SOU 1917:6

JORDFÖRDELNINGEN

I VÄRMLANDS LÄN

OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE

FÖRHÅLLANDEN.

STOCKHOLM 1913

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet............... 7

Naturförhållandena ................................................................................. 11

Jordbruket ................................................................................................ 14

Odalbygden............................................................................................... 14

Finnbygden............................................................................................... 14

Odlingens omfattning ................................................................................. 16

Industrien.................................................................................................... 18

Bergsbruket............................................................................................. 18

Trävaruindustrien .................................................................................. 21

Kronans gamla skogar och den uteblivna awittringen ....................... 23

Avvittringarnas upprinnelse och breven 1535 och 1542 .................................. 23

Skogsordningarna 1647, 1664, 1683, 1734 och 1793 .......................................... 24

Länsstyrelsens initiativ 1794 ....................................................................... 26

Skogsordningen den 1 augusti 1805 och Kungl. Maj:ts brev av samma dag ...... 28

Länsstyrelsens initiativ 1813 ..................................................................... 29

Påbörjad avvittringsförrättning 1814 ......................................................... 31

Ny framställning från länsstyrelsen 1816 ................................... 32

Josef Henrikssons i Långflon initiativ 1818 ................................................... 33

Statsmakterna 1818 — 1824 ................................................................. 34

Dunkla minnen ........................................................................................ 37

Kommitterades yttrande ........................................................................... 38

Tidigare strävanden att i riket förekomma bolags och större enskilda

jordförvärv .............................................................................. 40

Äldre tiders reduktioner ............................................................................. 40

Lagstiftning på 1600- och 1700-talen mot bruksrörelsens förvärv av bergslagshemman 40

Lagberedningens förslag 1847 mot bl. a. aktiebolags jordförvärv........................ 42

Framställningar 1892—1900 mot bolags jordförvärv särskilt i skogsbygder.... 42

Framställningar och lagstiftning 1901 — 1912 dels mot bolags och enskilda spekulanters

jordförvärv och dels beträffande deras förvärvade jord inom Norrland

och Dalarne m. m.............................................................................. 46

Framställningar 1907—1911 i enahanda syfte för mellersta och södra delarna

av riket (åren 1907, 1909 och 1911 även särskilt rörande Värmland) ......... 47

4

Sid.

Omfattningen av bolags och andra jordägares jordbruksfastigheter ... 56

Metod för undersökningen .......................................... 56

Jordägarnes antal ......................................................................... 60

Jordinnehav i mantal ................................... 62

Jordinnehav efter taxeringsvärde ............................................................. 68

Särskild undersökning av socknarne efter jordägarnes mantal och taxeringsvärde 77

Jordinnehav i areal ............................................................................ 78

Grafiska tabeller ................................................................................. 82

Sammanfattning.......................................... 91

Trustbildningar och utländska jordförvärv ............................................ 93

Trustbildningar ...................................................................................... 93

Utlänningars aktieförvärv ......................................................................... 95

Svenska »bulvanbolag» för norska jordförvärv................................................ 97

Kommitterades yttrande .............................................................................. 98

Kommitterades hemställan rörande en lag om förbud för bolag och

förening att förvärva fast egendom i Värmlands län........... 100

Olika slag av åtgärder med hänsyn till bolags och större enskilda jordägares

jordförvärv .......................................................................................... 100

Förvärvsförbud behövligt.............................................................................. 100

Folkopinionen.......................................................................................... 104

Svensk och norsk metod för förvärvsförbud .................................................. 104

Behövligt att enskilda spekulanter ingå under lagen....................................... 105

Den bör omfatta hela länet ............................. 105

Undantag för tomt och dylikt, för särskilda undantagsfall, för inrop å exekutiv

auktion och för bolagsjord............... 106

Ej undantag för utskog och begränsning till stödskog .................................... 106

Lagförslag .............................................................................................. 115

Bilagor till frågan om avvittringen:

1. Kungl. Maj:ts brev den 12 augusti 1535 till menige man i Värmland ......... 119

2. Kungl. Maj:ts brev den 20 april 1542 till menige man uti Ångermanland,

Medelpad, Hälsingland och Gästrikland................................................... 119

3. Skogsordningen den 19 december 1683 .................................................. 120

4. Länsstyrelsens framställning den 14 maj 1794 till kammarkollegium............ 122

5. Lantmäterikontorets memorial den 6 augusti 1794 till kammarkollegium..... 124

6. Advokattiskalens i kammarkollegium memorial den 19 september 1794 ...... 126

7. Kammarkollegii skrivelse d--n 4 februari 1795 till länsstyrelsen............... 127

8. Kungl. Maj:ls brev den 1 augusti 1805 till kammar- och bergskollegierna .. 129

9. Kammarkollegii skrivelse den 23 oktober 1805 till länsstyrelsen........... 130

10. Länsstyrelsens memorial den 18 januari 1813 till kammarkollegium............ 131

11. Länsstyrelsens skrivelse den 18 januari 1813 till två domhavande.............. 132

12. Kammarkollegii skrivelse den 9 november 1813 till Kungl. Maj:t ............. 132

13. Kungl. Maj:ts brev den 18 januari 1814 till kammarkollegium .................. 135

14. Kammarkollegii skrivelse den 15 februari 1814 till länsstyrelsen .............. 136

15. Länsstyrelsens memorial den 25 juli 1816 till kammarkollegium jämte kollegiets resolution

den 28 augusti 1816........................................................................ 137

16. Länsstyrelsens utslag den 28 augusti 1817 på besvär av J. G. Geijer på Uddeholm 137

17. Förrättningsmannens vid avvittringen förklaring den 30 maj 1818 till länsstyrelsen 146

18. Länsstyrelsens memorial den 8 juni 1818 till kammarkollegium ........................ 148

5

Sid

19. Advokatfiskal»» i kammarkollegium memorial de» 2(1 februari 181!) jämte kollegiets

den 4 december 1820 givna resolution däröver .......................................... 148

20. Länsstyrelsens framställning den 20 mars ISIG till kammarkollegium ........ 150

21. Länsstyrelsens memorial den 20 januari 1819 till justitiekansler!! ............... 152

22. Justitiekanslerns skrivelse den 15 februari 1819 till advokatfiskalen i kammarkollegium

........... 152

23. Advokatfiskal^ i kammarkollegium memorial den 19 februari 1819 till

justitiekansler!! ........................................................................... 153

24. Kammarkollegii skrivelse den 27 april 1819 till länsstyrelsen.................. 154

25. Advokattiskalens i kammarkollegium memorial den 11 november 1819 till

länsstyrelsen ...............................................................................155

26. Kammarkollegii utlåtande den 27 november 1860 till Kungl. Maj:t i transsumt 156

Tabeller:

1. Mantal- och taxeringsvärden (hela Värmland) ......... 159

2. Arealer (Näs och Gillbergs härader, Älvdals nedre tingslag och Nyeds härad) 217

Till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Sedan herr statsrådet hos Kungl. Maj:t hemställt därom, att eu

undersökning skyndsamt måtte åstadkommas ej mindre rörande omfattningen

av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket än

även i vad män berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses

verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens

berättigade intressen, i vilken undersökning lämpligen borde inbegripas

enskilda personers större jordinnehav i nämnda delar av riket, i den

mån sådant innehav kunde anses ägnat att medföra verkningar av nyss

angiven art, samt för verkställande av nämnda utredning anhållit om

bemyndigande att tillkalla två sakkunniga personer att därmed biträda

inom justitiedepartementet, har Kungl. Maj:t genom beslut den BO

december 1911 lämnat bifall till denna hemställan.

I anledning härav har herr statsrådet kallat undertecknade att inom

justitiedepartementet biträda med berörda utredning.

Hittills har denna utredning rört sig främst om förhållandena i

Värmlands län. Vi få härmed överlämna ett betänkande rörande jordfördelningen

i nämnda län jämte ett förslag till lag angående förbud i

vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom därstädes.

I sammanhang härmed hava vi, för de åtgärder vartill desamma

må kunna föranleda, gjort utredningar rörande dels kronans gamla

skogar och den uteblivna awittringen i Värmlands län och dels trustbildningar

och utländska jordförvärv i samma län. För arkivforsk

-

ii ingår i förstnämnda ämne stå kommitterade särskilt i förbindelse till

tillförordnade advokatfiskal i kammarkollegium A. Klocklioff, vilken

därvid varit oss på ett särdeles värdefullt sätt behjälplig.

\id betänkandet äro fogade åtskilliga bilagor innefattande väsentligen

dels handlingar, som belysa frågan om avvittringen, och dels

sammandrag av uppgjord statistik rörande jordfördelningen.

Stockholm den 10 mars 1913.

CARL LINDHAGEN.

GUSTAF W. ROOS.

JORDFÖRDELNINGEN I VÄRMLANDS LÄN

OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE

FÖRHÅLLANDEN.

Naturförhållandena.

Den nuvarande jordfördelningen inom Värmlands län är i viss mån

föranledd av länets naturförhållanden.

Länet är ett typiskt så kallat skogslandskap, bestående väsentligen

av djupa dalgångar mellan skogbeklädda höjder. Kala berg utan

skogsbördig markbetäckning förekomma endast undantagsvis. Några

fjäll, det vill säga höjder som skjuta över trädgränsen, förekomma icke.

I dalgångarna flyta floder med rik vattentillgång, utvidgande sig i talrika

större eller mindre sjöar. Vattenfall och forsar förefinnas i stor

myckenhet. Nedåt södra delen av länet och särskilt inemot sjön Vänern

antager landskapet här och var avsevärda låglandsformationer, vartill

det i Vänern utskjutande så kallade Näset är i sin helhet att hänföra.

Högre upp antaga vattendelarne ofta karaktären av högplatåer.

Med hänsyn till berggrunden kan länet i stor sett indelas i tre

delar, den sydvästra, byggd på en berggrund av grå blandad gneis, den

mellersta, sträckande sig i nordvästlig och sydöstlig riktning, byggd på

järngneis och den nordöstra, byggd på granitgrund. Talrika eruptiver

av hyperit, dionit och diabas uppträda även, varjämte särskilt i bergslagen

granuliter och kalkstenar med mera förekomma. Vid Långban har

på ett litet område anträffats omkring etthundra olika slag mineralier,

vilket lär vara den rikaste kända artförekomsten av mineralier i världen

med undantag möjligen för Hvitna på Sicilien. Lätt vittrande och företeende

en god växtlighet äro gneiserna, hyperiterna, dioniterna, diabaserna

och de mörka skiffriga granuliterna. Graniterna däremot och de starkt

kvartsiga täta granuliterna vittra högst obetydligt och lämna en ofruktbar

jordmån.

Emellertid är den underliggande berggrunden icke väsentligen bestämmande

för fruktbarheten hos jordbetäckningen. I Skandinavien är

nämligen den senare icke bara en vittringsprodukt av berggrunden

såsom på många andra ställen av jordklotet. Det lösa sten- och jordmaterialet

är visserligen i huvudsak bildat av samtliga bergarter, varav

12

grunden består. Men denna betäckning har under istiden förts från

andra ställen, där söndermalning av berggrunden genom isskredet ägde rum.

Av betydelse för hithörande förhållanden är i länet liksom annorstädes

pa skandinaviska halvön den så kallade högsta marina gränsen,

eller gränsen för det område, som efter istidens slut varit betäckt av

havet. De delar av landet, som ligga ovanför denna gräns, äro till

stor del täckta av morän- och rullstensgrus. Nedan om denna gräns

åter förekomma utbredda sand- och leravlagringar. Av det slam

glacierälvarna förde med sig avsattes det tyngsta eller den egentliga

sanden i närheten av flodmynningarna. Något längre kunde den finaste

sanden, den så kallade mjälan (jäsleran), föras. De lättaste avlagringarna

eller leran fördes av floderna längre bort och sjönk väsentligen ej förr

än den natt stilla vatten eller med andra ord det dåvarande havet.

Den högsta marina gränsen inom länet ligger ovan nuvarande havsytan

ungefär 150 meter i sydligaste delarne, i medeltal 180 meter

inom provinsens mellersta delar och något över 200 meter i de nordligaste

trakterna.

Jordmanen är i följd härav av mycket växlande beskaffenhet och

godhet. Nedanför högsta marina gränsen är låglandets jord en bördig

lera, som mot norr småningom övergår i mager sandjord. I dalbottnarna

och på de lägre sluttningarna i Nordmarks härad förekomma i

allmänhet sandmylla och sandblandad lermylla, som mot söder alltmer

övergår till lermylla. Kring Fry ken sjöarna består jordmånen av lerjord.

Klarälvens stora dalgång består till större delen av lätt sandjord. Den

ovan förenämnda gräns befintliga betäckningen av morän- och rullstensgrus

är en gynnsam jordmån för skogsväxten. För odlaren åter erbjuder

den ofta en svarbruten mark, men väl röjd och befriad från de lösa

stenarna är jorden ej sällan lika fruktbar för jordbruksproduktion som

1 eravlagrin garn a och överträffar ofta i detta skick sandjorden i de övre

dalgångarna.

Av de flerehanda malmer, som finnas i berggrunden, äro järnmalmerna

de ojämförligt viktigaste och de enda, som för närvarande bearbetas.

Dessas utbredning är mycket olikformig och överensstämmer på det

störa hela med kalkstenens däruti, att de kalkstensrikaste trakterna

tillika äro de järnmalmrikaste. Det är således inom östra Värmlands

granulitområden, som provinsens järnmalmfyndigheter hava sitt egentliga

hemvist. Bekanta malmfält äro Persbergs, Långhalm, Nordmarks och

Tabergs gruvfält.

Beträffande skogsförekomsten gestaltar det sig så, att granen, som

fordrar en näringsrik jordmån, finner sin bästa trevnad i de lägre och

de västligare delarna av länet samt å de näringsrika, mörka bergarterna,

under det den mera anspråkslösa tallen huvudsakligen intager de magrare

östra och nordligaste delarne samt floddalarnes sandmoar, dock titan att

vara begränsad till dessa. Granen förefinnes sålunda i något större

utsträckning än tallen. Björken anträffas spridd överallt, särskilt där

genom svedjande, som ännu lärer pågå i eu del av de nordvästra

socknarna, eller genom skogsskövling eller barrskogens utrotande för

beredande av bete hennes trevnad blivit gynnad. Skogsväxten är god

mångenstädes. Såsom från olika håll vitsordades under kommitterades

resor, är den särdeles framstående på ett brett bälte, gående från Klarälvens

dalgång över Nordmarks och Jösse härader till gränsen mot

Smaalenenes amt i Norge. “Bet är den bästa skogsmark i världen

eller åtminstone i Skandinavien enligt allt sakkunnigt folks utsago,

yttrade, måhända dock med någon överdrift, en'' bruksägare i trakten.

Det märkligaste vattendraget i Värmland är Klarälven, som utgör

sä att säga landskapets pulsåder mellan de två lantryggar, som giva

sin karaktär åt landet. Den delar länet i två hälfter, östra och västra

Värmland, vilka i stort sett skilja sig från varandra åtskilligt till såväl

naturbeskaffenhet som befolkningens ekonomiska omständigheter. Uti

sin bekanta femårsberättelse för åren 1881—1885 giver landshövding

H. A. Widmark en även för vår tid i det stora hela giltig skildringöver

“de tillfallen, som denna landsdel erbjuder dess innevånare till

nyttig verksamhet och skälig utkomst “ samt över de dalgångar och

vattenområden, vilka såsom han uttrycker sig “giva länet sin prägel av

ett storslaget skogs- och bergland i dess västliga; av ett mångkuperat,

av leende dalar och täcka höjder uppfyllt, än odlat, än och förnämligast

för skogs- och bergsbruk tillitat land i dess ostliga och betydligaste;

samt av ett med odlade slätter, här och var avlösta av skogklädda

kullar och sandåsar bestående land i dess sydliga sjön Vänern omgivande

del. “

14

O dalby

g den.

Finn

bygden.

Jordbruket.

Den första odlingen i Värmland går tillbaka långt in i forntiden.

Den ägde av naturliga skäl rum på de mera lättodlade trakterna eller

med andra ord nedanför den högsta marina gränsen. Landets bebyggande

började således i söder och trängde småningom uppåt efter de förnämligare

floddalarna och vattensystemen. Begynnelsen av detta framträngande

är enligt sägnen särskilt förbundet med Olof Trätäljas namn.

Det är särskilt Byälvens dalgång förbi Gillberga uppåt Glafsfjorden

eller nuvarande Näs och Grillbergs härader som skulle på sex- eller

sjuhundratalet varit föremål för hans nitiska röjningsarbete.

Landet förblev länge glesare befolkat än andra landskap inom

mellersta delen av riket. En ofantlig tillbakagång ägde också rum

under 1300-talet genom digerdöden. Oavsett den folkökning, som därefter

vidtog, funnos dock vid medeltidens slut fortfarande ofantliga

ödemarker i länet. Det så kallade svenska odlingsarbetet fortgick

sedan i nyare tider oavlåtligt i ovannämnda riktning och odalbygden

utvidgades allt mer. Den största odlade bygden i Värmland för närvarande

ligger ikring Frykensjöarna. Även Klarälvens smala dalgång

företer nu en så gott som sammanhängande bygd nästan ända upp emot

älvens inflöde från Norge i länets nordligaste hörn.

Vid medeltidens slut inträffade en för Värmland betydelsefull ny

kolonisation genom invandring av finnar.1) Denna började redan på

1500-talet och omfattade även andra landskap. Orsakerna till denna

utvandring voro olyckliga förhållanden i hemlandet: förtryck från fogdar

och förläningsinnehavare, missväxt, ödeläggelse!- i följd av ryska kriget

samt icke minst ståthållaren Klas Elemings järnhårda regemente.

Dessa invandringar gynnades av kronan genom såväl allmän uppmuntran

till bosättning på ödemarkerna som särskilda koncessioner åt

finnarne. Dessa vände sig därvid jämväl till Värmland. Ett särskilt

1) Se bland annat: Erik Femow: Beskrivning över Värmland, nya upplagan

Karlstad 1898 sidan 323 och följande; landshövding Widmarks femårsberättelse 1881—1885

sidan 15 och följande; Petrus Nord malm: finnarne i mellersta Sverige, Hälsingfors 1888; Sven

Lönborg: finnmarkerna i mellersta Skandinavien, tidskriften Ymer 1902 sidorna 65 och

följande samt 361 och följande.

15

uppsving tog invandringen dit under Karl IX:s tid. Redan såsom hertig

över detta landskap började lian lägga sig synnerligen vinn om dess

uppodling och gav fart även åt den finska invandringen. Under åren närmast

efter år lödO anses invandringen av finska nybyggare i allmänhet hava

nått sin största utsträckning och fortsatte ganska starkt ända in på 1630- talet. Sedan började den så småningom avtaga till framemot början

på 1700-talet, då den synes alldeles upphört. Anledningen till omslaget

torde varit de bättre förhållanden, som i Finland inträdde med

Per Brahes styrelse, men även de större svårigheter för bosättningen,

som senare mötte inom Sverige jämväl från dess regerings sida.

Till skillnad från de svenska odlarna slogo sig finnarne ned huvudsakligen

inom höjdlägen ovanför den marina gränsen. Eu av orsakerna

var väl en viss nödvändighet för dem att hålla sig så långt borta från

de svenska bolbyarnas intresseområden som möjligt. Men även inom

de avlägsnare trakter, där de bosatte sig, föredrogos av dem de högre belägna

och stenbundna bergsluttningarne och platåerna framför dalsänkorna.

Detta har ansetts bero på, att finnarne använde ett helt annat slag av

åkerbruk, nämligen svedjandet, som hos dem var regel, och vartill

krävdes torr mark. Att de sällan ägnade sig åt myrodling i

dalsänkorna berodde också därpå, att dessa voro mera än höjdlägena

utsatta för frosten. Själva voro finnarne vana att odla stenbunden

mark i sitt hemland, där även dalsänkorna ofta bestå av moränjord. För

övrigt var som redan sagts åkerjorden på moränmarkerna ingalunda

mindervärdig, utan överträffade ofta i fruktbarhet annan jord, särskilt de

sandblandade avlagringarna i dalgångarna. Då finnarne därtill ägde en

ofantlig energi och ej skydde någon möda för att bryta sten för att

på moränmarken skapa en ingalunda föraktlig åker, blevo de ett

utvalt folk för brytande av bygd i moräntrakterna ovanom den marina

gränsen.

Emellertid kunde konflikter mellan den svenska befolkningen och

de nyinvandrande finnarne mångenstädes icke undvikas. Vid de bosättningar,

som skedde med kronans uttryckliga tillåtelse, ägnades visserligen

i allmänhet omsorg åt, att sådana konflikter skulle undvikas. Men

åtskilliga finnar bosatte sig egenmäktigt både å kronans och enskildes

marker. Därtill kom, att de svenska böndernas önskningar i fråga om

ägovälde redan då ofta gingo utöver vad kronan ansåg lagligt och därav

kunde förvecklingar uppkomma, även då en finsk bosättning skett efter

kronans koncession. Särskilt blevo förhållandena spända, när skogen

började få värde för bergshanteringen, men finnarne ändock fortsatte

sitt svedjande. Blodiga sammandrabbningar och många hemska dåd

blevo en följd av det hat, som på grund härav uppstod mellan de två

nationaliteterna. Sägner i orterna ha åtskilligt att förtälja om dessa

tilldragelser.

16

Odlingens

omfatt

ning.

Under tidernas lopp lia emellertid dessa motsättningar mildrats och

kunna nu väl sägas hava väsentligen upphört. Detta har varit eu följd

av den växande samfärdseln och allmänna kulturens framsteg, men även

av initiativ att förbättra finnarnas sociala läge, vartill särskilt den finske

studenten Karl Axel G-ottlund vid tiden omkring år 1820 gav betydelsefulla

uppslag. Efter vandringar i finnbygderna på båda sidor om riksgränsen

uppsatte han en vidlyftig skrivelse, vari finnallmogens önskningar framlades.

Dessa gingo ut på ingenting mindre än att av de värmländska

och de på andra sidan riksgränsen liggande finnskogarna skulle bildas ett

särskilt tingslag med egna finsktalande ämbetsmän och särskild förvaltning.

Denna petition, framlämnad 1823, föranledde en skriftväxling,

som finnes förvarad i riksarkivet. Den ledde till, att uppmärksamheten

hos statsmakterna fästes på dessa finnar, vilkas tillvaro varit så gott

som okänd ditintills, och åtskilliga åtgärder vidtogos för att förbättra

deras ställning.

Den finnbefolkning, som bosatte sig i östra delarna av Värmland,

har nu alldeles sammansmält med den övriga befolkningen. I västra

Värmland åter har den finska nationaliteten länge hållit sig avskild

och även genom århundraden förstått bevara sitt språk. Där finnas

ännu kvar verkliga finnbygder, särskilt i Södra Einnskoga socken och

framför allt i Nyskoga socken. Enligt vad kommitterade erforo under

sina resor har emellertid på senare tider den svenska folkskolan och

samfärdseln i övrigt även där undanträngt det finska språket, så att

det ej talas eller ens allmänt förstås av den yngre generationen, utan

endast är känt och brukat av några gamla. Emellertid tränges denna

befolkning, hos vilken ännu mångenstädes lever kvar en viss känsla av

egen nationalitet, fortfarande utifrån och säkerligen på ett ännu farligare

sätt än förr. Detta sker genom bolagens jordförvärv särskilt i

finnskogarna, varigenom finnarne pålägges ett nytt “utsocknes“ herravälde

såsom de ibland kalla det. Härom skall ordas mera längre fram.

Vad den nutida odlingen i Värmland beträffar är densamma något

mindre framskriden än i övriga svenska landskap på samma breddgrad.

Den odlade jorden, trädgård och dylikt inräknat, upptager enligt senaste

officiella uppgifter endast 11.67 procent av hela landarealen, medan i

andra län i Svealand, bortsett från Kopparbergs län, som mera överensstämmer

med de norrländska, den odlade jordens andel av ytvidden

växlar mellan 18 och 30 procent. Däremot är Värmland skogrikare än

länen i fråga. Ej mindre än 77.68 procent av arealen uppgives vara

skogbärande. Härvid har man utgått från den officiella jordbruksstatistikens

siffra för areal “skogbärande mark14 i Värmland, nämligen 1,363,188

hektar. Vid den så kallade försökstaxeringen av Värmlands läns skogar

erhöllos visserligen arealuppgifter, som något avvika från nyssnämnda,

IT

nämligen för den verkliga skogsmarken 1,203,135 hektar, mossmarken

193,108 hektar och hagmarken 72,940 hektar. Men i stort sett rubba

de icke den slutsats, man kan draga av den officiella statistiken, att

skogen täcker ungefär tre fjärdedelar av Värmlands yta. Naturlig äng

upptager ungefär 2.5 7 procent av ytvidden.

Förhållandet mellan inägor och skogsmark eller andra utägor är

givetvis något olika i olika delar av Värmland. Emellertid finnes det

intet enda värmländskt härad, där icke skogsmarken upptager mer än

hälften av landarealen, och det är till och med sällsynt att finna eu

socken så beskaffad. Huggenäs, i Näs härad, med 43.4 4 procent av

arealen skogbevuxen, synes vara det enda exemplet. I det jämförelsevis

skogfattigaste häradet, Väse härad, täcker skogen något mer än 55

procent av ytvidden; men i Färnebo härad, Nordmarks härad, Älvdals

båda tingslag och Fryksdals övre tingslag når skogsmarkens andel av

arealen upp till fyra femtedelar eller mer, och Jösse och Gill bergs

härader samt Fryksdals nedre tingslag stå dem icke långt efter. Den

odlade jorden, som i Väse härad upptager drygt en tredjedel, i Karlstads

och i Näs härad nära en tredjedel av det hela, utgör i Älvdals

övre tingslag mindre än 2 procent av hela arealen.

Jordande) sökningen.

18

Bergs

bruket.

Industrien.

Vid sidan av jordbruket bröts bygd i Värmland även genom bergsbruket,

inom de trakter nämligen där järnmalm förekom och lockade

till brytning. Någon skillnad gjordes här självfallet ej mellan trakterna

nedanför och ovanför marina gränsen, utan avgörande för bergsmännens

odlingar blev i första rummet belägenheten av gruvorna.

Bergsbrukets framträdande går även långt tillbaka i tiden. De

historiska urkunderna lämna dock ej något vidare material för bedömande

av denna närings uppkomst. Redan före digerdöden förefanns veterligen

bergsbrak i östra Värmland. Genom nämnda farsot, som särskilt

drabbade bergslagerna, blevo emellertid dessa avfolkade, och under

den följande tiden finner man, hurusom anstalter gjorts från

regenternas sida att söka återuppbygga och utvidga rörelsen. Enligt

gamla berättelser och antaganden skulle de nya inflyttningarna delvis

hava utgjorts av tyskar, särskilt sachsare, därav namnen Saxån och

Saxhyttan, och även till någon del av finnar. Ännu vid slutet av medeltiden

var emellertid även östra Värmland mycket glest befolkat. Inom

Värmlandsberg, numera kallat Färnebo bergslag, eller det egentliga bergslagsdistriktet,

skulle enligt en uppgift vid den tiden knappast funnits ett

spår till åkerbruk, och befolkningen utgjorts nästan uteslutande av ett

halvt hundratal bergsmän, av vilka de flesta bodde i närheten av det

senare Filipstad. Hela norra delen av detta bergslagsområde eller Nordmark,

Rämen och Gåsborn var fullständigt öde med undantag av en by

eller gård i sistnämnda socken vid det ställe, där den nuvarande kvrkan

är belägen.

Med den nyare tidens inbrott under Gustaf Vasa och hans söner

blev bergsbruket med kraft befrämjat. Privilegier utfärdades och folk från

skilda orter inkallades, bland andra fransmän, valloner och holländare,

vilka ägde bättre sakkunskap i hanteringen än bergsfolket ditintills hatt,

ävensom finnar. Företrädesvis var det Karl IN, vilken såsom hertig

och konung även på detta område åstadkom en stor omvälvning i

landets inre förhållanden. På hans initiativ inrättades stångjärnshamrar

i Värmland såväl som annorstädes i riket. Även i andra avseenden

Li)

sokte him bringa liv i bergsmannarörelsen orli uppmuntra uppkomsten

av gruvor och förädlings verk.

De bergsman, som ägnade sig åt bergsbruket, innehade ursprungligen

endast gruvor, för vilka de tjugo anskaffa det för gruvbrytningen

da använda bränslet, var de kunde. Med tiden tilldelades dem även

skogsrättigheter och därur synes småningom hava framkommit de så

kallade bergsmanshemmanen, vilka upptogos på kronomarkerna med så

kallad stubb- och röjselrätt. I den män hemmanen klyvdes, erhöll

varje delägare motsvarande andel i hemmanen tillhörande gruva och

smältverk. Tidigare begagnades för sistnämnda ändamål de så kallade

osmundssmed jorna, som innefattade eu enklare form för järnets framkallande

ur den raa malmen. I stället för dessa smedjor infördes senare

hyttor, som utgjorde en modernare form för tackjärnets frambringande.

Tackjärnets förädling till stångjärn skedde till eu början av bergsmännen

själva vid bergsmanshamrar, som de byggde vid sina egna

hyttor. Men denna rörelse visade sig snart kräva större resurser och

uppförande av verkliga stångjärnshammare, vilka måste drivas av kapitalstarkare

personer. Därmed uppstod i bergslagen eu liv samhällsklass,

de så kallade bruksägarna. Småningom uppstodo också järnmanufakturverk.

som hade till uppgift att förädla stångjärnet. Det första manufakturverket

anlades i hertig Karls tid. Även dessa verk kommo att

ägas och drivas av bruksägareklassen.

Emellertid fingo bergsmännen sina så att säga övermän även på

annat sätt. Bergsmännen behövde förlag för sitt tackjärns tillverkning

och det fingo de ibland av bruksägare, men i synnerhet av borgarna

i köpstäderna och således beträffande Värmland främst från Filipstad.

Förlaget bestod i penningar och varor. Säkerligen var dvlikt rörelsekapital

lika nödvändigt förr som nu. Men upplåningen kunde även då

ske onödigtvis eller användas mindre väl. Det är därpå Fernow anspelar

i sin bekanta beskrivning över Värmland då han säger: “Förlag är

ett ord, som efter all min övertygelse i. sin verkan lågt grund till den

mesta nöd, som både i förra och nyare tider tryckt bereslaeen. En

bonde, sa länge han förnuftigt får råda sig själv, plöjer sin åker, säljer

sin vara och blir ingen man skyldig, men en bergsman måste hava

förlag, tv därvid är han uppfödd och därförutan bör han icke do, änskönt

änka och barn och hela egendomen ofta skola betala laget. “ De

missförhållanden, som sålunda uppkommo genom förlagsverksamheten

föranledde utfärdandet av särskilda förordningar om förlager, av vilka

den första utgavs ar 1695 av Karl XI. Förlagsgivarne finan en viss

makt även med bruksägarna, i den mån dessa även måste anlita förlagsmöjligheterna.

Det visade sig snart, att denna utveckling av bergshanteringen föranledde

redan på den tiden faror till en början för bergsmännens själv

-

20

ständighet såsom jordägare, i det att bruksägare och förlagsgivare med

begagnande av sin ekonomiska övermakt började lägga sig till med

bergsmansjord. Dessa jordspörsmål befunnos snart vara av den allvarliga

beskaffenhet, att statsmakten ansåg sig redan då böra ingripa för

att förekomma bergsmanståndets undergång. Detta skedde genom en

lagstiftning, som förbjöd bruksförvaltare, borgare och andra främmande

att förvärva bergsmansjord. Denna lagstiftning, varom längre fram

skall närmare ordas, (sidan 40) pågick från medlet av 1600-talet.

Ett intressant uttryck för samtidas uppfattning av dessa tilldragelser

och ett vittnesbörd om det rörliga kapitalets makt redan under

denna tid innefattas i följande yttrande av Polhem i lians betänkande

angående oeconomien och commercien vid riksdagen 1720:

“Till att så mycket snarare kunna finna, på vad sätt utländingarne

kunna köpa hela Sverige under sitt ok, utan att dess innebyggare

skulle kunna märka det förut, så vill man här andraga för ett exempel,

vad med Filipstads bergslag isynnerhet skett är, vilken i begynnelsen

berodde av sig själv och njöt sin frihet efter en rätt ägares rättighet.

Men vad hände? När några stapelstadsbor hngo begärelse till samma

järnverk och ej fingo köpa det för reda penningar av de förståndiga

själva, så handlade de detsamma av deras enfaldiga anhöriga åt sig för

allehanda hastigt förgängliga varor förmedelst en öppen kredit, varigenom

den enfaldiga hopen till en kort tid fick sitt nöje, men däremot

försatte sig och de sina uti yttersta armod, så att barnen måste tjäna

för gemena arbetare vid de verk, som deras föräldrar suttit välbehåll

na brukspatroner vid. “

Med den ekonomiska liberalismens genombrott på 1800-talet blev

friheten att förvärva bergsmansjord med äganderätt fullkomligt lösgiven.

Följden bär blivit att bergsindustrien i Värmland kunnat lägga under

sig menige bergsmäns jord; samtidigt har den förvärvat bondejord,

som tilläventyrs funnits i trakten. För närvarande äges därföre på

sätt nedan i den statistiska utredningen skall närmare utvecklas bergslagssocknarna

inom östra Värmland till mycket stor del av bergsindustrien.

Självägande jordbruksbefolkning förekommer endast sparsamt.

Vid kommitterades resor skildrades i Ränn e n denna ekonomiska

utvecklings förlopp inom nämnda socken sålunda: “Förr var ortsbe

folkningen

ägare av bergsrörelsen. De kallades bergsmän och de hade

en var sina andelar av densamma. Bönderna kunde emellertid ej få

kontanter ur sin skog annat än genom att använda den till järnmalmssprängning

i gruvorna och malmens förädling till tackjärn genom

blåsning vid den gemensamma masugnen. Sedan skulle järnet också

försäljas och sålunda tog det långa tider innan de fingo betalt för

järnet och därmed också valuta för skogsprodukterna. Under tiden

behövde de särskilt spannmål, som jordbruket ej tillräckligt producerade.

21

På detta sätt måste de sätta si# i skuld. Därav blev ofta följden att

de måste sälja antingen endast sin blåsningsrätt (andelar i gruva och

masugn), som var lösegendom, och därigenom ha de nuvarande fåtaliga

självägande jordbrukarne utan bergsrättigheter bibehållits. Eller ock

måste de sälja både blåsningsrätten och själva jorden. På detta senare

sätt uppkom bolagens jordäganderätt i socknen. Denna utveckling

började på 18130- och särskilt på 1840-talet. Den påskyndades i hög

grad längre fram genom att på initiativ av de större delägarna i bergsrörelsen

en del dyrbara ombyggnader av masugnar och dylikt efter

moderna fordringar påbörjades. Detta föranledde stora utgifter för delägarne

och alla små delägare kommo därigenom i skuld till de kapitalstarka.

Måttet på olyckorna för ortsbefolkningen rågades därigenom

att dessa större delägare, väsentligen representerade av Myrmanska

släkten, sedan i sin ordning kommo på obestånd och måste avyttra all

sin egendom till affärsmän från Göteborg. Dessa köpare lade kort därpå

eller omkring 1893 ned hela järnrörelsen och även det bruk i Liljendal,

där tackjärnet ditintills förädlats. I stället anlades trämassefabriker, en

i Liljendal och eu vid Oforsen samt ett sågverk vid Rii men. Ortsbefolkningen

hade nu för sin del den uppfattningen att även skogstilleånnen

alltmer minerades. Under alla dessa förhållanden har en del

av ortsbefolkningen så småningom lämnat orten. De övriga äro hänvisade

till arbete i skogarna och de bolagstorpare, som sitta kvar på

de gamla bergsmansjordbruken och antagas väsentligen för att utgöra

skogsarbeten, ha ej intresse för jordbruket och pläga säga, att det ej

lönar sig att lägga ned några omkostnader, då man ej vet, hur länge

man blir kvar. De få kvarvarande självägarna skötte jorden bra efter

ortsförhållandena, sades det, och även det jordbruk i socknen, som bolaget

Ram en—Liljendal själv idkade, sköttes omsorgsfullt och därpå nedlades

ofta stora kostnader. “

Resultatet av dessa och andra på bruksrörelsens ekonomi

inverkande förhållanden har blivit, att de många små hyttor och bruk,

som förr uppväxt mångenstädes i Värmland, numera till större delen

nedlagts. I västra delarne av länet har bruksrörelsen därigenom så gott

som upphört. I östra delarne åter har i stället för de små drifterna

genom dessas sammanslagning alltmer uppstått en modern bruksrörelse

i större skala.

Trävaruindustrien såsom eu dominerande näringsgren är till skillnad

från bergsbruket en nyare tids företeelse även i Värmland. Den har

även där sitt ursprung i trävarukonjunkturernas uppblomstring på 1840- talet. Därmed följde även industriella förvärv av skogshemman i allt

större utsträckning.

Dessa trävaruindustriens landvinningar synas ej liksom i Norrland

Trävaruindustrien.

och Dalarna varit föregångna av långvarig^ avverkningsrättupplåtelser

på bondeskogarna. Möjligen bär detta berott därpå, att inköpen av hela

hemmanen hade i Värmland gamla anor genom bergsindustriens föredömen

och att denna senare industri själv grundade i stor omfattning

även den nya trävarurörelsen. På senare tider ha förändrade

konjunkturer i bergshanteringen och tidens krav på omfattande Och

dyrbara anläggningar även verkat därhän, att mindre bruk och hyttor

blivit i stor utsträckning nedlagda och innehavarna av dessa anläggningar

med tillhörande jord i stället ombildat sina affärer till trävarurörelse.

Emellertid ha även en myckenhet nya träindustrier uppstått inom

länet, särskilt i mellersta och västra delarna. Till en början var det

sågverksrörelsen, som framträdde. Genom dess produktion ha emellertid

timmerskogarna med undantag för kronans parker och vissa skogar

tillhörande större bolagsdomäner blivit till största delen uthuggna. Allt

dera sågverk i landskapens inre ha därför under senare år måst antingen

helt och hållet nedlägga eller ansenligt reducera sin produktion. Den

sågverksindustri, som ännu är i verksamhet, är till övervägande de]

koncentrerad vid mynningarna av eller utefter de stora dottleder, som

möjliggöra timmertillförsel från långt avlägsna trakter, där timmerskog

ännu finnes att tillgå. Men även dessa anläggningar lära numera ofta

endast med svårighet få sitt timmerbehov fyllt.

I sågverksindustriens spar har i stället trämasseindustrien framträtt.

Den behärskar nästan fullständigt virkesmarknaden i länets västliga

delar och lägger allt mera beslag på den värmländska skogsproduktionen.

Den konkurrerar härvid på ett allt kännbarare sätt med träkolningen,

som för järnbruken och hyttorna äger så stor betydelse och

väl fortfarande länge måste hava det, även om den inom länet påbörjade

smältningen av järnmalm på elektrisk väg begränsar kolbehovet.

Enligt vad kommitterade under sina resor erfarit utgör detta för närvarande

ett av bruksindustriens stora bekymmer, då trämasseindustrien

kan bjuda större betalning för virket än som bruksindustriens ekonomi

anses tillåta.

Kronans gamla skogar och den uteblivna avvittringen.

Vid den nyare tidens inbrott funnos i Värmland såsom förut nämnts Awittofantliga

ödemarker, som ej tagits i besittning av odlingen. Detta

landskap var därutinnan av enahanda natur som landskapen uti nord- nelse samt

1 i gare delarne av riket . *535 "ch

I forntiden ansågs otvivelaktigt ingen såsom ägare till dylika skogs- i->42.

vidder och besittningstagande! skedde då helt egenmäktigt. I samma

mån odlingen fortskred och dessa trakter kornmo inom det övriga rikets

intresseområde, började regenterna i kronans namn göra anspråk på

äganderätten till desamma, Redan på 1300-talet givas författningar

som utvisa detta, Särskilt kraftigt hävdades clenna kronans rätt till

de stora skogsvidderna av Gustaf Vasa genom åtskilliga författningar. Uti

brevet den 20 april 1542 till menige man uti Ångermanland, Medelpad,

Hälsingland och Gästrikland uttryckes denna sak med de bekanta orden

“att sådana ägor, som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Sveriges

krona till och ingen annan

Bland de landskap, där en sådan kronans rätt till de stora skogarna

gjordes gällande var också Värmland. I ett brev av Gustaf 1 den 12

augusti 1535, avseende detta landskap, heter det, att han av synnerhg

gunst och nåd unnat och ‘tillåtit menige man som bygga och bo i

Värmland att fritt och obehindrat njuta, bruka och behålla alla de

allmänningar, som de av långlig tid och hedenhös veterligen och skäligen

haft, och förelädes alla vederbörande att de icke Unge tillstädja att

denna fattiga allmoge häremot skedde något hinder eller förfång.

Bakom detta medgivande ligger ett uppenbart hävdande av en kronans

äganderätt.

Sålunda utbildade sig det s. k. skogsregalet eller kronans äganderätt

till de stora och vidlyftiga skogarna. Med denna äganderätt följde

allt mer en därav påkallad omsorg att skydda densamma emot de enskilda

jordägarnes benägenhet att sätta sig i besittning av allt större skogsmarker

och samtidigt därmed en strävan att föranstalta nya bosättningar

på kronoskogarna. Under återstoden av 1500-talet samt de båda

följande århundradena ingrep regeringsmakten genom talrika förordnanden

uti dessa avseenden.

24

En upprinnelse till ett ordnande av förhållandet mellan å ena

sidan bygdelagen och å den andra kronan och den jordlösa befolkningen

innefattas i ovannämnda brev av 1542, ehuru det ej gäller alla trakter

utan endast vissa av dem. Uti detta brev uttalas till eu början

beklaganden över, att man i bygdelagen “låg och trängdes den ena

inpå den andra, i somliga gårdar åtta till tio starka unga drängar och

kvinnfolk“ och att ingen ville söka sig ut och utflytta och å andra

sidan mången fattig man förmenades av bygdelagens folk slå sig ner

i skogarna, som man ville tillägna sig till fyra eller fem mil eller till

äventyrs mera utan rätt eller skäl. Sedan däremot uti brevet fastslagits

på sätt ovan omförmälts, att dessa obygda ägor vore kronans

tillhörighet så förordnades — på det att dessa nordland yttermera måtte

bebyggas och kronans skatt därigenom förbättras och fattige män, som

nu hade varken hus eller jord, kunde med tiden komma till besittning

och få ytterligare bärgning — att alla fattiga män, som kunde och

förmådde uppsöka sig bekväma och lägliga bostäder på skogarna eller

de störa allmänningarna, varest de kunde röja och bränna skogen ifrån

sig samt göra kronan rätt, skulle detta stå öppet utan någons gensaga.

Förty skulle varken socknar, bygdelag, ensamma gårdar eller annan

bygd hava våld eller makt att därefter förmena eller förbjuda dem,

som ville bygga på skogarna eller ödemarkerna detta, så framt det

icke skedde på deras egna bostäder, ängar eller fäbeten, vilket fogden

tillika med tolv oväkliga och edsvurna män skulle undersöka och rannsaka.

Slutligen föreskrevs i brevet, att de nya odlarna icke heller skulle

vara förpliktade att för odlingen gälda bygdelagen någon ersättning,

utan vad de i så måtto upptogo och byggde skulle de lika som andra,

kronans bönder under skälig skatt behålla.

Skogsöre Uti stadgan om skogarna av den 22 mars 1647 föreskrevs i 9:de

16471664 punkten en viss undersökning, i vad män “några finnar uti de förlidna

1683,1734 åven nedsatt sig och byggt på de stora skogarna i Västernorlanden,

och 1793. j)a]arne^ Bergslagarne och Värmland“, samt om tilldelning av mark åt dem

i skäliga fall. Uti 10:de punkten säges vidare, att ingen finge hugga

sågtimmer på allmänningarna “undantagandes de orter i Västernorlanden,

Dalarne och Värmland, som med skog överflöda, varest det saklöst

kunde göras och tillåtas

Liknande bestämmelser inflöto i ordningen om skogarna av den

O o

29 augusti 1664.

Ett ytterligare steg för att ordna dessa förhållanden togs genom förordningen

angående skogarne den 19 december 1688. Denna författning

gällde ej någon viss trakt utan angav sig vara riktad mot de stora “missbruk,

som uppstode på orter, där stora och vidlyftiga skogar funnes såsom

i Värmland, Gestrikland, Dalarne, Norrland, Finland och flerstädes1*.

25

Dessa missbruk bestodo däruti att bygdelag, som liade sina ägor antingen

uti eller bredvid sådana skogar, ville tillägna sig stora trakter därav,

ja ofta några mil, vartill de dock ej både varken rätt eller skäl.

Detta förhållande hade föranlett 1542 års påbud med förklaring, att

alla sådana ägor, som således obygda lågo, fjärran från ägoskillnaden

och bygdelägarne hörde överheten och Sveriges krona till. Genom detta

plakat hade missbruket någon tid bortåt blivit hämmat, men sedan hade

det åter år ifrån år småningom inrotat sig igen, så att merendels

överallt, där stora skogar funnos, många förspordes emot allt skäl och

billighet under sina gårdar och byar vilja draga kronans skogar, ofta

många mil bortåt, ja, ibland ända intill fjällen. Särskilt väckte detta

bekymmer med hänsyn till bergsbrukets behov av virke. Av dessa

skäl förnyades 1542 års förordning samt befalldes myndigheterna i

landsorterna att hava ett noggrann! inseende över skogarna. Dessa

myndigheter ålades särskilt, att sedan de efter varje bys och gårds

beskaffenhet prövat vars och ens rågång eller, där sådan felades, tillagt

var och en så stort utrymme och så mycken skog som funnes skäligt

. och till fullsatt hemman nödigt, skulle de därifrån skilja och avvittra

den övriga delen s|Lsom kronan tillhörig; dock så att om någon genom

laga avvittringar och av andra välgrundade skäl kunde bevisa någon

del av sådana skogar med rätta tillhöra en viss socken eller härad,

skulle en sådan rättighet bevaras, sedan noga undersökts, att sådana

allmänningar icke utdrogos över sina rätta gränser.

Denna författning anses ha givit det verkliga upphovet till avvittringarna

eller skiljande av kronans mark från de enskildas och eventella

nybyggesanläggningar på den förra. Den föranledde dock ej

åtgärder i större omfattning förr än under 1700-talet, då avvittring

ägde rum inom Gävleborgs län i 34 av länets 42 socknar, inom Jämtlands

län i 14 socknar samt beträffande ett avsevält antal hemman

inom Västernorrlands län och de delar av Västerbottens och Norrbottens

län, som ej tillhörde lappmarkerna.

Inom Värmlands län synes ej under 1700-talet någon avvittringsåtgärd

alls blivit vidtagen. Emellertid stadgades i förordningen om

skogarna den 12 dec. 1734 punkt 12, fortfarande en rannsakning på

sätt förut föreskrivits om alla finntorp, som uppbyggts på “de stora

skogar och ödemarker, vilka utom bygdelagen äro belägna och kronan

tillhöra, såsom uti Västernorrlanden, Dalarne och Värmland“. I samma

punkt upprepades ock föreskriften om att, därest något hemman eller

by med sina ägor stötte intill ödemarken, som icke befunnes därifrån

vara avskild, då borde ock om dess beskaffenhet undersökas och så

stort utrymme och skog därtill läggas, som skäligt och till fujlsatt,

hemman prövades nödigt samt sedan med laga rör avskiljas från den

övriga skogen såsom kronan och icke någon annan tillhörig; dock med

26

Läns

styrelsens

initiativ

1794.

tidigare gjort förbehåll då någon del av sådana skogar kunde visas

tillhöra en viss socken eller härad. Uti punkt 1 av nämnda skogsordning

säges, att allmänningarnas avvittring ifrån angränsande byägor

lär till största delen vara skedd, men förordnas att där så icke skett

skall därom lagligen rannsakas och dömas. Vad då för någon kronopark,

lands-, härads- eller sockenallmänning förklarat varder, det skulle

med giltiga rör ifrån angränsande byägor avskiljas.

