SOU 1916:2

BILAGA TILL 1914 ÅRS KOMMISSIONS BETÄNKANDE ANGÅENDE FASTIGHETSREGISTER M. M.

SAMMANDRAG

AV

INKOMNA YTTRANDEN ÖVER 1911 ÅRS

FÖRSLAG

RÖRANDE

FASTIGHETSREGISTER FÖR STAD

M. M.

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1914

INNEHÅLL.

Sid.

Myndigheter, som avgivit utlåtande .............................................................................. 1

Remissen till överintendentsämbetet, lantmäteristyrelsen och tekniska högskolan ..................... 5

Vad kammarkollegium och Konungens befallningshavande hade att vid remissens besvarande

särskilt uppmärksamma .................................................................................... 5

Remissens behandling i svenska stadsförbundet och svenska kommunaltekniska föreningen ...... 6

Instämmanden med svenska stadsförbundet ..................................................................... 7

Remissens behandling i svenska teknologföreningen ......................................................... 7

Anmärkningar mot kommitténs sammansättning och tillkallande av sakkunnige ..................... 7

Myndigheter, som beslutat icke avgiva yttrande ............................................................... 7

Myndigheter, som förklarat att förslaget icke föranledde något yttrande................................. 8

Myndigheter, som förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget................................. 8

Tillstyrkanden............................................................................................................ 9

Avstyrkanden .......................................................................................................... 9

Hemställanden om ytterligare utredning och nytt förslag ................................................. 10

Några omdömen........................................................................................................ 14

Bör lagstiftningen i ämnet uppskjutas i avbidan på ny lag om skifte av jord och till dess erfarenhet

vunnits om jordregisterförordningens verkan ........................................... 20

Förslagets förhållande till en ifrågasatt mätningsförordning............................................... 22

Förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad................................................ 24

§ 1 ................................................................................. 24

Behovet av registret .................................................................................... 24

§ 2 .................................................................................................................. 29

§ 3 .................................................. 34

Arbetet bör icke forceras .............................................................................. 34

Det föreslagna registret blir för dyrt............................................................... 36

Positiva förslag .......................................................................................... 42

§ 4 .................................................................................................................. 49

Kompetensbestämmelsen................................................................................. 49

Bestämmelsen att arbetet skall fortgå efter av lantmäteristyrelsen uppgjord plan...... 82

§ 5 .................................................................................................................. 82

§§ 6 och 7......................................................................................................... 83

II

Rågångsbestämning....................................................................................... 83

§ 8 .................................................................................................................. 89

Nymätning bör icke ske allenast för erhållande av registerkarta; en fullt användbar

sådan bör kunna åstadkommas med ledning av befintligt kartmaterial ......... 89

§ 9 .................................................................................................................. 97

§ 12 ............................................................................................................... 98

§ 13 ............................................................................................................... 101

§ 14 ........................... 101

§ 22 ............................................................................................................... 102

§ 23 ............................................................................................................... 102

§ 24 ............................................................................................................... 102

§ 25 ............................................................................................................... 103

§ 26 ............................................................................................................... 104

§ 28 .............................................................................................................. 1°4

§ 29 .............................................................................................................. 104

§ 30 ............................................................................................................... 105

§ 31 ............................................................................................................... 105

§ 32 ............................................................................................................... 106

Stadsplanen har icke iakttagits ..................................................................... 106

Rättslig eller administrativ indelning................................ HO

Upplägget i tomtboken................................................................................. 115

Skall längden å tomts särskilda sidor upptagas i tomtboken? .............................. 116

§ 39 .............................................................................................................. H8

§ 40 ............................................................................................................... 118

§ 43 ............................................................................................................... 119

§ 46 ............................................................................................................... H9

§ 49 ............................................................................................................... 119

§ 52 ............................................................................................................... 120

Samfällda undantag böra upptagas i tomt- och jordeboken ................................. 120

§ 53 ............................................................................................................... 120

Skola gator o. d. upptagas i tomtboken............................................................ 120

§ 56 ............................................................................................................... 120

§ 63 ............................................................................................................... 121

§ 66 ............................................................................................................... 121

§ 67 ............................................................................................................... 122

§ 68 ............................................................................................................... 122

§ 69 .......... 123

§ 71 ............................................................................................................... 124

§§ 72 och 73...................................................................................................... 126

Förslaget till kungörelse rörande ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 13 juni 1908

angående jordregister.......................................................................................... 126

Förslaget till förordning med närmare föreskrifter angående särskilt jordregister med tomtbok

eller särskild tomtbok för vissa områden å landsbygden............................................. 126

§ 4 ...................................................................;.............................................. 129

§ 12 .................................... 129

III

§ 10 ........................................;...................................................................... 129

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsregister ................................. 130

1 8.................................................................................................................. 130

2 och 3 §§......................................................................................................... 130

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av § 80 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse

på landet .......................................................................................... 130

Förslaget till lag angående ändrad ''lydelse av 2 § 7 mom. i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt........................................................................................... 137

hörslaget till lag om ändrad lydelse åt 2, 10, 61, 59 och 83 §§ i stadgan den 9 november 1866

om skiftesverket i riket....................................................................................... 13g

83 § ............................................................................................................... 140

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 20 § 1 mom. samt 29 och 30 §§ i lagen den 27

juni 1896 om hemmansklyvnine, ägostyckning och jorda vsöndring .................. 141

20 § .......................................................................................... 141

29 § ................................................ 142

30 § ............................................................................................................... 143

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad

lägenhet................................................................................................ 444

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april 1907 angående avlösning

av avgäld från avsöndrad lägenhet........................................................................ 145

Förslaget till kungörelse angående uppgifter för anteckning i fastighetsregister av vissa beslut

rörande avgälder med mera ................................................................................. 146

Förslaget till lag angående avskiljande av visst område från hemman eller lägenhet i anledning

av förändring i administrativ indelning.................................................................. 146

2 § .................................................................................................................. 147

Förslaget till lag angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning 148

2 § ........................................................................................................ 151

3 § ............................................................................................................ 152

Kompetensen ............................................................................................. 153

Stad bör kunna förhindra planlös avstyckning.......................................... 155

5 §.................................................................................................................. 156

12 § ............................................................................................. 157

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag till stadsplan och

tomtindelning, om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om tomtmätning...... 157

1 § ................................................................................................................. 158

Kompetensen ............................................................................................. 168

Kompetens för tomtmätning........................................................................... 161

Kompetens för upprättande av förslag till stadsplan .......................................... 167

2 § ...........................................-...................................................................... 185

3 § ................................................................................................................. 186

4 §.............................................................................-................................... 186

5 §.................................................................................................................. 186

6 §................................................................................................................ 187

8 §................................................................................................................... 188

I7 § ....................... 189

IV

21 § ............................................................................................................... 190

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4, 5, 10 och 12 §§ i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring av tomts område................................................................................. 191

Förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser angående tomtbildning å område, varest tomtindelning

förut ej finnes .................................................................................... 191

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken.......................................... 192

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning ............................................................................................. 192

Förslaget till kungörelse rörande ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i kungörelsen den 31 augusti

1907 angående bestämmelser i fråga om behandling av förslag till stadsplan och tomtindelning

......................................................... 192

Förslaget till lag om ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom........................................................................... 192

Förslaget till lag angående upphävande för visst fall av bestämmelser i lagen den 14 juni 1907

om inskrivning av tomträtt samt av fång till sådan rätt .......................................... 193

Förslaget till kungörelse angående ändring af vissa bestämmelser i kungörelsen den 14 september

1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras..................... 193

Förslaget till kungörelse angående ändring av vissa bestämmelser i 3 § i kungörelsen den 29

november 1907 om tomträttsböckers inrättande och förande....................................... 193

Förslaget till kungörelse rörande ändrad lydelse av 1, 17, 36, 38, 40, 42 och 48 §§ i instruktionen

den 22 oktober 1909 för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare..................... 194

x § .................................................................................................................. 194

Centralmyndighet för städernas mätningsväsen................................................... 194

Behovet av ökade arbetskrafter inom lantmäteristyrelsen .................................... 198

40 § .............................................................................................................. 206

Förslaget till kungörelse rörande ändrad lydelse av §§ 1 och 3 i förordningen den 7 december

1883 angående expeditionslösen .......................................................................... 209

Förslaget till kungörelse rörande ändrad lydelse av §§ 1 och 3 i förordningen den 18 september

1908 angående stämpelavgiften.............................................................................. 209

1

Detta sammandrag omfattar inkomna yttranden från:

Kungl. kammarkollegium (presidenten Munthe, kammarråden Björkman (föredragande)

och von Olter samt adjungerade ledamöterna Bergström och Bovin; särskild mening av

Björkman);

Kungl. överintendentsämbetet;

Kungl. lantmäteristyrelsen (överdirektören Rhodin samt byråcheferna Eriksson och

Hamrin; särskilda meningar av de två senare). Lantmäteristyrelsen har berett rikets

förste lantmätare tillfälle att yttra sig öv.er betänkandet särskilt i avseende å de delar

därav, varigenom skyldigheter blivit förste lantmätaren ålagda. Detta tillfälle har emellertid

icke begagnats av förste lantmätarna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Förste lantmätarna i Uppsala, Gottlands och Blekinge län hava

förklarat sig icke hava något med avseende å förslaget i fråga att erinra. För övriga

förste lantmätare har företrädesvis den ökade arbetsbörda, som av förslagets antagande

komme att för dem bliva en följd, utgjort anledning till erinran.

Kungl. tekniska högskolans styrelse och lärarekollegium;

Svenska stadsförbundet;

Svenska kommunaltekniska föreningen;

Svenska teknolog/-''öreningen;

Överståthållarämbetet;

Stadsingenjörskontoret, stadens ombudsman, byggnadsnämnden, drätselnämndens

första avdelning och stadsfullmäktige i Stockholm.

Stockholms län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i

Södertälje, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Norrtälje (särskild mening

av byggnadsnämndens ordförande C. O. Rydberg), allmän rådstuga, drätselkammaren och

magistraten i Östhammar, stadsfullmäktige och magistraten i Öregrund, stadsfullmäktige

och magistraten i Sigtuna, munieipalstämman i Bromsten, municipalstämman och munieipalnämnden

i Liljeholmen, kommunalfullmäktige i Djursholm, kommunalnämnden och kommunalstämman

i Sundbyberg, kommunalnämnden och kommunalstämman i Lidingö, kommunalnämnden

och kommunalfullmäktige i Saltsjöbaden, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden

i Nynäshamn, municipalnämnden och municipalstämman i Duvbo, municipalnämnden

och municipalstämman i Solliem, municipalnämnden och municipalstämman i

Mariehäll, municipalnämnden och municipalstämman i Nya Huvudsta, municipalnämnden

och municipalstämman i Lilla Alby, municipalfullmäktige och municipalnämnden i Tumba,

municipalnämnden i Örby samt municipalnämnden och municipalstämman i Jänta;

Uppsala lön: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i Uppsala,

stadsfullmäktige och magistraten i Enköping och municipalnämnden och municipal

Förslag

rörande Fastighetsregister för stad. i

Myndigheter,

som avgivit utlåtande.

2

stämman i Tierp samt kronofogden i Örbyhus fögderi och länsmannen i Tierps tingslags

länsmansdistrikt;

Södermanlands län: Konungens befallningshafvande, stadsfullmäktige och magistraten

i Strängnäs, stadsfullmäktige och magistraten i Trosa, kommunalfullmäktige och municipalstyrelsen

i Malmköping, municipalfullmäktige och municipalnämnden i Katrineholm,

municipalnämnden och municipalfullmäktige i Vingåker, municipalnämnden och municipalstämman

i Gnesta samt municipalnämnden och municipalstämman i Oxelösund;

Östergötlands län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och byggnadsnämnden

i Norrköping samt stadsingenjören därstädes John E. Petterson, byggnadsnämnden

och stadsfullmäktige i Motala, stadsfullmäktige i Vadstena, stadsfullmäktige och magistraten

i Skeninge, municipalstämman och municipalnämnden i Kisa, municipalstämman

och municipalnämnden i Mjölby, byggnadsnämnden, municipalfullmäktige och municipalnämnden

i Åtvidaberg, municipalstämman i Borgs villastad, municipalstämman i Norrköpings

norra förstäder samt municipalnämnden och municipalstämman i Boxliolm;

Jönköpings län: Konungens befallningshavande, magistraten i Jönköping, stadsstyrelsen

i Huskvarna samt kommunalnämnden och kommunalstämman i Vetlanda;

Kronobergs län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige i Växjö, kommunalnämnden

och kommunalstämman i Älmhult, municipalstämman i Byd, municipalstämman

i Strömsnäs bruk och municipalfullmäktige i Ljungby köping;

Kalmar län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i

Kalmar, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Oskarshamn, stadsfullmäktige

och magistraten i Västervik, stadsfullmäktige och magistraten i Virnmerby, stadsfullmäktige

och stadsstvrelsen i Borgholm, kommunalnämnden och köpingsstyrelsen i Figeholm,

köpingsstyrelsen och kommunalstämman i Nybro, köpingsstyrelsen och kommunalstämman

i Mörbyl&nga samt municipalstämman och municipalstyrelsen i Gamleby;

Gottlands län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i

Visby och stadsingenjören därstädes A. Serbom samt municipalnämnden i Hemse:

Blekinge län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, drätselkammaren,

stadens ombudsman och stadsingenjören samt magistraten i Karlskrona, stadsfullmäktige,

drätselkammaren och magistraten i Ronneby, stadsfullmäktige och magistraten i

Karlshamn, stadsfullmäktige och magistraten i Sölvesborg, municipalnämnden och municipalstämman

i Långö samt kommunalnämnden och kommunalstämman i Kristianopel;

Kristianstads lön: Konungens befallningshavande, magistraten och stadsfullmäktige,

drätselkammaren och byggnadsnämnden i Kristianstad, magistraten, stadsfullmäktige, drätselkammaren

och byggnadsnämnden i Ängelholm, municipalnämnden och municipalstämman

i Båstad, municipalnämnden och municipalstämman i Åstorp, municipalnämnden och municipalstämman

i Klippan, municipalstämman i Sösdala, municipalnämnden och municipalstämman

i Hästveda, municipalnämnden och municipalstämman i Osby, municipalnämnden

och municipalstämman i Vinslöv, municipalnämnden och municipalstämman i Vilan,

municipalnämnden och municipalstämman i Brantevik, municipalstämman och municipalnämndens

ordförande i Skillinge, municipalnämnden och municipalstämman i Broby, kommunalnämnden

och kommunalstämman i Torekov, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden

i Hässleholm samt municipalfullmäktige och municipalnämnden i Ahus;

Malmöhus län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, magistraten, drätselkammaren

och byggnadsnämnden i Malmö samt rådmannen Knut Dahlberg, drätselkam

-

:s

marens byggnadschef Edw. A. Sjögreen, avdelningschefen för vatten- och kloakverken Ivar

Wendt och stadsingenjören A. Nilsson därstädes, magistraten och stadsfullmäktige i Lund,

stadsfullmäktige, magistraten och drätselkammaren i Landskrona, stadsfullmäktige, magistraten

och drätselkammaren i Hälsingborg, magistraten i Ystad, stadsfullmäktige, magistraten

och byggnadsnämnden i Trälleborg, allmän rådstuga och magistraten i Skanör, stadsstyrelsen

och stadsfullmäktige i Eslöv, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Limhamn,

kommunalfullmäktige och municipalstyrelsen i Hörby, municipalstämman och municipalstyrelsen

i Råå, municipalstyrelsen och municipalstämman i Ram plantering, municipalnämnden

och municipalstämman i Bjuv, municipalstyrelsen i Höganäs, municipalstämman i Malle,

municipalnämnden och municipalstämman i Arlöv, municipalstyrelsen och municipalstämman

i Lomma, municipalstämman och municipalnämnden i Furulund, municipalstyrelsen

och municipalstämman i Löberöd, municipalstyrelsen och municipalfullmäktige i Höör,

municipalstyrelsen och municipalstämman i Sjöbo, municipalstyrelsen och municipalstämman

i Vellinge, municipalstyrelsen och municipalfullmäktige i Svedala samt municipalstyrelsen

och municipalstämman i Skurup;

Hallands län: Konungens befallningshavande, magistraten i Halmstad, magistraten

och stadsfullmäktige i Laholm, magistraten och stadsfullmäktige i Falkenberg, magistraten

och stadsfullmäktige i Varberg, magistraten i Kungsbacka samt municipalnämnden och municipalstämman

i Oskarström;

Göteborgs och Bohus län: Konungens befallningshavande, magistraten, rådstuvurätten

(särskild mening av rådmannen E. V. Molin) och stadsfullmäktige i Göteborg, samt drätselkammaren,

byggnadsnämnden och stadskamreraren A. Cavalli ävensom stadsingenjörerna

Albert Lilienberg och A. Södergren därstädes, magistraten och stadsfullmäktige i Kungälv,

magistraten och stadsfullmäktige i Marstrand, magistraten och stadsfullmäktige i Lysekil,

magistraten och stadsfullmäktige i Uddevalla samt stadsingenjörerna därstädes A. H. Lindeberg

och Oscar A. Kornell, magistraten och stadsfullmäktige i Strömstad samt stadsingenjören

därstädes Aug. (lärling, kommunalstämman och kommunalnämnden i Fiskebäckskil,

kommunalstämman och kommunalnämnden i Grundsund, municipalnämnden och municipalstämman

i Gärda, municipalnämnden och municipalfullmäktige i Lunden, municipalstämman

och municipalnämnden i Fjällbacka, municipalstämman och municipalnämnden i Grebbestad,

municipalstämman och municipalnämnden i Klädesholmen, municipalstämman och municipalnämnden

i Kyrkesund och Björholmen, municipalnämnden och municipalstämman i Mollösund,

municipalnämnden och municipalstämman i Gullholmen, municipalnämnden och municipalstämman

i Smögen, municipalnämnden och municipalstämman i Gravarne och Bäckevik,

municipalstämman i Skärhamn, municipalstämman och municipalnämnden i Hälleviksstrand,

kronofogdarna i Göteborgs, Norrvikens, Orusts och Tjörns samt Sunnervikens fögderier

ävensom häradsskrivarna i Göteborgs, Inlands, Orust och Tjörns, Sunnervikens och

Norrvikens fögderier;

Älvsborgs län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, magistraten, drätselkammaren

och byggnadsnämnden i Borås, kommunalstämman i Mellerud och municipalstämman

i Herrljunga genom sin ordförande Hj. Hulling;

Skaraborgs län: Konungens befallningshavande, magistraten och stadsfullmäktige i Mariestad,

magistraten och stadsfullmäktige i Lidköping, stadsfullmäktige och magistraten i Skara,

stadsfullmäktige och magistraten i Skövde, magistraten och stadsfullmäktige i Hjo, magistraten

och stadsfullmäktige i Falköping, stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidaholm, kom

-

4

munalfullmäktige och kommunalnämnden i Töreboda, kommunalstämman och municipalstvrelsen

i Grästorp samt kommunalnämnden, kommunalstämman och byggnadsnämnden i Vara;

Värmlands län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i

Karlstad, stadsfullmäktige och magistraten i Kristinehamn, stadsfullmäktige och magistraten

i Filipstad, stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Arvika, kommunalfullmäktige och

byggnadsnämnden i Säfjte, municipalnämnden i Swnne, municipalnämnden och municipalstämman

i Kil samt kronofogdarna i Mellansysslets, Södersysslets och Fryksdals fögderier;

Örebro län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, drätselkammaren och

magistraten i Örebro samt stadslantmätaren därstädes K. Davidson, stadsfullmäktige i

Askersund, stadsfullmäktige i Kora samt köpingsnämnden och köpingsstämman i Kopparberg;

Västmanlands län: Konungens befallningshavande, magistraten och stadsfullmäktige

i Västerås, stadsfullmäktige och magistraten i Sala, magistraten, stadsfullmäktige och byggnadsnämnden

i Arboga, municipalstämman i Heby, municipalstämman i Korberg, kommunalfullmäktige

i Kungsör samt kronofogdarna i Bergslags och Salbergs-Väsby fögderier;

Kopparbergs län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i

Falun, stadsfullmäktige och magistraten i Säter, stadsfullmäktige och magistraten i Hedemora,

kommunalstämman och byggnadsnämnden i Borlänge, kommunalstämman och kommunalnämnden

i Avesta, kommunalnämnden och kommunalstämman i Morastrand, municipalstämman

i Ludvika, municipalstämman i Vansbro, municipalstämman och municipalnämnden

i Leksands Koret samt municipalstämman och municipalnämnden i Krylbo;

Gävleborgs län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, magistraten, byggnadsnämnden

och drätselkammaren i Gävle samt t. f. stadsingenjören därstädes Gunnar

Sjöberg, köpingsstämman och köpingsnämnden i Bollnäs samt municipalstämman och

municipalnämnden i Arbrå;

Västernorrlands län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten

i Härnösand, stadsfullmäktige och magistraten i Sundsvall, magistraten och drätselkammaren

i Örnsköldsvik, municipalstämman och municipalnämnden i Skönsmon, municipalnämnden och

municipalstämman i Skönsberg samt municipalnämnden och municipalstämman i Kramfors;

Jämtlands län: Konungens befallningshavande, byggnadsnämnden, stadsfullmäktige

och magistraten i Östersund, municipalstyrelsen och municipalstämman i Strömsund, municipalstyrelsen

och municipalstämman i Svegmon, municipalstyrelsen och municipalstämman

i Järpen, municipalstämman och municipalstyrelsen i Hornsberg, municipalstyrelsen

och municipalstämman i Odenslund samt municipalstyrelsen och municipalstämman i Bräcke;

Västerbottens län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i

Umeå, stadsfullmäktige, byggnadsnämnden och magistraten i Skellefteå, municipalnämnden

och municipalstämman i Kordmalings kyrkovali, municipalnämnden och municipalstämman

i Vännäs, municipalnämnden och municipalstämman i Djupvik, municipalnämndens ordförande

och municipalstämman i Åsele, municipalnämnden och municipalstämman i Lycksele

samt kronofogdarna i Umeå och Lappmarks fögderier;

Korrbottens län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i

Luleå, stadsfullmäktige och magistraten i Piteå, municipalstyrelsen och stadsfullmäktige i

Haparanda, municipalstyrelsen och municipalstämman i Kiruna, municipalstyrelsen och

municipalnämnden i Svartöstaden, municipalstämman och municipalstyrelsen i Kalix, mu

-

nieipalnämnden och municipalstämman i Boden, municipalstämman och munieipalstyrelsen

i Arvidsjaur samt municipalstämman i Gellivare. 1

Overintendentsämbetet anbefalldes i remissen att avgiva utlåtande över betänkandet .Av"u''fs«‘ ulj

D ov er intendent s

i

vad anginge upprättande av förslag till stadsplan och tomtindelning. Lantmäteristyrelsen ämbetet, tant

anbefalldes avgiva yttrande över betänkandet i vad det anginge lantmäteriväsendet. Tek- 0™iteinukahågniska

högskolans styrelse anbefalldes avgiva utlåtande över förslaget i vad anginge frågan skolan.

om kompetens till mätningsmannabefattning i stad. Styrelsen har inhämtat yttrande i ämnet

av högskolans lärarekollegium.

Kammarkollegium anbefalldes att vid besvarande av remissen särskilt uppmärksamma:

A. Förslagen till:

lag angående ändrad lydelse av 20 § 1 mom. samt 29 och 30 §§ i lagen den 27

juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,

lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad

lägenhet,

lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april 1907 angående avlösning

av avgäld från avsöndrad lägenhet,

kungörelse angående uppgifter för anteckning i fastighetsregister av vissa beslut rörande

avgälder m. m.,

lag angående avskiljande av visst område från hemman eller lägenhet i anledning

av förändring i administrativ indelning;

B) Förslagen till följande författningar, i den mån dessa innehölle ändrade bestämmelser

om fastighetsindelning och fastighetsbeteckningar å landsbygden eller eljest berörde

de om jordeboksväsendet å landet meddelade föreskrifter:

förordning angående fastighetsregister för stad,

kungörelse rörande ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 13 juni 1908

angående jordregister,

förordning med närmare föreskrifter angående jordregister med tomtbok eller särskild

tomtbok för vissa områden å landsbygden,

lag angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning,

lag med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag till stadsplan och tomtindelning,

om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om tomtmätning.

I remissen anbefalldes resp. Konungens befallningshavande att dels för varje till länet

hörande stad, köping eller samhälle, varest på grund av föreskrift om tillämpning av byggnadsstadgan

för rikets städer eller särskilt förordnande lagen angående stadsplan och tomtindelning

ägde motsvarande tillämpning, lämna såväl den myndighet, genom vilken stadens

eller samhällets beslutanderätt utövades, som ock magistraten eller, där magistrat ej funnes,

den för staden eller samhället tillsatta styrelse tillfälle att yttra sig över förslaget, dels ock med

inkomna yttranden och eget underdånigt utlåtande över betänkandet till Kungl. Maj:t inkomma.

Vid besvarande av remissen skulle Konungens befallningshavande särskilt uppmärksamma:

Vad, kammarkollegium

och

Konungens befallni

ngsh av ande

hade att vid

remissens besvarande

särskilt

u ppmä rksa urna.

1 Här må anmärkas, att häradshövdingen Axel östergren i en broschyr» Om det föreslagna

fastighetsregistret för stad, en redogörelse för förslagets syfte och huvudsakligaste bestämmelser,

Stockholm 1912», bemött åtskilliga mot förslaget framställda anmärkningar. Uppsatser i ämnet

hava under år 1912 förekommit i »Svenska stadsförbundets tidskrift», »Teknisk tidskrift» och

»Svensk Lantmäteritidskrift».

Femissens behandling

i

svenska stadsförbundet

och

svenska kommunaltekniska

föreningen.

ti

A. Förslagen till:

lag angående ändrad lydelse av § 80 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse

på landet,

lag angående ändrad lydelse av 20 § 1 mom. samt 29 och 30 §§ i lagen den 27

juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,

lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad

lägenhet,

lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april 1907 angående avlösning

av avgäld från avsöndrad lägenhet,

kungörelse angående uppgifter för anteckning i fastighetsregister av vissa beslut

rörande avgälder m. m.,

lag angående avskiljande av visst område från hemman eller lägenhet i anledning

av förändring i administrativ indelning;

B) Förslaget till lag angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår

i tomtindelning, i vad detta förslag anginge stad under landsrätt samt landsbygden;

C) Förslaget till lag lag med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag

till stadsplan och tomtindelning, om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om

tomtmätning, utom i vad förslaget anginge tomtmätning och tomtgränsreglering;

D) Förslagen till följande författningar i vad därigenom vissa skyldigheter ålagts

Konungens befallningshavande eller häradsskrivare och landskontor:

förordning angående fastighetsregister för stad,

kungörelse angående ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 13 juni 1908

angående jordregister,

förordning med närmare föreskrifter angående särskilt jordregister med tomtbok eller

särskild tomtbok för vissa områden å landsbygden,

kungörelse angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ i kungörelsen den 31 augusti 1907

angående bestämmelser i fråga om behandling av förslag till stadsplan och tomtindelning.

Vid Svenska kommunaltekniska föreningens årsmöte i Göteborg år 1911 beslöt föreningen

bland annat att tillsätta en kommitté, bestående av stadsingenjören i Hälsingborg

S. Ewald, vice stadsingenjören i Stockholm O. Myrberg och andre stadsingenjören i Göteborg

A. Södergren, med uppdrag dels att utarbeta förslag till program och bestämmelser

för städernas triangel- och tomtmätningar, dels att noga följa de rörelser inom landet,

som strävade att till lantmäterikåren överföra mätnings-, stadsplane- med flera arbeten inom

städerna, samt att, om så visade sig erforderligt, till föreningens styrelse inkomma med förslag

i ärendet. Till denna kommitté har styrelsen genom beslut den 19 november 1911 föryttrande

överlämnat nu ifrågavarande betänkande för erhållande av dess utlåtande. Ewald,

Myrberg och Södergren hava jämväl av svenska stadsförbundets styrelse varit tillkallade

att jämte rådmannen i Kristianstad, ledamoten av Riksdagens första kammare A. Dahl

såsom sakkunnige avgiva yttrande över samma betänkande och förslag, och hava dessa

fyra personer avgivit utlåtande, som överlämnats till såväl svenska kommunaltekniska

föreningen som svenska stadsförbundet. Vid ett sammanträde har stadslantmätaren i Örebro

K. Davidson på grund av särskild kallelse deltagit i beredningens överläggningar. Vid

förslagets behandling i svenska stadsförbundet hava i dess representationsförsamling närvarit

styrelseledamöterna fil. doktorn Sixten von Friesen, justitierådet A. Borgström, grosshandlaren

Pehr Swartz, direkören Aug. Stålberg, disponenten Hj. Hulting och professorn

7

tv Phragmén ävensom v. häradshövdingen Emil Kinander, borgmästaren O. Holmdahl,

handlanden Gustaf lloman, revisionssekreteraren E. Ilåkanson, kamreraren Herman Ähström,

professorn C. G. E. Djörling, konsuln Oscar Trapp, grosshandlaren A. L. Apelstam, borgmästaren

V. Schneider, borgmästaren Sixten Neigliek, handlanden Th. Gustafson, kronofogden

C. Almgren, akademisekreteraren Joll. von Bahr, majoren Eric Uggla, ingenjören

Hadar Hallström, rektorn A. Dahlman, hovrättsrådet H. Wrede, direktören lladar Hallström,

konsuln J. Jeansson, apotekaren Er. Afzelius, kaptenen E. Hellgren och redaktören A.

Burman. Såväl svenska stadsförbundet som svenska kommunaltekniska föreningen hava

förklarat sig i huvudsak instämma i det av ovannämnda beredning avgivna utlåtande.

De förena sig således i de anmärkningar, som här nedan upptagas såsom framställda

av svenska stadsförbundets beredning.

Vid förslagets behandling i kammarkollegium har kammarrådet Björkman i sin särskilda

mening förklarat sig instämma i de synpunkter, som framhållits av svenska stadsförbundet.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Norrtälje, municipalstämman

i Bromsten, municipalnämnden och municipalstämman i Lilla Alby, municipalnämnden

och municipalstämman i Solhem, magistraten, stadsfullmäktige, drätselkammaren

och byggnadsnämnden i Kristianstad, municipalnämnden och municipalstämman i Åstorp,

magistraten i Trälleborg, magistraten och stadsfullmäktige i Uddevalla, magistraten och

stadsfullmäktige i Kungälv, Konungens befallningsliavande i Värmlands län, köpingsnämnden

och köpingsstämman i Kojjparberg, stadsfullmäktige i Nora, municipalstämman i Ludvika,

köpingsnämnden i Bollnäs, köpingsnämnden och köpingsstämman i Arbrå samt drätselkammaren

i Gävle hava förklarat sig instämma med eller ansluta sig till svenska stadsförbundet.

Hj. Kulting (jämför uppgiften å vid förslagets behandling i svenska stadsförbundets

representationsförsamling närvarande) har för municipalstämman i Herrljunga avgivit

utlåtande, som huvudsakligen är en avskrift av vissa delar av svenska stadsförbundets

yttrande i ämnet.

På anmodan av svenska teknologföreningens styrelse har förslaget upptagits till behandling

inom föreningens avdelningar för väg- och vattenbyggnadskonst samt för husbyggnadskonst,

vilka för ändamålet tillsatt en beredning, bestående av professorn vid

tekniska högskolan Edv. Jäderin, ordförande, kaptenen vid väg- och vattenbyggnadskåren

Helge G. Torulf, civilingenjörerna Nils O. Gellerstedt och Fritz W. Berger samt arkitekterna

P. O. Hallman, Torben A. Grut och Gustaf Linden. Vid gemensamt sammanträde

den 24 februari 1913 hava nämnda avdelningar beslutit att i huvudsaklig överensstämmelse

med ett av beredningen utarbetat förslag avgiva yttrande i ämnet.

I en del inkomna yttranden göras anmärkningar mot kommitténs sammansättning

och dess anlitande av sakkunnige. Lantmäteriintresset skulle härvid väl mycket tillgodosetts.

Sakkunnige i stadsplane- och övriga kommunala frågor hade icke hörts. Följden hade

blivit, att de för städerna säregna förhållanden icke vunnit tillräckligt beaktande. Förslagets

upphöjande till lag utan omarbetning skulle utöva ett skadligt inflytande för städerna.

Kommunalfullmäktige i Djursholm, kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i

Saltsjöbaden, kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Nynäshamn, municipalnämnden

i Örby, stadsfullmäktige och magistraten i Uppsala, stadsfullmäktige i Norrköping, municipalstämman

i Klippan, municipalstämman i Sösdala, municipalnämnden och municipal

-

Instämmanden

med svenska

stadsförbundet.

Remissens behandling

i

svenska teknologföreningen.

Anmärkningar

mot kommitténs

sammansättning

och tillkallande

av sakkunnige.

Myndigheter,

som beslutat

icke avgiva yttrande.

8

stämman i Osby, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Hässleholm, kommunalnämnden

och kommunalstämman i Torekov, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden

i Limhamn, municipalstämman i Malle, municipalstämman och municipalnämnden i Furuluncl,

municipalstyrelsen och municipalstämman i Löberöd, kommunalstämman och kommunalnämnden

i Grundsund, municipalstämman i Gärda, stadsfullmäktige i Kristinehamn, stadsstyrelsen

och stadsfullmäktige i Arvika, municipalnämnden i Sunne, municipalnämnden

och municipalstämman i Kil, stadsfullmäktige och magistraten i Sala, kronofogden i

Bergslags fögderi, kommunalfullmäktige i Kungsör, stadsfullmäktige i Säter, municipalstämman

i Leksands Nord, stadsfullmäktige i Härnösand, stadsfullmäktige i Sundsvall, munieipalstämman

och municipalstyrelsen i Hornsberg, kommunalstämman i Djupvik samt stadsfullmäktige

och magistraten i Luleå hava beslutat att icke avgiva något yttrande i ärendet.

soTförklara t, Municipalnämnden och municipalstämman i Liljeholmen, stadsfullmäktige och magi

attföranledde^

s^ra^en * Trosa, municipalnämnden och municipalstämman i Oxelösund, municipalstämman

något yttrande, i Strömsnäs bruk, magistraten i Visby, municipalnämnden i Hemse samt kommunalstämman

i Mellerud hava förklarat att förslaget icke föranledde något yttrande.

Myndigheter,

som förklarat

sig icke hava

något att erinra

mot förslaget.

Konungens befallning shav ande i Stockholms län, stadsfullmäktige i Öregrund, kommunalnämnden

och kommunalstämman i Sundbyberg, municipalnämnden och municipalstämman

i Mariehäll, municipalnämnden i Nya Huvudsta, kommunalfullmäktige i Malmköping,

municipalstämman och municipalnämnden i Kisa, municipalstämman och municipalnämnden

i Mjölby, byggnadsnämnden, municipalfullmäktige och municipalnämnden i Åtvidaberg,

municipalnämnden och municipalstämman i Boxholm, kommunalnämnden och kommunalstämman

i Vetlanda, kommunalstämman och kommunalnämnden i Älmliult, municipalstämman

i Ryd, köpingsstyrelsen och kommunalstämman i Mörbylånga, municipalstämman och

municipalstyrelsen i Gamleby, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Ronneby, stadsfullmäktige

i Sölvesborg, municipalnämnden och municipalstämman i Båstad, municipalnämnden

i Klippan, municipalstämman och municipalnämnden i Brantevik, municipalnämnden

och municipalstämman i Broby, allmänna rådstugan i Skanör, kommunalfullmäktige och

municipalstyrelsen i Hörby, municipalstyrelsen i Höganäs, municipalstyrelsen och municipalstämman

i Lomma, municipalstyrelsen och municipalfullmäktige i Svedala, municipalstyrelsen

och municipalstämman i Skurup, magistraten och stadsfullmäktige i Laholm, magistraten

i Varberg, municipalnämnden och municipalstämman i Grebbestad, municipalnämnden

och municipalstämman i Mollösund, municipalnämnden och municipalstämman i Gullholmen,

municipalstämman i Skärhamn, municipalstämman och municipalnämnden i Hällevilcsstrand,

kronofogdarna i Göteborgs, Norrvikens, Sunnervikens och Mellansysslets fögderier,

häradsskrivarna i Göteborgs, Inlands, Orusts och Tjörns samt Sunnervikens fögderier,

Konungens befallning shav ande i Västmanlands län, municipalstämman i Heby, kronofogden

i Salbergs-Väsby fögderi, municipalstämman i Norberg, magistraten i Hedemora, kommunalnämnden

och kommunalstämman i Avesta, municipalnämnden och municipalstämman i

Kramfors, municipalstyrelsen och municipalstämman i Strömsund, municipalstyrelsen och municipalstämman

i Svegmon, municipalstyrelsen och municipalstämman i Broche, stadsfullmäktige,

byggnadsnämnden och magistraten i Skellefteå, kronofogden i Umeå fögderi, municipalnämnden

och municipalstämman i Vännäs, municipalnämnden i Djupvik, municipalnämndens

ordförande i Asele, magistraten i Piteå samt municipalstämman och municipalstyrelsen

i Arvidsjaur hava förklarat, att de icke hade något att erinra mot förslaget.

Municipalnämnden och municipalstämman i Järna, municipalnämnden och munici- Tillstyrkanden.

palstämman i Tierp samt kronofogden i Orbyhus fögderi och länsmannen i Tierps tingslags

länsmansdistrikt, municipalstämman i Norrköpings norra förstäder, municipalnämnden

och municipalstämman i Långö, kommunalnämnden och kommunalstämman i Kristianopel,

municipalnämnden och municipalstämman i Vinslöv, municipalnämnden och municipalstämman

i Fjällbacka, municipalnämnden och municipalstämman i Klädesholmen, municipalstämman

i Vansbro, municipalnämnden och municipalstämman i Skansberg, municipalstyrelsen

och municipalstämman i Järpen, municipalstvrelsen och municipalstämman i

Odenslund samt kronofogden i Lappmarks fögderi tillstyrka förslaget. Stadsfullmäktige i

Hedernora beslöto att i huvudsak tillstyrka förslaget.

Stockholms stadsingenjörskontor och stadens ombudsman hava i gemensamt yttrande, Afstyrkande^

jämte det de gjort gällande, att förslagets genomförande vore för Stockholm obehövligt,

framställt anmärkningar mot förslaget samt med hänsyn till dessa anmärkningar såsom

sin åsikt uttalat, att förslaget vore fullständigt obehövligt och olämpligt. Häri instämmer

Stockholms städs drätselnämnds första avdelning.

Stockholms stadsfullmäktige, som förmäla, att de mottagit av stadens drätselnämnds

första avdelning och stadens byggnadsnämnd infordrat och åberopat yttrande från stadsingenjörskontoret

och stadens ombudsman och att de dessutom tagit del av den utredning

i ärendet, som verkställts på uppdrag av svenska stadsförbundet och av förbundet

sedermera åberopats emot bifall till förslaget, säga sig i dessa yttranden funnit så tungt

vägande anmärkningar framställda mot förslaget, att de ansåge en lagstiftning på grundvalen

av detsamma icke böra komma till stånd, och hemställa förty, att förslaget icke

måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Stadsfullmäktige och magistraten i Kalmar: Då, så vitt försports, några större olägenheter

icke vidlåda det nuvarande fastighetsboksväsendet i stad, åtminstone icke i Kalmar,

samt upprättandet av det föreslagna registret uppenbarligen komme att medföra högst

betydande utgifter, kunde de ifrågavarande förslagens upphöjande till lag icke tillstyrkas.

Stadsfullmäktige i Vimmerby avstyrka förslaget med hänsyn förnämligast till kostnaderna.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Karlskrona funno med avseende

å av stadens ombudsman Hugo Eneroth och stadsingenjören i staden Hugo Olof Segerberg

mot förslaget anförda betänkligheter, vilka betänkligheter till fullo delades, sig böra

avstyrka förslaget i dess nuvarande skick.

Stadsfullmäktige i Nora: Då de kostnader, som upprättandet av ett register

sådant som det föreslagna med därtill hörande kartor och förteckningar skulle medföra,

komme att bliva alltför betungande för mindre städer, där tomterna hade relativt litet

värde, och då det ej kunde anses, att nuvarande förfaringssättet vid fastighetsböckers

förande visat sig otillfredsställande, avstyrktes förslagets antagande till lag. Komme en

sådan lag till stånd, avstyrktes dess obligatoriska tillämpande beträffande mindre städer

och därmed jämförliga samhällen.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Arboga hemställa på de skäl,

som anförts av den av svenska stadsförbundet tillsatta beredning, att förslaget icke

måtte föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Då förslagets upphöjande till lag säkerligen skulle

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. ~

10

Hemställanden

om ytterligare utredning

och nytt

förslag.

på de grunder, stadsingenjörerna Lilienberg och Södergren anfört, för åtminstone Göteborgs

stad vara utan avsevärt gagn men däremot medföra betydande ekonomiska uppoffringar,

ansåge nämnden sig böra avstyrka förslagets antagande.

Municipalnämnden i Leksands Noret: Ehuru förslaget ägde en viss reda och för

tydliganden

genom sina många förslag till register och förordningar, torde det ändå sett

från andra synpunkter medföra så avsevärt stora och betungande omkostnader för Leksands

Noret, att nämnden för sin del beslöt avstyrka förslaget.

Municipalnämnden och municipalstämman i Smögen, municipalnämnden och municipalstämman

i Gravarne och Bäckevik, municipalstämman och municipalstyrelsen i Råå,

municipalstämman och municipalstyrelsen i Ram plantering samt municipalnämnden och

municipalstämman i Bjuf avstyrka förslaget, enär genomförandet av detsamma skulle

medföra alltför stora kostnader.

Stadsfullmäktige och magistraten i Östersund ansågo, att förslagen icke borde

vinna Kungl. Maj:ts godkännande och fastställelse.

Drätselkammaren i Borås, som granskat förslaget endast i den mån det kunde

utöva inflytande på städernas ekonomiska förhållanden och som lämnat åsido dess tekniska

fördelar eller möjligen förekommande olägenheter, uttalade som sin mening, att

förslaget vore behäftat med så väsentliga brister, att det i befintligt skick icke borde till

lag antagas.

Stadsfullmäktige i Gävle hade visserligen funnit, att lagstiftning angående fastighetsregister

för stad vore av behovet väl påkallad, ävensom att det föreliggande förslaget

angåve många beaktansvärda synpunkter i sådant avseende, men med hänsyn till de betydelsefulla

anmärkningar, som mot förslaget framställts av svenska stadsförbundet,

kunde stadsfullmäktige icke tillstyrka bifall till förslaget i dess nuvarande form.

I ett flertal utlåtanden har, efter det en del anmärkningar anförts, hemställts,

att förslaget icke måtte i oförändrat skick godkännas utan efter ytterligare utredning

omarbetas.

Svenska stadsförbundet beslöt att i huvudsaklig anslutning till de av dess beredning

angivna skäl avstyrka förslaget och hos Kungl. Maj:t hemställa om förnyad utredning

i ärendet.

Överståthållarämbetet: Mot förslaget hade såväl i ärendet hörda stadsmyndigheter

som svenska stadsförbundet i den på dess uppdrag verkställda utredning framställt anmärkningar

av den betydelse, att förslaget icke utan vidare syntes kunna läggas till grund

för lagstiftning i ämnet. Därförinnan vore ytterligare utredning och förnyad granskning

med ledning av de sålunda framställda anmärkningarna erforderliga. Den av Stockholms

stadsingenjörskontor uttalade uppfattningen, att upprättandet av register- eller översiktskarta

samt fastighetsregister vore vad beträffade Stockholms stads äldre område obehövligt,

likasom även kontorets uttalande i samma riktning beträffande jordregister för Brännkyrka,

syntes vid en sådan granskning förtjänta av särskilt beaktande. Överståthållarämbetet

hemställde därför, att förslaget icke utan förnyad granskning av sakkunniga måtte

godkännas.

Svenska kommunaltekniska föreningen avstyrker förslaget samt anhåller under framhållande

av frågans stora betydelse för såväl städerna som Sveriges ingenjörer om förnyad

utredning i ärendet.

Davidson anser, att det föreliggande förslaget borde i huvudsak omarbetas.

Magistraten i Kristinehamn — som tagit del av Davidsons utlåtande, »i vilket

många beaktansvärda uttalanden göras» — anser sig böra tillstyrka förslagen, möjligen

efter någon revision av desamma efter tagen del av de anmärkningar, som från tekniskt

båll blivit gjorda eller komme att göras.

Konungens befallningshavande i Örebro län: Såsom Kungl. Maj:t täcktes finna av

de inkomna utlåtandena hade förslaget blivit föremål för en grundlig och sakkunnig

granskning inom Örebro. Davidson, vilken ock av kommitterade inkallats såsom sakkunnig

för att deltaga i behandlingen av vissa frågor, hade uti infordrat tjänsteutlåtande

till Örebro stads drätselkammare emot förslaget framställt kraftiga erinringar, som torde

visa, att kommitterades förslag icke kunde anses innebära den tillfredsställande lösning

av hithörande spörsmål, som vore önsklig. På grund av långvarig sysselsättning med

handläggande av dylika frågor, därunder samlad stor erfarenhet samt framstående skicklighet

måste Davidsons uttalande tilläggas stor betydelse. Davidson hade även framlagt

ett av honom utarbetat förslag till formulär för ett fastighetregister såväl för marken

inom stadsplanen som för marken utanför. Nämnda förslag torde höra tilläggas så

mycket större betydelse, som förslaget vore utarbetat på grund av i Örebro förefintliga

faktiska förhållanden. Davidsons uttalanden i tjänsteutlåtandet och hans utarbetade

formulär hade ock underkastats noggrann prövning inom stadsfullmäktiges i Örebro beredningsavdelningar

och magistraten därstädes, därvid icke någon gensaga gjorts emot

dem, utan hade såväl stadsfullmäktige som magistraten grundat sina uttalanden på nämnda

tjänsteutlåtande. Konungens befallningshavande hade ock tagit del av vad Davidson

anfört och föreslagit samt funne efter omsorgsfull prövning, att det av denne föreslagna

sättet för registrering innebure stora och avsevärda fördelar framför det av kommitterade

föreslagna. På grund av denna uppfattning ansåge sig Konungens, befallningshavande

icke kunna tillstyrka bifall till, att kommitterades förslag till förordning angående fastighetsregister

för stad lades till grund för den blivande lagstiftningen i ämnet, utan hemställde

att nytt förslag till lag om fastighetsregister måtte utarbetas med hänsyntagande

till det förslag, som framlagts av Davidson. Detta förslag till fastighetsregister i stad

borde även kunna stadgas bliva gällande för köpingar, municipalsamhällen och de platser,

där stadsplan upprättats. Stora fördelar vunnes uppenbarligen genom att samma lagstiftning

bleve gällande beträffande alla områden, vilkas förhållanden stadsplanelagen reglerade.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län: Redan vid en flyktig granskning

av förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad hade Konungens befallningshavande

fått den uppfattningen, att saken borde kunna ordnas på ett enklare och

mera praktiskt sätt än det föreslagna och att förslaget för den skull icke i befintligt

skick lämpligen skulle kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Med den ringa

sakkunskap Konungens befallningshavande i förevarande spörsmål besutte hade Konungens

befallningshavande dock icke tilltrott sig att tidigare göra ett uttalande i sådan riktning.

Konungens befallningshavande hade emellertid numera tagit del av de på fackkunskap

och rik erfarenhet stödda utlåtanden i ärendet, som avgivits av Davidson och av styrelsen

för svenska stadsförbundet och därvid blivit kraftigt stärkt i sin berörda uppfattning. I

dessa utlåtanden hade enligt Konungens befallningshavandes förmenande så omfattande

och allvarliga anmärkningar framställts beträffande såväl grundprinciperna i kommitterades

förslag som en del detaljbestämmelser av större vikt, att en förnyad granskning och om

-

12

arbetning av förslaget syntes böra åvägabringas, därvid särskilt Davidsons antydningar

och förslag i avseende å sättet för frågans lösning icke torde böra lämnas utan uppmärksamhet.

Stadsfullmäktige och magistraten i Enköping förklarade, att då kostnaderna för åstadkommande

av de föreslagna kartorna (mätnings- och karteringskostnaden), syntes bliva

stora, Enköping måste för desamma rygga tillbaka. Davidson syntes hava funnit en utväg

för erhållande av kartmaterial för fastighetsregister, varmed behovet kunde vara fyllt för

40 å 50 år fram i tiden utan de kostsamma mätningar, kommitterades förslag innehölle.

Stadsfullmäktige och magistraten åberopade Davidsons yttrande och hemställde, att en

omarbetning av förslaget till förordning om fastighetsregister för stad skedde i av Davidson

antydd riktning.

Magistraten i Örebro avstyrker förslaget sådant det nu föreligger med hemställan

att frågan måtte underkastas förnyad granskning och utredning.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås finner lagförslaget icke böra i sin nuvarande

form antagas utan efter ny allsidig utredning väsentligen omarbetas.

Svenska teknologföreningen: Det syntes föreningen tydligt, att kommitterade vid

upprättandet av sitt förslag icke anlitat den speciella sakkunskap å stadsmätningarnas

och stadsplanekonstens områden, vilken för erhållande av ett i alla avseenden ändamålsenligt

förslag vore nödvändig. Föreningen ansåge på grund därav, att ytterligare utredning

i ärendet och omarbetning av förslaget vore av behovet synnerligen påkallade.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län hemställer, att kommitténs förslag

till förordning angående fastighetsregister för stad icke måtte utan genomgripande ändringar

och förenklingar läggas till grund för lagstiftning. Kommitténs författningsförslag rörande

köpingar, municipalsamhällen och områden å landsbygden, för vilka stadsplan och tomtindelning

jämlikt 37 och 38 §§ stadsplanelagen fastställts, syntes i allt väsentligt vara

väl avvägda, men borde givetvis jämkas efter de ändringar, som kunde bliva vidtagna i

förslaget till förordning om fastighetsregister för stad. Det hade varit önskvärt, om bland

kommitterade även funnits någon ledamot, som genom sin verksamhet, t. ex. såsom

magistratsledamot eller stadsingenjör, samlat praktisk erfarenhet på just det område, för

vilket den ifrågasatta lagstiftningen närmast vore avsedd, nämligen angående fastighetsförhållandena

i städerna.

Magistraten i Lund anser, att förslagen borde bliva föremål för genomgripande omarbetning

under anlitande mera än förut skett av den erfarenhet, som i förevarande hänseende

vunnits av städernas tjänstemän, vilka hade åt sig anförtrott att föra fastighetsböcker

samt företaga tomtmätningar och dylikt.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län: Konungens befallningshavande, som

vore av den mening, att ett fastighetsregister för städerna, tjänande till underlag för

fastighetsböckernas förande, vore av behovet högeligen påkallat, ansåge för sin del, att

det nu föreliggande förslaget med därmed direkt sammanhängande författningsförslag icke

borde i oförändrad form antagas. I anslutning till denna sin uppfattning funne Konungens

befallningshavande det synnerligen önskvärt, om vid uppgörandet av eventuellt nytt

förslag uti föreliggande syfte, i motsats till vad här varit fallet, representanter för den

hos städernas tjänstemän speciella sakkunskapen lämnades tillfälle att medverka, på

det att städernas intressen måtte bliva bättre tillgodosedda än vad nu kunde sägas

hava skett.

Magistraten i Landskrona ansåg, att kommitténs förslag icke oförändrade kunde

läggas till grund för lagstiftning i ämnet, utan i avsevärd mån måste omarbetas. För

granskning av så detaljerade och i städernas förhållande djupt ingripande förslag torde

särskilda former böra anlitas, och vore det i sådant hänseende önskvärt, om representanter

för städerna i närvaro av kommitténs ledamöter och andra sakkunniga bereddes tillfälle

att gemensamt och på ett mera ingående sätt diskutera förslagen och sättet för avhjälpande

av bristerna däri.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg hemställa, att förslaget

icke bifalles samt att vid uppgörande av nytt förslag hänsyn måtte tagas till

de erfarenheter, som inom städernas myndigheter vunnits rörande hithörande angelägenheter.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län anser, att de uppgjorda förslagen i

åtskilliga delar behöva en betydlig omarbetning, varför de borde underkastas förnyad

sakkunnig granskning. Särskilt borde därvid tagas under noggrann omprövning, huruvida

verkligen kunde vara lämpligt, att städernas mätnings- och stadsplaneväsen gjordes beroende

av lantmäteriväsendet, huruvida icke registerkartan skulle kunna givas ett sådant

innehåll, att den kunde bliva till omedelbart gagn även på andra områden, samt huruvida

icke »registerboken» borde erhålla en annan uppdelning, varigenom skulle vinnas

större fullständighet och överskådlighet på samma gång den bleve mera lätthanterlig.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg hemställa, att förslaget icke måtte

vinna bifall samt att vid uppgörandet av nytt förslag de erfarenheter, som funnes samlade

hos städernas myndigheter, mera måtte vinna beaktande och att kommitterade måtte

med sig adjungera i hithörande frågor verkligt sakkunniga personer.

Stadsfullmäktige och magistraten i Skara förklarade, med allt erkännande av kommitterades

förtjänstfulla arbete, sig dock icke kunna förorda deras förslag till antagande

i befintligt skick, utan hemställde, att Kungl. Maj:t måtte förordna om ny utredning i

ärendet.

Magistraten i Göteborg finner förslaget, om ock i vissa huvudgrunder tillfredsställande,

i åtskilliga delar tarva en icke obetydlig omarbetning, varför det torde underkastas

förnyad sakkunnig granskning. Därvid borde de synpunkter, som framginge av

stadsingenjörerna i Göteborg Albert Lilienbergs och A. Södergrens samt stadskamreraren

i samma stad A. Cavallis yttranden förtjäna uppmärksamhet.

Lilienberg och Södergren anse förslaget vara olämpligt för städerna, varför det borde

omarbetas av t. ex. en ny kommitté, där städernas intressen bleve mera allsidigt företrädda

än vad fallet varit vid utarbetandet av föreliggande förslag.

Rådstuvurätten i Göteborg: Då de anmärkningar, som av Lilienberg och Södergren

samt Cavalli framställts mot förslaget, vore av den betydelse att desamma borde föranleda

förslagets omarbetande i huvudsakliga delar, ansåge sig rådstuvurätten, som

instämde i anmärkningarna, kunna underlåta att ingå i granskning av förslagets

detaljer.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anser förslaget icke vara ägnat att i

sitt nuvarande skick upphöjas till lag utan borde frågan undergå förnyad sakkunnig utredning.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län hemställde, att förslaget icke måtte

i oförändrat skick tagas till grund för lagstifning i ämnet utan omarbetning verkställas i

syfte av närmare anslutning till bestående förhållanden och kostnadernas nedbringande

Några om

dö men.

14

till sådant belopp, att det ifrågasatta registerverket, hur värdefullt det än månde vara,

icke måtte bliva ur ekonomisk synpunkt för samhällena alltför betungande.

Hj. Kulting för municipalstämman i Herrljunga avstyrker förslaget och anhåller om

förnyad utredning i ämnet.

Byråchefen Eriksson kunde icke inse, att förslaget borde vare sig lämnas utan

avseende eller anses tarva ny allsidig utredning, utan hölle fast mera före, att detsamma,

om ock efter någon omarbetning, borde kunna framläggas. Dess antagande vore säkerligen

nyttigare än varje onödigt uppskov, hälst därigenom slutförandet av den pågående

nya och högst viktiga lagstiftning välbehövligen påskyndades, vars syftemål vore ernåendet

av ett tidsenligt och enhetligt system för inskrivningsväsendets ordnande för

hela riket.

Svenska stadsförbundets beredning: Den huvudprincip, som legat till grund för förslaget,

syntes hava varit att så nära som möjligt anknyta denna nya lagstiftning för städerna

till de å landsbygden rådande förhållanden. Landsbygden och städerna företedde

emellertid med avseende på sina jordförhållanden allt för stora olikheter, för att en för

städerna avsedd lagstiftning å hithörande områden skulle kunna utgå från och i huvudsak

ansluta sig till de för landsbygdep givna grunder. Detta torde gälla, även om lagstiftningen

kunde inskränkas till att reglera endast den rena markregistreringen. Så kunde

av naturliga skäl icke ske. En mångfald med registreringen sammanhängande frågor,

avseende markens delning och mätning m. m., måste samtidigt lösas. Att därvid såsom

mönster taga landsbygdens omständliga och obekväma rättsinstitut strede mot hela den

utveckling, som drivit fram stadsbildningen, och vore oförenligt med städernas behov.

Marken inom stadsområdet vore i första hand byggnadsmark. En av de viktigaste förutsättningarna

för byggnadsverksamhetens jämna och ostörda fortgång och därmed också

för stadssamhällets utveckling vore att snabba och bekväma former funnes för markens

utstyckning till tomter och, då så erfordrades, för redan bestående tomters omreglering.

De förslag i sådant hänseende, som kommitterade framlagt, anslöte sig emellertid delvis

till skiftesstadgans föreskrifter rörande annan lantmäteriförrättning än laga skifte, och även

i de fall, då kommitterade frångått dessa föreskrifter, såsom beträffande gränsbestämningar

inom tomtindelat område, hade de föreslagna formerna gjorts så tunga, att deras lämplighet

för städerna måste allvarligt ifrågasättas. Den relativa lätthet och tvångsfrihet, som

hittills utmärkt jorddelningen i städerna, måste, så vitt möjligt, bibehållas, samtidigt som

statens anspråk på ordning och reda i städernas jordförhållanden tillgodosåges. Avgörande

hänsyn måste vidare tagas därtill, att icke den kommunala självstyrelsen onödigtvis

inskränktes. De av städerna själva skapade institutioner — främst stadsingenjörskontoren

•—- vilka hittills under de kommunala och delvis även statliga myndigheternas inseende

i ett flertal städer nedlagt ett betydande samt år efter år allt mera planmässigt arbete

på stadsområdets uppmätning och redovisning, borde sålunda icke utan tvingande skäl

hindras att fullfölja sin verksamhet. Det vore tvärtom till dessa institutioner, som den

nya utvecklingen torde böra knytas, under nära samverkan med städernas övriga myndigheter

samt under statens uppsikt och kontroll.

Kammarkollegium: Emot de huvudsakliga principer, hvarpå de föreliggande förslagen

vore grundade, syntes det att, i den mån det kunde tillhöra kollegium att granska desamma,

någon mera betydande erinran ej vara att framställa; men torde emellertid böra

framhållas önskvärdheten av att registerföringen kunde väsentligt förenklas mot vad skulle

bliva fallet enligt förslaget.

Byråchefen Hamrin: Det system, som kommittén vid utarbetandet av förslaget följt,

förefölle väl vid första påseende något omständligt och därigenom mindre överskådligt, men

vid en närmare granskning av detsamma förtoges detta intryck, och i stället trädde i förgrunden

systemets förmåga att bringa ordning och reda i förhållandena. För övrigt torde

böra erinras, att det läge i sakens natur, att ett register av ifrågavarande slag lika litet

som en ägobeskrivning kunde vara överskådligt. Det vore kartans uppgift att bereda

överskådlighet.

Magistraten i Lund: Kommitterade, som uppgjort författningsförslagen med utgångspunkt

i nu gällande lagstiftning om skifte och jordavsöndring, hade härav låtit sig förledas

till ett system av invecklade detaljbestämmelser, som verkade avskräckande på dem,

vilka hittills å tjänstens vägnar haft att taga befattning med stadsfastigheter i administrativt

eller juridiskt avseende. Den valda utgångspunkten strede, så vitt det planlagda stadsområdet

anginge, mot den praxis, som hittills i lagskipningen tillämpats. De föreslagna

bestämmelserna uppkonstruerade omständliga och tunga former, vilka syntes oförenliga

med tidens krav. Inskränkningar föresloges i kommunernas självbestämmanderätt utan

att tvingande eller ens giltiga skäl därtill från det allmännas sida kunde påvisas. För

kommunerna skulle onödigtvis uppstå dryga kostnader, så mycket kännbarare som utvecklingen

redan drivit kommunernas utgifter till höjd och upplåning, som påkallat statsmakternas

ingripande å lagstiftningens väg. Rättssäkerheten .syntes ej genom förslagen i tillräcklig

mån tillgodoses.

Davidson: Förslaget utgjorde icke en fullt tillfredsställande lösning av frågan. Betänkligheterna

härutinnan vore av flere slag, och skulle Davidson icke våga framhålla

desamma, om ej en mångårig erfarenhet som lantmätare och nu senast 13-årig trägen

verksamhet i redovisning av Örebro stads jord stödde hans övertygelse. Sålunda ville

Davidson framhålla de vid registerkartornas upprättande enligt skiftesstadgans grunder

krävande och tidsödande göromålen med utredning, utstakning och rösläggning av rågångarne

omkring de olika fastigheterna å stadsägorna; de omfattande göromålen med kartornas

upprättande, grafiskt eller trigonometriskt, med tillhörande uträkningar och ägoförteckningar;

de många enligt Davidsons åsikt delvis icke nödiga iakttaganden och formaliteter

vid registrets och kartornas upprättande; den tilltagna tiden, då översiktskartor och registret

skulle vara färdiga — 7 år — vore för kort (den omnämnda anståndstiden, 30 år,

åsyftade egentligen tiden för trigonometrisk mätning och inverkade ytterligare på registrets

fördröjande); det tidsödande arbete, som åtginge för att undersöka äldre kartor, vilken

undersökning, då den skulle verkställas på sätt författningarna föreskreve, oftast toge

längre tid än nymätning; de många och omständliga formulären gjorde registret alltför

voluminöst och svårhanterligt och medgåve icke den överskådlighet, som med ett register

avsåges; ej heller medgåve formulären anteckning av alla de uppgifter, som enligt Davidsons

förmenande däri borde finnas; vidare bestämmelserna, att kartorna icke behövde

upptaga några detaljer, såsom hus, diken, trädgårdar med mera, vilket gjorde, att städernas

kartverk bleve ofullständigt och i praktiskt och ekonomiskt avseende av inskränkt

betydelse; vidare olämpligheten att, såsom i kommitterades utlåtande sid. 188 del. II

syntes, i sammanhang med den trigonometriska mätningen tomtgränsernas rätta läge icke

behövde utredas, utan finge anstå tills detta efter hand erfordrades; samt till sist, att det

16

enligt Davidsons övertygelse icke för närvarande funnes tillgång på behöriga och lämpliga

lantmätare, som under den närmast kommande tiden kunde medhinna att ägna sig

åt utförandet av registret och kartverket i fråga. På grund av här anförda skäl vågade

Davidson därför framhålla, att, då det ifrågasatta, vittomfattande kart- och registreringsarbetet

för rikets samtliga städer och köpingar med mera icke i allo motsvarade behovet

eller vore fullt tillämpligt och icke kunde medhinnas inom önskvärd tid, utan sannolikt

komme att dröja många år utöver den beräknade tiden, frågans lösning på annat sätt

borde kunna ifrågasättas.

Konungens befallningshavande i Kalmar län: Det upprättade förslaget syntes lida av

en vidlyftighet, som förefölle onödig och torde komma att försvåra dess tillämpning.

Byggnadsnämnden i Oskarshamn på uppdrag av stadsfullmäktige därstädes med instämmande

av stadens magistrat: Förslaget syntes lida av en vidlyftighet, som väsentligt försvårade

överskådligheten vid tillämpningen. Det syntes, som om en del detaljer i fråga

om förandet av registret, översiktskarta, jordebok med mera kunde tillräckligt klargöras

genom hänvisning till formulär eller finna rum i byggnadsstadgan för rikets städer, vilken

för närvarande vore under omarbetning.

Kommunalnämnden och köpingsstyrelsen i Figeholm: Vad mindre samhällen beträffade

syntes förslaget vara onödigt vidlyftigt och borde för dessa betydligt förenklas. Dess

genomförande bleve ur ekonomisk synpunkt allt för betungande. Förslaget kunde därför

icke förordas i befintligt skick.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Falkenberg: Förslaget omfattade

en mångfald rent tekniska bestämmelser, vilka syntes vara av behov av väsentlig omredigering,

innan förslaget kunde godtagas. Men då landets förnämsta auktoritet i detta avseende,

svenska teknologföreningen, hade fått ärendet för granskning och yttrande till sig

avlämnat samt anledning funnes till förmodan, att utlåtandet från nämnda förening komme

att föranleda förslagets omredigering, funnes vidare yttrande i ärendet icke för närvarande

vara erforderligt.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län funne de föreslagna bestämmelserna

mycket komplicerade och att det varit önskvärt om ändamålet hade kunnat vinnas med

någon större enkelhet och överskådlighet samt även med mindre kostnader för vederbörande

samhällen. Något förslag i detta avseende tilltrodde sig dock icke Konungens

Befallningshavande att framställa. En omständighet finge dock framhållas, nämligen lämpligheten

av att mera sammanföra redan givna och nu ytterligare föreslagna lagar och författningar,

som berörde nu ifrågavarande förhållanden, så att man erhölle ett mindre antal

särskilda lagar och författningar rörande tomt i stad och därmed jämförliga samhällen.

Stadsfullmäktige och magistraten i Strömstad: Vidkommande själva registret kunde

icke åt detsamma tillerkännas den betydelse, som syntes hava föresvävat kommitterade

vid upprättande av deras förslag. Kommitterade tycktes förmena, att fastighetsregister

för stad vore i sådant avseende att likställa med det genom Kungl. förordningen den 13

juni 1908 påbjudna jordregister för landet, vilket dock ingalunda vore fallet av det skäl,

att då varje fastighetsenhet såsom hemman med mera på landet oftast vore delad i två

eller flera lotter samt registret vore avsett att utgöra en åskådlig bild av förhållandet

mellan dessa lotter med sedermera uppkomna förändringar, vore varje fastighet i stad,

merendels så kallad tomt, en enhet, som endast undantagsvis underginge förändring genom

styckning eller dylikt, vadan fastighetsregistret, sedan det en gång använts vid upprättan

-

17

det av fastighetsböckerna, i de flesta fall hade intet vidare åt dessa böcker att meddela.

Det syntes fördenskull, som om registret kunde inskränkas till att utgöra en efter förhållandena

lämpad förteckning å stadens fastigheter. För utredning av frågan härom hade

det varit av vikt att vid upprättandet av föreliggande förslag det givits tillfällen för sakkunnige

från städerna att mera än som varit fallet härom sig yttra. Man hade nu endast

att beklaga, att så ej skett.

