innefattas i slutorden av det anförda

stadgandet, torde böra tolkas så, att fullmaktsgivaren icke blir i

allo bunden av fullmäktigens rättshandling, så snart han haft en, om än

så obetydlig nytta därav, utan allenast i den mån han haft nytta av

densamma. Bestämmelsen bör säkerligen tillämpas även i sådana fall, då

någon utan stöd av fullmakt företagit en rättshandling i annans namn.

Ehuru det torde vara främmande för modern rätt att grunda en rättshandlings

giltighet å en omständighet av nämnda art — de i utländsk

lagstiftning förekommande bestämmelserna angående oberättigat riktande

äro av annan beskaffenhet — har kommittén ansett sig icke kunna förorda

upphävande av ifrågavarande stadgande, då det är en känd sak,

att våra domstolar i stor utsträckning åberopa detsamma för att komma

till ett materiellt riktigt resultat1). Ofta skulle man visserligen kunna

nå samma mål genom att tillämpa reglerna om ratihabition, men för den

händelse någon drager nytta av det, som genom en rättshandling åtkommits,

utan att veta av, att rättshandlingen företagits i hans eget namn,

kan i hans handlingssätt icke inläggas ett godkännande av rättshandlingen.

Då nämnda stadgande sålunda fortfarande bör gälla, har en erinran

härom införts i tredje stycket.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet.

Medan 1 kap. giver regler om slutande av avtal och 2 kap. innehåller

bestämmelser angående fullmakt att företräda en annan vid avtal

eller andra rättshandlingar, har 3 kap. till uppgift att reglera verk

_

i

J) Se Ktmgl. Maj:ts domar den 19 nov. 1874 (N. J. A. s. 449), den 25 maj

1881 (N. J. A. s. 279), den 28 okt. 1901 (N. J. A. s. 453), den 25 april och den

8 nov. 1906 (N. J. A. not. A n:r 218 och s. 457) samt den 21 dec. 1908 (N. J. A.

s. 567). Jfr. Kungl. Maj:ts dom den 29 maj 1912 (N. J. A. s. 259).

116

3 kaP ningarna av vissa omständigheter, vilka hava till följd, att en rättshandling

icke blir gällande efter sitt innehåll. Detta kapitel har alltså

större räckvidd än de föregående; det handlar om alla slags rättshandlingar

på förmögenhetsrättens område. Att i lag söka definiera

begreppet rättshandling kan naturligtvis icke ifrågakomma. I förslaget

användes uttrycket i så vidsträckt bemärkelse, att därunder innefattas

alla viljeförklaringar, vilka hava till syfte att grundlägga, förändra

eller upphäva ett rättsförhållande, som faller inom förmögenhetsrättens

område. Att detta syfte också uppnås, förutsättes icke; överskriften till

3 kap. och de särskilda bestämmelserna i detsamma utvisa, att såsom

rättshandlingar, låt vara ogiltiga sådana, betecknas viljeförklaringar, som

av en eller annan anledning icke medföra avsedd rättsverkan. Detta

överensstämmer ock med det allmänna språkbruket i vårt land.

I fråga om förhållandet mellan begreppet avtal och begreppet

rättshandling har rått och råder ännu mycken oklarhet. Av ålder har

man plägat skilja mellan ensidiga och ömsesidiga rättshandlingar (rättsärenden)

och betraktat avtalet såsom det typiska exemplet på de senare.

Av denna terminologi blir en följd, att de viljeförklaringar, varigenom

ett avtal kommer till stånd, nämligen anbudet och antagandet, icke

kunna betecknas såsom rättshandlingar utan endast såsom delar eller

moment av den ömsesidiga rättshandlingen, avtalet. Detta betraktelsesätt

har utan tvivel sin grund i en från den romerska rätten härstammande

principiell obenägenhet att tillerkänna ensidiga rättshandlingar

bindande kraft; kan anbudet återkallas, så länge det ännu icke

accepterats, ligger det nära till hands att betrakta detsamma allenast

såsom ett led i avtalet och detta senare såsom grundläggande rättsfaktum.

När däremot, såsom enligt modern utländsk lagstiftning och

jämväl enligt förslaget är fallet, ett anbud till en frånvarande person

är bindande jämväl i den meningen, att det icke kan återkallas sedan

det kommit till adressatens kunskap, synes det vara naturligare att uppfatta

anbudet såsom en ensidig rättshandling, medförande förpliktelse

för avgivaren under villkor, att antagande svar kommer honom till banda

inom utsatt eller skälig tid. Vid ömsesidigt förpliktande avtal måste

detta svar giva uttryck åt anbudstagarens vilja att fullgöra den betingade

motprestationen, och svaret innebär alltså även det en förpliktande

viljeförklaring. Med denna uppfattning blir avtalet i själva verket icke en

rättshandling utan två. Insikten härom bör emellertid icke utgöra något

hinder att i överensstämmelse med gängse språkbruk tala om avtal och

andra rättshandlingar. Denna terminologi användes såväl i förslagets

överskrift som i vissa särskilda paragrafer i 3 kap. Det i lagtexten

117

flerstädes använda uttrycket »den, gent emot vilken rättshandlingen

företogs», betecknar vid avtal naturligtvis medkontrahenten. 1 motiven

begagnas detta senare ord för korthetens skull såsom synonymt med

lagtextens mera korrekta och omfattande uttryck. Något missförstånd

torde icke härav kunna föranledas.

Åven en fullmakt är, såsom i motiven till 2 kap. framhållits, att

anse såsom en rättshandling i förslagets mening. Genom själva befullmäktigandet

blir fullmaktsgivaren visserligen icke förpliktad i förhållande

till tredje man; först därigenom att en rättshandling företages på

grund av fullmakten uppkommer ett rättsförhållande dem emellan. Att

det sålunda fordras ett ytterligare rättsfaktum för att det med fullmakten

avsedda rättsförhållandet skall komma till stånd, hindrar emellertid icke,

att själva befullmäktigandet karakteriseras såsom en rättshandling. Det

föreligger alltså i själva verket två rättshandlingar, en från fullmäktigens

och en från fullmaktsgivarens sida, och de i 3 kap. givna bestämmelserna

om rättshandlingars ogiltighet kunna därför åberopas, icke blott

då fullmäktigens rättshandling framkallats genom tvång eller svek eller

lider av någon anuan där nämnd ogiltighetsgrund, utan jämväl då det

är fullmakten, som av någon sådan anledning är ogiltig.1)

Såsom exempel på andra rättshandlingar, som i följd av här givna

regler kunna bliva ogiltiga, må nämnas betalning av en skuld, överlämnande

(tradition) av en sak eller en kvantitet varor till fullgörande

av ett köpeavtal, återställande av lånt, lejt eller förtrott gods och över

huvud taget alla handlingar, som ske i syfte att uppfylla någon den

handlande åliggande förpliktelse. Dylika handlingar torde, även om de

enligt arten av det föreliggande rättsförhållandet skola fullgöras mot

bekommande av motprestation från andra sidan, icke enligt svenskt

språkbruk kunna betecknas såsom avtal. Åven handlingar, som icke

innefatta någon utfästelse från den handlandes sida eller något förfogande

över honom tillhöriga rättsobjekt utan närmast medföra rättsverkningar

mot den, gent emot vilken handlingen företages — exempelvis

uppsägning av ett skuldebrev eller av ett hyreskontrakt eller reklamation

i anledning av kontraktsbrott eller annat förhållande — äro att

anse såsom rättshandlingar i förslagets mening, å vilka bestämmelserna

i 3 kap. äro tillämpliga. Dessa bestämmelser avse även benefika rättshandlingar

(gåvor); testamenten falla däremot, såsom av förslagets överskrift

framgår, utom området för denna lagstiftning.

En hastig blick på förslagets stadganden om de särskilda ogiltighets

-

3 kap.

fl Jfr Lassen § 23 vid not 34 — 3.6»

118

3 kap. grunderna giver vid handen, att dessa stadganden ingalunda göra anspråk

på att vara uttömmande. Omyndigas rättshandlingar äro av skäl, som

anförts i den skrivelse, vari kommittén redogjort för det nu avslutade

arbetet, icke i förslaget reglerade. Ej heller hava däri influtit några

bestämmelser angående rättshandlingar, företagna av sinnessjuka eller

eljest icke normala personer.2) I det preliminära utkastet behandlades detta

ämne i en särskild paragraf, vilken visserligen lämnade öppet, huruvida

en rättshandling, som tillkommit under inflytande av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller tillfällig sinnesförvirring, under alla förhållanden eller

endast under särskilda förutsättningar är att anse såsom ogiltig, men

däremot öppnade möjlighet för domstolarna att för sådana fall, då medkontrahenten

var i god tro, tillerkänna denne rätt till ersättning för den

förlust han lidit genom att förlita sig på rättshandlingens giltighet (det

negativa intresset). Stadgandet var resultatet av en kompromiss. Enligt

vissas mening borde rättshandlingar, som företagits av sinnessjuka eller

eljest abnorma personer, i allo likställas med omyndigas rättshandlingar.

Andra åter höllo före, att detta endast borde gälla, om den sjuke förklarats

omyndig; i annat fall skulle det — särskilt i betraktande därav

att enligt nutida psykiatrisk uppfattning sinnessjukdom kan vara för

handen hos en person, vilken för lekmannen framstår såsom normal —

vara alltför farligt för rättssäkerheten, om hans rättshandlingar förklarades

ogiltiga utan hänsyn till medkontrahentens goda tro. Då enighet

härom icke kunnat uppnås och då den medlande ståndpunkt, som i utkastet

kommit till uttryck, icke helt tillfredsställde någondera sidans

anhängare, hava kommittéerna enat sig om att icke framlägga något

förslag i ämnet. Om detta ämne, såsom väl antagligt är, kommer att

upptagas till behandling i sammanhang med frågan om omyndigas rättshandlingar,

vinnes därigenom den fördelen, att ämnet kan regleras i

hela dess vidd. Frågan om rättskapaciteten har nämligen sin största

praktiska betydelse vid testamenten, ehuru vid rättshandlingar av detta

slag dess lösning icke är förenad med lika stora vanskligheter, i tv att

det allenast kommer an på testators sinnesbeskaffenhet och hänsyn icke

behöver tagas till förvärvarens goda tro.

-) Jfr Nordling s. 187; Eschelsson: Om skuldebrev, Uppsala 1912 (citerad

Eschelsson) s. 108—111; Kinberg: Om den rättsliga handlingsförmågan från psykiatrisk

synpunkt i Tidsskrift for Retsvidonskab 1913 s. 197—223; Lassen § 14 vid not 7 —12 a,

§ 16 II och samme författares avhandling »Vilje og Erklsering» s. 59 — 61; Stång § 17

not 1 och § 39 vid not 12 — C. c. 1124 och 503; Ö. §§ 865 och 21; B. G. B. §§ 104.

105; Schweizerisches Zivilgesetzbuch vom 10 Dezember 1907 art. 16—18; U. E. § 916;

Dernburg I § 63; Rumelin: Die Geisteskranken im Rechtsgeschäftsverkehr, Ttlbingen

1912; Planiol 1131 —1133, 1340: 6; Prochownick §§ 64—66.

119

De i början av 3 kap. upptagna stadgandena avse sådan ogiltighet,

som har sin grund i särskilda vid rättshandlingens tillkomst föreliggande

omständigheter, vilka uteslutit viljans frihet eller åt densamma givit ett

uttryck, som icke överensstämmer med den verkliga viljan. Ej heller

dessa stadganden göra emellertid anspråk på fullständighet; såsom i

motiven till dem skall närmare utvecklas, har det icke ansetts lämpligt

att uppställa särskilda regler vare sig om verkan av villfarelse i bevekelsegrunderna

till rättshandlingens företagande (s. k. error in motivis) eller

över huvud om betydelsen därav att de förutsättningar, från vilka den

handlande utgått, visa sig hava varit oriktiga eller icke gå i uppfyllelse.

När en rättshandling, varigenom någon åtkommit fast eller lös

egendom eller ock förvärvat skuldebrev eller annan handling, varå

fordran eller annan rättighet grundas, är ogiltig, uppstår fråga, huruvida

ogiltigheten kan åberopas gent emot tredje man, som i god tro

fått egendomen eller handlingen till sig överlåten från förvärvaren.

Härom innehåller förslaget inga bestämmelser, frånsett det särskilda

stadgandet i 35 § angående handlingar, som upprättats för skens skull,

och de regler om invändningar mot löpande skuldebrev, som upptagits

dels i 36 § första stycket dels i ett särskilt förslag till lag om ändrad lydelse

av 10 § 2 mom. i förordningen om utsökningslagens införande m. m.

Åven för andra fall skulle det kunna ifrågasättas att uppställa särskilda

rättsregler till skydd för godtrosförvärv. När en ogiltighetsgrund —

exempelvis svikligt förledande — enligt förslagets bestämmelser icke

kan göras gällande, med mindre medkontrahenten insåg eller bort inse,

att densamma var för handen, kunde det tyckas, att ogiltigheten ej

heller borde få åberopas gent emot den, som utan sådan insikt från

honom förvärvat vad han genom rättshandlingen åtkommit. Att uppställa

en allmän regel av detta innehåll torde dock vara att gå för

långt. Beträffande lösören förefinnes i svensk rätt intet praktiskt behov

av en sådan regel, och beträffande fast egendom skulle det illa överensstämma

med de hos oss gällande rättsgrundsatser, om rätten att tala

å ett ogiltigt fång skulle utan vidare avskäras därigenom att förvärvaren

överläte egendomen till någon annan. Ej heller när skuldebrev

eller annan handling, som icke är av löpande egenskap, överlåtits till

annan, synes det kunna försvaras att för andra fall än sådana, som i

35 § avses, betaga handlingens utfärdare rätt att mot förvärvaren

göra samma invändningar i fråga om handlingens giltighet som mot

hans företrädare.

Beträffande avtal eller andra rättshandlingar till förmån för tredje

man innehåller förslaget inga särskilda bestämmelser, men vad däri

3 kap.

120

3 kap.

stadgas skall naturligtvis tillämpas även å rättshandlingar av detta slag.

I sådant avseende må erinras, att det i 3 kap. mångenstädes använda

uttrycket »den, gent emot vilken rättshandlingen företogs», vid avtal

till förmån för tredje man betecknar medkontrahenten och icke tredje

man. När en rättshandlings giltighet eller verkan enligt förslaget är

beroende av god tro hos den, gent emot vilken handlingen företogs,

avses alltså även vid dylika avtal medkontrahenten, och det gagnar

icke tredje man, att han varit i god tro, när medkontrahenten icke

varit det. Detta torde ock överensstämma med rådande rättsuppfattning

både inom och utom de skandinaviska länderna.3)

_ När viss form för en rättshandling är föreskriven i lag, äro naturligtvis

rättshandlingar, som företagas utan iakttagande av formföreskriften,

i regel ogiltiga. Förslaget innehåller inga bestämmelser om

sådana ogiltighetsgrunder, vilka lämpligen behandlas i sammanhang

med den formföreskrift, varom fråga är.

I utländsk lagstiftning förekomma understundom allmänna bestämmelser

av innehåll, att rättshandlingar, som strida mot lag eller goda

seder, äro ogiltiga. *) Enligt kommitténs mening skulle ett dylikt allmänt

uttalande icke äga något värde. Det är ingalunda säkert, att en rättshandling,

som ur viss synpunkt är lagstridig eller till och med straffbar,

icke är civilrättsligt giltig, och lika litet torde någon allmän rättsregel

kunna uppställas av innehåll, att varje rättshandling, som går ut på

något moraliskt förkastligt eller innefattar vederlag därför, är ogiltig.

Frågan, om och i vad mån en rättshandling på grund av det omoraliska

i dess innehåll må anses juridiskt ogiltig, torde hädanefter liksom

hittills böra överlämnas åt domstolarna att efter omständigheterna i

det särskilda fallet avgöra. Ej heller beträffande spel och vad och

därmed sammanhängande frågor hava särskilda bestämmelser ansetts

böra meddelas.5)

De stadganden förslaget innehåller angående rättshandlingars ogiltighet

på grund av deras innehåll (37—40 §§) hava alla karaktären av

inskränkningar i avtalsfriheten för särskilda fall, i vilka erfarenheten

visat, att denna lätteligen missbrukas till förfång för den ekonomiskt

3) Jfr Lassen § 24 vid not 24; Stång § 23 vid not 34 — B. G. B. § 334

och § 123:2 pkt. 2; 77. E. § 1035; Ö. E. § 178: 2.

,.4) Se G- c. 1131, 1133; B. G. B. §§ 134, 138: i; S. O. 20; 77. E. §§ 955,

956; O. E. § 157. Jfr Lassen § 20 in; Stång § 38 xvm, XIX, §§ 45, 46.

5) Jfr Lassen § 128; norsk “Lov om den almindelige borgerlige straffelovs

ikrafttraeden“ den 22 maj 1902 § 12: l — C. c. 1965, 1967; Ö. §§ 1270—1272;

B. G. B. § 762; S. O. 513, 514; 77. E. §§ 960, 961.

121

svagare parten. Enahanda är förhållandet med de till skydd för köparen

givna bestämmelser, som upptagits i det särskilda lagförslaget om

avbetalningsköp. I sådana fall som de nu nämnda är rättshandlingen

ieke i sin helhet ogiltig, utan åt domstolarna har allenast tillerkänts

befogenhet att jämka på dess innehåll i den mån detta finnes vara

uppenbart obilligt. Åven de i de föregående paragraferna omnämnda

ogiltighetsgrunderna kunna under särskilda förhållanden föranleda därtill

att en rättshandling blir endast delvis ogiltig. Under vilka förutsättningar

detta bör bliva fallet, lärer icke kunna genom bestämmelser

i lag avgöras.

29 och SO §§.J)

1734 års lag innehåller som bekant icke några allmänna rättsregler

angående förutsättningarna för avtals och andra rättshandlingars

giltighet. Efter en uppräkning av olika slag av laga fång i 1 kap. 1 §

jordabalken heter det helt allmänt: »Lagligt stånde, olagligt återgånge».

Vad som gör ett fång olagligt angives icke generellt, utan

man har att härutinnan söka ledning av spridda bestämmelser om

särskilda slag av avtal. I fråga om verkan av tvång och svek återfinnas

sådana bestämmelser — förutom i 1 kap. 5 § och 4 kap. 1 och

7 §§ giftermålsbalken — i 1 kap. 1 § handelsbalken. Sistnämnda lagrum

innehåller i fråga om köp av lös egendom följande stadgande:

»Köp bör ske utan tvång eller list, med säljarens och köparens goda

ja och samtycke. Sker det annorledes, vare ogilt.» Ehuru detta

stadgande säkerligen närmast åsyftar sådana fall, då tvånget eller sveket

utövats av medkontrahenten, har detsamma åberopats till stöd därför att

avtal, som framkallats genom tvång eller svek, enligt svensk rätt skulle

vara ogiltiga, även då det är tredje man, som gjort sig skyldig till

tvång eller förledande, och medkontrahenten saknat kunskap därom.

Denna tolkning vinner ett visst stöd därav att enligt 4 kap. 3 §

utsökningsbalken — vars innehåll ligger till grund för de bestämmelser,

som numera återfinnas i 10 § 2 mom. av förordningen om utsöknings

-

!) Jfr N. L. B. 16 §; Nordling s. 184—186; Berling: Om påföljderna av tvång

enligt svensk civilrätt I, Lund 1904, särskilt s. 33—35, 37—39; Hagströmer: Föreläsningar

i svensk straffrätt II (1911) s. 244—278; Eschelsson s. 105, 129—131; Lassen

§ 15; Stång § 38 ix, X, § 43 — C. c. 1111—1115, 1117, 1304; Ö. §§ 870, 874,

875; B. G. B. §§ 123, 124; S. O. 29—31; U. E. §§ 991—994, 1000-1002; Ö. E.

§§ 152, 154, 155: Dernburg I § 147; Planiol 1112 — 1117, 1340: 2, 1347; Prochownick

§§ 81, 82.

16

122

29 och 30 §§. lagens införande m. ro. — invändning om tvång eller förledande att

utgiva skuldebrev kunde göras gällande även gent emot den, som i god

tro blivit innehavare av skuldebrevet.

Varken i lagkommitténs eller äldre lagberedningens förslag till

allmän civillag förekom någon motsvarighet till nämnda stadgande.

Det av nya lagberedningen år 1894 avgivna förslaget till lag om köp

och byte injuehöM däremot en uttrycklig bestämmelse, att den, som blivit

tvungen eller förledd att sluta köp, skulle äga rätt att påyrka återgång

av köpet, utan att därvid gjordes någon skillnad, allt eftersom medkontrahenten

var i god tro eller icke. Vid förslagets granskning inom högsta

domstolen anmärktes emellertid mot denna bestämmelse, att tvång eller

förledande, som utövats av tredje man, icke borde få åberopas mot medkontrahenten,

såvida denne vid avtalets ingående saknat vetskap därom.

I den utländska lagstiftningen göres i allmänhet skillnad mellan

rättshandlingar, som framkallats genom tvång, och sådana, som hava

sin grund i svikligt förledande. De senare äro i allmänhet giltiga, om

det är tredje man, som gjort sig skyldig till sveket, och medkontrahenten

varken insett eller bort inse, att svek ägt rum. Vad tvång

beträffar, hava de flesta främmande lagar fästhållit vid den redan i den

romerska rätten gällande grundsatsen, att därigenom framkallade rättshandlingar

äro ogiltiga utan hänsyn till medkontrahentens goda tro.

Denna grundsats har kommit till uttryck såväl i den franska som den

tyska civillagen och anses vara gällande även i dansk och norsk rätt.

Den schweiziska lagen om obligationsrätten står på samma ståndpunkt,

ehuru man vid lagens revision i anledning av den nya schweiziska civillagens

tillkomst väsentligen modifierat densamma genom ett tillägg av

innehåll, att om tvånget utövats av tredje man och medkontrahenten varit

i god tro, det kan åläggas den tvungne att ersätta honom hans förlust.

Enligt den österrikiska civillagen gäller däremot, att tvång från tredje

mans sida icke kan åberopas mot medkontrahenten, såvida denne var i

god tro, och samma grundsats har kommit till uttryck i de lagförslag,

som nyligen framlagts i Österrike och Ungern. Enahanda ståndpunkt

intager den engelska rätten.

Att den, som själv framkallat en rättshandling genom rättsstridigt

tvång, icke bör kunna grunda någon rätt å densamma, är uppenbart.

Detsamma bör gälla om den, som varit delaktig i tvång, utövat av tredje

man, eller som insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom

sådant tvång. Meningarna kunna vara delade egentligen endast om

sådana i verkligheten icke synnerligen ofta förekommande fall, då tvång

utövats av tredje man och medkontrahenten varken ägt eller bort äga

kunskap därom. Såsom don föregående översikten av den utländska —* oc*‘

lagstiftningen giver vid handen, upprätthåller man i allmänhet jämväl

för dessa fall — i motsats mot vad som gäller i händelse av svikligt

förfarande från tredje mans sida — grundsatsen om rättshandlingens

ogiltighet och tager sålunda icke någon hänsyn till medkontrahentens goda

tro. Den olika behandlingen av tvång och svek i detta avseende är

säkerligen i främsta rummet att tillskriva den romerska rättens inflytande.

Granskar man de reella grunder, på vilka åtskillnaden vilar, skall man

finna, att dessa äro skäligen svaga. Det plägar anföras, att det skulle

vara svårare att skydda sig mot tvång än mot svikligt förfarande, men

om detta påstående håller streck för andra fall än sådana, då tvånget

utövas med våldsamma medel eller eljest är av allvarligare beskaffenhet,

är minst sagt tvivelaktigt. Större betydelse bör måhända tillmätas ett

annat stundom anfört skäl, nämligen att det med hänsyn därtill att tvång

är eu i rättslivet vida mera sällsynt förteelse än svek icke är lika farligt

för rättssäkerheten att låta detsamma medföra verkan även gent emot en

medkontrahent i god tro.

