SOU 1917:1

FATTIGVARDSLAGSTIFTNINGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDEN

III. LAGSTIFTNINGEN RÖRANDE MINDERÅRIGA FÖRBRYTARE

FÖRSLAG

TILL

LAG OM ÄNDRING AV 5 KAP. 3 § STRAFFLAGEN

M. FL. FÖRFATTNINGAR

SAMT TILL

DÄRAV FÖRANLEDDA ÅTGÄRDER I AVSEENDE Å

ANSTALTER FÖR MINDERÅRIGA FÖRBRYTARE

AVGIVNA AV

FATTIGVÅRDSLAGSTIFTNINGSKOMMITTÉN

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1915

INNE H A LLS FÖRTEG KNIN G.

Sid.

Skrivelse till Konungen ..................................................................... 5

Förslog till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.................................... It

lag om ändrad lydelse av 4, 5, 6 och 8 §§ i lagen den 27 juni 1902 angående

verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran .................. 12

kungörelse angående ändrad lydelse av 10, 17, 21, 23, 25, 26 och 31 §§ i

nådiga stadgan den 15 december 1911 för statens uppfostringsanstalt å Bona 14

Motiver.

A. Gällande bestämmelser och förslag till ändringar däri.

Gällande bestämmelser ............................................................... 19

Förslag till ändringar vid 1909 års riksdag .................................... 22

Ytterligare framställningar hos Kung!. Maj:t....................................... 23

Kommitténs uppdrag.................................................................. 24

B. De allmänna uppfostringsanstalternas verksamhet.

Statens uppfostringsanstalt å Bona ................................................ 25

Diakonissällskapets hem å Viebäck ................................................ 29

C. Bör tvångsuppfostringsinsti tutet utvidgas? Grunderna för utvidgningen.

Uttalanden vid förarbetena till gällande lag....................................... 31

Förarbetena till ny strafflag......................................................... 32

Nyare anordningar för straffverkställighet beträffande yngre brottslingar...... 33

Kommittén förordar en utvidgning ................................................ 35

Utvidgningen bör begränsas till viss tids frihetsstraff........................... 36

Ifrågasatta nya grunder för tvångsuppfostrans användning:

a) avtjänande av någon del av straffet ....................................... 38

b) återkallande av meddelat förordnande....................................... 38

c) förordnande om tvångsuppfostran utan ådömande av straff ............ 42

d) varning........................................................................... 43

e) den processuella behandlingen av ifrågavarande mål...................... 44

Minderåriga lösdrivares hänvisande till uppfostringsanstalt ..................... 15

T). Utredning rörande erforderliga anstaltsplatser.

Anstalterna otillräckliga för det närvarande behovet ........................... 47

Uppgifter ur rättsstatistiken rörande under år 1914 dömda minderåriga ____ 47

4

Si.l,

Under åren 1904—OS i fängelserna intagna, till straffarbete dömda minderåriga

................................................................................. 48

Under åren 1909—14 i fängelserna intagna minderåriga ..................... 49

Antalet för tvångsuppfostran lämpliga ............................................. Öl

Antal platser för minderåriga av mankön ....................................... 54

Antal platser för minderåriga av kvinnkön....................................... 55

Beräknat platsantal enligt 1898 års kommittébetänkande ..................... 55

Procenttalet i uppfostringsanstalt intagna av de år 1914 till fängelse dömda 55

Hela antalet erforderliga anstaltsplatser .......................................... 56

E. Anstaltsplatsernas anskaffande.

Särskilda anstalter för de nytillkomna kategorierna? ........................... 57

Stora eller flera mindre anstalter? ................................................ 58

Möjligheten att utvidga de förutvarande anstalterna ........................... 61

Anstalten å Bona. Dess beskaffenhet och omfång. (Bona egendom. — Befintliga

byggnader. — Utgårdarna) ............................................. 62

ledande synpunkter vid en utvidgning av anstalten å Bona .................. 68

Genomförandet av utvidgningen. (Platsen för den nya avdelningen. —

Byggnaderna vid den nya avdelningen. — Verkstadsbyggnad. — Skollokaler.

— lsoleringsavdelning. — Sjukavdelning. — Vattenförhållandena.

— Reservkraft till elektriska anläggningen. — Köket.)..................... 70

Sammandrag av anläggningskostnaderna ......................................... 89

Driftkostnader ........................................................................ AP

Planerad utvidgning av anstalten å Viebttck....................................... 92

/*''. Föreslagna ändringar i gällande bestämmelser.

5 kap. 3 § strafflagen ............................................................... 94

Lag angående verkställighet av domstolsförordnande om tvångsuppfostran

4, 5, 6 och 8 §§.................................................................. 97

Kungörelse om ändrad lydelse av vissa §§ i stadgan för statens uppfostringsanstalt

å Bona..................................................................... 106

Bilagor.

1) 1’. M. rörande behandlingen av minderåriga förbrytare i utlandet.

Norge. —- Danmark. — Finland. —- Tyska riket. — Österrike-Ungarn. —

Schweiz. — Frankrike. — Belgien. — Nederländerna. — England...... 107

2) Ritningar och situationsplan ...................................................... 127

Till Ko n un g eu.

I skrivelse den 16 mars 1909 anhöll riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes låta utreda, i vad mån ändring skulle kunna ske av 5 kap. 3 §

strafflagen, i syfte att där omförmälda unga förbrytare kunde i större

(i

utsträckning än för närvarande vore medgivet insättas i allmän uppfostringsanstalt,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning

kunde föranleda. Sedan underdåniga utlåtanden i ärendet avgivits

av fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å

Bona samt styrelsen för svenska diakonissällskapet, bär Eders Ivungl. Maj: t

genom remiss den 4 februari 1910 åt den kommitté, som den 21 juni

1907 tillsatts för att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning dels angående

fattigvården och dels angående lösdrivares behandling, överlämnat

riksdagens nämnda skrivelse tillika med de däröver avgivna utlåtandena

med uppdrag att efter verkställande av den vidare utredning, som i detta

ärende vore erforderlig, till Ivungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning.

Jämlikt Eders Kuugl. Maj:ts beslut den 28 maj 1915 har kommitténs

ledamot fröken Ebba Helena Pauli varit befriad från den del av kommittéuppdraget,

som avser nämnda fråga och därmed sammanhängande ämnen,

och har direktören vid statens uppfostringsanstalt å Bona Knut Blomquist

varit förordnad att såsom ledamot i kommittén deltaga i dess arbete i vad

det avser förberörda ärenden. Undertecknad Linders har tjänstgjort såsom

sekreterare.

Följande hos Eders Ivungl. Maj:t gjorda och därefter till kommittén

remitterade framställningar hava av kommittén upptagits till behandling i

sammanhang med förstnämnda fråga:

1) styrelsens för statens uppfostringsanstalt å Bona skrivelse den 22

augusti 1913 om sanatorievård åt elever, lidande av tuberkulos,

2) samma styrelses skrivelse den 13 januari 1915 angående kvarbållande

till fyllda 21 år av elev, som inkommit på anstalt efter fyllda

17 år, samt

3) svenska diakonissällskapets i dess årsredogörelse för år 1914 angående

sällskapets såsom allmän uppfostringsanstalt erkända hem å Yiebäck

gjorda, av Konungens befallningshavande i Jönköpings län förordade framställning

om lagbestämmelser i syfte att bereda sällskapets hem för minderåriga

kvinnliga förbrytare trygghet mot intagande i desamma av med

könssjukdomar behäftade eller i grossess varande elever.

Sedan kommitténs uppdrag beträffande dessa ärenden nu slutförts, får

kommittén härmed överlämna förslag till

lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen,

lag om ändrad lydelse av 4, 5, 6 och 8 §§ i lagen den 27 juni 1902

angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran samt

kungörelse angående ändrad lydelse av 10, 17, 21, 23, 25, 26 och

31 $8 i nådiga stadgan den 15 december 1911 för statens uppfostringsanstalt

ä Bona.

Vid förslagen hava fogats motiver — i vilka jämväl ingå förslag till

utvidgning av statens uppfostringsanstalt å Bona samt redogörelse för underhandlingar

med svenska diakonissällskapet om anordnande av uppfostringsanstalt

för minderåriga förbrytare av kvinnkön — ävensom eu redogörelse

för hithörande förhållanden i utlandet.

Hörande den föreslagna anläggningen vid Bona bifogas ritningar och

kostnadsförslag.

De remitterade handlingarna återställas härjämte.

Underdånigst

JOHAN WIDÉN.

OLOF BJÖRKLUND. KNUT BLOMMIST. A. LINDBLOM.

JACOB LINDERS. E. O. MAGNUSSON.

Stockholm den 2 december 1915.

LAGFORSLAG.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

tiar brott blivit begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton

ar, och dömes ban härför till böter eller till fängelse i högst ett år eller

till straffarbete i högst sex månader; må domstolen, där den brottsliges

sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling

prövas sådant föranleda, förordna, att han skall, i stället för att undergå

det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

annat tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till

straff, skall detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres

allenast av böter. Lag samma vare, om straffet utgöres av fängelse

eller straffarbete eller sådant straff och böter samt de förskyllda straffen

tillsammans ej uppgå till mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex

månader.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt

stadgas, är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning

med annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

F ö r 81 a g

till

Lag

om ändrad lydelse av 4, 5. (i ocli 8 §§ 1 lagen den 27 juni 1902

angående verkställighet av domstols förordnande om tyångs

uppfostran.

Härigenom förordna», att 4, 5, (i och S i lagen den 27 juni 1902

angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran skola

erhålla följande ändrade lydelse:

4 §■

Har minst ett år förflutit, sedan elev blivit i allmän uppfostringsanstalt

intagen, äge anstaltens styrelse, därest sådant finnes för eleven

gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämna honom till enskild vård

och tillsyn eller anställa honom i tjänst eller yrke. Sådan åtgärd må ock

tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda, och den myndighet,

som över anstalten äger uppsikt, därtill samtycker.

Då elev sålunda överlämnas till enskild vård och tillsyn eller anställes

i tjänst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens styrelse att

när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig återtaga honom,

om hans uppförande eller annat förhållande därtill föranleder.

Bliver elev sjuk och kan han ej å anstalten erhålla erforderlig vård,

ma styrelsen föranstalta om hans intagande a sjukvårdsinrättning, där han

kan åtnjuta sådan vård. Kvinnlig elev, som befinnes vara havande, äger

styrelsen överlämna till enskilt hem eller inrättning, där lämplig vård kan

beredas.

Över elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öva tillsyn. För

.stklan t ändamål ägt t styrelsen påkalla biträde av prästerskap, kommuimleller

polismyndighet.

5 g

Da

i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga i

sinnesriktning och uppförande, skall lian från anstalten utskrivas. Utan

särskilt tillstånd av den myndighet, som över anstalten äger uppsikt, må

dock utskrivning ej ske, förr än tvä år efter det eleven intogs i anstalten.

Senast då elev uppnatt tjuguett år, skall lian utskrivas från anstalten.

<)

Under den tid, elev är vid allmän uppfostringsanstalt inskriven, stånde

han under dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt vare underkastad

disciplinär bestraffning av dom.

För utskriven elev har styrelsen att, intill dess han fyllt tjuguett år,

utse tjänst eller anställning, vilken han icke utan styrelsens tillstånd må

lämna före denna ålder.

H §■

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän

uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrivit®, övertygad att

hava begått annat brott, vart'' förordnandet förfallet.

Förekomma på eu gång till verkställighet sådant förordnande och

annat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, vare förordnandet

oek förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete

samt de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse

i ett år eller straffarbete i sex månader.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar; dock att rörande

tiden för utskrivning av elev, om vilkens intagande i allmän uppfostringsanstalt

förordnande meddelats, innan lagen trätt i kraft, skall gälla

vad för närvarande tinnes stadgat.

14

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av 10, 17, 21, 23, 25, 26 och 31 §§ i

nådiga stadgan den 15 december 1011 för statens uppfostringsanstalt

å Bona.

Härigenom förordnas, att 10, 17, 21, 23, 25, 26 och 31 §§ i nådiga

stadgan den 15 december 1911 för statens uppfostringsanstalt å Bona

skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Styrelsen åligger:

1) att med läkare träffa avtal om bestridande av hälsovården vid anstalten

samt att anlita eljest för sjukvården behöflig personal;

17 8-

Direktören åligger:

—• — — — — — — — — — — — i tjänst eller yrke;

r) att för styrelsen i god tid förut anmäla de åtgärder, som anses

böra vidtagas i avseende å elevs inskrivning såsom värnpliktig; samt

s) att vid styrelsens sammanträden föra protokollet.

21

Utom direktören skola vid anstalten finnas följande befattningshavare:

en pastor, tillika förste lärare, en lantbruksinspektor, en andre och en tredje

lärare, en verkmästare, en bokhållare, eu maskinist, förmän och husmoder;

skolande lantbruksinspektoren, andre läraren och verkmästaren tillika vara

föreståndare för var sin avdelning vid anstalten.

23 §.

Pastorn och förste läraren, — — — — — — kyrkan i allmänhet

är föreskrivet.

Andre och tredje lärare, vilka skola uppfylla de villkor, som äro stadgade

för anställning såsom lärare vid folkskola, åligger att i enlighet med

den av styrelsen fastställda ordning jämte förste läraren bestrida elevernas

undervisning samt att enligt styrelsens närmare bestämmelser biträda direktören

med expeditionsgöromål.

Därest andre läraren äger därför erforderlig kompetens, är han jämväl

skyldig att mot särskilt anvisat arvode besörja orgelspelning vid gudstjänsterna

och meddela eleverna undervisning i sång.

25 §.

Verkmästaren, vilken skall hava ådagalagt skicklighet och förfarenhet

i vad till hans verksamhetsområde hör, åligger

a) att närmast under direktören hava ledning av yrkesundervisningen

och liantverksutbildningen vid anstalten samt tillse, att vid elevernas sysselsättning

härmed deras arbetsduglighet främjas och utvecklas;

b) att till direktören i god tid anmäla behövliga inköp av materialier

och förbrukningsartiklar samt biträda vid skötsel och redovisning av för

verkstadsdrift och yrkesundervisning erforderliga förråd; samt

c) att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i instruktion

eller eljest av styrelsen honom meddelas.

26 §.

I egenskap av avddnhujsföreståndare åligger det lantbruksinspektoren,

andre läraren och verkmästaren:

a) att närmast — — — — — — — — — — — — — — —

- — — — — — — — — — av direktören meddelas.

31 §•

1(5

År pastorn, lantbruksinspektoren, andre läraren, tredje läraren, verkmästaren

eller bokhållaren av sjukdom förhindrad att utöva sin befattning,

skall anmälan därom göras hos styrelsen, som beviljar tjänstledighet och

förordnar vikarie; ägande direktören att förordna om befattningens uppehållande,

till dess styrelsen hinner besluta i ärendet.

Denna kungörelse träder i kraft den.......

MOTIVER.

I

19

Motiver.

A. Gällande bestämmelser och förslag till ändringar däri.

De under år 1902 utfärdade författningarna rörande barnavård beteckna

eu väsentlig omgestaltning av samhällets uppgifter i fråga om uppsikten

över och vården av minderåriga. Genom lagen om fosterbarns vård

den 6 juni 1902 reglerades uppsikten öfver barn, som mottagas till fostran

i annans hem. Lagen den 13 juni samma år ordnade frågan om uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Och slutligen

meddelades genom lagar av den 27 juni 1902 bestämmelser avseende

minderåriga förbrytares omhändertagande. Sistnämnda bestämmelser utgjordes

dels av vissa ändringar i 5 kap. strafflagen, dels av lag, innefattande

vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga,

dels av lag angående verkställighet av domstols förordnande om

tvångsuppfostran.

De till strafflagen hörande stadgandena rörande minderåriga förbrytare

äro efter de genom lagen den 27 juni 1902 genomförda ändringar

af följande innehåll. Gärning, som eljest är straffbar, är strafflös, om den

begås av barn, innan det fyllt 15 år (5 kap. 1 §). Begår den brott, som

fyllt 15 men ej 18 år, nedsättes dödsstraff eller straffarbete på livstid till

sådant arbete från och med 6 till och med 10 år; och må jämväl straffarbete

på viss tid nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade

minsta strafftid, dock ej under 2 månader; är brottet belagt med förlust

av medborgerligt förtroende, har domstolen att efter omständigheterna pröva,

huruvida sådan påföljd bör ådömas (5 kap. 2 §). Har brott blivit begånget

av någon, som fyllt 15 men ej 18 år, och dömes han härför till

böter eller till fängelse i högst 6 månader, må domstolen, där den brottsliges

sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling

prövas föranleda sådant, förordna, att han skall, i stället för att un

-

(rällande be»tämmelser.

20

dergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt. I sammanhang

härmed stadgas att, därest på eu gång till verkställighet förekomma

sådant förordnande och annat tidigare meddelat beslut, varigenom

samma person blifvit dömd till straff, detta straff, så vitt det utgöres av

fängelse eller böter och de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till

fängelse i mera än 6 månader, skall anses inbegripet i förordnandet. Inträffar

sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas

(se 8 och 9 §§ i lagen angående verkställighet av domstols förordnande om

tvångsuppfostran) är förfallet, skall om det ådömda straffets förening eller

sammanläggning med annat straff och om dess verkställande gälla vad

eljest är föreskrifvet (5 kap. 3 §).

Bestämmelserna om förfarandet i brottmål rörande minderåriga, vilka

inuefattas i den särskilda lagen härom av den 27 juni 1902, äro följande.

Utom vad i allmänhet erfordras för rannsakningens fullständighet skall i

protokollet upptagas upplysning om de förhållanden, under vilka den tilltalade

uppvuxit, samt huruvida han tillförene gjort sig känd för vanart.

Barnavårdsnämnd skall på begäran av allmän åklagare meddela de i nämndens

protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar i ovannämnda

avseenden ävensom yttranden rörande de omständigheter i övrigt, som kunna

inverka pa bedömande av frågan om lämpligheten av den tilltalades intagande

i tvångsuppfostringsanstalt. Domstol får ej meddela förordnande om

minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, med mindre den minderåriges

målsman blifvit, där så ske kan, hörd i målet. Vid underrätt

skall dom avsägas samma dag, rannsakningen blivit till slut förd, eller senast

nästa dag, där ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.

Bagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran

den 27 juni 1902 bestämmer till en början, att allmän uppfostringsanstalt

upprättas av staten, men att Konungen äger att såsom

dylik anstalt erkänna jämväl anstalt, som med eller utan statsbidrag

af kommun eller enskilda anordnats för uppfostran av vanartiga minderåriga.

Om uppfostringsanstalten säges, att den skall vara så anordnad,

att en var av dess elever må komma i åtnjutande av den särskilda handledning

och vård, som erfordras för hans uppfostran till gudsfruktan

och arbetsduglighet; elever af olika kön få ej intagas i samma anstalt (1

och 3 §§). Verkställighet af förordnande om intagande i allmän uppfostringsanstalt

sker genom Konungens befallningshavandes försorg och äger

ruin utan hinder därav att beslutet ej vunnit laga kraft (2 §). Tiar minst ett

år förflutit, sedan elev blifvit intagen i allmän uppfostringsanstalt, äger an

-

statens styrelse, diirest sådant tinnes gagneligt för eleven, tillsvidare eller

för viss tid överlämna honom till enskild vard och tillsyn eller anställa

honom i tjänst eller yrke; denna åtgärd kan ock vidtagas tidigare, om särskilda

omständigheter föranleda det och den myndighet, som äger uppsikt

över anstalten, samtycker därtill. Då dylik åtgärd vidtages, skall förbehåll

göras om rätt för styrelsen att när som helst återtaga eleven; och styrelsen

är skyldig att återtaga eleven, om hans uppförande eller annat förhållande

föranleder därtill. Anstaltens styrelse skall öva uppsikt över elev,

som vistas utom anstalten; den äger för sådant ändamål påkalla biträde av

prästerskap, kommunal- eller polismyndighet (4 §). Då elev vunnit nödig

stadga i sinnesriktning och uppförande, skall han utskrivas från anstalten.

Utan särskilt tillstånd av den myndighet, som äger uppsikt över anstalten,

må dock utskrivning ej ske förrän två år efter det elev intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått 20 år skall han utskrifvas (5 §). Under

den tid, elev iir inskriven vid anstalten, står han under dess styrelses

och föreståndares husbondevälde samt är underkastad disciplinär bestraffning

av dem. Styrelsen har att för elev, som utskrives, utse första

anställningen, vilken eleven icke äger lämna utan styrelsens tillstånd förrän

ett år efter utskrivningen (ö §). Misstankes den, som på grund av domstols

förordnande blivit intagen i allmän uppfostringsanstalt, att hava före

intagandet i anstalten begått brott, därför han icke undergått rannsakning,

må, ändå att brottet hörer under allmänt åtal eller det av målsägaren till

åtal angivits, allmän åklagare ej tala därå, utan att Konungens befallningshavande

i den ort, där brottet är begånget, giver lov därtill. Detsamma

gäller, där den, som intagits i allmän uppfostringsanstalt, misstänkes att

hava efter intagandet i anstalten och innan han därifrån utskrivits gjort

sig skyldig till brott (7 §). Varder någon, sedan domstol förordnat om

hans insättande i allmän uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten

utskrivits, övertygad att hava begått annat brott, är förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

annat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, är förordnandet

ock förfallet, så framt detta straff är av svårare art än fängelse,

eller ock de förskyllda straffen tillsammans uppgå till fängelse i mera än

6 månader (8 §). Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande

i allmän uppfostringsanstalt gått i verkställighet, innan han uppnått 18

år, är förordnandet förfallet (9 §). Slutligen givas (10 och 11 vissa

regler om uttagande hos elev eller hans föräldrar av gottgörelse för elevs

vård och underhåll.

Förslag till

ändringar vid

1909 års

riksdag.

Genom chefens för kungl. justitiedepartementet cirkulär den 31 december

1904 bestämdes, att minderårig av mankön skall intagas i tvångsuppfostringsanstalten

å Bona i Östergötlands lön och minderårig av kvinnkön

i diakonissanstaltens i Stockholm skyddshem för vanartiga flickor å

Sjötorp i Huddinge socken av Stockholms län, att före den minderåriges

avsändande anstaltens direktör och beträffande kvinnorna diakonissanstalteu

skall underrättas om avsändandet, samt att Konungens befallningshavande

tillhandakomna protokoll och utslag i målet skall jämte fullständigt prästbetyg

angående den minderårige, så snart ske kan, översändas till den

anstalt, vari den minderårige intagits. Enligt cirkulär den 28 september

1906 emottagas från och med den 1 oktober 1906 minderåriga kvinnliga

förbrytare i diakonissanstaltens hem å Yiebäck i Jönköpings län.

För verksamheten vid Bona utfärdades eu kungl. stadga den 16 september

1904. En ny stadga fastställdes den 15 december 1911, och

ändrades i samband därmed anstaltens benämning till Statens uppfostringsanstalt

å Bona. Stadgan av år 1911 gäller fortfarande, dock med eu

mindre ändring i 25 4; av den 10 oktober 1913. Inseende och kontroll

över anstalten å Bona utövas enligt stadgan av Konungens befallningshavande

i Östergötlands län. — Över anstalten å Yiebäck utövar Konungens

befallningshavande i Jönköpings län uppsikt.

Genom kungl. kungörelsen den 14 oktober 1904 infördes i 20 § av

kungl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 stadganden

om tiden för insändande från domstolen till den verkställande myndigheten

av dels skriftligt besked om beslutet angående minderårigs

insättande i allmän uppfostringsanstalt dels rättens utslag och protokoll

i målet.

Yid riksdagen år 1909 väcktes inom andra kammaren eu motion

(nr 18), i vilken med hänvisning till de goda resultat, som vunnits genom

minderåriga förbrytares intagande i allmän uppfostringsanstalt, hemställdes

om sådan ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen, att domstols rätt

att meddela förordnande om insättning i allmän uppfostringsanstalt måtte

utsträckas även till de- fall, då brottet, som den minderårige begått, belädes

med straffarbete i högst 6 månader. Lagutskottet, som avgav utlåtande

över motionen, erinrade, att ekonomiska skäl torde hava medverkat

till att stadgandet i fråga begränsats till dem, som dömts till böter eller

fängelse i högst 6 månader, samt erkände, att hänvisande till allmän uppfostringsanstalt

lämpligen kunde ske i större omfattning än gällande lag

medgåve. I fråga om unga förbrytare talade enligt utskottets åsikt starkare

skiil än eljest för att vid samhällets reaktion mot brottsligheten hänsyn

toges till brottslingens beskaffenhet, de omständigheter, som gjort honom

till den han är, och de förutsättningar till förbättring, som hos honom

kunna förefinnas, och det torde därför vara obestridligt, att i fråga om

unga personer uppfostran oftare vore ett verksammare medel än straff, da

det gällde att rätta eu rättstridig vilja. Enär motionärens förslag till lagbestämmelser

i fråga om straffarbete omfattade de fall, då domen lydde å

sådant straff ända till 6 månader, men beträffande fängelsestraffet stannade

vid den nuvarande begränsningen eller att dylikt straff ådömts i högst b

månader, vilket motsvarade endast 3 månaders straffarbete, ansåg utskottet

sig dock icke kunna förorda motionärens förslag, som härutinnan tydligen

avvek från den i strafflagen eljest antagna grundsatsen beträffande straffarternas

inbördes förhållande. Tillika erinrade utskottet, att statens uppfostringsanstalt

vid Bona med redan gällande lagstiftning var tagen i anspråk

i den utsträckning, att något avsevärt större antal icke med anstaltens dåvarande

omfattning kunde mottagas, samt att, även om kostnadsfrågan icke1

skulle lägga något avgörande hinder i vägen för en önskvärd lagändring i nu

föreslaget syfte, utskottet i saknad av utredning härutinnan icke kunnat bilda

sig någon bestämd mening angående konsekvenserna av motionärens förslag.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde utskottet om skrivelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om utredning, i vad mån ändring skulle kunna ske

av 5 kap. 3 £ strafflagen, i syfte att där omförmälda unga förbrytare

måtte i större utsträckning än för närvarande är medgivet kunna insättas

i allmän uppfostringsanstalt, samt om framläggande för riksdagen

av de förslag, vartill eu dylik utredning kunde föranleda. Utskottets

hemställan bifölls av riksdagen, vars skrivelse i ämnet är dagtecknad den

10 mars 1909. Över riksdagens skrivelse hava på grund av erhållna

remisser utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens

uppfostringsanstalt å Bona samt styrelsen för svenska diakonissällskapet.

Ilos Kungl. Maj:t har vidare gjorts en del andra framställningar i fråga

om lagstiftningen rörande minderåriga förbrytare och deras behandling. Så- ninqar hon

lunda har styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona i skrivelse den 22 Kungl. Maj:t.

augusti 1913 hemställt om vissa åtgärder för beredande av vård åt elever

lidande av tuberkulos, över vilken framställning medicinalstyrelsen avgivit

utlåtande. Styrelsen för anstalten å Bona har vidare i skrivelse den

13 januari 1915 hemställt om ändring i lagen angående verkställighet av

24

Kommitténs

uppdrag.

domstols förordnande om tvångsuppfostran i syfte att elev, som intagits i

allmän uppfostringsanstalt efter det han fyllt 17 år, måtte kunna kvarhållas

där intill uppnådda 21 år. Slutligen har svenska diakonissällskapet i

sin årsberättelse för år 1914 angående sällskapets hem å Viebäck hemställt

om lagbestämmelser i syfte att bereda hemmen trygghet mot intagande i

desamma av elever, som äro behäftade med könssjukdom eller befinna

sig i grossess, vilken hemställan förordats av Konungens befallnings*

havande i Jönköpings län.

Riksdagens ovannämnda skrivelse med däröver avgivna yttranden har

genom remiss den 4 februari 1910 av Kungl. Maj:t öfverlämnats till

fattigvårdslagstiftningskommittén med uppdrag att efter verkställande av

den vidare utredning, som i ärendet kunde vara erforderlig, till Kungl.

Maj. t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Vidare hava genom särskilda remisser jämväl de tre övriga hos Kungl.

Maj:t gjorda framställningarna, om vilka bär ovan förmälts, överlämnats

till kommittén för att tagas under övervägande vid kommittén eljest givna

uppdrag.

B. De allmänna uppfostringsanstalternas verksamhet.

För minderåriga förbrytare av mankön tinnes, såsom redan nämnts,

en statens uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands län, vilken trädde i

verksamhet under år 1905. Anstalten anordnades från början för 9(5

elever. I anstalten hava under tioårsperioden 1905—1914 intagits 407

elever, nämligen år 1905: 16, år 1906: 54, är 1907: 37, år 1908: 32,

år 1909: 26, år 1910: 38, år 1911: 43, år 1912: 46, år 1913: 67 och

år 1914: 48. Medelantalet nyintagna uppgår alltså för år till 40,7. Under

första verksamhetsåret intogos allenast 16, och ett anmärkningsvärt litet antal

nyintagna är jämväl att anteckna för år 1909. För år 1906 uppgick

antalet till 54, en siffra, som överskridits allenast år 1913, då antalet

nyintagna steg till 67. Den stora tillströmningen under år 1913 medförde,

att anstalten under nämnda år tick mottaga ett större antal elever

än det, för vilket den avsetts; vid nämnda års slut uppgick antalet kvarvarande

elever till 121, ett antal, som trots det mera normala tilloppet

under år 1914 då steg till 126, alltså 30 mer än det, för vilket anstalten

beräknats. Ökningen har fortgått under innevarande år, så att antalet i

anstalten betintliga elever den 1 oktober 1915 utgjorde ej mindre än 139

stycken. Genom utskrivning under oktober 1915 nedgick antalet dock

åter, så att detsamma den 1 november 1915 utgjorde 122 elever.

Rörande de straff, som varit ådömda de å Bona intagna eleverna,

men utbytts mot tvångsuppfostran, bär med ledning av anstaltens årsberättelser

gjorts följande sammanställning:

Intagna

i anstalten

År

Anta

1 d

ö m

1 a

till fän

g e 1 s

e i

till

böter*

Summa

1

man.

2

mån.

3

mån.

4

mån.

o

mån.

6

mån.

1905

2

4

2

i

i

6

16

190fi

5

10

8

6

2

8

15

54

1907

6

4

6

3

2

3

13

37

1908

6

3

4

5

2

—

12

32

1909

3

2

4

6

1

2

8

26

1910

6

3

10

5

1

4

9

38

1911 •

3

9

8

6

3

9

5

43

1912

2

8

13

6

1

6

10

46

1913

6

8

12

14

4

8

15

67

1914

4

9

20

4

1

4

6

48

Summa

43

60

87

56

18

44

99

407

Sluten)! uppfnstrini)saiistall

<\ Bona.

* De Ådömda böterna hava växlat mellan 10 och 375 kronor.

4

Ur årsberättelserna meddelas bär de brott, för vilka de intagna dömts:

•

Intag-

nings-

år

Summa dömda

1)

ö m d

a

f ö

r

Stöld med inbrott

eller eljest kva-

lificerad

Enkel stöld

Snatteri

Bedrägeri

Förskingring

Förfalskning

Misshandel och

andra våldsbrott

Våldtäktsförsök

Otuktsbrott

Djurplågeri

Mordbrand och

attentat å järnväg

Skadegörelse

Hemfridsbrott

Fylleri, oljud

m. m.

1905

16

3

5

6

1

1

__

_

_■

_

—

1906

54

4

28

13

—

2

1

5

—

—

1

—

—

—

1907

37

4

14

8

1

1

—

4

—

—

_

—

—

3

2

1908

32

1

12

12

—

3

—

3

—

—

~

—

—

1

—

1909

26

1

10

10

1

—

1

1

1

—

1

—

—

—

1910

38

10

9

9

1

3

—

4

—

—

—

1

—

1

—

1911

43

14

15

6

1

1

—

3

—

—

—

1

2

—

1912

46

8

25

4

1

1

—

3

1

—

1

1

—

1

1913

67

20

21

15

—

3

1

1

2

1

—

—

2

—

1

1914

48

9

25

8

—

2

1

3

—

—

—

—

_

—

—

Summa

407

74

164

91

6

16

4

28

4

1

2

4

2

7

4

Enligt från anstalten erhållna uppgifter hade av de intill 1914 års

slut intagna 407 eleverna 88 vid ankomsten till anstalten redan fyllt 17

år; av dessa hade 29 vid ankomsten nått eu ålder av 17 1/z år.

Medelåldern vid inträdet å anstalten utgjorde år 1905 16 år 13 dagar

och har därefter växlat mellan 16 år 2 månader 6 dagar (år 1913) samt

16 år 6 månader 20 dagar (år 1911).

I anstaltens berättelse för år 1914 tinnes en redogörelse för omsättningen

av elever under åren 1905—14, vilken här intages:

»Av samtliga under anstaltens 10 verksamhetsår dit överlämnade

elever, uppgående till ett antal av ....................................... 407,

voro vid 1914 års utgång definitivt utskrivna..................... 211

villkorligt utskrivna ................................................... 40

döda ............................................................... 4

rymda och ej ertappade................................................ 5

avviken till Amerika ......................................... 1

dömda till straffarbete och nr anstaltens minnesbok avförda ... 9

på grund av uppnådd 20-års-ålder avförda ........................ 6

på grund av överrätts upphävande av underrätts förordnande

om tvångsuppfostran hemsända................................. 3

överlämnade till fattigvårdsmyndighet

vid anstalten kvarvarande.............

•>

126 407»

I de desta tall hava eleverna blivit villkorligt utskrivna enligt 4 §

i verkställighetslagen, innan den definitiva utskrivningen ägt ruin. Vill

man alltså hava uppgift på tiden för elevernas vistelse vid själva anstalten,

har man att taga hänsyn till tiden för den villkorliga utskrivningen, för

så vitt denna sedermera efterträtts av eu definitiv utskrivning, utan att

eleven dessförinnan återtagits till anstalten.

Från anstalten hava erhållits följande uppgifter rörande tiden för elevernas

vistelse vid själva anstalten:

de är 1905 anlända eleverna vistades vid anstalten i medeltal 2 år 4 mån.

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

1913

7 dagar

13 »

2 »

11 »

1 »

4 »

10 »

28 »

10 »

Uppgifterna visa, att tiden för elevernas vistelse på själva anstalten

så småningom kunnat göras allt kortare. Vid det låga medeltalet för år

1913 torde dock ej få fästas alltför stor vikt, enär eu del av de under

år 1913 intagua eleverna vid tiden för uppgiftens lämnande (september

1915) ännu varit kvar vid anstalten.

I anstaltens årsberättelser gives på flera ställen uttryck åt att uppfostringsarbetet

burit goda frukter. Uti berättelsen för år 1914 heter det

härom: »Vid undersökning av de elevers uppförande och vandel, som från

anstalten definitivt utskrivits, har det visat sig, att beträffande 69,23 %

uppförandet kan betecknas såsom tillfredsställande eller gott, beträffande

8,24 % såsom tvivelaktigt och beträffande 22,53 % såsom otillfredsställande

eller dåligt. I sistberörda kategori ingå de, som återfallit i brott och

härför blivit straffade. I fråga om några av dessa bör dock anmärkas, att

de efter ett återfall synes hava börjat en bättre vandel.»

I detta sammanhang böra också anföras följande uttalanden av styrelsen.

I berättelsen för år 1912 heter det:

»Såsom ett allmänt omdöme om verksamheten vid Bona under år 1912

har anstaltens direktör och andra befattningshavare inför styrelsen uttalat,

att nämnda verksamhetsår får anses såsom det bästa, de hittills tillryggalagt.

Ett för uppfostringsarbetet välgörande lugn har satt sin prägel på

28

året. Elevernas uppförande och hela hållning har ådagalagt eu hos dem

växande tro på att samhället genom sina åtgärder med dem avser deras

bästa. För anstaltens befattningshavare har den mera vänliga och förstående

uppfattning av anstaltens verksamhet, som under senare år gjort sig gällande

bland allmänheten, medfört eu betydande lättnad i deras krävande uppgift.»