Stadsingenjören i Strömstad Aug. Lärling: Det skulle vara orätt att frånkänna

kommitterades arbete många och synnerligen goda och beaktansvärda uppslag; ty nog

torde det vara sant, att våra städers lagfartsböcker behövde ett bättre underlag än vad

nu vore förhållandet för att bättre säkerställa äganderätten. För vinnande av detta ändamål

torde ett fastighetsregister med därtill hörande översiktskarta vara det lämpligaste

under förutsättning att det hela bleve enkelt och lätthanterligt.

Magistraten i Mariestad: Såsom allmänt omdöme om nu ifrågavarande lagförslag

tilläte magistraten sig framhålla, att, ehuru föreskrifter vore nödiga för åstadkommande

av reda och trygghet i städernas jordäganderättsförhållanden, lagförslagen vore i vissa avseenden

för stränga och ej toge tillräcklig hänsyn till de bestående förhållandena i de

olika samsällena, ävensom att de fördelar, som skulle vinnas genom desammas tillämpning,

ej kunde i stort sett anses uppväga de därav förorsakade kostnaderna. Särskilt gällde

detta om stora delar av Mariestads område.

Magistraten i Landskrona: Det av kommitterade föreslagna registret syntes icke vara

så beskaffat, att alla därmed avsedda fördelar kunde vinnas. Åtskilliga nödvändiga uppgifter

rörande tomters gränser vore uteslutna, skillnaden mellan jord innanför och utanför

stadsplanen hade icke upprätthållits så som sig bort, och en del föreskrifter passade

säkerligen icke på alla platser. Fastigheternas registrering med nummer och littera i

stället för, såsom i Landskrona, med namn och nummer vore en försämring. Registreringen

kunde antagligen också på ett tillfredsställande sätt åstadkommas utan anlitande

av så stort utrymme, som föreslagits. I dessa frågor vore det emellertid svårt att fätia

bestämda omdömen utan praktiska försök, men magistraten hade det intryck, att kommittén

icke tagit nödig hänsyn till städernas särskilda förhållanden. Kostnadsfrågans betydelse

hade också enligt magistratens mening underskattats.

Stadsfullmäktige i Lund: Om ock huvudsyftet med förslaget i fråga måste erkännas

vara synnerligen gott, syntes det dock stadsfullmäktige, som om detsamma i några ganska

viktiga avseenden borde omarbetas, innan det upphöjdes till lag. Redan med hänsyn till

den korta tid, varpå det omfattande ärendet remitterats, hade stadsfullmäktige icke kunnat

ingå i någon detaljgranskning, utan företagit förslaget endast i dess huvuddrag. Stadsfullmäktige

hade därvid särskilt fäst sig vid, att städerna enligt förslaget skulle mista en

stor del av sin nuvarande självbestämmanderätt rörande städernas uppmätande och planläggande

med mera. Sålunda skulle registerkarta, ägoförteckningar och dylikt icke kunna

upprättas av annan än lantmätare, stadsplan skulle icke kunna uppgöras av annan än

den, som uppfyllde vissa enligt stadsfullmäktiges mening olämpligt valda kompetensfordringar

eller erhållit Konungens tillstånd därtill, städernas mätningsmän skulle sortera

under lantmäteristyrelsen o. s. v. Dessa och andra liknande inskränkningar i städernas rätt

torde icke vara erforderliga. Nödig kontroll från statens sida torde därförutan mycket

väl kunna ernås.

Stadsingenjören i Visby A. Serbom funne det föreslagna fastighetsregistret för tungt

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

18

och oöverskådligt och borde sådant register för att erhålla den överskådlighet, man hade

rätt att av detsamma fordra, lämpligen anordnas efter ett modernt kortsystem.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes samt Konungens

befallningshavande i Skaraborgs län: Stadsfullmäktige hade funnit förslaget med stor omsorg

utarbetat, men det ville synas stadsfullmäktige, som om det föreslagna tillvägagåendet

skulle kunna i flera avseenden förenklas.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindeberg och Kornell: Förslaget vore i sin helhet i

stort sett ett försök att utan hänsyn till städernas säregna förhållanden vilja på desamma_

tillämpa jordregister för landet och den för landet gällande skiftesstadgan samt att lägga

städerna under lantmäteristyrelsens välde.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län anser att de åtgärder, vilka

enligt förslaget skulle vidtagas för registrets uppläggande, givits utan motsvarande praktisk

nytta en alltför omständlig form.

Municipalnämnden och municip alst amman i Lycksele finna förslaget onödigt vidlyftigt

och hemställa därför, huruvida icke någon förenkling skulle kunna åstadkommas, ledande

till ett lättare och billigare utförande.

Municip alstämman i Asele finner förslaget väl omfattande och att det i mera sammanträngd

form torde kunna vara av samma nytta och effektivitet.

Konungens befallningshavande i Kopparbergs län: Förslaget syntes väl ägnat att fylla

förefintligt behov av föreskrifter för åstadkommande av ordning och reda i städers och i

förslaget därmed likställda samhällens fastighetsförhållanden.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län anser de delar av författningsförslagen,

som jämlikt den vid remissen fogade promemoria särskilt blivit föremål för Konungens

befallningshavandes granskning, vara så grundligt genomtänkta och väl utarbetade,

att någon väsentlig erinran därvidlag icke vore att göra.

Konungens befallningshavande i Västernorrlands län: Det framlagda förslaget syntes

Konungens befallningshavande synnerligen väl ägnat att bringa ordning och reda i städernas

fastighetsförhållanden, och torde förslaget förvisso i sådant avseende, därest det

upphöjdes till lag, komma att fylla ett i många fall mycket kännbart behov. För ordnandet

av städernas fastighetsväsen enligt föreliggande författningsförslag krävdes visserligen

rätt betydande kostnader, men torde dessa väl uppvägas av de stora fördelar, vilka otvivelaktigt

skulle vinnas i ökad rättssäkerhet och trygghet samt ej minst däri, att mycket

tidsödande och kostsamt utredningsarbete, vartill nuvarande fastighetsförhållanden i särskilda

fall gåve anledning, säkerligen bleve obehövligt, därest fastighetsväsendet en gång

för alla ordnades så noggrant, enhetligt och planmässigt, som i förslaget avsåges.

Stadsfullmäktige i Varberg: På grund av den korta tid, som stått till buds för avgivande

av utlåtande, hade det icke varit möjligt att underkasta det föreliggande förslaget

med därtill hörande vidlyftiga motiv samt formulär med anvisningar och kartbilagor någon

mera ingående granskning. Stadsfullmäktige ansåge sig emellertid böra uttala den uppfattning,

att behovet av en mera tillfredsställande ordning beträffande redovisningen av

de till stadssamhällena hörande fastigheter måste anses synnerligen angeläget. Visserligen

vore det, såsom de sakkunnige även framhållit, tydligt, alt föreslagna registreringen och

särskilt de förberedande mätningsarbeten, vilka för ändamålet erfordrades, komme att

medföra ganska avsevärda kostnader, men ansåge stadsfullmäktige i allt fall, att hänsynen

härtill icke kunde förringa önskvärdheten av förslagets genomförande, i synnerhet som i

förslaget intagits bestämmelser, åsyftande att redan befintliga mätningshandlingar och

kartor skulle, där så ske kunde, vid upprättande av registerkartan komma till användning.

För staden Varbergs vidkommande hade redan tidigare s. k. triangelmätning verkställts

å stadens planlagda område enligt den är 1911 fastställda stadsplanen, och torde

det få antagas, att även eljest befintligt äldre kartmaterial i en del fall vore av beskaffenhet

att få användas vid registerkartans upprättande. I övrigt hade stadsfullmäktige icke

funnit något att erinra beträffande förslaget eller de sakkunniges motivering för detsamma,

och ville stadsfullmäktige särskilt hava uttryckt sitt erkännande i fråga om det för föreslagna

registreringen tillämpade system, vilket syntes på samma gång praktiskt och med

hänsyn till rättssäkerbelens betryggande.

t f. Stadsingenjören i Gävle Gunnar Sjöberg: Med hänsyn till jordförhållandena,

sådana de vore i en så gammal stad som Gävle, där fastighetsindelningen tid efter annan

undergått betydande kamerala förändringar, vilka föranlett nu rådande invecklade jordförhållanden,

komme detta förslag som ett lösenord, till vars snara förverkligande det kraftigaste

stöd borde lämnas. Allmänt sett vore det föreslagna registret väl ägnat att fylla

det synnerligen viktiga ändamål det såsom sin huvuduppgift satt sig före, nämligen att

bilda underlag för nya fastighetsböcker, samtidigt med att detsamma genom tillhörande

förarbeten såsom gränsbestämningar och upprättandet av registerkartor för med sig den

jordrevision, som för rikets flesta städer torde vara högeligen önskvärd. Registret syntes

bliva enkelt, ej belastat med mindervärdiga detaljer. Sambandet mellan den judiciella

och administrativa indelningen av jorden rätt. översiktlig.

Stadsfullmäktige i Falun yttra — efter anförande att stor oreda rådde i stadens

jordförhållanden — att de icke kunde finna annat än att förslaget i dess huvudsakliga

grunddrag vore agnat att på ett lämpligt sätt vinna det därmed åsyftade ändamål och att

därigenom icke endast bringa reda och ordning i fastighetsförhållandena utan även att

inom ifrågavarande rättsområde trygga rättssäkerheten, underlätta utredningar angående

fastigheterna rörande äganderättsförhållanden och redan på förhand undanröja anledningarna

till sådana äganderättstvister, som bristerna i fastighetsbokföringen ofelbart eljest

skulle komma att framkalla. Stadsfullmäktige ville därför såsom sitt yttrande förklara,

att de icke hade något att erinra mot de huvudgrunder, varpå förslaget vore byggt.

Kommunalfullmäktige och municipalstyrelsen i Katrineholm uttala — under påpekande

att inom samhället länge förelegat behov av någon åtgärd, som kunde åstadkomma bättre

ordning i de förhållanden, som i förslagen avsåges — såsom sin mening, att de föreslagna

bestämmelserna skulle- komma att bliva till stor fördel i många fall och att genom dem

ett verkligt behov inom samhället komme att fyllas.

Magistraten i Säter fann förslaget i huvudsakliga delar lyckligt.

Magistraten och stadsfullmäktige i Marstrand hava med bifall till kommitterades förslag

förklarat, att ehuru det föreslagna registret icke vore av så stort behov för mindre

som för större städer, det dock vore önskvärt, att ett sådant register komme till stånd,

då därigenom otvivelaktigt större reda och bättre översikt beträffande varje särskild fastighet

vunnes, varjämte arbetet med expediering av alla handlingar angående fastigheter

kunde lättare och med större tillförlitlighet utföras.

Magistraten och byggnadsnämnden i Gävle: Då en lagstiftning angående fastighetsregister

för städerna vore synnerligen av behovet påkallad samt det framlagda förslaget i

20

Bär lagstiftningen

i ämnet

uppskjutas i afbidan

på ny lag

om skifte av jord

och till dess erfarenhet

vunnits

om jordregisterförordningens

verkan ?

stort sett vore ägnat att på ett tillfredsställande sätt fylla det föreliggande behovet, ansåge

sig magistraten och byggnadsnämnden böra tillstyrka en lagstiftning i huvudsakligen

den riktning betänkandet angåve.

Municipalnämnden och municipalstämman i Duvbo: Syftemålet med förslaget borde

anses nyttigt, förutsatt att kostnaderna därför ej bleve för betungande för de mindre

samhällena.

Municip alstämman i Nya Huvudsta beslöt att icke göra någon anmärkning mot förslaget,

enär nuvarande fastighetsnoteringar för landsbygden och de stadsliknande samhällena

icke kunde anses tillfredsställande och förslaget syntes innebära en avgjord förbättring.

Kammarkollegium: Ehuru det förelåge ett erkänt behov att erhålla ett ordnat jordregisterväsende

även för stadsfastigheter, syntes det kollegium kunna ifrågasättas, huruvida

icke med denna frågas lösning på lagstiftningens väg .lämpligen borde anstå intill dess

dels erfarenhet vunnits huru den landsbygden avseende, ännu så gott som oprövade

Kungl. förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister komme att i tillämpningen

motsvara de därpå ställda anspråken och dels det visat sig, huruvida den i många avseenden

numera otillfredsställande stadgan den 9 november 1866 om skiftesverket i riket,

vilken stadga bildade utgångspunkten för det föreliggande förslaget, kunde varda ersatt

av nya ändamålsenligare bestämmelser, grundade på de under den 28 juli 1911 avgivna

''förslag till lag om skifte av jord med mera, vilka förslag nu vore föremål för vederbörandes

yttranden. Kollegium ansåge sig därför böra i första hand hemställa, att de nu

föreliggande förslagen icke måtte föranleda till någon vidare åtgärd för närvarande utan

först efter den förnyade bearbetning, som kunde påkallas av ny lagstiftning angående

skiftesväsendet och därmed sammanhängande frågor, samt av den erfarenhet, som kunde

vinnas genom någon tids tillämpning av förordningen angående jordregister.

Kammarrådet Björkman: Författningsförslagen hade anpassats i nära samband med

nu gällande lagstiftning om skifte och jordavsöndring, änskönt nämnda lagstiftning numera

syntes vara på god väg att slutgiltigt ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med 1911

års förslag till lag om skifte av jord med mera. Giltig anledning att på sätt nu ägt rum

åt förevarande lagförslag om fastighetsregister för stad med mera giva endast provisorisk

anordning, färdig att tämligen snart avlösas av definitiva bestämmelser i ämnet, förefunnes

uppenbarligen ej.

Lantmäteri styrelsen: Det föreslagna fastighetsregistret vore icke avsett att tillgodose

något städernas behov, ehuru det givetvis i årskilliga avseenden komme att bliva till nytta

för städerna. Dess huvudsakliga uppgift vore att tjäna till underlag för nya och förbättrade

fastighetsböcker, och det ansåges därför erforderligt för den reform av lagfarts- och

inteckningsväsendet, som blivit ifrågasatt. Då denna reform, för vilkens genomförande

jordregister för närvarande upplades för rikets landsbygd, uppenbarligen måste ske på en

gång för hela riket, vore det givetvis angeläget, att det underlag, som erfordrades för

de nya fasighetsböckerna, kunde vara att tillgå ungefär samtidigt för landsbygden och för

städerna. Enligt lantmäteristyrelsens mening torde, under förutsättning av erforderliga

anslag, arbetet med uppläggande av jordregister för landsbygden kunna fullbordas på 5 å

6 år härefter. Ungefär lika lång tid torde behöva beräknas för åstadkommande av fastighetsregister

för städer och stadsliknande samhällen på landet. Vid sådant förhållande

syntes det lantmäteristyrelsen angeläget, att ifrågavarande förslag utan dröjsmål bleve av

21

Kungl. Maj:t granskat och prövat. Att, såsom av en myndighet blivit hemställt, förslaget

icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ls åtgärd förrän efter den förnyade bearbetning,

som kunde påkallas av ny lagstiftning angående skiftesväsendet och därmed sammanhängande

frågor samt av den erfarenhet, som kunde vinnas genom någon tids tillämpning av

Kungl. förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister, ansåge lantmäteristyreisen

ingalunda vara av behovet påkallat. Det vore nämligen icke riktigt, såsom till stöd för

sagda hemställan uppgivils, vare sig att stadgan den 9 november 1866 om skiftesverket

i riket bildade utgångspunkten för det föreliggande förslaget eller alt förordningen angående

jordregister ännu vore sä gott som oprövad. Vissa i sammanhang med förslaget

till förordning angående fastighetsregister för stad avgivna förslag till författningar, som

tillhörde området för skifteslagstiftningen, vore visserligen grundade å den nu gällande

skifteslagstiftningen, men de vore icke förutsättningar för förslaget till förordning angående

fastighetsregister, till följd varav det icke vore nödvändigt, att de trädde i kraft samtidigt

med förordningen angående fastighetsregister. Uppgiften att förordningen angående jordregister

skulle vara så gott som oprövad syntes tyda på bristande kännedom om samma

förordnings innehåll. Förordningen hade ju varit tillämpad sedan början av år 1909;

och beträffande en mängd socknar i riket hade stomme till jordregister upplagts på länens

lantmäterikontor samt därefter blivit enligt § 24 granskad av domhavanden och jämlikt

§ 25 kompletterad av förste lantmätaren. Därigenom vore jordregister, även om det

icke enligt § 26 blivit för en socken officiellt förklarat upplagt, dock faktiskt fullbordat.

Byråchefen Hamrin: Då ett förslag till en förändrad skifteslagstiftning förelåge utarbetat,

syntes anledning förefinnas att taga i övervägande den hänsyn, som borde tagas därtill vid

den fortsatta behandlingen av förevarande förslag. Kommitterade hade själva meddelat, att

deras förslag uppgjorts med utgångspunkt i nu gällande lagstiftning om skifte och jordavsöndring,

samt fäst uppmärksamheten därpå, att, därest sistnämnda lagstiftning framdeles

ordnades i överensstämmelse med det av särskilda kommitterade avgivna förslaget till lag

om skifte av jord med mera, erfordrades väl vissa ändringar i en del av de författningsförslag,

kommitterade framställt, men att någon ändring i de grunder, på vilka registerförfarandet

vore byggt, därav ej komme att föranledas. De båda förslagen hade givetvis

många beröringspunkter, och i anledning därav vore väl vissa fördelar att vinna,

därest desamma samtidigt kunde föreligga till slutligt avgörande. Båda förslagen vore

emellertid av den omfattning, att man redan till följd därav borde räkna med att så icke

kunde ske. Därest det därför bleve fråga om att avgöra, vilketdera av berörda båda

förslag, som vore angelägnare, tvekade Hamrin icke att på grund redan av vad ovan

anförts för sin del giva företräde åt förevarande förslag. Särskilt om hänsyn toges därtill,

att åtskilliga år under alla förhållanden åtginge, innan registreringsverket förelåge

fullbordat, och att dessförinnan någon förbättring i inskrivningsväsendet icke kunde åstadkommas,

torde redan på grund härav lösningen av förevarande ämne böra anses angelägnare

än den bebådade revisionen av skifteslagstiftningen. Under förutsättning att denna

uppfattning gillades, uppstode givetvis fråga om de båda lagstiftningarna stode till varandra

i det inbördes förhållande, att större olägenheter komme att uppstå, därest förevarande

lagstiftningsfråga löstes före genomförandet av förenämnda revision av skifteslagstiftningen.

I denna del ville Hamrin framhålla, att en ingående granskning gåve vid

handen, att de ändringar, som skulle föranledas i förevarande lagstiftning till följd av en

sedermera antagen ändrad skifteslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med skiftes

-

22

Förslagets förhållande

till en

ifrågasatt mätningsförordning

-

stadgekommitténs förslag, komme att bliva jämförelsevis obetydliga och icke av vidare

omfattning än vad en ny större lagstiftning i allmänhet föranledde å närliggande områden.

Den omständigheten, att skiftesstadgekommitténs förslag numera förelåge, utgjorde på så

sätt en fördel, att möjlighet därigenom öppnats att vid den slutliga avfattningen av förevarande

lagstiftning taga hänsyn till den väntade revisionen av skifteslagstiftningen och

därigenom under det normala nedbringa det behov av ändring i förevarande lagstiftning,

som den nya skifteslagstiftningen kunde påkalla.

Hamrin har vidare i anledning av innehållet i lantmäteristyrelsens utlåtande anfört:

Kommitterade både själva i den skrivelse, varmed de till Kung!. Maj:t överlämnat förevarande

betänkande och förslag, meddelat, att författningsförslagen uppgjorts med utgångspunkt

i nu gällande lagstiftning om skifte och jordavsöndring. Att förslaget till förordning

angående fastighetsregister för stad härvid skulle utgöra något undantag, torde icke

kunna vidhållas. För att inse detta torde endast böra erinras om bristen i sådant fall

på föreskrifter om råskillnaders bestämmande för fastigheter, som uppkomme inom område

för stadsägor efter registerkartas upprättande. Lantmäteristyrelsens uttalande att det

icke vore nödvändigt att vissa av kommitténs förslag till författningar, som tillhörde området

för skifteslagstiftningen, trädde i kraft samtidigt med förordningen angående fastighetsregister

syntes — därest däri icke skulle anses ligga den skarpaste kritik, som Hamrin

veterligt från något håll riktats mot förevarande förslag —• innebära, att sistnämnda förordning

skulle kunna utbrytas från förslagets övriga delar och medel för ändamålet begäras

hos Riksdagen, som sedermera finge tillfälle att pröva övriga förslag, med vilkas

föreläggande i sådant fall måhända kunde anstå i avvaktan på en förändrad skifteslagstiftning.

Denna ordning för frågans behandling komme alltså att innebära, att Kung!.

Maj :t av Riksdagen begärde anslag för verkställighet av en ekonomisk lag, som förutsatte

en blivande lagstiftning av civillags natur, utan att slutligt förslag till sistberörda lagstiftning

komme att föreligga. Utom de vanskligheter för frågans framgång i Riksdagen, som

ett dylikt tillvägagångssätt innebure, kunde erinras, att, därest den förutsatta lagstiftningen

utebleve, fastighetsregistret ej komme att fylla sin uppgift, ty den ordning och reda, som

därmed åsyftades, komme i sådant fall icke att sträcka sig till fastigheter, som framdeles

uppkomme.

Byråchefen Eriksson ville påpeka, att såväl svenska stadsförbundet som vissa teknici

och de flesta andra, som yttrat sig mot förslaget, därvid i allmänhet syntes hava förbisett

det viktiga faktum, att förordningen om fastighetsregister med mera skulle i avseende å

allt vad som rörde mätning och kartläggning med mera beträffande det rena lantmäteriförfarandet

lämpas till den blivande mätningsförordningen, vars föreskrifter kommitterade

tänkt sig och även angivit såsom normerande i nyssberörda hänseende. Väl kunde föreliggande

förslag betraktas och bedömas som en sak för sig, men ägde dock med den

blivande mätningsförordningen det samband, att båda huvudförordningarna tillsammans

torde komma att medföra fullständigt kartverk eller katasterverk för städer och liknande

samhällen. Det mesta av vad som mot förslaget anmärkts av den särskilda beredning,

vilken upprättat förslag till svenska stadsförbundets yttrande i ärendet, åtminstone i fråga

om gränsbestämning och registerkartans ofullständighet, förlorade sin betydelse och kunde

ej av anmärkaren vidhållas efter mätningsförordningens tillkomst.

Byråchefen Hamrin: De detaljföreskrifter av teknisk art förslaget upptoge kunde Hamrin

2:5

utan ändring icke godtaga. Berörda föreskrifter borde givetvis anknytas till den förfatlning

om ägomätning med mera, som vore under utarbetning inom lantmäteristyrelsen. Då

något förslag i ämnet ännu icke förelåge och någon förordning ännu mindre utfärdats,

saknades alltså den väsentliga förutsättningen för en fullständig granskning av ifrågavarande

föreskrifter. Hamrin hade därför ansett sig för närvarande böra avstå från en

sådan under antagande att Kungl. Maj:t, innan ifrågavarande förordning utfärdades, skulle

finna angeläget att bereda lantmäteristyrelsen tillfälle att på nytt yttra sig i denna del

av ämnet.

Svenska teknologföreningen. Enligt kommitterades förslag skulle registerkarta upprättas

efter mätningar enligt siffermetoden. Den grafiska metoden skulle härvid bland

annat få förekomma i viss utsträckning enligt vad i särskild författning stadgades. I

motiven hade uttalats, att de allmänna föreskrifterna härutinnan ansetts lämpligen böra

få sin plats i den författning angående kartors upprättande och ägomätningars verkställande

m. m., till vilken lantmäteristyrelsen erhållit Konungens tillstånd att avgiva förslag.

Föreningen ansåge, att det varit riktigare att införa bestämmelserna härom i författningen

angående fastighetsregister.

Behovet av

gistret.

Förslaget

till

Förordning angående fastighetsregister för stad.

KAP. I.

Inledande bestämmelser.

§ 1.

Magistraten i Örnsköldsvik: Lydelsen av denna § vore missvisande, då redan nu

funnes ett fastighetsregister, som fördes av rådstuvurätten.

Här stadgas plikt för varje stad att anskaffa ett fastighetsregister; och anskaffandet

skall ske omedelbart efter förordningens utfärdande; jfr § 3, andrastycket: Anser stad,

att ett omedelbart etc.

I de inkomna utlåtandena har i allmänhet behovet av ett fastighetsregister blivit

erkänt.

Så anför svenska stadsförbundets beredning: Beredningen funne det synnerligen

önskvärt, att för undanrödjande av den oreda med avseende på fastighetsförhållandena,

som för närvarande bestode i många städer, ett nytt och efter enhetliga principer anordnat

underlag för städernas fastighetsbokföring åvägabragtes. Redan med det nuvarande

fastighetsboksystemet hade bristen på enhetliga föreskrifter rörande tomt- och

jordredovisningen i städerna visat sig kunna medföra fara för rättssäkerheten. Skulle,

såsom önskligt syntes vara, fastighetsbokföringen omläggas enligt de av lagberedningen

angivna grunder och fastighetsböckerna sålunda givas karaktär av huvudurkund för fastighetsrätten,

torde därför hänsyn till rättssäkerheten fordra, att anordningarna för den primära

fastighetsredovisningen icke längre, såsom nu, gjordes beroende av växlande lokala

stadganden eller de särskilda städernas fria beslut. Förbises borde visserligen icke, att

ganska många städer av eget initiativ^ och med betydande uppoffringar redan åstadkommit

eller vore i färd med att åstadkomma fullt tillfredsställande underlag för en rationell

fastighetsbokföring samt att även i övrigt den vitt utbredda meningen om städernas

efterblivenhet på förevarande område väl kunde tåla att modifieras, men det kunde icke

förväntas, att ett slutgiltigt ordnande av denna angelägenhet skulle komma till stånd

utan lagstiftningens ingripande.

25

liehovet liar dock från vissa håll ifrågasatts.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Kommit

terade

uppgåve (sid. 129 i motiven), att tomtbok, jordebok eller fastighetsförteckning

endast fördes i några få uppgivna städer, bland vilka Stockholm ej vore nämnd, och

att i övriga städer däremot särskilda tomt- och jordeböcker ej vidare fördes, ehuru i

åtskilliga funnes äldre sådana böcker, vari skeende förändringar dock ej torde antecknas.

Uti Stockholm fördes emellertid fortfarande tomtbok. Efter överståthållarens och borgmästares

och råds befallning upplades tomtböcker:

År 1663 över Norra förstadens västra del av rådmannen Anders Thorstenson,

» 1668 » » » östra » samt ladugårdslandet av samme man,

» 1674 » Södra » » » av stadsingenjören Johan Holm,

» 1679 » » » västra » .

Dessa tomtböcker innehölle i allmänhet uppgifter om tomternas mått, arealer och

ägare samt tomtörena, varjämte kartor över kvarteren åskådliggjorde tomternas läge. År

1702 upplades nya tomtböcker över Norr- och Södermalm, innehållande uppgifter å kvarteren

samt tomterna med deras nummer, areal, tomtören och ägare, varjämte anteckningar

om friförsäljningar samt designationer över tomterna förekomme i dessa böcker.

År. 1785 upplades på förordnande av överståthållaren och magistraten tomtböcker över

hela staden. Dessa böcker, upprättade av rådmannen Pehr Stenhammar, innehölle uppgifter

om kvarterens namn, tomternas nummer, areal och ägare. År 1786 upplades av

vice stadsingenjören Ludv. Bräsch en tomtbok över Staden inom broarna. Denna tomtbok

innehölle uppgifter om kvarteren, tomternas nummer, areal, tomtören och ägare

samt data för designationer. Vidare antecknades i denna tomtbok alla förändringar i

tomternas nummer och arealer, som ägde rum på grund av vederbörande myndighets

beslut, och fullföljdes dessa anteckningar till år 1902, då en ny tomtbok över Staden

inom broarna upplades, innehållande kvarterens namn, tomternas nummer och arealer

samt redogörelse för de förändringar i avseende å nummer och arealer, som tomterna

undergått. Denna tomtbok fullföljdes fortfarande. År 1796 upplades tomtböcker över

Norrmalm, Ladugårdslandet, Kungsholmen och Södermalm, innehållande likartade uppgifter

och anteckningar som 1786 års tomtbok över Staden inom broarna. 1796 års

tomtböcker fullföljdes till åren 1902 och 1903, då över samma stadsdelar nya tomtböcker

upplades, vilka fortfarande fullföljdes, och innehölle desamma likartade anteckningar

som 1902 års tomtbok över Staden inom broarna. Under den tid rådhusrättens

första avdelning för lagfarts- och inteckningsärenden använde sig av tomtböcker, fördes

desamma av stadsingenjörerna, varför, då de ägde vitsord under denna tid, de också

fortfarande torde kunna anses äga vitsord. Vad tomtkartor beträffade, funnes sådana

över alla tomter i Stockholm, och vore desamma upprättade av stadsingenjörer, vilka

funnits i Stockholm sedan år 1636. Vid upprättandet av dessa tomtkantor hade under

de senare årtiondena förfarits på det sätt, att hela kvarteren med alla däruti belägna

tomter och hus uppmätts i skala av i regel 1:200, och funnes sådana kartor över alla

kvarter i Stockholm. Enligt kontorets åsikt borde det icke råda någon tvekan om att

de från stadsingenjörskontoret i Stockholm utgångna tomtkartor borde kunna anses hava

samma vitsord som av lantmätare efter vederbörligt förordnande upprättade kartor, och

syntes detta även vara kommitterades åsikt, då de erkände, att »i de större städerna

tomtförhållandena ofta'' vore synnerligen väl ordnade». Vad kartor över hela området

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. 4

26

beträffade, upprättades redan åren 1663, 1668, 1674 och 1679 specialkartor över alla

då befintliga kvarter å Norrmalm, Ladugårdslandet (nuvarande Östermalm), Kungsholmen

och Södermalm. A dessa kvarterskartor vore alla tomter med sina mått och arealer

angivna. Under första hälften av 1800-talet och intill år 1870 användes å stadsingenjörskontoret

kartor över de särskilda församlingarna, och vore dessa kartor upprättade i så

stor skala, att varje tomt med sina gränser och sitt nummer där vore synlig. Under

åren 1862—1867 upprättades på stadens bekostnad av dåvarande kungl. topografiska

corpsen en karta i 37 olika blad över hela Stockholm i skala 1:1000. Denna karta,

som stödde sig på triangelmätning, upptoge yttergränserna å kvarteren, och kompletterades

densamma genom insättning av de särskilda tomternas gränser och nummer från

tomtkartorna. Dessa kartblad kompletterades numera med de verkställda förändringarna och

begagnades dessutom en förminskning av kartan till skalan 1:2000 såsom översiktskarta.

Vidare hade under de senare åren upprättats ett fullständigt triangel- och polygonnät

över Stockholm, till vilket hörnpunkterna å en stor del av kvarteren redan vore anslutna

och de övriga snart bleve det. Då, såsom kommitterade å sid. 188 i motiven framhölle,

det ej vore behöflig! att vid registerkartans upprättande upptaga frågorna om

gränsregleringar emellan tomterna och då hela Stockholm med undantag för den Kungl.

Maj:t och kronan tillhöriga Kungl. Djurgården vore indelat i tomter, kunde således den

över Stockholm upprättade kartan i skalan 1:1000 anses motsvara vad kommitterade

avsåge med en registerkarta. Någon möjlighet att den av kommitterade föreslagna registerkartan

skulle kunna tjänstgöra såsom rågångskarta för det i tomter indelade området

gåves ej heller, då denna registerkarta ej skulle upptaga de å tomterna befintliga byggnaderna,

men gränserna emellan tomterna i regel just angåves av byggnader. Vad beträffade

behövligheten av att upprätta ett fastighetsregister för Stockholm, ville kontoret,

då Stockholms rådhusrätt, till vilken ärendet blivit remitterat, ej torde komma att avgiva

något yttrande över lagförslaget, framhålla, att den år 1876 i rådhusrättens första

avdelning upplagda fastighetsboken innehölle en förteckning över alla tomter i Stockholm

med de få undantag, som funnes angivna i Kungl. kungörelsen huru lagfarts- och inteckningsböcker

skola inrättas och föras den 14 september 1875, deras nummer och areal

samt längden av deras sidor, varjämte funnes antecknat alla de förändringar i avseende

å arealen, som tomterna undergått och underginge. Då detta vore det väsentliga, som

fastighetsregistret skulle komma att innehålla, ville det synas kontoret, som skulle den i

Stockholms rådhusrätt förda fastighetsboken kunna anses motsvara det föreslagra fastighetsregistret.

Det av kommitterade föreslagna upprättandet av register- eller översiktskarta

samt fastighetsregister måste därför enligt kontorets förmenande vad beträffade

Stockholms stads nuvarande område anses fullständigt obehövligt. Med år 1913 skulle

emellertid Brännkyrka socken införlivas med Stockholm, varför det skulle kunna ifrågasättas

huruvida ej kommitterades förslag skulle vara erforderligt för denna del av Stockholm.

Då emellertid ett jordregister, upprättat i enlighet med Kungl. förordningen den 13 juni

1908 om jordregister å landet, ansetts tillräckligt under den tid, Brännkyrka lydde under

landshövdingeämbetet i Stockholms län, torde väl ej det förhållandet, att socknen komme

att lyda under överståthållareämbetet i Stockholm, kunna förringa värdet av detta jordregister.

Något sådant funnes visserligen icke ännu upprättat, men kunde det för en

jämförelsevis obetydlig kostnad upprättas. I mån som stadsplaner bleve fastställda för

områden inom Brännkyrka och tomtindelningar komme att verkställas inom de planlagda

27

områdena, komme naturligtvis dessa tomter att upptagas i fastighetsböeker, upprättade

på samma sätt som den nu i rådhusrätten förda fastiglietsboken, varför kommitterades

förslag sålunda även vad beträffade Brännkyrka måste anses fullständigt obehövligt.

Byggnadsnämnden i Stockholm anser, att så vitt Stockholm anginge något behov av

den ifrågavarande lagstiftningen icke förefunnes. Av samma mening äio Stockholms stadsfullmäktige

och överståthållareämbetet.

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Landskrona förklara, att det, så vitt Landskrona

stad anginge, icke förelåge något direkt behov av upprättande av ett fastighetsregister,

enär äganderättsförhållandena därstädes icke ännu givit anledning till några nämnvärda

tvister, samt att i varje fall kostnaderna för de med ett dylikt registers uppläggande

och förande nödvändiga arbetena, synnerligast som endast vissa delar av staden

ännu vore uppmätta efter siffermetoden eller triangelmätta, måste bliva alltför stora och

betungande i förhållande till det gagn registreringen skulle för staden medföra.

Konungens befallningshavande i Kalmar län drager i tvivelsmål, huruvida något

mera trängande behov av förändring uti fastighetsregistreringen inom städerna yppat sig.

Magistraten i Sölvesborg: Att döma efter vad inom Sölvesborgs stad förvärvad

erfarenhet gåve vid handen syntes det magistraten otvivelaktigt, att det gåves mer än

ett bland särskilt de mindre stadssamhällena, för vilket fastighetsregister funnes vara

så litet av behovet påkallat att de med dylikt registers uppläggande och förande förenade

högst betydande kostnader och besvär skulle komma att te sig såsom oskäligt betungande.

Vid sådant förhållande krävde billighet och rättvisa, att en blivande lagstiftning

i ämnet måtte inrymma åt varje särskild stad befogenhet att själv besluta i fråga om

huruvida register skulle upprättas eller icke eller åtminstone rätt att med registerkartas

upprättande låta anstå intill dess sådant erfordrades och av omständigheterna medgåves.

Mot sättet för registrets uppläggande och förande hade magistraten icke funnit något att

anmärka.

Drätselkammaren i Örnsköldsvik anser, att de föreslagna åtgärderna för fastighetsregisters

uppläggande bleve för de mindre städerna alltför dyrbara och betungande samt

för invecklade. Åtminstone vad Örnsköldsvik vidkomme vore förslagets genomförande

icke av behovet påkallat.

Magistraten i Strängnäs framhåller, att det borde få bero på städerna själva, huruvida

och i vilken utsträckning registren skulle uppläggas, då det läte tänka sig att flera

städer än Strängnäs hade rätt fullständiga kartor och ägoskiftesbandlingar i sin vård, så

att redan befintliga fastighetsböeker torde kunna bliva fullt tillfredsställande och kunna

utan ommätningar av ägorna kompletteras.

Stadsfullmäktige i Mariestad: Därest det icke medgåves städerna att i allmänhet

låta sina stadsingenjörer upprätta kartor med tillhörande ägoförteckningar, borde det icke

åläggas städerna att ovillkorligen upprätta fastighetsregister.

Stadsfullmäktige i Nora hemställa, att, därest förslaget godkännes, dess obligatoriska

tillämpande beträffande mindre städer och därmed jämförliga samhällen icke måtte

föreskrivas.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg beräkna enligt de av kommitterade

angivna siffrorna kostnaden för registerkartan för Trälleborg till 53,320 kronor

samt anföra: Med hänvisning till dessa siffror tycktes det ligga i öppen dag, att städerna

skulle äga rätt bestämma, huruvida de ville påtaga sig kostnaden för ifrågavarande

28

arbetens utförande. Visserligen ägde samhälle enligt lagförslaget rätt att begära anstånd

för viss tid, dock ej över trettio år, men detta utgjorde ej ett fullt talande skäl för att

städerna skulle uteslutas från självbestämmanderätten i denna fråga.

Konungens b ef ältning sliavande i Södermanlands län vore icke alldeles övertygad om

behovet och lämpligheten att för alla städer och för vissa därmed likställda samhällen

meddela sådana stränga bestämmelser som de i förslaget ifrågasatta. Deras tillämpning

skulle medföra högst betydliga kostnader för staten och samhällena och tillika bereda en

mängd myndigheter och kommunala styrelser eller tjänstemän ett omfattande samt mycket

invecklat och besvärligt arbete. Ivommitterade hade uppenbarligen strävat efter att för

städer och sådana större köpingar och municipalsamhällen, där lagen om stadsplan och

tomtindelning vore gällande, kunna åstadkomma den största tänkbara reda och ordning

i jordförhållatjdena. Enligt Konungens befallningshavandes uppfattning hade emellertid

kommittén därvid gått alldeles för långt. Så vitt Konungens befallningshavande hade sig

bekant funnes ej, åtminstone icke i Södermanlands län, någon avsevärd och för rättssäkerheten

betänklig brist på reda i fastighetsförhållandena och fastighetsböckerna för

städerna. Särskilt för de smärre städerna liksom för köpingar och municipalsamhällen

syntes Konungens befallningshavande de ifrågasatta anordningarna böra och kunna betydligt

förenklas. De större städerna torde, utan att sådant ålades dem genom lag, ej

underlåta att för uppläggande av sina fastighetsregister verkställa noggranna, men kostsamma

mätningar, kartläggningar och undersökningar av ungefär samma slag, som kommittén

föreslagit för alla städer. Att om fastighetsregisters uppläggande och förande

meddela olika stränga bestämmelser med hänsyn till städernas större eller mindre folkmängd

torde ej vara lämpligt.

Magistraten i Sundsvall: Till Sundsvalls stad hörde utom det egentliga stadsområdet

byarna Sidsjö och Böle, vilkas ägor i alla tider använts för jordbruksändamål och

varvid med all sannolikhet komme att städse förbliva, då deras belägenhet vore sådan,

att någon industri eller tätare bebyggande där icke kunde emotses. Enligt förslaget skulle

nu register- eller översiktskartan omfatta jämväl dessa byar. Vare sig nu siffermetoden

eller med nådigt tillstånd den grafiska metoden skulle tillämpas vid nymätning av dessa

byar, skulle staden härför åsamkas mycket stora kostnader, så mycket mer kännbara

som byarnas jord hade jämförelsevis lågt värde och deras skattekraft vore ringa (deras

sammanlagda utskylder till kommunen uppvägde ej ens stadens kostnader för deras skolväsen).

Aven i andra städer torde råda liknande förhållanden. Det måste anses som

en brist i kommitterades förslag, att det icke angåve någon utväg, att sådana med städerna

förenade områden, som icke ingingo i de egentliga stadsområdena, kunde registreras

på samma sätt som angränsande landsbygd o. s. v. med anlitande av redan förefintliga

luntmäterihandlingar.

Stadsfullmäktige och municipalstyrelsen i Haparanda: Till Haparanda stad eller

stadskommun hörde icke annat område än det inom fastställd stadsplan belägna. Visserligen

ägde staden ett par hemman ävensom donationsjord, men dessa fastigheter lydde i

kommunalt hänseende till Nedertorneå socken och vore jämväl upptagna uti jordregistret

för denna socken. Förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad angåve

icke vad med stad eller till stad hörande mark avsåges Väl finge av åtskilliga bestämmelser

eller kanske rättare saknad av bestämmelser i de övriga förslagen kunna synas,

att berörda hemman och jordar, varav en del läge på flera mils avstånd från det plan

-

2!)

lagda området, icke avsåges att intagas uti fastighetsregistret, men detta vore så mycket

mera tvivelaktigt beträffande Haparanda stad, som uti den vid motiven fogade tabell I

samma hemman och jordar upptoges under titel »övrigt område». Ett förtydligande av

förslaget vore förty erforderligt uti omhandlade hänseende. Häruti instämmer municipalstyrelsen

i Haparanda med anmärkning tillika att för Haparanda fördes sådan fastighetsbok,

som för stad med egen jurisdiktion vore stadgad, vadan föreslagna fastighetsregistret

jämväl av sådan grund vore obehövligt för en stad med så ringa storlek och så litet

utnyttjade tomter.

Municipalstämman och municipalstyrelsen i Kalix: Kalix municipalsamhälle hade

klara och tydliga gränser och dess kartläggning och tomtindelning vore tämligen ny.

Samhället hade ännu ej nått någon större utveckling och ej heller vore en sådan att

förvänta inom den närmaste framtiden. De bestämmelser, som hittills gällt ifråga om

fastigheternas registrering, vore fullt tillfredsställande. Den ifrågasatta registreringsförändringen

skulle, oavsett eventuellt statsbidrag, åsamka samhället avsevärda kostnader

utan att däremot svarande nytta kunde vara att förvänta. Municipalstämman ansåge

den föreslagna förändringen av fastighetsregistreringen ej vara av behovet påkallad.

Kronofogden i Orusts och Tjärns fögderi: Det torde böra påpekas att den kostnad,

som för förordningens tillämpning komme att drabba ett samhälle beträffande en stor

del av inom fögderiet belägna samhällen, syntes bliva alltför stor i förhållande till den

nytta samhällena kunde hava av förordningens tillämpning, ävensom att en ej ringa del

av samhällena inom fögderiet icke ännu torde hava nått den utveckling, att förordningens

tillämpning kunde anses vara av behovet påkallad.

Municipalnämnden och municipalstämman i Oskarsfröm samt municipalnämnden. i

Gärda anse föreskrifter angående registerföring av fastigheter inom municipalsamhällena

ej vara av behovet påkallade.

Se ock i detta sammanhang yttrandet av häradsskrivaren i Norrvikens fögderi vid

förslaget till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsregister (se sid. 136).

§ 2.

(Jfr § 69.)

Att registerföraren även skall upplägga registret framgår av § 28, näst sist a stycket,

sista punkten.

Magistraten i Jönköping: Arbetet med förandet av fastighetsregistret och fullgö

randet

av alla de åligganden, som med fastighetsregistret vore förenade, torde svårligen

kunna uppdragas åt någon magistratsperson. Det torde nämligen vara otänkbart, att

städerna, som i allmänhet icke hade flera ledamöter i sina magistrater än som erfordrades

för fullgörandet av nu vanliga göromål, skulle kunna avskilja en av sina ledamöter

för fastighetsregistret, ty utan tvivel skulle för den ledamot, som finge ett sådant åliggande,

ingen tid bliva övrig för deltagande i andra göromål inom magistraten. I allt

fall torde fara föreligga att få magistratsledamöter besutte erforderliga kunskaper att,

även med hjälp av tekniskt biträde, sköta fastighetsregistret och allt vad med detsamma

vore oskiljaktigt. Magistraten ville härvid särskilt fästa sig vid stadgandet i 74 § av

förslaget till fastighetsregisterförordning, att registerföraren skulle hava skyldighet att

30

tillhandagå allmänheten i till tjänsten hörande ärenden. Att magistraten vid dessa uttalanden

utginge efter förhållandena i Jönköping, vore ju klart, men sannolikt torde vara,

att vad som härvidlag gällde Jönköping även hade sin tillämpning å andra städer av

någon större storlek. Förslagen tilldelade magistraterna en sådan mängd av göromål,

att magistraterna, som år från år fått sina arbeten ökade, icke skulle med sina nuvarande

arbetskrafter kunna fullgöra alla de anspråk och uppdrag, som förslagen nu tilldelat

magistraterna. Magistraten hade med det sagda velat framhålla önskvärdheten av

att uppdraget med handhavandet av fastighetsregistret icke lades å magistratsperson

under annan förutsättning än att städerna tillförbundes att härför giva sina magistrater

ökade arbetskrafter.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län: I smärre städer bleve det helt

visst mången gång svårt att finna för registrets förande lämplig person, helst som enligt

kommitterades motivering meningen vore att fastighetsregistret icke skulle få föras av

samma person som den, vilken förde stadens fastighetsbok. Det förefölle anmärkningsvärdt,

att förste lantmätaren kunde få bliva registerförare för stad, som lydde under

landsrätt, t. ex. Trollhättan, Huskvarna, Eslöv m. fl., men däremot icke för långt mindre

städer med egen jurisdiktion.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län: I motiven till förslaget hade kom

mitterade

tänkt sig möjligheten därav, att registerföringen lämpligen skulle kunna uppdragas

åt den tjänsteman, som förrättade mantalsskrivning i staden. Enligt Konungens

befallningshavandes förmenande hade kommitterade underskattat de svårigheter, som

måste vara förenade med registrets upprättande och förande. Kommitterade hölle sålunda

före, att särskild tjänsteman för förande av fastighetsregistret icke skulle bliva

erforderlig, icke ens för de större städerna, och att med avseende å registerföraren icke

skulle behöva uppställas krav på juridisk utbildning. Konungens befallningshavande

kunde icke ansluta sig till en sådan uppfattning. För Konungens befallningshavande

stode det nämligen klart, att registerförarens tjänst, åtminstone i de större städerna, icke

lämpligen kunde förenas med annan befattning. Så som kommitterade tänkt sig registerförarens

tjänst, torde denna bliva en synnerligen krävande syssla, åtminstone i en stor

stad. En sådan tjänst fordrade, förutom synnerlig ordentlighet, omdömesförmåga och praktiskt

ordnande blick, även stor författningskunnighet, förenad med noggrann kännedom

om de juridiska orsakerna till och följderna av de särskilda åtgärderna. Lämpligast

vore väl därför, om ifrågavarande befattning kunde överlämnas till en juridiskt bildad

och prövad person. I all synnerhet torde arbetet med registrets uppläggande bliva så

ansvarsfullt och krävande, att det utan tvivel komme att fordra sin egen man, och om

registerföraren icke skulle vara någon juridiskt bildad, bleve det nog åtminstone nödvändigt,

att hans arbete utfördes under ledning av författningskunnig person.

Magistraten i Malmö: Kommitterade ansåge, att särskild tjänsteman för förande

av fastighetsregistret ej skulle bliva erforderlig ens för de största städerna och att med

avseende å registerföraren ej skulle behöva uppställas krav på juridisk utbildning. Magistraten

hölle för sin del före, att i Malmö registerföringen komme att taga så stor del

av en persons tid i anspråk, att det bleve nödvändigt att registerföraretjänsten därstädes

inrättades ej såsom en bisyssla utan såsom en huvudsyssla för sin innehavare. Vidare

förmenade magistraten det vara i rättssäkerhetens intresse nödvändigt, att registerföraretjänsterna

besattes med lagfarna personer. Att därjämte av registerförarne torde krävas,

oj blott, såsom kommitterade framhålla, ordning och noggrannhet, utan även, isynnerhet

då mera komplicerade förändringar inom fastighetsenheterna skulle registreras och reda

och överskådlighet vore lätt att äventyra, god omdömesförmåga och en praktiskt ordnande

blick, torde även böra framhållas.

Rådmannen Knut Dahlberg i Malmö: Det förefölle i rättssäkerhetens intresse

vara absolut nödvändigt, att registerförarens tjänst, vilken, förutom synnerlig ordentlighet,

omdömesförmåga och praktiskt ordnande blick, krävde mycken författningskunnighet, förenad

med noggrann kännedom om de juridiska orsakerna till och följderna av de särskilda

åtgärderna, överlämnades åt en juridiskt bildad och prövad person. Lika nödvändigt

syntes vara att i en stad av Malmö stads storlek den nya tjänsten ordnades att

vara en huvudsyssla för sin innehavare men icke en bisyssla. Enligt lagförslaget skulle

registret föras av magistratsperson eller annan tjänsteman i stadens tjänst efter ty Konungen

på framställning av staden förordnade. Denna bestämmelse syntes icke fullt tydlig.

Meningen vore emellertid, att Konungen allenast skulle bestämma, huru tjänsten skulle

vara ordnad, men icke utnämna innehavaren.

Edv. A. Sjögreen och Ivar Wendt i Malmö: Kommittén hade föreslagit, att fastig

hetsregistret

skulle föras av tjänsteman, som förrättade mantalsskrivning. Saken torde

måhända lämpligare ordnas så, att stadsingenjören bleve registerförare med, om så erfordrades,

biträde av en jurist.

Lilienberg och Södergren anse att, där stadsingenjör finnes, denne bör vara registerförare.

Konungens befallningshavande i Hallands län: Då förandet av jordregistret för

landsbygden i ett län enligt Kungl. förordningen den 13 juni 1908 ansetts icke kunna

uppdragas åt någon annan person än en, som hade teknisk fackutbildning, förste lantmätaren,

ville det synas, som om stads fastighetsregiser, vars förande ju ävenledes krävde

dylik fackutbildning, lämpligare borde föras av stadsingenjören eller, där sådan ej funnes,

av annan utav staden för detta ändamål anställd, i ägomätning kunnig person än av

person utan teknisk fackutbildning.

Stadsingenjören i Malmö A. Nilsson: Av paragrafen framginge att, om fastighets

register

fördes av magistratsperson eller annan tjänsteman i stadens tjänst, skulle, därest

denna tjänsteman ej vore kunnig i ägomätning, staden vara skyldig bereda registerföraren

tekniskt biträde. Tjänstemannen ifråga skulle således underkasta sig att vara någon tid

i lära hos en lantmätare. Magistratspersoner vore nog ej hågade att underkasta sig

något dylikt. Äterstode för staden att engagera tekniskt biträde, alltså bekostandet av

en ny befattning. Nilsson trodde för sin del, att registerföraren borde vara en av magistraten

förordnad jurist, därest ej ansåges att stadsingenjören borde föra registret.

Fördes registret av en jurist, torde han böra hava sin tjänstelokal i omedelbar förening

med stadsingenjörskontoret för att hava tillträde till kartverket och bliva i tillfälle få

den tekniska hjälp, han i övrigt behövde. Därigenom ej allenast sparades kostnader

utan vunnes även fördelen av samarbete mellan registerförare och stadsingenjör, vilket

icke kunde vara annat än fördelaktigt för själva saken.

Magistraten i Ystad: Vad anginge den blivande registerförarens tjänst ville det

synas som kommitterade underskattat dess betydelse, då kommitterade tänkt sig densamma

kunna överlåtas som en bisyssla åt den tjänsteman, som förrättade mantalsskrivningen.

I all synnerhet arbetet med registrets uppläggande torde bliva så ansvarsfullt

32

och krävande, att det utan tvivel komme att fordra sin egen man; och om registerföraren

icke bleve någon juridiskt bildad, bleve det nog nödvändigt, att hans arbete utfördes

under särskild ledning av författningskunnig person.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg: Själva fastighetsregistrets upp

rättande

borde lämpligast verkställas av en av samhällets magistratspersoner och stadsingenjören

eller de mätningstekniske tjänstemännen i samråd. Det vore lämpligast, att

samhället ägde självbestämmanderätt om av vilka personer registret skulle upprättas.

Magistraten i Hjo: Vad anginge förslagets bestämmelse om registerföring i stad,

där lantmäterikunnig man för registrets förande icke kunde påräknas samt annan rättskunnig

ledamot i magistraten än dess ordförande saknades, syntes det magistraten mindre

lämpligt att anförtro registerföringen åt mantalsupprättaren med förbigående av ordföranden.

Även . om olägenheter kunde anses härröra från ett eventuellt sammanförande hos

en person av förandet av fastighetsbok och fastighetsregister — om arten av dylika

olägenheter nämndes dock intet i motiven — så syntes dock dessa mer än uppväga det

förhållande, att registerförandet överlämnades åt en mantalsförrättare med dennes fullkomliga

ovana vid förandet av allmänna urkunder av slag, som med fastighetsregistret

kunde jämnställas.

Magistraten i Skövde: Magistraten hölle före att det vore mera lämpligt, att upp

draget

rörande registrets förande uteslutande anförtroddes åt lantmäteritjänstemän, vilka

på grund av sin tekniska utbildning måste anses mera kvalificerade än andra personer

att på ett fullt tillfredsställande sätt bedöma och verkställa hithörande frågor. Då i särskilda

fall juridisk insikt kunde erfordras vid arbetet, skulle registerföraren äga rätt påkalla

biträde av lagfaren ledamot i magistraten.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län: Emot 2 § i 1 kap., vilket kapitels

rubrik »inledande bestämmelser» syntes vara mindre lycklig, då ju där förekomme de

principala föreskrifterna om fastighetsregistret — ville Konungens befallningshavande framställa

den anmärkning, att det syntes böra överlåtas åt magistraten att bestämma, vilken

stadens tjänsteman skulle föra fastighetsregistret. Det torde vara fullkomligt överflödigt

att överlämna åt Kungl. Maj:t att förordna därom. Kommitterade hade motiverat sitt

förslag med att därigenom skulle vinnas säkerhet för att registrets förande anförtroddes

åt en tjänsteman, som vore lämplig därför och hade sådan anställning, att täta personombyten

ej skulle ifrågakomma. Å andra sidan sades det, att Kungl. Maj:t icke vid

varje ombyte av tjänstinnehavare skulle pröva registerförarens kompetens, utan att Kungl.

Maj:t blott skulle bestämma, med vilken tjänst registerföringen skulle vara förbunden.

Nu torde det väl vara så, att Kungl. Maj:t så gott som undantagslöst komme att följa

magistratens förslag vid meddelande av förordnande rörande registerförare, ty det finge

knappt förutsättas, att magistraten skulle föreslå annan person än den, som befunnes

för arbetet fullt lämplig, och magistraten med sin kännedom både om de lokala förhållandena

och de personliga egenskaperna hos vederbörande stadstjänstemän ägde förvisso

de största förutsättningarna för att bedöma, åt vilken tjänsteman registerföringen borde

anförtros. Härtill komme, att största vikten syntes böra ligga på att arbetet utfördes av

en för ändamålet fullt kvalificerad person, men å andra sidan antoges ju arbetet icke

vara sådant, att det skulle bliva den ifrågavarande tjänstemannens enda eller ens huvudsakliga

sysselsättning. Vid ombyte av tjänstinnehavare kunde således magistraten, om

den erhöile rätt att bestämma, vilken skulle föra registret, taga tillräcklig hänsyn till,

huruvida den nye tjänstinnehavaren ägde de personliga förutsättningarna speciellt för

registrets förande på ett fullt tillfredsställande sätt och, där så icke vore förhållandet,

borde magistraten kunna få anförtro registerföringen åt annan stadens tjänsteman, som

vore lämpligare. I följd av den ingående befattning, som magistraten enligt förslaget i

övrigt skulle komma att få med fastighetsregistret och vad därtill hörde, borde det vara

magistraten och icke stadsfullmäktige, som ägde förordna registerförare.

Magistraten i Falun: Enligt magistratens mening kunde väl uppdraget att förordna

om vilken stadens tjänsteman skulle vara registerförare lämnas åt vederbörande Konungens

befallningshavande i länen, vilka därvidlag torde äga större person- och lokalkännedom

än Kungl. Maj:t.

Magistraten i Örnsköldsvik: Aven där registret icke fördes direkt av magistrats

person,

hade dock magistraten att i en hel del viktiga fall fatta bestämmelser, som bleve

normerande vid registrets förande. Då emellertid magistratens medlemmar jämväl vore

ledamöter av rådstuvurätten, som hade att föra fastighetsboken för stad, så skulle

samma myndighetspersoner lämnas att bestämma såväl om fastighetsboken som angående

det register, efter vilket den förstnämnda skulle uppläggas, vilket finge anses mindre

lämpligt.

Byråchefen Eriksson: Uppläggandet såväl som förandet av fastighetsregister borde

utföras av lantmätare. För utförandet på ett tillfredsställande sätt av de göromål, som

enligt förslaget ålagts lantmätaren, erfordrades emellertid utom grundlig lantmäteriutbildning

i ägomätning och kartläggning med mera lantmäterijuridik och kamerala insikter,

som endast lantmätare kunde besitta. Men nu antydda kunskaper och insikter erfordrades

även för själva registrets tillförlitliga uppläggande; det skulle givetvis varda i hög

grad tidsödande och ändock medföra osäkerhet och många felaktigheter i registret att

söka genom en annan, en icke sakkunnig person så att säga* tillvarataga och i registret

nedlägga allt det värdefulla resultatet av lantmätarens förarbeten för registrets uppläggande.

Vad Eriksson anfört om registrels uppläggande gällde i huvudsak även om dess

förande. Att, såsom kommitterade tänkt sig, till registrets uppläggande och förande sätta

person utan sakkunskap i lantmäteri med skyldighet för staden att bekosta registerföraren

lantmäteribiträde, där sådant vid förandet erfordrades, innebure egentligen att staden

måste bekosta två personer för registerföringen, vilket givetvis bleve alltför kostsamt för

städerna, helst den sakkunnige av dessa två väl skulle åtnjuta ersättning för varje gång.

Registret borde både uppläggas och föras av lantmätare, eller om sådan ej skulle kunna

erhållas, åtminstone under ledning av lantmätare och helst av den, som upprättat översikts-

eller registerkarta över staden.

Byggnadsnämnden i Vara med instämmanden av kommunalstämman och kommunalnämnden

därstädes: Beträffande själva registerföringen torde såsom en olägenhet böra

anmärkas, att densamma beträffande städer under landsrätt samt de samhällen, som icke

vore städer men för vilka skulle föras fastighetsregister såsom för stad, vore avsedd att

handhavas av en person, som bodde utom samhället (förste lantmätaren i länet), men

man torde på samma gång böra konstatera svårigheten att inom de mindre samhällena

för rimlig kostnad erhålla kompetent registerförare. En icke olämplig utväg syntes vara,

att två eller flera närliggande samhällen förenade sig om gemensam registerförare, vilken

vore att träffa viss dag i veckan inom varje samhälle och vilken helst borde avlönas av

statsmedel eller åtminstone med bidrag av staten.

Förslag rörande fastighetsregister för stad.

5

34

Magistraterna i Östhammar och Öregrund ville påpeka, att den kontanta avlöningen i

Östhammar och Öregrund till magistrat och rådstuvurätt vore mycket obetydlig och att

vid densammas uppgörande beräknats inkomst av sportler och expeditionslösen, därvid

lagfarter och inteckningar spelat största rollen. Skulle dessa inkomster nu upphöra,

måste staden vara beredd att lämna magistraten ersättning eller också skulle åtminstone

borgmästaren, vilken vore den enda i egentlig mening avlönade magistratspersonen, icke

kunna existera. Enligt förordningen angående fastighetsregister skulle en magistratsperson,

antagligen borgmästaren, dock få till skyldighet att föra fastighetsregistret, men om ersättningen

därför sättes så lågt som till exempel förandet av firmaregistret, vilken ersättning

icke ens betäckte utgifterna, bleve fastighetsregistret en börda för tjänstemannen utan

någon inkomst.

Angående förste lantmätaren såsom registerförare hänvisas till vad av lantmäteristyrelsens

utlåtande återgives vid förslaget till ändrad lydelse av 40 § i instruktionen den

22 oktober 1909 för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare (se sid. 206).

§ 3.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Vad beträffade

kärnan i kommitterades förslag eller behövligheten att för uppläggande av fastighetsregister

upprätta en register- eller översiktskarta, vågade kontoret vara av en annan

mening. Över Stockholm, vars område vore helt och hållet indelat i tomter, hade ej

funnits någon hela staden omfattande karta, som redovisat tomterna, förrän år 1870, och

dock hade, så vitt av i kontoret förvarade handlingar framginge, varken någon tomt

uteglömts eller någon dubbelföring ägt ram. Detta hade kunnat undvikas därigenom, att

redan på 1600-talet upprättades kartor över varje kvarter, upptagande alla befintliga tomter.

Arbetet bör icic Förslaget utgår från att arbetena för registret omedelbart efter förordningens trä

urnaaK

j gkola taga sin början och beräknas slutförda på omkring sex år. I åtskil

liga

utlåtanden framhålles, att arbetena icke böra forceras. Denna anmärkning sammanhänger

dels med anmärkningar mot kompetensbestämmelsen i § 4, dels med kostnadsfrågan.

Svenska stadsförbundets beredning: Kommitterade hade vid upprättandet av sitt förslag

förutsatt, att samtliga eller i varje fall det övervägande flertalet städer skulle undergå

triangelmätning inom en jämförelsevis kort tidrymd, enligt kommitterades uträkning sex

år efter förordningens trädande i kraft. Även med den stora lantmätarepersonal, som

kommitterade tänkt disponibel för detta ändamål, torde den beräknade tiden vara alltför

knapp. Med hänsyn till den ringa erfarenhet, som de tilltänkta förrättningsmännen besutte

såväl i fråga om triangelmätning — de ojämförligt flesta hittills företagna hade

utförts av andra än lantmätare — som i fråga om städernas jordförhållanden överhuvud,

måste det för övrigt, även om man utginge från kommitterades förutsättningar, anses

föga välbetänkt att på detta sätt driva fram en nymätning av städerna. Innan något

sådant utan våda kunde ske, borde uppenbarligen ett tillräckligt antal för arbetet fullt

rustade och sålunda även praktiskt tränade förrättningsmän stå till förfogande. Det

erforderliga antal verkligt kvalificerade triangelmätare torde emellertid icke nu kunna

erhållas, ens om den krets, varur de finge tagas, vidgades. Härvid borde nämligen icke

förbises, att städernas egna tjänstemän i regel icke vore i tillfälle att under längre tid

uteslutande ägna sig åt sådant arbete. Såväl på grund härav som med hänsyn till kostnadsfrågan

funne beredningen det föreslagna påskyndandet olämpligt, även om det, vilket

35

på anförda grunder kunde betvivlas, skulle visa sig möjligt att genomföra. Icke heller

för fastighetsregistrets uppläggande syntes detsamma nödigt. Det slutgiltiga registret borde

visserligen grundas på triangelmätning, men innan sådan för samtliga städer hunnit ske,

torde städernas befintliga kartmaterial, sammanfattat i en översiktskarta, väl kunna tjäna

såsom underlag för ett register, som avhjälpte de påtagligaste bristerna i den nuvarande

fastighetsredovisningen. Detta borde desto mindre möta betänkligheter, som kommitterade

ju förutsatte, att i vissa städer registret skulle ända till trettio år framåt kunna grundas

på en översiktskarta. Dylikt förfarande torde ej nämnvärt inverka på registrets användbarhet.

Till stöd härför kunde åberopas kommitterades yttrande (sid. 187, II) att det,

vad ordningen för själva registrets uppläggande och registrets innehåll anginge, vore i

stort sett likgiltigt, om karta av det ena eller andra slaget upprättades. För övrigt finge

i detta sammanhang betonas kommitterades inkonsekvens att å ena sidan vilja framtvinga

slutgiltig mätning och kartläggning av visst stadsområde — det ej tomtindelade — underdel

att annan del av stadsområdet — det tomtindelade — ansetts kunna med tillfyllestgörande

verkan å registerkartan inläggas utan laga gränsbestämning. Registerkartan hade

sålunda av kommitterade på förhand blivit dömd till bristfällighet i vissa delar, vid vilket

förhållande ett osedvanligt påskyndande i andra stycken syntes vara desto mindre påkallat.

Lilienberg och Södergren påpekade, att under vilka former än ett fastighetsregister

för våra städer upprättades, borde det icke vara sådana, att arbetena därför forcerades.

Dyrbara mätningar uteslutande för en registerkarta vore nämligen något så improduktivt, att

ett litet land som vårt icke borde för dem offra mera, än som vore oundgängligen nödvändigt.

Stadsfullmäktige i Hjo: Bestämmelsen om skyldighet för stad att omedelbart låta

upprätta register- och översiktskartor torde böra ändras så, att skyldighet inträdde först

efter ett visst antal år, exempelvis loa 20, utan att ansökan om anstånd behövde ingivas.

Stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidaholm finna, att tiden för mätningarnas verkställande

är för kort tilltagen.

Stadsfullmäktige i Visby: Tiden, inom vilken registerkartas upprättande skulle vara

fullbordad, hade i förslaget blivit bestämd till 30 år. Stadsfullmäktige ansåge det kunna

ifrågasättas, huruvida icke denna tid, med hänsyn till de ansenliga kostnader, reformen

komme att pålägga städerna, kunde utsträckas ännu något längre.

Magistraten i Kungsbacka ansåg, att ett fastighetsregister, ägnat att vara underlag

för fastighetsboken, lättare och bättre skulle åskådliggöra de olika fastighetsförhållanden,

vilka nu inskreves i fastighetsboken, men också att kostnaderna för registrets genomförande,

särskilt med hänsyn tagen till erforderliga kartors upprättande, syntes bliva så

pass omfattande, att åtminstone för de mindre stadssamhällena, vars olika områden

redan blivit upplagda i fastighetsboken, en bra rymlig tid framåt borde lämnas, innan

registerskyldigheten genomfördes.

Stadsfullmäktige i Lund: Arbetena för fastighetsregisters uppläggande vore avsedda

att genomföras under några få år. Med hänsyn till de därmed förenade dryga kostnaderna

vore det emellertid önskvärt, om städerna erhölle bättre rådrum härutinnan.