Ju kraftigare de tvångsmedel äro, varigenom en rättshaudling framkallats,

desto starkare reagerar rättskänslan mot att låta densamma gälla

mot den tvungne. Har tvånget nått den intensitet, att den tvungne varit

ett alldeles viljelöst redskap i den andres hand — man talar i sådana

fall om vis absoluta i motsats mot vis compulsiva — kan man icke ens

säga, att den rättshandling, varom fråga är, verkligen företagits av

den tvungne; i varje fall kan det icke komma i fråga, att denne skulle

bliva bunden av densamma. Men även då rättshandlingen så till vida

är resultatet av en viljeakt från den tvungnes sida, att denne, ställd

inför valet att företaga densamma eller att bliva utsatt för våldsamheter,

föredragit det förra alternativet, synes det svårligen kunna försvaras att

låta hänsyn till den tvungne vika för hänsyn till medkontrahenten, därför

att denne varit i god tro. Mot sådana grövre former av tvång, som

nu nämnts, lärer lagstiftningen alltfort böra reagera genom att förklara

därigenom framkallade rättshandlingar obetingat ogiltiga. Det är emellertid

icke tvångsmedel av detta slag, som under nutida förhållanden

spela den största rollen. Såsom medel för utpressning använder man

sig i våra dagar huvudsakligen av hot att till åtal angiva eller eljest

yppa något brottsligt eller skandalöst förhållande av den person, som är

föremål för utpressningen. En rättshandling, som företages under trycket

av sådant hot, är visserligen ej heller den resultat av den handlandes

fria vilja, men denne har dock här större möjlighet att reagera mot den

påtryckning, varför han är utsatt. Att det oaktat låta honom undan

-

124

29 och 30 §§. draga sig rättshandlingens fullgörande gent emot en person, som saknat

all kännedom om de omständigheter, varunder den tillkommit, skulle illa

överensstämma med den tendens att skydda förvärv i god tro, som

genomgår den moderna lagstiftningen.

På nu anförda grunder vilar den åtskillnad, som i förslaget gjorts

mellan tvång av grövre och tvång av mindre grov beskaffenhet. I fråga

om gränsen mellan dessa båda slag av tvång råder icke full överensstämmelse

mellan de tre texterna, vilket beror därav att man vid beskrivningen

av de tvångsmedel, som äro utmärkande för det grövre slaget,

i varje text anslutit sig till de bestämmelser i vederbörande lands strafflag,

som karakterisera rån. Enligt det svenska förslaget fordras alltså, att

såsom medel för tvånget använts våld å person eller ock bot, som innebär

trängande fara. En rättshandling, som framtvungits genom sådana

medel, är enligt 29 § första stycket icke under några förhållanden gällande

mot den tvungne; att den, gent emot vilken rättshandlingen företagits,

må hava varit i god tro, kommer härvid icke i betraktande. I 30 §

däremot stadgas, att en rättshandling, som framkallats genom lindrigare

tvångsmedel, icke kan göras gällande mot den tvungne, såvida den, gent

emot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller ock insett

eller bort inse, att handlingen framkallats genom tvång från tredje mans

sida. Efter orden utsäger detta stadgande endast, att tvång av där

avsedda slag kan åberopas mot den, som icke var i god tro, men

av detsamma, jämfört med 29 §, följer naturligtvis, att sådant tvång i

allmänhet icke kan åberopas mot den, som var i god tro. I fråga om

skälen därtill att man icke i den föreslagna lagtexten direkt uttalat sistnämnda

grundsats hänvisas till det vid 34 § anförda.

För att en rättshandling skall vara ogiltig på grund av tvång

förutsättes, att det använda tvånget varit rättsstridigt.2 3 *) Detta är fallet,

icke blott om de använda tvångsmedlen i och för sig varit rättsstridiga,

utan även då någon medelst hot att företaga en åtgärd, vartill han är

lagligen berättigad, tilltvingat sig obehöriga förmåner. Hit hör exempelvis,

att någon utpressar penningar genom hot om angivelse för brott,

åtminstone såvida han icke i fråga om detta brott har målsäganderätt.8)

En betalning, som framtvungits genom hot om lagsökning för fordringen,

är däremot naturligtvis fullt giltig. Att allenast rättsstridigt tvång

faller in under de föreslagna bestämmelserna, framgår av deras avfatt

-

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 30 juni 1910 (N. J. A. s. 368).

3) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 7 okt. 1897 (N. J. A. s. 476) och dom den 21

nov. 1910 (N. J. A. s. 594).

125

ning. Lydelsen av 30 § utvisar också, att med kontrahenten icke anses-9 och 30 §§

hava varit i ond tro, med mindre han insett eller bort inse, icke blott

att tvång utövats, utan även att detta varit rättsstridigt.

Att den, som varit utsatt för rättsstridigt tvång, är berättigad att

av den tvingande söka ersättning för den skada han därigenom lidit, är

uppenbart. Dylik rätt tillkommer honom, evad han är berättigad att

åberopa rättshandlingens ogiltighet eller icke, och i förra fallet vare sig

han gör bruk av denna senare rätt eller föredrager att låta rättshandlingen

gälla. Särskilda bestämmelser härom hava ansetts obehövliga.

För rätten att åberopa tvång stadgas i utländska lagar ofta en

viss preskriptionstid, efter vars utgång den tvungne icke äger söka åter

vad som blivit'' honom genom tvånget avhänt; även efter utgången av

denna tid anses han emellertid kunna göra invändning om tvång gent

emot anspråk på fullgörande av den rättshandling, varom fråga är, och

är naturligtvis oförhindrad att kräva skadestånd av den, som utövat

tvånget. Också i nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte

förekom en särskild preskriptionsbestämmelse. Dylika bestämmelser äro

givetvis av värde i den mån tvång kan åberopas gent emot godtroende

medkontrahent, men sakna enligt kommitténs tanke giltig rättsgrund, lör

så vitt den tvungne därigenom skulle avskäras från rätten att söka sitt

åter från den, som utövat tvånget eller därom haft vetskap. Vill den

tvungne åberopa tvånget gent emot medkontrahent i god tro, bör det

däremot åligga honom att utan oskäligt uppehåll efter dess upphörande

giva denne meddelande därom vid äventyr att rättshandlingen eljest

blir gällande mot den tvungne, vare sig den blivit å hans sida fullgjord

eller icke. Härigenom blir medkontrahentens intresse bättre tillgodosett

än om det skulle stå den tvungne fritt att avvakta utgången av en viss

för alla fall lika preskriptionstid; även om denna sattes relativt kort,

kunde medkontrahenten lida avsevärd skada därigenom att han icke

tidigare fått kännedom om rättshandlingens ogiltighet. På dessa grunder

vilar stadgandet i 29 § andra stycket. Det avser enligt ordalydelsen

endast sådant tvång, som omtalas i första stycket. Även om man anser,

att tvång av det slag, som plägar betecknas såsom vis absoluta, icke

går in därunder, lärer det emellertid icke kunna betvivlas, att jämväl

den, som varit utsatt för sådant tvång, enligt grunderna för det föreslagna

stadgandet har reklamationsskyldighet. Att icke någon motsvarande

bestämmelse upptagits i 30 §, beror därav att denna för sin

tillämpning förutsätter ond tro hos medkontrahenten.

Såsom i den inledande motiveringen till detta kapitel framhållits,

hava här givna bestämmelser icke till uppgift att avgöra, i vad mån en

126

29 och c

31 i

rättshandlings ogiltighet kan åberopas mot någon, som stöder sin rätt

på överlåtelse från den, gent emot vilken rättshandlingen företagits.

Lika litet som föreliggande förslag löser frågan, om den tvungne över

huvud har någon talan mot den, som under sådana förhållanden åtkommit

egendom, vilken blivit honom genom tvånget frånhänd, avgör detsamma,

huruvida den i 29 § andra stycket föreskrivna reklamationsskyldigheten

utgör förutsättning för bifall till dylik talan. Regetas

avfattning giver otvetydigt vid handen, att därigenom endast stadgas

reklamationsskyldighet i förhållande till den, gent. emot vilken rättshandlingen

företogs.

Enligt nu gällande lag — 10 § 2 mom. i förordningen om nya utsökningslagens

införande — åligger det den, som blivit tvungen att

utfärda ett löpande skuldebrev, att hos offentlig myndighet göra anmälan

om tvånget, såvida han vill vara bibehållen vid sin rätt att åberopa detsamma

gent emot den, som senare i god tro blivit innehavare av skuldebrevet.

Detta stadgande skall enligt kommitténs förslag upphöra att

gälla. Skälen härför skola utvecklas vid motiveringen av det särskilda

törslaget till lag om äAdrad lydelse av nämnda lagrum.

31 §.b

I utländsk lagstiftning göres, såsom i motiven till 29 och 30 §§

framhållits, i allmänhet den åtskillnaden mellan rättshandlingar, som

framkallats genom tvång, och sådana, som hava sin grund i svikligt

förledande, att de förra under alla förhållanden äro ogiltiga, men de

senare endast om det är medkontrahenten, som gjort sig skyldig till

svikligt förfarande, eller om han insett eller bort inse, att svek ägt rum

från tredje mans sida. Att svek icke får åberopas mot medkontrahent

i god tro, var en redan i den romerska rätten erkänd rättsgrundsats,

vilken sedermera fastslagits i fransk, österrikisk, schweizisk och tysk lagstiftning

och även i den engelska och dansk-norska rätten är gällande.

Enligt svensk lag äro däremot, såsom likaledes förut omnämnts, tvång

och svek likställda, och den allmänna meningen i vårt land torde vara,

att den, som blivit svikligen förledd att företaga en rättshandling, kan

åberopa förledandet gent emot medkontrahenten, även om denne varit i

’) Jfr N. L. B. 16 §; Nordlmg s. 184—186; Eschelsaon s. 127 —129; Lassen

§ 19; Stång § 38 iv—vin, § 40 vn, xi — C. c. 1116, 1117, 1304; Ö. §§ 871 —

875; B. G. B. §§ 123, 124; S. O. 28, 31; U. E. §§ 991—994, 1000—1002; Ö. E.

§§ 152, 154, 155; Dernburg I § 146; Planiol 1102—1111, 1340: i, 1347; Prochownick

§§ 81, 82, 90, 289 b-d.

127

god tro. Detta gäller, där löpande skuldebrev utfärdats, dock endast

under förutsättning, att anmälan om förledandet skett på sätt särskilt

är stadgat.

Enligt kommitténs tanke förtjänar denna grundsats, som utom

Sverige och Finland icke torde hava vunnit erkännande i något rättssystem,

icke att vidare upprätthållas. De skäl, som ligga till grund

för de i 30 § föreslagna bestämmelserna angående sådant tvång, som

där avses, göra sig med ökad styrka gällande, när rättshandlingen framkallats

genom svek. Redan den omständigheten, att svek faktiskt förekommer

ojämförligt oftare än tvång, gör det för rättssäkerheten vida

farligare att låta den, som varit utsatt för svek från tredje mans sida,

åberopa detta gent emot eu medkontrahent, som därom varken ägt eller

bort äga kunskap. Endast för sådana fall, då den, gent emot vilken

rättshandlingen företogs, själv gjort sig skyldig till svek eller då han

insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom svikligt

förledande från tredje mans sida, har man ansett sig böra fastslå, att

rättshandlingen icke är gällande mot den förledde. Stadgandet härom

har formulerats i överensstämmelse med 30 §. Av detsamma blir naturligtvis

en följd, att när ingendera av dessa förutsättningar är för handen,

rättshandlingen i allmänhet kan göras gällande av den, gent emot vilken

den företagits. I fråga om anledningen därtill att detta icke direkt

uttalats hänvisas till det vid 34 § anförda.

Lika litet som i fråga om tvång har det ansetts nödigt att beträffande

svek uttala, att den förledde är berättigad till skadestånd av

den, som gjort sig skyldig till svikligt förledande mot honom, och att

skadestånd kan utkrävas, evad rättshandlingen blir gällande eller icke.

Att icke någon särskild reklamationsregel, motsvarande den i 29 § andra

stycket för visst slag av tvång givna, upptagits i förevarande paragraf,

beror därav att denna för sin tillämpning förutsätter ond tro hos medkontrahenten,

vilken vid sådant förhållande enligt kommitténs tanke icke

bör kunna grunda någon rätt därå: att den andre låter någon tid förflyta,

innan han giver till känna, att han icke vill låta rättshandlingen gälla.

Enligt allmänna rättsgrundsatser åligger det den, som vill med

åberopande av svek undandraga sig fullgörandet av en rättshandling eller

kräva åter vad han på grund därav utgivit, att bevisa, att han vant

utsatt för svikligt förfarande och därigenom föranletts till handlingen.2)

Åven om domstolarna icke ställa alltför stora anspråk på bevisningen

i sistnämnda avseende, kan det mången gång för honom vara förenat

31

s) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 7 okt. 1910 (N. J. A. s. 499).

128

31 > 32 §§. med svårigheter att styrka, att det svikliga förfarandet inverkat bestämmande

å hans handlingssätt. Man har därför ansett sig böra uppställa

en presumtion i denna riktning för sådana fall, då det är medkontrahenten,

som gjort sig skyldig till svikligt förfarande. Kan denne övertygas

om att hava svikligen — d. v. s. mot bättre vetande och i avsikt

att därigenom förleda den andre till rättshandlingens företagande —

lämnat positivt oriktiga uppgifter angående omständigheter, som kunna

antagas vara av betydelse för den andres benägenhet att företaga rättshandlingen,

eller att genom förtigande av sådana omständigheter8) hava

gjort sig skyldig till svikligt förfärande, synes det icke innefatta någon

obillighet mot honom, om man, därest han vill göra gällande, att de

av honom uppgivna eller förtegade omständigheterna icke haft något

inflytande å rättshandlingens tillkomst eller innehåll, fordrar bevisning

därom från hans sida. På dessa grunder vilar den bestämmelse, som

upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Det torde knappast

behöva påpekas, att både denna bestämmelse och den i första stycket

givna materiella rättsregeln för sin tillämpning förutsätta, att det förfarande,

varom fråga är, kan karakteriseras såsom svikligt, och att

detta icke lika ofta är fallet, när någon för rättshandlingen betydelsefull

omständighet förtegats som när positivt oriktiga uppgifter lämnats.

32 §P)

Den ogiltighetsgrund, varom i förevarande paragraf är fråga, har

icke lika gamla anor i rättens historia som de i det föregående behandlade.

Mot missbruk av ekonomisk övermakt sökte man i äldre tid

huvudsakligen inskrida genom förbud att vid försträckning taga ränta

utöver viss höjd; överträdelse härav betecknades såsom ocker och medförde

i allmänhet både kriminellt ansvar och förverkande av den utfästa

räntan. I mitten av förra århundradet skedde ett omslag, vilket plägar

betecknas med uttrycket räntans frigivande; liksom den fria konkurrensen

bestämde varuprisen, borde det, ansåg man, stå den enskilde fritt att

betinga sig så hög ränta å sitt kapital, som han kunde erhålla. Avtalsfriheten

på detta område gav emellertid snart anledning till missbruk,

3) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 18 nov. 1910 (N. J. A. s. 648).

x) Jfr Winroth: Strödda uppsatser I, Uppsala 1901, s. 56—61; Lassen § 15

vid not 10, § 20 vid not 10 b - 11 och § 98 vid not 76—97; norsk “Lov om den

almindelige borgerlige straffelovs ikrafttraeden" den 22 maj 1902 § 17; Stång § 44 och

§ 40 II — B. G. B. § 138: 2; S. O. 21; U. E. § 957; Ö. E. § 157: 4; Deruturg I

§§ 126, 127; Planiol 1118, 2075—2083; Prochownick §§ 81, 82, 84, 86.

129

och det befanns nödigt att i annan form inskrida mot densamma. Ett

nytt ockerbegrepp utbildades, enligt vilket ocker karakteriserades icke

såsom ett överskridande av ett en gång för alla bestämt räntemaximum

utan såsom ett förfarande, varigenom någon begagnar sig av medkontrahentens

brydsamma ställning till att förskaffa sig oskälig vinst

på hans bekostnad. I Tyskland genomfördes en på dessa principer

byggd lagstiftning år 1880. Den gällde dock till en början endast

beviljande av penningelån eller anstånd med betalning — s. k. kreditocker

— men utsträcktes 1893 till att gälla rättshandlingar av annat

slag — s. k. sakocker — exempelvis köp till oskäligt lågt pris av

föremål, som ägaren i följd av sin nödställda belägenhet ser sig tvungen

att sälja. Den tyska lagstiftningen har tjänat till förebild för motsvarande

bestämmelser i den reviderade schweiziska lagen om obligationsrätten

samt i de förut omnämnda österrikiska och ungerska lagförslagen.

Liknande grundsatser gälla och hava sedan länge gällt i engelsk

rätt, i det att rättshandlingar, som tillkommit genom otillbörlig påverkan

(undue influence), anses ogiltiga, om m edkontrahenten gjort sig

skyldig därtill eller ock insett eller bort inse, att den handlande varit

utsatt för sådan påverkan från tredje mans sida. I den franska lagstiftningen

har däremot det moderna ockerbegreppet icke vunnit erkännande;

bortsett från handelsförhållanden, där obegränsad avtalsfrihet numera

råder, upprätthålles ännu i Frankrike förbudet att taga ränta utöver

viss höjd.

Vad de nordiska länderna beträffar, må här framhållas, att i Danmark

råder full avtalsfrihet i fråga om räntans storlek utom beträffande

fordringar mot säkerhet i fast egendom; det moderna ockerbegreppet är

för den danska rätten främmande. I norsk lagstiftning vann detta begrepp

insteg genom en lag 1888, som dock endast avsåg kreditocker;

genom norska strafflagen 1902 § 295 och promulgationslagen till densamma

§ 17 utsträcktes bestämmelserna till att gälla även sakocker.

För smärre lån mot handpant finnas ännu särskilda stadganden om räntemaximum.

I vårt land upphävdes förbudet att taga eller låta förskriva

sig högre ränta än sex procent, i vad det avsåg försträckningar, som utan

inteckningssäkerhet lämnas på viss tid ej överstigande sex månader,

genom kungörelsen den 13 september 1864 och, i vad det därefter gällde,

genom lagen den 28 september 1907. Redan dessförinnan hade genom

lagen den 14 juni 1901 det moderna ockerbegreppet införlivats med

svensk lagstiftning. Denna lag gäller dock endast kreditocker. Har

någon annorledes än vid försträckning av penningar eller beviljande av

anstånd med gälds betalning gjort sig skyldig till sådant förfarande, som

17

32 §.

130

32 §• i nämnda lag beskrives, är förfarandet icke straffbart, ocdi en rättshandling,

som tillkommit under sådana förhållanden, lärer icke kunna

anses ogiltig. Den finska strafflagen 1889 står på väsentligen samma

ståndpunkt som 1901 års lag.

Enligt kommitténs tanke saknas giltig anledning att begränsa

ockerlagstiftningen till att avse blott kreditocker. Föreligga de förutsättningar,

som enligt modern rättsuppfattning äro utmärkande för ocker,

böra påföljderna därav bliva desamma, vare sig rättshandlingen har

egenskap av försträckning eller icke. Att man såväl i vårt land som

annorstädes tidigare ingripit mot det ocker, som utövas vid beviljande

av kredit och förlängning av kredittiden, har sin grund däri att dessa

fall tilldragit sig den största uppmärksamheten, enär de föranlett de

grövsta missbruken av avtalsfriheten. Har man en gång kommit till

insikt om att det förkastliga ligger däri att någon utnyttjar annans

beträngda ställning till att förskaffa sig orättfärdig vinning på hans

bekostnad, låter det sig emellertid icke försvara att bortse härifrån, när

fråga är om en rättshandling av annat slag än försträckning eller beviljande

av anstånd med gälds betalning, utan grundsatsen måste genomföras

i fråga om alla rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Bestämmelserna i ämnet böra då också, i likhet med vad som skett i

den nya tyska och schweiziska lagstiftningen, upptagas bland övriga

stadganden om rättshandlingars ogiltighet.

Förslagets bestämmelser i fråga om förutsättningarna för ocker

ansluta sig ganska nära till de i 1901 års lag givna. Det fordras sålunda,

att någon begagnat sig av — eller »utnyttjat», såsom det i de andra

texterna använda uttrycket lyder — annans trångmål, oförstånd eller

lättsinne. Med trångmål förstås icke blott ekonomiskt trångmål utan

även annan nödställd belägenhet, t. ex. sjönöd eller annan livsfara.

Uttrycket oförstånd är naturligtvis icke liktydigt med saknad av förståndets

bruk utan betecknar bristande omdömesförmåga i allmänhet eller

beträffande en sådan affär som den ifrågavarande; det torde således till

fullo motsvara vad som i de andra texterna betecknas med uttrycken

enfald (förståndssvaghet) och oerfarenhet. Att lättsinne särskilt nämnes,

beror därav att det, enligt vad erfarenheten visar, företrädesvis är unga

personer, som i förhoppning om blivande arv eller understöd från förmögna

släktingar kasta sig i händerna på ockrare. Fn annan kategori

av personer, som torde vara i behov av särskilt skydd, äro de, som

intaga en beroende ställning i förhållande till någon, vilken kan begagna

sig därav för att bereda sig oskälig vinning på deras bekostnad. Under

bestämmelsen härom falla exempelvis avtal, varigenom någon tillskansar

131

sig obehöriga fördelar av den, som för sin uppfostran eller utbildning

är hänvisad till honom. Det förutsattes emellertid, att ett personligt

avhängighetsförhållande missbrukas; avtal, varigenom någon anställes i

arbete mot en oskäligt ringa lön, kunna icke förklaras ogiltiga allenast

därför att den anställde så till vida befunnit sig i en beroende ställning,

att annat arbete icke stått honom till buds.

Då förslaget, såsom förut är nämnt, likställer sakocker och kreditocker,

har det varit nödvändigt att i allmännare ordalag än de i 1901

års lag begagnade angiva beskaffenheten av den genom ocker framkallade

rättshandlingen. Av den föreslagna lagtexten framgår, att förfarandet

skall hava resulterat i eu rättshandling, varigenom den förfördelade presterat

eller förbundit sig att prestera något, som står i uppenbart missförhållande

till värdet av motprestationen eller för vilket någon motprestation

icke skall utgå. Om, såsom i allmänhet är fallet, prestationer

skola utgöras å ömse sidor, är det således, för att ocker skall

föreligga, icke tillräckligt, att prestationerna icke till fullo motsvara

varandra i värde, utan det måste föreligga en så pass betydande värdeskillnad,

att man kan tala om ett uppenbart missförhållande mellan prestationerna.

En dylik fordran uppställes allmänt för att förfarandet skall

vara straffbart, och det synes ur rättssäkerhetens synpunkt svårligen kunna

försvaras att eftergiva densamma, när det gäller att reglera handlingens

civilrättsliga följder. Det norska förslaget står emellertid härutinnan på

en annan ståndpunkt, i det att enligt detsamma en rättshandling, vilken

framkallats genom sådant missbruk av ekonomisk övermakt, som ovan

beskrivits, är ogiltig, så snart ett missförhållande mellan prestationerna

föreligger; att detta skall vara uppenbart, vilket även enligt norska

strafflagen utgör eu förutsättning för straffbarhet, kräves icke. Vad

härefter beträffar gåvor och andra rättshandlingar, vid vilka vederlag

icke utgår eller betingas, torde det vara jämförelsevis sällsynt, att de

tillkomma under sådana förhållanden, som här avses. Något giltigt skäl

att utesluta de föreslagna bestämmelserna från tillämpning i dylika fall

torde dock icke förefinnas, så mycket mindre som särskilt missbruk av

annans beroende ställning kan tänkas förekomma i den form, att denne

förmås att genom gåvor visa sin erkänsla mot den, av vilken han i ett

eller annat avseende är beroende. Den engelska rättens regler om

»undue influence» tillämpas också å benefika rättshandlingar.

I likhet med vad som enligt förslaget gäller vid svek och vissa

slag av tvång har man även vid ocker att skilja mellan sådana fall, då

det otillbörliga förhållandet ligger medkontrahenten till last och då tredje

man gjort sig skyldig därtill. I förra fallet är rättshandlingen alltid

32 §•

132

32, 33 §§. ogiltig. I senare fallet gäller enligt andra stycket, att rättshandlingen är

ogiltig, såframt medkontrahenten insett eller bort inse förhållandet; är

detta icke händelsen, kan han i allmänhet göra rättshandlingen gällande,

och den, som varit utsatt för ocker, får nöjas med skadestånd av ockraren.

Att denne är skadeståndsskyldig, har ansetts obehövligt att uttala.

Jämväl därutinnan råder överensstämmelse mellan förevarande paragraf

och de båda närmast föregående, att särskilda regler om reklamationsskyldighet

icke i någon av dem upptagits. Beträffande skälen härför

hänvisas till det vid 29 och 30 §§ anförda.

I fråga om ett särskilt slag av avtal, nämligen sådana, som avse

bärgning av förolyckat eller nödställt fartyg eller dess last, finnas redan

i gällande rätt stadgande^ vilka kunna anses innefatta en tillämpning

av samma vidsträckta ockerbegrepp, som ligger till grund för förslagets

bestämmelser. Dessa stadganden hava sm plats i 227 § sjölagen, sådant

detta lagrum lyder enligt lagen den 13 december 1912. De ändringar,

som genom nämnda lag vidtogos i sjölagen, utgöra resultatet av ett

samarbete mellan ett stort antal sjöfartsidkande länder i syfte att åstadkomma

bland annat överensstämmande rättsregler angående bärgning.

