SOU 1916:4

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MALT DEN 3 OKTOBER 1902

TILLSATTA KOMMITTÉ

KÖRANDE

XLVIII.

KOMPLETTERING AV AVLÖNINGSBESTÄMMELSERNA

FÖR GENERALTULLSTYRELSEN.

STOCKHOLM 1916

KUNOr.. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1BH369

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen..............i—in.

Betänkande och förslag.

Inledning.............................. 1.

Utredning............................. 2.

Till kommittén remitterade handlingar...............57.

Kommitténs yttrande........................61.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt vilken Kung]. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit

att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering av statens

ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. in., överlämnade

II

med underdånig skrivelse den 12 juli 1915 delen XLYII av sina tryckta

betänkande^ innefattande utlåtande i fråga om gift kvinnas anställning

i ordinarie tjänst vid post- och telegrafverken samt statens järnvägar.

Därefter har kommittén avgivit följande skriftliga utlåtanden:

den 28 oktober 1915 yttrande till statsrådet och chefen för civildepartementet

i fråga om uppförande å ordinarie stat av ytterligare ett

skrivbiträde vid länsstyrelsen i Kronobergs län (n:r 55 bland kommitténs

skriftliga utlåtanden);

den 12 november 1915 underdånigt utlåtande i fråga om beredande

av ett andra ålderstillägg åt vaktmästaren vid arkivdepån i Visby

(n:r 56);

den 24 november 1915 yttrande till statsrådet och chefen för civildepartementet

i anledning av framställning om inrättande hos länsstyrelsen

i Södermanlands län av en andre länsnotarie^ änst in. m.

(n:r 57);

den 27 november 1915 underdånigt utlåtande i fråga om förhöjd

tillfällig avlöningsförbättring för personalen vid gymnastiska centralinstitutet

(n:r 58);

den 3 december 1915 underdånigt utlåtande i fråga om förändring

beträffande avlöningsförmåner m. in. för en av naturhistoriska riksmuseets

vaktmästare (n:r 59);

den 7 december 1915 underdånigt utlåtande angående ett förslag till

avlöningsstat för befattningshavare vid statens vårdanstalt för alkoholister

å Venngarn (n:r 60);

den 14 december 1915 underdånigt utlåtande angående uppförande

å ordinarie stat av ett kvinnligt biträde vid universitetets i Uppsala räntekammare

(n:r 61);

den 17 december 1915 yttrande till statsrådet och chefen för civildepartementet

i fråga om ålderstillägg åt notarien hos medicinalstyrelsen

friherre E. J. A. Klinckowström (n:r 62);

Ill

deri 18 december 1915 underdånigt utlåtande angående förändrande

av vissa icke ordinarie revisionssekreterarbefattningar till ordinarie ärabeten

in. m. (n:r 63);

den 15 januari 1916 underdånigt utlåtande angående ändringar i

avlöningsstaten för socialstyrelsen (n:r 64); samt

den 19 januari 1916 underdånigt utlåtande i fråga om högre tjänstgöringspenningar

för landssekreterare och landskamrerare i Blekinge län

(n:r 65).

Kommittén får nu härmed i underdånighet överlämna delen XLVIII

av sina tryckta betänkanden, innefattande utlåtande angående komplettering

av avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen.

Stockholm den 20 januari 1916.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Philip Klingspor. Aug. Nilsson. And. Pers.

Carl Persson. Karl Stenström.

Th. Wijnbladh.

Komplettering av avlönings

bestämmelserna för general

tullstyrelsen.

Inledning.

I proposition till 1915 års riksdag, n:r 141, gjorde Kungl. Maj:t

framställning om beredande av löneförhöjning åt vissa befattningshavare

hos generaltullstyrelsen.

Till det statsrådsprotokoll, som fanns bifogat nämnda proposition,

hade chefen för finansdepartementet meddelat, att han hade för avsikt att

hos Kungl. Maj:t utverka, att åt löneregleringskommittén uppdroges att

undersöka, huruvida icke avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen

kunde så kompletteras, att frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare

inom denna styrelse icke esomoftast behövde dragas inför

riksdagen.

Då riksdagen sedermera i skrivelse den 11 maj 1915, n:r 97, anmälde,

att riksdagen ansett sig böra bifalla Kungl. Maj:ts i förenämnda

proposition framställda förslag, uttalade riksdagen emellertid önskvärdheten

av, att den av departementschefen bebådade utredningen, huruvida icke

avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen kunde så kompletteras,

att frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare inom denna

styrelse icke esomoftast behövde dragas inför riksdagen, snarast möjligt

måtte komma till stånd.

Vid föredragning den 21 maj 1915 av denna riksdagens skrivelse

fann Kungl. Maj:t gott uppdraga åt löneregleringskommittén att verkställa

ifrågavarande utredning samt att därefter till Kungl. Maj:t avgiva det yttrande

och förslag, som av utredningen kunde föranledas.

För att tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommittén sålunda

lämnade uppdrag att verkställa utredning angående komplettering

av avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen hava genom kungl. remiss

den 12 augusti 1915 till kommittén överlämnats åtskilliga handlingar

angående beredande av löneförhöjning åt notarien hos generaltullstyrelsen

Paul Urban Ahlin.

1—163369. Löneregler ing skommitténs bet. XLV11I.

2

Generaltullstyrelsens

framställning

den

**/n 1899.

Utredning.

I skrivelse den 20 november 1899, innefattande förslag till tullverkets

stater för år 1901, erinrade generaltullstyrelsen, hurusom med

hänsyn till angivna omständigheter av beskaffenhet att utöva bestämmande

inflytande på tullverkets verksamhet å särskilda orter tullverkets dåvarande

stater i väsentliga delar tarvade en mera omfattande granskning än den,

vars resultat styrelsen då hade att framlägga. Styrelsen ansåg för sin del

nödigt, att åt denna fråga gåves den mera allsidiga behandling, som kunde

åstadkommas av en på lämpligt sätt sammansatt kommitté.

En aunan fråga, som även syntes styrelsen höra för sin definitiva

lösning överlämnas till kommittén, vore, huruvida och i vad mån de under

sista tiden allmänt förhöjda levnadsomkostnaderna icke redan i och för

sig påkallade någon förbättring i avlöningsförmåner för tullverkets personal

i allmänhet och särskilt för vissa grupper därav. Att ett verkligt

och oavvisligt behov i detta avseende förelåge, kunde styrelsen vitsorda.

Även om styrelsen sålunda ansett sig kunna förutsätta, att Kungl.

Maj:t skulle finna skäl att åt en kommitté uppdraga att granska tullverkets

stater samt avgiva förslag till de förändringar i dessa stater, vilka

kunde anses av omständigheterna påkallade, hade styrelsen likväl trött,

att utan avbidan å resultatet av en sålunda anordnad utredning väsentliga

ändringar i dessa stater redan då skulle kunna företagas.

Vissa behov vore nämligen av den uppenbara beskaffenhet, att någon

tvekan om deras förefintlighet icke syntes kunna ifrågakomma, på samma

gång som deras avhjälpande uppenbarligen icke skulle på något sätt verka

hinderligt för de förslag, vartill den förutsatta kommittéutredningen kunde

föranleda; och gällde detta, bland annat, om inrättandet av vissa nya

tjänstebefattningar, vilka befunnits erforderliga samt otvivelaktigt lika väl

kunde inpassas i en blivande förändrad stat som i den dåvarande.

I överensstämmelse med vad sålunda och i övrigt anförts, hemställde

generaltullstyrelsen, att å tullverkets avlöningsstat måtte, utöver

där redan upptagna tjänstemän och betjänte, uppföras dels hos styrelsen

å kanslibyrån en notarie med lön 1,800 kronor, tjänstgöringspenningar

1,200 kronor samt rätt till två ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor och

å revisionsbyrån två revisorer med lön 1,800 kronor, tjänstgöringspenningar

1,200 kronor samt rätt till två ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor,

dels ock vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen åtskilliga,

uppräknade tjänster.

Generaltullstyrelsens ifrågavarande framställning anmäldes inför Yttrandyav

Kungl. Maj:t den 13 januari 1900 av chefen för finansdepartementet; ochfinansdeparförklarade

sig denne i väsentliga delar biträda vad styrelsen anfört i fråga teZ^i^d0m

om behovet av ett antal nya tjänster vid tullverket.

Beträffande emellertid detaljerna av styrelsens förslag fann departementschefen

visserligen i fråga om flertalet av de till inrättande föreslagna

nya tjänsterna tillfyllestgörande skäl hava anförts för behovet av dem,

men i avseende å vissa tjänster vid lokalförvaltningen ansåg sig departementschefen

böra ifrågasätta jämkningar i styrelsens förslag.

Vidkommande styrelsens hemställan att de nya tjänsterna skulle

redan då uppföras på ordinarie stat erinrade departementschefen, att styrelsen,

på skäl, som icke syntes kunna jävas, framhållit behovet av en

omfattande omarbetning av tullverkets stater; och, om än föga antagligt

vore, att icke även framgent de nya tjänstebefattningarna komme att behövas,

syntes det dock departementschefen vara en given sak, att genomförandet

av erforderliga ändringar i tullverkets stater icke kunde annat än

i sin mån försvåras genom tillkomsten av ett ganska betydligt antal nya

tjänster.

1 avbidan på resultatet av den av styrelsen föreslagna utredningen

ansåg sig departementschefen därför böra föreslå, att medel till bestridande

av kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1901 av

de nya tjänster, vilkas inrättande departementschefen tillstyrkt, ävensom

för beredande av likaledes av departementschefen tillstyrkt förbättring i

lönerna vid vissa tjänster måtte av riksdagen äskas under formen av ett

4

1900 års

riksdag.

1901 års

riksdag.

extra anslag. Med vidtagande av de av departementschefen föreslagna

jämkningar skulle tillämpningen av generaltullstyrelsens förslag medföra

en kostnad av sammanlagt 228,400 kronor.

Sedan i statsverkspropositionen till 1900 års riksdag framställning i

ämnet gjorts i överensstämmelse med departementschefens förslag, anförde

riksdagen i skrivelse den 9 maj 1900, n:r 78, att, enligt vad av statsrådsprotokollet

framginge, förslag till omfattande förändringar i tullverkets

stater vore att motse och att vid sådant förhållande det synts riksdagen

kunna ifrågasättas, huruvida, innan fullständig utredning i detta ämne

blivit på antytt sätt åstadkommen, ett så betydligt antal nya tjänster inom

tullverket som det föreslagna lämpligen borde inrättas.

Men då med hänsyn till den förestående utredningen medlen till de

nya tjänsterna av Kungl. Maj:t äskats på extra stat, hade riksdagen ansett

sig böra i huvudsak biträda vad Kung!. Maj:t i detta avseende föreslagit.

Däremot hade riksdagen funnit den av Kungl. Maj:t föreslagna löneförbättringen

vid vissa tjänster böra anstå i avbidan på resultatet av förenämnda

utredning; och även beträffande föreslagna nya tjänster vid tullverkets

lokalförvaltning hade riksdagen ansett inskränkningar i angiven

omfattning kunna göras.

I följd därav hade den av departementschefen beräknade förhöjningen

i avlöningsstaten nedbringats till 210,000 kronor.

Riksdagen hade alltså på extra stat för år 1901 anvisat 210,000

kronor till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande

under år 1901 av de av chefen för finansdepartementet enligt statsrådsprotokollet

över finansärenden den 13 januari 1900 föreslagna nya tjänster

vid tullverket, i den mån samma tjänsters inrättande blivit av riksdagen

bifallet.

Det torde böra uppmärksammas, att bland de nya tjänster, vilkas

inrättande sålunda av riksdagen bifölls, voro den föreslagna nya notarietjänsten

å generaltullstyrelsens kanslibyrå och de två föreslagna nya revisorstjänsterna

å styrelsens revisionsbyrå.

Sedan Kungl. Maj:t därefter den 6 november 1900 tillsatt en kommitté

med uppdrag att granska tullverkets stater och avgiva förslag till

5

de förändringar i dessa stater, vilka kunde anses av omständigheterna påkallade,

hemställde generaltullstyrelsen, i sammanhang med avgivande av

förslag till tullverkets ordinarie utgiftsstater för år 1902, att även för

sistnämnda år måtte av riksdagen äskas ett extra anslag för uppehållande

på förordnande av de på extra stat för år 1901 uppförda tjänster och

därutöver ytterligare ett antal tjänster vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda

förslag beviljade också 1901 års riksdag till förstärkning av arbetskrafterna

vid tullverket på extra stat för år 1902 ett extra anslag av

217,600 kronor.

Efter framställning från generaltullstyrelsen, att extra avlöningsstatens

slutsumma måtte även för år 1903 upptagas till samma belopp,

söm bestämts för år 1902, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen i den sistnämnda

år avlåtna statsverkspropositionen att till förstärkning av arbetskrafterna

vid tullverket på extra stat för år 1903 anvisa ett belopp av

217,600 kronor, vilken framställning riksdagen jämväl biföll.

I statsverkspropositionen till 1903 års riksdag meddelades, att ovannämnda,

den 6 november 1900 tillsatta kommitté den 10 november 1902

inkommit med betänkande och förslag samt att generaltullstyrelsen sedermera

den 17 november 1902 avgivit infordrat utlåtande däröver. Mängden

av de på vederbörande departementschefs föredragning hopade frågor, som

måste föreläggas 1903 års riksdag redan vid början av densamma, hade

emellertid gjort, att tiden icke medgivit att åt frågan om tullstatens definitiva

reglering ägna den grundliga förberedande behandling, som borde

föregå frågans framläggande till riksdagens prövning.

Såsom vid nästföregående riksdagar äskades därför jämväl nu ett

anslag å extra stat till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverket,

vilket anslag, för beredande av medel till ytterligare nya befattningar vid

tullverkets lokalförvaltning, föreslogs till 231,800 kronor, och beviljade

riksdagen detta belopp på extra stat för år 1904.

1902 års

riksdag.

1903 års

riksdag

6

1904 års

riksdag.

I statsverkspropositionen till 1904 års riksdag framlades emellertid

frågan om tullstatens definitiva regderin°\

I detta ämne erinrade chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokoll

den 12 januari 1904, hurusom, sedan 1900 års riksdag anvisat

erforderligt anslag, Kungl. Maj:t den 8 september 1900 fastställt, jämte

tullverkets ordinarie utgiftsstater för år 1901, extra avlöningsstat för de

nya tjänster vid tullverket, som under sistnämnda år skulle komma att

uppehållas på förordnande, samt att jämväl vid var och en av de därefter

följande statsregleringarna sådan extra avlöningsstat fastställts slutande

å de för respektive år å extra stat anvisade belopp.

I övrigt anförde departementschefen, bland annat, följande.

Till grund för den framställning i fråga om regleringen av tullverkets

stater för år 1905, varmed generaltullstyrelsen i skrivelse den 17

oktober 1903 inkommit till Kungl. Maj:t, hade styrelsen lagt det förslag

till tullverkets stater ävensom till avlöningsreglemente för tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning, som avgivits av ovan omförmälda

kommitté; och hade styrelsen lämnat kommitténs förslag i allt

väsentligt utan anmärkning.

Den mera omfattande granskning, som kommittén ägnat åt tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, hade emellertid icke

ansetts böra komma jämväl centralverket till del.

Kommittén hade nämligen beträffande generaltullstyrelsen anfört,

att, enär dess då gällande stat blivit upprättad på grundvalen av överensstämmelse

med andra centrala ämbetsverk samt med avseende därå genomförandet

av till äventyrs betingade ändringar i fråga om de särskilda lönebeloppen

icke syntes böra ske annat än i sammanhang med vidtagande

av motsvarande ändringar i andra centrala ämbetsverks stater, kommittén

ansett sig icke böra ifrågasätta andra ändringar i generaltullstyrelsens stat

än sådana, som avsåge av omständigheterna betingad tillökning i arbetskrafter.

I sådant hänseende hade kommittén föreslagit, att å kanslibyrån

måtte anställas ytterligare en notarie utöver de två å gällande ordinarie

stat upptagna, samt att revisionsbyråns personal enligt samma stat måtte

förstärkas med två revisorer och en aktuarie. De sålunda föreslagna nya

tjänsterna hade, med undantag av aktuarietjänsten, funnits å extra stat

uppförda från och med år 1901. Vad aktuarietjänsten anginge, hade

denna avsetts, icke i likhet med revisorstj änsterna för det egentliga revisionsarbetet,

utan för de statistiska arbeten, som utfördes å revisionsbyrån

och vid vilka kommittén funnit ökad arbetskraft erforderlig.

I överensstämmelse med sitt ovan omförmälda uttalande rörande

lämpligheten att först i annat sammanhang frågan om lönereglering för

generaltullstyrelsen upptoges, hade kommittén i förslaget till avlöningsstat

utfört avlöningsbeloppen för de föreslagna nya tjänsterna lika med motsvarande

belopp för övriga lägsta gradens tjänster enligt gällande stat,

eller lön 1,800 kronor och tjänstgöringspenningar 1,200 kronor med rätt

därjämte för tjänsternas innehavare till två ålderstillägg, vartdera å 500

kronor.

Då fråga alltså förelåg om uppförande av nya tjänster på generaltullstyrelsens

ordinarie stat, ansåg sig departementschefen emellertid böra

för egen del erinra, att från den av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902

tillsatta kommitté för avgivande av förslag rörande reglering av statens

ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden förslag till lönereglering

jämväl för generaltullstyrelsen kunde antagas framdeles vara att förvänta.

Vid sådant förhållande och då otvivelaktigt vore, att inrättandet av

nya ordinarie befattningar hos nämnda styrelse skulle kunna i sin mån

försvåra genomförandet av de ändringsförslag, till vilka sistnämnda kommitté

kunde finna giltig anledning, ansåg departementschefen en sådan

åtgärd icke lämpligen böra då vidtagas.

A andra sidan var han dock lika med tullstatskommittén och generaltullstyrelsen

fullt övertygad om nödvändigheten att under dåvarande

förhållanden bibehålla den förstärkning i arbetskrafter, som under de

senaste åren beretts styrelsens kansli- och revisionsbyråer, varjämte tullstatskommittén

enligt departementschefens åsikt tillfullo uppvisat behovet

av den föreslagna nya aktuarietjänsten.

Under sådana omständigheter ansåg departementschefen sig böra

föreslå, att i stället för uppförande å den ordinarie staten av förutnämnda

en notarietjänst, två revisorstjänster och en aktuarietjänst medel till be

-

8

stridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1905

av sagda fyra tjänster måtte av riksdagen äskas under formen av ett

extra anslag.

Beträffande de förslag, som förelågo i avseende å tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning, må här allenast erinras, hurusom,

enligt vad departementschefen framhöll, dessa voro vida mera omfattande

än förslagen till ändringar i generaltullstyrelsens stat, i det att

de förra icke blott avsågo reglering av personalens antal utan även omfattade

vissa organisationsförändringar ävensom avlöningsreglering.

Tullstatskommittén hade ansett sig böra i ett särskilt avlöningsreglemente

sammanföra villkoren för åtnjutande av den avlöning, som enligt

den nya staten skulle tillkomma tjänstemän och betjänte vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

Denna åtgärd ansåg departementschefen ändamålsenlig; och förklarade

han sig likaså finna vad kommittén anfört såsom skäl för att icke i

detta sammanhang underkasta gällande bestämmelser angående villkoren

för åtnjutande av avlöning å generaltullstyrelsens stat någon granskning

böra tillerkännas full giltighet.

I enlighet med departementschefens hemställan gjorde Kungl. Maj:t

framställning till 1904 års riksdag om godkännande av det av departementschefen

förordade förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1905

ävensom om godkännande av tullstatskommitténs förslag till avlöningsreglemente

för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning med de av departementschefen förordade

ändringar.

Det förslag till nämnda avlöningsreglemente, som i överensstämmelse

därmed bifogades statsverkspropositionen, innehöll i § 2 i fråga om rätt

till ålderstillägg bland annat, att tjänstinnehavarne med avseende därå

skulle indelas i vissa angivna grader, samt att tidpunkten, då tjänstinnehavare

kunde komma i åtnjutande av ålderstilläggets första hälft, skulle

inträda efter fem år och tidpunkten, då han kunde komma i åtnjutande

jämväl av andra hälften, efter tio år, sedan han, vare sig på grund av

konstitutorial eller, beträffande tjänst, som varit å tullverkets extra av

-

9

löningsstat uppförd, på grund av förordnande tillträtt innehavande tjänst

eller tjänst, tillhörande samma eller högre ålderstilläggsgrad, eller därmed

likställd befattning inom central verket; dock att den, som befordrats till

tjänst, som sålunda vore sagd, från tjänst i närmast lägre ålderstilläggsgrad,

finge tillgodoräknas den tid, intill fem år, under vilken han till

äventyrs innehaft och bestritt tjänst i sistberörda grad, sedan han där intjänat

stadgad tid för tillträde av hela ålderstillägget; och skulle vid tillämpning

av vad sålunda stadgats tjänsterna anses hava jämväl före år

1905 tillhört den ålderstilläggsgrad, dit de från sagda års ingång hänfördes.

I skrivelse den 20 maj 1904, n:r 135, anförde riksdagen, att den

beträffande avlöningsstaten för generaltullstyrelsen delade den i statsrådsprotokollet

uttalade asikt, att under dåvarande förhållanden några nya ordinarie

befattningar inom ämbetsverket icke borde inrättas och att således

behovet av förstärkning i verkets arbetskrafter borde tillgodoses på sådant

sätt, att, i stället för uppförande å den ordinarie staten av eu notarietjänst

och två revisorstjänster samt en aktuarietjänst, medel till bestridande av

kostnaderna för dessa fyra tjänsters uppehållande på förordnande under

år 1905 borde beviljas; vadan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts förslag om

anvisande för ändamålet av 12,000 kronor å extra stat för år 1905.

Vidkommande det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till avlöningsreglemente

för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning erinrade riksdagen, bland annat, om den

punkt under § 2, däri fanns införd bestämmelse om, att beträffande

tjänst, som varit å tullverkets extra avlöningsstat uppförd, den tjänsteman,

som på grund av förordnande tillträtt sådan tjänst, skulle få beräkna

tidpunkten för ålderstilläggs åtnjutande från den tid, han tillträtt

tjänsten.

Inom riksdagen hade framställts förslag om ett tillägg till nämnda

punkt i syfte, att de tjänstemän, som från och med år 1901 varit förordnade

i succession efter å extra stat förordnade, måtte liksom dessa för

erhållande av ålderstillägg få tillgodoräkna sig den tid, som de sålunda

innehaft förordnande.

2—153369. Löneregleringslcommittcna bet. XLVI1I.

10

1905 års

riksdag.

1906 års

riksdag.

Då vad sålunda föreslagits syntes vara med billighet och rättvisa

överensstämmande, hade riksdagen ansett sig i huvudsak böra godkänna

förslaget; men då anledningen till att konstitutorial icke utfärdats för

nämnda tjänstemän varit, att riksdagen från och med år 1901 i avvaktan

på förestående lönereglering för tullverket å extra stat uppfört anslaget

till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande av vissa

nya tjänster vid tullverket, samt sålunda vore av övergående art, hade riksdagen

funnit, att såväl vad i § 2 av det föreliggande förslaget till avlöningsreglemente

funnes intaget angående tjänster, som uppförts å tullverkets

extra avlöningsstat, som vad inom riksdagen föreslagits i avseende

å tjänster, vilkas innehavare under förenämnda tid uppehållit tjänst å sådan

stat, lämpligen borde såsom ett övergångsstadgande införas i slutet

av avlöningsreglementet.

I enlighet därmed innehöll det av riksdagen godkända avlöningsreglementet

för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning följande övergångsstadgande: »Vid bestämmande

av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket kan komma i åtnjutande

av ålderstillägg, må medräknas tid, varunder han efter år 1900

på grund av stadigvarande förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra

avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare under tiden uppehållit tjänst å

nämnda stat.»

På grund av framställning i statsverkspropositionen anvisade 1905

års riksdag, i likhet med vad för nämnda år ägt rum, till bestridande av

kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1906 av en notarietjänst

å generaltullstyrelsens kanslibyrå samt av två revisorstjänster

och en aktuarietjänst å samma styrelses revisionsbyrå på extra stat för

år 1906 ett belopp av 12,000 kronor.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1906 av frågan

om tullverkets utgiftsstater för år 1907 hemställde chefen för finansdepartementet,

på sätt framgår av statsverkspropositionen till 1906 års riksdag,

att i det förslag till tullverkets avlöningsstat för år 1907, som borde

framläggas för 1906 års riksdag, måtte, i vad samma stat avsåge lokal

-

11

förvaltningen samt kust- och gränsbevakningen, få uppföras en mängd

nya tjänstemän och betjänte.

Departementschefen föreslog därjämte ytterligare förstärkning av

arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen utöver de förut av riksdagen på

extra stat medgivna en notarietjänst å kanslibyrån och två revisorstjänster

samt en aktuarietjänst å revisionsbyrån.

Därvid erinrade departementschefen, att Kungl. Maj:t genom nådigt

brev den 6 oktober 1905 bemyndigat generaltullstyrelsen att å dess kameralbyrå

tills vidare under år 1906 anställa en biträdande tjänsteman mot

arvode, för år räknat, av 3,000 kronor, därav 1,800 kronor skulle anses

såsom lön och 1,200 kronor såsom tjänstgöringspenningar.

Med framhållande att den förstärkning i arbetskrafter, som tillförts

styrelsens kameralbyrå genom omförmälda biträdande tjänsteman, med

hänsyn till de ökade göromålen å byrån efter all sannolikhet även framdeles

koinme att finnas behövlig, hemställde departementschefen, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att till bestridande av kostnaderna för uppehållande

på förordnande under år 1907 av en notarietjänst å generaltullstyrelsens

kanslibyrå, en revisors- och bokhållartjänst å nämnda styrelses

kameralbyrå samt två revisorstjänster och en aktuarietjänst å samma styrelses

revisionsbyrå på extra stat för år 1907 anvisa ett belopp av 15,000

kronor.

Riksdagen meddelade i skrivelse den 24 maj 1906, n:r 143, sitt beslut

i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i nämnda hänseenden.

Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av angivna nya tjänster vid

tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning hade riksdagen

funnit sig böra bifalla.

Däremot hade riksdagen funnit betänkligheter möta mot att den

skulle genom bifall till Kungl. Maj:ts framställning, i vad densamma avsåge

anslag till en revisors- och bokhållartjänst å generaltullstyrelsens

kameralbyrå, medgiva eu ytterligare ökning av styrelsens personal, innan

frågan om styrelsens lönestat i dess helhet varit föremål för utredning av

den kommitté, som den 3 oktober 1902 blivit av Kungl. Maj:t tillsatt för

avgivande av utlåtande och förslag rörande reglering av statens ämbetsverks

och myndigheters löneförhållanden.

12

Med avseende å vad till stöd för Kungl. Maj:ts förslag i denna del

blivit anfört, hade riksdagen likväl ansett sig böra, utan att närmare

yttra sig i fråga om medlens användning, för år 1907 anvisa ett belopp

av 2,000 kronor till förstärkning av arbetskrafterna hos styrelsens

kameralbyrå.

Riksdagen hade alltså, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning,

dels till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande under

år 1907 av en notarietjänst å generaltullstyrelsens kanslibyrå samt av två

revisors tjänster och en aktuarietjänst å samma styrelses revisionsbyrå,

i likhet med vad för år 1906 ägt rum, på extra stat för år 1907 anvisat

ett belopp av 12,000 kronor, dels ock till förstärkning av arbetskrafterna

å generaltullstyrelsens kameralbyrå å extra stat för år 1907 anvisat ett

belopp av 2,000 kronor.

Till 1906 års riksdag avläts vidare kungl. proposition (n:r 60) om

beredande av ålderstillägg åt revisorn och bokhållaren å generaltullstyrelsens

kameralbyrå friherre K. M. B. Klinckowström och revisorn å

styrelsens revisionsbyrå C. H. Plagemann.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokoll erinrade chefen

för finansdepartementet, hurusom i enlighet med 1900 års riksdags beslut

å den för generaltullstyrelsen för år 1901 fastställda extra avlöningsstat

uppfördes, bland annat, två revisorstjänster å styrelsens revisionsbyrå, samt

att jämlikt följande årens riksdagars beslut detta upprepades även för vart

och ett av åren 1902, 1903 och 1904.

I samband med den omreglering av löneförhållandena vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, som ägde rum

vid 1904 års riksdag, anvisades för år 1905 — likasom ock sedermera

skett för år 1906 — till förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen

ett belopp av 12,000 kronor, avsett, bland annat, till bestridande

av kostnaderna för uppehållande på förordnande av två revisorstjänster

å styrelsens revisionsbyrå, eller samma tjänstebefattningar, som

förut varit uppförda å »extra avlöningsstat».

Genom generaltullstyrelsens beslut den 13 december 1900 hade dåvarande

kammarskrivaren vid tullkammaren i Stockholm friherre Karl

13

Martin Bernhard Klinckowström och kammarskrivaren vid tullkammaren i

Göteborg Carl Henrik Plagemann förordnats att bestrida ifrågavarande

tjänster; och på grund av styrelsens nyssberörda förordnande hade de

uppehållit nämnda befattningar, ända tills de under loppet av år 1905

befordrats till ordinarie befattningar hos styrelsen, nämligen Klinckowström

den 22 juni till revisor och bokhållare å styrelsens kameralbyrå

och Plagemann den 28 i samma månad till revisor å styrelsens revisionsbyrå.

Med erinran om vad sålunda förekommit hade generaltullstyrelsen i

underdånig skrivelse den 23 oktober 1905 hemställt, att Klinckowström

och Plagemann — vilkas tjänstgöring, därest den tid, de sålunda på grund

av stadigvarande förordnande bestritt revisorstjänst hos styrelsen, medräknades,

vore av beskaffenhet att berättiga dem till ålderstillägg jämlikt

föreskrifterna i kun cd. kungörelsen den 1 november 1878 angående villkoren

för åtnjutande av de från 1879 års början fastställda nya löneförmåner

för generaltullstyrelsen — måtte beredas rätt till ålderstillägg

från och med år 1906, att, jämlikt de för tullverket fastställda utgiftsstater,

utgå med 500 kronor årligen till dem vardera.

Till stöd för denna framställning hade styrelsen erinrat, hurusom

enligt det i avlöningsreglementet för tjänstemän och betjänte vid

tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 10 juni

1904 införda övergångsstadgande vore medgivet, att vid bestämmande av

tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket kunde komma i åtnjutande

av ålderstillägg, finge medräknas den tid, varunder han efter år 1900 på

grund av stadigvarande förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra

avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare under tiden uppehållit tjänst å

nämnda stat.

Vidare hade styrelsen till stöd för framställningen anfört, att, ehuruväl

något motsvarande medgivande i fråga om beräknande av ålderstillägg

för innehavare av tjänster hos generaltullstyrelsen icke vore meddelat,

samma skäl, som legat till grund för nämnda övergångsstadgande, syntes

styrelsen kunna åberopas för beredande av enahanda förmån åt innehavare

av sistnämnda tjänster.

14

Statskontoret både avgivit underdånigt utlåtande i ärendet den 22

december 1905 och därvid anfört följande.

Med hänsyn därtill att enligt ovanberörda kungörelse den 1 november

1878 löntagare i generaltullstyrelsen finge för ålderstillägg tillgodoräkna

sig endast sådan tid, då han innehaft ordinarie tjänst därstädes eller,

före den då gällande avlöningsstatens utfärdande, uppehållit sådan tjänst

på grund av förordnande i följd av frågan om verkets omorganisation,

fann statskontoret väl de ifrågavarande revisorerna icke äga författningsenlig

rätt att för ålderstillägg tillgodoräkna sig sin omförmälda tjänstgöring

å extra stat.

Statskontoret ansåg det likväl vara med billighet överensstämmande,

att, i likhet med vad som vore medgivet för tjänstemän och betjänte

vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, även

ifrågavarande tjänstemän tillerkändes rätt att i förevarande hänseende

medräkna den tid, de efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande

bestritt tjänst å extra avlöningsstat.

För egen del framhöll departementschefen, att, ehuru ifrågavarande

tjänstemän hos generaltullstyrelsen icke jämlikt ordalagen i förenämnda

kungörelse den 1 november 1878 vore berättigade att redan då komma i

åtnjutande av ålderstillägg, departementschefen i likhet med ämbetsverken

vore av den mening, att enahanda förmån, som i förevarande avseende

tillerkänts tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt

kust- och gränsbevakning, billigtvis borde tillkomma jämväl de förra.

Anledningen till att de tjänstebefattningar, vilka av dem bestritts

från och med början av år 1901 intill deras befordran till de av dem numera

innehavda tjänster, icke redan då uppförts å ordinarie stat, syntes

nämligen endast hava varit den, att en omreglering av löneförhållandena

vid generaltullstyrelsen antagits vara inom en nära framtid förestående.

De. förhållanden, under vilka ifrågavarande tjänstemän varit å extra stat

hos styrelsen anställda, kunde därför anses analoga med dem, som enligt

förenämnda övergångsstadgande i avlöningsreglementet för lokalförvalt

o

o o CD

ningen samt kust- och gränsbevakningen grundläde rätt till ålderstillägg.

Då emellertid för bifall till ifrågavarande framställning erfordrades

15

riksdagens medgivande, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva, att en var av revisorn och bokhållaren

å generaltullstyrelsens kameralbyrå friherre Klinckowström och revisorn å

samma styrelses revisionsbyrå Plagemann måtte berättigas att för åtnjutande

av ålderstillägg till den honom i hans ifrågavarande egenskap tillkommande

lön räkna sig till godo den tid, han från och med år 1901

och till sin befordran till den av honom dåmera innehavda tjänst på förordnande

uppehållit revisorstjänst hos generaltullstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition i ämnet avfattades i enlighet med vad

departementschefen hemställt.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit bifölls av riksdagen, som i förenämnda

skrivelse den 24 maj 1906, n:r 143, meddelade detta sitt beslut.

I sådant hänseende anfördes, att med avseende å den utredning i

fråga om tullverkets anslagsbehov, som förelagts 1900 års riksdag, det

måste antagas, att anledningen till, att de revisorsbefattningar å generaltullstyrelsens

revisionsbyrå, vilka av ifrågavarande båda tjänstemän på förordnande

uppehållits från ingången av år 1901, till dess de i juni månad

1905 befordrats till sina dåvarande ordinarie befattningar hos styrelsen,

icke blivit å ordinarie stat uppförda, varit, att en omreglering av löneförhållandena

inom generaltullstyrelsen såväl som inom tullverket i övrigt

antagits vara nära förestående.

Riksdagen hade därför funnit det vara med billighet överensstämmande,

att dessa båda tjänstemän erhölle samma förmån, som vid den år

1904 genomförda löneregleringen för tullverkets lokalförvaltning tillerkänts

där anställda tjänstemän och betjänte, eller att vid bestämmande av tidpunkten,

då tjänstinnehavare kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg,

Unge medräknas den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande

förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat.

Från 1906 års riksdag är slutligen att erinra därom, att riksdagen

i skrivelse den 25 maj 1906, n:r 189, anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa utredning rörande frågan om inrättandet inom generaltullstyrelsen

av en byrå för lämnande av upplysningar i tulltekniskt avseende samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning.

16

1907 års

riksdag.

I den till 1907 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen föreslog

Kungl. Maj:t inrättandet av åtskilliga nya tjänster vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning, vilket förslag, på sått riksdagen

i skrivelse den 31 maj 1907 n:r 7 anmälde, vann riksdagens, bifall.

Vidare föreslog Kungl. Maj:t — likaledes i statsverkspropositionen —

riksdagen dels att till bestridande av kostnaderna för uppehållande på

förordnande under ar 1908 av en notarietjänst å generaltullstyrelsens

kanslibyrå samt av två revisors tjänster och en aktuarietjänst å styrelsens

revisionsbyrå på extra stat för år 1908 anvisa ett belopp av 12,000 kronor,

dels ock att till förstärkning av arbetskrafterna å generaltullstyrelsens

kameralbyrå likaledes på extra stat för år 1908 anvisa ett belopp av 2,000

kronor, således samma belopp, som anvisats för vart och ett av åren 1905

1907 till förstärkning av arbetskrafterna å kansli- och revisionsbyråerna

och för år 1907 till kameralbyrån.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.

Enahanda belopp beviljades därefter till ifrågavarande ändamål av

1908 och 1909 årens riksdagar för åren 1909 och 1910.

I detta sammanhang bör nämnas, att, enligt meddelande i 1907

års statsverksproposition, Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 29 november

1906 bemyndigade generaltullstyrelsen att till ersättning åt biträde

å styrelsens kameralbyrå under år 1907 vid handläggning av de

göromål, som dittills handlagts av den jämlikt kungl. brevet den 6 oktober

1905 å byrån anställda biträdande tjänstemannen, använda det av

riksdagen beviljade anslaget å 2,000 kronor.

Till 1907 års riksdag avlät Kungl. Maj:t propositioner dels med

förslag till förordning angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla

upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas

(n:r 31), dels ock, i anslutning därtill, angående anslag till bestridande av

kostnader för en tull behandlings- och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen

(n:r 32).

I avseende å den senare av dessa båda frågor erinrade chefen för

finansdepartementet till det vid ovannämnda proposition n:r 32 fogade

statsrådsprotokoll, hurusom frågans upptagande på dagordningen hade sin

17

särskilda anledning i — förutom riksdagens ovan omförmälda skrivelse

den 25 maj 1906 — ett från Sveriges sida gjort åtagande vid avslutandet

den 8 maj 1906 av handels- och sjöfartstraktat med Tyska riket.

På sätt fram ginge av det vid traktaten fogade slutprotokoll, hade nämligen

svenska regeringen förklarat sig beredd att så snart som möjligt

utfärda bestämmelser, varigenom det skulle möjliggöras för varuirnportör

att på officiell väg erhålla bindande upplysning rörande tullbehandling

av varor vid deras införsel till Sverige.

Departementschefen erinrade därjämte, att Kungl. Maj:t vid anmälan

den 20 juli 1906 av riksdagens nyssnämnda skrivelse uppdragit

åt den av Kungl. Maj:t den 22 juni 1906 tillsatta kommitté för revision

av gällande tulltaxa att verkställa den i skrivelsen omförmälda utredning

ävensom därefter avgiva underdånigt förslag i ämnet.

Tillika meddelade departementschefen, att nämnda kommitté med

underdånig skrivelse den 2 oktober 1906 inkommit med den anbefallda

utredningen jämte förslag i ämnet ävensom att generaltullstyrelsen den 1

november 1906 avgivit infordrat utlåtande över samma förslag.

Generaltullstyrelsen hade framhållit, att såväl riksdagen som kommittén

för revision av tulltaxan utgått från den förutsättning, att den

ifrågasatta institutionen skulle utgöra en särskild avdelning av generaltullstyrelsen,

jämnställd med de inom styrelsen redan anordnade byråer;

och hade styrelsen för sin del anslutit sig till denna uppfattning samt

föreslagit att ifrågavarande avdelning av styrelsen måtte, med hänsyn

till de göromål, som företrädesvis komrne att handläggas å densamma,

erhålla benämningen tullbehandlings- och upplysningsbyrän.

Denna nya byrå inom generaltullstyrelsen borde enligt styrelsens

mening givetvis förestås av en fjärde ledamot av styrelsen, alltså en byråchef,

med enahanda åligganden som de, vilka enligt den för styrelsen gällande

instruktion tillkomme övriga ledamöter av styrelsen. Såsom biträden

åt chefen borde anställas fyra tjänstemän, nämligen en sekreterare, två

byråassistenter samt en registrator och aktuarie, varjämte för nödig betjäning

erfordrades åtminstone två vaktmästare.

Avlöningsförmånerna åt byråchefen och övriga tjänstinnehavare å

byrån skulle enligt generaltullstyrelsens förslag komma att utgöra:

3—153309. Löneregleringskommitténs bet. XLVI1I.

18

Tjänst-

Lön.

görings-

penningar.

Kronor.

För byråchefen..................

4,400

2,000

> sekreteraren.................

3,000

1,500

> en byråassistent...............

3,000

1,500

»en d:o ...............

3,000

1,500

> en registrator och aktuarie..........

1,800

1,200

> en vaktmästare................

500

300

> en eko ...............

500

300

eller i summor

16,200

8,300

Till dessa avlöningsförmåner skulle, likaledes enligt generaltullstyrelsens

förslag, komma ålderstillägg. Styrelsen hade nämligen hemställt,

att, därest någon tid skulle förflyta, innan ifrågavarande byråchefsämbete

och övriga omförmälda tjänster kunde varda uppförda å ordinarie

stat, innehavarna av sagda ämbete och tjänster måtte tillerkännas rätt att

för åtnjutande av ålderstillägg, enligt vad därom genom kungl. kungörelsen

den 1 november 1878 vore stadgat, tillgodoräkna sig sin tjänstgöring

å byrån även under nämnda tid; och hade styrelsen föreslagit, att

ålderstillägg skulle få utgå, till byråchefen med 600 kronor efter tern års

tjänstgöring, till övriga tjänstemän med 500 kronor efter respektive fem

och tio års tjänstgöring, således med tillhopa 1,000 kronor till dem var,

samt till vaktmästarna med 100 kronor efter fem års tjänstgöring.

I fråga om den tilltänkta nya byråns organisation anslöt sig departementschefen

i alla delar till generaltullstyrelsens förslag men ansåg sig

likväl böra tillägga, att denna organisation naturligen tills vidare i viss

mån måste erhålla karaktären av en försöksanordning och att det därför

måhända snart nog komme att visa sig, att antingen en tillökning eller

en minskning i den föreslagna personalen kunde finnas påkallad. I följd

därav borde ock, intill dess någon tids erfarenhet vunnits angående den

nya byråns verksamhet, byrån endast uppföras å extra stat.

Beträffande styrelsens förslag till lönestat för den nya byrån hade

departementschefen i huvudsak intet att erinra. Dock syntes det honom

19

icke nödigt eller ens lämpligt att redan då tillerkänna personalen rätt till

ålderstillägg å lönen. Om det förhållandet skulle inträffa, att byrån skulle

fortfara att vara uppförd på extra stat så länge, att skäl kunde förefinnas,

att en eller annan av personalen, i likhet med de ordinarie tjänstemännen

och betjänte inom generaltullstyrelsen, komme i åtnjutande av dylik

ökning å lönen, komme Kungl. Maj:t säkerligen att vid äskandet av förnyat

anslag för byrån beakta samma förhållande.

Den författning, som vore avsedd att reglera det ifrågasatta nya

förfarandet med avseende å förhandsupplysning i tullbehandlingsfrågor,

syntes departementschefen lämpligen böra träda i kraft redan den 1 juli

1907, vilket åter förutsatte, att den nya byrå, som skulle hava att

handlägga dessa ärenden, kunde träda i verksamhet vid samma tid.-

I överensstämmelse därmed hade också i statsverkspropositionen för

ändamålet beräknats ett belopp av 36,750 kronor, motsvarande för avlöning

av byråns personal erforderliga medel för tiden från och med den 1 juli

1907 till 1908 års utgång.

Departementschefen hemställde sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen att — under förutsättning av bifall till särskilt framlagt förslag

till förordning angående rått att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning

rörande tullbehandlino- av varor, avsedda att till riket införas — till

bestridande av kostnader för en tullbehandlings- och upplysningsbyrå inom

generaltullstyrelsen å extra stat för år 1908 anvisa ett belopp av 36,750

kronor, att utgå direkt av tullmedlen, med rätt för Kungl. Maj:t att låta

förskottsvis under år 1907 utanordna en tredjedel därav, eller 12,250

kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet därmed framställda förslag vann jämväl

riksdagens bifall.

Jämväl i statsverkspropositionen till 1908 års riksdag föreslog Kungl.

Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse med vad generaltullstyrelsen hemställt,

inrättandet av ett antal nya tjänster vid lokalförvaltningen; och

lämnade riksdagen härtill sitt bifall.

I sammanhang med denna fråga omförmäldes i statsverkspropositionen,

att, generaltullstyrelsen i skrivelse den 12 november 1907, varmed över

-

1908 åts

riksdag.

20

1909 års

riksdag.

lämnats förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater för år 1909, hemställt,

huruvida icke tullverkets stater — generaltullstyrelsens avlöningsstat

däri inbegripen — borde inom den närmaste framtiden underkastas

förnyad revision i syfte att efter utredning av dithörande förhållanden

åstadkomma skälig löneförbättring för den tullverkets personal, som därav

närmast vore i behov.

Jämte förut omförmälda extra anslag till vissa befattningar å generaltullstyrelsens

kansli- och revisionsbyråer samt till förstärkning av arbetskrafterna

å kameralbyrån anvisades ock av 1908 års riksdag för bestridande

av kostnader för styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå

på extra stat för år 1909 ett belopp av 24,500 kronor.

Anslag till samma belopp beviljades för ifrågavarande ändamål jämväl

av 1909 års riksdag på extra stat för år 1910.

Vid 1909 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t i proposition n:r 27

framställning om beredande av ålderstillägg åt registrator! och aktuarien

hos generaltullstyrelsen P. I. E. Delphin.

Till det propositionen bifogade protokoll anförde vederbörande departementschef

följande.

I enlighet med 1900 års riksdags beslut hade. å den för generaltullstyrelsen

för år 1901 fastställda extra avlöningsstat uppförts, bland andra

tjänster, en notarietjänst å styrelsens kanslibyrå. Jämlikt följande årens

riksdagars beslut hade detta upprepats även för vart och ett av åren 1902,

1903 och 1904. I samband med den omreglering av löneförhållandena

vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning som ägt

rum vid sistnämnda års riksdag, hade på extra stat för år 1905 — liksom

ock sedermera skett för vart och ett av åren 1906, 1907 och 1908 — till

förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen anvisats ett belopp

av 12,000 kronor, avsett, bland annat, till bestridande av kostnaderna för

uppehållande på förordnande av en notarietjänst å styrelsens kanslibyrå

eller samma befattning, som förut varit uppförd å »extra avlöningsstat».

Sedan, med anledning av en utav Kungl. Maj:t därom avlåten proposition,

1907 års riksdag till bestridande av kostnaden för en tullbehand

-

21

lings- och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen å extra stat för år

1908 anvisat erforderliga medel med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis

under år 1907 utanordna viss del av anslaget, hade Kungl. Maj:t

den 31 maj 1907 förordnat, att den nya byrån skulle träda i verksamhet

den 1 nästpåföljde juli samt att å byrån skulle anställas, bland andra

tjänstemän, en sekreterare.

Alltifrån den 1 januari 1901 intill den 1 april 1908 hade förenämnde

Delphin, som sistnämnda dag tillträtt registrators- och aktuarietjänsten hos

generaltullstyrelsen, haft förordnanden dels att uppehålla denna tjänst under

den tid, den ordinarie innehavaren bestritt omförmälda å extra stat uppförda

notarietjänst hos styrelsen, dels att förvalta en notariebefattning,

medan dess innehavare tjänstgjort såsom sekreterare å tullbehandlings- och

upplysningsbyrån.

Med erinran om de förordnanden, Delphin under berörda tid sålunda

innehaft, hade generaltullstyrelsen i underdånig skrivelse den 21

april 1908 vidare anfört, hurusom enligt det i avlöningsreglementet för

tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och

gränsbevakning av den 10 juni 1904 införda övergångsstadgande vore

medgivet, att vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid

tullverket kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg, finge medräknas

tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande

bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare

under tiden uppehållit tjänst å nämnda stat.

Något motsvarande, allmänt medgivande för innehavare av tjänst hos

generaltullstyrelsen funnes visserligen icke. Men efter av styrelsen gjord

underdånig framställning hade Kungl. Maj:t i proposition den 26 januari

19()6 föreslagit riksdagen att medgiva, att en var av revisorn och bokhållaren

å styrelsens kameralbyrå friherre Klinckowström och revisorn

å styrelsens revisionsbyrå Plagemann finge för åtnjutande av ålderstillägg

räkna sig till godo den tid, han från och med år 1901 och till sin

befordran till innehavande befattning på förordnande uppehållit revisorstjänst

hos styrelsen med avlöning å extra stat; och hade riksdagen bifallit

vad sålunda föreslagits. Då enahanda skal, som föranlett avlåtandet av

nyssberörda proposition, syntes styrelsen föreligga för beredande åt Del

-

22

phin av rätt att tillgodoräkna sig omförmälda tjänstgöringstid i och för

åtnjutande av ålderstillägg, hade styrelsen ansett sig böra göra framställning

i sådant syfte.

Statskontoret, vars yttrande inhämtats, hade i utlåtande den 23 maj

1908, under åberopande av Kungl. Maj:ts och 1906 års riksdags förenämnda

beslut i fråga om Klinckowström och Plagemann, tillstyrkt, att

beträffande Delphin framställning till riksdagen måtte göras i det av

generaltullstyrelsen angivna syfte.