Konungens befallningshavande i Örebro län: På grund av gjorda uttalanden, som

kommit till Konungens befallningshavandes kännedom från sakkunniga och erfarna personer,

föreställde sig Konungens befallningshavande, att kommitterades beräkningar angående

den tid, som skulle förflyta, till dess triangelmätningen till största delen hunnit

utföras, icke skulle visa sig i verkligheten vara riktiga. På grund av den begränsade

36

Det föreslagna

registret blir för

dyrt.

tillgången av fullt kompetenta personer med beprövad erfarenhet torde dylik mätning för

närvarande icke kunna samtidigt pågå i ett större antal städer. Genom ett påskyndande

av mätningen skulle ock säkerligen anspråken på gottgörelse för mätningen betydligt

höjas, varigenom utgifterna för städerna skulle ökas.

Magistraten i Karlshamn: Det komme särskilt för de mindre städerna att ställa sig

mycket betungande att genast låta upprätta registret, och borde därför städerna lämnas

god tid för arbetets verkställande.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län samt byggnadsnämnden i Malmö med

instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten i samma stad: De åtgärder, som för upprättande

av fastighetsregister behövde vidtagas, torde under alla förhållanden ej böra

forceras. Desto säkrare och tryggare bleve resultatet, och kostnaderna, fördelade på en

längre tid, komme att kännas mindre betungande.

Drätselkammaren i Malmö samt stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Eslöv anse att

vid registers upprättande borde tillräcklig tid lämnas för arbetets successiva genomförande,

på det att kostnaderna ej måtte bliva städerna alltför betungande.

I ett flertal utlåtanden framhålles, att åstadkommandet av ett register sådant som

det föreslagna skulle bliva för samhällena särdeles dyrbart, och understrykes i det sammanhanget

bland annat, att kostnaden skulle kunna väsentligt nedbringas, om städerna

för arbetet finge anlita sina ingenjörer. Huvuddelen av kostnaderna komma nämligen

på mätningarna för registerkartan; och anses av åtskilliga, att nyttan av denna icke motsvarar

de dyrbara triangelmätningarna, icke ens om kostnaderna nedbringades genom att

mätningarna finge utföras av städernas ingenjörer. Det anses med andra ord, att med

hänsyn till kostnaderna kartan borde få åstadkommas på enklare sätt (och inom en ej

för knappt tillmätt tid) samt att städernas ingenjörer jämväl skulle vara behöriga att

upprätta densamma samt utföra övriga för registrets uppläggande erforderliga arbeten.

Av somliga framhålles att, även om triangelmätning skulle ske, en karta efter enklare

metod borde få anskaffas för registrets uppläggande och registret sedan kompletteras i

den mån den exaktare mätningen fortskrede (d. v. s. en översiktskarta skulle bliva regeln).

Nymätning allenast för erhållandet av registerkartan borde icke föreskrivas. Arbetena

borde icke forceras. Framtvingandet av gränsbestämningar föranledde ock dryga kostnader,

som kunde undvikas.

Svenska stadsförbundets beredning: Mätningskostnaderna, som helt skulle gäldas av

städerna, beräknade kommitterade komma att uppgå till 2,350,000 kr. Kommitterades

beräkningar i detta hänseende gjorde icke anspråk på annat än approximativ giltighet,

och all sannolikhet talade för att summan i verkligheten skulle visa sig springa upp till

avsevärt högre belopp. I detta hänseende borde erinras, att beräkningsgrund avseende

arvode för triangelmätning icke fastställts i lantmäteritaxan. De grunder, å vilka kommitterade

beräknat kostnaden, syntes vid dylikt förhållande vara alldeles godtyckliga. Hade

monopol å det ifrågavarande arbetet lämnats lantmätarekåren och i själva verket ett

mycket begränsat antal medlemmar därav, funnes ingen trygghet, knappast någon förhoppning,

att gottgörelse skulle varda beräknad efter de pris, som kommitterade antagit.

Huruvida den av kommitterade hävdade principen att städerna i motsats till landsbygden

själva borde vidkännas de huvudsakliga utgifterna för fastighetsregistret, nämligen alla

mätningskostnader, vore med billigheten överensstämmande, lämnades här därhän. Det

skulle i detta sammanhang endast anmärkas, att städernas utgifter för närstående för

-

valtningsgrenar — mätnings- och stadsplaneväsen samt den offentliga byggnadsuppsikten

•— redan nu vore så höga, att nya bördor endast med stor försiktighet oeli under iakttagande

av att uppoffringarne komme till vidsträcktast möjliga nytta borde påläggas dem.

Under alla förhållanden måste det därför anses obilligt, att städerna, skulle ikläda sig så

avsevärda kostnader för anskaffandet av ett kartmaterial, som icke ens lämnade en säker

grundval för tryggande av äganderätten samt, praktiskt taget, vore otjänligt för varje

annat ändamål. Att kostnaderna för fastighetsregistret enligt kommitterades förslag bleve

så betungande för städerna berodde delvis på den mätningsmetod, kommitterade förordat

för registerkartans upprättande, men framför allt därpå, att arbetet i fråga mod undanskjutande

av städernas egna mätningsman lagts i händerna på lantmätarekåren samt därjämte

onödigt forcerats.

Svenska teknolog föreningen: Kommitterade hölle före, att summan av samtliga mätningskostnader

i och för upprättandet av fastighetsregister torde uppgå till 2,350,000

kronor. Föreningen hade all anledning antaga, att berörda belopp vore för lågt beräknat.

Erfarenheten hade visat, att kostnadsberäkningarna för upprättande av jordregister för

landsbygden varit för låga, och det vore antagligt, att det samma komme att bliva i

kanske större grad fallet med kommitterades förslag i fråga om beräknande av mätningskostnaderna

för städerna i riket. Det synes därför nödvändigt, att kommitterades kostnadsberäkningar

underkastades en allsidig granskning av kompetenta personer. Kostnanaderna

för upprättandet av fastighetsregister för stad vore och komme i verkligheten

att bliva så stora, att det kunde ifrågasättas, om dessa kostnader komme att uppväga de

fördelar man avsåge att vinna genom fastighetsregistrets upprättande i enlighet med av

kommitterade föreslagna grunder. Man skulle ju även kunna tänka sig möjligheten av

ett provisoriskt upprättande av fastighetsregistret, som i likhet med jordregistret skulle

komma — låt vara relativt ofullkomligt — att avhjälpa de största av de hittillsvarande

bristerna i fråga om fastighetsväsendets ordnande i stad, och att omläggning av fastighetsregistret

sedermera, om denna verkställdes i enlighet med av kommitterade anförda

grunder, inträffade först vid en tidpunkt, då städerna i riket mer allmänt hunnit bliva

föremål för mätning enligt siffermetoden. Skulle emellertid ett förslag i denna riktning

visa sig olämpligt, syntes dock som kommitterades förslag ställde sig för dyrbart i förhållande

till den därmed vunna nyttan. Att det forcerade framtvingandet av mätningar

enligt siffermetoden i detta avseende komme att förorsaka de drygaste kostnaderna torde

vara självklart. Därför syntes möjligen större rum böra beredas för användande av den

grafiska metoden vid mätningar för upprättande av registerkarta än vad kommitterade

tänkt sig. Under sådana förhållanden kunde städernas nuvarande kartmaterial i större

utsträckning än enligt kommitterades förslag komma till användning vid upprättandet av

fastighetsregistret. Framtvingandet av gränsbestämningar skulle föranleda dryga kostnader,

som torde kunna undvikas. Möjligt vore kanske, att kostnaderna även i andra avseenden

kunde nedbringas. Huru många besparingar man än kunde tänka sig, torde kostnaderna

i varje fall bliva betydligt större, än vad kommitterade förmenat.

Överintendentsämbetet: Aven om det i och för eventuella stadsplanebildningar och

jämväl ur andra kommunaltekniska synpunkter kunde anses önskvärt, att varje stad eller

stadsliknande samhälle hade hela sitt område fullständigt kartlagt, beskrivet och fastighetsregistrerat

på sätt kommitterade föreslagit, torde man dock icke allenast av denna anledning

böra tvinga städerna till de betydligt ökade utgifter för en dylik kartläggning och

registrering, som sammanhängde med anspråken på att detta arbete skulle vara utfört

inom viss föreskriven, relativt kort tid i stället för att så småningom få utföras av samhällets

egna tjänstemän.

Byggnadsnämnden i Borås: Enligt kommitterades beräkningar skulle själva registreringen

(avsedd att ersättas av staten) kosta c:a kr. 180,000. Mätningsarbete o. d. (att

bekostas av städerna) 2,700,000 kr. Huvudkostnaderna skulle således drabba städerna,

och då ett gott resultat syntes kunna nås för en obetydlighet av den senare stora summan

måste allenast ur denna synpunkt förslaget vålla den största betänklighet. För Borås

bleve kostnaden enligt kommitterades beräkningar 70- å 80,000 kronor (att utgå under

de närmaste 5 åren) men sannolikt, då lantmätare sluppe konkurrens, betydligt högre,

kanske flera gånger; den angåves också av kommitterade som ytterst approximativ.

Stadsingenjören i Norrköping John E. Petterson med instämmande av byggnadsnämnden

därstädes: Enligt av kommitterade uppgjort kostnadsförslag skulle upprättandet av

registerkartor över landets ännu icke triangelmätla städer draga en kostnad av omkring

2,340,000 kronor. Efter areal räknat skulle för Norrköping mätningskostnaden uppgå

till omkring 34,000 kronor, vilken summa i betraktande av de svårigheter, som inmätandet

av Motala ströms vattenområde komme att medföra, torde avsevärt överskridas.

Härtill komme kostnaderna för en del förberedande arbeten och uppläggandet av själva

fastighetsregistret, utgörande för Norrköping omkring 7,000 kronor, av vilken summa

dock enligt förslaget en del skulle gäldas av staten.

Byggnadsnämnden i Östersund med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten

i samma stad samt Konungens befallningsliavande i Jämtlands län: Särskild uppmärksamhet

förtjänade kommitterades förslag rörande bestridandet av de med kartorna och fastighetsregistret

förenade kostnaderna. Under det att för landsbygden kostnaderna för jordregistrets

upprättande helt och hållet eller till allra största delen gäldades av staten, föresloge kommitterade,

att de med fastighetsregistrets upprättande förenade kostnader skulle till största delen

bäras av städerna själva och blott till en mindre del gäldas av statsmedel. Skälet därtill

ansåge kommitterade böra sökas däruti, att »den anordning av fastighetsregistreringen förstad,

vartill kommitterade utarbetat förslag, jämförd med motsvarande anordning för landsbygden,

måste anses innefatta ett betydande framsteg», och att »gagnet av fastighetsregistret

ingalunda inskränkte sig till registrets betydelse såsom underlag för fastighetsbokföringen,

utan registret och särskilt de mätningar, som för detsamma skulle äga rum, torde komma

att bliva till synnerlig nytta jämväl i åtskilliga andra avseenden». Enligt av kommitterade

upprättad approximativ beräkning av mätningskostnaderna syntes dessa, i det fall att

fullständig registerkarta genast från början upprättades, för Östersunds stads vidkommande

belöpa sig till omkring 62,000 kronor och i annat fall till omkring 49,000 kronor.

Härtill komme dels kostnaden för bestämmande och utstakande av vissa rågångar och

fastighetsgränser, som av fastighetsägare kunde påyrkas, och vilka kostnader skulle bestridas

av jordägarna själva, dels ock kostnaden för fastighetsregistrets uppläggande, vartill

dock staten skulle bidraga med en kostnad av högst 4 kronor pr hektar, eller omkring

2,000 kronor. I jämförelse därmed kunde nämnas, att staden för några år sedan

av kompetent person erhållit erbjudande om triangelmätning av Östersunds stadsmärk

för en bråkdel av härovan beräknade kostnader. De fördelar, som kommitterade ställde

i utsikt av ett dylikt fastighetsregisters upprättande, kunde helt säkert icke uppväga de

därmed förenade kostnaderna.

39

Stadsingenjören i Visby A. Serbom: Kostnaderna för det föreslagna registrets uppläggande

bleve för höga; med utgångspunkt från kommitterades beräkningar skulle

kostnaden för Visby bliva 50,560 kronor.

Allmän rådstuga och drätselkammaren i Östhammar: Enär jordvärdet inom Östhammar

vore lågt och uppmätning och kartläggning nyligen verkställts inom staden, ansåges att

värdet av ett fastighetsregister för Östhammar stad ej kunde bliva så stort att det uppvägde

kostnaderna för ytterligare uppmätning och kartläggning av staden.

Magistraten och stadsfullmäktige i Skövde hade icke kunnat undgå att fästa sin

uppmärksamhet vid de dryga kostnader, som skulle drabba städerna genom förslagets

genomförande, och man måste därför ställa sig tveksam, huruvida dessa kostnader motsvarades

av de fördelar, som man förväntade genom arbetets utförande. Då därtill

komme, att något oavvisligt behov av ett så omfattande och dyrbart registreringsarbete, som

det föreslagna, icke syntes föreligga, samt detsamma dessutom icke torde kunna medhinnas

inom önskvärd tid, ifrågasattes, huruvida icke frågans lösning oeh det mål, man eftersträvade,

kunde vinnas på annat billigare sätt och inom kortare tid än förslaget gåve vid handen.

Magistraten i Hjo: De åtgärder, som avsåge åstadkommande av material för registreringsarbetet,

själva kartläggnings- och mätningsarbetena, syntes kunna tåla någon jämkning

mot vad förslaget därom innehölle i avseende å den ungefärliga kostnaden. Även

om statsbidrag kunde påräknas såsom hjälp för blivande kostnader och även under förutsättning

av användning i görligaste mån av billigaste mätningssätt, torde kostnaderna

i allt fall och isynnerhet i avseende å småstäderna med deras förhållandevis stora, utom

det planlagda området belägna jordar bliva synnerligen betungande, därest icke blivande

lag i ämnet därtill toge vederbörlig hänsyn samt upptoge såsom möjliga ansedda förenklingar

i mätnings- och kartläggningsarbetena.

Byggnadsnämnden i Ängelholm med instämmanden av stadsfullmäktige, magistraten och

drätselkammaren därstädes: Nämnden ville uppskatta kostnaden för triangelmätningen av

stadens område och registerkarta till 20 ä 30,000 kronor. För en så stor kostnad skulle

staden knappast få motsvarande valuta, då registerkartan, såsom icke upptagande några

byggnader eller andra fixa föremål, ej finge annat värde än för fastighetsregistrets förande,

sålunda icke för vare sig gränsbestämningar eller återställande av gränsmärken, ej heller

för alla de övriga mångskiftande ändamål, vartill kartor behövdes. Dessutom skulle

staden tillskyndas en betydande kostnad därigenom, att den, utom den tekniskt bildade

tjänsteman, som den behövde för andra ändamål, säkerligen skulle nödgas anställa en

särskild mätningsförättare.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindeberg och Kornell: Vid monopolisering av mätningen

till en viss kår komme kostnaderna att bliva mycket höga i jämförelse med de

kostnader, som kunde beräknas från konkurrerande specialister inom facket och vid

användning av egna kompetenta tjänstemän.

Rådmannen Molin i Göteborg i särskild mening i stadens rådstuvurätt: Molin kunde

icke dela den uppfattningen, att det föreslagna fastighetsregistret med tillhörande karta

skulle för städerna, eller åtminstone för Göteborg, vara av ringa gagn, särskilt i betraktande

av de dryga kostnaderna för dess åstadkommande. Efter Molins mening utgjorde

tvärtom anordningar i sådant syfte, som den nu föreslagna lagstiftningen innebure, en

nödvändig förutsättning för ett tillfredsställande fastighetsbokssvstem i städerna. Utan ett

dylikt register och karta kunde man svårligen vinna full trygghet för att varje bokförd

40

fastighet skulle kunna lätt och utan fara för misstag individualiseras på marken. Och

först härigenom bleve ägande- och besittningsrätten till stadsfastighet och därpå byggda

kreditförhållanden ordnade på betryggande sätt samt en grund lagd, på vilken ett genomfört

katastersystem kunde byggas. I betraktande därav syntes kostnadsfrågan vara av

underordnad betydelse, och särskilt ansåge Molin det vara oriktigt att, därför att ifrågavarande

förhållanden måhända vore bättre ordnade i Göteborg än på åtskilliga andra

ställen, motsätta sig den föreslagna lagstiftningen, vilken naturligtvis måste vara för alla

städer och med dem likställda områden enhetlig.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län: Det kunde ifrågasättas, om ej de

kostnader, som blevo förenade med uppläggandet och förandet av fastighetsregistret

enligt de föreslagna bestämmelserna, komme att särskilt för samhällen av smärre omfattning

verka oskäligt betungande, även med beräkning av det statsbidrag, som föreslagits

skola utgå.

Kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Töreboda anse kostnaderna bliva alltför

betungande.

Municip alstyr elsen i Malmköping anser, att kostnaderna för ifrågavarande registers

m. m. upprättande komme att ställa sig för dyrbart, då de flesta municipalsamhällen

redan nu hade höga skatter och i all synnerhet som fortfarande för dessa samhällen

kvarstode den dubbla och mången gång tredubbla vägunderhållningen, vadan berörda

samhällen icke kunde sägas likställda med städerna. Municipalstyrelsen bestrede därför

ifrågavarande förslags upphöjande till lag i vad det berörde köpingar och municipalsamhällen.

Kommunalstämman och byggnadsnämnden i Borlänge funno, att registerföring av fastig

heterna på föreslaget sätt skulle draga så avsevärda kostnader, att bestämmelserna icke

torde kunna tillämpas på mindre köpingar och municipalsamhällen.

Municipalnämnden och municip alstämman i Nordmalings kyrkovali: Förslaget komme

att medföra onödiga kostnader och skulle för övrigt näppeligen kunna tillämpas i municipalsamhället

så länge samtliga gårdsägare icke vore ägare till sina innehavda tomter,

vilka för övrigt vore till sina gränser rätt noga bestämda å den fastställda regleringskartan

jämte till densamma hörande beskrivning.

Köpingsstämman i Bollnäs framhåller, att fastighetsregisterförordningen ej syntes

för köpingen medföra det gagn, som svarade mot de kostnader, köpingen enligt densamma

skulle få vidkännas.

Municipalnämnden i Vingåker ansåg, att bestämmelsernas genomförande skulle medföra

att municipalsamhällen finge ikläda sig alltför störa kostnader, särskilt då förslaget

innehölle, att endast lantmätare skulle vara kompetenta att utföra arbetet, varigenom den

fria konkurrensen omöjliggjordes. Municipalnämnden avstyrkte därför förslaget. Däri

instämde municipalfullmäktige i Vingåker.

Municipalnämnden i Gnesta med instämmande av municipalstämman därstädes framhöll,

med hänsyn till de avsevärda kostnader utan motsvarande nytta för samhället, som

med det föreslagna fastighetsregistret skulle bliva förknippade och vilka till största delen

skulle bäras av samhällena, betänkligheten särskilt för municipalsamhällen att binda sig

för dylika kostnader, då det redan för dem vore kännbart nog att efterkomma lagens

bestämmelser i fråga om stadsplan och vad därmed ägde samband. Skulle emellertid

41

municipalsamhällen och köpingar liksom städer bliva befriade från vägskatt på den grund

att de hade gator och allmänna platser att underhålla, skulle saken ställa sig annorlunda,

och under sådana förhållanden kunde det bliva möjligt att binda sig vid de kostnader,

som av införande av fastighetsregister med ty åtföljande kartarbeten kunde bliva en följd.

Se oek i detta sammanhang under rubriken »avstyrkanden» anmärkta yttranden.

Kostnadsfrågan finnes vidare behandlad vid förslaget till lag med vissa bestämmelser

angående fastighetsregister.

Magistraten och stadsfullmäktige i Skara: Visserligen gjorde förslaget det medgivandet,

att med registerkartas uppgörande skulle få anstå viss tid, dock ej över trettio

år, därest ett omedelbart verkställande skulle medföra alltför betungande kostnader, och

i dess ställe skulle i detta fall uppgöras s. k. översiktskarta, för vilken fordringarna ej vore

så stränga; bland annat skulle den laga gränsbestämningen ej erfordras. På sådant sätt

skulle lindring i kostnaderna vinnas för närmaste tiden, men de skulle i dess ställe kastas

på framtiden, om vilken man ej visste, om den bättre kunde bära dem, vartill komme,

att staden då skulle få bestrida utgifterna för två kartor under loppet av högst 30 år.

Medgivandet torde därför böra så uttsträckas, att en stad, som funne sådant lämpligt,

måtte få upprätta översiktskarta utan förpliktelse att inom viss tid utbyta den mot registerkarta.

En karta av det förra slaget borde, praktiskt taget, kunna på ett nöjaktigt sätt

tjäna som underlag för ett fastighetsregister. Skara stad hade en av lantmätare efter

vederbörligt förordnande under åren 1876—1879 uppgjord och vederbörligen fastställd

karta över hela sitt ägoområde. Sedan dess hade visserligen många förändringar ägt

rum genom avstyckning och dylikt, varvid endast i få fall lantmätare anlitats. Men om

man införskaffade kartor över de sålunda vidtagna förändringarna och endast då karta

saknades eller befintlig karta befunnes otillfredsställande verkställde ny mätning, syntes

den sålunda kompletterade ägokartan, som kunde erhållas på rimlig tid och med rimliga

kostnader, böra vara fullt användbar såsom grundval för fastighetsregistret.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län har funnit vad av magistraten och

stadsfullmäktige i Skara sålunda anförts värt synnerlig uppmärksamhet.

Stadsfullmäktige och municip alstyr elsen i Haparanda: Haparanda stad hade av Kungl.

Maj:t fastställd stadsplan, därvid även bestämts ej mindre nummer å varje tomt utan

även beteckning å åtskilliga inom stadsplanen befintliga, till gator och andra allmänna

platser icke hörande områden. Tomterna vore kvadratiska eller rektangulära och staden

hade år 1910 genom vederbörligen förordnad lantmätare låtit uppmäta och kartlägga hela

stadsplaneområdet med dess särskilda tomter, brukningsdelar och andra områden enligt

grafisk metod. Enligt andra stycket av 3 § kunde visst anstånd med upprättande av

registerkarta erhållas, dock endast där upprättande av registerkarta skulle medföra alltför

betungande kostnader eller om av annan särskild orsak uppskov kunde finnas erforderligt,

men skulle då upprättas översiktskarta, vilket finge ske enligt grafisk metod. Den av

staden upprättade kartan syntes i betraktande av de förevarande förhållandena så föga

skilja sig från en avsedd översiktskarta, att den senare endast skulle bliva mera summarisk.

Det syntes förty, att en bestämmelse i förenämnda lagrum eller eljest borde

inflyta om att, där nyligen i vederbörlig ordning upprättad karta funnes, registerkarta

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. «

42

Positiva förslag.

icke behövde upprättas samt att den förefintliga vore tillräcklig samt skulle endast i

möjligen erforderliga hänseenden kompletteras ävensom att det jämväl i sådant fall kunde

lämnas anstånd med registerkartas upprättande.

Svenska stadsförbundets beredning: Enligt beredningens mening borde triangelmätning

av städernas områden komma till stånd, i den mån tillräckliga arbetskrafter och övriga

förhållanden medgåve delta. Staten borde genom något för ändamålet lämpligt organ

övervaka planläggningen och utförandet av detta arbete, som i övrigt syntes böra betraktas

såsom en städernas egen angelägenhet, vilken de med iakttagande av givna föreskrifter

själva skulle äga att ombesörja. Vid utfärdandet av sådana föreskrifter borde

hänsyn tagas till de önskemål i skilda hänseenden, varåt beredningen i av beredningen

framställda anmärkningar givit uttryck. Den tid, inom vilken mätningen för samtliga

städer skulle vara avslutad, torde knappast kunna sättas kortare än 30 å 40 år. I samband

med triangelmätning borde erforderliga gränsregleringar företagas. För den översiktskarta,

som, innan nymätning hunnit verkställas, skulle läggas till grund för registreringen,

torde däremot sådana gränsregleringar icke behöva sättas i fråga. Dels skulle

kartans upprättande därigenom onödigt fördröjas och dels skulle regleringen i de flesta

fall fordra ommätningar, som givetvis endast borde företagas i sammanhang med stadens

nymätning enligt triangelmetoden. Huvudsaken med avseende på översiktskartan syntes

vara att all mark bleve redovisad. Härvid torde det befintliga kartmaterialet, kompletterat

med övriga tillgängliga ägohandlingar, vanligen räcka till. Där så icke vore förhållandet,

syntes erforderlig komplettering utan större kostnader lätt kunna åvägabringas,

om blott kartans karaktär av provisoriskt underlag för registreringen tillbörligt beaktades.

Med ledning av denna översiktskarta, vars upprättande för samtliga städer icke torde

draga längre tid än 4 å 5 år, skulle tillsvidare fastighetsregistret uppläggas.

Byråchefen Eriksson: Med hänsyn till de svenska städernas i allmänhet efterblivna

mätnings- och kartläggningsförhållanden hade de för en rationell ledning av bebyggande

och utveckling behov av en fullständig karta med beskrivning, upprättad medelst numerisk

mätning och således på grund av sammanhängande triangulering och polygonisering

samt upptagande ej allenast ■ alla gränslinjer och gränspunkter utan även mätningsfi.xpunkter

av alla slag, hus och byggnader, gator, vägar, torg och allmänna platser jämte

andra till kommunikationsväsendet hörande föremål, tomter, åker, äng, skogsmark och

betesmark, hamnar, sjöar och vattendrag med byggnader däri eller andra mätningsföremål,

som på en fullständig ägokarta borde upptagas. Om beskrivningen över kartan inrättades

så, att varje tomts eller stadsägas ägare och areal med mera redovisades i överensstämmelse

med vederbörande fastighetshandlingar samt kartan såväl som beskrivningen, såsom

numera med nödvändighet måste fordras, hölles å jour med skeende förändringar i avseende

å alla å kartan upptagna mätningsföremål, vore ett dylikt kartverk att jämställa

med en kataster eller ett katasterverk. Icke någon svensk stad torde över hela sitt område

för närvarande äga en karta med beskrivning så fullständig som nyss sagts, och

för att alla städer och liknande samhällen skulle hinna förskaffa sig dylikt kartverk,

erfordrades säkerligen en tid av ett eller annat årtionde. Emellertid hade städerna för

ordnandet och översikten av jordupplåtelser med mera så stort behov av ett fastighetsregister,

att dess tillgodoseende ej borde uppskjutas så lång tid, som erfordrades för

upprättande av en fullständig stadskarta eller kataster. Därest fastighetsregistret grundades

43

på en enkel karta, i allmänhet upprättad med tillhjälp av förefintligt kartmaterial, däribland

särskilt fastställda stadsplanekartor jämte tomtkartor med flera, vilka av lantmätare

borde vederbörligen sammansättas till en provisorisk registerkarta över stadens

hela område, torde fastighetsregistret med en dylik karta utan för städerna kännbara

kostnader kunna uppläggas inom en tid av endast 4- å 5 år. Rörande vilka kartor, som

företrädesvis skulle vara grundläggande för första registreringen, då endast översiktskarta

upprättades, likasom om sättet för deras sammansättning, borde föreskrifter av lantmäteristyrelsen

meddelas snarast möjligt efter fastighetsregisterförordningens utfärdande, annars

befarades, alt enhetlighet, reda och tillförlitlighet i registerupplägget ej vunnes. Det vore

ingalunda till städernas nytta att nu genomföra en billighetsmätning, som ej kunde eller

vore värd att hållas å jour, utan deras hela områden borde fullständigt och noggrann!

uppmätas. I anslutning till det anförda bulle Eriksson före, att städerna till egen fromma

ej nu borde åläggas att för uppläggandet av fastighetsregister eller provisorisk kataster

upprätta annat än en karta av enklare beskaffenhet, huvudsakligen grundad på förefintligt

kartmaterial. Den i föreliggande förslag så kallade översiktskartan, vilken benämning

dock vore stridande mot vår kartografis begrepp och syntes böra ersättas med

benämningen provisorisk registerkarta, registerkarta eller dylikt, syntes fullt tillräcklig

såsom ledning vid upprättande av ett fastighetsregister av ifrågavarande beskaffenhet.

Kommitterade hade tänkt sig, att den provisoriska översiktskartan i sinom tid skulle ersättas

genom registerkarta och bland annat i § 29 i förslaget till förevarande förordning

föreslagit vissa föreskrifter rörande tillvägagångssättet vid förrättning för sådant ändamål.

Dessa föreskrifter kunde ju gälla tills vidare, men sedan en stad skaffat sig fullständig

ägokarta med beskrivning, upptagande alla mätningsföremål, vore det väl mer än troligt

att staden ej ville nöja sig med endast ett fastighetsregister och därtill så att säga en

blindkarta, som blott hölles ä jour i avseende å fastigheternas gränser. Enär staden

måste hålla å jour den fullständiga kartan med alla de mätningsföremål, som å en

sådan borde upptagas, såsom mätningsfixpunkter, byggnader, ägoslag och andra mätningsföremål

av alla slag, därest kartans värde ej skulle äventyras, så torde det så snart

sådan fullständig karta upprättats uppstå fråga om och fordran på, att fastighetsregister

och ägokarta med tillhörande beskrivningar skulle sammanställas till ett fullständigt

katasterverk över staden. Huru ett sådant borde vara inrättat och huru därtill hörande

kartor och handlingar borde hållas å jour, borde stadgas i särskild nådig förordning

eller kungörelse med därtill anslutna lantmäteristyrelsens cirkulär med detaljerade verkställighetsföreskrifter.

Dylik förordning eller kungörelse borde givetvis ej utfärdas förr

än nu pågående lagstiftning om fastighetsregistrering och närgränsande områden om ägomätning,

skifte, råskillnaders bestämmande med mera trätt i kraft och lämnat erfarenheter

samt verkligt fullständigt kartmaterial för åtminstone några städer förelåge. Emellertid

syntes såsom beredelse för en fullständig kataster för städerna övergångsstadgände

i förordningen om fastighetsregister i stad böra innehålla förbehåll för Kung!. Maj:t att,

så snart fråga därom eller behov därav uppstode, i särskild förordning meddela föreskrift

om fullständig kataster för stad eller, om man ej ville använda detta främmande

ord, fullständigt stadskartverk, och dess förnyelse eller hållande ä jour med skeende

förändringar. Det vore uppenbarligen ej lämpligt att nu flera årtionden förut fastslå, hur

ett fullständigt stadskartverk skulle vara inrättat. Bland andra nutida fordringar på ett

sådant ville Eriksson här blott antyda den, att även utgöra en värdekataster, d. v. s.

44

att till motverkande av spekulation med mera upptaga även fastigheters taxerings- eller

försäljningsvärde och dylikt.

Byråchefen Hamrin: Om man utginge ifrån, att för fastighetsregistret användbar karta

måste göras tillgänglig, nödvändiggjordes givetvis därigenom en undersökning av befintligt

kartmaterial. Även om resultatet av denna undersökning bleve sådant, alt detsamma förklarades

brukbart, torde i regel avsevärda kostnader bliva erforderliga för kartornas kopiering

och komplettering med mera. Många städer komme härvid att självmant taga i

övervägande lämpligheten av att omedelbart företaga en fullständig uppmätning av sina

områden. Om därför endast tillsåges, att allmänna normer för mätningsförfarandet utfärdades,

syntes det av kommitterade eftersträvade målet, ett tidsenligt kartverk för rikets

städer, i en nära framtid komma att ernås, utan att fastighetsregistrets tillkomst behövde

göras beroende av viss mätningsmetod. Förenämnda önskemål om allmänna normer för

mätningsförfarandet vore på god väg att förverkligas. Såsom kommitterade upplyst påginge

på grund av Kungl. Maj:ts nådiga befallning arbete inom lantmäteristyrelsen med

upprättande av förslag till särskild författning angående kartors upprättande, verkställande

av beskrivningar samt utstakning av ägoskillnader med mera. I detta sammanhang förtjänade

även uppmärksammas, att de uppgifter om areal med mera, som skulle upptagas

i fastighetsregistret, icke hade någon rättslig giltighet. Med anledning av vad sålunda

anförts ansåge Hamrin det icke påkallat att uppställa fordran, det karta till grund för

fastighetsregistret i regel skulle vara upprättad efter siffermetod. Men då Hamrin å andra

sidan hyste den mening, att kommitterades anspråk på beskaffenheten av översiktskarta

vore alltför små, hade Hamrin funnit sig i denna del böra gå en medelväg, och förordade

därför, att i förordningen angående fastighetsregister för stad endast inrymdes föreskrift,

att registret skulle grundas på karta, som efter undersökning befunnes användbar.

Gången av frågans behandling borde bliva den, att befintligt kartmaterial undersöktes,

varefter förrättningsmannen avgåve utlåtande, vilket, sedan vederbörande inom staden beretts

tillfälle att yttra sig över detsamma, underställdes lantmäteristvrelsens prövning och

beslut. I denna ordning borde även bestämmas, i vilken utsträckning komplettering borde

äga rum, linjenät utstakas och markeras samt fastighetsgränsernas läge bestämmas genom

direkta mått. Förrättningsmannens utlåtande borde även innehålla en ungefärlig beräkning

av kostnaderna, på det staden kunde bliva i tillfälle att bedöma lämpligheten av

frågans lösning på detta sätt eller om nymätning omedelbart borde företagas. Givetvis

borde ett åtagande från staden att inom viss tid hava anskaffat nytt kartmaterial kunna

inverka på utgången av den prövning befintlig karta underkastades, och i anledning därav

uppstode fråga om lämpligheten av att låta sådant få uttryck i författningen. Nära till

hands läge även att ifrågasätta, att steget toges ut därhän, att, i händelse kartmaterialet

vore, otillfredsställande, föreskrift för varje fall skulle meddelas, inom vilken tid nvmätning

skulle vara verkställd. Skillnaden häremellan och den tillämpning, som kommitterades

stadgande i ämnet kunde väntas få, torde vara ytterst ringa. Hamrins förslag även

med sistberörda utsträckning torde emellertid innebära en lämpligare form. Dels gjordes

ej fastighetsregistrets tillkomst i samma mån som enligt kommitterades förslag beroende

av någon viss mätningsmetod, dels öppnades större möjlighet att utan tidsutdräkt åstadkomma

ett fastighetsregister. Den viktigaste förmånen av Hamrins sätt att se saken läge

dock däri, att anledning därvid saknades att belasta fastighetsregistret med kostnaderna

för anskaffande av tillförlitliga kartor, varav städerna under alla förhållanden hade behov.

4f»

Rättvisan härav folie särskilt i ögonen, om man tänkte på samhällen, som redan låtit

utföra triangelmätning av sina områden, samt på beskaffenheten av en efter sitfermetoden

gjord mätning, vilken vad anginge såväl triangel- och polygonnät som i viss mån även

detaljmätning bleve ett bestående verk, som erfordrades för varjehanda ändamål. Isynnerhet

förstnämnda båda arbeten vore av den beskaffenhet, att, sedan de en gång ordentligt

utförts och man börjat använda sig av desamma, man sedermera knappast kunde

föreställa sig möjligheten av ordning, reda och säkerhet utan tillgång därtill. Komme

Hamrins nu intagna ståndpunkt att följas, erfordrades givetvis bestämmelser om vad som

bleve att iakttaga, då nymätning skedde efter det registret upplagts.

Lilienberg och Södergren med instämmande av Gavalli: Städerna, med undantag av

dem, som redan hade på triangelmätning grundade kartor, borde fullständigt nymätas

inom en viss, ej alltför kort tilltagen tidsrymd, t. ex. 50 år. Mätningen borde grundas

på triangelmätning av mer eller mindre fullständig beskaffenhet allt efter städernas storlek

och behov. Att triangelmätning borde fordras som stomme för kartorna vore ingalunda

för städerna ofördelaktigt i ekonomiskt hänseende. Tvärtom torde en rationellt

skött mätning efter triangelmätningsmetoden bliva för det första lika billig i utförande och

för det andra ojämförligt billigare i underhåll än en helt och hållet grafisk mätning. Från

de å marken gjorda mätningsskisserna, som vore de egentliga dokumenten för kartverket,

karterades över städerna fullständiga grundkartor dels i skala 1 : 1,000 (event. 1 : 2,000)

över hela stadsområdet och dels i skalan 1 : 400 över det planlagda området. Mätningsskisserna,

som uppgjordes i ungefärlig skala, skulle upptaga alla å marken förekommande

terrängföremål med mått till fixa linjer och punkter. Alla gränspunkter skulle dessutom

vara så inrättade, att de utan större besvär kunde koordinatbestämmas. För ätt från

stadens sålunda upprättade kartor kunna erhålla en för sitt ändamål lämplig registerkarta

behövde naturligtvis ett utdrag av den fullständiga kartan göras. Detta utdrag, som väl

i allmänhet endast hade värde som översiktsskiss, borde innehålla alla fastigheter med

deras gränser, arealer och beteckningar; de förra endast ungefärligen inlagda, där ej fullt

exakta gränsbestämningar föregått nymätningen. Vid rågångstvister med mera användes

naturligtvis alltid stadens fullständiga grundkartor och ej registerkartan, som väl närmast

hade till ändamål att begagnas av magistraten vid beviljandet av lagfarter och dylikt. I

samband härmed påpekades lämpligheten av att fixera så många gränser som möjligt

före mätningens början och detta särskilt i obebyggd eller glest bebyggd terräng. Att

emellertid föreskriva ett exakt bestämmande av alla gränser, innan mätningen skedde,

vore en synnerligen olämplig åtgärd, ingalunda av behovet påkallad. Staden hade ju sin

ordinarie mätningsman, som, allt eftersom gränsförrättningar skedde, hade att inlägga

gränspunkterna å grundkartan, och, om förändringarna skulle vara alltför stora, se till,

att registerkartans gränser bleve ändrade i överensstämmelse med denna. Allt eftersom

gränserna å marken fixerats och därefter inmätts, skulle koordinaterna.för gränspunkterna

beräknas eller på annat sätt fastslås och införas i en tabell, som upplades vid sidan om

registerkartan. Denna tabell bleve visserligen först så småningom fullständig, men när

så blivit förhållandet, hade man fått ett dokument över städernas fastigheter, vilket komme

att bestå genom tiderna bättre och säkrare än någon som helst karta. Registerkartan

borde ju även finnas för att åskådliggöra fastigheternas lägen med mera. Städernas

grundkartor upprättades genom byggnadsnämndens försorg, liksom samma nämnd handhade

förandet av fastighetsregistret. Tydligt vore, att, där stadsingenjör funnes, denne

46

borde vara registerförare. Rättighet att inom städerna verkställa mätningar skulle tillkomma

endast stadsingenjören eller sådan person, som på byggnadsnämndens förslag av

Konungens befallningshavande förordnades.

Davidson: Genast borde utfärdas en förordning om städernas och därmed jämförliga

samhällens uppmätning och redovisning enligt det trigonometriska mätningssättet (siffermetoden).

Då detta praktiserats av behöriga fackmän under 30 å 35 år, funnes med

all säkerhet tillförlitliga uppgifter och ett utmärkt kartverk över Sveriges alla städer och

köpingar och dylikt att tillgå. Då, och tidigare på de ställen, där mätningar förr medlmnnits,

vore tiden inne att få till stånd ett fullt tidsenligt katasterverk. Därför behövde

den nya författningen därom icke utfärdas förr än om några år härefter. Under här

ovan nämnda 30 å 35 år kunde i kameralt, administrativt och ekonomiskt avseende

Sveriges städer och köpingar och dylikt icke vara utan ett fastighetsregister. Sådant

borde därför nu omedelbart komma till stund genom utfärdandet av en författning om

fastighetsregister för stad. Denna författning, som komme att fylla behovet under de

närmast kommande 40 å 50 åren eller till dess alla städer och dylikt hunnit trigonometrisk!

redovisas, borde byggas på städernas nu befintliga material, som icke vore obetydligt,

såsom kartor, beskrivningar, lagfartsuppgifter och taxeringslängder med mera,

samt upprättas av lantmätare eller annan lämplig, tekniskt och kameralt erfaren person

utan andra kostnader för kartor och undersökningar än dem, som vore alldeles nödvändiga

för åstadkommandet av översiktskarta, och att all jord komme med i registret. Därigenom

kunde samhällena inom något så när rimlig tid —3 å 5 år — få till stånd ett

enhetligt register, som sannolikt på ett tillfredsställande sätt komme att fylla behovet

under den tid, det avsåge, eller de närmaste 40 å 50 åren. Huvudsaken vore, att ett

ordnat system i avseende å beteckning, hänvisning och uppgifter komme till stånd, samt

att all jord bleve registrerad i ordnade upplägg. Om alla arealuppgifter icke alltid vore

fullt noggrant angivna eller alla rågångar vore riktigt klara, betydde, praktiskt sett, icke

så mycket och finge icke hindra registrets uppläggande. Som stöd för att registret kunde

uppläggas på ett enklare sätt med i vissa avseenden innehållsrikare uppgifter än vad kommitterades

förslag visade hänvisade Davidson till ett av honom på verklighet grundad

registrering upprättat förslag.

Konungens befallningshavande i Örebro län ansåg, att bestämmelser borde utfärdas

med allra snaraste angående upprättande av ett s. k. fastighetsregister. Det i städerna

redan nu befintliga rika materialet av kartor, beskrivningar, lagfartshandlingar, beslut om

tomtförändringar med mera torde erbjuda en ganska säker och betryggande grund för att

ett på grundvalen av nämnda material tillkommet fastighetsregister skulle på ett i de allra

flesta fall tillfredsställande sätt bringa enhet samt reda och ordning i redovisningen av

städernas fastigheter. Samma material torde ock kunna tjäna såsom tillfredsställande

grundval för upprättandet av en översiktskarta, som åskådliggjorde, varest de särskilda

fastigheterna vore belägna, och utvisade, huruvida all mark upptagits i fastighetsregistret.

Med hänsyn till den stora vikten, att fastighetsregistret bleve överskådligt och även lättare

användbart för den blivande fastighetsboken, syntes det Konungens befallningshavande,

som om vid upprättandet av fastighetsregistret största hänsikt borde tagas till huru förhållandena

skulle komma att te sig vid den tid, då fastighetsboken skulle införas.

Magistraten i Halmstad: Magistraten funne det vara i hög grad betänkligt att låta

registerkarta och fastighetsregister tillkomma i den av kommitterade föreslagna ordning.

47

Det gälide att så vin möjligt förebygga misstag, som, senare upptäckta, skulle förringa

registrets hela värde. Detta mål vunne man ej genom att låta först den ene och sedan

den andre tjänstemannen på egen hand utföra var sin del av arbetet. Bättre syntes vara,

om hela arbetet för registerkartans upprättande till fastighetsregistrets uppläggande utför

des av en kommission, uti vilken såväl det tekniska som det juridiska intresset vore tillgodosett.

Under samråd i en dylik kommission syntes det som om ett tillfredsställande

resultat skulle kunna uppnäs. I varje fall vunne man, att registerföraren i detalj kunde

följa arbetets fortgång och göra de anmärkningar, vartill hans större insikter i gällande

rättsregler kunde föranleda. En dylik kommission syntes lämpligen kunna sammansättas

av den tekniske förrättningsmannen, en av magistraten utsedd lagfaren ledamot, som i

första hand ansvarade för registret, samt ett par av stadsfullmäktige utsedda personer.

En dylik kommission kunde, syntes det magistraten, kraftigt verka för åvägabringande av

reda och ordning även utom sitt egentliga uppdrag, genom att t. ex. söka påskynda tomt

indelningar,

föranleda avstående till stad av gatudelar och dylikt, som lämpligen kunde

jämna vägen för registret och bespara framtida svårigheter. Klart vore, att den tekniska

förrättningsmannen icke i detta avseende kunde uträtta tillnärmelsevis så mycket som en

med vidsträckt personalkännedom utrustad lokal kommission. Lämpligen borde i instruktionen

för en dylik kommission framhållas lämpligheten av att kommissionen verkade i

dylik riktning. Magistraten föranleddes till denna sin uppfattning särskilt av hänsyn till

förhållandena i Halmstad. Därigenom att tätt bebyggda vidsträckta områden intagits i

eller vore avsedda att intagas i stadsplanen skulle, om ett fastighetsregister nu utan vidare

förarbeten upplades, detsamma bliva inom kort så omstöpt, att dess överskådlighet och

reda högst väsentligt minskades.

Stadsingenjören i Malmö Ä. Nilsson: Enligt Nilssons förmening vore en översiktskarta,

å vilken inritades en så fullständig bild som möjligt av staden och dess område

och angivande fastigheternas lägen, bebyggda och obebyggda delar, mera ändamålsenlig,

och vilken karta, där den ej redan funnes, kunde för jämförelsevis ringa kostnad upprättas.

Översiktskartan visade varje fastighets läge. Bleve det fråga om närmare upplysningar,

ginge man till specialkartorna, vilka skulle finnas å stadsingenjörskontoret. Av

äldre kartor och handlingar jämte senare efter hand gjorda kartor och förrättningar torde

■ man i allmänhet kunna göra de utredningar och förteckningar, som kunde ifrågakomma

för fastighetsregistret.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg ansågo sig böra

framhålla några synpunkter, som funnes böra läggas till grund för en förbättring av fastighetsböckerna

i städerna. En tillräcklig reform nu — om också som ett övergångsstadium

— vore en sådan anordning, att byggnadsnämnden eller stads-ingenjören, där sådan

funnes, i samråd med vederbörande magistratsledamot upplade ett kort register över

samtliga stadens fastigheter, i vilket register infördes hänvisningar till fastighetsboken.

En karta för registret upprättades av stadsingenjören. Efter hand som noggranna mätningar

skedde, tillställdes fullständiga kartor åt registerföraren. Framdeles kunde då utan

onödiga kostnader detta material läggas till grund för en vidsträcktare reform, åsyftande

ökat bevisvärde åt fastighetsregistret.

Magistraten i Falun: Vid upprättande av kartan över stadsplanen torde i många

fall åtminstone till en början redan befintliga samlingar, av tomtmätningar och tomtkartor,

upprättade av fullt sakkunniga personer, kunna läggas till grund för arbetet, som annars

48

för många mindre städer bleve dyrare än det kunde vara värt. Att triangelmätning avvåra

städer vore önskvärd, ville magistraten icke bestrida, men detta syntes kunna ske

så småningom; och utom stadsplanen syntes sådan mätning knappast vara erforderlig

annat än å områden, som vore föremål för särskilt bebyggande. För andra områden

utom stadsplanen torde mätning efter den s. k. grafiska metoden för lång tid framåt

vara tillräcklig.

Byggnadsnämnden i Borås: Fastighetsregistret borde uppläggas med ledning av en

översiktskarta och dess uppgifter sedan kompletteras i den mån genom stadens mätningsman

efter triangelmätning upprättade specialkartor tillkomme. Dessa specialkartor, till

vilka hänvisades från översiktskartan, borde då göras så fullständiga som möjligt med

alla terrängföremål och fixpunkter samt å marken tagna mått. Kommitterades tekniska

rådgivare syntes ej vilja fullständigt utnyttja triangelmätningsidén, ity att någon bestämning

av gränspunkterna genom koordinater enligt förslaget ej skulle ifrågakomma, dock

vore det endast därigenom en triangelmätning finge sitt fulla värde; svårighet att bestämma

en otillgänglig gränslinje (motiv sid. 253) förelåge icke heller i verkligheten för modern

stadsmätning. Tydligt vore, att en partiellt skeende nymätning och gränsbestämning, utförd

av stadens mätningsmän, bleve både bättre och framför allt billigare än kommitterades

tvångsnvmätning, varjämte kostnaden, fördelad på flera år, kändes mindre betungande.

Lämpligen kunde föreskrivas viss tid, inom vilken denna mätning borde vara

fullständigt utförd, c:a 20 å 30 år, samt ävenledes att å mark, som administrativt tomtindelades,

gränsbestämning och ny.mätning skulle ske före tomtindelningens fastställande,

detta i och för införande i tomtindelningslängden.

Stadsfullmäktige och, magistraten i Borås: Fastighetsregistret borde som regel anslutas

till en översiktskarta samt nymätning och gränsbestämningar av de särskilda fastigheterna

utföras successivt, dock med iakttagande av alt, innan tomtindelning fastställdes

å något område, detsamma skulle vara nvmätt, gränsbestämt och arealberäknat samt att

nymätning av hela staden emellertid skulle vara verkställd inom en tidrymd av 20 å 30

år från det ny lag i ärendet trätt i kraft. Det borde komma under omprövning, huruvida

icke uppläggning av fastighetsregistret kunde få anstå, till dess dylik nymätning skett.

Magistraten i Umeå: Det ifrågasatta vittomfattande kart- och registreringsarbetet för

rikets samtliga städer och köpingar med mera komme helt visst att kräva många år,

innan det bleve färdigt. I avbidan därå borde snarast möjligt bestämmelser av Kungl.

Maj:t utfärdas om städers och stadsliknande samhällens uppmätning och redovisning enligt

siffermetoden.

Att nymätning icke bör föreskrivas allenast för erhållande av registerkartan samt

att en översiktskarta av många anses tillfredsställande såsom grundval för fastighetsregistret

kommer vidare att framgå av yttranden, för vilka redogöres vid bestämmelserna om

registerkartan.

K AP. II.

Om upprättande av kartor, ägoförteckningar och tomtförändringslängd,

så ock om fastighetsindelning och fastighetsbeteckningar.

Förberedande åtgärder.

% 4.

Bestämmelsen att register- eller översiktskarta skall upprättas av lantmätare, förordnad

av läntmäter istyr elsen.

Här möter en av de väsentligaste av de mot förslaget framställda anmärkningar

gående ut på att kompetensen icke bör förbehållas lantmätare och att städernas mätningsväsende

icke bör sortera under lantmäteristyrelsen. Kompetenta skulle även högskoiebildade

väg- och vattenbyggnadsingenjörer vara och städerna borde fritt få välja mätningsman.

Anmärkningen drabbar jämväl bestämmelsen i 3 § i förslaget till lag angående

avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning, och bestämmelsen i

1 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag till

stadsplan och tomtindelning, om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om

tomtmätning.

Svenska stadsförbundets beredning: Vad mätningsmetoden beträffade, vore bered

ningen

ense med kommitterade därom, att den slutgiltiga registerkartan borde grundas

på triangelmätning. De skäl, som av kommitterade anförts härför, ägde så vitt beredningen

kunnat finna, full giltighet, och det torde icke behöva befaras, att städerna skulle

finna det allt för betungande att underkasta sina områden triangelmätning, om mätningen

blott anordnades så, att egna tillgängliga arbetskrafter därvid komme till användning och

ett jämväl efter förefintliga kommunala och administrativa behov lämpat kartmaterial därigenom

erhölles. Ur nu berörda synpunkter framstode kommitterades förslag att överlämna

mätningen och registerkartans upprättande åt lantmätare såsom särdeles betänkligt.

Det höga värde, kommitterade i sitt förslag genomgående tillmätt lantmätarekompetens,

vore lika påfallande som deras underskattning av städernas tekniska befattningshavares

kvalifikationer. Vad beträffade de tekniska förutsättningarna hos stadsingenjörerna för

verkställande av rågångsförrättning, så torde det väl få antagas för visst, att, om kompetens

för tomtmätning förefunnes, så borde den även räcka för rågångsutstakning å ej

tomtindelat område. Det vöre väl också närmast kravet å ett uttryckligt inordnande

under skiftesstadgans bestämmelser av varje mätningsförrättning utom tomtindelat område

och förrättningsmannens därav följande lydnad under lantmäteristyrelsen, som föranlett

att rågångsförrättningarna anförts såsom skäl för ifrågavarande mätningsarbetes förbehållande

åt lantmäteristaten. Att en lagstadgad eller rättare förtydligad ordning för stadens

mätningsväsen även utom stadsplan vore erforderlig, därom torde ej råda tvivel. Huruvida

detta mätningsväsen borde jämställas med skiftesförfarande å landet torde — trots

det pågående lagsliftningsarbetets tendens — ej vara lika visst. Men även om så skulle

Förslag rörande fastighetsregister för stad. 7

Kompetensbe

stämmclsen.

50

vara fallet, borde väl städernas i sak kompetenta befattningshavare av formella skäl ej

diskvalificeras utan snarare den formella kompetensen varda dem tillerkänd. Ty icke

kunde det antagas, att en högskolebildad och i praktiskt mätningsarbete förfaren stadsingenjör

ej utan särskild utbildning skulle förmå tillämpa de bestämmelser från skiftesstadga

och lantmäteriinstruktion, som kunde ifrågakomma. Antagligen borde sådana

rågångsförrättningar, som avsåge även staden angränsande mark, förbehållas statens tjänstemän.

Att — även om mätningsväsendet å stadens ej planlagda område skulle läggas

under lantmäteristyrelsen, vilket beredningen för sin del funne opåkallat — ställa stadsingenjören

under lantmäteristyrelsens överinseende torde ej heller möta betänkligheter,

då redan nu icke få av städernas övriga befattningshavare vore ställda i lydnadsförhållande

till statsmyndigheterna. Om rågångsförrättningarna och avstyckningsförfarandet i

städerna sålunda icke syntes erfordra lantmäterekompetens, så torde detta än mindre

vara fallet vid själva upprättandet av register- eller översiktskarta. Ett stort antal städer

förfogade över välorganiserade stadsingenjörskontor, vilka i de flesta fall stode under

ledning av ingenjörer med högskole- eller motsvarande utbildning samt teoretiskt och

praktiskt väl förtrogna med triangelmätningsarbeten. Endast undantagsvis hade däremot

lantmätare vunnit anställning i stadstjänst. Högskoleingenjörernas, särskilt väg- och vattenbyggnadsingenjörernas,

teoretiska kompetens för triangelmätning hade icke av kommitterade

bestritts och torde icke av någon kunna bestridas. Att under sådana förhållanden

likväl hindra de städer, vilka redan i sin tjänst ägde dessa ingenjörer, från att använda

dem såsom ledare vid mätningar för fastighetsregistret, vore givetvis i hög grad ägnat

att öka kostnaderna och måste även i övrigt framstå såsom olämpligt och mot ifrågavarande

städer obilligt. Vad kompetensfrågan i allmänhet anginge, ville beredningen vidare

framhålla, att kommitterade icke ådagalagt, att lantmätare genom sin utbildning och praktiska

verksamhet i högre grad än de högskoleingenjörer, som ägnat sina studier och sitt

fortsätta'' arbete åt hithörande grenar av ingenjörsvetenskapen, vore lämpade att handhava

mätningsväsendet för fastighetsregistret, och den erfarenhet, som städerna hittills förvärvat

på förevarande område, torde ej bestyrka dylikt antagande. Även för de städer, som

icke hade egna tjänstemän med kompetens att verkställa triangelmätning, syntes det därför

innebära en fördel att icke genom snäva kompetensföreskrifter hindras från att, där

så funnes förmånligt, till förrättningsman vid triangelmätning få annan än lantmätare.

Ännu mindre rimlig bleve den uteslutande lantmätarekompetensen, då registerkartan

komme att ersättas av översiktskarta, såsom utan tvivel — även vid ett godkännande

av den föreslagna ordningen — komme att äga rum i stor utsträckning. I de flesta fall

skulle väl själva kartarbetet härvid inskränka sig till kopiering och konnektering av befintligt

kartmaterial, upprättat av stadsingenjör. För det grundläggande arbetet hade

alltså hans kompetens godtagits, men för kopiering och eventuell komplettering skulle

fordras lantmätareexamen. Beredningen hölle sålunda före, att, därest kompetensbestämmelser

beträffande triangelmätning över huvud vore nödiga, de av kommitterade föreslagna

bestämmelserna borde ändras i sådan riktning, att icke städernas egna för uppgiften

utbildade tjänstemän utestängdes eller en tjänstemannakår ensidigt gynnades på

bekostnad av lika eller mer kompetenta. Kompetensbestämmelser syntes emellertid knappast

vara av behovet påkallade.

Svenska stadsförbundet: Samtidigt som förbundet i likhet med beredningen bestämt

avstyrkte att såsom i förslaget skett uteslutande åt lantmätarna förbehölles kompetens i

fråga om handhavandet av mätningsväsendet för fastighetsregistreringen i städerna, ansåge

sig förbundet sakna anledning motsätta sig, att viss begränsning i städernas rätt att fritt

utse tjänstemän för sådant ändamål föreskreves genom lämpligt avvägda kompetensbestämmelser

eller eventuetlt på annat sätt, därvid behörig hänsyn givetvis borde tagas till

städernas särskdda förhållanden och behov. Beträffande kompetens för mätningar inom

stadssamhällenas planlagda områden •— tomtmätningar — saknades i lag och författning

alla föreskrifter. Sådana torde dock vara av nöden och syntes böra utfärdas efter väsentligt

enahanda grunder som de, vilka skulle gälla i avseende å mätning för fastighetsregistreringen.

Konungens befallningshavande i Gottlands län förklarade sig dela svenska stadsförbundets

mening i fråga om olämpligheten av att uteslutande åt lantmätare förbehölles

kompetens i fråga om handhavandet av mätningsväsendet för fastighetsregistreringen i

städerna, men ansåge Konungens befallningshavande att viss begränsning borde äga rum

i städernas rätt att fritt utse tjänstemän för ändamålet. Lämpligt avvägda bestämmelser

i sådant hänseende syntes Konungens befallningshavande kunna åvägabringas.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Den föreslagna begränsningen i

avseende å kompetens för erhållande av förordnande att upprätta registerkarta eller översiktskarta

samt ägoförteckningar syntes väl motiverad med hänsyn till den ytterliga noggrannhet,

med vilken dessa arbeten borde utföras. Därvid borde emellertid beaktas, att

flere städer, särskilt de större, i sin tjänst hade personer, vilka vore fullt ut lika skickliga

som lantmätare att utföra dylika arbeten, samt att kostnaden för förrättningen

kunde bliva avsevärt mindre, om i tv fall densamma finge ufföras av en dylik stadens

tjänsteman.

Konungens befallningshavande i Örebro län: Med hänsyn till de hos städerna

anställda högskolebildade ingenjörerna, vilkas tid säkerligen i en del fall skulle räcka

till för ifrågavarande arbetens utförande, och då användningen av andra personer

skulle medföra särskilda utgifter för städerna, syntes det Konungens befallningshavande

som om i den föreslagna lagen det borde medgivas, att Kungl. Maj:t ägde rätt att lämna

befrielse från det allmänna kompetensvillkoret eller ock lämna ett allmänt tillstånd om

kompetens.

Konungens befallningshavande i Hallands län: Med avseende därå, att i många

städer redan funnes anställda stadsingenjörer eller andra tjänstemän med teknisk fackutbildning,

hos vilka förmåga att upprätta registerkarta eller översiktskarta ävensom

att verkställa avstyckning av sådant område i stad, som ej- inginge i tomtindelning, i

allmänhet borde kunna förutsättas, syntes det, som om för minskande av kostnaden för

städerna för dylika förrättningar, bestyret därmed borde kunna uppdragas även åt sådan

tjänsteman, såvida han därtill antingen av lantmäteristyrelsen efter av Kungl. Maj:t fastställda

grunder förklarats behörig eller ock erhållit Kungl. Maj:t särskilda tillstånd.

Konungens befallningshavande i Kristianstads län: Bestämmelsen om uteslutande

rätt för lantmätare att upprätta såväl register- som översiktskarta skulle medföra onödigt

dryga kostnader för samhällena. Då fullt kompetenta förrättningsmän för utförande av

sådant uppdrag torde finnas utanför lantmäterikåren bland städernas stadsingenjörer och

dem, som utbildat sig för sådan befattning, syntes större frihet böra medgivas i valet av

mätningsförrättare samt kompetensfordringarna å förrättningsmannen fastställas i överens

-

stämmelse med vad i förslaget till lag med vissa bestämmelser angående upprättande av

förslag till stadsplan och tomtindelning med mera föreskreves om den, som skulle vara

behörig att verkställa tomtmätning.

Byggnadsnämnden i Malmö med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten i

samma stad: Vare sig registerkarta eller översiktskarta skulle komma till stånd, vore

det nog i sin ordning, att fordran på viss kompetens uppställdes för den, åt vilken arbete

av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna uppdragas, men ett monopoliserande av

arbetet åt lantmätarne kunde under inga omständigheter anses befogat. För kompetens

i nu avsedda fall syntes nämligen enahanda fordran kunna stadgas, som beträffande kompetens

till utförande av tomtmätning ifrågasattes uti förslaget till lag angående upprättandet

av stadsplan med mera, med möjlighet — såsom i förslaget inrymdes — för

dispens från kompetensfordringen och tillika med den modifikation i densamma, att två

års praktik ej skulle krävas ej heller kompetensbevis.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås: För fastighetsregistret erforderliga kartor

och förteckningar borde få upprättas av stadens mätningsman, vilken jämväl skulle vara

befogad att utföra alla inom stadens jurisdiktion förekommande mätningar, gränsbestämningar

och likartade förrättningar. Såsom kompetensfordran för dylik mätningsman borde

uppställas examen från tekniska högskolan eller Chalmers tekniska läroanstalt eller lantmäteriexamen

eller av Konungen meddelad behörighetsförklaring. För av stad antagen

mätningsman utfärdades förordnande av Konungens befallningshavande.

Edv. A. Sjögreen och Ivar Wendt i Malmö: Egendomligt nog fordrades icke samma

villkor för rätt att utföra tomtmätningar som för uppgörandet av registerkartan. Här

kunde även andra personer användas, trots att i båda fallen arbetet avsåge fastställandet

av lagliga ägogränser. Särskilt egendomlig förefölle bestämmelsen att översiktskarta,

vilken åstadkommes genom kopiering av städernas befintliga kartor, ej finge upprättas

av stadsingenjören, som i regel utfört originalen, utan endast av lantmätare.

Byggnadsnämnden i Vara med instämmanden av kommunalstämman och kommunalnämnden

därstädes: Stadgandet, att registerkarta skulle upprättas uteslutande av lant

mätare,

finge anses vara synnerligen olämpligt, då den största kompetensen för upprättande

av dylika kartor, vilka skulle uppgöras efter triangelmätning, åtminstone för närvarande

vore att söka utom lantmäterikåren. Något hållbart skäl, varför icke åtminstone

de personer, som enligt kommitterades förslag ansetts behöriga att förrätta tomtmätning,

skulle få upprätta registerkarta, torde icke förefinnas.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län hölle före att endast de rågangsförrättningar,

som måste föregå eller förekomma i samband med upprättandet av registeroch

översiktskartor, nödvändigtvis behövde verkställas av lantmätare, men att mätningarna

för övrigt kunde utföras av jämväl annan person, som Kungl. Maj:t eller lantmäteristyrelsen

prövade vara därtill kompetent.

Stadsingenjören i Malmö A. Nilsson: Inträffa kunde ju att för fastighetsregistrets

uppläggande, isynnerhet under första åren, en lantmätares speciella sakkunskap kunde

behöva anlitas; därför borde möjligen bestämmelser utfärdas därom, att staden på begäran

har rätt att erhålla sådant biträde för kortare eller längre tid.

Kammarkollegium hade ej funnit sig övertygat om det lämpliga i att från kompetens

för verkställande av de i förslaget angivna åtgärder utesluta vissa av städernas nuvarande

funktionärer, såsom stadsingenjörer.

'' Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Då nu

mera

från tekniska högskolan i Stockholm och från Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg

utexaminerades ingenjörer, vilka, sedan de praktiserat, kunde bliva fullt dugliga att

upprätta behövliga kartor, syntes det ej erforderligt att uteslutande avse dessa arbeten

för lantmätare. Personalen vid stadsingenjörskontoret i Stockholm hade under en följd

av år huvudsakligen rekryterats från tekniska högskolan.

Magistraten i Göteborg samt. rådmannen Molin i särskild mening i rådstuvurätten:

Mätningarna kunde väl bliva tillfredsställande utförda av lantmätare, men landet ägde

ett stort antal ingenjörer, vilkas utbildning gjorde dem till sådana uppdrag väl så lämpliga

som lantmätarne.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ifrågasatte huruvida, då

inom landet uppkommit en kår av stadingenjörer, det kunde anses lämpligt att i fråga

om uppmätning av städernas jord låta stadsingenjörerna i vissa fall undanträngas avpersoner,

som enbart fått sin utbildning såsom lantmätare.

Stadsfullmäktige och magistraten i Filipstad: Handhavandet av mätningsväsendet

för fastighetsregistreringen borde icke uteslutande förbehållas åt lantmätare, utan städernas

tjänstemän berättigas verkställa mätningsförrättningar för ifrågavarande ändamål.

Stadsfullmägtige och magistraten i Lysekil: Bestyret med upprättande av register

karta

borde lämpligen kunna anförtros städernas ingenjörer, därest de utexaminerats från

teknisk högskola och förvärvat sig kännedom om den föreslagna mätningsmetoden.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindeberg och Kornell funno det vara ett missgrepp att

städerna .skulle tvingas att för sina triangelmätningar använda lantmätare, då lantmäteristyrelsen

nog i det närmaste vore i saknad av kompetenta triangelmätare och då de,

som för närvarande utbildades, behövde åtskilliga års praktik för att, om allt ginge väl,

vara färdiga vid den tid, städerna enligt förslaget borde vara uppmätta.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Rättighet att inom

städerna verkställa mätningar borde tillkomma endast stadsingenjören eller sådan person,

som på förslag av byggnadsnämnden av Konungens befallningshavande förordnades.

Stadsfullmäktige i Karlshamn: Alla arbeten för till registrets uppläggande erfor

derliga

kartor hade helt och hållet lagts under lantmäteristyrelsen. Även andra mätningar

i städerna skulle i främsta rummet lämnas åt lantmätare. Därigenom hade städerna

fråntagits sin självbestämmelserätt i en del för dem synnerligen viktiga frågor.

Magistraten i Karlshamn: Det vore för städerna olämpligt att för lantmätarekåren

förbehålla arbetet med mätningar för registerkartan, uppgörande av stadsplaner och

annat dylikt. Det överensstämde bättre med städernas intressen att den nuvarande ordningen

därutinnan bibehölles.

Stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidaholm finna det olämpligt att registerkarta

eller översiktskarta skall upprättas av lantmätare.

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Malmö funno bestämmelsen om monopolisering

av mätningar för registerkartor etc. för lantmäterikåren olämplig.

Stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Eslöv ansågo att bestämmelserna om ensamrätt

för lantmäterikåren till mätningar för registerkartor etc. vore olämpliga och de föreslagna

kompetensfordringarna för rätt att uppgöra stadsplan otillfredsställande.

