SOU 1918:1

BETÄNKAN IM

MKI)

FÖRSLAG TILL REVISION

FATTIGVÅRDS-OCH UTSKYLDSSTRECKEN

AVGIVET DEN 14 NOVEMBER 1918

AV

SÄRSKILDA KOMMITTERADE

INOM KUNGL. JUSTITIEDEPARTEMENTET

STOCKHOLM 1918

1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AlvTIEBOLAt,

i : v

C

K

>/

-''cvj : ■

;.v''

*V,

I NN E U A LLS FÖ H TE(3 K N IN G.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet .................... 5

Fattigvårdsstrecket .................................................................................................... 7

Historik ........................................................................................................ 7

Utländsk lagstiftning och rättsutveckling ................................................... 24

Kommitterades yttrande............................................................................... 36

Utskyldsstrecket ....................................................................................................... 56

Historik ....................................................................................................... 56

Statistik angående utskyldsstrecket och "flyttningsstrecket" .................... 75

Utländsk lagstiftning .............................................................................. 80

Kommitterades yttrande................................................................................ 84

Särskilt yttrande ....................................................................................................... 112

«

Till herr statsrådet och chefen för kunr/l. justitiedepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 13 november 1917 bär herr

statsrådet tillkallat undertecknade Alexanderson, Hildebrand, Janson och

Larsson att såsom sakkunniga biträda inom justitiedepartementet vid

utarbetande av förslag till ny lydelse av riksdagsordningens § 16 för

revision av fattigvårds- och utskyldsstreeken och har tillika uppdragits

åt undertecknad Alexanderson att såsom ordförande leda de sakkunnigas

arbete.

Vid frågans behandling i statsrådet erinrade hans excellens herr

statsministern att beträffande revision av de politiska rösträttsstreckeu

sedan länge framkommit talrika yrkanden, vilka emellertid hittills icke

lett till något beslut av riksdagen eller något förslag från Kung!. Maj:t.

Andra kammaren både dock för sin del upprepade gånger uttalat sicter

en lindring av fattigvårdsstrecket och vid 1917 års riksdag även för

eu omläggning av utskyldsstrecket. Då dessa hinder för rösträttens

utövning enligt erfarenhetens vittnesbörd lett till uppenbara missförhållanden

genom att från rösträtt utesluta ett stort antal av oförvitliga

medborgare, borde utredningen avse sådana förändringar av 16 § riksdagsordningen,

som vore iignade att undanröja sådana missförhållanden.

Utredningen kunde lämpligen utgå från andra kammarens vid 1917 års

riksdag uttalade mening, att understöd av fattigvårdssamhälle icke må

föranleda förlust av rösträtt i andra fall än de, då sådant understöd

antingen utgår eller under viss tid närmast före valet utgått såsom full

försörjning, vilken ej blivit återbetald, samt att rösträtt icke bör förloras

på grund av utebliven skattebetalning i sådana fall, då uteblivandet

6

berott på den skattskyldiges sjukdom, oförvållade arbetslöshet eller andra

liknande, av honom själv icke vållade förhållanden. Uppmärksamhet

borde också ägnas åt undanröjande av de svårigheter, vilka genom nuvarande

bestämmelser i lagen om val till riksdagen förefinnas för den,

som flyttat från en kommun till annan, att inom denna senare kommun

styrka sin behörighet till rösträtt. Vid utredningen borde slutligen hänsyn

tagas till de olika förslag rörande lindringar i rösträttsstrecken,

som tidigare förekommit inom riksdagen, ävensom till motsvarande rösträttsbegränsningar

i andra länder.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 23 november 1917 har herr

statsrådet till sekreterare hos kommitterade förordnat extra sekreteraren

hos kommerskollegium, jur. kand. S. E. Österberg.

Kommitterade hava sammanträtt dels under senare delen av november

1917 och senare delen av januari 1918, dels under innevarande höst

allt från slutet av september. Vissa utredningar hava dessutom verkställts

av ordföranden och sekreteraren.

Undertecknad Hildebrand, som först avsade mig det givna uppdraget

såsom sakkunnig för nu ifrågavarande utredning, har icke deltagit

i kommitterades arbete under slutet av år 1917 och början av

innevarande år. Då arbetet sedermera återupptogs i september 1918,

inträdde jag på förnyad kallelse bland kommitterade och har därefter

deltagit i deras arbete.

Sedan uppdraget numera slutförts, få kommitterade härmed överlämna

betänkande och förslag till ändring av riksdagsordningens § Di,

innefattande dels utskyldsstreckets och därmed det s. k. flyttningsstreckets

borttagande, dels ändring av fättigvårdsstrecket till att äga allenast den

innebörd, att valrätt icke skall tillkomma den, som är av allmänna fattigvården

omhändertagen för varaktig försörjning.

Särskilt yttrande av undertecknad Hildebrand bifogas betänkandet.

Stockholm den 14 november 1918.

NILS ALEXANDERSON.

KARI, HILDEBRAND.

ADOLF JANSON.

VIKTOR LARSSON.

S. E. Öst erberg.

Fattigvardsstrecket.

Historik.

Frågan om fattigunderstöd såsom diskvalifikationsgrund för politisk

valrätt uppkom i vårt land först vid övervägandet av de undantag,

som borde uppställas vid tillämpning av den allmänna rösträttens princip

för val till riksdagens andra kammare.

I anförande till statsrådsprotokollet den 5 februari 1904 i samband

med anmälan av frågan om ändring i val rättsbestämmelserna, närmast

föranlett av 1902 års riksdagsskrivelse i ämnet, uttalade föredragande

departementschefen, att den allmänna rösträtten aldrig ansetts hava den

innebörd, att alla medborgare utan undantag skola äga rätt till deltagande

i valen. Bland annat hade det ansetts såsom eu given sak,

att de, som åtnjuta fattigunderstöd, icke skulle äga valrätt. I de flesta

länders lagar förekomme bestämmelser, enligt vilka valrätt frånkännes

dem, som åtnjuta eller under viss tid före valet åtnjutit fattigunderstöd.

Det syntes påtagligt, att ett stadgande i sådant syfte ej borde saknas

hos oss, och rättvisan bjöde även, att påföljden av valrättens förlust

drabbade icke allenast den, som själv njutit fattigunderstöd, utan även

den, som genom underlåtenhet att draga försorg om hustru eller minderåriga

barn vållat, att understöd måst lämnas dem. Beträffande frågan,

huru länge åtnjutet fattigunderstöd skall verka diskvalificerande, kunde

tydligen skilda meningar göra sig gällande. Man borde dock icke ställa

fordringarna högt i detta hänseende utan medgiva valrätt åt den, som

under viss begränsad tid före valet själv försörjt sig och de sina, även

om han icke mäktat ersätta understöd, som tidigare lämnats. Lämpligast

vore att bestämma tiden så, att för valrätt erfordras att icke häfta

för understöd, som lämnats under löpande eller sistförfluten kalenderåret.

Eu sådan tidsbegränsning överensstämde ganska nära med vad i

flera länder, däribland Norge, Tyskland och England, funnes stadgat.

1904.

Prop. nr

8

Motioner.

A. K. n:is

203, 238, 247.

1 övrigt borde hänsyn endast tagas till sådant understöd, som lämnats

av fattigvårdssamlhille, och ej till understöd genom enskild välgörenhet.

Enligt anställda beräkningar skulle antalet av dem, som kornme

att fränkännas rösträtt på grund av åtnjutet fattigunderstöd, utgöra högst

liO,000 till 70,000 personer.

I propositionen i rösträttsfrågan till 1904 års riksdag föreslogs i

enlighet härmed, att valrätt icke skulle tillkomma den, som häftar för

understöd, vilket under löpande eller sistförflutna kalenderåret av fattigvårdssamhälle

tilldelats honom själv, hustru eller minderåriga barn, d. v. s.

samma bestämmelse, som sedermera ingick i 1907—1909 års rösträttsreforra.

Motionsvis framfördes inom riksdagen andra meningar i frågan.

1 motioner dels av herr Staaff m. fl.< dels av herr Elowsson föreslogs

begränsning av fattigvårdsstrecket till att gälla den, som på grund

av gällande föreskrifter angående fattigvården står under fattigvårdsstyrelses

målsmans- eller husbonderätt.

I sin motivering uttalade herr Staaff och hans medmotionärer, att

de betvivlade, att propositionen funnit ett i allo lyckligt uttryck för

undantagande från valrätt av understödstagare. Visserligen vore motionärerna

fullt ense med regeringen därom, att ett undantag i detta avseende

borde göras. Men mångahanda exempel kunde ådagalägga, att

den formulering propositionen innehölle skulle komma att träffa personer,

vilka ej rättvisligen borde hemfalla under undantaget. Sålunda ville

det synas, som om varje understöd oavsett dess beskaffenhet och oavsett

om det varit tillfälligt eller om någon verklig försummelse kunde läggas

personen i fråga till last, skulle kunna hänföras under bestämmelsen.

Efter anförande av belysande exempel uttalade motionärerna, att

man måste söka finna eu annan formulering, som med största möjliga

noggrannhet begränsade undantaget till de fall, då understödstagaren

påtagligen kommit i sådan ställning, att utövandet av rösträtt ej lämpligen

kan medgivas honom. Den i detta avseende enda tillfredsställande

utvägen, som motionärerna kunnat finna, vore att begränsa undantaget

till sådana fäll, då en persons allmänna rättsställning jämlikt gällande

fättigvårdslagstiftning undergått eu väsentlig förändring. Dessa fall

återfunnes i § 35 mom. 1 och 2 fattigvårdsförordningen och avsåge

målsmansrätt och husbondevälde över understödstagaren under vissa

förutsättningar.

Herr Brantmg m. tf. hemställde, att fattigvårdsstrecket skulle avse

den, som häftar för understöd, vilket under löpande eller sistförfluten

kalenderåret av fattigvårdssamhällo tilldelats honom själv, hustru eller

minderårigt barn; dock att tillfälligt understöd, som lämnats på grund

av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, icke skulle medföra valrättens

förlust.

1 motiveringen medgavs, att den, som för sig och de sina är hänvisad

till understöd från fattigvården, knappast kunde antagas äga den

självständighet, som vid rösträttens utövande vore önskvärd. Men Kung!.

Maj:ts formulering syntes dock vara alltför kategorisk.

Konstitutionsutskottet ansåg, att giltiga skäl icke blivit förebragta

för att frångå Kungl. Majrts förslag.

Rösträttsfrågan föll i riksdagen, då kamrarna stannade i olika

beslut. Första kammaren anslöt sig i fråga om fattigvårdsstrecket till

regeringens och utskottets förslag. Andra kammaren däremot, som antog

det s. k. • Fläsbroförslaget, hade därmed bifallit det av herr Staaff m. fl.

framförda yrkandet.

1 1905 års rösträttsproposition bibehölls samma formulering av fattigvårdsstrecket

som i 1904 års proposition. Föredragande departementschefen

uttalade, att ett grundlagsstadgande i formellt avseende borde så avfattas,

att dess innehåll så litet som möjligt bleve beroende av lagstiftningen

på andra områden. Samma skäl, som anförts mot att göra valrätten

direkt beroende av skattelag, borde således i lika grad gälla, då

fråga bleve att bygga valrätten på en i förordningen om fattigvården

intagen detalj bestämmelse, som jämförelsevis lätt kunde bliva ändrad.

Om sålunda av detta skäl den av herr Staaff m. fl. vid 1904 års

riksdag föreslagna bestämmelsen vore mindre tillfredsställande, saknades

det ej heller invändningar mot densamma av saklig innebörd. Den

husbonde- och målsmansrätt för fattigvårdsstyrelsen, som berodde av

varaktigt meddelad fattigvård, upphörde i och med att fattigvården

upphörde. Otänkbart vore alltså ej att en person orättmätigt tillvällade

sig rösträtt genom att strax före röstlängdens upprättande avsäga sig

en fattigvård, som omedelbart efter längdens justering emellertid ånyo

anlitades. Tillfälligt understöd medförde däremot husbonderätt endast

över en familjeförsörjare, som genom lättja eller liknöjdhet bragt hustru

eller barn i eu nöd, som nödvändiggjort fattighjälp, och även i detta

fall först sedan försörjarens försumlighet blivit genom laga utredning

behörigen konstaterad. A andra sidan fortvarade under denna förut

Fatdgvårcls•

och utskyldsstrecken. 2

Konstitu

tions

utskottet.

riksdagens

kamrar.

190.1.

Prop. nr 26.

10

Motioner.

A. K. mis

231, 237, 276,

Konstitu

tions

utskottet.

sättning husbonde väldet sedermera under obegränsad tid, så länge understödet

ej kunnat återgäldas. Motionens bestämmelse kunde alltså i vissa

fall lätt kringgås, i andra fall åter ledde den till en obillig hårdhet.

Dessa erinringar träffade åtminstone icke i lika hög grad Kung!.

Maj:ts förslag. Väl kunde det i särskilda fall, där sjukdom eller andra

olyckor vållat, att fattigunderstöd behövt mottagas, vara hårt att familjefadern

därigenom skulle förlora siu rösträtt. Men denna hårdhet framträdde

icke starkare för eu understödstagare än för den, som ej kunnat

betala sina skatter eller kommit i konkurstillstånd. — I fråga om tolkningen

av uttrycket »häftar för understöd» anmärkte statsrådet att, då

i förordningen om fattigvården stadgas återbetalningsskyldighet endast

beträffande understöd, som någon själv mottagit eller som enligt förordningens

§ 1 tilldelats hans hustru eller minderåriga barn, annat fattigunderstöd

ej kunde med detta uttryck avses, således ej t. ex. understöd

till fattigt barn i skolåldern. Den av Kungi. Maj:t föreslagna bestämmelsen

förutsatte för sin tillämplighet sålunda ett enkelt, jämförelsevis

lätt utrett förhållande och torde icke i tillämpningen erbjuda några större

svårigheter.

1 motioner av herr Brduting m. fl. och herr Centcrwall föreslogs

ett fattigvårdsstreck av samma innehåll, varom herr Branting motionerat

vid 1904 års riksdag. Motionärerna drogo i tvivelsmål, att det av Kungi.

Maj:t föreslagna stadgandet i praktiken skulle bliva så liberalt tolkat,

som i propositionen förutsatts. Men även om så vore, så toge motionärerna

dock fasta på att Kungi. Maj:t utan omsvep erkänt, att fall

funnes, då det vore »hårt» att tillämpa denna diskvalifikationsgrund.

Formuleringen av stadgandet vore sålunda efter Kungi. Maj:ts eget medgivande

alltför kategorisk.

Herr Staafl'' m. fl. uttalade i motion i rösträttsfrågan ifråga om

fattigvårdsstrecket, att de visserligen ej funnit sig övertygade, att propositionens

lydelse i denna punkt vore alldeles tillfredsställande, något

som ej heller påståtts av chefen för justitiedepartementet. Men de skäl,

som i motiveringen till propositionen framhållits till stöd för att dess

formulering dock iunebure vissa fördelar framför den, som föreslagits

av motionärerna vid 1904 års riksdag, syntes vara talande. Motionärerna

ville därför ej längre fasthålla vid sin tidigare uppfattning utan anslöte

sig i denna punkt till propositionen.

Konstitutionsutskottet avstyrkte bl. a. förslagen om mildring av

fattigvårdsstrecket under hänvisning till den stora vikten därav, att de

11

nya element, som genom den ifrågasatta rösträttsu t vidgningen skulle

komma att tillföras valmanskåren, kunde påräknas vara i besittning av

för valrätts åtnjutande erforderlig självständighet och omdömesförmåga.

Frågan föll i riksdagen. Första kammaren antog nämligen utskottets

förslag, medan andra kammaren avslog samtliga föreliggande

förslag i rösträttsfrågan.

Det av ministären Staaff år It)Öb framlagda rösträttsförslaget upptog

samma fattigvårdsstreck som tidigare propositioner. Statsministern

uttalade till statsrådsprotokollet, att befogade anmärkningar gjorts mot

formuleringen i denna punkt; men vilken form man än gåve åt ifrågavarande

bestämmelser, kvarstode alltid vanskligheter, som vore oupplösligt

förknippade med uppgiften att i ett grundlagsstadgande sammanfatta

de mångskiftande förhållanden, som beröras av fattigvårdslagstiftningen.

»

Herr B fänting m. Jl. återkommo med sitt förslag från föregående

riksdagar. Motionärerna kunde ej finna annat än att det vore nödigt

och nyttigt att i grundlagen bestämt stadga, att tillfälligt understöd,

som lämnas på grund av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet, icke

medför valrättens förlust.

Herr Lindhagen in. It. gingo längre och föreslogo diskvalifikation

blott för del fall, att en person står under fattigvård sstyrelses målsmansrätt.

Fattigvårdsstrecket vore principiellt oriktigt och kunde icke

försvaras inför en modern social uppfattning. Det borde bibehållas

blott i fråga om dem, »som åtnjuta full försörjning, vilken ej blott tillfällig-

är», emedan den fattigvårdsstyrelsens rnålsmansrätt, som följde

härav, i väsentliga stycken innefattade ett verkligt omyndighetstillstånd.

Motionärerna påpekade, att, om man med Kungl. Majits förslag

ifråga om fattigvårdsstrecket ville giva rösträtt åt kvinnor, det kunde

inträffa, att gift kvinna bleve röstberättigad, men icke hennes man.

Mannen hade nämligen skyldighet att underhålla sin hustru och den

omständigheten, att lian i detta avseende anlitar hjälp av fattigvården,

vidkomme ju egentligen icke hustrun, som ej heller häftar för understödet.

Detta vore en egendomlighet, som dock ej borde avhjälpas i

den riktning, att man berövade ännu flere personer deras rösträtt.

Konstitutionsutskottet anslöt sig i fråga om fattigvårdsstrecket

till Kung]. Maj:ts förslag.

Riksdagens

kamrar.

1906.

3rop. nr 55.

Motioner.

A. K. n:is

137, 113.

Konstitu

tions

utskottet.

12

riksdagens Då kamrarna i huvudsaken fattade olika beslut föll rösträttsfrågan

kamrat åveii vid denna riksdag. 1 fråga om fattigvårdsstrecket innefattade

besluten dock bifall till Kung]. Maj:ts förslag.

1907.

Prop. nr 28.

I 1907 års proposition forumlefades bestämmelsen om fattigvårdsstrecket

på samma sätt som i föregående års propositioner.

Motioner. Motionsvis föreslog friherre Aäelsiviircl bland annat ett tillägg till

205^208*216. ifrågavarande formulering av innehåll, att tillfälligt understöd, som

lämnats på grund av sjukdom, icke skulle medföra valrättens förlust.

Herr Branting in. fl. och herr Lindhagen m. //. yrkade i sina

respektive rösträttsmotioner, att blott den, som står under fattigvårdsstyrelses

målsmansrätt, skulle vara diskvalificerad. Som skäl åberopades

vad herr Lindhagen anfört i sin ovannämnda motion vid 1906 års riksdag.

Herr Staaff,• som motionsvis framlade 1906 års regeringsförslag i

rösträttsfrågan, intog vad beträffar fattigvårdsstrecket och övriga villkor

för valrätt samma ståndpunkt som Kung]. Maj:t.

190? års Het särskilda utskott, som behandlade rösträttsfrågan, avstyrkte

Sutskot|a utsträckning av valrätten utöver Kuugl. Maj:ts förslag under åberopande

av den stora vikten därav, att valmännen vore i besittning av för valrätts

åtnjutande erforderlig självständighet.

Riksdagens

kamrar.

Det. sammaujämkningsförslag, som blev av riksdagen antaget såsom

vilande för grundlagsenlig behandling, innehöll samma bestämmelse i

fråga om fattigvårdsstrecket som Kuugl. Maj:ts förslag.

1908. 1 motioner av herr Branting m. fl. och lierr Lindhagen in. t!, fram

Motioner

fördes ånyo kravet på mildring av fattigvårdsstrecket till att omfatta

143,145. allenast dem, som stå under fattig-vårdsstyrelses målsmansrätt.

Konstitutionsutskottet avstyrkte utan särskild motivering och riksdagen

avslog motionerna.

Även vid 1909 års riksdag framställdes motionsvis samma vrkande

Motion från socialdemokratiskt håll.

a. k. nr 220. Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen.

Herr Staaff, som biträdde utskottets hemställan, uttalade reservationsvis,

att vissa av de inskränkningar i den politiska rösträtten och

valbarheten, vilka funnes inrymda i det av riksdagen antagna förslaget,

utan tvivel kunde göras till föremål för välgrundade invändningar.

Men det funnes knappast anledning att utöver spörsmålet om den

kvinnliga rösträtten, som ju intoge en särställning, upptaga frågan om

avlyftande av dessa inskränkningar till förnyad prövning, utan torde

det tillkomma den representation, som komme till stånd efter de nya

grunderna att skärskåda, huruvida och i vilka avseenden rösträtt och

valbarhet borde frigöras från sagda inskränkningar.

Riksdagen avslog motionen — första kammaren utan debatt och

andra kammaren med 145 röster mot 69.

Socialdemokraterna återkommo jämväl till 1911 års riksdag med

sitt gamla krav på »garantiernas» slopande. Ifråga om fattighjälpsstrecket

uttalades, att detta i sin nuvarande gestaltning i talrika fall

måste bli en upprörande orättvisa mot medborgare, som nödgats mottaga

understöd från det allmänna för sig eller de sina på grund av

t. ex. sjukdom eller oförvållad arbetslöshet. Det framhölls särskilt, att

detta streck, som icke hade att skaffa med den kommunala rösträtten,

alltså komme som eu ytterligare gallring i den politiska rösträtten

bland de fattiga medborgare, som utskyldsstrecket skonat. Strecket

vore berättigat blött ifråga om dem, som stode under fattigvårdsstyrelses

målsmansrätt.

Konstitutionsutskottet avstyrkte både med hänsyn till att rösträttsreformen

så nyligen genomförts och på grund därav att bärande skäl

för förändringarna icke blivit anförda.

Fem ledamöter hemställde reservationsvis, att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t ville, efter verkställd utredning,

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan

lindring i riksdagsordningens § 16 mom. b), att röstberättigad icke

måtte uteslutas från rösträtt på den grund, att han för sig, hustru eller

minderåriga barn erhållit sjukvård på allmän bekostnad.

Reservanterna erinrade om de meningsskiljaktigheter, som rått

rörande formuleringen av detta streck samt förmenade, att dessa berott

icke blott därpå, att man icke varit ense huru långt uteslutningen av

understödstagare borde utsträcka sig, utan även därpå att på grund av

osäker terminologi och växlande kommunala anordningar inom fattigvårdsväsendet

själva innebörden av de olika formuleringarna icke låtit

sig fullt överskådas.

1911.

Motion.

K. nr 341.

Konstitu

tions

utskottet.

Keserva

tioner.

14

Tillämpningen av fattigvårdsstrecket hade visat, att farhågorna för

dess verkningar icke varit överdrivna. Det vore icke blott ett stort

antal, som blivit diskvalificerade på denna grund, utan det hade också

befunnits, att bland häftande av fattigunderstöd uppfördes eu mängd

valmän, som själva icke vore medvetna om att hava erhållit dylikt

understöd. Sålunda ingingo bland de häftande sådana personer, som

själva eller för hustru eller barn erhållit sjukvård å vissa allmänna

anstalter och på grund av medellöshet icke behövt erlägga betalning för

denna vård. En sådan verkan av strecket måste uppröra den allmänna

rättskänslan så mycket mera, som stadgandet drabbade olika på olika

orter alltefter den olika karaktären av de sjukvårdsinrättningar, som

anlitas, samt olika uppfattning och anordning av det inbördes förhållandet

mellan fattigvård och sjukvård inom respektive kommuner.

En annan reservant, som framställde olika alternativ till formulering

av § 16 riksdagsordningen, anslöt sig ifråga om fattigvårdsstrecket till

den av herr Braoting m. fl. motionsvis framförda meningen.

riksdagens Första kammaren anslöt sig till utskottets hemställan. Andra

Valmar, kammaren däremot biföll med 126 röster mot 78 den först här ovan

angivna reservationen.

1912. Vid 1912 års riksdag motionerade herr Widén om skrivelse till

>j orion er.^ ]^imgj Maj :t med anhållan om utarbetande och framläggande för riks28i,

307,3i«. dagen av förslag till sådan ändring av § 16 mom. b) riksdagsordningen,

att från valrätt uteslutes allenast den, som av den allmänna fattigvården

åtnjuter full försörjning, som ej är tillfällig.

Motionären erinrade till eu början om svårigheten att tolka nuvarande

bestämmelse. För diskvalifikation fordras, att valmannen »häftar»

för understöd d. v. s. det erfordras ett verkligt skuldförhållande.

När ett sådant föreligger vore emellertid svårt att bestämt fastslå.

Vidare fordras, att fattigvården varit meddelad av »fattigvårdssamhälle».

Härmed vore avsett att utesluta enskild välgörenhet men uttrycket kunde

dock även anses utesluta understöd från andra kommunala myndigheter

än fångvårdsstyrelse^ respektive kommunalnämnden. Ifråga om vård

å lasarett och hospital vore tolkningen särskilt oviss. Ifråga om upphörandet

av skuldförhållandet förelåge även tolkningssvårighet exempelvis

i det avseendet, huruvida fattigvårdssamhället kunde genom efterskänkande

av fordran borttaga diskvalifikationen för valrätt, Aven vore svårt

träffa avgörande ifråga om tidpunkten för meddelande av fattigvård. I

15

praktiken 1 Kille också, enligt vad tillgängliga upplysningar givit vid

handen, bedömandet av de berörda spörsmålen skett mycket olika.

Ehuru det icke torde komma i fråga att helt utesluta alla bestämmelser

om fattigvård såsom diskvalilikatiou för politisk rösträtt, vore

eu ändring likväl högeligen nödvändig såväl med hänsyn till tillämp,- ningen av nu gällande stadgande som ock på grund av dess praktiska

konsekvenser. Det framhölls, att vår tids ekonomiska förhållanden

icke äro sådana, att det kan såsom eu allmän regel läggas

den obemedlade till last, att lian vid inträffande ogynnsamma förhållanden

ej kan reda sig utan samhällets hjälp eller, sedan denna lämnats,

på kort tid återbetala hjälpen. Särskilt vore detta fallet vid sjukdom,

eu orsak, som likväl med gällande bestämmelser säkrast ledde till diskvalifikation.

Även vid arbetslöshet kunde strecket verka synnerligen

obilligt, samtidigt som gränsen här bleve godtycklig, beroende på om

hjälpen lämnats genom fattigvårdsstyrelsen eller i annan form.

Efter att hava påvisat, att exempelvis i Danmark och Tyskland

vida mildare regler i ämnet tillämpades, framhöll motionären vidare, att

grunden för lattigvårdsstrecket måste anses vara, att en person intogeen

så osjälvständig och beroende ställning, att valrätten icke borde anförtros

åt honom, liksom den ej kunnat anförtros åt den, som står under

förmyndarskap eller är i konkurstillstånd. En sådan ställning kuudeemellertid

ej den anses intaga, som råkat i skuld till fattigvården för

understöd, som lämnats åt anhöriga, för vilka han är försörjningspliktig.

Endast då någon för egen räkning åtnjuter fattigvård på ett mera stadigvarande

sätt, vore enligt motionärens mening denna beroende och osjälvständiga

ställning för handen. Detta motsvarade enligt gällande rätt

det beroende, som följer av fattigvårdsstyrelsens målsmanskap. Det

vore ej lämpligt att hänföra grundlagstiftningens ordalydelse till eu

därutanför förekommande term, men man kunde i stället direkt uttala

vad som enligt gällande lagstiftning betingar målsmansskapet. Diskvalifikation

skulle alltså inträda, då någon åtnjuter full fattigför- „

sörj ning, som ej är tillfällig. Det kunde vara likgiltigt om av stat ellerkommun.

Uttrycket full försörjning vore gammalt och hävdvunnet inom

fattigvårdslagstiftningen samt hade den fördelen med sig, att det ickegärna

kunde tänkas föranleda till skärpning utan till lindring i tillämpningen.

Gentemot den invändningen, att nu angivna formulering icke

träffade eu försumlig familjeförsörjare, anmärkte motionären bland annat,

att förlusten av rösträtt just för dessa knappast vore eu kännbar påföljd.

Diskvalifikationsbestämmelserna för den politiska valrätten borde

-

16

Konstitu

tions

utskottet.

dessutom icke användas för att tjäna för deras ändamål främmande om

än så lovvärda syften.

Beträffande den i utlandet tillämpade utvägen med angivande av

vissa former av understöd, vilka ej verka diskvalificerande, uttalade

motionären, att gränserna därigenom likvisst bleve svävande. Fall kunde

lätt uppstå, som borde hänföras till undantagen, och då vore man nödsakad

utvidga kretsen av dessa undantag. Avsevärda betänkligheter

mötte därför mot anlitande av denna utväg.

För reformer på fattigvårdsväsendets område vore ock förmånligt,

om sammanhanget mellan fattigvården och den politiska rösträtten, om

det än ej helt kunde borttagas, dock bleve lagt efter enklare linjer. Med

nuvarande formulering av strecket ställde sig diskvalifikationsgrunden

ojämförligt mycket förmånligare för ogifta än för gifta barnafader.

()ch dock funnes intet som helst skäl, allraminst i vart land med dess

ringa och sjunkande äkteuskapsfrekvens, att särskilt gynna de förstnämnda.

Från socialdemokratiskt håll yrkades genom motion av herr B fänting

m. fl. och herr Lindhagen m. fl. i likhet med föregående år, att fattigvårdsstrecket

blott skulle omfatta dem, som stå under fattigvårdsstyrelses

målsmansrätt. Det hänvisades till resultatet av 1911 års val till

andra kammaren, då mer än 44,000 personer fallit på fattigvårdsstrecket,

vilket bevisade, att man åtminstone på många ställen vid tillämpningen

av detta streck gått betydligt längre, än vad ursprungligen varit avsikten

med detsamma.

Konstitutionsutskottet uttalade, att det framginge av de väckta

motionerna, att de från början hysta betänkligheterna mot gällande

bestämmelser om fattigvårdsstrecket visat sig fullt befogade och att

tillämpningen i flera avseenden varit otillfredsställande. Åtgärder borde

därför vidtagas för vinnande av en formulering, som bättre motsvarade

bestämmelsernas syfte. Emellertid kunde utskottet icke biträda herrar

Brantings och Lindhagens förslag, mot vilket redan tidigare framställts

befogade anmärkningar. Lämpligare vore en utredning i den riktning,

som herr Widén föreslagit. Dock borde man ej binda sig vid den av

denne motionär förordade lösningen, som syntes lämna rum för vissa

anmärkningar i fråga om klarhet. Jämväl den i Tyskland anlitade

utvägen att undantaga vissa former av fattigunderstöd borde tagas under

omprövning. Utskottet hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med

anhållan om utredning och förslag till sådan ändrad avfattning av § 16

17

riksdagsordningen, att den, som av den allmänna fattigvården åtnjuter

understöd av mera tillfällig beskaffenhet, icke må uteslutas från valrätt.

Herr Branting, som subsidiärt understödde skrivelseförslaget, fästhöll

reservationsvis vid sin i motionen angivna formulering.

Frågan föll vid riksdagen. Första kammaren avslog såväl utskottets

hemställan som det Brantingska förslaget. Såsom huvudskäl anfördes,

att man borde avvakta fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande.

Andra kammaren biföll däremot för sin del utskottets hemställan med

146 röster mot 54.

Socialdemokraterna återkommo till 1914 års andra riksdag med

sitt tidigare yrkande rörande fattigvårdsstrecket. Det påvisades bland

annat, att vid valen 1914 icke mindre än 46,184 personer diskvalificerats

på denna grund.

Konstitutionsutskottet fann anmärkningarna mot fattigvårdsstrecket

värda ett visst beaktande men avstyrkte åtgärd från riksdagens sida,

enär frågan borde anstå i avvaktan på fattigvårdslagstiftningens omarbetning.

Reservationer framställdes dels av herr Edén m. fl. under yrkande

på skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning, dels av herr

Olof Olsson in. fl., vilka yrkade bifall till den socialdemokratiska motionen.

Herr Edén uttalade särskilt, att behovet av ändring i det politiska

fattigvårdsstrecket vore ögonskenligt och oberoende av om den

blivande fattigvårdslagstiftningen ginge i ena eller andra riktningen, ett

förhållande som tillräckligt belysts genom den av fattigvårdslagstiftningskommitténs

ordförande, herr Widén, 1912 avgivna motionen i ämnet.

Frågan föll på kamrarnas skiljaktiga beslut. Första kammaren

biföll nämligen utskottets hemställan men andra kammaren däremot

den av herr Edén m. fl. avgivna reservationen.

Vid 1916 års riksdag motionerade herr Lundgren om sådan ändring

av § 16 b) och c) riksdagsordningen, att personer, som på grund av

värnplikts fullgörande eller med anledning av inkallelse till tjänst vid

rikets försvar i händelse av krigsfara utan eget förvållande blivit urståndsätta

att betala skatt till stat eller kommen eller som av samma skäl

häfta för understöd från fattigvårdssamhälle, på grund härav icke må

berövas sin rösträtt.

Fattigvårds- och ut skyld sstreck en.

Riksdagens

kamrar.

19X4 B.

Motion.

A. K. nr 243.

Konstitu

tionsut

skottet.

Reserva

tioner.

Riksdagens

kamrar.

1918.

Motion nr

137.

3

18

Konstitu

tionsut

skottet.

1917.

Motioner.

F. K. nr 100.

A. K. n:is

378, -401.

Motionären framhöll, att det på goda grunder kunde antagas, att

antalet av dem, som till följd av den pågående mobiliseringen komrne

att drabbas av rösträttens förlust icke bleve obetydligt. Vid sådant

förhållande syntes det vara en samhällets plikt att se till, att deras

rösträtt icke ginge förlorad tack vare den omständigheten, att de lojalt

fullgjorde en medborgerlig skyldighet av högsta vikt och värde.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen. Dess syfte vore visserligen

behj ärtans värt, men utskottet kunde icke finna någon möjlighet

att på lagändringens väg förekomma dylika eventualiteter. Dels skulle

svårigheter möta att styrka grunden för den uraktlåtna skattebetalningen

respektive häftandet för understöd samt att kontrollera riktigheten av

de anförda skälen, dels kunde det ifrågasättas om icke, därest överhuvud

ömmande omständigheter skola kunna befria från rösträttens förlust,

även andra ursäkter än värnplikts fullgörande eller krigs tjänstgöring —

exempelvis sjukdom eller oförvållad arbetslöshet — borde med samma

fog få åberopas av den, som blivit urståndsatt att betala sina utskylder

eller häftade för fattigunderstöd.

Riksdagens kamrar avslogo motionen utan debatt.

De socialdemokratiska kraven i fråga om fattig vårdsstrecket framfördes

i partimotion (herr Hallén in. fl.) jämväl vid 1917 års riksdag

och gingo som förut ut på att endast den, som står under fattigvårdsstyrelses

målsmansrätt, skall vara diskvalificerad från valrätt.

Därjämte motionerade herr von Kock, att riksdagen ville för sin

del antaga som vilande till grundlagsenlig behandling följande ändrade

lydelse av § 16 mom. b riksdagsordningen: »b) den, som under löpande

eller sist förflutna kalenderåret under sammanlagt mer än fyra månader

åtnjutit full försörjning av fattigvården.»

Motionäx-en framhöll, att allmän enighet numera rådde därom, att

en ändring vore i högsta grad nödvändig. Avslaget vid 1914 års

riksdag hade sålunda motiverats allenast med att man önskade avvakta

resultatet av fattigvårdslagstiftningskommitténs arbete. Nu förelåge

detta betänkande sedan februari 1915 och ett närmare studium av förslaget

gåve vid handen, att den föreliggande frågan icke mist sin

aktualitet genom kommitténs förslag. Kommittén hade uttalat, att eu

ändring av bestämmelserna syntes önskvärd. De vore svåra att tillämpa,

varjämte som följd därav tillämpningen blivit växlande. Diskvalifikationen

framstode i vissa fall såsom synnerligen obillig, där fattigvårdens lämnande

varit en följd allenast av ogynnsamma förhållanden utan vederbörandes

19

eget förvållande såsom vid sjukdom m. in. Det syntes därför vara skäl

att jämväl hos oss såsom skett i en del främmande länder undantaga

vissa slag av nödlägen eller vissa former av fattigvård från inverkan

på den politiska rösträtten.