För egen del framhöll departementschefen, hurusom Delphin,

enligt vad den lämnade utredningen visade, på förordnande uppehållit

dels under tiden från och med ingången av år 1901 till den 1 juli 1907

registrators- och aktuariebefattningen hos generaltullstyrelsen dels ock

under tiden från sistnämnda dag till den 1 april 1908, då Delphin med

fullmakt tillträdde nyssnämnda tjänst, en notariebefattning hos samma

styrelse.

Vad då först anginge förordnandet för tiden till den 1 juli 1907,

hade detsamma föranletts därav, att den ordinarie registrator!! och aktuarien

varit förordnad att förvalta en notariebefattning å extra stat. Förhållandena

med avseende därå vore visserligen icke fullt analoga med det

fall, då fråga om ålderstillägg åt förbemälde Klinkowström och Plagemann

förelåg. Medan dessa senare i fråga om ålderstillägg hade fått räkna sig

till godo tid, då de bestritt tjänster å extra stat, hade Delphin icke under

tid, varom här vore fråga, förvaltat tjänst å dylik stat, utan i stället på

förordnande uppehållit ordinarie befattning. Men i verkligheten syntes

dock denna åtskillnad i avseende på tjänstgöringen vara mera formell.

Den ordinarie registratorn och aktuarien, vilkens tjänst tillhörde

första lönegraden, hade under ifrågavarande tid varit förordnad att uppehålla

den extra notariebefattningen. Hans tjänstgöring vid registratorsoch

aktuarietjänsten hade då upphört, och av de med samma tjänst förenade

löneförmåner hade han haft att till sin vikarie, bemälde Delphin,

avstå ett mot löneförmånerna vid den extra notariebefattningen svarande

belopp. Under år, då registratorn och aktuarien icke varit berättigad till

ålderstillägg å registrators- och aktuarietjänsten, hade han avstått från alla

de med denna tjänst förenade förmåner. Den extra notariebefattningen

23

hade nämligen, liksom tjänst i första lönegraden, varit avlönad med, lön

och tjänstgöringspenningar sammanlagt, 3,000 kronor. Med en var av

omförmälda bägge tjänster hade sålunda följt, om man frånsåge ålderstillägg,

ordinarie tjänstemans förmåner.

På grund därav och då anledningen att den extra notariebefattningen

icke blivit uppförd å ordinarie stat endast syntes hava varit den,

att en omreglering av löneförhållandena vid generaltullstyrelsen antagits

vara nära förestående, borde å ena sidan, i analogi med vad som beslutats

i fråga om ålderstillägg åt Klinckowström och Plagemann, registratorn

och aktuarien, om han icke varit berättigad till ålderstillägg å sin

ordinarie tjänst, hava tillerkänts rätt att för ålderstillägg räkna ^ sig till

godo den tid, han förvaltat berörda extra notariebefattning. A andra

sidan borde då också den tjänsteman, vilken bestritt registrators- och

aktuarietjänsten, komma i åtnjutande av motsvarande förmåner.

Billigheten syntes departementschefen sålunda bjuda, att enahanda

förmåner, som i förevarande avseende enligt ovanberörda övergångsstadgande

i avlöningsreglementet för tullverkets lokalförvaltning samt kustoch

gränsbevakning tillerkänts i samma reglemente avsedda tjänstemän

och betjänte, jämväl måtte komma Delphin till godo för den tid, han

tjänstgjort såsom registrator och aktuarie.

Annorlunda vore emellertid förhållandet beträffande Delpliins förordnande

att under tiden 1 juli 1907—1 april 1908 uppehålla en notariebefattning

å ordinarie stat. Den tjänsteman, som innehaft fullmakt

å nämnda befattning, hade nämligen under samma tid bestritt icke

en därmed jämnställd befattning utan en tjänst, som i avseende å löneförmåner

vore jämnställd med tjänst i andra lönegraden. Sistnämnda tjänsteman,

som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1908 förklarats

berättigad att från och med år 1909 komma i åtnjutande av andra ålderstillägget

å den med notarietjänsten förenade lönen, hade för sådant ändamål

fatt tillgodoräkna sig jämväl nu ifrågavarande tid.

Finge jämväl Delphin i förevarande avseende räkna sig till godo

tjänstgöring under samma tidsperiod, skulle ålderstillägg intjänas av två

personer samtidigt å samma tjänst. Ty i fråga om ålderstillägg åt

den ene eller andre av dessa personer kunde icke den ordinarie nota

-

24

1910 års

riksdag.

riens tjänstgöring såsom sekreterare å tullbehandlings- och upplysningsbyrån

tagas i betraktande. Tjänstgöring å denna tjänst syntes

nämligen icke under några omständigheter kunna bliva av betydelse i

förevarande avseende för tjänsteman, som innehade tjänst i första lönegraden.

Under sådana förhållanden ansåg departementschefen Delphin icke

böra berättigas att i och för ålderstillägg få räkna sig till godo tid, då

han uppehållit ifrågavarande notariebefattning.

Kungl. Maj:t föreslog — i överensstämmelse med departementschefens

hemställan — riksdagen att medgiva, att registratorn och aktuarien

hos generaltullstyrelsen Delphin måtte berättigas att för åtnjutande av

ålderstillägg till den honom i hans nämnda egenskap tillkommande lön

räkna sig till godo den tid, han från och med år 1901 på förordnande

uppehållit samma befattning under den tid, den dåvarande ordinarie innehavaren

bestritt en med avlöning på extra stat uppförd notarietjänst hos

styrelsen.

Vad sålunda föreslagits bifölls av riksdagen.

I proposition, n:r 60, till 1910 års riksdag, framlade Kungl. Maj:t

förslag till lönereglering för tullverket.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokoll den 14 januari 1910

hade chefen för finansdepartementet till en början erinrat, hurusom generaltullstyrelsen

i underdånig skrivelse den 12 november 1907, i sammanhang

med avgivande av förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1909, framhållit

behovet av omarbetning av de för tullverkets lokalförvaltning1 samt

kust- och gränsbevakning gällande stater ävensom ifrågasatt, huruvida

icke i samband därmed lämpligen borde upptagas frågan om lönereglering

för styrelsen, samt att Kungl. Maj:t den 18 september 1908 bemyndigat

chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga

personer att jämte generaltulldirektören Staffan Cederschiöld såsom

ordförande verkställa granskning av tullverkets stater i deras helhet samt

avgiva förslag till de ändringar i dessa stater, som funnes av omständigheterna

påkallade; de sakkunniga skulle därvid hava att taga under

övervägande jämväl, huruvida några förändringar i avseende å general

-

25

tullstyrelsens och särskilt den inom styrelsen inrättade tullbehandlingsoch

upplysningsbyråns organisation eller beträffande tullverkets organisation

i övrigt med hänsyn till rådande förhållanden vore av behovet

påkallade.

Den av departementschefen med stöd därav tillsatta kommissionen

hade sedermera med skrivelse den 1 september 1909 överlämnat betänkande

och förslag angående regleringen av tullverkets stater, åtföljt av

förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1911. över kommissionens

förslag hade generaltullstyrelsen avgivit utlåtande den 5 november 1909.

Beträffande generaltullstyrelsen framhöll departementschefen, att dess

dåvarande organisation — frånsett den under år 1907 inrättade tullbehandlings-

och upplysningsbyrån — ägt bestånd sedan år 1879. Ny stat

för styrelsen hade nämligen fastställts den 1 november 1878 att tilllämpas

från och med den 1 januari 1879. I sammanhang därmed hade

utfärdats, likaledes den 1 november 1878, dels instruktion för generaltullstyrelsen,

dels kungörelse angående villkoren för åtnjutande av de

från 1879 års början fastställda nya löneförmåner för styrelsen.

Någon förändring med avseende å antalet ordinarie befattningshavare

inom styrelsen och dess byråer hade icke vidtagits sedan år 1879.

Däremot hade på grund av göromålens ökning inrättats, med avlöning å

extra stat, från och med år 1901 å kanslibyrån en notarietjänst och å revisionsbyrån

två revisorstjänster, avsedda för byråns revisionsavdelning,

samt från och med år 1905 å revisionsbyrån en aktuarie^änst, avsedd för

byråns statistiska avdelning.

Vidare hade till förstärkning av arbetskrafterna å kameralbyrån av

riksdagen anvisats ett särskilt anslag av 2,000 kronor årligen från och

med år 1907.

Sedan 1907 års riksdag å extra stat anvisat medel för inrättande av

en ny byrå inom styrelsen, hade, jämlikt kungl. brev den 31 maj 1907,

denna nya byrå under benämning tullbehandlings- och upplysningsbyrån

trätt i verksamhet den 1 juli 1907. Denna byrå förestodes av en tillförordnad

byråchef såsom ledamot i styrelsen, varjämte anställts å byrån en

sekreterare, två byråassistenter samt en registrator och aktuarie ävensom

för byråns behov två vaktmästare. Samtliga dessa befattningshavare åt

4—153369.

Lönereglering skommitténs bet. XLV11I.

26

njöte, i likhet med ovan omförmälda notarie å kanslibyrån samt två revisorer

och en aktuarie å revisionsbyrån, fortfarande avlöning å extra stat

med enahanda belopp, som vore bestämda för befattningshavare av motsvarande

grader å ordinarie stat, varvid byråassistenterna hänfördes till

andra lönegraden och aktuarien till första lönegraden.

Departementschefen meddelade vidare, att, förutom överflyttning till

kansliet och uppförande därstädes å ordinarie stat av sekreteraren samt

registratorn och aktuarien å tullbehandlings- och upplysningsbyrån — av

vilka tjänstemän den sistnämnde skulle å kansliets stat upptagas såsom

notarie — den ovannämnda kommissionen beträffande styrelsens personal

framställt, bland annat, följande förslag:

i fråga om kanslibyrån eller kansliet:

att den från 1901 års början vid kanslibyrån inrättade notarietjänsten

med avlöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie stat;

i fråga om kameralbyrån:

att, med indragning av då utgående arvode av 2,000 kronor årligen

till förstärkning av arbetskrafterna å byrån, i staten måtte uppföras två

nya revisors- och bokhållareänster i första lönegraden;

i fråga om revisionsbyrån:

att de från ingången av år 1901 vid revisionsavdelningen inrättade

två revisorstjänsterna med avlöning å extra stat matte uppföras a ordinarie

stat; samt

att den från 1905 års början- vid statistiska avdelningen inrättade

aktuarietjänsten med avlöning å extra stat likaledes måtte uppföras å

ordinarie stat;

i fråga om tullbehandlings- och upplysningsbyrån:

att den sedan den 1 juli 1907 i generaltullstyrelsen inrättade

byråchefstjänsten med avlöning a extra stat måtte uppföras å ordinarie

stat; samt

att de från och med sagda dag vid byrån inrättade två byråassistenttjänsterna

i andra lönegraden med avlöning å extra stat likaledes

måtte uppföras å ordinarie stat;

i fråga om de hos styrelsen anställda vaktmästare:

att å styrelsens ordinarie stat måtte uppföras, förutom dåvarande en

27

förste vaktmästartjänst och fyra vaktmästartjänster, dels de från och

med den 1 juli 1907 inrättade två vaktmästartjänsterna med avlöning å

extra stat, dels ock ytterligare en ny vaktmästartjänst.

Departementschefen förklarade, att han funne all anledning tillstyrka

kommissionens förslag, att byråchefen å tullbehandlings- och upplysningsbyrån

jämte de för byråns behov erforderliga tjänstemännen måtte uppföras

å ordinarie stat.

Mot kommissionens förslag beträffande överflyttning till kanslibyrån

och uppförande å densammas ordinarie stat av två å tullbehandlings- och

upplysningsbyrån anställda tjänstemän, sekreteraren samt registratorn och

aktuarien, fann departementschefen icke något att erinra.

Vad kommissionen anfört till stöd för sina i övriga ovanberörda

hänseenden framställda förslag beträffande personalen å styrelsens byråer

hade departementschefen icke kunnat undgå att finna fullt giltigt; och

ansåg han sig fördenskull böra till alla delar tillstyrka dessa förslag.

Departementschefen anförde vidare, att kommissionen vid uppgörande

av förslag till avlöningsstat för styrelsen med allenast två undantag

(nämligen beträffande generaltulldirektören samt vaktmästarna) fullständigt

anslutit sig till den av 1907 års riksdag fastställda staten för statskontoret.

I likhet med kommissionen ansåg departementschefen, att generaltullstyrelsen

intoge en ställning, som gjorde detta ämbetsverk mera

jämförligt med statskontoret än med styrelserna för telegrafverket och

järnvägarna samt postverket. Vid sådant förhållande och då den för

statskontoret vid 1907 års riksdag fastställda staten ansetts i viss män

typisk för andra centrala ämbetsverk än styrelserna för de s. k. kommunikationsverken,

fann departementschefen intet att erinra vid kommissionens

förslag till avlöningsstat för generaltullstyrelsen, i den mån

sagda förslag anslöt sig till statskontorets stat.

I överensstämmelse därmed upptogos i det av departementschefen

framlagda förslaget till avlöningsstat för generaltullstyrelsen vanliga avlöningsförmåner

för tjänstemän vid centrala ämbetsverk enligt avlöningstypen

för statskontoret, för byråchef enligt tredje normalgraden, för sekreterare

och byråassistent enligt andra normalgraden och för registrator,

notarier, bokhållare, revisorer och aktuarier enligt första normalgraden.

28

För vaktmästarpersonalen hos generaltullstyrelsen föreslogos samma

avlöningsförmåner, som, på hemställan av chefen för justitiedepartementet,

i statsverkspropositionen föreslagits för vaktmästare i fångvårdsstyrelsen.

Därjämte hemställdes emellertid, att vaktmästare hos generaltullstyrelsen

skulle åtnjuta beklädnad eller beklädnadsersättning i enlighet

med vad i sådant avseende gällde beträffande till samma förmån berättigade

befattningshavare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och

gränsbevakning.

Vad angår villkoren för åtnjutande av de i staten för generaltullstyrelsen

upptagna avlöningsförmåner, hade — meddelade departementschefen

— kommissionen i allt huvudsakligt föreslagit enahanda bestämmelser

som de, vilka jämlikt kungl. kungörelsen den 18 oktober 1907

voro gällande beträffande statskontoret.

Det torde böra här omnämnas, att bland de av departementschefen

föreslagna avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare hos generaltullstyrelsen

ock var upptagen den föreskriften, att vid bestämmandet av

rätt till löneförhöjning (genom ålderstillägg) löntagare borde tillgodoräknas

den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från

hans tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad tillhörande befattning

i generaltullstyrelsen, vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial

eller på grund av förordnande i följd av frågan om lönereglering

för generaltullstyrelsen.

I det av departementschefen tillstyrkta och vid den kungl. propositionen

fogade förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän (»tjänstemän

av högre grad» och »tjänstemän av lägre grad», motsvarande de dåvarande

betjänte) vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning

var däremot under rubriken »övergångsstadgande» intagen föreskrift därom,

att vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket

kunde komma i åtnjutande av löneförhöjning genom ålderstillägg, finge

medräknas tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande

förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat

eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller

medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, så ock tid,

varunder han på grund av enahanda förordnande efter ingången av år

29

1908 bestritt tjänst, som i följd av frågan om omreglering av tullverkets

stater icke blivit besatt med ordinarie innehavare, eller tjänst i

omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare.

I fråga om denna föreskrift erinrade chefen för finansdepartementet,

att i första momentet uti det vid kommissionens förslå» till avlöningsreglemente

fogade övergångsstadgande var intagen föreskrift, att vid bestämmande

av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket kunde komma

i åtnjutande av löneförhöjning genom ålderstillägg, Unge medräknas tid,

varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande inom

tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller tjänst med avlöning

å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar succession

efter sålunda förordnad tjänstinnehavare.

Såsom motivering därför hade kommissionen anfört följande:

»Enligt övergångsstadgandet i gällande avlöningsreglemente äga endast

de tjänstinnehavare, som på grund av stadigvarande förordnande

bestritt vare sig tjänst å tullverkets från och med år 1901 inrättade och

med utgången av år 1904 upphörda extra stat eller tjänst, vars innehavare

uppehållit tjänst å extra stat, rätt att för åtnjutande av ålderstilllägg

räkna sig till godo tiden för sådan tjänstgöring. Denna rätt tillkommer

alltså icke den eller dem, som tjänstgjort i succession efter vikarien

för den å extra stat förordnade tjänstinnehavaren. Då detta synts kommissionen

icke vara med billighet överensstämmande, har i förslaget inryckts

bestämmelse, att omförmälda rätt må tillgodokomma den, som efter

år 1900 på grund av stadigvarande förordnande inom tullverket bestritt

vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller tjänst med avlöning ä extra

stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter sålunda

förordnad tjänstinnehavare. Anledningen, att jämte tjänst å extra avlöningsstat

upptagits tjänst med avlöning å extra stat, är den, att, då med

utgången av år 1904 extra avlöningsstatcn vid lokalförvaltningen samt

kust- och gränsbevakningen borttogs, inom generaltullstyrelsen fortfarande

bibehöllos åtskilliga tjänster, för vilkas innehavare avlöning utgår å extra

stat och vilkas antal, såsom ovan omförmälts, sedermera ytterligare ökats.

30

Sådana tjänster böra tydligen i ifrågavarande hänseende anses likställda

med de förutvarande tjänsterna å extra avlöningsstat.»

I underdånig skrivelse den 28 juni 1909 hade generaltullstyrelsen

anfört, att indragning av ett större antal å kustbevakningens stat uppförda

tjänster antagligen komme att ifrågasättas och att det fördenskull vore

önskligt, att ledigblivande sådana tjänster tills vidare icke bleve besatta

med ordinarie innehavare; och hade styrelsen i anledning därav hemställt

om bemyndigande att i fråga om då redan lediga eller framdeles ledigblivande

tjänster vid kustbevakningen besluta, att tjänsten skulle tills vidare

lämnas otillsatt. Denna hemställan hade den 23 juli 1909 blivit av

Kungl. Maj:t bifallen. Vidare hade styrelsen, i sammanhang med avgivande

av förslag till återbesättande av en ledig tullförvaltartjänst, i underdånig

skrivelse den 28 oktober 1909 hemställt, att, därest den föreslagne

tjänstemannen — innehavare av en av de överkontrollörstjänster,

vilka föreslagits till indragning — bleve utnämnd till förstnämnda tjänst,

den efter honom lediga överkontrollörs tjänsten måtte få tills vidare lämnas

otillsatt och uppehållas på förordnande. Även denna hemställan hade, i

sammanhang med den föreslagne tjänstemannens utnämning, av Kungl.

Maj:t bifallits.

I utlåtande den 5 november 1909 hade generaltullstyrelsen erinrat

om nu omförmälda förhållanden och anfört, att det finge anses billigt, att

förordnanden, föranledda därav, att ledig tjänst, i följd av frågan om omreglering

av tullverkets stater icke besattes med ordinarie innehavare,

o o

finge för den å sådan tjänst förordnade ävensom för den eller de i succession

efter honom förordnade medföra samma rätt till löneförhöjning som

bestridande av ordinarie tjänst av motsvarande ålderstilläggsgrupp, vadan

styrelsen hemställt, att ett medgivande i sådan riktning måtte intagas i

avlöningsreglementets övergångsstadgande; och hade styrelsen ansett, att,

enär frågan om statens omreglering väckts i styrelsens underdåniga skrivelse

den 12 november 1907 angående tullverkets utgiftsstater för år

1909, medgivandet lämpligen borde avse tiden efter ingången av år 1908.

Chefen för finansdepartementet framhöll, att vad kommissionen föreslagit

i första momentet av det vid avlöningsreglementet fogade övergångsstadgandet

icke innebure någon annan avvikelse i sak från det i gäl

-

31

lande avlöningsreglemente förekommande övergångsstadgandet, än att

jämväl den eller de, som tjänstgjort i succession efter vikarie för

en å extra stat förordnad tjänstinnehavare, skulle äga att i och för

åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräkna sig sådan tjänstgöring.

Såväl detta förslag som det av generaltullstyrelsen ifrågasatta tilllägg

till nämnda moment av övergångsstadgandet — vilket tillägg avsåge

att bereda tjänstinnehavare, som i anledning av frågan om omreglering

av tullverkets stater förordnats å tjänst vid tullverket, rätt att räkna sig

till godo tiden för sådant förordnande pa samma sätt, som om han därunder

varit ordinarie innehavare av tjänsten — syntes departementschefen

välgrundat; och hade han fördenskull i sitt förslag till avlöningsreglemente

upptagit momentet enligt den av generaltullstyrelsen föreslagna

lydelse.

I skrivelse den 10 juni 1910, n:r 7, meddelade riksdagen sitt beslut

i anledning av Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition n:r 60, vilken

avfattats i överensstämmelse med departementschefens hemställan.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle dåvarande sekreteraren å tullbehandlings-

och upplysningsbyrån, i sammanhang med tjänstens uppförande

på ordinarie stat, överflyttas till generaltullstyrelsens kansli, varigenom två

sekreterare komme att vara anställda därstädes. Denna anordning syntes

emellertid riksdagen vara mindre lämplig och ej heller av behovet påkallad.

Riksdagen upptog alltså icke denna befattning i staten.

Beträffande den övriga personalen å styrelsens kanslibyrå ansåg sig

riksdagen böra biträda vad Kungl. Maj:t föreslagit.

De av Kungl. Maj:t föreslagna förändringarna å revisionsbyrån hade

riksdagen funnit fullt motiverade och icke innebära andra eller större

förändringar, än som måste anses vara av behovet påkallade.

Emot vad Kungl. Maj:t föreslagit i övriga ovan omförmälda hänseenden

beträffande generaltullstyrelsens personal hade riksdagen icke

haft något att erinra.

I fråga om avlöningsförmånerna för de av riksdagen å ordinarie stat

uppförda befattningar hos generaltullstyrelsen, om vilka hår är fråga, är

icke annan skiljaktighet mot Kungl. Maj:ts förslag att omnämna, än att

32

vaktmästarna tillerkändes rätt till enahanda ålderstillägg, som samma års

riksdag medgivit motsvarande vaktmästare hos fångvårdsstyrelsen, eller

förste vaktmästaren 100 kronor att utgå efter 5 års tjänstgöring, och en

var av de övriga vaktmästarna 100 kronor att utgå efter 5 år och ytterligare

100 kronor efter 10 år, samt att de därjämte berättigades att åtnjuta

ej blott beklädnad eller beklädnadsersättning utan även kostnadsfri

läkarvård jämte medikainenter i enlighet med vad i sådant avseende

gällde beträffande till samma förmån berättigade befattningshavare vid

tullverkets lokalförvaltning samt kust- och sTänsbevakninsr.

Bland de av riksdagen godkända avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare

i generaltullstyrelsen inflöt även det ovan återgivna, av

Kungl. Maj:t föreslagna stadgandet, att löntagare vid bestämmandet av

rätten till löneförhöjning (genom ålderstillägg) borde tillgodoräknas den

tid, som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans

tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad tillhörande befattning

i generaltullstyrelsen, vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial

eller på grund av förordnande i följd av frågan om lönereglering för

generaltullstyrelsen.

I det avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning, som riksdagen antog, förekommo

under rubriken »övergångsbestämmelser» i första punkten följande bestämmelser.

Beträffande de tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning eller kusteller

gränsbevakning, som överginge å 1911 års stat, ävensom beträffande

dem, vilka utnämndes att med 1911 års ingång tillträda befattning vid

någon av tullverkets nyssnämnda avdelningar, skulle i avseende å beloppet

av den fasta ingångsavlöningen vid sådant tillträde tillämpas vissa

angivna särskilda bestämmelser.

Ifrågavarande tjänstemän skulle anses vara fördelade i vissa angivna

grupper.

Tjänsterna skulle anses hava jämväl före år 1911 tillhört den

grupp, dit de vore hänförliga.

Tjänsteman skulle äga tillgodoräkna sig, bland annat,

dels den tid som förflutit, sedan han, vare sig på grund av konsti

33

tutorial eller, efter ingången av år 1908, på grund av förordnande i följd

av frågan om omreglering av tullverkets stater, tillträtt innehavande å

ordinarie stat redan uppförd befattning eller annan ordinarie befattning,

tillhörande samma eller högre grupp, eller därmed likställd befattning

inom centralverket,

dels den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande

förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat

eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller

medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, dock under

villkor att den sålunda bestridda befattningen vore att anse såsom motsvarande

eller jämförlig med tjänst inom samma grupp som den tjänst,

vilken tillträddes, eller inom högre grupp.

I femte punkten av övergångsbestämmelserna stadgades, att i avseende

å tjänsteman vid tullverkets lokalförvaltning eller kust- eller gränsbevakning,

som överginge å 1911 års stat, ävensom i avseende å den, som

utnämndes att med 1911 års ingång tillträda befattning vid någon av

tullverkets nyssberörda avdelningar, skulle, därest sådan tjänstinnehavare

före 1920 års utgång befordrades till annan befattning å samma stat, i

avseende å beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid tillträdet av den

sistnämnda befattningen tillämpas enahanda bestämmelser, som meddelats

under punkt 1.

Den 18 juni 1910 utfärdade Kungl. Maj:t två särskilda kungörelser,

den ena angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och

med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen,

den andra angående avlöningsreglemente för tjänstemän vid

tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning (svensk författningssamling

n:r 78 år 1910).

Till 1911 års riksdag avlät Kungl. Maj:t proposition, n:r 163, angående

beredande av löneförhöjning åt revisorerna å generaltullstyrelsens

revisionsbyrå Alban Keyser och Oscar Emil Torrén.

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll hade vederbörande

departementschef erinrat, hurusom i enlighet med 1900 års riks

5—153369.

LöneregleringtkommiUéns bet. XLV11I.

1911 års

riksdag.

34

dags beslut å den för generaltullstyrelsen för år 1901 fastställda extra

avlöningsstat uppförts, bland annat, två revisorstjänster å styrelsens revisionsbyrå.

Jämlikt följande riksdagars beslut hade detta upprepats för

varf och ett av åren 1902, 1903 och 1904. Sedermera hade riksdagen

på extra stat för vart och ett av åren 1905—1910 till förstärkning av

arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen anvisat visst belopp, avsett bland

annat till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande av

två revisorstjänster å styrelsens revisionsbyrå, eller samma befattningar,

som förut varit uppförda å extra avlöningsstat.

Ifrågavarande tjänster hade från och med den 1 september 1905

uppehållits av Iveyser och Torrén, intill dess de befordrats till ordinarie

revisorer å styrelsens revisionsbyrå,'' Keyser den 24 mars 1908 och Torrén

den 12 oktober 1909.

Under erinran därom hade generaltullstyrelsen i underdånig skrivelse

den 21 november 1910 anmält, att Keyser och Torrén vore, jämlikt kungl.

kungörelsen den 18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande

av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna

för generaltullstyrelsen och de samma dag av Kungl. Maj:t

fastställda utgiftsstater för tullverket, berättigade att från och med 1911

års början komma i åtnjutande av första löneförhöjningen med 500 kronor

vardera.

Statskontoret, vars yttrande inhämtats, hade i avgivet utlåtande den

5 januari 1911 förmält, att de bägge revisorstjänster, Keyser och Torrén

på förordnande bestritt, från och med år 1911 uppförts å ordinarie stat

samt att, enligt omförmälda kungörelse, löntagare i generaltullstyrelsen

vid bestämmande av rätten till löneförhöjning finge tillgodoräknas den tid,

som före den med år 1911 gällande nya avlöningsstatens trädande i kraft

förflutit från hans tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad

tillhörande befattning i generaltullstyrelsen vare sig på grund av fullmakt

eller konstitutorial eller på grund av förordnande i följd av frågan om

lönereglering för styrelsen. På grund därav hade statskontoret hemställt,

att Keyser och Torrén måtte förklaras berättigade att vid 1911 års ingång

tillträda vardera ett första ålderstillägg om 500 kronor.

För egen del anförde departementschefen, att då de förordnanden.

35

enligt vilka Keyser och Torren från och med den 1 september 1905, intill

dess de befordrats till ordinarie revisorer, uppehållit förenämnda å extra

avlöningsstat uppförda revisorstjänster, enligt departementschefens mening

icke kunde anses vara meddelade direkt i följd av frågan om lönereglering

för generaltullstyrelsen, ifrågavarande tjänstemän ej heller syntes på grund

av kungörelsen den 18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser för

åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna

för generaltullstyrelsen vara berättigade att för erhållande av

löneförhöjning tillgodoräkna sig den tid, de bestritt berörda förordnanden.

Att emellertid en sådan förmån det oaktat borde tillerkännas dem,

fann departementschefen vara av billighet betingat. Detta vore ock i full

■överensstämmelse med tidigare av riksdagen gjorda medgivanden i flera

liknande fall, i vilket hänseende departementschefen erinrade särskilt därom,

att 1906 års riksdag på Kungl. Maj:ts framställning lämnat dylikt medgivande

beträffande revisorerna i generaltullstyrelsen Klinckowström och

Plagemann.

På sätt departementschefen hemställt, föreslog Kungl. Maj:t 1911

års riksdag medgiva, att en var av revisorerna å generaltullstyrelsens

revisionsbyrå Alban Keyser och Oscar Emil Torren måtte berättigas att

för åtnjutande av ålderstillägg till den honom i hans ifrågavarande egenskap

tillkommande lön räkna sig till godo den tid, han från och med

den 1 september 1905 och till sin befordran till den av honom dåtnera

innehavda tjänst på förordnande uppehållit re visors tjänst hos generaltullstyrelsen.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit vann riksdagens bifall.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1912 av frågan

om tullverkets utgiftsstater för år 1913 meddelade chefen för finansdepartementet,

på sätt framgår av statsverkspropositionen till 1912 års

riksdag, att generaltullstyrelsen i skrivelse den 11 november 1911 gjort

framställning om uppförande å extra stat för år 1913 av ett antal tjänster

vid lokalförvaltningen.

Beträffande de tjänster, om vilkas uppförande på extra stat generaltullstyrelsen

gjort framställning, hade styrelsen föreslagit,

1912 års

riksdag.

36

dels att de i vissa angivna paragrafer av avlöningsreglementet för

tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning

den 18 juni 1910 meddelade bestämmelser rörande ordinarie tjänst eller

tjänstinnebavare måtte förklaras skola i tillämpliga delar gälla även beträffande

tjänst, uppförd å extra avlöningsstat, samt tjänsteman, förordnad

å sådan tjänst,

dels ock att bestridande av tjänst å extra avlöningsstat ävensom

bestridande av tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter tjänstinnehavare,

som förordnats att bestrida tjänst å nämnda stat, måtte,

i avseende å beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid tillträde av befattning

å ordinarie stat eller vid befordran till annan sådan befattning,

därest sådant tillträde eller befordran skedde efter ingången av år 1913

men före 1920 års utgång, förklaras skola medföra samma förmån, som

enligt övergångsbestämmelserna till berörda avlöningsreglemente vore förbunden

med bestridandet efter år 1900 av tjänst å extra stat eller av

tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad

tjänstinnehavare.

Departementschefen biträdde i vissa delar det sålunda väckta förslaget

om inrättande av nya tjänster å extra stat.

För de tjänster, som kunde komma att uppföras å extra stat, borde,

enligt departementschefens mening, avlöningsreglementet för tjänstemän

vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning ävensom

övergångsbestämmelserna till detsamma i den av generaltullstyrelsen angivna

omfattning och ordning bliva tillämpliga.

Vissa av dessa tjänster borde inrättas från och med den 1

mars 1912.

I överensstämmelse med departementschefens på grundvalen av vad

sålunda och i övrigt anförts gjorda hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen

att för inrättande av nya tjänster vid tullverkets lokalförvaltning, i

enlighet med vad departementschefen i sitt berörda yttrande till statsrådsprotokollet

närmare utvecklat, på extra stat för år 1913 anvisa ett belopp

av 134,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav redan under år

1912 disponera 57,700 kronor.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit, bifölls av riksdagen. I skri

-

37

velse den 24 februari 1912, n:r 22, anmälde riksdagen detta sitt beslut;

och anförde xåksdagen därvid tillika, att riksdagen ansett sig böra instämma

i departementschefens åsikt, att avlöningsreglementet för tjänstemän

vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning

ävensom övergångsbestämmelserna till detsamma borde i den av generaltullstyrelsen

angivna omfattning och ordning bliva tillämpliga för de

tjänster, som komme att uppföras å extra stat.

Även i sin skrivelse den 19 oktober 1912, med förslag till reglering

av tullverkets utgiftsstater för år 1914, hemställde generaltullstyrelsen om

uppförande av ett antal tjänster vid lokalförvaltningen å extra stat.

Såsom av det statsverkspropositionen till 1913 års riksdag bifogade

statsrådsprotokollet över finansärenden den 14 januari 1913 inhämtas, biträdde

vederbörande departementschef i väsentliga delar styrelsens förslag.

I fråga om de villkor och bestämmelser, som styrelsen föreslagit

att gälla för tjänstemännen å extra stat och vilka voro desamma, som

fastställdes av 1912 års riksdag, hade departementschefen icke någon erinran

att göra.

I anledning av Ivungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens

hemställan framställda förslag anvisade riksdagen för förstärkning av

arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad departementschefen i sitt yttrande till förenämnda

statsrådsprotokoll närmare utvecklat, på extra stat för år 1914 ett belopp

av 225,015 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav redan under

år 1913 disponera 58,685 kronor. I

I proposition n:r 235 till 1913 års riksdag framlade Kungl. Maj:t

förslag till ändrad lydelse av § 3 samt övergångsbestämmelserna i avlöningsreglementet

för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustod)

gränsbevakning den 18 juni 1910; och hemställdes, att riksdagen

måtte förklara, att de ändrade bestämmelserna finge tillämpas såsom om

de varit gällande vid 1913 års ingång.

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll meddelade chefen

för finansdepartementet, att under den jämförelsevis korta tid, avlö

-

1913 års

riksdag.

38

ningsreglementet av den 18 juni 1910 varit gällande, hos Kungl. Maj:t

anförts besvär över ett stort antal av generaltullstyrelsen meddelade beslut,

varigenom gjorda framställningar om avlöningsförhöjning för tulltjänstemän

blivit avslagna. Regeringsrätten, som förehaft dessa besvärsmål,

hade i regeln på grund av ordalydelsen i avlöningsreglementet och

därvid fogade övergångsbestämmelser ansett sig ej kunna göra ändring

i generaltullstyrelsens beslut. I många av dessa fall hade emellertid förhållandena

varit sådana, att man icke kunnat undgå att finna framställningarna

materiellt sett fullt befogade och bifall till desamma betingat

av rättvisa och billighet.

Flertalet av dessa besvärsmål hade föranletts därav, att övergångsbestämmelserna

finge tillämpas endast vid bestämmandet av den fasta in»ångsavlöningen

men däremot icke med avseende å därefter förekommande

avlöningsförhöjningar.

I skrivelse, n:r 7, den 30 maj 1913 meddelade riksdagen sitt beslut

i anledning av Kungl. Maj:ts nyssberörda proposition och erinrade därvid,

att den vid behandlingen av propositionen, som förutsatte ett ingående

studium av avlöningsbestämmelsernas avfattning, genom chefens för finansdepartementet

bemedling erhållit biträde av sakkunniga personer.

I övrigt omförmäldes i detta ämne, bland annat, hurusom de i övergångsbestämmelserna

ifrågasatta ändringarna, innefattande bestämmelsernas

tillämpning icke blott vid bestämmandet av ingångsavlöningen utan även

med avseende å därefter ifrågakommande avlöningsförhöjningar, ägde sin

fulla motsvarighet i postverkets då antagna, nya avlöningsreglemente.

Riksdagen hade ansett sig böra antaga Kungl. Maj:ts proposition

med vissa ändringar, och i fråga om tiden för tillämpningen av bestämmelserna

hade riksdagen beslutat, att desamma skulle träda i kraft först

från och med 1914 års ingång med tillämpning såsom om de varit gällande

redan från tidpunkten för 1910 års avlöningsreglementes ikraftträdande;

dock att under inga förhållanden avlöningsförhöjning finge tillträdas

förrän från 1914 års ingång.

Enligt riksdagens beslut intogos i första punkten av övergångsbestämmelserna

till avlöningsreglementet uti de delar, varom i detta sammanhang

är fråga, följande stadganden.

39

Beträffande de tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning eller kusteller

gränsbevakning, som övergått å 1911 års stat, ävensom beträffande

dem, vilka konstituerats att med 1911 års ingång tillträda befattning vid

någon av tullverkets nyssnämnda avdelningar, skulle i avseende å beloppet

av den fasta ingångsavlöningen vid sådant tillträde ävensom beträffande

därefter ifrågakommande avlöningsförhöjningar tillämpas vissa angivna

särskilda bestämmelser.

Ifrågavarande tjänstemän skulle anses vara fördelade i vissa angivna

grupper.

Denna gruppindelning skulle tillämpas så, som om den varit gällande

vid 1911 års ingång; och skulle tjänsterna anses hava jämväl före

år 1911 tillhört den grupp, dit de vore hänförliga.

Tjänsteman skulle äga tillgodoräkna sig, bland annat,

dels den tid, som förflutit, sedan han, vare sig på grund av konstitutorial

eller, efter ingången av år 1908, på grund av förordnande i

följd av frågan om omreglering av tullverkets stater, tillträtt innehavande

å ordinarie stat redan uppförd befattning eller annan ordinarie befattning,

tillhörande samma eller högre grupp, eller därmed likställd befattning

inom centralverket,

dels den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande

förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat

eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller

medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, dock under

villkor att den sålunda bestridda befattningen vore att anse såsom motsvarande

eller jämförlig med tjänst inom samma grupp som den tjänst,

vilken tillträddes, eller inom högre grupp.

I sjätte punkten av övergångsbestämmelserna (motsvarande femte

punkten enligt övergångsbestämmelserna i reglementet den 18 juni 1910)

stadgades, att i avseende å tjänsteman vid tullverket — innehavare av befattning

hos generaltullstyrelsen däri inbegripen — som övergått å 1911 års

stat, ävensom i avseende å den, som konstituerats att med 1911 års ingång

tillträda befattning vid tullverket — befattning hos styrelsen däri inbegripen

— skulle, därest sådan tjänstinnehavare före 1920 års utgång konstituerades

till annan befattning, som tillhörde tullverkets lokalförvaltning eller kust

-

40

eller gränsbevakning, i avseende å beloppet av den fasta ingångsavlöningen

vid tillträdet av den sistnämnda befattningen ävensom beträffande därefter

ifrågakommande avlöningsförhöjningar tillämpas enahanda bestämmelser,

som meddelats under punkt 1.

Den 10 oktober 1913 utfärdades kungl. kungörelse (svensk författningssamling,

n:r 232) angående ändrad lydelse av, bland annat, övergångsbestämmelserna

i avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910.

Till 1913 års riksdag avlät Kungl. Maj:t jämväl proposition, n:r

124, angående beredande av löneförhöjning åt vissa befattningshavare

hos generaltullstyrelsen.

Under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokoll

över finansärenden föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att en

var av nedannämnda befattningshavare hos generaltullstyrelsen, nämligen

byråchefen Per Johan Emanuel Ruus, byråassistenterna Sigfrid Thorsten

Ahrenberg och Nils Ivar Olson, notarien Seth Einar Widén samt vaktmästarna

J. A. Eklund och C. A. Eriksson måtte berättigas att för åtnjutande

av förhöjning å den med hans befattning förenade lön räkna

sig till godo den tid, han på förordnande uppehållit å extra stat uppförd,

mot hans ordinarie tjänst svarande befattning hos generaltullstyrelsen.

Till omförmälda statsrådsprotokoll hade chefen för finansdepartementet

erinrat, att i enlighet med beslut av 1907 års riksdag å extra stat

inom generaltullstyrelsen inrättats en ny byrå, benämnd tullbehandlingsoch

upplysningsbyrån, att träda i verksamhet den 1 juli samma år. A

berörda byrå, för vars fortsatta verksamhet för vart och ett av åren 1908,

1909 och 1910 medel av riksdagen anvisats, hade sedan den 1 juli 1907

varit anställda Ruus i egenskap av byråchef, Ahrenberg och Olson i egenskap

av byråassistenter samt vaktmästarna Eklund och Eriksson. Då sedermera

ifrågavarande byrå genom beslut av 1910 års riksdag överförts

å ordinarie stat, hade en var av ovannämnda befattningshavare den 1 januari

1911 tillträtt ordinarie tjänst motsvarande den tjänst, han senast å

extra stat innehaft.

Vidare hade under åren 1901—1910 varit å extra stat uppförd en

41

notarietjänst å generaltullstyrelsens kanslibyrå, vilken tjänst från och

med den 1 juli 1907 uppehållits av ovanbemälde Widén, intill dess denne

den 1 december 1909 befordrades till ordinarie notarie å nämnda byrå.

Under erinran därom hade generaltullstyrelsen i underdånig skrivelse

den 18 november 1912 anmält, att Ruus, Ahrenberg, Olson, Eklund,

Eriksson samt Widén vore, jämlikt kungl. kungörelsen den 18 juni

1910 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och

med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen,

berättigade att från och med 1913 års början bekomma, Ruus

en löneförhöjning av sexhundra kronor, Ahrenberg, Olson och Widén

första förhöjningen å lönen med vardera femhundra kronor samt en

var av Eklund och Eriksson likaledes första löneförhöjningen med etthundra

kronor.

Statskontoret, vars yttrande inhämtats, hade i utlåtande den 6 december

1912 anfört, bland annat, följande.

Då anslag till tullbehandlings- och upplysningsbyrån i generalltullstyrelsen

första gången beviljades, hade rätt till ålderstillägg för personalen

ifrågasatts, men hade icke ansetts nödigt eller lämpligt att redan

då en dylik rätt tillerkändes densamma; ej heller hade lönetursrätt för

den tid, ifrågavarande personal varit uppförd på extra stat, vare sig tillförne

eller vid byråns överförande från och med år 1911 på ordinarie

stat beviljats där anställda tjänstinnehavare.

Såsom bestämmelse därom kunde nämligen ej betraktas det i kungörelsen

den 18 juni 1910 förekommande stadgandet, att löntagare borde

för lönetur tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande

i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen på grund av

förordnande i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen.

frånsett nämligen att med denna bestämmelse givetvis endast avsåges

förut befintliga ordinarie befattningar, som av nämnda anledning

uppehölles på förordnande, hade ifrågavarande byrås uppförande på extra

stat icke föranletts av frågan om lönereglering för styrelsen, utan endast

förorsakats av dess egenskap av att utgöra en försöksanordning.

Ej heller för ovanberörda notarietjänst å styrelsens kansli vore löne

6—153309.

Lönereglering skommitténs bet. XLVIII.

42

1914 års

förra riksdag.

tursrätt för den tid, då tjänsten varit uppförd å extra stat, enligt gällande

avlöningsvillkor medgiven.

För samtliga omhandlade tjänstinnehavare syntes emellertid billigheten

bjuda, att de medgåves lönetursrätt för de tider, de sålunda bestritt

tjänst å extra stat.

För egen del anförde departementschefen, att han i likhet med statskontoret

ansåge förenämnda, å generaltullstyrelsens tullbehandlings- och

upplysningsbyrå anställda befattningshavare icke på grund av kungörelsen

den 18 juni 1910 berättigade att för erhållande av löneförhöjning tillgodoräkna

sig den tid, de före år 1911 bestritt ifrågavarande å extra stat

uppförda befattningar.

Vad anginge den å extra stat uppförda notarietjänst, som Widén

till den 1 december 1909 bestritt, syntes ej förordnandet å denna tjänst

kunna anses vara meddelat i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen,

vadan jämväl för Widéns del möjligheten syntes vara utesluten

att för avlöningsförhöjning jämlikt förberörda kungörelse få tillgodoräkna

sig den tid, han uppehållit tjänsten i fråga.

Departementschefen ansåg emellertid billigheten fordra, att samtliga

de nämnda befattningshavarna för avlöningsförhöjning finge tillgodoräkna

sig tid, varunder de bestritt å extra stat uppförda tjänster, motsvarande

de ordinarie, de dåmera innehade. Ett medgivande i denna riktning stode

också i full överensstämmelse med tidigare av riksdagen fattade beslut i

liknande fall, i vilket hänseende departementschefen erinrade om ovan

omförmälda, av 1911 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

lämnade medgivande i fråga om löneförhöjning åt revisorerna Keyser

och Torrén.

Kungl. Maj:ts ovan nämnda, i enlighet med departementschefens

hemställan till 1913 års riksdag avlåtna proposition (n:r 124) i ämnet

bifölls av riksdagen. I

I statsverkspropositionen till 1914 års förra riksdag gjorde Kungl.

Maj:t framställning om anvisande av erforderliga medel för förstärkning

av arbetskrafterna såväl hos generaltullstyrelsen som vid tullverkets lokalförvaltning.

43

Av det propositionen bifogade statsrådsprotokollet över finansärenden

den 14 januari 1914 inhämtas i förevarande avseenden huvudsakligen

följande.

I skrivelse den 27 oktober 1913 hade generaltullstyrelsen avgivit

förslag till reglering av tullverkets utgiftsstater för år 1915 och därvid

hemställt, att å styrelsens revisionsbyrå måtte inrättas å ordinarie stat

fyra revisorstjänster för dess revisionsavdelning och en aktuarietjänst för

dess statistiska avdelning.

Vad de föreslagna nya revisorstjänsterna angick, ansåg departementschefen

sig väl böra förorda tjänsternas inrättande men icke kunna

biträda styrelsens förslag om deras upptagande å ordinarie stat.

Frågan om revisionsväsendets ordnande vore i sin helhet överlämnad

till utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, och, enligt vad dessa meddelat,

komme därvid särskild uppmärksamhet att ägnas åt själva metoden

för revisionens utförande i syfte att öka effektiviteten av granskningen

utan att samtidigt öka arbetspersonalen. De sakkunnigas förslag kunde

förväntas komma att tillika avse inflyttande i en framtid av tullrevisionen

i ett centralt revisionsverk, varigenom, såsom följd av den ena revisionsinstansens

bortfallande, minskning i behovet av arbetskrafter ställdes

i utsikt.

Under dåvarande system för tullrevisionens utförande vore det emellertid

oundgängligt, att personalen ökades, vadan, i avvaktan på revisionskommitterades

förslag, de nya tjänstemännen syntes böra uppföras endast

på extra stat.

För de revisorer, som departementschefen sålunda ifrågasatte att

upptagas å extra stat för år 1915, syntes i tillämpliga delar böra gälla

de villkor och bestämmelser, som enligt kungörelsen den 18 juni 1910

vore stadgade för åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda

nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen.

Då avlöningen till en revisor utgjorde 4,000 kronor, därav tjänstgöringspenningar

1,500 kronor och ortstillägg 300 kronor, krävdes till

avlöning åt fyra dylika tjänstemän 16,000 kronor.

I avseende å den ifrågasatta aktuarietjänsten anförde departementschefen,

att han funne det vara riktigt och önskvärt, att en ny sådan

44

tjänst å ordinarie stat inrättades för den statistiska avdelningen av generaltullstyrelsens

revisionsbyrå.

Vidkommande avlöningsstaten för lokalförvaltningen samt kust- och

gränsbevakningen hade från åtskilliga tullförvaltningar till generaltullstyrelsen

inkommit framställningar rörande antalet tjänster, som vore avsedda

för vederbörande förvaltningars behov, överflyttning av tjänster å extra

stat till ordinarie stat, m. m.

Vid den närmare granskningen av de gjorda framställningarna hade

generaltullstyrelsen ansett sig icke böra tillstyrka något av de förslag, som

avsåge överflyttning på ordinarie stat av å extra stat uppförda tjänster.

Då likväl enligt styrelsens åsikt icke någon av de å extra stat för år

1914 uppförda tjänster kunde undvaras, hade styrelsen upptagit dem

samtliga på exti’a stat för år 1915.

Styrelsen hade emellertid gjort framställning om inrättande av ett

antal nya tjänster å ordinarie stat.

Under erinran, att en allsidig omorganisation av tullverket med samtidigt

tagen hänsyn till arbetets omfång och fördelning, arbetsmetoder

samt personalens antal och utbildning icke företagits men att en dylik

omorganisation syntes departementschefen oundgängligen av nöden, meddelade

han sin avsikt att, så fort förhållandena medgåve, söka utverka

Kungl. Maj:ts medgivande för igångsättande av den omfattande undersökning

och utredning, varpå en ny organisation av tullverket skulle

kunna byggas.

Departementschefen kunde därför icke tillstyrka, att vid lokaltullförvaltningen

erforderliga nya befattningar uppfördes å ordinarie stat men

förordade deras upptagande å extra stat.

