SOU 1917:3

FÖRSLAG

TILL

LAGAR

INNEFATTANDE INSKRÄNKNING 1 RÄTTEN ATT ERHÅLLA

ÄGOSTYCKNING AV FASTIGHET, VARTILL HÖRA

STRÖÄNGAR, ÄVENSOM FÖRBUD MOT

AVSÖNDRING AV SÅDANA ÄNGAR

UPPRÄTTADE INOM KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

AV

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

STOCKHOLM 1917

1SAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

På grund av nådigt bemyndigande har Herr Statsrådet den 31

december 1915 uppdragit åt undertecknade att såsom sakkunnige verkställa

utredning angående beredande av rättslig möjlighet att vid bildande

av odlingslägenheter i Norrland och Dalarna tillvarataga för

odling tjänliga ströängar.

Under sitt arbete hava de sakkunnige kommit till den uppfattningen,

att det för lösningen av det spörsmål den anbefallda utredningen

avser är av vikt, att ett omedelbart ingripande från lagstiftningens

sida kommer till stånd i syfte att förebygga bildande av fastigheter,

som bestå av allenast ströängar eller av dylika ängar jämte skogsmark.

Då enligt de sakkunniges mening härmed ej utan olägenhet kan

anstå till dess de sakkunniges uppdrag blivit slutfört, hava de an

-

4

sett sig böra redan nu framlägga förslag till erforderliga bestämmelser

i omförmälda ämne. De sakkunnige få alltså till Herr Statsrådet

överlämna förslag till

1) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, samt

2) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark,

jämte motiv till nämnda lagförslag.

Stockholm den 17 februari 1917.

E. MARKS von W0RTEMBERG.

PAUL HELLSTRÖM. KARL GRUBBSTRÖM. AND. HOLMGREN.

E. HAGLUND. A. E. RODHE.

Förslag

till

Lag

huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark.

Härigenom förordnas som följer:

f. ... :i Höra till fastighet inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

ängar utom fastighetens egentliga ■ ägoområde (ströängar) och

sökes hos , Konungens befallningshavande tillstånd till ägostyckning,

varigenom skulle bildas en eller flera lotter, som jämlikt bestämmelserna

i 3 § av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att

erhålla ägostyckning äro att anse såsom tjänliga för jordbruk, må ej

tillstånd meddelas, med mindre ängarna äro avsedda att läggas till

sådan lott.

. / Penna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,

och gäller till den 1 januari 1923. Den äger tillämpning jämväl i

avseende å ägostyckning, till vilken före lagens ikraftträdande tillstånd

blivit sökt men ännu icke lämnat; dock att, där ansökning inkommit

till Konungens befallningshavande före den 1 mars 1917 eller tillstånd

sedermera men innan lagen trätt i kraft sökes på grund av avhandling,

som upprättats före nyssnämnda dag, lagen ej skall tillämpas.

6

Förslag

till

Lag

om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmark.

Härigenom förordnas, att inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmark ängar utom fastighets egentliga ägoområde (ströängar)

ej må genom avsöndring skiljas från fastigheten i annat fall än då äng,

som är belägen å kronomark, överlåtes å kronan eller äng inom ällmänhing

överlåtes å delägarna i allmänningen.

Denna lag träder kraft dagen efter den, då lagen enligt dårå

meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,

och gäller till den 1 januari 1923. Har avhandling rörande jordavsöndring

blivit upprättad före den 1 mars 1917 och till Konungens

befallningshavande ingivits för fastställelse innan lagen trätt i kraft,

skall lagen icke äga tillämpning.

M o t i v.

Den s. k. norrlandskoinmittén föreslog i sitt den 27 oktober 1904

avgivna betänkande särskilda bestämmelser om ägostyckning i de fem

norrländska länen. Kommittén framhöll i sina motiv till detta förslag,

att kommittén gjort den erfarenheten, att ägostyckning i nämnda län i

stor utsträckning använts på ett sätt, som vore till men för jordbruket,

i det att inägojord avstyckades utan att därmed följde erforderlig husbehovsskog,

betes- och odlingsmark, vilket hade sin grund däri, att

trävarubolagen på många platser vore villiga att avhända sig den för

bolagen ofta mera besvärliga än inbringande inägojorden men visade

en avgjord och lätt förklarlig obenägenhet att låta skogsmarken

medfölja.

Med föranledande av vad kommittén sålunda yttrat och i avbidan

på slutlig prövning av kommitténs förslag till särskild ägostyckningslag

för Norrland meddelades genom lag den 16 juni 1905 provisoriskt för

tiden till den 1 januari 1910 vissa stadganden i ämnet.

Dessa stadganden voro till sitt innehåll huvudsakligen desamma,

som sedermera inflöto i den nu gällande lagen den 25 juni 1909 om

inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning. De föreskrifter, som

i sistnämnda lag lämnas angående villkoren för rätten att genom ägostyckning

uppdela ett hemman i olika lotter, äro huvudsakligen följande.

Ägostyckning må ej ske, ej heller förordnande för lantmätare att verkställa

ägostyckning meddelas, med mindre Konungens befallningshavande

lämnar tillstånd till styckningen. Vid meddelande av sådant tillstånd

skall iakttagas, att hemmanslott, som vid ägostyckning erhåller inägojord,

skall med hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock

till den myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som

tilldelas lotten, varda tjänlig till jordbruk. Består hemmanslott huvudsakligen

av skogsmark, må, ändå att lotten icke varder tjänlig för

jordbruk, dit läggas mindre del av inägojorden, där sådant av särskilda

omständigheter påkallas och hemmanets jordbruk icke därigenom märk

-

8

ligen försvagas. Styckas inägoj orden till olika hemmanslotter och finnes

ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga

lotter erforderliga anslag i sådan mark, må tilldelningen därefter jämkas.

För egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat

dylikt ändamål må hemman styckas annorledes än nu är sagt. Till

inägoj ord räknas ej slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge

eller beskaffenhet är av mindre värde.

Yad sålunda stadgats om slåttermyra!- och kärrängar av mindre

värde är av synnerligen stor betydelse för det spörsmål, de sakkunnige

på nådigt uppdrag hava under övervägande, nämligen frågan om återförvärvande

till kronan av de s. k. ströängarna eller de utom en fastighets

egentliga ägoområde belägna spridda naturliga ängarna.

Dylika ströängar förekomma huvudsakligen inom lappmarkerna,

men där är deras antal synnerligen stort. Enligt av de sakkunnige

verkställd utredning uppgår arealen av ströängar, som utlagts vid

avvittringar inom Västerbottens läns lappmark ungefärligen till - 58,700 hektar, varav belöper å ängar belägna på kronomark 51,800

hektar, på allmänning 0,300 hektar och inom enskildas områden 600

hektar. För Norrbottens läns lappmark utgör arealen av samtliga ströängar

omkring 75,600 hektar, därav ängar, liggande å kronomark, upptaga

en areal av 66,300 hektar, de å allmänning belägna 9,200 hektar

samt ängar inom enskildas områden 100 hektar. I andra trakter av Norrland

är ströängarnas förekomst ganska ringa. Den rättsliga karaktären

hos sådana ängar inom lappmarkssocknarna skiljer sig jämväl i betydlig

mån från vad som gäller om de ströängar, vilka förekomma här och

där i det övriga Norrland. Man plägar därför i allmänhet med ströängar

icke förstå andra ängar än dem, som tillhöra fastigheter inom

lappmarkerna, och det är endast sådana ängar, som avses, när i det

följande talas om ströängar.

Ströängarna äro i de flesta fall att hänföra till de av lagen åsyftade

mindervärdiga slåttermyrarna och kärrängarna. Med hänsyn till sin oftast

avlägsna belägenhet och ringa avkastningsförmåga måste de anses vara av

underordnat värde för jordbruket, åtminstone sedan detta nått en viss utveckling.

Hinder möter således i de flesta fall icke att vid ägostyckninff

skilja dessa ängar från hemmanets inägolott och förena dem med skogslotten

eller att bilda hemmanslotter, bestående allenast av en eller flera

ströängar. De sakkunnige hava låtit utreda i vad mån sådant förekommit.

Utredningens resultat framgår av följande tabell. Uppgifterna

9

iiro hämtade från de i Västerbottens och Norrbottens läns lantmäterikontor

förvarade ägostyckningshandlingar, som till slutet av november

1916 dit redovisats.

.

Socken

Inägolotter

Sk

o g slotter

Lotter, innefattande

allenast ströäng

Antal

Ströängsareal

Antal

Ströängsareal

Antal

Area I

•

har

ar

har

ar

har

ar I

Västerbottens lön.

!

Malå ..............................

24

372

78

46

945

77

7

147

76 ;

Lycksele...........................

128

1,321

29

11

123

92

—

—

örträsk ................... .......

19

122

41

6

83

42

_

—

—

Stensele...........................

27

598

74

3

77

63

—

—

!

Sorsele ..........................

27

242

41

4

85

59

-

—

- i

Åsele ..............................

82

1,225

70

3

35

23

—

—

Fredrika..........................

33

272

54

1

—

98

—

— |

Dorotea ..........................

38

632

63

1

—

94

i

126

03

Vilhelmina........................

85

1,699

92

9

251

25

3

154

41

Summa

4113

6,488

42

84

1,604

73

11

428

20 1

Norrbottens lun.

j

Arvidsjaur.........................

41

710

17

—

—

—

4

139

98

Arjepluog ........................

10

462

18

2

33

86

—

-

—

Jokkmokk.......................

46

1,580

55

—

—

—

9

312

09

Gällivare ........................

148

7,812

36

12

771

29

68

3,036

00

Jukkasjärvi .....................

2

115

34

—

—

—

_

—

—''

Summa

247

10,680

60

14

805

15

81

3,488

07

Av berörda tabell framgår, att i Västerbottens läns lappmark

-H- där genom ägostyckning å fastigheter, till vilka höra ströängar,

uppkommit sammanlagt 558 hemmanslotter — 468 inägolotter och 84

skogslotter fått sig tilldelade ströängar, under det att de övriga 11

lotterna utgöras endast av ströängar. I Norrbottens läns lappmark

hava av 342 på nyssnämnda sätt tillkomna lotter 247 inägolotter och

14 skogslotter bekommit ströängar, medan icke mindre än 81 lotter

bildats av allenast ströängar. Av de styckade hemmanen tillhörde ett

övervägande antal sågverksbolag. I Västerbottens läns lappmark äro

dylika bolag ägare av samtliga de lotter, som bestå allenast av strö

2

-

10

ängar, och skogslotter, som tillika innefatta ströängar, angivas endast

i sju fall vara tillhöriga andra än bolag. Vad Norrbottens läns lappmark

angår, ägas samtliga de här avsedda skogslotterna ävensom det

stora flertalet ströängslotter av bolag; endast två ströängslotter äro i

enskild hand, varjämte kronan i ett fall är innehavare av dylik lott.