I berättelsen för år 1913 skriver styrelsen:

»I styrelsens redogörelse för verksamheten vid Bona under år 1912

uttalades bland annat, att nämnda verksamhetsår Unge anses såsom ett av

de bästa dittills tillryggalagda. Ett för uppfostringsarbetet välgörande lugn

hade satt sin prägel på året. Det är med stor tillfredsställelse som styrelsen

konstaterar, att samma omdöme kan avgivas om det under år 1913

vid anstalten bedrivna arbetet. Yäl har detta arbete på grund av under

året inträdd betydande ökning av elevantalet ställt mycket stora krav på

anstaltens befattningshavare, vilka även under relativt lugna förhållanden

inom anstalten hava att kämpa med svårigheter, som icke förekomma i

annan pedagogisk verksamhet, men de hava dock förskonats från allt lör

stora missräkningar. De hava fått erfara eu alltjämt växande känsla av

lättnad i arbetet genom ökad förvissning om att deras strävanden för vilsekommen

ungdoms tillrättaförande icke visat sig resultatlösa, utan tvärtom

synas bära goda frukter.»

Beträffande kostnaden för statens uppfostringsanstalt å Bona må här

nämnas, att för densamma upplåtits vissa delar av kronodomänen Bona,

vilkas taxeringsvärde för år 1914 utgjorde 222,000 kronor. Förbyggande

av själva anstalten — 2 elevbyggnader och 1 ekonomibyggnad — samt planerings-,

väg- och hägnad sarbeten har av riksdagen på extra stat l ör åren

1903—05 anslagits tillhopa 395,000 kronor. Vidare har under åren 1904

—1908 anslagits tillhopa 99,293 kronor 43 öre för ytterligare nybyggnader,

reparationer av befintliga hus in. m. Till inköp af inventarier lör

själfva anstalten har anvisats 25,600 kronor samt till anskaffande av inventarier

för jordbruket m. m. 41,555 kronor.

I riksstaten för år 1916 upptages för anstalten två förslagsanslag,

båda såsom extra anslag, nämligen

avlöningar åt tjänstemännen högst.............................. 26,345 kronor

kost och beklädnad åt eleverna m. in......................... 52,000 »

eller tillhopa 78,345

Årskostnaden per elev under år 1914, då a statsanslaget uppbars 81,420

kronor och medeltalet elever uppgick till 122.2, utgjorde, om allenast det

direkta statsbidraget tages i beräkning, 666 kronur 25 öre. Beräknar man

tillika, att en del av anstaltens utgifter täckas med inkomster från jordbruk,

skog och verkstäder in. in., för år 1914 12,155 kronor 7b öre, uppgick

årskostnaden för elev under år 1914 till 765 kronor 76 öre.

För minderåriga förbrytare av Qvinnkön, om vilka domstol förordna!,

att de skola insättas i allmän uppfostringsanstalt, tinnes ingen statsanstalt,

utan staten har träffat avtal med svenska diakonissällskapet, som i för ändamålet

inrättade hem mottager sådana förbrytare. I början mottogos dessa å

sällskapets skyddshem Sjötorp; men sällskapet anordnade sedermera ett särskilt

hem för dem å egendomen Yiebäck i Almesåkra socken av Jönköpings

län, och detta erkändes genom kungl. brefvet den 16 juni 1906 såsom allmän

uppfostringsanstalt. Här inrättades först ett hem för 12 flickor och därefter

för att tillmötesgå det alltjämt ökade behovet ett andra hem, Björkhaga,

likaledes med utrymme för 12 flickor. För verksamheten i fråga utgår

bidrag af statsmedel. Staten betalar nämligen hyra för hemmens användande

för statens räkning, ersättning för ved, inventarier och telefon in. in. samt

bidrag till avlöning åt personal (2 föreståndarinnor, 2 biträden och 1 lärarinna

samt avlöning åt prästerligt biträde); statsbidraget härför har under

de senare åren utgått med ett belopp av 8,600 kronor. Vidare lämnar

staten ett förslagsanslag för bespisning och beklädnad av eleverna samt beredande

af läkar- och sjukvård, efter eu beräkning av 1 krona för elev och

dag, och ett belopp af 100 kronor för elevs utrustning vid utskrivning från

hemmet. I riksstat^ för år 1916 upptages detta förslagsanslag till 9,000

kronor. För år 1916 har alltså statens bidrag beräknats till 17,600 kronor.

Antalet af de elever, som emottagits i diakonissällskapets hem, utgjorde

vid 1914 års slut 61. Medeltalet nyintagna har alltså varit 6.1 om året.

Fördelade på de olika åren, utgjorde antalet nyintagna år 1905: 1, år

1906: 5, år 1907: 3, år 1808: 7, år 1909: 6, år 1910: 7, år 1911: 7,

år 1912: 9, år 1913: 8 och år 1914: 8. Under tiden till 1914 års slut

utskrevos inalles 35 elever; vid sistnämnda tidpunkt funnos å hemmen 26

elever. Under år 1915 har antalet nyintagna varit synnerligen stort och

utgjorde redan för första halvåret 11. Hå det på grund av den starka

tillströmningen befanns omöjligt att mottaga alla, för vilka inträde begärdes,

såg sig diakonissällskapets styrelse föranlåten att hos länsstyrelserna göra

hemställan, att flera elever ej måtte sändas till hemmen, varefter blott 3

blivit ditsända. Genomsnittstiden för elevs vistelse vid hemmen har utgjort

2 år 5 månader 22 dagar.

Diakonis»- sä It ska/>e t#

hem d l te

bäck.

.'')()

Rörande resultatet av verksamheten har diakonissanstaltens föreståndare

i en till kommittén avgiven promemoria anfört följande:

»Arbetet bland minderåriga förbrytare måste under alla förhållanden

vara ett svårt och tålamodsprövande arbete. Detta har ock diakonissanstalten

fått erfara. I synnerhet under de första åren visade sig detta arbete synnerligen

svårartat. Dels inkom på hemmen en och annan elev, som knappt var

lämplig för sådan fostran, dels voro de lokala förhållandena mera primitiva,

dels ägde man då icke den pedagogiska erfarenhet, som sedan kunnat vinnas.

Under årens lopp har arbetet kommit i goda gängor, eu pedagogisk

tradition har vunnits och de elever, som en längre tid ha vistats på hemmen,

giva de nykomna intrycket av att de trivas väl. Många unga hava

först vid ankomst till vårdhemmet fått eu aning om huru lång tid de hade

att där tillbringa. De hava då — i sitt ungdomliga oförstånd — känt en

missräkning att de icke i stället tingo en kortare tids fängelsestraff. Men

sedan hava de i regel vuxit in i hemmet och lärt sig uppskatta den fostran

de där mottaga. De hava blivit ett med hemmet och dess traditioner och

särskilt vid högtider därstädes kunnat uttrycka den innerliga önskan, att

också deras närmaste hade fått uppleva sådant. När skilsmässans timme

kommer, torde de vara få, vilka icke — trots den lockande friheten ute i

världen — med saknad se tillbaka på en period i livet, då de fingo många

goda intryck och då de under hälsosamt arbete lärde förstå vad arbetsglädje är.

Hemmens belägenhet på landet har visat sig mycket fördelaktig. Den

härliga lantluften bidrager till ett synnerligen gott hälsotillstånd och det

lantliga arbetet har sitt eget behag med sig.

De ledande systrarna äro angelägna att så länge som möjligt stå i

korrespondens med de utskrivna flickorna ävensom att bereda dessa rum

på hemmet, då de önska återkomma dit såsom gäster eller då de tillfälligtvis

kunna bliva utan plats.

Om arbetets frukter kan man icke på få år bilda sig så synnerligen

bestämd uppfattning. Under de första åren, då, såsom nämnt, rätt svåra

objekt erbjödos för fostran, tick man bevittna, att icke så få återgingo till

sitt gamla liv. Men resultatet har påtagligen blivit alltmera gynnsamt,

och så långt mänsklig beräkning kan avgöra, synes inemot 2/s bliva återförda

till ett hederligt och arbetsamt liv. För övrigt vill man ej uppgiva

hoppet att de, som ännu i dag kunna synas förlorade, dock erhållit i sina

hjärtan något gott utsäde, som i sinom tid kan uppspira.

Allt nog, det kan sägas, att detta arbete trots sina förblivande svårigheter

är ett hoppfullt arbete, vars vidare utveckling är högeligen önskvärd.»

C. Bör tvångsuppfostringsinstitutet utvidgas? Grunderna

för utvidgningen.

Redan vid förarbetena till den lins oss nu gällande lagstiftningen i

ämnet väcktes fråga om intagande i allmän uppfostringsanstalt jämväl av

unga personer, som dömts till straffarbete. Vid behandling inom högsta domstolen

av förslaget till ändringar i 5 kap. strafflagen uttalade sig sex av de i

förslagets granskning deltagande justitieråden för utsträckning af det föreslagna

stadgandet därhän, att detsamma skulle kunna tillämpas vid olovligt

tillgrepp, oavsett att brottet vore belagt med straffarbete. Under det eu av

dessa ledamöter ville begränsa bestämmelsen till vanliga tjuvnadsbrott, ansågo

de övriga, att tvångsuppfostran ej borde vara utesluten ens vid lindrigare fall

av inbrottsstöld. Det framhölls, att det, åtminstone i de större städerna, var

just bland sådana unga förbrytare, vilka förövat olovligt tillgrepp, som man

oftast anträffade för tvångsuppfostran lämpade personer, samt att dessa mer

än andra voro utsatta för återfall, vadan det syntes högeligen önskvärt, att

de kunde erhålla den hjälp till åstadkommande av ändrad sinnesriktning,

som vistelsen i en uppfostringsanstalt måste giva. Den ledamot av högsta

domstolen, som ej deltog i nyssnämnda anmärkning mot lagförslaget, ville

sätta högsta åldersgränsen för intagande i uppfostringsanstalt till 16 år,

men ansåg, att i sådant fall begränsningen i fråga om brottets beskaffenhet

kunde sättas så högt, att endast brott, för vilka allmänna straffminima uppginge

till minst ett eller två års straffarbete, undantoges.

Föredragande departementschefen anförde vid ärendets behandling inför

Kungl. Maj:t att, ehuru en så utsträckt tillämpning av tvångsuppfostringssystemet,

som förordats av högsta domstolens flesta ledamöter, även

efter departementschefens mening antagligen skulle visa sig fördelaktig, det

dock, med hänsyn till de kostnader, som härigenom komme att förorsakas,

för det dåvarande icke borde föreslås någon ändring i det angivna syftet.

Efter att hava redogjort för de beräknade kostnaderna för de anstalter,

som erfordrades enligt förslaget, samt det ytterligare antal platser, vilka

skulle bliva nödiga med den föreslagna utvidgningen, framhöll departementschefen,

att kostnaderna för inrättandet och underhållet av så många

uppfostringsanstalter uppenbarligen skulle bliva större, än att erforderliga

medel lämpligen kunde av riksdagen på eu gång begäras, varjämte det

med fog kunde ifrågasättas, om det vore tillrådligt att, innan någon prak

-

Vttalanden

vill fiirarbt

tenn till gäl

lande lag.

fisk erfarenhet här i landet vunnits om det nya systemets verkningar, inrätta

så många anstalter. Lämpligare syntes det departementschefen i alla

avseenden bliva att först efter det sådan erfarenhet vunnits vidare fortgå

på den inslagna vägen.

I den skrivelse den 15 maj 1902, vari riksdagen meddelade, att den

med vissa ändringar antagit Kungl. Maj:ts förslag, yttrades bland annat,

att riksdagen även för sin del vore övertygad om att tvångsuppfostran i

många fall skulle vara synnerligen ändamålsenlig gentemot minderåriga förövare

av tjuvnadsbrott samt andra personer mellan 15 och 18 år, vilkas

brott icke kunde försonas med lägre straff än straffarbete. Eiksdagen, som

vidare ifrågasatte, huruvida icke domstol borde tillerkännas befogenhet att

under vissa förhållanden i stället för straff meddela varning eller annan

tillrättavisning, ansåg sig dock ej av dessa orsaker böra avslå förslaget, då

dess snara antagande var av högsta vikt. Därtill komme, att, innan ytterligare

anstalter blivit uppförda, lagen redan av utrymmesskäl ej kunde

utsträckas att omfatta derå än de nu i densamma upptagna kategorierna av

minderåriga förbrytare. Men riksdagen höll före, att, i mån som de goda

verkningarna av lagens bestämmelser inträdde — varom riksdagen vore

övertygad — såväl Kung]. Maj:t som riksdagen skulle låta sig angeläget

vara att vidtaga sådana åtgärder, som möjliggjorde lagens utsträckning till

alla de fall, där en lycklig verkan av dess bestämmelser kunde vara att

påräkna; och i samband med en dylik utvidgning av lagens verkningskrets

torde tillfälle erbjuda sig att taga i övervägande, i vad mån jämväl

övriga av riksdagen antydda uppfostringsmedel kunde och borde komma

till användning.

Vid behandliug inom riksdagen av förenämnda år 1909 väckta motion

förefanns icke någon meningsskiljaktighet rörande lämpligheten av den då

föreslagna utvidgningen. Fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens uppfostringsanstalt

å Bona och styrelsen för svenska diakonissällskapet hava

var för sig tillstyrkt riksdagens framställning.

Förarbetena Vid förarbetena till ny strafflag bär frågan om behandling av minder

,

tl’ nfagtrn^ ;ll''iga förbrytare varit föremål för särskild uppmärksamhet. Uti det av

professor Johan C. W. Thyrén framlagda principbetänkandet rörande strafflagens

revision (Principerna för en strafflagsreform, del I, sid. 135—150)

har sålunda eu ingående behandling ägnats åt minderårigas brottslighet.

I det kommittén hänvisar härtill, vill kommittén i detta sammanhang*

blott framhålla, att professor Thyrén från behandling i uppfostringsanstalt

vill undantaga allenast minderåriga, som begått mycket svåra brott.

33

Vid bedömande av frågan om utbytande av stratt'' mot insättande i

uppfostringsanstalt böra icke lämnas obeaktade de strävanden, som under

de senare åren gjort sig gällande, att vid verkställighet av straff taga särskild

hänsyn till de unga och anordna straffet för dem så, att strafftiden utnyttjas

för att sätta dem i bättre stånd att reda sig, då de ånyo komma ut i

livet. Särskilt anmärkningsvärd är i sådant hänseende den framställning,

som av fångvårdsstyrelsen gjorts hos Kungl. Maj:t i dess skrivelse den 3

juli 1912. Efter eu uttömmande motivering, vari bland annat redogöres

för det i England använda s. k. Horstalsystemet*, föreslog styrelsen, att i

strafflagen skulle införas eu ny straffart, benämnd korrektionsstratf, tilllämplig

därest någon, som fyllt 18 men ej 21 år, gjort sig saker till

brott, som enligt strafflagen skulle föranleda fängelse eller straffarbete på

viss tid, ej överstigande tre år. Korrektionsstraffet skulle komma till användning

jämväl i fråga om den, som före fyllda 18 år gjort sig förfallen

till fängelse eller straffarbete pa högst nämnda tid, men prövades icke

kunna eller böra intagas i allmän uppfostringsanstalt. Vid prövning om

korrektionsstratf borde ådömas, skulle tagas i betraktande, huruvida de

omständigheter, varunder brottslingen uppväxt och sedermera levat, samt

hans personliga sinnesbeskaffenhet och övriga förutsättningar gåve vid

handen, att hans framtida välförhållande med större sannolikhet skulle

kunna vinnas genom dylikt straff än genom det straff, som eljest vore i

lagen för brottet stadgat.

Uti det av sakkunniga för utredning av vissa till strafflagstiftningen

hörande frågor den 29 december 1914 avgivna betänkande med förslag

till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff finnes en

del föreskrifter, som avse yngre fångar. Sålunda föreslås, att fånge, som

vid straffets början ej fyllt 20 år, skall avtjäna straffet helt eller delvis i

huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffanstalt, där det ej med hänsyn

till strafftidens korthet, straffets art eller omständigheterna i övrigt finnes

olämpligt. Vidare föreslås vissa modifikationer med hänsyn till sådana

yngre fångar i fråga om tiden för enrumsstraffet och sättet för dess verkställande

m. m.

Vägra lagbestämmelser hava visserligen icke utfärdats i det i fångvårdsstyrelsens

ovanberörda skrivelse den 3 juli 1912 angivna syfte, men

vissa åtgärder hava dock i fråga om straffverkställigheten vidtagits för att

åstadkomma ett bättre utnyttjande av strafftiden för unga förbrytare.

Xyarc anord

ninyar för

åt raffverlcstål

liyhct

t inträffande

i/ni/rc brottulivyitr.

* Se sill. 125.

34

Sålunda för ordnas uti ett av fångvårdsstyrelsen den 3 januari 1914 utfärdat

cirkulär, att till straffarbete i minst 3 månader dömda ynglingar skola

sändas, om de ännu ej fyllt 18 år, till straffängelset i Uppsala och, om

de fyllt 18 men icke 19 år, till straffängelset i Gävle. Beträffande fånge,

som på grund av ungdom och anlag äger förutsättning att kunna uppläras

i skrädderi eller sömnad, skomakeri, sadelmakeri, snickeri, måleri eller

borstbinderi, skall enligt cirkuläret särskild anmälan göras för bestämmande

av det fängelse, där straffet skall avtjänas. Uti förstnämnda bestämmelse

har sedermera genom cirkulär den 28 juni 1915 gjorts den ändring, att

till straffarbete i minst 3 månader dömda ynglingar, som ännu icke fyllt

19 år, skola sändas, om de äro dömda på kortare tid än 6 månader, till

straffängelset i Gävle och vid en straffarbetstid av 6 månader och därutöver

till straffängelset i Uppsala.

Om det fostringsarbete för tillrättaförande av unga manliga brottslingar,

som med år 1913 begynt vid straffängelset i Uppsala, meddelar

fängelsets predikant enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för nämnda år

följande: »Det gångna årets erfarenheter», säger han bl. a., »berättiga

till oförbehållsamt erkännande av den vidtagna åtgärdens lämplighet.

Först och främst möjliggör den större enhetligheten av fångstammen en

större enhetlighet i fångarnas behandling, som särskilt är av betydelse

för den inre sidan av fångvården. Av vikt synes ock vara att i största

möjliga mån Uppsala fängelses egenskap av gossfängelse får bliva bestämmande

för fängelsets organisation och utrustning i det hela.» — »Desom

haft lust för självstudier av ett eller annat slag, ha försetts med nödiga

hjälpmedel. Över huvud har ett större krav på individualisering under

nuvarande förhållanden gjort sig gällande än förr och har ock i största

möjliga mån tillmötesgåtts. Till uppväckande av stämning av högtidlighet

och andakt ha vid upprepade tillfällen sångstunder ägt rum inom fängelset,

vid vilka körsång utförts. Även efter avslutandet av de söndagliga

gudstjänsterna förekommer stundom solosång, som alltid i likhet med de

större konserterna mötes av uppmärksamhet och tacksamhet från fångarnas

sida. Av utomordentlig betydelse såsom stöd för den uppfostrande

verksamheten är det arbete, som de unga fångarna ha att utföra. I detta

avseende visar sig snickeriet erbjuda stora fördelar framför andra slag av

arbete.» — »Gemensamt arbete i en ljus, rymlig slöjdsal eller ute på trädgårdsfiilten

under bar himmel står för mig som idealet för rationellt anordnat

straffarbete för unga brottslingar. Ett trängande behov är, att tillfälle beredes

till ordentlig gymnastik. Om ock svårigheter därför under nuvarande

:sr>

förhållanden kunna förefinna,s under de kallast»; vintermånaderna, så kan

dock under stom* delen av året gymnastik lätt utföras i sammanhang med

de dagliga promenaderna i fånggårdarna.»

Några av kommitténs ledamöter hava avlagt ett besök å fängelset i

Uppsala för att taga kännedom om verksamheten därstädes. Utmärkande fordon

nya anordningen är framför allt det större utrymme, som lämnats åt

skolundervisning, gymnastik och uppfostrande arbete. Av de 24 i fängelset

vid tillfället intagna sysselsattes ej mindre än 19 med snickeri.

Nar och eu av dessa fångar har sitt arbetsrum (en med stort fönster försedd

cell, vartill dörren hålles låst) med hyvelbänk, verktyg och arbetsmaterialier;

yrkesläraren går från den ene till den andre och undervisar

dem eller infinner sig på deras begäran för att lämna upplysningar. De

nyinkomna sättas ej genast i slöjden, utan fa under den första tiden

syssla med andra göromål såsom att knyta nät, spinna, laga strumpor

o. s. v. Det är avsett, att de unga längre fram skola sysselsättas med

trädgårdsarbete, för vilket ändamål intill fängelset belägen jord väntas bliva

disponibel. För skolundervisningen finnes en särskild säl med plats för 6

fångar (under lektionen hava de skärmar mellan sig, så att de ej kunna

se varandra), och där meddelas undervisning i vanliga skolämnen 3 å 4

timmar i veckan för varje läxlag. Gymnastik bedrives under vistelsen

ute i promenadgårdarna. Enligt vad kommittén erfarit, är det meningen

att söka vidare utbilda det nya systemet vid Uppsalafängelset, och planer

äro å bane att även vid fängelset i Gävle träffa anordningar för de ungas

uppfostran under fängelsetiden.

Ehuru alltså inom fängelserna börjat vidtagas åtgärder, syftande till

ett bättre utnyttjande av fängelsetiden för de yngre förbrytarna, är det

uppenbarligen ej möjligt att i fängelset, där vistelsen dessutom alltid

måste bliva mera kortvarig, vinna samma resultat med hänsyn till de

minderårigas uppfostran, som i en enkom för dem avpassad uppfostringsanstalt.

Erfarenheten synes hava till fullo ådagalagt, att den uppfostrings

verksam het, som kommit till stånd på grundvalen av 1902 års

lagstiftning, haft en stor uppgift att fylla och även i det stora hela

visat sig motsvara de därpå ställda förväntningarna. Större delen av de

elever, som utgått från de allmänna uppfostringsanstalterna, hava blivit

laglydiga och arbetssamma medborgare, under det att de, utsläppta efter

ett kortvarigt fängelsestraff, antagligen snart åter skulle kommit i delo

med rättvisan eller eljest råkat på förfall. Det finnes ingen anledning att

Kommittén

förordar en

utvidgning.

Utvidgningen

bör begränsas

till viss tids

frihetsstraff.

antaga, att icke lika gott resultat skall kunna vinnas med eu del av dem,

som gjort sig skyldiga till brott, för vilket enligt lagen straffarbete ådömes.

Särskilt i fråga om dem, som gjort sig skyldiga till tjuvnadsbrott — och

dessa äro de bestå — lärer, på sätt redan anmärkts inom högsta dom

stolen, goda förutsättningar finnas att kunna med framgång utföra enahanda

uppfostringsarbete, som nu med tillämpning av 5 kap. 3 § strafflagen

kunnat komma de till fängelse dömda till del. Överhuvud taget synes

någon meningsskiljaktighet icke finnas om angelägenheten av eu utsträckning,

och kommittén finner sig också böra utan tvekan förorda en sådan.

Vad beträffar sättet för utvidgningen kan man tänka sig eu sådan

inskränkt till vissa arter av brott, närmast tjuvnadsbrotten, bland vilkas

förövare man har att räkna med ett stort antal minderåriga. Emellertid

synes det dock mindre lämpligt att begränsa uppfostringsförlarandet till

dem, som gjort sig skyldiga till vissa arter av brott. Det hittills bedrivna

arbetet å uppfostringsanstalterna synes ej heller hava givit anledning

till något dylikt särskiljande, och även från fängelserna kunna

exempel framdragas på ungdomar, dömda till straffarbete för andra brott

än olovligt tillgrepp, vilka skulle lämpat sig för intagande å uppfostringsanstalt,

Kommittén ansluter sig därför i detta avseende till det förslag,

som gjordes i motionen till 1909 års riksdag och sedermera vunnit anslutning

från olika håll, nämligen att förordnande om intagande i uppfostringsanstalt

bör kunna meddelas även vid brott, som beläggas med

straffarbete, och detta utan hänsyn till brottets art.

Med denna utgångspunkt är det emellertid dock nödigt att bestämma

eu viss gräns i fråga om strafftidens längd, utöver vilken ej må vara medgivet

att sätta uppfostringsåtgärder i stället för straff''. Såsom professor

Thyrén i sitt ovan citerade arbete framhåller, torde nödvändigheten av eu

sådan gräns visserligen icke vara att söka däri, att icke den, som begått

t, ex. ett mord, skulle vara mottaglig för uppfostringsåtgärder. Utan

denna nödvändighet ligger i den allmänna rättsuppfattningen, som icke

skulle känna sig tillfredsställd med att ett så svårt brott fritoges från

straffpåföljd, samt i allmänpreventiva hänsyn. I fråga om var gränsen

skall läggas, kunna åter olika meningar råda. Det synes dock kommittén

föreligga starka skäl att här stanna vid den gräns av G månaders straffarbete

och däremot svarande 1 års fängelse, som vid 1909 års riksdag

ifrågasattes. I allmänhet torde kunna sägas, att de brott, som beträffande

minderåriga kunna komma att beläggas med högre straff, äro av den svåra

:st

beskaffenhet, att ovan angivna hänsyn icke medgiva strattets bortfallande.

I alla händelser synes det vara försiktigast att vid den nu ifrågasätta

förändringen, som ej avser någon omläggning av tvångsuppfostringsinstitutet,

icke gå härutöver. Härtill kommer, att redan en utsträckning till straffarbete

i 6 månader och motsvarande fängelsestraff, såsom nedan visas,

kommer att medföra rätt stora kostnader för det allmänna.

Å andra sidan synas skid ej föreligga att gå under nämnda gräns.

Av'' de redogörelse!-, som nedan lämnas rörande minderåriga förbrytare

ådömda eller av dem undergångna straff, framgår, att ett jämförelsevis

stort antal sådana personer ådömts straffarbete i 6 månader, samt att eu

betydande del av dessa av fängelsemyndigheterna ansetts lämpliga för

tvångsuppfostran. Gällande strafflag har visserligen för ett jämförelsevis

stort antal brott straffets minimum förlagt vid b månaders straffarbete,

vilka brott därigenom angivas såsom svårare; men även eu stor del av

dessa brott är otvivelaktigt av sådan art, att förordnande om intagande i

uppfostringsanstalt bör kunna ifrågakomma, där omständigheterna i övrigt

tala därför. Härtill kommer, att domstolen med anledning av bestämmelserna

i 5 kap. 2 i; strafflagen kan nedsätta straffet till hälften, och att

alltså (i månaders straffarbete icke beträffande de minderåriga är att betrakta

som en minimigräns för dessa brott i samma mening som för vuxna

brottslingar.

Frågan om gränsen bör läggas vid Ö månaders straffarbete eller sättas

lägre, påverkas i viss mån också av möjligheten att erhålla erforderligt

antal platser å lämpliga anstalter. Såsom nedan närmare beröres, har

kommittén vid utredning av sistnämnda fråga kommit till det resultat,

att hinder ej heller härutinnan bör möta för att välja (1 månaders straffarbete

såsom gräns.

Såsom framgår av den vid betänkandet fogade redogörelsen för den

utländska lagstiftningen kunna olika sätt tänkas för anordnandet av lagstiftningen

rörande minderåriga förbrytare. Det kommittén givna uppdraget

synes emellertid icke giva anledning till att föreslå några ändringar i

huvudgrunderna för lagstiftningen. Så till vida kräves dock eu prövningav

de allmänna grunderna, som ett utsträckande av bestämmelserna i

5 kap. 3 § strafflagen till minderåriga, som dömts till straffarbete eller längre

tids fängelse än 6 månader, kan tänkas kräva föreskrifter utöver dem,

som ansetts nödiga, då användandet av tvångsuppfostran hade eu mera

begränsad omfattning.

Ifrågasatta

vya grunder

för tvdngsuppfostrans

användning.

a) Avtjänande Sålunda har ifrågasatts, att, om ett mera långvarigt straff skall

aavDst8raffet.el kunna utbytas mot tvångsuppfostran, någon del av straffet bär vara verkställd,

innan intagande i uppfostringsanstalt får äga ruin. Med anledning

av ett från svenska fångvårdssällskapet gjort uttalande, att uppfostringsförfarandet

borde utsträckas till alla unga förbrytare i åldern 15—18 år

utan avseende på beskaffenheten av det straff, som blivit dem ådömt, har

fångvårdsstyrelsen i dess yttrande över riksdagens skrivelse den 16 mars

1909 framhållit, att den, som ådragit sig straffarbete på längre tid än 6

månader eller fängelse utöver 1 år, måste anses hava förövat ett brott av

den samhällsfarliga beskaffenhet att fordran på internering och straff icke

av hänsyn till den unge förbrytaren finge eftergivas, utan att han först fått

tillfälle att ådagalägga sin bestående sinnesändring. Skulle behandling i

uppfostringsanstalt för en sådan kunna ifrågakomma, borde detta enligt

fångvårdsstyrelsens mening ske allenast i den ordning, att den unge förbrytaren

först i straffanstalten avtjänade någon del av sitt straff och, om

han härunder ådagalagt pålitligt bättringsuppsåt och fortsatt välförhållande,

sedan efter någon tid överflyttades till uppfostringsanstalten.

Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara mindre lämpligt att,

då ett uppfostringsförfarande mot minderåriga kan tänkas skola komma

till användning, först någon tid halla dem i straffanstalt. Föreligga förutsättningar

för uppfostringsförfarandet, bör detta snarast möjligt komma

till användning, utan att man först håller dem till ett kortvarigt frihetsstraff'',

vars verkningar ej alltid kunna förutses. Skulle alltså en utsträckning

av bestämmelsen i 5 kap. 3 § strafflagen att gälla även sådana personer

under 18 år, vilka dömts till straffarbete i mer än 6 månader eller

fängelse i mer än 1 år, såsom fångvårdsstyrelsen påpekat, kräva en väsentligare

omläggning av hithörande stadgande!! för att erhålla nödiga garantier

för uppfostringsförfarandets rätta tillämpning i sådana fall, synes

härutinnan snarast föreligga ett ytterligare skäl att ej för närvarande gå längre

än till nämnda gräns. Då kommittén också för sin del stannat vid att begränsa

utsträckningen till dem, som gjort sig förvunna till straffarbete i

högst 6 månader eller fängelse i högst 1 år, synes därmed också angelägenheten

att nu tänka på den omgestaltning av stadgandet, som fångvårdsstyrelsen

antytt, vara avlägsnad.

de lamell de Vid eu sådan utsträckning av tvångsuppfostran, som nu ifrågasättes,

lat förord framträder också med större styrka ett annat spörsmål, som även förut

nande. vant föremål för övervägande, nämligen att förordnande om intagande i

uppfostringsanstalt under vissa förhållanden skall kunna återkallas och det

ådömda straffet i stället gå i verkställighet.

Den förut omnämnda motionen vid 1909 ars riksdag innehöll sålunda

en hemställan härom, gående ut på att ett tillägg borde göras till

4 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols

förordnande om tvångsuppfostran av följande innehåll: »Befinnes elev,

som på grund av domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt,

genom dåligt uppförande skadligt inverka på övriga elever och

låter lian sig ej rätta, må styrelsen för anstalten därom göra anmälan hos

Konungens befallningshavande i det län, varest anstalten är belägen. Konungens

befallningshavande äger, då grundade skäl därtill föreligga, att

skilja dylik elev från anstalten samt förordna, att det eleven ådömda straff

skall i vanlig ordning verkställas.» Till stöd för det sålunda föreslagna

stadgandet anfördes, att exempel kunde påvisas, då i anstalt intagen elev

befunnits alldeles oemottaglig för den fostran, anstalten velat ägna honom,

och genom sitt förhållande inverkat skadligt på de övriga eleverna, vadan

hans skiljande från anstalten vore (hiskligt, men att sådant ej läte sig

göra med lagens nuvarande lydelse. Det framhölls i motionen, att det

ingalunda vore lätt att finna en fullt tillfredsställande form för ett sådant

skiljande, men att det torde kunna ske på det sätt, att, åt Konungens

befallningshavande i det län, där anstalten vore belägen, medgåves rätt

att efter anmälan av anstaltens styrelse och efter eu ingående prövning

av alla eleven berörande förhållanden skilja honom från anstalten samt

förordna, att det honom ådömda straffet skulle i vanlig ordning verkställas.

Lagutskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka motionärens förslag i

denna del och anförde såsom skäl härför följande: »Mot motionärens

förslag i denna del torde kunna från mera formell synpunkt invändas,

att det svnes olämpligt att åt administrativ myndighet överlämna att

besluta om ändring av ett utav domstol meddelat, laga kraftvunnet

beslut, något som skulle ske genom ett godtagande av motionärens förslag

till ändring av sistnämnda lagstadgande. Men bortsett härifrån, skulle

av detsamma kunna yppas den faran, att man med tillämpning av ett

sådant stadgande kanske alltför snart komme att uppgiva hoppet om att

kunna med de olika medel, som stå en uppfostringsanstalt till buds, rätta

sådana vanartiga elever, varom här blir fråga. Har det verkligen visat

sig, att uppfostringsarbetet är overksamt, kan även ifrågasättas, om fängelsestraff

eller straffarbete skulle vara lämpligare för vinnande av det sökta

målet. Den möjligheten vore ej heller utesluten, att eu eller annan elev

40

skulle föredraga att undergå det honom ådömda straffet framför eu längre

tids vistelse å uppfostringsanstalt samt därefter inrätta sitt uppförande.*

Fångvårdsstyrelsen upptog i sitt nyssberörda utlåtande även denna fråga

till bedömande och kom därvid till det resultat, att eu utsträckning av stadgandet

i 5 kap. 3 § strafflagen, så att jämväl minderårig, som dömts till

fängelse i över 0 månader eller till straffarbete, kunde överlämnas till

tvångsuppfostran, borde vara förenad med föreskrift om att uppfostringsförfarandet

vid dåligt uppförande skulle kunna utbytas mot det ådömda

straffet. Styrelsen yttrade härom följande:

»Aven de, som dömts till straffarbete pa kortare till eller fängelse

över sex månader men ej över ett år, torde vara sådana, att deras definitiva

befrielse från undergående av straffet för att i stället intagas i uppfostringsanstalt,

knappast bör helt göras beroende av den uppfattning, domstolen

kunnat om dem förvärva. Visserligen lärer den, som dömes till

sådant straff, nästan undantagslöst före utslagets meddelande ha hållits

häktad; och upplysning om hans sinnesbeskaffenhet och övriga förhållanden

torde således i allmänhet kunna i någon män av häktets tjänstemän meddelas.

Då emellertid prövningen under den relativt korta rannsakningstiden

icke kunnat bliva fullt tillförlitlig, synes en utsträckning av uppfostringsanstaltens

användning för nyssnämnda unga förbrytare böra göras villkorlig,

så att, om den unge under vistelsen i anstalten visar sig mindre

mottaglig för fostran och av dåligt inflytande å kamrater eller dylikt, han

må kunna överflyttas till straffinrättningen för undergående av det ådömda

straffet. Någon reducering av strafftiden i visst förhållande till den tid,

han vistats vid uppfostringsanstalten, synes för sådant fäll knappast påkallad.

Beträffande den myndighet, vilken det må tillkomma att återkalla

domstolens villkorliga medgivande av straffets utbytande mot uppfostran,

tillåter sig styrelsen framhålla, att om, på sätt den så kallade löneregleringskommittén

föreslagit och styrelsen i underdånigt utlåtande denna dag

i anledning av kommitténs förslag ifrågasätter, statens uppfostringsanstalt

å Bona och möjligen blivande andra sådana anstalter ställas under fångvårdsstyrelsens

ledning, beslutet om där intagna unga förbrytares överflyttande

till straffinrättning helt naturligt torde böra fattas av nämnda

styrelse efter framställning från uppfostringsanstaltens föreståndare. Där

den unge intagits i enskild, för ändamålet anvisad anstalt, torde även be

-

41

träffande sådan person fångvårdsstyrelsen under nyssnämnda förutsättning

böra äga att besluta, på det att enhet i förfarandet må ernås.

Skulle statens uppfostringsanstalter av ifrågavarande slag icke komma

att stå under fångvårdsstyrelsen, låge det visserligen mindre nära till hands

att åt sagda styrelse uppdraga att besluta om den unges överflyttande till

fängelset; men då ärendet knappast kan vara av betydelse att böra hänskjutas

till Eders Ivungl. Maj:ts egen prövning, synes fångvårdsstyrelse1]]

även i nu berörda fall böra övertaga uppdraget.»

