SOU 1916:3

ÅLRERROMSFÖRSÄKRINGSKOMMITTÉN.

Y.

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

FÖRSÄKRING FÖR OLYCKSFALL I ARBETE

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1915.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen............................... V

Lagförslag...................................... 1

Motiv:

Inledning...................................... 19

Socialförsäkring................................. 19

Social olycksfallsförsäkring........................... 20

Allmänna grunder ............................... 21

Svenska lagen. Reformkrav........................... 23

Kommitténs uppdrag.............................. 25

fjällande lagstiftning................................ 26

Sverige..................................... 26

Tyskland................................... 29

Österrike................................... 31

Italien..................................... 32

Frankrike.................................... 33

England................................... 34

Norge..................................... 35

Danmark.................................... 36

» Förslag 1915...................... 38

Holland.................................. 39

Belgien............................ 40

Schweiz.................................... 41

Övriga länder i Europa............................. 42

Amerikas Förenta stater............................ 43

Översikt................................... 45

Allmän motivering................................. 46

Allmänna grunder............................... 46

Försäkrings- eller ersättningsplikt........................ 46

Försäkringsinrättningar............................. 50

Omfattning................................... 52

Undantag.................................... 59

En eller flera lagar............................... 64

Yrkessjukdomar ................................ 66

Ersättningen.................................. 68

Karenstid ................................... 69

IV

Sid.

Sjukpenning................................. 71

Livräntor vid invaliditet ............................ 72

Mindre sjukpenning............................. 73

Läkarvård................................... 74

Ersättning vid dödsfall............. 75

Utbyte av livränta mot kapital......................... 77

Högsta och lägsta arbetsförtjänst........................ 80

Sjukhusvård m. m................................ 82

Samarbete med sjukkassor........................... 83

Frivillig försäkring............................... 86

Besvärsordning i utlandet........................... 90

Försäkringsråd såsom besvärsmyndighet..................... 92

Rådets övriga uppgifter............................. 97

Omkostnader för rådet.............................101

Riksförsäkringsanstalten................ 103

Bidrag till förvaltningskostnaderna............. 107

Yrkesfördelning. Belastning..........................110

Försäkringsavgifterna..............................114

Speciell motivering.................................119

Till KONUNGEN.

Den 28 oktober 1910 fann Eders Kung!. Maj:t för gott uppdraga

åt kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag

rörande allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring att jämväl av

-

VI

giva yttrande och förslag beträffande revision av lagen angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, i sammanhang

varmed professorn vid Stockholms högskola, fil. dr I. Fredholm

förordnades att deltaga i kommitténs överläggningar och beslut

vid behandling av denna fråga.

Den 9 november 1912 avgav kommittén betänkande och förslag

angående allmän pensionsförsäkring. (Ålderdomsförsäkringskommitténs

betänkande, Del I—IV.)

Kommittén består numera av undertecknade ordförande och ledamöter,

sedan i dess sammansättning den förändring ägt rum, att disponenten

V. Folin den 15 juni 1915 avlidit och bankdirektören E. von

Sydow, vilken på grund av sjukdom endast delvis kunnat deltaga i de

förberedande arbetena, den 9 september 1915 på egen begäran erhållit

entledigande från uppdraget att vara ledamot i kommittén.

Såsom kommitténs sekreterare har undertecknad Åkerman tjänstgjort

under de tider han icke varit hindrad av tjänstegöromål. Därjämte

har kommittén vid utförande av nu ifrågavarande uppdrag såsom

biträdande sekreterare använt dels under vissa tider intill den 1 februari

1915 förste aktuarien i socialstyrelsen fil. dr M. Marcus samt ledamoten

och sekreteraren i bankinspektionen G. Lagercrantz, dels efter nyssnämnda

tid ledamoten och sekreteraren i riksförsäkringsanstalten A.

Eisen och assessorn i Svea hofrätt G. Lindstedt.

Under tider, då kommittén ej varit i sin helhet samlad, hava dess

arbeten ombesörjts av en inom densamma utsedd avdelning eller av

ordföranden ensam.

I överläggningar rörande vissa med olycksfallsförsäkringen sammanhängande

frågor hava, på anmodan, deltagit sakkunniga på olika områden.

Från socialstyrelsen har kommittén på framställning erhållit statistiska

uppgifter rörande olycksfall och avlöningsförhållanden m. m. inom

vissa yrken, vilka uppgifter bearbetats av amanuensen hos styrelsen

fil. kand. P. S. Runemark.

En historik över den sociala olycksfallsförsäkringsfrågans utveckling

i Sverige jämte redogörelse för vissa andra länders lagstiftning i ämnet

har utarbetats i kommitténs kansli, huvudsakligen genom försorg av kommitténs

biträdande sekreterare Eisen.

VII

Utom ovannämnda uppdrag har kommittén, efter avgivande av sitt

betänkande den 9 november 1912, nedannämnda dagar från Eders Kungl.

Maj:t eller av statsrådet och chefen för civildepartementet erhållit anmodan

avgiva utlåtanden, nämligen:

den 22 november 1913 över en av riksforsäkringsanstalten den 17

oktober samma år hos Eders Kungl. Maj:t gjord framställning om lönereglering

för anstalten;

den 2 maj 1914 över ett av pensionsstyrelsen i skrivelse till Eders

Kungl. Magt den 20 april samma år framställt förslag rörande återbetalning

i visst fall av pensionsavgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring;

den

12 maj 1914 över ett av pensionsstyrelsen i underdånig skrivelse

den 1 i samma månad framställt förslag rörande grunderna för förvaltningen

av den i 11 § av lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda

fond.

Uti nämnda tre till kommittén remitterade ärenden har kommittén

avgivit särskilda utlåtanden den 17 december 1913 samt den 9 juni och

den 10 juli 1914.

Därjämte har kommittén från Eders Kungl. Maj:t fått emottaga

följande framställningar och förslag att vid sina arbeten för revision av

lagen den 5 juli 1901 tagas under övervägande, nämligen:

riksförsäkringsanstaltens den 10 januari 1908 avgivna underdåniga

utlåtande med förslag rörande ändring i vissa delar av lagen den 5 juli

1901 jämte de i anledning av detta förslag avgivna yttranden;

riksdagens skrivelse den 20 maj 1909 till Eders Kungl. Maj:t i anledning

av väckt motion om anslag till rättegångsbiträden att tillhandagå

genom olycksfall i arbete skadade arbetare eller deras efterlevande för

utbekommande av dem enligt lag tillkommande ersättning;

justitieombudsmannens underdåniga skrivelse den 22 april 1911 i

fråga om viss ändring av preskriptionsbestämmelserna i 13 § av lagen

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5

juli 1901.

Kommittén har tagit dessa handlingars innehåll i övervägande vid

uppgörande av sitt förslag i förevarande fråga samt får anmäla, att de

-

VIII

samma icke, utöver vad förslaget och därtill hörande motivering innehålla,

ansetts böra föranleda särskilt yttrande.

De till kommittén sålunda remitterade handlingarna återställas härjämte.

Kommittén får nu härmed överlämna sitt betänkande rörande olycksfallsförsäkringen,

vilket består av två delar, nämligen:

Del F, innehållande dels förslag till lag om försäkring för olycksfall

i arbete, dels förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 §

handelsbalken, till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni

1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar samt

till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning

med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den

12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,

dels motivering till dessa förslag;

Del VI, innehållande översikt av svensk och utländsk lagstiftning

angående social olyckfallsförsäkring samt statistiska undersökningar rörande

arbetslöner och olycksfall m. in. inom olika yrken i Sverige.

Underdånigst

AND. LINDSTEDT.

Hj. Branting. Ivar Fredholm. P. Nilsson.

Sven Palme. A. Åkerman.

Stockholm den 19 oktober 1915.

LAGFORSLAG.

1

Förslag

till

Lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna

lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Kostnaden för försäkringen bestrides genom försäkringsavgifter, som

erläggas av arbetsgivaren.

2 §•

Såsom skada till följd av olycksfall i arbete anses i denna lag jämväl

sjukdom, som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade

ämnen.

3 §•

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes

till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att

anse såsom självständig företagare, så ock lärling, som utan avlöning

användes till dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens

räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står

någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att

ombesörja arbetets utförande.

Arbetsgivares barn och föräldrar må i förhållande till honom ej

anses såsom arbetare enligt denna lag.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej heller den, vilkens avlöning

hos arbetsgivaren, för år räknat, överstiger femtusen kronor,

ej heller minderårig, som icke fyllt tolv år, ej heller den, som i sitt

hem användes till arbete, ej heller den, som av tillfällig anledning användes

till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.

Ålder domsför säkring slcommittén. V.

1

2

4 §.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för

ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkrings bolag, vars delägare

äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i

stället må äga rum i det bolag.

5 §•

Besvär och framställningar, som i 33 § omförmäla^ prövas av ett

för hela riket gemensamt försäkringsråd, som jämväl i övrigt har att

med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.

Försäkringsrådets organisation bestämmes av Konung och Riksdag.

Ersättningar.

6 §.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på grund

av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den skadades

arbetsförmåga under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet:

sjukpenning, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga

arbetsförtjänst, för varje dag från och med dagen efter olycksfallet intill

dess den skadade blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan

återställd eller olycksfallet medfört .för framtiden bestående förlust eller

minskning av arbetsförmågan eller döden inträtt;

2) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller

minskning av arbetsförmågan:

livränta, i förra fallet å ett årligt belopp, som motsvarar två

tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, och i senare fallet å

det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning, räknat

från och med den dag, då olycksfallet medfört för framtiden bestående

förlust eller minskning av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall

utgå, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel.

År den skadades arbetsförmåga i följd av olycksfallet nedsatt i

mindre grad än som berättigar till erhållande av sjukpenning enligt 1),

och är den skadade ej heller enligt 2) berättigad att erhålla livränta,

äger han erhålla mindre sjukpenning å belopp, som bestämmes med led

-

3

ning av de i 2) meddelade föreskrifter; dock att sådan sjukpenning icke

må utgå, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel.

Den skadade äger ock att från och med dagen för olycksfallet

och därefter så länge sjukpenning till honom utgår, erhålla erforderlig

läkarvård jämte läkemedel, vartill räknas även andra till arbetsförmågans

höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar,

bråckband, glasögon och dylikt.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

_

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre än femtio kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet,

en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett

årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

samt till varje den avlidnes minderåriga barn en livränta från

dödsfallet, till dess barnet uppnått femton års ålder, å ett årligt belopp

motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; dock att, där livräntor

till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt överstiga två tredjedelar

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, de skola, i förhållande till

vad på en var livräntetagare belöper, nedsättas till detta belopp, så

länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Till änka eller änkling, som före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,

utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §•

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning

av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet

och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja

sig genom arbete utan även till skadans inflytande på de särskilda

färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga,

samt till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet

behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl tagas

4

till den mindre arbetsförmåga, som till följd därav vid olycksfallet hos

honom före fanns.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör hela

den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade — som

den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren.

Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke

av arbetsgivaren använts till arbete, eller kan för någon tid av året avlöningen

ej med tillräcklig noggrannhet bestämmas, beräknas avlöning för

den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under

motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga och med

liknande arbete som den skadade eller eljest med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas

dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter

andra grunder, som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen åttahundra kronor,

tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den

årliga arbetsförtjänsten trehundra kronor, skall den beräknas till detta belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en

trehundradel av den enligt ovan angivna grunder bestämda årliga

arbetsförtjänsten.

10 §.

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,

äger rätt att när hälst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda

honom vård å sjukhus. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande

intagas å sjukhus, såvida ej skadan, enligt läkares _ intyg, kräver behandling

och vård, som icke kan på annat sätt nöjaktigt beredas honom.

Har den skadade intagits å sjukhus, äger försäkringsinrättningen

att, till betäckande av kostnaden för vården, å den till honom, under

den tid vården å sjukhuset varar, utgående sjukpenning eller livränta

avdraga högst hälften.

Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid, i stället för livränta

eller viss del därav, bereda livräntetagare, som därtill samtycker,

uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

5

11 §•

År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på

grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i

arbete utgiva pension eller annat understöd, eller skall sådant understöd

utgå från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom

bidrag av arbetsgivaren, avdrages från ersättning, som i 6 eller 7 §

stadgas, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av

arbetsgivaren eller av kassan utgives för tid, under vilken ersättningsskyldighet

åligger försäkringsinrättningen; dock att sådant avdrag må

äga rum endast om arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15

§ andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga om

understöd från kassa, ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens

bidrag. För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om

allmän pensionsförsäkring eller för understöd från sjömanshus eller för

annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom

bostad, fritt uppehälle eller dylikt, sker avdrag för dessa förmåners

värde, uppskattat efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra

grunder, som finnas tillämpliga.

Avdrag enligt ovan angivna grunder skall jämväl ske för skadestånd,

som i följd av olycksfall i arbete utbetalts enligt allmän lag eller

särskild författning.

12 §.

Åger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav

hindrad att hos arbetsgivaren eller annan göra gällande det anspråk

på skadestånd, som i följd av olycksfallet eljest skulle tillkomma honom

enligt allmän lag eller särskild författning; dock att försäkringsinrättning,

i vilken den skadade enligt denna lag försäkrats, äger att,

sedan den skadeståndspliktige därom tillsagts, i ersättningstagarens ställe

uttaga skadeståndet, för så vitt motsvarande ersättning utgår från försäkringsinrättningen.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, så

fort ske kan, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må

6

vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag

skall ntgivas. Kan ersättningen ej med ledning av inkomna handlingar

genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp, utan återbetalningsskyldighet

för den, som uppburit beloppet, därest sedermera ersättningen

bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

Yppas, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro

avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen

äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å

tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan

ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till

efterrättelse.

14 §.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 7 och 27 §§ utbetalas så

fort ske kan, samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista

dag. Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten

till livräntan inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet

för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan

minskats. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens

samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer

än ovan sägs. Uppkommer vid bestämmande av belopp,

som sålunda skall utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet med närmast

högre antal ören.

Har ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året näst efter

det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets

utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.

Försäkringsavgifter.

15 §.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall av försäkringsinrättningen

bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet

i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det be

-

7

drives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för

betäckande av don risk, som försäkringen avser, med tillägg, i fråga

om försäkring i bolag, som i 4 § avses, av ett belopp motsvarande omkostnaderna

för försäkringen; och kan förty avgiften ökas eller minskas

i den mån förändring i försäkringsrisken eller omkostnaderna äger rum.

År arbetsgivaren eller kassa, som helt och hållet eller till väsentlig

del bildats genom bidrag av honom, skyldig att utgiva understöd, för

vilket, enligt 11 §, avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften

till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken;

dock att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i

försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren det begär

och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer

säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes.

16 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall, i sammanhang med

avgift för försäkring i riksförsäkringsanstalten, till statsverket erläggas

tilläggsavgift med belopp motsvarande fem procent av försäkringsavgiften,

beräknad utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket

erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget

erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som

av Konungen bestämmes, med belopp motsvarande fem procent av summan

av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som

i 11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel.

17 §•

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst, på därom framställd

begäran, till försäkringsrådet eller den försäkringsinrättning, i vilken

försäkringen äger rum, lämna sådana uppgifter om arbetets beskaffenhet

och arbetames antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras

för bestämmande av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

8

18 §.

Försäkringsinrättningen äger att, i den mån sådant må vara

nödigt för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp,

taga del av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos

myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å samma

lags efterlevnad, påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden,

ävensom i fråga om arbete, varå nämnda lag ej äger tillämpning, själv

företaga undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

Angående undersökning, vilken sålunda må företagas, gäller i tilllämpliga

delar vad i lagen om arbetarskydd är stadgat om undersökningar,

vilka må företagas av dem, som hava att taga befattning med tillsyn

å efterlevnaden av samma lag.

19 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp skall,

även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av

förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i

eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt

Angående tid och sätt för erläggande av avgifterna för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten förordnas av Konungen. Avgifter, som icke på

föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas i

den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,

som bestämmas av Konung och Riksdag.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av

olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar

förestår arbetet, ofördröjligen härom underrättas. Den skadade är skyldig

att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av

försäkringsinrättningen eller av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

21 §.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd,

som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren eller

arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit

9

underrättelse om olycksfallet, därom hos polismyndigheten i orten ofördröjligen

göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstaltén

fastställes. År gjord anmälan icke fullständig eller har polismyndigheten,

utan att anmälan gjorts, från den skadade eller eljest erhållit

underrättelse om olycksfallet, åligger det polismyndigheten att ofördröjligen

infordra felande uppgifter eller föreskriven anmälan. Underrättelse

om olycksfallet insändes genast av polismyndigheten till den försäkringsinrättning,

i vilken den skadade enligt denna lag är försäkrad.

Då anmälan hos polismyndigheten göres, skall samtidigt eller, där

så ej kan ske, så snart som möjligt därefter till samma myndighet insändas

på arbetsgivarens bekostnad anskaffat läkarbetyg enligt formulär, som

av medicinalstyrelsen fastställes, angående skadans beskaffenhet och den

skadades tillstånd eller, där olycksfallet medfört döden, angående dödsorsaken

; kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,

må i stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av

ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden

eller av ledamot i häradsnämnden.

Polisundersökning om olycksfallet skall av polismyndigheten, så fort

ske kan, hållas, om undersökning begäres av försäkringsinrättningen

eller av försäkringsrådet; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning

allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.

Polismyndighet, som i denna § avses, är å landet länsmannen, i

stad, där poliskammare finnes, poliskammaren och i övriga städer magistraten

eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsen.

Polismyndigheten åligger att ofördröjligen till försäkringsinrättningen

insända handlingarna i ärendet ävensom, där polisundersökning hållits,

protokoll över undersökningen.

22 §.

Har olycksfallet inträffat under resa utom riket, sker anmälan om

olycksfallet hos den svenska polismyndighet eller det svenska konsulat,

där anmälan tidigast kan äga rum. Har anmälan skett hos svenskt

konsulat, verkställes genom dess försorg nödig undersökning, varefter

handlingar och protokoll i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare

utredning, i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given

bestämmelse, låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 2

10

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej

ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört

den skadades död, uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning

utgå till denne.

25 §.

Ställer sig den skadade icke till efterrättelse anordning eller föreskrift

om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund av denna lag, må, där

skadan väsentligen förvärrats därigenom att den skadade i följd därav

kommit att sakna lämplig vård, den i denna lag stadgade ersättning

skäligen nedsättas eller indragas.

Lag samma vare, där genom försummelse av den skadade underrättelse

om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats.

26 §.

Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa eller

eljest blivit borta samt har all underrättelse om honom upphört, och kan

skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet,

äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,

i vilken försäkringen ägt rum, uppbära livränta efter de i samma lagrum

angående livräntor till efterlevande stadgade grunder.

Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan anhörig, såsom

villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring under edlig förpliktelse,

att han saknar varje underrättelse om den försäkrade.

Rätt till livräntan upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv

eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

27 §.

År någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna

lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen

att, med hans samtycke, när som hälst, i stället för

sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp

motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens

11

kapitalvärde enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen

må ock utan den ersättningsberättigades samtycke utbytas

mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte

av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare ersättning på

grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne ej svensk medborgare

och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast

om olycksfallet inom tre månader medfört döden, samt livränta eller

kapital enligt samma § till efterlevande, som ej är svensk medborgare,

allenast om denne vid tiden för olycksfallet var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger Konungen, under förutsättning

av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst land.

28 §.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, åligger att för varje år, inom

åtta månader efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten, énligt

formulär, som av anstalten fastställes, lämna uppgifter angående de

arbetsgivare, som under året varit delägare i bolaget, och de av dem

använda arbetare, som under året varit i bolaget försäkrade, samt

angående inträffade olycksfall i arbete, ävensom i övrigt att när som

hälst på begäran av anstalten eller av försäkringsrådet lämna uppgifter

om delägare eller arbetare eller om olycksfall. Bolaget är ock skyldigt

att, där ny delägare inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt,

därom genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.

29 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag, som i 4 § avses,

ävensom angående sådant bolags verksamhet, i den mån härom ej särskilt

föreskrives i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse stadgas

angående ömsesidigt försäkringsbolag.

30 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 10,

14 och 27 §§ sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

12

31 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må

förty ej för gäld tagas i mät.

32 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas

erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

33 §.

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som

i 4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon

i denna lag given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet

genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med allmänna

posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter det

klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde.

Hava besvär över beslut om ersättning anförts efter utgången av

den tid, som ovan stadgats, är försäkringsrådet ändock oförhindrat att

till prövning upptaga besvären, därest rådet finner omständigheterna

därtill föranleda.

Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten,

eller i annan föreskrift, som på grund av denna lag

meddelats av anstalten, äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare, att fullgöra något

av vad honom enligt denna lag åligger, eller försummar någon att

lämna uppgift, som i 28 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen

oriktigt medddelande, straffes med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor, där ej enligt allmän lag straff följer.

13

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje

stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

35 §.

Vill arbetsgivare, som till arbete använder annan arbetare än i

denna lag avses, i riksförsäkringsanstalten försäkra honom för olycksfall

i arbetet, vare därtill berättigad. Har sådan försäkring ägt rum, skall

vad i denna lag finnes stadgat, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

övergångsbestämmelser.

36 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete ävensom de i lagen angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift meddelade bestämmelser om skyldighet

för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd

av järnvägs drift arbetare, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete,

under förrättandet därav varder dödad eller skadad.

37 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1917; dock att ersättningsanspråk,

som grundas på olycksfall, vilket därförinnan inträffat, bedömes

enligt äldre lag.

14

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

12 §.

Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens

utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå; så

ock, för samma tid, för de gäldenären enligt lag om försäkring för

olycksfall i arbete åliggande tilläggsavgifter samt för vad enligt nämnda

lag statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet

att erlägga försäkringsavgift.

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst

gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma

eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola

samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och

löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommun

må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga

pensionsavgift för sista och löpande året.

15

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall erhålla

följande ändrade lydelse:

De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utgiva ersättning,

då till följd av olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd

arbetare, å vilken lagen om försäkring för olycksfall i arbete äger tillämpning,

varder dödad eller skadad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1917, men äger ej tillämpning

i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

16

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående

tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift.

Härigenom förordnas, att lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning

med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen

den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har skada uppstått i följd av elektrisk järnvägs drift, skola bestämmelserna

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i

följd av järnvägs drift äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda föreskrivits skall icke medföra skyldighet för ägare

eller innehavare av elektrisk järnväg att utgiva ersättning vare sig för

skada, som uppkommit genom inverkan av elektrisk ström, eller då till

följd av olycksfall i arbete sådan i järnvägens tjänst eller arbete anställd

arbetare, å vilken lagen om försäkring för olycksfall i arbete äger

tillämpning, varder dödad eller skadad, utan gälle för dessa fall vad

särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1917; men äger ej tillämpning

i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

MOTIV.

Ålderdomsfömakringslcommittén. V.

3

INLEDNING. SOCIALFÖRSÄKRING.

19

INLEDNING.

Såsom inledning till motiveringen av sitt förslag till lag om allmän

pensionsförsäkring (Del I, sid. 19) har kommittén bl. a. anfört följande,

som även synes kunna tjäna till belysning av den lagstiftningsfråga, som

utgör föremål för kommitténs närvarande betänkande:

»Vår tids ekonomiska utveckling har, som allbekant är, medfört ingripande

förändringar i våra samhällens inre byggnad. Jordbruket intar

icke längre sin gamla ställning som alldeles förhärskande näringsgren,

den modärna industrien har växt till allt större betydelse både genom

värdet av vad den frambringar och genom antalet armar den sysselsätter.

Vid dess sida har handel och samfärdsel ävenledes väsentligt ökats. Vad

särskilt Sverige beträffar, använder i våra dagar, som statistiken visar,

det egentliga jordbruket ungefär samma antal arbetskrafter som för 30

eller 40 år tillbaka. Befolkningsöverskottet har väsentligen i allt större

utsträckning vänt sig till övriga förvärvsgrenar.»

»De modärna formerna för arbetets organisation inom dessa förvärvsområden

hava, på samma gång de medfört en ansenlig ökning av

lönarbetarnes antal, jämväl givit dessa samhällslager en växande betydelse

för det ekonomiska livets fortgång. Jämsides med dessa förskjutningar

hava emellertid också de missförhållanden allt starkare framträtt, som

följa därav, att arbetskraften blivit för stora grupper av samhällsmedlemmar

den väsentliga och ofta den enda tillgången och inkomstkällan.

Arbetslösheten, en följd av vågrörelsen i marknadens konjunkturer, medför

ofta nöd för arbetaren och hans familj, sjukdom eller olycksfall

kunna när som helst medföra avbrott i hans arbetsförmåga och därmed

i hans förvärvsmöjligheter, och invaliditet eller ålderdom upphäva desamma

helt eller delvis.»

»Så länge ett sådant sakernas tillstånd ännu icke mildras genom

någon motverkande lagstiftning, måste detsamma i vida kretsar kännas

allt mera olidligt och ge befogad anledning till socialt missnöje.»

»I betraktande av den ökade osäkerheten i lönarbetarnes läge, har

man också numera i ett flertal stater kommit till allt allmännare insikt

Socialför

säkring.

20

INLEDNING. SOCIAL OLYCKSFALLSFÖRSÄKRING.

Social olycksfallsförsäkring.

om nödvändigheten av en omfattande socialförsäkring, i syfte att, genom

statsmaktens ingripande, från olika sidor motverka och mildra här antydda

missförhållanden. Ett dylikt ingripande av statsmakten har befunnits

oundgängligt, sedan det visat sig, att arbetarne icke förmå att, i den

utsträckning det allmänna samhällsintresset kräver, genom egen självhjälp

bereda sig erforderligt skydd i här ifrågakommande avseenden.»

»Om sålunda socialförsäkringens upptagande på de nutida staternas

reformprogram har ett naturligt samband med lönarbetarklassens ställning

i det modärna samhället och med de problem den senare ekonomiska

utvecklingen skapat, så följer emellertid icke därav, att en socialtörsäkring

lämpligen bör eller kan stanna vid att vara enbart en lönarbetareförsäkring.

Vid sidan av lönarbetarne finnas andra, dem mer eller

mindre närstående samhällsgrupper, vilkas otrygga och ekonomiskt svaga

ställning likaledes i hög grad påkallar, att samhället inskrider till deras

värn och stöd.»

»Ur denna synpunkt växer sålunda socialförsäkringens uppgift till

att åt alla samhällsmedlemmar, som till följd av sjukdom, olycksfall,

ålderdom, ofrivillig arbetslöshet eller av andra oförskyllda orsaker råka

i ekonomiskt betryck, söka bereda en lämpligare och mindre tryckande

form av understöd än den, som kan åstadkommas genom den offentliga

fattigvården eller genom lagstadgad understödsskyldighet av anhöriga.

Dels på grund av principiella skäl, dels och framför allt på grund av

rent praktiska svårigheter har man emellertid, vid försöken att åstadkomma

en lösning av detta omfattande problem, i regeln uppdelat detsamma

i ett antal mera speciella uppgifter, vanligen skilda genom den

olika naturen av de orsaker, som närmast föranlett behovet av understöd.

Sålunda uppdelas socialförsäkringen i sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring

o. s. v., och har man i allmänhet behandlat var och eu av dessa begränsade

försäkringsuppgifter för sig, dock merendels med hänsyn till

det i vissa avseenden dem emellan förefintliga sambandet.»

För den gren av socialförsäkringen, som avser understöd åt åldringar

och andra invalider, har kommittén i sitt föregående betänkande

avgivit förslag, vilket lett till antagande av gällande lag om

allmän pensionsförsäkring. Enligt lämnat uppdrag har kommittén nu

att även i fråga om den sociala olycksfallsförsäkringen för vårt land

söka angiva formerna för en möjligast tillfredsställande lagstiftning.

Det lagstiftningsarbete, som under de senaste decennierna fortgått

på socialförsäkringens område, har, vad olycksfallsförsäkringen angår,

lett till det resultat, att numera i nära nog alla civiliserade länder mer

INLEDNING.

ALLMÄNNA OBUNDEN.

21

eller mindre omfattande lagbestämmelser införts, som avse beredande av

ersättning vid olycksfall. I de flesta av dessa länder bar man särskilda

lagar om försäkring för olycksfall i arbetet. Endast i ett fåtal länder har man

infört gemensam lag för olycksfallsförsäkringen och för sjuk-eller invalidförsäkringen,

men där så skett, äro vanligen bestämmelserna för varje försäkringsgren

väsentligen sammanfattade i en särskild avdelning av lagen,

medan såsom gemensamma allenast upptagits föreskrifter om instansordning

ävensom vissa förvaltningsregler och definitioner. 1 själva verket

skiljer sig också den sociala olycksfallsförsäkringen från socialförsäkringens

övriga grenar i vissa så väsentliga avseenden, särskilt i fråga

om grunderna för kostnadernas bestridande och i fråga om ersättningsbeloppens

storlek och beskaffenhet, att fördelarna av en dylik gemensam

lagstiftning i huvudsak torde få anses vara mera skenbara än verkliga.

För vårt land har, som bekant, invalidförsäkringen nyligen ordnats

genom särskild lag, medan frågan om obligatorisk sjukförsäkring av

flera skäl ännu icke ansetts böra upptagas till definitiv behandling. Då

därjämte det kommittén i förevarande hänseende lämnade uppdrag endast

avser olycksfallsförsäkringen, har kommittén inskränkt sig till att avgiva

förslag allenast till ny lagstiftning angående olycksfallsförsäkringen och sålunda

lämnat åt framtiden att eventuellt finna former för en närmare förening

av de olika försäkringsgrenarna. Givetvis har kommittén dock

vid uppgörandet av sitt förslag tagit möjligaste hänsyn till lagstiftningen

på de övriga försäkringsområdena.

Bland den sociala försäkringens olika grenar intager olycksfallsförsäkringen

även så till vida en särställning, att, såsom redan antytts, för

densamma numera i så gott som alla civiliserade länder obligatorisk

ersättningsskyldighet, antingen under formen av direkt ersättningsplikt eller

av försäkringsplikt för arbetsgivaren, blivit för stora verksamhetsområden

och särskilt för industrien i lag stadgad, medan detta, i fråga om sjuk-,

invalid- och arbetslöshetsförsäkringarna endast gäller om ett mindre antal

länder. Det är därför tydligt, att den utländska lagstiftningen på olycksfallsförsäkringens

område måste i större utsträckning kunna tjäna till vägledning

vid kommitténs arbete, än om fråga varit om någon av de övriga

försäkringsgrenarna.

De olika ländernas olycksfallslagar skilja sig visserligen, allt efter historiska,

ekonomiska eller politiska förhållanden, i väsentliga avseenden från

varandra. Vissa allmänna grunder äro dock redan från tiden för den ifrågavarande

lagstiftningens första framträdande i huvudsak gemensamma för

alla dessa lagar.

Allmänna

grander.

22

INLEDNING. ALLMÄNNA GRUNDER.

Sålunda är den sociala olycksfallslagstiftningens huvuduppgift i alla

länder väsentligen densamma, nämligen att för lönarbetare d. v. s. personer,

som mot avlöning användas till arbete för arbetsgivares räkning, bereda

ersättning för de ekonomiska följderna av skada till följd av olycksfall

i arbetet. I detta avseende har olycksfallsförsäkringen eu mera begränsad

uppgift än de övriga sociala försäkringsgrenarne, vilka visserligen också

just för lönarbetarklassen hava sin största betydelse, i det de avse försäkring

av arbetskraften, arbetarnes oftast enda eller huvudsakliga medel

till försörjning, men vilka dock i några länder ansetts böra utsträckas till

att omfatta även andra samhällslager. Och medan olycksfallsförsäkringen

endast avser ersättning för olycksfall, som härflyta från utövningen av

arbetet, lämnas vid sjuk- och invalidförsäkringen ersättning vid alla slag

av sjukdom eller invaliditet, vare sig orsaken därtill kan sökas i arbetets

beskaffenhet eller icke.

Beträffande grunderna för kostnadernas bestridande intager olycksfallsförsäkringen

ävenledes en särställning, i det att, med några få undantag,

alla lagar på detta område stadga skyldighet för arbetsgivaren ensam, att

utan bidrag från arbetaren och utan annat bidrag från det allmänna än till

förvaltningen, bestrida hela kostnaden för ersättningarna.

Samtliga länders olycksfallslagar överensstämma även därutinnan,

att de äga tillämpning å industrien och därmed likartad verksamhet, såsom

järnvägsdrift, byggnadsverksamhet m. m. I flera länder omfattar lagstiftningen

även sjöfarten och jordbruket, och i några länder jämväl

handeln, hantverket m. m. I ett fall, nämligen i den engelska lagstiftningen

(ävensom enligt det nya danska lagförslaget) omfattar försäkringen

även husliga göromål och har således karaktären av en allmän

lönarbetarförsäkring.

Vidare gäller såsom allmän regel, att ersättning för olycksfallet

icke allenast utgår till arbetaren själv, då hans arbetsförmåga blivit

genom olycksfallet nedsatt, utan även, om olycksfallet för arbetaren medfört

döden, till hans efterlevande närmaste anhöriga.

Slutligen har i den utländska lagstiftningen den grundsatsen vunnit

allmän tillämpning, att ersättningarnas belopp i varje fall skola bestämmas

med hänsyn till storleken av den skadades arbetsförtjänst.

De allmänna grunder för olycksfallsförsäkringen, för vilka kommittén

sålunda i korthet redogjort, böra numera anses hava vunnit allmän giltighet

och torde med anledning härav kunna utan vidare motivering tjäna såsom

utgångspunkter vid arbetet för åstadkommande av ny lagstiftning i ämnet.

Såsom redan antytts, förefinnas dock mellan de olika lagarna på

området synnerligen betydande skiljaktigheter, vilka kommittén kommer

INLEDNING. SVENSKA LAGEN. REFORMKRAV.

23

att närmare belysa vid den följande motiveringen av sitt förslag. En

av dessa skiljaktigheter, nämligen rörande formen för ersättningarnas bestridande,

har dock vid regeringens angivande av kommitténs uppdrag ansetts

vara av den betydelse, att den redan i detta sammanhang torde böra

framhållas. Den form, under vilken den ifrågavarande kostnaden skall av

arbetsgivaren bestridas, har nämligen i lagstiftningen blivit på olika sätt bestämd.

I den äldre lagstiftningen ålades vanligen arbetsgivaren personlig

ersättningsskyldighet, och denna princip är ännu gällande i derå

länder, särskilt i fråga om arbetarne inom industrien. Efterhand har

man dock i många länder, i stället för direkt ersättningsskyldighet, stadgat

skyldighet för arbetsgivaren att bereda sina arbetare försäkring till

erhållande av de utfästa ersättningarna. Denna försäkring skall i allmänhet

tagas i en statsanstalt eller i en genom lagstiftningen angiven försäkringsinrättning

eller arbetsgivarförening. I några länder kan försäkringen

även tagas i godkända enskilda föreningar eller i aflärsbolag.

Vad vårt land beträffar, gäller på förevarande område lagen angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, vilken

lag i huvudsak dock endast torde få anses såsom det första steget till en

mera allmän lagstiftning på området. Enligt denna lag, för vars huvudgrunder

nedan närmare redogöres, stadgas för arbetsgivaren ersättningsskyldighet

efter en karenstid av 60 dagar, men kan han genom försäkring i den för

ändamålet upprättade riksförsäkringsanstalten befria sig från denna skyldighet.

Medan, såsom ovan nämnts, i ett flertal andra länder lagstiftningen

förutom industrien omfattar jämväl jordbruket och sjöfarten och i vissa

länder även handeln, hantverket och husliga sysslor, är den svenska lagen

huvudsakligen inskränkt till industrien. Därjämte äro ersättningarna

enligt den svenska lagen bestämda till vissa belopp utan hänsyn till

storleken av den skadades arbetsförtjänst, och i regel avsevärt lägre än

motsvarande ersättningar i utländska lagar.

Under den tid 1901 års lag varit i tillämpning, har behovet

av utvidgning i flera hänseenden gjort sig gällande. Särskilt hava

önskemål framkommit om en utvidgning av lagens tillämpningsområde

till att omfatta flera slag av verksamhet än enligt nuvarande

bestämmelser. Ävenledes har behovet av rikligare ersättningar gjort

sig starkt kännbart. Slutligen har man ifrågasatt, huruvida ej, i ändamål

dels att bereda ökad säkerhet för de ersättningsberättigade att utfå

sina ersättningar och dels för att utjämna kostnadsbördan för arbetsgivarne,

den nu gällande direkta ersättningsplikten borde utbytas mot

försäkringsskyldighet.

Svenskalagen.

Reformkrav.

24

INLEDNING. SVENSKA LAGEN. REFORMKRAV.

Redan den 22 januari 1907 omförmälde chefen för civildepartementet

i skrivelse till riksförsäkringsanstalten, att lian funnit det böra närmare

utredas, huruvida, med hänsyn till vunnen erfarenhet, bestämmelserna i

1901 års lag kunde anses vara i alla delar ändamålsenliga och lämpade

efter behovet, och anmodade departementschefen riksförsäkringsanstalten

att avgiva yttrande och förslag till de ändringar i lagen, som i vissa

angivna hänseenden eller eljest kunde finnas vara av behovet påkallade.

Riksförsäkringsanstalten avgav med anledning härav den 10 januari 1908

utlåtande i ämnet.

I fråga om lagens omfattning föreslog anstalten vissa utvidgningar.

Särskilt är härvid att märka, att ersättningsskyldigheten ansågs böra

utsträckas till jordbruket, dock endast till fastigheter med ett taxeringsvärde

av minst 20,000 kronor. Ersättningsskyldigheten borde omfatta

även skada till följd av olycksfall, som träffade arbetare vid utförande

av arbete, vartill han utom yrket användes av sin arbetsgivare. Beträffande

ersättningens storlek och form innebar förslaget en allmän höjning

av ersättningsbeloppen, vilka dock fortfarande skulle vara i lagen

fixerade och icke sättas i relation till arbetsförtjänsten. Sjukhjälp och

livräntor till den skadade borde i regel höjas med femtio procent. Vid invaliditet

under 20 % borde kapital i st. f. livränta utbetalas o. s. v. Anstalten

framhöll dock därjämte, att den mest betryggande garantien för

ersättningarnas utfående erhölles genom införande av försäkringsplikt.

Över riksförsäkringsanstaltens utlåtande infordrades kommerskollegii

yttrande, vilket avgavs den 15 april 1909 och utmynnade i en hemställan,

att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta en ny fullständig lagstiftning

i ämnet enligt i huvudsak följande grunder: att lagstiftningens

giltighetsområde gjordes så omfattande, som det med nödig hänsyn

till vederbörande näringsidkares ekonomiska bärkraft kunde anses

möjligt; att lagstiftningen grundades på principen om arbetsgivarnes

obligatoriska försäkringsplikt; att denna lagstiftning, vad särskilt jordbruket

och sjöfartsnäringen beträffade, av praktiska hänsyn reglerades

genom särskilda lagar; att principen om olycksfallsersättningens fastställande

i förhållande till den skadades arbetsförtjänst komrne till användning;

samt att den nuvarande karenstiden av 60 dagar förkortades.

Vid 1907, 1908 och 1909 års riksdagar framställdes av enskilda

motionärer åtskilliga förslag till ändring av 1901 års lag. Sålunda

föreslogs, dels att ersättningsbeloppen måtte höjas med 50 procent, dels

ock att karenstiden måtte nedsättas från sextio till tre dagar. Vidare

hemställdes om borttagandet för vissa fall av stadgandet om förlust av

rätten till ersättning i anledning därav, att den skadade själv genom

INLEDNING. KOMMITTÉNS UPPDRAG.

25

grov vårdslöshet varit vållande till olycksfallet. I eu motion föreslogs

en riksdagsskrivelse med begäran om utredning och förslag till ny lag

om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, grundad på

principen om alla arbetsgivares försäkringsplikt i riksförsäkringsanstalten

eller med denna likställd anstalt, så att ersättning för inträffat olycksfall

bereddes åt varje kroppsarbetare. I en annan motion hemställdes om utredning

rörande dels behovet av livräntebeloppens böjning, dels samma

belopps bestämmande i förhållande till den skadades avlöning. Åven

föreslogs sådan utvidgning av olycksfallslagen, att ersättningsskyldighet

skulle åligga envar, som läte annan för sig mot kontant betalning eller

annan överenskommen ersättning utföra arbete, som icke vore allenast

av tillfällig natur, ävensom att ersättningsskyldigheten skulle omfatta

skada till följd av olycksfall i allt arbete för arbetsgivarens räkning.

Sedan vid föregående riksdagar motioner väckts angående beredande

av rättegångsbiträde åt arbetare vid tvist angående olycksfallsersättning,

väcktes vid 1915 års riksdag motion angående beredande genom statens

försorg av kostnadsfri rättshjälp i erforderliga fall åt genom olycksfall i

arbetet skadade arbetare, antingen genom yrkesinspektionen eller på annat

lämpligt sätt. I anledning härav yttrade vederbörande utskott, att då

den av motionärerna framförda frågan om anordnandet av kostnadsfri

rättshjälp vid olycksfall i arbete, redan vore genom en föregående riksdagens

skrivelse av år 1909 bragt inför Kungl. Maj:t, och då utskottet förväntade,

att förevarande kommitté, till vilken riksdagsskrivelsen i fråga överlämnats,

komme att taga vederbörlig hänsyn jämväl till de synpunkter, som i

sistnämnda motion kommit till uttryck, hemställde utskottet, att motionen

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. I enlighet härmed

avslogs motionen av bägge kamrarne.

Slutligen vill kommittén här även erinra om det förslag till lag om försäkring

av sjöfolk, som den 15 november 1904 avgavs av en för utredning

om förbättrat pensioneringssätt för sjömän tillsatt kommitté, vilket

förslag grundades på obligatorisk försäkring i handelsflottans pensionsanstalt.

Enligt detta förslag skulle sjömän vara försäkrade, bland

annat, mot olycksfall i arbete. Ersättningsbeloppen skulle utgå med

samma belopp och i huvudsak efter samma grunder som enligt 1901 års lag.

Med hänsyn till dylika önskemål i fråga om ändring av den gällande

lagstiftningen anmälde chefen för civildepartementet inför Kungl. Maj:t den

28 oktober 1910 frågan om revision av lagen den 5 juli 1901. Departementschefen

förklarade härvid, att man, enligt hans uppfattning, icke lämpligen

kunde utsträcka lagens omfattning, höja ersättningsbeloppen eller

Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 4

Kommitténs

uppdrag.

26

GILLANDE LAGSTIFTNING. SVERIGE.

Sverige.

eljest ändra någon av lagens grundläggande bestämmelser utan att göra

frågan om ersättningspliktens förverkligande genom obligatorisk försäkring

till föremål för ingående undersökning och utredning. Med hänsyn

till förevarande frågas nära sammanhang med frågan om ålderdoms- och

invaliditetsförsäkringen hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t

måtte uppdraga åt förevarande kommitté, som år 1907 tillsattes för verkställande

av utredning och avgivande av förslag rörande allmän ålderdoms-

och invaliditetsförsäkring, att avgiva yttrande och förslag även beträffande

revision av lagen den 5 juli 1901. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet

med departementschefens hemställan.

Då kommittén nu går att framlägga resultaten av sitt arbete till

fullgörande av detta uppdrag, anser sig kommittén, under hänvisning i

övrigt till den utförligare redogörelsen i del VI av kommitténs betänkande,

här böra lämna en skematisk översikt av huvudbestämmelserna i den

nu gällande lagstiftningen såväl i vårt land som i utlandet, varvid kommittén

dock väsentligen endast tagit hänsyn till förhållandena i europeiska

länder. Kommittén övergår därefter till redogörelsen för sitt förslag

till ny lagstiftning i ämnet och till de motiv, som vid förslagets utarbetande

varit för kommittén bestämmande.

Gällande lagstiftning.

Med anledning av den för socialförsäkringens utveckling i vårt land

betydelsefulla riksdagsskrivelsen den 11 maj 1884 uppdrog Kungl. Maj:t

samma år åt en kommitté, den s. k. arbetarförsäkringskommittén, att verkställa

utredning, om och i vad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för

ordnande av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande

möjliga olycksfall i arbetet, ävensom för beredande av ålderdomsförsäkring

åt arbetare och med dem jämförliga personer. Kommittén avgav

den 28 juli 1888 sitt betänkande, innehållande bland annat, förslag

till lag om försäkring för olycksfall i arbetet samt till lag om sjöfolks

försäkring för olycksfall i tjänsten. De med anledning härav för

1890 och 1891 års riksdagar framlagda kungl. propositioner med förslag

om försäkring för olycksfall i arbete vilade liksom kommittéförslaget

på grundsatsen, att arbetarne inom vissa industriella rörelser

skulle på arbetsgivarens bekostnad försäkras mot olycksfall i arbe

-

GÄLLANDE LAGSTIFTNING.

SVERIGE.

27

tet i en av staten upprättad riksförsäkringsanstalt. Dessa propositioner

vunno emellertid icke riksdagens bifall.

På grundval av förslag, som avgivits av den år 1891 tillsatta s. k.

nya arbetarförsäkringskommittén, framlades åren 1895 och 1898 för riksdagen

propositioner med förslag till lag angående försäkring för beredande

av pension m. m. Dessa lagförslag, vilka jämväl oinfattado

rätt till ersättning vid höggradig invaliditet till följd av olycksfall i arbete,

blevo ej heller av riksdagen bifallna.

Då i följd av de omnämnda riksdagsbesluten principen om införande

av försäkringsplikt för arbetsgivarne icke ansågs böra läggas till grund

för det fortsatta arbetet på en lagstiftning i ämnet, framlades för 1900 års

riksdag proposition med förslag till lag rörande ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete, vilket förslag grundade sig på den redan i 1886

års lag om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift för detta särskilda

slag av verksamhet antagna principen om arbetsgivares direkta

ersättningsplikt. Propositionen avslogs emellertid av riksdagen. Vid

följande års riksdag framlades i huvudsak samma förslag; den viktigaste

ändringen avsåg inrättandet av en riksförsäkringsanstalt för frivillig

försäkring. Denna proposition blev av riksdagen bifallen; och utfärdades

den 5 juli 1901 den nu gällande lagen angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete, varefter år 1902 den av riksdagen beslutade

riksförsäkringsanstalten inrättades.

Lagen den 5 juli 1901 avser att bereda ersättning vid olycksfall åt arbetare

och arbetsförmän i vissa i lagen uppräknade, huvudsakligen till industrien

hörande yrken. Jordbruket och dess binäringar, hantverk, handel

och sjöfart omfattas alltså i allmänhet icke av lagen. Om staten eller

kommunen på yrkesmässigt sätt utövar någon sådan verksamhet, som

omnämnes i lagen, äro staten eller kommunen även ersättningsskyldiga.

Ersättning utgår allenast vid skada till följd av olycksfall i arbetet

— alltså ej vid yrkessjukdomar — dock ej i något fall för skada, som den

skadade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv ådragit sig eller

som uppsåtligen förorsakats av tredje man, där denne icke haft ledningav

eller uppsikt över arbetet. Ersättning enligt lagen utgår med

fixerade, för alla arbetare lika belopp, alltså utan hänsyn till storleken

av den skadades avlöning. I ersättning skall enligt lagen utgivas:

1) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga

(sjukdom) under mer än 60 dagar efter olycksfallet (karenstiden):

en krona i sjukhjälp för varje dag från och med sextioförsta

dagen intill dess den skadade blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan

återställd eller olycksfallet medfört för framtiden bestå

-

28

GILLANDE LAGSTIFTNING. SVERIGE.

ende förlust eller minskning av arbetsförmågan eller döden inträtt; 2:6)

om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust (hel invaliditet)

eller minskning av arbetsförmågan (partiell invaliditet): en årlig livränta

i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som

svarar emot arbetsförmågans minskning, räknat från och med sextioförsta

dagen efter olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då olycksfallet

medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan;

dock att livränta icke skall utgå i de fall, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondedel; 3:o) om olycksfallet inom

två år medfört döden: a) begravningshjälp med 60 kronor; b) till änka,

när äktenskapet slutits före olycksfallet, en årlig livränta av 120 kronor

från dödsfallet, så länge hon lever ogift, och till varje minderårigt barn,

som fötts före olycksfallet eller födes efter olycksfallet i ett därförut

slutet äktenskap, en årlig livränta av 60 kronor från dödsfallet, till

dess det uppnått femton års ålder; dock att livräntor till efterlevande

sammanlagt icke få överstiga 300 kronor.

Arbetsgivaren kan befria sig från ersättningsskyldighet enligt lagen

genom att försäkra sina arbetare i riksförsäkringsanstalten. År arbetsgivare,

som icke tagit sådan försäkring, i anledning av inträffat olycksfall

skyldig att utgiva livränta enligt lagen, kan han genom inköp i

riksförsäkringsanstalten av dylik livränta befria sig från betalningsskyldigheten.

Arbetsgivare, som utövar annan verksamhet än i lagen avses, är

även berättigad försäkra sina arbetare i riksförsäkringsanstalten enligt

de i lagen stadgade grunder. Enligt samma grunder kan jämväl enskild

arbetare erhålla försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Vid 1904 års riksdag beslöts, med anledning av en proposition i

ämnet, att arbetsgivare skulle äga att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda arbetarna sjukhjälp eller livränta enligt i lagen

stadgade grunder även under karenstiden, d. v. s. de 60 första dagarna

efter olycksfallet.

Genom beslut vid 1907 års riksdag medgavs vidare, att arbetsgivare,

som i riksförsäkringsanstalten försäkrat sina arbetare, samt arbetare,

som försäkrat sig i anstalten, även kunde i anstalten erhålla försäkring

mot olycksfall utom arbetet.

I detta sammanhang må även erinras om tvänne författningar, som

tillkommit efter 1901 års lag och vilka direkt tillhöra olycksfallslagstiftningens

område.

Den ena av dessa författningar är kungörelsen den 2 oktober 1908,

enligt vilken svensk fiskare, vare sig han arbetar för egen eller annans

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. TYSKLAND.

29

rakning, äger att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning

i huvudsak enligt de i 1901 års lag stadgade grunder. Den

försäkrade erlägger en avgift av 5 kronor 50 öre för år, vilken avgift

beräknats ungefärligen motsvara hälften av kostnaderna. Den brist, som

kan återstå att fylla, täckes av statsmedel.

Den andra av dessa författningar är förordningen den 18 juni 1909

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Författningens föreskrifter överensstämma i huvudsak med bestämmelserna

i 1901 års lag. Dock äro ersättningsbeloppen i regel

50 procent högre och uppgå vid övergående skada till 1,50 kr. om dagen

samt vid invaliditet till högst 450 kr. om året, varjämte karenstiden är

nedsatt till 3 dagar.

Till den i vårt land gällande lagstiftningen på förevarande område

kunna i viss mån även räknas legostadgan och sjölagen, enligt vilka

förordningar husbonde eller redare är skyldig att utgiva viss ersättningunder

sjukdom. Enligt lagen om sjukkassor den 4 juli 1910 och lagen

om understödsföreningar den 29 juni 1912 kan frivillig försäkring erhållas

till beredande av understöd, som jämväl omfattar skada till följd av

olycksfall. Lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 omfattar

pension eller understöd vid höggradig invaliditet även i följd av olycksfall.

Tysklands lagstiftning är med avseende å införande av obligatorisk Tyskland.

försäkring den tidigaste på ifrågavarande område. Genom lagar av åren

1884, 1885, 1886 och 1887 infördes obligatorisk olycksfallsförsäkring för

industrien, byggnadsverksamheten, jord- och skogsbruket samt sjöfarten.

Dessa lagar ändrades år 1900 och 1911 samt infogades såsom tre särskilda

avdelningar i den gällande riksförsäkringslagen den 19 juli 1911,

vilken förutom olycksfallsförsäkringen reglerar även sjuk- och invaliditetsförsäkringen

samt försäkringen för efterlevande. Den första av de tre

avdelningar i riksförsäkringslagen, som handla om olycksfallsförsäkringen,

stadgar försäkringsskyldighet i fråga om industriella och därmed jämförliga

rörelser, vilka i lagen uppräknas och definieras; hit räknas även

sjöfarten på insjöar, kanaler och floder samt den större handeln (utom

kontorsarbetet) och byggnadsverksamheten. Den andra avdelningen omfattar

jord- och skogsbruket jämte vissa binäringar, och den tredje avdelningen

den större sjöfarten och havsfisket.

Vid olycksfall i arbetet utgår såsom ersättning till den skadade i regel

från och med 14:de veckan efter olycksfallet (under de första 13 veckorna

utgår ersättning vanligen från den obligatoriska sjukförsäkringen): dels

30

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. TYSKLAND.

läkarbehandling och läkemedel samt erforderliga mekaniska hjälpmedel

(kryckor, bråckband etc.), dels en ränta, som vid fullständig invaliditet

utgör Va av arbetsförtjänsten samt vid partiell invaliditet motsvarande

mindre del därav. Vid fullständig hjälplöshet kan räntan höjas till hela

arbetsförtjänsten. I stället för ränta jämte läkarvård kan lämnas fri vård

och behandling å sjukvårdsanstalt jämte understöd åt anhöriga.