Beträffande de tjänster, om vilkas uppförande på extra stat generaltullstyrelsen

gjort framställning, hade styrelsen föreslagit, bland annat, att

de i §§ 1, 2, 3, 6, 7, 9, 11, 13, 14, 16, 17, 19 och 22 av avlöningsreglementet

för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och

gränsbevakning ävensom i övergångsbestämmelserna till samma reglemente

meddelade bestämmelser rörande ordinarie tjänst eller tjänstinnehavare

måtte förklaras skola i tillämpliga delar gälla även beträffande tjänst, uppförd

å extra stat för år 1915, samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst

45

eller i omedelbar eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad

tjänsteman.

Styrelsen hade i sin förenämnda skrivelse den 27 oktober 1913 till

stöd för förslaget anfört, bland annat, följande.

Ehuru styrelsen ansett sig icke böra tillstyrka något av de förslag,

som avsåge överflyttning på ordinarie stat av å extra stat uppförda

tjänster, hade styrelsen dock funnit ett av de skäl, som anförts för berörda

förslag, vara av den betydelse, att styrelsen i anledning därav ansett

sig böra göra underdånig hemställan.

Det hade nämligen av tullkammaren i Stockholm anförts, att en å

extra stat förordnad tjänsteman skulle, om tjänsten varit uppförd å ordinarie

stat, redan med ingången av år 1913 varit berättigad till en avlöningsförhöjning

och att han sålunda för varje år, tjänsten fortfarande

vore uppförd å extra stat, ginge miste om denna avlöningsförhöjning.

För det dåvarande gällde nämligen, att bestridande av tjänst å extra

stat ävensom bestridande av tjänst i omedelbar eller medelbar succession

efter tjänstinnehavare, som förordnats att bestrida tjänst å extra stat,

skulle i avseende å beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid tillträde

av befattning å ordinarie stat eller vid befordran till annan sådan befattning,

därest sådant tillträde eller befordran skedde efter ingången av år

1913 men före 1920 års utgång, medföra samma förmån, som enligt övergångsbestämmelserna

till avlöningsreglementet vore förbunden med bestridandet

efter år 1900 av tjänst å extra stat eller av tjänst i omedelbar

eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad tjänstinnehavare.

Tid, varunder tjänsteman bestritt tjänst å extra stat eller tjänstgjort

i succession efter tjänsteman å extra stat, Ange således, huru lång

den än vore, icke räknas honom till godo i och för avlöningsförhöjning,

förrän han konstituerats till tjänst å ordinarie stat. Givetvis måste olägenheterna

därav för dem, som träffades av ifrågavarande bestämmelse,

alltmera framträda, ju längre den extra staten ägde bestånd.

Det syntes styrelsen icke vara med billighet och rättvisa överensstämmande,

att ifrågavarande tjänstemän längre vore i saknad av en förmån,

som tillkomme deras vederlikar å ordinarie stat, allenast på grund

46

av den omständigheten, att tjänsterna ansetts tills vidare icke böra vara

uppförda å ordinarie stat.

Fördenskull och i syfte att den undantagsställning i förevarande

hänseende, som nämnda tjänstemän då intoge, måtte upphöra och tjänstemännen

i fråga bliva även i detta hänseende likställda med tjänstemän å

ordinarie stat, hemställde styrelsen, att förutom de paragrafer i avlöningsreglementet,

som för det dåvarande gällde beträffande tjänstemän å extra

stat, även § 3 och övergångsbestämmelserna måtte förklaras äga giltighet

beträffande tjänsteman, förordnad å tjänst å extra stat, ävensom tjänsteman,

förordnad i omedelbar eller medelbar succession efter å sådan tjänst

förordnad tjänsteman.

Skulle denna styrelsens hemställan vinna bifall, ansåg styrelsen gällande

bestämmelse rörande den rätt till aviöningsförhöjning vid ordinarie

tjänst, som bestridandet av tjänst å extra stat eller förordnande i succession

efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman medförde, kunna såsom obehövlig

bortfalla.

För egen del yttrade departementschefen, beträffande förslaget att

utsträcka stadgandena i § 3 av avlöningsreglementet och i övergångsbestämmelserna

till samma reglemente att i tillämpliga delar gälla även beträffande

tjänst, uppförd å extra stat för år 1915, samt tjänsteman, föroixlnad

å sådan tjänst eller i omedelbar eller medelbar succession efter å

sådan tjänst förordnad tjänsteman, att departementschefen ansåge samma

förslag värt allt beaktande.

Särskilt om i avbidan på genomförandet av en mera ingående omorganisation

av tullverket det kom me att förflyta någon tid, innan avgörande

kunde med fördel träffas, i huru stor utsträckning tjänsterna å extra

stat borde uppföras å ordinarie stat, syntes det honom angeläget, att dessa

tjänsters innehavare, vilka sålunda under för dem avsevärd tid kunde

komma att bliva stående på extra stat, bereddes den förmån i avlöningsväg,

som ett bifall till generaltullstyrelsens förslag i denna del innebure,

och varigenom den extra tjänstens skiljaktighet från ordinarie beställning

minskades.

Yad generaltullstyrelsen sålunda och i örigt föreslagit i fråga om

47

villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöning å extra stat fann

departementschefen sig böra förorda och tillstyrka.

I överensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog

Kungl. Maj:t riksdagen att å avlöningsstaten för generaltullstyrelsen uppföra

ytterligare en aktuarie å revisionsbyrån, att för förstärkning av arbetskrafterna

hos generaltullstyrelsen på extra stat för år 1915 anvisa ett

anslag av 16,000 kronor ävensom att för förstärkning av arbetskrafterna

vid tullverkets lokalförvaltning på extra stat för år 1915 anvisa ett anslag

av 198,530 kronor.

I skrivelse den 3 mars 1914, n:r 7, meddelade riksdagen sitt

beslut i ämnet.

Förslaget om den nya aktuarie^''änsten hade bifallits.

Att behov av de föreslagna revisorstjänsterna för revisionsbyråns

revisionsavdelning hos generaltullstyrelsen förelåge, ansåg riksdagen tydligt.

I likhet med Kungl. Maj:t fann riksdagen, med hänsyn till en påtänkt

omorganisation av revisionsväsendet, det lämpligt, att de nya tjänsterna

uppfördes å extra stat. Emellertid borde, såsom i likartade fall

plägat ske, för de extra revisorerna föreslagna arvoden minskas med

lämpligt belopp, motsvarande avgift för egen pensionering.

Då riksdagen likväl saknade möjlighet att för beräkning av berörda

minskning taga hänsyn till alla de omständigheter, som därvid kunde inverka

— exempelvis att till extra revisor förordnad person innehade ordinarie

anställning och i denna egenskap erlade pensionsavgift — hade

riksdagen icke ansett sig böra vidtaga någon sänkning av det för ändamålet

föreslagna anslaget. Då således någon besparing å anslaget kunde

förväntas komma att uppstå, hade det, för att möjliggöra ett omedelbart

överförande av uppkommen besparing till statsverkets kassafond, synts

riksdagen lämpligt, att anslagets art fastställdes till förslagsanslag, högst.

Vad därefter anginge den extra avlöningsstaten för lokalförvaltningen,

innebure Kungl. Maj:ts förslag därutinnan en ökning av den extra

personalen med vissa angivna befattningshavare. Däremot hade riksdagen

intet att invända. Men jämväl beträffande den vid lokalförvaltningen anställda

extra personalen gällde vad som anförts om pensionsavdrag. Aven

detta anslag borde sålunda på samma skäl, som beträffande det nyss

-

48

nämnda anslaget åberopats, lämpligen, fastställas till förslagsanslag, högst.

Mot de av departementschefen förordade villkor för åtnjutande av avlöning

å extra stat hade riksdagen intet att erinra.

För förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen, i enlighet

med vad chefen för finansdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 14 januari 1914 närmare utvecklat, hade riksdagen på extra

stat för år 1915 anvisat ett förslagsanslag, högst 16,000 kronor; och för

förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning, likaledes

i enlighet med vad departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 14 januari 1914 närmare utvecklat, hade riksdagen på extra

stat för år 1915 anvisat ett förslagsanslag, högst 198,530 kronor.

^senare I proposition, H:r 250, till 1914 års senare riksdag föreslog Kungl.

riksdag. Maj:t riksdagen medgiva, att registratorn å generaltullstyrelsens kansli

V. A. Nyström, aktuarien å styrelsens revisionsbyrå L. Torstenson och

revisorn å samma byrå P. F. M. Lehman måtte för erhållande av ålderstillägg

å sina befattningar tillgodoräkna sig, Nyström den tid från och

med den 1 april 1908 till och med den 21 januari 1910, varunder han

på förordnande uppehållit registrator- och aktuarie^ änsten hos styrelsen

under den tid, ordinarie innehavaren av tjänsten bestritt med avlöning å

extra stat uppförda tjänster, Torstenson den tid från och med den 1 oktober

1908 till och med den 31 december 1910, varunder han uppehållit

å extra stat uppförd aktuarietjänst, samt Lehman den tid från och med

den 1 maj 1908 till och med den 31 december 1910, varunder han bestritt

å extra stat uppförd revisorstjänst, ävensom att Nyströms berörda

tjänstetid måtte så anses, som hade den infallit omedelbart före det Nyström

tillträdde sin ordinarie befattning.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokoll hade chefen för

finansdepartementet meddelat, hurusom generaltullstyrelsen i skrivelse den

13 november 1913 gjort framställning i syfte att ovannämnda Nyström,

Torstenson och Lehman måtte från och med år 1914 komma i åtnjutande

av löneförhöjning. I sådant avseende hade styrelsen anfört följande.

Nyström, som den 1 mars 1910 tillträtt sin befattning som registrator,

hade därförinnan, medan innehavaren av registrators- och akt-u

-

49

arietjänsten å styrelsens dåvarande kanslibyrå uppehållit å styrelsens extra

avlöningsstat uppförda befattningar, bestritt sagda tjänst på förordnande

från och med den 1 april 1908 till och med den 21 januari 1910 mot

åtnjutande av samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner.

Torstenson och Lehman hade, den förre från och med den 1 oktober

1908 och den senare från och med den 1 maj samma år bestritt å

styrelsens extra avlöningsstat uppförda respektive aktuarie- och revisorstjänster,

intill dess de den 1 januari 1911 tillträtt sina innehavande befattningar.

Under förutsättning att bemälda tjänstemän — vilka städse gjort

sig förtjänta av gott vitsord för sin tjänstgöring — finge för vinnande av

löneförhöjning räkna sig till godo, Nyström den tid han i succession efter

ordinarie tjänsteman, som haft förordnande å extra statstjänst, uppehållit

registrator- och aktuarietjänsten, samt Torstenson och Lehman den tid,

de uppehållit aktuarie- respektive revisorstjänster å extra stat, vore de

samtliga berättigade att från och med år 1914 komma i åtnjutande av

första löneförhöjningen med 500 kronor för en var av dem.

Väl funnes icke i gällande avlöningsbestämmelser för styrelsen någon

föreskrift, som fullt motsvarade det i gällande avlöningsreglemente för

tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning förekommande

stadgandet, att för vinnande av löneförhöjning finge tillgodoräknas den tid,

varunder tjänsteman efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande

inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller ock

tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare.

Avlöningsbestämmelserna för styrelsen innehölle dock föreskrift

därom, att för vinnande av löneförhöjning finge tillgodoräknas den tid,

som före den nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från vederbörande

tjänstemans tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad

tillhörande befattning i styrelsen, vare sig på grund av fullmakt

eller konstitutorial eller på grund av förordnande i följd av frågan om

lönereglering för styrelsen.

Styrelsen funne sig böra ifrågasätta, huruvida icke sistberörda stadgande

finge anses innefatta tillräcklig rättsgrund för att ovanbemälde

7—153369. Lönereglering skommitténs bet. XLVJ1I.

50

Nyström, Torstenson och Lehman skulle komma i åtnjutande av löneförhöjning.

Skulle Kungl. Maj:t finna detta ej vara fallet, syntes dock billighetsskäl

kunna anföras till stöd för att särskild åtgärd vidtoges, i syfte

att löneförhöjning i enlighet med vad sålunda yttrats måtte komma sagda

tjänstemän till del.

Statskontoret, som på grund av remiss avgivit utlåtande i ärendet,

hade därvid framhållit, att Nyström, Torstenson och Lehman enligt för

generaltullstyrelsen gällande avlöningsvillkor icke ägde rätt att för lönetur

tillgodoräkna sig den tid de, såsom Nyström, på förordnande uppehållit

ordinarie tjänst, vars innehavare bestritt tjänst å extra stat, eller, såsom

de båda sistnämnda, själva uppehållit tjänst å extra stat.

Under erinran, att lönetursrätt för dylik tjänstgöring medgivits dels

av 1913 års riksdag åt åtskilliga tjänstinnehavare inom generaltullstyrelsen,

vilkas tjänstgöring varit i förevarande hänseende jämförlig med Torstensons

och Lehmans, dels ock av 1909 års riksdag åt dåvarande registratorn

och aktuarien hos styrelsen P. I. E. Delphin, vilken på samma sätt

som Nyström på förordnande uppehållit ordinarie tjänst, hade emellertid

statskontoret hemställt, att proposition måtte till riksdagen avlåtas i det

av generaltullstyrelsen angivna syfte.

För egen del framhöll departementschefen, att kungörelsen den

18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de

från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna för

generaltullstyrelsen, såsom statskontoret i sitt utlåtande påpekat, icke innehölle

något stadgande, på grund av vilket Nyström skulle äga för lönetur

tillgodoräkna sig den tid, han på förordnande uppehållit ordinarie tjänst,

vars innehavare bestritt tjänst av första graden å extra stat, eller Torstenson

och Lehman den tid, de själva uppehållit tjänst å extra stat. Sådan

förmån syntes dock av billighetshänsyn böra tillerkännas dem, desto hellre

som ett medgivande i denna riktning, på sätt statskontoret erinrat, stode

i full överensstämmelse med av riksdagen förut fattade beslut i liknande

fall.

Den omständigheten, att Nyströms förordnande hade upphört en

kortare tid, innan han tillträtt ordinarie tjänst, borde likaledes av billig

-

51

hetsskäl icke hindra, att han för åtnjutande av avlöningsförhöjning finge

räkna sig till godo den tid, han innehade här ifrågavarande förordnande.

Med hänsyn till gällande avlöningsbestämmelsers föreskrift om viss tids

fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad såsom förutsättning

för erhållande av löneförhöjning, borde emellertid jämväl i nyssberörda

avseende riksdagens medgivande inhämtas.

Kungl. Maj:ts på sätt ovan nämnts framställda förslag tillvann sig

riksdagens bifall.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1915 av de

frågor, som tillhörde regleringen av riksstatens sjunde huvudtitel för år

1916, meddelade chefen för finansdepartementet, att i den skrivelse av

den 17 oktober 1914, däri generaltullstyrelsen avgivit förslag till reglering

av tullverkets utgiftsstater för år 1916, styrelsen beträffande avlöningsstaten

för generaltullstyrelsen förklarat sig icke hava någon annan framställning

att göra, än att de å extra stat för år 1915 uppförda fyra revisorstjänsterna

å styrelsens revisionsbyrå måtte uppföras å extra stat jämväl

för år 1916.

För egen del biträdde departementschefen styrelsens berörda framställning,

enär behov av ifrågavarande fyra tjänster alltjämt förelåge. För

ändamålet borde beräknas enahanda belopp, som i 1915 års stat upptagits,

eller tillhopa 16,000 kronor.

På sätt riksdagen i sin den 3 mars 1914 avlåtna skrivelse n:r 7

anmärkt, borde visserligen de för de extra revisorerna avsedda arvodena,

4,000 kronor, minskas med belopp, motsvarande avgift för egen pensionering,

men då det mötte vissa hinder att på förhand beräkna den

minskning av arvodena, som vederbörande på denna grund kunde komma

att få vidkännas, ansåg departementschefen, lika med riksdagen, någon

sänkning av omförmälda anslagsbelopp, 16,000 kronor, icke av sålunda

antydd anledning böra ifrågakomma.

I överensstämmelse med vad riksdagen beträffande det för år 1915

för ifrågavarande ändamål äskade anslaget ansett lämpligt, syntes emellertid,

för att möjliggöra ett omedelbart överförande av uppkommen

1915 års

riksdag.

52

besparing till statsverkets kassafond, anslagets art böra fastställas till förslagsanslag,

högst.

Bestämmelser rörande ifrågavarande avdrag hade av Kungl. Maj:t

meddelats den ''31 december 1914, därvid jämväl föreskrift givits om enahanda

avdrag å avlöning till extra ordinarie tjänsteman, som på grund av

stadigvarande förordnande uppehölle ordinarie tjänst, vars innehavare förordnats

att bestrida befattning å extra stat.

För innehavare av revisorstjänst å extra stat för år 1916 ansåg

departementschefen böra i tillämpliga delar gälla de villkor och bestämmelser,

som enligt kungörelsen den 18 juni 1910 vore stadgade för åtnjutande

av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna

för generaltullstyrelsen.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställde departementschefen,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för förstärkning av

arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen, i enlighet med vad han i sitt yttrande

närmare utvecklat, på extra stat för år 1916 anvisa ett förslagsanslag,

högst 16,000 kronor.

Vidkommande därefter avlöningsstaten för lokaltullförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen meddelade departementschefen, att från

åtskilliga tullförvaltningar till generaltullstyrelsen inkommit framställningar

rörande antalet av de tjänster, som vore avsedda för vederbörande

förvaltnings behov, överflyttning av tjänster å extra stat till ordinarie

stat in. m.

De sålunda gjorda framställningarna voro emellertid väsentligt mindre

omfattande, än vad eljest vanligen plägat vara fallet. Detta syntes

efter allt att döma förnämligast vara att tillskriva dels en den 31 augusti

1914 till generaltullstyrelsen avlåten skrivelse, däri departementschefen

framhållit nödvändigheten av att vid avgivande av förslag beträffande anslag

att äskas av 1915 års riksdag iakttaga all den sparsamhet, som lämpligen

läte sig göra, dels ock det förhållandet att den av departementschefens

företrädare i ämbetet förordade revisionen av tullverkets organisation

dåmera blivit igångsatt, i det nämligen den 2 september 1914, jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande, sakkunniga tillkallats för att efter verkställd

utredning avgiva förslag till omorganisation av tullverket.

53

Efter vad generaltullstyrelsen framhållit, hade dessa förhållanden

beaktats såväl av de underordnade tullmyndigheterna som ock av styrelsen

själv.

Generaltullstyrelsen hade icke kunnat tillstyrka någon av de framställningar,

som avsåge överflyttning på ordinarie stat av tjänster, vilka

redan funnes uppförda på extra stat för år 1915, men däremot, då enligt

styrelsens åsikt ingen av dessa tjänster kunde undvaras, upptagit

dem samtliga på extra stat för år 1916. Några nya tjänster å extra stat

hade styrelsen icke ansett sig under förhandenvarande omständigheter

böra äska.

Beträffande de tjänster, om vilkas uppförande på extra stat styrelsen

sålunda gjort framställning, hade styrelsen föreslagit, att de i §§ 1,

2, 3, 6, 7, 9, 11, 13, 14, 16, 17, 19 och 22 av avlöningsreglementet för

tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning

ävensom i övergångsbestämmelserna till samma reglemente meddelade bestämmelser

rörande ordinarie tjänst eller tjänstinnehavare måtte förklaras

skola i tillämpliga delar gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra

stat för år 1916, samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar

eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman.

I likhet med generaltullstyrelsen höll departementschefen före, att

de å extra stat för år 1915 uppförda tjänsterna vore behövliga jämväl

under år 1916; han hade därför ansett sig böra i sitt förslag upptaga

samtliga dessa tjänster.

Jämväl beträffande den vid lokalförvaltningen anställda extra personalen

gällde — framhöll departementschefen — vad han vid behandlingen

av frågan angående förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen

anfört om pensionsavdrag. Av skäl, som därvid åberopats, borde alltså

det för de ifrågavarande tjänsterna å lokaltullförvaltningen erforderliga

anslaget fastställas till förslagsanslag, högst.

Vad generaltullstyrelsen föreslagit i fråga om villkor och bestämmelser

för åtnjutande av avlöning å extra stat föranledde icke någon erinran

från departementschefens sida.

Med åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts i fråga om

uppförande å extra stat av vissa tjänster vid tullverkets lokalförvaltning

54

för år 1916 hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen att för förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning,

i enlighet med vad han i sitt berörda yttrande närmare utvecklat,

på extra stat för år 1916 anvisa ett förslagsanslag, högst 198,530

kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan framlagda

förslag tillvunno sig riksdagens bifall.

Vid 1915 års riksdag framlades av Kungl. Maj:t även en proposition,

n:r 141, om beredande av löneförhöjning åt vissa befattningshavare''

hos generaltullstyrelsen.

Till det statsrådsprotokoll, som fanns bifogat propositionen, hade

chefen för finansdepartementet erinrat, hurusom generaltullstyrelsen i

skrivelse den 5 oktober 1914 gjort framställning om löneförhöjning åt

vissa befattningshavare hos styrelsen och därvid hemställt, bland annat,

att sekreteraren hos styrelsen P. I. E. Delphin samt notarierna å styrelsens

kansli P. U. Ahlin och friherre J. L. von Saltza måtte från

och med år 1915 komma i åtnjutande av första förhöjningen å lönen, en

var med femhundra kronor.

I berörda skrivelse hade generaltullstyrelsen meddelat, att Delphin

från och med den 1 december 1909, intill dess han den 21 januari 1910

utnämnts till sin ovannämnda sekreterarbefattning, innehaft å extra avlöningsstat

uppförd sekreterartjänst å styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Ahlin och von Saltza hade från och med den 1 januari till och

med den 31 december 1910 innehaft, Ahlin notarietjänst å styrelsens

kanslibyrå och von Saltza registrators- och aktuarietjänst. å styrelsens tullbehandlings-

och upplysningsbyrå, båda tjänsterna uppförda å extra avlöningsstat.

De hade tillträtt sina nuvarande befattningar den 1 januari

1911.

Förbemälda befattningshavare hade städse gjort sig förtjänta av gott

vitsord för sin tjänstgöring.

Statskontoret, som den 17 november 1914 avgivit utlåtande i ärendet

hade därvid åberopat vad som anförts i statskontorets utlåtande den 1

55

december 1913 i fråga om löneförhöjning åt aktuarien å generaltullstyrelsens

revisionsbyrå L. Torstenson och revisorn å samma byrå P. F.

M. Lehman, i vilket utlåtande statskontoret dels framhållit, att enligt

för generaltullstyrelsen gällande avlöningsvillkor vederbörande befattningshavare

hos styrelsen icke ägde rätt att för lönetur tillgodoräkna sig tid,

varunder han uppehållit tjänst å extra stat, dels ock, med erinran om

föregående liknande fall, hemställt, att proposition måtte avlåtas till riksdagen

i syfte att dylik rätt måtte beredas aktuarien Torstenson och revisorn

Lehman.

För egen del anförde departementschefen följande.

Kungörelsen den 18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser

för åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda avlöningsförmånerna

för generaltullstyrelsen innehölle icke någon föreskrift, som

motsvarade det i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning förekommande

stadgandet, att för vinnande av löneförhöjning finge tillgodoräknas tid,

varunder tjänsteman efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande

inom tullverket bestritt tjänst å extra avlöningsstat.

Emellertid hade riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t upprepade

gånger medgivit befattningshavare hos generaltullstyrelsen rätt att

för löneförhöjning tillgodoräkna tid, varunder de bestritt tjänst å extra

stat. Senast hade aktuarien Torstenson och revisorn Lehman på grund

av 1914 års senare riksdags beslut kommit i åtnjutande av dylik rätt.

Billighetsskäl talade för att även i förevarande fall medgivande i denna

riktning lämnades.

Åhlin, som även vissa tider under åren 1907—1909 hos generaltullstyrelsen

innehaft förordnanden å ordinarie tjänster, vilkas innehavare

bestritt tjänster å extra stat, hade i en till Kungl. Maj:t den 30 december

1914 inkommen skrift hemställt att för lönetur få tillgodoräkna sig jämväl

berörda tider samt på grund därav komma i åtnjutande av första

löneförhöjningen, räknat från och med den 1 januari 1913. Ifrågavarande

framställning hade tillstyrkts av generaltullstyrelsen och statskontoret. Då

emellertid ett bifall till denna framställning skulle medföra, att löneför

-

56

höjningen bleve retroaktivt tillämpad för två redan förflutna år, syntes

densamma ej för det dåvarande böra föranleda någon åtgärd.

Huruvida åter Ahlins sistberörda tjänstgöring skulle kunna medföra,

att han tidigare än eljest skulle få uppbära ett andra ålderstillägg,

borde göras till föremål för särskild undersökning. En sådan utredning

torde ock komma till stånd, då departementschefen hade för avsikt att

hos Kungl. Maj:t utverka, att åt löneregleringskommittén uppdroges att

undersöka, huruvida icke avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen

kunde så kompletteras, att frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare

inom denna styrelse icke esomoftast behövde dragas inför

riksdagen.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t

riksdagen medgiva, att en var av sekreteraren Delphin samt notarierna

Ahlin och von Saltza finge för åtnjutande av ålderstillägg å den med

hans tjänst förenade lön tillgodoräkna sig, Delphin den tid från och med

den 1 december 1909 till och med den 20 januari 1910, varunder han

uppehållit å extra stat uppförd sekreterartjänst, samt Ahlin och von

Saltza den tid från och med den 1 januari till och med den 31 december

1910, varunder de bestritt, Ahlin å extra stat uppförd notarietjänst

och von Saltza å extra stat uppförd registrators- och aktuarie^änst.

I riksdagens skrivelse den 11 maj 1915, n:r 97, meddelades, att

riksdagen, då den förut vid olika tillfällen beviljat tjänstinnehavare

inom generaltullstyrelsen lönetursrätt för tjänstgöring under förhållanden,

likartade med de då förevarande, ansett sig böra bifalla Kungl. Maj:ts

förslag.

Riksdagen ville emellertid uttala önskvärdheten av, att den av

departementschefen bebådade utredningen, huruvida icke avlöningsbestämmelserna

för generaltullstyrelsen kunde så kompletteras, att frågor om

löneförhöjning för enskilda befattningshavare inom denna styrelse icke

esomoftast behövde dragas inför riksdagen, snarast möjligt måtte komma

till stånd.

57

Till kommittén remitterade handlingar.

I inledningen till detta betänkande har kommittén erinrat, hurusom,

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommittén den 21 maj

1915 lämnade uppdrag att verkställa utredning angående komplettering

av avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen, blivit genom kungl.

remiss den 12 augusti 1915 till kommittén överlämnade handlingar i

fråga om ålderstillägg åt notarien hos generaltullstyrelsen Paul Urban

Åhlin.

För innehållet av dessa handlingar må här lämnas redogörelse.

I en till Konungen ställd, den 24 december 1914 dagtecknad an- Ansökning

sökning har notarien Åhlin erinrat, hurusom i underdånig skrivelse denR^Thliv.

18 november 1912 generaltullstyrelsen hemställt om löneförhöjning åt

åtskilliga styrelsens ämbets- och tjänstemän, däribland Åhlin, men att

Kungl. Maj:t, efter statskontorets hörande, den 20 december 1912 fann

generaltullstyrelsens framställning, i vad den avsåg Åhlin, icke föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Av handlingarna i nämnda ärende hade det synts Åhlin framgå, att

anledningen till Kungl. Maj:ts berörda beslut, vad honom beträffade, vore

den, att icke hela hans ifrågavarande tjänstgöring grundats på innehav av

ordinarie tjänst eller på förordnande å tjänst, uppförd å extra avlöningsstat,

utan att en del av tjänstgöringen berott på förordnande å ordinarie

tjänster, vilkas innehavare i sin tur bestritt tjänster å extra avlöningsstat.

Att förordnande av sistnämnda slag fått tillgodoräknas i löneturshänseende

frainginge emellertid, enligt Åhlins förmenande, av Kungl.

Maj:ts beslut den 24 september 1909 angående ålderstillägg till dåvarande

registratorn och aktuarien hos generaltullstyrelsen Delphin samt den 24

september 1914 angående löneförhöjning åt, bland andra, registratorn hos

8—153309. Lönereglering skommitténs bet. XLVIII.

58

Utlåtande

av generaltullstyrelsen.

styrelsen Nyström, vilka beslut föregåtts av statskontorets tillstyrkande

utlåtanden den 23 maj 1908 beträffande Delphin och den 1 december

1913 beträffande Nyström.

Under åberopande därav anhöll Ahlin, att Kungl. Maj:t måtte utverka,

att löneförhöjning tilldelades honom från och med år 1913.

Generaltullstyrelsen avgav den 25 januari 1915 infordrat utlåtande

i ärendet.

Styrelsen erinrade däri, hurusom i den underdåniga skrivelse, vari

styrelsen den 18 november 1912 hemställde om löneförhöjning från och

med år 1913 åt, bland andra befattningshavare hos styrelsen, notarien i

dess kansli Ahlin, meddelades, att Ahlin, som den 1 januari 1911 tillträdde

sin befattning, dels under vederbörande tjänstinnehavares förordnanden

å befattningar å styrelsens extra avlöningsstat bestritt registratorsoch

aktuarietjänst samt notarietjänst å styrelsens dåvarande kanslibyrå

från och med den 1 juli 1907 till och med den 29 februari 1908 och

från och med den 1 maj 1908 till och med den 31 oktober 1909, dels

innehaft förordnande å notarietjänst å styrelsens extra avlöningsstat från

och med den 1 december 1909 till och med den 31 december 1910.

De befattningar å styrelsens extra avlöningsstat, å vilka de ordinarie

innehavarna av registrators- och aktuarietjänsten samt notarie

tjänsten

varit förordnade under de i förenämnda underdåniga skrivelse

angivna tider, voro en notarietjänst å styrelsens dåvarande kanslibyrå och

en sekreterareänst å styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Av styrelsen erinrades vidare, hurusom i kungl. brev till styrelsen

den 24 september 1914 meddelats bland annat, att riksdagen medgivit,

att registratorn hos styrelsen Nyström finge för erhållande av ålderstilllägg

tillgodoräkna sig den tid, Nyström från och med den 1 april 1908

till och med den 21 januari 1910 på förordnande uppehållit registratorsoch

aktuarietjänsten hos styrelsen, medan den ordinarie innehavaren av

tjänsten bestritt med avlöning å extra stat uppfördä befattningar. Åven

ifrågavarande å extra avlöningsstat uppförda tjänster voro dels en notarietjänst

å styrelsens dåvarande kanslibyrå, dels en sekreterartjänst å styrelsens

tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

59

Med hänsyn till vad sålunda anförts och vid det förhållande, att

riksdagen, jämlikt kungl. brev till styrelsen den 8 juni 1906, medgivit,

att en var av dåvarande revisorn och bokhållaren å styrelsens kameralbyrå

friherre Ivlinckowström och revisorn å styrelsens revisionsbyrå Plagemann

finge för åtnjutande av ålderstillägg räkna sig till godo den tid, han på

förordnande uppehållit revisorstjänst hos styrelsen med avlöning å extra

stat, syntes det styrelsen, att billighetsskäl kunde anses föreligga för att

de i styrelsens underdåniga skrivelse den 18 november 1912 angivna tider,

under vilka Ahlin på förordnande bestritt registrators- och aktuarietjänsten

samt dels ordinarie notarietjänst, dels å extra avlöningsstat uppförd notarietjänst,

finge i och för löneförhöjning räknas honom till godo.

Styrelsen tillstyrkte därför, att Kungl. Maj:t måtte utverka, att

första löneförhöjningen bleve Ahlin tilldelad med 500 kronor om året,

räknat från och med år 1913.

Efter erhållen remiss avgav statskontoret utlåtande den 24 mars

1915 och yttrade däri följande.

Såsom statskontoret erinrat i ett samma dag avgivet utlåtande angående

ifrågasatt ålderstillägg åt registratorn i försäkringsinspektionen E.

Leissner, hade i fråga om befattningshavare vid tullverket medgivits vissa

undantag från den eljest i allmänhet tillämpade regeln, att tjänstgöring

såsom vikarie å annans tjänst ej finge tillgodoräknas för ålderstilläggs

åtnjutande.

Sålunda ägde, enligt övergångsbestämmelserna till 1910 års avlöningsregleinente

för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustod)

gränsbevakning, sådan tjänsteman att under vissa omständigheter för

löneförhöjnings åtnjutande tillgodoräkna sig tid, varunder han efter år

1900 på grund av stadigvarande förordnande inom tullverket bestritt tjänst

å extra avlöningsstat eller »tjänst i omedelbar eller medelbar succession

efter sålunda förordnad tjänstinnehavare».

Vidare hade riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t i några

fall medgivit, att även tjänsteman i generaltullstyrelsen fått för ålderstilllägg

tillgodoräkna sig tid, varunder han vikarierat å tjänst, vars ordinarie

Utlåtande

av statskontoret.

60

innehavare på förordnande bestritt å tullverkets extra avlöningsstat uppförd

tjänst i generaltullstyrelsen.

Så hade skett dels enligt 1909 års riksdags beslut, i fråga om den

tid från och med 1901 års ingång till den 1 juli 1907, varunder registratorn

Delphin vikarierat å registratorstjänsten, medan denna befattnings

innehavare på förordnande uppehållit en å extra stat uppförd notarietjänst

hos generaltullstyrelsen, dels ock, enligt 1914 års senare riksdags beslut,

beträffande den tid från och med den 1 april 1908 till och med den 21

januari 1910, varunder registratorn Nyström uppehållit registratorstjänsten

i succession efter en till bestridande av tjänst å extra avlöningsstat förordnad

tjänsteman.

Ehuruväl de förordnanden, notarien Ahlin bestritt å tjänst i generaltullstyrelsen,

vars ordinarie innehavare på förordnande uppehållit tjänst å

extra avlöningsstat, icke varit av längre fortlöpande art utan ägt rum i

två repriser, nämligen dels från och med den 1 juli 1907 till och med

den 29 februari 1908, dels ock från och med den 1 maj 1908 till och

med den 31 oktober 1909, ville statskontoret emellertid, då dessa tider

sammanlagt något överstege tiden för Nyströms ovanberörda vikariatsförordnande,

icke motsätta sig, att framställning bleve gjord hos riksdagen

därom, att Ahlin finge uti ifrågavarande avseende tillgodoräkna sig sina

berörda förordnanden; och syntes en dylik framställning därvid jämväl

böra omfatta den tid från och med den 1 december 1909 till och med

o

den 31 december 1910, varunder Ahlin på förordnande uppehållit en notarietjänst

å generaltullstyrelsens extra avlöningsstat.

61

Kommitténs yttrande.

Då kommittén nu har att för egen del i detta ganska invecklade

och ur eventuella konsekvensers synpunkt betydelsefulla ärende avgiva

det yttrande och förslag, vartill den i det föregående lämnade utredningen

må föranleda, anser sig kommittén böra till en början från utredningen,

sammanfattningsvis, erinra om följande förhållanden.

När generaltullstyrelsen i skrivelse den 20 november 1899, med

förslag till tullverkets stater för år 1901, framhöll angelägenheten därav, att

åt en kommitté uppdroges att granska tullverkets stater samt avgiva förslag

till de förändringar i dessa stater, vilka kunde anses av omständigheterna

påkallade, hemställde styrelsen emellertid, att utan avbidan å resultatet av

en sålunda anordnad utredning måtte å tullverkets avlöningsstat, utöver där

redan upptagna tjänstemän och betjänte, uppföras dels hos styrelsen tre

tjänstemän med avlöning efter dåvarande grunder för tjänstemän i första

normalgraden vid centrala ämbetsverk, nämligen å styrelsens kanslibyrå

en notarie och å revisionsbyrån två revisorer, dels ock vid lokalförvaltningen

samt kust- och gränsbevakningen åtskilliga tjänster.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1900

biträdde chefen för finansdepartementet i väsentliga delar vad styrelsen

anfört i fråga om behovet av ett antal nya tjänster vid tullverket; endast

i avseende å vissa tjänster vid lokalförvaltningen ansåg han sig böra ifrågasätta

jämkningar i styrelsens förslag.

I avbidan på resultatet av den av styrelsen föreslagna utredningen

fann departementschefen sig dock böra föreslå, att medel till bestridande

av kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1901 av

de nya tjänster, vilkas inrättande departementschefen tillstyrkt, ävensom

för beredande av likaledes av departementschefen tillstyrkt förbättring i

I

62

lönerna vid vissa tjänster måtte av riksdagen äskas under formen av ett

extra anslag.

I statsverkspropositionen till 1900 års riksdag gjordes framställning

i ämnet i överensstämmelse med departementschefens förslag.

Enligt skrivelse den 9 maj 1900 fann riksdagen föreslagen löneförbättring

vid vissa tjänster böra anstå i avbidan på resultatet av den

förestående utredningen och ansåg även beträffande föreslagna nya tjänster

vid tullverkets lokalförvaltning inskränkningar kunna göras.

Riksdagen anvisade emellertid anslag på extra stat för år 1901 (210,000

kronor) till bestridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande

under år 1901 av de av chefen för finansdepartementet föreslagna nya

tjänster vid tullverket, i den mån samma tjänsters inrättande blivit av

riksdagen bifallet.

Bland de nya tjänster, vilkas inrättande sålunda av riksdagen bifölls,

voro den föreslagna nya notarietjänsten å generaltullstyrelsens kanslibyrå

och de två föreslagna nya revisorstjänsterna å styrelsens revisionsbyrå.

Sedan Kungl. Maj:t den 6 november 1900 tillsatt den ifrågasatta

kommittén, hemställde generaltullstyrelsen, att även för år 1902 måtte av

riksdagen äskas ett extra anslag för uppehållande på förordnande av de

på extra stat för år 1901 uppförda tjänster och därutöver ytterligare ett

antal tjänster vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beviljade också 1901 års riksdag

till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverket på extra stat för

år 1902 ett anslag av 217,600 kronor.

Samma belopp anvisades för enahanda ändamål på extra stat för

år 1903.

Anslaget sattes för år 1904 till 231,800 kronor, för beredande av

medel till ytterligare nya befattningar vid tullverkets lokalförvaltning.

Sedan 1900 års riksdag anvisat det erforderliga anslaget på extra

stat, fastställde Kungl. Maj:t den 8 september 1900, jämte tullverkets ordinarie

utgiftsstater för år 1901, extra avlöningsstat för de nya tjänster

vid tullverket, som under år 1901 skulle komma att uppehållas på för

-

63

ordnande; och jämväl vid var och en av stats regleringarna för åren 1902

—1904 fastställdes sådan extra avlöningsstat, slutande å de för respektive

år å extra stat anvisade belopp.

Ovannämnda, den 6 november 1900 tillsatta kommitté inkom den

10 november 1902 med sitt betänkande och förslag; och då generaltullstyrelsen

sedermera i underdånig skrivelse den 17 oktober 1903 gjorde

framställning i fråga om regleringen av tullverkets stater för år 1905,

hade styrelsen till grund för denna framställning lagt det förslag till tullverkets

stater ävensom till avlöningsreglemente för tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning, som avgivits av omförmälda kommitté.

Den mera omfattande granskning, som kommittén ägnat åt tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, hade emellertid icke

ansetts böra komma jämväl centralverket till del.

Enär nämligen generaltullstyrelsens då gällande stat blivit upprättad

på grundvalen av överensstämmelse med andra centrala ämbetsverk samt

med avseende därå genomförandet av till äventyrs betingade ändringar i

fråga om de särskilda lönebeloppen icke syntes böra ske annat än i sammanhang

med vidtagande av motsvarande ändringar i andra centrala ämbetsverks

stater, hade kommittén ansett sig icke böra ifrågasätta andra

ändringar i generaltullstyrelsens stat än sådana, som avsåge av omständigheterna

betingad tillökning i arbetskrafter.

I sådant hänseende hade kommittén föreslagit, att å kanslibyrån

måtte anställas ytterligare en notarie utöver de två å gällande ordinarie

stat upptagna, samt att revisionsbyråns personal enligt samma stat måtte

förstärkas med två revisorer och en aktuarie. De sålunda föreslagna nya

tjänsterna hade, med undantag av aktuarietjänsten, funnits å extra stat

uppförda från och med år 1901. Aktuarietjänsten hade avsetts för de

statistiska arbeten, som utfördes å revisionsbyrån.

I överensstämmelse- med sitt uttalande rörande lämpligheten att först

i annat sammanhang frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen upptoges,

hade kommittén i förslaget till avlöningsstat utfört avlöningsbeloppen

för de föreslagna nya tjänsterna lika med motsvarande belopp för övriga

lägsta gradens tjänster enligt då gällande stat.

64

Kommitténs förslag i avseende å tullverkets lokalförvaltning samt kustoch

gränsbevakning avsågo icke blott reglering av personalens antal utan

även vissa organisationsförändringar ävensom avlöningsreglering; och hade

kommittén ansett sig böra i ett särskilt avlöningsreglemente sammanföra

villkoren för åtnjutande av den avlöning, som enligt den nya staten skulle

tillkomma tjänstemän och betjänte vid nämnda förvaltning och bevakning.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 januari 1904

erinrade chefen för finansdepartementet, beträffande frågan om uppförande

av nya tjänster på generaltullstyrelsens ordinarie stat, att från den av

Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta kommitté för avgivande av förslag

rörande reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden

förslag till lönereglering jämväl för generaltullstyrelsen kunde

antagas framdeles vara att förvänta, och att inrättandet av nya ordinarie

befattningar hos nämnda styrelse otvivelaktigt skulle kunna i sin mån försvåra

genomförandet av de ändringsförslag, till vilka sistnämnda kommitté

kunde finna giltig anledning.

Lika med tullstatskommittén och generaltullstyrelsen var dock departementschefen

fullt övertygad om nödvändigheten att under dåvarande förhållanden

bibehålla den förstärkning i arbetskrafter, som under de senaste

åren beretts styrelsens kansli- och revisionsbyråer, varjämte departementschefen

ansåg tullstatskommittén hava till fullo uppvisat behovet av den

föreslagna nya aktuarietjänsten.

Under sådana omständigheter fann departementschefen sig böra föreslå,

att i stället för uppförande å den ordinarie staten av förenämnda en

notarietjänst, två revisorstjänster och en aktuarie^änst medel till bestridande

av kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1905 av

sagda fyra tjänster måtte av riksdagen äskas under formen av ett extra anslag.

Tullstatskommitténs åtgärd att i ett särskilt avlöningsreglemente

sammanföra avlöningsvillkoren för tjänstemän och betjänte vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning syntes departementschefen

ändamålsenlig; och förklarade han sig likaså finna vad kommittén anfört

såsom skäl för att icke i detta sammanhang underkasta gällande bestämmelser

angående villkoren för åtnjutande av avlöning å generaltullstyrelsens

stat någon granskning böra tillerkännas full giltighet.

65

Kungl. Maj:t gjorde till 1904 års riksdag framställning om godkännande

av det av departementschefen förordade förslag till utgiftsstater för

tullverket för år 1905 ävensom om godkännande av tullstatskommitténs

förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän och betjänte vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning med vissa av departementschefen

förordade ändringar.

Det vid den kungl. propositionen fogade reglementsförslaget innehöll i

§ 2 i fråga om rätt till ålderstillägg, bland annat, att tjänstinnehavarna med

avseende därå skulle indelas i vissa angivna grader, samt att tidpunkten, då

tjänstinnehavare kunde komma i åtnjutande av ålderstilläggets första hälft,

skulle inträda efter fem år och tidpunkten, då han kunde komma i åtnjutande

jämväl av andra hälften, efter tio år, sedan han, vare sig på grund av konstitutorial

eller, beträffande tjänst, som varit å tullverkets extra avlöningsstat

uppförd, på grund av förordnande tillträtt innehavande tjänst eller tjänst,

tillhörande samma eller högre ålderstilläggsgrad, eller därmed likställd befattning

inom centralverket.

Beträffande avlöningsstaten för generaltullstyrelsen ansåg även riksdagen,

att under dåvarande förhållanden några nya ordinarie befattningar

inom ämbetsverket icke borde inrättas och att således behovet av förstärkning

i verkets arbetskrafter borde tillgodoses på sådant sätt, att, i stället

för uppförande å den ordinarie staten av en notarietjänst och två revisorstjänster

samt en aktuarietjänst, medel till bestridande av kostnaderna för

dessa fyra tjänsters uppehållande på förordnande under år 1905 borde

beviljas; vadan riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag om anvisande för

ändamålet av 12,000 kronor å extra stat för år 1905.

Vidkommande den i förslaget till avlöningsreglemente för tjänstemän

och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning

under § 2 införda bestämmelsen om, att beträffande tjänst, som varit å

tullverkets extra avlöningsstat uppförd, den tjänsteman, som på grund av

förordnande tillträtt sådan tjänst, skulle få beräkna tidpunkten för ålderstilläggs

åtnjutande från den tid, han tillträtt tjänsten, hade inom riksdagen

framställts förslag om ett tillägg i syfte, att de tjänstemän, som

från och med år 1901 varit förordnade i succession efter å extra stat

9—153369. Lönei''eglering8lcommitt(!n8 bet. XLVlll.

66

förordnade, måtte liksom dessa för erhållande av ålderstillägg få tillgodoräkna

sig den tid, som de sålunda innehaft förordnande.

Yad sålunda föreslagits hade synts riksdagen vara med billighet

och rättvisa överensstämmande, och riksdagen hade därför ansett sig i huvudsak

böra godkänna förslaget.

Vad i § 2 av förslaget till avlöningsreglemente fanns intaget angående

tjänster, som uppförts å tullverkets extra avlöningsstat, ävensom

vad inom riksdagen föreslagits i avseende å tjänster, vilkas innehavare

under förenämnda tid uppehållit tjänst å sådan stat, boi’de emellertid

enligt riksdagens mening lämpligen såsom ett övergångsstadgande införas

i slutet av avlöningsreglementet.

I enlighet därmed innehöll det av riksdagen godkända avlöningsreglementet

för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt

kust- och gränsbevakning följande övergångsstadgande:

»Vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket

kan komma i åtnjutande av ålderstillägg, må medräknas tid, varunder han

efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande bestritt tjänst å tullverkets

extra avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare under tiden uppehållit

tjänst å nämnda stat.»

I likhet med vad för år 1905 ägt rum anvisade riksdagen till be

O

G

stridande av kostnaderna för uppehållande på förordnande av en notarietjänst

å generaltullstyrelsens kanslibyrå samt av två revisorstjänster och

en aktuarietjänst å styrelsens revisionsbyrå på extra stat för vart och ett

av åren 1906—1910 ett belopp av 12,000 kronor.

Sedan generaltullstyrelsen den 13 december 1900 förordnat dåvarande

kammarskrivaren vid tullkammaren i Stockholm friherre K. M. B. Klinckowström

och kammarskrivaren vid tullkammaren i Göteborg C. H. Plagemann

att bestrida nyssberörda två revisorstjänster å styrelsens revisionsbyrå,

samt Klinckowström och Plagemann på grund av berörda förordnande

uppehållit nämnda befattningar, ända tills de under loppet av juni månad

år 1905 befordrats till ordinarie befattningar hos styrelsen, Klinckowström

till revisor och bokhållare å styrelsens kameralbyrå och Plagemann

67

till revisor å styrelsens revisionsbyrå, hemställde styrelsen i underdånig

skrivelse den 23 oktober 1905, att Klinckowström och Plagemann måtte

beredas rätt till ålderstillägg från och med år 1906 med 500 kronor till

dem vardera.

Till stöd för denna framställning åberopade styrelsen, hurusom enligt

det i avlöningsreglementet för tullverkets lokalförvaltning samt kustoch

gränsbevakning den 10 juni 1904 införda övergångsstadgande vore

medgivet, att vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket

kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg, finge medräknas den

tid, .varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande

bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare

under tiden uppehållit tjänst å nämnda stat. Ehuruväl något motsvarande

medgivande i fråga om beräknande av ålderstillägg för innehavare av tjänster

hos generaltullstyrelsen icke vore meddelat, syntes det styrelsen, att

samma skäl, som legat till grund för nämnda övergångsstadgande, kunde

åberopas för beredande av enahanda förmån åt innehavare av sistnämnda

tjänster.