De sakkunnige hava icke kunnat undgå att fästa sin uppmärksamhet

vid de egendomliga fastighetsbildningar, varom här är fråga.

Att ströängar, vilkas värde egentligen ligger i den höavkastning, desamma

lämna, förenas med en huvudsakligen av skogsmark bestående

hemmanslott, där något jordbruk icke kan drivas och ej heller är avsett

att drivas och där således den naturliga höskörden icke blir av

någon nytta för fastigheten, kan svårligen anses förenligt med sunda

grundsatser för skapandet av nya fastigheter. Än mera olämpligt

synes det vara att bilda självständiga hemmanslotter, bestående av

endast ströängar. En sådan fastighet, kanske sammansatt av ett flertal

spridda ängar, är av en så egendomlig art, oduglig som den är såväl

till självständigt jordbruk som till skogsbruk, att något skål, varför

lagstiftaren bör tillåta en dylik styckning, knappast lärer kunna

uppletas.

En undersökning av ströängarnas rättsliga natur giver också vid

handen, att styckning av ett hemman på sådant sätt, att ströängarna

antingen förenas med skogslott eller utläggas såsom särskild hemmanslott,

måste anses stå i strid med de villkor, på vilka ängarna ursprungligen

upplåtits och sedermera bibehållits under hemman och nybyggen.

Till belysning av frågan om den rätt, varmed ströängarna innehavas,

må till en början erinras om stadgandena i reglementet den 24

november 1749 »för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland

eller ock hädanefter till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta

vilja». I denna författning, vanligen kallad lappmarksreglementet, stadgas,

att ingen äger »större rätt till hö- och skogmyror, varav en nybyggare

kan hava tillfälle och nödigt sig i första början av nybyggets inrättande

att betjäna, än så vida brist vara kan på andre när belägnare och till

rödning dugeliga platser, och ingen annan nybyggare tillkommer, som

slika myror bättre betarva torde». Vidare framgår av § 6 i samma

reglemente, att den nybyggare, som tidigare slagit sig ned, hade

.skyldighet att finna sig i jämkning för den, som senare sökte nybyggesrätt,

och ägde han därvid icke fordra vederlag för avträdd mark

i vidare mån än att »intet upparbetat åker- eller ängsland kan honom

frånkännas och någon annan tilläggas, utan med hans goda vilja och

emot betalning, som arbetet hans pröves värt vara». Därjämte är att

11

lägga märke till den beskrivning, som lämnas på mark, vilken skulle

anses såsom odlad. I § 7 föreskrives härom: »Ej må någon räkna sig

hava uppodlat och nedlagt arbete å sådane ställen, varest lian upprest

en eller annan höstack, hässja eller lada till inrymmande av det hö

eller foder, som själva naturen, utan dikning och rothuggning, giver.

Men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som igenom kärrs

och mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande gjorts

nyttig och brukbar till åker och äng». Av dessa bestämmelser torde

med full tydlighet framgå, att utängarna lämnades nybyggaren i

syfte att- understödja jordbruket, medan detta ännu befann sig på ett

mera primitivt stadium. Meningen har uppenbarligen varit, att sedan

mark uppbrutits och odlats kring gården, bruket av utängarna skulle

övergivas och ängarna utan vidare återfalla till kronan.

Föreskrifterna i nådiga stadgan den 30 maj 1873 om avvittring

i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker gingo i samma riktning.

Enligt § 19 i nämnda stadga, sådan paragrafen lyder enligt

nådiga kungörelsen den 9 november 1877. skulle vid områdestilldelningen

varje område läggas i ett skifte, innefattande både skogsmark

och inägor eller, där sådant utan verklig skada för någon delägare

ej kunde äga rum, i så få skiften, omständigheterna medgåvej

men skulle flera skiften än fyra anses erforderliga, eller fråga uppstå

om egentliga skogsanslagets läggande i mera än ett skifte, skulle

ärendet underställas Konungens befallningshavande.

delägare bibehållas vid sina inägor, såvitt de folie inom skogsområdet.

För beredande av så lämpligt skifte, belägenheten medgåve, vore delägare

pliktig att med sina inägor, i den mån de ej skulle falla inom det

blivande skogsområdet, ingå i ägoutbyte med annan delägare eller med

kronan, evad det å någondera sidan yrkades eller ej. Mark. som utan

att vara odlad innehades av hemmansägare eller åbo eller nybyggare,

skulle, såvitt den ej för hemmanets eller nybyggets bestånd

erfordrades, kunna för beredande av lämpligt skifte innehavaren frånhändas

utan vederlag, men vore marken odlad och till hemmanet eller

nybygget i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande, finge den

ej innehavaren frånhändas utan emot vederlag av annan mark, som

vore odlad eller till odling tjänlig.

Med hänsyn till såväl gängse språkbruk som den nyss anförda

bestämmelsen i 1749 års reglemente angående vad som må anses såsom

odlad mark synes det vara klart, att utängarna icke i allmänhet

kunna betraktas såsom odlade. Det torde vara i rena undantagsfall,

som å dessa ängar är nedlagt så mycket arbete, att benämningen odlad

12

mark därigenom kan anses motiverad. Enligt avvittringsstadgan kunde

således utängarna i allmänhet, i den mån de icke erfordrades för

hemmanets eller nybyggets bestånd, frånhändas innehavaren utan något

som helst vederlag i annan mark.