I förordningen om skogarna den 10 dec. 1793 stadgas fortfarande,

i § 15, att “vad kronoskogarna eller de större skogarna och ödemarkerna

beträffar, vilka utom bygdelagen kronan tillhöra såsom uti Finland,

Norrland. Dalarna och Värmland1'', skulle befallningshavanden

draga försorg därom, att på förut angivet sätt all sådan mark bleve

avvittrad från angränsande hemman eller byar, som icke hade avvittrad

mark. Vidare skulle befallningshavanden verkställa undersökning om de

å sådana större skogar och ödemarker uppbyggda större oskattlagda

torp och andra besittningar i allmänhet. Därest de kunde äga bestånd

som större eller mindre hemmansdelar, skulle de skattläggas samt till

in- och utägor avrösas, ävensom, där så funnes nödigt, förses med vissa

frihetsår. Slutligen skulle befallningshavanden enligt givna anvisningar

befordra ny byggesa n laggill'' nga r på dessa skogar. Uti författningen

omtalas även, att det som angående avvittringen för särskilda landskap

samt genom särskilda författningar funnes stadgat, komme att uti samma

orter tjäna till efterrättelse.

Vilka anledningar, som föranlett att efter 1683 års författnings

utfärdande och sedermera under 1700-talet avvittringens påbörjande i

Värmland uteblivit, bär vid hittills gjorda efterforskningar ej kunnat

utrönas. I slutet av 1700-talet upptogs emellertid frågan till övervägande

av myndigheterna; hur denna fråga sedermera behandlades

utvisa bland annat en del vid detta betänkande fogade handlingar i

ärendet (bilagorna 4 — 25). Huvudsakliga innehållet i dessa jämte andra

nedan åberopade betydelsefulla dokument är följande.

Befallningshavanden i länet avlät den 14 maj 1794 en skrivelse

till kammarkollegium. Däri erinrades om, att enligt 1793 års skogsordning

skulle kronans skogar eller större skogar och ödemarker i Värmland

genom befallningshavandens försorg avvittras från angränsande

hemman och rörläggas Kollegii utlåtande begärdes därför, huruvida

awittringarna skulle verkställas, på vad sätt en förundersökning

rörande skogarnas rätta natur borde föregå, huru många tunnland skog

ett helt hemman borde bestås och om de i skogsordn ingen åberopade

generella författningarna vore på Värmland tillämpliga. I sammanhang

därmed erinrades, att “med större skogar och ödemarker kunde i länet

ej förstås andra än de längs norska gränsen belägna stora finnskogarna

Det syntes otroligt, yttrade befallningshavanden, att hemmanen i Frvkdals

och Älvdals härader kunde med råtta inneha sä stora skogar,

vilka ä Hägra ställen ginge till 50 a (10 tusen tunnland ä helt hemman.

Eu myckenhet torp, som uppbyggts å dessa skogar, hade därför icke

heller, såsom rätteligen bort ske och många innehavare önskat, kunnat

skattläggas till hemmantal. En undersökning skulle av dessa andragna

skäl verka till stor vinning för kronan. A andra sidan vågade befallningshavanden

ej själv besluta huru undersökningen skulle ske utan att

oroa den ömtåliga äganderätten. Marken hade nämligen icke varit

känd av annan egenskap än såsom hörande till förut skattlagda hemmans

område, vartill korn, att de förmenta ägarna till ifrågavarande

stora skogar i flera sekler varit i besittning därav. Undersökningen

vore således av mycken grannlagenhet.

Över denna förfrågan infordrade kammarkollegium yttrande från

lantmäterikontoret. Dettas chef var då Eric af Wetterstedt, sedermera

kammarråd och sist landshövding i Uppsala län, en av samtidens

mest framstående ämbetsmän. Särskilt hade han sysslat med jordspörsncial

och längre fram avgav han också ett förslag till avvittringsstadga

för Jämtland. Lantmäterikontoret avgav det begärda utlåtandet den

ti augusti 1794. Häri erinrades till eu början att den av befallningshavanden

åberopade föreskriften i 1793 års skogsordning ej vore

någon ny författning utan överensstämde med alla i äldre och nyare tider

utkomna förordningar om skogarnas bruk. Därav följde, att de sålunda

föreskrivna undersökningarna om de “uti Värmland befintliga större

ödemarkerna och skogarnau ofelbart och med det första borde komma

till fullbordan samt kronans parker skiljas från det, som borde tillhöra

enskilda jordägare. Detta syntes på intet annat sätt kunna ske än

genom sadana avvittringar, som i vissa andra landsorter såsom Västerbotten

och hela Finland i flera år försiggått. I Värmland funnos så

vidsträckta skogsmarker, att de med intet slags sken av billighet kunde

under närmast angränsande hemman eller byar mot deras då innehavande

räntor försvaras. 3Jå dylika skogsmarker hade visserligen från

äldre tider mångfaldiga torp blivit anlagda och vunnit någon slags

stadga genom uraktlåtenhet av de undersökningar och skattläggningar,

som enligt författningarna för länge sedan bort ske. Vidare funnos

också råskillnader i dylika skogar, som ej kunde ha annan upprinnelse

än tvenne grannars enskilda överenskommelse, kronan ovetande, för att

till tvisters undvikande sig emellan ha vissa skillnader. Men dylika

förhållanden kunde ej medföra någon verkan till förvärvande av äganderätten

till mark, vilken ostridigt från äldsta tider enligt flera riksdagars

beslut och skogsordningar tillhört kronan, som aldrig eftergivit dem.

För verkställigheten av en afvittring, som i Värmland vore av högsta

nödvändighet och varav kronan skulle komma att draga betydligaste

28

förmåner, vore det för lantmäterikontoret icke möjligt att enligt kammarkollegii

åstundan närmare än skett uppgiva beskaffenheten av omförmälda

skogar. Ty de hade aldrig blivit geometrice avmätta. Nödvändigt

syntes således vara, att dessa skogar ju förr dess hellre blevo

avmätta och på karta lagda. Men förut och med görligaste första borde

befallningshavanden låta undersöka beskaffenheten av torpen å skogarna,

när de tillkommit, med vars tillstånd sådant skett och om vissa eller

odeterminerade ägor därtill blivit lagda. Sedan landshövdingen inkommit

med berättelse därom till kollegium och därvid jämväl lämnat de

derå upplysningar, som i ämnet borde vara nödiga, kunde kollegium

komma i tillfälle att framlägga eu sådan hushållsplan, som kunde bliva

för landet lämplig och för kronan gagnelig.

Kammarkollegiet avlät härefter den 4 februari 1795 till befallningshavanden

i Värmland ett brev “rörande avvittringen av de större

skogar och ödemarker uti Fry k sd als och Älvdals härader”. Kollegium

åberopade därvid först enahanda skäl som anförts av lantmäterikontoret

samt fann det av dessa anledningar i sin ordning, att å de i skogsorclningen

avsedda större skogar och ödemarker en undersökning borde

anställas och vad därav kunde kronan tillhöra lagligen avskiljas från

därintill belägna jordägare. Innan kollegium kunde inlåta sig på sättet

för denna undersökning vore dock nödigt, att de till dessa skogar gränsande

eller ock å dem anlagda hemman lämnades tillfälle att uppgiva

sina påstådda områden och de avvittringar, å vilka de grundade sin

förmenta rätt. Vidare borde å skogarna upptagna nybyggen och torp

till ägor, vidd och storlek beskrivas och innehavarna förete sina åtkomstbrev.

Befallningshavanden anmodades alltså att skyndsamt föranstalta

om allt detta och därefter insända till kollegium alla handlingar

och erhållna upplysningar jämte eget utlåtande till kollegium.

Emellertid synes av någon anledning befallningshavanden ej åtgjort

något åt saken. Frågan kom därefter ånyo upp först åtskilliga år

efteråt.

Skogsordningen

av

1 augusti

1805 och

Kungl.

Maj:ts

brev av

samma

dag.

Uti den nva förordningen om skogarna i riket av den 1 augusti

1805 upptogos uti § 15 enahanda föreskrifter, som på sätt ovan sägs,

influtit uti näst föregående skogsordning. Det stadgades nämligen i

nämnda paragraf bland annat följande:

“§ 15. Vad kronoskogarne, eller de större skogar och ödemarker beträffar,

vilka utom bygdelagen oss och kronan tillhöra, såsom uti Finland, Norrland,

Dalarne och Värmland, skola våre befallningshavande draga försorg därom, att

då intill sådan större skog och ödemark stöta hemman eller byar, som icke

hava avvittrad mark, så mycket utrymme av skog må dem tillagd varda, som

enligt författningarne till fullsatte hemman nödigt prövas; vilken sedan med

laga rör avskiljes från den övriga marken, som kronan tillhör; dock där någon

29

med laga avvittring eller andra skäll gitter bevisa någon del av sådane skogar

med råtta höra eu viss socken eller hitrad till, vilja vi dem sådan deras rättighet

icke betagit hava, allenast slike allmiinningar icke utöver deras råtta gränser

utdragas. Desse kronan inom Svenska provinserne tillhöriga marker böra våre

befallningshavande låta avmäta, beskriva och på karta lägga, samt i mån av de

tillfällen till nyttig odling, som inom de samma sig förete, i underdånighet

föreslå vad antal nybyggen, vardera med ett område av ungefärligen ett åttondels

mantals ägovidd, därstädes skola kunna anläggas; varefter Vi oss i nåder

uti åte vilja, huru och under vad villkor, sådane nybyggen till hugade odlare

måtte upplåtas.

Det, som angående avvittringar för särskilte landskap samt igenom särskilte

författningar stadgat finnes, kommer uti samma orter att tjäna till efterrättelse.

Ävenledes skola Våre befallningshavande om de å sådane större skogar

och ödemarker anlagde oskattlagde torp och andre besittningar undersöka, huruvida

de samma, såsom större eller mindre hemmansdelar kunna äga bestånd, och

i slikt fall besörja, att de till in- och utägor avrösas, börande, sedan desse

undersökningar verkställde blivit, Våre befallningshavande i underdånighet inberätta,

huru många sådane lägenheter inom de dem i nåder anförtrodde län

finnas, på det Vi måtte bliva i stånd satte, att i nåder föreskriva vad i avseende

på dem ytterligare tillgöras må."

Samma dag nämnda skogsordning utfärdades eller den 1 augusti

1805 avlät Kungl. Maj:t ett brev till kammar- ocli bergskollegierna

angående några hemställanden som uti skrivelse den 26 augusti 1794

gjorts av befallningshavanden i Värmland rörande skogshushållningens

förbättring i länet. Uti brevet avslogos berörda hemställanden. Men

emedan, heter det vidare i brevet, befallningshavanden anmält, att i

Värmland skola finnas skogar, vilka ehuru belägna på skatteägor allt

ifrån 1600-talet skola varit kronan förbehållna, så anbefalldes kammarkollegium

förständiga befallningshavanden att såväl till kollegium avgiva

en omständlig upplysning om förhållandet och beskaffenheten av dessa

skogar på det kollegium sedermera efter omständigheterna kunde vara

i tillfälle därutöver utlåta sig som ock på sätt skogsordningen föreskriver

bevaka kronans rätt till de kronan tillhöriga skogar.

Kammarkollegium tillställde därefter med skrivelse den 23 oktober

1805 befallningshavanden eu avskrift av detta kungl. brev samt

tilläde för egen del att det ålåge befallningshavanden jämlikt brevet

att ej allenast skyndsamt inkomma till kollegium med en omständlig

upplysning om förhållandet och beskaffenheten av de omförmälda kronoskogarne

utan och på sätt den förnyade skogsordningen föreskrev bevaka

kronans höga rätt till de skogar, som voro kronan tillhöriga.

Först långt efteråt fastade befallningshavanden uti ett memorial av

den 18 januari 1813 kammarkollegii uppmärksamhet på denna sak.

Memorialet är undertecknat av dåvarande landshövdingen Olof af

Yibeli, som förut varit landshövding i Finland och enligt en dikt i

♦

Länsstyrelsens

initiativ

ISIS.

30

Fänriks Ståls sägner därvid skulle vid ett tillfälle hävdat lagen

gent emot den ryska generalen. I denna framställning anmäldes att

föreskrift önskades, huru och på vad sätt befallningshavanden skulle

göra början till värkställighet av ovanberörda stadgande i 1805 års

skogsordning. Fordom hade åborna på finnskogarna blivit av regegeringen

inkallade från Finland och ditsatta, vilket ej kunnat ske om

ej dessa skogar da ansetts vara kronan tillhöriga, och likaledes inhämtades

av skogsordningen, att kronan hade anspråk på dessa skogar.

Det föreslogs såsom lämpligt, att kronofogden med en lantmätare förordnades

att undersöka de gamla hemmanens anspråk till finnskogarna

med stöd av gamla dombrev eller äldre bolstada skäl och gillade rågångar,

som utvisade eu erkänd och stadgad äganderätt. Om däremot

inga andra än innehavande rågångar, som emot lag i öppen skog ej

gällde, ej vore till finnandes, så kunde fråga uppkomma om markens

revning, gradering och skifte mellan skattemannen och kronan såsom

ödeskogarnas innehavare. Hemman funnes, tilläde befallningshavanden,

som tillskansat sig alldeles otroliga skogsrymder, dem man uppgivit

ända till 60 ä 70 tusen tunnland, vilket dock grundades endast på

gissningar. Samtidigt anmäldes, att befallningshavanden samma dag avlatit

skrivelser till vederbörande domhavande. Däri omnämndes att

befallningshavanden av flera förekomna lagsökningar inhämtat att ägare

av hemman, som gränsade till kronans stora öde skogar, där finnar

bosatt sig, velat utsträcka eu obegränsad äganderätt över dessa skogar

och i följd därav efter uppsägning anställt rättegång emot finnarna för

att tillvälla sig deras röjsel. Till bevakande av kronans rätt, som sålunda

träddes för nära, samt skyddande tillika av dessa odlare ansåge befall

^

C o ’

ningshavanden sig pliktig och anhöll därför, att när sådana frågor

förekomma, ingen åtgärd måtte vidtagas av häradsrätten, innan befallningshavanden

blivit underrättad och kunnat förordna ombud att bevaka

kronans rätt.

Denna anmälan föranledde kammarkollegium till en framställning

till Konungen av den 9 november 1813. Kollegium förklarade däri

till en början, att det funnit hurusom landshövdingen haft mycket fog till

sin skrivelse till domhavandena och fann likaså den föreslagna undersökningen

bliva nödig och nyttig. Därföre tillstyrkes, att befallningshavanden

matte äga att förordna kronofogden eller hellre landsfiskalen

samt en skicklig lantmätare att ej allenast granska de handlingar, på

vilka de gamla till finnskogarne gränsande hemman ville stödja sina

anspråk eller intagor och hävder å dessa skogar, utan ock undersöka

beskaffenheten av deras uppgivna råskillnader. Över dessa undersökningar,

i den mån de fortginge, borde berättelse avlämnas till befallningshavanden,

som sedan förordnade vad vidare borde åtgöras. Skulle

tvist uppstå, borde befallningshavanden tillse, att den bleve avgjord i

31

laga ordning. Det erinrades oek därom, att enligt 1805 ärs skogsordning

skulle hemman och byar tilldelas så mycken skog, som enligt

författningarna prövades nödigt till fullsatt hemman. Men kollegium

veterligen fanns för Värmland icke något sådant stadgande mer än eu

år 1689 uppgjord men aldrig fastställd skattläggningsmetod för denna

provins. Stadgandet i denna metod om skogstilldelning voro dessutom

för obestämd och otillräcklig för att kunna tjäna till ledning vid avvittringen.

Därför syntes befallningshavanden böra inkomma med förslag

till en författning i nämnda ämne.

Till svar å denna hemställan avlät Kung], Maj:t den 18 januari

181-1 ett brev till kollegiet. Däri . förklarades, att till vederbörandes

förständigande och efterrättelse bifölls vad kollegiet föreslagit, dock med

den förändring att befallningshavanden ägde till undersökningarnas

hållande förordna jämte en lantmätare den person, som kunde finnas

mest tjänlig. Tillika ägde befallningshavanden inkomma med förslag

till en författning om de grunder, efter vilka vid avvittringen oavvittrade

hemman skulle tilldelas skog och skulle för detta ändamål ej

blott de oavvittrade skogarna utan även hemmanens inägor avfattas och

beskrivas till areal och beskaffenhet.

En avskrift av detta kungl. brev blev med skrivelse den 15 februari

1814 av kollegium tillsänd befallningshavanden och tilläde kollegium

för egen räkning, att befallningshavanden icke torde underlåta att med

all omsorg och möjligaste skyndsamhet verkställa vad i brevet blivit

anbefallt.

Med anledning av detta förordnande föranstaltade befallningshavanden

omedelbart om avvittringens påbörjande. Till ledande förrättningsman

förordnades den 28 juni 1814 förste lantmätaren L. Gr. Örn

med biträde av löjtnanten, överjägmästaren H. Falk och skulle dessa

äga att efter utfärdade kungörelser i samtliga vederbörandes närvaro

förrätta undersökning i fråga om skogarna inom Älvdals härad. Sammanträden

ägde härefter rum i september 1814 och i juni 1815 samt

såsom det synes även på hösten 1815. Förrättningens fortgång vid

dessa sammanträden förefaller att hava högeligen hindrats genom kallades

uteblivande. Detta föranledde uttagande utan befallningshavandens förordnande

av viten hos de uteblivna. Bland dessa befann sig representanten

för Uddeholms bolag brukspatron J. G. Geijer. Denne senare

anförde besvär häröver hos kammarkollegium, vilken förvisade saken till

befallningshavanden, som därefter i utslag den 28 augusti 1817 förklarade

Geijer förfallen till böter för sitt uteblivande. Uti detta ärende gjordes

från förrättningsmannens och även befallningshavandens sida gällande,

att Geijer genom sitt uteblivande varit huvudsakliga orsaken till uppskov

med förrättningen och betonades tillika, att härigenom hade vållats

Påbörjad

avvittrings

förrätta

in g

1H14.

32

kronan betydliga och vid förordnandet om undersökningsförrättningen

oberäknade kostnader.

Emellertid fullföljde Geijer talan över detta befallningshavandens

beslut och blev efter förrättningsmannens och befallningshavandens hörande

och på yrkande av kammarkollegii advokatfiskal Geijer genom kollegiets

beslut den 4 december 1820 frikänd från bötesansvar.

Ny framställning

frän länsstyrelsen

ISIG.

Samtidigt med att ovannämnda förrättning ägde rum med de förhinder,

som skildrats, ingick befallningsliavanden den 26 mars 1816 till

kammarkollegium med en ny framställning i avvittringsfrågan. Det

framhölls däri, att av Örns med Falks biträde redan verkställda undersökning

inhämtats, hurusom åtskilliga hemmansägare saknade allt stöd

för sina påståenden samt de övriges åberopade råskillnader voro av den

beskaffenhet, att deras antaglighet berodde på domarens prövning. Av

denna anledning ämnade befallningshavanden vid nästföljande lagtima

höstting i Älvdals härad låta i laga ordning göra gällande kronans

rätt till de obehörigen inkräktade skogarna. Utförandet av denna uppgift

fordrade dock mera skicklighet än av kronobetjäningen kunde

väntas och därav bestyrktes behovet att på sätt Kungl. Maj:t tillåtit

utse ett särskilt ombud. Då ifrågavarande angelägenhet komme att

påkalla mycken möda och tid och fara vore för handen att ej inom

orten erhålla någon skicklig person med mindre han erhöll ett tillräckligt

arvode, begärdes till en början, att kollegium måtte utverka

ett sådan arvode. Förutseende, säger befallningshavanden vidare, att

genom domstolarnas beslut en del av de större skogarna i häradet

komme att tillfalla kronan, uppkom nödvändigheten dels att bestämma

den skogsareal, som borde tilldelas skattemännen och dels att anlägga

nybyggen. Då nu Kungl. Maj: t beslutat, att för ändamålet såväl de

oavvittrade skogarna som hemmanens inägor måtte avmätas, begärde

befallningshavande på förhand att genom kammarkollegii försorg minst

åtta kommissionslantmätare måtte utses att från och med 1816 års

sommar under ledning av Örn emot skäligt arvode ombesörja mätning

och avfall ni na'' till areal och beskaffenhet av alla de så kallade finnskogarna

och därtill gränsande hemman i häradet. Utan en sådan

arbetsstyrka kunde, i anseende till skogarnas vidd och spridda läge,

förrättningen ej tillbörligen äga rum. Slutligen föreslogs, att lantmätarnes

arvoden måtte utgå i likhet med vad kort förut bestämts

för avvittringarna i Dalarne. I sådant fall ämnade befallningshavanden

först anlita de skickligaste lantmätarne i länet och skulle därefter

föreslå de övriga, sedan vid utsatt sammanträde den 1 maj 1816 med

länets lantmätare dessas yttranden infordrats.

Denna framställning inkom till kammarkollegium den 8 april 1816.

Redan påföljande dag beslöt kollegium en hemställan i ämnet till Kungl.

:i:t

Maj:t. Denna blev floc-k aldrig avsänd och själva beslutet inhiberades

av någon anledning. I kollegiets diarium är anteckningen om beslutet

överstruken. Protokollet för samma dag omnämner detsamma icke alls.

I nedan omnämnda förklaring från advokatfiskal skulle ock “före

handlingarnas överlämnande till protokollsföranden detta mål av referenten

blivit å expeditionslistan utstrukit, för vilken orsak det ej heller

i det justerade protokollet influtit14. Detta uttryck och den omständigheten

att i protokollet på den plats, där man kunnat vänta ett omnämnande

av saken, två kvarsittande kanter av ett bortskuret pappersark

förefinnas, kunna dock möjligen ge anledning till den förmodan,

att det ojusterade protokollet innehållit något omnämnande av frågan.

Denna synes därefter ha blivit bortglömd i kammarkollegium.

Men närmare tre år efteråt kommo påminnelser från ett främmande Josef Hen

håll. Eu torpare, Josef Henriksson, från Långflon i Dalby socken,rfss0l''s

anmälde nämligen på hösten 1818 hos justitiekanslern att inom nämnda initiativ

socken skulle finnas flera betydliga kronoskogar, som innehades av 1818''

skattemännen. Måhända var detta en finnbonde, som bodde på de

gamla kronoskogarna, men hotades i sin tillvaro genom de så kallade

skattemännens självtagna anspråk. Justitiekanslern begärde den 3

november 1818 yttrande från länsstyrelsen, som under den 20

januari 1819 svarade med att omtala, huru det förhöll sig med den

påbörjade awittringen och tillika meddelade, att länsstyrelsen, som

den 26 mars 1816 skrivit till kammarkollegium, ännu ej fått emottaga

något svar, varpå vidare verkställighet av Kungl. Maj:ts förordnande

den 18 januari 181-1 likväl berodde.

Justitiekanslern vände sig då den 15 februari 1819 till advokatfiskalen

i kammarkollegium och bad att bliva underrättad om orsaken

till dröjsmålet i kollegium och vad i saken blivit åtgjort.

Advokatfiskalen svarade den 19 februari 1819, att ingen expedition

i målet följt och icke heller sedermera den ytterligare föredragning

ägt rum “som referenten kammarrådet Hambraeus troligen med anledning

av några vid expeditionens författande eller justering förekomna

nya omständigheter synes haft för avsiktOch hade Hambraeus, tillägges

det, “under sin nuvarande ganska svåra sjukdom, icke förmått i minnet

återkalla detta mål, än mindre erinra sig anledningarna till de förhållanden

därmed, som nu förekommer11. Tillika meddelade advokatfiskalen,

att han tagit en kopia av den avskrift av länsstyrelsens skrivelse, som

åtföljde justitiekanslerns förfrågan samt ingivit densamma till kammarkollegium

“i ändamål att kollegium sedan originalet ej står att återfinna

däruppå må vidtaga den åtgärd kollegium vid ny föredragning kan pröva

nödig och lämplig1''.

Nu företog omsider kammarkollegium till övervägande länsstyrelsens

Jord un dersökningen.

3

34

Stats

makterna

ISIS—

!Sä4.

framställning av den 26 mars 1816. Detta övervägande ledde dock ej

denna gång till en hänvändelse till Kungl. Maj:t utan till ett svar

åt länsstyrelsen, varigenom dennes hemställanden i alla avseenden

avslogos. Kollegium förklarade, att då i 1814 års brev stadgats, hur

i ämnet skulle förfaras, föranledde framställningen om utverkande av

visst arvode åt ett kronoombud i tvistefrågorna desto mindre avseende,

som landsfiskalen i länet kunde förmodas äga både skicklighet och tid

att uti tvistemålen iakttaga och utföra kronans höga rätt. Aven framställningen

om arvoden till minst åtta lantmätare för skogarnes och

angränsande hemmans avmätning och avfattning fann kollegium “både

vara för tidig och även i själva beskaffenheten sakna antagliga skäl

att kunna bifallas“. Den anbefallda förberedande åtgärden och undersökningen

hade nämligen anmälts redan vara fullbordad. Någon avmätning

i angivet syfte kunde åter icke lämpligen äga rum med de skogar,

vilkas område och samfällighet med närbelägna hemman ännu vore

under tvist, som först borde avgöras. Något behov av förstärkta arbetskrafter

hade åter icke anmälts beträffande sådana skogar, som tilläventyrs

kunde vara befriade från enskildes tvistiga anspråk. Dessa

skogar, tillika med vad kronan genom domstolarnes beslut efter hand

och icke allt på en gång kunde återvinna av de övriga skogarna borde

kunna, i samma mån av vanligt lantmäteribiträde småningom mätas och

avfattas för det ändamål som vederborde och emot den vedergällning,

som redan bifallits.

Detta beslut anmälde advokatfiskalen den 11 november 1819

för justitiekanslern. Därmed var den påbörjade avvittringen i Värmland

gravlagd. Yttringen av befallningshavandes sista energiska försök av

den 26 mars 1816 tillika med den vid framställningen förmodligen

fogade akten över den förberedande undersökningen hade i kammarkollegium

förkommit. När sedan av omnämnd anledning ärendet kom

upp igen därstädes, rönte framställningen ej något understöd. Något

vidare initiativ från länsstyrelsen synes ej hava gjorts. Man kan ju

ej heller förundra sig över att motståndet å ena sidan i orterna, såsom

det synes, förnämligast från Uddeholms bolag, och kammarkollegii

motstånd å andra sidan icke var ägnat att egga till några vidare

O oo o

ansträngningar.

Med den politiska statsvälvningen 1809 följde också den

ekonomiska liberalismens bekanta genombrott. En viktig uppgift för

denna statskonst var realiserandet av kronans jordegendom, vilket påkallades

av de nationekonomiska läror, som genomströmmade tiden, och av

de enskilda intressen, som hade gagn utav en sådan politik. Särskilt

var adeln, som på den tiden representerade också bruksindustrien,

synnerligen intresserad av realisationen. Men även bönderna sågo däri

en stor fördel i flera avseenden för sitt stånd. Borgare och prästerskap

voro däremot mera betänksamma. Det kraftigaste motståndet gjordes

av ämbetsverken, under det regeringsmakten var övervägande gynnsamt

stämd för den stora försäljningen. Ur dessa stridiga meningar framgick

en lösning, som val kan betecknas såsom en kompromiss men dock

gav en lejonpart åt realisationstanken.

Redan vid 1809 och 1810 års . riksdag var ständernas uppmärksamhet

riktad på denna fråga eller på den så kallade allmänna skogshushållningen.

Eu skrivelse avläts också sistnämnda år med vissa direktiv

för kronoskogarnas försäljning. Aven vid 1818 års riksdag förekommo

åtskilliga frågor i detta ämne, vilket gav ständerna anledning att stadga

vissa allmänna grunder, som ständerna ansågo kunna befrämja det

åsyftade ändamålet. Första punkten i dessa grunder föreskrev: “att.

alla kronans disponibla skogar och allmänningar med undantag av de

för flottornas eller andra kronans behov nödiga, samt sådana, vartill

antingen menigheter eller enskilde kunna äga någon laglig rätt, och

vilket genom behörig undersökning bör utredas, må uppå öppen auktion

till den mestbjudande under skattemannarätt försäljas. “

Denna skrivelse berörde också avvittringarna. Uti punkt 8 förordnades

nämligen “att de skogar och allmänningar, som ej ännu enligt

1805 års skogsordning blivit avvittrade, böra skyndsamt frånskiljas

enskildes ägor samt förses med lagliga rör och rågångar". I slutet av

sin skrivelse erinrade ständerna också, att vid verkställighet av ständernas

beslut om realisationen borde ytterligare föreskrifter kunna tänkas

bland annat av hänsyn till särskilda lokala förhållanden i synnerhet i

rikets nordligaste landskap, där sådana försäljningar möjligen skulle

kunna motverka nybyggen och odlingars anläggande, vilket skulle bero

på Kungl. Maj:ts bedömande.

Över denna skrivelse infordrades vederbörande centrala ämbetsverks

yttranden. Dessa i sin ordning infordrade utlåtanden från konungens

befallningshavande, vilka åter hörde befolkningen och vissa myndigheter

i orterna. Det utlåtande, som befallningshavanden i Värmlands län i

anledning härav avgav, är dagtecknat den 25 oktober 1819 samt innehåller

ej någonting om avvittringen i länet. Skrivelsen innehåller

endast förslag om lämpliga användandet av Sörmo allmänning och

Grensjö kronopark samt yttranden över de anspråk, som angränsande

socknar och hemmansägare gjort på dessa kronoskogar.

De centrala ämbetsverken, nämligen krigs-, kammar-, bergs- och

kommerskollegierna samt förvaltningen av sjöärendena, avgåvo slutligen

den BO juni 1820 gemensamt ett synnerligen vidlyftigt betänkande

“rörande kronoskogarnas användande1''. Huvudinnehållet utmynnade uti

ett kraftigt bestridande av riktigheten och lämpligheten utav ständernas

försäljningspolitik. Uti betänkandet, såvitt det rör Värmlands län,

36

yttras: ‘‘Av de inkomna handlingarna upplyses icke bestämt, huru

många eller vilka kronoskogar inom detta län äro belägna, men uti

över jägmästaren Falks memorial till landshövdingeämbetet anföres att

Grensjö kronopark och Sörmo allmänning äro uti länet de enda skogar,

som lära kunna komma ifråga i anledning av rikets ständers framställning

om kronoskogarnes användande. “ Härefter följer en redogörelse

för länsstyrelsens yttrande. I samma betänkande, där

ämbetsverken delvis yttra sig var för sig, börjar kammarkollegium sitt

eget utlåtande med att “anföra, att efter senast inkomne skogsransakningsprotokoller,

har en förteckning blivit upprättad på ifrågavarande

kronoskogar i riket, med undantag av de större skogar och ödemarker

i Stora Kopparbergs och de norrländska länen, vilka ännu icke hunnit

avfattas och från angränsande hemman och byalag avvittras, enligt

vilken förteckning, som härhos underdånigst bifogas, dessa skogar bestå

av dels lands- och häradsallmänningar, dels parker, jagbackar samt öar

och - holmar. “ Även bergskollegium har ett kort yttrande över “ de

kronoskogar. som uti Stora Kopparbergs län samt orterna norr om

Gävleborgs län antingen redan finnas eller framdeles kunna bliva från

liemmansskogarna avvittrade, vilka kollegium med visst undantag ansåg

såväl de redan avvittrade“, som de, vilka kunde bliva det, borde

förbliva osålda och såsom en statens grundegendom bibehållas “för framtida

nybyggens anläggande och den tillväxande folkhopens trevnad och

utkomst, vilken så huvudsakligen beror av skogens avkastning i orten,

där något ordentligt åkerbruk ännu till det mesta icke finnes eller

kunnat inrättas.ul) Något vidare innehöll ej det stora betänkandet om

awittringarna.

Här möta vi sålunda för första gången den företeelsen, att Värmland

är borttappat i de officiella dokumenten om de trakter i riket,

där kronan hade oavvittrade skogar. Om anledning är glömska eller

tyst undertryckande känner man icke. Underligt förefaller dock kammarkollegii

treårslånga dröjsmål att återföretaga det en gång behandlade

ärendet — upptaget till förnyad behandling först efter justitiekanslerns

påstötning —; likaså aktens förkommande och kollega underlåtenhet

att i förberörda utlåtande den 30 juni 1820 nämna något

om de oavvittrade skogarna i Värmland, en underlåtenhet desto mer

oförklarlig som samtidigt därmed ett besvärsmål angående Uddeholmsrepresentanten

påförda böter för uteblivande från sammanträde i avvittringsfrågan

var anhängig! inom kollegium.

Regeringen framlade härefter saken för 1823 års riksdag. Varken

i propositionen, i de talrika motionerna eller i debatterna förekom något i)

i) Betänkandet är undertecknat å kammarkollegii vägnar av Sal. Löfvenskiöld, E.

Bolén, E. Fägersten, F. H. Reuter, Sven Peter Liljenroth (.jämför bil. 24, sid. 155).

:$7

om de

kronoskogarna och allmänningarna i riket11 av den ''20 december 1823

talar ej heller något därom, såvida ej åttonde punktens andra stycke

skall anses innefatta eu hänsyftning därpå. Den lyder nämligen: “Med

till Kronan hemfallne Bergslags- och Recognitions-skogar, äfvensom

öfverloppsmark å de senare, undantagande likväl dem i de Norra Provincerne,

der en sådan anstalt icke kan ega rum, bör på enahanda

sätt förfaras, som rörande Kronoparkerne i Tredje puncten är föreslaget.

11

Kungl. Majrts beslut i ärendet kungjordes genom kammarkollegii

cirkulär till samtliga befallningshavande den 14 april 1824,

angående en förändrad reglering med kronoskogarna och allmänningarna

i riket. Beslutet börjar med en inledning, som ej återfinnes i riksdagens

skrivelse och som bland annat innefattar en uppräkning av de skogar,

vilka då voro under kronans förvaltning. Dessa bestodo av kronoparker,

kronoallmänningar, lands- och häradsallmänningar, “rekognitionsskogar

och bergslagsallmänningar, som till kronan hemfallit samt öfverloppsmarker

å de förstnämnda och hvartill kronan innehar ägande- och dispositionsrätten11

och slutligen “kronomärke!-, som vid afvittring öfverblifva

i Rikets Norra Provincer, nemligen Stora Kopparbergs, Gefleborgs,

Vester-Norrlands, Jemtlands, Vester- och Norrbottens Län, hvarmed förhållandet

är enahanda, som med de sistnämnde, men hvilka i anseende

till folkbrist och felande communicationer i deras närvarande skick äro

af föga värde och icke kunna med större nytta för det allmänna användas,

än till nya hemmans anläggning för att befordra Landets uppodling

och befolkning, hvarföre desse skogar vid den reglering, som

nu i allmänhet kommer att företagas, icke vidare kunna komma i fråga,

utan skall med dem förhållas efter de Författningar, som i förenämnde

ändamål redan äro gifne, eller vidare kunna af Kongl. Maj:t i Nåder

meddelas.11 I anslutning till ämbetsverkens framställningssätt år 1820

hade således även här Värmland borttappats.

Såvitt kunnat utrönas, har saken sedan dess vilat i glömska. Särskilda

författningar om avvittringarna blevo utfärdade för Jämtland den

8 december 1820, för Härjedalen den 9 mars 1825, för Västernorrlands,

Väster- och Norrbottens län den 10 februari 1824, för Gävleborgs län

den 12 maj 1832, för Västerbottens och Norrbottens lappmarker den

30 maj 1873 för hemman och lägenheter ovanför odlingsgränsen i lappmarkerna

den 18 november 1892 samt ytterligare för Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker den 5 juni 1909. I Dalarne blev i sammanhang

med de år 1804 började storskiftena även verkställd afvittring,

för vilken utgivits en mängd särskilda författningar. Men om de gamla

Värmländska kronoskogarna förhandlas ej vidare.

Dunkla

minnen.

38

Kommitte

rades

yttrande.

En antydan om saken förekommer emellertid i kammarkollegii

utlåtande den 27 mars 1860 angående avverkning till försäljning av

skog från, bland annat, ecklesiastika bostället Laggåsen i Värmland.

Uti ett betänkande i ämnet både överjägaren Holmberg uttryckt sina

tvivelsmål, huruvida ifrågavarande betydliga skogstrakt, innehållande

över 14,000 tunnland, kunde vara vid awittring tillagd Ekshärads

kyrkoherdeboställe, vilket utom hemskog ägde därutöver en annan betydande

utskog. Holmberg ansåg därför Laggåsens skog sannolikare

böra betraktas såsom en kronan omedelbart tillhörande överloppsmark.

I anledning härav erinrade kollegium i sitt ovannämda utlåtande om

1814 års brev rörande awittringen i Värmland samt tilläde att

“ befäl In i n gsha va oden. som fått sig denna föreskrift genom kammarkollegium

till efterrättelse meddelad, likväl, oaktat erhållen påminnelse, icke

synes hava densamma fullgjort“. Kollegium synes då icke haft kännedom

om vad uti ärendet verkligen förekommit.

Uti advokatfiskal^! i kammarkollegium L. G. Lindes arbete om

Sveriges ekonomirätt förekommer under ett kapitel om awittringen en

not av följande lydelse: “Värmland har ej varit underkastad awittring,

utan hemmansägarne hava fått utsträcka sina skogsskiften ända till

landets yttersta gräns, vilken förmån grundar sig på K. Gustaf I:s

bref d. 12 Aug. 1535, vari det heter, att han av synnerlig gunst och

nåde tillåter menige man i Värmland att bruka de allmänningar, som

de från långlig tid och hedenhös innehaft. “ Denna anmärkning återgavs

även i 1901 års riksdagsmotion i norrlandsfrågan och inverkade

nog i sin män till att Värmland ej medtogs i denna framställning.

Anmärkningen kan ej gärna grunda sig på annat än ett misstag.

Den historik som ovan lämnats visar, att författningarne och myndigheterna

icke alls uppfattat saken på det sättet. Det är för övrigt klart,

att upplåtelsen av 1535 ej kan innefatta annat än det dåvarande innehavet

och ej det myckna, som sedan tillkommit. Linde utelämnar

dessutom i sitt citat den begränsning, som själva gunstbeviset innehåller,

nämligen att menige man skulle få behålla endast vad de “veterligen

och skäligen haft“.

Av den föregående framställningen synes uppenbart framgå, att

kronan haft äganderätt till stora skogstrakter i Värmland, att dessa

genom en myckenhet författningar och förordnanden skolat avvittras

från angränsande hemman, att denna awittring, senast påbjuden uti

1805 års skogsordning, Kungl. Majrts brev 1814 och riksdagsskrivelsen

1818, väl påbörjats men sedan aldrig kommit till utförande på grund

av oförklarliga hinder, som rests däremot, samt att frågan sedan blivit

bortglömd.

Vidare är det tydligt, att något frånträdande av sin rätt har

kronan aldrig gjort, och den antydan om att eu sådan uppgivelse skulle

skett redan 1585 är ovan bemött. Man kan till och med säga,

att 1805 års skogsordning, i vad den innefattar påbud om kronoskogarnas

i Värmland avvittring, fortfarande är gällande, såsom varit fallet

med många av denna omfattande författnings föreskrifter, vilka ej

uttryckligen blivit ersatta med nya.

Det rättsanspråk kronan bär äger torde icke vara preskriberat

o-enom lagen om tjuguårig hävd. Denna avser endast förvärvet av en viss i

jordeboken upptagen fastighet såsom sådan men icke den mark, varmed

fastighetens innehavare obehörigen utökat dess område genom egenmäktigt

besittningstagande. Lagberedningens nya förslag till jordabalk

förutsätter emellertid att lagfart i regel skall hänföra sig till visst till

gränserna bestämt område å marken, till skillnad från vad nu på landet

gemenligen äger rum. Förslaget innebär därför, jämte hävdetidens förkortande

till tio år, att lagen framdeles skall värna även om sådant

olaga besittningstagande, som nyss sagts. Det gäller således för kronan

att i tid överväga de förhållanden, som i detta kapitel framlagts.

40

Tidigare strävanden att i riket förekomma bolags och

större enskilda jordförvärv.

Äldre tiders

reduktioner.

I vårt land liksom i andra länder ha tid efter annan strävanden

med framgång gjort sig gällande att samla jordbesittningar under eu

hand. A andra sidan ha statsmakterna under olika tider vidtagit

åtgärder till motarbetande av dessa strävanden.

Till de under äldre tider vidtagna åtgärder i dylik riktning kan

man läkna de sa kallade reduktionerna. Sådana statshandlingar

eller ansatser därtill förekommo såväl i medeltiden som vid nyare

tidens inbrott och de närmast därpå följande tidevarven. Dessa

reduktioner avsågo närmast att återbörda till kronan jordegendom, som

blivit kionan med orätt avliänd, ett återbördande desto nödvändigare

som på den tiden statens huvudsakliga inkomstkällor bestodo

i avkastning från domäner. Indirekt gagnades därav också befolkningen,

särskilt allmogen, som både trycktes hårt av skattebördor i följd av

jordens övergång till det adliga och andliga frälset och även därigenom

kom i ett svart beroende av enskilda. Ifrågavarande jordregleringar

påyrkades och stöddes därför merendels av borgare- och bondestånden.

ntnyhpå 1 den föregäende framställningen (sid. 19, 20) bär erinrats, hurusom

1600 och bruksindustriens tidigt framträdande jordförvärv redan på 1600-talet gav

mofbruks- alllednirlg tdl lagstiftning däremot.1) Även denna lagstiftning var till

rörelsens en huvudsaklig del föranledd av omsorgen att upprätthålla bergsbruket

förvärv av men Ilek även en social karaktär, då den inriktade sig på att bevara

hemman, bergsmännens oberoende gentemot vad man då kallade ståndspersonernas

jordförvärv.

Karl XI:s förmyndare utfärdade sålunda den 15 november 1664 en

författning, vari förordnades det “ingå stapelstadsborgare få under sin bruk

uppköpa bergsmanshemman, tägter och skogar, varigenom hyttorna ödelädes

och all fasta dåra skulle vara ogill*. Denna föreskrift stadfästades 9

9 Fernow sid. 416.

tl

sedermera åtskilliga gånge!''. Sålunda yttrades uti Bergsel)]legd resolution

den 2 februari 1662 att “allt vild ståndsperson köpt, sedan kung!, resolutionen

nitid utföll, ginge till bergsmansståndet tillbaka11; uti resolutionen

på allmogens besvär den 1 1 november 1686 att “ bergsmästarne skola

handhava bergslagen vid 1664 års resolution, och ingen häradshövding

give fasta utan bergscollegii tillstånd till bruksförvaltare, adelsman,

kronobetjent eller borgare, utan, när bergsmansjord blir med skuld

betungad, skall rätt bördsman och näst honom bergsmännen i samma

härad vara närmast den gäldbundnas jord och skog att lösa“ samt

uti kungl. förklaringen den 8 januari 1704 över förlagsordningen den

18 december 1695 att “allmogen får igenlösa efter mätismanna ordom

de bergsmanshemman och skatterättigheter, som i mannaminne äro

råkade i främmande och ståndspersoners hän der

I detta statsmakternas strävande att betrygga bergsmännen i besittningen

av deras jord genom lagstiftning skedde i ett brev år 1728

den inskränkningen att “om bergsman råkade i så stor skuld, att

hemmanet ej svarade däremot, skogen vore utbrukad och ingen inom

ståndet ville lösa, så skulle det stå ståndsperson fritt; dock borde skogen,

då han bleve igenväxt, brukas till egen blåsning Emellertid

stadgade riksdagsresolutionen på allmogens besvär samma år 1723,

§ 77, att “fast de uti bergslagen uppå stubb- och röjselrätt utfallna

gamla fastebref icke förmå tillägna åbon skattemannarätt, emedan hemmanet

är krono, får dock bergsmannen arvinge efter arvinge genom

kungl. förordningen det besitta, ävensom någon skattebonde, så länge

bergsbruket hålles vid makt och till kronan utgöres dess rätt. Vill

ock någon drivande bergsman lösa sitt hemman till skatte, stånde

honom fritt “.

Inskränkningen i förbudet för främmande att förvärva bergsmansjord

stadfästes i resolutionen på allmogens besvär 1731 med tillägg att

“bergsman finge ej lösa efter mätismanna ordom utan på auktion efter

värde, som blir insättningssumman“. Men förklaringen år 1756 över

1748 års förlagsordning stadgade, att “om ingen bergsman ville eller

kunde bjuda varken skuld- eller insättningssumman borde denna senare

minskas så mycket, att egendomen kunde bliva inom bergsmansståndet

och förläggaren skylle sig själv, som låtit skulden gå högre, än han

kunde få henne betald. “

Däremot tillät förordningen om gäldbundna bergsmäns egendomar

av den 5 oktober 1772 förläggare “att efter två förutgångna auktioner

behålla egendomen emot insättningssumman “, om ingen bergsman bjuder

över; dock att bergsmansståndet har lösningsrätt, och ståndsperson

skall fullgöra alla de skyldigheter, som en bergsman vid bergsbruksdriften

åligga “. Bergsmännen anförde emellertid i en underdånig

ansökan år 1775 att “om en förläggares lystnad faller på en egendom,

42

kan lian lätt göra sin fordran så stor, att ingen bergsman kan bjuda

med honom; att han på sådant sätt kan bana sig väg till hela hyttan;

att bergslagen så kan gå under, men kronan tillika lida i samma mån,

emedan varje förnuftig lär lätt finna, det ingen torpare sköter en annans

egendom och skog med den sparsamhet och hushållning, som om

det vore hans egen14.

I § 7 av förordningen den 21 februari 1789 om de förmåner

och villkor, varunder skattehemman därefter skulle innehavas, bekräftades,

att bergsmanshemman icke skulle ägas eller besittas av andra

än bergsmän, sålänge de vidmakthöllo bruksrörelsen.

Emellertid uppgav bondeståndet vid 1810 års riksdag mot annat

vederlag den exklusiva besittningsrätten till bergsmanshemmanen, likväl

utan rubbning i jordens natur. Genom förordningen om utsträckt

frihet för bergshanteringen den 20 september 1859 stadgades, att den

skyldighet till blåsning i hytta eller masugn, som ditintills ansetts

åligga bergsmans jorden komme att upphöra. Därmed var bergsmansjordens

särställning upphävd.

Lagbered- I detta sammanhang må erinras att lagberedningen i sitt år 1847

"förslag avidvna civillagsförslag upptog uti 1 kapitlet 8 § följande stadgande:

1847 mot “Ej må äganderätt till fast egendom överlåtas till from stiftelse eller

b}'' a, annan allmän eller enskild inrättning, eller till aktiebolag, utan att

lags jord- Konungen därtill lov givit. Vid sådan överlåtelse ma ej heller det

förvärv, förbehåll göras, att egendomen ej skall kunna från stiftelsen, inrättningen

eller bolaget överlåtas: sker det, vare sådant förbehåll ogilt.44

Detta stadgande motiverades av lagberedningen på följande sätt:

“Det är en grundsats, som i senare tiders lagstiftningar mer och mer

gjort sig gällande, att äganderätt till fast egendom skall, så litet som

möjligt är, lösryckas från personlighetsförhållanden och godtyckligt införlivas

med korporationsintressen eller andra därmed jämförliga syftemål,

det vill säga falla i vad man kallar död hand (in manum mortuam).

Denna grundsats genomgår också lagförslaget i det hela; men beredningen

har ansett den böra i förevarande kapitel bestämt uttalas. “

Framställ- Det dröjde emellertid till år 1892, innan frågan togs upp på allvar.

"sos’ Beredningens förslag blev aldrig lag och man tänkte länge ej vidare

1900 mot på saken. Det var först under intrycket av den snabba utveckling

bolags av trävarubolagens jordförvärv, som framträdde mot senare delen

värr sar- av 1800-talet, tankarna åter började syssla med detta ämne. Eöreskilt

i teelsen framträdde mest hotande i de egentliga skogsbygderna särskilt

SÄi Norrland och Dalarna och därför var det förklarligt, att det var främst

från dessa landsdelar som först enstaka och sedan allt talrikare rop om

41

hjälp förnununos. Även inom andra landsdelar gjorde sig missiv

irh ål land et gällande, ehuru dessa till eu början tingo stil efter.