Såsom ersättning vid dödsfall utbetalas dels begravningshjälp med i allmänhet

en femtondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock minst 50

mark, samt dels livräntor till efterlevande till belopp motsvarande sammanlagt

högst 60 procent av arbetsförtjänsten. Livräntan till änka ävensom till

varje barn under 15 år utgör 20 procent av arbetsförtjänsten, dock att

räntornas sammanlagda belopp ej får överstiga 60 procent av arbetsförtjänsten.

Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 1,800 mark, tages

vid bestämmande av ersättningens belopp hänsyn endast till en tredjedel

av det överskjutande beloppet.

Bärare av försäkringen äro i regel de s. k. yrkesföreningarna (»Berufsgenossenschaften»),

vilka äro på ömsesidighet vilande försäkringsföreningar

av arbetsgivare tillhörande en viss yrkesgren eller flera nära besläktade

yrken inom hela riket eller inom ett visst större område. Yrkesföreningarna,

vilkas medlemmar äro solidariskt ansvariga, äga självstyrelse, men stå

under viss statlig uppsikt, som utövas av riksförsäkringsämbetet eller i

vissa förbundsstater av landsförsäkringsämbetet samt av förvaltningsmvndigheterna.

För vissa byggnadsföretag m. m. finnas särskilda försäkringsanstalter

(Zweiganstalten), vilka emellertid äro anslutna till yrkesföreningar.

Riket, förbundsstat, kommun och dylik offentlig samfällighet

kunna själva vara bärare av försäkringen beträffande vissa för deras

räkning drivna företag såsom järnvägar, post, telegraf, byggnadsföretag etc.

Kostnaderna för försäkringen bäras helt och hållet av arbetsgivarne.

Medel till bestridande av kostnaderna erhållas i yrkesföreningarna i regel

på det sätt, att vad som erfordras till täckande av varje års utgifter,

inberäknat förvaltningskostnader, årligen utdebiteras på medlemmarne.

Dessutom skall under första tiden årligen uttaxeras bidrag till en reservfond.

I försäkringsanstalterna användes metoden med fasta premier.

Ersättningarna fastställas i första hand av försäkringens bärare (yrkesföreningarna

etc.). Klagan kan föras hos överförsäkringsämbetet och i

viktigare fall fullföljas till riksförsäkringsämbetet.

Slutligen äro enligt särskild lag av år 1911 vissa löntagare i enskild

tjänst, såsom tjänstemän, kontors- och handelsbiträden m. fl. försäkrade

för erhållande av pension. Kostnaderna för denna försäkring,

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ÖSTERRIKE.

31

vilken således i stor utsträckning även omfattar handeln, bestridas till

hälften vardera av arbetsgivarne och de försäkrade. Enligt denna försäkring

utgår ersättning även vid arbetsoförmåga och dödsfall till följd

av olycksfall.

I Österrike har obligatorisk försäkring införts genom lag av år

1887. Försäkringen har genom flera senare lagar undergått utvidgningar

och förändringar.

Försäkringen omfattar industriella och därmed jämförliga rörelser,

byggnadsverksamhet, sjöfart och havsfiske ävensom jord- och skogsbruk,

de sistnämnda rörelserna dock endast med avseende å den del av

driften, där motorer användas.

I ersättning till den skadade utgår från och med femte veckan efter

olycksfallet en ränta, som vid fullständig invaliditet utgör 60 procent av

arbetsförtjänsten samt vid partiell invaliditet motsvarande mindre del,

dock högst 50 procent av arbetsförtjänsten. Under de första fyra veckorna

utgår kontant sjukhjälp från den obligatoriska sjukförsäkringen, som även

lämnar fri läkarbehandling samt läkemedel och erforderliga mekaniska

hjälpmedel under en tid av minst 20 veckor. Enligt ett av regeringen

framlagt förslag skall emellertid i regel all ersättning under de 13 första

veckorna efter ett olycksfall utgå från sjukförsäkringen.

Vid dödsfall utbetalas som begravningshjälp högst 25 gulden samt

livräntor till efterlevande till belopp, motsvarande sammanlagt högst 50

procent av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till änka utgör

20 procent, till äkta barn 15 procent, om en av föräldrarna lever, och

20 procent, om bägge äro döda, samt till oäkta barn 10 procent av

arbetsförtjänsten.

Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 1,200 gulden,

medräknas vid ersättningens bestämmande ej det överskjutande beloppet.

Bärare av försäkringen äro på ömsesidighet vilande territoriella försäkringsanstalter.

I regel skall för varje kronland finnas en dylik anstalt.

För närvarande finnas sju sådana. Anstalterna äga självstyrelse. Arbetsgivare

och arbetare äga att välja vardera en tredjedel av anstalternas

styrelser, medan den återstående tredjedelen utses av inrikesministern.

Enligt det ovannämnda förslaget skola emellertid arbetsgivarne få utse

Va och arbetarne Vs av styrelsen.

Därjämte erkänner lagen dels anstalter upprättade för särskilda

rörelser och dels sammanslutningar av yrkesidkare (f. n. en för järnvägsdrift

och en för bergverk). I båda fallen erfordras inrikesministerns

godkännande.

Österrike.

32

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ITALIEN.

Italien.

Försäkringsanstalterna stå under uppsikt av högsta förvaltningsmyndigheten

inom området samt inrikesministern, som för ändamålet

biträdes av ett försäkringsråd, bestående av fackmän på lantbrukets,

industriens och försäkringsväsendets områden.

Kostnaderna för försäkringen bestridas till 90 procent av arbetsgivarne

och till 10 procent av de försäkrade. Enligt det nya förslaget skola

dock arbetsgivarne bära hela kostnaden. Premierna beräknas så, att de

enligt försäkringstekniska grunder täcka värdet av ersättningarna samt

övriga utgifter. Reservfond skall bildas.

Ersättningen fastställes i första hand av vederbörande försäkringsanstalt.

Över dess beslut kunna besvär anföras hos en skiljedomstol i

den ort, där anstalten har sitt säte.

Åven i Österrike finnes sedan år 1906 en lag om försäkring för löntagare

i enskild tjänst, motsvarande den tyska försäkringen av samma

slag. Härigenom omfattas även handeln i stor utsträckning av den

obligatoriska försäkringen.

För Italien är obligatorisk olycksfallsförsäkring införd genom lag

av år 1898, ändrad och omredigerad år 1904. Försäkringen omfattar

industrien och därmed jämförliga rörelser, byggnadsverksamhet, sjöfart

och fiske, ävensom jordbruk, den sistnämnda näringen dock endast med

avseende å den del av driften, där motorer användas; i fråga om sjöfarten

och en del andra yrken gäller försäkringsplikten allenast i de

fall, där mer än 5 arbetare sysselsättas.

Såsom ersättning vid olycksfall i arbete erhåller den skadade i allmänhet,

så länge sjukdomstillståndet varar, från och med dagen efter olycksfallet

sjukhjälp till belopp av 50 % av den genom olycksfallet föranledda

minskningen i arbetsförtjänsten. Den vid olycksfallet omedelbart erforderliga

läkarvården jämte medicin bekostas av arbetsgivaren. Vid varaktig

invaliditet utbetalas såsom ersättning ett kapital motsvarande, vid

fullständig invaliditet 6 gånger den årliga arbetsförtjänsten, dock minst

3,000 lire, samt vid partiell invaliditet 6 gånger den genom olycksfallet

föranledda minskningen i den årliga arbetsiörtjänsten, vilken beräknas till

minst 500 lire. Ersättningen vid invaliditet utbetalas eventuellt i form

av livränta.

Vid dödsfall utgör ersättningen ett kapital motsvarande 5 gånger

årsförtjänsten. Detta kapital fördelas mellan den avlidnes efterlevande

efter vissa grunder. Anka erhåller hela ersättningsbeloppet, om inga i

lagen angivna ersättningsberättigade anhöriga till den avlidne finnas,

eljest minst Vo, högst 3/''b av ersättningsbeloppet. Om ersättningsbe

-

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. FRANKRIKE. 33

rättigade saknas, tillfaller beloppet en fond för förebyggande av olycksfall

in. in.

Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 2,000 lire, medräknas

vid ersättnings bestämmande ej det överskjutande beloppet.

För sjöfarten gälla särskilda bestämmelser beträffande ersättningen,

med hänsyn därtill, att viss ersättning utgår även enligt handelslagen.

Försäkring skall beträffande arbetare, som sysselsättas för statens

eller kommuns räkning, och för vilka ersättning ej beredes enligt annan

lag, äga rum i den under statens uppsikt stående nationalkassan för

försäkring mot olycksfall. Denna anstalt är jämväl skyldig att åt enskild

arbetsgivare meddela försäkring. Sådan arbetsgivare kan dock även taga

försäkringen i godkänt privat försäkringsbolag. Regeringen kan beträffande

bestämt yrke föreskriva bildandet av yrkesförening, vilket stadgande

hittills kommit till användning endast i fråga om svavelindustrien på

Sicilien. Arbetsgivare kunna under vissa villkor angående garanti m. m.

befrias från försäkringsskyldighet genom att bilda erkända kassor eller

ömsesidiga sammanslutningar. Omkostnaderna vila helt och hållet på

arbetsgivarne.

I Frankrike äro enligt lag av år 1898 med däri sedermera gjorda

ändringar arbetsgivarne i vissa yrken ålagda ersättning splikt vid olycksfall

i arbete. Lagen omfattar industrien, byggnadsverksamheten, handeln,

skogsbruket och jordbruket, sistnämnda rörelse dock endast med avseende

å den del av driften, där motor användes. För sjöfarten och

fisket är enligt lag av år 1905 obligatorisk försäkring stadgad.

Vid olycksfall i arbete utgår i ersättning till den skadade, förutom

ersättning för läkarvård och läkemedel, en daglig ersättning från femte

dagen efter olycksfallet motsvarande 50 procent av arbetsförtjänsten.

Varar sjukdomen mer än 10 dagar, utgår ersättning dock redan från

första dagen. Vid invaliditet utgår en livränta, som vid helinvaliditet

utgör 66 Va procent av årliga arbetsförtjänsten samt vid partiell invaliditet

50 procent av den genom olycksfallet förlorade arbetsförtjänsten.

Vid dödsfall lämnas begravningshjälp till belopp icke överstigande

100 francs samt livränta till efterlevande till ett belopp av sammanlagt

högst 60 procent av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till

änka utgör 20 procent av arbetsförtjänsten och livränta till barn 15 procent

för ett barn, 25 procent för två barn, 35 procent för tre barn, 40

procent för fyra eller flera barn. Fader- och moderlöst barn erhåller

20 procent av arbetsförtjänsten.

ÅlderdomsförsäliringsJcommittén. V. 5

Frankrike.

34

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ENGLAND.

England.

Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 2,400 francs,

medräknas vid bestämmande av livräntor endast V* av det överskjutande

beloppet.

Med avseende å sjö fartsförsäkringen gälla i väsentlig mån avvikande

ersättningsgrunder- Samtliga ersättningsbelopp äro bär fixerade, men

olika för sjöfolk av olika grader. Vid partiell invaliditet beräknas icke

livränta efter graden av invaliditeten utan utgår med ett för alla invaliditetsfall

lika medelbelopp (65 % av belinvaliditetsräntan.)

Enligt 1898 års lag kan arbetsgivaren överflytta sin ersättningsskyldighet

på enskild godkänd försäkringsanstalt. Försäkring kan även

äga rum hos nationalkassan för olycksfallsförsäkring.

Försäkringen för sjöfarten äger rum i nationalkassan för försäkring

av franska sjömän.

Alla kostnader bäras enligt 1898 års lag av arbetsgivarne. I fråga

om sjöfartsförsäkringen åter bestridas kostnaderna genom i lagen bestämda

bidrag av dels arbetsgivarne och dels de försäkrade. Uppkommande

brist täckes tillsvidare genom förskott av staten.

Enligt 1898 års lag gäller, att om arbetsgivaren eller privat försäkringsanstalt

är insolvent, skall ersättning utgå ur en särskild garantifond.

Till denna fond ingår viss andel av en näringsskatt, som är

pålagd de arbetsgivare, vilka lyda under lagen. Nämnda fond utbetalar

ersättningen och har i gengäld rätt till gottgörelse av den ersättningsskyldige.

I England gäller enligt lag av 1897, ändrad och utvidgad senast

år 1906, ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbete beträffande så gott

som alla arbetsgivare. Lagen är sålunda även tillämplig å husliga tjänare

samt å sjöfolk och besättning å fiskefartyg. Däremot gäller lagen ej

för hemarbetare. Å annat arbete än kroppsarbete har lagen tillämpning

endast om den årliga arbetsförtjänsten ej överstiger 250 pund. Ej heller

gäller lagen tillfällig sysselsättning utom arbetsgivarens yrke eller rörelse.

Med olycksfall likställas vissa yrkessjukdomar, såsom kvicksilver-,

bly-, fosfor- och arsenikförgiftning.

Vid olycksfall, som medför fullständig eller partiell arbetsoförmåga

under minst en vecka, utgår såsom ersättning till den skadade en veckoersättning

av högst 50 % av medelveckoavlöningen under senaste året,

dock icke mer än ett pund i veckan. Ingen ersättning utgår dock för

första veckan efter olycksfallet, om oförmågan till arbete varat kortare

tid än två veckor. På arbetsgivarens begäran kan efter sex månader

GILLANDE LAGSTIFTNING. NOKGE.

35

veckoersättningen utbytas mot ett kapital tillräckligt att i postsparbanken

inköpa eu livränta, motsvarande 75 procent av veckoersättningen.

Såsom ersättning vid dödsfall utbetalas till efterlevande anhöriga, dock

endast om de varit helt och hållet beroende av den avlidnes arbetsförtjänst,

ett kapitalbelopp motsvarande den avlidnes arbetsförtjänst under de tre

senaste åren, dock lägst 150 och högst 300 pund. Efterlevande, som

varit delvis beroende av den avlidnes arbetsförtjänst, kunna erhålla ett

mindre belopp. Finnas inga ersättningsberättigade anhöriga, lämnas ersättning

för läkarbehandling och begravningskostnader, dock högst 10 pund.

Genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren kan

annan anordning för skadeersättning eller ock försäkring få träda

i stället för arbetsgivarens ersättningsskyldighet enligt lagen. Förutsättning

härför är, att vederbörande myndighet (Register of Friendly

Societies) finner den föreslagna anordningen icke vara ogynnsammare

för arbetarne och deras anhöriga än bestämmelserna i lagen, samt att

majoriteten av arbetarne godkänner anordningen.

Ersättning fastställes i första hand genom överenskommelse mellan

parterna. I händelse sådan ej kan träffas, hänskjutes saken till ett skiljemannaförfarande,

eller om parterna ej vilja ena sig om ett sådant, till

domaren i grevskapsdomstolen. Denne kan i vissa fall utse en skiljedomare

att i sitt ställe avgöra saken. I vissa fall kan besvär anföras

hos en överdomstol eller hos överhusets lorddomstol.

I Kor ge har enligt lag av år 1894, ändrad och utvidgad senast år

1915, obligatorisk försäkring stadgats beträffande industrien och därmed

jämförlig verksamhet, byggnadsverksamhet och skogsavverkning.

Därjämte äro hantverk, jordbruk och annan verksamhet, som drives

fabriksmässigt eller med mekanisk kraft eller ångpannor, inbegripna i

försäkringen. Genom en lag av år 1911 bär den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

utsträckts även till sjöfarten.

Såsom ersättning vid olycksfall i arbetet erhåller den skadade från

den tionde dagen efter olycksfallet dels läkarvård och läkemedel och

dels en pennnigersättning, som vid fullständig invaliditet utgör 60 procent

av arbetsförtjänsten, dock minst 50 öre per söckendag eller 150 kr.

om året. Vid partiell invaliditet utgör ersättningen motsvarande mindre

del av arbetsförtjänsten. I stället för ovannämnda ersättningar kan

lämnas fri vård å sjukhus, dock att i sådant fall anhöriga skola erhålla

understöd. År den skadade icke medlem av sjukkassa eller annorledes

tillförsäkrad fri läkarhjälp och medicin samt sjukpenningar för de första

tio dagarna, skola dessa förmåner bekostas av riksförsäkringsaustalten.

Norge.

36

gällande lagstiftning, danmakk.

Danmark.

Vid sjöfartsförsäkringen utgår ej ersättning för övergående skada.

Såsom ersättning vid dödsfall utbetalas begravningshjälp med 50

kronor (vid sjöfartsförsäkringen ända till 100 kronor) samt livräntor till

efterlevande till belopp av sammanlagt högst 50 procent av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Livräntan till änka utgör 20 procent av arbetsförtjänsten;

livräntan till varje barn 15 procent av arbetsförtjänsten om

en av föräldrarna lever, 20 procent om bägge äro döda samt 30 procent

om bägge föräldrarna hava avlidit genom olycksfall i arbete.

Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 1,200 kronor,

tages vid bestämmande av ersättningen ej hänsyn till det överskjutande

beloppet.

Försäkringen äger rum i en av staten för ändamålet upprättad och

garanterad anstalt, riksförsäkringsanstalten. Kostnaden för denna anstalt

bestrides av statsmedel.

Försäkringspremierna, som helt och hållet betalas av arbetsgivarne,

beräknas så, att de enligt försäkringstekniska grunder täcka samtliga

beräknade ersättningar.

Ersättningen fastställes av riksförsäkringsanstalten, vars beslut kan

överklagas hos den s. k. appellkommissionen, vilkens utslag i regel äro

slutgiltiga.

Genom särskild lag av 1908 med däri sedermera vidtagna ändringar

äro fiskare och fångstmän samt personer, som sysselsättas i fraktfart

med mindre fartyg, obligatoriskt försäkrade mot olycksfall. Försäkringen

handhaves av en särskild avdelning inom riksförsäkringsanstalten. Ersättning

utgår icke vid övergående skada, utan endast vid invaliditet uppgående

till minst 20 procent, samt vid dödsfall; och utgöres ersättningen

av ett mindre kapitalbelopp. Premien erlägges av den försäkrade, och

lämnar staten dessutom visst bidrag.

Enligt lag år 1898 med däri vidtagna ändringar äro i Danmark arbetsgivarne

i vissa yrken ålagda er sättning splikt vid olycksfall i arbetet. Lagen

omfattar industrien och därmed jämförlig verksamhet.

Obligatorisk försäkring har genom lag av år 1905 införts för sjöfarten

samt genom lag av år 1908 för jordbruket, skogs- och trädgårdsskötseln,

under förutsättning att egendomen är taxerad till mer än 6,000 kronor,

ävensom för vissa binäringar till dessa verksamheter.

Vid olycksfall, som under mer än 13 veckor medför väsentlig nedsättning

av arbetsförmågan (sjukdom), utgår i ersättning till den skadade

från utgången av 13:de veckan (under högst ett år) »dagpenning» till

belopp av:

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. DANMARK.

37

för industrien: 60 % av hans dagliga arbetsförtjänst, dock minst 1

krona och högst 2 kronor;

för sjöfarten: 2 kronor för befäl och 1 krona 50 öre för manskap;

för jordbruket: i regel 1 krona 20 öre.

Vid fullständig invaliditet erhåller den skadade ett kapitalbelopp,

som skall utgöra:

för industrien: sex gånger årslönen, dock minst 1,800 och högat

4,800 kronor;

för sjöfarten: likaledes sex gånger årslönen, dock minst 1,800 och

högst 4,200 kronor;

för jordbruket: 3,600 kronor.

Vid partiell invaliditet minskas kapitalersättningen i förhållande till graden

av invaliditet.

Vid dödsfall i följd av olycksfallet tillkommer den avlidnes efterlevande

ett kapitalbelopp av:

för industrien: fyra gånger den avlidnes årslön, minst 1,200 högst

3,200 kronor jämte begravningshjälp av 50 kronor;

för sjöfarten: fyra gånger årslönen, minst 1,200 högst 2,800 kronor;

för jordbruket: 2,500 kronor, eller om ersättningsberättigade efterlevande

ej finnas, allenast begravningshjälp med 50 kronor.

Ersättningen tillkommer i första hand änka och, om ej sådan finnes,

barn, som den avlidne försörjt. Finnas ej sådana anhöriga, kan ersättningen

eller del därav efter bestämmande av arbetarförsäkringsrådet tilldelas

andra anhöriga, som av den avlidne försörjts eller vilkas försörjning

ålegat honom.

I fråga om industrien är arbetsgivaren berättigad att befria sig

från ersättningsplikten genom försäkring i ömsesidigt arbetsgivarbolag

eller aktiebolag, som godkänts av inrikesministern. Vid jordbruket och

sjöfarten är arbetsgivaren pliktig taga sådan försäkring. Stat och kommun

kunna fritagas från försäkring.

Ersättning fastställes av arbetarförsäkringsrådet även i de fall där

försäkring tagits, utom i fråga om »dagpenningar», då parterna själva

hava att överenskomma och rådet avgör endast i fall av tvist. Vidare

har rådet inom vissa gränser att avgöra i vilken form ersättningen vid

invaliditet och dödsfall skall utgå. Regeln är, att en skadad, som fyllt

30 men icke 55 år, är berättigad att efter eget val utfå ersättningen

i form av kapitalbelopp eller som livränta. I andra fall är rådet berättigat

inköpa livränta eller förordna om annat lämpligt sätt för ersättningens

utgående. Det av arbetareförsäkringsrådet bestämda ersättningsbeloppet

skall av arbetsgivaren eller vederbörande försäkringsanstalt in

-

38

GILLANDE LAGSTIFTNING. DANMARK.

Danmark.

Förslag 1915.

betalas till rådet, som ombesörjer utbetalning av kapital eller inköper

livränta.

Arbetarförsäkringsrådet är en av staten upprättad myndighet. Dess

beslut kunna i vissa fall överklagas hos inrikesministern.

Olycksfallsförsäkring för fiskare är ordnad genom lag år 1900.

Försäkringen, som är frivillig, äger rum i en av inrikesministern erkänd

olycksfallsförsäkringsförening för danska fiskare. Avgiften för försäkringär

fixerad till 5 kronor, och tillskjuter statskassan möjligen felande belopp

för ersättningarnes täckande. Ersättningegrunderna äro i huvudsak

desamma som enligt 1898 års lag, dock att ersättningsbeloppen äro

fixerade (såsom vid jordbruksförsäkringen). Genom lag år 1906 har

nyssnämnda lag utvidgats att omfatta även sjöfart med mindre farkoster,

pråmfart, bogsering etc.

I början av 1915 har för danska riksdagen framlagts ett förslag till

lag om försäkring mot följderna av olycksfall. Detta förslag åsyftar

huvudsakligen, förutom att utvidga området för lagstiftningen, dels att

förena de gällande olycksfallslagarne till en enda lag och utjämna vissa

skiljaktigheter i dessa lagar, och dels att införa försäkringsskyldighet på

de områden, där för närvarande ersättningsplikt är föreskriven.

I fråga om samtliga de områden, som omfattas av den nuvarande

lagstiftningen, skulle försäkringsplikten enligt förslaget utsträckas till

alla arbetsgivare, dock med några i lagen angivna, icke särdeles betydande

undantag. I fråga om jordbruket föreslås borttagande av gränsen

beträffande egendomens taxeringsvärde. Åven handel, hantverk och

husliga sysslor skulle ingå under försäkringen, vilken alltså skulle omfatta

jämväl kontors- och butikspersonal, tjänare m. m. Undantagna

äro endast förmän och kontorspersonal o. d. med mer än 3,000 kronors

lön samt personer, som äro antagna till arbete av tillfällig och kortvarig

beskaffenhet. Därjämte undantagas arbetsgivares hustru ävensom barn

under 10 år. Beträffande den mindre sjöfarten och fisket, undantagas

från försäkringsplikten ägare och innehavare av faryg under 4 registerton.

Ersättningsgrunderna äro i förslaget väsentligen desamma som

enligt 1898 års lag, dock med vissa höjningar. Sålunda växlar, allt

efter arbetsförtjänsten, sjukpenningen (i regel Va av daglönen) mellan 1

krona och 2 kronor 50 öre, ersättningen vid helinvaliditet mellan 3,600

och 6,000 kronor, samt dödsfallsersättningen mellan 2,400 och 4,000 kronor.

I fråga om försäkringspliktens fullgörande hava bestämmelserna i

lagarna 1905 och 1908 tjänat som förebild. Stat och kommun äro befriade

från försäkringsplikt. Enskilda arbetsgivare äro skyldiga försäkra

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. HOLLAND.

39

i erkänt ömsesidigt bolag eller aktiebolag. Dock föreskrivas i ett par

fall s. k. »försäkringsförbund», nämligen för redare för fartyg, införda i

fartygsregistret, samt för ägare eller innehavare av mindre fartyg.

Arbetarförsäkringsrådet har enligt förslaget väsentligen enahanda

sammansättning och uppgifter som enligt gällande lag.

I Holland är obligatorisk försäkring gällande genom lag av år 1901

med däri sedermera gjorda tillägg och ändringar. Försäkringen omfattar

väsentligen industrien och därmed jämförlig verksamhet, byggnadsverksamheten,

inrikes sjöfarten samt insjöfisket.

Ersättningen till den skadade utgöres av fri läkarvård och läkemedel

eller kontant ersättning härför samt vid olycksfall, som medföra oförmåga

till arbete under mer än två dagar efter olycksfalls dagen, dessutom av

kontant daglig sjukhjälp från dagen efter olycksfallet intill 43:dje dagen

därefter, sön- och helgdagar ej inräknade, till belopp av 70 procent av

den försäkrades dagslön. Om arbetsoförmågan helt eller delvis fortfar

efter denna tid, erhålles en livränta, uppgående vid helinvaliditet till 70

procent av den försäkrades årliga arbetsförtjänst samt vid partiell

invaliditet till motsvarande mindre del därav.

Vid dödsfall erhålles begravningshjälp med belopp motsvarande 30

gånger den försäkrades dagspenning, samt livräntor till efterlevande till

belopp av sammanlagt högst 60 procent av den försäkrades årliga

arbetsförtjänst. Livräntan till änka utgör 30 procent av arbetsförtjänsten

och livräntan till varje minderårigt barn 15 procent, om en av

föräldrame, men 20 procent om bägge äro döda.

Om den skadades arbetsförtjänst överstiger 4 gulden för dag, medräknas

vid ersättningens bestämmande ej det överskjutande beloppet.

Försäkringen skall som regel äga rum i en av staten upprättad

anstalt, riksförsäkringsbanken. Anstaltens förvaltningskostnader bestridas

delvis av statsmedel. Arbetsgivare kan emellertid, därest han

ställer säkerhet för uppfyllande av sina förpliktelser enligt lagen, på

ansökan hos regeringen erhålla tillstånd att själv stå olycksfallsrisken,

eller kan han överlåta denna risk på ett aktiebolag eller en juridisk

personlighet ägande förening, härunder inbegripet även försäkrings föreningar

med ömsesidigt ansvar. Staten, provins eller kommun med

minst 20,000 invånare äro icke skyldiga att ställa säkerhet. Arbetsgivare

liksom aktiebolag eller förening, som på detta sätt erhållit tillstånd

att övertaga den genom lagen föreskrivna ersättningsplikten, äro

skyldiga till riksförsäkringsbanken inbetala på dem belöpande andelar av

riksförsäkringsbankens förvaltningskostnader.

Holland.

40

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. BELGIEN.

Belgien.

All ersättning fastställes av riksförsäkringsbanken, även beträffande

sådana skadade, som icke äro försäkrade i banken. Beträffande

skadade, som icke äro försäkrade i banken, har denna sedermera

rätt att av arbetsgivaren eller vederbörande försäkringsanstalt återfå beloppet

av tillerkänd ersättning. Riksförsäkringsbankens beslut i ersättningsfrågor

m. m. kunna överklagas hos särskilda besvärsråd, i vilka

både arbetsgivare och arbetare hava säte, samt därifrån hos ett centralbesvärsråd.

I Belgien är enligt lag av år 1903 ersättningsskyldighet stadgad för

arbetsgivare inom industrien samt inom jordbruket och handeln, i de båda

sistnämnda fallen dock endast i fråga om rörelser, som sysselsätta minst 3

arbetare. Därjämte avser lagen även vissa andra rörelser och företag,

i vilka minst 5 arbetare sysselsättas.

Den skadade erhåller ersättning för läkarvård och läkemedel under

högst sex månader samt, om sjukdomstillståndet varat mer än en vecka,

daglig sjukpenning, från och med dagen efter olycksfallet, till belopp av

50 % av skillnaden mellan den skadades arbetsförtjänst före olycksfallet

och hans arbetsförtjänst efteråt. Om varaktig invaliditet inträder, förvandlas

understödet till en livränta, bestämd efter samma grunder som

sjukersättningen.

Vid dödsfall lämnas begravningshjälp med 75 francs. Därjämte fördelas

ett kapital, motsvarande värdet av en efter den skadades ålder vid

dödstillfället beräknad livränta av 30 % av hans årsarbetsförtjänst, efter

vissa grunder mellan den avlidnes efterlevande. I regel skall kapitalet

förvandlas till livränta.

Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 2,400 francs,

medräknas vid ersättnings bestämmande ej det överskjutande beloppet.

Arbetsgivaren kan befria sig från ersättningsskyldighet genom försäkring

i eu statsanstalt, godkänt privat försäkringsbolag med fasta

premier eller i någon av arbetsgivare för ändamålet bildad ömsesidig

olycksfalls försäkringskassa. Vid olycksfall, som medfört rätt till livränta,

är arbetsgivare, som ej försäkrat eller ställt säkerhet för ersättningen,

pliktig inköpa livräntan i allmänna spar- och ålderdomsräntekassan

eller annan för ränteförsäkring godkänd anstalt. Skulle arbetsgivaren

ej vara i stånd att fullgöra sina förpliktelser enligt lagen, utgår

förfallen ersättning från en garantifond, till vilken enskilda arbetsgivare

äro skyldiga lämna erforderliga bidrag, därest de ej försäkrat sig på

föreskrivet sätt eller ställt säkerhet för eventuellt utgående ersättning.

GILLANDE LAGSTIFTNING. SCHWEIZ.

41

Ersättning fastställes i första hand genom överenskommelse mellan

den ersättningsberättigade och arbetsgivaren eller vederbörande försäkringsanstalt.

Vid tvist avgör fredsdomaren inom det distrikt, där olycksfallet

ägt rum. I fråga om ersättning från de ömsesidiga försäkringsanstalterna

är emellertid även ett skiljedomsförfarande tillåtet.

I Belgien gäller därjämte obligatorisk försäkring för sjöfarten enligt

förordning av år 1844, ändrad år 1885. Ersättningsbeloppen äro fixerade,

men olika för sjöfolk av olika grader. Försäkringen äger rum i

en särskild av staten anordnad kassa i Antwerpen. Kostnaderna bestridas

genom bidrag av arbetsgivarne och de försäkrade.

Obligatorisk olycksfallsförsäkring infördes i Schweiz genom lag av år

1911 i stället för den direkta ersättningsskyldighet, som gällde enligt

tidigare lag.

Försäkringen omfattar huvudsakligen industrien och därmed jämförliga

rörelser.

Förutom olycksfall i arbetet omfattar den obligatoriska försäkringen

även olycksfall utom arbetet. Vissa yrkessjukdomar enligt en av förbundsrådet

uppgjord förteckning likställas med olycksfall i arbete.

Såsom ersättning till den skadade utgår från tiden för olycksfallet fri

läkarbehandling, läkemedel och andra till skadans helande tjänliga medel

och föremål, ävensom ersättning för nödiga resekostnader m. m. Från

och med tredje dagen efter olycksfallsdagen utgår under tiden för sjukdomen

en sjukpenning, motsvarande 80 procent av den förlorade arbetsförtjänsten,

vilken dock ej får beräknas högre än 14 francs per dag.

Vid invaliditet utgår en livränta, som vid fullständig invaliditet uppgår

till 70 procent av den skadades årliga arbetsförtjänst samt vid partiell

invaliditet till motsvarande mindre del därav. Om den skadade är så hjälplös,

att han behöver särskild vård och uppassning, kan räntan höjas till

hela arbetsförtjänsten. Under vissa villkor kan mot minskning i ersättningen

lämnas vård å sjukanstalt.

Såsom ersättning vid dödsfall utbetalas begravningshjälp med högst

40 francs och livräntor till efterlevande med sammanlagt högst 60

procent av den försäkrades årliga arbetsförtjänst. Livräntan till änka

utgör 30 procent av arbetsförtjänsten och livränta till varje barn 15

procent (25 procent om bägge föräldrarna äro döda).

Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 4,000 francs,

tages vid ersättnings bestämmande ej hänsyn till det överskjutande beloppet.

Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 6

Schweiz.

42

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ÖVRIGA LÄNDER I EUROPA.

Övriga

länder i

Europa.

Försäkringen äger rum i den genom förbundsstatens försorg upprättade

schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten i Luzern, grundad på

ömsesidighet. Denna anstalt står under regeringens uppsikt, men har

i övrigt självstyrelse. Staten betalar hälften av anstaltens förvaltningskostnader

samt tillskjuter förlagskapital och reservfond.

Kostnaden för försäkring mot olycksfall i arbetet faller på arbetsgivaren,

under det att kostnaden för försäkring mot olycksfall utom arbetet

drabbar till s/4 den försäkrade och till V* staten. Arbetsgivaren

är emellertid pliktig förskjuta den försäkrades andel i premien. Vid

bestämmandet av premier i anstalten tillämpas kapitaltäckningssystemet.

Ersättningen fastställes i första hand av försäkringsanstalten. Vid

tvist hänskjutes saken till en i varje kanton befintlig domstol. Över dess

beslut kunna besvär anföras hos eu högsta försäkringsdomstol i Luzern.

Frivillig försäkring i ovannämnda anstalt är medgiven för en var i

Schweiz bosatt, icke tvångsförsäkrad person, som uppnått 14 års ålder.

Staten bidrager med 1/e av premien för sådan försäkrad, vars årsinkomst

icke överstiger 3,000 francs. Dessutom kan frivillig försäkring av tredje

man äga rum i anstalten i ändamål att möjliggöra för arbetsgivare att

frigöra sig från den ansvarighet, som till följd av vållande kan åligga

honom enligt allmän lag.

Beträffande övriga länder i Europa torde i korthet få nämnas följande.

1 Finland gäller enligt lag av år 1895 obligatorisk olycksfallsförsäkring,

huvudsakligen för industrien. Försäkringsplikten skall med avseende

å livräntor fullgöras i statsanstalt (ännu ej inrättad) eller enskild

försäkringsanstalt. I ersättning till den skadade utgives från sjunde

dagen efter olycksfallet högst 60 procent av arbetsförtjänsten. Vid

dödsfall erhålla efterlevande livräntor å sammanlagt högst 40 procent

av arbetsförtjänsten. Genom lag av år 1902 utsträcktes försäkringsplikten

till sjöfolk. Denna försäkring sker obligatoriskt i en ömsesidig

försäkringsanstalt.

Enligt lag av år 1902 gäller i Luxemburg obligatorisk försäkring,

vilken i allt väsentligt är bildad efter den tyska, dock att försäkringen

äger rum i en enda yrkesförening.

Även Ryssland har genom lag av 1903, ändrad och utvidgad år

1912, ordnat sin olycksfallsförsäkring efter mönstret av den tyska [obligatorisk

försäkring). Försäkringen omfattar dock endast den större industrien

och inrikes sjöfarten i europeiska Ryssland och Kaukasus. Ersättningsbeloppen

äro ungefärligen desamma som enligt den tyska lagen,

GILLANDE LAGSTIFTNING. AMERIKAS FÖRENTA STATER. 43

dock att livräntorna vid dödsfall sammanlagt kunna få uppgå till 2A

av arbetsförtjänsten. Försäkringen äger rum i ömsesidiga arbetsgivarföreningar

med självstyrelse men under statlig uppsikt (omkring 12

sådana).

Jämväl i Ungern är genom en lag av år 1907 olycksfallsförsäkringen

ordnad i huvudsak som den tyska (obligatorisk försäkring). Lagens omfattning

är densamma som den tyska industriarbetarförsäkringens. Ersättningen

till den skadade utgår dock redan från elfte veckan efter

olycksfallet, och högsta livräntan vid invaliditet utgör 60 procent av

arbetsförtjänsten. Försäkringen äger på arbetsgivarens bekostnad rum

i två landskassor för arbetares sjuk- och olycksfallsförsäkring, vilka

såsom underordnade organ hava kretskassor. Förvaltningskostnaderna

bestridas av statsmedel. Enligt lagar av åren 1900 och 1902 skola

lantarbetare, sysselsatta vid maskiner, försäkras i en landshjälpkassa,

där ersättningen utgår med vissa fixerade belopp.

I Rumänien är obligatorisk olycksfallsförsäkring genom lag av år

1912 ordnad efter mönster av den tyska försäkringen. Försäkringen,

som omfattar industrien, byggnadsverksamheten, sjöfarten och jordbruk

med motorer äger rum i en allmän yrkesförening, varjämte för statens

försäkring finnas särskilda organ.

I Spanien är lagen av år 1900 i väsentliga delar bildad efter

mönstret av den franska ersättningslagen (alltså ersättningsskyldighet) och

omfattar huvudsakligen industrien, sjöfarten samt jord- och skogsbruk, sistnämnda

rörelse dock endast med avseende å den del av driften där

motorer användas. Ersättningen utgöres, förutom av läkarhjälp och läkemedel,

vid övergående skada av halva dagslönen. Vid invaliditet och

vid dödsfall lämnas ett kapital motsvarande högst två års lön, varjämte

vid dödsfall utgår begravningshjälp med högst 100 pesetas.

Arbetsgivarne kunna befria sig från sin ersättningsskyldighet genom

försäkring i enskild godkänd försäkringsanstalt.

Enligt lag av år 1913 är olycksfallslagstiftningen även i Portugal

ordnad i allt väsentligt som i Frankrike, alltså grundad på arbetsgivarnes

ersättningsskyldighet. I

I Amerikas Förenta Stater har den sociala olycksfallsförsäkringen

först under de senaste åren vunnit fast mark. Allt fortfarande torde densamma

få anses stå på en jämförelsevis outvecklad ståndpunkt. Någon

gemensam ramlagstiftning finnes icke. Inom de särskilda staterna har

man gång efter annan sökt införa lagar med försäkringstvång efter

tyskt mönster, men dessa försök hava ofta misslyckats, då dylika lagar

Amerikas

Förenta

Stater.

44

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. AMERIKAS FÖRENTA STATER.

i allmänhet ansetts strida mot statsförfattningens grundprinciper. Åven

om en dylik lag utfärdats, har den i regel ej kunnat tillämpas, då domstolarne

hava befogenhet att pröva varje lag efter dess författningsenlighet

samt på grund härav nästan alltid betraktat lagar med försäkringstvång

som ogiltiga. Samma grundsatser hava i en del stater tillämpats

även beträffande lagar med ersättningsplikt oberoende av vållande från

arbetsgivarens sida.

Emellertid har man numera enligt uppgifter av år 1914 lyckats att i

ett par stater, Ohio och Washington, införa obligatorisk försäkring, vilken

äger rum i en statanstalt; i Ohio är även försäkring på annat sätt medgiven.

I sex stater finnes frivillig försäkring. Försäkringen är i ett par

av dessa stater frivillig på det sätt, att arbetsgivaren kan anmäla, att

han ej vill försäkra; i annat fall presumeras, att han godkänt försäkringslagen,

och är han då skyldig foga sig efter dess föreskrifter. Försäkringen

är ordnad på olika sätt, i statsanstalt, ömsesidig anstalt eller

erkänt privatbolag. I 3 stater föreligger direkt ersättningsskyldighet för

arbetsgivaren. Slutligen finnes i 11 stater endast fakultativ ersättningsskyldighet,

d. v. s. att det är beroende på arbetsgivaren, om han vill

låta ersättningslagen hava tillämpning i avseende å sin rörelse. Dock

är det i flertalet fall så, att han presumeras hava godkänt ersättningslagen,

om han ej skriftligen förklarar sig icke vilja det. Slutligen kan

anmärkas, att beträffande järnvägar mellan de olika staterna gäller en

gemensam ersättningslag.

Beträffande lagarnes giltighetsområde är detta i hög grad växlande.

Under det att en del lagar omfatta allt slags arbete, undantagas i andra

lagar jordbruksarbete och husliga göromål, i andra åter inskränkes omfattningen

till mera »farliga» yrken eller sådana, som sysselsätta ett visst

minimiantal av arbetare.

För att ersättning skall utgå, göres i flertalet lagar som villkor, att

oförmågan till arbete skall hava varat mer än två veckor.

I fråga om ersättningsbeloppen ansluta sig lagarne i ett flertal stater

rätt nära till det engelska systemet. Vid fullständig oförmåga till arbete

utgår i de flesta staterna som årlig ersättning 50—66 % av avlöningen,

dock i regel med vissa maximi- och minimibelopp, och vid partiell oförmåga

till arbete motsvarande del av minskningen i avlöningsbelopp. Ofta

skall dock livräntan ej utgå för livstiden, utan endast för begränsad

tid, t. ex. under 8 eller 10 år. Läkarvård lämnas i allmänhet. Vid

dödsfall utgives i flera stater dels en ganska rikligt tilltagen begravningshjälp,

vilken kan uppgå ända till 150 dollars, dels ersättning till efterlevande,

antingen i form av livränta eller med ett kapital motsvarande

GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ÖVEKSIKT.

45

en multipel av den avlidnes årslön, ofta med viss maximigräns för

ersättningsbeloppet t. ex. 5,000 dollars.

Ett par lagar hava emellertid fixa ersättningsbelopp, beroende på

familjens storlek, av 20—50 dollars för månad till den skadade vid

fullständig oförmåga till arbete och motsvarande lägre belopp vid partiell

oförmåga till arbete. Till efterlevande utgå enligt dessa lagar jämväl

fixa ersättningsbelopp.

Till vägledning torde här böra meddelas följande tabell rörande

den europeiska olycksfallslagstiftningens ställning till de båda viktiga

frågorna om försäkringens omfattning, d. v. s. om de slag av verksamhet,

som av lagstiftningen omfattas, samt om försäkringens form, d. v. s.

huruvida lagstiftningen grundas på försäkrings- eller ersättningsplikt.

Försäkringsplikt.

Tyskland:

Österrike:

industri,

jordbruk,

sjöfart,

handel,

industri,

jordbruk (m),

sjöfart,

handel,

Ungern:

industri,

jordbruk (m),

—

—

Italien:

industri,

jordbruk (m),

sjöfart,

—

Frankrike:

—

—

sjöfart,

—

Norge:

industri,

jordbruk (m)

sjöfart,

—

Danmark:0)

—

jordbruk,

sjöfart,

—

Holland:

industri,

—

—

—

Belgien:0)

—

—

sjöfart,

—

Schweiz:

industri,

—

—

—

Luxemburg:

industri,

jordbruk,

—

—

Ryssland:

industri,

—

—

Finland:

industri,

—

sjöfart,

—

Rumänien:

industri, jordbruk (m),

Ersättningsplikt.

sjöfart,

Frankrike:

industri,

jordbruk (m),

handel,

England:

industri,

jordbruk,

sjöfart,

handel,

Danmark:

industri,

—

—

—

Belgien:

industri,

jordbruk,

—

handel,

Spanien:

industri,

jordbruk (m), sjöfart,

—

Portugal:

industri,

jordbruk (m),

sjöfart,

—

Sverige:

industri,

—

—

—

*) Ersättningsplikt för :

industri eller jordbruk (se nedan).

Översikt.

46 ALLMÄN MOTIVERING. ALLM. GRUNDER. FÖRSÄKRINGS- ELLER ERSÄTTNINGSPLIKT.

Allmänna

grunder.

Försäkrings

éller

ersättning

s;plikt.

Till industrien räknas i allmänhet även byggnadsverksamhet, järnvägsdrift,

större hantverk, inrikes sjöfart m. m. Till jordbruket räknas

oftast även skogsbruk samt till sjöfarten det större fisket (havsfisket). Där

efter »jordbruk» i tabellen införts beteckningen (m), omfattas jordbruket

av försäkringen allenast i den mån motordrift förekommer. I England

omfattar lagstiftningen hela hantverket ävensom tjänare. Det nya danska

förslaget avser även hantverket och tjänarne.

Allmän motivering.

Såsom kommittén redan i det föregående framhållit, vilar den utländska

olycksfallslagstiftningen på vissa för alla lagar på området

gemensamma förutsättningar, vilka numera kunna anses allmängiltiga,

nämligen dels att lagstiftningen väsentligen avser ersättning för olycksfall

i arbete och omfattar lönarbetare inom flera eller färre slag av verksamheter,

dels att arbetsgivarne bära kostnaden för ersättningarna,

dels att ersättningarnas belopp i varje fall bestämmas efter den skadades

arbetsförtjänst, och att vid dödsfall ersättning även utgår till efterlevande.

Ehuru sålunda genom dessa gemensamma grunddrag de allmänna

konturerna av den moderna olycksfallslagstiftningen kunna anses givna,

återstår dock ännu en mängd frågor av största betydelse, angående vilkas

lösning skiljaktiga meningar gjort sig gällande.

De viktigaste av dessa frågor äro utan tvivel dels frågan om försäkringens

omfattning och dels frågan, huruvida lagstiftningen bör

grundas på principen om arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet

eller på principen om försäkringsplikt.

Då emellertid lösningen av frågan om lagstiftningens omfattning

ävensom av vissa andra frågor är väsentligen beroende på lösningen

av frågan, huruvida lagstiftningen bör vara byggd på principen om

arbetsgivarens omedelbara ersättningsskyldighet, eller om arbetsgivaren,

till beredande av de stadgade ersättningarna, bör åläggas att försäkra

sina arbetare, har kommittén ansett sig först böra upptaga sistnämnda

fråga till behandling.

I detta avseende intaga, såsom förut nämnts, lagarna på området

olika ståndpunkt. Beträffande industrien gäller principen om obligatorisk

försäkring i följande europeiska länder, nämligen: Tyskland, Österrike,

allmän motivering.

FÖRSÄKRINGS- ELLER ERSÄTTNINGSRLIKT.

47

Ungern, Italien, Norge, Finland, Holland, Luxemburg, Schweiz, Rumänien

och Ryssland. Principen om direkt ersättning splikt utan försäkringstvång

gäller i Frankrike, England, Belgien, Sverige, Danmark, Spanien och

Portugal. I fråga om jordbruket gäller i de länder, där denna näring

omfattas av lagstiftningen, i förevarande avseende samma princip som

i fråga om industrien, dock med undantag för Danmark, som för jordbruket

har infört obligatorisk försäkring. I de länder, i vilka ersättnings-

men icke försäkringsplikt gäller för jordbruket, är dock, förutom

i England, tillämpningen inskränkt till motordrift eller, såsom i Belgien,

till större jordbruk. Beträffande sjöfarten — bortsett från den inrikes

sjöfarten, som vanligen sammanföres med industrien — har försäkringstvång

stadgats i alla do länder, där denna näring omfattas av lagstiftningen,

utom i England, Spanien och Portugal.

Om också, såsom av det anförda framgår, de flesta utländska lagar

på området äro byggda på principen om obligatorisk försäkring, är dock

antalet länder, i vilka arbetsgivarens direkta ersättningsplikt lagts till

grund för lagstiftningen, jämförelsevis så avsevärt, att man svårligen

ännu kan säga, att den obligatoriska försäkringsprincipen blivit obetingat

erkänd såsom den lämpligaste. Dock har i lagar av senare datum denna

princip allmännare kommit till uttryck än i äldre lagar. Det kan ju

också erinras om, att enligt det senaste danska förslaget även beträffande

industrien ersättningsskyldigheten skulle utbytas mot försäkringsplikt.

Vad vårt land beträffar, gjordes redan första gången, då frågan om

införande av social olycksfallsförsäkring var föremål för behandling, nämligen

av 1884 års arbetarförsäkringskommitté, den uppfattningen gällande,

att obligatorisk försäkring vore att föredraga framför ersättningsplikt.

I fråga om systemet med ersättningsplikt anförde kommittén, bland annat,

att tillämpningen av en på detta system byggd lagstiftning i många

fall måste leda till rättegång mellan arbetsgivare och arbetare, vilka

rättegångar helt säkert skulle bidraga till söndring och bitterhet mellan

de olika samhällsklasserna. Ifrågavarande anordning erbjöde icke någon

trygghet för ersättningarnas utbekommande. Åven en förut vederhäftig

arbetsgivare kunde, i synnerhet om ersättningarna skulle utgå

under en längre period, bliva urståndsatt att fullgöra vad honom ålåge.

Det kunde ej heller förväntas, att en frivillig försäkring skulle vinna

större utbredning. I allt fall vore en sådan försäkring av opålitlig

natur, då den kunde vara i gällande kraft för en period, men genom försäkringstagarens

försummelse eller fria vilja upphöra en följande. Enär

alltså en frivillig försäkring måste anses otillräcklig att i vidsträcktare

mån bereda ersättning vid olycksfall i arbetet, samt detta mål icke heller

48

ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGS- ELLER ERSÄTTNINGSPLIKT.

vunnes genom att ålägga vederbörande arbetsgivare en mera omfattande

ersättningsskyldighet, tvekade nämnda kommitté icke att föreslå, det

obligatorisk försäkring för dylika olycksfall måtte införas. Endast genom

obligatorisk • försäkring erhölle samtliga ersättningsberättigade lika och

full trygghet att utfå vad dem tillkomme, och förhindrades den enskilde

arbetsgivaren att undandraga sig uppfyllande av sina skyldigheter, Å

andra sidan bleve dessa skyldigheter just genom försäkringen så mycket

lättare att bära.

De vid 1890 och 1891 års riksdagar framlagda, på arbetarförsäkringskommitténs

betänkande grundade förslagen voro, som förut nämnts,

även byggda på principen om obligatorisk försäkring.

Vid frågans vidare behandling framträdde emellertid betänkligheter

mot den föreslagna obligatoriska försäkringen. Bland annat anfördes

mot densamma, att giltig rättsgrund saknades att ålägga arbetsgivaren

att genom erläggande av försäkringspremier vidkännas utgifter

för beredande av ersättning i anledning av framtida och ovissa olycksfall,

att åtminstone i vårt land erfarenheten ej syntes tala för obligatorisk

försäkring, samt att varje särskild arbetsgivares intresse att söka

förekomma olycksfall skulle förminskas, om följderna av olycksfallen genom

försäkring fördelades på arbetsgivarne. Åven syntes möjligheten av ekonomiska

tvister emellan staten och arbetarne icke vara synnerligen mycket

att föredraga framför utsikten till rättegångar mellan dessa och arbetsgivarne.

Vad anginge den fördelen, att genom obligatorisk olycksfallsförsäkring

fullständig säkerhet för ersättningarnas utfående åstadkommes,

så utgjorde de fall, i vilka ersättning till följd av arbetsgivarens insolvens

ej kunde utbekommas, ett fåtal, som ännu mera förminskades i

den mån arbetsgivarne av sitt eget intresse manades att taga frivillig

försäkring. För sådant ändamål borde för arbetsgivarne beredas tillfälle

att genom försäkring i en anstalt av prövad vederhäftighet befria sig

från de med ersättningsplikten förenade risker och bördor.

Med anledning av dessa betänkligheter grundades propositionerna i

ämnet till 1900 och 1901 års riksdagar på principen om ersättningsplikt,

och ledde den senare av dessa propositioner, som bekant, till utfärdandet

av lagen den 5 juli 1901 och till inrättandet av riksförsäkringsanstalten.

Under den därefter följande tiden har dock en tydlig ändring av

uppfattningen i förevarande avseende ägt rum.

Visserligen upptog icke riksförsäkringsanstalten i sitt förut omnämnda

utlåtande av år 1908 till behandling frågan om ersättningspliktens

utbytande mot försäkringsplikt, men endast av den anledning,

att anstalten då icke ansåg sig böra föreslå några väsentliga ändringar

ALLMÄN MOTIVERING.

FÖRSÄKRINGS- ELLER ERSÄTTNING SPLIKT.

49

i de grunder, på vilka 1901 års lag är byggd. Anstalten framhöll

emellertid, att även enligt dess förmenande den mest betryggande

garantien för ersättningarnas utfående vore att finna i försäkringspliktens

införande.

Frågan om införande av obligatorisk försäkring upptogs däremot

genom motion i ämnet vid 1908 års riksdag, i anledning varav andra

kammaren för sin del beslöt skrivelse med begäran, att Kung!. Maj:t i

sammanhang med revision av olycksfallsersättningslagen ville taga i

övervägande, huruvida ifrågavarande lag lämpligen borde grundas på

principen om försäkringsplikt.