Statskontoret erinrade i underdånigt utlåtande den 22 december 1905,

att enligt kungl. kungörelse den 1 november 1878 löntagare i generaltullstyrelsen

finge för ålderstillägg tillgodoräkna sig endast sådan tid, då

han innehaft ordinarie tjänst därstädes eller, före den då gällande avlöningsstatens

utfärdande, uppehållit sådan tjänst på grund av förordnande i följd

av frågan om verkets omorganisation, och att med hänsyn därtill de ifrågavarande

revisorerna icke ägde författningsenlig rätt att för ålderstillägg tillgodoräkna

sig sin omförmälda tjänstgöring å extra stat, men att det likväl

vore med billighet överensstämmande, att, i likhet med vad som vore medgivet

för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kustod!

gränsbevakning, även ifrågavarande tjänstemän tillerkändes rätt att i

förevarande hänseende medräkna den tid, de efter år 1900 på grund av

stadigvarande förordnande bestritt tjänst å extra avlöningsstat.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t ansåg vederbörande

departementschef i likhet med ämbetsverken, att enahanda förmån, som i

förevarande avseende tillerkänts tjänstemän och betjänte vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning, billigtvis borde tillkomma

68

jämväl de ifrågavarande tjänstemännen hös generaltullstyrelsen. De förhållanden,

under vilka dessa tjänstemän varit å extra stat hos styrelsen

anställda, kunde anses analoga med dem, som enligt förenämnda övergångsstadgande

i avlöningsreglementet för lokalförvaltningen samt kust- och

gränsbevakningen grundläde rätt till ålderstillägg.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva, att Klinckowström och Plagemann måtte berättigas att för

åtnjutande av ålderstillägg till den dem i deras ifrågavarande egenskap tillkommande

lön räkna sig till godo den tid, de från och med år 1901 och

till sin befordran till dåmera innehavd tjänst på förordnande uppehållit

revisorstjänst hos generaltullstyrelsen.

Kungl. Maj:t avlät proposition i ämnet till 1906 åi-s riksdag i enlighet

med vad departementschefen hemställt.

Riksdagen fann det vara med billighet överensstämmande, att de

nämnda båda tjänstemännen erhölle samma förmån, som vid den år 1904

genomförda löneregleringen för tullverkets lokalförvaltning tillerkänts där

anställda tjänstemän och betjänte, eller att vid bestämmande av tidpunkten,

då tjänstinnehavare kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg, finge medräknas

den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande

förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat. Riksdagen

biföll fördenskull vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedan 1906 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

utredning rörande frågan om inrättandet inom generaltullstyrelsen

av en byrå för lämnande av upplysningar i tulltekniskt avseende samt för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning, avlät

Kungl. Maj:t till 1907 års riksdag propositioner dels med förslag till förordning

angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande

tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas, dels ock, i anslutning

därtill, angående anslag till bestridande av kostnader för en tullbehandlings-

och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen.

Generaltullstyrelsen hade ansett den nya byrån böra förestås av eu

byråchef med enahanda åligganden som de, vilka enligt gällande instruktion

tillkomme övriga ledamöter av styrelsen. Såsom biträden åt byrå

-

69

chefen borde enligt styrelsens mening anställas fyra tjänstemän, nämligen

en sekreterare, två byråassistenter samt en registrator och aktuarie;

varjämte styrelsen ansåg åtminstone två vaktmästare erforderliga. Avlöningsförmånerna

föreslogos lika med dem, som då utgingo till motsvarande

tjänstemän hos styrelsen, för byråchefen i tredje normalgraden, för sekreteraren

och byråassistenterna i andra och för registratorn och aktuarien

i första normalgraden, samt för de båda vaktmästarna lika med andra

vaktmästare hos styrelsen än förste vaktmästaren. I dessa avlöningsförmåner

skulle jämväl ingå ålderstillägg.

Styrelsen hade nämligen ansett, att, därest någon tid skulle förflyta,

innan ifrågavarande byråchefsämbete och övriga omförmälda tjänster kunde

varda uppförda å ordinarie stat, innehavarna av sagda ämbete och tjänster

borde tillerkännas rätt att för åtnjutande av ålderstillägg, enligt vad därom

genom kungl. kungörelsen den 1 november 1878 vore stadgat, tillgodoräkna

sig sin tjänstgöring å byrån även under nämnda tid.

I fråga om den tilltänkta nya byråns organisation hade vederbörande

departementschef i alla delar anslutit sig till generaltullstyrelsens förslag

men likväl ansett sig böra hemställa, att, intill dess någon tids erfarenhet

vunnits angående den nya byråns verksamhet, byrån endast måtte uppföras

å extra stat.

Beträffande styrelsens förslag till lönestat för den nya byrån hade

departementschefen i huvudsak icke haft något att erinra; dock syntes

det honom icke nödigt eller ens lämpligt att redan då tillerkänna personalen

rätt till ålderstillägg å lönen.

Då den författning, som var avsedd att reglera det ifrågasatta nya

förfarandet med avseende å förhandsupplysning i tullbehandlingsfrågor,

syntes departementschefen lämpligen böra träda i kraft redan den 1 juli

1907, men detta åter förutsatte, att den nya byrå, som skulle hava att

handlägga dessa ärenden, kunde träda i verksamhet vid samma tid, hemställde

departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

— under förutsättning av bifall till förslaget till förordning angående rätt

att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandling av

varor, avsedda att till riket införas — till bestridande av kostnader för

en tullbehandlings- och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen å extra

70

stat för år 1908 anvisa ett angivet belopp, med rätt för Kungl. Maj:t att

låta förskottsvis under år 1907 utanordna en tredjedel därav.

Kungl. Maj:ts i enlighet därmed framställda förslag vann riksdagens

bifall; och beviljades sedermera anslag för ifrågavarande ändamål även å

extra stat för åren 1909 och 1910.

Vid 1909 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning om beredande

av ålderstillägg åt registratorn och aktuarien hos generaltullstyrelsen

P. I. E. Delphin.

Alltifrån den 1 januari 1901 intill den 1 april 1908 hade Delphin,

som sistnämnda dag tillträtt registrators- och aktuarietjänsten hos generaltullstyrelsen,

haft förordnanden dels att uppehålla denna tjänst under den

tid, den ordinarie innehavaren bestritt förut omförmälda å extra stat uppförda

notarietjänst hos styrelsen, dels att förvalta en notariebefattning,

medan dess innehavare tjänstgjort såsom sekreterare å den på extra stat befintliga

tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Generaltullstyrelsen hade i underdånig skrivelse den 21 april 1908

erinrat om de förordnanden, Delphin under berörda tid sålunda innehaft, och

hänvisat till förenämnda medgivande uti det i avlöningsreglementet för

tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning den 10 juni 1904

införda övergångsstadgandet.

Styrelsen hade vidare framhållit, att, ehuru något motsvarande, allmänt

medgivande för innehavare av tjänst hos generaltullstyrelsen icke

funnes, 1906 års riksdag dock, på förslag av Kungl. Maj:t, medgivit att

förenämnde Klinckowström och Plagemann finge för åtnjutande av ålderstilllägg

räkna sig till godo den tid, de från och med år 1901 och till sin befordran

till innehavande befattning på förordnande uppehållit revisorstjänst

hos styrelsen med avlöning å extra stat; och då enahanda skäl syntes

styrelsen föreligga för beredande åt Delphin av rätt att tillgodoräkna sig

omförmälda tjänstgöringstid i och för åtnjutande av ålderstillägg, hade

styrelsen ansett sig böra göra framställning i sådant syfte.

Statskontoret hade, under åberopande av Kungl. Maj:ts och 1906

års riksdags beslut i fråga om Klinckowström och Plagemann, tillstyrkt,

71

att beträffande Delphin framställning till riksdagen måtte göras i det av

generaltullstyrelsen angivna syfte.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t hade av vederbörande

departementschef framhållits, hurusom Delphin på förordnande uppehållit

dels under tiden från och med ingången av år 1901 till den 1 juli 1907

registrator- och aktuariebefattningen hos generaltullstyrelsen, dels ock

under tiden från sistnämnda dag till den 1 april 1908, ''då Delphin med

fullmakt tillträdde nyssnämnda tjänst, en notariebefattning hos samma

styrelse.

Förordnandet för tiden till den 1 juli 1907 hade föranletts därav,

att den ordinarie registratorn och aktuarien varit förordnad att förvalta

en notariebefattning å extra stat. Förhållandena med avseende därå vore

visserligen icke fullt analoga med det fall, då fråga om ålderstillägg åt

Klinckowström och Plagemann förelåg. Medan dessa senare i fråga om

ålderstillägg hade fått räkna sig till godo tid, då de bestritt tjänster å

extra stat, hade Delphin icke under tid, varom här vore fråga, förvaltat

tjänst å dylik stat, utan i stället på förordnande uppehållit ordinarie befattning.

1 verkligheten syntes dock denna åtskillnad i avseende på tjänstgöringen

vara mera formell.

Billigheten syntes departementschefen bjuda, att enahanda förmåner,

som i förevarande avseende enligt ovanberörda övergångsstadgande i avlöningsregl

em entet för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning

tillerkänts i samma reglemente avsedda tjänstemän och betjänte,

jämväl måtte komma Delphin till godo för den tid, han tjänstgjort såsom

registrator och aktuarie.

Annorlunda ansåg departementschefen förhållandet vara beträffande

Delphins förordnande att under tiden 1 juli 1907—1 april 1908 uppehålla

en notariebefattning å ordinarie stat. Den tjänsteman, som innehaft fullmakt

å nämnda befattning, hade nämligen under samma tid bestritt icke

en därmed jämnställd befattning utan eu tjänst, som i avseende å löneförmåner

var jämnställd med tjänst i andra lönegraden. Sistnämnda tjänsteman,

som förklarats berättigad att från och med år 1909 komma i åtnjutande

av andra ålderstillägget å den med notarietjänsten förenade lönen,

hade för sådant ändamål fått tillgodoräkna sig jämväl nu ifrågavarande tid.

72

Finge jämväl Delphin i förevarande avseende räkna sig till godo

tjänstgöring under samma tidsperiod, skulle ålderstillägg intjänas av två

personer samtidigt å samma tjänst. Ty i fråga om ålderstillägg åt den ene

eller andre av dessa personer kunde icke den ordinarie notariens tjänstgöring

såsom sekreterare å tullbehandlings- och upplysningsbyrån tagas i betraktande.

Tjänstgöring å denna tjänst syntes nämligen icke under några

omständigheter kunna bliva av betydelse i förevarande avseende för tjänsteman,

som innehade tjänst i första lönegraden.

Under sådana förhållanden ansåg departementschefen Delphin icke

böra berättigas att i och för ålderstillägg få räkna sig till godo tid, då

han uppehållit ifrågavarande notariebefattning.

Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att medgiva, att Delphin måtte berättigas

att för åtnjutande av ålderstillägg till den honom i hans egenskap

av registrator och aktuarie tillkommande lön räkna sig till godo den tid,

han från och med år 1901 på förordnande uppehållit samma befattning

under den tid, den dåvarande ordinarie innehavaren bestritt en med avlöning

på extra stat uppförd notarietjänst hos styrelsen. Vad sålunda

föreslagits bifölls av riksdagen.

Den 18 september 1908 bemyndigades chefen för finansdepartementet

att tillkalla högst tre sakkunniga personer att jämte generaltulldirektören

S. Cederschiöld såsom ordförande verkställa granskning av tullverkets stater

i deras helhet samt avgiva förslag till de ändringar i dessa stater, som

funnes av omständigheterna påkallade; de sakkunniga skulle därvid hava

att taga under övervägande jämväl, huruvida några förändringar i avseende

å generaltullstyrelsens och särskilt den inom styrelsen inrättade tullbehandlings-

och upplysningsbyråns organisation eller beträffande tullverkets

organisation i övrigt med hänsyn till rådande förhållanden vore av behovet

påkallade.

Den av departementschefen med stöd därav tillsatta kommissionen

överlämnade med skrivelse den 1 september 1909 betänkande och förslag

angående regleringen av tullverkets stater.

Kommissionen föreslog överflyttning till generaltullstyrelsens kansli

och uppförande därstädes å ordinarie stat av sekreteraren samt registratorn

73

och aktuarien å tullbehandlings- och upplysningsbyrån; den sistnämnde

tjänstemannen skulle å kansliets stat upptagas såsom notarie.

I övrigt framställde kommissionen beträffande styrelsens personal,

bland annat, följande förslag:

i fråga om kanslibyrån eller kansliet:

att den från 1901 års början vid kanslibyrån inrättade notarietjänsten

med avlöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie stat;

i fråga om revisionsbyrån:

att de från ingången av år 1901 vid revisionsavdelningen inrättade

två revisorstjänsterna med avlöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie

stat; samt

att den från 1905 års början vid statistiska avdelningen inrättade

aktuarie^änsten med avlöning å extra stat likaledes måtte uppföras å

ordinarie stat;

i fråga om tullbehandlings- och upplysningsbyrån:

att den sedan den 1 juli 1907 i generaltullstyrelsen inrättade

byråchefstjänsten med avlöning å extra stat måtte uppföras å ordinarie

stat; samt

att de från och med sistnämnda dag vid byrån inrättade två byråassistenttjänsterna

i andra lönegraden med avlöning å extra stat likaledes

måtte uppföras å ordinarie stat;

i fråga om de hos styrelsen anställda vaktmästare:

att å styrelsens ordinarie stat måtte uppföras, förutom dåvarande

en förste vaktmåstartjänst och fyra vaktmästartjänster, dels de från och

med den 1 juli 1907 inrättade två vaktmästartjänsterna med avlöning å

extra stat, dels ock ytterligare en ny vaktmästartjänst.

Vad angår villkoren för åtnjutande av de i staten för generaltullstyrelsen

upptagna avlöningsförmåner hade kommissionen i allt huvudsakligt

föreslagit enahanda bestämmelser som de, vilka jämlikt kungl.

kungörelse den 18 oktober 1907 voro gällande beträffande statskontoret.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1910

förklarade vederbörande departementschef, att han funne all anledning tillstyrka

kommissionens förslag, att byråchefen å tullbehandlings- och upp

10—153369.

Lönereglerijigskommitténs bet. XLVlII.

74

lysningsbyrån jämte de för byråns behov erforderliga tjänstemännen måtte

uppföras å ordinarie stat.

Mot kommissionens förslag beträffande överflyttning till kanslibyrån

och uppförande å densammas ordinarie stat av sekreteraren samt registratorn

och aktuarien å tullbehandlings- och upplysningsbyrån fann departementschefen

icke något att erinra.

Kommissionens i övriga ovanberörda hänseenden framställda förslag

beträffande personalen å styrelsens byråer ansåg departementschefen sig

böra till alla delar tillstyrka.

Med erinran att kommissionen vid uppgörande av förslag till avlöningsstat

för styrelsen med allenast två undantag (beträffande generaltulldirektören

samt vaktmästarna) fullständigt anslutit sig till den av

1907 års riksdag fastställda staten för statskontoret, anförde departementschefen

vidare, att han i likhet med kommissionen ansåg, att generaltullstyrelsen

intoge en ställning, som gjorde detta ämbetsverk mera

jämförligt med statskontoret än med styrelserna för telegrafverket och järnvägarna

samt postverket. Vid sådant förhållande och då den för statskontoret

vid 1907 års riksdag fastställda staten ansetts i viss mån typisk

för andra centrala ämbetsverk än styrelserna för de s. k. kommunikationsverken,

fann departementschefen intet att erinra vid kommissionens förslag

till avlöningsstat för generaltullstyrelsen, i den mån sagda förslag anslöt

sig till statskontorets stat.

I överensstämmelse därmed upptogos i det av departementschefen

framlagda förslaget till avlöningsstat för generaltullstyrelsen vanliga avlöningsförmåner

för tjänstemän vid centrala ämbetsverk enligt avlöningstypen

för statskontoret, för byråchef enligt tredje normalgraden, för sekreterare

och byråassistent enligt andra normalgraden och för registrator,

notarier, bokhållare, revisorer och aktuarier enligt första normalgraden.

För vaktmästarpersonalen hos generaltullstyrelsen föreslogos samma

avlöningsförmåner, som i statsverkspropositionen till 1910 års riksdag

föreslogos för vaktmästare i fångvårdsstyrelsen. Därjämte hemställdes

emellertid, att vaktmästare hos generaltullstyrelsen skulle åtnjuta beklädnad

eller beklädnadsersättning i enlighet med vad i sådant avseende gällde

75

beträffande till samma förmån berättigade befattningshavare vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

Bland de av departementschefen föreslagna avlöningsvillkoren för

ordinarie befattningshavare hos generaltullstyrelsen var ock upptagen den

föreskriften, att vid bestämmandet av rätt till löneförhöjning (genom ålderstillägg)

löntagare borde tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens

trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen

eller annan samma lönegrad tillhörande befattning i generaltullstyrelsen,

vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial eller på grund av förordnande

i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen.

1 det av departementschefen samtidigt tillstyrkta förslag till avlöningsreglemente

för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustoch

gränsbevakning var däremot under rubriken »Övergångsstadgande» intagen

föreskrift därom, att vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare

\id tulheiket kunde komma i åtnjutande av löneförhöjning genom ålderstilllågg,

finge medräknas tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande

förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat

eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller

medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, så ock tid,

varunder han på grund av enahanda förordnande efter ingången av år

1908 bestritt tjänst, som i följd av frågan om omreglering av tullverkets

stater icke blivit besatt med ordinarie innehavare, eller tjänst i omedelbar

eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare.

I fråga om denna föreskrift erinrade departementschefen, att i första

momentet uti det vid kommissionens förslag till avlöningsreglemente

fogade övergångsstadgande var intagen föreskrift, att vid bestämmande

av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket kunde komma i åtnjutande

av löneförhöjning genom ålderstillägg, finge medräknas tid, varunder

han efter ar 1900 pa grund av stadigvarande förordnande inom tullverket

bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller tjänst med avlöning å

extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar succession efter

sålunda förordnad tjänstinnehavare.

Beträffande den sista delen av ifrågavarande föreskrift upplyste

depai tementschefen, hurusom generaltullstyrelsen i utlåtande den 5 novem*

76

ber 1909 framhållit billigheten av att förordnanden, föranledda därav, att

ledig tjänst i följd av uppkommen fråga om omreglering av tullverkets

stater icke besattes med ordinarie innehavare, finge för den å sådan tjänst

förordnade ävensom för den eller de i succession efter honom förordnade

medföra samma rätt till löneförhöjning som bestridande av ordinarie tjänst

av motsvarande ålderstilläggsgrupp, och hade styrelsen fördenskull hemställt,

att ett medgivande i sådan riktning måtte intagas i avlöningsreglementets

övergångsstådgande, vilket medgivande lämpligen borde avse tiden efter

ingången av år 1908, enär frågan om staternas omreglering väckts av styrelsen

i underdånig skrivelse den 12 november 1907.

I proposition (n:r 60) till 1910 års riksdag framlade Kungl. Maj:t

förslag till lönereglering för tullverket i överensstämmelse med departementschefens

hemställan.

Riksdagen biföll icke Kungl. Maj:ts förslag om uppförande å ordinarie

stat av dåvarande sekreterareänsten å generaltullstyrelsens tullbehandlings-

och upplysningsbyrå samt tjänstens överflyttande i sammanhang

därmed till styrelsens kansli.

Beträffande den övriga personalen å styrelsens kanslibyrå biträdde

riksdagen emellertid vad Kungl. Maj:t föreslagit; de av Kungl. Maj:t

föreslagna förändringarna å revisionsbyrån fann riksdagen fullt motiverade;

och emot vad Kungl. Maj:t föreslagit i övriga ovan omförmälda hänseenden

beträffande generaltullstyrelsens personal hade riksdagen icke något att

erinra. .

I fråga om avlöningsförmånerna för de av riksdagen å ordinarie stat

uppförda befattningar hos generaltullstyrelsen, om vilka här är fråga, var

icke annan skiljaktighet mellan Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens beslut,

än att vaktmästarna tillerkändes rätt till enahanda ålderstillägg, som samma

års riksdag medgivit motsvarande vaktmästare hos fångvårdsstyrelsen, samt

att de därjämte berättigades att åtnjuta ej blott beklädnad eller beklädnadsersättning

utan även kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter i enlighet

med vad i sådant avseende gällde beträffande till samma förmån berättigade

befattningshavare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

.

Bland de av riksdagen godkända avlöningsvillkoren för ordinarie be

-

77

tattningshavare i generaltullstyrelsen inflöt även det av Kungl. Maj:t föreslagna

stadgandet, att löntagare vid bestämmandet av rätten till löneförhöjning

(genom ålderstillägg) borde tillgodoräknas den tid, som före den nya

avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen

eller annan samma lönegrad tillhörande befattning i generaltullstyrelsen,

vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial eller på grund

av förordnande i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen.

I det avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning, som riksdagen antog, förekom under

rubriken »övergångsbestämmelser» föreskrift därom, att, vad anginge beloppet

av den fasta ingångsavlöningen vid tillträde av befattning, tjänsteman

skulle äga tillgodoräkna sig, bland annat,

dels den tid, som förflutit, sedan han, vare sig på grund av konstitutorial

eller, efter ingången av år 1908, på grund av förordnande i följd

av frågan om omreglering av tullverkets stater, tillträtt innehavande å

ordinarie stat redan uppförd befattning eller annan ordinarie befattning,

tillhörande samma eller högre grupp, eller därmed likställd befattning

inom centralverket,

dels den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande

förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat

eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller

medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinneha^are, dock under

villkor att den sålunda bestridda befattningen vore att anse såsom motsvarande

eller jämförlig med tjänst inom samma grupp som den tjänst,

vilken tillträddes, eller inom högre grupp.

Till 1911 års riksdag avlät Kungl. Maj:t särskild proposition angående

beredande av löneförhöjning åt revisorerna å generaltullstyrelsens

revisionsbyrå A. Keyser och O. E. Torren.

Under erinran att de meranämnda två extra revisorstjänsterna å generaltullstyrelsens

revisionsbyrå från och med den 1 september 1905 uppehållits

av Keyser och Torren, intill dess de befordrats till ordinarie revisorer

å styrelsens revisionsbyrå, Keyser den 24 mars 1908 och Torrén den

12 oktober 1909, hade generaltullstyrelsen i underdånig skrivelse den 21

78

november 1910 anmält, att Keyser och Torren vore, jämlikt kungl. kungörelsen

den 18 juni 1910 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande

av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna

för generaltullstyrelsen och de samma dag av Kungl. Maj:t fastställda

utgiftsstater för tullverket, berättigade att från och med 1911 års

början komma i åtnjutande av första löneförhöjningen med 500 kronor

vardera;

och enär de bägge re visors tjänster, Keyser och Torrén på förordnande

bestritt, från och med år 1911 uppförts å ordinarie stat samt, enligt nyssberörda

kungörelse, löntagare i generaltullstyrelsen vid bestämmande av

rätten till löneförhöjning finge tillgodoräknas den tid, som före den med

år 1911 gällande nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans

tillträde till befattningen eller annan samma lönegrad tillhörande befattning

i generaltullstyrelsen vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial

eller på grund av förordnande i följd av frågan om lönereglering

för styrelsen, hade statskontoret i underdånigt utlåtande i ärendet hemställt,

att Keyser och Torrén måtte förklaras berättigade att vid 1911 års ingång

tillträda vardera ett första ålderstillägg om 500 kronor.

Då emellertid de förordnanden, enligt vilka Keyser och Torrén från

och med den 1 september 1905, intill dess de befordrats till ordinarie

revisorer, uppehållit förenämnda å extra avlöningsstat uppförda revisorstjänster,

enligt »vederbörande departementschefs mening icke kunde anses

vara meddelade direkt i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen,

ansåg han ifrågavarande tjänstemän ej heller på grund av kungörelsen

den 18 juni 1910 vara berättigade att för erhållande av löneförhöjning

tillgodoräkna sig den tid, de bestritt berörda förordnanden.

Att emellertid en sådan förmån det oaktat borde tillerkännas dem,

fann departementschefen vara av billighet betingat samt i full överensstämmelse

med tidigare av riksdagen gjorda medgivanden i flera liknande

fall. Departementschefen erinrade särskilt om 1906 års riksdags medgivande

beträffande förenämnda Klinckowström och Plagemann.

På förslag av Kungl. Maj:t medgav ock 1911 års riksdag, att Keyser

och Torrén finge för åtnjutande av ålderstillägg till den dem i deras dåvarande

egenskap tillkommande lön räkna sig till godo den tid, de från och

79

med den 1 september 1905 och till befordran till dåmera innehavd tjänst

på förordnande uppehållit revisorstjänst hos generaltullstyrelsen.

I proposition till 1913 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag

till ändrad lydelse av § 3 samt övergångsbestämmelserna i avlöningsrejdementet

för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kustoch

gränsbevakning den 18 juni 1910; och hemställdes, att riksdagen

måtte förklara, att de ändrade bestämmelserna finge tillämpas, såsom om

de varit gällande vid 1913 års ingång.

Enligt vad chefen för finansdepartementet till det vid propositionen

fogade statsrådsprotokoll meddelat, hade under den jämförelsevis korta tid,

avlöningsreglementet av den 18 juni 1910 varit gällande, hos Kungl. Maj:t

anförts besvär över ett stort antal av ‘generaltullstyrelsen meddelade beslut,

varigenom gjorda framställningar om avlöningsförhöjning för tulltjänsteman

blivit avslagna. Regeringsrätten, som förehaft dessa besvärsmål,

hade i regeln på grund av ordalydelsen i avlöningsreglementet och

därvid fogade övergångsbestämmelser ansett sig ej kunna göra ändring

i generaltullstyrelsens beslut. I många av dessa fall hade emellertid förhållandena

varit sådana, att man icke kunnat undgå att finna framställningarna

materiellt sett fullt befogade och bifall till desamma betingat

av rättvisa och billighet.

Flertalet av dessa besvärsmål hade föranletts därav, att övergångsbestämmelserna

finge tillämpas endast vid bestämmandet av den fasta insrånsrsavlöningen

men däremot icke med avseende å därefter förekom

C

Ö O

mande avlöningsförhöjningar.

I skrivelse den 30 maj 1913 anförde riksdagen, hurusom de i övergångsbestämmelserna

ifrågasatta ändringarna, innefattande bestämmelsernas

tillämpning icke blott vid bestämmandet av ingångsavlöningen utan även

med avseende å därefter ifrågakommande avlöningsförhöjningar, ägde sin

fulla motsvarighet i postverkets då antagna, nya avlöningsreglemente.

Riksdagen hade ansett sig böra antaga Kungl. Maj:ts proposition

med vissa ändringar, och i fråga om tiden för tillämpningen av bestämmelserna

hade riksdagen beslutat, att desamma skulle träda i kraft först

från och med 1914 års ingång med tillämpning såsom om de varit gäl

-

80

lande redan från tidpunkten för 1910 års avlöningsreglementes ikraftträdande;

dock att under inga förhållanden avlöningsförhöjning finge tillträdas

förrän från 1914 års ingång.

Enligt riksdagens beslut intogos i första punkten av övergångsbestämmelserna

till avlöningsreglementet, bland annat, följande stadganden.

Beträffande de tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning eller kusteller

gränsbevakning, som övergått å 1911 års stat, ävensom beträffande

dem, vilka konstituerats att med 1911 års ingång tillträda befattning vid

någon av tullverkets nyssnämnda avdelningar, skulle ej blott i avseende

å beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid sådant tillträde utan även

beträffande därefter ifrågakommande avlöningsförhöjningar tillämpas vissa

angivna särskilda bestämmelser; däribland att tjänsteman skulle äga tillgodoräkna

sig

dels den tid, som förflutit, sedan han, vare sig på grund av konstitutorial

eller, efter ingången av år 1908, på grund av förordnande i

följd av frågan om omreglering av tullverkets stater, tillträtt innehavande

å ordinarie stat redan uppförd befattning eller annan ordinarie befattning,

tillhörande samma eller högre grupp, eller därmed likställd befattning

inom centralverket,

dels den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande

förordnande inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat

eller tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller

medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, dock under

villkor att den sålunda bestridda befattningen vore att anse såsom motsvarande

eller jämförlig med tjänst inom samma grupp som den tjänst,

vilken tillträddes, eller inom högre grupp. I

I en till 1913 års riksdag avlåten proposition föreslog Kungl. Maj:t

riksdagen medgiva, att en var av följande befattningshavare hos generaltullstyrelsen,

nämligen byråchefen P. J. E. Ruus, byråassistenterna S. T.

Ahrenberg och N. I. Olson, notarien S. E. Widén samt vaktmästarna J.

A. Eklund och C. A. Eriksson måtte berättigas att för åtnjutande av förhöjning

å den med hans befattning förenade lön räkna sig till godo den tid,

81

han på förordnande uppehållit å extra stat uppförd, mot hans ordinarie

tjänst svarande befattning hos generaltullstyrelsen.

I detta hänseende erinrades i propositionen, att i enlighet med beslut

av 1907 års riksdag å extra stat inom generaltullstyrelsen inrättats

den nya tullbehandlings- och upplysningsbyrån. A denna byrå hade sedan

den 1 juli 1907 varit anställda Ruus i egenskap av byråchef, Ahrenberg

och Olson i egenskap av byråassistenter samt vaktmästarna Eklund och

Eriksson. Då sedermera ifrågavarande byrå genom beslut av 1910 års

riksdag överförts å ordinarie stat, hade en var av dessa befattningshavare

den 1 januari 1911 tillträtt ordinarie tjänst motsvarande den tjänst, han

senast å extra stat innehaft.

Den under åren 1901—1910 å extra stat uppförda notarietjänsten å

generaltullstyrelsens kanslibyrå hade från och med den 1 juli 1907 uppehållits

av ovanbemälde Widén, intill dess denne den 1 december 1909 befordrades

till ordinarie notarie å nämnda byrå.

Generaltullstyrelsen hade i underdånig skrivelse den 18 november

1912 hållit före, att Ruus, Ahrenberg, Olson, Eklund, Eriksson samt

Widén vore jämlikt den förenämnda kungl. kungörelsen den 18 juni 1910

berättigade att från och med 1913 års början bekomma, Ruus en löneförhöjning

av sexhundra kronor, Ahrenberg, Olson och Widén första förhöjningen

å lönen med vardera femhundra kronor samt en var av Eklund

och Eriksson likaledes första löneförhöjningen med etthundra kronor.

Statskontoret hade däremot i avgivet utlåtande erinrat, att, då anslag

till tullbehandlings- och upplysningsbyrån första gången beviljades, rätt

till ålderstillägg för personalen ifrågasatts, men det hade icke ansetts nödigt

eller lämpligt att redan då en dylik rätt tillerkändes densamma; ej heller

hade lönetursrätt för den tid, ifrågavarande personal varit uppförd på

extra stat, vare sig tillförne eller vid byråns överförande från och med

år 1911 på ordinarie stat beviljats där anställda tjänstinnehavare.

Såsom bestämmelse därom kunde nämligen ej betraktas det i kungörelsen

den 18 juni 1910 förekommande stadgandet, att löntagare borde

för lönetur tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande

i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen på grund av

förordnande i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen.

11—153369. Lönereglering »kommitténs bet. XLV11I.

82

Frånsett nämligen att med denna bestämmelse givetvis endast avsåges

förut befintliga ordinarie befattningar, som av nämnda anledning

uppehölles på förordnande, hade ifrågavarande byrås uppförande på extra

stat icke föranletts av frågan om lönereglering för styrelsen, utan endast

förorsakats av dess egenskap av att utgöra en försöksanordning.

Ej heller för ovanberörda notarietjänst å styrelsens kansli vore lönetursrätt

för den tid, då tjänsten varit uppförd å extra stat, enligt gällande

avlöningsvillkor medgiven.

För samtliga omhandlade tjänstinnehavare syntes emellertid billigheten

bjuda, att de medgåves lönetursrätt för de tider, de sålunda bestritt

tjänst å extra stat.

Vederbörande departementschef ansåg, i likhet med statskontoret,

förenämnda, å generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå

anställda befattningshavare icke på grund av kungörelsen den 18 juni 1910

berättigade att för erhållande av löneförhöjning tillgodoräkna sig den tid,

de före år 1911 bestritt ifrågavarande å extra stat uppförda befattningar;

och vad anginge den å extra stat uppförda notarietjänst, som Widén till

den 1 december 1909 bestritt, syntes ej förordnandet å denna tjänst kunna

anses vara meddelat i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen,

vadan jämväl för Widéns del möjligheten syntes vara utesluten

att för avlöningsförhöjning jämlikt förberörda kungörelse få tillgodoräkna

sig den tid, han uppehållit tjänsten i fråga.

Departementschefen ansåg emellertid billigheten fordra, att samtliga

de nämnda befattningshavarna för avlöningsförhöjning finge tillgodoräkna

sig tid, varunder de bestritt å extra stat uppförda tjänster, motsvarande

de ordinarie, de dåmera innehade. Ett medgivande i denna riktning stode

också i full överensstämmelse med tidigare av riksdagen fattade beslut i

liknande fall, i vilket hänseende departementschefen erinrade om det av

1911 års riksdag lämnade medgivande i fråga om löneförhöjning åt revisorerna

Keyser och Torrén.

Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan till

1913 års riksdag avlåtna proposition i ämnet bifölls. I

I skrivelse den 27 oktober 1913, med förslag till reglering av tull

-

83

verkets utgiftsstater för år 1915, hemställde generaltullstyrelsen, att å styrelsens

revisionsbyrå måtte å ordinarie stat inrättas fyra nya revisorstjänster

för dess revisionsavdelning.

Vederbörande departementschef ansåg sig väl böra förorda dessa

tjänsters inrättande men icke kunna biträda styrelsens förslag om deras

upptagande å ordinarie stat, i anledning därav att frågan om revisionsväsendets

ordnande var i sin helhet överlämnad till utredning av särskilt

tillkallade sakkunniga. I avvaktan på dessas förslag syntes de nya tjänstemännen

böra uppföras endast på extra stat.

För de revisorer, som departementschefen sålunda ifrågasatte att

upptagas å extra stat för år 1915, ansåg han böra i tillämpliga delar

gälla de villkor och bestämmelser, som enligt kungörelsen den 18 juni 1910

vore stadgade för åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda

nya avlöningsförmånerna för generaltullstyrelsen.

Då avlöningen till en revisor utgjorde 4,000 kronor, därav tjänstgöringspenningar

1,500 kronor och ortstillägg 300 kronor, krävdes till

avlöning åt fyra dylika tjänstemän 16,000 kronor.

Vidkommande avlöningsstaten för lokalförvaltningen samt kust- och

gränsbevakningen hade generaltullstyrelsen, jämte det å extra stat för år

1914 uppförda tjänster upptagits på extra stat även för år 1915, gjort

framställning om inrättande av ett antal nya tjänster å ordinarie stat.

Under erinran att han hade för avsikt att, så fort förhållandena

medgåve, söka utverka Kungl. Maj:ts medgivande för igångsättande av en

omfattande undersökning och utredning, varpå en ny organisation av tullverket

skulle kunna byggas, sade sig departementschefen icke kunna tillstyrka,

att vid lokaltullförvaltningen erforderliga nya befattningar uppfördes

å ordinarie stat, men förordade deras upptagande å extra stat.

Beträffande de tjänster, om vilkas uppförande på extra stat generaltullstyrelsen

gjort framställning, hade styrelsen föreslagit, bland annat, att

de i åtskilliga paragrafer (däribland § 3) av avlöningsreglementet för tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning ävensom i övergångsbestämmelserna

till samma reglemente meddelade bestämmelser rörande ordinarie

tjänst eller tjänstinnehavare måtte förklaras skola i tillämpliga delar

gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra stat för år 1915, samt

84

tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar eller medelbar

succession efter å sådan tjänst förorduad tjänsteman.

Styrelsen avsåg härmed, att förutom de paragrafer i avlöningsreglementet,

som för det dåvarande gällde beträffande tjänstemän å extra stat,

även § 3 (i fråga om avlöningsförhöjning genom ålderstillägg) och övergångsbestämmelserna

måtte förklaras äga giltighet beträffande tjänsteman,

förordnad å tjänst å extra stat, ävensom tjänsteman, förordnad i omedelbar

eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman.

Det sålunda framställda förslaget att utsträcka stadgandena i § 3 av

avlöningsreglementet och i övergångsbestämmelserna till samma reglemente

att i tillämpliga delar gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra

stat för år 1915, samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar

eller medelbar succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman,

syntes departementschefen vara värt allt beaktande.

Särskilt om i avbidan på genomförandet av en mera ingående omorganisation

av tullverket det komme att förflyta någon tid, innan avgörande

kunde med fördel träffas, i huru stor utsträckning tjänsterna å extra

stat borde uppföras å ordinarie stat, ansåg han det angeläget, att dessa

tjänsters innehavare, vilka sålunda under för dem avsevärd tid kunde

komma att bliva stående på extra stat, bereddes den förmån i avlöningsväg,

som ett bifall till generaltullstyrelsens förslag i denna del innebure,

och varigenom den extra tjänstens skiljaktighet från ordinarie beställning

minskades.

Vad generaltullstyrelsen sålunda och i övrigt föreslagit i fråga om

villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöning å extra stat fann

departementschefen sig böra förorda och tillstyrka.

I överensstämmelse med departementschefens hemställan gjorde

Kungl. Maj:t framställning till 1914 års förra riksdag.

Riksdagen ansåg tyTdligt, att behov av de föreslagna revisorstjänsterna

förelåge, men fann, i likhet med Kungl. Maj:t, lämpligt, med hänsyn

till den påtänkta omorganisationen av revisions väsendet, att de nya tjänsterna

uppfördes å extra stat.

Mot Kungl. Maj:ts förslag om ökning av den extra personalen vid

lokalförvaltningen med vissa angivna befattningshavare hade Riksdagen

85

icke något att invända; och mot de av departementschefen förordade villkor

för åtnjutande av avlöning å extra stat hade riksdagen intet att

erinra.

För förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen, i enlighet

med vad chefen för finansdepartementet i yttrande till statsrådsprotokoll

närmare utvecklat, anvisade riksdagen på extra stat för år 1915

ett förslagsanslag, högst 16,000 kronor; och för förstärkning av arbetskrafterna

vid tullverkets lokalförvaltning, likaledes i enlighet med vad

departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet närmare utvecklat,

anvisade riksdagen på extra stat för år 1915 ett förslagsanslag,

till högst angivet belopp.

I skrivelse den 17 oktober 1914, med förslag till reglering av tullverkets

utgiftsstater för år 1916, hemställde generaltullstyrelsen, att de å

extra stat för år 1915 uppförda fyra revisorstjänsterna å styrelsens revisionsbyrå

måtte uppföras å extra stat jämväl för år 1916.

Vederbörande departementschef biträdde styrelsens berörda framställning.

För innehavare av revisorstjänst å extra stat för år 1916 ansåg

departementschefen böra i tillämpliga delar gälla de villkor och bestämmelser,

som enligt kungörelsen den 18 juni 1910 vore stadgade för åtnjutande

av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna

för generaltullstyrelsen.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för förstärkning av arbetskrafterna hos generaltullstyrelsen på

extra stat för år 1916 anvisa ett förslagsanslag, högst 16,000 kronor.

Vid behandling av avlöningsstaten för lokaltullförvaltningen samt

kust- och gränsbevakningen meddelade departementschefen, att den av

hans företrädare i ämbetet förordade revisionen av tullverkets organisation

dåmera blivit igångsatt, i det nämligen den 2 september 1914, jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande, sakkunniga tillkallats för att efter verkställd

utredning avgiva förslag till omorganisation av tullverket.

De tjänster, vilka redan funnes uppförda på extra stat för år 1915,

hade av generaltullstyrelsen upptagits på extra stat även för år 1916; och

86

hade styrelsen beträffande dessa tjänster föreslagit, att de i §§ 1, 2, 3, 6, 7,

9, 11, 13, 14, 16, 17, 19 och 22 av avlöningsreglementet för tjänstemän

vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning ävensom i

övergångsbestämmelserna till samma reglemente meddelade bestämmelser

rörande ordinarie tjänst eller tjänstinnehavare måtte förklaras skola i tillämpliga

delar gälla även beträffande tjänst, uppförd å extra stat för år 1916,

samt tjänsteman, förordnad å sådan tjänst eller i omedelbar eller medelbar

succession efter å sådan tjänst förordnad tjänsteman.

Departementschefen höll även före, att de å extra stat för år 1915

uppförda tjänsterna vore behövliga jämväl under år 1916; han hade därför

ansett sig böra i sitt förslag upptaga samtliga dessa tjänster.

Vad generaltullstyrelsen föreslagit i fråga om villkor och bestämmelser

för åtnjutande av avlöning å extra stat föranledde icke någon

erinran från departementschefens sida.

Med åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts i fråga om

uppförande å extra stat av vissa tjänster vid tullverkets lokalförvaltning

för år 1916, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att för förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets

lokalförvaltning, i enlighet med vad han i sitt yttrande närmare utvecklat,

på extra stat för år 1916 anvisa ett förslagsanslag till högst angivet

belopp.

Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan framlagda

förslag biföllos av riksdagen. I

I proposition till 1914 års senare riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen

medgiva, att registratorn å generaltullstyrelsens kansli V. A. Nyström,

aktuarie!! å styrelsens revisionsbyrå L. Torstenson och revisorn å

samma byrå P. F. M. Lehman måtte för erhållande av ålderstilläo-<? å

sina befattningar tillgodoräkna sig, Nyström den tid från och med den

1 april 1908 till och med den 21 januari 1910, varunder han på förordnande

uppehållit registrators- och aktuarietjänsten å styrelsens dåvarande

kanslibyrå under den tid, ordinarie innehavaren av tjänsten bestritt med avlöning

å extra stat uppförda tjänster, Torstenson den tid från och med den 1

oktober 1908 till och med den 31 december 1910, varunder han uppehållit

87

å extra stat uppförd aktuarietjänst, samt Lehman den tid från och med den 1

maj 1908 till och med den 31 december 1910, varunder han bestritt å extra

stat uppförd revisorstjänst, ävensom att Nyströms berörda tjänstetid måtte

så anses, som hade den infallit omedelbart före det Nyström tillträdde

sin ordinarie befattning.

Generaltullstyrelsen hade i skrivelse den 13 november 1913 gjort

framställning i syfte att Nyström, Torstenson och Lehman måtte från

och med år 1914 komma i åtnjutande av löneförhöjning samt därvid erinrat

om deras förenämnda förordnanden ävensom upplyst, att de tillträtt

sina dåmera innehavande befattningar, Nyström den 1 mars 1910, Torstenson

och Lehman den 1 januari 1911.

Under förutsättning att bemälda tjänstemän finge för vinnande av

löneförhöjning räkna sig till godo, Nyström den tid han i succession efter

ordinarie tjänsteman, som haft förordnande å extra statstjänst, uppehållit

registrator- och aktuarie^änsten, samt Torstenson och Lehman den tid

de uppehållit aktuarie- respektive revisorstjänster å extra stat, vore de

enligt generaltullstyrelsens mening samtliga berättigade att från och med

år 1914 komma i åtnjutande av första löneförhöjningen med 500 kronor

för en var av dem.

Statskontoret framhöll i avgivet utlåtande, att Nyström, Torstenson

och Lehman enligt för generaltullstyrelsen gällande avlöningsvillkor icke

ägde rätt att för lönetur tillgodoräkna sig den tid de, såsom Nyström,

på förordnande uppehållit ordinarie tjänst, vars innehavare bestritt tjänst

å extra stat, eller, såsom de båda sistnämnda, själva uppehållit tjänst å

extra stat.

Under erinran, att lönetursrätt för dylik tjänstgöring medgivits dels

av 1913 års riksdag åt åtskilliga tjänstinnehavare inom generaltullstyrelsen,

vilkas tjänstgöring varit i förevarande hänseende jämförlig med Torstensons

och Lehmans, dels ock av 1909 års riksdag åt dåvarande registratorn

och aktuarien hos styrelsen Delphin, vilken på samma sätt som Nyström

på förordnande uppehållit ordinarie tjänst, hemställde statskontoret

emellertid, att proposition måtte till riksdagen avlåtas i det av generaltullstyrelsen

angivna syfte.

Vederbörande departementschef framhöll ock, att kungörelsen den

88

18 juni 1910 angående avlöningsvillkoren för generaltullstyrelsen icke

innehölle något stadgande, på grund av vilket Nyström skulle äga för

lönetur tillgodoräkna sig den tid, han på förordnande uppehållit ordinarie

tjänst, vars innehavare bestritt tjänst av första graden å extra stat, eller

Torstenson och Lehman den tid, de själva uppehållit tjänst å extra stat.

Sådan förmån syntes dock av billighetshänsyn böra tillerkännas dem, desto

hellre som ett medgivande i denna riktning stode i full överensstämmelse

med av riksdagen förut fattade beslut i liknande fall.

Den omständigheten, att Nyströms förordnande hade upphört en

kortare tid, innan han tillträtt ordinarie tjänst, borde likaledes, enligt

departementschefens mening, av billighetsskäl icke hindra, att han för åtnjutande

av avlöningsförhöjning finge räkna sig till godo den tid, han

innehade här ifrågavarande förordnande. Med hänsyn till gällande avlöningsbestämmelsers

föreskrift om viss tids fortsatt innehavande av befattning i

samma lönegrad, såsom förutsättning för erhållande av löneförhöjning,

borde emellertid jämväl i nyssberörda avseende riksdagens medgivande

inhämtas.

Kungl. Maj:ts framställning i ärendet vann riksdagens bifall. I

I skrivelse den 5 oktober 1914 gjorde generaltullstyrelsen framställning

om löneförhöjning åt vissa befattningshavare hos styrelsen och hemställde

därvid, bland annat, att sekreteraren hos styrelsen Delphin samt

notarierna å styrelsens kansli P. U. Ahlin och friherre J. L. von Saltza

måtte från och med år 1915 komma i åtnjutande av första förhöjningen

å lönen, en var med femhundra kronor.

Enligt vad styrelsen meddelade, hade Delphin från och med den 1

december 1909, intill dess han den 21 januari 1910 utnämnts till sin

sekreterarbefattning, innehaft å extra avlöningsstat uppförd sekreterartjänst

å styrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå.

Ahlin och von Saltza hade från och med den 1 januari till och

med den 31 december 1910 innehaft, Ahlin notarietjänst å styrelsens

kanslibyrå och von Saltza registrators- och aktuarietjänst å styrelsens tullbehandlings-

och upplysningsbyrå, båda tjänsterna uppförda å extra avlö

-

89

ningsstat. De hade tillträtt sina nuvarande befattningar den 1 januari

1911.

Statskontoret åberopade i avgivet utlåtande i ärendet vad som anförts

i statskontorets utlåtande den 1 december 1913 i fråga om löneförhöjning

åt aktuarien å generaltullstyrelsens revisionsbyrå Torstenson och

revisorn å samma byrå Lehman.

Vederbörande departementschef erinrade vid ärendets föredragning

inför Kungl. Maj:t, att Riksdagen upprepade gånger medgivit befattningshavare

hos generaltullstyrelsen rätt att för löneförhöjning tillgodoräkna

tid, varunder de bestritt tjänst å extra stat. Senast hade aktuarien

Torstenson och revisorn Lehman på grund av 1914 års senare riksdags

beslut kommit i åtnjutande av dylik rätt. Billighetsskäl talade för, att

även i förevarande fall medgivande i denna riktning lämnades.

1 enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t

1915 års riksdag medgiva, att en var av sekreteraren Delphin samt notarierna

Ahlin och von Saltza finge för åtnjutande av ålderstillägg å den med

hans tjänst förenade lön tillgodoräkna sig, Delphin den tid från och med

den 1 december 1909 till och med den 20 januari 1910, varunder han

uppehållit å extra stat uppförd sekreterartjänst, samt Ahlin och von

Saltza den tid från och med den 1 januari till och med den 31 december

1910, varunder de bestritt, Ahlin å extra stat uppförd notarietjänst

och von Saltza å extra stat uppförd registrators- och aktuarie^ änst.

Då riksdagen förut vid olika tillfällen beviljat tjänstinnehavare inom

generaltullstyrelsen lönetursrätt för tjänstgöring under förhållanden, likartade

med de då förevarande, ansåg riksdagen sig böra bifalla Kungl. Maj:ts

förslag, men uttalade tillika önskvärdheten av, att snarast möjligt måtte

komma till stånd av departementschefen bebådad utredning, huruvida icke

avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen kunde så kompletteras, att

frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare inom denna styrelse

icke esomoftast behövde dragas inför riksdagen.

Ö O

* *

*

Den av löneregleringskommittén åstadkomna utredningen giver

alltså vid handen, att, sedan från och med år 1901 för vissa såsom be

12—153309.

Lönereglering skommitténs bet. XLVJII.

90

hövliga ansedda tjänster dels hos generaltullstyrelsen dels vid tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning avlöningar varit, i avbidan

å resultatet av kommittéutredning, anvisade allenast å extra stat, vid 1904

års riksdag ny avlöningsstat antogs för lokalförvaltningen samt kust- och

gränsbevakningen, varvid i ett särskilt avlöningsreglemente sammanfördes

villkoren för åtnjutande av den avlöning, som enligt den nya staten skulle

tillkomma tjänstemän och betjänte vid nämnda lokalförvaltning samt kustoch

gränsbevakning.

