SOU 1915:2

VATTENFALLSSAKKUNNIGES BETÄNKANDE I.

FÖRSLAG

TILL

GRUNDER FÖR UPPLÅTELSE

DELS AV VISSA VATTENFALL, BETRÄFFANDE VILKA

KRONANS ÄGANDERÄTT ÄR ELLER KAN FÖRVÄNTAS BLIVA

FÖREMÅL FÖR TVIST, DELS OCK AV VISSA KRONAN

OSTRIDIGT TILLHÖRIGA STRÖMFALL

M. M.

AVGIVET AV

SÄRSKILDA INOM CIVILDEPARTEMENTET

TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1915

ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning.

Sill.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kung!, civildepartementet ............. 5

Förslag till kungörelse ang. grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall beträffande

vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål

för tvist, dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall ........ 7

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 17 i kungl. kungörelsen den

4 juli 1910 ang. förvaltningsgrunder för vissa kronan tillhöriga vattenfall 15

Allmän motivering .................................................... 16

Speciell motivering

till förslaget angående grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall,

beträffande vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål

för tvist, dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall........ 49

till förslaget om ändrad lydelse av 17 § i kungl. kungörelsen den 4

juli 1910........................................................ 64

Reservation av S. Liibeck .............................................. 65

Bilaga I, innefattande P. M. ang. rättsgrunderna för kronans anspråk på bättre

rätt till vattenfall i Dalälven och de norrländska älvarna ............ 70

Bilaga II: diagram, utvisande huru stort procenttal av ett belopp vid olika upplåtelsetider

behöver årligen avsättas för att med ränta på ränta efter

olika räntesatser bilda ett kapital å samma belopp .................. 92

Till herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet.

På grund av det nådiga bemyndigande, som Kungl. Maj:t den 8

december 1914 lämnat herr statsrådet, att tillkalla högst lyra sakkunniga

att inom civildepartementet biträda med utredning och förslag dels angående

erforderliga ändringar av nu gällande grunder för förvaltningen

av vissa kronan tillhöriga vattenfall, dels ock beträffande uppläggande

av en statens lånefond för finansiering av företag, vilka avse utbyggande

av statens vattenfall eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga vattenfall,

då tillgodogörandet är av mera allmänt intresse, har herr statsrådet

under den 8 januari 1915 anmodat undertecknade Vilh. Hansen, Daniel

Persson, Sven Liibeck och Erik Palmstierna att i egenskap av sakkunniga

i ovan angivna avseenden biträda herr statsrådet vid behandlingen

av berörda frågor samt därvid uppdragit åt undertecknad Hansen att i

egenskap av ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

För fullgörande av sitt uppdrag sammanträdde de sakkunniga första

gången den 18 januari 1915 och hava t. o. m. denna dag varit samlade

i Stockholm, därvid utredningsarbetet oavbrutet pågått.

Av skäl, som finnas angivna i de sakkunnigas betänkande, har det

synts de sakkunniga lämpligt, att i första hand upptaga till behandling

den del av det lämnade uppdraget, som avser åvägabringande av utredning

och förslag i fråga om ändring av förvaltningsgrunderna för kronans

vattenfall.

Såsom resultat av sitt hittills utförda arbete få de sakkunniga

härmed vördsamt till herr statsrådet överlämna:

1) förslag till kungörelse angående grunder för upplåtelse dels av

vissa vattenfall, beträffande vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas

bliva föremål för tvist, dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga

strömfall, samt

6

2) förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 17 § i kungl.

kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av

vissa kronan tillhöriga vattenfall

jämte till dessa förslag hörande allmän och speciell motivering.

En av undertecknad Liibeck avgiven reservation bifogas härjämte.

Stockholm den 16 april 1915.

F. VILH. HANSEN.

DANIEL PERSSON. SVEN LtBECK. ERIK PALMSTIERNA.

M. Munck af Rosenschöld.

7

Förslag

till

kungörelse angående grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall, beträffande

vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål för tvist,

dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall.

§ 1.

Då sådant vattenfall eller sådan del av vattenfall, som icke upptagits

såsom tillhörande kronan i de förteckningar över kronans vattenfall,

vilka lämnats i det av särskilda kommitterade för utredning

rörande kronans vattenfall den 17 mars 1903 avgivna betänkande, av

annan åtkommits i god tro, men kronan vid domstol därpå framställt

eller kan förväntas framställa äganderättsanspråk, må vattenfallet med

eller utan utmål av mark upplåtas på arrende eller med vattenfallsrätt

under de villkor, som här nedan angivas.

På enahanda villkor må även till förre innehavaren upplåtas

sådant vattenfall eller del av vattenfall, vartill i rättegång, anhängiggjord

efter utgången av år 1908, äganderätten genom laga kraft ägande

dom blivit kronan tillerkänd.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid upplåtelse

av sådana kronan ostridigt tillhöriga smärre strömfall eller delar

av strömfall, vilka lämpligen böra tillgodogöras i ett sammanhang med

vattenfall, som här ovan omförmäles.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida vattenfallslägenhet,

som avses i denna paragraf, skall upplåtas till nyttjande

samt på vattenfallsstyrelsen att å kronans vägnar verkställa upplåtelse,

som ovan sagts.

8

§ 2.

l:o) Upplåtelse på arrende av vattenfallslägenliet, som avses i § 1

här ovan, skall, då vattenfallet är bebyggt, ske för en tid av femtio år,

men eljest för en tid av femtiofem år; dock må erforderlig inskränkning

göras i arrendetiden, när särskilda omständigheter därtill föranleda. Visar

sig, att vattenfallets bebyggande till följd av omständigheter, som icke

vid avtalets ingående varit förutsedda, kräver längre tid än fem år, må

vattenfallsstyrelsen medgiva skalig förlängning av arrendetiden.

Då fråga är om utarrendering av bebyggt vattenfall, som avses i

§ 1, må arrendatorn i arrendeavtalet berättigas att efter arrendetidens

utgång för en tid av trettio år samt mot den arrendeavgift och de villkor

i övrigt, vilka med avseende å de vid arrendetidens utgång rådande

förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten till sig ånyo upplåten,

så vida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens utgång

underrättar honom, att dylik förlängning icke av kronan medgives. Det

åligger dock arrendatorn att senast tre år före arrendetidens utgång

lämna vattenfallsstyrelsen uppgift, huruvida han vill begagna sig av sin

rätt till förnyad upplåtelse, eller vare sin rätt därtill förlustig.

■ Upplåtes vattenfall, som avses i § 1, i obebyggt skick eller är

kronan icke ägare av de anläggningar, som utförts för tillgodogörande

av vattenkraften i strömfallet, skall kronan vara berättigad att vid

arrendetidens utgång återtaga det utarrenderade mot erläggande av lösen

för de arrendatorn tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader

ävensom annan i arrendeavtalet angiven, honom tillhörig

och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens

drift, såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt. Vill

kronan begagna sig av rättighet, som nu är sagd, vare dock skyldig

att senast fem år före arrendetidens utgång underrätta arrendatorn om

sin avsikt att återtaga vattenfallslägenheten. Gör ej kronan det, skall

arrendatorn, därest han senast tre år före arrendetidens slut meddelat

vattenfallsstyrelsen sin önskan att erhålla förnyad upplåtelse av vattenfallslägenheten,

vara berättigad att för en tid av trettio år få lägenheten

till sig ånyo upplåten mot den arrendeavgift och de villkor i övrigt,

vilka med hänsyn till då rådande förhållanden kunna anses skäliga.

Betingar sig kronan för den nya upplåtelsetiden så stor årlig

avgäld eller sådana villkor i övrigt, att arrendatorn icke vill på dem

mottaga ny upplåtelse, skall, på yrkande av vattenfallsstyrelsen eller

arrendatorn, frågan, huruvida de av kronan uppställda villkoren för den

9

nya upplåtelsen kunna anses skäliga eller ej, hänskjutas till bedömande

av skiljenämnd, som omförmäles i 15 § av nådiga kungörelsen den 4

juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga

vattenfall. Finner därvid skiljenämnden de villkor, kronan betingat sig

för den nya upplåtelsen, vara skäliga, men vill ändock arrendatorn icke

begagna sig av den optionsrätt till förnyad upplåtelse på de av ki-onan

uppställda villkoren, vilken tillkommer honom enligt vad här ovan sägs,

vare han skyldig att utan lösen till kronan avstå de honom tillhöriga,

å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Finner åter skiljenämnden, att de av kronan uppställda villkoren

för den nya upplåtelsen icke kunna anses skäliga, äger arrendatorn, där

ej överenskommelse kan träffas mellan kronan och arrendatorn angående

förnyad upplåtelse, att av kronan erhålla lösen för de honom tillhöriga,

å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader ävensom den i

arrendeavtalet angivna, honom tillhöriga och å lägenheten befintliga

egendom, vilken erfordras för vattenkraftanläggningens drift, och för

vilken lösen, enligt vad i tredje stycket av detta moment sägs, skall

för där avsett fall av kronan gäldas.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t

medgiva utsträckning av arrendetiden utöver vad i första, andra och

tredje styckena av detta moment sägs, dock ej längre än att upplåtelsetiden

under första och andra arrendeperioden sammanlagt uppgår till

högst nittiofem år.

2:o) I arrendeavtal angående vattenfallslägenhet, som avses i § 1,

skall föreskrivas, antingen att arrendatorn vid utgången av den tid, för

vilken han må erhålla förnyad upplåtelse av vattenfallslägenheten är berättigad

att av kronan erhålla lösen för de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten

befintliga vattenverksbyggnader och annan i avtalet angiven,

honom tillhörig och å vattenfallslägenheten befintlig egendom,

som erfordras för vattenkraftanläggningens drift, eller ock är skyldig att

vid utgången av nämnda tid utan lösen till kronan avstå sådana vattenverksbyggnader

och annan egendom, som nyss nämnts.

3:o) Skulle arrendet under första arrendeperioden upphöra till följd

av förverkande, skall arrendatorn vara skyldig att till kronan utan lösen

avstå de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Har förverkande skett under den tid det nya avtalet gäller,

är arrendatorn pliktig att till kronan utan lösen avstå, förutom nämnda

vattenverksbyggnader, jämväl annan i avtalet angiven, honom tillhörig

och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras av vattenkraftanläggningens

drift.

2

10

4:o) Med vattenverksbyggnader avses i dessa grunder anordningar

dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen,

såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels

ock för flottningen och fiskens gång, såsom flottningsutskov, timmerledare,

laxtrappor och ålledare, ävensom vad till dylika anordningar hör,

såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt.

5:o) Uttrycklig bestämmelse om, vad på grund av denna paragraf

skall gälla, skall intagas i arrendeavtalet.

De vattenverksbyggnader och den övriga egendom, som, enligt

vad här ovan i denna paragraf sägs, antingen skola av kronan övertagas

mot lösen eller ock av arrendatorn utan lösen avstås till kronan, skola

därjämte i arrendeavtalet noggrant angivas.

§ 3.

I avtal angående arrende av vattenfallslägenhet, som avses i § 1,

skall föreskrivas, att, om arrendatorn vid utförande av vattenkraftanläggningen

gör större avvikelse från de av vattenfallsstyrelsen godkända

ritningarna till anläggningen eller icke ställer sig till efterrättelse de

föreskrifter, som av vattenfallsstyrelsen meddelats i och för anläggningens

utförande på ändamålsenligt och betryggande sätt, samt arrendatorn

icke inom av vattenfallsstyrelsen förelagd skälig tid häri vidtager rättelse,

arrenderätten skall, om kronan det påfordrar, vara av arrendatorn förverkad

och kronan vara berättigad att uppsäga avtalet.

Därest i arrendeavtalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom

viss föreskriven tid hava påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande

eller hava fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i avtalet tillika

intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse av försummelse

i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses

hava förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga

avtalet.

Innehåller arrendeavtalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft

eller därav framställd energi skall användas för visst angivet ändamål,

och tager arrendatorn för annat ändamål än sålunda förutsatts

vattenkraften eller energien i anspråk till sådan omfattning, att det ursprungliga

ändamålet eftersättes, samt icke inom av vattenfallsstyrelsen

förelagd skälig tid häri vidtager rättelse, skall, om kronan det påfordrar,

arrenderätten jämväl vara förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga

avtalet. Förbehåll härom skall intagas i arrendeavtalet.

It

§ 4.

I fråga om upplåtelse på arrende av vatten fallslägenhet, som avses

i § 1 tiar ovan, skola i övrigt stadgandena i 3, 5, 7—16 §§ i nådiga

kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av

vissa kronan tillhöriga vattenfall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

§ 5.

l:o) Där vattenfallslägenhet, som avses i § 1, skall upplåtas med

vattenfallsrätt, skall vad i § 2 här ovan samt i 3, 5, 7—15 §§ av nådiga

kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av

vissa kronan tillhöriga vattenfall är föreskrivet beträffande arrende,

ävensom föreskrifterna i 20 § av berörda nådiga kungörelse den 4 juli

1910, sådan densamma lyder enligt nådiga kungörelsen den 22 juni 1911,

äga motsvarande tillämpning, dock att upplåtelse av vattenfall, som

icke är bebyggt eller som är bebyggt med kronan icke tillhöriga byggnader,

må, utan binder av stadgandet i § 2 här ovan, ske för en tid

av intill sjuttiofem år. Avser sådan upplåtelse längre tid än sextiofem

år, äge nyttjanderättshavaren ej i vidare mån än i § 7 här nedan sägs,

optionsrätt att få vattenfallslägenheten till sig ånyo upplåten.

2:o) Åven i det fall, att vid upplåtelse med vattenfallsrätt, i enlighet

med vad i första stycket av denna paragraf sägs, nyttj anderättshavaren

icke äger i § 2 här ovan omförmäld optionsrätt till förnyad

upplåtelse, må han i avtalet av vattenfallsstyrelsen berättigas att vid

upplåtelsetidens utgång erhålla lösen för de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten

befintliga vattenverksbyggnader ävensom annan i avtalet

angiven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras

för vattenkraftanläggningens drift.

3:o) Skulle upplåtelse med vattenfallsrätt upphöra till följd av

förverkande under det vattenfallsrätten är besvärad av inteckning, vare

inteckningens ägare, där ej, på framställning av vattenfallsstyrelsen,

Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, berättigad att framför annan erhålla

upplåtelse av densamma för en tid, motsvarande den del av upplåtelsetiden

enligt det förra avtalet, vilken ännu ej gått till ända, när nyttjanderätten

förklarades förverkad. Förutsättning för rätten till upplåtelse

är dock, att inteckningshavaren inom tre månader från det nyttjanderätten

förklarades förverkad hos vattenfallsstyrelsen anmäler sig vara villig

12

att mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten samt att hinder mot upplåtelsen

ej möter genom stadgande i 20 § av nådiga kungörelsen den 4 juli

1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall,

sådan densamma lyder enligt nådiga kungörelsen den 22 juni 1911.

Avser den förverkade ny ttj anderätten endast del av ett vattenfall,

vilket tillgodogöres i en enhetlig anläggning, äge sådan företrädesrätt

till ny upplåtelse, som i första stycket av detta mom. omförmäles, ej

rum, där olika delar av det samlade vattenfallet genom dylik företrädesrätt

skulle komma i olika händer.

För den nya upplåtelsen skola i tillämpliga delar gälla enahanda

villkor, som voro bestämda för den förverkade nyttjanderätten, dock

med sådan jämkning i den årliga avgälden, som kan befinnas skälig

med hänsyn därtill, att den förra nyttjanderättshavaren tillhöriga, å

lägenheten befintliga vattenverksbyggnader m. m. till följd av förverkandet

må hava tillfallit kronan.

Betingar sig kronan för den nya upplåtelsen en så stor avgäld

eller sådana villkor i övrigt, att inteckningshavaren ej vill på dem mottaga

ny upplåtelse, skall skäligheten av de utav kronan uppställda villkoren

hänskjutas till bedömande av skiljenämnd, som omförmäles i 15 §

av nådiga kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen

av vissa kronan tillhöriga vattenfall. Vill inteckningshavaren

ej mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten på de villkor, som

av dylik skiljenämnd prövas skäliga, vare han förlustig sin företrädesrätt

till ny upplåtelse.

Finnas flera inteckningshavare, skall den, vilkens inteckning har

sämre rätt, äga företräde till ny upplåtelse framför den, som har bättre

rätt, dock under villkor att han förnöjer inteckningshavare med bättre rätt.

§ 6.

I avtal om vattenfallsrätt må kunna stadgas, att vattenfallsstyrelsen

äger utse sakkunnig person, som har att på ny ttj anderättshav arens bekostnad

å arbetsplatsen kontrollera arbetets utförande och å kronans

vägnar godkänna anläggningarna i den mån de utförts eller fullbordats.

I avtalet skall föreskrivas, att, om nyttjanderättshavaren vid utförande

av vattenkraftanläggningen gör större avvikelse från de av

vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller icke

ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vattenfallsstyrelsen

meddelats i och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och

13

betryggande sätt, samt icke inom av vattenfallsstyrelsen förelagd skälig

tid häri vidtager rättelse, vattenfallsstyrelsen skall äga att låta inställa

arbetets vidare fortsättande.

Därest i avtalet stadgas skyldighet för nyttjanderättshavaren att

inom viss föreskriven tid hava påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande

eller hava fullbordat anläggningen i dess helhet, må tillika,

om särskilda skäl föranleda därtill, i avtalet intagas bestämmelse därom,

att nyttjanderättshavaren, i händelse av väsentlig försummelse i nämnda

hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses hava förverkat

vattenfallsrätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga

avtalet. Innehåller avtalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft

eller därav framställd energi skall användas för visst angivet ändamål,

och tager nyttjanderättshavaren för annat ändamål än sålunda förutsatts

vattenkraften eller energien i anspråk till sådan omfattning, att det ursprungliga

ändamålet eftersättes, skall, om förbehåll därom skett i

avtalet samt nyttjanderättshavaren icke inom av vattenfallsstyrelsen

förelagd skälig tid vidtager rättelse, kronan jämväl kunna påfordra,

att vattenfallsrätten skall vara förverkad, och förty äga uppsäga avtalet.

Har ej uppsägning skett inom ett år efter det anledning därtill efter

ty nyss är sagt för varje fall yppades, äger kronan sedermera ej åberopa

nyttjanderättshavarens försummelse i nu nämnt hänseende såsom

grund för hans skiljande från vattenfallsrätten.

I avtalet må kunna stadgas skyldighet för nyttjanderättshavaren

att i fråga om tillhandahållande av vattenkraft eller därav framställd

energi vara underkastad de villkor, som i sådant hänseende kunna varda

av Kungl. Maj:t i allmänhet stadgade.

§ 7-

I avtal angående upplåtelse av vattenfallslägenhet, som avses i

§ 1 här ovan, må föreskrivas, att, i händelse kronan vill ånyo upplåta

lägenheten på arrende eller med vattenfallsrätt efter utgången av den

i avtalet bestämda upplåtelsetiden eller, där nyttjanderättshavaren begagnat

sig av den optionsrätt, som tillkommer honom jämlikt § 2,

efter utgången av den tid, under vilken nyttjanderättshavaren erhållit

förlängd upplåtelse av vattenfallslägenheten, innehavaren av nyttjanderätten

skall, därest han på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina skyldigheter

enligt avtalet och iakttagit gällande laga föreskrifter rörande vattenkraftanläggningen,

vilket tillkommer vattenfallsstyrelsen att pröva, vara

14

berättigad att framför andra erhålla förnyad upplåtelse mot den årliga

avgäld och de villkor i övrigt, vilka kronan då anser böra gälla för

ytterligare upplåtelse av vattenfall slägenheten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1915 och gäller till

den 1 juli 1920 för sådana upplåtelser av vattenfall, angående vilka

avtal avslutas under nämnda femårsperiod.

-k

15

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 17 § i nådiga kungörelsen den 4 juli 1910

angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall.

§ 17-

Dessa grunder skola tillämpas jämväl då fråga är om avtal angående

nyttjande av vattenfallslägenhet, beträffande vilken kronans äganderätt

är föremål för tvist, där ej avtal rörande upplåtelse av lägenheten må

avslutas med tillämpning av nådiga kungörelsen den ....................... 1915

angående grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall, beträffande

vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål för tvist,

dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1915.

16

Historik.

1909 års

sakkunnigas

förslag till

förvaltningsgrunder.

Allmän motivering.

Till en början hava de sakkunnige ansett sig lämpligen böra

lämna en kortfattad redogörelse för vad hittills i huvudsak förekommit

beträffande några mera väsentliga punkter i nu gällande förvaltningsgrunder

för kronans vattenfall.

Sedan Kungl. Maj:t genom särskilda beslut uppdragit åt vissa

sakkunniga att utarbeta förvaltningsgrunder för statens vattenfall, avlämnade

nämnda sakkunniga med skrivelse den 15 mars 1909 till Kungl.

Maj:t dels ett förslag till kungörelse angående grunder för förvaltning

av vissa kronan tillhöriga vattenfall (intaget i Kungl. Maj:ts proposition

i ämnet till 1910 års riksdag), dels ock ett utkast till lag om vattenfallsrätt.

I de sålunda föreslagna förvaltningsgrunderna hade de sakkunniga

under § 4 ifrågasatt, att upplåtelse på arrende av vattenfallslägenhet i

regel skulle beträffande bebyggt vattenfall ske för en tid av 40 år, men

eljest för 45 år, med rätt för Kungl. Maj:t att medgiva utsträckning

av arrendetiden, då dylik utsträckning prövades nödig. Vid arrendetidens

utgång skulle arrendatorn jämlikt § 17 i förslaget vara berättigad

mot den arrendeavgift och de villkor i övrigt, vilka med hänsyn till då

rådande förhållanden kunde anses skäliga, erhålla förlängd upplåtelse,

såvida ej vattenfallsstyrelsen inom 5 år före arrendetidens slut meddelade

honom, att dylik förlängning icke medgåves. Enligt § 12 i förslaget

skulle i arrendeavtalet efter omständigheterna föreskrivas, antingen att

arrendatorn vid arrendets upphörande, vare sig till följd av arrendetidens,

respektive den förlängda arrendetidens utgång eller till följd av

förverkande, skulle till kronan utan lösen avstå sina å lägenheten befintliga

vattenverksbyggnader, eller och att arrendatorn i dylikt fall

skulle för sådana byggnader erhålla lösen av kronan.

Förslaget var baserat därpå, att en vidsträckt handlingsfrihet

17

skulle medgivas den förvaltande myndigheten att — dar sa erfordrades

med Kung! Maj:ts samtycke — lämpa bestämmelserna i blivande avtal

om upplåtelse av statens vattenfall efter de särskilda omständigheter,

som förelågo beträffande de olika vattenfallen. Sålunda kunde exempelvis

med Kungl. Maj:ts samtycke en längre upplåtelsetid än den normala

kombineras med'' rätt för nyttjanderättshavaren att vid arrendets upphörande

erhålla lösen för sina å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Under ärendets förberedande behandling hos Kungl. Maj:t ingav

svenska vattenkraftföreningen till Kungl. Maj:t en skrivelse i ämnet den skrivelse den

26 februari 1910, däri föreningen fann de föreslagna förvaltnings- “/. mo.

grunderna vara alltför betungande och följaktligen påyrkade liberalare

villkor särskilt beträffande upplåtelsetiden — som ansågs böra sättas

till 50 år för bebyggda och 55 år för obebyggda vattenfall med rätt

för arrendatorn till optionsrätt till ny upplåtelse på minst 25 år och

i övrigt på villkor, som ej vore väsentligt mer betungande än de ursprungliga

— samt beträffande rätt till lösen för byggnader m. m.

Den 8 april 1910 avlät därefter Kungl. Maj:t proposition till riksdao-en

med förslag till grunder för förvaltning av vissa kronan tillhöriga ]9]0 &-s

vattenfall (nr 201), vilket förslag i vissa delar tillmötesgick de av vatten- riksdag.

kraftföreningen uttalade önskemålen.

Arrendetiden sattes sålunda för bebyggt fall till 40 år och för

obebyggt till 45 år, med rätt för arrendatorn av bebyggt fall att enligt

bestämmelse i avtalet vid arrendetidens utgång för den tid, som i avtalet

bestämdes, samt mot då fastställd skälig avgift och arrendevillkor

i övrigt erhålla förlängd upplåtelse, om ej vattenfallsstyrelsen senast 5

år före arrendetidens utgång underrättade arrendatorn, att förlängning

icke medgåves. Ville arrendatorn begagna sig av optionsrätten, hade

han skyldighet att vid optionsrättens förlust därom lämna vattenfallsstyrelsen

uppgift senast 3 år före upplåtelsetidens utgång.

Då fråga var om obebyggt vattenfall, skulle kronan vara berättigad

att vid arrendetidens utgång återtaga vattenfallslägenheten mot lösen

för arrendatorns vattenverksbyggnader å lägenheten samt för annan i

avtalet angiven, arrendatorn tillhörig och å lägenheten befintlig egendom,

som erfordrades för vattenkraftanläggningens drift, förutsatt att

kronan om sin avsikt underrättade arrendatorn senast 5 år före arrendetidens

utgång. Gjorde ej kronan det, vore arrendatorn, i händelse han

tre år före arrendetidens utgång sådant påyrkade, berättigad att få för

3

-

18

Utskottets utlåtande

1910.

Kungl. Maj.ts

propositioner

till 1911 års

riksdag.

längd upplåtelse på ytterligare trettio år mot den arrendeavgift och de

villkor i övrigt, vilka då befunnes skäliga.

När särskilda omständigheter därtill föranledde, kunde Kungl. Maj:t

medgiva utsträckning av arrendetiden, dock ej längre än till sammanlagt

90 år för båda arrendeperioderna.

Vid utgången av den andra arrendeperioden skulle arrendator)!

vara skyldig att utan lösen till kronan avstå sina å lägenheten befintliga

vattenverksbyggnader ävensom annan i avtalet angiven egendom,

som erfordrades för anläggningens drift. Ville arrendator)! ej begagna

sig av sin optionsrätt, eller upphörde arrendet under första perioden till

följd av förverkande, skulle arrendatorn vara skyldig att utan lösen till

kronan överlämna sina å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Hade förverkandet skett under andra arrendeperioden, vore

arrendatorn dessutom skyldig att utan lösen avstå annan i avtalet angiven

och å lägenheten befintlig egendom, som erfordrades för vattenkraftanläggningens

drift.

Jordbruksutskottet, som till förberedande behandling förehade

Kungl. Maj:ts proposition, tillstyrkte i utlåtande nr 112 Kungl. Maj:ts

förslag med vissa ändringar, av vilka den viktigaste rörde upplåtelsetiden,

vilken av utskottet föreslogs beträffande den första arrendeperioden

till 50 år för bebyggda och 55 år för obebyggda vattenfall, med rätt

för Kungl. Maj:t att medgiva en sammanlagd upplåtelsetid för båda

perioderna av högst 95 år. Dessutom föreslog utskottet införandet i

förvaltningsgrunderna av en särskild paragraf, innefattande föreskrift

därom, att nämnda grunder skulle äga tillämpning jämväl då fråga vore

om avtal angående nyttjande av vatten fallslägenhet, beträffande vilken

kronans äganderätt vore föremål för tvist.

Utskottets förslag godkändes av båda kamrarna utan votering. I

enlighet med riksdagens beslut utfärdade Kung], Maj:t den 4 juli 1912

kungörelse i ämnet (Sv. Förf. Sami. nr 72).

Till prövning av 1911 års riksdag hänsköt Kung], Maj:t i samband

med framläggande av förslag till ändringar i lagen angående nyttjanderätt

till fast egendom den 14 juni 1907 (prop. nr 70) — åsyftande

att införa det nya rättsinstitutet vattenfallsrätt — jämväl en proposition

(nr 68) om ändring i och tillägg till förvaltningsgrunderna för vissa

kronans vattenfall avsedda att lända till efterrättelse vid upplåtelse av

vattenfall med vattenfallsrätt.