Föreskrifterna i 1873 års avvittringsstadga angående den ouppodlade

markens behandling vid ägoutbyten inneburo en fullt följdriktig

tillämpning av de principer, som fastslagits i 1749 års lappmarksreglemente.

Det visade sig emellertid, att ett strängt genomförande

av avvittringsstadgans regler för skiftesläggningen mötte starkt motstånd

hos befolkningen och, tillämpade i hela sin utsträckning, i många

fall skulle vålla fastighetsinnehavarna avsevärda trångmål. Den utveckling

av jordbruket, man tidigare väntat, hade nämligen i allmänhet

uteblivit. Genom inrotad vana fasthöllo lappmarksinvånarna vid det

tillsynes så bekväma ängsbruket. Bristande upplysning om rationella

jordbruksmetoder och befolkningens fattigdom gjorde också sitt

till för att hålla tillbaka övergången till ett bättre jordbrukssystem.

Till dessa omständigheter kom även det förhållande, att svårigheter i

många fall måste möta att, då enligt avvittringsstadgan vederlag borde

lämnas för ängar, som erfordrades för hemmans eller nybygges bestånd,

finna någon lämplig kronomark, som kunde gå i utbyte mot

ströängarna. Följden härav blev, att Kungl. Maj:t efter framställningar

från invånarna i lappmarkssocknarna genom särskilda nådiga

brev — den 12 juli 1878 för Arvidsjaurs socken, den 20 juni 1879 för

Västerbottens län, den 22 juni 1883 för Gellivare socken, den 5 april

1889 för Jokkmokks och Arjepluogs socknar, den 18 augusti 1893 för

Jukkasjärvi socken och den 19 oktober 1894 för Enontekis, numera

Karesuando socken — fann sig föranlåten medgiva, att de flera eller färre

å kronomark belägna spridda ängslägenheter, vilka tillhörde hemman

eller nybyggen, finge tillsvidare, innan de kunde mot annan mark utbytas,

bibehållas under hemmanen eller nybyggena utan att från kronomarken

genom uppdragna rågångar avskiljas och under tiden endast

såsom ett skifte beräknas.

Detta medgivande torde rättsligen sett icke hava inneburit något

annat än ett uppskjutande till framtiden utav avvittringsåtgärderna i

fråga om dessa ängar. Hade meningen varit, att avvittringen å de

fastigheter, vilka fingo ströängar sig tillagda, skulle anses såsom till

fullo avslutad och skiftesstadgan således äga tillämpning å de ägoutbyten,

som förutsattes skola ske, hade ett medgivande om ängarnas

bibehållande tillsvidare icke varit erforderligt. Även utan ett dylikt

förklarande hade ängarna varit underkastade skiftesstadgans regler om

ägoutbyten. Vad man med förbehållet åsyftade var att bereda kronan

längre gående möjlighet till ängarnas återtagande, något som tydligt

framgår av flera utav de utlåtanden från olika myndigheter, vilka

avgåvos i anledning av de hos Kungl. Maj:t gjorda framställningarna

om ängarnas bibehållande. Förbehållet om ängarnas utbytande måste

jämväl anses innebära, att det är kronan och icke den enskilde, som

äger bestämma tiden för bytet; kronan kan icke anses skyldig att

närhelst så påfordras tillhandahålla annan mark i stället för ängarna.

Det torde således vara klart, att när kronan önskar återtaga ströängarna,

detta skall äga rum genom en förrättning under avvittringsförfarandets

former.

Den nu utvecklade uppfattningen om arten av de ägoutbyten,

som ströängarna äro underkastade, har jämväl i ett särskilt fall vunnit

erkännande av landets högsta lagskipande myndighet. I ett av Kungl.

Maj:t den 4 april 1889 meddelat utslag, där fråga gällde ett dylikt

ägo utbyte i sammanhang med laga skifte å hemman inom Västerbottens

läns lappmark, förklarades, att ägoutbyte icke kunde mot kronans

bestridande äga rum, enär kronan måste anses hava föi''behållit sig rätt

att bestämma såväl tiden, när ängarna skulle mot vederlag av annan

mark avträdas till kronan, som ock vad mark, som skulle givas i

vederlag.

Vad nu anförts skulle möjligen följdriktigt kunna anses medföra,

att ett inom lappmarken beläget hemman, till vilket höra ströängar,

icke kunde bliva föremål för laga skifte* och således icke heller för

ägostyckning. Om nämligen avvittringen å ett dylikt hemman icke kan

anses avslutad och hemmanet alltså, såvitt angår ströängarna, ännu

icke fått sitt område slutligen bestämt, kunde man vilja göra gällande,

att 9 § skiftesstadgan, som föreskriver, att skifte, ej må ske förrän

fastställd avvittring föregått, skulle vara tillämplig i föreliggande fall.

Emellertid toi’de detta vara att driva den uttalade åsikten alltför långt.

I praxis har heller aldrig rått någon tvekan om, att den omständigheten,

att ett hemman innehar ströängar, å vilka omförmälda nådiga

brev för lappmarkssocknarna äga tillämpning, skulle utgöra hinder för

laga skifte, hemmansklyvning eller ägostyckning å hemmanet. Vid de

många skiften och ägostyckningar, som ägt rum å dylika hemman,

hava ängarna betraktats såsom annan hemmanet tillhörig mark, om än

de säregna förhållanden, som äro förbundna med ströängarna, understundom

föranlett, att ängarna i vissa avseenden kommit att vid förrättningarna

behandlas något olika mot övriga ägor.