Att ny avlöningsstat för generaltullstyrelsen ej samtidigt kom till

stånd, berodde därpå, att, enär den då gällande staten för styrelsen blivit

upprättad på grundvalen av överensstämmelse med andra centrala ämbetsverk,

genomförandet av tilläventyrs betingade ändringar i fråga om de

särskilda lönebeloppen syntes böra ske allenast i sammanhang med vidtagande

av motsvarande ändringar i andra centrala ämbetsverks stater.1

I de då — enligt kungl. kungörelse den 1 november 1878 — gällande

bestämmelserna angående villkoren för åtnjutande av avlöning å generaltullstyrelsens

stat gjordes ej heller någon ändring vid 1904 års riksdag.

Medel anvisades emellertid fortfarande å extra stat för vissa tjänster

hos styrelsen, dels, såsom från och med år 1901, för en notarietjänst å

kanslibyrån samt två revisorstjänster å revisionsbyrån, dels ock för en

aktuarietjänst å sistnämnda byrås statistiska avdelning.

I det av Kungl. Maj:t för 1904 års riksdag framlagda förslaget till avlöningsreglemente

för tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning hade intagits bestämmelse i syfte att

beträffande ordinarie tjänst, som dittills varit å tullverkets extra avlöningsstat

uppförd, den tjänsteman, som på grund av förordnande tillträtt tjänsten

å den extra staten, skulle få beräkna tidpunkten för ålderstilläggs åtnjutande

i den ordinarie tjänsten från den tid, han tillträtt tjänsten å

extra stat.

Inom riksdagen väcktes emellertid förslag, åsyftande, att de tjänstemän,

som från och med år 1901 varit förordnade i succession efter å

extra stat förordnade, måtte liksom dessa för erhållande av ålderstillägg

1 Löneregleringar av dylik art för vissa ämbetsverk vidtogos först vid 1907 års

riksdag.

91

få tillgodoräkna sig den tid, de sålunda innehaft förordnande. Med anledning

därav intogs i det av riksdagen godkända avlöningsreglementet följande

vidsträckta övergångsstadgande:

»Vid bestämmande av tidpunkten, då tjänstinnehavare vid tullverket

kan komma i åtnjutande av ålderstillägg, må medräknas tid, varunder han

efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande bestritt tjänst å

tullverkets extra avlöningsstat eller tjänst, vars innehavare under tiden

uppehållit tjänst å nämnda stat.»

Först vid 1910 års riksdag uppfördes å ordinarie stat förenämnda

notarie-, revisors- och aktuarie^ änster hos generaltullstyrelsen.

Emellertid medgav 1906 års riksdag, på framställning av Kungl.

Maj:t, att två dåmera ordinarie tjänstemän i första lönegraden hos generaltullstyrelsen

friherre Klinckowström och Plagemann fingo för åtnjutande

av ålderstillägg räkna sig till godo den tid, de från och med år 1901 och

till sin befordran i juni 1905 till dåmera innnehavda tjänster på förordnande

uppehållit förenämnda två revisorstjänster å extra stat.

Riksdagen förklarade sig hava funnit med billighet överensstämmande,

att Klinckowström och Plagemann erhölle samma förmån, som vid den år

1904 genomförda löneregleringen för tullverkets lokalförvaltning tillerkänts

där anställda tjänstemän och betjänte, eller att vid bestämmande av tidpunkten,

då tjänstinnehavare kunde komma i åtnjutande av ålderstillägg,

finge medräknas den tid, varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande

förordnande bestritt tjänst å tullverkets extra avlöningsstat.

Från och med den 1 juli 1907 tillkom inom generaltullstyrelsen på

extra stat en ny byrå, tullbehandlings- och upplysningsbyrån, med följande

befattningshavare: eu byråchef, en sekreterare, två byråassistenter av andra

lönegraden, en registrator och aktuarie samt två vaktmästare.

Styrelsen hade ifrågasatt, att dessa befattningshavare, ehuru på

extra stat, skulle tillerkännas — redan från början — rätt att för åtnjutande

av ålderstillägg tillgodoräkna sig sin tjänstgöring å byrån även

under den tid, som komrae att förflyta, innan befattningarna kunde varda

uppförda å ordinarie stat. Så blev dock icke fallet.

Vid 1910 års riksdag kom tullbehandlings- och upplysningsbyrån

på ordinarie stat, i sammanhang varmed byråchefen och de två byråassi

-

92

stenterna samt två vaktmästare blevo ordinarie befattningshavare; enahanda

blev ock förhållandet med registratorn och aktuarien å nämnda

byrå, vars befattning dock förvandlades till notarietjänst och placerades å

styrelsens kansli. Sekreterareänsten å tullbehandlings- och upplysningsbyrån

hade jämväl föreslagits till överflyttning å kansliet, men riksdagen

medgav ej denna tjänst till uppförande å ordinarie stat.

° Emellertid hade Kungl. Maj:t till 1909 års riksdag gjort framställning

om beredande av ålderstillägg åt registratorn och aktuarien hos generaltullstyrelsen

Delphin.

Denne hade alltifrån den 1 januari 1901 intill den 1 april 1908,

då han tillträdde registrators- och aktuarietjänsten, haft förordnanden dels

(till den 1 juli 1907) att uppehålla denna tjänst under den tid, den ordinarie

innehavaren bestritt den å extra stat uppförda notarietjänsten hos

styrelsen, dels (under tiden från den 1 juli 1907 till den 1 april 1908)

att förvalta en notariebefattning å ordinarie stat, medan dess innehavare

tjänstgjort såsom sekreterare å den på extra stat befintliga tullbehandlingsoch

upplysningsbyrån.

Vederbörande departementschef hade ansett billigheten bjuda, att

enahanda förmåner, som i förevarande avseende enligt förenämnda övergångsstadgande

i avlöningsreglementet för tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning tillerkänts i samma reglemente avsedda

tjänstemän och betjänte, jämväl måtte komma Delphin till godo för den

tid, han tjänstgjort såsom registrator och aktuarie.

Däremot hade departementschefen, på anförda skäl, funnit Delphin

icke böra berättigas att i och för ålderstillägg få räkna sig till godo tid,

då han uppehållit den nämnda notariebefattningen å ordinarie stat.

Kungl. Maj:ts framställning i ämnet avfattades i överensstämmelse

med departementschefens uppfattning och bifölls av riksdagen.

Vid 1910 års riksdag antogs nytt avlöningsregleraente för tjänstemän

vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

(Tjänstemännen fördelades i »tjänstemän av högre grad» och »tjänstemän

av lägre grad», motsvarande de dåvarande betjänte.)

I övergångsbestämmelserna till detta reglemente intogs föreskrift

att, vad anginge beloppet av den fasta ingångsavlöningen vid tillträde av

93

befattning, tjänsteman skulle äga tillgodoräkna sig, bland annat, den tid,

varunder han efter år 1900 på grund av stadigvarande förordnande

inom tullverket bestritt vare sig tjänst å extra avlöningsstat eller tjänst

med avlöning å extra stat eller ock tjänst i omedelbar eller medelbar

succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare, under villkor dock att

den sålunda bestridda befattningen vore att anse såsom motsvarande eller

jämförlig med tjänst inom samma grupp som den tjänst, vilken tillträddes,

eller inom högre grupp. (Vid 1913 års riksdag utsträcktes bestämmelsen

till att gälla även vid ifrågakommande avlöningsförhöjningar.)

Då vid 1910 års riksdag ny avlöningsstat för generaltullstyrelsen

jämväl antogs, uppfördes därå, såsom redan är antytt, såväl å extra stat

befintliga notarietjänsten å kansliet samt två revisorstjänster och en aktuariebefattning

å revisionsbyrån som ock tullbehandlings- och upplysningsbyrån

med byråchef och två byråassistenter, ävensom den till notarietjänst

å kansliet förvandlade registrators- och aktuarietjänsten å nyssnämnda

byrå samt de två där anställda vaktmästarna.

Det synes hava kunnat ligga till hands — med riksdagsbesluten

rörande förenämnda Klinckowström, Plagemann och Delphin i minnet —

att i avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare i generaltullstyrelsen

intagits någon med det oinförmälda övergångsstadgandet i avlöningsreglementet

för lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen

mer eller mindre överensstämmande föreskrift i fråga om rätt för befattningshavare

i generaltullstyrelsen att få tillgodoräkna sig tid, varunder

han haft stadigvarande förordnande å tjänst på extra avlöningsstat

eller tjänst med avlöning å extra stat m. m. Så skedde emellertid icke.

Bland avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare i generaltullstyrelsen

inflöt emellertid (jfr kungl. kungörelse den 18 juni 1910)

det stadgande, att löntagare vid bestämmandet av rätten till löneförhöjning

borde tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens trädande

i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen eller annan samma

lönegrad tillhörande befattning i generaltullstyrelsen, vare sig på grund

av fullmakt eller konstitutorial eller på grund av förordnande i följd av

frågan om lönereglering för styrelsen.

Och då mot slutet av år 1910 fråga uppstod om ålderstillägg för

94

revisorerna Keyser och Torren, vilka uppehållit meranämnda två extra

revisorstjänster från och med den 1 september 1905 intill dess de befordrats

till ordinarie revisorer, höll generaltullstyrelsen i underdånig

skrivelse den 21 november 1910 före, att Keyser och Torren voro, jämlikt

kungl. kungörelsen den 18 juni 1910 och samma dag av Kungl. Maj:t

fastställda utgiftsstater för tullverket, berättigade att från och med 1911

års början komma i åtnjutande av första löneförhöjning med 500 kronor

var.

Statskontoret var av samma åsikt, enligt utlåtande den 5 januari 1911.

Vederbörande departementschef däremot höll före, att förordnandena

för Keyser och Torren å de extra revisorstjänsterna icke kunde anses

vara meddelade direkt i följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen

och att Keyser och Torrén fördenskull ej på grund av kungörelsen

den 18 juni 1910 vore berättigade att för erhållande av löneförhöjning

tillgodoräkna sig den tid, de bestritt berörda förordnanden.

Departementschefen ansåg dock en sådan förmån böra ur billighetssynpunkt

tillerkännas dem, i överensstämmelse med tidigare medgivanden

i liknande fall, särskilt beträffande ovanbemälda Klinckowström och Plagemann.

Så blev ock riksdagens beslut.

Mot slutet av år 1912 uppkom ånyo fråga om ålderstillägg för befattningshavare

hos generaltullstyrelsen, vilka före sin befordran till ordinarie

tjänster haft förordnanden att bestrida vissa av de förenämnda befattningarna

med avlöning å extra stat. Dessa befattningshavare voro

byråchefen Ruus, byråassistenterna Ahrenberg och Olson samt vaktmästarna

Eklund och C. A. Eriksson, vilka varit anställda å tullbehandlingsoch

upplysningsbyrån, samt notarien Widén, som uppehållit den merberörda

extra notarietjänsten å kanslibyrån.

Generaltullstyrelsen åberopade fortfarande kungörelsen den 18 juni

1910; statskontoret åter fann dåmera nämnda kungörelse ej tillämplig på

de föreliggande fallen.

Med den bestämmelse i nyssberörda kungörelse, som här enligt generaltullstyrelsens

mening skulle vara tillämplig, avsågs — framhöll statskontoret

— givetvis endast förut befintliga ordinarie befattningar, som i

95

följd av frågan om lönereglering för generaltullstyrelsen uppehölles på

förordnande.

Statskontoret fastade ock uppmärksamheten på att för den tid, personalen

å tullbehandlings- och upplysningsbyrån varit uppförd på extra

stat, lönetursrätt icke beviljats där anställda tjänstinnehavare vare sig

tillförne eller vid byråns överförande på ordinarie stat, och detta oaktat

rätt till ålderstillägg för personalen varit ifrågasatt, då anslag första gången

beviljades till byrån.

Ur billighetssynpunkt ansåg emellertid statskontoret, likasom ock

sedermera vederbörande departementschef, att samtliga de nämnda befattningshavarna

(alltså även Widén) borde för avlöningsförhöjning få tillgodoräkna

sig tid, varunder de bestritt å extra stat uppförda tjänster, motsvarande

de ordinarie, de dåmera innehade. Departementschefen åberopade

i sådant hänseende tidigare beslut av riksdagen i liknande fall, särskilt

beträffande revisorerna Keyser och Torren.

Riksdagens beslut utföll ock nu i enlighet med departementschefens

hemställan.

Vid 1914 års senare riksdag bifölls åter en framställning om ålderstillägg

ur billighetssynpunkt för vissa tjänstemän hos generaltullstyrelsen.

Dessa voro registratorn å styrelsens kansli Nyström, aktuarien å

revisionsbyrån Torstenson och revisorn å samma byrå Lehman.

Det begärdes och medgavs, att de skulle få för erhållande av ålderstillägg

vid sina befattningar tillgodoräkna sig,

Nyström den tid från och med den 1 april 1908 till och med den

21 januari 1910, varunder han på förordnande uppehållit registrators- och

aktuarietjänsten å styrelsens dåvarande kanslibyrå under den tid, ordinarie

innehavaren av tjänsten bestritt med avlöning å extra stat uppförda tjänster

— och denna förmån skulle medgivas Nyström, oaktat han ej omedelbart

efter förordnandets slut utan först den 1 mars 1910 tillträtt sin befattning

som registrator; samt

Torstenson och Lehman de tider de, den förre från och med den 1

oktober 1908 och den senare från och med den 1 maj samma år bestritt

å styrelsens extra avlöningsstat uppförda respektive aktuarie- och revi

-

96

sorstjänster, intill dess de den 1 januari 1911 tillträtt sina innehavande

befattningar.

I sistnämnda ärende erinrades dels om 1913 års riksdags medgivanden

för åtskilliga tjänstinnehavare inom generaltullstyrelsen, vilkas

tjänstgöring varit i förevarande hänseende jämförlig med Torstensons och

Lehmans, dels om medgivandet av 1909 års riksdag åt dåvarande registratorn

och aktuarien Delphin, vilken på samma sätt som Nyström på förordnande

uppehållit ordinarie tjänst.

Såsom ovan är antytt, ansågs ock den omständigheten, att Nyströms

förordnande upphört en kortare tid, innan han tillträtt ordinarie tjänst, av

billighetsskäl icke böra hindra, att han för åtnjutande av avlöningsförhöjning

finge räkna sig till godo den tid, han innehade här ifrågavarande

förordnande.

Vid 1915 års riksdag slutligen gjorde Kungl. Maj:t framställning

om medgivande för sekreteraren hos generaltullstyrelsen Delphin samt

notarierna å styrelsens kansli Ahlin och friherre von Saltza att för åtnjutande

av ålderstillägg tillgodoräkna sig, Delphin den tid han uppehållit

den å extra stat uppförda sekreterareänsten å tullbehandlings- och upplysningsbyrån

från och med den 1 december 1909, intill dess han den 21

januari 1910 utnämndes till innehavande tjänst, samt Ahlin och von Saltza

den tid de från och med den 1 januari 1910 till den 1 januari 1911 (då

de tillträdde sina nuvarande befattningar) bestritt, Ahlin den extra notarietjänsten

å kansli byrån och von Saltza registrators- och aktuarietjänsten å

tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Riksdagen biföll framställningen under åberopande, att riksdagen

förut vid olika tillfällen beviljat tjänstinnehavare inom generaltullstyrelsen

lönetursrätt för tjänstgöring under förhållanden, likartade med de då

förevarande.

Såsom i det föregående är nämnt, trädde generaltullstyrelsens tullbehandlings-

och upplysningsbyrå i verksamhet den 1 juli 1907 med avlöningar

åt befattningshavarna på extra stat.

Styrelsen hade ifrågasatt, att i deras avlöningsförmåner skulle redan

från början ingå rätt till ålderstillägg; men vederbörande departements

-

97

chef fann det varken nödigt eller ens lämpligt att redan då tillerkänna

byråns personal rätt till ålderstillägg å lönen. Så skedde ej heller.

Vid 1914 års förra riksdag och vid 1915 års riksdag har emellertid

för innehavare av å extra stat uppförda tjänster vid tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning ävensom för befattningshavare i

succession efter sådan tjänsteman å extra stat utverkats förmånen av avlöningsförhöjning

genom ålderstillägg.

För de fyra nya revisorstjänster å generaltullstyrelsens revisionsbyrå,

för vilka, med hänsyn till påtänkt omorganisation av revisionsväsendet,

avlöningar blivit enligt beslut av sistnämnda båda riksdagar anvisade allenast

å extra stat, skola i tillämpliga delar gälla de villkor och bestämmelser,

som enligt kungl. kungörelsen den 18 juni 1910 äro stadgade för

åtnjutande av de från och med 1911 års början fastställda nya avlöningsförmånerna

för generaltullstyrelsen.

-* *

*

I ett utlåtande av den 24 mars 1915, hörande till den genom kungl.

remiss den 12 augusti 1915 till löneregleringskommittén överlämnade akten

i fråga om ålderstillägg åt notarien hos generaltullstyrelsen Ahlin, har

statskontoret framhållit, hurusom i fråga om befattningshavare vid tullverket

medgivits vissa undantag från den eljest i allmänhet tillämpade

regeln, att tjänstgöring såsom vikarie å annans tjänst ej finge tillgodoräknas

för ålderstilläggs åtnjutande.

Att även därutöver undantagsförmåner såväl genom meddelade bestämmelser

som ock i specialfall kommit befattningshavare vid tullverket

t till del, torde den av löneregleringskommittén meddelade utredningen visa.

Ändamålet med denna utredning har angivits vara att få utrönt,

, huruvida icke avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen kunde så

kompletteras, att frågor om löneförhöjning för enskilda befattningshavare

inom denna styrelse icke esomoftast behövde dragas inför riksdagen.

Med denna utgångspunkt och med blicken jämväl fästad på de

särskilda i utredningen angivna fallen, då dylika frågor hittills föranlett

framställningar till riksdagen, kunde det till äventyrs synas ligga när

13—153369.

Löneregleringskommitténs bet. XLVlll.

08

mast till hands att föreslå en sådan komplettering av de för generaltullstyrelsen

enligt kungl. kungörelsen den 18 juni 1910 gällande avlöningsbestämmelserna,

att dessa uti nu ifrågavarande hänseenden bragtes i så

nära överensstämmelse som möjligt med gällande bestämmelser i avlöningsreglementet

för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och

gränsbevakning.

I sådant fall skulle till de i den nämnda kungörelsen intagna villkor

för erhållande av löneförhöjning kunna göras ett tillägg av följande

innehåll:

att befattningshavare, som befordrats eller befordras till ordinarie

tjänst hos generaltullstyrelsen, äger såväl i avseende å beloppet av ingångsavlöningen

vid tillträdet av tjänsten som ock beträffande därefter

ifrågakommande löneförhöjningar att tillgodoräkna sig den tid, varunder

han omedelbart före sin befordran på grund av stadigvarande förordnande

bestritt hos styrelsen tjänst med avlöning å extra stat eller ock tjänst i

omedelbar eller medelbar succession efter sålunda förordnad tjänstinnehavare,

dock under villkor att den sålunda bestridda befattningen är att

anse såsom motsvarande eller jämförlig med tjänst inom samma lönegrad

som den tillträdda ordinarie tjänsten.

Det måste emellertid uppmärksammas, att en allmän bestämmelse

av sådant innehåll bland avlöningsvillkoren för generaltullstyrelsen skulle

kunna medföra konsekvenser i olika avseenden.

Ihågkominas bör nämligen, att, medan för tullverkets lokalförvaltning

samt kust- och gränsbevakning liksom för post- och telegrafverken

samt statens järnvägar gälla särskilda avlöningssystem, däremot avlöningsförmånerna

för ordinarie befattningshavare i generaltullstyrelsen — om

man frånser vissa särskilda förmåner för vaktmästarpersonalen beträffande

beklädnad samt fri läkarvård och fria medikamenter — äro bestämda

efter den s. k. statskontorstypen, alltså i enlighet med vad som gäller ett flertal

andra verk. Och så länge förhållandet förbliver sådant, synes det ingalunda

oantagligt, att infogandet i avlöningsvillkoren för generaltullstyrelsen

av en allmän bestämmelse med nyss angivna innebörd skulle komma att

föranleda motsvarande anspråk från andra håll.

Bland dylika möjliga anspråk framträder i främsta rummet det, att

99

den nu för verk av statskontorets avlöningstyp i allmänhet gällande regeln,

att tjänstgöring såsom vikarie å annans tjänst icke får tillgodoräknas för

ålderstillägg vid sedermera erhållen egen tjänst, måtte även för andra verk

av nämnda avlöningstyp än generaltullstyrelsen ersättas med ett stadgande,

motsvarande den uti nämnda allmänna bestämmelse innehållna föreskriften

om rätt för ordinarie befattningshavare hos generaltullstyrelsen att tillgodoräkna

sig tid, varunder han hos styrelsen bestritt tjänst i omedelbar

eller medelbar succession efter tjänstinnehavare, som förordnats på tjänst

med avlöning å extra stat.

Då ett dylikt anspråk icke torde böra godkännas, kräver alltså enligt

kommitténs uppfattning försiktigheten, att den nyss angivna föreskriften

uteslutes ur det tillägg till villkoren enligt 1910 års kungörelse för

erhållande av löneförhöjning, om vilket fråga är.

Med iakttagande härav borde då tillägget avfattas sålunda:

att befattningshavare, som befordrats eller befordras

till ordinarie tjänst hos g ener altullstyr elsen, äger såväl i

avseende å beloppet av ing ängs avlöning en vid tillträdet av

tjänsten som ock beträffande därefter ifrågakommande löneförhöjningar

att tillgodoräkna sig den tid, varunder han

omedelbart före sin befordran på grund av stadigvarande

förordnande bestritt hos styrelsen tjänst med avlöning ä

extra stat, dock under villkor att den sålunda bestridda

befattningen är att anse såsom motsvarande eller jämförlig

med tjänst inom samma lönegrad som den tillträdda ordinarie

tjänsten.

1 Även ett sålunda avfattat tillägg skulle dock till förmån för gene

raltullstyrelsens

befattningshavare innebära vissa avvikelser från hittills

iakttagna regler i fråga om andra verk med avlöningsförmåner bestämda

< enligt den s. k. statskontorstypen. Dessa avvikelser framgå av följande

sammanställning:

a) 1 fråga om verk av nyssnämnda typ i allmänhet har, såvitt för

kommittén nu är känt, rätt att för löneförhöjning (ålderstillägg) tillgodoräknas

tjänstgöring å tjänst på extra stat hitintills dels förutsatt, att samma

extra tjänst överförts till ordinarie, och dels ifrågakommit blott för

100

den, vilken efter tjänstgöring å tjänsten, då den var extra, utnämnts till

innehavare av densamma, då den blev ordinarie.

Enligt det förevarande avfattningsalternativet skulle åter rätten att

för ålderstillägg tillgodoföras förrättande av en extra tjänst — under

angivet villkor — tillkomma även en person, vilken utnämnes å en

kanske redan före nämnda tjänstgöring befintlig ordinarie tjänst, som ej har

samband med den förrättade extra tjänsten. Tillgodoräknandet skulle

alltså icke förutsätta, vare sig att den extra tjänsten blivit ordinarie, då

tillgodoräknandet ifrågakomme, eller ens att den någonsin bleve det.

b) I fråga om åsyftade verk i allmänhet beror medgivandet av

sådan rätt, som här är avsedd, på prövning i det särskilda fallet och

rätten medgives enligt regeln i samband med den extra tjänstens förvandling

till ordinarie.

Enligt det förevarande avfattningsalternativet däremot skulle samma

rätt vara på förhand stadgad genom allmän författning.

Det lärer ej kunna förnekas, att åtminstone för närvarande ur

följdriktighetens synpunkt ett visst fog skulle kunna anses förefinnas för

eventuella yrkanden, att de påpekade avvikelserna till generaltullstyrelsens

förmån borde upphöra att vara avvikelser och de i dem innefattade reglerna

utsträckas att gälla även övriga verk med avlöningsvillkor enligt

statskontorstypen.

Ville man undgå de konsekvenser, vilka sålunda kunde påyrkas,

synes i det väsentliga knappast någon annan utväg stå till buds än att

avstå från att meddela något generellt stadgande i sådan riktning, som

härovan ifrågasatts, och att alltså låta frågan om rätt för ordinarie befattningshavare

att för ålderstillägg tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring 1

å extra tjänst bliva för generaltullstyrelsens vidkommande liksom för övriga

verk av statskontorstyp beroende på prövning i varje särskilt fall.

Enligt kommitténs uppfattning torde dock med skäl kunna göras ,

gällande, att generaltullstyrelsen vid jämförelse med andra verk, vilkas

avlöningsförhållanden bestämts enligt statskontorstypen, redan nu i viktiga

avseenden intager en särställning, som gör, att vad som beträffande

rätt att för ålderstillägg räknas till godo tidigare tjänstgöring å extra

tjänst funnits befogat för generaltullstyrelsen icke nödvändigt måste ur

101 ,

följdriktighetens synpunkt anses böra gälla även andra verk av i huvudsak

nämnda avlöningstyp.

I sådant hänseende är först att erinra sig, att generaltullstyrelsen

bildar en del av tullverket, vilket jämte styrelsen som centralförvaltning

omfattar en stor lokalförvaltning. Härav följer önskvärdheten av en viss

överensstämmelse mellan avlöningsvillkoren för tjänstemännen inom de båda

förvaltningarna. Uet förefaller sålunda ej onaturligt, att vad som funnits

böra medgivas lokalförvaltningens befattningshavare också bör, i mån som

icke desto viktigare hänsyn hindra det, äga sin motsvarighet för centralförvaltningens

tjänstemän. Denna uppfattnings tillämpning i frågan om

rätt att för löneförhöjning tillgodoräknas föregående tjänstgöring å extra

tjänst har ju också utgjort grunden till de många framställningar om löneförhöjningar

för enskilda befattningshavare hos styrelsen, som föranlett

den här förevarande utredningen.

Vidare är tullverket en av de statens förvaltningsgrenar, vilka i

särskild grad till såväl sin centralt som sin lokalt verksamma del röna

påverkan av den allmänna ekonomiska omsättningens och rörlighetens samt

samfärdselns utveckling. Härutinnan äger tullverket en viss frändskap

med de s. k. egentliga kommunikationsverken. Detta förhållande torde

ock utgöra grunden därtill, att tullverket inbegripits i den utredning, som

nyligen igångsatts med syfte att söka finna i görlig omfattning gemensamma

principer för avlöningsförhållandenas ordnande inom de egentliga

kommunikationsverken och vissa dem närstående förvaltningar.

Det synes kommittén icke vara oantagligt, att även tullverket

skall kunna i väsentliga delar föras in under de huvudprinciper, som

J kunna finnas erforderliga och lämpliga för i främsta rummet de egentliga

kommunikationsverken. Sker så, skall generaltullstyrelsen hava upphört

att vara ett verk, vars avlöningsregler bestämts efter statskontorstypen.

* Och därmed vore också givet, att mindre skäl skulle finnas för att under

åberopande av konsekvensens krav påyrka, att avlöningsbestämmelserna

för generaltullstyrelsen böra äga motsvarighet för verk, vilkas avlöningsregler

ordnats enligt nämnda typ.

Med stöd av nu antydda överväganden anser sig kommittén icke

av ovannämnda, med åberopande av fordran på följdriktighet stödda yr

-

102

kanden förhindrad att förorda ett tillägg till de för generaltullstyrelsen

enligt oinförmälda kungl. kungörelse den 18 juni 1910 gällande avlöningsbestämmelserna

av den avfattning, som senast här ovan upptagits.

Skulle emellertid ett dylikt tillägg anses icke böra göras, torde

Kungl. Maj:t och riksdagen ej heller för framtiden undgå framställningar

om rätt för befattningshavare hos generaltullstyrelsen att för erhållande

av ålderstillägg tillgodoräknas tidigare tjänstgöring å extra tjänst.

I detta hänseende får kommittén erinra, att uti 1916 års statsverksproposition

jämväl för år 1917 anslag å extra stat äskats för de fyra

revisorstjänster å generaltullstyrelsens revisionsbyrå, för vilka, med hänsyn

till påtänkt omorganisation av revisionsväsendet, avlöningar genom beslut

av 1914 års förra riksdag och 1915 års riksdag anvisats allenast å sådan

stat. Vidare är att uppmärksamma, hurusom enligt meddelande i bilaga

till 1916 års statsverksproposition (7:de huvudtiteln. Statskontoret) en

lösning av frågan om revisionsväsendets omorganisation icke torde kunna

emotses förrän efter en avsevärd tids förlopp.

Det torde nu med säkerhet vara att förvänta, att under antydda

tid en eller flera av de nyssnämnda extra revisorstjänsternas innehavare

skola hinna nå utnämning till ordinarie tjänst. För sådan tjänsteman

synas då komma att föreligga enahanda skäl till medgivande av

rätt att för löneförhöjning räknas den föregående tjänstgöringen å extra

tjänst till godo, som tidigare lett till sådant medgivande. Denne tjänsteman

torde nämligen intaga samma ställning som den, vilken föranledde

1906 års riksdag att enligt gjord framställning medgiva de dåmera till

ordinarie befattningar hos generaltullstyrelsen befordrade friherre K. M.

B. Klinckowström och C. H. Plageman rätt att för ålderstillägg till- 1

godoräkna sig tjänstgöring under åren 1901—1905 å två extra revisorstjänster

hos styrelsen, ehuru dessa först år 1910 blevo uppförda på

ordinarie stat. Skulle under ifrågakomna tid intill dess beslut fattats

rörande ny organisation av revisionsväsendet komma att inrättas ytterligare

extra tjänster utöver de fyra här ovan berörda, skulle tydligen jämväl

dessa nya tjänster kunna giva anledning till sådana fall, som nyss omförmälts.

Uti vad nu anförts finner kommittén ytterligare anledning att för

-

103

orda det tillägg till 1910 års omförmälda kungörelse, som senast här ovan

upptagits.

För ernående av full tydlighet har kommittén ansett böra i bestämmelsen

uttryckligen angivas, att den tid, som må uti däri omförmälda hänseenden

tillgodoräknas, skall hava sträckt sig omedelbart intill befordringen

till den ordinarie tjänsten.

Det i sådant syfte föreslagna uttrycket »omedelbart före sin befordran»

förekommer uti flera i senare tid utkomna författningar, exempelvis

i den på finansdepartementets föredragning tillkomna kungl. kungörelsen

den 10 juni 1912 angående allmänna villkor och bestämmelser

att gälla för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater

uppförda biträdesbefattningar (svensk författningssamling n:r 151). Bland

de i denna kungörelse omförmälda ämbetsverk är ock generaltullstyrelsen.

Varda de för generaltullstyrelsen enligt kungl. kungörelsen den 18

juni 1910 gällande avlöningsbestämmeker kompletterade med en föreskrift

av det innehåll löneregleringskommittén nu ifrågasatt, torde emellertid —

med hänsyn till de avgjorda betänkligheter riksdagen vid upprepade tillfällen

uttalat mot att beslut angående avlöningsförmåner skulle givas retroaktiv

verkan — böra stadgas,

att icke någon må på grund av föreskriften i fråga

komma i åtnjutande av förhöjd avlöning tidigare än

med ingången av året näst efter det, varunder riksdagen

beslutat i detta ärende.

J

*

*

*

Kommittén har till sist att yttra sig i anledning av kungl. remissen

den 12 augusti 1915, varmed åtskilliga handlingar i fråga om ålderstillägg

åt notarien hos generaltullstyrelsen P. U. Ahlin överlämnats till kommittén

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av uppdraget att verkställa

utredning angående komplettering av avlöningsbestämmelserna för

generaltullstyrelsen.

104

Sedan 1915 års riksdag, efter framställning av Kungl. Maj:t, medgivit,

att bemälde Ahlin, som tillträtt sin nuvarande befattning den 1

januari 1911, finge för åtnjutande av ålderstillägg å den med hans tjänst

förenade lön tillgodoräkna sig den tid från och med den 1 januari till

och med den 31 december 1910, varunder han på förordnande bestritt den

å extra stat uppförda notarietjänsten å styrelsens kanslibyrå, samt Ahlin på

grund av nämnda medgivande kommit i åtnjutande av ett första ålderstillägg

från och med år 1915,

torde i förevarande ärende det till behandling föreliggande spörsmålet

vara, huruvida Ahlin må tidigare än eljest kunna få uppbära ett

andra ålderstillägg på grund därav att han vissa tider under åren 1907—

1909 hos generaltullstyrelsen innehaft förordnanden å ordinarie tjänster,

vilkas innehavare bestritt tjänster å extra stat.

Enligt vad generaltullstyrelsen meddelat, har Ahlin nämligen dels

från och med den 1 juli 1907 till och med den 29 februari 1908 bestritt

registrator- och aktuarietjänst under det ordinarie innehavaren av denna

tjänst varit förordnad å den på extra stat uppförda notarietjänsten å kanslibyrån,

dels ock från och med den 1 maj 1908 till och med den 31 oktober

1909 bestritt notarietjänst å kanslibyrån under det ordinarie innehavaren av

denna tjänst varit förordnad å den på extra stat befintliga sekreterareänsten

å tullbehandlings- och upplysningsbyrån.

Generaltullstyrelsen har tillstyrkt, att i och för löneförhöjning måtte

få räknas Ahlin till godo de nu ifrågavarande två tidsperioderna under

åren 1907—1909.

Statskontoret har ej velat motsätta sig, att framställning bleve gjord

hos riksdagen därom, att Ahlin finge uti ifrågavarande avseende tillgodoräkna

sig sina förordnanden under nyssberörda tidsperioder.

Med den ståndpunkt, som löneregleringskommittén ansett sig böra

intaga i frågan om kompletteringen av avlöningsbestämmelserna för generaltullstyrelsen

och som funnit sitt uttryck i det av kommittén framlagda

förslag till föreskrift i ämnet, kan kommittén givetvis icke tillstyrka, att

Ählins omförmälda förordnanden vissa tider under åren 1907—1909 må

honom tillgodoräknas i och för löneförhöjning genom ålderstillägg.

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902

TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

XLIX.

KRIGSTIDSHJÅLP

ÅT VISSA BEFATTNINGSHAVARE I STATENS TJÄNST.

STOCKHOLM 1916

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

160734

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen..............i—n. •

Betänkande och förslag.

Inledning............................... i

Inkomna framställningar och utredningar m. m............ a

Ben danska lagen om krigstidshjälp.................27.

»Familjelönetillägg* åt folkskollärare m. fl. vid 1915 års riksdag .... 29.

Kommitténs förslag..........................31

Allmänna synpunkter. Frågan om krigstidshjälp åt ordinarie statstjänare.

............................

Krigstidshjälp åt statstjänare som icke hava ordinarie anställning... 53.

Kostnadsberäkning..........................59

Särskilda yttranden

av herr Vide...........................74

» » Nilsson..........................79

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt vilken Kungl. Maj:t den 8 oktober 1902 uppdragit

att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering av

statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., överläm

-

II

nade med skrivelse den 20 januari 1916 delen XLV1I1 av sina tryckta

betänkanden, innefattande utlåtande angående komplettering av avlöningsbestämmelserna

för generaltullstyrelsen.

Därefter har kommittén avgivit följande skriftliga utlåtanden:

den 26 januari 1916 underdånigt utlåtande i fråga om uppförande

å nationalmuseets stat av ytterligare en intendentsbefattning (n:r 66);

samma dag underdånigt utlåtande i fråga om höjning av de å nationalmuseets

stat uppförda anslagen till bestridande av sekreterar- och

kamrerargöromålen in. m. (n:r 67);

samma dag underdånigt utlåtande i fråga om beredande av ytterligare

medel till ersättning för extra vakthållning i nationalmuseet (n:r 68);

den 12 februari 1916 underdånigt utlåtande i fråga om förstärkning

av arbetskrafterna hos statskontoret (n:r 69); och

den 11 februari 1916 underdånigt utlåtande i fråga om ändring i

avlöningsvillkoren för konservatorer vid naturhistoriska riksmuseet (n:r 70).

Kommittén får nu härmed i underdånighet överlämna delen XLIX

av sina tryckta betänkanden, innefattande utlåtande om »krigstidshjälp»

åt vissa befattningshavare i statens tjänst.

behandlingen av detta ärende inom kommittén har undertecknad

Vide deltagit såsom särskild ledamot på grund av Ivungl. Maj:ts nådiga

förordnande den 9 november 1915.

Vid betänkandet äro fogade särskilda yttranden av undertecknade

Nilsson och Vide.

Stockholm den 18 februari 1916.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Philip Klingspor. Aug. Nilsson. And. Pers.

Carl Persson. Karl Stenström. Richard Vide.

Th. Wijnbladh.

Krigstidshjälp

åt vissa befattningshavare

i statens tjänst.

Inledning.

Hos Kungl. Maj:t hava åtskilliga befattningshavare i statens tjänst

gjort underdåniga framställningar om beredande av tillfälligt dyrtidstilllägg

(»krigstidshjälp») eller förbättrad avlöning i allmänhet, under åberopande,

att de under normala förhållanden fastställda och för dylika beräknade

löneförmånerna icke lämnade erforderlig tillgång till bestridande

av de i följd av världskriget stegrade levnadskostnaderna.

Efter det viss förberedande utredning i ämnet åstadkommits, har

Kungl. Maj:t den 9 november 1915 uppdragit åt löneregleringskommittén

att över berörda framställningar, i vad de avsåge tillfälligt dyrtidstillägg,

avgiva underdånigt utlåtande.

Vid fullgörande av ifrågavarande uppdrag tillåter sig kommittén till inkomna

en början lämna en kortfattad, i stort sett huvudtitelsvis uppställd redo- gar oc/, ut.

görelse för de krav, som i de remitterade eller direkt till kommittén in- re^»n9«r

komna handlingarna i ämnet blivit framställda, ävensom för uppslag och

utredningar, som lämnats av i ärendet hörda vederbörande.

Ändra huvudtiteln.

Nedre justitierevisionen begär dyrtidstillägg för tiden från och med

år 1916 åt ämbetsverkets å ordinarie och extra stat anställda skrivbiträden.

Skrivbiträdet i Göta hovrätt Johan Magni Håkansson begär enahanda

krigstidshjälp, som andra med honom i avlöningshänseende likställda personer

i statens tjänst kunde komma att erhålla.

Sveriges fångvårdsmannaförbund begär dyrtidstillägg för de lägre

tjänstemännen och vaktfruarna inom fångvårdsstaten att utgå dels retroaktivt

för år 1915 dels ock för år 1916 enligt följande grunder:

1—100734. Luneregleringskommitténs bet. XL1X.

2

till uppsyningsman, överkonstaplar, vaktkonstaplar och fånggevaldiger

med 20 kr. per månad och till första vaktfruar och vaktfruar med

15 kr. per månad.

Fångvårdsstyrelsen har yttrat sig över framställningen och därvid

anfört följande.

Om hänsyn toges allenast till ordinarie befattningshavare inom de

avsedda grupperna tjänstemän, skulle kostnaden för dyrtidstillägg enligt

de angrivna grunderna utgöra för bägge åren 1915 och 1916 tillsammans

något över 250,000 kr. Därest jämväl de med nyssnämnda ordinarie

tjänstemän i avlöningshänseende i det närmaste likställda extra befattningshavare

vid fångvården skulle komma i åtnjutande av motsvarande

dyrtidstillägg, kunde kostnaden ensamt för dessa antagas uppgå till i runt

tal 25,000 kr. för bägge åren. Skulle slutligen även kokerskorna erhålla

något dyrtidstillägg, syntes hela den sammanlagda kostnaden för fång*

vårdspersonalens dyrtidstillägg för åren 1915 och 1916 kunna beräknas

stiga till nära 280,000 kr.

Beträffande frågan huruvida den lägre fångvårdspersonalen kunde

anses vara i avlöningshänseende så ogynnsamt ställd, att under nuvarande

kristider en så betydande statsutgift kunde befinnas oundgängligen nödvändig,

har styrelsen erinrat, att denna personal från och med år 1915

kommit i åtnjutande av en lönereglering, som — jämväl enligt erkännande

av personalen själv — måste betraktas såsom synnerligen förmånlig.

Styrelsen ville emellertid ingalunda bestrida, att den nu rådande

exceptionella dyrtiden måste för tjänstemän i allmänhet, således icke blott

inom lägre grad, medföra högst kännbara inskränkningar vid fyllandet av

levnadsbehoven. Huru varmt styrelsen än behjärtade önskvärdheten att

bereda fångvårdens bevakningspersonal en tryggad ekonomisk ställning,

så väl behövlig för att densamma skulle med odelat intresse och samlade

krafter kunna ägna sig åt sitt tunga och krävande arbete, syntes det dock

styrelsen, som skulle denna personal mindre än andra grupper av befattningshavare,

vilkas avlöningar under en längre tid kvarstått oförändrade

och måhända ursprungligen varit jämförelsevis knappt tillmätta, nu behöva

beredas avlöningsförbättring. Det borde därvid jämväl beaktas, att, så vitt

erfarenheten givit vid handen, en återgång i sinom tid från en genom

3

dyrtidstillägg ökad avlöning till nu gällande löneförhållanden för bevakningspersonalen

vid fångvården näppeligen skulle kunna genomföras. Den

ökade statsutgiften skulle med all sannolikhet komma att för framtiden

fort bestå.

Vid nu angivna förhållanden fann sig fångvårdsstyrelsen sakna tillräcklig

anledning att tillstyrka den gjorda framställningen.

Maskinisten samt förmän och extra förmän vid statens uppfostringsanstalt

å Bona begära att från 1915 års ingång komma i åtnjutande av

dyrtidstillägg med 15 kr. i månaden.

Fjärde huvudtiteln.

Fanjunkarna Henning Peterson och O. Möller, »tillhörande svenska

underoficersförbundets styrelse*, begära dyrtidstillägg åt arméns underofficerare

med lägst 25 kr. per månad att utgå för tiden från och med år 1915.

Arméförvaltningen har avgivit utlåtande över denna framställning

och därvid anfört följande.

Beträffande behovet särskilt för arméns underofficerare med vederlikar

att på grund av den rådande dyrtiden erhålla avlöningstillägg ansåge

arméförvaltningen sig böra framhålla den i nådiga reglementet angående

förplägnaden vid arméns truppförband i fred den 11 oktober 1907,

§ 6, intagna bestämmelsen därom, att en var armén tillhörande person,

söm icke åtnjöte tillagad portion, ägde rätt att, därest regementschef, likställd

eller högre myndighet, som hade uppsikt över förplägnaden, prövade

så kunna ske, för sig och hushåll utbekomma proviantartiklar, förvarade i

kronans magasin, mot ersättning efter taxa, fastställd av den myndighet,

under vilken magasinet närmast lydde, dock under villkor, att kronans

rätt och fördel härigenom icke i något avseende träddes för när, vilken

bestämmelse emellertid icke gällde beträffande sådana artiklar, kött, fläsk

eller dylikt, från vilka vissa delar av bättre beskaffenhet kunde avskiljas

och genom vilkas tillhandahållande på nämnda sätt manskapet skulle kunna

tänkas bliva kränkt i sin rätt. Liknande medgivande vore i fråga om

4

bränsle och belysningsartiklar lämnat genom nådigt brev den 11 oktober

1907. Enligt däruti meddelad föreskrift ägde nämligen truppförbands

chef, om han så ansåge lämpligt, föranstalta därom, att för de underofficerare

och vederlikar, som sådant önskade, eldnings- och belysningsämnen

genom regementets försorg inköptes, under iakttagande att kronan härav

icke ådroges någon kostnad. Vidare ägde enligt § 6 i nådiga reglementet

för anskaffning, underhåll och vård av intendenturmaterielen vid arméns

truppförband den 11 oktober 1907 en var armén tillhörande person rätt

att — därest regementschef, likställd eller högre myndighet, som hade uppsikt

över intendenturmaterielen, prövade så utan olägenhet kunna ske —

mot kontant ersättning för eget bruk dels utbekomma intendenturmateriel,

upplagd i kronans förråd, och dels låta tillverka eller reparera uniformspersedlar

och övrig tjänsteutrustning vid arméns intendenturverkstäder,

dock under vilkor att kronans rätt och fördel icke i något avseende härigenom

träddes för när.

Uppenbart vore, att dessa förmåner för arméns personal vore ägnade

att för densamma i någon mån minska olägenheterna under tider av höga

priser å livsförnödenheter in. in. Emellertid syntes en del av arméns underofficerare

med vederlikar på grund av förläggning å vissa platser, där

mathållning för trupp ej funnes av kronan anordnad eller eldnings- och

belysningsämnen ej vore för arméns räkning behövliga, icke kunna draga

fördel av de lämnade medgivandena.

Trots förefintligheten av berörda förmåner för här ifrågavarande

personal ansåge arméförvaltningen, att frågan om beredande i lämplig utsträckning

av dyrtidstillägg åt densamma borde av Kungl. Maj:t upptagas

och föreläggas riksdagen.

Arméförvaltningen, som förutsatte, att denna fråga komme att underställas

riksdagen endast i sammanhang med frågan om dyrtidstillägg

åt vissa andra statstjänare, fann sig på den grund ej kunna framlägga

något positivt förslag, i vad mån och till vilka belopp dyrtidstillägg för

arméns underofficerare skäligen borde ifrågakomma. I sådant avseende

ansåge arméförvaltningen sig dock böra framhålla några omständigheter,

som syntes böra komma till beaktande vid bedömandet av det olika behovet

av tillfälligt ekonomiskt understöd.

5

De ordinarie kontanta förmåner, som för helt års tjänst tillkomme

arméns underofficerare med vederlikar i olika löneklasser, uppginge till lägst

följande belopp:

för fanjunkare med bostadsförmån in natura.......kr. 2,179: so

» » utan » » » » 2,482: so

» sergeant av 1. kl. med » » » » 1,692: —

s t » 1. * utan » » » » 1,910: —

> v » 2. » med > » » » 1,572: —

» » » 2. » utan » * » » 1,790: —

Med en del civilmilitära beställningar vore därjämte förenade ålderstillägg

efter vissa års tjänst.

Visserligen kunde det ligga närmast till hands, att innehavarna av

de lägst avlönade beställningarna, sergeanterna av andra klassen och med

dem likställda, i första hand ifrågakomme till erhållande av dyrtidstillägg.

Hänsyn borde emellertid tagas därtill, att, med undantag för eu del civilmilitära

beställningar, den lägsta avlöningen i regel åtnjötes endast av

yngre personal, som i allmänhet ej torde hava bildat familj. Arméförvaltningen

ansåge därför, att dyrtidstillägg borde kunna ifrågakomma även

för innehavare av beställningar med högre avlöning än den, som bestämts

för underofficerarna i lägsta löneklassen.

I fråga om varje grupp löntagare, som över huvud taget funnes böra

komma i åtnjutande av dyrtidstillägg, borde vidare tagas under övervägande,

huruvida icke tilläggen borde utgå med olika belopp efter den olika

behovsgrad, som kunde anses förefinnas för olika kategorier av beställningshavare.

Omständigheter att därvid taga i beaktande syntes vara,

förutom den för vederbörande beställning utgående ordinarie avlöningens

storlek, huruvida ålderstillägg intjänats, huruvida bostadsförmån in natura

åtnjötes, huruvida vederbörande löntagare hade familj att försörja samt

huruvida levnadskostnaderna å hans förläggningsort vore särskilt höga.

Antalet underofficerare med vederlikar vid armén utgjorde enligt

1916 års stater 2,577, därav 791 fanjunkare med vederlikar och 1,7.86 sergeanter

med vederlikar. Därest dyrtidstillägg till det i framställningen

ifrågasatta beloppet av lägst 25 kr. i månaden skulle tilldelas varje

6

underofficer och likställd vid armén, kunde sålunda kostnaderna därför

beräknas komma att för år 1916 uppgå till högst 773,100 kr. och för år

1915 till något lägre belopp.

Slutligen har arméförvaltningen hemställt, att, därest förslag avlätes

till riksdagen om tilldelande av dyrtidstillägg åt underofficerare med vederlikar,

i samband därmed måtte tagas under övervägande, om icke de

löntagare på stat under fjärde huvudtiteln, vilka icke hade underofficers

grad men icke heller såsom manskapet åtnjöte underhåll in natura, nämligen

vaktmästarna vid ämbetsverk, staber och formationer ävensom förrådsvaktmästare,

borde, med hänsyn därtill att deras löneförmåner icke

ens upjpginge till de lägst avlönade underofficerarnas, även komma i åtnjutande

av dyrtidstillägg.

o

Åtskilliga såsom rullföringsbiträden tjänstgörande f. d. underofficerare

begära, att till 1916 års riksdag måtte avlåtas proposition om dyrtidstilläoror

åt dem och att de i detta avseende måtte likställas med fan

©Ö

jun

kåre på stat.