I denna på gällande konvention grundade lagstiftning torde någon ändring

icke böra vidtagas genom särskild lagstiftning för de skandinaviska länderna.

Vid sådant förhållande hava de kommitterade, som utarbetat

föreliggande förslag, enat sig om att i tredje stycket av förevarande

paragraf införa en erinran därom att de nu föreslagna bestämmelserna

icke medföra någon ändring i sjölagens ifrågavarande stadgande.

1901 års lag angående ocker innehåller som bekant både straffrättsliga

stadganden och civilrättsliga regler. De senare lära, om det

nu framlagda förslaget upphöjes till lag, böra upphöra att gälla. Eu

bestämmelse härom har också upptagits i 43 §. Vad beträffar de straffrättsliga

stadgandena i nämnda lag, torde det böra tagas under övervägande,

huruvida icke en omarbetning av dem i syfte att även i kriminellt

avseende likställa sakocker med kreditocker kan anses påkallad.

Kommittén har ansett det ligga utom dess uppgift att framlägga något

förslag i sådant syfte, så mycket mera som eu omarbetning av strafflagstiftningen

i dess helhet ju är förestående. 33

33 §.

Att i lag med anspråk på fullständighet angiva alla de omständigheter,

som kunna göra en rättshandling ogiltig, torde icke vara möjligt.

I varje fall göra förslagets bestämmelser härutinnan, såsom redan i den

133

inledande motiveringen till detta kapitel påpekats, icke anspråk på att

vara uttömmande. Hittills hava vi i svensk rätt helt och hållet saknat

allmänna stadganden i detta ämne, och domstolarna hava varit hänvisade

till rättsgrundsatser, för vilka något stöd i skriven lag sällan

kunnat åberopas. Om nu bestämmelser meddelas angående verkan av

tvång och svek, misstag o. s. v., är därmed den faran förbunden, att

domstolarna, när någon sådan ogiltighetsg-rund icke föreligger, i saknad

av tillämpligt lagbud skulle anse sig icke kunna undgå att taga en rättshandling

för god, oaktat detta finnes stridande mot rättskänslan. För

att förebygga ett sådant mot syftet med den nya lagstiftningen stridande

resultat har det ansetts nödigt att i förslaget upptaga en uttrycklig bestämmelse,

varigenom möjlighet beredes att vid prövningen av en rättshandlings

giltighet taga hänsyn även till andra omständigheter än de i

den föreslagna lagtexten särskilt nämnda. Denna bestämmelse har fått

sin plats i förevarande paragraf.

För dess tillämpning förutsattes, dels att rättshandlingen tillkommit

under sådana omständigheter, att det skulle strida mot tro och heder att

göra den gällande, när man har vetskap om dessa omständigheter, dels

att sådan vetskap måste antagas hava förefunnits hos den, gent emot

vilken rättshandlingen företogs. Åro dessa förutsättningar för handen,

får rättshandlingen icke gälla, oaktat någon särskild, i lag uttryckligen

nämnd anledning till dess ogiltighet icke kan åberopas. Vad förstnämnda

förutsättning beträffar, måste densamma tolkas rent objektivt;

finner domstolen det vara stridande mot tro och heder att gorå den

ifrågakomna rättshandlingen gällande, behöver den icke ingå i prövningav

frågan, om medkontrahenten har klart för sig, att han handlar mot

tro och heder genom att göra den gällande. Å andra sidan kräves, att

medkontrahenten bevisligen haft eller på grund av de föreliggande förhållandena

måste antagas hava haft vetskap angående de omständigheter,

under vilka rättshandlingen tillkommit. År detta icke fallet, kan han

visserligen hava handlat vårdslöst genom att icke taga närmare reda på

förhållandena, men ohederligt är hans handlingssätt icke.

Mot det föreslagna stadgandet kan förväntas den anmärkningen,

att tro och heder liksom motsvarande uttryck i de andra texterna —

»almindelig Ila-derlighed)) i den danska, »redelighet eller god tro» i den

norska — äro allt för svävande begrepp för att lämpligen kunna läggas

till grund för lagstiftning. Prövningen, om ett handlingssätt strider mot

tro och heder, ställer dock icke större anspråk på domarens omdöme och

urskillning än andra likartade uppgifter, inför vilka han ofta är ställd,

exempelvis bedömandet, huruvida en person vid ingående av ett avtal

33 §.

134

33 ^ gj°rt sig skyldig till bedrägligt förfarande. Nämnas må ock, att man

i den nja tyska civillagen1) känt behov av att till ledning för rättsskipningen

fastslå principen, att avtal skola tolkas och förbindelser fullgöras

så som tro och heder i handel och vandel fordra, och att dessa satser

ständigt åberopas av domstolarna, när det gäller att utfylla luckor i

lagen eller över huvud att förhjälpa den materiella rätten till seger.

Någon fara för rättssäkerheten lärer det föreslagna stadgandet ej heller

innebära, då det, för att en rättshandling skall kunna på grund av detsamma

förklaras ogiltig, kräves, att den, som påyrkar rättshandlingens

fullgörande eller motsätter sig den andres yrkande om dess återgång,

därigenom kan sägas handla i strid mot tro och heder. Det torde för

visso icke behöva befaras, att domstolarna ej skola visa nödig varsamhet

i att sålunda stämpla ett förfarande såsom ohederligt. Riktigt tillämpat,

medför stadgandet icke någon fara för den redbara samfärdseln men ett

välbehövligt skydd mot ohederliga affärstransaktioner.

Till närmare belysning av det föreslagna stadgandets räckvidd må

här nämnas några exempel, i vilka de i det konkreta fallet föreliggande

omständigheterna vid rättshandlingens tillkomst kunna vara sådana, att

det måste betecknas såsom ohederligt att göra rättshandlingen gällande.

Den, som företagit en rättshandling, kan därvid på grund av kroppslig

sjukdom, ålderdomssvaghet,2) berusning3) eller andra orsaker hava vant

ur stånd att klart bedöma handlingens iunebörd och följder, utan att

han likväl kan sägas hava saknat förståndets bruk. Om i ett sådant

fall medkontrahenten var tillstädes vid rättshandlingens tillkomst och

till fullo insåg det tillstånd, vari den andre befann sig, men icke desto

mindre vill göra rättshandlingen gällande, kan detta sägas vara stridande

mot tro och heder.

Utrymme för tillämpning av det föreslagna stadgandet förefinnes

också i sådana fall, då den ene kontrahenten väl icke kan övertygas om

att hava genom svikligt förfarande framkallat en rättshandling men på

ett ohederligt sätt begagnat sig av den handlandes obekantskap med

vissa faktiska förhållanden. Gränsen mellan lovligt utnyttjande av en

affärsskicklighet, som är överlägsen medkontrahentens, och ett mot tro

och heder stridande handlingssätt är i sådana fall ofta svår att draga,

men fall kunna för visso förekomma, som äro att hänföra till den senare

]) B. G. B. §§ 157, 242.

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 23 dec. 1889 (N. J. A. s. 429).

3) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 11 mars 1887 (N. J. A. s. 65) och den 18

mars 1910 (N. J. A. s. 133).

135

kategorien, utan att svikligt förfarande behöver föreligga. Man tiinke

t. ex. på sådana fall, då en styrelseledamot i ett bolag, vilken vet, att

bolaget gjort så stora förluster, att konkurs är omedelbart förestående,

skyndar sig att sälja sina aktier i bolaget, innan dessa förhållanden blivit

kända för utomstående. Ett dylikt beteende måste anses stridande mot

tro och heder, och säljaren bör därför icke kunna grunda någon rätt å

ett avtal, som tillkommit under sådana omständigheter, utan fastmera

vara pliktig att på köparens yrkande låta det gå åter.

Särskild uppmärksamhet förtjäna rättshandlingar, som företagits

under inflytande av en villfarelse. Man plägar härvid skilja mellan

sådana fall, då villfarelsen eller misstaget haft till följd, att en avgiven

viljeförklaring icke överensstämmer med den verkliga viljan, och sådana,

då förklaringens avgivare visserligen givit ett riktigt uttryck åt sin

vilja, men villfarelsen inverkat bestämmande å viljan. Sistnämnda slag

av villfarelse plägar betecknas såsom villfarelse i bevekelsegru nd erna

(error in motivis) och bör enligt en åsikt, som förr var allmänt härskande,

i allmänhet icke föranleda därtill att rättshandlingen anses ogiltig.

Härvid har man dock icke kunnat bliva stående. Mellan nämnda båda

slag av villfarelse kan icke någon skarp gränslinje uppdragas, och rättfärdigheten

kräver, att även en s. k. error in motivis under vissa förhållanden

tages i betraktande. Man har därför i åtskilliga främmande

lagar sökt urskilja särskilda kategorier av dylik villfarelse och likställt

dem med sådan villfarelse, som hänför sig till själva innehållet av den

avgivna viljeförklaringen. Så t. ex. stadgas i tyska civillagen4 5), att en

viljeförklaring kan ryggas, icke blott då avgivaren svävat i villfarelse

angående förklaringens innehåll, utan jämväl då villfarelsen rör sådana

egenskaper hos en person eller en sak, som i handel och vandel anses

väsentliga. Liknande stadganden återfinnas i den schweiziska lagen

angående obligationsrätten.6) I denna ställas de särskilt uppräknade

slagen av väsentlig villfarelse i motsats till en villfarelse, som blott

angår bevekelsegrunden till ett ingånget avtal; tillika föreskrives, att

villfarelse icke får åberopas, om detta skulle strida mot tro och heder.

De försök, som sålunda i utländsk lagstiftning blivit gjorda att

uppdraga en gräns mellan de villfarelser, som kunna inverka å en rättshandlings

giltighet, och övriga slag av villfarelse, äro enligt kommitténs

mening icke av beskaffenhet att mana till efterföljd. Den uppgift, som

rättsskipningen här har att lösa, lärer endast i ringa mån underlättas

4) B. G. B. § 119: 2. Jfr U. E. § 988.

5) S. O. 23—25.

33 §

136

33 §• genom så beskaffade stadganden som dem, för vilka ovan redogjorts.

I förslaget hava därför icke upptagits några särskilda bestämmelser i

detta ämne utöver dem, som 34 § första stycket meddelar angående

verkan därav att en viljeförklaring i följd av misstag å avgivarens

sida fått annat innehåll än åsyftat varit. År detta icke fallet, men

har den, som avgivit viljeförklaringen, föranletts därtill av en villfarelse,

kan emellertid det allmänna stadgandet i förevarande paragraf komma

till tillämpning, såvida medkontrahenten måste antagas hava avvetat,

att den andre handlat under intrycket av en sådan villfarelse, och det

med hänsyn härtill skulle strida mot tro och heder, om han gjorde

förklaringen mot honom gällande. Huruvida en villfarelse i bevekelsegrunderna

även eljest kan åberopas med den påföljd, att en därav

påverkad rättshandling blir ogiltig, är som nämnt icke i förslaget avgjort.

Av grunderna för 34 § första stycket lärer emellertid följa, att

denna fråga i allmänhet måste besvaras nekande för sådana fall, då

medkontrahenten varit i god tro.6) Ej heller i nya lagberedningens

förslag till lag om köp och byte förekom någon bestämmelse angående

s. k. error in motivis.

Frågan om verkan av dylik villfarelse utgör i själva verket endast

en sida av det inom den juridiska litteraturen livligt omstridda ämne,

vilket plägar sammanfattas under beteckningen förutsättningsläran.7)

Det händer icke sällan, att den, som företager en rättshandling, därvid

tydligen utgår från en viss förutsättning, vilken sedermera visar sig

vara oriktig eller icke gå i uppfyllelse. I allmänhet är naturligtvis

rättshandlingen utan hinder därav gällande.8) Men äro förhållandena

sådana, att medkontrahenten måste antagas hava insett, att den andre

handlat under nämnda förutsättning och lagt sådan vikt vid densamma,

att han, om saken kommit på tal, skulle gjort densamma till ett villkor

för rättshandlingens bestånd eller ock alldeles underlåtit att företaga densamma,

skulle det mången gång strida mot tro och heder, om medkontrahenten

sökte göra rättshandlingen gällande under åberopande, att någon

uttrycklig bestämmelse i nämnda avseende icke blivit träffad. Ett dylikt

6) Jfr Kungl. Maj :ts dom den 2 juni 1908 (N. J. A. s. 221). Det genom

Kungl. Maj:ts dom den 27 febr. 1911 avgjorda rättsfallet (N. J. A. s. 82) torde icke

kunna åberopas i motsatt riktning.

7) Se härom Alexanderson: Läran om penninganvisning I, Uppsala 1904, s. 18—34;

Eschelsson s. 119—127; Lassen § 18 i, ii; Stång § 37 samt referat och recensioner i

Tidsskrift for Retsvidenskab 1893 s. 286—291, 1894 s. 63 — 64, 1895 s. 285 — 300

och 1896 s. 325—327.

s) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 14 nov. 1893 (N. J. A. s. 433).

137

anspråk kan då med stöd av förevarande paragraf tillbakavisas, såvida

den, som framställer detsamma, vid den i 41 § angivna tidpunkt insett

eller måste antagas hava insett, att den ifrågavarande förutsättningen val

oriktig. Om och i vad mån den handlandes förutsättningar eljest kunna

inverka å en av honom företagen rättshandling, är i förslaget lämnat

öppet. Enligt kommitténs tanke äro dessa frågor icke mogna för lagstiftning,

utan det bör hädanefter liksom hittills överlämnas åt domstolarna

i att vid tolkningen av en rättshandling, vars förutsättningar

brustit, taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande.9) Ej heller i utländsk

lagstiftning förekomma några allmänna stadganden i detta ämne.

34 §.’)

Förevarande paragraf giver regler för sådana fall, då den, som

företagit en rättshandling, såsom grund för dennas ogiltighet åberopar,

att den viljeförklaring, som kommit medkontrahenten till hända, fått

annat innehåll än åsyftat varit, vare sig detta beror på något misstag

av den, som avgivit viljeförklaringen, eller har sin grund däri att denna

framkommit i annat skick än den avgivits.

Angående verkningarna härav har rått och råder ännu mycken

meningsskiljaktighet. Två teorier kämpa om herraväldet. Enligt den

äldre av dessa, den s. k. viljeteorien, är en viljeförklaring, som icke överensstämmer

med den verkliga viljan, ogiltig eller kan åtminstone ryggas

utan hänsyn därtill om medkontrahenten insett eller bort inse den bristande

överensstämmelsen. Den fara för rättssäkerheten, som denna teori

medför, om den hänsynslöst genomföres, söker man förebygga eller

åtminstone minska genom att för sådana fall, då medkontrahenten var i

god tro, tillerkänna honom rätt till ersättning för den förlust han kan 8

!'') Jfr Kungl. Maj:ts domar den 27 nov. 1912 (N. J. A. s. 493).

i) Jfr ang. första stycket N. L. B. 14 §; Nordling s. 183—184, 201—202;

Eschelsson s. 111—119; Lassen § 17 i, ii och samme författares avhandling “Yilje og

Erklsering"; Hagerup i Tidsskrift for Retsvidenskab 1894 s. 38—46, 48—56; Stång

8 38 xi—xiv, §§ 40, 41; Platou i Norsk Retstidende 1911 s. 529—559 — C. c.

1109, 1110, 1117, 1304; Ö. § 876; B. G. B. §§ 119, 121, 122; S. O. 23—26, 31;

U. E. §§ 987—989, 993, 994, 1000—1002; Ö. E. §§ 153, 155; Dernburg I §§ 143 —

145; Planiol 1095—1101, 1340: i, 1347; Prochownick §§ 77, 78, 80, 87—91, 289 aj

ang. andra stycket N. L. B. 13 och 15 §§; Nordling s. 192 193; Lassen § 17

vid not 16, § 23 vid not 21; Stång § 21 IX, xi — B. G. B. §§ 120 — 122; S. O. 27,

31; U. E. §§ 990, 993, 994, 1000—1002; Ö. E. §§ 153, 155; Dernburg I § 145 vid

not 29—33; Prochownick I s. 531.

18

138

34 §■ lida genom att förlita sig på rättshandlingens giltighet (det s. k. negativa

intresset). Enligt vissas mening bör sådan ersättning gäldas allenast

när det beror av vårdslöshet eller försummelse från den, som avgivit

viljeförklaringen, att denna fått annat innehåll än åsyftat varit, enligt

andras åsikt åter oberoende härav. Anhängarne av den motsatta, i

allmänhet såsom tillitsteori betecknade läran göra häremot med styrka

gällande, att den, som i god tro mottager en frivilligt avgiven viljeförklaring,

icke är betjänt med ett sålunda begränsat ersättningsanspråk

utan bör kunna göra förklaringen gällande efter dess innehåll genom

att kräva fullgörande av den rättshandling, varom fråga är, eller full

ersättning för den förlust han lider genom uteblivet fullgörande (det

positiva intresset). Bristande överensstämmelse mellan en viljeförklaring

och den bakom liggande verkliga viljan bör alltså enligt denna teori

endast få åberopas gent emot den, som insett eller bort inse, att sådan

var för handen.

Med hänsyn till frågans stora betydelse torde en kortfattad översikt

av de viktigaste utländska rättssystemens ställning till densamma vara

på sin plats. Den romerska rätten, vilken även i nu ifrågavarande

avseende övat ett mäktigt inflytande på de moderna kulturfolkens rätt,

stod enligt den härskande uppfattningen på viljeteoriens grundval. Samma

ståndpunkt intager fransk rätt. Åven den schweiziska lagen angående

obligationsrätten utgår från viljeteorien, ehuru man vid lagens revidering

mildrat teoriens konsekvenser genom att tillerkänna domaren

befogenhet att, när villfarelsen kan tillräknas viljeförklaringens avgivare

såsom vårdslöshet, ålägga denne att, där billigheten det fordrar, ersätta

medkontrahenten även annan skada än sådan, som inbegripes under det

negativa intresset. Under förarbetena till den tyska civillagen enades

man därom att ingendera teorien borde utan modifikationer läggas till

grund för lagens bestämmelser, men i stort sett blev dock viljeteorien

segrande. Detta visar sig särskilt däri att framställda yrkanden, att

villfarelse ej borde få åberopas mot medkontrahent i god tro, förkastades.

Ä andra sidan ansåg man det vara för omsättningens säkerhet oavvisligen

nödigt, att medkontrahenten icke måtte komma till skada därigenom

att han förlitade sig på den honom tillhandakomna viljeförklaringen, och

till förebyggande härav stadgades skyldighet för förklaringens avgivare

att ersätta sådan skada, utan hänsyn därtill om han haft någon skuld

till att förklaringen icke rätteligen återgav hans verkliga vilja. På tillitsteoriens

ståndpunkt står däremot den österrikiska civillagen, likaledes

förut omnämnda österrikiska och ungerska lagförslag. Denna teori synes

139

också vara förhärskande i engelsk-amerikansk rätt, ehuru meningarna 31 §■

härom äro delade.

Vad de nordiska länderna beträffar, har dansk rättsvetenskap och

rättspraxis med sällspord enighet anslutit sig till de principer, som pläga

sammanfattas under namnet tillitsteorien. Åven i vårt land hava dessa

grundsatser, om ock under annat namn, under den senaste mansåldern

vunnit allt större utbredning både i teori och i praxis.2) Nya lagberedningens

år 1894 avgivna förslag innehöll också i 14 § en bestämmelse,

som tydligen vilade på tillitsteoriens grund, och mot densamma framställdes

vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärkning endast

av en bland domstolens i granskningen deltagande medlemmar. Jämväl

i Norge har denna teori deciderade anhängare, men detsamma är fallet

med viljeteorien; meningarna äro där vida mera delade än i de andra

nordiska länderna, ehuru de praktiska skiljaktigheterna mellan de olika

teoriernas anhängare ingalunda äro så stora, som man med hänsyn till

de olika utgångspunkterna kunnat vänta.

I betraktande av frågans läge i Norge har den norska kommittén

funnit sig icke kunna upptaga någon bestämmelse i ämnet för andra

fall än sådana, då den bristande överensstämmelsen mellan viljan och

viljeförklaringen beror därpå att denna under dess befordran till adressaten

blivit förvanskad. Norska texten gäller alltså endast dylika i andra

stycket av de svenska och danska texterna behandlade fall. Från svensk

och dansk sida har man ansett det vara ett alltför stort offer att av

hänsyn till dessa norska betänkligheter alldeles förbigå ett så betydelsefullt

ämne som frågan om verkan därav att en viljeförklaring i följd av

misstag å avgivarens sida fått annat innehåll än åsyftat varit. En

bestämmelse härom har alltså upptagits i första stycket av de svenska

och danska texterna.

I olikhet mot de utländska lagbud, för vilka i motiven till 33 §

redogjorts, har denna bestämmelse begränsats till att gälla sådana fall,

då det misstag, som förelupit, haft till följd, att viljeförklaringens innehåll

icke överensstämmer med den verkliga viljan. Har den, som avgivit

viljeförklaringen, givit ett riktigt uttryck åt sin vilja, men varit fången

i en villfarelse, som inverkat bestämmande å viljan, föreligger, såsom

förut nämnts, en s. k. error in motivis. Huruvida en villfarelse av detta

slag inverkar å en rättshandlings giltighet även i andra fall än sådana,

2) Se särskilt Kungl. Maj:ts dom den 2 juni 1908 (N. J. A. s. 221); jfr även

Kungl. Maj:ts dom den 27 nov. 1896 (N. J. A. s. 426) och utslag den 30 sept. 1912

(N. J. A. s. 399).

140

34 §.

å vilka 33 § är tillämplig, är av skäl, som vid motiveringen av nämnda

paragraf utvecklats, i förslaget lämnat öppet.

Vad som skall anses utgöra innehållet av en avgiven viljeförklaring

hava domstolarna att fastställa genom tolkning av förklaringen, varvid

hänsyn naturligtvis bör tagas icke blott till dennas ordalydelse utan till

samtliga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ett riktigt

bedömande av dess innebörd. Påstår den, som avgivit viljeförklaringen,

att dess sålunda fastställda innehåll är ett annat än det av honom åsyftade,

har han att förebringa bevisning härorfr. Ett sådant förhållande

lärer i allmänhet bero på felskrivning3) eller missägning från hans sida

eller på oriktigt användande av ord eller uttryck, som i förklaringen

förekomma.4) Under det föreslagna stadgandet komma däremot icke

sådana fall, då en viljeförklaring icke varit allvarligt menad utan avgivits

på skämt; någon särskild bestämmelse härom har desto mindre ansetts

erforderlig, som det icke kan råda något tvivel därom att dylika fall

böra bedömas på samma sätt som de i lagtexten uppmärksammade.

När ett misstag av här avsedda beskaffenhet förelupit och den, till

vilken viljeförklaringen är riktad, insett eller bort inse detsamma, äger

han enligt första stycket av förevarande paragraf icke göra förklaringen

gällande efter dess innehåll. Vad sålunda föreslagits är till sin rättsenlighet

så otvivelaktigt, att det näppeligen behövt uttalas. Den huvudsakliga

betydelsen av det föreslagna stadgandet ligger däri att av detsamma

måste anses framgå, att ett misstag i allmänhet icke kan åberopas, när

mottagaren av viljeförklaringen varken insett eller bort inse detsamma.

Att denna med tiliitsteorien överensstämmande grundsats icke i den föreslagna

lagtexten uttryckligen fastslagits, har huvudsakligen berott därav

att det enligt kommitténs mening skulle vara obilligt att under alla förhållanden

avskära möjligheten att taga hänsyn till ett misstag, om vilket

mottagaren varken ägt eller bort äga kännedom. Särskildt i sådana fall,

då den rättshandling, varom fråga är, har egenskap av gåva eller för

medkontrahenten medför förmåner, vilka i värde väsentligen överstiga

den betingade motprestationen, torde en sådan möjlighet böra hållas

öppen. För vanliga fall däremot böra enligt kommitténs mening misstag,

även om de kunna anses vara ursäktliga, icke få åberopas mot medkontrahent

i god tro. Kött till ersättning för det negativa intresset gör

icke till fyllest. Medkontrahenten kan i förlitande på den honom tillhandakomna

viljeförklaringen hava underlåtit att göra andra för honom

3) Jfr Kungl. Maj.-ts utslag den 9 okt. 1912 (N. J. A. s. 401).

4) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 27 mars 1905 (N. J. A. s. 138).