I sistnämnda proposition fanns återgivet ett från vattenfallsstyrel

-

19

son infordra! utlåtande av den 29 oktober 1910, däri vattenfallsstyrelsen

uttalade den uppfattningen, att kungörelsen den 4 juli 1910 utan olägenhet

kunde gälla även för dylik upplåtelse.

Uti propositionen nr 08 föreslog emellertid Kung]. Maj:t vissa

ändringar i nämnda kungörelse huvudsakligen i fråga om tiden för upplåtelse

med vatten fallsrätt samt i fråga om villkoren för förverkande av

nyttjanderätten. I det förra avseendet föreslogs, att upplåtelse av obebyggt

vattenfall skulle få ske för en tid av intill 95 år, utan att någon

omreglering av villkoren för upplåtelsen under tiden behövde ske. Avsåg

upplåtelsen längre tid än 05 år, skulle nyttjanderättshavaren ej äga

optionsrätt till ny upplåtelse utan vara skyldig att vid upplåtelsetidens

utgång utan lösen avstå sina vattemmrksbyggnader å den upplåtna

lägenheten jämte annan i avtalet angiven, honom tillhörig och å lägenheten

befintlig egendom, som erfordrades för vattenkraftanläggningens drift.

I det senare avseendet föreslogs avsevärd mildring av de i kungörelsen

den 4 juli 1910 givna bestämmelser om förverkande.

Förutom nämnda propositioner, av vilka propositionen nr 70 i oförändrat

skick tillstyrktes av sammansatt lag- och jordbruksutskott och

bifölls av båda kamrarna, förehade utskottet jämväl till behandling en

av hen- Carl Lindhagen inom andra kammaren väckt motion (nr 331)

i angivet syfte att bättre tillgodose de allmänna intressena vid upplåtelser

av statens vattenfall. Sålunda föreslog herr Lindhagen kortare

upplåtelsetid, rätt för riksdagen att pröva, huruvida en upplåtelse på

95 år borde medgivas, omreglering av avgifterna för upplåtelsen vart

20:de år, fastställande av grunder för avgifternas bestämmande, förbehåll

om rätt för staten att reglera priset å den kraft, som tillhandahölles

från vattenfallslägenheten m. m.

Uti sitt utlåtande nr 1 tillstyrkte sammansatta lag- och jordbruksutskottet

jämväl Kungl. Maj:ts i propositionen nr 68 framställda förslag

till ändring av förvaltningsgrunderna, men föreslog dessutom vissa tillägg

till samma grunder. Sålunda hemställde utskottet om vissa tillägg till

§19, avseende, förutom annat, att i avtalet skulle kunna stadgas skyldighet

för nyttjanderättshavaren att i fråga om tillhandahållande av vattenkraft

eller därav framställd energi vara underkastad de villkor, som i vederbörande

konsumenters eller eljest i allmänhetens intresse kunde befinnas

erforderliga, samt om införande av en ny paragraf — § 20 — av innehåll

att vattenfallsrätt icke finge utan Kungl. Maj:ts samtycke upplåtas

eller överlåtas till annan än svensk, inom landet bosatt medborgare eller

Motion av herr

Lindhagen vid

1911 års

riksdag.

Utskottets utlåtande

1911.

20

Reservationer

mot utskottets

hemställan.

Behandlingen

i kamrarna.

Utskottets

sammanjämkitings

förslag.

1911 års riksdags

beslut.

Vattenkraftföreningens

skrivelse 10/s

1911 angående

liberalare

villkor för

upplåtelse av

omtvistade

vattenfall i

Norrland.

till handelsbolag, vars samtliga medlemmar vore dylika medborgare,

eller till aktiebolag med vissa garantier, att aktierna innehades av sådana

medborgare.

I avgivna reservationer yrkades, dels av herr Håkanson m. fl.

bifall till propositionen oförändrad, dels av herr Alfred Petersson m. fl.

sådan ändring i § 18 av Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag,

att bestämmelserna om tiden för upplåtelse med vattenfall srätt bleve

lika med dem, som gällde för arrende, dels ock av herr Lindhagen om

vissa ändringar i kungörelsen den 4 juli 1910 i syfte att bättre tillgodose

det allmännas rätt.

Efter långa diskussioner, särskilt i andra kammaren, stannade kamrarna

i olika beslut, i det att första kammaren godkände herr Håkansons

m. fl. reservation om bifall till propositionen nr 68 oförändrad, medan

andra kammaren biföll utskottets hemställan med den ändring, som innefattades

i herr Alfred Peterssons m. fl. reservation.

I avgivet memorial hemställde sammansatta lag- och jordbruksutskottet,

att besluten måtte så sammanjämkas, att i § 18 tiden för upplåtelse

med vattenfallsrätt av obebyggt vattenfall bestämdes till högst

75 år samt att båda kamrarna måtte med frånträdande av förut fattade

beslut godkänna den av utskottet i dess utlåtande nr 1 föreslagna avfattning

allenast med den ändring, att i sista stycket nyttjanderättshavaren

skulle kunna i avtalet tillförbindas att i fråga om tillhandahållande av

vattenkraft eller därav framställd energi vara underkastad de villkor, som i

sådant hänseende kunde varda av Kungl. Maj:t i allmänhet stadgade.

Denna hemställan bifölls av båda kamrarna. Beslutet anmäldes

för Kungl. Maj:t genom riksdagens skrivelse nr 229, och i enlighet

med densamma utfärdades den 22 juni 1911 kungl. kungörelse angående

ändring i förvaltningsgrunderna för statens vattenfall. (Sv. Förf. Sami.

1911 nr 68.)

Redan dessförinnan både svenska vattenkraftföreningen i skrivelse

den 10 februari 1911 hos Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Maj:t måtte

om möjligt redan till 1911 års riksdag avlåta proposition om komplettering

av 1910 års förordning med särskilda bestämmelser, avseende förmånligare

arrendevillkor för innehavare av sådant vattenfall eller andelar

därav, som i kungl. vattenfallskommitténs utredning av år 1903 icke

funnes upptagna såsom tillhörande kronan.

21

0 ver berörda framställning anbefalldes vattenfallsstyrelsen inkomma

med utlåtande, som avgavs den 24 april 1911, och som resulterade i en * ätande “''/l

hemställan, att Kungl. Maj:t måtte finna vattenkraftföreningens framställ- 19x1 ■

ning för det dåvarande icke höra föranleda vidare åtgärd.

Till bemötande av vad vattenfallsstyrelsen anfört i sitt omförmälda Vattcnkraftutlåtande

ingick vattenkraftföreningen till Kungl. Maj:t med en den 4

december 1911 dagtecknad skrivelse, däri föreningen upprepade sin fram- */« mi.

ställning om särskilda bestämmelser för de vattenfall, som vattenfallskommittén

icke upptagit såsom tillhörande kronan.

1 sitt den 22 oktober 1912 i ämnet avgivna förnyade utlåtande Vattenfaiishemställde

vattenfallsstyrelsen på anförda skäl, att Kungl. Maj:t måtte utiåtanåTd<-n

dels vidtaga erforderliga åtgärder för att vid avslutandet under en tid 2*A° 191Sav

fem år framåt av villkorliga avtal angående upplåtelse med vattenfallsrätt

av sådana, i menigheters, inrättningars eller enskildes besittning

befintliga vattenfall, å vilka kronan redan framställt eller kan

komma att framställa äganderättsanspråk, samt av sådana kronan ostridigt

tillhöriga smärre vattenfall eller delar av vattenfall, vilka lämpligen

böra i ett sammanhang med dem tillgodogöras, upplåtelsetiden

må kunna i avtalet bestämmas till högst nittiofem år utan att under

nämnda tid någon omreglering sker av villkoren för upplåtelsen, dels

ock taga under omprövning, huruvida icke tillfälle bör beredas att, där

så prövas lämpligt, tillförsäkra den, som mottager upplåtelse med

vattenfallsrätt av eu kronan tillhörig vattenfallslägenhet, rätt att vid

upplåtelsetidens slut erhålla lösen för de å lägenheten befintliga vattenverksbyggnaderna,

även om upplåtelsen sker för en längre tidsperiod

än 65 år.

För att få mera bestämda hållpunkter för arbetet på att undan- De sakkun

rödja de hinder, vilka nu stå i vägen för att våra vattenfall i allt ni®“dett

större utsträckning tagas i anspråk för framställande av kraft, hava

de sakkunniga ansett det vara synnerligen angeläget att undersöka

anledningarna till att verksamheten för utbyggande av vattenfall

lagit så jämförelsevis ringa omfattning under de senaste åren, särskilt

i de på strömfall rikaste delarna av vårt land, Norrland och Dalarna.

Det kan nämligen icke förnekas att frågan om tillgodogörande av

våra rika vattenkrafttillgångar är en av de viktigaste ekonomiska upp

-

22

Sammanträngd

redogörelse

för

vissa officiella

utredningar i

vad de angå

väft en fallsfrågan.

gifter vårt folk under den närmaste tiden har att lösa — av den

största betydelse för hela vårt ekonomiska liv och för våra utsikter att

med framgång bestå i tävlingskampen med andra nationer. Särskilt

den nuvarande världskrisen torde på ett slående sätt hava lagt i dagen

av vilken utomordentlig vikt det är, att de till buds stående vattenkrafttillgångarna

inom landet så snart som möjligt bliva tagna i

produktionens tjänst. Ett tillgodogörande i större omfattning av våra

vattenfall skulle uppenbarligen icke blott minska vår kolimport och

vårt beroende av utlandet utan även vara ägnat att i hög grad främja

landets näringsliv genom att lämna ökade arbetstillfällen och bidraga

till att skapa nya livskraftiga industrier, vilka å sin sida skulle bliva

av icke ringa betydelse för folkhushållningen och även giva ökade intäkter

till stat och kommun. Några konkreta exempel torde till fullo

ådagalägga detta. Så t. ex. har bebyggandet av vattenfallen i Ljungan

vid Alby möjliggjort uppkomsten av de industrier, med ett sammanlagt

årligt tillverkningsvärde av cirka 3,500,000 kronor, vilka nu bedrivas

vid Alby, där cirka 1,800 personer direkt eller indirekt hava sitt uppehälle

av den fabriksverksamhet, som tillgodogör vattenkraften i strömfallen.

Enahanda utveckling har följt av tillgodogörandet av Johannisbergsforsarna

i Ljungan, där Ljungaverken bedriva en omfattande industriell

verksamhet med ett årligt tillverkningsvärde av cirka 3,000,000

kronor. Invid verken har framvuxit ett samhälle på över 2,000 personer.

Ett annat exempel äro de omfattande anläggningarna vid Hissmoforsen

i Indalsälven. Från relativt svagt befolkade platser med jämförelsevis

små ekonomiska resurser hava samtliga de nämnda orterna

utvecklat sig till industricentra av stor betydelse icke blott för kringliggande

nejd utan även för landet i dess helhet.

Innan de sakkunniga närmare ingå på den förelagda uppgiften,

synes det vara lämpligt att lämna ett kortiattat sammandrag av vissa

under den senaste tiden framkomna officiella utredningar, i den mån de

beröra vissa förhållanden, som i detta sammanhang äro av intresse. Utan

att man klargör för sig de faktiska förhållanden, som äro av huvudsaklig

betydelse för vattenfallsproblemets lösning, torde det icke vara

möjligt att få ett riktigt grepp på frågan och bedöma, vilka åtgärder

som lämpligen böra vidtagas för att avhjälpa de nuvarande missförhållandena.

Till eu början meddela därför de sakkunniga — med ledning

av den utredning, som i sådant avseende verkställts av löjtnanten i

kungl. väg- och vattenbyggnadskåren Mauritz Serrander i en av honom

23

författad uppsats, som linnés intagen i den såsom del V av finansdepartementets

finansstatistiska utredningar publicerade redogörelsen för

Sveriges nationalförmögenhet år 1908 — vissa uppgifter angående de

tillgångar på vattenkraft, som finnas inom olika delar av landet, samt

angående utsikterna, i den mån dessa kunna på förhand beräknas, att

få dessa vattenkrafttillgångar utnyttjade. I nämnda hänseende kunna

upplysningar även hämtas ur det betänkande, som nyligen avgivits av

kommittén för utarbetande av förslag till tryggande av avnämares rätt

till kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk kraft in. in. Slutligen lämnas

i den av dåvarande förste aktuarien, numera matematikern i kungl. järnvägsstyrelsen

S. Norrman på uppdrag av nämnda styrelse verkställda

utredningen rörande tvärbanor mellan inlandsbanan och stambanan genom

övre Norrland en närmare undersökning av vattenfallens betydelse för

de olika tvärbaneprojekten. Då denna undersökning innehåller en hel

del faktiska uppgifter, vilka synts de sakkunniga vara av mycket stort

intresse, när det gäller att ställa horoskopet för den svenska vattenkraftindustriens

vidare utveckling och klarlägga betydelsen för vårt ekonomiska

liv av att vattenfallen allt mer utnyttjas, lämna de sakkunniga

här nedan några huvudsakliga data jämväl ur nämnda undersökning.

Vad då först angår krafttillgången i förefintliga vattenfall innehåller

nedanstående tabell 1 en sammanställning av de beräknade totala

vattenkrafttillgångarna i de 6 distrikt, vari landet vid den nämnda nationalförmögenhetsutredningen

indelats, nämligen orre Norrland (omfattande

Norrbottens och Västerbottens län), nedre Norrland med Dalarna (Jämtlands,

Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län), Mellansverige

(Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Örebro och Södermanlands län),

Östra Sydsverige (Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands

och Blekinge län), Skåne (Kristianstads och Malmöhus län) samt

Västsverige (Hallands, Ålvsborgs, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus län

samt Värmlands län).

Tabellen angiver även de staten ostridigt tillhöriga vattenkraftbeloppen

inom vederbörande distrikt, beräknade med ledning av den

s. k. vattenfallskommitténs förteckningar av år 1903 med tillägg för vad

staten sedermera genom köp förvärvat ävensom sådana vattenfall, som av

kommittén icke upptagits, men, efter vad numera är känt, obestridligen

tillhöra kronan och icke av enskilda besuttits. Krafttillgången i strömfallen

inom de olika distrikten har i tabellen angivits till de kraftbelopp,

för vilka desamma kunna beräknas i eu framtid bliva utbyggda.

Tillgången på

vattenkraft

och möjligheterna

för

dess tillgodogörande.

24

Tabell 1.

Beräknade

totala

Därav i statens ägo.

Distrikt.

vattenkraft-

tillgångar.

Turbin-likr.

Turbin-hkr.

Procent.

Övre Norrland................................................................

2,410,000

646,300

27

Nedre Norrland med Dalarna ....................................

2,560,000

100,600

4 !

Mellansverige ................................................................

87,000

6,600

8 !

; Östra Sydsverige............................................................

307,000

28.200

9

Skåne................................................................................

37,000

400

1

i Västsverige ....................................................................

804,000

258,200

32

Summa

6,205,000

1,040,300

17

Enligt uppgifter, hämtade från svenska vattenkraftföreningens

statistik, har för närvarande i landet tillgodogjorts eller är under utbyggnad

ett sammanlagt kraftbelopp i moderna vattenkraftverk av cirka

915,000 turbinhästkrafter, motsvarande ej fullt 15 procent av de totala

tillgångarna. Omfattningen av dylika utbyggnader är emellertid mycket

varierande i olika delar av landet. Sålunda beräknas av vattenkrafttillgångarna

i distriktet »övre Norrland» endast 3.5 procent hava tagits

i anspråk och i »Nedre Norrland med Dalarna» 13.9 procent. Den

högsta relativa utbyggnaden påträffas i »Mellansverige» med 61.1 procent

och därnäst i »Västsverige» med 52.8 procent. 1 »Ostra Sydsverige»

slutligen beräknas den relativa utbyggnaden till 33 procent, samt i

Skåne, där betydande delar av de befintliga vattenkrafttillgångarna dock

tillgodogöras å smärre, i statistiken icke upptagna kvarnar o. d., till

17.1 procent.

Vid bedömande av de vattenkraftbelopp, som stå till förfogande i

olika delar av landet, bör hänsyn emellertid även tagas till deras kvalitativa

beskaffenhet, i det att en del vattenfall i fråga om terrängförhållanden,

läge m. m. äro av den art, att de på teknikens nuvarande ståndpunkt

och med nuvarande konkurrensförhållanden gentemot andra kraftkällor

knappast kunna komma till användning, under det andra obebyggda

vattenfall när som helst kunna med fördel tagas i bruk. I

den ovannämnda undersökningen i samband med nationalförmögenketsutredningen

har också ett försök gjorts att, för bestämmande av krafttillgångarnas

aktuella nutidsvärde, efter likformiga grunder för hela

landet särskilja de i främsta rummet »utbyggnadsvärdiga» vattenfall, som

kunde beräknas komma till användning under eu viss tidsperiod, satt

25

till 50 år. 1 nedanstående tabell 2 angivas de sålunda härledda beloppen

av »utbyggnadsvärdig» vattenkraft (inkl. redan utbyggd) i såväl

statens som enskild ägo.

Tabell 2.

y>Utb y g g n ad sv ur dig a» vattenkrafttillgångar.

Turbin-hkr.

Distrikt.

I statens

ägo. «

I enskild

ägo.

Summa.

Övre Norrland........................................................

Nedre Norrland med Dalarna ............................

Mellansverige ......................................................

Östra Sydsverige....................................................

Skåne ....................................................................

Västsverige ...........................................................

310,100

88,800

6,600

28,200

400

258,200

592,700

1.448,900

77,000

252,100

26,700

421,800

902,800

1,537,700

83.600

280,300

27,100

680,000 :

Summa

692,300

2,819,200

3,511,500

Dessa på vittgående antaganden baserade uppgifter om de vattenkraftbelopp,

som kunna tänkas komma till användning inom de närmaste

50 åren, hava erhållit en indirekt bekräftelse genom de utredningar,

som verkställts av den ovannämnda s. k. elektriska krattkommittén.

Enligt dessa skulle det stegrade energibehovet inom landet, beräknat

med ledning av det senaste årtiondets erfarenhet, för sitt täckande under

den närmaste 50-årsperioden kräva i det närmaste de ovan angivna

vattenkraftbeloppen, räknat efter en genomsnittlig utnyttningstid av

4,400 timmar per år; genom framdeles stegrat utnyttjande i samarbete

med andra kraftkällor kommer dock denna grupp av »ut byggnads värdiga»

vattenfall att kunna täcka betydligt större energibehov.

Med hänsyn till det särskilda intresse vattenkrafttill gångarna i

Norrland äga för nu förevarande ämne, angives i nedanstående tabell 3

en specifikation av de beräknade bruttokrafttillgångarna i de större

vattendragen i de bägge nordligaste distrikten:

4

26

Tabell 3.

Vattenkrafttillgångar i norra Sverige.

Distrikt 1. Övre Norrland.

turb.-hkr.

Törne älv från Torne träsk, Muonio älv från Karesuando

(svenska sidan), Laino älv från Soppero................................. 349,000

Sangisån från Miekojärvi.................................................................. 4,100

Kalix älv från Kaalasjärvi:

Kaj tum älv från Killinge, Lina älv (Ångesån från Vasaraälv) 311,000

Måne älv från Muorka........................................................................ 28,100

Lule älv från Stora Lule vatten, Lilla Lule älv från Randijaure 409,000

Pite älv från Vuolvojaure, Vargisån från Kuollejaure............ 151,000

Åby älv från Kikkejaftire .................................................................. 15,300

Byske älv från Arvidsjaure............................................................... 44,500

Skellefte älv från Storavan:

Mai ån från Malå.............................................................................. 192,000

Bure älv från Burträsk.................................................................. 3,900

Bickleån från Villvattnet................................................................. 13,300

Sävarån från Storsävarträsk........................................................... 9,400

linie älv från Storuman:

.Tuktan från Storjuktan, Laisälven från Storlaisan, Vindel

älven

från Storvindeln .......................................................... 402,000

Öre älv från Örträsk........................................................................... 25,800

fogde älv från Stora Lögdesjön ................................................... 12,000

Angermanälven (Vojrnån) från Vojmsjön till gränsen mot

Ångermanland................................................................................. 39,600

Summa 2,010,000

Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och vatten

dragssträckor.

................................................................................... 400,000

Summa för övre Norrland 2,410,000

Distrikt 2. Nedre Norrland med Dalarna.

turb.-hkr.

Oide älv från Laxåns inflöde ......................................................... 30,600

Själevadsån från Amundsjön............................................................. 5,400

Nätraån från Bysjön........................................................................... 3,800

Transport 39,800

27

Transport 39,800

Angermanälven från Lapplandsgränsen:

Rörströmsälven från Rörströmssjön, Tåsjöälven från Tåsjön,

Fjällsjöälven från Bodumsjön, Vånge]älven, Faxäiven

från Strömsvattnet..................................................................... 410,000

Indalsälven från Ånnsjön:

Hjärpströmmen från Kallsjön, Långan från Landösjön,

Hårkan från Iiotagen, Ammerån från Hamraerdalssjön 681,000

Ljungan från Lännässjön:

Gimån från Revsundsjön ............................................................ 185,000

Harmångersån från Hasselasjön..................................................... 5,100

Belångersän från Dellensjöarna...................................................... 4,100

Ljusnan från Ransjön:

Voxnan från Loåns inflöde ......................................................... 235,000

Testeboån från Lundbyggesjön...................................................... 4,500

Gavleån (Hoån) från Hyn.................................................................. 12,000

Balälven (Öster dalälven) från Särnasjön:

Västerdalälven från Transtrand, Ore älv från Skattungsjön,

Vanån från Venjansjön, Svärdsjövattendraget från

Am ungen....................................................................................... 551,000

Mu la ren—Norrström:

Kolbäcksån från Vessman till Barken .................................... 5,500

Summa 2,133,000

Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och vatten

dragssträckor.

................................................................................... 427,000

Summa för nedre Norrland med Dalarna 2,560,000

Ett livligt intryck av den betydelse, vattenkrafttillgångarnas tillgodogörande

har för den ekonomiska utvecklingen i Norrland såväl

direkt genom tillkomsten av industriell verksamhet som indirekt genom

möjliggörande av kommunikationer in. m., som även komma andra

näringar till godo, får man, såsom förut framhållits, genom förenämnda

utredning rörande tvärbanor mellan inlandsbanan och norra stambanan

i Västernorrlands och Västerbottens län. De tvärbanesträckningar, som

inom detta område i främsta rummet komma i fråga, äro: Sollefteå—

Hoting, Mellansel—Råsele samt sträckningen över Lycksele, Hällnäs—

Stensele (eller Tvärålund—Stensele). Den förstnämnda av dessa banor

passerar efter Ångermanälven och dess tillflöden Fjällsjöälven och Tåsjö

-

Utredningen

rörande

tvärbanor

imellan

inlandsbanan

och stambanan

genom

övre Norrland.

28

älven, den sistnämnda efter Vindelälven och Umeälv. Sträckningen

Mellansel—Råsele följer i sin södra del mindre vattendrag och först i

sin norra del Angermanälvens övre lopp. På grundval av uppgifter

från hydrografiska byrån påvisas undersökningsområdets vattenkrafttillgångar

och särskilt de vattenfall, som ligga vid eller i närheten av

de föreslagna bansträckningarna. Medräknas de fall, som ligga på

högst 2 mils avstånd från banan, hava de nyssnämnda sträckningarna

befunnits beröra vattenkraftbelopp (räknat efter 9-månaders-vatten) å

respektive 228,550, 55,050 och 84,300 (alternativ 81,400) turbinhästkrafter.

En analys av förhållandena inom undersökningsområdet leder enligt

utredningen till det resultat, att detsamma bildar ett självständigt vattenkraftdistrikt,

som icke för närvarande kan tänkas i avsevärd omfattning

få avsättning för sina krafttillgångar i angränsande kustdistrikt, vilka

själva hava betydande vattenkraftresurser. Inom området kommer att

finnas endast obetydligt behov av elektrisk kraft för allmänna ändamål.

Jordbruket kan näppeligen komma att kräva några avsevärdare energimängder,

och även den inom området redan i viss mån bofasta skogsindustrien

kan för sin närmaste utveckling taga i anspråk endast en

ringa bråkdel av de befintliga kraftbeloppen. Ej heller en eventuell

elektrisk drift av de ifrågasatta järnvägarna skulle kräva mer än ett par

medelstora vattenfall. Återstå möjligheterna för nya industrier, framför

allt då de elektrokemiska. I detta avseende har av professor AV. Palmanutförts

en i utredningen intagen, ingående undersökning. Professor

Palman har därvid funnit att, medan den elektriska tackjärnsframställningen

icke synes kunna bliva någon omfattande industri inom undersökningsområdet,

förutsättningarna för karbid- och karbidkväveindustri

i sådant avseende äro mycket stora. Därnäst i betydelse för området

synes vara framställning av kaustikt natron att användas vid kokningav

natron- (eller sulfat-) cellulosa samt i samband därmed av klorkalk

för blekning av sulfit- och sulfatcellulosa. Vidare är framställning1 av

aluminium att räkna bland tänkbara, i högre grad kraftförbrukande

elektrokemiska industrier, som lämpa sig för området. T övrigt anföras

en hel del exempel på fabrikat, som inom området kunna framställas på

elektrokemisk väg, men som var för sig icke kunna antagas förbruka

större energimängder. Sådana tillverkningar kunna lämpligen bedrivas

å platser, där vattenfall i huvudsak utbyggas för visst annat ändamål,

utan att hela vattenkraften tages i användning.

På grund av de löften om en storartad utveckling, som den elektrokemiska

industrien sålunda redan nu ger, har man vid bedömandet

29

av de föreslagna järnvägarnas framtidsutsikter ansett sig böra räkna

med att åtminstone alla de i avseende på belägenhet och sannolikt låga

utbyggnadskostnader mera gynnade vattenfallen bliva utbyggda för

elektrokemiska ändamål.

Därvid skulle såväl tvärbanan över Lycksele som i än högre grad

linjen Sollefteå—Hoting i stället för tertiär- eller sekundärbanor bliva

starkt trafikerade räntabla järnvägar av första klass med tung godstrafik.

Som ett belysande exempel anföres, att godstrafiken vid Alby station,

vilken tillkommit på grund av de stora klorat-, karbid- och (numera)

karbidkvävefabrikerna, år 1912 utgjorde 11,927 ton i avsänd och 36,344

ton i mottagen trafik eller tillsammans 48,271 ton. Härtill kan läggas,

att enligt de sakkunniga lämnad uppgift godstrafiken vid Lj ungaverkens

station år 1914 uppgick till sammanlagt cirka 75,000 ton i avsänd

och mottagen trafik. Som jämförelse nämnes i »tvärband!tredningen»,

att Umeå trafik samma år omfattade endast 38,836 ton (12,773 +26,063)

och Örnsköldsviks trafik endast 27,762 ton (15,690 + 12,072). Dessa

siffror innebära — den utbyggda vattenkraften vid Alby och Lj ungaverken

utgör cirka 16,000, resp. 18,000 turb. hkr. — att redan utbyggandet

av två eller tre större forsar skola å b an del ärna mellan industristationerna

och norra stambanan framkalla en mycket avsevärd godstrafik.