Motionären hade genom Svenska Fattigvårdsförbundets försorg

åstadkommit en utredning om huru gällande bestämmelse tolkades i

praktiken. Härav framginge, att bestämmelsen icke ens i rikets fem

största städer tillämpades likformigt. I tre av dessa städer diskvalificerades

sålunda mannen jämväl för understöd, som utgått enligt § 2 fattigvårdsförordningen,

under det att de två övriga städerna allenast diskvalificerade

mannen, då fattigvård utgått enligt § 1. I tre av dessa städer diskvalificerades

fader för fattigvårdssamhällets kostnader för barn, som enligt

lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn av den 30 juni 1902 måst omhändertagas av barnavårdsnämnden,

under det att han i de två övriga städerna vid sådant förhållande

finge behålla sin rösträtt. Jämväl ifråga om fattigvårdssamhällets kostnader

enligt särskilda författningar för dövstumma eller blinda barn

eller fattiga barn i skolåldern (enligt folkskolestadgans § 49) rådde en

skiftande praxis. I flere fall berodde mannens diskvalifikation på,

huruvida de medel, med vilka kostnaderna bestridas, upptagits på hälsovårdsnämndens

eller fattigvårdens stat. Allenast i ett fall rådde

en likartad praxis i landets fem största städer, i det att mannen ingenstädes

diskvalificerades, då han själv eller de, för vilka han är försörjningspliktig^

blivit intagna å epidemisjukhus.

An mera skiftande än i dessa landets fem största kommuner, vilkas

fattigvårdsmyndigheter dock äga tillgång till juridiskt skolade

krafter, tillämpades naturligen bestämmelsen i landsbygdskommunerna. 1

de kommuner med över 5,000 invånare, vilka besvarat ett av Svenska

Fattigvårdsförbundet utsänt frågeformulär, diskvalificerades mannen i

15 kommuner endast för så vitt fattigvård utgått enligt § 1 fattigvårdsförordningen,

under det han i 50 kommuner diskvalificerades, så snart

någon form av fattigvård utgått. De avgivna svaren utvisade ock, att

landsbygdens fattigvårdsstyrelser i mycket stor utsträckning vid tolkningen

av den ifrågavarande grundlagsparagrafen hade infört synpunkter,

som vore helt främmande för lagen. Man fäste sålunda icke avseende

vid, huruvida fattigvård utgått enligt 1 eller 2 §§ utan diskvalificerade

mannen endast då han på grund av alkoholmissbruk, lättja eller »oordentligt

leverne» förorsakat fattigvårdens ingripande. Fattigvårdens

kostnader för barn, som måst omhändertagas av barnavårdsnämnden,

diskvalificerade — enligt en fattigvårdsstyrelses uppgift — icke fadern,

20

»därest lian ej genom ett dåligt leverne befinnes vara orsaken till barnets

vanart». I en annan kommun angåves »faderns supiga och oordentliga

levnadssätt» såsom utslagsgivande i berörda avseende. Samma

för lagen okända, rent moraliska uppfattning gjorde sig gällande, då

det vore fråga om fattigvårdens kostnader för blinda eller dövstumma

barn och fattiga barn i skolåldern. Så diskvalificerades i en kommun

fadern för utgifterna för underhåll av barn i skolan, men »ej för blinda

och dövstumma, då ju fadern ej har skuld i detta förhållande».

I 20 kommuner diskvalificerades barnafader till utom äktenskapet

fött barn, vilket blivit föremål för fattigvård, i 35 fall däremot icke. I

10 fall lämnades frågan obesvarad. Vissa fattigvårdsstyrelser gjorde

diskvalifikationen beroende av, huruvida lysning till äktenskap avkunnats

före barnets födelse eller icke, och i övrigt märktes, huru fattigvårdsstyrelserna

vid diskvalifikationen anlagt högst olikartade och i många

fall rent subjektiva synpunkter.

Valmanskårens sammansättning bleve i följd av denna ytterst skiftande

praxis beroende på tillfälliga omständigheter och vederbörande

fattigvårdsstyrelsers subjektiva uppfattning. Det hände dessutom endast

i undantagsfall, att styrelserna såsom sådana toge befattning med ifrågavarande

ärenden; utan även i större städer förekomme, att det utan

all instruktion överlämnades till en underordnad tjänsteman att upprätta

förteckningar övar understödstagare.

Men även för utvecklingen av fattigvården i tidsenlig riktning vore

det nuvarande sambandet mellan rösträtt och fattigvård ett hinder.

Vilka åtgärder, som från det allmännas sida än vidtoges för moderniserande

av fattigvården, komme det dock alltid att i allmänna medvetandet

uppfattas som något mindervärdigt, så länge som fattigvården

även i lindrigare former medför förlust av medborgerliga rättigheter.

Om en ändring skedde, kunde även den väsentliga fördelen uppnås, att

det bleve möjligt använda fattigvården som organ för tillfälliga nödhjälpsåtgärder,

något som man hittills av lätt begripliga skäl undvikit.

Skulle ett fattigvårdsstreck överhuvud bibehållas, borde dock icke

skuldförhållandet till kommunen göras till grund för diskvalifikationen,

utan vederbörandes osjälvständighet i ekonomiskt avseende. Härvid

yppade sig två utvägar, nämligen att antingen till nuvarande lydelse av

stadgandet i riksdagsordningen foga ett tillägg, innefattande undantag

för vissa slag av understöd, vilka av billighetsskäl ej böra medföra

valrättens förlust, eller ock ersätta stadgandet med ett annat, som klart

anger, vilka under stödstagare ej böra åtnjuta valrätt.

Ginge man den förstnämnda vägen, skulle givetvis undantagas

21

understöd på gruud av sjukdom. Svårigheten att avgöra, huruvida ett

understöd år tillfälligt eller varaktigt, talade för att undantaga båda

formerna av understöd, men man kunde även såsom i norska grundlagen

föreskriva, att understödet skall ha mottagits i form av sjukhusvård

eller för att bekosta annan sjukvård. Helt naturligt borde även

den fattigvård, som under försörjarens sjukdom lämnats hans familj,

undantagas.

Undantagas borde vidare

kostnad för vård vid och i samband med barnsbörd;

allt slags understöd, som gäller skolbarns bespisning och hjälpande

i övrigt abnorma barns undervisning och underhåll samt skyddsuppfostran

för ungdom;

understöd, som meddelats försörjare på grund av hustruns eller

barnens kroniska sjukdom, för vilken långvarig anstaltsvård eller fortlöpande

understöd i hemmet är behövligt.

Det kunde för övrigt ifrågasättas om ej till undantagen jämväl

borde, liksom i Norge, hänföras understöd på grund av arbetslöshet,

invaliditet, ålderdomssvaghet, vanförhet o. s. v.

Olägenheten med den nu angivna vägen vore att orättvisor så lätt

kunde uppstå genom utelämnande av någon grupp, vilken likaväl som en

annan borde undantagas.

Den andra utvägen, att klart angiva de former av understöd, som

diskvalificera, skulle näst ett helt slopande av fattigvårdsstrecket hälsas

med största tillfredsställelse av fattigvårdsstyrelserna. Genomförandet

av principen om ekonomisk osjälvständighet såsom fattigvårdsstreckets

grund borde därvid leda till att uteslutning drabbade endast dem, som

äro fullt och varaktigt försörjda av fattigvården. En sådan lösning

skulle nära överensstämma med det förslag om begränsning till de under

» fatt! g vår d s s tyr el se s målsmansrätt stående», vilket upprepade gånger

motions vis framförts i riksdagen.

Begreppet »full försörjning» vore numera hävdvunnet inom svensk

fattigvård och några tolkningssvårigheter behövde ej uppstå. Därest

man i grundlagen ville förtydliga begreppet, mötte intet hinder för följande

formulering: full försörjning genom anstalt eller utackordering.

Svårare vore att avgöra, när försörjningen är varaktig eller tillfällig,

Här funnes ingen hävdvunnen praxis. En lösning vore emellertid att

tillämpa en liknande bestämmelse, som lagts till grund för § 33 pensionsförsäkringslagen,

nämligen att de skulie vara uteslutna, »som (1913)

under sammanlagt mer än 4 månader åtnjutit full försörjning av fattigvården».

22

Konstitu

tionsut

skottet.

Invändningen, att ett sålunda lagt fattigvårdsstreck ej drabbade

försumliga försörjare, bemötte motionären med i huvudsak samma skäl,

som anförts i den Widénska motionen 1912.

Konstitutionsutskottet fann de reformkrav, som framställts beträffande

fattigvårdsstrecket, värda beaktande. Visserligen kunde åtskilliga

av de anmärkta olägenheterna i stadgandets tillämpning enligt

utskottets mening icke tillskrivas någon oklarhet, vare sig i detta stadgande

i och för sig eller de bestämmelser i fattigvårdsförordningen, vartill

det hänför sig. Andra av herr von Ivocli berörda ojämnheter i

praxis syntes däremot bero därpå, att gällande stadganden icke äro tillräckligt

tydliga. Härutinnan krävdes redan ur tydlighetens synpunkt

en omarbetning av lagstiftningen. Därtill komme emellertid även den

omständigheten, att ifrågavarande grundlagsstadgande, även om det tolkas

riktigt, föranledde diskvalifikation i större utsträckning än som kunde

anses rättvist och billigt. Detta gällde, om en person erhållit understöd

på grund av tillfällig oförvållad nöd eller om hans hustru eller minderåriga

barn fått dylikt understöd för vård av sjukdom, för vilken i allmänhet

krävdes anstaltsvård. En omarbetning av stadgandet eller av

hithörande bestämmelser i fattigvårdslagstiftningen, i syfte att få dessa

konsekvenser undanröjda, vore sålunda enligt utskottets mening av behovet

påkallad.

Utskottet kunde likväl icke ansluta sig till något av de gjorda förslagen

till grundlagsändring. Mot det socialdemokratiska förslaget hade

tidigare sådana anmärkningar gjorts, att detsamma icke kunde^ tillstyrkas

av utskottet. Härtill komme dessutom, att enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag begreppet »målsmansrätt» i allt väsentligt

skulle försvinna. Herr von Kochs förslag kunde utskottet icke biträda

redan av den anledningen, att enligt detsamma åtnjuten fattigvård

icke skulle medföra förlust av rösträtt, om den tilldelats en persons

hustru, utan endast om den tilldelats honom själv. Denna princip kunde

utskottet för sin del icke godkänna.

Med hänsyn till de förändringar i fattigvårdslagstiftningen, som vore

å bane, samt då fattigvårdslagstiftningskommittén icke framlagt förslagtill

omarbetning av lagstiftningen härutinnan, inskränkte sig utskottet

till att hemställa om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslagtill

sådan ändring i gällande lagstiftning, att rösträtt icke berövades

någon av den anledning, att han häftar för understöd, som under löpande

eller sistförfluten kalenderåret av fattigvårdssamhälle tilldelats honom

själv, hans hustru eller minderåriga barn vid tillfällig oförvållad nöd

23

eller ock hans hustru eller minderåriga barn för vård av sjukdom, vid

vilken i allmänhet austaltsvård kräves.

Arbetet borde givetvis anknytas till den blivande nya fattigvårdslagstiftningen.

Fem reservanter förordade, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.

Maj:t begära utredning om sådana ändringar i § 16 riksdagsordningen, att

understöd av fattigvårdsamhälle icke måtte föranleda förlust av rösträtt i

andra fall än de, då sådant understöd antingen utgår eller under viss

tid närmast före valet utgått såsom full försörjning, vilken icke blivit

återbetald.

Reservanterna ansågo, att herr von Koch förebragt synnerligen

goda skäl för en förändring enligt av honom angivna principer, men

hade icke kunnat förorda omedelbar lagändring, dels emedan innebörden

av termen »full försörjning» måhända icke vore så fixerad, att den utan

närmare prövning kunde insättas i grundlagstexten, dels emedan motionärens

förslag även i andra hänseenden möjligen kunde lämna rum för

anmärkningar. Diskvalifikationen skulle enligt förslaget sålunda icke drabba

den, som vid vallängdens upprättande åtnjuter försöjning, om icke försörjningstiden

under året uppgår till fyra månader, men däremot den, som

under den angivna tiden åtnjutit sådan, även om han skulle hava återbetalt

densamma.

En annan grupp av reservanter yrkade bifall till det socialdemokratiska

förslaget om diskvalifikation allenast av den, som står under

fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

Kamrarna stannade i olika beslut. Första kammaren biföll för

sin del utskottets hemställan, medan andra kammaren antog båda de

framförda reservationerna.

Reserv»-

tioner.

Riksdagens

kamrar.

24

Utländsk lagstiftning och rättsutveckling.

I de flesta utländska författningsurkunder eller vallagar stadgas ett

fattigstreck, varigenom i större eller mindre utsträckning de, som åtnjuta

offentlig fattighjälp, stundom ock andra »utblottade» personer, uteslutas

från rösträtt vid politiska val.

Den översikt över viktigare dylik lagstiftning och i vissa fall dess

historia och tillämpning, som nedan lämnas, måste föregås av en reservation

för möjligheten, att uppgifterna i vissa delar kunna — frånsett de

senaste revolutionära omstörtningarnas inverkan — vara föråldrade eller

eljes missvisande. De svårigheter, som möta vid en sådan undersökning,

äro nämligen betydande och ha icke kunnat med tillgängliga hjälpmedel

med full säkerhet övervinnas. Svårigheterna ligga framför allt i följande

förhållanden.

Författningsurkunderna hänvisa oftast till vallagar eller andra författningar

och vallagarna i sin ordning till verkställighetsförordningar

eller till kommunallag eller fattigvårdslag. En företagen lagändring kan

vid sådant förhållande desto lättare bliva obeaktad, som såväl de internationella

samlingsverken som de enskilda landens statsrättsliga framställningar

äro bristfälliga på förevarande område. I fråga om Förenta

Staterna och Schweiz vållas särskilda svårigheter av att det är de enskilda

staternas och kantonernas lagstiftning, som är utslagsgivande.

Härtill kommer, att det ofta är omstritt, vad som enligt vederbörande

lands fattigförvaltningsrätt är att hänföra till fattigvård i teknisk

mening; ännu mera ovisst kan vara, huruvida det stadgade fattigstrecket

hänför sig till alla de understödsformer, som förvaltningsrättsligt gälla

som fattigvård. I speciell sociallagstiftning kan en inskränkning härutinnan

vara given. Och dessutom har på sina håll praxis, med stöd

av olika uttryckssätt i författningslagstiftning och fattigvårdslagstiftning

och under inflytande av en allmän tendens att inskränka fattigvårdsstreckets

verkningar, småningom åstadkommit en omvandling av streckets

innebörd. Å andra sidan klagas, att de lokala valmyndigheterna mångenstädes

ge detsamma en tillämpning vida utöver lagens avsikt.

Eventuella felaktigheter i följande framställning torde emellertid

gå i den riktning, att de framställa strecket såsom strängare, än det i

verkligheten är.

25

Tyskland.

Ett fattigunderstödsstreck stadgas såväl i lagen om val till tyska

riksdagen av den 31 maj 1869 som ock i det stora flertalet tyska staters

författningar eller i valordningarna för deras landsrepresentationer, i den

mån dessa grundas å allmänna val (med eller utan census). Likaså innehålla

kommunalförfattningarna (Städteordnungen och Landgemeindeordnungen)

allmänt en regel av dylik innebörd.

I tyska riksvallagen (§ 3) är stadgandet av följande lydelse:

»Från valrätt äro uteslutna: — — — 3. Personer, som uppbära

eller under det sista valet föregående året uppburit fattigunderstöd av

offentliga eller kommunala medel.»

Samma formulering går så gott som ordagrant igen i ilertalet

tyska staters lagstiftning. Att det ofta endast talas om »offentliga»,

men ej om »kommunala» medel betyder ingen olikhet i sak. Genomgående

är uttrycket »fattigunderstöd», och likaså räknas den kritiska

perioden allmänt ett år tillbaka från valet, varmed avses den utsatta

dagen för (huvud-)valet. Preussiska vallagen utesluter dock »dem, som

erhållit fattigunderstöd av allmänna medel» utan närmare angivande''av tid.

Stadgandet i riksvallagen blev emellertid tidigt föremål för stark

kritik; bl. a. framhävdes den oklarhet med därav följande stora ojämnhet

i tillämpningen, som vidlådde detsamma. Så redan i de äldsta framställningarna

av tyska rikets statsrätt (t. ex. R. v. Mohl, Das deutsche

Reichstaatsrecht, Tubingen 1873, samt i Zeitschrift fur die gesammte

Staatswissenschaft Ed. 30). Sedermera upptogs kritiken framför allt

från fattigvårdshåll. Den för Tysklands fattigväsen ledande »Verein

för Armenpflege lind Wohltätigkeit» upptog frågan till behandling vid

sin kongress år 1896, då olägenheterna av bestämmelsen utförligt dryftades

och eu grundlig revision påyrkades av mötet. De viktigaste anmärkningarna

från detta håll sammanfattades sedermera av E. Munsterberg, chef

för Berlins fattigväsen och länge Tysklands främste auktoritet på fattigvårdens

och fattigrättens område, i följande ord (i Fleischmanns Wörterbuch

des deutschen Staats- lind Verwaltungsrecht 2 Aufl. 1911, art.

Armemvesen): »Frånsett att den praktiska tillämpningen av dessa be

stämmelser

erbjuda betydande svårigheter, emedan fattigunderstödets

begrepp i många avseenden icke låter sig på ett tillförlitligt sätt fastställas,

Så möter förvägrandet av valrätt jämväl allvarliga sociala och

politiska betänkligheter. År man allmänt överens därom, att förvägrandet

av valrätt bör begränsas att gälla dem, som råkat i ett så starkt

ekonomiskt beroende, att de icke mera förmå underhålla sig av egna

Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 4

26

krafter, så har denna synpunkt ingalunda längre någon tillämplighet,

där fråga är om enstaka fall av sjukdom, övergående arbetslöshet o. d.,

eller där en enskild familjemedlem på grund av svår kroppslig eller

andlig ohälsa eller lyte är i behov av stadigvarande hjälp, vilken emellertid

enligt grundsatsen, att familjen är att betrakta såsom en enhet,

anses såsom understöd åt familjens överhuvud.»

I enskilda staters lagstiftning togs efter hand viss hänsyn till

kritiken. I AViirtembergs författningsurkund § 142 infördes redan 1868

undantag för fattigunderstöd, som lämnats i anledning av eu olycka av

övergående verkan (»Fall eines voriibergehendeu Unglucks»), varjämte

redan återbetalt understöd förklarades ej medföra uteslutning från valrätt.

Sistnämnda regel har i litteratur och praxis flerstädes antagits även utan

stöd av uttryckligt lagbud. Badens författningsurkund innehåller i sin 35

§ i tydelse av 1904 samma undantag som Wiirtembergs i fråga om understöd,

föranlett av olycka av tillfällig natur; men därjämte bär stadgats, att

frihet från avgift för besökande av allmän undervisningsanstalt ävensom

fritt tillhandahållande av undervisningsmateriel icke i rösträttshänseende

gäller såsom fattigunderstöd. Och i Bayerns vallag den 9 april 1906

art. 4 p. 3 har till den vanliga formuleringen av fattigunderstödsstrecket

fogats följande inskränkning: »varvid det särskilt iqke är att anse som

fattigunderstöd, om barn till röstberättigade njuta skolunderstöd av offentliga

medel». Vidare har man framgått på den vägen att i fråga om

vissa nyare former för social omvårdnad i därom stiftade speciallagar

stadga, att därav förorsakade kostnader i intet avseende är att betrakta

såsom fattigunderstöd; så i fråga om kostnad för tvångsuppfostran, för

vissa skolbehov o. s. v.

Sedan bristerna i tyska riksvallagens stadgande om fattigstreck

påtalats i tyska riksdagen, antog riksdagen år 1907 en resolution, vari

påyrkades lagändring därhän, att för förlust av valrätt till riksdagen och

andra allmänna rättigheter icke finge komma i betraktande varken understöd

i form av fria undervisnings- och utbildningsmedel, fri läkarebehandling,

fria apoteksvaror och andra läkemedel eller intagande å sj ukvårdsanstalt,

ej heller sådant understöd, som redan återbetalts. Efter

det saken ånyo varit på tal i riksdagen år 1908, framlades ett regeringsförslag

till en särskild lag, vilket med en mindre jämkning antogs, varpå

lagen utfärdades den 15 mars 1909. Enligt deuna lag skola, såvitt i

rikslagar förlust av allmänna rättigheter göres beroende av ''uppburet

fattigunderstöd,

såsom dylikt understöd icke anses:

1) sjukunderstöd (»Krankenunterstiitzung»);

27

2) anstaltsvård, som lämnas anhörig på grund av kroppslig eller

själslig ohälsa eller lyte (»Gebrechen»);

3) understöd i och för ungdomsomvårdnad (»Jugendfiirsorge»),

uppfostran eller yrkesutbildning;

4) andra understöd, om de lämnats blott i lönn av enstaka

(»vereinzelte») bisträckningar till avhjälpande av ögonblickets nödläge;

5) understöd, som återgäldats.

Riksdagen beslöt tillika hemställa hos rikskanslern att verka för

att samma grundsatser bleve antagna jämväl av de särskilda förbundsstaterna.

Ett sådant antagande har ock ägt rum i så gott som alla förbuudsstaterna.

(År 1916 saknades dock ännu tre stater, däribland Preussen

och Oldenburg).

I regeringsmotiven till rikslagen i fråga heter det, att grunden

för stadgandet om ett fattigstreck betingar, att det icke bör komma till

tillämpning vare sig i sådana fall, där det icke är att befara, att den

understöddes ekonomiska självständighet gått förlorad genom att det

allmännas hjälp tagits i anspråk, eller i sådana fall, där nutida åskådning

förbjuder, att understödet tillägges verkan av fattigunderstöd. Antoges

lagen, komme i allmänhet blott sådana personer att drabbas av

rättsförlusten i fråga, vilka varaktigt ligga den offentliga fattigvården

till last — och detta med bortseende från mottagare av varaktigt sjukunderstöd.

Angående innebörden av de särskilda, i lagen upptagna undantagsfallen

anföra motiven:

Sjukunderstöd inbegriper alla i händelse av sjukdom till hälsans

återställande eller till livsuppehälle givna understöd, sådana de exempelvis

uppräknas i sjukförsäkringslagens 6 och 7 §§, alltså penningunderstöd,

läkarebehandling, intagande och vård å sjukhus, läkemedel,

glasögon, bråckband o. s. v.; vidare vård å lungsotssanatorier, vilohem

o. d., dock utan inskränkning till viss tid eller visst belopp, och oavsett

om det är mottagaren själv eller någon hans anhörige, som är sjuk.

I senare fallet är det jämväl likgiltigt, om understödet är lämnat den

anhörige omedelbart eller medelbart.

Anstaltsvård enligt punkt 2) åsyftar fall, där någon vårdas icke för

sjukdom, utan för kroppsligt eller andligt lyte, som enligt erfarenheten

är obotligt. Man har avsett sinnessjuka, idioter, dövstumma, blinda,

vanföra o. s. v.

Under punkt 3) innefattas allt understöd för uppfostran (befrielse

från skolavgift, fritt tillhandahållen undervisnings- och övningsmaterial och

28

andra uppfostriugsändamål tjänande utgifter). Härmed likställes understöd

för yrkesutbildning.

Undantagas de under punkterna 1)—3) upptagna fall, kvarstå dock

— fortsätta motiven — talrika fall av fattigunderstöd, om vilka icke

kan sägas, att de för mottagaren medföra förlust av hans ekonomiska

självständighet. Hit höra exempelvis kostnader för barnsbörd, begravning

av anhörig, vidare sådant kontant understöd eller bisträckning

med tak över huvudet, kläder, värme o. s. v., som skall tjäna till avhjälpande

av ett ögonblickets nödläge. — — Det motsvarar icke nu

tidens

socialpolitiska åskådningar, att den, som i följd av ögonblickets

nödläge blivit nödsakad att taga fattigvården i anspråk, skall förlora

viktiga publika rättigheter. — — I regel skall det här komma att bli

fråga om understöd, som givits blott en gång, och det synes lämpligt,

att detta gives uttryck i själva lagen. Men för att förebygga en formalistisk

tolkning talas icke om »engångshjälp», utan om »enstaka»

bisträckningar.

Så långt motiven.

I tyska riksdagen likasom sedermera i bayerska lantdagen gjordes

formuleringen av fjärde punkten till föremål för kritik. Det uttalades

farhågor för att den skulle kunna tolkas alltför restriktivt. För att

förebygga detta konstaterades enighet med regeringen därom, att uttrycket

»enstaka bisträckningar» icke borde tolkas snävt, att det kunde omfatta

även upprepade bisträckningar och att det bl. a. inbegrepe understöd

vid fall av övergående arbetslöshet. I fråga om uttrycket »ögonblickets

nödläge» godkände bayerska inrikesministern ett uttalande, att detsamma

borde anses beteckna »ett vid understöds lämnande förefintligt nödläge

av övergående natur» (»gegenwärtig und voriibergehend»).

Att den ifrågavarande rikslagen emellertid icke ansetts utgöra en

definitiv och tillfredsställande lösning av problemet, därpå tyder å ena

sidan den fortsatta kritiken från fattigvårdsintresserat håll, å andra sidan

det förhållandet, att då rikslagen i oförändrad form upptogs i den

bayerska och den hessiska lagstiftningen, man likvisst icke fann sig kunna

umbära vissa andra uttryck, åsyftande restriktiv användning av stadgandet

om fattigstreck. Bayerns vallag innehåller sålunda alltjämt ett

uttalande, att »särskilt» icke skolunderstöd må anses som fattigunderstöd.

I litteraturen framhålles, att detta lagens ord »särskilt» alltjämt har

praktisk betydelse för fall, som ej täckas av den nya lagen. I Hessen,

där 1909 års rikslag inpassats såsom ett moment av § 7 i 1911 års lag

om representationen, är det så mycket mera påfallande, att huvudregeln

om fattigstreck i samma paragraf fått följande lydelse: »Personer, som

29

vid tiden för valet för sitt livsuppehälle uppbära eller under de bistå

tolv månaderna före valet uppburit ett icke blott övergående fattigunderstöd

av offentliga medel.»

I enstaka tyska stater finnes intet fattigstreck stadgat, t. ex. Lippe

(vallag den 19 oktober 1912), Hamburg (lag om val av borgerskap den

5 mars 1906). Här är emellertid fråga om treklassval, i Hamburg dessutom

med census även för lägsta klassen.

Österrike.

Enligt riksrådsvalordningen den 26 januari 1907 § 8 mom. 2 äro från

valrätt uteslutna »de, som njuta eller under det valet omedelbart föregående

året njutit fattigförsörjning, eller som överhuvud ligga den

offentliga barmhärtigheten till last».

Med den senare delen av stadgandet åsyftas enligt lagkommentarerna

yrkesmässiga bettlare. Yad åter beträffar stadgandets förra del,

är särskilt att märka, att här i motsats till tysk — och även svensk —

rätt icke talas om »fattigunderstöd» utan om »fattigförsörjning». Kommentarer

till lagen framhäva betydelsen av denna formulering. I lagrummet

självt uppräknas för övrigt vissa arter av understöd såsom icke

hänförliga vare sig till »fattigförsörjning» eller till »akter av offentlig

barmhärtighet», nämligen understöd ur fattigkassor, olycksfalls-, ålderseller

invaliditetspensioner, kostnadsfri vård å allmänt sjukhus, befrielse

från skolavgift, tillhandahållande av undervisningsmedel eller studieunderstöd

ävensom understöd till hjälp ur ett nödläge (»Notstandsaushilfen»).

Frankrike.

Den franska statsrätten känner överhuvud ytterst få politiska

rösträttshinder. Bland dem intages ett framstående rum av dom för

åtskilliga brott. Något egentligt fattigstreck finnes alls icke; däremot

medför domfällande för lösdriveri eller bettleri förlust av rösträtt.

England.

Genom The Representation of the People Act 1918 (»Folkrepresentationslagen»)

har fattigvårdsstrecket såsom sådant helt avskaffats i

England.

Det heter nämligen här i § 9 mom. 1: »Ingen må uteslutas från

registrering eller röstning såsom valman vid parlamentsval eller kom

-

30

munala val (as a parliamentary or local government elector) på den grund,

att han själv eller någon, för vars underhåll han är ansvarig, har mottagit

fattighjälp av något slag (poor relief or other al ms).»

De som försörjas på fattighus eller liknande inrättningar, äro

emellertid av annan grund uteslutna. Såsom allmänt rösträttsvillkor

för män kräver nämligen lagen (§ 1), att vederbörande skall den 15

januari eller juli näst före valet sedan minst sex månader såsom

ägare eller brukare (hyresman) haft självständig bostad (residence)

eller ock under samma tid ägt eller innehaft lokal för sin verksamhet

(business premises) av visst hyresvärde, och för ogifta kvinnor gives

bestämmelser i samma riktning. I 41 § föreskrives sedermera, att den,

som är intagen såsom inhysing eller patient i fängelse, sinnessjukhus,

arbetshus, fattighus eller liknande inrättning, icke på grund därav må

betraktas såsom i denna lags mening bofast.

Schweiz.l)

Såsom ovan nämnts, bero rösträttens närmare begränsningar ej

blott i fråga om kommunala och kantonala val, utan ock vid val av

representanter i nationalrådet, av den kantonala lagstiftningen. Sex

kantoner hava intet som helst fattigvårdsstreck. 1 de övriga finnes

däremot ett sådant stadgat, av något växlande innebörd. Genomgående

är grundsatsen, att understödet skall hava haft en varaktig karaktär.

Ofta diskvalificerar understödet blott så länge det fortvarar; i ett par

kantoner även viss kortare tid därefter; i ännu tre andra ända till dess

det återgäldats. Diskvalifikation följer i regel även, om understödet

lämnats åt valmannens hustru eller barn. I ett par kantoner skiljes

mellan förvållad och oförvållad nöd, så att t, ex. blott ett genom liderligt

leverne iråkat varaktigt försörjningsbehov verkar rösträttens förlust.

Denna sistnämnda bestämmelse,'' förenad med begränsning ifråga om försörjningstiden,

har legat till grund för ett av förbundsförsamlingen antaget

förslag till gemensam schweizisk lagstiftning i ämnet (1874; bestämmelsen

iDgick i ett större författningsförslag, som föll vid folkomröstning,

efter vad det vill synas just på de olika uppfattningarna i olika

kantoner rörande vissa streck.)

) Uppgifterna äro tio år gamla.

31

Spanien.

Enligt gällande vallag av 1907, som i förevarande del blott återgiver

den sedan 1890 gällande rätten, äro från den allmänna rösträtten

till deputeradekammaren uteslutna bland annat de, som äro upptagna i

välgörenhetsinrättningar eller på egen ansökan av administrativ myndighet

auktoriserats att lå taga den allmänna välgörenheten i anspråk.

Bland andra uteslutna nämnas emellertid ock »de, som omedelbart eller

subsidiärt äro gäldenärer hos publik kassa». Vad denna allmänna formulering

skall anses innebära, har ej kunnat utrönas.

Förenta Staterna.

Enligt förbundslagstiftningen gälla vid förbundsval samma rösträttsregler,

som gälla beträffande den talrikare avdelningen av representationen

i den särskilda staten, dock att färg, ras eller tidigare slaveri

ej få verka uteslutning, och att kongressledamöternas antal för de

olika staterna stå i proportion till antalet röstberättigade i vederbörande

stat. Efter exempel från New Hampshire (1792) infördes i ännu sju

stater under loppet av de fyra första årtiondena av 1800-talet en bestämmelse,

att »fattiga» (»paupers») skulle vara uteslutna från valrätt.

I en av dessa stater liar stadgandet sedermera upphävts, eu annan har

däremot tillkommit. På en senare tid har i några andra stater stadgats

uteslutning av den, som intagits å fattighus. 1 övriga stater saknas

varje bestämmelse i ämnet, men genom tolkning av kravet på bofasthet

därhän, att detta ej vore uppfyllt genom att personen intagits i

fattiginrättning, har praxis kommit till enahanda resultat, som i nyssnämnda

stater vunnits på lagstiftningsvägen.

I Nederländerna

har — åtminstone före sista tidens reformarbete på representationsrättens

område — från rösträtt, enligt lagens lydelse, uteslutits »den, som inom

ett år före vallängdens upprättande uppburit allmänt fattigunderstöd.)»

I Belgien

gälla däremot regler, som äro närmast överensstämmande med den

franska rättens. Den som internerats i arbetshus på grund av yrkesmässigt

bedrivet bettleri eller lösdriveri, är under interneringstiden och

32

tio år efter frigivandet förlustig rösträtt; den som eljes för lösdriveri

eller bettlande intagits på räddningshus, är förlustig rösträtt intill

tre år sedan han lämnat anstalten. Däremot medför varken intagande

å allmänt fattighus eller fattigunderstöd i hemmet någon förlust av

publika rättigheter.

Italien.

I vallagen den 28 mars 1895 § 98 uttalas, att personer, som intagits

å allmän vårdanstalt eller som regelmässigt underhållas av offentliga

välgörenhetsanstalters medel, äro vai''ken valberättigade eller valbara.

Denna bestämmelse tolkas sålunda, att vid särskilda tillfällen utgivna

understöd, även om de äro periodiskt återkommande, icke medföra

valrättens förlust, så länge icke understödet utgör ifrågavarande

personers huvudsakliga medel till livsuppehälle. Å särskilt uppgjorda

listor upptages en förteckning av sådana fattiga, som vid inträffande

sjukdom regelmässigt skola erhålla fri läkarvård och läkemedel; men

detta medför ingen menlig inverkan å rösträtten.

Danmark.

Danmarks Grundlov utesluter i sin avfattning av 1915 likaväl

som förut från politisk rösträtt den, som åtnjuter eller tidigare åtnjutit

allmänt fattigunderstöd, utan att detta vare sig återgäldats eller efterskänkts.

Att märka är emellertid, att dels genom fattigvårdslagen av

9 april 1891 med senare däri vidtagna förändringar, dels ock genom

annan lagstiftning en mängd bisträckningar till obemedlade, däribland

flere mycket viktiga arter, förklarats icke vara hänförliga till fattigvård

i egentlig mening och således ej medföra fattigvårds rättsverkningar.

Hit höra ålderdomsunderstöden enligt 1891—1908 års lagstiftning därom.

De utgå till värdiga personer över 60 år, ur stånd att skaffa sig

själva eller dem, för vilka försörjningsplikt förefinnes, nödvändigt uppehälle

eller sjukbehandling. Vidare stå understöd från de s. k. kommunala

hjälpkassorna (före 1913 kallade de fattiges kassor) utanför. Detsamma

gäller talrika former av understöd åt skolbarn (bespisning, fria böcker

och materiel in. m.), understöd åt barnaföderskor enligt lagen den 29

april 1913, vidare utgifter till läkare och barnmorska, begravningskostnader,

anstaltsvård för sinnessjuka, vanföra, tuberkulösa och åtskilliga

andra kategorier av sjuka och lyfta, hjälp åt i sjukkassa försäk

-

33

rade, som kommun utbetalar efter sjukkassebidragets upphörande intill

nämnda bidrags belopp, understöd åt vid krigstillfälle inkallade värnpliktiges

familj, tak över huvudet som lämnas den, som på grund av

rådande bostadsbrist ej kan själv förskaffa sig sådant o. s. v.

Ensamt åldersförsörjning och hjälpkassehjälp utgå tillsammans med

lika högt belopp som den egentliga fattigvården.

I Norge

infördes ett fattigvårdsstreck 1898 i samband med antagande av den

allmänna rösträtten. 1 Gruudlovens § 52 punkt d) upptogs bland de

grunder, som utesluta från rösträtt, även följande: »ved åt njde eller i

det sidste Aar för Valget åt havö nydt Understöttelse av Fattigvgesenet.»

År 1908 ändrades momentets lydelse till följande, som redan tidigare,

år 1904, blivit stadgad i fråga om kommunal rösträtt: .

»d. ved for sig selv, Egtefaelle eller Börn under Femten Aar åt

nyde eller i det sidste Aar för Valget åt bave nydt fattigunderstöttelse,

som ikke inden Mandtallets Afslutning af vedkommende er tilbagebetalt.

Understöttelse, som er modtaget i Form af Indlaeggelse paa Sygebus

eller Asyl eller til Dsekkelse af Utgifter ved anden Sygt»behandling,

o g understöttelse, som er foranlediget ved abnorme Börns Undervisning,

ved anordnet särskilt Undervisning for Skolebörn eller ved Skolebörns

Forsyning med Undervisningsmidler, medförer dog ikke Stemmerettens

Suspension.»

Ändringen antogs av stortinget enhälligt och utan debatt. Åven

det motsvarande stadgandet i kommunallagen hade 1904 enhälligt beslutats.