Aven kommerskollegium hemställde i sitt utlåtande år 1909 över riksförsäkringsanstaltens

förslag, att lagstiftningen i fråga måtte grundas på

principen om arbetsgivarnes obligatoriska försäkringsplikt. I detta utlåtande

framhölls, att så länge ansvarsskyldigheten för olycksfall i arbete

inskränktes till att avse stora eller åtminstone ej alltför obetydliga företag,

principen om arbetsgivarens omedelbara ersättningsplikt visserligen skulle

utan alltför stora olägenheter kunna tillämpas. Fullgörande av en

eventuell ersättningsskyldighet bleve då icke alltför betungande i förhållande

till företagets ekonomiska bärkraft, och åt arbetaren bereddes

därför också i sådant fall tillräcklig säkerhet för utfående av ersättningen.

I samma mån som ersättningsskyldigheten utvidgades utöver

den egentliga storindustrien, minskades emellertid också ersättningsprincipens

tillämplighet. Och särskilt skulle olägenheten av principens tillämpning

gorå sig gällande, därest lagstiftningen skulle utsträckas till att

gälla även jordbruket, småindustrien och hantverket. Man kunde icke

heller mot en övergång från ersättnings- till försäkringsplikt anföra, att

en dylik reform, torde vara överflödig, eftersom det stora flertalet arbetsgivare

sannolikt i alla fall skulle skynda sig att genom tecknande av

försäkring antingen i riksförsäkringsanstalten eller på annat sätt söka

trygga sig mot eventuella ersättningsanspråk. Ty om också eu dylik

frivillig försäkring i regel komme till användning, så ställer sig ju saken

fortfarande lika illa i fråga om de fall, där denna utväg icke begagnats.

Och dessutom syntes icke den hittills på detta område vunna erfarenheten

obetingat tala till förmån för en dylik utgång. Enligt kolleo-ii

statistik torde man nämligen kunna antaga, att endast två tredjedelar

av samtliga enligt 1901 års lag ersättningsberättigade arbetare vore

olycksfallsförsäkrade i överensstämmelse med nämnda lag.

Vad först angår den tidigare gjorda invändningen, att giltig rättsgrund

skulle saknas för åläggande av försäkringstvång, kan enligt kom

AlderdomsfÖrsäkringskommittén.

V. 7

50

ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSINRÄTTNINGAR.

Försäkring sinrättningar.

mitténs förmenande någon egentlig betydelse så mycket mindre tillmätas

densamma, som försäkringsprincipen numera ligger till grund för flertalet

utländska lagar på förevarande område. Vad vårt land beträffar, må

därjämte erinras om, att lagen om allmän pensionsförsäkring även vilar

på denna princip.

Det är vidare tydligt, att principen om arbetsgivares direkta ersättningsskyldighet

egentligen endast i det fall, att lagstiftningen skulle omfatta

allenast större eller eljest mera bärkraftiga företag, icke komme att

medföra svårare olägenheter. I sådant fall bleve nämligen fullgörandet av

ersättningsskyldigheten ej alltför betungande för arbetsgivaren, på samma

gång som säkerheten för den skadade arbetaren att utfå ersättning

merendels vore tillräcklig. Så snart däremot lagstiftningens omfattning

sträckes utöver denna gräns, så att även mindre arbetsgivare indragas

under lagtillämpningen, bliva olägenheterna av ersättningsprincipens bibehållande

synnerligen avsevärda, då ju ersättningens utgivande i sådana

fall ofta kan verka ruinerande för arbetsgivaren och säkerheten för

arbetaren ej sällan bliver illusorisk.

Införande av försäkringstvång bliver därför nödvändigt, därest, såsom

kommittén tänkt sig, även mindre arbetsgivare skola omfattas av

lagstiftningen. Och i fråga om större arbetsgivare, för vilka visserligen

ersättningspliktens tillämpning i regel icke skulle medföra större svårigheter,

torde ej heller genomförandet av försäkringstvång kunna medföra

nämnvärda olägenheter eller vara mera betungande än den direkta ersättningsplikten.

De anförda skälen vinna än mera i betydelse med hänsyn till

de väsentligt ökade ersättningsbelopp, som enligt kommitténs förslag

skulle tillförsäkras de skadade arbetarne.

På grund av vad sålunda anförts, har kommittén ansett sig böra

föreslå, att den nya lagstiftning på förevarande område, som med kommitténs

förslag avses, skall grundas på principen om obligatorisk försäkring.

Beträffande arten av de försäkringsinrättningar, i vilka den obligatoriska

försäkringen skall äga rum, företer lagstiftningen i de olika länderna

mer eller mindre avsevärda skiljaktigheter.

I vissa av dessa länder skall försäkringen tagas i en enda för hela

landet gemensam och genom lagstiftningen anordnad försäkringsinrättning.

Så är förhållandet i Norge, Schweiz, Luxemburg och Rumänien samt, i

fråga om sjöfarten, i Frankrike, Belgien och finland. I andra länder,

och däribland särskilt de större, fördelas försäkringen på flera anstalter

med bestämda verksamhetsområden. Sålunda har man i Ungern två

ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSINRÄTTNINGAR.

51

försäkringskassor för industrien och eu för jordbruket. I Österrike finnes

i regel en försäkringsanstalt för varje kronlaud. Vad Tyskland och

Ryssland angår, skall försäkringen tagas i yrkesföreningar, vilka antingen

bildas på initiativ av arbetsgivare och erfordra högre myndighets godkännande

eller ock upprättas direkt genom beslut av sådan myndighet.

Slutligen är i ett fåtal länder, nämligen Italien, Danmark (i fråga om

sjöfarten och jordbruket) och Finland (i fråga om industrien) valfrihet

medgiven i fråga om försäkringsanstalt, så att försäkringen, förutom i

en statsanstalt, även kan tagas i enskilda bolag. I Holland skall försäkringen

i regel äga rum i riksförsäkringsbanken, men arbetsgivaren

kan ock, under förutsättning av tillräcklig garanti, få tillstånd att själv

svara för olycksfallsrisken eller överlåta densamma på ett enskilt bolag.

Av det nu anförda framgår, att i flertalet länder med obligatorisk

försäkring denna äger rum i en eller flera genom lagstiftningen för

ändamålet anordnade försäkringsinrättningar, och att endast i ett fåtal

länder försäkring i enskilda bolag är tillåten.

Vad vårt land beträffar, kan, som bekant, enligt 1901 års lag

arbetsgivare endast genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bliva befriad

i rån sin direkta ersättningsplikt. Visserligen tages försäkring, som

avser att täcka ersättningsskyldigheten, även i enskilda bolag, nämligen

antingen i vissa för ändamålet bildade arbetsgivarebolag eller i affärsbolag,

men genom dylik försäkring befrias enligt lagen arbetsgivaren

icke helt och hållet från sin ersättningsskyldighet, utan har att bära

den visserligen obetydliga risken att i sista hand själv få utgiva ersättning.

Om nu i enlighet med kommitténs förslag försäkringsplikt kommer

att genomföras i vårt land, uppstår den frågan, huruvida man såsom i

vissa andra länder med ungefär liknande folkmängd och jämförliga förhållanden

i övrigt, bör åtnöja sig med den för hela riket gemensamma

riksförsäkringsanstalten, i vilken sålunda all försäkring skulle äga rum,

eller om man därjämte bör medgiva, att försäkring även må kunna tagas

i andra försäkringsinrättningar. Då emellertid den hittills vunna erfarenheten

torde hava visat, att även sammanslutningar av arbetsgivare till

ömsesidiga försäkringsbolag för ifrågavarande ändamål kunna fylla de

villkor, som böra ställas på bärare av en dylik försäkring, och då därjämte

arbetsgivarne i en del yrken kunna hava ett intresse av att sammansluta

sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra åtgärder

minska kostnaderna, så har kommittén även velat föreslå, att

sådana för ändamålet bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna såsom bärare

av försäkringen. Dylika bolag skulle möjligen även kunna bestå i sammanslutningar

mellan jordbrukare eller hantverkare i en eller flera kommuner,

52

ALLMÄN MOTIVERING. OMFATTNING.

Omfattning.

i analogi med de existerande mindre brandstods- och kreatursförsäkringsbolagen

o. s. v. För åstadkommande av erforderlig trygghet böra

dessa bolag, såsom även för närvarande vanligen är fallet, vara byggda

på grundsatsen om solidarisk ansvarighet för bolagets förbindelser samt

även i övriga avseenden erbjuda fullt betryggande säkerhet för ersättningarnas

utfående.

Med en riksförsäkringsanstalt, som skulle övertaga huvudmassan av

försäkringarne, jämte en del för ändamålet särskilt bildade solidariska

arbetsgivar bolag, synes behovet i förevarande avseende vara tillräckligt

tillgodosett. Kommittén har därför icke ansett lämpligt, att försäkring

av förevarande art skulle få äga rum även i affärsbolag, vilka i avseende

å sin verksamhet och sin uppgift i allmänhet fullfölja särskilda intressen.

Beträffande statens och kommunernas arbetare har kommittén tänkt

sig, att försäkringen i allmänhet skulle tagas i riksförsäkringsanstalten.

Till frågan, huruvida och i vad mån staten eller annan arbetsgivare

må äga att själv, helt eller delvis, svara för ersättningarna, återkommer

kommittén längre fram vid motiveringen för 11 § av förslaget.

Kommittén övergår nu till redogörelsen för sitt förslag i vad det

avser försäkringens omfattning, d. v. s. de verksamheter, som böra omfattas

av olycksfallslagstiftningen.

Beträffande denna viktiga fråga förete lagarna i de olika länderna

synnerligen skiljaktiga bestämmelser.

Industrien och därmed jämförlig verksamhet, vartill även i allmänhet

hänföres byggnadsverksamhet, järnvägsdrift, större hantverk, inrikes sjöfart

m. m., har i alla länder tidigast varit föremål för olycksfallslagstiftningen.

Anledningen härtill har naturligtvis varit industriens starka utveckling,

vilken fört med sig nya arbetsmetoder och i hög grad ökad

användning av maskinella hjälpmedel. Härigenom har faran för olycksfall

på detta område blivit mera framträdande än vid arbete av enklare beskaffenhet.

Dessutom hava formerna för den moderna industrien verkat till

upplösning eller försvagande av de forna mera personliga banden mellan

arbetsgivare och arbetare samt ställt de senare mera isolerade i ekonomiskt

hänseende. Man finner därför också, att i alla de länder, i vilka

den sociala olycksfallsförsäkringen varit föremål för lagstiftning, industrien

omfattas av denna lagstiftning, om ock gränserna för omfattningen

i de olika fallen dragits mer eller mindre vida.

I de flesta sjöfartsidkande länder har olycksfallslagstiftningen även

utsträckts till sjöfarten. Så är förhållandet i Tyskland, Österrike, Italien,

Frankrike, Belgien, England, Norge, Danmark, Finland, Rumänien, Grek

-

ALLMÄN MOTIVERING.

OMFATTNING.

53

land, Spanien och Portugal. I Holland ingår huvudsakligen endast den

inrikes sjöfarten under olycksfallslagen. Av sjöfartsidkande länder sakna

endast Ryssland och Sverige särskild lagstiftning i ämnet.

Det slag av verksamhet, som jämte industrien och sjöfarten mest

beaktats i den utländska lagstiftningen, är jordbruket, vilket i större

eller mindre omfattning ingår under lagarnes tillämpningsområde i följande

tretton länder nämligen: Tyskland, England, Danmark, Belgien,

Luxemburg, Norge, Österrike, Italien, Frankrike, Spanien, Ungern, Portugal

och Rumänien. I de åtta sistnämnda av dessa länder avser lagstiftningen

dock endast den del av jordbruksdriften, där motorer användas. I Danmark

är jordbruk forsakringspliktigt under förutsättning, att egendomen

i fråga är taxerad till mer än 6,000 kronor, alltså oberoende därav

om motorer användas eller icke. Enligt det nyligen framlagda danska

förslaget till lag om olycksfallsförsäkring är dock nämnda begränsning

borttagen. I Belgien ingår under lagen sådan jordbruksrörelse, som

sysselsätter minst 3 arbetare. I Tyskland, England och Luxemburg omfattas

jordbruket i sin helhet av lagstiftningen. Med jordbruk likställes

i allmänhet skogsbruk, trädgårdsskötsel o. d.

Mindre allmänt än industrien, sjöfarten och jordbruket inbegripes

handeln i de särskilda ländernas olycksfallslagstiftning. Det är endast

i Tyskland, England, Frankrike och Belgien som handeln i allmänhet

eller med viss begränsning ingår under lagstiftningen. Enligt det

danska förslaget skulle handelsrörelse utan begränsning ingå under lagen.

I Österrike, liksom i Tyskland, finnes särskild försäkring för löntagare

i enskild tjänst i syfte att bereda dem pension vid invaliditet samt

änkepensioner, varigenom i handeln anställda biträden även erhålla ersättning

vid höggradig, invaliditet i följd av olycksfall. Den svenska lagen

upptager däremot icke handeln bland ersättningspliktiga yrken.

Hantverket upptages i allmänhet icke i de utländska lagarne, såvitt

det ej drives i sådan omfattning eller i övrigt under sådana förhållanden,

att det kan hänföras till industrien. Gränsen mellan industri och hantverk

har dock dragits mycket olika. Det är emellertid endast den engelska

lagen, som fullständigt medtagit hantverket. Likaså omfattas hantverket

av det danska förslaget. I några lagar uppräknas vissa arter av

hantverk, som äro försäkringspliktiga.

Husliga sysslor (tjänaregöromål) omfattas i hela sin utsträckning

endast av den engelska lagen samt av det danska förslaget.

Av den förut meddelade översikten över utländsk lagstiftning och

av vad nu blivit anfört, framgår, att olycksfallslagstiftningens omfattning

i utlandet efter hand alltmera utvidgats, så att densamma, från att till

54

ALLMÄN MOTIVERING. OMFATTNING.

en början i allmänhet hava avsett allenast industrien, sedermera i flertalet

länder utsträckts till sjöfarten och jordbruket samt i några länder

till handeln, hantverket och husliga sysslor.

Den svenska lagen har däremot ett synnerligen inskränkt tillämpningsområde;

sjöfarten, jordbruket, handeln, hantverket och husligt arbete

äro i huvudsak undantagna från lagens bestämmelser. Såsom förut

omnämnts, hava emellertid förslag till utvidgning av lagens omfattning

framställts såväl inom riksdagen som av myndigheter m. fl. Man har

inom riksdagen jämväl ifrågasatt lagstiftningens utvidgande till att omfatta

lönarbetare inom varje slag av verksamhet.

Åven kommittén är av den bestämda åsikten, att lagstiftningen

bör utsträckas till att omfatta så många slag av verksamhet, som med

nödig hänsyn till omständigheterna i övrigt kan låta sig göra.

Vad sjöfarten angår, hava de skäl, som anförts för dess undantagande

från 1901 års lag — nämligen att den särskilda lagstiftningen

för denna näring redan innehölle bestämmelser om beredande av understöd

eller pensioner för sjöfolk, ävensom att föreskrifter om anmälan

och undersökning av olycksfall skulle bliva svåra att tillämpa — numera

icke någon större betydelse. Å ena sidan äro nämligen de ersättningar,

som beredas genom den moderna olycksfallslagstiftningen, avsevärt

rikligare än de understöd, som kunna erhållas enligt sjölagens bestämmelser

eller från sjömanshusen eller handelsflottans pensionsanstalt; och

å andra sidan visa såväl de framkomna förslagen från arbetarförsäkringsoch

sjömanspensioneringskommittéerna som framför allt den redan genomförda

lagstiftningen i utlandet, att svårigheterna vid tillämpningen icke

längre kunna åberopas såsom skäl för undantagande av sjöfarten.

Vad de åsikter beträffar, som ifråga om jordbrukets ställning inom

olycksfallslagstiftningen kommit till uttryck i vårt land, må erinras därom,

att riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande av år 1908 påyrkade

jordbrukets medtagande åtminstone för egendomar med taxeringsvärde

av 20,000 kronor och därutöver. I de yttranden, som med anledning

av detta förslag avgåvos av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott m. fl. förordades

i allmänhet ersättningsskyldighetens utvidgning till jordbruket.

Sålunda hade av de 15 hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som avgivit

yttrande i ämnet, 13 utskott uttalat sig för eller lämnat utan anmärkning

den föreslagna utsträckningen av ersättningsskyldigheten till

jordbruket. Såsom skäl för utvidgningen i fråga anfördes härvid i

ALLMÄN MOTIVERING. OMFATTNING. 55

huvudsak, att det ur såväl humanitär som billighetssynpunkt vore riktigt,

att arbetaren tillförsäkrades rätt till ersättning för kroppsskada ådragen

genom olycksfall i arbete, och att jordbruksarbetarne icke längre

borde utestängas från de förmåner, som olycksfallsersättningslagen erbjöde;

att förhållandena vid jordbruket numera vore helt andra än

förr, i det att den mångfald av maskiner, som användas vid slåtter,

skörd och tröskning m. m., utsatte arbetaren för större äventyr, än då

man på gammaldagssätt skötte jordbruket; samt att det i många fall

syntes kunna även för arbetsgivaren på detta område innebära en fördel,

att olycksfallsersättningslagen tillämpades jämväl i fråga om jordbruksnäringen.

I åtskilliga fall förklarade man sig anse den föreslagna

taxeringsgränsen för jordbruk av 20,000 kronor eller däröver, böra antingen

borttagas eller nedsättas. Å ena sidan vore nämligen, vid inträffande

olycksfall, behovet av ersättning lika trängande, vare sig

skadan skett vid ett större eller mindre jordbruk, och å andra sidan

användes i allmänhet tröskverk och andra maskiner lika väl vid mindre

som vid större jordbruk, ett förhållande, som bleve allt vanligare,

i samma mån som det livligt uppblomstrande föreningsväsendet bland

lantmännen utbredde sig. Lantbruksakademien och lantbruksstyrelsen

förordade jämväl olycksfallslagstiftningens utsträckning till jordbruket,

och förklarade båda, att taxeringsgränsen för de jordbruk, som skulle

beröras av lagstiftningen i fråga, borde betydligt nedsättas, förslagsvis

till 10,000 kronor. Av länsstyrelserna uttalade sig en del för riksförsäkringsanstaltens

förslag, dock i allmänhet med nedsättning av den

ifrågasatta taxeringsgränsen, andra åter avstyrkte förslaget. Kommerskollegium

framhöll, att gränsen mellan ersättningspliktiga och andra

jordbruk icke borde sättas så högt som vid 20,000 kronors taxeringsvärde;

reformen ifråga skulle eljest komma att beröra knappast 4 %

av rikets jordbruk och sannolikt mindre än hälften av dess jordbruksarbetare.

I likhet med lantbruksakademien och lantbruksstyrelsen ansåg

kollegium, att ersättningsskyldigheten till en början borde gälla jordbruk

med ett taxeringsvärde av minst 10,000 kronor.

Av det anförda finner man, att även i vårt land åsikterna numera

allmänt torde gå i den riktningen, att jämväl jordbruket bör omfattas av

olycksfallslagstiftningen. Det viktigaste av de skäl, som tidigare anförts

för uteslutande av jordbruket, nämligen att tillämpningen av en

dylik lagstiftning skulle särskilt för de mindre jordbrukarne vara mycket

betungande, hade sin giltighet, då fråga var om införande av ersättningsplikt.

Under förutsättning av försäkringstvång blir detta skäl

utan egentlig betydelse, då den försäkringspremie, lagstiftningen skulle

56

ALLMÄN MOTIVERING. OMFATTNING.

medföra, såsom framgår av den längre fram meddelade utredningen i

detta hänseende, skulle bliva mindre kännbar och i allt fall avsevärt lindrigare

än i fråga om den egentliga industrien.

Med avseende på den utsträckning, i vilken jordbruket skulle underkastas

olycksfallslagstiftningen, synes något egentligt skäl för att

inskränka denna lagstiftnings omfattning till allenast de delar av jordbruket,

för vilkas drift motorer eller maskinella hjälpmedel komma till

användning, ej föreligga. I själva verket synes verksamheten inom

jordbruket, såsom t. ex. av den tyska olycksfallsstatistiken framgår,

medföra ganska stor fara för olycksfall, även där verksamheten drives

utan maskiner. Sålunda hade i de tyska yrkesföreningarna för jordbruk

år 1913 av 58,251 inträffade olycksfall i arbete endast 6,207, eller omkring

11 % av hela antalet, förorsakats av motorer, transmissioner, arbetsmaskiner

o. d. Återstoden av olycksfallen uppkom: genom nedfallande föremål o. d.

(7 %), genom fall från stegar, trappor, träd m. m. (25 %''), vid transport, lossning

eller lastning av varor (8 %\ vid körning o. d. (19 ^), vid behandling

av kreatur (14 %). vid användning av hand verktyg (7 %\ samt vid

andra tillfällen (9 %). Från de svenska myndigheter, som yttrat sig över

jordbrukets ställning till försäkringen, har i allmänhet ej heller något

yrkande gjorts om åtskillnad i förevarande hänseende mellan de olika

arterna av jordbruksarbete.

Angående åter frågan, huruvida olycksfallsförsäkringen bör beträffande

jordbruket inskränkas till fastigheter av ett visst minimitaxeringsvärde

(enligt förslag från svenska myndigheter 20,000 resp. 10,000 kronor

och enligt den danska lagen 6,000 kronor) eller på annat sätt begränsas

(såsom i Belgien, där endast jordbruk med minst 3 arbetare

medtagas) så är det tydligt, att även en dylik begränsning kan vara

motiverad endast för det fall, att lagstiftningen skulle grundas på principen

om ersättningsplikt.

På grund av vad sålunda anförts och för övrigt med ledning av

erfarenheten från de länder, i vilka jordbruket utan egentlig inskränkning

medtagits i olycksfallslagstiftningen, har kommittén, beträffande

denna näringsgren, icke ansett annan begränsning vara av nöden än den,

som kommittén ansett böra gälla även i fråga om de övriga verksamheter,

vilka skulle omfattas av samma lagstiftning. Till frågan om en

dylik begränsning återkommer kommittén i det följande.

Beträffande de övriga näringar, förutom industrien, sjöfarten och

jordbruket, vilka skulle kunna ifrågasättas böra medtagas i den blivande

ALLMÄN MOTIVERING.

OMFATTNING.

57

olycksfallslagstiftningen, nämligen huvudsakligen handeln och hantverket,

är det visserligen sant, att dessa näringar icke omfattas av de utländska

lagarne i sådan utsträckning som förstnämnda näringsgrenar. I vissa

länder omfattas dock, såsom ovan anförts, redan nu handeln och i England

(ävensom i det danska förslaget) även hantverket i hela sin utsträckning

av olycksfallslagstiftningen. Det förtjänar i detta sammanhang

även framhållas, att uti några av de länder, i vilka olycksfallslagstiftningen

ännu icke omfattar de ifrågavarande näringarna, dessa näringar

dock redan underkastas sjuk- eller invalidförsäkringens tillämpning.

Den uppfattningen gör sig för övrigt alltmera gällande, att varje

arbetare, av vad slag hans arbete än må vara, bör så vitt möjligt beredas

rätt till ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, då ju något

egentligt skäl, varför en arbetare, som sysselsattes i ett visst yrke, skulle

vara mera berättigad till ersättning än arbetaren i ett annat yrke, knappast

torde kunna angivas. Visserligen är olycksfallsrisken i fråga om handeln

och hantverket ofta ej obetydligt mindre än i fråga om industrien och

sjöfarten. Men att härutinnan söka ett skäl för att utesluta arbetarne

inom de förstnämnda näringarna från den rätt till ersättning, som man

tillerkänner arbetarne inom övriga näringar, torde svårligen vara berättigat.

Att även arbetsgivarne ganska allmänt hylla samma uppfattning,

framgår därav, att frivillig försäkring numera ofta tages för arbetare

även i sådana fall, då lagen icke stadgar ersättningsskyldighet.

På grund av den relativa ofarligheten av många verksamheter inom

handeln och hantverket skulle även försäkringspremierna för arbetarne

inom dessa näringar i allmänhet bliva mindre betydande och i följd därav

svårligen kunna bliva betungande.

Av dylika skäl har kommittén ej funnit något hinder för, att även

handeln och hantverket underkastas den ifrågasatta nya olyckfallslagstiftningen.

Med den synnerligen allmänna omfattning, som olycksfallslagstiftningen

skulle erhålla därigenom, att, förutom industrien, sjöfarten och

jordbruket, även handeln och hantverket underkastades denna lagstiftning,

skulle densamma, åtminstone principiellt, komma att erhålla ungeför

samma utsträckning som den år 1912 antagna lagen om arbetarskydd,

vilken lag har till en av sina huvuduppgifter att i möjligaste

mån söka genom förebyggande åtgärder minska faran för olycksfall i

arbetet inom flera av de verksamheter, som den sociala olycksfallslagstiftningen

avser. Såsom huvudsakligt kännemärke på verksamhet, som

omfattas av nämnda lag, angives, att verksamheten skall hava karaktär

Alderdomsförsäkringskommittén. V. 8

58

ALLMÄN MOTIVERING.

OMFATTNING.

av »rörelse», varmed torde böra förstås verksamhet, som utövas på ett

mer eller mindre affärsmässigt sätt i ändamål att därigenom erhålla

utkomst eller vinning. Från arbetarskyddslagens tillämpning undantages

dock sjöfarten, varjämte i fråga om jordbruket lagen endast äger tilllämpning

i vad angår användandet av maskiner och därmed jämförliga

hjälpmedel.

Skulle man emellertid låta olycksfallslagstiftningen, i likhet med

arbetarskyddslagen, i huvudsak omfatta endast sådana verksamheter, som

kunna kännetecknas såsom rörelser, skulle emellertid arbete, som består

i husliga sysslor eller andra tjänaregöromål, icke bliva föremål för försäkringen.

En dylik begränsning av försäkringens omfattning gäller visserligen

ännu i alla utländska olycksfallslagar utom i den engelska. A

andra sidan har dock, såsom kommittén ovan redan framhållit, den

uppfattningen alltmera börjat göra sig gällande, att varje arbetare, av

vad slag hans arbete än må vara, bör beredas olycksfallsersättning; och

har denna uppfattning även funnit uttryck i det nya danska förslaget.

I själva verket skulle de största svårigheterna vid en inskränkning

av försäkringen till att icke omfatta tjänaregöromål framträda vid tillämpningen

å jordbruket. Beträffande denna näring är det nämligen uppenbarligen

ofta så gott som omöjligt att avgöra, ej mindre huruvida och

och i vad mån verksamheten bör anses utgöra rörelse i egentlig mening

eller icke, än även, huruvida det av arbetaren förrättade arbetet är att

hänföra till arbete i rörelsen eller till husliga eller vanliga tjänaregöromål.

Enahanda svårigheter skulle, om ock i mindre utsträckning, komma

att göra sig gällande även i fråga om det mindre hantverket och minuthandeln

o. s. v.

Beträffande tjänare föreskriver visserligen legostadgan skyldighet

för husbonde att under sjukdom, således även då denna uppkommit

i följd av olycksfall, låta sköta och vårda tjänstehjon med rätt att å lönen

avdraga vad han till läkare och läkemedel utgivit. I viss mån innebär

denna föreskrift en olycksfallsförsäkring under sjukdomstiden, men är

tydligen redan därigenom av mindre värde, att husbonden tillerkännes

rätt att genom avräkning å lönen få sina utgifter för läkarvård ersatta;

för de ekonomiskt viktigare följderna av olycksfallet såsom invaliditet

eller dödsfall erhåller tjänaren ingen som helst ersättning. För

övrigt gäller legostadgan endast lagstadda tjänare, och då som bekant,

tjänarne, även i jordbruket, numera allt oftare antagas utan städja,

har den ifrågavarande föreskriften alltmera förlorat i betydelse. Skulle

därför olycksfallsförsäkringen icke omfatta tjänare, skulle dessa, så

-

ALLMÄN MOTIVERING. UNDANTAG. 59

som även i motiven till den engelska lagen och det danska lagförslaget

framhålles, komma i en vida ogynnsammare ställning än övriga

arbetare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, och då förvaltningssvårigheterna

icke skulle komma att ökas genom en utsträckning av lagens omfattning

till tjänarne, har kommittén, i anslutning till den engelska lagen och

det nya danska lagförslaget, ansett lämpligast att redan nu i förevarande

hänseende taga steget fullt ut; och har kommittén därför såsom

huvudgrund (1 §) för sitt förslag upptagit den bestämmelsen att i regel

envar arbetare skall enligt lagen vara försäkrad för skada till följd av

olycksfall i arbetet.

Beträffande lagstiftningens omfattning, kan man först sätta i fråga,

huruvida ej, såsom i utländska lagar ofta är fallet, gränser böra bestämmas

för olika näringsgrenar, t. ex. att försäkringen i avseende å

sjöfarten skall omfatta endast fartyg av viss storlek, att försäkringen i

avseende å jordbruket skall gälla endast egendomar av viss areal eller

av visst taxeringsvärde, eller att försäkringen i avseende å handeln,

hantverket eller särskilda arbetsföretag skall avse endast sådan verksamhet,

där ett visst minimiantal arbetare sysselsättes o. s. v. Kommittén

har emellertid funnit önskvärt, att lagstiftningen såvitt möjligt,

beträffande samtliga arbetsgivare, göres enhetlig i detta avseende, i vilket

fall man endast torde hava att tänka på en begränsning av den art,

att en verksamhet för att falla under lagstiftningen skall sysselsätta ett

visst i lagen angivet minsta antal arbetare.

I sådant avseende har kommittén tagit under övervägande, huruvida

icke lagstiftningen endast borde omfatta arbetsgivare, som i regel sysselsätta

minst 2 eller 3 arbetare. Härigenom skulle emellertid, då

enligt nu gällande lag en dylik begränsning icke förefinnes, ett avsevärt

antal arbetare, vilka för närvarande äro tillförsäkrade ersättning

vid olycksfall, komma att uteslutas från försäkringen, varjämte, om försäkringen

utsträckes till att omfatta även andra verksamheter än industrien,

därutöver ett synnerligen betydande antal arbetare skulle gå

miste om de förmåner, som med den nya lagstiftningen avses. Då dessutom,

såsom ofta framhållits, den ekonomiska bördan för arbetsgivaren

efter införande av obligatorisk försäkring ej skulle bliva särskilt betungande,

så har kommittén ansett en begränsning av ifrågavarande art

icke hava tillräckliga skäl för sig.

I fråga om försäkringens omfattning har kommittén dock tänkt sig

vissa undantag (3 §).

Undantag.

60

ALLMÄN MOTIVERING. UNDANTAG.

Den utländska lagstiftningen gäller för »arbetare» i vanlig mening

samt i regel även för gesäller och lärlingar. Härjämte avser lagstiftningen

i de flesta länder även arbetsförmän och i yrkesdriften anställda

tjänstemän (verkmästare, tekniker, fartygsbefälhavare o. d.). I fråga om

denna sistnämnda kategori, för vilken avlöningen i allmänhet utgår med

ett av konjunkturerna mera oberoende belopp, skilja sig de utländska

lagarna därutinnan från varandra, att en del lagar föreskriva en viss

övre gräns för årsavlöningen såsom villkor för delaktighet i försäkringen,

under det att andra lagar icke innehålla någon sådan föreskrift.

Det förra är fallet i Tyskland, England, Danmark, Belgien, Ryssland

och Luxemburg. Avlöningsgränserna växla i dessa länder mellan omkring

1,500 och 4,500 kronor. I andra länder, såsom Österrike, Ungern,

Frankrike, Norge, Holland, Schweiz och Portugal, inbegripas

under lagstiftningen alla i yrkesdriften anställda tjänstemän utan hänsyn

till avlöningens belopp. Den svenska lagen stadgar, liksom t. ex. den

italienska, i förevarande avseende, att med arbetare förstås jämväl arbetsförman.

Detta stadgande i den svenska lagen har tolkats så, att egentliga

tjänstemän, även då de äro anställda i yrkesdriften, icke falla under

lagen.

Om än bestämmelserna i förevarande avseende äro ganska växlande

i den utländska lagstiftningen, framgår dock av dessa bestämmelsers

karaktär, att man i allmänhet icke velat principiellt skilja mellan arbetare

och andra för yrkesdriften anställda personer, utan ansett riktigt

att — om än med viss begränsning — medtaga även personer av sistnämnda

slag. För sin del anser kommittén, att lagstiftningen principiellt

bör utsträckas till tjänstemän, som äro anställda hos arbetsgivaren.

Kommittén har härvid, i anslutning till ett flertal utländska

lagar, dock funnit lämpligt att bestämma ett särskilt belopp för

årsförtjänsten såsom gräns för delaktighet i försäkringen, och därjämte

satt denna gräns så högt som till 5,000 kronor, för att i så stor utsträckning

som möjligt medtaga alla de personer (ingenjörer, tekniker,

handelsbiträden o. d.) för vilka försäkringen kan anses äga avsevärd betydelse.

Då lönegränsen satts så hög, komma utan tvivel alla egentliga

arbetare att omfattas av lagen, och synes därför, såsom i vissa utländska

lagar, någon skillnad mellan »tjänstemän» och »arbetare» i förevarande

hänseende ej behöva göras.

Då således enligt kommitténs förmenande även ett stort antal

tjänstemän, inclusive kontorspersonal o. d., skulle komma att omfattas

av lagen, har kommittén funnit definitionen av begreppet arbetare lämpligen

kunna, med någon ändring av den definition, vilken lämnats i lagen

ALLMÄN MOTIVERING.

UNDANTAG.

Öl

om arbetarskydd, i huvudsak avfattas sålunda, att med arbetare förstas

en var, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan

att i förhål!ande till denne vara att anse såsom självständig företagare.

Kommittén har visserligen icke förbisett, att med en dylik definition

på arbetare lagens omfattning i vissa avseenden kunde anses bliva alltför

vidsträckt. Man kunde nämligen ifrågasätta, huruvida icke tjänstemän

i bankrörelse eller annan kontorspersonal eller biträden i vissa slag av

affärer in. fl., vilkas arbete ofta icke medför egentlig fara för olycksfall,

borde undantagas från tillämpningen av förevarande lagstiftning, eller

huruvida icke, såsom jämväl i flera utländska lagar stadgats, i förslaget

borde intagas föreskrift därom, att arbete av ofarlig beskaffenhet skulle

kunna genom särskild förordning undantagas från lagens tillämpningsområde.

Enligt kommitténs åsikt är det emellertid lämpligt, att även dessa

arbetstagare erhålla delaktighet i försäkringen, då ju i allt fall försäkringsavgiften

bliver obetydlig, och ett avgörande, vilka verksamheter

böra anses ofarliga, ofta skulle medföra svårigheter.

I samband med frågan om olycksfallslagstiftningens tillämpningsområde

står även frågan, huruvida eller i vilken omfattning så kallat

hemarbete bör ingå under denna lagstiftning. Med hemarbete torde härvid,

i överensstämmelse med arbetarskyddslagen, böra förstås arbete, som utföres

i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej

kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande.

Dylikt arbete, vilket till största delen tillhör beklädnads- och textilindustriens

områden, är undantaget från arbetarskyddslagens tillämpning

och torde i allmänhet ej heller tillhöra området för gällande olycksfallslag

i vidare mån, än att frivillig försäkring kan ifrågakomma.

Bland de utländska olycksfallslagarna omfatta endast de tyska och

österrikiska otvetydigt hemarbetet, dock under villkor, att övriga förutsättningar

för försäkringsplikt enligt lagen äro uppfyllda. Däremot är

hemarbetet uttryckligen undantaget från lagstiftningens omfattning i

England, Italien och Spanien samt, enligt gällande praxis, i Norge,

Danmark, Belgien, Ungern och Schweiz. Beträffande en del andra länder

framgår ej av lagarnes ordalydelse, huruvida hemarbetet ingår under

lagstiftningen eller ej, och även reglerna för tillämpningen synas vara

svävande.

Man torde emellertid kunna antaga, att i utlandet hemarbetet vanligen

icke är underkastat olycksfallslagstiftningen. Detta förhållande synes

bland annat stå i samband därmed, att arbetarskyddslagstiftningen i

utlandet, liksom i vårt land, i regel icke omfattar sådant arbete.

62

ALLMÄN MOTIVERING.

UNDANTAG.

Det är givet, att i samma män som arbetsgivaren, såsom fallet

ofta är i fråga om hemarbete, icke kan kontrollera eller övervaka arbetet,

svårigheter möta att kunna ålägga honom ersättnings- eller försäkringsplikt

beträffande olycksfall i sådant arbete. Dessutom intaga hemarbetarne

med avseende å arbetsavtalets beskaffenhet ej sällan en mellanställning

mellan självständiga yrkesutövare och egentliga arbetare, och det kan

därför ofta vara svårt att avgöra, huruvida de skola hänföras till den

ena eller andra kategorien. Dessa skäl tala för att icke medtaga hemarbetet

i förevarande lagstiftning.

Kommittén har dock icke ansett sig böra föreslå, att hemindustrien

uteslutes från olycksfallslagens tillämpning i hela den utsträckning, vari

detta skett i några utländska lagar samt i vår arbetarskyddslag. Enligt

kommitténs mening är det av vikt, att även av dessa arbetare så många

som möjligt erhålla del av olycksfallslagstiftningens förmåner. Kommittén

har trott sig finna en lämplig medelväg i förevarande avseende genom att

föreslå undantag från lagstiftningens tillämpning endast för arbetare, som

i sitt hem användes till arbete, under det att i övriga fall, då arbetet utföres

i lokaler, som av arbetsgivaren för arbetstagaren förhyrts, eller

eljest utom hemmet, detsamma skulle ingå under lagen. Det är tydligt,

att just beträffande arbete i det egna hemmet de största svårigheterna

skulle uppkomma vid tillämpningen av en lag utav förevarande slag,

särskilt emedan det är så gott som omöjligt att i varje fall erhålla kontroll,

huruvida ett olycksfall inträffat i eller utom arbetet. Ej osannolikt

vore att, om lagstiftningen även omfattade dylikt arbete, en allmän strävan

att till kategorien »olycksfall i arbetet» söka hänföra varje i hemmet

inträffat olycksfall snart skulle komma att göra sig gällande.

Givetvis äro härigenom tjänaregöromål o. d., vilka utföras i arbetsgivarens

hem, ej undantagna från lagens tillämpning, ehuru i sådana

fall arbetaren oftast är bosatt hos arbetsgivaren.

Med förevarande fråga sammanhänger i viss män även frågan,

i vilken utsträckning medlemmar av arbetsgivarens familj, därest de mot

avlöning användas till arbete för hans räkning, böra anses såsom arbetare

i lagens mening. Enligt kommitténs åsikt bör i allmänhet

någon skillnad icke göras mellan dylika familjemedlemmar och andra

arbetstagare, även om deras avlöning ofta endast utgår i naturaförmåner.

Kommittén har dock ansett, att så nära anhöriga till arbetsgivaren

som hans barn och föräldrar icke borde anses såsom arbetare i förhållande

till honom. I själva verket skulle det i dessa fall ofta bliva

synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande

allmän motivering, undantag.

G 3

äger rum, och ej sällan måste -dessa nära anhöriga i viss mån betraktas

såsom delägare i verksamheten. I varje fall hava dessutom barn och föräldrar

enligt lag försörjningsplikt gent emot varandra, och en försäkringär

därför i dessa fall mindre behövlig än i fråga om arbetare i mera

egentlig mening. Man torde även kunna antaga, att frivillig försäkring

av dessa anhöriga oftare än eljest skulle komma att anlitas.

Beträffande äkta makar åter är det på grund av allmänna rättsregler

givet, att den ena maken icke kan anses såsom arbetare i

förhållande till den andra såsom arbetsgivare, och torde detta gälla även

för det fall, att egendomsgemenskapen genom äktenskapsförord eller

boskillnad är hävd.

Kommittén har, i anslutning till bestämmelserna i arbetarskyddslagen,

även velat föreslå, att olycksfallslagen icke skulle omfatta arbetstagare,

som icke fyllt 12 år.

Eu annan fråga av ganska stor betydelse är den, i vilken utsträckning

tillfälligt arbete bör omfattas av olycksfallslagstiftningen. I detta

avseende är tillämpningen inom den utländska lagstiftningen svävande

och olika i de olika lagarne, vilket är ganska naturligt, då begreppen

»tillfälligt arbete» och »tillfällig arbetare» uppenbarligen icke kunna

noggrannt bestämmas. Då det ej skulle vara lämpligt att utesluta

allt arbete, som kunde hänföras till denna kategori, så har kommittén

för sin del tänkt sig, att undantag från försäkringen i förevarande hänseende

endast skulle gälla för arbete, vartill arbetaren av sådan tillfällig

anledning användes, som att någon, vilken eljest ej har behov av arbetare,

t. ex. i följd av iråkad sjukdom eller i följd av exceptionella

väderleksförhållanden eller dylikt skulle för någon kortare tid bliva nödsakad

att använda främmande arbetskraft. Kommittén har sålunda ansett,

att en var, som under normala förhållanden icke är skyldig att erlägga

försäkringsavgifter, ej heller skulle hava sådan skyldighet, därest han av

tillfällig anledning nödgas för någon tid använda arbetare. Kommittén

har därför föreslagit, att arbetare, som utför tillfälligt arbete, endast i

det fall skulle vara utesluten från försäkringen, om han av tillfällig anledning

användes av någon, som eljest icke använder arbetare i lagens

mening, utan t. ex. endast minderårig under tolv år eller eget barn o. s. v.

En arbetsgivare, som eljest är avgiftpliktig, skulle däremot hava skyldighet

att erlägga försäkringsavgifter icke allenast för arbetare, som

regelbundet, utan även för varje arbetare, som tillfälligtvis av honom

användes.

64

ALLMÄN MOTIVERING-.

EN ELLER FLERA LAGAR.

Vad angår jordbruket, för vilken näring sistberörda bestämmelse

torde vara av större betydelse än i fråga om övriga näringar, är

det visserligen mycket svårt att i allmänhet angiva någon mera bestämd

gräns för de jordbruk, som skulle falla utanför lagtillämpningen.

Någon ledning i detta avseende kan man erhålla av den kortfattade

utredning rörande »inkomst av jordbruksfastighet, som lämnats i del

II (pag. 67 — 73) av kommitténs betänkande (angående folkpensioneringen),

av vilken utredning man synes kunna draga den slutsatsen, att

i genomsnitt för hela landet ett jordbruk med en åkerareal av åtminstone

omkring 11 tunnland (5 Vs hektar) och ett taxeringsvärde enligt

nuvarande förhållanden av omkring 4,000 kronor, skulle utan biträde av

andra kunna skötas av man och hustru, därest de äro arbetsföra, och att

således för ett dylikt mindre jordbruk försäkringsavgifter i allmänhet ej

skulle behöva erläggas. Emellertid torde denna gräns i allmänhet vara

för låg. Sålunda anser sig kommerskollegium i sitt ovan anförda utlåtande

kunna utgå från det antagandet, att först vid en åkerareal av

omkring 10 hektar eller 20 tunnland, motsvarande, enligt nuvarande

taxeringar, ett genomsnittligt värde av omkring 8,000 kronor, regelbunden

arbetshjälp skulle erfordras. Det synes därför, som om för

jordbruket, med avseende å avgiftsskyldigheten, den gräns, som närmast

motsvarar den av kommittén antagna begränsningen, åtminstone

icke skulle understiga den gräns av 6,000 kronors taxeringsvärde, som

i den nu gällande danska lagstiftningen införts beträffande jordbruket,

men vilken gräns i det nya danska förslaget ansetts kunna uteslutas.

Tydligen äro dock förhållandena i detta hänseende synnerligen skiftande

allt efter den odlade jordens beskaffenhet och den mer eller

mindre rikliga tillgången på skog m. m. ävensom efter familjens storlek.

En eller flera Sedan huvudkonturerna av lagstiftningens omfattning sålunda blivit

lagar. bestämda, uppkommer frågan, huruvida denna lagstiftning bör ordnas

genom en för samtliga slag av verksamhet gemensam lag eller om, såsom

flerstädes i utlandet skett, en eller annan av dessa verksamheter

bör göras till föremål för särskild lagstiftning. Framför allt har man

i detta avseende att taga under övervägande, huruvida icke bestämmelserna

rörande sjöfarten eller jordbruket böra intagas i särskilda lagar.

I den utländska lagstiftningen gäller såsom allmän regel, att

sjöfarten på insjöar, floder o. d., eller vad man skulle kunna kalla den

inrikes sjöfarten, ävensom den del av jordbruket, där motorer användas,

utan väsentligen avvikande bestämmelser inordnats i den allmänna lag

-

ALLMÄN MOTIVERING.

EN ELLER FLERA LAGAR.

05

stiftningen för industri och därmed jämförlig verksamhet. I fråga om den

större sjöfarten (havssjöfarten) och jordbruket i allmänhet, utan inskränkning

till motordrift, äro förhållandena däremot olika i olika länder. Sålunda

har man i Österrike, Frankrike, Norge, Danmark, Belgien och Finland

särskilda lagar för sjöfarten, men i Rumänien, Spanien, Portugal, England

och Italien, dock i de båda sistnämnda länderna med vissa särskilda

för sjöfarten gällande bestämmelser, gemensamma lagar för industri

och sjöfart. Vad Tyskland (ävensom det nya danska förslaget) angår,

äro visserligen bestämmelserna för sjöfarten infogade i den för övriga

verksamheter avsedda allmänna lagen, men upptagas, förutom de gemensamma

stadgandena om instanser, förvaltning o. d., i en särskild avdelning.

Beträffande jordbruket i allmänhet, utan inskränkning till

motordriften, gälla särskilda lagar i Danmark och Luxemburg, medan i

England och Belgien jordbruket, utan särskilda bestämmelser, inordnats

i den allmänna lagen. Den tyska lagen ävensom det danska förslaget

intaga i fråga om jordbruket samma ställning som i fråga om sjöfarten.

Om man närmare betraktar förhållandena i de länder, som hava

särskild lagstiftning för sjöfarten eller jordbruket, vill det synas, som om

en av orsakerna till att dessa näringsgrenar blivit föremål för särskilda

lagar varit, att desamma först senare än industrien och därmed

jämförliga verksamheter indragits under lagstiftningen. Anledningen till

ifrågavarande speciallagars tillkomst synes alltså ofta hava varit av

historisk art, dock att därjämte hänsyn till de särskilda förhållandena

inom dessa näringar fått göra sig gällande. I olycksfalls!agar av senare

datum har man dock i allmänhet sökt åstadkomma möjligast

gemensamma bestämmelser för samtliga av lagstiftningen omfattade näringsgrenar.

Vid övervägande av förevarande fråga har kommittén, vad först

jordbruket beträffar, under hänvisning till vissa utländska lagar, icke

kunnat finna något hinder för, att detta slag av verksamhet skulle kunna

inordnas under alldeles enahanda bestämmelser, som gälla för industrien,

handeln, hantverket och tjänaregöromål, och detta så mycket mindre som

en ganska stor del av jordbrukets arbetare just tillhöra kategorien »tjänare».

De skiljaktigheter, som i en del andra länder förekomma mellan

lagstiftningen för jordbruket och för industrien, kunna enligt kommitténs

förmenande utan olägenhet utjämnas. Enahanda gäller i stort sett även

sjöfarten, ehuruväl härvid, beträffande skyldigheten att anmäla olycksfall

samt bestämmandet av ersättningarna och behandlingen av vissa

därmed sammanhängande frågor, en del svårigheter kunna uppstå, vilka

kommittén emellertid, såsom framgår av detalj motiveringen, trott sig

ÅlderdomsfOrsäkringskommittén. V. 9

66

ALLMÄN MOTIVERING. YRKESSJUKDOMAR.

Yrkessjuk

domar.

kunna lösa genom införande i lagförslaget av vissa särskilda, huvudsakligen

å denna verksamhet tillämpliga bestämmelser.

Kommittén har alltså icke funnit någon tvingande anledning att

söka åstadkomma särskilda lagar för sjöfarten och jordbruket, utan har

ansett, att dessa verksamheter lämpligen kunna inordnas under den allmänna

olycksfallslagstiftningen. Kommittén har haft så mycket större

anledning därtill, som fördelarna av att ifrågavarande förhållanden regleras

genom en enhetlig lagstiftning uppenbarligen äro synnerligen betydande.

Under det att den äldre lagstiftningen på förevarande område uteslutande

avser att bereda ersättning vid olycksfall i arbete, har man i

några lagar av senare datum utsträckt lagstiftningsområdet även till så

kallade yrkessjukdomar. Med yrkessjukdom förstår man då vanligen en

sjukdom, som har sin grund i arbetets natur eller de särskilda förhållanden,

under vilka detsamma bedrives. Orsakerna till dessa sjukdomar

äro därför att söka i sådana omständigheter som arbetslokalernas hälsofarlighet,

användandet vid arbetet av särskilt giftiga ämnen, o. d. I motsats

till olycksfallet, med vars begrepp förbindes föreställningen om en

tilldragelse av plötslig eller omedelbar natur, avser yrkessjukdomens begrepp

en verkan, som först efter hand uppträder.

Vissa av dessa sjukdomar, t. ex. hastigt påkommande förgiftningsfall,

en del infektioner m. m., kunna även karaktäriseras såsom

olycksfall och behandlas numera vid lagstiftningens tillämpning ej sällan

från denna synpunkt. Några yrkessjukdomar, såsom kroniska bly-,

fosfor- och arsenikför^iftningar, vissa särskilt hos glas- eller gruvarbetare

uppträdande åkommor m. m. hava sin grund i själva yrkesdriftens

beskaffenhet och kunna därför betecknas såsom specifika yrkessjukdomar.

Till yrkessjukdomarnas kategori hänföras understundom även under

yrkesverksamheten framträdande sjukdomar i andedräktsorganen, reumatiska

åkommor m. m., vilka visserligen även eljest allmänt förekomma,

men vilka i arbetsförhållandena inom vissa yrken hava en särskilt gynnsam

jordmån för sin uppkomst eller utveckling.

Av vad sålunda i korthet anförts, framgår, att flera av yrkessjukdomarna,

i likhet med olycksfallen i arbetet, hava sin grund i arbetsförhållanden,

för vilka arbetsgivaren synes böra ansvara, och att således

en utsträckning av arbetsgivarens ersättningsskyldighet till att omfatta

jämväl yrkessjukdomar, åtminstone beträffande vissa av dem, utgör en

följdriktig utvidgning av den egentliga olycksfallslagstiftningen.

ALLMÄN MOTIVERING.

YRKESSJUKDOMAR.

(57

Beträffande de länder, i vilka olycksfallslagstiftningen omfattar sjukdomar

av ifrågavarande art, må här i korthet anföras följande.

Enligt den engelska lagen åligger arbetsgivaren ersättningsskyldighet

för vissa i lagen närmare angivna yrkessjukdomar. Såsom sådana angivas

förgiftningar genom åtskilliga kemiska ämnen, hudsjukdomar vid behandling

av vissa vätskor, grå starr hos glasarbetare, telegrafistkramp, ögonmu

skel kramp och kroniska inflammationer i händerna samt en del andra

åkommor hos gruvarbetare o. s. v. Den schweiziska lagstiftningen likställer

med olycksfall yrkessjukdomar förorsakade genom användandet av vissa

giltiga ämnen, över vilka förbundsrådet äger att upprätta en förteckning.

Såsom yrkessjukdomar angivas, förutom förgiftningar genom en

mängd kemiska gifter, även genom smitta under arbetet ådragen mjältbrands-,

smittkopps- och rotssjukdom. Enligt den tyska riksförsäkringsordningen

kan genom beslut av förbundsrådet olycksfallsförsäkringen utsträckas

till vissa bestämda yrkessjukdomar. Såvitt kommittén har sig bekant,

har dock någon förordning i dylikt syfte ännu ej kommit till stånd.

Enligt i Österrike och Ungern framlagda förslag skulle olycksfallslagstiftningen

jämväl kunna utsträckas till vissa yrkessjukdomar. I Frankrike

har nyligen av deputeradekammaren antagits ett förslag, enligt vilket

inom vissa verksamheter sjukdomar i följd av bly- eller kvicksilverförgiftning

skulle medföra rätt till ersättning enligt olycksfallslagen. Det

nya danska förslaget innehåller en bestämmelse, som avser att i någon

mån inbegripa jämväl yrkessjukdomar under lagstiftningen, nämligen att

lika med olycksfall skola anses skadliga inverkningar av högst några få

dagars varaktighet, som orsakas av arbetet eller de förhållanden, under

vilka detta försiggår, och som medföra nedsättning av förvärvsförmågan

eller döden. I fråga om sjöfarten innehålla några lagar, liksom även

sjömanspensioneringskommitténs förslag, bestämmelser om ersättning vid

vissa sjukdomar.

Det är således ännu tills vidare endast ett par utländska lagar, i

vilka yrkessjukdomar, med avseende å rätt till ersättning, i avsevärd

utsträckning likställts med olycksfall i arbete. För kommittén har nu

uppstått frågan, i vad mån dessa sjukdomar böra omfattas av den lagstiftning,

som utgör föremål för kommitténs arbete. Av vad som redan

anförts, torde åtminstone framgå, att de från många håll framställda

yrkandena, om att yrkessjukdomar av vissa slag böra fälla under olycksfallslagstiftningen,

och att följaktligen de ersättningar, som i sådana fall

skola utgå, bestridas genom arbetsgivarnes försäkringsavgifter, i flera

fall erkänts vara berättigade.