T de tidigare årsberättelserna från diakonissällskapet rörande verksamheten

vid Viebäck, framhölls upprepade gånger, att domstolarna förordnat

om intagande a uppfostringsanstalt av minderårig]], som icke bort sändas

till sådan anstalt utan hellre avtjäna det ådömda straffet. Årsberättelsen

för år 1909 innehöll också en hemställan om ett tillägg till 4 § i lagen

angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran av

innehåll att elev, som inom viss kort tid efter sin ankomst till uppfostringsanstalt

befunnes vara alldeles olämplig för fortsatt Barnuppfostran,,

skulle på styrelsens för anstalten framställning kunna av lämplig myndighet

skiljas från anstalten och i stället åläggas att undergå det straff, som

varit ådömt, men utbytts mot tvångsuppfostran. Klagomål av dylik art

från Viebäck synas hava varit närmaste anledningen till det ovannämnda i

riksdagen framburna förslaget om tillägg till nyssnämnda lagrum. Kommittén

har vid besök å Viebäck gjort närmare förfrågningar i detta ämne och

därvid erfarit, att man numera ej anser sig behöva någon ändring i detta

avseende. Den förutnämnda svårigheten har nämligen gjort sig mindre gällande,

sedan därstädes upprättats ännu ett hem, varigenom erhållits möjlighet

att placera eleverna efter deras karaktär och uppförande, samt dessutom

anstalter träffats för isolering av alltför besvärliga individer. Från

anstalten å Bona bär ej gjorts gällande något behov av ändring uti förevarande

avseende. För övrigt har från både Bona och Viebäck framhållits,

att domstolarnas tillämpning utav lagen åtminstone de senare åren varit

sådan, att skäl till klagan i angiven riktning icke förefunnes. Utredningen

rörande den minderåriges förhållanden och lämplighet för uppfostran vore

numera i regel mycket fullständig och bedömandet därför också säkrare.

Dessutom betonas, vad som redan framhållits av lagutskottet, att det ej

vore riktigt att uppgiva hoppet om ett gott resultat av uppfostringsarbetet

ens sedan eleven vistats en längre tid på anstalten, utan att man kunnat

konstatera något tillfredsställande resultat av uppfostringsarbetet; det hade

nämligen mer iin eu gång hänt, att elev, om vilken man ännu vid utskriv

(i

-

42

c) Förordnande

om tvångsnpp

fostran

utan ådömande

av straff.

ningen hyst föga förhoppningar, efteråt visat sig hava verkligen blivit

påverkad av uppfostringsarbetet och uppfört sig mönstergillt.

Saknaden av bestämmelser därom att elev, som inom uppfostringsanstalt

visar sig särskilt svårbehandlad eller i väsentlig grad stör anstaltens

verksamhet, kan efter myndighets beslut avlägsnas från anstalten och

i stället insättas i straffanstalt för att undergå honom ådömt straff, kan

visserligen synas innebära en viss risk för dessa anstalter, eu risk, som

kan tänkas ökad vid tvångsuppfostrans användning beträffande dem, som

dömts till straffarbete. Emellertid har denna omständighet enligt kommitténs

uppfattning ej så stor betydelse, om man blott tillser, att uppfostringsanstalterna

äro utrustade med möjligheter att vid förekommande fall

disciplinärt behandla och för någon tid isolera dylika elever. Uttalandena

från uppfostringsanstalterna synas giva vid handen, att man åtminstone

numera ej anser sig behöva något stadgande i förevarande hänseende, och

att eu utvidgning av tvångsuppfostringsinstitutet ej bör föranleda någon

ändring härutinnan. Med den utveckling, arbetet på detta område numera

erhållit, bör det ej möta oöverstigliga svårigheter för uppfostringsanstalterna

att finna sig till rätta även med besvärligare ungdomar. Härtill kommer

vidare den av lagutskottet framhållna praktiska risk, som onekligen är förbunden

med möjligheten för en elev att genom dåligt uppförande få tvångsuppfostran

utbytt mot ett till tiden väsentligt kortare straff, liksom det måhända

även kan under vissa förhållanden vara mindre välbetänkt att ställa i

utsikt för anstalten att slippa ifrån en elev, som i början synes besvärlig och

mindre mottaglig för uppfostran. Slutligen möter svårigheten att finna eu

lämplig form för utövande av den prövning, som här skulle äga rum. Det

är förvisso ej utan betänklighet att låta en administrativ myndighet ingå på

en realitetsprövning av frågan, huruvida domstolens beslut om intagande i

uppfostringsanstalt bör bestå eller icke. Kommittén har med hänsyn till

vad sålunda anförts ej funnit skäl att framlägga något förslag till ändring

av nuvarande bestämmelser i ämnet.

Enligt 5 kap. 3 § strafflagen i dess nuvarande lydelse skall domstolen,

även om den meddelar förordnande om tvångsuppfostran, i allt fall

utsätta det straff, som den minderårige förskyllt. I de utländska lagarna

är så vanligen ej fallet, utan förordnandet om uppfostran meddelas

direkt; huruvida i visst fall detta förordnande förfallit och straff skall

komma till användning, prövas av domstolen, då fråga därom senare

väckes. Aven hos oss har vid olika tillfällen påpekats såsom olämpligt att

4:

inäta ut straff, dä detta ej är avsett att komma till användning utan uppfostringsåtgärd

i stället anlitas. (Se förhandlingarna vid kriminalkongressen

i Stockholm är 11)11.)

Enligt kommitténs uppfattning är det knappast av någon större betydelse

för uppfostringsarbetets framgång, huru nu antydda spörsmål löses.

Några direkta olägenheter av den nuvarande anordningen hava, så vitt

kommittén har sig bekant, icke försports. Tvärtom liar det stundom framhållits,

att den omständigheten att skulden starkt betonas utgör ett medel

att bringa den brottslige till eftertanke och ånger. För övrigt skulle eu

ändring på denna punkt, återverka på frågan om förfarandet i de fall, då

jämte förordnande om tvångsuppfostran till verkställighet förekommer annat

beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff. Till någon sådan

mera vittgående ändring, som alltså skulle bliva erforderlig, torde emellertid

i detta sammanhang skäl ej föreligga.

Ett ytterligare spörsmål, som i detta sammanhang varit under över- a) varm»

vägande, är, huruvida ej i vissa fall domstol borde tilläggas befogenhet

att meddela tillrättavisning och varning i stället för att förordna om insättande

i allmän uppfostringsanstalt. Hemställan om ett dylikt stadgande

gjordes av åtskilliga ledamöter i högsta domstolen vid granskning därstädes

av de föreslagna stadgandena rörande behandling av minderåriga förbrytare,

och riksdagen ifrågasatte i sin ovanberörda skrivelse den 15 maj .1902

även eu dylik befogenhet. I det betänkande, som avgavs den 17 maj

1902 av den s. k. strafflagskommitten, upptogs också spörsmålet, huruvida

varning skulle med fördel kunna brukas i stället för eller jämte villkorlig

dom. Nämnda kommitté fann emellertid av flera skäl stadgande om varning

icke böra införas och, vad särskilt beträffar minderåriga förbrytare,

ansåg kommittén, att efter ett genomförande av det till 1902 års riksdag

framlagda förslaget om insättande i allmän uppfostringsanstalt samt med

den villkorliga domens användande för yngre förbrytare i därför lämpade

fall, det ej syntes tjänligt att med avseende å dessa införa ytterligare ett

särskilt förfaringssätt.

.Genom införandet i vårt straffsystem av institutet villkorlig dom kar

frågan om befogenhet för domstol att meddela varning fått minskad betydelse.

Den villkorliga domen är, såsom av strafflagskommittén betonas, i

själva verket eu skärpt varning. Med eu utvidgning av stadgandet i 5 kap.

3 § strafflagen till dem, som dömts till fängelse i högst 1 år eller straffarbete

i högst 6 månader, skulle visserligen tvångsuppfostran kunna komma till an

-

44

vändning i fall, da villkorlig dom är utesluten. Emellertid äro stadgandena

om vilkorlig dom för närvarande föremål för revision, i det särskilda sakkunniga

tillkallats inom justitiedepartementet bland annat för detta spörsmål,

och törhända kommer även i fråga om den villkorliga domen eu

utsträckning att äga rum. Eftersom varning är en åtgärd, vilken mera

kommer till användning i sådana fall, då man anser sig kunna avstå från

villkorlig dom, och alltså ligger närmare detta institut än tvångsuppfostran,

bär fattigvårdslagstiftningskommitten ej haft anledning att för sin del till

vidare behandling upptaga förslaget härom.

e) Deu pro

oessuella bo

handlingen

av ifrågavarande

mai

I fråga om den processuella behandlingen av mål rörande minderåriga

förbrytare har i utlandet, såsom även framgår av den härom lämnade redogörelsen,

på senare åren rått ett synnerligen livligt meningsutbyte, som

även pa eu del håll tagit sig uttryck i lagstiftningen. Det gäller införandet

av vad som i diskussionen inom vårt land behandlats under benämningen

»barndomstolar». Uppslaget härtill har närmast varit de i Nordamerikas

Förenta stater införda »Juvenile courts». I samband med eu noggrann

förundersökning och efter domen följande övervakning, bådadera under

domstolens ledning och överinseende, har man velat åt själva domstolsförfarandet

giva en särskild, för de unga mera lämpad karaktär, än det

vanliga förfarandet erbjuder. Till de processuella anordningarna ansluta

sig ock på det närmaste de åtgärder, som anses böra anlitas för tillrättaförandet

av de unga vilsekomna. Enligt de redogörelser som lämnats synes

man med dessa anordningar hava i allmänhet nått synnerligen tillfredsställande

resultat; och även hos oss hava röster höjts för införande av liknande

domstolar eller undandragande i en eller annan form av malen angående

de minderåriga förbrytarna från de vanliga domstolarna.

I det kommittén givna uppdraget ingår icke direkt frågan angående

omläggning av det processuella förfarandet uti nu ifrågavarande mål. Man

har uppenbarligen tänkt sig, att även med bibehållande av nu gällande

regler för det processuella förfarandet en sådan utsträckning av tvångsuppfostrans

användande till ytterligare kategorier av unga brottslingar,

som riksdagens skrivelse i ämnet åsyftar, måste medföra stora fördelar i

avseende å dessas behandling. Erfarenheten har nämligen, såsom förut är

antytt, otvetydigt ådagalagt, att 1902 ars lagstiftning i detta ämne haft

att uppvisa goda resultat; en mycket stor del av de unga vilsekomna,

som eljest sannolikt skulle för framtiden rekryterat förbrytarnas klass, hava

genom tvångsuppfostringens användande återvunnits åt samhället. Kommit

-

ten lull'' icke heller för sin del funnit någon förändring liv de proeessiiella

bestämmelserna i detta sammanhang vara av behovet påkallad. Visserligen

äro de bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga,

som gåvos år 1902, föga omfattande, men a andra sidan äro dessa stadgande!

så allmänna, att ett efter förhållandena lämpat förfarande väl kan

utveckla sig. Kommittén tänker här särskilt på anordnandet av eu tillfredsställande

undersökning både före målets hänskjutande till domstol och under

domstolsbehandlingen. Det har ju, såsom pa annat ställe framhalles, från

uppfostringsanstalterna vitsordats, att domstolarna visat sig alltmera förtrogna

med sin ifrågavarande uppgift och att, särskilt under medverkan

av frivilliga krafter, förundersökningarna blivit fullständigare och mera vägledande

för det blivande uppfostringsarbetet; det bör ock vara att förvänta,

att ett dylikt fruktbärande samarbete på den viktiga förundersökningens

område skall än ytterligare utvecklas. Frågan om utbildande av förundersökningen

i brottmål kräver för övrigt liksom varningen särskilt beaktande

i samband med spörsmålet om den villkorliga domen och lärer i sagda

sammanhang göras till föremål för särskild utredning, vilken torde bliva

av betydelse jämväl för behandlingen av brottmål rörande minderåriga.

Vid överläggningar uti det till kommittén remitterade ärendet om

revision av lagen rörande lösdrivares behandling har fråga uppkommit, att

yngre lösdrivare icke skulle underkastas tvångsarbete i de vanliga tvångsarbetsanstalterna,

utan med avseende på dem liksom för minderåriga förbrytare

uppfostringsåtgärder i stället komma till användning. Jämväl uti

nu ifrågavarande sammanhang har detta spörsmål diskuterats.

Enligt undersökningar, som av kommittén verkställts, hava under

åren 1910—1914 för lösdriveri häktats och överlämnats till Konungens

befallningshavande 165 personer i åldern 15—18 år, varav ej mindre

än 116 kommo på Stockholm. Uti 52 av dessa fall har tvångsarbete

ådömts och härav kommo 44 fall på Stockholm. Om Stockholm undantages,

har under hela 5-års perioden i 8 fall dömts till tvångsarbete.

Största delen av de till tvångsarbete dömda minderåriga utgöras enligt

fångvårdsstyrelsens årsberättelser av kvinnor, och deu omständigheten att

de dömda huvudsakligen varit från huvudstaden ger stöd åt den förmodan,

att det i huvudsak varit till lösaktighet förfallna kvinnor, som

dömts.

Därest det skulle bliva fråga om att sända lösdrivare mellan 15 och

18 år till uppfostringsanstalt, torde man emellertid antagligen ej få att

Minderåriga

lösdrivares

hänvisande

Ull uppfostringsanstalt.

räkna med så litet antal dömda, som ovan angivits, och de nämnda siffrorna

torde därför ej kunna läggas till grund för en beräkning av det antal platser,

som i en allmän uppfostringsanstalt kunde erfordras för minderåriga lösdrivare.

En stor del av de minderåriga, som häktats för lösdriveri och

bettleri, frigivas nämligen efter meddelad varning, och mot åtskilliga torde

åtgärder ej vidtagas, emedan myndigheterna finna tvångsarbetet med avseende

på dessa vara en olämplig åtgärd.

Vad först vidkommer kvinnor, vilka hemfallit åt lösaktighet — och dessa

synas utgöra det största antalet av de enligt lösdrivarlagen behandlade

minderåriga — är frågan om deras behandling ett spörsmål av mycket invecklad

beskaffenhet; det bör med avseende å dem undersökas, om deras behandling

som lösdrivare överhuvud taget är lämplig och om ej ett annat

förfaringssätt kan givas, som lämnar större garantier för deras förbättring

och återförande till dugliga samhällsmedlemmar. Den s. k. reglementeringskommittén

har i sitt betänkande av den 31 december 1910 under hänvisning

till det fattigvårdslagstiftningskommittén givna uppdrag rörande

revision av lagstiftningen om lösdrivares behandling ansett sig icke böra

närmare ingå på berörda spörsmål; och fattigvårdslagstiftningskom mitten

kommer också att i sammanhang med behandlingen av nämnda lagstiftning

upptaga denna fråga till närmare övervägande.

Men även spörsmålet om behandling av unga personer, som eljest

göra sig skyldiga till lösdriveri, sj-nes lämpligast höra upptagas till prövning

i sammanhang med lösdrivarlagstiftningen i övrigt. Vilka åtgärder,

som böra vidtagas med avseende å de unga, är nämligen väsentligen

beroende av, huru förfarandet med lösdrivare i allmänhet ordnas och

särskilt i vad mån uppfostringssynpunkten därvid kan mera komma till

sin rätt än för närvarande är fallet samt i sammanhang därmed särskilda

anordningar beträffande ungdomen kunna vidtagas. De kommittén givna

uppdrag beträffande lagstiftningen dels om lösdrivares behandling och dels

om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, giva

kommittén anledning att framdeles upptaga ifrågavarande spörsmål till

förnyat skärskådande i hela dess omfattning.

47

D. Utredning rörande erforderliga anstaltsplatser.

Eu förändring av 5 kap. 3 g strafflagen därhän, att jämväl minderåriga,

som dömas till straffarbete i G månader och därunder eller fängelse

i över G månader intill I år, kunna sändas till allmän uppfostringsanstalt,

kräver anskaffande av nya anstaltsplatser. De nu befintliga anstalterna

av denna art hava ej från början anordnats för mottagande av så många

elever, som med nu gällande bestämmelser kommit i fråga att sändas till

allmän uppfostringsanstalt, och anstalterna hava därför mast vidtaga provisoriska

anordningar för att kunna mottaga de minderåriga, som överlämnats

dit. Beträffande de kvinnliga förbrytarna har det, som ovan nämts, under

år 1915 gått därhän, att anstalten förklarat sig förhindrad att tillsvidare

mottaga flera elever.Eu utvidgning av anstalterna har därför också ifrågasatts

för täckande av det nuvarande behovet.

För att söka utröna antalet av dem, som med eu utsträckning av

5 kap. 3 § strafflagen på sätt ovan antytts kunna antagas komma att

sändas till uppfostringsanstalt, har kommittén till en början genomgått de

uppgifter rörande under år 1914 dömda personer, som från straffregistret

överlämnats till statistiska centralbyråns avdelning för rättsstatistik. Sådana

uppgifter hava från straffregistret överlämnats rörande dem, som dömts till

urbota bestraffning eller för snatteri ådömts böter. Börande uppgifterna

ifråga är att anmärka, att desamma i eu del fall allenast innefatta upplysning

om domstolen, som ådömt bestraffningen, samt det ådömda straffet.

Då förevarande undersökning avsett allenast sådana dömda, som vid brottets

begående fyllt 15 men ej 18 år, hava alla de fall, där åldersuppgift icke

meddelats, måst lämnas ur räkningen. Möjligt är sålunda, att någon i

nämnda ålder kommit att uteslutas ur redogörelsen, men antagligt är, att

rörande de minderåriga i regel lämnats fullständiga uppgifter, så att de

alla ingå i redogörelsen.

Besultatet av undersökningen framgår av följande sammanställningar.

Under år 1914 dömdes till urbota bestraffning eller för snatteri till

böter 283 personer, som vid brottets begående fyllt 15 men icke 18 år;

härav voro 34 kvinnor. Av de dömda erhöllo 117, därav 19 kvinnor,

villkorlig dom. Förordnande om insättande i uppfostringsanstalt meddelades

rörande 44 minderåriga, därav 8 kvinnor.

A asfalterna

otillräckliga

för det närvarande

behovet.

I ppgifter ur

rättsstatistiken

rörande

under dr

1914 dömda

nindernriga.

4S

Under åren

1904—08 i

fängelserna

intagna, till

straffarbete

dömda minderåriga.

Av återstående 122 personer, rörande vilka straffet skolat bringas till

verkställighet, voro dömda

till straffarbete 105, därav 4 kvinnor,

» fängelse 15, » 3 » , och

» böter 2.

För de 15 till fängelse dömda har straffet i intet fall överstigit 6 månader.

Av de ovannämnda 105 till straffarbete dömda, rörande vilka straffarbetet

skolat verkställas, hade vid brottets begående

11 fyllt 15 men icke 16 år,

46 » 16 » » 17 »,

48 « 17 » » 18 » .

Tiden för straffarbetet uppgick

till högst

2

månader

i

15

fall

» mer än

2

men ej över 3

månader »

29

»

>> » »

3

» » » 4

» »

23

»

3> » »

4

» » »5

» »

8

»

» » »

5

» » » 6

»

13

»

» »

6

man åder

1 7

»

Mer än i/f> av de brott, för vilka straffarbete ådömts, utgjordes av

tillgreppsbrott, i de flesta fallen inbrottsstöld.

Om de 17 fall frånräknas, då straffarbetet uppgått till mer än 6

månader, återstå 88 fåll. I huru många av dessa fall den dömde varit

lämplig att sända till allmän uppfostringsanstalt, därest sådant varit medgivet,

är icke möjligt att bestämma med ledning av de uppgifter, som

legat till grund för undersökningen. Uti 3 av dessa 88 fall var den

dömde kvinna. Till straffarbete i högst 3 månader voro dömda 44 personer,

därav en kvinna.

Uti det utlåtande, som av fångvårdsstyrelsen avgavs över riksdagens

skrivelse den 16 mars 1909, finnes eu sammanställning av uppgifter från

rikets straffanstalter rörande antalet under åren 1904—1908 i fängelserna

intagna unga förbrytare, som varit dömda till straffarbete samt vid brottets

begående fyllt 15 men icke 18 år, jämte tiderna för dem ådömt straffarbete.

Denna sammanställning är av följande lydelse:

År

2 män.

Från 2 till

och lind 3

månader

Från 3 till

och med 4

månader

Krön 4 till

och med 6

månader

Från 5 till

och med 6

månader

»Summa

m.

kv.

in.

kv.

in.

kv.

in.

kv.

in.

kv.

in.

kv.

1904.........

34

5

38

2

32

i

5

—

15

—

124

8

1905.........

45

3

29

4

25

2

8

—

16

1

123

10

1906.........

28

6

37

2

10

2

16

—

19

—

116

10

1907.........

15

1

18

1

12

1

7

—

13

2

65

5

1908.........

7

12

8

15

—

6

—

14

—

54

8

Under samma femårsperiod hade enligt de till fångvårdsstyrelsen inkomna

uppgifterna endast inträffat ett fall, i vilket någon i förenämnda

ålder haft att undergå fängelsestraff å längre tid än sex månader. Detta

fall inträffade ar 19U8, då en 16 års yngling, som villkorligt dömts för

inbrottsstöld till sex månaders fängelse, ådrog sig 50 kronors böter för

snatteri samt förklarades skola avtjäna bägge bestraffningarna med fängelse

i tillhopa sex månader åtta dagar.

För att vinna eu fullständigare överbliek över antalet minderåriga

brottslingar har kommittén med ledning av de uppgifter, som till fångvårdsstyrelsen

månatligen ingå från samtliga straffanstalter över de personer,

vilka under näst föregående månad börjat straffarbete, fängelsestraff eller

tvångsarbete, låtit för åren 1909—1914 uppgöra särskilda förteckningar.

Dessa förteckningar utvisa bland annat följande.

Antal till straffarbete i högst 6 månader dömda personer av mankön i

åldern 15 —18 år, som under nedannämnda år börjat undergå straff:

ålder vid domfällandet summa

15 år 16 år 17 år 18 år

år 1909 ......... 2 14 20 21 57

» 1910......... 3 10 24 9 46

» 1911 ......... 1 8 14 8 31

» 1912......... 3 18 26 14 61

» 1913 ......... 8 16 33 18 75

» 1914......... 2 16 36 24 78

tillhopa ......... 19 82 153 94 348

Under uren

1909—14 i

fängelserna

intagna

minderäriga.

medeltal för år: 58,0.

Antal till straffarbete i över 6 månader dömda personer av mankön

i åldern 15—18 år, som börjat undergå straff:

år 1909............... 14

» 1910............... 10

» 1911................ 12

» 1912............... 12

» 1913............... 10

» 1914............... 18

tillhopa 8 2

medeltal för år: 13,7.

Antal till straffarbete i högst 6 månader dömda personer av kvinnkön

i åldern 15—18 år, som börjat undergå straff:

ålder vid domfällandet summa

15 år 16 år 17 år 18 år

år 1909......... — — 1 3 4

» 1910......... — — — — —

* 1911......... — — 2 1 3

* 1912......... — 12 3 6

» 1913......... I 13 2 7

»1914......... — 1 2 2 5

tillhopa ......... 1 3 10 11 25

medeltal för år: 4,2.

Antal till straffarbete i över 6 månader dömda personer av kvinnkön

i åldern 15—18 år, som börjat undergå straff'':

år 1909 ............... -—

» 1910............... 2

» 1911................ 1

» 1912............... 2

» 1913............... —

» 1914............... 2

tillhopa 7

medeltal för år: 1,2.

Antal till urbota fängelsestraff dömda personer av mankön:

ålder vid domfällandet summa

15 år I 6 år 1 7 år 1 S år

ar 1909......... 14 3 5 13

»1910......... — 3 12 15 30

»1911......... — 1 8 5 14

» 1912......... 2 4 3 ''9

» 1913......... — 3 2 6 11

» 1914......... 2 4 5 3 14

tillhopa ......... 3 17 34 37 91

medeltal för år: 15,2.

Tidslängden för urbota fängelsestraff'' översteg endast i ett fall 6

månader.

I flertalet fall har fängelsestraffet ådömts för brott mot krigs- eller

sjölag, för misshandel, våld å polis, hemfridsbrott o. d.

För tillgreppsbrott har fängelsestraff ådömts i relativt få fall.

Antal till urbota fängelsestraff dömda personer av kvinnkön:

ålder vid domfällandet summa

15 år 16 år 17 år 18 år

år 1909......... — 1 2 — 3

» 1910......... — 1 1—2

» 1911.......... — —

» 1912......... — 1 — — 1

»1913......... — — — 1 1

» 1914......... — — — — —

tillhopa ......... — 3 3 1. 7

medeltal för år: 1,2.

För att i möjligaste mån kunna beräkna, huru många unga förbrytare

utöver vad nu är fallet årligen skulle finnas lämpliga att intagas i uppfostringsanstalt,

därest sådant varit medgivet även beträffande dem, som varit

dömda till straffarbete i högst 6 månader eller till fängelse i högst 1 år, hade

Antalet för

tvdngsuppfostran

lämpliga.

52

fångvårdsstyrelsen före avgivandet av sitt ovan omförmälda yttrande hört

vederbörande fängelsetjänstemän beträffande dem, som i fängelserna intagits

dr 1908 och sålunda kunnat av tjänstemännen med ledning av förda anteckningar

fullt ihågkommas. Nedan återgivna av styrelsen i yttrandet

gjorda sammanställning, upptagande de under nämnda år till straffarbete i

högst sex månader samt fängelse i högst ett år dömda unga förbrytare,

visar, huru många av dem under de olika strafftidsgrupperna ansetts lämpligen

bort intagas i uppfostringsanstalt.

s

; r

1 f

f a

r b

e t

e

Fängelse

från 6 må- nader till

och med

1 år.

Summa

2 män.

från 2 till

och med 3

månader

från 3 till

och med 4

månader

från 4 till

och med 5

mänadcr

från 6 till

och med 6

månader

m.

kv.

m.

tv.

m.

kv.

m.

kv.

m.

kv.

m.

kv.

m.

kv.

År 1908 intagna

7

_

12

8

15

_

c

_

14

i

55

8

Av dem lämpliga

för nppfost-

ringsanstalt...

3

—

8

3

7

—

3

—

7

—

i

—

29

3

Enligt förestående tabell skulle, framhåller styrelsen, användningen av

uppfostringsanstalt för unga förbrytare, dömda till straffarbete i högst tre

månader, ha medfört år 1908 en ökning i antalet till sådan anstalt överlämnade

av 11 ynglingar och 3 flickor. Om användningen varit utsträckt

till dem, som dömts till straffarbete i högst sex månader och fängelse i

högst ett år, skulle hela ökningen för året uppgått till 29 manliga och 3

kvinnliga elever. Under antagande, att ungefärligen samma antal årligen

tillkommer och att vistelsen vid anstalten för en var omfattar i medeltal

två år — vilket likväl måste anses väl kort i synnerhet för dem, som

dömts till straffarbete — skulle, enligt vad fångvårdsstyrelsen antog, behovet

av platser å uppfostringsanstalt ökas vid en utsträckning till straffarbete

i högst tre månader med 22 för ynglingar och 6 för flickor samt

vid den ytterligare utsträckningen med 58 för ynglingar och 6 för flickor.

Då några reservplatser måste beräknas och en förlängning av vistelsen vid

anstalten i vissa fall vore önskvärd, torde de behövliga nya platserna vid

det senare alternativet enligt styrelsens förmenande icke få tänkas färre än

omkring 70 för manliga och 8 för kvinnliga elever.

Då, enligt vad fångvårdsstyrelsens utredning utvisar, antalet unga

manliga fångar, dömda till straffarbete på viss tid ej över 6 månader, i

anmärkningsvärd grad nedgått under åren 1!)07 och 1908, en minskning

som, efter vad fångvårdsstyrelsen antagit, föranletts av lagen den 22 juni

1906 angående villkorlig straffdom, har kommittén ansett nödigt att för ett

senare år göra eu liknande utredning som den av fångvårdsstyrelsen verkställda,

och har kommittén härför valt år 1914. Vederbörande fängelseföreståndare

hava därvid tillfrågats, dels huru många personer dömda för

brott, begånget före fyllda 18 år, under år 1914 intagits i straffanstalt för

undergående av fängelse i mer än 6 månader eller straffarbete, dels huru

många av dessa fångar ansåges hava på grund av sinnesbeskaffenhet och

omgivning samt graden av förståndsutveckling lämpligen bort intagas i

allmän uppfostringsanstalt, därest stadgande därom funnits.

De uppgifter, som därvid erhållits, framgå ur följande sammanställning.

Tid för ådömt straffarbete

Antal i

fängelse

insatta

Därav enligt [

fängelseförestän- darens uppfatt- ning lämpade för

uppfostrings- anstalt

Högst 3 månader..............................

39

21

Mer än 3 men ej över 4 månader ......

22

13

»»4»» »5 »

0

1

» » 6 » > »6 »

12 82

10 45

» >6 månader ..........................

19

13

Summa

101

68

Enligt de erhållna uppgifterna skulle ingen minderårig hava under

året intagits för avtjänande av fängelse i mer än 6 månader. Anmärkningsvärt

är, att av de till straffarbete i mer än 5 månader dömda ett

jämförelsevis stort antal ansetts lämpliga för uppfostringsanstalt.

Jämföras dessa uppgifter med de ovannämnda i fångvårdsstyrelsens

utlåtande upptagna för år 1908, då av 62 till straffarbete i högst 6 månader

dömda ett antal av 31 eller alltså 50 % ansågos lämpliga för uppfostringsanstalt,

visa siffrorna för år 1914 ett något högre procenttal för uppfostringsanstalt

lämpliga, i det att av 82 intagna 45 eller nära 55 % skulle

vara att hänföra under denna rubrik. Stannar man vid straffarbete i 3

månader såsom maximum, skulle av de 27 under år 1908 i fängelserna

intagna 14 eller 51,8 % varit lämpliga för uppfostringsanstalt samt av 39

under år 1914 intagna 21 eller 54 %. Till jämförelse härmed må nämnas,

att av de år 1914 till fängelsestraff dömda minderåriga, tillsammans 99

(därav 40 dömts villkorligt), ett antal av 44, därav 8 kvinnor, på grund

av domstols förordnande skolat sändas till uppfostringsanstalt, vilket utgör

44,4 % av hela antalet till fängelse dömda. Särskiljas i detta fall män och

kvinnor, befinnes det, att av 84 män 36 eller 42,9 % samt av 15 kvinnor

8 eller 53,3 % sänts till uppfostringsanstalt. Då det torde vara att antaga,

att de till fängelse dömda sändas till uppfostringsanstalt i större utsträckning

än som kan antagas komma att äga rum beträffande dem, som

gjort sig förfallna till straffarbete i motsvarande tid, synes man knappast

hava att räkna med förordnande om intagande i uppfostringsanstalt, i fullt

så många fall, som beräknats av fängelseföreståndarna. Yid svårigheten

att här få någon fullt bestämd siffra har kommittén stannat vid det

antagandet att hälften av de till straffarbete i högst 6 månader dömda

skulle lämpa sig för uppfostringsanstalten.

Aför Glinder billigt den ovan lämnade redogörelsen för antalet av dem, som under

ånga av åren 1909—1914 intagits i fängelserna för undergående av straffarbete i

mankön, högst 6 månader, utgjorde dömda minderåriga av mankön i medeltal 58

om året. Törhända är dock detta medeltal för lågt att räkna med, då

antalet under åren 1913 och 1914 intagna utgjorde respektive 75 och 78

samt 1914 års siffra för dem, som av domstolarna under året dömts till

straffarbete i högst 6 månader, stiger till 85. Kommittén har därför ansett

sig böra räkna med ett medeltal av 80. Utgår man från ett årligt

medeltal av 80 till straffarbete i högst 6 månader dömda minderåriga

av mankön och antager man, såsom ovan nämnts, att 50 % av dessa skulle

lämpa sig för uppfostringsanstalt, skulle det årliga tillskottet bliva 40 elever.

För att erhålla uppgift om antalet för dessa erforderliga platser är

det nödvändigt att känna medellängden för elevernas vistelse vid anstalt.

Av de från Bona i sådant hänseende erhållna upplysningarna (sid. 27)

framgår, att eleverna under de senare åren vistats vid anstalten i regel

något över 2 år; medeltiden för vistelsen torde för närvarande kunna beräknas

ej överstiga 2 år 2 månader. Med antagande att 40 årligen hänvisas

till uppfostringsanstalt skulle krävas 87 eller i runt tal 90 nya

anstaltsplatser för minderåriga förbrytare av mankön.

Vad beträttar behovet av platser för minderåriga förbrytare av Iwinnkön,

som dömts till straffarbete i högst G månader, utgjorde antalet under

år 1914 dömda 3. Enligt uppgifterna från fängelserna hade under samma

åt- f> intagits till undergående av bestraffning. I medeltal för åren 1909

_1914 hade 4,2 i åldern 15—18 år undergått straffarbete i högst 6 månader.

Fångvårdsstyrelsen räknar i sitt utlåtande för år 1908 med 8

kvinnor, varav 3, alltså allenast 37,r> %, ansågos lämpliga för uppfostringsanstalt.

I de från fängelseföreståndarna inkomna uppgifterna rörande de

under år 1914 å fängelserna intagna har ej skilts på män och kvinnor.

1 let torde emellertid vara nog att räkna med att 3 till straffarbete i

högst 6 månader dömda kvinnor årligen komma i fråga att sändas till

uppfostringsanstalt. Medellängden för de kvinnliga elevernas vistelse å

uppfostringsanstalt har enligt meddelande från svenska diakonissällskapet

varit i det närmaste 2 x/2 år. För att fylla behovet av platser för ett

beräknat antal av 3 årligen till uppfostringsanstalt hänvisade skulle alltså

krävas 8 platser.

Antal platan''

för minderåriga

a c

kvinnkön.

För jämförelses skull må här anmärkas det platsantal, som beräknades^^4*^

uti det betänkande och förslag angående minderåriga förbrytares behandling, ugt isss års

som under år 1898 avgavs av särskilda kommitterade och vilket ligger till

grund för gällande lagstiftning i ämnet. I nämnda betänkande meddelas

uppgifter å antalet personer i åldern 15—18 år, som under år 1896 undergått

fängelsestraff i högst 6 månader, samt om huru många av dessa kunde

efter den erfarenhet, som vunnits om dem vid fängelset, anses med hänsyn

till vilja och förståndsutveckling icke hava hunnit större mognad, än

att de lämpligen bort insättas i allmän uppfostringsanstalt. Enligt dessa

genom fångvårdsstyrelsen införskaffade uppgifter hade under år 1896

sammanlagt 64 ynglingar mellan 15 och 18 år undergått fängelse i högst

6 månader, och antogos av dessa 27 eller ungefär 42$ snarare liava bort

insättas i allmän uppfostringsanstalt. Med den av nämnda kommitté antagna

beräkningen av en 3-årig vistelse vid anstalten skulle alltså erfordrats

81 platser.

Någon uppgift, om förhållandet mellan de till fängelse i högst 6 ma- uppyostrings.

uader dömda minderåriga och antalet till uppfostringsanstalt sända, finnes anstalt intagej

i den officiella statistiken. Av de undersökningar, som kommittén

verkställt för år 1914, framgår, såsom redan anmärkts, att nämnda år 99 eue dömda.

personer dömts till fängelse för brott, förövat i åldern 15 — 18 år, samt

att rörande 44 av dessa eller 44,4 % meddelats förordnande om intagande

i uppfostringsanstalt. Törhända skulle antalet av de senare varit större,

om ieke den villkorliga domen kommit till användning; genom denna undgingo

40 att intagas i fängelse, och antalet i fängelse intagna uppgick

därför allenast till 15.

Hela antalet

erforderliga

anslaltsplatser.

Den gjorda utredningen giver således vid handen, att eu utvidgning

av 5 kap. 3 § strafflagen därhän att minderåriga, som dömts till straffarbete

i högst 6 månader, skulle kunna få straffet utbytt mot vistelse å

en allmän uppfostringsanstalt, torde medföra, att omkring 90 platser behöva

anskaffas för manliga och 8 platser för kvinnliga brottslingar i åldern

15—18 år. Enligt kommitténs uppfattning är dock, vad den manliga ungdomen

beträffar, siffran att anse som ett maximum, vilket sannolikt ej

kommer att nås på åtskilliga år. I nästföljande avdelning upptages frågan,

huru detta antal platser lämpligen skall kunna beredas.