“Under senare år hava flera motioner framlagts för Riksdagen i

syfte att för vårt lands arbetarbefolkning underlätta tillfället att förvärva

jordegendom. Hur berättigat detta önskningsmål än må vara,

torde dock en annan därmed sammanhängande fråga i ännu högre grad

vara förtjänt av Riksdagens allvarliga uppmärksamhet: nämligen att

söka förekomma, att icke den redan befintliga självägande jordbruksbefolkningen

i en del av våra provinser allt mer försvinner för att

ersättas med osjälvständiga bolagsunderlydande.“ Med dessa ord började

en av V. Vahlin från Falun, med instämmande av sex andra representanter

i Andra kammaren från de norra landsdelarna, år 1892 väckt

motion om framläggande för Riksdagen av uppgift på den jordbruksfastighet,

som ägdes av större bolag i de provinser i vårt land, där skogsavverkning

i mer betydande utsträckning förekom. Vidare önskades

statistiska uppgifter om tillväxten av denna egendom och den självägande

bondeklassens därav orsakade förminskning i samma trakter.

Det ifrågasattes tillika att, såvida de inhämtade upplysningarna föranledde

därtill, för Riksdagen måtte framläggas förslag till bestämmelser

avsedda att begränsa möjligheten för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet

till vilken utsträckning som helst.

Motionen bifölls av Andra men avslogs av Första kammaren.

Följande år 1893 framförde Västerbottens läns landsting till regeringen

sina farhågor med anledning av aktiebolagens omfattande fastighetsförvärv.

Tinget ansåg det såsom en oeftergivlig plikt, att innan all utsikt till

räddning vore slut, fästa uppmärksamhet på saken samt utbad sig regeringens

“nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande“.

Samma år begärde hushållningssällskapens ombud hos regeringen

föranstaltande av enahanda statistiska uppgift, som äskats av föregående

års motionärer i Andra kammaren och hemställdes att därefter måtte

vidtagas de åtgärder för ett självständigt jordbruks betryggande, hvartill

utredningen kunde föranleda.

Vid 1894 års riksdag återkom Vahlin, understödd av tjuguen

andra ledamöter av Andra kammaren, med väsentligen samma yrkande

som år 1892. Riksdagen beslöt nu att begära de ifrågasatta uppgifterna

samt hemställde att, för så vitt upplysningarna föranledde därtill, de

åtgärder måtte föreslås Riksdagen, som kunde anses påkallade för bibehållande

av en självägande jordbrukarebefolkning i de angivna trakterna.

Dessa framställningar ledde till att statistiska centralbyrån anbefalldes

att utarbeta en statistik i ämnet. Denna utkom år 1898 och

innefattade en redogörelse för sågverksindustriens förvärv av jordegendom

inom Norrland och Dalarne dels 1885 och dels 1895. Där

-

44

emot vidtogos inga åtgärder i det andra begärda avseendet förrän år

1901, då de tre ovannämnda framställningarna överlämnades till den

samma år tillsatta norrlandskommittén.]

Emellertid framkom samtidigt ett förslag att lösa frågan på ett

annat sätt. Från de angripna bolagens sida och även från åtskilliga

myndigheter ifrågasattes, om ej enklaste lösningen vore att förbehålla

den odlade jorden åt bönderna och skogsmarken åt bolagen. Detta

skulle kunna ske, menade man, genom en ändring i skifteslagstiftningen

som möjliggjorde en sådan jorddelning på frivillighetens väg. Denna

tanke upptogs av den s. k. jordbrukslägenhetskommittén. Riksdagen hade

nämligen år 1891 begärt en utredning, huru obemedlade och mindre

bemedlade skulle beredas tillfälle att bilda egna jordbruk, huvudsakligen

på de stora odlingsbara utmarkerna inom landet. En kommitté tillsattes

och denna framkom följande år med ett betänkande vari föreslogs

ett nytt förenklat ägodelningssätt kallat ägostyckning. Kommittén

framhöll därvid att ägostyckning skulle få en särskild betydelse för de

norrländska skogsbygderna genom att bereda en hemmansägare tillfälle

att efter skogens försäljning kunna kvarsitta med äganderätt å

gården. År 1896 antogs förslaget i denna del och utfärdades en Jag

om ägostyckning. Önskningarna på många håll att kunna därigenom lösa

frågan om bolagens jordförvärv synes ha varit en av drivfjädrarne för

denna lags genomförande. Det är ej platsen att här närmare ingå på

denna lags betydelse och verkningar. Norrlandskommittén konstaterade

för sin del, att den i ovannämnda hänseende föga motsvarat de hysta

förväntningarna och i många avseenden verkat direkt skadligt.

Då något vidare ej avhördes i anledning av de tidigare framställningarna

om förvärvsförbud återkommo påminnelser på olika sätt i

Riksdagens Andra kammare.

o ^ o

År 1898 ifrågasatte sålunda E. G. H. Åkerlund från Roslagen om

icke till tryggande av vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende

av främmande inflytande inskränkning i aktiebolags rätt till förvärv av

fast egendom på vår landsbygd vore erforderlig. Om så prövades vara

fallet önskade motionären ett lagförslag härom till Riksdagen. Motionären

erinrade om farorna synnerligast “inom stora delar av orterna

norr om Vänern och Mälaren “ men trodde att de även skulle kunna

sträcka sig “vitt utöver Norrlands, Dalarnes och Värmlands gränser14.

Tillika meddelade han, att ägostyckningslagen, som han såsom medlem i

jordbrukslägenhetskommittén varit med om att förorda, syntes honom komma

att verka i rakt motsatt riktning mot vad som avsetts, nämligen att trygga

bondeståndet, varför han beklagade lagens tillkomst. Andra kammaren biträdde

förslaget, som däremot avslogs av Första kammaren under erinran,

4.r>

att frågan vore under utredning för Norrland och Dalarne samt att i landets

Övriga, delar förvärven icke syntes ha nått någon oroväckande utsträckning.

Samma ar väckte O. Emtlién från Ångermanland med instämmande

av femton andra norrlandsrepresentanter ett förslag, att sågverksbolag

borde genom lag åläggas att i Norrland och Dalarne sörja för byggnaders

och ägors hävd å deras jordbruksfastigheter. Båda kamrarne avslogo

förslaget. I lagutskottets motivering framhölls, att dylika förslag stode

i oförenlig motsats med principen för enskild äganderätt. Man erkände

emellertid, att bolagens jordförvärv kunde medföra vådor. Botemedlet

häremot borde dock bestå uti inskränkning av bolags rätt att förvända

jordbruksfastighet men ej uti ingrepp i redan förvärvade rättigheter.

Följande år 189.9 återkom Åkerlund med sitt förslag från år

1898 om inskränkning i aktiebolagens rätt att förvärva jord och med

väsentligen samma innehåll som då. Förslaget bifölls även nu av

Andra kammaren men avslogs av den Första.

Nya uppslag framfördes vid samma riksdag från andra personer.

Sålunda trodde A. W. Styrlander från Ångermanland, att bolagens

fastighetsförvärv möjligen skulle kunna motverkas på beskattningsväg.

Han föreslog därföre i en motion, i vilken tolv andra norrlandsrepresentanter

instämde, särskild bevillning för bolags jordbruksfastighet och

i en annan högre stämpel vid lagfart av fastighet, som inköpts av bolag.

Båda kamrarna avstyrkte dessa framställningar. Man hade åtskilliga

principiella invändningar emot dem ur beskattningssynpunkt och trodde

icke heller, att ändamålet skulle vinnas genom de föreslagna åtgärderna.

Även vid 1900 års riksdag förnyade Åkerlund och Styrlander

sina förslag att drabba bolagsförvärven genom förbudslag eller fastighetsbevillning.

Båda förslagen rönte samma öde som året förut.

Därjämte framfördes vid samma riksdag av A. Wiklund från

Västerbotten en kritik av det sätt, på vilket ägostyckningslagen verkat

i sin ifrågasatta uppgift att avhjälpa missförhållandena vid bolagsförvärven

av de norrländska hemmanen. Det yrkades, att hänsyn måtte

vid ägostyckning tagas till att utbruten inägolott även behövde husbehovsskog.

En framställning i sådant syfte bifölls av Andra kammaren men

avslogs av den Första.

Vid 1901 års riksdag återupptog Styrlander ånyo sitt förslag

om särskild bevillning å bolags fastighet i syfte att sålunda motverka

förvärven, men förslaget blev ej heller denna gång av kamrarna antaget.

Även Wiklund återupprepade sitt förslag från föregående år, att

vid ägostyckning inägornas behov av skog och betesrätt måtte tillgodoses,

och blev detta förslag behandlat i sammanhang med nedannämnda

framställning.

46

Framställ- Samma riksdag väcktes nämligen en motion, som syftade att upptuiigtiroek

f ) fräna ii i hela dess vidd. Denna hemställan var undertecknad av

lag stift- & o

ning 1901 C. Lindhagen från Stockholm, och fyratio andra ledamöter av kam7~,

1912, maren, därav trettiotvå representanter för Norrland och Dalarne,

dels mot 1

bolags och hade instämt i densamma eller i dess syfte. Ämnet begränsades

enskilda (|en o-ånnen till de sistnämnda landsdelarne eller med andra ord

spekulan- ” ° 0 ^ 1

ters jord- till den så kallade norrlandsfrågan. Detta därför att farorna i de norra

förvärv trakterna vore mest överhängande och uppmärksamheten också mest

och dels

beträf- riktad på desamma. Därtill kom, att staten hade en särskild anledning

fande de- att inirrina i dessa trakter, då staten här under föregående århundrade

varvade bortskänkt och fortfarande skänkte bort sina skogsmarker till den jordjord

inom brukande befolkningen genom de s. k. awittringarna och storskiftena.

0eh Da- Att tillvarataga dessa jorddonationers ändamål borde vara ett ytterligare

lamem.m. skäl för ingripande. Utsikter förelågo med andra ord att genom en

sådan begränsning få en'' betydande början till stånd, där det mest

behövdes. De åtgärder, vilka i motionen påyrkades, voro dels förbud

mot vidare jordförvärv av bolag, ekonomisk förening och enskild person,

vilken idkade träförädlings- eller trävarurörelse, dels ingripande i olika

avseenden på redan förvärvade hemman, dels ock reform av ägostyckningsförfarandet

och nya grunder för den avvittring, som återstod, i

syfte att saluskogen skulle avsättas till allmänning.

Andra kammaren antog med överväldigande majoritet en provisorisk

förbudslag avseende bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

och gällande tills vidare för omkring tre år, varemot Första kammaren

avslog varje sådant förslag. Däremot enade sig kamrarna i en

begäran om utredning av frågan, huruledes genom lagstiftnings- eller

andra särskilda åtgärder den självägande jordbruksbefolkningens ställning

i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets

utveckling i nämnda landsdelar befrämjas. Tillika begärdes den

återstående avvittringens inställande och fastställande av nya grunder

för densamma.

Denna framställning föranledde tillsättande samma år av norrlandskommittén,

som hösten 1904 avgav ett betänkande, men även därförinnan

framkom med specialförslag bland annat om en provisorisk

förbudslag. I anledning därav och efter åtskilliga påminnelser i

Riksdagen och delvis provisorisk lagstiftning har sedan bland annat

utfärdats lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärva fast egendom den 4 maj 1906, lag om arrende av viss jord

å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909, lag angående

uppsikt a vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909 och

lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning den 25 juni

1909 gällande för de fem norrländska länen med tillhörande ändring

i stadgandena om jordavsöndring. Dessa lagar avsågo: förbuds

-

47

lagen endast bolags och föreningars jord, arrendelagen och vanhävdslagen

dessutom enskilda skogsspekulanters fastigheter samt ägostyckningslagen

alla fastigheter på landet. Ett av kommittén framlagt

förslag till expropriationslag har ännu icke föranlett någon regeringsåtgärd.

I samma man dessa lagar kommo till stånd har intill närvarande

tid i Riksdagen av (k Lindhagen samt norrlandsrepresentanterna K. R,.

Karlsson i Fjät. E. F. Hellberg och F. O. Mörtsell framförts åtskilliga

motioner för att komplettera och ändra dem eller verkställa undersökningar

om deras verkningar. Detta har dock hitintills ej lett till

något annat än att år 1911 med anledning av eu proposition i ämnet

förbudslagen utsträckts att gälla hela Hälsingland samt arrende- och

vanhävdslagarna även Gästrikland.

Efter det spörsmålen i norrlandsfrågan sålunda började leda till Främst allvissa

åtgärder återkom uppmärksamheten även till förhållandena i södra Tiltyy-- och mellersta delarna av landet. 1011 i

År 1907 föreslogs inom Andra kammaren av C. Lindhagen med

instämmande av sjutton andra ledamöter i motionens syfte, undersökning av mellersta

bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket och lagstiftning ''av

häremot ävensom eventuellt antagande omedelbar^ av en provisorisk för- riket (åren

budslag. Vidare hemställdes om en undersökning, motsvarande den som

ägt rum för de nordligare delarna av riket, rörande jordbrukets tillstånd, även sälodlingens

fortgång och arrendatorernas ställning på bolags- och skogs- skM,

spekulanters redan förvärvade hemman samt förslag till lagstiftning Varm

eller andra åtgärder ägnade att vidmakthålla och befrämja jordbruket land>- på dylika hemman ävensom eventuellt om utsträckning tills vidare

av lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning den 16

juni 1905 i rikets norra landsdelar till de trakter i mellersta och södra

delarna av riket, som kunde anses särskilt hotade av olämpliga ägostyckningar

med mera.

Samma år väcktes inom Andra kammaren av G. M. Sandin och

G. Jansson i Krakerud en motion, avseende särskilt Värmland; i vilken

motions syfte värmlandsrepresentanterna C. J. Berggren, Karl Hultkrantz,

O. Anderson i Hasselbol, Karl Otto och M. Mattson instämde.

Redan medan det norrlandsfrågan ännu var under förberedande

behandling, nämndes ofta Värmland såsom lika hotat som Norrland och

Dalarne. Anledningen till att Värmland ej medtogs i den motion, som

väcktes år 1901 och följaktligen icke heller i norrlandskommitténs

uppdrag, berodde kan man säga mera på en tillfällighet. Såsom en

särskild grund för förslaget att först gripa sig an med Norrland och

Dalarne anfördes som sagt den omständigheten, att dessa landskap på

kronans bekostnad och med uppoffrande av kronans skogsrättigheter

48

undergått avvittring, Då detta ej var förhållandet i Värmland kom av

denna anledning uppmärksamheten för tillfället ej att tillräckligt fästa

sig vid sakernas tillstånd därstädes, helst såsom framgår av motionen

motionärerna missletts av en uppgift uti Lindes ekonomirätt

om ätt kronan skulle avstått från avvittring i provinsen. Till

Värmlands utelämnande bidrog också säkerligen mycket, att från de

värmländska representanterna i Andra kammaren eller från annan opinion

därstädes icke framfördes några klagomål samtidigt med att sådana

förspordes från Norrland och Dalarne. En dylik tystnad gav lätt den

föreställningen, att faran ej var så överhängande i Värmland, åtminstone

vid den tiden, vilket också i viss mån kanske var förhållandet.

Emellertid började, sedan norrlandslagstiftningen kommit i gång,

även från Värmland en folkmening göra sig hörd om behovet och nödvändigheten

av skyndsamma åtgärders vidtagande till skydd mot

bolagsförvärven. Ett uttryck därför utgjorde Sandins och Janssons förberörda

motion, däri yrkades, att Riksdagen måtte särskilt såvitt Värmlands

län anginge besluta i huvudsaklig överensstämmelse med Lindhagens

ovanomförmälda hemställan.

Av förslagsställarna framhölls, att hos dem stadgat sig en på

erfarenhet grundad åsikt, att även Värmland, i vars olika delar de

norrländska livsförhållandena med varje år allt bestämdare framträdde och

utvecklade sig i nära nog samma grad som i norra delarna av riket,

vore i behov av en enahanda skyddslagstiftning. Under de senare

decennierna hade träindustrien med påfallande energi inom länet förvärvat

ett stort antal skogsegendomar, större och mindre, och detta

i ett omfång, som framkallat grundad farhåga att den självägande

jordbrukareklassen därstädes skulle förminskas, så att olyckliga följder

för stat och samhälle därav uppstode.

En av orsakerna till dessa ödesdigra jordförvärv läge däri, att,

sedan träindustrin, som omfattade sågverk och trämassefabriker, huvudsakligen

förlagda i länets södra område, för sitt behov hunnit tillgodogöra

sig de skogar av jämförelsevis mindre omfång, som därstädes

funnits, den blivit mer och mer beroende av skogarne i länets övriga

områden. Enskilda personer och bolag, idkare av denna industri, riktade

därför ökad uppmärksamhet på de skogrika bygderna, varest de redan

förvärvat sig mer eller mindre betydande skogsarealer. Av säljarne

hade somliga i sydligare trakter köpt sig fastigheter, bättre passande

för jordbruk, andra emigrerat och andra återigen, kanske större antalet,

kvarstannat å sina förra hemman såsom arrendatorer. För dessa tedde

sig framtiden mest bekymmersam. Aven om arrendeavgiften i många

fall vore låg, oftast bestående endast i skyldighet att utgöra på arrendefastigheter

fallande skatter och onera eller andra mindre av upplåtaren

bestämda avgälder, så måste det vid försäljningen uppkomna kapitalet

41)

icke sällan förr eller senare tillgripas, ty räntan därpå tillsammans med

vad jordbruket avkastade, särskilt i trakter med ringa åkerareal, räckte

i längden knappast till att bestrida de nödvändiga utgifterna. Följden

härav bleve att många forna självägare ekonomiskt råkade in på det

sluttande planet med den dystra utsikten att till sist falla det allmänna

till last, vilket också i enstaka fall uppgivits ha inträffat.

Motionärerna framhöllo även, hurusom de försålda skogsegendomarna

kornme att delvis förvandlas till ödehemman, då bolag och enskilda träindustriidkare

betraktade och skötte dem endast ur affärssynpunkt med

mål att erhålla största möjliga förtjänst. Agostyckningslagen hade också

betecknat ett nytt skede i träindustriens egendomsförvärv. Densamma

gjorde det nämligen möjligt att billigt skilja skogsmarken från övriga

ägoslag. Man hade ock begagnat sig därav i en utsträckning, som

otvivelaktigt stred mot landets sunda utveckling och sanna intressen.

Jordbrukét, särskilt i länets norra delar, behövde liksom i Norrland

stöd och hjälp av skogen. Ett självständigt jordbruk utan ekonomiskt

underlag av skog vore därstädes nästan otänkbart. Ett upphävande av

denna förening undergrävde den jordbrukande befolkningens sociala och

ekonomiska ställning. Detta förhållande inträdde mindre starkt ju

längre söderut man komme, dock så att det förblev lyckligast, om

sambandet mellan jord och skogsbruk fortfor. Det kom förövrigt,

yttrade motionärerna, visst icke att stanna vid de redan avslutade

köpen, utan det låg i sakens natur, att ifrågavarande skogsförvärv

skulle fortsättas så länge skogshemman stode att erhålla. Slutligen

framhölls, hurusom folkmängden i länets norra delar samt gränstrakterna

mot Norge så förminskats, att det väckt allmän uppmärksamhet. Ehuru

denna folkminskning delvis kunde ha andra orsaker, kunde det icke

förnekas, att trävaruindustriens omfattande inköp av jordfastigheter

medverkat därtill i hög grad. Plikten mot folk och fädernesland bjöde

att gripa in, där ett sådant hotande missförhållande började växa fram.

Lagutskottet hemställde med anledning av förberörda bägge motioner

bland annat att Riksdagen skulle anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

.så snart ske kunde låta verkställa fullständig utredning rörande omfattningen

av bolags jordförvärv i de mellersta och södra delarna av riket

samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde föranleda.

Denna hemställan avslogs av Första men bifölls av Andra kammaren

efter anföranden bland andra av C. J. Berggren från Östmark.

Motionerna vore, yttrade denne talare, högst befogade även vad

anginge en undersökning av jordbrukets tillstånd, odlingens fortgång

och arrendatorernas ställning på de av bolag och enskilda

spekulanter redan förvärvade hemmanen. I den socken där han

bodde funnes en bolagsegendom näst den största i socknen och i

avseende på jordmånen bland de allra bästa. Denna egendom hade

Jordundersökningen. 4

50

under långliga tider knappast erhållit ett enda lass naturlig gödsel.

Man hade då och då ehuru mycket sparsamt besått den med artificiell

gödning, kalisalt och tomasfosfat. Denna vanhävd gjorde, att skörden

å egendomen snart sagt icke hade något värde och knappt täckte avbärgningskostnaderna

och föda åt två, tre kor, under det att egendomen

väl hävdad kunnat föda tre ä fyra familjer. Inom socknen funnes ett

fyratiotal större eller mindre egendomar som ägdes av bolag eller enskilda

spekulanter och några av dessa egendomar kommo föiT eller

senare att dela samma öde. De komme att bli ödehemman. Därom

vore alla i orten övertygade. Talaren hade för några år sedan frågat eu

förvaltare hos ett bolag, som ägde de flesta av berörda egendomar,

huruvida bolaget hade för avsikt att underhålla husen. Därpå svarades,

att detta icke var meningen. Talaren hade hört flera arrendatorer säga,

att de förvägrades taga virke på bolagets skogar till byggnadernas

underhåll. Därav kunde man förstå, att dessa egendomar voro dömda

till undergång. Att förhållandet inom andra delar av länet vore likartad,

vore talaren fullt övertygad om. Han hade också av många

framstående personer i länet hört framställas den önskan, att eu lagstiftning

måtte bringas till stånd mot bolagens ohejdade jordförvärv

liksom också en lagstiftning, som kontrollerade jordbrukets skötsel å

deras egendomar.

Nyssberörda hemställan av lagutskottet upptogs i motion, som vid

1908 års riksdag väcktes inom Andra kammaren av Karl Staaff samt

övriga medlemmar av liberala samlingspartiets förtroenderåd. I denna

motion yttrades bland annat att från åtskilliga trakter — vissa delar

av Värmland och Dalsland samt Skåne — starka klagomål försports

över bolagsförvärv i stor skala.

C. Lindhagen, Värmlandsrepresen tanterna C. M. Sandin, M.

Matsson, Carl Jansson, Karl Otto och C. J. Borggren samt Skånerepresentanterna

A. Thylander, Värner Rydén och F. W. Thorsson

hemställde vid samma riksdag jämväl om en utredning uti ifrågavarande

hänseende. Utredningen skulle dock, enligt dessa motionärers förslag,

omfatta utom bolag även enskilda industriidkares och skogsspekulanters

jordförvärv, och skulle det begärda lagförslaget avse att dels förekomma

bolags och vederlikars jordförvärv och dels upprätthålla gamla

gårdar och upptagna odlingar samt bereda rum för nya bosättningar

och nyodling på dylika jordägares redan förvärvade marker inom nämnda

landsdelar.

Under debatten i Andra kammaren uppträdde även nu herr Berggren

och utvecklade enahanda synpunkter beträffande Värmland, som

han gjort året förut och slutade med att betona, hurusom det lag fara

i dröjsmål.

51

Andra kammaren biföll utredningsyrkandet, sådant det blivit formulerat

i den av Karl Staaff med flera väckta motionen. Första

kammaren avslog motionerna.

År 1909 återkommo fem värmlandsrepresentanter i Andra kammaren

Berggren, Jansson i Krakerud, K. Otto, N. A:son Berg

och J. P. Igel med en särskild framställning för Värmland. Sedan

lång tid tillbaka, yttrade motionärerna, hade järnindustrien ägt vidsträckta

områden i Värmland. Dessa jordförvärv stode tillsammans

med den värmländska bruksrörelsen, som under sin blomstringstid

sträckte sig till länets alla delar. Genom sammanslagning av inköpta

bondgårdar bildades en mängd bruksegendomar, och få vore de värmländska

socknar, som icke hade en eller flera sådana egendomar inom

sina gränser. På så sätt hade många bondgårdar försvunnit, dock utan att

det väckte större farhågor, enär de en gång bildade brukskomplexen

blott sällan utvidgades. Men annorlunda blev förhållandet, sedan järnhanteringen

slagit in på nya banor och de flesta mindre järnbruk till

följd därav måst nedläggas. Träindustrien kom och slog under sig ett

stort antal gamla bruksegendomar med därtill hörande skogsmarker.

Det stannade tyvärr ej med detta. Äldre och nyare trävaruaktiebolag

hade under de senare tjugu åren inköpt en stor mängd brukshemman

och dessa jordförvärv, som pågingo utan inskränkning, hade tagit så

omfattande dimensioner, att de utgjorde en verklig fara för den värmländska

bondeklassens bestånd. Som förut nämnt hade de sålunda påvisade

missförhållandena först under senare år framträtt rätt allvarsamt,

och däri vore att söka en anledning till, att de ej så tidigt som i

Norrland och Dalarne framkallat allmän förstämning och ovilja. Men

numera hade den värmländska befolkningen börjat vakna upp däröver

och fått klart för sig att något måste göras till hämmande av bolagens

fortgående jordförvärv. Finge bolagen fortfarande fritt lägga under

sig de värmländska skogarna skulle de, förr än man trodde, bli ägare

till större delen därav. Efter att ha sökt giva en översikt över omfattningen

av bolagens jordförvärv betonade motionärerna slutligen, att

åtgärder finge ej komma för sent. Och så skulle bli förhållandet, om

saken fördes fram på samma långsamma väg, på vilken norrländska

förbudslagen genomfördes. Flera år skulle åtgå på detta sätt och en

sådan respittid skulle bolagen, såsom bekräftades från olika håll. använda

till att med fördubblad iver öka sina jordbesittningar. Motionärerna

yrkade därför, att en utredning och åtgärder måtte begäras,

men att Riksdagen på samma gång måtte omedelbart besluta, att den

norrländska lagen provisoriskt skulle vinna tillämpning även i Värmlands

län.

Samma år motionerade C. Lindhagen dels ensam om skrivelse till

52

Kungl. Maj:t angående förbud för bolag och förening att i vissa fal!

förvärva fast egendom på landet även i södra och mellersta delarna av

riket, dels i förening med övriga trettiofem medlemmar av socialdemokratiska

riksdagsgruppen om en koncessionslagstiftning för förvärv och

utnyttjande av skogar, gruvor, vattenfall och torvmossar av större omfattning.

Den senare motionen skulle, i vad den avsåg skogar, utgöra

en förändrad form för den tidigare gjorda framställningen om ingripande

å bolagshemman.

Karl Staaff och övriga medlemmar av liberala samlingspartiets förtroenderåd

upprepade sin förut omförmälda vid 1908 års riksdag väckta

motion.

Lagutskottet tillstyrkte en skrivelse rörande utredning om bolagsförvärv

i södra och mellersta Sverige samt en provisorisk förbudslag för

Värmlands län. Utskottet yttrade i denna del, hurusom det inhämtat att förhållandena

i detta län voro i särskild grad värda uppmärksamhet. Att länet

icke kommit att inbegripas i den redan befintliga förbudslagen, synes ha

berott på flera omständigheter. Någon bland befolkningen så utbredd och

medveten ovilja över sakernas tillstånd som i de nordligare landsdelarna torde

i allt fall där ej hava förekommit. Emellertid vore det ett allmänt känt

förhållande, att folkmängden i länets norra del samt i gränstrakterna

mot Norge i avsevärd mån förminskats. Ehuru det borde medgivas, att

folkminskning förorsakats jämväl av andra än här ifrågavarande förhållanden,

kunde det likvisst icke utan vidare förnekas, att trävaruindustriens

omfattande inköp av fastigheter kunde därtill ha medverkat. Utskottet

ville med ledning av utskottet tillhandakomma uppgifter lämna

några exempel på omfattningen av bolagens fastighetsförvärv i länet.

Inom Älvdals härads nedre tingslag ägdes år 1907 Sunnemo socken

så gott som helt och hållet av bolag. Inom Gustav Adolvs socken i

samma tingslag ägde bolag all enskild jord. Av tingslagets båda övriga

socknar, Ekshärads och Norra Råda, tillhopa innehållande omkring

50 mantal, ägdes något mera än 36 mantal av bolag. Inom Älvdals

härads övre tingslag hade beträffande en socken uppgivits, att av bolag

därstädes innehades år 1890 2,139 har, 1900 12.193 har och 1907

22,900 har. Från Vitsands socken i Fryksdals härads övre tingslag

hade meddelats, att vid nämnda tid ungefär halva socknen ägdes av

bolag och att bolagens jordförvärv inom socknen visade tendens att

fortfara. Inom Lekvattnets socken i samma tingslag, utgörande tillhopa

ungefär 19,000 har, innehade bolag år 1890 1,050 har, år 1900

2,000 har och år 1907 5,400 har. Enligt uppgift från Nordmarks härad

med en areal av omkring 97,000 har, innehades av bolag år 1900

omkring 10,000 har och år 1907 omkring 15.000. Inom Gräsmarks

socken i Eryksdals härads nedre tingslag ägdes för ett 10-tal år sedan

knappast någon jord av bolag. Nu påginge emellertid bolagens jord

-

53

inköp i stigande skala, och å bolagens hemman skulle förekomma, att

husen och jordbruket vore förfallna. Bland de skogägande bolagen i

Värmland skulle några finnas, som, enligt vad allmänt vore känt, huvudsakligen

ägdes av utlänningar. Ett dylikt bolag förvärvade under loppet

av år 1908, enligt uppgift, mera än 10 kvadratmil skogsegendomar

i länet. Åtskillig skogsmark ägdes av enskilda norrmän. Vid angivna

förhållanden syntes det utskottet önskvärt, att den ovan ifrågasatta utredningen

särskilt påskyndades i fråga om Värmlands län, och ansåg utskottet,

för att en eventuell slutlig lagstiftning i fråga om länet ej

skulle komma för sent och sålunda bliva overksam, det nödvändigt att

en lag genast antoges innefattande provisoriskt förbud med giltighet

lämpligen för tre år för bolag och förening att där i allmänhet förvärva

fast egendom.

I Första kammaren fördes talan emot en förbudslag för Värmland

av K. Larsson från Bollviks bruk. Utvecklingen i Värmland, sade

lian, hade gått i en annan riktning än i Norrland. Bruksdriften liade

där befrämjat och upprätthållit en skogskultur. De bolag, som nu

innehade bruken ägde ungefär tjugu procent av länets areal och under

de sista tio åren hade icke mer än en procent av denna areal, ungefär

40,000 tunnland, övergått från hemmansägare till bolag. Detta vore

ytterst litet och motionen vore så vilseledande, att det icke funnes en

enda människa och framför allt icke en bonde i landskapet, som tänkt

få skydd av en lagstiftning. Det vore icke bolag utan skogsspekulanter,

som dreve skogsskövling. Skulle bolag nu förbjudas att köpa mark,

finge bönderna sälja uteslutande till dessa spekulanter, som totalt ödeläde

skogen. Då bolagen skött sina marker väl, borde de ej straffas

därför med att icke få köpa. Ännu mer betydde sådant förbud ett

straff för hemmansägarne, som om de ville sälja måste vända sig till

skogsspekulanter. Provinsen hade en av de högst uppdrivna industrierna

i tillverkning av trämassa och pappersmassa, därför låg det i bolagens

intresse driva en ordentlig skogskultur. En förbudslagstiftning

borde gå i den riktningen, att skogsvårdslagarna verkade så, att även

böndernas skogar bleve fullt rationellt skötta. Talaren vore övertygad

om, att ingen bonde då ville sälja sitt hemman utan stode sig på det

och blev kvar därvid. Det vore sant, som utskottet yttrat, att exempelvis

Uddeholmsbolaget hade den övervägande arealen inom Sunnemo,

Gustav Adolfs och Ekshärads socknar, ja, nästan hela arealen i ett

par av dem. Men landet borde vara stolt över den industri, som drevs

där. Om bolag ej där funnits, skulle måhända nu socknarna endast

varit i skogsskövlares händer. De skogar vid gränsmarken, som före år

1905 fritt köpts av norrmän, hade sedan till en del övergått till svenska

bolag och däri läge väl ej något orätt. På de sista två åren hade

emellertid inträffat eu annan sak i länet, som måhända krävde upp

-

54

märksamhet. En stor utländsk firma slog för några år sedan under

sig oerhörda marker i Grlommendalen i Norge, liksom Glommens sista

stora vattenfall. Huvudsakligen med anledning av denna firmas markförvärv

genomdrev ministären Michelsen i Norge sin provisoriska markförvärvslag.

Helt naturligt sökte sig firman då över gränsen och

gynnacl av omständigheterna blev den ägare till en del av länets skogsmark

samt kom även i besittning av Klarälvens bästa vattenfall och

hela Frykenavloppets vattenkraft. Vi behövde nog engelska pengar

men man kunde ju dock bär undra, om lagstiftningen vore tillräcklig,

då utländsk man vore förbjuden att utan tillstånd besitta svensk jord

men kunde förvärva aktiemajoriteten i bolag, som hade hur mycken

mark och vattenfall som helst. Måhända vore det den oro, som försports

över detta, som påverkat motionärerna mest. Talaren slutade med

att giva uttryck för den oro och misstämning, som skulle finnas inom industriella

kretsar och även inom de jordbrukande kretsarna för dylika motioner.

Aven A. Bergström från Värmland uttalade sig i Första kammaren

emot motionen. Han framhöll om man vägde det ena mot det andra,

så hade bolagens verksamhet varit till övervägande välsignelse. Östra

delen av provinsen behärskades i sin helhet av bolag. Jämfördes denna

de] med den västra, så befanns det, att i den östra delen vore skogarna

bättre skötta; där funnes ock en relativt tätare befolkning, som hade

högre arbetsförtjänster och själv kunnat skaffa sig tidsenligare kommunikationer.

Faran av utländskt kapitals intrång vore ej heller så stor.

Om de utländska penningmännen endast berövade oss våra råvaror,

kunde det vara betänkligt. Men de voro industrifolk, som stode på

höjden av industriell utveckling, och sannolikt komme att idka industri i

vårt land. Därmed höjdes också de övriga värdena och det utländska

kapitalet utövade således ett gagnande inflytande.

Under debatten i Andra kammaren betonade åter herr Berggren,

hurusom länet hotades dels inifrån av inhemska bolag och dels utifrån

av utlänningar. De påbörjade utländska förvärven utgjorde början till

en mycket farlig trustbildning.

Andra kammaren biföll till en början yrkandena om utredning för

mellersta och södra delarna av riket. Första kammaren åter förkastade

den, dock avgå vos därvid 3(1 röster mot 92 för en utredning rörande

Värmlands län ensamt. Andra kammaren antog dessutom utan debatt

en provisorisk förbudslag för Värmland att gälla tillsvidare intill den 1 december

1912. Detta förslag förkastades av första kammaren utan debatt.

År 1.910 avslogs av Första kammaren men bifölls av Andra kammaren

väckt förslag om utredning rörande bolags jordförvärv i mellersta

och södra Sverige.

Vid 1011 års riksdag väcktes av N. Jansson, igel, Berg,

Berggren och C. Jansson i Edsbäcken ånyo en framställning beträffande

särskilt Värmland. De åberopade vad som två år förut framhållits

av värmlandsrepresentanter i Andra kammaren beträffande nödvändigheten

att begränsa bolagens jordförvärv. De framhöllo hurusom

i alka kommuner, där bolagen förvärvat ett större antal gårdar befolkningen

vaknat upp till insikt om den fara, som hotade. Man hade

anmärkt, att Värmlands bönder med sin självständighetskänsla ej kunde

vara med att ställas under förmynderskap. Det gällde emellertid helt

enkelt, huruvida det skulle vara under statens eller bolagens förmynderskap.

Dessutom bleve faran för utlänningars inflytande allt mer

övervägande. Motionärerna hemställde därför om en skyndsam och

fullständig utredning samt eventuella åtgärder i anledning av bolags

jordförvärv inom länet.

Denna framställning behandlades i sammanhang med eu av Lindhagen

väckt motion om utsträckning av norrländska förbuds-, arrende-,

vanhävds- och eventuellt ägostyckningslagen till övriga delar av riket

samt om förbudslagens tillämpning jämväl på enskilda skogsspekulanter.

Andra kammaren beslöt bland annat dels i enlighet med lagutskottets

tillstyrkan att begära utredning om bolags jordförvärv i Värmlands län

och dels med bifall till en vid lagutskottets betänkande fogad reservation

att begära en dylik rörande hela mellersta och södra Sverige.

Inom Första kammaren betonades åter, att de ifrågasatta utredningarna

icke visats vara av förhållandena påkallade, och kammaren avslog även

förslagen, denna gång dock med allenast 67 röster mot 45.

Metod fö

undersök

ningen.

56

Omfattningen av bolags och andra jordägares jordbruksfastigheter.

Vid undersökningen rörande omfattningen av bolags och större

enskilda jordägares jordbruksfastigheter bär man sökt inhämta upplysning

angående jordbruksfastigheternas fördelning med hänsyn till mantal,

taxeringsvärde och areal på olika slag av jordägare vid trenne olika

tidpunkter, nämligen åren 1890, 1900 och 1910. Vad arealen beträffar,

har dock utredning verkställts endast för vissa delar av länet, nämligen

bläs och Gillbergs härader, Älvdals härads nedre tingslag och Nyeds härad,

varom mera i det följande.

De olika grupper, i vilka jordägarne fördelats, äro följande:

1) staten, kommuner, allmänna inrättningar och ideella föreningar;

2) bolag och ekonomiska föreningar;

B) godsägare; och

4) övriga enskilda jordägare.

Att begränsa dessa olika kategorier är i vissa fall förenat med

svårigheter. Ibland är det icke lätt att avgöra, huruvida eu viss fastighet

har till ägare tvenne (eventuellt flera) privata personer eller ett

bolag. Största svårigheten möter dock, när det gäller att draga gränsen

mellan godsägare och övriga enskilda jordägare, allra helst som undersökningen

omfattar förhållandena vid trenne olika tidpunkter. Mellan

dessa tidpunkter ha nya fastighetstaxeringar skett. Nu visar det sig,

att mellan 1890 och 1900 års siffror för taxeringsvärdet förefinnas

visserligen ej så betydande skiljaktigheter, men desto större mellan

1900 och 1910 års. Vid de taxeringar, som skedde åren 1903 och

1908 — huvudsakligen vid de senare — har taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

blivit ansenligt höjt. Härav blir en följd, att om ett

visst fastslaget minimivärde å jordegendom, t. ex. 50,000 kronor, sattes

som skiljegräns mellan godsägare och övriga jordägare alla tre undersökningsåren,

så skulle ganska många jordägare, vilka år 1900 hörde

till kategorien “Övriga1'', endast på grund av taxeringsvärdets förhöjning

rycka upp år 1910 i de så kallade godsägarnes led, utan att dock

deras jordegendom under mellantiden erhållit någon utvidgning.

57

En på sådan indelningsgrund byggd statistik skulle givetvis vara missledande.

För att undvika denna olägenhet har jordundersökningen

fått tillgripa den utvägen att sätta minimivärdet å den jordbruksfastighet,

vars ägare skall räknas till godsägare, i viss proportion till

taxeringsvärdet för hela rikets jordbruksfastighet vid de olika tidpunkterna,

nämligen Vsoooo av rikssiffran. På grund härav har det ifrågavarande

minimivärdet blivit satt för år 1890 till 46,000 kronor, för år

1900 till 49,800 kronor och för år 1910 till 64,700 kronor. Att

denna metod med olika minimivärden, ehuru i ett fall som detta oundviklig,

är behäftad med vissa olägenheter, faller lätt i ögonen. Exempelvis

skulle, då ju höjningen av taxeringsvärdena ej försiggått likformigt

över hela riket, det mycket väl kunna hända, att en jordägare, som vid

den ena tidpunkten blivit räknad som godsägare och vilken fortfarande

innehar “gödsel, vid en senare tidpunkt komma under rubriken‘‘Övriga

jordägare11, emedan godsets taxeringsvärde ej blivit höjt i samma proportion

som för jordbruksfastighet över huvud. Några sådana fall hava

emellertid icke blivit påträffade, ehuru man inom jordundersökningen

haft uppmärksamheten fästad vid denna eventualitet.

Anmärkas må, att till godsägare räknats alla enskilda personer,

vilkas sammanlagda jordbruksfastighet uppgår till det antagna minimivärdet,

även om vederbörande icke ägt så stor fastighet i en och samma

socken. (En jordpossession som sträcker sig i två socknar och vars

sammanlagda värde — år 1910 — överskrider 64,700, utan att likväl

någondera sockendelen når upp till denna siffra, har alltså klassificerats

som tillhörande en godsägare.) Däremot har icke vid klassificeringen

kunnat tagas någon hänsyn till den jordbruksfastighet, som vederbörande

möjligen kan äga i något annat län.

För varje socken ha upprättats utdrag ur taxeringslängderna för

åren 1890, 1900 och 1910, vilka längder lånades från riksarkivet,

respektive från kammarrätten. Ur längderna antecknades: dels summan

av taxeringsvärdet för all jordbruksfastighet — både bevillningstaxerad

och annan — i socknen, dels speciellt värdet av och skattetalet för

dylik fastighet, som tillhörde vardera av de omberörda jordägarekategorierna,

nämligen: A) staten, kommuner, allmänna inrättningar och

ideella föreningar; B) bolag och ekonomiska föreningar; samt C) större

enskilda jordägare (godsägare). Värdet av övriga jordägares fastigheter

erhölls genom subtraktion av de sålunda erhållna talen från summan

för hela socknens jordbruksfastigheter.

Utdrag ur längderna blevo därefter översända till Kungl. Maj:ts

befallningshavande i Värmlands län för att genom dess försorg tillställas

vederbörande häradsskrivare. Med cirkulärskrivelse från landshövdingämbetet

till häradsskrivarne överlämnades dessa utdrag och

anhölls att häradsskrivaren måtte

58

dels granska anteckningarna rörande ovan under A—C upptagna

jordägarna och. med ledning av taxeringslängder, prövningsnämndsprotokoll

och för vederbörande kända förhållanden göra nödiga tillägg och

rättelser,

dels å ett annat formulär ifylla kolumner rörande skattetal samt

taxeringsvärde å jordbruksfastigheter i varje socken ävensom antalet

sådana ägare av jordbruksfastighet, vilka icke tillhörde någon av ovan

berörda kategorier, allt för vart och ett av de tre åren 1890, 1900

och 1910;

dels slutligen, i den mån förändringar skett i äganderätten sedan

1910 års taxeringslängder upprättades, införa i förberörda utdrag av

taxeringslängderna för år 1910 såsom tillägg med ledning av 1912

års taxeringslängder samma förändringar, i vad de avsåge ökning eller

minskning av egendomar tillhörande de förut angivna kategorierna A—G,

varjämte vid enskild jordägares namn, som ej bor å egendomen, skulle

antecknas ciej mantalsskriven “.

Sedan formulären sålunda blivit granskade och kompletterade av

häradsskrivarna, skickades de till lantmäteriauskultanten J. Ssedén, vilken

av kungl. lantmäteristyrelsen blivit förordnad att efter å lantmäterikontoret

i Karlstad verkställda undersökningar ifylla arealkolumnerna å

formulären.

Denna uppgift visade sig emellertid svårare än man på förhand

beräknat. Enligt de instruktioner, som jordundersökningen lämnade

Ssedén, borde arealuppgifterna så vitt möjligt inhämtas från de å lantmäterikontoret

förvarade lantmäterihandlingar och endast i fall, då detta

visade sig omöjligt, andra källor eller approximativa beräkningar få

nyttjas. Arbetet börjades med de delar av länet, för vilka ^ordregister

förelåg upplagt helt och hållet eller till någon del, och där arbetet

borde vara minst invecklat. Trots jordregistrets utförlighet och överskådlighet

mötte identifieringen av de i jordundersökningens formulär

angivna fastigheterna stora svårigheter och förorsakade ett tidsödande

arbete. Samtliga inom ett hemman belägna, samma ägare tillhöriga

fastigheter, ofta 10 till 20 eller ännu flera, voro nämligen i taxeringslängderna

och i de ur desamma gjorda utdrageu sammanförda

under ett enda skattetal. De i jordregistret antecknade ägarne —

det vill säga ägarne vid tiden för registrerade skiftes- eller andra lantmäteriförrättningar

— voro sällan desamma som vid de tidpunkter

jordundersökningen avser. Där jordregistret var fullständigt, funnos

såsom bilagor av domhavanden utarbetade uppgifter om senaste lagfarter

å de skilda registerenheterna, och dessa uppgifter voro mycket användbara

för identifieringen när det gällde förhållandena år 1910. Där

emellertid denna förteckning angående senaste fång å fastigheterna

saknades, eller de arealuppgifter, som skulle utarbetas, avsågo något av

50

de tidigare årtalen, blev det nödvändigt att tillgripa eu ganska vidlyftig

procedur med ett från jordregistret upprättat transsumt, som sedan i

domsagokansliet jämfördes med anteckningar om förändringar i äganderätten.

Dessa forskningar toga emellertid i anspråk en så dryg tid, att

arbetet fick koncentreras på ett fullständigande omedelbart av uppgifterna

beträffande vissa delar av länet, där utredningen var längst framskriden.

Dessa delar voro Näs och Gillbergs härader, Älvdals nedre

tingslag och Nyeds härad, vilka trakter kunna anses utgöra typiska

prov å jordbruksbygd (Näs härad), blandad jordbruks- och skogsbygd

(Gillbergs härad), skogsbygd (Älvdals nedre tingslag) och bergslag

(Nyeds härad).

För areal uträkningen ha Hven tillgodogjorts Ekonomiska kartverkets

beskrivningar samt uppgifter, på begäran lämnade av bolag och godsägare.

Från åtskilliga av dessa erhöllos även uträkningar beträffande

fördelningen i ägoslag (inrösnings- och avrösningsjord), varigenom från

lantmäterihandlingarne hämtade uppgifter kunde fullständigas. Motsvarande

fördelning av socknarnes hela areal har emellertid icke kunnat

verkställas. Till grund för en sådan skulle ligga hushållningssällskapets

uppgifter till den officiella jordbruksstatistiken, men dessa äro i förevarande

hänseende mycket bristfälliga. Länet liar visserligen tidigare

varit föremål för så kallade jordbruksstatistiska lokalundersökningar, men ej

under de senaste årtiondena, under vilka endast helt obetydliga justeringar

av nästföregående års siffror vidtagits; och skulle därför enligt

hushållningssällskapets uppgifter fördelningen i Värmlands län mellan

inrösnings- och avrösningsjord vara i det närmaste densamma som för

en mansålder sedan. En följd härav är att det procentiska förhållandet

mellan de olika jordägarekategoriernas arealer kunnat uträknas

endast beträffande summan av inrösnings- och avrösningsjord men icke

beträffande vart och ett av dessa ägoslag.

I avseende å de insamlade primäruppgifterna må ytterligare påpekas,

att såsom ägare upptagits även åbor å kronohemman med stadgad

åborätt, men ej arrendatorer; samt att skattetalet, som på olika orter

angives i olika mått, hopsummerats inom varje socken för var och en

av de olika kategorierna jordägare, varefter slutsummorna förvandlats

till mantal och utförts i decimalbråk med 3 decimaler.

Socknarnes hela mantal har meddelats från häradsskrivarne. Sammanlagda

mantalen för länet stämma tämligen väl med de summor

som angivits i Kungl. Maj:ts befallningshavandes fem årsberättelser; emellertid

förekommer i Ekonomiska kartverkets beskrivning inom ett härad,

nämligen Färnebo — utöver de i femårsberättelserna angivna mantalen —,

bergsmanstorp med beräknat mantal (osmundsjärnsränta). Dessa hava

här medräknats — efter beräkningen 64 lispund per hytta — och

Färnebo mantal sålunda ökats.

60

Jord nyårnes

antal.

De vid undersökningen inhämtade upplysningarna kunna skärskådas

med hänsyn till antalet jordägare av olika slag och vidare med hänsyn

till jordbruksfastigheternas fördelning på dessa olika kategorier av jordägare,

varvid man åter till beräkningsgrund kan välja fastighetens

mantal, taxeringsvärde eller areal. Vad arealen beträffar föreligga dock,

av orsaker som i det föregående blivit nämnda, endast- uppgifter för

vissa delar av länet.