År 1914 riktade ett kommunmöte, representerande ett tjugutal

kommuner, eu hemställan till stortinget om »upphävande av det inhumana

förhållande, att olyckligt ställda medborgare, som på grund av

nöd måst taga fattighjälp, förlora sina medborgerliga rättigheter.» Denna

hemställan översände tinget till regeringen, vilken samma år avlät en

proposition (nr 157), vari alternativt hemställdes, att § 52 punkt d)

skulle givas lydelsen: »ved Fattigunderstöttelee i den ITdstrsekning,

som ved Lov bestemmes» eller ock helt och hållet upphävas. I den

helt kortfattade motiveringen för denna proposition uttalas, att dittills

gällande bestämmelser finge anses otillfredsställande. Många röstberättigade,

som icke njöte fattigunderstöd, vore i själva verket icke mera

»självhjälpta» eller mera självständiga än fattigunderstödda. Och många

röstberättigade, som oförskyllt, särskilt i följd av sjukdom eller arbetsFattigvårds-

och utskyldsstrecken. 5

34

löshet, nödgades söka hjälp av fattigvården, finge sin rösträtt suspenderad

därför att de uppställda undantagen icke vore nog omfattande.

Det funnes alltså skäl att antingen utvidga dessa undantag — något

som lämpligast ordnades genom allmän lag — eller ock helt upphäva

stadgandet om fattigunderstöd såsom suspensionsgrund.

Alldeles samtidigt med propositionens framläggande och såsom

det synes oberoende av densamma framlördes från socialdemokratiskt

håll motionsvis ett ändringsförslag, vilket gick ut på att bibehålla systemet

att i grundlagen själv uppräkna bestämda undantagsfall, där fattigunderstöd

icke finge verka suspenderande på rösträtten, men utvidga

dessa undantag enligt ettdera av två alternativ. Enligt alternativ 2

skulle till redan befintliga undantag fogas följande: »Understöttelse til

Ophold under Sygdorn eller Arbeidsledighet, og Understöttelse, som

gtves til Invalider eller Ufore og til gamle, alderdomssvage Personer.»

Alternativ 1 skilde sig härifrån endast genom att orden »eller Arbeidsledighet»

uteslutits.

Förslagen kommo under behandling av stortinget 1916. Konstitutionskommitténs

majoritet, bestående av vänstermän och socialdemokrater,

förordade i första hand till antagande regeringsförslaget om

stadgandets fullständiga upphävande, i andra hand den socialdemokratiska

motionens alternativ 2, i tredje hand samma motions alternativ

1. Regeringsalternativet om överflyttande av lagstiftning i ämnet från

grundlag till allmän lag avstyrktes såsom icke innebärande någon lösning

av frågan. Kommitténs högerfraktion hemställde om bifall till det

socialdemokratiska alternativet 1, under uttalande att man skulle tillstyrkt

alternativet 2, därest däri begränsning gjorts till understöd för

oförvållad arbetslöshet. En ledamot (vänsterman) avstyrkte samtliga

förslagen.

I stortinget blev efter en långvarig och livlig debatt förslaget att

helt borttaga fattigvårdsstrecket avslaget med 37 röster mot 71, i det

att således ett par röster fattades för uppnående av den för grundlagsändring

fordrade två tredjedels majoriteten. Därefter antogs med 73

röster mot 35 det av konstitutionskommittén i andra hand förordade

alternativ 2 i den avgivna motionen.

Grundlagsstadgandet har alltså numera följande lydelse:

»ved for sig selv, Egtefaelle eller Röra under femteu Aar åt nyde

eller i det sidste Aar för Valget åt have nydt Fattigunderstpttelse,

som ikke inden Alandtallets Afsilning af vedkommende er tilbagebetalt.

Understöttelse, som er modtaget i Form af Indlaeguelse paa Sygehus

eller Asyl eller til dmkkelse av Udgifter ved anden Sygebehandling

35

eller til Ophold under Sygdom eller Arbeidsledighet, og Understottelse,

som gives til Invalider eller Uföre og til gamle, alderdomssvage Personer,

samt Underst0ttelse, som er foranlediget ved abnorme Borns

Undervisning, ved anordnet särskilt Undervisning för Skothorn eller

ved Skoleborns Forsyning med Uudervisningsmidler, medförer dog ikke

Stemmerettens Suspension.»

Den så formade bestämmelsen både emellertid under stortingsdijbatteu

kritiserats ej blott från motståndare till en reform, utan mera

ingående från den sida, där den godtogs såsom dock innefattande eu

förbättring. Från förstnämnda sida uttalades farhåga, att då enligt norsk

rätt omröstning genom fullmakt i händelse av laga förfall är medgiven,

valrätt för fattigunderstöd da invalider och ålderdomssvaga skulle leda

till fullmaktsvärvning bland politiskt okunniga och likgiltiga. Häremot

erinrades, att inom det kommunala livet det förmärkts eu stark tendens,

oberoende av partiståndpunkt, att ersätta fattigunderstöd av många slag,

däribland understöden till invalider och gamla, med kommunal hjälp av

annan karaktär. Från vännerna av en reform anmärktes mot lagbestämmelsen,

att den dels skulle vålla vanskligheter i tillämpningen —

exempelvis vid bedömande, huruvida hjälp till livsuppehälle kunde sägas

vara- lämnad »under sjukdom» eller till en »gammal» person — och

dels ledde till orättvisa, i det att exempelvis understöd åt den, som väl

ej vore sjuk, ej heller vanför eller invalid, men lede av svag hälsa

eller nedsatt arbetsförmåga, alltjämt medförde förlust av rösträtt. Slutligen

anmärktes ock på det oeg<-ntliga i att bland undantagen upptoges

vissa understöd, som enligt allmän lag icke hade fattigvårdskaraktär.

I fråga om reformens verkningar upplystes, att enligt den officiella

statistiken vid senaste val för fattigstrecket fallit i runt tal 48,000

personer av 1,134,000 väljare (män och kvinnor), samt att av dessa

cirka 30,000 beräknats vai-a understödstagare på grund av ålderdom,

sjukdom eller invaliditet, 1,700 på grund av lättja och dryckenskap,

och cirka 16,000 av andra orsaker.

Finland.

Finska lantdagsordningen 20 juli 1906 § 5 utesluter från valrätt

bl. a. »den, som för sig åtujuter understöd av fattigvården, där understödet

icke är blott tillfälligt». Understöd åt anhöriga ävensom understöd

åt personen själv a-v* »tillfällig» karaktär verkar alltså icke diskvalificerande.

36

l

Kommitterades yttrande.

Gällande grundlagsbud i fråga om fattigvårdsstrecket intager den

ståndpunkt, att alla slag av understöd av fattigvårdssamhälle diskvalificera

för utövning av politisk rösträtt — förutsatt att understödet mottagits

vid någou tid under de senaste aderton månaderna, och. att den

person, varom fråga är, häftar för understödets återbetalning.

Ett fattigvård sstreck av denna generella typ infördes under förra

delen av 1800-talet i en rad nordamerikanska stater och inflöt därpå

efterhand i åtskilliga europeiska statsförfattningar. Detta senare försiggick

i allmänhet i samband med att vederbörande stat övergick till ett

representativt skick, byggt på allmän rösträtt eller i realiteten närmande

sig denna, vare sig nu denna rösträtt var samfälld och lika eller — såsom

t. ex. i Tyskland flerstädes var fallet — utövades efter klassvalsprincipen,

och de fattigare folklagren alltså blott inom nedersta väljarklassen kunde

utöva politiskt inflytande. Fattigvårdsstreck vid politiska val infördes

sålunda i antydda sammanhang i slutet av 18-10-talet i Bayern och

Preussen och senare efter hand i andra tyska stater, år 1898 i Norge

och år 1909 hos oss.

Vid sistnämnda sena tidpunkt var emellertid fattigvårdsstrecket i

angivna vidsträckta gestaltning å de flesta håll, där det tidigare tilllämpats,

antingen redan utdömt eller åtminstone dess berättigande underkastat

allt starkare kritik. Samma år, som strecket hos oss infördes,

vidtogs så väl för valen till tyska riksdagen som till flera tyska förbundsstaters

representationer eu kraftig begränsning däri, ett exempel

som nästan alla övriga tyska stater snart följde. Och sedan flera år bar

med allt större styrka i Tyskland arbetats för fattigvårdsstreckets fullständiga

avskaffande. Denna rörelse har icke politisk karaktar — strecket

synes i nuvarande skick politiskt spela en rätt ringa roll — utan uppbäres

av ledande fattigvårdsmän av skilda politiska meningsriktningar.

I Norge vidtogs redan 1908 eu ej obetydlig inskränkning, vilken 1916

åtföljdes av eu mycket radikal dylik, understödd i sina flesta och viktigaste

delar av alla partier. I Danmark har man, i synnerhet från och

med 1891 års understödslagstiftning, framgått i samma riktning, ehuru

på en helt annan väg. Fattigvårdsstrecket bibehålies formellt i den

37

allra strängaste form, men dess verkningar modifieras starkt därigenom,

att många och viktiga former av understöd åt ekonomiskt svagt ställda

personer icke ens i fattigrä fasligt hänseende och således än mindre i

fråga om sina politiska verkningar betraktas såsom fattigunderstöd. I

Frankrike, Belgien med flera stater har strecket aldrig förefnnnits, i

Italien har det i tillämpningen starkt kringskurits. I England har genom

1918 års representationslag uttryckligen fastslagits, att ingen må uteslutas

från upptagande på listan över politiskt eller kommunalt röstberättigade

på den grund att han eller någon, för vilken han är försörjningspliktig,

har mottagit fattigunderstöd. I Förenta Staterna synes

den strömning, som före 1800-talets mitt genomförde ett allmänt fattig - streck i vissa stater, snart ha gått tillbaka och har icke senare förmått

göra sig gällande.

Det är alltså en mycket bestämd tendens världen över till fattigvård

sstreckets väsentliga begränsande eller fullständiga upphävande, som

för de senaste decennierna kan konstateras. Och situationen är för närvarande

den, att den svenska lagstiftningen intager en långt strängare

ståndpunkt än som — enstaka betydelselösa undantag frånsedda — har

motsvarighet inom jämförliga kulturländer.

De skäl, med vilka denna reformrörelse gått till storms mot fattigvårdsstrecket,

hava huvudsakligen varit trenne, alla för övrigt välkända

från den ännu hos oss förda diskussionen i ämnet. Man har underkastat

de principiella grunder, med vilka ett fattigvårdsstreck i vår tid kan

rättfärdigas, en kritisk prövning och därvid betonat den omvandling i

fråga om förutsättningar, syftemål och karaktär, som det sociala hjälparbetet

har undergått. Man har påvisat streckets menliga verkningar

för möjligheten av detta hjälparbetes rationella bedrivande. Och man

har slutligen påvisat, hurusom ett allmänt formulerat fattigvårdsstreck

leder till en tillämpning av den mest ojämna och godtyckliga art, ofta

långt över vad rimligtvis kan hava varit lagens avsikt.

Ur rättsprincipiell synpunkt har man hävdat, att från nutida rättsuppfattnings

ståndpunkt icke kan anföras en hållbar grund för fattigvårdsstrecket

annat än möjligen i fråga om vissa former av utpräglad och

varaktig försörjning. Med oförnekligt fog har man härvid fäst uppmärksamhet

på den fortgående förskjutning i motiveringen, som utmärkt

försvaret för det allmänna fattigvårdsstrecket och som enligt erfarenheten

är ett så karakteristiskt symtom för att man har att göra med ett

rättsinstitut, som i allt fall i sitt befintliga skick är innanmurket och icke

längre uppbäres av rättsmedvetandet. Då strecket efter amerikanskt

mönster i mitten av förra seklet infördes i Mellaneuropa, åberopades såsom

38

huvudskäl farhågan, att ett politiskt parti eljest kunde söka befästa sin

popularitet och öka sitt anhang genom att frikostigt tilldela obemedlade

valmän understöd av allmänna medel. Sedan denna synpunkt förlorat

all betydelse, har man motiverat strecket med att rättskänslan kräver,

att den som så illa sörjt för sig och sin familj, att det allmänna måste

träda hjälpande emellan, tilldelas eu allvarlig tillrättavisning genom att

frånkännas full medborgerlig likställighet med dem, som oförvitligt draga

försorg om sig och de sina. Efter att det häremot erinrats, att mången

till följd icke av bristande god vilja utan av bristande förmåga kommit

i behov av understöd, jämkades försvarsståndpunkten därhän, att förlusten

av rösträtt icke borde betraktas såsom något slags straff, utan

grundade sig på ådagalagd undermålighet och därmed ock oskicklighet att

deltaga i allmänna värv. Åven i denna position har emellertid försvaret

icke kunnat hålla stånd gentemot det obestridliga och avgörande inkastet,

att oförmågan att reda sig utan hjälp ingalunda behöver bero på personliga

egenskaper, utan enligt erfarenheten titt och ofta betingas av ogynnsamma

yttre omständigheter. Slutligen har man förts fram till erkännandet, att

fattigvårdsstrecket i nutiden måste söka sitt principiella berättigande i den

synpunkten, att den som för sin person icke intager en tillräckligt självständig

yttre ställning, icke kan anses skickad att deltaga i folkrepresentationens

utkorade. På denna grund står så gott som all nyare lagstiftning

i ämnet. Uttryckligt intages ståndpunkten exempelvis i motiverna

till 1909 års tywka rikslag. Den norska lagbestämmelsen, i den

lydelse den erhållit 1916, utgör i viss mån ett undantag, varom närmare

framdeles; men detta sammanhänger därmed att här, såsom framgår

av ovan lämnade redogörelse för dess tillkomst, föreligger en ren

opportnnitetslösning. Hos oss framskymtar i 1904 års regeringsproposP

tion en anslutning till äldre åskådning, men redan i konstitutionsutskottets

motivering för gällande bestämmelse år 1905 och följande år åberopas

endast hänsynen till att .valmanskåren besitter erforderlig självständighet.

Och i den vederhäftiga • diskussionen, särskilt i Tyskland, synes

man tills vidare ha kommit till full enighet om att denna synpunkt

bör vara den vägledande.

Det faller emellertid i ögonen, att ingen av dessa senare principståndpunkter

förlänar berättigande åt ett fattigvårdsstreck av den omfattning

som vårt nu gällande. Skall uteslutningen fattas som ett uttyck

för samhällets ogillande, är det nödvändigt att begränsa den till att gälla

dem, som genom lättja, oordentligt levnadssätt eller likgiltighet bragt

sig själv eller anhöriga i behov av fattighjälp. Men vårt gällande fattigstreck

tager alls ingen hänsyn till sådana synpunkter, och även inom

39

modernare lagd lagstiftning är det blott ett par schweiziska kantoners

stadgande!! och till syftningen ock den norska lagen, som prövat på att

genomföra eu dylik distinktion. An Båge man sig kunna gå denna väg,

fordrade visserligen konsekvensen, att man i likhet med fransk, belgisk

och spansk lagstiftning även liite lösdriveri, bettleri och varjehanda

brottslighet gälla såsom uteslutningsgrund. Ty rättsgrunden är tydligen

enligt ifrågavarande åskådning egentligen icke fattigunderstödet utan

det socialt mindervärdiga, parasiterande levnadssättet. Följdriktigt genomförd,

borde hela tankegången i själva verket leda till borttagande av

fattigvårdssirecket, men införande av eu rättslig procedur, i vilken de

s. k. borgerliga hedersrättigheterna (jfr Strafflagen 2: 19) frånkännas vissa

socialt lastbara individer. Detta är i själva verket lagstiftningens ståndpunkt

i sistnämnda länder. 1 en schweizisk kanton, där man tillämpar

tanken i fråga om personer, som genom sitt dåliga levnadssätt bragts

i nöd, kräver man emellertid tillika, att förhållandet, efter yrkande av

fattigvårdsmyndighet, underställes en administrativ domstols prövning.

Systemet skulle antagligen så gott som undantagslöst drabba ett litet

antal individer, vilka ändock icke deltaga i allmänna val, och har väl

redan av denna grund icke kommit i åtanke i de länder, där man i

senare tid reviderat sitt fattigvårdsstreck.

I en vida mindre tillspetsad form har emellertid grundtanken, att

en åtskillnad mellan förvållad och oförvållad nöd bör läggas till grund

för fattigvårdsstreekets reformering, säkerligen icke få anhängare. Man

tänker sig därvid vanligen fattigvårdsstrecket såsom i princip bibehållet,

men med den modifikation, att för sådana fall där nöden är oförvållad,

understödet icke skall diskvalificera för rösträtts utövande. Och man

torde mena, att ett så lagt rösträttsstreck, på samma gång det har befriats

från all orättvisa och hårdhet, skall äga den viktiga uppgiften att

utöva en lycklig moralisk inverkan. Säkerligen överskattar man ofantligt

denna sistnämnda verkan av rösträttsstrecket. Just för de sämsta

elementen, som strecket framför allt borde drabba, spelar förlusten av

rösträtt esomoftast ingen som helst roll. Det komme alltså att sikta

på de något bättre, men med svag karaktär. Häri ligger redan en

orättvisa. Men för nyssnämnda bättre element äro tvivelsutan de med

nödvändigheten att anlita fattigvården i övrigt förbundna omständigheterna

av ojämförligt mycket kraftigare verkan än rösträttens förlust.

Om sistnämnda påföljd är med sb>r sannolikhet att befara, att föreställningen

om densamma inställer sig för medvetandet först då behovet av

fattigvårdshjälp redan är aktuellt. Men tydligen är det ingen vinst, att

en nöd, som — förvållad eller oförvållad — dock redan är för handen,

40

går ut över hustru och barn därför att husfadern, för att ej berövas sin

rösträtt, vägrar att själv och förbjuder de sina att anlita fattigvården.

Men framför allt föreligger ett bestämt hinder mot att uppställa

denna generella skillnad mellan förvållad och oförvållad nöd däri, att i

praktiken den icke låter sig genomföras. Åt vem skulle nämligen det

ytterst grannlaga värvet överlämnas att pröva, huruvida nödtillståndet

bör läggas den understödde till last eller icke? Valet kan knappast stå

mellan andra än den lokala fattigvårdsmyndigheten och valmyndigheten,

men ■ det behöver icke vidare utföras, huru omöjlig såväl den ena som

den andra av dessa lösningar i själva verket är. Den nuvarande ordningen,

huru bristfällig den må vara, är utan tvivel att föredraga framför

ett dylikt system, som lämnar godtycket öppet spelrum och utsätter

fattig väsendet för en impopularitet av starkaste art.

Överallt har man ock tagit avstånd från att beträda dylika vägar.

I motiverna till den tyska rikslagen framhäves sålunda med skärpa

omöjligheten av att låta myndigheterna skilja mellan förvållad nöd och

oförvållad.

Den åsikt åter, som vill grunda fattigstreckets berättigande därpå

att den, som ej förmår ekonomiskt hjälpa sig själv, "ej heller är skickad

att taga del i offentliga ärenden, kunde ju däremot möjligen synas

syfta till ett försvar för fattigstreeket i dess fulla utsträckning. Men

den är alltför uppenbart oriktig för att äga någon betydelse i diskussionen.

I fråga om rent tillfälligt iråkat nödläge har väl knappast ens

varit avsikten att driva denna åsikt; men det måste betonas, att även för

många fall av permanent behov av understöd den saknar berättigande.

Förvärvsförmåga är nämligen ingalunda något oeftergivligt kännetecken

på kvalifikation att förstå och bedöma politiska frågor. En med lyte eller

försvagad hälsa behäftad person kan mycket väl vara i ett fortvarande

behov av understöd av fattigväsendet, utan att det mot hans medborgerliga

kvalifikationer kan göras någon befogad anmärkning.

Frågan blir då slutligen den: kan det med skäl göras gällande,

att en person i och med att han för sig eller sin familj åtnjutit fattigunderstöd,

för vars ''återgäldande han ännu häftar, förlorat sin yttre

personliga självständighet i en grad, som gör honom mindre väl skickad

för valmansfunkt.ionen? Själva mottagandet av understödet eller det

iråkade skuldförhållandet kan svårligen anses utöva en dylik verkan;

detta lärer i själva verket få anses vara erkänt såväl av vår lag som de

flesta andra i och därmed, att understöd, som mottagits för något längre

tid tillbaka, icke verkar rösträttsförlust, oaktat det icke återgäldats.

41

Grunden måste väl fastmera sökas i själva formen och villkoren för

understödets meddelande eller möjligen i det presumerade behovet att

snart ånyo anlita fattigvårdens hjälp.

Vid bedömandet av frågan har man därför att taga i betraktande

att fattigvård i våra dagar till mycket stor del bottnar i helt andra

sociala förutsättningar och fullföljer långt flera och olikartade sociala

svfteu än tidigare var händelsen samt att den i följd härav både till sin

innebörd och till sina yttre former företer betydande skiftningar och

delvis helt annan karaktär än den forna. Med det nutida samhällets

struktur och med nutida levnadsbetingelser för en stor del till de obemedlade

klasserna hörande människor blir det synnerligen ofta ett blott

helt naturligt förhållande, att samhället måste lämna sitt stöd för övervinnande

av vissa ekonomiska svårigheter. Och å andra sidan får samhällets

ingripande alltmindre karaktären av en allmosa, av barmhärtighet

lämnad den nödställde, utan mer av en handling förestavad av ett allmänt

intresse, t. ex. omsorgen om det uppväxande släktets fysiska och

moraliska hälsa och styrka. Dessa faktorer samverka till att den deklassering,

som vidlådde det gamla begreppet fattighjon, numera väsentligt

mildrats även i fråga om de till varaktig försörjning omhändertagna

understödda och i många andra fall alldeles icke inträder. Särdeles

gäller detta om tillfälliga understöd och om sjukhjälp, understöd åt

mindre arbetsföra i hemmet o. s. v. Den ställning av beleende eller

känsla av beroende, som av understödet alstras, blir alltså i vissa fall

minskad, i många andra fall helt ringa eller rent av ingen.

Kravet på en valmannens oberoende ställning har tidigare flerstädes

föranlett uteslutning av lagstadda eller andra personliga tjänare

från valrätt. Liksom denna inskränkning numera allmänt fått förfalla,

så har synpunkten ifråga även i förevarande fall blivit av allt mindre

praktisk bet}7delse. Så mycket kan i allt fäll från början fastslås, att, den

numera icke kan med fog göras gällande till förmån för ett allmänt

fattigvårdsstreck.

Stundom har emellertid framställts den invändning, att ovan berörda

samhällsunderstöd med »socialfrygieniskt» eller liknande syfte böra

vara skilda från meddelande av fattigvård och i stor utsträckning också

äro det, samt att vid sådant förhållande det icke föreligger skäl att

begränsa fattigvårdsstreck et. Det är ju riktigt, att pensionsunderstöd

enligt pensionslagen, vissa understöd för barns undervisning, vissa former

av kostnadsfri sjukhjälp o. s. v. icke räknas såsom fattigunderstöd. Men

ingalunda är en ur rösträttsstreckets synpunkt rationell uppdelning

genomförd; lånyt därifrån. Såväl hos oss som i andra länder tillkommer

Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 6

42

den egentliga fattigvården många uppgifter av ifrågavarande art; hos

oss växlar för övrigt fördelningen mellan t. ex. fattigvårds- och hälsovårdsmyndigheternas

verksamhetsområden betydligt i olika kommuner.

Vår nya fattigvårdslagstiftning har icke inneburit någon systemförändring

i detta avseende. Åsikterna bland fackmän om det rätta omfånget

för den egentliga fattigvårdsverksamheten är dessutom allt annat än

stadgad; tvärtom har därom i olika länder just under de sista åren

förts ett livligt meningsbyte. Denna fråga är emellertid uppenbarligen

att pröva efter rent socialpolitiska och admiuistrativrättsliga hänsyn,

och det är därför av vikt att rösträttsbestämmelserna äro så

lagda, att rösträttsproblemet och det sociala vårdproblemet icke komma

i inbördes beroende av varandra. Ett sådant beroende innebär

emellertid ett generellt fattigstreck, sådant som vårt. Följden härav är,

att en kommun kan föranledas att i fråga om viktiga former av hjälpverksamhet

undvika att förläna dem fattigvårdskaraktär, enär detta tack

vare rösträttsstrecket skulle diskreditera verksamheten i de behövandes

ögon. Och likväl hade det ur ekonomisk, social eller organisatorisk

synpunkt måhända dock varit det lämpligaste, att verksamheten just

hänförts till fattigvård.

Från auktoriteter på fattigväsendets område har ock med allt

större styrka och enstämmighet riktats kritik mot ett generellt fattigvårdsstreck.

I Tyskland, där likvisst fattigvårdsstreckets skärpa synnerligen

avsevärt mildrats genom 1909 års lagstiftning, har inom ledande

fattigvårdskretsiir, såsom redan antytts, en allt enstämmigare önskan om

fattigstreckets fullständiga avlysande kommit till uttryck. Frågan har

de senare åren varit å bane vid upprepade tillfällen å den stora tyska

fattigvårds föreningens årsdagar och styrelsemöten och en hel rad av

Tysklands mest erfarna och ansedda fattigvårdsmän hava där yttrat sig,

i det närmaste utan någon gensaga, i denna riktning. Hos oss har

fattigvårdslagstiftningskommittén uttalat (Betänkande 1915, Del I s.

441 tf.), att ur fattigvårdens synpunkt ifrågavarande rösträttsstreck för

visso skulle kunna undvaras samt att kommittén, som funne det icke

ligga inom dess befogenhet att ur andra synpunkter uttala sig om detsamma,

dock icke ville underlåta att framhålla det önskvärda i en reform,

som undantoge vissa fall och vissa former av fattigvård. Och i de

ovan i historiken refererade motionerna av landshövding Widén, nyssnämnda

kommittés ordförande, samt numera överinspektören för rikets

fattigvård v. Koch hava dessa synpunkter och önskemål närmare utvecklats,

varvid det icke fördolts, att man å detta håll ser den ur fattigvårdssynpunkt

bästa utvägen i streckets fullständiga avskaffande.

43

En tredje huvudsynpunkt i diskussionen om en reform av fattigstrecket,

som starkt betonats såväl i andra länder som hos oss, är den

utomordentliga ojämnhet och osäkerhet i rättstillämpningen, vartill gällande

bestämmelser leda. Fattigvårdslagstiftningskommittén framhåller

detta förhållande i nyssnämnda betänkande (s. 442) och omnämner ock,

att från de lokala myndigheterna klagomål till kommittén avgivits över

författningarnas svårtdlämplighet. Sistnämnda förhållande påvisas i ovannämnda

motion av herr Widén, och följderna för praktiken belysas av

herr v. Koch med siffror, hämtade från uppgifter, som införskaffats av

Svenska fattigvårdsförbundet.

Den officiella valstatistiken har av skäl, som framgå av det följande,

inga uppgifter, som kasta ljus över dessa förhållanden. I detta sammanhang

må emellertid inledningsvis ur denna statistik angivas några tal,

som giva en allmän föreställning om omfattningen av streckets verkningar.

Efterföljande tabell utvisar antalet av fattigvårdsstrecket uteslutna

personer vid riksdagsvalen 1911—1917.

Genom fattigvårdsstrecket diskvalificerade personer.

A

n t a 1

Städerna

I % av antalet

I % av hela

År

A.

Landsbygden

Summa

i röstlängd upp- tagna personer

antalet icke

röstberättigade

1911

26,401

17,845

44,246

3.3

15.6

Våren 1914

25,836

20,348

46,184

3.3

15.7

Hösten 1914

26,991

21,579

48,570

3.5

17.0

1917

24,404

18,994

43,398

3.0

13.6

Det framgår härav'' att genom fattigvårdsstrecket uteslutits från

valrätt drygt 3 procent av hela väljarekåren. Av samtliga de icke röstberättigade

har vid dessa fyra val i medeltal 15.5 procent uteslutits

från valrätt på grund av häftande för fattigunderstöd.

Av de angivna siffrorna framgår jämväl, att fattigvårdsstrecket

drabbat avsevärt tyngre bland städernas befolkning än på landsbygden.

De relativa förlustsiffrorna för valmanskårerna i städerna och på landsbygden

äro följande:

År Landsbygden Städerna

Våren

1911

1914

2.6

2.5

procent

»

5.5

5.8

procent

»

Hösten

1914

2.6

»

6.0

1917

2.3

»

4.8

44

Bland de i röstlängd upptagna personer blevo sålunda på grund

av fattigvårdsstrecket diskvalificerade relativt taget mer än dubbelt så

många i städerna som på landsbygden. En jämförelse mellan landsbygden

inom ett typiskt jordbrukslän sådant som exempelvis Gottlands

län och en stad sådan som Stockholm giver till resultat eu ännu större

skillnad till landsbygdens förmån. Medan i Stockholm år 1917 på grund

av fattigvårdsstrecket diskvalificerades 7,910 personer eller 7.7 procent

av hela antalet i röstlängd upptagna personer i staden, var motsvarande

relativtal för Gottlands läns landsbygd endast 0.6 procent.

En undersökning av det sätt, varpå fattigvårdsstrecket verkat inom

olika yrkesgrupper, ådagalägger, att den ojämförligt största delen av de

på denna grund från valrätt uteslutna faller iuom kroppsarbetarnas

klass och särskilt är att hänföra till »arbetare». Av 43,398 genom fattigvårdsstrecket

diskvalificerade valmän år 1917 voro sålunda icke mindre

än 39,851 personer att hänföra till kroppsarbetare och därav 23,563

personer till »arbetare».

Utan varje tvivel beteckna emellertid förestående siffror, att jämväl

ett betydande antal sådana valmän berövats sin rösträtt, mot vilka i

själva verket icke föreligger någon grundlagsenlig uteslutningsgrund.

Ått så är förhållandet, inses, i själva verket redan vid ett jämförande

studium av de författnings ruin, vilkas bestämmelser äro utslagsgivande.

Enligt riksdagsordningens 16 § skall uteslutas »den, som häftar

för understöd, vilket under löpande eller sistförflutna kalenderåret tilldelats

honom själv, hans hustru eller minderåriga barn».

•Det fordras alltså,

1) att understödet skall ha lämnats under föregående eller löpande år,

2) att det lämnats den ifrågavarande själv, eller hans hustru eller

barn,

3) att han häftar för detsamma, d. v. s. har en skyldighet att

återbetala understödet, vilken icke fullgjorts.

Enligt lagen om fattigvård den 14 juni 1918 § 62 är en man alltid

skyldig återbetala det understöd, som lämnats honom själv. Har

det däremot lämnats åt hustru eller barn, föreligger sådan skyldighet

blott om fattigvården lämnats enligt 1 §, d. v. s. om fattigvårdssamhället

varit lagligen pliktigt att lämna fattigvården, däremot icke om

s. k. frivillig fattigvård enligt 2 § lämnats. Huru långt fattigvårdsskyldigheten

enligt 1 § sträcker sig, var redan enligt 1871 års fattigvårdsförordning

en i åtskilliga punkter omtvistlig och omtvistad rättsfråga.

Men även i den mån rättsfrågan var klar, återstod den frågan,

45

huruvida de i lagen uppställda förutsättningarna för skyldigheten i ett

visst fall voro för hunden i verkligheten. Huru därmed förhöll sig,

måste varje gång prövas, innan man kunde avgöra, huruvida en återbetalningsskyldighet

ålage familjefadern. Denna svårighet har ofta framhållits,

men man har däremot invänt, att om ny fattigvårdslag komme

till stånd, den måhända skulle bortfalla. Det visar sig emellertid

nu, att svårigheten i fråga icke blott kvarstår, utan tvärtom ganska

avsevärt ökats. Sistnämnda förhållande beror därpå, att man funnit

sig av humanitära och andra skäl böra utvidga området för den obligatoriska

fattigvården och göra detta område mera tänjbart till anpassning

efter förhållandena. Gränsen mellan obligatorisk och frivillig

fattigvård bär emellertid därigenom blivit mera svävande än förut.

Något avgörande av domstol, huruvida återbetalningsskyldighet

föreligger, har i det stora flertalet fall icke träffats. Den, som skall

lämna uppgifter att ligga till grund för röstlängden, är emellertid vederbörande

lokala fångvårdsstyrelse. På dess insikt i lagens rätta tolkning,

dess kännedom om de faktiska omsiändigheter, som i varje särskilt

fall inverka, och dess goda vilja att icke hävda andra fordringsanspråk

än de med säkerhet lagligen grundade beror alltså i första hand,

huruvida en person, åt vars familj ett understöd lämnats, skall behålla

sin rösträtt eller icke.

Uppgiftsskyldigheten skall enligt stadganden i mantalsskrivningsförordningen

7 § 3 mom. samt kungörelsen den 26 november 1909

om röstlängds upprättande 5 § fullgöras genom avlämnande av förteckning

dels vid mantalsskrivningen »å dem, som inom distriktet åtnjuta

fattigunderstöd» och dels enligt stadgat formulär den 12 juni varje år

å män, som vid årets början uppnått 24 års ålder, och utan att vara

upptagna å nyssnämnda förteckning, den 10 juni häfta för understöd,

som under förra eller löpande året tilldelats dem själva, deras hustrur

eller minderåriga barn. Vidare skall lämnas upplysning, om någon av

de å förstnämnda förteckning uppförda gottgjort lämnat understöd.

För Stockholm och Göteborg äro något avvikande stadganden givna,

vilka dock enligt vad kommitterade inhämtat icke i tillämpningen föranleda

nämnvärd skiljaktighet.

Någon som helst motivering för åtgärden att uppföra en person

å förteckningen skall icke lämnas.

Med ledning av förteckningarna uppgöres röstlängden. Den, som

däri antecknats såsom utesluten från rösträtt på grund av att han häfter

för fattigunderstöd, är enligt vallagens uttryckliga bestämmelse (28 §)

icke berättigad att erhålla meddelande om uteslutningen sig tillsänd.

46

Å en naken uppgift av fattigvårdsstyrelsen — som representerar

fordringsägaren — rörande ett fordringsförhållunde, vars tillvaro beror

på invecklade och även för juristen ofta svårbedömliga rättstolkningsspörsmål

och på den osäkra förhandenvaron av vissa faktiska omständigheter,

blir alltså valraannen, sig själv helt ovetande, fråndömd sin

rösträtt. I Stockholm praktiseras emellertid, enligt vad kommitterade

inhämtat — ehuru vallagen såsom nämnt icke kräver det — att magistraten

låter tillställa den uteslutne underrättelse; och det har vidare

upplysts, att detta i stor utsträckning leder till att vederbörande med

framgång framställer en anmärkning, som också föranleder rättelse.

Vilka emellertid de nödvändiga förutsättningarna äro för ett sådant

lyckligt resultat, skall i det följande påvisas. Vad i detta sammanhang

närmast intresserar är, att det omförmälda förhållandet’ju giver vid

handen, att å orter, där dylik underrättelse icke lämnas, många valmän

alldeles oskyldigt förlora sin rösträtt.

Faran för valmannen att råka så illa ut är som synes trefaldig.

För det första kan fattigvårdsstyrelsen ha missförstått innebörden i gällande

regler. För det andra kan den ha gjort ogynnsamma, men i

själva verket ogrundade antaganden rörande avgörande fakta. För det

tredje har valmannen ingen rätt att få kunskap om uteslutningen.

Den i herr v. Kochs motion omförmälda, genom utsända frågeformulär

till fattigvårdsmyndigheterna erhållna utredning, som Svenska

fattigvårdsförbundet föranstaltat, lämnar en god inblick i, huru allvarsamma

dessa faror äro, och tillika, vilken fullkomligt oefterrättlig ojämnhet

i tillämpning, som förekommer. Kommitterade ha satts i tillfälle

att taga del av primärmaterialet till denna utredning, de ifyllda frågeblanketterna.

Mot plan och utförande av denna enquéte synas inga

befogade anmärkningar av betydelse kunna framställas. Frågorna äro

formulerade med noggrannhet och tydlighet och avse just de praktiskt

viktigaste punkterna. Svaren utvisa, att frågan i allmänhet också rätt

uppfattats, och materialet — svar ha inkommit från våra fem största

städer samt från ett sjuttiotal andra kommuner (städer, köpingar och

landskommuner) — är tillräckligt omfattande för det avsedda syftet:

att få en överblick över i praxis förekommande skiftningar. Kommitterade

ha vid sådant förhållande funnit det ändamålslöst att själva utsända

en rundfråga av liknande art.

Det vittnesbörd, de inkomna svaren avgiva beträffande lagtrogenhet

i tillämpningen, är nästan ännu mera nedslående än man kunnat

vänta. I två av landets största städer och i mera än femtio av

sjuttio andra kommuner löser man svårigheten att uppdraga rätta grän

-

47

sen mellan understöd, som skola återbetalas, och sådana till vars återbetalning

skyldighet ej föreligger, på det enkla sätt, att man ej iakttager

den, utan alltid uppför familjefadern på listan över häftande. Och av

de återståendes svar ser man esomoftast, hurusom än den ena, än den

andra godtyckligt uppdragna gränsen tillämpas utan minsta stöd i lagen.

I vissa fall, där laga diskvalifikatnmsgrund säkerligen föreligger, uppföres

även i kommuner, där man eljes bemödar sig att följa lagens anvisningar,

d*m häftande av billighetsskäl icke på förteckningen, enär

lagbestämmelsen synts orimligt hård och dess tillämpande uppenbart

skadlig för ett allmänt intresse.