F. Anstaltsplatsernas anskaffande.

Frågan om anordnandet av anstaltsplatser för de unga förbrytare, som Särskilda angenom

utsträckning av stadgandet rörande förordnande om insättande i upp-8nytillkomna

fostringsanstalt skulle komma att sändas till sådan, behandlades av fångvårds-kategorierna?

styrelsen i dess ovan omförmälda utlåtande. Fångvårdsstyrelsen anförde

härom följande: »I händelse sådan ändring av 5 kapitlet 3 ^ strafflagen

kommer till stånd, att uppfostringsanstalt tages i användning även för

unga förbrytare, som dömts till straffarbete, lärer med nödvändighet eu

särskild anstalt böra för dem upprättas. Av verklig vikt måste nämligen

vara, att icke dessa jämförelsevis svårare förbrytare sammanföras vid eu

gemensam anstalt med dem, som dömts till allenast böter eller fängelse

och väl således torde få anses till sin moral mindre fördärvade. Det lärer

med skäl kunna befaras, att de sämre individerna till sig neddraga de

bättre, om de i kamratskap sammanträffa; och även om tänkbart vore,

att full åtskillnad mellan grupperna kunde inom anstalten åvägabringas,

skulle dock den stora olägenheten av samma anstalts användande för de

olika slagen av unga förbiytare kvarstå, att den allmänna uppfattningen

om anstalten och dess elever lätt kunde, till nackdel för de till böter

eller fängelse dömde, påverkas genom därvaron av dem, som dömts till

straffarbete. Olikartade anordningar måste ock i vissa avseenden vidtagas

för de sistnämnda. Antalet sådana torde ock efter ovan framlagda

beräkning bliva nog stort att fylla en anstalt av lämplig omfattning.»

Det synes visserligen, rent teoretiskt sett, som borde en viss sanning

ligga i antagandet att den till strängare straff dömde, skulle vara mera

fördärvad än den, som dömts till ett lindrigare straff; särskilt borde

väl detta kunna sägas om den till straffarbete dömde, gent emot

den, som dömts till fängelse eller böter. I fråga om de minderåriga

torde erfarenheten dock knappast bekräfta riktigheten härav. Beträffande

särskilt de brott, för vilka minderåriga oftast dömas, nämligen tillgreppsbrott,

har den nämnda satsen alldeles icke någon allmän giltighet.

Enligt gällande strafflag skola dessa brott i regel beläggas med

straffarbete, men den allmänna meningen är väl numera, att dessa brott

icke i och för sig äro kännetecknande för någon särskilt stor moralisk

depravation eller oförbätterlighet. Även om man jämför med varandra de

olika arterna av tillgreppsbrott, torde man nödgas erkänna, att de såsom

8

kvalificerade betraktade arterna, särskilt inbrottsstölden, där straffet endast

i vissa särskilda undantagsfall kan sättas till fängelse, icke i och för sig

alltid utmärka ett djupare sedligt fördärv hos gärningsmannen än vanlig

stöld, för vilken i allmänhet vid synnerligen förmildrande omständigheter

fängelse kan ådömas. Vidare är emellertid att uppmärksamma, att samma

betingelser, som enligt nu gällande lag erfordras för att förordna om tvångsuppfostran

i stället för straff, att nämligen den brottsliges sinnesbeskaffenhet

och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling göra sådan

uppfostran lämplig, skulle uppställas även för de till straffarbete dömda.

Likhet komme alltså att förefinnas med hänsyn till uppfostringsmöjligheterna

och detta synes vara det väsentliga även vid bedömande av frågan

om anstalternas anordnande. Med en noggrann prövning härutinnan

från domstolarnas sida — och denna prövnings noggrannhet, stödd på

•''ii omsorgsfull utredning, är en nödvändig förutsättning för uppfostringsarbetets

framgång, även när det gäller dem, som dömts till böter eller

fängelse — synes i själva verket det personmaterial, som skall göras

till föremål för uppfostran, bliva i stort sett detsamma, vare sig det

gäller till fängelse dömda eller sådana, som dömts till straffarbete; och

torde således några betänkligheter ej böra förefinnas mot ett sammanförande

av dem till en och samma anstalt. Kommittén styrkes i

denna sin uppfattning därav, att styrelsen för anstalten å Bona ej haft

något att erinra mot ett sådant sammanförande. Och diakonissällskapets styrelse

har i sitt yttrande över riksdagens skrivelse framhållit, att styrelsen,

under förutsättning att huvudvikten lägges vid en sorgfällig individuell prövning,

icke har något att erinra mot en lämpligt avvägd utvidgning, och detta

så mycket mindre som styrelsen redan i åtskilliga fall kunnat tydligt

konstatera, att elevs mottaglighet för tvångsuppfostran ingalunda står i

direkt förhållande till den till tvångsuppfostran förvandlade strafftidens

kortvarighet; tvärtom hade några av de allra svåraste eleverna varit

ådömda endast obetydliga böter, under det flera av de mesto tacksamma

eleverna varit dömda till relativt långvarigt frihetsstraff''. Åt en dylik

uppfattning har ock givits flerfaldiga uttryck vid kommitténs besök å dessa

anstalter.

Störa eller

flera mindre

anstalter ?

Om man alltså i strafflagens karaktäriseriug av olika slags brott såsom

varande av svårare eller lindrigare beskaffenhet icke bör hämta stöd

för ett särskiljande ur uppfostringssynpunkt av de unga brottslingar, som

överlämnas till uppfostringsanstalt, och man alltså ej heller har anledning

att. från de minderåriga, som pa grund av nu gällande lag sändas till uppfostringsanstalt,

för en särskild dylik anstalt avskilja dem, å vilka detta

institut genom utvidgningen skulle bli tillämpligt, borde tilläventyrs ett

åtskiljande äga rum enligt andra grunder. Detta kunde synas särskilt

angeläget eller lämpligt nu, då genom institutets utvidgning ett avsevärt

ökat antal unga brottslingar skall komma att underkastas uppfostran.

Det spörsmål, som härvid i synnerhet framställer sig till besvarande,

är det om den lämpligaste storleken av de allmänna uppfostringsanstalterna.

I denna fråga har under den diskussion, som förts angående förevarande

ämne, mycket olika meningar gjort sig gällande. Somliga hava förordat

större anstalter och andra föredraga smärre hem. Kommittén vill här

särskilt erinra om det uttalande, som gjorts av professor Thyrén i det

förut omnämnda arbetet »Principerna för eu strafflagsreform» (s. 145):

»Vare sig», säger han, »det från början, på grund av brottets eller brottslingens

beskaffenhet, eller ock genom vad sedan inträffar, t. ex. återfall

i brott, visar sig olämpligt att överflytta eller bibehålla den minderårige

i privat hem, måste anstaltsbehandling tillgripas. Då nu i fråga om

minderåriga i det allra längsta cell-livet bör undvikas och sålunda gemensamhet

(om dagen) är nödig, så är det här mer än någonsin nödvändigt

att med största omsorg uppdela dem i olika grupper, så att

den ömsesidiga skadliga påverkan må bliva så ringa som möjligt. Oavsett

den självklara åtskillnaden efter kön, böra de sålunda uppdelas

efter olika ålder, olika grad av fördärv, olika begåvning. De utpräglat

begåvade böra icke undervisas eller arbeta tillsammans med svagt begåvade,

vilket plägar lända båda parterna till skada. Därför bör uppfostringsanstalten

icke vara stor — icke heller i form av flere till ett helt

förenade avdelningar; flere på olika orter belägna små anstalter äro att

föredraga; såvitt möjligt ute på landet, även där annat arbete förekommer

än jordbruk, vilket är oundgängligt beträffande de minderårige, som antingen

äro kroppsligen oduglige till jordbruk eller visa så ringa intresse

därför, att man måste taga för givet, att de efter utskrivningen icke

stanna vid jordbruksarbete utan söka sig in i stadslivet: i dylikt fall är

det bättre, att de ordentligt lära ett yrke, som åtminstone giver dem någon

utsikt att kunna ärligen försörja sig i de förhållanden, varunder de måste

antagas komma att tillbringa sitt liv.»

Här förordas alltså avgjort mindre, på skilda håll belägna anstalter.

Otvivelaktigt äro, såsom också framhålles, avsevärda förmåner förenade

med den starkare klassificering, som kan åstadkommas medelst små an

-

(50

stalter. Tänker man närmast på den sida av uppfostringsarbetet, som

består i påverkan i etiskt avseende å de unga, kan det ej förnekas, att

den lilla anstalten, där föreståndaren — husfadern eller husmodern eller

bådadera — stå i ständig beröring med sina skyddslingar, giver fostraren

rikligare tillfällen att lära känna dem och att påverka dem. Fäster man

sig åter vid möjligheterna att lämna skyddslingarna en mångsidig och

praktisk utbildning, torde man få erkänna, att den stora anstalten i regel

har betydande företräden. I en stor anstalt kan yrkesutbildningen till*

godoses på ett helt annat sätt. Därigenom att ett flertal yrken kunna

upptagas och skickliga yrkesmän anställas som ledare, linnes möjlighet att

låta eleverna lära ett yrke, som passar för deras individuella anlag och

kroppskrafter. Men även då det gäller karaktärens daning, har den stora

anstalten vissa förmåner, som ej böra förbises. Då uppfostringsarbetet är

fördelat på flera händer, där var och eu har sin uppgift, kan, under förutsättning

naturligen av ett gott samarbete, bedömandet av eleven bliva allsidigare

och säkrare samt därmed också påverkan göras i eu riktning, som

bättre för till målet.

Naturligtvis ligger det eu fara i, att en del mindre välartade individer

sammanföras med andra i eu anstalt, och denna fara kan vara i viss mån

större, då anstalterna äro stora. På grund härav har man också i de

större anstalterna sökt genomföra eu klassificering av eleverna genom att

skilja dem i mindre grupper eller avdelningar. Fn dylik klassificering kan

genomföras på flera sätt. Där den drivits som längst, består den stora

anstalten av flera i särskilda byggnader inrymda avdelningar, som ledas

av en husfader eller husmoder och hava sin egen inre hushållning samt

egentligen endast hava den ekonomiska förvaltningen och överledningen

gemensam. På andra ställen bo flera grupper i en och samma byggnad

och äta i eu gemensam matsal. Vid bedömandet av frågan huru långt

man skall gå för att avvärja faran för påverkan från kamrater, bör ej

helt lämnas ur räkningen, att det inflytande, som individer av olika ålder,

begåvning och lynnen öva på varandra, icke alltid är av ondo, utan att

en dylik nötning, om man så får kalla den, inom anstalten likaväl som i

livet utanför har sin fostrande betydelse. Detta torde gälla ej minst de

åldersklasser, varom här är fråga. Man må blott tillse, att de goda impulserna

bliva de övervägande. Vad särskilt de manliga eleverna beträffar,

har man ock anledning att lägga vikt vid don fostran både till kropp och

själ, som ligger i ett gemensamt deltagande i kroppsövningar och i utbildning

av elevernas anlag för sång och musik o. s. v., vilken fostran

in

speciellt vid de stora anstalterna utgör en ingripande faktor i elevernas

liv och där kan anordnas mod större planmässigliet och framgång än vid

de små anstalterna.

Huru stor eu anstalt kan vara, beror tydligen på de möjligheter, som

föreligga i fråga om lokaler och personal; om man kan hålla ordning och

reda på anstalten samt på samma gång lära känna och påverka eleverna.

T utlandet har man flerstädes anordnat stora anstalter; ett antal av 250

elever och ännu derå förekommer ganska ofta, särskilt ifråga om statsoch

kommunalanstalter. Men man har då oftast gruppindelningar i en

eller annan form. Överhuvud taget gäller som regel, att man ej längre

tvekar att göra anstalten stor, om man genom inre anordningar kan skaffa

sig trygghet för ett verksamt uppfostringsarbete.

Vid övervägande av frågan om stora eller flera små anstalters företräden

måste också tagas i betraktande, att anläggningskostnaden ställer

sig betydligt billigare med en större anstalt än med flera mindre skilda

anstalter. Underhållet blir också givetvis, för individ räknat, vida billigare

på en större anstalt, än om samma antal elever fördelas på flera små anstalter.

I själva verket förhåller det sig så, att, om man vill skaffa möjligheter

att omhändertaga alla minderåriga brottslingar, som böra göras till föremål

för uppfostran, låter sig detta ej gorå med rimliga kostnader, om

man ej skulle få anlita större anstalter. Även om det är sant, att staten

icke bör draga sig undan kostnaderna för omhändertagande av de unga

brottslingar, som genom uppfostran kunna avhållas från att fortsätta på

brottets bana och återvinnas åt samhället, är det dock eu angelägenhet av

vikt att tillse, att detta mål må kunna vinnas, utan att kostnaderna, som

användas på dessa personer, komma i alltför stort missförhållande till vad

staten är i tillfälle att utgiva för uppfostran av de laglydiga unga.

. På grund av dessa nu anförda förhållanden har kommittén ansett, att

hos oss ett godt resultat av tvångsuppfostringsinstitutet, jämväl vid en utsträckning

av detsamma till ytterligare kategorier av unga brottslingar,

med fördel bör kunna uppnås utan anlitande av den kostsamma utvägen

att anordna flera smärre anstalter.

För kommittén har det legat så mycket närmare till hands att noga M^aheten

undersöka möjligheten att beträda denna väg, som, på sätt nedan närmare de förutvaskall

visas, de redan befintliga anstalterna genom sin beskaffenhet och om-™”* antalfattningen

av de områden, som stå till deras förfogande, väl ägna sig för en Uuw''

utvidgning, varigenom uppenbarligen tvångsuppfostringsinstitutets utsträck

-

ning skall väsentligen underlättas. Härtill kominer, att det goda resultat

av uppfostringsarbetet å desamma, varom erfarenheten, på sätt förut berörts,

bär vittne, manar till att draga största möjliga nytta av de nuvarande

anstalternas metoder och arbetssätt även för det nytillkomna uppfostringsarbetet.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona har ock i

sitt den 22 oktober 1909 avgivna utlåtande över riksdagens skrivelse i ämnet

utgått från att så skulle kunna ske, varvid emellertid är att märka, att

styrelsen beräknat antalet på grund av lagändringen erforderliga platser

till 50 och anstalten i dess helhet för 150 elever.

''"nona" 1 Vid den undersökning, som av kommittén verkställts för utrönande,

'' huruvida erforderligt antal nya platser lämpligen kunde anskatfas genom

beskaffenhet en utvidgning av anstalten å Bona, har framgått, att förhållandena därstädes

och omfång. till vida efter år 1909 undergått förändring, som antalet av de vid anstalten

intagna numera uppgår till omkring 120, och att anledning ej synes

föreligga att antaga, att någon nämnvärd minskning skall inträda i avseende

å tilloppet till anstalten. Då sovplatser från början varit beräknade för

allenast 96 elever, har åt det överskjutande antalet elever sovplatser provisoriskt

beretts i de tämligen rymligt tilltagna korridorerna utanför de

egentliga sovplatserna samt förrummen till dessa korridorer. Enligt vad

kommittén erfarit, har anstaltens styrelse ingått till Kung! Maj:t med begäran

om anslag för att fylla behovet av sovplatser på ett lämpligare sätt,

ehuru alltjämt med anlitande av utrymmet i de nu befintliga elevbyggnaderna,

så att vardera av dessa komme att rymma 68 elever. Under

förutsättning att denna styrelsens framställning vinner bifall, skulle man

alltså hava att räkna med ett redan befintligt antal av 136 elevplatser.

En utvidgning av anstalten å Bona att omfatta ytterligare omkring 90

elever skulle alltså innebära, att densamma komme att rymma 226 elever.

Såsom ovan antytts, har man att vid frågans avgörande fästa särskilt

avseende vid anstaltens nuvarande beskaffenhet och de anordningar,

som därstädes låta sig genomföra. Bet synes därför vara lämpligt att till

en början lämna en kort beskrivning av anstalten, sådan den nu befinnes.

Bona egen Ivronodomänen Bona, varest statens uppfostringsanstalt för minder

åriga

förbrytare av mankön är inrättad, är belägen i Västra Ny socken,

Aska härad och Östergötlands län på ett avstånd av omkring 7 kilometer

från Karlsby järnvägsstation å statsbanan Krylbo—Mjölby.

1 beskrivningen till ekonomiska kartverkets karta över Aska härad

upptages arealen av de hemman av egendomen Bona, vilka tagas i anspråk

för uppfostringsanstalten, sålunda:

Tomt, träd- gård och åker

Skoglös äng

Skogsmark

Impediment

Summa

Td.

Kpl.

Td.

Kpl.

Td.

Kpl.

Td.

Kpl.

Td.

Kpl.

Bona, l/4 mtl frälse med

skattetorpet Kostens-

28

24

138

19

68

24

226

3

Dansbränna, 1/t mtl krono-

42

16

_

131

25

21

25

196

2

Frängsjö, 1/2 mtl krono-

16

19

12

232

22

101

26

369

15

Bockfall, Va mtl frälse ...

Eldsbränna eller Tryfall,

80

5

255

17

93

1

433

18

v4 mtl kronoskatte......

50

29

—

—

477

11

7

21

535

29

Ubbelsby, V, mtl frälse...

26

31

—

—

386

25

70

—

483

24

Tillsammans

2-15

23

20

12

1,622

23

356

Öl

2,244

27

Beträffande den ekonomiska förvaltningen lämnas i anstaltens årsberättelse

för år 1914 bland annat följande uppgifter:

»Nötkreatursbesättningen vid årsskiftet bestod av 3 tjurar av ren

ayrshireras, 84 kor och betäckta kvigor, 18 kvigor i åldern x/2—2 år, 9

kvigkalvar och 2 tjurkalvar, alla av ren eller övervägande ayrshireras.

Till egendomens mejeri har under året från ladugården lämnats 195,538

liter söt mjölk mot 171,541 liter under år 1913.

I mejeriet har under redogörelseåret tillverkats 5,516,5 kg. smör med

en medelåtgång av 27,7 liter söt mjölk till varje kg.

Hela den producerade mjölkmängden har efter förädling, försäljning

eller utfordring i medeltal lämnat 9,32 öre per liter.

Sedan ladugården debiterats för alla kostnader (jämväl för stråfoder

och halm), har en nettovinst av 2,341 kronor 4 öre uppkommit. Det har

i föregående årsredogörelse påpekats, att till dylikt resultat naturligtvis

bidragit, att all mjölkning utföres av elever och att driftkostnaderna genom

elevers deltagande i djurens övriga skötsel bliva lägre vid anstalten än på

en vanlig egendom.

Svinskötseln lämnar fortfarande tillfredsställande resultat. Under redogörelseåret

uppkom en nettovinst härå av 709 kronor 65 öre. Vid årsskiftet

funnos i svinhuset 52 djur, därav 10 smågrisar. Under året ha slaktats

32 djur, av vilka 27 gått till anstalten och de övriga försålts. Anstalten

har debiterats ett pris av 90 öre per kg. fläsk. Övriga till anstalten lämnade

jordbruksprodukter bokföras till pris, som av styrelsen tid efter annan

bestämmas efter förslag av lantbruksinspektoren.

Utvecklingen av ladugårdsdriften och mjölkproduktionen framgår av

följande sammanställning:

Antal

år

kor o. bet. kvigor

ungnöt

liter mjölk

1904 (från 14/:i

1...... 28

11

39,875

1905 ...........

....... 43

27

71,319

1906 ...........

....... 47

34

80,478

1907 ..........

....... 50

35

91,893

1908 ...........

....... 59

37

124,288

1909 ..........

...... 59

33

123,847

1910 ...........

....... 59

24

140,493

1911 ...........

....... 59

31

133,895

1912 ...........

....... 79

31

154,772

1913 ...........

....... 79

30

171,541

1914 ...........

...... 84

29

195,538

roduktionen

av säd och

foderrotfrukter

kg. säd

samma år

hl. potatis

var följande

hl. foderrotfr.

1904

(ingå

vallar) ....

59,730

27 5

128

1905

(ett skifte vallar)

88,131

252

420

1906

(två

skiften vallar)...

79,970

434

1,339

1907

( »

» »

56,193

233

2,647

1908

( »

» »

)•••

63,281

434

3,465

1909

( *

» »

)...

80,960

374,5

3,<''02

1910

( *

» »

)■••

96,249

445,5

3,473

1911

( »

» »

)...

85,570

374

2,970

1912

( *

» »

)...

97,830

435

3,374

1913

( »

» »

)••■

98,157

477

4,542

1914

( *

» »

)...

89,153

410

3,125

Under redogörelseåret skördades 47,763 kg. råg, 41,390 kg. havre

och blandsäd, 410 hl. potatis, 3,125 hl. rovor, 122,1 50 kg. hö och 120,000

05

kg. halm. I betraktande av den svåra torka, som rådde under 1914 års

sommar, måste den inbärgade skörden anses vittna om att Bona egendom

numera är i god kultur och att dess avkastniugsmöjligheter utnyttjas.

Den till anstalten börande åkerjorden utgör omkring 250 tunnland,

fördelade på 4 olika gårdar. Avståndet till utgården Bockfall (omkr. 85

tunnland) är 4 km., till utgården Tryfall (omkr. 40 tunnland) 3 km. och

till utgården Ubbelsby (omkr. 25 tunnland) 3 km. Såväl vid huvudgården

Bona (bildad av l/i mtl frälse Bona med skattetorpet Kostenshult, */<

mtl kronoskatte Ilansbränna och ]/2 mtl kronoskatte Frängsjö) som vid

tva av utgårdarna är åkerjorden mycket splittrad. Endast vid Bockfall ligger

jorden i sammanhängande skift. Själva jordegendomen, som i enskild

mans band utan tillgång till den arbetskraft, varöver anstalten förfogar,

bleve ganska dyrskött, måste under nuvarande förhållanden anses lämna

rätt tillfredsställande avkastning. Såväl under åren 1912 och 1913 som

under redogörelseåret ha av elever under ledning av förmän utförts omfattande

dikningsarbeten. Trädesskiften täckdikas med rör. Cirkulationen

är sexårig.

De av anstalten disponerade egendomarnes taxeringsvärde är 222,000

kronor. I de olika hemmanens taxeringsvärde ingå de till desamma hörande

skogar och skogsmarker med rätt höga belopp.

Under redogörelseåret ha skogsprodukter sålts för tillsammans 4,895

kr. Liksom under åren 1911, 1912 och 1913 har det timmer, som icke

behövdes för egendomens räkning, övertagits av domänstyrelsen för försågning

vid Karlsby kronoparks ångsåg. Husbehov svirket sågas med anstaltens

cirkelsåg med användande av i huvudsak anstaltens egen personal.

Till försäljning lämplig björkved utsorteras fortfarande. Därav såldes 133

järn vägsfamnar till ett pris av 22 kr. per famn fritt å banvagn i Karlsby.

För anstaltens räkning användes endast sekunda eller affallsved.

Sammanlagda värdet av till anstalten från dess jordbruk under redogörelseåret

lämnade livsmedel utgjorde 12,013 kr. 75 öre. Av utgifterna

för elevers kosthåll, uppgående för år 1914 till 19,225 kr. 96 öre, utgöra

de kontanta inköpen utanför anstalten ett belopp av 7,212 kr. 21 öre.

För anstaltens behov har från egendomen lämnats ved till ett bokfört

värde av 2,627 kr. 65 öre samt kördagsverken för en bokförd kostnad

av 1,566 kr. 72 öre. Kördagsverkena äro beräknade efter det självkostnadspris,

som debiterats jordbrukets egna konton.

Såväl ved som körningar hava i årets räkenskaper upptagits å jordbrukets

vinst- och förlustkonto såsom bidrag till anstaltens driftkostnader.

9

Befintliga

byggnader.

Egendomen har dessutom betalt alla utskylder, uppgående till ett belopp

av 1,155 kr. 19 öre, varjämte av dess avkastning lämnats ett belopp

av 10,335 kr. 8 öre till täckande av utgifter för anstalten.

Kostnaden för'' underhåll av jordbrukets byggnader bar under året

uppgått till 2,360 kr. 45 öre.»

Hörande de nu vid Bona betintliga byggnaderna in. in. hänvisas till

den vid betänkandet fogade situationsplanen över anstalten, vilken jämväl

upptager de byggnadsplatser för eu ny avdelning, som kommittén låtit undersöka

(A, B och C), samt de av kommittén föreslagna nybyggnader

ävensom en undersökt sträckning för en ny kanal- och vattenledning.

De nuvarande elevbvggnaderna äro två, å situationsplanen utmärkta med

2 och 4, av vilka nr 4 (A-avdelningen) rymmer de elever, som sysselsättas

i hantverk, samt nr 2 dem, vilka användas vid jordbruket (B-avdelningen).

Avståndet mellan dessa båda byggnader är 120 meter. Mitt emellan dem

ligger ekonomibyggnaden (1) samt öster om elevbyggnaden nr 4 smedja

(6), vedskjul (7) och ångpannehus (8); siffrorna 3 och 5 utmärka klosettbvggnader.

Söderut från ekonomibyggnaden på andra sidan den s. k. kvarndammen

och dennas tillflöde från den ovanför liggande Bocksjön ligger direktörsbostaden

(29) samt öster om denna visthusbod (28), matkällare (27), iskällare

(25) och vattenreservoar för ladugården (26). I riktning söderut från

direktörsbostaden ligger trädgården med växthus (30), vilken längre bort

vidgar sig åt öster och når fram till vägen från Karlsby järnvägsstation.

Norr om den östliga delen av trädgården finnes eu parkliknande

mycket kuperad hage med storvuxen tallskog. På östra sidan om vägen

från Karlsby ligger en annan hage, i vilken en skjutpaviljong är utmärkt;

området söder därom längs vägen består på en sträcka av omkring 70

meter av åkermark, varefter skog vidtager; bär ligger invid vägen en tormansbostad

(31). Strax norr om den förenämnda parken leder en väg från

Karlsbyvägen in till anstalten, varifrån åter en annan väg leder norrut

och på andra sidan anstalten träffar Karlsbyvägen. A det område, som

begränsas av dessa tre vägar, ligga de flesta av anstaltens övriga byggnader.

Här finnas sålunda 2 bostadshus för personal (10 och 11), spannmålsmagasin

(12), stall (13), redskapsbod (14), pudretthus (16), ladugård

(17), torvströbod (18), svinhus (19 och 20), loge (21), vedbodar (22),

kvarn och mekanisk verkstad (23) samt snickarverkstad och mejeri (24).

På detta område ligger ock idrottsplatsen (39). Intill kvarndammen ligger

ett bostadshus (9); siffrorna 15, 33 och 34 utmärka förmansbostäder. Pas

-

07

torns bostad av betecknad med 35; en förmansbostad ligger ett stycke norr

om anstalten (36); vid 37 tinnes ett båtskjul ocli vid 38 eu paviljong.

Uti de båda elevbyggnaderna finnas eu trappa upp sovrum för

eleverna samt vaktrum, a nedre botten på ändarna dagrum och ett

tjänsterum samt i mitten med ingång på långsidan en bostad om 3 rum

och kök för avdelningsföreståndare (i byggnaden n:o 4 andre läraren, och i

byggnaden n:o 2 lantbruksinspektoren) och eu bostad om 2 rum och kök för

förman. Elevernas sovrum, 4 i varje byggnad, äro uppdelade i en korridor

åt ytterväggen samt innanför denna 12 s. k. sovboxar, vilka äro skilda

från korridoren genom ett glest gallerverk av rundjärn i trä med dörr

till värjo box; dessa boxar erhålla alltså ljuset genom korridoren. Inåt

begränsas boxen av en längs genom mitten av byggnaden gående mur,

och boxarna skiljas från varandra genom mellanväggar av korrugerad

plåt. I varje rum eller box finnas jämte säng en stol och en hylla;

plats för nattkärl är anordnad i en med lucka försedd nisch i muren, i

vilken evakueringskanaler äro framdragna. I korridoren äro tvättställ

anbragta. Korridorens längd är 19 meter och dess bredd 2,40 meter.

Sovboxarna äro 2 meter i längd och P/2 meter i bredd. Höjden i korridorer

och sovboxar är 3,30 meter. På mitten av övre våningen är

förlagt ett vaktrum med utgång till alla 4 korridorerna och med trappnedgång

till nedre våningen. Utanför varje korridor ligger ett förrum,

från vilket utgång leder till den för två avdelningar gemensamma trappan.

A vinden finnas förvaringsrum för kläder.

Ekonomibyggnadens källarvåning upptages av kök, förrådsrum, bagarstuga

och diskrum. A nedre botten ligger i mitten matsal, å norra

ändan sjukavdelning samt å södra ändan styrelserum, mottagningsrum för

läkaren och ytterligare 2 rum, av vilka det ena användes till skolsal och

det andra till musikövningar för eleverna. Våningen eu trappa upp upptages

i mitten av kyrkan med sakristia; på norra ändan finnes en isoleringsavdelning

och på södra ändan skolsalar. Uti tornvåningen finnas bostadsrum

för husmodern och kökspersonalen och ett gästrum samt ovanför

dessa vattenreservoaren.

o

Angpannehuset inrymmer å nedre botten ångpannerum, badavdelning,

tvättstuga och en mindre målarverkstad samt en trappa upp en

verkstad för skräddare och eu för skomakare, den senare lokalen egentligen

avsedd till torkvind. Av de båda byggnaderna vid kvarnfallet (23 och 24)

innehåller den ena kvarn och mekanisk verkstad och i källaren elektricitetsverk

samt den andra en större snickarverkstad och i källaren mejeri.

t>8

Kraften i fallet från kvarndammen uttages medelst två turbiner, som tillsammans

beräknas lämna cirka 25 hästkrafter.

utgårdama. Vid Bock fall finnes en stuga med 1 rum och kök å nedre botten,

som disponeras av en där anställd ladugårdsförman; hos denne äro inackorderade

två av anstaltens elever, vilka hava ett gemensamt sovrum å övre

våningen i samma hus. Till gården höra stall med redskapslider samt

ladugård och därmed sammanbyggda logar. Vidare tinnes en byggnad

innehållande 1 rum och kök, vilken står obebodd och användes till matsal

för elever, som om dagarna sysselsättas vid Bockfall.

Byggnaderna vid Ubbelsby bestå av boningshus med 1 rum och

kök, som bebos av eu dagsverkare, 1 mindre stall, 1 ladugårdsbyggnad

med loge och 1 redskapslider.

A gården Tryfall finnes ett boningshus i 2 våningar med 4 rum och

kök i vardera våningen, vilka lägenheter vid anstaltens anläggning inreddes

till bostad för pastorn och en lärare. Den senare flyttade aldrig dit, men

pastorn bodde där under några år, varefter han överflyttades till anstalten,

då det befanns förenat med alltför stora olägenheter, att han bodde så långt

borta. En flygelbyggnad innehåller 3 rum och kök samt bebos av en förutvarande

nattvakt vid anstalten, varjämte ett av rummen användes till

matsal för eleverna, då de arbeta vid gården. I en andra flygelbyggnad

äro inrymda visthus- och vedbodar. Dessutom finnas stall, ladugård och

loge, av vilka stall och ladugård dock ej äro i användning, då det skulle

bli för kostsamt att hålla folk vid Tryfall för djurens skötande.

Ledande syn- Av vad kommittén förut anfört framgår, att kommittén icke tänkt sig

DIlTtKLPt'' Vid ^ J O

en utvidgning uppfostringsarbetet med avseende å dem, som blivit dömda till straffarbete,

av anstalten höra bedrivas på annat sätt än den verksamhet, som nu äger rum vid

å Bona. x . . 0

Bona. En ny avdelning bör därför ej vara avsedd särskilt för de elever,

som skulle tillkomma efter den föreslagna ändringen av 5 kap. 3 § strafflagen,

utan särskiljandet bör äga rum efter grunder, som finnas lämpliga med hänsyn

till verksamheten vid anstalten. Kommittén har tänkt sig, att till den

nya avdelningen skulle hänföras en del av de elever, som sysselsättas vid

jordbruket samt i stall och ladugårdar, nämligen sådana, som efter en

tids vistelse vid anstalten visat sig lämpliga för den något större frihet,

som komme att medgivas vid denna avdelning. En naturlig anordning

blir då, att densamma ställes under ledning av lantbruksinspektoren såsom

avdelningsföreståndare. Till sitt förfogande bör han hava tillräckligt antal

(i; t

förmän, vilka, jämte det de deltaga i arbetet cell handleda eleverna däri,

tillika hava uppsikt över eleverna under deras fritider.

Den nya avdelningen bör å andra sidan ingå såsom eu del i den

nuvarande anstalten. Allt vad expeditionen och ekonomien vidkommer

bör vara gemensamt, skolan och kyrkan likaledes. Direktör, pastor, lärare

och bokhållare böra i fråga om den nya avdelningen och dess elever

hava samma uppgifter som beträffande den nuvarande anstalten. Maten

erhålles från gemensamt kök. Sjuk- och isoleringsavdelningarna bliva gemensamma.

Eleverna vid den nya avdelningen skulle, såsom nämnt, sysselsättas

vid jordbruket. Enligt vad kommittén vid besök å Bona inhämtat, kan

egendomen så väl i jordbruket som i skogsbruk och andra med jordbruket

sammanhängande arbeten lämna full sysselsättning åt det ökade antal elever,

varom nu är fråga, åtminstone under en avsevärd tid framåt, helst tillfälle

tinnes till nyodlingar. Därest sådant erfordras för beredande av ökad

tillgång till arbete, kan ock till anstalten läggas åtskilliga staten tillhöriga

områden, som äro belägna intill Bona.

Om utvidgningen av anstalten anordnas på nu beskrivet sätt, synas

de olägenheter, vilka ur uppfostringssynpunkt anföras mot stora anstalter,

vara till väsentlig del undanröjda. Yad den nya avdelningen beträffar,

skulle den få ett från den övriga anstalten avskilt läge, och dit komma

blott elever, som någon tid vistats inom anstalten, vadan därstädes

kan medgivas en något större frihet och härigenom bliva tillfälle till en

viss klassificering av eleverna. A den gamla anstalten, varest antalet

svårbehandlade elever blir relativt större än nu, kan uppfostringsarbetet

visserligen bliva något besvärligare än för närvarande, men med den

uppdelning, som äger rum både i bostadslokalerna och under arbetet,

torde svårigheterna ej bliva mera avsevärda. En lättnad kommer här att

vinnas, därest de provisoriska anordningar med hänsyn till sovlokalerna,

som under några år förefunnits, komma att upphöra och mindre avdelningar

med särskilda lokaler skapas för de övertaliga eleverna, i vilket hänseende

anstaltens styrelse nyligen gjort framställning hos Ivungl. Maj:t.

En omständighet, som enligt kommitténs förmenande bör tillmätas stor

vikt, då det gäller att avgöra, huruvida eu utvidgning av anstalten å Bona

bör företagas eller en helt ny anstalt byggas, är, såsom förut antytts, att vid

Bonaanstalten under dess mer än 10-åriga tillvaro samlats rika erfarenheter

rörande uppfostringsarbete av den art, varom här är fråga. Flera av anstaltens

befattningshavare hava varit anställda därstädes under flera år,

70

somliga sedan anstaltens början, och, även om det bör kunna tänkas, att

en eller annan av dem skulle vilja flytta över till en ny anstalt, om eu

sådan skapades, så blir det naturligen ej lika lätt att på två ställen erhålla

den kontinuitet, som arbeten av denna art kräva. Utan betydelse

är ej heller, att befolkningen i trakten börjat vänja sig vid anstalten och

uppskatta dess verksamhet, så att anstalten bland densamma har gynnare

och vänner.

Ur ekonomisk synpunkt sett ställer sig en utvidgning vida fördelaktigare

än upprättandet av en fullständigt ny anstalt. De många anordningar,

som kunna göras gemensamma, om den nya anstalten kombineras

med den nuvarande anstalten å Bona, komma att medföra besparingar i

flera avseenden. Den nya avdelningen ingår i administrationsliänseende i

den gamla anstalten, så att styrelse, direktör och bokhållare fungera för

det hela; kostnaderna för skol- och konfirmationsundervisningen bliva mindre

än om sådan skulle meddelas på två ställen; utgifterna för mathållningen

och sjukvården likaledes o. s. v.

Ehuru den nuvarande anstalten ej anlagts med tanke på eu utvidgning,

synas de lokala förhållandena, såsom redan anmärkts, likväl synnerligen

väl lämpa sig för eu sådan. Visserligen kommer, enligt vad nedan

visas, den nya avdelningens tillkomst att påkalla en del förändringar och

kompletteringar av de gamla anordningarna. En del av dessa förändringar

äro dock sådana, att det under alla förhållanden skulle blivit av nöden

att genomföra dem i en nära framtid. Förhållandet är nämligen, att

anstalten vid Bona bestått så länge och utvecklats så mycket, att det nu

kräves omdaningar på flera områden. Styrelsen för anstalten har också

hos Kungl. Maj:t nyligen gjort framställning om vissa utvidgningar och

förändringar.