Stadsfullmäktige och magistraten i Strängnäs hemställa att mätningar i stad måtte

få utföras av annan för sådant arbete fullt kompetent person än lantmätare.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län ansåg det böra beredas de städer,

som i sin tjänst hade anställda stadsingenjörer, stadslantmätare eller andra mätningsförrättare

med för ändamålet erforderlig större sakkunskap, möjlighet att låta utföra nu

ifrågavarande förrättningar genom en sådan stadens egen tjänsteman, vilken dessutom förmodligen

i allmänhet hade noggrannare kännedom om jord och tomtförhållandena i staden

än en utomstående lantmätare.

Konungens befallningshavande i Blekinge län: Förslaget att alla åtgärder beträffande

mätningar och kartläggningar skulle utföras av lantmätare vållade givetvis många städer

med avlönade och för ifrågavarande uppdrags utförande kompetenta tjänstemän en onödig

kostnad, så mycket mera kännbar som den föreslagna registerkartan icke finge den fullständighet

att tillräcklig valuta för kostnaden genom densamma ernåddes. De invändningar

mot förslaget härutinnan, som från flera håll framkommit, ansåge Konungens befallningshavande

hava ganska mycket fog för sig.

Karlskrona stads ombudsman Hugo Eneroth: Förslaget, att register- och översiktskarta

samt ägoförtec-kningar ovillkorligen skulle upprättas av lantmätare, torde ej kunna anses

tillfredsställande. De i städernas tjänst anställda ingenjörer torde väl merendels få anses

fullt kompetenta att verkställa sagda arbete. Och -att helt och hållet utestänga dessa

personer, vilka ofta hade mångårig och rik erfarenhet beträffande just mätningar inom

stadsområdena, vilka mätningar i åtskilliga fall vore av helt annat slag än mätningarna

å landet, kunde alldeles ej anses rimligt. Någon jämkning i denna punkt syntes därför

vara erforderlig.

Stadsfullmäktige i Hjo: De beräknade kostnaderna för förslagets genomförande torde

kunna reduceras, om annan kompetent person än lantmätare i allmänhet tillätes tävla om

arbetets utförande.

Magistraten i Ystad samt stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Växjö: Bestämmelsen

om monopolisering av mätningar för registerkartor m. m. för lantmäterikåren vore

olämplig. Städerna borde bibehållas vid sin rätt att själva utse mätningsmän.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västerås: Inom stadens planlagda område hade

mätningar verkställts av stadsingenjören. Emot dessa mätningar hade i regel ej varit

något att anmärka. Det kunde därför icke förefinnas någon risk utan tvärtom avsevärda

fördelar för ett noggrannt fastighetsregisters åstadkommande, om stad tillätes att verkställa

för fastighetsregistret nödiga mätningar genom egna tjänstemän, där dessa prövades hava

därför erforderlig skicklighet, utredd på sätt genom särskilda bestämmelser fastställdes.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärkte, att enligt kommitterades

förslag det huvudsakligaste arbetet eller upprättandet av registerkarta skulle, med förbigående

av den hos städerna anställda mätningspersonalen, helt uppdragas åt lantmätare,

DO

något som givetvis skulle förorsaka städerna en väsentlig kostnadsökning (den av kommitterade

beräknade totalkostnaden 2,350,000 kronor torde med all säkerhet komma att

betydligt överskridas).

Stadsfullmäktige i Vimmerby: Genom att endast lantmätare skulle anses kompetenta

att utföra arbetet omöjliggjordes den fria konkurrensen, varigenom arbetet onödigt för

d yrades.

Stadsstyrelsen i Huskvarna ville framhålla önskvärdheten av att säkerhet vunnes

därför att de för registrets uppgörande erforderliga kartornas utarbetande och därtill nödvändiga

triangelmätningar och andra förberedande stadsplane- och tomtkartearbeten måtte

få utföras av städernas därtill kompetente stadsingenjörer och motsvarande befattningshavare,

så att utöver dessa icke bleve behövligt för staden engagera yrkeslantmätare,

vilkas avlöning måhända skulle icke oväsentligt betunga i synnerhet mindre städers budget,

samt att den tid, inom vilken stad skulle hava alla mätningar och kartor utförda samt

fastighetsregistret upprättat, måtte utsträckas från 5 till 10 år (motiven sid. 243).

Stadsstyrelsen i Borgholm: Även i små stadssamhällen förekomme utom jorddelningsäven

andra bestyr, som byggnadsnämnd och andra stadsmyndigheter eller enskilda hade

att noggrant tillse och ombesörja, i vissa fall även med ansvarsskyldighet. Åt allt, som

hörde till byggnadsverksamhet, borde lantmätare mindre än ingenjörer ägna sig och vore

det från samhällenas och invånarnas sida sett även i besparingsväg förmånligt att kunna

tillita duglig ingenjör.

Byggnadsnämnden i Oskarshamn på uppdrag av stadsfullmäktige därstädes med instämmande

av stadens magistrat: Från praktisk synpunkt torde böra erinras, att förslaget

därom att en del göromål uteslutande skulle utföras av lantmätare kunde komma att medföra

obekvämt dröjsmål i handläggningen av städernas mätnings- och andra förrättningar.

Lantmätarens huvudsakliga arbete vore förlagt till landsbygden och, då lantmätare endast

i mån av tillgång skulle stå till tjänst för städerna, torde det med säkerhet kunna in-,

träffa, att vid tider, då lantmätarekåren vore särskilt betungad av sina huvudsakliga göromål,

städernas anspråk finge stå tillbaka.

Municipalnämnden och municipalstämman i Vilan: Vissa punkter i förslaget behövde

omarbetas för att ej onödiga hinder skulle läggas i vägen för byggnadsverksamheten och

för dryga omkostnader tillskyndas samhällena för kartornas upprättande. Härvid åsyftades

bland annat bestämmelsen om monopolisering av mätningar för registerkartor för lantmäterikåren.

Större frihet i valet av mätningsförrättare borde erhållas.

Magistraten i Mariestad med instämmande av Konungens befallningshavande i Skaraborgs

län: Magistraten funne en översiktskarta tillfyllest. Arbetet torde mycket väl kunna

anförtros åt de i stadens tjänst anställda stadsingenjörerna, åtminstone stadsingenjören i

Mariestad vore fullt lämplig. Kostnaden bleve därigenom betydligt mindre, och arbetet

kunde utföras på den för samhället och jordägarna lämpligaste tiden. Föreskrifterna, att

endast lantmätare finge utföra arbetet borde således utgå.

Stadsfullmäktige och magistraten i Strömstad: I fråga om sättet för kartors upprättande

för stad borde anmärkas, att detta bestyr torde kunna med trygghet överlämnas

såsom hittills åt stadens myndigheter att ombesörja och borde ingalunda på sätt kommitterade

föreslagit anförtros åt lantmätare under lantmäteristyrelsens överinseende.

Magistraten i Landskrona: Kommitterades förslag vore enligt magistratens mening

outförbart på beräknad tid i brist på tillgängliga arbetskrafter och skulle ej heller i fort

-

sättningen motsvara städernas behov utav på samma gång sakkunnigt och snabbt utförande

av hithörande göromål, vilka under samarbete med rådstuvurätt och byggnadsnämnd

borde uppdragas åt i städerna fast anställda tjänstemän.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg: Det syntes lämpligast, att samhället

ägde självbestämmanderätt, av vilka personer registerkartan skulle upprättas. Hade

samhället till sitt förfogande en tjänsteman — stadsingenjör eller annan — som deltagit

och hade god erfarenhet uti städernas mätningstekniska frågor och som dessutom genom

avlagd examina och prov samt visad kunnighet i mätningsfrågor — triangelmätningar —

vore lämplig, borde naturligtvis samhället hava oinskränkt rätt att, om det så önskade,

begagna sig av honom eller annan fullt kompetent person. Lantmäteristvrelsens hörande

i denna fråga torde icke vara nödvändigt.

Stadsingenjören i Karlskrona H. O. Segerberg: Enligt förslaget hade alla arbeten,

vilka erfordrades för upprättande av för fastighetsregistret erforderliga kartor lagts under

lantmäteristyrelsen och skulle mätningsmannen i städerna sortera under samma styrelse.

Därigenom hade städerna fråntagits sin självbestämmanderätt i en del för dem synnerligen

viktiga frågor. Lämpligare torde vara, att städerna genom egna myndigheter och tjänstemän

finge vara i tillfälle att verkställa de förrättningar, vilka berörde fastigheter inom

deras områden.

Byggnadsnämnden i Östersund med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten

i samma stad samt Konungens befallningshavande i Jämtlands län: I samtliga Sveriges

städer hade vederbörande myndigheter själva av ålder utsett de ingenjörer och andra

sakkunniga, som varit erforderliga för alla de arbeten, som stode i samband med städernas

planläggande, uppmätande och reglering av tomtgränser med mera. Denna städernas

självbestämmanderätt i en mängd för dem synnerligen viktiga frågor skulle nu, därest

kommitterades förslag bleve lag, i ett enda slag berövas dem och i stället överflyttas på

lantmäterikåren, varjämte lantmäteristyrelsen skulle övertaga arbetet med att, efter det

erforderliga upplysningar inhämtats från städerna, uppgöra plan för registerkartans och

översiktskartans upprättande. Fördelen av registret kunde icke motsvara det förhållandet,

att städerna skulle nödgas avhända sig sin självbestämmanderätt i frågor av för dem

vital betydelse.

Stadsfullmäktige och magistraten i Karlstad: Det torde ej kunna bestridas, att de i

städernas tjänst anställda ingenjörer, som besutte högskolebildning eller mångårig praktik

i mätningsarbete, måste anses innehava fullt lika stor reell kompetens för ifrågavarande

förrättningar som lantmätare, och att vid sådant förhållande av formella skäl frånkänna

dessa stadsingenjörer kompetens för handhavandet av mätningsväsendet torde vara lika

olämpligt som det för städernas vidkommande måste anses obilligt, att städerna ej skulle

äga rätt att för ifrågavarande arbetens utförande använda sig av sina egna tjänstemän

och därmed nedbringa kostnaderna för förrättningarna. Det måste fördenskull för städerna

vara av största vikt, att kompetens för förrättningar enligt den nya lagstiftningen

tillerkändes städernas nuvarande för sådana uppdrag kvalificerade befattningshavare samt

att städerna fortfarande bibehölles vid sin rätt att själva utse mätningsmän.

Magistraterna i Östhammar och Öregrund: Östhammar och Öregrund hade för sina

redan skedda tomtmätningar och stadsplaner använt lantmätare, men dessa hade visat sig

olämpliga för ändamålet, vilket haft till följd, att de uppmätningar, som sagda städer

med stora kostnader låtit verkställa, visat sig odugliga och nya mätningar måst företagas.

Om det även medförde mindre svårighet att en lantmätare pa landsbygden gjorde felmätningar

och felräkningar på tiotals kvadratmeter, finge sådanl icke förekomma i siad.

Magistraterna nödgades därför hemställa, att särskilt skolade personer användes vid städernas

uppmätning.

Byggnadsnämnden i Oskarshamn på uppdrag av stadsfullmäktige därstädes med instämmande

av stadens magistrat: Det syntes icke vara tillräckligt motiverat, varför en del

viktigare göromål skulle vara bundna vid en viss kår, lantmätarekåren, då även ingenjörer

och arkitekter ägnade sig åt sådana göromål och hade visat sig därtill särskilt lämpliga.

Om, såsom kommitterade syntes förutsätta, särskild kompetens skulle erfordras för någon

eller några hithörande förrättningar, så torde ingen fackman, som ville ägna sig åt det

slags arbete, som i förslaget avsåges, underlåta att förvärva sig sådan, om den bleve i

lag stadgad. Byggnadsnämnden finge fördenskull för sin del vidhålla, att städerna hven

i fråga om alla förrättningar, som stode i sammanhang med upprättande av fastighetsregister,

måtte få anlita kompetent fackman, lantmätare eller annan, för vilken de hade

förtroende, och därvid i främsta rummet sina egna stadsingenjörer, om de eljest vore

därtill skickade.

Magistraten i Vimmerhy: Egendomligt förefölle det, att i våra dagar, då jämväl

städer av så ringa storlek som Vimmerbv i sin tjänst hade anställda vid tekniska högskolor

utbildade personer, vilkas sysselsättning borde giva dem, åtminstone i vissa avseenden,

bättre kompetens att på fullt tillfredsställande sätt verkställa alla nödiga utredningar,

redovisningar och kartläggningar av jord i städerna än lantmätare, som ofta av

helt förståeliga skäl saknade behövliga kunskaper om förhållandena i städerna, dessa

samhällen skulle nödgas låta sina tekniskt utbildade tjänstemän gå overksamma, under

det städerna finge betala stora summor till statens tjänstemän för arbete, som städerna

säkerligen till stor del kunde utföra genom egna tjänstemän för mycket ringare kostnad.

När kommitterade ginge så långt, att de föresloge, att även rätten att uppgöra förslag till

stadsplaner skulle bliva monopoliserad till lantmätarnos förmån, kunde man ej underlåta

att fråga sig, om ej lantmäterikårens intressen blivit väl mycket tillgodosedda till nackdel

för städerna, som skulle bestå fiolerna.

Magistraten i Halmstad: Förslaget vore byggt på ett mycket stort förtroende till

lantmätarekåren, ity att ej mindre uppläggningen av registerkartor än även förfarandet vid

avstyckning av ej indelat område skulle helt och hållet överlämnas åt lantmätare, liksom

ock åt dessa skulle kunna lämnas uppdrag att verkställa tomtmätningar inom stad. Det

förtroende, som kommitterade sålunda hyst för la.ntmätarnes skicklighet och lämplighet

för dylika uppdrag, torde ej delas av dem, som haft tillfälle iakttaga, huru ovana vid

och olämpliga för precisionsmätning, lantmätare yisat sig vara, då de anlitats inom städernas

områden. Enligt magistratens mening borde städerna ovillkorligen äga rätt att

anställa tjänsteman, som hade uteslutande rätt att verkställa alla inom staden förekommande

mätningar av vad slag de vara månde. Hans kompetens torde lämpligen kunna

fastställas i enlighet med de fordringar, som i kommitterades förslag uppställts å den,

som skulle uppgöra förslag till stadsplan eller tomtindelning, dock gärna något skärpta.

Det lede intet tvivel, att icke ordning och reda skulle vinnas därigenom i vida högre

grad än om än den ene, än den andre lantmätaren skulle admitteras till förrättningar

inom staden. En stadens tjänsteman, som år efter år sysselsattes med hithörande förrättningar,

vunne en sådan kännedom om äganderättsförhållandena och vad därmed sam

Förslag

rörande Fastighetsregister för stad. 3

manhängde, att hans skicklighet och kompetens måste förutsättas vara större än utomståendes.

Magistraten i Falun: Vad anginge bestämmelsen i kommitterades förslag, att registerkartor

och därtill hörande förrättningar ovillkorligen skulle upprättas och verkställas avlantmätare,

funne magistraten densamma icke vara motiverad. De stadsingenjörer, som

under många år tjänstgjort i flere av våra städer och där ständigt sysslat med tomtmätningar,

tomtindelningar, avvägningar, stadsplaneförslag och dylikt, syntes magistraten, även

om de icke vore lantmätare, vara fullt kompetenta att enligt de stadganden, som kunde

finnas erforderliga, verkställa de förrättningar och mätningar, som skulle ligga till grund

för registerkartan, tomt- och jordeböckerna. Man kunde till och med antaga, att dessa

ofta vore mera skickliga att handlägga dylika ärenden än en lantmätare, vilkens synpunkter

vid arbetets utförande kunde vara helt andra än deras, vilka på grund av sitt arbete

inom staden ägde en ingående kännedom om stadsplanen och dess olika fastigheter. Då

stad till allra största del finge bära de dryga kostnader, som bleve en följd av fastighetsregistrets

upprättande, hölle magistraten före, att staden själv borde få utse den person,

som skulle utföra detta arbete. Det allmännas intresse kunde härvid icke sträcka

sig längre än att arbetet bleve utfört i laga ordning och på sakkunnigt sätt. Ansåges

därför erforderligt, att särskilt förordnande för förrättningsman skulle utfärdas, ville det

synas magistraten, som om detsamma kunde meddelas av Konungens befallningshävande

i länen, som då finge avgöra, huruvida den av staden föreslagne kunde anses vara

kompetent.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Där sladsingenjör

funnes anställd, borde denne naturligtvis utföra arbetet, stad dock obetaget att påkalla

förordnande för annan person, om så skulle befinnas önskvärt. Den nödiga kontrollen

torde kunna åvägabringas utan att bryta med den utveckling, som ägt rum. Det syntes

uppenbart vara ett steg tillbaka och icke i den av utvecklingen givna riktningen, om

stadsmätningen och uppgörandet av stadsplaner och tomtindelningar skulle, förtäckt eller

oförtäckt, överantvardas åt lantmätarne, vilkas utbildning för jordmätning på landet å sin

sida icke borde splittras med försök att jämväl erhålla färdighet på ett så främmande

gebit som stadsingenjörskonsten. Det borde ej förglömmas, att erfarenheten i Hälsingborg

givit vid handen, att ifrågavarande tjänsteman först efter mångårig praktik vunnit och

kunnat vinna den för tjänstens utövande, på det sätt, varav staden kunde vara bäst betjänt,

nödiga erfarenheten. Till den grad invecklade vore äganderätts- och jord förhållandena

i städerna mången gång, att de krävde sin man, särskilt utbildad därför. Även ur

den synpunkten, att städerna ställt sig till efterrättelse befintliga lagbestämmelser och ordnat

sina förhållanden på grundvalen av dem och speciellt försett sig med stadsingenjörer, som

givetvis utsetts bland de på stadsmätningskonstens område bäst meriterade, syntes det

orätt att nu stryka ett streck över de anspråk, städerna med stöd av gällande lagstiftning

kunde hava, för att i stället införa en ordning, som ej syntes lämna staden nödig trygghet

med avseende å erforderlig sakkunskap.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län; Vare sig det nu vore fråga om upprättande

av registerkarta eller översiktskarta, borde givetvis vissa kompetensfordringar

uppställas för den, åt vilken ett sådant arbete skulle kunna uppdragas. Men enligt Konungens

befallningshavandes förmenande kunde det icke anses befogat att göra ifrågavarande

arbeten till monopol för lantmätarekåren. Det syntes Konungens befallningshavande

olämpligt att i detta avseende frånkänna städerna deras självbestämmanderätt i saken.

Och det torde även kunna ifrågasättas, huruvida det icke skulle vara ett steg tillbaka och

icke i den av utvecklingen givna riktningen, om stadsmätningen och uppgörandet av stadsplaner

ocli tomtindelningar skulle helt överlämnas åt lantmätare, vilkas utbildning för

jordmätning på landet icke borde splittras med försök att erhålla färdighet även i stadsingenjörskonsten.

Erfarenheten hade mångenstädes givit vid handen, att en stadsingenjör

först efter mångårig praktik vunnit och kunnat vinna den för tjänstens skötande på för

samhället mest gagnande sätt nödvändiga erfarenheten. Äganderätts- och jordförhållandena

i städerna vore mången gång av så invecklad och komplicerad beskaffenhet, att de krävde

sin man, särskilt utbildad för sin uppgift. Då det väl med skäl borde kunna antagas,

att åtminstone de större städerna tillsett, att de till stadsingenjörer förskaffat sig personer,

fullt meriterade i stadsmätningskonst, syntes det Konungens befallningshavande orätt, om

man skulle utan vidare stryka ett streck över städernas självbestämmanderätt och de anspråk,

städerna rimligen hade rätt att ställa å sina stadsingenjörer, för att i stället införa

en ny sakernas ordning, som kanske ej skulle lämna vederbörande stad nödig trygghet

med avseende å erforderlig sakkunskap hos stadsingenjören.

Magistraten i Skeninge kunde ej instämma i kommitténs förslag, att kartor och mätningar,

som städerna själva skulle bekosta, blott skulle få upprättas av lantmätare. Gärna

finge uppläggandet av det av staten bekostade registret anförtros åt lantmäterikåren, om

detta ansåges medföra fördelar, fastän denna kår genom sitt hittillsvarande arbete å landet,

sin utbildning och ur arbetet hämtade erfarenhet blott undantagsvis torde besitta erforderlig

kännedom om städernas förhållanden. Att däremot föreskriva, att den stab av stadstjänstemän,

som hittills ombesörjt städernas mätningsväsen, utan vidare skulle utestängas

från vidare arbete härmed, eller blott nådevägen kunna vinna erforderlig kompetensförklaring,

utgjorde ett ingrepp i städernas förvaltningsrätt av betänklig art. Det vore att

märka, att initiativet till införande av moderna stadsmätningsmetoder ej tagits av lantmäteristvrelsen

utan av vissa städer, som funnit de av lantmätarna använda metoderna

odugliga, och att ännu under lång tid framåt i stadsmätning erfarne lantmätare ej funnes

att tillgå i tillräckligt antal. Dessutom borde framhållas, att de tjänstemän det här gällde,

stadsingenjörerna, blott i ett fåtal större städer uteslutande sysslade med mätningsarbete,

varför för deras tillsättande krävdes en mycket viktigare kompetens för den mångfald

andra rena ingenjörsarbeten, det ålåge dem att utföra, än vad färdighet i lantmäteri kunde

anses vara. För att ej utestängas skulle enligt förslaget dessa tjänstemän, vartill ofta

utvaldes ingenjörer med framstående, i annan verksamhet förvärvad duglighet inom byggnadsfacken,

redan under sin utbildningstid nödgas underkasta sig en för denna deras

verksamhet ofruktbar och kanske nödtorftigt eller alls icke avlönad elevtjänstgöring hos

lantmätare eller hos stadsmätare, om dessa kunde bereda plats för det stora antal ingen

jörer det här vore fråga om, säkerligen till ringa gagn för framtida verksamhet som stads

mätare. Eller också skulle städerna bliva nödsakade att uppdela stadsingenjörsbefatt

ningarna i två sysslor, vilket i småstäderna ur ekonomisk synpunkt vore ogörligt. Därfö

syntes det magistraten fullt tillräckligt för ernående av önskad likformighet i mätningar

nas utförande, om det föreslagna kompetensstadgandet utbyttes mot ett effektivt kontrollsystem,

med föreskrifter och noggrannhetsbestämmelser för stadsmätningar, avpassade

efter olika orters behov och med prövning av utförda mätningar. Magistraten hemställde,

att bestämmelserna angående lantmäterikompetens för utförande av stadsmätningar bort

-

60

toges och utbötes mot föreskrifter om nödig kontroll å dylika mätningar, för så vitt de

skulle läggas till grund för fas tighetsregi strering.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens

befallningshavande i Skaraborgs lun: Ett genomgående drag i kommitterades förslag vore

det företräde, i vissa fall den uteslutande rätt, som tillerkänts lantmäterikompetensen med

avseende på utförande av mätnings- och kartläggningsarbeten i städerna. Registerkarta

och översiktskarta finge endast upprättas av lantmätare. Enligt förslag till »Lag angående

avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning» skulle dylik avstyckning

endast kunna verkställas av lantmätare. Visserligen vore bestämmelser angående

kompetensen för nämnda arbeten väl behövliga. Men kommitterade hade genom sina

förslag från detta arbetsområde velat alldeles utestänga stadsingenjörerna och däremot

svarande tjänstemän, som nu funnes anställda i de flesta städer och som hittills mestadels

använts för dylika arbeten. Flertalet av dessa torde både teoretiskt och praktiskt

besitta en kompetens, som väl kunde tävla med den, som vore till finnandes hos lantmätare.

Om städerna skulle förmenas att för sagda ändamål använda sina egna tjänstemän,

som vore förtrogna med vederbörande stads säregna förhållanden, skulle utgifterna

för städerna helt visst komma att ansenligt ökas, oeh förmodligen skulle kvaliteten av

det utförda arbetet icke vinna därpå. En sådan monopolisering till förmån för lantmätarne

skulle innebära en stor obillighet mot städerna, varemot en bestämd gensaga måste

resas. Såsom skäl för den uteslutande rätt, som av kommitterade tillerkänts lantmäteristaten,

kunde naturligtvis anföras, att de ovannämnda förrättningarna ofta skulle vara förbundna

med rågångsbestämningar och dylikt, som endast av lantmätare kunde med laga

verkan utföras, men det syntes ej böra stöta på svårigheter att få sådan rätt i fråga om

stads mark tillerkänd stadsingenjörer med viss därför tillräcklig kompetens.

Byggnadsnämnden i Borås: Föreskriften att registerkarta, resp. översiktskarta, ovillkorligen

skulle upprättas av lantmätare syntes byggnadsnämnden förkastlig. Motiven

(sid. 174) läte förstå, att lantmäterikompetens vore den största förefintliga; byggnadsnämnden

förmenade, att tvärtom största kompetensen för stadsmätningar för närvarande

förefunnes utom lantmäterikåren och grundade denna åsikt jämväl på egen kännedom om

de svårigheter, som uppkommit i Borås genom otillförlitligheten hos av lantmätare upprättade

kartor. Förslaget syntes alltså bygga på en kompetens, som lantmätarne ej nu

besutte, utan först i framtiden förmodades få. Inkonsekvent förefölle bestämmelsen, att

tomtmätningar finge utföras av icke lantmätare, men registermaterialet ej, då det vore i

båda fallen fråga om laglig gränsbestämning. Byggnadsnämnden ansåge, att städernas

gamla privilegium att själva tillsätta sina tjänstemän, ansvariga inför stadens myndigheter,

ej borde kringskäras, särskilt som ett monopol för lantmätare på städernas viktigaste

mätningar skulle komma att betydligt fördyra dessa. Till fastighetsregistret hörande kartor

och förteckningar borde därför upprättas av stadens ordinarie mätningsman eller — förvissa

fall — av annan i samma ordning som denne tillsatt extra mätningsman. Ingen

torde heller bättre än stadens mätningsman vara förtrogen med ägoförhållandena, äldre

mätningar och förrättningar inom stadsområdet.

Ordföranden i byggnadsnämnden i Norrtälje C. 0. Rydberg anförde i särskild

mening: Då uppgörandet av ett fastighetsregister, vars huvudsyfte skulle vara att åstadkomma

ett nytt ändamålsenligt underlag för städernas fastighetsbokföring, ordnat efter

enhetliga principer, så att det finge karaktär av huvudurkund för fastighetsrätten samt,

til

för att möjliggöra såväl införandet som vidmakthållandet efter dessa grunder, det vore

nödvändigt att utom huvudförslaget erhålla en mängd bestämmelser rörande städernas

jorddelnings- och mätningsväsen, insages vikten av att de grundläggande och huvudsakliga

delarna av dessa bestämmelser, nämligen upprättande av registerkarta eller översiktskarta

samt. ägoförteckningar, utfördes av därför särskild utbildad personal under tjänstemannaansvar

och under sakkunnig kontroll av sakkunnig myndighet, och då det likaledes syntes

vara nödvändigt att de tomtmätningar, som skulle hava vitsord inför lag samt ligga till

grund för lagfart och inteckning, endast finge utföras av person med viss kompetens och

erfarenhet i sådana arbeten, ansåge Rydberg, att tijl registerkartans uppgörande, avstyckning

av sådant område i stad, som ej ingått i torotindelning, jämte upprättande av ägoförteckningar,

skulle förordnas kompetent lantmätare, därest i stad icke funnes anställd

tjänsteman, som ägde nödig sakkunskap i sådana göromål eller stad gjorde anhållan om

särskild förrättningsman för ändamålet, i vilket fall, ävensom i övrigt rörande föreskrifterna

uti förevarande paragraf, lantmäteristyrelsen måtte besluta samt, därest erinran

däremot gjordes, frågan underställas Konungens prövning.

Stadsingenjören i Norrköping John E. Pettersson med instämmande av byggnadsnämnden

därstädes: Vad som syntes särskilt anmärkningsvärt vore, att registerkarta skulle upprättas

av lantmätare. I triangelmätning kompetenta och med dylika arbeten sysslande

väg- och vattenbyggnadsingenjörer bleve således förhindrade att vidare utöva sådan verksamhet.

Ej heller kunde i stad, där i triangelmätning kompetent sladsingenjör funnes,

denne erhålla i uppdrag att upprätta registerkarta. Givet vore, att i en sådan stad stadsingenjören

vore den lämpligaste att utföra hithörande arbeten. Genom den större lokalkännedom,

han sutte inne med, vore han i stånd att uppgöra ett ändamålsenligare och

i utförandet billigare förslag än en med de lokala förhållandena måhända obekant lantmätare.

Den omständigheten, att det sedermera tillkomme stadsingenjören att vid detaljmätningar

och utstakningar direkt grunda dessa på vid triangelmätningen bestämda punkter,

utgjorde dessutom en garanti för, att denna av honom utfördes med större omsorg och

noggrannhet. Av det 20-tal svenska städer, som vore triangelmätta, hade 3 st. mätts av

utländska ingenjörer. Av de övriga hade 11 å 12 triangelmätts av väg- och vattenbyggnadsingenjörer

och 5 å 6 av lantmätare, vilket tydligt visade, att de förra i betydligt

större utsträckning anlitades av städerna för utförande av dylika arbeten. Lagförslaget

vore i åtskilliga avseenden på ett i ögonen fallande sätt ägnat att gynna landets lantmätare

framför inom ifrågavarande verksamhetsområden arbetande väg- och vattenbyggnadsingenjörer

och arkitekter, ja, giva de förstnämnda monopol å vissa dithörande arbeten.

I de städer, där för utförandet av mätningar och upprättandet av stadsplaner särskild

tjänsteman funnes anställd, borde dennes sakkunskap naturligtvis också utnyttjas

vid handläggandet av sådana arbeten, och för städerna i allmänhet vore det av stor betydelse

att hava fria händer vid val av förrättningsman, då det gällde arbeten, för vilkas

utförande lämplig person i stads tjänst icke funnes.

Lilienberg och Södergren: I detta sammanhang påmindes om, att kommitterade föreslagit

en gränsreglering för stadens ej tomtindelade områden i samband med registerkartan,

under det att för det tomtindelade området någon gränsrevision ej ansetts vara

lämplig, såsom dels varande för dyr och tidsödande och dels medförande alltför många

gränstvister. Det ville alltså synas, som om kommitterade med rätta ansett, att gränsförrättningarna

inom det tomtindelade området vore betydligt mera krävande än utanför

detsamma. Konsekvensen därav måste ju vara,'' att den, som förklarats kompetent att

utföra mätningar inom tomtindelat område, utan vidare borde vara kompetent att utföra

sådana utanför och som följd därav ävenledes skickad att upprätta en registerkarta.

Kommitterade hade emellertid dragit den motsatta slutsatsen. Denna inkonsekvens vore

så mycket egendomligare, som de av städernas mätningsmän uppgjorda kartorna i mån

av förändringar skulle komma till användning vid registrens komplettering. Varthän dessa

brister på konsekvens skulle leda vore icke svårt att förstå. Städerna, vilka för de

långvariga nymätningar, registerkartornas upprättande fordrade, måste anlita lantmätare,

skulle, där deras mätningsmannabefattningar bleve lediga, anse det vara ekonomiskt fördelaktigt

att med sådana lantmätare besätta sina mätningsmannabefattningar. Något annat

motiv för dess inkonsekvenser än att driva städerna att taga lantmätare i sin tjänst torde

det ej heller vara möjligt att finna. Såväl när det gällde tomtmätningar som mätningar

för registerkarta, gällde det i allmänhet huvudsakligen att fixera fastigheternas lagliga

gränser. Varför skulle t. ex. från tekniska högskolan utexaminerade ingenjörer, som

såsom stadsingenjörer i åratal sysslat med gränsbestämningar och kartor i en stad och

som även av kommitterade föresloges skola få verkställa tomtmätningar och lagfartskartor,

varför skulle de icke även få upprätta registerkartor och verkställa därför erforderliga

gränsförrättningar? Måhända skulle den omständigheten, att registerkartan skulle grundas

på triangelmätning, tala för att ingenjörerna borde uteslutas? År det skälet, så visade

det blott bristande kännedom om det faktum, att av Sveriges triangelmätta städer det

ojämförligen största antalet icke mätts av lantmätare, och att de mätande högskoleingenjörernas

vetenskapliga nivå vore betydligt högre än lantmätarens. Överhuvud funnes det

ganska få sakkunniga stads-triangel-mätare i vårt land, av vilka de flesta vore civilingenjörer.

Men nu ville lagstiftarne förhindra detta flertal att utöva sin verksamhet, och

söka monopolisera rätten åt ett fåtal, fastän det torde synas var och en orimligt, att en

lantmätare, även om han genomgått en triangelmätningskurs, skulle hava större kvalifikationer

som triangelmätare än en från någon av våra högskolor utgången ingenjör, som

sysslat med triangel- och andra stadsmätningar. Ty i regel torde de teoretiska förutsättningarne

i högre grad förefinnas hos en högskoleingenjör. Hade han dessutom speciellt

ägnat sig åt stadsmätningar, borde han även i praktiskt hänseende stå över en lantmätare,

som i sin praktik endast varit hänvisad till landsbygden.

Svenska kommunaltekniska föreningen ville beträffande väg- och vattenbvggnadsingenjörernas

och lantmätarnes kompetens till utförande av i ifrågavarande lagförslag omhandlade

förrättningar m. m. framhålla: Ingenjörernas betydligt högre matematiska utbildning,

utgörande ett väsentligt underlag för den geodetiska fackmannautbildningen, ävensom

deras med lantmätarnes fullt lika goda specialutbildning i ämnet geodesi, torde i allmänhet

göra dem minst lika skickade som lantmätarne att utföra de noggranna mätningsarbeten,

som förekomme i en stad, särskilt triangelmätning. Dessutom vore att märka,

att väg- och vattenbyggnadsingenjörerna i de flesta fall under sin praktiktid före, under

och närmast efter studietiden finge sysselsätta sig med mätningsarbeten av allehanda slag,

vilka arbeten genom sitt oftast nära sammanhang med utförande av byggnadsarbeten

måste anses verka lika mycket uppfostrande till utförande av tomtmätningar o. d. i stad

som de praktikarbeten, varmed de unga lantmäteriauskultanterna i allmänhet finge sysselsätta

sig. Den i motiveringen till lagförslaget framhållna större kompetensen hos lantmätarne

i juridiskt hänseende finge ej tillmätas någon betydelse, tv då enligt byggnads

-

stadgan för rikets städer stadsingenjören lydde under byggnadsnämnden, som bland annat

granskade och i första hand fastställde alla kartor med mera, som berörde äganderätten,

där stridigheter i fråga om gränser kunde yppas, och dä stadgan föreskreve, att i städer

med magistrat bland byggnadsnämndens ledamöter skulle finnas minst en lagfaren person,

syntes den juridiska kompetensen redan nu vara tillräckligt väl tillgodosedd. Erfarenheten

hade ock visat, att gränstvister, som dragits till högre instans, ytterst sällan förekommit

i våra städer. Det samarbete, som sålunda nu funnes i våra städer mellan ingenjörer

och verkliga jurister, lämnade helt visst större garanti för äganderättens tryggande, än

vad som skulle bliva fallet, om lantmätarne på egen hand skulle söka lösa alla vid mätningsarbeten

uppkommande frågor av rättslig natur. Det vore en stor orättvisa att utestänga

våra högskolebildade ingenjörer från det verksamhetsfält, som hittills med fri konkurrens

så gott som uteslutande varit deras. Att för övrigt våra svenska stadssamhällen

i verkligheten visat sig äga större förtroende för ingenjörerna än för lantmätarna vore

ett faktum, som ej kunde bestridas, och som finge sin bästa belysning genom att övertyga

sig om, vilka som för närvarande bestrede de ordinarie stadsingenjörsbefattningarna

i landet, även där till stadsingenjörstjänsten hörande åligganden endast utgjordes av mätningsarbeten,

stadsplane- och tomtindelningsarbeten. Enligt de upplysningar, som kunnat

erhållas, har föreningen gjort en sammanställning, utvisande att av 77 ordinarie stadsingenjörer

i 68 av rikets städer 34 utgått från tekniska högskolan och 18 från Chalmers

tekniska läroanstalt i Götehorg samt att 7 avlagt lantmäteriexamen, och anför föreningen

härom: Av sammanställningen framginge, att det övervägande antalet ordinarie stadsingenjörer,

även där deras tjänsteåligganden endast utgjordes av stadsplane-, tomtindelningssamt

mätningsarbeten, hade teknisk högskolebildning, varför, om kommitterades förslag

vunne laga kraft, de flesta av dessa skulle sakna formell kompetens att leda triangelmätningar,

alla mätningar inom ej planlagt område samt arbeten för uppgörandet av

fastighetsregistret med åtföljande registerkarta. Huruvida en lagstiftning i denna anda

vore överensstämmande med städernas bästa, torde ej vara svårt att avgöra. Vidare

anför föreningen: Då stadsingenjörerna i våra mindre städer dock i regel handhade såväl

de rena stadsingenjörsgöromålen som förekommande byggnadsarbeten med mera, skulle

det, om mätningarna monopoliserades hos lantmätarne, ofta bliva nödvändigt för städerna

att skaffa sig två tekniska tjänstemän: en ingenjör och en lantmätare, ty man kunde ju

ej förutsätta, att en lantmätare skulle vara skickad att leda även stadens byggnadsarbeten

och tekniska verk med mera. Att vissa kompetensvillkor borde fordras för rättighet att

handhava stadsmätning- och stadsplaneväsen, kunde ej bestridas. Det syntes emellertid,

som om våra högskolebildade väg- och vattenbyggnadsingenjörer och arkitekter framför

ändra just besutte denna kompetens, ty deras tekniska underbyggnad och vetenskapliga

nivå vore större än t. ex. lantmätarnes.

Byråchefen Eriksson: Under århundraden hade enligt vid varje tid gällande lagstiftning

Sveriges lantmätare verkställt mätningar och kartläggningar även av rikets städer,

så att över de allra flesta städer inom Sveriges nuvarande område likasom över ej få

städer i de förutvarande utomsvenska besittningarna funnes, förutom en mängd skiftesoch

rågångskartor, en å två och ända till fem ä tio under olika tider under 1600-,

1700-, 1800- och 1900-talen upprättade värdefulla kartor med beskrivningar, oftast över städernas

hela områden eller såväl stadsplan som därutom liggande mark. Flertalet av dessa

kartor hade upprättats i skalan 1 : 2000 för städerna och skalorna 1 : 800, 1 : 1000 och

1 : 1600 m. fl. för stadsplanen. Ä åtskilliga av dessa kartor, som förvarades i städernas

och lantmäteristvrelsens arkiv, funnes mått utsatta för tomternas längd och bredd, och

beskrivningarna innehölle uppgifter om arealen av tomter, kvarter och olika ägor med

mera. Omkring år 1900 kunde sägas, att numerisk mätning började användas för uppmätning

av svenska städer. Därefter hade följande 20 städer delvis undergått dylik mätning,

nämligen: Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Halmstad, Falkenberg, Södertälje,

Norrtälje, Jönköping, Växjö, Västervik, Lund, Landskrona, Lysekil, Kristinehamn,

Lidköping, Filipstad, Gävle, Enköping och Skara. Av nu berörda 20 mätningar hade de

i Hälsingborg och Malmö utförts av en tysk lantmätare, den i Gävle av en norsk ingenjör,

den i Göteborg torde utföras eller åtminstone ledas av civilingenjör genom stadsingenjörskontoret

därstädes och de i Landskrona, Lysekil, Lidköping, Kristinehamn och

Filipstad hade utförts av civilingenjörer genom ett par ingenjörsbyråer, medan mätningarna

i de andra 11 städerna utförts av svenska lantmätare. Av det anförda framginge,

att stadsmätningarna i Sverige alltid utförts av svenska lantmätare, om ock en och annan

ofullständig mätning utförts av icke lantmätare, särskilt under det senaste årtiondet, som

utgjort en övergångstid till införande av numerisk mätning även för svenska städer och

liknande samhällen. 1 samband med mätningars utförande av behörig lantmätare skedde

laglig råbestämning av alla gränslinjer såväl omkring mätningsområdet som därinom; i

stad skedde »sålunda gränsbestämning vid och genom mätningen av alla därvid befintliga

råskillnader inom som utom stadsplanen; tvistiga råskillnader behandlades såsom sådana

enligt skiftesstadgan eller särskild lag. Mätning och kartläggning vare sig numerisk eller

grafisk med vad därtill hörde borde utföras enligt samma huvudgrunder, vare sig den

uppmätta jorden lydde under stad eller icke; endast i avseende på skalornas storlek och

stommätningens anordnande torde vissa särskilda föreskrifter för stadsjord erfordras.

Städerna utvecklades nu för tiden så hastigt, att det ställde sig vanskligt att annat än

undantagsvis lämna särskilda föreskrifter för mätning av jord ä landet och i städerna.

Men även jorddelning inom stad inom eller utom stadsplan borde framdeles som hittills

utföras av lantmätare och enligt samma huvudgrunder som jorddelningen å landsbygden,

ehuru för delning av stadsjord erfordrades mera specialförfattningar än för dess uppmätning.

Statsmakterna hade genom 1908 och 1909 års omorganisation av lantmäterikåren

lagt grunden till ett bättre och mera enhetligt lantmäteriväsen i vårt land. För ledning

och utförande på eget ansvar av numerisk och grafisk mätning, jordregister- och fastighetsregisterupplägg

med mera, arealberäkning och delning av jord samt kartreproduktion

i olika skalor med mera erfordrades efter realgymnasiet ej allenast grundlig praktisk utbildning

under tillsammans minst 7 å 10 år utan även treårig teoretisk högskoleutbildning,

bland annat i matematik, geodesi, vissa delar av rättsvetenskap och kamerallagfarenhet

samt kulturteknik. I de förstnämnda ämnena borde specialisering ske i avseende

å astronomisk ortsbestämning, felteori och felfördelning enligt minsta kvadratmetoden

med mera. Dessa utbildningsfordringar hade ock av statsmakterna redan vunnit godkännande

vid lantmäteriundervisningens förbättring under de senaste åren, så att för närvarande

under utbildning varande svenska lantmätare i stort sett meddelades motsvarande

kunskaper. Med nutidens höga och ändock stigande jordvärden torde ej vara rådligt att

minska utan fastmera i ett eller annat behövligt avseende öka nvssangivna fordringar på

utbildning. Ledningen och ansvaret för jords uppmätning, kartläggning och delning borde

i Sverige likasom i andra länder endast utföras av härtill fackutbildade lantmätare. Var

-

ken civilingenjörer eller andra teknici erhölle den grundliga praktiska och teoretiska

specialutbildning, som numera måste påfordras av varje på eget ansvar arbetande lantmätare.

Riktigheten av detta Erikssons påstående framginge vad teorien anginge nogsamt

av vad lantmäteristvrelsens nu avgivna yttrande därom innehölle och i fråga om praktiken

av sakens egen natur. Särskilt för det ändamål, varom nu främst vore fråga,

nämligen upprättande av fastighetsregister för stad, erfordrades utom lantmätarnas specialutbildning

i geodesi nästan i än högre grad den grundliga kunskap i lantmäterijuridik

och kamerallagfarenhet, som lantmätarna under sin teoretiska utbildning förvärvade och

sedan under all sin praktiska verksamhet finge mera tillfälle än varje annan tjänsteman

att vidga. 1 dessa viktiga ämnen vore såväl civilingenjörer som arkitekter med flera ej

utbildade. Detta gjorde, att de ej kunde ifrågasättas till utförande av nämnda arbete,

som framför allt gällde ordnandet av de rättsliga och kamerala förhållandena i avseende

å städernas jord. En hjälputbildning genom tillfälliga kurser i geodesi och rättskunskap

med mera vore ej tillräcklig för den som skulle leda dylikt arbete i en stad. — Även vid

stadsmätning måste till någon del grafisk mätning förekomma, och uti dess utförande vore

flertalet lantmätare genom lång praktik mycket rutinerade, och då grafisk kartläggning

vore svårare och erfordrade kanske mera noggrannhet och smak än numerisk, bleve

lantmätare därigenom skickade att snabbare och säkrare än icke-lantmätare sätta sig in

uti teori och praktik av numerisk mätning; lantmäterikompetens vore lika erforderlig för

upprättande av översiktskarta som av registerkarta, ty dpn lantmäterijuridiskt-kamerala

kompetensen vore lika nödvändig för båda och kompletteringen av ett mer eller mindre

heterogent kartmaterial till en duglig översiktskarta erfordrade grundlig sakkunskap likasom

flera andra åtgärder. För övrigt torde det vara sällsynt, att dylikt material upprättats av

stadsingenjör, utom beträffande särskilda tomter, då kartor över staden och stadsdelar i

allmänhet upprättats av lantmätare; hittills utförda numeriska mätningar och karteringar

av svenska städer hade utförts dels planlöst och dels ofullständigt särskilt i avseende å

markering och gränsbestämning, det för mätningarnas framtida användning viktigaste,

och utgjorde bevis för att anordnandet av stadsmätning icke borde överlämnas åt städerna

själva utan åt en sakkunnig statsmyndighet; därav komme städerna att draga

ovärderliga fördelar, framför om de ofullständiga och planlösa mätningarna linge fortsättas.

Lantmäteristyrelsen (Hamrin lika): Bestämmelsen att karta samt ägoförteckningar

skulle upprättas av lantmätare hade enligt vad lantmäteristyrelsen erfarit mött stark

opposition från vissa i stads tjänst anställda teknici. Det hade därvid framhållits, att

lantmätarna icke hade större förutsättningar för berörda uppgift än civilingenjörer eller

de, som genomgått fullständig eller fyraårig kurs vid tekniska högskolans fackskola för

väg- och vattenbyggnadskonst. I anledning häraf tilläte sig lantmäteristyrelsen dels framhålla,

att saken gällde blott en enda förrättning, dels ock företaga en närmare undersökning

av ifrågavarande kompetensfråga. Redan enligt 1827 års lantmäteriinstruktion fordrades

för att vinna inträde såsom elev vid lantmäteristaten antingen att hava avlagt

någon för inträde vid de civila ämbetsverken avsedd akademisk examen eller ock intyg

från lärare vid gymnasium, att den inträdessökande befunnits äga god och försvarlig

kunskap ej allenast i allmänna grammatiken, historien, geografien och i synnerhet i

svenska språkets grammatik, utan även i första grunderna till den rena matematiken

eller Euklides sex första böcker med mera. Från år 1850 till år 1861 fordrades för

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. q

att bliva lantmäterielev studentexamen med betyget godkänd i ämnena historia, geografi,

matematik och naturkunnighet. Genom 1864 års instruktion ändrades bestämmelserna

därhän, att för inträde fordrades avlagd godkänd avgångsexamen vid något av rikets

högre elementarläroverk, krigsskolan vid Karlberg, skogs- eller teknologiskt institut eller

någon av i riket inrättade tekniska elementarskolor. År 1902 gjordes den ändring, att

examen från de tekniska elementarskolorna icke vidare berättigade till inträde, utan hade

från sistnämnda år fordrats bevis om avlagd studentexamen å realgvmnasiet vid något

av rikets högre allmänna läroverk med minst betyget godkänd i matematik och fysik

eller efter studentexamen undergången fyllnadsprövning med enahanda vitsord. Från år

1908 hade desslikes fordrats enahanda betyg i kemi. Efter antagning till elev skulle

denne för att vinna inträde vid kurs för lantmäteriexamens undergående hava tjänstgjort

hos lantmätare under viss tid, för närvarande minst 2 år, .samt med intyg styrka, att

han därunder vunnit färdighet i vanligast förekommande göromål, såsom mätning, upprättande

av kartor och deras kopiering, areal uträkning, delning och utstakning. För inträde

vid tekniska högskolan erfordrades enahanda teoretiska förutsättningar som för antagning

till elev vid lantmäteristaten, varvid dock borde anmärkas, att studentexamen för

inträde vid nämnda högskola kunde ersättas av avgångsexamen från Chalmers tekniska

läroanstalt i Göteborg eller från någon av rikets tekniska elementarskolor, under villkor

att inträdessökande tillika, efter en vid högre allmänt läroverk i vederbörlig ordning anställd

prövning, erhållit vitsord om godkända kunskaper i svenska språket, främmande

levande språk samt historia och geografi, motsvarande dem som fordrades i mogenhetsexamen

på reala linjen. Vad den praktiska utbildningen vidkomme, förelåge däremot

avsevärd skillnad. I denna del gällde att, om större antal anmälde sig till inträde än

vad högskolan kunde mottaga, högskolans styrelse ägde bestämma, vilka som borde mottagas,

varvid bland annat den omständigheten att sökanden kunde förete goda vitsord

om föregående praktisk sysselsättning vid fabrik, byggnadsarbete, bruk, bergverk eller

annat tekniskt företag borde räknas honom till företräde. Dessutom hade stadgats, dels

att sökande, som kunde förete intyg, vilket av styrelsen godkändes, om minst 12 månaders

väl vitsordad praktisk verksamhet, ägde företräde vid inträde i den fackskola, till

vars område denna verksamhet hörde, dels att elev, innan han kunde vinna inträde i

sista årskursen av någon av högskolans fackskolor, skulle styrka, att han haft sammanlagt

minst tre månaders praktisk sysselsättning inom området för sin studieriktning.

Lantmäteristyrelsen hade här icke anledning att inlåta sig på en granskning, huru dessa

bestämmelser om praktisk erfarenhet tillämpades, i vidare mån än att styrelsen trodde

sig kunna påstå, att det icke ens satts ifråga, att desamma skulle kunna uppfyllas genom

sysselsättning vid ägomätning eller andra lantmäterigöromål. Det torde alltså vara klart,

att eleverna vid tekniska högskolan före sitt deltagande i geodesi i allmänhet icke hade

förvärvat någon färdighet i ägomätning eller andra lantmäterigöromål, under det att lantmäterieleverna

kunde uppvisa en tvåårig övning i dylika göromål. Vid kursen till lantmäteriexamen

intoge ämnet matematik en framskjuten plats. För detta ämne hade å

undervisningsplanen beräknats en tid av 350 timmar. Kursen motsvarade med avseende

å både ämnets omfattning enligt läroplanen och den därför beräknade tiden den så kallade

större kursen i matematik vid tekniska högskolan eller den kurs, som fordrades

bland annat vid fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst. Under det att sistberörda

kurs emellertid måste taga hänsyn till det behov av matematisk underbyggnad, som

gjorde sig gällande inom icke mindre än sex särskilda studieriktningar, som var och en

representerades av sin fackskola, behövde matematikundervisningen vid lantmäterikursen

anpassas endast efter den användning, som matematiken hade inom de tillämpade ämnena

geodesi och kulturteknik. Att undervisningen därigenom kunde göras mera fruktbärande

torde vara givet. Undervisningen i lantmäteri vid kursen till lantmäteriexamen vore fördelad

på två ämnen eller geodesi och praktiskt lantmäteri. Geodesin vore delad i fyra

avdelningar eller instrumentlära, mätningslära, högre geodesi samt orts- och meridianbestämning

på astronomisk väg. För ämnet hade beräknats en tid av 685 timmar, av

vilka omkring 400 timmar vore avsedda för övningar inom undervisningslokalen eller i

dess omedelbara närhet. För ämnet praktiskt lantmäteri vore beräknad en tid av dels

280 timmar föreläsningar och övningar å lärorummet och dels uteslutande övningar under

4 månader, därav minst 3 månader helt och hållet upptoges av fältövningar. Så vitt

lantmäteristyrelsen kunnat utröna, bedreves undervisningen i geodesi i tekniska högskolan

enligt följande program. Andra årets kurs, obligatorisk för alla fackskolor utom fackskolan

för kemisk teknologi, omfattade: Allmän inledning eller överblick av geodesiens ändamål

och indelning med mera jämte elementär instrument- och mätningslära, 21 timmar.

Textning och kartritning 38 timmar. Fältövningar under en månad, varunder verkställdes

planmätning med diopter, avvägning, stakning och utsättning för järnväg samt för anläggning

av landsväg erforderliga mätningar. Under tredje årets kurs, enbart avsedd för fackskolan

för väg- och vattenbyggnadskonst, genomginges under 25 timmars föreläsningar de

första grunderna av den sfäriska astronomien, bestämning av latitud, longitud och azimut

samt minsta kvadratmetoden. För samma läsår upptoge undervisningsplanen dessutom

55 timmar övningar å lärorummet. Dessa omfattade räkneövningar, avläsning av nonier

och skruvmikroskop; justering av teodoliter med mera samt komparation av ur. I läroplanen

för samma läsår inginge vidare fältövningar under 17 dagar, omfattande: 1) triangelnät

med 4 å 5 punkter med tre observationsserier i varje punkt; 2) yttre avskärning av

2 punkter från 3 av föregående; 3) trigonometrisk höjdmätning av 2 punkter; 4) latitud,

longitud och azimutbestämning genom solobservationer; 5) precisionsavvägning; 6) höjdmätning

med barometer; 7) mätning med distanstub; samt 8) skissering av en topografisk

karta. Fjärde årets kurs, enbart avsedd även den för fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst,

omfattade 56 timmar å lärorummet, företrädesvis övningar med beräkning

av de observationer, som utförts vid ovan under 1—6 angivna, till tredje årskursen

hörande fältövningar. Vid fjärde årets övningar å lärorummet företoges felutjämning endast

vad anginge observationerna under 1 och 2. Omfattningen av den tid, som vid de

båda undervisningsanstalterna användes för ifrågavarande ämnesgrupp, framginge av följande

sammanställning:

Kursen vid tekniska

högskolan.

Lantmäterikursen.

Tim.

Dag.

Tim.

Instrumentlära t

Mätningslära (

76

4

185

385

Geodesi.

Högre geodesi

Orts- och meridianbestämning på astrono-}

40

■ .

misk väg j

25

75

(18

Praktiskt

lantmäteri.

Om

för ifrågavarande ämnesgrupp vid tekniska högskolan att uppgå till 471 timmar, under

det motsvarande tid vid lantmäterikursen utgjorde 1,559 timmar. Redan med avseende

å tiden syntes alltså lantmäterikursen vara mer än tre gånger så omfattande som motsvarande

undervisning vid tekniska högskolan. En granskning av läroplanerna torde visa,

att skillnaden dem emellan vore minst lika stor, och vad resultatet av undervisningen

anginge, torde redan den större praktiska färdighet, som lantmäterieleverna besutte före

sitt inträde vid kursen, vara en tillräcklig garanti för att proportionen i detta avseende

icke vore mindre. I detta sammanhang kunde erinras om den stora fördel, som lantmäterikursen

i jämförelse med tekniska högskolan ägde genom det till omkring 20 begränsade

antalet deltagare. Vad särskilt abiturienternas förmåga att verkställa mätningar

efter siffermetoden anginge, borde särskilt uppmärksammas, att undervisningen vid lantmäterikursen

omfattade, förutom härför erforderliga teorier, sättet för dylika arbetens

planläggande, samt att eleverna vid hvarje kurs finge fullständigt utföra en sådan mätning,

verkställa därtill hörande beräkningar samt på grundvalen av desamma upprätta

kartor av olika slag. Skillnaden mellan de båda kurserna framträdde måhända tydligast,

om man beträffande vardera undersökte målet för undervisningen. Detta utgjorde vad

lantmäterikursen anginge att utbilda personer, som så gott som uteslutande skulle ägna

sin framtida verksamhet åt lantmäterigöromål. Undervisningen måste givetvis inriktas

härpå. Målet för undervisningen vid faekskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid

tekniska högskolan vore däremot icke att utbilda förrättningsmän vid ägomätningar och

därmed jämförliga arbeten. Vad mätningskunskapen anginge, vore syftet endast att bibringa

eleverna den underbyggnad i grunderna för mätningsarbetens verkställande och

den erfarenhet i dylika göromål, som vore erforderlig vid utförandet av deras framtida

huvuduppgifter, vilka folie inom väg- och vattenbyggnadsområdet. Geodesi vore vid tekniska

högskolan ett biämne; på högskolans läroplan intoge det plats såsom sådant, och

såsom biämne hade detsamma allt hittills allmänt uppfattats av eleverna vid tekniska

högskolan. Det kunde här visserligen medgivas, att endast ett begränsat antal, företrädesvis

yngre lantmätare, innehade de kunskaper ovan omförmälda undervisningsprogram

avsåge att bibringa, men å andra sidan kunde framhållas, att det även vore först på sista

tiden, som undervisningen vid tekniska högskolan i verkligheten nått den utveckling före

-

Kursen vid tekniska

högskolan.

Lantmäterikursen.

Tim.

Dag.

Tim.

Dag.

Kartritning och textning, grafisk fältmät- ning, arealuträkning, stukning, markering,

avvägning, karttransportering m. m.

Planläggning och utförande av mätnings-

■ 38

30

30

25

företag enligt siffermetoden med tillhörande

beskrivningar, arealuträkning efter samma

56

12

250

50

metod samt precisionsavvägning

Ägodelningsgöromål och därmed likställda

larbeten

24

Summa i 95 t.

46 d.

96.5 t.

99

varje dag antoges motsvara 6 timmar, komme den totala undervisningstiden

stående redogörelse utvisade, samt att lantmäteristyrelsen under åren 1904 —1910 anord

nät icke mindre än sex särskilda kurser i geodesi för redan examinerade lantmätare.

En jämförelse med avseende å skicklighet i mätningsgöromål och därmed likartade arbeten

till den del sådan kunde bero av inhämtad erfarenhet under föreskriven provtjänstgöring

eller praktisk verksamhet och genomgången lärokurs mellan er. examinerad lantmätare

och en utexaminerad elev från fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid

tekniska högskolan utfölle alltså till lantmätarens förmån. Enligt gällande program för

Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg syntes undervisningen i geodesi inom fackskolan

för väg- och vattenbyggnadskonst vid denna anstalt omfatta högst 150 timmar föreläsningar

och övningar på lärorummet samt fältövningar under tillhopa 20 dagar. Vad lantmäteristyrelsen

ovan framhållit eller här komme att yttra om civilingenjörerna gällde

därför i allmänhet även dem, som utgått från berörda läroanstalts fackskola för väg- och

vattenbyggnadskonst. Såge man härefter på lantmätarens och civilingenjörens verksamhet

efter avlagd examen, så framträdde skillnaden måhända ändå skarpare. I sakens

natur läge, att lantmätaren så gott som uteslutande ägnade sig åt ägomätningar och övriga

lantmäterigöromål. I synnerhet under första åren av sin verksamhet användes han vid

fältarbeten. Det stora flertalet civilingenjörer vunne däremot anställning under sådana

förhållanden, att de icke alls bleve i tillfälle att sysselsätta sig med lantmäterigöromål.

Inför skyldigheten att verkställa dylika göromål ställdes huvudsakligen endast de civilingenjörer,

som anställts i tjänst hos städer. De hade då vanligen att sköta stadens

tekniska angelägenheter i allmänhet. -Deras förnämsta åliggande bestode oftast i planläggande

och tillsyn av gatu- och hamnarbeten samt anstalter för samhällets förseende

med vatten och ljus. Deras befattning med mätningsgöromål betraktades ofta såsom en

bisak. Emot lantmätarnas företräde till uppdrag att upprätta registerkarta eller översiktskarta

samt de för fastighetsregistret erforderliga ägoförteckningar hade anförts, att inom

landet skedda mätningar efter siffermetod endast till ringa grad utförts av lantmätare.

Därvid hade man säkerligen endast tänkt på de städer, som helt eller delvis uppmätts

efter berörda metod, och icke tagit i .betraktande de samhällen på landsbygden, som föranstaltat

om dylik uppmätning. Någon ingående undersökning i detta ämne ansåge lantmäteristyrelsen

här icke vara påkallad. Styrelsen inskränkte sig till att erinra därom, att

trigonometriska uppmätningar endast i mycket ringa utsträckning verkställts av städernas

egna teknici. En undersökning i ämnet torde giva vid handen, att det största antalet

mätningar av sistnämnda slag utförts av enskilda byråer. Vilken mening man än hyste i

fråga om lantmätarnas företräde med avseende å mätningsarbetenas utförande inom städernas

områden, torde emellertid av alla erkännas, att städernas mätningsväsen borde

ställas under offentlig uppsikt, att särskilda kompetensvillkor borde bestämmas för behörighet

att verkställa sådana mätningar inom städernas otnråden, som skulle hava vitsord

i äganderättsavseende, samt att förhållandena helst borde ordnas på sådant sätt, att ifrågavarande

göromål bleve utförda under tjänstemannaansvar. Dessa önskemål liksom fordran

på att planer för mätningar efter siffermetoden skulle underställas en central myndighets

prövning hoppades lantmäteristyrelsen skola vinna sin lösning genom en blivande författning

om ägomätning med mera samt genom de föreskrifter i berörda delar, som komme

att meddelas i anledning av förevarande förslag. Om man bortsåge från kartmaterialets

anskaffande torde vara tydligt, att den största och på samma gång svåraste delen av de

lantmäterigöromål, som förekomme i samband med fastighetsregistrets upprättande, bestode

70

i de utredningar, som vore erforderliga för bestämmande av gränserna omkring de särskilda

fastigheterna å stadsägorna. Lantmäteristyrelsen tilläte sig erinra om det uttalande

i denna fråga, som kommitterade lämnat å sid. 189 i delen II av sitt betänkande.

Berörda yttrande torde icke kunna jävas. Med hänvisning till vad där och på andra

ställen i betänkandet anförts ansåge sig styrelsen hava skäl framhålla, att resultatet av

det föreslagna registerverket till väsentlig del vore beroende av det sätt, varpå berörda

utredningar bleve verkställda, och att samma utredningar, som hade till uppgift att råda

bot mot följden av den obundenhet av föreskrifter, som gjort sig gällande beträffande

stadsägor, på grund därav och för handen varande ofta ovissa förutsättningar syntes lantmäteristyrelsen

bliva av mycket krävande art. Det vore därför med tillfredsställelse styrelsen

erfarit, att kommittén icke ansett lämpligt, att förordnanden till ifrågavarande förrättningar

skulle följa de för övriga lantmäteriförordnandens meddelanden givna föreskrifter,

utan att styrelsen enligt kommitténs förslag bleve i tillfälle att utse lantmätare, som

besutte nödig sakkunskap och i övrigt ansåges lämpliga för ändamålet.

Byråchefen Hamrin anEörde härutöver: Av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört torde

vara tydligt, att styrelsen icke ansåge, att andra än lantmätare i regel borde anlitas för ifrågavarande

uppdrag. Anledningen därtill vore framför andra den, att lantmäteristyrelsen

funne sig hava anledning utgå ifrån, att i städernas tjänst anställda teknici i allmänhet

saknade för ifrågavarande arbeten erforderliga kamerala och juridiska insikter. Det torde

bliva lantmäteristyrelsen, som i sista hand komme att bära ansvaret för att arbetet med

fastighetsregistrets uppläggande ginge sin gilla gång, och under denna förutsättning funne

sig Hamrin även böra hemställa, att styrelsen icke tvingades att utse andra förrättningsmän

än sådana, som styrelsen hade skäl hoppas skola vara vuxna den ofta vanskliga

uppgiften. Vad Hamrin nu framhållit avsåge emellertid icke att helt och hållet utesluta

undantag. Hamrin trodde emellertid icke, att dessa kunde bliva så många, att förhållandet

påkallade uttryck i författningen, därest icke man kunde tänka sig att saken ordnades

på sådant sätt, att, efter mönster av vad som gällde för officer vid väg- och vattenbyggnadskåren,

som ville förvärva behörighet att verkställa sådan syn, som omförmäldes i

27 § dikningslagen, en särskild kurs anordnades för sådana i städers tjänst anställda

personer, som ville förvärva behörighet att verkställa ifrågavarande arbeten. Anlitande

av denna utväg syntes Hamrin böra tagas i övervägande jämväl i syfte att bereda erforderlig

tillgång på arbetskrafter, helst rikets lantmätare åtminstone med nuvarande taxe-,

bestämmelser, som vore avvägda företrädesvis med hänsyn till förhållandena å landsbygden,

icke kunde antagas komma att eftersträva uppdrag av ifrågavarande slag. Lantmäteristyrelsen

borde emellertid sträva efter att för ifrågavarande uppdrag kunna anlita

lantmätare åtminstone såsom ledare av arbetena. En särskild anledning därtill förefunnes

i det förhållandet, att i städernas tjänst anställda personer, som själva varit med om att

tillämpa de mer eller mindre oriktiga tillvägagångssätt, som följts, icke kunde antagas äga

förmåga att fullt fördomsfritt och objektivt bedöma förhållandena. I detta sammanhang

borde vidare erinras, att även i de städer, som i sin tjänst hade civilingenjörer, vilka

icke kunde frånkännas kompetens att verkställa vissa delar av ifrågavarande arbeten, tillgången

på arbetskrafter vore beräknad med hänsyn till normala förhållanden eller löpande

göromål och icke alls med hänsyn till ett arbete av den omfattning, varom här vore

fråga och som borde bedrivas oavbrutet. Vem helst som än komme att utföra ifrågavarande

arbete, vore det givet, att han behövde tillgång till det kartmaterial, som funnes i staden,

71

och att i övrigt personer med ortskännedom för honom kunde bliva till särskild nytta

vid arbetet. 1 sakens natur läge därför, att, även om arbetet utfördes av annan än i

stadens tjänst anställd person, detsamma i män av tillfälle borde bedrivas under samarbete

med den eller de personer, som skött lantmäteriförhållandena inom staden. Därest

förrättningsmannen vore lantmätare, funnes genom instruktionens bestämmelser angående

tekniskt biträde möjlighet att förordna i stadens tjänst anställd person såsom biträde hos

lantmätaren. Därigenom uppkomme emellertid behov av att kunna ordna ersättningen

till lantmätaren med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall, och torde därför böra

tagas i övervägande, huruvida icke beträffande ifrågavarande förrättningar möjlighet borde

finnas för lantmätaren att träffa avtal i fråga om arvodet, vilket enligt gällande taxa torde

vara uteslutet. Slutligen tilläte sig Harmun erinra därom, att vid meddelande av be

stämmelse

uti ifrågavarande ämne tillbörlig hänsyn toges till behovet i det övervägande

antal mindre städer, som funnes i landet, liksom ock till de orter pa landet, där författningen

vore avsedd att vinna tillämpning.