I »tvärbaneutredningen» har även verkställts en approximativ överslagsberäkning

av den produktion, som skulle kunna väntas uppstå

genom utbyggande av undersökningsområdets större och närmast de föreslagna

järnvägarna belägna vattenfall för storindustriella ändamål under en

50-årsperiod. Undersökningsförrättaren finner därvid, att utefter järnvägen

Sollefteå-Hoting skulle kunna väntas en årlig produktion av 115,400 ton

elektro-kemiska fabrikat (vid en genomsnittsproduktion av 1 ton per hästkraftår),

motsvarande ett tillverkningsvärde av 23 miljoner kronor. Vid

Lycksele-banan skulle motsvarande siffror kunna bliva 51,500 ton och 10.3

miljoner kronor. Vid banan Mellansel—Råsele kan ej väntas större produktion

av detta slag än 5,400 ton per år med ett värde av 1.1 miljon

kronor. Den arbetarebefolkning, som kan väntas få sin utkomst genom

dessa industrier, beräknas till respektive 11,500, 5,200 och 500 personer.

Trafikberäkningarna visa en väntad inkomst av godstrafik för den elektrokemiska

industriens räkning (cirka 50 år efter banans byggande) av

516,000 kronor å linjen Sollefteå—Hoting, 230,000 kronor å linjen

Hällnäs—Stensele samt 175,000 kronor å linjen Mellansel—Råsele, av

vilken sistnämnda summa större delen dock härrör sig från trafik för

elektrokemiska verk utmed själva inlandsbanan.

30

Vattenfallsbebyggandet

under de

senare åren.

I utredningen uttalar undersökningsförrättaren i vattenkraftfrågan

följande beaktansvärda slutord:

»Betydelsen för undersökningsområdets näringsliv, liksom för tvärbanornas

ekonomi av vattenfallens utbyggnad är i själva verket ofantligt

stor. Jordbrukets idkare komma att i de stadsliknande samhällen, som

skola uppväxa kring vattenfallen, erhålla rika avsättningsmöjligheter för

sina produkter. Hamnstäderna skola genom mängden av införda råvaror

och utförda fabrikat få sin sjötrafik ofantligt utökad (eu anläggning av

hamn vid Nyland blir härvid en tvingande nödvändighet), och slutligen

erhålla järnvägarna, då man får beräkna 3 ton råvaror per 1 ton färdigt

fabrikat, en tung och vinstgivande godstrafik. Järnvägarnas ekonomi

influeras icke av näringslivets väntade utveckling på något annat område

i sådan grad som av vattenfallens bebyggande, särskilt för elektrokemiska

ändamål.»

De sakkunniga övergå härefter till att lämna en översikt av vad

under det senaste årtiondet förelupit i fråga om utbyggnad av enskildes

vattenfall i Sverige och speciellt i Norrland. Denna översikt har erhållits

genom uppgifter, som samlats av svenska vattenkraftföreningen. Nedanstående

diagram visar det enskilda utbyggnadsinitiativet i hela landet.

Boooo

/o miH

/vos i9oa> /vol /90a 1009 /9/0 /e>// /s>/2 / 9/5

Under siren 1904—1906 var utbyggandet, av vattenkraft i normalt stigande,

med eu utbyggnad för, i genomsnitt, omkring 40,000 hästkrafter

per år. År 1907 var ett rekordår med påbörjade utbyggnader för nära

90,000 hästkrafter, och detta ehuru den senaste ekonomiska lågkonjunkturen

då i övrigt börjat göra sig gällande. Den ekonomiska krisen

kulminerade följande år, 1908, men det oaktat påbörjades dettsi år enskilda

vattenkraftanläggningar för ej mindre än 48,000 hästkrafter,

däribland flera betydande anläggningar i Norrland. Den ekonomiska

konjunkturkurvan började efter år 1909 åter bliva raskt uppåtgående. '')

Man skulle kunnat förvänta, att samma uppåtgång gjort sig gällande

även i fråga om vattenfallsutbyggnaderna, vilka, frånsett statens kraftverk,

med hänsyn till industriens och övriga kraftbehovs allmänna utveckling

borde kunnat omfatta 50- till 60,000 hästkrafter årligen. Så

har emellertid icke blivit förhållandet. Diagrammet visar en stark nedgång

för åren 1909—1912, med resp. utbyggda vattenkraftbelopp på

cirka 34,000, 26,000, 9,000 och 8,000 hästkrafter. Till sistnämnda siffra

böra emellertid läggas de 38,000 hästkrafter, för vilka Stockholms stads

år 1912 påbörjade Untraverk utbygges. Härvid är dock att märka, att

nämnda anläggning intager en särställning i avseende på äganderätten

till vattenkraften, och att dess förverkligande möjliggjorts endast genom

ett friköp av rättsanspråk från kronans sida.

Åren 1913 och 1914 visa någon förbättring i situationen med

resp. 36,000 och 26,000 nyttiggjorda vattenhästkrafter, värden, som dock

ligga långt under vad som får anses normalt och önskvärt. Vad särskilt

beträffar Norrland, hava de senaste åren icke medfört några som helst

mera betydande utbyggnader annat än i några särskilda fall, där den

enskilde företagarens äganderätt kunnat anses tryggad.

Frågar man sig nu, vilka orsakerna kunna vara till den genom

dessa talande siffror ådagalagda ringa verksamheten för utbyggande av

vattenfall under den senaste tiden, bör man icke förbise de mindre goda

ekonomiska konjunkturer, som rått under en del av denna tid. Vidare

bör man uppmärksamma de betydelsefulla uppfinningar, som under de

senare åren gjorts inom värmetekniken och som möjliggjort, att bränslekraften

i vida högre grad än förut kunnat upptaga konkurrens med

vattenkraft när det gällt framställande av kraft med kort utnyttningstid.

*) Så har t. ex. nettoinkomsten å statens järnvägar haft följande värden: år 1905—15.4

milj. kr., 1906—18.0 milj. kr., 1907—12.S milj. kr., 1908—6.7 milj. kr., 1909—8.5 milj. kr., 1910—

15.9 milj. kr., 1911—18.0 milj. kr., 1912—20.3 milj. kr., 1913—21.s milj. kr. Till jämförelse har

även detta förlopp angivits å diagrammet.

Orsakerna till

den minskade

verksamheten

för utbyggande

av

vattenfall.

32

För att belysa värmemotorernas snabba frammarsch i konkurrensen

mellan olika kraftkällor må här anföras ett exempel, visande utvecklingen

under det senaste årtiondet i fråga om tillgodogörandet av bränslet

(stenkol) vid ångturbiner. Kurvorna å nedanstående diagram visa ‘), huru

crr\sexz ■azjGMfif

f905 - ’9/5 (~/92ö) -

dessa förhållanden gestaltat sig i fråga om en ångturbinanläggning av

medelstorlek, 3—4,000 hästkrafter. Med streckade linjer har även angivits

hur utvecklingen, med ledning av hittillsvarande erfarenhet, kan väntas

förlöpa under det närmast kommande årtiondet. Man finner huru ångpannornas

verkningsgrad under tioårsperioden stigit ungefärligen från

75 till 79 procent och säkerligen kan ytterligare stegras. Själva ångtur

!)

Diagrammet är upprättat på grundvalen av meddelanden, som benäget lämnats av ingenjören

hos A. B. de Lavals ångturbin, V. Nordström.

binerna hava samtidigt starkt ökat sin verkningsgrad, från cirka 53

till 72 procent, en utveckling, som alltjämt pågår och kan väntas

inom eu tioårsperiod resultera i verkningsgrader på minst 80 procent.

Tages samtidigt hänsyn till den på grund av ökat ångtryck

minskade teoretiskt erforderliga ångkvantiteten per alstrad energienhet,

framstår som resultat en mycket stor sänkning i den ång- resp.

kolkvantitet, som kräves för framställande av eu viss energimängd.

Sålunda finner man, att, medan år 1905 för framställande av en liästkrafttimme

vid en god ångturbin fordrades en kolkvantitet (under förutsättning

av medelgoda kol, lämnande 0,000 värmeenheter per kg.) av

nära 1 kg., samma energibelopp nu kan alstras med 0.5.0 kg. Enligt

de sakkunniga lämnad uppgift torde det kunna förutses, att denna kolförbrukning

skall kunna ytterligare sänkas till inemot 0.4 kg.

På ett årtionde har sålunda utbytet ur stenkolen, det viktigaste

av alla bränslen, ökats med ej mindre än nära 80 procent, och ytterligare

vinster kunna teoretiskt och praktiskt förväntas. Under samma tidsperiod

hur däremot ökningen i verkningsgrad hos vattenturbinerna i

allmänhet varit ganska ringa; för de vanligaste typerna endast omkring

2 å 4 procent, motsvarande en total ökning i utbyte av den vid en viss

fallhöjd framrinnande vattenmängden av cirka 3 å 5 procent. Mycket

stora vidare vinster äro här av teoretiska skäl uteslutna.

Härtill kommer dessutom, att även anläggningskostnaderna för

ångturbinanläggningar under den förflutna tidsperioden starkt nedbragts

genom billigare maskineri och minskat utrymme. Beträffande vattenkraftanläggningar

åter kan någon allmän nedgång i de för övrigt mycket

varierande anläggningskostnaderna icke konstateras. De besparingar,

som kunnat vinnas genom en förbättrad teknik, hava säkerligen oftast

motvägts genom stegrade, å dessa anläggningar starkt influerande

arbetspris.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det raska framåtgåendet

inom värmetekniken under de senaste åren kan hava inverkat återhållande

på vattenfallsbebyggandet. Även andra omständigheter än ovan

angivits kunna givetvis i sin mån hava därtill bidragit. Vad särskilt

beträffar Norrland och Dalarna är det emellertid ställt utom tvivel, att

den minskade benägenheten att påbörja nya vattenkraftföretag i väsentlig

mån beror på det osäkerhetstillstånd med avseende å äganderätten till

vattenfall, vilket uppkommit genom de av kronan i stor utsträckning

anhäugiggjorda rättegångarna angående bättre rätt till strömfall, samt

på den naturliga farhågan för att nedlägga kapital på kraftverksbyggnader

i ett strömfall, som i god tro förvärvats, utan att betryggande säkerhet

34

Anhängiggjorda

och

väntade processer

samt

deras inverkan

på valtenfallshebyggandet.

vinnes för dess återfående i en eller annan form, i händelse strömfallet

slutligen skulle tilldömas kronan. Det är därför av synnerlig vikt att

närmare ingå på frågan om kronans vattenfallsprocesser.

För att få en överblick såväl över omfattningen av kronans

äganderättsanspråk på strömfall i de norrländska älvarna och Dalälven

som även över de rättsgrundei-, på vilka kronan stöder sin talan, hava

de sakkunniga från kammarkollegium inhämtat upplysningar j äixxnet.

Då det synes vara av stor vikt för bedömande av vattenfallsfrågornas

nuvarande läge, att eu översikt lämnas av hithörande spörsmål, hava

de sakkunniga på grundvalen av de sakuppgifter, som erhållits från

kammarkollegium, låtit utarbeta en promemoria angående de rättsgrunder

för kronans anspråk på bättre rätt till strömfall, vilka av kronan

åberopas i nu pågående vattenfallsprocesser. Utan att i övrigt göra något

uttalande om innehållet i promemorian hava de sakkunniga ansett densamma

vara av det allmänna intresse att den lämpligen bör offentliggöras.

Den bilägges därför detta utlåtande såsom Bil. I. I promemorian lämnas

vidai''e eu översikt över antalet nu anhängiga rättegångar angående

vattenfall samt uppgift om det huvudsakliga innehållet i de domar, som

hittills meddelats i dessa rättegångar. Av promemorian framgår jämväl,

att, allt efter som utredningsarbetet i kammarkollegium fortskrider,

de vattenfall, till vilka kronan kan anses äga bättre rätt än de nuvarande

innehavarna, men vilka med avseende å rättsgrunderna för

kronans anspråk förete sådan likhet med andra redan omtvistade vattenfall,

att det slutliga avgörandet i i-edan pågående rättegång lämpligen bör avvaktas,

av kammai''kollegium uppföi''as å säi-skilda förteckningar. Det är därvid

avsett att, om anhängig]ord rättegång angående motsvarande »typ» av

vattenfall skulle utfalla till kronans förmån, väcka talan jämväl rörande

övriga vattenfall, beträffande vilka kronans anspråk stödja sig på enahanda

rättsgrunder. Enligt vad från kammai’kollegium meddelats, har

antalet av de vattenfall, som sålunda eventuellt kunna föi-anleda nya

rättegångar, vid en summarisk beräkning befunnits uppgå till icke

mindre än 310.

Ett överslag rörande de kraftbelopp, som de redan nu omprocessade

vattenfallen representera, ger efter enahanda beräkningsgrunder, som

ovan tillämpats, vid handen en totalsumma av ej mindre än cirka 370,000

hästkrafter. Större delen av denna vattenkraft, oavsett ett par fall, som

redan äro bebyggda, utgöres av välbelägna och lättmonterade strömfall.

De ligga alla i de norrländska älvarna eller i Dalälven, av vilkas enligt

det föregående till cirka 2,440,000 hästkrafter uppskattade »utbyggnads

-

35

värdiga); vatten kraftförråd de utgöra eu betydande andel. Bland dem

befinner sig ett flertal mycket betydande strömfall såsom t. ex. Krångedeforsarna

i Indalsälven, vilka lämpligen torde kunna utbyggas för

cirka 100,000 hästkrafter, Huinmarsforsen, jämväl i Indalsälven, med

eu för utbyggnad beräknad kapacitet av cirka 30,000 hästkrafter,

Klabböleforsen i Ume älv, cirka 20,000 hästkrafter, in. fl. Redan nyss

angivna siffror för de kraftbelopp, som kunna uttagas ur nämnda

strömfall, torde göra det uppenbart för en och var, att ett utbyggande

redan av dessa vattenfall skulle kunna bliva mycket fruktbringande

för en vid omkrets genom att möjliggöra skapandet av stora

industriella företag, tillgodose kommunala behov, ge stöd åt mindre

industrier och hantverk m. m. Men härtill kommer, att hittills process

anbängiggjorts endast om ej fullt ett 40-tal vattenfall, medan antalet

av de strömfall, som eventuellt kunna bliva föremål för nya rättegångar,

såsom nyss nämnts, redan nu uppgår till ej mindre än 310. Då utredningsarbetet

alltjämt fortgår, kommer siffran på de strömfall, som inordnas

å kammarkollegii förteckningar i avvaktan på utfallet av pågående

rättegångar uppenbarligen att än vidare ökas. Man synes sålunda kunna

befara, att framdeles rent av större delen av all Norrlands vattenkraft,

och därtill den bästa delen, kommer i den vanskliga belägenhet, som en

tvist om äganderätten medför. Och innan processerna bliva slutligt

avgjorda, »löper», som det heter i 18 § av Kungl. Maj:ts ordning för

bergsmän den 6 juli 1649, »watnet fåfängt sin koos».

De uppgifter, som sålunda framkommit, äro förvisso värda den

allra största uppmärksamhet. Den stora omfattningen av kronans

äganderättsanspråk och den förlamande inverkan dessa utövat på det

enskilda initiativet böra, enligt de sakkunnigas uppfattning, mana till

att man så snart som möjligt, utan att därvid tillbakasätta kronans

rättmätiga anspråk, träffar anstalter, som underlätta att älvarnas vattenkraft

tages i framåtskridandets tjänst. Om icke lämpliga åtgärder

härför med det snaraste vidtagas, synes det knappast finnas någon

förhoppning om inträdandet av ett bättre tillstånd, innan slutligt avgörande

träffats i de nu pågående processerna och eventuellt även i

de rättegångar, som nu så att säga stå i avvaktan på, huru dessa

komma att utfalla. Det kan nämligen icke rimligen förväntas, att

industrien och dess förlagsgivare skola vara benägna att nedlägga

betydande kapital på skapandet av kraftverk i Norrland, då till de betydande

risker, som i allmänhet äro förknippade med utbyggandet av

vattenfall, jämväl kommer, att kronan eventuellt väcker talan om äganderätten

till själva kraftkällan utan att företagaren på ett nöjaktigt sätt

36

säkerställes för de förluster, som tillskyndas honom, därest rättegången

utfaller till kronans förmån. Det kan ju visserligen invändas, att vederbörande

redan nu kunna i viss mån försäkra sig mot alltför stora

förluster genom ett för dem olyckligt utfall av äganderättsprocessen

genom att med kronan avsluta ett villkorligt avtal om upplåtelse av

vattenfallet i enlighet med gällande grunder för upplåtelse av kronans

vattenfall. Dessa grunder hava emellertid visat sig icke vara tillfyllest.

Enligt vad som upplysts, har det icke varit vattenfallsstyrelsen möjligt

att på grundvalen av nämnda förvaltningsgrunder avsluta något enda

avtal angående upplåtelse av vattenfall i Norrland eller Dalarna. Underhandlingar

pågå dock i fråga om upprättande av dylikt avtal beträffande

ett vattenfall i nedre Norrland. Hittills har endast ett kontrakt angående

upplåtelse av vattenfall på grundvalen av gällande förvaltningsgrunder

kunnat avslutas, nämligen ett kontrakt angående upplåtelse till

ett industriellt företag av viss del av ett vattenfall i Värmland, beträffande

vilken del äganderätten var tvistig mellan kronan och vederbörande

kommuner.

Detta nedslående resultat torde — åtminstone är detta de sakkunnigas

bestämda uppfattning — hänvisa på att avtal i enlighet med

gällande förvaltningsgrunder icke medföra den trygghet för företagaren,

som riksdagen otvivelaktigt avsett att förvaltningsgrundernaskulle giva och

som kan stimulera till startandet av nya vattenkraftföretag. Det bör noga

beaktas, att naturförhållandena, särskilt i Norrland, där det. stora övervägande

antalet av de omtvistade och omtvistliga strömfallen äro belägna, i

vissa avseenden äro mycket ogynnsamma för tillgodogörande av vattenkraften

i strömfallen. På grund av flera omständigheter torde dessutom

de norrländska vattenfallen under alla förhållanden hava rätt så stora

svårigheter att bestå i konkurrensen med förmånligare belägna vattenfall

i andra länder. Särskilt gäller detta de norska vattenfallen, vilka ofta

nog draga mindre utbyggnadskost.nader och i regel — i synnerhet

då de äro belägna i närheten av Norges västkust — kunna bjuda de

industrier, som taga dem i anspråk, betydligt billigare fraktkostnader

för råmaterialier och färdiga produkter.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga jämväl erinra därom, att

förefintliga kraftverk i Norrland, för så vitt de äro av någon betydenhet, i

regel anlagts för att leverera elektrisk energi endast till vissa industriella

företag. Motsvarigheter till de i södra delarna av landet relativt talrika

kraftstationer, som distribuera elektrisk kraft över ett större område, äro

däremot mycket sällsynta i Norrland. Denna så att säga norrländska typ

för tillgodogörandet av strömfallens vattenkraft torde komma att bibehållas

37

åtminstone eu avsevärd tid framåt. Det kan uppenbarligen icke förutsättas

— annat än möjligen i sällsynta undantagsfall — att kronan skulle

lägga ned penningar på att utbygga ett vattenfall för att tillgodose eu

industris kraftbehov samt knappast heller ifrågakomma, att kronan skulle

utbygga ett större antal vattenfall i Norrland för att distribuera ur dem

uttagen kraft till avnämare å skilda orter, om man bortser från de

kraftverksanläggningar, som kunna komma att utföras för elektrifiering

av statsbanorna i Norrland eller vissa delar av dem. Kronan synes

därför åtminstone för närvarande vara hänvisad till att i större utsträckning

än beträffande sina vattenkrafttillgångar i audra delar av landet

överlåta åt den enskilda företagsamheten att verkställa utbyggandet av

de norrländska vattenfallen.

Givetvis har avsikten med antagandet av gällande grunder för

förvaltningen av'' vissa kronan tillhöriga vattenfall, vilka grunder enligt

i dem meddelad föreskrift äro tillämpliga även å sådana vattenfall, beträffande

vilka kronans äganderätt är föremål för tvist, varit att i största

möjliga utsträckning ernå avtal om upplåtelse av dylika vattenfall, så

att de bliva utbyggda och tillgodogjorda. Då erfarenheten under

de gångna åren på ett otvetydigt sätt lagt i dagen, att denna avsikt

icke uppnåtts, har man enligt de sakkunnigas uppfattning välgrundad

anledning att nu meddela sådana föreskrifter, att de kunna förutsättas

bryta den rådande obenägenheten att avsluta avtal om upplåtelse

enligt nämnda förvaltningsgrunder. Det torde nämligen icke finnas mer

än en mening därom, att frågan om bestämmandet av grunderna för

upplåtelse av ifrågakomna vattenfall är en i eminent grad praktisk fråga

och därför bör bedömas med ledning av den lärdom erfarenheten givit.

Vid övervägande vilka åtgärder i sådant sjdte lämpligen böra vidtagas

hava de sakkunniga funnit det vara av stor vikt att redan innevarande

riksdag sättas i tillfälle att besluta sådana ändringar i gällande

bestämmelser, som kunna i sin mån underlätta ett kraftigt uppsving i

vattenfallsbyggandet i de norra delarna av landet. Om man då undersöker,

huruvida det finnes någon eller några grupper av vattenfall, som

man kan antaga i stort sett skulle framför andra ifrågakomma till utbyggande,

i händelse förmånligare upplåtelsevillkor medgåves, faller det

snart i ögonen att ett stort antal av de strömfall, å vilka kronan redan

framställt eller eventuellt kan förutsättas framställa anspråk, torde hava

förvärvats av de nuvarande innehavarna för att inom en nära framtid

utbyggas. Man synes därför hava anledning antaga, att inom denna

grupp rymmas de strömfall, som i första hand skulle tillgodogöras,

Lindrigare

villkor för

upplåtelse av

s. k. processfall

-

38

därest kronans rättsanspråk icke trätt hindrande emellan. Genom att

lämna lindrigare upplåtelsevillkor för denna grupp av strömfall skulle

man alltså antagligen träffa just de vattenfall, vilkas utnyttjande det

kan anses mest angeläget att främja. Det måste dessutom anses vara

med rättvisa och billighet överensstämmande att beträffande sådana omtvistade

strömfall, vilka innehavarna i god tro förvärvat, lämna mindre

stränga upplåtelsevillkor än beträffande övriga vattenfall. Så oförutsett

som kronans vattenfallsprocesser uppstått under de senaste åren, har det

ännu för några år sedan knappast funnits någon anledning för de nuvarande

innehavarne att draga hemulsmännens och därigenom sin egen

äganderätt till vattenfallen i tvivelsmål, i synnerhet som det ingalunda

torde vara ovanligt att de kunna påvisa direkta åtgärder av någon

kronans myndighet, vilka kunna anses lämna ett visst stöd för uppfattningen

att deras äganderätt är säkerställd. Ofta nog torde de vidare

för förvärvande av ett vattenfall hava fått utgiva ett förhållandevis ej

ringa kapital.

De sålunda angivna förhållandena hava fört de sakkunniga till det

resultatet, att man nu bör stanna vid att under eu tid framåt, exempelvis

fem år, medgiva förmånligare upplåtelsevillkor för eu viss, ehuru

mycket betydande grupp av dessa vattenfall, nämligen för de strömfall,

beträffande vilka kronan redan vid domstol anhängiggjort eller kan förväntas

anhängiggöra äganderättsanspråk, d. v. s. för de s. k. processfallen,

samt för de mindre vattenfall och delar av vattenfall, som lämpligen böra

med dem i ett sammanhang tillgodogöras.

Då den nuvarande innehavaren av ett s. k. processfall till följd

av den opåräknade situation, som uppkommit genom de av kronan väckta

rättegångarna, icke vågar sig på att bebygga fallet i fråga, komma hans

kostnader för vattenfallets förvärvande givetvis att ökas, enär han under

ett flertal år icke får ränta på sitt nedlagda kapital. Under sådana förhållanden

synes det vara rimligt, att kronan går honom till mötes med

avseende å upplåtelsevillkoren och därigenom möjliggör för honom att bebygga

strömfallet samt, i händelse kronan frånvinner honom detsamma,

giver honom viss kompensation för köpeskillingen för fallet. De stora direkta''

och indirekta fördelar, som strömfallets tillgodogörande kan förutsättas medföra

för det allmänna, giva med all säkerhet kronan fullgod ersättning för

de billigare villkoren för upplåtelsen, i synnerhet som strömfallet efter rimlig

tid återgår till kronans omedelbara disposition. Den nuvarande innehavarens

benägenhet att, i händelse han förlorar processen om vattenfallet,

med skadeståndsanspråk vända sig mot sina liemulsmän bör därigenom

även i hög grad minskas. Enligt de sakkunnigas förmenande

*

39

vört; detta eu given fördel. Till följd av de störa belopp, till vilka

skadeståndsanspråken med all sannolikhet skulle uppgå, bleve det annars

ett stort antal ekonomiskt mindre bärkraftiga hemmansägare och andra,

vilka till slut Ange, måhända till den yttersta gränsen av sina tillgångar,

bära bördan av kronans vattenfallsprocesser. Eu dylik eventualitet

synes emellertid om möjligt böra förekommas. Det bär därför jämväl

varit föremål för de sakkunnigas överläggningar, vilka åtgärder som i

sådant syfte kunde vidtagas. Den enda väg, som synes möjlig att beträda,

har därvid befunnits vara att i blivande avtal om upplåtelse av

s. k. processfall tillförbinda nyttjanderättsha varna att vid viss påföljd,

exempelvis erläggande av visst belopp, icke vända sig mot sina hemulsmän:

de nuvarande innehavarna skulle då äga att välja mellan att på dylika

villkor mottaga upplåtelse av strömfallen eller att avvakta utfallet av

rättegång rörande desamma med bibehållen rätt att föra talan mot

hemulsmännen. Det har emellertid icke synts lämpligt att i de författningsbestämmelser,

vilka komma att av de sakkunniga föreslås, lämna

något uttryckligt stadgande härom, enär det torde vara nödvändigt att

låta de åtgärder, som vidtagas, avpassas efter de särskilda omständigheterna

i de olika fallen. Någon generell regel kan därför icke givas.

Mot den ståndpunkt de sakkunniga sålunda intagit — att föreslå

förmånligare upplåtelsevillkor för proeessfallen — kan visserligen invändas,

att man genom att lämna de omtvistade strömfallen en dylik

förmånligare ställning i fråga om villkoren för eventuell upplåtelse främjar

deras utbyggande på bekostnad av de kronan ostridigt tillhöriga

strömfallen. Det kan ju synas, som om fog funnes för en dylik invändning.

Enligt de sakkunnigas uppfattning bör man emellertid fästa

stort avseende vid att de nuvarande innehavarna så gott som undantagslöst

torde hava varit i god tro vid förvärvande av vattenfallen. Aven om

man övervägande ser på kronans så att säga privatekonomiska intresse

av att få dessa strömfall tillgodogjorda, bör man taga i betraktande,

att upplåtelse till nyttjande i större skala av de kronan ostridigt tillhöriga

vattenfallen knappast synes kunna förväntas, förrän kronan genom

inrättandet av en vattenfällsfond eller genom andra åtgärder underlättar

finansieringen av de företag, som grundas på dylik upplåtelse.