141

fördelaktiga affärer, men för den förlust, som tillskyndas honom därigenom 34 §

att dessa icke kommit till stånd, kan lian icke lå någon ersättning, såvida

det icke lyckas honom att förebringa utredning därom att detta

förhållande har sin grund i hans tillit till ifrågavarande viljeförklaring.

Svårigheten att åstadkomma sådan bevisning förringar i hög grad det

praktiska värdet av det skydd för den goda tron, som pa denna väg

står att vinna.

Mellan hittills behandlade fall och dem, då en avgiven viljeförklaring

blivit under befordringen till innehållet förvanskad, föreligger

den väsentliga olikheten, att det i de senare icke beror av den, som avgivit

förklaringen, att denna fått annat innehall än asyftat vant. Att

det oaktat låta mottagaren, därför att lian i god tro tagit del av det

honom tillhandakomna meddelandet, göra dess innehåll gällande mot avsändaren

skulle enligt kommitténs mening innefatta en obillighet mot

denne. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att

avsändaren i sådana fall icke är bunden av förklaringen i det skick den

framkommit. Samma princip ligger till grund för motsvarande bestämmelse

(13 §) i nya lagberedningens ofta nämnda förslag till lag om köp och

byte, och någon anmärkning mot densamma framställdes icke vid förslagets

granskning i högsta domstolen.

Vad sålunda föreslagits kommer att få sin huvudsakliga betydelse för

sådana tyvärr icke opraktiska fall, då en offert, en accept eller ett annat

affärsmeddelande, som befordras genom telegraf, i följd av fel vid telegraferingen

framkommer med annat innehåll än det för befordran inlämnade

telegrammet hade. För den förlust, som härigenom kan tillskyndas

den korresponderande allmänheten, torde någon ersättning icke kunna

erhållas från telegrafverket, då detta enligt gällande reglemente 6) är fritaget

från ersättningsskyldighet. Med nu nämnda fall hava i förslaget

likställts, att ett meddelande, som framföres muntligen genom, bud,

oriktigt återgives av budet. Det skulle kunna ifrågasättas, att följderna

härav borde drabba avsändaren, därest det är han, som valt den anlitade

budbäraren. Detta torde dock icke vara riktigt. Den, som inlåter sig i

förhandlingar med en sådan person, inser nog själv, att han handlar på

egen risk lika väl i fråga om meddelandets innehåll som när det gäller,

huruvida detsamma över huvud förskriver sig från den person, vars vilja

budet uppgiver sig framföra. Förslagets ståndpunkt i detta avseende

överensstämmer också med vad som enligt 19 § gäller i fråga om fullmakt,

som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till full- 5

5) Se kungörelsen ang. fastställelse av telegrafreglemente den 27 maj 1909 § 3.

142

34 §.

mäktigen; när fullmakten allenast på detta sätt bragts till tredje mans

kännedom, kan man säga, att fullmäktigen vid dess framförande handlat

såsom fullmaktsgivarens bud.

När mottagaren av en sådan viljeförklaring, som i andra stycket

avses, icke har någon anledning att misstänka, att dess innehåll blivit

förvanskat, kan han drabbas av betydande förlust därigenom att det

sedermera befinnes, att densamma icke är bindande för avgivaren. Om

t. ex. ett telegrafiskt anbud att sälja en vara till ett pris av 108 kronor

för viss myckenhet blivit genom telegraferingsfel förvanskat, så att det

telegram, som kommer adressaten till hända, innehåller siffran 103, och

mottagaren i god tro accepterar detta anbud, kan han i förlitande på att

avtal därigenom kommit till stånd hava sålt varan vidare, och han äger

då naturligtvis icke mot den nye köparen åberopa, att ett denne icke

vidkommande avtal befunnits ogiltigt. Ju förr han får kännedom härom,

desto lättare är det emellertid för honom att anskaffa varan från annat

håll eller eljest vidtaga åtgärder för att begränsa de skadliga följderna

av det föregående avtalets ogiltighet. Det bör därför åligga den, som

på grund av telegraferingsfel eller annan här avsedd omständighet vill

rygga en av honom avgiven viljeförklaring, att giva besked därom utan

oskäligt uppehåll efter det nämnda omständighet kommit till hans

kunskap. Underlåter han det, bör detta hava till följd, att viljeförklaringen

blir gällande i det skick den framkommit, såvida mottagaren

var i god tro. Om däremot denne insåg eller på grund av det skick,

vari viljeförklaringen kom honom till hända, eller andra särskilda omständigheter

bort inse, att densamma undergått förvanskning, synes giltig

anledning icke föreligga att låta förklaringen gälla, därför att avsändaren

icke givit sådant besked. På dessa grunder vila de bestämmelser om

reklamationsskyldighet, som upptagits i sista punkten av förevarande

paragraf. Då reklamationsskyldigheten skall räknas från det ögonblick,

då den, som avgav viljeförklaringen, får veta, att denna förvanskats,

ligger det i mottagarens eget intresse att med hänsyn till en sådan eventualitet

underrätta avsändaren om innehållet! av den honom tillhandakomna

förklaringen. Detta iakttages också i affärskorrespondens, som

äger rum genom telegram. Den, som accepterar en telegrafisk offert,

upprepar i allmänhet i sin accept det pris, som står i det honom tillhandakomna

telegrammet; är detta felaktigt, får den andre genom accepten

kunskap om förvanskningen och blir alltså skyldig att omedelbart reklamera.

Enligt nya lagberedningens förslag skulle avsändaren av ett förvanskat

telegrafiskt meddelande vara bunden av meddelandet, såframt

143

förvanskningen kunde anses vara föranledd av vårdslöshet eller försum- ®

melse från hans sida — varmed särskilt torde hava åsyftats otydlighet i

det inlämnade telegrammet — samt vara pliktig att, även om någon

vårdslöshet eller försummelse icke låg honom till last, ersätta mottagare

i god tro dennes kostnader i anledning av meddelandet. Det nu framlagda

förslaget saknar motsvarighet till båda dessa bestämmelser. Ligger

vårdslöshet avsändaren till last, är han enligt allmänna rättsgrundsatser

skyldig att ersätta därav orsakad skada, likaväl som den, som gjort sig

skyldig till oaktsamhet genom att hava undertecknat eu skuldförbindelse,

vilken lätteligen kan förfalskas, därigenom kan ådraga sig skadeståndsskyldighet

i förhållande till den, som i god tro förvärvat densamma ).

Åven om skadeståndets belopp i ena eller andra fallet blir lika stort

som det skulle blivit, om den avgivna viljeförklaringen varit bindande,

vilar ersättningsskyldigheten i sådana fall på annan grund. Att i stället

för sådan ersättningsskyldighet ålägga den, som genom vårdslöshet vållat,

att en från honom utgången viljeförklaring till innehållet förvanskats,

att stå fast vid förklaringen i dess förvanskade skick är ur teoretisk synpunkt

mindre tilltalande och torde icke vara av praktiskt behov påkallat.

Vad åter beträffar ifrågasatt skyldighet för avsändaren att oberoende av

skuld ersätta mottagaren av ett förvanskat meddelande kostnader och

utgifter eller att eljest gälda ett begränsat skadestånd, synes ett sådant

stadgande, såsom också vid granskningen av nya lagberedningens förslag

inom högsta domstolen erinrades, sakna giltig rättsgrund. A.tt uppdraga

någon skarp gräns mellan kostnader och annan skada i följd av ett förvanskat

meddelande låter sig för övrigt icke göra.

35 §. >)

Bristande överensstämmelse mellan vilja och viljeförklaring föreligger

även i sådana fall, då ett avtal slutits eller en rättshandling

ingåtts för skens skull. Detta förhållande kan bero av olika anledningar;

stundom sker det i syfte att göra egendom oåtkomlig för borgenärer,

stundom söker man för att undgå tillämpning av något besvärande lagbud

giva en rättshandling sken av att vara något annat än den är. Meningen

kan antingen vara, att rättshandlingen över huvud icke skall grunda

någon rätt för den enligt dess innehåll berättigade, eller ock att denne

6) Se t. ex. Kungl. Maj;ts dom den 18 juli 1911 (N. J. A. s. 293).

i) Jfr Eschelsson s. 154; Lassen § 17 in; Stång § 42 ii, in — C. c. 1321;

B. G. B § 405; S. O. 18:2; Dernburg II § 141 vid not 3; Planiol 1253—1255.

144

35 §.

skall förvärva en mindre omfattande rätt än innehållet giver vid handen.

Från övriga fall av bristande överensstämmelse mellan vilja och viljeuttryck

skilja sig dessa s. k. simulerade rättshandlingar därigenom att

kontrahenterna i fullt samförstånd åt sin rättshandling giva ett annat

innehåll än det, som överensstämmer med deras verkliga vilja och mening.

Då medkontrahenten sålunda aldrig kan vara i god tro, om han söker

göra rättshandlingen gällande efter dess innehåll, är det uppenbart, att

ett sådant anspråk måste tillbakavisas, såvida det styrkes, att simulation ägt

rum. Någon uttrycklig bestämmelse härom har icke ansetts erforderlig.

Så länge tredje mans rätt icke är i fråga, kan grundsatsen om

simulerade rättshandlingars ogiltighet upprätthållas utan alla inskränkningar.

Annorlunda förhåller sig detta, när den rättighet, varom fråga

är, överlåtits å någon annan, vilken saknat kännedom om simulationen.

Å ena sidan står då en person, som avsiktligen sagt eller skrivit annat

än han menat, å andra sidan en person, som förlitat sig på den sålunda

avgivna viljeförklaringen. Åtminstone för sådana fall, då denna tagit

sig uttryck i en särskilt upprättad skriftlig handling, vilken framstår

såsom bärare av rättigheten eller upprättats för att tjäna till bevis om

densamma, lider det enligt kommitténs mening icke något tvivel, att den,

som i god tro förvärvat rätt enligt handlingens innehåll, bör skyddas.

Rättssäkerhetens krav sammanfaller här med rättskänslans. I förslaget

stadgas alltså, att om skuldebrev — det må vara löpande eller icke —

kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull och

fordran eller annan rättighet på grund av handlingen överlåtits på någon,

som därvid var i god tro, denne äger göra rättigheten gällande utan

hinder av simulationen. Vad sålunda föreslagits har sin förebild i åtskilliga

främmande lagar och torde näppeligen innefatta någon ändring av nu

gällande svensk rätt; åtminstone har i ett rättsfall angående giltigheten

av kontrakt, varigenom avverkningsrätt till skog upplåtits, den meningen

gjort sig gällande, att den, som i god tro blivit innehavare av kontraktet,

ägde njuta rättigheten till godo utan hinder därav att kontraktet upprättats

för skens skull.s)

Av det föreslagna stadgandet följer, att om någon genom skenköp

säljer sin fastighet och köparen i sin ordning säljer eller annorledes

överlåter densamma till någon, som vid sitt förvärv varken ägde eller

bort äga kunskap om det föregående fångets ogiltighet, denna överlåtelse

blir gällande mot den ursprunglige säljaren. En annan grupp av fall, 2

2) Se Kungl. Maj:ts dom den 31 jan. 1907 (N. J. A. s. 42). Jfr Kungl.

Maj:ts dom den 23 juni 1910 (N. J. A. s. 364).

145

å vilka här givna regel kan vinna tillämpning, utgöra de hyreskontrakt, 35> 36 §§■

i vilka hyran upptages till högre belopp än det verkliga under försäkran

i en eller annan form från husägarens sida, att endast det lägre beloppet

skall utkrävas. Sådant sker vanligen i syfte att vilseleda spekulanter i

fråga om fastighetens hyresavkastning. En hyresgäst, som inlåter sig

på en dylik transaktion, kan, om förslaget upphöjes till lag, bliva pliktig

att till ny ägare av fastigheten, vilken fått hyreskontrakten å sig transporterade,

betala det i kontraktet utsatta hyresbeloppet och får sedan

bäst han gitter söka sitt åter av den förutvarande ägaren.

För sådana fall, då icke någon skriftlig handling upprättats i

anledning av den simulerade rättshandlingen, hava särskilda bestämmelser

icke funnits påkallade. År det fråga om lösören, som förvärvaren fått

i sin besittning, har man att tillämpa vanliga rättsregler angående godtrosförvärv.

36 §. J)

För att en viljeförklaring skall medföra avsedd rättsverkan måste

naturligtvis i regel fordras, att den genom avgivaren bringas till

adressatens kunskap. Om A. meddelar C., att han är besluten att antaga

ett anbud, som gjorts av B., kan B. icke därå grunda någon rätt, såvida

icke C. mottagit meddelandet i egenskap av ombud för B. eller ock

erhållit A:s uppdrag att bringa meddelandet till B:s kännedom och verkligen

utför detta uppdrag. 2) Lika litet lärer i allmänhet ett å en bolagseller

kommunalstämma fattat beslut att ingå visst avtal eller ikläda sig

viss förbindelse kunna åberopas av den tilltänkte medkontrahenten, såvida

icke beslutet blivit honom delgivet. 3) Det ovan sagda gäller även om

skriftliga viljeförklaringar. Om någon skrivit ett brev, vari han erbjuder * II

J) Jfr ang. första stycket Nordling s. 190—193, 202; Trygger: Fullmakt s.

167—168, 169 och Kommentar till utsökningslagen, Uppsala 1904, s. 77—78; Ekeberg:

Växelförpliktelses uppkomst, Uppsala 1905, s. 7 —11, 42 — 44; Eschelsson s.

107, 116—119, 197, 203—204; Fehr: Fordringspreskription, Uppsala 1913, s. 203 - 207 ;

Lassen § 10 vid not 2 a, § 11 vid not 2 — 3 a, § 23 vid not 57, § 53 vid not 28 — 31;

Stång s. 211, 249-250 — B. G. B. § 794: i, § 796; H. G. B. II § 364: 2; Dernburg

II § 148; Staub § 364 Anm. 6, g 366 Anm. 50; Grlinhut: Wechselrecht, Leipzig

1897, I s. 277 — 283; Prochownick I s. 524, II s. 61;

ang. andra stycket Nordling s. 191 — H. G. B. I 296 ; B. G. B. § 370; Dernburg

II § 115 vid not 11 —15; Staub Exk. zu § 58 Anm. 16—25.

*) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 3 april 1894 (N. J. A. s. 203).

3) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 14 dec. 1870 (Naumanns tidskrift 1871 s.

441), den 12 juni 1899 (N. J. A. s. 259) och den 1 juni 1900 (N. J. A. s. 277).

19

146

36 §■ sig att sluta köp eller annat avtal, och låter brevet ligga på sitt skrivbord,

lärer lian icke vara bunden av sitt erbjudande, därest det kan

visas, att en främmande person tagit brevet och lagt det på posten.

Tillämpningen av dessa allmänna rättsgrundsatser leder emellertid

i vissa fall till resultat, vilka ur rättssäkerhetens synpunkt måste betecknas

såsom vådliga. Denna synpunkt är förtjänt av särskilt beaktande, då

viljeförklaringen nedlagts i en urkund, som framstår såsom bärare av

den fordran eller rättighet, varom fråga är, och som åt varje behörig

innehavare av urkunden giver en självständig rätt i förhållande till utfärdaren

(s. k. innehavare- och orderpapper). Den, som i god tro blivit

innehavare av en sådan urkund, äger göra rättigheten gällande, även om

urkunden skulle hava blivit en föregående innehavare frånstulen eller

annorledes utan hans vilja kommit ur hans besittning. Detta har tydligen

sin grund däri att man velat underlätta och trygga omsättningen av

dylika urkunder, och det synes vara en naturlig fortsättning på den sålunda

inslagna vägen, om man bereder godtroende innehavare samma skydd, när

urkunden på nämnda sätt frånkommit den, som undertecknat densamma.

En bestämmelse i sådant syfte har upptagits i första stycket av

förevarande paragraf. Den gäller icke blott löpande skuldebrev — vare

sig dessa äro ställda till innehavaren eller till viss man eller order, en

omständighet som ju enligt svensk rätt saknar juridisk betydelse — utan alla

handlingar, som äro gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande

beskaffenhet. Med sistnämnda uttryck har man velat utmärka, att det

skall vara fråga om en handling, som åt varje behörig innehavare giver

en självständig, av föregående innehavares förhållande till utfärdaren

oberoende rätt. Detta är exempelvis fallet med växlar, checkar och konnossement,

såvida de ej innehålla orden »icke till order» eller annat förbehåll,

som gör, att de icke kunna i vanlig ordning indosseras. Inteckningar

på grund av löpande skuldebrev falla naturligtvis också in under

det föreslagna stadgandet. Den, som i god tro förvärvat en sådan inteckning

genom överlåtelse från en föregående innehavare, kan alltså

enligt förslaget söka betalning ur fastigheten eller göra fordringsrätt

gällande mot den, som enligt handlingen är personligen ansvarig för det

däri förskrivna beloppet, utan hinder därav att handlingen icke blivit

av denne utgiven. Likgiltigt är härvid, om denne tappat eller annorledes

förlorat handlingen eller om densamma blivit honom frånhänd genom

olovligt tillgrepp.

Vad sålunda föreslagits torde innefatta en ändring av nu gällande

rätt. Någon uttrycklig lagbestämmelse i ämnet finnes visserligen icke,

men av det i 10 § 2 mom. av förordningen om utsökningslagens in

-

147

förande upptagna stadgandet om invändning rörande tvång eller förledande

att utgiva löpande skuldebrev har man velat sluta, att invändning

därom att ett sådant skuldebrev aldrig blivit utgivet skulle kunna framställas

även mot den, som i god tro blivit innehavare av skuldebrevet.

Att detta ur rättssäkerhetens synpunkt är otillfredsställande, erkännes

emellertid även av författare, som på detta sätt tolka nu gällande lag.

1 Danmark och Norge har på grund av särskilda stadganden i en

för dessa länder gemensam förordning av år 1798 den meningen gjort

sig gällande, att utfärdaren av ett s. k. negotiabelt dokument icke kan

mot en godtroende innehavare åberopa, att handlingen utan hans vilja

kommit ur hans besittning. Vid sådant förhållande och då frågan om

gemensam lagstiftning beträffande skuldebrev enligt det för samarbetet

fastställda programmet kommer att framdeles upptagas till behandling,

har man från dansk och norsk sida ansett överflödigt att för närvarande

meddela någon uttrycklig bestämmelse i ämnet. Första stycket av förevarande

paragraf har därför icke någon motsvarighet i de andra texterna,

men dess innehåll överensstämmer, såsom redan är nämnt, med vad som

anses gälla i dansk-norsk rätt. Framhållas må ock, att den tyska civillagen

innehåller ett liknande stadgande i fråga om innehavarepapper.

Beträffande växlar och andra handelsrättsliga orderpapper finnes däremot

icke någon motsvarande bestämmelse i tysk rätt, och meningarna

äro delade, huruvida samma eller en motsatt grundsats skall å dem

tillämpas.

Liknande synpunkter som i fråga om innehavare- och orderpapper

göra sig i viss mån gällande även beträffande kvitton. När man erlägger

betalning t. ex. för varor, som inköpts i en butik, mot kvitterad räkning

från butikens ägare, är man i allmänhet icke i tillfälle att förvissa sig

därom, huruvida den person, som presenterar räkningen, är behörig att

uppbära betalningen. För rättskänslan skulle det säkerligen framstå

såsom obilligt, om den, som sålunda i god tro erlagt betalning, skulle

behöva betala en gång till, därest det sedermera befunnes, att den, som

uppburit betalningen, skulle hava obehörigen åtkommit kvittot. Redan

i gamla tyska handelslagen förekom ett numera till civillagen överflyttat

stadgande av innehåll, att den, som överbringar ett kvitto, skall anses

behörig att uppbära betalning, såvida icke särskilda den. betalande bekanta

omständigheter motsäga ett sådant antagande. Utan stöd av lag torde

man emellertid näppeligen kunna komma till ett sådant resultat. En

bestämmelse i ämnet har därför upptagits i andra stycket av förevarande

paragraf.

Bestämmelsen avser endast kvitton å penningebelopp. Av den,

36

148

36, 37 §§. som fullgör en honom åliggande leveransskyldighet eller annan förpliktelse,

som icke går ut på betalning av penningar, synes det kunna

fordras, att han förvissar sig därom att den person, till vilken prestationen

fullgöres, är behörig att mottaga densamma å den berättigades

vägnar. Eu vanlig kvitterad räkning anser man sig däremot kunna

betala utan att anställa efterforskningar, om den, som överbringar räkningen,

har fått i uppdrag att uppbära betalning för densamma. Om

denna grundsats skall lagfästas, torde man emellertid böra begränsa densamma

till att gälla sådana fall, då betalning erlagts för en förfallen

fordran. Har betalning erlagts i förtid, synes — i analogi med vad

som enligt 40 § växellagen gäller om betalning av växel — risken för

att den, som uppburit betalningen, icke varit behörig därtill, böra drabba

den betalande. En ytterligare förutsättning för tillämpning av det föreslagna

stadgandet är, att betalningen erlagts av gäldenären. Skulle någon

annan utan att vara därtill pliktig och utan att hava erhållit gäldenärens

uppdrag betala hans skuld under sådana förhållanden, som här avses,

kan betalningen icke åberopas mot borgenären. Grunden härtill är, att

om denne förlorat kvittot, han bör hava möjlighet att underrätta gäldenären

om förhållandet och därigenom förebygga, att betalning erlägges

till obehörig person; har borgenären gjort detta, bör han vara tryggad,

och det kan icke av honom fordras, att han skall bringa förhållandet

till utomstående personers kännedom.

37 §.‘)

Det förekommer som bekant synnerligen ofta inom affärslivet, att

en person utfäster sig att till en annan gälda visst vite för den händelse

han skulle underlåta att fullgöra en honom åliggande förpliktelse. Det

ojämförligt vanligaste är, att vitet bestämmes till visst belopp i penningar,

men uttrycket vite användes även i fråga om annan förmögenhetsförlust,

som någon kan hava underkastat sig för sådan händelse, som ovan

nämnts. Vitesbestämmelser kunna anknytas till de mest olikartade avtal.

I större leverans- och entreprenadkontrakt är det synnerligen vanligt, att

J) Jfr Lagkommitténs förslag till allmän, civillag (1826) 15 kap. 1 och 2 §§

handelsbalken; Fehr: Vitesbestämmelser i avtal, Uppsala 1913, s. 16—17; Lassen

§ 124 särskilt vid not 14 — C. c. 1152, 1231; Ö. § 1336 pkt. 3; H. G. B. I 284: l;

B. G. B. § 343; H. G. B. II § 348; S. O. 163: i, 3; U. E. § 1049; Dernburg II

§ 103; Staub § 348 Anm. 21—31; Verhandlungen des zwanzigsten deutschen Juristentages

(1889) Band IV s. 60—82, särskilt s. 65, 66, 78; Planiol 268; ProcJwwnick §§

117, 119, 312—318.

149

säljaren eller entreprenören vid vite förbinder sig att å utsatt tid leverera

varan eller hava arbetet färdigt; vitesbestämmelser å köparens eller

beställarens sida spela däremot en mindre roll. Ofta göres vitets storlek

beroende av varaktigheten utav ett eventuellt dröjsmål, i det att man

bestämmer, att vitet skall utgå med visst belopp per dag, vecka eller

annan tidsenhet. Åven i fraktavtal hava vitesutfästelser vidsträckt användning.

I certepartier möter man i allmänhet bestämmelsen, att vid

underlätet fullgörande från ena eller andra sidan skadestånd skall utgå

med hela det kalkylerade fraktbeloppet. Sådana bestämmelser äro otvivelaktigt

att hänföra till vitesutfästelser.

Den huvudsakliga förklaringen därtill att man vid sådana avtal,

som ovan nämnts, i så stor utsträckning begagnar sig av vitesklausuler

torde vara den, att man vill på förhand fixera storleken av det skadestånd,

som skall utgå i händelse av kontraktsbrott, och därigenom undgå

en långvarig och osäker process angående omfattningen av liden skada.

Åven om domstolarna numera icke ställa lika stora anspråk som förr

på bevisning angående skadans omfång, är det givetvis en avsevärd

förmån att icke behöva förebringa någon bevisning i sådant avseende.

I all synnerhet gäller detta, när dröjsmålet orsakat hinder i näring eller

skadans omfattning eljest är beroende av den skadelidandes individuella

förhållanden.