Genomföran- Vad beträffar läget för den nya avdelningen hava flera platser varit

vidgningen föreslagna. För att kunna bilda sig eu klar uppfattning om de olika

Platsen för platsernas lämplighet har kommittén föranstaltat om undersökning av bygg

den

nya nadsgrund m. m. genom ingenjörsfirman Bonnet & C:o i Stockholm. De

avdelningen. piatser) som särskilt undersökts, äro å den vid betänkandet fogade situationsplanen

över anstalten betecknade med Litt. A, B och C. Av dessa

föreslår kommittén platsen vid C, belägen omkring 500 meter från den nuvarande

anstaltens ekonomibyggnad, såsom den ur olika synpunkter lämpligaste.

Här förefinnes god byggnadsmark; läget är friskt och vackert,

varjämte gott utrymme finnes för de förmansbostäder, som böra läggas i

71

niirlieten, och för eventuella utvidgningar. Vidare kan man pa detta avstånd

giva avdelningen eu viss karaktär av särskild anstalt på samma

gång man utnyttjar de olika fördelar, som huvudanstaltens närhet erbjuder.

Hörande markens beskaffenhet på denna plats har undersökningsförrättaren

gjort följande uttalande: »Området består huvudsakligen av åt

söder lutande, buskbeväxt mark inramad mellan åkerlappar. A den del

av området, där byggnaderna föreslagits, mellan höjdkurvorna 12 och 13,

synes berget på några ställen i dagen. Av den nu utförda borrningen

framgår, att marken till största delen består av mosand, i vilken på flera

ställen finnes inbäddade större och mindre stenar och därunder ett lager

av sand och grus av olika konsistens samt på några ställen av pinmo.

Dessa lager äro av hård och fast beskaffenhet. Endast i några punkter i

nordöstra delen av det borrade området har ett lager av stenig sand anträffats.

Detta lager har vid undersökning visat sig mindre fast, troligen

till följd av de rådande grundvattenförhållandena. Antagligt är dock, att

vid dränering och torrläggning detsamma blir fullkomligt fast.»

Huru kommittén tänkt sig elevbyggnaderna anordnade, framgår av

de vid kommitténs skrivelse till Kung! Maj:t fogade, av arkitekten David

Lundegårdh i Stockholm upprättade ritningarna. För att åskådliggöra

kommitténs förslag hava några av dessa ritningar reproducerats och fogats

vid detta betänkande.

I fråga om anordnandet av byggnaderna har man haft att välja

mellan att uppföra tre särskilda byggnader, var för sig bildande eu särskild

avdelning med plats för 25 ä 30 elever med egen matsal och även i övrigt

fullt självständiga anordningar, eller att låta byggnaderna få en viss gemenskap

med varandra. Såväl beskaffenheten av den valda byggnadstomten som

ock angelägenheten att i möjligaste mån nedbringa byggnadskostnaderna och

göra tillsynen och förvaltningen så billiga som möjligt hava bestämt kommittén

att välja det senare alternativet. Därvid föreslås, att den ena av

byggnaderna görcs något större med plats för 40 elever och att i denna

inrymmes en så stor matsal, att ytterligare ett fyrtiotal elever kunna där

intaga sina måltider. Vidare föreslås 2 paviljonger med utrymme för 20 i

vardera. Då den ovan gjorda beräkningen, att 90 platser erfordras, sannolikt

är väl hög, har här endast föreslagits 80 platser. Skulle elevantalet

bliva högre, synas möjligheter företinnas att anordna en mindre koloni vid

någon av utgårdarna. Början härtill tinnes redan vid Bockfall och en utvidgning

därav har varit ifrågasatt. Den gemensamma matsalen, vilken göres

Byggnaderna

vid den nya

avdelningen.

72

i två avdelningar, skulle tillika tjäna som samlingssal för den nya avdelningens

elever, varest direktören, pastorn och avdelningsföreståndaren kunde

sammanträffa med dem, och där föredrag och förevisningar kunde hållas.

Stora byggnaden anordnas med sovplatser i övre våningen samt matsal, serverings-

och diskrum, dagrum och bostad för eu förman å nedre botten. I källarvåningen

finnas ångpannerum, badrum och isoleringsrum (för tillfällig avstängning).

Något kök har icke föreslagits, utan maten lagas i anstaltens förutvarande

kök och forslas därifrån till den nya avdelningen, därest den icke, såsom i

många fall måste äga rum, föres till elevernas arbetsplatser, i skog och mark.

Såsom ovan nämnts, äro sovrummen i de nuvarande elevbyggnaderna

vid Bona anordnade såsom boxar, liggande vid innersidan av en i byggnadens

längdriktning löpande korridor. I stället för detta boxsystem bär

det varit ifrågasatt, att i den nya avdelningen anordna gemensamma sovrum

för 3—6 elever, eu anordning, som antogs skola lättare kunna medgiva

att förläna ett vanliga bostäder mera liknande utseende åt sovavdelningen.

Av anstaltens tjänstemän har emellertid allmänt uttalats, att det

vore oundgängligt att bibehålla systemet med ensamrum eller liknande

anordning, varvid det starkt betonades, att man eljest ej kunde göra övervakningen

effektiv och särskilt att fara förelåg, att elever med osedliga och

perversa böjelser kunde komma i tillfälle att öva ett skadligt inflytande på

kamraterna. Dessutom har framhållits, att de bästa pojkarna tyckte om

att hava ett eget rum, även om det ej vore så bekvämt och rymligt,

samt att många av dem höllo de av dem bebodda boxarna så städade och

prydliga, att det vore tydligt, att de satte värde på sina rum. Kommittén har

därför avstått från planen på gemensamma sovrum; dock håller kommittén

före, att sådana böra kunna komma till användning vid mindre avdelningar

med särskilt utvalda elever, t. ex. om avdelningar anordnas vid

utgårdarna, vilket varit ifrågasatt och i viss mån förekommer vid Bockfall.

I syfte att göra sovplatserna mera rumsliknande och mindre boxartade

än de nuvarande, har även varit påtänkt att förlägga dem åt

byggnadens ytterväggar, varigenom de skulle erhålla direkt dager, under

det att mot den i mitten löpande korridoren anbragtes vanliga dörrar i

stället för gallergrindar. Då en sådan anordning emellertid skulle medföra

olägenheter i bevaknings- och andra avseenden, har kommittén

funnit sig böra i huvudsaklig mån bibehålla det gamla, praktiskt prövade

och väl vitsordade systemet, varvid kommittén dock sökt utbilda

detta system på ett sätt, som gjorde det mera tilltalande. I sådant

avseende föreslås, att de nu använda mellanväggarna av korrugerad plåt

73

ersättas med väggar av rabbits samt att framsidorna på sovboxarna ocli

dörrarna därtill utföras i järnkonstruktion med rutor av tjockt glas utom

å övre delen av framsidan, där gallret för luftväxlingens skull bibehålies

öppet. En vid kommitténs skrivelse fogad ritning åskådliggör den anordning,

som kommittén tänkt sig för sovboxarnas framsida.

Kostnaden för de nya elevbyggnaderna, som äro avsedda att uppföras

av sten under tegeltak, hava av ingenjörsfirman Ernst & Alf Rignér beräknats

till 113,000 kronor för den större elevbyggnaden samt till 100,000

kronor för de båda flygelbyggnaderna, därav 52,000 kronor för den östra

och 48,000 kronor för den västra flygeln. Härtill komma utgifter för 2

uthusbyggnader 1,000 kronor. I priserna ingå terasseringsarbeten och

stängsel, men icke ledningar för värme, vatten och avlopp samt elektrisk

belysning och ej heller arkitekt- och kontrollarvoden, vilka beräknats särskilt.

Yäganläggning till den nya avdelningen antages kunna utföras för

ett belopp av omkring 1,500 kronor.

Konsulterande ingenjören F. Oscar Xilsson i Stockholm, som av kommittén

anlitats för beräkning av kostnaderna för värmelednings införande

i de föreslagna nybyggnaderna vid Bona, har beräknat kostnaden för värmelednings

införande till 13,000 kronor för den stora elevbyggnaden och till

5,000 kronor för vardera av flyglarna, oberäknat arvode för ritningar och

kontroll. Därvid har förutsatts, att i den större elevbyggnaden insättes

en ångpanna, som även räcker till för flyglarnas uppvärmning. För att

kunna elda anläggningen med ved, vilket uppgivits vara ekonomiskt fördelaktigt

och äger rum i den nuvarande anstalten, har beräknats en panna

av smidesjärnstyp samt varmvattensystem; om ångsystem med gjutna pannor

skulle komma till användning, kan anläggningen göras omkring 5,000

kronor billigare, men eldningen måste då ske med koks.

Vid uppgörande av förslag till vatten- och avloppsledningar har kommittén

anlitat konsulterande ingenjören Albin Svensson i Stockholm. Enligt

dennes beräkningar uppgår kostnaden för vattenledning från anstaltens ledningsnät

till den nya avdelningen ävensom yttre avloppsledningar till 7,600

kronor. Kostnaden för vatten- och avloppsledningar inom den större elevbyggnaden

har beräknats till 8,300 kronor samt för dylika ledningar inom

östra flygelbyggnaden till 2,800 kronor och inom västra flygeln till 2,900

kronor. — Kommittén återkommer längre fram till det av ingenjören

Svensson uppgjorda förslaget, vilket jämväl avser förbättrade anordningar

för vattenanskaffning vid den nuvarande anstalten (sid. 83).

Den nya avdelningen kan erhålla ström till elektrisk belysning från

10

74

Verkstads

byggnad.

anstaltens förutvarande elektricitetsverk. Elektriska aktiebolaget A. E. G.,

som utfört den betintliga anläggningen å Bona och av kommittén anmodats

att göra undersökningar och förslag till utvidgning därav, har beräknat

kostnaden för huvudledningar från kraftstationen till den nya avdelningen

till 4,350 kronor samt de inre ledningarna i den större elevbyggnaden till

1,500 kronor och i flyglarna till sammanlagt 1,350 kronor, vartill komma

lampor för ytterbelysning vid avdelningen och vägen från den gamla anstalten

600 kronor. Börande erforderliga anordningar för reservkraft hänvisas

till bolagets nedan avgivna yttrande (sid. 88J.

Bostad för avdelningsföreståndaren vid den nya avdelningen (lantbruksinspektoren),

till vilken bostad kommittén låtit uppgöra ritningar, liar beräknats

kunna uppföras för 17,000 kronor. Dä endast tre lägenheter för

förmän inrymts i elevbyggnaderna, måste ett antal sådana, 8 stycken, uppföras

särskilt. Någon ritning härför har icke uppgjorts; enligt vad direktören

å Bona meddelat, har styrelsen därstädes beräknat, att eu förmausbostad

enligt på styrelsens föranstaltande uppgjord ritning bör kunna uppföras

för 5,700 kronor. Dessa bostadshus uppföras av trä.

Tid anordnande av anstalten å Bona utgick man tydligen från att

eleverna i huvudsak skulle sysselsättas i jordbruket och trädgården. Verkstadsarbetet

tillgodosågs däremot mindre, i det, förutom de betintliga

verkstäderna i byggnaderna vid kvarnfallet, allenast inrättades en gemensam

arbetssal för skrädderi och skomakeri i ångpannehuset, varjämte eu

smedja uppfördes. Emellertid liar behovet av ökade verkstadsutrymmen

under anstaltens verksamhet framträtt med allt större styrka. Nyssnämnda

arbetssal krävdes snart för skrädderiarbetet ensamt, och för skomakeriarbetet

togs i anspråk en därintill belägen torkvind. En provisorisk målarverkstad

anordnades i ångpannehuset, och snickeriverkstaden utvidgades genom

anlitande av en intill liggande lokal.

Enligt redogörelsen för anstaltens verksamhet under år 1914 utgjordes

nämnda år

å skräddarverkstaden.................. 2,821 elevdagsverken

» skomakarverkstaden ............... 1,611 »

» snickarverkstaden ......... 2,361 »

» in ålar verkstaden ...,................. 612 »

» smedjan och mekaniska verkstaden 3,010 »

Summa 10,415 »

Samtidigt utgjorde antalet elevdagsverken i jordbruket och dess binäringar

19,508 samt vid renhållning, tvätt, kök, bageri, ångpanneeldning och

bränsleberedning 6,405.

Med ett medeltal av 300 arbetsdagar om året kunna alltså omkring

35 (dever beräknas vara sysselsatta i något av nämnda hantverksarbeten.

lledan under nuvarande förhållanden klagas vid anstalten över otillräckligt

utrymme i verkstadslokalerna och tydligt är, att med en utvidgning

av anstalten ännu flera elever kunna komma i fråga att sysselsättas

med hantverksarbeten. Tillgång till arbete för verkstäderna saknas ej

heller. Enligt vad anstaltens föreståndare uppgivit, kunna de i skräddarverkstaden

sysselsatta ej ens medhinna att tillverka vad som åtgår för

anstaltens behov; härtill kommer, att det är synnerligen lätt att vid utskrivandet

skaffa sysselsättning för de elever, som lärt sig skrädderiyrket

vid anstalten, samt att arbetetet lämpar sig för en del klent byggda elever.

Även skomakeriarbete kräves för anstaltens egen räkning i större utsträckning

än nu kan medhinnas, och detta yrke lämpar sig också för en del

mindre kraftiga elever. Den nuvarande skomakarverkstaden anses för

övrigt behövlig för sitt ursprungliga ändamål, torkvind, och skräddarverkstaden

erfordras som reparationsverkstad för maskinistens behov

och till utvidgning av tvätt- och torkningsanordningarna. Målacrverkstaden

är, såsom redan nämnts, allenast provisorisk och alltför liten.

Eu särskild verkstadsbyggnad synes alltså redan med anstaltens nuvarande

utveckling vara av behovet påkallad. Kommer den av kommittén

föreslagna utvidgningen till stånd, blir, såsom nyss antyddes, därmed också

behovet av verkstäder större På grund härav har kommittén låtit arkitekten

Lundegårdh uppgöra ritningar till en ny verkstadsbyggnad, belägen

ungefär på den plats, där vedskjulet nu ligger, vilket senare flyttas något

åt norr. Den nya verkstadsbyggnaden upptager å nedre botten en målarverkstad

och en verkstad för diverse arbeten såsom sadelmakeri, tapetserararbeten

och bokbinderi. En trappa upp finnes en verkstad för skrädderiarbeten

med plats för 25 elever och en verkstad för skomakeriarbeten

med plats för 15 elever. Den invid vedskjulet belägna smedjan, som

har ett olämpligt läge på grund av vindförhållandena och för övrigt bör

ligga i närheten av den mekaniska verkstaden, bör helst flyttas, men kan

tills vidare bibehållas å sin plats.

Kostnaden för verkstadsbyggnaden, som bör uppföras av sten, har av

firman Eignér beräknats till 33,000 kronor. Härtill komma kostnader för

värmeledning, till vilken ånga erhålles från de nuvarande högtryckspan

-

Skollokaler.

Isolerings

avdelning.

norna i ångpannehuset, 4,000 kronor, för vatten- ock avloppsledningar

1,000 kronor, samt för elektrisk belysning 1,000 kronor, allt enligt beräkningar

av samma personer, som uppgjort förslagen beträffande elevbyggnaderna.

Anstaltens nuvarande skollokaler bestå, såsom redan nämnts, av två

rum i ekonomibyggnaden. Härjämte användes som skolsal ett rum i

samma byggnad, som egentligen är avsett till samlingsrum för personalen

vid överläggningar. Dessa lokaler äro emellertid alltför små och anstaltens

styrelse har därför hos Kungl. Maj:t gjort framställning om anslag till ett

nytt skolhus, vilket jämväl skulle innehålla bostäder för två lärare. Därjämte

har styrelsen begärt att få anställa en tredje lärare vid anstalten.

Kommittén vill här allenast framhålla att, om dess förslag till utvidgning

av anstalten bifalles, behovet av den sålunda föreslagna ökningen i lärarekrafter

och utvidgning av skollokalerna blir än mera trängande.

Från anstaltsstvrelsens sida har vidare gjorts framställning rörande

byggande av ett gymnastikhus och även behovet härav måste naturligen

bliva större, om en utvidgning av anstalten kommer till stånd.

Enligt den för anstalten å Bona gällande stadga kan elev, som bryter

mot föreskriven ordning, i svårare fall tillrättavisas genom avskiljande från

övriga elever under arbete, måltider, fritid och sovtid under högst 14 dagar.

För dylika fall finnes, såsom förut är nämnt, en trappa upp i anstaltens

ekonomibyggnad eu isoleringsavdelning, bestående av 6 rum. Börande

användandet av denna art av tillrättavisning inhämtas av anstaltens årsberättelser,

att avskiljande från övriga elever dels ensamt dels i samband

med annan tillrättavisning förekommit: år 1905 i 1 fall, år 1906 i 29 fall,

år 1907 i 46 fall, år 1908 i 36 fåll, år 1909 i 28 fall, år 1910 i 28

fall, år 1911 i 17 fall, år 1912 i 10 fall, år 1913 i 15 fall och år 1914

i 31 fall.

Vid kommitterades besök å Bona har framhållits önskvärdheten av

att kunna inomhus sysselsätta åtminstone vissa av de i isoleringsavdelningen

insatta eleverna på ett lämpligare sätt än med de småarbeten, som

kunna utföras i de till utrymmet obetydliga isoleringsrummen. Som en

utväg föreslogs att härför anlita den under isoleringsavdelningen befintliga

sjukavdelningen, med vilken direkt kommunikation finnes. Denna avdelning

anses i flera hänseenden olämplig för sitt ändamål och förslag har

även, såsom nedan närmare beröres, väckts om eu särskild sjukhusbyggnad.

77

Under kommitterades förhandlingar har anstaltens föreståndare i detta

sammanhang berört ett annat önskemål, som vid anstaltens utvidgning

komme att göra sig ännu mera gällande. En och annan av de till anstalten

hänvisade eleverna har, utan att kunna kallas sinnessjuk, befunnits

undermålig i själsligt hänseende (imbecill). Över sådana elever måste hållas

eu oavlåtlig tillsyn, för att de icke skola rymma eller eljest ställa till

förargelse och oreda. Det har ifrågakomma, att blott för eu enda sådan

individ disciplinen måste åtstramas för hela den avdelning, till vilken lian

hör. Dylika elever borde, åtminstone under någon tid, innan de hunnit

vänja sig vid anstaltens tukt och ordning, sysselsättas för sig under ständig

tillsyn. Därest sjukavdelningen anordnades som arbetsavdelning för de å

isoleringsrummen insatta, skulle här också kunna sysselsättas de nyssnämnda

eleverna, åt vilka kunde beredas sovplats i de rum, som utom

själva sjuksalen nu höra till sjukavdelningen, därest de icke om nätterna

kunna vistas i de vanliga sovrummen.

På grund av de nedan angivna allvarliga anmärkningar, som de

medicinska myndigheterna riktat mot den nuvarande sjukavdelningen vid

Bona, torde ett förbättrande av denna ej kunna undgås, och kommittén

har också avgivit förslag härtill. Emellertid är det enligt kommitténs uppfattning

av ej mindre vikt, att de lokaler, som äro avsedda för att upptaga

de oroliga elementen inom anstalten, äro ändamålsenligt anordnade,

så att de, på samma gång de erbjuda nödig trygghet för ordning och

säkerhet inom anstalten, även lämna möjlighet för uppfostringsarbetets

fortgående; avstänguingen i enrum bör för dessa ynglingar ej drivas längre

än absolut nödvändigt. Kommittén finner därför de från anstaltens sida

framställda äskandena i detta avseende förtjäna den största uppmärksamhet.

Kravet på anordnande vid uppfostringsanstalterna av en särskild avdelning

med skärpt bevakning och vissa säkerhetsåtgärder har på de senare åren

i utlandet framträtt med allt större styrka, och på flera av de nyare anstalterna

finnes också en sådan stängd avdelning. Med utnyttjande av den

nuvarande sjukavdelningen skulle å Bona kunna anordnas en dylik isoleringsavdelning

utan nämnvärd kostnad. Den väsentliga kostnaden kommer på

omändring av fönsterna, vilka böra utbytas mot s. k. hospitalsfönster.

Sådana hava tidigare genom anstaltens försorg insatts i isoleringsavdelningen

i stället för de förutvarande cellfönstreu; och även de nödiga arbetena för

sjukavdelningens omändring på sätt här föreslagits torde kunna verkställas

av anstalten.

78

Sjukavdel

ning.

Nuvarande sjukavdelningen vid Bona består af eu sjuksal med

plats för 9 patienter, varjämte finnes ett isoleringsrum för elever, behäftade

med smittosam sjukdom. Dessutom finnes badrum, apoteksrum och

ett rum för sjukvårdare. Sjukavdelningen har hittills ej använts i någon

större utsträckning, enär eleverna vid lindrigare sjukdomsfall fått ligga

i sina sovrum även på dagen samt i svårare fall sänts till sjukhuset i

Vadstena.

I fråga om sjukavdelningen vid Bona har kommittén från lvungl.

Maj:t fått mottaga en särskild remiss av den 12 februari 1915. I skrivelse

den 22 augusti 1913 har nämligen styrelsen för anstalten, med förmälan

att till anstalten nyligen ankommit en med lungtuberkulos behäftad

elev samt att de anordningar och den personal, som stode till buds för

sjukvården vid anstalten, icke vore till fyllest för beredande af rationell

tuberkulosvård, hos Kungl. Maj:t hemställt dels om bemyndigande att av

anstaltens medel låta bereda där intagen elev vård å tuberkulossanatorium

dels om uppdrag åt medicinalstyrelsen att utreda, varest sådana elever

lämpligen borde intagas. Denna hemställan förordades av Konungens befallningshavande

i Östergötlands län. Medicinalstyrelsen, vars utlåtande

inhämtades, förklarade sig i yttrande den 28 november 1913 ej hava

något att erinra mot ett sådant bemyndigande, som styrelsen begärt, men

ville beträffande frågan i övrigt yttra sig först efter det eu av dess ledamöter

på ort och ställe tagit förhållandena i betraktande.

Sedan chefen för medicinalstyrelsen den 8 mars 1914 besökt

Bona och däröver avgivit berättelse, insände medicinalstyrelsen till

Kungl. Maj:t denna berättelse, vilken åberopades såsom dess utlåtande.

Berättelsen över besöket vid anstalten, vilket ägde rum i närvaro av medicinalrådet

B. Stenbeck, v. ordföranden i anstaltens styrelse regementsläkaren

C. Vahlquist samt anstaltens direktör K. Blomquist och dess läkare medicine

licentiaten C. Ekman, är av följande innehåll:

»Det upplystes, att under åren 1905 — 1913 6 fall av tuberkulos

yppat sig bland å anstalten intagna elever och framhöllo de närvarande

representanterna för anstalten, att å anstalten förefintliga sjukvårdsförhållanden

icke kunde anses tillfredsställande och hurusom de så gott som omöjliggjorde

rationell behandling av tuberkulosfall.

Utvägen att, vid uppträdande av tuberkulos hos elev, söka inträde

för denne å sanatorium eller tuberkulossjukhus diskuterades därefter. Anstaltens

direktör framhöll emellertid så vägande skäl mot en dylik anordning,

att denna utväg torde få anses utesluten.

Vid besiktning av anstaltens sjukavclelning befanns denna vara försedd

med fönster endast åt väster och i övrigt olämplig för vård av lungsiktiga,

varjämte det för smittsamma sjuka avsedda isoleringsrummet var

förlagt med yttervägg åt norr samt försett med endast ett fönster åt öster.

Det kan därför endast med svårighet vid kall väderlek hållas varmt.

Det till avdelningen hörande större rummet var beläget vång om vägg

med anstaltens stora matsal, där 125 elever inmarschera till måltider 5

gånger om dagen och i vilken gymnastik, i saknad av därför särskild

lokal, jämväl övades. Att detta måste verka synnerligen störande för de

sjuka, är tydligt. I ett som allt tycktes den i övrigt synnerligen väl inrättade

anstalten lida brist på tidsenliga anordningar för god sjukvård

samt helt och hållet sakna möjligheter att bereda sanatorievård.

Det lämpligaste synes mig därför, såsom också av anstaltens direktör

framhölls, vara att genom uppförande av eu särskild sjukhusbyggnad sörja

för vården såväl av tuberkulösa som övriga sjuka.

Eu synnerligen lämplig plats för en sjukpaviljong tinnes i anstaltens

omedelbara närhet, belägen i en skogspark på en sluttning mot söder och

med för nordliga vindar skyddat läge. Till denna plats torde, såvitt genom

okulärbesiktning kunde utrönas, anstaltens vatten- och avloppsledningar

utan allt för stora kostnader kunna dragas. Vid paviljongen borde en

ligghall uppföras för vården av de lungsjuka samt en mindre avdelning för

smittsamma sjukdomsfall anordnas.

Kostnaderna för en sådan paviljong bleve visserligen jämförelsevis

höga i förhållande till elevantalet, men om, såsom av anstaltens direktör

ifrågasattes, vid denna paviljong sanatorievård kunde beredas även för å

övriga uppfostringshem inom riket intagna elever, vilka visat sig lida av

tuberkulos, skulle den säkerligen komma att bliva till stort gagn och jämväl

fylla eu kännbar brist.

I övrigt hänvisande till bilagda av anstaltens direktör till mig överlämnade

P. M., får jag hemställa, att medicinalstyrelsen ville hos Kungl.

Maj:t tillstyrka uppförandet vid anstalten, på sätt ovan antytts, av en

mindre sjukpaviljong, avsedd för vård av elever, som lida av tuberkulos

eller annan sjukdom.»

Uti den vid nämnda berättelse fogade P. M. från anstaltens direktör

fram hålles bland annat, att antalet med tuberkulos behäftade personer vid

Bona hittills varit så litet, att en tuberkulosavdelning för dessa knappast

kunde ifrågasättas; att frågan emellertid tedde sig annorlunda, om en vid anstalten

uppförd tuberkulospaviljong även kunde tagas i anspråk för elever

80

vid skyddshemmen i riket; att antalet tuberkulösa barn i dessa hem visserligen

icke kunde vara synnerligen stort, då hemmen i regel icke mottoge

sjuka barn, hur mycket de än på grund av vanart eller vanvård vore

i behov därav; att genom en tuberkulospaviljong, avsedd för vänartad eller

brottslig ungdom från hela landet, en lucka i samhällets barnavård skulle

fyllas; att en särskild tuberkulosavdelning vid Bona borde inrättas även

därför att anstaltens sjukavdelning icke syntes motsvara berättigade fordringar

på en dylik, samt att, om en tuberkulospaviljong uppfördes,

densamma borde inrymmas i samma byggnad som sjukavdelningen.

Styrelsen för anstalten å Bona, som sedan lämnades tillfälle att yttra

sig över medicinalstyrelsens förslag, anförde i skrifvelse den 13 januari

1915, att det varit dess avsikt att upptaga frågan om sjukpaviljongen i

samband med framställning om anslag för anstaltens verksamhet under år

1916, men att styrelsen avstått därifrån på grund av rådande statsfinansiella

förhållanden samt att styrelsen ansåge sig icke nu böra ifrågasätta

uppförande av den av medicinalstyrelsen föreslagna sjukpaviljongen, men

ankölle att vid en lämpligare tidpunkt få återupptaga ärendet. Med hänsyn

till förslaget att i paviljongen skulle beredas sanatorievård även för de

å skyddshemmen intagna barn, som lede av tuberkulos, syntes det styrelsen

önskligt, att frågan härom utreddes av fattigvårdslagstiftningskommittén,

som enligt kungl. brevet den 20 november 1908 hade att taga i

övervägande, huruvida och i vilken omfattning lagen angående uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902

tarvade omarbetning, och inkomma med förslag därtill. I denna hemställan

instämde Konungens befallningshavande i Östergötlands län, varefter ärendet

av Kungl. Maj:t remitterades till kommittén för att tagas i övervägande

vid fullgörande av dess uppdrag.

Yad först angår den ifrågasatta åtgärden att vid en å Bona inrättad

avdelning för tuberkulösa bereda plats även för elever från skyddshemmen,

som lida av dylik sjukdom, stöter eu dylik anordning på särskilda

svårigheter redan därutinnan, att kostnaden för den vård, som lämnas

i skyddshemmen, utgår efter andra grunder än kostnaden för vården av

eleverna å Bona, och det synes knappast föreligga skäl att häri vidtaga

någon huvudsaklig ändring. Enligt kommitténs mening kan det dessutom

vara ägnat att förrycka Bonaanstaltens uppgift och försvåra arbetet å anstalten,

om där skulle från hela riket sammanföras vanartade barn, behäftade

med tuberkulos. Kommittén anser sig därför icke kunna förorda

förslaget härom. Frågan om lämpliga åtgärder beträffande vanartade barn,

81

som på grund av tuberkulos eller annan smittsam sjukdom äro i behov av

särskild vård, bar kommittén ieke ännu varit i tillfälle att behandla, utan

kommer att framdeles ägna detta ämne eu ingående undersökning.

Alldeles oavsett nu nämnda förhållande synes det kommittén, att

anledning förefinnes att söka ordna sjukvårdsförhållandena å Bona på

ett mera tillfredsställande sätt. Mot den nuvarande anordningen hava

gjorts så allvarliga anmärkningar av medicinalstyrelsen, att åtgärder synas

böra vidtagas i en eller annan form. Då, såsom ovan framhållits, de nu

använda lokalerna äro behövliga för och lämpligen kunna utnyttjas till

arbetsavdelning för mera svårbehandlade elever, och några andra till

sjukvårdsändamål lämpade lokaler ej finnas att tillgå, har kommittén ansett

sig böra föreslå byggandet av eu mindre sjukstuga för anstaltens behov.

Med den av kommittén föreslagna utvidgningen framträder för övrigt

även på detta område ett starkare krav på att erhålla tillräckliga och

lämpliga lokaler.

Den nya sjukstugan skulle förläggas till den plats i närheten av

anstalten, vilken omförmäles i chefens för medicinalstyrelsen ovan intagna

berättelse och däri framhålles såsom synnerligen lämplig (se bifogade

situationsplan över anstalten). Den närmare anordningen av sjukstugan framgår

av do vid kommitténs skrivelse till Kungl. Maj:t fogade ritningar av arkitekten

Lundegårdb. Sjukstugan är avsedd att uppföras av trä; å nedre botten

finnas 3 sjukrum, det ena för 4 och de två övriga vartdera för 2 patienter,

samt därintill en ligghall för tuberkulösa; vidare äro å ncdra botten förlagda

omläggningsrum, badrum, kök, rum för sjuksköterska och förrådsrum. Å

vindsvåningen kunna framdeles i mån av behov inredas 2 sjukrum med

2 platser i varje. Sjukstugan förses med centraluppvärmning; vatten och

elektrisk belysning erhallas från anstaltens ledningar. Kostnaderna för

sjukstugan uppgå enligt gjorda beräkningar till 2o,000 kronor; centraluppvärmning

däri har beräknats kosta 1,900 kronor, anordnandet av

vatten- och avloppsledningar 2,500 kronor samt elektriska ledningar 700

kronor; alltså tillhopa 25,100 kronor.

Vid de undersökningar, som kommittén gjort för att utröna lämplig-Vattenförhil‘

heten av att till anstalten å Bona förlägga en ny avdelning, har korn- en

mittén särskilt haft sin uppmärksamhet riktad på den viktiga frågan om

tillgång till vatten för fyllande av olika behov. Närmast till hands har

därvid legat, att vatten till den nya avdelningen skulle erhållas från den

förutvarande anstalten. Emellertid befanns vid undersökning om möjlig

1L

-

heten och lämpligheten härav den nuvarande vattenledningen vid Bona

lämna rum för åtskilliga anmärkningar, vadan kommittén ej ansåg sig

kunna utan vidare föreslå eu dylik anordning. Fråga uppstod då, huruvida

erforderligt vatten för den nya avdelningen kunde erhållas genom

att gräva en brunn i närheten. Utförda undersökningar gjorde det sannolikt,

att vatten kunde erhållas, men någon säkerhet för att sådant

stode att få i tillräcklig mängd kunde ej vinnas utan anställande av

borrningar i större omfattning, vilket skulle medfört betydande kostnader.

Då av kommittén anlitad sakkunnig i första rummet förordade en

anslutning till den nuvarande anstaltens vattenledning och åtgärder för

denna vattenlednings förbättrande, ansåg sig kommittén böra föranstalta

om närmare undersökningar för att utröna, huru sådana förbättringar

skulle låta sig genomföras. Härvid framfördes från anstaltens sida ett annat

önskemål, nämligen att genom upptagande av eu ny kanal från Bocksjön

till kvarndammen samt dränering av det träskartade område, genom vilket

den nuvarande avloppskanalen från sagda sjö löper, söka torrlägga denna

mark, som därigenom kunde vinnas för odling, på samma gång man

därvid bleve befriad från en besvärande fuktighet från detta område.

Efter okulär besiktning föreslog kommitténs sakkunniga biträde, att

vatten till anstaltens vattenledning skulle tagas direkt från Bocksjön, i

den s. k. Badviken, belägen omkring 160 meter väster om elevbyggnaden

B (nr 2 å situationsplanen), att ledningen härför skulle läggas i terrängen

mellan nämnda byggnad och trädgårdsmästarebostaden (nr 33 å situationsplanen)

och dragas till eu uppsamlingsbrunn i närheten av ångpannehuset,

att för den nämnda kanaliseringen eu kanal skulle upptagas i samma

sträckning som vattenledningen och utmynna i nuvarande kanaldiket strax

ovanför en där befintlig bro samt att dränering av det träskartade område,

varigenom den nuvarande kanalen passerar, skulle ske genom eu dammbyggnad

ovanför den nya kanalens utlopp och eu dräneringsledning från

träsket under kvarndammens botten, utmynnande nedanför dammluckorna

vid kvarnen.

Sedan ingenjörsfirman Bonnet & C:o verkställt jordborrningar och avvägningar

för dessa arbeten samt inkommit med beskrivning och ritningar

häröver, har ingenjören Svensson beräknat kostnaden för utförande av nyssnämnda

arbeten och därvid kommit till det resultat, att anläggningskostnaden

för kanalen skulle belöpa sig till omkring 21,000 kronor samt kostnaden

för en i samband med detta kanaliseringsarbete utförd vattenledning

med uppsamlingsbrunn och pumpanordningar till 13,000 kronor.

K3

Med hänsyn till den höga kostnaden fann sig kommittén icke böra

nu upptaga förslaget om den ifrågasatta kanaliseringen. Då på grund

härav ansågs nödigt att utreda möjligheten att taga vatten till vattenledningen

tran nedre delen av den nuvarande kanalen, där vattnet i varje

lull antogs vara bättre än i kvarndammen, uppdrogs åt ingenjören Svensson

att avgiva utlåtande rörande vattens anskaffande dels från Dock sjön (Badviken)

utan samband med kanalanläggning dels från nedre delen av den

befintliga kanalen.

Bet av ingenjören Svensson härefter avgivna utlåtandet iir av följande

innehåll:

»Pa uppdrag har undertecknad den 7 och 17 sist! september besökt

Bona Tvångsuppfostringsanstalt för att därstädes göra besiktning av vattenanskaftningsförhållandena,

och får jag härmed över samma avlämna följande

l Hatande:

I. Nuvarande förhållanden.

A. Vattenanska fthincj.

Vatten för bad, tvättning, matlagning, disk etc. tages nu från den

s. k. kvarndammen, och är vattnet här synbarligen mycket förorenat,

dels emedan kloakledningar från dagvattenbrunnar etc. utmynna i dammen,

dels på grund av att orenligheter från omkringliggande platser nedrinna

i densamma.

För analysering av vattnet togs i närheten av intaget för pumpledningen

ett prov. Kemiskt-tekniska byrån härstädes har gjort en analys

på vattnet, och visar analysen, att vattnet innehåller såväl salpetersyra

som ammoniak, och är alltså vattnet olämpligt för hushållsbehov och isynnerhet

till dricksvatten, vartill det, enl. uppgift på platsen, ej sällan användes,

och att fortfarande använda vattnet på sätt, som nu sker, anser

jag innebära stor risk i hygieniskt hänseende.

B. Vattenuppfordrimj och reserv.

\ attnet uppfordras medelst eu i pannrummet uppställd ångpump till

eu i ekonomibyggnadens torn befintlig reservoar av järnplåt.

Ben nuvarande pumpen, som under årens lopp blivit mycket sliten,

så att den snart nog är obrukbar, är icke tillräcklig vare sig för event.

eldsläckning eller för eu utvidgning av anstalten. Bessutom finnes ej

84

någon reservpump, och då ovannämnda reservoar endast rymmer c:a 7

kbm., ett förråd icke ens tillräckligt för en dags behov under nuvarande

förhållanden, företinnes den risken, att, om pumpen av en eller annan

orsak kommer ur funktion, blir anstalten utan vatten. Den nuvarande

bottenventilen på sugledningen till pumpen är dessutom förlagd ute i dammen

och skyddad av eu stenhög, så att genom densamma är ventilen

oåtkomlig. Uppstår ett fel på botten ventilen, löper man den risken, att anstalten

även i detta fall blir utan vatten.