Medgiver man emellertid, att klyvning må äga rum å hemman,

14

till vilket höra ströängar, är därmed dock ej givet, att man vid skiften

eller, såsom här närmast är i fråga, vid ägostyckningar alldeles kan

lämna å sido den särställning i rättsligt avseende, ängarna intaga i

förhållande till hemmanets övriga jord. Man torde sålunda, när det

gäller ägostyckningar å dessa fastigheter, särskilt böra fasthålla vid

två för spörsmålet angående ströängarna grundläggande satser, den ena,

att ängarna äro av kronan tillsvidare upplåtna i syfte att med deras

naturliga höavkastning understödja hemmanets jordbruk, den andra,

att ängarna kunna när som helst av kronan utbytas mot vederlag i

annan mark enligt avvittringsförfarandets normer.

Sett från dessa synpunkter framstår i öppen dag olämpligheten

av ägostyckningar, där ströängarna behandlats, på sätt den av de sakkunnige

verkställda ovan omnämnda utredningen utvisar. En fastighets

ströängar måste, enligt vad som framgår av det förut sagda,

betraktas endast såsom ett slags tillfälligt bihang till åkerbruksjorden.

Ehuru bruket av ströängarna för närvarande i allmänhet måste anses

ganska • oekonomiskt, kan man dock ej förbise den nytta, lappmarksfastigheterna

i flera fall kunna draga av höavkastningen från dessa ängar.

Att skilja ängarna från jordbruksmarken och av desamma bilda självständig

hemmanslott kan således icke gärna vara riktigt. Förenas

ströängen med en för övrigt huvudsakligen av skogsmark bestående

hemmanslott, står ävenledes detta uppenbarligen i strid med själva

grunden för ängarnas upplåtelse, vilken ju är den, att ängarna skola

stödja jordbruket. Även om det någon gång, såsom då en del av

inägojorden tillagts skogslotten, skulle kunna vara möjligt att idka

jordbruk å en dylik hemmanslott, varvid avkastningen från ängarna

kunde få värde för brukaren, kunna dock dessa få undantagsfall icke

rättfärdiga eu i allmänhet så olämplig fastighetsbildning. Någon giltig

orsak till att de ägostyckade hemmanens ägare, oftast sägverksbolag,

låtit verkställa styckningarna på detta sätt, torde vara ganska svår

att finna. När bolagen stycka sina hemman för att genom försäljning

kunna avhända sig den för dem mindre värdefulla inägojorden och

behålla så mycket som möjligt av skogsmarken, synas de icke hava

några som helst skäl att skilja ströängarna från jordbrukslotten. Förklaringen

till bolagens önskan att åt sig bibehålla dessa ängar torde i

allmänhet vara den, att bolagen hysa förhoppningar, att när ängarna

en gång skola utbytas, vederlaget kommer att bestå av skogsmark.

Ängarnas särskiljande från den egentliga inägojorden är därjämte

ägnat att för kronan hindra eller försvåra utövningen av rätten att,

när så finnes lämpligt, i avvittringsväg utbyta ängarna mot annan mark.

IT)

Detta är särskilt fallet i fråga om hemmanslotter, bestående uteslutande

av ströängar. Tvekan kan bär uppstå, huruvida det över huvud taget

enligt gällande bestämmelser är möjligt att sålunda göra en fastighets

hela ägoomräde till föremål för ägoutbyte.

De sakkunnige vilja jämväl framhålla, hurusom ägostyckningar,

utförda på sätt som nu sagts, komma att i hög grad försvåra lösningen

av den på dagordningen stående viktiga frågan om ströängarnas återförvärvande

till kronan. Att en dylik lösning kommer till stånd, anse

de sakkunnige vara synnerligen angeläget. Under de utredningar, de

sakkunnige haft om händer, har det allt tydligare framstått, att förvärvande

åt kronan av ströängarna är av mycket stor betydelse för

förverkligandet av tanken på en mera omfattande kolonisation av

kronomark inom lappmarkerna. Ängarna utgöras nämligen i allmänhet

av myrmark, som i stort antal fall torde med lätthet kunna odlas.

För de nuvarande innehavarna äro ängarna visserligen i nämnda hänseende

esomoftast av mindre värde. De ligga merendels för långt från

den fastighet, vartill de höra, för att med fördel kunna därifrån brukas

i odlat skick, och utan tillgång till åtminstone så mycket av. kringliggande

fastmärk, som erfordras till boplats, kunna de ej heller göras

till föremål för självständigt jordbruk. Återfalla däremot ängarna till

kronan, som äger den omgivande marken, skulle en del av dem lämpligen

kunna med tillägg av någon fastmark upplåtas till nya odlingslägenheter.

Inom lappmarkerna är emellertid ströängarnas förekomst

så stor att det knappast torde finnas någon kronomark, som kan

ifrågakomma för kolonisationsändamål, där ej en högst avsevärd del

av den odlingsbara myrmarken består av dylika ängar, tillhörande

hemman eller nybyggen. Skall något kunna göras för främjande av

nya bosättningar i dessa trakter, är det ett oeftergivligt villkor, att

ströängarna i stor omfattning göras disponibla för odling. Varje åtgärd,

som undanröjer hindren för återförvärvande åt kronan av ströängarna,

främjar alltså i hög grad fråga om kolonisationen av lappmarkerna.