Vitesutfästelser hava emellertid även en annan uppgift att fylla i

rättslivet. När, såsom ofta är händelsen, i kontrakt, varigenom en person

engageras att uppträda såsom skådespelare eller musiker eller att eljest

inför allmänheten visa prov på sin konst, höga viten stipuleras för fall

av kontraktsbrott, tjänar vitet i främsta rummet såsom ett kraftigt påtryckningsmedel

mot den sålunda engagerade att vederbörligen uppfylla sina

förpliktelser enligt kontraktet. Samma funktion kan en vitesbestämmelse

fylla i de fall, då vid överlåtelse av en handelsrörelse säljaren vid vite

förbinder sig att icke driva handel, varigenom köparen utsattes för

konkurrens, eller över huvud då en vitesbestämmelse fogats till ett

konkurrensförbud av det slag, som i 39 § av förslaget avses. Att en

och samma vitesbestämmelse ofta tillgodoser båda de här ovan nämnda

syftena, torde knappast behöva påpekas. Särskilt gäller detta om vitesbestämmelser

i entreprenadkontrakt.

Att en vitesutfästelse, som är knuten till ett giltigt avtal, enligt

svensk rätt är bindande, lider intet tvivel, ehuru någon bestämmelse

härom i lag icke finnes. Endast för det fall, att någon vid försträckning

i penningar utfäst visst vite, gällde enligt 9 kap. 6 § handelsbalken i

dess lydelse enligt förordningen den 11 augusti 1815, att vitet skulle

37 §

150

vara ogillt. Detta lagrum har emellertid genom lagen den 28 september

1907 upphört att gälla. Åven sådana vitesutfästelser äro alltså numera

giltiga, och någon nedsättning av vitet kan icke ifrågakomma, med

mindre utfästelsen tillkommit under sådana förhållanden, som avses i

lagen den 14 juni 1901 angående ocker. År detta icke fallet, lärer enligt

nu gällande svensk rätt icke förefinnas någon möjlighet för domstolarna

att nedsätta ett vitesbelopp ens om detta finnes stå i uppenbart missförhållande

till det intresse den, som betingat sig vitet, har i avtalets

uppfyllelse. I lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag har i

huvudsak samma ståndpunkt kommit till uttryck; endast för sådana fall,

då den förbindelse, till vilken vitesbestämmelsen knutits, blivit delvis

fullgjord, medgavs i förslagen jämkningsrätt i fråga om vitets belopp.

Vad Danmark och Norge beträffar, torde även där råda full avtalsfrihet

i fråga om storleken av utfäst vite.

En obegränsad avtalsfrihet på detta område kan emellertid, enligt

vad erfarenheten utvisar, giva anledning till missbruk. För att förebygga

sådana har man därför i åtskilliga utländska lagar funnit nödigt att

meddela särskilda bestämmelser, varigenom avtalsfriheten härutinnan

inskränkes. Redan i den österrikiska civillagen återfinnes en bestämmelse,

varigenom åt domaren tillerkännes befogenhet att efter fri prövning

nedsätta alltför höga viten. En dylik befogenhet tillkommer honom

även enligt den schweiziska lagen om obligationsrätten. I Tyskland har

man likaledes givit domstolarna rättighet att jämka på viten, som äro

oproportionerligt höga. Liknande grundsatser gälla i viss mån enligt

engelsk rätt. I Frankrike upprätthålles däremot fortfarande i det stora

hela avtalsfriheten på detta område. Den franska lagstiftningen äger

icke annan motsvarighet till sådana bestämmelser, varom här är fråga,

än att åt domaren tillerkänts jämkningsrätt, när det avtal, vartill vitesbestämmelsen

knutits, blivit delvis uppfyllt. Det är tydligen denna

bestämmelse, som tjänat till förebild för ovan nämnda stadganden i de

äldre svenska lagförslagen.

Enligt kommitténs tanke förefinnes ett verkligt behov att begränsa

den hos oss rådande friheten att avtala viten till hur höga belopp som

helst. Det måste säkerligen mången gång kännas i hög grad motbjudande

för domaren att nödgas utdöma viten, vilka uppenbarligen överstiga

rimlighetens gränser. Nödig hjälp mot dessa missförhållanden

torde icke kunna beredas genom den föreslagna 32 §. Vill man undgå

de olägenheter, som äro förenade med en obegränsad avtalsfrihet på

detta område, lärer det därför vara nödigt att följa den utländska

lagstiftningens föredöme genom att tillerkänna domstolarna rätt att ned

-

151

sätta viten, som äro uppenbart obilliga. En bestämmelse av detta innehåll ^7 §■

har upptagits i förevarande paragraf. I likhet med motsvarande stadgande

i tyska lagen avser denna icke blott sådana fall, då vite skall

utgå vid underlätet fullgörande av en juridisk förpliktelse, utan jämväl

sådana, då vitesbestämmelsen knutits till företagandet eller underlåtandet

av en handling, vars underlåtande eller företagande icke kan uttvingas.

Skydd mot överdrivet höga vitesbestämmelser synes även i dessa fall

vara av behovet påkallat.

Den prövning av ett utfäst vites skälighet, som enligt förslaget

kan äga rum, ankommer naturligtvis i främsta rummet på de allmänna

domstolarna; endast om vitesbestämmelsen innefattas i ett avtal, i fråga

om vilket kontrahenterna underkastat sig avgörande genom skiljedom,

tillkommer det skiljemännen att pröva vitets skälighet. Kommittén har

icke varit blind för de betänkligheter, som ur rättssäkerhetens synpunkt

kunna hysas mot att tillåta jämkning av bestämmelser, om vilka kontrahenterna

varit ense. Det är emellertid endast i sådana fall, da det utfästa

vitet finnes vara uppenbart obilligt, som någon jämkningsrätt skall förefinnas,

och det lärer icke behöva befaras, att domstolarna i oträngt mål

skola göra bruk av den rätt, som sålunda tillagts dem. Handhaves

stadgandet med nödig varsamhet, lärer det icke komma att uppmuntra

till kontraktsbrott eller obefogad vägran att gälda ett förverkat vite och

sålunda förringa det ökade rättsskydd, som man genom vitesbestämmelser

med fog söker vinna.

Bland de länder, för vilkas lagstiftning ovan redogjorts, intaga Tyskland

och Österrike så till vida en särställning, att enligt särskilda bestämmelser

i dessa länders handelslagar någon nedsättning av viten icke kan

äga rum i handelsförhållanden. I Österrike gäller detta, vare sig den,

som utfäst vitet, är köpman eller icke, i Tyskland endast om vitet utfästs

av en köpman i och för hans rörelse. Förslaget innehåller icke någon

motsvarande undantagsbestämmelse. Även i förhållandet köpmän emellan

förefinnes enligt kommitténs tanke ett verkligt behov att kunna jämka

på vitesbestämmelser, som äro uppenbart orimliga.2) Att tillämpa alldeles

olika civilrättsliga regler, allt eftersom en person är köpman eller

icke, överensstämmer ej heller väl med svensk rättsåskådning. Erinras

må ock, att en undantagsbestämmelse sådan som den i dessa lagar före

2)

Jfr Kungi. Maj:ts dom den 29 mars 1898 (N. J. A. s. 117), varigenom ett

rederi, som åtagit sig att från England till Stockholm frakta minst 1,150 tons järnrör

för en frakt av 6 shillings per ton, men i fartyget inlastat 12 tons mindre än överenskommits,

i enlighet med certepartiets bestämmelser förpliktades att såsom skadestånd

utgiva hela det beräknade fraktbeloppet (omkring 340 engelska pund).

152

37 §.

kommande, tillämpad a svenska förhållanden, skulle i synnerligen höo1

.grad förringa betydelsen av det föreslagna stadgandet. Att märka är

nämligen, att enligt svensk rätt icke blott handlande och fabrikanter

utan även t. ex. större hantverkare och byggmästare äro att anse såsom

köpmän. De danska och norska förslagen överensstämma med det

svenska, allenast med den modifikationen, att enligt det danska lagförslaget

frågan om nedsättning av vite, som någon förbundit sig att

gälda till en köpman, under vissa förhållanden skall bedömas av Sö- og

Handelsretten, i vilken domstol köpmän hava säte och stämma.

Vid prövningen av frågan, om och i vad mån ett utfäst vite skall

nedsättas, har domstolen, enligt vad det föreslagna stadgandet giver vid

handen, att taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Man

har emellertid ansett sig böra särskilt framhålla, att vid denna prövning

avseende bör fästas icke blott å den ekonomiska förlust, som tillskyndas

den, vilken betingat sig vitet, utan även å hans intresse i övrigt i företagandet

eller underlåtandet av den handling, varom fråga är. Då,

såsom förut framhållits, anledningen till att vite betingas oftast ligger

däri att man på detta sätt vill undgå att behöva förebringa bevisning

om det intresse man har i avtalets fullgörande, bör någon nedsättning

av vitet tydligen icke ifrågakomma, med mindre det kan anses uppenbart

eller styrkt, att ett påtagligt missförhållande föreligger mellan vitets

storlek och det intresse, som genom detsamma skall tillgodoses. Härom

åligger det alltså den, som påyrkar nedsättning av vitet, att i fall av

behov förebringa utredning. Vid tillämpning av förevarande paragraf

bör jämväl tagas hänsyn till dens förhållande, som utfäst vitet, bland

annat därtill, om han avsiktligen eller kanske rent av för att skada

underlåtit att uppfylla sin förpliktelse eller, å andra sidan, om han för

sin underlåtenhet kan åberopa mer eller mindre giltig ursäkt. Åt den förpliktades

förmögenhetsställning torde däremot icke i och för sig böra

tillmätas någon betydelse.

Den föreslagna bestämmelsen giver vid handen, att man, när det

gäller att avgöra, huruvida ett utfäst vite kan anses vara uppenbart

obilligt eller icke, har att taga hänsyn till förhållandena vid tiden för

vitets utkrävande. Någon nedsättning bör nämligen enligt kommitténs

mening icke få ske, när vitet visserligen i betraktande av de förhållanden,

under vilka det utfästs, ter sig såsom oskäligt högt men detta icke kan

sägas vara fallet, när senare inträffade omständigheter tagas i betraktande.

År åter vitets utkrävande uppenbart obilligt, bör det nedsättas,

även om det icke översteg billighetens gränser, då det utfästes.

Ej sällan påträffas kontraktsbestämmelser av det innehåll, att den

153

ene kontrahenten skall hava rätt att mot betalning av en viss penninge- •’,7> 88 §§

summa (mulcta poenitentialis, Reugeld) befria sig från sin förpliktelse

enligt kontraktet. En dylik klausul har eu annan karaktär än vite, i

det att den icke giver medkontralienten någon befogenhet att vid underlätet

fullgörande utkräva just den ifrågavarande penningesumman, utan

bevisning angående storleken av liden skada måste i vanlig ordning

förebringas. Bestämmelsen är given till förmån för den, som betingat

sig en dylik friköpsrätt, icke i medkontrahentens intresse. Understundom

kan det dock vara förenat med svårigheter att avgöra, huruvida det

varit kontrahenternas mening att träffa avtal om vite eller att endast

lämna den ene valrätt mellan att företaga en handling och att betala

visst belopp.3) År det senare fallet, finnes icke något utrymme för tilllämpning

av förevarande paragraf.

Om ett utfäst vite utan förbehåll erlägges, sedan detsamma blivit

förverkat, tyder detta därpå att den, som utfäst vitet, icke anser detsamma

oskäligt. Någon rätt att sedermera påkalla domstols prövning

av vitets skälighet synes därför icke böra tillkomma honom. För medkontrahenten

framstår också vitets erläggande såsom en definitiv avveckling

av parternas mellanvarande i detta avseende. På dessa grunder

vilar den i sista punkten av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen,

att ett redan guldet vite icke må sökas åter. Skulle vitet hava erlagts

innan det förverkats, eller skulle den, som betalar förverkat vite, därvid

hava förbehållit sig sina rättigheter, möter däremot icke något hinder

att med åberopande av förevarande paragraf kräva åter större eller

mindre del av det sålunda erlagda beloppet.

38 §U)

Uttrycket vite plägar icke användas i fråga om varje förmögenhetsförlust,

som någon kan hava underkastat sig för den händelse han icke

skulle rätteligen uppfylla en honom åliggande förpliktelse; för att en

vitesutfästelse skall föreligga måste man hava åtagit sig att fullgöra en

särskild prestation i penningar eller annat vid sidan av huvudförpliktel

3)

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 30 okt. 1911 (N. J. A. s. 467).

J) Jfr ang. första stycket S. O. 162: i; 77. E. § 1054;

ang. andra stycket Torp: Dansk Tingsret, Köpenhamn 1905, § 47 vid not 30;

Hagerup: Norsk Panteret, Kristiania 1889, s. 286 — C. c. 2078: 2; Ö. § 1371; B. G.

B. § 1229; Schweizerisches Zivilgesetzbuch vom 10 Dezember 1907 art. 894; 77. E.

§ 820; Dernburg III § 269: 7.

20

154

38 §.

sen. Ofta innebära emellertid de mer eller mindre stränga bestämmelser

angående verkan av kontraktsbrott, som i kontrakt påträffas, endast

modifikationer i de egentliga kontraktsvillkoren. Dylika bestämmelser

kunna liksom vitesutfästelser vara av den uppenbart obilliga beskaffenhet,

att en tillämpning av dem måste anses överskrida gränserna för

det tillåtna. De skäl, som funnits påkalla rätt för domstolarna att nedsätta

oskäligt höga viten, äga samma giltighet i fråga om bestämmelser

av här avsedda slag. I förevarande paragraf har kommittén till reglering

upptagit detta ämne, i vad det rör några av de för närvarande

mest brukliga bestämmelserna angående påföljder av kontraktsbrott.

Med en vitesutfästelse har sålunda likställts ett i avtal träffat förbehåll

om rätt för den ene kontrahenten att utan hinder därav, att den

andre i följd av avtalets hävande går miste om honom däri tillförsäkrade

förmåner, utkräva det vederlag, som den andre förbundit sig att erlägga

för deras åtnjutande. Ett typiskt exempel härpå erbjuda sådana i hyreskontrakt

ofta förekommande bestämmelser, enligt vilka hyresgästen, om

avtalet på grund av kontraktsbrott å hans sida upphör i förtid ändock

skall vara pliktig att gälda hyra för hela återstående hyrestiden. Det

obilliga i ett dylikt förbehåll, vilket kan användas till att bereda hyresvärden

dubbel hyresinkomst av den uthyrda lägenheten, ligger i öppen

dag. I rättspraxis har man också redan nu funnit sig oförhindrad att

åsidosätta dylika kontraktsbestämmelser. Frågan, om och i vad mån ett

sådant förbehåll lagligen kan göras gällande, har nämligen ansetts vara

beroende därav, huruvida och på vilka villkor hyresvärden fått eller kunde

hava fått lägenheten uthyrd till annan.a) Samma synpunkter hava gjort

sig gällande i fråga om motsvarande förbehåll i arrendekontrakt.2 3)

En annan typisk bestämmelse av det slag, som här avses, föreligger,

när man för den händelse ett ingånget avtal skulle komma att

hävas på grund av underlätet fullgörande från andra sidan betingar sig

att få behålla allt vad man i följd av avtalet bekommit. Dylika bestämmelser

äro synnerligen vanliga i kontrakt angående avbetalningsköp.

Där förekommer nämligen så gott som alltid en klausul, varigenom

säljaren förbehåller sig rätt att, om köparen skulle brista i sin betalningsskyldighet,

återtaga godset utan att behöva återbetala något av vad som

avbetalts å köpeskillingen. Åven i köpekontrakt angående fast egendom

plägar stundom inryckas den bestämmelsen, att om köparen icke å den

2) Se Kungl. Maj:ts domar den 24 febr. 1874 (N. J. A. s. 89) och den 16

okt. 1908 (N. J. A. s. 420).

3) Se Kungl. Maj:ts dom den 8 jan. 1907 (N. J. A. s. 10).

155

för utfärdande av köpebrev bestämda dagen fullgör likviden, köpet skall

gå åter och köparen hava förverkat den vid kontraktets upprättande

erlagda delen av köpeskillingen. Dylika förbehåll om förverkande av

det, som i följd av avtalet redan blivit erlagt, (förverkandeklausuler)

måste enligt nu gällande rätt säkerligen anses giltiga. Tillämpade i

all sin stränghet kunna de emellertid leda till resultat, vilka för rättskänslan

äro i hög grad stötande. För att förebygga missbruk synes

därför ett ingripande från lagstiftarens sida vara av verkligt behov

påkallat.

Vad utländsk lagstiftning på detta område beträffar, har man i

den schweiziska lagen angående obligationsrätten samt i det ofta nämnda

ungerska lagförslaget upptagit föreskrifter, enligt vilka de regler, som

givits rörande nedsättning av viten, skola äga motsvarande tillämpning

i fråga om förverkandeklausuler. I Tyskland och Österrike finnas däremot

endast i fråga om avbetalningsköp särskilda bestämmelser angående

sådana klausuler, som här avses.

Angående avbetalningsköp hava till skydd för köparen bestämmelser

upptagits i ett särskilt lagförslag, vilket dock av skäl, som i

motiven till detsamma skola närmare utvecklas, endast skall äga tillämpning

å avbetalningsköp, vid vilka köpeskillingen icke överstiger tre

tusen kronor. 1 fråga om sådana avbetalningsköp behöver alltså den i

förevarande paragraf upptagna bestämmelsen icke åberopas; en erinran

härom har upptagits i tredje stycket.

Från förverkandeklausuler bör man skilja ett annat slag av kontraktsbestämmelser,

som särskilt vid försäljning av gruvor äro brukliga. I

sådana kontrakt betingar sig köparen ofta rätt att inom viss tid undandraga

sig det tillämnade köpets fullgörande och erlägger vid kontraktets

upprättande ett större eller mindre belopp, som, därest han gör

bruk av nämnda rätt, skall få behållas av säljaren. Syftet med dylika

bestämmelser är tydligen, att avtalet tills vidare endast skall medföra

bundenhet å säljarens sida, under det att köparen skall äga välja mellan

att vidbliva detsamma och att avstå därifrån. Bestämmer sig denne

inom den utsatta tidsfristen för det förra alternativet, betraktas det

belopp han vid kontraktets upprättande guldit såsom en avbetalning å

köpeskillingen. Begagnar han sig åter av sin rätt att frånträda avtalet,

är den erlagda handpenningen förverkad. Denna utgör då vederlag

därför att spekulanten haft gruvan på hand under den överenskomna

tiden, och någon jämkning av beloppet synes här lika litet böra komma

i fråga som i sådana vid föregående paragraf omnämnda fall, då någon

38 §

156

betingat sig rätt att mot betalning av en viss penningesumma friköpa

sig från sina kontraktsenliga förpliktelser.

I avbetalningskontrakt påträffar man understundom en klausul,

varigenom säljaren betingar sig, att för den händelse köparen skulle

brista i sin betalningsskyldighet alla återstående poster omedelbart skola

förfalla till betalning (förfalloklausul, clausula cassatoria). I det särskilda

lagförslaget om avbetalningsköp har man upptagit vissa bestämmelser

i syfte att bereda köparen skydd mot dylika klausuler. Dessa

hava emellertid användning även vid andra avtal och rättshandlingar.

Det är sålunda icke ovanligt, att i inteckningar eller andra skuldebrev

intages en bestämmelse av innehåll, att hela kapitalet skall vara förfallet

till betalning, därest utfäst ränta icke rätteligen erlägges. Att

dylika förbehåll för närvarande skulle vara ogiltiga, lärer icke kunna

påstås, och något gagn av en särskild bestämmelse, varigenom avtalsfriheten

på detta område inskränktes, torde näppeligen vara att förvänta.

Följden därav skulle säkerligen i många fall endast bliva den, att låntagaren

finge förbinda sig att erlägga betalning viss tid efter uppsägning

och nöja sig med en mer eller mindre bestämd försäkran av

långivaren, att någon uppsägning icke skall ske, så länge ränta och

amortering rätteligen erläggas. Ej heller i utländsk lagstiftning har

man, bortsett från avbetalningsköp, veterligen inskridit mot dessa s. k.

förfalloklausuler.

Yad angår den tredje kategorien av kontraktsbestämmelser, som i

förevarande paragraf avses, nämligen de särskilt vid försträckning förekommande

förbehållen om förverkande av pant (s. k. lex commissoria),

hava de sedan gammalt varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet.

Redan i den romerska rätten var det en borgenär förbjudet att betinga

sig rätt att, utan redovisningsskyldighet till gäldenären, realisera eller

för egen räkning behålla en pant, som blivit ställd för hans fordran.

I anslutning härtill har man i såväl fransk som österrikisk rätt förklarat

dylika förbehåll ogiltiga. Åven den moderna tyska och schweiziska

lagstiftningen samt det ungerska lagförslaget intaga samma ståndpunkt.

Enligt gällande rätt i Danmark och Norge möter däremot intet hinder

att träffa ett sådant avtal, varom här är fråga.

I vårt land har en vid försträckning mot pantsäkerhet träffad

överenskommelse om rätt för panthavaren att i händelse betalning icke

rätteligen erlägges efter gottfinnande realisera panten utan redovisningsskyldighet

till gäldenären ansetts vara utan verkan på grund av den i

9 kap. 6 § handelsbalken i dess lydelse enligt förordningen den 11

augusti 1815 förekommande bestämmelsen om ogiltighet av vite vid

157

försträckning. l) Sedan detta lagrum år 1907 upphävts, torde näppeligen ;w i

något hinder möta för panthavaren att göra gällande äganderätt till

panten på grund av en sådan överenskommelse, som ovan nämnts. Att

dylika avtal kunna bereda panthavaren oskälig vinst på gäldcnärens bekostnad,

lärer emellertid icke kunna bestridas. Andra stycket av förevarande

paragraf avser att så vitt möjligt förebygga missbruk av avtalsfriheten

på detta område.

Det föreslagna stadgandet avser icke endast pant utan även annan

säkerhet, som kan hava blivit ställd för fullgörande av betalningsskyldighet

eller annan förpliktelse. Härmed åsyftas i främsta rummet sådana

avtal, som ske i köpets form men vilkas egentliga syfte är att bereda

den s. k. köparen säkerhet för någon honom tillkommande fordran hos

medkontrahenten. Ett avtal av denna typ är till sitt syfte jämförligt

med egendoms pantsättande för skuld under sådana villkor, att borgenären

äger göra sig betäckt för sin fordran genom att tillägna sig

panten4 5). År avtalets verkliga innebörd den sålunda angivna, synes

det böra vara underkastat samma regler, som enligt förslaget skola tilllämpas

i fråga om pant.

Vad som enligt 37 § gäller beträffande nedsättning av oskäligt

höga viten skall enligt förevarande paragraf äga motsvarande tillämpning

å samtliga förbehåll av här avsedda beskaffenhet. Skulle det vara

uppenbart obilligt att låta förbehållet lända till efterrättelse, kan det

alltså jämkas efter ty skäligt prövas. Vid dylik prövning hava domstolarna

att taga hänsyn till samtliga omständigheter, sådana de föreligga

vid den tidpunkt, då förbehållet göres gällande. I fråga om de

synpunkter, som härvid böra vara bestämmande, hänvisas till det vid

37 § anförda.

Någon jämkningsrätt bör uppenbarligen icke tillkomma domstolarna,

när den, som underkastat sig sådan påföljd, varom här är fråga, efter

avtalets hävande avstått från rätten att påkalla jämkning, ej heller när

förbehåll, att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, träffats

efter det gäldenären redan brustit i fullgörandet av sin förpliktelse.

Detta torde med tillräcklig tydlighet framgå av den föreslagna lagtexten.

Icke heller bör det tillkomma den, som efter avtalets hävande

utan förbehåll utgivit vederlag, som det enligt avtalet åligger honom

att erlägga, att på grund av vad i förevarande paragraf är stadgat,

kräva åter något av vad han sålunda utgivit. Jämväl i sådant avseende

skall vad i 37 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4) Se Kungl. Maj:ts dom den 19 jan. 1881 (N. J. A. s. 6.).

5) Jfr det i N. J. A. 1909 s. 466 refererade rättsfallet.

158

39 § fl.

Mot den skarpa konkurrens, som gör sig gällande på alla områden

inom det nutida näringslivet, söka näringsidkarne skydda sig på varjehanda

sätt. Direkt riktade mot den fria konkurrensen äro sådana avtal,

varigenom den ene kontrahenten betingar sig, att den andre icke skall

idka handel eller annan verksamhet, som konkurrerar med hans egen,

eller taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet. Dylika

konkurrensförbud ingå merendels såsom moment i ett mera omfattande

avtal och pläga då benämnas konkurrensklausuler. När en affärsman

överlåter sin rörelse å en annan, förbinder han sig sålunda ofta att icke

grunda eller inträda i ett konkurrerande företag. Detsamma gäller om

den, som utträder ur ett handelsbolag eller en annan affärsrörelse, vilken

han drivit tillsammans med en eller flera andra personer. Likaså förekommer

det i stor utsträckning, att den, som hos en näringsidkare

erhåller en anställning, vilken kräver viss talang eller skicklighet, får

utfästa sig att icke efter tjänstetidens utgång taga anställning hos en

konkurrent. Särskilt inom industrien spela dylika avtal en stor roll, i

ty att arbetsgivarne på detta sätt söka skydda sig mot prisgivande av

yrkeshemligheter. Konkurrensförbud kunna också göras till föremål för

fristående avtal. Mellan affärsmän, som konkurrera med varandra genom

att sälja samma slags vara inom samma område, träffas sålunda stundom

överenskommelse om uppdelning av försäljningsområdet, så att en var

av dem skall äga ensam sälja varan inom ett bestämt distrikt. Till

konkurrensförbuden, vilka naturligtvis med hänsyn till tid, ort eller

innehåll i övrigt kunna vara mer eller mindre omfattande, knyta sig

vanligen utfästelser av visst vite i händelse av förbudets överträdande.