Beträffande de omtvistade strömfallen torde förhållandet vara

ett annat, då flera av dem på sin tid förvärvats av industriella företag

eller kommuner i syfte, att de skulle tillgodogöras inom en nära

framtid. Man synes därför kunna antaga, att finansieringen av motsvarande

företag skall kunna ordnas på vanligt sätt, utan att eu

eventuell lånefonds inrättande behöver avvaktas. I de sakkunnigas upp

-

40

drag ingår ju att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om

upprättandet av eu dylik statens lånefond. Med hänsyn såväl till de

svårigheter, vilka otvivelaktigt möta mot att inom den närmaste tiden

uppbringa de betydande belopp, som erfordras, i händelse en dylik

vattenfallsfond skall göra åsyftat gagn, som även därtill att utredningen

angående en lånefond med angiven uppgift måste kräva längre tid, än

att ett förslag i ämnet kan framläggas, medan ännu innevarande riksdag

är samlad, har denna del av de sakkunnigas uppdrag ansetts böra ställas

i andra rummet. Den omständigheten att, även om Kungl. Maj:t och

riksdagen skulle fatta beslut om inrättandet av en statens lånefond för

finansiering av vattenkraftsföretag av visst angivet slag, densamma

säkerligen icke kan träda i verksamhet förr än tidigast om ett par år,

har för de sakkunniga varit ytterligare en anledning att nu söka framföra

ett förslag, som kan antagas vara ägnat att i någon män avhjälpa

det nu rådande oefterrättlighetstillståndet med avseende å utbyggandet

av vattenfall, särskilt i Norrland och Dalarna. Några betänkligheter mot

att föreslå lättnader beträffande de s. k. processfallen hava de sakkunniga

så mycket mindre ansett sig böra hysa, som val alla torde vara

ense om att, så som förhållandena för närvarande gestalta sig, huvudsaken

är att vattenfallens bebyggande åter kommer i gång i så stor

omfattning som möjligt. Det får därvid anses vara av mera underordnad

betydelse, om början göres med sådana vattenfall, som ostridigt tillhöra

kronan, eller med sådana, beträffande vilka äganderätten är omtvistad,

resp. omtvistlig mellan kronan och de nuvarande innehavarna. Då de

sakkunniga funnit sig böra åtminstone för närvarande begränsa sitt

förslag om förmånligare upplåtelsevillkor huvudsakligen till sistnämnda

grupp av strömfall, hava slutligen de sakkunniga ansett sig böra taga

hänsyn jämväl till de måhända icke obefogade invändningar, som kunna

göras mot att ändra upplåtelsevillkoren för samtliga vattenfall, å vilka gällande

förvaltningsgrunder äro tillämpliga, innan erfarenhet vunnits, huruvida

detta kan anses påkallat, om staten inrättar eu lånefond för vattenkraftföretag.

Det har därvid synts de sakkunniga, som om eventuella betänkligheter

i dylik riktning skulle bortfalla, i händelse lindrigare villkor

för upplåtelse medgivas endast med den begränsning, som innefattas

i de sakkunnigas förslag.

Såsom här ovan i förbigående omnämnts, hava de sakkunniga i

likhet med vattenfallsstyrelsen i dess förberörda utlåtande den 22 oktober

1912 ansett, att de ändrade upplåtelsevillkor, som föreslagits beträffande

de s. k. processfallen, böra gälla jämväl för de smärre strömfall och

delar av strömfall, vilka lämpligen böra i ett sammanhang med dem

41

tillgodogöras. Det synes nämligen vara olämpligt, att väsentligen olika

villkor gälla för upplåtelse av sådana kronans falldelar, vilka tillgodogöras

i en och samma kraftanlä ggning.

Vattenfallsstyrelsen hemställde vidare i sitt omförmälda utlåtande

den 22 oktober 1912, att däri föreslagna lättnader i upplåtelsevillkoren

skulle gälla endast vid upplåtelse med vatten fallsrätt av de s. k. processfallen

samt av de kronans smärre strömfall och delar av strömfall, som

borde tillsammans med dem tillgodogöras. De sakkunniga hava emellertid

ansett, att de nu ifrågasatta förmånligare villkoren böra få tillämpas

jämväl vid upplåtelse på arrende. Detta torde vara nödvändigt redan

på den grund, att åtskilliga av de s. k. processlallen nu innehavas av

aktiebolag, vilka på grund av föreskrifterna i 20 § av gällande förvaltningsgrunder

angående vissa garantier för att aktierna i bolagen innehavas

av svenska, inom landet bosatta medborgare, äro förhindrade att

avsluta avtal med vattenfallsstyrelsen om vederbörande vattenfalls upplåtande

med vatten fallsrätt.

Då innehavaren av nyttjanderätt till ett kronans vattenfall icke

äger möjlighet att såsom säkerhet för lån erbjuda vanliga fastighetsinteckningar

i vattenfallslägenheten, måste en av de angelägnaste uppgifterna

vid bestämmandet av grunderna för förvaltningen av kronans

vattenfall vara att så ordna upplåtelse vill koren, att nyttjanderättshavarens

kreditanskaffning blir i möjligaste mån underlättad. Först då kan

man vänta, att upplåtandet av kronans vattenfallslägenheter skall taga

fart. För ernående av detta syfte torde man inom den principiella ramen

av nuvarande förvaltningsgrunder huvudsakligen hava två vägar att slå

in på, nämligen att förlänga upplåtelsetideu och att i vida större utsträckning,

än vad gällande förvaltningsgrunder medgiva, tillförbinda

kronan att vid nyttj anderättens upphörande gälda lösen för vissa i avtalet

angivna, nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader och annan

egendom å vattenfallslägenheten.

Vad först angår den förra av dessa utvägar har frågan om upplåtelsetidens

längd så nyligen varit föremål för riksdagens prövning,

att de sakkunniga anse sig icke böra föreslå någon ändring av densamma.

Vad åter beträffar frågan om skyldighet för kronan att vid upplåtelsetidens

slut erlägga lösen för vissa i avtalet angivna byggnader

m. m. torde ytterligare böra erinras därom, att i det förslag till för

6

-

De ändrade

grunderna

böra tillämpas

jämväl vid

•upplåtelse på

arrende.

Belåning smöjligheterna

böra i främsta

rummet underlättas.

Lösen för

vissa byggnader

m. m. vid

upplåtelsetidens

slut.

42

valtningsgrunder, som år 1909 framlades av de i sådant avseende tillkallade

sakkunniga, jämväl ingingo föreskrifter, som möjliggjorde för

arrendatorn av en kronans vattenfallslägenhet att i stor utsträckning

erhålla lösen för byggnader vid arrendetidens utgång. Enligt 12 § i

förslaget skulle sålunda arrendatorn kunna i avtalet antingen tillförbindas

att vid utgången av arrendetiden — som föreslogs till 40 år för

bebyggda och 45 år för obebyggda vattenfall — eller då arrendet upphörde

till följd av förverkande till kronan utan lösen avstå å den upplåtna

vattenfallslägenheten befintliga, honom tillhöriga vattenverksbyggnader

eller ock berättigas att för dem erhålla lösen av kronan. De

villkor, som i det särskilda fallet skulle inflyta i arrendekontraktet, skulle

enligt förslaget komma att bliva föremål för förhandling mellan vattenfallsstyrelsen

och blivande spekulanter.

Då frågan om framläggande för riksdagen av förslag till förvaltningsgrunder

för vissa kronans vattenfall den 8 april 1910 av dåvarande

statsrådet och chefen för civildepartementet anmäldes för Kungl. Maj:t,

anförde i nu förevarande avseende föredragande departementschefen följande

till statsrådsprotokollet:

»Den befogenhet, som sålunda enligt kommitterades förslag skulle

tillkomma vattenfallsstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj:t, i den mån

hithörande frågor i samband med beviljande av en längre arrendetid än

den normala bleve underställda Kungl. Maj:ts prövning, skulle visserligen,

genom den störa frihet de lämna att taga hänsyn till särskilda

förhållanden i de olika fallen, vid ett klokt handhavande vara väl ägnade

att tillgodose kronans rätt. Men å andra sidan är denna frihet så stor,

att det icke torde kunna antagas, att riksdagen skall vara villig att

lämna den förvaltande myndigheten så fria händer att ikläda kronan

förpliktelser, i synnerhet som dessa skulle kunna föranleda betydande

statsutgifter. Hade exempelvis vattenfallsstyi*elsen utarrenderat ett större,

kronan tillhörigt vattenfall på 45 år samt i kontraktet tillförbundit kronan

att vid arrendetidens utgång till arrendatorn utgiva lösen för å

vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader, skulle riksdagen,

när arrendetiden utlöpte,» stå inför nödtvånget att anvisa erforderliga

medel till erläggande av en sannolikt icke obetydlig löseskilling, utan

att riksdagen varit i tillfälle att pröva, huruvida övertagandet av vattenverksbyggnaderna

vore för kronan fördelaktigt. Det är visserligen sant,

att de arrendeavgifter, som av arrendatorn erlagts, kunna reserveras till

gäldande av löseskillingen. Det lärer emellertid icke alltid kunna antagas,

att arrendeavgifterna skulle vara tillräckliga härtill. Särskilt

torde det kunna förutsättas, att ett tillskott skulle erfordras, om upp

-

43

låtelsetidon varit deri normala på samma gång som vattenfallets bebyggande

krävt stora kostnader, enär arrendeavgiften dä givetvis icke

kunnat sättas vidare hög. Av de skäl jag sålunda anfört anser jag mig

icke kunna förorda kommitterades förslag i denna del.»

I anslutning till detta departementschefens yttrande och med avvikelse

från vad kommitterade föreslagit baserades Kungl. Maj ds proposition

till 1910 års riksdag därpå, att arrcndatorn i regel alltid skulle

vid arrendetidens utgång, liksom ock undantagslöst vid arrenderättens

förverkande, till kronan utan lösen avstå sina å vattenfallslägenheten

befintliga vatt-enverksbyggnåder. Det enda undantaget härifrån — om

man bortser från de i § 9 mom. 8 och § 13 av förvaltningsgrunderna

omförmälda fall, som nära nog hava karaktären av expropriation — är

den skyldighet, som stadgats för kronan att, i händelse kronan icke vill

medgiva nyttjanderättshavaren förnyad upplåtelse vid upplåtelsetidens

utgång, till denne erlägga lösen för de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten

befintliga vattenverksbyggnader ävensom för annan i avtalet

angiven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras

för vattenkraftanläggningens drift, såsom byggnader, maskiner,

ledningar och dylikt.

I sammanhang med de jämkningar i förvaltningsgrunderna, som föranleddes

av vattenfallsrättsinstitutets införande, gjordes icke någon ändring

i nu förevarande avseende. Medgives vattenfallsrättsupplåtelse på längre

tid än 65 år utan omreglering under tiden av villkoren för upplåtelsen,

har följaktligen nyttjanderättshavaren att vid upplåtelsetidens slut till

kronan utan lösen avstå sina vattenverksbyggnader å lägenheten jämte

annan sin där befintliga egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens

drift.

I skrivelser, som av svenska vattenkraftföreningen ingivits till Kungl.

Maj:t, har föreningen kraftigt framhållit nödvändigheten av att tillförsäkra

dem, som mottaga upplåtelse av ett kronans vattenfall, rättighet

att vid upplåtelsetidens utgång erhålla lösen för uppförda byggnader.

Föreningen har därvid föreslagit skyldighet för kronan att inlösa jämväl

de fabriker och övriga anläggningar, som uppförts för att tillgodogöra

vattenkraften i strömfallet.

Vattenfallsstyrelsen har visserligen förut, i anslutning till gällande

förvaltuingsgrunder, ansett nyttjanderättshavaren böra vara skyldig att

vid upplåtelsetidens slut utan lösen avstå sina vattenverksbyggnader,

men har i sitt i frågan senast avgivna utlåtande den 22 oktober 1912

på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga under ompröAning,

huruvida icke tillfälle bör beredas att, där så prövas lämpligt, till

-

44

försäkra den, som mottager upplåtelse med vattenfallsrätt av en kronan

tillhörig vattenfa Olägenhet rätt att vid upplåtelsetidens utgång erhålla

lösen för de å lägenheten befintliga vattenverksbyggnaderna, även om

upplåtelsen sker för eu längre tidsperiod än 65 år. Vattenkraftföreningens

förslag, att lösen skulle utgå jämväl för de till en statens

vattenfallslägenhet anslutna industriella anläggningar, blev däremot av

vattenfallsstyrelsen avstyrkt. I sitt utlåtande framhöll vattenfallsstyrelsen

bl. a., att det icke spelar någon större roll, om kronan förbinder sig att

vid upplåtelsetidens utgång erlägga lösen för vattenverksbyggnaderna å

den upplåtna lägenheten, enär en dylik förpliktelse för kronan i regel

torde föranleda en något högre avgift.

Säkerligen skulle innehavarna av de vattenfall, för vilka de sakkunniga

hava för avsikt att föreslå förmånligare förvaltningsgrunder, än

som gälla enligt de nuvarande förvaltningsgrunderna, med stort intresse

motse, om kronan i avtal angående upplåtelse av dylikt vattenfall tillförbunde

sig att vid upplåtelsetidens utgång gälda lösen för byggnader

m. m. Det synes även vara uppenbart, att en dylik skyldighet för kronan

att gälda lösen skulle i avsevärd mån öka möjligheterna för nyttjanderättshavaren

att anskaffa erforderligt kapital till utförande och drift av

sina anläggningar. Detta torde bliva fallet vare sig upplåtelsen sker på

arrende eller med vattenfallsrätt, om än förbättringen torde bliva störst

i fråga om vattenfallsrätten. Kreditgivaren bör det under alla förhållanden

bereda större trygghet, att han får igen sina penningar, om han får

säkerhet i den lösen kronan kommer att erlägga. Detta bör särskilt

bliva av stor betydelse, i händelse en ombyggnad eller utvidgning av

anläggningen erfordras då upplåtelsetiden närmar sig sitt slut och följaktligen

vattenfallsrättens belåningsvärde, om kronan ej är skyldig inlösa

någon del av anläggningen, helt naturligt icke står vidare högt i

kurs. Man torde även böra räkna med att det ännu en tid bortåt,

innan vattenfallsrätten blivit mera känd och prövad, skall möta ej ringa

svårigheter för en vattenfallsrättshavare att få placerade inteckningar i

vattenfallsrätten. Den lättnad i finansieringssvårigheterna, som kan föranledas

av en skyldighet för kronan att vid upplåtelsetidens utgång lösa

vissa byggnader, synes det därför vara allt skäl att lämna dem, som

mottaga upplåtelse av ett sådant vattenfall, varom nu är fråga. Det

finnes så mycket större skäl härtill, som denna lättnad torde kunna medgivas,

utan att densamma kan antagas bliva betungande för kronan.

Såsom vattenfallsstyrelsen framhållit, kan kronans lösensskyldighet åtminstone

till en viss grad kompenseras genom en något högre årlig

avgift för upplåtelsen. Den höjning av avgiften, som sålunda eventuellt

45

kan ifrågakomma bliver, då upplåtelsetiden är relativt lång, i varje

fall så pass ringa, att densamma knappast kan tänkas spela någon avsevärd

roll för nyttjanderättshavaren. För att visa, huru stort procenttal

av löseskillingen som vid olika upplåtelsetider årligen behöver avsättas

för att med ränta på ränta — beräknad efter respektive 37a, 4, 47a, 5

och 57a procent — vid upplåtelsetideus utgång bilda ett kapital, motsvarande

löseskillingen, hava de sakkunniga låtit upprätta ett diagram,

som härvid bifogas såsom Bil. II. Av detsamma framgår, att, om upplåtelsetiden

är bestämd till exempelvis 75 år, därav 5 år anses utgöra

förberedelse- och byggnadstid och följaktligen full avgift kan beräknas

under cirka 70 år, endast c:a 0.21 procent av löseskillingen behöver avsättas

för att med ränta på ränta efter 47a procent stiga till samma belopp

som löseskillingen.

Några betänkligheter mot att medgiva vattenfallsstyrelsen befogenhet

att i blivande avtal tillförsäkra nyttjanderättshavare av en kronans

vattenfallslägenhet rätt att vid upplåtelsetidens utgång erhålla lösen för

vissa i avtalet angivna byggnader m. m. kunna enligt de sakkunnigas

uppfattning icke med fog göras gällande, då vattenfallsstyrelsen därtill

bemyndigas i en av riksdagen godkänd författning. Försiktigheten torde

emellertid bjuda att alltid fondera så stora delar av inflytande avgifter

för upplåtelser av vattenfallen, att erforderliga medel till gäldande av

löseskillingarna städse finnas tillgängliga och icke i sin helhet belasta

ett kommande års statsreglering. Om och när den ifrågasatta lånefonden

för finansiering av vattenkraftföretag kommer till stånd, böra

avsättningarna givetvis ingå till denna vattenfällsfond. Under tiden till

dess de behöva användas, kunna de då göras fruktbärande genom utlåning

på billiga villkor till främjande av vattenkraftindustrien. Eu

dylik direkt fondering står visserligen icke i överensstämmelse med de

principer för ändrad uppställning av riksstaten, vilka godkändes av 1911

års riksdag. Enligt dessa principer böra avgifterna för upplåtelse avkronans

vattenfall i sin helhet ingå direkt till statsverket, varför fonderingen

får ske genom årliga anslag å riksstaten. Därigenom blir

emellertid riksdagen i tillfälle att årligen pröva huru stort belopp, som

behöver avsättas.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit

sig böra föreslå att — med avseende å de grupper av strömfall, för

vilka lindrigare upplåtelsevillkor, enligt vad ovan sagts, ansetts böra nu

ifrågakomma — kronan eventuellt tillförbinder sig att gälda'' lösen förvissa

byggnader, icke blott när kronan icke vill efter första upplåtelseperiodens

utgång medgiva nyttjanderättshavaren förnyad upplåtelse, utan

46

även vid utgången av den tidsperiod, för vilken dylik förnyad upplåtelse

medgives. Enahanda lösensskyldighet har ansetts böra inträda jämväl

vid vatt enfall srättsupplåtelse på längre tid än 65 år, då således någon

optionsrätt enligt 4 § i gällande förvaltningsgrunder icke förekommer.

Beträffande omfattningen av kronans lösensskyldighet hava de sakkunniga,

i anslutning till vad vattenfallsstyrelsen gjort gällande i sitt

merberörda utlåtande den 22 oktober 1912, funnit att — frånsett de

fall, som avses i § 9 mom. 3 samt § 13 i gällande förvaltningsgrunder

— nyttjanderättshavaren icke bör äga rätt att påfordra lösen annat än

för vattenverksbyggnader och för vattenkraftanläggningens drift erforderlig

egendom, som finnes å lägenheten. Det synes nämligen icke

böra ifrågakomma, att kronan skulle åtaga sig skyldighet, bortsett från

de fall, som åsyftats i nyss angivna paragrafer i grunderna, att gälda

lösen för fabriker och andra anläggningar, som äro anslutna till vattenkraftanläggningen.

Eu dylik lösensskyldighet skulle visserligen i hög

grad underlätta finansieringen av motsvarande företag, men skulle säkerligen

mången gång för kronan medföra betydande olägenheter. Förutsättning

för lösensskyldighet bör liksom enligt nuvarande författningvara,

att den egendom, som skall lösas, noggrant angives i avtalet.

Svårigheter kunna visserligen med eu dylik utsträckt lösensskyldighet

för kronan uppstå beträffande sådana byggnader, som nyttjanderättshavaren

önskar uppföra under byggnadstiden, och som äro av natur att

lämpligen böra av kronan lösas. Dessa svårigheter torde emellertid

kunna övervinnas. Åro ändrings- och nybyggnadsarbetena icke av någon

större omfattning, böra de antingen kunna utan vidare av vattenfallsstyrelsen

insynas till lösen vid upplåtelsetidens utgång — vilket torde

förutsätta, att den årliga avgälden från början bestämmes med sikte på

en dylik eventualitet — eller ock att nyttjanderättshavaren åtager sig

att under den återstående upplåtelsetiden betala en något högre avgift.

Inträffa emellertid sådana omständigheter, att mycket omfattande ändrings-

och nybyggnadsarbeten behöva företagas, eventuellt kanske en

genomgripande ombyggnad av anläggningen i dess helhet, kan en modernisering

av densamma måhända omöjliggöras, om icke vattenfallsstyrelsen

äger möjlighet att på ett affärsmässigt sätt handlägga dylika

frågor. Det synes icke vara möjligt att på förhand meddela detaljerade

föreskrifter för ordnande av lösensfrågorna på ett lämpligt sätt, enär

detta förutsätter eu affärsuppgörelse mellan kronan och nyttjanderättshavaren.

Enligt de sakkunnigas uppfattning bör den förvaltande myndigheten,

här vattenfallsstyrelsen, framgent liksom nu äga fria händer

att, i de fall då sådant behnnes erforderligt, med annullerande av redan

47

ingånget avtal, avsluta ett nytt, som tager hänsyn till de under upplåtelsetiden

uppkomna ändrade förhållandena. Det kan emellertid förutsättas,

att ett dylikt hävande av redan ingångna avtal skall bliva erforderligt

endast i begränsad utsträckning, och att hithörande frågor skola av

vattenfallsstyrelsen handhavas med stor försiktighet.

Eu bland de bestämmelser i nu gällande förvaltningsgrunder, som

särskilt föranlett anmärkningar, utgör föreskriften, att den förnyade upplåtelse,

till vilken nyttjanderättshavaren äger optionsrätt, skall ske »mot

den arrendeavgift och de villkor i övrigt, vilka med hänsyn till då

rådande förhållandena kunna anses skäliga». Man har invänt, att denna

kronans skälighetsprövning icke innebär någon garanti för nyttjanderättshavaren,

att villkoren för den förnyade upplåtelsen verkligen bliva

bestämda på sådant sätt, att de bliva för nyttjanderättshavaren antagliga.

Ett visst berättigande kan enligt de sakkunnigas uppfattning icke

frånkännas denna anmärkning. De sakkunniga hava emellertid funnit,

att man skulle bryta udden av densamma, om man läte skäligheten av

de villkor, kronan betingar sig för den nya upplåtelsen, prövas av en

skiljenämnd. Denna utväg synes då böra tillgripas. Skiljenämnden

torde därvid lämpligen böra sammansättas på det sätt, som finnes föreskrivet

i 15 § av gällande förvaltningsgrunder för kronans vattenfall.

Aven i några andra avseenden hava förvaltningsgrunderna synts

de sakkunniga böra revideras. Sålunda torde bestämmelserna angående

skälen till förverkande av skedd upplåtelse, vilka emellertid de sakkunniga

funnit i huvudsak vara nödvändiga för bevarande av kronans rätt,

böra jämkas i en för nyttjanderättshavaren förmånlig riktning beträffande

såväl arrende som vattenfallsrätt, så att kronan icke kan uppsäga

avtalet, innan nyttjanderättshavaren erhållit skälig respittid att vidtaga

rättelse av anmärkt förfarande eller underlåtenhet. Vidare synas vid

förverkande av upplåten vattenfallsrätt innehavare av inteckningar i

vattenfallsrätten böra, med viss företrädesrätt sinsemellan, vara berättigade

att erhålla ny upplåtelse av vattenfallslägenheten under en tid motsvarande

den del av upplåtelsetiden, som ej gått till ända, när vattenfallsrätten

förklarades förverkad. Slutligen torde det få anses vara av

en viss betydelse, om en nyttjanderättshavare, som på ett tillfredsställande

sätt fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet och iakttagit gällande

laga föreskrifter rörande vattenkraftanläggninyen, tillerkännes rätt att, i

händelse kronan vill ånyo upplåta vattenfailslägenheten, när den i avtalet

stadgade upplåtelsetiden gått till ända, framför andra erhålla ny upplåtelse

Sättet för

bestämmande

av villkoren

för förnyad

upplåtelse.

Mindre avvikelser

från

gällande

förvaltningsgrunder.

48

av densamma på de villkor, kronan då prövar böra gälla för den förnyade

upplåtelsen.

Försel,-stia. Såsom redan här ovan i förbigående framhållits, hava de sak

kunniga

funnit ändamålsenligt, att man tills vidare bör nöja sig med

att, beträffande de avtal, som avslutas under en kortare tid framåt i

fråga om strömfall inom vissa grupper, medgiva de lättnader i upplåtelsevillkoren,

som här ovan i huvudsak angivits. Man vinner också därigenom

viss erfarenhet, huruvida dessa ändrade upplåtelsevillkor äro väl

avvägda. I en eller annan form borde även under denna försökstid den

ifrågasatta lånefonden för finansiering av vattenkraftföretag kunna träda

i verksamhet och börja visa sina verkningar. Det är visserligen sant,

att till följd av världskrisen abnorma förhållanden kunna förväntas på

penningmarknaden under de närmaste åren. Man torde därför vara

nödsakad att under den föreslagna femårsperioden räkna med höga räntor

för all fast kapitalplacering å längre tid. Under försökstiden borde man

dock vinna en värdefull erfarenhet angående den lämpligaste utformningen

av villkoren för upplåtelse av kronans vattenfall. Skulle försökstiden

befinnas alltför kort tillmätt liksom ock om erfarenheten ger vid

handen att villkoren i övrigt behöva ändras, lära Kungl. Maj:t och riksdagen

icke underlåta att vidtaga för avhjälpandet härav iämpade åtgärder.

Ändringarna Det kunde ju synas ligga närmast till hands, att de jämkningar i

intcrgas i gällande föreskrifter angående grunderna för kronans vattenfall, vilka

3äT3,!örci*Un de sakkunniga sålunda funnit sig höra föreslå, även formellt taget framträdde

såsom ändringar av kungl. kungörelsen angående grunder för

förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall. De sakkunnigas förslag

gäller emellertid endast vissa grupper av vattenfall, vartill kommer,

att de ifrågasatta nya stadgandena äro avsedda att, åtminstone tills vidare,

tillämpas endast för en tid av fem år framåt. Med hänsyn tiU dessa

omständigheter hava de sakkunniga funnit lämpligast att i en från gällande

förvaltningsgrunder, formellt sett, helt fristående författning inrymma

de ändrade föreskrifter, som av de sakkunniga löreslås.

Förslag till Det av de sakkunnige utarbetade förslaget till ändrade förvalt

ändring

av nino-sgrunder för vissa grupper av strömfall har ansetts böra föranleda

tgöreiscn en jämkning av 17 § i kungl. kungörelsen den 4 juli 1910. Förslag

den 4 juli till ändrad lydelse av nämnda paragraf har därför jämväl upprättats.

49

Speciell motivering.

A) Forslaget till kungörelse angående grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall,

beträffande vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål

för tvist, dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall.

§ I

Vid

avfattningen av denna paragraf hava de sakkunniga funnit det

möta synnerligen stora svårigheter att i en på samma gång koncis och

något så när kortfattad definition positivt angiva de vattenfall, som rätteligen

böra hänföras till de s. k. processfallen och beträffande vilka följaktligen

de ifrågasatta förmånligare upplåtelsevillkoren skulle komma

till tillämpning. De sakkunniga hava därför funnit sig böra i huvudsak

upptaga det av svenska vattenkraftföreningen flera gånger framförda

förslaget, att lindring i upplåtelsevillkoren borde medgivas för de vattenfall

eller delar därav, vilka i kungl. vattenfallskommitténs förteckningav

år 1903 icke upptagits såsom tillhörande kronan. Genom en dylik

avfattning vinner man fördelen av att erhålla en i stort sett säker gräns

för den nu föreslagna författningens tillämplighetsområde.

Det bör emellertid framhållas, att, såsom vattenfallskommittén själv

betonar i inledningen till sitt betänkande, de av kommittén upprättade

förteckningarna över kronan helt eller delvis tillhöriga vattenfall icke

äro uttömmande. Särskilt inom Norrbottens och Västerbottens läns fjälltrakter

finnas, enligt vad kommittén uppgiver, många sådana vattenfall,

vilka icke upptagits i förteckningarna. Dessa vattenfall kunde emellertid

på grund av sin belägenhet och ringa konstanta vattenmängd icke antagas

komma till nyttig användning inom den närmaste tiden. Vidare hade

kommittén icke i förteckningarna infört vissa angivna, inom Angermanälvens

vattensystem å eller invid kronoparker belägna vattenfall med ringa

7

50

konstant vattenmängd, vilka enligt uppgift skulle helt eller delvis tillhöra

kronan. Enahanda vore förhållandet med ett vattenfall i Åtran.

Vidare torde några kronan tillhöriga strömfall eller delar av strömfall

hava undgått kommitténs uppmärksamhet och på den grund icke

hava upptagits i kommitténs förteckningar.

Slutligen är det uppenbart, att å förteckningarna icke kunnat uppföras

de vattenfall, som av kronan förvärvats efter tiden för förteckningarnas

upprättande.