Med hänsyn till det nu nämnda synes det överflödigt att referera

de talrika fall av mer eller mindre tvivelaktig, inom olika kommuner

helt olika tolkning av varjehanda speciella, ehuru ofta praktiskt viktiga

frågor, varom utredningen bär vittne. Den utvisar emellertid vidare,

hurusom den inom olika stadskommuner skiftande fördelningen av

ärendena mellan fattigvårdsnämnd eller fångvårdsstyrelse å ena, övriga

kommunala myndigheter å andra sidan medför olika tillämpning av

rösträttsreglerna.

Men vidare framgår och har av upplysningar, som kommitterade

inhämtat, ytterligare bestyrkts, att i alla sådana fall, där det är outrett,

om verkligt sådant behov, som gör fattigvårdsmeddelande obligatoriskt,

förelegat eller ej, så pr estime ras det förra vara förhållandet, och familjefadern

uppföras på förteckningen över häftande. Detta är naturligen så mycket

riskablare för hans rösträtt, som han vanligen ej torde få meddelande

om förhållandet, så att han föranledes prestera utredning. Tydligt är

emellertid, att även om, såsom i Stockholm sker, meddelande utsändes,

det lätt kan hända, att detta ej når honom eller åtminstone ej i tid.

Redan efter ett par veckor skall anmärkning vara gjord, åtföljd av bevisning.

Det är emellertid icke lätt för den uteslutne själv att bedöma,

om han verkligen är återbetalningsskyldig eller ej, vadan väl ofta finge

vid uteslutningen bero utan någon anmärkning. Vill han åter framställa

dylik, så reser sig en svårighet däri, att något visst skäl för uteslutningen

ej finnes åberopat. För den, som vid sådant förhållande vill

föra bevis om att intet giltigt skäl är för handen, återstår knappast

någon annan utväg än att vända sig till fattigvårdsmyndigheten, där

göra sig underrättad om anledningen till den vidtagna åtgärden och

söka övertyga om dess grundlöshet ävensom utverka intyg av myndigheten,

att anteckningen, efter vad den numera övertygat sig om, bör

utgå ur röstlängden. Så lärer ock i allmänhet praktiseras i Stockholm.

48

Men om dylikt intyg ej kan utverkas, torde anmärkaren så gott som

alltid vara utan förhoppningar att vinna beaktande för sin anmärkning.

Den här lämnade utredningen avser icke att innebära en kritik

av den ordning, i vilken röstlängden, såvitt fattigvårdsstrecket angår,

skall upprättas och fastställas. Mot ifrågavarande regler torde i och

för sig knappast någon mera betydande anmärkning kunna göras; det

torde vara svårt att påvisa, vilka avsevärda förbättringar här skulle

kunna vidtagas. Även mot införande av underrättelseskyldighet tala

starka skäl; det kan t. ex. knappast vara lämpligt, att fattiggårdarnas

invånare år ut och år in tillsändas en påminnelse, att de stå utan rösträtt.

Felet ligger fastmera i själva stadgandet i riksdagsordningen,

som upprättar ett så olyckligt juridiskt samband mellan politiska rösträttsbestämmelser

och vissa fattigrättsliga, efter helt andra hänsyn avpassade

regler.

Den hittills förda undersökningen har lett kommitterade till den

bestämda uppfattning, att det nuvarande rösträttsstrecket ur rättsprincipiell

och ur socialpolitisk synpunkt liksom ock ur rät-i ssäkerhetens är

i trängande behov av en djupgående reform.

Anser man det därvid icke böra ifrågakomma att helt avskaffa

strecket, — en möjlighet, som tills vidare lämnas å sido — utan endast

är betänkt på att företaga väsentlig omläggning av detsamma till omfattning

och karaktär, torde det vara förenat med vissa fordelar att

till en början orientera sig över de utvägar i rent tekniskt hänseende,

som därvid erbjuda sig. De linjer, som inom lagstiftningen kommit

till användning, kunna i allmänhet hänföras till tvenne huvudgrupper.

Enligt den ena metoden begränsar man själva huvudregeln till att

allenast omfatta vissa arter eller former av fattigvård. En översikt av

de viktigare begränsningar, som härvid kunna ifrågakomma, torde

vinnas genom att erinra om följande motsättningar:

full försörjning — annat understöd;

varaktig försörjning — tillfälligt understöd;

försörjning i anstalt (»sluten fattigvård») — understöd i hemmet

(»öppen fattigvård»); en tredje möjlighet (mellanform) utgör här utackordering;

försörjning

åt personen själv — åt annan, för vilken han är försörjningspliktig;

understöd,

som alltjämt fortvarar — tidigare åtnjutet understöd; •

understöd vid själv för vållad nöd — vid oförvållad nöd.

49

Genom sammanställningar av dessa eller andra varandra korsande

indelningar kan man söka sig fram till en lämplig avgränsning av

fattigvårdsstrecket.

Enligt den andra metoden bibehåller man som huvudregel, att

haltande för fattigvårdsnnderstöd diskvalificerar, men uppräknar vissa

undantag från regeln. Såsom dylika undantag ha vid metodens tillämpning

ifrågakomma huvudsakligen följande.

1. Sjukunderstöd i skilda former: läkarhjälp, läkemedel, bandage,

proteser o. s. v., vård å sjukhus, livsuppehälle under sjukdom i hemmet.

2. Vård å anstalt åt familjemedlem, behäftad med sinnessjukdom,

idioti eller obotligt kroppslyte.

3. Understöd till dylik familjemedlems vård och underhåll i hemmet.

4. Understöd vid arbetslöshet.

5. Hjälp till förlossningskostnad, begravningskostnad o. d.

6. Fri undervisning eller undervisningsmateriel, understöd vid

yrkesutbildning ävensom s. k. social omvårdnad om barn och ungdom.

7. Invaliditets- och ålderdomsunderstöd.

Båda de angivna systemen kunna naturligen kombineras sålunda,

att bland undantagen uppräknas t. ex. »allt tillfälligt understöd» eller

»allt understöd i fall av oförvållad nöd» eller »allt tillfälligt understöd

vid oförvållad nöd», eller ock sålunda, att beträffande visst specialfall

t. ex. arbetslöshetsunderstöd, det fordras, att behovet skall vara oförvållat.

Utöver dessa båda system kan erinras om ett tredje, ovan redan

berört, nämligen det som kommit i tillämpning i en schweizisk kanton

och en gång accepterats av den schweiziska förbundsförsamlingen till

upptagande i förbunds!agstiftningen samt på sista tiden haft vissa förespråkare

bland tyska fattigvårdsmän. Systemet utgår principiellt från

att fattigvård ej diskvalificerar för rösträtt, men ger administrativ myndighet

eller domstol befogenhet att i enskilda fall fråndöma den person

rösträtt, som genom lättja eller liderlig vandel ådragit sig själv eller

sin familj behov av varaktigt understöd.

Sistnämnda system torde icke kunna ifrågasättas till införande i

vårt land. Lämpligheten åter av det ena eller andra av de båda förstnämnda

tillvägagångssätten är i viss män beroende av den sakliga ståndpunkt,

man finner sig böra intaga. Dock är det uppenbart, att det först

refererade — en enda positiv utformning av uteslutningsgrunden — har

ett avsevärt företräde genom sin större enkelhet, särskilt då man tager

i betraktande, att stadgandet alltjämt bör ha sin plats i 16 § riksdagsordningen.

I fråga om reformens sakliga räckvidd ha kommitterade vid uppFattigvårds-

och utskyldsstrecken. 7

50

dragets överlämnande anbefallts att särskilt taga i omprövning den av

andra kammaren år 1917 uttalade uppfattningen, att strecket kunde

begränsas att gälla allenast de fall, då försörjning antingen ännu vid

valtiden utgår eller under viss tid närmast dessförinnan utgått såsom

full försörjning, vilken icke blivit ersatt. Därjämte borde avseende

fästas såväl vid andra inom riksdagen framkomna uppslag som ock vid

främmande lagstiftning i ämnet.

De inom riksdagen framlagda förslag, som även efter nya fattigvårdslagens

antagande bevarat sin aktualitet, torde särskilt vara följande.

Dels bar det föreslagits att begränsa strecket att gälla full och varaktig''

försörjning, eller till dylik försörjning, som fortvarat en minimitid av

fyra månader under föregående eller löpande kalenderår. Dels har man

förordat uppställande av vissa undantag från gällande bestämmelses

tillämpning. I sådant hänseende har av olika motionärer eller utskottsfraktioner

förordats undantag av:

alla tillfälliga understöd, eller

tillfälligt understöd, föranlett av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet,

eller

understöd på grund av oförvållad, tillfällig nöd ävensom understöd

åt hustru och barn för vård av sjukdom, varför i regel kräves anstaltsvård,

eller

all kostnad för sjukvård åt valmann.en själv, hans hustru eller barn.

I fråga om utländsk lagstiftning skall, under hänvisning till ovan

lämnade redogörelse, i detta sammanhang blott lämnas en summarisk

översikt över lagstiftningens ståndpunkt i vissa viktigare länder.

Man torde kunna särskilja huvudsakligen sex olika system, som

kommit till tillämpning:

1) Fattigvård i vad form som helst inverkar icke å rösträtten

(Frankrike, Belgien).

2) Endast inhyseshjon å fattigvårdsanstalter uteslutas från rösträtt.

Härtill leder i praktiken den engelska lagstiftningen, dock att enligt

detta jämväl de, som varaktigt å fattigvårdens bekostnad äro intagna

å sjukhus, vanföreanstalt o. s. v. äro uteslutna från rösträtt. Liknande

är med eller utan stöd av lagbestämmelse förhållandet i de flesta

av Nordamerikas förenta stater.

3) Uteslutna från rösträtt äro de, som för sig eller anhöriga åtnjuta

försörjning (icke blott understöd), evad försörjningen är att anse

såsom full försörjning eller delvis försörjning. Detta system tillämpas

i Österrike; dock att försörjningsbegreppet, såsom framgår av upp

-

51

ställda undantag, där fattas vidsträckt, varigenom systemet närmar sig

4) och 5).

4) Endast varaktigt understöd åt personen själv utesluter från

rösträtt (Finland).

5) I princip utesluter fattigunderstöd från rösträtt, men lagen

uppräknar mer eller mindre vittgående undantag från denna regel. Detta

är det tyska rikets, de flesta tyska staters samt det norska systemet. Den

sakliga innebörden av detta system är givetvis beroende av de uppställda

undantagens betydenhet. Såväl i Tyskland som Norge äro numera

undantagen mycket vittgående; de omfatta alla de viktigare fallen av

tillfälligt understöd, samt av de permanenta understöden alla former av

sjukunderstöd och anhörigas vård å anstalt för obotligt kroppsligt eller

andligt lyte. I Norge omfatta de dessutom ålderdoms- och invaliditetsunderstöd.

Därmed följer, att i resultatet Norge kommer det franska

systemet nära, Tyskland närmar sig det engelsk-amerikanska.

6) Fattigunderstöd av alla slag, varför valmannen häftar, diskvalificera

honom i rösträttshänseende (det danska och svenska systemet).

Systemets stränghet kan vara mildrat av att vissa former av social

hjälp åt enskilda medellösa icke alls har fattigunderstöds karaktär. Så

är i mycket vidsträckt omfattning ordnat i Danmark, i vissa fall även i

Sverige.

Enligt intet a^ de angivna systemen göres skillnad emellan förvållad

och oförvållad nöd. I enstaka tyska stater finnes beträffande enstaka

arter av fattigunderstöd stadgande i sådan riktning, varjämte må erinras

om de säregna reglerna i en eller annan schweizisk kanton. Yrkanden

om eu dylik åtskillnad har framställts såväl i Tyskland som

Norge vid senast där företagna reformarbete, men bestämt tillbakavisats

under hänvisning till svårigheterna att genomfora den i praktiken.

På samma grund och under hänvisning till vad som rörande denna

fråga ovan utvecklats finna även kommitterade varje uppslag, som bygger

på denna grund, böra avvisas.

I de länder, där man icke gått än längre i streckets begränsning,

har man dock alltmera bestämt kommit till att utesluta från beaktande

dels alla rent tillfälliga understöd, oberoende av behovsanledningens art,

dels ock — oberoende av om understödet är tillfälligt eller mera varaktigt

— alla understöd, som avse social omvårdnad av allehanda slag om det

uppväxande släktet eller som föranledas av sjukdom, olycksfall eller

familjemedlems be''hov av anstaltsvård. Det torde kunna fastslås, att

det överensstämmer med en mycket allmän uppfattning även hos oss,

att åtminstone i dessa fall undantag bör äga rum. Men med rätta har

52

påpekats, att dessa undantagsbestäruningar lida av avsevärda svagheter.

I fråga om de tillfälliga understöden har det erkänts, att det är det

enda riktiga att icke tolka denna bestämning snävt, och i de länder,

där densamma uppställts, har rättstillämpningen faktiskt också drivits

till att även vid flere gånger inom en kortare tidrymd upprepade understöd,

ja, t. o. m. där understödet för en tid utgått med viss regelbundenhet,

betrakta understödet såsom icke diskvalificerande.

Men vid sådant förhållande är det givet, att gränsen mellan tillfälligt

och varaktigt understöd överhuvud är svår att i praktiken uppdraga.

Talrika gränsformer av svårbestämbar art skola här förekomma.

Å andra sidan visar ju det redan sagda, att man ifråga om vissa

viktiga understödsfall måst erkänna, att understödets egenskap av tillfälligt

eller varaktigt ej kan tilläggas någon avgörande vikt. Men

det är vidare icke svårt att påvisa andra praktiska fall, där med lika

rätt befogenheten av en åtskillnad mellan det tillfälliga och det permanenta

understödet kan sättas i tvivelsmål. Sålunda lärer intet giltigt

skäl kunna anföras, varför den omständighet, att anhörigs sjukdom kräver

anstaltsvård, skall föranleda annan behandling i rösträttshänseende än om

en kropps- eller sinnessjuk eller med svårt lyte behäftad familjemedlem

vårdas i hemmet, måhända med stora uppoffringar. Ej heller kan därvid

med fog göras skillnad, allteftersom sjukdomen eller lytet är av beskaffenhet

att vanligen föranleda anstaltsvård eller icke. Kostnaden och näringshindret

kan vara lika stort i ena fallet som i det andra. Vidare måste,

såsom redan tidigare berörts, det framstå som oberättigat att en person,

som själv på grund av svår kroppslig bräcklighet nödgas mottaga ett

mindre bidrag till hjälp vid sin självförsörjning, skall förlora sin rösträtt,

ehuru han måhända genom karaktär, begåvning och insikter är en

fullt värdig och omdömesgill samhällsmedlem.

Med förenade hänsyn till dessa synpunkter kunna koinmitterade

icke finna att det förhållande, att ett ej återgäldat understöd måste betecknas

såsom varaktigt, ensamt för sig bör föranleda rösträttsförlust.

Av den utredning om streckets nuvarande verkningar i tillämpningen,

som ovan givits, torde vidare ha framgått först och främst, att

så länge man fäster avseende även vid tillfälliga understöd, det är alldeles

nödvändigt att inskränka strecket att gälla blott understöd, som

givits valmannen själv, icke hans hustru och barn. Kunde en gräns

uppdragas mellan tillfälliga och varaktiga understöd, skulle betänkligheterna

ur denna synpunkt onekligen bliva vida mindre, om de än visserligen

icke bortfölle. Men såsom nyss nämnts låter nämnda gränsbestämning

sig icke användas, utan att ett nytt och i praktiken säkerligen mycket

betänkligt ojämnhets- och godtyckesmoment korame att införas. Det är

nog utan tvivel så, att just i fråga om »försumliga familjeförsörjare»

en ganska stark motvilja mot att lossa på fattigstrecket förefinnes, och

att fördenskull mången skall finna det angeläget att icke helt borttaga

rösträttsförlust som påföljd av att hustru eller barn måst omhändertagas

av fattigvården. Men det gäller att lugnt och sakligt pröva

även denna frågas olika sidor. Måste man — varom kommitterade äro

övertygade — erkänna, att det icke kan överlåtas åt fattig- eller valmyndighet

att i det särskilda fallet ingå på prövning, huruvida nöden

vållats av familjefadern, så står valet mellan att i dylika fall — specialarter

av understöd möjligen särskilt undantagna — alltid frånkänna

honom rösträtt eller att icke alls låta imderstödet inverka. Från med

fattigvårdsförhållanden förtrogna personer — så av lierrar Widén och

von Koch i deras motioner — har med styrka framhållits det socialt förvända

i ett system, som ställer den som är gift och familjefar medborgerligt

vida mera ogynnsamt än den ogifte. Och säkerligen överskattar

man alldeles streckets moraliska verkan till ordentlighetens och plikttrohetens

befrämjande, likasom man överdriver den praktiska olägenheten

av att ett relativt helt obetydligt antal mindre värdiga personer

likställas med alla andra i en medborgarrätt, som de merendels icke

lära vara ivriga att utöva.

Dessa överväganden hava alltså fört till det resultat, att inga

tillfälliga och inga åt annan än den ifrågavarande personen själv meddelade

understöd böra diskvalificera, samt vidare att detsamma åtminstone

i stor utsträckning gäller även om varaktigt understöd. Det kunde

ifrågasättas att söka såsom undantag från regeln uppräkna dessa sistnämnda

fall. Men mot denna anordning talar dels, att själva gränsen

mellan tillfälliga och varaktiga understöd visar sig i och för sig tagen

icke vara tillräckligt klar för att ligga till grund för en lagbestämmelse.

Och härtill kommer, att erfarenheten utvisat det olämpliga i att genom

en uppräkning av nyssnämnda art söka utstaka gränser. Det skall alltid

inträffa, att man därvid lämnar utan beaktande fall, som för närvarande

äro eller i en snar framtid kunna bliva praktiska nog och vilkas uteslutning

framstår som en orättvisa samt jämväl som ett hinder för en

rationell fattigvård och fattigvårdspolitik.

Rent principiellt kan, enligt kommitterades uppfattning, mottagande

av fattigunderstöd, i sådana fall då understödstagaren alltjämt vistas i

sitt hem, icke anses grundlägga en sådan grad av osjälvständighet, att

han icke kan bibehållas vid sin valrätt, och detta oavsett huruvida

fattigunderstödet är att anse såsom full försörjning eller icke. Det

54

synes jämväl vara synnerligen svårt att förstå varför mottagande av

understöd eller försörjning i form av öppen fattigvård under viss sammanhängande

tid skulle grunda storrå osjanständighet i valrätttshänseende

än om understödet utgått vid ett eller flere tillfällen. I båda

fallen kan orsaken till och syftet med fattigunderstödet hava varit sådant,

att orättvisan av ett samband mellan valrätt och fattigunderstöd framstår

med särskild tydlighet. Utom ifråga om den nyss berörda svårigheten

att begränsa begreppet »varaktigt» understöd torde det ifråga

om den öppna fattigvården även vara vanskligt att avgöra, huruvida

full försörjning kan anses föreligga eller icke. I herrar Widéns och

v. Kochs motioner har det visserligen gjorts gällande att begreppet »full

försörjning» vore inom fattigvårdspraxis så vedertaget och dess innebörd

så ostridig, att det med fördel läte sig användas, och tillika erinrats, att

det redan inom lagstiftningen kommit till användning, nämligen i övergångsbestämmelserna

till 1913 års lag om pensionsförsäkring. Inom

1917 års konstitutionsutskott uttalades dock vissa tvivel om att begreppet

i fråga vore utmärkt av nödig klarhet. Och de upplysningar,

kommitterade vid förfrågning hos sakkunniga inom pensionsstyrelsen

erhållit, ha till fullo bestyrkt, att i själva verket en stor osäkerhet vid

tillämpningen av pensionslagens nyssnämnda bestämmelser måst konstateras.

Vidare synes det vara en godtycklig tillämpning av den antagna

principen att låta ett redan upphört försörjningsförhållande, och detta

t. o. m. om det ligger rätt långt tillbaka i tiden, verka diskvalificerande.

Begränsar man fattigvårdsstrecket till att gälla allenast den slutna fattigvården,

torde icke heller de farhågor vidare kunna tillmätas betydelse,

som exempelvis i 1904 års regeringsproposition framfördes, att den

understödde i syfte att skaffa sig valrätt skulle strax före vallängdens

uppgörande för tillfället avsäga sig understödet.

Kommitterade vilja därför föreslå, att bestämmelsen rörande fattigvårdsstrecket

i 16 § riksdagsordningen erhåller följande lydelse:

»Den, som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig

försörj nin g.»

Den avgörande vikten har således här icke lagts därpå, huruvida

försörjningen helt ut bekostas av fattigvården eller icke. Rent sakligt

synes det icke böra komma an på huruvida den försörjde i någon mån

genom anhörigas hjälp, genom eget arbete o. s. v. kan bidraga, utan

därpå att han för sin person har blivit tagen om händer antingen

sålunda att han beretts plats å fattiganstalt eller annan inrättning

eller att han blivit föremål för utackordering. Onekligen medför ett

55

sådant omhändertagande eu viss grad av beroende och nedsättning av

självständigheten.

Huruvida i själva verket ens i detta fall tillräckligt starka skäl fölen

uteslutning är för handen, kan visserligen diskuteras. Den norska

reformen av 1916 är byggd på ett förnekande därav. Men det kan

erinras, att ett fullständigt borttagande av fattigvårdsstrecket hittills

icke veterligen hos oss ens varit ifrågasatt och att en dylik åtgärd

säkerligen skulle te sig helt främmande för rättsuppfattningen inom

vida kretsar av vårt folk.

Någon ändring i vallagen torde icke böra föranledas av den föreslagna

grundlagsändringen. Av skäl, som tidigare berörts, synes just

med en sådan begränsning av fattigstrecket, som här föreslagits, det

varken vara nödigt eller lämpligt att borttaga stadgandet, att valnämnden

icke behöver sända underrättelse till den, som på förevarande grund

uteslutits från rösträtt.

De jämkningar i verkställighetsförordningen till vallagen samt

möjligen i mantalsskrivningsförfattningarna, som av förslaget föranledas,

hava kommitterade ansett falla utom sitt uppdrag.

56

1866.

års B. O.

1896.

Prop. nr 41.

Motioner

A. K. n;is

234, 236,

238, 239.

1900.

Motioner.

A. K. n:is

173, 179.

Utsftyldsstrecket.

Historik.

Enligt § 14 riksdagsordningen i dess ursprungliga lydelse uppställdes

icke såsom ett direkt villkor för valrätt att hava fullgjort skatteplikten.

Indirekt förefanns emellertid ett »utskyldsstreck», i det att

valrätt tillkom allenast »envar i kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad man». Häri låg ett krav på att vederbörande icke vid

valtillfället resterade för något av de tio sist förflutna årens kommunalutskylder

till den kommun, där han var mantalsskriven.

I proposition till 1896 års riksdag — den första propositionen i

rösträttsfrågan — vari föreslogs viss sänkning av inkomstgränsen för

valrätt till andra kammaren, bibehölls kravet på kommunal rösträtt

som villkor’ för politisk. För att skapa garantier mot den utvidgade

valrätten hade emellertid därutöver intagits bestämmelse om att den,

som finge valrätt på grund av inkomst, skulle under två år näst före

det år, valet ägde rum, hava uppskattats till den föreslagna minimiinkomsten

samt under vartdera av nämnda två år till stat och kommun

erlagt förfallna utskylder efter en inkomstbevillning av minst en riksdaler

femtio öre.

I avgivna motioner föreslogs ifråga om utskyldsstrecket å ena

sidan ett bibehållande av den gällande ordningen, samt å andra sidan

att för valrätten skulle uppställas samma villkor som för valbarhet. I

dessa villkor ingick icke någon fordran på fullgjord skatteplikt.

Riksdagen avslog såväl propositionen som motionerna.

På grund av motioner i andra kammaren begärde 1900 års riksdag

en allsidig utredning rörande de förutsättningar och villkor, under

vilka valrätten till andra kammaren kunde utsträckas. Det borde tagas

57

under övervägande, huruvida för valrätten ej kunde bestämmas annan

grund än den kommunala rösträtten, t. ex. erläggande av direkt skatt

till staten. Det borde vidai’e prövas, om icke en utsträckning av valrätten

borde förbindas med åtskilliga garantier, varibland särskilt nämndes

fullgjorda skyldigheter mot samhället genom utskylders ordentliga betalande

under viss tid m. m.

I proposition till 1902 års riksdag framlades från regeringens

sida nytt förslag till rösträttsfrågans lösning. I förslaget uppställdes

kommunal rösträtt alltjämt som villkor för valrätt till andra kammaren.

Som särskilda villkor föreslogs dessutom blaud annat, att vederbörande

icke finge häfta eller vid utgången av någotdera av de två senaste

kalenderåren hava häftat för oguldna utskylder till stat eller kommun.

Föredragande departementschefen uttalade till statsrådsprotokollet,

att principiella skäl talade för att villkoret om oguldna kommu nalutskylder

utsträcktes att omfatta krono- och kommunalutskylder i allmänhet och

att valmannen icke heller under den närmaste tiden före valet finge hava

försummat att fullgöra honom åliggande skattebetalning. Det skulle

emellertid vara alltför strängt, om även en kortvarig försummelse skulle

för viss tid framåt suspendera valrätten. Lämpligt vore härför att förknippa

denna påföljd allenast med sådan försummelse, som fortvarit

utöver utgången av det kalenderår, varunder utskylderna bort erläggas.

1 allt fäll skulle förebyggas, att utskylderna för förflutna år skulle

erläggas med särskilt syfte att bereda valrätt, en möjlighet, som lätteligen

skulle kunna föranleda betänkliga missbruk. Departementschefen

erinrade vidare, att enligt då gällande bestämmelser ett mycket stort

antal valmän i vissa valkretsar vore uteslutna från rösträtt på den grund,

att de häftade för oguldna kommunalutskylder. Detta förhållande berodde

i högst väsentlig mån på brister i uppbördsväsendet, vilka borde avhjälpas.

Genom den föreslagna skärpningen av utskyldsstrecket skulle helt säkert

endast ett ringa antal valmän utestängas från valrättens utövning.

I särskilt yttrande till statsrådsprotokollet uttalade statsrådet von

Krusenstjerna farhågor för att den föreslagna skärpningén av utskyldsstrecket

skulle särskilt beträffande valmän, som åren före valtillfället

flyttat från en till annan kommun, ej sällan giva anledning till valprocesser

och därmed förenade olägenheter.

Bland de motioner, som väcktes i riksdagen i anledning av propositionen,

innefattade herr Brantings motion ett förslag om allmän rösträtt

utan andra villkor än dem, som stadgades för valbarhet.

I motion av herr Lundgren föreslogs ifråga om utskyldsstrecket,

Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 8

1902.

Prop. nr 65

Motioner,

A. K. n:is

181, 192, 195

196.

58

att valrätt icke skulle tillkomma den, som vid mantalsskrivningstillfället,

då anmälan skulle göras om begagnande av rösträtt och viss avgift

skulle erläggas, häftade för under senaste kalenderåret förfallna utskylder

till staten eller kommunen.

Enligt förslag av herr von Knorling skulle valberättigad, som vid

valtillfället häftade eller vid utgången av det senaste kalenderåret häftat

för oguldna utskylder till staten eller kommunen, vara förlustig rätten

att deltaga i valet.

Herr Lindblad ville fastställa utskyldsstrecket så, att valrätt icke

skulle tillkomma den, som häftade eller vid utgången av någotdera av

de två senaste kalenderåren häftat för oguldna utskylder till staten.

Herr von Friesen framlade ett förslag, som i fråga om utskyldsstrecket

innefattade fordran på kommunal rösträtt såsom villkor för

politisk. Motionären ansåg, att bland de garantier, som borde avlägsnas

ur det kungliga förslaget, vore den alldeles opåkallade skärpningen av

det dåvarande utskyldsstrecket. Det erinrades, att propositionen innebure

skärpning i dubbel måtto, ej blott så, att skuldfrihet ifråga om

utskylder skulle, utom — såsom förut — vid valtillfället, jämväl hava

förefunnits vid två föregående godtyckligt valda tidpunkter, utan även

så, att det sålunda bestämda villkoret hädanefter skulle komma att gälla

både krono- och kommunalutskylder, i stället för — såsom förut —

enbart de senare. Åven om det medgåves, att fullgjord skatteplikt

liksom fullgjorda värnpliktsövningar lämpligen kunde uppställas såsom

villkor för rätt att utöva aktivt medborgarskap, så följde dock ingalunda

därav, att en utsträckning av den politiska valrätten skäligen borde betinga

utsträckt fordran från statens sida på skattepliktens ordentliga fullgörande

under längre tid och i annan ordning än den föreskrivna.

Motionären instämde livligt i den inom regeringen reservationsvis

framförda meningen, att det föreslagna utskyldsstrecket skulle komma

att orsaka valtrassel. Det vore ett allför hårt och ojämnt drabbande

straff, att en uraktlåten skatteinbetalning under ett år av valperioden

skulle beröva någon hans valrätt. Den farhåga, som uttalats för att

utan ett treårigt utskyldsstreck försök skulle komma att göras att

genom skatteinbetalningar obehörigen påverka valresultatet, vore ogrundad.

Sådana försök, om de verkligen i vårt land skulle ifrågakomma,

torde vida kraftigare motverkas genom en vaksam press och laga

domstolars utslag. Det måste medgivas, att även med då gällande bestämmelser

ett bedrövligt stort antal valmän stupade på utskyldsstrecket,

särskilt i de större städerna. Men icke vore en skärpning av utskyldsstrecket

rätta vägen för åstadkommande av rättelse härutinnan, vilken

59

tvärtom borde Bökas i ett kraftigt och mera ändamålsenligt inrättat

uppbördsväsen.

Konstitutionsutskottet, som icke anslöt sig till vare sig propositionen

eller motionerna, uttalade ifråga om utskyldsstrecket, att herr v. Friesens

förslag om borttagande av villkoret angående ordentlig skattebetalningsåsom

villkor för aktuell valrätt omöjliggjort för utskottet att tillstyrka

bifall till ifrågavarande motion. Utskottet ansåg uppfyllandet av nämnda

fordran innebära icke blott ett vittnesbörd om intresse för valrättens

erhållande utan även ett bland de viktigaste villkoren för medgivande av

sådan rätt. I det nya förslag, som framlades av utskottet upptogs även

stadgande om att den vore från valrätt utesluten, som vid utgången av

någotdera av de två senaste kalenderåren ännu icke erlagt de utskylder

till staten eller kommunen, vilka rätteligen bort under det året erläggas.

Utskottet anmärkte särskilt, att detta innebure en mildring av utskyldsstrecket

gentemot Kungl. Maj:ts förslag.

Inom utskottet förekom mycken meningsskiljaktighet på denna

punkt. Två reservanter anslöto sig till herr v. Friesens motion. Två

andra reservanter ville åter lösgöra den politiska valrätten från den

kommunala och i fråga om utskyldsstreck endast kräva fullgjord skatteplikt

mot staten. En annan reservant önskade mildring av utskottets

skattebetalningsvillkor till att endast gälla senaste året.

Riksdagens beslut blev en ny framställning till Kungl. Maj:t om

utredning av rösträttsfrågan. I fråga om utskyldsstrecket uttalades däri,

att man syntes vara ense om att valrätt icke skulle tillkomma den,

som uraktlåtit att fullgöra sina åligganden i avseende å skatteplikt.

Vid anmälan i statsrådet av 1902 års riksdagsskrivelse framhöll

föredragande departementschefen, att lösningen av frågan om utsträckt

valrätt till andra kammaren icke vidare syntes låta sig genomföras på

grundvalen av den politiska rösträttens sammanfallande med den kommunala

eller över huvud taget genom nedsättning av censusbeloppen,

utan att en varaktig lösning av frågan lämpligen borde åstadkommas

genom borttagande av alla censusvillkor. I sammanhang härmed borde

för valrätt uppställas vissa andra villkor, varibland nämndes 25 års

ålder, fullgjord värnplikt samt fullgjord skatteplikt till stat och kommun,

där sådana förpliktelser ålåge vederbörande.

Som grundval för 1904 års proposition i rösträttsfrågan låg dels

Konstitu

tions

utskottet.

Reserv»

tioner.

Riksdagens

kamrar.

1904,

Prop. nr 51

60

det av eu särskild kommitté den 3 november 1903 avgivna betänkandet

angående proportionell valmetod, dels vissa genom statistiska centralbyråns

försorg utförda undersökningar avseende bland annat att utröna

antalet av dem, som häftade för oguldna utskylder till stat och kommun.

1 fråga om utskyldsstrecket innefattade 1904 års proposition samma

bestämmelser, som sedermera blevo antagna vid 1907 —1909 års rösträttsreform.

Vid ärendets föredragning i statsrådet uttalade föredragande departementschefen

ifråga om de kvalifikationer för valrätt till andra

kammaren, som borde uppställas vid borttagandet av censusbestämmelserna,

att bland villkoren även syntes böra upptagas fordran på fullgjord

skatteplikt till stat och kommun. Mot uppställande överhuvudtaget

av detta villkor hade riktats vissa anmärkningar, varvid särskilt

framhållits, att erläggandet av kommunalutskylderna i allt fall icke

kunde anses ha något sammanhang med den politiska rösträtten. Statsrådet

uttalade emellertid, att det torde stå i full överensstämmelse med

den hos oss rådande rättsuppfattningen, att den, som ej fullgör sina

skyldigheter mot det allmänna, ej heller må åtnjuta rösträtt i allmänna

angelägenheter. Skäl syntes icke föreligga för att i förevarande fall

** bryta mot denna uppfattning. Ifråga särskilt om fullgörandet av den

kommunala skatteplikten vore detta ju ingen nyhet, utan endast ett

fasthållande av vad som redan gällde. Om man medgåve riktigheten

av kravet på fullgjord skatteplikt till staten, så funnes föga anledning

att intaga annan ståndpunkt beträffande de kommunala utskylderna.

Hos oss vore nämligen de ändamål, som fullföljdes av kommunerna, i

mycket så nära sammanfallande med statens ändamål, att det ofta

kunde vara svårt att mellan dem uppdraga några bestämda gränslinjer;

och vad som utgjorde föremål för kommunernas verksamhet kunde ofta

vara av den allra största betydelse för samhället i dess helhet.

Emellertid borde inga onödiga svårigheter beredas valmännen i

avseende å villkorets uppfyllande. Såvitt möjligt borde ingen på grund

av förbiseende eller tillfällig försummelse ifråga om skattebetalningen

förlora sin valrätt. I detta avseende vunnes betydliga fördelar, om man

avstode från att fordra betalning av de skatter, som förfalla under

valåret. Statsrådet erinrade härutinnan dels om att på vissa håll hölles

flera årliga uppbördsstämmor, varvid valet kunde inträffa kort efter en

sådan uppbördsstämma, dels därom att, därest villkoret fastställdes att

icke gälla betalning av skatt, som förfallit senare än under kalenderåret

före valet, var och en skulle få god tid på sig för utskyldernas

erläggande. För ytterligare tryggande av valmännens rätt föreslogs

Öl

ock, att Bärskild anmaning skulle lämnas till den, som i röstlängden

stode upptagen som icke röstberättigad på grund av bristande skattebetalning

samt att det därefter under viss kort tid skulle vara den

skattskyldige medgivet att fullgöra sin betalningsskyldighet.

Ifråga om den tid, varunder skatteplikten skall hava fullgjorts,

vore en så vittgående fordran, som den ifråga om kommunalutskylderna

gällande, nämligen ända till dess utskylderna efterskänkts eller preskription

inträtt, varken lämplig eller av behovet påkallad. Då valperioderna vore

treåriga, torde det under alla omständigheter vara tillfyllest att uppställa

såsom villkor för valrätt erläggandet av utskylder, som förfallit

under de tre sista åren. Det hade ifrågasatts, huruvida icke av praktiska

skäl, särskilt för kontrollens skull, villkoret borde än mera inskränkas.

I sådant fall borde helst fordras erläggandet av den skatt, som förfallit

under sista året före valet. Då emellertid härigenom onekligen skulle

beredas tillfälle till det missbruk, att endast den under sagda år förfallna

skatten erlades, ansåg statsrådet en sådan inskränkning icke vara

tillrådlig.

I samband med utskyldsstrecket behandlade föredraganden även

frågan om uteslutande från valrätt av dem, som icke alls hade någon

skattskyldighet d. v. s. som befriats från mantalspengars erläggande.

En bestämmelse härom avstyrktes dock, dels emedan den kunde betecknas

som ett slags bibehållet censusvillkor, dels ock därför, att det

för sådant fall bleve nödvändigt skapa garantier mot misskruk vid befrielsen

från mantalspengarna. För uppställandet av sådana garantier

skulle dock säkerligen möta avsevärda svårigheter.