Erfarenheten visar, att den, som åtagit sig en förpliktelse av här

avsedd beskaffenhet, därigenom ofta underkastas inskränkningar i sin

frihet att utöva förvärvsverksamhet, vilka för honom äro oskäligt betungande.

Särskilt gäller detta vid avtal mellan yrkesidkare och personer, som äro

fl Jfr Lassen § 76 vid not 2; Stång § 45 vid not 9—12 — H. G. B. II § 74,

§ 76: i ; Gewerbeordnung § 133 f (tillagd genom promulgationslagen till nya tyska

handelslagen); Handlungsgehilfengesetz (österrikisk lag av den 10 ian. 1910) 8 36- S. O. 356 — 359, 361; U. E. § 959; Staub § 22 Anm. 33, 34, § 74 Anm. 1 — 3, 5 — 14;

Droysen: Die §§ 74, 75 des Handelsgesetzbuchs, Berlin 1908; Cantor: Die Konkurrenzklausel,

Berlin 1911; Duringer: Die gesetzgeberische Regelung der Konkurrenzklausel

i Deutsche Juristenzeitung 1911 s. 1233 — 1239; Prochownick I s. 559 — 560 H s

184—185.

159

anställda i deras tjänst. De missbruk, vartill avtalsfriheten på detta område

givit anledning, hava föranlett, att man i åtskilliga länder funnit

nödigt att inskrida mot densamma. I Tyskland hava sådana bestämmelser

meddelats i fråga om konkurrensklausuler i avtal mellan yrkesidkare

och personer anställda i deras tjänst. En dylik klausul är enligt dessa

bestämmelser bindande för den anställde endast i den mån han icke

med hänsyn till den tid utfästelsen gäller eller dennas innehåll i övrigt

kan anses genom densamma obilligt hindras i sin fortkomst. År avtalet

ingånget mellan en handlande och hans biträde, äger utfästelsen under

inga omständigheter giltighet mer än tre år efter anställningens upphörande.

När det gäller att bedöma giltigheten av ett konkurrensförbud

för någon, vilken icke innehaft sådan anställning, som ovan sagts,

kan man i Tyskland komma till samma resultat genom tillämpning av

civillagens allmänna stadgande, att avtal, som strida mot goda seder,

äro ogiltiga. Åven i engelsk rätt anlägger man denna synpunkt på

avtal av bär ifrågavarande slag. I Österrike har man i en lag av den

16 januari 1910 (Handlungsgehilfengesetz), vilken i åtskilliga avseenden

regierar rättsförhållandet mellan personer, som äro anställda i handel

eller vissa andra yrken, och deras principaler, till behandling upptagit

jämväl frågan om giltigheten av konkurrensförbud för dylika personer.

Man har här genom mera detaljerade föreskrifter byggt vidare på den

tanke, som ligger till grund för ovannämnda tyska bestämmelser i ämnet.

Framhållas må, att enligt den österrikiska lagen giltighetstiden för ett

ko nkurr eu s förb i1 d inskränkts till ett år samt att förbudet över huvud är

ogiltigt, om den, som underkastat sig detsamma, har lägre årsinkomst

än fyra tusen Krönen. Åven i den reviderade schweiziska lagen angående

obligationsrätten hava stadganden upptagits angående förutsättningarna

för giltigheten av konkurrensförbud i tjänsteförhållanden. Enligt dessa

stadganden är ett konkurrensförbud icke giltigt, med mindre den anställde

kan betydligt skada principalen genom att begagna sig av den inblick

han förvärvat i dennes kundkrets eller affärshemligheter. Åven om detta

är händelsen, blir dock förbudet bindande endast i en med hänsyn till

tid, ort och omfattning skälig begränsning, så att den anställdes ekonomiska

fortkomst icke genom detsamma obilligt försvåras. I olikhet mot

vad fallet är i de länder, för vilkas lagstiftning nu redogjorts, har man

i det ofta nämnda ungerska lagförslaget upptagit ett allmänt stadgande,

enligt vilket varje avtal, varigenom någon till förmån för en annan för

alltid och utan inskränkning till viss ort avstår från utövande av yrke

eller annan verksamhet, är ogiltigt. Har någon avgivit en sådan utfästelse

för bestämd tid eller bestämd ort, är enligt nämnda förslag inskränkningen

39 §.

160

39 §.

giltig i den mån den visar sig nödvändig för att den andra parten icke

skall skadas i sitt yrke eller sin verksamhet genom konkurrens från den,

som gjort utfästelsen.

I de skandinaviska länderna finnas inga särskilda lagbestämmelser

i detta ämne. Att sådana utfästelser, varom här är fråga, enligt gällande

svensk rätt i allmänhet måste anses giltiga, lider intet tvivel. 2) För att

förekomma missbruk av den nu rådande avtalsfriheten på detta område

är det emellertid enligt kommitténs mening av behovet påkallat, att laga

verkan frånkännes sådana konkurrensförbud, som överskrida billighetens

gränser. Bestämmelser härom innefattas i 39 och 40 §§. Av dessa

innehåller förstnämnda paragraf huvudstadgandet, den senare en detalj - bestämmelse beträffande konkurrensklausuler i avtal mellan en yrkesidkare

och någon i hans tjänst anställd person.

För tillämpning av de föreslagna bestämmelserna förutsättes, enligt

vad deras avfattning utvisar, ej blott att en person i förhållande till en

annan utfäst sig att icke idka handel eller annan verksamhet av visst

slag eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet,

utan även att det ifrågavarande avtalet tillkommit i syfte att förebygga

konkurrens. Om, såsom naturligtvis kan inträffa, ett avtal därom att

en person skall avhålla sig från viss verksamhet ingås i annat syfte,

äro de omständigheter, av vilka avtalets giltighet bör bero, så skiftande,

att det icke låter sig göra att därom uppställa regler i lag. Däremot

böra bestämmelserna tillämpas, vare sig avsikten med förbudet varit att

avvärja konkurrens från den persons sida, som avgivit utfästelsen, eller

att förhindra befarad konkurrens från annat håll. Detta senare är t. ex.

fallet, då en arbetare vid erhållande av anställning i en fabrik, där han

kan bliva i tillfälle att få kännedom om vissa hemliga tillverkningsmetoder,

förbinder sig att icke efter slutad anställning taga plats i andra

företag, som konkurrera med den ifrågavarande fabriken. Säkerligen

komma ifrågavarande bestämmelser att få sin huvudsakliga betydelse

inom handel, industri och hantverk, men utrymme för deras tillämpning

finnes även inom andra yrkesgrenar, exempelvis advokat- och tandläkareyrket.

I två avseenden kan enligt kommitténs uppfattning ett konkurrensförbud

överskrida gränserna för det tillåtna, nämligen dels om det

sträcker sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens,

dels om det över hövan inskränker den förpliktade i hans frihet att

2) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 5 dec. 1905 (N. J. A. s. 513) och den 20

mars 1907 (N. J. A. s. 122).

161

utöva förvärvsverksamhet. Har den, till vars förmån utfästelsen gjorts,

ur konkurrenssynpunkt intet berättigat intresse i förbudets upprätthållande,

är det klart, att det endast skulle vara att onödigt betunga den förpliktade,

om man läte honom vara bunden av detsamma. Ej heller bör lagen

skydda ett avtal, som betager den förpliktade möjligheten att skaffa sig

nödigt uppehälle. Härvidlag kommer ej blott den förpliktades eget intresse

i betraktande utan även samhällets. Åven bortsett därifrån att,

om den förpliktade ej förmår försörja sig, han ju kan komma att falla

fattigvården till last, bör ej heller den, som är i sådan ställning, att han

icke behöver arbeta för att försörja sig, vara bunden av ett avtal, som

skulle hava till följd, att han måste fullständigt avhålla sig från förvärvsverksamhet.

Den rätt att fritt bestämma över sina handlingar och

sin verksamhet, som tillkommer varje människa, bör hon visserligen kunna

delvis uppgiva, men aldrig med laga verkan helt avstå.

Om och i vad mån ett konkurrensförbud i något av ovan nämnda

två avseenden kan anses överskrida gränserna för det tillåtna, är att

avgöra efter omständigheterna i det särskilda fallet. Efter förebild av

de utländska lagar, för vilka ovan redogjorts, har i förslaget upptagits

en uttrycklig föreskrift, att hänsyn skall tagas bland annat till den tid,

över vilken förbudet sträcker sig, och den eller de orter detsamma omfattar.

Därmed är dock icke sagt, att ett förbud, för att giltighet skall

kunna tillerkännas detsamma, måste vara begränsat i båda dessa riktningar

eller ens i någondera av dem. Fastmera hava domstolarna att efter

den totalbild konkurrensförbudet till sitt innehåll erbjuder träffa avgörande,

om och i vad mån gränserna för det tillåtna kunna anses

överskridna. Det kan sålunda inträffa, att ett till tid och ort obegränsat

konkurrensförbud med hänsyn till den begränsade omfattningen av

den förbjudna verksamheten kan förklaras giltigt i hela sin utsträckning.

Såsom ovan nämnts, bör ett konkurrens förbud upprätthållas endast

i den mån sådant är behövligt för att skydda den enligt utfästelsen

berättigade mot konkurrens. Upphör han med sin verksamhet, synes

därför jämväl förbudet i allmänhet böra upphöra att gälla. Det är

emellertid tänkbart, att han även i dylika fall har intresse i förbudets

upprätthållande; det kan t. ex. vara fråga om någon, som sålt sin handelsrörelse

för ett pris, vilket bestämts med hänsyn till förbudets förefintlighet.

Frågan om konkurrensförbudets behövlighet för den berättigade

är av betydelse icke blott så till vida, att ett förbud, som sträcker sig

längre än erforderligt är, kan förklaras helt eller delvis ogiltigt, utan —

enligt vad slutorden i det föreslagna stadgandet utvisa — även i det

avseendet, att man vid bedömande av frågan, om den, som underkastat

21

»9 §•

162

39 §• sig förbudet, därigenom skulle över hövan inskränkas i sin frihet, har

att taga hänsyn till det intresse, som medkontrahenten må äga i förbudets

upprätthållande. En ganska omfattande inskränkning i den förpliktades

förvärvsverksamhet kan sålunda vara befogad, om den berättigade

har stort gagn av densamma, men bör icke få upprätthållas,

om den nytta, som därigenom beredes honom, är ringa. Bland övriga

omständigheter, som böra tagas i betraktande, vid bedömande av frågan,

om ett konkurrensförbud över hövan inskränker den förpliktades förvärvsförmåga,

må nämnas möjligheten för honom att övergå till en

annan yrkesgren; för den ene kan detta vara lätt, för den andre är

det exempelvis på grund av ålder eller bristande utbildning icke möjligt

att försöija sig med annan verksamhet än den han tillförene utövat.

Hänsyn är ock att taga därtill, huruvida den förpliktade erhållit eller

betingat sig något vederlag för de inskränkningar han underkastat sig i

sin frihet att utöva förvärvsverksamhet. Den, som erhållit ett vederlag,

tillräckligt stort till hans försörjning eller till att förhjälpa honom att

grunda en ny verksamhet, förtjänar uppenbarligen, även om han förbrukat

vederlaget till annat än det avsedda ändamålet, mindre hänsyn

än den, som aldrig erhållit något vederlag för sin utfästelse.

Om domstolen vid prövning av samtliga föreliggande omständigheter

finner, att konkurrensförbudet icke bör upprätthållas, har detta

enligt förslaget icke till följd, att den gjorda utfästelsen är i sin helhet

ogiltig, utan allenast att giltighet måste frånkännas densamma i den

män den skulle medföra alltför stora inskränkningar i den förpliktades

frihet att utöva förvärvsverksamhet eller sträcka sig längre än som kan

erfordras för att förebygga konkurrens. Vad sålunda föreslagits överensstämmer

med vad som enligt 37 och 38 §§ gäller om vitesutfästelser

och därmed jämförliga kontraktsbestämmelser.

Det torde knappast behöva påpekas, att det föreslagna stadgandet

icke äger tillämpning å sådana avtal, varigenom en anställd förbinder

sig att icke under den tid anställningen varar utöva någon verksamhet,

som konkurrerar med principalens. Ett dylikt avtal är naturligtvis giltigt.

Aven om den anställde icke iklätt sig någon särskild förbindelse i sådant

avseende, torde han i regel icke vara berättigad att under anställningstiden

driva någon som helst verksamhet, som konkurrerar med principalens,

1 nästföljande paragraf av de preliminära utkasten hade i alla tre

texterna upptagits ett stadgande, som beträffande vissa slag av konkurrensförbud

innefattade en betydlig skärpning av huvudregeln. Stadgandet

innehöll nämligen, att där någon, som var anställd i yrke såsom

arbetare, arbetsförman eller handelsbetjänt eller i motsvarande underordnad

16B

ställning, i och för anställningen gent emot sin principal avgivit en utfästelse

att ej idka viss verksamhet eller taga anställning hos någon, som

idkade sådan verksamhet, han icke i något fäll skulle vara bunden av

utfästelsen. Kommittén hade trott, att ett sådant stadgande skulle kunna

vara till gagn icke minst ur den synpunkten, att inan därigenom undginge

att i fråga om konkurrens förbud av detta slag behöva ingå i prövningav

frågan, huruvida den, som underkastat sig förbudet, därigenom skulle

otillbörligt inskränkas i sin frihet att utöva förvärvsverksamhet. Någon

egentlig fara för principalerna skulle ett sådant stadgande, enligt vad

kommittén ansåg sig hava anledning att antaga, icke innebära, då någon

verklig konkurrens från personer i dylik underordnad ställning sällan

vore att befara. Det viktigaste syfte, som ett konkurrens förbud i sådana

fäll syntes kunna tjäna, vore att bereda skydd mot otillbörligt användande

eller yppande från en förutvarande anställds sida av yrkeshemligheter,

som på grund av tjänsteförhållandet kommit till hans kännedom,

men behovet av skydd i sådant hänseende borde enligt kommitténs

mening kunna tillgodoses genom eu blivande lagstiftning mot illojal

konkurrens.

I de yttranden, som inkommit över utkastet, hava emellertid starka

betänkligheter uttalats mot det ifrågasatta stadgandet. Så har t. ex.

framhållits, att ehuru konkurrens förbud av ifrågavarande slag hittills ej

funnit mera vidsträckt användning i vårt land, sådana anställda, som

avsågos med nämnda bestämmelse, i regel av hederskänsla avhållit sig

från att efter slutad tjänst själva hänsynslöst konkurrera med sin förre

principal eller lämna sin medverkan till sådan konkurrens från annat håll.

Man har befarat, att denna känsla skulle slappas, i fall det ifrågasatta

stadgandet bleve lag och sålunda ett förfaringssätt, som förut ansetts

otillbörligt, bleve förklarat lovligt. Vidare har utvecklats, hurusom

särskilt i sådana fall, då principalen driver sin verksamhet i ringa

omfattning och hans ekonomiska ställning icke är nämnvärt starkare än

den anställdes, det ifrågasatta stadgandet kunde komma att verka högeligen

obilligt mot principalen. Man har också erinrat om svårigheten

att uppdraga en bestämd gräns mellan sådana anställda, vilka borde

komma i åtnjutande av det särskilda skydd stadgandet avsåg att skänka,

och dem, vilka bekläda något högre platser i en yrkesidkares tjänst.

Med anledning av vad sålunda förekommit har kommittén ansett

sig icke böra upptaga det ifrågasatta stadgandet i det slutliga förslaget.

Att utesluta detsamma synes icke möta någon avgörande betänklighet,

enär en anställd i varje fåll, då en utfästelse av här ifrågavarande slag

39

164

39, 40 §§ karl anses otillbörligt försvåra hans fortkomst, redan på grund av det

allmänna stadgandet i 39 § icke är bunden av densamma.

Det danska förslaget i dess slutliga lydelse intager i förevarande

avseende samma ståndpunkt som det svenska. Den norska kommittén

har däremot, oaktat även i Norge framkommit anmärkningar mot det

ifrågasatta stadgandet, ansett sig böra i huvudsak vidhålla detsamma.

I norska förslaget utgör det första stycket av 40 §.

40 §.’)

Om någon, som är anställd i handel eller annat yrke, gent emot

sin principal avgivit en sådan utfästelse, som i 39 § omtalas, är han

naturligtvis icke bunden av densamma, därest principalen utan fog avskedar

honom eller anställningen eljest upphör i förtid till följd av

kontraktsbrott å principalens sida. Lika tydligt är, att konkurrensförbudet

förblir gällande, om avtalet upphör på grund av kontraktsbrott

från den anställdes sida.

När däremot ett tjänsteavtal av nu ifrågavarande slag är ingånget

på obestämd tid och principalen allenast begagnar sig av sin rätt

att bringa detsamma till upphörande, kan det vara föremål för olika

meningar, huruvida konkurrensförbudet bör äga giltighet. Man kunde

tycka, att den anställde i sådana fall borde vara bunden av sin utfästelse,

likaväl som han är det, när avtalet ingåtts på bestämd tid och

anställningen upphör i följd därav att denna tid går till ända. Det är

emellertid, enligt vad kommittén inhämtat, även bland principalerna den

allmänna uppfattningen, att konkurrensförbudet i sådana fall icke bör

kunna göras gällande. Syftet med en konkurrensklausul är nämligen

huvudsakligen, att förbudet skall utgöra ett hinder för den anställde att

mot principalens vilja lämna sin anställning för att övergå till en konkurrerande

verksamhet. Det vore då ej billigt, om principalen, när

anställningen upphör på hans initiativ, skulle kunna påfordra förbudets

upprätthållande; den anställde komme måhända därigenom att utsättas

för stora vanskligheter och detta utan eget förvållande. Vad nu sagts

gäller i allmänhet, även om principalen haft giltig anledning till sin

åtgärd, t. ex. om uppsägning skett därför att principalen i följd av dåliga

konjunkturer nödgas inskränka sin rörelse och av sådan orsak måste

avskeda en del av sin personal.

J) Jfr H. G. B. II § 75, § 76: i; Handlungsgehilfengesetz § 37; S. O. 360,

361; Staub § 75 Anm. 1—5.

165

Om den anställde givit principalen skälig anledning att uppsäga ^ 41 SS''

honom, bör emellertid konkurrensklausulen lända till efterrättelse. En

sådan anledning kan föreligga, icke blott när den anställde gjort sig

skyldig till sådant kontraktsbrott, som kan tillräknas honom såsom försumlighet,

utan även exempelvis när han drabbats av en sjukdom, vilken

gör det för honom omöjligt att fylla de plikter, som enligt avtalet åligga

honom. Vad åter beträffar de fall, då den anställde själv lämnar sin

tjänst, är han naturligtvis i allmänhet bunden av sin utfästelse att icke

idka konkurrerande verksamhet eller taga anställning hos en konkurrent.

Endast om principalen genom underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser

mot den anställde givit honom giltig anledning att lämna

sin tjänst, bör denne vara fritagen från den skyldighet han sålunda

åtagit sig; att han i stället för att av sådan anledning häva det ingångna

avtalet i vanlig ordning uppsäger detsamma, bör icke försämra hans

ställning. På dessa grunder vila de i förevarande paragraf upptagna

bestämmelserna.

I fråga om konkurrensklausuler, som anknutits till andra avtal

än tjänsteavtal, innehåller förslaget icke några motsvarande bestämmelser.

Av allmänna rättsgrundsatser följer emellertid, att om den, till vilkens

förmån utfästelsen gjorts, gör sig skyldig till kontraktsbrott och avtalet

av sådan anledning häves, all verkan av utfästelsen förfaller.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

41 §.*)

Enligt åtskilliga bestämmelser i 2 kap. är giltigheten av en rättshandling,

som företages genom fullmäktig, beroende därav att den, gent

emot vilken rättshandlingen företogs, icke insåg eller bort inse, att fullmäktigen

genom rättshandlingen överskred sin befogenhet, eller eljest

var i god tro med avseende å vissa förhållanden. Sådana bestämmelser

återfinnas i 12, 20, 21 och 22 §§ samt 26 § andra stycket. Åven i 1

1) Jfr Lassen § 17 vid not 18 och samme författares avhandling “Yilje og Erklsering"

s. 53—54; Stång s. 456; Hagerup i Tidsskrift for Retsvidenskab 1894 s.

49—50, 54 — O. E. § 153 i. f.

166

3 kap. förekomma ett stort antal stadganden, enligt vilka en rättshandlings

giltighet eller verkan är beroende av medkontrahentens goda

tro, nämligen i 29 § andra stycket, 30 §, 31 § första stycket, 32 §

andra stycket samt 33 och 34 §§. Intet av alla dessa stadganden innehåller

någon bestämmelse angående den tidpunkt, till vilken hänsyn skall

tagas vid bedömandet av frågan, huruvida medkontrahenten kan anses

hava varit i god tro eller icke. För att icke onödigt tynga lagtexten

har det ansetts lämpligt att i förevarande paragraf upptaga en generell

bestämmelse i detta ämne. Enligt denna ankommer det principiellt på

den tidpunkt, då den rättshandling, varom fråga är, kommer till medkontrahentens

kunskap. Har denne redan då rättshandlingen blev honom

kunnig insett eller bort inse någon omständighet, som är av beskaffenhet

att inverka å rättshandlingens giltighet, bör han icke kunna grunda

någon rätt å densamma.

Enligt kommitténs tanke skulle det emellertid under vissa förhållanden

kunna leda till obilliga resultat, om icke någon hänsyn finge

tagas därtill att en sådan omständighet blivit eller bort bliva medkontrahenten

kunnig omedelbart efter det han tagit del av rättshandlingen

och innan denna ännu i något avseende inverkat bestämmande å hans

handlingssätt. Man tänke exempelvis på sådana fall, då ett muntligen

gjort anbud omedelbart antages och anbudsgivaren, innan kontrahenterna

ännu skilts åt, upplyser, att hans anbud tillkommit av något misstag.2)

JDet är företrädesvis dylika fall, som av viljeteoriens anhängare pläga

åberopas till stöd för påståendet, att tillitsteorien skulle otillbörligt gynna

mottagaren av en viljeförklaring på bekostnad av den, som avgivit densamma.

På det att förslagets bestämmelser icke må giva rum för en

dylik anmärkning, har i andra punkten av förevarande paragraf upptagits

ett stadgande, som lämnar domstolarna tillfälle att, där särskilda

omständigheter därtill föranleda, bortse därifrån att medkontrahenten icke

strax insåg eller bort inse det förhållande, som åberopas till stöd för

rättshandlingens ogiltighet.

När den, gent emot vilken en rättshandling företagits, därvid

företrätts av fullmäktig och rättshandlingens verkan är beroende av

god tro, lärer det i allmänhet ankomma på fullmäktigens goda eller

onda tro.3) Tydligt är emellertid, att om fullmaktsgivaren själv var i

ond tro, rättshandlingen icke bör bliva gällande därför att hans fullmäktig

varit i god tro. Lika tydligt torde vara, att de regler, som i

2) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 15 nov. 1911 (N. J. A. s. 540).

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 23 juni 1910 (N. J. A. s. 364).

167

förelaget uppställas angående verkan därav att en rättshandling framkallats

genom tvång eller förledande från medkontrahentens sida eller

att denne därvid övat ocker, också skola tillämpas, då det är medkontrahentens

fullmäktig, som gjort sig skyldig till ett sådant otillbörligt förhållande.

Varken i ena eller andra avseendet hava särskilda bestämmelser

härom ansetts erforderliga.1)

42 §.

I vissa fall åligger det enligt förslaget den, som fått mottaga anbud

eller svar å anbud, att giva besked, om han icke vill antaga anbudet

eller godtaga svaret. Påföljden, om sådant underlåtes, är, att anbudet

anses antaget eller att avtal anses hava genom svaret kommit till stånd.