68

ALLMÄN MOTIVERING.

ERSÄTTNINGEN.

Ersättningen.

Under nuvarande förhållanden erhåller visserligen i vårt land en

arbetare, som på grund av någon dylik sjukdom blivit invalid, ersättning

i form av pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Beloppen av desjja pensioner äro emellertid, som. bekant, särskilt om

rätten till pension inträder vid tidigare ålder, ofta vida anspråkslösare

än de belopp, som i motsvarande fall utgå enligt grunderna för

olycksfallsförsäkringen och kunna därför svårligen i tillräcklig mån tillgodose

de behov i fråga om ersättningens storlek, som i förevarande

hänseende med rätta gjort sig gällande. Härtill kommer, att invalidpensionerna

enligt pensionsförsäkringslagen endast utgå vid höggradig

invaliditet och icke, såsom enligt olycksfallslagstiftningen, även vid mindre

betydande nedsättning av arbetsförmågan. Under det stadium av

sjukdomen, som föregår inträdande av invaliditet, ävensom vid övergående

sjukdom erhålles för närvarande i många fall, vad vårt land

beträffar, ersättning endast där arbetaren är medlem i någon av de på

frivillighetens väg upprättade sjukkassorna.

Såsom redan antytts, har även kommittén funnit sambandet mellan

yrkessjukdomarna och de olycksfall, som omfattas av olycksfallslagstiftningen,

i flera fall vara av den art, att vissa av dessa sjukdomar i den

ifrågasatta nya olycksfallslagstiftningen för vårt land höra jämställas med

olycksfall. Kommittén har i sådant syfte föreslagit, att denna lagstiftning,

åtminstone tills vidare och innan ytterligare erfarenhet i förevarande

hänseende vunnits, lämpligen borde omfatta sådana yrkessjukdomar,

som förorsakas av särskilt giftiga, vid arbetet, begagnade ämnen (2 §).

I alla händelser skulle genom en sådan bestämmelse ett avsevärt antal

yrkessjukdomar komma att falla under olycksfallslagen och särskilt, som

det vill synas, väsentligen sådana sjukdomar, om vilkas karaktär av

verkliga yrkessjukdomar minsta tvekan torde råda.

Beträffande grunderna för rätt till ersättning vid olycksfall i arbete

skiljer man i samtliga lagar mellan ersättning, som utgår till den skadade

själv, och ersättning, vilken, om olycksfallet medfört döden, skall

utgivas till hans efterlevande anhöriga.

Ersättning till den skadade består dels i understöd under den tid,

han till följd av olycksfallet lider av sjukdom, och dels, därest olycksfallet

efter upphörande av sjukdomstillståndet medfört sådan nedsättning

i arbetsförmågan, som kan förutsättas bliva varaktig (invaliditet), i understöd

under den tid, vanligen den återstående livstiden, invaliditet är

förhanden.

Bestämmelserna rörande dessa ersättningar äro ganska olika i olika

lagar.

ALLMÄN MOTIVERING. KAREN8TID. 09

Den mest framträdande skiljaktigheten mellan de olika lagarne, beträffande

ersättningarna, gäller i fråga om den s. k. karenstiden, varmed

förstås en viss längre eller kortare tid efter olycksfallet, under vilken

den skadade icke äger rätt till ersättning. I vissa länder, nämligen

''tyskland, Österrike, Ungern, Norge, Danmark, Ryssland, Luxemburg och

Rumänien, är denna karenstid ganska lång och växlar mellan 10 dagar

(Norge) och 13 veckor (tyskland, Danmark, Ryssland och Luxemburg).

I andra länder åter, nämligen Italien, Frankrike, England, Holland, Belgien,

Schweiz, Finland, Spanien och Portugal är karenstiden inskränkt till

några få dagar, vanligen till endast eu dag; i några fall utgår ersättning

till och med från dagen för olycksfallet. Sverge hör i detta avseende

till den förstnämnda kategorien med en karenstid av 60 dagar

eller omkring 8 Va vecka. Med undantag för Sverge och Danmark, i

vilka länder sjukförsäkringen ännu är frivillig, hava alla ovannämnda

länder med lång karenstid obligatorisk sjukförsäkring, genom vilken i det

övervägande antalet fall är sörjt för ersättning åt den skadade arbetaren

vid sjukdom under karenstiden. I länder med mycket kort karenstid

är åter sjukförsäkringen (med undantag för England, Holland och

Belgien) frivillig. Härav torde framgå, att införandet av en lång karenstid

i allmänhet icke inneburit ett underkännande av den skadade arbetarens

behov av eller rätt till ersättning under denna tid, utan har man

tänkt sig, att ersättningen i detta fall skulle beredas genom den sociala

sjukförsäkringen. I vissa länder, exempelvis i Tyskland, är emellertid

sjukförsäkringens tillämpningsområde icke fullt identiskt med området för

olycksfallslagstiftningen; och har man därför för de fall, där den skadade

icke varit sjukförsäkrad, ansett sig böra beträffande ersättning under

karenstiden stadga ersättningsplikt för arbetsgivaren eller understödsskyldighet

för kommunen.

Från nu angivna huvudregler bilda, såsom redan nämnts, Sverge och

Danmark undantag, i det att karenstiden i dessa båda länder är synnerligen

lång (8 Va resp. 13 veckor), oaktat sjukförsäkringen är frivillig. Orsaken

härtill har huvudsakligen varit, dels att man velat undvika de svårigheter

vid förvaltningen, som skulle uppkomma, därest den skadade genast

från början omhändertoges av vederbörande försäkringsinrättning, och

dels att man, genom att hänvisa arbetaren till sjukkassorna, velat i någon

mån fördela kostnadsbördan mellan honom och arbetsgivaren. Vad

emellertid förvaltningsfrågan angår, torde den icke vara svårare att lösa

för vårt land än för de andra länder, som hava mycket kort karenstid,

särskilt om, på sätt kommittén längre fram angiver, en samverkan

mellan olycksfallsförsäkringens bärare och de befintliga sjukkassorna i

Karenslid.

70

ALLMÄN MOTIVERING. KARENSTID.

möjligaste mån kunde komma till stånd. Det torde även böra erinras

därom, att av de försäkringar, som för närvarande äro tagna hos riksförsäkringsanstalten,

de allra flesta gälla utan egentlig karenstid, vilken

omständighet torde visa, att förvaltningssvårigheterna i detta hänseende

i ganska stor utsträckning kunnat övervinnas. Att åter, för minskande

av försäkringskostnaden, hänvisa arbetaren till den frivilliga sjukförsäkringen

för erhållande av ersättning under karenstiden, strider mot den

allmänna principen, att arbetsgivaren skall bära kostnaden för olycksfallsersättningen.

Så länge därför sjukförsäkringen i vårt land är ordnad enligt frivillighetens

princip och icke enligt sådana grunder, att ersättningen

under sjukdomstiden kan åläggas sjukkassorna, bör enligt kommitténs

förmenande frågan om ersättningen till den skadade lösas under förutsättning

av möjligast korta karenstid; och har kommittén i sådant avseende

beträffande den kontanta sjukersättningen ansett denna ersättning

böra utgå från och med dagen efter olycksfallet, dock under den

förutsättning, att sjukdomen varat minst tre dagar efter dagen för

olycksfallet (6 §). Har sjukdomen ej varat så länge, synes någon ersättning

skäligen ej böra ifrågakomma. I huvudsak motsvarande bestämmelse

återfinnes i 15 § av sjukkasselagen i fråga om sjukhjälp, som utgår

i penningar.

Om karenstiden sålunda förkortas, eller, rättare sagt, borttages,

skulle det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej ersättningen under

den första tiden efter olycksfallet borde utgivas direkt av arbetsgivaren

till den skadade. En sådan anordning är medgiven i Finland, där försäkringstvång

är stadgat endast beträffande ersättning vid invaliditet och

dödsfall. Det kan också erinras om, att t. ex. i Tyskland, såsom ovan

nämnts, arbetsgivaren i vissa fall är pliktig att direkt till arbetaren utgiva

'' ersättning under karenstiden, därest ersättning under denna tid ej

skulle utgå från sjukkassa. Vad den ifrågasatta lagstiftningen för vårt

land beträffar, synes det emellertid lämpligast att låta den obligatoriska

försäkringen omfatta även ersättningen under sjukdomstiden. För såväl

arbetsgivaren som arbetaren är det utom ali fråga fördelaktigast, att

bestyret med den skadades vård och ersättnings utgivande under ifrågavarande

tid överlåtes åt en försäkringsinrättning. Å andra sidan är det

visserligen tydligt, att besväret för försäkringsinrättningen skulle förminskas

i samma mån som inrättningen bleve befriad från att taga

befattning med de talrika sjukdomsfallen. Dock synes denna synpunkt

böra träda tillbaka för arbetsgivarens och arbetarens intressen. Det

kan för övrigt också med rätta göras gällande, att en förening av för

-

ALLMÄN MOTIVERING.

SJUKPENNING.

71

säkrings- och ersättningsplikt i samma lag ur många synpunkter skulle

visa sig olämplig.

Beträffande storleken av den kontanta ersättning (av kommittén i sjukpenning.

lagförslaget benämnd sjukpenning), som bör utgå under sjukdomstiden,

hava de utländska lagarne rätt skiftande bestämmelser. Sålunda utgör

i Schweiz sjukpenningen 80 %, i Holland 70 %, i Tyskland, Luxemburg,

Rumänien och Ryssland 662/a %, i Österrike, Ungern, Danmark, Norge

och Finland 60 % samt i England, Ralien, Frankrike, Spanien och Belgien

50 % av den skadades arbetsförtjänst* I några av dessa länder ävensom

enligt den nuvarande svenska lagen utgår sjukpenning även för helgdag.

För Sverige är enligt 1901 års lag sjukpenningen en krona om dagen,

således för en årslön av 1,000 kronor ungefär 35 % av arbetsförtjänsten.

Vid övervägande av frågan, med vilket belopp den kontanta sjukersättningen

bör utgå enligt den föreslagna nya lagstiftningen i vårt land,

har kommittén kommit till det resultat, att eu ersättning, uppgående för

varje dag och även för helgdag till två tredjedelar av den skadades dagliga

arbetsförtjänst, (6 §) bör anses såsom lämplig och skälig och för

arbetaren medförande ett i allmänhet tillräckligt understöd under sjukdomen.

Kommittén har bibehållit den bestämmelsen i nu gällande olycksfallslag,

att sjukpenningen endast utgår, så länge »väsentlig nedsättning

av den skadades arbetsförmåga» är för handen. Denna definition å

sjukdomens grad, vilken även upptagits i sjukkasselagen, har varit

föremål för anmärkningar från representanter för sjukkassorna, i det

man menat, att det anförda uttrycket ej vore så tydligt, att det i alla

förekommande fall kunde tjäna såsom ledning. Det vill emellertid synas,

som om vilken annan definition som helst ej bättre skulle uppfylla anspråken

på full tydlighet. Sålunda stadgas i kungörelsen den 31 december

1912 angående anmälan om olycksfall i arbete, att dylik nedsättning

skall anses vara förhanden, då den skadade är oförmögen att utföra sådant

arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarade hans krafter och

färdigheter, och av riksförsäkringsanstalten har den ifrågavarande bestämmelsen

ofta tolkats så, att den skadade skall anses oförmögen att

utföra sitt »vanliga eller annat verkligt arbete». Några egentliga svårigheter

hava dock, så vitt kommittén känner, ej förekommit vid tilllämpningen.

Jämväl den omständigheten, att sjukpenningen vid sjukdom,

såväl enligt kommitténs förslag som enligt de flesta utländska lagar,

bestämts till samma procent av arbetsförtjänsten som ersättningen vid

helinvaliditet, giver tydligt nog vid handen, att med det ifrågavarande

uttrycket närmast åsyftas en så betydande nedsättning av arbetsförmågan,

att den skadade är ur stånd att med sitt arbete förvärva någon

avsevärd inkomst.

72

ALLMÄN MOTIVERING. LIVRÄNTOR VID INVALIDITET.

För det fall att olycksfallet för den skadade, sedan sjukdomstillståndet

upphört, medför för framtiden bestående nedsättning av arbetsförmågan

(invaliditet), har man i den nuvarande svenska lagen ävensom i

de allra flesta utländska lagar såsom allmän regel bestämt, att ersättningen

skall utgå under formen av livränta. Bland europeiska länder

har man endast i Danmark, Italien och Spanien såsom regel stadgat

ersättning i form av utbetalning av ett kapital en gång för alla,

vilket kapital dock under vissa förutsättningar kan utbytas mot livränta.

Eegeln är således, att ersättningen utgår såsom livränta, och

huvudanledningen härtill är, gåsvin ofta framhållits, att man härigenom

vida bättre tryggar den skadades framtid än genom utbetalningen

av ett kapital, över vilket den skadade själv skulle kunna förfoga,

och vilket ofta skulle kunna användas på ett mindre tillfredsställande

sätt eller snart helt och hållet gå förlorat. Man har även i vårt

land,, såvitt kommittén har sig bekant, också allmänt förutsatt, att ersättningen

vid invaliditet skulle i vanliga fall utgå som livränta, och är

kommittén för sin del även av denna åsikt. Till frågan i vad mån en

dylik livränta skulle kunna utbytas mot ett kapital återkommer kommittén

längre fram.

Det torde till ytterligare belysning av förevarande fråga även böra

framhållas, att det kapital, som i de nämnda tre länderna utbetalas vid

fullständig invaliditet, ej uppgår till större belopp än, för Italien och

Danmark till sex gånger och för Spanien till högst två gånger

den årliga arbetsförtjänsten. Det högsta kapitalbeloppet i förstnämnda

båda länder motsvarar således i vanliga fall eu livränta av

högst 300 å 500 kronor, eller knappast mera än som enligt gällande

svenska lag utgives vid varje fall av fullständig invaliditet. Genom

en dylik anordning blir försäkringen tydligen vida billigare än enligt

övriga länders lagar; och torde man även i denna omständighet kunna

söka en orsak till införandet av kapitalutbetalning i nämnda tre länder.

Beträffande storleken av livräntan vid invaliditet, förete de utländska

lagarne ganska väsentliga skiljaktigheter. Denna livränta bestämmes

ofta till samma procent av arbetsförtjänsten som sjukpenningen, och utgör

i Schweiz och Holland 70 i Tyskland, Luxemburg, Rumänien,

Ryssland och frankrike 66V3 Hl, i Österrike, Ungern, Norge och Finland

60 % samt i England och Belgien endast 50 % av den årliga

arbetsförtjänsten. Det må även erinras om, att 1884 års arbetarförsäkringskommitté

i sitt förslag angående obligatorisk olycksfallsförsäkring

bestämde denna livränta till 60 % av arbetsförtjänsten. Enligt nuvarande

svenska lag utgör livräntan 300 kronor, motsvarande, för en årsförtiänst

av 1,000 kronor, 30 % därav.

ALLMÄN MOTIVERING.

MINDRE SJUKPENNING.

73

Kommittén har för sin del ansett, att för vårt land livräntan vid

helinvaliditet icke lämpligen bör sättas lägre än till G62/3 % eller till

tvä tredjedelar av den ärliga arbetsförtjänsten (6 §).

Vid partiell invaliditet erhålles en mindre livränta, vilkens belopp

rättas efter graden av arbetsförmågans nedsättning och sålunda ställes

i förhållande till den skadades förmåga att med sitt arbete kunna bidraga

till sin försörjning. Som bekant bestämmes denna nedsättnings

grad till viss procent sålunda, att procenttalet är lägre vid en mindre

än vid mera betydande nedsättning av arbetsförmågan. Beträffande

skador av jämförelsevis obetydlig natur har man i nu gällande svenska

lag infört den inskränkande bestämmelsen, att livränta ej skall utgå i de

fall, där arbetsförmågan nedsatts med mindre än en tiondel. Ehuruväl

riksförsäkringsanstalten, dock endast under vissa förutsättningar, ansett

denna gräns, liksom enligt den norska lagen, kunna nedsättas till 5

har kommittén, i likhet med kommerskollegium, då dylika skador i regel

icke i nämnvärd grad minska den skadades arbetsförmåga eller arbetsförtjänst,

ansett nu gällande gräns fortfarande böra vidhållas.

Med de bestämmelser rörande sjukpenningen, som ovan angivits,

skulle emellertid denna ej komma att utgå, då nedsättningen av den

skadades arbetsförmåga icke är så väsentlig, att han enligt lagbestämmelsens

ordalydelse kan erhålla sjukpenning enligt 6 § 1), och han ej

heller är berättigad att erhålla livränta på den grund, att nedsättningen

ej kan anses bliva för framtiden bestående, såsom t. ex. under

konvalescenstiden efter en svårare -sjukdom, som övergår till hälsa,

eller under en sjukdom, som redan från början varit av lindrigare

beskaffenhet. I dylika fall är den skadade ej sällan i stånd att mot avlöning

förrätta arbete, men denna avlöning är då ofta betydligt lägre

än den han under normala förhållanden skulle kunnat påräkna. Då det

synes obilligt, att den skadade under sådana omständigheter skulle vara

utan allt understöd från försäkringen, har kommittén tänkt sig (6 §)

att i dylika fall en mindre sjukpenning skulle till honom utgivas. Beloppet

av denna sjukpenning skulle i förhållande till den vanliga sjukpenningen

i huvudsak bestämmas efter de grunder, som gälla för bestämmande

av livränta vid partiell invaliditet och följaktligen bliva olika

allt efter graden av arbetsförmågans nedsättning.

I vissa utländska olycksfallslagar, liksom i allmänhet även i sjukkasselagarna,

förekomma icke några särskilda bestämmelser rörande utgivande

av en dylik mindre sjukpenning. I andra olycksfallslagar har

Ålderdomsförsälcringskommittén. V. 10

Mindre sjukpenning.

74

ALLMÄN MOTIVERING. LÄKARVÅRD.

Läkarvård.

man emellertid infört bestämmelser i sådant syfte. Sålunda utgår i

England, Belgien och Italien, i vilka länder sjukersättningen utgives

redan från sjukdomens början, den kontanta ersättningen med ett efter

invaliditetsgraden varierande belopp. Enligt de flesta lagar med lång

karenstid rättas, sedan sjukbjälpen från sjukkassorna upphört, även den

enligt olycksfallslagen utgående ersättningen, sålänge sjukdomstillståndet

varar, till sitt belopp efter graden av arbetsförmågans nedsättning.

Kommittén anser sig därför jämväl kunna från flera utländska lagar

hämta stöd för sitt förslag om införande av en mindre sjukpenning i

sådana ömmande fall, då varken sjukpenning till sitt fulla belopp eller

invaliditetslivränta kan erhållas. För att emellertid undvika en mängd

fall, vilkas behandling skulle bliva synnerligen betungande i förvaltningshänseende,

och för vilka en dylik mindre ersättning icke skulle hava

någon egentlig betydelse, har kommittén föreslagit, att mindre sjukpenning

ej skulle ifrågakomma, där arbetsförmågans minskning genom

sjukdomstillståndet ej uppgår till en fjärdedel.

Förutom den kontanta sjukhjälpen äger den skadade, enligt de allra

flesta utländska lagar, jämväl rätt till fri läkarvård jämte läkemedel.

Genom beredande av denna förmån, vilken icke lämnas enligt gällande

svenska lag, ökas visserligen svårigheterna i fråga om försäkringens

tillämpning. Å andra sidan är dock denna förmån av stor betydelse

ej mindre för den skadade än även för vederbörande försäkringsinrättning

från den synpunkten, att inrättningen sålunda redan från

början kommer att omhändertaga den skadade och därigenom ofta bliver

i stånd att träffa anstalter till förebyggande av svårare följder av

olycksfallet. Genom den ifrågavarande förmånen skulle även hela sjukersättningens

värde för den skadade komma att stå i riktigare förhållande

till den mer eller mindre svåra påföljden av skadan, enär

nämligen eljest den kontanta sjukersättningen, därest den skadade själv

måste bära kostnaderna för vården, skulle bliva av mindre värde i sådana

fall, där sjukdomen vore av svårare art och därför erfordrade större

utgifter för läkare och medicin, än vid sjukdomsfall av mindre svår

beskaffenhet.

Kommittén har därför ansett, att föreskrift om beredande, från och

med dagen för olycksfallet och därefter så länge sjukpenning (även mindre

sjukpenning) utgår, av fri läkarvård jämte läkemedel bör upptagas i

den ifrågasatta nya lagen (6 §). Kommittén bär därjämte, i anslutning

till vissa länders lagstiftning, föreslagit, att den skadade under

samma tid jämväl skulle äga erhålla andra till arbetsförmågans höjande

ALLMÄN MOTIVERING.

ERSÄTTNING VID DÖDSFALL.

75

nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, bråckband,

glasögon och dylikt.

Om olycksfallet medfört döden, (7 §) utgives enligt flertalet olycksfall

slagar såväl begravningshjälp som livräntor till efterlevande anhöriga.

I begravningshjälp utgives enligt den svenska lagen 60 kronor och

enligt utländska lagar antingen ett likaledes av arbetsförtjänstens storlek

oberoende belopp såsom i Danmark och Norge 50 kr., i Belgien 55 kr.

o. s. v. eller, såsom i de flesta länder, ett efter arbetsförtjänstens

storlek eller efter de verkliga begravningskostnaderna avpassat belopp,

nämligen i Tyskland, Ungern och Luxemburg en femtondel, i Holland

en tiondel och i Portugal högst en tjugondei av den årliga arbetsförtjänsten,

i Österrike högst 40 kr., i Frankrike högst 72 kr., i Schweiz

högst 30 kr. o. s. v.

Kommittén har för sin del ansett dessa nu anförda belopp i allmänhet

vara väl låga med hänsyn till de verkliga begravningskostnaderna

särskilt i städerna i vårt land, och då en mindre höjning av

begravningshjälpens belopp ej nämnvärt ökar försäkringskostnaden, så

har kommittén trott sig kunna föreslå samma regel som enligt den

holländska lagen, nämligen, att begravningshjälpens belopp skulle bestämmas

till en tiondel av den årliga arbetsförtjänsten, dock minst till

50 kronor.

Såsom i det föregående framhållits, gäller såsom allmän regel inom

oly eks fallslagstiftningen, att, vid dödsfall i följd av olycksfall, ersättning

skall utgivas till efterlevande. I allmänhet åsyftas i första rummet

änka (resp. änkling) och minderåriga barn, samt ofta även föräldrar

och barnbarn m. fl. Ersättningen utgår under formen av livränta, utom

i Danmark, Italien och Spanien, i vilka länder ett kapital utbetalas,

vilket dock i vissa fall kan förvandlas till livränta. Jämväl i England utbetalas

vid dödsfall allenast ett kapital, dock endast därest den eller de

efterlevande för sitt uppehälle varit beroende av den avlidnes arbetsförtjänst.

I Belgien kunna de efterlevande under vissa villkor i stället

för livränta erhålla kapital.

För sin del har kommittén, såsom jämväl av arbetarförsäkringskommittén

föreslagits och även i nu gällande olycksfallslag stadgas,

ansett livränteformen vara den lämpligaste beträffande ifrågavarande ersättningar.

Beloppet av livränta till änka utgör enligt de flesta lagar 20 %

eller en femtedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. I Holland

och Schweiz utgör dock livräntan 30 % och i Ryssland 33Vs % av

Er sättning vid

dödsfall.

76

allmän motivering.

ERSÄTTNING VID DÖDSFALL.

arbetsförtjänsten. Arbetarförsäkringskommittén föreslog den ifrågavarande

livräntans belopp till 20 % av arbetsförtjänsten.

För sin de! har kommittén, för att i huvudsak bibehålla den i

nuvarande lag gällande proportionen mellan änkepensionen och livräntan

vid helinvaliditet, ansett procentsatsen böra bestämmas något

högre än till den i flertalet länder föreslagna procentsatsen av 20 %

och föreslagit, att livränta till änka skulle utgå med en fjärdedel av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan utgår så länge livräntetagare

förbliver ogift. Vid omgifte skulle, såsom i flertalet lagar stadgas, dock

endast om äktenskapet ingås före fyllda 60 är, erhållas ett belopp för

en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

d. v. s. i allmänhet tre gånger livräntans belopp.

Bestämmelserna rörande beloppen av livräntorna till efterlevande minderåriga

barn äro något olika i de olika ländernas lagar. 1 Tyskland, Luxemburg

och Rumänien uppgår livräntan för varje barn, oavsett antalet, till 20

%, i Österrike, Ungern, Schweiz, Norge och Holland till 15 %, i Finland

till 10 % samt i Ryssland till 1673 % av arbetsförtjänsten. I de länder,

där livräntebeloppet understiger 20 ökas beloppet för föräldralösa

barn till 20, 25 eller 30 % av arbetsförtjänsten. I Frankrike utgår för

ett barn 15, för två barn 25, för tre barn 35 och för fyra barn 40 %

samt för varje föräldralöst barn 20 % av arbetsförtjänsten. Enligt

arbetarförsäkringskommitténs förslag skulle livräntebeloppet för varje

efterlevande barn utgöra 10 % av arbetsförtjänsten.

Utom äktenskapet födda barn äro i de flesta lagar likställda med

barn, som fötts inom äktenskapet.

Åldersgränsen för rätt till livränta för efterlevande barn växlar i

de olika lagarna mellan 15 och 16 år.

För sin del har kommittén, tänkt sig, att livräntans belopp för

varje barn, även om det är fött utom äktenskapet, och oavsett barnantalet,

skulle utgöra en sjättedel (16 Va %) av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock för änka och barn tillsammans högst två tredjedelar av

arbetsförtjänsten. Åldersgränsen skulle, i enlighet med nu gällande lag,

bestämmas till femton år.

De utländska lagarna innehålla, beträffande beloppet av livränta

till änkling efter kvinnlig arbetare, som avlidit i följd av olycksfallet,

i regel samma bestämmelser som i fråga om livränta till änka, i allmänhet

dock med den inskränkning, att änkling endast i det fall erhåller

rätt till livränta, om han är varaktigt oförmögen till arbete eller om han

för sin existens varit väsentligen beroende av hustruns arbete. Däremot

göra de franska och italienska lagarna i detta hänseende ingen skillnad

mellan änka och änkling.

ALLMÄN MOTIVERING.

UTBYTE AV LIVRÄNTA MOT KAPITAL.

77

Med hänsyn därtill, att hustruns frånfälle, även om mannen är arbetsför,

otta och särskilt där hon genom arbete i lagförslagets mening direkt

bidragit till familjens uppehälle medför väsentligt försämring i hans och

familjens ekonomiska existens, samt då införandet av likställighet i förevarande

hänseende, på grund av de relativt låga beloppen av livräntor till

änklingar, ej skulle medföra någon nämnvärd ökning av försäkringskostnaden,

har kommittén, efter den franska lagens exempel, ansett

änkling i lagförslaget böra likställas med änka, och i enlighet härmed

föreslagit, att jämväl änkling skulle, oavsett hans större eller mindre

arbetsduglighet, erhålla livränta med en fjärdedel av den avlidna makans

årliga arbetsförtjänst, och vid eventuellt omgifte före 60 års ålder erhålla

tre fjärdedelar av den avlidnas årsförtjänst eller i allmänhet tre gånger

livräntebeloppet.

I de flesta utländska lagar kunna även den avlidnes släktingar i

rätt uppstigande eller i rätt nedstigande led och någon gång även

minderåriga syskon erhålla rätt till livränta. Villkoret härför är dock

i allmänhet, att sådan anhörig åtnjutit underhåll av den avlidne. Då

dessutom summan av samtliga livräntor oftast är bestämd, och änka ävensom

barn hava företrädesrätt, så är den ifrågavarande förmånen förandra

släktingar utan större betydelse utom i de fall, då änka och barn

ej efterleva.

Vad vårt land beträffar, så utgå, enligt nu gällande lag, livräntor

allenast till den avlidnes änka och barn, men icke till föräldrar, barnbarn

in. fl. Närmast berättigade till livräntor böra sådana anhöriga

vara, gent emot vilka den avlidne enligt svensk lag har försörjningsplikt,

således änka, barn och föräldrar. Beträffande föräldrar, så komma

dock dessa i sådana fall, som i olycksfallslagstiftningen merändels

åsyftats, nämligen vid invaliditet och ekonomiskt behov, numera att erhålla

understöd från den allmänna pensionsförsäkringen, vilken just till

en av sina uppgifter har att minska bördan av barns försörjningsskyldighet

mot invalida föräldrar. Då därjämte, såsom nämnts, förmånen

för föräldrar att erhålla livränta enligt olycksfallslagen, på grund av

änkans och barnens företrädesrätt, merändels skulle bliva illusorisk,

så har kommittén ej ansett sig hava tillräckliga skäl för att i detta

avseende avvika från grunderna för nu gällande lag, utan inskränkt

sig till att föreslå livräntor allenast för efterlevande maka och barn.

Enligt andra stycket av 21 § i nu gällande olycksfallslag

medgives rätt för arbetsgivare att efter därom träffat avtal

i stället för livränta åt skadad arbetare på en gång erlägga ett

Utbyte av

livränta mot

kapital.

78

ALLMÄN MOTIVERING.

UTBYTE AV LIVRÄNTA MOT KAPITAL.

kapital, dock endast för det fall, att livräntans årliga belopp understiger

45 kronor. I fråga om utgående livränta till efterlevande må

jämväl avtal om utbyte mot kapital träffas. Med anledning av dessa

bestämmelser har kommittén här ansett sig böra angiva sin ställning till

frågan, huruvida eller i vad mån avtal om utbyte av livränta mot kapital

bör kunna medgivas.

Beträffande den utländska lagstiftningen innehålla de flesta lagar

bestämmelser, som i vissa fall medgiva utbyte av livränta mot kapital.

Sålunda kan i Tyskland livräntan till en skadad arbetare utbytas mot

sitt kapitalvärde, därest livräntan ej uppgår till mera än 20 procent av

livräntan vid fullständig invaliditet, dock endast med den skadades

samtycke och efter försäkringsämbetets hörande. Beträffande livränta

till efterlevande saknas motsvarande bestämmelse. För Ungern gälla

samma bestämmelser som för Tyskland, dock att här fordras även läkarundersökning

av den skadade samt bifall av kommunalstyrelsen. Enligt

den franska lagen kan den skadade fordra, att högst 25 procent av livräntans

kapitalvärde till honom utbetalas. I England kan överenskommelse

träffas om avlösning av räntan till den skadade mot 75 % av

dess kapitalvärde, varvid domstol äger att bestämma om kapitalets användande.

Enligt den norska lagen kan riksförsäkringsanstalten på den

skadades begäran utbetala högst 25 procent av invalidräntans kapitalvärde;

för invaliditet mellan 5—10 % kan i stället för livränta utbetalas kapital.

I Belgien kan den skadade utfå intill 3 3 Va procent av livräntans

kapitalvärde; vid livräntebelopp av 60 francs eller mindre kan hela kapitalvärdet

utbetalas. I Luxemburg kan livränta till den skadade utbytas mot

kapitalvärdet, därest densamma icke uppgår till 20 procent av livräntan

vid helinvaliditet, dock efter kommunalstyrelsens hörande. I Österrike kan

under förutsättning av fattigvårdskommunens medgivande varje livränta,

således även livräntor till efterlevande anhöriga, utbytas mot kapital.

I Schweiz kan även varje livränta utbytas mot kapital.

■ Beträffande vårt land har riksförsäkringsanstalten i sitt meromnämnda

utlåtande år 1908 föreslagit, att varje livränta för mindre än

20 procents invaliditet skulle ersättas genom kapitalutbetalning, men att

i fråga om livräntor till efterlevande utbyte av livränta mot kapital icke

skulle äga rum utom för arbetsför änka under 60 år.

Av vad ovan blivit anfört, framgår, att man i den utländska

lagstiftningen i allmänhet velat medgiva utbyte av livränta till skadad

arbetare mot kapitalutbetalning, därest räntan uppgår till ett mindre

belopp, men att livräntor till efterlevande i regel icke skulle få utbytas

mot kapital. Endast i ett par fall är utbyte av varje livränta medgivet.

ALLMÄN MOTIVERING.

UTBYTE AV LIVRÄNTA MOT KAPITAL.

79

Anledningen till dylika bestämmelser har tydligen varit av tvåfaldig

art: dels har man på sådant sätt sökt skaffa sig en möjlighet för att

icke belasta förvaltningen med utbetalningar av en mängd jämförelsevis

obetydliga livräntebelopp, och dels har man ansett sig böra taga hänsyn

till, att den skadade i vissa fall för sin vidare utkomst skulle kunna

hava eu bestämd fördel av att sålunda erhålla ett, om också oftast mindre

betydande disponibelt kapital. A andra sidan har man dock vanligen,

genom att såsom villkor föreskriva kommunalstyrelsens bifall eller dylikt,

sökt skapa en garanti för att anordningen i fråga även från det allmännas,

och särskilt från fattigvårdens synpunkt icke skulle medföra olämpliga

konsekvenser.

Kommittén har visserligen funnit de skäl beaktansvärda, som anförts

för medgivandet av utbyte i vissa fall av en olycks fallsränta, särskilt om

densamma är å mindre belopp, mot ett på en gång utbetalt kapital.

Dessa skäl synas dock, beträffande vårt land, avsevärt förlora i betydelse,

om man tager hänsyn till de förhållanden, som inträtt efter

genomförandet av den allmänna folkpensioneringen, vartill någon egentlig

motsvarighet ännu endast förefinnes i ett fåtal länder. De livräntor,

som skulle komma att utgå enligt olycksfallslagen, komma nämligen förr

eller senare att förökas med de pensioner, vilka, i många fall visserligen

med minskade pensionstillägg, vid inträdande invaliditet komma att utgå

på grund av lagen om allmän pensionsförsäkring. I följd härav komma

totalbeloppen av pensionerna för olycksfallsinvaliderna att bliva avsevärt

högre och således till mera gagn för dem, än om olycksfallsräntan tidigare

utbytts mot ett kapital, som helt eller delvis kan hava gått förlorat

vid tiden för undfående av invalidpensionen. Att under sådana

förhållanden medgiva ett utbyte av en olycksfallsränta, om ock för en

invaliditetsgrad av endast 10—20 procent, synes icke vara tillräckligt

motiverat; i allt fall bör ett sådant utbyte icke kunna medgivas utan

goda garantier för att kapitalet kommer att rätt användas. Men

att utan alltför starkt intrång på den individuella friheten erhålla

dylika garantier synes åter knappast vara möjligt. Därjämte måste,

såsom även i andra länder skett, nödig hänsyn tagas till fattigvårdsintresset,

vilket visserligen skulle kunna åstadkommas genom föreskrift

om fattigvårdskommunens bifall såsom villkor för den ifrågavarande

anordningen; men då den skadade under olika tider ej sällan skulle

komma att tillhöra olika kommuner, torde även denna garanti rätt ofta

bliva illusorisk.

Förutom till den anförda tillökningen med pensionerna från pensionsförsäkringen,

synes man även böra taga hänsyn till, att olycksfalls

-

80

ALLMÄN MOTIVERING.

HÖGSTA OCH LÄGSTA ARBETSFÖRTJÄNST.

Högsta och

lägsta arbetsförtjänst.

räntorna enligt förslaget, även i de ogynsammaste fallen, skulle komma

att uppgå till belopp, som i och för sig eller åtminstone i jämförelse med

många av pensionsbeloppen från pensionsförsäkringen icke kunna anses

obetydliga eller utan egentligt värde såsom årliga understöd. Sålunda

skulle för en fullvuxen kroppsarbetare, vilkens årsavlöning numera

ej kan antagas understiga 600 kronor, även vid den lindrigaste

graden (10 procent) av invaliditet, livräntan komma att uppgå till

40 kronor om året; och även för den lägsta arbetsförtjänst, som i förslaget

beräknas, eller 300 kronor, skulle den minsta livräntan uppgå till

20 kronor om året. Livräntor till efterlevande maka eller barn skulle i

intet fall komma att understiga 75, resp. 50 kronor. Härtill kommer,

att dessa minsta livräntor i regel skulle tillkomma personer, som förut

levat under torftiga förhållanden, och för vilka ett kontant årligt understöd

även till nu nämnda belopp är av avsevärd betydelse. För övrigt

torde man icke annat än i undantagsfall, vilka dessutom torde vara synnerligen

svåra att bedöma, kunna påstå, att utbetalning av ett mindre kapital

skulle ersätta fördelarne av en säker om ock ringa årlig inkomst. I detta

sammanhang torde även böra erinras därom, att jämväl i den utländska

lagstiftningen utbyte av livränta mot kapital i regel förekommer endast,

om försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren sådant medgiver, och således

mera sällan äger rum, där den livränteberättigade är sjuklig och

ej kan antagas uppnå normal livslängd.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter har kommittén icke

funnit tillräckliga skäl att föreslå medgivande av utbyte av olycksfallsränta

mot kapital, för så vitt den livränteberättigade är svensk medborgare.

Beträffande däremot utländsk undersåte synes man i allmänhet böra

taga hänsyn till svårigheterna att bereda den skadade nödig vård och

tillsyn ävensom att ombesörja utbetalandet till utlandet av en mängd

småbelopp. För dessa fall har kommittén ställt sig på väsentligen samma

ståndpunkt som de utländska lagarne och i sådant syfte i 27 § föreslagit,

att för den, som icke är svensk medborgare och icke är i riket

bosatt, sjukpenning och livränta skulle, där försäkringsinrättningen så

finner lämpligt, kunna med hans samtycke utbytas mot ett kapital av

minst 20 och högst 50 procent av ersättningens kapitalvärde, och utan

hans samtycke, mot ett kapital av 50 procent av kapitalvärdet. Beträffande

ersättning till utländsk medborgares efterlevande hava ävenledes i

samma § vissa inskränkningar föreslagits.

Då enligt kommitténs förslag olycksfallsersättningarna skola bestämmas

i förhållande till den skadades arbetsförtjänst, har man dels

ALLMÄN MOTIVERING.

HÖGSTA OCH LÄGSTA ARBETSFÖRTJÄNST.

81

att angiva, huru denna arbetsförtjänst skall beräknas i alla de fall, där

den icke består av eu fast årslön, dels att avgöra, huruvida vissa gränser

böra fastställas beträffande storleken av den arbetsförtjänst, som skall

läggas till grund för beräkning av ersättningsbeloppen, så att å ena sidan

ersättningarna ej bliva för stora och försäkringspremierna i följd därav

alltför betungande, men så att å andra sidan ersättningarna ej heller bliva

alltför otillräckliga. Utredningen av den förra frågan synes böra uppskjutas

till detalj motiveringen vid 9 §. Beträffande frågan om rnaximioch

minimigräns för arbetsförtjänsten vid ersättningarnas bestämmande

äro stadgandena i de olika lagarne ganska skiftande. Sålunda har

man i Österrike, Ungern, Holland och Belgien en Övre gräns för den

arbetsförtjänst, efter vilken ersättningarne regleras, av omkring 1,800

kronor. I Italien är samma gräns omkring 1,400, i Norge 1,200 och

i Finland omkring 500 kronor. I Luxemburg och Schweiz är den övre

gränsen satt så högt som till omkring 2,800 kronor. I Tyskland medräknas

i de fall, då arbetsförtjänsten överstiger 1,600 kronor, Vs, och

i Frankrike, där arbetsförtjänsten överstiger 1,700 kronor, 1U av det

överskjutande beloppet. I arbetarförsäkringskommitténs förslag angavs

1,600 kronor såsom övre gräns.

Med ledning av de flesta exemplen från utlandet bär kommittén

för sin del funnit den övre gränsen (9 §) lämpligen kunna bestämmas till

l, 800 kronor och i enlighet därmed föreslagit, att därest den årliga

arbetsförtjänsten skulle överstiga nämnda belopp, det överskjutande beloppet

icke skall tagas i beräkning vid ersättningarnas bestämmande.

Beträffande en nedre gräns i förevarande avseende har man i vissa

länder, såsom Norge, Belgien, Italien och Finland bestämt denna gräns

till omkring 300 kronor. I andra länder, såsom Tyskland, Österrike,

Ungern, Holland och Luxemburg har man, i fråga om industrien, såsom

minsta arbetsförtjänst antagit antingen en för olika områden bestämd

genomsnittlig årslön eller ock den minsta förekommande avlöningen för

en yrkesarbetare o. s. v.

Åven kommittén har ansett, att införandet av en dylik nedre gräns

för arbetsförtjänsten skulle vara av behovet påkallad med hänsyn därtill,

att dels yngre arbetare, vilka såsom lärlingar, familjemedlemmar o. d.

ej sällan uppbära en mindre betydande, ofta endast i naturaförmåner utgående

avlöning, dels även ganska många kvinnliga arbetare såsom hustrur

m. m., vilka endast tidvis utföra avlönat arbete, eljest skulle erhålla

oskäligt låga ersättningar. I sådant avseende har en nedre lönegräns

av 300 kronor, således av ungefär samma belopp, som för motsvarande

fall blivit bestämt i ett flertal utländska lagar, synts kommittén kunna

Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 11

82

ALLMÄN MOTIVERING. SJUKHUSVÅRD M. M.

Sjukhusvård

in. m.

antagas även för vårt land. Kommittén har alltså (9 §) föreslagit, att om

den årliga arbetsförtjänsten understiger 300 kronor, skall den beräknas

till detta belopp.

I stället för att lämna den skadade läkarvård och medicin kan försäkringsaustalten,

enligt flera utländska lagar, låta intaga honom å sjukhus.

År den skadade gift eller har han eget hushåll, erfordras i regel

hans samtycke till anordningen, där ej särskilda förhållanden nödvändiggöra

densamma. Företrädesvis åsyftas med den skadades intagande å

sjukhus att under sjukdomstiden bereda honom den lämpligaste vården,

men understundom kan den skadade även under den följande invaliditetstiden

finnas behöva vård, nämligen om sjukdom ånyo inträder

eller eljest därigenom en höjning av hans arbetsförmåga anses kunna

vinnas. Beredandet av dylik särskild vård är ofta även av ekonomisk

betydelse för försäkringsinrättningen, enär därigenom sjukdomstiden kan

avkortas eller olycksfallets följder i övrigt, särskilt beträffande invaliditetsgraden,

mildras, varigenom kostnaden för ersättningarna bliver mindre

än eljest.

Åven kommittén har i sitt förslag (10 §) upptagit en bestämmelse

om, att vederbörande försäkring sinrättning skall äga rätt att när hälst och

under sä lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukhus,

där han naturligtvis bland annat erhåller eljest föreskriven läkarvård.

Kommittén har vidare trott sig böra föreslå, att den skadade ej

utan sitt medgivande må intagas å sjukhus, så vida ej skadan enligt

läkares intyg, kräver behandling och vård, som icke kan på annat sätt

nöjaktigt beredas honom.

Beträffande beloppet av den sjukpenning eller livränta, som skall utgå

under den skadades vistelse å sjukhus, äro stadgandena i de utländska lagarna

ganska skiljaktiga. Sålunda äger enligt den tyska och norska

lagen den skadade själv ej att uppbära sjukpenning, men däremot utgå

till hans anhöriga ersättningar efter väsentligen samma grunder, som gälla

i händelse av hans frånfälle. Enligt den schweiziska lagen åter göres å

den kontanta ersättningen till den skadade avdrag för kostnaderna för

sjukhusvården med högst hh, eller, om den försäkrade har att försörja

anhöriga, med högst hälften av sjukpenningen o. s. v.

Kommittén har för sin del funnit den schweiziska lagens föreskrifter

i förevarande hänseende i huvudsak vara de lämpligaste och, med någon

förenkling och modifikation av dessa föreskrifter, föreslagit, att under tiden

för sjukhusvården avdraget å sjukpenningen eller livräntan bestämmas till

belopp motsvarande kostnaden för vården, dock ej till högre belopp än

hälften av sjukpenningen eller livräntan, oberoende av huruvida den skadade

ALLMÄN MOTIVERING.

SAMARBETE MED SJUKKASSOR.

83

liar att försörja anhöriga eller icke. Då nämligen ersättnings belopp enligt

lagförslaget eljest ej gjorts beroende av den skadades försörjningsförhållanden,

och då det väl i flertalet fall gäller, att den skadade har någon

anhörig att underhålla, så har kommittén ansett, att det nämnda avdraget

bör bestämmas efter samma regel i varje förekommande fall.

Genom en dylik förenkling av de schweiziska bestämmelserna undviker

man även de svårigheter, som i mer eller mindre grad framträda vid

bedömande, huruvida behov av försörjning i varje fäll är för handen.

Då avdraget för kostnaderna för sjukvården ej bör obligatoriskt åligga

arbetsgivarbolagen, har i förslaget vid formuleringen av den ifrågavarande

bestämmelsen hänsyn härtill tagits.

I kostnaderna för vården få naturligtvis, så länge sjukpenning utgår,

vid avdragets bestämmande ej inräknas sjukhusets kostnader för

nödig läkarvård jämte läkemedel, då ju den skadade, enligt vad ovan

anförts, har rätt att erhålla sådan vård utan minskning av sjukpenningen.

Kommittén har beträffande livräntetagare föreslagit, att hela livräntan

eller viss del av densamma skulle med hans (resp. målsmans) samtycke

kunna utbytas mot uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan

dylik anstalt, då livräntetagaren ej sällan på sådant sätt skulle erhålla

billigare och lämpligare underhåll, än om han skulle söka att på egen

hand med tillhjälp av en knapp livränta bereda sig försörjning. Det

torde i fall, då livräntetagaren skulle intagas å sådan anstalt, även vara

lättare för försäkringsinrättningen än för honom själv att överenskomma

om en dylik anordning, enär anstalten, därigenom att försäkringsinrättningen

övertager ansvaret för bestridande av hela eller någon del av underhållet,

har större säkerhet för att erhålla ersättning för sina kostnader, än

om livräntetagaren själv skulle hava att betala erforderliga avgifter.

Såsom ovan redan framhållits, har karenstidens borttagande i kommitténs

förslag väsentligen motiverats därmed, att obligatorisk sjukförsäkring

icke finnes genomförd i vårt land. Då man nämligen under sådana förhållanden

ej kunde utgå från, att den skadade under sjukdomstiden skulle

i varje eller åtminstone i det övervägande antalet fall omhändertagas av

sjukförsäkringen, hade man ingen annan utväg än att, då ersättningsplikt

för arbetsgivaren ej syntes kunna förordas, åtminstone tillsvidare även för

den första tiden efter olycksfallet åt olycksfallsförsäkringen överlämna beredandet

av ersättning. Otvivelaktigt uppkomma härigenom vid tillämpningen

av lagen vissa svårigheter, som skulle kunnat undvikas, därest man

för den skadades vård och tillsyn under den ifrågavarande första tiden haft

att anlita sådana lokala och särskilt för ändamålet lämpade organ som sjukkassorna.

Såsom i motiveringen till utländska lagar ofta framhållits,'' be

-

Samarbete

med sjukkassor.

84

ALLMÄN MOTIVERING. SAMARBETE MED SJUKKASSOR.

stå dessa svårigheter huvudsakligen däri, att kontrollen över behandlingen

och utgången av mindre olycksfall och av egentliga olycksfallssjukdomar

lätt bliver mera invecklad, om den handhaves av försäkringsanstalten,

än om övervakandet tillkommer kassor, som hava sjukförsäkring

till sin speciella uppgift, ävensom däri, att kostnaderna för en centralförvaltning,

som har att ombesörja försäkringens handhavande inom

landets olika delar, kan bliva dyrare, än om bestyret med de talrika

mindre olycksfallen kunde anförtros åt särskilda lokala organ.

Emellertid har det synts kommittén, som om svårigheterna i förevarande

avseende, innan ännu en obligatorisk sjukförsäkring kunnat

genomföras, skulle i avsevärd mån kunna minskas, därest ett intimare

och mera ändamålsenligt samarbete mellan riksförsäkringsanstalten

och de bestående sjukkassorna, än som för närvarande är förhållandet,

kunde komma till stånd. Ett dylikt samarbete torde företrädesvis i

tvenne avseenden kunna åstadkommas, nämligen dels därigenom att

vissa sjukkassor skulle fungera såsom ombud för riksförsäkringsanstalten

med huvudsakligen liknande uppgifter, som för närvarande

tillkomma anstaltsombuden, dels även därigenom, att anstalten

skulle med för ändamålet lämpliga sjukkassor kunna ingå ett slags

återförsäkringsavtal av innebörd, att dessa kassor inom sitt verksamhetsområde

i större eller mindre omfattning övertoge ansvaret för

sjukdomstiden. Samarbetet mellan olycksfalls- och sjukförsäkringens

organ har i den schweiziska lagstiftningen ordnats genom särskilda lagbestämmelser,

enligt vilka s. k. erkända sjukkassor äro skyldiga att åtaga

sig uppdrag såsom ombud för olycksfallsförsäkringen, ävensom att under

de sex första veckorna efter olycksfallet övertaga försäkringen. Att för

vårt land redan nu söka genom lagbestämmelser ordna ett samarbete

av ifrågavarande art har emellertid icke synts kommittén lämpligen

kunna ifrågasättas med hänsyn till beskaffenheten av den nuvarande

sjukkasselagstiftningen i vårt land. Härtill kommer, att, som bekant,

det övervägande antalet sjukkassor för närvarande endast lämna kontant

sjukhjälp, men ej läkarvård och läkemedel, och därför ej alltid

lämpa sig för den ifrågavarande uppgiften. Ej heller har kommittén

vid närmare övervägande funnit det behövligt att i sitt lagförslag upptaga

bestämmelser om befogenhet för riksförsäkringsanstalten att med sjukkassa

träffa avtal av ifrågavarande beskaffenhet, då en sådan befogenhet

även utan dylika bestämmelser måste anses tillkomma anstalten.

Riksförsäkringsanstaltens befogenhet att, där så erfordras, åt sjukkassa,

som övertagit sjukdomsrisk för olycksfall, kunna lämna skäligt vederlag

för kassans omkostnader, torde lämpligen angivas i anstaltens instruktion,

och behovet av medel för ändamålet tillgodoses genom att i anstal

-

ALLMÄN MOTIVERING.

SAMARBETE MED SJUKKASSOR.

85

tens stat, i vad den avser arvoden åt ombud m. m., särskilt upptaga

en post om vederlag för återförsäkring i sjukkassa.

I fråga om sjukkassas rätt att åtaga sig uppdrag eller utöva

verksamhet av förevarande art torde något tvivel ej kunna råda, då

sådan verksamhet är närbesläktad med sjukkasseverksamheten i övrigt

och ej kan anses såsom uppenbarligen främmande för kassans verksamhet

och således enligt § 2 av gällande sjukkasselag må utövas av

registrerad sjukkassa. Det bör måhända i detta sammanhang påpekas,

att hädanefter, därest obligatorisk olycksfallsförsäkring enligt kommitténs

förslag skulle komma till stånd, någon slags agenturverksamhet för

anskaffande av försäkringar icke skulle komma att åligga riksförsäkringsanstaltens

ombud och således ej heller ifrågakomma beträffande

sjukkassa, som i större eller mindre omfattning övertagit dylika ombuds

åligganden.

Vad angår förhållandet mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkasseverksamheten

har kommittén ej kunnat förbise, att en dubbelförsäkring

med avseende å den kontanta sjukhjälpen ej sällan kommer att

äga rum, i det att en skadad, som är försäkrad i en sjukkassa, utöver

den på grund av olycksfallsförsäkringen utgående sjukpenningen, även

ifrån kassan erhåller kontant sjukhjälp, och att det således understundom

skulle kunna inträffa, att den skadade under den av olycksfall

förorsakade sjukdomen komme att erhålla högre inkomst än

som under normala förhållanden motsvarar hans arbetsförtjänst.

I ändamål att förebygga ett dylikt förhållande är i sjukkasselagen

föreskrivet, att under samma tid icke någon må vara medlem av

mer än en sjukkassa. Detta stadgande äger naturligtvis icke tilllämpning

å de fall, där sjukhjälp, förutom av sjukkassa, även lämnas

enligt olycksfallslagen. Sjukkasselagen innehåller visserligen i 18 §

mom. 2 en bestämmelse, som giver kassan rätt att i dylika fall minska

eller indraga den från kassan eljest utgående sjukhjälpen. Såvitt kommittén

känner, har emellertid hittills endast ett fåtal kassor begagnat

sig av denna rätt.

Huruvida, för undvikande av dubbelförsäkring, en inskränkning

beträffande de från sjukkassorna utgående sjukunderstöden skulle med

hänsyn till olycksfallslagstiftningen kunna i lag föreskrivas, torde med

skäl kunna ifrågasättas, alldenstund olycksfallsersättningen utgår på

grund av lagstadgad rätt och utan direkt hänsyn till den skadades

särskilda behov, medan understödet från sjukkassan vanligen grundar

sig på frivilliga avgifter, som den skadade för ändamålet själv erlagt.

Åtminstone har kommittén för sin del, utan att förbise de olägenheter,

Frivillig

försäkring.