För beräknande av antalet av de personer, som komrne att falla

för det treåriga utskvldsstrecket, kunde någon säker ledning icke vinnas

av den av statistiska centralbyrån förebragta utredningen och det hade

heller icke varit möjligt att förebringa någon utredning, av vilken bestämda

slutsatser i sådant hänseende kunde dragas. Utan fara för misstag

kunde dock antagas, att de diskvalificerade icke skulle komma att uppgå

till 160,000. Snarare kunde antagas, att antalet skulle bliva mindre,

särskilt med hänsyn till de ovan omförmälda anmaningsbreven och ett

bättre ordnande aA7 uppbördsväsendet. I

I de motioner, som väcktes i anledning av propositionen, framställdes

följande förslag i fråga om utskyld sstrecket.

Herr Sjöcrona, som i huvudsak ställde sig på samma ståndpunkt

som 1902 års konstitutionsutskott, lade den kommunala rösträtten som

grund för den politiska, samt fordrade, att valmännen vid valtillfället

Motioner,

F. K. nr 44,

A. K. n:is 203,

233.

62

icke häftade för utskylder till stat eller kommun, vilka rätteligen bort

under det löpande eller något av de två närmast föregående kalenderåren

erläggas.

Herr Staaff m. fl. anslöto sig ifråga om statsutskyldsstrecket till

regeringens förslag, men uteslöto kommunalutskyldsstrecket. Motionärerna

erinrade, att utskyldsstrecket varit föremål för livlig debatt,

varvid även från frisinnat håll rätt skilda uppfattningar om detsammas

befogenhet gjort sig gällande. Från ena sidan hade sålunda betonats,

att det ingalunda kunde anses obilligt, om såsom villkor för utövningen

av en medborgares högsta politiska rättighet uppställdes kravet på fullgjord

skatteplikt till stat och kommun; att den, som bruste i skatteskyldigheternas

fullgörande och sålunda vältrade sina bördor över på

andra medborgare, ej borde vara berättigad att med dem deltaga i val

av folkrepresentanter, samt att, då det nu vore ifrågasatt att borttaga

alla censusbestämmelser, kravet på skattskyldighetens fullgörande ej

kunde betraktas annorlunda än som ett ordentlighetsstreck. Från andra

sidan hade man gjort gällande, att utskyld sstreckets verkningar kunde

vara beroende av rena tillfälligheter. Såsom ett blott och bart ordentlighetsstreck

kunde det icke betraktas, då sjukdom, oförvållad arbetslöshet,

dyrtid eller ekonomiska förluster kunde göra det omöjligt även för den

mest samvetsgranne att erlägga sina utskylder. Som skatteindrivningsmedel

borde det ej kunna konkurrera med vad i sådant avseende vore

eftersträvansvärt, nämligen ett väl ordnat uppbördsväsende. Beträffande

kommunalutskylderna hade särskilt framhållits, att dessa ju i storlek

växla i olika kommuner, varför villkoret om dessa utskylders erläggande

komme att verka ojämnt.

Motionärerna ansågo för egen del, att ett principiellt ogillande av

utskyldsstreck i allmänhet icke behövde utesluta det medgivandet, att

man måhända ej alltför orubbligt behöver fasthålla vid kravet på varje

utskyldsstrecks utplånande ur grundlagen, då ju onekligen hos en stor

del av vårt folk, särskilt på landsbygden, den uppfattningen vore vida

utbredd och djupt rotad, att något slags utskyldsstreck måste stadgas

som villkor för rösträttens utövning. A andra sidan kunde det ju ej

bestridas av dem, som omfatta en motsatt åskådning, att det fjärm are

sambandet mellan skattskyldigheten till kommuner och den politiska

rösträtten ävensom den så väsentligt olika skattebördan inom olika kommuner

med skäl kunna väcka tvivel om det kommunala utskyldsstreckets

lämplighet. Vid sådant förhållande syntes ett statsutskyldsstreck utgöra

en praktisk medelväg.

I motion av herr Branting m. fl, påyrkades allmän rösträtt utan

63

utskyldsstreck. Principiellt innebure utskyldsstrecket ett bestämt avsteg

från den allmänna rösträttens grundsats. Skatterna borde betalas, därom

voro alla ense; men medborgarrätten skulle icke köpas med betald

debetsedel. Erkände man med justitieministern, att rösträtten bör vara

oberoende av all census, kunde man endast genom en våldsam inkonsekvens

åter införa beskattningspriucipen bland valrättsvillkoren. Följden

bleve, såsom också från konservativt håll påpekats, att med dessa villkor

faktiskt endast de, som befriats även från erläggande av mantalspengar,

stode såsom den enda grupp, som riktigt säkert har sin rösträtt i behåll.

Däremot skulle de stora skaror av arbetare och med dem likställda,

som påläggas direkta utskylder, få sin valrätt prisgiven åt de kommunala

myndigheternas ofta ojämna och godtyckliga taxering av deras skatteförmåga.

Kunde de sedan icke erlägga utskylderna, bleve skulden icke

avskriven, även om billighetsskäl aldrig så starkt skulle tala därför. I

tre år skulle en enda obetald skattsedel utestänga från valrätt en familjefäder,

som dock bidrager genom det indirekta skattesystemet och är

pliktig att i farans stund offra liv och blod för sitt land.

Införande av statsutskyldsstrecket, som icke funnes förut och sålunda

vore än mindre påkallat, skulle efter åtskilligas mening icke bliva av

alltför ingripande betydelse i praktiken, men det vore dock alltid en motsägelse,

som andra folk icke kände till i sin allmänna rösträtt.

Propositionen hade ju avklippt varje samband mellan den kommunala

och politiska rösträtten, men det oaktat bibehållit kommunalutskyldsstrecket.

Det ologiska och förvända häri läge i öppen dag.

Det erinrades om streckets ojämna verkningar samt betonades, att de

valmän, som förmått höja sig något över existensminimum, tyngst

skulle komma att drabbas av streckets verkningar.

Konstitutionsutskottet ansåg valrätten visserligen icke böra förbindas

med några censusvillkor, men man borde dock fasthålla vid att

endast sådana samhällsmedlemmar, som äro knutna till samhället genom

förpliktelser att till detta erlägga direkta skattebidrag, må tillerkännas

politisk valrätt.

Såsom en följd av denna utskottets ståndpunkt i huvudfrågan

anslöt sig utskottet i fråga om utskyldsstrecket till regeringens förslag.

Utskottet hade icke funnit, att de i herrar Staaffs och Brantings

motioner anförda grunder för inskränkning eller upphävandet av

utskyldsstrecket på något sätt förringat de i propositionen framhållna

skälen.

Konstitu

tions

utskottet.

64

Reserva

tioner.

Riksdagens

kamrar.

1905.

Prop. nr 26.

Gentemot utskottets förslag om skatteplikt som grund för politisk

rösträtt anfördes flera reservationer, bl. a. av herrar Bergström m. fl.

under motivering, att den allmänna rösträttens princip härigenom blivit

skjuten åt sidan. Ifråga om utskyldsstrecket anslöto sig dessa reservanter

till herr Staaffs förslag.

Frågan förföll på grund av kamrarnas olika beslut. Det av första

kammaren antagna förslaget framfördes under debatten av herr Billing

och innehöll ifråga om utskyldsstrecket samma bestämmelser, som föreslagits

av konstitutionsutskottet, d. v. s. såväl fordran på direkt skatteplikt

som ock ett utskyldsstreck i enlighet med regeringens förslag.

I andra kammaren förkastades det förslag, som godtagits i första

kammaren. Även det Staaftska förslaget förkastades med 138 röster

mot 87. Därefter biföll kammaren emellertid med 116 röster mot 109

det s. k. »Fläsbro förslaget», som överensstämde med herr Staaffs utom

så till vida att jämväl kommunalutskyldsstrecket upptagits bland valrättsvillkoren.

Den direkta skatteplikten som grund för valrätt fanns icke

upptagen i det sålunda antagna förslaget.

I debatten auförde herr Staaff i fråga om utskyldsstrecket, att

detta på många håll betraktades såsom ett oundgängligt ordentlighetsvillkor.

Som sådant kunde det ha sitt berättigande, men förhållandet

vore, att strecket tillika bleve ett olycksstreck, som utesluter dem, vilka

icke förmått erlägga sin skatt på grund av oförvållad olycka, sjukdom,

arbetslöshet, annan nöd, dödsfall i hemmet och därav betingade utgifter

och annat sådant, som för långliga tider inverkar på den länge och

torftige mannens bärgning. Med blicken fästad på dessa grupper av

medborgare skulle talaren helst vilja slippa ifrån ett utskyldsstreck.

Det av honom föreslagna stats utskyld sstrecket vore en personlig eftergift

Sedan

den Staaffska motionen avslagits, gav motionären dock sitt

förord för antagande jämväl av kommunalutskyldsstrecket, i syfte att

få kammarens bifall till åtminstone de huvudsakliga riktlinjerna i motionen.

Rösträttspropositionen till 1905 års riksdag innehöll ifråga om utskyldsstrecket

samma förslag som 1904 års proposition, nämligen de

bestämmelser, som sedermera blevo och alltjämt äro gällande rätt. Propositionen

upptog icke något förslag om skatteplikt såsom grund för

politisk rösträtt. Härom uttalade föredragande departementschefen, att

en sådan bestämmelse, vilken innefattade avvikelse från den allmänna

rösträttens princip, alltjämt skulle göra rösträtten beroende av skatte

-

65

plikten. Det erinrades även om de omfattande garantier, som måste

skapas mot missbruk i politiskt syfte från kommunalstyrelsernas sida,

vilka ägde medgiva befrielse från erläggande av mantalspenningar.

Herr Sjöcrona återkom med sin motion från föregående år om

inkomst- och förmögenhetscensus i förening med visst dubbelt tvåårigt

utskyldsstreck.

Herrar Brodin och Johansson föreslogo skatteplikt som grund för

politisk rösträtt; den förre fordrade skatteplikt även i förhållande till

kommun.

Herr Staajff m. fl. framlade motion på grundval av det beslut vartill

andra kammaren kommit vid 1904 års riksdag. Ifråga om utskyldsstrecket

anslöt sig motionärernas förslag alltså till propositionen och

uppställde krav på dubbelt utskyldsstreck. Det angavs dock uttryckligen

i motionen, att anslutningen till kommunalutskyldsstrecket skett

av rent taktiska skäl.

I särskild motion uttalade herr Centerwall, att han ej kunnat biträda

denna eftergift. Det kunde ej försvaras att göra riksdagsvalen

till ett medel för indrivande av obetalda kommunalutskylder, i synnerhet

då ändamålet kunde vinnas genom ett förbättrat utsökningsväsen. Motionären

fann även vissa betänkligheter mot statsutskyldsstrecket, beträffande

vilket han i huvudsak instämde med herr Brantings här nedan angivna

uttalanden. .

Hen- Branting m. fl. återkommo till denna riksdag med förslaget

om allmän rösträtt utan utskyldsstreck med i huvudsak samma motivering,

som lämnats vid 1904 års riksdag.

Konstitutionsutskottet ställde sig på i huvudsak samma ståndpunkt

som 1904 års konstitutionsutskott och krävde sålunda, utom utskyldsstreck

såsom i propositionen, jämväl direkt skatteplikt till staten som

villkor för politisk valrätt.

Rösträttsfrågan föll även vid denna riksdag. Första kammaren

antog nämligen utskottets förslag, medan däremot andra kammaren avslog

samtliga föreliggande förslag till frågans lösning.

Under överläggningen i första kammaren uttalades av konstitutionsutskottets

ordförande, hen- Blomberg, att den av utskottet ppptagna

bestämmelsen om direkt skatteplikt såsom villkor för valrätt

nödvändiggjordes genom utskyldsstrecket, vilket även upptagits av regeringen.

Det skulle nämligen förefalla svårfattligt, varför den som icke alls

Fattigvårds- och utskyldsstreck eu. 9

Motioner

1''-. K. nr 30.

A. K.n:is 220,

231, 237, 276.

Konstitu

tions.

utskottet.

Riksdagens

kamrar.

66

1906.

Prop. nr 55

Motioner.

P. K. nr 32

A.K.n-.is 137

143.

erlade några utskylder skulle få rösträtt, medan däremot den som av

tillfällig anledning exempelvis olycka eller sjukdom förhindrats erlägga

dylik skatt, berövas sin rösträtt, blott därför, att han ansetts kunna betala

direkt skatt till staten. Detta vore eu motsägelse, som utskottet

ansett böra undanröjas.

Rösträttspropositionen till 1906 års riksdag, som byggdes på principen

om majoritetsval i enmansvalkretsar, innefattade samma bestämmelse

om utskyldsstrecket som propositionerna till 1904 och 1905 års

riksdag. Statsminister StaafF uttalade vid ärendets föredragning i statsrådet,

att beträffande valrättens suspenderande för den, som icke erlagt

de honom påförda utskylder till stat och kommun, vilka förfallit till

betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, invändningar gjorts,

vilka åtminstone delvis icke kunde avvisas såsom obefogade. Det stode

fast, att bestämmelsen verkade i hög grad ojämnt på olika orter. Det

stode likaledes fast, att den träffade den oförvållade medellösheten lika

väl som den oursäktliga pliktförsummelsen. Vad som det oaktat bestämt

föredraganden att föreslå dess upptagande, vore övertygelsen, att

den allmänna meningen i riksdagen liksom i landet ingalunda kunde

väntas benägen att eftergiva detta valrättsvillkor, och att således utan

dess upptagande den avsedda betydande utvidgningen i rösträtten icke

kunde för det dåvarande genomföras. Det syntes ock framgå, att ett

välordnat uppbördsväsende kunde uträtta åtskilligt till avhjälpande av

klagomålen.

Herr Branting m. fl. motionerade med samma motivering som vid

föregående riksdagar om utskyld sstreckets borttagande.

Samma yrkande förelåg även i en av herr Lindhagen m. fl, framförd

motion. Denna upptog även frågan om detta strecks inverkan på

den kvinnliga valrätten. Jämlikt grunderna för förslaget skulle en gift

kvinna, vars man faller för strecket, rätteligen ändå får rösta. Härigenom

Unge ju kvinnorna mera utsträckt valrätt än männen. Föreskreves

åter att mannen skulle draga hustrun med sig i sin rättslöshet,

så kunde med fog invändas, att man på detta sätt berövade de fattigare

klasserna på en gång två röster, under det att de förmögna alltid vunne

två röster för varje äktenskap.

. Herr Sjöcrona återkom jämväl till denna riksdag med i huvudsak

samma motion som tidigare framburits vid såväl 1904 som 1905 års

riksdagar.

Direkt skatteplikt till staten som villkor för politisk valrätt, vilket

67

icke upptagits i propositionen, yrkades i trenne särskilda motioner av

herrar Huggtand, Billing och Svedelius samt Johansson.

Konstitutionsutskottet, som anslöt sig till den proportionella valmetoden,

framlade särskilt nytt förslag till frågans lösning. Härvid

ställde sig utskottet alltjämt på samma ståndpunkt, som tidigare varit

fallet, och krävde skatteplikt som villkor för rösträtt. Såsom särskilt

skäl härför anfördés, att då man upptagit bland valvillkoren fordran på

fullgjord utskyldsbetalning till stat och kommun, det syntes utskottet

innebära eu motsägelse, att en valman, som någon gång under de föregående

åren underlåtit att fullgöra sin förpliktelse i detta avseende,

skulle berövas rösträtt, medan eu annan, som icke vore skyldig erlägga

någon som helst direkt skatt, ägde rätt deltaga i valen. I konsekvens

ined denna sin uppfattning fann sig utskottet obetingat böra förorda

Kungl. Maj:ts förslag i vad det avsåg utskyldsstrecket.

På grund av kamrarnas olika beslut i själva huvudfrågan föll

rösträttsfrågan även vid denna riksdag. Första kammaren biföll sålunda

ett reservationsvis framfört förslag, som icke skilde sig från utskottets

hemställan beträffande utskyldsstreck och skatteplikt. Andra kammaren

godtog däremot propositionen, d. v. s. att kammaren i fråga om nu

behandlade spörsmål visserligen godkände utskyldsstrecket, men icke

villkoret om direkt skatteplikt som grund för valrätt.

Åven 1907 års proposition bibehöll alltjämt de tidigare förslagen,

i vad de avsågo utskyldsstrecket, och uteslöt sålunda från valrätt den,

som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun,

vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren.

Friherre Adelswärd yrkade på utskyldsstreckets borttagande. Man

hade genom detta streck velat försäkra sig om att från väljarna utgallra

de oordentliga, de som sakna ansvarskänsla gentemot staten och

det allmänna. Om detta villkor verkligen kunde tänkas fylla nämnda

uPP§>ift} skulle motionären tvekat att föreslå detsammas borttagande,

men så vore uppenbarligen icke förhållandet. Först och främst funnes

nämligen bland de nya röstberättigade ett stort antal, vilka icke ålåge

någon skatteplikt till stat eller kommun. Dessa skulle alltså icke förlora

sin rösträtt, hur oordentliga de i övrigt än vore. Någon kontroll

över att de, som ha skatteplikt och fullgjort densamma, i övrigt äro

ordentliga och plikttrogna medborgare medförde bestämmelsen icke

Konstitu

tions

utskottet.

Riksdagens

kamrar.

1907.

Prop. nr 28.

Motioner.

A. K. näs 203.

205, 208.

216.

68

1907 års

si’ rskilda

utskott.

Riksdagens

kamrar.

lyojs.

Motioner.

A.K.n:is 143

145.

heller. Motionären befarade dessutom, att villkoret, som finge karaktär

av röstköp, kunde komma att leda till, att skatten betalas icke av den

skattskyldige själv utan av föreningar och valorganisationer i syfte att

skaffa flere valmän. Korrektiv mot uraktlåten skattebetalning vunnes

icke genom rösträttsbestämmelser.

I särskilda motioner yrkade herr Branting och herr Lindhagen

m. fl., i likhet med vad tidigare varit fallet, allmän rösträtt utan utskyldsstreck.

I förstnämnda motion framhölls, att utskyldsstrecket vore

ett farligt avsteg från den allmänna rösträttens själva grundidé.

Herr Staaff framförde motionsvis det liberal partiets förslag från

1906 års riksdag, vilket i fråga om villkoren för valrätt emellertid överensstämde

med regeringens förslag.

Det särskilda utskott, till vilket rösträttspropositionen blev hänvisad

vid 1907 års riksdag, erinrade om det av första kammaren vid 1906

års riksdag fattade beslutet, vilket bl. a. innebar, att såsom villkor för

valrätt jämväl uppställdes fordran på direkt skattskyldighet till staten.

Ehuru utskottet skulle ansett önskvärt, att detta valrättsvillkor blivit

bibehållet, särskilt för vinnande av nödig överensstämmelse med det

såsom villkor för rösträttens utövande uppställda kravet på fullgjord

utskyldsbetalning till stat och kommun, hade utskottet dock icke funnit

sig höra härom framställa något yrkande. Det torde nämligen icke

kunna med fog bestridas, att fordran på en sådan skattskyldighet i viss

män kunde sägas innebära eu avvikelse från den allmänna rösträttens

princip. Vid sådant förhållande och då kamrarnas skiljaktiga meningar

i ämnet icke borde få stå hindrande i vägen för den stora frågans

lösning, ansåg sig utskottet böra ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag

härutinnan. De yrkanden om ytterligare utsträckning av valrätten,

som framställts i ovan angivna motioner hade utskottet, med läst avseende

å den stora vikten därav att de nya element, som genom den

ifrågasatta rösträttsutvidgningen skulle komma att tillföras valmanskåren,

kunde påräknas vara i besittning av för valrätts åtnjutande

erforderlig mognad och självständighet, icke kunnat biträda.

Riksdagens båda kamrar antogo med avseende å rösträttsfrågan

i dess helhet såsom vilande ett sammanjämkningsförslag, vilket, fast

med ytterligare nedsättning ifråga om villkoren för valbarhet till första

kammaren, anslöt sig till propositionen. Beträffande utskyldsstrecket

såsom valrättsvillkor godtogs alltså regeringens förslag. I

I motioner av herr Branting och herr Lindhagen in. fl., framfördes

(i!)

ånyo kravet på allmän rösträtt utan några garantier i form av bl. a.

utskyldsstreck.

Konstitutionsutskottet avstyrkte utan särskild motivering och riksdagen

avslog motionerna.

Åven vid 1909 års riksdag framställdes samma yrkande från

socialdemokratiskt håll.

På konstitutionsutskottets avstyrkan avslog riksdagen motionen.

Herr Staaff, som biträdde utskottets hemställan, uttalade reservationsvis,

att vissa av de inskränkningar i den politiska rösträtten och

valbarheten, vilka funnes inrymda i det av riksdagen antagna förslaget,

utan tvivel kunde göras till föremål för välgrundade invändningar.

Men det funnes knappast anledning att utöver spörsmålet om den kvinnliga

rösträtten, som ju intoge en särställning, upptaga frågan om

avlyftande av dessa inskränkningar till förnyad prövning, utan torde

det tillkomma den representation, som komme till stånd efter de n}m

grunderna, att skärskåda, huruvida och i vilka avseenden rösträtt och

valbarhet borde frigöras från sagda inskränkningar.

Riksdagen avslog motionen — första kammaren utan debatt och

andra kammaren med 145 röster mot 69.

En socialdemokratisk motion återupptog vid 1911 års riksdagkravet

på borttagande av utskyldsstrecket såsom oförenligt med den

allmänna rösträttens grundtanke och okänt i den allmänna rösträttens

länder. Det oförsvarliga i detta streck måste särskilt bjärt framträda

under den ekonomiska depressionen med dess sviter av arbetslöshet och

minskade inkomster för de breda lagren. Det nya utskyldsstrecket vore

mångenstädes avsevärt strängare än förut gällande bestämmelser, sådana

dessa i praxis tolkats. Motionärerna hänvisade på de statistiska siffror,

som erhållits från 1910 års landstingsval och framhöllo, att över 24

procent av hela antalet röstberättigade stupat på »strecken», och så

gott som uteslutande utskyldsstrecket. Denna decimering drabbade

nästan enbart de fattiga klasserna.

Konstitutionsutskottet avstyrkte, såväl med hänsyn till att rösträttsreformen

så nyligen genomförts som på grund därav, att bärande skäl

för förändringarna ej blivit anförda.

Reservationsvis yrkade hen- Larsson i Västerås m. fl., att riksdagen

måtte antaga ett av fyra av honom framställda alternativ, varav det

1909.

Motion

A. K. nr 220.

Riksdagens

kamrar.

1911.

Motion.

A. K. nr 341.

Konstitu

tionsut

skottet.

Reservation.

70

Riksdagens

kamrar.

1912.

Motioner.

A.K.n:is 307,

316.

Konstitu

tionsut

skottet.

Riksdagens

kamrar.

i fråga om valrättsbegränsning längst gående, som jämväl medtog

utskyldsstrecket, innehöll bestämmelser om rösträtt för kvinnor samt viss

mildring av fattigvårdsstrecket.

Riksdagen anslöt sig till utskottets hemställan och avslog motionen.

Yrkande om utskyldsstreckets avskaffande väcktes ånyo vid 1912

års riksdag i motioner av herr Branting m. fl. och herr Lindhagen in. fl.

Motionärerna åberopade nu det statistiska materialet från 1911 års riksdagsmannaval,

varav framgick, att av de omkring 283,000 valmän,

som fallit för de olika strecken, mer än 164,000 stycken fallit offer för

utskyldsstrecket. Strecket härjade värst bland arbetarna och särskilt

på de orter, där större industribefolkning vore hopad, över en tredjedel

av arbetarevalmännen i riket utestängdes från rösträtt på grund

av det dubbla utskyldsstrecket.

Konstitutionsutskottet erinrade gentemot motionärerna, att upptagandet

av utskyldsstrecket i valrättsbestämmelserna varit en av förutsättningarna

för att enighet uppnåddes kring den allmänna rösträttens

princip och framhöll, att enligt utskottets mening den uppfattning, som

i detta stycke gjort sig gällande vid rösträttsfrågans behandling, icke

sedan dess undergått någon förändring. Man kunde emellertid icke

förbise, att utskyldsstrecket i praktiken haft längre gående verkningar

än som måhända varit avsett. Det antal valmän, som stupat på utskyldsstrecket

vid 1911 års val, överstege vad som år 1904 antagits av dåvarande

föredraganden i statsrådet, nämligen 160,000 stycken. Anmaningsbreven

och uppbördsväsendets förbättring syntes ej hava haft

åsyftad verkan. Under sådana förhållanden kunde det utan tvivel vara

motiverat, om en utredning föresloges för att klargöra orsakerna till

att förhoppningarna om eu minskning i antalet häftande ej blivit förverkligade,

ävensom tillse, i vad mån dessa orsaker kunde undanröjas.

Emellertid ville utskottet icke föreslå någon sådan utredning, då statistiska

centralbyråns uppgifter om 1911 års val ännu icke förelåge, och

utskottet därför icke kunnat få någon uppfattning om i vilken riktningutredningen

borde gå. Därtill komrne, att den förestående kommunala

skattereformen borde kunna förväntas verka till minskning i antalet

för kommunalutskylder häftande. Utskottet uttalade sin förvissning om

att Kungl. Maj:t komme att ägna frågan vederbörlig uppmärksamhet.

Riksdagens kamrar avslogo herrar Brantings och Lindhagens

motioner, i vad de rörde utskyldsstrecket.

71

I debatten uttalade herr Branting, att lian väl visste, att det

tunnes många av kammarens ledamöter, vilka på grund av sina erfarenheter

från hembygden vore benägna att döma hårt om utskyldsstreckets

offer. De kände likväl icke till de förhållanden, varunder industriarbetare

måste leva i det moderna samhället, och de kände icke storstädernas

och även de mindre industriorternas växlande förhållanden på så

nära håll, att de kunde bedöma, hur tungt det mången gång vore för

den, som har svårt att draga sig fram med sin familj, att därutöver

betala de ganska höga direkta skatter, som även vilar på arbetarnas

synnerligen svagt bärkraftiga skuldror. Det toges icke tillbörlig hänsyn

till skillnaden i det skattetryck, som faktiskt förefunnes på grund av

den olikhet, som existerar i taxeringsavseende. Mångenstädes vore det

så att den besuttna allmogen beräknade sina intäkter i naturaförmåner

för lågt, och följden bleve, att arbetarens inkomster i reda pengar, som

deklareras av arbetsgivare och av vedex-börande inkomsttagare själva,

komme att bliva oproportionerligt hårt beskattade. Ovissheten i arbetarnas

existens in. fl. omständigheter måste verka så, att en stor grupp

av arbetarna stupa på utskyldsstrecket. Strecket verkade naturligtvis

så mycket mera, som kommunalutskyldsstrecket blivit bibehållet vid den

senaste reformen. Man skulle åtminstone ha kunnat förstå den tankegång,

som ginge ut från att uppfylld skyldighet till staten skulle krävas

som villkor för delaktighet i avgörandet av statens angelägenheter.

Den uppfyllda skyldigheten till kommunen hade dock icke något logiskt

sammanhang med denna tankegång och detta streck vore så mycket

mei’a orimligt, som det också drabbade synnerligen ojämnt inom olika

kommuner.

Jämväl vid 1914 års andra riksdag väcktes socialdemokratisk

partimotion om bl. a. utskyldsstreckets borttagande. Däri framhölls,

hurusom siffrorna från aprilvalen 1914, jämförda med 1911 års siffror,

utvisade, att streckets förödelse tilltoge; 70 procent av den inträdda stora

diskvalifikationsstegringen härrörde från utskyldsstrecket.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen i nu förevarande avseende

och uttalade, att utskottet icke av de i motionen anförda skäl funnit sig

övertygat om behovet eller önskvärdheten därav, att de grunder för den

politiska rösträtten och valbarheten, som genom 1907 —1909 års rösträttsreform

blevo fastslagna, upphävas eller förändras.

Reservation anfördes av utskottets socialdemokrater.

1914 B.

Motion.

1. Ii. nr 243.

Konstitu

tionsut

skottet.

72

Riksdagens

kamrar.

19i(>.

Motion.

A. K. nr ] 37.

Konstitu

tionsut

skottet.

Riksdagens

kamrar.

1917.

Motioner.

A. K. näs

378, 401.

Riksdagen avslog motionen i vad den rörde utskyldsstrecket. I

debatten uttalade herr Eden, att det vore önskvärt att taga upp frågan

om utskyldsstrecket på nytt, men icke med den bestämda föresatsen,

att strecket måste helt och hållet avskaffas, ty ett sådant avskaffande

saknade erforderligt underlag i folkmeningen. Man borde däremot se

till om man kunde minska streckets verkningar, vare sig genom en

begränsning av utsträckningen av denna diskvalifikation eller genom

att underlätta erläggandet av utskylder eller bådadera. Därjämte torde

undersökas, huruvida icke de, som utan eget förvållande blivit oförmögna

att betala utskylderna, på något sätt kunde undantagas från diskvalifikationen.

Vid 1916 års riksdag motionerade herr Landgren om sådan ändringav

§ 16 b) och c) riksdagsordningen, att personer, som på grund av

värnplikts fullgörande eller med anledning av inkallelse till tjänst vid

rikets försvar i händelse av krigsfara utan eget förvållande blivit urståndsätta

att betala skatt till stat och kommun eller som av samma skäl

häfta få understöd från fattigvårdssamhälle, på grund härav icke må berövas

sin rösträtt. Motionären framhöll, jatt det på goda grunder kunde

antagas, att antalet av dem, som till följd av den pågående mobiliseringen

kom me att drabbas av rösträttens förlust icke bleve obetydligt.

Vid sådant förhållande syntes det vara en samhällets plikt att se till

att deras rösträtt icke går förlorad tack vare den omständigheten, att de

lojalt fullgjorde en medborgerlig skyldighet av högsta vikt och värde.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen. Dess syfte vore visserligen

behjärtansvärt, men utskottet kunde icke finna någon möjlighet

att på lagändringens väg förekomma dylika eventualiteter. Dels skulle

svårigheter möta att styrka grunden för den uraktlåtna skattebetalningen

samt att kontrollera riktigheten av de anförda skälen, dels kunde det

ifrågasättas om icke, därest överhuvud ömmande omständigheter skola

kunna befria från rösträttens förlust vid utebliven skattebetalning, även

andra ursäkter än värnplikts fullgörande eller krigstjänstgöring — exempelvis

sjukdom eller oförvållad arbetslöshet — borde med samma fogfå

åberopas av den, som blivit urståndsatt att betala sina utskylder.

Riksdagens kamrar avslogo motionen utan debatt.

De socialdemokratiska kraven på slopande av bl. a. utskyldsstrecket

för valrätt till andra kammaren upprepades jämväl vid 1917 års riksdag

73

genom motioner av herr Hullen tn. fl. och herr Lindhagen m. fl. I deri

förstnämnda motionen anfördes i huvudsak samma skäl för streckets

slopande som från socialdemokratiskt håll tidigare gjoi’ts gällande.

Konstitutionsutskottet, som avstyrkte förslaget om utskyldsstreckets

slopande, uttalade, att utskottet icke i de förevarande motionerna funnit

övertygande skäl framlagda för en sådan åtgärd. Utskottet ville icke

bestrida, att underlåtenhet att betala utskylder i vissa fall kunde föranledas

av sådana omständigheter, som gjorde underlåtenheten förklarlig.

Men detta förhållande vore enligt utskottets mening icke ägnat att rubba

den viktiga och vid senaste rösträttsreformens genomförande från olika

håll omfattade princip, på vilken det ifrågavarande stadgandet vilar.

Utskottet ville därjämte erinra, att å beskattningsområdet åtskilliga åtgärder

vore å bane eller syntes kunna vidtagas såsom omläggning av

det kommunala skatteväsendet, utjämning av befintliga ojämnheter inom

detsamma, lättnader i lägre inkomsttagares beskattning, förbättrat uppbördsväsende

o. s. v., vilka borde vara ägnade att underlätta skattebetalningen.

Aven ur denna synpunkt saknades alltså skäl att i grundlagen

eftergiva principen, att den skatteskyldige skall erlägga sina utskylder

för att få utöva sin politiska rösträtt.

Reservation anfördes dels av herr Olof Olsson m. 11., som yrkade

bifall till den Hallénska motionen, dels av herr Eden m. fl. till förmån

för skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående

sådan ändring av § 16 riksdagsordningen, att det s. k. utskyldsstrecket

måtte omläggas i syfte att begränsa dess verkningar, särskilt i det avseendet

att rösträtt icke måtte förloras på grund av utebliven skattebetalning

i sådana fall, då uteblivandet berott på den skattskyldiges sjukdom,

oförvållade arbetslöshet eller andra liknande, av honom själv icke

vållade förhållanden.

Sistnämnda reservanter erinrade om att vid bestämmelsernas slutliga

utformande man räknat med att strecket huvudsakligen skulle verka

som ett s. k. ordentlighetsstreck och att antalet av dem, som skulle

drabbas av strecket, skulle kunna väsentligen nedbringas genom skattereformer

och förbättrat uppbördsväsen m. m. Erfarenheten hade emellertid

visat, att dessa förväntningar icke blivit infriade, att uraktlåtenheten

att betala skatt i en mängd fall berott ej på bristande god vilja,

utan på bristande förmåga samt att antalet av strecket uteslutna hållit

sig uppe i väldiga siffror. Det erinrades vidare om 1912 års konstitutionsutskotts

utlåtande, vari uttalats en förvissning om att regeringen

Fattigvårds- och idskyldsstrecken. 10

Konstitu

tionsut

skottet.

Reserva

tioner.

74

Riksdagens

kamrar.

skulle ägna frågan vederbörlig uppmärksamhet. Detta hade likväl icke

varit fallet och de missförhållanden, som uppkommo genom streckets

verkningar vore uppenbara. Kristiden hade ställt dessa missförhållanden

i en särskilt hjärt belysning, enär då i en stigande mängd av fall ren

oförmåga vållat den uteblivna skattebetalningen. Under sådana förhållanden

krävdes en ingående utredning av frågan. Det kunde icke försvaras

att alltjämt avfärda frågan med hänvisningar till lättnader i beskattningen

och förbättrat uppbördsväsen.

Vid utredningen torde upptagas till förnyat övervägande de olika

möjligheter till streckets begränsning, som tidigare under rösträttsfrågans

behandling framhållits, och alldeles särskilt borde uppmärksamheten

inriktas på att åstadkomma sådana bestämmelser, att rösträtt ej

måtte förloras på grund av obetalda utskylder i sådana fall, då den uteblivna

betalningen berott på vederbörande skattskyldiges sjukdom, arbetslöshet

eller andra av honom själv icke vållade liknande förhållanden.

Kamrarna stannade i olika beslut. Medan första kammaren sålunda

utan votering biföll utskottets hemställan, antog andra kammaren

i fråga om bl. a. utskyldsstrecket för sin del dels med 57 röster mot 45

hen'' Olof Olssons m. fl. reservation, dels ock utan votering den av herr

Edén m. fl. avgivna reservationen. ''

Statistik angående utskyldsstrecket och > flyttningsstrecket>.

Ur den officiella valstatistiken liar bär nedan sammanställts vissa

för utskyldsstreckets verkningar belysande sifferuppgifter.

Antalet av de vid valen 1911—1917 i röstlängd upptagna personerna

och de därav icke röstberättigade utgjorde:

I röstlängd upptagna

--—----— Icke röst

Lands-

! Städerna 1 Summa lberätti«ade

bygden ]|1

lön ...................................! 1,023,770 I 325,431 i 1,349,201 i 283,001 21.0

Våren 1914 ................................:... 1,034,161 i 351 686 | 1,385,847 j 293,393 j 21.2

Hösten 1914 .................................... 1,038,451 358,748 • 1,397,199 I 285,432 i 20.*

1917 ....................................! 1,045,913 398,120 j 1,444,033 ! 320,064 22.2

Bland de icke röstberättigade hade följande antal valmän diskvalificerats

på grund av oguldna utskylder.

År

Oguldna

krono-

utskyl-

der

I % av

icke

röst- berätti- gade

Oguldna

kom-

munal-

utskyl-

der

\% av

icke

röst- berätti- gade

Oguldna

krono- och kom- munal- utskyl- der

I % av

icke

röst- berätti- gade

Summa

I/o av

icke

röst-

berät-

tigade

I % av

i röst- längd

upp- tagna

Lands-

byg-

den

Stä-

derna

Hela

riket

1911

46,172

16. ii

36,132

12.8

81,797

28. s

84,882

79,219

164,101

58.0

12.2

Våren 1914

42,780

14. u

45,217

15.4

83,320

28.4

88,988

82,329

171,317

58.4

12.4

Hösten 1914

36,728

12.9

42,067

14.7

84,092

29.5

82,109

80 778

162,887

57.1

11.6

1917

42,724

13.4

47,109

14.7

104,036

32.5

92,994

100,875

193,869

60.6

13.5

1 medeltal nära Vs av samtliga i röstlängd upptagna personer och

nära 3/s av alla icke röstberättigade blevo alltså vid dessa val diskvalificerade

på grund av utskyldsstrecket. Bland de på denna grund

uteslutna häftade omkring hälften — vid 1917 års val något över hälften —

för både krono- och kommunalutskylder; återstoden blott för ettdera slaget.