Svenska teknologföreningen: Hittills hade, enligt vad kommitterade själva uppgivit,

förrättningar, motsvarande hemmansklyvningar, ägostyckningar och ägoutbyten på landsbygden,

i åtskilliga fall i städer verkställts icke av lantmätare utan av ingenjörer. Förrättningar

utom det i tomter indelade området, motsvarande jordavsöndringar på landsbygden,

förrättades allmänt genom vederbörande städers ingenjörer, således icke av lantmätare;

och att märka vore, att dylika styckningar godtoges av vederbörande domstolar,

utan att ens fastställelse av någon myndighet blivit dem meddelad. Föreningen finge i

detta hänseende hänvisa till det av kommitterade anförda rättsfall, se kommittébet. II

sid. 101. I de få fall, då laga skifte förekommit inom stads område, torde visserligen

dylika förrättningar hava verkställts av vederbörande lantmätare. Frågan i vad mån och

i vilken omfattning skifteslagstiftningen ägde tillämplighet inom stads område torde näppeligen

ännu kunna sägas vara fullt utredd. (Föreningen åberopar just. r. Borgströms

votum i mål, refererat i Nytt Juridiskt Arkiv 1909 sid. 156.) Förrättningar motsvarande

rågångsförrättningar på landsbygden hade flerestädes i städer utförts av ingenjörer även

utanför det i tomter indelade, området. I fråga om de egentliga stadsmätningsförrättningarna

kunde nämnas följande: Beträffande mätning och kartläggning av städer och

stadsliknande områden hade mätning enligt siffermetoden (den s. k. triangelmätningsmetoden)

kommit till användning på flera ställen i vårt land. I Sverige hade mätningar

enligt siffermetoden antingen påbörjats eller utförts i följande städer, nämligen Malmö,

Hälsingborg, Jönköping, Uddevalla, Gävle, Lidköping, Vänersborg, Lysekil, Falkenberg,

Landskrona, Halmstad, Strömstad, Filipstad, Kristinehamn, Nyköping, Göteborg, Stockholm,

Lund, Södertälje, Växjö, Västervik, Norrtälje, Skara, Eksjö och Söderköping. Av berörda

mätningar hade de i Hälsingborg och Malmö utförts av tysk ingenjör, i Uddevalla, Jönköping

och Gävle av norsk ingenjör, i Göteborg, Lidköping, Vänersborg, Lysekil, Falkenberg,

Landskrona, Halmstad, Strömstad, Filipstad, Kristinehamn och Nyköping av svenska

ingenjörer samt i återstående städer av lantmätare. Vad Stockholm anginge vore att

märka, att triangelmätningsarbetet därstädes utförts under triangelmätningsnämndens uppsikt;

förste ingenjören vid detta arbete hade varit lantmätare, vilken till sitt biträde vid

mätningsarbetet haft högskolebildade ingenjörer. Beträffande Jönköping kunde anmärkas,

att själva staden blivit uppmätt enligt siffermetoden av en ingenjör, varemot vissa med

staden införlivade så gott som obebyggda områden av lantmätare. Ingenjörer hade vidare

72

verkställt mätningar enligt siffermetoden i vissa delar av Brännkyrka och Bromma socknar.

Bortsåge man från Stockholm, för vilken stad särskilda förhållanden varit gällande,

hade sålunda i återstående 24 ovan uppräknade städer, i vilka mätningar enligt siffermetoden

i större eller mindre omfattning kommit till utförande, dessa arbeten utförts i

16 städer av ingenjörer och i endast 8 av lantmätare. En närmare undersökning torde

även giva vid handen, att dessa ingenjörernas arbeten icke blott kvantitativt utan även

kvalitativt ej varit lantmätarnas underlägsna. Av det sagda framginge, att det varit

ingenjörer och icke lantmätare, som i fråga om mätningar i stad enligt triangelmätningsmetoden

här j landet utfört den banbrytande verksamheten, under det att lantmätare i

mindre utsträckning visat sig på arbetsfältet. Vad beträffade köpingar och andra orter å

landsbygden med sammanträngd befolkning kunde nämnas, att dylika områden stundom

blivit uppmätta enligt siffermetoden, samt att sådana arbeten förrättats av såväl högskoleutbildade

ingenjörer som lantmätare. Förrättningar för upprättande av tomtkartor

eller för bestämmande av tomtgräns och mätningar i allmänhet inom stads område hade

på senare åren handhafts av särskilda, av vederbörande städer avlönade tjänstemän, vanligen

kallade stadsingenjörer. De större städerna hade i allmänhet en eller flera mätningsingenjörer,

som uteslutande finge ägna sig åt mätningsarbeten. De mindre städerna

däremot hade icke råd att hava anställda flera tekniska tjänstemän, varför stadsingenjörer

i dessa städer måste handhava — förutom mätningsarbeten — övriga förekommande

tekniska arbeten, såsom gatubyggnadsarbeten, arbeten för gas-, vatten- och avloppsledningar,

husbyggnader m. m. Erkännas finge, att i en del mindre städer till stadsingenjörer

blivit utsedda underkvalificerade personer. Men anmärkas borde, att hittills

hinder icke mött för städerna att till innehavare av dylika tjänster utse de mest kompetenta

— vare sig ingenjörer eller lantmätare, f endast sex städer hade emellertid

till stadsingenjörstjänst utsetts personer med uteslutande lantmätarutbildning. Detta hade

nämligen varit fallet med stadsingenjören och förste planmätningsingenjören i Stockholm,

stadsingenjörerna i Gävle (f. d. kapten), Örebro, Falköping, Örnsköldsvik och Skara. 1

cirka 30 av de övriga städerna i riket hade till stadsingenjörer antagits ingenjörer med

högskolebildning eller annan däremot svarande utbildning. Vidare finge framhållas, att i

alla de på senare år inträffade fall, där ingenjörer konkurrerat med lantmätare i fråga

om erhållande av stadsingenjörstjänster, även där till deras tjänsteåliggande endast hört

mätningsarbeten samt arbeten med upprättande av stadsplaner och tomtindelningar, företräde

lämnats ingenjör. Så hade varit fallet i fråga om tillsättande av vice stadsingenjörsbefattningen

i Stockholm, förste oeh andre stadsingenjörsbefattningarna i Göteborg,

stadsingenjörsbefaltningarna i Norrköping, Jönköping och Hälsingborg. Man kunde med

rätta förvåna sig över, att kommitterade på sätt som skett så avgjort gynnat lantmätare

på bekostnad av ingenjörer. Kommitterades förslag i detta avseende innebure,

såsom av det föregående torde framgå, så litet ett fastslående av den praxis, som

hittills utbildat sig på detta område, eller åtminstone en lagstiftningsåtgärd i den

riktning, i vilken denna praxis hittills gått, att deras förslag tvärtom innebure en förändring

i bestående förhållanden till förmån för lantmätare. Till stöd för sina ifrågavarande

förslag torde kommitterade ej kunna åberopa -den omständigheten, att högskoleutbildade

mätningsingenjörer sämre än lantmätare utfört de uppdrag på hithörande

områden, som varit dem anförtrodda, och ville det synas föreningen, som om kommitterade

ej kunnat anföra några verkligt vägande skäl för sina ifrågavarande förslag.

t:5

Föreningen ansåge sig emellertid böra något mera ingående granska de skäl, kommitterade

i detta avseende anfört. 1 fråga om upprättande av registerkarta hade kommitterade

erinrat, att i förrättning för upprättande av dylik karta inginge utstakning av

rågångar, såväl mot angränsande mark som mellan de särskilda stadsägorna; och hade

kommitterade förklarat sig anse, att dylika förrättningar måste anförtros åt förrättningsmän,

som med hänsyn till sin utbildning kunde antagas vara i stånd att på ett tillfredsställande

sätt utföra förrättningarna och tillika vore skyldiga att ansvara för riktigheten

av de särskilda i förrättningarna ingående göromålen samt redovisa förrättningsakterna

till offentligt arkiv. Sådana förrättningsmän vore enligt kommitterades åsikt lantmätare.

Föreningen ställde sig tveksam till om de i förslaget ifrågasatta gränsbestämningar

borde ske i samband med registrets tillkomst. Skulle de företagas, borde tekniskt

högskolebildade väg- och vattenbyggnadsingenjörer vara kompeienta att handlägga dessa

ärenden (även i fråga om rågång mellan stad och landsbygd). Det syntes föreningen

egendomligt, att ingenjörer, som hittills kunnat inom städerna verkställa förrättningar

'' motsvarande hemmansklyvningar och ägostyckningar på landsbygden, icke skulle anses

för framtiden kompetenta att i städer verkställa förrättningar motsvarande rågångsförrättningar.

Det vore visserligen sant, att kännedom om äldre tiders skifteslagstiftning

någon gång kunde utöva inflytande på gränsfrågor, men även högskoleutbildade

stadsingenjörer kunde inhämta och hade vanligen inhämtat kännedom därom under sitt

arbete i resp. städers tjänst och genom studier i övrigt. För övrigt finge anmärkas, att

en god rågångsbestämning i många fall vore beroende på resp. förrättningsmans vana

att tyda äldre'' kartor. I fråga om städers fastigheter torde denna vana i allmänhet i

högre grad förefinnas hos erfarna stadsingenjörer än hos lantmätare. Att kommitterade,

på sätt som skett, så avgjort gynnat lantmätare, torde emellertid haft sin grund jämväl

i en viss underskattning av ingenjörsutbildningen på hithörande områden i vårt land.

Föreningen ansåge sig i detta avseende böra yttra sig tämligen utförligt, såväl i anledning

av den jämförelse kommitterade gjort mellan ingenjörers och lantmätares utbildning,

som i all synnerhet på grund av vad lantmäteristyrelsen yttrat i sitt över betänkandet

avgivna utlåtande. Kommitterades uppgifter om väg- och vattenbyggnadsingenjörernas

utbildning vore icke fullt riktiga och för övrigt ganska knapphändiga (se kommittébet. II,

sid. 53, 54, 340 ff.). Lantmäteristyrelsen åter hade i sitt utlåtande över kommittébetänkandet

i detta ämne gjort en utförligare jämförelse mellan ingenjörers och lantmätares

utbildning, däri lantmäteristyrelsen sökt göra gällande, att den teoretiska och praktiska

utbildning lantmätare erhölle skulle i åtskilliga avseenden äga företräde framför den, som

ingenjörer förmenades förvärva. Då styrelsen i nämnda utlåtande lämnat en del oriktiga

uppgifter, särskilt i fråga om den vid tekniska högskolan meddelade undervisningen, hade

föreningen ansett sig nödsakad att ingå i bemötande därav. Befogad att vinna inträde

såsom ordinarie elev i tekniska högskolans första årskurs vore den, som avlagt godkänd

studentexamen samt i denna examen eller i sedermera undergången fyllnadsprövning

erhållit minst betyget godkänd i matematik, fysik och kemi efter fordringarna för studentexamen

å realgymnasiet och därjämte företedde vederbörligt intyg om färdighet i

teckning till det mått, som erfordrades för vitsordet godkänd i sistnämnda examen;

vidare den, som. erhållit avgångsbetyg från någon av rikets tekniska elementarskolor

eller annan därmed jämnställd teknisk läroanstalt och därvid erhållit minst betyget

godkänd i matematik, fysik, kemi, teckning, svenska språket samt två främmande

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

10

74

levande språk, däribland engelska eller tyska, dock att betyg i svenska och främmande

språk kunde ersättas med av styrelsen godkänt intyg om motsvarande insikter

därutinnan; och slutligen den, som genom intyg om praktisk verksamhet, utövad under

en tid av minst två år, visade sig äga framstående anlag för ingenjörs- eller arkitektyrket

samt genom intyg, som av styrelsen godkändes, styrkte sig äga i matematik, fysik,

kemi och teckning kunskaper och färdighet, motsvarande vad som därutinnan fordrades

på sätt ovan nämnts samt i svenska språket och två främmande levande språk, däribland

engelska eller tyska, kunskaper motsvarande vad som därutinnan fordrades av

sökande, som erhållit avgångsbetyg från någon av rikets tekniska elementarskolor. Med

företeende av intyg om kunskaper i svenska språket och främmande levande språk kunde

högskolans styrelse medgiva anstånd till uppflyttning i andra avdelningen. För att bliva

lantmäterielev vore bevis om undergången studentexamen å realgymnasiet med minst

betyget godkänd i matematik, fysik och kemi eller efter studentexamen undergången fyllnadsprövning

med enahanda vitsord numera obligatorisk. Föreningen ville emellertid i

detta sammanhang framhålla, att den omständigheten, att bevis om undergången mogenhetsexamen

för inträdessökande i tekniska högskolan ej nödvändigtvis erfordrades, icke

sänkt nivån med avseende på fordringarna för inträde. Först och främst måste de inträdessökande,

som icke vore studenter, förete intyg om fullgoda kunskaper icke blott i

matematik, fysik och kemi, utan ock i svenska språket och främmande levande språk.

Vidare ville föreningen framhålla, att just detta tillfälle att vinna inträde i tekniska högskolan

för icke studenter, i de relativt få fall detta ägt rum, möjliggjort för åtskilliga

begåvade inträdessökande att erhålla sin ingenjörsutbildning vid tekniska högskolan. Självklart

vore, att för dessa prövningarna för inträde i högskolan varit i hög grad krävande.

Föreningen kunde sålunda icke anse, att fordringarna skulle vara lättare för inträde i

tekniska högskolan än för tillträde till lantmäterikursen. I själva verket torde på grund av

den starka tillströmningen av inträdessökande till tekniska högskolan kraven på teoretiska

insikter vara större för inträde i högskolan än för tillträde till lantmäterikursen. Sedan

åtskilliga år tillbaka hade nämligen antalet kompetenta sökande till första årsavdelningen

— plats funnes i denna för 125 elever — uppgått till cirka 250. På grund av detta

förhållande och då naturligtvis endast de bäst meriterade antoges, bleve följden, att de

verkligen antagna genomsnittligt vore i icke ringa mån överkvalificerade såväl i fråga om

teoretiska insikter som ock i fråga om föregående praktisk verksamhet. I de sällsynta

fall, då någon sökande icke avlagt studentexamen men det oaktat antagits, hade hans

antagande — vilket borde framgå av det nu sagda — skett på grund av alldeles särskilda

meriter. Lantmäteristyrelsen hade i sitt utlåtande över kommittébetänkandet, i

sammanhang med en framställning av bestämmelserna om elevernas vid tekniska högskolan

praktiska utbildning såväl före som under tiden för vistelsen i tekniska högskolan,

förklarat sig sakna anledning att inlåta sig på en granskning, huru dessa bestämmelser

tillämpades, i vidare mån än att styrelsen trodde sig kunna påstå, att det icke ens satts

i fråga, att desamma skulle kunna uppfyllas genom sysselsättning vid ägomätning eller

andra lantmäterigöromål. Häremot ville föreningen erinra, att det under den senare tiden

visat sig, att ett flertal elever i fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst haft sin

praktiska verksamhet före inträdet i tekniska högskolan och under ferierna under tiden

för vistelsen därstädes förlagd på mätningsverksamhetens område. Det hade visat sig, att

utvecklingen ginge ytterligare i den riktningen. Det vore sålunda oriktigt att antaga, att

eleverna vid tekniska högskolan före sitt deltagande i undervisningen i geodesi i allmänhet

ej skulle hava förvärvat sig någon praktisk färdighet i mätningar, även om de ej

varit sysselsatta med vanliga lantmäterigöromål. Föreningen kunde emellertid i förevarande

avseende ej tillerkänna någon synnerlig betydelse åt praktisk undervisning i lantmäteri

på landsbygden, utan hölle tvärtom före, att den tvååriga lärokurs, lantmätare i

detta avseende finge genomgå, innan de finge begagna sig av undervisningen till lantmäteriexamen,

vore för den rent tekniska utbildningen i stadsmätningskonst av föga värde

och att till och med fara förefunnes för att den på grund av den mindre noggrannhet,

varmed lantmäteriförrättningar på landet av helt naturliga skäl i allmänhet utfördes,

kunde verka mindre fördelaktigt. Den jämförelse av undervisningen vid tekniska högskolans

högre kurs, i vilken eleverna vid fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst

deltoge, och vid lantmäterikursen, som lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande över kommiltébetänkandet

sökt utföra, vore redan till sin utgångspunkt felaktig så tillrida, att det för

framtiden upprättade, hittills knappast tillämpade undervisningsprogrammet för lantmäterikursen

sammanställts med de kurser, som, ehuru icke riktigt av lantmäteristyrelsen

återgivna, blivit genomgångna i tekniska högskolan under lång tid före högskolans omreglering.

Föreningen ville emellertid framhålla, att en allmän jämförelse mellan planerna

över undervisningen vid tekniska högskolans ovannämnda högre kurs och vid

lantmäterikursen, sådana dessa planer för framtiden komme att gälla, gåve vid handen

att undervisningen vid kursen i tekniska högskolan ingalunda stode vare sig kvalitativt

eller kvantitativt efter för undervisningen för lantmäterieleverna. Emellertid borde framhållas,

att under det att undervisningen i tekniska högskolan vore, liksom undervisningen

vid lantmäterikursen, grundad på föreläsningar och övningar, undervisningen vid tekniska

högskolan därjämte vore i hög grad byggd på förutsättningen av elevernas självverksamhet.

Däremot syntes undervisningen för lantmäterieleverna icke åtminstone i avsevärd

omfattning vara grundad på dylik verksamhet, enär det stipulerade antalet timmar, som

programmet för sistnämnda undervisning upptoge för de olika ämnena, kunde antagas i

det närmaste uppfylla hela arbetstiden. Denna omständighet torde jämväl i sin mån bidraga

därtill, att eleverna i tekniska högskolan vore i tillfälle att under sin fleråriga

vistelse vid högskolan bättre tillgodogöra sig undervisningen därstädes än lantmäterieleverna

kunde »smälta» den för dem inom kort tidsperiod meddelade forcerade undervisningen.

Vad undervisningen i de matematiska ämnena beträffade vore denna i tekniska

högskolan fullt ut lika grundlig, och i varje fall mer mångsidig och mer omfattande

än undervisningen för lantmäterieleverna. I fråga om matematikundervisningen

hade lantmäteristyrelsen framhållit, att under det att denna undervisning vid tekniska

högskolan måste taga hänsyn till det behov av matematisk underbyggnad, som gjorde

sig gällande inom icke mindre än sex särskilda studieriktningar, som var och en representerades

av en fackskola, behövde matematikundervisningen vid lantmäterikursen anpassas

endast efter den användning, som matematiken hade inom de tillämpade ämnena

geodesi och kulturteknik, samt att undervisningen härigenom skulle kunna göras mera

fruktbärande. Gent emot detta påstående — vilket vittnade om, att lantmäteristyrelsen

ej tagit närmare kännedom om matematikundervisningen i tekniska högskolan — ville

föreningen framhålla, att matematikundervisningen därstädes ingalunda vore av den beskaffenhet,

att den ena fackskolan inverkade hämmande på den andra. Vad undervisningen

i geodesi beträffade hade lantmäteristyrelsen anfört, att undervisningstiden för

7 G

denna ämnesgrupp vid tekniska högskolan uppginge till 471 timmar, därav 195 timmar

undervisning och 46 dagar för praktiska övningar, timtalet för varje dag beräknat till sex,

under det att motsvarande tid vid lantmäterikursen uppginge till 965 timmar undervisning

och 99 dagar för praktiska övningar, eller om på var dag för praktiska övningar såsom

förut beräknades sex timmar sammanlagt 1559 timmar. Redan med avseende å tiden syntes

alltså enligt lantmäteristyrelsens mening lantmäterikursen vara mer än tre gånger så

omfattande som motsvarande undervisning vid tekniska högskolan. En granskning av

läroplanerna skulle vidare visa, att skillnaden dem emellan vore minst lika stor, och vad

resultatet av undervisningen anginge, skulle redan den större praktiska färdighet, som

lantmäterieleverna besutte före sitt inträde i kursen, vara en garanti för, att proportionen

i detta avseende icke vore mindre. I detta sammanhang erinrades om den stora fördel,

som lantmäterikursen i jämförelse med tekniska högskolan ägde genom det till omkring

20 begränsade antalet deltagare. Föreningen ville, gent emot vad lantmäteristyrelsen

sålunda anfört, till en början framhålla, att en detaljerad granskning av läroplanen för

kursen till lantmäteriexamen uppenbart gåve vid handen, att undervisningens resultat icke

kunde uppskattas efter antalet av å densamma upptaget antal timmar. Bland det stora

antal timmar enligt berörda läroplan, som kunde anföras till belysning av det sagda,

finge nu endast nämnas de 30 timmar, som anslagits för undervisningen om räknemaskiner

(maskiner och apparater för numerisk räkning). Naturligtvis kunde med berörda uppgift

ej avses direkt undervisning i 30 timmar i maskinernas handhavande. Avsåges däremot

tiden för den övning, som var och en borde förvärva sig i fråga om maskinernas

handhavande, torde denna övning svårligen kunna direkt uppskattas i ett visst antal timmar,

enär övningen torde komma att bestå i att med hjälp av räknemaskin utföra en

god del av de å annat håll i programmet upptagna arbetena. I verkligheten meddelades

för närvarande undervisning i tekniska högskolan i geodesi:

höstterminen: vårterminen:

avdelning timmar i timmar i

veckan veckan

andra........................... — 4

tredje........................... — 5

fjärde........................... 8

i numeriska och grafiska metoder: andra avdelningen vårterminen 4 timmar i veckan. Sålunda

meddelades undervisning i geodesi samt numeriska och grafiska metoder i tekniska

högskolans högre kurs under höstterminen 8 timmar i veckan samt under vårterminen 13

timmar i veckan; sålunda, om antalet veckor för höstterminen uppginge till 15 och för

vårterminen till 20, skulle antalet timmar direkt undervisning å lärorummet i ämnet geodesi

uppgå till 380, ej såsom lantmäteristyrelsen uppgivit 195. Medan de praktiska övningarna

påginge, hölles dessutom föreläsningar på obestämda tider. I fråga om den tid, som vid

tekniska högskolan ägnades åt praktiska övningar i geodesi, finge nämnas, att den hittills

för elever i väg- och vattenbyggnadsfacket utgjort 57 dagar (icke som av lantmäteristyrelsen

uppgivits 46 dagar). Som emellertid tekniska högskolans stadgar medgåve, att under

mellanterminerna erforderlig tid finge användas för de geodetiska mätningsövningarna,

kunde nyss angivna antal dagar ej anses vara för framtiden fixerat, utan givet vore, att

i framtiden dagantalet komme att ökas, när så ansåges erforderligt. Det genomsnittliga

antalet timmar per dag kunde naturligtvis ej fullt preciseras, men det av lantmäteristyrelsen

uppgivna antalet (sex) vore betydligt för lågt och torde kunna sättas till tio. Slutligen

anmärktes, att från och med den nu genomförda omorganisationen av undervisningen

vid tekniska högskolan eleverna i fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst komme att i

geodesi helt och hållet undervisas särskilt för sig, så att elever i övriga fackskolor icke

komme att inverka på något sätt hämmande på de elever, för vilka geodesien vore ett

av huvudämnena. Av det ovan sagda följde, att lantmäteristyrelsens uppgifter om tiden

för undervisningen i ämnet geodesi i tekniska högskolan vore skäligen missvisande. För

övrigt ville föreningen erinra, att lantmäteristyrelsen alltför mycket tillerkände betydelse

åt den för undervisningen anslagna tiden. Jämväl andra omständigheter medverkade till,

att undervisning i vilket ämne som helst medförde gynnsamma resultat, t. ex. elevernas

förmåga att tillgodogöra sig undervisningen och det sätt, varpå undervisningen vore ordnad.

Och i båda dessa avseenden torde undervisningen vid tekniska högskolan vara

ägnad att fylla det med densamma avsedda ändamål. Lika så oriktig vore lantmäteristyrelsens

jämförelse i fråga om omfånget av geodesikursen i tekniska högskolan och vid

lantmäterikursen. Undervisningen i geodesi vore till sin omfattning lika stor vid tekniska

högskolan som vid lantmäterikursen. Och säkert vore, att undervisningen vid tekniska

högskolan i huvudsak omfattade allt, vad som enligt de av lantmäteristyrelsen meddelade

uppgifter inginge i ämnet geodesi vid lantmäterikursen. Eleverna vid tekniska högskolan

inhämtade kännedom om för mätningar efter siffermetoden erforderliga teorier ävensom

om »sättet» för dylika arbetens planläggande. Vidare finge de »fullständigt utföra en

sådan mätning samt verkställa därtill hörande beräkningar». Föreningen hade förut uttalat

sin tanke om betydelsen av den praktiska färdighet lantmäterielever torde besitta

före sitt inträde vid kursen och åberopade å andra sidan av föreningen lämnade uppgifter

angående elevers vid tekniska högskolan praktik före inträdet i och under vistelsen

vid tekniska högskolan. De arbeten, som utgjorde huvuddelen av dessa senare elevers

praktik, vore till stor del mätningar av noggrannare beskaffenhet. Oriktigt syntes då vara,

att såsom lantmäteristyrelsen ansåge intyg om kurser i lantmäterigöromål på landsbygden,

vid vilka precisionsmätningar icke kunde sägas förekomma, innebure en garanti för att

resultatet av undervisningen vid lantmäterikursen skulle bliva bättre än samma undervisning

vid tekniska högskolan. Gent emot vad lantmäteristyrelsen erinrat i fråga om den

fördel, som lantmäterikursen i jämförelse med tekniska högskolan förmenades äga genom

det till omkring 20 begränsade antalet deltagare, finge anmärkas, att antalet elever i 4:de

årskursen i avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst i tekniska högskolan utgjorde

året 1911—1912 30 och 1912—1913 30. Lantmäteristyrelsen hade anfört, att under det

att lantmäterikursen avsåge att utbilda personer, som så gott som uteslutande skulle ägna

sin framtida verksamhet åt lantmäterigöromål, varför undervisningen givetvis måste inriktas

härpå, vore målet för undervisningen vid fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst

vid tekniska högskolan icke att utbilda förrättningsmän vid ägomätningar och därmed

jämförliga arbeten. Vad mätningskunskapen anginge, vore syftet endast att bibringa

elever den underbyggnad i grunderna för mätningsarbetens verkställande och den erfarenhet

i dylika göromål, som vore erforderlig vid utförandet av deras framtida huvuduppgifter,

vilka folie inom väg- och vattenbyggnadsområdet. Geodesi vore vid tekniska högskolan

ett biämne; på högskolans läroplan intoge det plats såsom sådant, och såsom bi

-

78

ämne hade detsamma allt hittills allmänt uppfattats av eleverna vid tekniska högskolan.

•— Vad lantmäteristyrelsen sålunda yttrat, vittnade om huru ytligt styrelsen studerat undervisningen

vid tekniska högskolan. Det vore sant, att i kursen för väg- och vattenbyggnadskonst

icke inginge undervisning i vanliga lantmäterigöromål, som förekomma på landsbygden,

såsom om verkställande av laga skifte o. s. v. Däremot avsåge nämnda kurs

att meddela de blivande ingenjörerna en grundlig utbildning i mätningsteknik — denna

finge sedermera tjäna dem såsom medel för utförande av uppgifter, som folie inom vägoch

vattenbyggnadsfacket, eller själv bleve en huvuduppgift för deras blivande verksamhet,

såsom fallet vore för åtskilliga stadsingenjörer i vårt land. Oriktig och i hög grad

vilseledande vore uppgiften, att ämnet geodesi i tekniska högskolan vore ett biämne.

Det vore tvärtom icke biämne utan ett synnerligen viktigt huvudämne, och kunde på

grund av det sätt, varpå undervisningen i detta ämne numera vore ordnad, icke på annat

sätt av eleverna uppfattas. Föreningen bemärkte riktigheten av lantmäteristyrelsens uppgift,

att »endast ett begränsat antal företrädesvis yngre lantmätare innehade de kunskaper

ovan omförmälda undervisningsprogram avsåge att bibringa». Sammanställdes denna

uppgift med kommitterades förslag, att fastighetsregister för städerna skulle uppläggas

inom en jämförelsevis kort tid, samt att registerkartorna, som skulle läggas till grund för

fastighetsregistret, skulle upprättas av lantmätare, ävensom med det obestridliga faktum,

att lantmätareutbildningen under gångna tider ej varit ägnad att bibringa lantmätarne den

mätningsteknik, som för upprättande av ifrågavarande kartor vore erforderlig, kunde med

skäl frågas: huru hade kommitterade tänkt sig möjligheten av, att registerkartorna i städer

över hela riket skulle kunna inom den av kommitterade föreslagna tiden hinna av

lantmätare upprättas? Hade kommitterade tänkt sig, att ingenjörer borde i nämnda hänseenden

anlitas såsom biträden åt lantmätare, torde kommitterade hava missräknat sig,

då några ingenjörer näppeligen skulle därtill finnas villiga. Oriktig vore åter lantmäteristyrelsens

uppgift, att undervisningen vid tekniska högskolan först på sista tiden nått den

utveckling, lantmäteristyrelsens redogörelse utvisade. I huvudsak i samma omfattning

hade undervisningen i ämnet geodesi därstädes meddelats åtminstone ett trettiotal av år.

Att de av lantmäteristyrelsen under åren 1904—-1910 anordnade sex kurser i geodesi

för redan examinerade lantmätare, som fått sin utbildning under äldre tider, skulle göra

dem kompetenta att verkställa de stadsmätningar, som avsåges i kommittébetänkandet,

måste föreningen bestämt bestrida. Under den jämförelsevis korta lid, en dylik kurs

varat, hade det varit omöjligt att giva deltagarne däri den matematiska och geodetiska

underbyggnad, de förut i de flesta fall saknat, och utan vilken de på intet sätt kunde

anses jämnställda med ingenjörer med den utbildning, som erhölles vid tekniska högskolan.

På grund av det ovan sagda torde sålunda såsom oriktigt betecknas lantmäteristyrelsens

påstående, att en jämförelse med avseende å skicklighet i mätningsgöromål och

därmed likartade arbeten, till den del sådant kunde bero av inhämtad erfarenhet under

föreskriven provtjänstgöring eller praktisk verksamhet och genomgången lärokurs, mellan

en examinerad elev från fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid tekniska högskolan

och en examinerad lantmätare, skulle utfalla till lantmätarnes förmån. Föreningen

ville tvärtom framhålla, att, under förutsättning att de av lantmäteristyrelsen om undervisningen

vid lantmäterikursen meddelade uppgifter vore i allo riktiga, undervisningen i

geodesi i tekniska högskolan såväl med hänsyn till omfattning som grundlighet vore lika

god som den, som först på senaste tiden meddelats vid lantmäterikursen. Undervisningen

i geodesi vid lantmiiterikursen liade ursprungligen ordnats efter mönstret av undervisningen

i samma ämne vid tekniska högskolan, och denna senare undervisning hade under

årens lopp ingalunda legat i träde utan följt med sin tid och gjorde så allt fortfarande.

Att undervisningen i matematik vore av sämre beskaffenhet vid tekniska högskolan än

vid lantmäterikursen, hade ej ens av lantmäteristyrelsen ifrågasatts, och vad de praktiska

mätningsövningarne anginge, hade eleverna vid tekniska högskolan i allmänhet förvärvat

vana att utföra åtskilliga precisionsmätningar, som just för stadsmätningar vore av betydelse,

även om de ej sysslat med vanliga lantmäteribestyr på landsbygden. Det läge i

sakens natur, att lantmätare hittills efter avlagd examen så gott som uteslutande ägnat

sig åt ägomätningar och övriga lantmäterigöromål, däremot mera sällan åt egentliga stadsmätningar.

I de flesta fall vore utexaminerade civilingenjörers verksamhet av sådan beskaffenhet,

att däri inginge såsom en väsentlig beståndsdel noggranna mätningsarbeten.

Detta gällde i all synnerhet alla de ingenjörer, som i städernas tjänst eller på uppdrag

av städer ägnat sig åt stadsmätningar. På sätt föreningen påpekat, vore de flesta av

landets stadsingenjörer utexaminerade från tekniska högskolan. Även om flera av dessa

måste, utom åt mätningsarbeten, jämväl ägna sig åt »planläggande och tillsyn av gatuoch

hamnarhetén samt anstalter för samhällets förseende med vatten och ljus», kunde

likväl icke deras befattning med mätningsgöromål betraktas såsom en bisak utan såsom

en verksamhetsgren och en viktig sådan bland de andra. För övrigt funnes det åtskilliga

stadsingenjörer, som uteslutande ägnat sig åt stadsmätningar. Jämväl åtskilliga konsulterande

ingenjörer hade förlagt sin verksamhet åtminstone till en avsevärd del på mätningsteknikens

område. I detta sammanhang ville föreningen erinra om, att såväl ingenjörer

som lantmätare för att förvärva skicklighet i stadsmätningar under en viss tid —

längre eller kortare — måste ägna sig åt dylika arbeten, och att denna skicklighet icke

förvärvades under tjänstgöring på landsbygden. I stort sett vore nämligen mätningsförrättningar

på landet och i stad av synnerligen olikartad natur. Oriktigt vore därför kommitterades

påstående, att övning att verkställa förrättning, varvid tomtgränser skulle bestämmas,

likasom mera mångsidig övning i mätning erhölles i större grad genom att

deltaga i lantmäterigöromål än genom att biträda mätningsman i stad. Vana att verkställa

tomtmätningar förvärvades just genom att biträda vid eller verkställa dylika mätningar;

och om någonstädes vore väl mätningar i stad av mångsidig beskaffenhet, särskilt

i fråga om noggranna mätningar. Föreningen kunde därför icke annat än anse, att

en ingenjör, som ville utbilda sig till mätningsman i stad, synnerligen illa använde sin

tid, om han i två år efter avlagd ingenjörsexamen tjänstgjorde såsom biträde åt lantmätare

på landet. Som ovan vore anmärkt, tycktes kommitterade lägga mycken vikt vid,

att »lantmätarne under två elevår före sin examen varit i tillfälle att övervara sammanträden

vid och annan handläggning av lantmäterifurrättningar», samt att de vid studiet

av det i lantmäteriexamen ingående ämnet rättskunskap, vari inginge för lantmäteriförrättningars

handläggning nödiga delar av offentlig rätt samt allmän och speciell privaträtt,

erhållit övning i att föra protokoll och meddela utlåtande över tvistiga frågor vid lantmäteriförrättningar.

Däremot — menade kommitterade — vore teknici av den andra

kategorien vid avgången från läroanstalten i saknad av denna rättskännedom och alldeles

oerfarna i berörda praktiska kunskap, och behövde de även därutinnan övning, innan de

kunde anses kompetenta att verkställa förrättning, varvid tomtgränser skulle bestämmas.

En sådan övning skulle säkerligen i större grad erhållas genom att deltaga i lantmäteri

-

80

göromål, än genom att biträda mätningsman i stad. Föreningen ville häremot erinra,

att det visserligen vore sant, att åtminstone lantmätare, som numera utexaminerades,

ägde i fråga om kännedom om gällande rätt på hithörande område något företräde framför

ingenjörerna. Denna brist i avseende å ingenjörernas utbildning torde lätt kunna

avhjälpas därigenom, att vid tekniska högskolan anordnades en kurs i ämnet rättskunskap.

Omfattningen eller det närmare anordnandet av en dylik kurs saknade föreningen anledning

att i detta sammanhang närmare beröra. För övrigt måste föreningen bestrida, att

den fördel lantmätare i detta avseende kunde äga framför ingenjör vore av någon betydelse.

Jämväl under nu varande förhållanden måste städernas ingenjörer inhämta kännedom

om en hel del författningar, exempelvis stadsplanelagen, varför de i allmänhet ej

saknade vana att på egen hand förvärva sig författningskännedom. Vidare hade städernas

ingenjörer alltid tillfälle att i tveksamma fall inhämta råd av den lagfarne ledamot, som

enligt gällande byggnadsstadga för rikets städer skulle finnas i byggnadsnämnden. För

övrigt torde man ej heller böra överskatta det mått av rättskunskap, lantmätarne inhämtade

under sin korta vistelse vid lantmäterikursen. Dessutom torde icke i praktiska

värv utbildade ingenjörer kunna frånkännas förmåga att hålla de sammanträden, som de

under utövande av sin verksamhet kunde bliva tvungna att hålla, ävensom att till protokoll

avfatta därunder, uttalade meningar och fattade beslut. För förvärvande av denna

förmåga ansåge sig ingenjörer icke behöva någon särskild utbildning hos lantmätare på

landsbygden, utan ansåge att den förvärvades just under arbete i vederbörande städers

tjänst. Helt olika synpunkter gjorde sig för övrigt ofta gällande i dessa avseenden på

landsbygden och i stad.

Föreningen anförde vidare: Godkändes kommitterades förslag skulle just de, som

i vårt land hittills kraftigast arbetat för införandet av stadsmätningar enligt siffermetoden,

och som i stor omfattning utfört dylika arbeten utan att anmärkningar mot deras arbetsresultat

blivit framställda och som sålunda dokumenterat sig äga skicklighet för utförandet

av dylika arbeten, utan vidare förlora rätten att på egen hand för framtiden verkställa

samma slags arbeten till förmån för en klass mätningsmän, som hittills ej i nämnvärd

grad av städerna anlitats för samma slags arbeten. Kunde det vara kommitterade

obekant, att de från nämnda rätt utan vidare uteslutit en mängd dugliga mätningsmän,

som måste anses kompetenta att utföra ifrågavarande mätningar, av vilka mätningsmän

flera icke blott ägde den teoretiska och praktiska underbyggnaden för utförandet av

nämnda slags mätningar, utan även förvärvat den för ledningen och verkställandet av

samma slags mätningar erforderliga erfarenheten. Hade kommitterade vetat om förekomsten

av dessa mätningsmän, men ansett sig på grund av dessas fåtal ej böra fästa

något avseende vid dem, torde häremot böra erinras, att antalet för ifrågavarande mätningar

kompetenta ingenjörer dock ej vore så litet, att lagstiftningen borde negligera detsamma,

i all synnerhet som deras anlitande för berörda verksamhet skulle synnerligen

påskynda upprättandet av register- och översiktskartor och därigenom fastighetsregistreringen

i städerna, samt antalet för samma slags arbeten kompetenta lantmätare icke

heller torde i närvarande stund vara synnerligen stort. Även om antalet kompetenta

ingenjörer hade varit mindre, hade kommitterade bort taga så mycken hänsyn till deras

hitttillsvarande verksamhet på detta område, att åtminstone högskoleutbildade väg- och

vattenbyggnadsingenjörer bort tillerkännas kompetens att fortfarande få utöva densamma.

Det vore synnerligen nödvändigt, att den vid stadsmätningar vunna erfarenheten bleve

81

tillgodogjord vid arbetet i fråga, enär såväl en god del av själva mätningsarbetena som

uppgörande av förslag till fastighetsindelning enligt § 24, sista punkten, i förslag till förordning

angående fastighetsregister för stad måste företagas med hänsyn till en hel del

för en stad eller ett stadsliknande samhälle säregna synpunkter. Så måste framför allt

helt andra krav på mätningarnas noggrannhet uppställas i fråga om mätningar i stad

eller stadsliknande samhällen än å landsbygden. 1 avseende å triangelmätningar vore

det av synnerlig vikt, att dessa planlades med avseende fästat å gällande och — i den

mån det läte sig göra — blivande stadsplan; och då såsom bekant vid uppgörandet av

stadsplaner en mängd trafiktekniska, hygieniska, byggnadstekniska, estetiska och ekonomiska

synpunkter måste vinna beaktande, vore det tydligt, att i stadsplanefrågor förtrogna

ingenjörer vore i dessa avseenden bättre kvalificerade för dylika slags mätningar än personer

med enbart lantmätarutbildning. En stadsingenjör i en stad hade i regel grundlig

kännedom om den i staden gällande stadsplanen och bleve därigenom i tillfälle att mer

i detalj utarbeta triangelmätningen på sådana platser, där stadsplanen i första hand

komme att utläggas. Aven om stadsplanen icke i detalj vore bestämd, torde han likväl

på grund av sin vana att handhava stadsplaneärenden i allmänhet vara i stånd att bedöma,

var triangelpunkter åtminstone av högre ordning borde anbringas, så att de å

dessa punkter anbragta märken med den största grad av sannolikhet komme att kvarstå

och icke vid en blivande stadsplans genomförande bleve förstörda. Även i fråga om

andra slag av stadsmätningar gällde, att mätningarna måste förrättas med hänsyn till

särskilda omständigheter, som vore betingade därav, att mätningarna verkställdes i stad;

så t. ex. måste gränsmarkeringarna göras mycket noggrannare i stad än på landsbygden.

I fråga om avstvckningsförfarandet gällde i särskild grad, att förrättningsmannen måste

vara hemmastadd i stadsplanefrågor, enär eljest genom olämpliga avstyckningar upprättandet

av blivande stadsplan kunde försvåras om icke rent utav omöjliggöras. Avstyckningarna

måste nämligen verkställas icke planlöst utan med avseende fästat på en eventuell

stadsplan. Detta förutsatte förtrogenhet hos förrättningsmannen med stadsplarekonst;

även vid avstyckningsförrättningar inom en städ måste hänsyn sålunda tagas till

en mängd trafiktekniska och andra av ovannämnda vid uppgörandet av en stadsplan

betydelsefulla frågor. Hittills hade dylika förrättningar ofta verkställts av städernas egna

ingenjörer. Det vore synnerligen olämpligt att fråntaga dessa ingenjörer, som innehade

en rik fond av erfarenhet och insikter på detta område, rätten att verkställa nämnda

slags förrättningar till förmån för lantmätare. Kommitterades förslag vände sig retroaktivt

mot de förra med en hänsynslöshet, som hittills torde vara okänd på lagstiftningens område.

För den händelse statsmakterna beslöte ett genomförande av städernas uppmätning

i enlighet med kommitterades förslag, skulle detta givetvis medföra ett för tillfället avsevärt

ökat behov av stadsmätare med lantmäteriutbildning. Sedan städerna blivit uppmätta,

skulle en stor del av dessa mätningsmän nödgas söka annan sysselsättning. Deras

utbildning gjorde dem icke lämpliga att fylla städernas behov av ingenjörskrafter utom

det rent mätningstekniska området, och det kunde då möjligen befaras, att på statsmakterna

skulle komma att ställas nya anspråk på monopolisering för lantmätarnes räkning

av även andra ingenjörsbefattningar — inom stat eller kommun — för vilka lantmätare

vid fri konkurrens med ingenjörer endast i undantagsfall skulle kunna ifrågakomma. Vid

beslut om obligatorisk uppmätning av städerna utan monopolställning för lantmätarne

komme säkerligen ett långt större antal högskolebildade ingenjörer än hittills att ägna sig

Förslag rörande Fastighetsregister i stad.

11

82

åt stadsmätningar, liksom de i övrigt vid växlande förhållanden och konjunkturer måste

inrikta sin verksamhet åt det håll, där den som bäst behövdes, och vid mätningsperiodens

slut skulle för dessa ingenjörer inga större svårigheter föreligga för att finna sysselsättning

på andra områden inom sitt fack. På grund av vad sålunda framhållits ansåge

föreningen det ur alla synpunkter och icke minst för mätningsväsendets utveckling inom

vårt land vara lyckligast, om stadsmätningarna finge utföras under fri konkurrens mellan

kompetenta mätningsmän, de kunde sedan vara ingenjörer eller lantmätare.

§ 4.

Bestämmelsen att arbetet skall fortgå efter en av lantmäteristyrelsen uppgjord plan.

Enligt denna och andra bestämmelser skall städernas mätningsväsen sortera under

lantmäteristyrelsen. Häremot hava invändningar gjorts. (Se härom — utöver nedanstående

— yttranden, återgivna vid förslag till ändrad lydelse av 1 § i lantmäteriinstruktionen.)

Svenska stadsförbundets beredning; Anordnandet av triangelmätning borde i huvudsak

överlämnas åt städerna själva, och det måste anses ligga i deras eget intresse att icke

anförtro ett så dyrbart och viktigt arbete åt annan person än sådan, som till fullo styrkt

sin duglighet för uppdraget. Däremot syntes det önskvärt, att planerna för triangelmätningen

granskades av särskild sakkunnig myndighet. Beredningen kunde för sin del

icke tillstyrka, att denna granskning anförtroddes åt lantmäteristyrelsen. I och med att

lantmätarekårens föreslagna uteslutanderätt till detta slag av mätningsarbeten komme att

bortfalla, skulle också förutsättningarna för lantmäteristyrelsen såsom central uppsiktsmyndighet

över desamma förlora berättigande. Utan att härutinnan framföra något bestämt

förslag tilläte sig beredningen ifrågasätta, huruvida icke denna uppsiktsmyndighet

lämpligen kunde förläggas till överintendentsämbetet, som nu handhade granskningen av

stadsplaneärenden, och i vars organisation en tjänst för stadsmätningskontroll lätteligen

torde kunna inordnas. Stadsmätningskontrollanten skulle hava till uppgift att granska,

eventuellt också på stads begäran uppgöra planer för triangel- och polygonmätningar

samt sedermera kontrollera och godkänna avslutade mätningar. Härigenom skulle säkerligen

erhållas fullt betryggande garantier för tillfredsställande mätningar.

Stadsingenjören i Malmö A. Nilsson: Att en plan borde till att börja med upprättas

för det föreslagna arbetets genomförande vore, vad själva planen anginge, nog i huvudsak

riktigt, men då det gällde en så viklig och kostbar angelägenhet för städerna, som det

här vore fråga om, torde rättvisan fordra, att vid denna plans bestämmande städerna

finge sina krav, så långt ske kunde, tillgodosedda; och borde således vid planens utarbetande

städernas intressen tillgodoses genom från städerna utsedda representanter.

Visserligen skulle enligt förevarande § städerna sättas i tillfälle att yttra sig om planen,

men det vore ej detsamma som ett definitivt deltagande i utarbetandet av densamma.

§ 5.

Magistraten i Mariestad med instämmande av Konungens befallningshavande i Skaraborgs

län: Bestämmelserna i §:en torde ej kunna anses tillfredsställande. Byggnads

nämnden

hade i allmänhet svårt att lämna en fullständig uppgift om tomterna, i all

synnerhet om, såsom i Mariestad vore fallet, en del av dem ej varit föremål för dess

83

behandling. Don i §:en angivna förteckning över fastigheterna i staden enligt mantalshingden

skulle, åtminstone vad Mariestad anginge, sakna nästan allt värde samt huvud

sakligen åstadkomma besvär och oreda. Fastigheterna vore däri ofta upptagna med beteckningar,

som äsatts dem av ägarna men ej förekomme i några andra handlingar.

Saknades då därjämte arealuppgift, visste man ej bestämt, vad som i verkligheten avsåges.

h lera fastigheter kunde i mantalslängden vara sammanslagna till en, utan att man kunde

leda sig till, vilka som sammanslagits. Den tjänsteman, som förde fastighetsboken, skulle

också få ett oerhört arbete med att söka reda ut alla mantalslängdens oegentligheter.

Det arbete, som enligt nämnda § i övrigt skulle åligga honom, kunde naturligtvis ej

nöjaktigt göras, om ej jämväl lagfarts- och inteckningsprotokollen genomginges. Däri

skulle jämväl i verkligheten ingå ett utfärdande av gravations- och äganderättsbevis för

alla fastigheter, något som väl knappast borde åläggas honom utan ersättning. Riktigare

vore uppenbart, att magistraten eller dess ordförande i första hand mot skälig gottgörelse

och efter infordrande av nödiga handlingar uppgjorde förteckningarne. Kartan komme

nog eljest att med tillhörande handlingar bliva både oriktig och ofullständig.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens

befallningsliavande i Skaraborgs län: Kommitterade föresloge, att, då registerkarta eller

översiktskarta skulle upprättas, ägde magistraten infordra dels från byggnadsnämnden

förteckning över tomterna jämte vissa uppgifter, dels ock förteckning över samtliga fastigheter

efter mantalslängden. Härigenom skulle ett mycket drygt arbete påläggas byggnadsnämnden

och den, som förde mantalslängden, och dock torde vara tvivelaktigt, om

förteckningarne skulle kunna bliva fullständiga eller tillräckligt vägledande för den,''som

upprättade kartan. Ändamålsenligare syntes vara, att magistraten, som borde bäst kunna

överblicka alla hithörande förhållanden, besörjde förteckningarnes upprättande på sätt den

funne lämpligt och mot åtnjutande av skälig ersättning, varvid magistraten finge i mån

av behov infordra uppgifter från vederbörande.

Magistraten i Falun: Så vitt magistraten hade sig bekant, ägde icke städernas

byggnadsnämnder i allmänhet några förteckningar över tomterna i staden. Det torde

därför bliva för nämnderna både tidsödande och dyrbart att på rekvisition av magistraten

tillhandahålla dylika längder.

Konungens befallningsliavande i Göteborgs och Bohus lön: Närmare föreskrift än som

skett torde böra meddelas angående sättet för utfärdande av den uti denna paragraf omnämnda

kungörelse.

Om registerkarta.

§§ 6 och 7.

Dessa §§ innehålla bestämmelserna om de rågångsbestämningar, som skola ske i Rågångsbestämsamband

med registerkartas upprättande. Som synes har förslaget icke upptagit rågångsbestämning

inom det i tomtindelning ingående området.

Magistraten i Sundsvall fann det orättvist, att städerna ensamma skulle bekosta

erforderliga rågångsregleringar mot landsbygden.

84

Svenska tehiologföreningen: Önskligt, om också knappast nödvändigt, vore att gränsen

mellan vederbörande stadsområde och angränsande landsbygd bleve före kartas upprättande

i laga ordning bestämd. Den fördel, som man avsett genom det för fastighetsregister

för stad föreslagna stadgandet, att registret skulle uppläggas med ledning av

karta, torde kunna vinnas, även om ej alla rågränserna mellan stadsområdet och angränsande

landsbygd blivit fullt bestämda och sålunda frågan om dessa områdens belägenhet

eller icke belägenhet i staden tills vidare lämnades öppen. Man måste till och

med ifrågasätta, huruvida de rättegångar, som ofta bleve en följd av rågångsförrättningarna,

icke utgjorde en olägenhet, som uppvägde fördelen av det omedelbara bestämmandet av

stadens gränser. I varje fall syntes, om ett sådant bestämmande skulle äga rum, i

städers tjänst anställda och utbildade, från tekniska högskolor utexaminerade väg- och

vattenbyggnadsingenjörer kunna anförtros dylika förrättningar.

Magistraten i Örnsköldsvik: I §§ 7 och 9 talades om områden, som icke inginge

i »tomtindelning». Härvid vore ej klart vad som avsåges med denna beteckning. Avsåges

endast området utanför stadsplanen eller jämväl kvarter inom denna, som ej ännu

blivit tomtindelade?

Stadsfullmäktige i Umeå med instämmande av Konungens befallningshavande i Västerbottens

län: I många städer vore vidsträckta områden tomtindelade utan att ännu vara

föremål för byggnadsverksamhet. För vinnande av framtida säkerhet för tomtbesittningen

borde det vara av god nytta och icke heller för kostnadsfrågan verka avskräckande, att

gränsbestämning och tomtutstakning ägde rum även för sådana delar av städernas tomtindelade

områden. Funnes sådan partiell gränsreglering mellan tomter icke böra ovillkorligt

föreskrivas, borde dock möjlighet stå öppen att genomföra sådan i de samhällen,

där sådant bleve beslutat.

Cavalli: Även om man bortsåge från den omständigheten, att det måste anses

synnerligen tvivelaktigt, huruvida behov förelåge att i samband med registerkartas uppgörande

bestämma gränserna för vissa fasta egendomar, syntes emellertid endast en

mening böra råda därom, att ett dylikt bestämmande av gränserna emellan fastigheter,

som befunne sig i stadens ägo, icke kunde vara nödigt. I Göteborg funnes ett stort

antal med varandra sammanhängande och ännu ej i tomter indelade fastigheter, vilka

ägdes av staden och vore avsedda att, i den mån byggnadsverksamheten fortskrede, på

sådant sätt indelas för att därefter avyttras. Att få bestämda gränserna emellan dylika

staden ej sällan sedan lång tid tillbaka tillhöriga fastigheter kunde möjligen vara av ett

historiskt men alldeles bestämt icke av något praktiskt intresse, då det från stadens

sida icke kunde ifrågakomma att avhända staden någon av dessa fastigheter i dess helhet

eller till någon del annorledes än efter förutgången stadsplane- och tomtreglering. Vid

sådant förhållande torde den föreslagna gränsregleringen åtminstone böra inskränkas att

avse bestämmande av gränserna för mark, som funnes i enskild ägo, samt för sådana

stadens fasta egendomar, som tillgränsade dylik mark.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Det tvångsforcerande

av gränsutstakningar, som skulle bliva en följd av de föreslagna bestämmelserna,

syntes komma att medföra stora svårigheter och obehag.

Byggnadsnämnden i Ängelholm med instämmande av stadsfullmäktige, magistraten och

byggnadsnämnden därstädes. Att på en gång och under jämförelsevis kort tid få alla

stadsfastigheternas gränser inbördes fastställda vore icke nödvändigt eller av behovet

påkallat.

Svenska stadsförbundets beredning: se dess yttrande å sid. 42.

Svenska teknologföreningen: Det vore tveksamt, huruvida i stad gränserna omkring

de särskilda fastigheterna inom område, som icke inginge i tomtindelningen, borde, därest

de ,ej förut blivit i laga ordning bestämda, fastställas före registerkartas upprättande.

Föreningen hade ingen anledning att betvivla kommitterades uppgift därom, att beträffande

dylika gränser i städerna ofta rådde stor ovisshet. Förmånligt vore därför, icke minst ur

synpunkten av fastighetsväsendets ordnande, att dessa gränser bleve bestämda före kartas

upprättande. Men tvivelaktigt vore, om ett framtvingande av dylika gränsbestämningar

skulle åtföljas av fördelar, som i någon mån uppvägde därmed förenade olägenheter.

I varje händelse borde framhållas, att största delen av de mätningsarbeten, som komme

att verkställas vid nymätningar enligt siffermetoden, borde till tiden föregå tvistiga rågränsers

bestämmande. Det vore nämligen i dessa fall först i sammanhang med och med

ledning av själva detaljmätningarna, som rågränserna borde fastställas, enär genom

detalj mätningarna upplysning i många fall, där ovisshet förut rått, torde kunna vinnas

om rågränsernas rätta sträckning. Skulle härigenom dylik upplysning icke erhållas, torde

kunna ifrågasättas lämpligheten av att mot jordägarnas bestridande frågan om rågränsernas

bestämmande definitivt avgjordes. Ett stadgande, sådant kommitterade föreslagit,

skulle sannolikt i många fall hava till följd långvariga, omfattande och kostsamma processer,

vilka för jordägare kunde medföra stora olägenheter. Även om ett stadgande

skulle givas, att ifrågavarande gränser skulle bestämmas jämväl mot jordägarnes vilja,

måste föreningen i varje fall bestrida riktigheten av principen, att dessa gränsbestämningar

verkställdes i överensstämmelse med gällande eller blivande skifteslagstiftnings

bestämmelser angående rågångsfrågors handläggning. Till stöd för sitt förslag i detta

hänseende hade kommitterade anfört, att en ganska väsentlig del av de ifrågavarande

fastigheterna tillkommit genom de för ägor å landet stadgade delningsinstituten: storskifte,

enskifte och laga skifte samt hemmansklyvning och ägostyckning. I ett flertal städer

verkställdes förrättningar, motsvarande hemmansklyvningar, ägostyckningar, ägoutbyten och

rågångsförrättningar på landsbygden, icke av lantmätare i enlighet med skifteslagstiftningens

bestämmelser utan av vederbörande stadsingenjör.

Stockholms stadsingenjör skontor med instämmande av stadens ombudsman: Kvarterskartorna

i Stockholm utvisade visserligen icke, huru tomterna voro å marken hävdade,

men vore detta en för ett fastighetsregister helt och hållet främmande sak. Om tomterna

vore hävdade i enlighet med de fastställda rågångskartorna eller ej, vore en sak,

som ej hade det ringaste med ett fastighetsregister att göra. Rågångstvister borde avgöras

i den mån sådana uppstode, och utredningen av sådana tvister borde göras med

användande av fullständigare kartor än de av kommitterade ifrågasatta register- och översiktskartorna.

Ingendera slaget av dessa kartor skulle nämligen upptaga vare sig måttuppgifter

å egendomarna eller byggnader, terrängbeteckning m. m., men vore läget av å

86

marken befintliga föremål oftast de enda utgångspunkterna, som funnes för bestämmandet

av rågångarnas läge. Kontoret vågade därför vara av den bestämda åsikten, att, utom

det att rågångar ej behövde undersökas i sammanhang med fastighetsregistrets upprättande,

kunde ej heller de av kommitterade ifrågasatta register- och översiktskartorna

tjäna till bestämmande av rågångarna. Kommitterade själva hade också ansett rågångarnas

bestämmande inom det tomtindelade området ej erforderligt i sammanhang med

fastighetsregistrets upprättande. Beträffande det ej i tomter indelade området av en stad

kunde det visserligen vara erforderligt att över detsamma upprättades en karta, men vore

en översiktskarta däröver alldeles tillräcklig, då icke ens där rågångsbestämning behövde

göras i sammanhang med upprättande av fastighetsregister.

Magistraten och stadsfullmäktige i Skara: Det vore uppenbart, att upprättandet av

en sådan karta, som förslaget ifrågasatte och vartill endast lantmätare enligt förslaget

finge anlitas, komme att kräva lång tid och medföra synnerligen dryga kostnader, som

måste bliva betungande särskilt för mindre städer med jämförelsevis stort ägoområde,

till vilka Skara hörde. Jorden omkring en stad av denna beskaffenhet vore i allmänhet

icke av så högt värde, att de särskilda fastigheterna, som till stor del utgjordes av små

lägenheter, kunde bära de med laga lantmäteriförrättning förenade kostnaderna. Huru

önskvärt ett fullständigt genomförande av laga gränsbestämningar än kunde synas, torde

dock kunna betvivlas, att gagnet motsvarade kostnaderna. Rättstvister angående ägogränser

hade i Skara mycket sällan förekommit. Det syntes även kunna ifrågasättas,

huruvida dessa i sammanhang med kartas upprättande gjorda gränsbestämningar verkligen

skulle uppfylla det avsedda ändamålet, nämligen rättssäkerhet för framtiden, då

enligt förslaget registerkartan icke skulle få upptaga några bestämda punkter och mått,

terrängföremål med mera, varefter gränserna på marken skulle kunna fullt kontrolleras.

Konungens befallning shav ande i Skaraborgs län finner vad av magistraten och stadsfullmäktige

i Skara anförts förtjäna synnerlig uppmärksamhet.

Byggnadsnämnden i Borås; Författningsförslaget föreskreve en fullständig rågångsbestämning

för stads icke tomtindelade område. Kommitterade hade här sett saken ur

landslantmätaresynpunkt, enligt vilken ingen mätning hade vitsord, såvida den ej utförts

av lantmätare »enligt vederbörligt förordnande». Denna synpunkt förefölle byggnadsnämnden

underlig, enär mätningarne dock skett enligt de för städerna i varje fall genom

byggnadsordningen fastställda bestämmelser och de flesta fastigheter med hjälp av vid

lagfartshandlingarne fogade bevis kunde till sina gränser å marken bestämmas. Fråga

kunde därjämte uppstå om lämpligheten ur rent teknisk synpunkt av fullständig gränsutsättning

före mätningarna, enär vid triangelmätning många gränser studerades bättre å

uppgjord nymätningskarta än å marken och då bleve bestämda genom matematiska bevis

och skäl i stället för genom lantmätarnas dom samt sedermera kunde från polygonnätet

utsättas å marken. Kommitterade syntes i detta stycke utgått från den rena landsbygdens

förhållanden. Förslagets bestämmelser om tvångsbestämmande av gränserna syntes

böra utgå.

Byråchefen Eriksson, som, efter vad vid § 3 anmärkts, anser att en grundlig mätning

med fullständig gränsbestämning i sinom tid bör äga rum, men icke i samband med

registrets uppläggande, kunde för sin del icke anse lämpligt, att registerkartas upprättande

skulle ske genom en mängd särskilda rågångsförrättningar inom stadens icke planlagda

område. I praktiken komme emellertid detta näppeligen till utförande, då kom

-

K7

milterades förslag om registerkartas upprättande endast sällan borde komma i tillämpning.

Då råbestämning inom stadens område ej kunde ske med önskvärd grad av noggrannhet

annat än i samband med eller på grund av numerisk mätning, delade Eriksson

fullkomligt förslaget att, då endast översiktskarta upprättades, som hade blott provisorisk

betydelse, i samband med dess upprättande ej annan gränsbestämning erfordrades än

vidkommande samhällets yttergränser mot angränsande kommuner. Det vore en oavvislig

nödvändighet att, innan numeriska mätningar av städer vidare fortginge, särskild och av

båda statsmakterna antagen lag angående råbestämning utfärdades av innehåll i fråga om

städerna, att alla råskillnader omkring som inom stadens område, inom som utom stadsplan,

i och genom själva mätningen under vissa lagstadgade villkor och bestämmelser

om markering och godkännande med mera bleve lagligen bestämda där de ej vore tvistiga,

i vilket fall de borde undergå särskild behandling. Skedde ej så, riskerades att

dylika mätningar kanske inom kort tid gjordes om.

Byråchefen Hamrin: Att gränserna mellan stadsområdets och angränsande mark i mån av

behov borde bestämmas, antoge Hamrin höra till de spörsmål, rörande vilka någon

meningsskiljaktighet icke förefunnes. Sådan torde däremot yppas om och i vad mån

gränsbestämning borde ske inom stadsområdet eller särskilda delar därav. I denna fråga

delade Hamrin kommitterades mening därom, att någon sådan i avseende å tomterna icke

vore nödvändig för förevarande ändamål. Det gällde här i främsta rummet att individualisera

fastigheterna. Givetvis kunde en tomt anses vara individualiserad, även om efter

en framtida tvist en eller annan av dess gränslinjer skulle komma att undergå någon förändring.

Man torde icke heller hava anledning utgå ifrån att mätningsförhållandena inom

städerna varit till den grad underhaltiga, åtminstone å orter, där marken hade ett verkligt

tomtvärde, att i avseende å tomterna någon större skillnad förekomme mellan de

rättsliga och de faktiska gränserna. Det torde härvid ock böra uppmärksammas, att,

även om så vore förhållandet, det ingalunda vore säkert, att den rättsliga gränsen vid

en framtida tvist tillerkändes vitsord framför den faktiska. Den hittillsvarande utvecklingen

liksom kartmaterialets beskaffenhet gjorde att svaret på denna fråga måste bliva

synnerligen svävande. Det borde här ock framhållas, att det syntes vara för mycket

begärt, att man i vårt land med ens från på det hela taget oordnade förhållanden skulle

anse sig kunna uppnå fullständig säkerhet. Hamrin trodde det vore att sätta målet

något för högt. Beträffande stadsägorna ställde sig saken helt annorlunda. Här hade

både beteckningar och ordnade former för jordens delning saknats. A dessa hade även

upplåtelser kunnat ske utan områdets utmärkande å karta. Det sätt, varpå gränsen med

sakägarnas begivande bestämts på marken, överensstämde måhända icke med den beskrivning

därav, som influtit i upplåtelsehandlingen. Förhållandena kunde ofta vara sådana,

att det vore ovisst, huruvida området vore att betrakta såsom en för sig bestående

fastighet eller icke. På grund därav bleve det därför redan för fastigheternas individualisering

nödvändigt att verkställa en undersökning rörande fastigheternas tillkomst, vilken

undersökning måste bliva oskiljaktigt förenad med en undersökning även angående gränserna

för de särskilda fastigheterna. Resultatet av denna undersökning måste givetvis

bliva bestämmande för fastighetsindelningen. Den, som icke åtnöjdes med detta resultat,

hade att i vanlig ordning bringa saken under prövning. Det torde emellertid ofta inträffa,

att den ägoskillnad, varom fråga vore, icke kunde anses fastställd. Då tillämpningen av

bestämmelserna i gällande skiftesstadga för sådant fall icke innebure förord för någon

88

viss sträcka av gränsen utan endast skyldighet för förrättningsmannen att uppgå de särskilda

pretentionslinjerna, torde dessa bestämmelser icke kunna anses fullt ändamålsenliga

för ifrågavarande rågångsförrättningar, där en viss sträcka under alla förhållandenborde

bestämmas. På grund härav och då de föreskrifter, som i 13 § lämnats för det

fall att tvist om äganderätt yppats, icke under alla förhållanden torde vara tillämpliga

för fall, som här avsäges, syntes det böra tagas i övervägande, huruvida någon ändring

av skiftesstadgans bestämmelser för nu ifrågavarande ändamål borde företagas. Resultatet

av förenämnda undersökning borde givetvis utmärkas å marken. Ett sådant utmärkande

borde ske även i det fall, att gränsen vore ofullständigt eller icke alls utmärkt,

vilket icke under alla förhållanden uteslöte, att gränsen blivit i laga ordning bestämd,

och syntes i anledning av vad sålunda anförts någon omredigering av 7 § önskvärd.

Det torde emellertid kunna erinras, att det under vissa omständigheter kunde möta svårigheter

att i överensstämmelse med gällande författningar bestämma gräns emellan fastigheter,

som skulle upptagas under särskild beteckning för att sedermera bilda registerenheter.

Hamrin syftade härvid på det fall, att anledningen härtill vore den, att viss

ägovidd vore särskilt intecknad eller eljest särskilt häftade för fordran eller annan rättighet.

Ett sådant förhållande torde emellertid knappast vara tänkbart, utan att området

vid någon tidpunkt varit självständig fastighet. Svårigheten torde då inskränka sig till

att områdena å ömse sidor gränsen ägdes av samma person. Det kunde ifrågasättas,

huruvida icke detta förhållande även påkallade någon ändring i skiftesstadgan. Då Hamrin

vore övertygad om angelägenheten av att gränsbestämning beträffande fastigheter inom

stadsägoområdet ägde rum och fattat detta såsom en förutsättning för prövning av frågan

om fastighetsindelningen, kunde Hamrin givetvis icke göra denna fordran beroende av

beskaffenheten av den karta, som användes, utan hölle före, att förhållandet borde ordnas

på sådant sätt, att sådana pretentioner ställdes på kartmaterialet, att bristerna beträffande

detsamma icke gjorde gränsbestämning ändamålslös.