Någon hopräkning av antalet kommuner, allmänna inrättningar eller

ideella föreningar, som äga jordbruksfastighet, har icke skett, då en

sådan uppgift ansetts vara av ringa betydelse för undersökningens

syfte. I de flesta fall utgöras de under kategorien A) upptagna jordägarne

av å ena sidan staten, å den andra vederbörande borgerliga

eller kyrkliga kommun. Någon gång inträffar att en kommun är ägare

till jordbruksfastighet inom en annan kommun; detta är särskilt fallet

med städerna Karlstad och Kristinehamn, vilka för vissa kommunalpolitiska

ändamål behövt förvärva fastigheter i angränsande landssocknar.

Av dessa städers fastighetsförvärv beror till stor del, att A-gruppens

andel av fastigheter inom Ölme och Karlstads härader stigit och är så

pass betydlig som av tabellbilagorna framgår.

De inhämtade namnuppgifterna rörande bolag med flera och godsägare

göra det lätt att för varje socken erhålla antalet dylika jordägare.

Vad beträffar motsvarande antal inom respektive härad eller

inom länet, så skulle, om dessa antal antoges vara summan av de i

sockenuppgifterna erhållna talen, denna summa högst betydligt överskrida

det verkliga antalet, alldenstund det i en mängd fall inträffar

att samma bolag, och ej så sällan även att samma godsägare äger

jordbruksfastighet i två eller flera socknar. Med tillhjälp av ovannämnda

nominativa förteckningar kan emellertid den nödiga reduktionen

verkställas. I fråga om “Övriga enskilda jordägare“ har däremot ingen

liknande reduktion kunnat ske, alldenstund endast- antalet sådana ägare

uppgivits; för övrigt skulle, även om namnuppgifter rörande dem antecknats

ur taxeringslängderna, en sådan gallring stött på störa svårigheter

till följd av denna jordägareklass’ talrikhet och de mycket ofta

förekommande namnlikheterna. En reduktion i fråga om antalet smärre

jordägare har ej heller varit så av behovet påkallad, alldenstund det

mera hör till undantagsfallen att en person ur denna kategori besitter

jordbruksfastigheter i olika socknar.

Antalet bolag och ekonomiska föreningar, som äga jordbruksfastighet

inom Värmlands län, har efter ovan berörda reduktion befunnits vara:

år 1890 83, år 1900 84 och år 1910 108.1) Under 1890-talet har

!) Summan av antalet bolag etc. i de särskilda häradena jämte städerna, alltså

utan reducering, skulle vid samma tidpunkter ha utgjort respektive 116, 122 och 164.

(il

:ilitsa, antalet ökats med ett och under decenniet 1!)() 1 —1!)]() med ‘24.

I de flesta härad föreligger eu ökning under sistnämnda decennium;

under 1890-talet vägde ökning och minskning mera jämnt.

En gruppering av bolagen efter deras syfte med mera kan lämpligen

sparas till redogörelsen för omfattningen av bolagens jordförvärv.

Antalet godsägare har efter liknande reduktion funnits hava utgjort,

vid de tre tidpunkter undersökningen avser, respektive 135, 127

och 119.

Antalet övriga jordägare uppgives för år 1890 till 22,277, för år

1900 till 23,644 och för år 1910 till 25,273. Vad länets olika delar

beträffar, visar det sig att under 1890-talet ökades de smärre jordägarna

till antalet inom de flesta härad. Undantag härifrån göra bland annat

Nyeds härad, där minskningen dock under nämnda decennium var helt

obetydlig, samt Kils härad, där minskningen i stallet var ganska stor

och sträckte sig genom nästan alla socknar; emellertid gick de smärre

jordägarnas andel av mantalet och taxeringsvärdet icke tillbaka samtidigt.

I städerna förekom en rätt betydlig ökning i antalet “övriga jordägare44.

Under årtiondet 1901 —1910 har antalet smärre jordägare likaledes

ökats i de flesta härad. Undantag göra denna gång: Grums härad,

Gill bergs härad och Nyeds härad; i det sistnämnda häradet är minskningen

denna gång rätt stor. Den faller uteslutande på Nyeds socken,

ty i häradets andra socken, Älvsbacka, förekommer en om ock obetydlig

ökning. I stadsgruppen har antalet smärre jordägare minskats med 23;

detta resultat beror på Filipstad. där antalet gått tillbaka med ej mindre

än 180, medan det i Karlstad — som i detta fall spelar den minst

betydande rollen — ökats med 7 och i Kristinehamn med 150. Tydligen

har man här att göra företrädesvis med så kallade lägenhetsägare

och endast undantagsvis med verkliga jordbrukare. Aven å landsbygden

hava flerstädes en mängd smålägenheter blivit avsöndrade på de senare

åren. Nu är, såsom häradsskrivaren i Kils härad påpekat, förhållandet

det, att åtskilliga lägenhetsägare, vilka jämte bostadslägenhet innehava

någon odlingsjord, blivit vid en taxering betraktade som ägare till jordbruksfastighet

men vid en följande som ägare till annan fastighet och

följaktligen ej här medräknade. Häri ligger förklaringen till minskningen

av antalet “övriga jordägare“ i Kils härad under 1890-talet;

av samma orsak synes flerstädes ökningen mindre än vad den säkert i

verkligheten har varit, såväl under 1890-talet som det följande årtiondet.

Om man bortser från städerna och håller sig uteslutande till landsbygden,

finner man att antalet “Övriga jordägare14 där ökades från 21,606

år 1890 till 22,816 år 1900 och 24,468 år 1910, vilka siffror med

hänsyn till nyss omförmälda förhållanden (med lägenhetsägare) kunna

anses såsom minimisiffror. Till jämförelse kunna anföras ett par siffror

ur den officiella statistiken. Vid folkräkningen 1890 uppgavs antalet

62

Jordinnehav

i

mantal.

hemmansägare å den värmländska landsbygden till 19,687; är 1900

däremot till 19,424. Således skulle antalet h va under de tio åren

minskats med något över 200. För år 1910 kan motsvarande siffra

ej uppgivas, då bearbetningen av folkräkningsmaterialet ej fortskridit

så långt. — Antalet brukningsdelar, brukade av ägaren själv, utgjorde

å Värmlands läns landsbygd enligt 1890 års jordbruksstatistik 22,076;

år 1900 hade antalet gått ned till 20,722, men år 1910 åter höjt sig

till 23,611.

Socknarnas hela mantal är föga förändrat från den ena tidpunkten

till den andra, vadan en ökning i mantalet för en jordägareklass tydligen

måste motsvaras av minskning för en annan. Också torde de

relativa talen här vara mest belysande.

År 1890 var mantalet i hela länet fördelat så, att staten, kommuner

och ideella föreningar ägde 5.5 9 procent, bolag och ekonomiska

föreningar 12.25 procent, godsägare 13.49 procent och övriga enskilda

jordägare 68.6 7 procent.

År 1900 hade dessa procenttal förändrats till: staten med liera

5.9 5 procent, bolag med liera 11.85 procent, godsägare 11.20 procent

och övriga jordägare 71.00 procent.

År 1910 slutligen voro procenttalen: staten med derå 6.8 6 procent,

bolag med flera 13.40 procent, godsägare 8.86 procent och övriga jordägare

70.88 procent.

Förändringen har alltså gått i den riktning att statens med deras

andel långsamt men oavlåtligt ökats; att godsägarnes andel stadigt

minskats (varvid deras fastigheter övergått dels i bolags, dels i övriga

jordägares ägo); att bolagens mantal först minskats, men sedan ökats

ej oväsentligt; samt att övriga ägares andel först ökats ej obetydligt,

men sedan minskats något, varvid de torde hava vunnit på godsägarnes

bekostnad men förlorat till förmån för bolagen.

Emellertid förete länets olika delar mycket betydande olikheter i

detta hänseende.

Statens och allmänna inrättningars andel av mantalet växlade år 1890

i de olika häradena eller med härad här jämnställda områdena mellan 0.8 7

procent i Fryksdals härads övre tingslag och 12.57 procent i Karlstads

härad. Mellan dessa ytterligheter förekommo snart sagt alla gradationer.

År 1900 hade det motsvarande relationstalet i Fryksdals övre tingslag

stigit till 4.6 2 procent, och Nyeds härad, med 2.5 4 procent, stod nu

lägst. Högsta platsen innehades fortfarande av Karlstads härad, ehuru

procenttalet där hade sjunkit en smula, till 12.2 8 procent. År 1910

förekom det lägsta procenttalet, 2.2 1 procent, i Älvdals härads nedre

tingslag; det högsta åter fortfarande i Karlstads härad, där det nu

stigit till 16.0 1 procent. I det föregående är omnämnt, att den höga

(>:i

siffran för detta härad till en del beror därpå, att Karlstads stad förvärvat

fastigheter i grannkommunerna.

Beträffande den andra jordägareklassen, bolde/ och ekonomiska

föreningar, framträda ännu större olikheter häradena emellan än när

det gäller statens och övriga offentliga samfunds jordinnehav.

År 1890 förekom ett härad i Värmland, nämligen Näs härad,

varest bolag ej ägde någon i mantal satt jord. Dock var ett bolag

(Billeruds aktiebolag) ägare till en mindre jordbruksfastighet — en

avsöndring — av 6,300 kronors taxeringsvärde, ehuru densamma ej var

åsatt mantal. Bortsett från Näs härad var Vase härad det, där bolagens

andel av mantalet var minst, nämligen 0.4 8 procent. Störst åter var

den i Färnebo härad med ej mindre än 64.7 6 procent. Närmast kom

Älvdals nedre tingslag med 62.0 0 procent och därefter, på långt avstånd,

Kils härad med 24.8 9 procent. År 1900 stod likaledes Färnebo härad

främst med 65.6 6 procent, med ett tämligen knappt försprång framför

Älvdals nedre tingslag, där procenttalet var 62.7 1; lägsta talet förekom då

i Näs härad med 0.3 9 procent, medan i Väse härad bolagens andel ökats

till 5.17 procent. Även år 1910 är bolagens andel störst i Färnebo

härad med 69.9 5 procent och därnäst i Älvdals nedre tingslag, med

64.01 procent, samt minst i Näs härad med 0.12 procent.

Olikheterna mellan häradena äro alltså i detta hänseende ofantligt

stora och ordningsföljden mellan häradena tycks vara åtminstone någorlunda

konstant. Av intresse blir då att efterse, huruvida bolagens

andel .av mantalet inom de olika häradena i allmänhet ökats eller

minskats. Under 1890-talet inträffade en relativ ökning i 10 härad

eller tingslag, nämligen Färnebo, Väse, Karlstads, Grillbergs, Näs, Nordmarks

och Jösse härad, Fryksdals övre tingslag samt Älvdals nedre och

övre tingslag, varemot bolagens andel gick mer eller mindre tillbaka i

de återstående 6 häradena (Ölme, Visnums, Kils, Grums, Nyeds samt

Fryksdals nedre tingslag). Minskningen var särskilt utpräglad i Ölme

härad och i synnerhet i \ a mums socken, där Björneborgs bruk tyckes

ha försålt åtskilliga fastigheter dels till godsägare dels till smärre jordägare.

— Vid jämförelse åter mellan tiden för 1900 och 1910 finner

man, att under det mellanliggande decenniet ökningen av bolagens

andel fortsatt uti Färnebo, Karlstads, Gillbergs, Nordmarks och Jösse

härad, Fryksdals övre samt Älvdals nedre och övre tingslag samt att

dessutom ifrågavarande andel nu stigit inom Ölme, Kils, Grums och

Nyeds härad jämte Fryksdals nedre tingslag. Däremot har den fortfarande

minskats uti Visnums härad (varest det oaktat bolagens andel

av taxeringsvärdet stigit) och uti Väse och Näs härad har under detta

decennium en obetydlig minskning skett.

Jämföras förhållandena åren 1890 och 1910, så visar det sig, att

år 1910 var bolagens andel av mantalet större än tjugo år tidigare i

64

de flesta härad, men Ölme, Vismims, Kils och Grums härad bilda undantag

härifrån. Inom vissa enstaka socknar har tillväxten av bolagens

mantal varit mycket stark; se härom sockentabellerna.

De s. k. godsägarnes andel av mantalet utgjorde för hela länet

13.4 9 procent år 1890, 11.20 procent år 1900 och 8.so procent år

1910; den har således varit underkastad en ganska jämn minskning.

Inom de särskilda häradena växlade, år 1890, procenttalet från 30.8 3

procent i Visnums härad — nära följt av Ölme härad med 30.2 8

procent — och ned till 1.0 3 procent i Älvdals nedre tingslag. År

1900 hade procenttalet i nyssnämnda tingslag stigit till 2.4 2 procent,

men tingslaget befann sig dock fortfarande nederst på skalan, och

högst befann sig fortfarande Visnums härad med 24.70 procent. Samma

plats intog Visnums härad även år 1910, denna gång med 23.56

procent. Inom Nyeds härad hade denna gång godsägareklassen alldeles

försvunnit och de fordom personer av denna klass tillhöriga fastigheterna

till största delen blivit bolagsegendom. Bortsett från Nyeds var Jösse

härad det, där godsägarnes andel var minst, nämligen 1.14 procent; i

tredje rummet (nedifrån) kommer denna gång Älvdals nedre tingslag.

Från den allmänna regeln att godsägarnes andel av mantalet varit

i nedgående, finnas följande undantag: Färnebo härad med en obetydlig

höjning på 1890-talet, men sedan minskning; Karlstads härad på 1900- talet, Grums härad på 1890-talet, sedan minskning; Fryksdals övre tingslag

på 1900-talet, Nordmarks härad och Älvdals nedre tingslag, båda

med sakta men oavbruten ökning, samt slutligen Älvdals övre tingslag,

som under 1890-talet karakteriserades genom en kraftig ökning av

godsägarnes mantal och varest även under 1900-talet detsamma ökats,

ehuru stigningen denna gång varit tämligen obetydlig och ej åtföljts av

någon motsvarande höjning i andelen av taxeringsvärdet.

Sammanfattar man förändringarna under de båda årtiondena, så

befinnes godsägarnes andel av mantalet vara högre år 1910 än år 1890

i följande härad: Karlstads, Nordmarks, Fryksdals övre samt Älvdals

nedre och övre tingslag. I de övriga häradena var den lägre.

Den andel av jordbruksfastigheten, som tillhör “Övriga jordägare“

(d. v. s. i stort sett hemmansägare eller bönder) står naturligtvis i omvänt

förhållande till de förutnämnda jordägareklassernas andelar; man finner

alltså övriga jordägares andel störst i de härad eller socknar, där allmänna

samfund, bolag och godsägare haft minst, och omvänt. Räknat efter t

mantalet var de övriga jordägarnes andel inom länet över huvud 68.67

procent år 1890, 71.00 procent år 1900 och 70.88 procent år 1910.

Förändringarna äro således, för hela länet i genomsnitt icke stora och

hava gått först i den ena och sedan i den andra riktningen. Räknat

efter mantalet, skulle “övriga jordägare“ hava innehaft större andel av

jordbruksfastigheten år 1910 än år 1890: men, som i det följande

65

skall visas, antyda siffrorna för areal och taxeringsvärde, att eu minskning

ägt rum.

I de särskilda häradena växlade “övriga jordägares“ andel av mantalet

år 1890 mellan lägst 20.20 procent i Färnebo härad och högst

89.7 0 procent i Nordmarks härad. Även de följande undersökningsåren,

1900 och 1910, hava dessa tvenne härad representerat ytterligheterna,

Färnebo härad med respektive 14.8 8 procent och 15.73 procent och

Nordmarks härad med respektive 88.5 0 procent och 86.5 8 procent.

I fråga om de förändringar, de smärre jordägarnes andel av hela

mantalet undergått, är att märka, att under 1890-talet denna andel

ökades i 10 härad eller tingslag, men minskades i 6, nämligen i Färnebo,

Nordmarks och Jösse härad, Fryksdals övre tingslag samt Älvdals nedre

och övre tingslag. Mellan 1900 och 1910 har minskning ägt rum i

Karlstads, Grillbergs, Nordmarks. Jösse och Nyeds härad''samt alla fyra

tingslagen i Frvksdalen och Älvdalen. Vid jämförelse mellan 1890 och

1910 års tal befinnes “övriga jordägares“ andel ha sjunkit i Färnebo,

Karlstads, Nordmarks, Jösse och Nyeds härad ävensom de fyra tingslagen

i Fryksdalen och Älvdalen, men stigit i de återstående sju häradena.

Det område, som utvisar den största förändringen, är Älvdals

övre tingslag, varest de smärre jordägarnes andel gått ned från 84.4 1

procent till 64.6 9 procent av hela mantalet. Förskjutningen har skett till

förmån för alla de tre andra jordägareklasserna, men framför allt bolagen.

Det finnes tvenne härad eller tingslag i Värmland, där hemmansägarnes

andel av mantalet icke når upp till hälften, och där i stället

bolag äga mer än halva mantalet; de äro Färnebo härad och Älvdals

nedre tingslag. Förhållandet var sådant redan år 1890, och någon

starkare förskjutning har ej skett sedan dess, om också bolagens övervikt

blivit allt mera utpräglad.

Hemmansägarnes underlägsenhet och bolagens övervikt återfinnes i

varje av Älvdals nedre tingslags socknar och i varje av Färnebo härads

socknar endast med den modifikationen, att i Färnebo socken hemmansägarne

visserligen icke tillsammans äga halva mantalet, men deras andel,

36.3 2 procent, är dock den största någon jordägareklass innehar; godsägare

komma närmast med 34.2 7 procent, bolagen hava 25.15 procent

och staten med flera 4.2 6 procent.

Dessa socknar äro emellertid icke de enda, där hemmansägarnes

andel av mantalet understiger hälften. Detsamma är förhållandet i

Södra Finnskoga socken (inom Älvdals övre tingslag), varest ifrågavarande

andel gått ned från 72.8 7 procent år 1890 till 46.41 procent

år 1910, och i Norra Finnskoga, där proportionen ändrats från 83.6 7

procent till 39.13 procent, samt vidare i Nysund, Ransäter, Nedre Ullerud,

Nor och Borgvik. I Nysund och Nor liava godsägare, i övriga av

nu nämnda socknar bolagen absolut övervikt. I Eds socken (inom Grums

Jordundersökningen. 5

06

härad) hava hemmansägarne icke heller hälften av mantalet (44.2 0

procent mot 52.5 3 procent år 1890); bolag äga i det närmaste hälften

(49.4 6 procent), återstoden kommer på godsägare och allmänna inrättningar.

I Bogen (inom Jösse härad) har “övriga jordägares“ andel gått

ned från 66.66 till 23.60 procent, statens med fleras ökats från 2.27

till 35.60 procent och bolagens från 31.07 till 40.80 procent; godsägare

saknas i socknen. I Bro (i Näs härad), varest bolagsegendom

saknas, innehava staten med flera, godsägare och övriga jordägare

ungefär en tredjedel vardera av mantalet.

För närmare upplysningar om de särskilda socknarna hänvisas till

tabellerna; egenartade förhållanden inom ett par socknar bliva ock berörda

i det följande. Mantalets fördelning inom de olika socknarna

belyses ock av vidfogade karta, där socknarna äro utmärkta genom

nedanstående nummer:

1. Färnebo.

2. Nordmark.

3. Rämen.

4. Brattfors.

8. Ölme.

10. Visnum.

11. Visnums-Kil.

12. Rudskoga.

15.

Yäse.

16.

Alster.

18. Stora Kil.

19. Frykerud.

20. Övre Ullerud.

23.

Karlstad.

24.

Grava.

Färnebo härad:

5. Gåsborn.

6. Kroppa.

7. Lungsund.

Ölme härad:

9. Varnum.

Visnums härad:

13. Nysund (länsdel).

14. Södra Råda.

Väse härad:

17. Östra Fågelvik.

Kils härad:

21. Ransäter.

22. Nedre Ullerud.

Karlstads härad:

25. Hammarö.

,*«♦♦**

VARM LAN DS LAN

Bolagselendomar i

procent av mantal.

rärlförMarmé:

10 %

ot- 20%

20,oi- Z0%

.JO. ot - 90%

OO.ot- SO %

älv i ALS

RADS

SO, ot - 60 %

TING

oo,ot- ro %

70,01- SO %

SO.oi -- 90 %

90, åt -100 %

FRYKSOALS Hi

TINCSl

ISDALS HÄRADS

IRC TINGSLAG

J lös s %

R N E B 0

»STAI)0

AUVII^A

NYEDS Hd

! *•''

RD''MAR,KS Hd

TVn1

VASS

6.1 LLBC

Ö L M E. -Hd /

37 A

s ;Hd

VISNUMS Hd

AS AA

OEM STAB. LIT ANST

Grums härad:

20.

Nor.

29.

Borgvik.

27.

28.

Segerstad.

Grums.

30. Ed.

Gillbergs härad:

31.

Gill berga .

35.

G1 ava.

32.

Långserud.

36.

Värmskog.

33.

34.

Stavnäs.

Högern d.

37.

Näs härad:

Svanskog.

38.

M illes vi k.

43.

Bro.

39.

Eskilsäter.

44.

Södra Ny.

40.

Ölserud.

45.

Huggenäs.

41.

Botilsäter. ''

46.

Kila.

42.

By.

47. Tveta.

Nordmarks härad:

48.

Sillerud.

54.

Blomskog.

49.

Holmedal.

55.

Trankil.

50.

Västra Fågelvik.

56.

Silbodal.

Öl.

Töcksmark.

57.

Skillin gmark.

52.

53.

Östervallskog.

Karlanda.

58.

Jösse härad:

Järnskog.

59.

Kola.

64.

Gunnarskog.

60.

Eda.

65.

Bogen.

61.

Arvika.

66.

Brunskog.

62.

Ny.

67.

Mangskog.

63.

Älgå.

68.

Boda.

Fryksdals härads nedre tingslag:

69.

Sunne. 72.

Gräsmark.

70.

Ostra Emtervik. 73.

Lys vik.

71.

Västra Emtervik.

Fryksdals härads övre

tingslag:

74.

Fryksände. 76.

Lekvattnet.

75.

Östmark. 77.

Vitsand.

68

Jordinnehav

efter

taxeringsvärde.

Älvdals härads övre tingslag:

78. Norra Ny. 81. Södra Finnskoga.

79. Nyskoga. 82. Norra Finnskoga.

80. Dalby.

Älvdals härads nedre tingslag:

83. Ekshärad. 85. Norra Råda.

84. Gustav Adolf. 86. Sunnemo.

Nyeds härad:

§7 Nyed. 88. Älvsbacka.

I det föregående är omnämnt, att taxeringsvärdet a jordbruksfastighet

inom länet blivit höjt vid de mellan aren 1890 och 1910

inträffade taxeringar, och särskilt vid den som skedde ar 1908. Det

är då att vänta, att sammanlagda taxeringsvärdet av varje jordägarekategoris

egendom skall visa ökning, och sa är ock förhållandet; se

tabell I. Den absoluta tillväxten av t. ex. bolagens taxeringsvärde

giver ganska liten upplysning om, i vilken mån bolagens possessioner

verkligen utvidgats. Däremot kunna de relativa talen användas för

detta ändamål; de bilda så att säga en parallellserie till procenttalen

rörande mantalet; men som stegringen i taxeringsvärdet ingalunda försiggått

likformigt över all jordbruksfastighet vare sig inom länet i dess

helhet eller inom respektive härad eller socknar, är serien av talen över

taxeringsvärdet mera underkastad störingar. Det kan t. ex. hända, att

bolagens andel av mantal inom ett område ökats från en tidpunkt till

en annan (vilket givetvis innebär en verklig ökning av deras jordinnehav),

medan dock samtidigt relativa talet för deras taxeringsvärde

sjunkit; och vice versa. Om också ingendera talserien var för sig giver

en säker måttstock för den ena jordägareklassens eventuella undanträngande

genom den andra, böra de dock jämförda med varandra

— och, där så ske kan, med arealsiffrorna — kunna lämna någorlunda

god upplysning om, i vilken män den ena kategoriens egendom vuxit

på den andras bekostnad.

För att börja med statens och övriga allmänna samfunds jordbruksfastigheter

så må anföras att taxeringsvärdet å desamma år 1890 uppgick

till 4,905,750 kronor, år 1900 till 6,749,750 kronor och år 1910

till 10,982,400 kronor, motsvarande respektive 4.4 l procent, 5.4 6 procent

och 5.8 5 procent av taxeringsvärdet å samtliga jordbruksfastigheter inom

länet. Tillväxten är således relativt taget rätt betydande. Ökningen

återfinnes i de flesta härad; under 1890-talet förekom minskning endast

i Grums härad och Fryksdals nedre tingslag, i det sistnämnda området

60

utan att vara åtföljt av någon minskning i mantalet. Mellan 1900 och

1010 skedde minskning i andelen av taxeringsvärdet inom Kils härad,

Karlstads härad, Grums härad samt Älvdals nedre och övre tingslag.

Härvid är att märka, att absoluta beloppen av taxeringsvärdena ökades

utom i Älvdals nedre tingslag samt att motsvarande andel av mantalet

ökades i Karlstads och Grums härader, medan i Älvdals övre tingslag

mantalet var oförändrat det samma; det vill säga den relativa minskningen

bestod däri, att de allmänna samfundens andelar av jordbruksfastigheterna

i dessa härad och tingslag hunno icke följa med den allmänna

stegringen av taxeringsvärdet.

Bolags och ekonomiska föreningars jordbruksfastigheter voro år 1890

taxeringsvärderade till 19,650,480 kronor, år 1900 till 23,301,100 kronor

och år 1910 till 49,400,200 kronor. Under 1890-talet ökades sålunda

detta värde med något över 18 procent, under årtiondet 1901—1910 med

112 procent och under hela tiden 1890—1910 med 151 procent av

värdet vid respektive periods början. Ökningen under 1890-talet är

således jämförelsevis blygsam, men då bolagens del av mantalet under

denna tid minskades, även absolut taget, är det snarare märkligt att

ökningen av taxeringsvärdet är så stor. Den var proportionsvis starkare

än ökningen av taxeringsvärdet för all jordbruksfastighet och

medförde således, att bolagens andel av taxeringsvärdet steg, nämligen

från 17.68 procent till 18.86 procent. Den olika utvecklingsgången

beträffande mantalet och taxeringsvärdet är sannolikt att förklara så,

att bolagen under ifrågavarande årtionde väl förvärvat åtskilliga avsöndringar

(i skogstrakterna), men av i mantal satt jord så litet, att

det icke motvägde de fastigheter (i sydöstra delen av länet) som under

samma tid övergingo från bolags i annan ägares besittning. Med denna

förklaring överensstämmer gott, att arealen av bolagens jord ökades

under denna tid.

Under decenniet 1901 —1910 har ökningen varit genomgående,

såväl absolut som relativt taget, både i fråga om mantal, taxeringsvärde

och areal. Ändelen av hela taxeringsvärdet ökades från 18.86 procent

till 26.32 procent. Ätt denna ökning är proportionsvis större än den

motsvarande relativa ökningen i fråga om mantal (från 11.85 till

13.40 procent) tyder sannolikt därpå, att bolagens egendomar i vilka

skogsmark ingår till betydande del, funnits vara i genomsnitt lågt taxerade

och därför i högre grad än andra fastigheter tagit del i den stora

värdestegringen år 1908; men i varje händelse har man här att

göra med betydande verkliga utvidgningar av bolagspossessionerna,

vilket också bekräftas av de för varje socken insända nominativa förteckningarna.

Betydelsen av förändringen framstår tydligare, om man granskar

förhållandet i länets olika delar.

70

Under 1890-talet minskades bolagens andel av taxeringsvärdet

inom Ölme, Visnums och Kils härad, Fryksdals nedre tingslag,

Älvdals nedre tingslag samt Nyeds härad. Det är i allmänhet samma

områden, som under sagda tid hade att uppvisa en minskning i bolagens

andel av mantalet, likvisst med undantag av Drums härad, men med

tillägg i stället av Älvdals nedre tingslag. Likaledes förekom en obetydlig

relativ minskning i fråga om städerna. Under 1900-talet förete

alla dessa områden ökning av bolagens andelar av taxeringsvärdet. De

enda härad, där minskning nn ägt rum, äro dels Karlstads — varest

dock motsvarande andel av mantalet ökats — och dels Näs, där bolagens

jordinnehav hela tiden varit mycket obetydligt. — Jämföras åter

1910 års siffror med 1890 års, så befinnes bolagens relativa andel

hava minskats i ett härad, nämligen Ölme, men ökats i alla andra

ävensom i städerna. Proportionsvis har ökningen varit starkast i Väse

härad, nämligen från 0.3 7 procent till 4.5 9 procent, alltså mer än tiodubbling;

men den största verkliga tillväxten förekommer i Fryksdals

övre tingslag och Älvdals övre tingslag, varest tillväxten omfattar, på förra

stället över 16 och på det senare över 15 procent av hela taxeringsvärdet.

Liksom i fråga om mantalet, finnas i fråga om taxeringsvärdet två

tingslag med absolut övervikt för bolagen, nämligen Färnebo härad och

Älvdals nedre tingslag. Procentsiffrorna äro respektive 68.48 och 66.79

procent och avvika icke mycket från motsvarande procent av mantalet,

ehuruväl bolagens övervikt är i Älvdals nedre tingslag ännu mera

utpräglad i fråga om taxeringsvärdet.

Inom de särskilda socknarna i dessa båda tingslag återfinnes bolagens

övervikt utom i Färnebo socken, där bolagens andel uppgår till

37.68 procent (jämför vad här ovan sagts om mantalets fördelning),

medan godsägarnes är 34.5 4 procent och övriga enskilda ägares 24.5 8

procent. Starkast är bolagens övervikt utpräglad i Kroppa socken, där

de uppgivas äga ej mindre än 98.10 procent av hela taxeringsvärdet.

— Även utanför dessa båda tingslag finnas socknar, där bolagens andel

av jordbruksfastigheterna, efter taxeringsvärdet räknat, uppgår till mer

än hälften. Dessa socknar äro endast delvis desamma där bolagen äga

mer än halva mantalet. I båda fallen finner man Ransäter, Nedre

Ullerud och Borgvik bland ubolagssocknarnau, men när det blir fråga

om taxeringsvärdet, saknar man här de båda Finnskogasocknarna, varest

bolagens andelar — 39.1 l procent i Norra och 43.84 procent i Södra

Finnskoga — icke på långt när nå upp till motsvarande tal för mantalet.

I stället tillkomma här Ed, Bogen samt Södra Råda, i vilken sistnämnda

socken ett bolag (kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors) äger

fastighet motsvarande endast 5.9 3 procent av socknens skattetal, men

numera så högt taxeringsvärderad att den utgör 50.4 7 procent av hela

socknens taxeringsvärde.

71

Förut är omnämnt, att antalet bolag och dylikt, som ägde jordbruksfastighet

i Värmlands län år 1910, var 108, och sammanlagda

taxeringsvärdet av deras fastigheter 49,400,200 kronor. Detta värde

var, som man på förhand kunnat vänta, mycket ojämnt fördelat mellan

de olika bolagen, i det att åtskilliga bolag funnos, som endast ägde

jordbruksfastighet för några hundra kronors värde, medan aktiebolaget

Mölnbacka— Trysils egendomar voro taxeringsvärderade till 4,004,700

kronor och Uddeholms aktiebolags ända till 14,720,400 kronor. Med

hänsyn till bolagens ändamål och beskaffenhet skulle de kunna indelas

i vissa grupper. Här nedan göres ett försök till dylik indelning, varvid

under huvudgruppen A) sammanföras de bolag, vilka på grund av

sin verksamhet kunna tänkas hava särskilt intresse av att förvärva

jordbruksfastighet med tillhörande skog, medan övriga bolag ävensom

ekonomiska föreningar sammanslås under huvudgruppen B).

En sådan gruppering får för år 1910 följande utseende:

Antal Taxeringsvärde å

bolag och bolagens jord

-

dylikt bruksfastighet

A) 1. Sågverksbolag............................................. 15 8,665,300

A) 2. Pappers-, trämasse- och kolbolag............... 26 18,859,200

A) 3. Gruv- och bruksaktiebolag ........................ 14 25,642,100

A) 4. Gruv- och bruksbolag (ej aktie-)............... 9 945,300

A) 5. Utländska (trävaru-)bolag......................... 4 2,919,100

Summa för A-gruppen 68 47,031,000

B) 6. Övriga (svenska) industriaktiebolag ........ 13 1,617,900

B) 7. Järnvägsaktiebolag...................................... 4 9,200

B) 8. Övriga bolag och ekonomiska föreningar 23 742,100

Summa för B-gruppen 40 2,369,200

Summa summarum för samtliga bolag med flera... 108 49,400,200

Till sågverksbolagen äro härvid räknade även ett par trävarubolag,

som veterligen icke själva äga sågverk, men bedriva export av sågat

och annat virke. Gränsen mellan de tre först nämnda grupperna (A 1 — 3)

är synnerligen svår att draga på den grund att ofta ett och samma

bolag bedriver två eller tre slags rörelse; särskilt har det blivit vanligt

i Värmland att sågverks- eller bruksaktiebolag jämväl driva trämassetillverkning.

Fördelningen inbördes mellan dessa tre undergrupper blir

därför givetvis något godtycklig. Gruv- och bruksaktiebolagens (Övervikt

i fråga om taxeringsvärdet enligt ovanstående tablå beror helt och

hållet därpå, att Uddeholms aktiebolag här räknats till denna grupp.

(Aktiebolaget Mölnbacka — Trysil är däremot fört till trämassebolagen.)

Gruppen A 4 utgöres av de, särskilt förr, i Värmland vanliga solidariska

72

bolagen av grav- eller braksintressenter; såsom av tablån synes, spela

de i egenskap av ägare till jordbruksfastighet en mera underordnad

roll. De utländska bolagen äro samtliga norska och samtliga trävarubolag;

det förnämsta är Saagbrugsforeningen i Fredrikshald, med ett

jordinnehav värderat till 1,413,400 kronor.

Ehuru, som nämnt, gränsen mellan de särskilda A-grupperna kan

vara svår att draga och därför ej allt för stor vikt kan fästas vid

dessa undergrupper, är dock å andra sidan hela A-gruppens övervikt

gent emot B-grupperna omisskännlig.

Till gruppen B 6, övriga industriaktiebolag, har här räknats även

kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors (med jordbruksfastighet värderad

till 757,100 kronor) då dess verksamhet ju icke står i något direkt

samband med skogsavverkning. Bland andra hithörande bolag är Gf ava

glasbruksaktiebolag (fastighetsvärde 306,400 kronor) det förnämsta. —

Järnvägsaktiebolagens förvärv av jordbruksfastighet äro som synes mycket

obetydliga. — Den sista gruppen (B 8) utgör en brokig blandning av

fastighets-, egna hems-, badhus- och diverse andra bolag och föreningar.

Medelvärdet å dessa bolags jordinnehav är icke synnerligen stort.

De bolag, till antalet 35, vilka år 1910 ägde jordbruksfastigheter

i Värmlands län med taxeringsvärden uppgående till minst 200,000

kronor finnas upptagna i nedanstående förteckning, angivande taxeringsvärden

för varje bolags jordbruksfastigheter och antalet socknar, inom

vilka samma fastigheter äro belägna. Bolagen äro ordnade efter

taxeringsbeloppen.

Bolags namn

Taxerings-

värde

Antal

sock-

nar

Uddeholms aktiebolag...............................................................

14,726,400

15

Aktiebolaget Mölnbacka—Trysil ................................................

4,604,700

ii

Storfors aktiebolag ..................................................................

3,469,400

5

Borgviks aktiebolag..................................................................

2,100,000

9

Aktiebolaget Edsvalla bruk ......................................................

1,881,300

9

Aktiebolaget Rämen—Liljendal...................................................

1,417,900

2

Saugbrugsforeningen i Fredrikshald ..........................................

1,413,400

10

Brattfors aktiebolag..................................................................

1,341,400

3

Hillringsbergs aktiebolag............................................................

1,266,200

7

Forshaga sulfitaktiebolag .........................................................

1,231,400

7

Nors järnbruksaktiebolag .........................................................

1,182,200

6

Lesjöfors aktiebolag..................................................................

1,174,000

4

Hällefors aktiebolag..................................................................

925,900

2

Transport kronor

36,734,200

Bolags n a in n

Taxerings-

värde

Antal

sock-

nar

Transport kronor

36,734,200

Stömne bruks aktiebolag .........................................................

870,300

3

Gustafsfors fabriksaktiebolag......................................................

866,000

5

Kyrkebyns sulfitaktiebolag.........................................................

785,600

4

Kraftaktiebolaget Gullspung—Munkfors.......................................

757,100

2

Aktieselskabet Lier, Varaid & Bogen..........................................

703,800

3

Persbergs grufbolag..................................................................

702,300

3

Gvarbergskovens aktieselskab ...................................................

661,900

1

Sälboda aktiebolag ..................................................................

652,200

4

Jössefors aktiebolag..................................................................

628,600

9

Björneborgs jernverksaktiebolag ................................................

375,000

1

Sulfitaktiebolaget Göta ............................................................

340,500

5

Katrinefors aktiebolag...............................................................

331,400

2

Agnhammars bruks aktiebolag...................................................

320,100

7

Glafva glasbruksaktiebolag.........................................................

306,400

8

Säfveåns aktiebolag..................................................................

289,800

2

Lundsbergs aktiebolag...............................................................

253,500

1

Kolsäters aktiebolag..................................................................

231,500

3

Aktiebolaget Träkol..................................................................

217,600

3

Frykfors aktiebolag ..................................................................

216,400

2

Billeruds aktiebolag..................................................................

214,800

5

Dejefors kraft- och fabriksaktiebolag ..........................................

204,100

3

Aktiebolaget Bäckhammar.........................................................

200,000

1

Summa kronor

46,863,100

Det behöver knappast påpekas, att det utländska inflytandet i fråga

om jorden i Värmland är vida större än vad som kan mätas med siffrorna

för de utländska bolagens jordförvärv. Såsom på annat ställe är

utförligare behandlat, är det en mycket vanlig företeelse att utlänningar

inköpa aktier i sådana svenska bolag, som äga jord i Värmland, eller

rent av för ändamålet bilda svenska bulvanbolag. Ävenledes * äges

åtskillig fastighet inom länet av utländska (vanligen norska) privatpersoner,

såväl av hemmansägarnes som av godsägarnes klass.

Taxeringsvärdet av de så kallade godsägarnes jordbruksfastigheter

uppgick år 1890 till 13,116,900 kronor, år 1900 till 13,378,000

kronor och år 1910 till 16,371,700 kronor. I olikhet mot vad förhållandet

är med mantalet, har således godsägarnes sammanlagda fastighetstaxeringsvärde

befunnit sig i oavbruten tillväxt. Emellertid har

74

denna tillväxt ingalunda hållit jämna steg med ökningen av taxeringsvärdet

över huvud. Man finner därför att godsägarnes andel av hela

taxeringsvärdet, från att år 1890 hava utgjort 11.80 procent, sjunkit

år 1900 till 10.83 procent och år 1910 till 8.72 procent. Sammanställer

man dessa tal med det förhållandet, att godsägarnes andel av

mantalet minskats även absolut taget, är det svårt att härav draga

annan slutsats, än att godsägarnes jordinnehav i verkligheten minskats

till sin omfattning. En del av godsägarnes forna besittningar har, enligt

vad de nominativa förteckningarna över jordägare av kategorierna A—-C

utvisa, övergått i bolagens händer, men åtskilliga egendomar hava

styckats och försålts till personer av allmogeklassen.

Inom de särskilda häradena visar godsägarnes andel av taxeringsvärdet

samt denna andels höjning eller sänkning en i allmänhet mycket

jämn parallell till motsvarande procenttal för mantalet, vårföre hithörande

förhållanden kunna behandlas ganska kortfattat. Den proportionsvis

största andelen av taxeringsvärdet hade godsägarne år 1890 i Yisnums

härad, nämligen 30.2 7 procent; och även de följande åren representerar

Yisnums härad maximum, ehuru med något minskade procentsiffror,

respektive 28.7 5 procent och 28.15 procent. Minimum, 2.4 4 procent,

förekom år 1890 i Nordmarks härad, men i detta härad har godsägarnes

andel sedan ökats, så att den år 1910 utgjorde 4.9 6 procent

av taxeringsvärdet. År 1900 representerade därför Eryksdals övre

tingslag minimum, med 2.0 0 procent. År 1910 var, såsom redan under

redogörelsen för mantalets förändringar blivit omnämnt, godsägareklassen

försvunnen ur Nyeds härad; bortsett från nämnda härad var Jösse

härad det, som hade att uppvisa minimum, nämligen 0.8 2 procent.

I de flesta härad har godsägarnes andel av taxeringsvärdet minskats,

om man jämför 1910 års förhållanden med 1890 års. Undantag från

denna regel göra Fry k sd als övre och Älvdals båda tingslag samt Nordmarks

härad. I det sistnämnda har ökningen varit ganska jämn. Starkast

har ökningen varit i Älvdals övre tingslag; under åren 1901 —1910 har

visserligen procenttalet av taxeringsvärdet gått något tillbaka, men då

andelen av mantalet samtidigt ökats, är det troligt att godsägarnes

fastigheter även under 1900-talet något utvidgats där.

Den enda socken, där godsägarne, efter taxeringsvärdet räknat,

hava absolut övervikt år 1910, är Nysund, där deras andel uppgår till

54.5 3 procent. Det tidigaste undersökningsåret, 1890, förekom sådan

övervikt jämväl i Visnums-Kil, med 60.0*6 procent, och i Nor, med

50.8 2 procent, men i dessa båda socknar hava procenttalen gått ned

till respektive 33.38 procent och 39.79 procent; efter mantalet räknat

hava dock godsägarne fortfarande övervikten i Nor. År 1900 hade

godsägarne dessutom en knapp övervikt (50.3 4 procent) i Bro socken,

men deras andel har nu gått ned till 46.7 4 procent; emellertid inne

-

värde, ty staten med flera äga 17.34 procent ocli övriga jordägare

35.92 procent (bolagsegendom saknas inom socknen).

Ingen enskild person kan i fråga om jordegendomens taxeringsvärde

tävla med de större bolagen. Upp till en miljon kronor når icke

taxeringsvärdet av något värmländskt gods. I allt fördelade sig godsägarne

år 1910 efter egendomarnes taxeringsvärde på följande sätt, i

fall man till måttenhet väljer det antagna minimibeloppet, Vr.oooo av

taxeringsvärdet å all rikets jordbruksfastighet = 64,700 kronor och

mångfalder därav:

Antal

godsägare

med

mer än ''/soooo av

hela

taxeringsvärdet

(64,700 kronor) men

mindre än

2 /

750000......

82

77

r)

2/

77 *7 / 50000 77

,,

(129,400

kronor) ...

19

o

o

o

(194,100

„ )

7

T)

4/

77 77 / 50000

(258,800

„ ) ...

3

77

n v, ''/fioooo i)

(323,500

r ) ...

2

77

6/

77 77 / 50000 7*

..

(388,200

) ...

2

77

7/

77 77 / 50000 7*

(452,900

„ ) -

1

77

8/

77 77 / 50000 7*

77 .

(517,600

„ ) -

1

77

9/

77 77 / 50000 77

r.

(582.300

v ) ...

1

77

13/

77 77 / 50000 77

(841,100

„ ) ...

1

Summa 119

För det stora flertalet (101 bland 119) av dessa jordägare stannade

således egendomarnas värde vid belopp, som icke överstego 3/r,oooo av

taxeringsvärdet för all jordbruksfastighet i riket. Såväl av taxeringsvärdena

som av övriga inhämtade upplysningar framgår, att åtskilliga

av dessa jordägare närmast motsvara vad man i dagligt tal kallar storbönder.

Särskilt torde detta vara fallet i Älvdals härad.

Bland de 82 godsägare, som här placerats i första gruppen (med

vardera mindre än Yboooo av hela taxeringsvärdet) funnos 5, som ägde

jord i 2 socknar vardera, en ägde jord i 3 och 2 i 4 socknar. Bland

de 19 i den följande gruppen ägde 4 jord i 2 socknar, en i 3 och en

i 4 socknar. I gruppen med mer än V50000 fanns en godsägare med

jord i 2 socknar. Av de tre personer som hörde till den fjärde gruppen

ägde en jord i 2 och en i 6 socknar. De tvenne godsägarne i

femte gruppen hade vardera jord i 2 socknar. Av de båda godsägarne

i sjätte gruppen hade den ena jord i 4 socknar; den enda person

som hörde till sjunde gruppen ägde jord i 2 socknar, och den till nionde

gruppen hörande i 3 socknar. I allt funnos 22 godsägare, som innehade

jord i mer än en värmländsk socken.

76

Så vitt man av de inkomna uppgifterna kan finna, voro utav de

119 godsägarne 8, med ett sammanlagt taxeringsvärde av 916,000

kronor, bosatta utom länet. Tre av dessa, med ett sammanlagt taxeringsvärde

av 851.000 kronor, voro bosatta i Norge.

Övriga enskilda jordägares fastigheter voro år 1890 taxeringsvärderade

till 73,486,870 kronor, år 1900 till 80,097,150 kronor och

år 1910 till 110,957.700 kronor. Ökningen under årtiondet 1891 —

1900 utgör ej fullt 9 procent, under årtiondet 1901 —1910 över

38 procent, allt av beloppet vid respektive årtiondes början. Men ehuru

således tillväxten under det första decenniet av 1900-talet gått i mycket

raskare tempo än under 1890-talet, har den varit långsammare än stegringen

av taxeringsvärdet över huvud — vilket, såsom förut vid flera

tillfällen omnämnts, betydligt höjts år 1908 — och “Övriga ägares“

procentiska andel av taxeringsvärdet visar därför, år 1910 såväl som

år 1900, ett sjunkande: från 66.04 procent år 1890 har den gått ned

först till 64.8 4 och sedan till 59.11 procent. Under det senare årtiondet

har således nedgången varit mera markerad än under det förra,

och därjämte har (i olikhet mot 1890-talet) andelen av mantalet minskats

både absolut och relativt. Det allmänna intryck statistiken giver är

därför, att om än 1890-talet snarare utmärkes av ökning än minskning

av allmogens jord, så har 1900-talet hittills medfört en avgjord

minskning.

Onekligen ställer sig dock förhållandet något olika i olika delar

av länet.

I Ölme, Väse och Näs härad är “övriga jordägares11 andel, efter

taxeringsvärdet, större år 1910 än år 1890; i Karlstads härad är

procentsiffran för de båda nämnda åren nästan alldeles densamma, men

har under mellantiden, det vill säga år 1900, varit lägre. De övriga

häradena hava alla att uppvisa minskning under tjugoårsperioden, även

om i flera av dessa härad ännu under 1890-talet en ökning ägde rum.

De områden, där minskningen är mest i ögonen fallande, äro Älvdals

härads båda tingslag samt Fry k sd als övre tingslag, ävensom Jösse härad.

Med avseende å denna minskning i de smärre jordägarnes andel

av taxeringsvärdet må emellertid ännu en gång betonas den stora höjningen

av jordbruksfastighetens taxeringsvärde under tiden mellan 1900

och 1910. Det lider väl knappast något tvivel, att man vid de nya

taxeringarna mer än förr beaktat skogens värde; och då bolagens egendomar

till en ganska väsentlig del bestå av skogsmark, är det lätt förklarligt

om bolagsj ordens taxeringsvärde blivit proportionsvis starkare

höjt än värdet av allmogens jord. Det är därför sannolikt, att ökningen

av bolagens andel och minskningen av hemmansägarnes i verkligheten

ej är så stor, som procent siffrorna rörande taxeringsvärdet synas

giva vid handen.

77

Uti trenne härad eller tingslag, Färnebo, Visnums samt Älvdals nedre

tingslag, nådde år 1910 de smärre enskilda jordägarne icke upp till hälften

av taxeringsvärdet; i Visnums härad är dock deras andel (49.11 procent)

större än någon av de andra jordägarekategorierna, och efter mantalet

räknat äga de fortfarande mer än hälften. I Grums härad och i

Älvdals övre tingslag är hemmansägarnes övervikt ganska knapp (mindre

än 55 procent av hela taxeringsvärdet). Störst är deras andel inom

Fryksdals nedre tingslag och inom Väse härad, på vartdera stället

över 83 procent; inom sistnämnda härad har denna andel befunnit sig

i tillväxt, på bekostnad av godsägarnes.