Bland dessa senare vägde häftandet för kronoutskylder och för kommunalutskylder

ungefär jämnt, med någon övervikt för de senare. Växlingarna

76

i inbördes proportion äro dock rätt betydande; vid 1911 års val övervägde

sålunda de för kronoutskylder häftande med ej färre än 10,000

personer.

I förestående tabells siffror äro emellertid givetvis icke inräknade

de i en kommun inflyttade personer, som uteslutits från rösträtt redan

på den grund, att det icke är utrett, huruvida de icke möjligen häfta för

föregående årets utskylder (vallagen 26 §). Genom detta »flyttningsstreck»

diskvalificerades följande antal valmän.

År

Lands-

bygden

Antal

Städerna

Hela riket

I % av

icke röst- berättigade

I % av

i röstlängd

upptagna

1911 ....................................

41,178

15,388

56,566

20. o

4.2 i

Våren 1914 ....................................

40,663

16,766

57,429

19.5

4.1

Hösten 1914 ...................................

38,102

15,938

54,040

18.9

3.9

1917 ...................................

43,430

21,432

64,862

20.3

4.5

I nedanstående tabell sammanföras, särskilt för städer och landsbygd,

uppgifter å verkan av båda strecken, uttryckt i procenten uteslutna

av samtliga i röstlängd upptagna.

År

Utskyldsstrecket

Flyttningsstrecket

Lands-

bygden

Städerna

Hela riket

Lands-

bygden

Städerna

1

j Hela riket

1911 .........

8.3

24.»

12.2

4.0

4.7

4.2

Våren 1914.........

8.6

23.4

12.4

3.9

4.s

4.1

Hösten 1914.........

7.9

22.5

11.6

3.7

4.4

3.9

1917 .........

8.9

25.:i

13.5

4.2

5.4

4.5

Av siffrorna framgår, att utskyldsstrecket verkat avsevärt hårdare

bland städernas valmän än på landsbygden. Medeltalet av de relativa

förlustsiffrorna för samtliga de ifrågavarande åren för landsbygd och

städer förhålla sig till varandra nära nog som 1 : 3. Vid 1917 års val

diskvalificerades på grund av utskyldsstrecket jämväl absolut sett flere

personer bland städernas valmän än bland landsbygdens. Åven flyttningsstrecket

verkade hårdare bland städernas valmän om än icke i så

hög grad, som fallet var i fråga om utskyldsstrecket.

Efterföljande tabell sammanför de absoluta talen för utskylds- och

flyttningsstreckens verkningar och utvisar särskilt, hur krono- och kommunalutskyldsstrecken

vart för sig inverkat i städerna och på landsbygden.

77

1911

Våren 1914

Hösten 1914

1917

Ifnd“'' Städer

bygd ]

L,andt Städer

bygd |

Lands-

bygd

Städer

^and,s- Städer :

bygd 1

Oguldna kronoutskylder .........

Oguldna kommunalutskylder ...

Oguldna krono- och kommunal- utskylder ...........................

29,219 16,9511

23,036 13,096

32,627j 49,170

25,038 17,742

28,050 17,167

35,900 47,420

21,079

24,893

36,137

15,649

17,174

47,955

22,398 20,326

28,056: 19,053

42,540; 61,496

Summa genom utskyldsstrecket

diskvalificerade

84,882| 79,219

88,988: 82,329

82,109

80,778

92,994 100,875

Genom flyttningsstrecket dis- kvalificerade

41,178! 15.388

40,663] 16,766

38,102

15,938

j

43,430 21,432

Summa för båda strecken

126,060* 94,607

129,6511 99,095

120,211

96,716

136,4241 122,307

Det framgår härav, att förhållandena i städer och på landsbygd

i nyss berörda avseende varit rakt motsatta. Medan sålunda på landsbygden

antalet av dem, som brustit i erläggande av både krono- och

kommunalutskylder betydligt understigit antalet av dem, som häftade

blott för ettdera slaget utskyld er, har i städerna förhållandet varit det

motsatta, och skillnaden mellan talen varit än större. Om orsakerna

till denna motsättning torde det vara svårt att utan en mycket ingående

statistisk undersökning avgiva något välgrundat omdöme.

I nedan intagna tabell angives slutligen, huru utskylds- och flyttuingsstrecken

verkat under höstvalen 1914 och de ordinarie valen 1917

inom vissa mera beaktansvärda yrkesgrupper, varvid dessa sammanförts

i tre huvudgrupper omfattande I) inom jordbruksnäringen verksamma

personer, II) andra näringsidkare och III) löntagare.

78

H ö sten

19 14

Utskyklsstreeket

Flyttningsstrecket

Y rk e sgrupp

i .......

Antal

uteslutna

I % av i

röstlängd

upptagna

inom yrkes- gruppen

Antal

uteslutna

I % av i

röstlängd

upptagna

inom yrkes

gruppen

•

; I. Inom jordbruksnäringen verksamma.

j

Godsägare o. d........................................

26

1.6

66

4.2

Hemmansägare o. d.................................

3,562

1.4

3,273

1.2

Arrendatorer och brukare.........................

858

1.8

1,487

3.2

Rättare m. fl ..........................................

535

4.1

1,512

11.5

Torpare m. fl..........................................

4,002

4.7

1,402

1.7

Jordbrukares hemmavarande söner, drängar

(i jordbruk) o. d................................

5,805

7.4

9,099

11.7 |

Övriga jordbruksarbetare ...........................

7,586

11.3

1,883

2.8 |

II. Andra näringsidkare.

Industriidkare och handlande (större), direktö-

. . . •

rer o. d............................................

436

4.0

275

2.6

Hantverkare ............................................

18,126

14.1

4,940

3.9

Mindre handlande ...................................

3,049

8.8

1,384

3.9

Övriga näringsidkare .................................

1,179

14.7

352

4.4

Fria yrken...............................................

1,138

11.4

713

7.2

III. Löntagare.

Tjänstemän av högre grad ......................

728

3.1

834

3.5

Tjänstemän av lägre grad...........................

3,214

5.f>

2,403

4.1

Kontorspersonal, ingenjörer m. fl.............

4,052

9.5

2,558

6.0

Handelsbiträden .......................................

1,526

15.7

670

6.9

Sjömän .................................................

5,997

43.4

350

2.5

Arbetare...................................................

94,257

22.3

18,635

4.4

79

1 9

1 7

Båda strecken

Utskyldsstreeket

Flyttningsstreeket

Båda strecken

Antal

] uteslutna

I % av i

röstlängd

upptagna

inom

yrkes- gruppen

Antal

uteslutna

I % av i

röstlängd

upptagna

inom yrkes- gruppen

1

Antal

i uteslutna

I % av i

röstlängd

upptagna

inom yrkes- gruppen

Antal

uteslutna

I % av i

röstlängd 1

upptagna |

inom yrkes- gruppen

92

5.8

19

0.7

183

7.3

f

202

8.0

6,835

2.6

3,452

1.3

3,358

1.3

6,810

2.6

2,345

5.0

842

1.8

1,399

3.1

2,241

4.9

2,047

15.6

753

4.8

1,874

11.9

2,627

16.7

5,404

6.4

4,354

5.1

1,549

1.8

5,903

6.9

14,904

19.1

9,321

8.5

10,180

9.2

19,501

17.7

9,469

14.1

9,097

12.8

2,337

3.3

11,434

16.1

711

6.6

187

1.9

262

- 2.8

449

4.7

23,066

18.0

5,842

7.3

2,744

3.4

8,586

10.7

4,433

12.7

3,670

9.8

1,697

4.5

5,367

14,3

1,531

19.1

806

13.1

278

4.5

1,084

17.6

1,851

18.6

1,391

11.8

1,027

8.7

2,418

20.5

1,562

6.6

823

3.4

1,381

5.6

2,204

9.0

5,617

9.6

4,201

7.0

3,442

5.7

7,643

12.7

6,610

15.6

4,257

9.1

3,990

8.6

8,247

17.7

2,196

22.6

2,359

18.9

959

7.7

3,318

26.6

6,347

45.9

6,345

40.6

493

3.2

6,838

43.8

1 112,892

26.7

130,474

27.1

25,724

5.3

166,198

32-4

80

Utländsk lagstiftning.

De flesta länders lagstiftning om politisk rösträtt innehålla icke

någon bestämmelse om ett utskyldsstreck. Detta gäller t. ex. om Danmark,

Norge, Nederländerna, Belgien, Österrike, Frankrike, Italien, Spanien

och numera även Storbritannien.

Tyskland.

I Tyskland är utskyldsstrecket okänt i fråga av valrätt till tyska riksdagen,

något som måhända kommit att följa redan därav, att Tyska riket

som sådant ju icke uppburit direkta skatter, utan varit hänvisat till indirekta.

I allt fall upptager rikslagstiftningen ej heller någon fordran på att

skatt till vederbörande förbundsstat eller till kommun skall vara erlagd,

och den medgiver icke de enskilda staternas lagstiftning någon rätt att

ifråga om riksdagsval uppställa särskilda kvalifikationer på valmännen

inom vederbörande statsterritorium. Åven flertalet tyska förbundsstat^''

uppställa för övrigt intet utskyldsstreck för val till den särskilda lant(eller

städs-) representationen, bland dem Preussen, Wnrttemberg, Oldenburg

och nästan alla småstaterna. I andra finnas däremot bestämmelser

i sådan riktning.

A. Stater med census.

Sachsen.

Enligt vallagen till andra kammaren den 5 maj 1909 (§§ 9—10

fordras för valrätt att betala en direkt statsskatt i konungariket Sachsen.

Utesluten från rösträttens utövning är den, som vid vallängdens justering

resterar för direkt stats- eller kommunalskatt, vilken varit förfallen

till betalning sedan mer än ett år.

Bayern.

Enligt vallagen den 9 april 1906, Art. 3, fordras att vid tiden

för valet hava sedan minst ett år »utgjort direkt skatt till staten.»

81

Innebörden av denna bestämmelse, som tidigare varit omtvistad, har

genom en den 3 dec. 1911 utgiven verkställighotsförordning erhållit eu

officiell, i samförstånd med lantdagen tillkommen uttolkning. Enligt

denna innebär stadgandet, att valmannen måste ha anmält sig till direkt

statsbeskattning så tidigt, att han sedan minst ett år, räknat tillbaka

från valet, kunnat uppföras i skattlängden samt vidare, att han icke

resterar med skattebetalningen för detta år; dock att resterandet icke

räknas honom till last förrän fyra månader förflutit från betalningsterminen.

Hessen.

Enligt lagen om landsständerna den 3 juni 1911 fordras för rösträtt,

att sedan början av det räkenskapsår, under vilket valet sker, ha

upptagits till direkt stats- eller kommunalskatt. Utesluten från valrätt

är den, som vid tiden för valet sedan mer än två månader resterar för

den direkta stats- eller kommunalskatten.

Hamburg.

Enligt vallagen den 5 mars 1906 är från valrätt utesluten den,

som ej utgör någon inkomstskatt eller vid valens utskrivning resterar

för betalning därav, såvida ej före vallängdens justering betalning visas

hava skett.

Liknande bestämmelser i Liibeck (författningen i dess lydelse av

den 2 oktober 1907); dock måste här betalning ha skett sist vid utgången

av sista kvartalet före valets utlysande.

Sachsen-Altenburg.

Valpatent den 3 augusti 1850 (31 maj 1870): för valrätt fordras

att utgöra direkt skatt till staten samt att ej restera för sådan skatt, som

förfallit före föregående års utgång eller ock styrka, att man själv är

utan skuld till detta resterande.

B. Stater med allmän rösträtt.

Baden.

Enligt Verfassungsgesetz i dess lydelse av den 24 augusti 1904

§ 35 vilar befogenheten att utöva rösträtt, om den valberättigade trots

i rätt tid given anmaning och utan att ha beviljats uppskov vid tiden

för vallängdens upprättande resterar för direkt skatt till stat eller kommun

för nästföregående skatteår.

Fattigvårds- och utskyldsstrecken.

11

82

Elsass-Lothringen

har i sin vallag den 31 maj 1911 en med Badens likalydande regel,

dock att resterande för någon del av de två sista årens skatter verkar

uteslutning från rösträtt.

Bremen.

Lagen om borgerskapet den 1 januari 1894 utesluter från valrätt

den som på grund av oförmåga icke betalt sista räkenskapsårets periodiskt

utgående stats- eller kommunalavgifter. Bestämmelsen torde emellertid

— såsom de kursiverade orden antyda — vila på helt annan grund än

utskyldsstreck i allmänhet. Åven den, som vid utmätning befunnits

sakna tillgång till enskild borgenärs förnöjande, mister sin rösträtt enligt

Bremens rätt.

Ytterligare två småstater: Scliwarzburg-Sondershausen och Beuss y. I.

höra till denna grupp. Här fordras dock att resterandet har fortvara!

ett, respektive två hela år före valet. Den förra staten beaktar endast

resterande för statsskatt.

Storbritanien.

Vid 1867 års rösträttsutvidgning, som betydligt ökade antalet av

dem, som i egenskap av »householders», innehavare av självständig

bostadslägenhet, tingo rösträtt, lades en viss vikt på införandet av ett

visst utskyldsstreck. Man fordrade nämligen, att den del av den å

fastigheten vilande fattigskatten (the poor rate), som belöpte å den

förhyrda lägenheten, skulle erläggas av householdern själv. Redan efter

två år återgick man emellertid till den äldre ordningen, att skatten

finge erläggas av ägaren, utan att detta skulle beröva householdern

rätt att registreras som valman. Härvid har det förblivit, och praxis

i England är genomgående, att ägaren betalar fattigskatten, vadan utskyldsstrecket

där icke spelat någon som helst roll. I Skottland däremot,

där skatten erlägges av ägare och brukare till hälften vardera,

ha enligt uppgift hos Lowell, The Government of England, omkring

50,000 valmän årligen stupat på detta streck. Enligt 1918 års nya

representationslag, Art. 1, synes emellertid valmannen ha rätt att bliva

inregistrerad såsom röstberättigad, alldeles oberoende av huruvida någon

fattigskatt utgjorts.

83

Schweiz.

Utskyldsstreck förekommer blott i två kantoner, Tessin och Zug.

i Tessin förutsattes, att valmannen under de sista fem åren resterat

för minst två års stats- och kommunalskatt. Personer över 60 år undantagas

från detta streck, om de förut ej fallit för detsamma. I Zug

utesluts från valrätt den, som trots anmaning resterar sedan fyra månader

efter skatteterminen. (Uppgifterna äro några år gamla).

I Förenta staterna

förekommer icke något självständigt utskyldsstreck. Men eu slags låg

census i form av krav på utgörande av en personlig avgift (poll-tax)

eller liknande skatt till stat eller kommun stadgas i ett par nordstater

(Pennsylvania, Delaware, Massachusetts) samt i åtskilliga sydstater. Detta

censusstreck innebär tillika krav på att avgiften ifråga verkligen är

erlagd. Enligt Bryce, American Coniin omvealth, spelar strecket emellertid

ingen praktisk roll, i det att avgiften, om så behöves, betalas av partiorganisationen.

I åtskilliga staters konstitution är numera förbud mot

införande av förmögenhets- eller skattestreck infört.

Finland.

Lantdagsordningen den 30 juli 1906 utesluter från valrätt »den,

som av annan orsak än medellöshet, styrkt genom intyg av kommunalstyrelse,

uraktlåtit att gälda honom för två nästföregående år påförda

kronoutskylder».

Inom representationsreformkommittén, vars förslag ligger till grund

för vallagen, vägde rösterna lika för och emot detta streck. Av anhängarna

anfördes — förutom det principiella skälet, att utövandet av

politiska rättigheter borde förutsätta, att den, som påförts skatt till kronan,

fullgjort denna skattskyldighet — även det argument, att för de flesta

mantalspengarna vore de enda kronoutskylderna, att underlåtenhet att

erlägga dessa i allmänhet måste härröra av bristande pliktkänsla och

att då för det dåvarande mera än 100,000 personer bruste i mantalspengarnas

betalning,. bestämmelsen komme att få avsevärd betydelse.

Kommitterades yttranden.

I fråga om utskyldsstrecket ha kommitterade vid sitt tillkallande

anbefallts att vid utredning om lämpliga riktlinjer för en reform taga

till utgångspunkt »andra kammarens vid 1917 års riksdag uttalade

mening, att rösträtt icke bör förloras på grund av utebliven skattebetalning

i sådana fall, då uteblivandet berott på den skattskyldiges sjukdom,

oförvållade arbetslöshet eller andra liknande, av honom själv icke

vållade förhållanden.»

Då, såsom hos oss är förhållandet, ett utskyldsstreck infogats i

ett valsystem, grundat på allmän rösträtt, kan rättsgrunden därför icke

sökas i kravet på ett visst mått av välstånd såsom förutsättning för

erforderlig självständighet vid prövning och bedömande av allmänna

angelägenheter. Tv även den, som icke nått upp till minimum av beskattningsbar

inkomst, är ju icke för den skull utesluten från rösträtt.

Den blotta oförmågan att utgöra påförd skatt kan alltså icke från gällande

grundlagsstadgandes egen ståndpunkt ligga till grund för utskyldsstrecket.

Fastmera måste detta uppfattas såsom ett »ordentlighetsstreck», såsom

ock både i förarbetena till gällande stadganden och ofta sedermera

blivit framhållet. Den som låter sina enskilda utgiftsändamål så helt

medtaga sina tillgångar, att medel icke bliva övriga till honom åliggande

bidrag till det allmännas behov, anses därigenom lägga i dagen en brist

på social solidaritetskänsla, eu likgiltighet för det gemensamma bästa,

vilken gör honom mindre skickad att utöva det inflytande på allmänna

ärendens gång, som den politiska rösträttens utövning innebär. Härtill

kan man möjligen ytterligare vilja lägga, att då valmannen i sin mån

bidrager att främja vissa politiska riktlinjer, bör detta ske under övervägande

av de konsekvenser i skattehänseende, dessa riktlinjer kunna

medföra; men den som hittills för egen del undandragit sig sådana

konsekvenser genom försummad skattebetalning, kan ej rätt väl förväntas

vid sin röstning handla under vederbörligt ansvarsmedvetande

härutinnan. Sistnämnda synpunkt kan dock endast göras gällande i

fråga om utgörande av statsutskylder, icke i fråga om de kommunala.

Enligt eu vitt utbredd uppfattning motiveras emellertid utskylds

-

85

strecket jämväl rent praktiskt såsom ett påverkningsmedel till ntskyldernas

behöriga erläggande. Dess användning i detta syfte tinher nämnda

uppfattning rättfärdigat därmed, att den allmänna rättskänslan kräver,

att den som visar försumlighet i fullgörandet av skatteplikten, drabbas

av samhällets ogillande i form av någon menlig påföljd; och såsom

uttryck för detta ogillande lämpar sig — menar man — rätt väl en

uteslutning från utövande av den allmänt medborgerliga rösträtten.

Vare sig man såsom rättsgrund för utskyldsstrecket åberopar

allenast den ovannämnda principiella eller vid sidan därav vill skänka

beaktande jämväl åt den sist berörda mera praktiska, låter det sig

emellertid icke bestrida och torde ej heller från något håll vara bestritt,

att utskyldsstrecktet i den ovillkorliga tillämpning, gällande stadgande

i 16 § riksdagsordningen föreskriver, får eu verkan till uteslutning från

rösträtt i vida större utsträckning än lagens grund verkligen medgiver.

I talrika fall äro omständigheterna sådana, att det icke kan läggas den

enskilde medborgaren till last eller med något fog betraktas såsom utslagav

otillräcklig pliktkänsla mot det allmänna, att han å oundgängliga

privata utgifter av tillgängliga medel förbrukat så mycket, att intet

eller alltför litet återstår till utskylders gäldande. Så mycket oftare

skall detta kunna inträffa, som i fråga om statsutskylder i det närmaste

ett år och i fråga om kommunalutskylder vida längre tid förflyter från

utgången av det kalenderår, vars inkomst ligger till grund för skattebeloppet,

till betalningsterminen. Under denna långa mellantid kunna

alltför väl förändringar till det sämre i den skattskyldiges ekonomiska

läge ha inträffat. Ytterligare medföra skatteteknikens ofullkomligheter,

delvis oundvikligt grundade i sakens natur, att skattebördan redan

under normala förhållanden drabbar med avsevärd ojämnhet i de individuella

fallen. Det är i betraktande av allt detta synnerligen förklarligt,

att om å ena sidan inkomstkällan tillfälligt eller varaktigt utsinar, eller

å andra sidan extra utgifter tillkomma för sjukvård eller i anledning

av olycksfall eller till följd av egendomsförlust genom brandskada eller

dylikt eller på grund av prisstegring å bostad eller livsförnödenheter

eller andra opåräknade påkänning^-, den skattskyldige även med bästa

vilja skall komma på en balans i fråga om utskyldsbetalning, som det

för flertalet sedermera möter stora svårigheter att avarbeta.

Det har ock visat sig, att utskyldsstrecket verkar starkare än man

på förhand antagit. I 1904 års rösträttsproposition beräknades, att

antalet utestängda i varje fall icke skulle uppgå till 160,000, sannolikt

stanna långt under denna siffra. Men ehuru det sålunda antagna maximiantalet

i och för sig motsvarade en hög procent av valmanskåren, har

86

det vid varje enligt den nya ordningen förrättat val överskridits. För

senaste valet hava ej mindre än nära 194,000 i den offentliga statistiken

direkt uppförts såsom av detta streck drabbade. Men därvid är

att märka, att verkliga antalet med all säkerhet är betydligt högre;

ty bland de inemot 65,000 personer, som ej i inflyttningskommunen

styrkt fullgjord skattskyldighet i sin förra kommun, utgöres naturligen

en stor del, möjligen flertalet, av sådana, som icke kunnat förete dylikt

bevis.

Av vida större betydelse i här berörda hänseende är dock det

likaledes av statistiken framgående faktum, att inemot hälften av de

häftande (år 1917 cirka 90,000 av nyssnämnda 194,000) restera blott

för stats- eller kommunalutskylder, men ej för båda slagen. Onekligen

tyder ett sådant förhållande mera på oförmåga än på bristande vilja

att erlägga utskylder. Och vidare ger nämnda faktum fog för det

antagandet — varom statistiken icke lämnar någon direkt upplysning —

att ett mycket avsevärt antal häftande restera blott för ett visst års

skattebetalning av de tre, för vilka den måste vara fullgjord för rösträttens

bibehållande. I den mån så är fallet, pekar detta i samma

riktning.

Det kan svårligen förnekas, att den brist, som sålunda — även

förutsatt att man vill godtaga den bakomliggande principen — vidlåder

utskyldsstreckets utformning i grundlagen, är mycket betänklig, i det

att ett betydligt antal medborgare utan bärande skäl uteslutas från utövningen

av en av de viktigaste och ömtåligaste medborgerliga rättigheterna.

Detta har ock plägat från en sida anföras såsom ett huvudskäl

för där framställda yrkande å utskyldsstreckets fullständiga avskaffande.

Å motsatt sida åter betecknar man bristen ifråga såsom en onöjaktighet,

vid vilken emellertid måste bero, då ett ordentlighetsstreck icke kan

umbäras.

Båda dessa åskådningar utgå alltså från att det icke låter sig göra

att, med bibehållande 1 övrigt av utskyldsstrecket, uppställa praktiskt

användbara regler, syftande till att från dess verkningar undantaga åtminstone

de viktigare av de fall, där oförvållad oförmåga är anledningen

till att skatten ej erlagts, och sålunda väsentligt närma sig en lösning,

som förverkligar lagens egen princip. Någon närmare undersökningav

de möjligheter, som härvid erbjuda sig, har emellertid hittills icke

framlagts, och i sitt ovan citerade uttalande har andra kammaren förordat

en utredning på denna punkt.

Granskar man arten av den prövning, som för närvarande förekommer

vid röstlängdens upprättande och justering, så befinnes, vad

87

till eu början röstlängdsupprättaren angår, hans uppgift vara av rent

formell natur: han har blott, att med ledning av honom tillhandakomna

förteckningar ifylla röstlängdens kolumner. Men även justeringsmyndighetens

befattning med ärendet visar sig, ehuru visserligen i en mindre

sträng bemärkelse, innefatta en väsentligen formell prövning. Teoretiskt

betraktat, kunna visserligen lagtolkningsspörsmål av ingalunda alltför

enkel art tänkas komma under bedömande, sålunda särskilt frågan, huruvida

mottaget understöd har fattigvårds karaktär och medför ersättningsskyldighet

för den, vars rösträtt är i fråga. I praktiken spelar dock

denna uppgift säkerligen ingen nämnvärd roll; fattigvårdsmyndighetens

åsikt blir säkerligen så gott som alltid utslagsgivande.

Men även bevisfrågor, t.‘ ex. rörande omständigheterna, då fattigunderstöd

lämnades, eller huruvida fattigvård till fullo ersatts eller utskylder

behörigen erlagts, bliva ju föremål för prövning. Åven denna

erinring kan dock föga ändra i det givna omdömet om prövningens

karaktär. Såsom bevisning ifrågakommer knappast annat än debetsedel,

kvitto eller intyg från vederbörande myndighet, och om någon egentlig

materiell bevisvärdering blir alltså svårligen tal. Men framför allt är

att beakta, att i intet fall är fråga om en diskretionär inövning, ett

fritt bedömande av den vikt och betydelse, som bör tilläggas de individuellt

skiftande momenten i olika konkreta fall.

Givetvis är det i betraktande av arbetsuppgifternas nu påvisade

art, som man träffat valet av organ för röstlängdens åstadkommande.

Det är under dessa förutsättningar, som upprättandet av längden kunnat

överlämnas till de tjänstemän, som omhänderha skattedebiteringen, och

den granskande myndigheten kunnat sammansättas efter så oenhetliga

principer, att den i stad utgöres av magistraten (eller stadsstyrelsen),

på landsbygden däremot av en valnämnd, som till övervägande del

består av kommunalt valda förtroendemän.

Nu angivna förhållande måste från början skänkas beaktande, då

man går att tillse, huruvida och genom vilka anordningar det låter sig

göra att uppställa en åtskillnad i rösträttshänseende mellan olika kategorier

av resterande skattskyldiga, allteftersom för uraktlåtenheten att

erlägga utskylder kan påvisas en giltig ursäkt eller icke. Därvid torde

till en början kunna fastslås, att själva upprättandet av röstlängden i

dess ursprungliga skick alltfort bör ske med tillämpning av samma rent

formella metod som hittills, och att alltså samtliga resterande utan åtskillnad

måste i denna ursprungliga längd upptagas såsom uteslutna

från rösträtt. Först i form av framställd anmärkning mot den framlagda

längden blir det tillfälle för den skattskyldige, som vill och för

-

88

mår, att till sin förmån åberopa omständigheter, som låta hans uraktlåtenhet

att erlägga skatten framstå såsom beroende på en oförmåga,

vartill han icke själv bär skuld, och förty berättiga honom att bibehållas

vid sin rösträtt.

Det bleve alltså vid den i 33 § vallagen föreskrivna granskningsprocedur,

som frågan komme under prövning. Redan av vad ovan

erinrats om den nuvarande karaktären av denna procedur och om prövningsmyndighetens

sammansättning, torde det vara ganska klart, att

åt denna myndighet i dess nuvarande skick icke lämpligen kan lämnas

att efter fritt skön bedöma vikt och värde av alla de skiftande omständigheter

och synpunkter, den skattskyldige kan vilja anföra till sitt

utlakande, eller att fritt pröva all den bevisning av varjehanda art, varmed

han kan vilja styrka riktigheten av sin framställning av sakförhållandena.

För en uppgift av så krävande och så grannlaga natur är den

nuvarande organisationen ingalunda tillrättalagd.

Det synes då givas huvudsakligen tre tänkbara utvägar. Antingen

får befattningen med röstlängdens justering anförtros åt annorlunda

organiserade myndigheter, så kvalificerade, att dem verkligen kan betros

eu fri omprövning av alla omständigheter och all bevisning, som framdrages.

Eller ock får denna prövning anförtros åt någon från valorganisationen

fristående myndighet, vars utlåtande i förevarande punkt till—

erkännes avgörande vitsord. Eller ock slutligen bibehålies nuvarande

organisation, i det man i stället i lag giver fasta regler rörande de omständigheter,

som äro att godtaga såsom giltig ursäkt och rörande arten

av den bevisning, varmed deras förhandenvaro skall styrkas, och på

detta sätt söker bevara justeringsmyndighetens uppgift vid väsentligen

samma karaktär, den för närvarande äger.

Det torde likvisst icke behöva vidlyftigt utvecklas, hurusom de

båda först nämnda utvägarna i själva verket blott äro teoretiska möjligheter,

som icke låta taga sig i praktiskt bruk. Någon verkligt betryggande

utredningsprocedur kan självfallet icke ifrågakomma; det är uteslutet

redan med hänsyn till de orimliga anspråk den skulle ställa på

den skattskyldige själv. Beslutet blir alltså med nödvändighet resultatet

av en ganska summarisk billighetsprövning, byggd på ett esomoftast

mycket sprätt material; någon klar, fast och bindande motivering kan

icke presteras. Vid sådant förhållande ligger ett alldeles avgörande

hinder i den ytterligt grannlaga och ömtåliga naturen av den fråga,

varom det vid prövningen ytterst rör sig — frågan: röstberättigad eller

icke röstberättigad? Helt annorlunda ställde sig givetvis saken, om det

exempelvis blott gällde rätt för den skattskyldige att njuta viss tids

89

uppskov med skattens inbetalning. Bemyndigande att bevilja eu dylik

förmån på grund av bevekande omständigheter har i vissa länder tillagts

uppbörds myndigheten. Men i föreliggande fall komme saken först och

främst icke för den skattskyldige själv och för den allmänna uppfattningen

att te sig, som gällde det beviljande av eu särskild förmån —

likgiltigt om man formellt må vilja hävda, att det dock gäller undantag

för visst fall från att drabbas av utskyldsstrecket. Fastmera kommer

frågan att anses gälla, huruvida vederbörande skall frånkännas utövningav

eu allmän rättighet. Redan detta gör den ojämförligt mycket ömtåligare.

Men känsligheten förhöjes i högsta grad, då det gäller eu

offentlig rättighet av den art, att dess förvägrande framstår som innebärande

en medborgerlig deklassering. Och slutligen tillkommer det

starka, genom valtidsstämningen måhända aktualiserade politiska inslaget

i frågan, med de påfrestningar, det innebär, av de bedömandes oväld

och än mera av tilliten till denna oväld hos de närmast intresserade.

Att i ett ärende av denna beskaffenhet låta avgörandet bero av en

diskretionär prövning med dess oundvikliga bismak av godtycke eller

åtminstone sken av godtycke synes icke tillrådligt ens under den förutsättning,

att man vore i tillfälle att organisera prövningsmyndigheter med

de bästa kvalifikationer för ett jämnt och säkert objektivt bedömande.

Ån mindre kan så vara fallet, om man, såsom för visso är fallet, av

rent praktiska hänsyn bleve nödsakad att ställa sina anspråk på en

ganska måttlig höjd.

Annat val torde således icke stå åter, än att i lag angiva vissa

omständigheter, vilka var för sig eller flera i förening skola anses innebära

en sådan oförvållad nedsättning i skatte förmågan, att underlåten

skattebetalning icke medför rösträttens förlust. Därvid lärer jämväl

bliva nödvändigt att fixera kraven på tillfyllestgörande bevisning om

åberopad omständighets förhandenvaro.

Det är visserligen från början uppenbart, att man vid framgående

på denna väg med nödvändighet stannar ett gott stycke bakom den

ideala fordran på full materiell rättvisa åt varje förekommande fall. I

lagstadgandet kunna icke upptagas andra fall än de, som äga en rätt

utpräglad typisk natur. Detta blir i ökad grad förhållandet, om man

anser sig icke böra frånträda den hos oss hittills strängt vidhållna

grundsatsen, att de materiella villkoren för rösträtts åtnjutande skola

angivas omedelbart i grundlag. En långt driven detaljering i bestämmelserna

blir i så fåll givetvis utesluten.

Nu anmärkta förhållande innebär dock i och för sig ingalunda

något avgörande hinder. Det gäller ju över rättslivets hela område, att

Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 12

90

i samma mån man i rättstrygghetens och rättstrygghetskänslans intresse

genom fixa lagregler binder en myndighet i dess fria prövning, i samma

män uppoffras ock något av rättens smidighet att anpassa sig efter

förhållandena i det enskilda fallet. Däremot torde man böra uppställa

den fordran, att sådana bestämmelser låta sig utformas, som å ena sidan

innefatta tillräckliga garantier mot missbruk av de medgivna undantagen,

men å andra sidan verka sålunda, att icke ett verkligt avsevärt

antal skattskyldiga alltjämt faktiskt bliva oförtjänt berövade sin rösträtt.

Undantagas från utskyldsstrecket böra således samtliga statistiskt mera

betydande grupper av ursäktligt resterande, och den utsikt, som bjudes

valmannen, att bliva bibehållen vid rösträtt, får ej göras svåråtkomlig

genom för höga anspråk på hans förutseende eller hans tid och möjligheter

att förebringa utredning. Slutligen få ej heller bestämmelserna

verka därhän, att alltför ofta kunna framläggas vid sidan av varandra

från den praktiska erfarenheten hämtade fall, som enligt lagens regler

bliva olika bedömda, ehuru de måste anses fullt jämbördiga, eller där

eu naturlig rättskänsla rent av skulle väntat ett dika bedömande i rakt

motsatt riktning.

Det kan måhända invändas, att dessa fordringar, om än i och för

sig välgrundade, dock ställa anspråken på reformen högre än nödigt,

och att det redan vore ett tillräckligt framsteg för att motivera en

ändring, om därigenom ett betydande antal av nu oförtjänt uteslutna

komme att bevaras vid rösträtt. En sådan uppfattning torde dock bero

på ett förbiseende av det viktiga faktum, att i och med att lagen frånträder

sin hittillsvarande formella ståndpunkt att behandla alla skatteresterande

lika och gör en åtskillnad dem emellan, för vilken en moralisk

värdesättning av deras personliga förhållande ligger till grund,

så skarpes högst väsentligt den allmänna rättskänslans ömtålighet för

att en verklig materiell rättvisa blir skipad.

En närmare undersökning giver vid handen, att svårigheterna att

uppställa regler, som nöjaktigt fylla dessa fordringar, verkligen äro både

talrika och mycket allvarsamma.

Till en början har man att till deras art bestämma de omständigheter,

som må av den skattskyldiga åberopas såsom giltig ursäktsgrund.

Härvid kunna tydligen icke komma i betraktande sådana förhållanden,

som redan vid skattläggningen kunnat vinna beaktande, såsom stor

familj att underhålla o. s. v., utan har man att begränsa sig till inträffade

händelser, som på ett mera exceptionellt sätt ingripit i den

skattskyldigas liv och medföra opåräknad rubbning i hans ekonomi,

91

eller vad i det följande i brist på bättre kommer att betecknas såsom

ekonomiska missöden. Bland dessa missöden kunna särskiljas två huvudgrupper:

de som betinga en inkomstminskning och de som betinga en

utgiftsökning.

Bland anledningar till utebliven eller minskad inkomst bör naturligen

i främsta rummet upptagas arbetsoförhet eller minskad arbetsförmåga

i följd av sjukdom, försvagad hälsa, olycksfall eller eljest påkommet

lyte. Någon åtskillnad mellan särskilda klasser av inkomsttagare

lärer därvid icke böra uppdragas. Naturligen förbises icke att

för vissa kategorier av inkomsttagare ohälsa icke medför någon minskning

i inkomst. Att särskilja dessa vore emellertid en invecklad och

vansklig uppgift, medan värdet härav å andra sidan vore försvinnande ringa.

Skattskyldiga, som befinna sig i antj^dda ekonomiska ställning, höra av

lätt insedda skäl mera sällan till dem, som någon längre tid kvarstå å

restlängd. Verkan av bestämmelsen kommer för övrigt att bliva väsentligt

olika, allteftersom lagen fixerar eu viss minimitid, under vilken den

menliga inverkan å arbetsförmågan skall hava fortvarat, eller en värdering

av inkomstförlusten skall göras — en fråga, som senare skall

behandlas. Eu annan anledning till inkomstförlust, till vilken hänsyn

måste tagas, nämligen där inkomstkällan är tjänst eller annan arbetsanställning,

är arbetslöshet. 1 regeln måste därvid i detta begrepp in

läggas,

att arbetslösheten är oförvållad, varmed lärer böra förstås, att

vederbörande trots allvarliga försök att inom orten vinna anställning i

sitt hittills drivna yrke eller därmed nära besläktat, icke lyckats därmed.