Vid övervägande av förslag om beredande av rättslig möjlighet för

kronan att komma i besittning av ströängarna hava de sakkunnige kommit

till insikt, att här omtalade styckningar av hemman, som innehava

ströängar, äro ägnade att i många fall förhindra ett återförvärvande

till kronan av ströängarna på ett för kronan och det norrländska

jordbruket lämpligt sätt. I vilken riktning ett förslag om

ströängarnas återförande i kronans besittning än kommer att gå, synes

det dock vara uppenbart, att målet icke kan nås genom att kronan i

16

större utsträckning använder sin rätt att genom ägoutbyten förvärva

ängarna. Bland annat kommer svårigheten att finna lämplig vederlagsmark

att i många fall lägga hinder i vägen för en sådan lösning.

Utan att ännu hava kommit till en bestämd ståndpunkt i frågan,

tänka sig de sakkunnige en indragning av ströängarna genomförd efter

ungefärligen samma grundsats, som genom den av Kungl. Maj:t den 30

december 1916 utfärdade kungörelsen om tilläggsavvittring i vissa delar

av Västerbottens läns lappmark är fastslagen beträffande ströängar

ovan odlingsgränsen i nämnda lappmark. Ett återförvärvande av ströängarna

skulle i så fall, enligt de sakkunniges mening, kunna genomföras

på det sätt, att staten lämnade viss ersättning i penningar för

ängarna, men på samma gång sörjde för att denna ersättning alltid

komme den fastighet, som innehaft ströängarna, till godo genom att.

ersättningen användes till odlings- eller andra förbättringsarbeten å

densamma. De sakkunnige anse sig icke behöva närmare utveckla,

hurusom inlösen av ängarna efter dessa grundsatser försvåras eller rent

av omöjliggöres, för den händelse ängarna vid ägostyckning läggas till

annan hemmanslott än sådan, där jordbruk skall drivas.

I den närmast föregående framställningen har förutsatts, att ströängarna

äro belägna å kronomark. Emellertid förekomma, såsom

tidigare anmärkts, ströängar även å allmänning, i en del fall ligga

de till och med inom enskilda fastigheters ägoområden. Medgivandet

om ängarnas bibehållande avsåg visserligen endast de å kronomark

belägna spridda ängslägenheterna, men i tillämpningen gavs åt detsamma

den vidsträckta tolkning, att samtliga ängar utom fastigheternas

ägoskiften bibehöllos under fastigheterna, oavsett om de lågo inom

kronomark eller ej.

Någon olikhet i rättsligt avseende mellan ströängar, belägna å

kronomark, och de å allmänning eller inom enskildas områden liggande

ängarna förefinnes icke. De faktiska förhållandena kunna ställa sig

något olika i det ena eller andra fallet, men tillräcklig anledning att

i ägostyckningsavseende behandla ängar, som ej ligga på kronomark

på annat sätt än dem, som äro belägna inom dylik mark, torde icke

förefinnas. Även här böra utvägar stå öppna för kronan att återförvärva

ängarna.

Av vad de sakkunnige sålunda utvecklat torde framgå, att 1909

års ägostyckningslag för Norrland, när det gäller hemman, till vilka höra

ströängar, lämnar tillfälle till styckningar, som ur flera synpunkter

17

icke kunna anses lämpliga och dessutom måste anses stridande mot

de för ströängarna gällande rättsreglerna. Då härtill kommer, att

dylika ägostyckningar skulle i avsevärd grad öka svårigheterna för

lösningen av frågan om ängarnas återförvärvande till kronan, hålla de

sakkunniga före, att en lagändring i syfte att förhindra sådana styckningar

måste med det allra snaraste komma till stånd. Härtill syftar

det av de sakkunniga utarbetade förslaget till lag huru förhållas bör

med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmark.

Den föreslagna lagen är avsedd att gälla endast provisoriskt, för

tiden till den 1 januari 1923. Huru förhållandena skola ordnas, om

och när en slutlig lösning av ströängsfrågan kommer till stånd, beror

i mycket på innehållet av de bestämmelser, som skola reglera ängarnas

återförvärvande åt kronan. Lämpligast torde därför vara att begränsa

giltighetstiden på föreslaget sätt. Inom denna tid måste i varje fall

det förslag, som de sakkunniga hava för avsikt att framlägga angående

inlösen av ströängarna, antagas hava blivit slutligen prövat och de i

följd därav tilläventyrs beslutade åtgärderna börjat genomföras.

En lag av den art som den föreslagna bör givetvis, om densammas

effektivitet ej skall gå förlorad, träda i tillämpning omedelbart

efter densammas promulgerande. Det torde därjämte vara nödvändigt

att giva lagen tillbakaverkande tillämpning i så måtto, att densamma

får avseende jämväl å ägostyckningar, angående vilkas verkställande

ansökan om tillstånd gjorts redan före lagens ikraftträdande. Man

kan eljest befara, att utvägar skulle öppnas att på förhand delvis omintetgöra

lagens verkan. Det är ganska sannolikt, att under den tid.

som förflyter efter det förslaget kommit till allmänhetens kännedom

och till dess lagen hinner promulgeras, de som vilja undgå lagens

verkningar skulle skynda sig att anhålla om tillstånd till de önskade

ägostyckningarna. Detta gäller särskilt om sådan ägostyckning, som

avses i 2 § i 1896 års lag, enligt vilken ägare till hemman är berättigad

att oberoende av fråga om försäljning få hemmanet styckat. Har

ansökan om tillstånd till sådan ägostyckning gjorts efter det lagförslaget

kan antagas hava blivit känt, bör lagen tillämpas å dylik ägostyckning.