Vad socknarna beträffar uppgå “Övriga enskilda jordägares“ andelar ^densl

av

jordbruksfastigheten till följande procenttal * * ning av

socknarna

a) eftei

mantal räknat:

. efter jord-

ig) efter taxeringsvärdet räknat: äqames

mantal och

högst 10

10 — 20

%

77

i

i

3 socknar

2

i

i

2

4

SOCknar taxerings-

värde.

20 — 30

i

5 „

i

6

77

30—40

i

7 „

i

10

77

40 — 50

i

5 n

i

7

77

50 — 60

yi

i

6 ~

i

5

7,

60 — 70

TI

i

10 „

i

14

77

70 — 80

,,

i

19

i

15

77

80 — 90

i

18 „

i

12

7.

90 — 100

77

i

13

i

13

V

En

motsvarande gruppering av

socknarna

kan

göras efter den

O

andel bolagens fastigheter utgöra av hela socknens och utfaller pa

följande sätt:

a) efter

mantalet:

b) efter

taxeringsvärdet

0

%

i

14

socknar

i

13

socknar

högst

10

77

i

36

77

i

25

77

10-

-20

i

10

77

i

16

77

20-

-30

77

i

6

77

i

8

77

30-

-40

77

i

5

77

i

4

77

40-

-50

77

i

3

77

i

6

77

50-

-60

77

i

5

y\

i

6

77

60-

-70

77

i

2

77

i

3

77

70-

-80

77

i

3

77

i

3

77

80-

-90

77

i

2

77

i

3

77

90 —

100

77

i

2

77

i

1

77

78

Jordinnehav

i

areal.

.Högsta procenttalet, efter mantalet räknat, förekom i Ramen med

96.5 9 procent, och efter taxeringsvärdet räknat i Kroppa med 98.10

procent. A andra sidan funnos 13 socknar där bolag icke ägde någon

jordbruksfastighet.

Om slutligen socknarna grupperas efter den andel av jordbruksfastigheten

godsägarna innehava, blir fördelningen följande:

a

efter

mantalet :

b) efter taxeringsvärdet:

0

%

i

30

socknar

i 30

socknar

högst

10

7

i

30

n

i 28

7

10 —

20

*i

i

18

7

i 18

7

20-

30

i

4

i 3

7

30-

40

i

4

i 6

7

40 —

50

71

i

—

7

i 2

7

50 —

60

7

i

2

7

i 1

7

60-

70

7

i

—

7

i —

7

70 —

80

7

i

—

7

i —

7

80 —

90

77

i

—

7

i —

7

90-100

7

i

—

7

i —

7

Vad statens

och

övriga

allmänna

inrättningars

andel av fastigheten

vidkommer,

kan

det

i

detta sammanhang vara

nog att nämna, att

högsta procenttalet, som denna jordägarekategori innehade av mantalet

inom en socken, förekom i Bogen, nämligen 35.60 procent, och högsta

procenttalet av taxeringsvärdet, 32.30 procent, förekom i Karlstads

socken. I de allra flesta socknar stannar statens med fleras andel såväl

av mantalet som av taxeringsvärdet åtskilligt under 10 procent.

Fördelningen av arealen mellan de olika jordägarekategorierna kan,

av förut omnämnda orsaker, nu endast redovisas för vissa delar av

länet, nämligen Gfillbergs härad, Näs härad, Älvdals härads nedre tingslag

och Nyeds härad.

Inom Gillbergs härad, som kan anses som blandad jordbruks- och

skogsbygd, var arealen vid de tre undersökningstidpunkterna fördelad,

relativt, mellan de olika jordägareklasserna sålunda:

År 1890 År 1900 År 1910

Staten med flera ... 4.9 3 procent 5.0 6 procent 5.8 7 procent

Bolag med flera..... 18.59 „ 21.80 „ 24.25 „

Godsägare ............... 7.4 7 „ 5.38 v 6.4 7 „

Övriga .................... 69.01 „ 67.7 6 „ 63.41 „

100.00 procent 100.00 procent 100.00 procent

79

Förändringen har således gått i riktning av stadig ökning för

staten med flera samt i synnerhet för bolagen, stadig minskning för

de smärre jordägarne, medan godsägarnes areal först minskats men

sedan något ökats. Jämföras dessa tal med motsvarande för mantal

och taxeringsvärde, finner man ett par avvikelser, förnämligast den, att

under årtiondet 1891 —1900 de smärre jordägarnes andel av mantal

och taxeringsvärde ökades. Bolagen hava i alla avseenden ökat sitt

procenttal under båda årtiondena, men under det senare decenniet är

ökningen av bolagens taxeringsvärde så stark, att den lämnar tillväxten

i mantal och i areal långt bakom sig. Alla tre undersökningsåren är

emellertid bolagens andel av arealen större än deras andel av vare sig

mantalet eller taxeringsvärdet, ett förhållande som är lätt förklarligt,

då de egendomar, vilka bolagen sträva att förvärva, äro sådana med

vidsträckt skogsmark. Detta förhållande återkommer ock i nästan alla

de socknar inom häradet, där bolagsegendom förefinnes. Medan bolagen

icke hava övervikt, efter mantalet eller taxeringsvärdet räknat, i någon

av häradets socknar, innehava de i Glava socken mer än halva arealen,

eller noga räknat 56.8 7 procent.

I Näs härad, som väl torde få anses som Värmlands mest typiska

jordbruksbygd, har arealens fördelning varit följande:

År 1890 År 1900 År 1910

Staten med flera ... 4.7 9 procent 4.7 0 procent 4.7 2 procent

Bolag med flera1),.. 0.00 „ 0.21 „ 0.06 „

Godsägare .............. 21.73 ., 19.35 „ 17.01 „

Övriga ................... 73.4 8 „ 75.74 „ 78.2 1 „

100.0 0 procent 100.0 0 procent 100.0 0 procent

Den enda nämnvärda förändring, som här framträder, är att de

smärre jordägarnes areal ökats och godsägarnes minskats. Siffrorna visa

god överensstämmelse med dem som avse mantalet och taxeringsvärdet.

I två av häradets socknar, nämligen Eskilsäter och Ölserud, avviker

utvecklingsgången från den ovannämnda därigenom att under 1900-talet

godsägarnes andel av arealen ökats. Förskjutningen är ganska likformig

med den av mantalet, medan taxeringsvärdet visar mera oregelbundna

förändringar.

Älvdals härads nedre tingslag, där den skogbärande marken beräknas

upptaga mer än fyra femtedelar av hela landarealen, kan räknas

som en typisk skogsbygd. Arealens fördelning på jordägareklasserna

ställde sig sålunda: *)

*) År 1890 agde bolag inom detta härad endast en helt liten jordavsöndring.

80

År 1890 År 1900 År 1910

Staten med flera ... 2.8 3 procent 2.8 8 procent 3.0 2 procent

Bolag med flera...... 60.39 r 68.5 1 .. 70.86

Godsägare .............. 1.34 „ 2.98 r 3.76 „

Övriga ..................... 35.44 ,. 25.63 22.36 r

100.00 procent 100.0 0 procent 100.0 0 procent

Utvecklingsgången är i det hela densamma som beträffande mantalet

(dock liar statens med fleras andel av mantalet något minskats

ehuru arealen något ökats). Godsägarnes andel har ökats; i allmänhet

beror det väl därpå att en del förmögna hemmansägare (varav det

finnes ganska många i Älvdalen) ryckt upp i de så kallade godsägarnes

klass. Bolagens andel av arealen har undan för undan ökats; den har

städse hållit sig högre än deras andel av taxeringsvärdet och är numera

även högre än andelen av mantalet. I den socken, Norra Råda, där

bolagens procent av arealen är högst — nämligen 87.11 procent —- har emellertid deras andel av taxeringsvärdet sprungit upp ännu litet

högre eller till 88.4 5 procent.

Nyeds härad, som är en gammal bergslagsbygd, visar följande

procentiska fördelning av arealen:

År 1890 År 1900 År 1910

Staten med flera ... 3.91 procent 3.91 procent 4.19 procent

Bolag med flera..... 23.70 „ 15.87 ,, 31.99 ,,

Godsägare .............. 4.84 „ 11.86 „ — ,.

Övriga ..................... 67.55 „ 68.36 ,. 63.82 r

100.00 procent 100.00 procent 100.00 procent

I ögonen fallande äro här förändringarna av godsägarnes jordareal,

vilken först ökades på bekostnad av bolagens, för att sedan alldeles

försvinna. Förändringarna återfinnas även i tabellen över mantal och

taxeringsvärde, ehuru ökningen år 1900 framträder tydligare i fråga

om arealen. Den vållades därav, att en större egendom i Älvsbacka

socken, förut tillhörig aktiebolaget med samma namn, övergick i ett

par enskilda personers ägo, men år 1910 hade egendomen åter förvärvats

av ett aktiebolag, Mölnbacka-Trysil. — De smärre jordägarnes

andel av häradets areal har, liksom motsvarande andel av mantalet och

taxeringsvärdet, först ökats men sedermera gått ned under 1890 års

propoition.

I det hela synas förändringarna i fördelningen av arealen, såväl i

Nyeds härad som de andra undersökta områdena, ganska väl motsvara

förändringarna i mantalets och taxeringsvärdets fördelning, ehuru procentsiffrorna

för det ena och det andra naturligtvis icke alldeles sammanfalla.

Hl

Donna överensstämmelse mellan förändringarna i de relativa talen

för mantal, taxeringsvärde (med den reservation som förut är gjord

beträffande den starkare höjningen av taxeringsvärdet å bolagsegendom)

och areal berättigar till det antagandet, att dessa förändringar också

äro verkliga. Att döma av häradsskrivames anteckningar och tillägg

med ledning av 1!)12 års taxeringslängder (se i det föregående) tyckas

förändringarna i avseende å äganderätten sedan år 1910 gå i samma

riktning som under åren 1901—1910. Såvitt dessa anteckningar giva

vid handen, hava få och mestadels obetydliga förändringar skett i länets

södra och östra delar, varemot i flera Fryksdalssoeknar ganska mycken

fastighet inköpts av vissa aktiebolag och något även av en enskild

bruksägare.

I efterföljande grafiska tabeller åskådliggöres ytterligare, för varje

härad, för städerna tagna såsom en grupp och för länet i dess helhet,

förändringen i de olika jordägareklassernas jordinnehav, beräknat såväl

efter mantal och taxeringsvärde som, där så ske kan, efter areal.

Jor dunder sökningen.

0

Färnebo härad.

Ölme härad.

sr,

so

rf

70

tkr

55

no

MO

X

SO

21

tO

IS

Bolag nt.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda jordägare.

S5

SO

75

70

65

Bolag m.fi

Godsägare.

Övriga enskilda jordägare

1890 1900 1910

1890 19Ö0 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1910

*

*

*

s

s

/

/

/

/

55

SO

/ x

/ x

/ s

/ /

MO

35

SO

25

20

X

X

X

\ \

\ \

X

^X

\ \

\ \

\ \

\ \

5

\ )

\

\

5

O

s

X \

\ X

X X

\ X

s

—

Bolags med fleras, godsägares och övriga enskilda jordägares andelar i procent av jordbruksfastigheters mantal (-) och

taxeringsvärde (— -— —) samt för vissa härad areal (— • — ■ —).

Visnums härad,

Vase härad.

■Bolag m.fl.

Bolag m.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda jordägarn

Godsägare

Övriga enskilda "jordägare.

1890

1900

1910 1890

1900

19I0 1890

1890

1900

1910 1890

1910 1890

1900

Kils härad.

Karlstads härad.

ce

Övriga enskilda jordägare

-Bolag m.fl.

Övriga enskilda jordägare

.Bolag m.fL

Godsägare.

Godsägare.

1900

1910 1890

1910 1890

1900

1910 1890

1910 1890

1900

Grums härad.

Gillbergs härad

SS

so

75

Bolag m.fl.

Godsägare

Övriga enskilda jordägare.

Bolag m.fL

Godsägare

Övriga enskilda jordägare

iaoo iooo 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1910

S5

SO

/5

—

1890 1900 t£

no

K---..-..''

fi5

60

65

50

-

€5

€C

55

s \

-

HO

35

SO

zs

70

%

35

25

30

75

-

—

__

5

0

10

5

O

---

Näs härad. Nordmarks härad.

Bolag m.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda j or dä^

TV

-Bolag TTi.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda jordägare

1890 1900 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1<)10

1890 1900 1910

1890 »00 1910

1890 1900 1910

SO

C —i

>

.

so

25

-----

1V

75

— _--

Jösse härad.

Fryksdals härads nedre tingslag.

m

Bolag Tn.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda jordägare

1890 1900 1910

1890 1900 1910

1890 1900 1910

rs

SS

55

50

‘tö

25

5

-**

.Bolag m.fL

Godsägare.

Övriga enskilda jordägare

1890 1900 1910

1890 1900 »10

1890 19» »0 »10

. L

n

1

as

ro

55

SO

ts

to

5

x

00

GO

Fryksdals härads övre tingslag-.

Övriga enskilda jordägare

Godsägare

Älvdals härads nedre tingslag-.

Bolag m.fl.

Godsägare.

Övriga enskilda jordig»

Älvdals härads övre tingslag.

Övriga enskilda jordägare

Nyeds härad.

Övriga enskilda jordägare

Städerna.

Bolag in. 11.

Godsägare

(Kriga enskilda jordägare

1890 1900 1910

1890 1900 »in

1890 1900 I9UI

_L

_

55

25

20

W

5

Värmlands län.

Övriga enskilda jordägare

91

Mod stöd av anförda statistik och kommitterades egna iakttagelser

på ort ocli ställe fä kommitterade avgiva följande sammanfattande

omdömen om ställningen i olika delar av länet, med hänsyn till bolags

och godsägares jordförvärv.

I de östra trakterna av länet, där bruksrörelsen redan av gammalt

innehar en mycket stor del av jorden, råda mera stabila ägandeförhållanden.

Emellertid bär även här bolagens egendom i nyaste tid tillväxt

på de smärre jordägarnes bekostnad.

I de nordligare delarne och utefter Klarälven påträffas ofta förmögna

bönder, som äro ägare till stora skogsvidder och stundom uppträda

som skogsspekulanter, sålunda intagande en ställning som påminner

om de jordägande bolagens. En del av dessa bönder hava, på grund

av deras fastigheters taxeringsvärde, här blivit klassificerade som godsägare

och framträda även såsom sådana därigenom att deras gårdar

blivit “ herrgårds] iktfi bebyggda. Från såväl dessa godsägare som från

de mindre jordägarne förekomma fortfarande bolagsinköp. Vid sidan

av de enskilda jordägarne uppträda bolagen såsom stora innehavare

av jordbruksfastighet. Särskilt är inom Älvdals övre tingslag bolagsegendomen

stadd i rask tillväxt.

I vissa delar av västra Värmland har under de senaste åren en

ofta särdeles snabb utveckling ägt rum och pågår alltjämt, påminnande

livligt om det sakernas läge inom åtskilliga norrländska skogsbygder,

som föranledde statsmakternas ingripande genom den s. k. norrlandslagstiftningen.

Särskilt hotade äro för närvarande stora delar av Fryksdals

och Jösse härader. Den livligaste verksamheten för att förvärva

skogsfastigheter, stora som små, utövas för närvarande av Jössefors

aktiebolag, som anses köpa allt det kan komma över och under sista

tiden lagt under sig betydande delar av Gunnarskogs socken och även

inom Gräsmarks socken och annorstädes förvärvat bondejord.

I Nordmarks härad intaga de trakter, som huvudsakligen bestå av

Kola, Järnskogs och Skillingmarks socknar, en säregen plats. Vid

kommitterades besök därstädes uppgavs enstämmigt från olika håll, att

några bolagsförvärv därstädes knappast kunde komma i fråga på grund

av befolkningens nedärvda kärlek till jorden. Arvejord skattas där

allmänt som något särdeles dyrbart och det anses för en skarn att sälja

något därav åt främmande. I dessa trakter är det också vanligt att

vid jordägarens dödsfall hans barn såvitt någon möjlighet därtill föreligger

dela upp hemmanet sinsemellan genom hemmansklyvning. I dessa

orter, som dessutom åtnjuta förmånen av god åkerjord och synnerligen

växtlig skogsmark, ansågos därföre jämförelsevis lyckliga förhållanden

äga rum. Liknande är förhållandet i en del angränsande trakter och

särskilt i Karlanda socken. Vid sammanträde därstädes med kommunalnämndens

ledamöter jämte åtskilliga andra framhölls att “bolagen skulle

Samman

fattning

92

nog köpa om de finge, men folket avskyr det där, älskar sin jord och

säljer ej“. Emellertid medgavs också allmänt, att sakläget kunde förändra

sig i framtiden. Förebud därtill saknades icke heller. I Kola

hade Jösseforsbolaget nyligen lyckats förvärva två hemmansdelar ävensom

en liten såg och kvarn jämte dämningsrätt för flottning uti en älv

i socknen. “Finge de bara så köpte de nog hela Kola1'', yttrade en

kommunens förtroendeman.

I trakterna utmed Vänern är bolagsjord mera sparsamt förekommande.

Det är också naturligt att i dessa trakter, som äro mera uppodlade

och mindre försedda med stora sammanhängande skogsområden,

de industriella förvärven ej fått samma utbredning som inom de egentliga

skogsbygderna. I olikhet mot förhållandet i dessa sistnämnda

skogsbygder påträffas däremot i trakterna av Vänern icke så sällan

gamla herrgårdar, där en stor areal odlad jord utgör egendomens förnämsta

värde. Särskilt var det så kallade Näset ännu för ett par

årtionden sedan en utpräglad herrgårdstrakt, men egendomarna ha där

på senaste tiderna allt mer övergått från de gamla släkterna och kommit

i bondebefolkningens ägo, därvid de även understundom styckats i flera

egendomar.

03

Trustbildningar och utländska jordförvärv.

Deri benägenhet till sammanslutning, som allt mera framträder Tru!*tbildinom

olika industrier, har gett sig tillkänna även hos den värmländska mna<1''

skogs- och bruksindustrin. Ett industriellt företag utvidgar sina jordbesittningar

genom inköp av ett annat. Eller ock förvärvar det ena

bolaget aktiemajoriteten i ett annat.

För att vinna kännedom, i vilken omfattning en sådan sammansmältning

ägt rum mellan nu befintliga jordägande aktiebolag i Värmland,

ha kommitterade begärt uppgifter därom direkt från bolagen själva.

Om några bolag, vilka underlåtit att besvara förfrågningarna, ha genom

länsstyrelsens försorg upplysningar, hämtade ur bolagens aktieböcker,

införskaffats.

Enligt de inkomna meddelandena äger Billeruds aktiebolag

samtliga aktier i

Aktiebolaget Stömne sulfatfabrik (aktiekapital 400,000).

Hillringsbergs aktiebolag (aktiekapital 504,000),

Nors järnbruksaktiebolag (aktiekapital 1,000,000) och

Slottsbrons sulfitaktiebolag (aktiekapital 600,000). De fem bolagen

innehade år 1910 jordbruksfastigheter i Värmlands län till ettsamman-''

lagt taxeringsvärde av 3,631,000 kronor.

Vidare äger aktiebolaget Mölnbacka—Trysil aktier till ett

belopp av:

421,800 kronor (52.7 2 procent) i Dejefors kraft- och fabriksaktiebolag

(aktiekapital 800,000 kronor),

1.668.000 kronor (94.13 procent) i Forshaga sulfitaktiebolag (aktiekapital

1,772,000) och

114.000 kronor (27.8 0 procent) i Frykfors aktiebolag (aktiekapital

410.000 kronor). I sistnämnda bolag äger aktiebolaget Edsvalla bruk

200.000 kronor i aktier (48.7 8 procent); då huvudintressenten i aktiebolaget

Mölnbacka — Trysil (Kellner partington paper pulp Co. Limited

i Manchester) äger i det närmaste alla aktierna i aktiebolaget Edsvalla

bruk, bilda ifrågavarande fem aktiebolag ett komplex under en och

samma ledning. De jordbruksfastigheter i Värmlands län, som år 1910

94

tillhörde dessa bolag, både ett sammanlagt taxeringsvärde av 8,137,900

kronor.

Borgviks aktiebolag äger aktier för 329,000 kronor (80.24 procent)

i Kyrkebyns sulfitaktiebolag (aktiekapital 410,000 kronor). Sammanlagda

taxeringsvärdet av de bägge bolagens jordbruksfastigheter

utgjorde år 1910 2,885.700 kronor.

Aktiebolaget Bofors — Gullspång äger aktier till ett belopp av

1.980.000 kronor (99.30 procent) i Villingsbergs aktiebolag. Dessutom

innehar aktiebolaget Bofors — Gullspång för 50,000 kronor (30.3 0 procent)

aktier i aktiebolaget Träkol.

I aktiebolaget Träkol inneha vidare Storfors bmiks aktiebolag

och Strömsnäs järnverks aktiebolag aktier vardera till ett belopp

av 50,000 kronor (30.3 0 procent).

Aktiebolaget Kroppstadsfors bruk innehar aktier till ett belopp

av 100,000 kronor (50 procent) i Amotsfors pappersbruksaktiebolag.

Då på sätt nedan omförmäles 3 utlänningar inneha aktiemajoriteten i

Kroppstadsforsbolaget och samma utlänningar äga 32.50 procent av

aktierna i Amotsforsbolaget, kunna dessa bolags jordbruksfastigheter, år

1910 taxerade till 103,900 kronor, anses som ett komplex.

Uddeholms aktiebolag och Stjerna aktiebolag äga aktier i

Storfors bruks aktiebolag (aktiekapital 2,500,000) det förra bolaget till

ett belopp av 792,000 kronor (31.6 8 procent) och det senare till ett

belopp av 736,000 kronor (29.44 procent).

I Grufveaktiebolaget Långban, Nordmarks grufveaktiebolag och Persbergs

grufveaktiebolag innehas aktiemajoriteterna av andra bolag. I

Långbansbolaget (aktiekapital 345,000 kronor) äga Lesjöfors aktiebolag,

Storfors bruks aktiebolag, Uddeholms aktiebolag och Hellefors bruks

aktiebolag sammanlagt 96.0 1 procent av aktiekapitalet; i Nordmarksbolaget

(aktiekapital 500,000) ha Uddeholms aktiebolag, Brattfors aktiebolag

och aktiebolaget Jönshyttan förvärvat tillhopa 92.2 0 procent av

aktierna; i Persbergsbolaget (aktiekapital 2,750,000) ägas 92.49 procent

av aktiekapitalet av Storfors bruks aktiebolag, Uddeholms aktiebolag,

Lesjöfors aktiebolag, Björneborgs jernverksaktiebolag, Strömsnäs jernverksaktiebolag,

Borgviks aktiebolag, Brattfors aktiebolag, Aktiebolaget Jönshyttan

och Hillefors aktiebolag.

Ytterligare har uppgivits att Charlottenbergs aktiebolag äger aktier

för 689,000 kronor (31.3 2 procent) i Jössefors aktiebolag (aktiekapital

2.200.000 kronor) samt att mindre aktieposter i Lesjöfors aktiebolag,

Strömsnäs jernverksaktiebolag, Sulfitaktiebolaget Göta och Kraftaktiebolaget

Gullspång—Munkfors innehas av andra bolag.

Slutligen är att anteckna, att enligt uppgift i tidningspressen

Brattfors aktiebolags tillgångar nyligen övergått till Uddeholmsbolaget.

05

Kn annan företeelse äro de i Värmlands län ofta förekommande

utländska jordförvärven genom inköp av aktier i svenska jordägande

bolag. *

Detta sätt att kringgå lagens förbud för utlänning att utan

särskilt tillstånd besitta fast egendom har som bekant sedan åtskillig

tid tillbaka ådragit sig uppmärksamhet. Norrlandskommittén, som först

upptog denna fråga, företog eu undersökning rörande omfattningen, i

vilken utländsk undersåte ägde del i aktiebolag, som idkade trävarurörelse

eller därmed besläktad näring inom Norrland och Dalarne.

Denna undersökning, till grund för vilken lädes upplysningar, som

kommittén genom vederbörande länsstyrelser inhämtat av förteckningarna

a aktieägarne i bolagen, avbröts emellertid med hänsyn till vad

som i enahanda ärende förekom vid 1902 års riksdag. Där hade

E. M. Unger i första kammaren väckt en motion, som föranledde eu

riksdagsskrivelse i syfte att hindra kringgående av förberörda förbud.

Norrlandskommittén anmälde i skrivelse den 24 februari 11)02 då

vunna resultat av undersökningen samt hemställde till övervägande,

huruvida icke den i kungörelsen den 23 oktober 1829 uttalade grundsats,

att utländsk undersåte icke är berättigad att utan Kung], Maj:ts

tillstånd förvärva och besitta fastighet i riket, kunde sålunda fullstän°

genomföras, att utländsk undersåte förhindrades att utan dylikt

tillstånd såsom aktieägare i svenskt bolag förvärva intresse i svensk

jord.

Kommitterade liava även härutinnan inhämtat upplysningar i enahanda

ordning som ovan sagts. En sammanfattning av de vunna upp

-

lysningarna innehålles i nedanstående tabell.

Utlänmn•

gara

aktie

förvärv.

96

—

Därav äges av |

Bolagets namn

Inbetalt

Antal

utlänning i

(Med * betecknas bolag, från vilket uppgift

aktie-

utländska

pro- 1

införskaffats genom lansstyrelsen.)

kapital

aktieägare

belopp

cent-

tal

Aktiebolaget Bofors—Gullspång ........

5,400,000

1 skotte

140,000

2.6!)

Aktiebolaget Edsvalla Bruk ...............

600,000

partington bolaget, 1

engelsman och 2

599,000

99.8 3

norrmän

Aktiebolaget Finshyttan .....................

450,000

1 tysk

50,000

11.11

Aktiebolaget Forsbacken.....................

Aktiebolagets Karlstad mekaniska verk-

65,000

2 norrmän

64,700

99.5 4

stad .............................................

1,200,000

1 tysk

1,000

0.1)8 )

‘Aktiebolaget Kroppstadfors bruk.........

300,000

3 norrmän

210,000

70. no

Aktiebolaget Lee bruk

50,000

1 norskt bolag

partingtonbolaget,

49,500

6,642,000

99.0 0

8.3.0 8

‘Aktiebolaget Mölnbacka —Trysil

7,936,500

8 norrmän och

11 engelsmän

Aktiebolaget Rämen—Liljendahl .........

1,250,000

3 schweizare

60,000

4.80

Aktiebolaget Skåre—Trysil..................

150,000

32 norrmän

127,000

84.0 7

Aktiebolaget Sundshagsfors bruk.........

10,000

1 norrman

9,000

90.oo 1

Billeruds Aktiebolag...........................

1,714,000

1 engelsman

40,000

2.33

Eda aktiebolag .................................

600,000

18 norrmän och

2 engelsmän

122,000

20.3 3 i

Forsbacka Jårnverksaktiebolag ............

2,000,000

1 utlänning

750,000

37.6 0

‘Forshaga Sulfitaktiebolag ..................

1,772,000

1 norrman

1,000

O.00

‘Jössefors Aktiebolag ........................

2,200,000

1 engelsman

11,000

0.5 0

Katrinefors Aktiebolag........................

2,550,000

1 tysk

39,000

1.53

Koppoms Pappersfabriks-Aktiebolag......

400,000

1 norrman och

2 engelsmän

56,000

14.oo

Storfors bruks aktiebolag ..................

2,500,000

2 tyskar, 1 finne

och 1 ryss

28,000

1.1 2

Säffle Angkvarns- och Sågverksaktiebolag

150,000

1 dansk

5,500

3.67

Trävaruaktiebolaget i Göteborg............

440,000

1 tysk och 1

engelsman

245,000

55.6 8

Trävaruaktiebolaget J. F. Österman......

33,000

1 tysk

33,000

lOO.oo

Trävaruaktiebolaget N. Chr Jensen.......

500,000

2 danskar

1,000

2.oo

3 danskar, 1 tysk,

Uddeholms Aktiebolag........................

12,000,000

1 engelsman, 3

fransmän och

84,900

0.71

‘Amotsfors pappersbruks aktiebolag......

1 holländare

200,000

3 norrmän

65,000

32.6 0

Summa kronor

44,470,500

9,433,600

I de uti förestående tabell upptagna bolag, vilkas sammanlagda

aktiekapital utgör 44,470,500 kronor, äga alltså utlänningar (bolag och

enskilda) aktier till ett belopp av 9,433,600 kronor. Aktiemajoriteten

inneba utlänningar i följande bolag: A. B. Edsvalla bruk, A. B. Forsbacken,

A. B. Kroppstadfors bruk, A. B. Lee bruk, A. B. Mölnbacka—

Trysil, A. B. Sundhagsfors bruk, Trävaruaktiebolaget i Göteborg och

Trävaruaktiebolaget J. F. Österman. De jordbruksfastigheter dessa

bolag år 1910 ägde i Värmlands län voro samma år taxeringsvärderade

till sammanlagt 6,635,600 kronor.

Såsom förut blivit nämnt disponerades aktiemajoriteterna i Dejefors

kraft- och fabriksaktiebolag och Forshaga sulfitaktiebolag av A. B.

97

Mölnbacka—Trysil, i Frykfors A. B. av A. B. Mölnbacka — Trysil cell

Partington bolaget samt i Åmotsfors pappersbruks A. Jk av A. B. Kroppstadsfors

bruk och 3 utlänningar. Utländskt inflytande är alltså förhärskande

i ledningen jämväl av Dejefors-, Forshaga-, Frykfors- och

Ämotsforsbolagen, vilkas jordegendomar år 1910 i Värmlands län voro

taxerade tillhopa till ...................................................... kronor 1,659,900.

Därtill komma de jordbruksfastigheter, vilka tillhöra dels de norska

bolagen Saugbruksforeningen i Fredrikshall, A. B. Lier, Varald & Bogen.

Gvarbergshovens Aktieselskab och Fövhaugens kompani, taxerings

värderade

sammanlagt till .................................... kronor 2,919,100

och dels enskilda norska godsägare, taxerade till ...... „ 351,000.

Sammanräknar man värdena å alla dessa egendomar, å vilkas

skötsel utländskt inflytande var bestämmande, blir summan 11,565,600

kronor. Denna siffra är snarare för låg än för hög, då i densamma

icke äro inräknade de fastigheter, som de av utlänningar styrda svenska

bolagen förvärvat sedan 1910 års taxering, vilka fastigheters värde med

all säkerhet avsevärt överstiger värdet av de egendomar samma bolag

ma hava avliänt sig, och icke heller värdena å fastigheter, tillhörande

“Övriga jordägare“ av utländsk nationalitet.

En gruppering av ifrågavarande egendomar efter nationaliteten

hos ledarne utvisar

att under engelsk ledning (Kellner Partington Paper Pulp C:o Itc!i

stå A. B. Edsvalla bruk, A. B. Mölnbacka — Trysil, Dejefors kraft- och

fabriksaktiebolag, Forshaga sulfitaktiebolag och Frykfors A. B. (fastigheternas

taxeringsvärden 8,137,100 kronor)

att under norsk ledning stå dels A. B. Forsbacken, A. B. Kroppstadfors

bruk, A. B. Lee bruk, A. B. Sundhagsfors bruk och Åmotsfors

pappersfabriks A. B. (fastigheternas taxeringsvärde 112,300 kronor)

dels de norska bolag och enskilda norrmän tillhöriga egendomar, (taxeringsvärde

3,270,100 kronor; sammanlagda taxeringsvärdet å egendomar

under norsk ledning 3,382,400 kronor)

att under tysk ledning står Trävaruaktiebolaget J. F. Österman

(jordbruksegendomars taxeringsvärde 23,000 kronor) samt

att under tysk och engelsk ledning står Trävaruaktiebolaget i

Göteborg (taxeringsvärde 23,100 kronor). I

I sammanhang härmed förtjänar erinras, att en särskild fara för

närvarande hotar de svenska gränstrakterna mot Norge och framför allt

Värmland för ett överhandtagande förvärv av svenska fastigheter från

norska trävaruindustriens sida. Genom den nya norska koncessionslagstiftningén

för förvärv av skogsmark har nämligen inom hemlandet

rests betydande svårigheter för inköp av skogsmark. Det är då givet,

att man söker ännu mera än förut begagna de tillfällen som den

Svenska

“bulvanbolags

för

n ömka

jordförvärv.

Jordande rsökningcn.

7

98

Kommitterades

yttrande.

svenska lagen medgiver för att på svensk sida taga igen skadan. Före

unionsupplösningen 1905 kunde fastighetsförvärv ske obehindrat av

norrmän, enskilda eller bolag. Numera måste sådant äga rum genom

förvärv av aktiemajoriteten i ett svenskt bolag och denna utväg står

öppen när som helst, i fall man tillitar utvägen att bilda ett särskilt

svenskt bulvanbolag. Dessa utvägar börja, såsom det synes, användas av

den norska industrien.

Ett sådant bolag är utan tvivel aktiebolaget Lee bruk, för vilket

bolagsordning antogs den 1 april 1910 och som har till ändamål att

driva allehanda trävarurörelse. Aktiekapitalet, 50,000 kronor, är fördelat

i 500 aktier å 100 kronor stycket. Av dessa aktier innehar

Saugbruksföreningen i Fredrikshald -195 och fem svenskar vardera en

aktie, nämligen en hemmansägare, en timmermärkare, en förman och

en ingenjör, alla boende i värmländska landsbygden, samt en advokat i

Göteborg. Styrelsen utgöres utav tre bland de ovannämnda fyra aktieägarne.

Det upplystes i orten för kommitterade, att sedan detta bolag

bildats, hade föreningens vanliga uppköp och övriga affärer i orten upphört

och i stället förmedlades denna handel av bolaget, vilket ock börjat

inköpa fastigheter. Ingen utdelning till aktieägarna har ännu förekommit

och ingen ersättning utgått till styrelseledamöterna. Bolaget

har ångsågar vid Ed och Strand och uppgives utöva en omfattande

verksamhet.

Ett annat företag, aktiebolaget Forsbacken i Östervallskogs socken,

bildades den 25 maj 1907. Aktiekapitalet är 65,000 kronor, fördelat

på 650 aktier å 100 kronor. Av aktierna ha 646, från början tillhöriga

en person i Arvika, sedermera övergått å grosshandlaren Mads

Wiel i Fredrikshall. Av övriga fyra aktier tillhöra en aktie en norrman,

samt de övriga tre svenskar, av vilka en ensam utgör styrelsen.

Detta bolag har inköpt åtskilliga fastigheter.

Enligt vad kommitterade även erforo under sina resor utgör särskilt

Kellner partington paper pulp co. ltd:s förvärv av aktierna i jordägande

industriella bolag en anledning till farhågor inom Värmland för att

en stor del av provinsen slutligen skall komma i utländska händer.

Enligt uppgift har vid flera tillfällen planer varit å bane att utvidga

firmans intresseområde. Man uttalade också i orten fruktan för att en

dylik jordägare, vilken säljer pappersmassa till egna fabriker i England,

skall notera prisen allt för lågt och därigenom beröva stat och kommun

dem tillkommande skattebelopp. Det kan för övrigt ha sitt intresse att

erinra sig, hurusom ifrågavarande firma genom sina industriella anläggningar

i Borregaard och sina skogsköp förvärvade ett dominerande

inflytande på hela Glommendalens skogshandel och därigenom gav anledning

till den norska koncessionslagstiftningen för skogsförvärv i syfte

att förhindra utsocknes personer och i synnerhet utlänningar att lägga

under sig eu orts skogskapital. För detta ändamål antogs år 190(5

på förslag av den Michelsenska regeringen en provisorisk koncessionslag

för skogsförvärv, vilken sedan utbytts mot en definitiv lagstiftning.

Det synes föreligga minst lika stora anledningar att från svensk sida ägna

uppmärksamhet åt de, särskilt från engelskt och även norskt håll

hotande utländska aktieförvärven i svenska bolag, som äga jord inom

Värmlands län.

100

Olika slag

av åtgärder

med

hänsyn

till bolags

och större

enskilda

jordförvärv.

Förväms

förbud

behövligt.

Kom initiera <les hemställan rörande en lag om förbud för

bolag och förening att förvärra fast egendom i

Värmlands län.

En undersökning om de åtgärder, vartill bolags och andra alltför

omfattande jordförvärv må till äventyrs kunna föranleda, måste enligt

sakens natur komma att röra sig om två huvudfrågor: den ena angelägenheten

att söka förekomma en ytterligare utvidgning av bolags

jordförvärv eller andra enskildes liknande strävanden att sammanföra

jord till stora egendomar och den andra omfattande spörsmålet, i vad

mån åtgärder böra och kunna vidtagas för undanröjande av missförhållanden

i följd av dylika redan uppkomna jordförvärv. Enahanda

uppfattning var bestämmande även för norrlandskommittén, vars uppdrag

beträffande Norrland och Dalarne i väsentliga delar sammanfaller

med kommitterades uppdrag i fråga om'' mellersta och södra delarne av

riket, ävensom för det lagstiftningsarbete, som framgått på grundvalen

av nämnda kommittés betänkande.

Kommitterade äro icke i tillfälle att nu yttra sig definitivt i det

senare spörsmålet. Den utredning som hänför sig till denna del av

ämnet är mera invecklad och tidsödande och har även lagts så, att den

omfattar samtidig utredning för hela det område, som uppdraget avser.

Av den nu förebragta utredning framgår emellertid, att bolagens

jordförvärv i Värmlands län nått en betydande omfattning, i vissa

trakter så stor att någon självständig bondejord där knappast längre

förefinnes.

Det har även blivit utrett, att bolagsj orden i de flesta av Värmlands

socknar är i tillväxt, vilken tillväxt under perioden 1901 —1910

varit avsevärt starkare än under perioden 1891 —1900. Om de lagstiftande

myndigheterna ej lägga hinder i vägen därför kommer efter

all sannolikhet denna tillväxt att ytterligare fortgå. Bruken vilja i

konkurrensen med sulfitindustrien och sinsemellan försäkra sig om tillräckligt

med träkol. De befara dessutom ej utan orsak att träkolen,

som enligt uppgift år 1895 stodo i ett pris av 16 kronor 8 öre per

101

storstig (40 hektoliter) och 1011 kostade 32 kronor 30 öre samma

mått, skola ytterligare stiga i pris. Sågverken lia ständigt behov av

nya tillgångar till timmer och finna det i konkurrensen tryggast att

tillgodose behovet med egna skogar. Trämassefabrikernas behov av virke

är, med avbrott för tider av lågkonjunktur, i nästan oavlåtligt stigande.

Frågan blir då om dessa förhållanden skola föranleda myndigheterna

att ingripa på sätt redan skett i Norrland och Dalarne. För

besvarande av denna fråga bör utredas, huruvida följderna av

bolagsförvärven i Värmland, å ena, samt Norrland och Dalarne å andra

sidan, äro i stort sett av olikartad eller enahanda beskaffenhet.

Norrlandskommittén uppställde till en början spörsmålet: producerar

jordbruks jorden mest i bolagshand eller i bondehand? Härpå svarade

kommittén att det kan knappast vara något tvivel om, att den norrländska

jordbruksjorden producerar avsevärt mindre, när den befinner

sig i en bolagsarrendators hand, än när den skötes av en självägande

bonde. Odlingens framåtgående kom ock under det tillämpade arrendesystemet

att i allmänhet avstanna å bolagens arrendehemman. Ofta

förekom att odlingen gick tillbaka och slutligen helt nedlades. Däremot

fann norrlandskommittén att det jordbruk, som bedrevs av bolagen

själva eller deras tjänstemän, vore minst jämngott med och i många

fall betydligt överlägset böndernas.

De förhållanden, på vilka norrlandskommittén grundade dessa

omdömen, har jordundersökningen funnit i så gott som alla avseenden

äga sin motsvarighet i Värmlands län.

Det naturliga intresset för jordbruket försvinner helt naturligt för

bolagsarrendatorn i följd av hans osjälvständiga ställning och kortvariga

arrenden, ofta endast för ett år. Hans söner vilja icke heller

gärna kvarbliva å gården. En sådan arrendator i Södra Finnskoga

socken, med vilken kommitterade sammanträffade, berättade att av

hans fyra söner tre rest till Amerika, en för halvannat år sedan och

två natten före kommitterades besök. Orsaken därtill hade varit, att

“de hade ju ingen framtid, de hade intet ätt sätta sig ner på“. Den

fjärde sonen reser väl också då hans tid blir, tilläde under djup rörelse

den gamle. Liknande förhållanden omförmäldes på flera håll och följderna

hade blivit de av norrlandskommittén skildrade. I samma riktning

verkade även det, åtminstone vad den direkta kontanta inkomsten

beträffar, till synes mer lönande skogsarbetet. Därmed sysslade de

vuxna männen, därtill användes dragarne; jordbruket sköttes av hemmavarande

kvinnor och barn. På sina ställen iakttogs, hur utarrenderad

bolagsjord, som enligt närboendes upplysningar för några år sedan varit

i god växtkraft och burit goda skördar, blivit mer eller mindre igenvuxen.

Den jordbrukskultur på bolagshemman, som synes främst hotad

102

med snar och fullständig; undergång; är mångenstädes finnarnas odlingar

O O O ö o

inom västra delarna av Värmland.

Följande exempel må anföras från de personliga iakttagelserna vid

kommitterades resor. På vattendelaren mellan Östmark och Lekvattnet

ligga många byar, som synas hotade med fullständig undergång.

Den odlade jorden vitsordades av befolkningen vara god. Brist

på folk, som vill övertaga ett arrende, fanns ej heller, utan när

en arrendegård blev ledig, plägade anmäla sig en myckenhet spekulanter.

Emellertid lämnades byggnaderna av bolagen utan1 allt

underhåll och något understöd för sådant ändamål gavs icke heller.

När på detta sätt till sist byggnaderna på en gård alldeles förfallit,

kunde ingen arrendator vidare övertaga gården. Man ansåg i orten

detta vara ett genomfört system för att småningom förvandla hela

trakten till allenast skogsmark. Två stora byar, Boseberg och Rundsjön,

voro redan så gott som helt och hållet nedlagda. I Rundsjön,

som ock besöktes vid förenämnda resa, uppgavs för ej länge sedan hava

varit stort jordbruk med flera gårdar och en myckenhet folk. Byn låg

på krönet av vattendelaren med storartad utsikt åt skilda håll. Nu

bodde där ett par gamlingar, f. d. jordägare, i ett litet dåligt hus inhyses.

De fingo sitta där och taga vad de kunde ur jorden så länge

de orkade. För övrigt fanns där en arrendator, som nyligen flyttat

dit för att han ej. såsom det sades, kunnat få något annat. Han brukade

fyra gårdar. Två användes bara till betesmark, på de andra slogs

vad som växte, men något egentligt jordbruk drevs icke. Förfallna,

obegagnade byggnader stodo här och var på platsen. För endast

aderton år sedan fanns det fullt med folk, sade man, uti denna

by. Detta som sagt endast som ett exempel.

En jämförelse mellan jordbruk, bedrivet av bolagen själva eller

deras tjänstemän, och jordbruk, bedrivet av självägande bönder, utfaller

nog även i Värmland i flertalet fall till fördel för det förra.

Böndernas jordbruk i Värmland står i allmänhet icke högt, påstods

på många håll, deras håg stod mera åt arbetet i skogarne, jorden

får icke tillräcklig gödsel, då dragarne äro ute på skogskörsel’, och

den dryga transportkostnaden för kalk och andra jordförbättringsmedel

så gott som omöjliggör deras försändande åtminstone till de avlägsnare

skogsbygderna. A andra sidan framhölls, att jordbruket dock stod

så pass högt som förhållandena i avlägsnare skogsbygder medgiva och

att det mångenstädes går stadigt framåt. Men om vid jämförelse bondejorden

i alla fall finnes vara mindre väl skött än den icke utarrenderade

bolagsjorden, betyder detta föga, då den sistnämnda utgör blott

en mindre del av bolagens för odling lämpade jord. Den större

delen är utarrenderad, där den ej lämnas obrukad och småningom

blir öde.

103

Norrlandskommittén jämförde vidare produktiviteten av deri sk umbärande

eller för skogsbörd lämpliga marken, .sådan denna produktivitet

tedde sig för bolagsskogar och för skogar i bondehand. Resultatet av

denna jämförelse lydde: “Även om skillnaden mellan den skogsvård,

som utövas av bönderna, och den, vilken bolagen låta komma sina

skogar till del, icke är synnerligen stor, äro de större, solida bolagen

dock i besittning av utvägar att kunna utföra mera omfattande åtgärder

för skogsvården än bönderna. Men utan visshet om, huruvida

bolagen begagna sig av dessa utvägar att höja ett uthålligt skogsbruks

avkastning, eller om de, såsom ej sällan inträffat, av någon anledning

föredraga att realisera sitt skogskapital framför att av skogarna draga

allenast den avkomst, som är förenad med ett uthålligt skogsbruk, kan

man vid det förhållande att skogarnas produktivitet i det senare fallet

för lång tid framåt nedsättes, icke med visshet påstå, att det ekonomiska

utbytet, som erhålles av eu skog, blir större, om skogen äges av

bolag än om den är i en bondes besittning. “

Enligt skogsvårdsstyrelsens i länet första årsberättelse skola i

Värmland de skogsägande järnbruken varit föregångare i fråga om skogsvård;

bruksområdenas trots en kontinuerlig beskattning av skogskapitalet

i allmänhet ypperliga skogsförråd i unga och medelålders skogar utgöra

ett vittnesbörd om den goda skötseln av bruksskogarna. I orterna

hör man emellertid mångenstädes — med vad fog är svårt att bedöma —

även den uppfattningen uttalas, att det går allt mer hårt ut även över

bruksskogarne. Av trävarubolagen finnas även flera, vilkas skogsvård

kan tjäna till föredöme, men andra givas, i vilkas skogar föga uträttas

för bäckrensning och dikning och där avverkning äger rum utan hänsyn

till framtiden. Ett uppseendeväckande exempel på skövling av bolagsskogar

föranledde under nästlidna höst chefen för domänstyrelsen att

hos Kungl. Maj:t göra anmälan om förhållandet.

Skötseln av böndernas skogar har mångenstädes varit långt ifrån

god, men på flera håll synes en avsevärd förbättring ha inträtt. Särskilt

synes detta vara fallet å en del av de i norra Värmland befintliga

större bondhemman, där avverkning sker med sparsamhet och omtanke

och där även avdikning av försumpade skogsmarker flerstädes

utföres.

Norrlandskommitténs omdöme synes alltså ha i väsentliga delar

giltighet även för Värmlands län. Detsamma gäller om samma kommittés

uttalande, att bönderna behöva det stöd de äga i befintligheten av

egna skogar. “Jordbruket kan man inte leva på“, hörde man ofta yttras i

Värmland. Detta gäller företrädesvis skogsbygden, men även där kan

påträffas, dock blott i mycket sällsynta undantagsfall, en eller annan

småbrukare, som på grund av sin speciella fallenhet och energi lyckats

skapa sig ekonomiskt oberoende utan väsentligt stöd av skog.

104

Folk

opinionen.

Svensk

och norsk

metod för

förvärvsförbud.

Ur social synpunkt utgör den viktigaste och på samma gång betänkligaste

följden av bolagens fastighetsförvärv bondeståndets försvinnande

och ersättande med arrendatorer och bolagstorpare samt ökad

svårighet att fa jord för den jordlösa befolkningen, en utveckling, av

vars innebörd norrlandskommittén lämnat en skildring, som torde vara

allmängiltig.

Dessa förhållanden äga sin motsvarighet även inom Värmlands län,

såsom framgar av den förut lämnade utredningen. Särskilt framhölls

i orterna svårigheten för unga jordbrukare och arbetare samt hemvändande

svensk-amerikaner att förvärva jord. En del bolag vägrade

all försäljning av jord. andra sålde endast inägojord med obetydlig

eller alls ingen husbehovsskog.

Kommitterade uttalade ovan, att för besvarande av frågan, om

bolagens förvärv av jord i Värmlands län borde föranleda ett ingripande

av myndigheterna, borde utredas om följderna av desamma vore i

stort sett av enahanda beskaffenhet som i Norrland och Dalarne. Vad

kommitterade i detta hänseende anfört torde vara tillfyllest för avarivande

av ett jakande svar å denna fråga.