För alla dessa vattenfall skulle följaktligen de föreslagna lindrigare

upplåtelsevillkoren bliva gällande, i händelse vattenkraftföreningens

formulering godtoges i oförändrat skick. Till förekommande av en

dylik eventualitet hava de sakkunniga givit nu förevarande paragraf eu

sådan avfattning, att däri såsom villkor för den föreslagna författningens

tillämplighet å ett vattenfall föreskrives, att detta i god tro åtkommits

av annan. Det torde nämligen icke kunna förekomma, att ett strömfall

inom någon av nu ifrågavarande grupper av annan åtkommits med

anspråk på äganderätt till strömfallet, och i varje fall synes god tro

vid dylikt förvärv icke kunna förutsättas. Under alla förhållanden bör

detta vara uteslutet med avseende å den för närvarande viktigaste

gruppen av omförmälda strömfall, nämligen beträffande dem, som under

tiden efter 1903 inköpts för elektrisk drift å vissa delar av statsbanorna.

(Ivriga hithörande grupper av strömfall äro säkerligen ej vidare betydande,

varjämte deras aktuella nutidsvärde torde vara relativt ringa.

Skulle mot förmodan den föreslagna författningen, formellt sett, bliva

tillämplig å något av dem, är emellertid därmed icke avgjort, att upplåtelse

enligt författningen även kommer att ske. Då enligt förslaget

Kungl. Magt äger avgöra, huruvida strömfall, som i förslaget avses,

skall upplåtas till nyttjande, har Kungl. Maj:t alltid i sin hand att avgöra,

huruvida de lindrigare villkor förslaget inrymmer skola vinna tilllämpning

eller ej.

Det är vidare att märka, att författningsförslaget icke uttryckligen

stadgar, att den innehavare av vattenfallet, som erhåller upplåtelse av

detsamma, skall vara i god tro för att bliva delaktig av de lindrigare

villkor, som förslaget erbjuder. År det icke möjligt att eljest träffa

avtal om upplåtelse av ett strömfall, kan det vara av intresse för kronan

att medgiva upplåtelse på de för nyttjanderättshavaren förmånligare

villkoren, jämväl då vattenfallet kommit i andra händer under pågående

äganderättsprocess eller överlåtits å annan, som vid förvärvet ägde

kännedom om att detsamma uppförts å kammarkollegii förteckningar

r>i

över eventuella procession eller att kronan eljest kunde förväntas framställa

anspråk på bättre rätt till vattenfallet. De lindrigare villkor, som

innefattas i de sakkunnigas föreliggande författningsförslag, kunna visserligen

komma till tillämpning, i händelse avtal om upplåtelse av strömfallet

före överlåtelsen träffas mellan vattenfallsstyrelsen och den dåvarande

innehavaren i god tro. Understundom torde det emellertid kunna förekomma,

särskilt vid exekutiv försäljning, att något dylikt avtal om upplåtelse

av strömfallet icke kommit till stånd. Jämväl för att skydda

den godtroende innehavarens intressen vid försäljningen torde det vara

lämpligt att kronan i sådan händelse kan lägga de villkor den föreslagna

författningen innehåller till grund för upplåtelsen. Det vill synas

de sakkunniga, som om deir avfattning nu förevarande paragraf erhållit

icke utesluter eu dylik möjlighet för kronan. 1 anslutning till stadgandet

i paragrafens sista stycke bör det emellertid ankomma på Kungl. Maj:t

att, vid meddelande av föreskrift att strömfallet skall upplåtas till

nyttjande, lämna medgivande till ingående av avtal om upplåtelse av

strömfallet på de villkor, som angivas i författningsförslaget.

Har avtal ingåtts om upplåtelse av ett s. k. processfall, men bliver

sedermera kronans talan angående bättre rätt till strömfallet i fråga

slutligen underkänd, är uppenbarligen därmed också avtalet utan verkan

för tiden därefter. Gäller avtalet ett strömfall, å vilket kronan har

äganderättsanspråk, men har kronan, i avvaktan på utgången av redan

pågående process rörande motsvarande »typ» av vattenfall, icke instämt

sin talan till domstol, och kommer sedermera talan om bättre rätt till

strömfallet icke att föras av kronan, finnes icke någon fast tidpunkt

för avklippande av kronans äganderättsanspråk på strömfallet. Det synes

därför vara lämpligt att, om rättegång beträffande äganderätten till

strömfallet icke anses böra av kronan anhängiggöra, ett bestämt avgörande

därom träffas. Det torde kunna antagas, att kammarkollegium

kommer att ingå till Kungl. Maj:t med anmälan, när slutlig dom fallit i processen

angående ett »typ»-fäll. För att undanröja den nu rådande osäkerheten

beträffande äganderätten till vattenfall synes det då vara önskvärt, att

Kungl. Maj:t i anledning av dylik anmälan meddelar uttrycklig föreskrift,

huruvida talan angående bättre rätt till sådana vattenfall, beträffande

vilka kronans äganderättsanspråk grunda sig på enahanda rättsgrunder

som beträffande »typ»-fallet, skall anhängiggöra eller ej. Intill dess

slutligt avgörande träffats i äganderättsprocessen, respektive intill dess

föreskrift av Kungl. Maj:t meddelats, att rättegång angående bättre rätt

till strömfallet icke skall anhängiggöras vid domstol, bör emellertid avtalet

gälla, vilket torde vara av betydelse huvudsakligen i fråga om

52

kontrollen å planläggningen ocli utförandet av arbetena för vattenkraftanläggningen.

I anslutning till vad här ovan anförts synes någon avgift för upplåtelsen

icke böra ifrågakomma förr än för tiden efter det kronans

äganderätt till vattenfallet blivit fastslagen genom laga kraft ägande

dom. Gillas kronans anspråk endast beträffande vissa delar av vattenfallet,

bör uppenbarligen avtalet gälla och avgift utgå endast beträffande

dessa delar.

De i författningsförslaget inrymda förmånligare villkoren för upplåtelse

synas vidare böra tillämpas jämväl å sådant vattenfall eller sådan

del av vattenfall utav nyss angivet slag, som genom laga kraft ägande

dom redan tillerkänts kronan. Den omständigheten att före processens utgång

innehavaren av vattenfallet icke avslutat avtal med vattenfallsstyrelsen

om upplåtelse av fallet, bör icke skäligen betaga honom rätten

att komma i åtnjutande av de lättnader vid dylik upplåtelse, vilka författningsförslaget

erbjuder. För att icke förslaget skall bliva tillämpligt

å vattenfall, som för länge sedan återvunnits till kronan, hava de sakkunniga

sett sig nödsakade att bestämma en tidpunkt, efter vilken rättegången

om vattenfallet skall hava anhängiggjorts för att författningsförslagets

bestämmelser skola gälla beträffande detsamma. Det har därvid

befunnits lämpligt att bestämma denna tidpunkt till den 1 januari 1909,

enär kronan före nämnda dag icke börjat den rad av rättegångar, som

vållat den nu rådande osäkerheten i fråga om äganderätten till vattenfall,

särskilt i de norra delarna av landet.

Såsom här ovan omförmälts hava de sakkunniga ansett lämpligt

att, i händelse några kronan ostridigt tillhöriga strömfall eller delar av

strömfall befinnas böra tillgodogöras i ett sammanhang med ett s. k.

processfall, enahanda villkor skola gälla för upplåtelse av nämnda strömfall

eller delar av strömfall, som för upplåtelse av det omtvistade vattenfallet.

Skulle de kronan ostridigt tillhöriga strömfall eller delar därav,

som sålunda äro avsedda att utnyttjas i den planerade kraftanläggningen,

uppgå till någon mera avsevärd del av det samlade vattenfall, för vars

tillgodogörande anläggningen utföres, torde man kunna utgå ifrån att

vattenfallsstyrelsen kommer att vid bestämmandet av den årliga avgälden

tillse, att kronans intressen bliva vederbörligen iakttagna genom högre

avgift för sådana delar av det samlade vattenfallet.

I likhet med vad som gäller beträffande de vattenfall, å vilka

kungl. kungörelsen den 4 juli 1910 är tillämplig, torde det böra ankomma

på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida vattenfallslägenhet, som

avses i den nu föreslagna författningen, skall upplåtas till nyttjande, samt

53

på vattenfallsstyrelsen att träffa avtal om dylik upplåtelse. Uttrycklig

föreskrift härom har ansetts lämpligen böra inflyta i denna paragraf.

§ 2.

Av förlattningsförslaget framgår, att i nu förevarande paragraf

upptagits bestämmelser jämväl beträffande upplåtelse av vattenfall, som

är bebyggt med kronan tillhöriga byggnader. Åven då förslaget begränsats

till att avse huvudsakligen endast process fallen, torde det nämligen

icke vara uteslutet, att fråga kan uppkomma om författningens

tillämplighet vid upplåtelse av bebyggt vattenfall. Skulle kronan genom

laga kraft ägande dom förklaras äga bättre rätt till ett strömfall, som

redan blivit bebyggt, kan nämligen kronan i domen bliva förklarad

sk}ddig att gälda lösen för de byggnader, som uppförts för tillgodogörande

av strömfallets vattenkraft. Detta torde exempelvis bliva fallet,

om kronan skulle återvinna ett strömfall på den grund, att i vederbörande

skattebrev intagits bestämmelse därom, att försäljningen skall gälla

med de förbehåll, som finnas stadgade i kammarkollegii kungörelse den

24 januari 1823 angående vissa föreskrifter till förekommande av skada

genom uppdämningar för fisken och vattenverk in. m. I nämnda kungörelse

stadgas nämligen, att vid skatteförsäljningar de strömfall, som

kunna användas på sätt i kungörelsen angives, icke få kronan avhändas

utan alltid skola bibehållas under kronans disposition, därvid åborna

emellertid äga rätt att dem under tiden begagna, dock utan rättighet

att vid de tillfällen, då de för något av förenämnda ändamål behövas,

utfå annan ersättning än för därvid uppförda byggnader, så vida icke

Kungl. Magt skulle vid särskilda förhållanden finna skäligt förordna,

att någon ersättning därutöver må dem beviljas. På grund av nämnda

bestämmelse synes vederbörande innehavare vara berättigad att, när

vattenfallet återgår till kronans disposition, erhålla lösen för de byggnader,

som uppförts för vattenfallets tillgodogörande. Med hänsyn till

en dylik lösensskyldighet för kronan hava de sakkunniga ansett försiktigheten

bjuda, att den föreslagna författningen göres tillämplig även å

vattenfall, som äro bebyggda med kronan tillhöriga byggnader.

Återvinner kronan genom laga kraft ägande dom ett strömfall i

bebjrggt skick och inlöser kronan ej de för vattenkraftens tillgodogörande

uppförda byggnader, böra uppenbarligen vid ingående av avtal om upplåtelse

av dylikt strömfall tillämpas de grunder, som gälla beträffande

vattenfall i obebyggt skick.

I detta sammanhang bör framhållas, att de sakkunnige i första

54

momentet, andra stycket av föreliggande paragraf föreslagit en avvikelse

från motsvarande stadgande i 4 § av gällande förvaltningsgrunder.

Där föreskrives nämligen, att arrendatorn av bebyggt vattenfall kan i

avtalet berättigas att efter arrendetidens utgång få vattenfallslägenheten

till sig ånyo upplåten på den tid, som i nämnda avtal bestämmes. 1

analogi med vad som gäller beträffande obebyggt vattenfall, har denna

bestämmelse på det sätt ändrats, att den nya upplåtelsetiden jämväl för

bebyggd vatten fallslägenhet begränsats till 30 år, i synnerhet som därigenom

bättre överensstämmelse vinnes med momentets sista stycke,

enligt vilket Kungl. Magt är berättigad att medgiva utsträckning av

upplåtelsetiden för båda perioderna till sammanlagt högst 95 år. Någon

egentlig ändring i sak torde emellertid icke vara åstadkommen genom

denna jämkning.

De viktigaste nyheterna i förevarande paragraf utgöras dels av den

föreslagna befogeuheten för vattenfallsstyrelsen att i blivande avtal om

upplåtelse av vattenfall, som avses i författningsförslaget, tillförbinda

kronan att vid utgången av upplåtelsetiden, respektive den tid, för vilken

förnyad upplåtelse må hava medgivits, gälda lösen för vissa byggnader

och annan egendom, dels ock av stadgandena om hänskjutande till

bedömande av skiljenämnd, huruvida den avgäld och de villkor i övrigt,

som kronan betingar sig för förnyad upplåtelse, kunna anses skäliga.

Beträffande de allmänna villkoren för införande av skyldighet för

kronan att i större utsträckning än som är medgiven i nu gällande

förvaltningsgrunder lämna lösen för byggnader m. m. vid upplåtelsetidens

slut, få de sakkunnige hänvisa till, vad här ovan i den allmänna motiveringen

därom anförts.

Enligt nu tillämpade föreskrifter är en arrendator av ett kronans

vattenfall, i händelse han icke är villig att efter den första arrendeperiodens

slut mottaga ny upplåtelse av vattenfallet på de villkor, som

kronan uppställer för förnyad upplåtelse, skyldig att till kronan utan

lösen avstå sina å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Kritiken av gällande förvaltningsgrunder har, såsom redau förut framhållits,

i stor utsträckning riktat sig just mot denna bestämmelse. Man

har därvid anfört, att arrendatorn icke har några garantier för, att de

villkor för den nya upplåtelsen, vilka uppställas av kronan, verkligen

också bliva skäliga ur arrendator^ synpunkt. Skulle de bliva så stränga,

att arrendatorn funne sig icke kunna antaga dem, löpte han risken att

icke vidare få någon kraft från vattenfallet för drivande av sina fabriksanläggningar

in. in. samt nödgades dessutom att utan lösen avstå från sina

vattenverksbyggnader å den upplåtna lägenheten. Han kunde därigenom

55

utan något sitt. förvållande till stor del berövas frukterna av sitt arbete

för tillgodogörande av vattenfallet och eventuellt bliva nödsakad att nedlägga

sin rörelse, under det att kronan, som återfinge strömfallet i bebyggt

skick, skulle göra en oberättigad vinst på lians bekostnad.

Det synes sålunda vara ställt utom tvivel, att det skulle giva

spekulanter på upplåtelse av vattenfall ävensom avnämare av kraft från

upplåtet vattenfall eu känsla av trygghet, om garanti kunde vinnas

för att kronan icke för den nya upplåtelsen betingar sig villkor, som

från nyttjanderättshavarens synpunkt icke kunna anses skäliga. Det

bör då vara av vikt att söka utfinna ett medel att i detta avseende

göra upplåtelsevillkoreu mera begärliga. De sakkunnige hava trott

sig kunna uppnå detta syfte genom att låta en skiljenämnd bedöma,

huruvida de av kronan uppställda villkoren kunna anses skäliga.

Endast under förutsättning att skiljenämnden finner, att kronan betingat

sig skäliga villkor för den nya upplåtelsen, men nyttjanderättshavaren

ändock icke vill mottaga ny upplåtelse, inträder enligt de sakkunniges

förslag skyldighet för honom att utan lösen avstå sina vattenverksbyggnader

å lägenheten. Prövar åter skiljenämnden de av kronan uppställda

villkoren icke vara skäliga, är kronan, där ej överenskommelse

kan träffas mellan vattenfallsstyrelsen och arrendator!! om ny upplåtelse

av vattenfallslägenlieten, skyldig att betala lösen för arrendator^ vattenverksbyggnader

å lägenheten ävensom för annan i avtalet angiven,

honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för

vattenkraftanläggningens drift.

Den skiljenämnd, som sålunda skall äga att pröva skäligheten av

de från kronans sida uppställda arrendevillkoren, hava de sakkunnige

funnit lämpligen kunna utses på det sätt, som finnes föreskrivet i 15 §

av gällande grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall.

Den där avsedda skiljenämnden äger redan enligt gällande bestämmelser

att träffa avgörande angående beloppet av den tilläggsavgift, som

bör av arrendator! erläggas, i händelse han tager i anspråk genom

sjöreglering vunnen ökning av vattenkraften i det upplåtna vattenfallet.

På grund av den ingripande betydelse, som ett av skiljenämnden meddelat

beslut i fråga om skäligheten av arrendevillkoren för den nya

upplåtelsetiden kan äga för nyttjanderättshavarens ekonomiska ställning,

utgå de sakkunnige ifrån att till skiljemän utses endast sådana personer,

som äro verkligt sakkunniga i hithörande frågor. Med hänsyn till beslutets

stora räckvidd, kunde det måhända synas lämpligt, att själva

författningen angåve de huvudgrunder, som vid skälighetsprövningen

borde komma i betraktande. Då det emellertid torde vara omöjligt att

56

på förhand angiva den mångfald av faktorer, som i ett dylikt fall böra

spela in och i sin mån inverka på det avgörande, vid vilket skiljenämnden

stannar, har det synts de sakkunnige icke vara tillrådligt att

införa någon dylik bestämmelse i författningsförslaget. De sakkunnige

vilja emellertid här nedan angiva de huvudsakliga synpunkter, från vilka

skälighetsfrågan, enligt de sakkunniges uppfattning, bör bedömas.

I första hand bör därvid avseende fästas vid de i orten eller, då

svårigheter möta att i orten erhålla erforderliga data för jämförelse, de

eljest gängse prisen å kraft från annat håll till liknande ändamål,

myckenhet, utnyttningstid, sätt för kraftuttagning m. in., som gälla

beträffande arrendatorns tillgodogörande av vattenkraften i strömfallet.

För bestämmande av det gängse priset för kraft torde hänsyn böra

tagas jämväl till kostnaderna för förhyrande, respektive eget framställande

av kraft medelst konkurrerande kraftkällor, exempelvis medelst motorer,

baserade på omsättning till kraft, värme eller ljus av stenkol, koks,

torv, oljor eller annat bränsle. Därjämte bör skiljenämnden taga i betraktande

betingelserna för det företag, som tillgodogör vattenkraften i

strömfallet, den vinst eller förlust arrendator!! kan hava haft under den

gångna delen av arrendeperioden och hans utsikter till vinst under den

nya upplåtelsetiden, de kostnader han nedlagt eller ytterligare behöver

nedlägga på byggnader in. m. för kraftens tillgodogörande, hans utsikter

att få dessa ersatta genom den lösen, kronan må komma att erlägga

vid upplåtelsetidens utgång, samt möjligheterna för de till vattenkraftanläggningen

eventuellt anslutna industrier att erlägga normala kraftpris

för tillhandahållen elektrisk energi. Vidare bör tagas hänsyn till,

om fallet tagits i anspråk för en nationalekonomiskt viktig hantering,

som måhända för att kunna bära sig kräver ett lägre pris för kraften,

än som eljest i allmänhet gäller. Slutligen torde avseende även böra

fästas vid det sätt, varpå arrendatorn under den gångna tiden förstått

att tillgodogöra sig vattenkraften i strömfallet och hans förmåga att

utnyttja densamma på ett ändamålsenligt och rationellt sätt.

Enligt 15 § i gällande förvaltningsgrunder för kronans vattenfall,

vilken § jämlikt § 4 i nu föreliggande författnings förslag är tillämplig

jämväl vid upplåtelse av vattenfall, som i förslaget avses, skall vidare,

i brist av godvillig överenskommelse, skiljenämnd äga att bestämma

beloppet av den lösen, som kronan må vara skyldig att erlägga för

byggnader och annan egendom, som angives i avtalet. Beträffande

sättet för bestämmandet av nämnda belopp, torde man — om man

bortser från den eventualiteten att lösesumman bestämmes redan i avtalet

— huvudsakligen hava två vägar att slå in på, nämligen att till

57

grund för detsamma lägga antingen affärsvärdet eller det s. k. tekniska

värdet, motsvarande kostnaden för utförande vid tiden för inlösningen

av de byggnader och anläggningar, respektive anskaffandet av den övriga

egendom, som skall inlösas, dock med skäligt avdrag för därå befintliga

brister. De sakkunniga hava vid övervägande av vilken utav dessa

vägar, som bör väljas, slutligen stannat vid att löseskillingen bör bestämmas

efter det tekniska värdet. Därigenom kan visserligen i ytterlighetsfall

föranledas, att löseskillingen antingen uppgår endast till en

ringa del av det affärsvärde, det inlösta kan anses äga, eller ock bliver

så hög, att kronan icke kan erhålla skälig ränta å densamma på grund

av anläggningens ringa affärsvärde. Att de sakkunniga dock anse sig

böra förorda att löseskillingen beräknas efter det tekniska värdet, beror

huvudsakligen på svårigheten, för att ej säga den fullständiga omöjligheten

att på förhand kalkylera, till vilket belopp lösesumman kan komma

att stiga, i händelse densamma skall bestämmas efter affärsvärdet av

det, som skall inlösas. För företagets finansiering torde det vara önskvärt,

att löseskillingens belopp med någorlunda säkerhet kan på förhand

beräknas. För kreditgivaren bör det i varje fall vara av intresse att

kunna i förväg kandera det belopp, som vid upplåtelsetidens slut

kommer att iitfalla i lösen. För kronan synes det även vara av en

viss vikt att kunna bestämma det ungefärliga beloppet av löseskillingen,

så att en tillnärmelsevis riktig avsättning av inflytande avgifter kan

ske till bildande av ett kapital, motsvarande de lösesummor, som böra

utgå. Det bör även framhållas, att det knappast synes möjligt att ernå

eu rättvis grund för bestämmandet av vattenverksbyggnadernas affärsvärde,

då själva kraftkällan tillhör kronan, enär det torde möta nästan

oöverstigliga svårigheter att särskilja affärsvärdet av vatt enverksby ggnaderna

och av vattenfallet.

Bestämmes löseskillingen, i enlighet med vad ovan förordnats, till

ett belopp, motsvarande det tekniska värdet av de byggnader och anläggningar,

som skola inlösas, erfordras särskilda regler för fastställandet

av de avdrag, som böra göras för de å dem tilläventyrs förefintliga

brister. Det lämpligaste förfarandet härvid synes vara, att skiljenämnden

införskaffar uppgifter å de verkliga kostnaderna för utförande av de

redan befintliga anläggningarna samt uppskattar kostnaderna för utförande

vid tiden för inlösningen av motsvarande anläggningar. Därjämte

beräknas värdet av förekommande brister i procent av den verkliga

kostnaden för anläggningarna samt göres motsvarande procentuella

avdrag från den beräknade kostnaden för utförande av nya anläggningar

av enahanda konstruktion. Till underlättande av skiljenämndens

8

58

arbete torde nyttjanderättsliavaren böra i avtalet tilllörbindas att efter

byggnadernas utförande tillhandahålla vattenfallsstyrelsen uppgifter å

byggnadssättet och å anläggningskostnaderna för de delar av anläggningen,

vilka enligt föreskrift i avtalet kunna komma att av kronan

inlösas.

Beträffande den ovan antydda utvägen att redan i avtalet fastslå

löseskillingens belopp, synes densamma icke i regel vara att förorda. Lösesumman

torde nämligen under sådana förhållanden komma att bestämmas

till ett belopp motsvarande den beräknade kostnaden för utförande av de

byggnader, som skola av kronan lösas, eventuellt med korrektioner för

de jämkningar i kostnaderna, som uppstå vid anläggningarnas utförande.

När en mera avsevärd del av nyttjanderättstiden gått till ända, kommer

då, med hänsyn till den antagliga stegringen av byggnadskostnaderna

och penningvärdets fall, löseskillingen med all sannolikhet icke att bliva

av någon vidare betydelse för företagets kreditanskaffning, i synnerhet

som kreditgivaren torde fästa avseende jämväl därvid, att till beloppet

ovissa avdrag vid inlösningen måste göras för bristande underhåll av

byggnaderna.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att de sakkunniga jämväl

till behandling förehaft frågan, huruvida kronan borde vara skyldig att, då

nyttjanderättsliavaren av en eller annan anledning icke anser sig kunna

mottaga ny upplåtelse av vattenfallslägenheten på villkor, som av skiljenämnd

befunnits skäliga, till honom gälda lösen för vattenverksbyggnader

med det belopp, som motsvarar deras värde i kronans hand. Av

flera skäl, på vilka det emellertid icke synes föreligga anledning att nu

ingå, hava de sakkunniga kommit till det resultat, att i varje fall någon

allmän skyldighet icke bör stadgas för kronan att under dylik förutsättning

utgiva lösen till nyttjanderättsliavaren. Skulle speciella förhållanden

till äventyrs göra det önskvärt, att lösen i dylikt fäll undantagsvis

gäldas av kronan, lär denna fråga lämpligast böra ordnas på det

sätt, att Kungl. Maj:t gör särskild framställning i ämnet till riksdagen,

som då får tillfälle att pröva frågan efter de särskilda omständigheterna

i det enskilda fallet.

§ 3.

Såsom redan förut framhållits, äro enligt de sakkunnigas uppfattning

de omständigheter, som i gällande förvaltningsgrunder för

kronans vattenfall angivits såsom skäl för förverkande av upplåten

arrenderätt, respektive vattenfallsrätt till en kronans vattenfallslägenhet

59

av den störa betydelse, att ett åsidosättande av motsvarande föreskrifter

få anses innebära giltiga skäl till förlust av nyttjanderätten. I den

män de angivas såsom villkorliga, blir det uppenbarligen en förhandlingsfråga

mellan vattenfallsstyrelsen och vederbörande spekulant, huruvida

de skola inflyta i vederbörande avtal.

De sakkunniga hava visserligen ansett sig kunna utgå ilrån att,

därest ett åsidosättande av en dylik löreskritt, som intagits i avtal om

upplåtelse av ett kronans vattenfall, skulle äga rum, vattenfallsstyrelsen

icke kommer att å kronans vägnar uppsäga avtalet, förrän nyttjanderättshavaren

beretts tillfälle att inom viss, av vattenfallsstyrelsen förelagd

skälig tid vidtaga rättelse av skedd underlåtenhet eller överträdelse.

Då det emellertid synes vara lämpligt att uttrycklig föreskrift härom

intages i den nu föreslagna författningen, hava de sakkunniga i dylik

riktning omformulerat såväl förevarande paragraf som § 6, vilka motsvara

§§ C och 19 i nu gällande förvaltningsgrunder och gälla respekti ve

upplåtelse på arrende och med vattenfallsrätt.

§§ 4 och 5.

Beträffande bestämmelserna i 4 § samt 5 §, första momentet torde

någon särskild motivering icke vara erforderlig. 1 fråga om 5 §, andra

momentet få de sakkunniga hänvisa till vad här ovan anförts angående

skyldighet för kronan att vid upplåtelsetidens slut betala lösen för

vattenverksbyggnader och annan i avtalet angiven egendom.

Stadgandena i tredje momentet av 5 § hava ingen motsvarighet

i nu gällande grunder för förvaltningen av kronans vattenfall. En

något liknande bestämmelse förekommer emellertid i formulär till tomträttsavtal,

vilka på den senaste tiden godkänts av olika kommuner. En

föreskrift därom, att innehavare av inteckning i vattenfallsrätt skall

vara berättigad att under vissa förutsättningar erhålla företrädesrätt till

ny upplåtelse av vatten fallslägenheten i fråga, torde vara ägnad att i

sin mån säkerställa inteckningshavarna och följaktligen bidraga till

ökande av vattenfallsrättens belåningsvärde.

De sakkunniga vilja emellertid framhålla att, såvitt på förhand

kan bedömas, förverkande av upplåten vattenfallsrätt kan tänkas förekomma

endast i sällsynta undantagsfall. Innehavarna av inteckningar

i vattenfallsrätten och andra företagets kreditgivare komma nämligen

med all sannolikhet att noga övervaka, att vattenfallsrättens innehavare

icke gör sig skyldig till överträdelse eller underlåtenhet, som kan medföra

ett förverkande av nyttjanderätten, eller, om någon sådan ändock

60

sker, öva sådan påtryckning på vatteniållsrättsinnehavaren, att rättelse

omedelbart vidtages. Då det dock icke kan anses uteslutet, att upplåten

vattenfallsrätt någon gång kan komma att förklaras förverkad,

synes det finnas giltig anledning att i den föreslagna författningen

upptaga bestämmelser om företrädesrätt för innehavare av inteckning

i vattenfallsrätten till ny upplåtelse av vattenfallslägenheten.