Bestämmelser av detta innehåll återfinnas i 4, 6 och 10 §§. Vidare omtalas

i 20, 29 och 34 §§ vissa fall, då en rättshandling, som eljest skulle

vara ogiltig, blir gällande, när den person, som företagit rättshandlingen

eller för vars räkning den företagits, underlåtit att giva medkontrahenten

meddelande i visst närmare angivet avseende. _

Om det meddelande, som sålunda i vissa fall bör givas, blivit

vederbörligen avsänt men till följd av omständigheter, som ej bero av

avsändaren, över huvud icke eller icke i rätt tid kommer adressaten till

hända, uppstår fråga, huruvida samma påföljd bör inträda som nar

vederbörande underlåtit avsända meddelandet. Denna fråga bör säkerlio-en

besvaras nekande. Skyldigheten att giva meddelanden av här

avsedda slag är vederbörande ålagd i dens intresse, till vilken^ meddelandet

är riktat, och detta bör därför gå på hans risk. Vad sålunda

föreslagits överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 61 § av lagen

den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom och 3 § i det av

kommittén utarbetade förslaget till lag om kommission, handelsagentur

och handelsresande. Avfattningen av det föreslagna stadgandet utesluter

icke, att avsändaren kan bliva skyldig att sända nytt meddelande, om

han genom brev från adressaten eller annorledes får veta, att det föregående

förkommit.

Av helt annan beskaffenhet äro de meddelanden, varigenom ett

anbud eller svar eller en fullmakt återkallas. För giltigheten av sådan

återkallelse erfordras, att det meddelande, varigenom återkallelsen sker,

^ Jfr Trygger: Om fullmakt s. 129—130, 169 — 170; Lassen § 24 vid not 32- 34; Stång s. 463-464 — B. G. B. § 166; U. E. § 1010,

168

42< 43 §§ kommit adressaten till hända. Meddelandet går alltså på avsändarens

risk. En erinran härom har till förebyggande av missförstånd upptagits

i andra stycket av förevarande paragraf.

43 §.

Såsom förut påpekats, finnas i 1734 års lag icke några allmänna

stadganden om slutande av avtal eller om rättshandlingars ogiltighet I

fråga om köpeavtal uttalas emellertid i 1 kap. 1 § handelsbalken den

regeln,, att köp bör ske utan tvång eller list med säljarens och köparens

göda ja och samtycke. och att köp, som sker annorledes, är ogillt.

-Nämnda stadgande kan icke bibehållas vid sidan av de i 29—31 §8 av

förslaget upptagna bestämmelserna. Kommittén hemställer därför om

lagrummets upphävande.

■ r ^ OCJ1. ^ §§ av lagen den 14 juni 1901 angående ocker regleras

i fråga om försträckning och beviljande av anstånd med gälds betalning

den inverkan rättshandlingens giltighet röner därav att den finnes innefatta

ocker. Beträffande rättshandlingar av annat slag än sådana, som

avses i ockerlagen,, finnas däremot i gällande rätt — bortsett från 227 8

sjölagen — icke några motsvarande stadganden. Fastmera föreskrives i

9 kap. 9 § handelsbalken, att den vinst ej må för ocker räknas, som

kommer av lovlig handel, eller det köp, som lagligen slutet är. Detsamma

gäller enligt nämnda lagrum, där jord för penningelån förskriven

ar och avrad på vinst och förlust i stället för räntan av det lån, evad

avraden varder mer eller mindre. Såsom vid motiveringen av 32 8

närmare utvecklats, har kommittén ansett den grundsatsen böra genomföras

i fråga om alla rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, att

®.n rF1 80m. ^kommit genom ocker, icke är gällande mot den

förfördelade. De bestämmelser, som i sådant hänseende meddelats, avse

att ersätta nu gällande civilrättsliga stadganden i ämnet. Därest förslaget

upphöjes till lag, höra därför 2 och 3 §§ i ockerlagen samt 9 kap.

§ handelsbalken upphöra att gälla. Att någon ändring ej göres i 227

§ sjölagen, framgår av tredje stycket i 32 §.

Enligt 28 § tredje stycket sker genom de nu föreslagna bestämmelserna

om fullmakt ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken

stadgar angående, verkan därav att det, som genom fullmäktigens rättshandlmg

atkommits, blivit använt till fullmaktsgivarens nytta. För så vitt

namnda kapitel eljest innehåller mot förslagets bestämmelser stridande

stadganden om fullmakt i förmögenhetsrättsliga förhållanden, bör det icke

169

vidare vara gällande. Någon uttrycklig föreskrift om upphävande av

vissa delar av ifrågavarande kapitel torde emellertid icke kunna meddelas.

Där förekommande bestämmelser om fullmakt äro nämligen så

invävda i stadganden, vilka avse det inbördes rättsförhållandet mellan

fullmaktsgivare och fullmäktig, att de svårligen kunna ur sitt sammanhang

utbrytas.

43 £

22

170

Förslag till lag om avbetalningsköp.

Under senare tider har för omsättningen inom handel och industri

skapats en ny kontraktsform, som vunnit utbredning i hela den civiliserade

världen och som hos oss fått namnet avbetalningskontrakt. Gemensamt

för alla dylika kontrakt är, att de avse att bereda den, som vill

förskaffa sig ett lösöreföremål men ej är i stånd att kontant betala detsamma

och ej heller är i åtnjutande av eljest erforderlig kredit, tillfälle att

förvärva föremålet mot betalning, som skall erläggas efter hand å vissa

bestämda terminer efter det föremålet utlämnats till honom. Ehuru avtal

av ifrågavarande slag oftast framträda i form av hyreskontrakt, är

det dock, såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, uppenbart,

att de i själva verket hava karaktären av köp och att de om köp

gällande rättsregler å dem äga tillämpning. Den fördel, som beredes

mindre bemedlade personer därigenom att de få köpa på avbetalning,

kunna de naturligtvis icke påräkna att få åtnjuta utan att ingå på villkor,

som säljarne till sin säkerhet uppställa. Då köparne icke äro i stånd

att ställa borgen eller annan säkerhet för betalningen, måste säljarne på

annat sätt skaffa sig nödig trygghet för att köpesumman skall bliva

betald. Att betinga sig panträtt i det sålda och till köparen utlämnade

godset låter sig icke göra på grund av den i modern rätt gällande regeln,

att panträtt i lös egendom kan stiftas endast i form av handpant. Man

har därför funnit på ett annat sätt att bereda säljaren säkerhet i godset;

säljaren förbehåller sig att, intill dess köpeskillingen blivit till fullo

gulden, betraktas såsom ägare av godset, så att detsamma, i händelse

betalning uteblir, kan av honom återtagas. I länder, där sådana äganderättsförbehåll

icke ansetts giltiga, har säljaren i stället plägat betinga

sig, att om någon avbetalning ej varder rätteligen erlagd, alla återstående

avbetalningsbelopp utan vidare genast skola vara till betalning förfallna.

En dylik bestämmelse förekommer visserligen också annorstädes

i avbetalningskontrakten — i regel jämsides med äganderättsförbehåll —

171

men den spelar då en jämförelsevis underordnad roll. Det typiska för

avbetalningsaffärerna är åtminstone i de skandinaviska länderna, att

säljaren på grund av uttryckligt eller underförstått förbehåll om äganderätt

till godset skall äga rätt att återtaga detsamma, om köparen icke

fullgör sin betalningsskyldighet.

Bruket att sälja ‘ på avbetalning förskriver sig från senare delen

av förra århundradet. Till en början både det sin huvudsakliga användning

vid handel med möbler, inom vilken bransch det fortfarande

spelar en mycket stor roll. Särskilt gäller detta i Tyskland, från vilket

land avbetalningsaffärerna spritt sig till Sverige. Numera förekomma

dylika affärer inom de flesta industrigrenar. Det storartade uppsving,

som särskilt tillverkningen av symaskiner och pianon nått i våra dagar,

torde näppeligen hava inträffat, om ej avsättningen underlättats genom

denna kontraktsform. Av densamma använder man sig numera i vårt

land exempelvis vid försäljning av automobiler, lantbruksmaskinei, kassakontrollapparater,

kreatur, böcker, kläder, manufakturvaror, tavlor och

alla slags prydnadsföremål. Snart sagt allt kan köpas på avbetalning,

från och med fullständiga hotellinredningar till och med föremål av

helt obetydligt värde. _ o .

Den stora utbredning avbetalningsaffärerna sålunda vunnit utvisar,

att de motsvara ett verkligt behov inom omsättningslivet. I själva verket

medför också denna avtalsform, när den icke missbrukas, betydande

fördelar för båda kontrahenterna, icke minst för köparen. Framför allt

beredes därigenom åt den obemedlade möjlighet att komma i besittning av

relativt dyrbara föremål, vilka av honom kunna användas såsom produktionsmedel,

exempelvis symaskiner och annat, som han behöver för sitt yrke,

pianon för undervisningsbruk o. d. Möjligheten att anskaffa möbler och

annat bohag på avbetalning är ock av stor betydelse för den, som endast

därigenom bliver i tillfälle att grunda ett eget hem. Och även om köparen

på grund av lättheten att erhålla kredit lockas att anskaffa föi

honom mindre behövliga föremål, blir han å andra sidan tvungen till

sparsamhet för att kunna i rätt tid erlägga förfallande avbetalningar.

I samma mån avbetalningsaffärerna trängt sig fram och erövrat

marknaden hava emellertid, särskilt enligt vad erfarenheten fiån främmande

länder giver vid handen, åtskilliga med dem förenade missförhållanden

allt tydligare trätt i dagen. Systemet att sälja på avbetalning

anses motverka kontanthandeln och vara ägnat att befordra ett

osunt kreditgivande. Den lätthet, varmed man mot ett ringa belopp kan

komma i besittning av det köpta, samt affärens egen beskaffenhet, som

för köparen försvårar en riktig uppskattning av köpesummans storlek,

Avbetal

ningsköp.

172

Avbetal

ningsköp.

förleda mången till att anskaffa föremål, vilka äro för honom onödiga

och icke passa för hans ekonomiska förhållanden. Klagomål hava

jämväl förts däröver att gods, som säljes på avbetalning, ofta är av

underhaltig beskaffenhet och betingar oskäligt högt pris. Med avseende

å själva avtalets innehåll har det visat sig, att över allt, där avbetalningsaffärerna

fått utveckla sig fritt, den ene kontrahenten, köparen,

vilken merendels är den ekonomiskt underlägsne, i allmänhet låter förmå

sig att gå in på kontraktsvillkor, som för honom äro oskäligt betungande.

Till sådana hör särskilt den i de allmänt förekommande tryckta formulären

för köp på avbetalning sedvanliga bestämmelsen, att säljaren, för

den händelse en avbetalning icke erlägges punktligt, skall vara berättigad

icke blott att återtaga det sålda föremålet utan även att det oaktat behålla

hela den uppburna betalningen. Det obilliga i en sådan bestämmelse

framträder särskilt, när den tillämpas sedan större delen av betal

ningen

blivit erlagd.

De missförhållanden, vartill avbetalningsaffärerna visat sig kunna

leda, hava föranlett, att man i flera länder på lagstiftningens väg ingripit

till skydd för köparne. Tyskland har härvid gått i spetsen. Redan

år 1890 förelädes för riksdagen ett förslag till lag angående

»Abzahlungsgeschäfte». Dessförinnan hade ämnet dryftats under förhandlingarna

på de tjugoförsta och tjugoandra tyska juristmötena. Vid

dem hade varjehanda botemedel mot de rådande missförhållandena föreslagits.

Att, såsom från visst håll ifrågasatts, uppställa ett absolut förbud

mot nämnda avtalsform ansågs icke tillrådligt. Stora sympatier hade däremot

ett förslag att förbjuda försäljning på avbetalning av sådana föremål,

som kunna betecknas såsom lyxartiklar. I motiven till det tyska lagförslaget

b framhölls emellertid, att en dylik inskränkning i avbetalningsaffärernas

område visserligen skulle kunna principiellt försvaras, men att

rättssäkerheten därigenom skulle äventyras. Det lärer nämligen vara

uppenbart, att man icke av en säljare kan fordra, att han skall kunna

i varje särskilt fall bedöma, om den, som vill köpa en sak, är i

den ekonomiska ställning, att saken för honom är att betrakta såsom

en överflödig lyxartikel. Ett annat botemedel, som man velat anlita,

är att genom stadganden på näringslagstiftningens område söka förhindra

avbetalningsaffärernas fördärvliga verkningar. Man har velat, att

de, som sälja på avbetalning, skulle likställas med innehavare av pantlåneaffärer;

det skulle sålunda erfordras offentlig myndighets tillstånd

till rörelsens utövande, och detta tillstånd skulle kunna förverkas, om

5) Avtryckta i nedan not 2 omnämnda kommentar.

173

affärens innehavare gjorde sig skyldig till missbruk. Häremot har

emellertid med fog framhållits, att en sådan lagstiftning bleve betungande

för säljarne och lätt kunde avskräcka de bättre elementen bland dem

från att befatta sig med försäljning på avbetalning. I motiven till ovan

om förmälda tyska lagförslag tages uttryckligen avstånd från att på något

av de sätt, för vilka nu redogjorts, söka förhindra eller inskränka användningen

av den avtalsform, varom här är fråga. Däremot påpekas, att

en väsentlig hjälp mot de överklagade missförhållandena vore att förvänta

av de ändringar i tyska ockerlagen, som vidtagits under ar 1893; genom

dessa utsträcktes nämligen begreppet ocker till att omfatta alla rättshandlingar,

vid vilka någon söker genom missbruk av sin ekonomiska

övermakt skaffa sig oskälig vinst pa medkontrahentens bekostnad. Slutligen

framhålles i motiven, att det enda, som därutöver synes kunna

göras för att nå åsyftat resultat, är att genom tvingande civilrättsliga

bestämmelser söka skydda köparne mot tillämpningen av vissa, företrädesvis

i avbetalningskontrakt förekommande, alltför stränga kontraktsvillkor.

Dit hör framför allt den förut omnämnda bestämmelsen, att

alla erlagda avbetalningar skola vara förverkade, när avtalet häves på

grund av köparens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser. Vid

behandlingen i tyska riksdagen undergick förslaget ingen annan ändring

än att däri upptogs en bestämmelse, varigenom avbetalningsköp angående

lottsedlar och premieobligationer förbjöds vid bötesstraff. Lag i ämnet

utfärdades den 16 maj 1894.2) För det närmare innehållet av vissa

bestämmelser i denna lag kommer att redogöras i sammanhang

med motiveringen av de särskilda paragraferna i föreliggande lagförslag.

o

Den väg man i Tyskland slagit in på följdes snart också av Österrike,

där en lag om »Ratengeschäfte» utfärdades den 27 april 1896. Åven

denna lag inskränker sig till att bekämpa vissa utväxter pa det område,

varom bär är fråga. Den avser huvudsakligen att skydda köparen dels

mot bestämmelsen, att erlagda poster skola vara förverkade, om köparen

gör sig skyldig till dröjsmål med en posts erläggande, dels ock mot den

särskilt i sistnämnda land brukliga klausulen, att i händelse av sådant

dröjsmål följande poster genast förfalla till betalning.

Åven i Schweiz har man genom civilrättsliga stadganden sökt rada

2) Bland kommentarerna till denna lag märkes den av M. K. Samter utgivna,

Berlin 1911. Av större allmänt intresse är Lazarus: Das Recht des Abzahlungsgeschäftes,

Berlin 1898, (nedan citerad Lazarus).

Avbetal

ningsköp.

174

Avbetal

ningsköp

-

hot på de missförhållanden, som pläga åtfölja avbetalningsaffärerna.3)

Bestämmelser i ämnet finnas såväl i civillagen av den 10 december

1907 (art. 716) som i lagen angående obligationsrätten den 30 mars 1911

(art. 226—228). Syftet med dessa bestämmelser är att förhindra en mot

köparen alltför sträng tillämpning av de båda i avbetalningskontrakten

förekommande klausuler, mot vilka, enligt vad nyss nämnts, den österrikiska

lagen vänder sig. Innehållet i de särskilda stadgandena ansluter

sig nära till motsvarande bestämmelser i de båda främmande lagar, vilka

förut reglerat dessa förhållanden. Utan motsvarighet i dessa lagar är

emellertid den schweiziska civillagens regel (art. 715), att ett förbehåll om

äganderätt till försålda lösören, vilka utgivits till köparen, icke kan åberopas

av säljaren, med mindre förbehållet blivit infört i ett offentligt register.

I Danmark bär frågan likaledes varit föremål för lagstiftarens

uppmärksamhet. År 1895 framlade den danska regeringen för riksdagen

ett förslag till lag om »Avdragshandler», vilket förslag nära anslöt sig

till den tyska lagen i ämnet. Sedan landstinget med några obetydliga

ändringar antagit regeringens förslag, behandlades detsamma följande

år i folketinget. Där underkastades förslaget en ganska skarp kritik

och blev i väsentliga delar omarbetat. Förslaget i sitt förändrade skick

gick sedermera åter till landstinget, som dock icke godkände detsamma.

Då den behandling förslaget undergått i riksdagen sålunda icke ledde

till något positivt resultat, lät regeringen saken tills vidare bero. År

1907 blev emellertid frågan på enskilt initiativ upptagen till förnyad

behandling i folketinget. Följden härav blev, att regeringsförslaget från

år 1895 antogs först i maj 1908 och därpå ånyo under följande session

i december samma år. Emellertid lyckades det icke att få frågan behandlad

i landstinget före sessionens slut, och sedermera har den icke

varit före i riksdagen. Att ämnet icke gjordes till föremål för särskild

dansk lagstiftning, lärer delvis hava berott därpå att fråga blivit väckt

om gemensam skandinavisk lagstiftning på detta område. Till det

åttonde nordiska juristmötet (1896) hade från norsk sida framlagts en redogörelse

i ämnet, utmynnande i ett utkast till lagbestämmelser, och

vid följande juristmöte (1899) blev ämnet föremål för en ingående

diskussion.4)

3) Jfr Oser: Eigentumsvorbehalt und Abzahlungsgeschäft i Zeitschrift för schweizerisches

Recht, Band 46 (1905) s. 437—522; Thilo: Réserve de propriété et vente å

tempérament, Lausanne 1906. Ang. fransk rätt hänvisas till sistnämnda arbete s. 54—63,

ang. engelsk rätt till Prochownick II s. 423—424.

4) Se Hambro: Om avdragshandler, Kristiania 1899.

175

En lagstiftning på ifrågavarande område år, enligt vad åtskilliga

av de över det preliminära utkastet till föreliggande förslag inkomna

yttrandena bekräftat, jämväl i vårt land av behovet påkallad. Aven hos

oss hava framträtt de missförhållanden, som i allmänhet pläga åtfölja

avbetalningsköp. De formulär till kontrakt, som här i landet användas,

äro oftast avfattade efter tyska förebilder och innehålla därför i regel

samma stränga villkor, varöver man klagat så starkt i Tyskland. Att

icke lika starka klagomål försports i vårt land, torde huvudsakligen bero

därpå att de svenska säljarne ofta draga sig för att tillämpa villkoren

i all deras stränghet. Fråga om lagstiftningens ingripande väcktes första

gången år 1901, då ämnet uppsattes på programmet för det gemensamma

skandinaviska lagstiftningsarbetet. Av de i nämnda program upptagna

ämnen blev som bekant rättsförhållandet mellan köpare och säljare först

föremål för behandling. De överensstämmande lagar om köp och byte

av lös egendom, vilka tillkommit såsom resultat av detta arbete, innehålla

emellertid icke några speciella bestämmelser om avbetalningsköp. Skälet

härtill är, enligt vad i motiven framhålles, att ämnet på grund av sin

fristående natur och de socialpolitiska synpunkter, ur vilka det företrädesvis

borde betraktas, icke ägnade sig att i detta sammanhang upptagas

till behandling. På programmet för det förnyade lagstiftningsarbete,

som år 1909 återupptogs, står bl. a. frågan om bestämmelser mot

missbruk av ekonomisk övermakt, särskilt angående köp på avbetalning.

Kommittéerna hava vid behandlingen av detta ämne kommit till den

övertygelsen, att detsamma icke kan pa ett tillfredsställande sätt regleias

allenast genom rent civilrättsliga bestämmelser. Det har ansetts nödigt

att jämväl upptaga vissa processuella regler, vilka i främsta rummet

avse att bereda möjlighet för ett snabbt och billigt handräckningsförfarande

för sådana fall, då säljaren vill göra bruk av sin rätt att

återtaga det på avbetalning sålda godset. Då dessa regler icke lämpligen

kunna infogas i det lagförslag om avtal och andra rättshandlingar, som

nu framlägges, har det synts kommittéerna vara den lämpligaste anordningen

att i ett särskilt förslag till lag om avbetalningsköp sammanföra

alla hithörande bestämmelser.

Vid behandlingen av detta ämne har någon meningsskiljaktighet

icke rått därom att köp på avbetalning är en omsättningsform, som för

närvarande måste anses oumbärlig. Kommittéerna hava därför funnit

sin uppgift vara att i största möjliga mån söka inskränka de med avbetalningsköp

förenade missförhållandena utan att lägga hinder i vägen

för den reella avbetalningshandeln. Principiellt hava kommittéerna sålunda

intagit samma ståndpunkt, som ligger till grund för den utländska lag

-

Avbetal

ningskOj).

176

Avbetal

-

stiftning, för vilken ovan redogjorts. Såsom i det följande kommer att

närmare utvecklas, förete däremot förslagen i väsentliga punkter betydande

skiljaktigheter från dessa lagar.

En jämförelse mellan de tre förslagens texter giver vid handen,

att de civilrättsliga reglerna i det stora hela äro överensstämmande, om

ock avvikelser i en eller annan punkt icke kunnat undgås. I de paragrafer,

där bestämmelser meddelas om godsets återtagande genom exekutiv

myndighet, har man naturligtvis i de olika förslagen måst taga hänsyn

till de regler, som i varje land gälla för det exekutiva förfarandet i

allmänhet. Då dessa regler i Danmark och Norge äro helt olika de hos

oss gällande, förete förslagen i denna del väsentliga skiljaktigheter.

Dessa hava också inverkat på innehållet av 4 §, där, såsom nedan skall

närmare utvecklas, den svenska texten i åtskilliga avseenden avviker

från de andra.

Erinras må ock, att den norska kommittén avgivit ett särskilt lagförslag

innefattande förändringar i gällande näringslagstiftning. Syftet

med detta förslag är att göra rätten att på avbetalning sälja vissa mindre

dyrbara föremål beroende av offentlig myndighets tillstånd. Dylikt tillstånd

kan enligt förslaget återkallas, om det sätt, varpå rörelsen drives,

eller andra särskilda omständigheter giva anledning att befara missbruk!

Enligt den svenska kommitténs mening utgöra de i vårt land förhandenvarande

förhållandena icke tillräcklig anledning för uppställande av en

dylik inskränkning i näringsfriheten. 1

1 §•

I den inledande motiveringen till detta lagförslag har framhållits,

hurusom bruket att sälja på avbetalning numera vunnit insteg inom ett

mycket stort antal branscher och i fråga om de mest olikartade föremål.

Sin ojämförligt största betydelse hava naturligtvis dessa affärer vid försäljning

av vanliga lösören. Men det förekommer även, att aktier säljas

på avbetalning, och ingenting hindrar, att den, som vill överlåta ett

patent eller en affärsrörelse, betingar sig, att köpeskillingen skall erläggas

på sätt och under villkor, som äro typiska för avbetalningsköp. I betraktande

härav har kommittén ansett den blivande lagstiftningen böra

omfatta icke blott lösören utan allt, som har karaktären av lös egendom.

Med detta uttryck betecknas i svenskt lagspråk alla förmögenhetsrättigheter,

vilka icke enligt lagen den 24 maj 1895 äro att till fast egendom

hänföra.

Enligt nämnda lag hör till en fastighet ej blott därå uppförd

177

byggnstd utan även dess fasta inredning och vad som anskaffats till 1 §.

stadigvarande brak för byggnaden. Det kan därför inträffa, att ett

föremål, som sålts på avbetalning, t. ex. en maskin, förlorar sin egenskap

av lös egendom därigenom att det förbindes med en byggnad.