Att åtgärder i syfte att hejda bolagsförvärven inom länet har den

övervägande folkopinionen för sig är otvivelaktigt. Reflexionerna kommo

något senare än i de nordligaste delarna av riket. Men numera har

eftertanken vaknat och det första praktiska uttrycket därför var det

särskilda framträdande i ämnet, som vid fyra olika riksdagar skedde

från värmlandsrepresentanter i Andra kammaren. Under kommitterades

resor besöktes östra, norra och västra delarna av Värmland men

icke de sydligaste delarna kring Vänern. Från de representanter

för ortsbefolkningen, som kommitterade därvid förhandlade med,

uttalades över allt, att det “självklart” vore ett synnerligt önskemål,

om bolagsförvärven kunde bringas att upphöra. Även de kommunala

förtroendemännen uttalade sig allmänt i sådan riktning. Endast vid

ett förut omnämnt sammanträde med kommunalnämnden i Karlanda

socken uttalades en viss tvekan från en ledamot i nämnden för

den händelse därigenom svårigheter skulle möta för bönder, som

önskade eller måste sälja, att erhålla största möjliga köpeskilling. Målsmännen

för de industriella intressena åter hyste i regeln en bestämd

obenägenhet för allt inskridande på lagstiftningens väg, vilket de ansågo

både obehövligt och såsom ett obehörigt intrång i industriens och

medelbart även i böndernas berättigade intressen.

k ad angår sättet att förekomma bolagsförvärv, ligger i sakernas

nuvarande läge närmast till hands att utsträcka den norrländska förbudslagens

tillämpning till Värmlands län.

105

Det gives visserligen ii veu andra utvägar, som kunna ifrågasättas.

Sålunda bygger den nya norska lagstiftningen i hithörande frågor på

eu i viss man annan metod. Under det att den svenska lagstiftningen

utgått ifrån jordbruket samt sökt bevara detsamma jämte därför behövlig

skog, bete och odlingsmark åt ortsbefolkningen, har däremot den norska

lagstiftningen riktat sin uppmärksamhet först och främst på skogen

och därvid lågt en huvudvikt på att skogstillgångarna inom en ort

väsentligen komme att tillhöra personer, som vore bosatta inom orten.

Den norska lagstiftningen har i följd härav fått karaktären av en genomförd

koncessionslagstiftning, som förbjuder bolag och utsocknesbor att förvärva

skogsmark utöver eu viss mindre myckenhet, därest icke genom

koncession, meddelad av regeringen efter ortsmyndigheternas hörande

särskilt tillstånd därtill för undantagsfall medgives. Den svenska lagstiftningen

är otvivelaktigt socialt betydelsefullare och riktigare till sin

utgångspunkt. Det norska uppslaget åsidosätter bevarandet av jordbrukskulturen

såsom en huvuduppgift, och detta grundfel framträder också i

mångt och mycket uti de praktiska resultaten. Å andra sidan har den

norska lagstiftningen kommit längre i omsorgen om skogarnas bevarande

åt ortsbefolkningen och särskilt i dess fredande från äventyret

att komma i utländska händer. Den begränsar ej heller lagens

tillämpning endast till bolagsförvärv utan utsträcker dess verkningar

även till sådana enskilda personer, som äro att anse såsom bolags vederlikar

i förevarande avseende. Någon vare sig anledning eller utväg

synes dock ej föreligga, att beträffande Värmlands län nu tillita annan

metod än den, som redan vunnit statsmakternas gillande i norrländska

förbudslagen.

En annan fråga blir om en förbudslag för Värmlands län bör Behövligt

rikta sig även mot sådana enskilda spekulanter, som ovan sägs. DennaahUdaTPeangelägenhet

torde emellertid lämpligen böra anstå, till dess att den kulanter

kan komma i övervägande för samtliga orter, där en förbudslag blivit

eller må bliva genomförd. Denna fråga står ju också på dagordningen

redan från frågans första uppkomst och kommitterade skola i annat

sammanhang ägna den en närmare uppmärksamhet.

Vidare framställer sig den frågan, huruvida en lag om förbud för Ben bär

bolag att förvärva fast egendom bör omfatta hela länet eller endast vissa ^XTlänet

delar därav. Något undantag för vissa socknar eller delar av socknar från

lagens tillämpning synes kommitterade ej vara av förhållandena påkallad.

Visserligen givas vissa socknar i de sydligaste delarne av länet, där på

grund av skogsmarkernas mera begränsade utsträckning bolagsförvärv i

avsevärd omfattning äro mindre att befara. Men å andra sidan kunna

sådana dock förekomma. Ett undantag kommer också svårligen att kunna

106

i en lag avpassas så, att därmed ej följer med vissa trakter, som borde

rätteligen falla under lagens tillämpliglietsområde. Av dessa skäl har

även norrländska förbudslagen fått omfatta trakter, där dess behövlighet

ej varit så påfallande, såsom i åtskilliga kusttrakter närmast Bottniska viken

samt bygderna kring Storsjön uti Jämtland. De försök, som gjorts att

begränsa lagen till vissa delar av Gävleborgs län, ehuru hela länet undergått

avvittrine och således tillhörde det intresseområde, vartill den norr

O

O ''

ländska lagstiftningen till en början begränsade sig, har också visat

sig otillfredsställande. Krav om lagens utsträckning till hela länet ha

oavlåtligt återkommit och vid 1912 års riksdag har lagen fått utsträckas

att gälla ytterligare delar av länet, men på grund av Första

kammarens avvikande mening blev Gästrikland fortfarande undantaget.

Undantag

för tomtccli

dylikt,

för särskilda

undantagsfall,

för

inrop å

exekutiv

auktion

och för bolagsjord.

Däremot böra givetvis även för Värmlands län gälla följande

undantag från förbudet, vilka innehållas i norrlandslagen, som medgiver

bolagsförvärv dels då fastighet har sitt huvudsakliga värde i

åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt och upplagsplats

eller dylikt eller utgör stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall,

fiske- eller annan dylik lägenhet, dels när Konungen prövar särskilda

omständigheter för förvärvet föreligga, dels i vissa fall vid inrop å

exekutiv auktion och dels slutligen beträffande fastighet, som vid lagens

trädande i kraft ägdes av bolag och sedermera alltjämt tillhört dylik

samfällighet. Om de båda sista undantagens befogenhet kunna visserligen

olika meningar göras gällande och särskilt har tillåtelsen att inropa

fastighet på exekutiv auktion visat sig med lagens nuvarande avfattning

kunna leda till missbruk. Någon avvikelse från norrlandslagen

därutinnan lär dock nu ej böra ifrågakomma, utan torde eventuella förbättringar

i lagen framdeles få ske samtidigt för hela lagstiftningsområdet.

Ej undantag

för utskog

och

begränsning

till

“stödskog11.

Emellertid innehåller norrlandslagen även en annan undantagsbestämmelse,

som var omtvistad vid lagens antagande och som för

vissa orter icke blir någon undantagsbestämmelse alls men för andra

i hög grad begränsar lagens tillämplighet. Lagen bestämmer nämligen,

att bolag må förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord, som ej

är att hänföra till stödskog. Inom de norrländska länen hänföres till

stödskog så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna

bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter en areal för

helt mantal av 1,500 hektar inom vissa trakter, 1,200 hektar inom

vissa andra trakter samt 1,000 hektar inom övriga trakter. Då fråga

är om hemman, vars skattetal understiger Vs mantal, skall den sålunda

bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock ej till mera än vad

] 07

|><•'' l/s mantal belöper. Inom de delar av Kopparbergs län, för vilka

lagen äger tillämpning, skall till stödskog hänföras, vad vid verkställt

storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog, i följd varav det

sålunda är de s. k. utskogarna, som där få av bolagen förvärvas.

Till ovannämnda resultat beträffande de norrländska länen kom

norrlandskommittén genom att först med ledning av vissa uppgifter

uträkna storleken av den till skogsbörd dugliga mark, som faktiskt

belöpte i medeltal för mantal på varje socken inom de fem nordligaste

länen. Av den tabell, som kommittén i överensstämmelse

härmed upprättade, fann kommittén oförtydbart framgå, att beträffande

nämnda län, särskilt i skogsbygden, hemmanen i stor utsträckning

innehade mera skog, än avvittringsförfattningarna ansett nödigt

såsom stöd för jordbruket. Kommittén synes ha utgått ifrån, att avvittringsförfattningarna

ti’äffat det rätta måttet av vad hemmanen

behövde till stöd uti skog, och då vid avvittringarna sedan mångenstädes

tillagts hemmanen vida mera skog, än dessa författningar tillmätt,

skulle således överskottet vara vad hemmanen kunde anses

undvara. Avvittringsförfattningarna innehöllo emellertid vissa latituder,

inom vilka skogsmark skulle tilldelas hemmanen: Även om man ville

stå på nämnda författningars grund, kunde man dock, säger kommittén,

tydligen icke nu med fördel begagna sig av deras latituder för områdestilldelningen.

För att undvika allt för stor omgång i tillämpningen

borde man i stället föreskriva ett fixt belopp till skogsbörd duglig

mark per mantal. Detta belopp borde emellertid väljas så, att det

bleve ett för normala förhållanden avsett genomsnittstal av avvittringsförfattningarnas

latituder, därvid emellertid någon justering borde ske

med hänsyn, till den större eller mindre skogsbördighet, som utmärkte

vissa landsdelar, jämförda med andra. I överensstämmelse härmed

hade kommittén ansett såsom lämpliga för de norrländska länen de

siffror, som återfinnas i den norrländska förbudslagen. Av den uppgjorda

tabellen framgick, att på många trakter, särskilt i kustbygden, det

faktiska skogsinnehavet understeg, vad som för trakten skulle gälla

såsom mått för stödskogen, och att således där icke någon överloppsskog

komme att förefinnas. T skogsbygderna åter komme, såsom kommittén

uttrycker sig, ännu ansenliga skogsområden att stå trävaruindustrien

till buds.

Beträffande Kopparbergs län bestämde sig kommittén för att följa

stoi''skiftenas indelningar samt räkna hemskogen och fäbodskogen till

stödskog men låta utskogen kunna inköpas av bolag. Av dessa tre

slags skog vore, säger kommittén, hemskogen nödvändig för hemmanets

behov av skogsprodukter. Fäbodskogen lämnade erforderligt sommarbete

och skog till avsalu, och den lämnade dessutom tillfälle till erforderligt

bildande av nytt hemman. Utskogen däremot, ofta avlägset

108

belägen, torde i allmänhet, ansåg kommittén, vara av mindre direkt

»■aen och utan större olägenhet kunna umbäras.

Ehuru den slutliga lagstiftningen följde kommitténs förslag om

stödskogsheräkning, gjorde sig dock under förhandlingarna härom även

avvikande meningar gällande i syfte, att det horde stadgas ett totalförbud,

såsom det kallades. Denna mening omfattades av reservanter

inom kommittén med vissa modifikationer, biträddes även i allmänhet

av representanterna i Andra kammaren för de trakter, som lagen skulle

omfatta, samt förordades av vissa myndigheter, såsom länsstyrelsen

i Jämtlands län.

Beträffande nu Värmlands län ha kommitterade för att lämna en

översikt över de förefintliga skogsarealernas storlek i förhållande till

mantalet inom de olika socknarna i länet,, genom sitt biträde, lantmäteriauskultanten

J. A. Ssedén, låtit sammanföra nedannämnda uppgifter

ur ekonomiska kartverkets beskrivningar. De uppgivna skogsarealerna

innefatta den enligt nämnda beskrivningar till skogsbörd

dugliga mark med undantag således av impediment. Där hemmansenheten,

såsom i vissa orter är händelsen, uttryckes annorledes än

genom mantalsbeteckning, har en reducering enligt vedertagna jämförelsetal

ägt rum till mantal. Siffran i kolumn 5 är avrundad på

hela tiotal.

109

Uppgifter it den ungefärliga skogsareal, som inom olika socknar

av Värmlands län förekommer pr mantal.

(Enligt ekonomiska kartverkets beskrivningar)

Minimum

Maximum

Socknens

samman-

lagda

mantal

Socknens

samman- lagda

skogs- areal i

hektar*)

Medel- areal

pr man- tal i

liektar

i

2

31)

4

51)

Älvdals övre tingslag.

Bålby socken.

Tutstad f. 1 mtl 1,104 har

Gunneby f. 1 mtl 11,541 har

21

103,406

4,920

N. Finnskoga.

Tjärbackstrand f. ''/ie mtl 962 har

Aspberget f. V4 mtl 14,842 har

1.78

53,881

30,270

S. Finnskoga.

Tolgraven f. 1/s mtl 124 har

Hjärpliden f. V4 mtl 8,907 har

3.3

43,148

13,080

N Ny.

Mjönäs f. l/s mtl 400 har

Ljusnäs f. 1 mtl 5,733 har

17.93

71,391

3,980

Nyskoga.

Flatåsen f. 41/960 mtl 151 har

Viggen f. 74 mtl 5,815 har

1.48

15,708

10,610

Älvdals nedre tingslag.

Ekshärad.

Överberg f. ''/3 mtl 124 har

Ö. Tönnet f. 1 mtl 8,822 har

34.6

104,089

3,020

N. Båda.

Håkanbol f. 1/t mtl 130 har

Haftersbol f. 1 mtl 2,704 har

18.8 5

45,791

2,430

Sunnemo.

Noretorp f. 1/« mtl 77 har

N. Gräs f. 1 mtl 2,609 har

12.03

21,785

1,800

Fryksdals härad.

V. Emtervik.

Berga kyrkoh.bost. f. 7» mtl 40 har

Hensgård f. 1 mtl 1,731 har

11.71

9,112

780

Ö. Emtervik.

Fasterud f. ''/s mtl 28 har

Nolbergsviken f. V8 mtl 132 har

20.5

7,325

360

Gräsmark.

Portnär f. V4 mtl 148 har

Ulfsby f. V12 mtl 558 har

12.83

31,420

2,450

Lysvik.

Skäggegård f. 1/e mtl 89 har

Berga V. f. l/s mtl 804 har

9.91

15,280

1,540

Sunne V. delen.

V. Ingeby f. V3 mil 8 har

Tosseberg f. 7031/^ao° mtl2,324har

34.28

21,290

620

Sunne Ö. delen.

N. Såneby f. 1 mtl 41 har

Gårdserud f. ''/2 mtl 1,075 har

31.05

20,573

660

Fryksände.

Anneby f. V3 mtl 183 har

Västanvik f. ™/m<> mtl 4,164 har

16

42,514

2,660

'') Kol. 3 och 5 utmärka en ungefärlig siffra.

-) Härifrån ha dock frånräknats utjordar (utan mantal).

no

Minimum

Maximum

Socknens

samman-

lagda

mantal

Socknens

samman- lagda

skogs- areal i

hektar

Medel- areal

pr man- tal i

hektar

1

2

3

4

5

Vitsand.

Åsteby f. 1 mtl 2,313 bar

Asped f. Vs mtl 2,190 har

3.46

18,098

5,230

Lekvattnet.

N. Lekvattnet f. '' t mtl 310 har

Mårbacken f. V120 mtl 173 har

1.65

17,105

10,370

Östmark.

Tväråna f. 1/i mtl 156 har

Mulltjärn f. V8 mtl 2,610 har

5.4 7

33,354

6,100

Jösse härad.

Arvika socken.

Källsäter f. V2 mtl saknar skog;

Perserud f. 1 mtl 1,510 har

30

11,941

400

Solberg f. 3/i mtl 100 har

Boda.

Lerboda f. 1 mtl 164 har

Rensta f. ‘/8 mtl 389 har

7.42

5,292

710

Bogens kapellförsamling.

Axland f. V* mtl 1,302 har

Bogen f. Vso mtl 3,938 har

0.7 5

7,168

9,550

Bnniskog.

Näs f. 1 mtl 176 har

Bråten f. ‘/s mtl 263 har

23.04

18,949

820

Eda.

Haga f. 1 mtl 157 liar

Höljeboda f. 1 mtl 4,028 har

24.5

21,796

890

Älgå.

Grinsbol f. 1 mtl 140 har

Gränsjön f. 1/i mtl 1,386 har

17.13

12,869

750

Gunnarskog.

Sälboda, Y. f. 1 mtl 206 har

Bortan f. 1 mtl 5,456 har

24.20

31,387

1,300

Kola.

Sätra f. 1/3 mtl 38 har

Lässerud f. 1 mtl 3,632 har

22.6 7

17,164

760

Mangskog.

Takene V. f. V2 mtl 338 har

Salungen f. 1/s mtl 1,060 har

613

11,210

1,830

Ny socken.

Stommen f. 1 mtl 62 har

Käringerud f. V3 mtl 272 har

19.33

6,042

310

Ölme härad.

Varnum.

Åsen f. ''/i mtl 8 har

Båtsviken f. 1/t mtl 772 har

39.8 7

17,585.

440

Ölme.

Torp f. 1 mtl 24 har

Gräsbäcken f. °/u mtl 575 har

74.71

11,697

160

Karlstads härad.

Grava.

Torp, Ö. f. 1 mtl 22 har

Skived f. 2 mtl 1,147 har

41.08

10,000

240

Hammar ö.

Göteborg f. 1it mtl 24 har

St. Skagen f. 1/4 mtl 113 har

22.08

3,535

160 .

Minimum

Maximum

Socknens

samman- lagda

| mantal

Socknens

samman- lagda

skogs- areal i

1 hektar

1

Medel- areal

pr in an- tal i

hektar

1

*■»

3

1 4

5

Karlstad.

Knappstad f. ''/2 mtl 48 har

I Jäverön f. 1/t> mtl 804 har

13.5

j 3,754

280

Nordmarks härad.

Blomskog.

Trättlanda V. f. 1 mtl 221 har

j Söpplanda f. 1/t mtl 587 har

21.25

11,078

520

V. Fågelvik.

Risviken f. 1 mtl 28 har

Bostnäs f. V2 mtl 1,275 har

13.33

6,099

460

Holmedals socken.

Myrvarv f. 1 mtl 101 har

Kroken f. 1 mtl 1,403 har

22.13

10,612

480

Järnskog.

Stommen f. ''/2 mtl 18 har

Strömsmark f. 1/q mtl 1,566 har

20.4 2

18,858

920

Karlanda.

Hämnäs f. 1 mtl 143 har

Håltebyn f. 1 mtl 1,951 har

20.92

15,929

760 j

Silbodals socken.

Ona f. V2 mtl 57 bar

Kålleboda f. 1/a mtl 1,349 har

26.13

20,084

770

Silleruds socken.

Forsbyn f. 1 mtl 83 har

Skillingemarks socken.

Klevan f. */> mtl 355 har

Sulernd med Fintorp f. ''/i mtl

1,259 har

Bergened f. */» mtl 1,964 har

41.42

7.S3

29,354

10,219

710

1,300

Trankils socken.

Gyltenäs f. 1 mtl 265 har

Sandviken f. */2 mtl 947 har

8.3 8

6,167

740 1

Töcksmarks socken.

Skarebol f. 1 mtl 87 har

Dalen f. 1 mtl 2,554 har

16

10,385

650

Östervallskog socken.

Björkenäs f. ''/2 mtl 169 har

Djurskog f. 1 mtl 3,824 har

8.6 7

12,731

1,470

Kils härad.

Frykerud.

Blankeberg f. ''/‘ mtl 13 har

Nolby, Södra f. V6 mtl 174 har.

21.04

8,320

390 i

Stora Kil.

! Rävling, Norra f. l/3 mtl 4 bär

Lökene f. 1 mtl 1,405 har

32.29 i

9,798

300

Bansäter.

Kvarntorp f. l/i mtl 133 har

Munkerud f. 1 mtl 3,373 har

9.13 1

11,741

1,280

Nedre Ullerud

Tången, N:a o. S:a f.1 4 mtl 39 harj

Solberg f. ’/8 mtl 91 bär

22.79

8,283

360

Övre Ullerud.

Måserud f. 1/a mtl 34 har

Olsäter f. 1 mtl 2,267 har

20.63

16,458

800

112

Minimum

Maximum

Socknens

samman-

lagda

mantal

1

Socknens

samman-1

lagda 1

skogs- areal i

hektar j

Medel- areal

pr man- tal i

liektar

i

2

3

4

5

Gillbergs härad.

Gillberga.

Ramserud f. -1/3 mtl 7 bär

Ragnilbol f. 1 mtl 748 har

44

13,769

310

Glava.

Knoll, Östra f. V2 mtl 29 har

Lenungen f. Y2 mtl 2,720 har

23.0S

20,832

910

Högerud.

Hög, Södra f. V. mtl 162 har

Tasebol f. 1 mtl 717 har

8.33

4,015

480

Långserud.

\ Amundebyn f. V- mtl 31 har

Kålsheden f. ’/6 mtl 302 har

27.96

16,420

590

Stavnäs.

Näs f. 1 mtl 76 har.

Sölje med Tinhult f. mtl 2,202 h.

35.29

15,346

430

Svanskog.

j Skäggebyn f. 1 mtl 67 har

Malåna f. ‘/i mtl 202 har

19.42

4,181

210

Värmskog.

Karsbol f. u/«i mtl 105 har

Ekebol f. V3 mtl 265 har

18.17

5,747

320

Näs härad.

Botilsäter.

Torp, S:a f. 1 mtl 85 har

Hösserud f. Va mtl 259 har

21.08

5,188

250

Bro.

Stavstorp f. V8 5 bär

Nästerud f. 1/* mtl 330 har

25

6,754

270

By.

j Sjögeråso.Slankerudf.3mtl84h.

Öken f. 1 mtl 330 har

34.7 5

5,098

150

Eskilssäter.

Fläskerud f. ''/2 mtl 34 har

Gaperhult f. 1 mtl 397 har

18.08

4,657

250

Huggenäs.

Kyrketorp f. */3 mtl 16 har

Byn f. 1 mtl 322 har

12.08

1,782

150

Kila.

Ö. Smebvn f. V2 mtl 44 har

Knöstad f. 1 mtl 909 har

37.83

9,979

260

Millesvik.

Ö. Torp f. l/2 mtl 31 har

Rörvik V* mtl 62 har

15.66

2,231

140

Södra Ny.

Våletorp f. l/i mtl 28 har

S. Örud f. V2 mtl 241 har

13.92

3,345

240

Tveta.

Hallanda f. V2 mtl 35 har

Skråbol f. Vs mtl 68 har

23.98

4,706

200

Ölserud.

I Torstensrud f. */* mtl 18 har

Rustan f. V3 mtl 303 har

15.58

3,145

200

I 13

Minimum

Maximum

•

Socknens

samman-

lagda

mantal

Socknens

samman- lagda

skogs- areal i

hektar

Medel- areal

pr man- tal i

hektar

1

2

4

5

Nyeds härad

Älvsbacka.

Håltsbyn f. \''i mtl 96 bär

Gräsmången f. ’/» mtl 581 har

4.io

5,260

1,260

Ny ed.

Solberg f. l/t mtl 28 har

Borsertid f. 1 mtl 3,971 har

26.fi

23,214

880

Väse härad.

Alster.

Döle f. Va mtl 69 har

Bjurerud f. l/t mtl 295 har

26. 29

7,597

290

Östra Fågelvik.

Herran f. ’/4 111 tl 13 har

Kappstad f. 1 mtl 451 har

27.83

5,498

200

Vase.

Ekholmen t. V2 mtl 35 har

Geijersberg f. l/i mtl 640 har

50.4 2

15,925

320

Visnums härad.

Nysund.

Mo f. mtl 65 har

Hållunda f. 1 mtl 1,266 har

11.37

6,882

610

Rudskoga.

Upplanda f. ] mtl 53 har

Edet f. 7» mtl 114 har

26.5

3,120

120

S. Råda.

Alkärr f. ''/■» mtl 11 har

Lökstad f. 1 mtl 160 har

23.4 2

2,938

130

Visnum.

Mossen f. ''/a mtl 33 har

Skogen f. 1 mtl 1,584 har

42.08

14,420

340

Visnums-Kil.

Hjulsta ''/i mtl 15 har

Baggerud f. V4 mtl 128 har

30.08

6,917

230

Grums härad.

Borgvik.

Sparnäs f. l/4 mtl 18 har

Torserud f. V2 mtl 1,054 har

10.25

4,577

450

Ed.

Kolbostad f. */‘ mtl 3 har

Buda f. V3 nitl 492 har

21.3 7

6,925

320 !

Grums.

Gruvön f. 1 mtl 23 har

N. Långstad f. 1 mtl 960

33.4 2

10,878

330 |

Nor.

Kyrkoherdeboställ. f. 1 mtl 34 har

Höglunda f. V/b mtl 947 har

27.04

10,373

380

Segerstad.

Artan f. 1 mtl 27 har

S. Edsberg f. 1 mtl 319 har

26.04

4,073 1

:

160

Jordundersökninijen.

8

114

Minimum

Maximum

Socknens

samman-

lagda

mantal

Socknens

samman- lagda

skogs- areal i

hektar

Medel- areal

pr man- tal i

hektar

1

2

3

4

5

Färnebo härad.1)

Brattfors socken.

\ Hult f. 9 J'' tl osmundsjärnränta

dO har

Brattforshyttan f. 71/7s hytta o. 10

it {t osmundsjärnr. 6,470 har

5 7*4

18,191

3,620

Färnebo.

Daglosedet S. f. ''/s mtl 10 har

Asphyttan f. 1 hytta 3,328 har

17s/s

38,593

2,200

Gråsborn.

Brereven f. 8 £ tl osm.-järnr.

159 har

Langbansändehyttan f. ''h hytta

1947 har

S‘%92

20,090

2,490

Kroppa.

Brevik f. ti tf 45 har

Gammelkroppa f. 1 hytta 1,989 h.

10''%4

20,012

1,860

Lungsund.

Storhult f. 1/t mtl 1 har

Matlången f. 1 /■-> mtl 548 har

177l3/768

14,042

780

Nordmark.

Haborshyttan f. 3/i hytta 1,257 h.

Stjälphyttan f. */» hytta 3,903 har

4U/32

21,795

5,010

Bämen.

Milsjö f. <5,o4 mtl 1,124 har

Rämen f. ''/s hytta och 1/s mtl

9,796 har

957/l28

27,178

2,870

Vid bedömande av frågan, huruvida något undantag för stödskog

bör äga rum i en eventuell förbudslag för Värmland framställer sig

först den omständigheten, att någon awittring icke kommit till stånd

i Värmland. Man saknar därför den utgångspunkt nordandskommittén

trodde sig finna i jämförelsen mellan det faktiska skogsinnehavet och

vad avvittringsförfattningarne avsett att tilldela hemmanen. En annan

grund skulle kunna tänkas, efter vilken skillnad gjordes mellan den

myckenhet skogsmark ett hemman måste anses behöva till sitt stöd och

vad hemmanet därutöver må innehava. Ett sådant förfarande måste

dock bliva särdeles godtyckligt, helst såsom framgår av ovanstående

tabell skogsinnehavets storlek per mantal är mycket växlande. Såsom

av den statistiska utredningen över bolagsförvärv framgår, måste för

övrigt dessa i detta län redan anses gått utöver hövan. Vad som återstår

av större skogsmarker behöves mer än väl för den nuvarande eller

) 1 hytta har beräknats motsvara 1 mantal och 1 é tl osmundsjärnränta 1/(u mantal.

115

blivande befolkningens och det allmännas många behov,

därför ej föreligga att i Värmlands län förbehålla bolagen

skild rätt till förvärv av viss skog.

Pa sålunda anförda skäl få kommitterade framlägga

följande:

Skäl torde

någon sär

-

förslag till

L altför

slag.

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva

fast egendom i Värmlands län.

Vad i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom den 4 maj 1906 är stadgat skall, med undantag

för vad i lagens 3 § föreskrives, äga tillämpning även på Värmlands län.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

BILAGOR

TILL

FRÅGAN OM AVVITTRINGEN.

Bil. 1.

Bref!'' För Bienn meneman I Wermeland på almenninger

att the then (o: them) Bruka mage.

Wij etc. Göre witterligit atuj aff szynnerlig gunst och nådhe haffue

midt och tillåtit etc. att oss elskelige tro undersåter Menige man szom

byggia och boo I Vermeland mage och skole Friie och ubehindrade

niwte bruke och beholle alle the almenninger szom the utaff longlig

tiid, och hedhann höns, witterlige och skiilige hafft haffue Hwilkit Wij

giffue allom ee hoo the helst äre, eller Wara kunne, Beszynnerliga

Wora Fogtar och Embetzmenn och andre szom For Wora skuldh Wela

och skola göra och late tilkenne att the icke tilstadie Bienn Fattige

almoge her emott skee något hinder eller Förfång Wiid Woore ogunste.

Datis 12 Augusti 1535.

Bil. 2.

.. o

Öppet bref! till menige man udi Angermanneland

och Medelpada, Datum Stoch. 20 Aprilis Anno

etc. 1542. Sådant breff gick och uth till Helsingeland,

Gestringeland.

Wij Gustaff etc. Tilbiude edher Danneman allé, som byggie och

boo udi Gestringeland, Angermannaland och Medelpada, Wår gunst och

nåde tilförende etc. Szom edher danneman alle utan tuill kunnigt och

witterligitt är, hurulunde udi alle Nordlanden, och synnerligen ther i

Gestringelandt stor trong och brist förbonden är opå heman och jordetorffuen,

ther aff man sig nere och berge kunde, Effther att folckett

(Gud tess loff:) fast förökes, så att Jorden, som nu brukes och optagin

är, them alle icke wäl föde kan, utan nödgas så folckett att liggie och

trengies then ene in opå then annen, I somme gårder Otte eller Tije

starcke unge drenger och quinfolck, sommestedz mei’e och somestedz

minne, ingen söckier sig andre utuägar, utan i så motte liggie och

trengies medt huar annen och kliffua hemanen sunder, så att the her

nest formeckte sig huarcken bröd eller benling, likeuel will ingen lathe

löse sig utt, eller wijke then annen, Endog att andre utuäger och tillfälle

wäll förhanden wåre, Och tileffuentyrs af mong fattig man, then

sig gerne medt ären bäi’ge wille, företagin och försögt, som är in på

skogerne, ther mongestedz finnes gode legligheter till att rödie skogen,

120

och göre gode hemen, Så bliffuem thet ther dog lickeuell icke undt

eller efterlatidt, aff the bygdelag, som formene sig wara ägende udi

skogerne, the ther vele egne under sig till Fyre eller Fem miler eller

tileffuentyrs mere in på skogerne, ther the dog huarcken rett eller skäll

til haffue, Förty att sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss,

och Swerigis Crone till. och ingen annen, Szå opå thet att tesse Nordlanden

yttermere, än som skedt är, byggies och cronones skatt ther

egenom ferbättredt och förökadt bliffua mötte, Och fattige men, som

nu haffue huarcken huss eller jord, kunne medt tijden komma till besitning,

och få yttermere benling än the nu haffue. Therföre haffue

wij, medt wårtt Elskelige Rikisens rådz råd och samtycke så utöffuer

ens waritt och beslutidt, Att alle the fattige män, som kunne och förmåga

att upsökie sig bequäme och leglige bolstädher in på skogerne

eller store almenninger, ther the kunne rödie och brenne skogen iffrå

sig, och göre oss och Cronone ther sedan like och skäl utaff, Dhå skall

thet stå them frijtt och öpett före, utan huarsmandz gensegn eller förhindring,

Ther Wij medt thetta Wårtt öpne breff fulkomelig samtyckie,

Wår gunstige willie och tillåtelse tilsagt, och giffuit haffue, och hermedt

tilseije och giffwe, så att huarcken sockner, bygdelag, enslige

gårder eller annen bygd, skall her effther wold och mackt haffua, att

förmene eller förbiude them, som på skogerne eller ödismarckerne byggie

wolo, så herran thet icke skeer opå theris egne bolstädher. engier eller

fäbett, ther Wår Fougte samfelt medt Tolft owilde och ther till besworne

män besee och ransake skole, Icke skole the heller wara forplictige,

att göre Bygdelagen ther någon sone eller gunst före, Utan

hwad the i så motte uptage och byggie, skole the likesom andre Cronones

bönder thet under rätt och skälig skatt niute, bruke och beliolle,

Ther huar och en sig effter rette må och skall. Datum 20 April 1542.

Bil. 3.

Förordning och Påbud angående Skogarne och hwad

therwid i acht tagas bör. Stockholm then 19

Decembr. Anno 1088.

WIJ CARL etc. Giörom witterligit åt såsom ifrån gamle tider här

i Riket ett stort missbruk är inritat på the orter, ther store och widlyftige

skogar finnas, såsom i Wermeland, Gestrikeland, Dalarne, Rofland,

Finland och flerestädes, åt the bygdelag, som hafwa theras ägor, antingen

uti eller brede wid sådane skogar belägne, wilja sig theraf stora tracter,

ja ofta til några mijlar tilägna, hwartil the doch, hwarken rätt eller

121

skiäl hafwa; Altså hafwer Glorwyrdig i åminnelse Konung GUSTAF

then Förste i Gles Regerings tid Anno 1542 nödigt erfunnit, bär

öfwer ett Placat och Påbud åt författa och publicera låta, förklarandes

åt alle sådane ägor, som således obygde liggia fjerran ifrån ägoskilnaden

och bygdelagerne, höra Öfwerheten och Sweriges Crono til, och

ingen annan. Hvarföre, ehuruväl i kraft theraf, sådant missbruk någon

tid bort åt är wordet hämmat, så har thet likväl åter åhr ifrån åhr

så småningom inritat sig igen, så åt nu merendels öfwer alt, ther stora

skogar finnas, månge spörjas emot alt skiähl och billighet under theras

gårdar och byar vilja draga Wåre och Cronones skogar, ofta månge

mijl bart åt, ja ibland alt til fjällen; Förthenskul såsom Wij i thesse

tider hafwe så mycket större orsak om skogarnes besparande och

hägnande åt wara bekymrade, som the uti Bergslagarne uthaf the långlige

och store tillverkningar, äro nu merendels åtgångne, så åt Bruken

lida brist och nödgas med stor kostnad och besvär ifrån långt aflägsne

orter åt sökja sin tarf af ved och köld, och fram bättre, om icke i tid

boot skaffas, åt ödeläggia the gamle och på andre orter åt inrätta nva

Bärgsbruk; Altså hafve Wij för eu stor nytta och nödvändighet eraehtat,

härmed åt förnya then för thetta öfver sådane skogar välfattade

Förordningen. Befallandes härmed Wåre Gouverneurer, Landshöfdingar

och Betjente i Landsorterne, åt the uppå skogarne hafva ett noga

inseende, och sedan the efter hvar byes och gårds egenskap och beskaffenhet,

hafva pröfwat hvars och ens rågång, eller ther then fehlas,

tillagt hvar och en så stort utrymme och så mycken skog, som finnes

skiäligt, och til fullsatte Hemman nödigt, tå skola the then öfrige

therifrån skilja och afvittra, såsom then ther Oss och ingen annan

tilhörer; Dock så, åt ther någon genom laga afvittringar och andra

välgrundade skiäl kan bevisa någon deel af sådane skogar med rätta

höra en viss Sochn eller Härade til, tå vilje Wij them sådan theras

rättighet intet betagit hafva; Allenast noga undersökt blifver, åt sådane

allmänningar intet öfver theras rätta gränsor utdragas. Warandes ofelbart

Wår och Cronones rätta och enskylte egendom alt hvad af slike

store skogar ligger obrukat, och alt hvad som icke med gode skiäl

kan fulltygas åt höra någon gård, By, Sochn eller Härade til; och

emedan Gud fast idkeligen häfver täckts välsigna Wårt kjära Fädernesland

med åtskillige Metaller och Bärgarter, så åt nya grufwor här

och ther upfinnas, samt Bruken märkeligen ökas och formeras, men

skogarne therigenom minskas och utödas; Ty bör Wårt Bärgs-Collegium,

som öfwer Wå ro skogar och allmänningar äger wård och upsicht åt

hafwa, särdeles ther Bärgwerk och Bruk äro belägne, uti Skogsdelningarne

Bruken emellan så laga, åt en rätt proportion och likhet må

träffas, och skogarne, så mycket som nånsin giörligit är, skonas och

besparas, til Bärgslagornes stadigvarande tarf och tienst, och Wår så

122

wäl som Wåre trogne Undersåtares t deraf flytande stora nytta och

fördeel, then Wij gierna see genom sådant medel och menage efter

Wåre Skogsordningars innehåld, styrckt och förkofrad, och icke igenom

alt förmycket sågairde, fast mindre genom swedjefall eller annor slik

-vårdslöshet hindrad och förderfwad. Wij bjude och befalle förthenskul

härmed, nåd- och alfwarligen alle som wederbör, särdeles Wårt BärgsCollegium,

Wåre Gfeneral-Gouverneurer, Gouverneurer och Landshöfdingar,

och alle andre Befalningshafwande, åt the ett noga och tilbörligit inseende

theröfwer hafwa, åt skogarne intet onytteligen och oskickeligen angripas

och utödas, utan therwid både mått, sträng acht och god ordning

hålles, och thenne Wår Stadga i alla måtto handhafs och efterlefwes;

Wiljandes Wij then, som sig understår häremot något åt handla och

bryta, så straffa och näpsa låta, åt andra skola taga theraf sky och

warnagel. Til yttermera wisso hafwom Wij thetta med egen hand

underskrifwit och Wårt Kongl. Secret bekräfta låtit. Datum ut supra.

CAROLUS.

Bil. 4. r)

Högwälborne Herr Baron, En af Rikets Herrar, Praesident, Riddare

och Commendeur af Kong]. Maij:ts orden!

Wälborne Herr wice Praesident och Riddare af Kongl. Nordstjeme

orden!

Så ock

Wälborne Herrar Kammar Råden!

Uti 15 § i Förordningen om Skogarne i Riket af den 10 December

1793, namnes Krono Skogar, större Skogar och Ödemarker i Wermeland,

och anbefallas Konungens Befallningshafwande, att låta dem från

angränsande Hemman Afwittra och Rörlägga.

Med större Skogar och Ödemarker kunna ej här i Länet förstås

andra, än de längs Forrska Gfräntsen belägne stora Finnskogar, hwarifrån

alla År Timmer olofligen till Förrige utpracticerats, som dem

hårdt medtagit.

Huruwida nu de befalte Afwittringar här skola wärkställas, derom

får jag först utbedja mig Eder Excellences samt Höglofl. Kongl. Collegii

utlåtande, så wäl som huru och på hwad sätt, den undersökning som

J) Bil. 4—14 enligt från advokatfiskalskontoret i kammarkollegium erhållna, vidimerade

avskrifter.

123

lörmodeligen bör föregå, rörande dessa Skogars rätta Natur, skull wiirkställas,

och det af följande skjäl: A ena sidan synes otroligt, att näst

gräntsande Hemman längs gräntsen, i Fryksdalils och Elfwedahls Härader,

kunna med rätta innehafva så stora Skogar, hwilka å några ställen

skola gå till 50 ä 60,000 Tunneland å helt Hemman, och större widd

i proportion å några mindre Hemmansdelar, samt derå, dels med skattning

utur Hemmanet utflyttadt, dels låtit upbygga mongfaldige Torp, hwilka

i äldsta tider och sedermera wid skjedde Jordransakningar, aldrig kunnat

skattläggas till Hemmantal, då marken icke warit kiänd af annan enenskap,

än såsom hörande till förut skattlagde Hemmans område; men å

andra sidan synes åter detta senare styrka nu förmente Ägares rätt till

i fråga w ara nde stora Skogar, då dertill kommer, att de deraf i flere Seder

warit i besittning.

Huru nu undersökning härom, utan att oroa den ömtålige ägande

rätten, bör wärkställas, derom wågar jag ej besluta, utan hemställer det

först ödmjukast till Eder Excellences och Höglofl. Kong]. Collegii ompröfwande,

med anhållan derjemte, att till underrättelse, äfwen måtte

utsättas hwad stort utrymme, eller huru monga Tunland Skog, ett helt

Hemman bestas eller hafwa bör, och om generele Författningar, hwilka

uti 15 § af Skogs Ordningen åberopas, äro i anseende till Wermeland

lämpelige. Jag får dock nämna, att en sådan undersökning skulle,

ehuru af mycken granlagenhet, wärka till stor winning för Kronan; ty

om eu Afwittring blir gjörlig och Krono skogar af dessa widsträckta

marker som skattehemmans Ägare sig tillägnat, upkomma, följer deraf

ofelbart, ej allenast tillökning i Kronans Jordebok af förmodeligen

åtskillige Torps skattläggande till Hemmantal, hwarom monga i min

Embets tid redan anhållit, utan skulle den nu öfwade Timmerhandel

säkrast förekommas, da tillfälle blefwe att derå längs efter Gräntsen

inrätta Boställen för Jägerie Staten; och tillsynen således ej fela, som

nu är och blir en ogjörlighet. Med wördnad framhärdar

Eder Excellences’

samt

Höglofl. Kongl. Collegii

Carlstad af Lands Cancelliet

den 14 Maji 1794.

Ödmiukaste tjenare

B. N. Silfiverskjöld.

(oläsligt

namn. i

L. M. Wetter.

Höglofl. Kongl. Kammar Collegium.

124

Bil. 5.

Ödmjukt Memorial!

I anledning af Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes i t''a rista ds Län

i Kongl. Coliegio gjorde förfrågan, om afvittringen af de i Vermeland

befintelige större skogar ocli ödemarker, har Kongl. Collegium genom

Remiss af d. 28 sist!. Maij behagat i detta ämne infordra Kongl.

Landtmäterie Contoirets utlåtande. Jag får således, så vidt för det

närvarande sig göra låter, i detta ämne yttra mine tankar.

Det stadgande, som Herr Landshöfdingen Silfverskjöld härvid åberopat

och genom 15 § i Kongl. Maj:ts d. 15 December sistl. ar utfärdade

nådiga förordning om Skogarne i Riket blifvit meddelt, är ingen ny

författning, utan instämma deri alla i äldre och nyare tider om skogarnes

bruk utkomne förordningar. Således omtalas redan uti 15 § i Instruction

för Riks Jägmästaren af den 30 Maij 1638, åt en hoper förymde

Finnar tagit sig den ovanan, åt på de större Kronans skogar anlägga

Torp och nybyggen, hvilket altså tils vidare blifvit förbudit. Likaledes

föreskrifves i 9 § uti Skogsordningen af d. 22 Martii 1647, åt däräst

de framfarna åren någre Finnar nedsatt sig å de större skogar i Väster

Norrland. Dalarne och Vermeland, borde Landshöfdingen med flere

vederbörande på det nogaste undersöka, huruvida slike Nyhyggen till

åker och äng vore upprögde och om de utan skogarnes och Bergslagens

förfång kunde bibehållas eller ej, i hvilken sednare händelse de borde

afskaffas. Enahanda undersökning om de Finn-torp, som finnas anlagde

å Kongl. Maj:ts och Kronans tilhörige stora skogar och ödemarker utom

Bergslagen i ofvanberörde Landsorter, är äfven anbefald i 12 § af

Skogsordningen d. 2-4 December 1734, jemte det noga antecknas borde,

när och med hvilkens tillstånd de uppbygde äro, om de blifvit skattlagde

och livilka Bergverk de ligga närmast. De til viss ränta skattlagde

Torp finge blifva beståndande; dock med förbehåll, åt så mycken

skog och mark dem skulle tildelas och rörläggas, som svarade mot

räntan; Men alla oskattlagda Torp och jemväl de, som med stora Furu

skogars utödande funnes skadelige, borde utrifvas, och ingen vidare utan

lof och tillstånd äga sig å Ödemarken nedsätta; äfvensom tillika tydeligen

är stadgadt, åt om någon By eller hemman skulle gränsa intil

Ödemarken och ej hafva sin skog afskilgd, borde så mycket skog och

utrymme dem tildelas och rörläggas som skäligt pröfvas kunde. Vidare,

och änskönt både genom 11 § i 1647 års och 15 § i 1734 ars Skogsordning

Jordägarne, så Frälse- som Skattemän blifvit tillåtit, åt pa sine

ägor bygga Torp, har dock det förbehåll på Kronans sida altid skjedt,

åt slika Torp, enär de blifvit i stånd satte, borde lika med dem

som å Almänningar äro anlagde, refvas och till större eller mindre

hemmans delar skattläggas.

1 25

Då nu häraf följer, åt de Undersökningar om de uti Vermeland

befintelige ödemarker och större skogar, som både äldre och sednare

Författningar och i synnerhet nästi:t års Skogsordning föreskrifva, ofelbart

och med det första böra komma till fullbordan, samt Kongl. Maj:ts och

Kronans parker skiljas ifrån det, som enskildte Jordägare bör tillhöra;

så synes slikt på intet annat sätt kunna skje, än genom sådane afvittringar,

som i vissa andra Landsorter såsom Västerbotn och hela Finland

i flere år för sig gått. A sätt Herr Landshöfdingen Silfverskjöld anmält

och jag äfven sjelf har mig bekant, finnas i Yermeland så vidsträckta

skogsmarker, åt de, med intet slags skjen af billighet, kunna under de

dit närmast gränsande hemman eller Byar mot deras nu innehafvande

räntor försvaras. Åt på slike skogsmarker ifrån äldre tider mångfaldige

Torp dels af närmast belägne hemmans åboer dels af andra torde blifvit

anlagde, bevisar för den ena eller andra lika liten rättighet därtil, som

de Råskilnader i dylika skogar, hvilka dem emellan torde åberopas. De

förra hafva upkommit och vunnit någon slags stadga genom uraktlåtandet

af de undersökningar och skattläggningar, som enligt Författningarna

längst för detta bordt skje; och de sednare eller råskillnaderna

kunna ej hafva annan upprinnelse, än 2:ne grannars Kronan ovetande

skjedde enskildte öfverenskommelse, åt till tvistigheters undvikande, sin

emellan antaga och hålla vissa ställen til skilnader. Sådane aftal tjena

ock till det påsyftade ändamålet, men kunna ej medföra någon verkan

til förvärfvande af ägande rätt til en mark, hvilken ostridigt från äldsta

tider enligt flere Riksdags beslut och Skogsordningar tilhört Kronan,

som den aldrig eftergifvit, utan tvärtom genom ofvanupprepade stadgande

om Torpens skattlägning, på det tydeligaste sätt förbehållit. Men

då nu fråga yppas om verkställigheten af en Afvittring, som i Yermeland

är af högsta nödvändighet, och hvaraf Kronan skulle komma åt

draga betydeligaste förmoner, är för mig, i brist af fullständig kännedom

af Landet och hvar särskildt Sokn, med flere därmed gemenskap

ägande omständigheter, icke möjeligt, åt enligt Kongl. Collegii åstundan

i Remissen, närmare än nu skjedt, uppgifva beskaffenheten af de omförmälte

större Yermelandske skogar. Ty de hafva aldrig geometrice

blifvit afmätte. Huruvida de därintil gränsande hemmans Ägor således

därifrån med laga råer äro skilgde, och hvad vidd och utrymme de af

samma skogar innehafva är följaktelige omöjeligt att veta. Nödvändigt

synes således vara, åt dessa skogar ju förr desto hälre varda afmätte

och å Charta lagde, hvilket på Kronans bekostnad borde skje, dock åt

de Hemmans åboer eller Byamän, som marken vilja försvara, därvid

utgöra nödiga handtlangnings dagsverken, samt den eller de, som sedermera

till större eller mindre del af samma skogsmarker torde blifva

berättigade, genast ärsätta Kongl. Maj:t och Kronan så stor del i den

åtgångne mätnings kostnaden, som emot dess erhållande Tunneland tal

126

är svarande. Men förut och med görligaste första borde efter min tanka

Landshöfdingen låta undersöka om beskaffenheten af de å stora skogarne

tid efter annan inrättade Torp; när de tilkommit, med hvars tillstånd

sådant skjett, och om visse eller odeterminerade ägor dart il blifvit lagde.

Sedan sådant för sig gådt, och Landshöfdingen med berättelse därom

till Kong! Collegium inkommit, samt därvid jemväl lämnat de flere

upplysningar, som i detta ämne borde vara nödige, såsom markernes

ungefärliga jordmohn och växtlighet i almänhet, samt skogarnes belägenhet

närmare eller fjermare Yattudrag och af sättnings orter, kunde Kong!

Collegium komma i tilfälle, åt för Kong! Maj:t i underdånighet framlägga

en sådan hushålls Plan, som för landet kan blifva lämpelig och

för Kronan gagnelig. Stockholm den 6 Augusti 1794.

Eric af Wetterstedt.