Någon ovillkorlig rätt till ny upplåtelse bör emellertid icke tillerkännas

inteckningshavaren. Visserligen bör denne i regel vara berättigad

att framför annan erhålla ny upplåtelse. På grund av särskilda

omständigheter torde det emellertid understundom kunna vara av allmänt

intresse att vattenfallslägenheten bibehålies i kronans hand. Möjlighet

härtill synes därför böra beredas. För att lämna viss garanti mot ett

godtyckligt förfarande gentemot inteckningshavaren innehåller förslaget,

att denne skall hava företrädesrätt till ny upplåtelse, där ej på framställning

av vattenfallsstyrelsen Kung!. Maj:t annorlunda förordnar.

Skulle fråga uppkomma om att inteckningshavaren på grund av säregna

förhållanden icke bör medgivas ny upplåtelse, lär Kungl. Maj:t vid

ärendets avgörande icke underlåta att särskilt pröva, huruvida inteckningshavaren

genom förvägrande av rätt till ny upplåtelse skulle tillskyndas

avsevärd förlust, samt eventuellt göra framställning till riksdagen

om beredande av ersättning till inteckningshavaren med belopp, som

kan befinnas skäligt.

Stadgandena i 20 § av nådiga kungörelsen den 4 juli 1910 angående

grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall,

sådan densamma lyder enligt nådiga kungörelsen den 22 juni 1911,

kunna även lägga hinder i vägen för upplåtelse till inteckningshavaren.

Skall ny upplåtelse till denne kunna ifrågakomma, bör han i varje fäll

vara skyldig att inom viss tid, exempelvis tre månader, efter det

ii)-tf j an d er ätten förklarades förverkad, hos vattenfallsstyrelsen anmäla

sig vilja mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten.

Fn ovillkorlig rätt för inteckningshavare till ny upplåtelse skulle

även under vissa omständigheter kunna bliva till förfång för utnyttjande

av den kraftverksanläggning, i vilken uttages vattenkraften i det av

kronan upplåtna strömfallet. Utgör detta endast eu del av det större

vattenfall eller det fallkomplex, för vilket k ra ftverk s a nläggni ngen är

avsedd, under det att kraftverksägaren på annan grund är berättigad

att tillgodogöra sig övriga delar av det samlade vattenfallet, kan en

upplåtelse av kronans andel därav till innehavare av inteckning i vattenlallsrätten

lätt leda till att den falldel vattenfallsrättsupplåtelsen avser

kommer i andra händer än strömfallet i övrigt. Enär en dylik splitt

-

Öl

ring av olika delar av ett vattenfall, vilket tillgodogöra i eu enhetlig

anläggning, i varje fall icke bör ske, då den kan förebyggas, har någon

företrädesrätt till ny upplåtelse i dylikt iäll ansetts icke böra tillkomma

inteckuingshavaren.

Uppenbarligen kan innehavare av inteckning i vattenfallsrätt, som

upphört till följd av förverkande, icke hava några befogade anspråk på

att erhålla ny upplåtelse av vattenfallslägenheten för längre tid än som

motsvarar den icke tilländagångna delen av upplåtelsetiden enligt det

förra avtalet. Det kunde ju synas vara lämpligast att inteckningshavaren

finge övertaga vattenfallslägenheten på alldeles samma villkor, som

gällde för den förverkade nyttjanderätten. Det är emellertid att märka,

att förhållandena med avseende å lägenheten genom förverkandet kunna

hava förändrats jämväl däri, att kronan till följd av detsamma blivit ägare

till vissa, i det förra avtalet angivna och å vattenfallslägenheten befintliga

vattenverksbyg-gnader m. m., som tillhörde den förre nyttjanderättsbavaren.

Gäller sålunda den nya upplåtelsen ett åtminstone delvis bebyggt vattenfall,

kan det från inteckningshavarens sida icke med fog göras gällande,

att för den nya upplåtelsen bör gälla samma avgäld som förut, utan

synes det rimligt, att hänsyn tages till de förändrade förhållanden, som

uppkommit genom förverkandet. Man kan dock icke utan vidare utgå

från att kronan skall kunna så mycket höja avgälden, att kronan får skälig

ränta å de till kronan utan lösen överlämnade vattenverksbyggnaderna.

Förhållandena torde nämligen kunna gestalta sig så, att vattenfallsstyrelsen

bör vara berättigad och kanske till och med får anses vara i

viss mån skyldig att vid bestämmande av avgälden för den nya upplåtelsen

fästa avseende därvid, att den nye nyttjunderättshavaren bidragit

till kostnaderna för de anläggningar, kronan utan lösen erhållit. Av lätt

insedda skäl är det omöjligt att på förhand överblicka de olika kombinationer,

som härvid kunna uppstå. Det torde därför böra överlämnas

till vattenfallsstyrelsen att med möjligast obundna händer träffa uppgörelse

om den avgäld, som bör utgå för den nya upplåtelsen, så att

avgälden alltid kan sättas till ett efter de olika förhållandena skäligt

belopp. I anslutning härtill innehåller författningsförslaget i denna del

endast, att för den nya upplåtelsen skall göras sådan jämkning i avgälden,

som befinnes skälig med hänsyn därtill, att kronan till följd av

förverkandet kan hava blivit ägare till vissa byggnader m. m. å vattenfallslägenheten.

Den förmån, förenämnda bestämmelser äro avsedda att bringa

innehavare av inteckningar i vattenfallsrätt, som förverkats, synes emellertid

böra säkerställas jämväl på det sätt, att inteckningshavaren erhåller

62

garanti för att den avgäld, som skall gälla för den nya upplåtelsen,

tager tillbörlig hänsyn jämväl till hans intressen. I analogi med de

föreskrifter, som intagits i 1 mom. 2 § fjärde stycket av författningsförslaget,

hava de sakkunniga för stärkande av vattenfallsrättens betydelse

såsom kreditunderlag ansett påkallat, att, om inteckningshavaren ej vill

mottaga ny upplåtelse på de villkor, kronan härför betingar sig, en sådan

skiljenämnd, som avses i 15 § av gällande förvaltningegrunder för kronans

vattenfall, bör få bedöma, huruvida de av kronan uppställda villkoren

äro skäliga eller ej. Vill inteckningshavaren ej mottaga ny upplåtelse

på villkor, som skiljenämnden prövar skäliga, synes icke rimligen kunna

påfordras, att kronan skall visa honom ytterligare tillmötesgående, utan

bör han då vara förlustig sin företrädesrätt till ny upplåtelse.

§ 6.

I fråga om de i denna paragraf gjorda avvikelser från motsvarande

paragraf — 19 § — i nu gällande forvaltningsgrunder rörande kronans

vattenfall få de sakkunniga hänvisa till vad därom anförts under § 3.

§ 7-

1 förevarande paragraf har medgivits rätt för innehavare av nyttjanderätt

till ett kronans vattenfall, som avses i författningsförslaget, att,

därest han fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet och iakttagit gällande

föreskrifter rörande vattenkraftanläggningen, framför andra ånyo erhålla

nyttjanderätt till vattenfallet vid utgången av upplåtelsetiden, respektive

den period för vilken han på grund av optionsrätt fått mottaga ny upplåtelse.

Denna rättighet, som dock inträder, endast om kronan vill medgiva

ny upplåtelse, och gäller på de villkor, som kronan då anser böra

tillämpas, torde i någon mån bereda nyttjanderättshavaren en säkrare

ställning; och har därför ett stadgande av innehåll, paragrafen utvisar,

ansetts böra inflyta i författningsförslaget.

Beträffande den föreslagna provisoriska naturen av de nu framlagda

ändrade bestämmelserna rörande upplåtelse av de s. k. processfallen

samt av de smärre strömfall och delar av strömfall, vilka lämpligen

böra i ett sammanhang med dem tillgodogöras, tillåta sig de sakkunniga

hänvisa till vad härom förut anförts.

63

Då det synes vara av vikt, att de föreslagna lindrigare villkoren

för upplåtelse av vattenfall, som avses i den ifrågasatta författningen,

träda i tillämpning så snart som möjligt, hava de sakkunniga funnit sig

böra föreslå att, i händelse författningsförslaget godkännes av Kungl.

Magt och riksdagen, detsamma får träda i kraft redan den 1 juli 1915.

64

B) Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 17 § i nådiga kungörelsen

den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa

kronan tillhöriga vattenfall.

I händelse det av de sakkunniga framlagda förslaget till ändrade

grunder för upplåtelse av de s. k. processfallen och av vissa kronan

ostridigt tillhöriga vattenfall av riksdagen god kännes, torde 17 § i nu gällande

förvaltningsgrunder för kronans vattenfall icke kunna bibehållas i

oförändrat skick. De sakkunniga hava tagit under övervägande om

icke paragrafen kunde helt försättas ur kraft under den tid de föreslagna

ändrade grunderna för upplåtelse av processfallen kunna komma

att gälla. Ett dylikt upphävande av paragrafen har emellertid ansetts

icke böra ifrågakomma. Det torde nämligen icke vara uteslutet att de

för nyttjanderättshavarna mera förmårdiga villkor, som innefattas i de

sakkunnigas förslag beträffande upplåtelse av dylika strömfall, icke kunna

komma till tillämpning i fråga om vissa vattenfall, nämligen om vederbörande

innehavare icke kan anses hava åtkommit fallet i god tro och

Kungl. Maj:t icke finner skäl medgiva upplåtelse av strömfallet på de

förmånligare villkoren. Om förevarande paragraf i nu gällande förvaltningsgrunder

då vore upphävd, kunde eventuellt hinder anses föreligga

även mot upplåtelse av strömfallet till nyttjande på villkor, som angivas

i nådiga kungörelsen den 4 juli 1910. De sakkunniga hava därför omformulerat

paragrafen sålunda, att densamma skall gälla i fråga om upplåtelse

av processfall, endast när avtal om upplåtelsen icke må avslutas

med tillämpning av de utav de sakkunniga utarbetade grunderna för

upplåtelse av processfallen.

ÖB

Reservation.

Till de sakkunnigas allmänna motivering för behovet av ändrade

upplåtelsegrunder, i första hand till förmån för de omtvistade norrländska

vattenfallen, ansluter jag mig i allt väsentligt. Jag medgiver

också gärna att de förslag, som de sakkunnigas majoritet enats om,

innefatta beaktansvärda förbättringar, som under gynnsamma betingelser

i övrigt kunna tänkas föranleda bebyggande av ett och annat omtvistat

vattenfall under processtiden.

Men jag kan dock icke finna de sakkunnigas förslag under föreliggande

omständigheter tillfredsställande med hänsyn till önskemålet

att i största möjliga omfattning befrämja utvecklingen av den norrländska

vattenkraftindustrien, och skall till frågans belysande anföra

ytterligare några synpunkter.

Av Norrlands 3—4 miljoner hästkrafter äro endast några få procent

utnyttjade. Världen har gott om vattenkraft; i Europa ha Norge,

Frankrike, Italien och Österrike mera eller ungefär lika mycken onyttjad

vattenkraft som vi, Amerika och Afrika hava mångfaldigt mera än

Europa.

I Norrland kräva de s. k. borgerliga behoven — såsom de sakkunniga

också framhållit — mycket ringa kraftbelopp, träindustrien kan,

även vid betydligt längre driven förädling än nu, icke binda mycket

stora kraftmängder. Vid järnindustrien kunna däremot genom den

elektriska smältningen vissa förhoppningar knytas, och detta gäller i

kanske än högre grad om en del andra elektrokemiska industrimöjligheter.

Dessa vattenkraftindustrier, nästan undantagslöst beroende av

mycket billig kraft, äro av den största betydelse för den bygd där de

växa upp, ej minst genom de förädlingsindustrier, som ofta följa i

deras spår.

De stora vattenkraftindustrierna äro och bliva internationella i

den mening att de för sina produkter äro i stort sett hänvisade till

världsmarknaden, ofta därtill beroende av tillförsel utifrån av vissa

9

66

kompletterande råvaror. Våra inhemska råvaror skapa icke åt oss någon

monopolställning. Storindustrien söker sig naturnödvändigt till sådana

platser, från vilka den färdiga produkten billigast kan distribueras på

världsmarknaden, något som främst förutsätter möjligast billiga frakter

för råvaror och färdig vara samt billig kraft.

Norrlands vattenfall hava ett instängt läge; hamnarna äro under

stor del av året spärrade, järnvägs frakterna bliva dryga, klimatet är

ofta hårt, levnadskostnader och arbetslöner relativt höga. Norge har en

isfri västkust med flere miljoner onyttjade hästkrafter. Merkostnaderna

för frakter och arbetslöner vid en norrländsk vattenkraftindustri kunna

lätt nog spela en betydande roll, räknat per ton färdig vara. Även där

våra norrländska vattenfall, såsom ofta är förhållandet, kunna utbyggas

lika billigt som de norska, hava de fått stå tillbaka; icke ens den norska

koncessionslagstiftningen av år 1909 har förmått ändra detta faktum,

vartill dock torde hava bidragit att i allmänhet just våra bästa vattenfall

bundits genom äganderättsprocesserna.

Mången föreställer sig kanske att den framtida norrländska vattenkraftindustrien

har särskilt gynnsamma förutsättningar för export österut.

Emellertid ställa sig frakterna från norsk fabrik i regel väl så billiga

som från Norrland, och i fortsättningen har man därjämte att räkna med

en halv miljon hästkrafter, som i sydöstra Finland kunna utnyttjas under

förmånliga förhållanden.

Det är följaktligen icke, vare sig ur kvantitativ eller än mindre

ur kvalitativ synpunkt, några särskilda företräden vi kunna bjuda storindustrien

av den internationella typen, något som de senaste tio årens

erfarenheter också bekräftat. Likväl torde man kunna hoppas att åtskillig

svensk företagsamhet skall stå redo att göra sitt bästa så snart statsmakterna

slå in på en för våra förhållanden bättre avpassad vattenfallspolitik.

1 första hand kan åtskilligt finnas att taga upp för den inhemska

marknaden, som nu är beroende av en ofta onödig, stundom

vansklig import. Med stöd av egen marknad hava vi sedan vida bättre

förutsättningar att konkurrera utanför landets gränser.

Vidare må betonas det ofrånkomliga förhållandet att i Norrland

endast storindustriens utveckling jämsides med förbättrade kommunikationer

kan befordra ett ökat och mera bärkraftigt jordbruk, ökning av

utkomstmöjligheterna och minskning av emigrationen. I utredningar om

Norrlands »kolonisation» förbiser man ofta detta faktum.

Den viktigaste frågan i vad angår upplåtandet av statens resp.

omtvistade vattenfall är upplåtelsetidens längd. För-min del måste jag

bestämt hävda att själva systemet med begränsad upplåtelse av vattenfall

67

är olyckligt och principiellt oriktigt. Från vattenkraftverket skall kraft

levereras till industrier m. fl. konsumenter, och hela gruppen av företagmåste

vara stadd i ständig utveckling. Då upplåtelsetiden närmar sig

sitt slut, och ofta långt dessförinnan, inträder ett tillstånd av ovisshet,

som ofelbart måste hämma utvecklingen. Följderna för själva kraftverken

kunna i viss mån mildras genom av de sakkunniga föreslagna

inlösningsbestämmelser, men för konsumenterna, framför allt de anslutna

industrierna, framstå olägenheterna desto starkare. Då de 65 eller 75

åren närma sig sitt slut, ofta ganska långt dessförinnan, måste dessa

industrier sväva i fullkomlig ovisshet om vad de kunna företaga sig,

och den för industriföretagen själva, deras anställda personal och för

landet så nödvändiga kontinuiteten i utvecklingen äventyras. Denna

utomordentligt viktiga sida av saken hava de sakkunnigas majoritet icke

tillräckligt beaktat.

Med det sagda är också tydligt att det stundom hörda skälet fölen

relativt kort upplåtelse, nämligen att bankkrediter, exempelvis obligationslån,

vanligen hava relativt kort amorteringstid, icke har något

större sakligt berättigande i detta sammanhang. Ett sådant skäl kan

gälla för vissa bestämda utbyggnader, men icke då — såsom vanligt

och riktigt är — upplåtelsetiden måste innefatta en serie av ny- och

ombyggnader vid kraft- och industriverken.

Möjligen invänder någon att under sådana förhållanden staten

hellre borde själv utbygga sina vattenfall. Lägger man i likhet med

mig huvudvikten på att de norrländska vattenfallen såvitt möjligt komma

till lönande användning, så har man icke något att erinra mot en sådan

åtgärd i och för sig, där den verkligen befmnes ekonomiskt motiverad.

Men därmed löses icke den nu föreliggande frågan om processfallen. Och

man får dessutom beakta att de norrländska kraftverken — på sätt de

sakkunniga utvecklat — vanligen komma att direkt höra samman med

ett eller ett par stora industriföretag, vilka ej sällan äro underkastade

mycket växlande konjunkturer. Det torde ännu dröja åtskillig tid innan

statsmakterna bliva benägna att anlita statens kredit eller dess omhänderhavda

medel för så pass svårbedömda företag.

Om man emellertid icke nu tror sig om att finna en för staten

betryggande form för vattenfallens upplåtande på obegi''änsad tid —

något som enligt min uppfattning endast skulle förutsätta ett visst förtroende

till framtida statsmakters förmåga att rätta verkliga missbruk —

så är det åtminstone angeläget att upplåtelsetiden sättes så lång som

möjligt, så lång att företagaren anser sig kunna skjuta undan tanken

på att det icke är med äganderätt till kraftkällan han går till verket.

68

Därför har svenska vattenkraftföreningen sedan år 1911 förordat och

kungl. vattenfallsstyrelsen i oktober 1912 tillstyrkt en upplåtelsetid av

95 år utan omreglering av villkoren under tiden.

Nu yttra de övriga sakkunniga i fråga om upplåtelsetidens längd

endast att" denna fråga »så nyligen varit föremål för riksdagens prövning

att de sakkunniga anse sig icke böra föreslå någon ändring av densamma».

_ •

Även frånsett den synnerliga vikt man enligt min mening måste

tillmäta denna del av frågan, kan jag icke anse det anförda skälet

giltigt, Riksdagen har lika sent prövat och antagit övriga nu gällande

villkor, inkl. inlösningsbestämmelserna. I fråga om upplåtelsetiden har

den största tvekan hela tiden gjort sig gällande. År 1909 föreslogo

särskilda sakkunniga eu normal upplåtelsetid av 40—45 år, 1910 års

riksdag bestämde den till 50—55 år, 1911 års riksdag 60—65, i vissa

fall 75 år, och redan 1912 tillstyrkte kungl. vattenfallsstyrelsen som

nämnt en upplåtelsetid av 95 år för de omtvistade fallen. Varken före

eller efter den tiden har något vattenfall upplåtits. Någon saklig anledning

att anse upplåtelsetidens längd i fråga om de omtvistade fallen

fastlåst tillsvidare kan jag under sådana förhållanden icke anse föreligga.

Till yttermera visso åberopar jag att vid riksdagsbehandlingen

1911 man även från håll, där man då ställde sig avvisande till längre upplåtelsetid,

hänvisade till möjligheten att efter ett eller annat år ändra

bestämmelserna, om erfarenheten visade att detta vore önskvärt.

Till slut må här ytterligare erinras om vad det nu närmast gäller.

Det gäller att villkorligt upplåta enskilda tillhöriga, stundom för stora

kostnader förvärvade vattenfall, på vilka staten ännu så sent som 1903

icke ansågs kunna göra anspråk, en uppfattning, vars riktighet de pågående

processerna hittills i stort sett bekräftat. Genom att avsluta

villkorliga avtal för att få bebygga sina vattenfall under processtiden

drabbas ägarna under alla förhållanden av pålagor, i form av extra

byggnadskontroll m. m., som kunna göra dem mera böjda att avvakta

processens avslutning — till påtaglig skada för landet, som bör med

glädje hälsa varje nytt industrisamhälle i Norrland. Lägges därtill att

de åsyftade nya bestämmelserna liksom förut komma att innefatta gränsvärden,

inom vilka statens myndigheter alltjämt hava i sin hand att

utforma detaljerna efter sig företeende omständigheter, så måste man

finna att statsmakterna ikläda sig en synnerligen måttlig risk. Så mycket

mer som under de närmast följande åren industriens kreditmöjligheter

tyvärr kunna befaras bliva ganska begränsade.

Man får ej heller glömma att det villkorliga avtalet icke är avslut

-

69

ningen på processfallens besvärligheter; efteråt följer den vanliga synebehandlingen

och de nitton kungsådrevillkoren med sin beryktade bestämmelse

om skyldighet för den byggande att underkasta sig blivande

lagstiftning — i förbigående sagt en bestämmelse så obestämbar och

hinderlig att den icke vidare borde få förekomma.

På sålunda anförda skäl och under hänvisning i övrigt till vad

kungl. vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen i skrivelser

till Kungl. Maj:t under 1911 och 1912 anfört i berörda fråga, anser jag

att de sakkunniga bort föreslå

att för processfallen samt för sådana kronan ostridigt tillhöriga

smärre strömfall och delar av strömfall, vilka lämpligen böra tillgodogöras

i ett sammanhang med ett processfall, tiden för upplåtelse på

arrende eller med vattenfallsrätt må kunna bestämmas till högst 95 år i

en följd, med skyldighet för kronan att, om vattenfallet efter sagda tid

måste för något statens ändamål tagas i anspråk, gälda lösen fotvatten

versbyggnad er m. m.

Beträffande upplåtelsevillkoren i övrigt för de omtvistade vattenfallen

anser jag mig böra uttala att bestämmelserna om avtalets förverkande

utan olägenhet borde kunna ytterligare modifieras då det gäller

de omtvistade vattenfallen. Där kronan vid ett förverkande berättigas

återtaga vattenfällslägenheten, vilket kan ske under förhållanden, som

nu kunna vara svåra att överskåda, synes kronan böra erlägga lösen för

arrendatorn tillhöriga byggnader m. m. efter det värde dessa för kronan

befinnas äga, dock ej mer än det tekniska värdet. Vid upplåtelse med

vattenfallsrätt kan liknande syfte uppnås genom att i händelse av förverkande

vederbörande inteckningsinnehavare obligatoriskt berättigas att

övertaga kontraktet. — Det synes mig vara oegentligt och för kreditgivningen

hinderlig! att kronan skulle kunna vid ett av tillfälliga orsaker

vållat förverkande övertaga lägenheten och därmed ett kanske betydande

värdeobjekt före den eu gång bestämda upplåtelsetidens slut, utan skyldighet

att under en eller annan form tillgodose arrendatorns eller inteckningshavarens

intressen.

Till sist synes mig böra påpekas, att även om möjligast tillfredsställande

upplåtelsegrunder för de omtvistade vattenfallen skulle vid

årets riksdag vinnas, så kvarstår dock det förhållandet att dessa grunder

av processuella skäl anses icke kunna tillämpas å en stor grupp av

processfall, bland dem den Sandvikens järnverk tillhöriga Lanforsen i Dalälven,

där den s. k. 1822 års förordning av kronan åberopats i processen.

Det borde icke vara omöjligt att även i detta avseende finna en rimlig utväg.

Sven Lubeck.

70

t

Bil. I.

P. M.

angående rättsgrunderna för kronans anspråk på bättre rätt till rattenfall i

Dalälven oeh i de norrländska älvarna, upprättad på grundvalen av faktiska

uppgifter, som erhållits från kammarkollegium.

Vid de undersökningar, som i kammarkollegium verkställts för utrönande

av den rätt, kronan kan äga till olika strömfall, har man funnit,

att väsentligen på grund av fyra olika huvudgrunder kronan skulle

kunna göra anspråk på rätten till strömfall, nämligen:

l:o) på gruud av strandäganderätt;

2:o) » » » s. k. regalrätt;

3:o) » » » vid avvittring träffat avgörande;

4:o) » » )> förbehåll från kronans sida vid skedd skatte

rätts

uppgörelse.

Förutom dessa mera generella grunder kunna i enstaka fall andra

rättsgrunder åberopas. Sålunda har uti rättegången om Tvttbofallet i

Dalälven — förutom regalrätt — jämväl framhållits, att, då kronan bortbytt

en till vattenfallet gränsande fastighet, vattenfallet icke gått med

i bytet. Likaledes föreligga beträffande rätten till Hammarsforsen i

Indalsälven alldeles specifika grunder för kronans äganderättsanspråk,

beroende på de egendomliga förhållanden, som uppkommo vid Ragundasjöns

uttappning den 6 juni 1796.

Anmärkas må vidare, att förutnämnda generella grunder ofta kunna

åberopas jämsides med varandra. Så är särskilt förhållandet med regalrätten

och avvittringen.

A. Strandäganderätt.

Härunder hava hänförts icke allenast de vattenfall, utmed vilka

kronan är ägare till stranden, utan jämväl sådana strömfall, där kronan

såsom delägare i ett skifteslag må hava del i fallet. Då kronan är ägare

71

till stranden invid ett strömfall, har helt naturligt någon rättegång angående

strömfallet icke anhängiggjorts från kronans sida. Kronan är

tillsvidare innehavare av vattenfallet och har således oj anledning företaga

någon åtgärd. Däremot är det ingalunda säkert, att strömfallet,

därför att kronan är ägare av stranden, i sin helhet tillhör kronan. Vid

skifte kan nämligen vara uttryckligen bestämt, att vattenfallet skall samfällt

tillhöra hela skifteslaget. Innebörden av bestämmelserna vid laga

skiftet kan också vara oviss. Som bekant är det en i teori och praxis

mycket omtvistad fråga, hiiruvida, då vid ett skifte icke lämnats några

bestämmelser om rätten till ett strömfall, detsamma skall anses vara tilldelat

den ägolott, som erhållit sina ägor intill detsamma, eller skall

anses vara oskiftat. För närvarande synes praxis närmast luta åt den

förra meningen.

Ej heller de fall, då kronan såsom delägare i ett skifteslag har

del i ett strömfall, hava i och för sig föranlett någon rättegång från

kronans sida. Oftast är ju kronans rätt ostridig. Då det kan vara

tvistigt, huruvida strömfallet bibehållits oskiftat eller ej, har man — med

hänsyn till att kronans andel oftast är obetydlig — icke ansett sig ensamt

på sådan grund böra anhängiggöra en rättegång. Det har ansetts

vara tillräckligt att i kammarkollegii vattenfallsliggare anmärka förhållandet

för att en gång framdeles, då enligt Kungl. Majrts föreskrift

anmälan skall göras om den rätt, kronan äger till olika strömfall, göra

anmälan jämväl om den eventuella rätt, kronan såsom delägare i ett

skifteslag kan äga till ett strömfall. Dock har, där på annan grund

rättegång anhängiggjorts och kronan är delägare i det skifteslag, inom

vilket strömfallet är beläget, jämväl framställts påstående om den rätt,

kronan på sådan grund må äga. Så torde vara förhållandet i en rättegång

om Kattstrupeforsen i Indalsälven.