Lilienberg och Södergren med instämmande av Cavalli: Att i samband med mätningar

företaga sådana gränsbestämningar, att alla gränser bleve en gång för alla lagligen

fastslagna, vore ett önskemål, som syntes hava föresvävat kommitterade. Man måste ju

ock giva dem rätt däri, då de säga, att en registerkarta utan fastställda gränser ej vore

av den betydelse, att den kunde »bereda fastighetsägarne trygghet mot intrång i deras

rätt». (Motiv sid. 187. Gränsbestämning.) Oaktat kommitterade således erkände, att

rågångsförrättningar helst borde föregå registerkartas uppgörande, föresloge de emellertid,

att gränserna fastställdes endast för de områden, som ej inginge i tomtindelning. Motivet

för att ej tomtgränserna, d. v. s. de utan tvivel allra viktigaste gränserna, skulle fastlåsas

syntes vara, att detta skulle medföra alltför höga kostnader och orsaka för stor tidsutdräkt

samt att en tomtgränsrevision i samband med fastighetsregistrets upprättande

skulle giva anledning till alldeles för många gränstvister. Det framginge av ovanstående

med full tydlighet, att kommitterade ansåge, att den av dem föreslagna registerkartan,

där gränserna från början endast delvis lagligen fastställts, hade värde uteslutande som

översiktskarta. Under sådana förhållanden vore det emellertid oförklarligt, att kommitterade

ville genom lag fastslå, att registerkartan skulle grundas på triangelmätning, som

väl borde hava till resultat något annat än en översiktskarta. Ense med kommitterade

däri, att registerkartan vore att anse som en ungefärlig bild av fastigheternas lägen,

kunde Lilienberg, Södergren och Cavalli, just på grund härav, ingalunda dela deras

8!)

uppfattning, att ett tvångsforcerande av gränsbestämningarna inom ej tomtindelat område

borde genom lag påbjudas, lika litet som de ansåge, att en triangelmätning borde igångsättas

endast för erhållande av en registerkarta.

§ 8.

Byggnadsnämnden i Borås: Vad anginge frågan om registerkarta syntes det byggnads- Kvmatning bör

nämnden ej vara nödvändigt att sammankoppla denna med fullständig nymätning. Fastig- “öVerhånaiuie

hetsregistret skulle ju avse att redovisa och »individualisera» all stadens jord samt be- “''w**1*1/

stamma viss indelning och beteckning för densamma. Huvudsaken vore enligt motiven bar sådan bär

(sid. 175) att få ett fullständigt och sammanhängande kartverk för undvikande av luckor Små* med

eller dubbelföringar. Härför borde en sammanställd översiktskarta vara fullt tillräcklig, fintligt Mmateoch

att fastighetsregistret kunde uppläggas lika bra med hjälp av en sådan framginge riai.

såväl av betänkandet som av förordningens § 29 angående övergång från översikts- till

registerkarta. För övrigt, vad bleve kommitterades registerkarta i skala 1 : 2000 »eller

något större» (motiven sid. 251) utan byggnader, utan fixpunkter o. d. och utan gränslängder,

annat än en översiktskarta?

Lilienberg och Södergren med instämmande av Cavalli: Vad beträffade registerkartans

lämplighet såsom sådan, torde dess uppgift att tjäna som ett memorandum för vederbörande

att ej glömma bokföra vissa markenheter vara av skäligen underordnad betydelse,

åtminstone vad beträffade de delar av en stad, för vilka tomtindelning fastställts. Tomtindelningskartorna

torde där i regel vara underlag nog. Samt vidare: Då i ett stort

antal städer man redan med en billig komplettering av det befintliga kartmaterialet kunde

åstadkomma goda register, kunde det anses vara ur nationalekonomisk synpunkt felaktigt

att å sådana mätningar utlägga stora summor. Till fullo inseende nyttan av exakta

mätningar för våra städer framhöllo Lilienberg, Södergren och Cavalli, att sådana borde

utföras först i den mån städerna funne dessa önskvärda för utläggandet av nya planer

eller andra administrativa behov och ej igångsättas som motiverade av en register- eller

översiktskartas uppgörande. Säkerligen skulle i åtskilliga ännu icke triangelmätta städer

det nuvarande kartmaterialet lätt och billigt kunna kompletteras till en överskådligare

karta och en äganderätten bättre tryggande urkund, emedan förkomna gränsmärken skulle

med dess hjälp kunna återställas. Dylik av kommitterade kallad »översiktskarta» skulle

också enligt deras förslag kunna för en tid av högst 30 år tillåtas som registerunderlag,

där Kungl. Maj:t givit anstånd med nymätning. Ehuru en del mindre städers kartmaterial

vore ganska underhaltigt, vore det dock högst anmärkningsvärt, att kommitterade

kunnat förorda en så allmän ommätning av Sveriges städer, som de gjort, och under

former, som skulle giva ett så ytterligt klent resultat. Den till minst 2 1/a miljoner kronor

— en alldeles för låg siffra -— uppgående totalutgiften skulle komma att belasta städernas

budgeter, utan att de därav skulle få på långt när den nytta, som varit fallet, om

mätningarne ordnats med speciell sakkunskap om de för städerna speciella förhållanden.

Stadsfullmäktige och magistraten i Strömstad kunde ej gilla förslaget i vad det avsåge

tvånget att för ändamålet upprätta nya kartor, även i det fall att tillförlitliga sådana

funnes. Då kommitterade ginge ut från synpunkten att frånkänna samtliga hittills i stad

upprättade kartverk allt värde, vågade stadsfullmäktige och magistraten hysa motsatt åsikt.

I sådant avseende kunde erinras därom, att för Strömstads vidkommande gällde stadsplaner

med stadsplanekartor och därtill hörande tomtkartor, vilka genom sedermera gjorda

Förslag rörande Fastighetsregister för stad,

90

kontrollmätningar visat sig i bästa möjliga mån överensstämma med äganderättsförhållandena

å marken. I motsats mot kommitterade hölles fördenskull före, att det kartmaterial,

som sålunda förefunnes, borde kunna läggas till grund för en sådan karta som den ifrågasatta

registerkartan. I juridiskt avseende fylldes ju villkoret för kartans giltighet, om

den utvisade fastighets areal och läge samt storleken av dess gränser. Då befintliga

kartor visat sig uppfylla detta villkor, borde ett sådant kartmateriel godkännas, vadan ny

mätning på sätt kommitterade föreslagit ej torde vara behövlig. Dessutom framhölles, att

för närvarande förelåge ett förslag till upprättande av ny stadsplan för staden, samt att

denna plan, som utfördes med hjälp av de bästa vetenskapliga metoder, vore avsedd att

i möjligaste mån tillvarataga bestående förhållanden. I Strömstad komme således att

inom den närmaste framtiden förefinnas ett kartmateriel, som beträffande det område,

som därav omfattades, vore fullt lämpligt att ligga till grund för en fastighetsbokföring.

Att då ytterligare i avseende å denna del av stadens område betunga staden med dyra

kostnader för en registerkarta kunde icke vara lämpligt eller ens rimligt. En registerkarta

syntes behövlig väsentligast för att förmedla övergången mellan gammal och ny stadsplan

eller tomtindelning, men sedan nya stadsplanen väl vore genomförd å marken, vore stadsplanekartan

den och allenast den, som borde och kunde ligga till grund för stadens fastighetsböcker.

Registerkartan komme då i de delar, varom nu vore fråga, att vara överflödig.

Detta förhållande syntes kommitterade hava förbisett i sin iver att vilja anskaffa

nytt kartmateriel. Ändamålet kunde vinnas med betydligt enklare och framför allt billigare

medel än kommitterade föreslagit, vilket även torde vara förhållandet med kartläggning

av den del av stadens mark, som ej inginge i stadsplanen.

Stadsingenjören i Strömstad Aug. (lärling: Det syntes vara i hög grad olämpligt, för

att icke säga onödigt, att för städerna i allmänhet och de mindre i synnerhet påtvinga

en triangelmätning, som enbart hade till syfte föreslagna registerkarta, då denna faktiskt

icke bleve någonting annat än en ofullständig översiktskarta. Alldeles säkert funnes i

större delen av våra städer lika gott kartmaterial som ifrågasatta registerkarta, och hos

vederbörande stadsstyrelser funnes en allvarlig strävan att underhålla och förbättra sina

med stora kostnader anskaffade kartor.

Svenska stadsförbundets beredning: Registerkartan torde så anordnad som kommitterade

föreslagit icke med avseende på användbarhet motsvara det betydande arbete och

de stora kostnader, som dess framställande medförde. Den skulle enligt förslaget vara

en slutgiltig laglig karta, så vitt anginge icke tomtindelat område. I vad det rörde kartmaterial,

skulle den här äga vitsord vid äganderättstvister och sålunda tjäna såsom laglig

urkund för återställandet och utstakandet av gränser, i händelse gränsmärkena på marken

skulle bortkomma. Särskilt för sistnämnda syfte måste kartan emellertid anses sakna

egentligt värde. Den upptoge förutom fastigheternas gränser endast vattenområden men

icke topografi och terrängföremål och lämnade alltså i stort sett endast en grafisk bild

av områdets uppdelning i äganderättsenheter. I de fall, då kartan upprättats efter den

grafiska metoden, vore det knappast möjligt att utan ledning av inlagda terrängföremål

återställa ett förkommet gränsmärke, och även där kartan helt. och hållet grundade sig

på triangelmätning, vore den utan egentlig betydelse för bestämmande av gränsernas lägen,

alldenstund varken triangel- och polygonpunkter eller några som helst måttbestämningar

däri upptagits. Det vore nämligen de direkt uppmätta eller efter direkt uppmätning uträknade

måtten, koordinaterna m. m., som fixerade de olika gränsernas verkliga lägen.

91

Av en karta, som skulle trygga äganderätten, måste man sålunda enligt beredningens

mening fordra, alt den upptoge topografi och terrängföremål, samt, där triaagelmätning

för densamma skett, även fixpunkter och måttbestämningar. Beträffande tomtindelade

områden skulle registerkartan ej föregås av gränsreglering, utan borde sådan enligt kommitterades

åsikt företagas i mån som densamma efter hand kunde erfordras. Jämväl

enligt kommitterades mening bleve alltså registerkartan utan värde såsom rättsgrundande

urkund för det tomtindelade området. Med hänsyn till nu framställda anmärkning tvekade

beredningen ej att påstå, att registerkartan i själva verket ej torde fylla sin närmaste

uppgift såsom underlag för fastighetsregistret väsentligen bättre än en översiktskarta. Ä

andra sidan syntes det icke lida tvivel om, att den på ett föga tillfredsställande sätt fyllde

de övriga behov, som genom dess upprättande borde tillgodoses. Saknaden av terrängföremål,

fixpunkter och måttbestämningar liksom bristen på nivåkurvor gjorde den så gott

som värdelös för stadsplane- och byggnadsväsende!. Dess betydelse för städernas kommunala

och administrativa angelägenheter vore sålunda ringa.

Konungens hefallningshavande i Gottlands län funne de anmärkningar, vilka av svenska

stadsförbundets beredning sålunda framställts, befogade.

Svenska kommunaltekniska föreningen: (Jämför härmed yttrande av Lilienberg, Södergren

och Cavalli å sid. 88 här ovan!) Kommitterade hade föreslagit, att våra städer för

upprättandet av registerkartor inom den närmaste tiden skulle triangelmätas av därtill

förordnade lantmätare. Emellertid torde någon triangelmätning uteslutande för sådant

ändamål icke böra ifrågasättas, då registerkartan måste anses äga värde huvudsakligen

som översiktskarta. Att även kommitterade ansett, att dess värde läge just häri, funne

man tydligt av förslagets motivering. Av densamma framginge nämligen, att kommitterade

funnit det vara önskvärt, att i samband med mätningarna sådana gränsbestämningar företoges,

att alla gränser bleve en gång för alla lagligen fastslagna. Man måste ock giva

dem rätt däri, då de säga, att en registerkarta utan fastställda gränser ej vore av den

betydelse, att den kunde »bereda fastighetsägarne trygghet mot intrång i deras rätt» (motiv

sid. 187. Gränsbestämning). Oaktat kommitterade således framhölle, att rågångsförrättningar

helst borde föregå registerkartans uppgörande, tvekade de ej att föreslå, att gränserna

skulle fastställas endast för de områden, som ej inginge i tomtindelning. Motivet

för att ej tomtgränserna, d. v. s. de utan tvivel allra viktigaste gränserna, skulle fastlåsas,

syntes vara, alt detta skulle medföra allt för höga kostnader och orsaka för stor tidsutdräkt,

samt att en tomtgränsrevision i samband med fastighetsregistrets upprättande skulle

giva anledning till alldeles för många gränstvister. Det framginge således av ovanstående,

att kommitterade ansåge, att den av dem föreslagna registerkartan, där gränserna från

början endast delvis lagligen fastställts, hade värde företrädesvis som översiktskarta. Under

sådana förhållanden finge det emellertid anses mindre motiverat, att kommitterade ville

genom lag fastslå, att registerkartan skulle grundas på triangelmätning. Att kartmaterialet

i en stor del svenska städer vore mycket ofullständigt och ävenledes här och där synnerligen

otillfredsställande i anseende till noggrannhet med mera kunde villigt erkännas,

och föreningen vore den första som önskade, att nya kartverk, grundade på rationella

mätningsmetoder, snarast möjligt måtte upprättas över städerna. Dock ville föreningen

bestämt fasthålla vid den synpunkten, att dyrbara triangelmätningar ej borde igångsättas,

såvida ej verkligt behov i sådant hänseende förelåge. Man måste naturligtvis i första

hand tillse, att de stora summor, som nymätningen av en stad slukade, användes på så

92

sätt, att staden finge verklig valuta för de nedlagda kostnaderna. Vid upprättandet av en

karta måste man naturligtvis först göra sig noga reda för, vartill kartan vore avsedd att användas,

ty sättet, på vilket en mätning gjordes och en karta upprättades, bleve helt och

hållet beroende på dess blivande uppgift. Stora krav i tekniskt, socialt och estetiskt

hänseende samt det som en följd härav ökade markvärdet hade varit faktorer, som alla

bidragit till att skapa behov av goda, tillförlitliga kartor i varjehanda skalor över städerna.

Sålunda behövdes numera åtminstone i våra större och medelstora städer kartor för en

mångfald olika ändamål. Förutom kartor i större skalor för säkerställande av äganderätten

behövdes översiktskartor, stadsplanekartor, kartor för varjehanda tekniska ändamål,

höjdkartor med mera. Av lätt insedda skäl borde man naturligtvis ej upprätta varje karta

så att säga för sig, utan från början framställa en grundkarta, från vilken sedermera

genom kopiering, förminskning etc. de olika kartorna kunde framställas. Som följd härav

borde den slutliga registerkartan utgöra ett utdrag från stadens grundkarta. Att upprätta

en grundkarta, som fyllde alla nämnda behov, hade visat sig vara hart när omöjligt med

de mätningsmetoder, som sedan gammalt och allt fortfarande i största utsträckning användes

här i landet. Först genom införandet av triangelmätning, där kartan vilade så

att säga på oföränderliga mått, hade man fått möjlighet att genom en enda lämpligt

planerad och utförd mätning skaffa sig ett kartmaterial, användbart för alla rimliga

ändamål.

Edv. A Sjögreen och Ivar Wendt i Malmö: Enligt uppgifter från stadsingenjören

skulle för Malmö kostnaden för nymätningarna uppgå till den avsevärda summan av

150,000 å 200,000 kronor. Om för denna summa ett verkligen gott kartmaterial hade

erhållits, kunde måhända det utlagda beloppet anses vara väl använt. Nu förefölle det

emellertid, som om föga vore vunnet med hela mätningen, såvida ej samtidigt ett helt

annat kartverk upplades, än det som i förslaget angåves. Registerkartans uppgift att för

ögonen fullt utvisa, att all jord bleve registrerad, tycktes kunna fyllas genom en långt

enklare åstadkommen karta, i allmänhet grundad på i städerna redan befintligt material.

På registerkartan borde man emellertid dessutom kunna ställa den fordran, att den skulle

utgöra den lagliga urkunden för bestämmandet av gränser, om gränsmärken förkommit.

Härtill måste man emellertid genom den begränsning, § 12 föreskreve, anse kartan fullständigt

olämplig. För erhållande av en bestående gränsbestämning enligt triangelmätningsmetoden

erfordrades nämligen, att på kartan angåves alla brytpunkters koordinater

i förhållande till triangelnätet. Det föreslagna, dyrbara kartverket kunde sålunda näppeligen

trygga äganderätten, lika litet som det kunde tjäna till underlag för stadsplanearbetet,

enär ingen markbeteckning, inga byggnader och inga nivåkurvor finge på kartorna

inläggas. Om städerna under sådana förhållanden erhölle en mot utgiften svarande valuta,

förefölle minst sagt tvivelaktigt. Likaså vore det svårt utleta, vilka övriga ändamål kommittén

avsåge, då den uppgåve, att mätningarna skulle bliva till synnerlig nytta jämväl

för åtskilliga andra ändamål.

Byggnadsnämnden i Malmö med instämmande av stadsfullmäktige och magistraten i

samma stad: På grunder, som stadsingenjören A. Nilsson i sitt utlåtande närmare framhållit,

ansåge sig byggnadsnämnden kunna ifrågasätta, huruvida en karta av sådan beskaffenhet

som den föreskrivna registerkartan komme att främja det praktiska ändamål,

som därmed avsåges, i sådan grad, att gagnet av en dylik karta tillnärmelsevis motsvarade

de med dennas upprättande förenade dryga kostnader, vilka, så vitt Malmö stad vidkomme,

av stadsingenjören beräknats uppgå till 150,000 å 200,000 kronor. Byggnadsnämnden

förmenade, att talande skäl förelåge för stadsingenjörens uppfattning, att en översiktskarta,

som upptoge en så fullständig bild som möjligt av stadsområdet med angivande av de

särskilda fastigheternas läge samt bebyggda och obebyggda delar av desamma, vilken karta

kunde, i den mån den ej redan funnes, anskaffas för en jämförelsevis ringa kostnad,

skulle bliva tillfyllest. Denna översiktskarta komme alt utvisa varje fastighets läge. För

erhållande av närmare upplysningar om fastigheterna skulle man vara hänvisad till specialkartor.

Över flertalet fastigheter i städerna torde kartor finnas att tillgå; och vad

äldre kartor och urkunder anginge, skulle säkerligen i många fall sådana kunna ställas

till förfogande från vederbörande lantmäterikontor eller lantmäteristyrelsen. Med tillhjälp

av detta redan förefintliga kartmaterial skulle så efter hand göras de utredningar, som

för fastighetsregistrets jämnsides därmed pågående uppläggande erfordrades. I de fall,

där nödigt och tillförlitligt material ej annorledes stode att erhålla, finge man genom

gränsbestämningar och tomtmätningar etc. förskaffa sig sådant. Med det sålunda angivna

tillvägagångssättet för beredande av underlag för fastighetsregistreringen torde detta kunna

i flertalet större städer åstadkommas utan anlitande av särskilt tillkallade förrättningsmän.

Konungens

karta av sådan beskaffenhet som den föreslagna registerkartan skulle komma att främja

det praktiska ändamål, som därmed avsåges, i sådan grad, att gagnet av en dylik karta

tillnärmelsevis motsvarade de kostnader, som vore förenade med densammas upprättande,

åtminstone i de större städerna. Så hade t. ex. stadsingenjören i Malmö uträknat, att

upprättandet av en dylik karta för Malmö stad skulle komma att draga en kostnad av

150,000 ä 200,000 kronor. Konungens befallningshavande delade den av byggnadsnämnden

i Malmö uttalade meningen, att det i Malmö stad och säkerligen även å många andra

orter skulle vara tillfyllest med en översiktskarta, som upptoge en så fullständig bild som

möjligt av stadsområdet med angivande av de särskilda fastigheternas läge samt bebyggda

och obebyggda delar av desamma, vilken karta kunde, i den mån den ej redan funnes,

anskaffas för en jämförelsevis ringa kostnad. För erhållande av närmare upplysningar opi

fastigheterna skulle man vara hänvisad till specialkartor. I de fall, där nödigt och tillförligt

material ej annorledes stode att vinna, finge man genom gränsbestämningar och

tomtmätningar etc. förskaffa sig sådant.

Byggnadsnämnden i Borås: Att en sådan karta skulle vara den lagliga äganderättsurkunden

förefölle märkvärdigt, då den ej medgåve exakt utsättning av ett försvunnet

gränsmärke; och dess betydelse för andra stadens behov, som kommitterade även framhölle,

vore mera än tvivelaktig. Naturligtvis borde det hava en viss betydelse, att fastighetsregistret

lämnade exakt uppgift om fastighetens areal, gränser o. d., men borde väl

sådana lika bra kunna införas efter hand som nymätning skedde i likhet med vad kommitterade

föreslagit för »tomterna», där jorden ju hade ännu större värde. Förslagets

föreskrifter om tvångsnymätning syntes böra utgå.

Magistraten och stadsfullmäktige i Mariestad: År 1794 verkställdes efter vederbörligt

förordnande av lantmätaren M. Tidén avmätning och delning av stadens skog emellan

stadens tomtägare. Därvid erhöll var tomt sin lott i skogsmarken, vilka lotter fingo en

mycket långsträckt form. Sammanlagda arealen utgjorde 993 tunnland, oberäknade en

hel del »ersättningslotter» och »områden för stadens gemensamma nyttjande» ävensom

ett antal »odalägor» och andra ägor, som jämväl uppmättes och kartlades. Enligt proto

-

94

kollet vid förrättningen nedsattes »riktiga skiljestenar i varje lina». Skogslotterna hade

under en lång följd av år gått i köp man och man emellan samt lagfarits under benämningarna

skogsmarken eller skogslotten till den eller den tomten, vanligen med tillägg:

»å skogskartan antecknad under det ena eller andra numret». År 1801 företogs av

lantmätaren Joh. Rådberg efter vederbörligt förordnande avmätning och kartläggning av

ängen Sunnevad »enligt tomtägarnes beslut den 30 augusti 1800». Genom förrättningen

bestämdes gränserna för de särskilda tomternas andelar under benämningarne ängar och

äekror. Hela arealen utgjorde 306 tunnland, och de särskilda ägolotterna växlade i storlek

mellan tolv kappland och något över sex tunnland. Lagfart hade under årens lopp

meddelats å lotterna under benämningarne »ängen eller äckran till den eller den tomten».

Efter vederbörligt förordnande företog förste lantmätaren H. Rosén år 1861 uppmätning

och kartläggning av all stadens jord utom stadens skogar med odalägorna samt jordägan

Sunnevad. Densamma vore upptagen å kartan under 588 ägofigurer. En del av denna

jord tillhörde självständiga lägenheter, men en del var anslagen till tomterna såsom kålgårdar,

åkrar och ängar. De till tomterna hörande ägolotterna hade, även sedan de

skilts från tomterna, lagfarits under benämningarne »kålgård till, åker till eller äng till

den eller den tomten», dock utan angivande av, vilken eller vilka ägofigurer å kartan,

som motsvarade denna beteckning. I mätningsprotokollet funnes ej heller angivet, såsom

vid de båda förra mätningarna, till vilken tomt varje figur hörde, utan endast innehavarne

av ägoområdena voro antecknade. För att få kännedom om, vilka ägoområden, som hördetill

en sålunda lagfaren kålgård, åker eller äng, måste man genomgå lagfartsprotokollen,

tills man hunne tillbaka till den, som vid förrättningen var antecknad som innehavare;

och även då kunde man stundom stanna i ovisshet, enär en person kunde vid förrättningen

vara ägare till flera kålgårdar, åkrar eller ängar. En del av dessa ägoområden hade

under senare åren uppgått i nybildade tomter. Med undantag av de tomter, som funnos

vid tiden för sistnämnda förrättningar, vore all inom stadens gränser befintlig jord upptagen

vid någon av ifrågavarande tre lantmäteriförrättningar. De avsöndringar, som till

mycket stort antal under de senare åren ägt rum, hänvisade alltid till någon av nämnda

förrättningar; och man kunde således med visst fog påstå, att ett fast underlag för fastighetsbokföringen

i Mariestad redan funnes. Med hänsyn till förhållandena i Mariestad uttalade

magistraten den bestämda uppfattningen, att föreskriften om ovillkorligt upprättande,

i varje fall inom trettio år, av registerkarta vore alltför sträng. Det skulle med föranledande

av stadgarna i §§ 7 och 13 i lagförslaget föranleda, att gränserna icke blott för

största delen av de ägoområden, som funnes utlagda i ovannämnda tre lantmäteriförrättningar,

utan jämväl för de under senare åren i mycket stort antal gjorda avsöndringarna

skulle i laga ordning bestämmas. Kostnaderna härför, som komme att till stor del drabba

jordägarna, skulle bliva rätt betungande för de många, som endast innehade små lotter.

Nyttan skulle i de flesta fall bliva ringa. Jorden, särskilt de stora skogslotterna, hade

ej sådant värde, att en sådan allmän gränsreglering vore motiverad. Rådhusrätten fordrade

för lagfart, att nya avsöndringar skulle vara lagda å karta, vilken i regel upprättades

av stadsingenjören. Därest behov av gränsernas uppgående förefunnes, begärdes förordnande

av lantmätare, och för en del av stadens jordområden hade nyligen gränserna i

laga ordning bestämts. Magistraten ansåge således det vara tillfyllest, om det föreskreves,

att översiktskarta med därtill hörande handlingar skulle upprättas.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län finner vad magisiraten i Mariestad

sålunda anfört förtjäna synnerlig uppmärksamhet.

Stadsingenjören i Karlskrona H. 0. Segerberg: Kartan skulle i stort sett endast

utgöra en grafisk framställning av fastigheternas gränser. Kostnaderna för åstadkommande

av denna karta bleve dock för städerna mycket betungande. Enligt uppgifter från t. ex.

Malmö skulle kostnaderna för denna stad komma på cirka 150,000 å 200,000 kr. För

Karlskrona skulle enligt kommitterades beräkningsgrunder kostnaden bliva cirka kr. 15,000,

vilken siffra finge anses som ytterst approximativ, och funnes ej någon garanti i betraktande

av de lokala förhållandena, att kostnaden ej skulle bliva många gånger om denna

summa. Då dessutom registerkartans uppgift att utvisa, att all jord bleve registrerad,

torde kunna åstadkommas genom en på enklare sätt åstadkommen karta, grundad på i

städerna redan befintligt material, samt då den ej kunde utgöra den lagliga urkunden för

bestämmande av gränser, om gränsmärken förkommit — för erhållande av en bestående

gränsbestämning enligt triangelmätningsmetoden erfordrades nämligen, att på kartan angåves

alla brytpunkters koordinater i förhållande till triangelnätet, och finge dylika koordinater

enligt kommitterades förslag ej å kartan förekomma — samt då vidare bland annat

kartan ej torde kunna tjäna till underlag för ett stadsplanearbete, enär ingen beteckning

av mark, inga byggnader och inga höjdsiffror eller nivåkurvor finge inläggas på densamma,

så förefölle det tvivelaktigt, huruvida städerna erhölle tillräcklig valuta för kostnaderna.

Byggnadsnämnden i Östersund med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten

i samma stad samt Konungens befallningshavande i Jämtlands län: Den nytta städerna finge

av en registerkarta, utförd på det sätt kommitterade föreslagit, torde bliva mycket ringa.

Värdet av en dylik karta, vilken endast komme att lämna en grafisk bild av fastigheternas

gränser, ansåge kommitterade bestå dels i att den, såsom underlag för upprättande

av jordregistret, skulle tydligt uppvisa, att all den jord, som lydde under städerna, blivit

registrerad, dels ock i, att — såvida icke alla fastigheter redan blivit genom lagliga rågångsförrättningar

till sina gränser bestämda — sådana rågångsförrättningar i samband

med kartans upprättande skulle äga rum, innan registret upplades. Dessutom syntes

framgå av kommitterades motivering, att registerkartan skulle komma att tjäna som laglig

urkund för återställande av. fastigheters gränser, därest gränsmärkena av en eller annan

anledning blivit utplånade. Men för att en karta skulle för sistnämnda ändamål vara användbar

en lång tid framåt fordrades ovillkorligen, att en fastighets gränser eller åtminstone

dess gränspunkter skulle vara angivna medelst noggrant uppmätta koordinater till i närheten

av fastigheten befintliga, å kartan angivna, orubbliga fixpunkter. Då emellertid registerkartan

icke finge upptaga sådana fixpunkter och mått, torde dess betydelse uti ifrågavarande

hänseende bliva synnerligen problematiskt; och då tillika registerkartan icke heller

finge vara en topografisk karta, som på något sätt angåve landskapets höjdförhållanden,

torde den bliva lika oduglig såsom underlag för uppgörande av en eventuell utvidgning

av stadsplanen över området.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västervik: Kartan skulle endast upptaga olika

fastigheters gränser och alltså inga byggnader, inga terrängbeteckningar, inga höjdkurvor

samt vidare inga triangel- eller polygonpunkter eller måttbestämningar av något slag.

Denna karta ansåge kommitterade skulle utgöra en slutgiltig laglig karta, vilken skulle

tjäna som underlag för fastighetsregistret. Av kommitterades förslag framginge, att

kartan skulle tjäna som laglig urkund för återställandet och utstakandet av gränser i

96

händelse att gränsmärkena på marken skulle försvinna. Huru återställandet av ett förkommet

gränsmärke på dess ursprungliga plats skulle kunna försiggå med stöd av en

dylik karta, läte sig svårligen tänkas, då såväl en fast utgångspunkt som även alla måttbestämningar

saknades. Registerkartan, i den form den föreslagits, måste för tryggandet

av äganderätten inom städerna anses nästan värdelös. Något praktiskt värde såsom underlag

eller grund för upprättandet av stadsplan saknade den även, då ju ingen terrängbeteckning,

inga höjdkurvor eller dylikt funnes angivna. Då upprättandet av en dylik karta

skulle komma att kräva högst betydande kostnader, men dess nytta skulle bliva ringa

eller ingen, torde med tydlighet framgå, att bestämmelserna angående registerkarta behövdp

i väsentlig mån omarbetas.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindéberg och Kornell: Att triangulering med detaljmätning

av städerna vore önskvärd, därom torde de flesta vara ense, men att med lagen

till hjälp tvinga städerna därtill inom en mycket kort tid funno Lindeberg och Kornell

olämpligt och orätt.

Murile ep al nämnden och municip alstämman i Arlöv: Det syntes, om om sättet för registerkartors

upprättande ej funnit sin rätta lösning, då det angivna förfaringssättet med

all sannolikhet skulle komma att ställa sig för dyrt i utförandet och ändock besitta den

bristen att ej samtidigt utgöra ett lagligt underlag för bestämmande av ägogräns, därest

på marken utsatta gränsmärken på ett eller annat sätt förkommit. Ej heller kunde registerkartan

läggas till grund för upprättandet av stadsplan, då inga byggnader, markbeteckningar

eller nivåkurvor finge på densamma inläggas.

Byggnadsnämnden i Ängelholm med instämmanden av stadsfullmäktige, magistraten

och drätselkammaren därstädes: Den föreslagna registerkartan, som icke skulle upptaga

annat än fastighetens yttergränser och ej ens med siffror angiva de särskilda sidornas

längder, komme icke att på ett betryggande sätt säkerställa äganderättsförhållandena.

Konungens befallningshavande i Örebro län ansåg, att de föreslagna bestämmelserna

rörande registerkartan borde undergå förnyad prövning, så att den dyrbara kartan bleve

i stånd att uppfylla en del framställda anspråk, varjämte sättet för dess upprättande i

viss mån borde förenklas.

Magistraten i Karlshamn: Förslagets bestämmelser angående registerkartor behövde

i åtskilliga avseenden omarbetas för att bättre betrygga den enskilda äganderätten och

göra kartornas anskaffande billigare.

Jämför i detta sammanhang innehållet i vid § 3 anmärkta utlåtanden.

Stadsingenjören i Norrköping John E. Pettersson med instämmande av byggnadsnämnden

därstädes: Att granskning av uppgjorda förslag till triangelmätningar borde äga rum

vore synnerligen önskvärt, men borde dock sådan ej utföras av lantmäteristyrelsen utan

av en på lämpligt sätt sammansatt granskningsnämnd.

Drätselkammaren i Borås: Här föreskreves, att även om triangelmätningskartor funnes

att tillgå, det ankomme på lantmäteristyrelsen, huruvida den verkställda triangelmätningen

finge läggas till grund för registerkartan eller nymätning skulle ske. Ehuruväl sannolikhet

förefunnes, att styrelsen, vad Borås beträffade, skulle godtaga en redan gjord triangelmätning,

ansåge drätselkammaren likväl olämpligt, att lantmäteristyrelsen skulle vara befogad

fatta ett motsatt beslut. En nymätning skulle enligt uträkning, grundad på kommit

-

terades egen beräkning, draga en kostnad av ej mindre än omkring 50,000 kronor, och

alltså förelåge åtminstone möjligheten att, om nu berörda bestämmelse bleve lag, Borås

kunde tillskyndas en utgift på sistnämnda höga belopp utan någon som helst nytta.

§ 9.

Stadsfullmäktige och magistraten i Falköping: Medgivandet i § 9 om användning av

den grafiska metoden grundades därpå, att den ansåges medföra en mindre kostnad än

siffermetoden. Kostnadsfrågan torde emellertid, i synnerhet när fråga vore om mindre

samhällen, vilkas områden blivit genom stora byggnadstomter jämförelsevis vidsträckta,

förtjäna större avseende vid valet av mätningsmetod, än kommitterade syntes vilja tillerkänna

den. Ett sådant samhälle med i förhållande till folkmängden stor jordyta vore

Falköping. Dess byggnadsnämnd föreslog år 19Ö4, att stadens reglerade område skulle

uppmätas efter triangelmetoden; men förslaget föll på grund av de med mätningen förenade

betydande utgifterna. Enligt den sedan några årtionden gällande byggnadsstadgan

för rikets städer skulle stadsplan vara noggrannt utlagd på karta och hos byggnadsnämnden

förvaras stadskarta, på vilken jämväl de särskilda tomterna vore utlagda. Visserligen

funnes städer, där stadsplanekartorna icke uppgjorts av lantmätare eller där icke någon

fastställd tomtindelning funnes; men i många fall vore förhållandena i dessa avseenden

fullt tillfredsställande och hade, särskilt under senare tider, mätningarna verkställts avmän

med tillräcklig kompetens, så att de redan befintliga kartorna borde kunna läggas

till grund för registerkartan. Stadsfullmäktige finge därföre, ehuru erkännande siffermetodens

stora förtjänster, föreslå, att redan förefintliga kartor finge, där de upprättats avkompetenta

personer, i högre grad, än kommitterades förslag syntes medgiva, läggas till

grund vid uppgörandet av registerkartan.

Stadsfullmäktige och magistraten i Sigtuna anförde, att förslaget, därest det bleve

lag, skulle för städer av Sigtunas ringa folkmängd medföra särdeles betungande kostnader

utan motsvarande nytta för staden eller dess invånare. Av motiveringen till förslaget

(sid. 241) framginge, att de kommitterade tänkt sig, att köpingar och municipalsamhällen

med mindre än 800 invånare under inga omständigheter skulle beröras av lagen, och

att av sådana samhällen med mer än 800 invånare endast omkring hälften skulle beröras

av densamma. 1 Sigtuna med dess 658 invånare liksom i en del andra smärre städer

med under eller obetydligt över 1,000 invånare torde på grund av avskilt läge, dåliga

kommunikationer och andra förhållanden en väsentligt mindre byggnadsverksamhet nu vara

och under en längre framtid förbliva rådande än i flertalet köpingar och municipalsamhällen,

vilka i regel befunne sig i raskt uppsving. Nu syntes det visserligen för stadsfullmäktige

och magistraten vara uppenbart, att Sigtuna och andra smärre städer väl icke

kunde helt befrias från upprättande av fastighetsregister och därmed förbunden registerkarta,

på sniken senare största delen av kostnaderna enligt förslaget folie. Däremot ville

stadsfullmäktige och magistraten sätta i fråga, om icke de betungande kostnaderna för de

smärre städerna skulle kunna nedbringas antingen genom större bidrag från statens sida eller

— vilket syntes stadsfullmäktige och magistraten lämpligast och lättast att genomföra —

genom sådan ändring av förslaget, att smärre städer skulle äga rätt att vid registerkartans

upprättande använda den billigare grafiska metoden för hela den del av stadens område,

vilken icke inginge i tomtindelning. Därest sådan ändring icke kunde vidtagas, uttalades

som ett bestämt önskemål, att i alla händelser, på ett eller annat sätt, små och

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

13

98

fattiga städer måtte bliva befriade från en väsentlig del av de orimligt betungande kostnader,

varmed förslaget vore förenat och vilka för sådana städer omöjligen kunde sägas

medföra någon större nytta.

Konungens befallningshavande i Örebro län: I likhet med kommitterade ansåge Konungens

befallningshavande, att ifrågavarande karta skulle i regel grundas på mätning efter

siffermetoden, för att kartan skulle bliva så tillförlitlig den kunde bliva. De av kommitterade

medgivna möjligheterna, att mätning i vissa fall skulle kunna ske på gamla sättet

och karta, upprättas efter grafisk mätning, syntes icke böra få så vidsträckt tillämpning

som föreslagits, enär stora olägenheter måste uppstå genom användande av de två olika

metoderna. De undantag, som enligt Konungens befallningshavandes förmenande allenast

borde medgivas, avsåge de fall, där den trigonometriska mätningen skulle på grund av

husbyggnader och dylikt föranleda vidlyftiga och dyrbara anstalter för mätningens verkställande,

vilket skulle inträffa, om man fordrade, att tomterna inom byggda kvarter skulle

trigonometriskt mätas. I detta fall torde en trigonometrisk mätning av kvarteren vara

tillräckligt betryggande, i synnerhet som största hänsyn inom kvarteren måste tagas till

vad som av en tomtägare innehafts och hävdats.

§ 12.

Jämför utlåtanden vid §§ 3 och 8.

Magistraten i Göteborg samt rådmannen Molin i särskild mening i rådstuvurätten

ifrågasätta, om icke registerkartan kunde givas ett sådant fullständigare och fylligare innehåll,

att densamma även kunde såsom sådan bliva t ill omedelbart gagn på de många

andra områden, där en karta över stadsområdet eller del därav utgjorde underlag för

arbetet. Det förefölle, som om detta skulle vara mera ekonomiskt och även mera betryggande

än om nya mätningar, undersökningar och kartläggningar skulle bliva behövliga,

då fråga uppkomme t. ex. om stadsplan, tomtindelning eller annat dylikt. På motsvarande

sätt torde även fastighetsregistret böra fullständigas.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lysekil: Åtminstone triangel- och polygonpunkter

borde få utsättas å kartan, enär sådant icke kunde vålla något hinder i fråga om kartans

komplettering, utan tvärtom borde underlätta sådan komplettering.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att enligt kommitterades förslag

å registerkartan triangel- och polygonpunkter icke skola inläggas, vilket emellertid torde

vara nödvändigt för kartans hållande ä jour med timade förändringar.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindeberg och Kornell: Den som underlag för registret

föreslagna registerkartan saknade allt värde som laglig urkund för säkerställandet av ägogränser,

då det vore förbjudet att å densamma upptaga fixpunkter, mätlinjer och andra

topografiska föremål. Såsom underlag för uppgörande av stadsplan och andra konimunaltekniska

arbeten hade den om möjligt ännu mindre värde.

Stadsingenjören i Norrköping John E Pettersson •'' Då ingå - byggnader och andra

terrängföremål skulle utmärkas å kartan, bleve det erhållna kartmaterialet av synnerligen

ofullständig natur.

Byråchefen Hamrin funne sig böra erinra därom, att, med hänsyn bland annat till att förut

befintlig karta under vissa fall även enligt kommitterades förslag skulle få användas, föreskriften,

att byggnader och vid tillämpning av siffermetod bestämda punkter och mått ej

finge upptagas å registerkartan borde såsom mindre lycklig och ägnad att försvåra insättande

å kartan av timade förändringar utgå. A andra sidan finge framhållas, att hinder

givetvis icke mötte att, där sådant till besparing av kostnader ansåges lämpligt, samtidigt

med att mätning verkställdes för upprättandet av registerkarta, uppmäta jämväl sådana

föremål och skiljaktigheter, som man hade behov av att känna för andra ändamål, men

som för registerverket saknade betydelse och som därför icke heller utan urskillning borde

utmärkas å det exemplar av kartan, vilket skulle användas för registret. Hamrin anmärkte

tillika, att förste lantmätaren i Södermanlands län i anledning av 12 § erinrat, att förrättningsmannen

borde äga att bestämma, huruvida större och viktigare byggnader borde

såsom fasta märken och för vinnande av större åskådlighet utsättas å kartan.

Svenska teknolog föreningen ville framhålla vikten av att, för den händelse städerna

måste underkasta sig kostnaderna för de föreslagna mätningsarbetena, resultatet av samma

arbeten, kartorna, bleve för städerna till verklig nytta icke blott ur mätnings- och registrerings-

utan även ur andra synpunkter. Detta bleve icke fallet, om registerkartorna upprättades

på sätt kommitterade föreslagit. I rent administrativa frågor torde en dylik karta

sakna något större värde, om principiellt från densamma uteslötes varje beteckning å naturföremål

eller byggnader. Och sin egentliga uppgift torde kartan likaledes komma att i

väsentlig grad förfela, om å densamma ej finge utsättas vid mätning efter siffermetoden

bestämda punkter och mått. En karta, som upprättats efter mätningar enligt siffermetoden,

men å vilken alla siffror och måttbestämningar uteslutits, vore och bleve likvärdig

med en efter grafisk mätning upprättad karta. Det företräde den hade framför en på

grafisk väg åstadkommen karta vore tämligen illusoriskt, om den icke upptoge några fixpunkter

eller terrängföremål. Missvisande vore det under sådana förhållanden att påstå,

att en sådan karta hade något avsevärt större värde än en på grafisk väg åstadkommen

karta. Det vore oriktigt att, då kostnaderna i varje fall bleve så störa, låta kostnadsfrågan

spela en så avgörande roll, som kommitterade gjort. Skillnaden medan kostnaderna

för upprättande av en karta med eller utan terrängföremål, byggnader och måttuppgifter

vore dock ej så stor, att icke kartorna borde upprättas på ett sätt, som gjorde dem först

och främst dugliga för sitt egenlliga ändamål och vidare användbara för åtskilliga andra

uppgifter. Medgivas måste visserligen, att kartorna härigenom komme att belastas mer

än vad enligt förslaget vore fallet; viktigast syntes dock vara, att städerna för sina dryga

omkostnader erhölle en i alla avseenden duglig karta. Föreningen ansåge, att en registerkarta,

som vore grundad på mätningar efter siffermetoden, skulle upptaga icke blott fasta

terrängföremål, som kunde tjäna till ledning för en noggrann orientering, utan även alla

triangel-, polygon- och andra fixpunkter jämte erforderliga måttbestämningar; och kunde

denna karta för att även tillgodose andra än registreringsändamål i de flesta fall jämväl

vara försedd med nivåkurvor. Vore registerkarta icke grundad på triangelmätning, vore

behovet av fasta terrängföremåls angivande å densamma så mycket större, som det med

ledning av densamma eljest i många fall vore omöjligt att med tillräcklig noggrannhet

bestämma en tomts eller annan ägofigurs gränser på marken.

Konungens befallningshavande i Örebro län kunde icke dela kommitterades uppfattning

om förbud att å kartan upptaga beteckningar av byggnader eller topografiska föremål.

Kartans betydelse för samhället syntes i ekonomiskt och praktiskt hänseende genom ett

dylikt förbud bliva alltför inskränkt.

Byggnadsnämnden i Vara med instämmande av kommunalstämman och kommunalnämnden

därstädes: Registerkartan skulle erhålla ett betydligt större värde, därest å densamma

inlades byggnader och övriga fasta märken.

100

Drätselkammaren i Borås trodde ej, att dessa bestämmelser i tillämpningen skulle

visa sig fullt lyckliga. Väl vore sant, att registerkartan borde vara så överskådlig som

möjligt, och ingen torde vilja bestrida önskvärdheten av att prisfrågan beaktades, men

näppeligen äventyrades överskådligheten, om de mått, som genom mätningen framkommit,

utsattes på kartan, och kostnaden finge ej så träda i förgrunden, att man för att inskränka

utgifterna underläte att göra kartan så fullständig, som erfordrades. Drätselkammaren

ansåge att, om registerkartan skulle kunna fylla sin uppgift, å den borde utsättas triangelmätningens

resultat, ehuru kostnaderna därigenom ökades.

Stadsfullmäktige och magistraten i Karlstad: Med den anordning, som för registerkartan

föreskrivits, torde denna karta icke, såsom i förslaget avsetts, kunna äga vitsord

vid äganderättstvister eller för återställandet och utstakandet av gränser, d& kartan varken

upptoge terrängföremål eller, där kartan grundade sig på triangelmätning, några fixpunkter

och måttbestämningar. Registerkartan syntes sålunda icke, så anordnad som kommitterade

föreslagit, trygga den enskilda äganderätten i erforderlig grad och ej heller i avseende

å dess användbarhet för de övriga behov, den avsett att tillgodose, motsvara det

betydande arbete och de stora kostnader, som nedlagts å densamma.

Magistraten och stadsfullmäktige i Filipstad ifrågasätter, huruvida registerkartan med

sitt ofullständiga innehåll komme att fylla sin uppgift att utgöra säker grundval för tryggande

av äganderätten och lämna valuta för de ytterst dryga kostnader, som för dess

upprättande torde komma att betingas.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Växjö: Lagförslaget kunde icke genom sina

föreskrifter angående registerkartor trygga den enskilda äganderätten i nämnvärd grad.

Lilienberg och Södergren med instämmande av Cavalli: Registerkartan, sådan den

föreslagits, skulle, änskönt den grundades på triangelmätning, bliva ett synnerligen magert

resultat av de dyrbara mätningarne, då den varken skulle upptaga topografi och terrängföremål

eller några som helst mått vare sig på gränser eller till triangel- och andra fixpunkter,

och skulle således vara fullkomligt oduglig för t. ex. stadsplane-, tomtindelningsoch

andra arbeten, för vilka kartmaterial fordrades. Men därtill gjorde ofullständigheten

kartan hart när oduglig även som registerkarta. Då den saknade såväl mått som konnekteringsmöjligheter

till befintliga föremål, hade den ju icke någon nämnvärd betydelse för

bestämmandet eller återställandet av ett förkommet gränsmärke och vore således utan

värde såsom norm för tryggandet av jordäganderätten inom städerna. Ej heller skulle

en dylik ofullständig karta vara ägnad att giva åt registret den åskådlighet, som lagberedningen

i sin skrivelse framhållit som ett viktigt önskemål, emedan man för att göra sig

en klar föreställning om en fastighets läge och karaktäristiska egenskaper måste se dess

gränser i förhållande till terrängföremål och byggnader.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Värdet av registerkartan

syntes ingalunda motsvara de därför erforderliga stora kostnaderna.

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Malmö samt magistraten i Ystad framhöllo,

att lagförslaget genom vissa bestämmelser angående registerkartor ej tryggade den enskilda

äganderätten i erforderlig grad; ej heller tycktes dessa kartor lämna ett mot anskaffningskostnaden

i värde svarande material.

Stadsingenjören i Strömstad Aug. Garling: Registerkartans uppgift att vara översiktskarta

för att registerföraren icke skulle tappa bort ett jordstycke vore av underordnad

betydelse, och dess andra uppgift, att framtvinga ännu icke verkställda rågångsförrättningar,

101

måste anses olämplig, ty äldre fastigheter hade i regel sina gränser fixerade, och genom

avstyckningar nybildade gränsbestämdes undan för undan för lagfarts- och byggnadsändamål

med mera. Kartans viktigaste uppgift att vara laglig urkund för återställande av

bortkomna gränsmärken bleve illusorisk; ty vore den upprättad efter grafisk metod, kunde

den icke bliva bättre än redan befintliga grafiska kartor, och vore kartan helt grundad på

triangelmätning och i övrigt sådan kommitterade föreslagit, vore den ändå en mycket

underhaltig karta, ty det värdefullaste saknades, nämligen triangelpunkternas lägen och

måttbestämningar i övrigt. Det vore de direkt uppmätta och efter mätningar beräknade

måtten (s. k. koordinaterna), som angåve gränspunkternas verkliga läge. Då kartan saknade

topografi och befintliga byggnader, skulle man hava svårt att orientera sig. Byggnader

vore ju i allmänhet att betrakta såsom fixa punkter, och det vore av stort värde,

att dessa vore noggrant inmätta.

Att Davidson anser, att kartverket blir ofullständigt samt i praktiskt och ekonomiskt

avseende av inskränkt betydelse därigenom, att kartorna icke skulle upptaga några detaljer,

såsom hus, diken, trädgårdar m. m., framgår av dennes å sid. 15 här ovan återgivna

anförande.

§ 13.

Byråchefen Hamrin: I anledning av bestämmelsen i 13 § i fråga om områden, som hörde

till järnväg, hade förste lantmätaren i Malmöhus län framhållit önskvärdheten av att antalet

å de områden, som där avsåges, skulle uppgivas, därest icke hans erinran beträffande

22 § vunne beaktande. I avseende å sistberörda stadgande, som föreskreve upprättande

av fem särskilda förteckningar, hade förste lantmätaren framhållit behovet av

en grundläggande beskrivning över hela området för kartan å arealer och dylikt. De särskilda

ägoförteckningarna borde betraktas såsom utdrag av den sålunda ifrågasatta beskrivningen.

För ändamålet borde registerkartan förses med en genomlöpande numrering.

Detta vore av betydelse för identifiering av tomter och stadsägor och i ännu högre

grad för återfinnandet av vägar och dylikt. En sådan numrering borde ej föranleda

misstag, då registerbeteckningen mycket väl kunde och borde anbringas med större stilsort.

Numret å ägofigurerna borde emellertid även återfinnas i tomt- och jordebok eller

åtminstone i ägoförteckningarna. En undersökning av kartbilagan å sid. 337 i avdelning

III av kommitterades betänkande torde särskilt beträffande vägar och dylikt visa svårigheten

att utan en dylik orienterande numrering av ägofigurerna återfinna varje särskilt

område. Förestående båda erinringar saknade enligt Hamrins mening icke helt och hållet

fog för sig. Vad den första anginge torde emellertid förrättningsmannen utan föreskrift

i förordningen vara oförhindrad att göra den av förste lantmätaren åsyftade anteckningen.

Den senare erinringen om en fortlöpande numrering för hela området vore enligt Hamrins

mening gagnelig. Faran för förväxlingar mellan nummer, som åsatts för olika ändamål,

läge dock nära till hands. I saknad av erfarenhet på området ansåge sig Hamrin därför

böra avstå från något bestämt uttalande.

§ 14.

Magistraten i Örnsköldsvik: I denna § stadgades, att tomt, som bildats genom åtgärd,

vartill rättens medgivande skulle sökas, skulle, intill dess att medgivandet lämnats,

utmärkas å registerkartan. Då tomtbildningen måste anses äga rum först genom rättens

102

medgivande, torde stadgandet få anses mindre välbetänkt, liksom upptagandet av en

ännu icke befintlig fastighetsenhet å registerkartan icke kunde verka redighet och

klarhet.

Om översiktskarta.

Här är intet särskilt att anteckna.

Om upprättande av ägoförteckningar och tomtförändringslängd.

§ 22.

Se vid § 13.

§ 23.

Svenska stadsförbundets beredning anser, att tomtförändringslängden lämpligen kunde

utbytas mot anteckningar i själva tomtboken. Häri instämmer Konungens befallningsliavande

i Gottlands län.

Davidson: Längden avsåge att utmärka skiljaktigheten emellan den fastställda in

delningen

och bestående äldre förhållanden. Så som den enligt formuläret vore uppställd,

fyllde den endast i viss mån vad den avsåge. Så t. ex. kunde av densamma

icke åskådligt inhämtas huru ett äldre område i sin helhet styckats eller uppgått i olika

tomter, gator o. d. Därjämte föranledde längden en rätt omständlig omföring och anteckning

i såväl längden som i tomtboken. Den utgjorde enligt förslaget ett bihang,

och som sådant borde den, så vitt möjligt, undvikas. Den kunde ersättas genom anteckningar

i tomtboken.

Om fastighetsindelning och fastighetsbeteckningar.

§ 24.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens

befallningshavande i Skaraborgs lön: Kommitterade hade föreslagit mycket detaljerade

bestämmelser angående vad som i registret borde upptagas såsom en fastighetsenhet.

Det torde dock vara mycket svårt att på detta område uppställa regler, som passade

lika väl överallt. Möjlighet borde finnas för städerna att — naturligtvis med vederbörligt

tillstånd — inom vissa gränser få följa de regler, som bäst passade för deras särskilda

förhållanden och ej alltför mycket strede mot deras tidigare bruk. Detta gällde

också'' systemet för beteckningarna för de särskilda fastighetsenheterna.

Stadsfullmäktige i Umeå med instämmande av Konungens befallningshavande i Västerbottens

län: Enligt förslaget skulle såsom enheter upptagas jämväl delar av fastigheter,

därest delarne vore särskilt intecknade eller eljest särskilt häftade för fordran eller

annan rättighet. Sådana ofta snart övergående gravationer borde icke lämpligen föranleda

en särskild fastighetsindelning och genomförandet av en sådan syntes möta svårighet,

då, såsom ofta hände, delar av en fastighet besvärades av olika gravationer, av vilka

vissa avsåge hela fastigheten och vissa en eller flera delar därav eller som eljest delvis

berörde samma område. Det borde vara tillfyllest, om vid fastighetsregistrets uppläggande

en utredning förebragtes om sådana förhållanden, som här åsyftades.

Magistraten i Mariestad med instämmande au Konungens befallningshavande i Skaraborgs

län: Magistraten tilläte sig framhålla, att, vad Mariestad ankomme, de lantmäteri

förrättningar,

som redan övergått staden, borde fortfarande ligga till grund för fastighetsregistret

och fastighetsboken. Det torde vara mindre riktigt att, sedan t. ex. lagfart

beviljats å åkern till den eller den tomten, meddela vid en ny övergång av äganderätten

lagfart å den eller den ägofiguren enligt nya kartan. Förutsättningen skulle i varje fall

vara, att gränserna för varje ägolott vore alldeles ostridiga och identiteten i övrigt klar.

För övrigt torde det ej lämpligen, såsom skett i §§ 7 och 13 av lagförslaget, kunna

generellt bestämmas, vad som skulle anses och vad som skulle i fastighetsregistret upptagas

såsom en enhet. Bestämmelserna skulle i Mariestad bliva mycket svårtillämpliga,

och deras bokstavliga tillämpning medföra en hel del olägenheter. Magistraten hölle

före, att det i stället borde föreskrivas, att magistraten i varje stad skulle avgiva förslag,

om vad som vid registrets uppläggande borde anses som en enhet ävensom till beteckningar

och vad därmed stode i sammanhang.

Magistraten i Mariestad med instämmande av Konungens befallningshavande i Skaraborgs

län: Förslaget till fastighetsindelning skulle enligt förevarande paragraf uppgöras

av lantmätaren. Detta torde endas stadens administrativa myndighet kunna göra så, att

det ej sedermera till stor del behövde göras om. Åtminstone borde det göras efter de

anvisningar, som magistraten förut lämnat.

Se ock yttranden vid § 32 beträffande frågan om den rättsliga eller administrativa

indelningen skall iakttagas i registret.

'' § 25.

Cavalli: I Göteborg förekomma understundom, att tomterna inom de särskilda

kvarteren betecknades med bokstäver. Då härav ingen olägenhet försports och då

ändringen i beteckningen å fast egendom, som under viss benämning lagfarits och intecknats,

endast i nödfall borde ske, ansåge Cavalli tillräckliga skäl ej föreligga för meddelande

av den här föreslagna föreskriften. Därest en dylik tomt styckades, funnes ju

intet hinder att särskilja de olika områdena genom tillägg av en siffra eller av ytterligare

en bokstav till beteckningen för den ursprungliga tomten.

Byggnadsnämnden i Vara med instämmanden av kommunalstämman och kommunalnämnden

därstädes. Bestämmelsen, att tomterna i ett kvarter skulle betecknas med nummer,

syntes böra modifieras. I Vara köping vore kvarteren inom det med stadsplan försedda

området betecknade med romerska siffror samt, beträffande huvuddelen av nämnda

område, tomterna inom kvarteren betecknade med bokstäver. Endast inom några få

kvarter, för vilka tomtindelning fastställts å annan tid, vore tomterna betecknade med

arabiska siffror. Inom många samhällen torde samtliga kvarter vara så små, att tomternas

antal inom varje understege antalet bokstäver i alfabetet, och det torde i sådana

fall vara en fördel att få använda det i Vara huvudsakligen tillämpade förfaringssättet,

enär, om tomterna inom kvarteren betecknades med siffror, en förväxling lätt kunde

uppstå mellan tomtens nummer inom kvarteret och tomtens gatunummer, vilket ju i regel

vore ett annat.

104

§ 26.

Av vid § 25 anfört skäl ansåge Cavalli sig böra avstyrka stadgandet därom, att

för icke reglerad fast egendom i stad (stadsäga) registerbeteckningen skulle vara nummer

med tillägg av littera. Särskilt för den med Göteborgs stad år 1906 införlivade Lundby

församling, för vilken ett dylikt beteckningssätt hittills icke varit använt, torde dess införande

bliva förenat med ej ringa praktiska olägenheter. Åtminstone beträffande all fast

egendom i Lundby, som vore i mantal satt, syntes det enda riktiga vara att för sådan

egendom begagna det hemmansnamn och det mantal, som vore egendomen åsätta med

tillägg av den särskilda beteckning, som vid skiftes- eller delningsförrättning kunde hava

blivit tillagd fastighet till åtskillnad från annan egendom. Ytterligare stöd för en sådan

anordning torde kunna hämtas från den omständigheten, att i § 43 av lagförslaget vore

föreskrivet, att i överskrift till upplägg i den av kommitterade föreslagna jordeboken

skulle för fastighet, som efter överflyttning från landet bibehållit sin kamerala natur,

även införas anteckning om mantal och jordnatur. Att för fastigheter av dylik beskaffenhet

begagna icke blott det mantal, under vilket de blivit lagfarna och intecknade, utan

även nummer och littera, syntes så mycket mindre böra ifrågakomma, som, då dessa

fastigheter erhölle stadsplan och bleve tomtindelade, de särskilda tomter, av vilka de bestode,

skulle åsättas nummer och littera, med påföljd att en förväxling lätteligen kunde

uppstå emellan beteckningen för den oreglerade fastigheten och den reglerade tomt, som

därav utgjorde del.

Magistraten i Landskrona: Fastigheternas registrering med nummer och littera i

stället för såsom i Landskrona med namn och nummer vore en försämring.

§ 28.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ansåge, att kungörelsen borde

jämväl innehålla uppgift å tid på dagen, då handlingar och karta hölles tillgängliga.

Särskilda bestämmelser för det fall, att registerkarta upprättas över område, för vilket

fastighetsregister upplagts med ledning av översiktskarta.

§ 29.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Enligt motiven till §-en

skulle magistraten efter mottagande av registerkartan med tillhörande handlingar under

visst uti motiven angivet förhållande utfärda sådan kungörelse, som avsåges i § 28, eller,

därest den omständliga proceduren, som inleddes med utfärdande av kungörelse, i särskilt

fall icke skulle vara erforderlig, dock lämna vederbörande ägare tillfälle att yttra

sig i ärendet. För undvikande av tvekan hos lagtillämparen syntes ett stadgande härutinnan

bort hava i lagrummet intagits.

105

kap. in.

Om fastighetsregistret^ uppläggande och förande.

Om fastighetsregistrets särskilda delar.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bolius län anser, att registret uppdelats

i onödigt många avdelningar.

§ 30.

Kammarkollegium ansåg sig böra hemställa, huruvida icke åt stadsregistrets båda

huvuddelar lämpligen kunde givas andra benämningar, såsom förslagsvis »tomtliggare»

och »jordliggare». Därigenom undvekes all förväxling med de av lagstiftningen för helt

andra ändamål upptagna benämningarna »tomträttsbok» och »jordebok», det senare en

speciell benämning för kronans av kollegium fastställda jordebok för rikets landsbygd.

Se ock yttrandet av Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län vid

förslaget till ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad

lägenhet.

Byråchefen Hamrin: Förste lantmätaren i Malmöhus län hade föreslagit benämningen

parcellbok i stället för tomtbok samt framhållit önskvärdheten därav, att servitut, som tillkommit

vid skifte, måtte i fastighetsregistret antecknas, och hade förste lantmätaren till

stöd härför erinrat, att frånvaron av dylika anteckningar vad anginge jordregistret för

rikets landsbygd måste anses vara en brist, för vars avhjälpande man i framtiden säkerligen

måste göra stora uppoffringar. Dessa båda erinringar föranledde icke något Hamrins

uttalande i vidare mån än att det skäl kommitterade anfört för utelämnande av anteckning

om servitut eller att anteckningar om dessa hade sin rätta plats i fastighetsboken

icke syntes tillräckligt, då man knappast syntes hava anledning antaga, att någon

anteckning i fastighetsboken komme att ske om de servitut, varom här främst vore fråga,

eller om sådana servitut, vilka ägde giltighet mot ny ägare utan inteckning.

Drätselkammaren i Örebro med instämmande av stadsfullmäktige och magistraten

därstädes: För den händelse stadsplanen bleve normerande för registerindelningen, borde

kommitterades benämningar tomtbok och jordebok utbytas mot av Davidson (se sid. 107)

föreslagna stadsplaneregister eller stadsplanebok för jord inom samt stadsägoregister eller

stadsägobok för jord utom stadsplanen såsom tydligt angivande den jord, som i vartdera

av dem upptoges.

§ 31.

Magistraten i Falun: Enligt magistratens förmenande vore hela den föreslagna re

gisterföringen

för inkrånglad och besvärlig. Det syntes magistraten, som om förande av

både s. k. tomtförändringslängd och ägoförteckning såsom bihang till fastighetsregistret

skulle bliva ett alltför vidlyftigt arbete, utan att man därmed alltid skulle vinna den

nödiga reda och överskådlighet, som med förslaget avsåges. Tomtboken, lämpligt upprättad,

borde jämte tillhörande karta vara för ändamålet tillräcklig.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. 1 .

106

Stadsplanen

har icke iaktta

gits.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att kommitterades system för

registers uppläggande och förande syntes onödigt komplicerat samt lida av bristande

överskådlighet, delvis beroende på den av kommitterade föreslagna tomtförändringslängden,

som lämpligen torde kunna ersättas med direkta anteckningar i registret angående de

förhållanden, varom samma längd skulle lämna upplysningar.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmande av magistaten därstädes och Konungens

befallningshavande i Skaraborgs län: Det ville förekomma, som om kommitterades tomtbok

skulle bliva ganska obekväm och svårhanterlig. Icke nog med att själva tomtboken

skulle bliva på ett besvärligt sätt voluminös genom sina många upplägg, vilkas antal

tycktes kunna utan skada väsentligt inskränkas. Dessutom skulle till densamma höra

tomtförändringslängd, register för tomtboken och tomtförändringslängden med flera bilagor.

Det torde icke vara omöjligt, att åtminstone tomtförändringslängden kunde inbesparas

genom lämpliga anteckningar i själva tomtboken till lättnad såväl för registerföraren som

för dem som använde boken.

Se ock yttranden vid § 23.

Om tomtboken.

§ 32.

Konungens befallningshavande i Hallands län: För den, som önskade tillhandla sig

sådan jord inom stad, vilken ej vore i tomter indelad, kunde i och för det ändmål, vartill

han ville använda jorden, givetvis stundom vara av stor vikt att veta, om och till

huru stor del jorden vore belägen inom eller utom det område av staden, för vilket

stadsplan funnes fastställd. Upplysning härom borde kunna inhämtas av den del av

stadens fastighetsregister, där ifrågavarande jord vore avsedd att redovisas, eller jordeboken,

men formuläret för denna utvisade icke, att sådan upplysning där stode att vinna.

Svenska stadsförbundets beredning: Då det icke befunnits möjligt att sammanföra

olika slag av mark i ett enda register och tre särskilda register ansetts obehövliga, hade

kommitterade bestämt sig för att uppdela registret i två böcker, tomtboken, som redovisade

stadens tomtindelade område, samt jordeboken, som upptoge området därutanför, sålunda

all icke tomtindelad mark eller de s. k. stadsägorna. Denna uppdelning syntes föga

ägnad att bringa åsyftad reda i städernas markförhållanden, samtidigt som den i hög grad

minskade registrets användbarhet för administrativa ändamål. Den i rättsligt hänseende

ojämförligt betydelsefullaste skillnaden mellan i stadsområdet ingående mark vore tvivelsutan

den, som uppdroges av stadsplanen. Såväl genom eivillagstiftning — stadsplanelagen

— som genom de viktigaste i administrativ väg för städerna särskilt givna författningar

vore denna skillnad till sin innebörd bestämd. 1 nästan allt, som rörde stadsplane-,

byggnads-, brand-, ordnings- och hälsovårdsväsen, hade den också på ett avgörande

sätt gjort sig gällande i städerna. Det kunde under sådana förhållanden icke anses lämpligt

att utan tvingande skäl i fråga om ett viktigt rättsområde frångå denna indelning

och i stället införa en ny, som hittills saknat egentlig betydelse. Sådana skäl hade

emellertid icke av kommitterade anförts till stöd för den föreslagna anordningen. Några

svårigheter att i tomtboken upptaga jämväl den i fastställda kvarter belägna men oindelade

tomtmarken under bestående äganderättsenheter torde icke möta. Tvärtom skulle registreringen

härigenom icke obetydligt underlättas, alldenstund med en dylik anordning det

enligt kommitterades förslag erforderliga omständliga omföringsarbetet väsentligt syntes

107

kunna inskränkas. Beredningen hölle alltså före, att uppdelningen borde följa stadsplanen,

så att det planlagda området i dess helhet upptoges i tomtboken, medan det icke plan

lagda registrerades i jordeboken.

Davidson: Efter motivering, som, enligt Davidsons förmenande, ej vore fullt riktig,

bestämde kommitterade sig för att registrera och upplägga jorden i endast två slag, nämligen:

dels det i tomter indelade området och dels området därutanför. Det förstnämnda

redovisades i tomtboken och det senare i jordeboken. Genom denna uppdelning komme

icke stadsplanegränsen att respekteras, ty, såsom av författningsförslaget närmare syntes,

registrerades den i fastställda kvarter belägna, men oindelade tomtjorden i jordeboken

och hänfördes således till stadsägorna, varemot endast fastställda och i rättsligt avseende

reglerade tomter registrerades i tomtboken och hänfördes till stadsplanen. Oavsett att

denna registrering vid överföring av nybildade tomter från jordeboken till tomtboken föranledde

rätt omständliga förändringar, vore det dock, från ordnings- och stadsplanesynpunkt,

bestämt olämpligt, att så olika jord som stadsplanejord och stadsägojord delvis

sammanfördes. För jorden inom stadsplanen gällde, förutom stadens särskilda byggnadsordning,

en hel del administrativa stadganden, såsom brand- och byggnadsstadga, särskilda

hälsovårdsbestämmelser samt därjämte lag om stadsplan, då däremot för stadsägojorden

i allmänhet inga dylika bestämmelser funnes. Stadsplanen med sina bestämda gränser,

sådan den av stadsmyndigheterna blivit antagen och av Ivungl. Maj:t fastställd, borde med,

all sin jord registreras i tomtboken och i analogi därmed stadsägorna i jordeboken/

Någon ovisshet om jordens hänförande till stadsplanen eller till städsägorna finge ej förefinnas,

ty gränsen mellan nämnda jord vore antingen av ålder eller i behörig ordning bestämd.