86 ALLMÄN MOTIVERING. FRIVILLIG FÖRSÄKRING.

som kunna uppstå genom en dylik dubbelförsäkring, icke ansett sig böra

föreslå någon bestämmelse om, att rätten till olycksfallsersättning skulle

kunna medföra inskränkning i den rätt till understöd från sjukkassor

eller andra försäkringsinrättningar, som den skadade förvärvat sig

genom egna avgifter, och vilken således måste anses såsom grundad

på hans besparingar. Däremot är det tydligt, att man i en lag om

obligatorisk sjukförsäkring, såsom även i utlandet flerstädes skett, skulle

kunna införa inskränkande bestämmelser i förevarande hänseende. Aven

torde kunna tänkas, att såsom ytterligare villkor för utfående av det

statsbidrag, som för närvarande kan tilldelas registrerad sjukkassa, bestämdes,

att kassan icke skulle äga att meddela sjukkjälp under viss

tid för sjukdom till följd av olycksfall i arbete enligt olycksfallslagen,

givetvis dock med undantag för det fall, att kassan för den tiden enligt

avtal med riksförsäkringsanstalten åtagit sig olycksfallsrisken.

Redan gällande lag av år 1901 giver riksförsäkringsanstalten befogenhet

att meddela försäkring i vidare utsträckning än som motsvarar

täckandet av den genom lagen arbetsgivaren ålagda ersättningsplikten.

Sålunda äger enligt 23 § av nämnda lag arbetsgivaren rätt att för försäkrad

arbetare erhålla försäkring jämväl under den av lagen stadgade

karenstiden av 60 dagar. Åven äger arbetsgivare, som utövar annan

verksamhet än i lagen avses, att i riksförsäkringsanstalten erhålla försäkring

för olycksfall i arbete, som drabbar arbetare i denna hans verksamhet.

Slutligen kan enligt 24 § varje arbetare bereda sig själv försäkring

i riksförsäkringsanstalten för olycksfall i arbetet. Därjämte har,

med anledning av beslut av 1907 års riksdag, riksförsäkringsanstalten

i sin instruktion ålagts att, därest så önskas, lör arbetare, som äro

försäkrade i anstalten, jämväl meddela försäkring för olycksfall utom

arbetet.

Dessa utvidgningar av riksförsäkringsanstaltens verksamhet äro,

liksom verksamheten i övrigt, grundade på frivillighetens princip. Då

nu enligt kommitténs förslag obligatorisk försäkring skulle komma att

genomföras för beredande av ersättning vid olycksfall i arbete, uppkommer

frågan, i vilken utsträckning frivillig försäkring av ovan anlörd

art lämpligen bör medgivas.

Vad den utländska lagstiftningen beträffar, finnas stadganden om

frivillig försäkring endast i en del av de olycksfallslagar, som grundats

på försäkringspliktens princip, och avse dessa stadganden i huvudsak

meddelande av sådan försäkring dels för arbetare, som icke omfattas av

försäkringsplikten, dels även för arbetsgivarne själva, dock vanligen

ALLMÄN MOTIVERING.

FRIVILLIG FÖRSÄKRING.

87

endast för mindre arbetsgivare. I några länder kunna även näringsidkare,

vilkas rörelse är av den ringa omfattning, att de icke behöva

använda arbetare, erhålla frivillig försäkring. I den schweiziska lagen

kan frivillig försäkring för olycksfall såväl inom som utom arbetet erhållas

av varje medborgare över 14 år. Försäkring för olycksfall utom

arbetet förekommer endast enligt den schweiziska lagstiftningen.

Beträffande de utvidgningar av försäkringen, som funnit tillämpning

i vårt land, ansluter sig den medgivna rätten för arbetsgivare att taga

försäkring för annan arbetare än i lagen avses, ävensom rätten för arbetare

att själv erhålla försäkring i riksförsäkringsanstalten, närmast till området

för en lagstiftning av den art, som kommitténs lagförslag avser. I

båda dessa fall gäller försäkringen olycksfall i arbetet, och bestämmelser

i sådant syfte kunna därför anses tillhöra området för en lagstiftning,

som just avser att bereda ersättning för dylika olycksfall. Angående

arbetsgivares rätt att i riksförsäkringsanstalten taga försäkring

för sina arbetare, har även kommittén ansett uppenbart att i lagförslaget

borde upptagas eu bestämmelse (35 §) om, att arbetsgivare, som

använder annan arbetare, än i lagen avses, skulle äga att i riksförsäkringsanstalten

försäkra sådan arbetare mot olycksfall i arbetet. Huvudsakligen

kommer det härvidlag, då kommitténs lagförslag eljest omlättar

så gott som alla slag av arbetare, att handla om försäkring

av familjemedlemmar, arbetare med mer än 5,000 kronors lön m. fl.

I fråga om arbetsgivare, som är delägare i ömsesidigt arbetsgivarbolag,

bör dylik försäkring kunna tagas i samma bolag, dock under förutsättning

av att medgivande härtill lämnas i bolagsordningen.

Däremot har kommittén icke ansett behövligt att införa i lagförslaget

medgivande för enskild arbetare att för egen räkning taga försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Enligt nu gällande bestämmelser tillkommer en sådan

rätt icke allenast arbetare, som icke falla under lagen, utan även arbetare,

som eljest genom lagen äro tillförsäkrade ersättning, och således, genom

att själva försäkra sig, erhålla dubbelförsäkring. Att sådan dubbelförsäkring

hittills kunnat medgivas, har tydligen berott på att ersättningsbeloppen

enligt nuvarande lag ofta äro otillräckliga, och att därför

en försäkring i ändamål att erhålla dubbelt så höga belopp kunde vara

av behovet påkallad. Med de bestämmelser rörande ersättningarnas storlek,

som i lagförslaget meddelas, torde emellertid en dubbelförsäkring

icke vara behövlig samt, åtminstone i fråga om sjukersättningarna, icke

ens lämplig. För övrigt synes ej heller i allmänhet beredandet av frivillig

försäkring av förevarande art för enskild arbetare tillhöra det

lagstiftningsområde, som av lagförslaget omfattas, enär detsamma

88

ALLMÄN MOTIVERING.

FRIVILLIG FÖRSÄKRING.

allenast har till ändamål att skapa regler för arbetsgivarens försäkringsplikt

gent emot hans arbetare, och lagförslagets bestämmelser därför

äro avpassade för detta ändamål. Skulle man ändock vilja bereda enskild

arbetare tillfälle till frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten,

torde erforderlig föreskrift härom kunna intagas i den för anstalten gällande

instruktion.

Frågan om arbetsgivares eller hans makas rätt att bereda sig själv

försäkring enligt de i lagförslaget stadgade grunder är däremot av

större betydelse, men torde även lämpligen böra ordnas genom särskilda

föreskrifter. Sålunda skulle en arbetsgivare, som för sina arbetare tagit

försäkring i ömsesidigt arbetsgivarebolag, kunna medgivas att jämväl

för sig själv eller sin hustru erhålla försäkring i samma bolag, därest

erforderliga bestämmelser härom finnas i bolagsordningen. För övriga

arbetsgivare skulle frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten stå öppen,

om sådant enligt instruktionen är medgivet.

Såsom redan omnämnts, förefinnes i den utländska lagstiftningen i

allmänhet ej någon bestämmelse om möjlighet för försäkring mot olycksfall

utom arbetet. Endast den schweiziska lagen omfattar sådan försäkring,

och, beträffande vårt land, har, såsom ovan nämnts, riksförsäkringsanstalten

redan nu befogenhet att i fråga om arbetare, som

försäkrats hos anstalten, utsträcka försäkringen till att gälla även för

olycksfall utom arbetet. Som bekant meddela jämväl enskilda försäkringsbolag

försäkring för olycksfall utom arbetet. Då det här är fråga

om beredandet av en ur flere synpunkter synnerligen ändamålsenlig

komplementsförsäkring till den egentliga lagförsäkringen, är även kommittén

av den åsikten, att möjlighet till dylik försäkring fortfarande bör

bibehållas, men har kommittén ansett, att bestämmelser härom icke behöva

intagas i lagen, utan synas erforderliga föreskrifter av ungefär

samma art som de nu gällande kunna meddelas genom särskild förordning.

Enahanda rätt synes även böra medgivas arbetsgivarbolagen.

Den hittills vunna erfarenheten rörande de fall, där frivillig försäkring

enligt gällande föreskrifter tagits i riksförsäkringsanstalten, utvisar,

att verksamheten på detta område, utom i fråga om försäkring

under karenstiden, icke vunnit någon mera betydande omfattning. Sålunda

svarade mot ett antal av omkring 135,000 i riksförsäkringsanstalten

under år 1914 försäkrade arbetare ett antal enskilda, frivilligt

försäkrade arbetare av endast omkring 340. Antalet av arbetsgivare

som, utan att vara ålagda ersättningsplikt, försäkrat arbetare, har icke

kunnat uppgivas, då frågan om ersättningsplikt icke kunnat i varje fall

på förhand bestämmas. På omkring 106,000 årsarbetare med försäkring

ALLMÄN MOTIVERING.

BESVÄRSOEDNING I UTLANDET.

89

i riksförsäkringsanstalten koramo år 1912 endast omkring 17,000 årsarbetare

med försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet. Däremot

hade under sistnämnda år 76,000 årsarbetare tilläggsförsäkring för karenstiden.

Att i likhet med vad i Schweiz är fallet söka genom särskilda lagbestämmelser

bereda tillfälle till frivillig försäkring till andra belopp, än

i lagförslaget angives, eller för personer tillhörande andra samhällsklasser

eller inkomstkategorier, än med den obligatoriska försäkringen

åsyftats, synes ej vara behövligt, då ju för dylika fall tillräckligt tillfälle

till försäkring är berett genom de befintliga enskilda olycksfallsbolagen.

Innan kommittén övergår till att redogöra för sitt förslag rörande

besvär sordning en vid avgörande av tvister om ersättning m. m., torde

först böra lämnas en kort översikt över motsvarande bestämmelser i den

utländska lagstiftningen.

Vad de länder angår, i vilka olycksfallslagstiftningen är grundad på

principen om direkt ersättningsplikt för arbetsgivaren, så avgöras i

Frankrike tvister om sjukhjälp och begravningshjälp i allmänhet slutgiltigt

av fredsdomaren och tvister om andra ersättningar av civildomstol,

i England alla ersättningstvister genom skiljedomsförfarande eller

av grevskapsdomaren, med besvärsrätt i rättsfrågor till en överdomstol

och i vissa fall till överhuset, i Belgien av fredsdomaren, slutgiltigt dock

endast rörande mindre belopp, och i fråga om beslut av arbetsgivareföreningar

i vissa fall genom skiljedom med eller utan vädjorätt till domstol,

i Spanien genom domstolsför farande, dock att lagen förutsätter inrättandet

av yrkesdomstolar, samt i Portugal av särskilda för ändamålet

inrättade domstolar.

Bland stater med ersättningsplikt intager Danmark (industrien) i

förevarande avseende en särställning. Alla ersättningar bestämmas

av det s. k. arbetarförsäkring srådet, således även i de fall, där arbetsgivaren

tagit försäkring i enskilt bolag eller förening. I fråga om

sjukhjälp hava dock parterna själva att överenskomma om beloppet, och

rådet avgör endast i fall av tvist. Rådet, som är en av staten för ändamålet

upprättad myndighet, med domstolsliknande ställning, har fyra särskilda

avdelningar, nämligen industri-, lantbruks-, sjöfarts- och fiskeriavdelningarna.

Industriavdelningen består av en av konungen utnämnd

ordförande, två av konungen utsedda medlemmar, därav en läkare, samt

två arbetsgivare utsedda av inrikesministern och två arbetare valda av

ÅlderdomsfÖrsäkringskommittén. V. 12

Besvärs ordning

i

utlandet.

90

ALLMÄN MOTIVERING. BESVÄRSORDNING I UTLANDET.

en sjukkassenämnd. De övriga avdelningarna äro i Imvudsak sammansatta

på motsvarande sätt, dock att ordföranden är gemensam för alla

avdelningarna. Rådets beslut om rätt till ersättning (ersättnings- resp.

försäkringsplikt m. m.) kan överklagas hos inrikesministern. Övriga beslut

angående ersättningsbelopp m. m. kunna överklagas endast av formella

skäl.

Enligt olycksfallslagarne i Italien och Finland, i vilka länder lagstiftningen

visserligen är grundad på försäkringsplikt, men tillåter fritt

val av försäkringsanstalt, avgöras tvister i regel av domstolarne. Enligt

den italienska lagen avgöras dock tvister om mindre ersättningsbelopp

av industridomstol.

Mellan de båda nyssnämnda länderna, i vilka valfrihet beträffande

försäkringsanstalt är medgiven, och de övriga länder, som hava försäkringsplikt,

men i vilka försäkringen äger rum i bestämda, genom lagstiftningen

anordnade försäkringsinrättningar, intager, såsom förut redan omnämnts,

Holland en mellanställning, nämligen dels så till vida som försäkringen

i regel skall äga rum i iåks försäkringsbanken, och arbetsgivaren

endast under vissa villkor själv kan få svara för risken eller överlåta

densamma på ett enskilt bolag, och dels därutinnan, att riksförsäkringsbanken,

i viss analogi med danska förhållanden, har att bestämma alla

ersättningar, således även i de fall, då försäkring icke tagits i banken.

Såsom närmast högre instans för alla tvister fungerar inom varje provins

ett besvärsråd, bestående av en ordförande och en vice ordförande, vilka

utnämnas av regeringen, samt minst 2 arbetsgivare och 2 arbetare, som

utses av provinsrepresentationen. Den högsta instansen utgöres av centralbesvärsrådet,

som består av president, vice president och minst 8 medlemmar,

som skola äga juridisk kompetens och utnämnas av regeringen.

Såsom ovan nämnts, skall i det övervägande antalet av de länder,

i vilka försäkringsplikt genomförts, försäkringen tagas i vissa bestämda

för ändamålet upprättade försäkringsanstalter. Angående instansordningen

i dessa länder gälla i huvudsak följande bestämmelser.

Enligt den tyska riksförsäkringslagen finnas, förutom bärarne av de

olika försäkringarna (sjukkassor, yrkesföreningar o. s. v.), för alla tre slagen

av socialförsäkring gemensamma instansmyndigheter, nämligen dels försäkringsämbeten,

som vanligen utgöra avdelningar av de lägre förvaltningsmyndigheterna,

dels (i stället för de förut existerande skiljedomstolarna)

överförsäkringsämbeten, som i regel omfatta områden för högre

förvaltningsmyndigheter, och vilka antingen äro självständiga myndigheter,

eller kunna anslutas till andra högre statsmyndigheter, och dels

riksförsäkringsämbetet såsom högsta instans för större delen av riket samt

ALLMÄN MOTIVERING.

BESVÄRSORDNING I UTLANDET.

91

särskilda s. k. landsförsäkringsämbeten såsom högsta instansmyndiglieter

för vissa av förbundsstaterna. Chefen för den lägre förvaltningsmyndigheten

är tillika ordförande i försäkringsämbetet, som består av minst

12 oavlönade bisittare, till hälften arbetsgivare och till hälften arbetare.

Dessa bisittare väljas av styrelseledamöterna för större sjukkassor inom

området och arbeta fördelade på vissa utskott. Överförsäkringsämbetet

ledes av en direktor och en vice direktor, som tagas ur ämbetsmännens

krets. Ämbetet har i allmänhet 40 bisittare, hälften arbetsgivare och

hälften arbetare, som väljas efter särskilda föreskrifter och fördelas på

avdelningar. Ämbetet står under uppsikt av den högsta förvaltningsmyndigheten,

som skatfar nödiga biträden och lokaler. Riksförsäkringsämbetet

(resp. landsförsäkringsämbetet) är högsta instans. Förutom

president och en mängd ständiga ledamöter har riksförsäkringsämbetet

32 icke ständiga ledamöter, av vilka åtta skola väljas av förbundsrådet

och av dem sex tillhöra detsamma, samt 12 vara arbetsgivare och

12 försäkrade arbetare. Ämbetet, som väsentligen är en domstols- och

icke en förvaltningsmyndighet, arbetar på flera avdelningar (senater).

Olycksfallsersättningarna fastställas i första hand av vederbörande försäkringsinrättning

(yrkesföreningarna in. m.). Om den sökande ej är nöjd

med beslutet, kan han hos samma inrättning, som meddelat detsamma,

resa invändning häremot. Frågan upptages då till ny behandling. I

vissa fall föras förhandlingarna inför försäkringsämbetet, som verkställer

ytterligare utredning, kan höra vittnen samt avgiva utlåtande i ärendet,

varefter handlingarna överlämnas till försäkringsinrättningen för fattande

av nytt beslut. Detta beslut kan sedermera överklagas hos överförsäkring

sämbetet, som är den egentliga instansmyndigheten motsvarande de

förutvarande skiljedomstolarna. Endast i viktigare fall (icke i fråga om

läkarbehandling, sjukhusvård, begravningshjälp, livräntor till anhöriga

m. m.) kan talan sedan fullföljas till riksförsäkringsämbetet. Tvister om

försäkringsskyldighet och farlighetsklasser avgöras även av försäkringsmyndigheterna.

Enligt den österrikiska lagen fastställes ersättningen i första hand

av vederbörande försäkringsanstalt. Över dess beslut kunna besvär anföras

hos en skiljedomstol i den ort, där anstalten har sitt säte. Skiljedomstolen

består av en av justitieministern utsedd domare såsom ordförande

samt fyra bisittare, två utsedda av inrikesministern bland tekniskt

bildade personer och två valda av arbetsgivarne och arbetarne. I skiljedomstolens

beslut får ändring ej sökas. Tvister om försäkringsplikt och

avgifter behandlas av de administrativa myndigheterna.

92

ALLMÄN MOTIVERING.

FÖESÄKBlNGSRÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET.

Enligt den för Schweiz gällande olycksfallslagstiftningen, som är

grundad på principen om försäkringsplikt, liandhaves försäkringen av

den för hela landet gemensamma schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten

i Luzern, som i första hand beslutar om ersättningens belopp.

Över sådant beslut kan klagan föras inför en domstol i kantonen, som

av kantonen utses för sådana måls handläggning. Såsom högsta instans

i ersättningsfrågor fungerar en särskild försäkringsdomstol i Luzern.

Tvist, huruvida en rörelse är försäkringspliktig eller icke, skall dock

hänskjutas till förbundsrådet (regeringen) eller en av detsamma utsedd

myndighet. Över anstalten står ett förvaltningsråd bestående av 40

medlemmar nämligen 16 arbetsgivare, 12 arbetare, 4 frivilligt försäkrade

och 8 representanter för det allmänna. Förvaltningsrådet tillkommer,

bland annat, att bestämma indelningen i farlighetsklasser ävensom försäkringspremier

samt att avgöra besvär rörande frågor av denna art.

Då det skulle föra för långt att redogöra för motsvarande förhållanden

inom alla de övriga länder, som infört försäkringsplikt, inskränker

sig kommittén till att bär ytterligare endast redogöra för förhållandena

i Norge. Beslut av den norska riksförsäkringsanstalten kunna överklagas

inför en riks för säkring sappellkommission, som består av tvenne avdelningar,

av vilka den ena avgör frågor rörande olycksfallsförsäkringen för industrien

(ävensom sjukförsäkringsärenden) och den andra avdelningen bar att behandla

frågor rörande sjömans- och bskareförsäkringen. Den förra

avdelningen består av en ordförande, en läkare och en tekniker, vilka

utnämnas av konungen, ordföranden med sex månaders uppsägning och de

övriga för fem år i sänder, samt två arbetsgivare och två arbetare, som utses

av stortinget för tre år. Den andra avdelningen består av fem medlemmar,

nämligen samma ordförande och läkare som i förra fallet, och därjämte en

redare, en fartygsbefälhavare och en till besättningen hörande sjöman, utsedda

av stortinget. Denna kommission, som även har att avgiva betänkanden

i arbetarförsäkringsfrågor, avgör såsom sista instans besvär i sådana

frågor som bestämmande av arbetsförtjänsten, försäkringspremier, farlighetsklasser,

ersättningsbelopp o. d. Däremot kunna sådana kommissionens

beslut, som icke bero på »skjönsmessig» prövning, t. ex. beslut, huruvida

en rörelse är försäkringspliktig eller icke, överklagas inför domstol.

Försäkrings- Beträffande vårt land gick arbetarförsäkringskomrtättens år 1888 av

bcsvärsmyii-

giyna förslag i förevarande avseende ut på, att riksförsäkringsanstaltens

Vighet. beslut i ersättningsfrågor skulle kunna överklagas genom besvär bos en

särskild nämnd, vilkens avgörande skulle vara slutgiltigt. Denna nämnd

skulle bestå av en ordförande och sex av regeringen utsedda ledamöter,

ALLMÄN MOTIVERING. FORSA KRING8RÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET. 93

nämligen en läkare, en tekniker, två arbetsgivare och två arbetare.

Nämnden skulle utgöra eu avdelning av ett för försäkringens övervakande

inrättat särskilt råd, som dessutom skulle hava 18 ledamöter, utsedda

för tre år i sänder, 8 av regeringen och 5 av vardera av rikdagens

kamrar. Besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsskyldighet

skulle dock anföras bos Konungen, Enligt propositionerna

till 1890 och 1891 års riksdagar skulle klagan i ersättningsfrågor föras

vid domstol och besvär rörande försäkringsskyldighet bos Konungen.

Nu gällande lag av år 1901 förutsätter, som bekant, det vanliga rättegångsförfarandet

eller anlitande av domstol för avgörande av ifrågavarande

tvister.

Av de ovan i korthet anförda bestämmelserna rörande instansordning

m. m. i utlandet framgår, att i länder med försäkringsplikt i

regel en särskild instans eller särskilda instanser för fullföljande av mål

rörande ersättning inrättats, och att endast undantagsvis dylika tvister

dragas inför domstol. Och jämväl beträffande de länder, i vilka direkt

ersättningsskyldighet är stadgad, finner man ej sällan, att för ifrågavarande

ändamål andra instanser än de vanliga domstolarne begagnas.

Tydligt är även, att i ärenden av förevarande art en snabbare rättsskipning

är av nöden, än som kan ernås genom det vanliga rättegångsförfarandet,

ävensom att på grund av ärendenas beskaffenhet

avgörandet av tvister lämpligare sker genom särskilda för ändamålet inrättade,

av sakkunniga personer sammansatta myndigheter än av en

vanlig domstol, vid vilkens behandling av försäkringstvister av ifrågavarande

art bristen på erforderlig sakkunskap på området i regel måste

ersättas genom utlåtanden från andra myndigheter eller personer.

Vid bedömandet av frågan om särskild instans för ersättningsfrågorna

skulle man visserligen för ändamålet kunna tänka sig lokala skiljedomstolar,

sammansatta av representanter för arbetsgivarne och arbetarne

och av sakkunniga på hithörande områden. En dylik utväg har även

anlitats i några länder, men medför den olägenheten, att ytterligare en

instans erfordras för att åstadkomma enhetlighet i de vid ärendenas behandling

tillämpade principerna. Givetvis kunna ärendena, vid en dylik

anordning, ej heller slutgiltigt behandlas så skyndsamt, som där endast

en för alla fall gemensam instans är för handen.

Enligt kommitténs förmenande torde det, såsom jämväl av arbetarförsäkringskommittén

framhållits, vara tillräckligt och ur många

synpunkter fördelaktigare, om för avgörandet av tvister om ersättning

inrättades en enda, för hela riket gemensam större skiljenämnd, vilken

i förekommande fall skulle kunna fördela sitt arbete på avdelningar. I

94

ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSRÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET.

en dylik större nämnd skulle behovet av erforderlig sakkunskap på alla

hithörande områden också lättare kunna tillgodoses än vid ett

antal över hela landet spridda mindre nämnder. Utan tvivel skulle

även totalkostnaderna för en enda dylik större nämnds verksamhet komma

att ställa sig avsevärt billigare än för en mängd lokala nämnder. Framför

allt skulle emellertid, såsom redan antytts, härigenom ärendena i närmaste

instans komma att avgöras efter mera enhetliga och allmängiltiga

grunder.

Den för hela riket gemensamma skiljenämnden, vilken kommittén

sålunda tänkt sig såsom instans för avgörande av besvär över riksförsäkringsanstaltens

och arbetsgivarbolagens beslut i ersättningsfrågor, har

av kommittén i lagförslaget benämnts försäkringsrådet; och har denna

benämning för ifrågavarande myndighet valts med hänsyn därtill, att

kommittén jämväl ansett en del andra uppgifter, än att allenast vara

en instansmyndighet, böra tillkomma densamma.

Till ersättningsfrågor, vilka vid tvist skola avgöras av nämnda råd,

skulle närmast höra frågor om ersättningsbelopp, d. v. s. om beloppet av

sjukpenning eller livränta m. m. (6 och 7 §§). Då beloppet av dylik

ersättning är beroende av storleken av den skadades arbetsförtjänst,

komme rådets prövning även att omfatta grunderna (9 §) för beräkningen

härav. I fråga om den skadade kan ock, antingen vid ersättningens

första bestämmande eller sedermera, vid jämkning av ersättningen

(13 §), tvist förekomma, huruvida sådan nedsättning i arbetsförmågan

är för handen, att sjukpenning eller livränta skall utgå,

eller huruvida invaliditetsgraden blivit av vederbörande försäkringsinrättning

riktigt bestämd. Hit höra även tvister om läkarvård o. d. ävensom

om provisoriska ersättningsbelopp m. m.

Då själva grunden för rätt till ersättning vilar på avgörandet av

frågan, huruvida ett olycksfall föreligger, samt huruvida olycksfallet skall

anses hava inträffat »i arbetet» eller icke, och då för avgörandet av tvist

i sådant hänseende ävenledes särskild sakkunskap i regel är erforderlig, har

kommittén ansett, att jämväl frågor av denna art böra hänskjutas till försäkringsrådet.

Rådet skulle också hava att avgöra tvister, huruvida ersättning

må utgå på grund av sådan yrkessjukdom, som uppkommit

vid begagnande i arbetet av särskilt giftiga ämnen (2 §).

Tvister rörande arbetsgivares skyldighet att försäkra (resp. att vid

ersättningsplikt utgiva ersättning), d. v. s. frågor, huruvida det handlar om

arbetsgivare eller arbetare i olycksfallslagstiftningens mening, skola, såsom

ovan angivits, enligt de utländska lagarne i regel avgöras av vanlig domstol

ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRING SRÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET. 95

eller i administrativ väg. Enligt den tyska och den holländska lagen

avgöras dock även dylika tvister av försäkringsmyndigheterna. I allmänhet

torde begagnandet av domstolsvägen vid dessa tvisters avgörande

hava föranletts därav, att de ifrågavarande lagarne hava en begränsad

omfattning och därför ofta innehålla detaljerade bestämmelser för begränsningen

av denna sin omfattning. Sålunda uppräknas t. ex. då det gäller

industrien, liksom i vår nu gällande lag, alla de yrken eller verksamhetsområden,

som skola falla under lagstiftningen. 1 fråga om jordbruksförsäkringen

gäller det ofta att avgöra, huruvida rörelsen i fråga

må anses såsom jordbruk eller icke, eller i vad mån verksamheten är

att anse såsom rörelse o. s. v. Det är tydligt, att under sådana förhållanden,

då det gäller att avgöra frågor, som även i andra hänseenden

kunna vara av rättslig betydelse för parterna, domstolsförfarandet

blir så gott som nödvändigt.

Förhållandet synes emellertid bliva ett helt annat, därest försäkringens

omfattning bestämmes så allmänt och i övrigt på det sätt, som

kommittén i sitt förslag angivit. De enda frågor, som enligt detta förslag

i förevarande hänseende kunna i fråga om arbetsgivaren uppkomma,

gälla väsentligen, huruvida hans verksamhet eller hushåll är av den

ringa omfattning, att han endast av tillfälliga orsaker måste använda

arbetare, eller, såsom t. ex. vid entreprenadverksamhet o. d., vem som skall

anses vara rätt arbetsgivare och således avgiftsskyldig. Beträffande arbetarens

ställning till försäkringen kan tvekan uppstå, huruvida han

skall anses använd till arbete i sitt hem, i vilket fall han enligt 3 § icke

skulle omfattas av försäkringen, eller huruvida han utför arbetet mot avlöning

eller icke, eller i vad mån han för tillfälligt utförande av arbete

bör vara försäkrad o. s. v. Samtliga dessa frågor äro visserligen av

den art, att juridisk sakkunskap bör medverka vid deras avgörande,

men för sådant ändamål torde endast erfordras, att två eller tre av

rådets medlemmar äga dylika kvalifikationer. Då vidare vid bedömandet

av dessa frågor även erfarenhet från det praktiska livet är erforderlig,

och vikten av att frågorna erhålla en möjligast skyndsam behandling i

många fall ej torde vara mindre än beträffande ersättningsfrågorna, så

har kommittén icke tvekat föreslå, att jämväl nu berörda frågor i händelse

av tvist skulle dragas inför försäkringsrådets avgörande.

Liksom frågor rörande avgiftsskyldighet och dylikt, så böra ej

heller tvister, som avse storleken av de försäkringsavgifter, vilka skola av

arbetsgivarne erläggas, avgöras av vanlig domstol, då vid avgörandet av

sådan tvist särskild sakkunskap på flera områden är erforderlig.

96

ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSRÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET.

Tvister av sistnämnda art behandlas, såsom ovan anförts, efter

olika grunder i olika länder. Där olycksfallslagstiftningen grundas på

ersättningsplikt och frivillig försäkring, tillämpas vanliga administrativa

resp. judiciella regler för måleus behandling. Beträffande länder med

försäkringsplikt och försäkringsanstalter med försäkringstekniska avgifter,

skola i Norge dylika tvister avgöras av samma appellkommission,

som avgör ersättningsfrågor, i Schweiz av det över försäkringsanstalten

stående förvaltningsrådet, således av en annan instans än i fråga om

ersättning, i Österrike på administrativ väg med inrikesministern såsom

sista instans, samt i Holland av samma instanser, som avgöra övriga försäkringsfrågor.

Enligt arbetarförsäkringskommitténs förslag skulle klagan

över riksförsäkringsanstaltens beslut rörande storleken av premier ej

föras hos den för ersättningstvister avsedda nämnden utan, liksom besvär

angående försäkringsskyldighet, hos Konungen.

Storleken av den försäkringsavgift, som arbetsgivaren har att

erlägga, är beroende av flera olika omständigheter. Dels gäller det

bestämmandet av den farlighetsklass, till vilken hans verksamhet

skall hänföras, och verksamhetens särskilda ställning inom denna farlighetsklass,

och dels måste vid beräkningen av premien hänsyn tagas till den

försäkrades arbetsförtjänst och arbetstid samt, där försäkringen är kollektiv,

till samtliga i verksamheten sysselsatta arbetares avlönings- och arbetsförhållanden.

Slutligen äro även vissa försäkringstekniska grunder för

premiernas beräknande, såsom invaliditetsgraderna, giftermåls- och barnfrekvensen

m. m., av den art, att de kunna tänkas giva anledning till

olika meningar. Däremot kunna förutsättningarne rörande den räntefot

och de dödlighetstabeller, som skola läggas till grund för beräkningen,

icke bliva föremål för besvär, då dessa grunder skola vara av Konungen

stadfästa.

Då således flera av de förhållanden, till vilka hänsyn måste tagas

vid beräkningen av försäkringsavgifterna, tillhöra områden, på vilka

sakkunskap av liknande art erfordras som beträffande frågor om ersättning

och avgiftsskyldighet, synas vägande skäl tala för att enligt

Norges och Hollands exempel även anförtro avgörandet i sista hand av

premiefrågor åt försäkringsrådet. För beredande åt rådet av den sakkunskap,

som för detta ändamål skulle bliva behövlig, torde antingen en försäkringstekniker

förordnas till medlem av detsamma eller ock tillfälle

lämnas rådet att i förekommande fall anlita biträde av sådan sakkunnig.

Genom en dylik anordning skulle även vinnas, att dessa frågor icke

skulle behöva dragas inför Kungl. Maj:t.

ALLMÄN MOTIVERING. RÅDETS ÖVRIGA UPPGIFTER.

97

Till de beslut av riksförsäkringsanstalten, i vilka rättelse bör kunna

sökas, böra även utfärdande av formulär eller annan allmän föreskrift, som

i lagförslaget omnämnes. Dessa formulär eller föreskrifter avse dels enligt

17 § arbetsgivares uppgifter om beskaffenheten av hans verksamhet

m. m., dels enligt 21 § anmälan om inträffat olycksfall, dels enligt 28 §

uPP&ifter! som skola av arbetsgivarbolagen lämnas till riksförsäkringsanstalten

o. s. v. Åven ändring härutinnan skulle enligt kommitténs förmenande

kunna vinnas efter framställning hos försäkringsrådet.

Till områdena för de ärenden, som ovan karaktäriserats såsom frågor

om ersättning, avgiftsskyldighet, försäkringsavgift eller formulär,

höra även mer eller mindre direkt en mängd ärenden, som föranledas

av särskilda detaljbestämmelser i lagförslaget, och vilka jämväl böra

tillhöra försäkringsrådets slutliga avgörande, såsom beslut om skadad

arbetares intagande å sjukhus på grund av läkares intyg (10 §); om

uppskattning av kostnaden för sådan vård; om utgivande av ersättning,

då arbetare under resa eller eljest blivit borta (26 §); om nedsättning

eller indragning av ersättning, då den skadade icke ställt sig

givna föreskrifter om läkarvård m. m. till efterrättelse (25 §); om utbyte

av livränta mot kapital (27 §); om undersökning av avlöningslistor

eller av arbetsgivares verksamhet (18 §); om ställande av säkerhet för

erhållande av minskning i försäkringsavgift på grund av understöds

utgivande av arbetsgivaren eller av kassa (15 §); o. s. v.

Av vad sålunda blivit anfört framgår, att enligt kommitténs förslag

skulle hos försäkringsrådet kunna överklagas alla de beslut av riksförsäkringsanstalten

eller av arbetsgivarbolag, som röra själva försäkringen

och dess tillämpning. Kommittén har därvid tänkt sig, att rådets beslut

icke skulle få överklagas, och att rådet alltså skulle utgöra sista instans

i dylika frågor.

Lagförslagets bestämmelser kunna emellertid även i eu del fall giva

anledning till tvister av den art, att de kunna bliva föremål för prövning

vid domstol. Hit höra frågor huruvida, vid bedömande av änkas

eller änklings rätt till livränta enligt 7 §, äktenskapet är giltigt; om

rätt till livränta för barn, enligt samma paragraf, vid tvist om fader- eller

moderskap; om ersättningstagare är svensk medborgare (27 §); om

olycksfall uppsåtligen förorsakats av den skadade eller någon hans anhörig

(24 §) m. m.

Beskaffenheten av rådets åligganden såsom slutinstans vid försök- Rådets Övriga

ringstvister giver en föreställning om arten av den sakkunskap, över utgifter.

vilken rådet måste kunna förfoga. Sålunda förutsätter behandlingen

Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 13

98

ALLMÄN MOTIVERING. RÅDETS ÖVRIGA UPPGIFTER.

av ärenden rörande ersättningens beskaffenhet eller storlek bl. a.

medicinsk sakkunskap för bedömande av den skadades tillstånd och

de åtgärder, som för hans vårdande äro av nöden, eller för bestämmande

av graden av nedsättningen i hans arbetsförmåga. Avgörande av

tvister rörande försäkringsavgifter erfordrar för bedömande av verksamhetens

farlighetsgrad, avgiftens storlek m. m. ingenjörs- ävensom försäkringstekniska

insikter. Avgörandet huruvida olycksfallet skall anses hava

inträffat i arbetet, eller huruvida avgiftsskyldighet må åligga arbetsgivaren,

eller arbetaren bör anses vara försäkrad enligt lagen m. m. ävensom bestämmandet

av den arbetsförtjänst, som skall läggas till grund för beräkning

av ersättnings eller försäkringsavgifts belopp, erfordrar tydligen

jämte ingenjörsteknisk även juridisk kompetens ävensom närmare kännedom

om arbetsförhållandena inom de olika verksamheterna o. s. v.

Förutom den mera speciella sakkunskap av juridisk, ingenjörsteknisk,

försäkringsteknisk och medicinsk natur, som sålunda bör vara representerad,

måste emellertid, såsom även vid motsvarande institutioner i

utlandet är fallet, ett tillräckligt antal arbetsgivare och arbetare, utsedda

exempelvis på liknande sätt som medlemmarna i det sociala rådet, erhålla

plats i försäkringsrådet. Först härigenom skulle rådet komma att

förfoga över den ytterligare sakkunskap, som erfordras för en allsidig

behandling av de förekommande ärendena, och tillika erhålla karaktären

av en verklig skiljenämnd.

Genom en dylik sammansättning av fackmän och socialt intresserade

personer, skulle rådet emellertid, enligt kommitténs förmenande,

även vara ägnat att fylla vissa andra synnerligen viktiga uppgifter av

mera allmän betydelse än den att allenast vara en myndighet för avgörande

av försäkringstvister.

Därest nämligen rådet, såsom ovan angivits, finge en sådan sammansättning,

att även ett antal arbetsgivare och arbetare från de olika

verksamheter, som skulle omfattas av olycksfallslagstiftningen, intoges

såsom medlemmar i detsamma och deltoge i avgörandet av försäkringsfrågorna,

skulle därigenom i tillräcklig utsträckning kunna tillgodoses

det behov av samverkan mellan försäkringsmyndigheten och eljest

särskilt intresserade och sakkunniga personer, som på förevarande område

i alla länder gjort sig gällande. Därigenom skulle även beredas

möjlighet för, att arbetsgivarne och arbetarne, beträffande kontrollen över

försäkringskostnaderna och ersättningarnas bestämmande, skulle kunna

iakttaga berättigade intressen.

Såsom allmän uppgift skulle det vidare åligga rådet att med uppmärksamhet

följa försäkringens tillämpning och utveckling (5 §). I enlig

-

ALLMÄN MOTIVERING.

RÅDETS ÖVRIGA UPPGIFTER.

99

liet hämed har det även, beträffande den i flera utländska lagar dylika

rådsinstitutioner tillerkända befogenhet att göra framställningar om

ändringar i lagstiftningen in. m. eller att avgiva utlåtanden i frågor,

som till dem hänskjutas, synts kommittén självfallet, att försäkringsrådet,

såsom en för ändamålet lämplig sakkunnig myndighet, skulle äga

att avgiva yttranden och förslag i frågor, som röra försäkringslagen och

dess tillämpning, och vilka till rådet av regeringen för ändamålet remitteras

eller av rådet på eget initiativ upptagas till behandling. En viktig

uppgift skulle rådet även hava genom avgivande av utlåtanden i frågor,

över vilkas rätta behandling upplysning hos rådet åstundas av riksförsäkringsanstalten

eller annan myndighet för handläggning av ärenden

rörande försäkringen.

Tanken på ett försäkringsråd under en eller annan form är icke ny för

vårt land. Dock har något mera fullständigt förslag i förevarande

hänseende endast av arbetarförsäkringskommittén i dess år 1888 avgivna

betänkande blivit framlagt. Enligt detta förslag skulle inrättas ett särskilt

råd (sid. 93) med uppgift att med uppmärksamhet följa riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, övervaka efterlevnaden av hithörande författningar

samt föreslå åtgärder till avhjälpande av brister i lagstiftningen ävensom

för vidare utveckling av densamma. I den proposition till 1902

års riksdag, som avsåg inrättandet av riksförsäkringsanstalten, föreslogs

jämväl inrättandet av ett arbetarförsäkringsråd i ändamål att inom ramen

av anstaltens organisation åt de försäkrade och deras arbetsgivare bereda

tillfälle att deltaga och yttra sig; detta råd skulle bestå av fem av

arbetsgivare och fem av arbetare efter vissa grunder valda representanter.

Vid behandlingen av frågan inom riksdagen uttalades från många håll

sympatier för förslagets syfte, och förslaget bifölls även av andra kammaren,

men avslogs av första kammaren, väsentligen med hänsyn till

beskaffenheten av vissa detalj bestämmelser. Åven riksförsäkringsanstalten

har i sitt meranämnda utlåtande av år 1908 föreslagit tillsättande av

ett arbetarförsäkringsråd med allenast rådgivande befogenhet, bestående

av tio ledamöter, som skulle tillsättas av regeringen; medlemmarne skulle

utgöras av en yrkesinspektör, en bergmästare, fyra arbetsgivare och fyra

arbetare. I kommerskollegii utlåtande av år 1909 avstyrktes för det

närvarande införandet av en dylik institution, enär grundvillkoret härför

vore genomförandet av obligatorisk försäkring.

Det torde i detta sammanhang även få erinras om, att i vårt land

behovet av dylika av särskilt intresserade eller sakkunniga personer sammansatta

rådsinstitutioner gjort sig gällande på en del andra med förevarande

lagstiftnings område mer eller mindre besläktade verksamhets

-

100

ALLMÄN MOTIVERING. RÅDETS ÖVRIGA UPPGIFTER.

områden. Sålunda finnes vid socialstyrelsens sida ett av arbetsgivare,

arbetare och andra på olika områden sakkunniga personer sammansatt

socialt råd, vars medlemmar utses av Konungen för tre år i sänder, och

vars förhandlingar ledas av socialstyrelsens chef. Rådets uppgift är

att avgiva yttrande och förslag i ärenden, som hänskjutas till dess

prövning, ävensom att i övrigt tillhandagå med upplysningar och praktiska

uppslag. Vid behandling av vissa frågor förstärkes socialstyrelsen

med två socialfullmäktige, av vilka eu är representant för arbetsgivare

och en representant för arbetare. Jämväl inom pensionstyrelsen har man

sökt tillgodose motsvarande behov genom inrättande av en sakkunnigeinstitution

med fyra av Konungen utsedda ordinarie ledamöter jämte

en tillsvidare förordnad särskild ledamot. Åven medicinalstyrelsen har

numera vid sin sida ett antal särskilt sakkunniga, som utgöra styrelsens

vetenskapliga råd. Inom järnvägsstyrelsen har behovet av lekmannaelement

tillgodosetts genom inrättande av järnvägsrådet o. s. v.

Av redogörelsen för den utländska lagstiftningen framgår emellertid,

att de i utlandet befintliga myndigheterna av förevarande art i ett

ganska viktigt avseende skilja sig från de motsvarande institutioner, som

i vårt land införts på en del områden. Medan nämligen de svenska

institutionerna, vare sig de benämnas råd, fullmäktige eller sakkunnige,

äro under vissa former inordnade i det ämbetsverk, vars verksamhet de

skola understödja, i det att t. ex. rådsmedlemmarne antingen deltaga i

vissa av styrelsens sammanträden eller ock hålla egna sammanträden

under ledning av ämbetsverkets chef, så intaga däremot de utländska

rådsinstitutionerna, i likhet med det av kommittén föreslagna försäkringsrådet,

en fullt fristående ställning och äro i regel att anse såsom i vissa

avseenden överordnade försäkringsanstalten. Därigenom att även försäkringsrådet

skulle bliva en självständig myndighet, komme också dess utlåtanden

och förslag att erhålla större betydelse än under andra förhållanden.

Kommittén anser sig slutligen böra framhålla, att ett försäkringsråd

med den av kommittén föreslagna sammansättningen även skulle kunna

bliva en lämplig överinstans för avgörande av tvister rörande frågor tillhörande

sjukförsäkringens eller den allmänna pensionsförsäkringens områden,

för vilket ändamål dock någon utvidgning eller tillökning i dess

arbetskrafter skulle bliva behövlig och kunna åstadkommas t. ex. genom

införlivande med rådet av de på dessa områden redan förefintliga sakkunnigeinstitutionerna

eller genom tillförande av särskilda arbetskrafter.

Rådet skulle sålunda kunna växa ut till att bliva ett gemensamt organ

för samtliga sociala försäkringsinstitutioner i vårt land och därigenom

ALLMÄN MOTIVERING.

OMKOSTNADER FÖR RÅDET.

101

även kunna verka för en närmare förening mellan de olika försäkringsgrenarna

i den mån en sådan förening kan vara genomförbar.

Då det är av vikt att erhålla någon föreställning om de särskilda

kostnader, som skulle erfordras för försäkringsrådets verksamhet, har

kommittén ansett sig böra försöka en uppskattning av dessa kostnader.

Såsom i det föregående angivits, skulle rådets uppgift vara dels

att fungera såsom sista instans vid avgörande av tvister rörande ersättningar,

försäkringsavgifter m. m. och dels att vara organ för åstadkommande

av nödig samverkan med arbetsgivarne och arbetarne samt att i

övrigt med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling

och verka för införande av nödiga förbättringar.

Om också den allmänna karaktären av rådets arbeten kan anses

given genom arten av de uppgifter, som sålunda skulle tillkomma detsamma,

så är det dock för närvarande svårt att avgiva något bestämt uttalande

rörande hela omfattningen av rådets verksamhet. Härför skulle nämligen

vara erforderligt att hava någon säkrare föreställning om mängden av de

olika ärenden, som skulle komma under rådets behandling, och i sådant

avseende erbjuder hittills vunnen erfarenhet i vårt land ingen, och erfarenheten

från utlandet endast ofullkomlig ledning.

Beträffande tvistefrågornas art, finner man av den utländska statistiken,

att antalet ersättningsfrågor utgjorde: i Tyskland år 1912

80 procent av samtliga besvär till riksförsäkringsämbetet, i Holland

samma år 77 procent av besvären hos besvärsråden, samt år 1913

i Norge 89 procent av besvären till appellkommissionen.

Antalet tvister om ersättningen är således, såsom ock naturligt

är, övervägande. Däremot är statistiken otillräcklig för bedömande av

förhållandet mellan antalet av de av försäkringsinrättningarna fattade

besluten och antalen av de beslut, som blivit föremål för besvär. Endast

den tyska statistiken lämnar någon verklig ledning i detta avseende,

enär i denna statistik båda dessa antal finnas uppgivna. Sålunda överklagades

hos de närmast högre och egentliga instanserna (överförsäkringsämbetena)

år 1912 av omkring 425,000 överklagbara, av de tyska försäkringsbärarne

meddelade beslut (industri, sjöfart och jordbruk, 24 V*

miljoner försäkrade) ej mindre än omkring 135,000, d. v. s. 32 % eller

nära en tredjedel. För övriga länder med försäkringsplikt har man

endast uppgifter om antalen anförda besvär, men icke om antalen överklagbara

beslut. Enligt dessa uppgifter utgjorde under 1912 eller 1913

antalen hos närmaste instans anförda besvär: i Neder-österrike (industri

Omkostnader

för rådet.

102

ALLMÄN MOTIVERING. OMKOSTNADER FÖR RÅDET.

och motorjordbruk, 440,000 årsarbetare) 3,330, i Norge (industri, 184,000

årsarbetare) 933, i Holland (industri, 650,000 årsarbetare) 1,830 o. s. v.

Såsom redan antytts, är det icke möjligt att, med något slags anspråk

på noggrannhet, kunna med ledning av den utländska erfarenheten på

förhand angiva, huru motsvarande förhållanden skulle komma att gestalta

sig i vårt land. Jämför man i de olika länderna antalen anförda besvär

med antalen försäkrade, antalen anmälda olycksfall och antalen ersättningsberättigade

fall, och tager man tillika hänsjm till olikheterna

beträffande karenstidens längd och den tid försäkringsverksamheten pågått,

synes man emellertid kunna draga den slutsatsen, att i länder, där

ersättningarna bestämmas av ett statens ämbetsverk, såsom i Holland

och Norge, tvister förekomma i avsevärt mindre utsträckning än t. ex. i

Tyskland, där försäkringen ombesörjes av arbetsgivareföreningar. Av

den omständigheten, att försäkringen enligt kommitténs förslag skulle

kunna äga rum ej endast i riksförsäkringsanstalten utan även i arbetsgivarbolag,

torde man därför kunna sluta sig till, att förhållandena sannolikt

skulle bliva mera gynnsamma än t. ex. i Tyskland, men däremot

ogynnsammare än i Holland, i vilket land, trots den korta karenstiden

av endast en dag (liksom enligt kommitténs förslag) antalet anförda

besvär är anmärkningsvärt lågt. Denna mening kan i viss mån även

anses bekräftad genom det förhållandet, att, vad vårt land beträffar,

ersättningstvister endast undantagsvis förekommit angående riksförsäkringsanstaltens

beslut i dylika frågor. Vidare är att märka, att

antalet tvister under en tid framåt måste växa, alldenstund frågor om

jämkning i redan beslutade livräntor under den närmaste tiden, innan

jämvikt hunnit inträda, måste förekomma i allt större antal. Däremot

torde, innan ännu grunderna för lagens tillämpning hunnit närmare

fastslås, under försäkringens första tid, tvister om de olika verksamheternas

fördelning i farlighetsklasser, avgiftsskyldighet m. in. något

oftare förekomma än sedermera.

Man synes därför kunna utgå från, att försäkringen i vårt land i

förevarande avseende skulle komma att intaga en mellanställning mellan

den holländska och den tyska försäkringen; och har kommittén för sin

del trott sig kunna antaga, att antalet besvär till försäkringsrådet skulle,

för de första åren av dess verksamhet, kunna uppskattas till omkring

5,000 om året, vilket antal, såsom ovan nämnts, dock under en viss

övergångstid efter hand skulle komma att ökas.

Omkostnaderna för för säkring srådets verksamhet torde, åtminstone för

den första tiden, kunna beräknas till omkring 120,000 kronor om året.

Såsom ordinarie ledamöter hava därvid förutsatts en chef eller ordförande

ALLMÄN MOTIVERING. RIKS FÖRSÄKRING 8 ANSTALTEN. 103

med justitieråds eller något högre avlöning och tre råd, vardera med

byråchefs eller hovrättsråds avlöning, och vilka själva skulle föredraga

svårare mål. För övriga sakkunniga ledamöter, såsom läkare, försäkringstekniker,

representanter för arbetsgivare och arbetare, ävensom för övriga

sakkunnige inom särskilda verksamhetsområden torde arvoden jämte reseoch

traktamentskostnader böra beräknas. De för de enklare målens

beredning erforderliga föredragande böra, åtminstone till en början, kunna

tillsättas allenast på förordnande. Slutligen tillkomma kostnader för lokal

och expenser, samt, liksom i fråga om riksförsäkringsanstalten, utgifter för

resor, som någon gång kunna ifrågakomma, då skadad arbetare antingen

måste undersökas å ort och ställe eller ock själv infinna sig för närmare

undersökning av rådets läkare.

Riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet på grund av 1901

års lag omfattar för närvarande omkring 8,500 arbetsgivare, väsentligen

hörande till industrien, med sammanlagt omkring 135,000 arbetare, men

skulle, därest kommitténs förslag blir genomfört, komma att erhålla en vida

större omfattning. Såsom å sid. 112 och 113 anföres, torde man nämligen

böra anslå hela antalet arbetsgivare, som skulle falla under lagen,

till omkring 300,000 med sammanlagt omkring 1,350,000 arbetare.

Huru många av dessa arbetare skulle komma att försäkras i arbetsgivarbolag

låter sig naturligtvis ej på förhand bestämmas, men torde man

i allt fall kunna antaga, att åtminstone tre fjärdedelar, således minst

omkring en million arbetare, skulle komma att försäkras i riksförsäkringsanstalten.

Givetvis förutsätter en dylik utvidgning av anstaltens verksamhet

en i vissa avseenden genomgripande omorganisation av anstalten ävensom

en betydlig tillökning av dess arbetskrafter. Kommittén har emellertid

icke ansett sig böra uppgöra en fullständig plan för anstaltens organisation,

då det härför erforderliga arbetet skulle vållat avsevärt uppskov

med kommitténs arbete för uppgörande av lagförslaget, utan inskränker

sig kommittén här till att i största allmänhet angiva några av de omständigheter,

som måste medföra förändring eller ökning av riksförsäkringsanstaltens

hittillsvarande verksamhet.

Ökningen i riksförsäkringsanstaltens arbete kommer naturligtvis i

första hand att bero på den betydliga tillökningen av försäkringens omfattning.

Emellertid skulle ökningen av anstaltens arbetskrafter tydligen

icke behöva vara proportionsvis lika betydande som ökningen av antalet

försäkrade m. m., och särskilt gäller detta i fråga om antalet befattningar

av mera kvalificerad art. Arbetet inom riksförsäkringsanstalten

Riksför

säkrings

anstalten.

104

ALLMÄN MOTIVERING. RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTEN.

kommer dock att väsentligt ökas även därigenom, att ersättningsbelopp

och premier hädanefter skulle komma att beräknas efter den försäkrades

arbetsförtjänst och icke, såsom hittills, efter vissa för alla försäkrade lika,

i lagen angivna belopp. A andra sidan torde anstaltens arbete komma

att väsentligt minskas genom den i förslaget genomförda grundsatsen,

att arbetsgivaren, där han ej tagit försäkringen i arbetsgivarbolag, skall

anses utan vidare hava tagit försäkringen i anstalten, i följd varav arbetsgivaren

skulle befrias från att i vanlig ordning anmäla sig

till försäkring, och anstalten således ej behöva för varje försäkring utfärda

försäkringsbrev m. m. Genom lämpliga anordningar beträffande

försäkringsavgifternas erläggande, skulle ävenledes mycket arbete föranstalten

kunna inbesparas.