Huruvida han har personlig skuld till att han lämnat eller avskedats

från innehavd tidigare anställning, torde däremot icke kunna lämpligen

göras till föremål för prövning. Beträffande ett synnerligen praktiskt

fall, nämligen arbetslöshet på grund av hel arbetspersonal omfattande

arbetskonflikt, måste man säkerligen gå längre. Det kan ju icke ifrågakomma

att inlåta sig på bedömande, i vad män en viss av de i konflikten

indragna ^ arbetsanställda bär skulden till konfliktens uppkomst

eller fortvara. Å andra sidan kan ej heller ifrågasättas att utesluta

denna grund till inkomstförlust från allt beaktande. Det återstår då ej

annat än att i förevarande hänseende alltid betrakta dylikt fall av arbetslöshet

såsom oförvållad

Andra anledningar till inkomstminskning än de båda nu avhandlade

torde svårligen lagen kunna taga i betraktande. Onekligen ligger

häri en ej ringa orättvisa. Särskilt gäller om de talrika självständiga,

men obemedlade yrkesutövarna, att varjehanda missöden, som kännbart

inverka på deras förmåga att utgöra utskylder, kunna drabba deras inkomst

-

92

källor. Missväxt, förlust genom kunders iråkade obestånd, nödtvång att

avflytta från förmånligt belägen lokal, förändrad näringslagstiftning,

väsentligt ändrade produktions- eller konsumtionsförhållanden och otaliga

andra orsaker kunna här var för sig eller flera tillsammans inverka

mycket nedsättande på skatteförmågan. Men såväl orsakssammanhang

som verkningsgrad äro uppenbarligen av så växlande och svårbedömlig

art, att dylika missöden endast vid en fri prövning, däremot icke vid

ett system med fasta lagregler kunna beaktas. I talrika fall bidrager

den skattskyldiges hustru till inkomsten genom ett mer och mindre

regelbundet eller tillfälligt arbete. Till följd av havandeskap, barnsbörd,

vård om spätt barn, sjukdom i hemmet o. s. v., kan häri inträda

eu ganska kännbar förändring. Icke heller till ett dylikt fall torde

emellertid en lagbestämmelse kunna taga hänsyn.

Liknande förhållanden framträda i avseende å den försämring i

förmågan att utgöra pålagd skatt, som betingas därav att den skattskvldige

fått vidkännas avsevärda extra utgifter. De utgiftsanledningar,

som kunna vinna beaktande, torde knappast bliva flera än sjukdom och

olycksfall, som drabbat den skattskyldige själv eller någon, för vilken

han har försörjnings- och vårdnadsplikt, ävensom földust av kläder,

husgeråd eller inventarier, vållad av brandskada, skeppsbrott eller annan

jämförlig katastrof. Det torde få anses givet, att en allmän utgiftsstegring,

beroende på en generell eller lokal fördyring av bostäder eller

livsförnödenheter, låt vara en stark och plötslig sådan, måste lämnas utanför

och endast mera individuella ekonomiska missöden kunna ifrågakomma.

Men även inom denna grupp torde man nödgas lämna åsido sådana fall

som kostnad i anledning av dödsfall, flyttningskostnad från ort till

annan, förlust av hemdjur genom sjukdom eller olycksfall, iråkad skyldighet

att utgiva skadestånd o. s. v. Vissa dylika kostnader äro gemenligen

alltför ringa eller ej av tillräckligt exceptionell natur, i andra fall

är nödvändigheten av utgiften — helt eller delvis — mera tvivelaktig

eller kunna inkomstposter antagas gå i avräkning o. s. v. Allt detta

hindrar dock å andra sidan icke, att synnerligen talrika fall utan tvivel

skulle kunna påvisas, där ett sammanträffande av ogynnsamma omständigheter,

som lagen lämnat utan'' avseende, i själva verket utgör en

realiter fullgiltig ursäkt för uraktlåtenheten att betala utskylder.

Allvarsammare än de hittills berörda vanskligheterna torde emellertid

de vara, som komma i dagen, då man vänder sig till frågorna,

vilken styrka och omfattning en till sin art godtagen ursäktsgrund skall

i det särskilda fallet äga för att — för sig eller i förening med annan —

få gälla, samt huru den bevisning skall vara beskattad, som den skattskyldige

har att prestera. Dessa båda spörsmål stå i det nära inbördes

beroende, att de här nedan behandlas i visst sammanhang med

varandra.

Tydligt är att den bevisning, som företes hos valmyndigheten, så

gott som undantagslöst måste bliva skriftlig. Närmare bestämt komme

den i förevarande fäll i regel att bestå av intyg av betrodda personer;

eu mera underordnad roll komme att intagas av kvitton å läkarelön,

avgift för sjukvård m. m. Vad bör emellertid ett dylikt intyg innehålla

och vilka fordringar skola uppställas å intygsgivarens kvalifikationer?

Dessa spörsmål lärer lagen själv böra besvara och åt valmyndigheten

endast överlämna den formella prövningen, huruvida lagens

fordringar äro uppfyllda. Överlätes det åt valmyndigheten att efter

eget skön bedöma, huruvida exempelvis intygad sjuklighet fortvara!, så

länge och förelegat vid en sådan tidpunkt, att skatterestering ännu vid

valtillfället må anses ursäktlig, eller huruvida tilltro må fästas till intygsgivarens

uppgifter, då hade man ju i själva verket återgått till den fria

omprövning, som enligt vad ovan utvecklats, icke kan anses tillrådlig.

Visserligen vore friheten i omprövandet så till vida begränsad, som det

vore uteslutet för myndigheten att taga hänsyn till andra än de i lagangivna

arterna av acceptabla ursäkter: endast sjukdom, olycksfall,

arbetslöshet o. s. v. finge tagas i betraktande. Men med denna begränsning

vore föga vunnet. Den lämnar ändock alltför stort spelrum

åt det subjektiva tycket, och framför allt innebär den ju garanti egentligen

blott i en riktning, nämligen gentemot alltför stor liberalitet vid

bestämmelsens tillämpning, däremot knappast till den skattskyldiges

förmån.

Lagen lärer alltså böra föreskriva, att intyg av visst innehåll, avgivet

av så och så kvalificerad person eller personer, ovillkorligen måste

presteras, men att å andra sidan dylikt intyg, som blivit avgivet, också

måste av valmyndigheten tagas för gott. Men härav följer oundvikligt,

att saken betänkligt försvåras för den rösträttskrävande skattskyldige.

Ty i och med det att ett ovillkorligt vitsord tillmätes intyg av viss

beskaffenhet, tvingas man att ställa bestämda och ganska svåruppfyllda

krav på såväl intygets innehåll som intygsgivarens kvalifikationer.

Den första konsekvensen — och en mycket allvarsam sådan —

som måste dragas, är den, att det icke kan gå för sig att låta intyget

gå ut på ett mer eller mindre allmänt motiverat subjektivt omdöme, en

förklaring att intygsgivaren för sin del på grund av kännedom om förhållandena

finner den skattskyldige vara av någon viss i lagen omför

-

94

inäld anledning ursäktad för sitt resterande för skatt. Alldeles uppenbart

är, att man finge uppställa så stränga krav på intj^gsgivarens person

att mången skattskyldig därigenom skulle faktiskt avskäras från möjligheten

att prestera intyget. Men även i sådant skick kunde systemet

icke godtagas. Det innebär ju i själva verket intet annat än att den

fria prövning, som man ansett sig icke kunna överlämna åt valmyndigheten,

den bleve nu — och t. o. m. med definitiv avgöranderätt, utan

besvärsmöjlighet — lagd i de personers händer, som av lagen accepterats

som int.ygsgivare. Oftast vore väl den skattskyldige hänvisad att med

begäran om intyg hänvända sig till en viss person; på sin höjd ägde

han att välja emellan två eller tre personer. Den anmodade hade i regel —

framförallt i de större samhällena — att taga ståndpunkt till den framställda

begäran på grundvalen av den utredning, den skattskyldige

kunde lämna. Hans samtycke eller avslag gåves icke i känslan av att

utöva någon domareprövning och måste därför så mycket mer bliva

beroende på subjektiv läggning: den ene är sträng, den andre mild i

bedömande av en ursäkts giltighet, den ene äger eu rätt formell uppfattning

i fråga om bevisningen, den andre tvärtom.

\ ad intyget bör innehålla är alltså fastmera faktiska uppgifter

icke blott om det ekonomiska missödets art utan ock om dess omfattning.

Åven beträffande omfattningen är det således nödvändigt, att

lagen upptager vissa minimikrav, med vilka valmyndigheten har att

jämföra de faktiska uppgifterna å intygen. Till en början uppstår då

den frågan, i vilket slags mått denna omfattning skall angivas. Ur flere

synpunkter vore det mest tillfredsställande, om man för alla olika fall

kunde begagna ett enhetligt mått. Bland annat vunnes därmed, att

man utan svårigheter och invecklade regler kunde taga förenad hänsyn

till flere samverkande faktorer eller till att en faktor verkar på flere

sätt, t. ex. en sjukdom föranleder både inkomstförlust och utgiftsökning.

Den enda metod, som i så fall kan ifrågakomma, är tydligen att i lagen

angiva det minimivärde i penningar, som utebliven inkomst, respektive

påkommen utgift skall representera. Vid genomförande av denna metod

kan man givetvis icke utan orimlighet i resultaten betjäna sig av absoluta tal;

däremot kan man tänka sig att fastslå den minsta proportion, vari nämnda

penningvärde måste stå till det skattebelopp, som skall erläggas. Låter

man denna proportion vara fix, torde det visserligen ändock ej kunna

förnekas, att bestämmelsen får det betänkliga felet att verka hårdast, om

icke mot de i inkomsthänseende allra lägst ställda, så dock mot dem, som

befinna sig något steg högre upp. Ju mer inkomsten närmar sig existens

-

!)5

minimum, desto mindre elasticitet har i genomsnitt inkomsttagarens

privata utgiftskonto och dess svårare blir det alltså att däri vidtaga de

inskränkningar, som ett ekonomiskt missöde gör nödvändiga, om han

skall kunna komma ut med skatten. Denna omständighet får ökad

betydelse, i den mån den ej motverka^ av skattefritt avdrag eller en

efter gällande penningvärde lämpligt avpassad progressiv skala. Å andra

sidan lär en fix proportion vara ofrånkomlig; det kan icke gärna ifrågasättas

att tillämpa en så invecklad lösning som något slags glidande

skala. Vid sådant förhållande återstår, om ej den åsyftade reformen

skall förlora sitt egentliga värde, knappast annat än att bestämma proportionen

ifråga med liberalitet — vilket givetvis återverkar i riktning

av en opåkallad mildhet mot bättre situerade skattskyldige. Ur rösträttssynpunkt

lär detta icke behöva möta någon betänklighet, men måhända

kunde man vilja befara, att en så lagd bestämmelse kan verka

slappande på pliktkänslan i fråga om ansträngningar att fullgöra sin

skattskyldighet.

Om man beträffande inkomstminskning i följd av den skattskvldiges

arbetslöshet eller arbetsoförhet i stället viil tillämpa en annan

måttstock, nämligen tidslängden, blir detta uppenbarligen förenat med

alldeles samma ofullkomligheter, som nu berörts. Men det tillkommer

i fråga om arbetsoförhet den betänkligheten, att tidslängden visserligen

i vad angår lönearbetarklassen, vissa andra tjänsteanställda och ytterligare

andra inkomsttagare utgör eu tämligen god mätare på inkomstminskningen,

men att den för andra grupper är en synnerligen osäker

dylik.

Icke desto mindre, och i trots av att den önskvärda enhetligheten

därmed sönderbrytes, är det nog just i fråga om arbetsoförhet — och

jämväl arbetslöshet — den enda praktiska utvägen att nöja sig med

uppgift om huru länge arbetshindet fortvara!. Att avfordra den skattskyldige

övertygande utredning om dess verkliga inverkan på hans

inkomstförhållanden skulle alltför ofta vara att ställa för höga anspråk

på denne, medan han långt lättare komme till rätta med bevisning om

sjukdomstidens längd o. s. v.

Ytterligare måste emellertid lagen taga ståndpunkt till den frågan,

huru länge ett inträffat ekonomiskt missöde skall anses fortfarande utöva

sin menliga efterverkan å den skattskyldiges förmåga att utgöra skatten.

Det tidsavstånd, det härvid gäller att bestämma, lärer böra räknas från

det att den menligt inverkande omständigheten tilldrog sig — eller om

fråga är om arbetsoförhet eller arbetslöshet, från det den upphörde —•

till en följande skattebetalningstermin. Slutpunkten kan synas mindre

96

riktigt bestämd, och strängt taget är väl så ock förhållandet. Med

skäl kan nämligen sägas, att även om den skattskyldige må anses ursäktad,

att lian ej iakttog betalningsterminen, är det ingalunda givet,

att han har giltig anledning att restera ännu vid tiden för vallängdens

upprättande. Just denna tanke ligger till grund för gällande regel i 16 §

riksdagsordningen, att kvarstående restantier från föregående år diskvalificera,

men icke de, som först under löpande året uppkommit. Häremot

bör emellertid först och främst erinras, att särskilt i fråga om de skattskyldige,

som på grund av inträffat ekonomiskt verkande ofall måst

utebliva å uppbördsstämman, gällande lag uppenbarligen överskattat

deras utsikter att senare betala skulden. Det är just erfarenheten

härom, som föranlett reformbehovet. Överhuvud torde det vara särdeles

vanskligt att uppställa några fasta fordringar på huru snart den efterhängande

skatteskulden skall i dylika fall vara gäldad. Men härtill

kommer eu annan betydelsefull omständighet. Räknar man det tidsavstånd,

som efter det ekonomiska missödet längst må hava förflutit,

fram till tiden för vallängdens upprättande, resulterar detta i att de

restantier, som härleda sig ända bort från det första av de tre näst före

vallängdens upprättande förflutna åren, bliva för den skattskyldige mest

ödesdigra. Men det är dock allmänt erkänt, att största vikten tvärtom

bör tilläggas hans förhållande under det sista året och att äldre förhållanden

böra tillmätas mindre betydelse, ju mera fjärran de ligga.

Denna tanke ligger i själva verket till grund för den begränsning i fråga

om hänsynstagande till förtiden, som gällande lag gör såväl i fråga om

utskylds- som fattigvårdsstreck.

Samma tankegång, som föranleder uppställandet av begränsning

för en viss ursäkts giltighetstid, fordrar egentligen, om den fullföljes,

att därest endast en kortare tid förflutit mellan det ekonomiska missödet

och skatteterminen, lägre krav uppställes å den ekonomiska förlustens

storlek, än om tidsavståndet är något längre. På dylika invecklade

och för övrigt enligt sakens natur ändock rätt godtyckliga beräkningar

kan man vid lagbudets avfattande tydligen ej inlåta sig; lika

litet här som i ett ovan berört avseende kan någon glidande skala anordnas.

Såsom slutpunkt för tidsberäkningen har ovan angivits »en följande

skattetermin». Att ovillkorligen fordra, att terminen ifråga skall

vara den närmast följande, skulle leda till otillfredsställande resultat.

Om exempelvis en måhända rätt ringa statsskatt skall erläggas i december,

men långt kännbarare kommunalutskylder i följande februari månad,

skulle i fråga om denna senare uppbörd inga andra missöden kunna

godtag-as såsom laga ursäkt tor uteblivande äu de, som inträffat efter

statsutskyldernas uppbördsstämma i december. Detta vore ju föga rimligt.

A andra sidan kan naturligen den skattskyldige icke få tillgodoräkna sig

ett och samma missöde i dubbel måtto. Man synes alltså få hjälpa sig

fram med en regel, som angiver, att i fråga om en senare skattebetalningstermin

än den, som inträffar näst efter missödet, jämväl de under

mellantiden förfallna beloppen skola inräknas i den summa, som blir

att jämföra med missödets ekonomiska värde i och för bedömande om

detta är nog stort att få tillgodoräknas såsom ursäkt.

Gäller det sa att fixera de siffror, som vid tillämpning av de ovan

utvecklade principex-na och synpunkterna må anses skäliga, rör man sig

enligt sakens natur på mycket osäker mark. Varje bindande motiveringför

en viss ståndpunkt lärer här vara utesluten. Men det Arill synas

kunna sakligt rätt väl försvaras, på samma gång man rör sig med helt

enkla talförhållanden, om det stadgades, att giltig ursäkt utgör ett ekonomiskt

missöde, som helt eller delvis faller inom ett år före uppbördsterminen

och som förorsakat förlust — vare sig i form av utgift eller

av minskad inkomst eller bådadera — uppgående till minst samma belopp

som den obetalda skattens. Flere missöden, vare sig av samma

-eller olika art, finge naturligen därvid sammanräknas. Enligt vad förut

framhållits, lär det emellertid i fråga om mistad inkomst bliva nödvändigt

att mäta missödets omfattning på annat sätt, nämligen med tidslängden

för arbetshindret. För att bevara enhetligheten, vilket är nödvändigt

redan av den praktiska grund, att en sammanläggning av inkomstförlust

med utgift lätt blir erforderlig, måste till grund för fastställandet

av den minimitid, arbetshindret skall hava fortvarat, läggas

un omräkning av förlorad arbetstid i förlorat inkomstbelopp.

Fn skälig evalvering kan det måhända anses innebära, om nyssnämnda

minimitid sättes till fyra veckors fullständig arbetslöshet eller

ar betso för het, vilket således antages likvärdigt med en ekonomisk förlust,

motsvarande årsskattens belopp. Ett dylikt missöde, omfattande en tid av

allenast två veckors längd, skulle då räknas motsvara halv årsskatt och

kunna få sammanräknas med t. ex. lika stort belopp i sjukvårdskostnader.

Till grund för nämnda evalvering ligger det antagandet — för vars riktighet

några bindande skäl visserligen icke kunna anföras och som givetvis är

mycket osäkert — att sammanlagda stats- och kommunalutskylderna för

lägre inkomstklasser, om man överblickar en längre följd av år och även

tager de skattefria avdragen i betraktande, genomsnittligt uppgår till

•omkring åtta procent eller alltså en knapp tolftedel av årsinkomsten. År

JFattigvårds- och ntskyldsstrecken.

13

98

fråga blott om nedsatt arbetsförmåga eller om nedsättning i arbetsförtjänsten

genom på grund av driftsinskränkning förkortad arbetstid, låter

det, sig svårligen göra att använda tidsberäkning, utan Unge väl i dylika

fall den skattskyldige förebringa utredning om verkliga inkomstminskningen.

Det återstår emellertid nu att skärskåda, huru ovanstående resultat

te sig, då de betraktas ur bevisningens synvinkel. Redan bär erinrats,

att i vissa undantagsfall dylik kan presteras genom kvitto eller liknande.

Det gäller dock endast utgifter, förlorad egendoms värde o. s. v. I

fråga om förlorad inkomst måste den skattskyldige praktiskt taget alltid

och i andra fall esomoftast vara hänvisad till att anskaffa intyg om den ursäktande

omständigheten av i tv fall med laga vitsord utrustade personer.

Närmast till hands kan, då här ej längre är fråga om att avge

ett allmänt hållet omdöme utan att intyga vissa faktiska förhållanden,

synas ligga att godtaga intyg av två enskilda personer, som förklara

sig äga personlig kännedom om förhållandena, eller åtminstone åt en

av den skattskyldige själv på heder och samvete avgiven förklaring,

vars riktighet av två personer på nyssnämnda sätt bestyrkts. Från

domstolar och andra myndigheter har man emellertid en rik erfarenhet

om det ytterst osäkra bevisvärdet av enskilda jmrsoners skriftliga, av

parten utverkade attester. Och i förevarande fall skulle ju dock attesten

tillerkännas ett ovillkorligt vitsord. Och i en sak av denna art, som

för attestgivaren esomoftast ter sig så, att det gäller att rädda en god

vän och meningsfrände från att uteslutas från en allmän politisk rättighet,

kan långt mer än eljes befaras, att i det otaliga fall ingalunda skulle

tagas så noga med intyget. Lätteligen skulle det resoneras så, att här

måste vännens moraliska rätt försvaras, utan onödigt nagelfarande av

de formella kvalifikationer, lagen kräver. Hela anordningen kan

genom en dvlik praktik råka i misskredit och giva anledning till befogad

allmän förargelse. Slutligen bör erinras om att de intyg, det

gäller, dock ingalunda skulle innehålla blott rent objektiva sakuppgifter.

Att arbetslöshet är oförvållad, att verklig arbetsoförhet förelegat, att

kostnader på grund av sjukdom kunna skattas till det och det beloppet

— allt detta är uppgifter, som grunda sig även på en subjektiv värdering

av omständigheterna.

Möjligen vill man ifrågasätta, att lagen skulle fordra intyg av

trovärdiga personer, varvid då prövningen av trovärdigheten skulle tillkomma

valmyndigheten. Uppenbarligen kan dock denna utväg icke

anlitas. Det bleve att åter släppa in ett moment av den diskretionära

prövning, som redan avvisats såsom alltför betänklig. Ilär vore den

visserligen begränsad till en enda punkt, men å andra sidan linge den

just därigenom och med hänsyn till denna punkts beskaffenhet eu

speciellt ömtålig karaktär. Tillämpningen bleve för övrigt säkerligen

ytterst ojämn. 1 det ena valdistriktet godtoge man varje intygsgivare,

mot vilken icke särskild anledning att betvivla hans trovärdighet förelåge;

å annat håll krävde man måhända, att personen skulle vara för

myndigheten känd som tillförlitlig. Särskilt i de stora stadssamhällena

skulle vilketdera som helst av dessa tolkningssätt medföra oantagliga

konsekvenser på grund av den begränsade personkännedom, varöver

valmyndigheten förfogar. Med den mildare tolkningen bleve kravet på

trovärdighet praktiskt betydelselöst, med den strängare bleve det ytterst

riskabelt för den skattskyldige.

Man synes alltså bliva driven till att endast medgiva vitsord åt

vissa i lagen angivna kategorier av intygsgivare. För landsbygden är

det relativt lätt att uppdraga eu tillräckligt vid krets av personer, ägnade

att utrustas med dylikt vitsord. Här kunna ifrågakomma t. ex. församlingspräst,

ordförande i kommunalstämma, kommunalfullmäktige eller

kommunalnämnd, ledamot av kommunalnämnd, kyrko- eller skolråd,

nämndeman, landsfiskal, fjärdingsman, samt så vitt angår arbetsoförhet

för den skattskyldige själv eller sjukdom eller olycksfall inom hans

familj legimiterad läkare. Möjligheten att utverka intyg underlättas ock

betydligt av den rätt noggranna kännedom om grannars och sockenbors

personliga förhållanden, som är till finnandes framförallt på rena landsbygden

men även i de mindre stadsliknande samhällena. Vissa betänkligheter

kunna emellertid även göras gällande. Sålunda kunde å vissa

orter den skattskyldig^ bliva uteslutande hänvisad till att med sin anmodan

om intyg hänvända sig till politiska motståndare.

Men helt annorlunda vansklig ställer sig anordningen i fråga om

städerna, framförallt de stora, där likvisst hela problemet är som mest

praktiskt. Hur man än må vilja bestämma kretsen av statstjänstemän,

kommunala förtroendemän, läkare o. s. v., som skola tillerkännas vitsord,

blir den dock alltför trång. Endast i undantagsfall ägde den skattskyldige

tillfälle att med begäran om intyg hänvända sig till någon,

för vilken han ens vore personligen bekant, långt mindre någon, som

ägde närmare kännedom om hans ekonomiska förhållanden och missöden.

Det kan visserligen invändas, att beträffande så i förgrunden

stående ursäktsgrunder som sjukdom och olycksfall läkaren emellertid

äger en dylik förstahandskännedom. I viss utsträckning är nog detta

100

händelsen — i städerna kanske vida mera än på landsbygden — men

mycket ofta förhåller det sig nog beträffande de i enklare villkor levande

folklagren så, att läkaren icke varit i tillfälle att följa en sjukdoms förlopp

eller hälsans återställande efter ett olycksfall med den noggrannhet,

att han på grund av förstahandskännedom kan intyga hur länge arbetsoförhet

förelegat eller vilka kostnader, sjukvård i hemmet dragit.

En återblick på förestående undersökning giver enligt kommitterades

bestämda mening till resultat, att icke heller anordningen att i

lag fastställa vissa giltiga ursäkter för uraktlåten skattebetalning och

sättet för deras styrkande låter sig förordas. Därtill är den — såvitt

kommitterade kunnat finna — oundvikligt behäftad med alltför många

brister. Alldeles uteslutet synes vara att uppställa så enkla regler, att det

kunde ifrågakomma att inpassa bestämmelserna i grundlag, utan nödvändigt

bleve i varje fall att med brytande av en hittills iakttagen

grundsats hänvisa dem till vallagen. Endast ett tåtal arter av ekonomiska

missöden, vilkas avsevärda återverkan på förmågan att utgöra

skatt är mera regelmässig och påtaglig, kunna lämpligen i lagstadgandet

beaktas. Mycket talrika behjärtansvärda fall av oförvållat häftande bliva

utan tvivel i följd därav obeaktade, medan å andra sidan lagen kommer

att verka till skydd även i en de! mindre värdiga fäll. Iförande den

omfattning, ett som ursäkt godtaget missöde skall hava ägt, måste i

enkelhetens och bevislighetens intresse sakligt otillfredsställande regler

givas; detta oaktat måsle reglerna få en form och ett innehåll, som förläna

dem en rätt invecklad, artificiell och verklighetsfrämmande karaktär.

I fråga om bevisningen ställes man i valet mellan att ställa sina anspråk

så lågt, att därav måste befaras anstötliga missbruk, eller att betänkligt

försvåra bevismöjligheten och öka besväret för den skattskyldige. Sammantagna

måste dessa brister sägas innebära, att man nödgas stanna

långt nedom de minimifordringar, som inledningsvis angåvos.

Kommitterade hava alltså för sin del måst stanna vid den slutsats,

att en reform av utskyldsstrecket. icke låter sig praktiskt genomföras

enligt grundsatsen att uppdraga en skillnad mellan dem, som utan eget

förvållande blivit oförmögna att utgöra sina utskylder, och dem, som

för underlåtenhet härutinnan icke gittat anföra giltig ursäkt. Den

omständighet, att såvitt kommitterade kunnat finna, man ingenstädes i

utlandet genomfört någon dylik åtskillnad, kan icke annat bestyrka det

resultat, vari utredningen måst utmynna. Den i Finland upptagna

101

egendomliga regel, att av kommuualstyrelse styrkt medellöshet gäller

som ursäkt, förtjänar tydligen icke att efterbildas.

Under förarbetena till gällande rösträttsbestämmelser hava emellertid,

såsom av ovan lämnade historiska redogörelse framgår, vissa förslagvarit

å bane, vilkas antagande skulle inneburit ett mildare utskyldsstreck

än det, som 1909 antogs, och vilka för övrigt äga sina motsvarigheter

i vissa främmande länder.

Det ena av dessa förslag gick därpå ut, att begränsa utskyldsstrecket

att avse allenast utskylderna till staten. Principiellt har detta,

motiverats med att sambandet mellan politisk rösträtt och fullgörandet

av kommunala skyldigheter måste sägas vara rent artificiellt, medan

åter villkoret om fullgjord skyldighet gentemot staten vore helt annorlunda

grundat i en naturlig uppfattning. Därjämte har på sin tid anförts,

att ett sålunda begränsat villkor vore försvarligt av billighetshänsyn,

då för ringare inkomsttagare statsskatten vore en obetydlighet,

jämförd med de på de flesta orter långt högre kommunala utskylderna,

och således utan svårighet borde kunna av den skattskyldige utgöras.

Det refererade principmotivet bör måhända erkännas innehålla eu

viss sanningskärna. Men det måste dock erinras, att det egentligen

förutsätter, att den politiska rösträtten hos oss vore grundad på skatteplikt

till staten. Så är ju dock icke fallet, i det denna rösträtt fastmera

är allmän och oberoende av varje skatteplikt. Om utskyldsstrecket

med hänsyn härtill måste söka sitt principiella försvar såsom

»ordentlighetsstreck», vilket avser att från deltagande i valet avsöndra

dem, som ådagalagt bristande omsorg och ansvarskänsla i fullgörande

av allmänna skyldigheter, så måste ock medgivas, att beviset på dylik

bristande pliktkänsla med nästan samma rätt kan sökas i försummelse

i fråga om erläggande såväl av kommunala som av statliga utskylder.

Denna erinran talar visserligen i och för sig icke emot att begränsa

strecket till statsskatten, ty den innebär ju intet som helst skäl

för det dubbla utskyldsstrecket; det endast framhäver, att båda strecken

intet annat äro än metoder att söka från valmanskåren utskilja element

utan erforderlig ansvarskänsla mot det allmänna. Måste man erkänna,

att det dubbla streckets obestridliga huvudfel är, att det drabbar även

en stor mängd medborgare, som icke rättvisligen kunna rubriceras som

oordentliga skattebetalare, finns det således intet principiellt hinder i

vägen för att ersätta det med ett blott statsutskyldsstreck. Värdet av

en sådau reform måste helt bedömas ur synpunkten, huruvida de

påklagade orättvisa verkningarna därigenom skulle i det väsentliga kunna

förväntas upphävda. Kommitterade kunna dock icke finna denna för

-

102

hoppning bestyrkas av tillgängliga fakta. Den har, som ovan nämnts,

tidigare grundats på förutsättningen, att den direkta statsskatten för de

mindre bemedlade ej vore mera tryckande än att i allmänhet envar,

som har den goda viljan, kan komma ut därmed. Förhållandena torde

i allt fall numera gestalta sig rätt annorlunda. Även för en inkomst,

som med nutida prisläge — även bortsett från sista tidens enorma prisstegring

— blott förmår giva sin innehavare en helt knapp och torftig

bärgning, lyder kronodebetsedeln ofta på en rätt så avsevärd slutsumma.

Av ovan anförda statistiska tabeller framgår ju ock, att av exempelvis

de vid 1917 års val för nuvarande utskyldsstreck fallna omkring 194,000

personerna ej mindre än 147,000 häftade för statsskatt. Proportionen

vid höstvalet 1914 var i det närmaste densamma, vid 1911 års val ändå

ogynnsammare för statsskatten. Det torde icke kunna anföras några

fasta hållpunkter för antagandet, att sistnämnda siffra skulle komma att

avsevärt nedbringas, om utskyldsstrecket inskränktes att gälla blott statsskatten.

Än mindre vore det rimligt att antaga, att nämnda siffra,

147.000 personer, skulle i det hela beteckna de försumliga, de av eget

vållande häftande. Mot båda dessa antaganden talar tvärtom med stor

tydlighet'' det faktum, att ej mindre än 42,000 personer ordentligt betalt

sina kommunalutskylder, men häftade för statsskatten. De för ensamt

statsskatt resterande uppgingo i städerna t. o. m. till större antal än de

som resterade för endast kommunalutskylder. Vid 1911 års val gällde

detta förhållande riket i dess helhet; skillnaden var t. o. m. högst betydande

(10,000 personer).

De enda slutsatser, som av det anförda synas kunna dragas, äro,

att den ifrågasatta ändringen komme att nedbringa de av utskyldsstrecket

uteslutna med omkring 25 procent; att emellertid ett absolut

taget mycket stort antal valmän — enligt senaste valsiffror inemot

150.000 *— alltjämt komme att uteslutas; samt — vilket är det viktigaste

— att intet tyder på att strecket i sitt reformerade skick komme

att verka på ett för rättskänslan mindre sårande sätt än hittills. Denna

linje kan alltså icke förordas.

Ett annat förslag, som framkastats, har gått ut på att begränsa

det nuvarande stränga kravet, att tre nästföregående års krono- och

kommunalutskylder skola vara till fullo gnidna, till att gälla endast det

sist förflutna kalenderåret. Statistiken lämnar inga hållpunkter till bedömande

av hur pass kraftigt eu dylik beskärning skulle verka till

nedbringande av de uteslutnas antal. Antagligen bleve verkan ganska

betydlig. Men ur rättvisans synpunkt ställer sig denna anordning rent

av sämre än den nuvarande. Den som i två år ordentligt utgjort alla

10:;

sina utskylder men det tredje året på grund av vidriga omständigheter

blivit urståndsatt att göra full rätt för sig, skulle förlora sin rösträtt,

medan eu annan, som i två år utan varje ursäkt försummat sin skattebetalning

men det tredje året däremot verkligen erlagt skatten, därmed

skulle köpa sig rätt att deltaga i valet.

Åven denna utväg måste alltså betraktas såsom en halvmesyr,

utan förmåga att bota själva den sjuka punkten, snarare ägnad att gorå

den än ömmare än tillförene.

Under kommitterades överläggningar bär emellertid framkastats

tanken att kombinera båda de refererade medlen att förmildra strecket

och att därvid än ytterligare nedsätta sina anspråk på ådagalagd ordentlighet

i skattepliktens fullgörande, så att utesluten från rösträtt på ifrågavarande

grund bleve allenast den, som under minst två av de nästföregående

tre åren underlåtit att utgöra påförd skatt till staten. Det kan

väl icke förnekas, att genom att sålunda binda rösträttens förlust vid

förutsättningen, att den skattskyldige resterar för mer än ett års statsskatt,

en ökad trygghet vinnes mot att strecket drabbar orättvist. Och

ehuru alla beräkningar över en dylik radikal omdanings inflytande på

streckets totala verkningar och karaktär sväva i luften, synes det mycket

sannolikt, att detta inflytande måste bliva högst betydande. Men å andra

sidan vore det säkerligen oberättigat att antaga, att fall av oförvållat

resterande två på varandra nära följande år komme att höra till de

sällsynta undantagsfallen. Valstatistikens höga siffror för enbart för

statsskatt resterande giva närmast anledning till en annan uppfattning.

Får man då å andra sidan räkna med en avsevärd sannolikhet, att hela

streckets praktiska betydelse bleve rätt ringa, ter det sig närmast som

ett principrytteri att ändock bibehålla en uteslutningsgrund, som i tillhimpningen

alltemellan blir anstötlig för rättskänslan. Ju färre de från

rösträtt uteslutna bliva, dess starkare reagerar den, som finner sig

orättfärdigt hänförd till deras krets, såsom för en tillfogad personlig

skymf.

Överhuvud torde det få betecknas som eu svag ståndpunkt att

upprätthålla ett utskyldsstreck av den art, att det i praktiken spelar eu

ringa roll. Måhända vill man härtill svara, att det ändock är viktigt

»för själva principens skull». I så fall lärer man dock göra sig skyldig

till ett förbiseende. Den principiella grundvalen för ett utskyldsstreck

av typen »ordentlighetsstreck» är ingalunda så stark, att den ej behöver

till stöd påvisandet av streckets starka praktiska effektivitet. Denna

principiella grund är nämligen ytterst kravet på social pliktuppfyllelse

som förutsättning för rösträtt. Men då man erinrar sig, att lösdriveri,

104

bettleri och ali den brottslighet, som sonas med lägre straff'' än sex

månaders straffarbete, i många fall jämväl gröve brottslighet, likvisst

icke diskvalificera för rösträtt och i vårt land liksom i många andra

knappt ens på allvar ifrågasatts böra tilläggas dylik verkan — att sålunda

bland mycket annat falsk deklaration för skattetaxering samt varjehanda

annan oredlighet i skatteväg icke bereder den skyldige rösträttens

förlust — så torde det vara obestridligt, att ett strängt rättsteoretiskt

försvar för föreskriften, att uraktlåtenhet att erlägga vissa utskylder,

d. v. s. att gälda en civil penningskuld till det allmänna, däremot

drabbas av denna påföljd, svårligen kan presteras.

Har man av hänsyn till det nuvarande systemets oefterrättligheter

drivits till tanken på en så kraftig beskärning av utskyldsstrecket, så

har det synts kommitterades flertal i själva verket vara mera värt att

taga i allvarligt övervägande, huruvida icke denna uteslutningsgrund bör

alldeles utmönstras ur lagen.

Kommitterade äro fullt medvetna att därmed vika in på en reformlinje,

som är ägnad att uppväcka de starkaste betänkligheter inom stora

samhällsgrupper. Redan den kortfattade historik, som härovan lämnats

över skattestreckfrågans tidigare behandling, visar till fullo, vilken stor

betydelse man under arbetet på den allmänna rösträttens utformning

liksom ock senare tillagt detta streck. Därvid är det säkerligen icke

de nyss berörda strängt principiella synpunkterna, som varit utslagsgivande.