Förutom ovannämnda pump tinnes i mejeriet uppsatt eu s. k. hydraulisk

vädur, vilken uppfordrar vatten till direktörsbostaden och ladugården,

och tages vattnet även här från ovannämnda damm.

Enligt lämnade uppgifter händer det emellertid ganska ofta, att väduren

stannar, och blir då såväl direktörsbostaden som ladugården utan

vatten, såvida ej den primitiva reservoar, som nu tinnes kombinerad med

väduren, innehåller så mycket vatten, att det räcker, tills väduren åter

blivit igångsatt; och med den ringa vattenmängd väduren lämnar, inträflar

det allt som oftast, att reservoaren är tom, då väduren stannar.

I samband härmed anser jag mig böra påpeka, att vattenförhållandena

i direktörsbostaden äro i högsta grad otillfredsställande. Förutom de olägenheter,

som här ovan nämnts, tinnes exempelvis ett badrum, som dock

icke står i förbindelse med vattenledningen.

C. Avloppsledningarna.

Mot dessa fann jag ej anledning till några egentliga anmärkningar

annat än att, såsom jag här ovan nämnt, ledningar från dagvattenbrunnar

etc. utmynna i kvarndammen.

I elevbyggnaderna hade tvättställen, som voro av emalj, gjutjärn, gått

sönder, så att desamma inom närmaste tiden torde behöva utbytas.

II. Anordningar erforderliga för utvidgning av anstalten.

Genom de arbeten, som utförts, synes det, som om stora svårigheter

med åtföljande höga kostnader skulle finnas för att erhålla grundvatten,

tillräckligt för anstaltens hela förbrukning, och har jag därför tänkt mig,

att vattnet skulle tagas från Bocksjön, och skulle detta lämpligast kunna

uppfordras medelst en elektromotorpump; men då de elektriska anordningarna

icke utan avsevärda kostnader tillåta ett dylikt system till daglig

användning, så har man för den dagliga driften endast att välja på

att bibehålla det nuvarande systemet, d. v. s. att uppfordra vatten medelst

ångpump, men som förut nämnts, rymmer reservoaren endast 7 kbm., och

med de uppfordringsanordningar, som nu finnas, är detta vid eu utvidgning

av anstalten alldeles otillräckligt.

Ett säkert och bra sätt för frågans lösning vore att å lämplig plats

uppföra ett tillräckligt högt vattentorn, rymmande flera dagars behov av

vatten, men då kostnaden härför med erforderliga ledningar (pumpen måste

även i detta fall utbytas) ställer sig avsevärt hög, bör man icke reflektera

på eu dylik utväg, utan anser jag, att man i stiillet, för att få ned kostnaden,

borde utbyta den nuvarande ångpumpen mot en större samt dessutom

uppsätta eu reservpump. Denna bör dock icke vara beroende av

ångpannorna.

VattenanskafFningen kan ske på tvänne olika sätt, antingen att taga

vattnet direkt från Bocksjön från en punkt belägen c:a 160 meter väster

om elevbyggnaden B. i den s. k. Badviken, och leda detsamma medelst

självtryck till närheten av pannrummet, där uppsamlingsbrunn göres, från

vilken sugledningarna utgå, eller ock kan man utsträcka en sugledning

från pannhuset till nuvarande kanalens nedre del, och låta pumpen direkt

uppfordra vattnet.

För att undersöka vattnet ha 3:ne prov tagits, ett i Badviken, ett i

Bocksjön vid nuvarande kanalens inlopp samt ett prov vid kanalens nedre del.

Kemiskt-tekniska byrån har verkställt analys på proven, och ha

följande resultat erhållits:

Prov 1. Från Bocksjön, c:a 160 m. väster om elevbyggnaden B.

Totalhalt fasta ämnen ...

Salt (klornatriu m).......

Syreförbrukning (för de

förbränning) var ......

Salpetersyra ...............

Ammoniak..................

Milligram pr liter:

....................... 103

18

organiska ämnenas

....................... 7,r>

...................... frånvarande

Prov 2. Från Bocksjön vid nuvarande kanalens inlopp.

»Totalhalt fasta ämnen ........................... 122

Salt (klornatrium)................................ 18

Syreförbrukningen (för de organiska ämnenas

förbränning) var .............................. 12,5

Salpetersyra ....................................... frånvarande

Ammoniak ......................................... »

86

Prov 3. Taget vid kanalens nedre del (vid bron).

»Totalhalt fasta ämnen ........................... 140

Salt (klornatrium)............................... 18

Syreförbrukningen (för de organiska ämnenas

förbränning) var .............................. 11,''*

Salpetersyra ...................................... frånvarande

Ammoniak ........................................ »

Mot saltlialten förefinnes sålunda ej anmärkning. Halten organiska

ämnen, som mätes av syreförbrukningen för deras förbränning, är tämligen

hög (t. ex. i Stockholms vattenledningsvatten är syreförbrukningen c:a 6

milligram pr lit.); men äro de såsom indicier på skadliga organiska ämnen

ansedda salpetersyra och ammoniak frånvarande.»

Om man närmare granskar de olika resultaten, finner man, att prov

n:o 1 är bäst och sedan n:o 3, under det att provet n:o 2 visat det

sämsta resultatet.

Som av ovanstående framgår är vattnet icke idealiskt, men då skadliga

ämnen saknas, och då syreförbrnkningen, som visserligen är relativt

hög, dock icke är så stor, att den kan anses farlig, anser jag, att vatten,

taget från något av dessa ställen, väl kan användas till de avsedda

ändamålen.

Genom att anlägga filtrer kan vattnet givetvis göras förstklassigt,

men då detta medför stora kostnader, anser jag, att om grus- och sandutfyllningar

göras, härigenom vattnet förbättras och de organiska ämnena

(syreförbrukningen) betydligt minskas, så att vattnet blir ännu bättre.

Att taga vattnet från Bocksjön vid nuvarande kanalens inlopp, skulle

fordra en lång sugledning, på vilken lätt kan uppstå fel, och då vattnet

där är sämre, synes det vara mindre lämpligt att taga vatten därifrån,

då de båda andra utvägarna stå öppna. De båda andra alternativen äro

i tekniskt avseende jämnställda, men anläggningskostnaden för sugledning

blir c:a 8,500 kr. billigare än att taga vattnet direkt från Bocksjön (Badviken).

Oaktat vattnet på det sistnämnda stället är något bättre, anser

jag mig dock, på grund av den stora skillnaden i kostnaden, böra förorda,

att vattnet tages från kanalens nedre del och detta i all synnerhet,

som utsikter finnas att förbättra vattnet, om kanalen upprensas och iordningställes

samt det omkringliggande träsket dräneras. Genom dessa

arbeten skulle dessutom en ur hygienisk synpunkt önsklig dränering av

träsket erhållas.

Pumpar, ledningar m. m.

Den i pannrummet befintliga ängpumpen utbytes mot eu större ocli

uppsattes dessutom i maskinhuset som reserv eu elektromotorpump, ocli

förbindas pumparna med de nuvarande tryckledningarna. Reservoaren bibehålles

oförändrad. Från den befintliga huvudledningen vid maskinhuset

dragés en ledning, vilken förgrenar sig till nybyggnaderna med undantag

av sjukstugan, till vilken ledning dragés från befintlig ledning mellan

ekonomibyggnaden och elevbyggnad I!. Dessutom framdrages en ledning,

som förenas med ledningen från väduren, och få alltså samtliga tappningsställen

inom anstalten vatten från Bocksjön.

Inomhus framdragas ledningar till de olika tappningsställena.

Från nybyggnaderna, med undantag av sjukstugan, neddrages avloppsledning

till det dike, som utmynnar i sjön (träsket) öster om anstalten.

Från sjukstugan neddrages en ledning, som förenas med befintlig kloakledning

vid ekonomibyggnaden.

Anläggningskostnad.

Kostnaderna för ovannämnda anläggningar har jag approximativt beräknat

till följande siffror:

Sugledning från kanalens nedre del, med tillhörande grävningsarbeten,

pumpar med tillbehör samt erforderliga

anordningar för intaget ..................................... Kr. 9,200: —

Alternativ: ledning från Bocksjön (s. k. Badviken) med

samlingsbrunn vid pannhuset jämte tillhörande grävningsarbeten,

pumpar med tillbehör kronor 17,700: —

Yttre vatten- och avloppsledningar för elevbyggnaderna

samt förbindning med nuvarande ledning från väduren » 7,600: —

Yttre vatten- och avloppsledningar för verkstadsbyggnaden » 200: —

Yttre vatten- och avloppsledningar för sjukstugan......... » 1,400:.—

Ledningar med tillbehör inomhus i elevbyggnaden (huvudb.)

och i gården till densamma................................. » 8,300: —

Ledningar inomhus i västra flygeln samt ledningar i gärden

till d:o ................................................... » 2,900: —

Ledningar inomhus i östra flygeln samt ledningar i gården

till d:o ................................................... » 2,800: —

Ledningar inomhus i verkstadsbyggnaden .................. » 800: —

Ledningar inomhus i sjukstugan.............................. » 1,100: —

Summa

kr. 34,300

88

Reservkraft

till elektriska

anläggningen.

Köket,

Uppenbarligen bör frågan om den nya avdelningens anknytande till

den förutvarande anstaltens vattenledning göras beroende därav, att vattenanskaffningen

till den senare kommer att ordnas på ett tillfredsställande

sätt. Enligt det av ingenjören Svensson avgivna utlåtandet skulle detta

kunna ske för en kostnad av 9,200 kronor, och det vatten, som därvid

erkålles, kan för framtiden göras ännu bättre genom att vidtaga ett även

eljest önskligt iordningsställande av den nu befintliga kanalen. Kommittén

anser sig därför böra för sin del förorda detta förslag till ordnande av

vattenanskafiningen. På eu blivande undersökning må bero, huruvida och

på vad sätt ett iordningsställande av kanalen och en dränering av det

träskartade området invid densamma må äga rum.

A id anstalten finnes, såsom ovan omnämnts, redan nu en elektrisk

belysniugsanläggning, vilken drives medelst vattenkraft. Elektriska aktiebolaget

A. E. G. anför i sitt avgivna kostnadsförslag rörande den elektriska

anläggningen vid anstalten, att det visat sig, att vissa tider den

befintliga vattenkraften är otillräcklig eller till följd av torka helt och

hållet försvinner, varför föreslås, att såsom reservkraft anskaffas en fotogenmotor

av tillräcklig styrka att driva hela centralen. Däremot framhålles,

att den elektriska utrustningen i kraftstationen vid företagna mätningar

visat sig tillräcklig för ifrågasatta utvidgningar av anläggningen. Eu

fotogenmotor med tillbehör beräknas kosta 5,325 kronor. — I sammanhang

härmed har även beräknats kostnaderna för en med elektrisk kraft driven

centrifugalpump, som skulle tjäna som reservpump för den ovan omnämnda

ångpumpen; priset härför uppgår till 1,250 kronor. Eu sådan ingår emellertid

även i den av ingenjören Svensson gjorda beräkningen.

Något kök skulle, såsom redan nämnts, ej inrättas i den nya avdelningen.

Köket i den gamla anstalten är så stort tilltaget, att där kan

lagas mat även för det större antal elever, som efter utvidningen skulle komma

att finnas vid anstalten. Anordningarna i köket äro emellertid ej tillräckliga

vid en sådan utvidgning. Enligt ett av ingenjören Svensson uppgjort förslag

skulle härför erfordras ett skåp för kokning av potatis och fisk, en större

soppkokningsgryta och eu ångkokapparat för kaffe, varjämte golvet vid

grytorna bör förses med golvsifon och de befintliga diskanordningarna av

gjutjärn utbytas mot kopparlådor. Kostnaderna härför, inberäknat erforderliga

ledningar, hava beräknats till 5,500 kronor.

Kostnaderna för de bär ovan av kommittén föreslagna anläggningarna

utgöra alltså:

1 elevbyggnad för 40 elever, inberäknat huvudledningar

för värme, vatten och avlopp samt elektricitet till den

nya avdelningen och ledningar för sådant ändamål

inom byggnaden............................................. 148,350 kronor

1 elevbyggnad för 20 elever, östra flygelbyggnaden med

ledningar för värme, vatten och avlopp samt elektricitet 60,475

1 d:o, västra flygelbjrggnaden, med d:o..................... 56,575 »

2 uthusbyggnader ............................................. 1,000 »

1 bostad för lantbruksinspektoren ........................... 17,000 »

1 förmansbostad ................................................ 5,700 »

7 förmansbostäder ............................................. 39,900 »

1 verkstadsbyggnad med ledningar för värme, vatten och

avlopp samt elektricitet.................................... 39,000 »

1 sjukstuga med d:o .......................................... 25,100 »

vattenledningens omläggning och utvidgning ............... 9,200 »

reservmotor för elektriska anläggningen..................... 5,325 »

anordningar i köket ................... 5,500 »

väganläggning ................................................... 1,500 »

ritningar samt arkitekt- och kontrollarvoden............... 23,000 »

Summa 437,625 kronor.

Såsom redan framhållits, avse eu del av de beräknade kostnaderna

arbeten, som krävas för den förutvarande anstaltens försättande i bättre

skick. De kostnader, som den nya avdelningen i och för sig betingar,

utgöra för

3 elevbyggnader med uthus ................................. 266,400 kronor

bostad för lantbruksinspektoren .............................. 17,000 »

8 förmansbostäder ............................................. 45,600 »

anordningar i köket.................... 5,500 »

väganläggning ................................................... 1,500 »

eller 336,000 kronor;

Sammandrag

av ättläggningukostnaderna.

oberäknat utgifter för ritningar samt arkitekt- och kontrollarvoden.

12

90

Driftkost

nader.

Därest en av styrelsen föreslagen ändring i de gamla elevbyggnaderna

kommer till stånd, behöver den nya avdelningen från början utbyggas

allenast för 40 elever, och kostnaderna bliva då

1 elevbyggnad och 1 uthusbyggnad ........................ 148,850 kronor

bostäder för avdelningsföreståndare och 5 förmän......... 45,500 »

utvidgningar i kök och väganläggning ..................... 7,000 »

eller tillhopa 201,350 kronor;

oberäknat utgifter för ritningar samt arkitekt- och kontrollarvoden. Härav

torde för första byggnadsåret erfordras allenast 150,000 kronor, enär bostäder

för avdelningsföreståndare och förmän, som beräknats av trä, icke

behöva påbörjas förrän påföljande år samt eu del andra arbeten också

kunna anstå till andra byggnadsåret.

Till anskaffande av inre inventarier för elevbyggnaderna har kommittén

beräknat

för den större byggnaden....................................... 11,00 0 kronor

för de båda mindre byggnaderna.............................. 5,300 »

Summa 16,300 kronor

Inventarier för verkstadsbyggnaden hava ej medtagits i beräkningen,

då en del sådana finnas och nya endast behöva anskaffas efter hand samt

möbler och inredning kunna tillverkas vid anstalten. — Då sängar, sängutrustningar

samt för sjukvården i övrigt erforderliga artiklar redan finnas,

har någon kostnad för anskaffande härav ej heller beräknats. Möbler och

utrustning i övrigt för sjukstugan torde kunna tillverkas vid anstalten.

Överflyttandet av lantbruksinspektoren såsom föreståndare för den nya

avdelningen kräver inrättandet av en ny avdelningsföreståndarebefattning för

den nuvarande B-avdelningen, som för närvarande förestås av lantbruksinspektoren.

Enligt vad kommittén erfarit, har vid anstalten mer och mer framträtt

behovet av en befattningshavare, som närmast direktören har att leda

yrkesundervisningen och hantverksutbildningen vid anstalten, biträda vid

inköp av därtill hörande materialier och förbrukningsartiklar samt hava hand

om förråd av dessa artiklar. Kommittén har för sin del funnit, att en dylik

befattningshavare, som lämpligen kunde kallas verkmästare, skulle hava en

viktig uppgift att fylla samt på samma gång vara lämplig att handhava

den avdelning av eleverna, som företrädesvis sysselsattes i hantverksyrkena.

Såsom verkmästare och avdelningsföreståndare torde han böra er

-

‘11

hålla jämte bostad med bränsle en årlig kontant lön av 2,100 kronor jämte

två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring.

T den av anstaltens styrelse till Knngl. Maj:t gjorda framställningen om

anstaltens anslagsbehov för år 1917 ingår, såsom redan nämnts, lön till en

tredje lärare, vadan något anslagsbelopp för donna befattning icke av

kommittén upptagits.

Vidare erfordras ett antal förmän för det ökade antalet elever. Mod

beräkning att för elevernas handledning i arbetet i medeltal kräves eu

förman för 10 elever, skulle för on ny avdelning om SO elever behövas

8 förmän, varjämte för anstaltens inre skötsel och nattbevakningen torde

krävas 2 å 3 förmän. Om avdelningen till en början blott utbygges för

40 elever, erfordras tillsvidare anslag för 6 förmän, vilka efter den nu

gällande staten för Bona skulle hava, utom bostad med bränsle samt beklädnadsersättning,

1,100 kronor i lön med två ålderstillägg, vartdera å

100 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring.

Då den nya avdelningens tillkomst naturligen kommer att ej oväsentligt

öka arbetet för särskilt direktören, pastorn och bokhållaren, samt lantbruksinspektoren

genom den nya anordningen erhåller en mera ansvarsfull

ställning än hittills, synes billigheten kräva, att dessa befattningshavare erhålla

någon tillökning i sina löneförmåner. Kommittén har tänkt sig, att

denna ökning lämpligen kunde sättas till 500 kronor för vardera av direktören

och pastorn-förste läraren, till 400 kronor för lantbruksinspektoren

och till 200 kronor för bokhållaren. Direktören och pastorn skulle härigenom

komma i samma löneställning som motsvarande tjänstemän vid

centralfängelset å Långholmen och tvångsarbetsanstalten vid Svartsjö.

Vid planläggning av den nya sjukstugan har också tagits i beräkning

rum för sjuksköterska. Någon tjänst å stat för sjuksköterska har

kommittén likväl ej upptagit, då behov av en ständigt anställd sköterska

ej ens efter den nya avdelningens tillkomst antagits skola förefinnas. liksom

nu torde vid förekommande behov sjuksköterska kunna erhållas från

annat håll. Emellertid har det ansetts lämpligt att i anstaltens stadga

intaga en bestämmelse om styrelsens befogenhet att anlita för sjukvården

behövlig personal (10 § i stadgan).

Den ökning i lönestaten, som enligt kommitténs förslag skulle uppkomma,

utgör alltså 15,800 kronor, eller, om man räknar med att avdelningen

i början endast utbygges för 40 elever, 10,300 kronor.

Vad beträffar driftkostnaden i övrigt, torde denna kunna beräknas

med ledning av statsanslaget för kost och beklädnad av eleverna m. m.,

92

Plauerad

utvidgning

av angtalteu

å Viebfick.

vilket under de senast förflutna åren efter eu beräkning av 120 elever

utgjort 52,000 kronor. För 40 elever skulle alltså den årliga underhållskostnaden

uppgå till 17 333 kronor.

Hela personalen vid Bolla är för närvarande uppförd å extra stat och

frågan om dess uppförande på ordinarie stat bar uppskjuta i avvaktan

på genomförandet av den i 1909 års riksdagsskrivelse begärda ändringen

av 5 kap. 3 § strafflagen. Därest den av kommittén föreslagna ändringen

av nämnda lagrum samt kommitténs förslag om utvidgning av Bona för

beredande av nödigt antal platser för minderåriga förbrytare av mankön

kommer att slutligen godkännas, böra tydligen åtgärder vidtagas för att

sätta personalen på ordinarie stat. Kommittén har emellertid ansett sig

icke böra ingå på en prövning av lönestaten i andra punkter än de, som

varit eu direkt följd av dess förslag till utvidgning.

De av kommittén bär ovan med hänsyn till personalen framlagda

förslagen kräva några ändringar i Kungl. Maj:ts stadga för anstalten och

kommittén har avgivit förslag till kungörelse om ändrad lydelse av densamma.

Anstalten å Bona står för närvarande under en särskild styrelse,

vilken lyder under justitiedepartementet. De av kommittén framlagda förslagen

till utvidgning böra ej föranleda till någon ändring häri.

Då de anordningar, som hittills träffats för uppfostran av minderåriga

förbrytare av kvinnkön, synas hava fyllt sitt ändamål och det på grund därav

framstod som önskligt, att uppfostringsarbetet även i fråga om dem, som

förskyllt straffarbete i högst 6 månader, ombesörjdes av diakonissällskapet,

avlät kommittén den 21 augusti 1915 till sällskapets styrelse en skrivelse

med förfrågan, huruvida sällskapet kunde vara villigt att åtaga sig en dylik

uppgift samt huru i sådant fäll detta arbete enligt styrelsens mening lämpligen

kunde genomföras, och angav kommittén därvid, att högst 12 anstaltsplatser

krävdes för dessa till straffarbete i högst 6 månader dömda.

I anledning av denna framställning har sällskapets styrelse i skrivelse

den 8 november 1915 meddelat kommittén att, då ingen väsentlig karaktärsåtskillnad

torde finnas mellan den av kommittén omnämnda kategorien och de

elever, för vilka de nuvarande hemmen vore avsedda, styrelsen vore villig

att, i den mån plats kunde beredas, å Yiebäck mottaga elever av den i

kommitténs skrivelse omnämnda kategorien. Styrelsen uppgav därvid tilllika,

att styrelsen, i anledning av förfrågan från statsrådet och chefen för

justitiedepartementet om utvidgande med hänsyn redan till den nu gällande

lagstiftningen av verksamheten vid Yiebäck med ett tredje hem,

<>3

i skrivelse den 25 oktober 1915 erbjudit sig att å Viebäck uppföra ett

hem för högst 18 elever; och erinrade styrelsen, att möjligheten att

mottaga de elever, kommittén ifrågasatt, bleve i väsentlig mån beroende

på, i vilken omfattning de två gamla och det tredje nu föreslagna hemmet

komme att upptagas av de elever, för vilka de egentligen voro avsedda,

samt att, om de elever kommitténs skrivelse avsåge komme att uppgå till

något större antal, det torde bliva nödigt att för ändamålet uppföra ett

fjärde hem, för vilket plats å Viebäck kunde beredas.

Uti den ovannämnda skrivelsen till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

har styrelsen närmare redogjort för anordnandet av det i

skrivelsen omförmälda tredje hemmet och beräknat den ersättning, som av

staten borde lämnas för bemmets upprätthållande.

Bet av diakonissällskapet gjorda erbjudandet att övertaga uppfostringsarbetet

även med sådana unga kvinnor, som enligt den föreslagna utvidgningen

av 5 kap. 3 § strafflagen skulle komma i fråga att insättas i allmän uppfostringsanstalt,

synes kommittén erbjuda den bästa möjliga lösning av

förevarande fråga. Enligt kommitténs uppfattning äro de av sällskapet

redan anordnade liemmeu inrättade och ledda på ett sätt, som giver de

bästa möjligheter för ett gott resultat, och de rörande verksamheten framlagda

siffrorna bestyrka också framgången av uppfostringsarbetet. Vad beträffar

det av sällskapet föreslagna sättet för anordnande utav ett nytt

hem, finner kommittén det nya hemmet, uti vilket, enligt den i skrivelsen

till chefen för justitiedepartementet lämnade redogörelsen, särskilda säkerhetsanordningar

skulle komma att vidtagas, kunna fylla den uppgift, som

hemmet skulle få jämväl i fråga om de till straffarbete dömda. Spörsmålet

om den ersättning, staten bör lämna för vården, torde komma att prövas

i samband med frågan om avhjälpande av nu föreliggande brist på anstaltsplatser,

vadan kommittén ej ansett sig böra ingå på frågan härom.

F. Föreslagna ändringar i gällande bestämmelser.

5 Kap. 3 § strafflagen.

Av dou utav kommittén här ovan föreslagna utsträckningen av tvångsuppfostringsinstitutet

föranledes direkt ingen annan förändring i lagstiftningen

härom, än att i 5 kap. 3 § strafflagen samt i 8 § av lagen angående

verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran den 27

juni 1902 gives uttryck åt den höjning av fängelsestraffets maximum till

ett är och den utsträckning till straffarbete i högst 6 månader, varom

ovan talats. Kommittén har ock avgivit förslag till ändrad lydelse av

dessa båda lagrum.

Inom den sålunda föreslagna gränsen skulle domstolarna alltså hava

att välja de fall, som kunna lämpa sig för uppfostringsanstalterna. Beträffande

de omständigheter, som därvid höra vara vägledande, torde de

nuvarande bestämmelserna hava fyllt sill uppgift, och klagomålen, där sådana

framkommit, hava gått ut på att de angivna grunderna icke följts så

noga, som ske bort. Såsom ovan framhållits, hava de anstalter, som hava

att utföra uppfostringsarbetet, på de senare åren ansett sig kunna konstatera

en ändamålsenligare tillämpning. Det riktiga urskiljandet av de för

tvångsuppfostran lämpade fallen sammanhänger naturligen med den större

eller mindre fullständighet, med vilken undersökningarna rörande de minderårigas

förhållanden utförts. Eu jämförelse mellan dessa undersökningar

nu och under de närmaste åren efter lagens ikraftträdande visar, enligt vad

från anstalterna meddelats, att undersökningarna i de till anstalten hänvisade

fallen numera i regel äro mycket fullständiga och giva eu god

bild av elevernas föregåenden och deras omgivning. Särskilt böra därvid omnämnas

de förundersökningar, som utförts av föreningen Skyddsvärnet

genom dess centralbyrå i Stockholm samt filialer i Göteborg och Malmö.

Sannolikt är. att den allt större framgången i uppfostringsanstalternas arbete

också berott på en ökad möjlighet för anstalterna att fylla sin uppgift,

sedan deras erfarenhet blivit större.

lledan förut bär framhållits, att det kommittén lämnade uppdraget ej

synes böra föranleda, att kommittén ingår på grunderna för tvångsuppfostringsinstitutet

eller föreslår lagändringar i andra avseenden än som omedelbart

sammanhänga med den utsträckning av institutet, som här är ifråga.

Inom kommittén liar dock vid behandlingen av ämnet väckts ett spörsmål,

som synts kommittén vara av beskaffenhet att böra föranleda förslag

från dess sida.

Enligt 5 kap. 3 § strafflagen skall, därest på en gång till verkställighet

förekomma förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt

och annat tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd

till straff, detta straff, så vitt det utgeres av fängelse eller böter och de

förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till fängelse i mera än G månader,

anses inbegripet i förordnandet. Och i 8 § av verkställighetslagen

stadgas att, om på eu gång till verkställighet förekomma förordnande om insättande

i allmän uppfostringsanstalt och annat beslut, varigenom samma

person blivit dömd till straff, förordnandet är förfallet, så framt detta straff

är av svårare art än fängelse eller ock de förskyllda straffen tillsammans

uppgå till fängelse i mera än 6 månader.

Med dessa stadganden är den möjligheten ej utesluten, att ett ringa

bötesstraff kan föranleda därtill att förordnandet förfaller. En sådan anordning

står visserligen i överensstämmelse med den regel, som domstolen har

att tillämpa, då den på samma gång har att bedöma flera brottsliga handlingar,

på vilka böra följa dels fängelse och dels böter. Domstolen har

då att se till, huruvida de förskyllda straffen tillsammans uppgå till fängelse

i högst 6 månader; kommer genom sammanläggning av fängelsestraffet och

det emot böterna svarande förvandlingsstraffet det förskyllda straffet att

överstiga fängelse i G månader, kan förordnande om insättande i uppfostringsanstalt

ej meddelas. Emellertid bliver förhållandet praktiskt sett ej

fullt lika, då domstolen har i sin hand att på samma gång utmäta straffet

och meddela dylikt förordnande. Om den dömde befinnes lämplig för uppfostringsanstalt,

kan nämligen domstolen genom eu jämkning i straffet

inom den i strafflagen fastslagna latituden förhindra, att det i 5 kap. 3 §

strafflagen stadgade maximum av 6 månader överskrides. En dylik möjlighet

att taga hänsyn till föreliggande omständigheter finnes däremot ej,

då domstols beslut förekommer till verkställighet.

Det kan också invändas, att sådana fall högst sällan torde kunna

inträffa och att man för dylika sällsynta fall kan anlita samma utväg, som

hittills kommit till användning vid ett par tillfällen, då verkställighet av

ådömt bötesstraff skulle föranlett avbrytande eller inställande av uppfostringsarbetet,

nämligen att hos Kungl. Maj:t begära bötesstraffets efterskänkande

i nådeväg. Lämpligast torde dock vara, att genom stadgande i lagen förebygga

en sådan verkan av ådömda böter.

96

Yad här sagts om oegentlighet^! i det påpekade förhållandet med

avseende å nu gällande bestämmelser är enligt kommitténs uppfattning i

än högre grad tillämpligt med den av kommittén föreslagna utsträckningen

av tvångsuppfostringsinstitutet, då det nämligen kan komma till användning,

även då straffet uppgår till fängelse i 1 år eller straffarbete i 6

månader; det är då ännu mera orimligt, att ett ringa bötesstraff skulle

verka därhän att förordnandet förfaller.

Kommittén har på grund härav föreslagit en sådan förändring av stadgandet

i 5 kap. 3 § strafflagen att, då på samma gång till verkställighet

förekomma förordnande om insättande i uppfostringsanstalt och ett tidigare

meddelat beslut, var genom samma person dömts allenast till böter, bötesstraffet

anses inbegripet i förordnandet. I överensstämmelse härmed har

föreslagits en motsvarande ändring i 8 § av lagen om verkställighet av

domstols förordnande om tvångsuppfostran.

För de redaktionella jämkningar, som de i förevarande lagrum vidtagna

ändringarna i övrigt medfört, lärer någon särskild motivering ej

erfordras.

I detta sammanhang bör slutligen anmärkas, att en utsträckning av

domstols rätt att förordna om insättande i allmän uppfostringsanstalt även

till sådana unga förbrytare, som förskyllt straffarbete i sex månader, skulle

kunna föranleda, att en person, som förklaras skola intagas i allmän uppfostringsanstalt,

tillika ådömes förlust av medborgerligt förtroende. Då

det enligt 5 kap. 2 § strafflagen tillkommer domstolen att efter omständigheterna

pröva, huruvida sådan förlust bör ådömas den, som vid

brottets begående fyllt 15 men ej 18 år, torde det emellertid ej behöva

befaras, att dylik påföljd ådömes samtidigt med det förordnande meddelas

om intagande i uppfostringsanstalt, och något uttryckligt förbud däremot

synes ej behöva stadgas. Kommittén har för övrigt ansett sig så mycket

mindre äga skäl att föreslå något stadgande, varigenom möjligheten av ett

sådant domslut skulle förebyggas, som förslag föreligger till borttagande

av påföljden förlust av medborgerligt förtroende.

Den nya lagens ikraftträdande måste göras beroende av tillgången på

anstaltsplatser. Det synes alltså böra överlämnas åt Kung! Maj:t att

bestämma tiden härför.

Lag angående verkställighet av domstols förordnande om tvångs

nppfostran.

4 §■

Vid uppfostringsarbetet beträffande minderåriga förbrytare av kvinnkön

hava särskilda svårigheter mött därutinnan, att till uppfostringsanstalt

ankomna elever stundom funnits behäftade med smittsam könssjukdom

eller varit i havande tillstånd. I. den av diakonissällskapets styrelse till

Kungl. Maj:t ingivna berättelsen över verksamheten vid hemmen Viebäck

och Björkhaga under år 1914 anföres härom följande: »Hälsotillståndet

har, tack vare flitigt arbete och ett härligt klimat, varit synnerligen gott.

Dock anser diakonissanstalten det nödigt att i detta sammanhang i underdånighet

erinra om det missförhållandet, att ingen laglig föreskrift blifvit

given om att kvinna, som intages på sådan fostringsanstalt, skall vara fri

från smittsam sjukdom samt ej vara rådd med barn. Flere av de under

de gångua åren inträdande flickorna ha varit behäftade med smittsam

sjukdom. Att däri ligger en stor fara är gifvet, helst om sjukdomen är

av smygande natur. Så fort sådan sjukdom kunnat konstateras, hava hemmens

föreståndarinnor varit nödgade att skicka de unga till länets kurhus,

där de då en längre tid måst vistas i en omgivning, som icke varit ägnad

att giva dem den fostran, som lagstiftningen åsyftat. Liknande svårigheter

möfer, där kvinnan vid intagningen är i grossess. Då det icke kan

vara lämpligt, att hava sådan kvinna å vårdhemmet tillsammans med de

övriga, har man nödgats på annat sätt anskaffa vård för den intagna, tills

barnet fötts samt moder och barn kunnat skiljas från varandra.»

Konungens befallningsha vande i Jönköpings län, som har uppsikt över

dessa hem, förordade, att denna styrelsens framställning vunne beaktande,

och anförde därvid bland annat: »Behovet af en sådan lagbestämmelse är

uppenbar, då det visat sig, att vid flera tillfällen fall förekommit, då unga

kvinnor, som intagits å vårdhemmet, utan att man därstädes ägt kännedom

om deras hälsotillstånd, efter någon tid måst avföras till kuranstalt eller

förlossningshem. Så t. ex. måste under det år, redogörelsen omfattar,

tvenne sådana unga kvinnor intagas å härvarande länssjukhus’ kuravdelning

och en lämna hemmet under förlossningstiden. Under innevarande

13

98

*

år (1915) har redan inträffat ett fall, tillhörande den förstnämnda kategorien.

j>

De sålunda gjorda framställningarna hava sedermera jämlikt Kungl.

Maj:ts beslut den 16 april 1915 överlämnats till kommittén för att tagas

i övervägande vid fullgörande av kommittén lämnade uppdrag.

Enligt vad kommittén erfarit, är det ej blott svårigheten att erhålla

lämplig plats på annat håll för dylika elever, som vållat bekymmer. En

viss tvekan har gjort sig gällande redan därom, huruvida anstalten ägde

förflytta dessa elever från anstalten till annan plats. Vidare har det synts

tvivelaktigt, huru förfaras skulle med den från staten utgående ersättningen

för dessa elevers vård och underhåll under den tid, de vistats borta

från anstalten, samt vem som borde bestrida de ökade kostnader, vilka

i vissa fall kunna uppstå för deras överflyttande och vårdande å annan

plats.

På grund av de stora svårigheter, med vilka uppfostringsarbetet bland

de minderåriga förbrytarna av kvinnkön är förenat, synes det vara dubbelt

angeläget att så vitt möjligt undanrödja de särskilda olägenheter, som för

en anstalt måste vara förenade med att hava under sin behandling sådana

elever, som avses i nyssnämnda framställning.

Vad först beträffar befogenheten för allmän uppfostringsanstalt att

överflytta elev till annan plats för erhållande av erforderlig vård vid

sjukdom, förefinnes ingen särskild föreskrift därom. Måhända har man

ansett en sådan rätt ligga i sakens natur eller kunna motiveras genom en

analogisk tillämpning av 19 £ 25 mom. av kungl. förordningen om nya

strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 16

februari 1864, varest stadgas, att om häktad person bliver sjuk och han

ej kan vårdas inom häktet, han då skall förvaras å annat ställe, där

han kan njuta tjänlig vård. Vid stateus uppfostringsanstalt å Bona hava

elever flera gånger vid svårare sjukdomsfall varit intagna å allmänt sjukhus.

I ett särskilt fall, då fråga var om en sinnessjuk elev, har anstaltens

styrelse — med förmälan att eleven såsom sinnessjuk vore oemottaglig för

sådan fostran, som anstalten vore avsedd att lämna, samt att hans kvarhållande

å anstalten medförde stort men för anstaltens uppfostringsarbete

med övriga där intagna elever — hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes förordna

om elevens snara intagande å sinnessjukanstalt. Kungl. Maj:t biföll

styrelsens hemställan samt förordnade att, om eleven tillfrisknade från sinnessjukdomen

och av sådan anledning utskrevs från sin nessj u kan stal ten,

innan han fyllt 20 år, han skulle återföras till uppfostringsanstalten.

Såsom nämnt framställer sig, därest uppfostringsanstalten icke tillhör

staten, här också spörsmålet om vem, som skall betala vården ä hospitalet

eller sjukhuset, samt huruvida anstalten bör kunna påräkna den eljest

bestämda avgiften av staten för eleven.