Jean. Er. G em.

Til Konsol. Kammar-Collegåum.

O o

Bil. 6.

Ödmjukt Memorial.

Wid det yttrande Kongl. Landtmäterie-Contoiret under den 6

sistone Augusti afgifvit, öfver Konungens Befallningshafvandes i Wermeland

den 14 sist! Maji gjorde förfrågan om wärkställigheten af den

uti 15 § af Kongl. Förordningen af den 10 December 1793 om Skovarne

i Riket anbefalte afwittringen af de i samma Lähn befi nteline

större Skogar och Öde marker, är icke något att erindra eller tillägga,

utan hemställes ödmjukeligen till Höglofl. Kongl. Kammar Collegii godtfinnande,

om intet Konungens Befallningshafwande i Swar må anmodas,

att, på sätt Kongl. Landtmäterie Contoiret tillstyrkt, besörja det berörde

större Skogar och Ödemarker warda genom Landt-Mätare afmätte och å

Charta lagde, samt låta anställa behörig undersökning om beskaffenheten

af de där tid efter annan inrättade torp och intag, när de tillkommit,

med hwars tillstånd sådant skjedt, och om wissa ägor dertill

blifvit utlagde, samt derom med utförlig berättelse ju förr dess häldre

inkomma. Stockholm den 19:de September 1794.

I. Strubing.

Bil. 7.

127

1795 d. 4 febr.

Till Landshöfdingen Silfverschöld uti Wermland

rörande afwittringen af de större Skogar och Ödemarcker

uti Fryxdals och Elfwedals härader af

dette län.

Hos Kong!. Coll. har Tit: anmält, huruledes wid werkställigheten

ad'' 15 § uti Kongl. Förordningen d. 10 I )ee. 1793 rörande större

skogars och ödemarkers uti Wermeland afvittring och rörläggning från

angränsande hemman, wäl synes otroligt, åt nästgrensande hemman

längs gränsen uti Fryxdals och Elfwedals härader kunna med rätta

innehafva så store skogar, hwilke å några ställen skola gå till 50 ä

60000 tunneland a helt Heman, och större widd å några mindre Hemans

delar, åt med skattning till Hemman utflyttningar å Skogarne kunnat

skie och jämwäl mångfaldige torp blifwit upbyggde och anlagde men

åt å en annan sida de omständigheter härvid förekoma åt wid skiedde

Jordransakningar desse lägenheter icke blifvit skattlaggde till Hemantal

af den anledning, åt mareken ej warit känd af annan egenskap än

såsom hörande till de förut skattlagde Hemans område, som altså will

synas styrka Jnnehafwarens förmente ägande rätt till desse skogar,

särdeles då de deraf warit uti eu längre besittning; J anseende hwartill

Tit. Kongl. Coll. pröfning hemstält, huru den wid detta tillfälle

nödige undersökningen, borde werkställas, huru stort utrymme och tunnland

tal i skog hwarje Heman må bestås, samt om de generelle författningar,

hwileke uti förenämnde § af Förordningen blifwit åberopade,

till Wermeland woro lämpelige.

Wid öfwerwägande häraf finner Kong], Coll. åt hwad på förrberörde

sätt genom Kongl. förordningen om de större skogar och ödemarcker

i Riket blifwit förordnat, till alla delar är öfwerensstämmande

med äldre och nyare förordningar i den delen. Uti 15 § af Instructionen

för Riks Jägmästaren af d. 30 Maii 1638 omröres, huruledes

förrymde Finnar tagit sig den owanan, åt på de större Kronans skogar

anlägga torp och nybyggen, hwilket altså tills widare blifwit förbudit:

uti 9 § af Skogsordningen d. 22 Marin 1647 föreskrifwes, åt derest

de framfarne åren någre Finnar nedsatt sig å de större skogar uti

Nästla Norrland, Dalarne och Wermeland, borde Landshöfdingen med

flere wederbörande på det nogaste undersöka, liuruwida shke nybyggen

till åcker och äng wore uppröjde, och om de utan skogarnes och Bergslagens

förfång kunde bibehållas eller ej, i hwilken sednare händelse

de borde afskaffas, och är äfwen en lika undersökning om de Fintorp,

som finnas uti desse Landsorter anlagde å Kong], Majrts och Kronans

tillhörige stora skogar och ödemarcker utom Bergslagen genom 12 §

128

af 1734 års Kong!, skogsordning anbefald, derwid antecknas borde,

när och med hwilckens tillstånd, sådane torp bliwit nybygde, om de

blifwit skattlagde och hwilke Bergwerck de ligga närmast, med föreskrift

tillika, åt de till wiss ränta skattlagde torpen fingo blifwa beståndande

och så mycken skog och marek dem tilldelas och rörläggas, som

swarade mot räntan, hwaröfwer de sedermera icke tingo gå, men åt

deremot alla oskattlagda torp, jämwäl de, som med den stora furuskogens

utödande och förderfwande finnas skadelige, efter omständigheterne

antingen borde utrifwas eller ock deras innehafware, efter föregången

warning, derifrån drifwas, och andra i stället sättas, äfwen

som ock tillika finnes stadgat, åt om någon by eller Heman skulle

gränsa till Öde marcker och ej hafwa sin skog afskild, borde så mycken

skog och utrymen densamma tilldelas och rörläggas som skäligt

pröfvades.

Af desse anledningar anser alltså Kongl. Coll. i sin ordning, åt å

förenämde större skogar och ödemarcker eu undersökning bör anställas,

och hwad deraf Kronan kan tillhöra, lagligen afskilja^ från derintill

belegne Jordägare; Men innan Coll. om sättet till denna undersökning

och det mera sig kan utlåta, anser Kongl. Coll. nödigt, åt de till desse

skogar grensande eller ock å dem anlagde Hemmans ägare lämnas tillfälle

åt uppgifwa sina påstådde områden, samt de afwittringar, hwarå

en sådan deras förmente possession sig grundar lika som, åt genom

Kronofogden uti orten de å desse skogar uptagne Nybyggen och torp

till ägor, widd och storlek, så vidt det på detta sätt skie kan warda

beskrifne, och änteligen åt innehafwarne af desse upodlingar wid denna

Syn upwisa och förete sine utkomstbref, samt den rätt med hwileken

de företagit dessa arbeten, och hwaraf Kronofogden bör taga behörige

afskrifter. Och behagade altså Tit. skyndsampt åt i denna ordning föranstalta

om wederbörandes hörande samt den här förut nödige ansedda

undersökningen, och derefter alle desse handlingar och ärhållne uplysningar

jämte egit utlåtande till Kongl. Coll. insända. Kongl. Coll.

befaller etc. etc.

Bil. 8.

129

Gustaf Adolpli etc.

Wår synnerliga ynnest etc. Uti skrifvelse af deri 26:te Augusti

171)4 liar War i Wermelands Län då varande Befallningshafvande,

i anledning af 7(5 § uti "War Nådiga Förordning om Skogarne i Riket

af den 10:de December 17913, till Skogs Hushållningens förbättrande i

Länet i underdånighet hemstält:

l:o) Att Jägeri Betjeningens tillsyn äfven måtte sträckas till

Skatte Skogarne så dädanefter, som tillförne.

2:o) Att svedjande eller inhägnad på sådane skogar icke må

tillåtas, utan föregående utsyning och derefter skedd pröfning af Wår

Befallningshafvande.

B:o) Att årliga Sågtimmers-hygget och försäljningen i Elfsdals,

Frycksdahls, Jösse och Nordmarks Härader må inskränkas innom det

Tolftetal, som Kongl. Förordningen af den 16 Junii 1729 föreskrifver,

eller tolf tolfter för ett helt, åtta för ett hälft och fyra för ett fjerdedels

hemman; och .

4:o) Att med tillsynen å Master, Spiror och andra till Skepsbyggnad

dugeliga träd må förhållas enligt Wårt f. d. Amiralitets

Collegii kungörelse den 10:de October 1746, och intet hygge deraf

äga rum, innan en sådan anmälan föregått, som bemälde Collegii kungörelse

af den 19 Julii 1779 utsätter.

Sedan WI häröfver inhemta! så wäl Edert, som Wåre till SkogsOrdningens

öfverseende i Nåder förordnade Committerades underdåniga

utlåtanden, hafwe WI hvad anfördt blifvit, i Nådigt öfwerwägande

tagit; Och hvad först angår Jägeri Betjeningens föreslagne tillsyn öfver

Skatte Skogarne så, utom det sådant icke kan förenas med den säkerhet,

Skatte Allmogen bör äga om sin fria dispositionsrätt af skogen,

hafva WI icke heller af hvad Landshöfdingen andragit om den serskildta

hushållning, som Wermeland i anseende till dess Bruksrörelse,

Mast-skogar och Timmer-handel skall fordra, insett nödwändigheten af

en sådan tillsyn i denna provins, mer än annorstädes i Riket, enär misshushållning

med Skogar och andra förbrytelser i denna wäg, ändå alltid

äro lika controll och åtal af wederbörande Kronobetjente underkastade;

Men emedan Wår Befallningshafvande, i underdånighet anmält,

det i Wermeland skogar skola finnas, hvilka, ehuru belägne på Skatteägor,

alt ifrån 1600-talet skola warit Oss och Kronan förbehålla; ty

vele Wi härmed anbefalla Eder, Wårt Kammar Collegium, förständiga

Wår Befallningshafvande i Länet, att han så wäl till Eder, Wårt

Kammar-Collegium, bör afgifva en omständlig uplysning om förhållandet

och beskaffenheten af desse skogar, på det I sedermera, efter befinnande

omständigheter, må vara i tillfälle Eder deröfver utlåta, som ock,

Jordundersökningen. 9

130

på sätt Skogs Ordningen föreskrifter, bevaka Wår och Kronans rätt

till de Oss och Kronan tillhörige Skogar.

Med ett lika afseende å skattemäns fria dispositions rätt öfver sina

Skogar, hafwe WI funnit betänkligt, att i den öfverklagade Svedjelättigheten,

hvars missbrukande i Skogsordningen är förebygd, någon

ytterligare inskränkning bevilja.

Den i tredje puncten af Landshöfdingen föreslagne inskränkning

i Sågtimmershygget innom vissa tolf ter efter hemmantalet, finne WI

äfven vara lika så stridande emot det Skatte Allmogen förundte fria

bruk af Skogen, som olämpeligt för Orten i anseende till Hemmanens

olika skogs-tillgång; Äfvensom beträffande tillsynen vid Masters och

Spirors huggande, Skogs Ordningens föreskrift hör iakttagas.

Hvad WI således i Håder godtfunnit förordna varder Eder härmed

till nådigt svar tillkännagifvet, hvarom I, Wårt Kammar-Collegium,

äeen Wår Befallningshafvande i Wermeland förständiga. Wi befalla

Eder Gud Alsmägtig synnerligen Nådeligen. Helsingborg den lista

Augusti 1805.

GUSTAF ADOLPH.

M. Rosenblad.

Till Kammar och Bergs-Collegierne angide någre af Lhdin i Wermeland

gjorde hemställanden.

Bil. 9.

Till Kgens Befhide i Carlstad med afskrift af ett Kongl. Bref.

Till egen och \vedb:s underd. efterrättelse sänder Kong]. Kammar

Colleg. Tit. härhos til hända en afskrift af Kongl. Majits Nådiga Bref

till Kongl. Kammar och Bergs Collegierne af d. lista sist]. Augusti,

ride flere af Kgens Befhide i Wermeland uti skrifvelse af d. 26 augusti

1794 gjorde underdånige hemställanden till Skogs Hushållningens förbättrande

i Länet; och åligger Tit. i följe af hwad uti högstberörde

Bref bland annat är förordnadt, att ej allenast skyndsammeligen til

Kong]. Kammar Collegium inkomma med en omständelig uplysning om

förhållandet och beskaffenheten af de skogar, som efter Kgens Befhides

förmälan, ehuru belägne på skatte ägor, likväl alt ifrån 1600-talet

skola varit Kong!. Majit och Kronan förbehållna; utan ock, på sätt

131

• den förnyade nådige skogsordningen föreskrifwer, bewaka Kgl. Maj:ts

noll Kronans höga ridt till de skogar, som. Kgl. Md och Kronan 8ro

tillhörige. Wi ete.

C. af Uggla.

Lagerh. Leijonm. Brant. Trunstr. Julin. Kärnan.

Stockholm den 213 oktober 1805. /Backm. Karstr.

Bil. JO.

Ödmjukt Memorial!

Af förekomne anledningar har Jag warit föranlåten widtaga sådan

åtgjord, som närlagde afskrift af sig wisar.

Till werkstälhghet af liwad 15 § i 1805 års Kong!. Skogs-Ordning

föreskrifwer, får Jag anhålla om Herr Baron Präsidenten och Cominendeurens

samt Höglofl. Kongl. Kammar Collegii föreskrift, huru och pa

liwad sätt .lag dermed bör gjöra början, och om icke lämpeligast wore,

att Kronofogden i Orten med en Landtmätare blefwe tillförordnad, att

undersöka de gamla Hemmans anspråk till Finskogarne, med skälen af

gamla Dombref, eller äldre Båhlstada skäl och gillade Råer, som utwiste

en erkjänd och stadgad ägande rätt, hwarefter och om inga andra än

liafde Råer som emot Lag i öppen skog och mark ej gälla, ej äro till

finnandes, fråga om Markens refning, gradering och skifte emellan

skatteman och Kronan som Öde skoga nies innehafware, kunde upkomma;

Men om denna utwäg godkjännes, anhåller Jag af många skäl, att

desse Tjenstemän efter Rese Reglemente måte få beräkna skjuts och dag

tractamente. Det finnes Hemman som tillkräcktat sig aldeles otroliga

skogsrymder, dem man upgifwit ända till 60 å 70,000 Tunland, som

dock grundas endast på gissningar. Carlstads Lands Cancellie den 18

Januarii 18113.

Olof af Wibeli.

Till Kongl. Kammar Collegium.

/ O. B. Klenum.

132

Bil. 11.

Till Häradshöfdingarne Herr Lagman Sandelin och Ferner.

Likasom man will weta, att fordom åboerne på de så kallade Finneskogarne

blifwit af Regeringen inkallade från Finnland, och ditsatte,

hwilltet icke kunnat ske, om ej desse Skogar då warit ansedde Kronan

tillhörige, lika så inhemta» af 15 § i 1805 års Skogs Ordning, att

Kronan ännu har anspråk på Wermelands stora Öde Skogar der Finnar

utbredd sig och gjordt odlingar samt uppbygdt Bohlstäder. Af flera

förekomne Lagsökningar, har jag inhemtat, att Hemmans ägare som

gräntsa till dessa skogar, utöfver dem willja sträcka en obegräntsad

ägande rätt, och i följd deraf efter upsägning anställa Rättegång emot

Finnarne, för att tillwälla och underkasta sig deras röjsel och odlings

rätt; och som Kronans rätt så medelst trades för nära, till bewakande

hwaraf och att skydda dessa odlare, jag anser Mig pligtig; så får Jag

å Embete» wägnar förbehålla Mig, att wid alla så beskaffade frågor,

enär de förekomma, ingen åtgärd må widtagas af Härads-Rätten, innan

Jag derom blifwit underrättad och kunnat förordna Krono-Befallningsmannen

eller Landsfiscalen till Kronans Rätts bewakning. Carlstads

Lands-Cancellie den 18 Januarii 1813.

Olof af Wibéli.

G. B. Kleman.

Bil. 12.

Stormägtigste Aller Nådigste Konung!

Hos Kammar Collegium har förre Landshöfdingen i Wermeland,

Commendeuren af Eders Kongl. Maj:ts Nordstjerna Orden Olof af

Wibeli anmält, det han till vederbörande Domhafvande aflåtit en sådan

skrifvelse: att som — — —

Jämte denna anmälan, har Landshöfdingen begärt föreskrift, huru,

till värkställighet af hvad 15 § i 1805 års Kongl. Skogs-Ordning bjuder,

133

angående! de större skogar och Odemarker, livilkn utom Bygdelagen

Eders Kongl. Maj:t och Kronan tillhöra, början dermed bör gjöras:

hemställandes, — —

Collegium liar för sin del funnit, det Landshöfdingen haft mycket

fog till det genom skrifvelse till Domhafvanderne i de Domsagor, der

de så kallade Finnskogarne äro belägne, gjorde förbehåll, att, för att

få tillfälle att låta bevaka Kronans rätt, erhålla del af de vid Domstola

rno förekommande Rättegångar, som de till nämnde Skogar angränsande

liemmansägarne anställa, i afsigt att slå under sig de på samma

skogar boende Finnars Odlingar- och Röjselrättigheter. Och som, innan

utrönt är, huruvida hvad berörde hemman nu af sagde skogar-innehafva

och häfda, stödjer sig på en Laglig åtkomst eller för sig har Domfästade

och Laggilda Råer efter en i Laga ordning skjedd afvittring,

icke med visshet kännas kan, hvilka af samma hemman äro att anse

såsom oafvittrade från Kronans Mark och derföre böra undergå eu

sådan afvittring, som i 15 § af 1805 års Kongl. Skogsordning är

anbefald, eller hvad af meranämnde Skogar ännu är att betrakta som

oafvittrad Kronoskog, hvilken i sådan egenskap bör afmätas, beskrifvas

och på Charta läggas samt, sedan de oafvittrade hemman fått sin tillständiga

andel, för det öfriga kan till Krono Nybyggen eller på annat

sätt för Kronans Räkning disponeras; så anser ock Collegium den af

Landshöfdingen i förberörde måtto föreslagne undersökning blifva nödig

och nyttig, och tror Collegium sig derföre böra den samma i underdånighet

tillstyrka, så att Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande må

äga, att förordna Krono-Fogden, eller häldre Lands-Fiscalen såsom förmodligen

ägande dertill bättre tid, samt en skickelig Landtmätare, med

rättighet ej allenast att framfordra och granska de så kallade Dombref

och handlingar, hvarpå de gamla till Finnskogarne gränsande hemman

vilja stödja sina anspråk eller intagor och häfder å dessa Skogar, utan

ock att undersöka beskaffenheten af de Råskillnader, de dertill kunna

uppgifva; Och lära dessa undersökningar, så fort de hinna för sig gå,

böra genom skriftlig berättelse deröfver aflämnas till Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, som efter behörig granskning deraf, förordnar hvad

vidare bör tillgöras. Skulle dervid tvist uppstå, angående de gamla

hemmanens områden af Skogsmarken och behörigheten af deras Råskillnader

emot Krono-Skogen, bör Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

tillse, att den i Laga ordning varder afgjord, samt förordna någon pålitelig

person, som deruti förer Eders Kongl. Maj:ts och Kronans talan och

bevakar dess höga rätt.

Att, i fall Eders Kongl. Maj:t till de föreslagne undersökningar i

Nåder bifaller, Undersökningsmännen måge derunder få njuta Skjutsoch

Dagtractamente efter Rese. Reglementet, torde Eders Kongl. Maj:t

134

äfven i Nåder finna billigt, hälst samma förrättningar ofelbart- blifva

mödosamma och medtaga mycken tid.

I anledning af detta mål får ock Collegium underdånigst föredraga

en annan omständighet, som synes fordra Eders Kongl. Maj:ts närmare

Nådiga förordnande.

Den ofvan åberopade 15 § i 1805 års Kongl. Förordning om

Skogarne i Rikets innehåller, att då till en större Ivrono-Skog och

Ödemark stöta hemman och Byar, som icke hafva afvittrad Mark,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bör draga försorg, att så

mycket utrymme af skog må dem tillagd varda, som enligt Författningarne

till fullsatte hemman nödigt pröfvas, hvilket sedan med Laga

rör af skiljes från öfriga Marken, som Kronan tillhör. Men som, Collegio

veterligen, för Wermeland icke gifves något annat stadgande, hvarefter

pröfvas kan, huru stort Skogsutrymme för ett fullsatt hemman

kan vara nödigt, än hvad en år 1689 uppgifven men aldrig vederbörligen

faststäld Skattläggnings Method för denna Province innehåller,

nemligen att till ett helt hemman, när det har utsäde 12 till 16 Tunnor

skildt efter jordmånens beskaffenhet, Ang till 70 eller 80 Sommarlass

och kan föda 40 ä 45 klafbundna Nöt, utom Ungboskap och 6 hästar

samt har fiske till husbehof efter nödtorften, fordras Skog till Husbyggning,

Gärdesfång och Vedbrand så mycket som Äboen kan årligen

betarfva att hålla hemmanet vid magt efter Lag och Husesyns Ordningen;

så och emedan detta stadgande i hvad angår behofvet af Skog,

är för mycket obestämdt och otillräckeligt att vid en skjeende afvittring

kunna tjena till grund för hemman af skiljaktig och fierfalldig

beskaffenhet, ibland hvilka en del möjeligen kunna till sitt bestånd

hufvudsakeligen och förnämligast bero af Skogen; ty synes nödigt att

Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Länet inkommer med underdånigt

Förslag till en Författning, som närmare utstakar de grunder,

hvilka, då de ännu från Krono Skogarne i Wermeland oafvittrade

hemman skola derifrån afvittras, kunna lända till efterrättelse vid

bestämmande af det för dem nödiga Skogsutrymme; Och torde Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande då böra yttra sig, huruvida och i

hvad måtto till berörde hemman kan blifva lämpeligt hvad Eders

Kongl. Maj:t nyligen förordnat angående Området till ett visst tunnelandstal

för hemmanen inom Hellefors Districtet, som till en del ligger

inom Wermelands gräns, eller ock hvad i samma ämne för detta är

stadgadt för andra orter, såsom till Westerbotten och Jemtland genom

Afvittrings Instructionerne af den 23 Maji och 12 December 1780, i

hvilka fall likväl nödigt blir, att ej allenast de oafvittrade Skogarne,

utan äfven hemmanens Inägor affattas och beskrifvas till sitt areale

innehåll och sin beskaffenhet.

135

Sedan afskildt blifvit, hvad af i fråga varande Skogar för Kronans

räkning kan vara öfrigt lärer hvad deraf kan till odling vara Renligt,

böra (ill Krono Nybyggen användas, på sätt och i don ordning den

oinförmälde 15 $ i Skogsordningon föreskrifver.

Kammar Collegium framhärdar med djupaste vördnad

Stormägtigste Aller Nådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdån. Tropliktigste

Tienare och undersåtare

O. V. Lägerhalm.

C. U. Legonmarck. J. af Strubing. E. Rolén. Branting.

Sv. Julin. O. Hambraeus.

M. Eurén. '' C. Törnqvist.

Stockholm den 9 November

1815.

Till Kongl. Maj:t underst, ang:de ett föreslaget sätt, att utröna

hvad Kronan kan hafva öfrigt af de stora Skogarne i Wermeland.

Bil. 13.

Carl etc.

W år Ynnest etc. Hos Oss hafven I, uti skrifvelse af den 9:de

November sistlidet år, i underdånighet anmält f. d. Landshöfdingen uti

Wermeland, Commendeuren af Wår Nordstjerne Orden, af Wibeli, hos

Eder gjorde anmälan, åt, — — — —. Och hafven I för Eder del

anfört, det I funnit Landshöfdingen hafva haft mycket fog till dess

hos Vederbörande Domare gjorde förbehåll, åt, — — — —.

Vidare hafven I i underdånighet hemställt om icke, då enligt ofvan

åberopade 15:de § i 1805 års Skogsordning, — — — —.

Häruppå länder Eder till svar samt vederbörandes förständigande

och efterrättelse, det WI, till hvad I sålunda i underdånighet föreslagit

och hemställt, lämnat Wårt Nådiga bifall, dock med den förändring, åt

Wår Befallningshafvande äger till de föreslagne undersök n in ga rnes

hållande, jämte en skicklig Landtmätare, förordna den person, som

därtill af honom kan finnas mäst tjenlig, och af andra gjöromål därifrån

icke är hindrad, och hvilka undersökningsmän inäga åtnjuta skjuts- och

dagtractamente efter Resereglemente äfvensom Wår Befallningshafvande

136

äger åt inkomma med underdånigt Förslag till eu författning som efter

ortens beskaffenhet utstakar de grunder, livilka, vid de tillfällen då de

ännu från Kronoskogarne i Wermeland oafvittrade hemman, komma åt

därifrån afvittras, kunna tjena til efterrättelse vid bestämmandet af det

för dem nödige skogsutrymme, till hvilken ända ej allenast de oafvittrade

Skogarne, utan äfven Hemmanets Inägor böra affattas och till

deras areala innehåll och beskaffenhet beskrifvas. WI befalle Eder Gud

Alsmägtig Nådeligen. Stockholms Slott den 18:de Januarii 1814.

CARL.

/ J. A. Börtzell.

Till Kammar Collegium rör:de de från Kronoskogarne i Wermeland oafwittrade

hemman.

Bil. 14.

1814 den 15 Februarii.

Till Kgs Befhde i Wermeland rör: de de från

Kronoskogarne derstädes afwittrade hemman.

Tit,

Kongl. Kammar Collegium tilsänder Tit. härhos Een bestyrkt Afskrift

af Kongl. Maj:ts Nådiga Bref til Kgl. Collegium den 18 sistl.

Januarii ang:de undersökning til utrönande. Indika hemmansskogar kunna

wara från Kronoskogarne i Wermeland lagligen afwittrade eller icke,

såsom ock, rörande anwändandet af hwad utaf samma Kronoskogar kan

för Kronans räkning wara öfrigt, samt om upgifwande af underd. förslag

til en författning, som kan tjäna til efterrättelse vid bestämmandet af

det för de oafwittrade hemman nödige skogsutrymme; lärandes Tit. icke

underlåta, att med all omsorg och möjelig skyndsamhet iakttaga och

werkställa hwad uti högstberörde Bref är förordnadt och anbefaldt.

Kongl. Colkm befaller etc.

Leyonmarck. af Strilbimj.

Tranström. Julin. Hambraeus.

Eurén.

Törnqvist.

137

Bil. 15. '')

Ödmjukt, Memorial!

I anledning af Herr Barons Presidentens, Commendeurens ocli Riddarens

samt Höglofl. Kong], Kammar Collega Resolution den 16 april detta år, får

jag, jemte återstållande af Handlingarne och sedan Herr Förste Landtmätaren

L. G. Örn inkommit med bilagda förklaring, ödmjukeligen aflemna följande

Utlåtande öfwer Bruks Patronen J. G. Geijers ansökan att blifwa befriad från

Fyratio Riksdalers Böter för dels försummelse, att upwisa behörige Chartor och

Handlingar öfwer Uddeholmska Bolagets hemman wid den sammankomst, som i

Junii månad förlidet år uti Hemmanet Norra Skoga och Elfwedahls Hårad war

hållen, i ändamål att undersöka Skogarne i samme Härad.

Hela förhållandet af förewarande sak täckes Herr Baron, Presidenten,

Commendeuren och Riddaren samt Höglofl. Kongl. Kammar Collegium benägit

inhämta så wäl af bilagde kungörelser den 12 April och 22 Augustii 1815, som

ock af Herr Förste Landtmätaren Örns förklaring och Bruks Patronen Geijers

ytterligare ingifne Skrifter. Och då härutaf onekeligen synes det Bruks Patron

Geijer igenom sin ohörsamhet lagt hinder i wägen för ärendets behöriga fortgång,

och derjemte äfwen åstadkommit en kostnad för Kongl. Maj:t och Kronan

genom Twenne Herr Förste Landtmätaren Örns onödige resor från Christinehamn

till Elfwedahls Härads aflägsna socknar och Hemman, så lära wäl icke de honom

ålagde och affordrade Böter kunna anses olämplige.

Carlstad å Lands Contoiret den 25:te Julii 1816.

Johan af ^Vingård.

/ E. F. Norrman.

1816. Den 28 Augusti föredr. i Kongl. Kam. ColL: Och som den hos

klaganden anstälde utmätning blifwit företagen, utan att han förut blifwit hörd,

och K. Bf:de pröfwat de skäl som förment böra leda till befrielse från det föreskrifna

witet; då fann Kgl. Collegium lämpligt, med ogillande af berörda åtgärd,

detta mål till K. Bf:de förwisa, som äger att sig i behörig ordning utlåta, huruwida

klaganden kan hafwa till ber.:de wite sig förfallen gjort; därom utslag utfärdas

och Bref till K. Bf:de afgår.

Bil. 16.

Landshöfdinge Embetets uti Wärmelands Län Utslag, i anledning af det

Beslut Kongl. Maijts och Rikets Höglofl. Kammar Collegium uti Utslag af den

28:de Augusti 1816, fattat och meddelt det ägde, i anledning af de beswär

Bruks Patron Jacob G. Geijer uti Högbemälte Kongl. Collegium anfördt deröfwer

att sedan Konungens Befallningshafwande uti Länet genom kungörelse af

den 12:te Aprill 1815 kallat samtlige Hemmansägare inom Elfwedahls Härad,

att wid 6 Rd. 32 Sk. wite wara Commissions Landtmätaren Örn wid de af Kongl.

Maijt i Nåder anbefalte undersökningar om krono Skogarne i Häradet till mötes

på de af honom derefter utsättande dagar, för att genom behörige Chartor och

Handlingar styrka sine häfder och Råskillnader emot nämde Skogar; och ehuru l

l) Bil. 15—19 lika lydande med de i advokatfiskalskontoret i kammarkollegium

förvarade orginalhandlingarne.

138

han på den af Örn i Juni Månad sistberörde År utsatte dag genom Ombud låtit

inlemna en Charta öfwer wisse sine Hemman, med anmälan, att Chartan öfwer

flere andre hans Hemman måst, i en Jordatwist, ingifwas till Lagmans Rätten

i förut gångne Maij Månad, derifrån den då icke wore åter fången, Konungens

Befallningshafwande likwäl har genom krono Betjeningen i Orten hos Geijer

såsom frånwarande för 6 st. Hemman låtit uttaga Wites Böter efter 6 Rdr. 32

Skr för hwarje, med tillsammans Fyratio Riksdaler Banco uti hwilken åtgärd

ändring är sökt med anhållan om befrielse från de utsökte Böternes erläggande,

hwaröfwer Commissions Landtmätaren Örn sig förklarat och Konungens Befallningshafwande

med utlåtande till Höglofl. Kongl. Collegium inkommit; Konungens

Befallningshafwande emedan den hos klaganden anstälde utmätning blifwit företagen,

utan att han förut blifwit hörd och de skjäl han förment böra leda till

befrielse från det föreskrifne witet, äro pröfwade, att sig i behörig ordning

utlåta, huruwida klaganden kan hafwa till berörda wite sig förfallen gjordt;

Gifwet Carlstad af Lands Contoiret den 28:de Augusti 1817.

Sedan, på sätt här ofwanföre omberördt är, klaganden Bruks Patron J. Cf.

Geijer uti Höglofl. Kongl. Kammar Collegium sig beswärat öfwer de honom

utmätningswis affordrade Fyratio Riksdaler Banco Wites Böter, har bemälte Bruks

Patron på enahanda sätt under den 12:te Augusti förledet år uti då först till

Konungens Befallningshafwande ställd och ingifwen ansökan, hwaröfver Herr

Förste Landtmätaren Lars Gustaf Örn och Krono Länsman Johan Olof Pallin

affordrade förklaringar afgifwit, gjordt anmälan om befrielse från ifrågawarande

föreskrefne wite, uti utmätningen hwaraf, inhibitorial Resolution genast Beswäranden

blifwit meddelad; och är det altså i anledning af klagandens då gjorde

anförande samt hwad deröfwer förklarat blifwit, och sedan de Handlingar hwarpå

Höglofl. Kongl. Kammar Collegium grundat sitt beslut, att återförwisa målet till

afgörande härstädes, uti Högbemälte Kongl. Collegium qwarstadnat, som denne

Sökandens angelägenhet kan, till granskning företagas, pröfwas och afgöras.

Landshöfdinge Embetet som till afgörande altså företagit detta mål, har

af hwad Beswärandens ansökan ytterst widlyftigt uptager, inhämtat följande andraganden

neml.

l:mo. Att sedan i stöd af dels Konungens Befallningshafwandes kungörelser,

dels Ingeniur Örns anmaningar till företeende af Handlingar som

röra beskaffenheten af de skogar, som till Hemmanen innom Elfwedahls Härad

ligga och huruwida desse från så kallade: Finn eller Krono Skogar wore

afwittrade samt med behörige Rågångar försedde, Bruks Patron Geijer af sjukdoms

förfall hindrad att sjelf närwara, låtit aflemna de Documenter, som af sådan

beskaffenhet funnos i dess ego, har ej dess mindre han utan flere af Bolagets

Aboer genom Krono Länsmannen i Orten blifwit anmanade åt utbetala åtskillige

Bötes Summor för förment underlåtande åt aflemna upgifter i detta ämne, utan

Böterne hos dem jämväl genom seqwester utmätte blifwit, det oagtadt Beswäranden

hwarken fått del af den wederbörlige Resolution hwarigenom Böter ålades

honom och öfrige, såsom förment försumlige, eller desse blifwit förwunne åt i

detta hänseende hafwa underlåtit wederbörligt fullgörande af hwilka anledningar

wägrau emot Böternas utbetalande äfwenwäl blifwit gord af så wäl Beswäranden,

som Aboerne, hwilka inga Handlingar om Hemmanens Skogar egt eller kunnat

äga ej eller skäligen kunnat anses skyldige höta för en förment försummelse i

ett åliggande, hwilket endast kan och kunnat gälla ägaren, ingalunda dem, hwilka

ej genom kungörelsen warit kallade; och att då Beswäranden hos Krono Läns mannen

sökt utwärka ett upskof i utmätningens fullbordande, så mycket mera afseende

wärdt, som någon del af denna sak redan då skall warit dragen under

1 39

Höglofl. Ivongl. Kammar Collegie pröfning, han möts af det, enda svar från

Krono Läns mannen att han oj kan hjelpa!, widare och i sammanhang härmed

anförer Beswäranden att

2:do. han såsom Disponent för Uddeholms Bolag genom pantning dels

hos honom och dels hos underhafwande Hemmans Aboer, blifwit aflordrad åt

erlägga Böter för försummat företeende af Handlingar rörande Hemmanen

Qvarnäs, Forshult, Lakeno, Sörby, Laknetorp, AVästra Hedetorp samt Kallbeeken,

liwilka Hemmans, i ett exemplar, under Bohlbyn Lakenäs, sammanfattade

Charta, hwilken är det enda Beswäranden wetcrliga Autentica document

om dess skog, han enligt medsändt bowis, hos Undersöknings Committén skall

anmält då wara hos Wermelands Lagmans Rätt, i stöd af samma Rätts beslut,

inlemnad, och hwilket inlemnande till Lagmans Rätten warit så mycket mera

oundgängligt, som det vid talans förlust blifwit anbefalt; af hwilket skjäl, och

då klarligen synes att Chartan, som är det enda Beswäranden weterliga Document

rörande bemälte Hemmans Skogar, ej kunde frånhållas Lagmans Rätten,

kunde densamma, liwaraf blott Ett exemplar finnes, på samma gång ej företes

wid Undersöknings Committén utan anmältes förhållandet derwid, hwaroin Beswäranden

förmodar Committens Protokoll wäl böra wittna och hwilket Beswäranden

dessutom skall kunna genom Lagmans Rättens Protocoll och närwarande Personer,

fulleligen intyga, och stödjes härpå den af Beswäranden yrkade befrielse ifrån

de honom, Hemmans Åboerne äfwensom Östra Hedetorps sjelfägande Bönder

affordrade Böter och sådant desto häldre, emedan enligt undersökningens ändamål,

som uti kungörelsen uptagits äfwensom emedan de infordrade Handlingarne

skulle röra Hemmanens ägor, ingalunda kan förewitas Beswäranden någon uraktlåtenhet

i Handlingars företeende, som de enda Documenter han, utom den wid

Lagmans Rätten då varande Chartan, äger, bestå i Fastor, hwilka hvarken woro

eller kunde, i Beswärandens tanka, blifwa ämnen för Committens undersökning

och dessutom ej eller wore de, enligt kungörelsen äskade Handlingar; Hwadan

Beswäranden såsom oförwunnen till försummelse i detta mål, ansåg sig icke böra

ohördan och utan att tillkännagifwande af lagliga skjäl och deras stöd, utsättas

för ett sådant krono Läns mannens förfarande hwilket redan ägt rum. Ytterligare

andrager Beswäranden att

3:o. för Uddeholm, Risbergs, Östra Råda, Ufwedshagen och Asplunds

Hemman och Hemmansdehlar, blifwit hos honom och underhafwande utpanta!

Böter för äfwen försummelse att framlemna Handlingar hörande till Undersökningen

och anföres häremot att bland Handlingar, som röra dess Hemman,

Beswäranden icke wet någon hufwudsakligare än en öfwer desamma warande

Charta af 1600 talet, hwilken äfwen wid det sammanträde då witet för underlåtit

framlemnande war först stadgat blifwit företedd, det så wäl Committens

Protocoll som närwarande skola kunna witsorda och hwilket Beswäranden dessutom

jämwäl skall kunna bewisa i följd liwaraf och då detta Document, som

liufwudsakligen rörer alla dessa Hemman warit framlemnat och öfrige Handlingar

såsom Fastor, köp med m. s. rörande desse och andre Hemman, ej woro efter

hwad Beswäranden förmodade, ämne för Committéns granskning, hwilken angick

Hemmanens ägor och icke ägarens rätt till Hemmanen, som aldrig annorlunda

än wid Domstohl och på lagligt sätt kan efter förekommande fall, komma under

granskning och således war utom området för Skogs undersökningens omfattning,

hwilket Beswäranden anser klart synas af Kongl. Brefwet och Wederbörandes

kungörelser, derom, Beswäranden påstår att, såsom oförwunnen och oskyldig till

den försummelse, hwarföre wite stadgats, från detsamma såsom utan skjäl honom

140

och ännu mera underhafwande Aboer affordrat helt och hållet warda befriad.

An widare förmäler Beswäranden att

4:o. för Elfwebäck, Norra Oijenäs samt Nain, lnvilka Hemman Bolaget helt

och hållit äger, inga Chart.or finnas och åt Beswäranden thy förutan ej ägde

andre Handlingar att aflemna än Köpebref och Pastor på Hemmanen och om

desse Handlingar ansåg Beswäranden kunna så mycket mindre blifwa fråga, som

de endast angå ägande Rätten till Hemmanen utan att i någon måtto widröra

Hemmanens ägor och tillhörigheter, hwadan, och då Beswäranden låtit till Undersöknings

förrättningen inlemna skriftlig anmälan härom samt således fullgordt

hwacl han borde ock kunde enär, såsom sjuk och borta wistande att begagna en

fjerran ifrån belägen hälsobrunn, han war hindrad att sjelf wid förrättningen

närwara, Beswäranden, såsom oförwunnen att hafwa begått någon försummelse emot

kungörelsernas lydelse och ej förbunden att inlemna andra document än dem

han ägde, yrkar att, sedan altså blifwit ådagalagdt det ofog hwarmed Böter hos

honom och underhafwande i thy fall äro utpantade, från utlemnandet deraf warda

befriad eller i händelse de pantskrifne sakerne bortsålts, erhålla Handräkning

till deras återfående. An ytterligare andrager Beswäranden att

5:o. Såsom redan anfördt blifwit, han, hwilken wid förrättnings tillfället drack

brunn och således i genom sjukdoms förfall hindrades att derwid närwara, omöijeligen

kunde meddela de muntelige upplysningar hwilka Ingenieur Örn anfördt hafwa uteblifwit

från Uddeholm med flere Bolagets Hemman och hwilka ingalunda någon

annan än Beswäranden såsom representerande ägare kunde affordras och ej underhafwande

Aboer honom owetande, eller af någon annan meddelas, då de kunde röra

Bolagets, Beswäranden till bewakande updragne och förbehållne rätt, utur liwilket

skjäl och då försummelse att lemna muntelige uplysningar näppeligen kan bestämmas

eller tillwitas Beswäranden, som hwarken kunde wid Committén närwara

eller lemna hittils, till sin beskaffenhet aldeles obestämda uplysningar, och Committéns

göromål ej afstadnat för Beswärandens uteblifwande, som wäl icke kan

Beswäranden till last föras för annat, än dess egen och Bolagets räkning, Beswäranden

äfwen påstår att all Bötes yrkan i plikt hänseende så för honom som underhafwande

måtte förfalla, aldra hälst som wäl ingen Lag kan stadga Beswärandens

skyldighet — blott dess rättighet — att bewaka sin egen rätt, om han sådant

genom förfall och med egen risque nödgas underlåta; då Beswäranden fullgjordt

hwad om erforderlige Handlingars inlemnande ålagdt war. Andtligen och till det

Öde sista andrager Beswäranden, huruledes krono Länsman Pallin uti

denna sak sig förhållit, enär han utmätit Böter hos Beswäranden och Bolagets

underhafwande utan att, oagtadt Beswärandens begäran, förete den Resolution

hwarpå hans, i annat fall egenmäktiga och otillåtliga åtgerder stödt sig,

och öfwer hwilken Resolution, såsom tilläfventyrs stödd på orätta grunder hämtade

från Committéns uppgifter, Beswäranden förmenar dess rätt warit och är att

klagan föra sedan honom behörig del deraf blifwit lemnad samt att, i händelse

Committén, som ingen Domsrätt ägde, orätt anmält Beswäranden och andra såsom

försumlige, honom måtte vara bewarad den Lagliga utväg, som tillhör hwarje

oförwunnen och ännu mera hwarje oskyldig, att ej, emot sitt begifwande eller

annat än på kraftwunnit Lagligt förfarande, komma under Executors ytterligaste

åtgärd, den Beswäranden anser wara hardt nära, då böter för obewist uracktlåtenhet

utpantas och pantgodset är nära att bortföras för att å annan Ort utom

Häradet afyttras, hwilket säkerligen olämpliga tillgöringssätt af annans Egendom

Beswäranden till bedömande jämwäl anmäler, samt i följd af alt detta anhåller

att Böterna för förment försumlighet å dess och underhafwandes sida uti att hörsamma

wederbörlige Ordres, må antingen förklaras wara obefogadt affordrade

141

eller också någon åtgärd lemnas Beswäranden och dess modklagande Öppen hvarigenom

wederbörande ma bewisa deras försumlighet oller desse komma i tillfullo

att söka lindring uti hwad af lUgsta Executorn blifwit ålagd t utom företeende af

någon Auctorisation och att intills detta skedt, inhibition uti den skedde

Sequestern och till ämnade försälgningen måtte bewiljas, samt att, i händelse af

redan wärkstäld försäljning, de föryttrade sakerne måtte efter fullt gångbart

wärde blifwa Beswäranderne jemte all åbragt kostnad ersatte af den som detta

förfarande wållat, hwarjemte Beswäranden enskildt anhåller att i detta fall både

bevaras vid den medborgerliga rättighet som till kommer honom att i en obewist

sak ej kunna underkastas annat Un laglig åtgerd samt att befrias från Krono

Länsmannens Beswäranden veterligen blott Arbitraira förfarande, det han underställer

vederbörligt bedömande med yrkan tillika att undfå så snar Resolution

som sakens i anseende till personlig trygghet nära rörande beskaffenhet fordrar;

och till styrka för hwad Beswäranden sålunda till sitt urskuldande anfört har

han bilagdt dess Bokhållares E. E. Tingwall under den 4:de Aprill 1816 uthändigade

så lydande Betyg: »Då Herr Bruks Patron Jacob Gustaf Geijer i

Juni Månad 1815 afreste till Porle Hälsobrunn i Neriket, tillsade han mig att

vid stämman uti Norra Skoga å dess vägnar vara närvarande och anmäla: att

sedan han året förut framlemnat alla hafvande Chartor, han nu ej ägde någon

mera än en Charta öfver Uddeholm, Risberg, Asplund, Ufwedshagen och Östra

Råda, som jag framlemnade och munteligen tillkännagaf att en Charta öfver

Lakene med dess afgärda Hemman var vid Lagmans Rätten äfvensom jag framlemnade

en ifrån Bruks Patron Geijer af ungefär följande lydelse varande

Pro Memoria.

Som jag nödgas besöka en Hälsobrunn i Neriket får jag genom Ombud

framlemna En Jernfelts Charta öfver Uddeholms Säterie, med Ladugården Risberg,

Rå och Rörs Hemmanen, Asplund och Ufwedshagen, samt frälse Hemmanet

Ostra Råda, alla öfrige Chartor framlemnade jag förledit år, så att jag nu ej

äger någon mera Charta i min wård, än den här anförde; äfven får jag tillkännagifva,

att en Charta öfver Hemmanet Lakene med dess afgärda Hemman

Qwarnäs, Eorshult, Sörby, Lakenestorp, Åhleby, Östra Hedetorp, Wästra Hedetorp

och Kallbäcken i en Jordatwist, enligt Lagmans Rättens Dom förledit År,

att vid talans förlust der ingifwas, nu är vid Wällofl. Lagmans Rätten i Carlstad

och kan således icke nu uppvisas förr än den derifrån erhålles. Uddeholm

den Juni 1815.

Jacob G. Geijer.

Att förestående bevis och anmälan är med förhållandet enligt, kan jag på

Ed intyga om så fordras. Uddeholm den 4:de Apr. 1816.

E. E. Tingwall.-»

samt dessutom vid besvären låtit åtfölja en dess till Krono Länsman Pallin

aflåten så lydande skrifvelse:

»Det är hårdt åt blifwa så antastad som jag, för uteblifvande med Chartor,

som aldrig funnits och hvarom anmälan skjedt, då jag vid fordran häraf uti

Kongl. Kammar Collegium anfört Besvär och desamma äro Communicerade

Landshöfdinge Embetet, som Kammar Rätts Rådet Norrman nu i Carlstad i

början af Juni upgaf äfvensom sade att redan Premier Ingenieuren Örn besvarat

min inlaga och dervid icke haft i Hufwudsaken åt motsäga, så hade jag tänkt

icke utfordrandet skulle skje förrän en högre Rätts Utslag fallit. Jag ber och

anhåller således, åt ingen bokföring af Panterne sker förr, än Herr Coinmis

-

142

säd en Pallin talar wid mig om saken och om det skedde innan Pantens afgång

i händelse någon anmälan om inhibition af denna Pantning måste göras, antingen

hos Landshöfdinge Embetet eller Kongl. Kammar Collegium.

Uddeholm den 1 Juli 1810.

Jac. G. Geijer.

Jag kan för min del ej hjelpat. Pall in.»

Emot Invad Beswäranden således anfördt, andrager Herr Förste Landtmätaren

Om uti sin afgifne förklaring, att så will af de insände Protocollerne öfwer ifrågawarande

skogs undersökning, som de särskilte berättelser förklaranden ingifwit

om hindren för förrättningens fortgång nogsamt blifwit uplyst och som lian hoppades,

Konungens Befallningshafvande wore öfwertygad, det Bruks Patron Geijer

med sitt uteblifwande från de utlyste sammanträden, första gången i September

Månad 1814 och andra gången i Juni Månad 1815, vant liufwudsakelige

ordsaken till upskof i Förrättningens afsilande, men hwad ansvar härpå följdt

hade förklaranden sig icke bekant.