B. Reg alrätten.

Regalrätten torde lämpligen kunna detinieras såsom en, oberoende

av strandäganderätt, staten såsom sådan tillkommande rätt till vattendrag,

därvid vattendraget i allmänhet bör vara mera betydande. En

sådan rätt har staten i ett flertal, för att icke säga de flesta utländska

stater. För den äldsta svenska rätten synes detta institut

däremot hava varit fullkomligt främmande. I äldre tider har beträffande

alla olika vattendrag i Sverige gällt regeln om strandägarnas rätt till

vattendragen, vilken regel särskilt fått uttryck i Hälsingelagen, där i

72

Viderbobalkens XIV kap. uttryckligen utsäges, »att den äger vatten,

som land äger». Så småningom inträngde emellertid i Sverige, antagligen

på grund av inflytande utifrån, en uppfattning om kronans regalrätt

till vattendrag, liksom till skogar och gruvor m. m. Denna åskådning

började göra sig gällande i slutet av medeltiden och växte sig allt

starkare under 1500- och 1600-talen samt finnes ännu hvarunder 1700- talet samt in i början av 1800-talet, I sammanhang med den omsvängning,

som i början av 1800-talet i så många avseenden skedde i

den allmänna uppfattningen i Sverige och som särskilt på det ekonomiska

området gjorde gällande, att statens väl bäst befordrades genom

att de enskilda fingo i inbördes konkurrens tillgodogöra sig naturförmånerna,

bleknade uppfattningen om kronans regala rätt till vattendragen

allt mera bort. Från mitten av 1800-talet torde man knappast längre

kunna tala om en sådan uppfattning. Den förefintliga uppfattningen

om kronans regala rätt till vattendrag har icke satt något spår efter

sig uti våra olika lagar. Sålunda finnes icke i 1734 års lag något uttalande,

som hänsyftar på kronans regalrätt. Så mycket kraftigare finner

man spår av regalrättsuppfattningen i utfärdade kungl. förordningar, i

uttalanden från olika myndigheter och jämväl från enskilda.

Det mest bekanta uttalandet i dylik riktning finnes uti 18 § av

Kungl. Mapts Ordning för bergsmän den 6 juli 1649, där det heter:

»Efter såsom alla strömar i Rijket icke mindre än som grufwor och

Bärgzwärck räknas för Cronones Regalia; Altså ther någre Strömmar i

Bärgzlagen finnas, som äro obygde, och äganderne sielfwa icke förmå

them bebyggia, the skole wara Cronan förbehåldne, them samma til

andra förpackta låta, som Cronan therföre sin rättighet åhrligen gifwa

kan, på thet watnet icke må löpa fåfängt sin koos; doch härmed förståendes

de strömar, som något store äro, och icke kunna wara någre

gamble byggningar för när eller til hinder.» Under Johan Hirs tid

framkom också det s. k. Helgeandsholmsbeslutet, enligt uppgift meddelat

år 1282. Ehuru det numera torde vara allmänt erkänt, att detta beslut

var en förfalskning, är det dock alldeles otvivelaktigt, att detsamma

blivit under flera århundraden allmänt trott och därigenom utövat ett

icke obetydligt inflytande på rättsutvecklingen. I beslutet omnämnes först,

att huvudströmmarna i mellersta Sverige, såsom Motala ström och Trollhätte

ström in. m., tillädes kronan. Vidare heter det: »Blef ock på

samma tid samtyckt, att alle Norländske och Finske Strömmar, der som

hufvudfiske äro både medh Lax, Ål, Si jk och Iidh skulle lyda under

Kronan, och alle the them brukade, skulle gifwa Kronan deraf!’ Ränta,

undantagandes dee Fiskje, som Konungen läte själft bruka.»

73

Såsom ovan sagts, tiar det s. k. Helgeandsholmsbeslutet under vissa

tidsperioder vunnit allmän tilltro. Man finner det synnerligen ofta åberopat

av olika myndigheter. En viss konfirmation erhöll detsamma

också därigenom, att det åberopades i 161)7 urs instruktioner lör kvarnkommissionerna.

Utfärdandet av dessa instruktioner utgör jämväl ett

utslag av den då rådande regalrättsuppfattningen, och vid de rannsakningar,

som med anledning av instruktionernas utfärdande verkställdes

om allmänningsvatten, har i många fall eu ren regalrättsuppfattning

gjort sig gällande. Att här redogöra för alla dessa fall skulle bliva

allt för vidlyftigt. Ett enda exempel må anföras från kvarnkommissionen

i Gästrikland, i vars protokoll det heter: »Sedermera discourrerades

om siälfwa Fundus dherest Qvarnen ähr belägen, antingen dhen samma

ähr Skatte eller Crono, och befans att wähi siälfwa Land och Strand

är Skatte effter Stranden hörer till Wässbyggeby och Bäck Byar i

Wahlbo sochen. Men aldenstund Strömmen effter Hans Kongl. Maij:ts

Allernådigaste förordningar böhr för ett Konungens Regale ansees,

emedan samma Ström ähr så stoor, att dheruti Bruuk byggias kunnat,

såsom dher och 2: ne Stång Järns-Hambrar opbygde ähro, dy stadnade

Kongl. Commissionen uti dhe enhälliga Tankar och Sluth, att samma

Qvarn häreffter böhr Considireras som Crono.» Som nämnt är, förekommer

också hos olika myndigheter ett flertal olika uttalanden om

kronans regalrätt. Några må här anföras:

1) Uti en skrivelse 1760 framhåller således Konungens befallningshavande

i Västerbottens län: »Härvid är till vetande att intet laxfiske

i Umeå älv är ännu skatte utan de såväl som floden Crono.» Och

längre ned heter det vidare: »Enär nu floden men ej landet är

Crono.»

2) I en skrivelse 1742 från kammarkollegium till Konungens befallningshavande

i Västernorrlands län framhåller kammarkollegium på

tal om bibehållande av en kvarn uti ett förefintligt vattendrag »den

fria disposition, som Kung!. Maj:t och Kronan av uråldrige tider haft

och än haver över strömmarna i Norrlanden».

3) I en skrivelse 1783 framhåller Konungens befallningshavande

i Västerbottens län om ett fiske i Torne älv, att vissa klagande visserligen

föregivit, att denna Rata vore på själva deras skatte]ord och

strand anlagd, då den dock vore belägen i en kronans regala älv utanför

deras hemman och gårdar.

4) I en skrivelse från Konungens befallningshavande i \ästernorrlands

län av 1768 om kungsådran i Ljunga älv framhöll Konungens

befallningshavande bland annat följande: »Het hade ej heller anstått

10

74

häradssynerätten åt döma öfver kungeådrans läge i denna Elf men väl

åt ransaka därom till mit bepröfvande, enligt det förordnade Högl.

Kongl. Kammar Collegium för samma h:d synerätt enl. Landshöfdinge

ämbetets resolution bifallet, i synnerhet som den hel och hållen är et

kronans regale och följakteligen ej rörer skatteman på något sätt de

där väl äga landet på sidorne men ej hafva någon enskilt rättighet till

fiskevatten.»

5) I en skrivelse den 19 november 1770 framhåller samma Konungens

befallningshavande på tal om fisket i Indalsälven följande: »Att

landeganderätt här icke äger rum visas däraf att detta icke är någon

ström hvaruti visse fiskelag blifvit kronan uttryckligen förbehållne, i

hvilket fall strandegare stode Öppet alt annat fiske utan är en af rikets

betydeligare regale elfvar där angränsande skatteman ingen rättighet

till vattnet kunna påstå.»

Dessa sistnämnda uttalanden äro av intresse jämväl för tolkningen

av en bestämmelse uti 1770 års skattläggningsmetod för Västernorrlands

län, där det heter: »Lax, sik, ål, strömming och skjälfiskerier, som äro

belägna i Kronans regale strömmar och fiskeskär, eller på Kronans allmänningar,

få icke under hemmanens skatt intagas, utan böra särskild!

taxeras eller genom auctioner till den mestbjudande förräntas, till hvilken

ända de lios landshöfdingen i orten uppgifvas, att därmed låta förfara,

som Kronans rätt och bästa fordrar, och med författningarna enligt är.»

Senast anförda uttalande är anmärkningsvärt så tillvida, som det

visar, att uppfattningen om kronans regala rätt så sent som 1770 fanns

kvar jämväl hos statens högsta myndighet.

Flera exempel kunna anföras på, att uppfattningen om kronans

regala rätt trängt ned jämväl till strandägarna själva. Sålunda framhöllo

Klabböle byamän uti en skrivelse av 1733, att ej allenast deras

laxfiske utan jämväl »hela älven voro krono». Likaledes framhöllo Klabböle

och Sörtors byamän 1799, då fråga var om uppförande av ett

sågverk vid Baggböle by, att »Ume stora älv vore regal torde ingen

kunna bestrida».

Uti en framställning 1815 från riksdagsfullmäktige i Västerbottens

och Norrbottens län om rätt till fisket i insjöar och mindre vattendrag

framhålla dessa: »Det är på dessa, i djupaste underdånighet anförda

skäl, som Väster- och Norrbottens Allmoge, allerunderdåuigst anhåller,

att utan widare afgift, än Hemmanet åtföljer, få gagna fisken för

skattemannens land och strand, hwilka uti Insjöar och sådane Wattudrag

hwilka med Kronans större strömmar icke kunna sammanblandas

och derom allmänna Lagen särskild! stadgar, hwilke förmohner wid

75

Hem man b Skattlägga i ngarne eller Hemmanens bestämmande till minsta

Mantal redan förut blifvit med ränta belagde.»

Frågar man sig slutligen, vad betydelse regalrätten nu kan äga,

och om kronan på grund av densamma karl hava någon rätt till strömfall,

så är man inne på en synnerligen vansklig fråga. Det synes

nämligen givet finnas fog för den meningen, att regalrätten aldrig utvecklats

till eu så att säga självständig rätt för kronan utan endast varit

eu rådande rättsuppfattning. När denna uppfattning sedermera försvunnit,

så lär därmed också liava bortfallit möjligheten för kronan att på sådan

grund göra några rättsanspråk gällande. Kronan skulle således icke nu

kunna göra anspråk på rätten till ett strömfall allenast på den grund,

att det vattendrag, vari strömfallet är beläget, en gång ansetts på grund

av regalrätt tillhöra kronan. Härmed är emellertid icke spörsmålet om

regalrättens betydelse avfärdat. Man torde nämligen också kunna påstå,

att, om regalrättsuppfattningen under den tid densamma gjorde sig

gällande, så att säga kristallerat ut sig i rättsligen bindande avgöranden,

dessa avgöranden, som således ytterst grundas å regalrätt, fortfarande

äga giltighet, oavsett att regalrättsuppfattningen försvunnit. Så var

exempelvis förhållandet med avseende på Trollhättefallen. Dessa avgöranden

kunna naturligtvis vara olika och deras betydelse och innebörd

kunna vara föremål för olika meningar. Såsom ett konkret exempel

på att ett sådant avgörande kan hava träffats, synes man lämpligen

kunna framställa det fall, att ett hemman invid ett strömfall varit föremål

för skattläggning, under den tid då regalrättsuppfattningen valkande.

Därest vid denna skattläggning hänsyn enligt då gällande

skattläggningsmetod skulle tagas till förefintligheten av strömfall, vare

sig dessa voro utnyttjade eller ej, men vid skattläggningen så icke

skett, har man naturligen anledning antaga, att anledningen härtill varit,

att strömfallet icke ansetts höra till hemmanet, utan på grund av regalrätt

ansetts tillkomma kronan. Man kan då också äga fog för ett påstående,

att detta hemman icke har någon rätt till strömfallet. I viss

mån göres uti rättegången om Lanforsen i Dalälven från kronans sida

en sådan åskådning gällande. 1 sistnämnda rättegång tillkommer dock

såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt, att ej heller ett flertal i

älven befintliga holmar räknats till hemmanet eller upptagits bland dess

ägor. Andra fall, då regalrättsuppfattningen kan antagas hava gjort

sig gällande, erbjuda de avgöranden, som träffats vid avvittringarna.

Innan avvittringarna och därvid träffade avgöranden bliva föremål för

behandling, synes det vara lämpligt att omnämna, vilka rättegångar

kronan hittills anhängiggjort på grund av regalrätt utan sammanhang

76

med avvittring. Dessa rättegångar gälla Lanforsen, Tyttbofallet och

Bnllerforsen i Dalälven samt strömfallet Hagaström i Gavleån. Vidare

bör i detta sammanhang nämnas, att en allsidig rättshistorisk utredning

om regalrätten blivit igångsatt, men ännu icke avslutats. Densamma

anförtroddes åt professorn, numera statsrådet K. G. Westman, genom

vilkens utnämning till statsråd utredningens slutförande fördröjts.

C. Avvittring.

Författningar angående avvittring hava utfärdats endast beträffande

de norrländska länen. Den yttersta grunden till avvittringen

är att söka uti den fria rätt, som var och en ursprungligen

haft att slå sig ned därstädes och uppodla samt lägga under sig

ett större eller mindre område. I statens intresse har legat att reglera

detta förhållande. Det kunde nämligen icke ligga i statens intresse, att

några få nybyggare fingo lägga under sig allt för stora områden. Det

blev därför nödvändigt att ingripa reglerande. Detta reglerande skedde

genom avvittringen. Densammas innebörd var att bestämma vissa områden

åt de enskilda och att dymedelst jämväl träffa avgörande om,

vilka områden som återstodo odisponerade, och vilka således kronan

kunde använda antingen direkt för statens ändamål (kronoparker) eller

också till upplåtelse åt andra nybyggare.

Den första mera generella bestämmelsen om avvittring lämnas uti

Karl XI:s förordning och påbud angående skogarna och vad därvid

iakttagas bör den 19 december 1683. »Här åberopas och konfirmeras

inledningsvis Gustaf Ls bekanta Placat till Norrländingarna den 20 april

1542 (se Gustaf I:s registratur, utgivet av riksarkivet del XIV s. 40),

däri förklarats, att alla sådana ägor som obyggde ligga höra »Gud,

Konungen och Sveriges Krona till». I anledning av de missbruk med

inkräktning av mark, som vore »inritat på the orter, ther store och

vidlyftige skogar finnas såsom i Wermeland, Gestrikland, Dalarne, Norrland,

Finland och flerstädes» befaller nu 1683 års påbud »Gouverneurer,

Landshöfdingar och Betiente i Landsorterne att the uppå skogarne hafvva

ett noga inseende och sedan the efter hwar byes och gårds egenskap

och beskaffenhet hafvva pröfwat hvvars och ens rågång eller ther then

felas tillagt hwar och en så stort utrymme och så mycken skog, som

finnes skäligt och till fullsatte Hemman nödigt, tå skola the then öfriga

therifrån skilja och afwittra såsom then ther Oss och ingen annan tillhörer:

Dock så, att ther någon genom laga afwittringar och andra väl

-

77

grundade skiäl kan bewisa någon dol åt’ sådana skogar med rätta höra

eu wiss Sochn eller Ilärade till, tå wilje Wii them sådan theras rättighet,

intet betagit hafwa; Allenast noga undersökt blifwer åt sådana allmän - ningar intet öfvver theras rätta gräntzor utdragas. \Y arandes ofelbart,

Wår och Orouones rätta och enskylte egendom alt hvvad af slike store

skogar ligger obrukat och alt hwad som icke med goda skiäl kan fulltyga8

att. höra någon gård, By, Sochn eller Hårade til».

Vid dessa avvittringar har till att börja med och till år 1780 tilllämpats

den principen, att man i första hand skulle se till, huruvida en

by eller ett hemman hade sitt område inom ostridiga eller behörigen

fastställda rågångar. Var så förhållandet, så lämnades byn eller hemmanet

utan vidare åtgärd och tick således behålla det bestämda området.

Var så icke förhållandet, så tilldelades byn eller hemmanet så mycken

mark, att desamma erhöllo lika mycket som andra byar eller hemman

i trakten av motsvarande beskaffenhet. I och med år 1780, då nya

bestämmelser meddelades om avvittringen i Jämtland samt i Västerbotten

och Norrbotten, skedde härutinnan viss ändring. Åven om ett hemman

hade sitt område inom bestämda gränser, blev det föremål för vidare

avvittringsåtgärd. Man undersökte nämligen, om detta område var större

eller mindre än hemmanet efter sitt skattetal borde bekomma. I avvittringsinstruktionerna

funnos bestämmelser, huru stort område man borde

erhålla för ett helt mantal. Var nu det innehavda området mindre, så

fick hemmansägaren fyllnad i sitt område eller, om ej tillgång till mera

mark fanns, nedsättning i sitt skattetal. Var området större än som

vederborde, så avskildes en del av detsamma såsom kronoöverloppsmark.

Till denna hade emellertid hemmansägaren optionsrätt, d. v. s. mot

ökad skatt och efter anmälan inom viss tid kunde han få behålla jämväl

överloppsmarken. Gemensamt för alla avvittringar under 1700-talet och

under början av 1800-talet är, att avvittringsutslag icke meddelades på

eu gång för ett större område, exempelvis en socken, utan att varje by

behandlades för sig. En följd härav var, att något förklarande om

vilken mark, som återstod odisponerad för kronans räkning, icke lämnades.

För att erhålla kännedom om återstående mark måste man granska avvittringshandlingarna

för olika byar och hemman och dymedelst konstatera,

vad som återstod odisponerat. Vad som icke blivit tilldelat de

enskilda, var kronans. Det är denna princip, som kronan gjort gällande

i olika vattenfallsprocesser. Kronan har således framhållit, att därest

vattenområdena vid strömfallen icke ingått bland de till byarna redovisade

ägorna, desamma fortfarande tillhöra kronan. Flera rättegångar

föras, där fråga är om tillämpning av avgöranden, träffade vid tidigare

78

avvittringar, så exempelvis om Krångedeforsarna i Indalsälven och om

Klabbölefallet samt Sörforsen och Norrforsen i Ume älv. Det skulle

bliva allt för vidlyftigt att i detalj redogöra för dessa rättegångar. I

allra största korthet skola de dock beröras. Till Krångedeforsarna gränsa

å ena sidan ägor, hörande till Krångede by, och å andra sidan ägor,

hörande till Bele by. Krångede by blev slutligen avvittrad genom

avvittringsrättens dom den 8 november 1770. I domen heter det bland

annat på följande sätt: »Detta med hvad mera inhämtas kunnat här

Allmännings Afwittrings Rätten i behörigt öfwerwägande tagit och aldenstnnd

Krångede bys skatteskog icke är lagligen skild ifrån Kronans

jord, afradsland eller allmänning, hvarför, och til underdånigst följe af

4 Par. uti den af Hans Kung!. Maj:t för Allmännings Rätten den 15

Martii 1770 i nåder gifna Instruction, det tilkommer denna Rätt, åt så

i hemägor och slätt, som skog och utmark tildela berörda hemman så

mycket, som emot deras skatt och behof rätteligen svarar, til utrönande

hvaraf i synnerhet hvad angår slätterna, såsom til större delen af swag

art uppå skogsmarken widlöftigt kringströdde, Afwittrings Rätten funnit

säkrast åt, jemte hållen Syn och besiktning, för grund antaga byamännens

eget upgifwande af höbergning och antal af de kreatur, som

här blifwa födda, och hwilket synes nog nära komma öfwerens med det

som skatteläggningsmethoden för Jämteland utsätter, och hwarutöfwer

blifwer det, som af än befinteliga lägenheter upodlas kan, emedan sådant

härwid ej kommit i beräkning; fördenskull och emedan Krångede byars

skogsmark är mycket mager, stenbunden och oländig, och åboerna på

dessa hemman mera af boskapsskötsel än af sädesväxt måste hafwa sin

näring och utkomst, ty pröfwar Allmännings Afwittrings Rätten skäligt

och Högstberörde Kongl. Instruction likmätigt åt Krångedes byamän

tildöma eu rymd af Niotusende tryhundrade tjugutwå tunneland, hwarunder

gårdstomter, åkrar och andra hemägor samt skogsslåtter, så wäl

som bergmossar och andra onyttigheter äro inräknade. Denna Krångede

bys tilldelade tract och skatteskog ligger inom de på Chartan updragna

linier, och följer på ena eller östra sidan den skilnad, som blifwit erkänd

och gillad emot byen Döwiken, alt til det ställe, der Döwikens skatteskog

sluter, som är sjutusende sjuhundrade sjutiosex alnar ifrån Buberget

uti den linea, som går derifrån til Selstaden, och ofwanför berörda punct,

der Döwikensskogen ändas, går Krångede mans äga fram til Selsån,

hwilken å derefter följes til öfverstå kanten af Selstaden der knä eller

brytning blifwer på lineen, som derifrån går rätt framtil stranden af

sjön Gesund, hvilken bör träffas tu tusende tu hundrade alnar ofwanför

yttersta ändan af .Jappnäset, hwarifrån Krångede ägoskilnad går efter

79

berörda sjö etter Elfwen utföre Krångedeforseu och så vidare efter samma

Elf, til det första märket emot Döwiksmannen åter möter. Och kommer

til följe af 2 Par. i 1770 Åhrs Instruction för berörde skilnad emellan

skatteägorna och afradslandet framdeles åt uphuggas och af Allmännings

Afwittrings Rätten åt rörläggas. Och ehuru alt det, som är belägit

utom den nu beskrifna linea och icke tinnes lydande under andra

hemman, härmed warder för Krono förklaradt; likväl etc. — — —.»

1 den sålunda angivna arealen ingick, efter vad man med visshet

kan konstatera, icke någon del av Indalsälven.

Böle by var föremål för avvittring vid samma tid. Ilenna by befanns

hava sitt område inom bestämda rågångar. Dessa rågångar beskrivas

och säges bland annat gränsen gå ned till eu sten vid älvstranden samt

därifrån efter Ragundaälvens strand och Gesund till annan punkt vid

stranden. Denna- avvittring av Böle by har dock ej blivit slutgiltig,

utan bär byn sedermera blivit föremål för förnyad avvittring. Då

emellertid denna förnyade avvittring skett enligt en senare avvittringsstadga,

torde icke i detta sammanhang någon redogörelse för densamma

böra lämnas.

Vad angår Klabbölefallet redogjordes vid avvittriugen av Klabböle

by noga för vilka ägor, som byn vid avvittringen skulle bekomma. Där

upptogos sålunda ej allenast duglig mark utan jämväl impedimenter och

däribland också områden betäckta med vatten. Bland dessa ägor var

emellertid icke någon del av Ume älv. Ej heller fanns någon gränslinje

uppdragen i älven, under det att gränslinjer äro uppdragna över

andra angränsande vattenområden. Ser man således rent formellt på

saken, är det otvivelaktigt, att förenämnda byar icke erhållit någon del

av vattenområdena i respektive Indalsälven och Ume älv. Frågar man

sig däremot, om det verkligen varit avsiktligt, som avvittringsmyndigheterna

icke tillagt byarna vattenområdena och om myndigheterna icke

i allt fall ansett klart, att byarna respektive de enskilda byamännen enligt

gammal svensk rätt erhöllo andel i vattenområdena i enlighet med bestämmelserna

i 12 : 4 J. B., så blir man mera tveksam. Några bestämmelser

i dessa äldre avvittringsstadganden, som skulle föranlett ett

undantagande till kronans förmån av vattenområdena, hava ej funnits.

Härvid blir emellertid av betydelse den förefintliga uppfattningen om

kronans regalrätt. Kan man nämligen visa, eller åtminstone göra sannolikt,

att avvittringsmyndigheterna hade den uppfattningen, att kronan

på grund av regalrätt var ägare till vattenområdena i de norrländska

älvarna, så har man häruti ett starkt stöd för att med avsikt någon

del av dessa vattenområden icke _ tillagts de enskilda. Denna bevisning

80

är ju mer eller mindre stark i de olika fallen. Den är sålunda starkare

beträffande Klabböle by än beträffande Krångede och Böle byar, som

förut tillhört Norge, där icke någon regalrätt fanns.

1820 utfärdades ny avvittringsstadga för Jämtlands län, 1824 för

Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten samt 1873 för Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker. Den allmänna principen för avvittringen,

som följts i dessa avvittringsstadganden, är densamma som i

1780 års avvittringsinstruktioner, d. v. s. det var icke nog att de enskilda

innehade vissa områden inom bestämda rågångar, utan i allt fall

skulle en jämförelse ske mellan deras skattetal och deras innehavda ägor,

så att, om ägorna voro större än som svarade mot skattetalet, överloppsjord

uppstod. Så tillvida skedde en utvidgning av kronans rätt

att under vissa förhållanden byamännen icke hade optionsrätt till överloppsjorden,

utan skulle densamma tillfalla kronan. 1 regel skulle avvittringsutslag

meddelas på en gång för en hel socken.

Det i nu förevarande avseende mest anmärkningsvärda uti dessa

avvittringsstadgor är emellertid, att i desamma lämnades särskilda bestämmelser

om rätten till strömfall.

Dessa bestämmelser återfinnas i 1820 års avvittringsstadga för

Jämtland uti 11 §, vilken är av följande lydelse: »Större strömfall

på Kronomarkerne och inom Kronohemmans samt afradslandsområden,

hvilka till farleders öpnande, sjöars uttappning, ofvanföre belägne

ägors befrielse från öfversvämningar, jemte dylikt mera i framtiden

kunna behöfva användas, böra icke genom skatteköp Oss och Kronan

afhändas, utan dispositionsrätten dertill alltid Kronan förbehållas, och i

detta afseende af den omkringliggande Kronomarken ett utmål till ett,

två å tre tunneland, eller mera, om så nödigt pröfvas, dertill afsättas;

dock må Vår Befallningshafvande meddela, intill sådane strömfall boende

åboer och hemmansinnehafvare tillstånd, att sig deraf begagna tills vidare,

emot en viss lämpelig penninge-afgift, och med förbindelse, att dem

utan ersättning afträda, om och enär de till förenämnde ändamål erfordras.

» Motsvarande bestämmelser lämnas uti 10 § i 1824 års avvittringsstadga

för Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten, vilken

paragraf lyder: »Större Strömfall på Kronomarkerne och inom KronoHemmans

och Boställens områden, hvilka till farleders öppnande, sjöars

uttappning, ofvanföre belägne egors befrielse från öfversvämningar jemte

dylikt mera i framtiden behöfva användas, böra icke genom skatteköp

eller på annat sätt Oss och Kronan afhändas, utan dispositionsrätten

dertill alltid Kronan förbehållas och i detta afseende af den omkringliggande

Krono-marken ett utmål af ett, två till tre Tunnland eller mera,

81

om så nödigt pröfvas, dertill .afsätta»; Dock må Vare Befallningshafvande

meddela intill sådane strömfall boende åboer och Hemmansegare tillstånd,

att sig deraf begagna tills vidare, emot en viss lämplig penninge-afgift

och förbindelse att dem utan ersättning afträda, om och när de till förenämnde

ändamål erfordras». Motsvarande bestämmelser i 1873 års avvittringsstadga

för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker återfinnas

uti dess 7 §, där det heter: »Kronan och andra virkesegare förr

behålles rätt till flottning i alla de vattendrag, der flottled finnes eller

kan upprensas; och skall för allmänt begagnande undantagas mark, som

kan erfordras till upplagsplats för virke från kronans skogar, så ock till

nödiga utfartsvägar från dessa skogar ned till vattendragen. Derjemte

förbehålles kronan rätt till de på kronomarker och inom kronohemmans

och boställens områden befintliga större strömfall, som till farleders

öppnande, sjöars uttappning, ofvanföre belägna egors befrielse från

öfversvämningar, med mera dylikt kunna användas; och bör af kringliggande

mark nödigt utmål dertill afsättas.»

Vid tolkning av dessa stadganden har uppkommit en viss tvekan,

huruvida enligt desamma alla större strömfall, som voro belägna å

kronomarker, skulle förbehållas kronan, eller så endast skulle ske beträffande

de strömfall, vilka efter verkställd undersökning befunnos kunna

användas för något av de i stadgandena angivna eller liknande ändamål.