Det svåraste i denna fråga är emellertid beträffande de kvinnliga

eleverna att finna den lämpliga platsen för deras vistelse, så länge de äro

smittförande eller eljest behöva åtnjuta särskild behandling. Att sända

elever, som kommit till anstalten för att uppfostras, till eu kuravdelning

vid ett allmänt sjukhus, bör tydligen ej tillgripas utan mycket tvingande

skäl. Av derå anledningar kan det ej heller under alla förhållanden låta

sig göra att vid hemmen å Yiebäck vidtaga erforderliga anordningar för

dessas behandling. Då diakonissällskapet äger ett större sjukhus i Stockholm,

hade kommittén tänkt sig såsom den närmast till hands liggande utvägen,

att med smittsam könssjukdom behäftade elever skulle kunna

mottagas där; dessa elever kunde då fortfarande bliva föremål för sällskapets

fostrande verksamhet. Kommittén riktade därför ock till sällskapets

styrelse en förfrågan, huruvida sådant läte sig göra. Styrelsen har besvarat

denna fråga nekande, men samtidigt framhållit att, om frihet lämnades

sällskapet att ingå avtal med sjukhus, som för detta ändamål kunde

befinnas lämpligt, och om staten ville vidkännas de utgifter, utöver den

redan anslagna dagkostnaden av eu krona, som kunde komma att påfordras,

denna fråga förts så långt, som den för närvarande kunde komma.

Även för kommittén synes det vara den bästa utvägen att låta sällskapet

efter för handen varande omständigheter sörja för vård av på detta sätt

sjuka elever; och torde för sådant fall staten böra åtaga sig kostnaden för

vården samt gottgöra sällskapet dess utgifter efter de grunder, varom

överenskommelse kan bliva träffad.

I fråga om elever, som äro havande, förefinnes ju möjlighet för deras

intagande å barnbördshus kortare tid före förlossningen. Men det är naturligen

högst olämpligt, att elev under havandeskapet överhuvud taget

vistas vid uppfostringsan,stalten; och det skulle uppenbarligen blifva för

dyrt att på anstalten vidtaga särskilda anordningar för dessa sällsynta fall.

Lämpligaste utvägen torde vara, att sådan elev genom anstaltens försorg

tillsvidare överlämnas till enskild vård eller tillsyn. Törhända finnes även en

och annan förening, som i sina hem för mödrar kan mottaga sådana elever

samt också efter barnsbörden behålla dem jämte barnen. Även för dessa

fäll synes staten böra påtaga sig de särskilda kostnader, som för vården

under havandeskapet och barnsbörden måste utgivas av anstalten.

100

Då det beträffande sistberörda kategori av kvinnliga elever lärer vara

än mera tveksamt, huruvida uppfostringsanstalten kan hava rätt att låta

dem vistas utanför anstalten för det ändamål, som här avses, har kommittén

för undanrödjande av denna tvekan ansett ett uttryckligt stadgande

härom böra intagas i 4 § av lagen angående verkställighet av domstols

förordnande om tvångsuppfostran.

I samband härmed har ock ansetts lämpligt att uttryckligen stadga

att, därest elev, som insjuknat, ej kan beredas erforderlig vård å anstalten,

han må intagas å sjukvårdsinrättning, där sådan vård kan beredas. Härav

lärer enligt kommitténs mening utan vidare följa, att staten ansvarar för

kostnaden för denna vård under tiden till dess eleven varder definitivt

utskriven från uppfostringsanstalten.

5 och 6 §§.

Enligt Kung! Maj:ts remiss den 5 februari 1915 har kommittén vid

fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget också att taga i övervägande

en av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona den 13

januari 1915 hos Kungl. Maj:t gjord framställning av följande lydelse:

»Enligt § 6 av lag angående verkställighet av tvångsuppfostran den

27 juni 1902 har styrelse för allmän uppfostringsanstalt att för elev, som

utskrives, utse första anställningen, vilken eleven icke äger att utan styrelsens

tillstånd lämna, förrän ett år efter utskrivningen förflutit.

Under statens uppfostringsanstalts å Bona hittillsvarande verksamhet

har det ofta visat sig förenat med svårigheter att så ordna med anställningarne

för utskrivna elever, att det nyss anförda lagstadgandet om förbud

att lämna anställningarna utan styrelsens tillstånd kunnat tillämpas.

Särskilt ifall elev vid överlämnandet till anstalten befunnit sig i adertonårsåldern

och efter två års vistelse därinom uppnått tjugu års ålder, då

han enligt stadgandet i § 5 av ovan åberopade verkställighetslag måst från

anstalten utskrivas, har det icke sällan inträffat, att elev, i vetskap om att

han icke kunde, såsom fallet är med eu enligt § 4 av samma lag villkorligt

utskriven elev, till anstalten återtagas, snart nog lämnat den med både

kostnad och besvär anskaffade fasta platsen för att i bästa fall övergå till

tillfälligt arbete, men vanligen för att stryka sysslolös omkring. Visserligen

har styrelsen sökt att i någon mån råda bot för detta missförhållande

genom att i de avtal angående tjänster eller arbetsanställningar, som

upprättats med elevers husbönder och arbetsgivare, låta inrycka eu bestämmelse

om skyldighet för dessa att vid elevers olovliga avvikande ur tjänsten

ofördröjligen vidtaga sådan åtgärd för den avviknes återhämtande, som

i § 52 av gällande legostadga för husbönder och tjänstehjon omförmäles,

men mången gång hava även husbönder pa landet icke varit hågade att

binda sig vid dessa aftal, varav ett formulärexemplar här bifogas (bil. 1) *,

och beträffande elever, som anställas i yrken eller å större verkstäder, liar

det knappast kunnat ifrågasättas att tillämpa legostadgans bestämmelser.

Man har för att bereda elever passande anställningar och utkomstmöjlighet

fått rätta sig efter förhandenvarande förhållanden.

Givet är ju, att det måste vara förenat med nästan oöverstigliga svårigheter

att bestämma avtalen angående elevers anställningar så, att eleverna

blefve fästade vid dessa på ett sätt, som gjorde det möjligt att säkert

uppnå den avsikt, som tydligen förelegat vid avfattningen av lagens bestämmelse

om att utskriven elev icke äger lämna den för honom utsedda

anställningen, förrän ett år efter utskrivningen förflutit, nämligen att kvarhålla

eleven vid ett ordnat arbetsliv och förhindra hans återfall i skadliga

levnadsvanor. Det har visat sig, att elever, som efter ungefär två års

vistelse inom anstalten, placerats i tjänster eller yrkesanställningar utanför

densamma med tillämpning av § 4 av mera nämnda verkställighetslag och

bundna genom avtal enligt här bilagda formulär (bil. 2)*, i regel hållit sig

kvar på sina platser och endast undantagsvis behöft till anstalten återföras.

Hittills vunnen erfarenhet har ock givit vid handen, att risken att

bliva återinsatt i det mera bundna livet på anstalten varit en verksam

hämsko på vissa elevers benägenhet för att vilja draga sig ur ordnade

arbetsförhållanden utanför anstalten samt att ett eller annat år, visserligen

under den så kallade villkorliga utskrivningens band, men dock under en

vanlig tjänares eller arbetares villkor, varit den bästa vägen för elevernas

övergång till fullständig medborgerlig självbestämningsrätt. Då tvångsuppfostringsförfarandet

ju avser att utan straffåtgärder söka genom en fostran

och utbildning, som börjas och grundiägges inom anstalten, men under

viss prövotid fortsättes utanför densamma, tillrättaföra brottslig ungdom,

har styrelsen, som funnit prövotiden utanför anstalten vara av den allra

största betydelse för eleverna, utan att den på något sätt lagt på dem

något obehörigt tvång eller förorsakat något för dem skadligt intrång i

deras rörelsefrihet, tagit under omprövning på vad sätt en dylik prövotid

Denna bilaga har här uteslutits.

102

skulle kunna anordnas på ett effektivare sätt än som anvisas i £ 6 av

gällande verkställighetslag om tvångsuppfostran.

Styrelsen har därvid funnit, att 1890 års tvångsuppfostringskommitté

i sitt den 26 oktober 1898 avgivna förslag till lag om tvångsuppfostran

i nu förevarande avseende föreslagit särskilda bestämmelser rörande

sådana elever, vilka vid intagandet i anstalten varit äldre än sjutton år,

i det att nämnda kommitté i § 11 av sitt lagförslag ansåg böra stadgas,

att dylik elev finge under anstaltens vård och uppsikt kvarhållas intill

uppnådda tjuguett år. I motiveringen till detta lagförslag anfördes bland

annat (kommittébetänkandet sid. 144), att »i regel kommittén ansett, att

en elev icke bör förbliva i anstalt utöver uppnådda tjugu års ålder. Endast

för så framt han vid intagandet redan fyllt sjutton år, synes ett

undantag härifrån böra göras, enär eljest den tid, lian kom me i åtnjutande

av anstaltens vård och uppsikt, mången gång bleve alltför knappt tillmätt,

och bör lian därför i sådant fall kunna därstädes kvarstanna intill uppnådd

myndig ålder».

Sannolikt bar man vid överarbetningen av tvångsuppfostringskommitténs

förslag i nu förevarande avseende velat ernå likformighet i fråga om

den maxim ålder, som skulle stadgas för vistelse inom anstalten, genom att

giva § 0 i lagen om verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran

den lvdelse, den nu äger, och trott sig genom stadgandet av förbud

för elev, som utskrivits, att utan styrelsens tillstånd lämna den för

honom utsedda anställning, förrän ett år förflutit från utskrivningen, kunna

i viss mån bereda vård av och uppsikt över den utgående eleven under

en för honom kritisk period. Såsom sådan måste nämligen nästan alltid

det första året, efter det eleven lämnat anstalten, betecknas.

Emellertid svnes man hava förbisett, att stadgandet av ett förbud

utan påföljd för dess överträdande är föga verksamt. A ad tvångsuppfostringskommittén

förutsåg och ville förekomma med avseende å nu förevarande

fall vid verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran,

har inträffat.

Het svnes stvrelsen därför böra tagas i övervägande, huruvida icke en

lagändring i riktning mot vad tvångsuppfostringskommittén föreslog i sitt

ovan angivna betänkande borde komma till stånd.

Härigenom bleve det möjligt att sätta sådana elever, vilka ankomma

till anstalten efter fyllda sjutton år, i tjänster eller yrkesanställningar villkorligt,

i enlighet med § 4 i verkställighetslagen, då de började närma

sig tjuguårsåldern, och på sådant sätt, före den definitiva utskrivningen,

behålla dem för erforderlig tid under effektiv uppsikt. Att döma av hittills

vid anstalten vunnen erfarenhet skulle det icke annat Un undantagsvis

behöva förekomma, att elev återfördes till anstalten efter fyllda tjugo

år, och ännu mera siillan torde det bliva nödigt att utan försök till tillämpning

å honom av ovan anförda § 4 kvarhålla elev å anstalten till

myndighetsåldern.

Då till fattigvårdslagstiftningskommittén för behandling överlämnats

riksdagens skrivelse den 1(5 mars 1909 om ändring av 5 kap. 3 strafflagen,

avseende att unga förbrytare må i större utsträckning kunna insättas

i allmän uppfostringsanstalt, och dä nämnda kommitté vid den åt densamma

uppdragna omarbetningen av lagen angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn torde komma att fä under

övervägande jämväl andra frågor, som beröra sättet för unga lagöverträdares

behandling, synes det styrelsen lämpligt, att det lagändringsförslag,

som styrelsen här ovan motiverat, linge bliva föremål för fattigvårdslagstiftningskommitténs

granskning och utlåtande i samband med av densamma

behandlade frågor och förslag.

På grund av vad sålunda blivit anfört far styrelsen för statens uppfostringsanstalt

å Bona härmed i underdånighet hemställa,

att Eders Kungl. Maj:t ville uppdraga åt fattigvårdslagstiftningskommittén

dels att taga under omprövning lämpligheten af att elev, som

intagits i allmän uppfostringsanstalt efter det han fyllt sjutton år, må kunna

där kvarkållas intill uppnådda tjuguett är, dels utarbeta det lagändringsförslag,

vartill styrelsens förevarande framställning må giva anledning.»

T likhet med styrelsen anser kommittén, att åtgärder böra vidtagas

för att så mycket som möjligt trygga resultatet av det uppfostringsarbete,

som från anstalternas sida nedlagts. Därvid synes man ej behöva hysa några

betänkligheter mot att inskrida, så länge eleven icke nått myndig ålder.

I regel blir det dock icke fråga om att hålla eu så gammal elev tvär vid

anstalten, utan bestämmelsens förnämsta betydelse är, att anstaltens styrelse

däri har ett kraftigt medel att påverka den villkorligt utskrivne att förhålla

sig väl.*) Erfarenheten har tydligt visat, vilket kraftigt medel den

villkorliga utskrivningen är, så länge det tinnes möjlighet att inskrida, när

elev bryter mot villkoren. Numera utskrivas i regel alla elever vid Bona först

villkorligt, och den slutliga utskrivningen vidtages först vid 20-års åldern.

*) I »principerna för en straff lagsreform» uttalar professor Thyrén, att ett utsläppande på

prov ur uppfostringsanstalt med återinsättande, därest provet icke bestås, synes fullkomligt på sin

plats, intill den tidpunkt, då internaten fyller 21 år.

104

Då det ej torde finnas någon särskild anledning, varför eu bestämmelse

att med utskrivning kan uppskjutas till 21 ar skulle begränsas till den,

som vid intagandet i anstalten var äldre än 17 år, har kommittén föreslagit,

att den ifrågasatta ändringen skulle genomföras på det sätt, att 5 £

andra stycket erhåller följande lydelse: »Senast då elev uppnått tjuguett

år, skall han utskrivas från anstalten». Denna ändring påkallar en

jämkning i 6 § andra stycket.

Enligt 6 § andra stycket har styrelsen att utse första anställningen

för den utskrivne. Från anstalternas sida har uppmärksamheten fästats därpå,

att det ej sällan inträffat, att elev efter helt kort tid lämnat eu åt honom

utsedd anställning, samt att enligt gällande bestämmelser anstaltens styrelse

saknar befogenhet att sätta honom i ny anställning. För att råda bot härpå

har den önskan uttalats, att det borde stadgas, att anstaltsstyrelsen har att

bestämma över den utskrivnes anställande, intill dess han fyllt 21 ar.

Kommittén har ansett eu förändring härutinnan lämplig och framlagt förslag

till den ändring av 0 § andra stycket, som påkallas härav.

I detta sammanhang anser sig kommittén böra beröra ett spörsmål,

som redan föranlett en särskild framställning från styrelsen för uppfostringsanstalten

å Bona. Enligt värnpliktslagen den 17 september

1914 är varje svensk man värnpliktig frän och med det kalenderår,,

under vilket han fyller 20 år, och är skyldig att inställa sig till inskrivning

under detta år. Laga förfall för uteblivande från inskrivning

eller tjänstgöring är bland annat att vederbörande sitter i häkte. Huru

i detta fall skall förfaras med den, som är intagen i allmän uppfostringsanstalt,

därom saknas bestämmelser, men i anledning av en från styrelsen

för uppfostringsanstalten a Bona hos Kungl. Maj:t gjord framställning om

utfärdande av bestämmelser rörande de å anstalten intagnas inskrivning

och tjänstgöring som värnpliktiga, har av chefen för generalstaben uttalats,

att laga förfall enligt hans uppfattning syntes föreligga i behörigen styrkt

form, där styrelsen för anstalten genom utfärdat intyg vitsordade, att elevs

inställelse skulle inverka på hans fortsatta fostran. Generalstabschefen

ansåg, att så väl detta som åtskilliga andra i styrelsens skrivelse avsedda

ändamål kunde uppnås utan ändringar i gällande värnpliktslag eller inskrivningsförordning.

På grund härav föraidedde styrelsens framställning

icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Eftersom inskrivning till värnpliktig för svensk man numera äger rum

under det kalenderår, då han fyller 20 år, kommer det tydligen ej sällan att

105

inträffa att, redan med uppnådda 20 år såsom åldersgräns för utskrivning

från uppfostringsanstalt, fråga uppstår om vidtagande av de för inskrivning

erforderliga åtgärder, medan elev befinner sig i anstalten eller i allt fåll

medan han såsom villkorligt utskriven står under anstaltens tillsyn. Dä

anstaltens myndighet binder elevens rörelsefrihet, synes för eleven hans

kvarstående inom anstalten eller under dess tillsyn för honom utgöra laga

förfall. Huruvida eleven under denna tid bör inskrivas såsom värnpliktig,

måste vara överlämnat åt anstaltens bedömande. Genom utsträckning av

åldersgränsen för utskrivning till 21 år, uppkommer i ännu flera fall

frågan om elevs inskrivning och tjänstgöring såsom värnpliktig. Det

ligger då naturligen än mera vikt uppå, att från anstaltens sida nödiga

anmälningar göras, så att den, som bör fullgöra sin värnplikt, också kommer

att göra detta å lämpligaste tid, och kommittén har därför ansett

nödigt, att i stadgan för anstalten lämnas en föreskrift för anstaltens

direktör att i god tid förut hos anstaltsstyrelsen göra anmälan om erforderliga

åtgärder för inskrivning av värnpliktiga elever.

8 §.

Rörande de här genomförda ändringarna hänvisas till vad ovan anförts

om motsvarande ändringar i 5 kap. 3 § strafflagen.

Liksom lagen om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen bör ändringen

av 8 § i förevarande lag ej träda i tillämpning, förrän Konungen

förordnar därom. Däremot skulle hinder ej möta, för att de ändrade bestämmelserna

i 4, 5 och 6 §§ trädde i kraft tidigare. Kommittén har dock

ej trott sig böra föreslå någon åtskillnad i detta hänseende, men däremot

har det ansetts nödigt att uttryckligen förklara, att de ändrade bestämmelserna

om tiden för utskrivningen icke skola gälla, då förordnande om

tvångsuppfostran meddelats, innan nya lagen trätt i kraft.

14

106

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 10, 17, 21, 23, 25, 26 och

31 §§ i nådiga stadgan den 15 december 1911 för statens

uppfostringsanstalt å Bona.

De i denna stadga föreslagna ändringarna torde ej kräva vidare motivering

än den, som i vissa delar lämnats här ovan (sid. 76, 90—91 och

104—105).

107

Bil otid 1.

Promemoria

rörande

behandling av minderåriga förbrytare enligt utländsk rätt.

Den svenska lagstiftningen i förevarande ämne intager så till vida eu

särställning, som en bestämd åtskillnad göres mellan å ena sidan minderåriga,

som begått brott efter fyllda 15 men före fyllda 18 år, och å

den andra sidan dem, som före fyllda 15 år gjort sig skyldiga till

brottslig handling eller till vanart. De förstnämnda lagforas inför domstol,

som under de i 5 kap. 3 § strafflagen angivna förutsättningar förordnar

om deras insättande i de allmänna uppfostringsanstalter, som särskilt för

detta ändamål inrättats. De senare åter behandlas enligt lagen om uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn av barnavårdsnämnd;

för dem äro avsedda de enligt nyssnämnda lag upprättade

skyddshemmen. Personer i åldern 15—18 år, som gjort sig förfallna

till lösdriveri eller bettleri, falla under lagen om lösdrivares behandling.

I den utländska lagstiftningen förefinnes i regel ej denna åtskillnad i

behandlingen av minderåriga förbrytare i övergångsåren samt de straffomyndiga

och de vanartade. Även de förra kunna komma att omhändertagas

av barnavårdsmyndiglieterna, liksom domstolarnas verksamhet i många fall

sträcker sig till de vanartade samt till dem, som begått brott i den ålder,

då deras gärning är strafflös; och någon bestämd skillnad mellan anstalter

för de olika kategorierna förefinnes ej. På grund härav är det ej lätt att

göra några direkta jämförelser mellan förhållandena hos oss och i andra

länder. Kommittén har dock ansett det lämpligt att redogöra för eu del

hithörande stadganden och förslag samt lämna några data rörande en del

anstalter för omhändertagande av brottslig ocli vanartad ungdom.

Enligt norska strafflagen av år 1902, är gärning, som eljest är straffbar,

strafflös, om den begås av någon, som ej fyllt 14 år. För straffbar gär

-

Norge.

108

Danmark.

ning, som förövats före fyllda 18 år, får frihetsstraff på lifstid ej användas,

och annat straff kan inom samma straffart nedsättas under det eljest bestämda

minimum. Personer under 18 år få icke underkastas fängelse på

vatten och bröd. Uti »Lov om losgjsengeri, betleri og drukkenskab» av

år 1900 stadgas, att personer under 16 år icke få intagas i tvångsarbetsanstalt

samt att detta får ske beträffande personer i åldern 16—18 år,

endast då de förut dömts till högre straff än böter eller enligt strafflagen

dömas till sådant straff samtidigt med att de dömas enligt lösdrivarlageu.

»Lov om behandling av forsomte horn» den 6 juni 1896, som i regel

avser barn under 14 år, kan tillämpas jämväl på barn mellan 14 och

16 år, som förövat en straffbar handling, vittnande om sedligt fördärv;

barnavårdsmyndigheten (Ysergeraadet) kan vidtaga åtgärd med sådant

barn, under förutsättning likväl att åtalsmyndigheten icke finner sig böra

väcka åtal.

Uppfostran av vanartad och brottslig ungdom ombesörjes i Norge i

s. k. Skolehjem. Enligt den officiella statistiken funnos år 1913 i Norge

6 skolhem för gossar och 3 för flickor. Av skolhemmen för gossar må

särskilt nämnas Bastu skolehjem; detta hem är nämligen statsanstalt och

av eu strängare karaktär än de övriga. Hit sändas barn över 12 år, vilka

begått grövre brott eller eljest visat sig vara i högre grad sedligt fördärvade;

elever från de övriga mildare skolhemmen kunna i vissa fall överflyttas

hit. Basto skolhem har plats för 150 elever, fördelade på 5 hem. Av

de övriga skolhemmen för gossar har »Toftes 11 a ve» plats för 150 elever;

de andra äro mindre. Skolhemmen för flickor äro alla statsanstalter.

Härjämte finnas i 4 av de större städerna tvångsskolor, vilka egentligen

äro avsedda för skolkande barn, men även användas som upptagningsoch

observationsanstalter för vanartad och brottslig ungdom.

Hen danska lagen om »Behandling av forbryderske og forsomte Barn

og unge Personer» den 29 april 1905 stadgar, att de i lagen omförmälda

uppfostrings- och förbättringsåtgärder komma till användning på personer

under 18 år, vilka begått en straffbar handling, som vittnar om »sedelig

Lord servet se eller Vanrogt»; dock kan barnavårdsmyndigheten (Vsergeraadet)

besluta beträffande dem, vilkas ålder icke ovillkorligen utesluter

straffbarhet, endast om åklagaren avstår från åtal eller verkställigheten

af ådömt straff underlåtes, vilket kan ske under villkor att gärningsmannen

överlämnas till uppfostran enligt nämnda lag. Uti det betänkande

rörande revision av nämnda lag, som avgavs i december 1911,

lon

föreslås, att minderåriga förbrytare i vissa fall kunna efter uttjänt straff

genom barnavårdsinyndighetens beslut intagas i uppfostringsanstalt. »Midlertidig

lov om nogle yEndringer i Straffelovgivningen» av den 1 april 1911,

stadgar att, om straffet för eu person i åldern 14—18 år icke synes

komma att överstiga »eu lavere grad af strafarbejde», justitieministern kan

bestämma, att åtalet bortfaller, under villkor att den skyldige antingen

omkändertages av barnavårdsmyndigheten enligt 1905 års lag, eller undantagsvis

annan betryggande utväg anlitas samt lian därtill ställes under lämplig

övervakning (högst till 21 år). Gör han sig inom viss tid skyldig till nytt

brott eller bryter han väsentligen mot de honom av den förordnade

övervakningsmyndigheten givna föreskrifter, återupptages målet efter justitieministerns

bestämmande. Enligt det ar 1912 framlagda stratflagsförslaget

skulle åklagarmyndigheten kunna avstå från åtal, då straffet antages ej

komma att överstiga 2 års straffarbete, och denna myndighet skulle då

också kunna återupptaga målet; eljest ligger bestämmandet fortfarande hos

justitieministern.

Uppfostringsanstalterna för vanartad och brottslig ungdom äro i Danmark

dels statsanstalter dels -privata eller kommunala anstalter, som blivit

vederbörligen godkända. Statsanstalterna — Braaskovgaard för 70 manliga

elever, därav 20 i »den lukkede Afdeling», och Yejstrup pigehjem

för 30 kvinnliga elever — äro avsedda för särskilt svåra barn, som fyllt,

gossarna 16 och flickorna 14 år. Aven en del av de övriga uppfostringsanstalterna

äro avsedda för särskilt svåra barn, nämligen 5 för gossar

med plats för 18 å 70 elever och 4 för flickor med plats för 20 ä 40

elever. De vanliga uppfostringsanstalterna för gossar äro tre med respektive

120, 100 och 80 platser. Dessutom finnas en del upptagnings- och

observationshem. Utav de 46 elever, som den 31 december 1910 voro

intagna å Braaskovgaard, hade alla utom tre befriats från åtal för brott eller

eller från straff'', under villkor att de omhändertogos av barnavårdsmyndigheten.

Aven på den strängare uppfostringsanstalten skolehjemmet »Proven»,

som tillhör sällskapet »Famgselshjelpen», hade de flesta eleverna intagits

av nämnda anledning, A de övriga strängare anstalterna för gossar hade

omkring liälvten blivit intagna av samma orsak. Av de å Yejstrup

pigehjem intagna hade två tredjedelar inkommit under enahanda villkor.

Såsom anmärkningsvärt må meddelas, att en del av eleverna å Braaskovgaard

erhåller sin yrkesutbildning hos hantverkare i trakten och därför

om dagarna vistas utanför anstalten.

no

Finland.

Tyska riket.

Den i Finland gällande strafflagen förklarar handling, som begås av

barn före fyllda 15 år, strafflös, men, om barnet fyllt 7 år, kan domstol

förordna om dess agande eller insättande i uppfostringsanstalt. 5 id brott,

begångna i åldern 15—18 år, kan straffnedsättning äga rum. I sammanhang

med det år 1905 avgivna förslaget till lag angående skyddsuppfostran,

vilken avser vanartad ungdom och barn under 15 år, som begått brottslig

handling, avgavs också förslag till vissa ändringar i strafflagen. Sistnämnda

förslag innehåller rörande minderåriga mellan 15 och 18 år, som begått

brottslig gärning, att, där brottslingens sinnesbeskaffenhet och omgivning

samt hans förståndsutveckling och mottaglighet för uppfostran prövas

föranleda sådant, domstolen må förordna, att han skall i stället för att

undergå det ådömda straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt. Här

tinnes alltså ingen begränsning med hänsyn till straffets art eller strafftidens

längd. Har han gjort sig förfallen till flera straff och den domstol,

vilken ådömt det strängaste straffet, förordnat om hans insättande i uppfostringsanstalt,

går förordnandet i verkställighet och de i övrigt ådömda

straffen anses inbegripna däri; i annat fall skola straffen sammanläggas. Förekomma

på eu gång till verkställighet förordnande om intagande i uppfostringsanstalt

i stället för ådömt straff och dom, som lyder å straff'', ankommer

det på hovrätten att på anmälan bestämma, huruvida de ådömda

straffen skola efter sammanläggning verkställas eller inbegripas i förordnandet.

Därest någon, som enligt domstols förordnande intagits i uppfostringsanstalt,

uttages därifrån för att undergå honom ådömt straff, må efter

omständigheterna göras skäligt avdrag å straffet.

Finska staten har tre uppfostringsanstalter, nämligen två för gossar,

Kotiniemi med ISO platser i 4 avdelningar och Ivoivala med 70 platser,

samt en för flickor, Wuorela, med 60 platser.

Enligt gällande tysk strafflag (56 g) kan en för brott tilltalad, som

fyllt 12 men icke 18 år, frikännas, om han vid gärningens begående icke

ägde förmåga att inse dess brottslighet, och domstolen har i så fall att bestämma,

huruvida han bör öfverlämnas till föräldrarna eller insättas i en

uppfostrings- eller förbättringsanstalt, varest han kan kvarhållas, så länge

vederbörande förvaltningsmyndighet finner sådant erforderligt, dock icke

längre än till fyllda 20 år. För minderårig i denna ålder, som äger förmåga

att inse gärningens brottslighet, nedsättes straffet. Vidare tages i

strafflagen så till vida hänsyn till minderårigheten, som kvinna under 18 år,

vilken antingen står under polisuppsikt för förvärvsmässig otukt och bryter

111

mot de henne givna föreskrifter eller som utan att stå under sådan uppsikt

driver förvärvsmässig otukt, ej får i likhet med äldre sändas till tvångsarbetsanstalt,

utan skall intagas i en förbättrings- eller uppfostringsanstalt

eller asyl.

I utkastet till ny tysk strafflag (Vorentwurf 1909) sättes den absoluta

straffriheten vid 14 år. Beträffande den, som fyllt 14 men ej 18 år

vid gärningens begående, finnes jämte stadgande om nedsättning av straffet

tillika en föreskrift av innehåll att, om gärningen synes hava sin egentliga

grund i en försummad uppfostran eller det eljest är att antaga, att

uppfostringsåtgärder krävas för att vänja gärningsmannen vid ett laglydigt

leverne, domstolen jämte eller i stället för frihetsstraff kan förordna

om gärningsmannens överlämnande till uppfostran under statens tillsyn;

arten av och tiden för uppfostringsåtgärden bestämmes efter härom gällande

lagar, dock kan domstolen föreskriva, att gärningsmannen skall intagas i

en uppfostrings- eller förbättringsanstalt. Verkställande av frihetsstraff beträffande

ungdom skall enligt utkastet äga rum i för dem uteslutande

bestämda anstalter eller avdelningar, varvid fullt tillräkneliga skola hållas

avsöndrade från mindre tillräkneliga, vilka senare intagas i uppfostringseller

vårdanstalter, som stå under statens uppsikt.

Ordnandet av skyddsuppfostran för minderåriga ligger utanför den tyska

rikslagstiftningen. För Preussen gäller i detta avseende en lag av den 2 juli

1900. Enligt denna kan minderårig, som ej fyllt 18 år, hänvisas till

skyddsuppfostran, om han begått en straffbar handling, för vilken han på

grund av sin ungdom icke kan straffrättsligt behandlas, samt med

hänsyn till handlingens beskaffenhet, föräldrarnas eller fostrarnas person

och övriga levnadsförhållanden skyddsuppfostran är erforderlig för att förhindra

den minderåriges fortgående sedliga fördärvande. Skyddsuppfostran

kan fortgå, tills vederbörande fyllt 21 år.

Verkställigheten av skyddsuppfostran åligger kommunerna (die Kommunalverbände),

vilka använda sig dels av sådana uppfostringsanstalter, som

upprättats av enskilda eller olika sällskap, dels av egna anstalter. I stor

utsträckning tagas av olika religiösa sammanslutningar upprättade anstalter

i anspråk, särskilt inre missionens och katolska kyrkans för barns

och ungdoms skyddande och tillvaratagande anordnade institutioner. I en

ministeriel! förordning av den 17 december 1900, innehållande bestämmelser

rörande verkställighet av den ifrågavarande ungdomsskyddslagen

uttalas bland annat önskvärdheten av att anstalterna inrättas för ett

antal av 80- 200 elever. Under senare år hava lantdagarna i de olika

112

Österrike.

provinserna beviljat betydande anslag till anläggning av nya anstalter och

hava dessa i regel byggts för ett antal av omkring 200 elever; varjämte

i förbindelse med anstalterna flerstädes anordnats särskilda avdelningar för

dels psykiskt defekta, dels av tuberkulos angripna och dels särskilt svårbehandlade

elever, vilka senare anbringas i isoleringsbyggnader. De nyare

anstalterna ordnas vanligen efter följande principer: omkring en för anstalten

gemensam förvaltningsbyggnad, som förlägges så att den underlättar

ledningens översikt av det hela och bildar ett naturligt centrum,

placeras för olika grupper (skolpliktiga och icke skolpliktiga, i jordbruk

sysselsatta äldre elever, hantverkare o. s. v.) avsedda byggnader (med

plats för 25, 30, 40 elever) på sådant avstånd dels från centrum, dels

inbördes, att de olika grupperna kunna under det dagliga livet hållas

skilda från varandra under arbete och vila, men också lätt sammanföras,

då sådant är lämpligt, såsom vid gudstjänster, festligheter och andra

tillfällen.

Den preussiska statistiken för år 1907 upptager 368 uppfostringsanstalter.

Till de nyaste och bäst anordnade anstalterna räknas allmänt

anstalterna i Bkeindahlen, Solingen och Ficktenhain, alla belägna i Ilhenprovinsen

och avsedda för ett elevantal mellan 200 och 245. Provinsen

Sachsens anstalt i Nordhausen är avsedd för omkring 200 elever. Provinsanstalten

i Brandenburg, förlagd invid Strausberg, har gång efter annan

utbyggts med nya avdelningar, senast en avdelning för psykiskt defekta,

så att den numera kan mottaga omkring 350 elever. — Staden Berlins

uppfostringsanstalt, upprättad år 1886 och belägen vid förstaden Lichtenberg,

har plats för 210 elever i åldern upp till 21 år.

De preussiska för elever av mankön avsedda statsanstalterna för verkställighet

av skyddsuppfostran enligt 1900 års lag samt tvångsuppfostran

i enlighet med 56 § strafflagen äro Hardehausen (120 elever), ''Wabern

(180 elever), Conradshammer (80 elever) och Steinfeld (300 elever). Dessa

anstalter äro icke nybyggda såsom anstalter, utan äro dels gamla slott

eller kronodomäner, dels förutvarande kloster, som apterats för sitt nuvarande

ändamål.

Österrikiska strafflagen av år 1852 har åldern för tillräkneligheten

så lågt som vid 10 år. Gärning, som eljest är att hänföra till brott

(Yerbrechen), straffas, då den begåtts av någon i åldern 10—14 år, såsom

förseelse (Ubertretung). Påföljden är insättande i ett avskilt förvaringsställe

(Verschliessung an einem abgesonderten Yerwahrungsorte) under en

tid av eu dug intill (i månader. Vid förseelser tillämpas mot sådana

minderåriga aga i hemmet, varning eller förebyggande åtgärder genom

polismyndighetens försorg. Ungdom (icke fyllda 20 år) och bristfällig uppfostran

utgöra i allmänhet straffmildringsgrunder.

Rörande proceduren i mål mot minderåriga hava föreskrifter givits i

en del ministeriella förordningar. Detsamma gäller i fråga ofn verkställighet

av dem ådöint straff. Genom eu lag av ar 1885 påbjöds upprättande i

de olika kronländerna av tvångsarbets- och förbättringsanstalter, av vilka de

senare skulle upptaga lösdrivare och bettlare, som ej fyllt 18 år, samt de

minderåriga, som enligt strafflagens ovannämnda bestämmelser borde insättas

a särskilt förvaringsställe. T flera kronländer hava dock sådana förbättringsanstalter

ännu icke blivit upprättade, utan i stället anordnats avdelningar

vid tvångsarbetsanstalterna.

Enligt ett av regeringen är 1912 framlagt förslag till strafflag är den,

som vid tiden för en eljest brottslig gärnings begående icke fyllt 14 år,

icke straffbar. Om huslig tuktan icke anses vara tillräcklig för hans till

rättaförande, kan han överlämnas till skyddsuppfostran. Den, som vid

tiden för brotts begående fyllt 14 men icke 18 år, är icke straffbar, om han

på grund av sin utveckling ej haft förmåga att inse det orätta i sin handling

eller, om han haft en sådan insikt, att handla därefter; vid frikännande

på denna grund kan lian av domstolen överlämnas till skyddsuppfostran, om

detta anses lämpligt för att förbättra honom eller att skydda honom från

att bliva sedligt fördärvad, detta dock endast om han vid domens meddelande

icke fyllt 18 år. Prövas lian vara ansvarig för sin handling,

kan domstolen tilldela honom varning eller uppskjuta verkställigheten av

straffet och ställa honom under uppsikt, med eller utan inskränkning beträffande

vistelseort, eller döma till lägre straff än det eljest föreskrivna.

Vidare kan domstolen, då det gäller mindre brott (Vergehen eller fiber

tretung), och den minderårige ej förskyla frihetsstraff i mer än tre månader,

i stället för att ådöma straff förordna, att den dömde överlämnas

till skyddsuppfostran, om detta synes lämpligt för att bättra honom eller

skydda honom från att förfalla. Det förutsättes, att han ej heller vid

domens meddelande fyllt 18 år. Även efter uttjänt straff kan skyddsuppfostran

förekomma; domstol äger förordna härom, då med hänsyn till den

unges personliga förhållanden utsikt finnes att härigenom främja hans

förbättring. Skyddsuppfostran måste i detta fall taga sin början, innan

<len dömde fyllt 18 år.