När det gäller ägostyckning enligt 3 § i 1896 års lag är

faran för åtgärder i syfte att undgå lagens verkningar visserligen mindre,

enär annan persons medverkan till ett försäljningsavtal här förutsättes.

Kravet på lagens effektivitet under övergångstiden synes dock kräva,

att lagen i här avsedda fall göres tillämplig, där avhandling, på grund

3

18

varav ägostyckning sökes, upprättats efter det förslaget kommit till

allmänhetens kännedom och tillstånd till ägostyckningen före lagens

ikraftträdande sökts men ännu icke lämnats.

I sammanhang med övervägande av frågan om ströängarnas behandling

vid ägostyckningar torde det vara av vikt att tillse, huruvida

jämväl föreskrifterna om jordavsöndring öppna utvägar till bildande

av sådana helt eller delvis av ströängar bestående fastigheter, vilkas

tillkomst på de skäl, de sakkunnige framhållit, icke är önskvärd.

I 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

upptogos ursprungligen icke några särskilda föreskrifter

angående avsöndring från hemman inom de norrländska länen, utan

ägde även i dessa trakter den allmänna regeln tillämpning, att avsöndring

för alltid kunde omfatta till och med en femtedel av hemmanets

ägovidd. Norrlandskommittén framhöll emellertid i sammanhang med

framläggande av förslag till säi’skilda bestämmelser om ägostyckning i

Norrland, att om de föreslagna stadgandena skulle bliva effektiva, det

vore nödvändigt att i någon mån ändra gällande bestämmelser om

jordavsöndring. Kommittén befarade, att därest inskränkningar i ägostyckningsfriheten

komme till stånd, man skulle söka begagna sig av

de utvägar, som enligt lagen stode öppna att få inägorna i sin helhet

utbrutna från hemmanets övriga mark genom jordavsöndring. I Norrland

utgjorde nämligen inägojorden på ett hemman långt ifrån femtedelen

av dess sammanlagda ägovidd, och det funnes sålunda intet hinder

för att under jordavsöndringens form från skogsmarken avskilja

endast den odlade marken.

Det av kommittén i anslutning till denna uppfattning framlagda

förslaget föranledde eu den 31 augusti 1907 utfärdad lag angående

ändring i 20 § 1 mom. och 22 § av 1896 års lag. De nya stadgandena

innebära, att inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län ej får avsöndras inägojord till den

omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagas,

och i allmänhet ej heller mera än en femtedel av hemmanets ägovidd.

På Konungens befallningshavande skall dock liksom i övriga fall av jordavsöndring

ankomma att, där omständigheterna därtill föranleda, tillåta

avsöndring av större ägovidd, och skola särskilt bestämmelserna för

nämnda sex län icke utgöra hinder för meddelande av tillstånd till

19

avsöndring, där denna erfordras för egnahemsanläggningar eller industriella

anläggningar eller dylikt.

Dessa föreskrifter giva vid handen, att något hinder att avsöndra

ströäng icke föreligger i annan mån än att avsöndring i allmänhet

icke må omfatta mera än en femtedel av fastighetens ägovidd, och

att, såvitt ströäng skall räknas såsom inägojord, avsöndring ej må ske

i den omfattning, att jordbruket därigenom märkligen försvagas.

I sammanhang med den av de sakkunnige verkställda utredningen

angående förfarandet vid ägostyckningar å de inom lappmarkssocknarna

belägna hemman, till vilka höra ströängar, hava de sakkunnige

låtit verkställa undersökning, i vad mån genom jordavsöndringar inom

lappmarkerna tillkommit fastigheter, vilka helt eller delvis bestå av

ströängar.

Resultatet av denna undersökning, verkställd med ledning av de

i Västerbottens och Norrbottens läns lantmäterikontor förvarade avsöndringsakterna,

framgår av följande översikt:

Socken

:

! Avsöndring, uteslutande

j bestående av ströäng

Avsöndring, bestående

av ströäng jämte annan

mark

Antal

Areal

Antal

Ströängs areal

har

ar

har

ar

Västerbottens län.

Malå ................................................

6

20

03

2

38

55

Lycksele...........................................

16

41

80

5

19

96

Stensele ............................................

7

31

79

—

—

—

Sorsele ...........................................

1

4

40

—

—

Åsele ................................................

2

5

56

1

2

52

Vilhelmina..........................................

5

22

16

2

25

23

Samma

37

125

74

10

86

26

Norrbottens lån.

Arvidsjaur..........................................

4

21

88

2

21

65

Arjeploug ..........................................

1

11

78

—

—

—

Gällivare.............................................

1

13

25

—

—

—

Jukkasjärvi .......................................

2 •

18

25

—

— .

—

Summa

8

65

16 {

2

21

65

20

Utredningen visar alltså, att det endast är i ett relativt litet

antal fall, som ströängar gjorts till föremål för avsöndring. Av de

57 avsöndringar, som här äro i fråga, är det emellertid icke mindre

än 45, där det avsöndrade jordområdet uteslutande består av ströäng,

i övriga 12 fall utgöres avsöndringen av en eller flera ströängar jämte

annan mark.