Ordalagen i stadgandena lämna icke något bestämt stöd för någondera

tolkningen. Ser man på förarbetena, så är det nog otvivelaktigt, att

man till att börja med tänkt sig, att alla större strömfall skulle förbehållas

kronan. När ärendet föredrogs hos Kungl. Maj:t synes däremot,

enligt vad föredragandens yttrande ger vid handen, närmast den andra

meningen varit den förhärskande. Denna otydlighet i stadgandenas avfattning

har säkerligen bidragit till, att desamma i praktiken vunnit eå

liten tillämpning. En annan bidragande omständighet torde vara att

söka däri, att avvittringsmyndigheterna saknat kompetens att bedöma,

när sådana förhållanden förelågo, att ett strömfall borde bibehållas åt

kronan. Ingen på detta område sakkunnig har biträtt vid avvittringarna.

Inga avvägningar eller dylikt funnos anbefallda. Eu annan fråga, som

också var tveksam, var, när ett strömfall skulle anses vara beläget på

kronomark. Härvid gäller då att avgöra, huruvida överloppsmark, d. v. s.

den mark, som en by innehade utöver vad mot dess skattetal svarade

och till vilken byn hade optionsrätt, var att betrakta såsom kronomark.

Såsom sådan torde den med fog böra anses. Härvid har emellertid

uppstått ytterligare en svårighet, beroende på eu ibland vid avvittringarna

förekommande felaktighet vid behandlingen av överloppsmarken.

11

82

Det rätta förfarandet hade varit, att, då överloppsmark uppkom, denna

tills vidare avskildes från byns skattejord, till dess det visat sig, huruvida

byamännen begagnade sig av sin optionsrätt eller ej. Så bar emellertid

ofta icke skett, utan har man nöjt sig med att helt allmänt konstatera,

att överloppsmark förefanns utan att avskilja denna från byns

skattejord. Sålunda har man exempelvis konstaterat, att en by innehade

2,500 tunnland, men att densamma efter sin skatt hade rätt allenast till

2,000 tunnland, vadan en överloppsmark av 500 tunnland uppstått.

Denna har dock icke utlagts för sig, utan alla de 2,500 tunnlanden hava

fortfarande bibehållits såsom ett ägokomplex. Hur skola i så fall bestämmelserna

uti 10 och 11 §§ i avvittringsstadgarna tillämpas? Skall

man, därför att man vet, att viss del, men obestämt vilken, av hela ägokomplexet

är överloppsmark och således av krononatur, anse, att rätt

förelegat för kronan till samtliga inom ägokomplexet förefintliga större

strömfall, eller skall man anse, att tillämpning av bestämmelserna om

strömfall varit helt utesluten? Ett sådant fall som det nu omförmälda

föreligger med avseende å den senare avvittringen av Böle by vid

Krångedeforsarna. Byn befanns innehava överloppsjord, men denna avskildes

icke. Byamännen begagnade sig av sin optionsrätt och fingo

således mot åtagande av ökeskatt behålla hela sitt gamla område. vVnmärkas

kan, att noggrann redogörelse lämnas för alla förekommande

ägor, således jämväl för förekommande områden betäckta med vatten,

men att däribland icke upptogs någon del av vattenområdet i Indalsälven.

Något direkt undantagande av strömfallet för kronans räkning gjordes

emellertid icke.

Den rätta tillämpningen av bestämmelserna om strömfalls undantagande

torde hava varit att vid avvittringen ett uttryckligt förklarande

gjordes, att det strömfall, varom fråga var, avsattes för kronans räkning,

och att jämväl för kronans räkning vid strömfallet avsattes utmål. Ett

sådant riktigt tillämpande av dessa bestämmelser är emellertid mycket

sällsynt. Vid de hittills verkställda undersökningarna har således endast

ett sådant fall påträffats i Jämtland, nämligen vid Kattstrupeforsen i

Indalsälven och jämväl detta fall är icke fullt klart. Genom Svea hovrätts

laga kraftvunna dom har emellertid kronan tillerkänts rätten till

utmålet och därmed torde också kronans rätt till halva strömfallet vara

erkänd. Om rätten till andra hälften för kronan rättegång. Vid den

motsatta sidan avsattes icke något utmål, men vattenområdet har ej

redovisats till de enskilda. Man har då ansett att, eftersom i allt fall

å ena sidan avsatts utmål för kronans räkning, skäl finnas för påstående

från kronans sida om rätt till hela strömfallet.

83

I Västernorrlands och Västerbottens län har, så vitt hittills utrönts,

icke i något enda fall ett riktigt tillämpande av nu ifrågavarande bestämmelser

skett.

I Norrbottens län förekommer däremot enligt bestämmelserna i 1824

års avvittringsstadga en del, om ock ett förhållandevis litet antal fall,

då eu riktig tillämpning av ifrågavarande bestämmelser skett och således

strömfallet uttryckligen förklarats för kronans och utmål avsatts för

kronans räkning. Så är exempelvis förhållandet vid Edeforsen i Lule

älv, vid Arnemarksforsen, Fällforsen och Storforsen i Lite älv, m. m.

Enligt 1873 års stadga har också i flera fall ett riktigt tillämpande av

bestämmelserna skett, så att strömfallen uttryckligen förklarats för kronans

och utmål vid desamma avsatts för kronans räkning. Vid de verkställda

undersökningarna har man emellertid funnit, att även i sådana fall, då

ett strömfall uttryckligen förbehållits kronan, vidare undersökningar varit

nödvändiga därför, att i allt fäll utmålet så att säga annekterats av de

enskilda, vilka också göra anspråk på rätten till strömfallet. Särskilt har

detta ägt rum vid skiften, vid vilka ett sålunda för kronans räkning avsatt

strömfall jämte utmål ingått i skiftet. Ett flertal rättegångar har måst

anhängiggöras på sådan grund, såsom exempelvis beträffande Arnemarksforsen

i Pite älv och beträffande Kamlungefallet i Kalix älv, i vilket sistnämnda

fall förhållandena dock äro särskilt tillkrånglade. Rättegångar

hava jämväl anhängiggjorts på den grund, att kronan tillhöriga vattenfall

jämte utmål utan vidare försålts av ägaren till den invid kronans utmål

belägna fastigheten. Så är exempelvis förhållandet med Fällforsen i Pite

älv. T vissa av dessa fäll har rättelse icke kunnat ske, nämligen när fråga

är om ett laga skifte, vid vilket kronan varit vederbörligen representerad,

och där således förrättningen, vid vilken bland skifteslagets ägor

upptagits jämväl ett kronans strömfall, mot kronan vunnit laga kraft.

Flera sådana fall hava konstaterats, och hava därvid ofta nog synnerligen

egendomliga förhållanden kommit i dagen.

Härefter torde böra beröras de fall, då väl en riktig tillämpning

av avvittringsbestämmelserna icke skett, men ändå kan ifrågasättas, att

kronan har rätt till ett strömfall. Härvid är då först att nämna, att i

vissa avvittringsutslag ett förklarande förekommer, att ett vattendrag i

sin helhet bibehållits såsom kronans. Detta förekommer beträffande

Lule älv i Över-Luleå socken och beträffande Pite älv i Piteå socken

samt Torne älv i Carl Gustavs socken. Fullt klara äro dock icke dessa

fall. I utslaget för Piteå socken säges, att Pite älv, i den mån den icke

disponerats till enskilda, bibehölls såsom kronans överlopps mark, varjämte

viss areal angavs för den sålunda i kronans hand bibehållna

4

84

delen av älven. Med ledning av denna arealuppgift och andra förhållanden

har man åtminstone till största delen kunnat konstatera, vilka delar

av älven, som bibehållits åt kronan. I ett fall, beträffande en del av

Arnemarksforsen, har rättegång av kronan anhängiggjorts på grund av

bestämmelsen i avvittringsutslaget om Pite älv, och har i rättegången

kronans talan genom laga kraft vunnet utslag bifallits. Vad angår uttalandet

om Lule älv i utslaget för Över-Luleå socken, så lyder detsamma

på följande sätt: »Kungl. Maj:ts befallningshavande har inhämtat, att

denna älv, innehållande inom Over-Luleå socken enligt andre och avvittringslantmätaren

C. F. Bergners uträkning 926 Tunnland 28 kappland,

vid avvittringen ej inräknats i tillstötande hemmans och nybyggens

områden samt är odisponerad, utom i vad angår den rätt, som efter lag

tillkommer vederbörande strandägare; och skall Lule älv vid sådant förhållande

bland överloppsmarkerna i socknen upptagas». Sedermera i utslaget

förekommer en redogörelse för efter avvittringen befintlig kronomark,

och upptages bland densamma jämväl Lule älv med förut angiven

areal. Konungens befallningshavandes yttrande är ju icke fullt klart,

därför att i detsamma göres en viss inskränkning för strandägarnas rätt.

Skulle nu detta innebära, att strandägarna skulle anses äga rätt till

grund och vatten i enlighet med bestämmelserna uti 12: 4 J. B., d. v. s.

till hälften vardera, så blir ju hela förklarandet om älvens bibehållande

såsom kronans överloppsmark en nullitet och en absurditet. Kronan

har därför i den rättegång, som föres om bättre rätt till Hedensforsarna,

och i vilken fråga uppstått om betydelsen av denna bestämmelse, framhållit,

att inskränkningen beträffande kronans rätt endast har avseende

å den rätt, som tillkommer strandägarna att använda vattnet till hushållsändamål,

till samfärdsel, vattning m. m.

Förutom att vid avvittringen, på sätt n}?ss angivits, hela älvar

kunna hava förklarats för kronans, förekomna också andra avgöranden,

av vilka klart framgår, att ett vattenområde bibehållits såsom kronans.

Härvid torde först omnämnas förhållandena vid Porjus. Där förhöll det

sig så, att vid avvittriugen området å ena sidan om strömfallet utlades

till eu kronopark och området å andra sidan till ett nybygge, Porjus

nr 1 eller Bojasberg. Under nybygget redovisades emellertid icke någon

del av vattenområdet i älven, utan lades detta i sin helhet till kronoparken.

Å avvittringskartan är dessutom genom färgläggning av stranden

mot nybygget utmärkt, att till detsamma icke skulle höra någon

del av älven. Ett flertal liknande fall hava konstaterats. Dessa fall

hava emellertid i regel icke föranlett någon rättegång från kronans sida,

därför att kronans rätt ansetts klar. I enstaka fäll har man dock måst

85

anhängiggöra rättegång, därför att, oaktat avgörandet vid avvittringen,

vattenområdet vid skifte intagits till en by. Så t. ex. vid ett strömfall

Myllykoski i Lina älv vid Dockasvara by. För övrigt kan härutinnan

tänkas ett flertal olika nyanseringar, vilka göra det träffade avgörandet

vid avvittringen mindre klart. I vissa fall har man då ansett nödvändigt

att få saken klarlagd genom rättegång. Så t. ex. med avseende

på Liggaforsen i Stora Lule älv.

En annan rättegång, i vilken man från kronans sida också ansett,

att de angränsande byarna icke erhållit någon rätt till vattenområdena

i älven, gäller Fällforsen i Ume älv. Här var i korthet förhållandet

följande. Till strömfallet gränsa å ena sidan ägor, hörande till ett nybygge

Fällforsselet, och å andra sidan ägor, hörande till ett nybygge

Nygård. Båda dessa nybyggen fingo sina områden slutligen bestämda

vid allmänna avvittringen inom Vännäs socken. Härvid angavs noga,

vilka ägor i så väl duglig som oduglig mark, som byarna skulle bekomma,

men ingick icke däribland någon del av älven, som emellertid

icke numrerats eller på något sätt redovisats vid avvittringen. Gränserna

för nybyggenas områden beskrivas noga samt angivas begränsas

av linjer mellan vissa bestämda punkter å land samt »beteckningen

för Ume älv» d. v. s. av det område, som å kartan fanns betecknat

såsom Ume älv. Allt i beskrivningen tyder således på, att nybyggena

icke skulle bekomma någon del i älven. I utslaget för Vännäs

socken förekommer ingen redogörelse för efter avvittringen förefintlig

kronomark, utan göres allenast ett generellt förklarande, att all den

mark, som icke disponerats vid avvittringen, vore kronoöverloppsmark.

Kronans ståndpunkt är nu, att, eftersom icke vattenområdet i älven

redovisats till nybyggena, detsamma på grund av det generella förklarandet

tillhör kronan.

Ytterligare har kronan ansett sig böra anhängiggöra rättegång,

då det varit alldeles klart, att enligt bestämmelserna i avvittringsstadgan

ett strömfall bort förbehållas kronan, samt vid avvittringen vattenområdet

icke redovisats till de enskilda, men ej heller uttryckligen förklarats

för kronans. Ett dylikt fall föreligger med avseende på Skärhällsforsen

i Indalsälven. Till detta strömfall, som är ganska betydande

(10 å 12 meter), gränsade före avvittringen å ömse sidor kronans avradsland.

Bevis föreligger också för att just vid tiden för avvittringen en

kanalisering av Indalsälven varit ifrågasatt. Alldeles klart torde således

vara, att enligt 11 § i 1820 års avvittringsstadga strömfallet bort bibehållas

åt kronan. Något uttryckligt undantagande av strömfallet för

kronans räkning har dock ej skett, och ej heller har utmål avsatts för

86

kronans räkning. Vattenområdena hava emellertid ej heller redovisats

till de enskilda, vilkas ägor finnas noggrant angivna. Vid sådant förhållande

har kronan ansett sig böra framställa anspråk på rätten till

strömfallet, under framhållande särskilt att eftersom vattenområdena,

vilka otvivelaktigt före avvittringen voro kronans, icke redovisats till de

enskilda, någon särskild anledning icke förefanns för kronoombudet att

föra talan om strömfallets bibehållande åt kronan. Ungefär likartade

förhållanden med dem, som föreligga med avseende å Skärhällsforsen,

föreligga också i en annan rättegång, nämligen om Tännforsen i Indalsälven,

fastän saken där är mera tillkrånglad på grund av bristfälliga

redovisningar vid avvittringen.

I fråga om avvittringen återstår ytterligare en grupp, beträffande

vilken ett särskilt förhållande föreligger. Understundom har nämligen

ett direkt undantagande av ett strömfall visserligen icke skett, men däremot

meddelats ett mera generellt förklarande i sådant avseende. Detta

gäller endast för avvittringar enligt 1873 års stadga. Sålunda har

Konungens befallningshavande i Västerbottens län uti samtliga enligt

denna stadga meddelade avvittringsutslag, efter det i utslaget angivits,

vilka ägor en by eller ett hemman skulle bekomma, inryckt ett förbehåll

av följande lydelse: »dock med förbehåll för kronan och andra virkesägare

till de rättigheter, som omförmälas uti 7 § av Kungl. Maj:ts

nådiga stadga om avvittriug i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

den 30 maj 1873». Uti denna 7 § upptages ju också kronans

rätt till större strömfall. Kronan har därför, då i övrigt sådana förhållanden

förelågo, att paragrafen varit tillämplig, ansett, att från kronans

sida på grund av det gjorda förbehållet anspråk kunde framställas om

rätt till ett förekommande strömfall. Sådana rättegångar föras om

Betseleforsen i Ume älv och Storsandforsen m. fl. strömfall i Vindelälven,

i vilka rättegångar kronans talan om såväl strömfall som utmål

hittills bifallits.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har också i

åtskilliga, men ingalunda alla, avvittringsutslag gjort liknande förbehåll.

Sålunda förbehålles exempelvis i avvittringsutslaget för Joekmocks

socken »kronan rätt till inom området tilläventyrs befintliga större

strömfall, som till farleders öppnande, sjöars uttappning, ovanför belägna

ägors befrielse från översvämningar m. m. dylikt kunna användas».

För att få prövad betydelsen av ett sådant förbehåll har anhängiggjorts

rättegång om ett strömfall Kalakkårtje i Lilla Lule älv.

I vissa fall äro förbehållen något olika stiliserade, i det att förutom

strömfallen också förbehålles »därför erforderlig mark».

87

D. Skattef''örsäljning ar.

Den rätt, som i detta avseende kan ifrågakomma, grundas på

bestämmelserna uti ett den 28 december 1822 utfärdat kungl. brev och

kammarkollegii därå grundade kungörelse den 24 januari 1823. Uti

sagda kungl. brev stadgade Kungl. Maj:t, efter framställning från Riksens

ständer, att strömfall å kronohemman eller annan kronojords områden,

vilka till farleders öppnande, sjöars och kärrs storkning, ovanför belägna

ägors befrielse från översvämningar med mera dylikt, kunde för den

därav härflytande allmänna nytta för landet i framtiden behöva användas,

icke finge genom skatteköp kronan avhändas, utan hennes ägande dispositionsrätt

därav alltid henne i sådant avseende därvid förbehållas, liksom

utmål närmast omkring strömfallet av ett, två till tre tunnland jord för

att vid förekommande behov jämväl kvinna användas; dock fingo åborna

sådana strömfall, ävensom jorden, emellertid begagna, likväl utan rättighet

att vid de tillfällen, då de av förenämnda skäl behövdes, undfå

annan ersättning än för därvid uppförda byggnader, så vida Kungl.

Maj:t icke skulle vid särskilda förhållanden finna skäligt förordna, att

någon ersättning därutöver kunde dem beviljas; börandes, när strömfallet

vore särskilt skattlagt, ävensom när den jord, som därvid avstodes,

i hemmanets skattläggning ingått, motsvarande minskning i hemmanets

ränta meddelas.

Den riktiga tillämpningen av dessa bestämmelser torde väl hava

varit, att vid varje särskild skatteförsäljning undersökning verkställts,

huruvida till hemmanet hörde något strömfall, å vilket kungl. brevets

bestämmelser voro tillämpliga, och att därefter ett uttryckligt förklarande

lämnats, att strömfallet icke inginge i försäljningen, varjämte ett utmål

borde hava avsatts för kronans räkning.

Sålunda torde emellertid dessa bestämmelser aldrig, om icke möjligen

under den allra senaste tiden, hava tillämpats. Närmaste anledningen

härtill torde nog vara att söka däri, att i och för skatteförsäljningarna

icke i regel skulle verkställas någon undersökning beträffande det hemman,

varom fråga var. Man har då dragit sig för att sätta i gång en sådan

undersökning endast för att konstatera, om ett strömfall fanns, i synnerhet

som en sådan undersökning naturligen i de allra flesta fall hade lämnat

ett negativt resultat.

Intill år 1849 var det kammarkollegium, som hade hand om

skatteförsäljningarna. I och med utfärdandet av 1822 års brev och

1823 års kungörelse lät kammarkollegium uti sina tryckta formulär till

skattebref” inrycka en hänvisning till 1822 års brev och 1823 års kungörelse.

I skattebrevet förklarades sålunda hemmanet avhändas kronan

med allt vad därtill hörde — »intet undantagandes», hette det, »av

allt det, som därtill lyder och med rätta ligga bör och lagligen tillvinnas

kan att njuta, bruka och behålla under skattemannabörd och

rättighet till evärdelig ägo, som lag förmår, dock med de förbehåll,

som blivit stadgade och förordnade uti Kungl. Maj:ts nådiga brev av

den 28 december 1822 och Kungl. kammarkollegii i anledning därav

under den 24 januari 1823 utfärdade kungörelse angående vissa föreskrifter

till förekommande av den skada, som i odlingsväg förorsakas

genom uppdämningar för fisken och vattenverk m. m.».

Det lärer få anses vara tvivel underkastat, om detta generella förbehåll

kan vara tillräckligt för att tillförsäkra kronan äganderätt till ett

strömfall, å vilket kungl. brevets bestämmelser varit tillämpliga. Åven

om så skulle vara fallet är därmed icke avgjort, huruvida kronan kan

för kraftbehov göra anspråk på att i sin omedelbara besittning få ett

sådant strömfall, då ju i kungl. brevet den, som skatteköpt fastigheten,

tillförsäkrats rätt att tills vidare begagna strömfallet till dess detsamma

behövdes för något uti kungl. brevet angivet ändamål.

Dessa frågor äro föremål för prövning uti rättegången om Lanforsen.

I mitten av 1830-talet tog kammarkollegii tryckta formulär till

skattebrev slut, och fråga uppstod om tryckande av nya formulär. Från

eu del underordnade myndigheter gjordes då framställning om att på

grund av nya förordningar ytterligare en del villkor skulle ryckas in i

formuläret. Kammarkollegium vidtog emellertid då den radikala åtgärden

att stryka alla hänvisningar till särskilda författningar och endast hänvisa

till lag och författning. 1 det nya formuläret förklarade kammarkollegium

sig således avhända kronan det hemman, varom fråga var,

»med allt vad därtill nu lyder, med rätta ligga bör eller lagligen tillvinnas

kan och under hemmanets ränta inbegripet är att under skattemannarätt

äga och bruka med de i lag och författningar stadgade villkor'')).

Att kammarkollegium härmed ansett kronans rätt till förekommande

strömfall lika väl bevarad som enligt de äldre formulären torde vara

otvivelaktigt och bekräftas också därav, att de båda formulären användas

samtidigt, utan att i de faktiska förhållandena förefunnits någon anledningtill

skillnad. Om man varit tveksam beträffande tillräckligheten av förbehållet

i de äldre formulären, lär man emellertid få ställa sig ännu

mera tveksam, då fråga är om de senare formulären. Någon rättegång,

i vilken denna principiella fråga är föremål för avgörande, är icke

89

anhängiggjord, men är frågan i viss mån uppe till behandling i rättegången

om Sörforsen och Norrforsen i Ume älv.

År 1849 överflyttades rätten och skyldigheten att ombesörja skatteförsäljningar

och skatteomföringar till Konungens befallningshavande i

de olika länen.

Konungens befallningshavande hava härvid använt olika formulär.

Vissa Konungens befallningshavande, såsom i Västernorrlands och Västerbottens

län, hava icke alls talat om några villkor utan kort och gott

förklarat, att sökanden erhöll skatterätt å det hemman, varom fråga var.

Andra Konungens befallningshavande, såsom de i Jämtlands och Norrbottens

län, använde väsentligen samma formulär som under eu senare

tid tillämpades av kammarkollegium och förklarade sålunda, att hemmanet

tillägnades sökanden att äga och bruka med de i lag och författningar

stadgade villkor. Någon rättegång om betydelsen eller verkan

av ett sådant stadgande i skattebreven har icke förts. Fråga har emellertid

en gång förevarit om anställande av en dylik rättegång, nämligen

i fråga om Rengsfallet i Hårkan i Jämtland. Kammarkollegii flesta

ledamöter funno emellertid, att ett sådant allmänt hänvisande till lag

och författning icke var tillräckligt och ansågo därför att någon rättegång

icke borde anhängiggöras. En ledamot var skiljaktig och ansåg,

att rättegång borde anställas. I enlighet med av Kungl. Maj: t lämnad

föreskrift underställdes frågan Kungl. Maj:ts prövning; och förordnade

Kungl. Maj:t att kammarkollegium skulle ställa sig avvaktande och först

se till, huru rättegången om Lanforsen kom att slutligen utfalla. I det

stora antal fall, där Konungens befallningshavande på sätt nyss nämnts

i allmänhet hänvisat till lag och författning, har man förty låtit frågan

om ytterligare åtgärders vidtagande vara beroende av utgången av rättegången

om Lanforsen.

Sedan i början av innevarande århundrade frågan om kronans

rätt till strömfall blivit mera aktuell, har kammarkollegium i utfärdat

cirkulärbrev erinrat Konungens befallningshavande om skyldigheten att

vid skatte försäljningar och skatteomföringar iakttaga föreskrifterna uti

1822 års kungl. brev.

I vissa fall har på grund härav strömfall uttryckligen förbehållits

kronan.

1 andra fall har man fallit tillbaka på ett förfarande, liknande det

av kammarkollegium tidigare praktiserade, i det att man i skattebreven

inryckt ett mera generellt förbehåll. Sålunda har Konungens befallningshavande

i Norrbottens län använt ett formulär, däri säges, att

skatteöverlåtelsen skett med de i lag och författningar stadgade villkor,

12

90

»vartill hör — heter det — förbehåll om undantag av den kronan tillkommande

rätt till fors eller annat strömfall, som kan av denna skatteomföring

beröras». I viss mån skiftande uttryck ha härvid använts.

Sålunda har ibland också förbehållits »erforderlig mark». Kammarkollegii

advokatfiskal har icke ansett dessa sålunda gjorda förbehåll

tillräckliga, utan har i anförda besvär påyrkat, att ett uttryckligt förklarande

skall lämnas, att det och det strömfallet icke ingått i skatteförsäljningen,

ävensom att ett visst bestämt utmål avsättes för kronans

räkning.

Innan förevarande framställning avslutas synes det böra nämnas,

att vid de undersökningar, som verkställas i kammarkollegium, och vid

vilka fall efter fall undersökas, man så att säga sorterar de olika strömfallen.

Beträffande en del finner man, att kronan icke kan göra anspråk

på strömfallen och beslutar således att beträffande dem för närvarande

icke vidtaga någon ytterligare åtgärd. Beträffande andra åter

giva verkställda utredningar vid handen, att de ostridigt måste anses

tillhöra kronan. Dessa uppföras då å en särskild förteckning och skall

anmälan om dem framdeles göras till Kungl. Magt. Beträffande åter

andra finner man, att förhållandena äro likartade med dem, som föreligga

uti en redan anhängiggjord rättegång, och låter då vidare åtgärders

vidtagande bliva beroende av utfallet av denna rättegång. På

detta sätt bliva så småningom alla förekommande vattenfall klassificerade.

Till sist lämnas i nedanstående tablå en översikt över kronans

pågående vattenfallsprocesser, innefattande uppgift å de vattenfall, beträffande

vilka rättegångar pågå, å det huvudsakliga innehållet i redan

meddelade domar samt å den instans, på vars prövning vederbörande

mål för närvarande må vara beroende.

Rättegångar.

Kronans talan

Nygårds- och Stallforsarna samt delar

av Ålvkarlebyfallen i Dalälven...... —

Lanforsen » » ogillad

Bullerforsen » » d:o

Tvttbofallet » » d:o

Målet beroende på

prövning av:

Häradsrätten.

Hovrätten.

d:o

d:o

Kronans talan.

Krångedeforsarna i Indalsälven ogillad

Hammarsforsen » » d:o

Sk är hälls forsen » » d:o

Kattstrupeforsen » » d:o

Tänn forsen » » d:o

Klabböleforsen i Ume älv ...... d:o

Sörfors och Norrfors » » —

Fäll forsen » » ...... delvis gillad

Betseleforsen » » gillad

Storsandsforsen m. fl. i Vindelälven d:o

Hedensforsarna i Lule älv.................. ogillad

Ligga fors en d » ................. —

Kallakkårtje )) )) ................ —

Kamlungefallet i Kalix älv ............... ogillad

Hagaström i Gavleån ........................... d:o

Gideåbackaforsen i Gide älv ............ —

Fly forsen i Faxeälven........................... ogillad

Burlidfallet i Bure älv ........................ d:o

Myllykoski i Lina älv ........................ —

91

Målet beroende på

prövning av:

Kungl. Maj:t.

Hovrätten.

d:o

d:o

d:o

d:o

Häradsrätten.

Hovrätten.

Kungl. Maj:t.

Hovrätten.

d:o

Häradsrätten.

d:o

Kung]. Maj:t.

Hovrätten.

Häradsrätten.

Hovrätten.

Kungl. Maj:t.

Häradsrätten.

Slutligen avgj orda:

Hissmoforsen i Indalsälven.................

Porjusfallet i Lule älv ......................

Fällforsen i Pite älv ..........................

Del av Arnemarksforsen i Pite älv.

Flera mindre vattenfall i olika vattendrag

................................................

( ogillad genom laga kraftvunnet

{ beslut av häradsrätten.

J gillad genom laga kraftvunnet be{

slut av hovrätten,

gillad genom Kungl. Maj:ts dom.

gillad genom laga kraftvunnet beslut

av vederbörande häradsrätt.

92

Bil. II.

Diagram

utvisande huru stort procenttal av ett belopp vid olika upplåtelsetider behöver årligen

avsättas för att med ränta på ränta efter olika räntesatser bilda ett

kapital å samma belopp.

/ /rop/Va/^/.

o.f