Skulle i något undantagsfall ovisshet råda, vore det lätt att härutinnan antingen få ett

förtydligande eller en rättelse till stånd. Med anledning härav och då oindelad tomtjord

med lätthet kunde redovisas i tomtboken, vågade Davidson som en huvudsak framhålla,

att all jord inom stadsplanen borde redovisas i tomtboken, kanske lämpligare benämnd

stadsplaneregister eller stadsplanebok, och all annan jord, eller stadsägorna, i jordeboken,

kanske lämpligare benämnd stadsägoregister eller stadsägobok. Det vore mångårig erfarenhet,

som stadgat detta Davidsons omdöme, och vågade Davidson därför bestämt påstå, att det

vore ett misstag, om jorden vid registrering skulle så uppdelas som kommitterade föreslagit.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västerås finna vad Davidson anfört beträffande

att i förslaget stadsplanen ej blivit vid registreringen iakttagen beaktansvärt.

Drätselkammaren i Örebro med instämmande av stadsfullmäktige och magistraten

därstädes: Drätselkammaren hade i likhet med Davidson funnit det vara mera ända

målsenligt,

att jordens upptagande uti den ena eller andra avdelningen av registret gjordes

beroende av dess belägenhet inom och utom stadsplanen sålunda, alt i det ena re-''

gistret fördes all jord inom stadsplanen, av vad slag den än kunde vara, samt i det

andra registret all övrig jord. Stadsplanen bestämdes ju av Kungl. Maj:t och någon

ovisshet om dess utsträckning kunde icke finnas, vartill komme, att för jord inom densamma

skulle tillämpas särskilda uti stadsplanelagen, byggnadsstadgan för rikets städer

m. fl författningar upptagna föreskrifter, vilket föranledde helt olika disposition av denna

jord, mot vad som gällde för jord utom stadsplanen. Någon svårighet för jordens registrering

på detta sätt torde icke heller förefinnas.

Konungens befallningshavanie i Örebro län: Det torde icke kunna anses lämpligt

och ändamålsenligt att, såsom kommitterade föreslaget, vid ett fastighetsregisters upp

-

108

läggande nästan fullständigt bortse från det inflytande gällande bestämmelser om stadsplan

måste medföra beträffande förhållandena i framtiden. Ifrågavarande bestämmelser om

stadsplan torde med största sannolikhet verka därhän, att ägare av ett område, som icke

reglerats i enlighet med stadsplanen, skulle inom icke allt för lång tid söka tillse, att

förhållandena bleve överensstämmande med stadsplanen.

Magistraten i Malmö: Kommitterade föresloge, att fastighetsregistret uppdelades i

två avdelningar, en kallad tomtbok, för den del av området inom stadsplanen, som inginge

i vare sig fastställd eller av ålder bestående tomtindelning, och den andra, kallad

jordebok, för stadsområdet i övrigt. Mången gång torde det emellertid bliva omöjligt att

med bestämdhet avgöra, om ett område skulle anses ingå i av ålder bestående tomtindelning

eller ej vara tomtindelat. Gränsen mellan stadsplaneområdet och området utom

stadsplanen vore däremot alltid bestämd eller finge åtminstone ej vara oviss. Och skulle

om denna gräns i något enstaka fall råda ovisshet, vore lätt att få denna hävd. Med

hänsyn till bestämdheten hos stadsplanegränsen och obestämdheten hos gränserna för de

tomtindelade områdena ävensom därtill, att stadsplanegränsen ej så ofta vore underkastad

förändring som de tomtindelade områdenas gränser och att så olika rättsregler i flerfaldiga

avseenden gällde för området inom och området utom stadsplanen, ansåge magistraten

det vara lämpligare, att fastighetsregistret uppdelades i en avdelning för området

inom stadsplanen och en avdelning för området utom densamma. Benämningarna

tomtbok och jordebok kunde då lämpligen utbytas mot benämningarna stadsplaneregister

och stadsägoregister.

Magistraten i Östersund med instämmande av Konungens befallningshavande i Jämtlands

län: Kommitterade syntes hava velat sammanställa dessa lagförslag med å lands

bygden

rådande förhållanden; men landsbygden och städerna företedde dock i fråga om

sina markförhållanden så stora skiljaktigheter, att en för städerna avsedd lagstiftning i

nu ifrågakomna avseende icke lämpligen kunde anknytas till för landsbygden givna grunder.

Enligt magistratens förmenande hade kommitterade följaktligen vid förslagets utarbetande

utgått från en oriktig grundprincip. I fråga om själva fastighetsregistret funne

magistraten den av kommitterade föreslagna uppdelningen av registret uti tomtbok, vari

skulle upptagas all tomtindelad jord, och jordebok, som skulle redovisa all icke tomtindelad

mark, olämplig och ingalunda ägnad att åstadkomma reda uti städernas jordförhållanden.

Vida ändamålsenligare syntes vara att uppdela jorden uti mark, som inginge

i fastställd stadsplan, å ena sidan, samt, å andra sidan, alla stadens övriga ägor. I

tomtboken skulle då redovisas den i stadsplan ingående marken ävensom däri ingående

gator, torg och allmänna platser och dylikt, samt övriga ägor upptagas i jordeboken.

Denna ägoskillnad funnes också bestämd icke blott uti stadsplanelagen, utan jämväl i

de särskilda författningar, som vore gällande för städernas byggnads-, ordnings-, brandoch

hälsovårdsförhållanden. Något skäl att frångå denna indelning och införa en ny

förelåge helt viss icke. Genom den av magistraten föreslagna indelningen torde därjämte

det i förslaget föreskrivna omföringsarbetet kunna i avsevärd mån förminskas.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att enligt kommitterades förslag

städernas jord skulle registreras och uppläggas i två skilda grupper, nämligen dels

det i tomter indelade området i tomtboken och dels området därutanför i jordeboken,

utan att tillräcklig motivering anförts härför. Innan en dylik registrering fastsloges, torde

en fullständig utredning böra förebringas därom huruvida ej, med hänsyn till stadspla

-

] 09

nens betydelse för städerna, i tomtboken borde redovisas all jord inom stadsplanen och

i jordeboken all jord därutom, eller huruvida eventuellt ej all stadsjord skulle kunna

redovisas i samma bok.

Magistraten i Umeå: Kommitterade hade föreslagit, att jorden skulle registreras

och uppläggas i endast två slag, nämligen dels det i tomter indelade området och dels

området därutanför. Den inom fastställt kvarter belägna, men oindelade tomtjorden skulle

sålunda redovisas i jordeboken och hänföras till stadsägorna, under det att fastställda

och i rättsligt avseende reglerade tomter skulle registreras i tomtboken och hänföras till

stadsplanen. Stadsplanegränsen komme genom en sådan åtgärd att icke respekteras.

För övrigt måste det anses olämpligt, att så olika jord som stadsplanejord och stadsägojord

delvis sammanfördes. För jorden inom stadsplanen gällde byggnads- och brandordningar,

hälsovårds- och byggnadsstadga samt därjämte lag om stadsplan, då däremot

för stadsägojorden inga dylika bestämmelser funnes. Magistraten ansåge, att stadsplanen

med sina bestämda gränser borde med all sin jord registreras i tomtboken och stadsägorna

i jordeboken.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län har förklarat sig för sin del icke

kunna biträda magistratens i Umeå förslag, då de av kommitterade anförda motiv syntes

vara mera vägande än vad magistraten mot desamma anfört.

Magistraten i Ronneby: Kommitterade föresloge en tomtbok, avsedd för den del

av stadens område, som hunnit indelas i tomter, och en jordebok, avsedd för all övrig

inom stadens område belägen jord. Enligt magistratens förmenande vore denna princip

icke fullt tillfredsställande utan borde tomtboken, som då naturligtvis även borde erhålla

ett annat namn, omfatta all inom stadens planlagda område befintlig jord. Kvarteren

hade blivit av Kung!. Maj:t fastställda och finge icke ändras utan nådigt tillstånd.

Stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidaholm finna det olämpligt, att enligt förslaget

stadsjorden skulle registreras i endast två slag, nämligen det i tomter indelade

området och området därutanför, i stället för i tre, nämligen det i tomter indelade,

det inom stadsplanen liggande men ej i tomter indelade området samt området utanför

stadsplanen.

Magistraten i Falköping: All planlagd jord med gator och dylikt borde redovisas

i tomtboken.

Magistraten i Filipstad: I tomtboken borde icke blott tomterna utan även den i

fastställda kvarter belägna men oindelade tomtmarken samt de i stadsplanen ingående

gator, torg och övriga allmänna platser upptagas.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lidköping: Önskvärt vore, att i registret upp

delningen

av stadens mark följde stadsplanen, så att det planlagda området i sin helhet

upptoges i tomtboken och det icke planlagda området i jordeboken. Även i stadsplanen

ingående gator, torg och andra allmänna platser torde lämpligen redovisas i tomtboken,

och skulle sålunda all planlagd mark komma att återfinnas i en urkund.

Magistraten i Kalmar finner förslaget ''mindre tillfredsställande däruti, att detsamma

icke toge hänsyn till skillnaden mellan mark, som läge inom planlagt område, och mark

utanför detsamma.

Magistraten i Falun: Då stadsplanegränsen i så många avseenden vore bestäm

mande

för rättsförhållandena i en stad och markvärdet inom stadsplanen oftast vore

vida högre än utanför densamma, ansåge magistraten lämpligast, att det blivande fastig

-

no

\

Rättslig eller

administrativ

indelning.

hetsregistret för stad uppdelades, icke såsom kommitterade föreslagit, utan så, att all jord,

som vore belägen inom stadsplanen, sammanfördes i tomtboken, under det att den övriga

stadsjorden redovisades i den s. k. jordeboken.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens

befallningsliavande i Skaraborgs län: Mellan den planlagda och icke planlagda delen av

stadens mark rådde så väsentliga skiljaktigheter såväl i rättsligt som i administrativt hänseende,

att ett åtskiljande av det likartade och sammanförande av det olikartade måste

i väsentlig mån minska registrets användbarhet för åtskilliga av de ändamål, som det

borde tillgodose. Tomtboken torde därföre böra upptaga hela det planlagda området.

Byråchefen Eriksson: I avseende å’sättet för registreringen syntes mest praktiskt

och redigt, att den i fastställd stadsplan liggande jorden registrerades för sig i ett stadsplaneregister

och jorden utom stadsplanen för sig i ett stadsägoregister, vilka tillsammans

utgjorde stadens fastighetsregister.

Lilienberg och Stklergren: Vad beträffade huvudindelningen: tomtjord och icke

tomtjord, vore dess lämplighet tvivelaktig. Visserligen vore stommen för den blivande

ägoindelningen inom stadsplaneområdet fullt klar först sedan tomtindelning fastställts,

men ur alla andra synpunkter vore indelningen stadsplanejord och därutanför liggande

att föredraga — om nu någon uppdelning av registret överhuvud borde göras med hänsyn

till de tidsödande överföringsåtgärderna för var gång ett nytt område tomtindelats eller

lagts under stadsplan. Överföring behövde mindre ofta förekomma, om stadsplan vore

gräns för de båda böckerna, men framför allt torde denna gräns vara att föredraga,

emedan stadsplanelag, byggnadsstadga, byggnadsordning med mera gällde inom stadsplaneområdet

och därför gåve fastigheterna där en från övriga bestämt skild karaktär. Ej

heller torde det förefinnas några större svårigheter att i tomtboken jämväl upptaga den

inom fastställd plan belägna, men ej tomtindelade marken. Säkerligen torde den mark,

som enligt stadsplanen inginge i gator och allmänna platser, även lätteligen kunna redovisas i

»tomtbok», liksom den utanför stadsplanen belägna, för allmänt ändamål avsatta marken

redovisas i »jordeboken». Genom att sålunda sammanföra all mark i tvenne huvudregister

vunnes reda och överskådlighet, vilket i ännu högre grad bleve fallet, om

man utginge från den administrativa indelningen i stället för den rättsliga, som kommitterade

gjort.

Svenska stadsförbundets beredning: Kommitterade hade bestämt sig för att icke

lägga den administrativa utan den rättsliga indelningen till grund för registerföringen.

Kommitterade befunne sig i denna sin uppfattning i anslutning till den mening, som

gjorts gällande av lagberedningen i dess förslag till jordabalk (jfr förslag till lag om inskrivning

av rätt till fast egendom jämte motiv). Utan tvivel vore frågan om fastighetsredovisningen

vansklig och svårlöst, såvida behörig hänsyn skulle tagas till båda de syften,

vilkas tillgodoseende man borde fordra av registret: å ena sidan det statliga kravet, att

registret skulle utgöra en så tillförlitlig och överskådlig grundval för fastighetsboken, att

denna kunde fullgöra sin uppgift att trygga fastighetsomsättningen och förvärv av särskild

rätt till fast egendom; å andra sidan kommunens anspråk, att registret tillsammans med

kartan lämnade en fullständig och lättfattlig redovisning för stadens ägovälde enligt administrativ

indelning. Att kommitterade företrädesvis haft det förra av nämnda syften

till ögonmärke vore förklarligt med hänsyn till det nära samband kommitterades uppdrag

haft med fastighetslagstiftningen i övrigt. Desto mera maktpåliggande torde det vara för

stadsintressets målsmän att tillse, huruvida ej sådana former kunde utfinnas, som tillgodosåge

stadsintresset utan att lämna stadssamhällets berättigade önskemål å sido. Även

beredningen funne det nödvändigt, att registret med hänsyn till dess huvudsakliga uppgift

erhölle en sådan uppställning, att ur detsamma oförtydbart framginge alla de vid

bestående äganderättsenheter fästade rättsförhållanden, som ägde vikt för en omorganiserad

fastighetsbokföring, men hölle i olikhet med kommitterade före, att detta syfte

kunde uppnås utan uppgivande av den i så många andra avseenden betydelsefulla administrativa

indelningen såsom registerenhet. Då realiserandet av önskemålet, att registret

komme till nytta även för andra än rent rättsliga ändamål, i väsentlig mån vore beroende

just därav att den administrativa tomtindelningen vid dess uppläggande följdes, syntes för

varje fall en förnyad utredning i sådant hänseende böra verkställas. Härvid skulle det,

så vitt beredningen kunnat finna, tvivelsutan visa sig, att den rättsliga indelningen genom

vissa jämförelsevis lätt verkställda anteckningar och ett smidigt verkande hänvisningssystem

i registret kunde inordnas under den administrativa så, att registrets användbarhet

såsom underlag för fastighetsboken ej torde behöva äventyras. Den mark, som icke

undergått administrativ indelning, skulle givetvis, tills detta skett, fortfarande redovisas

efter den rättsliga indelningen. Förbises borde icke, att det här i själva verket vore

fråga om undantagsfall. Regeln vore, att den administrativa och rättsliga indelningen

sammanfölle, och där detta icke vore förhållandet, torde det efter sfadsplanelagens tillkomst

oftast vara en jämförelsevis kort tidsfråga, när de båda indelningarna bringades i

överensstämmelse med varandra.

Konungens befallningshavande i Gottlands län delar den mening, svenska stadsförbundets

beredning sålunda uttalat.

Davidson: Enligt stadsplanelagen, § 1, bestode jorden inom planen av byggnads

kvarter,

gator, torg och allmänna platser (planteringar och dylikt). Härtill komme vanligen

område för järnväg, hamn, kanal, vatten och dylikt. I avseende å jorden inom bvggnadskvarteren

vore att skilja mellan tomter (som antingen vore av ålder bestående eller

särskilt fastställda) samt områden i övrigt (i tomter ej indelad jord). Kommitterade toge

i sitt förslag icke tillräcklig hänsyn till denna indelning, därest den icke sammanfölle

med bestående äganderättsförhållanden eller den rättsliga indelningen. I stället byggde

de hela jordredovisningen på den rättsliga indelningen såsom registerenhet, varigenom

fullständig klarhet om områdets styckning genom stadsplanen och tomtindelning icke

vunnes. Som skäl för sin uppfattning anförde kommitterade omständligt å sid. 165 och

194, att den rättsliga och administrativa indelningen icke läte förena sig, samt förklarade

såsom helt naturligt, att någon annan grund för registersystemet än den rättsliga indelningen

icke kunde komma i fråga. Dessa påståenden vore för den praktiskt erfarne icke

i allt riktiga. För det första läte den administrativa och rättsliga indelningen mycket

väl förena sig, om vid registreringen vissa anteckningar iakttoges i tomtboken. För det

andra vore det numera, efter stadsplanelagens tillkomst, oriktigt att inom stadsplanen

göra allt för stor skillnad emellan administrativ och rättslig indelning. Det vore nämligen

en tidssak och jämförelsevis kort sådan, då dessa indelningar måste sammansmälta,

ty genom tillkomsten av nyssnämnda lag ställde sig förhållandet i praktiken så, att en

tomtägare icke i ekonomiskt avseende hade någon egentlig nytta av sitt område, därest det

icke överensstämde med stadsplanen och fastställd tomtindelning. Ägaren finge nämligen

112

icke bebygga oreglerad tomt; finge icke byggnadslov med mindre han gjort upp angående

gatujordslösen med staden eller därför satt borgen; svårighet med beviljandet av lån

och inteckningar hade också visat sig; för taxering och mantalsskrivning vore det lämpligast,

att områdena redovisades i enlighet med stadsplanen; rättighet att få gata utlagd

och ordnad vore ävenledes beroende på om det gällde fastställd tomt. Erfarenheten

hade också visat, att, i följd av nyssnämnda förhållande, det s. k. tomfjobberiet inom

stadsplanen delvis upphört, och att det för ägare till oindelade områden och oreglerade

tomter blivit angeläget att få dessa ordnade på sätt stadsplanelagen avsåge. Dock dröjde

det vanligen någon tid, ofta åratal, innan fastställd tomt bleve i avseende å olika äganderättsdelar

kompletterad eller oindelat område tomtindelat. Det skulle därför komma att

ännu mera fördröja stadsplanens utförande, om, såsom kommitterade föreslagit, hänsyn

till stadsplanen vid registreringen icke skulle fullständigt iakttagas.

Drätselkammaren i Örebro med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten

därstädes: Drätselkammaren ansåge, att Davidson anfört övertygande skäl för den admi

nistrativa

indelningens företräde, och ville endast betona vikten av att begreppet tomt i blivande

förordning om fastighetsregister tydligt bestämdes; för sin del ansåge drätselkammaren,

att den definition, Davidson däråt givit, »antingen av ålder bestämd eller särskilt

fastställd», vore fullt tillfredsställande.

Konungens befallningshavande i Örebro län: Då kommitterade uttalade den upp

fattningen,

att den rättsliga indelningen eller hänsyn till bestående äganderättsförhållanden

borde utgöra grundvalen eller rättesnöret för fastighetsregistret inom stadsplanen, syntes

detta vara olämpligt och obekvämt samt att allt för mycket underskatta den administrativa

indelningens betydelse. Något bindande skäl för denna uppfattnings riktighet och

nödvändighet syntes icke heller vara anfört.

Magistraten i Ronneby: Kommitterade syntes icke hava anfört tillfyllestgörande

skäl för sin mening, att den rättsliga indelningen skulle ligga till grund för tomtregistret.

Då innehavarne av områden, vilkas rättsliga indelning icke överensstämde med den administrativa,

vore förhindrade att för byggnadsverksamhet använda sina områden, torde

skillnaden mellan den rättsliga och administrativa indelningen vara av övergående natur,

och säkert vore, att indelningen grundad på det rättsliga innehavet komme att medföra

eu mängd förändringar och omföringar som bleve överflödiga, om den administrativa indelningen

från början lades till grund för registret. En kolumn borde då finnas, i vilken

redogjordes för tomtens tillkomst och bildning från särskilda rättsliga innehav. För att

kunna redovisa all jord borde då uppgöras en förteckning över alla områden, vilka icke

överensstämde med gällande indelning, och genom en sådan förteckning vore det lätt att

redovisa all inom staden befintlig jord.

Magistraten i Umeå: Kommitterade byggde jordregistreringen på den rättsliga

indelningen. En sådan uppfattning kunde magistraten icke dela. Det vore oriktigt

att inom stadsplanen göra alltför stor skillnad mellan administrativ och rättslig indelning.

Förr eller senare måste dessa indelningar sammansmälta, ty genom tillkomsten

av stadsplanelagen ställde sig saken så i praktiken, att en tomtägare icke i ekonomiskt

avseende hade någon vidare nytta av sitt jordområde, om det icke överensstämde

med stadsplanen och tomtindelningen. Ägaren hade ju icke rättighet att bebygga

oreglerad tomt och finge icke byggnadslov, förrän han uppgjort med staden angående

lösen av gatajorden, Givetvis komma också oreda och obehag att uppstå vid ansökningar

om inteckning och beviljande av lån.

Konungens befullningshavande i Västerbottens län har förklarat sig för sin del icke

kunnat biträda magistratens i Umeå förslag, då de av kommitterade anförda motiv syntes

vara mera vägande än vad magistraten mot desamma anfört.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens

befallningshavande i Skaraborgs län: Kommitterade hade bestämt sig för att den rättsliga

och icke den administrativa indelningen skulle läggas till grund för tomternas upptagande

i tomtboken. Härför talade visserligen åtskilliga skäl med avseende å tomtbokens karaktär

av rättslig urkund. Men å andra sidan medförde detta icke obetydliga olägenheter

med avseende på registrets användbarhet för administrativa ändamål. Det torde förtjäna

undersökas, huruvida icke den administrativa indelningen skulle kunna följas i tomtboken,

men det ändå genom lämpligt anteckningssystem skulle kunna sörjas därför, att dess

lämplighet för rättsliga'' ändamål fullt bevarades.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att enligt kommitterades förslag

under en mångårig övergångstid av bristande överensstämmelse mellan rättsliga och

administrativa förhållanden i städernas fastighetsindelningar markredovisningen skulle grundas

uteslutande å de rättsliga förhållandena, vilket från städernas synpunkt måste anses

synnerligen olämpligt, då ju därigenom under samma övergångstid dessa till stor del skulle

gå förlustiga fördelen av fastighetsregistret.

Lilienberg och Södergren: Att registret omfattade de enheter, som rättsligt sett hörde

tillsammans, vore ju ett statsintresse, och det kunde således knappast förvåna, att kommitterade

föreslagit dessa enheter som utgångspunkter för registreringen. Men då de

rättsliga enheterna mycket väl kunde redovisas i ett register, där indelningsgrunden vore

den administrativa uppdelningen av jorden, torde det få anses som ett städernas intresse,

att registreringen skedde efter den sistnämnda grunden.

Cavalli: Emot det nya fastighetsregistret hade av Lilienberg och Södergren annjärkts,

att det enligt deras uppfattning borde utgå från den administrativa och ej, på sätt av

kommittén föreslagits, från den rättsliga indelningen. Huru önskvärt det under andra förhållanden

kunde vara, om denna anmärkning vunne beaktande, ville det dock synas, som

om kommitterades förslag i denna del vore fullt obefogat, så länge registrets egentliga

uppgift vore att tjäna till underlag för de fastighetsböcker, i vilka rättsliga förhållanden

rörande fast egendom inskreves.

Magistraten i Östersund med instämmande av Konungens befallningshavande i Jämtlands

län: I förslaget vore den rättsliga och icke den administrativa indelningen lagd till

grund för registerföringen. Då emellertid önskvärt vore, att registret komme till nytta

även för andra än rent rättsliga ändamål, syntes det magistraten böra göras till föremål

för utredning, huruvida icke genom anteckningar och hänvisningar i registret detsamma

skulle kunna omfatta såväl den rättsliga som den administrativa indelningen av mark,

varå den sistnämnda vore gällande.

Magistraten och byggnadsnämnden i Gävle: Då fastighetsregistrets huvudsakliga uppgift

skulle vara att tjäna såsom underlag för fastighetsboken, måste registret, såsom föreslagits,

uppläggas i enlighet med den rättsliga fastighetsindelningen och ej efter den administrativa.

I detta sammanhang anföres vidare: I Gävle hade mycken oreda i fastighetsförhållandena

orsakats just därav, att vederbörande ej haft klart för sig skillnaden mellan

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

15

114

rättslig och administrativ fastighetsindelning utan exempelvis använt beteckning enligt

senaste fastställda tomtindelning på äldre fastigheter, vilka ej ännu blivit och antagligen

aldrig komme att bliva reglerade enligt samma tomtindelning. Vidare hade exempelvis

under 1880-talet av dåvarande stadsingenjören upprättats en på nymätning grundad karta

över Sörby, där vretar och vretandelar, utan hänsyn till den bestående rättsliga indelningen,

allenast efter dåvarande innehavet sammanförts under nya nummer, varenligt

jämväl en ny jordebok upplagts. Varken kartan eller jordeboken både varit föremål för

prövning eller fastställelse, varav följden blivit, att fastigheterna å Sörby hade dels en

rättslig beteckning, den så kallade gamla nummerordningen, efter vilken fastighetsboken

vore upplagd, och dels en ej fastställd men i det dagliga livet ofta brukad annan beteckning,

den så kallade nya nummerordningen. Att härigenom oreda och fara för rättssäkerheten

uppkommit och fortfarande kunde uppkomma torde vara uppenbart. Härjämte

skulle genom en hel del andra exempel kunna visas, hurusom stadsingenjörerna i Gävle

ej förstått betydelsen av den rättsliga fastighetsbeteckningen utan .exempelvis sammanfört

i samma ägares hand befintliga delar av olika fastigheter till en fastighet, utan att vederbörande

myndigheters'' beslut härom påkallats. Dylika manipulationer kunde få de mest

ödesdigra följder för rättssäkerheten och fastighetskrediten.

T. f. stadsingenjören i Gävle Gunnar Sjöberg: Att såsom skett giva den judiciella

indelningen avgjort vitsord såsom grund för registret syntes riktigt. Denna indelning vore

det, varpå de ekonomiska värdena, fastighetskredit m. m. byggde, varförutom registrets

huvuduppgift nödvändigt krävde sådan anordning. Sammansmältningen de olika indelningarna

emellan torde med tiden så småningom ernås.

Byråchefen Hamna: Då fastighetsregistrets ändamål vore att bilda underlag för inskrivningar

rörande sakrätter till fast egendom, vore det givetvis nödvändigt, att detsamma först och

främst upptoge de fastigheter, till vilka de rättigheter hänförde sig, som vore föremål för

inskrivning, eller med andra ord redovisade den rättsliga indelningen. Att uti samma

register söka redovisa fastigheterna både efter den rättsliga och administrativa indelningen

befarade Hamrin lätt kunna leda till misstag och bliva synnerligen olämpligt på orter,

där den administrativa indelningen så att säga svävade i luften. Kommitterade hade i

denna del upplyst, att de administrativa indelningarna ofta uppgjorts på sådant sätt, att

de ej kunnat genomföras oförändrade utan måst jämkas, därest de ej helt och hållet

upphävts, och att deras genomförande, där sådant överhuvud kunnat ifrågakomma, mången

gång varit förenat med avsevärd tidsutdräkt. Hamrin hölle före, att dessa förhållanden

vore synnerligen vanliga. Anledningen till desamma borde givetvis sökas däri, att genomförandet

av stadplanerna befunnits förenat med alltför stora kostnader, men ofta torde det

även visat sig, att förutsättningen för den fastställda planen befunnits otillfredsställande

eller med andra ord att det kartmaterial, som begagnats, visat sig bristfälligt. De ändringar,

som av dessa förhållanden påkallades i själva planerna, måste givetvis följas av

motsvarande ändringar i registret. Erfordrades sådana i någon större utsträckning, måste

otydlighet bliva följden. Kommitterades förslag till registersystem innebure dessutom den

fördel som läge däri, att detsamma återgåve utvecklingen, varigenom tillfälle bereddes att

vid förekommande behov lätt kunna åstadkomma erforderliga utredningar.

llf,

Svenska stadsförbundets beredning: Överhuvud kunde mot kommitterades förslag till

tomtbok anmärkas, att det icke fyllde de anspråk på överskådlighet, som måste stiillas

på ett register av denna arl. Med sina olika bihang samt sak- och namnregister torde

det komma att erbjuda betydande svårigheter såväl för registerföraren som för de utomstående,

vilka för upplysningar behövde anlita detsamma, utan att dock innehålla alla de

uppgifter, som kunde vara av betydelse för fullständig kännedom om eu viss fastighet.

Konungens befallningsliavande i Gottlands län funne de anmärkningar mot tomtboken,

som svenska stadsförbundet framställt, befogade.

Konungens befallningsliavande i Örebro län: Kommitterades förslag att särskilt upplägg

skulle finnas för varje rättsligt innehav föranledde, att fastighetsregistret bleve onödigt

vidlyftigt, bruste i överskådlighet och åstadkomme stort besvär vid användandet.

Magistraten i Falun: Magistraten ville påpeka det olämpliga i bestämmelsen, att

högst fyra inom samma kvarter belägna tomter skulle kunna upptagas å ett upplägg samt

att dessa tomter då skulle hava nummer i följd var efter annan. I Falun funnes fastigheter

i samma persons ägo, som utgjordes av flera än fyra tomter och där tomtnumren

icke vore i fortlöpande följd.

Svenska stadsförbundets beredning: Kommitterade hade föreslagit, att varje registerenhet

i allmänhet skulle uppföras på särskilt upplägg i tomtboken. Då boken härigenom

utan motsvarande nytta nödvändigtvis bleve synnerligen omfattande och svårhanterlig,

hade det synts beredningen önskvärt, att de särskilda enheterna måtte grupperas efter

någon gemensam indelningsgrund. Kvarteret torde härför vara synnerligen lämpligt. Det

vore till läge och omfattning fastställt och finge icke ändras i annan ordning än stadsplanelagen

föreskreve. I allmänhet torde tomterna inom ett vanligt kvarter få rum på

två öppningar i tomtboken. Avsattes för varje kvarter ytterligare två reservöppningar,

vunnes tillräckligt utrymme för erforderliga ändringar och omföringar. Tomtbokens omfattning

kunde genom en sådan uppställning utan olägenhet högst väsentligt inskränkas.

Konungens befallningsliavande i Gottlands län delar denna mening.

Davidson: Kvarteret som upplägg vore synnerligen lämpligt. Det vore av Kungl.

Maj:t fastställt och finge icke ändras utan i behörig ordning. Om tomterna därinom vore

många eller få inverkade icke på registreringen. Tomternas antal inom kvarteret finge i

allmänhet med lätthet plats på tvenne öppningar i tomtboken, som, jämte en eller högst

två reservöppningar, icke komme att bliva voluminös och ohanterlig.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västerås finna vad Davidson anfört om att kvarteret

vore synnerligen lämpligt såsom upplägg beaktansvärt.

Magistraten i Östersund med instämmande av Konungens befallningsliavande i Jämtlands

län: Föreskriften att varje registerenhet i allmänhet skulle uppföras på särskilt

uPPlägg i tomtboken komme att utan motsvarande förmån medföra den olägenheten, att

boken bleve synnerligen omfattande och besvärlig att handhava. Registerenheterna syntes

därför böra sammanföras till kvarter, som ju enligt stadsplanelagen vore till läge'' och

Upplägget.

no

gränser bestämt. Ett lämpligt antal upplägg, förslagsvis fyra, torde vara fullt tillräckligt

för vart kvarter. Tomtboken saknade i vart fall den överskådlighet, som man haft skäl

fordra av densamma. Den komme ock att erbjuda stora svårigheter vid inhämtande av

upplysningar ur densamma.

Magistraten i Ronneby (som anser att all i stadsplanen ingående mark bör upptagas

i tomtboken): Kvarteren skulle utgöra synnerligen lämpliga upplägg. Aven beträffande de

kvarter, som blivit indelade i tomter, borde sådana upplägg vara tillfredsställande, då

tomterna i kvarteren sällan vore flera än att de kunde få rum på ett par upplägg. Härigenom

skulle registret bliva mindre stort och mera lätthandterligt än om varje tomt erhölle

sitt särskilda upplägg.

Magistraten i Falköping: Kvarteren och gatorna och dylikt enligt den fastställda «

stadsplanen borde utgöra stomme och upplägg för registerenheterna.

Magistraten i Umeå ville rörande upplägget för registerenheterna framhålla, att

kvarteret som upplägg vore synnerligen lämpligt. Detsamma vore av Kungl. Maj:t fastställt

och finge icke ändras. Om tomterna därinom vore flera eller färre inverkade naturligtvis

icke på registreringen.

Lilienberg och Södergren: För att ej få registret allt för stort och ohanterligt, vore

det lämpligt att sammanföra vissa grupper av fastigheter. Sålunda borde »i tomtboken»

ett kvarter och ej varje tomt ha sitt särskilda upplägg. Genom att ävenledes upplägga

»jordeboken» på motsvarande sätt skulle man vinna en välbehövlig förenkling i det föreslagna

registret.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lidköping: Tomtboken bleve alltför stor och svårhanterlig

därigenom att varje registerenhet uppfördes å särskilt upplägg, vilken olägenhet

i väsentlig mån torde utjämnas genom att kvarteret, som vore en fastställd enhet och ej

utan särskilt tillstånd kunde ändras, toges till indelningsgrund.

Byråchefen Eriksson fann det mest praktiskt och redigt, att kvarteren inom stadsplanen

och eventuellt vissa fastigheter utom stadsplanen sammanslagna efter äldre nummer,

namn, ägare eller annorledes finge utgöra registerupplägg, medan varje tomt eller

annan nu befintlig fastighet finge i upplägget upptagas under särskilt registernummer.

Därigenom och genom iakttagande av att all i stadsplanen ingående jord upptoges i en

avdelning, vunnes avsevärd förenkling i registrets uppställning, uppläggande och förande,

vissa tabeller eller blanketter kunde troligen undvaras och därigenom arbete och kostnader

inbesparas. Hela registret bleve, därest de nu untvdda förenklingarna genomfördes,

på det hela mera lättfattligt och överskådligt samt därigenom mera tillfredsställande för

den stora allmänhet, som huvudsakligen skulle bekosta och använda detsamma.

skall längden å Svenska stadsförbundets beredning: Tomtboken borde innehålla uppgifter angående

Sr upptaga*1 längden av de däri registrerade områdenas olika sidor. Denna sistnämnda fordran måste

tomtboken? fasthållas särskilt ur synpunkten av att tomtboken skulle kunna göras användbar för enskilda

personer, som önskade inlåta sig i rättsförhållanden med avseende på stadsfastigheter.

Vad som vid köp bl. a. bestämde en tomts värde vore exempelvis fasadlängden

och djupet. Det måste under sådana förhållanden anses synnerligen önskvärt, att fullt

tillförlitliga uppgifter härom stode att hämta ur den offentliga urkund, dit de enskilde i

117

övrigt vore hänvisade för erhållande av upplysningar i sådana angelägenheter. Det borde

för övrigt anmärkas, att lagberedningen förutsatt, att fastighetsboken skulle upptaga

längden av tomts särskilda sidor (se förslag till kungörelse med närmare föreskrifter

om fastighetsbok), därav givetvis skulle nödiggöras en föregående anteckning i

registret.

Davidson anmärkte, att i formulärförslaget icke funnes inrymt plats för uppgift om

längden å tomtens eller områdets olika sidor. Från tjänstemannasynpunkt vore det bekvämt

att slippa dessa mången gång rätt besvärliga och ansvarsfulla uppgifter, men från

allmänhetens sida skulle saknaden av uppgifterna förringa betydelsen av registret. Uppgifterna

bidroge avsevärt till tomtens individualisering och praktiskt och ekonomiskt vore

längduppgifterna det, som vanligen först efterfrågades. ''Fasadens längd utgjorde delvis

tomtens värde och djupet dess möjlighet för mer eller mindre bebyggande. Svårighet

för den erfarne tjänstemannen att angiva måtten i olika väderstreck förefunnes icke.

Drätselkammaren i Örebro med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten

därstädes: Drätselkammaren fann sig böra i anslutning till Davidsons påpekande, att i de av

kommitterade upprättade registerformulären icke funnes inrymd plats för uppgift om längden

av tomtens eller områdets olika sidor, särskilt framhålla betydelsen av att dylika

uppgifter infördes i blivande fastighetsregister. De bestämmelser härom, som nu återfunnes

dels i §§ 9 och 11 av förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång

till fast egendom och i § 4 lagen den 1-1 juni 1907 angående inskrivning av tomträtt

med mera, syntes för den skull icke böra, såsom kommitterade föreslagit, borttagas.

Magistraten i Härnösand: De många och omständliga formulären gjorde registret

alltför voluminöst och svårhanterligt och medgåve icke den överskådlighet, som med ett

register avsåges. A andra sidan inrymde ej formulären plats för vissa anteckningar, som

däri borde förekomma. Detta gällde särskilt formuläret till tomtbok, vilket icke hade

någon kolumn, avsedd för uppgift om tomtens olika sidor. Enligt kommitterades förslag

till kungörelse om ändring av vissa bestämmelser i förordningen angående lagfart å fång

till fast egendom, skulle skyldigheten för den, som sökte lagfart å gård eller tomt i stad,

att visa längden av tomtens särskilda sidor upphöra. Om kommitterades förslag till tomtbok

och berörda ändring i lagfartsförordningen komme att godkännas, skulle således uppgift

om en tomts särskilda sidor förekomma varken i tomtboken eller fastighetsboken för

staden. Sådan ofullständighet borde undvikas. Tomtboken, som enligt kommitterades

förslag skulle i viss kolumn innehålla uppgift om den inskrivna tomtens areal, borde i

samma kolumn lämna upplysning om tomtens sidolängder. Saknaden därav skulle betydligt

förringa registrets betydelse.

Magistraten i Östersund med instämmande av Konungens befallningshavande i Jämtlands

län: Tomtboken borde ock innehålla uppgifter om längden av de registrerade områdenas

särskilda sidor. Dessa upplysningar läge ju till grund för jordvärdets bestämmande,

och det syntes vid sådant förhållande vara en billig fordran, att tillförlitliga uppgifter

i berörda avseende stode att hämta ur den offentliga handling, från vilken allmänheten

vore hänvisad att i andra avseenden inhämta upplysningar rörande sådana förhållanden.

Konungens befallningshavande i Hallands län: Enligt formuläret för tomtboken skulle

denna icke komma att angiva längden av en tomts olika sidor. Uppgift härutinnan torde

dock icke för en spekulant å tomt vara utan praktiskt värde, även om enligt kommitténs

118

förslag 9 § i förordning angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875

skulle komma att undergå den förändring, att dylik uppgift icke vidare behövde lämnas,

då lagfart å tomt söktes.

Konungens befallningshavande i Örebro län: Emot kommitterades förslag till formulär

för fastighetsregister hade med fog anmärkts, att i det föreslagna formuläret saknades en

del uppgifter, som vore av stor betydelse, då upplysningar söktes i detsamma, t. ex. uppgifter

om tomtens längd vid gata m. m.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lidköping: Det skulle nog vara till stor fördel,

om i tomtboken förutom arealen även lämnades uppgift om tomtens fasadlängd, djup och

i allmänhet måttet på alla rätlinigt sidor.

Magistraten i Skövde: Mot formulärförslaget anmärktes, att i detsamma icke funnes

inrymd plats för uppgift om längden å tomtens eller områdets olika sidor. Detta innebure

en ofullständighet i förslaget. Dessa uppgifter bidroge i avsevärd grad till tomtens

individualisering, och från praktisk synpunkt hade dessa längduppgifter sin stora

betydelse.

Lilienberg och Södergren: Registret borde innehålla uppgifter om egendomarnas

rättsliga förhållanden i alla avseenden. Sålunda icke blott fastigheternas arealer utan

även deras gränslängder och i samband med stadsplanerna fastställda gatuhöjder och

särskilda bestämmelser med avseende å sättet för byggnadstomternas användande och

andra tekniska bestämmelser, vilka rättsligt sett för tomten hade stor betydelse.

§ 39.

Davidson: Ett idealiskt mål vore naturligtvis, om registret kunde så uppläggas, att

detsamma icke erfordrade särskilt sakregister. Kommitterade hade i detta avseende med

sina olika sak- och namnregister icke lyckats. Om, såsom Davidson tänkt, uppläggen

för såväl tomt- som jordeboken finge en löpande nummerföljd inom lämpligt område,

t. ex. stadsdel, ägotrakt eller församling, bleve det för den något invande registerföraren

icke svårt att direkt finna den fastighet som söktes. För att bekvämt kunna betjäna

allmänheten, borde dock ett adressregister finnas, vars uppställning möjligen kunde överlämnas

till registeruppläggaren för varje särskilt samhälle.

Drätselkammaren i Örebro med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten

därstädes: Davidson hade framhållit, att det skulle vara ett idealiskt mål, om fastighetsregistren

kunde så uppläggas, att särskilda sakregister bleve obehövliga. Drätselkammaren

ville naturligtvis instämma uti detta stadsingenjörens uttalande, men funne

sig tillika böra framhålla, att om också det torde gå för sig beträffande jorden inom

stadsplanen med uppläggens ordnande i nummerföljd på sätt Davidson föreslagit, det

dock beträffande den övriga jorden syntes vara erforderligt dels att de särskilda jordägorna

av vederbörlig myndighet åsattes namn och dels att till fastighetsregistret för dem

utarbetades sakregister.

Om jordeboken.

§ 40.

Magistraten i Östa-sund med instämmande av Konungens befallningshavande i Jämtlands

län anmärker, att jordeboken borde kunna göras enklare och mera överskådlig på

sätt i fråga om tomtboken blivit av magistraten anmärkt.

Svenska stadsförbundets beredning: Jordebokon torde kunna göras väsentligt enklare

och mera överskådligt än kommitterade föreslagit. I regeln torde större enheter än

registerenheten böra väljas såsom upplägg. Bland annat sådana genom styckning av

äldre ägoområden bildade fastigheter, som fortfarande i det allmänna medvetandet ansåges

äga en viss samhörighet, torde sålunda kunna uppföras på gemensamt upplägg. Då förhållandena

i olika städer uti detta hänseende företedde stora olikheter, syntes det emellertid

knappast möjligt att författningsmässigt angiva, när sådant sammanförande skulle

tillåtas, utan borde detta bliva beroende av magistratens prövning i varje fall.

Konungens befallningshavande i Gottlands län funne de anmärkningar mot jordeboken,

som svenska stadsförbundet framställt, befogade.

Davidson: Uppgifterna i jordeboken borde göras mera sammandragna och överskådliga

än vad kommitterades förslag visade. Detta vunnes, om vissa härför lämpliga enheter

sammanfördes i ett upplägg. I varje stad funnes sådana lämpliga fastighetsenheter,

nämligen styckade delar av äldre jordägor, som mycket väl kunde registreras i ett upplägg-

Dylikt upplägg komme att fullt systemmässigt motsvara hemmansnumret i jordregistret

för landet och kvarteret i tomtboken. Som av såväl kommitterades tomtbok

som jordebok syntes, utgjorde registerenheten i allmänhet ett upplägg. Härigenom, jämte

nödiga reservblad och särskilda sakregister, komme registret att svälla ut till otrolig

storlek. Det bleve därigenom ohanterligt och försvårade efterforskningar. I en fastighetsbok

kunde anordningen med en enhet som upplägg vara förklarlig, tv i dylik bok

antecknades alla förändringar om äganderätten, inteckningar m. m., men i ett jordregister,

varest egentligen inga andra tillägg gjordes än de, som avsåge ändring av själva fastighetens

område, borde icke större utrymme tilltagas än som för ändamålet vore lämpligt och behövligt.

Drätselkammaren i Örebro med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten

därstädes: Drätselkammaren ansåg, att vissa sammanföringar å ett upplägg lämpligen borde

kunna ske i de fall, där jordeboken upplades av fullt sakkunnig person och av denne

framställt förslag om viss sammanföring vunne magistratens godkännande, men att eljes,

såsom kommitterade föreslagit, varje registerenhet borde erhålla särskilt upplägg.

§ 43.

Svenska stadsförbundets beredning anmärker, att det vore av vikt, att längduppgifter

för de olika områdena finge inflyta i jordeboken, åtminstone för fall, då område hade

rätlinjiga sidor.

Stadsmyndigheterna i Örebro synas dela denna uppfattning; jämför dessas varande

i fråga om längden av tomts sidor.

§ 46.

Byråchefen Hamrin ifrågasätter, huruvida icke stadgandet borde förtydligas därhän,

att under detsamma med visshet även komme att falla rågångsförrättringar i allmänhet

och även sådana, som hölles i sammanhang med registerkartas upprättande.

§ 49.

Se yttrande vid § 39.

Om förandet av tomtförändringslängden.

Att denna längd i en del yttranden anses böra kunna ersättas med anteckningar i

registret är tidigare anmärkt (se yttranden vid § 23).

Samfällda undantag

böra

upptagas i tomtoch,

jordebokcn.

''Skola gator o. d.

upptagas i tomt

boken?

120

Om förandet av ägoförteckningarna enligt formulären 6 och 7.

§ 52.

Här må erinras därom, att i de utlåtanden, vari förordats, att planlagd jord skulle

upptagas i en avdelning av registret och övrig mark i en annan, tillika framhållits, att

vägar m. m. skulle upptagas i endera av dessa avdelningar, efter deras belägenhet (se

yttranden vid § 32).

Svenska stadsförbundets beredning: En betydelsefull förenkling i registerföringen vore,

om de å det icke planlagda stadsområdet befintliga samfällda undantag av jord samt

vägar o. d. kunde uppföras i jordeboken såsom särskilda enheter. Härigenom undvekes

de vidlyftiga och med en dylik anordning till synes obehövliga förteckningar över sådan

jord, vilka i kommitterades förslag förutsattes. Enligt beredningens mening behövde

upptagandet av berörda jord i jordeboken icke vålla avsevärda svårigheter.

Konungens befallningshavande i Gottlands län delar denna mening.

Davidson: Å stadsägorna befintliga samfällda undantag av jord och dylikt, som

förorsakat kommitterade flere omständliga förteckningar, ''borde helt enkelt i vanlig ordning

registreras som särskilda enheter i jordeboken med den anteckning om äganderätten med

mera, som funnes att tillgå.

§ 53.

Svenska stadsförbundets beredning: De i st-adsplanen ingående gator, torg, allmänna

platser o. d. borde lämpligen redovisas i tomtboken. Härigenom vunnes dels det syftet,

att all planlagd mark funnes redovisad i en urkund, dels undvekes de invecklade och

svåröverskådliga förteckningar över sådan mark, som av kommitterade föreslagits. Beredningen

hade för sin del övertygat sig om, att registrering. av gatumark på sätt nu an■tytts

icke behövde bereda särskilda svårigheter utan väl läte sig genomföras. Gator,

torg, allmänna platser o. d. kunde lätteligen ordnas såsom huvudgrupper för sig i slutet

av tomtboken.

Davidson: Jord i gator, torg och allmänna platser o. d., enligt stadsplanen, borde

helt hänföras till tomtboken. På samma gång man härigenom finge all jord inom stadsplanen

i en bok, undvekes de föreslagna och omständliga förteckningarna om gator, torg

och dylikt.

Gemensamma bestämmelser.

§ 56.

Kammarkollegium: Med anledning av vad i bland andra förevarande § föreslagits i

fråga om ägoutbyte mellan stadsäga och jord å landet samt med hänsyn till den osäkerhet,

som rådde huruvida, i händelse av utbyte av ägor tillhörande skilda förvaltningsområden,

därmed följde förändring i administrativa indelningen för de utbytta ägorna, ansåge sig

kollegium, under erinran om vad i § 86 i 1911 års förslag till lag om skifte av jord

föreslagits, böra framhålla behovet av att fastighetsregisterkommitténs förslag måtte fullständigas

med ett stadgande i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet i sagda § 86.

121

8 63.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Kontoret

ville anmärka, att, om alla förändringar .skulle införas å registerkartan, det nog ofta

komme att visa sig, att densamma därigenom bleve så otydlig, att den nästan kunde

anses oduglig för sitt ändamål.

8 66.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län: De skyldigheter, som lagts å Konungens

befallningshavande samt magistrater och stadsstvrelser, syntes i en del fall onödigt

betungande och torde i varje fall komma att kräva ett väsentligt tillskott i arbetskraft

hos vederbörande myndigheter, varjämte tvivel kunde råda, huruvida nämnda skyldigheter

på ett tillfredsställande sätt ens kunde av vederbörande fullgöras.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Genom denna bestämmelse

skulle på länsstyrelserna överflyttats åligganden, som i övriga städer tillhörde den lokala

myndigheten. Då behöriga fullgörandet av vissa av dessa åligganden nog förutsatte

rättslig utbildning samt sådan i allmänhet icke förefunnes hos styrelserna för de samhällen,

varom nu vore fråga, torde vidkommande åligganden av sådan beskaffenhet bliva

nödigt, att desamma handhades under länsstyrelsernas överinseende. Däremot saknades

anledning att på länsstyrelserna överflytta de enligt §§ 11, 20 och 29, punkt 1, magistraten

tillkommande bestyr, då dessa endast bleve rena handräckningsåtgärder.

Konungens befallningshavande i Älvsborgs län: Genom de ifrågavarande författningsförslagen

öppnades ett nytt vidsträckt område för Konungens befallningshavandes verksamhet.

Flere av de ärenden, som sålunda ålades Konungens befallningshavande, vore

väl av beskaffenhet att icke för sin handläggning kräva tidsödande arbete utan endast

medföra en ökning i de löpande expeditionsgöromålen. Hit hörde exempelvis de talrika

fall, i vilka Konungens befallningshavande hade att efter rekvisition av lantmätare infordra

för fastighetsregister eller därtill hörande kartor erforderliga urkunder, eller eljest

tillhandagå med anskaffande av utredning. Någon betänklighet mot att i författningarna

ålägga Konungens befallningshavande dessa ärenden kunde således ej finnas, om det

över huvud taget vore nödigt att anlita en sådan omväg. Eljest ville det synas, som

den i Kungl. förordningen den 4 december 1908 angående sättet för skriftväxling mellan

domstolar med flera myndigheter i tjänsten rörande ärenden stadgade ordning skulle

kunna tillämpas även där fråga vore om myndigheter i städer under landsrätt eller

köpingar och liknande samhällen, och Konungens befallningshavandes ingripande påkallas

först i fall av tredska eller försumlighet från sistnämnda myndigheters sida. Annorlunda

ställde sig saken i fråga om förslagen att för stad under landsrätt samt köpingar och

andra samhällen å landet, där byggnadsstadgan för rikets släder eller lagen om stadsplan

och tomtindelning ägde tillämpning, åt Konungens befallningshavande överlåta allt vad

i fråga om fastighetsregisters upprättande med mera ålåge magistrat. Här erfordrades i

många fall ej endast en djupgående förfarenhet i hithörande vidlyftiga lagstiftning och ett

arbete, som krävde mycken tid och oavlåtlig uppmärksamhet, utan ock en så grundlig kännedom,

om samhällets tomter, gator och stadsägor med mera, som svårligen kunde förvärvas

och i fortsättningen bibehållas av andra än på platsen boende. För mindre samhällen,

vilkas ekonomiska bärkraft icke kunde medgiva anställande inom deras styrelse av avlönad

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

16

122

juridiskt bildad medlem, torde den ifrågaställda anordningen möjligen kunna tillrådas, då

någon annan utväg knappast torde kunna utfinnas, och arbetet med deras fastighetsregister

måhända ej bleve mera omfattande, än att de kunde läggas till den mångskiftande

mängden av Konungens befallningshavandes övriga göromål. Men för städer och

större köpingar och municipalsamhällen, av vilka senare funnes flera med invånarantal

överstigande många av de mindre städernas, kunde enligt Konungens befallningshavandes

mening det ifrågavarande åliggandet icke utan våda för dess noggranna fullgörande uppdragas

åt Konungens befallningshavande.

§ 67.

Byråchefen Hamrin: I anledning av stadgandet i denna paragraf hade förste lantmätaren

i Malmöhus län ifrågasatt, dels att underrättelse om timad förändring borde meddelas

på sådant sätt, att kartan av vederbörande förrättningsman redovisades till länets lantmäterikontor

i två exemplar, därav det ena, föisett med de ändrade registerbeteckningarna

samt åtföljt av utdrag av fastighetsregistret, av förste lantmätaren skulle översändas till

stadsstyrelsen, dels huruvida det dubbla förandet av fastighetsregistret, som här avsåges,

komme att uppväga därmed förenade kostnader. I anledning av vad förste lantmätaren

anfört beträffande skyldighet för förrättningsmannen att redovisa karta i två exemplar till

lantmäterikontoret ville Hamrin erinra, att förändring kunde ske även utan föregående

lantmäteriförrättning samt att förste lantmätarens förslag i denna del därför ej kunde

anses lämpligt. Beträffande förste lantmätarens erinran i fråga om kostnaderna för registrets

förande på två håll torde, vid det förhållande att tillgång till ett exemplar av

registret även i orten vore erforderligt, någon annan utväg till förhållandenas ordnande

knappast finnas. Vad emellertid anginge städer under landsrätt föreställde sig Hamrin,

att de knappast komme att begagna sig av den i förslaget öppnade utvägen att få

registret fört av förste lantmätaren, och komme i sådan händelse i avseende å dessa

något förande av registret på två orter icke i fråga.

Se ock yttrande vid § 63.

§ 68.

Byråchefen Hamrin delade kommitterades uppfattning därom, att någon skyldighet för

domhavanden att för införing å registerkartan av skedda förändringar anlita tekniskt biträde

särskilt med hänsyn till kostnadsfrågan icke borde stadgas. Men då skeende förändringar

torde kunna få den omfattning, att domhavandens kartbehov på ett tillfredsställande sätt

icke bleve löst genom den föreslagna anordningen, funne sig Hamrin böra ifrågasätta,

huruvida icke föreskrift borde meddelas om periodvis komplettering av domhavandens

exemplar av kartan, och huruvida kostnaderna härför icke skulle kunna åläggas vederbörande

samhälle. Till ytterligare stöd för denna mening ville Hamrin erinra därom, att

det i motsatt fall kunde bliva rätt betungande för domhavandena att ansvara för en

mängd små kartor, att hos alla knappast kunde förutsättas intresse för kartornas ordnande

på lämpligt sätt samt att en eller annan karta lätt kunde förkomma.

Se ock yttrande av Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län vid

§ 66.

12:5

§ 69.

Av en del förut återgivna yttranden framgår, att man funnit det önskvärt, att regist.

reringen kunde ske på ett enklare sätt än föreslagits, och tiar därvid framhållits, att ett

sådant enklare register kunde föreskrivas för alla stadsliknande samhällen samt att det

vore en fördel, om lika bestämmelser kunde meddelas för alla dylika samhällen.

Svenska stadsförbundets beredning: Någon anledning att för ifrågavarande samhällens

fastighetsregistrering tillämpa två olika förfaringssätt förelåge enligt beredningens åsikt icke

annat än möjligen beträffande de områden som, utan att bilda munieipalsamhällen, hade

tomtindelning såsom i stad. De skäl, som av kommitterade anförts för ordnande av

vissa stadsliknande samhällens registrering efter andra grunder än de för stad gällande,

syntes nämligen i och för sig föga vägande och torde helt bortfalla, därest nödiga och

möjliga förenklingar i städernas registrering iakttoges.

Davidson: Register för här ifrågavarande samhällen borde upprättas i likhet med

vad för stad stadgades.

Municipal/''ullmäktige i Ljungby köping: Enligt kommitténs förslag skulle vissa stadsliknande

samhällens registrering verkställas efter andra grunder än de för stad gällande.

Någon anledning att i berörda avseende meddela olika bestämmelser för städer och

stadsliknande samhällen förefunnes knappast.

Se ock yttrande av Hamrin å sid. 127 ff.

Municipalstämman i Borgs villastad framhåller, att municipalsamhället ansåge sig

under de närmaste tio åren icke vara i behov av något fastighetsregister, enär den areal,

som utgjorde samhällets område, efter skedd avsöndring från stamhemmanet vore fullständigt

indelad i byggnadstomter och gator enligt av Kungl. Maj:t fastställd stadsplan.

Municip alstämman och municipalnämnden i Kyrkesund och Björholmen: För samhällets

vitt åtskilda fem fisklägen ansågs förslaget i dess helhet oantagligt.

Munidpalstämman oeh municipalnämndens ordförande i Skillinge: Då samhället läge

i underhandling om utvidgning och reglering av dess plan, så ansåges att för tillfället det

föreslagna registret ej måtte komma till tillämpning.

Konungens befallning shav ande i Väster norr lands län tilläte sig framhålla, att det synnerligast

för ett municipalsamhälle med större utvecklingsmöjligheter torde vara av stor

betydelse att så tidigt som möjligt över dess område upprättades en register- eller översiktskarta

med därå grundat fastighetsregister, vari icke blott noggranna uppgifter om

samhällets gränser och tomtindelning funnes införda utan även inträffande ändringar i

rättsförhållandena rörande jorden inregistrerades.

Munidpalstämman och municipalnämnden i Skönsmon: Med hänsyn till dels den dubbelbeskattning,

munieipalsamhällen, som icke utgjorde egna kommuner, vore underkastade,

vilken beskattning redan i många fall vore rätt betungande och som skulle bliva det i

ännu högre grad, om samhället nödgades, kanske vid en ogynnsam tid, åtaga sig kostnader

för registerkarta över dess område och därför behövliga mätningar, dels ock övriga

kostnader, som vore förenade med förslagets genomförande, hemställdes, att municipalsamhälle

måtte få rätt att själva besluta, när registrering av dess fastigheter skulle ske

enligt för stad gällande grunder och ej mot eget avstyrkande kunna åläggas densamma.

124

Municip alnämnden och municipalstämman i Hästveda: Med hänsyn därtill att Hästveda

såväl som flera andra samhällen icke hade sin tomtindelning så anordnad med

kartor och beskrivningar som för fastighetsregistrets förande skulle anses erforderliga, på

samma gång som inom samhället ifråga troligen ingen person funnes äga kompetens för

registrets förande, skulle detta bliva alltför betungande Och vad det i övrigt vidkomme

Hästveda samhälle, så vore detsamma huvudsakligen beläget å ofri grund, nämligen å

klockareboställe, varå äganderätten till jorden för närvarande icke kunde förvärvas.

Skyldighet att föra fastighetsregister borde därför icke äga tillämpning förr än äganderätten

till jorden skulle kunna förvärvas. Därest förordningen skulle vinna tillämpning

å dylika samhällen, förordades sådana bestämmelser, att municipal- och därmed jämförliga

samhällen komme i åtnjutande av allmänna medel till bestridande av det huvudsakligaste

av dessa kostnader.

Kommunalnämnden och kommunalstämman i Lidingön; Förordningen angående fastighetsregister

för stad skulle äga tillämpning på köping endast i det fall, att Konungen

därom förordnade. För att ett sådant förordnande skulle givas, ansåge emellertid kommitterade,

att med hänsyn jämväl till den kostnad, som med registerkartas upprättande

vore förbunden, den förutsättningen borde gälla, att samhällets bebyggande mera väsentligt

fortskridit och att stadsplan och tomtindelning för samhället i dess helhet fastställts.

Vad Lidingö köping beträffade med dess egendomliga sammansättning av delvis spridda

villasamhällen och däromkring liggande stora sträckor av ren landsbygd, så torde det

säkerligen komma att dröja ganska länge, innan den nyssnämnda förutsättningen inträffade;

och hemställdes därför, att förordningen om fastighetsregister för stad, därest

en sådan komme att bliva utfärdad, tills vidare icke måtte få tillämpning på Lidingö

köping.

Kommunalfullmäktige i Töreboda: Registerföringen borde icke lämpligen överlåtas

åt förste lantmätaren, alldenstund tidsutdräkt och besvär ofta nog kunde bliva följden

för de från denne tjänstemans bostadsort längre avlägsna samhällena och registerföringen

i övrigt icke torde vara av mera invecklad art, än den borde kunna anförtros t. ex.

byggnadsnämndens ordförande i respektive samhällen.

Se ock yttranden vid § 3, bland dem särskilt yttrandet av ortsmyndigheterna i

Vara köping.

Byråchefen Eriksson ansåg, att det. sätt förslaget upptoge för upprättande av översiktskartan

över stad skulle och borde tillämpas även i fråga om köpingar, municipalsamhällen

och andra områden å landsbygden, för vilka enligt detta förslag särskilt jordregister

skulle uppläggas. Förste lantmätaren torde endast i få undantagsfall medhinna

upprättandet av karta och register för nyssnämnda områden, utan bleve det nödvändigt

att uppdraga även sådant arbete åt särskilt förordnad lantmätare.

§ 71.

Stadsfullmäktige i Karlshamn synas icke gilla, att lantmäteristyrelsens beslut i en

del frågor ej få överklagas.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens

hefallningshavande i Skaraborgs län: Enligt kommitterades förslag vore det överlämnat åt

lanlmäteristyrelsen att utan möjlighet till appell bestämma, huruvida en verkställd mätning

skulle godkännas i och för fastighetsregistret eller om nymätning genom lantmätare

skulle äga rum, vilket svårligen kunde anses för städerna tillfredsställande.

Bgggnadsnämnden i Vara med instämmanden av kommunalstämman och kommunalnämnden

därstädes: Om stadssamhällenas mätningsväsen skulle anses böra lyda under

lantmäteristyrelsen, torde rätt att överklaga lantmäteristyrelsens beslut böra stadgas jämväl

beträffande de frågor, som omförmäldes i 8, 9 och 11 §§ och av vilka särskilt den

i 8 § 2 mom. omförmälda, om nymätning för de områden, över vilka karta enligt siffermetoden

redan funnes upprättad, vore av stor betydelse för samhällena, därest kostnaden

för registerkartans uppgörande skulle huvudsakligen åligga dem.

§§ 72 och 73.

Byråchefen Hamrin: Förste lantmätaren i Södermanlands län hade beträffande de häri

föreslagna föreskrifterna om redovisning framhållit, att koneeptkartor och handlingar borde

redovisas till länens lantmäterikontor i likhet med andra förrättningsakter. Intet avgörande

skäl syntes honom tala för motsatsen, och i lantmäterikontorens arkiv funne akterna en säkrare

förvaringsplats än hos städernas myndigheter. Inom respektive samhällen borde

däremot finnas bestyrkta kopior av kartorna och avskrifter av handlingarna. Förste

lantmätaren i Malmöhus län hade erinrat, att alla förrättningar inom stadsägorna fortfarande

skulle redovisas till lantmäterikontoret. Dessa förrättningar, särskilt de, som

skulle fastställas, vore, i likhet med vad som gällde om lantmäteriförrättningar i allmänhet,

underkastade kontroll av förste lantmätaren. Därest den grundläggande registerkartan

ej på något sätt bleve redovisad till lantmäterikontoret, vore förste lantmätaren ej i tillfälle

att utöva denna kontroll. För detta ändamål syntes därför ett exemplar av kartan

böra ställas till lantmäterikontorets förfogande, och syntes det honom av stor betydelse

att så komme att ske. Enligt Hamrins mening bjöde rättssäkerheten, att exemplar av

registerkarta med tillhörande handlingar förvarades på olika orter. För redovisning av

ett exemplar därav till förvaring i länens lantmäterikontor utgjorde det av förste lantmätaren

i Malmöhus län påpekade förhållandet ett kraftigt skäl. För dylik redovisning

till lantmäteristyrelsens arkiv talade mest den kontroll, som därigenom och i samband

därmed föreslagen anordning komme att vinnas från det allmännas sida över fastighetsregistreringen.

I båda fallen tillkomme emellertid arbetet med införing av timade förändringar.

Då man särskilt med hänsyn härtill under nuvarande förhållanden knappast

torde kunna ifrågasätta, att ifrågavarande kartor och handlingar gjordes tillgängliga både

i styrelsens arkiv och å, lantmäterikontoren i länen, syntes i valet häremellan företräde

böra givas åt lantmäterikontoren. Önskvärd kontroll och likformighet torde kunna vinnas

genom inspektioner, och hoppades Hamrin, att lantmäteristyrelsen bleve satt i tillfälle att

anordna sådana i erforderlig utsträckning. Ordnande av förhållandena på sätt Hamrin

nu föreslagit stode även bäst i överensstämmelse med föreskrifterna rörande redovisning

av övriga lantmäteriförrättningar. Beträffande dessa gällde, att i regel endast laga skiften

skulle redovisas både till lantmäterikontoren i länen och till lantmäteristyrelsens arkiv.

Sekundära förrättningar skulle däremot endast redovisas till lantmäterikontoren i länen.

Otvivelaktigt vore inom städerna skeende jorddelningsförrättningar närmast att likställa

126

med sekundära förrättningar. Därest framdeles i anslutning till införande i landet av

fotografisk kartreproduktion beslut fattades om redovisning även till styrelsens arkiv

av sekundära förrättningar, syntes en sådan bestämmelse även böra omfatta förrättningar

av förevarande slag.

Byråchefen Eriksson: Med nutidens sätt för kartors fotografiska reproduktion syntes

ej hinder möta för att ett exemplar av varje nykarterat exemplar av översikts- eller registerkarta

insändes till såväl länets lantmäterikontor som till lantmäteristvrelsens arkiv.

A-jourhållningsritningarna skulle ske i varje stad på ett fotograferat exemplar av den

först karterade kartan och fotografier av den å-jourhållna kartan eller de blad därav,

för vilka sådant tarvades, insändas till länets lantmäterikontor t. ex. årligen och till lantmäteristyrelsen

t. ex. vart tredje år. Kostnaderna härför bleve jämförelsevis obetydliga.

Förslaget

till

Kungörelse

rörande ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 13 juni 1908

angående jordregister.

Konungens befallningshavande i Kronobergs lön: Förslaget föranledde icke någon

erinran, därvid dock förutsattes, att ersättning bereddes nödigblivande arbetsbiträden på

sätt och i den ordning, varom stadgades i cirkuläret den 9 juni 1911.