T ett dylikt fall kan fråga uppstå, huruvida den omständigheten, att

maskinen blivit så införlivad med fastigheten, att den utgör ett tillbehör

till denna, skall medföra, att säljarens förbehåll om äganderätt till

maskinen icke vidare äger giltighet.1) Att i föreliggande förslag upptaga

detta spörsmål till behandling tiar icke ansetts lämpligt. Kommittéerna

hava så mycket mindre haft anledning därtill, som man i dansk och norsk

rätt saknar uttryckliga bestämmelser angående vad till fast egendom är att

hänföra. I vårt land torde denna fråga lämpligen böra regleras i sammanhang

med en blivande revision av bestämmelserna i lagen den 24

maj 1895; lagberedningen har också i sitt år 1909 avgivna förslag till

ny jordabalk ägnat uppmärksamhet åt frågan.* 2)

För att ett avbetalningsköp skall föreligga förutsattes enligt förslaget,

att den överenskomna köpeskillingen skall erläggas i minst två

poster samt att åtminstone någon post förfaller till betalning först efter

det godset utgivits till köparen. Endast undantagsvis lärer den, som

säljer på avbetalning, våga lämna godset ifrån sig utan att dessförinnan

hava uppburit någon del av köpeskillingen; redan när kontrakt upprättas

betalar köparen i allmänhet ett större eller mindre belopp. Storleken

av nämnda belopp är beroende av godsets beskaffenhet. År det

fråga om gods, vars värde hastigt minskas genom begagnande, t. ex.

en kostym kläder, uppgår den post, som köparen har att betala vid

kontraktets upprättande, enligt vad kommittén inhämtat, i regel till minst

en tredjedel av köpeskillingen; vid köp av möbler betalas vanligen en

fjärdedel eller en femtedel kontant. När åter köpet avser ett föremål,

som även efter en längre tids begagnande bibehåller sitt värde jämförelsevis

oförändrat, är det belopp, som betalas vid kontraktets upprättande,

betydligt mindre. Antalet av de poster, som skola gäldas

efter det godset utgivits till köparen, är också mycket växlande. Inom

vissa branscher — t. ex. vid försäljning av lantbruksmaskiner — äro de

ofta blott tre eller fyra; vid försäljning av möbler, pianon och symaskiner

kunna avbetalningarna uppgå till tjugo, trettio eller ännu större antal.

J) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 4 juni 1909 (N. J. A. s. 278) och Almén: Om

köp och byte av lös egendom, Stockholm 1906, 1908 (nedan citerad Almén) § 28

not 129.

2) Jfr Nya jordabalken Ht s. 105.

23

178

1 § Att endast en post skall betalas efter godsets utgivande, torde för närvarande

knappast förekomma. Lagen lärer emellertid böra omfatta även

sådana fall, enär den eljest skulle kunna eluderas därigenom att säljarne

i kontrakten utsatte, att hela det belopp, som icke erlades kontant, förfölle

till betalning på en gång, men muntligen förklarade sig villiga

att mottaga avbetalningar därå.

När gods säljes på avbetalning, är det allmänt brukligt, att köpeavtalet

klädes i skriftlig form. Därvid begagna säljarne i regel tryckta

formulär till kontrakt. Bland de formulär, som här i landet kommit

till användning, kan man särskilja två huvudtyper. Understundom betecknas

avtalet med sin rätta benämning eller såsom köp under villkor, att

äganderätten till det på avbetalning sålda och till köparen överlämnade

godset skall förbliva hos säljaren, intill dess alla avbetalningarna blivit

erlagda. Kontrakt av denna typ äro emellertid sällsynta. Det ojämförligt

vanligaste är, såsom redan i den inledande motiveringen påpekats,

att avtalet framträder i form av hyreskontrakt.3) Karakteristiskt för ett

dylikt s. k. hyreskontrakt är, att hyresförhållandet skall fortfara, till

dess hyresmannen erlagt de överenskomna hyreslikviderna, men att han

därefter äger att såsom sin egendom behålla de dittills förhyrda föremålen.

Man påträffar också avtal, enligt vilka äganderätten till godset

ej, på sätt nyss nämnts, av sig själv skall övergå å hyresmannen, utan

denne i stället tillförsäkras rätt att, när den överenskomna hyran blivit

till fullo gulden, mot ett obetydligt belopp inköpa det föremål, varom

fråga är. Understundom går säljaren så långt i försiktighet, att kontraktet

saknar varje antydan om en senare inträdande överflyttning av

äganderätten; dess övergång å köparen utgör då endast en tyst förutsättning

för affären.

Den huvudsakliga anledningen, varför man vid avbetalningsköp i

så stor utsträckning använder sig av hyresavtalets form, torde vara att

söka däri att säljarne på detta sätt tro sig vinna ett starkare skydd för

sin rätt till godset, när denna skall göras gällande mot tredje man,

särskilt mot köparens borgenärer. Denna föreställning beror dock i

själva verket på en villfarelse. Har säljaren förbehållit sig äganderätt

till godset, lider det icke något tvivel, att köparen, om han försäljer

eller annorledes avhänder sig detsamma, kan dömas till ansvar för förskingring.

4) Det lärer icke heller kunna betvivlas, att ett äganderättsförbehåll

(pactum reservati dominii) enligt svensk rätt äger giltighet mot

3) Jfr Almén: Rubriken vid not 32—34.

4) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 5 nov. 1902 (N. J. A. s. 403).

179

köparens borgenärer. Någon tvekan synes icke råda härom i praxis, 1 §■

när säljaren mot köparens konknrsbo gör gällande rätt på grund av ett

dylikt förbehåll.5) Att en köparens borgenär icke kan för sin fordran

erhålla utmätning i gods, till vilket säljaren förbehållit sig äganderätt,

är också i praxis allmänt erkänt;6) och det torde ej heller lida något

tvivel, att sådant gods icke får kvarhållas till säkerhet för hyra, som

köparen kan vara skyldig sin husvärd. Däremot lärer hinder icke möta

att för köparens gäld utmäta dennes rätt att genom fortsatta avbetalningar

förvärva definitiv äganderätt till godset.

Man har understundom velat göra gällande, att grundsatsen om

äganderättsförbehållets giltighet mot borgenärer skulle strida mot den i

moderna rättssystem allmänt erkända principen, att panträtt i lös egendom

förutsätter, att godset är i borgenärens besittning. Det skulle ock

kunna ifrågasättas, om icke grunderna för lösöreköpsförordningen borde

föranleda därtill, att säljaren lika litet borde kunna på detta sätt bereda

sig skydd mot köparens borgenärer, som en köpare genom själva avtalet

kan förvärva någon rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande mot

säljarens borgenärer. Mellan dessa fall föreligger dock den väsentliga

skiljaktigheten, att i det sistnämnda gods, som tillhört säljaren och fortfarande

finnes hos honom, skulle bliva oåtkomligt för hans borgenärer,

under det att man i det förra vill giva köparens borgenärer rätt att tillgripa

gods, som denne har i sin besittning men i fråga om vilket säljaren

aldrig avstått från sin äganderätt. Ett sådant ingrepp i avtalsfriheten

synes icke kunna motiveras av hänsyn därtill att köparens innehav av

godset möjligen kan hava varit bestämmande för hans borgenärer, då

dessa lämnade honom kredit. Med samma skäl skulle man då kunna

ifrågasätta, att gods, som lämnats till försäljning i kommission, borde

få tillgripas av kommissionärens borgenärer. Detta skulle dock stå i

avgjord strid mot rådande rättsuppfattning. 1 motiven till 53 § av det

år 1912 avgivna förslaget till lagstiftning i detta ämne har kommittén

emellertid framhållit, att den, som i själva verket har för avsikt att sälja

en vara i fast räkning, icke kan bereda sig något företräde framför

köparens övriga borgenärer därigenom att han betecknar mellanhavandet

med denne såsom kommission. Liknande synpunkter göra sig gällande,

när någon under form av avbetalningsköp säljer ett föremål, men om

-

6) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 4 juni 1909 (N. J. A. s. 278) och Almén § 28

vid not 131—133.

,!) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 15 maj 1895 (N. J. A. s. 208) och Almén § 28

vid not 135.

180

1 §• ständigheterna utvisa, att han icke haft för avsikt att betaga köparen

rätten att fritt förfoga över detsamma utan allenast att bereda sig möjlighet

att återtaga föremålet för den händelse köparen skulle komma på

obestånd, innan han gjort bruk av denna rätt. Ett äganderättsförbehåll

av dylik beskaffenhet bör uppenbarligen icke medföra avsedd verkan.7)

Till avbetalningsköp hänföres understundom varje försäljning under

villkor, att betalningen skall erläggas i särskilda poster efter det godset

utlämnats till köparen. Hava inga andra villkor betingats mellan kontrahenterna,

synes det emellertid omöjligt att skilja ett dylikt avtal från

ett vanligt kreditköp, där betalningen erlägges successivt. En nödvändig

förutsättning för att ett avbetalningsköp i egentlig mening skall

föreligga är enligt kommitténs tanke, att avtalet till säljarens förmån

innehåller särskilda bestämmelser angående verkan därav att betalningen

icke rätteligen erlägges. Hos oss innehålla kontrakten alltid bestämmelser,

som gå ut på att bereda säljaren tillfälle att återfå det på avbetalning

sålda godset, om köparen icke fullgör sin betalningsskyldighet.

Härutinnan överensstämma de båda typer av kontrakt, för vilka ovan

redogjorts, att de i regel innehålla uttryckligt förbehåll om rätt för

säljaren att i dylikt fall taga godset åter. Det förekommer emellertid,

särskilt då fråga är om kontrakt angående större leveranser till fabriker,

hotell o. d., att i kontrakten icke nämnes något om säljarens rätt att

återtaga vad som levererats. Anledningen härtill torde vara, att vid

sådana större affärer köparen anser det ligga något stötande i ett sådant

förbehåll och att säljaren desto hellre finner sig kunna avstå därifrån,

som en dylik befogenhet enligt rådande rättsuppfattning i vårt land i

allmänhet lärer följa redan av äganderättsförbehållet. Enligt vad förevarande

paragraf utvisar, har såsom utmärkande för begreppet avbetalningsköp

fastslagits, att säljaren i avtalet förbehållit sig antingen rätt

att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller ock

äganderätt till detsamma, intill dess betalningen eller viss del därav

blivit erlagd.

Inom kommittén har varit ifrågasatt att såsom karakteristiskt för

avbetalningsköp angiva allenast, att säljaren på sätt nyss nämnts träffat

förbehåll om rätt att återtaga godset, men att på samma gång i

lagen uttala, att säljaren, där ej annat framginge av omständigheterna,

skulle anses hava betingat sig dylik rätt, när han förbehållit sig äganderätt

till godset. Ginge man denna väg, kunde det emellertid befaras att,

säljarne i syfte att eludera den nya lagstiftningen träffade förbehåll

7) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 6 nov. 1908 (N. J. A. s. 449).

181

om äganderätt till godset men uttryckligen förklarade sig avstå från

rätt att återtaga detsamma och i stället begagnade sig av förbehåll,

att vid utebliven betalning hela den betingade köpeskillingen skall vara

förfallen (clausula cassatoria, förfalloklausul). Någon anledning att inskrida

mot en dylik klausul, när den icke är förenad med äganderättsförbehåll,

torde icke förefinnas, enär klausulen i fråga icke bereder säljaren

något skydd mot köparens borgenärer. Om däremot säljaren tillika

förbehållit sig äganderätt till godset, kan detta icke tagas i mät för

köparens gäld eller indragas i dennes konkurs. Emellertid möter, såsom

förut nämnts, intet hinder att till fordringens gäldande utmäta köparens

rätt att genom fortsatta avbetalningar förvärva definitiv äganderätt till

godset. Sker detta och inropar säljaren sedermera denna rätt, uppnår

han i själva verket därigenom samma resultat, som om han återtagit

godset. Säljaren kan naturligtvis också i sammanhang med begäran om

utmätning av det på avbetalning sålda godset förklara sig avstå från

sin rätt till detsamma; har han gjort detta, blir den, som på auktionen

inropar godset, omedelbart ägare till detsamma. 8) V are sig säljaren förfar

på ena eller andra sättet, går köparen därigenom förlustig sin rätt

till godset och kommer så till vida i samma ställning, som om detta

återtagits av säljaren. Vid sådant förhållande har kommittén ansett nödigt,

att de till skydd för köparen föreslagna bestämmelserna må komma till

användning även i sådana undantagsfall, då säljaren icke betingat sig

rätt att återtaga godset och någon sådan rätt ej heller kan anses tillkomma

honom i kraft av äganderättsförbehållet.

Vid sidan av rätt att återtaga godset, när köparen underlåter att

fullgöra sin betalningsskyldighet, betingar sig säljaren stundom, att

samma påföljd skall inträda, om köparen i annat hänseende åsidosätter

vad honom åligger, t. ex. försummar att anmäla ombyte av bostad.

Ehuru det knappast torde förekomma, att en dylik påföljd är knuten

endast till en underlåtenhet av sistnämnda slag, har giltig anledning icke

synts föreligga att utesluta lagen från tillämpning i ett dylikt fall.

När det gäller att avgöra, huruvida ett avtal har karaktären av

avbetalningsköp eller icke, är man naturligtvis obunden av den benämning

kontrahenterna givit åt sin överenskommelse; man har härvid framför

allt att taga hänsyn till det ekonomiska syfte, som de med sitt avtal fullfölja.

Uppenbart är, att förslagets bestämmelser måste äga tillämpning

jämväl å sådana i hyreskontraktens form förklädda köpeavtal, för vilka

ovan redogjorts. I praxis har någon gång yppat sig tvekan angående

8) Jfr Almén § 28 not 138 samt angående tysk rätt Lazarus §§ 109 — 112.

182

den verkliga innebörden av ett dylikt avtal, när kontraktet icke innehåller

någon bestämmelse om äganderättens övergång. 9) För att undanröja

varje tvivel i detta hänseende har i förevarande paragraf'' upptagits en

erinran, att lagen skall äga tillämpning även i ett sådant fall, såframt

syftet finnes vara, att den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva

ägare därav sedan han erlagt den överenskomna betalningen. Att i det

särskilda fallet avgöra, om detta kan antagas hava varit meningen, torde

icke möta större svårighet. Vid bedömande härav måste framför allt

tagas i betraktande, om de avtalade hyresbeloppen äro så höga, att de

icke kunna anses utgöra gottgörelse allenast för sakens begagnande. En

annan omständighet, som tyder därpå att köp föreligger, är, att någon

bestämd hyrestid icke avtalats utan att överenskommelse träffats endast

om beloppens storlek, förfallotid och antal.

Såsom i den allmänna motiveringen till föreliggande lagförslaganmärkts,

avser detsamma i likhet med främmande lagar på detta område

huvudsakligen att skydda dem, som köpa på avbetalning, mot tillämpningen

av alltför betungande köpevillkor. Något behov av skydd i detta

hänseende har man i Tyskland och Österrike icke ansett föreligga för

sådana avbetalningsaffärer, då köparen är köpman och såsom sådan införd

i handelsregistret. Avbetalningsköp av detta slag hava därför undantagits

från de i nämnda länder utfärdade lagars tillämpningsområde. Mot

en sådan undantagsbestämmelse möta emellertid enligt kommitténs mening

avgörande betänkligheter. Den omständigheten, att köparen är köpman,

utesluter ingalunda, att säljaren kan begagna sig av sin ekonomiska

övermakt till att uppställa villkor, som äro uppenbart obilliga. Medgivas

måste emellertid, att behovet av skydd för köparen i allmänhet är större,

när det är fråga om små affärer, än i sådana fall, då köpet avser mycket

dyrbara föremål t. ex. en hel inredning till ett hotell eller ett maskineri,

som anskaffats för driften av en fabrik. Då härtill kommer, att

de betänkligheter, som från köpmanshåll kunna hysas mot lagstiftningens

ingripande på detta område, egentligen endast beträffande de stora avbetalningsköpen

synas grundade, har kommittén, om också med tvekan,

funnit sig föranlåten att begränsa de föreslagna bestämmelserna till att

gälla smärre affärer. Var gränsen bör dragas, kan naturligtvis vara

föremål för delade meningar. Inom kommittén har man ansett lämpligast

att från förslagets tillämpningsområde utesluta sådana avtal,

där avbetalningspriset överstiger tre tusen kronor. Kommittén är fullt

medveten om de stora betänkligheter, som från juridisk synpunkt möta

9) Jfr Ktmgl. Maj:ts dom den 29 april 1908 (N. J. A. s. 183).

183

mot värjo värdegräns. Det kan icke förnekas, att stora och små avbetalningsköp

juridiskt sett hava samma karaktär, och det äi därför mindre

tilltalande, att olika civilrättsliga regler skola gälla, allt eftersom priset

är några kronor högre eller lägre än den satta värdegränsen. Föi

kommittén har det dock stått utom tvivel, att de stora affärerna socialt

och ekonomiskt sett höra till en annan typ av avtal än dem man här

egentligen har i sikte och att de icke böra göras till föremal föi sa pass

summariska lagbestämmelser, som dem förslaget innehåller.

Mot missförhållanden, vdka kunna åtfölja sadana avbetalningsköp,

där priset överstiger tre tusen kronor, har kommittén sökt inskrida

genom bestämmelser i det förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar

på förmögenhetsrättens område, som framlägges samtidigt med

föreliggande lagförslag. Så t. ex. handlar 38 § i det förstnämnda förslaget

om de i avbetalningskontrakten sedvanliga men även i andra

kontrakt förekommande förbehållen om rätt för endera parten lid

avbetalningsköp säljaren — att, oaktat avtalet häves, behålla allt vad

han i följd därav bekommit, s. k. förverkandeklausuler. Ett dylikt

förbehåll får enligt nämnda paragraf, jämförd med den närmast föregående,

icke tillämpas, för så vitt sådant med hänsyn till samtliga föreliggande

omständigheter skulle vara uppenbart obilligt. Detta innebäi

alltså, att man åt domstolarna överlämnat att efter omständigheterna i

det särskilda fallet pröva, huruvida ett dylikt förbehåll är av beskaffenhet

att utan obillighet kunna i hela sin stränghet tillämpas, eller om en

mer eller mindre långt gående jämkning i detsamma må anses påkallad.

När fråga är om avbetalningsköp, kan naturligtvis domstolen vid sådan

prövning hämta ledning av de bestämmelser föreliggande lagförslag

innehåller beträffande de avbetalningsköp, å vilka detsamma är tillämpligt.

Erinras må ock, att i lagförslaget om avtal m. m. upptagits en

bestämmelse (32 §), varigenom nu gällande civilrättsliga regler om

ocker utsträckts till att gälla varje fall, då någon vid ingående av avtal

begagnar sig av medkontrahentens trångmål, oförstånd, lättsinne eller

beroende ställning till att av denne taga eller betinga sig oskäliga förmåner.

Ifrågavarande bestämmelse kan naturligtvis tillämpas jämväl å

avbetalningsköp, evad priset är högre eller lägre än tre tusen kronor.

2 §•

Förut är nämnt, att avbetalningskontrakten i vårt land regelmässigt

innehålla bestämmelser, enligt vilka säljaren skall hava rätt att återtaga

det på avbetalning sålda godset, om köparen icke rätteligen fullgöi sin

. 2 Sfi

184

betalningsskyldighet. Tillämpas dessa bestämmelser efter sin ordalydelse,

kunna de leda till obillig hårdhet mot köparen. Det bör visserligen icke

vara säljaren betaget att av sådan anledning återtaga godset. Men det

synes å andra sidan icke kunna försvaras att lämna kontrahenterna obegränsad

avtalsfrihet i detta avseende. Kontrakten innehålla ofta, att

säljaren skall vara berättigad att vid varje, även det minsta dröjsmål

med betalningen taga godset åter. Utan tvivel ligger det vikt uppå att

betalningen erlägges i rätt tid, men för att tillgodose säljarens intresse

härutinnan kräves icke en så långt gående stränghet mot köparen.

Dennes bristande punktlighet kan för övrigt vara beroende av omständigheter,

vilka göra den i viss mån ursäktlig. En sömmerska, som köpt

en symaskin på avbetalning och som för köpeskillingens gäldande är

hänvisad till vad hon förtjänar på sitt arbete, kan t. ex. på grund av

sjukdom bliva urståndsatt att till bestämd förfallodag anskaffa medel till

en avbetalnings erläggande. Och detsamma kan inträffa, om skörden

Blår fel för en lantbrukare, som ämnat genom dess föryttring bereda

sig nödiga medel till gäldande av köpeskillingen för en utav honom på

avbetalning inköpt lantbruksmaskin. Särskilt i dylika fall skulle det

innebära en obillig hårdhet, om icke tillfälle bereddes köparen att söka

anskaffa medel pa annat sätt utan säljaren genast kunde gorå bruk av

sin rätt att taga godset åter.

De synpunkter, som ovan framhållits, äga i stort sett giltighet

beträffande varje i avtalet stadgad särskild påföljd av köparens underlåtenhet

att fullgöra sin betalningsskyldighet. Framför allt kan klausulen

om hela köpeskillingens förfallande till omedelbar betalning, därest

en post ej bliver i rätt tid erlagd, missbrukas på ett för köparen ödesdigert

sätt, såframt den får göras gällande även vid ett obetydligt

dröjsmål. Detsamma gäller om en av köparen gjord utfästelse att gälda

visst vite för den händelse någon avbetalning icke skulle erlägo-as i

rätt tid.

För att skydda en köpare, vilken gjort sig skyldig till ett jämförelsevis

obetydligt dröjsmål med betalningen, mot sådana ödesdigra

påföljder, som förut nämnts, har man ansett nödigt att i första stycket

av förevarande paragraf begränsa kontrahenternas avtalsfrihet härutinnan.

De begränsningar man i sådant hänseende funnit påkallade avse att förhindra,

att en dylik påföljd av underlåten betalning göres gällande dels

i sadana fall, då köparen inom en viss kortare tid efter förfallodagen

erbjuder säljaren betalning för hans fordran, dels ock då det belopp

köparen underlåtit att gälda endast utgör en obetydlig del av hela köpeskillingen.

Däremot göres genom ifrågavarande bestämmelser icke någon

185

inskränkning i säljarens rätt att i vanlig ordning hos köparen indriva

sin fordran jämte ränta därå från förfallodagen. Detta framgår tydligt

av stadgandets formulering; det avser endast sådana särskilda påföljder,

som kontrahenterna kunna hava avtalat med varandra.

Den utländska lagstiftning, för vilken redogjorts i den inledande

motiveringen till förslaget, innehåller endast i fråga om säljarens befogenhet

att göra förfalloklausulen gällande någon motsvarighet till ifrågavarande

stadgande. Sålunda är i Tyskland och Schweiz föreskrivet, att

en dylik klausul icke må tillämpas, med mindre köparen gjort sig skyldig

till dröjsmål med minst två på varandra följande poster, vilka tillsammans

utgöra minst en tiondel av avbetalningspriset. Enligt den

österrikiska lagen är det för tillämpning av klausulen erforderligt men

också tillräckligt, att dröjsmål föreligger med minst två på varandra

följande poster. Att i dessa lagar motsvarande bestämmelser icke meddeiats

för sådana fall, då säljaren vill göra bruk av sin rätt att återtaga

godset, torde finna sin förklaring däri att han, såsom vid 3 § skall

närmare utvecklas, enligt dem icke i sådant fall kan utkräva den betingade

köpeskillingen utan måste finna sig i en uppgörelse, som allenast lämnar

honom skälig ersättning för godsets bruk och nyttjande under den tid

köparen varit i besittning av detsamma.

Enligt förslaget går däremot säljaren icke miste om rätten att

utkräva den betingade köpeskillingen därigenom att han gör bruk av

sin rätt att återtaga godset. Vid sådant förhållande har det ansetts

nödigt att för utövningen av denna rätt uppställa samma inskränkande

villkor som för tillämpningen av en förfalloklausul. Ingendera påföljden

bör få göras gällande, när köparens dröjsmål med hänsyn till tiden eller

till det" belopp, varom fråga är, måste anses vara av ringa betydelse.

Huru långvarigt dröjsmålet skall vara för att säljaren därå skall kunna

grunda någon sådan rätt, som här avses, kan vara föremål för delade

meningar. Strängt taget borde lösningen av detta spörsmål bero därav,

huru ofta de särskilda likviderna vid avbetalningsköp pläga verkställas.

Härutinnan innehålla emellertid kontrakten mycket växlande bestämmelser.

Avser köpet ett föremål av något högre värde, torde det vanligaste vara,

att posterna förfalla till betalning varje månad, men det förekommer

också, att köparen endast en gång i kvartalet har att fullgöra sin

betalningsskyldighet. År det däremot fråga om föremål av relativt ringa

värde, åligger det i regel köparen att varje vecka eller var fjortonde dag

göra en inbetalning till säljaren. Då det icke lärer kunna ifrågakomma

att stadga olika tid för olika fall, har kommittén funnit den lämpligaste

regleringen av förhållandet vara den, att åt köparen beredes ett rådrum

186

av fjorton dagar, varunder han är i tillfälle att ordna sitt mellanvarande

med säljaren. Den omständigheten, att köparen dröjt med betalningen

fjorton (lagar utöver förfallodagen, lärer i allmänhet ådagalägga, antingen