Uti ett samtidigt framlagt förslag till ändringar av straffprocessförord

lö

-

114

Ullgarn.

ningen givas föreskrifter rörande förfarandet i mål mot minderåriga (under

18 år), därvid särskilt omnämnes vidtagande av förberedande åtgärder.

Här medgives också inrättandet av ungdom sdomstolar.

Ett särskilt förslag till lag om ungdomsstralfrätt (Jugendstrafrecht) har

varit framlagt av regeringen, och antogs av kerrehuset år 1910. Samtidigt

framlades också ett förslag till lag om skyddsuppfostran. Det förstnämnda

innehåller delvis samma bestämmelser, som sedan införts i strafflagsförslaget.

I Ungarn har på de senare åren ägnats mycken uppmärksamhet åt

lagstiftningen rörande behandlingen av minderåriga förbrytare. Sålunda

genomfördes år 1908 åtskilliga förändringar i strafflagen och den 31 mars

1913 utfärdades en lag om ungdomsdomstolar, vilken reglerar ej blott den

processuella sidan av domstolarnas verksamhet utan även lämnar föreskrifter

om de åtgärder, som skola vidtagas med de unga.

Huvuddragen i de straffrättsliga bestämmelserna äro följande. Gärning,

som eljest straffas, är strafflös, då den begåtts av någon, vilken ej

fyllt 12 år. Domstolen har för sådant fall att överlämna honom till hemmet

eller de myndigheter, som hava att omhändertaga försummade eller

vanartade barn. Full straffmyndighet inträder vid fyllda 18 år. Behandlingen

av den, som i åldern 12 —18 år begått brott, är beroende på,

huruvida den minderårige prövas hava ägt intellektuell och moralisk mogenhet.

Saknas sådan mogenhet, komma straffrättsliga påföljder ej till

användning, men domstolen vidtager för varje fall lämpade åtgärder. Om

en förflyttning från den dittillsvarande omgivningen icke är absolut nödvändig,

underkastas den minderårige uppfostran i hemmet, med eller utan

aga; är en förflyttning från omgivningen av nöden, förordnar domstolen om

intagande i en korrektionsanstalt. Då tillräcklig intellektuell och moralisk

mogenhet föreligger, kan domstolen allt efter graden av den minderåriges

mogenhet samt efter inflytandet från hans omgivning sätta honom i frihet

under övervakning, förordna om korrektionell uppfostran eller döma till fängelse;

bötesstraff var från början uteslutet, men infördes genom 1913 års lag.

Därest de nämnda åtgärderna icke synas lämpliga, kan domstolen inställa

det processuella förfarandet samt anförtro den tilltalade åt föräldrarna

eller förordna, att han agas hemma eller i skolan; domstolen kan också

tilldela honom varning inför sittande rätt.

Lagen den 31 mars 1913 om ungdomsdomstolar innehåller regler om

inrättande av domstolar för behandling av mål om ansvar å minderåriga

och rörande förbrytelser mot dem samt om processen vid handläggning av

dylika mål, men den giver som nämnt oek föreskrifter om åtgärder,

som domstolarna kunna vidtaga beträffande minderåriga. De ungerska

ungdomsdomstolarnas huvuduppgift är att behandla brottmål rörande minderåriga,

som vid brottets begående fyllt 12 men icke 18 år. Härvid undantagas

dock pressförbrytelser och vissa svårare brott, som begåtts efter

fyllda 15 år. Ungdomsdomstolens befogenhet sträcker sig i vissa fall även

till barn under 12 år, som begått brottslig handling, samt till ungdom

under 18 år, som löper fara att sedligt fördärvas.

Ungdomsdoinstolen verkställer själv förundersökning samt har att, redan

innan åklagaren framställt yrkande, besluta och låta verkställa nödiga åtgärder

för att undandraga den minderårige från de faror, som hota från

hans omgivning, och bereda honom lämplig vård. Låter domstolen den

minderårige kvarbliva i hemmet, kan en övervakare förordnas, men om

fara möter från omgivningen, avlägsnas barnet därifrån samt överlämnas åt

ett enskilt hem, barnaskyddsförening eller en statens korrektionsanstalt eller

barnasyl. Sedan domstolen vidtagit erforderliga skyddsåtgärder, överlämnas

handlingarna i målet till åklagaren (eu särskild ungdomsåklagare), som

har att framställa yrkande i målet, men kan underlåta detta, om han

finner den minderårige icke besitta tillräcklig intellektuell och moralisk

mogenhet, eller om den begångna gärningen var av ringa vikt samt målets

nedläggande synes önskligt med hänsyn till den minderåriges framtid och

sedliga utveckling, på samma grunder kan en redan väckt talan nedläggas.

Efter det åklagaren yttrat sig, kan domstolen, när detta är i den

minderåriges intresse, avgöra målet utan annan förhandling än den minderåriges

hörande. Domstolen kan därvid besluta enligt strafflagen eller sätta

honom i frihet under övervakning eller hålla honom under uppsikt i ett

lämpligt rum i domstolsbyggnaden under en tid av 3—12 timmar mellan

klockan 8 på morgonen och klockan 8 på aftonen, med indragning eller

förminskning av kosten, eller, då den straffbara handlingen är av synnerligen

ringa vikt, inställa det rättsliga förfarandet. År den brottslige redan

ställd under skyddsuppfostran eller avtjänar han frihetsstraff, kan domstolen

besluta, att han erhåller disciplinär bestraffning i anstalt, varest han

är intagen. Domstolen kan i den minderåriges intresse förordna om här

nämnda åtgärder, även om åklagaren ej för talan i målet.

Därest domstolen finner målet ej höra avgöras utan förhandling, vidtager

sådan efter de närmare regler, som lagen angiver. Efter förhandlingarnas

avslutande har domstolen att antingen avkunna utslag i målet,

Schweiz

llti

varigenom den anklagade frikännes eller dömes till varning, frihetsstraff

eller böter, eller också förordna om uppfostringsåtgärder, eller inställa

förfarandet.

Den domstol, som dömt, kan, om skyddsuppfostran av någon anledning

ej anses böra verkställas eller fortsättas, i stället förordna om andra

åtgärders vidtagande. Om vid adömande av frihetsstraff tillika förordnats

om skyddsuppfostran samt under straffets avtjänande den dömde ådagalagt

sådant uppförande, att uppfostringsåtgärd ej är av nöden, kan domstolen

befria härifrån. Domstolen kan ock beträffande minderårig, som

håller på att avtjäna frihetsstraff, förordna om vidtagande av uppfostringsåtgärder

efter uttjänt straff.

De regler, som givits rörande ungdomsdomstolarnas verksamhet, gälla

i vissa delar även andra domstolar, då de handlägga mål mot minderåriga.

Då ett barn eller eu för straffbar handling icke misstänkt minderårig,

som ej fyllt 18 år, är utsatt för fara att sedligt fördärvas, kan ungdomsdomstolen

i trängande fall vidtaga följande åtgärder: 1) tillhålla fostraren

att strängare vaka över den minderårige och omsorgsfullare uppfostra

honom; 2) uppmana fostraren att aga den minderårige, hålla

honom i skolan eller hindra honom från skadligt umgänge; samt 3)

förordna en person att övervaka hans uppfostran. Om så är nödigt,

kan den minderårige skiljas från sin omgivning och sättas i eu statens

barnasyl eller eljest omhändertagas i avvaktan på att förmynderskapsmyndigheten,

vilken har att vidtaga åtgärder för värnlösa barns omhändertagande,

hinner fatta beslut.

Ungerska staten har 5 tvångsuppfostringsanstalter, 4 för manliga och

eu för kvinnliga skyddslingar. Den senare har 280 platser; av de förra

har en 300, eu 280, en 150 och eu 80 platser. Anstalterna äro uppdelade

i familjer med 20 it 30 skyddslingar i var familj. Innan skyddslingarna

tilldelas en viss familj, hållas de först någon tid i en observationsavdelning.

I anstalterna mottagas ej blott dömda personer, utan

skyddslingar kunna också i vissa fall vinna inträde på begäran av föräldrar

och målsmän. Härförutom finnas 7 tvångsuppfostringsanstalter, som

tillhöra föreningar. Ungdomsfängelser enligt det s. k. Borstalsystemet

finnas till ett antal av 13 med plats för 1,229 fångar.

Lagstiftningen rörande behandling av minderåriga, som begått brott,

är i Schweiz för närvarande olika i de olika kantonerna. Någon redogörelse

har därför ej ansetts böra lämnas för de nuvarande förhållandena.

Av intresse är däremot förslaget till gemensam strafflag för Schweiz (april

1912), vilket förslag innehåller synnerligen uttömmande bestämmelser uti

förevarande hänseende. I förslaget skiljes mellan barn under 14 år och

minderåriga, som fyllt 14 men icke 18 ar (jugendliche), samt slutligen

andra omyndiga eller sådana, som fyllt 18 in eu icke 20 ar.

Mot barn under 14 år, som begått eu straffbar handling, etableras

oj något straffrättsligt förfarande; förslaget innehåller emellertid utförliga

föreskrifter för barnens behandling även i sådant fall, därest, barnet fyllt H

är; men målet behandlas då icke av domstol utan av särskild myndighet

(barndomstol, särskild ungdomsskyddsmyndighet, förmvnderskapsdomstol

O. S. V.).

I fråga om ungdom mellan 14 och 18 år, som begått brott, är det

domaren, som handlägger ärendet. År den brottslige vanvårdad eller vanartad,

sänder domaren honom till eu särskild tvångsuppfostringsanstalt,

varest lian kvarhålles, så länge hans uppfostran fordrar det, dock minst

ett år och ej längre än till dess han fyllt 20 år; i därför lämpade fall

kan den brottslige också överlämnas åt eu lämplig familj till uppfostran,

dock under förbehåll att han in sättes i anstalt, så snart det visar sig, att

familjuppfostran ej är lämplig. Kan den brottslige ej lämpligen intagas

i en dylik anstalt eller ej kvarbliva där, insättes han i eu för sådana fall

avsedd korrektionsaustalt för ungdom, där han kvarhålles, tills han blifvit

förbättrad, dock minst ett och högst 12 år. Vederbörande uppsiktsmyndighet

beslutar om förtida utskrivning från dessa båda arter av anstalter.

T samråd med representanter för skyddsverksamheten skottår denna myndighet

honom anställning och övervakar honom samt kan därvid uppställa

vissa villkor. Bryter han mot dessa, eller missbrukar han eljest friheten,

innan ett år förflutit efter utskrivningen, tages han tillbaka till anstalten.

Om den minderåriges tillstånd kräver särskild behandling, såsom om han

är sinnessjuk, sinnesslö, blind, dövstum, epileptisk, begiven på rusdrycker

eller ovanligt efterbliven i sin utveckling, anordnar domaren den behandling,

som tillståndet kräver. Om den brottslige icke är vanvårdad och

lians tillstånd ej kräfver någon särskild behandling, kan domaren giva

honom eu tillrättavisning eller bestraffa honom medelst insättande i enrum

(abgesonderte Einschliessung) på eu tid av 3 dagar till 2 månader.

Sådan inneslutning får ej äga rum i lokal, som användes till straff- eller

arbetsanstalt för vuxna. Avstängningen kan uppskjutas cell ersättas med

en prövotid på 6 månader till 1 ar med eller utan uppsikt; bryter den

minderårige trots meddelad varning mot givna föreskrifter eller förverkar

Frankrike.

1 18

han eljest det honom visade förtroendet, sättes avstängningen i verkställighet.

Då gärningsmannen behnnes samhällsfarlig eller fråga är om mycket

svåra brott, komma undantagsvis även för minderåriga vanliga straff

till användning. I dessa fall har dock domaren att mildra straffet i likhet

med vad som gäller för dem, som förövat brott mellan 18—20 år, d. v. s.

straffen kunna nedsättas långt under de vanliga och de dömda hållas, sä

länge de äro omyndiga, ständigt skilda från fångar, som nått myndig ålder.

Har någon, som vid brottets begående ej fyllt 18 år, vid tiden för

behandlingen av målet inför domstol fyllt 18 år, har domstolen, om ej de

förstnämnda åtgärderna beträffande brottslingar i åldern 14—18 år anses

lämpliga, att döma honom efter fri prövning, dock ej i något fall strängare,

än om han begått brottet i åldern 18—20 år. Villkorlig dom kan i sådant

fall användas, även om tiden för frihetsstraffet överstiger den tid av

ett år, som eljest är stadgad för användande av villkorlig dom.

I Frankrike infördes nya bestämmelser rörande minderåriga förbrytare

genom en lag av den 22 juli 1912 om ungdomsdomstolar och skyddsuppsikt,

vilken författning ändrar vissa paragrafer i strafflagen. Enligt den

nya författningen ställes den, som vid brotts begående ej fyllt 13 år,

icke inför kriminaldomstol, utan civildomstolen bestämmer om de åtgärder,

som böra vidtagas beträffande honom. Mål angående förbrytare i

ålder 13—18 år behandlas inför kriminaldomstol, men denna fungerar

därvid såsom ungdomsdomstol, och särskilda regler gälla för förhandlingen.

Domstolen kan för en sådan förbrytare alltid besluta skyddsuppsikt av en

därtill utsedd person eller förening. Prövas den, som begått en brottslig

gärning efter fyllda 13 men före fyllda 18 år, ej hava insett gärningens

brottslighet, frikännes han, men kan allt efter sakens beskaffenhet återlämnas

till hemmet eller omhändertagas av enskild person eller förening

samt därvid tillika ställas under skyddsuppsikt till fyllda 21 år; han kan

också sändas till en uppfostringsanstalt (colonie pénitentiaire) med skyldighet

att Qvarstanna där under i domen bestämd tid, som dock ej får sträckas

längre än till fyllda 21 år. För det fall att en person i åldern 13—16

år gjort sig skyldig till brott och han prövas hava insett gärningens brottsr

lighet, bestraffas han genom att på längre eller kortare tid insättas i en

uppfostringsanstalt av strängare art (colonie correctionnelle); vid ringare

brott dömes sådan minderårig till lägre straff, högst hälften av det, som

i allmänhet följer på brottet.

I in

Enligt belgiska barnaskyddslagen av den J o maj 1912 skall den, som

vid eit brotts begående icke fyllt .16 år, ställas inför en särskild ungdomsdomarc,

och i stället för straff beslutas andra åtgärder. Domaren kan sålunda,

oavsett brottets beskaffenhet, tilldela den brottslige varning och lämna

honom åter till hemmet med föreläggande för vårdaren att bättre fylla sin

uppgift eller också förordna, att den brottslige intill myndighetsåldern överlämnas

till enskild person eller till välgörenhets- eller uppfostringsanstalt; eller

kan domaren »ställa honom till regeringens förfogande», till dess han nått

myndig ålder och vid svårare brott långt över denna tid. I tvivelaktiga

fall kan domaren låta läkare undersöka den brottslige och, om därvid bofinnes,

att den brottslige är kroppsligt eller själsligt mindervärdig, så att

han ej förstår att bedöma sina handlingar, ställer domaren honom till regeringens

förfogande för att intagas i eu vård- eller specialanstalt. Föreligger

svår vanart, förordnar domaren, att han ställes till regeringens förfogande

för att intagas i eu statens tvångsuppfostringsanstalt för en tid

av 2—10 år och vid svårare brott för ännu längre tid. Överlämnandet

till regeringens förfogande kan också ske villkorligt och domaren bestämmer

villkoren för ett sådant uppskov.

Gossar och ynglingar, som »ställas till regeringens förfogande», fördelas

efter sin ålder vid inträdet mellan fyra nedangivna anstalter (»Ecoles

de bienfaisance de 1’hitåt») nämligen

i Ruysselede, avsedd för barn under 13 år,

i Moll och Ypres, avsedda för gossar mellan 13 och 16 år.

i S:t Hubert, avsedd för ynglingar mellan 16 och 18 år.

Utom dessa fyra anstalter finnes en särskild disciplinäravdelning vid

centralfängelset i Gent, varest särskilt lastbara eller svårartade element

intagas. Denna avdelning sorterar under den centrala fängelsemyndigheten,

men en ny institution av nu ifrågavarande art är avsedd att upprättas

och förläggas under den centrala myndigheten för uppfostringsanstalterna.

Vid anstalten i Ypres finnes en särskild avdelning med sträng

isolering för sådana elever, vilka återförts till anstalten, efter det de blivit

på prov utsatta i tjänst, eller vilka icke iakttagit gott uppförande, sedan

de fått återvända till sina anhöriga.

Elever av kvinnkön fördelas mellan anstalterna i Beernem och Namur,

alltefter som de vid inträdet icke uppnått eller överskridit 13 års ålder.

Vid 1911 års början utgjorde antalet inskrivna barn och unga personer

1,673 gossar och 613 flickor, fördelade på ovanangivna anstalter

sålunda:

Helgien.

Neder

länderna.

1 20

Gossar:

Anstalten i Kyusselede.................................... 473

» » , annex för småbarn............ 138

» i Moll .......................................... 293

» i Ypres............... 375

» i S:t Hubert............... 260

Disciplinäravdelningen i Gent ........................... 87

Avdelningen för återinsatta i Ypres .................. 47

Flickor:

Anstalten i Yamur .......................................... 452

» i Beernem ....................................... 161

De holländska lagarna rörande brottslig ungdom promulgerades den

12 februari 1901 och trädde i kraft den 1 december 1905. Den speciella

kriminallagen rörande barn innehåller särskilda bestämmelser om

straffminskningar o. d. beträffande minderåriga lagöverträdare. En särskild

straffverkställighetslag innehåller grunder och föreskrifter för åtgärder beträffande

ifrågavarande lagöverträdare.

Yad angår straff och rättsprocedur gäller följande:

A. Den som, innan han fyllt 16 år, begått en enligt allmänna strafflagen

straffbar gärning, kan återlämnas till sina föräldrar, utan att något

straff ådömes.

B. Om den brottslige icke återföres till sina föräldrar, kali han i

följande fall ställas till regeringens förfogande, utan att något straff ådömes:

I. då den straffbara gärningen är en överträdelse (contra ven tion)

samt begåtts

a. av minderårig under 14 är, som under senast förflutna två år

redan två gånger lagligen övertygats om brott eller uppsåtlig överträdelse,

samt

b. av minderårig i åldern mellan 14 och 18 år, som under senast

förflutna två år en gång gjort sig skyldig till liknande gärning;

II. då den straffbara handlingen är eu förseelse (délit), om den

brottslige är under 18 år.

C. Då minderårig varken återlämnas till sina föräldrar eller ställes

till regeringens förfogande, kan han straffas på följande sätt:

I. då den straffbara handlingen är en överträdelse (contravention)

a. medelst varning; eller

b. då ännu icke två år förflutit från det han lagligen övertygats om

121

annan lagöverträdelse, genom insättande i särskild anstalt eller genom adöinande

av böter;

II. då den straffbara handlingen är ett brott (criinej

a. minderårig under 14 år medelst varning, böter eller insättande i

särskild anstalt samt

b. minderårig mellan 14 och 1K år med böter eller insättning pa

särskild anstalt,

D. Med avseende a minderåriga mellan 16 och 18 år kunna ovan

anförda bestämmelser helt åsidosättas och i stället tillämpas de rättsregler,

som gälla beträffande vuxna personer.

E. Alla minderåriga under 18 ar kunna ställas till regeringens förfogande

även mod ådömande av frihetsstraff, då de begått brott, för vilket

kan ådömas ett straffmaximum av 8 ar eller mer. Detta straff, som icke

får ådömas med mer än hälften av maximum, kan icke verkställas, sa

länge den minderårige är ställd till regeringens förfogande. Villkorligt

uppskov med straffets verkställande kan vidare beviljas, under det att ä

ändra sidan straffet kan förklaras vara verkställt, genom att strafftiden inräknas

uti den tid, varunder uppskov beviljats. Straffet är i varje fåll

förfallet, då den dömde uppnått 25 års ålder.

Av denna översikt framgår, att lagstiftarens avsikt varit att utforma

ett system, enligt vilket domstolarna äga rätt och plikt att med avseende

å dem, som icke uppnått 18 års ålder, taga hänsyn till alla förhandenvarande

omständigheter, vilka skola noggrant prövas.

V ad därefter angår verkställighetslagens föreskrifter märkes först, att

ställandet till regeringens förfogande kan ske dels genom insättande i en

statens uppfostringsanstalt, dels genom överlämnande till enskild välgörenhetsinstitution.

Överflyttning från anstalt av det ena eller andra slaget

kan förekomma.

Ställandet till regeringens förfogande kan icke äga rum med avseende

å den, som uppnått myndig ålder (21 år), och kan villkorligt upphöra

tidigare, varjämte det kan definitivt upphävas före myndighetsåldern,

därest sådant med hänsyn till förhållandena prövas lämpligt.

Förutom insättande i allmän uppfostringsanstalt på nu angivet sätt

kan internering i eu s. k. tuktskola äga rum, vilket dock är en rent

penitentiär åtgärd. Tiden för interneringen bestämmes på förhand av

domstolen och växlar mellan eu vecka (såsom förvandlingsstraff för böter)

och ett år. Dylikt förordnande kan även meddelas villkorligt.

Insättande i tuktskola kan också äga rum med avseende å sådana

16

122

minderåriga, vilka givit sina föräldrar ocli målsmän allvarliga anledningar

till missnöje på grund av dåligt uppförande. Om sådant insättande förordnar

distriktsdomstol på föräldrars eller målsmäns ansökan (»correction

paternelle«) för högst ett år. Förtida frigivning kan äga rum på order

av justitieministern och kan ock ske, då ändamålet med interneringen

anses uppnått.

I händelse till enskild anstalt överlämnade minderåriga, som ställts

till regeringens förfogande, drabbas av allvarlig kroppslig eller själslig sjukdom,

kunna de överlämnas till specialsjukhus och utbytes det annars för

vård i enskilt anstalt bestämda statsbidraget mot en helt eller delvis av

statsmedel utgående ersättning för vårdkostnaden.

Av holländska statens olika uppfostringsanstalter må i första rummet

erinras om upptagnings- och ohservationsanstalten ä Kruisberg, till vilken

sändas alla sådana minderåriga, om vilkas ställande till regeringens förfogande

beslut fattats och som icke omedelbart överlämnas till enskild, av

staten såsom uppfostringsanstalt erkänd institution eller ock till enskild

sammanslutnings vård och tillsyn. Efter intagning å upptagningsanstalten

i Kruisberg underkastas minderårig intill eu månads observation i enrum,

därunder dels anstaltens psykiatriskt bildade läkare bär att avgiva utlåtande

över den minderårige dels anstaltens övriga tjänstemän skola genom

ifyllande av tryckta formulär lämna sitt omdöme om den internerade. Då

observationstiden, som även omfattar en period, under vilken den minderårige

får vara tillsammans med andra elever, kan anses avslutad, lämnas,

efter förslag av anstaltens direktör, från justitieministeriet besked om vart

den minderårge skall för sin uppfostran överlämnas. Den minderårige

kan nu anförtros antingen åt enskild förening, som åtager sig att placera

vederbörande i privat familj, eller åt enskild förening, som bar egen

uppfostringsanstalt, eller ock sändas till någon av statens uppfostringsanstalter.

De härför avsedda statsanstalterna äro tre till antalet. Av dessa har

anstalten i Amersfoort endast skola vdelning och plats för 150 elever. Anstalten

Yeldsicbt vid Avereest, ombyggd år 1910, kan mottaga 270 elever,

fördelade i grupper på 15 ä 16 med eget dagrum, egen lekplan och var

sin inom avdelningen isolerade sovplats (box). Yarje grupp ledes av en

hantverksmästare eller lärare med hjälp av ett »uppfostrande biträde». Av

sistnämnda funktionär fordras, att han genomgått en särskild utbildningskurs

och efter provtjänstgöring befunnits lämplig för sin uppgift. Yarje

elevgrupp väljer inom sig en ordningsman, och kallas dessa ordningsmän

på bestämda tider till överläggningar inför direktören i frågor, som röra

anstaltens inre liv. Ilantverksavdelningen består av 180 elever och jordbrnksavdelningen

av 90 elever. Egentligen utgöra dessa avdelningar en

anstalt var för sig. Gemensamheten består i kyrka, sjukhus, beklädnadsdepot,

kök och sportplatser. Verkstäderna äro förstklassiga, och yrkesundervisningen

får gå i första hand; huruvida arbetet betalar sig, blir eu

underordnad fråga. Anstalten har ett boktryckeri, i vilket 30 elever sysselsättas.

Gen tredje statsanstalten är belägen i Alkmaar och är avsedd för

de äldsta och mest fördärvade av de till regeringens förfogande ställda

minderåriga. Där mottagas även sådana minderåriga, vilka efter villkorlig

utskrivning måste till anstalt återföras eller sådana, som från observationsanstalten

anförtrotts åt enskild familj eller åt enskild anstalt, men återlämnats

åt statens försorg. — Vid upptagningsanstalten i Kruisberg finnes

en särskild avdelning för minderåriga, behäftade med psykiska defekter.

Den engelska barnavårdslagen, »the Cliildren Ant», av den 21 de- lågland,

cember 1908 utgör i huvudsak eu sammanfattning av de före nämnda

tid gällande författningarna rörande skydd för barn och unga personer.

Lagen omfattar följande huvudavdelningar:

I. skydd av späda barns liv;

II. skydd av barn och unga personer mot vanvård och misshandel;

III. åtgärder mot unga personers tobaksbruk;

IV. uppfostringsanstalter (reformatory and industrial schools);

V. unga förbrytares behandling;

VI. allmänna bestämmelser angående rättegångsförfarandet m. m.

Xågra av engelska staten upprättade eller helt underhållna reformatory

and industrial schools finnas icke. De äro alla grundade av privatpersoner

eller enskilda sällskap, men genom att de underkasta sig statens inspektion

kunna de erhålla erkännande såsom allmänna uppfostringsanstalter (certified

schools) och komma i åtnjutande av statsbidrag. Enligt ett betänkande,

avgivet den 1 maj 1913 av eu för undersökning av de allmänna uppfostringsanstalternas

organisation och arbetssätt tillsatt parlamentarisk kommitté,

funnos i England och Wales 137 »reformatories» och 133 »industrial

schools».

Ordningen för barns och unga personers överlämnande till uppfostringsanstalterna

beskrives i nämnda kommittébetänkande sålunda:

Det åligger polismyndigheten att under vanlig tjänsteutövning vidtaga

åtgärder mot barn och unga personer, som gjort sig skyldiga till förseelser

124

i , offences»). Beträffande sådana barn och unga personer under 14 ar,

vilka omförmälas i § 58 av Ohildren Act (ungefär motsvarande dem, som

avses i svenska lagen angående vanartade och i sedligt avseende försummade

barn) är såsom polismyndighets åliggande stadgad skyldighet att

ställa inför domstol sådana barn, som enligt bestämmelserna i förenämnda

paragraf böra sändas till industrial schools, därest icke den lokala skolmyndigheten

eller enskild person ingriper. När domstolen finner skäl

föreligga för ett barns eller eu ung persons överlämnande till allmän uppfostringsanstalt,

utfärdas av domstolen förordnande härom med angivande

av uppfostringsanstaltens art. Vid valet av dylik erhåller domstolen till sin

ledning förslag från vederbörande lokala myndighet. I vissa städer verkställes

förundersökningen av do lokala folkundervisniugsmyndigheterna, och

lämna dessa domstolen även underrättelser till vägledning vid valet av

uppfostringsåtgärd.

Minderårig brottsling skall vara över 12 år och under Ib år för att

kunna sändas till reformators'' school. Interneringstideu är minst tre och

högst fem år. Förordnandet om insättande kan ej meddelas för längre

tid än till den dag, då den intagne uppnår 19 års ålder. För att kunna

överlämnas till en industrial school får ett barn icke hava överskridit 14

års ålder och kan det där kvarhållas intill uppnadda 16 års ålder.

Överlämnandet till reformator}- school förutsätter, att den unge blivit

lagligen övertygad om sådant brott, som i fråga om fullmyndig person är

belagt med fängelse eller straffarbete. Flertalet av de i industrial schools

intagna barnen hava beträtts med bettleri eller varit hemlösa eller saknat

försvarlig föräldravård eller haft sitt hemvist i hus, där sedeslösa eller

kriminella personer utövat skadligt inflytande på dem. Aven barn under

12 år, vilka gjort sig skyldiga till brott, kunna sändas till industrial

schools, och gäller detta i vissa fall också dylika barn under 14 år.

Beträffande barn och unga personer, vilka vid domstol anklagats för

begången förseelse (juvenile offendera), kan domstolen meddela följande

beslut:

a) fullständigt frikännande;

b) frikännande mot avgiven förklaring, att gott uppförande skall för

framtiden iakttagas;

c) frikännande under nyss angiven förutsättning, men med tillagt förordnande

om övervakning av särskild för sådant ändamål anställd person

(probation officer);

1 2f>

(1) överlämnande till vard och tillsyn ;tv anhörig eller annan lämplig

person;

e) överlämnande till uppfostringsanstalt (indnstrial school);

t) överlämnande till förbättringsanstalt (reformator)’ school);

g) adömande av aga;

Ii) adömande av böter, skadestånd eller ersättning för kostnad;

i) den anklagades föräldrar eller målsman dömas till böter, skadestånd

eller ersättning;

j) uttagande av säkerhet av den anklagades föräldrar eller målsman

för den anklagades goda uppförande;

k) den anklagades överlämnande till upptagningsanstalt (place of defens

on);

l) adömande av fängelsestraff, i händelse den anklagade uppnått 14

år; samt

in) den anklagades behandling på annat lagenligt sätt.

lfa åldern för dem, som i England sändas till uppfostringsanstalterna,

satts så lågt som vid 16 år, bör här också erinras om behandlingen av

unga förbrytare, som överskridit denna ålder. I en särskild lag om förekommande

av brott (Prevention of (''rimo Ant 1908) stadgas att, om eu

person i åldern 10 — 21 år gjort sig skyldig till brott, varför han skulle

dömts till straffarbete eller fängelse, samt det på grund af hans brottsliga

vanor och böjelser eller umgänge med personer av dålig karaktär

synes lämpligt, att han göres till föremål för eu behandling, som på

samma gång är ägnad att verka uppfostrande och reagera mot brottet,

så kan domstolen i stället för att döma honom till straff förordna om

hans insättande under sträng disciplin i eu »Borstal institution för eu

tid av 1 — 3 ar. Med detta namn betecknas särskilda ungdomsfängelser,

i vilka man vid straffverkställigheten söker i möjligaste mån främja de

ungas uppfostran och yrkesutbildning. Fängelset i Borstal var det första,

som ombildades efter denna princip. Domstolen skall före meddelandet

av sådant förordnande införskaffa utlåtande från fängelsekommissionen

om åtgärdens lämplighet samt verkställa en noggrann utredning rörande

brottslingens karaktär, hälsotillstånd och levnadsförhållanden. Om insättande

i eu dylik anstalt kan domstolen ock förordna, dä eu minderårig,

som för brott varit intagen i eu förbättringsanstalt (reformator)- school), bryter mot givna föreskrifter och därför skulle kunnat dömas

till fängelse. Vederbörande statssekreterare kan förordna, att i fängelse

intagen person i åldern 16—21 år, om sådant befinnes lämpligt, över

-

12H

Hyttas från fängelset till en Borstal institution, och gäller om en sålunda

överflyttad samma regler som för en till dylik anstalt dömd. I övrigt

innehåller lagen bestämmelser om villkorlig utskrivning, övervakning efter

utskrivning, överflyttning till fängelset av dem, som göra sig skyldiga till

dåligt uppförande o. s. v. — Genom en senare lag (Criminal Justice Administration

Act 1914) hava vissa förändringar gjorts i den nyssnämnda

lagen; bland annat har minimitiden för vistelsen satts till 2 år.

RITNINGAR OCH SITUATIONSPLAN

Förslag till nybyggnader vid Statens uppfostringsanstalt å Bona.

Afdelning för 80 elever.

IraS

I&iiiiiiiiiiii

niHiinintr.iiM»

jJMHMgS

imiiiiiii

illMMV&ji&j

MJlKijri;

''iJiZ.Ti&jXi

mmm

wmm

N''

mini!'' iiiiim

gHMHK) f

-

!T7i>iimilli : •

C/Cst*

cA£c/m / nerv. /^4T”

bä*~.

åå

130

Förslag till nybyggnader vid Statens uppfostringsanstalt

å Bona.

Afdelning för 80 elever.

Planer af de olika våningarna i hufvudbyggnaden (40 elever).

I.TOAU

■QVtt''

ocrv*

OCH- DISK''

-avA''

-ioole iaineo

-

■T,AnS7C.RV/V

•KADPQV/A

•HAT OAL.

PASS

-

KAPP*

/CfiAdI*

Iw^ytT

• VESTIBUL

AATDAL

•D AÖQV/V

•DAGBVA

-

RVAV

•Q.VAV

[vi/id i

•VEDAA1DA''

Dill

lana!

•DOTTER DUV1-

131

WWWWWWp™

''öaoAD

•TVATOtAu»

VAKT

•UV/*A

''K O R. R.

TvATTOTAli

TVATTÖTAlt

FÖRRÅD

röRCAD

■ ^.go

CiALXO/iG

-ÖVERPIA/I

■AVKlAcinirt<^- L.

•ÖAlbOTV

-

■TVA6/1W1630VA''

Förslag till nybyggnader vid Statens uppfostringsanstalt å Bona.

Afdelning för 80 elever.

Fasad och bottenplan af östra flygeln (20 elever).

.

norr''

Hårtång*

IQIOIOIOIOI

_ m i □

''T|Ä/iarc«

''ttvn

-

Q.VAV

VAKT# OCH

DAGD.VA

-

lOj/rjéjaQAD

KAPPR.VA

prAo -TOAli

DlÖToIoTÖl

-BOTTC/IPUV-»-

•VER. A/IDA

-

58B1HB

■S I

.7

iyws&JS

•

.

'' ."Kila;

.x uä

•;ä i-ili

W* bi

sfi pa»

km «■

R! i Hi

m is

H4 (iS

a.i

is sa

uiai vi

& »i

«a vi

v

■ni

IV il

IIII

H av

in

ml 5iS;

.v i.a

roj au:.

■aliMa

UI It#

t oa ma k

•>l''v

■M1

Sllilliiii»

IEhUSSB

132

Ragata»

n År

H värn der mm

/

/Trfo sr os/ ? / Ayyefsrerc/trsr

z

År/cuöyc/y/ncrc/trs/ rf

3

rf/o*seS/~é>ygrgr/7Grc/.

+

yp<?f7<3>c/es7 rf.

s

rf/

6

*5/7ieaÅ/c7

7

Vec/srf/tr/.

e

rfr/JfyOc?s7S7<; // esj-

9

Åfeso/r / ''/7 /%x/S oj/rre/.

JO

rfoossrc/s/jöojrfsol.

1/

Do

12

SyOess/ssK/tsssrcycrj/sr

13

tlcrj/jrf///.

/•gt;

rf^e/j/rcryOj//c/es''

/S

16

rfc/e/ne rf År ees.

/7

ÅtO /crc/tsyrSs-tn''

18

7~on rj/noAo</.

19

%S tssssAc/o.

20

Do

2/

L.oyc

2Z

VecÅ&ocÅon

ta

/Sva™ m<-A. verAs/. val aA//a/aA Aaar/aA,//™

2*

Ssr/cAonc ucoAj tc/e/ oc/, ssiyen/.

SS

ÅJ rf eyrfes ne.

ze

\ter Ålem neger iso ers- /ere/oy&ne/os?

27

Åter/rf er //csn e .

28

V/JÅ/p c/j OocÅ.

29

Dsnerf/ö/j^oj/ere/.

30

l/ox/rf c/j .

31

/ré>nmro/7j60jÅo*y.

J2

t/Å/oye .

33

rfo nss? eysrsS oj/esc/.

3+

Do

3S

rferj Åonj A OJ/er c/.

3£

rfö s’sn/ey/7 o A o o åkt c/ ssr. sr/

37

rfex/j/eyc//.

38

rf er is/// ost c? .

39

/ c/no//syr/esÄs.

°9Ö''

Statens uppfostringsanstalt

å Bona.

Situationsplan.

Bock sjön

B osse?

Bona

er tf v/~.

till rfoj/enJtef/Å;

& ^''*3 un na.

Bock - s] ö rv