Vidare skulle enligt kommitténs förslag, utöver den egentliga försäkringsverksamheten,

tillkomma ett för anstalten hittills jämförelsevis

nytt verksamhetsområde, nämligen omhänderhavandet och bearbetningen

av olycksfallsstatistiken. För närvarande ombesörjes, som bekant, den allmänna

olycksfallsstatistiken av socialstyrelsen, ett förhållande, som kunde

hava skäl för sig, så länge riksförsäkringsanstaltens verksamhet, såsom

för närvarande är fallet, endast omfattar omkring en tredjedel av de arbetare,

å vilka gällande lag äger tillämpning, och så länge karenstiden

utgör sextio dagar, vilken sistnämnda omständighet medför, att allenast

en bråkdel av olycksfallen föranleda utgivande av ersättning enligt lagen

och sålunda komma under anstaltens prövning. Förhållandet blir tydligen

ett helt annat, då anstaltens klientel mångdubblas och anstalten kommer att

omhändertaga de allra flesta olycksfallen redan från första dagen efter det

de inträffat. Genom anmälningarna om olycksfallen och övervakandet

av de skadade kommer hela det statistiska materialet så att säga av sig

självt och direkt att inflyta till anstalten, enär, beträffande arbetsgivarbolagen,

till vilka även statistiskt material inkommer, dessa bolag (28 §)

skulle hava att komplettera anstaltens statistik med sin egen. Det är

därjämte uppenbart, att bearbetningen av det statistiska materialet måste

tillkomma riksförsäkringsanstalten av den anledningen, att anstalten skulle

hava, icke allenast att med ledning av detsamma bestämma och, i den

mån erfarenheten därtill föranleder, justera indelningen i farlighetsklasser

samt bestämma försäkringsavgifternas storlek för sina egna försäkringar,

utan även att skapa en fast grundval för arbetsgivarbolagens verksamhet

i motsvarande hänseende, ävensom, och icke minst, för försäkringsrådets

avgöranden. Åven om man av någon anledning skulle önska

att åt socialstyrelsen fortfarande behålla någon del av förevarande verksamhet,

skulle riksförsäkringsanstalten på grund av beskaffenheten av

sina åligganden, för vinnande av det ändamål, som med försäkringen

ALLMÄN MOTIVERING. RIKSFÖKSÄKRINGS ANSTALTEN.

105

avses, vara nödsakad att fullt självständigt sammanfatta och bearbeta

lida det ifrågavarande statistiska materialet.

Åven verksamheten av de ombud, vilka av riksförsäkringsanstalten

för närvarande till ett antal av omkring 400 användas till biträde vid

försäkringens övervakande och handhavande i orterna, skulle enligt

det nya förslaget komma att erhålla en förändrad karaktär. För närvarande

äro nämligen dessa ombud i viss mån även att betrakta såsom

agenter för anstalten vid konkurrensen med de enskilda bolagen och vid

anstaltens bemödanden att förmå icke försäkrade arbetsgivare att utbyta

sin ersättningsplikt mot försäkring i anstalten. De med denna uppgift

förenade åligganden komma enligt det nya förslaget väsentligen att upphöra,

vilken omständighet skulle medföra en avsevärd minskning i ombudens

arbete. Å andra sidan måste dock dessa ombuds verksamhet i

fråga om försäkringens handhavande i orterna bliva mera omfattande än

hittills i följd därav, att försäkringen hädanefter skulle bliva obligatorisk

och därför en var arbetsgivare måste tillhållas att uppfylla sina

skyldigheter, ävensom i följd därav, att karenstiden så gott som helt

och hållet skulle bortfalla, och de skadade därför redan från början

måste övervakas. Därjämte böra ombuden vara skyldiga att i möjligaste

mån biträda arbetare eller hans efterlevande med upplysningar och råd

för utbekommande av ersättning, anförande av besvär o. d. Det är

vidare tydligt, att ombudens antal måste ökas.

Till sist torde även böra framhållas, att de direkta kostnaderna för

förvaltningen därigenom skulle komma att minskas, att enligt det nya

förslaget erforderlig läkarvård jämte läkemedel och således även läkarundersökning

ingår såsom en del av ersättningen till den skadade och

kostnaden härför således inräknas i försäkringsavgiften.

Ehuru, såsom nämnts, kommittén, för att icke fördröja avslutningen

av sitt arbete, icke kunnat avgiva ett detaljerat förslag till förvaltningens

ordnande, har kommittén dock, med hänsyn till de i 16 § av förslaget

givna bestämmelser rörande arbetsgivarnes bidrag till förvaltningskostnaderna,

måst bilda sig en allmän föreställning om dessa kostnaders

sannolika storlek.

För riksförsäkringsanstalten skulle huvudposterna i avrundade tal

komma att uppgå till ungefär följande belopp:

Generaldirektör och sju byråchefer.............................. 70,000 kr.

Övriga tjänstemän, läkare och biträden .................... 250,000 »

Ombud....

Expenser

250.000 »

160.000 »

eller tillsammans omkring 730,000 kronor.

Ålderdomsförsäkringskommittén. V.

14

106

ALLMÄN MOTIVERING. RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTEN.

Härtill komma kostnaderna för ersättningarnas utbetalande, vilket

för närvarande sker genom postverket.

De årliga kostnaderna, utom för ersättningarnas utbetalande, uppgå

för närvarande för riksförsäkringsanstalten till omkring 200,000

kronor.

Den nu angivna summan av 730,000 kronor för de ungefärliga förvaltningskostnaderna

för riksförsäkringsanstalten, med minst omkring

en million försäkrade arbetare, kan möjligen synas väl hög för den,

som icke är närmare förtrogen med förevarande förhållanden. En jämförelse

med motsvarande kostnader i vissa andra länder med försäkringsplikt,

vid vilken jämförelse dock kostnaderna för instansmyndigheterna

utelämnas, torde därför ej sakna betydelse.

För Tyskland beräknades de egentliga förvaltningskostnaderna för

samtliga yrkesföreningar för industri, sjöfart och jordbruk under år 1913

till 16,800,000 kronor. Då antalet försäkrade personer (av vilka en

avsevärd del icke äro årsarbetare) samma år utgjorde omkring 24,700,000,

kan man för varje försäkrad person i genomsnitt beräkna en förvaltningskostnad

av 68 öre. Använder man denna beräkningsgrund i fråga

om kostnaderna för riksförsäkringsanstalten i dess nya form med omkring

en million försäkrade personer, kommer man till en siffra av omkring

680.000 kronor, motsvarande den ovan för anstalten beräknade summan av

730.000 kronor. Därvid bör dock märkas, att de tyska yrkesföreningarne

i följd av den långa karenstiden (13 veckor) äro befriade från att taga befattning

med alla de mindre olycksfallen, vilkas antal utgör omkring 80 %

av antalet anmälda olycksfall, ävensom att en del av riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, huvudsakligen bearbetningen av olycksfallsstatistiken, icke

åligger föreningarna. Av betydelse är även, att man i Tyskland i ganska

stor omfattning begagnar sig av oavlönad arbetshjälp genom användande

av »Ehrenämter)). I Holland hava förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsbanken

ställt sig synnerligen höga, och uppgingo under år 1912 till

icke mindre än 2,030,000 kronor. Antalet försäkrade personer (industrien)

utgjorde 650,000. För Norge uppgingo omkostnaderna för riksförsäkringsanstalten

år 1913 till 354,000 kronor för ett antal försäkrade

av omkring 320,000, däri inräknade ej mindre än 90,000 fiskare. Förvaltningskostnaderna

för den nederösterrikiska försäkringsanstalten i Wien,

med 645,000 försäkrade (industri och motorjordbruk) uppgingo till 810,000

kronor, o. s. v.

Av denna jämförelse synes man kunna draga den slutsatsen, att

den av kommittén för riksförsäkringsanstaltens verksamhet beräknade

årliga kostnaden av 730,000 kronor icke torde vara för högt tilltagen.

ALLMÄN MOTIVERING. BIDRAG TILL FÖRVALTNINGSKOSTNADERNA. 107

Då kommittén ändock trott sig kunna antaga, att kostnaden åtminstone

under en avsevärd tid framåt skulle kunna hållas inom den av kommittén

angivna gränsen, så har detta till icke oväsentlig del berott

på, att kommittén, såsom ovan antytts, ansett sig genom sitt förslag i

vissa avseenden hava möjliggjort förenklingar, som böra kunna leda till

en minskning av de eljest erforderliga kostnaderna.

I de länder, där försäkringsplikt införts och försäkringen handhaves

av anstalter, som på grund av lagstiftningen inrättats, bestridas

förvaltningskostnaderna visserligen i regel till större delen av arbetsgivarne,

men en avsevärd del av kostnaderna utgår vanligen av statsmedel.

Härigenom beredes arbeisgivarne en fördel, som utgör en slags

ersättning för tvånget att försäkra sig på föreskrivet sätt. I länder

med ersättningsplikt eller i vilka försäkringsplikt med full valfrihet i

fråga om försäkringsanstalt är rådande, få däremot arbetsgivarne bära

bördan icke allenast av ersättningarna utan även av de kostnader, som

i övrigt föranledas av lagstiftningen eller av försäkringen i enskilt bolag;

där en statsanstalt för frivillig försäkring inrättats, bestridas dock omkostnaderna

för anstaltens verksamhet åtminstone till någon del av statsverket.

Sålunda bäras i Tyskland samtliga kostnader för yrkesföreningarna

av arbetsgivarne själva. Kostnaderna för försäkringsämbetena, d. v. s.

för instansmyndigheterna bestridas i huvudsak av statsmedel. I Österrike

bestridas ävenledes samtliga förvaltningskostnader och därutöver jämväl

kostnaderna för skiljedomstolarna helt och hållet genom försäkringspremierna.

Förvaltningskostnaderna för den holländska riksförsäkringsbanken

bestridas till omkring 60 % av arbetsgivarne och till 40 % av

staten; kostnaderna för besvärs- och tillsynsråden bäras däremot helt av

staten. Kostnaderna för den schweiziska försäkringsanstalten bäras till

hälften av arbetsgivarne och till hälften av staten. Den norska riksförsäkringsanstaltens

förvaltning bestrides helt och hållet av statsmedel,

utom att ombudens verksamhet till hälften bekostas av kommunerna,

o. s. v. Vad Sverige angår, bestridas, som bekant, kostnaderna för riksförsäkringsanstalten

för närvarande av statsmedel.

Då det nu för vårt land skulle gälla en så betydande utvidgning

av olycksfallslagstiftningen, att kostnaderna för riksförsäkringsanstalten

skulle ökas från omkring 200,000 till 730,000 kronor, vartill

skulle komma 120,000 kronor för försäkringsrådet, synes man kunna

ifrågasätta, huruvida hela denna nya kostnad i sin helhet bör åläggas

statsverket, eller om man ej, efter utlandets exempel, skulle kunna lägga

Bidrag till

förvaltningskostnaderna.

108 ALLMÄN MOTIVERING. BIDRAG TILL FÖRVALTNINGSKOSTNADERNA.

en del av den ökade kostnaden på försäkringsavgifterna d. v. s. på

arbetsgivarne.

För sin del har kommittén anslutit sig till den meningen, att

arbetsgivarne böra lämna bidrag till förvaltningen. Åven om man icke

tager hänsyn till utländska förhållanden i detta avseende, synes eu dylik

fordran icke vara obillig. Hade lagstiftningen, såsom för närvarande

är fallet, grundats på ersättnings- i stället för försäkringsplikt, skulle

arbetsgivarne, om man bortser från riksförsäkringsanstalten, fått själva

bära de nödiga omkostnaderna, ej mindre där försäkringen tagits i

enskilda bolag, än även där arbetsgivaren själv övertagit ansvaret

för ersättningen. Och om, såsom kommittén föreslagit, lagstiftningen

grundas på försäkringspliktens princip men med möjlighet att taga försäkringen

i arbetsgivarbolag, skulle de arbetsgivare, som taga försäkringen

i sådant bolag, hava att bära hela kostnaden för bolagets

förvaltning. Därjämte skulle genom försäkringsrådets inrättande kostnaderna

för rättegångar om ersättningens storlek m. m. alldeles bortfalla

och tillika sörjas för, att möjligast enhetliga principer för ersättningarnas

bestämmande skulle komma att följas i alla försäkringsinrättningar.

Vid övervägande av frågan, med vilken andel arbetsgivarne böra

deltaga i de förevarande kostnaderna, har kommittén, med hänsyn till

storleken av motsvarande kostnader för arbetsgivarne i andra länder,

funnit billigt, att, såsom bidrag till förvaltningskostnaderna, skulle bestämmas

en tilläggsavgift för varje försäkring till belopp av omkring

fem procent av försäkringsrisken eller nettopremien, dock beräknad utan

hänsyn till avdrag, som angivas i 11 §. Denna sistnämnda bestämmelse

är av betydelse för att hindra den minskning i tilläggsavgifternas beräknade

belopp, som eljest kunde uppkomma därigenom, att arbetsgivare,

som kunna ställa erforderlig säkerhet enligt 15 §, försäkrade arbetarne

under sådana förhållanden, att de kontanta ersättningarna direkt bestredes

av arbetsgivarne, medan försäkringsinrättningen själv endast hade

att ombesörja de skadades vård och förvaltningen i övrigt, i vilket fall

försäkringsavgifterna tydligen skulle bliva vida mindre, än om försäkringen

i sin helhet tagesvi försäkringsinrättningen, men kostnaderna för

förvaltningen förbliva i huvudsak oförändrade.

De erforderliga bestämmelserna om dessa tilläggsavgifter hava intagits

i 16 §, och göres därvid åtskillnad mellan försäkringar i riksförsäkringsanstalten

och försäkringar i arbetsgivarbolag. För de förra försäkringarna

bestämmes avgiften för varje fall till fem procent av försäkringsavgiften

för försäkringen i sin helhet, och skola de båda avgifterna

ALLMÄN MOTIVERING. BIDRAG TILL FÖRVALTNINGSKOSTNADERNA. 109

erläggas tillsammans, varefter tilläggsavgifterna inlevereras till statsverket

på sätt därom särskilt förordnas. Beträffande arbetsgivarbolagen

har för enkelhetens skull föreslagits, att det ifrågavarande bidraget,

vilket i dessa fall ej benämnes »tilläggsavgift», skulle erläggas av varje

bolag självt på en gång, så snart räkenskapsåret gått till ända och

bolaget efter räkenskapernas avslutande kan fullständigt beräkna försäkringsavgifterna

för året. Bidraget skulle i dessa fall utgöra fem

procent av summan av dessa försäkringsavgifter, ävenledes beräknade

utan hänsyn till avdrag enligt 11 §, samt, för att uppväga ränteförlusten

i följd av det sena erläggandet av bidraget, beräknas utan avdrag för

förvaltningstillägg.

Kommittén har således utgått från, att det ifrågavarande förvaltningsbidraget,

under i övrigt lika förhållanden, skulle bliva ungefär lika

stort, vare sig arbetaren är försäkrad i riksförsäkringsanstalten eller försäkringen

tagits i ett arbetsgivarbolag. Dock får man därvid tänka sig,

att genom förvaltningsbidraget för försäkringar i arbetsgivarbolag i första

hand lämnas bidrag till kostnaden för försäkringsrådet, då genom inrättandet

av denna särskilda instans arbetsgivarne befrias från de kostnader

och obehag, som åtfölja tvistefrågors dragande inför allmän domstol,

och då, efter utländsk erfarenhet att döma, de till rådet hänskjutna

tvisterna i proportionsvis avsevärt större omfattning torde komma att

röra beslut av bolagen än beslut av riksförsäkringsanstalten. Någon del

av bidraget för dessa bolag får även tänkas såsom bidrag till uppehållande

av riksförsäkringsanstaltens arbete för åstadkommande av det

nödiga statistiska underlaget för premiernas bestämmande och till dess

verksamhet i övrigt för befrämjande av det gemensamma ändamålet.

Genom att, i fråga om utgörande av förvaltningsbidraget, sålunda i

huvudsak likställa försäkringarna i riksförsäkringsanstalten med försäkringarna

i arbetsgivarbolagen rubbas icke det nuvarande förhållandet

med avseende å konkurrensförmågan mellan de olika försäkringsinrättningarna,

då ju för närvarande arbetsgivarbolagen hava att, förutom

nettopremierna, vilka även gälla för riksförsäkringsanstalten, jämväl

upptaga tillskott till dessa premier för att täcka förvaltningen, och då,

enligt förslaget, det föreslagna bidraget skulle komma att i båda fallen

på ungefär motsvarande sätt öka premierna.

Genom tilläggsavgifterna för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten

och genom bidragen från arbetsgivarbolagen skulle komma att bestridas

minst 450,000 kronor (sid. 113) eller något mer än hälften av totalkostnaden

850,000 kronor (nämligen 730,000 för riksförsäkringsanstalten

Yrkes

fördelning.

Belastning.

110 ALLMÄN MOTIVERING. YRKESFÖRDELNING. BELASTNING.

och 120,000 för försäkringsrådet). Förhållandet mellan arbetsgivarnes

och statens bidrag till förvaltningen skulle således bliva ungefär detsamma

som i Holland och Schweiz. I enligt härmed skulle för statens

del återstå att täcka ett årligt belopp av högst 400,000 kronor, eller

högst 200,000 kronor mer än för närvarande utgives till bestridande av

förvaltningskostnader för riksförsäkringanstalten.

För att erhålla någon kännedom om storleken av det årliga belopp,

som dels under benämningen »tilläggsavgifter» för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

och dels från arbetsgivarbolagen skulle inflyta såsom

bidrag till förvaltningskostnaderna, måste man, då dessa bidrag skulle

utgöra omkring 5 % av nettopremierna, även söka skaffa sig kännedom

om dessa premiers årliga belopp. l)å åter nettopremien är beroende

av verksamhetens eller yrkets mer eller mindre farliga beskaffenhet,

är kännedomen om de försäkrades antal och fördelning ä olika yrken

av betydelse för ändamålet. Härigenom skulle man även vinna en föreställning

angående omfattningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhetsområde.

Då emellertid statistiska centralbyråns yrkesstatistik för år 1910

ännu icke är färdig, har man måst åtnöja sig med det material, som

stod till buds vid utarbetandet av förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring

(Del II sidd. 37 och följ.), jämte de statistiska data, som i

fråga om vissa yrkesgrupper under senare tid blivit tillgängliga. För

den uppgift, som föreligger, äro lyckligtvis noggrannare data ej av

nöden, utan gäller det huvudsakligen att ej beräkna tillläggsavgifternas

belopp för högt, och kan man därför åtnöja sig med ungefärliga uppskattningar.

Enligt 1900 års befolkningsstatistik kan man antaga följande fördelning

i runda tal av de personer (av kvinnorna äro de allra flesta

ogifta) över 15 år, som skulle komma att omfattas av försäkringen enligt

kommitténs förslag och tillika i huvudsak kunna antagas vara årsarbetare.

Jordbruk (statare, tjänare o. d.)

Industri (inkl. förmän)..................

Hantverk ..........................................

Handel...............................................

Sjöfart (inkl. inrikessjöfart och

Tjänare utom jordbruket ............

Post, telegraf, järnvägar..............

Övrig allmän tjänst......................

........ 100,000

män

76,000

kvinnor

......... 206,000

»

46,000

»

......... 43,000

»

2,000

»

......... 20,000

»

8,000

»

kåre) 30,000

»

—

»

......... 31,000

»

106,000

»

......... 25,000

»

2,000

»

......... 24,000

»

15,000

»

ALLMÄN MOTIVERING. YRKESFÖRDELNING. BELASTNING. 111

Härtill komma 150,000 manliga och 31,000 kvinnliga arbetare, vilka

betecknas såsom »jordbruksarbetare», »järnvägsarbetare», in. m. eller ock

endast såsom »arbetare». Därjämte torde någon del av »jordtorparne»

även komma att omfattas av försäkringen. Flertalet av dessa arbetare

äro antagligen egentliga jordbruks-, industri- eller liantverkBarbetare, ehuru

fullständig yrkesbeteckning felas, men då ganska många av dem torde

tillhöra säsongarbetarnas kategori, har för säkerhetens skull för dem beräknats

kortare arbetstid än för helårsarbetare.

Slutligen har man den talrika klassen av familjemedlemmar, som

utgjordes av följande grupper:

Hemmansägares hemmavarande barn och

inägar............................................................ 136,000 män 119,000 kvinnor

Övriga jordbrukares hemmavarande barn

och mågar................................................... 88,000 » 81,000 »

Övriga familjemedlemmar inom jordbruket

............................................................ 20,000 » 43,000 »

Familjemedlemmar inom övriga yrken... 111,000 » 197,000 »

Av dessa inalles 355,000 män och 440,000 kvinnor äro naturligtvis

de flesta hemmavarande barn, och äro i denna egenskap till allra största

delen uteslutna från den obligatoriska försäkringen enligt förslaget. Ett

mindre antal bland dem skulle dock komma att falla under försäkringen,

nämligen sådana andra familjemedlemmar än de egna barnen, som i

själva verket äro att anse såsom tjänare, gesäller eller dylikt. För sistnämnda

kategori har antagits ett antal av runt 30,000 män och 70,000

kvinnor, huvudsakligen inom jordbruket.

För minderåriga »arbetare» mellan 12 och 15 års ålder har antagits

20,000 gossar och 20,000 flickor, eller omkring en niondel av befolkningen

inom denna åldersgrupp.

Med nu anförda siffror såsom utgångspunkter, och med hänsyn till

förändringarna i folkmängden och yrkesfördelningen under tiden efter år

1900, i den män dessa förändringar kunnat bestämmas med tillhjälp av

senare undersökningar, hava nedan i runda siffror angivna antal personer

inom de olika huvudgrupperna antagits motsvara den sannolika

fördelningen omkring år 1917 av dem, som skulle vara obligatoriskt

försäkrade, därest kommitténs förslag då blivit förverkligat. Personantalen

angivas i tusental, varjämte bredvid varje antal angives den ungefärliga

årliga medelnettoavgiften (i allmänhet, med hänsyn till den föreliggande

uppgiftens beskaffenhet, här lågt beräknad) för försäkringen

ävensom avgiftssumman, uttryckt i tusental kronor:

112 ALLMÄN MOTIVERING. YRKESFÖRDELNING. BELASTNING.

M ä n.

Kvinnor.

Antal.

Medel-

avgift.

Summa

avgifter.

Antal.

Medel-

aygift.

Summa

avgifter.

Jordbruk (tjänare)....................................

80

6 kr.

480

60

3

kr.

180

Industri ................................................

360

14 »

5,040

80

3

»

240

Hantverk ..............................................

50

5 »

250

10

2

»

20

Handel .................................................

40

5 »

200

30

2

»

60

Sjöfart.................................................

30

15 »

450

—

—

—

Tjänare utom jordbruket...........................

40

5 >»

200

no

2

»

220

Post, telegraf, järnvägar...........................

60

5 »

300

10

2

»

20

Övrig allmän tjänst.................................

30

2 »

60

30

1

»

30

Arbetare av obestämt yrke........................

150

8 »

1,200

30

3

»

90

Familjemedlemmar ..................................

30

2 »

60

70

1

»

70

Minderåriga, 12—15 år ...........................

20

1 »

20

20

1

»

20

Summa

890

—

8,260

450

950

Enligt denna uppskattning skulle försäkringen komma att omfatta

omkring 900,000 män och 450,000 kvinnor, eller tillsammans omkring

1,350,000 »arbetare» av olika slag.

Summan av nettoavgifterna skulle, för år räknat, komma att uppgå

till 8,260,000 eller till runt åtta och en kvarts millioner kronor för manliga

och till 950,000 eller till runt en million kronor för kvinnliga

arbetare, eller sammanlagt till mer än nio millioner kronor. ''Tilläggsavgifterna

(jämte bolagens bidrag) för bestridande av en del av förvaltningskostnaderna

hava i förslaget bestämts till fem procent av sistnämnda

belopp och kunna således antagas komma att uppgå till minst 450,000

kronor om året.

Antager man, att av »arbetare av obestämt yrke» ungefär hälften

utgöres av jordbruksarbetare och den andra hälften av industriarbetare,

och att »familjemedlemmar» väsentligen arbeta inom jordbruket och

»minderåriga» inom industrin, och hänför man arbetarne inom post, telegraf

och järnvägar — således även inom enskilda järnvägar — till gruppen

»övrig allmän tjänst», så kan man (efter ökning med tilläggsavgiften)

till följande ungefärliga belopp uppskatta årliga belastningen inom de

olika verksamhetsområdena i följd av den föreslagna försäkringen:

ALLMÄN MOTIVERING.

YRKESFÖRDELNING.

BELASTNING.

113

Jordbruket..............................

Industrien ...............................

Hantverket..............................

Handeln .................................

Sjöfarten.................................

Allmän tjänst........................

Tjänare utom jordbruket...

.............. 1,250,000 kronor,

.............. 6,500,000 »

............ 280,000 »

.............. 280,000 »

.............. 480,000 »

.............. 150,000 »

.............. 360,000 »

Summa 9,300,000 kronor.

Varav man finner, att industrien skulle komma att bära mer än

två tredjedelar av hela försäkringsbördan. En nedsättning, i enlighet

med förslaget av 1884 års arbetarförsäkringskommitté, av livräntan vid

helinvaliditet från det av förevarande kommitté föreslagna beloppet av

66 V» % av arbetsförtjänsten till 60 % av densamma, jämte motsvarande

nedsättning av vissa andra av de föreslagna ersättningarna, men med

bibehållande av förslaget om karenstidens inskränkning, skulle motsvara

en minskning av kostnaderna för industrien med omkring 600,000 kronor.

Ehuru den årliga avgiftssumman skulle komma att uppgå till ett så

betydande belopp som omkring 9 å 10 millioner kronor, och således till

mera än för den allmänna pensionsförsäkringen enligt kommitténs förslag

men till mindre än för samma försäkring enligt de av Riksdagen

i förslaget vidtagna ändringarna, kommer dock fondbildningen i förevarande

fall att bliva väsentligt mindre omfattande än vid den allmänna

pensionsförsäkringen. Enligt gjord uppskattning kan den slutliga fonden,

vid konstant folkmängd, antagas komma att uppgå till 200 å 250 och

i verkligheten till omkring 300 millioner kronor.

Antalet arbetsgivare, som skulle komma att omfattas av den föreslagna

lagstiftningen, kan icke med något som helst anspråk på noggrannhet

uppgivas. Efter en synnerligen osäker uppskattning, grundad

dels på kommerskollegii statistik rörande industri, hantverk, handel och

sjöfart och dels på förefintliga uppgifter angående storleken av brukningsdelarne

inom jordbruket och angående antalet tjänare, hava arbetsgivarne

ansetts kunna fördelas på ungefär följande sätt:

Jordbruket ungefär 100,000 arbetsgivare,

Industri och hantverk » 100,000 »

Handel och samfärdsel » 50,000 »

Övriga (merendels för tjänare) » 50,000 »

Summa 300,000 arbetsgivare.

Ålderdomsförsäkringskommittén. V.

15

114

ALLLMÄN MOTIVERING.

FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.

Försäkrings

avgifterna.

I detta sammanhang torde till sist ytterligare böra framhållas, att

en pålitlig statistik rörande ovan berörda förhållanden först kan vinnas

efter det lagen trätt i kraft och genom riksförsäkringsanstaltens statistiska

verksamhet. Såsom en synnerligen viktig produkt av denna

verksamhet skulle därvid bl. a. erhållas den fullständiga yrkes statistik,

som hittills icke kunnat ernås, men vilken från många håll med skäl

ansetts böra eftersträvas.

De avgifter, som erfordras för försäkring i riksförsäkringsanstalten

enligt kommitténs förslag, kunna beträffande den del, som avser den

kontanta ersättningen, med lätthet beräknas, om man känner dels den

avgift, som erfordras för försäkring enligt nu gällande lag av den 5

juli 1901, för korthets skull kallad lagpremien, dels den avgift, som

erfordras för att bereda ersättning av en krona för dag under de första

60 dagarna efter olycksfallet, eller den s. k. karenspremien.

Eftersom de ersättningar, som utgå enligt nu gällande lag samt

vid karensförsäkring, med tillräcklig noggrannhet överensstämma med

de ersättningar, som skulle utgå enligt kommitténs förslag, för det fall,

att den skadade haft en årlig arbetsförtjänst av 450 kr., så erhålles den

del av försäkringsavgiften, som avser den kontanta ersättningen enligt

kommitténs förslag och en årslön av 1,000 kr., genom att multiplicera

summan av lagpremien och karenspremien med 1,000 och dividera resultatet

med 450, d. v. s. genom att multiplicera nämnda summa med 2%.

Härtill skall läggas kostnaden för läkarvård och läkemedel, varefter slutsumman

höjes med 5 % motsvarande tilläggsavgiften (16 §).

Vad kostnaden för läkarvård och läkemedel under sjukdomstiden

angår, har det, vid undersökning av motsvarande förhållanden i vissa

andra länder ävensom av förhållandena vid några i vårt land inrättade

sjukhus, visat sig, att denna kostnad icke underskattas, om man

antager densamma motsvara en kontant ersättning av en krona om

dagen under sjukdomstiden. Införandet i kommitténs förslag av möjligheten

att vid lindrigare sjukdom kunna utgiva en »mindre sjukpenning»

medför i vissa fall någon ökning och i andra fall minskning i

kostnaden, och torde i allmänhet kunna anses vara utan inverkan i fråga

om totalkostnaden.

Vid en, med hänsyn till nu berörda omständigheter, företagen noggrannare

jämförelse mellan den sannolika premien för en årsförtjänst

av 1,000 kronor enligt kommitténs förslag och lagpremien med tilläggav

karenspremien, har det i fråga om samtliga undersökta slag av ar

-

ALLMÄN MOTIVERING.

FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.

115

betsföretag visat sig, att den förstnämnda premien är så gott som jämnt

2 ‘/a gånger så stor som samman av de sistnämnda båda premierna. Med

hänsyn till, att de allra flesta försäkringar i riksförsäkringsanstalten tagas

utan karenstid, och att även i de flesta arbetsavtal numera intagas bestämmelser

om att arbetsgivaren jämväl skall ansvara för olycksfallets

följder under karenstiden, giver det nyssnämnda förhållandet mellan

premien enligt kommitténs förslag och motsvarande premie enligt nuvarande

lag en riktigare föreställning om den kostnadsökning, som skulle

föranledas av förslaget, än om man anställer jämförelsen med lagpremien

utan tillägg av karenspremien.

I nedanstående tabell lämnas en jämförelse mellan premierna under

olika förutsättningar för vissa särskilt undersökta yrken inom industrien,

vilka även omfattas av nu gällande lag.

I den första sifferkolumnen angives under rubriken »RFA» genomsnittspremien

för försäkring enligt kommitténs förslag, beräknad på

grundvalen av riksförsäkringsanstaltens tariff, således genom multiplikation

av medelpremien enligt denna tariff med talet 2 b 2.

Då man emellertid ansett sig böra undersöka, i vad mån de sålunda

på riksförsäkringsanstaltens nuvarande premier grundade beräkningarna

kunna anses motsvara den under anstaltens verksamhet vunna

erfarenheten, har en bearbetning av anstaltens statistiska material för

åren 1903—12 ägt rum beträffande vissa arbetsföretag, för vilka materialet

kunde anses mera pålitligt. De på grundvalen av denna statistik

beräknade genomsnittspremierna för försäkringar enligt kommitténs förslag

anföras under rubriken »Stat.»

Slutligen hava i de tre sista sifferkolumnerna under beteckningarna

H, N och Ö till jämförelse, i den mån sådan är möjlig, angivits motsvarande

årliga belastningar enligt statistik för Holland, Norge (för detta

land hava i regel de från år 1915 antagna premierna angivits) och Österrike.

Av lagarna i dessa länder intager den holländska i fråga om ersättningarna

ungefär samma ställning som kommitténs förslag, medan

lagarna i Norge och Österrike, i väsentlig analogi med arbetarförsäkringskommitténs

förslag, därutinnan skilja sig från det förevarande förslaget,

att ersättningarna äro 10 % lägre, och att en karenstid av 4

veckor är gällande (för Norge dock efter 1915 endast 10 dagar).

Premierna gälla för en årlig arbetsförtjänst av fOOO kronor, och

angivas i kronor och tiotal ören.

116 ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.

Yrke.

KFA

Stat.

H

N

Ö

Skogsavverkning....................................

19.50

25.oo

Malmgruvor.........................................

48. so

—

—

40. oo

—

Stenbrott med stenhuggeri .....................

39.00

46 oo

—

28.00

36.10

Sockerfabrik..........................................

10. oo

—

14.io

—

20ao

Bageri ................................................

7.80

—

9.20

6.oo

lO.io

Mejeri .............................................

5.80

5.30

5.90

8.oo

10.90

Kvamverk ...........................................

16.oo

16.oo

17.30

14.oo

24.80

Bryggeri .............................................

13.50

15.50

15 so

12.oo

19.50

Tobaksfabrik .......................................

4.50

3.oo

1.70

4.oo

1.00

Cigarrfabrik..........................................

3.so

1.00

1.70

4.oo

1.00

Bomullsindustri ......... .........................

6.50

6.20

7.20

6.oo

5.oo

Beklädnadsindustri.................................

4.50

—

—

—

—

Skofabrik............................................

7.80

5.20

6.50

4.oo

6.40

Sågverk, mindre...........................

51.80 ''

45 70

—

40. oo

83.70

» , större ..................................

20.30

23.80

29.80

14.oo

38.00

Byggnad ssnickerifabrik..........................

23.80

26.50

—

24.oo

—

Möbelsnickerifabrik................................

19.50

16.7 0

14.70

20. oo

—

Pappersindustri ....................................

21.80

26.90

18.80

14.oo

20.60

Boktryckeri..................................

7.80

5.70

4.30

4.oo

4.40

Järnbruk utan gruvdrift ........................

16.50

23.io

—

—

28.so

Mekanisk verkstad.................

15.80

16.50

18.50

Ii.00

23.50

Skeppsvarv .....................

23.80

22.80

27.30

20. oo

18.20

Cementfabrik ..................

I6.00

17.60

—

I6.00

17.oo

Tegelbruk........................

19.50

18.30

13.oo

14.oo

22.00

Tändsticksfabrik.......................

8.80

8.60

—

8.oo

12.oo

Husbyggnadsarbete................................

21.80

21.90

27.oo

28.oo

22.30

Gas- och elektricitetsverk........................

16.00

—

—

I6.00

12.90

Spårvägstrafik.......................................

11.80

7.20

9.80

12.oo

7.70

Järnvägstrafik.........

12.80

—

—

12.oo

—

Stuveriarbete .......................................

67.50

77.90

73.00

45.00

67.60

Lastning och lossning, ej å fartyg...........

35.30

—

—

—

_

Hamnarbete..........................................

19.50

17.70

28.70

40.oo

20.20 !

Av den, i betraktande av osäkerheten av dylika beräkningar, nöjaktiga

överensstämmelsen mellan siffrorna under rubrikerna »RFA» och

»Stat.» finner man, att riksförsäkringsanstaltens nuvarande premier ganska

nära motsvara statistiken under den tid anstalten varit i verksamhet.

ALLMÄN MOTIVERING.

FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.

117

överensstämmelsen med de holländska, norska och österrikiska premierna

är även i allmänhet så god man kan vänta i betraktande av svårigheterna

att kunna erhålla eu tillfredsställande jämförelse mellan förhållande

vid yrkena inom olika länder. Den med de svenska premierna

jämförliga storleken av de utländska premierna visar, att genom kommitténs

törslag ej skulle åläggas den svenska industrien större börda

än som i andra länder redan tidigare ansetts kunna utan större svårighet

bäras av dessa länders industri.

Storleken av försäkringsavgifterna för de övriga verksamheter, som

skulle omtattas av den nya lagstiftningen, kan endast uppskattningsvis

angivas, då något tillräckligt omfattande, för svenska förhållanden fullt användbart

statistiskt material ej stått till buds. Vad jäv beträffar, skulle,

med stöd av riksförsäkringsanstaltens nuvarande tariffer, årspremien för en

manlig jordbruksarbetare, med en årlig medellön, enligt socialstyrelsens undersökningar

för år 1913, av omkring 700 kronor, i genomsnitt beräknas

till 9 kronor. För en jordbruksarbetare av kvinnkön, med en medellön av

500 kronor, kan motsvarande premie beräknas till omkring 3 å 4 kronor.

Emellertid avse dessa premier i allmänhet förhållandena vid större jordbruk,

vid vilka maskiner ofta komma till användning i större utsträckning

och arbetet i sin helhet vanligen bedrives mera intensivt än vid mindre

jordbruk. Man torde därför vara berättigad antaga, att premien för jordbruk

i allmänhet, i den mån detsamma (jfr. sid. 64) skulle omfattas av

försäkringen, skulle komma att bliva något lägre och möjligen i genomsnitt

ej bliva högre än omkring 8 kronor för en manlig och omkring 3 kronor

för en kvinnlig helårsarbetare. För rättare, fördrängar o. d. äro visserligen

lönerna högre än för jordbruksarbetare i allmänhet, men då

dylika arbetsförmäns arbete vanligen är mindre farligt, torde årspremien

för dem komma att hålla sig vid ungefär samma belopp som för de

egentliga jordbruksarbetarne. För eu sommararbetare skulle premien,

allt efter arbetarens kön, högst komma att hålla sig omkring 4 resp. 2 kronor

o. s. v. Den statistiska erfarenhet, som varit tillgänglig, synes ej motsäga

dessa resultat.

Då man understundom, och särskilt då fråga är om jordbruket,

möter den uppfattningen, att olycksfallen ej vore så talrika, att premier

till sådana belopp, som nu angivits, skulle bliva erforderliga, torde det

ej vara överflödigt att här med några siffror belysa denna fråga. För

sådant ändamål är det tillräckligt att hänvisa till riksförsäkringsanstaltens

erfarenhet under årtiondet 1903—12. Statistiken för denna period,

vilken även använts för härledande av vissa av ovan angivna premiebelopp,

visar, att vad jordbruket beträffar, bland 8,820 helårsarbetare

118

ALLMÄN MOTIVERING.

FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.

av båda könen, förutom ett antal olycksfall med övergående påföljd,

endast inträffat 18 fall, som lett till varaktig invaliditet, och 4 fall med

dödlig utgång. För att betacka ersättningarna för dessa fall erfordras

just premier till ovannämnda belopp för samtliga försäkrade arbetare,

oaktat endast 22 eller 0.25 % av dessa arbetare, d. v. s. eu av 400,

årligen träffats av svårare olycksfall. Antalet olycksfall med svårare

utgång behöver således ej vara synnerligen stort för att kräva en premie

av ganska avsevärd storlek.

För den personal, som är anställd inom sjöfarten, har, med ledning av

socialstyrelsens kommittébetänkandet bifogade statistik, årspremien för

1,000 kronors årsförtjänst beräknats till 17 kronor 50 öre, vilket belopp

dock, enligt utländsk erfarenhet att döma, torde vara något för lågt.

Det statistiska materialet är emellertid ej tillräckligt för att möjliggöra

annat än osäkra uppskattningar.

I fråga om övriga verksamheter äro möjligheterna för ett noggrannare

angivande av premiernas storlek ännu mindre än beträffande

jordbruk och sjöfart, då så gott som intet tillräckligt pålitligt statistiskt

material stått till förfogande. Lägger man den tariff till grund, som

riksförsäkringsanstalten ansett sig kunna begagna, skulle årspremien

för en arbetare inom handeln och för 1,000 kronors årsförtjänst växla

mellan 10 och 20 kronor. De högre premierna gälla för lagerdrängar och

andra arbetare med mera farlig sysselsättning. För kontors- och bodbiträden

torde premien dock ej komma att uppgå till mer än omkring

3 till 6 kronor för 1,000 kronors årslön.

För de olika slagen av hantverk bliva premierna synnerligen växlande.

Medan årspremien för 1,000 kronors årsförtjänst för en smedsarbetare

kan komma att uppgå till 12 kronor och i vissa fall till ännu

högre belopp, kommer årspremien för skräddare och bagare att hålla sig

omkring 3 å 5 kronor o. s. v.

För kvinnliga tjänare, vilkas årslön i de flesta fall kan antagas växla

mellan 4—800 kronor, kommer årspremien vanligen att ligga mellan 2

och 5 kronor.

SPECIELL MOTIVERING. 1 OCH 2 §§.

119

Speciell motivering.

1 §•

I denna paragraf angivas den föreslagna lagens huvudgrunder.

Liksom enligt nu gällande olycksfallslag är enligt förslaget arbetsgivaren

skyldig att bereda sina arbetare ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbetet och att ensam bära kostnaderna härför. Såsom

i den allmänna motiveringen angivits, inför emellertid förslaget i stället

för nu stadgad ersättningsplikt försäkringstvång under sådan form, att

en var arbetare utan eget eller arbetsgivarens åtgörande redan genom

lagens föreskrift är försäkrad. Därjämte omfattar den föreslagna

lagen ej, såsom nu gällande olycksfallslag, allenast industrien, utan har

utsträckts till att gälla så gott som alla slag av arbetare.

Vid angivande av de olycksfall, som skola medföra rätt till ersättning,

hava i de olika ländernas lagar något olika uttryckssätt kommit

till användning. I den tyska lagen ävensom i några andra utländska

lagar användes uttrycket »olycksfall vid rörelsen» eller annat kortare

uttryck. Andra lagar åter försöka åstadkomma en närmare förklaring

genom att begagna uttryck, som angiva, att olycksfallet skall hava förorsakats

av rörelsens drift eller av de förhållanden, under vilka densamma

försiggår. I nu gällande svenska lag användes uttrycket »olycksfall

i arbete», dock med den förklaring, att olycksfallet skall härflyta

från utövningen av arbetsgivarens yrke. Av rättstillämpningen framgår

emellertid, att de ifrågavarande stadgandengi hava väsentligen enahanda

innebörd. Under sådana omständigheter har kommittén ansett, att det i

den svenska lagen begagnade uttrycket »olycksfall i arbete» fortfarande

bör användas, ävensom att någon vidare förklaring i lagtexten om uttryckets

innebörd icke är erforderlig.

Beträffande uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet uppkommande

olycksfall hänvisas till motiveringen för 24 §.

2 §•

Såsom förut nämnts (sidd. 66 och följande) har kommittén ansett

den förevarande lagstiftningen böra utsträckas till att omfatta jämväl

vissa yrkessjukdomar, nämligen sådana, som förorsakas av särskilt giftiga

vid arbetet begagnade ämnen. Att i lagen uppräkna de ämnen som

äro att anse som särskilt giftiga, har kommittén icke ansett erforderligt

120

SPECIELL MOTIVERING. 3 §.

eller lämpligt. I analogi med förhållandet i Schweiz, torde det kunna

överlämnas åt riksförsäkringsanstalten och således i sista hand åt försäkringsrådet

att, till ledning vid tillämpningen, möjligast fullständigt

angiva de ämnen, som i vissa slag av rörelser eller vid viss användning

äro att anse som särskilt giftiga i lagens mening.

3 §.

Första stycket av denna paragraf, i vilket begreppen arbetare och

arbetsgivare definieras, motsvarar 2 § i lagen om arbetarskydd. Kommittén

har dock icke använt ordalydelsen i nyssnämnda lagrum oförändrad,

utan däri, med hänsyn till olycksfallslagens särskilda uppgift,

vidtagit vissa ändringar. Sålunda har uttrycket »utför arbete» utbytts

mot uttrycket »användes till arbete», då nämligen begagnandet av förstnämnda

uttryck möjligen skulle kunna medföra den inskränkningen i

begreppet olycksfall i arbete, att därunder komme att inbegripas allenast

sådana olycksfall, som inträffade under själva utförandet av arbetet.

Vidare har kommittén såsom allmän regel i denna paragraf angivit,

att endast arbete mot avlöning skall falla under lagens tillämpning. Endast

om arbetet är av verkligt värde för arbetsgivaren och i enlighet därmed

avlönas, har man nämligen i allmänhet ansett arbetsgivaren kunna

åläggas ersättnings- eller försäkringsplikt. I allmänhet är härvid likgiltigt,

huruvida avlöningen utgöres av penningar eller naturaförmåner.

Sådana arbetare, vilkas avlöning endast utgöres av fri bostad eller fri

kost eller liknande förmån, kunna således även falla under lagen. Under

förutsättning av avlöning äro även tillfälligt sysselsatta personer, med de

i tredje stycket stadgade undantag, att anse såsom arbetare i lagens mening.

Med avseende å villkoret, att arbete, för att tillhöra lagens område,

skall vara avlönat, har kommittén dock funnit undantag böra göras för

sådana personer, vilka i egenskap av lärlingar användas till arbete men

för detsamma antingen ej erhålla någon avlöning eller ock endast åtnjuta

så ringa gottgörelse, att den ej kan anses utgöra avlöning för det

utförda arbetet. Åven i utlandet har åt olycksfallslagstiftningen i regel

givits sådan omfattning, att även lärlingar och med dem jämställda

personer, vilka på grund av sin ofullbordade utbildning eller bristande

färdighet i yrket ofta icke erhålla lön, falla under lagen.. Jämväl den nu

gällande svenska olycksfallslagen torde få anses intaga denna ståndpunkt.

I själva verket är ock denna kategori av arbetare i det

närmaste likställd med de egentliga lönarbetarne. Å ena sidan använder

sig arbetsgivaren för sin räkning av deras arbetskraft, och å

SPECIELL MOTIVERING. 4 §.

121

andra sidan kunna de på visst sätt sägas för arbetet erhålla gottgörelse,

i det de nämligen såsom vederlag för arbetet erhålla utbildning

i yrket. Då kommittén sålunda i sitt förslag intagit stadgande därom, att

lärlingar, även om de icke erhålla avlöning för sitt arbete, skola anses

såsom arbetare enligt lagen, har kommittén därvid, för att undvika en

mera utförlig definition, tänkt sig begreppet »lärling» i dess vidsträcktare

betydelse, innefattande ej allenast lärlingar i vanlig mening utan även

övriga yngre personer, vilka såsom studerande, praktikanter o. d. arbeta

hos arbetsgivare för att vinna utbildning inom hans yrke.

Ehuru staten och kommunen icke blivit särskilt nämnda i lagförslaget,

skola naturligen även de anses som arbetsgivare för verksamhet,

som av dem bedrives. Kommittén har ej heller funnit anledning

att för dessa fall stadga undantag från försäkringspliktens till—

lämpning, då nämligen, särskilt med hänsyn till de modifikationer, som

föranledas av bestämmelserna i 11 och 15 §§ (jfr motiveringen till

dessa §§), även för staten och kommunen försäkringen torde vara att

föredraga framför andra anordningar.

T fråga om paragrafens andra och tredje stycke hänvisar kommittén

till den allmänna motiveringen (sid. 59).

4 §.

Angående grunderna för bestämmelserna i denna paragraf hänvisas

till sid. 50.

Av bestämmelsen i denna paragraf, sammanställd med bestämmelsen,

i första stycket av första paragrafen framgår, att en var arbetare, som

icke är försäkrad i ömsesidigt arbetsgivarebolag, självfallet och utan

särskilt åtgörande från arbetsgivarens sida skall anses vara försäkrad i

riksförsäkringsanstalten, och att således, där försäkring i bolag på grund

av arbetsgivarens försumlighet eller av annan anledning under någon

tid trätt ur kraft, arbetaren är skyddad därigenom, att han under

den tiden är försäkrad i riksförsäkringsanstalten. Arbetsgivaren har

i sådana fall naturligtvis skyldighet att för denna försäkring i riksförsäkringsanstalten

inbetala erforderlig avgift och att i övrigt under den

ifrågavarande tiden fullgöra de skyldigheter, som åligga arbetsgivare,

vilkens arbetare äro försäkrade i anstalten.

Genom användningen i slutet av denna paragraf av uttrycket »försäkringen»

synes även med tillräcklig tydlighet hava angivits, att lagförsäkringen

för viss arbetare, dock med den inskränkning, som kan

föranledas av bestämmelserna i 11 §, skall i sin helhet tagas i bolaget

Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 16

122

SPECIELL MOTIVERING. 5-7 §§.

och att således icke bolaget skulle kunna övertaga t. ex. endast försäkringen

av de efterlevande men däremot ej ersättningarna till den skadade,

eller på annat sätt övertaga endast en del av försäkringen. Då dylikt

bolag ofta skulle komma att omfatta allenast arbetsgivare inom vissa bestämda

yrken, kan däremot det fall inträffa, att en arbetsgivare, som driver

yrken av olika slag, i bolaget endast försäkrar de arbetare, som tillhöra

de av bolaget omfattade yrkena, medan hans övriga arbetare äro försäkrade

i riksförsäkringsanstalten. För arbetare, som bos samma arbetsgivare

sysselsättes i verksamheter av olika slag, t. ex. jordbruk och

kvarurörelse eller industri och trädgårdsarbete o. s. v., torde med anledning

av bestämmelserna i 9 §, för undvikande i vissa fall av onödigt

höga premier, försäkringen för arbetet i sin helhet böra tagas i en och

samma försäkringsinrättning.

5 §•

Med avseende å försäkringsrådets viktiga ställning inom försäkringen,

(jfr sid. 92), har föreskriften om dess inrättande ansetts böra upptagas

redan i en av förslagets första paragrafer.

6 och 7 §§.

Dessa paragrafer motsvara 4 § i nu gällande lag, vars formulering

kommittén i allmänhet, där ej sakliga hänsyn föranlett ändringar, ansett

sig böra i möjligaste mån begagna. Dock har kommittén för vinnande av

större överskådlighet uppdelat de ifrågavarande bestämmelserna på två

paragrafer, av vilka den ena, 6 §, angiver ersättningen till den skadade

arbetaren, och den andra, 7 §, innehåller bestämmelserna om de ersättningsbelopp,

som, då olycksfallet föranlett arbetarens död, skola tillkomma

hans efterlevande.

Beträffande beloppen ävensom villkoren för utfående av ifrågavarande

ersättningar hänvisas till sidd. 68 och följande.

Anledningen till att kommittén utbytt det i nuvarande lag förekommande

uttrycket »sjukhjälp» mot »sjukpenning», har varit, att sjukhjälpen

enligt förslaget skulle omfatta icke allenast kontant understöd utan även

läkarvård m. m., och att man eljest varit nödsakad att, på sätt som skett

i sjukkasselagen, skilja mellan kontant sjukhjälp och annan sådan. Den

kontanta delen av sjukhjälpen har nu i förslaget betecknats med ordet sjukpenning,

vilken benämning jämväl i utländska lagar erhållit motsvarande

användning. Med avseende å sjukpenningen innebär kommitténs förslag,

i likhet med nuvarande lag, att densamma skall utgå icke allenast för

arbetsdag utan även för sön- och helgdagar. Åven för den mindre sjukpenningen

gäller naturligtvis den föreskrivna karenstiden av tre dagar.

SPECIELL MOTIVERING. 8 OCH 9 §§.

123

Det i sista stycket förekommande ordet »läkemedel» har i förslaget

använts jämväl för betecknande av sådana hjälpmedel av enklare slag,

som i nämnda stycke av denna paragraf angivas. Bestämmelsen i detta

stycke angiver, att i fråga om läkarvård och läkemedel ersättningen utgår

från och med dagen för olycksfallet, och att således även i de fall,

då sjukdomen ej varar i tre dagar och i följd därav sjukpenning ej utgår,

sådan vård i vissa fall kan tillkomma den skadade under dagen för

olycksfallet.

Enligt nuvarande lag utgår ersättning vid dödsfall endast om olycksfallet

inom två år medfört döden. Denna inskränkning har i förslaget,

efter mönster av flera utländska lagar, ej ansetts böra bibehållas.

8 §•

Denna paragraf överensstämmer med 5 § i 1901 års lag och har

till ändamål att giva allmänna regler för bestämmande av invaliditetsgraden.

Till ledning vid tillämpningen av dessa bestämmelser hava i

den nuvarande lagen dessutom angivits exempel å vissa kroppsskador

jämte däremot i allmänhet svarande procenttal för invaliditetsgrader.

Dylika bestämmelser kunna till ledning för domstolarna vara av betydelse

i sådana fall, där lagstiftningen grundats på ersättningsplikt, och

ersättningstvister dragas inför domstol. I de lagar däremot, som grundas

på försäkringspliktens princip, saknas vanligen dylika bestämmelser,

då nämligen i dessa fall ersättningsfrågorna i olika instanser bedömas

av särskilt kvalificerade myndigheter. Då jämväl enligt kommitténs

förslag dessa frågor skulle avgöras av sakkunniga myndigheter, har ej

heller kommittén ansett erforderligt att i sitt förslag intaga bestämmelser

av ifrågavarande art.

9 §•

Kommittén har i denna paragraf sammanfattat de stadganden, enligt

vilka beloppet av den arbetsförtjänst, som skall tjäna som grundval

för ersättningsbeloppens bestämmande, skall beräknas.

Liksom i de utländska lagarna gäller även enligt förslaget såsom

huvudregel, att den skadades årliga arbetsförtjänst skall utgöra hela

den avlöning, han åtnjutit under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet.