Förslaget

till

Förordning

med närmare föreskrifter angående särskilt jordregister med tomtbok eller

särskild tomtbok för vissa områden å landsbygden.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Anledning till någon erinran före

låg

icke, därvid dock förutsattes, att ersättning bereddes nödigblivande arbetsbiträden på

sätt och i den ordning, varom stadgades i cirkuläret den 9 juni 1911.

127

Byråchefen Hamrin: Otvivelaktigt vore anordnande av ett fastighetsregister, som kunde

'' anpassas efter de olika utvecklingsstadier, varuti köpingar och municipalsamhällen samt

därmed jämförliga orter befunne sig, en svårlöst uppgift. Enligt kommitténs förslag

komme fastighetsregistret för dessa samhällen och orter att bliva av tre olika tvper.

Kommitterade hade upplyst, att det skäl, som i främsta rummet legat till grund för deras

mening, att fastighetsregistreringen icke borde för alla köpingar och municipalsamhällen

äga rum enligt de för stad föreslagna regler, vore önskemålet att för de i ekonomiskt

avseende mindre utvecklade av dessa samhällen om möjligt kunna åstadkomma ett fastighetsregister,

som föranledde mindre kostnader än vad fallet bleve i städerna. På sätt i

annat sammanhang framhållits hade Hamrin emellertid funnit sig böra avstå från ovillkorlig

fordran på att registerkarta skulle upprättas efter siffermetod. Och då, under förutsättning

av att denna Hamrins uppfattning vunne beaktande, kostnaderna för fastighetsregistret

därigenom komme att väsentligt nedbringas, förringades härigenom ock i motsvarande

grad kommitténs motiv för särskilda regler rörande registreringen av köpingar

och municipalsamhällen. I avseende å beskaffenheten av den karta, som skulle användas

för registrering av sistnämnda samhällen, hade kommittreade framhållit, att, då densamma

ej såsom registerkarta i stad skulle ligga till grund för registreringen utan huvudsakligen

hade till syfte att förebygga, det fastigheter utelämnades eller dubbelfördes, att utmärka

skiljaktigheten mellan å ena sidan tomtindelningen och å den andra den indelning i fastigheter,

som uppkommit genom lantmäteriförrättningar och avsöndringar, samt att vara till

ledning beträffande vägar, gator och dylikt, hade det ej ansetts nödvändigt, att kartan

upprättades med den grad av noggrannhet som registerkarta för stad. Hamrin befarade,

att kommitterade här underskattat behovet och betydelsen av en så vitt möjligt god karta

för köpingar och municipalsamhällen. Dess uppgift att visa skiljaktigheten mellan tomtindelningen

och den indelning i fastigheter, som uppkommit genom lantmäteriförrättningar,

ställde densamma på ett mycket svårt prov. Hamrin hölle på grund härav före, att man

i förevarande fall hade lika stort behov ''av en god karta som beträffande städerna. I

anledning härav funne sig Hamrin även böra framhålla, att Hamrin icke kunde förorda

det sätt kommitterade i förevarande författning föreslagit för åstadkommande av erforderlig

karta till jordregister för köpingar och municipalsamhällen. En liknande uppfattning

hade även uttalats av förste lantmätaren i Malmöhus län, som framhållit, att registerkarta

i likhet med vad som föreslagits för sådan karta i stad i regeln borde grundas på

nymätning. Huruvida däremot denna borde ske efter siffermetod eller grafisk metod

borde enligt förste lantmätarens mening bero på beslut i varje särskilt fall. Han hade

emellertid framhållit, att den mark, varom här vore fråga, vore av den värdefulla beskaffenhet,

att det åtminstone beträffande Malmöhus län ej syntes böra sättas i fråga

annat än nymätning, där ej sådan av beskaffenhet att kunna utgöra grundval för registrering

redan blivit verkställd. I anslutning härtill hade han upplyst, att Raus planterings

municipalsamhälle och Svedala municipalsamhälle redan vore uppmätta efter siffermetod

och att avtal träffats angående uppmätning efter sistnämnda metod av Teckomatorps

stationssamhälle. Även om gamla kartor skulle användas, erfordrades enligt Hamrins

mening jämförelse mellan karta och mark och verkställande i anslutning därtill av erforderlig

komplettering av kartor. Härvid borde särskilt uppmärksammas, att det oftast torde

bliva erforderligt att i likhet med vad som kunde antagas bliva fallet inom städerna

uppgå ett mer eller mindre utgrenat staknät samt att verkställa markering. Under sådana

128

förhållanden vore det givet, att även kostnaderna för kartmaterialets anskaffande komme

att bliva väsentligt större än vad kommitterade beräknat. Kommitterade syntes icke

hava tänkt sig någon undersökning av gränserna mellan de särskilda fastigheterna annat

än sådan, som kunde bliva följden av tillämpningen av bestämmelserna i 24 §. En felaktighet

med avseende å gränserna för de fastigheter, som utbrutits genom lantmäteriförrättningar,

kunde dock givetvis för en efterföljande fastighetsbildning genom tomtindelning

bliva ödesdiger. Hamrin ansåge därför, att undersökning av ägogränser borde företagas

inom ifrågavarande samhällen i samma utsträckning, som föreslagits för städerna. Gillades

den uppfattning Hamrin i nu berörda två delar uttalat, vore det ock givet, att skillnaden

i koslnadsavseende mellan upprättande av register enligt bestämmelserna för stad eller

enligt förevarande förslag bleve jämförelsevis obetydliga, och härigenom torde ock det

viktigaste skälet för det föreslagna särskilda förfarandet för registrering av köpingar och

municipalsamhällen förfalla. Hamrin ansåge emellertid i likhet med kommitterade icke

erforderligt, att alla köpingar och municipalsamhällen skulle i avseende å registrering likställas

med städer, om än Hamrin på grund av vad ovan anförts hölle före, att gränsen

borde dragas på ett väsentligt annat sätt, än som skulle bliva följden av antagande av

kommitterades förslag. Om registrering av de samhällen på landsbygden, för vilka registrering

i likhet med vad som gällde för stad icke ansåges böra ske, liksom av områden,

som avses i 37 och 38 §§ i stadsplanelagen, ordnades på sätt kommitterade föreslagit

för sistnämnda områden, förelåge ej vidare något behov av den form för registrering,

som förslaget om särskilt jordregister med tomtbok innebure. Det ville även synas,

som om det åtminstone borde tagas i noggrannt övervägande, huruvida icke sistberörda

anordning för registrering kunde undvaras. Enligt den enklare formen borde i sådant

fall registreras förutom områden, som avses i 37 och 38 §§ stadsplanelagen, sådana

köpingar och municipalsamhällen, med avseende å vilka någon större utveckling icke

kunde vara att förvänta eller inom vilka någon större skillnad icke funnes mellan den

rättsliga och den administrativa indelningen. Anlitande av den nu angivna ordningen för

registrering torde kunna bliva rätt vidsträckt, därest kommitterades förslag till lag, innefattande

vissa bestämmelser angående tomtbildning å område, varest tomtindelning förut

ej finnes, komme att antagas. Enligt Hamrins mening borde åtskilliga fördelar kunna

ernås genom ordnandet efter nu omförmälda båda linjer av registreringen av tätare byggda

platser på landsbygden. Ifrågavarande lagstifning bleve i allt fall så vidlyftig, att alla

förenklingar, som visade sig möjliga, borde vidtagas. Därest så kunde ske, kunde man

givetvis även vänta ett säkrare resultat av författningarnas tillämpning, och vad som i

syfte av förenkling kunde ske syntes desto angelägnare, som det vore fråga om en på

det hela taget ny lagstiftning, vilken för övrigt medförde omfattande åligganden för kategorier

personer, av vilka icke alla kunde antagas hava någon tjänstemannarutin. Med

hänvisning till vad Hamrin anfört med avseende å §§ 72 och 73 i förslaget till förordning

angående fastighetsregister för stad ansåge Hamrin, att det även borde anstå med

meddelande av föreskrift angående insändande till lantmäteristyrelsen av kopia av karta,

som i förevarande författning avsåges. Även om förste lantmätaren i regel bleve registerförare

för orter, varom här vore fråga, komme i allt fall två exemplar av kartan att

finnas, det ena å lantmäterikontoret och det andra hos domhavanden. Därjämte torde

det icke vara uteslutet, att även under förenämnda förutsättning ett exemplar även komme

att hållas tillgängligt i orten. Den något förenklade anordning, som Hamrin nu föreslagit

129

för registrering av tiitare bebyggda platser å landsbygden, medförde även önskvärd förenkling

i avseende å bestridande av kostnaderna för arbetet i fråga. Kommitterade hade

visserligen antagit, att det anslag, som lämnats för uppläggande av jordregister för rikets

landsbygd, även varit avsett att bestrida kostnaderna för uppläggande av jordregister för

köpingar och dylika orter. Ordalydelsen i 37 § förordningen angående jordregister torde

emellertid giva lika mycket stöd för som emot en dylik uppfattning. Härmed finge emellertid

förhålla sig huru som helst. Kungl. Maj:t torde hava sig bekant, att berörda anslag

visat sig otillräckligt, och torde det därför vara önskvärt, att anspråken från samma

anslag så vitt möjligt begränsades. Detta torde i någon mån bliva fallet, därest Hamrins

nu intagna ståndpunkt i avseende å registreringar av ifrågavarande orter gillades. I

övrigt hade Hamrin icke ansett sig äga anledning att i detta sammanhang ingå på kostnadsfrågan

i vidare mån än att Hamrin ville fästa uppmärksamheten dels därpå, att bestämmelse

åtminstone i denna författning syntes saknas om vem, som skulle gälda ersättning

för sådan karta, som omförmäldes i 7 §, dels ock därpå, att det kunde ifrågasättas

huruvida icke under bestämmelserna i 34 § även borde falla införande av förändringar

enligt 27 § såsom likställt med sådan kopia eller utdrag, som omförmäldes

i 28 §.

§ 4-

Konungens befallningsliavande i Göteborgs och Bohus län: I paragrafen torde när

mare

bestämmelse böra meddelas angående sättet för utfärdandet av kungörelse.

§ 12.

Konungens befallning shav ande i Göteborgs och Bohus län: Då åtgärderna utan någon

olägenhet kunde vidtagas av förste lantmätaren, syntes paragrafens innehåll böra ändras

i överensstämmelse därmed.

§ 19.

Konungens befallningsliavande i Göteborgs och Bohus län: Vid det förhållande, att

länsstyrelse, i de fall den så aktade nödigt, vore behörig att påkalla kronobetjäningens

biträde, borde uttrycket »genom kronobetjäningen» utgå.

Kommunalstämman och byggnadsnämnden i Borlänge ansågo att även de kostnader,

som samhällena enligt förevarande förslag skulle bestrida, borde gälldas i samma ordning

som för landskommuner i allmänhet, då samhällena redan på flera sätt genom

stadsstadgarnas tillämpning vore mera betungade än landskommunerna.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

17

130

Förslaget

till

Lag

med vissa bestämmelser angående fastighetsregister.

i §•

Se detta sammandrag sid. 27 och följande samt en del anföranden vid § 69 i

förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad.

2 och 3 §§.

Mot innehållet i dessa paragrafer har huvudsakligen anmärkts, att det föreslagna

statsbidraget vore för knappt.

Vid § 3 i förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad har anmärkts

yttranden, gående ut på att ett upprättande av fastighetsregister på sätt förslaget innehåller,

komme att draga för stora kostnader.

Stadsfullmäktige i Askersund kunde tillstyrka förslaget endast under förutsättning

att alla kostnader för fastighetsregistret bestredes av statsmedel.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lysekil ville framhålla rimligheten av att något

större statsbidrag i och för genomförande av registerväsendet än som föreslagits, isynnerhet

i fråga om städer, vilkas område sträckte sig obetydligt utöver de bebyggda stadsdelarna.

För Lysekils stad skulle detta bidrag enligt förslaget uppå till allenast 600

kronor, ett alltför obetydligt belopp i förhållande till de stora kostnader, registerväsendet

kunde väntas medföra. Magistraten upplyste tillika, att Lysekil nyligen undergått triangelmätning

och att kostnaden belöpt sig till det avsevärda beloppet av 9,000 kronor.

Byggnadsnämnden i Motala: Kostnaderna för fastighetsregistrets upprättande borde

i likhet med vad som vore förhållandet med jordregistret betalas av statsmedel.

Stadsfullmäktige i Motala: Kostnaderna för fastighetsregistret torde bestridas av

allmänna medel, enär om nyttan av registret möjligen icke komme att svara mot de

okända omkostnaderna, städerna i verkligheten icke skulle hava gagn av fastighetsregisterförordningen.

Magistraten i Örnsköldsvik: Kostnaderna borde icke påläggas städerna, utan helst falla

å statsverket likasom även billigtvis ersättning borde beredas städernas vederbörande

ämbets- och tjänstemän för det på dem genom införande av en sådan lagstiftning som den

ifrågavarande fallande ökade arbeté.

Magistraten i Ystad: Då det här gällde att avhjälpa brister och oegentligheter,

som förefunnits under sekler, och då registrets upprättande vore en statsangelägenhet,

borde den gottgörelse, som städerna skulle åtnjuta av statsmedel, bliva vida rikligare iin

som föreslagits.

Stadsfullmäktige i Wimmerby anse, att förslagets antagande skulle medföra eu

kostnad för Wimmerby stad med dess vidsträckta områden, som staden icke utan svårighet

kunde ikläda sig.

Magistraten i Wimmerby: Det synes ganska anmärkningsvärt, att städerna, vilka

komme att hava en mycket tvivelaktig nytta av registerkartorna, sådana, som desamma

skulle enligt förslaget upprättas, ansåges böra bära den huvudsakliga delen av den oerhört

dryga kostnaden för det föreslagna karteringsarbetet.

Stadsfullmäktige i Skeninge: Det ifrågasatta fastighetsregistret vore nog fördelaktigt

och i vissa fall nödvändigt, men kostnaderna för detsammas upprättande bleve alltför

betungande för de mindre städerna. Kostnaderna borde, om ej helt och hållet så åtminstone

till större delen bestridas av staten, ty, då man fråntagit städerna det ena

efter det andra av deras inkomstbringande privilegier och strävan tycktes gå ut på att

ännu mera kringskära desamma, syntes det också vara i sin ordning om man även fråntoge

dem sådana som medförde utgifter, exempelvis det att bekosta vissa mätningar

inom stadsområdena.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västerås: Kostnaden för Västerås för erhållandet

av ett fastighetsregister beräknades till 70,000 kronor. Kostnaderna uppginge till så

stort belopp, att det borde ifrågasättas, huruvida icke staten på grund av det intresse,

densamma givetvis måste hava av ett fullt tillförlitligt fastighetsregister komme till stånd,

borde deltaga i kostnaderna därför eller åtminstone bereda städerna lättnader i sättet att

utgöra samma kostnader.

Magistraterna i Östhammar och Öregrund: Sedan städernas inkomster numera, sedan

brännvinsmedlen komme att indragas och sådan indragning delvis redan försiggått, uteslutande

berodde på kommunalutskylderna, och städerna därmed hade att avlöna sina

tjänstemän, juridiska, administrativa och ecklesiastika, samt dessutom genom gällande

byggnadsstadga ålagts att bekosta uppmätningar av städernas planlagda områden, vilka

uppmätningar varit mycket betungande, saknade åtminstone småstäderna medel till nu

föreskrivna ytterligare uppmätningar. Kostnaden för uppmätningen borde bestridas av

allmänna medel.

Stadsfullmäktige i Umeå med instämmande av Konungens befallning shav ande i Västerbottens

län funno sig föranlåtna understryka nödvändigheten och billigheten av att de

dryga kostnader, som bleve förenade med ett sådant katasterverk, som förslaget ställde i

utsikt, icke borde ensamt åligga städerna. Tillskapande av ett solidt underlag för fastighetsbokföringen

vore även vad städerna beträffade ett stadsintresse av största vikt och

städerna borde därför med fog kunna göra anspråk på ett icke alltför knappt tillmätt

statsbidrag. Även om detta skulle sättas högre än vad föreslagits eller, enligt vad stadsfullmäktige

ansåge skäligt, till halva kostnaden, skulle städerna förvisso icke bliva obehörigen

gynnade. Vid bedömande av denna fråga borde märkas, att det dryga anslag,

som ginge till uppläggandet av jordregister för fastigheter å landet, fördelades å alla

skatteobjekt, således även å stadsbefolkningen, och att så även torde komma att ske, när

förr eller senare en fullständig kataster för landsbygden, liknande den för städerna nu

föreslagna, tvingade sig fram.

132

Magistraten i Ystad med instämmande av Konungens befallningshavande i Malmöhus

län: Kommitterade hade alltför lågt beräknat den kostnad, de föreslagna anordningarne

komme att medföra. Av dessa kostnader syntes det vara avsett, att endast upprättande

av de ägoförteckningar, som förberedde registrets uppläggade, skulle bestridas av staten,

medan Övriga utgifter skulle drabba städerna själva. Förstnämnda arbete skulle ersattas

efter beräkning av -i kronor på hektar, som skulle i registret upptagas. Uppenbart skulle

vara att de sålunda för städerna återstående kostnaderna bleve högst betydliga. Först

den''betydande mätningskostnaden. Vidare aflöning åt registerföraren och kostnaden for

beredande av tjänstelokal med brandfritt förvaringsrum för de värdefulla handlingarna och

slutligen gottgörelse åt vederbörande inom byggnadsnämnd och magistrat för ökat arbete,

vilken sistnämnda gottgörelse man ju tänkt sig icke skola i någon man av enskilde

gäldas. Att då, såsom förslaget gåve vid handen, Ystads stad icke skulle av statsmede

undfå mer än inemot 4,000 kronor, syntes orimligt, så mycket mer som det här gällde

att avhjälpa brister och oegentligheter, som förefunnits under sekler och, såsom kommitterade

själva yttrade, den ifrågasatta fastighetsregistreringen för städerna utgjorde en

lika viktig statsangelägenhet som uppläggandet av jordregistret för landsbygden, vilket

senare ju skedde uteslutande på statens bekostnad. Magistraten ansåge därför, att den

gottgörelse för den blivande registerföringens anordnande, som städerna skulle äga att åtnjuta

av staten, borde bliva vida rikligare än föreslaget blivit.

Stadsfullmäktige i Vadstena hava funnit kostnaderna för fastighetsregistrets uppläggande

alltför betungande för särskilt de mindre städerna. Vad kommitterade yttrade om

städernas skyldighet att själva bestrida utgifterna för sitt rättegångsväsen och om att

»städernas invånare av ålder varit skyldiga att bekosta vissa mätningar inom stadsomradena»

innebure icke tillräckligt skäl för att pålägga städerna en så betydande kostnad,

som ett fastighetsregisters uppläggande efter den föreslagna metoden skulle förorsaka

dem, då väl dessa skyldigheter, liksom städernas ännu kvarvarande skyldighet att erlägga

grundskatt för sin jord, vore kvardröjda åligganden för städerna från den tid, da deras

privilegier inneburit betydande ekonomiska fördelar genom rätt till ensamt utövande avhantverk

och handel samt till att upptaga accis m. m., fördelar, vilka städerna mistat

utan att hava fått lindring i pålagor eller motsvarande vederlag, vartill komme, att det

snart torde ifrågasättas, att städerna fråntages en avsevärd del av deras nuvarande inkomster.

Då härtill komme, att inrättandet av det ifrågasatta fastighetsregistret utgjorde

en lika viktig statsangelägenhet som uppläggandet av jordregistret, vilket helt och hållet

bekostades av staten, funne stadsfullmäktige det förslagna maximibeloppet för det till staderna

''utgående statsbidraget, 4 kronor för hektar, alltför lågt.

Karlskrona stads ombudsman Hugo Eneroth: De kostnader, som komme att föror

sakas

stadssamhällena genom fastighetsregistrets förande, torde väl i allmänhet ej bliva

alltför avsevärda. Däremot vore tydligt, att själva uppläggandet av fastighetsregistret och

därvid särskilt samlandet och bearbetandet av det material, som skulle läggas till grund

för registret, komme att medföra högst betydande kostnader. De approximativa kostnadsberäkningar,

kommitterade i sådant avseende uppgjort, syntes Eneroth, att döma av

kostnaderna för ett i Karlskrona i och för gatuvärdering nyligen upprattat kartverk,

emellertid vara alltför sangviniska, och ställde Eneroth sig tveksam, huruvida nyttan för

stadssamhällena av fastighetsregistrets upprättande kunde vara så stor, att den motsvarade

kostnaderna därför, särskilt från den synpunkten sett, att det torde kunna sattas i

13:-*

fråga, om de ovanberörda kartorna kunde anses bliva så fullständiga, att städerna för

gatubyggnader eller dylikt kunde av den hava något större gagn. På landet upplades

och fördes jordregistret uteslutande på statens bekostnad och även om vid det förhållandet,

att städerna vore skyldiga att själva bekosta utgifterna för sitt rättsväsen, det ej

torde kunna påräknas, att staten iklädde sig samma skyldigheter i fråga om fastighetsregistret,

så syntes dock statens föreslagna bidrag för sistnämnda registers upprättande

böra betydligt ökas.

Magistraten i Skeninge: Beträffande sättet för upprättande av de register- och

översiktskartor, som skulle utgöra grundvalen för fastighetsregistret, måste magistraten

ställa sig tveksam, så mycket mer som kostnaden härför enbart skulle drabba städerna.

Upprättade enligt de normer, kommittén förordat, och omfattande endast vattendrag och

ägogränser, skulle registerkartorna komma att få ett jämförelsevis ringa värde. I synnerhet

i förhållande till de betydande kostnader städerna åsamkades för registerkartornas

upprättande, för vilka triangel- och polygonmätning erfordrades, syntes det magistraten

som om den på dessa förarbeten fotade magra detaljmätningen av endast vattendrag och

ägogränser bleve otillräcklig och blott i ytterst ringa grad till nytta för lösande av den

mångfald andra uppgifter än registreringen, som förelåge i städerna t. ex. upprättande

av stadsplaner, planer för kloak- och vattenledningsväsen etc., samt att dessa kartor

även ur synpunkten av deras lämplighet såsom underlag för gränspunkters bevarande

och återställande bleve av problematiskt gagn. Visserligen kunde härvid de vid kartans

upprättande använda detaljmätningskoncepten tillgodogöras och andra för övriga ändamål

avsedda fullständiga mätningar och kartor genom städernas försorg utföras med anknytning

till trianguleringen, men då städerna redan nu vore hjälpligt utrustade med kartor,

torde dyrbara mätningar, utöver vad som erfordrades för de lagstadgade registerkartorna,

blott undantagsvis komma till stånd. De med registerkartornas upprättande förenade

kostnader måste således till allra största delen betraktas såsom en utgift blott för registreringen.

På grund härav förefölle det önskvärt att även till mätningskostnadernas täckande

bidrag av statsmedel måtte utgå. Samtidigt borde medgivas, att även andra mätningsobjekt

än ägogränser skulle vid detaljmätningen medtagas, samt, om deras upptagande

å registerkartorna till äventyrs skulle befinnas överflödigt, desamma i stället borde

inritas å andra så vitt möjligt fullständiga kartexemplar, vilka i så fall skulle bliva till

stor nytta även för andra städernas behov. Det syntes nämligen magistraten som om

kravet på statsanslag för dylika fullständiga kartor över städerna även ur annan synpunkt

vore synnerligen berättigat. Jämförda med mätningar å landet vore stadsmätningar till

vida större allmännytta, och dock erhölle de förra i realiteten redan understöd av staten

till betydliga årliga belopp genom den taxenedsättning av en tredjedel, som av riksdagen

ställdes såsom villkor för lantmäteriväsendets senaste omorganisation med åtföljande

inrättande av avlönade distriktslantmätarebefattningar och avsevärda löneförhöjningar i

övrigt, medan däremot städerna själva och de enskilda tomtägarna fortfarande finge ensamma

bekosta de dyrbara stadsmätningarna. För de å landsbygden upprättade kartor,

som sålunda erhölle ett statsbidrag av en tredjedel av värdet, hade icke föreskrivits

någon inskränkning av mätningsobjekten till vattendrag och ägogränser eller av därmed

jämförlig art, utan skulle å dessa, fullt berättigat för övrigt, alla enskildheter i odling

och terrängbeskaffenhet noggrant återgivas. Magistraten hemställde, att kostnaderna för

upprättande av de för fastighetsregistreringen i städerna erforderliga kartverk måtte till

134

viss del bestridas av statsverket samt att sådant bidrag även måtte utgå till utförande

av mätningsarbeten av fullständigare art än vad som enligt kommitténs förslag vore för

registreringen erforderligt.

Se ock i detta sammanhang yttrande av magistraten och stadsfullmäktige i Sigtuna,

återgivet vid § 9 i förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad (sid. 97).

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län ifrågasatte, om det icke vore med

billighet överensstämmande, att staten trädde emellan med större bidrag, än som förslaget

innehölle, till bestridande av de med fastigheternas registrering i köpingar och andra

stadsliknande samhällen å landsorten förenade kostnaderna, då dessa samhällen redan

vore för andra ändamål hårt skattetyngda och ofta föga bärkraftiga. Därtill gåve ock

förhållandena å landsbygden, där utgifterna för jordregistret helt bekostades av staten, i

viss mån anledning.

Konungens befallningshavande i Västernorrlands län: Anmärkning hade framkommit,

att tillämpande för vissa samhällen å landsbygden av de för ordnandet av städernas

fastighetsväsen föreslagna grunder i många fall skulle bliva i hög grad betungande för

vederbörande samhällen, särskilt för municipalsamhällen, som icke utgjorde egna kommuner.

Anmärkningen, som i allt fall ur billighetssynpunkt syntes Konungens befallningshavande

förtjäna beaktande, borde föranleda att kostnaderna för fastighetsregistreringens

ordnande på föreslaget sätt i avsedda samhällen på landsbygden till en större del finge

gäldas av statsmedel, helst om de föreslagna åtgärderna i lika hög grad torde krävas av

det allmänna statsintresset.

Svenska stadsförbundets beredning: De stadsliknande samhällenas registrering borde

uteslutande eller i varje fall till huvudsaklig del bekostas av staten. Dessa ofta hårt

skattetyngda och föga bärkraftiga samhällen intoge beträffande rättsväsendet alldeles samma

ställning som den rena landsbygden. Att under sådana förhållanden pålägga dem särskilda

kostnader för fastighetsregistret, medan utgifterna för landsbygdens jordregister bestredes

av statsmedel, kunde icke anses med billigheten överensstämmande. Skulle det

oaktat dessa samhällen särskilt bidraga till ifrågavarande ändamål, borde bidragen uppenbarligen

bestämma allenast med hänsyn till den nytta för samhället såsom sådant, som

registrets och kartans upprättande kunde prövas medföra.

Davidson hemställer, att ifrågavarande samhällen måtte för bestridande av kostnader

tillerkännas proportionsvis större bidrag från det allmänna, än vad i sådant avseende

kunde komma stad tillgodo.

Municip alstämman och municipalnämnden i Boden: Då kostnaderna för förslagets

genomförande torde bliva synnerligen stora särskilt för nybildade municipalsamhällen och

dylika orter på landet, syntes det billigt och rättvist att staten, åtminstone beträffande

dylika samhällen, bidroge till kostnaderna för fastighetsregistrets uppläggande i avsevärt

högre grad än kommitterade föreslagit.

Municip utstyr elsen och municipalnämnden i Svartöstaden anse, att i ett samhälle med

så små resurser som Svartöstaden tillämpningen av fastighetsregisterförordningen skulle

medföra allt för stora kostnader, och att därest förslaget bleve lag, kostnaderna borde

gäldas av statsmedel.

Municipalnämnden och municip al fullmäktige i Ahus: Som tillämpningen av den nya

stadsplanelagen komme att för små samhällen med ringa ekonomisk bärkraft medföra

dryga utgifter, syntes det rättvist att sådana samhällen bleve befriade frän de kostnader,

som de enligt förslaget skulle få vidkännas, vilka kostnader syntes kunna bliva ganska

betungande.

Hj. Kulting för municipalstämman i Herrljunga ansåg, att registreringen i de stadsliknande

samhällena uteslutande eller i varje fall till huvudsaklig del borde bekostas

av staten.

Kommunalstämman och kommunalnämnden i Fiskébäckskil framhålla önskvärdheten

av att små samhällen helt fritagas från kostnaderna för reformens genomförande.

Kommunalstämman i Gärda samt municipalnämnden och municipalfullmäktige i Lunden:

Kostnaderna borde gäldas av statsverket.

Köpingsstyrelsen och kommunalstämman i Nybro uttala önskvärdheten, att vid bestämmande

av bidrag från staten hänsyn måtte tagas även till det förhållande, att i

mindre samhällen arealen vanligen vore mycket stor i förhållande till folkmängden och

att kostnaden för uppmätning och dylikt sålunda torde ställa sig i en helt annan proportion

till resp. skatteobjekt i ett mindre befolkat samhälle än i ett tätt befolkat.

Municipalstyrelsen och municipalstämman i Sjöbo anse med registerföringen och dithörande

arbeten uppkommande kostnader böra i väsentlig grad bestridas av allmänna

medel.

Municipalstämman i Gellivare: Med hänsyn till municipalsamhällenas dubbla skatte

börda

borde kostnaderna för registrets uppläggande och förande för municipalsamhällen

i sin helhet utgå av stadsmedel.

Municipalfullmäktige i Ljungby köping: Då utgifterna för landsbygdens ^ordregister

bestredes av statsmedel, syntes det obilligt, att de mindre stadsliknande samhällena, vilka

i de flesta fall, särskilt på grund av de dryga vägskatterna, vore synnerligen hårt skattetyngda,

själva skulle bekosta fastighetsregistret.

Municipalstyrelsen och municipalfullmäktige i Höör uttala sitt gillande av grundprincipen

i förslaget under förutsättning att förslagets genomförande ej bleve för samhällena

i ekononomiskt avseende alltför betungande.

Municipalstyrelsen och municipalstämman i Vellinge hade intet att erinra mot förslaget,

för så vitt det icke komme att medföra någon större kostnad för municipalsamhället

eller enskilda inom detsamma.

Kommunalnämnden, kommunalstämman och byggnadsnämnden i Vara: Det syntes,

som om i varje fall kostnaden för uppläggande av registret med föreskrivna förarbeten

borde i sin helhet bekostas av statsmedel, på sätt gällde i fråga om uppläggandet av

jordregister för landsbygden. Den omständigheten, att jordägarne på landet fått bekosta

de under årens lopp hållna lantmäteriförrättningar, som läge till grund för fastigheternas

uppdelning i enheter för jordregistret, torde icke föranleda därtill, att städer och med

städer likställda samhällen skulle utgöra största delen av kostnaden för uppläggande av

sina fastighetsregister, da ju invånarne i städer och övriga nyssnämnda samhällen fått

vidkännas kostnader för upprättande av tomtkartor för den i tomter indelade jorden

samt för de mätningar, som skett av den icke tomtindelade jorden. Det torde vara

tillräckligt, att tomtägarne i stadssamhällena Ange bekosta de tomtkartor, som kommitterade

föreslagit skola företes vid ansökning om lagfart å tomt.

136

Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi: När ett municipalsamhälle eller en köping, i

regeln alltid större än de mindre bland våra småstäder, numera erhölle stadsrättigheter,

skedde detta vanligen under medgivande att den nya staden finge fortfarande lyda under

landsrätt. Vad denna omständighet, betraktad ur synpunkten av här föreliggande lagförslag,

innebure av ökad arbetsbörda för en häradsskrivare, i vilkens fögderi en dylik

stad vore belägen, torde lätteligen inses. På landsbygden, där jordenheten fortfaiande

beräknades efter mantal eller delar därav med vissa hektars areal, bleve uppgifterna för

och arbetet med jordregistret jämförelsevis lätt, medan arbetet med uppgifterna för fastighetsregistret

för staden, där jordenheten beräknades i tomter med visst antal kvadratmeters

areal torde bliva synnerligen betungande, om man tänkte sig att ett dylikt stadssamhälle

(av t. ex. Trollhättans storlek) skulle, därest ifrågavarande förslag vunne laga

kraft, vara frikalla! från kostnader som en stad av låt oss säga Kungälvs storlek och

utvecklingsresurser till allra största delen själv .skulle fa vidkännas. Förutsatt att man

måste utgå från det antagandet, att häradsskrivarne med flere tjänstemän skulle av statsmedel

beredas ersättning i proportion till ökat arbete med ifrågavarande fastighetsregister,

bleve det sålunda staten som finge betala alla kostnaderna för genomförandet av fastighetsregister

i det stora ekonomiskt sett synnerligen bärkraftiga stadssamhället Trollhättan,

medan det lilla, ekonomiskt mycket mindre bärkraftiga Kungälv för sagda ändamål skulle

få åtnjuta ett statsbidrag av endast några få kronor, vilken omständighet förefölle innebära

ett icke av behov påkallat gynnande av stadssamhällen, lydande under landsrätt.

Svårigheten läge naturligtvis däri att åstadkomma en fullt rättvis klassificering av olika

städer i vårt land, men nog förefölle det som om det icke skulle vara nödvändigt att

inrangera alla våra stadssamhällen allt från Stockholm eller Göteborg ned till Falsterbo

eller Sigtuna under samma kategori, när det gällde att få till stånd en lag angående mätning

med mera av tomtområden, som i värde beroende på olika städer kunde i så oändligt

hög grad variera.

Se ock yttrande av byråchefen Hamrin å sid. 204 ff.

Förslaget

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 80 i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet.

Konungens befallningshavande i Uppsala län: Då, enligt nuvarande lydelse av 4 mom.,

Kungl. Maj:t ägde förordna om undantag från de i föregående tre moment givna bestämmelser,

kunde beslutanderätten enligt sådant förordnande tillkomma myndigheten i den

kommun, dit municipalsamhället hörde. På grund härav och då positiv bestämmelse

syntes alltid böra meddelas, avstyrktes förslaget. Dettas avfattning skulle för övrigt kunna

giva anledning till det missförstånd, att, om man utan stöd i nådigt förordnande underläte

att tillsätta municipalmyndigheter, denna underlåtenhet skulle medföra rättigheter och

skyldigheter för kommunens myndigheter. Uttrycket »särskilda kommunala myndigheter»

vore dessutom oegentligt, i den mån det syftade på municipalsamhällets myndigheter.

Municipalstyrelsen och municipalstämman i Kiruna: Då municipalsamhälle komme

till stånd, skulle de inom detsamma boende vara berättigade att själva sköta sina angelägenheter

genom municipalstämma, municipalfullmäktige och municipalnämnd. Förhållanden

kunde inträda, då municipalsamhällets och kommunens intressen ej fullt överensstämde.

För ett municipalsamhälle, som utgjorde mindre delen av en kommun, skulle

det kunna vara till verklig olägenhet om kommunalstämman skulle äga befogenhet att

besluta i dess angelägenheter och att en, kanske utom municipalsamhället på annan ort

boende kommunalnämnd skulle omhänderhava dem. Då det icke kunde möta några svårigheter

att inom ett municipalsamhälle utse funktionärer, så syntes den föreslagna lagändringen

icke vara erforderlig, och ville municipalstyrelsen och municipalstämman för

sin del icke tillstyrka densamma.

Byggnadsnämnden, kommunalstämman och kommunalnämnden i Vara funne det föreslagna

tillägget onödigt, då redan åt paragrafen i dess nuvarande lydelse syntes böra

givas en sådan tolkning, som ändringen vore avsedd att tydligare framhålla.

Förslaget

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 7 mom. i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Något yttrande är här icke att anmärka.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

18

138

Förslaget

till

Lag

om ändrad lydelse av 2, 10, 51, 59 och 83 §§ i stadgan den 9 november

1866 om skiftesverket i riket.

Svenska stadsförbundet ansåg sig böra framhålla önskvärdheten av att stadsområdet

— även den del därav, som icke undergått tomtindelning — vid en blivande lagstiftning

rörande städernas mätningsväsen uttryckligen undantoges från tillämpningen av skiftesstadgan.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås: Hela stadsområdet borde undantagas från

tillämpningen av skiftesstadgan.

Stadsfullmäktige i Vimmerby funne det synnerligen olämpligt, att skiftesstadgan och

lagen om hemmansklyvning m. m. skulle gälla för städerna, då dessa helt visst behövde

andra stadganden för sina fastighetsförhållanden.

Svenska teknologföreningen: För framtiden borde skifteslagstiftningen och förordningen

angående hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring ej vidare tillämpas i städerna.

I stället borde för dessa stadgas ett särskilt jorddelningsinstitut, som mer lämpade sig

efter städernas säregna förhållanden. än vad som vore fallet med den huvudsakligen för

landsbygden avsedda jorddelningslagstiftningen. Särskilt finge framhållas, att i stad krävdes

en större snabbhet vid dylika förrättningar än på landsbygden.

Svenska kommunaltekniska föreningen: Kommitterade hade i sitt förslag till fastighetsregister

för stad utgått från, att skiftesstadgan skulle gälla även för stadsjord, såvida ej

särskilda föreskrifter lämnats i fråga om dylik jord. Denna uppfattning kunde emellertid

ej av föreningen delas.

Stadsingevjörern.a i TJddevalla Lindeberg och Kornell: Att såsom förslaget bestämde

tillämpa skiftesstadgan för städerna, även med den nyansering kommittén föreslagit, vore

högst olämpligt, och vore det Lindebergs och Kornells åsikt, att många av de allmänt

förekommande klagomålen över lantmätarnas framfart i städerna just hade sin orsak i att

vederbörande lantmätare försökt att tillämpa skiftesstadgan där rätteligen byggnadsstadga

och byggnadsordning bort tillämpas.

Lilienberg och Söder gren: Den nu gällande skiftesstadgan innehölle ej några bestämmelser

för städerna angående skifte av jord, och man finge väl därför anse, att den ej

varit avsedd att tillämpas inom städernas områden. Att ej heller lagen angående hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring ägde tillämplighet på städernas mark, hade

fastställts t. ex. genom Kungl. Maj:ts utslag av den 30 mars 1909 i fråga om fastställelse

av avsöndring från egendomen Bergiilund vid Stockholm. I det av särskilda kommitterade

den 28 juli 1911 avgivna »Betänkande med förslag till lag om skifte av jord

m. m.» funnes inga tydliga stadganden för städerna, men det syntes, som om kommitterade

tänkt sig, att den föreslagna skiftesstadgan med mera skulle gälla även för städerna.

Ett sådant stadgande skulle emellertid för dessa innebära farliga konsekvenser, då man

nämligen vid skiften och bildandet av nya fastighetsenheter måste tänka sig helt olika

förfaringssätt för stad och landsbygd. Man borde således fordra att varken skiftesstadgan

eller lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring finge tillämpas på städerna.

Att något slags skiftesförfarande för städerna dock borde medgivas, läge i öppen

dag. Särskilt torde ett sådant förfarande vara synnerligen lämpligt vid fastställandet avstadsplan

över områden, som vore uppdelade i en mängd smärre fastigheter. Ett förfarande

i överensstämmelse med det, som tillämpades i t. ex. konungariket Sachsen,

skulle helt säkert betydligt underlätta upprättandet av ekonomiska planer över ännu ej

planlagda stadsområden. Att även särskilda stadganden borde finnas för städernas utom

stadsplanen belägna områden, vore naturligt, men man måste bestämt vidhålla den principen,

att städerna genom sina egna myndigheter och tjänstemän skulle uppgöra alla kartor

och verkställa alla förrättningar, som berörde fastigheterna inom dessa områden. Därför

borde t. ex. en lantmätare ej vara berättigad att utan vidare syssla med mätningsförhållanden

och dylikt inom städerna.

Byråchefen Hamrin : En bland de frågor, som vid lösning av ifrågavarande uppgift främst

borde tagas under övervägande, vore jorddelningsväsendets inom landet i övrigt ställning i

förhållande till den lagstiftning på samma område, som gällde för städerna. Det saknades

icke röster, som yrkade på att jorddelningsförhållandena inom städerna borde ordnas utan

hänsyn till den för landsbygden i ämnet gällande lagstiftning. Vid denna frågas bedömande

folie tanken givetvis främst på det i tomter indelade området. Såsom kommitterade

påvisat, förefunnes redan för närvarande beträffande detta område icke något annat

sätt för delning än vad byggnadsstadgan, lagen om stadsplan och tomtindelning samt

lagen angående förändring av tomts område anvisade. Det vore alltså redan nu uteslutet

att för berörda område tillämpa skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar.

I denna del hade kommitterade icke heller föreslagit någon ändring. Såsom allmän regel

torde få anses gälla, att det ändamål, vartill marken skulle användas, borde i främsta

rummet vara bestämmande för de regler, som för densammas delning skulle fastställas.

När behov av byggnadsverksamhetens utsträckning till nya områden till den grad gjorde sig

gällande, att marken borde tagas i anspråk uteslutande för byggnadsändamål, anvisade lagstiftningen

utväg att få förenämnda författningar tillämpade på det område, som i varje

fall vore i fråga, och genom beslut därom undantoges då samma område från den för

landsbygden gällande lagstiftning. Vad städernas områden i övrigt vidkomma, torde väl

även dessa i stor utsträckning användas till platser för bostäder, men i stort sett torde

dock markens användning för andra ändamål företrädesvis jordbruk och andra näringsgrenar

böra anses vara av större betydelse. En ägas belägenhet på den ena eller andra

sidan om ett stadsområdes gräns torde lika litet som dess hänförande till den ena eller

andra landskommunen kunna öva något inflytande på betingelserna för ägans användning

för det ena eller andra ändamålet. Och då det aldrig torde kunna ifrågasättas, att enbart

en ägas belägenhet inom olika landskommuner påkallade olika lagstiftning i avseende

å formerna för dess delning, borde detsamma få gälla även om den ena kommunen vore

ett stadssamhälle. Denna uppfattning, på vilken lagstiftningen intill närvarande tid varit

byggd, hade även hävdats av den kommitté, som på nådigt uppdrag avgivit förslag till

en förändrad skifteslagstiftning. Skulle en motsatt åskådning tillämpas och väsentligt

olika lagstiftning i avseende å jordens delning komma till stånd beträffande stadsägor,

140

bleve detta förhållande givetvis en faktor att räkna med vid prövning av inkorporeringsfrågor

och förhållandet komme måhända ofta att utgöra hinder för dylika frågors lösning

och därigenom försvåra möjligheten för städerna att föra en förutseende jordpohtik.

I detta sammanhang borde emellertid tagas i betraktande, att frågan för städernas del

icke kunde helt och hållat friställas utan att vid dess lösning hänsyn måste tagas även

till köpingar och municipalsamhällen. En särställning i fråga om jorddelning för stadsägornas

del vore icke mer påkallad än vad anginge till bebyggande icke indelade områden

inom köpingar och municipalsamhällen, och att undantaga sistberörda områden lian

den allmänna skifteslagstiftningen torde knappast kunna ifrågasättas och kunde i allt fall

av skilda anledningar icke tillstyrkas. Det kunde emellertid erinras, att stadsområdena

icke läte fördela sig i sådana, vilka så gott som uteslutande brukades till bvggnadsplatser

för bostäder, och sådana, som användes för andra ändamål, utan att det även funnes

områden, i avseende å vilka det vore svårt att avgöra, huruvida bostadsändamålet eller

annat ändamål vore förhärskande. Men därvid borde ihågkommas, att det även i denna

del ingalunda vore gränsen för stadsområdet, som vore bestämmande. Det torde till och

med kunna påvisas fall, då denna gräns utgjorde skillnad på så sätt, att markens användning

företrädesvis för bostäder framträdde i större grad utanför än inom densamma.

Otvivelaktigt hade man redan nu inom rikets landsbygd att räkna med ett stort antal

platser, där byggnadsverksamheten för beredande av bostäder vore eller varit omfattande,

utan att likväl tillämpning ifrågasatts av de för stadsliknande samhällens uppkomst avsedda

författningar. Det särskilda behov i jordstyckningsavseende, som för dylika orter

förefunnes, måste givetvis den allmänna skifteslagstiftningen taga hänsyn^ till, men då

berörda behov torde vara detsamma vare sig området läge inom kommun å landet ellei

inom stadssamhälle, torde den lagstiftning, som passade i förra fallet, även vara ändamålsenlig

i det senare. Därmed vore emellertid icke sagt, att någon skillnad på ifrågavarande

del av lagstiftningen icke alls borde förekomma, men i stort sett hölle Hamrin

före'', att den jorddelningslagstiftning, som gällde för landsbygden, även borde tillämpas

inom städernas till bebyggande icke indelade områden, och att det särskilda behov, som

byggnadsverksamheten skapade antingen det gällde stadsägor eller områden å landsbygden,

till "den del detsamma ej kunde tillgodoses genom den allmänna jorddelningslagstiftnmgen,

torde i allt väsentligt på ett tillfredsställande sätt kunna regleras genom den därför avsedda

särskilda lagstiftning eller byggnadsstadgan, lagen om stadsplan och tomtindelning samt

lagen angående förändring av tomts område m. fl. författningar.

83 §.

Kammarkollegium: De skäl, som föranlett det föreslagna tillägget, ansåge kollegium

i huvudsak tala även för att från hemman upplåten lägenhet, som överflyttats från ett

förvaltningsområde till annat, ej finge i skifte ingå, evad lägenheten utgjordes av sådan

tomt, som i tillägget avsåges, eller icke.

141

Förslaget

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § I mom. samt 29 och 30 §§ i lagen den

27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Se yttranden vid här närmast föregående förslag.

20 §.

Stadsfullmäktige i Piteå: §:n syntes i den lydelse, den ursprungligen ägde, vara

lyckligare avfattad än ändringsförslaget.

Konungens befallningshavande i Kronobergs lön: Ändringen av denna § innebure förbud

mot avsöndring av område annorledes än såsom ett sammanhängande område.

Något annat motiv för detta ändringsförslag hade icke av kommitterade åberopats än att

därigenom skulle vinnas likhet med vad som av kommitterade upptagits i samtidigt avgivet

förslag till lag angående avstyckning i stad eller viss ort å landet, varjämte uttalats

den uppfattningen, att bestämmelsen i fråga icke innefattade någon nyhet utan blott

vore ett lagfästande av hittills allmänt iakttagna rättstillämpning. Väl vore det sant, att

de lägenheter, som avsöndrats med stöd av 1896 års lag likasom ock enligt förut gällande

avsöndringsförfattningar, i största allmänhet omfattat allenast ett enda sammanhängande

område, men å andra sidan hade man många exempel på avsöndringar, där

föremålet för desamma utgjorts av flera med varandra icke sammanhängande områden.

Här bortsåges dock från de ganska ofta förekommande fall, då allmänna eller enskilda

vägar på flerahanda sätt fullständigt åtskillde delar av ett såsom avsöndring upplåtet och

därtill även i alla avseenden tjänligt jordområde, vilket sålunda faktiskt utgjordes av flera

icke sammanhängande områden. Helt visst ävsåge förslaget icke förbud mot dylik lägenhets

fastställande såsom avsöndring, men begreppet om sammanhängande ägovidd passade

i varje fall icke väl in på en lägenhet av antydd beskaffenhet. Särskilt ifråga om de

ledigblivna eller framdeles ledigblivande knektetorpen, vilka på sina tider utlagts i två

eller flera skiften, förekomme icke sällan att sådana utbjödes och upplätes i befintligt

skick till försäljning, och skulle det vara både obilligt och ur flera synpunkter olämpligt

om för fastställelse av en dylik lägenhetsupplåtelse såsom avsöndring skulle av lagstiftningen

påfordras två eller ännu flera fastställelseåtgärder och därav följande motsvarande

antal lagfarter. Då författningsändringen icke heller syntes påkallad av det åberopade

lagförslaget om avstyckning, torde av anförda skäl detsamma icke böra till lag

upphöjas.

Byråchefen Hamrin: Med avseende å det föreslagna tillägget till 20 § i 1896 års lag hade

förste lantmätaren i Södermanlands län framhållit, att det ofantligt ofta förekomme och

142

vore av de lokala förhållandena mången gång påkallat, att såsom en lägenhet upplätes

två eller tre särskilda områden. Bleve sådant icke vidare tillåtet, komme helt säkert

många olägenheter och ökade kostnader att bliva följden för allmänheten. Förste lantmätaren

hade därför förklarat sig icke anse tillägget i fråga lyckligt. Förste lantmätaren

i Västernorrlands län hade upplyst, att inom länet icke sällan förekomme avsöndringar,

som icke var för sig utgjorde en sammanhängande ägovidd utan omfattade två eller till

och med tre skiften. Någon olägenhet av förhållandet hade ur administrativ synpunkt

icke försports. Och då, under förutsättning av att det föreslagna tillägget bleve lag, den

fördel onekligen vunnes, att kostnader för eventuell avsöndring i framtiden av ett eller

annat skifte inbesparades, syntes detsamma honom önskvärt. Förste lantmätaren i Gävleborgs

län hade i anledning av ifrågavarande tillägg framhållit, att det ofta inträffade, alt

gränserna för en skedd avsöndring behövde utflyttas, emedan det först förvärvade området

antingen befunnits för litet för det ändamål, vartill det skulle användas, eller ock

för oregelbundet. I anledning härav hade han föreslagit, att ordalydelsen ändrades därhän,

att en sådan tillökning kunde tillika med det förut avsöndrade området betraktas

såsom en avsöndring. Då Hamrin i likhet med kommitterade hölle före, att den ifrågasatta

bestämmelsen i själva verket ej torde innefatta någon nyhet utan blott vara ett lagfästande

av vad i rättstillämpningen hittills allmänt iakttagits, hade Hamrin för sin del

icke något att i ämnet erinra. Det av förste lantmätaren i Gävleborgs län väckta spörsmålet

avsåge givetvis ett fall av sammanläggning av fastigheter, och torde det behov,

som i den delen kunde förefinnas, bliva tillgogosett genom det förslag skiftesstadgekommitlén

avgivit till sammanläggning av skilda fastigheter, som vore i en ägares hand.

29 § 3 mom.

Stadsfullmäktige i Piteå: §:n syntes i den lydelse, den ursprungligen ägde, vara

lyckligare avfattad än ändringsförslaget.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län uttalar såsom ett önskemål att, där

avsöndring medgåves utan hinder därav att avhandling rörande områdets upplåtande icke

upprättats eller ingivits, karta över området skulle ingivas i två exemplar, av vilka det

ena, försett med påskrift om avsöndringen, skulle överlämnas till lantmäterikontoret att

där förvaras.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län: Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida

ej ur synpunkten av enhetlighet i delningsförfarandet tillämpligheten av bestämmelserna

i 1896 års lag borde vara helt utesluten jämväl för det ej i tomter indelade området

å sådana orter, för vilka fastighetsregister skulle föras enligt de för stad meddelade

bestämmelser, vadan för delning av sådant område det av kommitterade föreslagna avstyckningsinstitutet

skulle ensamt vinna tillämpning.

Konungens befallningshavande i Blekinge län ifrågasätter om stadgandet i §:ns fjärde

stycke icke möjligen borde föranleda kompletterande stadganden om vad vid utfärdande

av gravationsbevis skall iakttagas.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län ansåg bestämmelserna såsom berörande

det ansvar, som avsöndrad lägenhet hade för viss utskyld eller besvär, som vilade å

stamfastigheten, böra intagas i förordningen angående inteckning i fast egendom, där de

syntes hava sin rätta plats, eller ock i sammanhang med de övriga lagstadganden, som

vore givna beträffande förmånsrätt i fast egendom.

Byråchefen Hamrin: Föreliggande förslag till lydelse av 2!) § 3 mom. i 189(i års lag om

hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring undantoge stadsägor och därmed likställda

ägor inom köpingar och municipalsamhällen från inskränkningarna i fråga om avsöndrings

storlek samt från det förbud i vissa fall mot avsöndring, som eljest gällde. Härigenom

genomfördes för dessa ägor en på det hela fullständigt fri jordstyckning med undantag

av den inskränkning, som stadgats av hänsyn till gällande tomtindelning. Det ville emellertid

synas, som om här förelåge ett behov av inskränkning i friheten till styckning fast

av annat slag än som gällde för den rena landsbygden. Hamrin syftade härvid därpå,

att det kunde visa sig erforderligt för städer och stadsliknande samhällen att i tid söka

leda bebyggandet av en trakt i lämplig riktning, men att förhållandena emellertid icke

kunde vara sådana, att upprättande av stadsplan med tomtindelning kunde anses såsom

den lämpligaste utvägen för ändamålet. Att emellertid kunna meddela några för alla fall

lämpliga bestämmelser i detta ämne torde icke vara tänkbart, utan torde ändamålet säkrast

vinnas därigenom att befogenhet inrymdes för Kungl. Maj:t, att på framställning förklara,

att för delning inom vissa områden skulle fordras tillstånd av magistrat eller

Konungens befallningshavande. Ett sådant stadgande vore för övrigt endast att betrakta

såsom ett supplement till bestämmelsen i 41 §, andra stycket, i lagen angående stadsplan

och tomtindelning.

30 §.

Stadsfullmäktige i Piteå: §:n syntes i den lydelse, den ursprungligen ägde, vara

lyckligare avfattad än ändringsförslaget.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Emot vad här föreslagits

hade Konungens befallningshavande icke funnit något att invända. Dock fästes uppmärksamheten

därå, att enligt ett av särskilda kommitterade avgivet betänkande med förslag

till lag om skifte av jord med mera, avsöndringsinstitutet på ett synnerligen genomgripande

sätt omgestaltats. Även om emellertid vad dessa kommitterade föreslagit beträffande

upphävande av 1896 års lag och bestämmelsernas om jordavsöndring upptagande i

skifteslagen samt upphörande av länsstyrelses befattning med jordavsöndringsärenden icke

komme att bifallas, innehölle i allt fall förslaget bestämmelser avseende jordavsöndringsförfarandet,

vilka syntes vara av beskaffenhet att vid en förändring av 1896 års lag med

hänsyn till fastighetsregistrering för stad med mera vinna beaktande. I detta hänseende

framhölles de föreslagna bestämmelserna om bestämmandet av ägovärde i stället för ägovidd

såsom jämförelsegrund emellan stamfastighet och avsöndring, och rätt för ägare att

vinna fastställelse å avsöndring utan att upplåtelse av mark förut ägt rum ävensom rörande

kartas upprättande över avsöndringsområdet. Likaledes torde böra föreskrivas, att

samtliga till ansökan hörande handlingar, såsom köpeavhandling, lantmäteribevis och karta,

borde till länsstyrelsen ingivas i två exemplar, huvudskrift och styrkt avskrift eller kartkopia.

144

Förslaget

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från

avsöndrad lägenhet.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Uttrycket »i jordeboken»

kunde föranleda missförstånd. Enligt § 30 i förordningen om fastighetsregister i stad

skulle nämligen fastighetsregistret bestå av tomtbok och jordebok. Om denna benämning

»jordebok» sålunda skulle komma till användning, syntes det till undvikande av missförstånd

vara nödvändigt att uti alla de registreringen angående författningar, där kronans

jordebok avsåges, detta uttryckligen nämndes. Vad förevarande lagparagraf beträffade,

syntes det så mycket lämpligare, som detta uttryck »kronans jordebok» återfunnes uti

paragrafen i dess nuvarande lydelse samt denna beteckning av kommitterade använts uti

dess förslag till lag om förändrad lydelse av 3 § i lagen den 19 april 1907 angående avlösning

av avgäld från avsöndrad lägenhet. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida den

uti § 30 av registerförordningen föreslagna benämningen »jordebok» överhuvud vore

lämplig. Enligt kommitterades eget uttalande i motiven (sid. 211) vore det med tvekan,

som denna benämning valts. Om författningen enbart skulle gällt för stad, kunde benämningen

utan vidare godtagits, men då författningen vore avsedd att vinna tillämpning

även å vissa orter på landet, syntes denna benämning synnerligen olämplig, enär förväxling

mellan denna och kronans jordebok alltjämt syntes skola uppkomma. Såsom lämplig

beteckning å denna del av fastighetsregistret föresloges, särskilt med hänsyn till vad den

avsåge att omfatta, »stadsägobok». Därest denna benämning vad orter å landet beträffade

skulle synas mindre riktig (ehuru en liknande överförd användning kunde påvisas beträffande

uttrycket »stadsplan»), skulle ju för orter å landet denna del av fastighetsregistret

kunna benämnas jordägobok, vartill en anledning funnes i kommitterades förslag uti § 69

i registerförordningen, att fastighet, som i denna bok upptoges, skulle benämnas jordäga.

Förslaget

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april 1907 angående

avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Enligt gällande föreskrift i § 3 skulle

anteckning göras i jordeboken, så snart lägenhetsägare i behörig ordning styrkt, att avlösningsersättning

utgivits till vederbörande hemmansägare, under det att ändringsförslaget i

motsvarande del gjorde sådan antecknings införande beroende av den omständigheten,

huruvida beslut, varigenom avgäld fastställts, blivit i jordeboken anmärkt eller icke. Fall

hade emellertid hos Konungens befallningshavande förekommit, då väl avlösningsersättning

utgivits, men fastställelsebeslut icke meddelats och sålunda icke kunnat i jordeboken anmärkas.

Konungens befallningshavande åberopade såsom ett exempel ett sitt utslag den

16 februari 1910, varigenom Konungens befallningshavande på ansökan om avlösning av

en från en lägenhet under 5/ss mantal Lycke n:r 1 utgående avgäld å 20 kronor, vilken

avgäld icke vunnit fastställelse, jämlikt grunderna för lagen den 19 april 1907 angående

avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet förklarat, att lägenheten skulle vara från

avgäld till stamhemmanet fri och att anteckning om beslutet skulle ske i jordeboken samt

meddelande därom intagas i Konungens befallningshavandes allmänna kungörelser. Konungens

befallningshavande anförde vidare: Ehuru i sådana fall en avlösningen föregående

fastställelse av avgälden syntes hava varit en fullkomligt onödig omgång, måste det däremot

vara av betydelse för vederbörande rättsintressenter, att jordeboken i varje fall

innehölle anteckning till upplysning, huruvida avgäld blivit avlöst eller icke. Det skulle

ju annars lätt kunna inträffa, att framdeles inom den 1 januari 1917 och efter det t. ex.

fastigheterna växlat ägare, fråga uppkomme och anhängiggjordes om den vid tiden för

första upplåtelsen avtalade avgäldens utgörande från den 1 januari 1907 samt att i saknad

av anteckning i jordeboken om avgäldens upphörande, ny sådan bleve fastställd. Ur synpunkten

av rättssäkerhet och reda och då den föreslagna ändringen icke syntes påkallad

för genomförande av övriga med betänkandet framlagda författningsförslag, torde förslaget

i denna del icke böra godkännas.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

19

146

Förslaget

till

Kungörelse

angående uppgifter för anteckning i fastighetsregister av vissa beslut

rörande avgäider med mera.

Jfr. yttranden vid de två närmast här föregående lagförslagen.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Det torde möjligen kunna

ifrågasättas, huruvida det icke vore onödigt, att särskild förteckning över dylika ärenden

fördes, då sedan ikraftträdandet av 1905 års lag tillämpning av densamma i länet endast

förekommit en gång. Det kunde därför synas tillräckligt, om föreskrift meddelades därom,

att vid fastighetsregisters uppläggande underrättelser meddelades registerförare om de

beslut av ifrågavarande beskaffenhet, som redan meddelats, samt stadgades enahanda

skyldighet beträffande kommande beslut, i den mån sådana meddelades.

Förslaget

till

Lag

angående avskiljande av visst område från hemman eller lägenhet i anledning

av förändring i administrativ indelning.

Konungens befallningshavande i Kalmar län ansåge förslaget vara lämpligt och behövligt,

och granskningen av detsamma hade icke givit anledning till någon anmärkning.

Davidson ansåg, att lagen verkligen vore av behovet påkallad. Det vore lämpligt,

att, då mantal funnes eller å till stad eller köping avskilt område sådant åsattes, bestämmelse

måtte komma till stånd, att mantalet skulle avföras och icke få förekomma.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ansåg sig icke böra underlåta

att framhålla vikten och betydelsen av bestämmelsen om skyldighet för jordägare

eller innehavare att tåla avskiljandet av det område, som skulle administrativt överflyttas.

Erfarenheten hade visat, huru genomförandet av en köpings bildande strandat på att jordägare

emotsatt sig dylikt avskiljande. Härpå kunde såsom exempel anföras fiskläget

Grebbestad, som genom nådigt brev den 23 februari 1906 erhållit köpingsrättigheter,

vilkas genomförande emellertid hittills icke kunnat äga rum på ovan anförda grund.

J 47

2 §.

Kammarkollegium: Genom denna föreslagna lag skulle sanktion beredas åt det stundom

begagnade förfarandet, att för områdes överflyttande från ett förvaltningsområde till annat

medgiva områdets avskiljande från stamfastiglieten genom jordavsöndring. Då det, ur

(lera synpunkter, måste anses vara med reda och god ordning förenligt, att områdes''avskiljande

från stamfastigheten medelst jordavsöndring ej finge godkännas såsom förutsättning

för områdets överflyttning på sätt nyss sagts, vore det enligt kollegii mening avsynnerlig

vikt att i lagstiftningen intoges bestämmelser, på grund varav dylikt områdes

avskiljande genom sådan förrättning, att stamhemmanets mantal bleve fördelat mellan

området och återstående delen av fastigheten, skulle kunna äga rum beträffande såväl

redan överflyttade områden som ock områden, vilka framdeles ifrågakomme till överflyttning,

i vilket avseende torde få erinras om dels den numera endast undantagsvis gällande § 13

i Kung!, förordningen angående hemmansklyvning och jordavsöndring den 6 augusti 1881

och dels 296 § i 1911 års förslag till lag om skifte av jord.

Kammarrådet Björkman: Det syntes vara med reda och god ordning förenligt, att

jordavsöndring för åstadkommande av reglering av nu ifrågavarande slag icke vidare tilllätes.

I stället torde införas något stadgande, analogt med bestämmelsen i den numera

upphävda § 13 i Kungl. förordningen angående hemmansklyvning och jordavsöndring den 6

augusti 1881. I händelse av bifall härtill skulle erfordras åtskillig ändring i förevarande

förslag. I samband därmed skulle ock senare stycket av § 30 i förslaget till lag angående

ändrad lydelse av bland annat sistnämnda § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring alldeles bortfalla.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län: Det syntes som om en annan och

lämpligare form för avskiljandet vore erforderlig, helst då avsöndringsförfarandet, som

enligt nu gällande bestämmelser kunde ske utan medverkan av lantmätare och utan att

karta över det avsöndrade området upprättades, erbjöde alltför litet betryggande former

för ett sådant avskiljande. Åtminstone syntes resultatet av den pågående omarbetningen

av avsöndringsinstitutet böra avvaktas, därest ej annat och lämpligare delningsförfarande

ansåges av nöden.

Konungens befallningshavande i Kristianstads lätt: Genom flera av de nya författningsförslagen

komme avsöndringsinstitutet att i ganska väsentlig grad utvidgas. Det kunde

ifrågasättas, huruvida icke avsöndringsärendena, vilkas handläggning enligt förslagen fortfarande

skulle tillkomma Konungens befallningshavande, numera efter jordregistrets uppläggande

lämpligen borde överflyttas till en annan myndighet. Så länge avgäld enligt

äldre författningar fastställdes för avsöndringarna eller namn och nummer åsattes desamma,

vore det naturligt, att dessa ärenden handlades av Konungens befallningshavande, men

sedan jordregistret upplagts, syntes avsöndringsförfarandet vara att hänföra till lantmäterigöromål,

vilket jämväl torde framgå av dessa ärendens behandling. Innan ett dylikt ärende

av Konungens befallningshavande avgjordes, måste det nästan utan undantag remitteras

till förste lantmätaren för yttrande. Sedan ärendet återkommit från denne och fastställelse

av Konungens befallningshavande meddelats å avsöndringen, skulle beslutet därom med

tillhörande handlingar överlämnas till förste lantmätaren för åsättande av avsöndringens

och stamfastighetens registernummer. Detta behandlingssätt av ärenden, som ofta vore

148

av brådskande natur, syntes icke vara tids- och arbetsbesparande, då ärendena på mycket

kortare tid och, så vitt Konungens befallningshavande kunde bedöma, på fullt betryggande

sätt kunnat avgöras av förste lantmätaren ensam.

Byråchefen Hamrin: Detta förslag syntes vara avfattat under antagandet, att den återstående

delen av hemmanet efter avskiljandet av område, som i 1 § av förslaget avsåges, alltid

borde betraktas såsom stamhemman eller huvuddel av lägenhet. Då emellertid ett motsatt

förhållande givetvis ofta även inträffade, syntes någon omredigering erforderlig. Kommitterade

syntes icke hava behandlat frågan huruvida, i det fall, att ägaren underläte att efterkomma

framställning av vederbörande kommun eller samhälle att vidtaga för områdets

avskiljande erforderlig åtgärd och sådan åtgärd i anledning därav ankomme på kommunen

eller samhället eller i visst fall på Konungens befallningshavande, något egentligt hinder

förefunnes mot bruk av ägostyckningsinstitut, där anledning därtill eljest kunde vara för

handen. Då Hamrin hölle före, att något sådant hinder knappast förelåge, och då Hamrin

vore övertygad om, att förutsättning såväl i övrigt i formellt som även i materiellt avseende

för ägostyckning ofta komme att finnas, syntes detta spörsmål böra tagas under

prövning. Hamrin funne sig även hava anledning uttala, att ägostyckningsinstitutet i regel

borde tillämpas vid sådant avskiljande, varom här vore fråga, då därigenom mantalet

bleve fördelat och i allmänhet en bättre förutsättning vunnes för att betrakta de särskilda

delarna såsom var för sig bestående fastigheter liksom även för avgörande av deras rättigheter

och skyldigheter.

Konungens befallningshavande i Blekinge län: Den här omförmälda, av vederbörande

lantmätare upprättade karta torde i vissa fall kunna ersättas av exempelvis sådan regleringsplan

rörande området, som blivit av Kung!. Maj:t godkänd, ändock att regleringsplanen

icke upprättats av lantmätare.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län uttalar såsom ett önskemål att,

där avsöndring medgåves utan hinder därav, att avhandling rörande områdets upplåtande

icke upprättats eller ingivits, karta över området skulle ingivas i två exemplar, av vilka

det ena, försett med påskrift om avsöndringen, skulle överlämnas till lantmäterikontoret

att där förvaras.

Förslaget

till

Lag

angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning.

Nödvändigheten av sådana lagbestämmelser, som här avses, har i ett flertal yttranden

framhållits.