Men man har å ena sidan rent praktiskt betraktat strecket

såsom ett oumbärligt hjälpmedel att förmå de skattskyldiga att någorlunda

ordentligt erlägga sina utskylder, och man har å andra sidan

ansett det rättvist, att de, som härutinnan brista och därmed öka de

övrigas bördor, förvägras den fulla medborgerliga likställigheten med

dessa. Härvid har förvisso det förhållande spelat in — och utövat ett

starkt inflytande på tänkesättet — att ordentligheten i skattebetalningenr

enligt vad allmänt erkännes och statistiken bestyrker, är så avsevärt

olika inom olika huvudgrupper av samhällsmedlemmar. Det nämnda

rättskravet får en social innebörd, som förlänar det bredd och styrka,

i och med att det reses å en hel samhällsgrupps vägnar mot en eller

flera andra samhällsgrupper. Nu förhåller det sig ju så, att inom de

flesta till jordbruksnäringen anknutna grupper — i främsta rummet dem,

som i statistiken hänföras till gods- och hemmansägare, arrendatorer

och brukare, men även rättare och torpare — procenten av häftande

(räknat i förhållande till varje grupps hela antal) är mycket ringa, växlande

vid 1917 års val mellan 0.7 för godsägare och 1.3 för hemmansägare

samt o.l för torpare. Och även för en sådan grupp som de fria Inne

-

105

arbetarna inom jordbruket — för att icke tala om drängar ocli hemmasöner

— uppgår denna procent blott till 12.s. Inom do flesta andra

löntagaregrupper däremot är den, om än rätt växlande efter yrkesgren

och inkomststandard, i det hela mycket hög. Den var sålunda vid nyssnämnda

val för sjömän 40.6, för »arbetare», väsentligen industriarbetare,

27.1, för handelsbiträden och handelsbokhållare 18.9 samt för i privat

tjänst anställd högre teknisk och kontorspersonal 9.1.

Det är visserligen många omständigheter, som äro att taga i betraktande,

då man vill draga slutsatser av dylika siffror. Med förbigående

av vissa ofta anförda, men mera omtvistade faktorer, må här blott

erinras, att en ren penninghushållning, baserad icke på kapital utan

blott på en terminligen i mindre poster utfallande avlöning, utan tvivel

är den hushållningsform, som medför de största svårigheterna för sparande

till att möta en viss större utgift. För de allra lägst ställda inkomstgrupperna,

där skatten är helt ringa, i vissa fäll nästan ingen, spela

nämnda svårigheter icke just någon roll, men desto mera för de något

bättre ställda, av vilka verkliga inkomstskatter utkrävas; och de fortverka

ännu rätt högt upp på skalan. En annan faktor av väsentlig

betydelse är naturligen den, att ägare av fast egendom eller inventarier

i utmätningsrisken ha eu kraftig sporre till utskyldernas gäldande; skulle

den i ett visst fall icke verka till frivillig betalning, blir ju skatten tvångsvis

uttagen, och vederbörande kvarstår därefter ej mera på rostlängden.

Hos den obemedlade löntagaren åter blir utmätningsförsöket med nu

gällande exekutionsregler merendels, resultatlöst.

Dessa synpunkter kunna naturligtvis på intet sätt anföras såsom

givande fog för några samhällsgruppers medlemmar att undandraga sig*

fullgörandet av sin skattskyldighet. Men däremot synas de vara vägledande

för svaret på spörsmålet, vilka utvägar som böra tillitas för

uppnående av det eftersträvansvärda målet, att skatterna ordentligt inflyta.

Lagen ställer för närvarande på löntagarens hushållsaktighet,

omtanke och förutseende det anspråket, att han av löpande inkomster

skall till skatteterminen sammanspara det för utskylders gäldande erforderliga

beloppet. Men för den händelse detta anspråk ej skulle fyllas,

har den blott ett vanmäktigt hot om indrivning. Resultatet är alltför

ofta otillfredsställande. Lagen bör ställa till förfogande effektiva anordningar

för utskyldens tvångsvisa uttagande, naturligtvis tillika så avpassade,

att de ej innebära en obillig hårdhet mot den skattskyldige.

Därmed gives på samma gång, till moraliskt stöd för den svagare

karaktären, ett kraftigt incitament att hushålla så, att medel för skatten

om möjligt bliva insparda.

Fattigvårds- och utskyldsstrecket. 14

106

Utskyldsstrecket utgör däremot tydligen alls icke något effektivt

tvångsmedel; de nuvarande nedslående siffrorna äro ju just ett uttryck

härför. Intrycket av dess verkningslöshet förhöjes, då man finner, att

i stort sett skattebetalningen ingalunda är bäst inom de grupper, där

valdeltagandet är livligast. Sålunda höra industriarbetarna samt handelsbiträdena

till de större grupper, vars röstberättigade medlemmar procentuellt

talrikast inställa sig vid valurnan; deras deltagande är något

större än hemmansägarnas och långt större än exempelvis torparnas och

jordbruksarbetarnas. Vidare låter det sig icke påvisa, att det år 19011

införda statsutskyldsstrecket haft någon inverkan till statsskattens ordentligare

inbetalning. Vid 1911 års val, då frågan gällde, hur man fullgjort

1908, 1909‘och 1910 års utskylder, och då alltså det äldre rättstillståndet

kan antagas ha fortverkat, voro visserligen de för statsskatt

resterande något flera än vid senare val, men skillnaden är icke av den

betydenhet, att den tillåter några slutsatser i nämnda riktning. Långt

större sannolikhet har det för sig, att det är 1909 års storstrejk med

dess menliga verkningar på lönearbetarnas skatteförmåga, som här satt

spår. Och slutligen kan det ju sägas vara ett notoriskt faktum, vars

betydelse särskilt plägar framhävas av dem, som hava med uppbördsväsendet

att syssla, att bland de verkligt försumliga skattebetalarna

finnes ett högst avsevärt antal personer, vilkas försumlighet sammanhänger

med oordentliga levnadsvanor och till vilkas karaktäristik gemenligen

hör, att de alldeles icke intressera sig för allmänna angelägenheter,

icke heller i form av utövning av rösträtt. På alla dessa förfelar

utskyldsstreckets hot fullständigt sin verkan. Däremot tinnas bland de

oförvållat häftande otvivelaktigt många, för vilka uteslutningen kännes

mycket bitter; det är ju detta förhållande, som givit reformkravet dess styrka.

Men en rättspåföljd, vilken av många bland dem, mot vilka den

egentligen riktas, icke förnimmes såsom något lidande eller obehag,

utan lämnar dem fullständigt oberörda, men vilken å andra sidan blindvis

drabbar oskyldiga mycket kännbart, den är icke blott som tvångsmedel

av undermålig effektivitet, utan den är också ur rättssynpunkt

betänklig. Insikten härom kommer alldeles icke i strid med den ofta

åberopade grundsatsen: medborgarna böra få åtnjuta sina offentliga

rättigheter men skola å andra sidan ock vidkännas sina skyldigheter mot

det allmänna. Denna sats är uppenbart ock oemotsägligt riktig; men

av densamma följer alls icke — vilket man ofta förbiser — att det är

lämpligt eller riktigt att ställa utövningen av eu viss rättighet i direkt

juridiskt beroende av att en viss skyldighet uppfyllts. För de flesta

fäll av offentliga rättigheter ocli skyldigheter är detta fastmera olämpligt

107

och liar aldrig ens ifrågasatts; det gäller, såsom redan ovan berörts,

även rösträttens beroende av eu hel del medborgerliga skyldigheter.

Vad rättsmedvetandet i själva verket kräver, är att det är sörjt för att

medborgliga skyldigheter effektivt utkrävas — och det t. o. m. alldeles

oberoende av om de förpliktade äro i åtnjutande av den ena eller andra

rättigheten.

Blickar man ut på andra länders rösträttsbestämmelser, kan man

ej undgå att finna riktigheten av nu framlagda uppfattning på det

kraftigaste bestyrkt. 1 sådana länder, där i likhet med vårt den politiska

rösträtten är allmän, oberoende av census, är utskyldsstrecket så

gott som allestädes okänt eller har, om det någon tid varit i bruk,

ånyo avlysts. Endast i några få tyska stater, nämligen Baden, ElsassLothringen

och ett par av de minsta småstaterna samt i ett par

schweiziska kantoner påträffar man motsvarighet till det hos oss gällande

strecket. Att även i Finland en svag ansats i samma riktning — men

ej heller mera — förekommer, bär ovan omnämnts. A andra sidan

befinnes, att även i stater, där för rösträtt överhuvud eller — om

klassvalprincipen tillämpas — för dess utövning inom högre röstklass

kräves taxering till viss minimiinkomst, och där alltså rösträtten är

byggd på skatteplikt, man ingalunda allestädes upprätthåller ett utskyldsstreck

i mening av krav på att skatten verkligen utgjorts.

Nu berörda förhållanden komma måhända i sin rätta belysning

först, om man även erinrar om att åtminstone i många av dessa länder

utan utskyldsstreck statens fordringar för obetald skatt ha sig tillförsäkrade

en särskilt förmånlig ställning i exekutivt hänseende så till vida,

som det medgives en mer eller mindre vidsträckt rätt att för dylik

fordrans förnöjande lägga hand å skattskyldig löntagares innestående

eller blivande lönefordran hos arbetsgivaren.

Det är följaktligen med det livligaste intresse kommitterade tagit

del av chefens för justitiedepartementet meddelande, att i ett inom

departementet utarbetat förslag till vissa reformer inom utsökningsväsendet

jämväl ingår förslag, att den rätt till införsel i avlöning, pension eller

livränta, som genom lag den 14 juni 1917 stadgats till säkerhet för

underhållsbidrag av familjerättslig natur, skall utsträckas att med vissa

jämkningar gälla till förmån för bl. a. krono- och kommunalutskylder

under ett år från förfallodagen, samt att detta förslag, som redan varit

föremål för lagrådets granskning och därvid lämnats utan anmärkning,

är avsett att med första föreläggas riksdagen till prövning. Därmed

kommer hela frågan om utskyldsstreckets bibehållande, enligt kommitterades

mening, i ett helt nytt läge. Enligt 1917 års valstatistik voro av

108

ej fullt 194,000 häftande icke mindre än nära 170,000 löntagare av

olika kategorier. Den alldeles ojämförligt största delen av dessa arbetar

givetvis i en mera permanent anställning hos en och samma arbetsgivare,

vadan införsel i där innestående avlöning kan praktiseras. De

nyssnämnda sitfrorna äro således rätt väl ägnade att ingiva en föreställning

om den påtänkta exekutiva reformens praktiska räckvidd.

Det mest vägande praktiska skäl för bibehållande av ett utskyldsstreck,

som hittills kunnat anföras, torde ha varit, att det särskilt i

fråga om den stora och viktiga löntagaregruppen utgjort eu hållhake,

låt vara hur ofullkomlig som helst, men i brist på arman och bättre

dock oumbärlig. Detta argument har under förutsättning av införselinstitutets

införande förlorat sin betydelse. Och vid sådant förhållande

framträda de tidigare utvecklade betänkliga sidorna hos strecket med

ytterligare ökad styrka.

På grund av vad sålunda anförts finna kommitterade sig böra

förorda, att bestämmelsen i 16 § riksdagsordningen om häftande för

utskylder såsom grund till uteslutning från valrätt helt och hållet upphäves.

Skulle denna hemställan vinna avseende, påkallas enligt kommitterades

uppfattning därav ej annan ändring i vallagen än att i 26 §

1 stycket 2 punkten bör uteslutas stadgandet om att i kommun nyinflyttad

person ej må upptagas som röstberättigad, med mindre av tillgängliga

handlingar framgår eller eljest styrkes, att föregående år förfallna

utskylder, som påförts honom i mantalsskrivningsorten, gäldats,

eller att han icke haft att erlägga några dylika utskylder.

Utmönstrandet av detta stadgande betyder, att det s. k. flyttning sstrecket

bortfaller, vilket är eu given konsekvens av utskyldsstreckets

borttagande. Vid sådant förhållande hava kommitterade icke funnit sig

böra till vidare behandling upptaga den under annan förutsättning till

dem för utredning hänskjutna frågan, huru de så mycket överklagade

svårigheterna för nyinflyttade att få sin behörighet att utöva rösträtt

ådagalagd lämpligast skulle kunna undanröjas.

1 detta sammanhang bör dock framhållas att bortfallandet av

»flyttningsstrecket» skulle bliva en mycket värdefull vinst av utskyldsstreckets

slopande. Förstnämnda blott oegentligt så kallade streck bär

ju intet med ett egentligt bostadsstreck att skaffa, och det drabbar

också likaväl vid flyttning från kommun till annan inom valkretsen.

Det är överhuvud intet materiellt kvalifikationskrav som tillägges, utan

det är en bevispresumtion, som man ansett sig nödsakad uppställa till

en nyinflyttad persons nackdel. »Streckets» uppgift är att förhindra,

109

att eu häftande skattskyldig vid överflyttning till annan kommun obebörigen

blir tillagd rösträtt i följd av okunnighet om tillvaron av laga

uteslutningsgrund. Han blir ej godkänd som röstberättigad, så länge

lian ej styrkt eller det eljes av tillgängliga handlingar framgår, att

intet bakar i fråga om föregående års utskyldsbetalning. Den senare

av dessa båda möjligheter föreligger i fråga om kommunalutskylder endast

i rena undantagsfall och i fråga om statsutskylder långt ifrån alltid

förverkligad, vadan det i regel ankommer på den inflyttade själv att

med kvitto eller annorledes föra bevisning. Om angelägenheten för

honom att så göra får lian visserligen eu påminnelse strax före vallängdens

framläggande till granskning. Men tiden är knappt tilltagen,

årstiden medför för mången stor arbetsbrådska, den påminte kan tillfälligt

vistas borta från hemmet eller eljest ej bliva träffad med påminnelsen

o. s. v. Verkliga svårigheter kunna i många fall också förefinnas

att i tid införskaffa den erforderliga bevisningen.

Verkningarna kunna med stor tydlighet avläsas i valstatistiken.

Eu sammanställning av vissa dess siffror kunna ej undgå att giva visshet

om att »flyttningsstrecket» i den allra största utsträckning medför

uteslutning av personer, som i fråga om ordentlig skattebetalning intet

hava att förebrå sig. På flyttningsstrecket folio vid 1917 års val mer

än 64,000 personer, vilket utgör tredjedelen så många som hela

det stora antal, som föll för utskyldsstrecket, och innebär eu ökning

av cirka 10,000 personer i jämförelse med 1914 års höstval. Men fördelningen

på olika yrkesgrupper är eu helt och hållet annan än denna

som gäller i fråga om utskyldsstrecket. Verkade bestämmelsen rationellt,

borde procenten uteslutna inom de särskilda grupperna stå i

ungefärlig proportion till samma procenttal för nyssnämnda streck —

med vissa modifikationer, beroende på omflyttningens olika stora frekvens

för olika grupper. Men så är alls icke fallet, såsom en i den statistiska

översikten ovan intagen tabell utvisar. Medan vid 1917 års val t. ex.

för arbetare (andra än i jordbruk sysselsatta) uteslutningsprocenten för

utskyldsstrecket är 27.1 och för flyttningsstrecket 5.3, äro motsvarande

siffror för hemmansägare 1.3 och 1.3, för arrendatorer 1.3 och 3.1, för

högre tjänstemän 3.4 och 5.6 o. s. v. Dessa siffror angiva ju ock, att

ungefär lika många hemmansägare folio för flyttningsstrecket som för

utskjddsstrecket (omkring 3,400), samt att inom vissa andra grupper siffran

t. o. m. var vida högre än utskyldsstreckets. 1,399 arrendatorer folio

för flyttningsstrecket, blott 842 för utskyldsstrecket. För högre tjänstemän

äro siffrorna 1,381 och 823, för lägre 3,442 och 4,201. Bland

jordbruksarbetare härjade inom gruppen drängar och hemmasöner flytt

-

no

ningsstrecket starkast; det uteslöt där ej mindre än 10,180 personer,

vilket är högre än antalet av utskyldsstrecket uteslutna. Inom gruppen

övriga jordbruksarbetare var åter förhållandet alldeles motsatt; utskvldsstrecket

uteslöt bland dem ungefär fyra gånger så många som flvttningsstrecket.

I den officiella valstatistiken äro de från rösträtt uteslutna uppdelade

på tre stora sociala skikt. Inom den ekonomiskt högst ställda

av dessa klasser var år 1917 flyttningsstrecket uteslutningsgrund i inemot

hälften av alla fall; i mellanklassen faller på dess del nära en

tredjedel av samtliga uteslutna; i den tredje, arbetarklassen, knappt en

sjättedel.

Flere exempel torde icke behöva anföras till bevis på ifrågavarande

strecks fullkomligt oefterrättliga verkningar i dess nuvarande

skick. Det enda inkast av vikt, som lärer kunna göras, vore en förmodan,

att de som uteslutits — eller, som man måhända vill säga,

låtit sig uteslutas — äro sådana, som ändock icke hade kommit sig

för att deltaga i valet. För talrika fall äger nog detta antagande sin

riktighet men säkerligen icke i så stor utsträckning, att det visar förhållandena

i tillnärmelsevis deras rätta ljus. Redan det faktum, att

tjänstemän av högre grad, hemmansägare och arrendatorer, tre av

flyttningsstrecket särskilt hårt drabbade grupper, hörde till de livligast

i valet deltagande, tyder härpå. Av de nyss Omförmälda tre stora

huvudgrupperna i den officiella statistiken deltog den första livligast,

den tredje minst livligt i valet.

Såsom redan nämnts, hava kommitterade med sin ståndpunkt i

huvudfrågan, utskyldsstrecket, icke ansett sig äga anledning att närmare

pröva, huru eu — under förutsättning att utsk}fld sstrecket bibehölles

— trängande nödvändig reform av flyttningsstrecket skall kunna

företagas. Men så mycket synes visst, att saken skulle erbjuda mycket

allvarsamma svårigheter. Man kan icke bereda någon lättnad genom

att inskränka på föremålet för den i vallagen fordrade utredningen, ty

redan nu gäller denna utredning blott sista året, ehuru den strängt

taget borde gälla tre år. Överhuvud synes man knappt alls kunna bibehålla

anspråket på den inflyttade, att han skall förebringa utredningen

i valärendet, då erfarenheten visat, att detta anspråk är mer än

som kan förväntas i någon allmännare omfattning bliva motsvarat. Men

varken röstlängdsupprättaren eller än mindre ordföranden i granskningsmyndigheten

— valnämnd, magistrat eller stadsstyrelse — synes

skäligen kunna åläggas det högst betydande besvär med korrespondens

och annat arbete, som skulle följa med en föreskrift, att under själva

in

arbetet med röstlängden förhållandet skulle ex officio utredas. Det har

under kommitterades överläggningar framkastats tanken på att i samband

med fiyttningsbetyg''8 utfärdande den utflyttande obligatoriskt

skulle meddelas bevis, huruvida han häftade för krono- eller kommunalutskylder

i utflyttningskommunen eller icke. Men det kan icke inses,

att något sådant läte sig ordnas, utan att bland annat den utflyttande

måste underkasta sig ett ofta mycket olägligt dröjsmål med flyttningsbetygets

utbekommande, för att icke nämna det betydande nya besvär,

det skulle pålägga pastorsexpeditionerna.

I vallagens föreskrift, att röstlängd skall upprättas av den tjänsteman

eller myndighet, som har debiteringen av kronoutskylder sig anförtrodd,

lärer icke utskyldsstreckets borttagande böra föranleda någon

ändring.

Slutligen kan erinras, att i kungörelsen den 26 november 1909

angående upprättande av röstlängd kommitterades förslag tydligen

medför vissa följdändringar, varom det emellertid icke torde åligga kommitterade

att vidare yttra sig.

/

112

Särskilt yttra ml o

av herr Hildebrund.

Vid utformning'' av grunder för den allmänna rösträttens utövningbör

man hava en klar uppfattning av, att principen om allmän rösträtt

över allt, där denna blivit godkänd, är det primära, vissa hinder för

rösträttens utövning, de s. k. rösträttsstrecken, det sekundära. Rösträttsstrecken

få icke äga den allmänna räckvidd, att de synas tillkomna

för att till viss del upphäva den allmänna rösträttens princip; grundlagsstiftaren

bör icke ens få sken av att med ena handen taga tillbaka,

vad han ger med den andra.

Att vissa rösträttsstreck med nödvändighet måste fastställas är å

andra sidan uppenbart. Först och främst böra alla under en viss åldersgräns

bortelimineras. Den sinnessjuke, den under förmynderskap ställde

kan icke tillerkännas de egenskaper, som konstituera en fullmyndig

medborgare. Allmänt spridd svensk uppfattning kräver även, att den, som

ej fullgör sina skyldigheter emot det allmänna, icke heller bör kunna göra

anspråk på att såsom valman deltaga i de val, vilka ytterst bliva bestämmande

för statens eller kommunens styrelse. Denna uppfattningär

i grund och botten både sund och principiellt hållbar. Valda riksdagsmän

skola i riksdagen handlägga frågor om medborgares skyldigheter,

och, när uppmärksamheten en gång riktats därpå, reagerar medborgarandan

emot tanken, att rösträtt innehaves av personer, vilka

själva ej fullgöra dem åliggande skyldigheter och vilka därför närmast

skulle tänkas äga intresse av att ge sina röster åt kandidater, vilka

icke äro så noga vid upprätthållande av statens rätt gentemot individe u.

Låt vara, att detta resonemang innebär en konstruktion, så till vida

som de, beträffande fullgörandet av sina skyldigheter gent emot staten,

oordentliga näppeligen kunna med sina röster bestämma valens utgång.

Möjligheten finnes där, om ock blott teoretiskt, och oviljan emot denna

möjlighet är fullt berättigad. Att liknande streck ej i allmänhet finnas i

andra länder, bör därvidlag ej äga någon avgörande betydelse. Om vi

113

äga en anordning, som får anses vara principiellt riktig, bör den icke

förkastas blott därför, att don sällan förekommer annorstädes.

Vid fastställande av sädana pliktuppfyllelsestreck bör emellertid

noga tillses, att man utgår från eu klar princip och konsekvent tillämpar

denna utan sammanblandning med andra ovidkommande hänsyn. Jag

finner det fullt riktigt, att den skattskyldige har att erlägga sin skatt

såsom villkor för rösträttens utövning, men detta krav är grundat på

principen om pliktuppfyllelse såsom villkor för åtnjutande av full medborgarrätt

och har intet att göra med önskvärdheten ur finansiell synpunkt,

att skatterna ordentligt inflyta. Rösträtten får sålunda icke betraktas

såsom något medel till utskyldsindrivning, tävlande i effektivitet

med andra dylika medel. En uppfattning i sådan riktning för

över diskussionen om rösträttsgrunderna och strecken till ett helt annat

plan än det riktiga.

Den närmaste slutsatsen blir, . att strecken böra anläggas så att

den bristande pliktuppfyllelsen åtkommes, där den är beroende av bristande

vilja, allmän oordentlighet eller stadigvarande oförmåga. Allra först böra

de plikter noga fastställas, av vilkas uppfyllande rösträtten är beroende.

För närvarande kräves — frånsett tills vidare fattigvårdsstrecket — förköra

mun al rösträtt erläggande av kommunalutskylder och för rösträtt

vid andrakammarval dels erläggande av utskylder till stat och kommun

och dels värnpliktigs fullgörande av honom åliggande vapenövningar.

Om man önskar begränsa utskyldsstreckets verkningar, vilket kan vara

befogat med hänsyn till statistikens vittnesbörd om det väldiga antalet

stupade, kan, utan att själva grundprincipen på minsta sätt uppoffras,

en begränsning göras så till vida som kravet på erlagda kommunalutskylder

såsom villkor för politisk rösträtt kan släppas. Att dessa

utskylder medräknas i detta sammanhang beror på den historiska utvecklingen.

Att börja med fanns intet utskyldsstreck särskilt fastställt,

men då den politiska rösträtten förutsatte kommunal rösträtt och denna

var beroende av erlagda kommunalutskylder, blev fakt''iskt den politiska

rösträtten beroende av samma villkor. Först vid 1907—1909 års författningsreform

har kravet på erlagda kronoutskylder kommit med. Att

nu släppa hänsyn till den kommunala skattebetalningen innebär givetvis

en brytning emot gällande uppfattning, men ur principiell synpunkt

kan det synnerligen väl försvaras, att den politiska rösträtten är beroende

av fullgjord skatteplikt till staten, den kommunala av fullgjord

skatteplikt till kommunen. Övriga sakkunnigas invändningar häremot

finner jag icke befogade. Här är icke fråga om ett allmänt ordentlighetskrav

utan om att väga befogenheten att såsom valman hava del i

Fattigvårds- och utskyldsstrecken. 15

114

statsmyndighetens utövning emot skyldigheterna direkt gentemot staten.

Därvidlag har man ju kravet på värnpliktigs fullgjorda vapenövningar,

varmed fullgjord skatteplikt till staten väl kan jämföras. Med den av

mig föreslagna omläggningen, vilken för övrigt haft starka förkämpar

inom riksdagen, lägges till och med en principiellt bådbärare grund för

utskyldsstrecket än den nuvarande.

Övriga sakkunniga hålla före, att omläggningen icke skulle utöva

synnerligen stor inverkan. Jag kan icke härutinnan dela deras mening.

Vid 1917 års andrakammarval stupade på utskyldsstrecket omkring

194,000 personer, varav nära 43,000 ordentligt betalt sina kommunalutskylder

men häftade för statsskatten, 47,000 betalt sin statsskatt men

häftade för kommunalutskylder samt c:a 104,000 häftade för bådadera.

Om vid den politiska rösträttens utövning ingen som helst hänsyn

toges till kommunalutskylderna, skulle år 1917 de val berättigades antal

genast ha stigit med 47,000 personer. Men därtill kommer, att ett

stort antal av dem, som häftat både för kommunalskatt och statsskatt,

säkerligen skulle ha ansträngt sig mera att erlägga statsskatten, om av

denna ensamt det berott, att de fått utöva politisk rösträtt. Det synes

på den grund ej vara överdrivet att föreställa sig, att antalet av dem,

som stupa på utskyldsstrecket, skulle med den nämnda omläggningen

minskas till ungefär hälften.

Ur principiell synpunkt ställer det sig till viss grad annorlunda

med fattigvårdsstrecket. Undantagen från rösträtt är den, som häftar

för understöd, vilket under löpande eller sistförfluten kalenderår av

fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans hustru eller minderåriga

barn. Fattigvårdssamhälle är icke staten utan kommunen. Fråga kan

då uppstå, om ej fattigvårdsstrecket borde begränsa endast den kommunala

rösträtten, icke även den politiska. Frågeställningen är emellertid

icke riktig, emedan här tillkommer ett nytt och alldeles avgörande moment,

nämligen att fattigunderstödstagaren, principiellt sett, saknar den

ekonomiska sjanständighet, som bör finnas hos den fullmyndige statsborgaren.

Denna omständighet är för mig avgörande. Jag anser sålunda,

att fattigvårdsstrecket bör bibehållas även beträffande den politiska

rösträtten.

Nu finnas emellertid fall av uraktlåtenhet att erlägga utskylder

eller av häftande för fattigunderstöd, vilka icke gärna böra leda till

rösträttens förlust. En ordentlig och skötsam man, som beflitar sig om

att hederligt försörja sig själv och sin familj, kan rent tillfälligt bliva

urståndsatt att göra rätt för sig gentemot stat och kommun. Att med

anledning därav låta honom gå rösträtten förlustig, kan icke vara rik

-

115

tigt, enär den rösträtt, som linnes grundlags- eller lagbestämd, just bör

tillkomma den ordentlige och skötsamme. För ordentlighetsstrecket bör

såvitt möjligt endast den medvetet eller mera varaktigt, icke den tillfälligt

och ofrivilligt försumlige stupa.

Vid uppdragande av gräns emellan dessa båda grupper nödgas

man gå olika vägar i fråga om de bär närmast i fråga varande strecken.

Vad allra först utskyldsstrecket beträffar, är jag med övriga sakkunniga

därom ense, att man ej kan objektivt skilja mellan förvållad och oförvållad

uraktlåtenhet att erlägga utskylder. Det är helt enkelt otänkbart,

att åt någon myndighet eller åt enskilda intygsgivare överlämna omprövningen

härav. »Sakkunnigas flertal har då stannat vid att helt

lättvindigt släppa hela utskyldsstrecket, ehuru de visserligen säga sig

vara fullt medvetna därom, att deras reformlinje är ägnad att uppväcka

de starkaste betänkligheter inom stora samhällsgrupper. Jag kan omöjligen

komma till samma negativa resultat och har sålunda att utfinna

något medel, som väsentligen medger undantag för den tilllälligt och

ofrivilligt bristande utskyldsbetalningen.

För närvarande kräves såsom villkor för den politiska rösträttens

utövning att ha erlagt påförda utskylder till stat och kommun, vilka

förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren. Jag vill

i stället föreslå, att den går den politiska rösträtten förlustig, som icke

erlagt honom påförda utskylder till staten, vilka förfallit till betalning

under minst två av de tre sistförflutna kalenderåren. Den, som av sjukdom,

olyckshändelse, arbetslöshet eller annan tillfällig anledning uraktlåtit

erlägga sina utskylder för ett av de tre åren, kan sålunda utöva

sin rösträtt. Det år, för vilket utskylder icke erlagts, kan vara det

första eller andra eller tredje året. Det kan naturligtvis inträffa, att en

eljest valberättigad råkar ut för någon olyckshändelse två av de tre

åren, men i allmänhet torde det förhålla sig så, att den, som häftar för

utskylder under två av tre år, kan anses vara utpräglat oordentlig eller

mera. varaktigt oförmögen att fullgöra sina medborgerliga skyldigheter.

Övriga sakkunniga erkänna också, att den av mig föreslagna bestämmelsens

inflytande sannolikt skulle bliva högst betydande. Jag tar fasta

på detta uttalande och kan icke medgiva riktigheten av sakkunnigas

försök till bevisning, att den av mig föreslagna vägen ändock skulle

vara olämplig.

Beträffande fattigvårdsstrecket ställer sig saken så till vida annorlunda,

som där alltid finnes en myndighet, vilken å fattigvårdssamhällets

vägnar utlämnat det understöd, som det åligger mottagaren att återbetala,

en myndighet alltså, som åtminstone till viss grad äger möjlighet

116

att pröva anledningen till understödets behövlighet. Åven i hithörande

fall hör man emellertid undvika det subjektiva bedömandet och uppsöka

objektiva grunder för avgörandet.

I sakkunniges utlåtande har påpekats, att man därvid skulle ha

två olika vägar att välja emellan: på den ena begränsar man själva

huvudregeln till att allenast omfatta vissa arter eller former av fattigvård

(för rösträttens förlust fordras, att fattigvårdssamhälle ger »full

försörjning», »vanlig försörjning», »understöd vid självförvållad nöd»

etc.); på den andra bibehålies huvudregeln, att fattigvårdsunderstöd

diskvalificerar, men uppräknas vissa undantag från regeln. Båda systemen

kunna även kombineras.

Av de två systemen giva sakkunniga villkorligt företräde åt det

första på grund av dess »större enkelhet». Jag erkänner gärna, att

grundlagsparagrafen ter sig enklare med det första systemet, men då

tillämpningen otvivelaktigt blir enklare med det senare, och det synes

mig viktigare att tänka på livets än på bokstavens krav, tvekar jag

icke att förorda valet av en generell formulering med vissa undantag.

Mitt förslag innebär till viss grad en blandningsform. En omläggning

i den av mig förordade- riktningen beslöts i Tyska riket år 1909 med

påföljd att — enligt vad sakkunniga anföra — »fattigvårdsstreckets

skärpa synnerligen avsevärt mildrats». I Norge har man år 1916 övergått

till ett blandat system med en generell regel som utgångspunkt,

mildrad genom långt gående undantag.

Sakkunniga anmärka, att nuvarande bestämmelser vid tillämpningen

oskäligt skärpas emot grundlagens mening. En rättelse härav

bör naturligtvis kunna ske utan ändring av grundlag. Vidare påpekas,

att i alla sådana fall, där det är outrett, om verkligt sådant behov, som

gör fattigvårdsmeddelande obligatoriskt, förelegat eller ej, presumeras

det förra vara förhållandet. Åven här kan en mildare uppfattning göra

sig gällande utan någon som helst grundlagsändring.

Enligt vallagen § 28 åligger det valnämndens ordförande att

underrätta envar i röstlängden upptagen person, som däri icke antecknats

såsom röstberättigad, vilket emellertid förklaras »ej nödigt» beträffande

dem, vilka åtnjuta fattigunderstöd. I Stockholm praktiseras

emellertid, att magistraten låter tillställa den uteslutne underrättelse,

vilket i stor utsträckning lär leda till att vederbörande på grund av

framlagd bevisning återvinner sin rösträtt. Detta förfarande kan givetvis

vinna efterföljd även annorstädes. Måhända borde vallagens § 28

omformuleras, något som ej ens synes vara nödvändigt.

117

Eu icke oväsentlig förbättring kan alltså åstadkommas allenast

genom eu friare uppfattning och ändrad praxis.

Utan minsta tvivel bör dock därjämte en ändring av riksdagsordningen

§ 16 vidtagas efter den linje, som jag bär ovan sökt

anvisa. Grundregeln om fattigvårdsstrecket bör alltså bibehållas, men

vissa undantag från dess tillämpning i grundlagen föreskrivas. Sakkunniga

taga ingen hänsyn till mannens försörjningsplikt gentemot

hustru och minderårigt barn. Jag finner detta så mycket oriktigare,

som den nya fattig vård slagen i 3 § så starkt betonat fämiljeförsörjningen,

och behåller därför i denna del enahanda formulering som nu

gäller. Ett villkor för streckets effektivitet bör fortfarande vara, att

lämnat understöd icke återbetalats.

Det främsta undantaget från deri- generella regeln bör gälla övergående

sjukdom. Understöd åt kvinna vid barnsbörd bör i detta fall

likställas med övergående sjukdom. Formen för understödet bör icke

vara bestämmande, varför jag talar om understöd »i vad form som

helst» (beträffande sjukdom sjukhusskötsel eller vård i hemmet etc).

Man, vars hustru eller barn vårdas på sinnesvårdanstalt, blindinstitut

eptileptikeranstalt etc. eller för motsvarande vård i hemmet får understöd

av fattigvårdssamhälle, bör icke gå sin rösträtt förlustig. Annorlunda

ställer sig saken, om mannen själv behöver sådan varaktig vård.

För fullständighetens skull medtages bland undantagen understöd för

barns skolgång eller undervisning i uppfostringsanstalt. Såsom sista

undantag upptager jag understöd för avhjälpande av tillfälligt nödläge.

Den som efter familjemedlems död behöver begravningshjälp får icke

på den grund förlora rösträtten. Arbetslöshetsunderstöd, givna under

nödig kontroll, kunna höra hit. Vad som skall menas med tillfälligt

nödläge, liksom med övergående sjukdom, kan ej preciseras i grundlagen

utan får utbildas medelst praxis, ledd genom lämpliga direktiv.

Till strecken kan vidare räknas det s. k. flyttning sstrecket, närmast

en följd av utskyldstrecket. Med sakkunnigas förslag om utskyldsstreckets

borttagande försvinner även flyttningsstrecket. Då jag behåller ett reformerat

utskyldstreck och i likhet med övriga sakkunniga anser, att

rösträttens temporära förlust på grund av flyttning måste i största

möjliga grad borttagas, får jag tänka mig någon lämplig anordning i

avsedd riktning. Man kan presumera, att den inflyttande är röstberättigad

och omedelbart införa honom i röstlängden. Man kan också

låta uttaget flyttningsbetyij obligatoriskt åtföljas av ett genom pastorsämbetets

försorg från uppbördsmyndigheten anskaffat intyg om utskyldsbetalningen,

vilket intyg genom pastorsämbetet i den nya kommunen

118

översändes till uppbördsmyndigheten eller röstlängdsupprättaren därstädes.

Något lämpligt medel till reformering av nuvarande procedur kan förvisso

utfinnas, på eu gång effektivt och enkelt. Något preciserat förslag

anser jag mig icke behöva framlägga, utan nöjer mig med detta

generella påpekande.

På de skäl, som ovan anförts, anser jag, att riksdagsordningen

§ 16 mom. b) och c) må erhålla följande ändrade lydelse:

§ 16. Valrätt tillkommer envar välfräjdad svensk man från och

med kalenderåret näst efter det varunder han uppnått tjugufyra års

ålder, dock ej

b) den, som häftar för understöd, vilket under löpande eller sistförflutna

kalenderår av fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans

hustru eller minderåriga barn, dock att valrätt ej förloras, därest under-:

stödet, i vad form som helst, lämnats: 1) för övergående sjukdom, inbegripet

barnsbörd; 2) för hustrus eller barns vård på grund av kroppsligt

eller andligt lyte; 3) för barns skolgång eller vistelse å uppfostringsanstalt;

eller 4) till avhjälpande av tillfälligt nödläge;

c) den, som icke erlagt honom påförda utskylder till staten, vilka

förfallit till betalning under minst två år av de tre sistförflutna kalenderåren

;