I de sällsynta fall, där arbetaren för sitt arbete åtnjuter andel i

vinst, skola även sådana vinstandelar inräknas i avlöningen. Medan

däremot, såsom av redogörelsen för utländsk lagstiftning framgår, enligt

de flesta lagar arbetsförtjänsten beräknas allenast för arbetet i den

verksamhet (rörelse, arbetsföretag eller hushåll), vari olycksfallet timat,

innebär kommitténs förslag, att arbetsförtjänsten, därest arbetstagaren av

124

SPECIELL MOTIVERING. 9 §.

arbetsgivaren sysselsattes i två eller flera av honom bedrivna verksamheter,

t. ex. jordbruk, mejeri och kvarnrörelse, skall beräknas till summan

av de avlöningar, han för hela sitt arbete hos samma arbetsgivare av

denne åtnjutit. Härigenom skulle ersättningarna i möjligaste mån komma

att utgå efter den skadades verkliga arbetsförtjänst.

Den angivna huvudregeln gäller tydligen endast för de fall, då

arbetaren under hela året före olycksfallet varit anställd hos en och

samma arbetsgivare, och äger giltighet vare sig avlöningen under tiden

förändrats eller icke. År denna förutsättning, nämligen att arbetaren

under hela året arbetat hos samme arbetsgivare, icke för handen, äger

regeln icke tillämpning, utan erfordras för sådana fall kompletterande

bestämmelser. I allmänhet förekomma dessa fall vid s. k. säsongarbete

eller eljest vid arbete av kortvarig beskaffenhet ävensom då

arbetare under verksamhetens fortgång inträder i arbetet. Att angiva

allmänna regler, som i alla dylika fall skulle kunna användas för bestämmande

av den årliga arbetsförtjänsten i lagens mening, är tydligen

förbundet med stora svårigheter, och äro också i följd därav bestämmelserna

i de utländska lagarna ganska skiftande. Särskilt framträda svårigheterna

ifråga om lagar, som omfatta alla eller åtminstone de flesta av

de verksamhetsområden, som enligt kommitténs förslag skulle omfattas

av försäkringen. Så snart lagstiftningen i väsentligare mån utsträckes

utöver industrien, förete nämligen arbets- och löneförhållanden, framför

allt inom jordbruket och dess binäringar, så många olika former, att

bestämda och för alla fall passande regler svårligen kunna angivas. I

flera länder, såsom i Norge och Danmark, har man därför också vid

sådana fall, å vilka den ovan angivna huvudregeln icke kan tillämpas,

i stor utsträckning begagnat sig av prövning efter skälighetsgrunder

(»skjön»), I England, där lagstiftningen omfattar alla slag av verksamheter,

tillämpas skälighetsprövning ofta även i de reguljära fallen. Åven

i övriga länders lagstiftning finner man, om än ofta i mindre utsträckning,

föreskrifter om arbetsförtjänstens bestämmande efter skälighetsgrunder.

Då det synts omöjligt att utan allt för många detaljbestämmelser i

lagen angiva fullständiga, å alla förekommande fall tillämpliga regler

för arbetsförtjänstens beräknande, har även kommittén funnit nödvändigt

att införa bestämmelser om skälighetsprövning i de fall, där arbetaren

ej varit anställd hos arbetsgivaren hela året före olycksfallet. I sådant

syfte och för att under en gemensam bestämmelse sammanfatta alla dessa

fall, har kommittén föreslagit, att, därest den skadade under längre eller

kortare tid av året icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller om

tör någon tid avlöningen (t. ex. på grund av arbetsgivarens försumlighet

att lämna uppgifter) ej kan bestämmas, avlöning för sådan tid skulle

125

SPECIELL MOTIVERING. 10 OCH 11 §§.

beräknas med hänsyn till avlöningen i arbetsorten för en arbetare av

samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadade eller

eljest med hänsyn till omständigheterna.

[ de fall, där den skadade först under verksamhetens fortgång under

året blivit anställd hos arbetsgivaren, torde tillämpningen av den angivna

bestämmelsen icke erbjuda någon egentlig svårighet i fråga om uppskattningen

av arbetsförtjänsten för den övriga tiden, under vilken verksamheten

pågått. Omfattar arbetsgivarens verksamhet säsongarbete, såsom

mureriarbete, ångbåtstrafik eller dylikt, skulle arbetsförtjänsten för den

tid av året, under vilken verksamheten ej bedrives, beräknas till det i

regel jämiörelsevis obetydliga belopp, som skäligen kan anses utgöra en

dylik arbetares genomsnittliga arbetsförtjänst under denna vanligen lediga

tid. Använder däremot arbetsgivaren, på grund av verksamhetens beskaffenhet,

en arbetare under en viss tid av året, men är arbetet, i följd

därav, att verksamheten i sin helhet även pågår under den övriga delen

av året, ävensom att avlöningen ej är större än för vanligt arbete i sådan

verksamhet, icke att anse såsom säsongarbete i egentlig mening, torde

arbetsförtjänsten för den tid, arbetaren icke varit i arbete hos arbetsgivaren,

böra beräknas efter den avlöning dylikt arbete under denna tid i

allmänhet betingar o. s. v. Med hänsyn till, att arbetsgivarens premie beräknas

även efter arbetsförtjänsten, torde i regel avlöningen för den tid,

den skadade icke varit i hans arbete, högst kunna uppskattas efter

medelavlöningen för den skadade under arbetet hos arbetsgivaren.

1 fråga om visst slag av arbete, såsom vid arbete av synnerligen

kortvarig eller tillfällig natur m. in., synes bestämmandet av arbetsförtjänsten

helt och hållet kunna ske genom skälighetsprövning.

Beträffande högsta och lägsta belopp av arbetsförtjänsten, som må

ifrågakomma vid ersättningens beräknande, har kommittén uttalat sig

å sid. 80. ,

Beloppet av den dagliga arbetsförtjänst, som skall läggas till

grund för beräkningen av sjukpenningen skall enligt kommitténs förslag

beräknas till en trehundradel av den årliga arbetsförtjänsten. Sjukpenningen

kan således i vissa fall komma att bliva något högre än

högsta livränta för motsvarande tid.

10 §•

Angående motiveringen för innehållet i denna paragraf hänvisas till

sid. 82. 11

11 §‘

Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras till en del av bestämmelserna

i 8 § i nuvarande lag.

Enligt sistnämnda paragraf äger arbetsgivaren erhålla minskning i

126

SPECIEL!, MOTIVERING. 11 §.

sin skyldighet att utgiva ersättning för arbetare, som skadats genom

olycksfall i arbetet, därest han genom att lämna bidrag till pensionseller

annan understödskassa eller genom olycksfallsförsäkring av arbetare

i annan anstalt än riksförsäkringsanstalten direkt eller indirekt sörjt för

att ersättning utgår på annat sätt. Ehuru arbetsgivaren sålunda är berättigad

att erhålla minskning i sin ersättningsskyldighet, är han naturligen

dock icke skyldig att begagna sig av denna sin rätt. Det ifrågavarande

stadgandet innebär vidare, att den medgivna kvittniugen endast

kan ske mellan mot varandra svarande belopp, så att livränta enligt

lagen endast må minskas, i den mån sådan ränta utgår från kassan eller

försäkringsinrättnmgen, att försäkrat kapital endast må användas till

minskning av eller befrielse från begravningshjälpen o. s. v. Beträffande

slutligen storleken av det arbetsgivarens bidrag till understödskassan,

som skulle medföra rätt till avdrag från honom åliggande ersättning,

stadgas, att kassan antingen helt och hållet eller till väsentlig

del bildats genom sådant bidrag, vilket stadgande i allmänhet torde hava

givits den tolkningen, att åtminstone hälften av det från kassan utgående

understödet bör täckas av bidraget.

Åven vid den ifrågasatta nya olycksfallslagstiftningen torde det vara

nödvändigt att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren lättnad i hans

försäkringsplikt, därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådan

ersättning, som med lagstiftningen avses. Det måste nämligen framstå

som en orättvisa, om en arbetsgivare, vilken enligt annan lag eller författning

är skyldig att utgiva ersättning vid olycksfall i arbete, eller

som av vinsten på sin verksamhet avsätter medel till fonder, som förutom

andra ändamål även avse dylika ersättningar, därjämte skulle vara

nödsakad att bära hela kostnaden för den lagstadgade försäkringen.

Utan tvivel torde också de arbetsgivare, som själva bildat eller lämnat

väsentliga bidrag till understödsfonder eller kassor av ifrågavarande

art, hava sökt att därigenom avhjälpa just sådana ekonomiska missförhållanden,

som den ifrågasatta lagstiftningen avser att lindra, och

böra därför med rätta kunna göra anspråk på att erhålla motsvarande

minskning i den ökade börda, som denna lagstiftning för dem skulle

innebära. Därjämte torde det ej heller vara lämpligt, att sålunda i vissa

fall skulle från två håll utgå ersättningar för samma olycksfall, därest

ej arbetsgivaren genom frivilligt åtagande just avsett att bereda sina

arbetare ökade förmåner.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, hava dels i 15 § andra stycket

av förslaget upptagits bestämmelser, avseende att bereda ifrågavarande

arbetsgivare möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla minskning

i deras försäkringsavgift, och dels i förevarande paragraf lämnats föreskrifter

om de mot minskningen i avgifterna svarande avdrag å den

127

SPECIELL MOTIVERING. 11 §.

lagstadgade ersättningen, som skola äga rum för de understöd, vilka på

arbetsgivarens bekostnad i annan ordning bestridas.

Sålunda har kommittén, vad angår den arbetsgivaren enligt nuvarande

lag medgivna rätt till avdrag från ersättningen för understöd, som utgår

från kassa, vilken helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom

hans bidrag, tänkt sig, att även i den nya lagen ett stadgande av i

huvudsak motsvarande innebörd skulle intagas. Den nuvarande lagens

uttryck »till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren» är visserligen

i och för sig obestämt, men torde, såsom ovan angivits, fortfarande

böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet från kassan bör täckas

av bidraget. För mindre betydande bidrag synes rätt till avdrag så mycket

mindre behöva medgivas, som enligt förslaget ersättningsplikten skulle utbytas

mot försäkringsplikt. Då emellertid det nuvarande stadgandet, att avdrag

skall äga rum för understödet i sin helhet, icke synes kommittén böra

äga tillämpning i de fall, då arbetarna själva lämna bidrag till kassan

och genom dessa bidrag måste anses hava förvärvat rätt till motsvarande

del av understödet, eller då kassan eljest erhållit bidrag från annat

håll än från arbetsgivaren, har kommittén ansett sig böra föreslå,

att visserligen avdrag från ersättningen och däremot enligt försäkringstekniska

grunder svarande minskning i försäkringsavgiften skulle få

äga rum för mera betydande bidrag av arbetsgivaren, men att avdraget

och. minskningen endast skulle motsvara just detta bidrag och sålunda

ej inverka på arbetarens rätt att från kassan utfå den del av understödet,

som svarar mot hans egna avgifter eller bidrag från annat håll

än från arbetsgivaren. Med ifrågavarande stadgande åsyftas naturligen

jämväl sådana fall, då t. ex. en arbetsgivare genom insättningar i en

livränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller vid arbetsoförmåga

m. fl. dylika fall.

Däremot har kommittén ej funnit anledning att bibehålla det nuvarande

stadgandet, att avdrag skulle få äga rum, därest arbetaren på

arbetsgivarens bekostnad blivit särskilt försäkrad mot olycksfall på annat

sätt än i riksförsäkringsanstalten, då nämligen dylik försäkring, som i allmänhet

sker i enskilt olycksfallsförsäkringsbolag, vanligen endast tages

för kortare tidsperioder och således när som helst kan upphöra. Om

därför arbetsgivaren försäkrar sina arbetare i enskilt bolag, synes man

kunna antaga, att det skett i syfte att bereda dem förmåner utöver dem,

som med olycksfallslagstiftningen avses.

Vad hittills anförts, avser sådana fall, där arbetsgivaren genom bidrag

till kassa eller genom insättning för viss arbetare redan tillförsäkrat

arbetaren understöd. Men även för de fall, då arbetsgivaren enligt allmän

lag eller särskild författning är skyldig eller ock särskilt utfäst sig att

lämna årliga bidrag eller att göra årliga insättningar till kassa eller för

-

128

SPECIELL MOTIVERING. 11 §.

säkringsanstalt, eller att, genom lämnande av läkarvård, utbetalning av

lön, eller dylikt, själv bestrida alla ersättningar enligt lagen eller någon

del därav, har kommittén ansett, att under viss förutsättning arbetsgivaren

bör medgivas rätt till minskning i sina avgifter motsvarande de

ersättningar, som sålunda genom honom direkt eller indirekt bestridas.

Såsom gemensam förutsättning för den i samtliga ovanberörda fall

medgivna rätten till minskning i försäkringsavgifterna har kommittén

ansett den fordran böra uppställas, att tillräcklig säkerhet förefinnes, för att

de avsedda understödsbeloppen verkligen komma att utgå. Vill arbetsgivaren

ej själv göra gällande anspråk på minskning i försäkringsavgifterna,

i vilket fall naturligtvis avdrag för dessa belopp ej heller får

äga rum från de lagstadgade ersättningarna, bortfaller tydligen anspråket

på säkerhet. I motsatt fall måste garanti fordras för att skydda

riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag, som i 4 § avses, mot

förluster, då ju försäkringsinrättningen själv i sista hand svarar för

de lagstadgade ersättningarna och således, om de belopp, som motsvara

de medgivna avdragen, ej komma att utbetalas, själv måste utgiva

även dessa belopp.

Arten av den säkerhet, som sålunda skulle fördas, bör lämpligen

bestämmas av vederbörande försäkringsinrättning, som närmast är intresserad

för, att de ifrågavarande förpliktelserna efterkommas. Emellertid

torde i flera fall ställande av säkerhet ej vara erforderlig, nämligen,

då arbetsgivaren eller kassan måste anses vara fullt solvent.

Sålunda skulle ifråga om staten ävensom åtminstone något större

kommuner ställande av säkerhet ej behöva ifrågakomma. Beträffande

t. ex. redare, som önskar någon minskning i avgitter för den skyldighet,

som åligger honom enligt sjölagen, torde i många fall ej heller någon

fordran på särskild säkerhet för uppfyllande av denna skyldighet behöva

uppställas. Ej endast säkerhetens art utan även frågan, huruvida säkerhet

skall vara erforderlig, bör därföre prövas i varje särskilt fall, och har

kommittén i enlighet härmed föreslagit, att arbetsgivare, för att på

angivet sätt erhålla minskning i sina försäkringsavgifter, skulle, där försäkringsinrättningen

finner sådant nödigt, ställa erforderlig säkerhet för utgörandet

av understöden.

I fråga om kassa, som har att utgiva understöd av ifrågavarande

beskaffenhet, synes däremot ställande av särskild säkerhet knappast

kunna fordras. ''Pydligtvis äro emellertid även i sådana fall garantier,

för att understödet kommer att utbetalas, behövliga. Då en särskild

prövning för varje fall av kassans solvens skulle medföra alltför stor

omgång, synes det i de flesta fall vara tillräckligt, att, såsom villkor

för medgivande av rätt till avdrag från ersättningarna enligt lagen och

till minskning av försäkringsavgifterna, i dylika fall fordra, att kassans

SPECIELL MOTIVERING. 11 §.

129

stadgar skola vara antingen stadfästa av Kungl. Maj:t eller enligt lagen

om understödsföreningar godkända av den i nämnda lag omförmälda

tillsynsmyndighet, då ju nämligen i förra fallet kassans soliditet, före

stadgarnas stadfästelse, numera prövas av försäkringsinspektionen, och i

senare fallet ett godkännande av tillsynsmyndigheten enligt 86 § i nyssnämnda

lag förutsätter sakkunnig prövning av kassans försäkringstekniska

grunder.

Genom de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, bliver även

statens ställning till försäkringen reglerad. Kommittén har nämligen

tänkt sig, att i analogi med nuvarande lagbestämmelser staten liksom

varje annan arbetsgivare skulle vara underkastad försäkringsplikt för sina

arbetare, till vilka enligt förslaget jämväl skulle räknas tjänstemän med

årslön ej överstigande 5,000 kronor. Härigenom skulle, då statens försäkringar

väl finge antagas komma att äga rum i riksförsäkringsanstalten,

beredas staten den fördelen, att dess arbetare i händelse av

skada vid olycksfall genast från början omhändertoges av anstalten,

vilken jämväl skulle hava att enligt de allmänna reglerna bestämma

ersättningarnas belopp. Visserligen har man i några länder i sådana

fall, där staten, genom upprättandet av pensionskassor eller genom särskild

utfästelse, sörjt för beredande av ersättning till de skadade i huvudsakligen

den omfattning, som med lagstiftningen avses, undantagit statens

arbetare och tjänstemän från försäkring enligt lagen. Men bortsett

från svårigheten att i de enskilda fallen kunna bedöma, huruvida de

utfästa förmånerna kunna anses huvudsakligen motsvara, vad som genom

försäkringen skulle erhållas, åsamkas ju staten härigenom en avsevärd

börda genom skyldigheten att i förekommande fall ombesörja de skadades

vård och den vidare behandlingen av ersättningsanspråken. Genom

att försäkra arbetarne i riksförsäkringsanstalten blir däremot staten fullständigt

befriad från dessa ömtåliga och vanligen besvärliga åligganden.

Därigenom att den föreslagna lagen utsträckts till att gälla även statens

tjänstemän, ehuru allenast dem, som ej hava större årslön än 5,000

kronor, skulle några av dessa tjänstemän, vilka redan enligt gällande

författningar tillförsäkrats pensioner till avsevärda belopp i händelse av

olycksfall i tjänsten, efter kommitténs förslag komma att erhålla något

större förmåner än som för närvarande tillkomma dem. I de fall, där

de stadgade statspensionerna äro lika stora eller större än de ersättningsbelopp,

som skulle utgå enligt kommitténs förslag, skulle emellertid

dessa ytterligare förmåner, förutom av begravningshjälpen, endast komma

att utgöras av nödig läkarevård jämte läkemedel, och då sistnämnda

ersättning är av icke ringa vikt såsom ägnad att verka till mildring av

olycksfallets följder och därigenom ej sällan indirekt till minskning i

Ålderdomsförsäkringskommitién. V. 17

130

SPECIELL MOTIVERING. 11

Övriga utgifter till den skadade, har kommittén ej heller i nämnda förhållande

funnit anledning att göra något undantag för ifrågavarande

tjänstemän. Detsamma gäller naturligen även beträffande med dessa

likställda tjänstemän i kommunal eller enskild tjänst.

Beträffande statens arbetare kan man, liksom i fråga om arbetare i

kommunens eller enskild arbetsgivares tjänst, särskilja olika fall. För

arbetare, vilka icke på grund av särskild författning äro delaktiga i någon

sådan pensionsinrättning, som helt och hållet eller till väsentlig

del bildats genom bidrag av staten, och för vilka staten ej heller särskilt

utfäst sig att betala ersättning vid olycksfall i arbete, skulle försäkring

i riksförsäkringsanstalten äga rum på vanliga villkor och med

de mot försäkringsrisken i den verksamhet, i vilken arbetarne användas,

efter vanliga grunder svarande försäkringsavgifter. I sådana fall, där

staten (resp. kommun eller annan arbetsgivare) åtagit sig att själv utbetala

de lagstadgade ersättningsbeloppen, skulle försäkringen i anstalten

kräva endast de premier, som motsvara dels läkarevården, där ej staten

även härför övertagit ansvar, och dels enligt 16 § en del av omkostnaderna

för försäkringen. År arbetaren åter delägare i någon statens

pensionskassa eller änkekassa, till vilken staten endast lämnar ett, visserligen

väsentligt bidrag, eller har staten endast utfäst sig att betala en

del av ersättningsbeloppen, har anstalten för sin del blott att svara för

de delar av ersättningarna, som, enligt vad ovan angivits, ej täckas av

de utbetalningar från inrättningen eller kassan, som motsvara statsbidraget

eller som på grund av utfästelsen direkt utbetalas genom statsverket.

1 detta fäll utgå försäkringsavgifterna med i motsvarande mån minskade

belopp.

Kommittén har dock tänkt sig, att vissa undantag från ovan angivna

regler för avdrag från ersättningen borde göras.

Sålunda skulle i fråga om arbetare, vilka hava staten eller kommun

till arbetsgivare, den staten och kommunen enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

åliggande skyldighet att i vissa fall utgiva pensionstillägg

eller understöd ej medföra rätt till motsvarande premieminskning och

sålunda ej heller föranleda avdrag från olycksfallsersättningarna. I motsatt

fall skulle tydligen statens eller kommuns arbetare komma i en ogynnsammare

ställning än andra arbetare, för vilka dylika avdrag ej äga rum.

Pensionerna enligt pensionslagen skulle sålunda icke medföra någon inskränkning

i arbetarens rätt till ersättning enligt olycksfallslagen. Däremot

är, som bekant, storleken av dessa pensioner, såvitt de utgöras av

pensionstillägg eller understöd, beroende av, huruvida pensionstagarne

tillika åtnjuta livränta från annat håll och således även från olycksfallsförsäkringen.

SPECIELL MOTIVERING.

12 OCH 13 §§.

131

Då pensionstilläggen och understöden enligt pensionsförsäkriugslagen

väsentligen bestämmas efter det ekonomiska behovet, och liknande

gäller i fråga om understöd även från vissa anstalter, såsom

t. ex. från sjömanshusen m. fl., till vilka ävenledes bidrag lämnas av

arbetsgivare, har kommittén ansett följdriktigt, att ej heller för dylika

understöd, som endast utgå till behövande, avdrag eller däremot svarande

avgiftsminskning skulle ifrågakomma.

Därest det på arbetsgivarens bekostnad lämnade understödet omfattar

läkarvård eller läkemedel, såsom t. ex. i fråga om redare gentemot

skadad sjöman, inskränkes på grund av de ifrågavarande bestämmelserna

i sådana fall, där premieminskning med anledning av understödet medgivits,

försäkringsinrättningens motsvarande skyldighet till att bereda

läkarvård eller läkemedel i den mån sådant ytterligare må vara av nöden.

Omfattar understödet vård å sjukhus, anses som om försäkringsinrättningen

berett sådan vård, och äger inrättningen således rätt att å

sjukpenningen eller livräntan göra sådant avdrag som stadgas i 10 §.

Sista stycket av paragrafen motsvarar sista stycket av 8 § i nu

gällande lag.

12 §.

Denna paragraf motsvaras väsentligen av 9 § och andra stycket

av 10 § i nu gällande lag.

13 §.

Enligt denna paragraf åligger det riksförsäkringsanstalten eller

annan i lagen avsedd försäkringsinrättning att, så snart kännedom erhållits

om ett olycksfall, omedelbart, vare sig ansökan om ersättninginkommit

eller ej, vidtaga de åtgärder, som erfordras för den skadades

omhändertagande. Vidare åligger det försäkringsinrättningen att, så

snart ske kan, fatta beslut om de ersättningsbelopp, som skola utgå på

grund av olycksfallet. Då det emellertid ej sällan förekommer, att dylika

ersättningsbelopp på grund av ofullständiga uppgifter eller annan

anledning icke genast kunna bestämmas, så har i paragrafens första

stycke vidare stadgats, att den ersättningsberättigade tillsvidare skall

äga utbekomma provisoriskt ersättningsbelopp. Skulle sedermera, vid

ersättningens definitiva bestämmande, befinnas, att beloppet blir lägre

än det provisoriska, eller skulle under tiden den skadades tillstånd så

förbättrats eller andra sådana förhållanden hava yppat sig, att ersättningen

icke bör utgå, skulle någon återbetalningsskyldighet icke åligga

den, som uppburit det provisoriska understödet.

Förutom de bestämmelser, som i 6 § lämnas för de så att säga

132

SPECIELL MOTIVERING. 13 §.

reguljära fallen av ersättning till skadad arbetare, nämligen ersättning

under den första sjukdomstiden samt sedermera vid invaliditet under

förutsättning av oförändrad invaliditetsgrad för framtiden, erfordras kompletterande

bestämmelser för de fall, som icke hava samma regelbundna

karaktär. Sålunda kan en från början lindrigare sjukdom, som endast

berättigar till mindre sjukpenning, antaga svårare karaktär, och sjukpenningens

belopp rätteligen böra i enlighet därmed höjas; eller kan,

efter det invalidränta blivit fastställd, invaliditetsgraden komma att ökas

eller minskas, eller ock i följd av olycksfallet sjukdom ånyo inträda, i

vilka fall en motsvarande höjning eller nedsättning av livräntan eller

dess utbyte mot sjukpenning och erforderlig vård också bör äga rum

o. s. v. För att tillgodose d}7lika behov av ändringar i redan fastställd

ersättning, har kommittén i förevarande paragraf infört en mot 16 § i

nuvarande lag svarande bestämmelse, avseende att bereda möjlighet till

jämkning i ersättningen, då förändring inträder i de förhållanden, som

legat till grund för ersättningens bestämmande. Då jämkning endast

bör få äga rum i sådana fall, där förändringen varit av väsentlig art,

och således icke kunna företagas vid mera obetydliga förändringar i den

skadades tillstånd, har kommittén icke ansett möjligheten till jämkning,

såsom i nuvarande lag, böra inskränkas till viss tid. Beslut om jämkning

skulle ej heller enligt kommitténs förslag hava retroaktiv verkan

och sålunda inverka på beloppet av ersättning, som avser tiden före den

dag, då ansökan därom gjordes, eller eljest före dagen för därom fattat

beslut. Med avseende därå, att enligt 14 § i förslaget sjukpenning i

regel utbetalas veckovis och livränta månadsvis, har åt ifrågavarande

bestämmelser givits sådan lydelse, att jämkningen i ersättningsbelopp ej

må avse vad »som belöper» å tiden före nyssnämnda tidpunkt. Om

således t. ex. en skadad åtnjuter livränta, som skall utbetalas månadsvis

den 13 i varje månad, men han i följd av inträffad förändring i invaliditetsgraden

anses böra från och med den 24 juli något år erhålla högre

livränta, eller livräntan, i följd därav att på grund av olycksfallet egentlig

sjukdom ånyo inträder, bör från sistnämnda dag utbytas mot sjukpenning,

så skall vad av den redan utbetalade livräntan belöper å tiden från

och- med denna dag avräknas från motsvarande högre livränta eller sjukpenning.

Sista stycket av paragrafen innehåller bestämmelse om, att försäkringsinrättnings

beslut, så fort ske kan, skall meddelas den ersättningsberättigade,

ävensom att beslutet skall träda i verkställighet, även

om besvär däröver anförts och naturligen gälla, utan eventuell återbetalningsskyldighet,

intill dess besvären blivit avgjorda eller dessförinnan

nytt beslut fattats.

SPECIELL MOTIVERING. 14 §.

133

14 §.

Denna paragraf innehåller erforderliga bestämmelser angående ersättningens

utbetalande. I likhet med vad som gäller i nuvarande lag,

föreslås att sjukpenningen skall utbetalas för kalendervecka i efterskott,

d. v. s. å veckans sista dag. Angående begravningshjälp ävensom kapitalutbetalning

enligt 7 § till änka eller änkling, som ingår nytt äktenskap,

och enligt 27 §, då sjukpenning eller livränta utbytes mot kapital,

gäller, att utbetalning skall ske, så snart rätten till kapitalets erhållande

inträtt.

Vad livräntebeloppen angå, så äro dessa av synnerligen växlande

storlek, nämligen från och med 20 till och med 1,200 kronor. Man

kunde därföre hava skäl att för de olika beloppen föreskriva betalningsterminer

av olika längd i analogi t. ex. med bestämmelserna i lagen

om allmän pensionsförsäkring, enligt vilka pensioner, som uppgå till

60 kronor om året och därutöver, utbetalas månadsvis, men mindre

pensioner fördelas till betalning å längre terminer. Emellertid äro de

livräntor, som komma att utgå enligt lagförslaget i de allra flesta

fall betydligt högre än 60 kronor, och ett undantagande från bestämmelsen,

om att utbetalningen skall ske månadsvis, skulle därför med hänsyn till

det ringa antalet livräntor med lägre belopp ej hava någon praktisk

betydelse. Då härtill kommer, att livräntorna från olycksfallsförsäkringen

i många fall längre fram komma att ökas med pensioner, som

utgå enligt pensionsförsäkringslagen, bliver ett undantag i förevarande

syfte än mindre behövligt.

Kommittén har därför föreslagit, att olycksfallslivräntorna i regel

skola utgå månadsvis, och därjämte tänkt sig, att utbetalningen för varje

månad skall ske i förskott på månadens första dag utan återbetalningsskyldighet,

därest under månaden rätten till livränta t. ex. genom livräntetagarens

frånfälle skulle upphöra eller livräntan i följd av jämkning

enligt 13 § minskas. För att erhålla en någorlunda över hela året jämnt

fördelad gruppering av tiderna för utbetalningarna, har kommittén föreslagit,

att månad, för vilken utbetalning av livränta äger rum, ej skall

vara kalendermånad, utan räknas från den dag, då rätten till livränta

blev gällande.

Med avseende därå, att det, såsom jämväl av den inom riksförsäkringsanstalten

tillämpade praxis framgår, både för den ersättningsberättigade

och för försäkringsinrättningen i många fall skulle vara fördelaktigt

att få ersättningarna, såväl sjukpenning som livränta, utbetalade

134

SPECIELL MOTIVERING. 15—17 §§.

i större poster för varje gång, har kommittén föreslagit, att, om ersättningstagaren

därtill samtycker, utbetalning av ersättning skall få ske

för längre betalningstermin än vecka resp. månad.

I enlighet med stadgandet i sista stycket av 32 § i lagen om allmän

pensionsförsäkring har kommittén i förevarande paragraf även infört bestämmelse

därom, att, om ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året

näst efter det, under vilket detsamma förfallit till betalning, rätten till beloppets

utfående skall vara förverkad. Eu bestämmelse, som svarar mot

stadgandet i samma paragraf i pensionslagen, att sålunda förverkat belopp

skall tillfalla pensionsfonden, har kommittén ej ansett kunna upptagas i

förevarande lagförslag, då det ju här handlar om ett flertal försäkringsinrättningar,

var och en med sin särskilda fond, samt, vad angår

arbetsgivarbolagen, dessa böra tillerkännas rätt att själva bestämma i

sådant avseende. I fråga om riksförsäkringsanstalten, torde det även

utan särskild bestämmelse härom kunna få anses självfallet, att det förverkade

beloppet, då ingen utbetalning av detsamma äger rum, fortfarande

kommer att tillhöra fonden för anstaltens försäkringar.

Särskilda bestämmelser angående det sätt, varpå ersättning skall

utbetalas, om genom postsparbanken eller i särskilda fall, såsom t. ex.

ifråga om sjömän, genom sjömanshusen, eller på annat sätt, hava icke upptagits

i lagförslaget, utan har kommittén ansett lämpligast, att erforderliga

föreskrifter härom utfärdas av Konungen, då det ju är tänkbart,

att härvidlag allt efter förhållandena olika utvägar skulle kunna anlitas,

och då förändringar i detta avseende lättare kunna åstadkommas, därest

de nödiga föreskrifterna utfärdas av Konungen, än om de skulle intagas

såsom bestämmelser i en allmän lag.

15 §.

Första stycket av denna § motsvaras väsentligen av 25 § i nuvarande

lag. Beträffande paragrafens andra stycke hänvisas till motiveringen

under 11 §.

16 §.

Angående grunderna för denna paragraf hänvisas till allmänna

motiveringen sid. 107.

17 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de skyldigheter, som

skola åligga arbetsgivare för att underlätta övervakandet av lagens efter

-

SPECIELL MOTIVERING. 17 §.

135

levnad, och för att lämna vederbörande försäkringsinrättning tillräckligt

material för försäkringspremiernas bestämmande.

Såsom förut anförts, skulle riksförsäkringsanstalten, därest förevarande

lagförslag bleve genomfört, komma att försäkra arbetare

för ett mångdubbelt större antal arbetsgivare än vad för närvarande är

fallet. Under det att nämligen för närvarande ej fullt 10,000 arbetsgivare

hava försäkring i anstalten, komme motsvarande antal enligt kommitténs

förslag att uppgå till omkring 300,000, därest alla försäkringar äga

rum i anstalten, men eljest till ett något mindre antal. Under sådana

förhållanden måste tydligen anstaltens arbete med försäkringens övervakande

och genomförande komma att bliva betydligt mera omfattande

än för närvarande. Eu annan omständighet, som i förevarande avseende

jämväl har stor betydelse, är, att av det stora antalet arbetsgivare, som

skulle komma att underkastas den nya lagen, den ojämförligt övervägande

delen utgöres av mindre arbetsgivare med en eller två arbetare,

under det att för närvarande de försäkrade arbetsgivarne icke sällan

sysselsätta ett större antal arbetare. Dessa mindre arbetsgivare skulle

till största delen komma att utgöras av mindre jordbrukare, hantverkare,

handlande, husbönder o. d. Det är givet, att man under sådana förhållanden

måste iakttaga stor försiktighet vid angivandet av de skyldigheter,

som böra åläggas arbetsgivaren. Att för en var av dessa

arbetsgivare, av vilka många icke torde äga de nödiga förutsättningarne

för uppfyllande av sådana skyldigheter, föreskriva t. ex., att

särskild ansökan om försäkring skulle göras, eller att anmälningar om

beskaffenheten och omfattningen av deras verksamhet eller särskilda

uppgifter av statistiskt innehåll skulle av dem på bestämda tider regelbundet

lämnas, syues svårligen kunna ifrågasättas. Då i en del fall

redan skyldigheten att erlägga den erforderliga försäkringsavgiften möjligen

kan komma att kännas såsom en icke alltför välkommen börda,

torde det vara nödigt att i möjligaste mån söka inskränka omfattningen

av de i övriga avseenden genom försäkringen uppkommande

åligganden. Särskilt blir detta nödvändigt beträffande lagens tillämpning

vid tiden för dess ikraftträdande, enär man då skulle på en gång

komma att i försäkringen intaga ett mycket stort antal arbetsgivare, och

uppfyllandet av mera formella skyldigheter då utan tvivel skulle bereda

svnnerliga svårigheter och därjämte medföra avsevärd tidsutdrägt även

vid uppkommande ersättnings- och andra försäkringsfrågors avgörande.

Vad angår riksförsäkringsanstalten, har kommittén därför tänkt sig

en utvidgning av dess nuvarande verksamhet i den riktning, att arbetsgivarnes

åligganden i fråga om skyldighet att lämna uppgifter skulle

136

SPECIELL MOTIVERING. 17 §.

inskränkas till det minsta möjliga. Tänker man sig, för att välja ett

bestämt exempel, att den föreslagna lagen skulle antagas av nästkommande

års riksdag och träda i kraft den 1 juli därpå följande år

(1917), så skulle anstalten, därest erforderliga medel, bl. a. för anställande

av tillräckligt många ombud i orterna, omedelbart efter lagens ikraftträdande

ställts till dess förfogande, hava en tid av nio å tio månader till

utförande av vissa för ändamålet erforderliga förberedande arbeten. Under

denna övergångstid skulle anstalten med tillhjälp av mantalslängderna

och upplysningar från ombuden eller från arbetsgivarne själva eller från

annat håll kunna erhålla uppgift om de allra flesta av de arbetsgivare,,

som skulle omfattas av lagen, samt förskaffa sig sådan kännedom

angående beskaffenheten och omfattningen av deras verksamhet förskaffa

sig sådan kännedom, att vid lagens ikraftträdande försäkringsavgifterna

skulle, såsom även eljest vanligen sker, kunna provisoriskt bestämmas,

och att underrättelse härom då genast skulle kunna meddelas vederbörande.

Arbetsgivarne skulle således icke behöva inlämna någon särskild

anmälan för att i anstalten erhålla försäkring, ett förhållande, som

jämväl står i samband med bestämmelsen i 1 § av förslaget, enligt vilken

envar arbetare, som i lagen avses, utan vidare skall anses försäkrad i

enlighet med lagens bestämmelser, och således även varje arbetsgivare

enligt lagen utan vidare anses för sina arbetare hava erhållit försäkringen.

På motsvarande sätt, d. v. s. genom efterhand skeende komplettering

av det i anstalten förda registret över arbetsgivare och deras verksamheter,

skulle förfaras i sådana fall, då någon, som förut icke varit arbetsgivare,

börjar verksamhet, i vilken arbetare för hans räkning användes,

och sålunda blir avgiftsskyldig, eller då sådan förändring i arbetsgivares

verksamhet inträder, att faran för olycksfall blir större eller mindre, och

försäkringsavgifterna i följd därav böra ändras, eller då arbetsgivare

upphört med sin verksamhet o. s. v.

Vid ett dylikt tillvägagångssätt synes arbetsgivarens skyldighet i

förevarande hänseende i regel kunna, såsom i förevarande paragraf angives,

inskränkas till att på begäran av riksförsäkringsanstalten eller

annan försäkringsinrättning, i vilken försäkringen ägt rum, lämna de

ytterligare uppgifter angående avlöningsförhållanden och verksamhet i

övrigt, som kunna erfordras för avgifternas reglering, ävensom, vid inträffat

olycksfall, för bestämmande av ersättningens belopp. Dylika uppgifter

böra även vid anfordran lämnas till försäkringsrådet för att tjäna

till ledning vid fattande av beslut i ärende rörande avgiftsskyldighet,

försäkringsavgift eller ersättning.

Därest för vissa fall, såsom i fråga om rederirörelser, handelsföretag

SPECIELL MOTIVERING. 18 §.

137

o. d. skulle finnas lämpligt att för de erforderliga uppgifternas införskaffande

bestämma viss ordning för desammas avgivande eller för anmälningsskyldighet,

lärer avfattningen av bestämmelserna i förevarande

paragraf icke utgöra hinder för utfärdande av särskilda föreskrifter i

dylikt syfte.

18 §.

Ehuru enligt föregående paragraf arbetsgivaren är skyldig att när

som helst lämna sådana uppgifter, som erfordras för försäkringsavgifternas

och ersättningsbeloppens bestämmande, måste man dock räkna

med, att de lämnade uppgifterna ofta kunna vara ofullständiga, och

att även trots anmaningar och straffpåföljd tillräckligt omfattande uppgifter

ej alltid erhållas. Som det emellertid är nödvändigt, att försäkringsinrättningen

skall kunna erhålla erforderliga uppgifter, avser

förslaget i denna paragraf att, i likhet med flera utländska lagar

och även enligt arbetarförsäkringskommitténs förslag, åt inrättningen

lämna befogenhet att själv taga del av arbetsgivares listor och förteckningar

över arbetare och deras avlöningar, — dock endast i

den mån sådant är för ändamålet nödvändigt, — ävensom att förskaffa

sig noggrannare kännedom om beskaffenheten av arbetsgivarens

verksamhet för bedömande av den farlighetsklass, till vilken

verksamheten vid premieberäkningen bör hänföras. Då emellertid många

av de verksamheter, som omfattas av lagförslaget, enligt lagen om

arbetarskydd stå under tillsyn av en särskild myndighet, nämligen

socialstyrelsen, har kommittén tänkt sig, att försäkringsinrättningen, då

det gäller undersökning av arbetsgivares verksamhet i sådana fall, skulle

hava att vända sig till nämnda myndighet för att genom dess organ

låta verkställa undersökningen. Socialstyrelsen skulle sålunda på begäran

av försäkringsinrättningen vara skyldig, att, där den ej utan undersökning

kan meddela de begärda upplysningarna, låta verkställa sådan

och delgiva inrättningen resultaten av densamma. Endast i sådana

fäll, då dylik undersökning måste ske utan tidsutdräkt, och tillsynsmyndigheten

av någon anledning ej är i stånd att med erforderlig skyndsamhet

verkställa densamma, skulle försäkringsinrättningen hava befogenhet

att även utan arbetsgivarens samtycke själv ombesörja undersökning.

Beträffande sådana verksamheter, vilka ej omfattas av lagen

om arbetarskydd och sålunda ej stå under tillsyn av socialstyrelsen,

skulle försäkringsinrättningen i varje förekommande fall själv äga att

verkställa undersökningen.

I ändamål att skydda arbetsgivare mot missbruk av yrkeshemlighet,

Ålder doms försäkring skommittén. V. 18

138

SPECIELL MOTIVERING. 19 §.

som sålunda kan komma till försäkringsinrättningens eller dess organs

kännedom, har kommittén ansett erforderligt att i paragrafens sista

stycke intaga en bestämmelse därom, att beträffande sådan undersökning,

varom här är fråga, skall i tillämpliga delar gälla vad i 29 § av

arbetarskyddslagen för motsvarande fall finnes stadgat.

19 §.

I fråga om tid och sätt för inbetalande av försäkringsavgifterna

innehålla eu del utländska lagar ganska detaljerade föreskrifter, under

det enligt andra lagar motsvarande bestämmelser utfärdas i administrativ

väg eller eljest i särskilt angiven ordning eller av särskild myndighet.

Vad angår den av kommittén föreslagna lagen, skulle densamma komma

att omfatta så gott som alla arbetare och komma att tillämpas

på arbetsgivare av alla möjliga slag. Det torde därför, vad angår försäkringarna

i riksförsäkringsanstalten, icke vara lämpligt att fastslå enhetliga,

för alla försäkringar gällande föreskrifter rörande ordningen för

avgifternas inbetalning. I fråga om vissa grupper av arbetsgivare skulle

nämligen andra bestämmelser i förevarande hänseende möjligen kunna

visa sig behövliga eller önskvärda, än de som böra i övriga fall tilllämpas.

Under dylika förhållanden och då bestämmelser av ifrågavarande

art kunna förväntas, efter ändrade förhållanden eller vunnen erfarenhet,

tid efter annan bliva föremål för jämkningar, vilkas vidtagande skulle

medföra onödig omgång och tidsutdräkt, därest de skulle vara beroende

av lagändring, har kommittén föreslagit, att i fråga om tid och sätt för

erläggande av avgifterna till riksförsäkringsanstalten Konungen skulle

äga meddela erforderliga föreskrifter.

Med avseende å sättet för ordnandet av avgifternas inbetalande har

kommittén tänkt sig, att detsamma skulle så ordnas, att riksförsäkringsanstaltens

befattning därmed kunde inskränkas till att till vederbörande

arbetsgivare eller uppbördsmyndighet före förfallotiden sända uppgift

eller förteckning å de avgifter, som skulle inbetalas.

Det torde vid meddelandet av ifrågavarande föreskrifter vidare böra

iakttagas, att förfallotiderna infalla så tidigt som möjligt på året, så att

ränteförlust i möjligaste mån undvikes. Kunde särskild uppbörd av avgifterna

för riksförsäkringsanstaltens försäkringar undvaras, så att t. ex.

uppbörden verkställdes i samband med indrivande av allmänna utskylder,

torde således försäkringsavgifternas inbetalande böra ske å den uppbördsstämma,

som infaller tidigast på året. För särskilda fall torde dock

möjlighet beredas för inbetalning å flera terminer.

139

SPECIELL MOTIVERING. 1 9 §.

Därest avgifterna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten icke i

föreskriven ordning inbetalas, skulle enligt kommitténs förslag vad som

resterade ersättas av statsverket och således i allt fall snarast möjligt

komma att inbetalas till försäkringsfonden. Avgift, som sålunda förskjutits,

skulle staten äga återkräva av den avgiftspliktige. Den garanti

för avgifternas behöriga inbetalande, som staten sålunda enligt kommitténs

förslag skulle komma att övertaga, torde icke för statsverket komma att

medföra någon avsevärd utgift. De avgifter, varom här är fråga, skola nämligen

icke, såsom flertalet motsvarande avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen,

betalas av arbetare eller andra mindre bemedlade personer, utan

skola erläggas uteslutande av arbetsgivare, d. v. s. endast av personer,

vilka själva hava avlönade arbetare i sin tjänst. Dessa arbetsgivare torde

endast i ett fåtal fall underlåta att i behörig ordning inbetala sina avgifter,

och i de fall, där betalningen uteblivit, synes någon risk för att

den av staten förskjutna avgiften icke skulle kunna indrivas, endast

undantagsvis förefinnas.

Såsom av paragrafens tredje stycke framgår, skulle avgifterna

för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten ingå till eu försäkringsfond,

vilken skulle förvaltas enligt grunder, som bestämmas av

Konung och riksdag. Förvaltningen skulle lämpligen kunna ske i samband

med förvaltningen av den allmänna pensionsförsäkringsfonden och

skulle för sådant fall av fondens medel de belopp ställas till riksförsäkringsanstaltens

förfogande, som erfordrades för fullföljande av anstaltens

ändamål ifråga om anordnande av lämplig vård åt skada dearbetare samt

övriga med olycksfallsförsäkringen sammanhängande sociala uppgifter.

Det torde emellertid härvid böra framhållas, att de belopp, som skulle

erfordras för tillgodoseende av ifrågavarande behov, knappast skulle bliva

mindre betydande än de, som behövas för vinnande av motsvarande ändamål

ifråga om den allmänna pensionsförsäkringen eller en blivande obligatorisk

sjukförsäkring.

Av lätt insedda praktiska skäl, bl. a. för undvikande av ränteförlust,

har kommittén föreslagit, att riksförsäkringsanstaltens beslut om beloppet

av försäkringsavgift, även om klagan föres mot beslutet, tillsvidare skall

lända till efterrättelse intill dess detsamma ändras eller upphäves. I

samband därmed har i förslaget intagits en bestämmelse av innebörd,

att, om provisoriskt bestämd avgift nedsättes, eller om efter förd klagan

nedsättning i eller befrielse från avgift vinnes, vad som för mycket erlagts,

skall återbetalas.

Vad de i 4 § omnämnda arbetsgivarebolagen angår, torde bolagsordningarna

komma att innehålla nödiga bestämmelser rörande avgif

-

140

SPECIELL MOTIVERING. 20 OCH 21 §§.

ternas inbetalande. Därest i något fall dylikt bolag skulle finna det vara

med sin fördel förenligt, att avgifterna finge indrivas i samma ordning

som avgifterna till riksförsäkringsanstalten, torde något binder därför ej

böra möta. Efter ansökan torde jämväl åt dylikt bolag, som t. ex. bildats

genom sammanslutning av jordägare inom en eller flera kommuner,

kunna medgivas enahanda rätt att få delägarnes avgifter debiterade, indrivna

och redovisade i sammanhang med kronouppbörden, som genom

kungörelsen den 22 oktober 1886 tillerkänts vissa andra ömsesidiga

försäkringsbolag.

Avgifterna till ifrågavarande bolag ingå naturligen till de särskilda

bolagens genom bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse reglerade

fonder.

20 och 21 §§.

Bestämmelserna i dessa båda paragrafer motsvara stadgandena i 11

och 12 §§ i nuvarande lag ävensom föreskrifterna i kungörelsen den

31 december 1912 angående anmälan om olycksfall i arbete. Genom

dessa bestämmelser åsyftas uppställande av regler för anmälan om

olycksfall och för vidtagande av de åtgärder i övrigt, som under den

första tiden efter olycksfallet äro påkallade. Motsvarande bestämmelser

återfinnas med större eller mindre skiljaktigheter i utländska lagar. I

20 § lämnas en allmän föreskrift om, att arbetsgivare eller arbetsföreståndare

ofördröjligen bör underrättas, där sådant olycksfall inträffat,

som i lagen avses, samt att den skadade skall vara pliktig att underkasta

sig vård eller föreskrift av läkare, som tillkallas av vederbörande försäkringsinrättning

eller av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren. Försummar

arbetaren, vad som i detta hänseende åligger honom, riskerar

han enligt 25 § att gå miste om en del av ersättningen eller hela ersättningen.

Sedan arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren erhållit kännedom om

olycksfallet, åligger det honom enligt 21 § att, därest olycksfallet kan

antagas medföra utgivande av ersättning enligt lagen eller ombesörjande

av läkarevård jämte läkemedel, hos polismyndigheten i orten göra anmälan

om olycksfallet enligt fastställt formulär. Nämnda myndighet

åligger att tillse, det sådan anmälan göres och att föranstalta om komplettering

av möjligen felaktiga uppgifter samt att, så snart meddelande

erhållits om olycksfallet, ofördröjligen därom underrätta den

försäkringsinrättning, riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag,

i vilken den skadade är försäkrad. Härigenom beredes möjlighet för

SPECIELL MOTIVERING. 20 OCH 21 §§.

141

nämnda inrättning att snarast möjligt vidtaga de åtgärder för den

skadades vård eller för beredande av ersättning, som finnas vara av

nöden. Arbetsgivaren är även skyldig att samtidigt med anmälan insända

läkarbetyg angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd,

vilket läkarbetyg det åligger honom att på egen bekostnad anskaffa.

För att erhålla möjligaste enhetlighet beträffande läkarbetygens

avfattande föreskrives, att desamma skola utfärdas i enlighet med fastställt

formulär, och har kommittén därvid ansett, att detta formulär

borde fastställas av medicinalstyrelsen, vilken naturligtvis därförut bereder

riksförsäkringsanstalteD, försäkringsrådet eller annan intresserad

myndighet tillfälle att angiva sin mening. I sammanhang härmed torde

även taxa för kostnaden av dylika läkarbetyg böra utfärdas. I överensstämmelse

med motsvarande stadgande i nu gällande lag, innehåller

även kommitténs förslag bestämmelser därom, att, därest läkarbetyg icke

kan utan större svårigheter eller kostnader anskaffas, intj^g i stället skall

få lämnas av någon tjänsteman i orten eller någon av kommunens förtroendemän.

Stadgandena om polisundersökning och om vad med polismyndighet

skall förstås överensstämma i huvudsak med nu gällande bestämmelser.

Polismyndigheten åligger att till försäkringsinrättningen ofördröjligen

insända handlingarna i ärendet ävensom protokoll över hållen

polisundersökning.

Angående innehållet av det formulär för anmälan om olycksfallet,

som skall av arbetsgivaren avgivas, lämnar den ovannämnda förordningen

av år 1912 detaljerade föreskrifter. Emellertid måste, därest kommitténs

förslag skulle komma att genomföras, formulärets innehåll i vissa

avseenden förändras och fullständigas. Särskilt gäller detta upplysningarna

om den skadades arbetsförtjänst in. in. Då uppgifterna i detta formulär,

åtminstone under första tiden efter olycksfallet, skola tjäna såsom ledning

för försäkringsinrättningens beslut rörande den skadade, och formuläret

lämpligen bör vara lika för alla försäkringsinrättningar, samt

då ändringar kunna tänkas tid efter annan bliva behövliga, har kommittén

föreslagit, att detsamma skulle fastställas av riksförsäkringsanstalten,

samt, för erhållande av ytterligare garanti ifråga om formulärets

ändamålsenliga uppställning, att ändring i detsamma skulle kunna

sökas hos försäkringsrådet. Visserligen har jämväl socialstyrelsen, såsom

utövande tillsyn enligt arbetarskyddslagen över många av de rörelser,

som skulle omfattas av olycksfallslagstiftningen, intresse av, att formuläret

även kommer att innehålla för dess nämnda verksamhet nödiga

142

SPECIELL MOTIVERING. 22 OCH 26 §§.

uppgifter. Den ovannämnda förordningen innehåller också bestämmelser

i sådant syfte, och vid utarbetandet av det nya formuläret böra naturligen

i samråd med socialstyrelsen även de ifrågavarande uppgifterna

intagas. Givetvis böra även erforderliga uppgifter rörande inträffade

olycksfall av vederbörande försäkringsinrättning insändas till socialstyrelsen.

Särskild föreskrift härom torde lämpligen böra intagas i riksförsäkringsanstaltens

instruktion eller angivas i särskild förordning.

22 och 26 §§.

Såsom kommittén redan förut angivit, har kommittén tänkt sig,

att samtliga de verksamheter, som skulle omfattas av den nya olycksfallslagstiftningen,

skulle göras till föremål för en enhetlig lagstiftning,

samt att särskilda bestämmelser för någon viss verksamhet i allmänhet

ej skulle vara erforderliga. I fråga om jordbruket torde såväl

av de föreslagna lagbestämmelsernas natur som av den lämnade

motiveringen framgå, att reglerna för försäkring beträffande denna näring

med fördel kunna vara desamma som för det stora flertalet av de övriga

verksamhetsgrenarna. Detsamma gäller uppenbarligen även i fråga om

handeln, hantverket o. s. v. Endast för sjöfarten kunna bestämmelser,

som hava särskilt avseende på förhållandena inom denna näringsgren,

synas erforderliga. Då emellertid de regler, som meddelas i förevarande

båda paragrafer, för vissa fall, såsom i fråga om affärsresor för arbetsgivares

räkning m. m., i huvudsak även äro erforderliga i fråga om de

övriga verksamhetsgrenarna, så har kommittén i sitt förslag sökt giva

de nämnda bestämmelserna sådan avfattniug, att desamma skulle

komma att gälla även dylika ej direkt till sjöfartens område hörande

fäll.