Femte hurudtiteln.

Marinförvaltningens skrivbiträden och vaktmästare begära dyrtidstillägg,

utan angivande av något belopp.

Sjöunderofficerssällskapet i Stockholm begär, att flaggunderofficerare

och underofficerare av 2:a graden vid Stockholms station må från och med

år 1915 erhålla dyrtidstillägg med minst 25 kr. per man och månad.

Sjöund er officer ssällskapet i Karlskrona begär tillfällig löneförbättring

av 25 kr. per månad från och med år 1915.

Flaggstyrmannen Fr. Forsberg och sergeanten Karl Martin, enligt uppgift

tillhörande svenska underofficersförbundets styrelse, begära dyrtidstilllägg

åt marinens underofficerare med lägst 25 kr. i månaden, att utgå

från och med år 1915.

7

Underoflicerskorpraler vid flottans station i Stockholm begära, att ett

dyrtidstillägg av 25 kr. per månad för tiden från 1915 års början må tilldelas

en var stamanställd underofficerskorpral vid stationen.

Underoflicerskorpraler vid flottans station i Karlskrona begära dyrtidstillägg

att utgå från 1916 års början med 20 kr. i månaden och för

år 1915 med belopp, som Kungl. Maj:t täcktes bestämma.

Stationsbefälhavaren, som anser underofficerskorpralerna vara i verkligt

behov av tillfällig löneförbättring, ifrågasätter, huruvida icke dyrtidstillägget

borde utgå med olika belopp till icke familjeförsörjare och till

familjeförsörjare samt till de senare jämväl i förhållande till antalet medlemmar

i löntagarens familj.

Underoflicerskorpraler vid Karlskrona kustartilleriregemente anhålla

om dyrtidstillägg med 20 kr. i månaden från och med år 1916 samt för

år 1915 med belopp, som Kungl. Maj t täcktes bestämma.

Regementschefen tillstyrker framställningen endast i vad den

avser underoflicerskorpraler, som äro gifta eller äro änklingar med

minderårigt barn; och meddelas, att vid regementet finnas 108 underofficersko

rpraler, av vilka 72 äro gifta eller äro änklingar med minderårigt

barn.

Underoflicerskorpraler vid Vaxholms kustartilleriregemente och vid

Alvshorgs kustartillerikår begära dyrtidstillägg av 25 kr. i månaden från

och med år 1915.

Chefen för kustartilleriet tillstyrker framställningarna, dock endast

med avseende på de underoflicerskorpraler, vilka nödgas hava hushåll,

d. v. s. sådana som äro gifta eller änklingar med minderåriga barn. Övriga

underoflicerskorpraler kunde erhålla portion in natura och vore alltså

icke i behov av något dyrtidstillägg.

Kungl. flottans korpralsförening i Stockholm anhåller, att korpraler

vid flottans station i Stockholm må erhålla dyrtidstillägg av 20 kr. per

månad från och med år 1915.

8

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm har tillstyrkt

ansökningen, dock med erinran, att för korpral, för vilken understödsplikt

mot anhöriga ej föreligger och som begagnar sig av honom tillkommande

rätt till portion i matinrättningen och inkvartering i kasern, något skäl

för dyrtidstillägg knappast kunde anses föreligga.

Gifta korpraler vid flottans station i Stockholm begära ett dyrtidstillägg

av 20 kr. i månaden, »att utgå retroaktivt under den tid nuvarande

oerhört höga livsmedelspris äro rådande».

Korpraler och l:a klass sjömän vid flottans station i Karlskrona begära

dyrtidstillägg åt korpraler och l:a klass sjömän vid nämnda station

med 20 kr. i månaden för år 1916. samt för år 1915 med belopp, som

Kungl. Maj:t täcktes bestämma.

Chefen för underofficers- och sjömanskåren i Karlskrona meddelar,

att de kontanta löneförmånerna för korpraler och l:a klass sjömän utgå

med högst kr. 2:95 och lägst kr. 1:85 per dag. Med denna kontanta inkomst

borde en ogift korpral eller l:a klass sjöman, vars levnadsålder för det

övervägande antalet ej överstege 22 år, anse sig väl betald. Detta gällde

i synnerhet de ombord kommenderade, vilka vore till antalet övervägande.

För dem kunde inkomsten nästan uteslutande avses för annat ändamål än

som krävdes för tillgodoseendet av eget livsuppehälle. Enahanda vore

förhållandet för den i land tjänstgörande, såvida han ville begagna sig

av rätten att bo och äta i kasern.

Annorlunda ställde det sig för den gifte. För denne betydde portion

och bostad in natura ej så mycket, utan det bleve den kontanta ersättningen

härför, som måste tagas med i beräkningen; gjordes detta, så bleve den

högsta daginkomsten för en korpral något över 3 kr. jämte beklädnad.

För ifrågavarande kategori av befattningshavare vore därför en tillfällig

inkomstökning behövlig, och denna syntes lämpligast böra utgå, på sätt

riksdagen bifallit för år 1915, i form av familjeunderstöd, dock med det

tillägg att sådant finge utgå till samtliga familjeförsörjande korpraler och

l:a klass sjömän och ej som nu att till grund för erhållande av dylikt understöd

skall ligga menig värnpliktigs krigslöneförmåner. Enär alla l:a

9

klass sjömän befordrades till korpraler, såvida icke deras uppförande härför

utgjorde hinder, så hade sistberörda inskränkning i utbetalandet av familjeunderstöd

verkat så, att de undermåliga och sämre individerna i större

utsträckning kommit i åtnjutande av understöd än de bättre och mer förtjänta.

Verkmästare, mästare samt övrig med lön för månad anställd civilmilitär

personal vid flottans varv i Karlskrona begära dyrtidstillägg med

minst 25 kr. i månaden från och med år 1915.

Polispersonalen vid flottans stationer i Stockholm och Karlskrona begär

dyrtidstillägg, utan angivande av belopp, för tiden från och med år

1915.

I en direkt till Kungl. Maj:t ingiven skrift hava trenne värnpliktiga

vid flottan »å samtliga A-klassares vägnar» begärt bland jannat att n likhet

med övriga tjänstemän i kronans och statens verk få ett dyrtidstillägg

stort 10 kr. pr månad räknat från lista mobiliseringsdagen».

Stationsbefälhavaren i Karlskrona har på given anledning yttrat sig

över denna framställning och därvid anfört följande.

De värnpliktiga av A-klass syntes, enligt för närvarande gällande

avlöningsbestämmelser, vara ganska väl tillgodosedda, såväl i och för sig

som i jämförelse med stammen. Särskilt måste familjeförsörjarna bland

dessa värnpliktiga i avseende å avlöning anses välställda, i så stor mån

som rimligtvis kunde begäras. Bland de värnpliktiga A-klassarna, som ej

vore familjeförsörjare, vore det endast 2:a och 3:e klass sjömännen, som

hade jämförelsevis låg kontant avlöning, kr. 24:30 per månad. Men då den

inträffade dyrtiden företrädesvis berörde utgifterna för livsförnödenheter

och bränsle, samt de värnpliktiga under tjänstetiden vore i åtnjutande av

portion och bostad genom statens försorg, syntes ej heller denna kategori

värnpliktiga äga tillräckligt stöd för framställningen om dyrtidstillägg.

Stationsbefälhavaren i Stockholm har, då genom kungl. brev den 18

juni 1915 vissa värnpliktiga av A-klass tillagts särskild ersättning, ansett

sig icke kunna tillstyrka framställningen.

2—160734. Löneregleringskommitténs bet. XLIX.

10

Marinförvaltningen har vid handlingarnas översändande till Kungl.

Maj:t ställt sig tveksam i fråga om det berättigade i förevarande framställning

om dyrtidstillägg, men likväl föreslagit, att densamma måtte

underkastas ytterligare utredning.

Fyra vid flottans varv i Karlskrona anställda ingenjörer begära dyrtidstillägg

att förslagsvis för år 1915 utgå med ett extra månadsarvode

samt från och med år 1916 med ett månatligt tillägg av förslagsvis 10 %.

Marinförvaltningen har ställt sig tveksam, huruvida sökandena med

en årsinkomst av 4,000—5,000 kr. böra komma i åtnjutande av något

särskilt lönetillägg under nu rådande dyrtid.

Rektor och lärare vid skeppsgosseskolan i Karlskrona begära dyrtidstillägg

från och med år 1916, den förre utan angivande av belopp och

de senare med 25 kr. i månaden.

Lärarna vid skeppsgosseskolan i Marstrand begära »dyrorts- och

dyrtidstillägg» med 35 kr. i månaden.

Föreståndaren för nautisk-meteorologiska byrån begär »skäligt dyrtidstillägg»

åt byråns assistenter, att utgå under år 1916 och eventuellt

år 1917.

Marinförvaltningen ställer sig tveksam, huruvida assistenterna med en

årsinkomst av 3,000—4,000 kr. böra komma i åtnjutande av något särskilt

lönetillägg under nu rådande dyrtid.

Lotsverkets personalförening begär dyrtidstillägg åt lots- och fyrpersonalen

med 25 kr. i månaden till den, som har familj eller anhöriga

att försörja, och 15 kr. i månaden till en var av den övriga personalen.

Lotsstyrelsen har dels meddelat, att kostnaden för genomförande av

en sådan löneförbättring, som föreningen begärt, för de lotsverket tillhörande,

på ordinarie stat anställda personer, som hade familj (hustru och

barn), skulle uppgå till omkring 20,000 kr., dels ock beträffande de till

lotspersonalen utgående avlöningsförmånerna erinrat därom, att lotsarna

11

åtnjuta en särskild ersättning i form av andel i lotspenningar^, som vid

vissa platser uppgått till lika stort eller större belopp än dem enligt stat

tillkommande avlöning.

Sjökarteverkets ritare och gravöret'' samt kvinnliga biträden begära

»skäligt dyrtidstillägg, att utgå per månad fr. o. m. januari 1915».

Sjätte huvudtiteln.

Svenska järnvägsmannaförbundet, svenska postmannaförbundet samt

telegraf- och telefonmannaförbundet hemställa i en gemensam underdånig

skrivelse, att dyrtidstillägg måtte komma att utgå enligt följande grunder:

statens järnvägar: till samtliga tjänstemän av lägre grad, vilkas ordinarie

arvode ej överstiger 2,100 kr., sålunda:

till sådan tjänsteman, vars ordinarie arvode ej överstiger 1,020 kr.,

20 kr. per månad, och till övriga tjänstemän 15 kr. per månad;

postverket: till förste postvaktmästare, förste postiljon, postvaktmästare,

postiljon och vaktmästare hos generalpoststyrelsen sålunda:

till sådan tjänsteman, vars fasta avlöning (särskilt arvode enligt § 8

avlöningsreglementet däri inberäknat) ej överstiger 1,400 kr., 20 kr. per

månad, och till övriga tjänstemän 15 kr. per månad;

telegrafverket: till linjeförman, reparatör, stationsförman, stationsbiträde

och vaktmästare sålunda:

till sådan tjänsteman, vars avlöning icke överstiger 1,140 kr., 20

kr. per månad, och till övriga tjänstemän 15 kr. per månad.

Enahanda förmåner hava begärts för den »extra och extra ordinarie»

personalen.

Såsom förklaring över anledningen till att de avlöningsbelopp, som

skulle utgöra gräns för det begärda 20-kronorstillägget, äro olika för de

olika verken, har anförts, att de ifrågavarande avlöningssummorna i det

närmaste överensstämma, om man vid statens järnvägar till arvodet lägger

beklädnadsersättning, hyresbidrag (å billigaste ort) och lönetillägg, vid

postverket jämte den fasta avlöningen beräknar beklädnad in natura samt

vid telegrafverket tillägger hyresbidrag (beräknat i medeltal) samt beklädnad

in natura.

12

Posttjänstemännens förening begär dyrtidstillägg åt postverkets samtliga

tjänstemän av lägst postexpeditörs grad ävensom kvinnliga biträden,

att utgå för tiden från och, med den 1 januari 1915 tills vidare intill 1916

års utgång och beräknat i viss procent av den fasta avlöningen, dock ej

understigande 10 procent därav och proportionsvis högre för tjänstemän

med försörjningsplikt, ävensom att åtgärder måtte vidtagas för beredande

av motsvarande ersättning åt de extra postexpeditörerna samt generalpoststyrelsens

kvinnliga extra biträden.

Svenska järnvägspostiljonsföreningen anhåller om dyrtidstillägg åt

förste postiljoner och postiljoner ävensom extra postiljoner med 240 kr.

per år, att utgå för åren 1915 och 1916.

Generalpostdirektören har i avgiven promemoria förklarat sig anse,

att, huru önskligt det än kunde vara, att särskilt de lägst avlönade statstjänarna

erhölle en jämförelsevis stor dyrtidshjälp, det dock å andra sidan

vore särdeles angeläget, att det belopp, som för ändamålet beviljades —

såväl ur budgethänsyn som i anseende till den inverkan en större höjning

av arbetslönerna måste hava å den enskilda affärsverksamheten och landets

möjligheter till avsättning i utlandet av tillverkningsprodukter — icke

sattes för högt. Den tillfälliga kristidshjälpen borde vidare givas en fullkomligt

provisorisk karaktär, så att densamma icke måtte inverka på eller

föregripa den ifrågasatta utredningen rörande reglerandet efter enhetliga

principer av avlöningsförhållanden för personalen vid kommunikationsverken.

Till grund för beräknandet av kristidshjälpen borde läggas behovsprincipen,

vilken också kommit till uttryck i en av den danska riksdagen

antagen lag om dyrtidshjälp åt statstjänare.

Generaldirektören säger sig hava varit inne på tanken, att kristidshjälpen

skulle utgå i form av viss ökning av dyrortstillägget, större å

de dyrare orterna och mindre å de andra, samt med visst mindre lönetillägg

å icke-dyrort. Det förhölle sig nog så, att den rådande särskilda

dyrtiden gjorde sig mer kännbar exempelvis i Stockholm än å en del

andra mindre dyra platser. Då emellertid dyrtidsökningen kunde vara

betydligt växlande såväl beträffande platser inom samma dyrortsgrupp

13

som även vid jämförelse mellan olika grupper samt det därjämte icke

syntes kunna förnekas, att den nuvarande dyrortsgrupperingen vore i flera

hänseenden otillfredsställande, hade generaldirektören ansett sig icke böra

vidare utreda frågan om lämpligheten eller möjligheten att nu sammankoppla

frågan om kristidshjälp med dyrortsfrågan.

Svenska telegraftjänstemännens förening — representerande manliga

tjänstemän vid telegrafverket av lägst assistentgrad — begär dyrtidstillägg

åt dessa tjänstemän för tiden från och med den 1 januari 1915 till 1916

års utgång, icke understigande 10 procent av avlöningen, men proportionsvis

högre för tjänstemän med försörjningsplikt, ävensom att åtgärder

måtte vidtagas för beredande av motsvarande ersättning åt de extra tele-„

grafassistenterna.

Kvinnliga telegraf personalens förening begär, att för kvinnliga kom- *

missarier, föreståndaren för telegrafstyrelsens katalogexpedition, telegrafister

samt e. ^o. telegrafister måtte beredas ett tillfälligt dyrtidstillägg, icke

understigande 10 procent av avlöningen och proportionsvis högre för försörjningsplikti

ga, att utgå från den 1 januari 1915 till 1916 års slut.

Chefen för telegrafverket har låtit uppgöra beräkningar över de belopp,

som skulle erfordras för beredande av »krigstidshjälp» åt viss personal

vid verket. Beräkningarna äro uppgjorda under följande förutsättningar:

att

alla — oavsett huruvida de äro familjeförsörjare eller icke —

vilkas årsavlöning icke uppgår till 1,200 kr., erhålla 15 kr. i månaden,

dock så att sammanlagda beloppet av avlöning och bidrag för en person

icke får överstiga 1,200 kr.;

att av de övriga endast familjeförsörjare erhålla bidrag med 15 kr.

i månaden, om familjen består av högst fem medlemmar, och 20 kr. i

månaden, om familjen är större; och

att ortstillägg, övertidsersättning, traktamenten och nattlogisersättning

icke äro medtagna vid beräkningen av årsavlöningen.

14

Beräkningarna hava givit till resultat, att, om gränsen för den årsinkomst,

över vilken någon krigstidshjälp icke lämnas, sättes till resp. 1,800,

2,000, 2,200, 2,400, 2,600 eller 3,000 kr., kostnaden blir resp. 807,466,

848,809, 871,493, 883,478, 895,333 eller 907,102 kr.

Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar, med

vilken stationsinspektorsför eningen vid Sveriges statsbanor instämt, hemställer,

att all statens järnvägars personal må från och med den 1 januari

1915 tilldelas dyrtidstillägg, beräknat i procent av arvodet och icke understigande

10 procent därav.

. Svetiska järnvägarnas tjänstemannaförbund, Sveriges statsbanors kontor

sbiträdesförbund, Sveriges statsbanors stationsmästareförening, Sveriges

statsbanors vagn- och stallför mans förening samt statens järnvägars konduk''

törsförening hemställa om dyrtidstillägg, räknat såvitt möjligt från och

med år 1915 och tills vidare, enligt följande grunder:

för tjänsteman med familj, vars fasta arvode ej överstiger 2,100 kronor

per år, 25 kr. per månad, samt

för tjänsteman utan familj 15 kr. per månad.

Svenska statsbanornas lokomotivförareförening begär dyrtidstillägg

till lokomotivförarna Vid statens järnvägar med 25 kr. i månaden, att utgå

från och med den 1 januari 1915, tills ny lönestat träder i kraft.

Sveriges lokomotivmannaförbund, som i sammanhang med framställande

av begäran om ny lönereglering för statens järnvägars lägre tjänstemän

uttalar sig för principen »lika lön för lika arbete», hemställer om

»dyrtidstillägg, så avpassat, att det kan täcka det behov av förbättrade

löneförhållanden för lokomotivpersonalen vid statens järnvägar, som med

anledning av den rådande dyrtiden föreligger».

Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening begär, att statens järnvägars

kvinnliga personal må från och med den 1 januari 1915 undfå

15

dyrtidstillägg, beräknat i procent av arvodet och icke understigande 10

procent därav.

Generaldirektören och chefen för statens järnvägar har i avgiven

promemoria meddelat, att vid beräkning av årskostnaderna för dyrtidstillägg

åt ordinarie personal vid statens järnvägar enligt de grunder, som

föreslagits i nyssberörda framställningar, följande resultat erhållits:

I. Svenska järnvägsmannaförbundets m. fl. personalorganisationers

framställning: beräknad kostnad 3,184,860 kr.

II. Svenska järnvägarnas tjänstemannaförbunds in. flis framställning:

beräknad kostnad:

för tjänstemän av högre grad med familj........kr. 63,900

» » » » » utan » ........» 89,460

» » » lägre » med » ........» 3,681,300

» » » » » utan » ........» 342,540

Summa kr. 4,177,200

III. Föreningens för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar

m. flis framställning: beräknad kostnad efter 10 % av arvodet:

O O

för tjänstemän av högre grad..............kr. 488,166

n » » lägre d..............> 1,764,708

Summa kr. 2,252,874

För närvarande utginge — anför generaldirektören vidare — jämlikt

statsmakternas beslut ett tillfälligt lönetillägg till viss ordinarie personal

av lägre grad efter följande i kungl. brev den 7 oktober 1914 föreskrivna

grunder, nämligen:

till tjänsteman, vars arvode icke överstiger 1,140 kr., med 120 kr.

per år,

till tjänsteman, vars arvode överstiger 1,140 men ej 1,380 kr., med

90 kr. per år,

och till tjänsteman, vars arvode överstiger 1,380 men ej 1,500 kr.,

med 60 kr. per år.

16

Detta lönetillägg hade beräknats för år 1915 uppgå till 1,460,000 kr.

Motsvarande förmån vore genom kungl. brev den 7 maj 1915 beviljad

ifrågavarande personal jämväl för år 1916.

Vid bestämmande av de grunder, efter vilka detta tillfälliga lönetillägg

skall utgå, hade behovsprincipen så till vida kommit till tillämpning,

att de lägst avlönade fått ett större belopp än det, som tilldelats

de i närmast högre grupp inom löneskalan stående o. s. v. Efter ungefär

liknande grunder hade viss del av den extra ordinarie personalen av lägre

grad erhållit tillfälligt lönetillägg för år 1915, nämligen gift personal

oberoende av anställningstidens längd men ogift personal endast under

förutsättning att vederbörande varit anställd antingen i extra ordinarie

tjänst minst tre år eller ock i såväl extra som extra ordinarie tjänst

sammanlagt minst sex år.

I de nu föreliggande förslagen, med undantag av det utav föreningen

för tjänstemän av högre grad in. fl. framlagda, vore jämväl behovsprincipen

mer eller mindre väl tillgodosedd. Berörda princip hade i högre

grad än i något av de föreliggande förslagen kommit till uttryck i den

av danska riksdagen den 30 augusti 1915 antagna »Lov om dyrtidshjailp».

Jämväl ett av Hovedstyret för Norges statsbaner framlagt förslag om

dyrtidshjälp till viss personal vid nämnda banor vore byggt på samma

princip. Denna princip syntes också vara den i förevarande avseende riktigaste,

och, med tanke på att de mest behövande grupperna av personalen

redan tillförsäkrats ett personligt lönetillägg för år 1916, vore generaldirektören

för sin del mest böjd för att förorda denna princips tillämpning beträffande

personalen vid statens järnvägar på så sätt, att dyrtidstillägg

bereddes endast försörjningspliktiga, men i större utsträckning än vad

som föreslagits i det med II här ovan betecknade förslaget och med

högre belopp än de i den danska lagen och det norska förslaget i ämnet

angivna.

Tillämpning av den princip, som läge till grund för det under 111

angivna förslaget, enligt vilket dyrtidstillägget skulle utgå procentuellt i

förhållande till avlöningen, syntes ej* böra komma i fråga såsom stridande

mot behovsprincipen. Däremot syntes det vara riktigt, att ett tillägg utginge

även till de lägst avlönade grupperna av tjänstemän av högre grad.

* 17

därvid ett arvode av 3,000 kr. syntes höra utgöra gränsen uppåt för att

sådant tillägg skulle kunna komma i fråga.

Vad anginge de kvinnliga tjänstemännen, hade en verkställd utredning

visat, att dessa endast i sällsynta undantagsfall vore familjeförsörjare,

och syntes alltså redan av deijna anledning dessa icke böra ifrågakomma

till erhållande av lönetillägg.

En från socialstyrelsen lämnad utredning angående den under nuvarande

kristid inträdda stegringen i levnadskostnader visade, att för ett

»normalhushåll» om man, hustru och två barn med en årlig utgiftsstat av

cirka 2,000 kr. kristiden kunde anses hava inneburit en stegring i levnadskostnaderna

motsvarande mellan 10 och 15 %, varvid anmärkts, att

för lägre inkomstklasser stegringen måste antagas vara större.

I överensstämmelse med ovan angivna principer och med hänsyn

tagen till nyss omförmälda prisstegring hade nedanstående förslag uppgjorts.

Beträffande dessa förslag framhöll generaldirektören, att, då det

nu utgående tillfälliga lönetillägget tillkommit huvudsakligen för att, i

avvaktan på eu lönereglering, i någon mån utjämna förhållandet mellan

nämnda personal och andra statstjänare i avseende å avlöningsvillkor, under

det att det nu ifrågasatta dyrtidstillägget eller, såsom det kanske riktigare

skulle kunna benämnas, skristillägget» vore avsett att tillkomma vissa statstjänare

i allmänhet, detta senare tillägg i fråga om statens järnvägars personal

borde utgå jämsides med det förut beviljade tillfälliga lönetillägget.

De uppgjorda förslagen hade följande utseende.

Alternativ I.

Gift tjänsteman av högre grad, vilkens arvode ej överstiger 3,000

kr., erhåller 20 kr. i månaden ;

gift tjänsteman av lägre grad, vilkens arvode ej överstiger 1,020

kr., erhåller 20 kr. i månaden;

gift tjänsteman av lägre grad, vilkens arvode överstiger 1,020 kr.

men ej 1,380 kr., erhåller 15 kr. i månaden;

gift tjänsteman av lägre grad, vilkens arvode överstiger 1,380 kr.

men ej 2,100 kr., erhåller 10 kr. i månaden.

Vid beräkning av kostnaden för dyrtidstillägg enligt detta förslag

hade erhållits följande resultat:

3—160734. Lönereyleringskommilténs bet. XL1X

18 ''

för tjänstemän av högre grad........kr. 135,600

» t> » lägre »........» 2,406,360

eller tillhopa kr. 2,541,960

Dyrtidstillägg enligt samma grunder även för de ogifta tjänstemännen

skulle betyda en merkostnad av 552,700 kr.

Alternativ II.

Den förändring av alternativ I, att i fråga om tjänstemän av lägre

grad talen 20, 15 och 10 kr. i månaden utbyttes mot resp. 15, 12

och 8 kr.

Kostnaden enligt detta förslag skulle bliva:

för tjänstemän av högre grad........kr. 135,600

» » n lägre » ........ » 1,856,256

eller tillhopa kr. 1,991,856

Dyrtidstillägg enligt samma grunder för de ogifta tjänstemännen

skulle innebära en merkostnad av 449,700 kr.

Alternativ III.

Alternativ I med den modifikation, att dyrtidstilläggets belopp bebestämdes

till hälften av de i alternativ I ångivna eller till 120, 90 och

60 kr. per år samt att gränsen mellan det högsta och det närmast lägre

tillägget bestämdes till 1,140 kr. i likhet med vad som gällde för det nu

utgående tillfälliga lönetillägget. Detta alternativ skulle draga följande

kostnad:

för tjänstemän av högre grad........kr. 67,800

» » lägre »........» 1,265,240

eller tillhopa kr. 1,333,040

Generaldirektören har jämväl låtit verkställa beräkningar för utrönande

av de kostnader, som skulle uppkomma för utbetalande av dyrtidstillägg

åt den ordinarie personalen i huvudsaklig överensstämmelse med

de grunder, som finnas angivna dels i den danska lagen i ämnet och dels

i förenämnda norska förslag om dyrtidshjälp. Dessa beräkningar, som

endast vore approximativa, hade givit följande siffror:

för dyrtidstillägg enligt danska lagen .... kr. 1,221,675

> » » norska förslaget ...» 1,793,808

19

För bedömande av den ekonomiska innebörden av ett eventuellt

dyrtidstillägg till den ordinarie personalen har generaldirektören slutligen

påpekat, att beviljande av dylikt tillägg finge anses medföra nödvändigheten

av att lämna en liknande förmån åt den mera fast anställda extra

personalen, varom ju järnvägsstyrelsen ägde befogenhet att bestämma.

Utredning om denna personals familjeförhållanden påginge, vadan ännu

ej kunde lämnas utredning om kostnaden för beviljande av dyrtidstillägg

enligt i huvudsak ovan angivna principer åt denna personal. Till ledning

härvid har emellertid meddelats, att kostnaden för det lönetillägg, som av järnvägsstyrelsen

tillerkänts denna personal, motsvarade i det närmaste 12 procent

av kostnaden för det åt den ordinarie personalen utgående lönetillägget.

Tjänstemän vid Trollhätte kraftverk begära dyrtidstillägg, att utgå

från 1915 års början, intill dess normala förhållanden i riket åter inträtt,

till ordinarie och extra tjänstemän vid nämnda verk med en årsinkomst

av högst 2,500 kr.; och uti en till överingenjören vid kraftverket ingiven

och sedermera till Kungl. Maj:t i avskrift överlämnad skrift hava vid

verket anställda stationsarbetare med månads- och timlön gjort anhållan

om utbekommande av dyrtidstillägg.

Vatten fallsdirektören har låtit verkställa utredning angående kostnaden

för krigstidshjälp åt de tjänstemän, ordinarie såväl som extra, vilkas

fasta avlöning understiger 2,500 kr. för år. Beräkningarna hava inskränkts

till att omfatta tjänstemän med försörjningsplikt mot anhöriga, detta ord

fattat icke i strängt juridisk bemärkelse utan omfattande såväl hustru och

omyndiga barn, vilka ej helt och hållet kunna försörja sig själva, som även

övriga anhöriga, vilka faktiskt underhållas av tjänstemannen i fråga.

Vattenfallsdirektören har ansett differentiering lämpligen böra äga rum

med hänsyn till familjens storlek. Att göra en differentiering jämväl med

hänsyn till storleken av de faktiskt utgående löneförmånerna hade mött

vissa svårigheter och hade ej heller i detta sammanhang synts nödvändigt,

med hänsyn till den i förhållande till andra verk relativt ringa personalen

vid vattenfallsverken. Beräkningen hade gjorts på grundval av följande

understöd per år:

20

För tjänsteman med försörjningsplikt mot

Alternativ I.

Kronor.

Alternativ II.

Kronor.

1 person .........

. . . 1201

180

2 personer .........

. . . 144J

3 » .........

. . . 1681

210

4 » .........

. . . 19.21

5 » .........

. . . 216|

240

6 eller flera personer . . • .

. . . 2401

Tjänsteman, som är ogift och icke heller har annan anhörig att försörja,

skulle således icke erhålla krigstidshjälp.

Årskostnaden för krigstidshjälp åt vattenfallsverkens tjänstemän efter

dessa grunder komme att utgöra:

» extra tjänstemän vid drift- och an

Alternativ I.

Kronor.*

Alternativ II.

Kronor.

. 21,360

24,990

r

. 5,856

7,320

. 7,872

9,480

Summa 35,088 41,790

Vattenfallsstyrelsen har vid översändande av framställningen från

tjänstemän vid Trollhättans kraftverk meddelat, att en framställning om

dyrtidstillägg redan i april 1915 gjorts till vattenfallsstyrelsen av de vid

Trollhätte kanals ombyggnad anställda arbetarna. Ehuruväl styrelsen till

fullo beaktade de förhållanden, som lågo till grund för framställningen,

hade styrelsen i frågans dåvarande läge icke kunnat giva annat svar, än

att framställningen icke kunde bifallas, emedan de ekonomiska verkningarna

av den rådande krisen drabbade ej blott arbetarna i fråga utan jämväl de

flesta av landets övriga inbyggare, bland dem särskilt alla löntagare av

samma ekonomiska ställning, såväl statens som enskildas, vadan ett bifall

till framställningen kunde få synnerligen vittgående verkningar på andra

områden eller framstå såsom privilegierande av en viss grupp av medborgare.

21

Sedan emellertid - jämväl nu ifrågavarande framställning inkommit

och då måhända flera framställningar av samma slag såväl från de under

vattenfallsstyrelsen lydande verk, som från andra statstjänstemän kunde

komma att göras, ansåge vattenfallsstyrelsen önskvärt, att denna fråga i

hela dess vidd bleVe föremål för närmare utredning. Innan några åtgärder

i den riktning, nu förevarande framställning avsåge, kunde ifrågakomma,

borde nämligen undersökas, vilka verkningar ett tillmötesgående av framställningen

kunde antagas medföra såväl på statens egen verksamhet i dess

helhet som även på den allmänna arbetsmarknaden och näringslivet i övrigt.

Sjunde huvudtiteln.

Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening begär, att tullverkets

tjänstemän av högre grad måtte beredas dyrtidstillägg från och med år 1916.

•

Sveriges tullmannaförenings centralstyrelse begär, att alla till tullverkets

lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning hörande tjänstemän

av lägre grad må tilldelas ett tillfälligt lönetillägg av 15 % på ingångsavlöningen

samt att detta lönetillägg må utgå från 1915 års början och så

länge den nu rådande dyrtiden påginge.

Generaltulldirektören har i huvudsaklig anslutning till den i Danmark

antagna lagen om krigstidshjälp framlagt följande

Utkast till bestämmelser om dyrtidstillägg åt tulltjänstemän av lägre grad m. fl.

§ 1.

Till erhållande av dyrtidstillägg av tullmedel äro å*tullverkets ordinarie

eller extra stat den 31 juli 1915 (eller: den 31 december 1915) befintliga

vaktmästare hos generaltullstyrelsen eller tjänstemän av lägre grad

vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning enligt nedanstående

villkor och bestämmelser berättigade.

Dyrtidstillägget skall för år utgöra:

22

> gift

a) för tjänsteman med årsinkomst av högst 1,200 kr.:

för ogift.........................kr. 50

.....................» 75

varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka ... ^ 25

dock högst 23 % av tjänstemannens årsinkomst;

b) för tjänsteman med årsinkomst av över 1,200 kr. men högst

1,400 kr.:

för gift..........................kr> 50

» varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka . . . kr. 25

dock högst 18 % av tjänstemannens årsinkomst;

c) för tjänsteman med årsinkomst av över 1,400 kr. men högst

1.600 kr.:

för gift..........................kr- 25

» varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka ...» 25

dock högst 14 % av tjänstemannens årsinkomst;

d) för tjänsteman med årsinkomst av över 1,600 kr. men högst

1,800 kr.:

för varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka . . .kr. 25

dock högst 11 % av tjänstemannens årsinkomst;

e) för tjänsteman med årsinkomst av över 1,800 kr. men högst

2.600 kr.:

för varje av tjänstemannen helt försörjd person utom maka . . .kr. 25

dock högst 8 % av tjänstemannens årsinkomst.

§ 2.

Dyrtidstillägget beräknas efter den årsinkomst tjänstemannen åtnjutit

under tiden 1 augusti 1914—31 juli 1915 (resp. under år 1915). Tilllägget

utbetalas en gång för alla och av vederbörande lokala tullmyndighet

mot behörigt kvitto i samband med utbetalningen den 1 ... 1916 av

ordinarie avlöningar.

§ 3.

Med i §§ 1 och 2 omförmäld a årsinkomst avses allenast dels från

tullverkets avlönings-, ålderstilläggs- och övergångsavlöningsstater utgående

23

ersättning — däri inräknade belopp, avsedda för pensionsavgifter, men

därifrån fråndragna ortstillägg ävensom lego- och resekostnadsanslag eller

andra belopp, motsvarande utgifter i och för tjänsten — dels ock mot

åtnjuten förmån av fri bostad svarande belopp.

Frånskild likställes med ogift, änkling med gift. Två eller flera

barn och styvbarn, som delvis bidraga till sin försörjning, räknas såsom

ett helt och hållet försörjt barn.

§ 4.

Tjänsteman, vilken före utgången av tid, som i § 2 sägs, ur tullverkets

tjänst avgått utan att hava blivit från densamma skild och vilken

eljest skolat vara berättigad till dyrtidstillägg, må utgjuta sådant i den

grupp, dit denne skulle varit att hänföra, därest ej genom avgången avbrott

skett i tjänstgöringen inom verket, likväl endast för tid, varunder

vederbörande kvarstått i tjänsten.

En beräkning av kostnaden för dyrtidstillägg åt tullpersonalen i

enlighet med detta utkast till bestämmelser gåve till resultat ett belopp

av omkring 101,000 kr. Ett bifall till Sveriges tullinannaförenings centralstyrelses

förslag, 15 % å tjänstemännens ingångsavlöning enligt 1915 års

stat, skulle draga en kostnad-av 331,433 kr.

Nionde huvudtiteln.

De extra jägmästarnas förbund begär dyrtidstillägg åt samtliga årsanställda

extra tjänstemän vid skogsstaten, å domänstyrelsens skogsavdelning

samt vid skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt, att utgå för tiden

från och med den 1 januari 1915 till utgången av år 1916, med viss procent

å den fasta avlöningen, dock ej under 10 procent därav, och med proportionsvis

högre ersättning till de tjänstemän, som äro familjeförsörjare.

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt begär

dyrtidstillägg åt assistenter biträden och vaktmästare vid statens skogsförsöksanstalt

samt åt trädgårdsmästaren och preparatorn in. fl. befattningshavare

vid skogshögskolan.

24

Kronojägarna hava genom utsedda ombud begärt dyrtid still ägg åt

ordinarie och extra kronojägare samt skogsrättare, att från och med år

1915, tills ny lönereglering för den lägre skogsstatspersonalen kan varda

fastställd, utgå med 25 kr. i månaden till familjeförsörjare och 15 kr. i

månaden till icke familjeförsörjare.

Domänstyrelsen, som yttrat sig över kronojägarnas petition, har

därvid visserligen ställt sig tveksam inför den principen, att en befattningshavares

familjeförhållanden och därmed åtföljande försörjningsplikt

skulle vara reglerande för avlöningens storlek, då i sådant avseende

arbetets och befattningens art hittills varit bestämmande. Med hänsyn

till de säregna förhållanden och den dyrtid, som på grund av kriget äro

rådande, har styrelsen av billighets- och lämplighetsskäl dock ej velat

motsätta sig principens tillämpning för tillfället och har fördenskull hemställt,

att följande belopp må utgå såsom ett tillfälligt krigstidstillägg från

och med år 1916 och så länge Kungl. Maj:t finner det därefter vara

motiverat:

för ej understödspliktig kronojägare och skogsrättare 10 kr. per

månad;

för kronojägare och skogsrättare, som äro understödspliktiga för 1—4

personer, hustru däri ej inberäknad, 20 kr. per månad;

för kronojägare och skogsrättare, som äro understödspliktiga för 5

personer och därutöver, hustru däri ej inberäknad, 25 kr. per månad.

Frågan om lönetillägg för de extra kronojägarna har styrelsen ansett

ej böra i detta sammanhang komma till behandling.

Såsom motiv för förslaget att även ogifta icke försörjningspliktiga

kronojägare och skogsrättare skulle erhålla dyrtidstillägg har domänstyrelsen

framhållit, att skogsstatens lägre personal med ytterst få undantag bodde

i landsorten, varför även ogifta befattningshavare måste sätta hushåll, vilket

medförde minst lika stor kostnad, som om de vore gifta.

Det föreslagna dyrtidstillägget har för den under år 1915 tjänstgörande

personalen, 423 ordinarie kronojägare och skogsrättare, av styrelsen

beräknats till 94,320 kr. per år. Härtill komme det belopp, som belöpte

på 63 ordinarie kronojägare och 27 ordinarie tillsyningsman i Norrbottens

25

och Västerbottens kustland, vilka skulle tillsättas från och med år

1916 och om vilka några uppgifter vid utlåtandets avgivande ej kunde

lämnas.

Vissa befattningshavare vid statens hingstdepåer (fodermarsk, kuskar,

stallbetjänter, nattvakt och statpiga) hava hos stuteriöverstyrelsen gjort

framställning om erhållande av dyrtidstillägg med 10 kr. i månaden från

och med den 1 augusti 1915.

Stuteriöverstgrelsen, som lämnat en översikt av ifrågavarande befattningshavares

löneförmåner, har påpekat, att personalens rätt till vissa naturaförmåner

i någon grad minskade behovet av löneförbättring, men

styrelsen har dock ansett otvivelaktigt, att den inträdda stora prisstegringen

å livsförnödenheter måste medföra, att de efter normala förhållanden beräknade

löneförmånerna nu icke räckte till.

Ritare och gravörer vid rikets allmänna kartverk begära dyrtidstillägg

från och med år 1916 med 10 % av sin nuvarande avlöning.

Kvinnliga befattningshavare, vaktmästare ni. fl.

Föreningen kvinnor i statens tjänst har i en till löneregleringskommittén

ingiven skrift hemställt, att kommittén vid fullgörande av sitt uppdrag

måtte ihågkomma statens svagast avlönade tjänare: kvinnliga tjänstemän

och biträden, ordinarie och extra.

Statens vaktmästares förening begär, att dyrtidstillägg måtte från 1915

års början tills vidare utgå med 25 % å begynnelseavlöningen åt ordinarie

vaktmästare i de centrala ämbetsverken ävensom tillerkännas de extra

ordinarie efter deras arvode samt vaktmästarna vid flottans station i Stockholm,

hovrätterna, landsstaterna, landsarkiven och övriga institutioner tillhörande

statens verk och inrättningar.

4—160734. Lönereglering skommitténs bet. XLIX.

26

För åtskilliga vaktmästare och med dem i avlöning shänseende jämförliga

befattningshavare begäres i särskilda skrivelser dyrtidstillägg, nämligen

för

den vid Karlsborgs fästning anställde skogvaktaren;

vaktmästare vid marinintendenturkåren, tjänstgörande vid Stockholms

och Karlskrona stationer;

vaktmästare och biträden vid statsmedicinska anstalten;

vaktmästaren vid landsarkivet i Lund;

naturhistoriska riksmuseets preparatorer och vaktmästare;

vaktbetjänte vid universiteten och karolinska institutet samt tandläkarinstitutet;

farmaceutiska

institutets vaktmästare;

vaktmästare och laboratorietjänare vid tekniska högskolan;

vaktmästarna vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet;

veterinärhögskolans

betjänte; och

vaktmästaren vid statens veterinärbakteriologiska anstalt.

För att tagas i övervägande vid utlåtandets avgivande har kommittén

slutligen genom kungl. remiss den 10 februari 1916 fått till sig överlämnad

en av järnvägs-, post-, telegraf- och telefonmannaförbunden samt svenska tullmanna

för envig en i Sundsvall till Kungl. Maj:t ingiven skrift, däri nämnda

personalsammanslutningar rikta en vädjan till Kungl. Maj:t att beakta den

lägre statspersonalens genom kristiden ytterst bekymmersamma läge.

*

*

*

Före övergången till behandling av själva den föreliggande frågan om

krigstidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst har kommittén ansett sig

böra framlägga en redogörelse dels för gällande föreskrifter om krigstidshjälp

åt vissa i allmän tjänst anställda funktionärer i Danmark, dels ock

för svenska riksdagens ock regeringens år 1915 fattade beslut om tillfällig

löneförbättring (»familjelönetillägg») åt vissa lärare vid folkskolor och

småskolor.

Den danska lagen om dyrtidshjälp av den 30 augusti 1915 inne- ^"gen"om*

håller följande bestämmelser: krigstidshjäip.

§ l

Dyrtidshjälp

enligt nedanstående regler utgår till de jämlikt avlöningslag utav staten

avlönade tjänstemännen och med dem likställda ävensom till pensionsberättigade arbetare i

statens tjänst, under förutsättning att vederbörande den 31 juli 1915 var och oavbrutet sedan

den 1 juli 1914 varit i en till dyrtidshjälp berättigande ställning.

Dyrtidshjälp utgår vidare till de vid allmänna folkskolorna utom i Köpenhamn den 31

juli 1915 anställda lärare och lärarinnor, som sedan den 1 juli 1914 innehaft på landet en

på kommunens skolplan uppförd lärarbeställning och i köpstäderna en av kommunens fasta

lärarbcställningar eller en »normeret» timlärarbefattning. Vinterlärare och vinterlärarinnor

få dyrtidshjälp endast om de haft anställning vinterhalvåret 1914—15 och därförut under

minst två vinterhalvår samt på nytt anställts för vintern 1915—16.

§ 2.

För tjänstemän, som bo i Köpenhamn och Fredriksherg eller i städer och på stadsliknande

sätt bebyggda samhällen (bymaessige bebyggelser) med över 2,000 invånare, utgör

dyrtidsbjälpen:

a) för tjänstemän med högst 1,350 kronors årsinkomst 50 kr. för den ogifte, 75 kr.

för den gifte och 25 kr. för vart hemmavarande barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen

icke överstiga 16 procent av tjänstemannens inkomst frän stat och kommun;

b) för tjänstemän med årsinkomst mellan 1,350 och 1,550 kr. 50 kr. för den gifte

och 25 kr. för vart hemmavarande barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen icke överstiga

13 procent av tjänstemannens inkomst från stat och kommun;

c) för tjänstemän med årsinkomst mellan 1,550 och 1,750 kr. 25 kr. för den gifte

och 25 kr. för vart hemmavarande barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen icke överstiga

10 procent av tjänstemannens inkomst från stat och kommun;

d) för tjänstemän med årsinkomst mellan 1,750 och 1,950 kr. 25 kr. för vart hemmavarande

barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen icke överstiga 7 procent av tjänstemannens

inkomst från stat och kommun;

e) för tjänstemän med årsinkomst mellan 1,950 och 2,150 kr. 25 kr. för vart hemmavarande

barn under 15 år. Dock må dyrtidshjälpen icke överstiga 5 procent av tjänstemannens

inkomst från stat och kommun.

För tjänstemän på övriga orter beräknas dyrtidshjälpen som under a), när årsinkomsten

är 1,200 kr. eller därunder; som under b), när den är mellan 1,200 och 1,400 kr.;

som under c), när den är mellan 1,400 och 1,600 kr.; som under d), när den är mellan

1,600 och 1,800 kr.; som under e), när den är mellan 1,800 och 2,000 kr.

När änkor eller änklingar hava eget hushåll, jämnställas de med gifta.

Alla i denna § nämnda villkor avse tjänstemannens förhållanden den 31 juli 1915.

28

§ 3.

Årainkomsten är det belopp tjänstemannen mottagit från staten — vad lärare och

lärarinnor beträffar jämväl från kommun — under året 1 augusti 1914—31 juli 1915; dock

skall privat inkomst av vad slag som helst som tjänstemannen under samma tid uppburit

inberäknas i årsinkomsten, för så vitt beloppet överstiger 300 kr.

Med årsinkomsten för den, som förenar flera av de i denna lag avsedda tjänster, förstås

summan av avlöningarna för samtliga dessa tjänster. Om sammanlevande äkta makar

båda uppbära avlöning av staten — för lärare jämväl av kommunen — menas med årsinkomsten

summan av bägges avlöningar.

Om sammanlevande äkta makar båda hava inkomst, som berättigar till dyrtidshjälp,

får blott den ena uppbära hjälpen, men vid beräknandet av årsinkomsten avdrages för hustruns

del 400 kr. i Köpenhamn, 350 kr. i köpstäderna och 300 kr. på landet.

»Uvisse Indtsegter» såsom fri bostad, löningsjord och andra naturaprestationer, skola

medtagas vid årsinkomstens beräknande, men däremot icke »Kontorholds- eller Belordringsvederlag,

Hesteholds-, Opholds- og Dagpenge, Korepenge, Natpenge» och dylika gottgörelser

för särskilda med tjänsten förenade utgifter.

§ 4.

Envar, som anser sig berättigad till dyrtidshjälp, är skyldig att på en av finansministeriet

utarbetad blankett lämna erforderliga upplysningar om civilstånd (aegteskabelig

stilling), antal och ålder för hemmavarande barn under 15 år och om sina inkomstförhållanden.

Blanketten, underskriven på heder och samvete (»Tro og Love»), skall inlämnas före

den 15 september 1915; uraktlåtenhet härav utan giltig orsak medför förlust av dyrtidshjälpen.

§ 5.

Ogift, som den 31 juli 1915 icke fyllt 25 år, är ej berättigad till dyrtidshjälp.

§ 6.

Personer, vilka som en fast del av lönen utav staten förses med fri kost, äga icke

rätt till dyrtidshjälp.

§ 7.

Dyrtidshjälp enligt denna lag medtages icke vid pensionsberäkning.

§ 8.

På framställning av vederbörande ämbetsmyndighet avgör finansministern alla i anledning

av denna lags tillämpning uppkommande frågor, utan att tolkningen får göras till

föremål för rättegång.

*

*

#

29

4*

I en vid 1915 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen ville för år 1916

på extra stat upptaga ett förslagsanslag av 964,000 kr. att enligt av lärarelönenfimnden föreslagna

grunder utgå i form av nfamiljelöneiillägg» åt folkskollärare och folkskolelärarinnor.

med 200 kr. åt den som hade 1 eget barn under 21 år att försörja,

med 400 kr. åt den som hade 3 egna barn under 21 år att försörja samt

med 600 kr. åt den som hade 5 egna barn under 21 år att försörja,

ävensom att anslaget måtte helt utgå av statsmedel.

Riksdagen ansåg i likhet med motionären, att folkskollärarnas behov av förbättring i

deras ekonomiska ställning vore så trängande, att med åtgärder för behovets avhjälpande icke

kunde anstå, till dess förslag om en definitiv lönereglering för kåren bleve färdigt att föreläggas

riksdagen.

Riksdagen fann sig alltså böra bifalla motionärens hemställan i den mån densamma

avsåg en tillfällig löneförbättring för folkskollärarkåren.

Av såväl den omständigheten att förslag om definitiv lönereglering för kåren i fråga

torde kunna förväntas inom de allra närmaste åren, som ock därav, att löneökningar under

nuvarande brydsamma förhållanden endast i särskilt tvingande fall borde komma i fråga,

följde, att den ekonomiska hjälp, som enligt riksdagens mening då borde beredas folkskollärarna,

endast borde komma sådana befattningshavare till godo, som därav vore mest i behov, och

anslöte sig riksdagen fördenskull till motionärens uppfattning, att den tillfälliga löneförbättringen

endast borde utgå till sådana befattningshavare, som hade barn att försörja.