Vad de sakkunnige anfört om olämpligheten av att genom ägostyckning

bilda hemmanslotter, bestående uteslutande av ströängar eller

av skogsmark jämte sådana ängar, äger uppenbarligen sin giltighet

även när det gäller så beskaffade avsöndringar, Härtill kommer, att

om av eu eller annan anledning hos fastighetsinnehavaren förefinnes

eu önskan att skilja ströängarna från inägojorden, det ligger nära

tillhands, att, i den mån en dylik uppdelning av ägoväldet icke låter

teig genomföras på ägostyckningens väg, han tillgriper jordavsöndring

för att få fram en sådan utbrytning av mark.

Ett tillämpande å bestämmelserna om jordavsöndring av samma

grundsats som de sakkunniga föreslagit för ströängars behandling vid

ägostyckning, skulle leda till ett stadgande av innehåll, att avsöndring

icke må innefatta uteslutande ströäng och att avsöndring, som avser

annan mark jämte ströäng, icke skulle kunna komma till stånd, med

mindre avsöndringen är så beskaffad, att densamma kan anses tjänlig

för jordbruk. Emellertid skulle ett dylikt stadgande medföra en säkerligen

mången gång besvärlig och ömtålig prövning i fråga om det

avsöndrade områdets lämplighet såsom självständig jordbruksfastighet

och innebära en avvikelse från den allmänna regeln för bedömande av

en avsöndrings laglighet, enligt vilken endast tillses, att stamfastighetens

jordbruk ej genom avsöndringen försvagas, men hänsyn icke

tages till huru avsöndringen blir beskaffad. Några berättigade intressen

från fastighetsinnehavarnes sida torde knappast trädas för nära, om man

tillsvidare upphävde rätten att avsöndra ströängar. Då ströängarna,

merendels bestående av myrmark, icke utan tillgång till den kringliggande

marken lämpa sig för nya bosättningar, torde något behov av

rättighet att avsöndra enbart ströängarna sällan föreligga. Detsamma

måste anses gälla i fråga om avsöndring av ströäng jämte annan mark,

en form för avsöndring, vilken, enligt vad utredningen visar, hittills

mycket sällan förekommit.

Bör det alltså stadgas såsom allmän regel, att ströängar icke få

genom avsöndring skiljas från den fastighet, vartill de höra, synes dock

ett dylikt förbud icke höra bliva undantagslöst gällande. För den hän

-

clelse pa kronomark belägna iingar avsöndras och försäljas till kronan,

äger vad ovan framhållits om olägenheterna av ströängsavsöndringar

icke tillämplighet. Kronan har redan nn i åtskilliga fall efter avtal

med ströängsinnelnivare förvärvat dylika ängar, därvid desamma genom

avsöndring skilts från stamfastigheten. Kan kronan på frivillighetens

väg komma till en uppgörelse med ängsinnehavarne, bör naturligtvis

icke för kronans förvärv av ängarna det hinder uppställas, att dessa

icke kunna bliva föremål för avsöndring. Kronan, som äger marken

omkring ängarna, kan uppenbarligen tillgodogöra sig ängarna på ett

helt annat sätt än den enskilde innehavaren. Därvid kommer i första

hand i fråga upplåtelser till nya jordbrukslägenheter, men ströängarnas

besittning kan vara av vikt för kronan jämväl ur skogsvårdens

synpunkt, i det att härigenom skulle möjliggöras eu för ett rationellt

skogsbruk mången gång nödvändig utdikning av kronoparkerna. Någon

anledning att förhindra dylika avsöndringar till kronan föreligger ej

heller ur synpunkten av att fara eljest skulle vara för handen, att de

föreslagna stadgandena om ägostyckning skulle kunna kringgås.

I fråga om ströäng, som är belägen inom allmänning, synes jämväl

ett undantag kunna göras från det allmänna förbudet mot avsöndring.

I den mån ängen och den kringliggande marken komma i

samma ägares hand och anledning ej finnes till antagande att denna

gemensamhet i äganderätten skall upphöra, givas inga skäl att förbjuda

avsöndring av ängen. Även här kan det ur skogssynpunkt vara önskvärt,

att ägaren till skogen kommer i besittning av ängarna. Överlåtes

alltså en ströäng inom allmänning å delägarna i allmänningen, bör

fastställelse å en dylik avsöndring kunna meddelas.

I ett fåtal fall förekommer, såsom förut anförts, att ströängarna

äro belägna inom området för främmande fastigheter. Det kan ifrågasättas,

huruvida även beträffande dylika ängar undantag bör göras från

förbudet mot avsöndring i så måtto, att då innehavaren av den fastighet,

varå ströängen är belägen, förvärvade ängen, avsöndring borde

kunna äga rum. Häremot torde emellertid kunna göras gällande, att då

enligt nuvarande lagstiftning sammanläggning av de skilda fastigheterna

icke kan ske, någon säkerhet icke förefinnes, att ej ängen och den omgivande

marken antingen genom frivillig överlåtelse eller på exekutiv

väg övergår till olika innehavare. Tillräcklig anledning har därför

icke synts föreligga att i fråga om dessa ängar avvika från det allmänna

förbudet mot avsöndring.

På nu angivna grundsatser vilar det av de sakkunnige utarbetade

22

förslaget till lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark.

På samma skäl, de sakkunnige anfört i fråga om den föreslagna

lagen om ströängars behandling vid ägostyckning, torde åt förevarande

lag böra givas endast provisorisk giltighet.