Då kommittén sålunda ansett sig genom förslagets övriga bestämmelser,

kompletterade med stadgandena i förevarande paragrafer, hava

tagit tillräcklig hänsyn till förhållandena inom sjöfarten, torde till belysning

av kommitténs förslag i detta avseende böra undersökas, huruvida

de bestämmelser i såväl tidigare svenska lagförslag som utländska

för sjöfarten gällande olycksfallslagar, vilka föranletts av denna näringsgrens

särställning, kunna anses fullt ersatta av bestämmelserna i kommitténs

förslag. Bland annat torde härvidlag en jämförelse med det av

sjömanspensioneringskommittén den 15 november 1904 avgivna förslag

till lag om försäkring av sjöfolk vara av betydelse, enär detta förslag,

såsom ovan anförts, bland annat jämväl avsåg sjöfolks försäkring mot

SPECIELL MOTIVERING. 22 OCH 26 §§.

143

följderna av olycksfall i arbetet och av vissa särskilda yrkessjukdomar,

samt vid dess utarbetande även hänsyn tagits till statistik och lagstiftning

på området i Tyskland, vilket land i fråga om olycksfallslagstiftningen

i flera hänseenden torde böra anses som ett föregångsland.

Enligt sistnämnda förslag skulle envar, som erhölle anställning å

fartyg, med de i förslaget stadgade undantag, genom anställningen vara

försäkrad i handelsflottans pensionsanstalt, vilken för sådant ändamål

skalle utvidgas och omorganiseras. Denna anstalt skulle sålunda i förevarande

avseende väsentligen motsvara den tyska yrkes föreningen för

havssjöfarten varigenom även det från några håll i vårt land uttalade

önskemålet, att särskild försäkring med egen anstalt borde för sjömännen

anordnas, skulle vara tillgodosett. Med avseende å denna fråga må

emellertid framhållas, att jämväl enligt förevarande förslag (4 §) möjlighet

beretts för bildande av ett eller flera arbetsgivare(redare-)bolag

för övertagande av sjömäns olycksfallsförsäkring, och att sålunda även

i detta förslag hänsyn tagits till möjligen uppkommande behov av

särskilda försäkringsinrättningar för sjömän.

Bestämmelserna rörande ersättningsbeloppen enligt 1904 års kommittéförslag

äro väsentligen desamma som motsvarande bestämmelser i

1901 års lag, och hava för bedömandet av kommitténs förslag ej

någon betydelse med hänsyn därtill, att ersättningarna enligt sistnämnda

förslag skulle bestämmas efter arbetsförtjänsten. Med avseende å

beräkningen av denna arbetsförtjänst hava de flesta utländska lagar för

sjöfarten bestämmelser, som skilja sig från motsvarande bestämmelser för

övriga yrken. Under det att nämligen arbetsförtjänsten i vanliga fall beräknas

eiter de individuella förhållandena, har man i dessa lagar fördelat

sjöfolket i vissa löneklasser eller ock eljest meddelat särskilda bestämmelser

om sättet för lönens beräknande. Huvudanledningen härtill torde vara,

att åtminstone beträffande besättningen lönen i regel till en mindre del

utgår i kontanter och i övrigt utgöres av naturaförmåner, vilkas uppskattning

i penningar med hänsyn till de olikartade förhållandena i olika

trakter skulle kunna bereda svårigheter. Givetvis skulle genom dylika

särskilda bestämmelser för sjöfarten ersättningsbeloppens beräknande

förenklas. Men då man i flera lagar beträffande vida talrikare grupper

av arbetare inom andra näringar, särskilt jordbruket, där svårigheterna

i förevarande hänseende ej sällan torde vara lika stora som inom sjöfarten,

icke dragit sig för att bestämma arbetsförtjänsten efter de allmänna

reglerna, torde man vara berättigad att antaga, att även i fråga

om sjöfolket dessa svårigheter kunna övervinnas.'' Härtill kommer, att

144

SPECIELL MOTIVERING 22 OCH 26 §§.

i fråga såväl om sjöfarten som andra näringsgrenar allmänna regler för

uppskattningen av naturaförmåner ävensom rörande vissa andra förhållanden,

som äro av betydelse för arbetsförtjänstens bestämmande,

torde komma att av vederbörande försäkringsmyndigheter i möjligaste

utsträckning angivas, varigenom de antydda svårigheterna skulle komma

att väsentligen förminskas.

De svårigheter i övrigt, som vid olycksfallslagstiftningens tillämpning

göra sig gällande i fråga om sjöfarten, hänföra sig huvudsakligen

till frågorna om anmälan och den första undersökningen af inträffade

olycksfall. I detta avseende föreskriver kommitténs förslag, i väsentlig

överensstämmelse med utländska lagar och tidigare svenska förslag, såsom

allmän regel att, där ej svensk polismyndighet kan anlitas, de sådan

myndighet i förevarande avseende åliggande uppgifter skulle övertagas

av närmaste svenska konsulat, vilket således även självt eller genom därtill

förordnad annan myndighet eller person skulle ombesörja, att nödig

undersökning hålles, samt att handlingarna i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.

I allmänhet skulle således i förevarande hänseende

konsulatet inträda i de funktioner, som i vanliga fall enligt förslaget

skulle åligga polismyndighet.

I 26 § meddelas bestämmelser, som bl. a. åsyfta det fall, att fartyg

förlist och sjöman omkommit, utan att man därom kunnat erhålla underrättelse.

För sådant fall ävensom för andra fall, där arbetare försvunnit,

har föreslagits, att, om försäkringsinrättningen finner skäl antaga, det

arbetaren omkommit till följd av olycksfall i arbete, inrättningen

skulle äga att enligt bestämmelserna i 7 § utgiva livräntor till efterlevande,

vilka livräntor naturligtvis skulle upphöra att utgå, dock utan

återbetalningsskyldighet, för det fall, att det sedermera skulle visa sig,

att arbetaren är vid liv, eller att han icke omkommit till följd av olycksfall

i arbete. Avgörandet av, huruvida en försvunnen arbetare omkommit

eller icke, göres således beroende av en skälighetsprövning och förutsätter

ej undersökning eller beslut av domstol. I enlighet härmed har kommittén

också, såsom förut (sid. 97) anförts, funnit besvär över beslut i

dylikt ärende kunna anföras hos försäkringsrådet, som även i dessa fall

skulle vara sista instans.

I likhet med vad som i vissa andra lagar föreskrives, har kommittén

jämväl föreslagit, att försäkringsinrättningen skulle vara berättigad att

av efterlevande anhörig såsom villkor för utfående av livränta fordia

förklaring under edlig förpliktelse, att han saknar varje underrättelse om

den försvunne.

SPECIELL MOTIVEEING. 23 OCH 24 §§.

145

23 §.

Enligt nu gällande lag (13 §) skall, därest ej med anledning av

olycksfallet avtal om ersättning träffas, krav om ersättningen anhängiggöras

genom stämning eller påkallande av skiljedom. I händelse

av tvist torde sålunda i allmänhet samtliga de omständigheter, av vilka

rätten till ersättning ävensom ersättningens storlek är beroende, såsom

arbetsanställningens eller verksamhetens art, omständigheterna vid otycksfallet,

skadans beskaffenhet o. s. v. bliva föremål för utredning inför

domstol. Härigenom bliva parterna i tillfälle att förebringa utredning

jämväl medelst avhörande av vittnen, vilken utredning åtminstone

i fråga om vissa delar av tvisten ej sällan måste giva tillförlitligare

resultat än de upplysningar, som på annat sätt kunna införskaffas.

Då man därför, såsom fallet är i flera av de länder, där olycksfallslagstiftningen

byggts på principen om försäkringstvång, för vinnande

av större skyndsamhet i avgörandet av ifrågavarande tvister och

av ett mera sakkunnigt bedömande, överflyttat den rättsliga proceduren

i dess helhet på särskilda försäkringsmyndigheter, har man i allmänhet

i dessa lagar intagit bestämmelse därom, att nämnda myndigheter skola

äga rätt att, där så erfordras för vinnande av behövlig utredning i

ärendet, låta på ed avhöra vittnen och sakkunniga. Då fråga är om

utredning rörande omständigheterna vid olycksfallet eller eljest i ärende

rörande olycksfall, har även kommittén ansett eu bestämmelse i detta

hänseende erforderlig, och i förevarande paragraf intagit ett stadgande

därom, att de myndigheter, vederbörande försäkringsinrättning och försäkringsrådet,

inför vilka tvistefrågor enligt förslaget skulle avgöras,

skola äga rätt att i ärende rörande tillämpning av någon i lagen given

bestämmelse låta anställa förhör inför domstol med vittnen och sakkunniga.

För utredning av vissa frågor, såsom om försäkringsskyldighet,

försäkringsavgifter m. m., torde dylika vittnesförhör ej ofta behöva

ifrågakomma, då nämligen förslagets bestämmelser om arbetsgivares skyldighet

att inkomma med uppgifter, om avgifternas bestämmande o. s. v.

i allmänhet erbjuda tillräcklig garanti för att i dylika fall tillförlitlig utredning

vinnes.

24 §.

Enligt 1 § i nu gällande lag skall ersättning icke utgå för skada,

som den skadade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv ådragit

sig, eller som uppsåtligen förorsakats av tredje man, där denne icke

Alderdomsförsäkringskommittén. V. 19

146

SPECIELL MOTIVERING. 24 §.

haft ledning av eller uppsikt över arbetet. Dylika undantag beträffande

rätten till ersättning återfinnas såsom naturligt är i alla lagar, som grundats

på principen om direkt ersättningsskyldighet för arbetsgivaren, då

ju denne svårligen kan förpliktas att utgiva ersättning för skada, som

uppkommit antingen direkt genom annans vållande eller därigenom, att

arbetaren ådragit sig skadan genom uppenbart förbiseende av givna

föreskrifter eller eljest genom synnerlig oaktsamhet, och skadan således

ej kan läggas arbetsgivaren till last. Om åter olycksfallslagstiftningen

grundas på försäkringsprincipen, förlora dylika undantag

praktiskt taget all betydelse för arbetsgivaren. Hans risk täckes nämligen

då i huvudsak genom försäkringspremien, som för att motsvara

dylika extra ordinära risker icke erfordrar någon nämnvärd höjning.

Därjämte har på många håll den åsikten gjort sig gällande, att s. k.

groft vållande från arbetarens sida i verkligheten ofta måste anses

bero därpå, att genom den uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet

och genom det dagliga sysslandet med maskiner och dylikt arbetaren

efter hand måste bliva mera likgiltig för fara än under vanliga

förhållanden. I många fall torde även beträffande unga eller nyantagna

arbetare oerfarenhet i arbetet kunna leda till oaktsamhet. Av dylika skäl har

man också i vissa utländska försäkringslagar, såsom i den tyska och den

holländska lagen, inskränkt sig till att från rätten till ersättning undantaga

den, som uppsåtligen vållat olycksfallet, och har kommittén i sitt

förslag anslutit sig till sistnämnda uppfattning och i överensstämmelse

därmed i förevarande paragraf föreslagit, att ersättning ej skall utgå,

därest den skadade uppsåtligen förorsakat skadan, och ej heller utgå

till någon den skadades anhörig, som uppsåtligen förorsakat olycksfallet.

Det torde jämväl böra erinras om, att i gällande förordningar om ersättning

vid militärtjänstgöring och om försäkring för fiskare rätten till

ersättningen ej heller förverkas på grund av grov vårdslöshet från den

skadades sida.

Livräntetagare, som undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, äger

enligt nuvarande lag ej rätt att under tiden uppbära livräntan. I fråga

om dylik inskränkning i livräntetagares rätt intaga de utländska lagarna

olika ståndpunkter. Sålunda utgår, enligt de tyska och norska lagarna,

livränta ej om straffet varat en månad, dock att, om hustru eller minderåriga

barn finnas, livräntan utbetalas till dem. Enligt den holländska

lagen bortfaller rätten till livränta, endast om straffet avser 3 år eller

längre tid. De österrikiska, schweiziska och finska lagarna innehålla ej

några i förevarande avseende inskränkande bestämmelser. I den danska

lagen skulle dylika inskränkningar sakna betydelse, då det enligt denna

SPECIELL MOTIVERING. 25-27 §§.

147

lag handlar om utbetalning av ett kapital för en gång o. s. v. Ej heller

arbetarförsäkringskommitténs förslag innehåller bestämmelser i förevarande

avseende.

Då således även i de lagar, som upphäva rätten till livränta under

strafftiden, livräntan ändock funnits böra utgå till familjen, och man

från övriga lagar ej hämtar stöd för ett stadgande om inskränkning av

rätten till livräntan under nämnda tid, så har kommittén, med hänsyn

därjämte till, att försäkringen i varje fall är täckt genom försäkringsavgiften

och således arbetsgivaren ej skulle genom en dylik inskränkning

erhålla någon lättnad, samt till att tillämpningen av inskränkande bestämmelser

skulle erfordra kontroll och medföra besvär i övrigt, icke

ansett sig böra föreslå några särskilda bestämmelser i förevarande syfte.

25 §.

I denna paragraf, som väsentligen motsvarar stadgandet i 11 § i nu

gällande lag, har upptagits bestämmelse om den påföljd, som skall

kunna inträda, därest på grund av den skadades försummelse underrättelse

icke lämnas om olycksfallet eller ock den skadade icke ställer

sig till efterrättelse föreskrift om sjukhus- eller läkarvård.

26 §.

Motiveringen för denna paragraf återfinnes å sid. 142.

27 §.

Med avseende å utländsk medborgares samt utom riket bosatt persons

rätt till ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet innehålla

lagarna i allmänhet bestämmelser, genom vilka rätten till ersättning

inskränkes. Enligt 6 § i nu gällande lag äger sålunda utländsk medborgares

änka eller barn ej rätt till livränta enligt lagen, därest de vid

tiden för olycksfallet icke voro bosatta här i riket; för tid, varunder

någon till livränta berättigad är bosatt utom riket, äger han ej uppbära

livräntan. Detta förhållande har sin grund dels däri, att utgivande av

ersättning till utom landet boende personer (t. ex. utländska sjömän, utvandrare

m. fl.) i allmänhet är förenat med synnerliga svårigheter både

med avseende på erforderlig kontroll vid utbetalningen och övervakandet

av den skadades tillstånd, och dels givetvis däri, att lagstiftningen utom

i de fall, där överenskommelse länderna emellan träffats, ej ansetts böra

148

SPECIELL MOTIVERING. 28 §.

medgiva enahanda förpliktelser gentemot utlänningar som i fråga om

landets egna medborgare.

För sin del har kommittén emellertid beträffande varje svensk

medborgare ävensom i fråga om skadad utländsk medborgare, som är

bosatt i riket, icke ansett någon som helst inskränkning av ifrågavarande

art böra ifrågakomma. Med avseende å utländsk medborgares

rätt till ersättning i andra fäll har kommittén dock ansett vissa inskränkningar

nödvändiga. I fråga om utlänning, som har rätt till sjukpenning

eller livränta, har kommittén, dock endast för det fall att han är bosatt

utom riket, föreslagit, att hans under längre eller kortare tid utgående

ersättning skulle antingen med hans samtycke kunna utbytas mot ett

kapital för en gång motsvarande minst tjugo och högst femtio procent

av ersättningens kapitalvärde, eller ock utan hans samtycke utbytas mot

ett kapital av femtio procent av kapitalvärdet. Därmed skulle också all

rätt till vidare ersättning vara förfallen. Angående livränta (resp. kapitalutbetalning

vid omgifte) till efterlevande anhörig, som ej är svensk medborgare,

föreslås, i likhet med motsvarande bestämmelser i nuvarande

lag, att livränta allenast skulle utgivas, om den anhöriga vid tiden för

olycksfallet var bosatt här i riket. Begravningshjälp skulle för avliden

utom riket bosatt utlänning utgå endast om dödsfallet inträffat inom tre

månader efter olycksfallet.

Tredje stycket i denna paragraf motsvarar andra stycket i 6 § av

nu gällande lag.

28 §.

Genom bestämmelserna i första punkten av denna paragraf förpliktas

arbetsgivarbolagen att till riksförsäkringsanstalten årligen ingiva

statistiska uppgifter angående deras försäkringsverksamhet. Ändamålet

härmed är tydligen att erhålla komplettering av riksförsäkringsanstaltens

egen statistik för att sålunda vinna en allmän och möjligast pålitlig

grund för bestämmandet av försäkringsavgifterna inom de olika yrkena.

Såsom redan förut framhållits, är samlandet av hela olycksfallsstatistiken

hos riksförsäkringsanstalten i första rummet av vikt för anstalten själv,

då dennas verksamhet kan komma att omfatta yrken av alla förekommande

slag, men därjämte även för försäkringsrådet, för vilket det även är

av synnerlig vikt att hava tillgång till nödigt statistiskt material

för att kunna avgöra besvär rörande avgifternas storlek m m.

Då emellertid härutöver i särskilda fall uppgifter kunna vara erforderliga

t. ex. för beräknande av arbetsförtjänsten för skadad arbetare eller

SPECIELL MOTIVERING. 29—33 §§.

149

för bedömande av rörelsens farlighet m. m., har i förslaget jämväl intagits

bestämmelse om, att sådant bolag skulle vara skyldigt att när

som hälst på anstaltens eller på försäkringsrådets begäran lämna uppgifter

om delägare eller arbetare eller om olycksfall.

Till underlättande av riksförsäkringsanstaltens kontroll över uppfyllande

av arbetsgivarnes skyldigheter har därjämte införts stadgande om,

att dylikt bolag omedelbart skall underrätta anstalten om antagande av ny

delägare eller om delägares utträde ur bolaget.

29 §.

Då i enstaka fall tvekan skulle kunna uppstå, huruvida arbetsgivarbolag,

som avses i den föreslagna lagen, kan anses driva egentlig

försäkringsrörelse, och i följd därav huruvida lagen om försäkringsrörelse

skulle vara tillämplig å dylikt bolag, har kommittén ansett uttrycklig

bestämmelse i sådant hänseende böra intagas i lagen.

Under det att således, beträffande arbetsgivarbolagen, grunderna

för beräkning av försäkringspremier och premiereserv, huvudsakligen

dödlighetstabeller och räntefot, skulle prövas och stadfästas i den ordning,

som angående ömsesidiga försäkringsbolag stadgas i nyssnämnda lag, har

kommittén i första stycket av förevarande paragraf upptagit motsvarande

bestämmelse rörande försäkringar i riksförsäkringsanstalten, enligt vilken

nämnda grunder skola bestämmas av Konungen.

30, 31 och 32 §§.

De i dessa paragrafer intagna bestämmelser, vilka under en eller

annan form återfinnas i ett flertal försäkringslagar, torde icke erfordra

närmare motivering.

33 §.

Beträffande den omfattning, i vilken beslut av försäkringsinrättning

enligt förslaget skulle få överklagas, har kommittén redan förut yttrat sig

(sidd. 92 och följ.). Såsom av första stycket i förevarande paragraf framgår,

skulle enligt förslaget samtliga försäkringsfrågor bliva föremål för prövning

av försäkringsmyndighet och genom besvär från försäkringsinrättning

få dragas under försäkringsrådet för slutligt avgörande. Tydligen

måste emellertid försäkringsmyndigheterna ej sällan i större eller mindre

grad grunda sina beslut i dylika frågor jämväl på förhållanden, som

regleras genom allmän lag och ej kunna bliva föremål för bestämmelser

150

SPECIELL MOTIVERING. 35 §.

i olycksfallsförsäkringslagen. Rörande dylika förhållanden kunna givetvis

tvister uppstå, vilka icke kunna bedömas i den för avgörande av

försäkringsfrågor i förslaget stadgade ordning, utan tillhöra domstols

prövning. Exempel på dylika fall har kommittén anfört i den allmänna

motiveringen (sid. 97).

Med avseende å tiden för besvärs avgivande har kommittén ansett

den vanliga tiden av 30 dagar i allmänhet vara tillräcklig, men med

hänsyn särskilt till sådana fall, då den ersättningsberättigade eller den,

beslutet eljest kan angå, är anställd å fartyg i utrikes sjöfart eller eljest

vistas å avlägsen ort, har kommittén föreslagit, att, även om besvären

inkommit för sent, försäkringsrådet likväl skulle äga rätt att upptaga

besvären till prövning, då det på grund av omständigheterna kunde

finnas skäligt. Detta stadgande synes jämväl kunna erhålla tillämpning

i sådana fall, då tvekan kan uppstå om dagen för delgivningen av det

överklagade beslutet, från vilken enligt förslaget besvärstiden skulle

börja löpa. Beträffande sättet för delgivningen har kommittén ej ansett

särskilda bestämmelser erforderliga, utan torde de allmänna bestämmelserna

om delgivning vara tillfyllest. I fråga om arbetare kunna visserligen

fall förekomma, då tillämpningen av dessa bestämmelser skulle

vålla svårigheter, men torde dessa svårigheter, praktiskt taget, ej hava

större betydelse, då i alla de fall, där ersättning till åtminstone något

belopp blivit den skadade eller hans efterlevande tillerkänd, delgivningen

alltid skulle kunna anses hava skett senast den dag, då ersättningen

lyftats, och i de fall, där ansökning om ersättning avslagits, den försäkrades

eget intresse bör föranleda att, därest han tänker fullfölja talan

mot beslutet, besvären fullföljas utan uppskov.

Kommittén har därjämte tänkt sig, att flertalet av besvären över

beslut om ersättning skulle, åtminstone där besvären ej anförts av någon

försäkringsinrättning, kunna av rådet upptagas till avgörande även innan

den stadgade besvärstiden gått till ända. Härigenom skulle en möjligast

snabb rättsskipning åstadkommas, utan att den andra partens eller vederbörande

försäkringsinrättnings rätt kunde anses bliva trädd för nära, då

ju inrättningen torde lämnas tillfälle att yttra sig, innan ändring i beslutet

göres.

35 §.

Ifråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen

(sidd. 86 och följ.).

151

SPECIELL MOTIVERING. 36 §.

36 §.

Enligt 27 § i lagen den 5 juli 1901 om ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete upphävdes med visst undantag de i lagen

den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift meddelade bestämmelser om skyldighet för järnvägs ägare eller

innehavare att utgiva ersättning, då i följd av järnvägs drift arbetare

eller arbetsförman, som är stadd i järnvägens tjänst eller arbete, under

förrättandet därav varder dödad eller skadad.

Då enligt kommitténs förslag 1901 års lag skulle i sin helhet upphävas,

och därjämte den föreslagna lagen skulle komma att omfatta

även andra arbetare än dem, som avses i 1901 års lag, har i nu förevarande

paragraf, förutom bestämmelsen om upphävandet av sistnämnda

lag, jämväl upptagits ett stadgande motsvarande övergångsbestämmelsen

i 27 § av samma lag.

Kommittén har emellertid därvid icke bibehållit det från sistnämnda

bestämmelse i 1901 års lag gjorda undantaget, eldigt vilket 1886 års

lag fortfarande skulle i stället för 1901 års lag äga tillämpning i avseende

å arbetare eller arbetsförman, som vid tiden för sistnämnda lags

ikraftträdande, eller den 1 januari 1903, var anställd i järnvägens tjänst

eller arbete. Det har nämligen icke synts kommittén erforderligt att i

de fåtal fall, då ersättning enligt sistnämnda bestämmelse skulle kunna

ifrågakomma, fortfarande tillämpa särskilda bestämmelser, då ju enligt

kommitténs förslag ersättningsbeloppen skulle bliva relativt höga och

därför i allmänhet ej i avsevärd mån torde komma att skilja sig från

skadestånd enligt 1886 års lag.

Vad angår den särskilda för fiskare, även om de äro självständiga yrkesutövare,

avsedda försäkringen enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 ävensom

den rätt till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

som enligt förordningen den 18 juni 1909 tillkommer värnpliktige

m. fl., hava bestämmelserna därom icke lämpligen kunnat inpassas

i det nu föreliggande förslaget till försäkringslag, som ju endast omfattar

arbetare i egentlig mening. Som bekant äro emellertid nämnda båda

författningar i huvudsak byggda på enahanda grunder som 1901 års

olycksfallslag, men de enligt samma författningar utgående ersättningsbelopp

äro mindre än de belopp, som skulle komma att utgå enligt

kommitténs förslag. Under sådana förhållanden torde en omarbetning

av bestämmelserna även angående dessa delar av olycksfallsförsäkringen

kunna vara önskvärd, i syfte att bringa desamma i närmare överensstämmelse

med de nu föreslagna grunderna för arbetarförsäkringen. En dylik

152

SPECIELL MOTIVERING. LAGÄNDRINGAR.

omarbetning skulle emellertid, därest densamma skulle hava av kommittén

ombesörjts i sammanhang med dess egentliga arbeten, väsentligen fördröjt

dessa arbeten, och då kommittén icke ansett sig böra uppskjuta med

framläggande av sitt lagförslag rörande arbetares olycksfallsförsäkring,

hava nämnda lagstiftningsfrågor icke nu upptagits till behandling, utan

har kommittén i stället tänkt sig, att erforderliga förslag till ändringar i

bestämmelserna rörande ifrågavarande båda försäkringsgrenar lämpligen

skulle kunna uppgöras oberoende av genomförande av den föreslagna

nya försäkringslagen.

Slutligen vill kommittén erinra, att i sammanhang med den nya

lagens utfärdande, de av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet

rörande tillämpningen av 1901 års lag utfärdade kungörelser, instruktioner

eller föreskrifter, böra ändras eller upphävas.

Förslaget till ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

För den avgift, som enligt 16 § i förslaget till lag om försäkring

för olycksfall i arbete skall i sammanhang med försäkringsavgiften av

arbetsgivarne erläggas såsom bidrag till bestridande av utgifterna för

försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet, har kommittén

ansett kronan böra äga enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 12 §

handelsbalken tillkommer övriga utskylder till kronan. Likaså synes förmånsrätt,

svarande mot den, som enligt sistnämnda stadgande tillerkänts

kommun för vad densamma jämlikt 14 § i lagen om allmän pensionsförsäkring

må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att

erlägga pensionsavgift för sista och löpande året, böra tillkomma kronan

för avgift, som statsverket enligt 19 § i förslaget till lag om försäkring

för olycksfall i arbete nödgats förskjuta. Det ifrågavarande lagrummet

torde därför böra undergå ändring i överensstämmelse härmed.

Någon bestämmelse om förmånsrätt för statsverkets fordran för de

bidrag, som jämlikt 16 § andra stycket i förslaget till försäkringslag

skola erläggas av arbetsgivarebolagen, har kommittén icke ansett erforderlig.

Förslaget till ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar är innehavare av sådan anläggning under vissa

SPECIELL MOTIVERING. LAGÄNDRINGAR. ‘ ;)G

förutsättningar i allmänhet skyldig att utgiva skadestånd i tall däi någon

ljutit döden eller lidit kroppsskada genom inverkan av elektrisk ström

från anlägguiugen. Som emellertid redan genom 1901 åra olycka fallslag

innehavare av elektrisk anläggning såsom arbetsgivare i vissa tall ålagts

skyldighet att utgiva ersättning vid olycksfall i arbetet och det icke

ansetts lämpligt att i särskilda lagar intaga olika bestämmelser om likartade

förhållanden, har i 14 § i 1902 års förenämnda lag från lagens

tillämpning gjorts undantag för sådana fall, då ersättningsskyldighet ålåge

den elektriska anläggningens innehavare redan enligt 1901 års lag d. v. s.

i de fall då arbetare eller arbetsförman vid anläggningen drabbades av

olycksfall i arbetet.

Emellertid skulle enligt förslaget till lag om försäkring för olycksfall

i arbete rätt till ersättning för skada vid sådant olycksfall komme

att tillerkännas icke blott arbetare och arbetsförmän, som avses i 1901

års lag utan även de övriga personer, som enligt förslagets 3 § skulle

vara att anse som arbetare. Undantagsbestämmelsen _ i 14 § i lagen om

elektriska anläggningar torde därför böra givas en i motsvarande man

utsträckt tillämpning.

Förslaget till ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående tilllämpning

med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i

lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i

följd av järnvägs drift.

Den föreslagna ändringen har föranletts av skäl motsvarande dem,

som ligga till grund för förslaget om ändrad lydelse av 14 § i lagen

om elektriska anläggningar.

Ålder doms för säkring skommittén V.

20

ÅLDER! )0M SFÖ RSÄKRINGSKOMMITTÉN.

YI.

ÖVERSIKT

SVENSK OCH UTLÄNDSK LAGSTIFTNING

ANGÅENDE

SOCIAL OLYCKSFALLSFÖRSÄKRING

SAMT

BÖKANDE

ARBETSLÖNER OCH OLYCKSFALL M. M.

INOM OLIKA YRKEN I SVERIGE

STATISTISKA UNDERSÖKNINGAR

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1915.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Översikt av svensk och utländsk lagstiftning angående social

olycksfallsförsäkring.

Inledning .................................................................................................................. 5

Sverige ..................................................................................................................... 6

Tyskland ................................................................................................................. 46

England................................................................................................................... 104

Holland ............................................................................................................... 117

Schweiz ................................................................................................................. 145

Norge .................................................................................................................. 169

Danmark..................... 194

Statistiska undersökningar rörande arbetslöner och olycksfall

m. m. inom olika yrken i Sverige.

Ålder doms försäkring skommittén. VI.

1

.

ÖVERSIKT

AV

SVENSK OCH UTLÄNDSK LAGSTIFTNING

ANGÅENDE

SOCIAL OLYCKSFALLSFÖRSÄKRING

''

t

INLEDNING.

Jämte den schematiska översikt av huvudbestämmelserna i den nu

gällande lagstiftningen rörande den sociala olycksfallsförsäkringen i vårt

land och i utlandet, som intagits i motiven till kommitténs betänkande,

del V, lämnas i det följande en utförligare redogörelse för dels gällande

lagar och framställda förslag på förevarande område i Sverige, dels

några av de viktigare eller mera säregna utländska lagarne. De länder,

som härvid medtagits, äro Tyskland, England, Holland och Schweiz

samt våra grannländer Norge och Danmark.

I detta sammanhang torde få nämnas, att en redogörelse för den

ännu gällande österrikiska lagen av den 28 december 1887 återfinnes i

1884 års arbetarförsäkringskommittés betänkande, del. II, sid. 110 tf.

samt sid. 301 (Jämför även nya arbetarförsäkringskommitténs betänkande

del III, sid. 83 ff.).

Sverige.

Av den svenska rättens allmänna skadestdndsbestämmelser följer, att

arbetsgivare i vissa fall kan bliva skyldig att utgiva ersättning, då

kroppsskada drabbat hans arbetare i arbetet, men härför fordras —

liksom för skadeståndsskyldighet överhuvud — att arbetsgivaren är

vållande till skadan, vare sig uppsåtligen eller genom åsidosättande

av den aktsamhet, han bort iakttaga. I ett och annat undantagsfall kan

arbetsgivare därjämte bliva ansvarig för underordnades åtgöranden. De

allmänna skadeståndsbestämmelserna enligt gällande rätt finnas intagna

i sjätte kapitlet av strafflagen den 16 februari 1864.

I några speciella fall har emellertid lagstiftningen, oberoende av de

allmänna skadeståndsreglerna, redan tidigt ålagt arbetsgivare att i större

eller mindre omfattning lämna understöd åt personer, som sjukna eller

skadas i hans tjänst. Så föreskriver den ännu gällande legostadgan av

den 23 november 1833, § 6, att om tjänstehjon sjuknar, husbonde bör

låta sköta och vårda det, dock att husbonden, om han vill, har rätt att

å lönen avräkna vad han utgivit till läkare eller läkemedel. Vidare

åligger det, enligt 9 §, husbonde att, om den som är satt i hans ställe

misshandlar tjänstehjon, själv utgiva skadeersättning, med rätt att av

den skyldige söka sitt åter.

I sjölagstiftningen hava sedan lång tid tillbaka funnits vissa bestämmelser

avseende understöd åt sjöman, som sjuknar eller skadas i tjänsten.

Sådana bestämmelser förekomma redan i 1667 års sjölag ävensom i senare

sjölagar, såsom 1864 års sjölag och den nu gällande sjölagen av den

12 juni 1891. I sistnämnda lag äro bestämmelserna av följande innehåll.

Befälhavare äger att för skada, som han utan eget förvållande

ådrager sig, åtnjuta vård på redarens bekostnad, jämväl under fyra veckor

efter det han lämnat tjänsten, därest han på grund av sådan skada

blivit avskedad. Dessutom erhåller han, i händelse av avsked, hyra för

tiden intill avskedandet (64 §). Sjöman, som blivit sjuk eller skadad,

äger i regel att på redarens bekostnad åtnjuta nödig vård och full hyra,

så länge han är kvar i tjänsten. I vissa fall kan han till följd av skadan

SVERIGE.

7

eller sjukdomen entledigas ur tjänsten. Han äger då — med undantag

för''de fall, där han avskedas till följd av skada eller sjukdom, som han

genom eget groft förvållande ådragit sig, eller därför, att han befunnits

behäftad med venerisk sjukdom — erhålla hyra till dess han avmönstras

eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då fartyget går vidare,

ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor från

den dag, då hans rätt till hyra upphörde (90 §).

Det torde ock böra erinras om att vid sjömanshusen i riket finnas

understödskassor för sjöfolk, vilka kassor äro bildade genom bidrag av

såväl redare som sjömän. Understöd kan även i vissa fall beredas från

handelsflottans pensionsanstalt.

I fråga om bergshanteringen funnos även redan tidigt bestämmelser

rörande understöd vid olycksfall. Enligt hammarsmedsordningen av den

26 augusti 1823 var varje bruksägare skyldig att bidraga till en huvudsakligen

för understöd åt gamla smeder och deras änkor i varje bergstingslag

bildad hammarsmedskassa. Hände smed under arbetet någon

olycka av våda, eller blev han angripen av sjukdom, som gjorde honom

oförmögen till arbete i mer än tre veckor, ägde han av sin husbonde

åtnjuta visst understöd. Genom förordningen den 20 september 1859

om utsträckt frihet för bergshanteringen äro förut gällande hammarsmedsordningar

upphävda, men de befintliga hammarsmedskassorna skulle av

delägarna fortfarande förvaltas och användas för sitt ändamål.

Vidare hava särskilda bestämmelser meddelats rörande olycksfallsersättning

till personalen vid järnvägarna. Lagen den 12 mars 1886

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift stadgar nämligen

i 3 §, att om någon, som är anställd i en järnvägs tjänst eller

arbete, under förrättande därav dödas eller skadas, järnvägens innehavare

är skyldig att gälda skadestånd, där icke den, som led skadan, genom

överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv

ådragit sig densamma. Detta gäller även, om skadan timat till följd av

annan järnvägs drift, såvida icke dennas innehavare, på grund av den

i lagens 2 § stadgade ansvarighet, är skyldig att gottgöra skadan. Ägare

av järnväg, som överlåtit nyttjanderätten till annan, är ock, enligt 9 §,

lika med denne senare ansvarig för inträffande skada. Under järnväg

i lagens mening förstås sådan, »staten eller annan tillhörig järnväg, å

vilken befordran av person eller gods verkställes medelst ångkraft», och

har lagen avseende även å ofullbordad järnväg, som befares med användande

av ångkraft (1 §). Talan om ersättning skall anhängiggöras inom

två år, efter det skadan timat (10 §). Angående grunderna för skade

-

8

SVERIGE.

Riksdagens

skrivelse den

11 maj 1884.

ArbetarfÖrsäkring

skommitténs

förslag.

ståndet hänvisar lagen till sjätte kapitlet strafflagen, men stadgas i 4 § att,

om den, som lidit kroppsskada, i följd därav är berättigad att från ka''ssa,

som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av järnvägs

innehavare, erhålla pension eller annat understöd, eller om den skadade

på bekostnad av järnvägens innehavare blivit försäkrad för olycksfall,

skall, i den mån skadan sålunda varder ersatt, järnvägens innehavare

njuta befrielse från ersättningsskyldighet. I avseende å arbetare eller

arbetsförman, som erhållit anställning i järnvägs tjänst efter 1903 års

ingång, gäller numera ej denna lag (se nedan sid. 22). Lagen gäller

ej om elektrisk järnväg, men hava i avseende å sådan järnväg bestämmelser

i ämnet utfärdats genom lag den 22 juni 1904 (se sid. 24).

Redan innan 1886 års lag utfärdats, hade emellertid förberedande

åtgärder vidtagits för införande av mera allmänt gällande bestämmelser

rörande rätt till ersättning vid olycksfall i arbete för arbetare eller deras

efterlevande. I skrivelse den 11 maj 1884 anhöll nämligen riksdagen,

med anledning av en utav A. Hedin väckt motion, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utreda, om och i vad mån åtgärder kunde finnas lämpliga

för ordnande av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande

möjliga olycksfall i arbetet, ävensom för beredande av ålderdomsförsäkring

åt arbetare och med dem jämförliga personer, samt därefter göra

de framställningar till riksdagen eller vidtaga de anordningar i övrigt,

till vilka förhållandena kunde föranleda.

I anledning härav tillsattes den 3 oktober samma år en kommitté

— den s. k. arbetarförsäkringskommittén — vilken den 28 juli 1888

bland annat avlämnade förslag till tre särskilda författningar rörande införande

av social olycksfallsförsäkring, nämligen »förslag till lag om

försäkring för olycksfall i arbetet», »förslag till lag om sjöfolks försäkring

för olycksfall i tjänsten» samt »förslag till förordning angående

riksförsäkringsanstalten». Dessa lagförslag, som för sin tid måste anses

såsom synnerligen förtjänstfulla, synas ännu vara av det intresse, att en

jämförelsevis utförlig redogörelse för desamma är motiverad.

Arbetarförsäkringskommitténs förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet.

För följderna av i arbetet inträffade olycksfall skola vara försäkrade samtliga hos

arbetsgivare anställda personer vid vissa angivna till industrien hörande rörelser samt

därjämte vid till allmänt begagnande upplåten järnväg eller spårväg; i rörelse, där

såsom yrke utföres lastning eller lossning av varor eller transport medelst pråmar; vid

SVERIGE.

9

yrkesmässigt bedriven flottning; vid yrkesmässigt bedrivet bärgnings- eller dykeriföretag;

vid byggnadsarbete, som avser järnväg, kanal, hamn, kaj eller dylikt, större väg eller bro,

större kloak-, gas- eller vattenledning; vid större husbj^ggnad sysselsatta murare, timmermän,

grundläggare eller taktäckare jämte hantlangare, dock att härunder ej inbegripas

^byggnader för lantbrukets behov; vid uppsättning av elektrisk ledning och i skorstensfejaryrket;

samt i rörelse, i vilken tillverkas eller regelbundet användas explosiva

ämnen. Om rörelse, för vilken försäkringsplikt stadgats, bedrives på sådant sätt, att

samtliga däri sysselsatta personer eller vissa av dem endast i ringa mån äro utsatta

för olycksfall i arbetet, äger rilcsförsäkringsanstalten undantaga densamma eller del

därav från försäkringsplikten. (1 §).

Försäkringen skall äga rum i riksförsäkringsanstalten och gälla till förmån för

ovannämnda personer från och med deras inträde i arbetet. Avgifterna för försäkringen

erläggas af vederbörande arbetsgivare. (2 §).

Därest rörelse bedrives för statens räkning, skall, då olycksfall i arbetet träffar

däri sysselsatt person, ersättning av staten utgöras enligt de i lagen stadgade grunder

där icke jämlikt annan förordning eller reglemente lika eller större understöd tillkommer

honom. (Försäkring i riksförsäkringsanstalten behöver alltså ej äga rum).

Detsamma gäller dem, vilka äro anställda i eller eljest sysselsättas vid lots-, post-,

tull- eller telegrafverket samt vid befästningsarbeten. (3 §).

Till den, som genom olycksfall i arbetet lidit kroppsskada, skall från och med

tredje veckan efter olycksfallet utgå ersättning, utgörande för år,

a) om fullständig oförmåga till arbete inträtt, så länge detta fortfar, sextio

procent av den skadades förutvarande årliga arbetsförtjänst, samt

b) om oförmåga till arbete endast delvis inträtt, så länge detta fortfar, en i

förhållande till återstående arbetsförmåga bestämd andel av samma arbetsförtjänst,

dock högst och endast i svårare fall femtio procent därav. (4 §).

Ifall olycksfallet omedelbart eller inom natt och år medfört döden, skall förutom

den till den skadade tilläventyrs utgående ersättningen lämnas:

a) begravningshjälp med fem procent av den avlidnes förutvarande årliga

arbetsfört j änst;

b) till efterlevande änka, så länge hon lever ogift, tjugu procent årligen;

c) till efterlevande änkling, därest han varit väsentligen beroende av hustruns

arbetsförtjänst, så länge han är oförmögen att själv sig försörja samt lever ogift,

likaledes tjugu procent årligen;

d) till varje efterlevande barn, till dess det uppnått femton år, tio procent

årligen; och

e) om varken make eller barn leva efter, till en var släktinge i rätt uppstigande

led, som av den avlidne åtnjöt underhåll, tio procent årligen, allt av nämnda

arbetsförtjänst.

Till efterlevande anhöriga för år utgående ersättningsbelopp må sammanlagda

icke överstiga femtio procent av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Om de

enligt ovan angivna beräkningsgrunder i något fall skulle stiga häröver, skola de

proportionsvis nedsättas.

Ifall årligt ersättningsbelopp till efterlevande barn skall utgå efter såväl fader

som moder, sättes detsamma till två tredjedelar af den summa, som det »kulle utgöra

efter båda föräldrarne tillsammans. Ingår efterlevande änka nytt gifte, erhåller

hon en gång för alla ett belopp motsvarande tre gånger den årliga ersättningen.

Om den skadade först efter olycksfallet ingått äktenskap, äga efterlevande make och

i sådant äktenskap födda barn icke någon rätt till ersättning. Detta gäller även

Ålderdomsförsäkringskommittén. Yl. 2

10

SVERIGE.

make, som levat skild från den andra och utan underhåll från denna, samt oäkta

barn, som avlats efter olycksfallet.

Efterlevande anhöriga till utländsk undersåte, vilka icke bodde i landet, då

olycksfallet timade, hava ej rätt till ersättning. (5 §).

Den årliga arbetsförtjänst, varom ovan nämnts, räknas till 300 gånger medelarbetsförtjänsten

för dag. Medelarbetsförtjänsten för dag åter upptages till det belopp,

som erhålles genom att lika fördela vad personen i avlöning för sitt arbete uppburit

under den längre eller kortare tid, han varit sysselsatt i försäkringspliktig

rörelse, å antalet av hans verkliga arbetsdagar under samma tid. Om han under

längre tid än ett år tillbaka varit sysselsatt i rörelsen, beräknas dock endast senaste

årets verkliga arbetsdagar och därunder åtnjuten arbetsförtjänst. I avlöningen inräknas

andel i vinst och naturaförmåner, de senare uppskattade efter i orten gängse

pris. Om vid sålunda verkställd beräkning årliga arbetsförtjänsten överstiger 1,600

kronor, tages ej hänsyn till överskjutande beloppet; ifall den understiger 400 kronor,

skall den i allt fall beräknas till detta belopp. (6 §).

Därest den, som träffats af olycksfallet, själv uppsåtligen förorsakat detsamma,

är all rätt till ersättning förfallen. (7 §).

Har i försäkringspliktig rörelse olycksfall i arbetet medfört svårare kroppsskada

för däri sysselsatt person, åligger det arbetsgivaren eller den, som är satt i hans

ställe, att tillse, att den skadade icke saknar nödig läkarvård samt läkemedel. Kostnaden

härför skall, om den skadade icke åtnjuter ersättning från sjukkassa eller

eljest äger tillgångar, bestridas af arbetsgivaren, intill dess ersättning utgår på grund

av försäkringen enligt lagen. (8 §).

Försäkringspliktiga rörelser skola hänföras till vissa farlighetsklasser, vilka, efter

riksförsäkringsanstaltens hörande, fastställas av Rungl. Maj:t samt minst vart femte

år underkastas ny granskning. Med hänsyn till olika farlighetsklasser bestämmas

försäkringsavgifterna till de belopp, som erfordras för täckande af de förbindelser,

vilka åligga riksförsäkringsanstalten i avseende å ersättningarnas utgivande. (9 o. 10§§).

Kiksförsäkringsanstalten äger avgöra, om en rörelse är försäkringspliktig eller icke,

samt till vilken farlighetsklass rörelsen i förra fallet skall höra. Underrättelse om sådant

beslut skall, med angivande av premiesatsen för rörelsen, genom anstaltens ombud

ofördröjligen meddelas vederbörande arbetsgivare. Besvär över beslutet få anföras

hos Kungl. Maj:t, men beslutet länder icke desto mindre till efterrättelse, till dess

ändring vunnits. (12 §).

Arbetsgivare i försäkringspliktig rörelse skall inom en månad, efter det lagen

trätt i kraft eller hans rörelse börjat, till riksförsäkringsanstaltens ombud i orten göra

skriftlig anmälan, efter fastställt formulär, om rörelsens beskaffenhet och antalet däri

sysselsatta personer. Om anmälan utebliver, skall ombudet införskaffa erforderliga

uppgifter. Anmälningar eller inhämtade uppgifter skola ofördröjligen insändas till

riksförsäkringsanstalten. Konungens befallningshavande skall dessutom till riksförsäbringsanstalten

överlämna förteckning över de inom dess område befintliga försäkringspliktiga

rörelser, första gången inom två månader efter det lagen trätt i kraft och

därefter vid varje halvårs slut. (11 §).

1 fråga om inbetalning av premier gälla följande bestämmelser. Inom femton

dagar efter varje kalenderkvartals slut skall arbetsgivare till riksförsäkringsanstaltens

ombud i orten direkt eller genom allmänna posten inbetala för kvartalet förfallna

premier, vilka han har att själv beräkna efter fastställd premietariff å summan av

den arbetsförtjänst, som hos honom under kvartalet sysselsatta personer uppburit,

vare sig i penningar eller naturaförmåner. För person med fast anställning, vars

SVERIGE.

1 I

årliga arbetsförtjänst uppgår till mer än 1,600 kronor, skall dock försäkringsavgift

för kvartalet betalas å jämnt 400 kronor. Vid premiernas erläggande skall arbetsgivaren

uppgiva summan av arbetsförtjänsten för hos honom anställda personer,

antalet sådana personer m. m. I vissa fall kunna avvikelser från dessa regler äga

rum. Om inbetalning icke sker inom föreskriven tid, skola försäkringsavgifterna till

beloppet fastställas av riksförsäkringsanstalten, efter inhämtande såvitt möjligt av

erforderliga uppgifter, samt indrivas, på sätt om resterande kronoutskylder är stadgat,

med tillägg af fem procent af beloppet, därest icke till betalningens uteblivande

kan visas anledning, som av anstalten godkännes. (13 o. 14 §§).

Om olycksfall inträffar, skall arbetsgivaren eller den, som är satt i hans ställe,

därom göra skriftlig anmälan till vederbörande polismyndighet, vid svårare olycksfall

genast och vid andra senast fjorton dagar därefter, där icke olycksfallet varit av den

lindriga beskaffenhet, att den skadade före nämnda tid kunnat återgå till arbetet,

i vilket fall någon anmälan icke behöver ske. Denna anmälan skall polismyndigheten

ofördröjligen delgiva riksförsäkringsanstaltens ombud i orten. I anmälan skall

bland annat angivas, vilken vård blivit ägnad skadad person, och skall anmälan, då

läkare varit tillstädes, åtföljas af hans attest angående den skadades tillstånd. Om

av anmälan framgår eller om eljest blir kunnigt, att den skadade är i saknad af

nödig läkarvård, äger den, hos vilken anmälan skett, att därom föranstalta på arbetsgivarens

bekostnad. (15 o. 16 §§).

Om olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra sådan påföljd, att

ersättning bör utgå, skall undersökning om olycksfallet, så snart ske kan, hållas av

den myndighet, till vilken anmälan ägt rum. Finner den myndighet, som verkställer

undersökningen, nödigt att för upplysningars meddelande tillkalla sakkunnig person,

har den rätt därtill på riksförsäkringsanstaltens bekostnad. Protokoll över undersökningen

skall inom tre dagar därefter tillställas riksförsäkringsanstaltens ombud i

orten, som har att ofördröjligen översända detsamma till anstalten. Med ledning

härav och efter inhämtande av de upplysningar, som i övrigt äro erforderliga, bestämmer

riksförsäkringsanstalten ersättningsbeloppet. Därest i följd av ofullständiga

uppgifter ersättningsbeloppet ej genast kan bestämmas, äger anstalten att i avräkning

förskottsvis utbetala lämpligt belopp. (17 o. 18 §§).

Om i något fall, där ersättning bör utgå, fråga, därom icke kommit under riksförsäkringsanstaltens

prövning, skall ersättningsanspråket, vid äventyr av talans förlust,

inom två år efter olycksfallet eller, om döden därav följt, inom samma tid efter

dödsfallet anmälas hos anstalten. (19 §).

Underrättelse om riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga skall ofördröjligen

genom anstaltens ombud meddelas ersättningstagaren. Besvär över beslut

i ersättningsfråga kan anföras hos den härför tillsatta nämnden, men beslutet länder

icke desto mindre till efterrättelse, till dess ändring vunnits. (20 o. 21 §§).

Den nämnd, som nyss omnämnts, har sitt säte i Stockholm och skall bestå av

ordförande och sex ledamöter, vilka jämte nödigt antal suppleanter utses av Kungl.

Maj:t. Ledamöterna skola vara: en läkare, en tekniker, två arbetsgivare och två

arbetare i försäkringspliktiga rörelser. Tiden för ledamöternas uppdrag och sättet för

nämndens verksamhet bestämmas närmare i ett av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente.

I nämndens utslag får ändring ej sökas. (22 §).

Fastställt ersättningsbelopp utbetalas vid varje kalendermånads slut genom riksförsäkringsanstaltens

ombud i den ort, där den ersättningsberättigade vistas. (24 §).

Ersättning enligt lagen utgår icke till person, som flyttar ur landet, men

utländsk undersåte, som för alltid lämnar riket, kan dock i stället för årlig ersättning

erhålla ett belopp en gång för alla, efter riksförsäkringsanstaltens beprövande. (25 §).

12

SVERIGE.

Kiksförsäkringsanstalten äger att uppdraga åt hälsovårds- eller kommunalnämnd

eller åt särskilt tillsatt inspektör att besiktiga försäkringspliktig rörelse. Om vid dylik

besiktning befinnes, att åtgärder icke, på sätt i lag föreskrives, blivit vidtagna till förminskande

eller upphävande av den med arbetets bedrivande förbundna faran, äger riksförsäkringsanstalten

ålägga vederbörande arbetsgivare att, till dess befintliga brister blivit

avhjälpta, betala högre försäkringsavgifter, intill dubbla beloppet af eljest stadgade.

(26 §).

Arbetsgivare är även pliktig att låta riksförsäkringsanstaltens ombud taga del

av de angående personalen och dess avlöning förda avräkningsböcker eller avlöningslistor.

(28 §).

Om ersättning skall utgå till person, anställd i statens tjänst och försäkring i

riksförsäkringsanstalten icke skett, skall ersättningen utgöras direkt av vederbörande

verk. Angående handläggning av ersättningsfråga skall gälla vad för verket blivit

särskilt stadgat. Besvär kunna emellertid anföras hos nämnden. (34 §).

Frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten är i vissa fall medgiven. Arbetsgivare

i rörelse, för vilken försäkringsplikt icke är stadgad, är berättigad att i riksförsäkringsanstalten

försäkra hos honom sysselsatta personer för olycksfall i arbetet

på de villkor angående försäkringsavgifter och ersättningsbelopp samt deras bestämmande,

som äro givna för obligatorisk försäkring, och enligt de bestämmelser i

övrigt, som med anstalten överenskommas. Dessutom äger en var näringsidkare eller

arbetare, vilken icke eljest är enligt lagen försäkrad, rätt att i riksförsäkringsanstalten

enligt särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet. Ersättningsbelopp

skall, enligt samma grunder som vid tvungen olycksfallsförsäkring, utgå efter den

årliga arbetsförtjänst, som för varje fall blivit lagd till grund för försäkringen, varvid

dock arbetsförtjänsten icke får sättas lägre än 400 eller högre än 1,600 kronor.

Arbetarförsäkringskommitténs förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjänsten.

För följderna av i tjänsten inträffande olycksfall skola vara försäkrade befälhavare

och besättning å svenska fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes

fortskaffande, och som hava en dräktighet av tjugu registerton eller däröver. Hit

räknas icke fartyg, som uteslutande användas för fiske eller utgöra tillbehör till en

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbetet försäkringspliktig rörelse, ej heller

pråmar (vilka i vissa fall hänföras under nyssnämnda lag).

Uppassare och andra å här avsedda fartyg anställda personer, som ej tillhöra

den egentliga besättningen, skola jämväl vara försäkrade enligt denna lag. Försäkringen

avser även olycksfall, som timar genom naturhändelse. (1 §).

Även denna försäkring skall äga rum i riksförsäkringsanstalten och gäller från

tjänsteförhållandets början till dess slut, eller till dess att fartyget upphör att vara

svenskt. Avgifterna för försäkringen erläggas av vederbörande rederi. (2 §).

Ersättningsgrunderna äro i huvudsak desamma som enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbetet. Dock är att märka, att om rederi enligt gällande sjölag är