Motionären hade i sitt förslag endast berört folkskollärarkåren. Då emellertid vad

riksdagen uttalat hade sin tillämplighet även på småskolans lärare, ansåg riksdagen, att även

dessa borde kunna bliva delaktiga av den ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen i de fall,

då de hade barn att försörja.

I likhet med motionären ansåg riksdagen, att den tillfälliga löneförbättringen endast

borde tillkomma folkskollärare, som hade ordinarie anställning. Sådan anställningsform ifrågakomma

emellertid icke beträffande småskollärarkåren. Den närmaste motsvarigheten till

ordinarie tjänst vore den fastare anställning, som avsåges i 33 § 2 mom. av folkskolestadgan.

Detta lagrum vore emellertid icke tillämpligt å gifta lärare. Riksdagen höll före, att den

föreliggande frågan beträffande småskollärarkåren borde lösas på det sättet, att från delaktighet

i löneförbättringen undantoges de lärare, som vikarierade för tjänstlediga lärare.

Den sålunda ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen syntes böra utgå oberoende därav,

huruvida vederbörande befattningshavare vore man eller kvinna.

Då pupillpension till avliden folkskollärares barn upphörde att utgå när barnet fyllt

18 år, ansåg riksdagen, i olikhet med motionären, att tillvaron av barn, som vid den tidpunkt,

då bestämmelserna om den tillfälliga löneförbättringen trädde i kraft, överskridit denna åldersgräns,

icke borde berättiga till delaktighet i löneförbättringen.

Enligt motionärens förslag skulle det för folkskollärare avsedda lönetillägget utgå med

200 kr., därest läraren hade ett barn, med 400 kr., därest läraren hade tre barn, samt med

600 kr., i fall läraren hade fem barn, och hade motionären därvid anslutit sig till de grunder,

som lärarelönenämnden föreslagit i avseende å familjeförsörjningsprincipens tillämpning vid

folkskollärarkårcns lönereglering.

I detta avseende kunde riksdagen icke biträda motionärens mening. Då det gällde

att bestämma en tillfällig löneförbättring, måste nämligen noggrant iakttagas, att inga beslut

fattades, som kunde vara ägnade att föregripa den definitiva regleringen. Beviljande av en

tillfällig löneförbättring av exempelvis 600 kr. kunde i en fråga som den föreliggande ur

> Familjetönetillägg>

åt

folkskollärare

m. fl. rid 1315

års riksdag.

30

%

denna synpunkt icke vara tillrådligt, och över huvud taget kunde riksdagen icke på denna

löneregleringsfrågas dåvarande ståndpunkt bifalla ett förslag, som innebure, att löneförbättringen

bestämdes till olika belopp med hänsyn till olika antal barn.

Riksdagen ansåg följaktligen, att löneförbättringen borde utgå med samma belopp till

alla däri delaktiga befattningshavare inom samma kår, oavsett barnantalet, samt att det tillfälliga

lönetillägget skäligen borde sättas till 250 kr. för folkskollärare och 150 kr. för småskollärare.

Beträffande frågan när lönetillägget borde börja, respektive upphöra att utgå, var

riksdagen av den mening, att endast den, som vid ingången av år 1916 uppfyllde fordringarna

för erhållande av tillfällig löneförbättring, borde komma i åtnjutande därav, samt att

den, som sålunda tillerkänts lönetillägg, borde, därest han kvarstode i tjänsten, bibehållas vid

denna förmån, även om övriga förutsättningar för dess åtnjutande skulle under årets lopp

hava upphört. Det tillfälliga lönetillägget syntes böra utgå i samma ordning som lönen; det

borde sålunda beräknas efter kalenderår eller läsår, allt efter som lönen utginge efter kalenderår

eller läsår, och det borde upphöra att utgå när lönen upphörde att utgå.

Slutligen har riksdagen med styrka betonat, att riksdagen genom ett bifall till ifrågavarande

framställning i intet avseende tagit ståndpunkt till den viktiga frågan, huruvida en

kommande lönereglering för folkskollärarkåren skulle i någon mån byggas på principen om

särskilda lönetillägg för familjeförsörjare eller icke, utan stode detta spörsmål för riksdagens

vidkommande fullständigt öppet och oavgjort.

För beredande under år 1916 av tillfällig löneförbättring åt vissa lärare vid folkocb

småskolor anvisade riksdagen på extra stat för år 1916 ett förslagsanslag av 750,000 kr.,

att utgå enligt följande grunder, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,

som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas erforderliga:

1) Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den, som vid ingången

av år 1916 är anställd i egenskap av ordinarie lärare vid folkskola eller ock såsom biträdande

lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare vid småskola, under

förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta barn, som icke uppnatt

18 års ålder; dock att sådan delaktighet icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars

man lever, ej heller biträdande lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare

vid småskola, vilken vikarierar för tjänstledig lärare.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med 250 kr. för ordinarie lärare vid folkskola

och med 150 kr. för biträdande lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola och

lärare vid småskola.

3) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren i samma ordning

som lönen vid tjänsten.

, Vid ärendets föredragning den 8 oktober 1915 har Kungl. Maj:t, med godkännande

av riksdagens beslut, utfärdat de närmare föreskrifter, som för tillämpning av de utav riksdagen

fastställda grunderna för löneförbättringens utbetalande befunnits erforderliga (svensk

författningssamling n:r 416).

Kommitténs förslag.

Om behövlio-heten av ett tillfälligt understöd åt befattningshavare i Allmänna syn,

- . „ ° , , , , . , nV. IT punkter. Fri

statens tjänst till mötande av de i följd av världskriget betydligt ökade gan om kriga

levnadskostnaderna hava de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, knåp- ordinarie

past haft mer än en mening. De ytterst få avstyrkandena av gjorda fram- ^tatjman.

ställningar om dyrtidstillägg äro icke i något enda fall grundade på tvekan

om dyrtidstilläggets behövlighet i allmänhet, utan på särskilda, visst

förvaltningsområde eller vissa kategorier av befattningshavare enbart berörande

förhållanden, exempelvis att vid en förvaltning en för personalen

förmånlig lönereglering nyligen trätt i tillämpning; att vissa befattningshavare

icke vore i särskilt behov av hjälp, enär de av kronan åtnjöte

fullt underhåll in natura; att dyrtidstillägg icke syntes böra tilldelas befattningshavare

i högre avlöningsgrader o. s. v.

Den i stort sett enhälliga meningen om behovet av dyrtidstillägg

vinner ökad betydelse, då man av åtskilliga myndigheters utlåtanden finner,

att de vid tillstyrkande av dyrtidstillägg ingalunda förbisett en del

förhållanden, som för vissa grupper av befattningshavare äro ägnade att

i någon mån minska trycket av den dyra tiden.

I sådant avseende erinras, bland annat, om järnvägspersonalens rätt

till fri transport av livsmedel å statens järnvägar, om samma personal

medgiven rätt att av statens järnvägar köpa bränsle, om vissa krigsmäns

rätt att av kronan till dess självkostnadspris köpa en del livsförnödenheter,

munderingspersedlar o. d. samt att å kronans verkstäder få vissa reparationer

utförda, ävensom därom att statens befattningshavare undgått eu

del olägenheter, som i följd av världskrisen drabbat andra medborgare,

såsom arbetslöshet, minskning i inkomster och i vissa fall extra krigstjänstgöring.

32

Men om enighet sålunda i stort sett rått om behovet av dvrtidstillägg,

gå åsikterna desto mer i sär dels i fråga om de grunder, efter

vilka tillägget må böra utgå, dels ock särskilt beträffande den avlöningsgräns,

efter vars överskridande dylikt tillägg icke bör ifrågakomma.

I förstnämnda avseende hava två starkt motsatta meningar gjort sig

gällande, den ena åsyftande Alka lön för lika arbete», den andra hyllande den

s. k. behov sprincip en.

Den förra åsikten har blivit närmare utvecklad och belyst uti framställningen i ämnet

från föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar. De skäl, som föranlett denna

förening att anhålla om en procentvis och för alla tjänstemän lika beräknad tillfällig löneförbättring,

hava av föreningen angivits på följande sätt.

Lönen för ett visst arbete, av vad slag som helst, avsåge i och för sig att uttrycka

arbetsprestationens ekonomiska värde, vilket vore oberoende av arbetsgivarens eller arbetstagarens

förmögenhetsförhållanden. Den omständigheten, att fastställandet av detta värde i

många fall mötte praktiska svårigheter, uteslöte ingalunda, att ett dylikt objektivt värde alltid

förefunnes. Om lönen skulle motsvara ett arbetes verkliga värde, följde därav, att lika

arbete måste ersättas med lika lön — givetvis med beaktande av olikheterna hos penningens

köpkraft å skilda tider och orter. Arbetarrörelsens historia visade, att ett förbättrat ekonomiskt

jämviktstillstånd steg för steg uppnåtts först i och med erkännande och genomförande

av denna grundsats. Systemet med ålderstillägg för löntagare med fast anställning kunde

icke anses strida mot nämnda grundsats. Sagda system berörde nämligen icke lönebeloppets

totala storlek utan allenast dess uppdelning i lämpliga poster per år.

Lönens anpassande efter arbetstagarens förmögenhetsförhållanden eller den så kallade

v behovsprincipen strede mot den nu belysta grundsatsen. Behovsprincipen innebure, allmänt

uttryckt, att priset för ett visst arbete skulle vara högre, om arbetet utfördes av en i förmögenhetshänseende

mindre gynnsamt ställd person än om samma arbete utfördes av en annan,

i bättre förmögenhetsvillkor. I vad rörde hantverk, industri, handel och näringar i allmänhet

vore förverkligandet av en sådan grundsats uteslutet. Detsamma skulle nämligen försvaga

den mindre välbärgade arbetstagarens konkurrenskraft till förmån för den bättre lottade och

dymedelst skärpa de ekonomiska motsättningarna, i stället för att dessa under normala samhällsförhållanden

borde mildras och utjämnas.

Den allmängiltiga regeln »lika lön för lika arbete» vore sålunda inom de ojämförligt

största arbetsområdena en ofrånkomlig betingelse för jämvikten i nationens ekonomiska

liv. Behovsprincipen vore oförenlig med nämnda grundsats och ägnad att störa det ekonomiska

jämviktsläget.

På grund härav och då en statstjänstemans löneförmåner, socialt och rättsligt sett,

till arten vore lika med lönen för arbetsprestationer inom vilket annat verksamhetsområde

som helst, hade inom föreningen uppstått allvarliga betänkligheter mot hehovsprincipens tilllämpning

i fråga om statstjänare.

Enligt föreningens mening hade icke påvisats någon fördel för staten av behovsprincipens

genomförande, icke heller någon utväg att ens tillnärmelsevis fastställa varje enskild

tjänstemans legitima ekonomiska behov. I verkligheten kunde dessa ingalunda mätas allenast

efter civilstånd och juridisk försörjningsplikt. Stundom hade hustrun medfört större eller

mindre förmögenhet i boet eller annan förmögenhet tillförts detsamma. Ofta hade bjälp i

33

eu eller annan form erhållits till bosättning rid äktenskaps ingående. I regel vore en hustrus

arbete av större värde än en avlönad husföreståndarinnas. Ofta bidroge barnen i större

eller mindre grad till hemmets ekonomi. Icke sällan hade en barnlös gift tjänsteman eller

en ogift tjänsteman betungande, ehuru ej alltid juridiskt tvingande försörjnings- eller understödsplikt

mot föräldralösa, sjuka eller ålderstigna anhöriga. Ofta uppsköte eu tjänsteman

familjebildande i avvaktan på, att han skulle kunna få ett visst, erforderligt kapital sammansparat,

slutamortera studieskulder o. s. v. Dessa med flera likartade ekonomiska faktorer

hade den största betydelse för den enskilde löntagaren men undandroge sig mestadels statsmyndigheternas

prövning. Den för en rättvis tillämpning av behovsprincipen nödvändiga

kontrollen i sådant hänseende skulle ställa tjänstemännens privatekonomi helt under statens

uppsikt och förmynderskap. Därvid skulle så att säga godkännas allenast vissa slag av

utgifter med underkännande av andra, som dock under förhandenvarande förbållanden kunde vara

mera trängande för individen och gagneligare för det allmänna. Ett enstaka exempel på ett

sådant slag av utgifter vore privata språk- eller andra studier i syfte att ernå större arbetsskicklighet

och vinna en viss befordran för att med stöd av den nyförvärvade bättre ekonomiska

ställningen bilda familj. Ett förmynderskap av ovan berört slag över den enskilde

tjänstemannens ekonomiska dispositioner ansåge föreningen opåkallat och motbjudande.

Ofta framhölles behovsprincipens tillämpande som ett gagneligt medel till äktenskapsfrekvensens

höjande. Denna skulle dock enligt föreningens mening icke röna någon mätbar

inverkan av behovsprincipens införande bland en eller annan grupp av statstjänare — ja icke

ens märkbart förändras inom en sådan grupp tagen för sig.

Mera effektivt vore det i sådant hänseende, om statsmakterna kunde finna medel att

förebygga eller motverka levnadskostnadsstegringen eller, om detta ej läte sig göra, om löneförmånerna

för statstjänstemannen på statens initiativ alltid ofördröjligen kunde regleras efter

penningvärdets fluktuationer. Det vore nämligen den ständiga, särskilt för statstjänstemannen

kännbara allmänna prisstegringen, som mest motverkade familjebildandet, i det att denna

sänkte värdet av gjorda besparingar och väckte misströstan om möjligheten att försörja en

familj. Däremot vållades inga särskilda bekymmer av familjebildandet i och för sig, enär

de därmed förenade kostnaderna av varje förtänksam löntagare vore förutsedda och beräknade,

oftast dock efter det vid familjebildandet rådande penningvärdet.

Enligt föreningens mening vore behovsprincipens tillämpning befogad allenast beträffande

understöd i fall av verkligt nödläge, det vill säga i fråga om personer, som saknade arbete

eller icke vore arbetsföra. Därvid vore detalj kontroll över understödtagarens alla förmögenhetsförhållanden

befogad och nödvändig.

Med avseende på önskvärdheten därav, att ett eventuellt dyrtidstillägg måtte utgå till

alla befattningshavare, har föreningen framhållit, att dyrtidstilläggets utdelande blott till de

lägst avlönade vore liktydigt med ett ekonomiskt och därmed även socialt tillbakaträngande

av de högre statstjänstemännen i jämförelse med enskilda löntagare. Härav åter föranleddes

omorganisationer, som till sin verkliga natur allenast voro löneförbättringar, utträde ur statstjänsten

och andra beklagliga rubbningar i arbetsledningens kontinuitet.

Föreningen förutsatte som självfallet, att i fråga om eu tillfällig löneförbättring ingen

grundsats kunde komma att tillämpas, som icke vore tillämplig jämväl i fråga om lönesystemet

i allmänhet.

De nu påvisade omständigheterna, nämligen att enligt föreningens mening

dels behovsprincipens tillämpning på egentliga arbetslöner i sig själv vore irrationell,

dels försök i sådan riktning kunde befaras komma att äventyra frukterna av det sista

årtiondets arbete för järnvägarnas ekonomiska stabilisering,

.")— 160734. LöneregleringatcommitUna bet. XL1X.

34

dels ett sådant försök skulle medföra ekonomiska orättvisor mot ett stort antal enskilda

tjänstemän,

dels slutligen ingen anledning funnes till ekonomiskt tillbakaträngande av de högre

statsbanetjänstemännen, utgjorde skälen därtill, att föreningen vid frambärande inför Kungl.

Maj:t av sin hemställan om en tillfällig löneförbättring tillika uttalat sin förhoppning, att

densamma måtte bliva beräknad procentvis och för alla tjänstemän lika.

Sveriges allmänna tulltjänstemanuaförening har i enahanda syfte påpekat, hurusom i

sammanhang med vidtagna offentliga åtgärder, som avsett att sänka den rådande höga prisnivån,

i vidsträckt mån påbjudits, att de livsmedel, för vilka en effektiv prisnedsättning verkligen

kunnat åstadkommas, skulle uteslutande eller i första hand komma obemedlade eller

mindre bemedlade till godo, varigenom personer i de ifrågavarande föreningsmedlemmarnas samhällsställning

måste anse sig uteslutna från denna möjlighet till minskning i hushållsutgifterna.

Av petitionärerna i ämnet har ingen enda uttalat sig för den s. k.

oehovsprincipens uteslutande tillämpning vid krigstidshjälps utbetalande;

åtskilliga av dem hava emellertid, jämte det de begärt dylik hjälp efter

vissa föreslagna grunder åt alla befattningshavare eller åt alla de befattningshavare,

vilkas inkomst av tjänsten icke överskrede vissa belopp, hemställt,

att krigstidstillägg åt »försörjningspliktiga» måtte få utgå med högre

belopp än till övriga befattningshavare.

Cheferna för två av statens största institutioner, statens järnvägar

och postverket, hava uttalat sina sympatier för behovsprincipens tilllämpning,

den förre på det sätt att tillägg borde beredas endast försörjningspliktiga,

den senare under påpekande, att denna princip kommit till

uttryck i den av danska riksdagen antagna lagen om dyrtidshjälp åt statstjänare.

Chefen för telegrafverket har ifrågasatt utbetalande av viss krigstidshjälp

åt alla funktionärer med intill 1,200 kronors årsavlöning men att

av de övriga endast familjeförsörjare måtte erhålla dylik hjälp.

Någon närmare motivering för de framkomna förslagen om behovsprincipens

tillämpande i tillika angiven omfattning har icke presterats.

Det har ansetts vara tillräckligt att hänvisa till det faktum, att den i

följd av världskriget inträdda prisstegringen i synnerligen hög grad gått

ut över födoämnen samt att svårigheterna i följd av fördyringen uppenbarligen

i högre grad drabbade familjeförsörjare än dem, som blott hade

sig själva att draga försorg om.

Jämväl för kommittén förefaller det uppenbart, att statsverket bör,

i den mån dess finansiella ställning medgiver, vidtaga åtgärder för att

35

bereda statstjänare hjälp i den svåra situation, vari de genom krisen

försatts.

De nuvarande löneregleringarna äro med få undantag fastställda före

år 1914, åtskilliga hava gällt i 10 år och än längre. Löneregleringarna

hava uppenbarligen icke beräknats för sådana alldeles exceptionella förhållanden,

som skapats av det pågående världskriget, vars ekonomiska verkningar

drabbat alla dem, vilka för sin utkomst äro beroende av en efter

normala förhållanden avpassad penninglön.

Till belysande härav tillåter sig kommittén återgiva innehållet i en,

på begäran av chefen för statens järnvägar, från socialstyrelsen den 5 oktober

1915 avgiven promemoria rörande prisstegringen å livsmedel m. m.

under kristiden.

Enligt denna har prisstegringen å livsmedel samt bränsle och lyse

från juli 1914 till juli 1915 i Sveriges städer och stadsliknande samhällen

för ett »normalhushåll» om man, hustru och två barn med en årlig utgiftsstat

av cirka 2,000 kr. beräknats motsvara en uppgång av levnadskostnaderna

i sin helhet med cirka 10 procent, under förutsättning av

oförändrat kosthåll. Med avseende på övriga nödvändiga utgifter kunde

sägas — heter det i promemorian — att under kristiden icke inträtt någon

mera betydande förändring i fråga om hyresutgifter samt skatter,

men att däremot kostnaden för kläder, skodon, olika slag av husgeråd

in. m. undergått en betydande stegring, vars inflytande på årsbudgeten

det dock vore ytterst vanskligt att uppskatta. Då utgifterna för kläder

och skodon, som vore de avgjort mest betydande bland de här ifrågavarande,

i sin helhet genomsnittligt icke uppginge till mer än 10 procent

eller något därutöver av de årliga utgifterna, kunde dock fördyringen på

denna grund icke antagas överstiga 2 å 3 procent av årsbudgeten.

Kristiden kunde sålunda för en normalfamilj få anses hava inneburit

en stegring av levnadskostnaderna med mellan 10 och 15 procent.

För lägre inkomstklasser kunde det antagas som säkert, att den relativa

kostnadsökningen blivit ännu något högre.

Att någon lättnad i dyrtidens tryck icke inträffat sedan nämnda

promemoria avgavs, bestyrkes nogsamt av nu gällande marknadspris å vad

36

till livets nödtorft hörer. Detta torde vara så allmänt känt, att någon

vidare utredning härutinnan icke lärer vara erforderlig.

För att något belysa de mångtaliga metoder, efter vilka en krigstidshjälp

må kunna anordnas, lämnar kommittén här, med ledning av de

utav socialstyrelsen utgivna »Sociala meddelanden» för november och december

1915, en översikt av formerna för dyrtidshjälp åt vissa i enskilda

personers, bolags och kommuners tjänst anställda löntagare:1

varuförmedling: livsförnödenheter till inköpspris;

lönetillägg: gifta arbetare 10 kr., ogifta 4 kr. i månaden;

gratifikation (till arbetare med timlön): 20 kr. för varje familjemedlem;

lönetillägg: 1—3 öre per timme samt varuförmedling (koks);

gratifikation: en veckolön för ogifta och dubbelt för gifta. Dessutom fri lokal och

kredit åt arbetarnas samköpsförening;

lönetillägg: förmän 15 kr., gifta arbetare 8 kr. + 1 kr. för varje barn; ogifta arbetare

5 kr., under 18 år 3 kr. Dessutom varuförmedling (fisk, mjölk, ved);

gratifikation: en veckolön;

lönetillägg: kr. 1:25 per vecka för tredje barnet och varje barn därutöver;

lönetillägg: 3—5 öre per timme samt gratifikationer å 20 kr. till gifta och 10 kr.

till ogifta arbetare;

lönetillägg: 10 %;

gratifikation: gifta arbetare 50 kr., ogifta 35 kr., minderåriga en extra veckolön;

lönetillägg: 3 kr. för gift arbetare med barn, 2 kr. för övriga äldre arbetare och

1 kr. för yngre;

lönetillägg: 25 kr. per år;

gratifikation: en veckoavlöning + Vs veckolön för varje familjemedlem; dessutom 25 %

rabatt å bröd;

gratifikation: en veckoavlöning till arbetare med minst V2 års anställning;

gratifikation: ogifta arbetare 6 kr., gifta arbetare 12 kr. -f 2 kr. för varje barn;

lönetillägg: 5 kr. per månad + 2 kr. för varje familjemedlem; minderåriga arbetare

3 kr.;

lönetillägg: kvinnliga arbetare samt vävare 20 öre per dag, övriga manliga arbetare

30 öre, minderåriga 15 öre;

gratifikation: ogifta manliga arbetare 25 kr., gifta 50 kr. + 10 kr. för varje barn,

dock högst 100 kr.;

lönetillägg: 5 kr. till arbetare med en familjemedlem att försörja + 2 kr. för varje

person därutöver, dock högst 19 kr. per månad;

gratifikation: en månadslön för kontorspersonal, en veckolön för arbetare;

gratifikation: 10 % av årslönen, dock högst 300 kr.;

gratifikation: en månadslön jämte ett tillägg av 15 % för varje barn under 16 år.

Extra personal lägre belopp;

1 Under beteckningen lönetillägg hänföras alla sådana fall, där dyrtidshjälpen utanordnats

i form av periodiska utbetalningar, medan som gratifikation betecknats dyrtidshjälp

av rent tillfällig karaktär.

37

gratifikation: löntagare med högst 1,440 kr. per år: 10 kr. i månaden + 1 kr. för

varje barn och månad. För löntagare med 1,440—3,000 kr. per år

utgjorde motsvarande belopp 7:5 0 per månad;

gratifikation: 300 kr. till gifta manliga tjänstemän med högst 4,500 kr. lön;

gratifikation: 5 % av årslönen, dock minst 100 kr.;

gratifikation: gift personal 10 %, ogift 5 % av årslönen, dock minst 100 kr.;

gratifikation, motsvarande en månadslön, till löntagare med högst 6,000 kr. per år,

därjämte lönetillägg till extra tjänstemän: 25 kr. i månaden;

gratifikation: en månads lön för löntagare med högst 5,000 kr. per år, samt 5 % avårslönen

för högre lönegrader;

gratifikation: en månadslön för familjeförsörjare, en halv månads lön för övriga;

gratifikation till familjeförsörjare: tjänstemän 200 kr., vaktmästare 10 % av årslönen

lönetillägg: 5 •/> till tjänstemän i landsorten med högst 5,000 kr. per år, 5 % till

tjänstemän i Stockholm med högst 6,500 kr. per år;

gratifikation: 10 % av årslönen (minst 100, högst 500 kr.) för gifta samt 5 % (minst

100, högst 250 kr.) för ogifta löntagare;

lönetillägg: arbetare, som har 1 familjemedlem att försörja: 5 kr. per månad; för

varje medlem därutöver 2 kr., dock högst 15 kr. Arbetares ordinarie årsinkomst

får ej överstiga 1,600 kr., ökat med det för varje fall bestämda

lönetillägget. (Arbetare med 1 familjemedlem sålunda 1,660 kr.)

gratifikation: 100 kr. till fast anställd personal; lönetillägg å 3 öre per timme till

övriga arbetare.

gratifikation: motsvarande 100 arbetstimmars förtjänst;

lönetillägg i förhållande till duglighet;

gratifikation: en månadslön (under året nyanställda arbetare erhålla Via av intjänt

avlöning);

lönetillägg: arbetare med 3—6 barn resp. 5, 10, 15 och 20 kr. per månad;

varuförmedling för gifta arbetare; lönetillägg, 10 öre per dag, till ogifta;

lönetillägg till familjeförsörjare: 5 kr. i månaden för första barnet och 2:50 för varje

barn därutöver; dessutom varuförmedling;

gratifikation till familjeförsörjare med under 1,400 kr. årsinkomst: resp. 50, 90, 120,

140 och 150 kr. för 1—5 barn;

gratifikation motsvarande arbetares kronoutskylder;

lönetillägg: 7 % å ackordslöner, 7—10 % å veckolöner;

gratifikation, motsvarande V2 månadslön + 10 kr. för hustru och varje barn.

O

Åt de enskilda järnvägarnas personal har »kristidshjälp» i stor utsträckning

beviljats. Såsom exempel härpå må anföras, att vid Bergslagernas,

Gävle-Dala och Stockholm-Västerås-Bergslagens järnvägar utgår

under år 1916 för år räknat

a) 24 kr. för varje befattningshavare;

b) 24 kr. för befattningshavares hustru och

c) 24 kr. för vart och ett av befattningshavares barn, som är under

15 år.

38

Enahanda system tillämpas vid Södra Dalarnes, Krylbo-Norbergs

Kärrgruvan-Klackbergs, Halmstad-Nässjö och Halmstad-Bolmens järnvägar,

dock med den förändring, att beloppen satts till resp. 20, 15 och 15 kr.

Av särskilt intresse torde vara att erhålla kännedom om de dyrtidstillägg,

som under kristiden redan medgivits vid vissa statens institutioner

“o ’ °

anställda befattningshavare. Efter »Sociala meddelanden» för år 1915 lämnas

här uppgift i berörda avseende:

flottans varvsarbetare: lönetillägg 10 % å förutvarande löner;

mynt- och justeringsverket: lönetillägg 10 /, samt varuförmedling.

Ett studium av nu lämnade översikter beträffande dyrtidstillägg ger

vid handen, att gifta arbetare i åtskilliga fall erhålla mer än ogifta, att

i enstaka fall den lägre avlönade arbetaren erhåller högre tillägg än den,

som på löneskalan står högre, samt att i många fall beloppen bestämts

med hänsyn jämväl till det antal barn eller andra familjemedlemmar, en

var funktionär har att försörja.

I fråga om formen för och beloppet av den krigstidshjälp, som

statsverket kan anses skäligen böra lämna statstjänare, har det för kommittén

framstått såsom en bjudande nödvändighet, att hjälpen lämnas

under sådana villkor, att dess fortsatta utbetalande icke må kunna med

fog krävas, när kristiden en gång är över.

För sådant ändamål och jämväl av andra skäl, som i det följande

utvecklas, har det synts kommittén angeläget, att hjälpen får utgå, icke i

form av vissa procent å avlöningsförmånerna, utan i stort sett efter vad

man plägar kalla behov sprincip en.

Då här alltså är fråga icke om någon lönereglering, utan om eu av den

exceptionella stegringen i levnadskostnaderna betingad hjälp åt de av dyrtiden

hårdast drabbade statstjänarna, torde knappast några befogade invändningar

kunna göras mot berörda princips tillämpning härvidlag.

Principen har enligt 1915 års riksdags beslut lagts till grund för

utbetalande av s. k. familjelönetillägg åt folkskollärare m. fl., dock under

uttryckligt betonande från riksdagens sida, att därigenom riksdagen »i

intet avseende tagit ståndpunkt till den viktiga frågan, huruvida en kommande

lönereglering för folkskollärarkåren skall i någon mån byggas på

39

principen om särskilda lönetillägg för familjeförsörjare eller icke, utan

står detta spörsmål för riksdagens vidkommande fullständigt öppet och

oavgjort».

Löneregleringskommittén, som saknar anledning att i detta sammanhang

yttra sig om lämpligheten av behovsprincipens tillämpning på löneregleringar

i allmänhet, har efter noggrant övervägande av den nu föreliggande

frågans innebörd funnit sig böra förorda samma princips tillämpning

vid bestämmande av den tillfälliga hjälp, varom nu är fråga.

Visserligen hava skäl framförts för den meningen, att alla statens

funktionärer borde, i förhållande till storleken av deras avlöning, beredas

hjälp till mötande av den dyra tidens verkningar.

Vid bifall därtill skulle emellertid statens utgifter för ifrågavarande

ändamål komma att uppgå till belopp, som icke stode i rimligt förhållande

fåll statsverkets finansiella resurser, vilka för närvarande äro hårt anlitade

för andra oundvikliga utgifter.

Då man sålunda måste utgå från det antagandet, att endast ett relativt

mindre belopp kan för ändamålet disponeras, har det för kommittén

tett sig såsom utom all fråga riktigare att använda de disponibla medlen

uteslutande till lindrande av svårigheterna för de av dyrtiden hårdast

drabbade statstjänarna, än att genom medlens fördelning utan hänsyn till

graden av behovet söka hjälpa även dem, som mindre lida av dyrtiden.

Kommittén har, med andra ord, vid övervägande av alla de mångtaliga

tänkbara sätten för hjälpens fördelning funnit sig mest tilltalad av

tanken, att — då det, jämte avlöningens mindre belopp, huvudsakligen är

befattningshavarnas försörjningsplikt mot minderåriga barn, som får anses

beteckna graden av deras känning utav den dyra tiden — hjälpens utgående

och beloppet av densamma böra bestämmas företrädesvis av dessa båda

faktorer.

En ensamstående befattningshavare (man eller kvinna) är i ekonomiskt

avseende i allmänhet betydligt gynnsammare ställd än en familjefader.

Aven om den förre ingalunda går fri från inverkan av krisen, har han

dock, i all synnerhet då hans avlöning är lika stor som familjeförsörjarens,

avgjort lättare än den senare att reda sig i de extraordinära förhållandena.

Den gifta befattningshavare, som icke har minderåriga barn att för

-

40

sörja, är i ekonomiskt avseende i stort sett jämförlig med eller åtminstone

ej väsentligen sämre ställd än den ensamme.

Bland de framställda förslagen finnas sådana, som innebära antingen,

efter mönster av den danska lagen om krigstidshjälp, ett särskilt belopp

för* gift man och visst belopp för vart barn, eller ock särskilda belopp för

den gifte mannen, för hans hustru och för barnen.

Med den ståndpunkt, kommittén ansett sig böra intaga, är det tämligen

likgiltigt, om det för en familj avsedda beloppet fördelas så, att det

beräknas dels för familjefadern och dels för barnen, eller om det beräknas

enbart för dessa senare. Det belopp, som avses för en var av dessa familjemedlemmar,

får ju lämpas efter den metod, som härvidlag begagnas.

Att däremot beräkna ett belopp jämväl för hustru medför den orättvisan,

att en familjefader, vars hustru avlidit och som fördenskull i allmänhet

är nödsakad att anställa en vårdarinna för barnen, blir i avseende

å krigstidshjälp sämre ställd än den befattningshavare, som har

sin hustru i livet. Det förhåller sig väl nämligen så, att en hustrus arbete

i hemmet i regel torde få anses mera värt än en avlönad husföreståndarinnas.

Kommittén har av nämnda skäl kommit till den slutsatsen, att den

krigstidshjälp, som skall utgå, bör ställas i relation ej till antalet av vederbörande

befattningshavares familjemedlemmar, utan till antalet av de

minderåriga barn, som han är skyldig underhålla.

Beträffande den åldersgräns, vid vars uppnående ett barn ej längre

kan anses vara i ovillkorligt behov av underhåll utav föräldrar, hava olika

principer gjort sig gällande.

Vid beviljandet, på sätt förut nämnts, av familjetillägg åt folkskollärare

in. fl. har 1915 års riksdag — enär pupillpension till avliden folkskollärares

barn upphör att utgå när barnet fyllt 18 år — förklarat sig, i olikhet

med den motionär som väckt frågan om familjetillägg, anse, »att tillvaron

av barn, som vid den tidpunkt, då bestämmelserna om den tillfälliga löneförbättringen

träda i kraft, överskridit denna åldersgräns, icke bör berättiga

till delaktighet i löneförbättringen».

Den ålder, vid vilken ett barn ej längre är legalt berättigat till under

-

41

håll av sina föräldrar, är i § 1 av kungl. förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871 bestämd till 15 år.

I gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt den 28

oktober 1910, § 19 mom. 2, är föreskrivet, att skattskyldig, vilkens taxerade

belopp icke överstiger 6,000 kr., äger erhålla nedsättning i det taxerade

beloppet med 100 kr. för varje av honom på grund av försörjningsplikt

underhållet barn, vars ålder vid början av det år taxeringen -sker

understiger 15 år; dock att för barn, som självt åtnjuter inkomst, skattskyldig

äger tillgodonjuta avdrag allenast såvida och i den mån barnets

inkomst understiger 100 kr.

Med avseende å det nu ifrågavarande dyrtidstilläggets egenskap av

en tillfällig hjälp åt de i ekonomiskt avseende svagast ställda statstjänarna

har kommittén, i anslutning till bestämmelserna om åldersgräns i fattigvårdsförordningen

samt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

ansett sig böra hemställa, att krigstidshjälpen må utgå i viss relation till

antalet av de barn under 15 år, som vederbörande befattningshavare på

grund av försörjningsplikt har att underhålla.

För utbetalande av familjetillägg åt vissa lärare vid folkskolor och

småskolor är i kungl. kungörelsen den 8 oktober 1915 uppställt, bland

annat, det villkor, att befattningshavaren skall hava eget äkta barn.

Då nu icke är fråga om en lönereglering utan om en tillfällig, av

extra ordinära förhållanden betingad hjälp — man skulle nästan kunna

kalla den nödhjälp — har kommittén trött sig, i anslutning till den nyss anförda

föreskriften i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, icke

böra i sitt förslag upptaga nyss antydda villkor.

Ett ytterligare stöd härför har kommittén funnit i riksdagens skrivelse

till Konungen den 14 september 1914 (n:r 265) angående familjeunderstöd

åt sådant stamanställt manskap, som fullgör tjänstgöring till

rikets försvar. Riksdagen har i denna skrivelse förklarat sig anse det vara

självklart, att det då ifrågavarande understödet, såsom ock vore fallet med

enahanda understöd åt värnpliktigs familj, borde komma varje därav behövande

stamanställt manskaps familj till godo och således utgå även för

det fall, att hustrun icke vore lagvigd eller barnen äkta.

6—1007.14. Lönereglering skommitténs bet. XLIX.

42

Bestämmandet dels av den inkomstgräns, efter vars överskridande

någon krigstidshjälp icke må ifrågakomma, dels av det belopp, som skall

beräknas för vart minderårigt barn, och dels av ett maximum, utöver vilket

krigstidshjälp icke tillkommer en befattningshavare, bör enligt kommitténs

mening ske med aktgivande ej mindre på befattningshavarnas större eller

mindre behov och statsverkets förmåga att utan andra medborgares oskäliga

betungande bispringa sina nödställda tjänare än även därpå, att krigstidshjälpen

icke skall vara avsedd att sätta statens funktionärer i ett avgjort

gynnat läge i jämförelse med rikets övriga inbyggare i allmänhet.

Enligt kungl. förordningen angående bevillning av fast egendom

samt av inkomst den 28 oktober 1910 erlägges bevillning för inkomst av

kapital och arbete i allmänhet så snart den skattskyldiges, eller, i fråga

om äkta makar, deras sammanräknade årsinkomster uppgå till 500 kr., och

enligt kungl. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt av samma

dag är svensk medborgare i allmänhet skyldig att erlägga dylik skatt, så

snart det taxerade beloppet eller, i fråga om äkta makar, de för dem båda

taxerade beloppen sammanräknade uppgå till 800 kr.

Direkta bidrag till statsutgifterna och således jämväl till eventuell

krigstidshjälp komma sålunda att enligt gällande författningar, oavsett konsumtionsskatter,

krävas även av personer, som i inkomstavseende äro avgjort

sämre ställda än så gott som alla i statens tjänst anställda befattningshavare.

Häri och i de stora och oavvisliga krav, som kristiden ställer på

statsverket, ligger enligt kommitténs mening ett starkt skäl att icke låta

krigstid shjälpen utgå till andra än de lägst avlönade befattningshavarna.

Om man till norm härvidlag tager vederbörandes inkomster i lön,

tjänstgöringspenningar, ålderstillägg, ortstillägg, bostad, beklädnad och dylika

på förhand till belopp eller värde bestämbara avlöningsförmåner och

sätter gränsen till 2,000 kr., betyder detta i realiteten, att även befattningshavare

med några hundra kronors extra inkomster utöver nyss ifrågasatta

gräns i de flesta fall bliva delaktiga i krigstidshjälpen.

Att sätta gränsen högre har kommittén av antydda skäl icke

vågat göra, ehuru kommittén väl inser, att kristiden vållar även högre

avlönade befattningshavare svårigheter, som det nog skulle vara önskligt

43

att kunna lindra eller avhjälpa. Gränsens fastställande till 2,000 kr. står

i nära överensstämmelse med vad i sådant avseende bestämts ej mindre

av åtskilliga kommuner inom riket än även av den danska riksdagen.

För att emellertid från åtnjutande av krigstidsbjälp utgallra sådana

befattningshavare, som med hänsyn till mera betydande extra inkomster

i eller utom tjänsten eller avsevärd förmögenhet icke kunna anses vara

i oavvisligt behov av understöd, bör enligt kommitténs mening en begränsning

jämväl med avseende å vederbörandes allmänna ekonomiska ställning

äga rum.

En analog begränsning finnes redan nu stadgad beträffande av riksdagen

beviljade extra lönetillägg åt en del tjänstemän och betjänte. Enligt

kungl. kungörelsen den 18 juni 1915 (svensk författningssamling n:r

253) äro nämligen från åtnjutande av extra lönetillägg undantagna, bland

andra, de tjänstemän, vilkas inkomst av arbete, det extra lönetillägget

oberäknat, under år 1914 av vederbörande taxeringsmyndigheter uppskattats

till högre belopp än 7,700 kr. eller, om deras tjänstgöring är förlagd till

annan ort än Stockholm, 7,500 kr., dock att, ifall nämnda inkomster överstiga

7,000 kr., det extra lönetillägget i intet fall må utgå med högre belopp

än som svarar mot skillnaden mellan 7,700 kr. eller, om tjänstemannen

har sin tjänstgöring förlagd till landsorten, 7,500 kr., å ena, samt

förenäinnda inkomsters belopp, å andra sidan.

Att vid fastställande av villkoren för åtnjutande av nyssnämnda extra

lönetillägg inkomst över en viss gräns får verka prohibitivt endast i

den mån inkomsten härflyter från arbete, har sin naturliga förklaring däri,

att det nämnda extra lönetillägget är en löneförmån, betingad av den omständigheten

att vissa löneregleringar äro så gamla, att de icke längre

kunna anses motsvara befattningshavarnas berättigade krav på vederlag

för åt det allmänna utfört arbete. Att staten vid beviljande av dylik löneförbättring

undantager dem, som genom att splittra sina arbetskrafter

bereda sig en mera avsevärd inkomst utom tjänsten, är lika förklarligt

som att befattningshavarnas inkomst av kapital därvid icke tillmätts någon

betydelse.

Krigstidshjälpen däremot bör, såsom kommittén upprepade gånger

44

betonat, icke betraktas såsom någon löneförmån, utan såsom en hjälp eller

ett understöd på grund av allmänna extra ordinära förhållanden, och för

dess beviljande bör alltså behovet — vederbörandes ekonomiska situation

i allmänhet — läggas till grund.

Den bästa tillgängliga mätaren härav är taxeringen till inkomstoch

förmögenhetsskatt. Vid sådan taxering skall nämligen såsom inkomst

anses skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar eller penningars värde,

vare sig de härflutit av fast egendom, av kapital eller av arbete, varjämte,

genom den nämnda inkomstens ökning med en sextionde! av förmögenheten,

denna också i sin mån bidrager att giva ett riktigt uttryck åt vederbörandes

ekonomiska ställning. A andra sidan är den skattskyldige

berättigad att vid taxeringen njuta avdrag för alla utskylder med undantag

av kronoutskylder, för ränta å gäld och för vissa förluster m. m., varjämte

å ort med synnerligen höga levnadskostnader i jämförelse med dem uti

riket i allmänhet taxeringen kan för skattskyldiga intill vissa inkomstgränser

nedsättas med högst 300 kr. Vidare äger skattskyldig, vars taxerade

belopp icke överstiger 6,000 kr., erhålla nedsättning i det taxerade

beloppet med 100 kr. för varje av honom på grund av försörjningsplikt

underhållet barn, vars ålder vid början av det år, taxeringen sker, understiger

15 år. I enskilda fall, då skattskyldigas skatteförmåga är på grund

av särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller

olyckshändelse) väsentligen nedsatt, må skattskyldiga, vilkas taxerade

belopp icke överstiga vissa maxima, erhålla nedsättning i de taxerade beloppen

med högst hälften eller undantagsvis, där särdeles ömmande omständigheter

förekomma, fullständig befrielse från skatt.

Vid taxeringen till bevillning däremot tages ingen hänsyn varken

till inkomst av aktier i inländska bolag eller till förmögenhet, och avdrag

för skuldränta medgives endast i den mån räntan uppväges av inkomst

utav kapital eller utgår för lånt rörelsekapital.

Hava den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras sammanräknade

årsinkomster icke uppgått till 1,''200 kr., äro 450 kr., hava de

uppgått till 1,200 kr. men icke till 1,800 kr., äro 300 kr. av inkomsten

utav kapital och arbete fria från bevillning. Det belopp, för vilket bevillning

sålunda icke äger rum eller som får från uppskattad inkomst be

-

45

villningsfritt avdragas, skall ökas, där den skattskyldige huvudsakligen försörjer,

jämte sig själv, sammanlagt mer än tre personer, eller å ort, där

levnadskostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse med förhållandet

inom riket i allmänhet, ävensom där skattskyldigs skatteförmåga eljest på

grund av särskilda förhållanden (långvarig sjuklighet, stark skuldsättning,

olyckshändelse o. d.) är väsentligen nedsatt. Denna ökning må icke för

någon skattskyldig eller, i fråga om äkta makar, för dessa gemensamt

överstiga 200 kr., utan så är att det föreligger något av de särskilda förhållanden,

varom nyss är sagt, då ökningen må uppgå till högst 400 kr.

Gäller det nu att avgöra, vilken av dessa två taxeringsmetoder, för

bevillning eller för inkomst- och förmögenhetsskatt, som kan anses tjänligast

att giva en allsidig belysning av en persons ekonomiska ställning,

lärer valet icke vara svårt, enär enligt den äldre metoden, för bevillningstaxering,

hänsyn tages allenast till en del av de faktorer, som konstituera

en persons skatteförmåga, då däremot den modärnare metoden för inkomstoch

förmögenhetsskattetaxering söker för erhållande av en såvitt möjligt

rättvis beskattningsgrund låta alla faktorerna spela in vid fastslåendet av

en persons skattskyldighet.

Med hänsyn, å ena sidan, till de med åtskilliga befattningar förenade

extra inkomster och, å andra sidan, till de avdrag, som vid taxering

till inkomst- och förmögenhetsskatt äro medgivna, torde rhan vara berättigad

antaga, att i stort sett villkoret att den fasta avlöningen ej får överstiga

2,000 kronor är eu något strängare begränsning än ett villkor, att

taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt ej får överstiga samma

belopp.

För vinnande av största möjliga enkelhet har det emellertid synts

kommittén ömkligt, att i fråga om dessa båda nära sammanhörande begränsningar

av rätten till krigstidshjälp strecket dragés vid ett och samma

belopp, 2,000 kr.

Av kommitténs uppfattning i fråga om behovssvnpunktens anläggande

vid krigstidshjälpens fördelning följer emellertid, att, då behovet i allmänhet

måste antagas vara större i mån som inkomsten är låg och barnantalet

stort, eu gradering av krigstidshjälpen enligt därefter avpassade

46

grunder bör äga rum. Huru en sådan uppdelning bör ske, är ju i stort

sett en smaksak. Detsamma gäller om bestämmandet av krigstidshjälpens

absoluta maximum för befattningshavare i de skilda avlöningskategorierna.

Efter övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter och

med hänsyn tagen ej blott till angelägenheten att i första hand bringa

hjälp åt dem, som kunna antagas vara i största behov därav, utan även

till nödvändigheten att icke allt för hårt belasta rikets övriga skattdragande

inbyggare, bland vilka säkerligen många lida av dyrtiden i ännu

högre grad än statens i de lägre avlöningsgrupperna stående tjänare, har

kommittén beslutat sig för att föreslå krigstidshjälpens utgående efter

följande schema:

Sammanlagda värdet av lön, tjänstgöringspenningar,

m. fl. på förhand till belopp eller värde bestämbara

löneförmåner.

1

j

Krigstidshjälp åt befattningshavare med

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5 eller j

flera

barn.

!

Högst 1,200 kr.............

80

160

240

320

400

[ från 1,200 t. o. m. 1,400 >............

70

140

210

280

350

> 1,400 > > > 1,600 >............

60

120

180

240

300

. 1,600 » . » 1,800 . ............

45

90

135

180

225

> 1,800 » > » 2,000 >............

30

60

90

120

150

Inom kommittén har ifrågasatts, att gruppindelningen skulle baseras,

icke på storleken av befattningshavarnas fasta avlöningsförmåner, utan på

deras taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Då det emellertid för de myndigheter, som skola verkställa utbetalning

av krigstidshjälp, torde vara förenat med relativt lindrigt besvär

att med ledning av de lätt tillgängliga uppgifterna om vederbörandes fasta

avlöningsförmåner uppgöra en utbetalningslista och ur listan sedermera

stryka dem, som befinnas vara taxerade till inkomst- och förmögenhetsskatt

för högre belopp än 2,000 kr., medan däremot uppgörande av en

dylik lista enligt taxeringen men med iakttagande tillika att vederbörandes

fasta avlöningsförmåner för år räknat ej överstege 2,000 kr., säkerligen

bleve betydligt mera tidsödande, har kommittén — enär det här

gäller utbetalning av medel till tiotusentals befattningshavare — ansett

47

själva gruppindelningens verkställande med ledning av taxeringen, om än

teoretiskt riktigare än samma indelnings baserande på de fasta avlöningarnas

storlek, av rent praktiska skäl icke böra äga rum.

De flesta petitionärerna i ämnet hava begärt, att krigstidshjälp måtte

få av dem åtnjutas retroaktivt från 1915 års början. De synas alltså hava

Önskat få krigstidshjälpen betraktad såsom ett från 1915 års början löpande

avlöningstillägg.

Däremot må här erinras, hurusom kommittén uppgjort sitt förslag

under den uttryckliga förutsättningen, att krigstidshjälpen icke bör betraktas

såsom en avlöningsförmån i egentlig mening, utan som en av den

exceptionella dyrtiden betingad, för en gång utgående gratifikation eller

nödhjälp. Naturligtvis utesluter ett sådant sätt att se saken ingalunda

möjligheten, att det ett kommande år kan, i den mån dyrtidens verkningar

fortfara, befinnas skäligt att ännu en gång bereda statsfunktionärer en

dylik hjälp.

Då emellertid den krigstidshjälp, som efter proposition av Kungl.

Maj:t kan varda av 1916 års riksdag beviljad, måste antagas vara behövlig

för täckande åtminstone delvis av redan åsamkade utgifter, torde samma

hjälp få utbetalas redan under år 1916.