Under åberopande af Wice Krono Fogden Lindmarks skrifvelse under den

21 September 1815 och Krono Fogden Assessor Romans Ordres af den 6 Februari

1816 anförer Krono Länsman J. O. Pallin uti dess aflåtne Förklaring: att sedan

Bruks Patron Geijer med öfrige klagande, efter flere gångers tillsägelse vägrat

betala de Böter, hvartill Herr Förste Landtmätaren Om vid Förklaringen bilagde

förteckning föranleder och förklaranden för Besväranden ej allenast upvisat

samma Förteckning utan äfven Konungens Befallningshafwandes kungörelse af

den 22 Augusti 1815 hvaruti Böter för de ifrån Skogs Undersökningen uteblifwande

stadgas, tillika med åberopade Krono Fogdars Ordres han varit nödsakad

genom Fjerdingsman wärkställa pantning utan åt någon Pant likväl blifwit

försåld; Och som Beswäranden vant obehindrad att i behörig tid klaga om han

dertill fog funnit, anser förklaranden honom äga så mycket mindre skjäl att nu

i ogrundade upgifter utbreda sig öfwer ett olagligt förfarande från förklarandens

sida, som först i Augusti 1816 han utwärkat sig inhibition för Böternas utta

gande och hwarförinnan förklaranden ej var tillständigt att upphöra med Pantningen;

hvarförutom förklaranden vidare anförer huruledes Bruks Patron

Geijer genom egenmägtigt förfarande och förhållande, esomoftast härledt af egen

vinningslystnad, icke sällan uragtlåter sine pligter och skyldigheter och derigenom

Blottställer sine undehafwande för tilltal wid Domstolar och Böter och detta

jemväl af Ordsak att Bruks Patron Geijer i stället för att efterkomma, motsäger

Krono Betjeningens på Ordres och föreskrifter grundade Bud och befallningar

hvarigenom händer att Folket hos hwilka Böterne skola utprässas der i Orten

får vidkännas en hårdare medfart än annorstädes; och skall förklaranden flerfalldige

gånger wid Domstolen så väl munteligen som skrifteligen bevisat att

Bruks Patron Geijer sjelf varit för det masta dertill vållande och hwad nu

ifrågavarande omständighet beträffar, anser förklaranden Uddeholms Bolag böra

äga Chartor, ordentelige Documenter och åtkomst Handlingar på sine af förklaranden

kände widlyftige och stora Skogar, från andra Hemman tagne och

skiljde samt anhåller förklaranden att blifva ersatt för Rättegångskostnaden; och

äro de wid Förklaringen bilagde Handlingar af följande innehåll: »Förteckning

på de Hemman och Lägenheter inom Elfvedahls Härad, hvars ägare uteblifwit

såväl med Handlingar som munteliga uplysningar rörande vidden, området ocli

beskaffenheten af deras skogar, i hvilket afseende de varit kallade genom behörigen

uppläste kungörelser, för andra gången uti Juni Månad detta år.

143

M(intill:

Hemman:

Anmärknintfur:

1

Råda socken:

Uddeholms Säteri ............

Disponenten Herr Bruks Patron Geijer

uteblifwit men insändt några fast ofull- ständiga handlingar om desse hemmans

1

Risbergs Säteri ...............

owanligt stora skogar och lägenheter, som!

1 /

/ 3

Qwarnäs frälse ................

skall utgöra större delen af Gustaf Adolfs

församling,

aldeles uteblifwit.

1/

i 4

Forshult Skatte................

Dito.

i

Thorsby d:o ................ i

närwarande Anders Swensson som anmälte

att Hemmanets Handlingar äro ute i

Bruks Patron Geijers förwar.

i

Wästra Skymnäs ............

Aldeles uteblifwit.

V*

Va

L:a Skymnäs ....................

Dito.

Skymnäshagen ................

Dito.

1

3

Uddeheden ........................

Dito.

lU

Höijeberg .......................

Dito.

i

Östra Skymnäs ................

Dito.

i

Lakene ............................

Dito.

V,

v

/ •>

v;

V4

v4

1/

'' 4

1

1

1/

/ 8

V,

i

V,

Sörbjr frälse.......

Lakenetorp dito................

Ahlleby dito ....................

Ostra Hedetorp skatte ....

Wastra Hedetorp dito ....

Kallbäcken dito................

Östra Kåda frälse ............

WästraRåda, denså kallade

Länsmanshöjden, sombegagnas

till Bosjö Bruk.

Ufwedshagen ....................

Asplunden ........................

Eksliärads s:n

N:a Öijenäs........................

Na in ................................

Nainberget ........................

Elfbeck ............................

Dito.

Dito.

Dito.

Dito.

Dito.

Dito.

Dito.

j Rå och Rörs Hemman under Uddeholm.

Herr Bruks Patron Geijer uteblifwit.

| Pinnehemman, uteblifwit.

uteblifwit.

aldeles uteblifwit.

Ny socken

Wiggen .......................

Dahlia/ socken

Pläskremma •................... aldeles uteblifwit.

Tholgrafwen .................... Dito.

Upgården ........................ Dito.

Christineliamn den 18:de Augusti 1815.

G. Om.

144

»Ädel och Högacktad Herr Mantals Commissarie och Krono Länsman

J. O. Pallin.

Att Herr Bruks Patron Jacob Gustaf Geijer på Uddeholm föregifwit det

han anfört beswär emot uttagandet af de å den med Ordres den 25:te sistlidne

Augusti i afskrift bifogade Förteckning upförde Hemman, ådömde hwardera 6

Bdr. 32 Sk. Banco Böter, enligt Konungens Befallningshafwandes till mig aflåtne

skrifwelse af den 22:dre i berörde Månad, för det de underlåtit att wid de af

Herr Commissions Landtmätaren G. Örn innom Elfwedahls Härad hållne Skogsundersökningar,

uppvisa behörige Chartor och Handlingar öfwer sine skogar, kan

aldeles icke lägga hinder i wägen för wärkställigheten af mina ofwan åberopade

Ordres, utan införwäntar jag Summan ofördröjligen, såwida icke bemälte Herr

Bruks Patron kan behörigen styrka, detta sitt föregifwande; det länder till svar

å Edert Memorial af förliden gårdag. Forsnäs den 21 September 1815.

Efter Förordnande:

O. S. Lindmark.»

»Ädel och Högacktad Herr Mantals Commissarie och Krono Länsman

Johan Olof Pallin.

Enär beswär af wederbörande Hemmansägare inom Edert District, hwilka

enligt Konungens Befallningshafwandes till Wice Krono Fogden Lindmark den

22 Augusti förledit År aflåtne Ordres blifwit ålagde 6 -/3 dels Rdr Banco Böter

för det de underlåtit att, wid de af Herr Förste Landtmätaren L. G. Örn hållne

sammanträden angående Skogarne, upwisa deröfwer behörige Chartor och Handlingar,

icke kunna styrka det de i laga tid anfördt beswär emot berörde Konungens

Befallningshafwandes åtgärd; så åligger det Eder wid ansvar och så wida I will

undgå att berörda Medel sjelf gälda, hwilket Eder redan långt före detta bordt

blifwa ålagdt för härwid wisad försummelse, att desamma genast uttaga och mig

inom den 9:de nästkommande Mars tillsända. Forsnäs den Ode Februari 1816.

Jan Roman.»

Utom hwad Parterne sålunda hwar för sig anfört, och utrönt blifwit förekommer

lindare, huruledes Landshöfdinge Embete!, sedan en större del Hemmansägare

och Åboer, som till Skogs undersökningens förste sammanträde blifwit

kallade men uteblifwit, den 12 Aprill 1815 utfärdat kungörelse af innehåll: att,

emedan Herr Commissions Landtmätaren Örn anmält hurusom, oagtadt Råda,

Ekshärads, Ny och Dahlby Församlingar, genom utfärdade och i behörig tid

upläste kungörelser, blifwit kallade att sammanträda och upwisa sine Charte Handlingar

eller Dombref å Skogarne till hwarje Hemman eller Lägenhet, likwäl större

delen jordägare, från de hållne sammankomsterne aldeles uteblifwit och många af

de närvarande föreburit att deras Chartor och Handlingar dels woro aflemnade

till Domstolarne, dels till Landtmätare, som de senare åren haft att syssla med

Skogarnes afmätning, hwarjämte Åboerne å nedannemnde Hemman blifwit upgifne

såsom frånwarande och med Handlingar uteblifne, neml. Dahlby socken: Baggerud,

Båtstad, Fläskremma, Höljes, Hjerpliden, Kjernberget, Kindsjön, Medskogen,

Skinnerud, Skråckerberget, Strandås, Tholgrafwen, Upgården och Uggelheden;

Ny socken: Ambjörbytorp, Degerberget, Mellan Flatåsen, Mjönås, Wiggen, Norra

och Södra Torp; Ekshärads socken: Öfwerberga, Norra och Södra Öijenäs, Byn,

Halla, Nain, Naransberget, Näs, Hamra, Halle, Hohle, Eldfsbyn, Basterud, Basterudstorp,

Norra Skoga, Mellan Skoga, Nore och Elfbäck; Råda socken: Uddeholms

säteri, Risbergs dito, Thorsby, Wästra Skymnäs, Lilla Skymnäs, Skymnäsliagen,

Uddeheden, Höijeberg, Norra och Södra Bogerud, Mjönås, Höije, Nybacka,

145

Östra Skymnäs, Qwarnäs, Forsshult, Lakene, Sörby, Lakonestorp, Ahleby, Östra

ocli Wästra Hedotorp, Kallbiickon, Östra Råda, Ufwedshagen ocli Asplunden; wid

ett sådant förliållande och då nya terminer till ofwanborörda undersökningars

företagande innom Elfwedals Härad framdeles blifwa af Herr Commissions Land!- mätaren L. G. Örn utsatte och kungorde, Landshöfdinge Embetet funnit skäligt

stadga ett wite af Sex Rdr 32 Sk. Banco för den som försummar att på kallelse

sig personligen, eller genom antageligt ombud wid de hlifwande förrättningarne

infinna och meddela de uplysningar, som för ifrågawarando skogs undersökningar,

med hwad mera dertill hörer, af Herr Commisjons Landtmätaren Örn äskas och

till beredande af en säker och fullständig kännedom om Hemmanens i Elfwedahls

Härad behörige afwittring från kronoskogarne lända kan, och som detta föreläggande

ändock icke förmått en del tredskande till fullgörande af deras åliggande,

har Konungens Befallningshafwande, wid bestämmande af tredje sammanträdet

för Skogs Undersökningarne i ofwanberörde Dahlby, Ny, Ekshärads, Råda

samt Sunnemo Socknar, låtit utfärda efterskrifne kungörelse: »I anledning af Herr

Commisjons Landtmätaren L. G. Örns anmälan uti Embetets Memorial under den

18:de i denne Månad, att wid de af honom i Elfwedahls Härad sist hållne förrättningar,

till fullbordande af den undersökning Kongl. Maj:t i Nåder befäl!

angående Skogarne i nämde Härad, många af Ortens innewånare uteblifwit och

således egenwilligt hindrat denne förrättnings fortgång och afslutande. har jag

welat till wederbörandes efterrättelse kungöra, att i följd af Landshöfdinge Embetets

kungörelse den 12:te sistlidne Aprill, 6 Rdr. 32 Sk. Banco Böter komma

att uttagas af hwarje Hemman, hwilkas innehafware uragtlåtit, att wid de senare

hållne sammanträden för Skogsundersökningarne tillstädes komma och ärforderlige

uplysningar meddela; hwarjemte ett wite af 13 R. 16 Sk. Banco härmedelst

stadgas för dem hwilka uti Herr Commisjons Landtmätaren L. G. Örns den IS

dennes utfärdade kungörelse äro kallade till sammanträde och uplysningars samt

Chartors och Handlingars aflemnande för ifrågawarande Hemmans Skogar, men

detta oacktadt försumma att kungörelsen hörsamma.

Carlstad å Lands Contoiret den 22 Augusti 1815.

Johan af Win gård.

C. F. Norrman.»

Om hwilken kungörelses behöriga uppläsning och wärkställighet Krono

Fogden i Orten samma dag blifwit beordrad; och lian för pröfningen af de skjäl

klaganden anfört och förment lända till befrielse ifrån de honom affordrade

Fyratio Riksdahler Banco Böter, Landshöfdinge Embetet tagit alt detta i Wederbörligt

öfwerwägande; Men som de hinder Beswäranden andragit till sin ursäkt

icke blifwit i laga ordning styrkte och å dess Bruks Bokhållare Tingwalls obeediga

intyg af den 4 Aprill 1816 emot innehållet af 7 § IT Cap. RättegångsBalk

afseende ej heller göras kan, Hwarförutan och då klaganden uteblifwit utan

att för sig hafwa Lagligen Befullmäktigadt och endast sålunda, antagligt Ombud

med lemnad öppen rättighet att å dess Hufwudmans Wägnar i ämnet göra och

låta; pröfwar, med jemwäl anledning af Herr Commisjons Landtmätaren Örns i

dess förklaring meddelte Embets yttrande, > det Bruks Patron Geijer med sitt

uteblifwande från de utlyste sammanträden första gången i September Månad

1814 och andra gången i Juni Månad 1815, warit hufwudsakeliga ordsaken till

upskof i Förrättningens afslutande, Landshöfdinge Embetet, som saknar all

anledning åt frånkänna anförde Embetets yttrande dess trowärdighet rättwist det

bör klaganden, hwilken egenwilligt wärkat hinder för ifrågavarande af Kongl.

Maij:t Nådigst anbefalde Skogs undersökning, hwars anställande flere gånger

Jordundersökningen. 10

146

medförde för Kronan betydlige och wid förordnandet om undersöknings förrättningen,

oberäknade kostnader, fast häldre gälda de öfwerklagade Böterne Fyratio

Riksdaler Banco till tweskiftes emellan Konungen och Åklagaren, som icke eller

wisat är att Konungens Befallningshafwandes sist anförde kungörelse, hvilken förordnar

om Böternas utgående blifwit öfwerklagad i tid och å ort som wederbordt

och ändring derutinnan wunnits.

Hwad sluteligen angår klagandens förmenande att Krono Länsman J. O.

Pallin wid utmätningen af de öfwerklagade Böterne sig icke behörigen skall hafwa

förhållit, så will Landshöfdinge Embetet göra Beswäranden underrättad, att i

sammanhang med hwad detta mål tydeligen ådagalägger, bemälte Krono Länsman

likmätigt behörige föreskrifter gått i författning om Böternes indrifwande och åt

wid utöfningen af denna dess Tjänsteplikt sådanne åtgärder af honom icke blifwit

widtagne att klagandens förthy, om oftabemälte Krono Länsmans hafde utlåtelser

kunna skäligt afseende förtjena, uptagas och i Laga ordning beifra.

Den missnögde äger att sine beswär innom, eller sist å Etthundrade Tjugonde

dagen efter häraf erhållen del klockan före Tollf ingifwa uti Kongl. Maijts

och Rikets Höglofl. Kammar Collegium; Börande Sexton skillingar Banco Cancelli

afgift fogas wid beswären, som derest desamma till Communication utställes,

och den klagande ej till Bondeståndet hörer, af honom böra uttagas, hwarwid den

föreskrift, som kan meddelas, bör till efterrättelse tjena.

År och dag som förr skrifwet står.

På Landshöfdinge Embetets Wägnar:

A. Kleman. E. J. Norrman.

Bil. 17.

Ödmjukast Förklaring!

Uti Resolution af den 5:te denna månad, är jag ålagd åt wid 3 1/s Riksdalers

wite afgifwa ytterligare förklaring å de förnyade Beswär, som Bruks Patron

Herr J. G. Geijer i egenskap af disponent öfwer Uddeholmska Bolagets Egendomar,

till Kongl. Maijst. och Rikets Höglofl. Kammar Collegium ingifwit öfwer

Konungens Befallningshafwandes Utslag af den 28:de Augusti nästlidit år, hvarigenom

Bruks Patron Geijer blifwit ålagd 40 Riksdalers böter för försummade

nöjaktiga uplysningars aflämnande wid de af Kongl. Maijst. nådigst anbefallte

undersökningar om Skogarne i Elfvedals Härad; Öeh får till följe deraf (för

tredje gången i samma ämne) i största ödmjukhet afgifwa, hwad mig i denna

sak är bekant.

Sedan Konungens Respektive Befallningshafvande till underd ånigste åtlydnad

af Kongl. Maijts Nådiga skrifvelse till Dess och Rikets Höglofl. Kammar

Collegium af den 18:de Januari 1814, under den 28 derpå följande Junii förordnat

mig, att med biträde af Lieutenanten numera Öfwer Jägmästaren Herr

H. Falk, efter utfärdade Kungörelser i samtliga wederbörandes närvaro förrätta

undersökning om Skogarna i Elfwedals Härad, hade jag till den 14 och följande

dagar i September månad samma år, genom i laga tid upläste Kungörelser,

kalladt Häradets samtelige Hemmansägare, att å de för hvarje Socken bestämde

dagar och ställen, uppvisa sina om Skogarna ägande Handlingar, och meddela

de muntliga upplysningar som med ändamålet för dessa undersökningar erfordrades.

— Herr Bruks Patron Geijer såsom disponent för Uddeholms Bruks Bolag,

innehafvare till en stor del af nedra Tingslagets Hemman men ännu större del

147

åt dess widsträckta Skogar, hade wäl insilndt Chartor å några Bolagets Hemman,

men som för de fleste och mllst widstritckta Hemman och Skogar, saknades all

uplysning hälst något ombud från Uddeholm icke war närvarande, ansåg undertecknad

sig uturståndsatt, att för den gången fullborda undersökningen, hwilken

således till påföljande Sommar blef upskuten och förhållandet till Konungens

Befallningshafvande inberättadt:

Den 19:de och följande dagar i Junii månad år 1815 företog undertecknad

biträdd af Herr Öfwer Jägmästar Falck, att efter i Laglig tid upläste Kungörelser

å de således bestämde dagar och ställen, fortsätta den År 1814 påbörjade

Skogsundersökningen. Herr Bruks Patron Geijer war äfwen nu bortrest men

hadde jämte en sådan promemoria som wid dess beswärs Handlingar är bifogad

updragit ynglingen Tingwall, som samma dag var kallad till Conscribtions mönstring

wid Norra Skoga, att till Förrättningsmännen aflämna den omförmälte 1677

Års Charta af framlidne Bergs Collegii Landtmätaren Petter Jernfeldt, som innefattade

området till Uddeholms och Risbergs Säteriers jämte dess Rå och Rörs,

samt Wästra Råda Hemmans mark; men som denna Charta wid skedd granskning

befanns så opålitelig, att den icke en gång i Geographist afseende kunde medföra

någon rättelse, då likväl derå var antecknadt en tvistig Skogstract pretenderad

af Sundsjöfinnarna, hwilket åter förde förrättningsmännen på den förmodan, att

Kongl. Maijts och Kronan i Tracten af Gustaf Adolphs Församling fordom ägt

några behållna Skogar, så mycket mera sannolikt, som förbemälte församling

utgörande omkring 4 qwadratmil består endast af Skogar och Oskattlagda torp

till wid pass 100 matlag, så när ynglingen (hwilken war främling på orten),

hvarken härom eller Bolagets öfriga Hemman kunde lämna den ringaste uplysning,

war förrättningsmännen åter försatt i nödvändighet, att till framdeles utsättande

Termin upskuta denna undersökning, hvarom ytterligare berättelse till

Konungens Befallningshafvande aflämnades.

Af hwad jag således haft äran anföra, hoppas jag hafwa fulleligen uplyst,

att den af Kongl. Maijst. Nådigst anbefallte Skogsundersökning i Elfwedahls

Härad 2:ne gånger blifwit upskuten för bristande uplysningar från Uddeholmska

Bolaget; Huruvida Herr Bruks Patron Geijers hinder för uteblifvande warit Lagliga,

eller dess senare ombud, såsom utan Instruktion eller minsta lokal-kännedom,

kunnat anses behörigt, öfwerlämnas till Höglofl. Kongl. Kammar Collegie högt

upplysta bepröfwande.

Hvad slutligen Krono Länsman Pallins förhållande wid Böternas Executiva

utmätande widkommer, såsom utgörande egentliga föremålet för Herr Bruks Patron

Geijers klagomål, äger jag ingen kännedom, och kan således icke heller någon

förklaring derom afgifva.

Christinehamn och Björcke den 30:de Maij 1818.

L. G. Om.

148

Bil. 18.

Ödmjukt Memorial!

Landshöfdinge Embetet, som härwid återställer Remiss Handlingarna uppå

Brukspatron J. G. Geijers beswär öfwer honom ådömde 40 Riksdalers Banco

Böter för försummade nöjaktige upplysningars aflämnande wid de af Kongl. Maijst.

Nådigst anbefallde Undersökningar om Skogarne i Älfwedahls Härad, får jemte

öfwerlemnande af Herr Förste Landtmätaren Örns infordrade Förklaring i ämnet

afgifwa följande Utlåtande: att, som af, ej mindre det öfwerklagade Utslaget än

äfwen Herr Förste Landtmätarens nu följagtiga Förklaring, tillräckligen uplyses

att Besvarande, både utan aktning för Konungens Befallningshafwandes gifna

befallningar om upplysningars aflemnande, som kunde befrämja Skogsundersökningarnas

fortgång, och afseende å de witen som blifwit de tredskande förelagda,

ej allenast wållat hinder för förrättningarnes fullbordande, utan äfwen, med ett

noga iagttagande af det enskildta intresset, gifwit påtaglig anledning till de förordsakade

kostnader som Kongl. Maijst. och Kronan måst widkännas igenom de

flera Personers, som med förrättningarne hade att skaffa, oftare resor, utan att

något därigenom få uträtta; Landshöfdinge Embetet ej allenast, på förewarande

skjäl och omständigheter, anser sig nödsakat yrka, det Beswäranden skyldig

kännes att gälda de ådömde Böterne, utan sådant äfwen därför, att Beswärande

må komma i erfarenhet af den werkan, som ett otidigt motarbetande

i frågor som Samhällsskyldigheters fullgörande skäligen bör medföra, derest

lydnad och en önskad rättelse möjeligen skall kunna winnas. — Och får Landshöfdinge

Embetet härtill lägga, såsom icke olämpeligt för det afsedda ändamålets

winnande, att, ehuru Utslaget sådant förbigår, Beswäranden likväl torde kunna

kännas skyldig att hålla Kongl. Maijst. och Kronan skadeslös för de kostnader

som tillkommit igenom Förrättningsmännens oftare resor än som fordrats, derest

de befallde upplysningarne blifwit wid första undersökningstillfället meddelade.

Carlstad å Landskontoiret den 8:de Junii 1818.

På Landshöfdinge Embetets Wägnar:

E. F. Norrman. E. P. Larsson.

Bil. 19.

Ödmjukt Memorial.

Sedan Herr Baron och Presidenten samt Kongl. Collegium genom utslag

den 28 Augusti 1816 till Konungens Befallningshafwande i Carlstads län förewisat,

att i behörig ordning sig utlåta, huruwida Bruks Patron Jac. G. Geijer, som

hos Kongl. Collegium klagat öfwer serskilte, utmätningswis honom affordrade

böter till sammanlagdt belopp af Fyratio R. Banco, för uteblifwande, wid en af

Kongl. Maj:t i Nåder anbefalld undersökning i afseende på Finnskogarna uti

Elfwedahls Härad, kunde hafwa till berörde böter sig förfallen gjort: så har nu

bemälte Bruks Patron hos Herr Baron och Presidenten samt Kongl. Collegium

anfört beswär emot ett af Landshöfdinge-Embetet i nämnde län den 28 Augusti

1817 gifwit utslag, hwarmedelst klaganden kännes skyldig, att de öfwerklagade

Böterne gälda: Uti hwilket mål Herr Förste Landtmätaren Örn, som förrättat

14 it

undersökningen, afgifwit sin förklaring och Landshöfdingc-Embctet sig utlåtit

liwarefter Kongl. Collogium behagat remitt<;ra handlingarna till Adwokat Piskais

Embetots yttrande. —

Som Bruks Patron Geijer, enligt liwad handlingarne utreda, hwarkon warit

sökt för flere witen än ett antal af sex med tillhopa Fyratio R. B:eo eller Landshöfdinge

Embetet genom öfwerklagade Utslaget någre witen dorutöfwor honom

till gäldande ålagt; och hesagdo witen, enligt Länsmannen Pallins så kallade

Restlängd, hwarefter utmätning skjett, belöpa för Säterierno Uddeholm och Risberg,

samt hemmanen Ostra och Westra Råda, Ufweshagen och Asplunden; så

anser jag ock Bruks Patron Geijers beswärstalan hafwa till desse hemman och de

för dem utförde witen bordt inskränkas; bwadan jag ödmjukeligen hemställer,

att Bruks Patron Geijers beswär i de delar, hwilka derutöfwer widröras och

handla om hemmanen Thorsby, Norra Oijenäs, Elfwebäck och Nain samt Bohlbyhemmanet

Lackne med afgärda hemmanen, Qwarnäs, Forsshult, Sörby, Lacknestorp,

Ahlby, Ostra och Westra Wedetorp och Kallbäcken, måtte från hufwudsaklig

pröfning uteslutas, hälst Bruks Patronen i egenskap af Ägare eller Disponent

utaf alla desse hemman, hwilka å Förteckningen öfwer de uteblifne uptagas, icke

kan utan fullmakt wara behörig, att öfwer de för dem tillkomna witen, då de

samma drabbat åboerne och icke ägaren, någon talan föra.

Hwad sedan angår:

1) Säterierne Uddeholm och Risberg samt hemmanen Ostra Råda, Ufweshagen

och Asplunden; så emedan det befinnes ostridigt, ej mindre att Bruks

Patron Geijer, som warit från orten bortrest, låtit wid det utlysta sammanträdet

inställa Ombud, än ock att detta Ombud warit försedt med en öfwer Egendomen

upprättad gammal Charta, som blifwit aflemnad; samt det icke kunnat Bruks

Patron Geijer tillwitas, att derutöfwer hafwa om besagde Egendom någre andre

och fullständigare Chartor och Handlingar i sin wärjo ägt: ty håller jag före,

att wid detta förhållande, Bruks Patronen ej eller kan betragtas såsom tredskande

i Kungörelsens efterkommande, hälst Ombudet saknade kännedom uti de locala

förhållanden och omständigheter, hwaröfver undersökningsmännen utöfwer Chartan

welat upplysning inhämta, desto mindre bör på Bruks Patronens answar stadna,

som Bruks Patronen synes hafwa ägt skäl, att i så beskaffadt ärende, under

egen frånwaro, nyttja en person, hwilken, efter handlingarnes föranledande, är

Bruks Patronens i och för Egendomen antagne betjent och Bruks Patronen af

Kungörelsen deremot saknat tillräckligt tillfälle att urskilja, i hwilka mer eller

mindre främmande delar något muntligt besked å undersökningsmännens sida

kunde komma att äskas. Jag hemställer derföre ödmjukeligen, om icke, med

ändring af Landshöfdinge Embctets öfwerklagade Utslag i denna del, Bruks

Patron Geijer må förklaras fri från de witen, som för Uddeholm, Risberg,

Ostra Rådan, Ufweshagen och Asplunden, sammanlagdt med 33 R. 16 sk.,

sig belöpa.

2) Hemmanet Westra Råda för den så kallade Länsmanhöjden. — Witet

för detta hemman är wäl å Länsmannens Restlängd infördt ibland dem, som på

Bruks Patron Geijers answar stadna skulle, men då Bruks Patron förbigått samma

hemman uti sin klagan och deremot anfört, att utom de af honom uppräknade

hemman, han uti de öfrige af Herr Förste Landtmätaren Om förtecknade hemman

icke wore delägare; så lärer Herr Baron och Presidenten samt Kongl.

Collegium till någon pröfning, i hwad Westra Rådan angår, icke finna anledning

för handen, ehwad afseende eljest skulle kunna fästas wid den å Restlängden

gjorda anteckning, att witet för Westra Råda vore betaldt.

150

Uti den af Landsliöfdinge Embete! genom öfwerklagade Utslaget widrörde

fråga, huruwida wid böternes indrifning rätteligen blifwit förfarit eller icke, blifwer

något utlåtande hos Herr Baron och Presidenten samt Kongl. Collegium desto

mindre nödigt eller lämpligt, som Beswäranden uttryckligt förklarat sin afsigt

wara, att detta ämne uti sin beswärstalan förbigå och annorledes på behörig ort

utföra. Äfwensom jag, serdeles vid den utgång af målet jag ödmjukeligen tillstyrkt,

icke eller anser något ämne för Herr Barons och Presidentens samt

Kongl. Collegii omedelbara pröfning förekomma uti den genom Landshöfdinge

Embetets utlåtande framställde fråga, om Bruks Patronens bindande till ersättningsanswar

för de af upskofwet med undersökningen inträffade ökade omkostnader.

Stockholm den 26 Februari 1819.

J. G. Boleri.

1820 den 4 December föredrogs i Kongl. Kammar Collegium, som på de

af Adwokatfiskals Embetet häruti anförde skäl och på sätt af Embetet hemställt

blifwit Konungens Befallningshafwandes öfwerklagade utslag upphäfde; hwarom

Utslag och Bref till Konungens Befallningshafwande i Carlstads Län skulle

expedieras.

Bil. 20. *)

Till Kongl. Kammar Collegium!

Af den undersökning Irwilken i underdånig följd af Kongl. Maij:ts

Kådiga befallning under den 18 Januarii 1814 blifwit af Herr förste

Landtmätaren L. G. Örn med biträde af nu mera Herr Öfwerjägmästaren

H. Kalk wärkstäld, för åt utröna beskaffenheten af de till Finneskogarne

i Elfwedahls Härad angräntsande Hemmans anspråk på Jntagor

och häfder åt desse Skogar samt de Kåskillnader som härföre kunde

uppgillra*, har jag inhämtat, att åtskillige hemmansägare sakna alt stöd

för deras påståenden, samt åt de öfriges åberopade Råskildnader äro

af den beskaffenhet, åt deras antaglighet beror på Domarens pröfning.

Af sådan anledning, ämnar jag åt wid näst pågående lagtima Höste

Ting i Elfwedahls Härad, låta i laglig ordning göra gällande Kongl.

Maijrts och Kronans rätt till de obehörigt inkräcktade Skogarne; men

som utförandet häraf, fordrar mera skicklighet, än af Krono Betj eningen

kan wäntas och jag således inser behofwet, åt på sätt Kongl. Maij:t

i nyssnämnde Kådiga Skrifwelse i Kåder tillåtit, utse något serskildt

Ombud; Altså och då ifrågawarande angelägenhet kommer, åt påkalla

mycken möda och tid och jag fruktar, åt innom Orten ej kunna till

detta sysslande öfwertala någon skickelig person, med mindre honom

försäkrades om et arfwode, någorlunda swarande emot den uppoffring

af enskilta omsorger, som kunde blifwa fölgd af berörde åtagande, ser

b Bil. 20—26 enligt från advokatfiskal skontoret i kammarrätten erhållna, vidimerade

avskrifter.

Jag mig föranlåten hos Herr Baron, Presidenten och Commendeuren

samt Höglod. Kongl. Collegium ödmjukeligen anhålla, åt Herr Baron

Presidenten och Commendeuren samt Höglod. Kongl. Collegium täckes

utwärka, det oberäknadt skjuts för 2:ne Hästar och Dagtractamente

efter 1 lid. 1(1 sk. om dagen, wid de tillfällen då resor äro ifråga,

et arfwode af 500 Hd. Banco må beviljas den person, som förenämnde

skicklighet och nit för sitt uppdrag, skulle kunna till bewakande af

Kongl. Maij:ts och Kronans rätt förordnas.

Förutseende, åt genom Domstolarnes Beslut, eu del af de större

Skogarne i Elfwedahls härad komma åt tillfalla Kronan, hwaraf uppkommer

nödwändigheten dels, åt bestämma den Skogsrymd, som bör

tilldelas Skattemannen, dels ock åt reglera nybyggen, har Jag, då för

uppfyllandet häraf, Kongl. Maij:st Kådigst behagat besluta, åt så

väl de oafwittrade Skogarne, söm Hemmannens Jnägor böra afmätas,

i förhand ansett mig ödmjukeligen böra begära, åt genom Herr Barons

Presidentens och Commendeurens höggunstliga försorg, minst Åtta

Commissions Landtmätare måtte utses åt ifrån och med innewarande

års Sommar under Jnspection af Ortens Förste Landtmätare Herr L. G.

Örn emot et skäligt arfwode ombesörja mätning och affattning till

arealt innehåll och beskaffenhet af alla de så kallade Finneskogarne och

därtill gräntsande Hemman i Elfwedahls Härad, hwarföre utan i anseende

till Skogarnes widd och spridda lägen, jag anser mig ej kunna som

sig bör uppgjöra det i Nåder anbefaldte förslag för bestämmande af

hwarje hemmans skogs utrymme och stället där en sådan tilldelning

af skog, lämpeligt bör äga rum.

I fråga om arfwode till Landtmätårne, får jag ödmjukeligen

föreslå, åt detsamma blifwer bestämt i likhet med hwad för afwittringarne

i Dahlarne nyligen lärer wara regleradt; då i sådant fall jag önskar,

åt först få tillita de skickligaste Landtmätare i Länet, hwilka kunde

wilja åtaga sig ifrågawarande arbete, och åt få begära och föreslå de

öfrige, sedan jag wid utsatt sammanträde den 1 näste Maij med länets

Landtmätare infordrat deras yttranden.

Carlstads Lands Cancellie den 26 Martii 1816.

Johan af Wingård.

G. B. Kleman.

152

Bil. 21.

Ödmjukt Memorial!

Uti skrifwelse under den 3 November sistledit år bar Herr Justitiae

Cancelleren och Riddaren behagat infordra underrättelse hwad grund

den hos Kongl. Maijt af Torparen Joseph Hindriksson från Långfloen

Dahlby Sochn detta Län i underdånighet gjorde anmälan kunde äga,

åt innom nämnde Sochn skola finnas flere betydlige Kronoskogar, som

af Skattemännen innehafwas; Och får jag äran med sådan anledning

ödmjukeligen upplysa, åt på Konungens Befallningshafwandes härstädes

gjorde anmälan Kongl. Maijst:t uti Nådig Skrifwelse till dess och

Rikets Kammar Collegium redan under den 18 Januarii 1814 i Nåder

anbefalt, åt undersökningar borde anställas till utrönande, om och hwad

af de i Elfwedahlns Öfre Tingelag befintelige Skogar Kongl. Maijst:t

och Kronan rätteligen tillhörde; I sammanhang hwarmed åtskillige

föreskrifter i fråga om de oafwittrade Skogarnes afmätande, Skogsrymdens

bestämmande för hwarje hemman, med det mera härtill hörande

i Nåder blifwit meddelte. Sedan med underdånig anledning häraf efter

Konungens Befallningshafwandes härstädes den 28 Junii 1814 meddelte

Förordnande, de i Nåder anbefallde undersökningar blifwit af Herr

Förste Landtmätaren L. G. Örn med biträde af Herr Öfwer Jägmästaren

H. A. Falck, år 1815 afslutade, har jag under den 26 Martii 1816

hos Kongl. Kammar-Collegium på sätt i afskrift närlagde Memorial

wisar gjort hemställning om wissa för ändamålets befordrande nödiga

åtgjerder, å hwilken Skrifwelse Jag ännu ej fått emottaga något swar,

hwarpå widare wärkställighet af hwad Kongl. Maijst:t under den 18

Januarii 1814 i Nåder förordnadt, likwäl beror.

Carlstads Lands-Cancellie den 20 Januarii 1819.

På Landshöfd. Embetets wägnar

G. B. Kleman. E. F. Forman.

Bil. 22.

Ädle och Högagtade Herr Adwocat Fiscal!

Då Jag, af förekommen anledning från Konungens BefallningsHafwande

i Wermeland, infordrat uplysning om förhållandet med åtskilhge

betydlige Skogs Trakter i Elfwedahlen, som innehafwes af Skatte

Hemman, har Konungens Befallnings-Hafwande, uti Skrifwelse af den

20. sistlre Januarii, förmält, att, sedan Kongl. Maj:t, genom Nådigt

Bref, den 18 Januarii 1814, till Dess och Rikets Kammar Collegium,

153

i Nåder befallt, att undersökning borde anställas, om och lrwad af

desse Skogar rätteligen tillhörde Kongl. Maj:t och Kronan, och derjemte

meddelt åtskillige föreskrifter, om Skogarnes afmätande och Skogsrymdens

bestämmande för hvarje Hemman, så hade Kong]. Maj:ts Befallnings-Hafwande,

sedan undersökningar af Landtmätare och Jägmästare

i Orten föregått, den 26 Mars 1816 aflåtit till Kongl. Kammar

Collegium ett sådant Bref, som härhos, i afskrift bifogas, utan

att något Swar derå skall sedermera följt, hvarigenom wärkställigheten

af Kongl. Maj:ts Högstberörde Nådiga Bref afstannat.

Af sådan anledning får Jag begära, det behagade Herr Adwocat

Fiscalen, om förhållandet härmed, och hwad wid Saken blifwit tilgjordt,

samt orsaken till dröjsmålet gjöra sig i Kongl. Collegium underrättad,

samt plysning derom Mig ofördröjeligen meddela. Stockholm den

15 Februarii 1819.

J. G. Turdfjaell.

Gustaf Thomée.

Bil. 23.

Ödmjukaste Memorial!

I följd af Herr Justitise-Can coherens och Riddarens skrifwelse den

15:de i denne månad åligger det Advocat-Fiscals Embetet, att meddela

underrättelse, hwad som blifwit tillgjordt wid och wållat dröjs mål

med ett af Konungens Befallningshafwande i Carlstads Län genom

Skrifwelse den 26 Mars 1816 hos Kongl. Kammar-Collegium anmäldt

mål, angående wisse åtgärder i afseende å fortgången af den uti Kongl.

Maj:ts Nådiga Bref den 18 Januarii 1814 anbefaldte undersökning om

skogarne i Elfwedahls Härad; Uti hvilket ämne, efter hwad Konungens

bemälte Befallningshafwande under den 20 sistledne Januarii hos Herr

Justitiae-Cancelleren inberättat, något swar från Kongl. Collegium icke

skall hafwa följt.

Jag får ödmjukast tillkännagifwa, att Konungens Befallningshafwandes

ofwanberörde Skrifwelse wäl finnes wara till Kongl. Collegium

inkommen den 8 April 1816, hwarefter målet, enligt så wäl då

warande Referentens, Herr Kammar Rådet Hambraei anteckning i sin

Departements Lista och i enskildta föredragnings boken, som ock Expeditions

Listans innehåll, hos Kongl. Collegium förewarit den 9: de i

samma månad, då Kongl. Collegium skulle till underdånig hemställan

hos Kongl. Maj:st hafwa resolwerat; Men sedan före handlingarnes

öfwerlemnande till Protokollsföranden, detta mål af Referenten blifwit

å Expeditions Listan utstrukit, för hwilken orsak det ej heller i det

154

justerade Protocollet influtit; Så liar för den dagen ingen expedition

i målet följt och icke eller sedermera den ytterligare föredragning ägt

rum, som Referenten troligen med anledning af någre vid expeditionens

författande eller justering förekomne nya omständigheter, synes

haft för afsigt; Och har Herr Kammar Rådet Hambraeus, under sin nu

varande ganska swåra sjukdom icke förmått i minnet återkalla detta

mål, än mindre erinra sig anledningarne till det förhållande dermed

som nu förekommer.

Jag har trott mig böra hos Kongl. Collegium ingifwa en copia af

den från Herr Justitie Cancelleren emottagne, härwid återförande,

bestyrkte afskrift utaf Konungens Befallningshafwandes Skrifwelse, i

ändamål, att Kongl. Collegium, sedan Originalet ej står att återfinna,

deruppå må vidtaga den åtgärd Kongl. Collegium vid ny föredragning

kan pröfva nödig och lämpehg. Stockholm och Kongl. KammarCollegii

Advocat Fiscals-Contoir den 19 Februarii 1819.

J. S. Rolén.

Bil. 24.

Till Kgs Befhde i Wermlands Län, ang:de

undersökning om skogarne i Elfvedahls Härad.

Tit.

Till svar å hvad Tit. uti skrifvelse af den 26 Mars 1816 hos

Kongl. Kammar Collegium andragit och hemställt, i afseende på den

af Kongl. Maj:t genom Kådigt Bref af den 18 Januari 1814 anbefallde

undersökning om de från kronoskogarne i Länet oafvittrade Hemmans

råtta områden, har Kongl. Collegium härmed velat gifva vid handen,

att då Kongl. Maj:t uti Högstberörde Kådiga Bref redan stadgat och

föreskrifvit ej mindre huruledes Tit., derest tvist om de gamla Hemmanens

ägor och Råskillnader upstode, borde till densammas laga utförande

å Kronans vägnar förordna någon pålitlig person, än ock Indika

förmåner, som för de med detta ärende sysselsatte Personer skulle äga

rum, bestående uti skjuts och dagtractamente efter Rese Reglementet;

så anser Kongl. Collegium, att hvad Tit. begärt och hemställt om

utverkande af 500 RD:rs arfvode å ett uti förhanden varande tvister

af förenämnde slag erforderligt Krono-Ombud desto mindre kan förtjena

afseende eller till någon åtgärd å Kongl. Collegii sida bör föranleda,

som Lands Fiscalen i Länet bör förmodas äga både skicklighet och

tid, att uti de ifrågaställde mål, Kongl. Maj:ts och Kronans höga rätt

iakttaga och utföra och Tit. således i honom äger en person, som till

det nödige befundne ombudsmanna skåpet i och för Tj ensten kan

beordras.

155

Hvad åter angår La tidt mätares förordnande och bekostande till

Skogarnes och angränsande Hemmans afmätning och affattning, uti

hvilken del Tit. begärt att minst åtta Commissions Landtmätare, med

skälige arfvoden, måtte genom Kongl. Collegii försorg utses, för att

under inseende af Ortens förste Landtmätare ifrågavarande mätning

och affattning ombesörja; Så emedan den af Kongl. Maj:t anbefallde

förberedande åtgärd och undersökning anmälts hafva redan för sig gått,

och de begärde Landtmätares befattning skulle få till föremål, att

afmäta och affatta Skogarne och deras gränsor mot tillstötande Hemman

för att sedermera kunna reglera Nybyggen; men någon anstallt

i denna del icke kan påtänkas och lämpeligen äga rum med de Skogar,

hvilkas område och samfällighet med närbelägne Hemman ännu är under

tvist, som först skall utföras och slitas, hvarförinnan, i ovisshet om

tvisternas utgång, någon kostnad med den tillämnade generella mätning

och affattning ej eller bör Kongl. Maj:t och Kronan påföras; Ty och

då Tit. i denna del icke anmält något behof i afseende på sådane

Skogar, som till äfventyrs må vara från enskildte tvistige anspråk

befriade och för sådan orsak kunna afvittras och till Nybyggen i

föreskrifven ordning uplåtas, samt anledning "är, att desse Skogar

tillika med hvad Kronan genom Domstolarnes Beslut, efter hand och

icke allt på en gång må kunna af de öfrige Skogarne återvinna och

få sig tillerkändt, bör kunna i samma mon af vanligt Landtmätarebiträde

småningom mätas och affattas, i det ändamål som vederbör

och emot den vedergällning Kongl. Maj:t redan i Nåder bifalht; finner

Kongl. Collegium Tits hemställan i denna del både vara för tidig och

äfven i sjelfva beskaffenheten sakna antagelige skäl att kunna bifallas.

Wi befalle etc.

Löfvenskjöld.

Julin. Fägersten. /Norléen. Ohrvall.

/Eurén. /Holmberg.

Stockholm den 27 april 1819.

Bil. 25.

Ödmjukaste Memorial!

Sedan Konungens Befallningshafvandes i Carlstads Län den 26

Mars 1816 till Kongl. Kammar-Collegium aflåtne Skrifwelse, angående

Finnskogarne i Elfwedahls Härad, blifwit förnyad, på sätt jag uti

Memorial till Höglofl. Justitiae-Cancellers Embetet af den 19 Februarii

156

detta år haft äran gifwa tillkänna; Och Kongl. Collegium i anledning

deraf mitt utlåtande i ämnet infordrat; Så har målet den 27 sistlidne

April hos Kongl. Collegium sluteligen förewarit; hwarwid Kongl. Collegium

derutinnan stadnat i sådant Beslut och swar till Konungens

Befallningshafwande, som Herr tillförordnade Justitiae-Cancelleren och

Rewisions Secreteraren utaf Kongl. Collegii i afskrift närlagde Skrifwelse

täckes inhämta. Hwilket jag, till ytterligare uplysning om förhållandet

med detta mål, uppå Herr tillförordnade Justitiae-Cancellerens och Rewisions

Secreterarens befalning, ödmjukast skolat anmäla. Stockholm

och Kongl. Kammar-Collegii Adwokat-Eiscals-Contoir den 11 Nowember

1819.

J. S. Boleri.

Bil. 26.

Hr K. Kammarkollegii und. utlåtande den 27 mars 1860

angående afverkning och försäljning af skog från

ecklesiastikaboställena Kyrkebohl, Lillebergsgården

och Laggåsen i Värmland.

Stormäktigste Aller Nådigs te Konung!

Nu har visserligen E. K. Maj’s bfde i anledning af Öfverjägaren

Holmbergs förslag till Laggåsskogens indelande — — — — — —

disponeras; hvaremot Holmberg i sitt angående skogens behandling

afgifna betänkande efter att hafva uttryckt sina tvifvelsmål därom, huruvida

ifrågavarande betydliga skogstrakt, innehållande öfver 14,000

tunneland, kunde vara vid afvittring tillagd Ekshärads kyrkoherdeboställe,

hvilket, utom en husbehofvet i det närmaste motsvarande

hemskog, ägde en utskog kallad Knappåsen af 3 till 4,000 tunnelands

vidd, ansett Laggåsens skog sannolikare böra betraktas såsom en kronan

omedelbart tillhörande öfverlopp smark och behandlas efter de för

kronoparkers vård, hushållning och afkastning föreskrifna grunder,

sedan dels den nu af honom föreslagna afverkningen skett, dels kyrkoherden

i Ny pastorat, hvilken förut ansetts böra bibehållas vid arrendeinkomster

af torplägenheterna å Laggåsen, därför blifvit förnöjd medelst

motsvarande andel af inkomster för den årliga trakthyggesafverkningen.

I afseende härpå förekommer väl att K. Majt genom nådigt Bref den

18 januari 1814 förordnat om undersökning till utrönande, hvilka

hemmansskogar kunde vara från kronoskogarne i Värmland lagligen

afvittrade eller icke samt om uppgörande af förslag dels till användande

af hvad af samma kronoskogar kunde för kronans räkning vara öfrigt,

dels till bestämmande af det för de oafvittrade hemmanen nödiga skogsntrymme;

men att K. Majts bfde, som fått sig denna föreskrift genom

kammarkollegium till efterrättelse meddelad, likväl, oaktadt erhållen

påminnelse, icke synes hafva densamma fullgjort. — Men om äfven

berörde afvittring skulle hafva blifvit företagen, förekommer det dock

ingalunda sannolikt, att den kunde hafva omfattat lägenheten Laggåsen,

hvars ecklesiastika boställsnatur af äldre handlingar och anteckningar

bekräftas. — — — — — — — — — — — — — —

./. A. Munthe.

Tönnes. Hellm. Wrangel. J. H. Bonnedahl.

Billbergh

J. O. Wimmerstedt.

TABELL I.

MANTAL OCH TAXERINGSVÄRDEN Å JORDBRUKSFASTIGHETER

ÄVENSOM ANTAL ENSKILDA JORDÄGARE

ÅREN 1890, 1900 OCH 1910.

I

1. Färnebo socken.

(Furnebo härad).

År

A. Mantal

B. Taxeringsvärde å jordbruksfastighet (kronor)

Hela

socknens

Statens

m. fi.:s

Bolags

m. Ibis

Gods-

ägares

Övrigas

Hela

socknens

Statens

m. fl.:s

Bolags

m. fl.:s

Gods-

ägares

Övrigas i

189»

1 1900

1910

17*625

17*6 25

17-625

O-002

0* 750

3-632

3- 694

4- 433

6-602

6-972

6-04 0

7-189

6-959

6-40 2

3,665,600

3,754,000

4,371,800

20,000

20,000

140,000

1,136,100

1.246.200

1.647.200

1,349,500

1.390.800

1.509.800

1,160,000!

1,097,000

1,074,800,

Är

C. Procenttal, i förhållande till socknens mantal och

taxeringsvärde, för jordbruksfastigheter, tillhörande

D. Antal enskilda ägare av

jordbruksfastighet

Staten m. fl.

Bolag m. fl.

Godsägare

Övriga

Bola

m. fl.

5_

o d

. M

r+ CD

£ .B

£

Gods-

Man-

tal

Taxe-

rings-

värde

Man-

tal

Taxe-

rings-

värde

Man-

tal

Taxe-

rings-

värde

Man-

tal

Taxe-

rings-

värde

ägare

Ökn. e. I

minska, j

Övriga

Ökn. e.

minska.

1890

1900

1910

0-01

4-2 6

0*55

0*53

3*20

20-61

20-96

25-15

30-9 9

33-20

37-68

38*5 9

39* 5 6

34*27

36*8 1

37*05

34*54

40-7 9

39-48

36-3 2

31-65

29-2 2

24-58

9

9

10

± o

+ 1

9

ii

5

+ 2

— 6