Med hänsyn såväl till nu nämnda omständighet som även till

önskvärdheten att så mycket som möjligt begränsa det ändock säkerligen

rätt betungande arbetet med krigstidshjälpens utbetalande, redovisande och

kontrollerande, synes det kommittén önskvärt, att hela det belopp, som

i dylik hjälp nu kan komma att tillerkännas en befattningshavare, må

varda på en gång till honom utbetalt.

Vaktmästarna i statsdepartementen samt i kommerskollegiet, statis*

tiska centralbyrån och överintendentsämbetet åtnjuta sedan några år tillbaka

»provisoriska avlöningstillägg», avsedda att uppbringa deras avlöning till

samma belopp, som tillkommer vaktmästare i nyreglerade ämbetsverk. Då

de förstnämnda emellertid åtminstone i regeln icke äro skyldiga att bidraga

till sin egen pensionering, har från avlöningstillägget avdragits så stort

belopp — avrundat till resp. SO och 25 kr. — som motsvarar pensionsavgiften.

48

En vaktmästare i ett statsdepartement uppbär sålunda en begynnelseavlöning

av 1,175 kr., medan en vaktmästare i ett nyreglerat centralt

ämbetsverk uppbär en begynnelseavlöning av 1,200 kr. För att likställa

dessa två vaktmästare i fråga om rätt till krigstids hjälp borde, strängt taget,

bestämmelse utfärdas därom, att vid beräkning av de fasta avlöningsförmånerna

för vaktmästare samt med dem jämförliga befattningshavare i statsdepartementen

och övriga nyssnämnda ämbetsverk böra i dessa avlöningsförmåner

inräknas de belopp, som av nyss angiven anledning avdragas från de tillfälliga

avlöningstilläggen. Då saken emellertid är av synnerligen ringa,

om ens någon, ekonomisk innebörd, har kommittén, i syfte att ej onödigtvis

komplicera föreskrifterna rörande krigstidshjälpen, ansett sig kunna

bortse från den lilla extra förmån, som sålunda i ett eller annat fall

må kunna komma dessa vaktmästare till godo. $

Villkoren för delaktighet i krigstidshjälpen torde lämpligast böra

hänföra sig till år 1916 på det sätt, att innehavandet av ordinarie anställning

och försörjningsplikten mot minderåriga barn bedömas efter förhållandet

vid nämnda års ingång samt värdet av de fasta avlöningsförmånerna

bedömas efter 1916 års stat och andra under år 1916 gällande föreskrifter,

likasom också den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som jämlikt

30 § i kungl. förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet

vid taxering den 28 oktober 1910 skall vara avslutad i länen senast den

15 maj och i Stockholm senast den 15 juni 1916, bör vara normerande

beträffande befattningshavares delaktighet i krigstidshjälpen.

o

A staterna för rikets allmänna läroverk finnas för ordinarie övningslärare

upptagna följande löneförmåner:

för teckningslärare och gymnastiklärare: vid realskola tre lönegrader

å 700, 800 och 900 kr.; vid högre allmänt läroverk fyra lönegrader

å 1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kr.; och för musiklärare: vid realskola

tre lönegrader å 550, 650 och 750 kr. samt vid högre allmänt läroverk

fyra lönegrader å 1,100, 1,300, 1,500 och 1,700 kr.

Gymnastiklärare, som fått sig ålagd en mera ansträngande eller omfattande

tjänstgöring, må åtnjuta skäligt tilläggsarvode till det belopp,

49

som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t

bestämmes, dock ej till högre belopp än 650 kr. för år.

Teckningslärare är skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid

realskola 8 timmar och vid högre allmänt läroverk 15 timmar i veckan.

Musiklärare är skyldig att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola

6 timmar och vid högre allmänt läroverk 12 timmar i veckan. Ytterligare

tjänstgöring kan åläggas tecknings- och musiklärare mot en årlig

ersättning för varje veckotimme av 80 kr. i första, 95 kr. i andra, 110

kr. i tredje och, vid högre allmänt läroverk, 125 kr. i fjärde lönegraden,

dock under iakttagande därav, att ersättning för extra tjänstgöring ej må

utgå för högre antal veckotimmar än 24 till teckningslärare vid realskola,

17 till teckningslärare vid högre allmänt läroverk och 3 till musiklärare.

Beträffande gymnastiklärarna finnas inga bestämmelser om skyldighet

för dem att för den fastställda lönen tjänstgöra någon viss minimitid,

men deras likställighet i avlöning med teckningslärarna torde giva anledning

förutsätta, att deras arbetstid är väsentligen lika med dessas.

Med avseende å nu ifrågavarande befattningshavares jämförelsevis

ringa ordinarie tjänstgöringsskyldighet ävensom därå, att en till normalt

mått utsträckt arbetstid — av lärarlönenämnden beräknad till 32 timmar

i veckan — i den mån den inom läroverken tages i anspråk, i allmänhet

torde flytta befattningshavarna upp till en inkomst av mer än 2,000 kr.,

har kommittén ansett dessa funktionärer icke böra komma i åtnjutande av

krigstidshjälp.

Vad som här sagts gäller i huvudsak även övningslärare vid högre

lärarinneseminariet.

Enligt den danska lagen om krigstidshjälp kunna personer, vilka

såsom en fast del av lönen utav staten åtnjuta fri kost, icke erhålla krigstidshjälp.

Det har ifrågasatts, huruvida icke ett liknande undantag borde

göras beträffande rätten till krigstidshjälp åt svenska statsljänare.

Uppenbart är, att en ensamstående befattningshavare, som av

kronan åtnjuter full försörjning, innefattande kost, beklädnad och bostad

m. m., endast i ytterst obetydlig mån beröres av den dyra tiden. Enligt

7—160734. Lönereglering akommitténs bet. XL1X.

50

kommitténs förslag skulle dylika ensamstående befattningshavare ej heller

erhålla någon krigstidshjälp.

Helt annorlunda ställer sig saken för dem, som hava försörjningsplikt

mot barn. Ett exempel skall lätteligen klargöra detta.

Vid marinen finnas enligt 1915 års stat anställda 896 underofficerskorpraler

(sjömän och kustartillerister i l:a lönegraden). Med ledning av

uppgifter, som lämnats i en utav vissa bland dessa gjord framställning

om krigstidshjälp, har inom kommittén verkställts en beräkning, utvisande

att dessa underofficerskorpraler, vilka i stor utsträckning bildat familj och

beo-ao-na sig av lämnat medgivande att bo utom kasern, kunna antagas

hava sammanlagt omkring 1,500 barn.

Nu är det visserligen sant, att ett slags krigstidshjälp kan sägas

tillfalla denna personal så till vida, som stegringen i matvarupriserna medfört

en motsvarande stegring i värdet av naturaportionen och alltså även

i den ersättning, som för ej uttagen portion utgår.

Den sålunda utgående högre ersättningen kan emellertid icke ens

tillnärmelsevis motsvara den stegring i kostnaderna för eventuellt åliggande

försörjningsplikts uppfyllande, som av dyrtiden framkallas. Vidare bortfaller

för denna personal vinsten av den högre portionsersättningen väsentligen

därigenom, att endast en obetydlig kontingent av sagda personal

tjänstgör under sådana förhållanden — d. v. s. i land — att kontant ersättning

i stället för naturaportion utgår. Ombord utgår nämligen portionen

in natura.

Om ifrågavarande underofficerskorpraler, vilkas avlöningsförmåner i

medeltal hava ett värde av 1,200—1,400 kr., tilldelades krigstidshjälp enligt

av kommittén för ordinarie befattningshavare föreslagna grunder, skulle

kostnaden härför belöpa sig till omkring 100,000 kr.

Det förefaller kommittén vara synnerligen önskvärt, att denna

personal, trots att den är berättigad åtnjuta underhåll in natura av kronan,

får bliva delaktig i krigstidshjälpen.

Enahanda omständigheter, som sålunda föreligga beträffande underofficerskorpraler

vid marinen, göra sig även, om än i mindre grad, gällande

i fråga om manskap av 2:a lönegraden vid marinen samt, med vissa

51

modifikationer och i mindre omfattning, jämväl beträffande annat stamanställt

manskap vid marinen och armén.

Vid nu anförda förhållanden har kommittén ansett sig böra i sitt

förslag till erhållande av krigstidshjälp inbegripa jämväl sådana befattningshavare,

som äga rätt att av kronan åtnjuta fullt underhåll in natura, under

förutsättning naturligtvis att de i övrigt uppfylla villkoren för delaktighet

i dylik hjälp.

Här bör emellertid anmärkas, att ovan angivna krigsmän väl icke

kunna anses falla under benämningen ordinarie befattningshavare, vadan

krigstidshjälpen åt dem torde böra inberäknas i det belopp, som kan varda

beviljat till dylik hjälp åt statens extra befattningshavare.

Det synes kommittén vara billigt och lämpligt, att krigstidshjälp får

utgå till ordinarie befattningshavare ej blott å rikets stat utan även vid

flottans pensionskassa och folkskollärarnas pensionsinrättning, vilka institutioner

åtnjuta statsanslag och vilkas avlöningsstater fastställas av Konung

och riksdag.

I överensstämmelse med vad som bestämts i fråga om familjelönetillägg

åt folkskollärare m. fl. har kommittén i sitt förslag från delaktighet

i krigstidshjälpen uteslutit gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever. 1

1 anslutning till sin sålunda uttalade uppfattning har kommittén

uppgjort följande förslag till bestämmelser om krigstidshjälp åt ordinarie

befattningshavare.

Krigstidshjälp utgår, med nedan angivna undantag, till de befattningshavare

i statens tjänst, vilka den 1 januari 1916 ej mindre innehade ordinarie

anställning med avlöning, som blivit av Konung och riksdag till siffran

bestämd eller eljest utgår efter av riksdagen prövade grunder, än även

på grund av försörjningsplikt underhålla barn under 15 års ålder.

Från åtnjutande av krigstidshjälp undantagas följande befattningshavare,

nämligen:

52

l:o de, vilkas avlöningsförmåner i lön, tjänstgöring spenning ar, åld er stillägg,

bostad med bränsle och lyse eller ersättning därför, beklädnad eller

ersättning därför, ortstillägg, tillfälligt lönetillägg, dagavlöning (vid armén

och marinen) och dylika till belopp eller värde på förhand bestämbara förmåner

enligt 1916 års stat ellen andra för det året gällande bestämmelser

utgöra, krigstidshjälp oräknad, mer än 2,000 kr. för år;

2:o de, vilka enligt den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt,

som under år 1916 äger ruin, hava att erlägga dylik skatt för högre belopp

än 2,000 kr., hustrus taxering däri inbegripen;

3:o övningslärare vid de allmänna läroverken och högre lärarinneseminariet;

samt

4:o gift kvinnlig befattningshavare vars man lever.

Beloppet av den krigsti<lshjälp, som skall till befattningshavare utgå,

bestämmes, på sätt nedanstående tabell utvisar, i förhållande dels till storleken

av befattningshavaren tillkommande avlöningsförmåner av ovan angivna

slag, dels ock till antalet av de barn under 15 år, vilka befattningshavaren

på grund av försörjningsplikt den 1 januari 1916 underhöll:

l

Krigstidshjälp åt befattningshavare med j

Värdet av avlöningsförmånerna.

%

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5 eller \

flera

barn.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.\

-

Högst 1,200 kr.............

80

160

240

320

400

från 1,200 t. o. m. 1,400 ............

70

140

210

280

350

> 1,400 > * > 1,600 >............

60

120

180

240

300

> 1,600 • > 1,800 >............

45

90

135

180

225

» 1,800 • > > 2,000 »............

30

60

90

120

150

Anm. Med befattningshavare i statens tjänst likställas i avseende å rätt till

krigstidshjälp befattningshavare vid flottans pensionskassa och folkskollärarnas pensionsinrättning.

* *

*

53

Det av kommittén uppgjorda förslag, för vilket i det föregående

redogjorts, avser, såsom nämnts, allenast sådana befattningshavare, vilka

innehava ordinarie anställning med avlöning, som blivit av Konung och

riksdag till siffran bestämd eller eljest utgår efter av riksdagen prövade

grunder.

Extra ordinarie personal användes emellertid i stor utsträckning

vid åtskilliga statsinstitutioner, särskilt vid de s. k. affärsdrivande verken,

bland dem framför allt statens järnvägar.

För att giva en antydan om storleken av denna personal må nämnas,

att enligt Sveriges officiella statistik, »Sveriges järnvägar år 1914»,

medeltalet under samma år i statens järnvägars tjänst anställda icke ordinarie

befattningshavare eller, så som de vid statens järnvägar benämnas,

»extra ordinarie» och »extra» befattningshavare (tillfälliga arbetare ej medräknade)

med högst 2,000 kronors avlöning uppgick till ej mindre än

7,751 personer, motsvarande ungefär 65 procent av den ordinarie personalen

i motsvarande avlöningsställning.

Erinras må även, hurusom betjäningspersonalen vid statens anstalter

för sinnessjuka icke är uppförd å ordinarie stat.

Bestämmelserna om den extra ordinarie personalens avlöning skifta

högst betydligt.

För vissa verk, exempelvis post-, telegraf- och vattenfallsverken, är

föreskrivet, att grunderna för extra personals avlöning bestämmas av

Kungl. Maj:t. Vid statens järnvägar däremot äger styrelsen rätt att härom

fatta beslut, och denna sin rätt synes styrelsen kunna delegera på underordnade

myndigheter.

En mängd extra befattningar äro med arvoden uppförda i vederbörande

institutioners av Konung och riksdag fastställda avlöningsstater.

I fråga om avlöning åt amanuenser och dylika biträden vid ämbetsverk

hava i sammanhang med avlöningsstaters fastställande meddelats

vissa bestämmelser, särskilt angående arvodets lägsta och högsta belopp.

I vissa fall, då det tillkommer vederbörande institutioners styrelser

att bestämma den extra personalens avlöning, hava tillägg till avlöningen

i anledning av dyrtiden redan blivit beviljade. Såsom exempel

Krigstidshjälp

åt statstjänare

som icke

hava ordinarie

anställning.

54

härpå torde böra erinras, hurusom, enligt vad som framgår av »Sociala

meddelanden» för år 1915, flottans varvsarbetare samt mynt- och justeringsverkets

arbetare tilldelats 10 procent dyrtidstillägg.

Kommittén har antagit, att dess uppdrag egentligen avsett att uppgöra

förslag och kostnadsberäkning beträffande krigstidshjälp åt de ordinarie

befattningshavare, vilkas avlöning bestämts av Konung och riksdag

eller eljest utgår efter av riksdagen prövade grunder. Men därjämte har

kommittén hållit före, att, sedan grunderna för krigstidshjälp åt den ordinarie

personalen fastslagits, samma grunder med erforderliga modifikationer

borde komma i tillämpning vid bestämmande av dylik hjälp åt extra

personal.

Det har nämligen synts kommittén, att extra personal, i den mån

den har och under viss tid haft stadigvarande anställning samt är i behov

av hjälp — i följd av låga inkomster och försörjningsplikt mot minderåriga

barn — bör i likhet med ordinarie personal komma i åtnjutande av

krigstidshjälp.

Att låta sådan hjälp komma extra personal till godo efter i allo

samma grunder som av kommittén föreslagits beträffande den ordinarie

personalen är emellertid icke möjligt, väsentligast av den anledningen, att

en mängd extra befattningshavare hava så kort daglig tjänstgöringstid,

att deras verksamhet måste antagas vara huvudsakligen inriktad på arbete

utanför den ifrågavarande tjänsten. För att taga ett exempel: om de ovan

för ordinarie personal föreslagna grunderna tillämpades beträffande krigstidshjälp

åt den extra personalen, skulle en person, som åtagit sig att

för 15 kr. i månaden vakta grindarna vid en korsning mellan järnväg

och landsväg, kunna få i krigstidshjälp uppbära mer än arvodets dubbla

belopp.

Att emellertid vissa av de villkor och förutsättningar, som föreslagits

för rätt till krigtidshjälp åt ordinarie befattningshavare, även böra,

om än med någon modifikation, uppställas beträffande dylik hjälp åt extra

befattningshavare, lärer ej kräva vidare motivering. Detta gäller särskilt

villkoret angående försörjningsplikt mot minderåriga barn och be

-

55

stämmandet av de inkomst- och taxeringsbelopp, som begränsa rätten till

åtnjutande av krigstidshjälp.

Att, såsom för de ordinarie befattningshavarna föreslagits, differentiera

understödens storlek efter beloppet av vederbörandes fasta, på förhand

till belopp eller värde bestämbara årsavlöning låter sig däremot icke

alltid göra, enär den extra personalens avlöning i mycket stor utsträckning

utgår efter s. k. premieackord eller andra betingsformer och dess

storlek följaktligen ofta icke kan för ett visst år bedömas före årets slut.

Differentieringen torde därför böra göras med ledning av den avlöning, befattningshavarna

faktiskt uppburit under ett gånget år.

Om, såsom billigt synes vara, krigstidshjälp skall tillerkännas extra

personal, synes såsom villkor därför böra föreskrivas, utom att vederbörande

befattningshavare skall vara den 1 januari 1916 i stadigvarande

tjänst anställd, att han jämväl under någon tid omedelbart dessförinnan,

förslagsvis ett år, skall hava vid samma institution innehaft dylik anställning,

allt med en daglig arbetstid i medeltal icke understigande vad som

för den ordinarie personalen vid samma eller jämförlig institution är såsom

minimum i allmänhet stadgat, och vidare att hans inkomst av befattningen

under år 1915 icke överstigit 2,000 kr.

Visserligen innebär detta senare villkor, att en extra befattningshavare

med en löneinkomst av något mer än 2,000 kr. icke kan få någon krigstidshjälp,

medan däremot en ordinarie befattningshavare med motsvarande

inkomst kan — då beträffande honom uti ifrågavarande avseende hänsyn

tages endast till den fasta avlöningen — erhålla dylik hjälp; men dels

torde extra befattningshavare endast i ett ringa antal fall komina upp till

en så hög avlöning, dels torde det i och för sig icke vara något att erinra

däremot, att den ordinarie personalen i dylika gränsfall beredes någon

liten förmån framför den extra personalen.

I sådana fall, då, såsom beträffande flottans varvsarbetai*e samt arbetare

vid mynt- och justeringsverket, dyrtidstillägg under tid efter världskrigets

utbrott redan blivit extra befattningshavare tillagt, torde den krigstidshjälp,

som kan komma att till honom utgå, böra i motsvarande mån

reduceras.

56

Däremot synes dylik reduktion icke böra äga rum i sådana fall, då

den extra personalen under denna tid erhållit en avlöningsförhöjning,

vilken, såsom förhållandet är med det av järnvägsstyrelsen utdelade tillfälliga

lönetillägget åt extra personal, är avsedd att utgöra, icke en krigstidshjälp,

utan ett lönetillägg för uppbringande av den extra personalens

avlöning till ett i jämförelse med den ordinarie personalens avlöning

skäligt belopp.

Arméns och marinens manskap synes böra i fråga om rätt till krigstidshjälp

jämnställas med extra personal.

Innan ärendet förelägges riksdagen, torde det bliva nödvändigt att

från de statsinstitutioner, som i någon avsevärd mån använda extra personal,

infordra approximativ uppgift å den kostnad, som kan antagas bliva

förenad med utbetalande av krigstidshjälp åt samma personal enligt de

grunder, som kunna varda av Kungl. Maj:t godkända.

Med hänsyn till den korta tid, som för detta ärendes behandling och

avgivande av betänkande därutinnan stått kommittén till buds, har kommittén

icke tilltrott sig att kunna åstadkomma en sådan beräkning.

Såsom en sammanfattning av vad kommittén anfört i fråga om krigstidshjälp

åt extra personal tillåter sig kommittén föreslå följande bestämmelser:

Krigstidshjälp

utgår, med nedan angivna undantag, till de i statens

tjänst anställda icke ordinarie befattningshavare — arméns och marinens

manskap inbegripet — vilka den 1 januari 1916 ej mindre på grund av

försörjning splikt underhöllo barn under 15 års ålder än även innehade och

omedelbart dessförinnan under minst ett år vid en och samma statsinstitution

innehaft stadigvarande anställning med en daglig arbetstid, i medeltal icke

understigande vad som för den ordinarie personalen vid samma eller jämförlig

institution är såsom minimum i allmänhet stadgat.

Från åtnjutande av krigstidshjälp undantagas följande befattningshavare,

nämligen:

\

57

l:o de, vilkas inkomst av befattningen, i kontant eller in natura, under

år 1915 överstigit 2,000 kr.;

2:o de, vilka enligt den taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt,

som under år 1916 äger rum, hava att erlägga dylik skatt för högre belopp

än 2,000 kr., hustrus taxering däri inbegripen; och

3:o gift kvinnlig befattningshavare vars man lever.

Beloppet av den krigstidshjälp, som skall till befattningshavare utgå,

bestämmes, på sätt nedanstående tabell utvisar, i förhållande dels till storleken

av de utav befattningshavaren under år 1915 åtnjutna avlöningsförmånerna

i kontant och in natura, dels ock till antalet av de barn under

15 år, vilka befattningshavaren på grund av försörjningsplikt den 1 januari

1916 underhöll:

Krigstidshjälp åt befattningshavare med

Värdet av avlöningsförmånerna under år 1915.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5 eller

flera

barn.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Högst 1,300 kr....... .....

80

160

240

320

400

från 1,200 t. o. m. 1,400 >............

70

140

210

280

350

> 1,400 > > » 1,600 »............

60

120

180

240

300

> 1,600 > » » 1,800 »............

45

90

135

180

225

» 1,800 > > » 2,000 >............

30

60

90

120

150

Då enligt förestående bestämmelser till krigstidshjälp berättigad befattningshavare

under tiden efter ingången av augusti månad. 1914 erhållit

avlönings för höj ning, som är att anse icke såsom ett tillägg för avlöningens

uppbringande till belopp, stående i skäligt förhållande till ordinarie befattningshavares

avlöningsförmåner, utan såsom särskilt dyrtidstillägg, skall

beloppet av sådan förhöjning, beräknat från det den börjat utgå intill utgången

av år 1915, vid utbetalning av krigstidshjälp från denna avdragas.

Anm. Med befattningshavare i statens tjänst likställas i avseende å rätt till

krigstidshjälp befattningshavare vid flottans pensionskassa och folkskollärarnas pensionsinrättning.

* #

*

8—100734. Lönereglcringslcommitténs bet. XLIX.

58

K

I överensstämmelse med vad som skett beträffande de vid 1915 års

riksdag beslutade familjelönetillägg för folkskollärare in. fl. torde det få

ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare föreskrifter, som

kunna befinnas erforderliga för behörig tillämpning av grunderna för

utbetalande av krigstidshjälp.

59

Kostnadsberäkning.

Hos fångvårdsstyrelsen har kommittén begärt approximativt svar å

följande frågor:

»Huru många av de vid fångvården anställda ordinarie befattningshavare,

vilka på grund av försörjningsplikt underhålla barn under 15 års

ålder, äga att i lön, tjänstgöringspenningar, ortstillägg, ålderstillägg, beklädnad

(in natura eller i kontant) samt bostad med bränsle (in natura eller

i kontant) åtnjuta avlöningsförmåner till nedan angivna värde för år räknat;

och huru stort är antalet av de barn under 15 år, som en var av

dessa befattningshavare på grund av försörjningsplikt har att underhålla?»

Kommittén uttalade därjämte önskvärdheten av att erhålla uppgift

jämväl å antalet av de befattningshavare inom de särskilda avlöningsgrupperna,

som icke hade barn under 15 år att underhålla.

Frågorna voro åtföljda av eu svarsblankett utav följande utseende:

j

Sammanlagda värdet av ovan an- givna avlöningsförmåner.

Antal befattningshavare med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

barn.

6

barn.

7

barn.

8

barn.

9

barn.

10

barn.

]

1

Högst 1,200 kr. . .

från 1,200 t. o. m. 1,400 > . .

» 1,400 » > > 1,600 > . .

> 1,600 » » , 1,800 » . .

* 1,800 > » » 2,000 » . .

i

Likartade frågor hava framställts till arméförvaltningen, marinförvaltningen,

lotsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen, postsparbanksstyrelsen och

60

domänstyrelsen. Därvid har begärts, att i beloppet av avlöningsförmåner

måtte inberäknas, beträffande armén och marinen, dagavlöning samt beträffande

såväl dessa sistnämnda som övriga verk, vilkas styrelser tillfrågats,

andra dylika på förhand till belopp eller värde bestämbara avlöningsförmåner

enligt stat eller andra gällande bestämmelser.

Denna så att säga »fasta avlöning» innefattar sålunda ovanangivna

titlar samt vissa enligt stat utgående särskilda arvoden och tillägg till

tjänstgöringspenningar men däremot icke tillfälliga arvoden, ersättning för

övertidsarbete, milpenningar eller s. k. sportler.

Den approximativa kostnadsberäkning, som kommittén nu framläder,

avser allenast ordinarie befattningshavare, och har kommittén i

möjligaste mån sökt behandla de särskilda institutionerna och befattningshavarna

i den ordning, som följts vid riksstatens uppställning.

Fångvärden. Svaret på ovan angivna frågor beträffande fångvårdspersonalen

är av följande innebörd:

i

Fast avlöning.

Antal befattningshavare med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

barn.

6

barn.

7

barn.

8

barn.

9

barn.

Högst 1,200 kr.......

56

1

—

—

1

—

—

—

—

—

från 1,200 t. o. m. 1,400 >......

13

2

. 1,400 » » » 1,600 »......

24

4

4

1

2

—

—

—

—

—

> 1,600 > » » 1,800 >......

31

18

36

13

7

6

4

—

1

—

> 1,800 > > . 2,000 >......

115

44

44

21

11

5

2

2

1

I

Kostnaden för krigstidshjälp åt denna personal enligt de av löneregleringskommittén

föreslagna grunderna har av kommittén beräknats utgöra

20,280 kr.

Arméförv ältning en och armén. Arméförvaltningen har meddelat följande

approximativa uppgift å antalet av de ordinarie befattningshavare,

som åtnjuta avlöning från anslag under riksstatens fjärde huvudtitel och

61

vilka i lön, tjänstgöringspenningar, ortstillägg, ålderstillägg, arvode, bostad

med bränsle och lyse (in natura eller i kontant), beklädnad (in natura

eller i kontant), dagavlöning och dylika på förhand till belopp eller värde

bestämbara avlöningsförmåner äga enligt stat eller andra gällande bestämmelser

tillgodonjuta för år räknat

högst 1,200 kr................ 7

från 1,200 t. o. m. 1,400 »...............51

» 1,400 » > » 1,600 »...............11

> 1,600 > > » 1,800 »...............661

» 1,800 » > > 2,000 >...............986

Anm. I. Uppgiften omfattar icke lantförsvarsdepartementets vaktbetjäning och skrivbiträden,

ej heller arméns manskap, som är berättigat till fullt underhåll in natura.

Anm. II. Värdet av bostad in natura har upptagits med belopp, som motsvarar kontant inkvarterings-

och servisbidrag.

Vid en undersökning, som kommittén låtit verkställa hos arméns

pensionskassa och som omfattat 1,603 sergeanter, musi k sergeanter och

tyghantverkare m. fl., alla med högst 2,000 kronors avlöning, har befunnits,

att dessa krigsmän hava följande antal barn under 15 års ålder, näm

-

ligen:

750 eller 46,8 %.........0 barn

320 » 20,o %.........1 »

274 » 17,o %.........2 »

137 ■» 8,5 %.........3 »

72 » 4,5 %.........4 »

23 » 1,5 %.........5 »

16 » l,o /.........6 >

7 » 0,5 /.........7 »

4 » 0,2 %.........8 »

Med ledning av dessa siffror kan nyssberörda, till arméförvaltningen

och armén hörande, av kommittén till erhållande av krigstidshjälp

ifrågasatta befattningshavares barnantal beräknas på sätt följande tabell

utvisar:

62

Avlöningsgrupper.

1

Antal befattningshavare med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

barn.

6

barn.

7

barn.

8 !

barn.

Högst 1,200 kr..........

3

1

1

1

1

—

—

—

-

1

från 1,200 t. o. m. 1,400 ».........

24

10

9

4

2

1

1

—

> 1,400 > » > 1,600 ».........

5

2

2

1

1

—

—

—

—

. 1,600 > > » 1,800 ■.........

310

132

112

56

30

10

7

3

1 1

. 1,800 > > > 2,000 >.........

461

197

168

84

44

15

10

5

2

Kostnaden för krigstidshjälp enligt kommitténs förslag åt samma

personal kan sålunda antagas bliva tillhopa 72,975 kr.

Sjöförsvarsdepartementet och marinen. De ordinarie befattningshavare

vid sjöförsvarsdepartementet och marinen (vaktmästare, poliskonstaplar,

lärare vid skeppsgosseskolorna m. fl.), som enligt kommitténs förslag skulle

kunna komma i åtnjutande av krigstidshjälp, äro till antalet 69, fördelade

i de särskilda inkomstgrupperna på följande sätt:

högst 1,200 kr.......... 5

från 1,200 t. o. m. 1,400 » 16

> 1,400 » » » 1,600 > 12

» 1,600 > » » 1,800 » 19

» 1,800 » » > 2,000 > 17

Med tillämpning av de beräkningsgrunder, som, enligt vad i det

följande angives, blivit använda för kalkylering av kostnaden för krigstidshjälp

åt ett flertal vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,

kan kostnaden för dylik hjälp åt nu ifrågavarande personal beräknas

till 3,605 kr.

Lots- och fyrväsendet. Hos lotsstyrelsen har kommittén, i samband

med framställande av frågorna om de vid lots- och fyrväsendet anställda

ordinarie befattningshavarnas fasta avlöning och barnantal, framhållit önskvärdheten

att jämväl erhålla uppgift beträffande storleken av de andelar

i lotspenningar, som utgå till lotspersonalen.

63

Svaret, vars approximativa beskaffenhet särskilt betonats, är av följande

innehåll:

1

Fast avlöning (utom lotslott).

Antal befattningshavare med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

barn.

6

barn.

7

barn.

8

barn.

Högst 1,200 kr..........

44

20

8

8

4

2

1

—

—

från 1,200 t. o. m. 1,400 >.........

30

24

20

10

6

6

2

—

—

> 1,400 » » > 1,600 >.........

.62

37

32

24

17

6

10

1

—

» 1,600 » > » 1,800 >.........

70

46

35

22

21

16

11

5

4

. 1,800 » » > 2,000 ».........

23

15

13

10

3

5

2

3

3

Av de vid detta svar fogade primäruppgifterna framgår, att lotslotterna,

vilkas belopp under år 1915 varierat mellan 3 kr. och omkring

17,000 kr. per man, i ett stort antal fall kunna antagas lyfta befattningshavarna

upp över den taxeringsgräns, vid vilken enligt kommitténs förslag

rätten till krigstidshjälp skulle upphöra.

Av de i förestående tablå upptagna befattningshavarna torde omkring

en sjättedel hava anställning vid fyrväsendet, där extra inkomster i

.tjänsten icke lära i nämnvärd utsträckning förekomma. De inkomna primäruppgifterna

giva stöd åt den uppfattningen, att åtminstone halva antalet

av lotsverkets i tablån avsedda befattningshavare kan antagas vid

taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt komma över 2,000 kronorsstrecket.

Efter sålunda antydda grunder har kostnaden för krigstidshjälp åt

personal vid lots- och fyrväsendet beräknats till 36,400 kr.

Postverket. Från postverket har såsom svar på frågorna beträffande

ordinarie personal med högst 2,000 kronors fast avlöning och antalet av

de barn under 15 år, som en var befattningshavare på grund av försörjningsplikt

hade att underhålla, lämnats följande approximativa uppgift:

64

Fasta avlöningsförmåner.

Antal befattningshavare med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

barn.

6

barn.

7

barn.

8

barn.

Högst 1,200 kr..........

2

1

1

från 1,200 t. o. m. 1,400 ».........

135

53

29

19

6

4

1

—

—

» 1,400 » » » 1,600 ».......

305

178

127

70

42

20

3

3

-

> 1,600 » > » 1,800 >.......

150

99

109

44

39

7

9

4

1

> 1,800 > » > 2,000 >........

190

93

77

50

33

20

13

9

1

Kostnaden för krigstidshjälp enligt kommitténs förslag åt denna

personal har beräknats bliva 125,940 kr.

Telegrafverket. På frågor, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse

med frågorna till fångvårdsstyrelsen, har beträffande telegrafverkets ordinarie

personal lämnats följande svar:

Fasta avlöningsförmåner.

Antal befattningshavare med

|

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

barn.

6

barn.

10

barn.

Högst 1,200 kr.............

388

från 1,200 t. o. m. 1,400 » . .

477

5

4

6

2

—

—

_ 1

* 1,400 » > > 1,600 >.....

294

15

14

8

4

4

1

- i

> 1,600 » . , 1,800 »...........

137

13

25

17

13

10

1

|

» 1,800 » , , 2,000 »............

93

15

15

15

7

6

3

i !

Krigstidshjälp åt denna personal enligt kommitténs förslag skulle

betinga en kostnad av 24,195 kr.

Statens järnvägar. Hos järnvägsstyrelsen har kommittén begärt approximativ

uppgift dels å antalet vid statens järnvägar anställda ordinarie

befattningshavare, vilka på grund av försörjningsplikt underhålla barn under

15 års ålder och vilka i arvode, bostad och bränsle (in natura eller i

kontant), beklädnad (in natura eller i kontant), ortstillägg (kallorts- och

dyrorts-), personligt lönetillägg och tillfälligt lönetillägg äga åtnjuta avlöning

65

för år räknat till värde av högst 1,200 kr., från 1,200 till och med 1,400

kr. o. s. v., dels ock å antalet av de barn under 15 år, som en var av

dessa befattningshavare på grund av försörjningsplikt hade att underhålla.

Med anledning härav har styrelsen låtit sitt statistiska kontor, efter

erforderlig bearbetning av tillgängligt statistiskt material, som under

sommaren 1915 insamlats för 1914 års kommitté angående avlöningsförhållanden

vid statens järnvägar, verkställa dylika approximativa beräkningar

i den mån det tillgängliga materialet sådant medgivit.

Resultatet av dessa beräkningar linnes innefattat i följande tablå,

som av kommittén uppgjorts med ledning av de från järnvägsstyrelsen

bekomna uppgifterna: 1

Fasta avlöningsförmåner.

Antal befattningshavare med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

eller flera

barn.

1,200-1,400 kr...............

1,234

732

615

313

161

119

1,400-1,600 >..............

791

768

812

553

384

529

1,600—1,800 »............• .

531

661

780

583

478

1,243

1,800—2,000 > •..............

190

34

26

15

16

28

Beträffande barnens försörjning inom de särskilda grupperna hava

lämnats följande uppgifter:

Inkomstgrupper.

försörjas

i hemmet

Av barnen

försörjas

delvis

i hemmet

försörja

sig själva

1,200 1,400 kr.....................

4,161

38

44

1,400-1,600 » ....................

8,307

240

225

1 1,600—1,800 . ....................

9,372

1,290

3,526

1,800—2,000 > ....................

286

22

57

1 skrivelse till kommittén den 18 december 1915 anför järnvägsstyrelsen,

att uppdelningen av befattningshavarna med hänsyn till barnens

9 —160734. Lönereglering »kommitténs bet. XL1X.

66

antal måst göras efter annan grund än den av kommittén ifrågasatta, enär

i det statistiska materialet uppgifter icke funnes å barnens ålder utan endast

i fråga om deras försörjningsförhållanden. Då det här vore fråga om

approximativa beräkningar och ett infordrande och bearbetande av nytt

statistiskt material, omfattande ett antal av omkring 13,000 tjänstehavare,

skulle hava medfört ett synnerligen tidsödande arbete och sålunda avsevärt

försenat svars avlåtande i ärendet, ifrågasatte järnvägsstyrelsen, huruvida

icke de föreliggande uppgifterna kunde få anses lämna erforderlig ledning

i ämnet.

Kommittén, som ansett sig kunna för kostnadsberäkningens uppgörande

begagna sig av de sålunda erhållna uppgifterna, har i sådant hänseende

trott sig kunna utan fara för avsevärd felkalkyl antaga, att de barn,

som helt försörjas i hemmet, äro under 15 år, men att de, som endast

delvis försörjas i hemmet och de, som försörja sig själva, fyllt 15 år.

Antalet av de minderåriga barnen (d. v. s. under 15 år) inom de

fyra avlöningskategorierna blir då resp. 98,0674 %, 94,699 %, 66,056 % och

78,356 % av de i järnvägsstyrelsens uppgifter angivna. Då det emellertid

erbjuder vissa praktiska olägenheter att räkna med bråkdelar av de

relativt små tal, som angiva antalet av en var befattningshavares barn,

samt resultatet beträffande barnantalet i stort sett blir detsamma, om i

stället de i allmänhet större tal, som angiva antalet befattningshavare,

reduceras till nyss angivna procenttal och därvid avrundas till hela tal,

har kommittén efter sålunda antydd grund uppgjort följande tabell, som

utvisar antalet ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar inom ifrågavarande

avlöningskategorier och antalet av deras barn under 15 års ålder:

o o

Avlöningsgrupper.

Antal befattningshavare med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

eller flera

barn.

1,200-1,400 kr...............

1,234

717

602

307

158

117

1,400-1,600 » . . •...........

791

727

768

524

365

501

: 1,600-1,800 »..............

531

436

515

387

316

821

: 1,800—2,000 »..............

190

28

21

12

13

22

67

Med ledning av denna tabell kan kostnaden för krigstidshjälp enligt

kommitténs förslag åt ordinarie personal vid statens järnvägar beräknas till

1,119,990 kr.

Vattenfallsverken. På framställda frågor beträffande antalet av de vid

statens vatten fal lsverk anställda ordinarie befattningshavare, vilka på grund

av försörjningsplikt underhålla barn under 15 års ålder samt äga att i lön,

tjänstgöringspenningar, dyrortstillägg, , tilläggsarvode, bostad och bränsle

samt lyse (in natura eller i kontant) samt beklänad (in natura eller i kontant)

åtnjuta avlöningsförmåner till nedan angivna värde för år räknat,

och beträffande antalet av de barn under 15 år, som en var av dessa befattningshavare

på grund av försörjningsplikt har att underhålla, har från

vattenfallsdirektören erhållits följande svar:

!

|

Sammanlagda värdet av ovan angivna avlöningsför- måner jämte provision till bogserbåtspersonal.

Antal befattningshavare med

1

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn

4

barn.

5

barn.

6

barn

8

barn.

Högst 1,200 kr.............

1

1

1

—

—

—

—

—

från 1,200 t. o. m. 1,400 >............

—

—

—

1

—

—

—

—

. 1,400 > > > 1,600 >............

2

3

1

1

—

—

—

—

! > 1,600 > ■ > 1,800 >............

19

17

6

7

6

4

1

1

'' . 1,800 ■ » 2,000 »............

2

5

1

1

2

—

—

—

Uppgifterna hänföra sig till vederbörande befattningshavares avlöningsförmåner

för år 1916, med undantag för bogserbåtspersonalens provision,

som hänför sig till år 1915.

Då vissa av de befattningar, som upptagits i de fastställda utgiftsstaterna

för år 1916, vid svarets avgivande den 15 januari 1916 ännu

icke blivit tillsatta, lämnade vattenfallsdirektören följande uppgift å antalet

befattningar enligt stat inom olika avlöningsgrupper:

„ , ... . ... . Antalet befattningshavare

Sammanlagda avlöningsförmåner. cnligt stJat yör $r I916

Från 1,000 t, o. m. 1,200 kr........... 3

» 1,200 » » > 1,400 »..........3

> 1,400 » » » 1,600 »..........14

» 1,600 » » > 1,800 »..........62

» 1,800 » » » 2,000 »..........17

1

68

Om siffrorna i det återgivna svaret på kommitténs frågor justeras

med hänsyn till sistuppgivna tal, blir resultatet följande:

Sammanlagda värdet av ovan angivna avlönings-

Antal befattningshavare med

förmåner jämte provision till bogserbåtspersonal.

0

1

2

3

4

5

6

8

barn.

barn.

barn.

barn.

barn.

barn.

barn.

barn.

Högst 1,200 kr.............

1

1

1

_

_

_

_

_

från 1,200 t. o. m. 1,400 »............

—

—

—

3

—

—

—

—

» 1,400 > > > 1,600 >..........

4

6

2

2

—

—

—

—

» 1,600 » > » 1,800 ».........

20

17

6

7

6

4

1

1

> 1,800 » » » 2,000 »............

3

8

1

2

3

—

—

_

Kostnaden för krigstidshjälp, i enlighet med kommitténs förslag, åt

denna personal skulle alltså utgöra 7,350 kr.

Vid länsstyrelserna anställda landskanslister och landskontorister

hava i allmänhet en begynnelseavlöning av 2,000 kr. (i Stockholms län 2,200

kr., i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 2,100 kr.). Alderstillägg

å 300 kr. utgå efter resp. 5, 10 och 15 år.

Vid bifall till kommitténs förslag skulle en eller annan av dessa

befattningshavare kunna tänkas bliva berättigad att erhålla krigstidshjälp.

Med avseende emellertid dels därå, att dessa befattningar ej sällan torde

få betraktas såsom övergångsplatser, i vilket fall åtskilliga innehavare av desamma

torde kunna antagas vara ogifta, dels ock därtill att befattningshavarna

understundom torde vara i åtnjutande av ej obetydliga extra inkomster,

har kommittén icke ansett behövligt att vid kostnadsberäkningens

uppgörande taga hänsyn till det säkerligen mycket obetydliga belopp, som

i form av krigstidshjälp åt befattningshavare i fråga tilläventyrs må komma

att utgå.

Tullverket. Såsom svar på framställda frågor om antalet ordinarie

befattningshavare vid tullverket med högst 2,000 kronors fast avlöning och

antalet av deras barn under 15 år har lämnats följande uppgift:

i

69

Fasta avlöningsförmåner.

Antal befattningshavare1 med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

barn.

6

barn.

7

barn.

8

barn.

9

barn.

Högst 1,200 kr.......

5

2

1

1

—

—

—

_

—

—

från 1,200 t. o. m. 1.400 > ......

8

7

11

4

2

9

—

1

—

—

! » 1,400 > > • 1,600 > ......

24

12

12

8

10

2

3

—

—

—

j > 1.600 > > » 1,800 > ......

82

45

44

46

37

31

14

7

2

1

| > 1,800 * . » 2,000 > ......

100

76

67

48

30

39

10

14

3

2

Om de siffror, som angiva antalet befattningshavare, vederbörligen

reduceras med 1,835b motsvarande 15 å extra stat uppförda tjänstemän,

erhåller tabellen efter avrundning följande utseende:

Fasta avlöningsförmåner.

•

‘

Antal befattningshavare med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

barn.

6

barn.

7

barn.

8

barn.

9

barn.

Högst 1,200 kr.......

5

2

1

1

—

—

—

—

—

—

från 1.200 t. o. m. 1,400 > ......

8

7

11

4

2

9

—

1

—

—

> 1,400 » > > 1,600 > ......

24

12

12

8

10

2

3

—

—

—

> 1,600 » > > 1,800 > ......

80

44

43

45

36

30

14

7

2

1

1 » 1,800 > > > 2,000 > ......

98

75

66

47

29

38

10

14

3

2

Kostnaden för krigstidshjälp åt ordinarie personal vid tullverket

enligt kommitténs förslag skulle alltså uppgå till 69,515 kr.

Postsparbanken. På frågor, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse

med de till fångvårdsstyrelsen avlåtna, hava från postsparbanken erhållits

uppgifter beträffande allenast fem funktionärer (vaktmästarna). Med iakttagande

därav, ait å postsparbankens stat för år 1915 finnas uppförda 18

skrivbiträden med 1,650 kronors avlöning, får uppgiften efter komplettering

i detta avseende följande utseende:

1 Häri inräknas jämväl 15 å extra stat uppförda tjänstemän.

70

Fast avlöning.

Antal befattningshavare med

. ... 1

0

barn.

1

barn.

3

barn.

Högst 1,200 kr................

—

-

från 1,200 t. o. m. 1.400 »...............

2

—

> 1.400 » . . 1,600 »...............

—

1

i

1

» 1,600 > > > 1,800 >...............

18

—

1 1

» 1,800 . » . 2,000 >...............

1

-

-

Kostnaden för krigstidshjälp åt ordinarie personal vid postsparbanken

enligt kommitténs förslag skulle utgöra 195 kr.

Domänförvaltningen. På frågor till domänstyrelsen hava erhållits

uppgifter rörande vid nämnda styrelse med underlydande förvaltningar anställda

ordinarie befattningshavare med högst 2,000 kronors fast avlöning.

Från och med år 1916 tillkomma emellertid, enligt vad domänstyrelsen

meddelat, 63 ordinarie kronojägare och 27 ordinarie tillsyningsman i Norrbottens

och Västerbottens kustland. Under antagande att dessa befattningshavare,

vilkas fasta avlöning faller inom kategorien från 1,200 till och

med 1,400 kr., äro i fråga om barnantal likställda med övriga av

domänstyrelsen uppgivna befattningshavare inom denna kategori få domänstyrelsens

uppgifter, kompletterade härutinnan, följande utseende:

1

Fasta avlöningsförmåner.

Antal befattningshavare med

0

barn.

1

barn.

2

barn.

3

barn.

4

barn.

5

barn.

6

barn.

7

barn.

8

barn.

9

barn.

11

barn. i

Högst 1,200 kr. . . .

18

8

10

3

2

_

_

_

_

_

- i

från 1,200 t. o. m. 1,400 > . . . .

54

45

40

27

28

13

14

9

2

3

1

> 1,400 » > » 1,600 > . . . .

41

34

27

21

24

14

18

10

5

1

— ''

» 1,600 . > . 1,800 .....

12

7

4

4

7

3

2

O

«

—

—

-

Kostnaden för krigstidshjälp åt denna personal enligt kommitténs

förslag kan beräknas utgöra 73,830 kr.

TI

Skrivbiträden, räknebiträden in. fl. dylika biträden finnas uppförda

å åtskilliga centrala ämbetsverks m. fl. statsinstitutioners stater med avlöning

varierande mellan 1,200 och 2,400 kronor. Då emellertid ifrågavarande

biträden med ytterst få undantag äro ogifta kvinnor och vid

sådant förhållande någon krigstidshjälp enligt kommitténs förslag endast i

sällsynta undantagsfall kan tänkas komma biträden av nämnda slag till

godo, har kommittén vid kostnadsberäkningens uppgörande ansett sig

kunna utgå från det antagandet, att någon nämnvärd utgift för krigstidshjälp

åt berörda biträden icke kan ifrågakomma.

•

Vaktmästare och vissa med dem i avlöning shänseende jämförliga befattningshavare.

Kommittén har för beredning av till kommitténs behandling

överlämnade ärenden i fråga om förbättrade avlöningsförmåner för

vaktmästare m. fl. införskaffat vissa uppgifter från vaktmästare, förste

vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.

Av en upprättad sammanställning utav dessa uppgifter framgår, att

292 dylika funktionärer hava sammanlagt 308 barn under 16 års ålder,

sålunda fördelade att

143 hava 0 barn

63 » 1 »

46 » 2 »

22 > 3 »

9 » 4 »

5 > 5 »

3 » 6 »

1 har 8 »

Om hänsyn tages därtill, att dessa uppgifter omfatta barn upp til

16 års ålder, torde för att möjliggöra en beräkning antagas, att på en var

av dessa befattningshavare belöper i medeltal 1 barn under 15 års ålder.

Av nämnda 292 vaktmästare och vederlikar hava

77 eller 26 ’/« eu avlöning av högst 1,200 kr.,

160 » 55 » » » » 1,201—1,400 »,

48 » 17 » » » » 1,401—1,600 » och

7 » 2 » » » » 1,601 —1,800 » .

72

Med ledning av dessa siffror har kostnaden för krigstidshjälp åt

342 vid statsdepartementen, hovrätterna, statens centrala ämbetsverk, länsstyrelserna,

universiteten och en del andra statsinstitutioner samt flottans

pensionskassa och folkskollärarnas pensionsinrättning anställda vaktmästare

och med dem i avlöningshänseende jämförliga befattningshavare (portvakter,

eldare, maskinister, preparatorer in. fl.) uträknats på följande sätt:

26

%

av 342 =

89;

89

55

» » —

188;

188

17

»

» » =

58;

58

2

T>

» » =

7;

7

X 80 kr. = 7,120 kr.

X 70 » = 13,160 *

X 60 » = 3,480 >

X 45 > ='' 315 >

Summa 24,075 kr.

Av denna kostnad belöper på

2:a

huvudtiteln

för

29

befattningshavare . .

2,042

kr

3:e

»

)

6

» . .

422

»

4:e

»

»

2

» . .

141

»

5:e

>

»